RIKSDAGENS REVISORERS (Redogörelse 1945:SV)

RIKSDAGENS REVISORERS

B E RÄTTE LSE

OM DEN ÅR 1944 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

STÅTSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1943-30 JUNI 1944

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 194 5

ISAAC MARCUS BOKTR YCKERT AKTI ISBOLAG
449024

'' '' : f. 1 : 1 • . .

1 f 7 .''Lili
. ! ''.. H

5 •:«(

7/, l

4 i

* « ;■

~ .

..JiM V’ : f: K >äi ?,
:uira/. ! :i. nH» i ) ■

1 • ''i . •

— III —

Innehållsförteckning.

Sid.

Andra huvudtiteln.

Justitiedepartementet.

Utdömda ersättningar på grund av brott mot ransoneringsförfattningar
m. .......................................... 2

Fjärde huvudtiteln.

Försvarsdepartementet.

Vissa iakttagelser beträffande truppförbandens lägerkassor .... 6

Vissa iakttagelser beträffande tillämpningen av rekvisitionslag stiftningen.

............................................ . 17

Samarbetet mellan arméns och marinens transportorganisationer

i Stockholm.......... 18

Organisationen av lastbilstransporterna inom Stockholms garnison
......i............................................ 22

Terminslön till dagbefäl...............................•*.... 25

Avlöning och övriga förmåner till lottor...................... 28

Krigsledighet för viss frivillig personal ...................... 40

Arvoden till instruktörer vid hemvärnet ......... 43

Kontant ersättning för inkvartering till vissa värnpliktiga 45

Entlediganden av vissa kasemvårdsarbetare.................. 47

Krigssjukvården på Gotland . ..................... . 1....... 50

Tygstationen på Gotland.................. 58

Avtal mellan flygförvaltningen och AB Aerotransport rörande

arbeten å löpande räkning............. 63

Föreningen Svenska blå stjärnan ............................ 65

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Vissa iakttagelser beträffande värnpliktslånen ................ 71

Länsstyrelsernas kostnader för bokbindning.................. 78

Länsstyrelsernas expensutgifter............................. 81

Bevakningen av vissa hamnar............................. 87

Sjunde huvudtiteln.

Finansdepartementet.

Innehållande av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande
av tullhusbyggnadsskyldighet ...................... 89

Sid.

Stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner .......... 99

Redogörelse för kronouppbörden och restindrivningen ........ 106

Annonsering för statsverkets räkning....................... 114

Indrivning av vissa kronans fordringar...................... 118

Åttonde huvudtiteln.

Ecklesiastikdepartementet.

Statens småskoleseminarium i Haparanda.................... 121

Statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet............ 126

Nionde huvudtiteln.

Jördbruksdepartementet.

Förening av tjänst med vissa uppdrag ...................... 182

Forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader

m. ................................................... 133

1932—1934 års ackordslån ................................ 146

G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet i Karl

Gustavs socken......................................... 131

Vissa iakttagelser angående Salt- och Fetmyrans jordförmedlings företag

............. • ■ ................................. 1®®

Iakttagelser beträffande vissa statens utlåningsfonder.......... 167

Tionde huvudtiteln.

Handelsdepartementet.

Statens provningsverksamhet............................... 1''0

De affärsdrivande verken.

Statsinstitutionernas inköp av brännved..................... 176

Domänverkets markfond och visst egendomsförvärv.......... 177

Ekonomisk översikt.

Vissa uppgifter angående statens tillgångar och skulder........ 186

Reservation .................................................... 1^1

Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1943—30 juni 1944 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1943 som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 2 av instruktionen för riksdagens
revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september, få härmed avgiva
berättelse över den sålunda verkställda granskningen.

1—H9024. Rev. berättelse ang. statsverket dr 19H. I.

— 2 —

Utdömda
ersättningar
pä grund av
brott mot
ransoneringsförfattningar

m. m.

ANDRA HUVUDTITELN.

Justitiedepartementet.

§ i.

I åskilliga av de författningar, vilka under krigsåren utfärdats i syfte att
trygga folkförsörjningen m. m., hava intagits stadganden om konfiskation av
egendom hos den, som fälles till ansvar för överträdelse. Enligt 19 § i kungörelsen
den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående handeln
med ransonerade varor m. m. — vilken kungörelse föregåtts av andra
med i detta avseende likartat innehåll — skall sålunda domstol, därest någon
fälles till ansvar för överträdelse av ransoneringsförfattning, där ej särskilda
förhållanden till annat föranleda, förklara gods eller penningar, som den tilltalade
i samband med överträdelsen mottagit, eller egendom, som han olovligen
saluhållit eller utbjudit till avyttring mot vederlag eller genom överträdelsen
undanhållit eller olovligen förbrukat eller använt, förverkade till
alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning, till allenast viss del.
Där egendom, som sålunda skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas,
skall domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde. Allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 och de olika prisregleringslagarna, av vilka
den senaste är daterad den 30 juni 1942, innehålla stadganden av liknande
typ; i 11 § sistnämnda lag stadgas, att örn någon fälles till straff enligt första
eller tredje stycket samma paragraf skall domstolen tillika förplikta honom
att utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet,
som undanhållits.

Å indrivningen och redovisningen av konfiskationsfordringar av nu nämnt
slag är förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning
av böter närmast tillämplig. Enligt stadgande i § 1 mom. 3 gäller nämligen
denna förordning i tillämpliga delar jämväl för »gods som blivit dömt
förbrutet». Rörande förfarandet, då hinder för indrivning föreligger, meddelas
i § 13 nyssnämnda förordning, sådant detta lagrum lyder enligt kungörelse
den 18 november 1938, stadganden av innebörd, att avskrivning skall
ske, förutom huvudsakligen i de fall, då den bötfällde icke anträffats, även
då den bötfällde saknar tillgångar och böterna enligt åklagares eller domstols
beslut ej skola förvandlas. Vid andra laga verkställighetshinder skall avkortning
ske. Länsstyrelsen äger att pröva från redogörare inkommen anmälan
om avskrivning eller avkortning och, där redogöraren finnes hava fullgjort
sina åligganden samt de uppgivna omständigheterna blivit styrkta, förordna
örn avskrivning eller avkortning. Saknas i något fall erforderlig upplysning,

— 3

skall, intill dess sådan upplysning vunnits, med prövning av avskrivningseller
avkortningsfrågan i denna del anstå. Att avskrivning skett utgör ej hinder
för att böter ånyo bliva föremål för indrivningsåtgärder, därest föreliggande
hinder upphör; vid avkortning är förhållandet däremot det motsatta.
— I detta sammanhang är att märka, att konfiskationsfordringar i motsats
mot vad fallet i allmänhet är med böter icke kunna förvandlas till fängelse.

Revisorerna hava funnit det vara av intresse att inhämta närmare uppgifter
angående den omfattning, i vilken de inledningsvis berörda krisförfattningarnas
konfiskationsstadganden tillämpats ävensom i vad mån de sålunda uppkomna
fordringarna indrivits respektive avkortats eller avskrivits.

Den siffermässiga utvecklingen i avrundade tal åskådliggöres av nedanstående
sammanställning, avseende tiden från och med budgetåret 1939/40
till och med utgången av augusti 1944.

Budgetår	Uppdebiterat kronor	Influtet kronor	Avkortat och avskrivet kronor
1939/40 .................	17 000	14 000	1 000
1940/41 .................	45 000	24 000	4 000
1941/42 .................	140 000	95 000	12 000
1942/43 .................	950 000	290 000	46 000
1943/44 .................	3 630 000	970 000	300 000
1944/45 t. o. m. augusti. .	450 000	210 000	1 440 000
S:a	5 232 000	1 003 000	803 000

Det är emellertid att märka, att sammanställningens siffror icke uteslutande
avse konfiskationsfordringar; i dem ingå även, ehuru till relativt obetydlig
del, vissa belopp, som utdömts i domar angående spioneri- och sabotagebrott,
brott mot valutaförordningen m. m.

En mera detaljerad översikt erhålles i nedanstående tablå, vilken omfattar
samtliga poster å 1 000 kronor och däröver, vilka uppdebiterats i räkenskaperna
till och med budgetåret 1943/44.

Av i tablån redovisade 589 poster hava 6 uppdebiterats under budgetåret
1941/42, 118 under budgetåret 1942/43 och 465 under budgetåret 1943/44.
Vid bedömandet av indrivningsresullatet bör hänsyn tagas till att de sakfällda
i betydande utsträckning bruka anföra besvär över underdomstolarnas
utslag, vilka ligga till grund för uppdebiteringen, varigenom en större eller
mindre försening av indrivningen åstadkommes.

En närmare granskning av i tablån upptagna fall av avkortning och avskrivning
har givit vid handen, att avkortning respektive avskrivning på
grund av den dömdes tillgångslöshet verkställts i övervägande antalet fall
inom mindre än ett år och i åtskilliga fall inom några få månader efter utslaget.
För personer, som ådömts frihetsstraff, förekommer härvid ofta fattigdomsbevis
från fängelseorten som avkortningsverifikation.

1 Beloppet hänför sig till större delen till nedsättning i överinstanser av vissa större utdömda
ersättningsbelopp.

Län	Ådömda ersätt-ningar	Indrivningsresultat t. o. m. budgetåret 1943/44 r ... . I Avkortat och influtet \| avskrivetl	Oredovisat den 30/s 1944
Antal poster	Belopp kronor	Antal poster	Belopp kronor	Antal poster	Belopp kronor	Antal poster	Belopp kronor
Stockholms stad . .	—	117	797 000	14	44 000	16	48 000	87	705 000
Stockholms	län .	16	69 000	2	4 000	3	15 000	11	50 000
Uppsala	. .	7	14 000	3	4 000	—	—	4	10 000
Södermanlands	P	15	41 000	2	4 000	—	—	13	37 000
Östergötlands	P	31	128 000	12	32 000	2	4 000	17	92 000
Jönköpings	P	21	82 000	2	7 000	- ''	—	19	75 000
Kronobergs	»	8	15 000	4	10 000	1	1 000	3	4 000
Kalmar	»	22	64 000	10	30 000	1	1 000	11	33 000
Gotlands	»	5	21 000	1	1 000	—	. _	4	20 000
Blekinge	»	17	86 000	1	9 000	—	—	16	77 000
Kristianstads	» .	29	57 000	14	31 000	—	—	15	26 000
Malmöhus	»	71	243 000	25	67 000	10	43 000	36	133 000
Hallands	»	12	23 000	9	16 000	1	3 000	2	4 000
Göteborgs o. Bohus	»	66	559 000	7	100 000	7	47 000	52	412 000
Älvsborgs	P .	16	370 000	3	151 000	—	—	13	219 000
Skaraborgs	P .	13	30 000	4	8 000	3	5 000	6	17 000
Värmlands	»	18	86 000	9	38 000	2	5 000	7	43 000
Örebro	P	15	32 000	7	13 000	—	—	8	19 000
Västmanlands	P .	5	13 000	3	5 000	—	—	2	8 000
Kopparbergs	P	9	33 000	4	13 000	1	1 000	4	19 000
Gävleborgs	P .	24	72 000	9	13 000	4	11000	11	48 000
Västernorrlands	P	27	254 000	10	62 000	1	1 000	16	191 000
Jämtlands	P	2	5 000	1	1 000	—	—	1	4 000
Västerbottens	»	15	30 000	2	4 000	—	—	13	26 000
Norrbottens	*>	8	15 000	—	_	—	—	8	15 000
1		589	8139 000	158	2 667 000	52	3185 000	379	2 287 000

I ungefär en tredjedel av de i tablån upptagna fallen har frihetsstraff
ådömts och i övrigt bötesstraff. För att erhålla någon upplysning om de
dömdas ekonomiska ställning hava revisorerna låtit undersöka de utdömda
dagsbotsbeloppens storlek. Resultatet härav visas i följande sammanställning.

Dagsbotsbelopp	Antal fall	I procent av samtliga under-\| sökta fall
1— 5 kronor ..........	224	59
6—10 ...........	94	25
11—20 » ..........	36	10
Över 20 » ..........	23	6
	377	100

De utdömda ersättningsbeloppen hava i vissa fall varit högst betydande.
Som exempel härå må jämnäs i Älvsborgs län ett belopp på 343 000 kronor,
sedermera nedsatt till 146 000 kronor, vilket helt influtit, i Stockholms stad

1 Då sakfälld befinnes sakna tillgångar, sker i Stockholms stad avskrivning men i landet i
övrigt avkortning.

2 Därav enligt uppgifter i saköreslängderna 171 000 kronor beslagtaget.

3 Därav 12 000 kronor avkortat på grund av överinstansers nedsättning av ersättningsbelopp
m. m.; återstoden avkortat respektive avskrivet på grund av den dömdes tillgångslöshet.

— 5 —

ett belopp på 223 000 kronor, i fråga om vilket enligt inhämtad upplysning
egendom för cirka 70 000 kronor utmätts, varefter den sakfällde av nåd befriats
från skyldigheten att utgiva återstoden, i Stockholms stad flera i ett
sammanhang utdömda belopp på tillhopa 90 000 kronor, varav enligt upplysning
utmätning verkställts för tredjedelen, medan utsikterna att utfå resten
bedömas såsom små, och i Göteborgs stad ett belopp på 71 000 kronor,
beträffande vilket i saköreslängden finnes anteckning om beslagtagen egendom
till motsvarande värde. Vidare förekomma flera belopp på 50 000 kronor
och däröver, där åtminstone i vissa fall indrivningsförsök synas hava
varit resultatlösa.

De ersättningar, som med tillämpning av ransoneringsförfattningarna under
rådande kristid hava utdömts till kronan, uppgå sammanlagt till betydande
belopp. Även i enskilda fall hava de utdömda ersättningarna varit av
betydande storlek.

Av den lämnade redogörelsen framgår dels att huvudparten av de utdömda
ersättningarna ännu icke kunnat indrivas och dels att desamma i
flera fall mycket snabbt blivit föremål för avskrivning eller avkortning. Vidare
har framkommit, att länsstyrelsernas praxis även såtillvida varit vacklande,
när det gällt att avföra belopp av hithörande slag ur räkenskaperna,
som dessa i en del fall blivit föremål för avskrivning — med normal påföljd
likväl att de icke vidare bruka bliva föremål för indrivningsålgärder — och i
andra fall för avkortning, till följd varav vidare indrivningsåtgäröer överhuvud
icke komma i fråga.

Det vill synas, som örn bötesindrivningsförordningens bestämmelser icke
vore väl lämpade för sådana fall som dessa. Redan den omständigheten att
de fordringar, varom här är fråga, i vissa fall blivit föremål för avskrivning
och i andra fall för avkortning tala för behovet av en översyn härvidlag.

Det kan i varje fall ifrågasättas, huruvida icke åtgärder borde vidtagas
för en effektivisering av indrivningsförfarandet i avseende på sådana ersättningar,
varom här är fråga. Flera skäl synas tala för att extraordinära åtgärder
här kunna vara befogade för att få till stånd ett särskilt snabbt exekutivt
förfarande.

Slutligen synes det föga tilltalande, att fordringar av denna art och den
storleksordning, det här ofta är fråga örn, skola kunna avföras ur räkenskaperna
så snabbt som i flera fall skett. Ett sådant förfaringssätt torde vara
ägnat att förringa den avskräckande verkan av påföljderna av här berörda
lagöverträdelser. Det är av visst intresse i detta sammanhang alt göra en jämförelse
med indrivningen av exempelvis även mycket obetydliga ersättningsbelopp
av andra slag, som tilldömts kronan, vilka ofta vålla ett under åratal
utsträckt ständigt återkommande efterspanings- och indrivningsarbete för
polismyndigheterna.

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att en omedelbar översyn
av gällande bestämmelser på förevarande område är av behovet påkallad.

Revisorernas

uttalande.

— 0

Vissa iakttagelser
beträffande

truppförbandens
lägerkassor.

FJÄRDE HUVUDTITELN.

Försvarsdepartementet.

§ 2.

Genom beslut den 22 oktober 1897 föreskrev Kungl. Maj:t, att samtliga vid
truppförbanden befintliga s. k. marketenteri- och lägerkassor skulle såsom
dittills av cheferna för vederbörande truppförband disponeras till täckande
av sådana utgifter för manskapets nytta, förbättrade anordningar vid lägerplatserna
samt andra ändamål, avseende truppförbandet i dess helhet, till
vilka medel ej blivit i stat eller eljest anvisade, ävensom att årlig redovisning
för kassornas förvaltning skulle till arméförvaltningen avgivas i sammanhang
med övriga från truppförbanden ingående årsredogörelser.

I sin år 1900 avgivna berättelse uttalade revisorerna, att en ingående undersökning
borde göras örn de i de dåvarande marketenterikassorna sammanförda
medlens natur av statsmedel eller enskilda medel. Önskvärdheten av
en sådan undersöknings verkställande snarast möjligt, framhöllo revisorerna,
framträdde särskilt vid beaktande därav, att en stor del av dessa kassor använts
och även för framtiden torde komma att användas tili byggnader å
lägerplatserna. Under revisionsåret t. ex. hade för ändamålet av kassorna
använts ej mindre än 35 678 kronor 78 öre. Detta förhållande kunde enligt
revisorernas mening under framtiden giva anledning till tvekan, vem äganderätten
till ifrågavarande byggnader rätteligen tillhörde, och även ur denna
synpunkt vore alltså den av revisorerna ifrågasatta undersökningen att tillråda.

Sedan riksdagen i skrivelse den 1 maj 1901 — i anledning av revisorernas
förenämnda berättelse — hemställt, att Kungl. Majit måtte låta utreda, i vad
mån de till ifrågavarande kassor ingående medel vore statsmedel, eiler medel
av enskild natur, så att särskilda redogörelser över den andel, som utgjordes
av statsmedel, måtte kunna upprättas och i vederbörlig ordning till granskning
överlämnas, föreskrev Kungl. Maj :t i skrivelse till arméförvaltningens
intendents- och civila departement den 17 april 1903 (SFS Bih. nr 33) bland
annat följande.

De till ifrågavarande kassor vid truppförbanden inflytande medel skulle
fördelas å två särskilda kassor, den ena, innehållande allmänna medel, benämnd
regementets (kårens) allmänna lägerkassa, den andra, innehållande
enskilda medel, benämnd regementets (kårens) enskilda lägerkassa.

Till allmänna lägerkassan, ur vilken skulle bestridas alla utgifter för för -

7 —

bättrade anordningar av ett eller annat slag, avsedda för truppförbandet och
för vilka erforderliga medel ej blivit i stat eller eljest anvisade, skulle ingå
inkomster dels av hyror och arrenden för sådana kronans jordområden, lokaler
och lägenheter, vilkas avkastning dittills influtit till marketenteri- och lägerkassan,
dels av gräsbeten och höskörd å mark, upplåten till truppförbandets
nyttjande, dels ock av latrinspillning, ävensom de statsmedel, vilka
kunde av arméförvaltningen i särskilda fall tillerkännas trupp förbandet såsom
bidrag till vissa av kassan bekostade utgifter för ovanberörda anordningar.
I den allmänna lägerkassan skulle ingå jämväl de medel, som inflöte
genom försäljning av hästspillning vid beridet truppförband.

Till enskilda lägerkassan, vilken uteslutande vore avsedd att bereda nytta
och trevnad för manskapet, skulle inflyta arrenden och hyror för byggnader
och lägenheter, som vore truppförbandet enskilt tillhöriga eller blivit uppförda
eller inköpta för marketenteri- eller lägerkassans egna medel, ävensom
inkomsten av marketenteri- och annan rörelse för truppförbandets egen räkning
samt försäljning av köksavfall o. dyl.

Enligt Kungl. Maj :ts förenämnda beslut skulle till de enskilda lägerkassorna
överföras alla de dåvarande marketenteri- och lägerkassornas tillgångar
och skulder vid slutet av år 1902.

För allmänna lägerkassorna utfärdades därefter nya bestämmelser genom
kungörelsen den 5 december 1919 (nr 849). Enligt dessa skulle inkomsterna
utgöras av de belopp, som kunde inflyta genom försäljning av stallspillning
efter inom truppförbands kasern- eller lägerområde uppställda hästar, vilka
furagerades genom kronans försorg, försäljning av latrinspillningen inom
kasern- eller lägerområde och försäljning av kassan tillhörande materiel eller
dylikt, som i vederbörlig ordning kasserats. Sedan vissa utgifter bestritts för
tillvaratagandet av stall- och latrinspillningen, skulle ena hälften av kassans
nettobehållning för året överlämnas till arméförvaltningen, som skulle fördela
sålunda influtna medel på arméns samtliga regementen och kårer i förhållande
till antalet man och tjänstgöringsdagar vid desamma under närmast
föregående år. Sålunda fördelade medel skulle tilldelas truppförbanden under
namn av allmänna lägerkassans besparingsmedel. Den andra hälften av nettobehållningen
skulle direkt tillföras nämnda besparingsmedel. Dessa medel
fingo av chef för regemente eller kår användas till utgifter för truppförbandets
gemensamma bästa, nämligen till:

a) befrämjande av idrotten vid truppförbandet: inköp och underhåll av
idrottsmateriel, utdelande av belöningar för idrottsskicklighet, anläggning och
underhåll av idrottsplatser, utgivande av idrottsregler samt underhåll och förhyrande
av kallbadsplatser m. m.;

b) förskönande av kasern- eller lägerområdet: anläggning och underhåll av
parker och planteringar med tillhörande materiel, redskap, inhägnader och
parkmöbler m. m.;

c) nöjes-, bildnings- och trevnadsanordningar: inköp och underhåll av
dansbana samt flaggor och prydnadsanordningar i av truppen använda lokaler,
inköp och underhåll av bibliotek, biblioteksinventarier, kataloger, skiopti -

— 8 —

konmateriel, byster och förevisningar, lämpliga föreläsningar och särskilda
undervisningskurser m. m.;

d) utgivande av populära minnesskrifter rörande regementets historia;

e) inköp och underhåll av dagbrickor och permissionsbrickor samt för
fredsbruk avsedda postlådor och postväskor;

f) tandvård och tandvårdsinstrument vid truppförband, där tandvårdsklinik
icke är anordnad genom kronans försorg; och

g) andra anordningar eller ändamål, som bereda gemensam nytta eller
trevnad för all personal vid truppförbandet och för vilka medel icke blivit
i stat eller eljest anvisade.

I fråga om användandet och redovisningen av truppförbandens enskilda
lägerkassor utfärdade Kungl. Majit genom brev den 24 november 1922 bestämmelser.
I sagda brev föreskrevs, att till enskild lägerkassa skulle inflyta
arrenden och hyror för byggnader och lägenheter, som voro vederbörande
truppförband enskilt tillhöriga eller blivit uppförda eller inköpta för lägerkassans
egna medel, inkomst av marketenteri- och annan affärsrörelse, som
bedreves för kassans räkning, inkomster av köksavfall och dylikt samt inkomster
av kassans i bank insatta och övriga räntebärande medel. Vad beträffar
användandet av enskild lägerkassas medel stadgades, att medlen finge
användas allenast för beredande av nytta och trevnad för manskapet vid
vederbörande truppförband. Enligt föreskrifterna skulle enskild lägerkassa
omhänderhavas av vederbörande truppförbands förvaltning. Vidare finge för
enskild lägerkassas räkning bedrivas marketenterirörelse, däri jämväl inbegripna
till marketenteri hörande läskedrycksberedning och handelsrörelse,
vilken endast avsåge för manskapet erforderliga förbrukningsartiklar samt
vore tillgänglig allenast för vederbörande truppförband tillhörande eller vid
detsamma förlagd personal jämte vid truppförband anställd civil personal.
Annan affärsrörelse än nu sagts finge icke bedrivas för enskild lägerkassas
räkning utan särskilt medgivande av arméförvaltningens intendents- och civila
departement, vilka jämväl ägde fastställa villkoren för sådan rörelses bedrivande.
Dylikt medgivande finge endast lämnas beträffande företag, som
sköttes med anlitande av särskilt avlönad civil betjäning samt endast undantagsvis
med tillhjälp av handräckningspersonal. För användande för dylik
affärsrörelses räkning av kronan tillhöriga byggnader eller kronans mark erfordrades
medgivande av arméförvaltningens fortifikationsdepartement, som
tillika äger fastställa villkoren därför.

Under § 7 i sin år 1937 avgivna berättelse påtalade revisorerna vissa förhållanden
beträffande arméns enskilda lägerkassor. En av revisorerna företagen
undersökning hade givit vid handen, att vid vissa truppförband bagerirörelse
i stor omfattning bedreves liksom även i några fall svingårdsrörelse. Att
bedriva dylika rörelser för lägerkassornas rakning i sådan omfattning, syntes
enligt revisorernas uppfattning vara främmande för den verksamhet, dessa
kassor borde utöva. Av räkenskaperna franninge nämligen, bland annat, att
icke blott marketenteriernas utan även vissa regementens behov av bröd i
stor utsträckning tillgodosåges från nämnda bagerier. Även enskilda hade

— 9 —

tillhandahållits varor därifrån. Visserligen syntes dessa bagerier rent affärsmässigt
sett hava skötts på ett för lägerkassoma tillfredsställande sätt, då
de lämnat avsevärda överskott, men verksamheten syntes likväl revisorerna
i vissa fall hava erhållit sådan omfattning, att ekonomiska risker måste anses
förenade med rörelserna i fråga. Med hänsyn härtill ansåge revisorerna,
att av vissa lägerkassor bedrivna bageri- och svingårdsrörelser borde avvecklas.

I ett den 24 januari 1938 avgivet yttrande i anledning av revisorernas förenämnda
uttalande förklarade sig arméförvaltningen dela revisorernas uppfattning
angående avveckling av lägerkassornas svingårdsrörelse. Med hänsyn
till storleken av de belopp, som nedlagts i respektive rörelsers fasta anläggning
borde, räknat från och med den 1 januari 1939, avvecklingstiden
för rörelserna, enligt arméförvaltningens mening, icke under några förhållanden
sättas lägre än till fem år vid Livgrenadjärregementet och tre år vid
Dalregementet.

Beträffande de enskilda lägerkassornas bagerirörelser kunde arméförvaltningen
för sin del icke finna omständigheter föreligga, vilka kunde utgöra
tillräckliga skäl för att dessa rörelser skulle förbjudas.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 1 december 1939 utfärdades nya bestämmelser
rörande de allmänna och enskilda lägerkassorna.

Enligt dessa föreskrifter skola lägerkassorna i mån av behov och enligt
arméförvaltningens intendentur- och civila departements närmare bestämmelser
finnas inrättade vid truppförband tillhörande armén. Till sådan lägerkassa
skola överföras dels allmän lägerkassas besparingsmedel och övriga
tillgångar vid utgången av år 1939, dels ock enskild lägerkassas tillgångar
och skulder vid samma tidpunkt.

Till lägerkassa vid truppförband skola inflyta:

a) arrenden och hyror för lägerkassan tillhöriga byggnader och lägenheter; b)

inkomster av marketenteri- eller annan affärsrörelse, som med vederbörligt
tillstånd bedrives för kassans räkning;

c) inkomster av kassans i bank innestående och övriga räntebärande
medel;

d) inkomster vid försäljning av kassan tillhörig, i vederbörlig ordning kasserad
materiel, m. m. samt

e) utjämningsmedel, utgörande inkomster som inflyta vid försäljning av
stall- och latrinspillning samt av köksavfall och dylikt vid truppförbanden,
vilka medel av arméförvaltningens intendentur- och civila departement årligen
före den 1 oktober skola fördelas å de olika lägerkassorna.

För lägerkassas räkning må enligt samma bestämmelse —- förutom bibliotek-
och filmverksamhet — bedrivas marketenterirörelse, däri jämväl inbegripna
till marketenteri hörande läskedrycksberedning och handelsrörelse
avseende för manskapet erforderliga förbrukningsartiklar. Annan affärsrörelse
än nu omförmäld marketenterirörelse må icke bedrivas för lägerkassas
räkning utan särskilt medgivande av arméförvaltningens intendentur- och

— 10 —

	Lägerkassornas affärsrörelse
Truppförband		O m s ä	t t n i n g
	Bageri kronor	Svingård kronor	Marketenteri kronor	Summa kronor
1	2	3	4	5
			452 300:76	452 300: 76
	200 417:99	_	218 449:69	418 867:68
		_	247 903: 21	247 903: 21
	297 653: 28	57 169:41	456 024: 08	810 846: 77
			250 809:06	250 809:06
		_	478 646:68	478646:68
	56 354:17	_	467 257:65	523 611: 82
		_	203686:86	203686: 86
	_	_	283 822:02	283 822: 02
	lil 096: 34	_	220 165: 56	331 261: 90
	153 383:89	26 451: 45	351 291:18	531126:52j
	169 005:16		277 118: 71	446 123: 87
	91 062: 50	_	2 264 948: 23	356 010: 73
		_	250 208: 85	250 208: 85
	136 658:68	_	203 788: 93	340 447: 61
			268 760:49	268 760:49
	360683:15	_	784 339: 51	1 145 022: 66
	306 752: 84		• 264 789:35	571 542:19
	157 497: 71		288 414:37	445 912: 08
		_	178160: 24	178 160: 24
	_	_	173 751: 85	173 751: 85
	_	_	184 994: 32	184 994: 32
		_	241194: 23	241194: 23 t
		_	358 568:66	358 568: 66
	73614:40	_	334 216: 39	407 830: 79
		_	360 800:91	360 800:91
	102 323:89	_	243 756: 95	346 080: 84
	59 909:15		193 549: 20	253 458:35
		_	131 902:82	131 902: 82
	_	_	186 816:57	186 816: 57
	■_	_	297 507: 24	297 507: 24
	_	_	78 037:64	78 037: 64
	_	_	33 474: 23	33 474: 23
	_	_	•372 529:67	372 529:67
			25 778:69	25 778:69
			141 031: 73	141 031: 73
	_	_	218 708:64	218 708:64
	_	_	280 692: 72	280 692: 72
	_	_	123 657:64	123 657: 64
	_	_	109 088:63	109 088:63
	_	_	75 293:13	75 293:13
	_	_	80 529: 84	80 529:84
	66 536:35	_	140 811: 80	207 348:15
	85 695:16	_	209339:26	295 034: 42
		_	196 943: %	196 943:96
	_	■	229 555:89	229 555:89
	51 407:14	_	199 110: 84	250 517:98
Transport	2480 051:80	83 620: 86	11 632 528: 88	14196 201: 54

1 I denna summa ingår omsättning från Soldathemmet med 30 659 kronor 80 öre och från cigarr 2

I denna summa ingår nettovinst från Soldathemmet med 5 225 kr. 92 öre och från cigarraffär

•—• = underskott.

s I denna summa ingår nettovinst från biografrörelse med 4 970 kr. 45 öre.

* I denna summa ingår nettovinst från biografrörelse med 2 565 kr. 81 öre.

11 —

budgetåret 1943/44 Nett	o v i n s t	—	övriga inkomster kronor	Summa inkomster kronor	Belopp som un-der budgetåret 1943/44 utgi-vits jämlikt § 5 allm. bestämmelserna kronor	Lägerkas- : sörnäs be- ; hållning d. 30/. 1944 kronor
Bageri kronor	Svingård kronor	Marketen-teri kronor	Summa kronor
6	7	8	9	10	11	12	13
		44 139: 78	44 139: 78	32 548:04	76687: 82!	61208:66	132 255:13
22 684: 39		15 024: 37	37 708: 76	28 789: 59	66 498: 35	47 445: 07	148 989:62
		15 757: 78	15 757: 78	16 068:03	31 825: 81	18 283: 57	46 589:82j
83605:99	26 534:43	44 483: 35	154623:77	18 316:93	172 940: 70	121 795:01 \|	496 730:44[
	21132: 85	21 132: 85	22 723: 24	43 856: 09	30 043:14 !	131 167: 34
		82 741: 67	82 741:67	23 456: 24	106 197: 91	52 430:99	184 245:12''
16 439: 38		72 454: 85	88 894: 23	* 30 246: 37	119 140:60	53 264: 90 1	255 693: 93;
		12 590: 34	12 590:34	20 441: 34	33 031: 68	57 791: 90	136 955:10;
		32 519: 76	32 519:76	11 259: 88	43 779:64	53 491: 05	109 258:71
26 441: 45		37 914: 87	64 356: 32	8 689: 94	73 046: 26	60 834:19	235 821: 46 i
41 384:18	10 191: 06	25 962: 42	77 537: 66	12 304: 73	89 842:39	65 580:08	263 464: 88
20 950:15		22 508:88	43 459:03	30 740:40	74199:43	78 311:68	155 636: 61
17 814: 98		^ 27 515: 82	45 330:80	13 278: 47	58 609: 27	64 625: 82	65 685:45
		14 101: 48	14 101:48	12 345: 38	26 446: 86	19 541:63	77 053: 52
29 453: 55	—	= -6 264:49	23 189:06	20152:42	43 341: 48	55 063:08	194 310:37
		12 760: 39	12 760: 39	26 932:02	39 692:41	38 017: 54	27 220:56
79 005:64	__.	49 099: 44	128 105: 08	55 885:01	183 990:09	234 011: 49	272 847: 41
100 880: 58		»42 515: 87	143 396: 45	24 310: 82	167 707: 27	55 830: 85	313 143: 33
35 578:81		31 773:60	67 352: 41	46 535:11	113 887:52	57 607: 07	204064:09
		14683: 34	14683: 34	7 847: 71	22 531:05	20 741: 53	72 455: 78
		17 739:18	17 739:18	16 172: 80	33 911: 98	8 976: 80	74 140:01
		23 049:44	23 049: 44	4 903: 32	27 952: 76	33623:36	51 369:10
		23 341: 67	23 341: 67	9 436:80	32 778: 47	13 599:90	118 400: 22
		37 871: 50	37 871: 50	13 663:69	51 535:19	48 924: 25	lil 283:23
1 15 225:47		15 559: 44	30 784: 91	9 364: 92	40 149: 83	65 414: 79	115 942: 04
	27 022: 39	27 022: 39	36 937: 82	63 960: 21	44 518: 79	129 439: 93
24698:14		14 596:78	39 294: 92	18 190: 76	57 485:68	20 442: 93	52 336:43
17 350:86		32 399:38	49 750: 24	20 085:39	69 835:63	43 253:08	180 263:96
		10 884:60	10 884: 60	9 917: 29	20 801: 89	19 631: 88	51 598: 90
		5 559: 98	5 559: 98	15 157: 70	20 717:68	14 175: 36	48 973:50
		39 472:66	39 472:66	7 955:68	47 428: 34	26 850:31	93 020: 70
		7 261: 99	7 261:99	4 365:''06	11 627: 05	12 702:39	49 376: 58
		3 538: 38	3 538:38	970:86	4 509: 24	819: 89	17 691: 52
		»24 122: 99	24 122: 99	13 332: 97	37 455: 96	22 679: 93	112 843: 95
		821: 81	821: 81	16 478:19	17 300: —	459:65	16 830: 35
		6 113: 96	6 113: 96	7 306: 77	13 420:73	10 268: 89	70 400: 27
		21 304: 89	21 304: 89	9 943: 74	31 248:63	18 487: 52	74 252: 80
		18 670:03	18670:03	11 313: 90	29 983: 93	8 863: 22	42 113: 41
		9 471: 47	9 471: 47	144 568: 3S	154 039: 86	10 499: 53	144 435:12
		7 935: 76	7 935:76	2 426:16	10 361: 92	12 240: 40	34 448: 46
		4 994: 56	4 994: 56	3 762: 36	8 756: 92	17 927:66	20 003: 44
		2 285: 38	2 285: 38	1 952:10	4 237: 48	4 302: 04	11 382: 27
13 925:67	_	13 101: 89	27 027: 56	7 552: 85	34 580: 41	21 664: 24	96 750: 67
10 287: 08		13 048:61	23 335:64	15 975: 85	39 311: 49	27 239: 52	79 681: 71
		12 528:17	12 528:17	9160: 25	21688: 42	12 146:16	64 460: 82
		32 851:25	32 851: 25	6 739: 98	39 591: 23	24 940:19	67 701: 42
5 201:80	—	16 107: 72	21 309: 52	7 940: 08	29 249: 60	33 767:15	109 847: 40
560 928:07	36 725: 49	1 055 072: 25	1 652 725: 81	888 447: 35	2 541 173: lb	1 824 339: 08	5 562 576: 94

affär med 141 879 kr. 16 öre.
med 14 250 kr. 51 öre.

4 I denna summa ingår omsättning från biografrörelse med lool/ kr.

• I denna summa ingår omsättning från biografrörelse med 12 011 kr. öl ore.

— 12 —

Truppförband	Lägerkassornas affärsrörelse
Bageri kronor	Omså Svingård kronor	ttning Marketenteri kronor	Summa kronor
1	2	3	4	5
Transport	2 480 051:80	83 620: 86	11 632 528: 88	14 196 201: 54
Norrlands trängkår....................	_	_	234 374: 97	234 374: 97
Skånska trängkåren....................	—	_	155641:36	155 641:36
Första intendenturkompaniet...............	—	_	48 836:70	48 836: 70
Andra intendenturkompaniet...............	—	_
Tredje intendenturkompaniet...............	« -	_	113 931: 58	113 931: 58
Första tygkompaniet......................	_	_
Andra tygkompaniet......................	_	_
Signalregementet..........................	_	_	238 767: 17	238 767:17
Malmö försvarsområde.................	_	_
Herrevads klosters och Gudhems remontdepå	_	_	_	_
Arméns underofficersskola..................	_	_	109 951: 27	109 951: 27
Krigsskolan...................
Ridskolan.....................
Arméstaben................
Försvarsstaben...............
Infanteriskjutskolan...........	_	_
Tygförvaltningsskolan......................	_	_
Garnisonssjukhuset i Karlberg..............
» i Boden................	_	_	_	_
9 i Stockholm............	—	—	—	—
Summa	2 480051:80	83 620:86	12 534 031:93	15 097 704:59

civila departement, vilka jämväl äga fastställa villkoren för sådan rörelses
bedrivande. Dylikt medgivande må lämnas endast beträffande företag, som
avser manskapets nytta och trevnad och som icke påfordrar kommendering
av militär handräckningspersonal.

Ur lägerkassa må jämlikt § 5 nyssnämnda föreskrifter i första hand bestridas
kostnader för beredande av nytta och trevnad för fast anställt manskap
och värnpliktiga vid vederbörligt truppförband.

Ur lägerkassa må enligt samma paragraf till mindre del jämväl bestridas
utgifter för truppförbandets gemensamma bästa i följande avseenden, nämligen a)

befrämjande av idrotten vid truppförbandet;

b) förskönande av kasern- eller lägerområdet;

c) nöjes-, bildnings- eller andra anordningar, som bereda gemensam nytta
eller trevnad för all personal vid truppförbandet;

allt i den mån icke särskilda statsmedel blivit för ändamålet anvisade.

I § 6 mom. 2 stadgas slutligen, att uppförande av nybyggnad å lantförsvarets
mark för lägerkassas räkning eller förändring av lägerkassa tillhörig
byggnad å sådan mark icke får ske med mindre tillstånd lämnats av arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse efter samråd med ämbetsverkets intendentur-
och civila departement.

Revisorerna hava verkställt utredning rörande de olika lägerkassornas af -

— 13 —

budgetåret 1943/44	övriga inkomster kronor	Summa inkomster kronor	Belopp som un-der budgetåret 1943/44 utgi-vits jämlikt § 5 allm. bestämmelserna kronor	Lägerkas-sornas be-hållning d.,0/. 1944 kronor
	Nett	o v i n s	t
Bageri kronor	Svingård kronor	Marketen-teri kronor	Summa kronor
6	7	8	9	10	11	12	13
560 928: 07	33 725: 49	1 055 072:25	1 652 725: 81	888 447: 35	2 541 173:16	1 824 339:08	5 562 576: 94
_	_	43 761: 97	43 761:97	6 861: 84	50623: 81	28 871: 59	131 043:66
—	—	13 217:02	13 217:02	9 706: 58	22 923:60	25 697:36	43 923:60
—	—	5 130:05	5 130:05	9 375:69	14 505: 74	7 239: 43	8 250: 74
—	—	—	—	3 213: 21	3 213: 21	2 003: 70	7 464: 85
—	—	6 995:64	6 995:64	4 558: 78	11 554: 42	9 351: 15	30 525:09
—	—	—	—	596: 06	596:06	740: 53	773: 74
—	—	—	—	1 000: —	1 000: —	5:90	934:60
—	—	9 902:63	9 902:63	17 160:34	27 062: 97	31 566: 83	71 958:11
—	—	—	—	8 317: 56	8 317:56	9 809:87	6 411:62
—	—	—	—	778: 99	778: 99	823:21	702: 59!
—	* -	11 628: —	11 628: —	9 016: 98	20 644:98	13 527: 20	34 826: 78!
—	—	—	—	20 931: 93	20 931: 93	9 701: 83	42 722: 76
—	—	—	—	389: 75	389: 75	243:19	1 964: 09!
—	—	—	—	—	—	256:36	138: 22
—	—		—	1 029: —	1 029: —	418:17	1 383: 88
—	—	—	—	8 531: 68	8 531:68	8 255: 80	3 017:15
—	—	—	—	5 815: —	5 815: —	121:65	5 693:35
—	—	—	—	487: 99	487: 99	731: 07	1 043:89
—	—	—	—	5 140:09	5 140: 09	6 399:17	8 632:97
—	—	—	—	17: 88	17: 88	45: —	686:16
560928: 07	36 725:49	1145 707: 56	1 743 361:12	1001 376: 70	2 744 737:82	1980 148:09	5 968 674: 79

färsrörelse samt inkomster under budgetåret 1943/44 ävensom deras tillgångar
vid utgången av nämnda budgetår. Uppgifterna härutinnan återfinnas
i ovanstående sammanställning.

För jämförelses skull hava revisorerna även låtit uppgöra en sammanställning
över lägerkassomas totala behållning vid utgången av vart och ett av
budgetåren 1939/40—1943/44. Följande siffror hava därvid erhållits.

Den 30 juni 1940 .................... 2 865 028: 06

» »> » 1941 .................... 4 061 217:32

» » » 1942 .................... 5 172 718: 34

» » » 1943 .................... 5 769 670: 32

» » » 1944 .................... 5 963 674: 79

Förutom de kassamässiga behållningarna hava lägerkassorna även vissa
tillgångar i form av inventarier och fastigheter. Det bokförda värdet av nämnda
förmögenhetsobjekt vid motsvarande tidpunkter framgår av nedanstående
tabell.

Datum	Inventarier	Fastigheter
Den 30 juni 1940 ............	176 677: 33	302 193: 41
» * * 1941 ............	432 320: 56	349 060: 82
» » » 1942 ............	739 517: 83	364 237: 15
* » * 1943 ............	984 990: 70	822 471: 51
* * » 1944 ............	1 193 042: 27	808 458: 86

— 14 —

Revisorernas

uttalande.

Det bör i detta sammanhang nämnas, att å det bokförda värdet av fastigheterna
en årlig avskrivning med 5 procent verkställes. Dessa avskrivningar
redovisas dock icke på ett särskilt värdeminskningskonto, utan ett på angivet
sätt beräknat belopp krediteras årligen titeln »Fastigheter», vars utgående behållning
därigenom minskas. Det exakta byggnadsvärdet av å titeln bokförda
fastigheter är sålunda icke identiskt med utan större än nämnda behållning.
Revisorerna liava även konstaterat, att byggnadskostnader icke sällan
avföras å den allmänna titeln »Lägerkassorna» i stället för rätteligen å titeln
»Fastigheter». Även av denna anledning kommer sålunda nyss berörda behållning
att giva ett missvisande uttryck för det exakta byggnadsvärdet. I
detta sammanhang bör slutligen nämnas, att lägerkassomas byggnader redovisas
i försvarets civilförvaltnings huvudbok som en tillgångspost inom statsregleringsfonden.
I motsats till övriga militära fastighetsobjekt finnas de sålunda
icke invärderade i försvarsväsendets fastighetsfond.

Jämväl lägerkassornas inventarier, å vilka en årlig avskrivning med 20
procent sker, redovisas på enahanda sätt i civilförvaltningens bokslut.

Lägerkassornas totala tillgångar enligt ovanstående utgjorde per den 30 juni
1944 7 965 175 kronor 92 öre (5 963 674:79 + 1 193 042:27 + 808 458:86).
Motsvarande siffra för utgången av budgetåret 1939/40 är 3 343 898 kronor
80 öre (2 865 028: 06 + 176 677: 33 + 302 193: 41). Tillgångarna hava sålunda
under ifrågavarande tidsperiod ökats med 4 621 277 kronor 12 öre eller
138 procent. Själva lägerkassornas andel i denna ökning utgör 3 098 646 kronor
73 öre eller 108 procent, inventariernas 1 016 364 kronor 94 öre eller
575 procent samt fastigheternas 506 265 kronor 45 öre eller 167,5 procent.

Såsom förut nämnts hava revisorerna tidigare påtalat vissa förhållanden
beträffande truppförbandens allmänna och enskilda lägerkassor. Sedermera
har emellertid genom beslut den 1 december 1939 en sammanslagning av dessa
båda kassor vid de olika truppförbanden kommit till stånd. Den inkomst,
som tillfaller den på så sätt nybildade lägerkassan, utgöres till väsentlig del
av uppkommen vinst å marketenteri- eller annan rörelse, vilka medel förut
ingått i den enskilda lägerkassan. Såsom framgår av tidigare anförda siffror
har den av lägerkassorna bedrivna verksamheten tagit en synnerligen kraftig
utveckling under senare år. Den totala behållningen har sålunda från den
30 juni 1940 till utgången av sistförflutna budgetår ökats med i runt tal 4,6
miljoner kronor och utgör nu närmare 8 miljoner kronor. Nämnda förhållande
har aktualiserat en rad problem.

Revisorerna gjorde år 1937 på anförda skäl vissa erinringar emot att svingårdsrörelse
bedreves vid Livgrenadjärregementet och Dalregementet. Av utredningen
framgår, att sådan rörelse i icke ringa omfattning alltjämt fortgår
vid nämnda regementen. Denna rörelse, som nu, sedan revisorerna 1937 påtalade
densamma, haft tillräcklig tid för avveckling, bör enligt revisorernas
mening snarast nedläggas. Även lägerkassornas bagerirörelse har under senare
år av omsättningssiffrorna att döma undergått en avsevärd utökning.
Även om denna ökade omsättning är att till väsentlig del tillskriva nu rå -

— lö -

dande inkallelser och det sålunda torde kunna förväntas, att rörelsen under
normala fredsförhållanden skulle komma att i betydlig grad nedgå, vilja revisorerna,
som icke bortse ifrån att bagerirörelsen i många fall i viss mån
är att betrakta som ett nödvändigt och lämpligt komplement till marketenterirörelsen,
likväl framhålla, att uppmärksamhet bör fästas därå, att bagerirörelse
liksom för övrigt all annan rörelse, som bedrives av lägerkassorna,
icke erhåller alltför stor omfattning, då detta för statsverket kan medföra
mindre önskvärda konsekvenser. Det synes särskilt kunna ifrågasättas, huruvida
det icke vore möjligt att få till stånd en sammanslagning av de olika
bagerirörelserna i sådana garnisonsstäder, där nu flera truppförbands lägerkassor
var för sig bedriva dylik rörelse.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att den för lägerkassornas
olika rörelser anställda personalen är underkastad pensionsreglementet
för arbetare och att sålunda statsverket får bestrida kostnaderna för sådan
pensionering. Det synes därför revisorerna vara förtjänt att tagas under
övervägande, huruvida icke lägerkassoma, som för sina rörelser åtnjuta förmånen
att vara befriade från erläggande av omsättningsskatt, inkomst- och
förmögenhetsskatt m. m., böra lämna bidrag till pensioneringen av sin personal.

Enligt vad revisorerna inhämtat har statens sakrevision påtalat, att vissa
av lägerkassorna ägda bagerier debiterat för höga priser vid leveranser till
vederbörande truppförband. Med anledning härav vilja revisorerna ifrågasätta,
huruvida icke i fortsättningen de till lägerkassoma anslutna affärsrörelsernas
prissättning bör vara underkastad kontroll från central förvaltningsmyndighets
sida.

Revisorerna hava vid en granskning iakttagit, att iägerkassornas medel i
flera fall använts för ändamål, som knappast låta sig förena med de uppgifter,
vilka enligt gällande bestämmelser åvila dessa kassor. Det kan ifrågasättas,
huruvida icke lägerkassemedlen i allmänhet böra i större utsträckning
än som för närvarande synes vara fallet tagas i anspråk för beredande
av trevnad och förströelse åt fast anställt manskap och värnpliktiga, särskilt
sådan personal, som tillhör fältförband förlagda till mera avlägsna och
glest bebyggda trakter i landet.

Utredningen har vidare givit vid handen, att även den för lägerkassornas
räkning bedrivna byggnadsverksamheten numera tagit en betydande omfattning.
Särskilt starkt framträder ökningen i fastighetsvärdet under budgetåret
1942/43. Enligt bemyndiganden av arméförvaltningens intendenturavdelning
och försvarets civilförvaltning hava fritidslokaler för manskapet i stor
utsträckning uppförts med anlitande av lägerkassornas medel. Vid andra
truppförband däremot hava kostnaderna för sådana byggnader bestritts av
statsanslag under kapitalbudgeten. Även bortsett från den orättvisa olika
truppförband emellan, som härigenom skapas, finna revisorerna denna brist
på enhetlighet i fråga örn uppförande av dessa byggnader mindre tillfredsställande.
Beträffande redovisningen av lägerkassornas byggnader i allmän -

— 16 —

het vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke åtminstone de mera värdefulla
byggnaderna borde bokföras å en särskild kapitalfond.

Såsom förut nämnts framhöllo revisorerna i sin år 1900 avgivna berättelse,
att en undersökning borde företagas angående de i de dåvarande marketenterikassorna
sammanförda medlens natur av statsmedel eller enskilda medel.
En dylik undersökning vore enligt revisorernas mening särskilt önskvärd
ur den synpunkten, att en stor del av kassornas medel användes för
uppförande av byggnader och detta i framtiden kunde giva anledning till
tvekan i fråga örn äganderätten till dessa byggnader. Vad revisorerna vid
nämnda tillfälle uttalade har erhållit ökad aktualitet genom den under senare
år alltmer stegrade byggnadsverksamheten. Den år 1939 verkställda sammanslagningen
av allmänna och enskilda lägerkassorna har icke heller bidragit
till att bringa klarhet i angivna frågor. Tvistigheter kunna i framtiden
uppstå icke blott i fråga om äganderätten till byggnaderna utan även beträffande
underhållsskyldigheten av desamma. Särskilt kompliceras problemet
då, såsom vid ett truppförband förekommit, gåvomedel till belopp överstigande
50 000 kronor influtit till lägerkassan för uppförande av ett fritidshem.
Vid Skånska trängkåren har för lägerkassans räkning en fritidsbyggnad
uppförts av inkallat manskap, som sålunda varit avlönat av statsverket. Ett
dylikt förfaringssätt, som i och för sig måste framstå såsom i hög grad olämpligt
och stridande mot av statsmakterna givna direktiv vid uppförande av
byggnader för försvarsväsendets räkning, kan även komma att göra problemet
mera invecklat. Äganderättsfrågan kan bliva aktuell, då t. ex. på grund
av ökat lokalbehov för truppförbandet den av lägerkassan uppförda byggnaden
måste tagas i anspråk för annat än sitt ursprungliga ändamål, varigenom
staten kan bliva''nödsakad att inlösa densamma. Sålunda beviljade
1942 års riksdag (skrivelse nr 172) ett anslag å 52 000 kronor till förvärv
av en Jämtlands fältjägarregementes lägerkassa tillhörig, inom regementets
kasernområde belägen soldathemsbyggnad. Ett annat spörsmål, som i detta
sammanhang bör ägnas uppmärksamhet, rör underhållsskyldigheten av lägerkassornas
byggnader. Då det icke torde vara uteslutet, att kassorna på
grund av minskade inkomster i framtiden bliva urståndsätta att underhålla
det ganska avsevärda byggnadsbeståndet, kan statsverket komma att ställas
inför situationen att få övertaga denna uppgift.

De nu anförda förhållandena synas revisorerna göra det angeläget att en
utredning snarast kommer till stånd beträffande äganderätten till de med lägerkassornas
medel uppförda byggnaderna, deras framtida ställning samt
underhållet av desamma. I avvaktan å resultatet av denna utredning torde
fråga om uppförande av nya byggnader för lägerkassas räkning böra underställas
Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

— 17 —

§ 3.

Jämlikt 18 § 2 st. rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583) skall ersättning
för hästar, som tagas i anspråk med äganderätt, bestämmas av
hästvärderingsnämnd. Antalet dylika nämnder ävensom dessa nämnders
verksamhetsområden fastställas av länsstyrelsen efter förslag av militärbefälhavaren.
Hästvärderingsnämnd, vilken som regel sammanträder å viss
av rekvirenten bestämd plats, den s. k. avlämningsplatsen, har i huvudsak
att efter besiktning av de rekvirerade hästarna bestämma, vilka som skola
övertagas av kronan, samt att efter värdering bestämma ersättningen för de
hästar, som övergå i kronans ägo. Tagas däremot hästar i anspråk allenast
med nyttjanderätt skall, enär hyresersättning för häst finnes upptagen i den
av riksvärderingsnämnden upprättade taxan (SFS nr 931/1941), ersättningen
enligt föreskrift i 17 § nyssnämnda lag till beloppet fastställas av
den myndighet, som för kronans räkning mottager det rekvirerade eller har
uppsikt över rekvisitionens fullgörande. Därest häst under tiden för nyttjandet
skadats eller i något avseende försämrats, skall jämlikl 12 § 2 st. rekvisitionslagen
skälig ersättning lämnas därför. Sådan ersättning skall jämlikt
19 § samma lag bestämmas av allmän lokal värderingsnämnd. Då häst tages
i anspråk med nyttjanderätt, skall jämlikt 60 § 2 st. rekvisitionsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 586) besiktning äga rum för utrönande av hästens
värde såväl vid avlämnandet som vid återlämnandet efter begagnandet.
Dylik besiktning skall, i den mån omständigheterna det medgiva, förrättas
av tre gode män, av vilka avlänmaren (ägaren) och mottagaren utse vardera
en, varefter de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Över besiktningen
skall, där mottagaren anser nödigt eller avlämnaren det påfordrar, upprättas
instrument i två exemplar, av vilka avlämnaren och mottagaren taga vardera
ett. Sedan besiktning verkställts, har mottagaren att ofördröjligen pröva och
fastställa ersättningens belopp och i samband därmed meddela besvärshänvisning.
Har hästen under nyttjandetiden skadats eller försämrats i något
avseende och avlämnaren gör anspråk på ersättning därför, åligger det mottagaren
att till länsstyrelsen jämte eget yttrande insända samtliga handlingar
i ärendet för att tillställas vederbörande allmänna lokala värderingsnämnd,
vilken, såsom förut nämnts, har att pröva dylika ersättningsanspråk. Ersättning
som fastställts av mottagaren utbetalas genom vederbörande militära
myndighets försorg, under det att ersättningsbelopp bestämt av lokal värderingsnämnd
utbetalas av länsstyrelsen.

I särskilda brev den 10 november och den 15 mars 1940 har Kungl. Majit
meddelat bestämmelser örn ersättning till i rekvisitionsförordningen omförmälda
gode män. Enligt dessa äger god man, som är statstjänsteman, uppbära
ersättning för de löneförmåner av statsmedel, om vilka han gått miste
under tjänstledighet för uppdragets fullgörande, ävensom under resor härför
resekostnads- och traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklass
II C allmänna resereglemente!, därest han ej eljest är berättigad till
gottgörelse efter högre klass. Annan god man äger åtnjuta — förutom rese 2—449024.

Rev. berättelse äng. statsverket dr 1944. 1.

Vissa iakttagelser
beträffande
tililäinpningen“

av rekvisitionslagstiftningen.

— 18 —

Revisorernas

nttalande.

Samarbetet
mellan
arméns och
marinens
transportorganisationer
i
Stockholm.

kostnads- och traktamentsersättning enligt rese- och Iraktamentsklass II C
allmänna resereglemente! under resor och sammanträden för uppdragets
fullgörande -—- dagarvode med 12 kronor.

Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat följande.

Den 22 juni 1944 transporterades från Värtans station till Strömstorps
station en av Livregementet till häst med nyttjanderätt utrekvirerad häst,
vilken efter begagnandet skulle återlämnas till sin ägare. Jämlikt föreskrift
i rekvisitionsförordningen skulle hästen vid framkomsten till Strömtorp besiktigas.
För ändamålet tillkallades genom regementets försorg följande gode
män, nämligen såsom god man för länsstyrelsen i örebro län en i Karlskoga
bosatt godsägare, såsom god man för avlämnaren (hästägaren) en på samma
ort bosatt lantbrukare samt såsom god man för regementet en ryttmästare
på övergångsstat vid regementet. För tjänstgöring såsom veterinär vid
besiktningsförrättningen tillkallades distriktsveterinären i Karlskoga distrikt.
Att deltaga i transporten av ifrågavarande häst beordrades en fanjunkare i
regementets reserv såsom chef för hästhämtningskommenderingen samt en
menig. Det bör i detta sammanhang framhållas, att såväl ovanbemälde
officer som fanjunkaren för ändamålet särskilt inkallades under tre dagar.
Efter den av gode männen verkställda besiktningen fastställdes sedermera
av allmän lokal värderingsnämnd ersättningen för den skada eller försämring,
som hästen under nyttjandetiden undergått, till 50 kronor.

Även i flera andra fall hava vid Livregementet till häst i samma syfte
förekommit transporter, som omfattat allenast tre å fyra hästar. På samma
sätt som i det här ovan angivna fallet har regementet därvid använt sig
av särskilt för ändamålet inkallad militär personal, varjämte för tjänstgöring
såsom veterinär vid besiktningsförrättning beordrats bataljonsveterinären
vid regementet.

Revisorerna hava iakttagit, att även vid andra regementen liknande fall
förekommit.

Revisorerna anse att ett enklare och mindre kostsamt förfaringssätt beträffande
ersättning för under nyttjandetiden uppkommen skada eller försämring
å i anspråk tagen förnödenhet bör utan åsidosättande av parternas
berättigade krav på objektivitet kunna komma till användning åtminstone i
fall, där endast mindre ersättningsbelopp kunna ifrågakomma.

§ 4.

Stockholms garnison omfattar Svea livgarde, Livregementet till häst, Svea
artilleriregemente, Stockholms luftvärnsregemente, Svea ingenjörkår, Signalregementet,
Första tygkompaniet och Första intendenturkompaniet, vilka samtliga
truppförband tillhöra armén och äro belägna inom Stockholm eller stadens
närmaste omgivningar. Vissa marinen tillhörande organisationer äro
jämväl förlagda till Stockholm, nämligen Ostkustens marindistrikts stab,
Stockholms örlogsstation och Stockholms örlogsvarv. Dessa innefattas emellertid
icke i begreppet Stockholms garnison.

— 19 —

Garnisonens och de nyssnämnda marina organisationernas behov av lastbilstransporter
tillgodoses dels genom kronans egna bilar (s. k. stamfordon),
dels genom med nyttjanderätt rekvirerade eller förhyrda bilar. I det följande
komma endast stamfordon och förhyrda bilar att beröras.

För distribution av bilarna och samordning av transporterna hava inrättats
två s. k. transportcentraler, en för garnisonens behov, belägen i den s. k.
Dragonkasernen samt en för marinens räkning, som förlagts till Stockholms
örlogsvarvs område å Skeppsholmen.

Arméns transportcentral är underställd militärbefälhavaren i IV. militärområdet
med en kapten i trängens reserv såsom chef, vilken till sitt förfogande
har viss biträdespersonal, bland annat en motorunderofficer och en underofficer
såsom adjutant. Centralens uppgift är att ombesörja transporterna för
ovannämnda, Stockholms garnison tillhörande truppförband. Till centralens
förfogande stå för detta ändamål dels 26 lastbilar, som organisatoriskt tillhöra
ett för arméns intendenturförråd i Stockholm uppsatt bilkompani och dels ett
visst antal bilar, som äro tagna till uppbörd vid truppförbanden i Stockholm,
och jämväl äro placerade vid dessa. Samtliga bilar föras av värnpliktiga
chaufförer, som från sin civila verksamhet hava erfarenhet av lastbilstransporter.

I stort sett arbetar transportcentralen på följande sätt. Truppförbanden beställa
—- i regel telefonledes -— hos transportcentralens s. k. »vagnfördelare»
de transporter, som de önska utförda. Därest icke särskilt brådskande fall
föreligger, utföras transporterna först påföljande dag, delta för att vagnfördelaren
skall hava möjlighet att överblicka garnisonens transportbehov och i
möjligaste mån kunna samordna förbandens olika behov av bilar till så få
fordon som möjligt, med andra ord målet är att eliminera dubbelkörningar
och tomkörningar.

Vad angår marinens organisation av biltransporter må följande framhållas.

Under tiden före den förstärkta försvarsberedskapens inträdande och fram
till 1944 organiserades transporterna för i Stockholm förlagda marina myndigheter
av den s. k. sjöreserven på Skeppsholmen, en beredskapskader med
allmänna åligganden. Sjöreserven hade till sitt förfogande fem å sex kronan
tillhöriga lastbilar, som emellertid icke på långt när förslogo för det genom den
förstärkta försvarsberedskapen starkt ökade transportbehovet, varför enskilda
tillhöriga lastbilar måste anlitas i stor utsträckning. Principiellt avstod man
därvid från att tillgripa rekvisition, utan valde att förhyra fordon genom frivillig
överenskommelse. Ojämförligt största delen av förhyrningarna har
placerats hos ett av Stockholms större åkeriföretag, som bestrider samtliga
transporter med anlitande av dels egna bilar, dels andra företags, i vilket
senare fall åkeriföretaget sålunda fungerar såsom entreprenör.

Den under krigsåren alltmer tilltagande gummibristen föranledde chefen
för marinen att i december månad 1946 utfärda vissa »Bestämmelser för
nedbringande av den löpande förbrukningen av däck och slangar för rullande
materiel». För att åstadkomma en rationalisering av motorfordonstrafiken
påbjöds upprättande av ett antal transportcentraler, varav en avsågs för Stock -

— 20 -

holm med uppgift att tjäna ostkustens marindistrikt, örlogsstationen och örlogsvarvet
i Stockholm.

Sedan januari månad innevarande år har en transportcentral i enlighet
med ovanberörda föreskrifter varit organiserad på Skeppsholmen. Såsom chef
för centralen tjänstgör alltsedan dess tillkomst en kapten i arméns reserv,
vilken biträdes av till största delen civil personal.

I ovanberörda marinorder stadgas vidare, att vederbörande chef — i detta
fall chefen för örlogsvarvet — skall utfärda skriftlig instruktion för transportchef
med iakttagande bland annat av att transportchef må medgivas rätt
att utfärda körorder för transportcentral tillhörande bilar inom visst begränsat
område dock med iakttagande av vissa inskränkande föreskrifter. De nyssnämnda
inskränkningarna hava huvudsakligen följande innehåll: transporter
med motorfordon få principiellt icke äga rum, därest andra transportmedel
kunna komma till användning, även örn arbetstiden därigenom skulle bliva förlängd
eller ändring av arbetstider eller arbetsprogram skulle bliva erforderlig,
varjämte förbud föreligger att utföra personaltransporter med motorfordon
inom ett område av 8 km från transportcentral. Vidare har föreskrivits, att
intimt samarbete skall äga rum mellan marinens olika transportchefer och
motsvarande chefer vid förband tillhörande armén och flygvapnet samt med
inom den civila trafiken organiserade läns- och lastbilscentraler för att i möjligaste
mån nedbringa transporternas antal samt antalet returtomkörningar.
Märkas bör emellertid, att det uttryckligen föreskrivits, att samarbete med
läns- och lastbilscentralerna få avse endast transporter av militärt gods.

Sedan centralens tillkomst och allt fortfarande stå till dess förfogande elva
lastbilar, varav emellertid två äro lånade från utom Skeppsholmen förlagda
marina organisationer och skola återställas till dem på anfordran. Realiter disponerar
transportcentralen sålunda endast nio lastbilar.

I likhet med vad förhållandet var under den tidigare period, då sjöreserven
ombesörjde transporterna, förslår detta bilbestånd på långt när icke, utan har
förhyrning måst tillgripas i stor utsträckning, varjämte sedan sommaren 1944
lastbilar lånats från garnisonens transportcentral för ett visst transportändamål,
nämligen transport av ved till Skeppsholmen.

Förhyrningen av bilar är för närvarande reglerad genom ett kontrakt av
den 25 september 1944 mellan chefen för örlogsvarvet på Skeppsholmen och
ett åkeri i Stockholm, enligt vilket kontrakt beställning av fordon i regel skall
göras dagen före avsedd transport och ersättning utgå efter en i kontraktet intagen
taxa, som innehåller såväl tim- som dagspriser.

Revisorerna hava besökt såväl garnisonens transportcentral som den å
Skeppsholmen belägna centralen samt i anledning av under besöken gjorda
iakttagelser låtit verkställa viss utredning, varav bland annat följande framgått.

Den marina transportorganisationen, vilken, såsom tidigare anförts, icke
haft tillräckligt antal stamfordon till förfogande utan måst förhyra privata
lastbilar, har under budgetåren 1942/43 och 1943/44 haft utgifter för lega av
lastbilar med tillhopa 426 493 kronor 81 öre. Under motsvarande lid har ett
stort antal kronan tillhöriga lastbilar funnits disponibla vid garnisonens träns -

— 21 —

portcentral. Nu nämnda förhållanden i vad de avse tiden 1 januari 1943—30
juni 1944 framgå närmare av nedanstående sammanställning.

	Av marinen för-hyrda lastbilar i medeltal per dag:	Vid garnisonens transportcentral disponibla körklara lastbilar i medeltal
1943	per dag:
januari.........	......... 16	32
februari .......		42
mars...........	......... 13	41
april...........	......... 10	34
maj ...........	......... 12	37
juni...........	......... 9	28
juli ...........	......... 9	22
augusti.........	......... 7	22
september .....	......... 10	20
oktober .......	......... 10	15
november .....	......... 12	14
december .....	......... 9	8
1944
januari.........	......... 8	28
februari .......	......... 7	29
mars...........		26

april
maj .
juni .

Av den lämnade redogörelsen framgår, att de marina organisationerna i Revisorernas
Stockholm sedan juli 1942 i stor utsträckning förhyrt lastbilar, vilket enligt uttalande,
vad revisorerna inhämtat jämväl varit fallet under den föregående beredskapstiden.
Utredningen har givit vid handen, att under motsvarande tid
vid garnisonens transportcentral funnits disponibla ett antal lastbilar, som
varit tillräckligt stort för att helt tillgodose det vid de marina myndigheterna
i Stockholm förefintliga behovet av sådana fordon.

Såvitt revisorerna kunnat finna, hava varken lokala förhållanden, beredskapsskäl
eller andra orsaker omöjliggjort ett tillfälligt ianspråktagande av
garnisonens disponibla lastbilar för marinens räkning. Beredskapssynpunkten
torde hava varit väl tillgodosedd även i fall av utlåning, alldenstund
samtliga nu ifrågavarande motorfordon kunnat återkallas till vederbörande
central med mycket kort tidsfrist. Denna uppfattning bestyrkes jämväl av
det förhållandet att viss utlåning av lastbilar kunnat ske från garnisonen till
marinmyndighelerna för utförande av vedtransporter till Skeppsholmen under
sommaren och hösten innevarande år. Genom denna utlåning hava förhyrningskostnaderna
visserligen kunnat nedbringas, men ett fullt tillfredsställande
samarbete har ännu icke genomförts, vilket framgår därav, att mari -

22 —

nen fortfarande är hänvisad till att i viss utsträckning förhyra lastbilar,
ehuru garnisonen har dylika disponibla. Enligt uppgift från marinens transportcentral
förvägras utlåning av fordon från garnisonen för tyngre transporter,
såsom grus- och stenkörning. Det torde emellertid böra framhållas, att
de lastbilar, som funnits tillgängliga vid garnisonens transportcentral, varit
av sådan typ och haft sådan lastkapacitet, att de varit icke endast användbara
utan jämväl lämpliga för de marina myndigheternas behov av ifrågavarande
transporter.

På grund av de gjorda iakttagelserna anse revisorerna erforderligt, att åtgärder
snarast vidtagas för åstadkommande av effektivare samarbete mellan
ovanberörda transportorganisationer. Härigenom skulle statsverket kunna
besparas betydande kostnader och en bättre hushållning med under nuvarande
förhållanden svårersättlig materiel kunna åvägabringas.

§ 5-

Organisationen
av lastbilstransporterna
inom
Stockholma
garnison.

Under åren före den förstärkta försvarsberedskapen disponerade arméns
truppförband som regel ett förhållandevis lågt antal motorfordon. Vad beträffar
truppförbanden inom Stockholms garnison stodo till deras förfogande
genomsnittligt två lastbilar samt ett fåtal personbilar. Transportfrekvensen
var låg och något transportproblem kan icke sägas hava förelegat förrän
i och med den förstärkta försvarsberedskapen. I den mån antalet militärförläggningar
ökats i Stockholm med omgivningar, har jämväl behovet av
transporter undergått en betydande ökning. Efter hand inrättades särskilda
s. k. transportavdelningar vid truppförbanden i syfte att förhindra onödiga
transporter samt att i möjligaste mån begränsa antalet tom- och dubbelkörningar.

Den 28 november 1942 utfärdade chefen för armén en order angående inrättande
av en transportcentral för Stockholms garnison. I ordern föreskrevs,
att en transportcentral, bestående av en bil- och en anspannsavdelning,
skulle försöksvis organiseras för militärbefälhavaren i IV. militärområdet
underlydande förband inom Stockholms garnison, Transportcentralens
uppgift skulle vara att ombesörja i första hand sådana »extra» transporter,
för vilka transportmedel tidigare ställts till förfogande av militärbefälhavaren.

Transportcentralens bilavdelning skulle organiseras av och underställas
det underlydande förband inom Stockholms garnison. Transportcentralens
verksamhet skulle utfärdas av militärbefälhavaren. Upplysningsvis må meddelas,
att 20 bilkompaniet är ett transportförband, som underställts chefen
för arméns intendenturförråd i Stockholm (Ulriksdal). Till transportcentralens
förfogande ställdes dels 20 bilkompaniets fordon (vid nu ifrågavarande
tidpunkt bland annat 40 å 50 lastbilar), dels ock vissa vid Stockholms truppförband
befintliga, kronan tillhöriga lastbilar.

För att möjliggöra ett effektivt utnyttjande av vagnparken genom samordnande
av transporter i fall, där så vore möjligt, skulle skriftlig beställning

— 23 —

av transport enligt visst formulär vara insänd till chefen för transportcentralen
senast tre dagar före transportdagen. Vid oförutsedda eller brådskande
transporter kunde dock telefonbeställning göras.

Chefens för transportcentralen åligganden fastställdes i instruktion den 10
december 1942, vari stadgades bland annat, att antalet motortransporter
skulle nedbringas i möjligaste mån genom ändamålsenlig planläggning av
transporterna, så att samtrafik i möjligaste mån ägde rum och onödiga tomkörningar
undvekes. Granskning av inkomna transportbeställningar skulle
verkställas, varefter chefen för transportcentralen skulle avgöra, örn transporten
skulle utföras med anspanns- eller motorfordon.

Sedermera erinrade militärbefälhavaren i IV. militärområdet i order, att
vissa omständigheter med nödvändighet påkallade ytterligare åtgärder för begränsning
av transporter med militära motorfordon. Särskilt måste transporter
med lastbilar nedbringas till ett minimum och komma i fråga endast i
de fall, då det med hänsyn till transportens ändamål eller annan omständighet
vore omöjligt att använda annai transportmedel, såsom järnväg, hästfordon.
cykel eller dylikt.

I samma order föreskrevs vidare, att transportcentraler skulle anordnas i
vissa andra garnisonsorter. Vid mobiliseringsdepåer och andra förband med
fasta förläggningsförhållanden, som för sina transporter lämpligen borde
hänvisas till respektive transportcentraler, finge lastbilar icke hållas i trafik.
I den mån det icke vore möjligt för berörda förband att utföra sina transporter
med andra fordon än lastbilar, skulle transporterna beställas hos vederbörande
transportcentral.

Slutligen föreskrevs, att chef för transportcentral ägde avgöi-a tidpunkt för
begärd körnings utförande, ävensom — ånyo — att sådan chef ägde bestämma,
vilket slag av fordon som skulle komma i fråga för viss transport.

Utöver vad som tidigare anförts beträffande personalförhållandena vid
transportcentralen må erinras om att chefen för transportcentralen är underställd
dels i nämnda egenskap mililärbefälhavaren i IV. militärområdet, dels
i egenskap av chef för 20 bilkompaniet chefen för arméns intendenturförråd
i Stockholm. 20 bilkompaniet ingår, som ovan nämnts, i transportcenlralen
och bildar dess stomme, varför någon artskillnad i vederbörande chefs verksamhet,
allt eftersom han tjänstgör i den ena eller andra funktionen, i vart
fall icke är påtaglig.

Vid granskning av vid garnisonens truppförband under oktober månad
innevarande år utfärdade beställningar å lastbilstransporter (körorder) hava
revisorerna uppmärksammat, att en stor del av garnisonens transporter utföres
genom truppförbandens egen försorg utan hänvändelse till transportcentralen.
Som exempel härpå må anföras följande: för ett truppförbands
räkning utfördes under nämnda månad 58 lastbilstransporter, varav 27 genom
transportcentralens försorg och 31 genom förbandets; ett annat truppförband
redovisar 138 körningar med lastbil, varav 43 gått genom transportcentralen
och 95 i egen regi. Proportionerna mellan de olika kategorierna
av transporter variera givetvis. Vid samtliga förband bar emellertid som

— 24

nämnts en väsentlig del av transportbehovet fyllts utan förmedling av transportcentralen.

Beställningarna av transporter giva i många fall icke en så klar bild av
transporternas sträckning, syfte o. s. v., som vore önskvärt, alldenstund de
icke avfattats tillräckligt tydligt. Revisorerna finna det fördenskull angeläget,
att .större uppmärksamhet ägnas häråt. Emellertid hava vid granskningen
av desamma uppmärksammats åtskilliga fall, då två eller flera truppförband
var för sig utfört transporter, som synbarligen med fördel kunnat
utlöras med en bil. Detta gäller i första hand transporter till och från särskilt
stax-kt frekventerade godsavhämtnings- och avlämningsställen, såsom
t. ex. Stockholms norra station och vissa platser inom Järvafältet. Framför
allt till och från dessa ställen hava till synes icke oundvikliga tom- och
dubbelkörningar förekommit.

Dessa missförhållanden borde givetvis kunna undanröjas, därest samtliga
transporter beställdes hos och effektuerades av transportcentralen.

Den värnpliktiga personalen vid bilkompaniet utgöres av män i åldern
35—45 år, vilka samtliga i det civila ägna sig åt yrkesmässig biltrafik. Enligt
vad vid kompaniet befintliga handlingar utvisa, har en stor del av kompaniets
personal tagits i anspråk för handräckningstjänst (vakt- och förrådstjänstgöring,
städning, yttre renhållning lii. m.). Såsom exempel härpå må
nämnas, att kompaniet under tredje kvartalet innevarande år ställde i medeltal
omkring 40 handräckningsmän per dag till intendenturförrådets förfogande.
Bland de arbetsuppgifter, som ålagts bilkompaniets manskap, må
nämnas emballering av livsmedel för visst ändamål, vilket arbete tog ett 40-tal man i anspråk under sex å sju veckors tid.

Revisorernas En förutsättning för att en central transportorganisation av det slag, varom
uttalande, j^är är fråga, skall kunna helt fylla sitt ändamål torde vara, att densamma
disponerar samtliga ifrågakommande fordon, som äro avsedda för transporter
inom det område organisationen är avsedd att betjäna.

Såvitt revisorerna kunnat finna under den ovan redovisade utredningen, i
samband med viken besök avlagts såväl vid transportcentralen som vid arméns
intendenturförråd i Stockholm, är detta icke fallet med transportcentralen
vid Stockholms garnison. Tili följd av den relativt självständiga
ställning truppförbanden faktiskt intaga i förhållande till centralen har den
besparing av materiel och den rationalisering av transportväsendet som eftersträvats
icke kommit till stånd.

Enligt revisorernas mening böra vederbörande myndigheter snarast vidtaga
åtgärder för åstadkommande av rättelse i nu berörda hänseenden med
beaktande jämväl av vad revisorerna tidigare anfört örn samarbetet mellan
arméns och marinens transportcentraler i Stockholm.

Vad beträffar frågan örn sysselsättandet av den värnpliktiga personalen
vid 20 bilkompaniet, vilja revisorerna framhålla, att det icke kan anses förenligt
med god hushållning att använda personer med speciell fackutbildning
för uppgifter, som med fördel kunde överlämnas åt billigare och likväl för

— 25 —

desamma mera kvalificerad arbetskraft. Det bör i detta sammanhang tillläggas,
att — enligt vad revisorerna inhämtat — stor brist på trafikbilförare
lär råda på den civila arbetsmarknaden.

§ 6.

Enligt 4 § krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278) äger den Terminslön
personal, å vilken reglementet är tillämpligt — med vissa här ovidkommande*111 dagbefa1’
undantag — uppbära krigslön, vilken utgår i form av månadslön och terminslön.

I underdånig skrivelse den 9 oktober 1940 med förslag till vissa ändringar
i krigsavlöningsreglementet m. m. framhöll försvarsväsendets lönenämnd:

Terminslönen hade väsentligen åsyftats skola utgöra kompensation för utgifter
förorsakade av vistelse utom förläggningsorten och fördenskull närmast
avsetts skola äga karaktär av traktamentsersättning. Såsom Kungl.

Majit framhållit i till lönenämnden ställda direktiv rörande den utredning,
som redovisades uti nu ifrågavarande underdåniga skrivelse, kunde det ur
synpunkten av det med terminslönen i huvudsak avsedda syftet att bereda
ersättning för merkostnader vid tjänstgöring utom den vanliga stationcringsorten
ifrågasättas, huruvida terminslön borde regelmässigt tillkomma jämväl
den personal, som fortfore att tjänstgöra å den egna förläggningsorten. Till
en viss grad borde bedömandet härutinnan bliva beroende av, huruvida
tjänsten fullgjordes under rent krigsmässiga betingelser eller allenast såsom
militär beredskapstjänstgöring. I vad rörde förhållanden under krig, kunde
måhända tjänstgöringen — även där densamma fullgjordes å hemorten —
bliva av så påfrestande och växlande beskaffenhet, att terminslön därunder
borde utgå. Härav följde dock icke, att förmånen i fråga regelmässigt borde
få utgå under sådan tjänstgöring, som fullgjordes i anledning av anbefalld
förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering. Enligt lönenämndens mening
borde i sistnämnda fall terminslön icke få tillgodonjutas, där tjänstgöringen
ägde rum under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret kunde bibehållas.
Detta gällde framför allt beträffande militärpersonalen vid stationära
organ och förband, exempelvis armé-, marin- och flygförvaltningarna ävensom
olika staber. Under dylik tjänstgöring syntes personalen såsom regel
icke hava att vidkännas särskilda utgifter av den storleksordning, att någon
särskild kompensation härför vöre befogad. Ej heller förelåge enligt lönenämndens
mening bärande skäl att genom beviljande av terminslön under
sådan tjänstgöring bereda den fast anställda personalen särskild gottgörelse
för den till följd av förhållandena inträffade ökningen i arbetsbördan, vilken
ofta i lika mån drabbat civila befattningshavare utan att dessa beretts särskild
kompensation härför. Härtill komme slutligen, att utgivandet av terminslön
i nu omhandlade fall för statsverkets vidkommande innebure en
betydande extra kostnad för upprätthållandet av den militära beredskapen.

På grund av det anförda funne sig lönenämnden, utan att ingå på frågan
örn grunderna frii'' terminslöns åtnjutande under krig, böra förorda, att under

— 2(3

förstärkt försvarsberedskap och vid mobilisering terminslön finge — där fråga
ej vore om värnpliktig personal — utgå allenast vid tjänstgöring under
sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas, eller
således under i princip samma förutsättningar, som gällde för tillgodonjutande
av tjänstgöringstraktamente enligt vederbörliga fredsavlöningsbestämmelser.

Särskilda bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet
utfärdades sedermera i kungörelse den 6 december 1940 (nr 985), ur vars
2 § 2 mom. följande må återgivas angående terminslön till fast anställd personal
:

»Terminslön till personal, som avlönas annorledes än såsom värnpliktiga,
utgår allenast vid tjänstgöring under sådana förhållanden, att det vanliga
kvarteret icke kan bibehållas. Vid tjänsteresa eller tjänsteförrättning utom
den egentliga krigsförläggningsorten och, beträffande personal å aktiv stat,
vid kommmendering utom fredsförläggningsorten i fall, då flvttningsersättning
ej erhålles, äger personalen, oavsett vilket kvarter som användes, utöver
eljest utgående särskild ersättning uppbära terminslön eller ett däremot
svarande belopp för varje dygn, varav minst sex timmar tagits i anspråk för
resan, förrättningen eller kommenderingen. Dygn räknas från klockan 0.»

Närmare bestämmelser för tillämpningen av sistnämnda kungörelse skola
jämlikt 3 § i kungörelsen meddelas av de centrala förvaltningsmyndigheterna.

Med stöd härav föreskrev dåvarande arméförvaltningens intendentur- och
civila departement den 3 december 1940 efter samråd med marinförvaltningen
och flygförvaltningen bland annat följande (TLA s. 281/1940):

»1. Vid tillämpning av bestämmelserna i 2 § 2 mom. sista stycket första
meningen kungörelsen nr 985/1940 må beställningshavare, som på grund av
kommendering såsom dagofficer eller dagunderofficer icke kan bibehålla sitt
vanliga kvarter, uppbära terminslön eller däremot svarande belopp för varje
dygn, varav minst sex timmar tagits i anspråk för dylik tjänstgöring.»

Motsvarande bestämmelser hava utfärdats för marinen och flygvapnet.

I detta sammanhang må erinras örn att 1942 års krigsavlöningssakkunniga
i utlåtande med förslag till krigsavlöningsreglemente anfört följande:

Av förarbetena till gällande krigsavlöningsreglemente framgår, att terminslönen,
åtminstone i viss mån, avsetts skola motsvara i fredstid utgående särskild
gotlgörelse vid tjänstgöring i fält, till sjöss eller eljest utom förläggningsorten,
ävensom att terminslönebeloppen för officerare och underofficerare
fastställts med utgångspunkt från under sådana förhållanden utgående traktamenten.
Terminslönen för den fast anställda personalen torde således mera
vara att betrakta såsom en traktamentsersättning än såsom en lön, en uppfattning
som för övrigt kommit till klart uttryck genom stadgandet i kungörelsen
den 6 december 1940 (nr 985) om ändrad lydelse av kungörelsen 1940: 51, att
terminslön till personal, som avlönas annorledes än såsom värnpliktiga, skall
utgå allenast vid tjänstgöring under sådana förhållanden, alt det vanliga kvarteret
icke kan bibehållas.

Enligt gällande fredvsavlöningsbestämmelser äger beställningshavare under
tjänstgöring å annan ort inom riket än förläggningsorten åtnjuta tjänstgörings -

— 27 —

traktamente. I fall, då fri förläggning och förplägnad tillhandahålles jäv kronan,
utgår tjänstgöringstraktamente med reducerat belopp. Så är förhållandet
vid övningsmarscher och annan till vanliga vapenövningar eller skolor hänförlig
tjänstgöring med trupp under längre tid än 24 timmar utom förläggningsorten.
Manskap, tillhörande löneplan Ma, erhåller vid dylik tjänstgöring
dock icke tjänstgöringstraktamente. I stället utgå till sådant manskap särskilda
kommenderingstillägg, vad gäller annan beställningshavare än den,
som har eget hushåll samt antingen är gift eller ock varit gift och fortfarande
har minderåriga barn hos sig, dock endast örn kommenderingen har en varaktighet
av minst 20 dygn.

Såvitt framgår av förarbetena till bestämmelserna örn sistberörda traktamente
och kommenderingstillägg äro dessa penningersättningar avsedda att
täcka de särskilda utgifter, vilka — oavsett fri kost och logi — kunna åsamkas
beställningshavaren vid tjänstgöringen utom förläggningsorten.

I sakens natur torde ligga, att vid tjänstgöring vid beredskap eller krig, då
det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, kostnadsfri inkvartering och förplägnad
bör tillhandahållas genom kronans försorg. Ävenså torde liksom i
fredstid ersättning böra beredas för de merutgifter, som kunna föranledas av
dylik tjänstgöring. Storleken av dessa merutgifter är emellertid mycket svårbedömlig.
Vid sina överväganden hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen,
att anledning icke föreligger till antagande, att merutgifterna uppgå
till högre belopp än som beräknats vid truppövningar i fredstid.»

I ett av särskilda inom försvarsdepartementet tillkallade sakkunniga den
30 juni 1944 till chefen för försvarsdepartementet avgivet förslag till kungörelse
angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet under tid, då riket
icke befinner sig i krig, har ansetts böra stadgas, att terminslön icke skall
utgå vid dagbefäls- eller vakttjänstgöring å fredsförläggnings- eller bostadsorten
under samma förhållanden som i fredstid. Enär traktaments- eller motsvarande
ersättning icke utgår vid ifrågavarande tjänstgöring i fredstid, hava
nämligen sakliga skäl ansetts icke föreligga för utbetalande av terminslön vid
sådan tjänstgöring under beredskapsförhållanden.

1 över förslaget avgivna yttranden hava cheferna för armén, marinen och
flygvapnet, försvarsväsendets lönenämnd samt vissa personalorganisationer avstyrkt
en indragning av terminslönen vid här avsedd tjänstgöring.

I tjänstgöringsreglementet för armén, § 113, hava bestämmelser meddelats
rörande dagbefäls åligganden m. m. Jämlikt nyssnämnda författningsrum beordras
dagbefäl dels för regemente i dess helhet, dels ock för de särskilda kompanierna.
Såsom regementsdagbefäl beordras i regel en dagkapten, en daglöjtnant
och en regementsdagunderofficer. Såsom kompanidagbefäl beordras
inom varje kompani en dagunderofficer och en dagkorpral. De närmare bestämmelserna
örn dagbefäls åligganden meddelas i vederbörliga regementsinstruktioner.
Principiellt skall dagbefäl uppehålla sig inom vederbörligt kasernområde
under den tid kommenderingen såsom dagbefäl varar. För tjänstgöring
såsom dagbefäl utgår enligt för fredstid gällande bestämmelser ingen
kontant ersättning. Kvarter tillhandahålles i kasern.

Vad angår dagbefälets förplägnad gäller, alt dagkapten och daglöjtnant utspisas
med manskapsportion.

— 28

Uttalande38 Av den lämnade redogörelsen framgår, att med stöd av föreskrifter, meddelade
av de centrala förvaltningsmyndigheterna, terminslön elier däremot svarande
belopp utbetalas till beställningshavare, som pa grund av kommendering
såsom dagofficei eller dagunderofficer icke kan bibehålla sitt vanliga kvarter.

Enligt toral betena till gällande krigsavlöningsreglemenle är terminslönen
närmast att betrakta såsom en form av traklamentsersättning. Sistnämnda
förman utgår jämlikt härför givna föreskrifter endast vid tjänstgöring å annan
ort än förläggningsorten. I betraktande härav synes terminslön, i varje fall undei
beredskapsförhållanden, icke böra utbetalas under tjänstgöring såsom dagbefäl
å förläggningsorten. Det må framhållas, att särskild ersättning icke utgår
vid tjänstgöring såsom dagbefäl under fredstid och att sådan tjänstgöring får
anses vara tämligen likartad, vare sig den fullgöres under freds- eller beredskapsförhallanden.
Någon särskild merkostnad på grund av tjänstgöringen
kan knappast uppkomma, enär kronan därunder tillhandahåller såväl förplägnad
som förläggning.

Med hänsyn till anförda förhållanden och då enligt revisorernas mening utbetalandet
av terminslön i fall, varom här är fråga, knappast kan anses stå
i överensstämmelse med grunderna för krigsavlöningsreglementets bestämmelser,
hava revisorerna ansett sig höra bringa de gjorda iakttagelserna till
riksdagens kännedom.

§ 7.

A8vrinia8förCh De grundlaggande bestämmelserna angående avlöning till medlemmar av
måner till’ landstormskvinnoförening, tjänstgörande vid mobiliserad del av försvarsvälottor.
sendet (lottor), meddelades efter förslag av försvarsväsendets lönenämnd i
kungörelsen den 3 september 1939 (nr 655) med tillämpningsföreskrifter till
krigsavlöningsreglementet. Enligt dessa föreskrifter likställdes lottor med
värnpliktiga och ägde uppbära krigslön beroende på utbildning och tjänstgöring
sålunda: * I

Personal | Krigslöneklass

Landstormskvinna tjänstgörande såsom gruppchef (gruppledarinna)...... 8

Landstormskvinna tjänstgörande såsom vice gruppchef.................j g

Landstormskvinna..................................................j 2

I dessa bestämmelser hava under den tid krigsavlöningsreglementet tilllämpats
vidtagits vissa ändringar. Vidare hava av vederbörande centrala
förvaltningsmyndigheter meddelats för avlöning i övrigt erforderliga bestämmelser.

Salunda gjordes beträffande medlem av landstormskvinnof ören ing, tjänstgörande
vid luftbevakningscentral, avsteg från nämnda kungörelse den 3 september
1939 genom skrivelse från dåvarande arméförvaltningens civila departement
den 1 december 1939, varvid ersättning till nu nämnd personal
fixerades till 3 kronor i ett för allt för tjänstgöringsdag. Genom skrivelse den

— 29 —

12 april 1940 från nämnda departement utsträcktes denna ersättning att gälla
samtliga lottor, som ej hade heltidstjänstgöring.

Jämlikt kungörelsen den 31 juli 1941 (nr 680) ägde ovan angivna bestämmelser
örn krigslöneklass tillämpning endast å sådan lotta, som icke var anställd
i befattning upptagen i fastställd sammansättningsplan (mobiliseringstabell).
Sådan lotta, som i vederbörlig ordning anställts i befattning upptagen
i fastställd sammansättningsplan, skulle däremot från och med den 1
augusti 1941 uppbära krigslön enligt krigslöneklass motsvarande den tjänsteställning
till vilken vederbörande hänförts. Menig skulle därvid hänföras till
krigslöneklass 2. Enligt samma kungörelse ägde vidare vederbörande centrala
förvaltningsmyndighet meddela för avlöning i övrigt erforderliga bestämmelser.

Enligt av dåvarande arméförvaltningens civila departement den 31 juli
1941 utfärdade föreskrifter för vid armén tjänstgörande lottor gällde under
tiden den 1 augusti 1941—den 30 juni 1944 följande bestämmelser för heltidstjänstgörande
lottor:

Med heltidstjänstgöring skulle förstås tjänstgöring under i regel sex dagar
i veckan och sex timmar per dag, dock att medeltalet timmar per vecka icke
finge understiga trettiosex timmar.

Krigslön skulle utgå enligt nedanstående tabell för månad räknat:

Tj änstest ällning	Månadslön,	Terminslön, kr.
(befattning)	kr.	Högre tariff	Lägre tariff
\| Löjtnant....................	75	150	75
Fänrik......................	60	120	60
1 Sergeant ....................	45	90	45
j Furir.......................	30	75	39
1 Korpral.....................	15	60	36
Vicekorpral..................	—	54	33
Menig.......................	—	45	30
\| Gruppchef...................	60	120	60
j Vice gruppchef..............	35	84	42
Menig lotta.................	—	45	30

Terminslön skulle enligt den högre tariffen utgå från och med den lönetermin,
som toge sin början näst efter 42 :a tjänstgöringsdagen efter inryckningsdagen,
varvid såsom tjänstgöring finge komma i betraktande den sammanlagda
tid, varunder i anledning av mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap
tjänstgöring fullgjorts såsom frivillig.

Förutom krigslön skulle lotta åtnjuta inkvartering och förplägnad in natura
ävensom sjukvård i enlighet med för värnpliktiga gällande bestämmelser.

Därest lotta prövades kunna under tjänstgöring bibehålla sitt vanliga
kvarter (där hon har sin stadigvarande bostad), utgick icke ersättning för
inkvartering. I övriga fall skulle ersättning för inkvartering utgå enligt samma
grunder som för övrig till krigstjänstgöring inkallad personal. Enligt av
försvarets cvilförvaltning utfärdade bestämmelser medgavs emellertid lotta,

30 —

som hänvisats att själv ombesörja sin inkvartering och därvid bibehöll sitt
vanliga kvarter, från och med den 1 januari 1944 rätt att komma i åtnjutande
av inkvarteringsersättning.

Lotta, som själv önskade sörja för sin mathållning, ägde i stället för förplägnad
in natura utbekomma kontant ersättning för krigsportion med belopp,
vartill ersättning för utbekommen krigsportion enligt krigsförplägnadsbestämmelserna
fastställts.

Då kronan icke tillhandahöll personlig krigsutrustning, utgick ersättning
för begagnande av egna beklädnadspersedlar enligt motsvarande bestämmelser,
som gällde i fråga örn värnpliktiga. Sådan ersättning har för värnpliktiga
utgjort för dag:

	intill den “/« 1940	den u/s 1940— s% 1943	efter den 3»/« 1943
för vapenrock, huvudbonad och klädesbyxor	10 öre	15 öre	21 öre
kappa ..................................	3 »	10 »	14 »
skodon .................................	7 »	14 »	20 »
underkläder.............................	3 »	6 *	10 »
Summa	23 öre	45 öre	65 öre

Under resa i tjänsten och tjänsteförrättning utom den vanliga tjänstgöringsorten
skulle, i den mån inkvartering och förplägnad icke tillhandahölls
av kronan, ersättning utgå enligt 12 § krigsavlöningsreglementet.

I fråga örn ledighet för lotta gällde föreskrifterna i krigsledighetsbestämmelserna,
varvid lotta likställdes med värnpliktig.

Vid krigspermission eller tjänstledighet av längre varaktighet än två dygn
ägde lotta, så framt rätt till krigslön bibehölls, åtnjuta ersättning för krigsportion
med belopp, vartill ersättning för utbekommen krigsportion enligt
krigsförplägnadsbestämmelserna fastställts.

För deltidstjänstgörande lottor föreskrevs i ovannämnda skrivelse den 31
juli 1941 från civila departementet följande:

Med deltidstjänstgöring skulle förstås kortare sammanhängande tjänstgöring
än sex dagar, sön- och helgdagar inräknade, med en genomsnittlig arbetstid
av sex timmar per arbetsdag (trettiosex timmar per vecka). Dag- och
timersättning skulle utgå enligt nedanstående tabell.

Tjänsteställning (befattning)	Högre tariff kr.1	Lägre tariff kr.1
per dag	per tim.	per dag	per tim.
Löjtnant..................	9: —	1:50	6: 50	1: 10
Fänrik....................	7: 50	1: 25	5: 40	0: 90
Sergeant ..................	6: —	1: —	4: 50	0: 75
Furir.....................	5: —	0: 85	3: 80	0: 60
Korpral...................	4: —	0: 65	3: 20	0:55
Vicekorpral................	3: 30	0: 55	3: —	0: 50
Menig.....................	3: —	0: 50	3: —	0: 50
Gruppchef.................	7: 50	1: 25	5: 40	0: 90
Vice gruppchef............	5: 40	0: 90	3: 90	0: 65
Menig lotta................	3: —	0: 50	3:-	0:50

1 Mindre förhöjning av beloppen har skett den 1/l och den Vio 1942.

— 31 —

Dag- och timersättning skulle utgå efter den högre tariffen från och med
den lönetermin, som toge sin början näst efter fullgjorda 42 dagars respektive
252 timmars tjänstgöring. Timersättning finge icke för en och samma
dag utgå med högre belopp än dagersättningen.

Lotta, som uppbar dagersättning, skulle åtnjuta inkvartering in natura
ävensom sjukvård, beklädnadsersättning och ersättning under resa i tjänsten
och tjänsteförrättning utom den vanliga tjänstgöringsorten enligt för värnpliktiga
gällande grunder, men däremot icke ersättning för inkvartering, ej
heller förplägnad eller ersättning därför.

Mot timersättning avlönad lotta skulle erhålla sjukvård enligt för värnpliktiga
gällande grunder men däremot icke inkvartering eller förplägnad
in natura eller ersättning för dessa förmåner, ej heller beklädnadsersättning.

Lotta, som uppbar dag- eller timersättning, var berättigad utbekomma
portion (hel eller del därav) mot därför bestämd ersättning.

För vid marinen och flygvapnet tjänstgörande lottor hava gällt i huvudsak
samma bestämmelser som för de vid armén tjänstgörande.

Från och med den 1 juli 1944 gälla jämlikt kungl, brev den 12 maj 1944
och försvarets civilförvaltnings skrivelse den 26 juni samma år följande
bestämmelser i fråga örn avlöningsförmåner till medlemmar av Sveriges lottakårer.

Med heltidstjänstgöring förstås sammanhängande tjänstgöring under en
tid av minst sex dagar, sön- och helgdagar inräknade, med en genomsnittlig
arbetsid av sex timmar per arbetsdag (trettiosex timmar per vecka).

Med deltidstjänstgöring avses annan än i nästföregående stycke omförmäld
tjänstgöring.

Avlöning för heltidstjänstgöring må icke förenas med för deltidstjänstgöring
nedan angiven dagersättning eller timersättning.

Beträffande heltidstjänstgörande lottor gäller:

1. Lotta äger uppbära krigslön enligt krigslöneklass motsvarande den
tjänsteställning, till vilken vederbörande hänförts. Kungl. Maj:t fastställer
i kommandoväg tjänsteförteckning angivande de särskilda lottabefattningarna
jämte befattningshavarnas tjänsteställning. Krigslön utgår för hel månad
räknat med nedanstående belopp:

Tjänsteställning	Månadslön, kr.	Terminslön (uträknad för hel månad)
Högre tariff, kr.	Lägre tariff, kr.
Officer......................	60	120	60
Underofficer.................	45	90	45
Underbefäl..................	30	75	39
Menig.......................	15	60	36

2. Terminslön utgår enligt den högre tariffen från och med den lönetermin,
som tager sin början näst efter 252. tjänstgöringstimmen, dock icke

— 32 —

förrän tidigast efter 42. tjänstgöringsdagen efter inryckningsdagen, varvid
såsom tjänstgöring må komma i betraktande den sammanlagda tid, varunder
i anledning av mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap tjänstgöring
fullgjorts såsom frivillig.

3. Lotta åtnjuter inkvartering in natura enligt för värnpliktiga gällande
bestämmelser. Kan inkvartering icke ordnas genom kronans försorg samt
lotta förty hänvisas att själv ombesörja sin inkvartering, skall hon äga uppbära
ersättning enligt kungl, brevet den 19 november 1943. Hänvisning av
personal att själv ombesörja sin inkvartering må dock lämnas endast för
det fall, då inkvartering eller förläggning icke av vederbörande chef kan
ombesörjas inom ramen av den kostnad en hänvisning skulle komma att
medföra. Skulle inkvartering kunna ordnas för kostnad, som understiger
det belopp, varje lotta för sig äger åtnjuta i inkvarteringsersältning, får
ersättning utbetalas till varje lotta med det belopp, som på henne belöper
av kostnaden för inkvarteringen. (Exempel: örn rum kan förhyras för tre
för en kostnad av 90 kronor för månad, får varje lotta uppbära 30 kronor
per månad).

4. Lotta åtnjuter förplägnad i enlighet med för värnpliktiga gällande
bestämmelser. Lotta, som önskar .själv ordna sin mathållning, äger i stället
för förplägnad in natura utbekomma ersättning härför med belopp, vartill
ersättning för utbekommen krigsportion enligt krigsförplägnadsbestämmelserna
fastställts, för närvarande 1 krona 90 öre för tjänstgöringsdag.

Vid krigspermission eller tjänstledighet av längre varaktighet än två dygn
må lotta, så framt rätt till krigslön bibehålies, åtnjuta ersättning för krigsportion
med belopp, vartill ersättning för utbekommen krigsportion enligt
krigsförplägnadsbestämmelsema fastställts.

5. Till lotta utgår — då kronan icke tillhandahåller personlig utrustning
— ersättning för begagnande av egna beklädnadspersedlar enligt motsvarande
bestämmelser, som gälla i fråga örn gottgörelse till manskap för begagnande
av egna beklädnadspersedlar. Sådan gottgörelse har sedan den 1

juli 1943 för armén utgjort för dag:

för vapenrock, huvudbonad och klädesbyxor............21 öre

» kappa............................................ 14 »

» skodon...........................................20 »

» underkläder....................................... 10 »

Summa 65 öre.

Beloppet för hel beklädnadsutrustning är lika för samtliga försvarsgrenar.

6. I fråga om sjukvård och hcmförlovning av sjukskriven lotta gäller
samma bestämmelser som beträffande värnpliktiga.

Till dödsbo efter lotta, som avlidit under tjänstgöring, utgå begravningshjälp
och ersättning för kostnader för transport av den avlidnas stoft till
hemorten efter samma grunder och med samma belopp som till dödsbo efter
avliden värnpliktig.

7. Under resa i tjänsten och tjänsteförrättning utom den vanliga tjänst -

— 33 —

göringsorten utgår, i den mån inkvartering och förplägnad icke tillhandahålles
av kronan, ersättning enligt 12 § krigsavlöningsreglementet.

8. I fråga om ledighet för lotta gäller vad som enligt krigsledighetsbestämmelserna
är föreskrivet i fråga örn värnpliktiga. Bestämmelser i detta
ämne (krigsledighetsbestämmelserna) återfinnas i kungl, brev den 6 december
1940 (SFS nr 986) med ändringar i kungl, brev den 11 juni 1943
(SFS nr 343) och den 17 december 1943 (SFS nr 920). Enligt dessa
författningar utgår, där tjänsten så medgiver, ledighet med 6 dygn per tjänstgöringsperiod
örn två månader förutom i förekommande fall resdagar. Ytterligare
föreskrifter i detta hänseende hava meddelats i högkvartersorder
den 6 augusti 1943 (Fst nr 26:8). Sistnämnda föreskrifter torde i realiteten
tillämpas sålunda, att tjänstledighet för heltidstjänstgörande lottor åtnjutes
under 36 dygn per kalenderår, resdagar oräknade. Fria resor till mantalsskrivningsort
eller den ort, där vederbörande befattningshavares närmaste
anhörig är bosatt, beviljas i form av »militärtjänsteresor».

Beträffande deltidstjänstgörande lottor gäller:

1. Lotta, som fullgör deltidstjänstgöring äger åtnjuta timersättning vid
tjänstgöring understigande sex timmar per dag och eljest dagersättning med
följande belopp:

Tjänsteställning	Högre tariff kr.	Lägre tariff kr.
per dag	per timme	per dag	per timme
Officer....................	7: 90	1:30	5: 90	1: —
Underofficer...............	6: 40	1: 05	4: 90	0: 80
Underbefäl................	5: 40	0: 90	4: 20	0: 70
Menig.....................	4: 40	0: 75	3: 60	0: 60

2. Dag- eller timersättning utgår enligt den högre tariffen från och med
den lönetermin, som tager sin början näst efter 252. tjänstgöringstimmen,
dock icke förrän tidigast 42. tjänstgöringsdagen, varvid såsom tjänstgöring
må komma i betraktande den sammanlagda tid, varunder i anledning av
mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap tjänstgöring fullgjorts såsom
frivillig. Timersättning må icke för en och samma dag utgå med högre belopp
än dagersättning.

3. Lotta, som uppbär dagersättning, åtnjuter inkvartering in natura ävensom
beklädnadsersättning, sjukvård och ersättning under resa i tjänsten
och tjänsteförrättning utom den vanliga tjänstgöringsorten i likhet med heltidstjänstgörande
lotta, men däremot icke ersättning för inkvartering, ej
heller förplägnad eller ersätlning därför.

4. Mot timersättning avlönad lotta åtnjuter sjukvård i likhet med heltidstjänstgörande
lotta men däremot varken inkvartering eller förplägnad in
natura eller ersättning för dessa förmåner. Ersättning för beklädnad utgår
i likhet med till heltidstjänslgörande lotta för tjänstgoringsdag örn minst
fem tjänslgöringstimmar.

3—H902i. Rev. berättelse ang. statsverket dr 19ii. I.

— 34 —

5. Lotta, som uppbär dag- eller timersättning, är berättigad utbekomma
portion (hel eller del därav) mot därför bestämd ersättning.

Förutom ovan angivna avlöningsförmåner må lotta, därest behov därav
prövas föreligga, komma i åtnjutande av bostadsbidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen.
Vid här avsedd prövning skola samtliga löneförmåner
från krigsmakten tagas i betraktande.

Bestämmelser angivande till vilken tjänsteställning de särskilda lottabefattningarna
jämte befattningshavare skola hänföras hava meddelats i arméns
generalorder den 22 juni 1944 (nr 2300) samt marinens generalorder
den 26 juni 1944 (nr 483) med följande tjänsteförteckning för medlemmar
av riksförbundet Sveriges lottakårer (utom luftbevakningspersonal) samt
föreningen Svenska blå stjärnan.

Krigs-	Tjänste- ställning	Beta	ttningar
klass	i likhet med	Armén	Marinen	Flygvapnet
4	Menig	Bilförare	Ordonnans
		Skrivbiträde, expeditionsbiträde	Skrivbiträde
		Köksbiträde, kock, kokerska,	Telefonvakt	Förplägnads-
		servisbiträde, servitris Ordonnans	Köksbiträde	lotta
		Sömmerska, tvättbiträde	Kokerska
		Sjukvårdsbiträde	Sömmerska
		Telefonvakt, signalist	Sjukvårdsbiträde av
			2. kl.
		Lotta för hemvärnet
5	Furir	Expeditionsunderbefäl, biträde,	Expeditionsbiträde	2. expeditions-
		stabsfurir, milobibliotekarie, lagerbokförare, tj änstegrens-chef i lottakår (mindre än 300 medlemmar)	Växeltelefonist	lotta
		Trosschef, kokchef, överkokers-	överkokerska	Kokchef
		ka, överservitris, kommissarie Översömmerska, kostymföre-	Översömmerska
		ståndare Sjukvårdare, sjukvårdsmanskap	Sjukvårdsbiträde av	2. sjukvårds-
			1. klass	lotta
		Telefonist vid lvc, växeltelefo-	Instruktris, enligt	2. trådsignal-
		nist, stationsmanskap, under-	chefens för mari-	lotta
		befäl till förfogande, signal-underbefäl, gruppchef (tråd-signalstation)	nen bestämmande
		Instruktris (med underbefäls-	Tjänstegrenschef i
		kurs)	lottakår, enligt
		Stjärnsyster	chefens för marinen bestämmande
7	Sergeant	Expeditionsunderof ficer, biträde	Kontorsbiträde	1. expeditions-
	Linderot-	i presskvarter, moblotta i lot-		lotta
	ficer av	takår och lottakårchef (lotta-
	2. graden	kår mindre än 300 medlem-
		mar), tjänstegrenschef i lotta-kår (minst 300 medlemmar)
		Köksföreståndarinna av 2. kl.,	V aktföreståndare
		biträdande husmoder 2. kl. Tvättföreståndarinna, sömnads-	Köksföreståndarinna
		föreståndarinna, stf till chef	av 2. kl.
		för reparationskader	Biträdande husmoder

— 35

Krigs- löne-	Tjänste- ställning	Beta	t t n i n g a r
klass	i likhet med	Armén	Marinen	Flygvapnet
		Gruppchef (radiostation), signal-underofficer, signalplutonchefs stf, avlösningschef, telefon-växelföreståndare, vaktföre-ståndare	Sömnadsförestån- darinna Undersj uksköterska Tjänstegrenschef i lottakår, enligt che-fens för marinen bestämmande Moblotta i lottakår, enligt chefens för marinen bestäm-mande Lottakårchef, enligt chefens för marinen bestämmande	1. tråds ignal-lotta 1. sjukvårds-lotta
8	Fänrik	Lottaplutonchef, föreståndarin-na i presskvarter, moblotta i lottakår och lottakårchef (lottakår med minst 300 med-lemmar), tjänstegrenschef i lottaförbund och lottaöver-styrelsen, cheflotta, 3. repre-sentant ur lottaöverstyrelsen i arméledningen Föreståndarinna för måltidssta-tion, köksföreståndarinna av 1. kl., husmoder av 1. kl. Chef för reparationskader Troppchef, signalplutonchef Instruktris (med befälskurs) Gruppledarinna för stj ärnsystrar	Köksföreståndarinna av 1. kl. Husmoder Instruktris, enligt chefens för marinen bestämmande Cheflotta Moblotta i lottakår, enligt chefens för marinen bestäm-mande Lottakårchef, enligt chefens för marinen bestämmande Tjänstegrenschef i lottaförbund och lottaöverstyrelsen 3. representant ur lot-taöverstyrelsen	Husmoder
	Löjtnant	Representant ur lottaförbund i fostab (fomoblotta), ordföran-de i lottaförbund, 2. represen-tant ur lottaöverstyrelsen i arméledningen Stabsbibliotekarie	Marindistriktsmob- lotta Ordförande i lottaför-bund 2. representant ur lot-taöverstyrelsen
	Kapten	1. representant ur lottaöversty-relsen i arméledningen	1. representant ur lot-taöverstyrelsen

I arméns generalorder den 22 juni 1944 (nr 2301) har meddelats följande
tjänsteförteckning för krigsfrivilliga i luftbevakningstjänst.

Krigs-	Tjänsteställ-
löne-	ning i likhet	Befattningar
klass	med
4	Menig	Ordonnans Kock Stf lschef I.uftbevakare Båtmanskap Expeditionsbiträde (ej ur SLK)

— 36 —

Krigs- löne- klass	Tjänsteställ-ning i l.khet med	Befattningar
5	Furir	Stabsfurir Expeditionsbiträde ur SLK Kommissarie i lc Underbefäl till förfogande i lc Kokchef Orienteringsunderbefäl Telefonist, upplysningstelefonist Lschef Chef för motorbåtsgrupp
7	Sergeant	Avlöningschef
	Fanjunkare	Lcadjutant Kartritare Lcunderofficer Orienteringsunderofficer
8	Fänrik	Cheflotta Luftbevakningsassistent Luftbevakningsinspektris Rekryteringsombud Biträdande rekryteringsombud Officer till förfogande Alarmeringsofficer Orienteringsofficer Signalstationschef

Beträffande kompetenskrav för krigsplacering i de olika befattningarna
hava meddelats särskilda bestämmelser i order från respektive försvarsgrenschefer.
Sålunda föreskrives i arméorder den 13 oktober 1944 följande:

b) I befattning med menigs tjänsteställning må krigsplaceras lotta,
som genomgått för vederbörlig tjänstegren föreskriven grundläggande kurs
och därvid avlagt godkänd examen, eller bibringats motsvarande utbildning.

c) I befattning med underbefäls tjänsteställning må krigsplaceras lotta,
som genomgått för vederbörlig tjänstegren föreskriven underbefälskurs och
därvid avlagt godkänd examen eller bibringats motsvarande utbildning. För
telefonister och expeditionsbiträden vid lc och lvc samt stationsmanskap i
stabssignaltjänst må dock den grundläggande kursen i och för krigsplacering
likställas med underbefälskurs.

d) I befattning med underofficers tjänsteställning må krigsplaceras lotta,
som genomgått för vederbörlig tjänstegren föreskriven befälskurs och därvid
avlagt godkänd examen.

e) I befattning med officers tjänsteställning må krigsplaceras lotta, som
genomgått för vederbörlig tjänstegren föreskriven befälskurs och därvid avlagt
godkänd examen. Hon bör därutöver hava erhållit lägst betyget 8 i
tjänstegrensutbildningen.

Vidkommande den frivilliga militära utbildningen hava meddelats särskilda
bestämmelser i anslutning till generalorder nr 743/1944, vilka utfärdats
av chefen för armén i samråd med lottaöverstyrelsen och i erforderliga
fall chefen för flygvapnet. För utbildningen av lottor vid marinen gälla särskilda
föreskrifter meddelade i marinorder nr 64/1943.

Den grundläggande kursen för lottor vid armén tjänstgörande såsom telefonister
och expeditionsbiträden vid luftbevaknings- och luftvämscentraler

— 37 —

omfattar 60 timmar, varav 12 timmar skola anslås till allmän militär utbildning
samt resterande 48 timmar till tjänstegrensutbildning. Motsvarande
kurs för stationsmanskap och signalister omfattar 72 timmar, fördelade på
12 timmar allmän militär utbildning och 60 timmar tjänstegrensutbildning.
Enligt ovan berörda marinorder nr 64 omfattar timplanen för utbildning i
expeditionstjänst 36 timmar, varav 5 timmar skola anslås till organisationslära,
18 timmar till expeditionstjänst och 13 timmar till tillämpningsövningar.
Den grundläggande kursen i förbindelseljänst upptager 42 timmar, varav
3 timmar anslås åt organisationslära, 30 timmar åt telefonväxeltjänst och
9 timmar åt signalexpeditionstjänst. Kursen i luftförsvarssignaltjänst, som
har till ändamål att utbilda lottor till telefonister och expeditionsbiträden i
luftbevakningscentral, omfattar 60 timmar uppdelade på 6 timmar allmän
militär utbildning och 54 timmar luftförsvarstjänst.

Revisorerna hava funnit anledning närmare gå in på frågan om avlöning
till heltidsanställda lottor. De sammanlagda avlöningsförmånerna inklusive
kontant ersättning för inkvartering, förplägnad och beklädnad utgående efter
den högre tariffen till heltidsanställd lotta utgöra för månad örn 30 dagar1:

Lotta med tjänste-ställning såsom		Avlöningsfö	r m å n		Summa
Månads- lön	Termins- lön	Inkvarte- ringser- sättning	Förpläg- nadser- sättning	Bekläd- nadser- sättning
Officer................	60: —	120: —	54: —	57: —	19: 50	310: 50
Underofficer...........	45: —	90: —	54: —	57: —	19: 50	265: 50
Underbefäl.............	30: —	75: —	45: —	57: —	19: 50	226: 50
Menig.................	15: —	60: —	45: —	57: —	19: 50	196: 50

Här angivna avlöningsförmåner äro — med undantag av månadslönen —
icke beskattningsbara. För inkomster av 200—350 kronor per månad torde
skatteplikten genomsnittligt motsvara 10—16 procent av inkomsten. Då
skattefrihet kan betraktas såsom en löneförmån, synes kontantlönen för ovan
angivna befattningshavare för jämförelses skull böra ökas med ett belopp
motsvarande det normala skattetryck, som åvilar löntagare i samma inkomstlägen.
Den approximativa bruttolönen skulle således komma att utgöra:

Tjänsteställning	Bruttolön ca	Skatt ca	Nettolön
Officer................	369: 50	59: - (16 %)	310: 50
Underofficer...........	308: 72	43: 22 (14 %)	265: 50
Underbefäl............	263: 37	36: 87 (14 %)	226: 50
Menig.................	218: 30	21: 80 (10 %)	196: 50

Enligt en av revisorerna utförd preliminär undersökning äro de heltidsanställda
lottorna i stor utsträckning placerade i telefontjänst. Beroende på ar 1

Terminslönen är beräknad efter den högre tariffen. Inkvarteringsersättningen är beräknad
med belopp, som utgär efter de första femton dygnen å viss tjänstgöringsort, och utan hänsyn
till att inkvartering skulle kunna ordnas för kostnad, som understiger inkvarteringsersättningen
och sålunda berättiga endast till viss lägre ersättning.

— 38 —

betsuppgiften tjänstgöra dessa såsom stationsmanskap, växeltelefonister, upplysningstelefonister
samt telefonister vid luftvärns-, luftbevaknings- och förbindelsecentraler.
Enligt ovan angivna tjänsteförteckningar skola samtliga
ifrågavarande befattningshavare avlönas enligt 5 krigslöneklassen och erhålla
tjänsteställning i likhet med furir. Av den ovan återgivna arméordern den
13 oktober 1944 framgår dock, att genomgången godkänd underbefälskurs
icke erfordras för kompetens att bekläda ifrågavarande befattningar, som avse
tjänst vid telefonväxel eller s. k. rapportbord. Rapportbordstjänsten består
i mottagande eller sändande av signalmeddelanden eller rapporter avfattade
på klartext eller i code.

Närmast motsvarande arbete fullgöres inom telegrafverket — vad beträffar
centraltelefonstationerna och ett mindre antal av de större växelstationerna
— av extra lokaltelefonister samt — vad angår övriga av telegrafverket
bekostade växelstationer — av s. k. växelstationsföreståndare jämte av
dessa anställda biträden.

Till extra lokaltelefonister utgår avlöning enligt gällande kollektivavtal enligt
följande:

Begynnelselön per månad..........		Ortsgrupp
A	B	C	D	E	F	G	H	I
135: —	140: —	145: —	150:-	155:-	160: —	165: —	170: —	175: —

Härtill komma rörligt tillägg och kristillägg enligt samma grunder, som
gälla för ordinarie tjänstemän i telegrafverket, d. v. s. för närvarande med
tillhopa 31 procent. Den sammanlagda begynnelselönen per månad utgår således
på A-ort för närvarande med 176: 85, på E-ort med 203: 05 och på Iort
med 229: 25. Den dagliga tjänstgöringstiden skall vid station med mer
än två tjänstgörande vid telefonexpeditionen utgöra i medeltal 6V2 timmar
per söckendag samt 6 timmar varannan sön- eller helgdag. Vid station med
endast två tjänstgörande vid telefonexpeditionen skall tjänstgöringstiden i
medeltal utgöra under månaderna april—september 7 timmar per söckendag
och 7 timmar varannan sabbatsdag samt under den övriga delen av
året 6V2 timmar per söckendag och 6''A timmar varannan sabbatsdag. För telefonist,
som ej har tjänstgöring å sön- och helgdagar, skall tjänstgöringstiden
utgöra 7 timmar per söckendag.

Till extra lokaltelefonist utgår semester för kalenderår med 15 dygn intill
det år, varunder vederbörande fyller 30 år, med 20 dagar fr. o. m. det år,
under vilket hon fyller 30 år, intill det år, under vilket hon fyller 40 år, och
med 30 dagar fr. o. m. det år, under vilket hon fyller 40 år.

Föreståndare för av telegrafverket bekostad växelstation anställes, i det
fall att vederbörande icke har telefonistanställning, medelst kontrakt, vilket
upprättas enligt av telegrafstyrelsen fastställt formulär. För ersättningens bestämmande
indelas stationerna i grupper efter antalet inkopplade huvud -

— 39

abonnemang. Ersättningen (arvode) till stationsföreståndare i grupp 2, omfattande
stationer med 50—64 huvudabonnemang, utgör för år 2 160 kronor,
vartill komma dels semesteranslag med 84 kronor för år, dels särskilda
s. k. provisioner enligt fastställda grunder för vissa speciella arbetsuppgifter
utöver den rena samtalsexpeditionen. Å arvodet och semesteranslaget utgår
dyrtidstillägg med för närvarande 25 procent. Arvodet utgör sålunda för närvarande
225 kronor per månad. Semesteranslaget avser att täcka kostnaderna
för semester åt föreståndaren och erforderligt biträde under löpande
år. Föreståndaren har att anställa och av sina inkomster från telegrafverket
avlöna erforderlig biträdeshjälp vid stationen. Stationer tillhörande ifrågavarande
grupp skola hållas öppna kl. 7 (oktober—mars kl. 8)—21 å vardagar
och kl. 8—21 å sabbatsdagar. Där telegrafverket förhyr stationslokal,
upplåter verket åt föreståndaren, om lokalförhållandena det medgiva, fri bostad
om ett rum och kök utan värme. Kan bostad genom telegrafverkets försorg
icke beredas föreståndaren, äger denne som kompensation härför uppbära
kontant bostadsersättning med 204 kronor per år.

Revisorerna vilja ifrågasätta det berättigade i att vissa lottor, placerade Revisorernas
i telefontjänst — stationsmanskap, växeltelefonister, upplysningstelefonister uttalan(le''
samt telefonister vid luftvärns-, luftbevaknings- och förbindelsecentraler —
tilldelas furirs tjänsteställning och löneförmåner. Såsom tidigare framhållits,
är någon underbefälskurs icke erforderlig för ifrågavarande befattningshavare,
vilka utgöra en betydande del av antalet heltidstjänstgörande lottor.
Uppenbara olägenheter synas uppkomma genom att lottor erhålla förmånligare
tjänsteställning än manlig personal vid beklädande av dessa poster. Sålunda
förekommer det ofta, att manligt underbefäl med vicekorprals eller
korprals grad tjänstgör i befattningar, vilka medföra befälsrätt över lottor
med furirs tjänsteställning.

Löneförmånerna till ovan angivna kvinnliga befattningshavare utgöra sammanlagt
226 kronor 50 öre för månad, räknat enligt den högre tariffen. I
det föregående har påpekats, att man vid en jämförelse med löneförmånerna
till närmast motsvarande befattningshavare inom den civila statsförvaltningen
icke får förbise, att lottornas inkomst till största delen är skattefri, i det
att blott 30 kronor, utgörande månadslönen, beskattas. Bruttolönen kan
därför i realiteten värderas till omkring 260 kronor för månad. Denna avlöning
synes revisorerna väl hög i betraktande av den korta utbildningstiden
och det förhållandevis föga kvalificerade och krävande arbetet. En jämförelse
mellan löneförmånerna till extra lokaltelefonister och växelstationsföreståndare
vid telegrafverket ger vid handen, att extra lokaltelefonister och i
allmänhet även växelstationsföreståndare hava icke oväsentligt lägre ersättning
än lottorna, ehuru tjänsten måste anses betydligt mera krävande.

Enligt revisorernas mening böra lottor, tjänstgörande såsom telefonister i
befattningar som icke medföra åligganden, vilka regelmässigt åvila befattningshavare
med furirs tjänsteställning, icke tilldelas högre tjänsteställning
och avlöning än som tillkommer menig lotta.

— 40 —

§ 8.

Krigsledighet Gällande bestämmelser angående ledighet för personal, å vilken krigsav*vilUg
per?” löningsreglemenlet är tillämpligt (krigsledighetsbestämmelser), finnas medsonal.
delade i Kungl. Maj:ts brev till överbefälhavaren den 6 december 1940
(SFS nr 986) med däri den 11 juni 1943 (SFS nr 343) och den 17 december
1943 (SFS nr 920) vidtagna ändringar. Enligt dessa bestämmelser beviljas
ledighet i form av permission, krigspermission, tjänstledighet och hempermittering.

Med permission avses sådan ledighet, som omförmäles i vederbörliga
tjänstgöringsreglementen (TjR § 125, RM I A § 75, RM III A § 99, TjRF § 82),
och som meddelas enligt bestämmelserna i nämnda reglementen.

Med krigspermission avses sådan i 14 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet
omförmäld ledighet, som meddelas personal vid visst förband eller annan
personalgrupp. Denna form av permission är av kollektiv art och meddelas
exempelvis för skördearbete enligt av överbefälhavaren för varje särskilt
fall utfärdade bestämmelser.

För tjänstledighet meddelas grundläggande bestämmelser i 4 § i ovan
nämnda kungl. brev. Med sådan ledighet avses:

a) ledighet, som meddelas på grund av sjukdom, angelägenhet av betydelse
för det allmänna eller enskild angelägenhet av vikt;

b) ledighet för beredande av vila och rekreation i fall, då ledigheten ej
är att hänföra till krigspermission;

c) annan ledighet för enskilda angelägenheter, som ej är att hänföra till
krigspermission eller hempermittering.

Med hempermittering förstås avbrott i tjänstgöring för återgång till civil
verksamhet under längre eller kortare tid.

Den inom den civila verksamheten förekommande form av ledighet, som
benämnes semester, motsvaras av ovan under b) angivna »ledighet för beredande
av vila och rekreation». Enligt 7 § i krigsledighetsbestämmelsema
bör vid beviljandet av tjänstledighet som allmän regel iakttagas, att ledighet
av nämnda slag må för varje tjänstgöringsperiod örn två månader sammanlagt
åtnjutas under högst sex dygn, resdagar oräknade. Den sålunda beräknade
ledigheten må sammanslås till längre eller uppdelas på kortare perioder.
Därest ledigheten uppdelas, må därav icke föranledas, att den åtnjutes
under större antal resdagar eller, utom i ömmande fall, att ersättning för
den egentliga färdkostnaden, räknat efter den för allmänheten gällande tariffen,
utgår med högre belopp än vid sammanhängande ledighet. Vid tjänstledighet
av här angivet slag beviljas fri resa med järnväg, fartyg eller omnibus
till och från den ort, varest den permitterade är bosatt eller för motsvarande
vägsträcka. Dock må utan hinder härav beviljas fri resa till och
från ort, varest den permitterades närmast anhörige är bosatt. Under tjänstledighet
för vila och rekreation bibehålies — med viss inskränkning i fråga
om terminslön för fast anställd personal — rätt till krigslön och familjebidrag.
Kontant ersättning för krigsportion utgår jämlikt kungl, brevet den

41 —

13 juni 1941 vid tjänstledighet av längre varaktighet än två dygn. Sådan
ersättning utgår från och med den 1 oktober 1942 med 1 krona 90 öre örn
dagen.

överbefälhavaren har den 6 augusti 1943 i högkvartersorder meddelat
bland annat följande bestämmelser:

1. Ledighet är icke någon rättighet. Ledighet får beviljas endast om tjänsten
det medgiver.

2. Den omfattning, i vilken olika slag av ledighet må beviljas vid förband,
som organiserats för beredskapens upprätthållande, bestämmes av överbefälhavaren
med hänsyn till beredskapsgraden.

3. Vid beviljande av annan ledighet än permission skola sön- och helgdagar
räknas såsom tjänstgöringsdagar.

Vidkommande ledighetens längd meddelas följande bestämmelser.

Enligt 7 § krigsledighetsbestämmelserna bör vid beviljande av krigspermission
och av tjänstledighet för enskild angelägenhet av vikt eller för ändamål,
som avses i 4 § b), såsom allmän regel iakttagas, att av nämnda slag
av ledighet må för varje tjänstgöringsperiod örn två månader sammanlagt
åtnjutas ledighet under högst sex dygn, resdagar oräknade. Detta innebär
dock icke, att en var under varje tjänstgöringsomgång skall få ledighet av
angiven längd. Under kortare tjänstgöringsomgångar än tre månader, till
vilka inkallelse skett i god tid före, är i allmänhet behovet av ledighet mindre,
varför tjänstledighet då i allmänhet ej bör beviljas, annat än när särskild
anledning föreligger. Hänsyn kan tagas till örn sökanden under tidigare
tjänstgöringsomgångar alls icke eller blott i mindre utsträckning erhållit ledighet
liksom till vederbörandes möjligheter att under lördags—söndagspermission
kunna komma hem. örn den tillåtna procenten tjänstlediga bestämts
till 10 procent av förbandets styrka, är det tjänstefel att utan vidare
bevilja tjänstledighet för Vic av förbandet i taget för att därigenom med lämpligt
avvägda tjänstledighetsperioder hinna med att ge alla ledigt. Regeln innebär
emellertid ej heller, att vederbörande för att kunna få tjänstledighet
måste hava tjänstgjort den tid, i förhållande till vilken tjänstledigheten beräknas,
utan tjänstledighet på t. ex. sex dågar kan vid behov beviljas redan
i början av tjänstgöringsomgång om två månader.

Av överbefälhavarens ovan återgivna bestämmelser framgår, att vissa faktorer
kunna verka begränsande vid beviljandet av tjänstledighet för vila och
rekreation. Sålunda må av beredskapsskäl blott en viss del av ett förbands
sammanlagda styrka samtidigt åtnjuta ledighet. Vidare anses vid militärtjänstgöring
av kortare varaktighet — tre månader eller mindre — behovet
av ledighet vara mindre än vid längre tjänstgöringsomgångar, på grund av
att den inkallade, förutsatt att varsel om inkallelse lämnats i god tid, bör
hava haft tid att vidtaga av militärtjänsten betingade dispositioner.

En betydande del av den vid försvarsmakten tjänstgörande personalen utgöres
av kategorierna frivilliga och krigsfrivilliga. Begreppet krigsfrivilliga
omfattar sådan personal, som varken på grund av värnpliktslagens föreskrifter
eller eljest är krigstjänstskyldig och såsom frivillig anställts i viss uti mo -

— 42 —

Revisorernas

uttalande.

biliseringstabell upptagen befattning (exempelvis lottor, överåriga). Med frivillig
förstås annan person, som efter frivilligt åtagande fullgör krigstjänstgöring.
Dessa personalgrupper hava i regel på grund av bristande arbetstillfällen
eller av andra orsaker lämnat den civila arbetsmarknaden.

Ovanligt är icke, att personal av dessa kategorier sedan flera år ständigt
varit i militärtjänst. En stor del av denna personal är placerad i sådana befattningar,
att den under tjänstgöringstiden kan bibehålla sitt vanliga kvarter
(där vederbörande har sin stadigvarande bostad) eller eljest äger möjlighet
att besöka hemmet under lördags—söndagspermission. Enligt av revisorerna
företagen undersökning beviljas ovan angivna personal i allmänhet
tjänstledighet för vila och rekreation med sex dygn för tjänstgöringsperiod
örn två månader eller sammanlagt 36 dygn för år, resdagar oräknade.

Till jämförelse meddelas här nedan uppgift å den semester, som inom
statsförvaltningen jämlikt icke-ordinariereglementena anställd extraordinarie
personal äger åtnjuta:

Tjänsteman, tillhörande	Intill det år, under vilket t j änstemannen fyller 30 år	Från och med det år, under vilket tjänste-mannen fyller 30 år, intill det år, under vilket han fyller 40 år	Från och med det år, under vilket tjänstemannen fyller 40 år
1—10 lönegraderna......	15	20	30
11—23 » ......	20	25	35
24—30 » ......	30	35	45

Befattningshavare, anställd såsom extra tjänsteman jämlikt samma reglementen,
äger årligen åtnjuta semester med i regel högst 15 dygn.

Semestertidens längd enligt semesterlagen omfattar en dag för varje kalendermånad
anställningen varat under närmast föregående kalenderår.

Revisorerna vilja icke göra gällande annat, än att krigsledighetsbestämmelsema
äro i stort sett väl avvägda. Sålunda torde enligt revisorernas mening
en ledighetsperiod örn tre dygn per tjänstgöringsmånad, avsedd att utnyttjas
till vila och rekreation, i allmänhet vara väl befogad.

Ledighet jämlikt 4 § b krigsledighetsbestämmelserna är avsedd att tjäna
det dubbla syftet att bereda vederbörande dels tillfälle till vila och rekreation,
dels möjlighet att upprätthålla sambandet med hemmet och den civila
verksamheten.

För sådana frivilliga och krigsfrivilliga, som under militärtjänstgöringen
kunna bibehålla sitt vanliga kvarter eller som hava möjlighet att regelbundet
besöka hemmet under lördags—söndagspermissioner, synes behovet av
tjänstledighet för upprätthållande av kontakten med hemmet och den civila
verksamheten icke vara lika starkt framträdande som för andra personalgrupper.
Det torde få anses, att ifrågavarande personal, som funnit det med
sin fördel förenligt att — för längre eller kortare tid — ägna sig åt militärtjänsten,
helt inrättat sig efter detta förhållande och således icke har samma
behov av ledighet för privata angelägenheter som den värnpliktiga persona -

— 43 —

len, vilken inkallas till tjänstgöring och därvid otta förlägges å platser på relativt
stort avstånd från hemorten.

I enlighet med det anförda anse revisorerna skäl tala för sådan ändring
av krigsledighetsbestämmelserna, att ledighet jämlikt 4 § b samma bestämmelser
för personalgrupperna frivilliga och krigsfrivilliga, vilka tjänstgöra
under sådana förhållanden att det vanliga kvarteret kan bibehållas eller hava
möjlighet att under lördags—söndagspermission besöka sina hem, begränsas
till förslagsvis högst tre dygn för tjänstgöringsperiod om två månader.

§ 9.

I underdånig skrivelse den 27 juni 1940 hemställde hemvärnschefen, att
till fast anställd personal vid armén, som komme att tagas i anspråk för instruktörsverksamhet
vid hemvärnet, finge utbetalas ett enligt närmare angivna
grunder beräknat arvode. Som motivering härför anfördes, dels att nämnda
personal, under den tid densamma avlönades enligt krigsavlöningsreglementet,
icke ägde vid här berörd tjänstgöring åtnjuta särskild gottgörelse
utöver vad som kunde utgå jämlikt 12 § i nämnda reglemente, dels ock att
tjänstgöringen i regel ägde rum under helgdagsaftnar samt å sön- och helgdagar,
alltså å tid utöver befattningshavarnas ordinarie tjänstgöring.

I brev den 12 juli 1940 medgav Kungl. Majit, att för ovanberörda personal,
som tagits eller komme att tagas i anspråk för instruktionsverksamhet inom
hemvärnet, finge beräknas en särskild ersättning med högst sex kronor till
envar för varje dags övning på fältet av minst två timmars varaktighet. Genom
kungl, brev den 12 september samma år tillerkändes jämväl värnpliktigt
befäl, tillhörande klass A eller B, ersättning enligt samma grunder som
angivits i förstnämnda kungl. brev. Kungl. Majit har sedermera för ett budgetår
i sänder utfärdat i stort sett enahanda bestämmelser som de ovan angivna,
senast genom brev den 2 juni 1944.

I skrivelse till samtliga inskrivningsbefälhavare den 12 juli 1940 meddelade
hemvärnschefen följande tillämpningsföreskrifter till bestämmelserna i
fråga. Vid tjänstgöring utom förläggningsorten skulle utgå ersättning enligt
bestämmelserna i 12 § krigsavlöningsreglementet samt, därest tjänstgöringen
fullgjordes utom ordinarie tjänstetid, enligt bestämmelserna i ovanberörda
kungl. brev.

I skrivelse den 1 oktober 1940 lämnade hemvärnschefen ytterligare anvisningar
angående utbetalning av instruktörsarvodena av i stort sett samma
innehåll; dock ansågs instruktörsarvode kunna utbetalas även vid tjänstgöring
under ordinarie tjänstetid utom förläggningsorten, »enär tjänstgöring utom
förläggningsorten för instruktör, som är underkastad krigsavlöningsreglementets
bestämmelser, medför, att vederbörande endast ånjuter viss inkvarterings-
och förplägnadsersättning, vilken ersättning ofta icke täcker den
verkliga kostnaden».

I nu återgivna skrivelser meddelade bestämmelser äro enligt vad revisorerna
inhämtat från hemvärnsstaben, fortfarande gällande.

Arvoden till
instruktörer
vid hemvärnet.

— 44 —

Förutom förmåner jämlikt 12 § krigsavlöningsreglementet samt instruktörsarvode
erhåller instruktör vid tjänstgöring utom förläggningsorten terminslön.
De sammanlagda förmånerna framgå av följande tabell:

Tjänstegrad	Inkvarte- ringser- sättning	Förpläg- nadser- sättning	Term in slön (beräknad enl-den lägre tariffen)	Instruk- törsarvode	Summa
Furir.................	6: —	8: —	1:30	6: —	20: 30
Sergeant ..............	6: —	9: —	1: 50	6: —	22: 50
Fänrik...............	6: —	9: —	2: —	6: —	23: —
Löjtnant.............	7:-	10: —	2: 50	6: —	25: 50

Till jämförelse meddelas här nedan de traktamentsersättningar, som vid
tjänsteresor utgå enligt allmänna resereglementet:

Lönegrad	Dagtraktamente	Nattraktamente	Summa
Furir...............	8: —	5: —	13: —
Sergeant ............	10: —	6: —	16: —
\| Fänrik.............	10: —	6: —	16: —
j Löjtnant...........	12: —	7: —	19: —

Revisorernas Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har hemvämschefen genom
uttalande. särskilda skrivelser den 12 juli 1940, respektive den 1 oktober samma år
utfärdat vissa föreskrifter rörande tillämpningen av de utav Kungl. Maj:t
utfärdade bestämmelserna angående inslruktörsarvoden. Ifrågavarande tilllämpningsföreskrifter
äga alltjämt giltighet. Enligt den förra skrivelsen utbetalas
vid tjänstgöring utom förläggningsorten instruktörsarvode endast under
förutsättning, alt tjänstgöringen äger rum å sådan tid, att den icke är att
hänföra till vederbörandes ordinarie tjänst. I den senare skrivelsen uttalas
däremot, att instruktörsarvode skäligen synes kunna utbetalas vid all tjänstgöring
utom förläggningsorten, oavsett å vilken tid instruktörsverksamheten äger
rum, varvid såsom motivering anföres, att den författningsenliga inkvarterings-
och förplägnadsersättningen ofta icke täcker de verkliga kostnaderna.

Här föreligga sålunda två mot varandra i viss mån stridande föreskrifter
rörande tillämpningen av givna bestämmelser, utfärdade av en och samma
myndighet. Revisorerna äro för sin del av den uppfattningen, att de genom
skrivelsen den 1 oktober 1940 meddelade anvisningarna icke stå i god överensstämmelse
med de motiv, som legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut
rörande instruktörsarvodena.

Revisorerna vilja med hänsyn till det anförda ifrågasätta, om icke berörda
föreskrifter borde göras till föremål för översyn under beaktande av vad
hemvämschefen ursprungligen anfört rörande ändamålet med arvode till instruktör
vid hemvärnet.

— 45 —

§ 10.

Avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278) för personal vid försvarsväsendet
under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglementet) tillämpas för
närvarande å alla i tjänst varande värnpliktiga, vilka fullgöra tjänstgöring
vid krigsmakten.

Beträffande rätt för personal, å vilken krigsavlöningsreglementet är tilllämpligt,
att åtnjuta inkvartering gälla enligt reglementet de föreskrifter, som
meddelas i särskild ordning. De ursprungliga bestämmelserna härutinnan
fastställdes i kungl, brev den 23 februari 1940.

Jämlikt nämnda brev ägde envar, å vilken krigsavlöningsreglementet vore
tillämpligt, å tjänstgöringsorten (krigsförläggningsorten) eller vid färd eller
förrättning med trupp åtnjuta fri inkvartering eller förläggning genom kronans
försorg. Vad sålunda stadgades, skulle dock ej äga tillämpning beträffande
personal, som i fredstid icke ägde rätt åtnjuta fri inkvartering å
tjänstgöringsorten och som befanns kunna under tjänstgöringen bibehålla
sitt vanliga kvarter.

Kunde inkvartering eller förläggning, som ovan angivits, icke lämpligen
anordnas genom kronans försorg, eller ansågs personalen böra medgivas att
själv sörja härför, ägde personalen i stället för dylik förmån in natura rätt
att uppbära kontant ersättning. Sådan ersättning utginge under de första
femton dygnen av tjänstgöring å viss ort med hälften av de i 12 § 1 mom.
krigsavlöningsreglementet angivna ersättningsbeloppen för inkvartering och
för tid därefter med tre tiondelar av nämnda belopp.

Under § 9 i sin berättelse anmärkte 1941 års revisorer på att vissa värnpliktiga
erhöllo dubbelersättning för sina bostadskostnader. Av den utav
revisorerna verkställda utredningen framgick, att värnpliktiga, som på grund
av bristande kasemutrymmen medgivits att nattetid vistas i sina hem, samtidigt
kommit i åtnjutande av dels kontant ersättning för inkvartering in natura
och dels bostadsbidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen.

Såsom exempel på fall, då dylik dubbelutbetalning förekommit, framhöllo
revisorerna, att vid Stockholms örlogsstation tjänstgörande värnpliktiga till
ett antal av omkring 700 under viss månad år 1941 på grund av lokalförhållanden
icke kunnat beredas inkvartering in natura och att dessa värnpliktiga
med uppbärande av kontant ersättning enligt föreskrifterna i det ovan berörda
kungl, brevet den 23 februari 1940 medgivits att nattetid vistas i sina
hem i Stockholm. Enligt vad revisorerna inhämtat hade av ifrågavarande
värnpliktiga omkring 300 under samma månad jämväl uppburit bostadsbidrag
enligt bestämmelserna i då gällande krigsfamiljebidragsförordning. Liknande
förhållanden hade revisorerna funnit råda även å andra förläggningsorter.

Revisorerna hade undersökt möjligheterna alt undvika dubbelutbetalningar
av detta slag och därvid uppmärksammat, att enligt då gällande krigsfamiljebidragsförordning
vid behovsprövningen i fråga örn bostadsbidrag
hänsyn icke skulle tagas till utgående kontant ersättning för inkvartering
in natura. Det lämpligaste sättet för vinnande av rättelse i berörda hänse -

Kontant ersättning
för
inkvartering
till vissa
värnpliktiga.

— 46

ende syntes revisorerna vara, att föreskrifterna i kungl, brevet den 23 februari
1940 angående rätt till fri inkvartering under krigstjänstgöring ändrades
därhän, att värnpliktiga, som ägde uppbära bostadsbidrag, icke måtte komma
i åtnjutande av kontant ersättning för inkvartering in natura för sådan
tid, då de på grund av förläggningsförhållandena medgivits att nattetid vistas
i sina hem.

Med anledning av vad revisorerna sålunda anfört anhöll 1942 års riksdag,
att Kungl. Majit ville uppdraga åt försvarsväsendets lönenämnd att verkställa
utredning i ovan berörda fråga rörande kontant ersättning för inkvartering
till vissa värnpliktiga.

Efter verkställd utredning föreskrev Kungl. Majit i brev den 31 december
1942, att 2 mom. i nämnda brev den 23 februari 1940 från och med den 1
januari 1943 skulle hava följande ändrade lydelse:

Kan inkvartering eller förläggning, som i 1 mom sägs, icke lämpligen
anordnas genom kronans försorg eller anses personalen böra medgivas att
själv sörja härför, må personalen i stället för dylik förmån in natura uppbära
kontant ersättning. Sådan ersättning utgår under de första femton dygnen
av tjänstgöringen å viss ort med hälften och för tid därefter med tre
tiondelar av de i 12 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet angivna ersättningsbeloppen
för inkvartering; dock att beträffande den, som under tjänstgöringen
begagnar egen bostad till inkvartering och enligt krigsfamiljebidragsförordningen
erhåller bostadsbidrag, ersättningen utgår under hela tjänstgöringstiden
med en tiondel av nämnda belopp.

I skrivelse den 13 februari 1943, varvid fogats yttrande från arméförvaltningens
civila departement, hemställde chefen för försvarsstaben hos Kungl.
Maj:t, att klargörande bestämmelser örn inkvarteringsersättning i det fall, då
värnpliktig använder det egna kvarteret, måtte utfärdas. Efter yttrande från
försvarsväsendets lönenämnd och statens arbetsmarknadskommission fann
Kungl. Majit i brev den 19 november 1943 gott förordna bland annat följande: Kommer

inkvartering icke till stånd på sätt i 3 mom. sägs, må vederbörande
befälhavare, örn han med hänsyn särskilt till bristande förläggningsutrymme
och uppkommande kostnader för inkvarterings eller förläggnings
anordnande genom hans försorg finner, att inkvartering eller förläggning
icke böra anordnas jämlikt 2 morn., hänvisa personal att själv ombesörja sin
inkvartering.

Den, som sålunda blivit hänvisad att själv ombesörja sin inkvartering, är
berättigad att erhålla inkvarteringsersättning, som utgår

a) örn vederbörande under tjänstgöringen begagnar egen bostad till inkvartering
och enligt krigsfamiljebidragsförordningen erhåller familjepenning
för familjemedlem, med vilken han sammanbor, bostadsbidrag eller näringsbidrag,
med en tiondel av de i 12 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet
angivna ersättningsbeloppen för inkvartering; samt

b) i annat fall under de första femton dygnen av tjänstgöringen å viss ort
med hälften och för tid därefter med tre tiondelar av nämnda ersättningsbelopp.

En av revisorerna företagen undersökning vid ett flertal truppförband har
givit vid handen, att värnpliktiga, som under tjänstgöring medgivits rätt att

— 47 —

själva ombesörja sin inkvartering och därvid begagnat egen bostad, i strid
mot bestämmelsen i kungl, brevet den 19 november 1943 erhållit inkvarteringsersättning
med tre tiondelar av de i 12 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet
angivna ersättningsbeloppen, oaktat de samtidigt uppburit familjebidrag.

Revisorerna hava från familjebidragsnämndema i ett flertal större samhällen
införskaffat upplysning, örn och i vilken form militära myndigheter för
bestämmandet av värnpliktig tillkommande inkvarteringsersättning hos vederbörande
nämnd anhållit örn uppgifter beträffande de bidrag, som jämlikt
krigsfamiljebidragsförordningen utgått från nämnden. Av dessa upplysningar
framgår, att dylika uppgifter endast i undantagsfall infordrats av de
militära myndigheterna.

Orsaken till att felaktigheter i berörda hänseende fortfarande förefinnas
har, enligt revisorernas mening, sin grund i att de militära myndigheter, som
skola besluta om inkvarteringsersättning, i regel icke hos vederbörande familjebidragsnämnd
inhämta uppgifter örn sådant familjebidrag, som kan inverka
på inkvarteringsersättningens storlek.

Revisorerna hava vidare uppmärksammat, att förfrågan hos vederbörande
familjebidragsnämnd — där sådan i enstaka fall förekommit — endast avsett,
huruvida den värnpliktige tillerkänts bostadsbidrag men däremot ej
familjepenning eller näringsbidrag.

På grund av de sålunda gjorda iakttagelserna anse revisorerna, att bestämmelser
böra utfärdas om skyldighet för vederbörande militära myndighet att
före bestämmandet av inkvarteringsersättning till värnpliktig, vilken medgivits
rätt att nattetid vistas i sitt hem, hos familjebidragsnämnd inhämta erforderliga
upplysningar örn i vilken omfattning sådant familjebidrag utgår,
som verkar reducerande på inkvarteringsersättningen.

§ 11.

Mellan arméns fortifikationsförvaltning och försvarsverkens civila personals
förbund föreligger ett kollektivavtal rörande hos militära myndigheter
anställd civil personal för underhåll av och smärre nybyggnadsarbeten vid
kasernetablissement, skjutbanor m. m.

I skrivelse till fortifikationsförvaltningen den 29 september 1944 meddelade
förbundet, att från ett flertal av förbundets lokalavdelningar ingått underrättelse
örn att enligt förutnämnda avtal anställda arbetare skulle komma
att entledigas från och med den 1 januari 1945. Med hänsyn härtill och till
att förbundet tidigare efter under hand framställd förfrågan försäkrats örn
att entlediganden av nu ifrågavarande personal icke skulle komma att företagas,
hemställde förbundet om fullständig information i avseende å de planer,
som från förvaltningens sida kunde föreligga beträffande för kasernvården
anställda arbetare.

I skrivelse till förbundet den 10 oktober erinrade forti! ikalionsförvaltning -

Revisorernas

uttalande.

Entlediganden
av vissa
kasernvårdsai
betare.

— 48 —

en om att entreprenadförfarande i många fall kunde ställa sig förmånligare
för kronan ur ekonomisk synpunkt än utförande av kasernvårdsarbete i egen
regi, bland annat med hänsyn till att många truppförband icke hade permanent
behov av vissa yrkesarbetare. Ehuru förvaltningen visserligen låtit
utbjuda allt kasernvårdsarbete i landet på entreprenad genom annonser i
dagspressen, avsåge ämbetsverket icke annat än att försöksvis — huvudsakligen
vid truppförbanden i Stockholm — i sin helhet sköta underhållet av
kasernetablissementen genom entreprenadförfarande. Därest vidsträcktare
åtgärder skulle befinnas påkallade för omläggning av kasernvården på angivet
sätt, avsåge förvaltningen att på förhand kalla förbundet till sammanträde
för dryftande av därigenom uppkommande frågor.

Den 18 november 1944 framhöll förbundet i skrivelse till fortifikationsförvaltningen
till en början, att förvaltningens svar vore mindre tillfredsställande,
enär av detsamma icke framginge vilka förband utom Stockholm
som skulle komma att beröras av de förutskickade åtgärderna. I sakfrågan
ville förbundet framhålla, att det syntes anmärkningsvärt, att omläggning
från arbeten i egen regi till entreprenadarbeten förutsatts skola ske
utan att fortifikationsförvaltningen övertygat sig örn att entreprenadsystemet
vore att föredraga ur ekonomisk synpunkt. Denna åsikt stödde förbundet
på det förhållandet att fortifikationsförvaltningen ansett försök med entreprenader
nödvändiga. Mot dylika försök vore å andra sidan intet att invända,
därest de icke komme att ekonomiskt drabba vid försvarsväsendet anställda
arbetare. Den tidigare påtalade ovissheten rörande ifrågavarande arbetares
framtida anställning vore fortfarande rådande hos förbundets lokalavdelningar.
Vid truppförbanden rådde nämligen den uppfattningen, att kasernvårdsarbetarna
skulle entledigas från och med den 1 januari 1945. Förbundet
uttalade såsom sin mening, att kasernvårdsarbete med nödvändighet måste
kunna utföras billigare och bättre i egen regi än genom entreprenadförfarande
»under förutsättning att de erforderliga arbetena planläggas och utföras
på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt», och hemställde än en gång om
uppgift å vilka förband, som skulle beröras av entreprenadförsöken, samt
— slutligen -— att försöken måtte ställas på framtiden.

Den 5 december 1944 avlät förbundet ånyo en skrivelse till fortifikationsförvaltningen,
vari till en början erinrades om att förbundet då ännu icke
erhållit önskat besked om omfattningen av eventuellt planerade uppsägningar.
Förbundet ville vidare meddela, att vissa till den 1 januari 1945 förutskickade
entlediganden redan kommit till stånd. Sålunda hade från Göteborg
ingått underrättelse om att två målare och en murare entledigats från
sina anställningar vid A 2. Av målarna hade den ene varit anställd vid försvarsväsendet
20 år och den andre 13 år. Behov av kasernvårdsarbetare hade
emellertid förelegat, varför ett antal målare, murare och snickare, som samtliga
hade civilt arbete, inkallades till regementet den 27 november.

Förbundet funne nu berörda förhållanden anmärkningsvärda och anhöll,
att fortifikationsförvaltningen måtte vidtaga omedelbar rättelse i desamma.

Från A 2 hava revisorerna inhämtat följande. Den 21 november 1944 ent -

— 49 —

ledigades två enligt förutberörda kollektivavtal anställda målare, varav den
ene varit anställd vid regementet sedan år 1924 och den andre sedan år
1931. Genom regementsorder den 7 i samma månad hade å andra sidan
fem äldre värnpliktiga inkallats för att tjänstgöra såsom målare vid regementet.
— Tre snickare, anställda sedan respektive åren 1937, 1939 och 1940,
hava uppsagts till den 1 januari 1945. I dessas ställe hava två 1920 års klass
tillhörande värnpliktiga inkallats. Uppsägningarna omfatta slutligen en såsom
smed och murare sedan år 1936 anställd arbetare. I stället hava två
värnpliktiga murare inkallats. Samtliga nu nämnda inkallelser hava ägt rum
den 27 november och beräknas vara omkring tre månader.

Inkallelserna hava verkställts under åberopande av en den 21 oktober 1944
utfärdad generalorder (nr 3568 TLB s. 446) av följande lydelse.

»1. Värnpliktiga tillhörande besiktningsgruppema 1—3 må tillsvidare icke
inkallas till beredskapstjänstgöring för utförande av sådan handräckningstjänst
eller arbete, som är av natur att böra förbehållas den allmänna marknaden.

2. Värnpliktig tillhörande grupp 4 må, då så oundgängligen erfordras
(kursiverat här), inkallas till beredskapstjänstgöring för ovan angivet ändamål,
dock icke under pågående säsong för det yrke den värnpliktige representerar.
»

Upplysningsvis må nämnas, att värnpliktig, tillhörande besiktningsgrupp
4, är sådan värnpliktig, som vid lälcarbesiktning visserligen befunnits duglig
till krigstjänst, men vars militära användbarhet är i väsentlig grad begränsad
genom fel, lyte eller sjukdom.

Som av den lämnade redogörelsen framgår, hava vissa sedan längre eller
kortare tid vid försvarsväsendet anställda arbetare entledigats och ersatts
med lill beredskapstjänstgöring inkallade värnpliktiga, som i sin civila verksamhet
äro sysselsatta inom samma yrken som de entledigade arbetarna.

Till en början synes kunna ifrågasättas, huruvida här berörda inkallelser
ägt stöd i den åberopade generalordern, vilken, som nämnts, stadgar såsom
förutsättning för inkallelse av här ifrågavarande värnpliktiga att »så
oundgängligen erfordras». Detta förhållande synes näppeligen hava förelegat
beträffande samtliga inkallade, alldenstund civil arbetskraft funnits till förfogande
i viss utsträckning.

Oavsett huruvida kasernvårdsarbeten anses böra utföras i statens regi
eller genom entreprenör, synas nu berörda åtgärder föga ägnade att befordra
planmässighet och hushållning. Lika litet som det för försvaret torde innebära
någon fördel ur ekonomisk eller militär synpunkt att underhållet av
dess byggnader anförtrotts åt inkallade värnpliktiga i stället för åt civil personal,
lika litet lärer den allmänna arbetsmarknaden vara betjänad av rubbningar
av den art som här vidtagna åtgärder medföra.

Revisorernas

uttalande.

4—449024. fiel», berättelse ane/, statsverket dr 1944. 1.

— 50 —

Krigssjukv&rden
på
Gotland.

§ 12.

Jämlikt instruktion den 18 juni 1937 (SFS nr 668) utövade dåvarande arméförvaltningen
under Kungl. Majit i tekniskt och ekonomiskt avseende
högsta ledningen av och uppsikten över lantförsvaret. Ämbetsverkets sjukvårdsstyrelse
hade härvid att handlägga ärenden som anginge arméns hälsooch
sjukvård i allmänhet samt att, bland annat, verkställa granskning av
ritningar och förslag till sjukhusbyggnader eller sjukhuslokaler eller förändring
av sådana. Vidare skulle styrelsen i tekniskt avseende granska medelsredogörelser
rörande sjukvårdsmaterielen. Sådana ärenden, som avsåge
själva uppförandet av nya byggnader för lantförsvaret ävensom anläggningar
för värme, gas, vatten, avlopp, belysning och kraft, skulle däremot handläggas
av ämbetsverkets fortifikationsstyrelse.

För vård av sjuka och sårade från armémyndighet underställda förband
hade sjukvårdsstyrelsen enligt förenämnda instruktion uppgjort krigssjukvårdsplan
för vissa fasta krigssjukvårdsanstalter. Enligt denna plan skulle
sålunda upprättas, bland annat, krigssjukhus, varmed förstås militära fasta
sjukhus, vilka upprättas vid krig eller krigsfara i regel utan ianspråktagande
av civil sjukvårdsanstalt. Krigssjukhus förläggas sålunda i regel till platser,
som sakna civila sjukvårdsanstalter. Lämpliga lokaler för sådana sjukhus
äro skolor, samlingslokaler, hotell, pensionat etc. Vad angår uppkommande
kostnader i samband med upprättande av krigssjukhus må erinras, att
Kungl. Majit i anledning av i september 1939 anbefalld förstärkt försvarsberedskap
genom beslut den 19 april och den 28 juni 1940 meddelat vissa
föreskrifter angående enhetlig krigsredovisning vid armén. Sålunda skulle
exempelvis utgiftsredovisning för hälso- och sjukvård respektive byggnader
och markområden ske å krigstitel KD nr 13 respektive 14. Vidare hade föreskrivits,
att å krigstiteln KD nr 14 (byggnader och markområden) icke
finge redovisas andra utgifter än sådana, till vilkas bestridande medel ställts
till förfogande å förskottsstaten för försvarsväsendet, eller som avsåge underhåll
av byggnader, vilka uppförts med anlitande av anslag å nämnda stat
och beträffande vilka beslut om överförande till försvarsväsendets fastighetsfond
ännu icke meddelats.

I skrivelse till vederbörande militära myndigheter den 11 augusti 1941
framhöll fortifikationsstyrelsen under hänvisning till Kungl. Majits instruktion
för arméförvaltningen, att arbeten å befästningar och andra militära
byggnader finge påbörjas eller drivas utöver ramen för anvisade anslag endast
på anmodan av styrelsen, sedan medel i vanlig ordning ställts till vederbörande
militära myndigheters förfogande. I de fall, då militär chef eller
befälhavare ansåge läget kräva, att arbete av ovan angivet slag icke tålde
uppskov, finge det dock på vederbörandes ansvar omedelbart påbörjas med
anlitande av krigstitel. Dylikt förvaltningsbeslut skulle dock ofördröjligen
anmälas till fortifikationsstyrelsen. Krigstitel finge vidare icke utnyttjas för
att täcka överskridanden av till förfogande ställda anslag. Från ovannämnda
bestämmelser finge undantag göras för dels anläggningar, vilka skulle utfö -

— 51 —

ras inom till krigsskådeplats avdelat område, dels fältbefästningsarbeten,
vilka skulle utföras uteslutande av trupp, för en beräknad total kostnad av
högst 5 000 kronor, därest beslut örn utförandet skulle fattas av regements(motsvarande)
chef, och högst 20 000 kronor, därest beslutet skulle fattas
av arméfördelnings- eller högre chef, dels ock byggnadsarbeten, vilka vore
att hänföra till förläggnings- och lägerarbeten i fält. 1 anslutning till förenämnda
bestämmelser hade styrelsen vidare i skrivelse den 24 mars 1942
föreskrivit, att byggnadsarbeten, vilka vore att hänföra till »förläggningsoch
lägerarbeten i fält» vore sådana, vilka angåves i fältarbetsinstruktion för
armén underrubriken »förläggningsarbeten». Sålunda gällde det i sista stycket
i ovannämnda bestämmelser angivna undantaget icke arbeten av mera
permanent natur, såsom mera utvecklade husbyggnader, monteringsbara baracker,
permanenta vattenledningar, borrbrunnar, elektriska ledningssystem
av permanent natur m. m., beträffande vilka byggnader m. m. framställning
skulle göras till styrelsen i vanlig ordning. Beträffande den i bestämmelsernas
sista stycke angivna kostnadsbegränsningen gällde denna varje särskilt
beslut om fältbefästningsarbetens utförande, som fattades av vederbörande
chef. Därvid vore denne skyldig att till ett beslut sammanföra alla de åtgärder,
vilka vid tidpunkten för beslutets fattande kunnat förutses.

Sedan Kungl. Maj:t den 2 december 1939 anbefallt mobilisering, bland annat,
på Gotland, beordrade vederbörande militärbefälhavare med stöd av i
dåvarande krigssjukvårdsplan närmare angivna bestämmelser, att det i Lärbro
planerade krigssjulchuset skulle upprättas. Arbetet med iordningställandet
av detta sjukhus, vilket efter verkställd undersökning av en medicinsk
och en teknisk sakkunnig under hösten 1939 skulle förläggas till vissa kommunala
byggnader och föreningslokaler, såsom folkskolan och ålderdomshemmet
i Lärbro, folkskolorna i Othem och Stapelbacke samt missionshuset
i IOGT-byggnaden i Lärbro, påbörjades omedelbart i december 1939. Omfattande
ändringsarbeten utfördes sålunda å ett flertal av ovannämnda ianspråktagna
byggnader och lokaler. Isynnerhet var detta fallet med ålderdomshemmet
i Lärbro, vilket enligt planen skulle utgöra sjukhusets kärna.
För angivna ändamål verkställdes jämväl omfattande anskaffningar av i huvudsak
sådan materiel, som i händelse av avspärrning skulle vara svår eller
omöjlig att anskaffa å Gotland. Sålunda vidtagna åtgärder syftade till ett
snabbt iordningställande av ett krigssjuklius, d. v. s. en sjukvårdsanstalt av
provisorisk karaktär.

För att tillgodose sådana förläggningsorter, vilka hade otillräckliga civila
lokaler för att rymma det vårdplatsantal, som fastställts enligt gällande krigssjukvårdsplan,
med härför erforderliga byggnader, hade sjukvårdsstyrelsen
medelst av Kungl. Majit för detta ändamål särskilt anvisade medel under
november och december månader 1939 anskaffat baracker, varjämte styrelsen
med viss firma träffat överenskommelse örn utförande av installation av
värme. Av dessa baracker ställde .styrelsen åtta till Gotlands truppers förfogande,
av vilka sjukhuset i Lärbro skulle disponera sex. Iordningställandet
av dessa baracker, vilka på grund av transportsvårigheter m. m. icke torde

— 52

hava framkommit till Lärbro förrän under våi-en 1940, avslutades under
hösten sagda år. Under sommaren 1940 uppfördes emellertid ytterligare fyra
baracker, vilka — såvitt kunnat utrönas — icke tillhandahållits av sjukvårdsstyrelsen.
Med dessa baracker, vilka tillhopa innehöllo 361 platser, hade
krigssjukhuset, inberäknat de 188 vårdplatser, som funnos disponibla i av
sjukhuset rekvirerade lokaler, sammanlagt 549 vårdplatser. Under sista halvåret
1940 och våren 1941 uppfördes successivt ytterligare fyra baracker, vilka
inreddes en till bostad åt sköterskepersonal, en till expedition och läkarmäss,
en till förrådsbyggnad, varjämte en iordningställdes för infektiöst sjuka. Icke
heller sistnämnda baracker synas hava tillhandahållits av sjukvårdsstyrelsen.
Vidare utfördes i vissa baracker sanitära anläggningar. För att vid eventuellt
avbrott från Gotlands kraftverk kunna förse sjukhuset med elektrisk ström
iståndsattes vidare genom sjukhusets försorg under hösten 1940 och våren
1941 det s. k. elektricitetsverket i Lärbro. För rationellt utnyttjande av
elektricitetsverkets ångpanna och ångmaskin anlades i anslutning till den
byggnad, vari elektricitetsverket är inrymt, en tvättinrättning och en bastu,
varjämte huvudbyggnadens övre plan påbyggdes och inreddes till maskinistbostad.
Dessa arbeten voro i huvudsak slutförda i augusti 1941, då tvättinrättningen
kunde tagas i bruk. Slutligen påbörjades under sommaren 1940
jämväl arbeten å iordningställande av vägen från Kappelshamnsvägen till
ålderdomshemmet. Förutom sjukhusets egen värnpliktiga personal anlitades
för utförande av ovannämnda arbeten jämväl värnpliktiga, som befälhavaren
för Gotlands norra försvarsområde ställt till sjukhusets förfogande. I viss
utsträckning anlitades även samvetsömma värnpliktiga.

I anledning av vissa medelsframställningar beträffande militära sjukhusbyggnader
på Gotland hade 1940 års militära byggnadsutredning, under
framhållande av alt allmän plan borde uppgöras för slutligt ordnande av
frågan örn sjukvårdsplatser för försvarsväsendets olika truppförband och
formationer på Gotland, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt utredningen
att i samråd med försvarsgrenscheferna snarast möjligt utarbeta och
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till jämte kostnadsberäkning å sjukhuslokaler
på Gotland utöver redan befintliga. Denna framställning bifölls
av Kungl. Majit den 25 april 1941. Såsom representant för chefen för armén
hade, bland andra, utsetts framlidne stabsläkaren i dåvarande militärbefälhavarens
på Gotland stab, fältläkaren N. V, Carlsson. I anslutning till
planläggningen av den militära sjukvården på Gotland hade utredningen
jämväl till behandling upptagit frågan örn de fördelar, som skulle stå att
vinna genom samordnande av den civila och militära sjukvården. Utredningen
hade därvid framhållit, att från landstingshåll hade ställts i utsikt
att, om den ekonomiska frågan kunde ordnas på tillfredsställande sätt, ett
centrallasarett skulle uppföras, vilket i så fall skulle förläggas till en ur militär
synpunkt lämpligare plats än det nuvarande lasarettet, eller Rävhagen
2,5 kilometer öster örn Visby. Örn ett visst antal för den militära krigssjukvården
erforderliga platser utöver dem, som redan inginge i det dåvarande
beredskapssjukhuset i Visby, kunde inrättas i anslutning till det nya lasaret -

— 53 —

tet, exempelvis i form av baracker att användas för militär sjukvård under
krig, kunde detta vara till fördel för både de civila och militära myndigheterna.
Denna fråga behandlades vid överläggning mellan utredningen och
landshövdingen, vilken framhölle de fördelar, som kunde vinnas för tillgodoseende
av såväl den militära som civila sjukvården på Gotland genom
ett samarbete härvidlag. Av landshövdingen framhölls ävenledes, att icke
oväsentliga ekonomiska vinster härigenom skulle stå att erhålla. I samband
med att representanter för utredningen jämte representanter för chefen för
armén och chefen för marinen samt medicinalstyrelsen den 20 och 21 maj
1941 besökte de olika militära sjukhusinrättningarna på Gotland, bereddes
även militärbefälhavaren tillfälle att framföra sina synpunkter i ämnet. Denne
delgavs ävenledes sedermera utredningens yttrande och förslag.

Innan utredningen ännu hunnit framlägga förenämnda plan för militära
sjukhusbyggnader på Gotland, vilket skedde genom underdånig skrivelse
den 21 juli 1941, hade det tysk-ryska krigsutbrottet i juni sagda år aktualiserat
frågan att förstärka krigssjukvården på Gotland. Utan att utredningens
förslag avvaktades eller att sedermera däri framförda synpunkter och
erinringar beaktades, fattades beslut att företaga ytterligare utvidgning av
sjukvårdsanläggningarna i Lärbro ävensom att för mera varaktigt bruk iordningställa
de baracker, vilka endast voro provisoriskt inredda. Enär värnpliktig
personal vid ifrågavarande tillfälle icke kunde annat än i mycket begränsat
antal ställas till förfogande för utförande av de planerade arbetena,
anställdes civil personal till ett antal av omkring 150 man för att mot avtalsenliga
löner utföra ifrågavarande arbete. Sjukhusets värnplikliga personal
skulle i den utsträckning detta var möjligt därvid utföra handräckningsarbeten.
Vidare begärdes och erhölls anvisning å byggnadsteknisk sakkunnig,
vilken direkt under chefläkaren skulle handhava ledningen och övervakningen
av byggnadsarbetena ävensom granskningen av de ackordslöner, som
skulle utbetalas till den civilanställda personalen. Den sakkunnige kontraktsanställdes
i juli 1941. Efter omfattande materielanskaffning uppfördes successivt
baracker för följande ändamål:

1 sköterskebarack,

2 sammanbyggda baracker för centralkök,

2 » » » läkarbostad, läkarmäss och expedition,

1 barack för manskap,

1 verkstadsbyggnad jämte varmgarage,

1 vedförrådsbyggnad,

1 barack för marketenteri och intendenturförråd, samt

3 garagebyggnader.

Härtill kommer ett antal mindre byggnader, såsom brännugn, bårhus, förrådsbyggnader,
generatorshus, transformator, pumphus m. m. Av mera omfattande
arbeten som genom sjukhusets försorg utförts efter förenämnda lid
ma jämväl framhållas anläggandet av en cirka 1 500 meter lång avloppsledning
samt, omkring sjukhuset, en cirka 2 000 meter lång vattenledning

— 54 —

och en elektrisk kabel av samma längd. Utöver dessa arbeten hava slutligen
utförts vissa inredningsarbeten i sjukvårdsbarackerna.

Samtliga sjukhusets ekonomi- och bostadsbaracker äro belägna å ecklesiastik
mark, medan de områden, å vilka ålderdomshemmet samt sjukvårdsbarackerna,
elverket, tvättinrättningen, hästun, brännugnen, bårhuset samt
vissa brunnar äro belägna, tillhöra enskilda fastighetsägare. Ålderdomshemmet
och den byggnad, vari elverket är inrymt, tillhöra Lärbro kommun respektive
enskild ägare. Frågan om inlösen av såväl ålderdomshemmet som
sistnämnda byggnad med tillhörande tomter är numera föremål för utredning
inom arméns fortifikationsförvaltning i samråd med försvarets sjukvårdsförvaltning.

Sjukhusets anläggningskostnader, vilka uppskattats till omkring 3,5 miljoner
kronor, hava med undantag för utgifterna för ovannämnda av sjukvårdsstyrelsen
tillhandahållna baracker, kostnaderna för av värnpliktiga och
samvetsömma utförda arbeten samt möjligen även kostnaderna för de förut
omförmälda 8 barackerna, vilka erhållits från annat håll än sjukvårdsstyrelsen,
bestritts av medel, som huvudsakligen avförts å sjukvårdsstyrelsens
krigstitel nr 13 hälso- och sjukvård. Ifrågavarande kostnader hava utanordnats
enligt bemyndigande av vederbörande chefläkare.

Vid av försvarets civilförvaltning tidigare föranstaltad undersökning i anledning
av vissa förvaltningsförhållanden i samband med sjukhusets uppförande
har framgått, bland annat, att vid Lärbro krigssjukhus i stor utsträckning
bedrivits upphandlingar utan iakttagande av upphandlingsförordningens
bestämmelser. Sålunda hava för skilda installationstekniska arbeten företagits
betydande upphandlingar av värme- och sanitets-, järn-, färg- och elektrisk
materiel utan att anbud infordrats. Upphandlingar hava i vissa fall
även skett mindre planmässigt, i det att alltför små partier inköpts åt gången.
Härigenom hava möjligheterna att erhålla lägsta möjliga pris icke utnyttjats.
Även vid större leveranser synas priserna icke hava motsvarat storleksordningen
av de inköpta kvantiteterna. Det har vidare uppmärksammats, att
upphandlingar av större omfattning verkställts från mindre firmor, vilka
hava fungerat som mellanhand och i denna egenskap tillgodogjort sig icke
obetydliga mellanhandsvinster. Slutligen skulle vissa fraktkostnader hava
kunnat nedbringas. I samband med utredningen har även uppmärksammats,
att sex stycken för sjukhusets räkning inköpta vedeldningspannor till ett
sammanlagt belopp av 4 380 kronor efter en förbrukningstid av omkring
sex månader på grund olämplig beskaffenhet måst kasseras. Samtliga dessa
pannor hava enligt uppgift sedermera försålts som skrot.

Rörande förvaltningstjänstens handhavande i övrigt vid sjukhuset framgick
av civilförvaltningens utredning följande. Såvitt franninge av vederbörlig
krigskassaavdelnings räkenskaper samt vid sjukhuset tillgängliga handlingar
syntes av sjukhuset upphandlad materiel under kalenderåren 1940 och
1941 icke hava tagits till uppbörd. Efter av dåvarande intendenten vid sjukhuset
föranstaltad inventering under hösten 1941 tillsattes en materielredogörare
först under våren 1942. Kontroll över att inköpt materiel kommit till

— 55

användning för sjukhusets räkning torde följaktligen dessförinnan icke hava
fungerat tillfredsställande. Till följd av bristande lagerutrymmen hade inköpt
materiel i viss omfattning förvarats i omkringliggande privata byggnader.
Någon förteckning över dessa lokaler eller den materiel som utlämnats
till förvaring syntes icke hava förts. Enligt uppgift hade sålunda av
tillfällighet påträffats omkring 000 kg tvålflingor förvarade i enskild person
tillhörig källare. Vidare hade vissa av sjukhuset inköpta syrgastuber anträffats
i ett skjul en halvmil norr om Lärbro. Enligt samma uppgift hade jämväl
betydande mängder rör och rördelar vid skilda tillfällen anträffats på olika
platser i trakten omkring sjukhuset. Den bristfälliga uppbörden torde även
hava medfört att materiel i viss utsträckning måste avskrivas såsom förkommen.

Beträffande det bland annat till Klintebys konservfabrik i Klintehamn förlagda
krigssjukhuset må framhållas, att detsamma enligt bestämmelserna i
dåvarande krigssjukvårdsplan planlades genom vederbörande militärbefälhavares
försorg. Sedan fabriken ianspråktagits i december månad 1939, påbörjades
omedelbart arbetet på sjukhusets iordningställande. I byggnadens
nedre våning inreddes en operations- och en röntgenavdelning samt i byggnadens
övre våningar en vårdavdelning. Härvid verkställdes betydande snickeriarbeten,
varvid, bland annat, fabrikens innerväggar försågos med träfiberplattor.
Vidare utfördes omfattande värme- och sanitetstekniska arbeten,
såsom installation av värme, varmt och kallt vatten, toaletter, badrum,
tvättställ m. m. Kostnaderna för de sålunda vidtagna åtgärderna för provisoriskt
inredande av sjukhuset hava uppgått till betydande belopp. Enär
ifrågavarande fabrik emellertid redan var ianspråktagen för annat ändamål,
kunde densamma icke disponeras för sjukhusets räkning längre än till
den 1 maj 1940. Då härtill kom, att lokalerna voro ur sjukvårdsteknisk synpunkt
icke ändamålsenliga samt platsen ur militär synpunkt olämplig, nedlades
sjukhuset under sommaren 1940.

För krigssjukhuset i Hemse hade ursprungligen ianspråktagits följande lokaler,
nämligen folkhögskolan och lantmannaskolan i Hemse, folkskolan,
småskolan, missionshuset, ålderdomshemmet samt frälsningsarmén och I. O.

G. T. tillhöriga byggnader. För ersättande av viss lokal, vilken för sjukhusets
räkning icke fick ianspråktagas längre än till den 1 november 1941,
hava sedermera genom sjukhusets försorg uppförts tre baracker, vilka inretts
till mottagnings- och operationsavdelningar, röntgenlaboratorium, expedition
samt bostadsrum.

Förhållandena i samband med uppförandet av krigssjukhuset i Lärbro fin- Revisorernas
na revisorerna högst anmärkningsvärda Enligt den av sjukvårdsstyrelsen uttalande,
enligt dåvarande chefens för försvarsstaben direktiv upprättade krigssjukvårdsplanen
skulle ett krigssjukhus med ett visst närmare angivet antal vårdplatser
förläggas till nämnda ort. Sedan vissa lokaler på platsen tagits i
anspråk och sjukvårdsstyrelsen tillhandahållit sex baracker samt ytterligare
fyra sådana för ändamålet från annat håll tilldelats, kunde sjukhuset under

— 56 —

senare delen av år 1940 disponera över ett antal vårdplatser, som översteg
det i krigssjukvårdsplanen föreskrivna. Utom dessa nu angivna byggnader
uppfördes successivt under sista halvåret 1940 och våren 1941 ytterligare
fyra baracker, som voro avsedda till, bland annat, bostad åt sköterskepersonal,
expedition, förråd m. m. Under våren 1941 påbörjades emellertid en
permanent utbyggnad av sjukhuset, så att hela anläggningen vid slutförandet
av arbetet under februari 1943 kom att omfatta ett 50-tal baracker och
andra byggnader, inrymmande ett väsentligt utökat antal vårdplatser. Såvitt
revisorerna kunnat utröna, har något anslag för denna senare utbyggnad
av sjukhuset icke anvisats och, enligt vad revisorerna inhämtat, har frågan
icke varit underställd Kungl. Maj :ts prövning. Därest medel i vanlig ordning
beviljats hade det givetvis uppdragits åt fortifikationsstyrelsen, på vilken det
närmast ankom att handhava dylika arbeten, att utföra ifrågavarande sjukhusbygge.
Hos nämnda myndighet har i varje fall någon framställning örn
tillstånd till utförande av byggnadsarbetet eller beviljande av medel härtill
icke gjorts liksom icke heller föreskriven anmälan örn vidtagna dispositioner
för utförande av sjukhusbygget. Från försvarets sjukvårdsförvaltning, som
övertagit förutvarande sjukvårdsstyrelsens arbetsuppgifter, har vidare upplysts,
att något skriftligt beslut i denna sak från styrelsens sida icke kunnat
återfinnas.

Såsom förut nämnts kunna de sammanlagda kostnaderna för sjukhuset
uppskattas till omkring 3,5 miljoner kronor, av vilket belopp en avsevärd del
faller på den senare utbyggnaden. Utgifterna för denna utbyggnad hade efter
bemyndiganden i samtliga fall av vederbörande chefläkare vid sjukhuset utbetalats
och avförts på krigstiteln KD nr 13 hälso- och sjukvård.

Inför allt vad i denna sak förekommit måste revisorerna ställa sig frågande,
huru så betydande belopp av statsmedel kunnat under en följd av år utbetalas
utan att anslag för ändamålet beviljats eller bemyndigande i någon form av
högre förvaltningsmyndighet givits för en utbyggnad av detta sjukhus, som
ursprungligen uppförts som krigssjukhus och sålunda avsetts att vara av provisorisk
karaktär. I avsaknad av skriftligt underlag för vissa förvaltningsåtgärder
sammanhängande med sjukhusets uppförande hava revisorerna vid sin
undersökning endast haft att lita till de uppgifter, som under hand kunnat erhållas
från vissa myndigheter och från förutvarande befattningshavare i ansvarig
ställning vid sjukhuset. Det kan emellertid härvid främst kontateras,
att dåvarande arméförvaltningens kontrollerande organ, som haft att tekniskt
granska, huruvida penningmedlen blivit med omtanke och på ett med hänsyn
till statens intresse ändamålsenligt sätt använda, samt att kontrollera, att utgifterna
stått i överensstämmelse med gällande författningar och föreskrifter,
brustit i sina skyldigheter härutinnan. Redan en ytlig granskning av räkenskaperna
skulle hava givit till resultat, att kostnaderna i förevarande fall felaktigt
avförts på krigstiteln för hälso- och sjukvård i stället för rätteligen å
någon av fortifikationsstyrelsens utgiftstitlar, vilket bort giva revisionen anledning
att ingå på en närmare undersökning av de beslut, som kunnat hava
legat till grund för utbetalningarna i fråga. Det måste även få betraktas såsom

— 57 —

särskilt betänkligt, alt dessa dyrbara arbeten kunnat komma till utförande
utan att något protokollfört beslut därom förelegat och att värnpliktige chefläkaren
vid sjukhuset erhållit sådant bemyndigande, att denne vid byggandet
kunnat förfoga över nästan obegränsade medel och i övrigt givits praktiskt
taget fria händer i fråga om sjukhusets ekonomiska förvaltning.

Mot själva planläggningen av sjukhuset kunna flera erinringar göras. Sjukhusbyggnaderna
hava spritts över ett relativt stort område, vilket måhända ur
luftskyddssynpunkt kan vara lämpligt men som för ett sjukhus, som skall drivas
ekonomiskt och rationellt, måste anses olämpligt. Maten från centralköket
måste sålunda forslas lång väg ut til! de olika barackerna. Genom uppförande
av ett stort antal byggnader i stället för ett fåtal, men större sådana har materialåtgången
liksom även kostnaderna blivit större än behövligt. Någon central
värmeanläggning finnes icke, utan i varje byggnad har insatts en värmepanna,
vilket medför att onödigt stor personal måste anställas för transporter
av bränsle och eldning på olika håll inom anläggningen. Mycket stora kostnader
hava nedlagts på vatten- och avloppsledningar samt på det elektriska kabelnätet.
Någon ritning över dessa har aldrig uppgjorts, utan ledningssystemet
synes hava anlagts utan egentlig plan, vilket medfört onödiga kostnader.

Enligt vad som framgår av den av försvarets civilförvaltning gjorda undersökningen
har även mot sjukhusets ekonomiska skötsel kunnat riktas flera
allvarliga erinringar.

Jämväl krigssjukhusen i Hemse och Klintehamn hava dragit betydande
kostnader. Kostnaderna för förstnämnda sjukhus, som givits mera varaktig
karaktär, hava liksom utgifterna för sjukhuset i Lärbro avförts å förenämnda
krigstitel KD nr 13 utan att, såvitt kunnat utrönas, anslag för ändamålet beviljats
eller bemyndigande till byggandet lämnats. I fråga om sjukhuset i
Klintehamn måste revisorerna finna anmärkningsvärt, att någon överenskommelse
icke träffats mellan de civila och militära myndigheterna angående
rekvisitionen av konservfabrikens lokaler. Sedan dessa tagits i anspråk för den
militära sjukvården och därefter iordningställts för stora kostnader, har sjukhuset
efter sex månader måst nedläggas, emedan lokalerna vore behövliga för
civil myndighet. Såväl härigenom som på grund av att lokalerna sedermera
måst återställas i sitt ursprungliga skick har statsverket åsamkats avsevärda
kostnader.

Den tid, som stått revisorerna till buds, har icke medgivit en närmare undersökning
av krigssjukvården på Gotland än som här skett. De förhållanden,
som ovan påvisats i samband med uppförandet och inredandet av sjukhusbyggnaderna,
finna revisorerna emellertid vara av så betänklig art, att en allsidig
utredning i saken bör komma lill stånd. Härvid bör även undersökas,
huruvida dessa krigssjukhusanläggningar på något sätt kunna komma till användning
vid den civila sjukvården på Gotland.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla.

— 58 -

§ 13.

Tygstationen Sedan 1936 års riksdag (skr. nr 225) i anledning av Kungl. Maj:ts proposi pi

Gotland. tjon nr 327 angående försvarsväsendets ordnande anvisat medel för uppförande
av, bland annat, vissa byggnader, ställde Kungl. Majit genom brev den
30 juni 1937 ett belopp av 325 000 kronor till dåvarande arméförvaltningens
fortifikationsstyrelses förfogande för anläggande av ny tyganstalt på Gotland.
1 nämnda anslagsbelopp ingingo icke medel för anskaffning av maskiner och
verktyg, enär anslaget i sin helhet ansågs erforderligt till bestridande av kostnader
för pågående byggnadsarbeten. Sedermera anhöll arméförvaltningen i
skrivelse den 8 september 1938 om medel för ersättande av maskiner av föråldrad
typ i den gamla tyganstaltens verkstäder med dylika av modernare och
ur driftsekonomisk synpunkt mera lämpade konstruktioner. Vidare borde då
befintligt maskin- och verktygsbestånd i icke oväsentlig omfattning utökas
bland annat med hänsyn till tyganslaltens nya uppgift att jämväl utföra reparationsarbeten
för den till Fårösund förlagda delen av kustartilleriet. Därvid
framhöils även, att uppsättningen av maskiner och verktyg borde vara av den
omfattning, att tyganstalten i händelse av krig — då förbindelse med fastlandet
icke alltid kunde påräknas — i möjligaste mån skulle motsvara de krav,
som då komme att ställas på densamma från till Gotland förlagda truppförbands
sida. I statsverkspropositionen till 1939 års riksdag föreslog Kungl.
Majit riksdagen att för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag å
40 000 kronor till anskaffning av maskiner och verktyg för tyganstalten på
Gotland. Riksdagen biföll i skrivelse nr 4 förenämnda förslag.

I september 1939 anbefalld förstärkt försvarsberedskap medförde väsentligt
ökade krav på tyganstaltens förmåga att omedelbart fullgöra växande och till
följd av läget delvis nytillkomna arbetsuppgifter. I samband med de omfattande
befästningsanläggningar, som påbörjades redan i september 1939 och
oavbrutet fortgingo under åren 1940 och 1941, utfördes sålunda för fortifikationsförvaltningens
vid dåvarande Gotlands trupper räkning betydande arbeten
såsom tillverkning av gjutformar, diverse beslag för inredningar samt tillbockning
av armeringsjärn m. m. Jämväl för de omfattande såväl barackbyggen
som anläggningar för ammunitionsförråd, vilka verkställdes under
samma tid, utfördes skilda inredningsarbeten. Omfattande utökning av motorfordonsbeståndet,
som genom rekvisitionsförfarande och anskaffning i öppna
marknaden verkställdes i december 1939 och april 1940, medförde växande
krav på anstaltens motorverkstad. Härtill bidrog jämväl under hösten 1940
och våren 1941 genomförd omläggning från bensin- till gengasdrift och i samband
därmed erforderliga monteringsarbeten. I samband med utbyte av Gotlands
artillerikårs gamla pjäser mot dylika av nya och tidsenligare modeller
skulle slutligen förstnämnda pjäser undergå fullständig renovering. Sammanfattningsvis
må framhållas att ifrågavarande arbetsuppgifter ställde tyganstalten
inför tidigare icke förutsedda krav.

Enär tyganstaltens uppsättning av såväl maskiner som verktyg, inberäknat
de maskiner, som anskaffats under sommaren 1939, var otillräcklig, verk -

— 59

ställdes under andra halvåret 1939 och år 1940 kompletterande anskaffningar.
Kostnaderna härför avfördes huvudsakligen å dåvarande arméförvaltningens
tygdepartements krigstitcl nr 12, Teknisk materiel. Anskaffningsvärdet
å tyganstalten tillhöriga maskiner och verktyg torde år 1941 hava
uppgått till ett belopp av omkring 200 000 kronor. För tillgodoseende av erforderligt
behov av ökat verkstadsutrymme för verkstadspersonal, som under
år 1940 genomsnittligt uppgick till omkring 275 man, verkställdes bland
annat i viss utsträckning genom tyganstaltens egen försorg omfattande nyoch
ombyggnadsarbeten i kronan tillhöriga lokaler i Tingstäde. För utförande
av reparationer av särskilt handvapen iståndsattes sålunda den s. k. gevärsförrådsbyggnaden
i Tingstäde. För undvikande av tidsödande och dyrbara
transporter till Visby anlades vidare i anslutning till gevärsförrådsbyggnaden
en motorreparationsverkstad, vilken huvudsakligen var avsedd för reparationer
av motorfordon för å norra Gotland förlagda truppförband. Såväl gevärsförrådsbyggnaden
som motorreparationsverkstaden försågos med för reparationstjänsten
erforderliga maskiner och verktyg. Kostnaderna för sålunda
vidtagna installationsarbeten för snickeri, elektriskt ljus, vatten, värme, avlopp
samt tryckluft hava uppgått till omkring 40 000 kronor. I detta belopp
ingå emellertid icke kostnader för av värnpliktiga utförda arbeten. För tillgodoseende
av ytterligare behov av verkstadsutrymme rekvirerades och förhyrdes
jämväl vissa enskilda tillhöriga verkstäder och lokaler i Visby.

I anledning av vissa under hand framställda erinringar beträffande tyganstaltens
verkstadsdrift framhöll dåvarande försvarsväsendets verkstadsnämnd
i skrivelse den 5 maj 1941 till chefen för Gotlands artillerikår i samband
med nämndens övertagande av tyganstaltens tekniska och ekonomiska
förvaltning bland annat följande:

För att bland annat undvika oräntabla kapitalinvesteringar i lokaler, maskiner
och verktyg bör den civila verkstadsrörelsen i den mån för visst ändamål
är lämpligt i största möjliga utsträckning användas för reparations- och
underhållsarbete. För Gotlands del gäller detta i högsta grad för bilreparationsverksamheten.
Nämnden har med de större bilverkstäderna träffat avtal,
att reparationerna skola utföras på räkning med 80 %> omkostnadspålägg och
med full inspektionsrätt för uppdragsgivaren. För att samarbetet med de
civila reparationsverkstäderna skall flyta så friktionsfritt som möjligt, är
det av vikt bland annat, att reklamationer på utfört arbete omgående meddelas
resp. verkstad samt att dessa reklamationer passera en central instans,
som kan överskåda i vilken grad en viss verkstad sköter eller missköter sina
uppdrag. Nämnden har uppdragit åt stabsingenjören att vara denna centrala
instans.

För motorfordonsreparationcr skulle sålunda enligt nämndens uppfattning
i största möjliga utsträckning civila verkstäder anlitas.

Sedan dåvarande Gotlands tygstations hyreskontrakt med viss privat verkstad
i Visby i maj 1943 uppsagts, träffades preliminär överenskommelse med
firman E. Appelqvist i Visby rörande förhyrning av firman tillhöriga verkstadslokaler
vid Söderväg nr 2 i Visby, med utrymme för sex större och nio
mindre aulomobiler. Vid eventuell förhyrning skulle hos firman anställd per -

— 60 —

sonal beredas sysselsättning genom tygstationens försorg. Efter vad revisorerna
inhämtat hade denna överenskommelse icke föregåtts av vederbörligt
anbuds Erfordran beträffande förhyrning av verkstadslokaler av motsvarande
beskaffenhet. Sedan ärendet underställts dåvarande arméförvaltningens tygdepartement
för prövning och godkännande, bemyndigade departementet,
som från och med den 1 juli 1942 övertagit försvarsväsendets verkstadsnämnds
arbetsuppgifter, i vad desamma berörde arméns tygverkstäder, genom beslut
den 6 och den 13 juli 1943 tygmästaren på Gotland att dels träffa avtal
om förhyrning av ovannämnda firmas verkstadslokaler för en kostnad av
22 kronor per kvadratmeter eller för en årlig hyressumma av 30 500 kronor,
dels ock inköpa firman tillhöriga maskiner för en kostnad av tillhopa 100 000
kronor. Sistnämnda belopp har avförts å tygdepartementets krigstitel nr
10 Mo.

Enligt vad revisorerna under hand inhämtat, torde vid förhyrning av
verkstadslokaler av motsvarande art och på samma dyrort böra beräknas en
hyressumma av högst omkring 10 å 11 kronor per kvm.

Revisorerna hava infordrat specificerad uppgift å den personal m. m., som
är sysselsatt såväl i denna verkstad som i tygstationens övriga verkstäder. Av
uppgiften framgår, att tygstationen för närvarande till förfogande har fyra
olika lokaler, nämligen verkstaden vid Gotlands artillerikår (A 7), verkstäderna
vid Gotlands infanteriregemente (I 18) och i Tingstäde samt förenämnda
av firman Appelqvist förhyrda verkstadslokaler i Visby. Personalens fördelning
å dessa lokaler framgår av nedanstående uppställning.

1 Befattning \|	Verkstaden vid A 7 jämte för-rådslokaler	Verk-staden vid I 18	Av firma Appelqvist förhyrda lokaler	Tingstäde	Summa
\| Verkstadschef...................	1				1
i Ingenjörer.......................	3	—	_	_	3
j Kontorschef.....................	1	_	_		1
Övrig kontorspersonal............	15	1	1	_	17
j Tygverkmästare.................	3	—	—	_	3
Arbetsförman....................	1	—	1	_	2
j Förmän.........................	2	—	2	1	5
\| Förrådsförman...................	2	2	1		5
} Övriga förrådsarbetare...........	4	1	1	_	6
j Chaufför........................	1	—	—	_	1
Städare.........................	1	—	1	—	2
Tillfällig inventeringsman.........	1	—	—	—	1
Verktygsutlämnare...............	—	—	1	—	1
Verkstadspojkar.................	1	1	3	1	6
Tyghantverkare.................	5	1	1	—	7
Övriga arbetare.................	34	12	31	5	82
Summa	75	18	43	7	143 1

Enligt vad revisorerna vidare inhämtat torde inom civil verkstadsrörelse
för reparation av motorfordon på en arbetsstyrka av 100 montörer kalkyleras
med i genomsnitt följande förvaltningspersonal m. fl., nämligen

— 61 —

1 verkstadschef,

2 verkmästare,

2 förmän,

3 vagnmottagare,

4 kontorister,

3 städare, samt
3 förrådsarbetare.

I 1944 års statsverksproposition föreslog Kungl. Majit riksdagen att för
budgetåret 1944/45 anvisa 1 326 000 kronor för uppförande av nya militära

verkstadsanläggningar å Gotland enligt följande beräkning:

Tygverkstad för Gotlands tyganstalt............................. 1 058 000

Serviceverkstad samt signal- och kabelverkstad för Gotlands artillerikår
......................................................... 33 000

Serviceverkstad för Gotlands infanteriregemente.................. 62 000

Summa 1 153 000,

motsvarande enligt prisläget den 1 juli 1943 (1 153 000 + 173 000 =) 1 326 000 kr.

Till grund för nämnda proposition låg en av dåvarande arméförvaltningens
tygdepartement och fortifikationsstyrelse den 23 december 1942 gjord framställning,
vari framhölls, bland annat, att tygverkstäderna å Gotland vore
otillräckliga och i än högre grad bleve det, i den mån tygmaterielen till följd
av garnisonens utökning med ett stridsvagnskompani och ett luftvärnsbatteri
ökades med stridsvagnar och luftvärnsmateriel. Vidare erinrades, att tygverkstäderna,
som då bedreves dels i den förutvarande tyganstalten vid Gotlands
artillerikår, dels vid Gotlands infanteriregemente och dels i avsevärd
omfattning vid ett antal förhyrda privata verkstäder, på intet sätt motsvarade
de krav, som ur driftsynpunkt måste ställas på försvarets verkstäder på Gotland.
Nämnda proposition bifölls av riksdagen.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att de civila motorfordonsreparationsfirmorna
på Gotland under senare år genom omfattande nybyggnader
och anskaffning av moderna maskiner skapat en fullt tidsenlig verkstadsrörelse
med väsentligt utökad kapacitet. Sålunda finnas för närvarande verkstäder
med arbetsplatser för, i Visby, omkring 60 bilar samt å skilda platser
å landsbygden, omkring 30 bilar.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår förhyr Gotlands tygstation Revisorerna*
sedan i juli 1943 vissa firman E. Appelqvist i Visby tillhöriga verkstadsloka- nttaland«-ler, för vilka i hyra efter ett pris av 22 kronor per kvadratmeter årligen erlägges
ett belopp av 30 500 kronor. Samtidigt med förhyrandet av dessa lokaler
inköpte tygstationen vissa i lokalerna befintliga maskiner för tillhopa
100 000 kronor.

Ifrågavarande hyresbelopp måste vid jämförelse med vad som beräknas
utgå i hyra för motsvarande verkstadslokaler å samma dyrort betraktas så -

— 62 —

som oskäligt högt. Revisorerna ställa sig frågande, vilka affärsmässiga beräkningar
som legat lill grund vid, dels förhyrande av dessa lokaler, dels ock
inköp av nämnda maskiner. Det bör nämligen tagas i betraktande, att den i
verkstaden sysselsatta direkt produktiva personalen, som uppgår till allenast
ett 30-tal man, utöver nämnda hyresbelopp, ränta å nedlagt kapital i maskiner
samt avskrivning å maskinernas värde — sammanlagt över 40 000 kronor •—
skall bestrida sin andel i förvaltningskostnaderna, vartill komma betydande
allmänna omkostnader, såsom för elektricitet, vatten m. m. Särskilt anmärkningsvärt
finna revisorerna, att anbudsinfordran icke tillämpats i föreskriven
ordning. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat, hade vid omförmälda
tidpunkt flera av de i Visby befintliga verkstadsföretagen av motsvarande
storleksordning, vilka till följd av flera omständigheter, bland annat den
inskränkta motortrafiken, måst i väsentlig omfattning reducera sin verkstadsrörelse,
varit benägna att på avsevärt förmånligare villkor, än vad nu blivit
fallet, uthyra sina verkstadslokaler.

Såsom särskilt anmärkningsvärt beträffande den av tygstationen bedrivna
verkstadsrörelsen må framhållas den stora disproportionen mellan å ena
sidan den personal, som direkt deltager i produktionen och å andra sidan
förvaltnings- och annan personal. Av 143 anställda belöper sålunda på förstnämnda
personal ett 90-tal man, medan ingenjörer, kontorspersonal och
förrådsman m. fl. uppgå till ett 50-tal man. Det kan med fog ifrågasättas, huruvida
verkstadsdrift på sådana grunder överhuvud taget är ekonomiskt möjlig.
I viss mån torde storleken av antalet av sistnämnda kategori kunna förklaras
av det synnerligen omständliga och tidskrävande redovisnings- och kontrollförfarande,
som av arméförvaltningens tygdepartement föreskrivits för
tygverkstäderna i allmänhet. En mångfald blanketter av olika slag har fastställts
för ändamålet, vilkas ifyllande och registrering givetvis måste taga mycken
tid i anspråk. Även om hänsyn tages till det ökade arbete, som nyssnämnda
system medför, måste revisorerna likväl finna den nu omförmälda personalen
alltför stor. Enbart kontorspersonalen uppgår sålunda till sammanlagt
17 man. Arbetsförmän och förrådsarbetare m. fl. utgöra tillhopa omkring
20. I betraktande av denna omfattande personal, torde med skäl kunna ifrågasättas,
örn en genomtänkt organisatorisk plan för verkstadsdriften förefinnes.

Genom beslut av 1944 års riksdag hava medel till belopp av 1 326 000 kronor
anvisats för uppförande av en ny tygverkstad på Gotland. Såsom framgår
av den ovan lämnade redogörelsen disponerade tygstationen vid den förstärkta
förs var sberedskapens inträde dels den nybyggda tygverkstaden vid
Gotlands artillerikår, dels vissa äldre lokaler i Visby, och dels en mindre
lokal i Tingstäde, varjämte vissa privata verkstäder togos i anspråk. Arbetsstyrkan
uppgick under år 1940 genomsnittligt till 275 man. Sedermera har
emellertid, bland annat, på grund av minskade arbetsuppgifter verkstadsdriften
efter hand reducerats, varför arbetsstyrkan numera endast uppgår
till omkring ett 90-tal man. Redan på grund härav torde kunna ifrågasättas,
om uppförandet av en ny verkstad av nu planerad storleksordning kan anses

_ 63 —

vara motiverat. Härtill kommer emellertid en annan omständighet. För närvarande
pågår nämligen en utredning angående frågan om avveckling av försvarsväsendet
tillhöriga hästar och motorfordon efter inträdda fredsförhållanden.
Enligt vad revisorerna hava sig bekant, torde utredningen komma att
föreslå en avsevärd reducering av fordonsbeståndet. Då på grund härav en
ytterligare nedgång av verkstadsdriften torde vara sannolik, föreligga enligt
revisorernas mening synnerligen starka skäl för att frågan om uppförandet
av den nya tygverkstaden tages under omprövning. En utredning bör sålunda
komma till stånd rörande frågan huruvida tygstationen med nu befintliga
egna lokaler och med tillhjälp av den civila verkstadsrörelsen skulle kunna
utan nybyggnad tillgodose sitt behov av reparations- och underhållsarbeten.
I samband härmed bör också — med hänsyn till vad revisorerna här ovan
påtalat i fråga örn tygstationens verkstadsrörelse — en allsidig utredning företagas
angående riktlinjerna för tygverkstädernas ekonomiska och rationella
driftverksamhet.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla.

§ 14.

Under maj månad år 1943 träffades ett avtal mellan flygförvaltningen och Avtal mellan
AB Aerotransport (ABA) om att ABA skulle utföra vissa reparationsarbeten flygförvaltför
flygförvaltningens räkning. ABA:s reparationsverkstad, som varit belägen ab Aero 1

en byggnad på Bromma flygplats, flyttades för ändamålet till flygförvalt ningens

flygverkstads lokaler i Ulvsunda, under det att flygverkstaden över- arbeten 1

tog ABA:s verkstadsutrymmen på Brommafältet. Flygförvaltningen gäran- löpande

0 rakning,

terade för en tid av två ar ABA en arbetsvolym av reparation och översyn av

flygplan samt därmed sammanhängande reservdelstillverkning av mellan

2 000 och 4 000 arbetstimmar per månad. För till verkstaden lämnade uppdrag
skulle ABA upplägga en arbetsbokföring, som möjliggjorde för flygförvaltningen
att ständigt kontrollera omfattningen av arbetstids- och materialkostnaderna
för varje särskilt arbete ävensom att i övrigt granska ABA:s debiteringar
på grund av avtalet. Arbetena skulle utföras enligt principen löpande
räkning och debiteras efter i huvudsak följande normer: Vid en arbetsprestation
av 2 000—4 000 timmar per månad debiterades utbetald arbetslön
(inklusive dyrtidstillägg) med ett omkostnadstillägg av 185 procent.

För varje påbörjat tusental arbetstimmar utöver 48 000 per år reducerades
tillägget med 0,5 procent. För materiel till arbetena skulle ABA erhålla ersättning
för egen nettokostnad jämte ett tillägg av 10 procent. I skrivelse till
samtliga flygflottiljer och de centrala flygverkstäderna meddelade flygförvaltningen
vad sålunda överenskommits och lämnade vissa föreskrifter rörande
nämnda myndigheters förhållande till ABA.

Enligt vad revisorerna inhämtat, avser omkostnadstillägget att utgöra ersättning
för samtliga ABA:s utgifter för administration, lokaler, avskrivningar,
räntor m. m. Vissa arbeten betinga speciellt höga omkostnader, beroende
bland annat på att de kräva ovanligt dyrbar maskinutrustning eller särskilt

— 64 —

omfattande kontrollåtgärder. Vid reparation av exempelvis gyroinstrument
utgår sålunda ett tillägg av icke mindre än 250 procent.

Revisorerna hava granskat flygförvaltningens räkenskaper för de två senaste
budgetåren, i vad de avse mellanhavandena med ABA. Granskningen
har visat, att ABA huvudsakligen utfört reparationer och översyn av flygplan
och flygplansmotorer för flygförvaltningens räkning; omkostnadstillägget har
härvid regelmässigt utgått med 185 procent av arbetslönen. Av räkenskaperna
framgår vidare, att ABA jämväl utfört arbeten, som icke krävt utnyttjande
av maskiner m. m. i samma utsträckning som de tidigare nämnda arbetena.
Såsom exempel härpå må följande anföras: Den 30 oktober 1943 debiterade
ABA flygförvaltningen 980 kronor 14 öre såsom ersättning för lossning,
transport och uppallning av motorer. Härav avsågo 343 kronor 91 öre arbetslön
för 227,5 arbetstimmar, medan 636 kronor 23 öre utgjorde 185 procents
omkostnadstillägg. Kostnader för materiel och bil i samband med transporten
debiterades särskilt.

Den 30 januari 1943 debiterades flygförvaltningen 3 014 kronor 92 öre för
transport av reservdelar samt uppackning, uppläggning, inventeringsarbeten
och tillverkning av lagerinredning enligt följande specifikation:

»Arbetslöner: 501 arbetstimmar.................................. 2 671:45

Marerialåtgång: Virke etc...................................... 277: 09

Främmande firmors arbeten:

Uppsättning av hyllinredning enligt faktura från snickare........ 66: 38

Kronor 3 014: 92». I

I posten 2 671 kronor 45 öre ingår dels den av bolaget utgivna arbetslönen,
cirka 937 kronor (i genomsnitt 1: 87 kr./tim.), och dels cirka 1 733 kronor,
utgörande bolagets till 185 procent av lönen beräknade omkostnadstilllägg.
Posten 66 kronor 38 öre är verifierad genom en räkning från vederbörande
underentreprenör (29,5 tim. å 2:25). Revisorerna hava vidare uppmärksammat,
att ABA hos statens krigsskadenämnd begärt ersättning för
skada, som åsamkats bolaget tillhörig egendom av ett utländskt flygplan. I
kravet ingår en post, avseende »rivning och borttransportering av kiosk och
staket» å 321 kronor 42 öre (66 arbetstimmar å 4:87). Enligt uppgift från
ABA har timlönen jämväl i detta fall ökats med 185 procent för att täcka bolagets
kostnader för centraladministration, m. m.

Från ABA har inhämtats, att bolagets ledning är väl medveten om att omkostnaderna
för grovarbeten o. dyl. icke äro så höga, att de motivera ett
tillägg av 185 procent. De faktorer som varit avgörande för bestämmandet av
procenttillägget — i stort sett höga förvaltningskostnader, som till väsentlig
del äro betingade av flygverksamhet •—- äro nämligen icke till finnandes i de
sist berörda fallen, som ju avse arbeten, för vilka varken maskiner eller omfattande
kontroll kräves.

Från bolagets sida hävdas icke desto mindre, att bolaget är beroende av
nämnda tillägg även i de sistberörda fallen för att kompensera förluster, som

— 65 —

uppkomma vid vissa dyrbara arbeten, för vilka kostnader icke täckas med
avtalat procenttillägg.

Bolaget har å andra sidan, såvitt revisorerna funnit, i två fall sänkt omkostnadstillägget.
Det ena fallet avser avlöning till en mekaniker, som tjänstgjort
å ett av flygförvaltningen övertaget flygplan, och det andima kostnader
för reparation av ett höjdroder. Såsom förklaring till räkningens specifikation
har ABA i detta fall tillfogat: »På grund av arbetets natur har i detta fall ett
tillägg av 100 procent tillämpats i stället för ordinärt 185 procent.»

Från industrikommissionens prisbyrå har uppgivits, att parterna icke underställt
det grundläggande avtalet av maj 1943 prisbyråns granskning. Däremot
hade vissa av flygförvaltningen lämnade beställningar å reparationer,
som innehöllo uppgifter örn vilka omkostnadstillägg, som finge beräknas,
granskats av prisbyrån utan att föranleda någon erinran.

Revisorerna anse det tveksamt, huruvida så höga omkostnadstillägg som
185—250 procent av arbetslönen kunna vara motiverade vid de kontrakterade
flygplansreparationerna. I varje fall synes det icke rimligt att tillämpa
denna beräkningsgrund vid handräcknings- och grovarbete. De skäl, som
framlagts för de ifrågavarande tilläggen, nämligen bolagets av flygtrafik och
därmed sammanhängande administration och teknisk verksamhet betingade
höga omkostnader, föreligga uppenbarligen icke i de tidigare återgivna fallen
av enklare arbeten.

Som en jämförelse vilja revisorerna erinra om att allmänna omkostnader
för dylika arbeten inom byggnadsbranschen som regel betinga ett tillägg av
10—15 procent å arbetslönen.

Revisorerna finna med hänsyn till vad ovan anförts angeläget, att i första
hand åtgärder vidtagas för att begränsa avtalets tillämpningsområde till den
art av arbeten som det enligt ordalydelsen avser. Därjämte vilja revisorerna
ifrågasätta, huruvida icke avtalets bestämmelser om omkostnadstillägg snarast
borde underkastas fackmässig granskning, förslagsvis genom statens industrikommissions
försorg.

§ 15.

Föreningen Svenska blå stjärnan (före den 1 juli 1941 Svenska röda stjärnan)
stiftades år 1917 och har enligt nu gällande, av Kungl. Majit fastställda
stadgar av den 26 september 1938 och den 6 juni 1941 samt »Allmänna
Stadgar För Dess Organisation Och Verksamhet Fastställda Av Föreningens
Centralstyrelse år 1938» till uppgift att verka för djursjukvård och djurvård
i fred och krig. För detta ändamål ankommer det på föreningen enligt
stadgarna, § 1, särskilt:

»a) i fred

att anskaffa och utbilda samt till tjänstgöring i krig genom frivillig utfästelse
vid sig binda huvudsakligen kvinnlig personal,

att ombesörja och stödja inrättandet av anstalter för djursjukvård och
djurvård samt anskaffa och underhålla härtill tjänlig materiel,

5—449024. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1944. I.

Revisorernas

uttalande.

Föreningen
Svenska blå
stjärnan.

— 66 —

att i den utsträckning, det befinnes lämpligt och föreningens tillgångar
medgiva, utöva djursjukvård och djurvård samt

att i övrigt hos svenska folket verka för ökad insikt örn och intresse för
djursjukvård och djurvård;

b) i krig (vid mobilisering)

att tillhandahålla de militära myndigheterna personal för djursjukvård och
djurvård samt

att ställa föreningen tillhörande anstalter och materiel till de militära myndigheternas
fria förfogande.

För fullgörande av sin uppgift skall föreningen samverka med vederbörliga
statliga myndigheter. I fråga örn krigsförberedelsearbetet skola av chefen
för försvarsstaben givna anvisningar iakttagas.»

Jämlikt stadgarna skall medlem erlägga en årsavgift av minst 3 kronor,
dock att medlem i stället för årsavgift kan erlägga ett engångsbelopp av
minst 25 kronor, varmed vederbörande är befriad från erläggande av årsavgift.
Medlem, som tillhör föreningens beredskapskår, är befriad från erläggande
av årsavgift för år, varunder hon varit i tjänst.

Föreningen räknar för närvarande omkring 800 aktiva medlemmar —
stjärnsystrar —, vartill komma omkring 1 000 övriga medlemmar. Medlemmarnas
årsavgifter inbetalas till föreningens lokalavdelningar, vilka pläga
göra framställning hos föreningen att få behålla desamma för avdelningarnas
egna utgifter, vilka framställningar regelmässigt bifallas. I föreningens räkenskaper
redovisade medlemsavgifter utgöra förhållandevis blygsamma belopp.

Föreningen har under ett flertal år åtnjutit statsbidrag, vilket från och
med budgetåret 1941/42 utgått med 8 000 kronor per budgetår. Föreningens
inkomster i övrigt under de senaste tre kalenderåren hava utgjort under år
1941 3 254 kronor, 1942 2 034 kronor samt år 1943 4 060 kronor.

Revisorerna hava tagit del av föreningens räkenskaper och därvid kommit
till den uppfattningen, att dessa icke varit tillfredsställande förda.

För granskning av centralstyrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper
utses årligen två revisorer, varav den ene utses av Kungl. Majit efter anmälan
av centralstyrelsen och den andre utav föreningen. Två revisorssuppleanter
utses i samma ordning. Såvitt revisionsberättelserna giva vid handen,
hava föreningens revisorer icke haft något att erinra mot räkenskaperna.

I syfte att öka inkomsterna hade föreningen redan före år 1933 börjat
sälja ett propagandamärke. Försäljningen skedde i föreningens egen regi och
gav intet ekonomiskt utbyte. Med hänsyn härtill beslöt föreningen år 1942
på förslag av föreståndaren för centralbyrån att överlåta märkesförsäljningen
till en entreprenör.

Vidkommande märkesförsäljning av slag, varom här är fråga, är det av
visst intresse att konstatera, att Överståthållarämbetet den 27 augusti 1943
avlåtit följande skrivelse till kriminalpolisintendenten i Stockholm:

»Under senaste åren har det blivit allt vanligare, att organisationer, som
bildats för att främja något allmännyttigt ändamål, för att bereda sig in -

— 67 —

komster till försäljning till allmänheten utgivit olika slag av märken. Att
dessa märken funnit köpare har givetvis helt och hållet sin grund däri, att
allmänheten velat stödja den verksamhet, som vederbörande organisation
avser att främja. Enligt vad som meddelats i tidningarna har emellertid på
sistone framkommit, att vissa organisationer av ifrågavarande slag till privata
företagare överlåtit ensamförsäljningsrätt till sina märken och att i
många fall den ersättning, som de därvid uppburit, varit försvinnande liten
i jämförelse med den vinst, som företagaren erhållit genom försäljningen.

Lämnandet av uppgifter om att försäljningen äger rum för att understödja
organisationen, är i dylika fall ägnat att vilseleda köparna. I all synnerhet
synes detta gälla, då gottgörelsen för ensamförsäljningsrätten bestått i ett i
förväg bestämt engångsbelopp, i vilka fall det ju är alldeles utan betydelse
för organisationens inkomst av försäljningen om denna blir av större eller
mindre omfattning.

Under hänvisning till det sålunda anförda får Överståthållarämbetet anmoda
Eder att låta verkställa utredning rörande de närmare omständigheterna
vid av Överståthållarämbetet nu åsyftad märkesförsäljning, varvid uppmärksamhet
bör ägnas icke blott försäljarens åtgärder utan jämväl frågan
i vad mån dessa understötts av vederbörande organisation. Därest härvid
skulle befinnas, att försäljningen skett under former, som skulle kunna
anses innefatta brottsligt vilseledande av köparna i fråga örn de inflytande
medlens användning, bör ärendet överlämnas till åklagarmyndigheten för
vidtagande av de åtgärder, vartill anledning kan föreligga.»

Den sålunda anbefallda utredningen bär, i vad den avser försäljning av
märken för Svenska blå stjärnan, redovisats i ett den 8 december 1943 dagtecknat,
av stockholmspolisens kriminalavdelning upprättat undersökningsprotokoll.
I ärendet hava hörts bland andra föreståndaren för föreningens
centralbyrå, innehavaren av »Tidskriftsförvaltningens förlag» samt en ackvisitör
och hos denne anställd personal jämte ett flertal enskilda personer,
som genom ackvisitörens förmedling köpt av föreningen utgivna brevmärken.

Av de uppgifter vederbörande lämnat har i stort sett följande framgått.
Den 20 maj 1942 träffade föreståndaren för föreningens centralbyrå ett avtal
med »Tidskriftsförvaltningens förlag» av innebörd, att föreningen å förlaget
överlät ensamförsäljningen till föreningens s. k. brevmärken. Föreningen
berättigade förlaget att för dess verksamhet använda beteckningen »Svenska
Blå Stjärnans Propagandakommissariat». Förlaget och dess agenter skulle
äga uppträda såsom representanter för föreningen, varjämte föreningen förband
sig att vid förfrågningar angående märkena understödja försäljningen.

Alla kostnader för framställning och försäljning av märkena skulle bestridas
av förlaget. Märkena skulle säljas till ett pris av 10 öre per styck, dock
att föreningen ägde köpa dem för 5 öre. För försäljningsrätten skulle förlaget
betala 2 000 kronor per år till föreningen. Avtalet skulle gälla från
kontraktsdatum (20 maj 1942) till den l juli 1944 med tre månaders uppsägning.

Den 6 november 1942 träffades ett nytt avtal, som innehöll i huvudsak föl -

— 68 —

jande ändringar i förhållande till det tidigare avtalet: föreningen och dess underavdelningar
voro som tidigare berättigade att köpa märken för 5 öre per
styck, men ägde dessutom återförsälja dem till ett pris av 10 öre stycket.

Bestämmelserna om ersättningen för försäljningsrätten gåvos följande lydelse: »För

försäljningsrätten erlägger förlaget till föreningen ett belopp per år
av minst två tusen kronor, att betalas kvartalsvis i efterskott den sista helgfria
dagen i varje kvartal med femhundra kronor för varje gång. Befinnes
förlaget benäget för visst år erlägga högre ersättning än 2 000 kronor regleras
detta vid 1. kvartalslikviden näst påföljande år.»

Jämlikt en den 29 mars 1943 träffad överenskommelse skulle nyssnämnda
paragraf erhålla följande lydelse för tiden 1 januari—1 juli 1944: »För försäljningsrätten
erlägger förlaget till föreningen ett belopp per år av 10 procent
å årets bruttoförsäljningsbelopp dock minst två tusen kronor per år,
vilka betalas kvartalsvis i efterskott den sista helgfria dagen i varje kvartal
med femhundra kronor för varje gång. Senast den 15 februari varje år skall
avräkning jämte resterande likvid för föregående år lämnas.

Föreningen representeras i dessa angelägenheter av centralbyrån, som
alltså äger utfärda vederbörliga kvitton — — —.

Ovanstående tillägg godkännes endast under förutsättning, att det träder
i kraft på den försäljning, som eventuellt sker efter den 1 januari 1944 fram
till kontraktstidens utgång den 1 juli 1944.»

Innehavaren av »Tidskriftsförvaltningens förlag» uppdrog åt den förut
nämnde ackvisitören att organisera försäljningen på ändamålsenligaste sätt.
Ackvisitören anställde därför ett antal biträden med uppdrag att bedriva försäljning
av märket över hela landet. Ackvisitionen sköttes huvudsakligen per
telefon enligt följande schablon: »Det är från Svenska Blå Stjärnan, f. d.
Röda Stjärnan föreningen för djursjukvård---

Vi ha fått en del erfarenheter från det pågående kriget, vilka äro av mycket
stor betydelse för vårt vidkommande och vi ha därför till förmån för
vår verksamhet utgivit ett brevmärke som kostar 10 öre per stycket och som
säljes i kartor om 100 stycken till ett pris av kronor 10: — per karta. Vi
hade nu hoppats att Dir. ville stödja vår verksamhet genom att inköpa några
kartor.

Det är ju av stor vikt att en vältrimmad kår står till förfogande i orostider
som dessa. Dessutom star kåren i beredskap att rycka in för lantbruket,
vilket har en mycket stor betydelse för försörjningsläget.

Vi ha i år firat 25-årsjubileum och under alla dessa år ha vi inte besvärat
någon gång så jag hoppas Dir. villfar vår blygsamma begäran.»

Beträffande försäljningens omfattning har ackvisitören uppgivit följande:
förlagets bruttoomsättning utgjorde för år 1942 sammanlagt 109 000 kronor.
Hur stor del av denna summa, som influtit genom försäljningen av Blå stjärnans
märken kunde han emellertid ej meddela, enär han ej personligen skött
bokföringen. Under 1943 hade 43 000 kronor influtit genom försäljningen av
samma märke. Omkostnaderna beräknades uppgå till omkring 60—65 pro -

— 69

cent av bruttoinkomsten; tillverkningskostnaderna för hela märkesupplagan
— 2 000 000 märken — uppginge till i runt tal 2 000 kronor.

Innehavaren av det förut nämnda förlaget har uppgivit, att han omedelbart
efter avtalets ingående överlåtit försäljningen av märket åt ackvisitören,
som bedrivit densamma i ständigt växande omfattning. Så småningom började
han inse, att det ej kunde vara rätt att sälja märken för relativt höga
belopp, varav endast en mindre del kom Blå stjärnan till godo. Han sökte
därför vid flera tillfällen få avtalet transporterat på ackvisitören, vilket emellertid
till följd av föreningens motvilja mot detta förslag lyckades först i
november 1942.

Märkesförsäljningen inbringade förlaget i runt tal 100 000 kronor brutto,
varav 40 000—50 000 kronor utbetalades till ackvisitören och dennes biträden,
varjämte övriga omkostnader, såsom telefonavgifter, hyra etc. belöpte
sig till 20 000 å 30 000 kronor. Han beräknade således, att cirka 30 000 kronor
netto tillförts förlaget genom märkesförsäljningen.

Här lämnade uppgifter vitsordas, i vad avser föreningens inkomster av
märkesförsäljningen, utav föreningens räkenskaper enligt följande specifikation: -

14 sept.	1942 .........	.................. 500: —
jan.	1943 ........	.................. 500: —
10 april	1942 ........	.................. 500: —
10 juli	1943 ........	.................. 500: —
		S:a kronor 2 000: —.

Av det belopp som influtit genom märkesförsäljningen har sålunda endast
omkring 2 procent kommit föreningen till godo.

Den ovan berörda utredningen angående försäljningen av föreningen
Svenska blå stjärnans propagandamärke bär givit vid handen, att allmänheten
bibringats den uppfattningen att inkomsterna av märkesförsäljningen
skulle tillfalla föreningen. Redogörelsen utvisar emellertid, att endast en
obetydlig del av inkomsterna utav märkesförsäljningen i verkligheten kommit
föreningen till godo.

Revisorerna anse, att föreningens ledning bort ägna större uppmärksamhet
åt planläggningen av märkesförsäljningen än som skett. Även den av Kungl.
Maj:t förordnade revisorn synes rimligen hava bort beakta de anmärkningsvärda
förhållandena härvidlag.

överhuvud taget hava revisorerna fått det intrycket, att föreningens ledning
nedlagt stort arbete på utformandet av åtskilliga organisatoriska detaljer
av mindre betydelse men däremot icke ägnat de ekonomiska frågorna ett
förhållandevis lika stort intresse.

På grund av de gjorda iakttagelserna vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida
icke förening eller liknande organisation, som ansöker om statsbidrag
för sin verksamhet, lämpligen borde vara skyldig att därvid redogöra för

Revisorernas

uttalande.

— 70

under sistförflutna räkenskapsåret anordnade offentliga insamlingar m. m.
för anskaffande av medel till sin verksamhet med angivande av brutto- och
nettointäkter.

De nu gjorda iakttagelserna vilja revisorerna bringa till riksdagens kännedom.

— 71 —

FEMTE HUVUDTITELN.

Socialdepartementet.

§ 16.

Förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) om värnpliktslån trädde i
kraft den 15 september 1940. Den har i vissa avseenden ändrats genom
kungörelsen 1942: 522, som trädde i kraft den 1 juli 1942.

För värnpliktslån gälla följande villkor. Sökande skall hava varit inkallad
till värnpliktstjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 i 1936 års
värnpliktslag, numera 28 § 1 mom. i 1941 års värnpliktslag. När skäl därtill
äro, äger Kungl. Majit förordna, att förordningen skall gälla jämväl annan
personal, som tjänstgjort vid krigsmakten under tid, då värnpliktiga
varit inkallade enligt nyssnämnda lagrum. Med stöd av detta bemyndigande
har Kungl. Majit genom kungörelse den 31 augusti 1940 (nr 825) förordnat,
att jämväl underbefäl i reserven må på i förordningen angivna villkor
komma i åtnjutande av värnpliktslån.

Sökande skall till följd av värnpliktstjänstgöringen hava råkat i svårigheter
av ekonomisk art, vilka kunna befaras äventyra hans möjligheter att
efter slutad tjänstgöring vinna utkomst i det yrke eller den näring, varav
han före inkallelsen haft sin bärgning, eller vilka eljest innebära en avsevärd
rubbning av hans ekonomi. Genom kungörelsen 1942: 522 utvidgades
möjligheten till lån att även gälla fullföljande av påbörjad yrkesutbildning.
Sökanden skall vidare hava gjort vad på honom skäligen ankommit för att
avvärja svårigheterna. Slutligen måste sökanden antagas vara ur stånd att
utan hjälp av värnpliktslån inom skälig tid övervinna svårigheterna. Värnpliktslån
må ej utan synnerliga skäl utgå till värnpliktig, vars tjänstgöring
under de senast förflutna tolv månaderna före låneansökans ingivande understigit
sextio dagar (4 §).

Värnpliktslån bör beviljas för visst ändamål. Lån må ej beviljas för gäldande
av utskylder, som förfallit till betalning å sådan tid, att den värnpliktige
blivit berättigad att åtnjuta anstånd med deras indrivning enligt vad
därom är särskilt stadgat (5 §).

Värnpliktslån må beviljas med lägst 200 och högst 5 000 kronor. Före den
1 juli 1942 var maximum 4 000 kronor. Värnpliktslån är räntefritt och må
utlämnas ulan säkerhet, ehuru sådan kan föreskrivas. Värnpliktslån skall
som regel återbetalas med en femtedel om året med början från och med
kvartalet näst efter det ett år förflutit från beslutet örn lånets beviljande.

Vissa iakttagelser
beträffande

värnpliktslånen.

— 72 —

Där omständigheterna därtill föranleda, kan anstånd med amorteringens påbörjande
och längre amorteringstid medgivas samt föreskrivas, att amortering
skall erläggas kvartals- eller halvårsvis. Lånet skall dock i sin helhet
vara återbetalat senast inom tio år, efter det amorteringen skolat påbörjas.
Före den 1 juli 1942 gällde att lån skulle vara återbetalade inom åtta år.

Värnpliktslånens förvaltning handhaves under statskontorets överinseende
av länsstyrelserna. Låneverksamheten i övrigt handhaves av statens arbetsmarknadskommission
och av särskilda värnpliktslånenämnder — en för
varje län (resp. Stockholms stad) — med biträde av de i krigsfamiljebidragsförordningen
avsedda familjebidragsnämnderna. Värnpliktslånenämnd
skall bestå av tre ledamöter, av vilka Kungl. Maj:t utser ordföranden och
en ledamot, medan länsstyrelsen utser en ledamot, tillika sekreterare. I enahanda
ordning utses suppleanter. Kungl. Maj:t bestämmer ersättningen till
ledamöterna och suppleanterna.

Ansökan örn värnpliktslån skall göras senast tre månader efter det sökanden
avslutat sin värnpliktstjänstgöring. Där särskilda omständigheter
därtill föranleda, må dock lån beviljas på grund av senare gjord ansökan.
Ansökan göres hos familjebidragsnämnden, som, efter att hava införskaffat
erforderlig utredning, med eget yttrande skall överlämna ansökan till vederbörande
värnpliktslånenämnd. På värnpliktslånenämnd ankommer att besluta
i låneärende. Vid skiljaktiga meningar inom nämnden eller där nämnden
beviljat lån till högre belopp än 1 000 kronor eller lån till värnpliktig,
vars tjänstgöring under de senast förflutna tolv månaderna understigit sextio
dagar, skall nämndens beslut för att bliva gällande underställas arbetsmarknadskommissionens
prövning.

Besvär över värnpliktslånenämnd.ens beslut må anföras hos arbetsmarknadskommissionen
inom tjugonde dagen från det sökanden erhöll del av beslutet.
Arbetsmarknadskommissionens beslut må ej överklagas. Har den,
som fått värnpliktslån sig beviljat, icke inom sextio dagar från det han erhöll
del av beslutet, inkommit med vederbörlig skuldförbindelse och i förekommande
fall tillhörande säkerlietshandlingar, skall beslutet anses förfallet.

Länsstyrelse, som utlämnat värnpliktslån, skall uppbära amorteringar,
övervaka att låntagare fullgör sina skyldigheter samt i övrigt förvalta lånet.
Värnpliktslån må i vissa fall av länsstyrelsen uppsägas till omedelbar betalning,
varvid 4 procents ränta skall gäldas från och med uppsägningsdagen.
Fråga om avskrivning av värnpliktslån skall hänskjutas till Kungl. Maj:ts
prövning. Erforderliga ytterligare föreskrifter angående värnpliktslånens förvaltning
meddelas av statskontoret och, i vad rör låneverksamheten i övrigt,
av arbetsmarknadskommissionen.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att undersöka förvaltningen
av värnpliktslånen. Värnpliktslånenämndernas och statens arbetsmarknadskommissions
verksamhet beträffande beviljande av värnpliktslån framgår
av följande tre tabeller.

73 —

Värnplikts] åne-nämnden i följande län	Inkomna låneansökningar t. o. m. den 30 september 1944	Statens arbetsmarknadskommis-sions beslut t. o. m. dén 30 sep-tember 1944 i anledning av besvär eller underställning medför
Antal	Gällande, kronor	Helt eller delvis bifallna	ökning av	minskning av
Antal	Beviljat belopp, kronor	antalet be-viljade lån med	beviljat belopp med kronor	antalet be-viljade lån med	beviljat belopp med kronor
Stockholms stad ....	2 672	3 937 588	1118	697 725	42	78 995	8	23 770
Stockholms län.....	1101	1 806 467	609	485 642	11	16 340	4	7 250
Uppsala...........	466	619 670	282	187 330	8	11 450	0	3 000
Södermanlands.....	537	819 344	201	112 795	7	14 700	—	—
Östergötlands......	866	1 256 540	189	187 840	23	39 865	3	9 800
Jönköpings........	728	1 231 960	156	163 520	12	30 800	4	8100
Kronobergs........	400	659 756	150	167 815	10	12 450	—	—
Kalmar............	783	1177 855	276	186 626	22	42 250	4	10 300
Gotlands...........	362	548065	226	182 025	1	2 000	2	5 000
Blekinge...........	505	758 596	175	147 125	10	8 950	4	9 500
Kristianstads.......	963	1524 948	203	120 500	17	20 750	—	- ''
Malmöhus.........	2 544	3 744 832	811	487 674	24	31 050	2	3 500
Hallands...........	472	787 728	153	79 300	3	5 300	—	—
Göteb. o. Bohus----	2 275	3 669 486	808	729 665	19	26 800	7	19 000
Älvsborgs ..........	878	1 456 394	274	233 015	22	37 290	3	8 500
Skaraborgs.........	653	1 188 632	249	195 390	10	18 900	—	—
Värmlands.........	777	1 186 997	310	197 930	6	10 000	1	1100
Örebro............	701	1018 817	322	171 570	4	7 200	—	—
Västmanlands......	479	725439	227	264 059	2	4 700	4	16 253
Kopparbergs.......	591	943 367	163	110 795	19	18 550	4	4600
Gävleborgs.........	895	1 247 638	215	106 477	7	4600	—	—
Västernorrlands ....	1241	1 758 018	496	328685	13	21 550	4	5 200
Jämtlands.........	522	632 611	182	86 621	5	8 350	2	2 800
Västerbottens......	806	1 346 952	325	244 405	2	2 500	—	—
Norrbottens........	997	1672 903	195	122 230	11	14 350	1	1000
Summa	23 214	35 720 603	8 315	5 996 759	310	489 690	57	138 673

Av värnpliktslånenämnderna t. o. m. den 30 september 1944 behandlade
ansökningar avseende allenast anstånd med amorterings påbörjande eller
förlängd amorteringstid.

	Antal	Antal
	1 056
Hänskjutna till Arbetsmarknadskommissionens prövning		196
Avgjorda a) bifall..................................		736
b) avslag.................................		115
Ännu icke behandlade..............................		9
	1056	1056

De av värnpliktslånenämnderna t. o. m. den 30 september 1944 beviljade
lånen fördela sig med avseende å lånebeloppens storlek på nedan angivet
sätt.

— 74 —

Antal	Lånebelopp mellan
4 415	200— 500 kr.
2 935	501—1 000 »
309	1 001—1500 »
327	1 501—2 000 »
77	2 001—2 500 »
127	2 501—3 000 »
24	3 001—3 500 »
98	3 501—4 000 »
—	4 001—4 500 »
3 8 315	4 501—5 000 »

Från länsstyrelserna hava revisorerna infordrat vissa uppgifter angående
utanordnade värnpliktslån, återbetalade belopp och restantier, som framgår
av följande två tabeller.

Värnpliktslåneverksamheten under tiden 15 september 1940
—30 september 1944

Län	utanordnade lån	återbetalade belopp, kronor	avskrivna belopp, kronor	restantier
antal	kronor
Stockholms stad........	1 151	748 855		336 636: 20			114 327: 80
Stockholms län.........	612	489 432	—	170 243: 50	1 120:	—	63 704: 90
Uppsala................	287	192 480	—	73 849: 02	—		10 031: 33
Södermanlands..........	206	123 665	—	59 453: 30	—		3 455: —
Östergötlands...........	209	213 905	—	93 487: 50	—		16 615: —
Jönköpings.............	162	179 170	—	56 421: 50	—		25 545: —
Kronobergs.............	160	180 265	—	80 652: 50	—		7 395: —
Kalmar................	291	208 776	—	72 815: 47	455:	—	22 907: —
Gotlands...............	215	163 525	—	83 515: 50	750:	—	2 179: 75
Blekinge...............	179	145 875	—	57 146: —	—		9 695: —
Kristianstads...........	219	140 950	—	56 955: —	—		20 850: —
Malmöhus..............	816	501 054	—	208 193: 68	740:	—	53 562: 10
Hallands...............	155	84 000	—	39 960: —	—		4 700: —
Göteborgs o. Bohus.....	793	708 725	35	274 764: 26	1 000:	—	21 210: 80
Älvsborgs ..............	290	255 805	—	104 883: 20	2 605:	—	22 206: 90
Skaraborgs.............	254	208 090	—	93 982: 50	2 000:	—	9 095: —
Värmlands..............	314	203 300	—	70 549: 22	2 142:	50	34 690: 28
Örebro.................	313	169 920	—	65 503: 04	—		23 712: 50
Västmanlands...........	219	240 972	92	55 228: 29	3 592:	82	53 015: 31
Kopparbergs............	183	129 325	—	50 783: 17	—		9 485: 83
Gävleborgs.............	215	108 597	—	42 812: —	340:	—	9 727: —
Västernorrlands.........	495	335 485	—	124 423: —	300:	—	44 938:—
Jämtlands..............	185	91 271	—	37 202: 80	_		12 557: 47
Västerbottens...........	321	239 555	—	107 346: 46	600:	—	21 591: 33
Norrbottens............	913	131 680	—	44 400: —	—		15 306: —
Summa	8 437	6 194 678	27	2 461 207:11	15 645:	32	683 304: 30

— 75

Lånens fördelning å olika budgetår framgår av följande uppställning:

Budgetår	Antal	Kronor
1940/41 .....................	6 339	4 525 130: 12
1941/42 .....................	1 181	898 003: 86
1942/43 .....................	530	445 527: 53
1843/44 .....................	312	274 178: 13
1944/45 t. o. m. d. 30/« 1944 . .	75	51 838: 63
Summa	8 437	6 194 678: 27

Länsstyrelserna hava lämnat vissa uppgifter angående sin förvaltning av
vämpliktslånen, varav, bland annat, följande framgår. Anstånd med viss
amortering eller framflyttning av hela amorteringsplanen har förekommit i
många fall. Låntagarna underrättas i god tid om inträffande förfallodagar,
men ofta erlägges icke ränta och amortering i föreskriven tid. Detta sammanhänger
med att en stor del av låntagarna hava en svag ekonomisk ställning,
som kan hava undergrävts av förnyade inkallelser till värnpliktstjänst. I allmänhet
framgå länsstyrelserna också med stor varsamhet och vidtaga icke
laga åtgärder mot låntagarna, förrän det efter utredning konstaterats, att
låntagaren utan större svårighet bör kunna erlägga de förfallna beloppen.
För dessa utredningar anlitas polismyndigheter, värnpliklslånenämnder med
flera myndigheter. Lagsökning har dock förekommit i en del fall liksom
även att lån uppsagts till omedelbar betalning.

Vidare hava länsstyrelserna uttalat vissa önskemål i fråga om lånens förvaltning.
Sålunda förorda flertalet länsstyrelser, att förvaltningen av värnpliktslånen
överflyttas å riksbanken. I detta hänseende har Överståthållarämbetet
anfört bland annat följande. »För en ändamålsenlig förvaltning
av vämpliktslånen kräves, att en tjänsteman ständigt bör kunna ägna sig
åt denna arbetsuppgift. Med hänsyn till att vederbörande tjänsteman å Överståthållarämbetet,
på grund av personaltillgången i övrigt, har många andra
arbetsuppgifter, måste tyvärr nu ifrågavarande förvaltningsarbete tidvis ligga
nere. Detta är icke tillfredsställande, enär därigenom låntagarnas betalningsvilja
icke kan vidmakthållas i den omfattning, som är önskvärt. Det
är nämligen den ständigt påpassliga förvaltningen av vämpliktslånen, som
leder till det bästa resultatet. Härutöver bör anföras, att förvaltningen av
vämpliktslånen innefattar en uppgift, som är rätt främmande för Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna. Förvaltningen av vämpliktslånen hör
överflyttas till Sveriges Riksbank eller annat organ med särskild erfarenhet
beträffande lånerörelse. Enär riksbanken redan förvaltar bosättningslån,
torde densamma vara väl förtrogen med även de sociala synpunkter,
som måste beaktas vid förvaltningen av vämpliktslånen.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län har bland annat anfört: »På grund av
den stora arbetsbörda, som numera åvilar länsstyrelserna, torde det vara
ganska uppenbart att en effektiv övervakning av amorteringsskyldighetens
fullgörande ej blir möjlig örn ej en extra tjänsteman finnes avdelad för

— 7G —

detta arbete. En långvarig erfarenhet har med full tydlighet ådagalagt, att
de personer, som erhållit den hjälp från statens sida, som ju värnpliktslånen
innebära, är ett synnerligen svårarbetat klientel, som mången gång visar en
tämligen utrerad nonchalans vis å vis sina skyldigheter som låntagare, ett
förhållande, som nog mera lämpar sig för — som föreslaget är — riksbanken
att taga itu med. Med hänsyn till såväl låntagarnas i många fall ådagalagda
lättsinne i vad avser amorteringarna som deras ofta dokumenterade
kännedom örn de relativt begränsade möjligheter, som finnas att avtvinga
dem ett förfallet amorteringsbelopp — varken lagsökning eller stämning ha
ofta givit resultat — torde enda verkligt effektiva metoden vara en utvidgning
av tillämpningsområdet för lagen örn införsel i avlöning, pension och
livränta att omfatta även värnpliktslånen.»

Revisorerna vilja tillika erinra, att revisorerna i sin år 1941 avgivna berättelse
(§ 14) tidigare behandlat frågan om värnpliktslånens handläggning
och förvaltning. Revisorerna gjorde då följande uttalande.

Såsom av de av revisorerna inhämtade uppgifterna framgår, har under
senare delen av år 1941 antalet inkomna ansökningar om värnpliktslån väsentligt
nedgått. Under månaderna september—december 1940 uppgingo ansökningarna
till omkring 4 500 för månad medan däremot antalet ansökningar
för tiden juli—oktober 1941 endast utgjort omkring 250 för månad.
Under sistnämnda månad hava ansökningarna uppgått till ett antal av 180.
Av sammanställningen framgår vidare, att flertalet av de inkomna ansökningarna
avgjorts enligt beslut av värnpliktslånenämnderna, dock hava ungefär
20 procent av låneärendena varit föremål för arbetsmarknadskommissionens
prövning.

Med hänsyn till den tendens till nedgång, som sålunda gjort sig gällande
beträffande antalet hithörande ärenden under den tid förordningen varit i
kraft och särskilt starkt framträder under den senaste tiden, hava revisorerna
ansett sig böra taga under omprövning, huruvida icke åtgärder nu
böra vidtagas för att åstadkomma en förenklad organisation i fråga om
handläggningen av värnpliktslåneärenden. Visserligen kan det ju icke med
säkerhet förutses, hur förhållandena härutinnan framdeles kunna utveckla
sig, men på grund av det på senare tid relativt jämna antalet inkommande
ansökningar för månad lärer det kunna antagas, att någon så kraftig ansvällning
av antalet ansökningar, som förelåg under år 1940, icke vidare
skall ifrågakomma. Under sådana omständigheter synas icke de skäl, som
varit avgörande för utbyggandet av organisationen i den omfattning som
skett, längre kunna tillmätas samma betydelse. Ett förläggande av avgörandet
av värnpliktslåneansökningarna till arbetsmarknadskommissionen finna
revisorerna för sin del icke kunna medföra, att ärendenas avgörande fördröjes
eller att en mera schablonmässig behandling av dessa frågor kommer
till stånd. Revisorerna utgå därvid ifrån att familjebidragsnämnderna genom
sin numera förvärvade rutin i fråga om behandlingen av värnpliktslåneärenden
och genom sin särskilda kännedom örn de enskilda fallen kunna
framlägga sådan utredning i ärendet, att arbetsmarknadskommissionen kan
grunda sitt beslut på den sålunda förebragta utredningen. Även örn härigenom
en viss ökning av arbetsmarknadskommissionens arbetsuppgifter uppkommer
med därav följande ökade kostnader för kommissionens verksamhet,
torde likväl denna kostnadsökning mer än väl uppvägas av den genom
avvecklingen av värnpliktslånenämnderna uppkommande besparingen. Det

— 77 —

torde ligga i öppen dag, att en centralisering av avgörandet av dessa ärenden
till arbetsmarknadskommissionen kommer att leda till en mera enhetlig
tillämpning av gällande bestämmelser. De värnpliktigas berättigade intressen
av en i möjligaste mån allsidig och snabb prövning av deras gjorda
ansökningar torde enligt revisorernas mening bliva tillgodosedda även vid
den nu ifrågasatta förenklade organisationen.

Då enligt revisorernas mening åtskilliga fördelar äro förenade med en
förenklad handläggning av värnpliktslåneärenden och då de skäl, som föranlett
riksdagens ställningstagande i ämnet, numera icke med samma styrka
göra sig gällande, vilja revisorerna ifrågasätta, att det föreliggande spörsmålet
nu tages under förnyad prövning.

Härvid torde jämväl böra tagas under övervägande — icke minst med
hänsyn till länsstyrelsernas arbetsbörda — om icke utbetalandet och redovisningen
av värnpliktslånen kan överflyttas till riksbanken och dess avdelningskontor.
I fråga härom vilja revisorerna erinra, att riksbanken redan
nu har att handhava bestyret med de statliga bosättningslånen.

Kostnaderna för värnpliktslånenämnderna hava utgjort i runt tal 17 100
kronor budgetåret 1942/43 och 16 800 kronor budgetåret 1943/44.

Av länsstyrelsernas uppgifter framgår, att under tiden till och med den Revisorernas
30 september 1944 utanordnats 8 437 värnpliktslån å tillhopa i runt tal uttalande6
194 000 kronor. Under budgetåret 1940/41, som var det första, varunder
sådana lån utanordnades, utlämnades 6 339 lån å tillhopa i runt tal 4 525 000
kronor. Att antalet nya värnpliktslån därefter väsentligt minskat, torde
sammanhänga med att bidrag lämnats i andra former. Av de beviljade lånen
äro drygt hälften å högst 500 kronor. Restantierna utgöra i vissa fall
en betydande del av den utanordnade lånesumman. 1 Stockholms stad uppgå
restantierna till drygt en sjundedel av lånesumman och i Västmanlands
län till drygt en femtedel. I vissa andra län åter äro restantierna betydligt
lägre, såsom i Gotlands län, där de jämte avskrivningar icke uppgå till en
femtiondedel.

Av utredningen framgår dessutom, att förvaltningen av värnpliktslånen
kräver ett omfattande och fortlöpande arbete, för vilket erforderlig personal
icke alltid funnits disponibel, vilket bidragit till att restantier och avskrivningar
ökats. Enligt flertalet länsstyrelsers mening är bestyret med dessa
lån ett arbete, som ligger vid sidan av länsstyrelsernas egentliga arbetsuppgifter.
Såsom lämpligt organ för förvaltningen av lånen har i stället ifrågasatts
riksbanken. Revisorerna anse — i likhet med 1941 års revisorer —
att starka skäl tala för en dylik överflyttning av värnpliktslånen till riksbanken.

Beträffande beviljandet av värnpliktslån föreslogo 1941 års revisorer att,
då antalet ansökningar örn värnpliktslån visade en stark tendens att nedgå,
handläggningen av dessa ärenden borde centraliseras hos statens arbetsmarknadskommission.
Såsom framgår av redogörelsen har antalet ansökningar
numera ytterligare nedgått. Revisorerna finna det därför nu vara än mera
motiverat, att beviljandet av dessa lån överflyttas till arbetsmarknadskommissionen.
Därigenom skulle värnpliktslånenämndernas verksamhet kunna
nedläggas och en besparing uppstå för statsverket.

Länsstyrelsernas
kostnader
för
bokbindning

— 78 —

§ 17.

Under § 18 hava revisorerna till behandling upptagit vissa frågor rörande
de under budgetåret 1943/44 uppkomna merutgifterna å länsstyrelsernas expensanslag.
I nämnda paragraf har intagits en tablå, utvisande fördelningen
på olika utgiftsgrupper av länsstyrelsernas expenser under ifrågavarande
budgetår. Av tablån framgår, att länsstyrelsernas sammanlagda kostnader för
bokinköp, bindning av böcker och handlingar m. fl. ändamål uppgingo till
248 469 kronor. Enär nämnda belopp till största delen avser kostnader för
bokbindning, hava revisorerna ansett det vara av intresse att lämna en redogörelse
för sina iakttagelser beträffande sistnämnda kostnader.

De länsstyrelsernas handlingar, som inbindas, utgöras av författningstryck
och vissa publikationer såsom länskungörelser, tidningen Polisunderrättelser
och de administrativa domstolarnas årsböcker ävensom protokoll, diarier
och vissa andra handlingar, vilka varje länsstyrelse i samband med sin medelsförvaltning
har att avlämna, såsom räkenskapsböcker av skilda slag,
ävensom mantals- och taxeringslängder, uppbördsböcker etc.

De här nedan lämnade prisuppgifterna äro hämtade från länsstyrelsernas
räkenskaper för budgetåret 1943/44 och i viss mindre utsträckning budgetåret
1942/43. Uppgifterna avse en jämförelse mellan de skilda länsstyrelsernas
kostnader för inbindning av handlingar av likartat slag. Till en början
må framhållas, att någon samverkan mellan länsstyrelserna icke förekommer
i fråga om beskaffenheten av de band, i vilka handlingarna skola
bindas. Ej heller synas inom en och samma länsstyrelse alltid förekomma
enhetliga normer för inbindningen. Då en och samma länsstyrelse synes använda
ett flertal olika bokbinderier utan att lämna dessa några generella
anvisningar, bliva banden ofta av skiftande beskaffenhet. Detta kommer
särskilt till synes beträffande till riksräkenskapsverket insända taxeringslängder
och huvudböcker, vilka utgöra en provkarta på de mest skilda slag
av bokbindning, från enkla, mindre hållbara pappband till de mest kostsamma
skinnband. Genom detta förfaringssätt hava priserna på bindning av
likartade handlingar kommit att variera högst avsevärt såväl mellan olika
länsstyrelser som inom en och samma länsstyrelse. Härvid är dock att märka,
att en viss skillnad i priserna för bokbinderiarbeten inom olika län
måste uppkomma, på grund av att lönerna till de inom bokbinderibranschen
anställda i någon mån växla på olika orter. Sålunda har enligt kollektivavtal
mellan Sveriges bokbinderiidkares arbetsgivareförbund och Svenska
bokbindareförbundet de vid bokbinderierna anställda i avseende å minimilönens
och ackordens storlek indelats i sex ortsgrupper. Denna lönedifferens
torde dock i viss mån utjämnas av att kostnaden för det mera
hantverksmässiga bokbinderiarbetet å mindre orter, tillhörande de billigare
ortsgrupperna, i regel ställer sig dyrare än det på grund av tillgången till
specialmaskiner mera industrialiserade bokbinderiarbetet i större orter, tillhörande
dyrare ortsgrupper.

Revisorerna övergå härefter till att lämna några uppgifter angående kost -

— 79 —

naderna för inbindning av länsstyrelsernas handlingar. De lämnade uppgifterna
hava dock, på grund av att de vid räkenskaperna fogade bokbinderiräkningarna
varit ofullständiga, icke alltid kunnat bliva så utförliga som
önskvärt varit. Givetvis spelar bandets tjocklek roll vid prissättningen. Emellertid
bör framhållas, att bandens tjocklek i allmänhet ej lärer få överstiga
12 cm. Revisorerna hava iakttagit, att prissättningen enligt bokbinderiräkningarna
i vissa fall skett efter å-pris för centimeter av bandens tjocklek,
varvid i sådant fall priser mellan 1 krona 30 öre och 1 krona 50 öre per
centimeter debiterats. I de flesta fall hava å-priser per band debiterats. Även
örn man av de här nedan lämnade skiftande prisuppgifterna icke reservationslöst
får draga den slutsatsen, att en del länsstyrelser för samma slag
av handlingar bekosta dyrbarare inbindning än andra länsstyrelser, giva
siffrorna dock i viss mån en bild av den oenhetlighet, som uppenbarligen
råder beträffande inbindningen av länsstyrelsernas handlingar.

Vad först angår bindning av länsstyrelsernas huvudbok, har denna i ett
län, som låtit binda huvudboken i kartongband, dragit en kostnad av 2 kronor
50 öre. I ett annat län, där halvi klotband använts, har bindningen kostat
8 kronor, medan däremot kostnaden för bindning av huvudboken i ett
tredje län stigit till 30 kronor 50 öre. I sistnämnda fall har i räkningen från
bokbinderiet icke angivits bandets beskaffenhet.

För bindning av inkomst- och utgiftsböcker har i ett län betalts omkring
12 kronor per band, medan kostnaderna för bindningen i ett par
andra län uppgått till 18 kronor per band. Uppgift å bandens beskaffenhet
hava i dessa fall ej lämnats. En annan länsstyrelse har betalt 22 kronor
för bindning i halvt mollskinnsband och i ytterligare ett län hava dylika böcker
bundits till priser av 36 kronor 35 öre och 65 kronor per band.

Bindningskostnaderna för inkomst- och utgiftsjournalerna hava i ett län
uppgått till 6 kronor 50 öre per band. I ett annat län har bindning med
mollskinnsrygg och knäpprygg kostat 15 kronor. En tredje länsstyrelse har
låtit binda journalerna till priser av 45 kronor 30 öre och 49 kronor 20 öre
per band.

Inom varje länsstyrelse föras ett flertal olika diarier, såsom brevdiarium,
utsökningsdiarium, automobildiarium, handels- och föreningsdiarium m. fl.
Att vid lämnandet av kostnadsuppgifter beträffande bindningen av dylika
handlingar skilja på olika slag av diarier låter sig här ej göra. De olika
diarierna synas dock med hänsyn till formatets storlek i viss mån kunna
jämföras med varandra. Hos en länsstyrelse hava diariernas bindning dragit
en kostnad, varierande mellan 4 kronor och 17 kronor per band, medan
kostnaden hos en annan länsstyrelse på grund av att skinnband använts
stigit till mellan 16 kronor och 30 kronor per band. I ytterligare ett annat län
hava diarierna bundits till priser från 16 kronor upp till 72 kronor per band.

Taxeringslängderna hava i ett län bundits i lärftband till en kostnad av
mellan 8 kronor 80 öre och 13 kronor 20 öre per band. I ett annat län har
inbindningen dragit en kostnad av 12 kronor 50 öre till 19 kronor per band.
Det högsta priset för bindning av dylika längder har utgjort 42 kronor, me -

— 80 —

Revisorernas

uttalande.

dan i vissa län kostnaderna stannat vid 5—12 kronor, allt per band räknat.
Av de till riksräkenskapsverket insända exemplaren av taxeringslängderna
hava längderna från en länsstyrelse genomgående bundits med skinnrygg
medan övriga länsstyrelser låtit binda längderna i enklare band. Revisorerna
hava uppmärksammat, att den länsstyrelse, som låtit binda taxeringslängderna
i skinnband, härför utbetalt 2 063 kronor 75 öre under budgetåret
1943/44. På grund av, bland annat, att ett relativt litet antal taxeringslängder
bundits i varje band, har antalet band blivit stort. Priset per
band har varierat mellan 12 kronor 50 öre och 18 kronor 25 öre.

Liknande prisvariationer förekomma i fråga örn bindning av mantalslängderna,
vilka dragit en kostnad varierande mellan 5 kronor 50 öre och 34
kronor 50 öre. För såväl taxerings- som mantalslängderna gäller, att bandens
utförande och tjocklek varierar avsevärt för de olika länen. Bindningskostnaderna
för restlängder och omsättningsskattelängder förete jämväl stora
skiljaktigheter. Sålunda förekomma priser från 4 kronor upp till 32 kronor
bandet. Något mindre differenser utvisa kostnaderna för bindning av uppbördsböckerna,
för vilka priserna per band i regel uppgå till mellan 5 kronor
och 11 kronor. I ett län växlar dock priset mellan 4 kronor och 40
kronor lier band. För inbindning av brevkoncept har en länsstyrelse betalat
från 3 kronor 50 öre till 12 kronor bandet, under det att en annan länsstyrelse
betalat från 22 kronor till 49 kronor per band. Kostnaden för bindning
av utslag har i några län stannat vid 9 kronor till 15 kronor bandet,
då däremot andra länsstyrelser fått betala 25 kronor till 35 kronor per band.
Handelsregister och föreningsregister hava i en del län bundits till priser
av för det förra registret 17 kronor till 20 kronor bandet, och för det senare
13 kronor bandet. Andra län åter hava bekostat bindning i band med skinnrygg
till en kostnad av 21 kronor till 39 kronor per band.

Även beträffande inbindning av kungl, brev och protokoll synas inbindningsmetoder
och inbindningsmaterial växla i hög grad, vilket inverkat på
prissättningen. För halvt lärftband har betalats priser mellan 7 kronor och 12
kronor samt för halvt läderband priser från 15 kronor upp till 42 kronor 50
öre bandet. Kostnaderna för länskungörelsernas inbindning hava inom en
länsstyrelse uppgått till mellan 6 kronor 25 öre och 9 kronor bandet. Andra
länsstyrelser hava betalat 12 kronor 50 öre per band. Vad angår publikationen
Polisunderrättelser, hava några länsstyrelser låtit binda densamma till
en kostnad av mellan 4 kronor 50 öre och 14 kronor bandet. En länsstyrelse
har bundit den i band med skinnrygg till 21 kronor. Svensk författningssamling
har hos en och samma länsstyrelse bundits till priser varierande mellan
4 kronor 50 öre och 8 kronor 50 öre bandet. En annan länsstyrelse har betalat
7 kronor bandet medan åter en tredje länsstyrelse bundit författningssamlingen
i band till priser av 12 kronor 15 öre respektive 33 kronor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, tillämpas helt olika principer
i fråga om inbindningen av länsstyrelsernas böcker och handlingar. En
del länsstyrelser nöja sig med mera enkla band, under det att andra länssty -

— 81 —

reiser använda sig av onödigt dyrbar inbindning. Genom denna brist på enhetlighet
tillskyndas staten utgifter, som eljest icke behövt förekomma. Därvid
kunna merutgifter uppkomma ej blott på grund av att alltför dyrbar
material eller dyrbar bindningsmetod användes utan även till följd av att
handlingar från början bundits i mindre hållbara band och därför efter kort
tid måst bindas om för att icke förstöras. Denna otillfredsställande ordning
synes hava sin orsak i att länsstyrelserna sakna närmare anvisningar angående
valet av bindningsmaterial och bindningsmetod.

Den av revisorerna nu företagna utredningen har begränsats till att avse
allenast länsstyrelserna. Revisorerna förbise icke, att en liknande mindre rationell
ordning som den inom länsstyrelserna tillämpade kan förekomma
jämväl inom andra statliga ämbetsverk och myndigheter. Enligt revisorernas
mening bör undersökningen därför fullföljas till övriga grenar av statsförvaltningen.
En dylik undersökning synes lämpligen böra anförtros åt riksräkenskapsverket,
vilken revisionsmyndighet enligt vad revisorerna inhämtat
redan verkställt vissa undersökningar rörande statsmyndigheternas expensutgifter
m. m. samt i cirkulärskrivelser till nämnda myndigheter meddelat
närmare anvisningar i besparingssyfte.

§ 18.

För budgetåret 1943/44 har för expenser till länsstyrelserna anvisats ett
anslag å 1 500 000 -kronor. Utgifterna å detta anslag hava uppgått till
2 354 147 kronor, varför anslaget överskridits med 854 147 kronor. Med anledning
härav hava revisorerna ansett det vara av intresse att något närmare
granska utgifterna å detta anslag.

Redan före kristiden visade länsstyrelsernas expensutgifter tendens att
stiga. Denna utveckling har fortskridit i ett allt starkare tempo under tiden
från och med budgetåret 1939/40. Nedanstående sammanställning utvisar
länsstyrelsernas expensutgifter under budgetåren 1936/37—1943/44.

Budgetår Anslag Verkliga utgifter

1936/37 ................................. 900 000 1 145 877

1937/38 ................................. 975 000 1 224 590

1938/39 ................................. 1 100 000 1 453 901

1939/40 ................................. 1 100 000 1 829 075

1940/41 ................................. 1 000 000 1 798 336

1941/42 ................................. 1 100 000 1 867 326

1942/43 ................................. 1 400 000 1 979 019

1943/44 ................................. 1 500 000 2 354 147

Under budgetåret 1943/44 överstego utgifterna det anvisade anslaget med
mer än 56 procent. I förhållande till budgetåret 1936/37 utvisar budgetåret
1943/44 en fördubbling av expensutgifterna. Denna betydande utgiftsstegring
torde i vad avser den senaste tiden i viss mån kunna förklaras av länsstyrelsernas
under den rådande kristiden starkt utvidgade verksamhet på
skilda områden. Vad särskilt beträffar utgifterna för budgetåret 1943/44,
6—449024. Itev. berättelse ang. statsverket år 19M. I.

Länsstyrelsernas
expensutgifter.

Län			E x p e n	ser fö	r eget	behov			Expenser för annat än eget behov	Summa
Bränsle, lyse och vatten	Renhåll-ning och städning	ö Skrivma-terialier, papper, blankett-tryck o. d.	v r i g a Telegram, telefon och an-nonsering	e x p e n s Inköp och underhåll av möbler, skriv- och räknemaski-ner m. fl. inventarier	e r Bokinköp, bindning av böcker och handl, m. fl. ändamål	Summa övriga expenser	Summa expenser för eget behov
Stockholms............	14 286	11 904	18 423	24 356	18 225	17 672	90 580	104 866	33 043	137 909
Uppsala...............	11053	6 819	9635	15 054	6 751	7132	45 391	56 444	238	56 682
Södermanlands.........	14 532	6 777	8 325	28 082	8 405	10192	61 781	76 313	1402	77 715
Östergötlands..........	22 496	6 900	9 821	20 009	17 784	12 621	67135	89631	2 006	91637
Jönköpings............	17 279	8 605	15 423	19136	14 883	9153	67 200	84 479	10 490	94 969
Kronobergs............	7 070	3 458	8 970	13 179	11816	6 891	44 314	51 384	5 274	56 658
Kalmar...............	14 836	7 711	15 458	18 734	14 212	6 578	62 693	77 529	139	77 668
Gotlands..............	11362	3 511	5 459	9 202	4 000	3 811	25 983	37 345	2 036	39 381
Blekinge...............	13 949	2 914	3 395	16 129	3 054	4 376	29 868	43 817	2 779	46 596
Kristianstads..........	12 914	5 836	12 501	22 410	10 034	7 362	58 143	71057	344	71 401
Malmöhus.............	16 374	14 977	25 211	43 579	28 737	14 470	126 974	143 348	11 838	155 186
Hallands..............	22 042	5141	7 467	16 495	6 221	6 971	42 295	64 337	4 740	69 077
Göteborgs och Bohus . ..	17 286	12 280	23 846	57 938	62 597	15 476	172 137	189 423	13 475	202 898
Älvsborgs .............	14 890	6 379	20 370	24 625	46 274	10 251	107 899	122 789	13 787	136 576
Skaraborgs.............	12 656	6 737	16 063	17 892	13 210	8110	62 012	74 668	147	74 815
Värmlands.............	16 803	7 860	12196	23 324	12 342	20 291	76 013	92 816	6 811	99 627
örebro................	18 257	6 609	10 990	21 552	16 019	10 725	65 895	84152	8163	92 315
Västmanlands..........	23 774	8600	11585	14 866	4 667	6 052	45 770	69 544	531	70 075
Kopparbergs...........	11 785	8 738	12 482	20669	21188	11 202	74 279	86 064	5618	91682
Gävleborgs............	16 420	9 405	11 454	22 453	817	8 212	52 341	68 761	127	68 888
Västernorrlands........	38 822	12 124	19 300	26 829	7 518	11425	77 196	116 018	75	116 093
Jämtlands.............	18196	7 070	11565	21674	6 820	8193	55 322	73 518	791	74 309
Västerbottens..........	14 503	6 440	14 083	27 378	11869	18 769	78 539	93 042	3 044	96 086
Norrbottens............	14 090	5 680	13 016	33 235	10 997	12 533	75 461	89 551	354	89 905
Summa	395 675	182475	317 038	558800	358 440	248468	1665 221	2 060 896	127 252	2188 148

— 83 —

har den under nämnda budgetår genomförda förstärkningen av taxeringspersonalen
bidragit till utgiftsstegringen.

Anslaget till länsstyrelsernas expenser disponeras, förutom av länsstyrelserna,
jämväl av byggnadsstyrelsen för kostnader till möblering av vissa till
representation avsedda rum i landshövdingarnas tjänstebostäder ävensom av
statskontoret för blanketter och kuvert till kronodebetsedlar m. m. I vidstående
specifikation över utgifterna å anslaget under budgetåret 1943/44
hava byggnadsstyrelsens och statskontorets ifrågavarande utgifter, vilka uppgingo
till sammanlagt 160 000 kronor, icke medtagits.

Specifikationen upptager för varje länsstyrelse utgifterna å anslagsposterna
»expenser för eget behov» och »expenser för annat än eget behov». Expenser
för eget behov fördelas å de två utgiftsgruppema »bränsle, lyse och vatten»
samt »övriga expenser», vilken sistnämnda utgiftsgrupp i sin tur är
uppdelad å fem undertitlar, nämligen 1. renhållning och städning, 2. skrivmaterialier,
papper, blankettryck och dylikt, 3. telegram, telefon och annonsering,
4. inköp och underhåll av möbler, skriv- och räknemaskiner med flera
inventarier samt 5. bokinköp, bindning av böcker och handlingar med flera
ändamål. Bestämmelser angående dylik åtskillnad mellan olika slag av expensutgifter
hava meddelats i kungl, kungörelsen den 30 maj 1941 (nr 535)
med vissa föreskrifter angående bokföring och redovisning av utgifter från
omkostnadsanslag för statliga verk och myndigheter m. m.

Vad först angår utgifterna för bränsle, hava revisorerna med ledning av
från byggnadsstyrelsen inhämtade uppgifter låtit uppgöra nedanstående
tablå, utvisande värdet av länsstyrelsernas förbrukning av koks, antracit,
torv och ved under budgetåret 1943/44.

	Kostnader		Kostnader
	för förbrukat		för förbrukat
Län	bränsle under	T "	bränsle under
tiden V* 1943		tiden 7, 1943
	—!3% 1944,		—30/e 1944,
	kronor		kronor
Stockholms...............	7 076	Älvsborgs ................	10 345
Uppsala..................	15 049	Skaraborgs...............	6 872
Södermanlands............	10 056	Värmlands...............	9 571
Östergötlands.............	11 288	örebro...................	23 058
Jönköpings...............	li 820	Västmanlands.............	10 664
Kronobergs...............	’ 5 743	Kopparbergs..............	10 056
Kalmar..................	11 451	Gävleborgs...............	15 788
Gotlands.................	7 469	Västernorrlands...........	19 563
Blekinge.................	13 317	Jämtlands................	11 618
Kristianstads.............	7 705	Västerbottens.............	10 442
Malmöhus................	8 493	Norrbottens..............	10 291
Hallands................. Göteborgs och Bohus......	14 946 14 318	Summa kronor	276 999

Av tablån framgår, att länsstyrelsernas bränslekostnader under budgetåret
1943/44 uppgått till sammanlagt 277 000 kronor. Det är givetvis svårt att med
ledning av de lämnade uppgifterna rörande bränslekostnaderna göra några
direkta jämförelser mellan de olika länsstyrelserna. Härför erfordras bland

— 84

annat uppgifter beträffande lokalernas storlek, antalet runi samt övriga utrymmen,
som disponeras av länsstyrelserna, vilka uppgifter icke stått revisorerna
till buds. Av tablån synes emellertid framgå, att bränsleförbrukningen
hos vissa länsstyrelser, vilka hava sina lokaler förlagda till omoderna byggnader,
är tämligen hög. Sålunda har länsstyrelsen i Örebro län, som har sina
lokaler inrymda i örebro slott, redovisat en kostnad av 23 058 kronor, medan
däremot hos andra länsstyrelser av samma storleksordning men nied relativt
moderna lokaler motsvarande kostnader endast uppgått till omkring
hälften av sagda belopp. Revisorerna hava vidare uppmärksammat, att enligt
Örebro läns räkenskaper för budgetåret 1943/44 den totala kostnaden för
uppvärmning av landshövdingens tjänstebostad uppgått till omkring 6 000
kronor. En mycket hög kostnad för uppvärmning redovisar även länsstyrelsen
i Västernorrlands län där utgifterna uppgått till 19 563 kronor, varav på
landshövdingens tjänstebostad belöper 5 316 kronor.

Beträffande kostnaderna för belysning må framhållas, att Kungl. Maj:t
genom beslut den 5 november 1943 anbefallt byggnadsstyrelsen att verkställa
en översyn över kostnaderna för elektrisk energi i vad avser under
byggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter samt att med ledning av
undersökningsresultaten vidtaga de åtgärder för nedbringande av dessa kostnader,
som må befinnas påkallade. Då länsstyrelsernas fastigheter stå under
byggnadsstyrelsens förvaltning, torde belysningskostnaderna även för länsstyrelsernas
lokaler komma att undersökas.

I fråga om kostnaderna för vattenförbrukning hava revisorerna iakttagit,
att flertalet länsstyrelser icke redovisa dylika kostnader under expensanslaget.
Orsaken härtill är enligt vad revisorerna inhämtat, att länsstyrelserna bestritt
dessa kostnader från förskottstitel och sedermera erhållit täckning av
byggnadsstyrelsen för de förskjutna beloppen, varvid utgifterna slutligt avförts
från den å statens fastighetsfond uppförda anslagsposten till reparations-
och underhållskostnader m. m. Detta förfaringssätt är emellertid icke
enhetligt genomfört. Sålunda bestrida fem länsstyrelser kostnaderna för vattenförbrukning
från sina expensanslag. Ett liknande oenhetligt system tilllämpas
för övrigt även beträffande de centrala ämbetsverkens och myndigheternas
kostnader för vattenförbrukning.

Vad därefter angår kostnaderna för renhållning och städning, har Kungl.
Majit i cirkulär den 22 januari 1943 (nr 15) anbefallt statliga myndigheter
och institutioner att, då kollektivavtal träffas om städningsarbete, i huvudsak
tillämpa det förslag till kollektivavtal, som fogats vid cirkuläret. Enligt
nämnda förslag kan kollektivavtal allenast påkallas beträffande städningsarbete
å ort, där arbetet inom av en och samma myndighet eller institution
disponerade lokaler kräver en sammanlagd arbetstid av genomsnittligt minst
fyra timmar per söckendag och detsamma lämpligen kan utföras av en och
samma arbetstagare, dock att det förutsättes, att för städningsarbete även å
annan ort ersättning skall utgå enligt vissa i förslagets § 7 angivna grunder.
De länsstyrelser, som hittills träffat kollektivavtal, äro länsstyrelserna i

— 85

Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län. Vid länsstyrelsen i Kopparbergs län pågå för närvarande
avtalsförhandlingar medan övriga länsstyrelser sakna kollektivavtal.

För nedbringande av länsstyrelsernas kostnader för skrivmaterialier och
papper m. m. hava under senaste åren vissa åtgärder vidtagits. Sålunda har
riksräkenskapsverket i cirkulärskrivelser till länsstyrelserna lämnat anvisningar
i och för nedbringande av kostnaderna för skrivpapper och lack. Vidare
må omnämnas kungl, brevet den 27 november 1942 (nr 910) till statens
industrikommission, i vilket beträffande annan kontorsmateriel än sådan,
som skall upphandlas av eller genom generalpoststyrelsen uppdragits åt
industrikommissionen att tillhandagå jämväl andra statsmyndigheter än krisorganen
med upplysningar i frågor örn dylik upphandling ävensom att, i den
utsträckning kommissionen efter framställning av vederbörande myndigheter
pröver lämpligt, utsträcka sin upphandlingsverksamhet till att omfatta
även ifrågavarande myndigheters behov av omförmäida varuslag. Enligt vad
revisorerna inhämtat hava länsstyrelserna hittills icke begagnat sig av denna
möjlighet till upphandling genom industrikommissionen.

Vid sin granskning av länsstyrelsernas inköp av skrivmaterialier hava revisorerna
iakttagit bristen på standardisering beträffande de flesta av hithörande
varusorter. Det är självfallet, att denna splittring i upphandlingen av
samma vara är ägnad att fördyra inköpen, då därigenom de upphandlade
kvantiteterna av samma vara bliva mindre. I detta sammanhang må erinras,
att statens sakrevision i skrivelse den 27 november 1944 till, bland andra,
länsstyrelserna anhållit örn yttrande i anledning av föreslagen utökning av
generalpoststyrelsens centralupphandling.

Länsstyrelsernas behov av skriv- och räknemaskiner samt möbler har under
budgetåret 1943/44 ökat avsevärt med anledning av omorganisationen av
taxeringsarbetet. Upphandlingen av skriv- och räknemaskiner för statsverkets
behov har i enlighet med utfärdade föreskrifter (SFS nr 691/1940
och 15/1941) uppdragits åt generalpoststyrelsen. Vad angår inköp av kontorsmöbler
må framhållas, att i Kungl. Maj:ts cirkulär den 12 november
1943 (nr 781) till statsmyndigheterna byggnadsstyrelsen bemyndigats att
fastställa standardtyper för kontorsmöbler, avsedda för användning inom
statliga ämbetsverk och institutioner. Enligt cirkuläret skall det ankomma på
byggnadsstyrelsen att tillhandahålla statsmyndigheterna beskrivning av de
sålunda fastställda möbeltyperna. Myndighet må icke utan särskilt tillstånd
av byggnadsstyrelsen, där standardtyp finnes fastställd och anskaffning icke
kan ske från annan statsmyndighet, upphandla möbler, som avvika från
standardtyp. Det skall åligga myndighet, som upphandlat standardmöbler,
att till byggnadsstyrelsen översända uppgift om dels antal och typ av sålunda
upphandlade möbler, dels ock leverantör samt erlagda priser. Sedan
byggnadsstyrelsen i anledning av nämnda cirkulär fastställt standardtyper
för kontorsmöbler, har styrelsen med cirkulärskrivelse den 24 april 1944
tillställt statsmyndigheterna beskrivning av de sålunda fastställda möbel -

— 86 —

typerna (statens kontorsmöbelserie) jämte anvisningar rörande dessa möbeltypers
användning ävensom beträffande erforderliga uppställnings- och detaljritningar
hänvisat myndigheterna till statens reproduktionsanstalt. Några
enhetliga priser hava ej åsatts dylika standardmöbler, varför statsmyndigheterna
hava att i vanlig ordning infordra anbud från vederbörande leverantörer,
innan upphandling verkställes. Statens industrikommission har i skrivelse
till länsstyrelserna den 16 februari 1944 fäst länsstyrelsernas uppmärksamhet
på möjligheten av att genom industrikommissionen verkställa upphandling
även av dylika kontorsmöbler. Enligt vad revisorerna inhämtat
hava länsstyrelserna emellertid med undantag för ett par fall icke begagnat
sig av denna möjlighet.

Frågan örn nedbringande av länsstyrelsernas kostnader för bindning av
böcker och handlingar har behandlats i förevarande berättelse under § 17,
till vilken revisorerna få hänvisa.

Vad slutligen beträffar länsstyrelsernas utgifter för annat än eget behov,
hava dessa utgifter, såsom framgår av ovanstående specifikation för budgetåret
1943/44, varierat avsevärt mellan de olika länsstyrelserna. Sålunda
har exempelvis länsstyrelsen i Jönköpings län redovisat expensutgifter för
annat än eget behov med 10 490 kronor, medan länsstyrelsen i Västernorrlands
län redovisat allenast 75 kronor. Vid en närmare undersökning av
länsstyrelsernas räkenskaper har utrönts, att skiljaktigheterna orsakats av
att länsstyrelserna efter skilda linjer bedömt frågan, vilka slag av kostnader
som äro att hänföra till expenser för annat än eget behov. En del länsstyrelser
hava sålunda ansett kostnader för uppvärmning och belysning av
landshövdingens tjänstebostad såsom expenser för eget behov och bokfört
dem å anslagsposten till bränsle, lyse och vatten, medan andra länsstyrelser
redovisat dessa utgifter å anslagsposten till expenser för annat än eget behov.
Vidare hava vissa länsstyrelser redovisat utgifter för blanketter åt landsfiskaler
och häradsskrivare å anslagsposten till expenser för annat än eget
behov, under det att andra länsstyrelser bokfört dylika kostnader å de för
nämnda befattningshavare i riksstaten uppförda omkostnadsanslagen. Denna
oenhetlighet i redovisningen av expensutgifterna medför, att de i länsstyrelsernas
räkenskaper å de olika delposterna under expensanslaget bokförda
kostnaderna icke alltid kunna direkt jämföras med varandra. I detta
sammanhang må erinras, att enligt § 18 kungörelsen den 10 maj 1935 (nr
231) örn ändring i vissa delar av kungörelsen SFS 754: 1919 med föreskrifter
angående vissa för länsstyrelserna och fögderiförvaltningen erforderliga
blanketter såväl länsstyrelsernas som fögderiförvaltningens utgifter för dylika
blanketter skola gäldas från länsstyrelsernas expensanslag.

Revisorerna hava vidare iakttagit, att länsstyrelsens i Stockholms län expenser
för annat än eget behov avsevärt överstigit övriga länsstyrelsers utgifter
för berörda ändamål. En av orsakerna härtill är, att länsstyrelsen i
Stockholms län har att gälda kostnaderna för restupplagor av vissa blanketter,
vilka äro avsedda för samtliga län.

— 87 —

Länsstyrelsernas expensutgifter under det senast förflutna budgetåret uppgingo
till den betydande summan av i runt tal 2 350 000 kronor. Den av revisorerna
verkställda utredningen utvisar, huru detta belopp närmare fördelar
sig å olika ändamål. Utredningen visar vidare, att utgifterna ökats år
från år beroende på kristiden samt på det förhållandet att nya arbetsuppgifter
undan för undan pålagts länsstyrelserna.

Åtskilliga anordningar hava tidigare vidtagits för nedbringande av länsstyrelsernas
expenskostnader. Dessa åtgärder torde emellertid endast haft
en begränsad effekt. Revisorerna hava kunnat konstatera en betydande
ojämnhet olika länsstyrelser emellan i avseende å expensmedlens handhavande.
Den ovan lämnade redogörelsen har även givit vid handen, att åtskilliga
länsstyrelser härvidlag icke alltid städt sig givna föreskrifter och
anvisningar till efterrättelse.

Revisorerna vilja därför ifrågasätta, huruvida icke åt någon central myndighet,
förslagsvis riksräkenskapsverket, borde uppdragas att övervaka efterlevnaden
av hithörande föreskrifter samt i övrigt vidtaga åtgärder för
nedbringande av dessa kostnader.

§ 19.

Under § 17 i sin berättelse framhöllo 1941 års revisorer bland annat önskvärdheten
av att vissa bevakningsuppgifter vid rikets hamnar överflyttades
å tullverket och dess personal. Förslaget motiverades i huvudsak med de
möjligheter till nedbringande av kostnaderna för ifrågavarande ändamål,
som därigenom stöde att vinna. Vidare hänvisades till den av krisen betingade
nedgången i omfattningen av de normala göromålen vid flertalet
tullanstalter.

Sedan revisorerna gjorde nämnda uttalande hava tre år förflutit, under
vilken tid göromålen vid tullanstalterna i allmänhet torde hava ytterligare
nedgått. Någon avveckling i större utsträckning av hamnpolisinstitutionen
synes dock under denna tid icke hava vidtagits. Detta har medfört, att tullpersonalen
alltjämt icke tages i anspråk i den omfattning, som eljest kunnat
ske. Som ett belysande exempel härpå kunna anföras vissa förhållanden i
Sölvesborg, vilka kommit till revisorernas kännedom. Enligt vad som framgår
av protokoll, hållet inför länsstyrelsen i Blekinge län den 24 november
1944, hade i nämnda stad under år 1942 förordnats tre heltidsanställda
extra polismän inom hamnbevakningen jämte en vikarie under vissa tjänstledighetsperioder.
I anslutning till socialdepartementets ämbetsskrivelse den
31 mars 1944 angående nedbringandet av kostnaderna för hamnbevakningen
hade länsstyrelsen efter verkställd utredning genom beslut den 5 oktober
1944 förordnat, att bevakningen av Sölvesborgs hamn från och med den
20 i samma månad skulle ombesörjas av tullpersonal samt att förordnandena
för de heltidsanställda extra polismännen skulle återkallas från och med
samma dag.

På grund av dels innehållet i byråskrivels^ från socialdepartementet den

Revisorernas

uttalande.

Bevakningen
av vissa
hamnar.

88 —

Revisorernas

uttalande.

20 oktober 1944, i vilken skrivelse hemställts att länsstyrelsen på grund av
viss utredning måtte låta med verkställandet av eventuellt beslutade eller
planerade uppsägningar av hamnbevakningsmän tills vidare anstå, dels ock
Kungl. Maj:ts samma dag utfärdade bestämmelser angående avlöning till
vissa extra polismän m. m., vilka kommit länsstyrelsen tillhanda den 8
november 1944 och skulle träda i tillämpning från och med den 1 juli 1944,
beslöt länsstyrelsen bland annat, att de entledigade polismännen skulle återinträda
i tjänst, att de befattningshavare som på grund av uppsägningen
haft avbrott i sin tjänstgöring skulle äga att i mån av befogenhet göra framställning
örn ersättning för denna tid samt att den av länsstyrelsen anordnade
hamnbevakningen tills vidare skulle ombesörjas av tullpersonal endast
örn och i den mån bevakningen icke verkställdes av de heltidsanställda
extra polismännen.

Revisorerna hava i föregående berättelser erinrat, att på grund av krisförhållandena
göromålen vid flertalet tullanstalter avsevärt nedgått och i
samband därmed påyrkat, att hamnpolisens göromål skulle överflyttas på
tullverkets personal. Genom den under senare tid inträffade inskränkningen
i Östersjötrafiken hava tullpersonalens arbetsuppgifter än ytterligare minskat,
så att personalen vid vissa tullanstalter icke torde kunna beredas full
sysselsättning, varför det nu långt mindre än tidigare synes föreligga tillräckliga
skäl för bibehållande av ifrågavarande hamnpolisorganisation. På
grund härav och då dessutom efter en återgång till fredsförhållanden svårigheter
kunna förväntas uppstå att bereda dessa polismän sysselsättning
på annat håll, bör denna organisation snarast avvecklas och dess arbetsuppgifter
i samband därmed överföras på tullverkets personal.

— 89 —

SJUNDE HUVUDTITELN.

Finansdepartementet.

§ 20.

Enligt kungörelse den 18 december 1857 (nr 58) tillerkändes de stapelstä- innehållande
der, som dittills undfått tolag, rätt till däremot svarande ersättning av tullmedel
under benämningen »tolagsersättning», vilken bestämdes till ett grund- till städer
belopp, motsvarande i regel den årliga medelinkomsten av tolagen under åren
1853—1855 med visst tillägg därtill eller avdrag därifrån allteftersom tull- av tuiihusuppbörden
över- eller understege medeluppbörden under nämnda år. Övriga
vid tolagens upphörande befintliga stapelstäder ävensom nytillkommande
sådana förklarades enligt Kungl. Maj:ts skrivelse sagda dag kunna på ansökning
hos Kungl. Majit erhålla ett mot tolagen svarande anslag av tullmedlen,
motsvarande 5 procent av stadens årliga tulluppbörd; sådant anslag har därefter
under årens lopp tillerkänts nio stapelstäder.

Åtskilliga Kungl. Majits beslut och ämbetsmyndigheters uttalanden giva
vid handen, att rätten till tolag eller tolagsersättning ansetts innebära förpliktelse
för till sådan förmån berättigad stad att tillhandahålla för tullanstalten
i staden behövliga lokaler jämte inventarier och möbler. Av dessa
må bär omnämnas följande.

Sambandet mellan tolagsrätten och tullhusbyggnadsskyldigheten har berörts
dels i kungl, brev till kommerskollegium den 21 september 1715, dels
i kommerskollegii cirkulär den 16 juni 1719. I 1715 års brev omförmäles,
att stapelstäder njuta för alla vid stora sjötullen inkommande och utgående
varor »en viss Tolag och andre rättigheter, hwaraf Bryggor, Packhus och
andre nödige Byggningar vid Macht hollas saint andre omkostningar betalas»,
och i 1719 års cirkulär erinras om, att magistraterna i stapelstäderna
mot städerna »till publique Byggnader och reparationer i nåder förundte
tolag åligger af samma med flere dem anslagne Midel att låta nybyggia samt
behörigen vid macht holla sådana tullhuus, hvaruti både Tullnährer och
Controlleurer vederbörligen kunna förrätta deras tienester som och Sjöötullsätter
hollas».

Vidare har Kungl. Majit genom resolution den 17 januari 1852 förklarat
av staden Landskrona anförda besvär över ett utslag, varigenom Kungl.

Majits befallningshavande under hänvisning till nyssnämnda brev och cirkulär
ålagt staden, som i följd av dess stapelstadsrätt åtnjöte tolagsinkomst,
att anskaffa för tullkammaren erforderliga nya lokaler, icke kunna verka
ändring i utslaget.

90 —

Än vidare har i anledning av besvär av Hälsingborgs borgerskap Kungl.
Maj:t genom resolution den 9 juni 1855 fastställt ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande
meddelat beslut, enligt vilket staden Hälsingborg ålagts uppfylla
av generaltullstyrelsen framförd begäran, att staden skulle anförskaffa
ändamålsenlig lokal till tullkammare och nödiga arbetsrum, då den dittillsvarande
lokalen vore otillräcklig. I beslutet hade Konungens befallningshavande
förklarat staden Hälsingborg emot rättigheten till tolag hava förbindelse
att tillhandahålla tullverket behövliga lägenheter.

Ytterligare har Kungl. Maj:t den 20 juni 1862 förklarat en av Göteborgs
stad gjord framställning om statsbidrag till uppförande av en ny tullkammar-
och packhusbyggnad ej kunna vinna avseende, på grund av vad generaltullstyrelsen
i ärendet upplyst örn stadens tullhusbyggnadsskyldigheter.
Styrelsen hade hänvisat till bland annat ovannämnda brev och cirkulär av
åren 1715 och 1719 samt resolution av år 1852 ävensom framhållit, att tullhusbyggnaden
ålåge rikets alla stapelstäder lika, mot den dem alla tillkommande
tolagsersättningen.

Därjämte har Kungl. Majit genom beslut den 29 oktober 1886 förklarat
staden Karlskrona — efter av generaltullstyrelsen gjord anmälan örn stadens
bristande fullgörande av sin på nyssnämnda allmänna bestämmelser grundade
skyldighet att verkställa vissa nödvändiga arbeten å tullhuset —- pliktig
utföra berörda arbeten.

I fråga om den med rätten till tolagsersättning följande skyldigheten för
stad att tillhandahålla för tullanstalten behövliga inventarier och möbler har
Kungl. Majit dels i samband med sistnämnda beslut den 29 oktober 1886,
dels den 24 juli 1903 meddelat beslut, innebärande, att sådan skyldighet
förelåge för den tolagsberättigade staden. I förra fallet hade beträffande
staden Karlskrona i anledning av stadens vägran att anskaffa vissa möbler
frågan av generaltullstyrelsen hänskjutits till Kungl. Majits avgörande, varvid
styrelsen åberopat bland annat innehållet i meranämnda 1715 års brev
och 1719 års cirkulär; därjämte hade kommerskollegium, som anmodats avgiva
utlåtande i ärendet, anfört bland annat, att den uppfattningen, att stapelstäderna
borde såsom gengäld för stapelstadsrätten och i sammanhang
därmed beviljade tolagsersättningsförmåner tillhandahålla vederbörande tullförvaltning
vad som erfordrades för tulltjänstens förrättande och alltså även
möbler till tullokalerna, i den mån sådana vöre för tjänsteförrättningen av
nöden, otvivelaktigt överensstämde med andan och syftningen av de i ämnet
meddelade äldre stadganden, örn ock i dessa någon särskild föreskrift ej blivit
intagen. I senare fallet, som avsåg staden Söderhamn, hade — sedan
stadsfullmäktige på generaltullstyrelsens förfrågan, om stadsfullmäktige vore
villiga att bland annat anskaffa vissa felande möbler och inventarier för
tullhuset, förklarat, att staden icke vore skyldig att anskaffa och underhålla
lösörepersedlar till tullokalerna — styrelsen underställt frågan Kungl. Majit
och därvid hänvisat till såväl 1715 års brev och 1719 års cirkulär som Kungl.
Majits nyssnämnda beslut den 29 oktober 1886 rörande Karlskrona; även
kommerskollegium, som yttrat sig i ärendet hade erinrat om sagda beslut.

Den förklaring angående tullhusbyggnadsskyldighetens samband med rätten
till tolagsersättning, som sålunda föreligger i åtskilliga Kungl. Maj:ts beslut,
har i det åberopade beslutet den 29 oktober 1886 givits särskild skärpa
därigenom, alt Kungl. Maj:t tillika anbefallde generaltullstyrelsen alt, därest
vederbörande stadsmyndighet icke själv ginge i författning örn de förevarande
arbetenas utförande och möblernas anskaffande, av den staden tillkommande
tolag innehålla det belopp, som erfordrades för kostnadens täckande.

I detta sammanhang må jämväl uppmärksammas ett på sin tid inom finansdepartementet
efter kommerskollegii och generaltullstyrelsens samt fullmäktiges
i riksgäldskontoret hörande upprättat förslag till bestämmelser angående
tolagsersättningens avlösning med mera, vilket förslag den 16 juni
1882 av Kungl. Majit överlämnades till skatteregleringskommittén för utlåtande.
Detta förslag utgick från att rätten till tolagsersättning skulle upphöra
mot det alt varje till sådan förmån berättigad stapelstad skulle undfå
statsobligationer till belopp, beräknat med hänsyn till medelbeloppet av årliga
tolagsersältningen till staden under viss tid; räntan av detta vederlag
skulle staden få använda till täckande av sina gemensamma utgifter, men
själva kapitalet skulle avsättas till en under vederbörande stadsmyndighets
förvaltning stående fond, över vilken staden icke utan Kungl. Majits tillstånd
finge förfoga. Förslagets § 7 innehöll stadgande om att stapelstad, som
undfått dylikt vederlag för upphörd tolagsersättningsförmån, vore, vid äventyr
ej mindre av stapelrättens förlust än även av skyldighet att till staten
återgälda berörda vederlag eller motsvarande belopp, pliktig att underhålla
för varuförseln erforderlig hamnbrygga samt »åt tullverket anskaffa och underhålla
nöjaktiga, för tullförvaltningen i staden erforderliga lägenheter jämte
nödiga inventarier och möbler» ävensom att inrätta och underhålla behörigt
sjömanshus. Enligt samma paragraf borde, där något därav eftersattes,
såvitt försummelsen avsåge inrättande eller underhåll av sjömanshus, kommerskollegium
men i övriga fall generaltullstyrelsen förelägga staden att inom
viss tid fullgöra de eftersatta skyldigheterna, varjämte, där sålunda förelagd
tid försuttes, förhållandet skulle av vederbörande myndighet inberättas
till Kungl. Majit, på vars prövning skulle ankomma, huruvida staden kunde
hava förverkat stapelrätten och det staden såsom vederlag för tolagsersättningen
tillagda kapital. Stapelstäderna, som samtliga hördes över förslaget,
motsatte sig visserligen dess genomförande men medgåvo på ett fåtal undantag
när skyldigheten för städerna att bygga och underhålla tullhus; den i
nyssnämnda § 7 föreslagna påföljden för underlåtenhet att fullgöra där angivna
åligganden syntes emellertid stapelstäderna vara alltför sträng, och en
bestämmelse om rätt att föra underdånig talan mot kommerskollegii och generaltulls
lyrelsens i anledning av stadgandet i samma paragraf meddelade
beslut ansågs vara erforderlig. Skatteregleringskommittén anförde i sitt utlåtande
i denna fråga den 9 maj 1883 (betänkande V, s. 52 o. f.) bland annat,
alt många och viktiga skäl syntes tala för en ny tolagsreglering men au
därvid dock funnes flera omständigheter, till vilka hänsyn måste tagas, däribland
det »besvär», som ålåge stapelstäderna att anskaffa och underhålla

— 92 —

en del för tullförvaltningens behov erforderliga byggnader och dylikt. Detta
åliggande hade enligt kommitténs mening kunnat synas naturligt nog, så
länge dessa städer åtnjöte betydliga andelar av tulluppbörden; men indragen
dessa andelar utan ersättning, syntes ock skälet för den ifrågavarande bördans
fortsatta utgörande bortfalla. Kommittén föreslog därför i stället tolagsersättningens
indragning till statsverket mot det att staten övertoge bestridandet
av alla de kostnader, som dittills ålegat städerna med hänsyn till tullverket,
och vissa avlöningskostnader med mera samt inlöste de tullhusbyggnader
jämte tillhörande inventarier, som städerna anskaffat.

Slutligen är även att beakta, att i ett av särskilda sakkunniga den 29 augusti
1928 avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska
förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsrelormen
(Statens offentliga utredningar 1928: 20, s. 312, jfr s. 311) de sakkunniga
uttalade, att det torde vara ostridigt, att under tolagsförpliktelserna
inginge skyldighet att bland annai bygga och underhålla tullhus samt bekosta
för dessa nödiga inventarier.

I skrivelse till Konungen den 19 augusti 1941 upptog generaltullstyrelsen
på anförda skäl lill behandling frågan om innehållande av tolagsersättning
lill städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet. Styrelsen
anförde därvid bland annat följande.

Även om på det hela taget statsverkets berättigade fordringar beträffande
tullhusbyggnadsskyldighetens fullgörande på senare tider blivit beaktade,
kunde styrelsen icke undanhålla, att det likväl i enstaka fall från städers sida
visats en anmärkningsvärd likgiltighet för uppfyllandet inom skälig tid av
sådana fordringar. Icke enbart med hänsyn till dessa fall utan även till avvärjande
av eventuellt uppkommande andra liknande sådana måste det enligt
styrelsens mening anses vara angeläget att få genomförd en ordning, som
gåve tullverket ett utan omgång tillämpligt medel att såväl förebygga direkt
motstånd från stapelstads sida mot genomförandet av uppenbart befogade
åtgärder med avseende å tullokalernas byggande och utrustning som ock påskynda
avbrytandet av en för tullverket menlig förhalning av dylika åtgärder,
vilkas behövlighet staden själv vitsordat. Om tullverkets mycket begränsade
möjligheter att framtvinga genomförandet av sina önskemål beträffande
lokalförhållandena hade styrelsen tidigare uttalat sig i utlåtande till Kungl.
Maj :t den 9 januari 1934 med anledning av vad i riksdagens revisorers berättelse
yttrats rörande beskaffenheten av de till tullverket upplåtna lokalerna i
sex namngivna städer Därvid hade styrelsen såsom en tänkbar utväg ur svårigheterna
för tullverket härutinnan anvisat det förfarandet, att genom lagstiftning
fastslå tullverkets ovillkorliga rätt att i fall, där stad, som åtnjöte
tolagsersättning, utan bärande skäl åsidosatte sina uppenbara förpliktelser
mot tullverket, gå i författning örn arbetenas utförande samt till kostnadernas
tackande innehålla sa stort belopp av den staden tillkommande tolagsersättningen,
som erfordrades.

Styrelsen lämnade därefter en redogörelse för tre av de av styrelsen ovan
åsyftade fallen, där städer på ett anmärkningsvärt sätt förhalat och ännu

— 93

underläte att uppfylla tullverkets fordringar med avseende å lullokalerna.
Bland dessa städer voro Karlshamn och Malmö. I sin redogörelse anförde
styrelsen härom bland annat följande.

Vidkommande härefter staden Karlshamn har även därstädes frågan om
anordnande av bättre lokaler för tullkammaren varit under utredning hos
staden alltsedan år 1935. I december nämnda år anmälde nämligen tullkammaren
till stadens drätselkammare, att tullhusbyggnaden behövde undergå
en genomgripande modernisering och ombyggnad för att tullkammarens lokaler
skulle bliva mera ändamålsenliga, samt anhöll med angivande av
vissa riktlinjer för byggnadsarbetenas verkställande, att drätselkammaren
måtte efter av byggnadssakkunniga verkställd noggrann besiktning av byggnaden
snarast möjligt låta utarbeta förslag till dess omändring. I anledning
därav tillsatte drätselkammaren för frågans utredning en tullhusbyggnadskommitté,
genom vilkens försorg förslag till ombyggnad av tullhuset utarbetades
i enlighet med två alternativ, innefattande det ena förläggning av tullkameral-
och tulltaxeringslokaler i samma våningsplan (alternativ 1), det
andra förläggning av lokalerna i skilda plan (alternativ II). Sedan drätselkammaren
i oktober 1938 genom tullkammaren för granskning och preliminärt
godkännande överlämnat förberedande ritningar jämte allmän beskrivning
till det med alternativ II betecknade förslaget, angav styrelsen i skrivelse
till tullkammaren den 22 november 1938 sin ståndpunkt till det sålunda
utformade förslaget sålunda, att styrelsen väl funnit en ombyggnad enligt
alternativ I äga väsentliga fördelar framför den i förslaget avsedda men likväl
med hänsyn till frågans dåvarande läge ansåge sig icke böra framföra
erinran mot att det överlämnade förslaget enligt alternativ II lades till grund
för utförandet av ifrågavarande ombyggnad, dock med vissa jämkningar.

Samma dag beslöto stadsfullmäktige dels låta ombygga tullhusbyggnaden
enligt det sålunda godkända alternativet, dels hos Kungl. Majit anhålla om
tillstånd för staden att till bestridande av kostnader för utförande av ombyggnadsarbetena
upptaga ett på 30 års amortering ställt lån å 80 000 kronor.
Ansökningen, som tillstyrktes av styrelsen den 23 december 1938, bifölls av
Kungl. Majit den 3 februari 1939, dock med den jämkning, att lånet skulle
genom årliga avbetalningar gäldas under loppet av högst 20 år. Därefter
blev enligt uppgift staden erbjuden ett sparbankslån för ändamålet till 2,05
procent, av vilket erbjudande staden likväl icke begagnade sig; en av staden
sedermera gjord anhållan om lån hos postsparbanken uppgives icke hava
lett till önskat resultat.

Tullhusbyggnadskommittén insände därpå i september 1939 genom tullkammaren
till styrelsen ett förslag till förbättring av värmelednings-, ventilations-
och sanitäranläggningarna inom tullhusbyggnaden. Sedan styrelsen
införskaffat byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelnings yttrande däröver,
godkände styrelsen utan dröjsmål förslaget, under förutsättning att viss av
avdelningen gjord erinran beaktades. Vid samma tid tillställde kommittén
styrelsen för granskning och godkännande siulliga ritningar jämte arbetsbeskrivning
till ombyggnaden av tullhusbyggnaden, upprättade på grundvalen
av de förberedande ritningar, som av styrelsen den 22 november 1938 preliminärt
godkänts med förbehåll för vissa jämkningar. Efter sådan granskning
förklarade styrelsen i skrivelse till drätselkammaren den 17 oktober 1939,
att styrelsen ■— med förordnande av viss förbättring av byggnadsplanen men
utan uppställande av förbättringens genomförande såsom villkor för den föreliggande
byggnadsplanens godkännande — funnit sig kunna godkänna de
styrelsen underställda ritningarna jämte arbetsbeskrivning med allenast tvenne
närmare angivna smärre jämkningar.

94 —

Sedan tullhusbyggnadsfrågan sålunda efter en ingående mångårig utredning
äntligen kommit så långt, att ombyggnadsarbetena å tullhusbyggnaden
borde kunna omedelbart igångsättas, erhöll styrelsen genom en rapport den
7 september 1940 från tullkammaren meddelande om, att stadsfullmäktige
den 6 samma månad beslutit dels befria tullhusbyggnadskommittén från dess
uppdrag, dels ock överlämna ärendet rörande ombyggnaden av tullhuset från
drätselkammaren till hamndirektionen för åtgärd, vartill hamndirektionen
kunde finna detsamma föranleda. Anledningen därtill var, enligt upplysning,
som hamndirektionen lämnade tullkammaren, att »tanke uppkommit att för
ändamålet disponera medel ur framlidne grosshandlaren Oskar Lundgrens
hamnfond, sedan boets tillgångar realiserats».

Stadsfullmäktiges beslut föranledde särskilda uttalanden av tullkammaren
och dess personal. Sålunda framhöll tullkammaren i en till styrelsen inkommen
skrivelse den 18 oktober 1940, under hänvisning till att tullkammarens
samtliga lokaler i tullhuset befunne sig i ett skick, som knappast syntes vara
förenligt med deras egenskap av tjänsterum för ett statens verk, nödvändigheten
av att ombyggnaden av tullhuset påbörjades snarast möjligt utan ytterligare
förhalning, och svenska tullmannaförbundets avdelning på platsen anhöll
i en skrivelsen bilagd skrift, ställd till tullkammaren -—- med åberopande
av att tullkammarens lokaler icke fyllde »ens de rimligaste krav på hygien
och tidsenlighet» — om vidtagande av sådana åtgärder, att förevarande byggnadsfråga
med det snaraste erhölle sin lösning.

Efter mottagandet av underrättelsen örn stadsfullmäktiges beslut avlät styrelsen
den 22 november 1940 en skrivelse till hamndirektionen, däri styrelsen
inför det förestående ytterligare uppskovet med ombyggnadens utförande
gjorde det uttalandet, att en fortsatt väsentlig fördröjning av förberedelserna
för ifrågavarande byggnadsfrågas slutliga lösning otvivelaktigt måste leda
till vidtagande av särskilda åtgärder från styrelsens sida i syfte att statsverket
skulle få sin rätt i förevarande hänseende vederbörligen tillgodosedd av
staden. Skrivelsen hade- endast till följd, att hamndirektionen den 6 december
1940 beslöt »söka med vederbörande uppnå överenskommelse om en provisorisk
lösning av frågan genom modernisering av bottenvåningen» i tullhuset
samt att hamndirektionens ordförande vid ett besök hos tullkammaren
framförde förslag örn provisorisk reparation av tullokalerna, vilket förslag
emellertid under förhanden var ande förhållanden avböjdes.

Under de därpå följande kvartalen lät hamndirektionen ombyggnadsfrågan
vila. Anledningen därtill angav hamndirektionen i ett meddelande den

16 juli 1941 til! tullkammaren vara den, att medlen till ombyggnaden skulle
tågås ur ovannämnda hamnfond; länsstyrelsens beslut rörande fastställelse
av stadgar för fonden hade nämligen överklagats, och ärendet vore på
Kungl. Maj:ts prövning beroende. I skrivelse till styrelsens kameralbyrå den

17 samma månad framhöll tullkammaren, som hyste tvivel örn att berörda
donationsmedel finge förbrukas för det ifrågasatta ändamålet, ånyo nödvändigheten
av att arbetet med ombyggnaden snarast igångsattes; och i en vid
skrivelsen närlagd skrift från svenska tullmannaförbundets karlshamnsavdelning
gjorde förbundsavdelningen förnyad anhållan örn åtgärder för ombvggnadsfrågans
omedelbara lösning.

När staden finner sig böra återupptaga och slutföra den för sex år sedan
igångsatta utredningen för genomförandet av ifrågavarande icke alltför omfattande
men för tullverket angelägna byggnadsföretag, är alltjämt ovisst.

Angående slutligen staden Malmö har alltsedan år 1937 frågan om åstadkommande
av en mera ändamålsenlig tullvisitationslokal vid öresundsbåtarnarnas
tilläggsplats å Skeppsbron än dittills varit under övervägande hos
staden. Från tullverkets sida hade då vid upprepade tillfällen för staden

— 95 —

påvisats, att utrymmena i den vid nämnda plats befintliga tullvisitationslokalen
vore otillräckliga och att därigenom olägenheter icke minst för passagerartrafiken
uppstått. Frågan hade dock fått stå tillbaka för andra byggnadsföretag,
vilka stadens vederbörande funnit vara av större vikt att få
realiserade. Emellertid anvisade stadsfullmäktige i september 1937 hamndirektionen
ett anslag för täckande av beräknade kostnader för utredning
av bland annat det sätt, varpå visitationslokalen å Skeppsbron borde omoch
tillbyggas. Den därpå följande utredningen, som av hamndirektionen
verkställdes i samråd med representanter för tullverket, poliskammaren och
Svenska rederi aktiebolaget Öresund, omfattade tre alternativ, av vilka två
innefattade mindre eller större om- och tillbyggnader av den tull paviljong,
som inrymde tullvisitationslokalen (alternativ I och II), samt det tredje nedrivande
av tullpaviljongen och uppförande av en helt ny byggnad (alternativ
III). Vid övervägande av de olika alternativen ansåg hamndirektionen sig
i likhet med de övriga i saken hörda böra stanna för det sistnämnda alternativet,
enligt vilket tillräckliga lokaler kunde beredas såväl tullverket som
polismyndighetens passkontroll och ovannämnda bolag. Till nybyggnaden
jämte vissa gatuarbeten vid densamma begärde hamndirektionen därefter i
juni 1938 hos stadsfullmäktige ett anslag av 168 000 kronor, av vilket belopp
hamndirektionen ansåge 43 500 kronor böra bliva täckta genom statsbidrag
från anslag, som avsetts för bestridande av kostnaderna för ombyggnad
och renovering av bland andra passkontrollokalen i Malmö.

Stadsfullmäktige beslöto den 1 juli 1938 med godkännande av nybyggnadsförslaget
bevilja det begärda anslagsbeloppet, att täckas genom upplåning på
längsta möjliga amorteringstid, samt uppdrogo åt drätselkammaren att dels
underställa upplåningsbeslulet Kungl. Majts prövning, dels hos Kungl. Maj:t
anhålla om statsbidrag till byggnaden med 43 500 kronor.

Om stadsfullmäktiges beslut erhöll styrelsen meddelande genom tulldirektören,
som samtidigt översände planskisser till den beslutade nya byggnaden.
Sedan tulldirektören närmare yttrat sig över nybyggnadsförslaget och
tillstyrkt dess antagande, godkände styrelsen för sin del den 16 augusti 1938
nämnda skisser såsom grundval för definitiva ritningar till byggnaden. Därvid
förutsatte styrelsen, alt jämväl de slutliga ritningarna skulle bliva underställda
styrelsens granskning.

Med fullföljandet av byggnadsplanen fick därefter anstå i avvaktan på
avgörandet av frågan om statsbidrag till företaget. Framställning örn sådant
bidrag med 43 500 kronor överlämnades till Kungl. Majit av länsstyt
elsen med skrivelse den 24 augusti 1938. I anledning därav anbefalldes socialstyrelsen
att i samråd med byggnadsstyrelsen verkställa utredning om i
vad mån de för ifrågavarande nybyggnad beräknade kostnaderna fördelade
sig å lokaler för dels passkontroll, dels tullvisitation, dels ock uthyrning.
Sådan utredning — utvisande bland annat att kostnaderna för ernående av
ändamålsenligare lokaler för passkontrollen vid skeppsbron i Malmö kunde
beräknas uppgå till 13 000 kronor — framlades i maj 1939, varefter även
statskontoret yttrade sig i ärendet. Kungl. Majit tillerkände därpå genom
beslut den 22 juni 1939 stadens polisdistrikt statsbidrag med belopp, motsvarande
hälften av de å passkontrollokalerna enligt nyssnämnda beräkning
belöpande kostnaderna med 6 500 kronor.

Ehuru frågan örn statsbidrag sålunda blivit avgjord, återupptog .staden
icke arbetet med byggnadsplanens slutförande. När åtta månader förlupit,
Utan att styrelsen avhört något i saken, hänvände undertecknad generaltulldirektör
sig vid ett tjänstebesök i Malmö till drätselkammarens ordförande
för närmare dryftande av byggnadsfrågan och framhöll därvid, att
det i alldeles särskild grad rörde sig örn ett bygge för tullverkets behov, som

— 96 _

det ålåge staden alt utföra. I anledning därav lämnade drätselkammarens
ordförande den förklaringen, att ärendet skulle återupptagas av stadens vederbörande
myndigheter. Sedan drätselkammarens ordförande i brev den 19
mars 1940 erinrats örn vad sålunda förevarit, inkom till styrelsen en den 30
april 1940 dagtecknad skrivelse från hamndirektionen. Av skrivelsen inhämtades,
att byggnadsfrågan ånyo upptagits till behandling inom hamndirektionen
samt att hamndirektionen därvid för sin del med hänsyn lill det
läge, som efter avlåtandet av nyssnämnda brev uppstått, ansåge det icke
vara lämpligt att ifrågasätta uppförandet av en nybyggnad, så länge det icke
kunde avgöras, när och i vilken omfattning öresundsbåtarnas trafik kunde
komma att återupptagas, men vore beredd att med styrelsen upptaga förhandlingar
rörande sådana provisoriska utvidgningar och förbättringar av
de nuvarande lokalerna, som kunde anses påkallade.

Hamndirektionens skrivelse, över vilken tulldirektörens yttrande införskaffades,
föranledde styrelsen att i skrivelse till stadsfullmäktige den 11 .juni
1940 hemställa, att stadsfullmäktige måtte vidtaga åtgärder i ändamål att
bringa omhandlade byggnadsfråga snarast möjligt till definitiv lösning i enlighet
med stadsfullmäktiges beslut den 1 juli 1938. I skrivelse förklarade
styrelsen sig icke kunna vara tillfreds med hamndirektionens omläggning av
byggnadsfrågan. Det vore, anförde styrelsen, en tullverkets oavvisliga fordran,
att definitiva fullt tillräckliga och med nutida krav förenliga tulllokaler
för ifrågavarande ändamål utan ytterligare uppskov komme till
stånd. Tidpunkten för åstadkommande av denna redan alltför länge fördröjda
lokalförbättring syntes ur tullverkets och trafikens synpunkt nu vara till
följd av sjöfartens tillfälliga inskränkning — varvid underförstods en därav
föranledd minskning i trafiken som gjorde avvarandet av den nuvarande
lullvisitationslokalen under byggnadstiden mindre kännbart -— särskilt
gynnsam. Det av hamndirektionen framförda uppslaget måste styrelsen finna
innebära ett olämpligt försenande och fördyrande av frågans slutliga
lösning.

Styrelsens skrivelse remitterades av stadsfullmäktige den 27 juni 1940 till
hamndirektionen för yttrande. Såvitt inhämtats föreligger icke ännu efter
mer än ett år sådant yttrande eller eljest någon åtgärd i saken av hamndirektionen.

Om den tidpunkt, då staden kan komma att återupptaga förarbetena till
den av tullverket för över fyra år sedan hos staden krävda förbättringen av
tullvisitationslokalen vid Skeppsbron, saknar styrelsen kännedom.

Den nu återgivna redogörelsen för vissa aktuella fall torde, framhöll generaltullstyrelsen
vidare, få anses ådagalägga nödvändigheten av att tullverket
utrustades med verksammare medel än hittills till hävdande av statsverkets
intresse gentemot stad, som under en eller annan förevändning ville undvika
eller oskäligt fördröja fullgörandet av den motprestation av anskaffande av
nöjaktiga tullokaler, som bland andra förutsattes skulle lämnas för de av
statsverket till stadens kassa såsom tolagsersättning oavlåtligt inlevererade
beloppen. Att statsverket med all kraft sökte upprätthålla sin rätt lill dylika
prestanda framstode, enligt styrelsens mening, såsom särskilt befogat vid beaktande
av att den betydande tillväxt, som den numera utgående tolagsersättningen
i regel företedde vid jämförelse med det vid tolagsavlösningen fastställda
normalbeloppet av sådan ersättning, sannolikt i åtskilliga fall vore
större än stegringen i kostnaderna för fullgörandet av de olika åligganden,
som vore förbundna med tolagsersättningens åtnjutande.

— 97 —

Då stad funnit lämpligt att avvisa eller undanskjuta tullverkets krav i förevarande
hänseende, syntes det styrelsen, att detta skett i medvetandet av
att tullverkets möjligheter att göra kraven gällande vore begränsade. I dylika
fall hade, såsom av redogörelsen framginge, styrelsen utnyttjat snart sagt alla
till buds stående medel att själv komma till rätta med stadens ovillighet, men
önskat resultat hade därvid likväl uteblivit. Icke ens i fall, där stöd kunnat
hämtas i av riksdagens revisorer framförd anmärkning mot av staden visad
försummelse i avseende å tullhusbyggnadsskyldigheten, hade åsyftad verkan
alltid kunnat ernås. Uteslutet vore icke, enligt styrelsens mening, att stadens
oberördhet inför tullverkets krav härutinnan även kunde tillskrivas den uppfattningen,
att, oavsett örn staden behörigen uppfyllde dessa eller icke, någon
rubbning i den gängse ordningen för tolagsersättningens utbetalande icke
vore möjlig utan Kungl. Maj:ts och riksdagens samstämmande beslut därom.

Styrelsen hemställde slutligen, att Kungl. Majit måtte utfärda föreskrift av
följande lydelse:

Finner generaltullstyrelsen, alt stad, som undfått rätt till tolagsersättning,
i något avseende uppenbarligen eftersätter sin mot denna rätt svarande skyldighet
gentemot tullverket att anskaffa och underhålla lokaler jämte inventarier
och möbler, har styrelsen att förelägga staden att inom viss tid fullgöra
vad i fråga örn anskaffningen eller underhållet eftersatts.

Försittes sålunda förelagd tid, äger styrelsen att förordna örn innehållande
av så stor del av den till staden utgående tolagsersättningen, som beräknas
svara mot kostnaden för anskaffningen eller underhållet, samt att därmed
bestrida de kostnader, vartill anskaffningen eller underhållet kommer att
uppgå.

Med ledning av uppgifter, som dels beträffande budgetåren 1934/35—1937/
38 hämtats ur den av generaltullstyrelsen utgivna berättelsen örn tullverkets
förvaltning och dels beträffande budgetåren 1938/39—1943/44 lämnats av styrelsen
hava revisorerna låtit upprätta nedanstående sammanställning över av
tullverket utbetald tolagsersättning under nämnda tidsperioder.

Under sin resa innevarande höst hava revisorerna besökt tullkamrarna i
Karlshamn och Malmö.

Beträffande tullkammaren i Karlshamn konstaterade revisorerna, att lokalerna
därstädes befunno sig i sådant skick, att de nu måste anses helt
otjänliga såsom tjänstelokaler. Bland annat må nämnas, att fönsterkarmar
och fönsterbågar på sina håll voro uppruttna eller sutto lösa, varför någon
effektiv uppvärmning av lokalerna icke kan ske. Centralvärme saknas liksom
särskild lokal för förvaring av för köld ömtåligt gods. De sanitära anordningarna
voro även synnerligen bristfälliga. Lokalerna i övrigt liksom de
lösa inventarierna vittnade örn höggradigt förfall.

I Malmö hade revisorerna tillfälle att besöka tullverkets lokaler vid öresundsbåtarnas
tilläggsplats samt tullpaviljongen vid färjläget. Förstnämnda
lokaler, som äro inrymda i en särskild för ändamålet upplåten mindre byggnad
av tegel, hava under nuvarande avbrott i trafiken med Danmark av
tullverket utrymts och överlämnats till staden, men avsikten är, att, så snart
denna trafik återupptages, byggnaden åter skall tågås i bruk för tullverkets

7—5)9024. Rev. berättelse ane/, statsverket dr 19di. I.

Städer ■				T o	lagser	s ä t t n i	n g
1934/35	1935/36	1936/37	1937/38	1938/39	1939/40	1940/41	1941/42	1942/43	1943/44 =
Falkenberg.....	3 384: 58	3 452:14	3 361:23	3 806:05	4 339: 76	3 658: 38	635: 83	770: 24	2 305:30	972: 61
Gävle..........	189 695:64	201 629: 01	218 759: 44	204 565:09	216 134: 69	215 499:19	131 991: 85	90 506: 02	94 715: 89	115 636:24
Göteborg.......	1 472 655: 26	1 586 065:31	1 815 805: 65	1869 363:92:2 007 874: 58	2 234 836:29	1065 144:58	1 078 383: 41	1280 921: 70 1320 438: 24
Halmstad......	60 168: 99	57 854: 40	67 564: 79	70 304: 76	72 036: 71	62 224: 76	31710: 49	20 920: 84	28 136: 97	20 887:69
Haparanda.....	14 495:15	18 778: 44	11346:37	9 663: —	10 701: 65	10 890:67	29 125: 97	14 274: 47	4 198: 80	530:27
Hudiksvall.....	4 687: 97	5 414: —	8 224:03	4 794:01	3 547:61	5 194: 24	900: —	900: —	709: 44	2 297: 74
Hälsingborg ....	258 311:13	290 676:16	298 447: 37	277 032: 29	316 204: 55	355 844: 98	318 947: 77	189 120:19	212 333:67	192 179:25
Härnösand.....	13 504: 46	14 019:32	16 051: 93	14 314:81	16 070: 51	14 883: 74	7 406: 90	7 712: 78	5 530: 27	4 857: 39
Jönköping.....	28 073: 23	32 396: 54	34 556:62	39621:76	41 714: 72	45 362:29	23 578: 70	19 178: 80	24 876: 49	16 863: 68
Kalmar........	35 487: 30	36 960:82	37 955:50	34 277:32	38 915: 88	34 526:21	21 551: 84	10 438:36	10 172: 25	15 533: 54
Karlshamn.....	25 481: 79	12 874: 75	13 536: 41	15 781: 22	18 804:40	16 706: 30	9 183: 49	7 490: 48	14 309:39	10174: 09
Karlskrona.....	24102:17	18 045: 88	20 280: 54	28 775:50	25 787:02	40 577:15	43 911: 59	21 739: 40	•—1618:60	677: 91
Karlstad.......	61 847: 50	66 339:42	66 268:19	66 399:13	69 592: 40	70 1 96: 02	29 754:69	17187: 91	17 719: 76	17 913: 92
Krstad (Åhus) .	35 449: 49	41 531: 83	42 801: 63	37 977: 71	43 294:43	48 124: 53	28 298: 50	20 059:36	33 124: 09	24 707: 02
Landskrona ....	53 870: 72	51 902:66	68 883: 77	58 360:51	55 839:13	82 956: 49	35 224: 50	45 386: 74	56 605: 02	40 739: 55
1 .Liköping......	38 887: 07	47 839:13	42 718: 39	78 292: 49	68 059:01	119 749:93	267 465:15	171 446: 33	209 527: 76	103 770:13
Luleå..........	14 865:34	15688:02	17 567: 71	16 566: 40	17 967: 84	27 351: 97	719: 86	2 865:16	1 841: 44	l 736: 21
Malmö.........	707 977:65	767 318: 35	900 519:65	933 707: 40	1 081 039:01	1 009 470:89	545 006: 41	516 181: 23	577 037: 80	499 804:42
Marstrand......	22:25	—: —	224: 90	32: 82	234: 07	Kil: 56	-; -	-;--	-; -	•—: —
Norrköping.....	182 737: 64	207 120:03	243 213:04	253 838:67	284 730:35	307 874: 88	162 535: 79	131 628: 45	157 900:67	129 041: 56
Nyköping......	12 799:41	13 714: 80	15 957:63	42 172: 28	82 048: 90	26 131: 11	10 634:76	6 626: 45	(i 331:68	5 700: 26
Oskarshamn ....	9 311: 88	8 643: 76	10 694:37	11036:59	18 411:68	14 981: 71	(> 316: 66	8 504: 65	17 261:68	8 553:19
Piteå..........	989: 58	1 367: 69	1 254: 55	1 174: 66	1 429: 80	1 117: 42	1 096: 99	1 096: 99	147: 25	167:68
Simrishamn ....	479: 94	496: 65	442: 84	701: 43	520:35	1 503: 50	442: 41	606: 35	1 043: 61	431: 43
Stockholm.....	2 978 959: 89	3 231 918:03	3 658 748: 44	4 073 578: 32	4 542 288: 95	4 098 335: 96i2 464 583:43,1 935 285: 34	2 228 492: 50 2 047 394:32
Strömstad......	1183: 63	1 274: 25	1 150: 49	1 322: 92	1192:22	1 273: 04	371:14 371:14	613: 57	587: 22
Sundsvall......	39 207:16	39 881:18	53 911: 97	54 328:26	83 317: 93	74 076: 37	39 013:08	15 947: 53	13 607: 64	21 536: 26
Söderhamn.....	6 308: 31	6 258:62	6 799:27	5 639:61	5 955:62	7 530: 77	3 092: 49	2 716: 49	982: 12	2 715: 99
Södertälje......	88 006:36	89 971:37	lil 151:41	125 226: 66	159 449:63	89 399: 71	78161:90	46 190:02	43 525: 26	34 824:38
Sölvesborg.....	2 725: 74	2 677: 07	3 512: 37	3 452:19	3 942:69	3 579:10	1 666:61	1 279: 05	4 338:18	5 406: 02
Trelleborg......	180 927: 40	227 622:47	296 607:66	333 881:69	433 398:16	612 473: 37	487 444: 59	337 394: 76	310 885:36	670 894: 52
Uddevalla......	6 731:02	5 540: 23	12 773:07	9 065: 47	11 825: 52	18 059: 26	9 276:10	6 328: 60	4 941: 03	4 008:96
Umeå.........	9 377: 97	9 531:14	8 225: 96	13 925:93	14 819: 74	12 043:74	4 800: 87	2 500: —	4 183: 01	(i 785: 45
Varberg........	41129:62	37 990: 50	45 943:99	48 074: 77	46 127: 37	50 620: 48	37 544: 29	33 886: 47	43 512:10	29 242: 75
Visby..........	2 238:81	1 916: 23	3 125: 79	2 634:13	5 373:36	8171:92	1632: 28	1 632: 28	2 907: 94	1 313:95
Västervik......	15 291: 89	13 133: 51	17 043: 24	12 865:06	16 048:16	13 295: 24	5 236: 78	3 000: —	5 719: 70	4 893: 89
Ystad.........	6 370: 95	7 793:11	8 485: 70	7 618:65	8 339: 85	7 370: 59	3 586: 29	3 586: 29	2 463:75	1650:67
Summa Kronor	(i 627 744:89	7175636:82 8183 915:91	8 704173: 48	9 827 378- 25	9 746 053: 76 5 907 994:58	4 773 042. 58	5 421 304:49	5 364 808:40

1 Underskottet tiar uppstått därigenom, att tolagsersättning beräknas å skillnaden mellan debiterad och restituerad tull men den debiterade
tullen har under året understigit restitutionerna, som delvis motsvarat under tidigare år debiterad tull. För denna tull har tolagsersättning
således redan utbekommits under de år, debiteringen skett.

— 99 —

behov. Lokalerna äro emellertid — förutom att de äro i hög grad bristfälliga
— alldeles otillräckliga för sitt ändamål. Detsamma är även fallet med
lokalerna i tullpaviljongen. Beträffande såväl dessa som lokalerna i nyssnämnda
byggnad vid öresundsbåtarnas tilläggsplats, gäller, att de, med tanke
på den livliga utlänningstrafik, som de under normala förhållanden äro
avsedda att betjäna, icke kunna anses befinna sig i ett för landet värdigt
skick.

Revisorerna, som tidigare under en följd av år avlagt besök vid olika tullkamrar
i riket och därvid i flera fall framställt anmärkningar i fråga örn
beskaffenheten av lokalerna därstädes, anse sig kunna vitsorda de svårigheter,
som förelegat för generaltullstyrelsen att åstadkomma rättelse i de av
revisorerna påtalade hänseendena. Såsom av den gjorda utredningen framgår,
torde det emellertid icke kunna bestridas, att med rätten att uppbära
tolagsersättning — oavsett om denna är att betrakta såsom varande av privilegie
natur eller av annan grund utgående -— förbundits, bland annat, även
förpliktelsen att tillhandahålla för tullanstalten i staden behövliga lokaler.
Revisorerna vilja därför till övervägande framkasta, huruvida icke i fall, där
städer uppenbarligen eftersatt sina mot rätten till tolagsersättning svarande
skyldigheter, staten må kunna mot avdrag å tolagsersättningen, avhjälpa
förekommande brister, och få för sin del anbefalla snar utredning härom.

§ 21.

Statsmyndigheternas expeditioner hava av ålder stämpelbelagts i vårt
land. I stämpelkungörelsen den 8 januari 1824 stadgades exempelvis, att
rättegångs- och andra skrifter, som av rätter, ämbetsverk eller offentliga
myndigheter till parter eller sökande utfärdades, skulle med vissa undantag
ovillkorligen skrivas på stämplat papper. Stämpelavgiften var olika, beroende
på vilken myndighet, som utfärdade expeditionen. I 1824 års förordning
indelades sålunda myndigheterna i sju olika avdelningar. Den nuvarande
indelningen av myndigheterna i fråga om stämpel och lösen i fem
avdelningar tillkom i sina huvuddrag genom stämpelförordningen den 6 september
1883 (nr 41, s. 1). Ett flertal stämpelförordningar hava under årens
lopp utfärdats. Här må blott nämnas de senaste, nämligen stämpelförordningarna
av den 9 augusti 1894 (nr 66, s. 1), den 18 september 1908 (nr
108, s. 1) och den nu gällande av den 19 november 1914 (nr 383). Sistnämnda
förordning har så gott som årligen ändrats.

1914 års stämpelförordning tillkom i huvudsak på grund av att ur 1908
års stämpelförordning utbrutits bestämmelserna örn arvsskatt och skatt för
gåva, vilka utfärdades i särskild författning. I samband härmed överfördes
stämpelförsäljningsväsendet från statskontoret till generalpoststyrelsen. Stämpelavgifterna
tillfalla statsverket.

Vid sidan av stämpel utgå lösenavgifter, v ilka regleras genom förordningen
den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen. Även denna har

Revisorernas

uttalande.

Stämpelbeläggning

av myndigheternas

expeditioner.

— 100 --

under årens lopp undergått ett stort antal ändringar. Lösenavgifterna tillkommo
ursprungligen vederbörande be-fattningshavare såsom bidrag till deras
avlöning. I samband med löneregleringar från och med år 1919 i enlighet
med nu gällande lönesystem har emellertid beträffande det stora flertalet
myndigheter bestämts, att lösenavgifterna skola redovisas till statsverket.
Genom kungörelsen den 30 oktober 1941 (nr 834) har bestämmelse av
denna innebörd meddelats i fråga om alla de myndigheter, beträffande vilka
civila eller militära avlöningsregiementena äro gällande. Då expeditionslösen
skall redovisas till statsverket, gäller enligt 5 § lösenförordningen, att lösen
ej debiteras å expeditionen men att i stället — med vissa undantag — stämpel
till motsvarande belopp skall utgå. Vid stämpelbeläggning måste sålunda
myndigheterna i regel taga hänsyn till både stämpel- och lösenförordningarna.

Från och med den 1 juli 1943 bar en av 1942 års riksdag beslutad omorganisation
av domsagoförvaltningen trätt i kraft. I samband härmed indrogos
häradshövdingarnas sportler till statsverket. Numera utgår sålunda
även vid häradsrätterna stämpel i stället för lösen. Den enda grupp statliga
befattningshavare, för vilka lösen alltjämt kvarstår och är av ekonomisk
betydelse, är häradsskrivarna. För städernas del kvarstår ännu lösen, som
emellertid vanligen tillfaller stadens kassa och icke vederbörande befattningshavare.

I anledning av domsagoreformen reviderades också lösen- och stämpelförordningarna
genom författningar den 30 juni 1943 (nr 423 och 425). Genom
denna revision hava lösen- och stämpelavgifter för rådhusrätter och häradsrätter
gjorts lika stora. Vidare höjdes avgifterna för vissa av underdomstolarnas
expeditioner, såsom för gravationsbevis och äganderättsbevis. Även
beträffande avskrifter, protokoll och utslag ändrades avgifterna, varvid som
regel en höjning skedde. Kostnaderna för häradsrätternas protokoll till lösenskyldig
part höjdes sålunda från sammanlagt 4 till 6 kronor för första arket
och från 2 kronor 50 öre lill 4 kronor för övriga ark. Beloppen blevo härigenom
desamma som gälla för dylika protokoll vid länsstyrelserna. Samma
belopp, 6 och 4 kronor, fastställdes också generellt för »utslag under rubrik»
till lösenskyldig part att gälla vid domstolar och myndigheter under l:a—
3:e avdelningarna. Avgifterna för »avskrift, annan» höjdes till sammanlagt
3 kronor för varje ark beträffande l:a—3:e avdelningarna, vilket belopp
tidigare endast utgått för första arket vid rådhusrätterna och under l:a avdelningen
upptagna myndigheter. Bevis om inregistrering av bouppteckning,
som på landet kostat 50 öre, skulle utgå efter liknande grunder som i städerna
eller i förhållande till boets behållning, dock högst med 150 kronor.
Vissa avgifter hava även sänkts, såsom beträffande »resolution innefattande
huvudsakligt beslut, tecknad å företedd handling», där avgiften sänkts från
5 till 4 kronor under l:a—3:e avdelningarna. 1943 års revision, som i huvudsak
avsåg domstolarna, innebar en förenkling av författningarna. En del
rubriker hava blivit tydligare och avgifterna hava i viss utsträckning gjorts
lika stora under olika rubriker och avdelningar. De sakkunniga, som idar -

— 101

betat förslaget till revisionen (SOU 1942:61), hava beräknat, att denna för
städerna skulle medföra ökade intäkter av lösen med omkring 350 000 kronor
om året. För statsverket skulle stämpeluppbörden till följd av ändrade
avgifter öka med åtminstone 500 000 kronor om året.

I 1 § av 1914 års stämpelförordning indelas, som nämnts, myndigheter
samt ämbets- och tjänstemän i fem olika avdelningar. Till belysande av
vilka slags myndigheter, som numera tillhöra de olika avdelningarna, må
följande exempel nämnas.

Avel. 1. magistrater och övriga till statsförvaltningen hörande myndigheter
i städer och köpingar, polischefer, notarii publici, tullkamrar och tullinspektioner,
biskopsämbeten, myndigheter, vilka handhava styrelsen eller förvaltningen
vid statens undervisningsanstalter;

Avd. 2. underdomstolar på landet och i stad, krigsrätter;

Avd. 3. länsstyrelser, domkapitel, stiftsnämnder, lantmäterikontor, lantmätare; Avd.

A. rikets hovrätter, flertalet centrala verk;

Avd. 5. statsdepartementen, nedre justitierevisionen, justitiekanslersämbetet,
riksdagens justitie- och militieombudsmän.

Liknande indelning i avdelningar återfinnes jämväl i lösenförordningen.

I 3 § av stämpelförordningen angives under i runt tal 240 rubriker de
expeditioner, som skola stämpelbeläggas eller skola vara fria från stämpel
samt stämpelavgifternas storlek beträffande envar av de fem avdelningarna.
Numera äro beloppen i stor utsträckning lika stora under de olika avdelningarna,
i den mån rubriken är tillämplig å mer än en avdelning. Detta
gäller särskilt lia—3:e avdelningarna. Då så icke är fallet, är i regel stämpeln
större vid högre myndighet än vid lägre.

I omstående uppställning angivas några av de mest tillämpade rubrikerna i
stämpel- och lösenförordningarna samt det sammanlagda beloppet av stämpel
och lösen för dylika expeditioner.

Från stämpelavgift å expeditioner är kronan och ett flertal kommunala
och enskilda institutioner befriade; bland annat akademier och statens undervisningsverk,
länens hushållningssällskap, i regel harna- och fattigvårdsnämnder,
ämbets- eller tjänstemän i allt vad till tjänsten hör, fromma stiftelser
samt medellös person, då han författningsenligt styrker sin fattigdom
eller den eljest är kunnig (7 §).

Ansvarighet därför, att expedition i vederbörlig ordning förses med stämpel,
åligger vid statsdepartementen och hovexpeditionen den tjänsteman, till
vilkens tjänstebefattning hörer att hålla expeditionen vederbörande tillhanda,
samt vid övriga myndigheter den tjänsteman som för expeditionen ansvarar;
dock att, där annan tjänsteman vederbörligen förordnats att verkställa stämpelbeläggningen,
ansvarigheten åligger denne (33 §).

Det ankommer på Kungl. Majit att efter ansökan besluta örn restitution
av stämpelavgift å expeditioner, där stämpel antingen alldeles icke hort utgå
eller bort utgå med lägre belopp än det erlagda (21 §).

Skyldig att liisa expedition är enligt 10 § lösenförordningen kärande, klagande
eller sökande. Vissa undantag finnas dock.

102 —

	Summa stämpel och lösen, kronor
		Avdelning
	1	2	3	4	5
Avskrift, annan med vidimation, varje ark.......... Bevis, annat rörande tillstånd att utöva näring eller yrke: lika med Tillståndsbrev	3	3	3 .	4	4
» , annat, tecknat å företedd handling...........	2	2	2	3	4
annat, då det särskilt utfärdas.............. Protokoll, annat: som utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyldig att lösa detsamma:	3	3	3	4	5 !
första arket .............................	6	6	6	8	8
varje av övriga ark...................... » , som på begäran utgives till part, vilken eljest icke är skyldig att lösa detsamma:	4	4	4	4	4
första arket .............................	3	6	3	4	4
varje av övriga ark...................... » , som eljest utgives: lika med Avskrift. Resolution, eljest innefattande huvudsakligt beslut,	3	4	3	4	4
tecknad å företedd handling............. » , med rubrik; lika med Utslag under rubrik.	4	4	4	20	40
Tillståndsbrev för utövande av näring eller yrke...... Utslag under rubrik: I1 som utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyldig att lösa detsamma:	10		10	10
första arket ..................................	6	6	6	20	40
varje av övriga ark........................... som eljest utgives; lika med Avskrift.	4	4	4	4	10

Stämplar skola enligt 22 § stämpelförordningen vara att tillgå av följande
slag, nämligen: dels helarksstämplar, av vilka de, som äro avsedda för utdrag
av inteckningsprotokoll skola förses med särskilt stämpeltryck utvisande
deras användning, dels enkla och dubbla beläggningsstämplar och
dels inteckningskontrollstämplar.

I kungörelse den 22 juni 1911 (nr 51, s. 4) stadgas, att om någon önskar
på förhand vinna upplysning, huruvida eller med vilket belopp i visst fall
stämpelavgift skall utgå enligt gällande författningar angående stämpelavgifter,
äger han hos statskontoret erhålla dylika upplysningar. Detta gäller
dock icke beträffade statsmyndighets expeditioner.

Stämpelförsäljningsväsendet omhänderhaves, som tidigare berörts, avpostverket.
Omfattningen av postverkets stämpeluppbörd under de senaste
åren framgår av nedanstående tablå.

	1941	1942	1943
Stämplar å bouppteckningar och gåvobrev......	30 631 000	24 889 000	28 445 000
Stämplar för lagfarter.........................	8 771 000	12 253 000	12 721 000
» » inteckningar.....................	1 756 000	3 208 000	3 767 000
Emissionsstämplar för aktier och obligationer....	2 095 000	3 365 000	3 042 000
Lottsedelsstämplar och lotterivinstskatt......... Stämplar i övrigt (huvudsakligen enkla belägg-	5 443 000	8 569 000	14 939 000
ningsstämplar)..............................	5 298 000	7 409 000	6 869 000
Summa	58 994 000	59 693 000	69 783 000

— 103 —

Beträffande stänipelinedlens redovisning och kontrollen däröver vilja revisorerna
erinra om riksdagens skrivelse i ämnet den 8 mars 1907. Riksdagen
anhöll i skrivelsen om utredning, huruvida genom förenklade bestämmelser
rörande sättet för verkställandet av stämpelbeläggning av stämpelpliktiga
handlingar skulle kunna utan ökade kostnader för det allmänna
åstadkommas en fullständigare kännedom örn, vad de särskilda stämpelavgifterna
inbringade åt statsverket, ävensom en mera tillfredsställande kontroll
över att stadgade avgifter behörigen erlades. Riksdagen anförde bland
annat: Vad vidkomme användningen av de enkla beläggningsstämplarna,
kunde någon specificering av de olika slagen handlingar som stämpelbelades
icke åstadkommas och det syntes icke kunna bestridas, att detta vore en brist,
som både kunde och borde avhjälpas. Sakens ordnande vore så mycket viktigare
som det gällde avsevärda belopp, i fråga örn vilka dylika specificerade
uppgifter saknades. Att åtskilliga olägenheter härav uppstode, syntes riksdagen
ligga i öppen dag. Vad särskilt anginge statsregleringen, vore det naturligen
av största vikt, att vid de olika skattetitlarnas beräkning hava tillgång
till säkra och tillförlitliga uppgifter i statistiskt hänseende. Detta förhållande
framträdde särskilt, då en stämpelavgift skulle höjas eller en ny
stämpelskatt införas.

Över riksdagens berörda skrivelse avgav statskontoret den 31 december
1908 ett utförligt utlåtande. Bland annat anförde statskontoret följande: I
vårt land, liksom i alla övriga länder där stämpelskatten vore införd, kunde
de under stämpelskatten inrymda avgifter hänföras till två till sin natur
väsentligen åtskilda grupper, vilka i stämpelförordningen angåves med de
båda rubrikerna »stämpel till statsmyndigheternas expeditioner» och »stämpel
till enskilda handlingar». Av dessa vore den förra väsentligen vad som
med en något föråldrad term plägade kallas en »gebyr», en ersättning för
någon av staten den enskilde beredd förmån, och den senare en skatt i
egentlig mening. Vad stämpelavgiften till statsmyndigheternas expeditioner
beträffade, hade icke, såvitt statskontoret hade sig bekant, någon önskan om
eller något behov av statistik rörande de särskilda rubrikernas avkastning
gjort sig känt. Skulle man i något fall önska vinna kännedom om det belopp,
vartill stämpelavgiften under någon hithörande rubrik under något år uppgått,
kunde sådan vinnas genom infordrande av uppgifter härom från vederbörande
myndigheter. Kontrollen på utgörande av nämnda slag av avgifter
läge uti det tjänstemannaansvar vederbörande tjänstemän vore underkastade
i avseende på deras skyldighet att förse de utgående expeditionerna
nied stämpel. Fullständigad, som den vore, med vissa till iakttagande av allmänheten
avsedda bestämmelser, såsom skyldighet att utlösa vissa slag av
expeditioner, måste otvivelaktigt sagda kontroll i allmänhet anses tillfredsställande.

Riksdagens nämnda skrivelse föranledde i fråga örn stämplar å myndigheternas
expeditioner icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Revisorerna, som ansett det vara av intresse att erhålla kännedom örn
myndigheternas praxis beträffande slämpelbeläggning av utgående expedi -

— 104 —

tioner, hava från länsstyrelserna inklusive Överståthållarämbetet infordrat
vissa uppgifter i detta hänseende. Av dessa uppgifter framgår följande.

Tillstånd att driva yrkesmässig trafik med motorfordon meddela 21 länsstyrelser
i tillståndsbevis med 10 kronor i stämpel, 3 länsstyrelser i resolution
med rubrik med 6 kronor i stämpel och 1 länsstyrelse i »bevis, annat» med 3
kronor i stämpel.

Godkännande av motorfordon för yrkesmässig trafik meddelar 1 länsstyrelse
i tillståndsbevis med 10 kronor i stämpel, 20 länsstyrelser i resolution med
rubrik med 6 kronor i stämpel, 3 länsstyrelser i »bevis, annat» med 3 kronor
i stämpel och 1 länsstyrelse i resolution, tecknad å företedd handling, med
4 kronor i stämpel.

Tillstånd att idka handel med skjutvapen meddela 8 länsstyrelser i tillståndsbevis
med 10 kronor i stämpel, 16 länsstyrelser i resolution med rubrik
med 6 kronor i stämpel och 1 länsstyrelse i »bevis, annat» med 3 kronor i
stämpel.

Tillstånd att idka handel med explosiva varor meddela 5 länsstyrelser i
tillståndsbevis med 10 kronor i stämpel, 19 länsstyrelser i resolution med
rubrik med 6 kronor i stämpel och 1 länsstyrelse i protokollsutdrag med likaledes
6 kronor i stämpel.

Tillstånd att idka yrkesmässig handel med begagnade föremål meddela
15 länsstyrelser i tillståndsbevis med 10 kronor i stämpel och 10 länsstyrelser
i resolution med rubrik med 6 kronor i stämpel.

Tillstånd att utöva detaljhandel med rusdrycker, pilsnerdricka eller alkoholfria
och därmed jämförliga drycker meddela 3 länsstyrelser i tillståndsbevis
med 10 kronor i stämpel, 2 länsstyrelser i tillståndsbevis med 8 kronor
i stämpel, 19 länsstyrelser i resolution med rubrik med 6 kronor i stämpel
och 1 länsstyrelse i protokollsutdrag med 6 kronor i stämpel.

Tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka meddela 2 länsstyrelser i tillståndsbevis
med 8 kronor i stämpel, 1 länsstyrelse i tillståndsbevis med 10
kronor i stämpel, 21 länsstyrelser i resolution med rubrik med 6 kronor i
stämpel och 1 länsstyrelse i protokollsutdrag med likaledes 6 kronor i stämpel.

Tillstånd jämlikt 5 § förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker meddelar 1 länsstyrelse i tillståndsbevis
med 10 kronor i stämpel, 1 länsstyrelse i tillståndsbevis med 6 kronor i stämpel,
1 länsstyrelse i resolution med rubrik med 8 kronor i stämpel och 22
länsstyrelser i resolution med rubrik med 6 kronor i stämpel.

Tillstånd att driva hotell- och pensionatrörelse meddela 12 länsstyrelser i
tillståndsbevis med 10 kronor i stämpel, 12 länsstyrelser i resolution med
rubrik med 6 kronor i stämpel och 1 länsstyrelse i protokollsutdrag med likaledes
6 kronor i stämpel.

Tillstånd enligt 15 § jaktstadgan att under särskild jakttid fälla älg meddela
21 länsstyrelser i resolution med rubrik med 6 kronor i stämpel, 1 länsstyrelse
i resolution tecknad å företedd handling med 4 kronor i stämpel

105 —

och 1 länsstyrelse i »bevis, annat» med 3 kronor i stämpel. Två länsstyrelser
häva icke handlagt dylika ärenden.

Tillstånd till fiske meddela 21 länsstyrelser i resolution med rubrik med
6 kronor i stämpel, 1 länsstyrelse i »bevis, annat» med 3 kronor i stämpel, 1
länsstyrelse dels i fråga örn tillstånd till drag-, kast-, slant-, spinn- och angelfiske
i bevis med 3 kronor i stämpel och dels i övriga fall i resolution med
6 kronor i stämpel och 1 länsstyrelse i tillståndsbevis utan stämpel beträffande
fiske ovan odlingsgränsen. Hos 1 länsstyrelse hava dylika ärenden icke
förekommit.

Förlängning av tillstånd till fiske meddela 21 länsstyrelser i resolution
med rubrik med 6 kronor i stämpel, 1 länsstyrelse i »bevis, annat» med 3
kronor i stämpel, 1 länsstyrelse beträffande tillstånd till drag-, kast-, slant-,
spinn- och angelfiske i bevis å företedd handling med 2 kronor i stämpel.

Två länsstyrelser hava icke handlagt dylika ärenden.

Tillstånd till lotteri meddela 6 länsstyrelser i resolution med rubrik med
6 kronor i stämpel, 18 länsstyrelser i resolution, tecknad å företedd handling
med 4 kronor i stämpel och 1 länsstyrelse i »bevis, annat» med 3 kronor i
stämpel.

Förordnande såsom ordningsvakt meddelas på två håll i protokollsutdrag
med 6 kronor i stämpel. En länsstyrelse meddelar själva förordnandet utan
avgift men stämpelbelägger protokollsutdrag till sökanden med 6 kronor.

Övriga länsstyrelser hava uppgivit, att de icke debitera någon avgift.

I fråga om avslag å ansökningar om tillstånd m. m. av ovan angivna slag
förfara länsstyrelserna olika. Vanligast synes vara, att länsstyrelserna utfärda
resolution, tecknad å företedd handling, med 4 kronor i stämpel. En del
länsstyrelser utfärda emellertid i regel resolution med rubrik med 6 kronor
i stämpel, medan andra utfärda sådan resolution endast, då de önska behålla
handlingarna i ärendet. En länsstyrelse meddelar emellertid avslag å ansökan
om tillstånd att idka yrkesmässig handel med begagnade föremål i resolution
med rubrik med 10 kronor i stämpel. Ett par länsstyrelser meddela
avslag i vissa slag av ärenden i brev utan avgift och det förekommer, att sökandena
under hand beredas tillfälle att återtaga sina ansökningar, då avslag
kan förväntas.

Kungl. Maj:ts avslagsbeslut på besvär över tjänstetillsättningar meddelas
i form av ämbetsskrivelse utan stämpelavgift i samtliga departement utom
ett, som meddelar dylika beslut i resolution med rubrik med 40 kronor i
stämpel.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att praxis beträffande expediering Revisorernas
och stämpelbeläggning av länsstyrelsernas beslut företer stora ojämnheter, uttalande.
Revisorerna hava även iakttagit, att hos andra förvaltningsmyndigheter olika
praxis råder på hithörande område.

Enligt stämpelförordningen utgår stämpel med olika belopp för olika slag
av expeditioner t. ex. för bevis, resolution med rubrik och resolution, tecknad
å företedd handling. Ett beslut kan emellertid mången gång expedieras

— 106 —

Redogörelse
för krononppbörden

och restindrivningen.

lika väl i den ena som i den andra formen. Då föreskrifter i regel saknas
angående formen för förvaltningsmyndigheternas beslut, beror alltså stämpelavgiftens
storlek ofta på den fonn, vari myndigheterna avfatta besluten.
Enligt revisorernas mening är detta förhållande icke tillfredsställande.

De omständigheter, som framkommit vid revisorernas undersökning, giva
tydligt vid handen, att en viss kontroll över att utgående expeditioner stämpelbeläggas
i rätt ordning är önskvärd. Hur denna hör ske vilja revisorerna
icke taga närmare ställning till, men revisorerna förutsätta, att tillsyn i någon
form bör kunna utövas genom lämplig myndighet utan att större kostnader
åsamkas statsverket.

I samband med senaste löneregleringar för statens befattningshavare har
deras rätt till lösenavgifter bortfallit. I stället för lösenavgift utgår numera
stämpel, som tillfaller statsverket. Stämpel å utgående expeditioner beräknas
därför i regel enligt både lösenförordningen och stämpelförordningen, vilket
givetvis medför onödigt dubbelarbete. En sammanslagning av avgifterna enligt
dessa båda förordningar till en enda avgift skulle förenkla och underlätta
arbetet vid stämpelbeläggningen. I de fall, lösenavgift alltjämt utgår,
såsom till häradsskrivare och vid stadsdomstolar och vissa myndigheter i
städer, bör denna kunna regleras i särskild ordning.

Sedan stämpelförordningens tillkomst år 1914 har statens verksamhet på
olika områden väsentligt ökats. Stämpelförordningen har visserligen nästan
årligen ändrats, men en verklig anpassning av bestämmelserna efter statsförvaltningens
utveckling har knappast kommit till stånd. Snarare synes
stämpelförordningens rubriker över olika slag av expeditioner hava förlorat
i tydlighet och överskådlighet.

På grund av de nu gjorda iakttagelserna synes en allmän översyn av stämpelförordningen,
i vad den avser stämpelbeläggning av förvaltningsmyndigheternas
utgående expeditioner, böra komma till stånd. I avvaktan på denna
torde de nuvarande ojämnheterna på förevarande område kunna minskas
genom utfärdande av särskilda tillämpningsföreskrifter.

§ 22.

I sin till 1940 års riksdag avgivna berättelse, § 28, anförde revisorerna,
att det vore önskvärt för att bereda riksdagens revisorer tillfälle att överblicka
indrivningsarbetet beträffande kronoutskylder, att i riksräkenskapsverkets
instruktion infördes skyldighet för ämbetsverket att årligen till revisorerna
avgiva redogörelse över senaste budgetårs skatteindrivningsresultat. Sådan
skyldighet har numera enligt instruktionen för riksräkenskapsverket den
30 juni 1944 införts, och i överensstämmelse därmed hava riksdagens revisorer
erhållit redogörelser för dels resultatet av den ordinarie uppbörden i
rikets olika län i fråga örn 1941—43 års kronoutskylder ävensom värnskatt
för budgetåren 1941/42—1943/44, dels resultatet av restindrivningen inom de
olika landsfiskalsdistrikten och magistratsstäderna t. o. m. utgången av år
1943 i fråga örn 1941 och 1942 års kronoutskylder i de län, beträffande vil -

— 107 —

Tabell I. 1943 års kronoutskylder.

Län Antal ut- T. , , , , , ! färdade Lb. = landsbygd och i H h t fögderistäder i St. = magistratsstäder 1	Summa debiterade utskylder, kronor	Influtet under uppbördstermin eller vid uppbördsstämma
Debetsedlar	Belopp
Antal	O/ /o	Kronor	0/ /o
Stockholms stad . .			436 970	191 588 511	300 983	68-88	175676 418	91-69
		(Lb.	192 391	42 602 258	140 974	73-27	36 723645	86-20
btockholms ian...	—\st.	19 219	3 932 955	13 467	70-07	3 193 858	81-20
		/Lb.	53 783	7 867 761	44 005	81-82	7 171 474	91-15
Uppsala	» ...	■••ist.	30 783	9 447 660	22 284	72-39	8 476 504	89-72
		ILb.	76 966	12 656 080	64 306	83*55	11659 663	92-13
Södermanlands	» ...	•••/st.	43 085	12 555378	32158	74-64	11 278 757	89-83
		/Lb.	115875	16 590 163	97 429	84-08	15 283 989	92-13
Östergötlands	» ...	•••/st.	80 447	20 000 451	53 803	66-88	17 642 085	88-21
		/ Lb.	128 072	18 561 555	110 314	86-13	17 121181	92-24
Jönköpings	» ...	• •'' /St.	23 427	5 869 456	16 768	71-58	5 202 554	88-64
		ILb.	79653	8 824 202	68 431	85-91	8 087 700	91-65
Kronobergs	» ...	■••/st.	10 461	2 393 406	8 242	78-79	2 180 346	91-10
		/Lb.	112 928	13 645 699	93 392	82-70	12 476 900	91-43
Kalmar	» ...	• ‘'' /St.	29 913	6 874158	20625	68-95	5 898 393	85-81
		/Lb.	26 992	3 147 268	23 355	86-52	2 858 678	90-83
Gotlands	» . . .	••■/st.	8393	2 239 170	6 421	76-50	1 981610	88-50
		/ Lb.	55675	6 602 043	41651	74-81	5662 057	85-76
Blekinge	» ...	•••/st.	29297	6 908 597	20180	68-88	5 870 234	84-97
		/Lb.	137 064	18 490 816	114 674	83-67	16 932 140	91-57
Kristianstads	» ...	•••/st.	17 635	5 703 244	12 937	73-30	5 280078	92-58
		/Lb.	152 549	26 617 574	131665	86-3A	24 940 954	93-70
Malmöhus	» . . .	•••/st.	191155	56 353 855	129 460	67-73	51 314 779	91-06
		/Lb.	68 518	7 926 352	58 506	85-39	7 317 024	92-31
Hallands	» ...	■••/st.	26108	7 948 790	19 333	74-05	7 250 484	91-21
		/Lb.	123 528	16 843 716	93 917	76-03	14605 636	86-71
Göteborgs o. Bohus	» . . .	■■•/st.	210165	64 908 764	116 944	55-64	58 032 535	89-41
		/Lb.	157 901	20 874 598	130 073	82-38	18 877 056	90-43
Alvsborgs	» ...	•••/st.	55651	16 341 962	38178	68-60	14 491 710	88-68
		\|Lb.	128 554	16 732 418	110 351	85-84	15 371 209	91-86
Skaraborgs	» ...	•••/st.	20 384	4 865 514	15 684	76-94	4 407 250	90-58
		(Lb.	135 358	22 114 004	104625	77-30	19 896 723	89-97
Värmlands	» ...	• • • /St.	31 705	8 357 350	21 795	68-74	7 199 264	86-14
		/Lb.	106 034	20 112 190	85182	80-33	18 118 796	90-09
Orebro	» ...	•••/st.	45 592	11 252 499	33 588	73-67	9 887 281	87-87
		ILb.	67 114	12 029 134	54 738	81-56	10 982 359	91-30
Västmanlands	» ...	• ’'' /st.	35 513	13 060 698	25 445	71-65	11 857 742	90-79
		/Lb.	152 128	25 634 129	125 234	82-32	23 314 524	90-05
\| Kopparbergs	» . . .	•••/st.	9644	8 152 105	7 209	74-75	7 913 179	97-07
		\|Lb.	131 785	21 472 793	97 058	73*65	18 832 085	87-70
S Gävleborgs	» . . .	• •'' /St.	10 798	1 940 737	7125	65-98	1 620 244	83-49
		\| Lb.	139 705	19 056 010	93 092	66-63	15 411597	80-88
Västernorrlands	»	•••/st.	21516	7 098 525	14 442	67-12	6 239 115	87-89
		/ Lb.	81 539	8 711 930	60 518	74-2-2	7 223 295	82-91
Jämtlands	»	•••/st.	11 892	3 671901	8 517	71-62	3 188 909	86-85
		/I.b.	113 192	13 858 576	89 340	78-93	12 227 114	88-23
Västerbottens		•••/st.	15 491	4 759 912	11 940	77-08	4 290 789	90-14
		/Lb.	108 384	17 523 339	67 435	62-22	14 223 888	81-17
Norrbottens		• ’'' /St.	9 765	3 223 326	6 761	69-24	2 819 226	87-40

108 —

Tabell II. 1943/44 års värnskatt.

Län Lb. = landsbygd och fögderistäder St. = magistrats-städer	Antal ut-färdade debet-sedlar	Summa debiterade utskylder, kronor	Influtet under uppbördstermin eller vid uppbördsstämma Debetsedlar ! Belopp
Antal	0/ /o	Kronor	%
1 Stockholms stad .			389 011	130 585 504	278 718	71-65	119 437 905	91-46
Stockholms	län...	JLb.	134023	21 441 877	96 221	71-80	18 519 854	86-37
”■1st.	14 315	1 947 249	9 922	69-31	1 556 204	79-92
\| Uppsala		fLb.	36 581	3 307 018	29 065	79-45	2 974 958	89-96
	■ ’'' \St.	25 777	4 986 843	19 435	75-40	4 553 982	91-32
Södermanlands		fLb.	54 264	5 421 046	44 675	82-33	4 939 213	91-11
	•••{st.	35 522	6 239634	27 727	78-06	5683 722	91-09
Östergötlands		fLb.	78 528	6 986 376	64 364	81-96	6 376 008	91-26
	1st.	68 151	11795 098	47 330	69-45	10 456 675	88-65
; Jönköpings		(Lb.	89 689	7 993 958	76 077	84-82	7 331 584	91-72
	■■•{st.	21334	2 839 398	16 330	76-54	2 572 742	90-61
! Kronobergs		/Lb.	51 952	3 239 533	43104	82-97	2 910 469	89-84
	•■•{st.	7 955	1 080 754	6 367	80-04	994 403	92-01
j Kalmar		(Lb.	68 775	5 278 394	55176	80-23	4 772 919	90-42
	• • *\st.	23 311	3 230 195	16 440	70-52	2 829 718	87-60
Gotlands		/Lb.	17 116	1 031 129	14 233	83-16	915 857	88-82
	•••{st.	6 334	995 427	4 810	75-94	889 678	89-38
i Blekinge		JLb.	35 532	2 542 908	25 533	71-86	2 138 546	84-10
	•••{st.	23 363	3 105 816	16 305	69-79	2 692 383	86-69
Kristianstads		(Lb.	92 020	7 830 311	75 270	81-80	7165 034	91-50
	••ist.	14 514	2 903 4%	11 217	77-29	2 734 553	94-18
Malmöhus		/ Lb.	106 996	12 061 231	91 310	85-34	11248 053	93-26
	•••{st.	165 508	35 536 643	117 533	71-01	32 531 810	91-55
Hallands		/ Lb.	46 054	3 359 537	38 677	83-98	3 087 078	91-89
	•••{st.	21674	3 969369	16 786	77-45	3 683 304	92-79
Göteborgs o. Bohus		fLb.	75 095	7 966 095	54 210	72-19	6 913 392	86-79
	''"\st.	157 816	42 817 641	91 499	57-98	38 233 564	89-29
Älvsborgs		(Lb.	106 775	9 161 034	84 812	79-43	8186 661	89-36
	"''{st.	46 212	8146 433	32 416	70-15	7 354 712	90-28
j Skaraborgs		/ Lb.	87 202	6 958 822	73 459	84-24	6 355 475	91-33
	•••{st.	16 118	2 385 000	12 612	78-25	2 191071	91-87
Värmlands		/Lb.	87 688	9 044 802	66 177	75-47	8162 275	90-24
	''"{st.	24 782	3 755 572	17 221	69-49	3 310 553	88-15
örebro		(Lb.	72 707	8 961163	57 530	79-1.3	8 035 817	89-67
	• • ■ {st.	35 634	5 718 420	25 575	71-77	5 089 246	89-00
Västmanlands		JLb.	49 840	5 377 638	40 374	81-01	4 852 112	90-23
	•''•{st.	30 049	6 789 829	22 584	75-16	6 243 072	91-95
1 Kopparbergs		/ Lb.	101 860	10 699161	82 693	81-18	9 696 658	90-63
	"‘{st.	7 5%	4 485 044	5 793	76-26	4 382 208	97-71
Gävleborgs		(Lb.	84 744	8 504 669	60 644	71-56	7 521603	88-44
	••■{st.	6 721	796 214	4 261	63-40	677 288	85-06
Västernorrlands		(Lb.	89 998	7 126 841	56 542	62-83	5 788 898	81-23
	•''•{st.	15 930	3 381674	10 664	66-94	3 028 972	89-57
Jämtlands		(Lb.	46 427	3 074 826	30 483	65-66	2 417 180	78-61
	"''{st.	8 860	1 749 939	6188	69-84	1 564 569	89-41
Västerbottens		(Lb.	68365	4 597 356	51 073	74-71	3 929303	85-47
	•••{st.	11980	2 000670	9 463	78-99	1 819 850	90-96
Norrbottens		JLb.	696%	5 601 682	43 027	61-74	4 463 219	79-68
	••{st.	7 323	1 270 201	5 217	71-24	1113 933	87-70

— 109 —

Tabell lil a.

	Antal utfärdade debet- sedlar	Summa debiterade utskylder kronor	Influtet under uppbördstermin eller vid uppbördsstämma
	Debetsedlar	Belopp
	Antal	%	Kronor	%
19 il års kronoutskylder:
Landsbygd............ Städer ................	2 595079 1 405 321	312 333 433 403 512 554	1 995 924 915 395	76-91 65-14	277 172 955 368 599 052	88-74 91-35
Hela riket	4 000400	715845987	2 911319	72-78	645 772007	90-21
1912 års kronoutskylder:
Landsbygd............ Städer ................	2 625 240 1426 559	346 847 511 427 602 377	2 064 910 959 573	78-66 67-26	310 875 289 389086 088	89- 63 90- 99
Hela riket	4051799	774449 888	3 024483	74-65	699961377	90-38
1943 års kronoutskylder:
Landsbygd............ Städer ................	2 645688 1 425 009	398 494 608 479 448 924	2100 265 964 289	79-38 67-67	355 319687 433 193 344	89- 16 90- 35
Hela riket	4 070697	877 943 532	3 064554	75-28	788 513 031	89-82

		Tabell III b	•
	Antal utfärdade debet- sedlar	Summa debitetade utskylder kronor	Influtet under uppbördstermin eller vid uppbördsstämma
	Debetsedlar	Belopp
	Antal	O/ /o	Kronor	%
1941/42 års värnskatt:
Landsbygd............ Städer ................	1 448 730 1 070 926	91010 343 196 562 289	1150 193 731 538	79-39 68-31	82 366 297 180 847 390	90-50 92-01
Hela riket	2 519 656	287 572632	1881 731	74-68	263 213 687	91-53
1912143 års värnskatt:
Landsbygd ............ Städer ................	1645 022 1150 185	134 745 165 255 014167	1 261 353 804 229	76-68 69-92	120 621101 234067 863	89-52 91-79
Hela riket	2 795 207	389 759 332	2 065 582	73-90	354688964	91-00
1943/44 års värnskatt:
Landsbygd............ Städer ................	1 751 927 1 185 790	167 567 407 292 512 063	1 354 729 832 413	77-33 70-20	148 702 166 265626 117	88-74 90-81
Hela riket	2 937 717	460 079 470	2187 142	74-45	414 328 283	90-06

— Ilo —

Tabell IV. Skaraborgs län.

Debiterat J Influtet i % av debiterat

Utmätningsmans- distrikt	Debet- sedlar	Belopp	Belopp per debet- i sedel i me-deltal	Debetsedlar		Belopp
Vid uppb.- termin	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943	Vid uppb.- termin	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943
Tidans landsfiskalsdt.	8 683	759 776	88	83-1	93-1	96-1	92-1	96-7	98-2
Karlsborgs	»	7 516	847 180	113	79-3	92-7	95-0	86-2	94-6	96-7
Hassleröre	»	7 223	600 063	83	82-7	94-6	96-8	89-9	96-8	98-4
Hova	»	7 414	671 530	91	83-1	95-3	96-9	92-0	97-3	98-6
Gudhems	»	8 727	836 866	96	84-3	95-6	97-9	92-5	97-4	98-9
Hjo	»	6 029	442 940	73	80-2	93-6	95-7	87-4	95-o	97-2
Vartofta	»	4 304	358 539	83	90-4	97-3	98-7	94-6	98-8	99-5
Tidaholms	»	8 891	935 074	105	78-4	90-7	94-5	88-9	95-2	97-4
Slättängs	»	6 520	512 592	79	87-2	97-0	98-4	94-4	98-3	99-1
Skara	»	3 466	441653	127	84-3	96-7	97-6	94-5	99-0	99-5
Skånings	»	5647	507 810	90	85-3	96-2	97-4	94-3	98-5	99-1
Vilske	»	4 956	334 614	68	89-0	96-4	98-1	94-7	98-4	99-3
Grästorps	»	5 790	520324	90	85-4	96-4	97-4	91-8	97-7	98-7
Vara	»	7 437	703 256	95	88-4	97-3	97-9	94-2	98-2	98-6
Vedums	»	6198	544 648	88	88-4	96-4	98-1	93-8	97-4	98-5
Läckö	»>	5 598	700 704	125	84-3	96-6	98-1	95-4	98-8	99-3
Kinnefjärdings	»	5 538	449 231	81	86-4	96-0	97-8	94-2	98-2	99-2
Kinne	»	6 250	775 493	124	85-7	96-2	98-2	94-5	98-1	99-2
Skövde stad . •. .		8125	1 731 959	213	71-7	90-2	94-2	89-4	96-3	98-4
Skara » ...		4 732	750183	159	73-8	85-9	92-4	90-1	94-8	97-6
Mariestads stad		3 930	1 081 147	275 :	77-0	84-9	91-2	94-8	96-6	98-0
Lidköpings »		7 419	1 598 989	216	73-4	86-5	91-0	91-1	96-2	97-9
Hjo »		1878	297 466	158	78-3	87-0	90-8	92-1	94-8	97-2
Falköpings »		5 258	1 097 066	209	70-9	86-0	91-4	90-8	96-4	98-0

ka av ämbetsverket infordrade uppgifter hittills blivit bearbetade. Från och
med innevarande budgetår inkomma från landsfiskaler och magistrater rapporter
till ämbetsverket månad för månad över restindrivningen. Förutsättningar
finnas sålunda nu för fortlöpande översikter över restindrivningen
inom rikets olika delar, varigenom möjlighet beredes att kontinuerligt följa
restindrivningens förlopp.

Som inledningsvis berörts påtalade 1940 års revisorer, att tillräckligt snabba
och effektiva åtgärder ofta icke vidtoges för indrivning av restförda kronoutskylder.
En av de verksammaste åtgärderna för ernående av en bättre
ordning vore enligt revisorernas mening att förstärka den centrala skattekontroll,
vilken utövas av riksräkenskapsverket, och göra densamma mera
systematiskt ordnad. Revisorerna anse sig kunna konstatera, att den inom
verket numera organiserade uppbördsstatistiken, som ligger till grund för de
till revisorerna överlämnade sammandragen måste anses hava givit ämbetsverket
helt andra möjligheter än tidigare att få ett grepp om skatteuppbördens
och särskilt restindrivningens bedrivande i rikets skilda delar. Att dessa

— lil —

1841 års kronoutskylder.

1 Restfört	Indrivningsresultat
Debet- sedlar	Belopp	Belopp per debet-sedel i me-deltal	Debetsedlar	Belopp
Guldna i % av restförda	Avk. o.avskrivn. i % av restförda	Influtet i % av restfört	Avk. o. avskrivn. i % av restfört
t. o. m. år 1942	i t. o. m. år 1943	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943
1470	60 354	41	59	77	7	11	57	77	4	8
1559	116 570	75	64	76	11	16	60	76	8	13
1249	60 711	49	69	81	12	15	69	85	9	11
1254	53 430	43	72	81	14	16	66	82	9	12
1380	62 726	45 :	71	85	9	12	65	85	6	9
1211	55 888	46	68	78	15	18	61	78	11	14
416	19 508	47	72	86	9	10	77	91	5	6
1926	103 518	54	57	74	12	20	57	76	9	16
833	28791	35	77	88	2	6	70	83	6	11
542	24144	45	79	85	12	15	81	88	10	11
830	28 938	35	74	82	13	15	73	84	10	12
544	17 638	32	68	82	5	8	70	86	3	4
845	42 712	51	75	82	12	15	71	83	8	12
868	40 795	47	75	80	15	17	69	74	18	20
767	33 983	44	64	78	13	16	58	76	8	11
879	32 375	37	78	87	7	10	74	86	7	10
756	26 065	34 1	70	84	8	11	68	86	4	7
907	42 877	47 i	75	87	4	9	66	86	5	8
2 283	184 295	81 j	66	80	11	15	65	85	6	9
1228	74 528	61	46	71	18	25	47	75	10	16
905	56 574	63 1	34	61	13	21	36	62	11	18
2 046	142 374	70	51	67	17	25	58	76	9	14
407	23 372	57	40	57	16	22	33	62	11	14
1529	100 693	66	52	70	12	17	61	78	7	11

möjligheter till ökad kontroll också bliva effektivt utnyttjade är uppenbarligen
ett allmänt intresse av största vikt.

Revisorerna vilja här meddela vissa utdrag av de överlämnade tablåerna.

Tabell I omfattar resultatet av den ordinarie uppbörden av 1943 års kronoutskylder
med fördelning å landsbygd och magistratsstäder inom varje län.

Tabell II innehåller motsvarande uppgifter beträffande 1943/44 års värnskatt.

Tabell III a) och b) innefattar sammandrag för landsbygd, städer och hela
riket för åren 1941—43.

Tabellerna IV och V belysa restindrivningen beträffande uppbörden av
1941 års kronoutskylder. Revisorerna hava härvid valt att medtaga uppgifter
för ett län, Skaraborgs, som visar ett resultat, som är ett av de bättre,
och för ett län, Västernorrlands, där resultatet är mindre tillfredsställande.

Tabell VI omfattar sammandrag av restindrivningen i de län, som redovisats.

— 112 —

Tabell V. Västernorrlands län.

Utmätningsmans- distrikt	Debiterat		Influtet i %	av debiterat
Debet- sedlar	Belopp	Belopp per debet-sedel i me-deltal	Debetsedlar	Belopp
Vid uppb.- termin	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943	Vid uppb.- termin	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943
Borgsjö landsf iskalsdt.	6 344	701 559	\| lil	60-1	82-3	88-0	80-6	930	96-9
Torps	»	6 165	684 862	lil	60-2	80-1	87-6	78-0	90-0	95-1
Stöde	»	3147	227 964	72	49-9	77-2	84-5	72-2	85-7	91-0
Tuna	»	7 976	567 581	71	57-2	74-8	79-7	71-2	84-0	89-9
Njurunda	»	6 602	761 211	115	54-8	77-0	81-9	69-7	84-6	89-9
Sköns	»	7 885	844 590	107	44-3	64-0	72-8	58-6	73-7	83-2
Timrå	»	4 596	848 033	185	48-5	63-1	74-0	77-3	83-9	89-9
Alnö	»	3 292	234610	71	42-4	65-3	77-7	57-9	71-3	82-7
Ljustorps	»	4 231	269 285	64	59-0	83-3	89-0	71-8	87-2	92-6
Indals	»	4 003	271 010	68	67-2	85-6	90-5	85-6	93-9	96-6
Säbrå	»	6 843	978 467	143	59-7	79-9	89-1	86-9	92-5	964
Gudmundrå	J>	7 704	1 438 744	187	49-9	70-3	78-0	81-2	90-5	94-5
Bj årträ	»	4 938	464 426	94	65-3	78-4	86-5	81-1	88-4	93-4
Nordingrå	»	4 045	297 166	73	85-4	95-1	97-8	90-8	95-8	98-4
Boteå	1»	2 347	164 518	70	68*4	87-3	92-0	84-9	94-5	97-0
Nylands	»	5177	661 561	128	59-8	84-0	89-6	84-6	93-7	96-7
Sollefteå	»	\| 8674	1328 521	153	67-8	80-5	86-6	85-1	92-0	95-4
Ramsele	»	5 231	348 341	67	64-1	82-5	87-0	83-6	92-4	95-7
Ådalsliden	»	\| 5 224	363 590	70	62-8	83-3	90-8	81-7	91-8	96-6
Hotings	»	4 748	393 304	83	55-7	79-7	87-0	80-3	91-3	95-7
Nätra	»	5694	503 436	88	81-0	89-8	93-9	90-4	95-0	96-9
Anundsjö	»	4 940	358478	73	84-6	96-4	98-7	91-9	97-8	99-3
Björna	»	4157	358 918	86	71-3	96-1	97-5	89-8	98-0	99-0
Själevad	»	6 835	1 756 199	257	78-0	90-1	94-7	93-7	97-1	98-4
Arnäs	»	5 275	461 875	88	80-6	91-9	94-9	88-6	94-6	96-7
Örnsköldsviks stad.....	3 520	927 328	263	72-9	84-7	89-G	91-3	95-8	97-7
Härnösands	» .....	8 508	1 526 520	179	65-4	77-4	83-4	86-3	91-7	94-9
Sundsvalls	» .....	12 210	3 711 297	304	61-6	77-7	85-6	88-s	94-1	97-1

De överlämnade sammanställningarna giva vid handen, att antalet i rätt
tid guldna debetsedlar är väsentligt lägre i magistratsstäderna än å landsbygden.
Beträffande restindrivningen framgår, att indrivningsresultatet såväl
i avseende på indrivna debetsedlar som indrivna belopp är betydligt
sämre i magistratsstäderna än på landsbygden. Detta förhållande ger revisorerna
anledning fästa uppmärksamheten vid att innevarande års riksdag i
anledning av vad 1943 års revisorer under § 24 i sin berättelse anfört angående
kronouppbörden i magistratsstäderna i skrivelse till Kungl. Majit anhållit,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan örn kronouppbörden
i magistratsstäderna. De nu av revisorerna gjorda iakttagelserna bestyrka
behovet av en sådan utredning.

Vad särskilt beträffar tablåerna över restindrivningens fortskridande och
resultat utvisa dessa kraftiga variationer olika landsfiskalsdistrikt och
magistratsstäder emellan. Även örn detta förhållande sammanhänger med

— 113 —

1941 års kronoutskylder.

Restfört	Indrivningsresultat
		Belopp	Debetsedlar	Belopp
		per	Guldna i %	Avk. o.avskrivn-	Influtet i %	Avk. o. avskrivn-
Debet- sedlar	Belopp	debet- sedel	av resttörda	i % av resttörda	av restfört	i % av restfört
		i me-	t. o. m.	t. o. m.	t. o. m.	t. o. m.	t. o. m.	t. o. m.	t. o. m.	t. o. m.
		deltal	år 1942	år 1943	år 1942	år 1943	år 1942	år 1943	år 1942	år 1943
2 406	136 254	57	59	74	8	24	64	84	4	13
2 442	150697	62	51	69	12	19	54	77	5	9
1564	63 514	41	55	70	22	26	48	68	17	23
3373	163 563	48	41	51	39	46	44	64	20	28
2 936	231192	79	50	61	17	22	49	67	4	7
4 316	349 340	81	36	52	20	29	37	59	10	17
2 304	192 406	84	29	50	26	28	29	55	5	8
1872	98826	53	40	62	4	9	32	59	2	5
1751	76 012	43	58	72	11	21	55	74	5	13
1307	39 094	30	56	71	14	25	58	76	10	18
2 740	128136	47	50	73	9	14	43	73	5	8
3 772	271 086	72	42	57	19	34	50	70	7	17
1716	87 711	51	38	61	5	10	38	64	3	6
582	27 487	47	67	86	1	7	54	81	1	6
739	24 797	34	60	75	15	19	64	80	10	13
2 082	102 258	49	60	74	15	21	59	78	10	14
2 717	198 540	73	40	60	12	18	45	68	5	9 i
1895	57 296	30	51	63	25	37	54	74	14	25
1954	66 768	34	55	75	11	20	55	82	6	11 1
2114	77 416	37	54	71	19	26	56	78	8	17
1075	48 372	45	47	68	8	22	47	68	5	16 !
759	29117	38	77	92	5	8	73	91	6	8
930	36 687	39	84	91	5	7	81	90	4	6
1514	lil 397	74	55	75	7	17	55	75	5	10
1032	52 657	51	58	73	11	17	53	70	6	13
949	80 572	85	43	61	20	24	50	72	11	16
2 751	208 488	76	37	55	23	34	39	62	10	21
4690	414 606	88	41	62	22	31	47	74	10	17

den skiftande sociala och ekonomiska strukturen, synes det revisorerna
uppenbart, att även restindrivningens mer eller mindre effektiva handhavande
i viss mån återspeglas i de varierande siffrorna.

De senare årens skatteuppbörd och restindrivning hava av naturliga skäl
visat ett tämligen gott resultat. Den ordinarie uppbörden av 1943 års kronoutskylder
utvisar emellertid i avseende på beloppen en nedåtgående tendens.
Det restförda beloppet i fråga örn 1943 års kronoutskylder och 1943/44 års
värnskatt uppgick i Tunt tal till 135 miljoner kronor.

Revisorerna vilja, särskilt med hänsyn till den tendens, som sålunda kommit
till synes, understryka den statsfinansiella betydelsen av att restindrivningen
fortlöpande göres till föremål för noggrann övervakning.

(Se även tabell VI å nästa sida.)

8—449024. Rev. berättelse arn), statsverket dr 1944. 1.

— 114 —

Annonsering
för statsverkets
räkning.

Tabell VI. Sammandrag av totala uppbördsresultatet och restindriv -

	Debiterat		Influtet i %	av debiterat
Utmätningsmans- distrikt			Belopp	Debetsedlar		Belopp
Debet- sedlar	Belopp	per debet-sedel i me-deltal	Vid uppb.- ter- min	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943	Vid uppb.- ter- min	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943
Södermanlands län. Landsbygd inkl.
fögderistad ....	77 865	10 388602	129	81-1	91-2	94-4	91-4	95-8	97-7
Magistratsstäder .	39 912	9120 296	229	73-3	83-8	89-2	90-5	94-2	96-5
Hela länet	117 777	19 508898	165	78-5	88-7	92 7	91-0	95l	97-2
Kalmar län. Landsbygd inkl.
fögderistäder ..	113 848	9 927 323	87	80-ä	91-9	95-6	90-6	95-6	97-9
Magistratsstäder .	29 419	5 375 041	183	64-3	77-4	85-0	85-8	91-5	95-4
Hela länet	143 267	15 302 364	107	77-1	88-9	93 4	88-9	94 2	970
Gotlands län.
Landsbygd......	26 589	2 248 478	85	86-4	95-6	97-7	89-0	96-0	97-8
Magistratsstad ...	8 241	1 903 590	231	73-2	85-9	90-7	91-2	95-7	97-4
Hela länet	34830	4152068	120	83-3	93 3	96-0	904	95-9	97-6
Skaraborgs län. Landsbygd inkl.							91-8	97-1	98-5
fögderistäder . .	124 312	12 674 252	102	83-6	94-9	96-9
Magistratsstäder .	23 217	4 824 851	208	73-6	86-0	91-4	91-8	96-0	97-8
Hela länet	147 529	17 499103	119	82-0	93 5	960	91 8	96 8	98-3
Västernorrl. län. Landsbygd inkl.							82-1		94-6
fögderistäder . .	139 593 [ 16 215 577	86	63-2	80-9	87-0	90-7
Magistratsstäder .	20 718 5 237 817	253	63l	77-6	84-7	88-1	93-4	96-4
Hela länet	160 311	21 453 394	134	63-2	80-5	86-7	S3-6	91-3	95o

§ 23.

För förmedling av annonser till tidningarna hava inrättats särskilda annonsbyråer,
vilka icke endast i eget namn anskaffa och placera annonsorder,
utan även gentemot tidningarna hava betalningsansvar för annonserna. De
byråer, som erhållit Svenska tidningsutgivare!öreningens auktorisation till annonsförmedling
och som benämnas Svenska auktoriserade annonsbyråer äro
lagligen inregistrerade aktiebolag. Deras handlingsfrihet är emellertid i så
måtto beskuren att de enligt de bestämmelser för annonsväsendet i Sverige,
som fastställts genom överenskommelse mellan ifrågavarande byråer och
nyssnämnda tidningsutgivareförening, sinsemellan icke få träffa avtal, som
kan hindra eller inskränka konkurrensen dem emellan. De kunna dock träffa

115 —

ningen t. o. m. år 1943 av 1941 års kronoutskylder i redovisade Ilin.

Restfört	Indrivningsresultat
Debet- sedlar	Belopp	Belopp per debet-sedel i me-deltal	Debetsedlar	Belopp
Guldna i % av restlörda	Avk.o.avskrivn. i % av restförda	Influtet i % av restfört	Avk.o.avskrivn. i % av restfört
t. o. nu år 1942	t. o. m. år 1943	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943	t. o. m. år 1942	t. o. m. år 1943
14 750	896 508	61	54	70	16	21	52	74	11	14
10 808	859 791	80	39	59	13	22	39	63	8	13
25 558	1 756 299	69	47	65	15	21	46	69	9	14
22 422	929 810	41	58	77	12	17	53	78	7	11
10 504	765 622	73	37	58	13	24	41	68	6	12
32926	1695 432	52	51	71	13	19	48	73	7	11
3 681	233 478	63	67	81	8	11	61	79	6	9
2 202	167 379	76	48	65	12	16	51	71	8	9
5 883	400857	68	60	76	10	13	57	75	7	9
20 519	1 035 318	50	69	81	10	14	65	82	8	11
6115	397 541	65	47	68	15	22	52	74	9	14
26 634	1432 859	54	64	78	ii	16	61	80	8	12
50 841	2 901 195	57	49	65	16	24	48	70	7	13
7 441	623 094	84	40	60	22	33	44	70	10	18
58 282	3 524 289	60	48	65	17	25	47	70	8	14

avtal i andra avseenden, men dylika avtal skola för att vinna giltighet godkännas
av tidningsutgivareföreningen.

Enligt förenämnda bestämmelser för annonsväsendet i Sverige äger annonsör
åtnjuta rabatt enligt vissa i publikationen Svensk annonstaxa sammanställda
beräkningsgrunder. Annonsörsrabatt utgår i enlighet härmed med 5
procent, då sammanlagda bruttokostnaden för annonsering i viss tidning under
ett år uppgått till visst minimibelopp, vanligtvis 100 kronor, för alt därefter
vid stigande kostnader ökas progressivt i vissa fall ända upp till fyrtiofem
procent, då kostnaderna stigit till eller överskridit ett visst avsevärt större
maximibelopp. Företag inom samma bransch få tillgodoräkna sig rabatt å
sina sammanlagda annonseringskostnader, såvida det ena är ägare av det
andra eller de båda ägas av annat företag eller person inom branschen och de

— 116 —

alla utgöra integrerande delar av en produktions- eller handelsverksamhet.
Därest annonsör önskar sammanräkna sina annonskostnader för att uppnå
ökad rabatt, bör denna önskan före avsluts ingående meddelas vederbörande
tidning, som själv avgör, huruvida sammanräkning må ske. Vid beräkning av
rabatt eller sammanräkning av de särskilda avgiftsbelopp, å vilka rabatt må
åtnjutas, skall totalbeloppet av på annonsören utställda fakturor vara utslagsgivande
för rabattberäkningen. Räkning får icke utställas på annan än
den verklige annonsören.

De auktoriserade annonsbyråerna äro enligt gällande avtal med tidningsutgivareföreningen
skyldiga att tillämpa de annonspriser och rabatter, som bestämts
av tidningarna och som desamma själva tillämpa.

I skrivelse till chefen för folkliushållningsdepartementet den 9 november
1939 framhöll auktoriserade annonsbyråers förening, till vilken samtliga av
i Svenska tidningsutgivareföreningen auktoriserade annonsbyråer äro anslutna,
att ifrågavarande annonsbyråer kunde vara folkhushållningsdepartementet
till nytta vid utformning och distribution av de meddelanden och den
propaganda i annonsens form, som från departementets och under departementet
sorterande organs sida kunde komma i fråga beträffande folkförsörjningen.

På därom uttalad önskan framlade auktoriserade annonsbyråers förening i
skrivelse till folkhushållningsdepartementet den 5 december 1939 förslag till
de grunder, efter vilka ett samarbete kunde komma till stånd mellan departementet
och till departementet hörande myndigheter å ena samt de auktoriserade
annonsbyråerna å andra sidan i avseende å annonsering i tidningar
och tidskrifter eller andra former av reklam, såsom affischer, broschyrer etc.
Enligt förslaget skulle annonsbyråerna, som för sitt arbete med annonsering
åtnjuta ersättning från respektive annonsorgan i form av s. k. förmedlingsprovision,
åtaga sig att utan kostnad för statsverket dels stilisera annonstexten,
dels beordra erforderligt annonsutrymme, dels kontrollera annonsernas
införande och dels slutligen i övrigt tillvarataga departementets jämte dess
underlydande organs intressen gentemot tidningarna och tillföra vederbörande
myndigheter alla förmåner, som de av tidningarna fastställda prisbestämmelserna
medgåve.

För att departementet och departementet underställda organ skulle bliva
berättigade att åtnjuta rabatt å de sammanlagda kostnaderna för myndigheternas
annonsering i respektive tidningar borde enligt överenskommelse mellan
annonsbyråerna och tidningsutgivareföreningen annonseringen för de
myndigheter, som här är i fråga, ske under en gemensam rubrik »Folkhushållningen»,
omgivet av en tunn ram. De för annonsering debiterade ersättningarna
skulle sammanföras å en för annonsbyråerna gemensam faktura,
ställd på den beställande myndigheten. Folkhushållningsdepartementet skulle
månadsvis erhålla ett sammandrag utvisande bruttokostnaderna för den annonsering,
som skett för de särskilda myndigheternas räkning.

Rabattavräkning borde enligt förslaget lämpligen ske per kalenderår på
grundval av de tariffer och bestämmelser i övrigt, som fastställts av respek -

— 117 —

tive tidningar. A den annonsering, som ägt runi under första halvåret, skulle
dock avräkning ske den 30 juni varje år. De rabattbelopp, som statsverket
sagda dag befunnes vara berättigat till, avsåges skola gottgöras å de fakturor,
för vilka likvid erlades under tiden den 30 juni—31 december. Slutlig reglering
av rabattgottgörelsen vore avsedd att ske per den 31 december. «

Vad ersättningsvillkoren i övrigt beträffar må nämnas, att vid likvid samtidigt
med annonsorder skulle vederbörande erhålla 2 till 5 procent rabatt
alltefter respektive tidningars bestämmelser i förevarande hänseende. Då betalning
verkställdes inom trettio dagar lämnades 2 procent kassarabatt.

I skrivelse den 13 december 1939 till samtliga under folkhushållningsdepartementet
sorterande myndigheter har departementet hemställt, att annonsering
för statsverkets räkning måtte, i vad på dem eller underlydande statligt
organ ankomme, ordnas i enlighet med det förslag, för vilket ovan redogjorts.

Enligt vad revisorerna inhämtat har det mellan folkhushållningsdeparte- Revisorernas
mentet och departementet underställda organ å ena samt de auktoriserade uttalandeannonsbyråerna
å andra sidan etablerade samarbetet medfört icke blott praktiska
fördelar för därav berörda myndigheter utan även — genom att rabatt
utgått å de sammanlagda annonsavgifter, som inbetalats till varje särskild tidning
— icke obetydliga besparingar för statsverket. Såvitt revisorerna kunnat
finna pläga de statliga myndigheterna som regel icke utverka annonsörsrabatt
av vederbörande tidning, d. v. s. medgivande att för uppnående av förmånligare
rabattgottgörelse få sammanräkna likviderna för annonsering, varför
de komma i åtnjutande av endast sedvanlig kassarabatt. Då annonskostnaderna
hos vissa statsinstitutioner, exempelvis försvarets olika myndigheter
och länsstyrelserna, uppgå till betydande belopp, är det otvivelaktigt, att väsentliga
besparingar skulle uppkomma, därest varje myndighet erhölle annonsörsrabatt
å vad myndigheten sammanlagt utbetalat i ersättning för annonsering
under kalenderåret. Enligt revisorernas mening skulle emellertid
ännu mera vinnas, därest genom förhandling med tidningsutgivareföreningen
och de auktoriserade annonsbyråerna kunde uppnås, att den mellan folkhushållningsdepartementet
och annonsbyråerna träffade överenskommelsens tilllämpningsområde
finge utökas till att omfatta samtliga statliga myndigheter.

En viss besparing i annonskostnaderna skulle även vinnas därigenom, att vederbörande
myndigheter skulle kunna erhålla sakkunnigt råd i fråga om
planläggning av annonseringen, annonsernas uppställning och utformning
m. m. i syfte att såvitt möjligt åstadkomma enhetlighet på detta område till
förmånligaste pris.

Revisorerna, som anse det vara förtjänt att tagas under övervägande, huruvida
icke förhandlingar böra upptagas med Svenska tidningsutgivareföreningen
och de auktoriserade annonsbyråerna i syfte att tillförsäkra statsverket rabatlgottgörelse
vid all annonsering, hava velat fästa uppmärksamheten på
ifrågavarande spörsmål.

— 118 —

Indrivning
av vissa
kronans
fordringar.

§ 24.

Militära myndigheter, särskilt vissa marinen tillhörande myndigheter,
bruka hos vederbörande utmätningsmän anhålla om åtgärder för indrivning
av fordringar hos personer, vilka, vanligen under värnplikts- eller beredskapstjänstgöring,
ådragit sig ersättningsskyldighet till kronan. De fordringar,
varom här är fråga, äro i många fall icke utmätningsbara, enär de
icke blivit prövade av domstol. I sådana fall har utmätningsmannen alltså
fått tjänstgöra allenast såsom inkasserare för kronans räkning. Sedan numera
förordningen den 9 juni 1944 (nr 292) angående behörighet för militär
befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet trätt i kraft, föreligga emellertid
förutsättningar för verkställighet jämväl i vissa andra fall, än då
ersättningsanspråket blivit fastställt av domstol. Ofta hava fordringarna gällt
mycket obetydliga belopp på en eller annan krona, medan däremot efterspaningen
av vederbörande gäldenär varit både tidsödande och dyrbar för
det allmänna. Revisorerna vilja som exempel härpå redogöra för ett sådant
ärende.

De 24 november 1944 inkom till poliskamreraren i Stockholm från advokatfiskalsexpeditionen
i Sydkustens marindistrikt en så lydande begäran:

»Härmed får jag anhålla örn handräckning för utfående av i bifogad uppbördshandling
upptagen Kungl. Majit och Kronans fordran, utgörande, enligt
omstående förteckning — kronor 73 öre.

Därest gäldenär anträffas, men saknar tillgångar till skuldens gäldande,
torde vederbörande i och för avbrytande av preskription bliva erinrad örn
ifrågavarande skuld och laga bevis därom påtecknas respektive uppbördshandling.
»

Skrivelsen åtföljdes av en avskrift av en räkning å ett belopp av 73 öre
för sönderslaget porslin, som enligt chefens för örlogsstationen i Karlskrona
beslut den 5 maj 1942 påförts en värnpliktig N. Räkningen åtecknade bevis
och vidfogade handlingar utvisa följande. En likalydande räkning hade den
27 maj 1942 i rekommenderat brev med mottagningsbevis avsänts till N.,
som mottagit försändelsen den 4 juni. Som N. icke betalade skulden, överlämnades
ärendet till advokatfiskalen vid Sydkustens marindistrikt för åtgärd.
Denne tillställde exekutionsmvndigheten i Hälsingborg ärendet med
anhållan att fordringen måtte indrivas. Den 30 september 1942 återställdes
det med förmälan att N. icke anträffats i Hälsingborg, varjämte tillfogades,
att uppgift örn fullständig adress borde införskaffas för att vederbörande
skulle kunna anträffas. Ärendet remitterades därefter till exekutionsmvndigheten
i Karlskrona, som i bevis den 10 februari 1944 meddelade, att N.
sökts i staden utan att hava anträffats, varvid emellertid upplysning vunnits
om att han vistades under närmare angiven adress i Hälsingborg. Efter
förnyad remiss till exekutionsmvndigheten i Hälsingborg meddelades därifrån
i bevis den 21 april 1944, att N. enligt uppgift tjänstgjorde såsom krigsfrivillig
i Lyby. På grund härav överlämnades fordringshandlingen till därvarande
exekutionsmyndighet, som den 13 maj 1944 redovisade ärendet till
Sydkustens marindistrikt med förmälan, att N:s tjänstgöring upphört och

— 119 —

att lian vistades under närmare angiven adress i Norra Rörum. Fjärdingsmannen
därstädes uppgav den 14 juli 1944, alt N. vistades under den tidigare
uppgivna adressen i Hälsingborg, varefter stadsfogden i nämnda stad
utan angivande, huruvida N. anträffats eller icke, den 28 augusti 1944 utfärdade
intyg örn att N. därstädes befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.
Denna uppgift föranledde återremiss med särskild förfrågan, huruvida

N. anträffats. Från ombudsmannen vid Hälsingborgs sjömanshus erhölls
den 21 oktober 1944 uppgift om att N. den 23 i samma månad påmönstrat
en ångare, hemmanhörande i Stockholm, vilket delgavs advokatfiskal vid
marindistriktet genom en den 2 november 1944 dagtecknad resolution. Därefter
översändes ärendet som förut nämnts till poliskamreraren i Stockholm.

I det fall, för vilket revisorerna ovan redogjort, har ett dyrbart och omständligt
men trots allt resultatlöst efterspanings- och inkasseringsförfarande
pågått under mera än två år i syfte att av en värnpliktig uttaga kronan tillkommande
ersättning för krossat porslin till ett värde av 73 öre. Kostnaderna
för de hittills vidtagna åtgärderna i syfte att utfå beloppet äro visserligen
svåra att mera exakt beräkna men torde utan överdrift kunna antagas
hava uppgått till minst 100 gångar fordrans värde. Revisorerna hava varit i
tillfälle att förvissa sig örn att det ovan relaterade fallet icke på något vis
är unikt. Jämförliga förhållanden förekomma tvärtom i stor skala.

Revisorerna äro fullt medvetna örn att de förhållanden, vilka här bragts
på tal, icke få bedömas enbart ur affärsmässig synpunkt. Rättssäkerhetens
tillgodoseende kan naturligtvis kräva, att fordrans storlek i princip icke
skall vara avgörande för vilka åtgärder som vidtagas. Det relaterade fallet
och liknande inbjuda emellertid till vissa reflexioner.

Det synes sålunda bland annat kunna ifrågasättas, örn icke i de författningar,
vilka reglera frågan örn avskrivning av kronans fordringar, borde
inrymmas något större möjlighet för vederbörande myndighet att laga efter
lägenhet, än vad fallet är för närvarande.

Beträffande avskrivning av kronans fordringar i allmänhet gälla förordningen
den 11 december 1830 angående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsfrågor
och anmärkningsmål samt kungörelsen den 29 september
1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar.
Nämnda kungörelse, som är tillämplig allenast å fordran, vars kapitalbelopp
ej överstiger ettusen kronor, stadgar som förutsättning för avskrivning
att gäldenären blivit sökt åtminstone två gånger utan att han anträffats
eller kännedom kunnat erhållas örn hans vistelseort här i riket eller att
fordran icke kunnat indrivas, oaktat två utmätningsförsök verkställts med
minst fem år mellan varje försök.

Riksdagens revisorer hava tidigare framhållit, att gällande bestämmelser
om avskrivning äro föråldrade och i behov av översyn, vilken uppfattning
1937 års riksdag i skrivelse nr 311 givit sin anslutning till.

Innevarande års revisorer hava under § 1 angående utdömda ersättningar
på grund av brott mot ransoneringsförfattningar lii. m. påtalat, bland annat,

Kevisorernae

uttalande.

120 —

att utdömda ersättningar av sådant slag, ehuru uppgående till högst betydande
belopp, ofta mycket snabbt bliva föremål för avskrivning, vilket kunnat
gå för sig alldenstund indrivningen av dem regleras av bötesindrivningsförordningen.
Den sålunda bestående ojämnheten i förfaringssättet hava revisorerna
funnit värd att uppmärksammas. t

— 121 —

ÅTTONDE HUVUDTITELN.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 25.

Statens småskoleseminarium i Haparanda grundades år 1875 och har alltsedan
dess varit inrymt i en på 1860-talet uppförd byggnad av trä, som ursprungligen
avsetts för gränsbevakningens räkning. Denna lösning av seminariets
lokalfråga betecknades redan vid inflyttningen såsom ett provisorium
och har sedermera vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang gjorts
till föremål för kritik, huvudsakligen beroende på byggnadens bristfälliga utrymmen,
värme- och sanitetsanordningar. I folkskoleinspektörernas berättelse
för åren 1905—1910 anfördes sålunda, att arbetet vid seminariet lede men av
att behöva försiggå i otidsenliga lokaler.

År 1912 avlät rektor vid seminariet en underdånig framställning örn lösning
av seminariets lokalfråga. Framställningen tillstyrktes av, bland andra
myndigheter, domkapitlet, som jämväl avgav ett förslag till om- och tillbyggnad
av de gamla lokalerna.

I underdånig skrivelse den 31 december 1919 angående omorganiserandet
av statens småskoleseminarier framhöll skolöverstyrelsen beträffande seminariets
i Haparanda lokaler, att desamma måste anses synnerligen otillfredsställande
ur såväl hygieniska som pedagogiska synpunkter. Styrelsen ifrågasatte
vidare lämpligheten av att bygga örn de gamla lokalerna och förordade
utredning om nybyggnad under framhållande av att lokalfrågan snarast
måste lösas.

Statens

småskole seminarium Haparanda.

I proposition till 1920 års riksdag angående statens småskoleseminarier
(nr 381) framhöll vederbörande departementschef, bland annat, att av verkställd
utredning franninge, att Haparandaseminariet hade brist på vissa lokaler,
som vore erforderliga för att dess verksamhet .skulle kunna fortgå på
ändamålsenligt sätt. Rörande sättet för bristens avhjälpande hade olika förslag
framkommit, avseende antingen om- och tillbyggnad eller uppförandet
av en ny seminariebyggnad på en av Haparanda stad erbjuden tomt. Denna
fråga vore enligt departementschefens mening visserligen av den art, att den
snarast möjligt krävde sin lösning, men då den icke vore tillbörligen utredd,
kunde den icke föreläggas det årets riksdag.

Under de närmast följande åren gjordes från olika myndigheter och sakkunniga
framställningar örn vidtagande av åtgärder för lösande av byggnadsfrågan,
vilka emellertid icke föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sålunda framhöll departementschefen i proposition nr 170 till 1924 års

— 122 —

riksdag angående folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter, bland annat, att de sakkunniga för befrämjande av folkskoleväsendet
i rikets nordligaste gränsorter framhållit behovet av en utvidgning av
seminariet i Haparanda och nya byggnader för detsamma. Utredningen i
ärendet och framställningar angående provisoriska åtgärder för de befintliga
byggnadernas förbättrande hade bibragt departementschefen den uppfattningen,
att det inom en ej alltför avlägsen framtid bleve nödvändigt att gå
i författning örn beredande av bättre lokalförhållanden för detta seminarium.
Frågan vore dock icke i det skick, att någon hemställan i ämnet till
riksdagen kunde eller borde göras.

Den 19 maj 1924 hemställde skolöverstyrelsen, att Kungl. Majit måtte
framlägga förslag över uppförande av erforderliga lokaler för seminariet.
Styrelsen framhöll därvid, att de befintliga lokalerna vore mycket otillfredsställande
och att lokalfrågan, enligt styrelsens mening, icke kunde lösas genom
om- eller tillbyggnad av det provisoriska seminariehuset, som vore beläget
på ett otillräckligt tomtutrymme, utan nybyggnad krävdes. I ett den 1
november 1928 avgivet yttrande i ärendet anslöt sig byggnadsstyrelsen till
skolöverstyrelsens uppfattning beträffande ombyggnad av seminariet. I anslutning
till ett av seminariets rektor uppgivet program hade styrelsen upprättat
ett förslag till nybyggnad å en tomt om 17 400 m2, som Haparanda
stad erbjudit sig att upplåta kostnadsfritt. Byggnadskostnaden hade beräknats
till sammanlagt 580 000 kronor.

I sitt den 25 oktober 1932 avgivna betänkande anslöt sig statens orgamsationsnämnd
till nyssnämnda förslag. Kostnaderna syntes emellertid nämnden
för höga, varför ett nytt förslag borde utarbetas inom en ram av 450 000
kronor.

Kungl. Majit uppdrog sedermera åt byggnadsstyrelsen att i samråd med
skolöverstyrelsen och med beaktande av vad organisationsnämnden anfört
inkomma med erforderliga utrednings- och kostnadsförslag. Till åtlydnad
härav avgav byggnadsstyrelsen den 18 januari 1934 förslag i ämnet, vilket
gick ut på nybyggnad å den förutnämnda, av staden erbjudna tomten för
en kostnad av 450 000 kronor, varav 200 000 kronor borde anvisas för budgetåret
1934/35. Framställningen föranledde dock icke något förslag till
riksdagen detta år med hänsyn till då pågående sakkunnigutredning angående
seminarieorganisationen.

Genom beslut av 1935 års riksdag om utbyggande av samrealskolan i Haparanda
till högre allmänt läroverk kom seminariets byggnadsfråga i delvis
nytt läge, i det att fråga uppstod örn seminariets eventuella förläggande lill
samrealskolans byggnader. Med anledning härav erhöll byggnadsstyrelsen
den 9 april 1937 av Kungl. Majit i uppdrag att i samråd med skolöverstyrelsen
verkställa utredning jämte kostnadsberäkning rörande det lämpligaste
sättet att med beaktande av den senaste seminarieorganisationens krav i
fråga om utrymmen anskaffa nya lokaler åt seminariet genom nybyggnad
eller genom övertagande och eventuell ombyggnad av högre allmänna läroverkets
i Haparanda gamla fastigheter.

Med skrivelse den 5 oktober 1937 framlade byggnadsstyrelsen den begärda
utredningen, enligt vilken en nybyggnad skulle draga en kostnad av 730 00(1
kronor. För lösande av seminariets lokalfråga genom utnyttjande av läroverkets
fastigheter hade styrelsen upprättat två alternativ, vilka skulle draga
en kostnad av 330 000 respektive 370 000 kronor.

På anförda skäl fann sig skolöverstyrelsen böra förorda, alt nybyggnadsförslaget
bomme till utförande.

I statsverkspropositionen till 1938 års riksdag (Kapitalbudgeten: bil. 7 s.
50) anförde vederbörande departementschef bland annat, att då enligt 1930
års riksdags beslut ett småskoleseminarium fortfarande skulle vara förlagt till
Haparanda, tiden syntes vara inne att bringa detta seminariums sedan mycket
lång tid tillbaka aktuella byggnadsfråga till en slutgiltig lösning. Seminariets
lokalförhållanden vore enligt den föreliggande utredningen i hög grad otillfredsställande,
varför byggnadsfrågans avgörande icke längre borde uppskjutas.
Vid valet mellan en nybyggnad för seminariet och en ombyggnad
av de läroverkets i Haparanda fastigheter, vilka senare vid bifall till ett av
Kungl. Maj:t vid samma riksdag framlagt förslag om nybyggnad för läroverket
skulle bliva tillgängliga för seminariets räkning, förordade departementschefen
^''byggnadsförslag^, under framhållande av att läroverksområdet
icke lämnade nöjaktigt utrymme för lekplan och seminarieträdgård.
Den av staden för ändamålet erbjudna nya tomten lämpade sig däremot väl
för ändamålet. Nybyggnadslinjen bomme visserligen att medföra icke obetydligt
högre kostnader än ombyggnadslinjen, men denna omständighet finge
enligt departementschefens mening icke tillmätas avgörande betydelse med
hänsyn till de avsevärda olägenheter ur andra synpunkter, som ombyggnadsförslaget
innebure.

Mot de av byggnadsstyrelsen uppgjorda kostnadsberäkningarna för nybyggnadsförslaget,
vilka slutade å en summa av 730 000 kronor, förklarade
sig departementschefen icke hava något att erinra. Dock borde härtill läggas
15 000 kronor för konstnärlig utsmyckning. Det för det nästpåföljande
budgetåret erforderliga anslagsbeloppet kunde begränsas till 150 000 kronor.
Återstoden, däri inberäknade för konstnärlig utsmyckning avsedda medel,
borde anvisas för ett kommande budgetår. Såsom villkor för beviljande av
anslag till nybyggnad för småskoleseminariet borde föreskrivas, att Haparanda
stad utan ersättning eller förbehåll och nied full äganderätt till statsverket
överläte tomt för ändamålet samt sörjde för framdragande till tomtgränsen
av erforderligt ledningsnät

Sedan Kungl. Majit föreslagit riksdagen att för ändamålet under angivna
villkor bevilja ett anslag för budgetåret 1938/39 å 150 000 kronor, förklarade
sig riksdagen (skr. nr 454, p. 17) icke hava något att erinra häremot.

Till påföljande års riksdag framlade Kungl. Majit ånyo proposition i frågan
(Kapitalbudgeten, bil. 6, p. 11).

Efter att hava erinrat örn de villkor, som föreskrivits för utgående av det
av 1938 års riksdag beviljade anslaget å 150 000 kronor, meddelade departementschefen
i propositionen, ali berörda tomtfråga ännu icke av Kungl. Majit

124

avgjorts. Det syntes emellertid antagligt, att en tillfredsställande överenskommelse
med staden skulle kunna ernås. På grund härav borde medel beredas
för fullföljande av ifrågavarande byggnadsarbete under budgetåret
1939/40. Kungl. Majit föreslog riksdagen att för ändamålet anvisa ett anslag
å 200 000 kronor. Nämnda förslag bifölls av riksdagen (skr. nr 259, p. 11).

Sedermera föreskrev Kungl. Majit genom beslut den 30 december 1939,
att arbetet med uppförande av ifrågavarande seminariebyggnad icke finge
påbörjas, förrän Kungl. Majit därtill lämnat tillstånd, samt att, intill dess
sådant tillstånd lämnats, de för ändamålet anvisade medlen finge användas
allenast för uppgörande av byggnadsritningar, entreprenadhandlingar och
dylikt. Frågan om nya lokaler för seminariet blev sålunda tills vidare vilande.

I proposition nr 142 till 1943 års riksdag angående anslag till nybyggnad
lör högre allmänna läroverket i Haparanda berördes frågan ånyo. Departementschefen
meddelade därvid, att byggnadsföretaget med hänsyn till inträffade
krisförhållanden ännu icke kunnat komma till utförande. Under tiden
sedan 1939 hade det av riksdagen godkända byggnadsprogrammet varit
föremål för granskning ur besparingssynpunkt. 1940 års civila byggnadsutredning
hade sålunda föreslagit viss omdisposition av nybyggnadens planlösning
och viss reduktion av lokalerna enligt ett av utredningen framlagt
remissförslag. Kostnaderna för nybyggnadens utförande enligt detta förslag
beräknades i november 1941 uppgå till 710 000 kronor men kunde i början av
1943 uppskattas till 810 000 kronor. Mot förslaget hade byggnadsstyrelsen
riktat åtskilliga anmärkningar och framhållit, att styrelsen svårligen kunde
finna förslaget användbart för seminariets behov. Vidare hade byggnadsstyrelsen
i samråd med en representant för skolöverstyrelsen för motverkande
av de höga kostnaderna undersökt möjligheterna att beskära lokalprogrammet.
Det därvid framkomna förslaget hade beräknats draga en kostnad
av 850 000 kronor eller sålunda 40 000 kronor mer än civila byggnadsutredningens
förslag.

Departementschefen erinrade vidare om att byggnadsstyrelsens år 1937
avgivna utredning angående seminariets byggnadsfråga upptog — förutom
det av riksdagen godkända nybyggnadsförslaget — två alternativa föi''slag
lill lösande av seminariets byggnadsfråga genom utnyttjande av läroverkets
fastigheter. Enligt båda dessa förslag skulle läroverksbyggnaden tillbyggas
och moderniseras och nytt gymnastikhus uppföras. Enligt det ena alternativet
skulle lokaler för skolkök och manlig slöjd inrymmas i det nya gymnastikhuset,
medan dessa lokaler enligt det andra alternativet skulle beredas
inom den befintliga seminariebyggnaden. Kostnaderna för dessa förslags genomförande
beräknades med 1943 års prisläge uppgå till respektive 429 000
och 460 000 kronor.

Möjligheterna att åtminstone provisoriskt tillgodose seminariets lokalbehov
genom alt — därest nybyggnad uppfördes för läroverket — dess dåvarande
lokaler utan mer omfattande ändringsarbeten foges i anspråk för
seminariet hade jämväl varit föremål för utredning genom byggnadsstyrelsen
i samråd med en representant för skolöverstyrelsen. Kostnaderna för det

— 125 —

vid utredningen framkomna förslagets genomförande hade uppskattningsvis
angivits till 50 000 kronor.

Departementschefen förklarade slutligen att, då uppförande av nybyggnad
för Haparanda läroverk av honom förordats, det under nuvarande förhållanden
icke kunde ifrågasättas att samtidigt igångsätta även en nybyggnad
för småskoleseminariet i samma stad. Härtill komme att, sedan det nya
läroverkshuset färdigställts, seminariet kunde åtminstone provisoriskt inrymmas
i de nuvarande läroverkslokalerna. Huruvida seminariets lokalfråga
också definitivt borde lösas på sistnämnda sätt, varigenom en avsevärd
besparing skulle emås, borde enligt departementschefens mening bliva föremål
för fortsatt utredning.

I skrivelse nr 232 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1943/44 till nybyggnad för högre allmänna läroverket i
Haparanda m. m. uttalade riksdagen bland annat, att statsutskottet funnit
de av seminariet disponerade lokalerna synnerligen undermåliga. En lösning
av lokalfrågan kunde därför enligt riksdagens mening icke längre
skjutas på framtiden, utan åtgärder borde vidtagas för avhjälpande av de
föreliggande olägenheterna. Emot det av departementschefen tillstyrkta byggnadsförslaget
beträffande läroverket fann riksdagen icke anledning till erinran.
I fråga om seminariet förklarade sig riksdagen ense med departementschefen
om att seminariet, sedan det nya läroverkshuset färdigställts, provisoriskt
borde kunna inrymmas i läroverkets förutvarande lokaler. I likhet
med departementschefen ansåg riksdagen emellertid, att seminariets förläggningsfråga
borde bliva föremål för fortsatt utredning, varvid syntes böra
övervägas att med de gamla läroverkslokalerna såsom stomme slutgiltigt
lösa nämnda spörsmål. Uppenbart vore emellertid, att gymnastikbyggnaden
på grund av det bristfälliga skick, vari den befunne sig, snarast krävde en
ombyggnad.

Genom kungl, brev den 30 juni 1943 anbefalldes sedermera byggnadsstyrelsen
att i samråd med skolöverstyrelsen verkställa fortsatt utredning
rörande småskoleseminariets i Haparanda lokalbehov samt att i samband
därmed taga under övervägande, huruvida icke seminariets och stadens folkskolors
behov av gymnastiklokaler lämpligen skulle kunna tillgodoses inom
en och samma gymnastikanläggning.

I anledning härav avgav byggnadsstyrelsen den 6 juli 1944 förslag till lösande
av byggnadsfrågan. Kostnaderna för förslagets genomförande beräk -

nades på följande sätt:

Ombyggnad av gamla läroverket............................... 60 000: —-

Nybyggnad för gymnastik m. m................................ 260 000: —

Ändringsarbeten i gamla småskoleseminariet..................... 90 000: —

Yttre ledningar och planeringsarbeten.......................... 20 000: —

Summa kronor 430 000

Ombyggnadsarbetena inom det gamla läroverkshuset kunde icke igångsättas,
förrän den nya läroverksbyggnaden färdigställts, vilket av byggnadsstyrelsen
beräknades ske hösten 1945.

— 126 —

Revisorernas

uttalande.

Statsbidrag
till nybyggnader
för
folkskoleväsendet.

I skrivelse till ecklesiastikdepartementet den 25 augusti 1944 har drätselkammaren
i Haparanda gjort förfrågan örn möjligheterna att få förvärva
den gamla läroverksbyggnaden att användas till lokaler för folktandvårdspoliklinik
och för yrkesskola samt till samlingssal.

Beträffande seminarielokalernas tillstånd framhöll seminariets läkare i
seminariets årsredogörelse för läsåret 1943/44 följande:

Skollokalerna befinna sig, som i mina rapporter under 20 års tid påpekats,
i ett miserabelt skick och några förändringar till det bättre ha ej skett.
De lämna fortfarande ett drastiskt exempel på huru skollokalerna ej skola
vara beskaffade.

Revisorerna, som under sin resa innevarande höst besökt småskoleseminariet
i Haparanda, kunna helt instämma i de omdömen, som från olika
håll avgivits örn lokalerna därstädes. Då dessa uppenbarligen befinna sig i
sådant skick, att de långt tidigare hort utdömas som undervisningslokaler,
är det av synnerlig vikt, att ordnandet av seminariets lokalfråga skyndsamt
bringas till verkställighet.

§ 26.

Jämlikt kungörelsen 1936:45 (senaste lydelse se kungörelserna 1940:431
och 1943: 398) utgår statsbidrag till skoldistriktens kostnader för uppförande
av nya undervisningslokaler under förutsättning att Kungl. Maj:t lämnat tillstånd
till byggnadsföretagets utförande samt därvid fastställt den högsta
kostnadssumma, varå statsbidrag må beräknas. Byggnadsbidraget beräknas
på ett belopp (bidragsunderlaget), som motsvarar de styrkta kostnaderna
för bidragsberättigade byggnadsarbeten, i den mån dessa kostnader icke
överstiga den fastställda högsta kostnadssunnnan, och utgår med tre fjärdedelar
av bidragsunderlaget, därest detta överstiger 5 000 kronor, samt eljest
med hälften av bidragsunderlaget. Därest bidraget överstiger 2 500 kronor,
fördelas det med lika belopp på tjugofem år men utanordnas eljest på en
gång. Arsbidragen utbetalas av länsstyrelsen och beträffande Stockholms
stad av statskontoret utan särskild rekvisition.

Vad i kungörelsen stadgas om byggnadsbidrag för anskaffande av nya
undervisningslokaler gäller under vissa förutsättningar även örn- eller tillbvggnadsarbeten
samt restaureringsarbeten.

I detta sammanhang må erinras, att det förekommit, att riksdagen, där
särskilda skäl föranlett därtill, medgivit ett omedelbart utbetalande av hela
byggnadsbidraget.

Under § 46 i sin berättelse upptogo 1938 års revisorer till behandling
vissa förslag till ändringar av bidragsgrunderna för uppförande av nya undervisningslokaler
inom folkskoleväsendet. I sedermera vidtagna ändringar i
bidragsbestämmelserna hava revisorernas önskemål i vissa fall beaktats.
Från och med den 1 juli 1940 genomfördes den ändringen, att alla frågor
rörande tillstånd till byggnadsföretags utförande ävensom fastställande av

— 127 —

den högsta byggnadskostnad, varå statsbidrag finge beräknas, skulle underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Dessutom ändrades från och med den 1 juli
1943 statsbidragsgrunderna därhän, att byggnadsbidrag till kostnader för
restaurering av befintliga skollokaler finge under vissa villkor utgå efter
enahanda grunder som för uppförande av nya skollokaler.

Vidare framhöllo revisorerna — dock utan att föreslå någon ändring av
ifrågavarande kungörelse — att bestämmelsen örn bidrag med 75 procent
av byggnadskostnaderna, fördelat på 25 år, i många fall föranlett skoldistrikten
till väl optimistiska kalkyler beträffande den ekonomiska innebörden
av de förmåner, som sålunda stöde dem till buds. Någon ändring
av bestämmelserna örn byggnadsbidragets fördelning på utbetalningsterminer
kom emellertid icke till stånd. Då denna fråga med hänsyn till de höga
belopp, vartill byggnadsbidragen uppgå, är av stor ekonomisk betydelse för
såväl staten som skoldistrikten, anse revisorerna det vara av intresse att
något närmare ingå på ifrågavarande spörsmål.

I samband med statens övertagande av vissa utgifter för skollokaler inom
folkskoleväsendet beräknades totalkostnaderna för statsbidragsberättigade
skollokaler under den första tioårsperioden, nämligen budgetåren 1936/37
—1945/46, till 20 000 000 kronor och de därå belöpande statsbidragen till
15 000 000 kronor.

Av nedanstående sammanställning framgå närmare av Kungl. Majit intill
den 1 juli 1944 fastställda högsta kostnadssummor för nya undervisningslokaler
ävensom beloppen av utbetalade statsbidrag.

Budgetår	Fastställda belopp, kronor	Utbetalade statsbidrag, kronor
1936/37 ...............	8 267 000	1
1937/38 ...............	10 011 000	29 558
1938/39 ...............	19 000 000	lil 534
1939/40 ...............	4 480 000	284 528 ''
1940/41 ...............	4 734 000	551 751
1941/42 ...............	6 184 000	832 343
1942/43 ...............	11 165 000	1 110 992
1943/44 ...............	9 980 000	1 547 841
Summa	73 821 00(1	4 468 547

Till nämnda summa 73 821 000 kronor böra läggas enligt tidigare gällande
bestämmesler av länsstyrelserna fastställda högsta byggnadskostnader å
tillhopa 700 000 kronor. De å nämnda summor belöpande statsbidragen, beräknade
efter 75 procent, utgöra tillhopa 55 890 750 kronor. Då emellertid
flera av de bidragsberättigade byggnadsarbetena ännu icke slutförts och
godkänts, har utbetalningen av statsbidrag ännu icke påbörjats för alla ifrågavarande
byggnadsarbeten.

Av det föregående framgår, att de för tiden 1936/37—1945/46 beräknade
beloppen, 20 000 000 kronor respektive 15 000 000 kronor, redan under tredje
året överskridits. Vidare framgår, att de lill skoldistrikten beviljade men

— 128 —

ej utbetalade byggnadsbidragen vid utgången av budgetåret 1943/44 uppgingo
till omkring 51 400 000 kronor.

Frågan om en förkortning av utbetalningsperioden för byggnadsbidrag
till nya undervisningslokaler inom folkskoleväsendet har vid skilda tillfällen
upptagits till behandling. Sålunda framhöllo folkskolans besparingssakkunniga
i sitt den 24 augusti 1940 avgivna betänkande och förslag angående
statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet m. m. (SOU 1940: 24 s. 45
o. f.) under erinran örn vad 1938 års revisorer anfört beträffande byggnadsbidragens
fördelning å utbetalningsterminer bland annat följande.

Med tillämpning av det av de sakkunniga förordade bidragssystemet, enligt
vilket bidraget skulle utgå med ett fastställt belopp per undervisningslokal
i stället för med viss procent av byggnadskostnadema, torde i varje
fall risken för att skoldistrikten skola förledas till alltför optimistiska kalkyler
beträffande den ekonomiska innebörden av deni tillkommande förmåner
avsevärt minskas. Det är emellertid ur en annan synpunkt de sakkunniga
vilja bedöma frågan örn de nuvarande bestämmelsernas lämplighet.
Som redan nämnts sker en fördelning av bidraget, då detta överstiger 2 500
kronor, på en tidsperiod av 25 år. Med den räntefot, som tillämpats under
de senaste åren, torde bidragets reella värde i dessa fall kunna beräknas i
allmänhet hava utgjort omkring 50 procent av de totala kostnaderna för lokalanskaffningen.
Därest hela bidragsbeloppet i stiillet utbetalades, så snart
byggnaden vore färdig och vid avsyning godkänd, borde alltså, med tillämpning
i övrigt av nuvarande bidragssystem, bidraget utgå med nämnda procenttal.
Detta vore givetvis vid ett normalt ränteläge ur kommunernas synpunkt
mera tillfredsställande, särskilt för de ekonomiskt mindre bärkraftiga
skoldistrikten, för vilka svårigheter kunna uppkomma att erhålla erforderliga
lånemedel. Kommunerna bleve då också mera oberörda av förekommande
räntefluktuationer. För de kommuner, som nödgas upptaga amorteringslån
för bestridande av utgifterna för skolbyggnadsföretag, d. v. s. nära
nog alla kommuner, där nya lokaler anskaffats, medför en höjning av räntan
indirekt en minskning av statsbidragsbeloppct. Självfallet blir dock förhållandet
omvänt vid en räntesänkning. Ur kommunal synpunkt vöre det
otvivelaktigt förmånligare, om byggnadsbidraget utbetalades omedelbart efter
byggnadsarbetenas slutförande.

Vid bedömandet av detta spörsmål måste även de statsfinansiella intressena
beaktas. Örn byggnadsbidraget vid omedelbart utanordnande bestämdes
till 50 procent och vid fördelning på 25 år till 75 procent av byggnadskostnaderna.
bleve statens prestation vid ett ränteläge, som under de senaste
åren varit rådande, i stort sett lika. Båda dessa förfaringssätt tillämpas också
enligt nuvarande statsbidragsbestämmelser. Därest bidragsunderlaget
överstiger fem tusen kronor och byggnadsbidraget alltså utgår med tre fjärdedelar
av den fastställda högsta kostnadssumman, fördelas nämligen bidraget
med lika belopp på tjugofem år, medan i övriga fall, då byggnadsbidraget
utgår med hälften av nämnda kostnadssumma, bidraget utbetalas
på en gång. Ett utanordningsförfarande, varigenom ett på lämpligt sätt avvägt
reducerat byggnadsbidrag utginge, synes sålunda icke i och för sig
kunna anses stridande mot statens intressen. Det torde väl i stället kunna
sägas vara en ur ekonomisk synpunkt riktig princip, att beslutade statsutgifter
i största möjliga utsträckning omedelbart utbetalas och ej skjutas över
på framtiden. Därigenom undvikes också den automatiska utgiftsstegring.
som följer med det i övervägande antalet fall nu tillämpade systemet med
fördelning av Indraget på 25 år.

— 129 —

De sakkunniga funno sig dock med hänsyn bland annat till de stora krav,
som på grund av det rådande krisläget ställdes på statsfinanserna, icke kunna
föreslå någon ändring av berörda bestämmelser. Skolöverstyrelsen anslöt
sig i utlåtande över de sakkunnigas förslag till den ståndpunkten, att
beslutade statsutgifter borde i största möjliga utsträckning omedelbart bestridas
och ej skjutas på framtiden. Det vore enligt överstyrelsens mening
givetvis också för kommunerna till vida större lättnad att få uppbära hela
det beviljade byggnadsbidraget successivt under arbetenas utförande eller
då skolbyggnaden vore färdig och avsynad än att, såsom nu, få bidraget,
då detta överstiger 2 500 kronor, fördelat på 25 år. Överstyrelsen ansåg sig
på grund av rådande förhållanden dock ej böra tillråda ändrade bestämmelser
i fråga om statsbidragens fördelning.

År 1943 ifrågasatte skolöverstyrelsen i sitt förslag till vissa ändringar av
ovannämnda kungörelse den 6 mars 1936 (nr 45), att statsbidrag till sådana
reparationsarbeten å befintliga skolbyggnader, som enligt förslaget i bidragshänseende
kunde jämställas med nybyggnadsarbeten, skulle fördelas på
en kortare tidsperiod än som gällde för bidrag till nybyggnadsarbeten. I utlåtande
över nämnda förslag framhöll riksräkenskapsverket, att den föreskrivna
utbetalningsperioden, 25 år, för bidrag över 2 500 kronor till nybyggnad
syntes ämbetsverket väl lång. Ur flera synpunkter skulle en förkortning
av denna period vara önskvärd. En dylik ändring borde avse såväl
nybyggnader som ombyggnadsarbeten av skilda slag.

Jämväl kommunalskatteberedningen hade upptagit denna fråga till behandling
i sitt den 19 augusti 1943 avgivna betänkande med förslag till omläggning
av den kommunala beskattningen m. m. del lil, den kommunala
skaf teutjämningen (SOU 1943:43, s. 191 o. f.). Beredningen — som byggt
sitt förslag till effektivare skatteutjämning bland annat på en gradering av
de speciella förvaltningsbidragen efter antalet skattekronor per invånare i de
olika kommunerna — framhöll därvid följande:

För att stödet till skoldistrikten skall bliva effektivare kan vidtagas den
ändringen, att fördelning av bidraget å 25 år ej sker, utan detta utbetalas
omedelbart. Vid avvägning av statsbidragen efter skatteunderlaget är det
emellertid icke lämpligt att utbetala hela beloppet på en gång, eftersom ett
visst års skatteunderlag härigenom skulle få alltför stor betydelse. En sådan
ordning skulle icke heller stå i överensstämmelse med sättet för uttaxeringen
av skoldistriktens kostnader, vilken i regel måste ske under en följd
av år. 1 stället kan exempelvis övervägas den anordningen att staten skulle
bestrida hela kostnaden omedelbart men under vart och ett av de följande
25 åren hos skoldistriktet uttaga eif efter varje års skatteunderlag graderat
bidrag, beräknat å V25 av hela kostnaden. Delta skulle emellertid kräva en
betydande ökning av statsverkets utgifter, för vilken i nuvarande läge hinder
torde möta. Beredningen har därför funnit lämpligast att i sitt förslag verkställa
graderingen efter skatteunderlaget på grundval av den nuvarande ordningen
med fördelning av statsbidraget å 25 år oell med utgångspunkt från
det gällande procenttalet 75 vid normalt skatteunderlag. Beträffande de
mindre företagen har beredningen ansett lämpligt, att statsbidragen utformas
på samma sätt som för de större.

9—4//f)024. Hett. berättelse filif/, statsverket är 1944. I.

— 130

Över kommunalskatteberedningens förslag avgav skolöverstyrelsen den 7
september 1944 utlåtande, i vilket överstyrelsen härutinnan anförde följande:

Ett annat spörsmål, som beredningen berört och som särskilt för de mindre
bärkraftiga kommunerna är av stor betydelse, är frågan om sättet för
byggnadsbidragets utgående. Enligt nu gällande bestämmelser utanordna
bidraget, då detta överstiger 2 500 kronor, under en tidsperiod av 25 år, vilket
kan sägas innebära, att kommunerna nödgas tillhandahålla staten ett
långfristigt räntefritt amorteringslån å belopp, motsvarande byggnadsbidraget.
På grund av den härav föranledda ränteutgiften blir kommunernas andel
i byggnadskostnaderna i verkligheten betydligt större än en fjärdedel.
Bidragets reella värde är givetvis beroende av rådande ränteläge men torde
kunna beräknas i allmänhet utgöra högst 50 procent av de totala kostnaderna
för de statsbidragsberältigade lokalerna. För kommunerna tillkomma
dock vissa på byggnadsföretaget belöpande kostnader, för vilket intet statsbidrag
utgår. Om sålunda byggnadsbidraget vid omedelbart utbetalande bestämdes
till 50 procent, bleve statens prestation i stort sett densamma som
enligt nuvarande bestämmelser med en fördelning på 25 år av ett byggnadsbidrag
å 75 procent. Ett utanordningsförfarande, varigenom ett på
lämpligt sätt avvägt reducerat byggnadsbidrag utginge, synes därför icke i
och för sig kunna strida mot statens intressen. Ett dylikt förfarande, innebärande,
bland annat, att beslutade statsutgifter omedelbart utbetalades,
torde i stället stå i överensstämmelse med en sund ekonomisk princip och
skulle icke åsamka staten någon merutgift av större betydelse. Eventuella
ränteutgifter konune nämligen att i stort sett uppvägas av genom nedsättningen
av bidragsprocenten minskade utgifter. För de statliga myndigheter,
som hava att verkställa utbetalningarna, innebure förfaringssättet en avgjord
förenkling i förhållande till den nu tillämpade ordningen.

Riksräkenskapsverket anförde i utlåtande den 14 oktober 1944 över kommunalskatteberedningens
förslag bland annat följande:

En fråga beträffande de speciella statliga förvaltningsbidragen vill riksräkenskapsverket
upptaga till närmare diskussion, nämligen statsbidragen
till byggnader för folkskoleväsendet. Beredningen har framhållit, att man för
att stödet till skoldistrikten skulle bliva effektivare kunde vidtaga den ändringen
att icke fördela bidragen på 25 år utan låta dessa utbetalas omedelbart.
Emellertid har beredningen icke accepterat denna tanke. Vid avvägning
av statsbidragen efter skatteunderlaget vore det nämligen icke lämpligt
att utbetala hela beloppet på en gång, eftersom ett visst årsskatteunderlag
härigenom skulle få albur stor betydelse. En sådan ordning skulle enligt
beredningen icke heller stå i överensstämmelse med sättet för uttaxeringen
av skoldistriktens kostnader, vilken i regel måste ske under en följd
av år. Beredningen har därför funnit lämpligast att i sitt förslag verkställa
graderingen av statsbidraget efter skatteunderlaget med utgångspunkt från
den nuvarande ordningen nied fördelning av statsbidraget på 25 år och
med det gällande procenttalet 75 vid normalt skatteunderlag. Beträffande
de mindre företagen har beredningen ansett lämpligt, att statsbidragen utformas
på samma sätt som de större. Riksräkenskapsverket är av den meningen,
att man vid prövningen av denna fråga allvarligt bör överväga,
huruvida icke ett omedelbart utbetalande av statsbidraget i dess helhet, reducerat
på lämpligt sätt, likväl skulle giva kommunerna en fastare basis för
skolbyggenas finansierande än nuvarande ordning. En sådan anordning
skulle ur redovisnings- och granskningssynpunkt innebära en välkommen
förenkling. Vidare bör erinras om att det förekommit, att riksdagen, där

131 —

särskilda skäl föranlett därtill, medgivit ett omedelbart utbetalande av hela
byggnadsbidraget. Dylika avvikelser från eljest gällande ordning föranleda
för övrigt vissa svårigheter i fråga örn beräkningen av vederbörligt riksstatsanslag.

Den gällande ordningen för statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet
innebär, att staten i regel bidrager med 75 procent av kostnaderna för
uppförandet av en skolbyggnad och att utbetalningen av detta bidrag fördelas
på 25 år. Denna ordning — vilken för övrigt som form för statsbidrag
tidigare torde vara okänd — innebär för statsverkets vidkommande en väsentlig
lindring av de krav, som under ett visst budgetår eljest kunnat riktas
mot statskassan på grund av statens åtaganden i fråga om skolbyggnadsväsendet.
Det får likväl ej förbises, att staten därigenom fortlöpande ikläder
sig en allt större skuld, vilken skuld för övrigt icke kommer till synes i redovisningen.
Redan ur denna synpunkt kan det enligt revisorernas mening
starkt ifrågasättas, huruvida den gällande ordningen kan anses vara rationell.
Tanken på att statsbidragen borde utbetalas på en gång har tidigare vid
flera tillfällen framförts, men den har visats tillbaka av statsfinansiella skäl.
Dessa skäl äga förvisso i och för sig samma berättigande som tidigare, men
revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida frågan hittills blivit tillräckligt ingående
prövad ens ur denna synpunkt. Revisorerna hava ej heller kunnat
undgå att fästa avseende vid att såväl skolöverstyrelsen som riksräkenskapsverket
nyligen uttalat sig för, att bidragen borde utbetalas i ett sammanhang,
varvid de kunde reduceras på lämpligt sätt. Att en dylik ordning högst
avsevärt skulle förenkla redovisningen på byggnadsbidragen och kontrollen
över densamma finna revisorerna uppenbart.

Från kommunernas synpunkt skulle det givetvis vara förmånligare, om
byggnadsbidragen utbetalades på en gång omedelbart efter byggnadsarbetenas
slutförande. Det nuvarande statsbidragets reella värde för kommunerna
är beroende av ränteläget. Detta värde torde emellertid vid det ränteläge,
som sedan åtskilliga år varit rådande, röra sig omkring 50 procent av de
totala byggnadskostnaderna.

Frågan har senast blivit aktuell i samband med konununalskatteberedningens
förslag till effektivare skatteutjämning. Revisorerna anse det emellertid
önskvärt, att den tämligen fristående frågan om sättet för utbetalningen
av här ifrågavarande statsbidrag snarast löses utan avbidan på ett slutligt
ställningstagande till komnuinalskatteberedningens förslag.

Revisorernas

uttalande.

— 132

Förening av
tjänst nied
vissa uppdrag.

NIONDE HUVUDTITELN.
Jordbruksdepartementet.

§ 27.

Revisorerna hava tidigare vid flera tillfällen iakttagits, att statens befattningshavare
vid sidan av sin tjänst åtagit sig omfattande uppdrag, vilket icke
alltid varit förenligt med statens intresse. Revisorerna hava också i olika
sammanhang påtalat detta förhållande. Vid sin granskning av räkenskaperna
för budgetåret 1943/44 beträffande Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut hava revisorerna uppmärksammat följande fall, där lärartjänst
förenats med både offentliga uppdrag och privat tjänst.

En agronom är sedan år 1937 extra ordinarie lärare i 24:e lönegraden vid
nämnda institut, vilken tjänst avser husdjurslära och mjölkhushållning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni 1943 tillkallade chefen för
jordbruksdepartementet samma dag utredningsmän, däribland denne agronom,
att inom departementet biträda med utarbetande av riktlinjer för forsknings-
och försöksverksamheten rörande lantmannabyggnader. I enlighet med
förslag av nämnda utredningsmän förordnade Kungl. Maj:t i brev den 20
augusti 1943, att med tillämpning från och med den 15 samma augusti en
statens forskningskommitté för lantmannabyggnader skulle inrättas. Till ledamot
i kommittén till och med den 30 juni 1945 utsågs bland andra nyssberörda
agronom, som tillika förordnades att från och med den 15 augusti
1943 såsom utredningsman planlägga och leda kommitténs forskningsarbete.
Arvodet härför utgör 12 000 kronor för år.

Dessutom är samme agronom anställd med deltidstjänstgöring vid Lantbruksförbundets
byggnadsförenings u. p. a. avdelningskontor i Lund mot
en avlöning, som från och med den 1 september 1942 uppgår till 6 000 kronor
om året. Nämnda avdelningskontor har sina lokaler under samma adress
som statens forskningskommitté för lantmannabyggnader.

Den ifrågavarande agronomen har visserligen medgivits rätt till partiell
tjänstledighet från Alnarpsinstitutet för offentligt uppdrag under tiden 1
november 1943—30 juni 1944. Emellertid har han under budgetåret 1943/44
endast varit tjänstledig 80 undervisningstimmar och därvid i lön avstått i
runt tal 1 000 kronor, varmed hans vikarie avlönats.

Under budgetåret 1943//44 har han på grund av nämnda tjänster och uppdrag
uppburit sammanlagt i runt tal (9 500 + 10 500 + 6 000 =) 26 000 kronor.

Vederbörande är sedan år 1941 tillika anställd inom produktionsavdelning -

— 133

en hos statens livsmedelskommission, där han förestår vitamin- och husdjursbyrån.
Härjämte är han ledamot av jordbrukets byggnadsstudiekommitté.

Uppdraget att vara utredningsman, tillika föreståndare hos statens forsk- Revisorernas
ningskommitté för lantmannabyggnader är enligt revisorernas mening med nttalandehänsyn
till storleken av det för uppdraget bestämda arvodet icke avsett att
vara endast en bisyssla, utan måste anses kräva en arbetstid av väsentligen
samma omfattning som för heltidstjänst. Det är därför anmärkningsvärt, att
den person, som anförtrotts detsamma, medgivits att samtidigt uppehålla
sin tjänst som lärare vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,
från vilken tjänst han blott i obetydlig utsträckning åtnjutit tjänstledighet.

Den ifrågavarande tjänstemannen innehar därjämte, utom vissa offentliga
uppdrag, anställning vid Lantbruksförbundets byggnadsförenings avdelningskontor
i Lund, en anställning som med hänsyn till den därför utgående
ersättningen även måste innebära ett icke oväsentligt arbete. Det synes
revisorerna självfallet, att ett förenande av flera var för sig så krävande
sysslor, som det här gäller, måste anses olämpligt och i varje fall icke kan
vara ägnat att befordra den forskningsverksamhet, som vederbörande skall
bedriva som utredningsman, tillika föreståndare hos statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader.

§ 28.

I sina under åren 1942 och 1943 avgivna berättelser påtalade revisorerna Forskningsvissa
förhållanden beträffande forsknings- och försöksverksamheten på ine- och försöksjerihanteringens
och jordbrukets områden. Revisorerna hava nu ansett sig rörande lantäven
böra ingå på en närmare granskning av motsvarande verksamhet rö- mannahyggrande
lantmannabyggnader.

I proposition nr 194 till 1936 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen
att såsom bidrag till jordbrukstekniska föreningen anvisa ett anslag för särskild
forskningsverksamhet å 25 000 kronor. Anslaget var avsett att bereda
dåvarande byrådirektören i vattenfallsstyrelsen H. Edholm tillfälle att fortsätta
den forskningsverksamhet på det jordbrukstekniska området, som han
sedan år 1928 efter förordnande av styrelsen och med bidrag från densamma
bedrivit. Kostnaderna för verksamheten, som skulle anknytas till
ovannämnda förening och organiseras som en förhållandevis självständig
avdelning, underställd föreningens styrelse, beräknades till 55 000 kronor örn
året, varav vattenfallsstyrelsen förklarat sig villig att bidraga med 30 000
kronor årligen. Enligt propositionen skulle anordningen till en början erhålla
en varaktighet av fem år. Det syntes, framhöll vederbörande departementschef,
ej tillrådligt att för en speciell organisation av detta slag binda sig
för längre tid. Sedan erfarenhet under nämnda år vunnits angående verksamheten
i den föreslagna formen, borde enligt departementschefens mening
frågan ånyo upptagas till övervägande. Kungl. Majlis förslag bifölls av riksdagen
(skr. nr 153).

134

Den av Edholm bedrivna verksamheten inom jordbruket, som började redan
under senare delen av 1920-talet i samarbete med jordbrukstekniska föreningen,
avsåg ursprungligen dels utexperimentering av nya anordningar
eller metoder inom jordbruket, varigenom dess avkastning kunde med den
elektriska kraftens hjälp ökas eller bättre tillvaratagas, dels ock propagandaverksamhet
för spridande av kännedom örn de ändamål, för vilka den elektriska
kraften kunde komma till användning. Enligt jordbrukstekniska föreningens
stadgar skulle dess elektriska sektion, inom vilken Edholm var verksam,
även ägna sig åt byggnadstekniska frågor. Som en följd av detta arbete
framkom Edholm redan 1934 med förslag till en ny typ av ekonomibyggnader.
Den av 1936 års riksdag beslutade organisationen inriktades även
på frågan örn rationalisering av jordbrukets ekonomibyggnader. För jordbruket
värdefulla rön gjordes sedan under den 5-årsperiod, under vilken organisationen
arbetade. Den nya typen av ekonomibyggnader har kommit
till användning vid ett stort antal anläggningar inom landet. Vidare utarbetades
normalritningar, vilkas anpassning till enskilda fall kunde ske genom
enkla modifikationer. Dessa normalritningar voro således avsedda att möjliggöra
en utformning av byggnaden i dess helhet i en stor mängd varianter,
alltefter gårdens behov. Befintligheten av dylika ritningar skulle giva tillfälle
för jordbrukaren att genom urval och sammanställning av för honom
lämpliga alternativ av de olika avdelningarna själv planlägga sin ekonomibyggnad
efter gårdens speciella fordringar. Normalritningarna förenklade
härigenom det förberedande ritningsarbetet. Ritningarna möjliggjorde vidare
—• utan att därför föranleda uniformitet — en utformning av själva
byggnadskroppen på ett sådant sätt, att en viss standardisering av både byggnads-
och inredningsdetaljer underlättades. Härigenom skulle komma att
vinnas en höjning av jordbruksbyggnadernas kvalitet till möjligast låga kostnader.

I 1941 års statsverksproposition rörande nionde huvudtiteln anmälde vederbörande
departementschef, att anslaget till nu ifrågavarande forskningsverksamhet
skulle upphöra med utgången av budgetåret 1940/41. Departementschefen
erinrade därvid, att vissa av de områden, som berördes av den särskilda
jordbrukstekniska forskningsverksamheten då bearbetades på annat
sätt. Så behandlades exempelvis frågan örn ladugårdsbyggnadernas rationella
anordnande av ladugårdsbyggnadssakkunniga. Ehuru enligt departementschefens
mening vissa skäl kunde åberopas för att bidrag även i fortsättningen
lämnades till verksamhetens upprätthållande, ansåge han sig likväl i dåvarande
läge icke böra förorda, att några medel för detta ändamål anvisades
för budgetåret 1941/42.

Vid nedläggandet av den verksamhet, som sålunda pågått sedan år 1936,
var forskningsinstitutionen sysselsatt med ett flertal nydaningsarbeten. Enligt
vad som framgår av dess berättelse över verksamheten under tiden 1
juli 1940—30 juni 1941 krävde åtskilliga av institutionen utarbetade metoder
och anordningar fortsatt uppmärksamhet för att deras utformning
skulle bliva fullt ändamålsenlig under de skiftande förhållanden, som kun -

— 135 —

de förekomma. Särskilt gällde detta förslaget till normalisering och standardisering
av ekonomibyggnader, den mekaniserade utgödslingen, ventilationsanordningar
och centrallagerhus för rotsaker. Andra projekt hade
ännu icke utformats, enär deras utprovning vore beroende av anordningar,
som själva vore under utarbetande. Exempel härpå vore mekaniserad gödsellastningsanordning,
lagringsanordning för rotsaker på de enskilda gårdarna
och vissa byggnadskonstruklioner.

Redan den 11 januari 1938 hade emellertid Kungl. Maj:t bemyndigat chefen
för jordbruksdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga att inom
departementet biträda med uppgörandet av förslag till förbättringsarbeten
för ladugårdsbyggnader (ladugårdsbyggnadssakkunniga). Genom Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 14 februari 1941 tillkallades ytterligare en sakkunnig.
I direktiven för de sakkunnigas arbete angavs, att de sakkunniga
borde söka få fram förslag till sådana ladugårdstyper, som kunde bliva av
bestående värde för det mindre jordbruket, och att därvid borde tillses, att
ladugårdarna bleve försedda med praktiska anordningar, så att arbetet kunde
rationaliseras i största möjliga utsträckning. Uppmärksamhet borde även
ägnas åt byggnadsmaterialet samt åt sådana detaljer som ventilation, värmeoch
fuktisolering m. m., vilka vore ägnade att påverka såväl byggnadernas
varaktighet som möjligheten att iakttaga en god hygien. Stor vikt skulle slutligen
läggas vid ett ekonomiskt utnyttjande av de förefintliga resurserna, så
att större kostnader än som vore absolut nödvändiga kunde undvikas.

I skrivelse till jordbruksdepartementet den 20 juni 1941 lämnade de sakkunniga
en redogörelse för det av dem dittills bedrivna och i fortsättningen
planerade arbetet. Härav framgår, att de sakkunnigas arbetsuppgifter i stort
sett sammanföllo nied dem, som fullföljdes av ovannämnda under jordbruksekonomiska
föreningen ställda forskningsinstitution. De sakkunniga hade
sålunda, bland annat, utfört undersökningar i olika byggnadstekniska värmeocli
ventilationsfrågor, utarbetat förslag till hela ladugårdsbyggnader samt till
de flesta i dessa förekommande detaljer, vilka förslag sedermera praktiskt
utförts och provats. Den 20 juni 1942 avgåvo de sakkunniga en utredning
(meddelande nr 1; SOU 26/1943) angående djurstallars planering, värmehushållning
och ventilation. Något samarbete mellan den av jordbrukstek -niska föreningen ledda institutionen och de sakkunniga synes emellerlid icke
hava förekommit.

I en till 1943 års riksdag avlåten proposition (nr 74) föreslog Kungl. Majit
riksdagen all till forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader
anvisa elt reservationsanslag å 60 000 kronor. Såsom motiv för beviljande
av medel flir sådant ändamål anförde vederbörande deparlementschef,
bland annat, följande:

Jordbrukets byggnadsfrågor innefattade en rad speciella problem, som
icke kunde väntas bli föremål för behandling av redan förefintliga institutioner.
Det vore nämligen här icke fråga endast om byggnadstekniska och
liknande detaljfrågor utan ännu mera örn del större problemet rörande själva
jordbruksdriftens ändamålsenliga planläggning och byggnadsbeståndets anpassning
härefter. Det vore en känd sak, att byggnaderna inom jordbruket

— 136 —

representerade ansenliga kapitalinvesteringar, som i mångå fall ej stöde i
proportion till jordbruksenheternas avkastningsvärde. Detta berodde icke
endast på byggnadskostnadernas höjd i och för sig utan i kanske ännu högre
grad på att en verkligt rationell utformning av byggnadsbeståndet icke genomförts
i samband med planläggning av driften. Stora besparingar skulle,
framhöll departementschefen, utan tvivel kunna göras i fråga om planläggning
och utförande av jordbrukets ekonomibyggnader, därest hithörande
spörsmål bleve föremål för en systematiskt och sakkunnigt bedriven forsknings-
och försöksverksamhet. För att på ett ekonomiskt riktigt sätt kunna
utnyttja dessa byggnader fordrades en omsorgsfullt planerad organisation,
som hade att behandla icke blott byggnadsfrågan utan även själva jordbruksdriften.
Den bvggnadstekniska forskningen på lantbruksområdet borde
ha till uppgift att arbeta för ekonomiska förbättringar i detta och andra avseenden.
Ett jordbruk kunde genom ett olämpligt byggnadsbestånd belastas
med onödigt stora kapitalkostnader och i anledning av för stor kapitalinvestering
i byggnader föranledas att för avsevärd tid framåt upprätthålla
driften under former, vilka ur andra synpunkter måste anses vara mindre
ekonomiska. Byggnadsbeståndets beskaffenhet utövade också ett mycket stort
inflytande på arbetsförbrukningen, husdjurens hälsotillstånd och avkastning
m. m.

I fråga örn organisationen av forskningsverksamheten ansåg departementschefen,
att arbetet borde anförtros åt ett lämpligt antal av Kungl. Maj:t utsedda
sakkunniga, representerande olika intressen med anknytning till nu
ifrågavarande område, med uppgift att planlägga samt, så snart ske kunde,
bedriva och leda forskningsverksamheten.

Det bör i detta sammanhang erinras, att byggnadsstyrelsen, som yttrat sig
i ärendet angående anslag för forsknings- och försöksverksamhet rörande
lantmannabyggnader, förordade, att det foges under närmare omprövning,
huruvida icke den ifrågasatta verksamheten skulle kunna inordnas i den
verksamhet, som bedreves av statens kommitté för byggnadsforskning, vartill
anslag anvisades under tionde huvudtiteln. Som motivering för sin ståndpunkt
framhöll ämbetsverket i huvudsak följande:

\ isserligen innebära lantbrukets byggnadsfrågor många speciella problem,
s°m kräva sitt särskilda studium, men detta är även fallet med en mångfald
andra grenar av byggnadsverksamhet, såsom för industriändamål, sjukhus
m. m. I många väsentliga avseenden äro de byggnadstekniska och ekonomiska
problemen beträffande lantbrukets byggnadsfrågor desamma som beträffande
övrig byggnadsverksamhet. Det synes byggnadsstyrelsen under sådana
förhållanden lämpligare att all teknisk forskning på byggnadsområdet
centraliseras under en ledning.

Även statskontoret förklarade sig icke hava blivit övertygat om att den
föreslagna institutionen skulle kunna beredas självständiga och från övriga
byggnadstekniska forskningsanstalters kompetensområde klart avgränsade
arbetsuppgifter.

Riksdagen anmälde i skrivelse nr 145, under åberopande av jordbruksutskottets
av riksdagen godkända utlåtande nr 16, att riksdagen lill forsknings-
och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader för budgetåret
1943/44 anvisat ett reservationsanslag å 60 000 kronor.

Genom beslut den 20 augusti 1943 förordnade Kungl. Majit, med tillämp -

— 137 —

ning från och med den 15 augusti 1943, att en statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader skulle inrättas, samt fastställde instruktion för densamma.
Enligt instruktionen har kommittén till uppgift

att genom vetenskaplig forskning och praktiska försök främja lantmannabyggnadernas
ändamålsenliga utformande ur i främsta rummet byggnadskostnads-,
hygienisk och arbetsekonomisk synpunkt;

att undersöka möjligheterna för jordbruksproduktionens anpassning efter
byggnadsekonomiska förhållanden; samt

att föranstalta om systematiskt samlande, ordnande och bearbetande av
föreliggande forskningsresultat och praktiska rön beträffande lantmannabyggnader
ävensom i samband därmed vidtaga erforderliga förberedande
åtgärder för kunskapsmaterialets bekantgörande och nyttiggörande för jordbruket.

Ledamöter av kommittén förordnas av Kungl. Majit för viss tid eller tills
vidare. Kungl. Majit utser en ledamot att vara kommitténs ordförande.

En av kommitténs ledamöter förordnas av Kungl. Majit att såsom utredningsman
planlägga och leda kommitténs forskningsarbete. Utredningsmannen
skall tillika tjänstgöra såsom kommitténs sekreterare

Inom kommittén skall såsom dess verkställande organ finnas inrättad en
särskild forskningsavdelning med utredningsmannen som föreståndare. Förutom
denna skola å avdelningen tjänstgöra assistenter och biträden i den
utsträckning arbetsuppgifterna påkalla och medelstilldelningen för ändamålet
det medgiver.

Genom förenämnda beslut den 20 augusti 1943 förordnade Kungl. Majit,
att det utredningsarbete, som uppdragits åt ladugårdsbyggnadssakkunniga,
skulle anses slutfört i och med inrättandet av statens forskningskommitté för
lantmannabyggnader.

Jämväl för budgetåret 1944/45 har för nu ifrågavarande ändamål anvisats
ett reservationsanslag å 60 000 kronor. I kungl, brev den 21 april 1944 har
föreskrivits, att anslaget skall användas enligt följande fördelning:

Arvoden åt ordförande och ledamöter i kommittén........... Arvode åt en utredningsman, tillika föreståndare för kommitténs	kronor	2 000
forskningsavdelning.............................		»	12 000
Arvode åt assistent...............................		»	10 000
Avlöningar till övrig personal......................		»	3 600
Ersättning för specialutredningar...................		»	10 000
Reseersättningar..................................		»	5 000
Utrustning, expenser, publikationstryck m. m.......		»	9 400
Till Kungl. Majlis förfogande......................	Summa	» 8 000 kronor 60 000.

Enligt den av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader avgivna
berättelsen rörande dess verksamhet under budgetåret 1943/44 har
kommittén varit sysselsatt med bland annat följande utredningar.

Under vintern 1944 hava i ett antal ladugårdar i Skåne undersökningar

_ 138 —

utförts rörande vindens inflytande på ventilationsförloppet. Vidare har yttertemperaturens
inflytande på ventilationen och hygienen i djurstallarna undersökts
vid ett 15-tal gårdar i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Dessa undersökningar hava utförts i djurstallar av olika typer med
skilda väggmaterial. Förslag hava uppgjorts till förbättringsåtgärder i två
ladugårdar i varje av dessa län.

För att utröna på vad sätt ladugårdarnas planering och inredning utöva
inflytande på storleken och arten av ladugårdsarbetet hava vissa detaljstudier
utförts i ladugårdar i Skåne och Norrland.

I samarbete med statens mejeriförsök hava undersökningar rörande stallluftens
inflytande på mjölkens beskaffenhet vid olika planlösningar av
mjölkavdelningen företagits, varjämte material av olika slag studerats för
byggnadsdetaljer i mjölkrumsavdelningarna.

I avsikt att söka standardisera byggnadselement och eventuellt byggnader
för lantbrukets behov har kommittén igångsatt utredningar rörande såväl
ekonomibyggnadernas som lantbrukarebostädemas lämpligaste utformning.

För att efter hand i praktiken kunna utprova de lämpligaste byggnadsmaterialen
för olika byggnadselement i lantmannabyggnader har ett materialkartotek
upplagts och undersökningar av materialen bedrivits.

Kommittén har vidare igångsatt analys av ett antal ekonomibyggnader för
att söka utröna hur de olika delkostnaderna materialkostnader och arbetslöner
m. m. beträffande olika i byggnaden ingående element förhålla sig till
varandra samt på vad sätt olika byggnadsmaterial påverka byggnadskostnaderna.

För att ställa byggnadskostnaderna i jordbruksekonomisk belysning samt
såsom förberedande arbete för fortsatta studier av byggnadskostnadsfrågan
ur jordbruksekonomisk synpunkt hava vissa utredningar utförts. Resultatet
härav har framlagts i Meddelande från statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
(nr 1): Byggnadskapitalets och byggnadskostnadernas storlek
vid svenska jordbruk.

För att fortlöpande erhålla kännedom örn byggnadskostnadernas förändring
inom olika landsdelar och inom olika storlekar av jordbruk har kommittén
igångsatt arbete med uppläggande av ett byggnadskostnadsindex så
beskaffat, att därur kan utläsas kostnadsförändringen för varje i byggnaden
ingående kostnadsdetalj.

Genom beslut den 15 oktober 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet
Rubbestad att utse en kommitté bestående av tio personer med uppdrag att
anordna arbetsstudier beträffande byggnadsarbete för jordbrukets behov.
Till statsrådsprotokollet över socialärenden samma dag anförde statsrådet
Rubbestad efter gemensam beredning med cheferna för social- och jordbruksdepartementen,
bland annat, följande:

Jordbrukets byggnadsfrågor hava under de senaste åren varit föremål för
stor uppmärksamhet. Utredningar i ämnet hava verkställts dels av 1940 års
byggnadskostnadssakkunniga och dels av 1942 års byggnadssakkunniga för
landsbygden. Förstnämnda sakkunniga hävdade i sitt betänkande (SOU
4/1941) den meningen, att ackordsersättningen för byggnader vid jordbruket

— 139 —

borde revideras och följa sina egna linjer, skilda från de ackordssatser, som
gällde för husbyggnader i släder och stadsliknande samhällen. I avvaktan
på tillkomsten av sådana särskilda landsbygdslistor borde byggnadsarbetet
å landsbygden enligt dessa sakkunnigas uppfattning utföras mot timlön. 1
det av 1942 års byggnadssakkunniga för landsbygden avgivna betänkandet
(SOU 38/1942) framhölls bland annat, att ett starkt byggnadsbehov förelåge
vid jordbruket men att de nuvarande höga byggnadskostnaderna icke kunde
bäras utan en väsentlig höjning av produktpriserna. I den mån en sådan
prishöjning icke ansåges böra komma till stånd vore det enligt de sakkunnigas
mening ofrånkomligt att kraftiga åtgärder vidtoges för att effektivisera
och förbilliga produktionen av jordbruksbyggnader såväl med avseende
på materialkostnader och byggnadsmetoder som beträffande arbetskostnader.
I sistnämnda hänseende förordade de sakkunniga bland annat en ingående,
på tidsstudier grundad revision av de gällande ackordsprislistorna, syftande
till att undanröja förefintliga ojämnheter, som vore ägnade att väcka irrita''
tion och bringa ackordssystemet i misskredit.

Ett anordnande av arbetsstudier beträffande byggnadsarbete för jordbrukets
behov skulle enligt statsrådets mening vara av stor betydelse. Arbetsstudier
avsåge att utröna, huruvida gängse arbetsmetoder och planläggning
vore tillfredsställande eller ej. Det vore enligt statsrådets mening icke uteslutet
att genom rationalisering av arbetsmetoderna kostnaderna för byggenskapen
på landsbygden kunde nedbringas och en fast grundval för en
sådan avvägning av ackordspriserna skapas, som av alla intresserade parter
kunde erkännas såsom riktig. Statsrådet funne det alltså önskvärt, att arbetsstudier
enligt moderna metoder på förevarande område snarast möjligt komme
till stånd.

De sakkunnigas första åtgärder skulle bliva att utarbeta en fullständig
plan för arbetsstudiernas anordnande. Därvid skulle övervägas vilka delar
av landet och vilka storleksklasser av jordbruk studierna borde avse samt
vilka olika slag av byggnader, som borde göras till föremål för undersökning.
Vidare skulle utredas, huru de nu åsyftade arbetsstudierna borde samordnas
med andra igångsatta eller planerade undersökningar på området.
Slutligen skulle detaljplaner för studiernas bedrivande utarbetas, behovet
av tekniskt skolad arbetshjälp utredas och kostnadsberäkningar verkställas.

Kostnaderna för nu ifrågavarande utredning skola jämlikt Kungl. Maj:ts
förenämnda beslut den 15 oktober 1943 bestridas från femte och nionde
huvudtitlarnas anslag lill kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Med skrivelse den 16 februari 1944 överlämnade kommittén (jordbrukets
byggnadsstudiekommitté) en promemoria, i vilken upptagits till behandling
de i statsrådsprotokollet angivna spörsmålen. Från denna promemoria inhämtas
följande:

Kommittén framhåller till en början beträffande arbetsstudiernas syftemål
att arbetsstudieverksamheten avsåge att utröna möjligheterna för en ranationalisering
av produktionsmetoderna och medverka till ali dessa möjligheter
i största utsträckning utnyttjades med ökad effektivitet och lägre
produktionskostnader som resultat. Riktigt bedrivna arbetsstudier utgjorde
noggranna detaljerade undersökningar och vore därför lill sin natur objektiva
oell opartiska, vilket även vore en väsentlig förutsättning för att de

140 —

skulle föra till bästa möjliga resultat. Med arbetsstadier avsåges att undersöka
samtliga i produktionsförloppet ingående kostnader. Schematiskt kunde
dessa indelas i följande huvudgrupper:

a) kostnader för kapital

b) » » arbete

c) » »i byggnader ingående material

d) » » tjänster av utomstående.

Dessa olika kostnader skulle var och en ägnas skälig uppmärksamhet för
nedbringande av den sammanlagda kostnaden till ett minimum.

Kostnaderna för kapital, framhöll kommittén vidare, utgjordes till väsentlig
del av räntor å under byggnadstiden erforderligt kapital samt räntor och
avskrivningar å de fasta porduktionsmedlen maskiner och redskap m. m. Genom
organisatoriska åtgärder, medförande kortare byggnadstid och ökat utnyttjande
av de fasta produktionsmedlen, kunde dessa kapitalkostnader reduceras.

Arbetskostnaderna bestode huvudsakligen av arbetslöner och utgifter för
arbetsledning. Det förstnämnda av dessa kostnadsslag kunde nedbringas
genom följande åtgärder:

1) sådan utformning av byggnader, att — med behörig hänsyn tagen till
de driftsekonomiska förhållandena — minsta möjliga byggnadsarbete krävdes; 2)

utnyttjande av råmaterial och halvfabrikat, som genom sina egenskaper
underlättade arbetet;

3) sådan anpassning av kvaliteten och standarden på i byggnader ingående
detaljer, att dessa icke fyllde högre fordringar än som med hänsyn till
deras uppgift vöre nödvändigt;

4) lämplig disponering och god ordning på arbetsplatsen, tillfredsställande
skyddsanordningar mot yrkesfara, arbetsbesparande maskiner och verktyg,
som väl underhålles;

5) väl genomtänkt arbetsplanering och arbetsorganisation på arbetsplatsen,
så att de olika arbetsmomenten icke verkade störande på varandra och materielförsörjning
och transporter fungerade tillfredsställande; riktig avstämning
mellan olika av varandra beroende arbetsplatser;

6) bästa möjliga arbetsmetoder med riktig tempoföljd och så utformade,
att onödigt tröttande rörelser och s. k. statiskt arbete undvekes; systematiskt
bedriven yrkesutbildning, varigenom även en önskvärd utjämning av förtjänstmöjligheterna
uppnåddes;

7) riktig och rättvis ackordssättning, så att ackorden för de olika arbetsmomenten
bleve riktigt avvägda i förhållande till varandra; ackordssättning
i största möjliga utsträckning.

Beträffande kostnader för i byggnader ingående material kunde dessa,
framhöll kommittén, hänföra sig till råmaterial, halvfabrikat, färdiga detaljer
samt hjälp- och förbrukningsmaterial.

En allmän reducering av byggnadsmaterialkostnaderna borde, enligt kommitténs
mening, i första hand åstadkommas genom att uppmärksamhet ägnades
åt byggnadskonstruktionernas utformning och dimensionering. Det
gällde därvid icke blott att undvika överdimensionering, utan det borde på
samma gång skapas förutsättningar för minskat materialspill vid förbearbetningen
och på byggnadsplatserna. I fråga om materialets beskaffenhet borde
icke högre kvalitet användas än vad som oundgängligen behövdes med
hänsyn till fordringarna på hållbarhet, utseende och bearbetbarhet.

En betydelsefull faktor, som enligt kommitténs uppfattning kunde komma
att verka kostnadsförbilligande, vore en ökad fabriksframställning av

— 141 —

byggnadsdelar. Först inom fabriken borde det bli möjligt att fullt utnyttja
teknikens framsteg. Utarbetandet av utrymmes-, funktions- och kvalitetsnormer
samt enhetliga måttsystem och toleransbestämmelser för byggnadsindustrien
vore grundfrågor för en sådan industrialisering, vilka syntes vara på
väg att lösas. I den mån så skedde, skapades med standardiseringens hjälp
möjlighet för massfabrikation och lägre materielpriser. Kommittén framhöll
även att vid byggnadsföretagen inom jordbruket materialkostnadernas andel
i de totala byggnadskostnaderna kunde beräknas utgöra 65—75 %, varför
dessa borde ägnas stor uppmärksamhet.

Byggnadskommitténs arbete syntes huvudsakligen i första hand böra omfatta: 1)

En undersökning av byggnadskostnadernas fördelning på olika kostnadsslag
och ett klarläggande av vilka faktorer dessa äro beroende av.

2) En analys av några byggnadsplatsers organisation såväl i stort som
mera i detalj med hänsyn tagen till hur byggnadskostnaderna påverkas av
arbetets organisation och planering.

3) En förutsättning för undersökning av de olika arbetsmomenten vid
jordbrukets byggenskap samt hur arbetskvaliteten inverkar på kostnaderna.

4 En undersökning av materialkostnaderna och de olika faktorer, som inverka
på dessa.

Parallellt härmed och så snart ske kunde borde enligt kommitténs förslag
egentliga metodstudier genomföras. Därvid borde bland annat undersökas
möjligheterna att öka mekaniseringen på byggnadsplatserna samt att
öka handverktygens verkningsgrad. Möjligheterna att reducera kostnaderna
genom ökad fabriksmässig tillverkning av byggnadselement borde också
undersökas i ett senare skede.

Byggnadskommittén har beräknat kostnaderna för sin verksamhet under

budgetåret 1944/45 på följande sätt: Lön
1 chef...........................	12	mån	ä	1 500	kronor	18 000
1 v. chef.........................	12	»	»	1 100	»	13 200
1 kontorsbiträde...................	12	»	»	400	»	4 800
3 assistenter......................	12	»	»	600	»	21 600
1 skrivbiträde.....................	12	»	»	300	»	3 600
3 assistenter...................	11	»	»	600	»	19 800
1 skrivbiträde.....................	10	»	»	300	»	3 000
3 assistenter..............	4	»	»	600	»	7 200	91 200
Omkostnader
Piesor och traktamenten............					kronor	30 000
Nyanskaffning av inventarier.......					»	7 800
Expenser.........................					»	6 000
Kostnader för experimentmaterial . . .					»	5 000
Expertarvoden.....................				Summa	20 000 kronor	68 800 160 000.

Då kommittén räknat med att vissa svårigheter skulle uppslå att för sin
verksamhet uppbringa lämplig och tillräckligt kvalificerad personal, har
kommittén ansett, att sådan måste utbildas genom kommitténs försorg. Ur

- 142 —

utbildningssynpunkt vore det, framhåller kommittén, lämpligt, att anställandet
av assistenter skedde stegvis med samtidig anställning och utbildning av
grupper örn högst tre man. Utbildningen borde genomföras på så sätt, att
assistenterna erhölle en cirka två veckors inledande teoretisk kurs, som sedan
fortsattes i samband med praktisk arbetsstudieverksamhet vid någon
eller några lämpliga arbetsplatser. Under de närmast därefter följande månaderna
borde assistenterna under noggrann övervakning kunna anförtros
mera summariska uppgifter, av i huvudsak spilltidsstudiekaraktär, vissa detaljundersökningar
samt med dessa studier sammanhängande utredningsarbeten.
Dessutom borde de utföra viss matematisk behandling av studierna,
så att de finge känsla för de funktionär sammanhangen, övervakningen
kunde därefter successivt lättas, och efter något år borde relativt självständigt
arbete kunna ske. En tidsperiod mellan de olika grupperna örn cirka
tre månader vore erforderlig.

Genom depar tern entsch ef sskrivelse den 22 februari 1944 uppdrogs åt
byggnadsstudiekommittén att i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,
som i kommitténs ovannämnda promemoria angivits, anordna arbetsstudier
beträffande byggnadsarbete för jordbrukets behov.

Vid sidan av den statliga forskningsverksamhet rörande lantmannabyggnader,
som nu omförmälts, bedrives rådgivningsverksamhet i byggnadsfrågor
av egnahemsstyrelsen, stiftsnämnderna, hushållningssällskapen samt av
den till Sveriges lantbruksförbund anknutna organisationen Lantbruksförbundets
byggnadsförening (LBF). Egnahemsstyrelsen, vars rådgivande
verksamhet huvudsakligast avser egnahemsbyggnader i norra Sverige, har
sedan ett flertal år erhållit statsbidrag för ändamålet. I riksstaten för budgetåret
1944/45 har för sådan rådgivning uppförts ett anslag å 140 500 kronor,
som ställts till egnahemsstyrelsens disposition. Lantbruksförbundets
byggnadsförenings verksamhet, som utövas dels vid huvudkontoret i Stockholm
och dels vid ett antal avdelningskontor i landsorten, omfattar, bland
annat, rådgivning i fråga örn egnahemsbyggande i södra och mellersta Sverige
samt självständig forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.
För nämnda ändamål har föreningen under flera år erhållit
statsbidrag från särskilda i riksstaten uppförda anslag. För budgetåret 1944/
45 utgår statsbidrag med ett belopp av 100 000 kronor, varav 90 400 kronor
avsetts för rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor och 9 600 kronor för
försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.

Beträffande denna försöksverksamhet har byggnadsföreningen i sin berättelse
över verksamheten under budgetåret 1943/44 anfört bland annat följande: En

mindre del av det anvisade statsbidraget har avsetts för försöksverksamhet
beträffande lantmannabyggnader, nämligen 9 600 kronor. Av detta
belopp har föreningen den 27 mars 1944 till Statens forskningskommitté för
lantmannabyggnader utbetalat 2 000 kronor för forskning beträffande lagring
av färska vegetabilier, grönsaker och rotfrukter. I samarbete med nämnda
kommitté och andra institutioner har föreningen nedlagt ett betydande
forsknings- och försöksarbete samt verkat för standardisering och andra åt -

— 143

gärder för förbilligande av byggnadskostnaderna. Sålunda hava dörrar och
fönster för bostäder och ladugårdar standardiserats, liksom köksinredningar
och vissa inredningsdetaljer i ladugårdar, såsom båspallar, boxar, mjölkrum
m. m. Andra delar i ladugårdarna, som blivit föremål för mera ingående
studium, äro takstolar, väggkonstruktioner, maskinell utrustning och brandskyddsanläggningar.
Även olika byggnadsmaterial hava noga studerats och
deras konstruktiva och ekonomiska möjligheter klarlagts. Bland mera speciella
uppgifter, som föreningen påtagit sig, märkes rådgivning vid uppförande
av badstuanläggningar samt undersökningar angående olika uppvärmningssystem,
särskilt varmluftsuppvärmning för mindre bostäder.

Det bör i detta sammanhang erinras, att forskningsverksamhet på byggnadsområdet
i allmänhet bedrives av det förut omnämnda organet statens
kommitté för byggnadsforskning, vartill bidrag anvisas från två särskilda
under tionde huvudtiteln i riksstaten uppförda anslag å respektive 40 000
kronor och 200 000 kronor. Enligt instruktion den 31 december 1942 har
kommittén till uppgift

att följa och främja den tekniskt-vetenskapliga forskningen inom byggnadsområdet
samt söka ordna god samverkan med och mellan olika intressenter
i denna forskningsverksamhet och åvägabringa systematisering av
densamma;

att själv taga initiativ till och låta verkställa byggnadsforskning;

att föranstalta om systematiskt samlande, ordnande och bearbetande av
föreliggande kunskapsmaterial på byggnadsväsendets område, särskilt sådant
material, som framkommit genom statsunderstödd forskning, samt
vidtaga erforderliga åtgärder för kunskapsmaterialets bekantgörande och nyttiggörande.

Frågan om standardisering på byggnadsområdet samt om principerna för
måttsättning inom byggnadsindustrien äro bland annat föremål för utredning
inom Sveriges standardiseringskommission, för vars verksamhet jämväl
anslag uppförts i riksstaten under tionde huvudtiteln.

Vid såväl statens kommitté för byggnadsforskning som standardiseringskommissionen
bedrivas i viss omfattning arbetsstudier. Sådana studier äro
även föremål för verksamheten vid svenska lantarbetsgivareföreningens arbetsstudieavdelning.

Revisorerna hava icke kunnat undgå det intrycket, att den statliga forsk- Revisorernas
ningsverksamheten rörande jordbrukets byggnadsfrågor sedan ett flertal år uttaIand®-lidit av planlöshet och bristande samordning och att dessa missförhållanden
alltjämt bestå. Såsom av det anförda framgår, beviljades år 1936 medel
till upprättande av en forskningsinstitution, som skulle stå under jordbrukstekniska
föreningens ledning. Redan två år senare, eller år 1938, tillkallades
särskilda sakkunniga (ladugårdsbyggnadssakkunniga), som tilldelades
arbetsuppgifter i viss utsträckning sammanfallande med forskningsinstitutionens.
Lantmännens byggnadsförening, sedermera ombildad till
Lanlbruksförbundets byggnadsförening (LBF), som stiftades år 1939 och
tilldelades statsbidrag för sin verksamhet, inriktades delvis på samma ar -

— 144 —

betsuppgifter som forskningsinstitutionen oell ladugårdsbyggnadssakkunniga.
Forskningsinstitutionens verksamhet bragtes därefter (år 1941) att
upphöra, innan institutionen hunnit slutföra de tvivelsutan för jorbruket
betydelsefulla uppgifter, med vilka den varit sysselsatt.

Något samarbete mellan forskningsinstitutionen och de sakkunniga synes
icke hava förekommit och, såvitt revisorerna kunnat finna, hava de sakkunniga
icke heller i nämnvärd grad utnyttjat de av institutionen vunna arbetsresultaten.

Ladugårdsbyggnadssakkunniga ersattes sedermera av den år 1943 tillsatta
forskningskommittén, statens forskningskommitté för lantmannabyggnader,
som nu ånyo upptagit till behandling de frågor, vilka tidigare utredningar
sökt lösa, och för närvarande är sysselsatt med undersökning av ekonomibyggnadernas
utformning och konstruktion med hänsyn till funktion
och ekonomiska förhållanden m. m. Sistnämnda år tillkom ytterligare jordbrukets
byggnadsstudiekommitté, vilken för lösande av sina uppgifter enligt
sitt arbetsprogram jämväl torde komma att syssla med de problem, som
äro föremål för forskningskommitténs verksamhet. Vid sidan av de medel,
som sålunda beviljats de olika statliga utredningarna i frågan, hava betydande
belopp av statsmedel anvisats och utgå alltjämt, dels till egnahemsstyrelsen
för byggnadsrådgivning och dels till lantbruksförbundets bvggnadsförening
för såväl sistnämnda ändamål som för självständig forskningsoch
försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.

Det torde vara uppenbart, att genom den brist på ordning och reda, som
sålunda varit och alltjämt är rådande på nu ifrågavarande område, forskningsarbetet
icke har kunnat eller kan bedrivas med tillbörlig effektivitet.
Dubbelarbete har i stor utsträckning förekommit och tidigare vunna utredningsresultat
och erfarenhetsrön synas icke hava utnyttjats i det fortsatta
utredningsarbetet med därav följande onödiga kostnader. Genom att samarbete
mellan de olika organ, vilka för ändamålet beviljats statsbidrag, icke
förekommit, har också möjligheten att erhålla nödig överblick över forskningsarbetet
i hög grad försvårats.

De jämsides med varandra nu verksamma forsknings- och utredningsorganen
på hithörande område synas vara inställda på att genom visst vetenskapligt
arbete av spekulativ och experimentell art på lång sikt komma fram
till problemlösningar, som kunna vara av värde vid jordbrukets byggenskap.
I sitt förut omförmälda arbetsprogram har kommittén framlagt en
synnerligen vidlyftig plan för sin kommande verksamhet, vars genomförande
skulle kräva en mycket lång tid och medföra betydande kostnader. Kommittén
har därvid ansett sig böra upptaga till behandling flera av de stora
problem, med vilkas lösande tidigare utredningar varit sysselsatta eller som
nu genom andra för ändamålet tillsatta kommittéer eller på annat sätt äro
föremål för undersökningar. Del kan givetvis vara möjligt, att resultat av
praktisk betydelse någon gång i framtiden kunna utvinnas av en på detta
sätt inriktad s. k. grundforskning, men någon hjälp att inom överskådlig
tid komma till rätta med jordbrukets nu aktuella besvärliga byggnadspro -

blem torde icke vara att påräkna. Enligt revisorernas mening är det angeläget,
att verksamheten bedrives på sådant sätt, att praktiska resultat utvinnas.
Detta gäller icke minst byggnadsstudiekommitténs arbete.

För revisorerna framstår det emellertid såsom för närvarande mest angeläget,
att ett sammanförande och bearbetande kommer till stånd av såväl
resultaten av det under senare tid utförda forsknings- och utredningsarbetet
rörande jordbrukets byggnadsfrågor som även de erfarenheter, vilka vid
modern jordbruksdrift utvunnits i fråga om tidsenliga lantmannabyggnader
av olika material och konstruktion. Därigenom bör det vara möjligt att inom
rimlig tid bringa fram typkonstruktioner, som fylla den moderna byggnadsteknikens
krav oell de fordringar, som ur ekonomiska och driftstekniska synpunkter
måste ställas på lantbrukets byggnader. De tidsstudier, som erfordras
för klarläggande av vissa kostnadsfrågor vid själva byggnadsarbetet, synas
revisorerna kunna komma till utförande på byggnader, konstruerade
för användning i vår tid, utan att man behöver avvakta vad som i detta
hänseende kan i en avlägsen och oviss framtid utvinnas av långsiktiga och
vittomfattande byggnadstekniska forskningar, som dock aldrig torde komma
till ett slutgiltigt resultat, eftersom utvecklingen på detta område icke lär
avstanna.

1 detta sammanhang torde böra understrykas önskvärdheten av att det
förut omförmälda av dåvarande byrådirektören H. Edholm åren 1936—1941
utförda arbetet med uppgörande av normalritningar, vilkas anpassning till
enskilda fall kunde ske genom relativt enkla modifikationer, fullföljes. Särskilt
för det mindre och medelstora jordbruket skulle sådana standardritningar
i olika variationer kunna bliva till påtaglig nytta. Härigenom skulle
nämligen i mångå fall kunna undvikas uppgörandet av nyritningar av byggnader
m. m. med därav föranledda höga kostnader.

För åstadkommande av planmässigt och effektivt arbete på hithörande
område är det enligt revisorernas mening angeläget, att en samordning kommer
till stånd av all .statlig och statsunderstödd forsknings-, försöks- och rådgivningsverksamhet
rörande lantmannabyggnader. Det lämpligaste torde
vara, att de tre verksamhetsgrenarna forskning, byggnadsrådgivning och
arbetsstudier sammanföras i tre samarbetande avdelningar inom en organisation
under gemensam ledning. Revisorerna förutsätta nämligen, att det
avsedda arbetsresultatet säkrast uppnås, om man inom de angivna verksamhetsområdena
står i ordnad kontakt med varandra, icke endast för att dubbelarbete
skall kunna undvikas utan även för att man fortlöpande skall få
fruktbärande impulser och erfarenheter till gagn för den gemensamma arbetsuppgiften.
Det ligger nämligen i sakens natur, att arbetsresultaten exempelvis
inom forsknings- och försöksavdelningen böra tillgodogöras inom avdelningen
för byggnadsrådgivning, vars främsta uppgift ju måste vara att
omsätta forsknings- och försöksavdelningens arbetsresultat och bedöma desamma
vid den praktiska tillämpningen i jordbrukets ekonomibyggnader.
Likaväl kan förväntas, att den rådgivande avdelningen, som måste stå i ständig
förbindelse med den praktiska jordbruksdriften och dess behov, skall

10—449024. Rev. berättelse tiny. statsverket är 1944. I.

1932—1934
års ackord slån.

— 140 —

kunna verka befruktande på forsknings- och försöksverksamheten. \ idare
synes det revisorerna vara en fördel, att arhetsstudier kunna hedrivas i samarbete
med verksamheten både inom forsknings- och rådgivningsavdelningen,
vilka hava att ur olika synpunkter pröva material, konstruktioner, planlösningar
och andra rationaliseringsåtgärder. En anordning på sätt revisorerna
nu föreslagit, synes medföra — förutom den ökade effektivitet i arbetet,
som måste uppnås genom en av ledningen dirigerad växelverkan mellan
de tre avdelningarna — även besparing i kostnader, icke endast därigenom
att dubbelarbete undvikes utan även genom en av ledningen avvägd
lämplig personalfördelning avdelningarna emellan.

Fråga uppstår därefter, i vilken utsträckning nu befintliga arbetsorgan
böra överföras i en, på sätt nu angivits, utformad organisation. Beträffande
forsknings- och försöksverksamheten synes det ligga närmast till hands, att
densamma fullföljes av statens forskningkommitté för lantmannabyggnader,
som skulle uppgå i den nya organisationens avdelning för forsknings- och
försöksverksamhet och därvid övertaga även de forskningsuppgifter, vilka
handhavas av byggnadsstudiekommittén.

I fråga om byggnadsrådgivningen synes det revisorerna lämpligt att denna
verksamhet, som nu bedrives — förutom av egnahemsstyrelsen även av domänstyrelsen
— centraliseras till ett organ.

Även för fullföljande av arhetsstudier beträffande jordbrukets byggnader
bör ett särskilt organ inordnas i den nya organisation för den samlade forsknings-
och försöksverksamheten rörande jordbrukets byggnader liksom det
organ, som handhar byggnadsrådgivningen.

För uppnående av ett gott arbetsresultat förutsättes slutligen, att den nya
organisationen kommer att nära samarbeta med egnahemsstyrelsen, nied
standardiseringskommissionen och med jordbrukstekniska föreningen eller
den organisation, som kan komma att bildas för att övertaga jordbrukstekniska
föreningens nuvarande verksamhet.

För alt de vunna forskningsresultaten snabbt må komma den jordbrukande
allmänheten till godo, böra de under forsknings- och utredningsarbetet
vunna resultaten skyndsamt meddelas jordbrukets upplysningsnämnd.

Med hänsyn till jordbrukets behov av att dess byggnadsfrågor snabbt erhålla
en tillfredsställande lösning vilja revisorerna framhålla nödvändigheten
av att åtgärder snarast vidtagas för genomförande av en effektivare och
ändamålsenligare organisation på detta område.''

§ 29.

Vid 1932 års riksdag fattades beslut örn åtgärder i syfte att i då rådande
ekonomiska krisläge genom förmånlig kredithjälp bringa jordbruket lättnad
i dess ekonomiska betryck. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den
30 juni 1932 en kungörelse (nr 366) örn ackordslån och stödlån till jordbrukare.
Sedermera utfärdades nya kungörelser i samma ämne den 21 april
1933 (nr 135) och den 23 mars 1934 (nr 54). Bestämmelserna i nämnda
kungörelser voro av i huvudsak följande innehåll.

Vid denna paragraf har reservation avgivits av herr Gustafson.

— 147 —

Som allmän förutsättning för att lån skulle kunna beviljas gällde, alt sökanden
vore jordbrukare, som på grund av rådande jordbrukskris kommit
i ekonomiska svårigheter och vore i trängande behov av ekonomiskt bistånd,
samt att han kunde antagas hava själv gjort vad på honom skäligen
ankommit för övervinnande av svårigheterna och i övrigt funnes förtjänt av
bistånd. Lån kunde beviljas dels för underlättande av genomförande av
ackord (ackordslån), dels ock för betalning av gäld annorledes än vid ackord
eller för anskaffande av för fastighetens fortsatta brukande oundgängligen
nödiga levande eller döda inventarier (stödlån).

Beträffande ackordslånen gällde enligt 1932 års kungörelse, alt borgenärerna
i ackordet icke skulle erhålla mer än 60 procent av lordringsbeloppet.
I 1933 och 1934 års kungörelser höjdes procenttalet till 70. Ackordslån finge
ej överstiga ett belopp av 400 kronor, ökat med 20 procent av taxeringsvärdet
å den av gäldenären brukade fastigheten och finge icke i något fall
utgå med högre belopp än 5 000 kronor. Ackordslån skulle återbetalas med
en femtedel örn året med början år 1939, 1940 respektive 1941. Ä ackordslån
skulle under de två första åren icke erläggas någon ränta. Därefter skulle
gäldas ränta efter 5 procent om året å halva lånebeloppet, och, sedan amorteringsskyldighet
inträtt, å lånet i dess helhet. I motsats till stödlån kunde
ackordslån icke återbetalas genom fullgörande av arbete å den av låntagaren
brukade fastigheten.

Handläggningen av ärenden rörande ackordslån liksom stödlån ankom på
en av Kungl. Maj:t utsedd centralnämnd för ackords- och stödlåneärenden
samt likaledes på av Kungl. Majit utsedda lånenämnder, en för varje hushållningssällskaps
verksamhetsområde.

Ansökan örn ackordslån skulle göras hos lånenämnden i orten och ägde
nämnden efter erforderlig utredning, att, i den mån av Kungl. Majit för
ändamålet fastställda belopp därtill försloge, bevilja lån. Jämlikt 1932 års
kungörelse skulle för beviljat lån ställas säkerhet, som lånenämnden funne
sig kunna godtaga. I 1933 och 1934 års kungörelser stadgades, att för lån
skulle, örn lånenämnden funne så skäligen kunna påfordras, lämnas av
nämnden godkänd säkerhet. Beviljat lånebelopp skulle utbetalas av länsstyrelsen.
Förfallen ränta och amortering .skulle för varje kalenderår före årets
utgång av låntagaren inbetalas till länsstyrelsen, som det ålåg att övervaka,
att låntagaren fullgjorde sina skyldigheter i avseende å honom beviljat lån.
Länsstyrelsen ägde uppsäga lån till omedelbar betalning, där låntagaren genom
oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller lånet använts för annat
ändamål än som avsetts, eller örn låntagaren visade försumlighet att erlägga
föreskriven ränta eller amortering eller eljest när sådana förhållanden
inträffat, att låntagaren med hänsyn lill det med lånet avsedda syftet uppenbarligen
icke längre borde få tillgodonjuta lånet. Funne länsstyrelsen, att
avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån borde äga ruin, skulle
frågan därom underställas Kungl. Majit.

Utlämnandet av stödlån upphörde under år 1934. Ackordslåneverksamheten
har däremot bedrivits även efter år 1934, ehuru efter delvis andra
linjer. Enligt kungörelsen den 7 juni 1935 flir 277) angående lån lill jord -

148 —

brukare för genomförande av ackord m. ni. skulle salunda ackordslan kunna
beviljas intill ett belopp av 10 000 kronor. Centralnämnden ägde dock medgiva
förhöjning av nämnda belopp till högst 15 000 kronor. Sadant lan
skulle vara räntefritt de två första åren. Därefter skulle gäldas ränta efter
4 procent örn året. Från och med femte kalenderåret näst efter det, under
vilket lånet utlämnats, skulle å lånet årligen erläggas amortering, som jämte
ränta å oguldet lånebelopp skulle erläggas genom en varje år lika stor an
nuitet, så beräknad, att lånet vöre återbetalt femton år efter amorteringens
början.

Då amorteringsbestämmelserna i 1932—1934 års ovannämnda kungörelse!
ansågos vara för stränga i jämförelse med motsvarande bestämmelser i 1935
års kungörelse, föreskrevs i kungörelse den 28 maj 1937 (nr 317) att den.
som erhållit ackordslån jämlikt någon av 1932, 1933 och 1934 års kungörelser,
efter ansökan, av länsstyrelsen kunde erhålla medgivande att i fråga
örn lånets amortering och räntebetalningen därå tillgodonjuta följande ändrade
villkor. Å hela lånebeloppet skulle från och med den 1 januari 1938
erläggas ränta efter 4 procent för år. Från och med det kalenderår, under
vilket enligt för lånet dittills gällande villkor amorteringsskyldighet inträdde,
skulle å lånet årligen erläggas amortering, som jämte ränta å oguldet lånebelopp
skulle eräggas genom en varje år lika stor annuitet, så beräknad, att
lånet vore återbetalt femton år efter amorteringens början.

Län	Antal lån			Lane	b	e 1 o p	P			Återstående
Budgetår	Sum- ma		B	u d g e	å	r		Summa kronor	Antal lån —
1932 /33	1933 1934 /34 j /35	1932/33	1933/34	1934/35	1932 /33	1933 /34	1934 Sura-! /35 j ma j
Stockholms......	5	5	1	ii	19160		13 775		5000	_	37 935	_	3	2	1	6
	8	4	5	17	26 000	_	20 000	—	12 400	—	58 400	—	3	3	3	9
Södermanlands . ..	19	12	4	35	79 400	—	36 690	—	13 070	—	129160	—	7	5	1	13
Östergötlands ....	34	12	9	55	122 647	—	47 598	—	23 523	—	193 768	—	14	8	4	26
Jönköpings.......	53	32	31	116	190 230	27	91130	92	108 411	—	389 772	19	30	24	27	81
Kronobergs......	11	6	1	18	31463	—	18 554	—	1600	—	51617	—	4	3	—	7
Kalmar..........	18	15	10	43	71340	—	56 169	—	31191	—	158 700	—	9	12	8	29
Gotlands.........	17	8	1	26	62 713	—	21 582	—	3 280	—	87 575	—	10	4	1	15
	9	6	9	24	34 560	—	18 280	—	30690	—	83 530	—	5	5	9	19
Kristianstads.....	11	12	5	28	41 493	—	54 420	—	14 615	—	110 528		1	7	2	10
Malmöhus........	38	45	15	98	148 970	—	179 025	—	59 340	—	387 335	-	19	28	11	58
Hallands.........	24	24	4	52	85 682	—	85 454	—	10 090	—	181 226	_ 72	9	21	4	34
Göteborgs o. Bohus	_	3	2	5	—		5 902	72	7 700	—	13 602	—	1		1
Älvsborgs ........	14	13	6	33	36 979	62	36 071	22	16 207	40	89 258	24	8	10	3	21
Skaraborgs.......	32	39	14	85	112 510	—	157 290	—	48 292	—	318 092	—	17	24	7	48
Värmlands.......	13	12	7	32	51020	65	40 640	—	22 390	—	114 050	65	5	6	7	18
Örebro..........	15	14	14	43	52 205	—	44 201	—	40 957	—	137 363	—	7	12	11	30
Västmanlands ....	5	6	.10	21	16 260	—	23 600	—	42 000	—	81 860	—	3	3	9	15
Kopparbergs..... Gävleborgs.......	5 11	6	8	5 25	14 820 35 886	—	16 431	60	31 080	_	14 820 83 397	60	2 6	2	4	2 12
Västernorrlands. . .	9	10	3	22	35 403	—	26 912	—	7 581	71	69 896	71	4	6	1	ii
Jämtlands.......	21	19	7	47	68 970	—	61015	—	11630	—	141615	—	13	11	6	30
Västerbottens ....	9	27	7	43	21 580	—	40 840	—	7 042	—	69 462	—	6	20	7	33 i
Norrbottens......	1	11	6	18	2 616	—	24 319	—	11 120	—	38 055	—	—	10	4	14 j
Summa	382	341	179	902	1361908	54	1119 900	46	559 210	11	3 041019	11	185	227	130	542 !

— 149

Genom kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 592) örn ackovdslån och hjälplån
till jordbrukare ändrades de i kungörelsen 1935: 277 angivna villkoren
tor ackordslån beträffande lån beviljade från och med den 1 juli 1940. I
samband därmed upphörde centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden
och överflyttades ackordslåneverksamheten till egnahemsstyrelsen och
egnahemsnämnderna.

Under § 34 i sin berättelse redogjorde 1943 års revisorer för avvecklingen
av 1932—1934 års stödlåneverksamhet. Innevarande års revisorer hava ansett
det äga intresse, att i sin berättelse intaga en motsvarande redogörelse
beträffande under samma tidsperiod beviljade ackordslån. Revisorerna hava
i detta hänseende infordrat uppgifter från länsstyrelserna, vilka uppgifter
sammanställts i nedanstående tablå.

Medan under budgetåren 1932/33—1934/35 beviljats i runt tal 68 000 stödlån
å tillhopa i runt tal 28 miljoner kronor, hava under samma tid, såsom
tablån utvisar, blott beviljats i runt tal 900 ackordslån å tillhopa 3 miljoner
kronor. Revisorerna vilja i detta sammanhang nämna, att under den därpå
följande treårsperioden eller budgetåren 1935/36—1937/38 beviljades endast
i runt tal 250 ackordslån å tillhopa 900 000 kronor. Därefter hava endast
ett fatal ackordslån tillkommit. Budgetåret 1940/41 beviljades sålunda endast
3 ackordslån och under de därefter tilländalupna budgetåren har icke
något ackordslån beviljats. Detta kan emellertid till en del bero på att sär -

	slutlikviderade lån			Av- skrivna belopp	Vid utgången av budgetåret 1943/44 utestående restantier
Lånebelopp att gäldas	Antal lån	Restantiebelopp
	1932/33	1933/34	1934/35 •	Summa kronor	kronor	1932 1933ll934 /33 /34 \| /35	Sum- ma	Kapital	T,.. . Summa Ranta ! , 1 kronor
	7 758: 771	4 326:17	4 219:60	16 304: 54		1 : — i —	1	3 750: —	1978:99! 5 728:99
	6 576: 51	8 877: 51	4 254: 39	19 708: 41		1 - I -	1	1 782:69	77:32i 1860:01
	19 932: 561	10 282: 72	500: —	30 715: 28	1 324: 50		—	—
	42 375: 85 i	16 129: 77	11 792: 11	70 297: 73	13 776: —	1 i - : 2	3	1 119: 60	398:401 1 518: —
	66 974: 24:	44 227: 79	69 653: 91	180 855: 94	7 280: 92	4 13 4	11	4 495: 32	747:201 5 242:52
	5 266: 89i	7 210: 40	—	12 477: 29	2 900: —	— — ! —	—	—	- j -
	29 325:46;	25 725: 54	17 130:88	72 181: 88	4 164: 73	2 I — —	2	1 560: —	340:— 1 900: —
	23 242:261	6 646: 98	2 768: 06	32 657: 30	2 729: 49	3 — —	3	789:64	172:44! 962:08
	11 691: 801	11657: 87	23 922: 43	47 272:10	—	— 1 2	3	910: 40	799: 33 1 709: 73
	2 260:461	15 037: 43	2 414: —	19 711:89	—	1 ! 2 1	4	2 424: 86	260:04! 2 684:90
	54 329: 741	74 946: 61	30 404: 95	159 681:30	18 263:14	1 i 2 1	4	1 220: 80	512:28 1 733:08
	21 895: 321	48 369: 74	7 497: 42	77 762: 48	501: —	2 1 1	4	1 683: 45	428:15i 2 111:60
	—	210: 50	—	210: 50	_	- 1 -	1	—: 50	— I —: 50
	13 911:99	11 766:62	8177:49	33 856:10	5 857: 60	1 3 ; —	4	271:73	135:981 407:71
	43 928: 451	57 710: 21	14 627: 40	116 266:06	7 928: 12	1 1 1	3	2 100: —	— ! 2 100: —
1 18 239:15	17 350: 86	13 252: 08	48 842: 09		2 2 2	6	6 201: 99	115: 44i 6 317:43
14 459:651	20 051:37	23 790: 84	58 301: 86	G (SGG: 42	— —	—	—	- j -
6 241: 88	10 832: 65	22 844: 11	39 918: 64	—	— 14	5	8 550: —	926:23 9 476:23
5140:931	—	—	5 140: 93	540: —	- ! - j -	—	—	— ; —
i 13 562: 33!	3 664: 89	13 165: 14	30 392: 36	4 947:—	1 1 ! —	2	275: 88	110:12. 386: —
13 880:63	9381:36	3 232: 80	26 494: 79	5 706: 99	— 2 1	3	387: 43	202: —] 589: 43
27 397:55	20 751: 31	7 762: 46	55 911:32		(i : 5 : 3	14	8 898: 34	1 433:40 10 331: 74
10 076:52j	22 013:50	5 107: 50	37 197: 52	6 600: —	Ii 1	7	768: 59	282:89! 1051:48
“	19 748: —	3 772: —	23 520: —	1 260: —	— j 6 2	8	6 112: —	2 472:—j 8 584: —
45H 468:94''	166 9)9: SO	290 2S9: 57	1215 678:81	90 645:91	27 37 25	89	53 303: 22	11392: Slj 64 695:43

— 150 —

Revisorernas

uttalande.

skilda s. k. krislån införts på grund av dc dåliga skörderesultaten åren 1940
och 1941.

I av revisorerna infordrade yttranden hava flera länsstyrelser uttalat sig
om möjligheterna för jordbrukarna att återbetala ackordslånen. En länsstyrelse
framhåller, att låntagarnas betalningsförmåga till stor del kom ine att
bero på statsmakternas framtida prispolitik i fråga om jordbrukets produkter.
En annan länsstyrelse betonar, att så länge nuvarande gynnsamma konjunkturer
för jordbruket fortfore, torde betalning av samtliga utestående lån
kunna antagas bliva fullgjord. Vid försämrade konjunkturer syntes det med
hänsyn till mindre god säkerhet för vissa lån kunna antagas, att svårigheter
kunde uppkomma med lånens indrivning. 1 regel räknade emellertid länsstyrelserna
med att framdeles endast obetydliga avskrivningar .skulle behöva
äga rum. En länsstyrelse uppskattade det framtida avskrivningsbehovet till
10—15 procent.

Beträffande indrivning av ackordslånen framhåller en länsstyrelse, att med
hänsyn till de förhållanden, varunder dessa lån utlämnats, länsstyrelsen ansett
sig böra gå fram med mycket stor varsamhet, men i fall då vederbörande
låntagare uppenbarligen haft möjligheter att fullgöra sina skyldigheter men
likväl uraktlåtit detta, hade länsstyrelsen vidtagit nödiga åtgärder för bevakande
av kronans rätt.

Enligt riksräkenskapsverkets cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 26
juli 1938 skola till länsstyrelserna inflytande avbetalningar och räntor å ackordslånen
av länsstyrelserna inbetalas till riksgäldskontoret. Vid sin granskning
hava revisorerna emellertid iakttagit, att flera länsstyrelser icke inlevererat
influtna amorteringar och räntor å ackordslånen till riksgäldskontoret.
I ett län hade sålunda sammanlagt omkring 50 000 kronor, utgörande amortering
och räntor under ett flertal år, inlevererats först efter anmaning av
riksräkenskapsverket.

Av de av länsstyrelserna lämnade uppgifterna framgår, att av 902 under
åren 1932—1934 beviljade ackordslån 542 återstå såsom ännu icke slutlikviderade.
Mer än en tredjedel av låntagarna hava alltså redan slutbetalat sina
lån utan att begagna sig av den rätt till utsträckning av amorteringstiden med
10 år, som lämnades av 1937 års riksdag.

Av utredningen framgår vidare, att vissa länsstyrelser icke redovisa några
restantier å ackordslånen, medan i andra län dessa utgöra en icke oväsentlig
del av de beviljade lånebeloppen.

Revisorerna finna det angeläget att influtna amorteringar och räntor å ackordslån
inbetalas till riksgäldskontoret under löpande budgetår och icke i
åratal kvarstå i länsstyrelsernas räkenskaper.

— 151 —

§ 30.

G. E. Broms’ egnahemsstiftelse är grundad på en donation år 1908 av kon- G. E. Broms''
soln G. E. Broms’ änka, Anna Broms, och andra intressenter i aktiebolaget ^uiesToloniG.
E. Broms’ egna hem. Donationen avsåg bland annat fastigheter i Karl sationsverkGustavs
socken av Norrbottens län. Enligt de av Kungl. Maj:t den 22 juni sa''eJ,e8tt]l^arl
1911 för stiftelsen fastställda stadgarna har stiftelsen till ändamål att, »se- socken,
dan den till stiftelsen överlämnade fasta egendomen fördelats i mindre lägenheter
eller hemmansdelar, tillhandahålla dessa lägenheter med eller utan
lämpliga åbyggnader på billiga villkor åt mindre bemedlade, för arbetsamhet,
ordentlighet och nyktert levnadssätt kända personer, på det att såväl därigenom
som genom billiga odlingslån och premier för välskötta lägenheter redbara
arbetares strävan att erhålla eget hem och oberoende ställning må befrämjas».

Stiftelsens angelägenheter handhavas, under Kungl. Maj:ts överinseende,
av stiftelsens styrelse. Denna, som utses för fem år, utgöres av tre personer,
av vilka en, som tillika är styrelsens ordförande, förordnas av Kungl. Majit,
en utses av Norrbottens läns landsting och en av Norrbottens läns hushållningssällskap.
Styrelsens räkenskaper och förvaltning skola årligen granskas
av tre för ett år i sänder på enahanda sätt utsedda revisorer.

De till stiftelsen donerade fastigheterna utgjorde 27 brukningsdelar med
en sammanlagd areal av omkring 5 500 hektar, varav cirka 2 300 hektar inom
Karungi, Kukkola och Karhuvaara byar och omkring 3 200 hektar i
Keräsjänkkä och Keräsjoki byar i Keräsjokibäckenet. Fastigheterna i Kukkola,
Karungi och Karhuvaara hade ett vida större värde än de i Keräsjokibäckenet.
På dem fanns det nämligen avsevärda arealer odlad jord och värdefulla
ängsmarker samt därtill viss tillgång till skog, varjämte odlingsmarkerna
kunde tagas i anspråk för uppodling utan mera omfattande vattenregleringsföretag.
I Keräsjokibäckenet fanns odlingsbar myrmark på mera än
2 000 hektar, varemot tillgången på odlingsbar fastmarksjord och skog var
mycket knapp. Så gott som all tillgänglig fastmarksjord måste tagas i anspråk
för tomter och för upptagande av åker för potatis- och trädgårdsodling.

För komplettering av tillgången på skogsmark har stiftelsen förvärvat fastigheten
Haukijärvi nr ll i Karl Gustavs socken, med en areal av cirka 335
hektar, varav cirka 240 hektar produktiv skogsmark.

Stiftelsen började sin verksamhet med att stycka sin jord i byarna
Kukkola, Karungi och Karhuvaara och försälja den lill egnaheinslägenheter.

I underdånig framställning den 11 november 1922 hemställde stiftelsens
styrelse örn statsbidrag till torrläggning av Keräsjokibäckenet. Stiftelsen anförde
bland annat följande. Dittills hade från stiftelsens fastigheter sålts 29
egnaheinslägenheter med en sammanlagd areal av 1 270,54 hektar och ett pris
av tillhopa 44 572 kronor. Samtliga kolonister med undantag av tre hade
övertagit sina lägenheter med tillhjälp av egnahemslån, och hade de i stort
sett rett sig jämförelsevis gott. Då stiftelsens jord i byarna vid Torneälven vore

— 152 —

i det närmaste utdelad, måste stiftelsens kolonisationsverksamliet flyttas till
Keräsjokibäckenet, där stiftelsen ägde rik tillgång å jord. Huvudparten av
denna jord bestode emellertid av vidsträckta myrmarker, vilkas utnyttjande
förutsatte genomförandet av kostsamma vattenreglerings- och dräneringsarbeten.

Redan under åren 1901—1908 hade företagits laga syn angående reglering
av de ifrågavarande område genomflytande Keräsjoki och Vuomajoki vattendrag,
varefter 1909 utarbetats förslag till torrläggning av alla sumpmarker
inom Keräsjänkkä by och en del liknande marker inom Keräsjoki och Karungi
byar. Förslaget omarbetades beträffande kostnadsberäkningarna under sommaren
1922 och underkastades på grund av vissa erinringar från lantbruksstyrelsens
sida ytterligare granskning under påföljande år. Enligt den ursprungliga
planen skulle en huvudkanal grävas i vardera av Keräsjoki och
Vuomajoki vattendrag samt sidokanaler schaktas i omkringliggande sumpmarker,
varigenom 8 200 hektar mark beräknades kunna förbättras eller utvinnas.
Med hänsyn lill de stora engångsutgifterna ansåg sig styrelsen emellertid
till en början böra begränsa företaget att avse grävning av de båda huvudkanalerna
samt utdikning av allenast de öster örn vattendragen och mellan
dessa belägna myrmarkerna.

Härigenom beräknades 1 924 hektar mark kunna förbättras eller helt vinnas,
varav stiftelsen ägde 1 542 hektar och övriga intressenter 382 hektar. Av
nämnda 1 924 hektar lågo 486 hektar i Karungi by. Kostnaderna för huvudkanalerna
i vattendragen beräknades till 500 000 kronor och för efterföljande
utdikningsarbeten med handkraft till 400 000 kronor. Häri ingick dock
icke teg- eller täckdikning.

Av kostnaderna för huvudkanalerna beräknades i runt tal 360 000 kronor
falla på stiftelsen och 140 000 kronor på övriga intressenter. Stiftelsen hemställde
örn statsbidrag till företaget med hela beloppet av stiftelsens kostnader
och 75 procent av övriga intressenters kostnader eller tillhopa med i runt
tal 465 000 kronor.

Stiftelsen utgick från att för utdikningsarbetena i vanlig ordning skulle
kunna erhållas 50 procent statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
medan 50 procent skulle falla å företagarna själva.

Vid sin granskning av stiftelsens hemställan framhöll lantbruksstyrelsen
bland annat, alt företagets bärighet ej kunde bedömas, enär uppskattning av
markens värdeförhöjning genom företaget ej skett. Vid syneförrättningen
hade nämligen bestämts, att sådan uppskattning skulle verkställas först efter
företagets fullbordan. Intill dess skulle kostnaderna fördelas i förhållande
lill fastigheternas areal med viss reducering för högre belägen mark. Vidare
hade ansökan om statsbidrag endast undertecknats av stiftelsen. Lantbruksstyrelsen
ifrågasatte även örn ej förslaget borde omarbetas efter gällande vattenlag.

Stiftelsen framhöll häremot att det knappast vore möjligt att verkställa
någon mera detaljerad och tillförlitlig ekonomisk utredning samt att örn
framställningen bleve bifallen stiftelsen hade all anledning att antaga, att

— 153

största delen av övriga intressenter komme att deltaga. En ny syneförrättning
skulle avsevärt fördröja företaget.

Stiftelsens hemställan framlades av Kungl. Majit (prop. 36) för 1924 års
riksdag, som anvisade det äskade beloppet 465 000 kronor (skrivelse nr 71).
Riksdagen anförde emellertid bland annat följande: »Med hänsyn till den
betydelse för kolonisationsverksamheten i övre Norrland, som genomförandet
av nu ifrågavarande företag enligt vad utredningen i ärendet giver vid
handen synes komma att innebära, vill riksdagen icke motsätta sig att till
detsamma må utgå statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget i den
utsträckning, sorn i Eders Kungl. Majits framställning ifrågasattes. Riksdagen
vill emellertid betona, att ett bifall till propositionen icke får anses innefatta
något prejudikat för framtiden.»

Aregleringsarbetet överlämnades enligt kontrakt den 9 januari 1925 till
en entreprenör. Arbetet beräknades omfatta en grävningsmassa, schaktning
och muddring av i allt i runt tal 260 000 kubikmeter. Entreprenadsumman
var 388 100 kronor. Per den 31 december 1928 hade entreprenören uppmuddrat
sammanlagt cirka 252 000 kubikmeter. Emellertid hade särskilt under
sommaren 1928 inträffat ett flertal svåra ras under muddringsarbetet
på grund av markens lösa beskaffenhet. Sedan entreprenören anmält sina
arbeten slutförda med sommaren 1928, sektionerades vattendragen, varvid
inom normalsektionen beräknades kvarligga cirka 21 000 kubikmeter, vilka
massor sedan ökats genom ytterligare ras. Frågan örn ersättning till entreprenören
hänsköts till skiljemän, som i dom den 15 april 1929 funno entreprenören
berättigad till ersättning med sammanlagt i runt tal 406 000 kronor,
därav 2 400 kronor för en bro.

Sommaren 1930 avlägsnades cirka 9 500 kubikmeter rasad jord för en
kostnad av i runt tal 17 000 kronor. Enligt ett i september 1936 upprättat
förslag beräknades, att för färdigställande av åregleringsföretaget erfordrades
dels schaktning av cirka 7 500 kubikmeter, dels utplanerande av 6 000
kubikmeter nyupptagen eller äldre muddringsmassa. Kostnaden beräknades
till 36 000 kronor, varav 5 000 kronor i markskadeersättningar. Nämnda
arbete har ännu ej utförts.

Åregleringsföretagen hava hittills dragit en sammanlagd kostnad av i
mnt tal 465 000 kronor, vartill statsbidrag utgått med 420 000 kronor.

övriga intressenter hava — i motsats till vad stiftelsen antagit — icke deltagit
i företaget och sålunda icke erlagt deni åvilande andel örn 35 000 kronor.
Stiftelsen har i detta hänseende i skrivelse till revisorerna framhållit,
att då stiftelsen fått in ett anbud på arbetets färdigställande för mindre än
400 000 kronor i stället för beräknade 500 000 kronor, hade arbetet satts i
gång utan de övriga delägarnas medverkan. Stiftelsen hade icke ansett sig
kunna tvinga desamma ali tillskjuta erforderliga medel, dels emedan en stor
•del av dem vore mindre bemedlade jordbrukare och dels emedan många av
dem frånsagt sig båtnaden av företaget under den laga syneförrättning, som
föregått framställningen till Kungl. Majit.

Stiftelsen uppgiver vidare i sin skrivelse till revisorerna, att åregleringarna

— 154

i det stora liela fungera tillfredsställande. För deras planenliga färdigställande
anser sig stiftelsen emellertid utöver den innestående delen av statsanslaget
(45 000 kronor) ytterligare behöva uppskattningsvis 50 000 kronor.

För utförande av det å myrmarkerna erforderliga dikningsarbetet slöt stiftelsen
i mars 1927 kontrakt med statens arbetslöshetskommission örn upptagande
av 31 000 längdmeter dike å viss del av området, bland annat innefattande
avloppskanaler för träsken Veit ti järvi och Ruona järvi. Arbetskostnaderna
härför beräknades till cirka 100 000 kronor. Då arbetet på grund
av brist på arbetslösa avstannade under år 1928 hade omkring 17 600 längdmeter
dike upptagits. I anledning av väckta motioner beviljade sedermera
1930 års riksdag ett särskilt anslag å 50 000 kronor för fullföljande av ifrågavarande
dikningsarbete (skr. nr 393).

Enligt tilläggskontrakt den 6 februari 1932 åtog sig statens arbetslöshetskommission
att för torrläggning av ytterligare cirka 270 hektar myrmark utföra
sammanlagt 21 281 längdmeter dike för en beräknad kostnad av 112 000
kronor. Arbetslöshetskommissionen har även utfört andra arbeten för kolonisationsföretagets
räkning.

Hittills har i Keräsjokibäckenet utdikats cirka 940 hektar myrmark, varav
670 hektar inom Keräsjoki skifteslag och 270 hektar inom Keräsjänkkä skifteslag.
Dessutom hava två sjösänkningsföretag genomförts, varigenom 82
hektar mark vunnits. Därtill har stiftelsen inom Keräsjoki skifteslag anlagt
en utfartsväg på cirka 3 km för de utdikade myrmarkernas utnyttjande genom
upplåtande av nya jordbrukslägenheter och inom Keräsjänkkä skifteslag
en liknande väg på 1 km. Även vägföretagen hava utförts i samarbete
med statens arbetslöshetskommission. De utförda dikena äro enligt uppgifter
från stiftelsen i det stora hela i gott skick. I ett område örn 270 hektar
myrmark i Keräsjoki skifteslag äro emellertid en del diken i mindre gott
skick. Dikeslängden i detta område uppgår till cirka 21 000 meter. Då detta
område nästan hell saknar fast mark, kan det endast i mycket begränsad
omfattning disponeras för odlingsändamål, varför stiftelsen avser att i stället
utnyttja detsamma för skogsbol. För detta ändamål erfordras icke blott
rensning utan även fördjupning och förstoring av en del diken. Kostnaderna
härför beräknas till 20 000 kronor.

Av stiftelsen intill september 1939 upplåtna jordbrukslägenheter och deras
arealer i hektar m. lii. framgå av uppställningen å s. 155.

Utöver i uppställningen angivna jordbrukslägenheter hade från stiftelsens
ägor upplåtits åtta byggnadstomter i Karungi samt tilläggsjord åt innehavaren
av en lägenhet utom stiftelsen. Enligt av stiftelsen lämnade uppgifter har
praktiskt taget all jord inom Karungi, Kukkola och Karhuuvaara skifteslag
disponerats för bildandet av i uppställningen angivna 34 jordbrukslägenheter
och vissa bostadslägenheter. ^

I skrivelse till Kungl. Majit den 31 augusti 1932 hemställde stiftelsen om*
statsbidrag med 40 000 kronor för fullföljandet av kolonisationsarbetet inom
Keräsjokibäckenet. Stiftelsen ämnade anordna 14 kolonat å de utdikade mar -

- 155

By	Antal lägen- heter	Odlad jord vid upplå- telsen	Ängs- mark	Odlings- mark	Avrös- ningsjord (skogs- mark)	Summa areal	Ny- odlad areal	Summa odlad areal	Antal kor
Kukkola......	2	4 038	22 493	6 947	55 920	89 398	9 230	13 268	11
Karungi......	28	58 531	107 831	182 190	911283	1 259 835	82 420	140 951	127
Karhuuvaara .	4	9 844	37 636	—	160 751	208 231	13 630	23 474	15
Keräsjoki.....	5	15 138	1703	82 988	5 942	105 771	4 250	19 388	21
Summa	39	•87 551	169663	2 272125	1133896 (* 31 127 954)	1663235	lott 530	197 081	4174
Medeltal per lägenhet	2 916	4 350	7 775	33116	42 650	2 800	5 051	510

kelna, vilka skulle upplåtas med äganderätt. Kolonisterna skulle tillförsäkras
viss rätt till vedfångst och slåtter å stiftelsen tillhörig mark samt tillförbindas
viss uppodlingsskyldighet. Stiftelsen ämnade i samarbete med arbetslöshetskommissionen
på varje kolonat dels uppodla 2 hektar jord före upplåtelsen
och dels iordningställa grund, betongsockel och betongkällare för boningshus
samt grund, betongsockel, betonggolv och betongväggar till ladugård.
Stiftelsen skulle därvid bestrida kostnaderna för lokalhyror för arbetsledningen
och arbetarförläggningarna samt kostnaderna för cement och virke
till erforderliga formar, övriga kostnader skulle bestridas av arbetslöshetskommissionen.
Stiftelsens kostnader beräknades till 40 000 kronor. Framställningen
förelädes 1933 års riksdag, som beviljade det begärda beloppet
(skr. nr 9).

Under åren 1934—1938 har stiftelsen sålt 7 jordbrukslägenheter och lämnat
kompletteringsjord till 5, och under åren 1939—1943 hava 18 jordbrukslägenheter
försålts och 4 lägenheter erhållit tilläggsjord. Under tidsperioden
1934—1943 hava sålunda försålts 25 jordbrukslägenheter och lämnats tillläggsjord
till 9 lägenheter, varjämte 6 bostadslägenheter upplåtits. Efter arbetarsmåbrukslånerörelsens
tillkomst minskades efterfrågan på jordbrukslägenheter
av den storlek stiftelsen avsåg att bilda. Ökningen under den senaste
femårsperioden beror delvis på att jord med äganderätt överlåtits till
ett antal gamla åbor inom Keräsjänkkä skifteslag, vilka i samband med försäljningen
av sina gårdar til] stiftelsen förbehållit sig nyttjanderätten till dem
under 50 år.

Enligt av stiftelsen hösten 1944 lämnade uppgifter hade då sammanlagt 50
lägenheter upplåtits, varav ett tjugutal lägenheter i Keräsjokibäckenet med
en sammanlagd areal av cirka 000 hektar. Revisorerna hava anhållit örn
vissa upplysningar angående kolonisternas ekonomibyggnader och från stiftelsen
erhållit följande svar:

»Hos en stor del kolonister äro ekonomihusen d. v. s. ladugårdsbyggnaderna
otvivelaktigt i mindre gott eller dåligt skick. En snabb inventering — utan

1 På 30 st. lägenheter. — 8 På 35 st. lägenheter.

3 > 34 > > . — 4 » 34 > »

— 156 —

föregående undersökning på ort och ställe — visar, att det på de 56 upplåtna
lägenheterna finnas:

11 st. ladugårdsbyggnader i gott skick

10 » » i nöjaktigt skick och

26 » » i mindre gott och dåligt skick.

På 5 st. finnas endast provisoriska ladugårdar och på 4 lägenheter saknas
eller äro sådana under uppförande. Styrelsen företog år 1939 en mera i detalj
gående undersökning av ladugårdarnas tillstånd. Det visade sig emellertid,
att uppgiften med deras iståndsättande vida översteg stiftelsens resurser.
En hänvändelse till statsmakterna med begäran om särskilda hjälpåtgärder
för dessa kolonister ansågs emellertid då olämplig, emedan länets hushållningssällskap
vid samma tid gjorde framställning om ett stort anslag för förbättring
av ladugårdsbeståndet i hela länet. Emellertid blev dels det totala
anslagsbeloppet, som statsmakterna ställde till förfogande, med hänsyn till
behovet alldeles otillräckligt och dels blev bidragsbeloppet per kreatursenhet
så litet, att de mindre bemedlade kreatursägarna icke kunnat begagna sig
av detsamma. Under de sista åren har det rent av varit svårt för hushållningssällskapet
att placera det lilla belopp, som tilldelats sällskapet.

För att belysa behovet av medel för sanering av ladugårdsbeståndet tillåter
sig styrelsen hänvisa till följande sammanställning.

Vid en undersökning hos 21 kolonister i Karungi, Karliuuvaara och Kukkola
byar år 1938 visade det sig, att dessa hade i medeltal 5 kor och kvigor förutom
andra ungdjur och smådjur. Att märka är, att stiftelsens lägenheter i
dessa byar äro mindre än i Keräsjokibäckenet. Ladugårdarna hos dessa kolonister
måste beräknas i medeltal för minst 8 nötkreatursenheter. För närvarande
är det bortåt ett tiotal, som hålla 7—9 mjölkande kor.

Statsbidraget för ladugårdsförbättringen är maximerat lill 300 kronor per
nötkreatursenhet och dessa kolonister måste naturligtvis få maximibeloppet.

Med tillämpning av detta maximibelopp som behövligt understöd per nötkreatursenhet,
blir det totala behovet av medel för ladugårdsförbättringen enligt
sammanställningen här ovan: 26 + 5 -f 4 = 35 ladugårdar X 8 = 280
nötkreatursenheter å 300 kronor = 84 000 kronor.

Av stiftelsens omedelbart disponibla tillgångar, cirka 78 000 kronor, utestodo
vid senaste bokslutet cirka 52 000 kronor som byggnadsförskott och
fordran i form av likvid för jord hos kolonister. Tillgängligt kontant belopp
uppgick till cirka 20 500 kronor.

Styrelsen ser sig därför icke i stånd att med stiftelsens medel åstadkomma
förbättring i ladugårdsbeståndet hos kolonisterna.

Styrelsen har hittills disponerat stiftelsens tillgångar huvudsakligen för
dikningar och väganläggningar. Under dessa förhållanden hava kolonisterna
för byggnadsfrågans lösning väsentligen fått anlita egnahemslån och premielån.
Dock erhålla kolonisterna av stiftelsen förskott på byggnadslånen. I övrigt
har styrelsen använt en del medel för att inköpa skog, dels för att för
kolonisternas räkning hålla en jordbruksfaktor och dels till bidrag för inköp
av konstgödsel och kalk.»

I fråga om det framtida upplåtandet av jordbrukslägenheter anför stiftelsen
följande:

»I första hand skola de av 12 lägenheter inom Keräsjoki skifteslag, på
vilka parcelleringen är klar, tre kunna omedelbart upplåtas och 4 st., sedan
den planerade utdikningen av myrmarker på desamma verkställts. Utfartsväg
är färdig här.

För utnyttjande av de återstående vidsträckta myrmarkerna inom Keräsjoki
skifteslag finnes det faktiskt icke tillgång på erforderlig fastmark.

Inom Keräsjänkkä skifteslag finnes det däremot betydligt större möjligheter.
Här har styrelsen låtit upprätta dikningsplan på 165 hektar öster örn ån i
omedelbar fortsättning till det tidigare utdikade området. Utfartsväg till
detta område på 2 170 m längd är planlagd till en kostnad av cirka 12 000
kronor. Dikningskostnaden är beräknad till cirka 80 000 kronor. Området
skall parcelleras i 7 jordbrukslägenheter. Norr örn detta område finnes möjlighet
för bildande av ytterligare ett antal jordbrukslägenheter. Men för dessa
markers disponerande i lägenheter har ingen definitiv plan ännu upprättats.

De största möjligheterna inom detta skifteslag finnas emellertid väster om
ån. Här finnes nämligen ett myr jordsområde på cirka 570 hektar och därtill
även viss tillgång på fastmarksjord, dock icke riklig. Inom detta område har
styrelsen vid den gamla gården Rovasaari sökt parcellering av 8 st. jordbrukslägenheter
i främsta rummet i avsikt att bereda åbon Morians många
söner tillgång på jordbrukslägenheter. Lantmäteriförrättningen har varit i
gång i många år. Områdets utnyttjande omöjliggöres emellertid av brist .på
väg mellan Keräsjänkkä och Kärrbäck — väster om Keräsjoki — en sträcka
på cirka 7 km. Stiftelsens styrelse lät för åtskilliga år sedan uppgöra plan
till anläggande av en utfartsväg från den gamla bosättningen på området
till Kärrbäcks station, men omedelbart därefter läto myndigheterna planlägga
allmän landsväg genom hela området, men dess anläggande har uppskjuta
undan för undan och utsikterna att få väg genom detta område inom den
närmaste tiden äro för närvarande ganska små och utan väg kan området

icke utnyttjas.»

Beträffande markkarteringsundersökning har stiftelsen anfört, att denna
vöre en alldeles ny sak i övre Norrbotten. Endast en av stiftelsens kolonister
hade begärt sådan förrättning, men av Svenska mosskulturföreningen
verkställda undersökningar visade, att myrjorden i Keräsjokibäckenet vore i
slol t behov av kalk och mineralisk växtnäring över huvud.

Beträffande Keräsjokibäckenet innebära sålunda de av stiftelsen framlagda
planerna följande kostnader.

Kronor

Åregleringens planenliga färdigställande ...........................

Rensning, fördjupning och förstoring av diken i ett område örn 270

hektar, som avsetts för huvudsakligen skogsbörd, minst..........

Utdikning av ett område örn 165 hektar..........................

Anläggande av väg å 2 170 meter till sistnämnda område........_

95 000

20 000
80 000
12 000

Summa kronor 207 000.

— 158

Revisorerna hava av överlantmätaren i Norrbottens län begärt vissa upplysningar
angående Keräsjokibäckenet. Med anledning härav har överlantmätaren
efter verkställd undersökning insänt en översiktskarta över området,
som intagits å vidstående sida.

Därjämte har överlantmätaren bland annat anfört följande.

Området litt. A å kartan utgjordes uteslutande av myrmark och hade
varit föremål för ntdikning, som omfattat cirka 270 hektar. Mosslagret vore
av sådant djup och beskaffenhet, att odling av området icke torde kunna
ifrågasättas. Den utförda dikningen torde icke heller hava gjort området
tjänligt lill skogsmark. Dikena torde till avsevärd del hava fallit samman
och blivit överväxta. Örn området möjligen skulle kunna utnyttjas för
skogsproduktion, torde ny dikning erfordras med avsevärt djupare och större
diken än de som upptogos vid den verkställda utdikningen.

Områdena litt. B1 och B2 å kartan hade varit föremål för ntdikning och
hade genom lantmäteriförrättning delats i 12 fastigheter, tänkta som jordbruksfastigheter.
Inom B1 vore vitmossan av sådan beskaffenhet att försäljning
och uppodling för närvarande icke torde kunna ifrågakomma (en fastighet
närmast vägen kunde dock möjligen bli färdigställd). Man syntes dock
räkna med att efter förbättringsåtgärder i en framtid eventuellt kunna exploatera
området. Området B2 omfattade tre fastigheter för jordbruk, vilka
icke sålts men enligt vederbörandes mening inom en nära framtid kunde
exploateras.

Området litt. C å kartan vore genom fastställd lantmäteriförrättning uppdelat
i fyra fastigheter för jordbruk. Dikningsförslag hade nyligen upprättats;
marken ansåges huvudsakligen vara god odlingsmark och beräknades
bliva såld utan svårighet. På ömse sidor vägen vid B1. B2 och B3 funnes en
fastmarksremsa örn några hundra meters bredd men alltför mager och stenig
för att lämpa sig till odling.

Området litt. D å kartan vore myrmark som icke dikats och knappast
torde kunna tillgodogöras.

Området litt. E å kartan vore icke utdikat. Det utgjordes huvudsakligen
av myrmark, men fastmarksområden funnes insprängda. Odlingsmöjligheterna
uppgåves vara tämligen goda.

Området litt. F å kartan (Keräsjänkkä 82—818) vore genom år 1938 fastställd
avstyckning uppdelat i 16 fastigheter för jordbruksändamål, av vilka
samtliga utom tre försålts. Myrmarken, som utgjorde huvuddelen, hade utdikats.
Åtta av fastigheterna hade redan före avstvckningen varit bebyggda,
och fem nya brukningsenheter hade sålunda utlagts. I genomsnitt torde
därefter 3 hektar per fastighet hava uppodlats, d. v. s. sammanlagt 30 å 40
hektar, allt utgörande mark, som förbättrats genom torrläggningen. Vissa
områden tillhörde främmande fastigheter.

Området litt. G å kartan uppdelades genom avstyckning, som vore under
handläggning, i åtta fastigheter för jordbruk. Fastigheterna finge relativt
stor areal, men däri inginge en del icke odlingsbar myr. Enligt uppgift skulle
inom envar av styckningslotterna 12—20 hektar odlingsmark kunna odlas

Övcriikiskarla över

O f.Broms'' egnahemsstiftdses ägor vid

i Kart Gustavs socken, Norrbottens län.

VeiVyärx»

Karungi by

■Tossa, och m-liuvara.

R\»anoy»r>/''

Keräsjoki,

Keräsjänkä

Kokkola,

område

Beteckningar:

a-ov stiftelsen on/ogd odlings- / th» av stiftelsen utdikat, för Ao/oniso tion disponerat område
och utfortsvög ff J J J • » » ej disponerat område

b • av stiftelsen planlagd d''0
C ■ ny ottmön landsväg
<L-ov stiftelsen urtoppade sjöar

ffl område under dikning
itp**- område, varå dikningspion up>p rå Hafs

160 —

Revisorernas

uttalande.

Vissa iakttagelser
angående
Saltoch
Fetmyrans
jordförmedlingsföretag.

till åker. Området torde icke kunna utnyttjas förrän väg anlagts till detsamma.

Den mark, som odlats inom Keräsjokibäckenet, uppgåves hava varit så
gott som uteslutande myrmark, som blivit odlingsbar tack vare torrläggningen.
På sina håll hade myrmarkerna ringa djup (under 1 m) och läge
på morän- eller lavgrund.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att staten bidragit med betydande
belopp till torrläggningen av Keräsjokibäckenet. Sålunda hava 420 000 kronor
utgått i statsbidrag till reglering av vattendrag och mer än 300 000 kronor
av staten utgivits för dikningsarbeten m. m.

Genom utdikning har stiftelsen avsett att kunna torrlägga sammanlagt
omkring 3 200 hektar. Genom torrläggningsföretaget hava hittills endast ett
tiotal nya jordbrukslägenheter tillkommit. Några å området förefintliga
äldre jordbruk torde dock också hava haft båtnad av företaget.

Två allvarliga brister vidlåda förevarande kolonisationsföretag. Dels är
tillgången å skog mycket knapp. En del nybildade jordbrukslägenheter hava
praktiskt taget ingen husbehovsskog. Dels finnes å området föga odlingsvärdig
fastmarksjord. Återstående vidsträckta myrmarker inom Keräsjoki
skifteslag kunna av denna anledning överhuvud taget icke utnyttjas. Därtill
kommer, att den uppodlade myrmarken är i stort behov av kalk och mineralisk
växtnäring. Förutsättningarna för ett bärigt jordbruk å området äro
således icke tillfredsställande.

Enligt av stiftelsen framlagd plan skulle ett område örn 165 hektar myrmark
utdikas och uppdelas i sju jordbrukslägenheter. Kostnaderna för utdikningen
och för anläggning av erforderlig väg till området beräknas uppgå
till 92 000 kronor. Häri ingå icke kostnaderna för teg- eller täckdikning.
För att kunna tagas i bruk måste marken dessutom odlas och byggnader
uppföras. Det torde vara uppenbart, att värdet av den mark, som sålunda
skulle utvinnas, icke kommer att stå i något rimligt förhållande till de mycket
stora kostnadssummor, som det här är fråga örn, och att de planerade
kolonaten icke kunna giva sina brukare erforderlig utkomst.

Med hänsyn till de kostnader, som staten redan nedlagt i kolonisationsföretaget,
hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla sina iakttagelser.

§ 31.

Under § 50 i sin berättelse redogjorde 1938 års revisorer för avlagt besök
å Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag och påtalade därvid bland
annat, att åtskilliga svårigheter vore förenade med anläggandet av egnahem
å till jordförmedlingsföretaget hörande område. På grund härav borde enligt
revisorernas mening vid upplåtelser av egnahem å detta område största
varsamhet iakttagas för att icke äventyra ett lyckligt genomförande av egnahemsbildningen,
varjämte egnahemslotterna borde tillskiftas stödskog.

— 161 —

Även innevarande års revisorer hava avlagt besök å Salt- och Fetmyrans
jordförmedlingsföretag.

Företaget drives av egnahemsnämnden i Norrbottens län, som förvändt den
erforderliga marken från olika säljare för omkring 70 000 kronor. Järnvägen
Jörn—Arvidsjaur genomskär området i dess sydvästra del och landsvägen
Piteå—Arvidsjaur i dess norra del. Järnvägsstationen Saltmyrans hållitlats
ligger inom området. Detta omfattar 2 246 hektar, varav 1 400 hektar
beräknas kunna uppodlas. Odlingsmarken utgöres huvudsakligen av torvjord.
Området har endast obetydligt med fastmarksjord och har tidigare saknat
tillgång till skog. Arbetet med myrens torrläggning påbörjades år 1932
och utfördes till största delen i statens arbetslöshetskommissions regi såsom
statligt reservarbete. Nämnda arbete pågick under tiden juni 1932—oktober
1936, varvid i medeltal 200 man voro sysselsatta. De av arbetslöshetskommissionen
sålunda utförda arbetena framgå av följande uppställning.

Arbetenas art	Antal längd- meter	Beräknad kostnad, kr.	Arbetet färdigt är	A n ni. •
Salt- oell Fetmyrans dikningsföretag
av år 1926 ...................... Salt- och Fetmyrans torrläggningsföre-	110 000	493 000	1934—35
tag av år 1933 .................. Fetmyrans och Lakkotmyrans torr-	68 828	194 000	1935
läggningsföretag av år 1934 ...... Salt- och Fetmyrans 1. torrläggnings-	18 331	56 300	1935
företag av år 1934 .............. Väg från Saltmyrans hpl.—allm. vägen Aborrträsk—Siksjön med biväg till	50 565	161 000	1930	\|
Gamla Skaraborg................	3 080	37 800	193.3
Väg från Saltmyrans hpl.—Boksel . . Väg från Nymyran—Siksjökolonat—	5 884	114 800	1935
Militärvägen (Siksjövägen)........ Väg Fetmyran—N y myran—Hålberg	4 860	73 400	1935
(Hålbergsvägen).................	5 700	106 200	1936
4 utfartsvägar vid Saltmyrans hpl. . . Dubbeltrumma på allm. vägen Abborr-träsk—Boksel................... Kulverttrumma vid Hålbergsvägen . . Ängsröjning, anläggning av översil-ningsängar med tillhörande damm-	2 251	16 800 2 700 1 600	1935 1935 1935
anläggn.........................	43 hektar	28 125	19.36
Skogsavverkning...................	1 320 kbm	2 400	19.34	för erhållande av husbvggnadsvirke
I Skogsvårdsarbeten.................	156 hektar	0 000	19.36	hyggesrensning, röjning, gallring och vedhuggning

Sammandrag:

Antal Beräknad
längd- kostnad

meter kr.

Dikningsarbeten
Vägarbeten ....
Övriga arbeten.

247 724 904 300

21 775 349 000

44 725

Summa 269 499 1 298 925

11—449074. Ilen. berättelse ang. statsverket är 1!)44. /.

162

För företagets finansiering hava, bland andra, Arvidsjaurs sockens allmänningsdelägare
bidragit med 160 000 kronor. Sammanlagt har å företaget
hittills nedlagts cirka lV2 miljon kronor. Egnahemsnämnden har upprättat
förslag till vissa ytterligare arbeten, som framgå av följande uppställning.

Företagets art	Antal längd- meter	Beräknad kostnad, kronor
Salt- och Fetmyrans 2. torrläggningsföretag av år 1934 — öppen
	41 828	125 000
Dorismyrens-Fetmyrens torrläggningsföretag av år 1935 — öp-
pen avdikning.........................................	15 708	60 000
Täckdikning av 182 hektar................................	45 844	25 200
» » 418 » ................................	118 325	68 650
Utfarts- och nybyggesvägar...............................	16 154	99 800
Dammanläggningar vid Fettjärn...........................	—	2 400
Summa	237 859	381 050

Därav:

Vägar............................................. 16 154 Ira

Större diken....................................... 57 536 »

Täckdiken......................................... 164 169 »

Hittills hava 19 jordbrukslägenheter överlåtits med en sammanlagd areal
av 383 hektar eller i medeltal 20,15 hektar per lägenhet. Enligt uppgift från
egnahemsnämnden har den sista överlåtelsen skett den 3 juni 1942. Köpare
hava varit i trakten boende personer utan jord. Lägenheterna hava tilltagits
så stora, att de, i den mån jordbruken utvecklas, beräknats kunna bereda innehavarna
deras huvudsakliga sysselsättning och bärgning. Som hjälp till
förvärv, bebyggande och uppodling av lägenheterna har egnahemsnämnden
beviljat egnahemslån och premielån. Följande uppställning utvisar beloppet
av köpeskillingar och beviljade lån.

Medeltal
per lägenhet

kronor

Köpeskilling........................... 3 082

Egnahemslån.......................... 5 753

Premielån............................. 2 053

Egnahemsnämnden startade våren 1935 ett eget jordbruk på området, Norra
Björkholmen, som ligger cirka 300 meter öster örn Saltmyrans hållplats,
alldeles vid kanten av den öppna myren. Gården skötes i nämndens regi av
en föreståndare, som även biträder nämnden vid hela jordförmedlingsföretagets
ledning och övar tillsyn över nämndens i egen regi bedrivna arbeten på
området. De rön och erfarenheter, som gilias å gården i fråga örn jordens
dikning, uppodling, kalkning, gödsling m. m. samt jordbrukets skötsel överhuvud
taget, beräknas bliva till nytta för nybyggarna. Fastigheten har nybildats
från grunden. Den har bebyggts med boningshus och ekonomihus,
varjämte inalles 15 hektar odlats och täckdikats. Därav utgöra 1 hektar fastmarksjord
och 14 hektar torvmarksjord.

Summa
(för 19 lägenheter)

kronor

58 550
109 300
39 000.

163 —

Den 8 juni 1938 gjorde egnahemsnämnden framställning örn att de angränsande
kronoparkerna Tjärnheden, Näverliden, Siksjö och Hällselskroken
inom Södra Arvidsjaurs revir skulle tilldelas nybyggesområdet såsom gemensamhetsskog
för nybyggarna. Genom beslut den 12 maj 1939 anbefallde
Kungl. Maj:t dåvarande statens egnahemsstyrelse att efter egnahemsnämndens
hörande och i samråd med domänstyrelsen upprätta och underställa
Kungl. Majit plan för tilldelande av skog i främsta rummet åt befintliga lägenheter
inom Salt- och Fetmyran samt angränsande trakter och vidare åt
lägenheter, avsedda till framtida upplåtande därstädes. Tillika anbefalldes
egnahemsnämnden, bland annat, att vid uppgörande av plan till styckning
av mark till Salt- och Fetmvrans jordförmedlingsföretag, i första hand och
innan nya fastigheter bildades, taga hänsyn till det behov av ökad odlingsmark,
som kunde förefinnas för i trakten befintliga kolonat och andra lägenheter.

I anledning av den anbefallda utredningen verkställdes bland annat undersökning
rörande myrkomplexens värde som odlingsmark. Denna visade, att
cirka 700 hektar hade ett torvdjup av mer än 1,5 meter med ett underlag
av i huvudsak sten- och blockfri mo- och mjäljordar samt att av 250 hektar
med ett torvdjup av 1—1,5 meter cirka 100 hektar hade ett sten- och blockfritt
underlag.

Professorn vid skogshögskolan Carl Malmström, från vilken egnahemsstyrelsen
begärde yttrande över de verkställda undersökningarna, anförde
bland annat: »Företaget innebär ovedersägligen ett flertal riskmoment ur
ekonomisk synpunkt. Man bör därför enligt min mening icke placera alltför
mycket folk på Salt- och Fetmyrarna. Som företaget dock är en realitet
och det nu icke rimligen går att avveckla detsamma, tror jag att det både
ur social och statsnyttosynpunkt vore lyckligast, örn brukandet av området
ifråga skedde så mycket som möjligt med maskinell drift inom större brukningsenheter
och ej med många armar på små sådana.»

I underdånig skrivelse den 23 maj 1944 framhöll egnahemsstyrelsen bland
annat följande: »Styrelsen har kommit lill den uppfattningen, att tilldelningen
av odlings jord till jordbrukslägenheten som skola bildas, bör vara tämligen
riklig. I vissa fall torde redan upplåtna lägenheter böra tilldelas tillskottsjord.
Vissa delar av myren böra på grund av ringa torvdjup samt dåligt underlag
utnyttjas till betes- och skogsmark. Vid tillämpning av nu anförda
principer torde antalet jordbrukslägenheten som sammanlagt kunna komma
till stånd inom området, beräknas till ett femtiotal. Styrelsen är dock icke beredd
att nu framlägga slutgiltig plan (ill hela myrkomplexets disposition. I
skrivelse till Konungen den 25 februari 1944, vilken skrivelse remitterats till
egnahemsstyrelsen för utlåtande, hava nybyggarna på Salt- och Felmyran,
med förmälan bland annai att samtliga egnahemslåntagare inom området
restera med amorteringar och räntor för sina egnahemslån, hemställt, att
Kungl. Maj:! måtte uppdraga åt egnahemsstyrelsen att, i samband med
ordnandet av frågan örn ifrågavarande jordbruks förseende med skog, bereda
vissa närmare angivna ekonomiska lättnader. I skrivelsen framhålles även,

— 164 -

att meningen varit att de iordningställda fastigheterna skulle tilldelas sa mycket
odlings- och skogsmark, att de kunde utvecklas till självständiga jordbruk.
Nybyggarna torde ostridigt hava bibringats den uppfattning, varåt
de i sistanförda mening givit uttryck. Styrelsen vill heller icke förneka, att
dröjsmålet med skogsfrågans lösning bidragit till att inbetalning i rätt tid
av amorteringar och räntor icke fullgjorts. I varje fall har det haft en betydande
psykologisk effekt. Styrelsen anser därför, ali frågan örn skogstilldelning
till ifrågavarande redan befintliga jordbruk samt lör områden,
som under den närmaste tiden komma att tagas i anspråk tor nybildning av
jordbruk icke längre kan uppskjutas. I samband med reglering av skogsflugan
ämnar styrelsen upptaga till prövning övriga i nyssnämnda skrivelse
till Konungen framförda önskemål.»

Egnahemsstyrelsen hemställde vidare i nämnda skrivelse, att Kungl. Majit
måtte förordna, att ett i särskilt upprättat förslag omförmält område av
7 910,7 hektar av kronoparken^ Tjärnheden, Näverliden, Siksjö och Hällselskroken
måtte överföras från domänstyrelsens till egnahemsstyrelsens förvaltning
för att upplåtas såsom gemensamhetsskog till redan upplåtna eller
utlagda jordbruksegnahein, emot ett ersättningsbelopp av 136 000 kronor att
utgå ur jordfonden.

Över egnahemsstyrelsens nämnda framställning avgav norrlandskommittén
utlåtande den 17 augusti 1944, vari bland annat anfördes följande: »Norrlandskommittén
torde ej lia anledning att uttala sig rörande lämpligheten
av att Salt- och Fetmyran tagits i anspråk för kolonisering eller örn det
sätt, varå koloniseringen hittills skett.

Kommittén har däremot ansett sig böra bilda sig en uppfattning örn huru
ifrågavarande område i fortsättningen lämpligast bör utnyttjas. Området består
praktiskt taget helt av mvrjord. Även örn man har all räkna med all
jordbruk i de trakter, som det här gäller, i stor utsträckning måste utnyttja
myrjord, torde dock bristen på fastmarksjord på Salt- och Fetmyran — sådan
jord finnes knappast ens för byggnadsplatser — tala emot en nybildning av
sådana mindre jordbruk, som avsetts skola komma till stånd på detta område.
Myrjorden ger under de klimatiska förhållanden, som råda på Salt- och
Fetmyran, endast möjlighet lill mycket ensidig växtodling. Den enda produktion,
som kan påräknas bliva ekonomiskt lönande, torde såvitt nu kan
bedömas utgöras av höodling jämte därpå grundad animalisk produktion.
Jordbruksdriften i Salt- och Fetmyran ger alltså brukaren en tämligen ensidig
livsmedelsförsörjning. För ett rationellt bedrivande av jordbruk tarvas
även relativt stort rörelsekapital.

Kommittén har vid de överväganden, som kommittén för närvarande ägnar
åt frågan örn ordnandet av undervisning och upplysning på jordbrukets område,
funnit det vara av betydelse för det norrländska jordbrukets utveckling,
såväl att skolor i olika former inrättas i de skilda delarna av Norrland
som att större jordbruk kunna utnyttjas för praktisk undervisning och
som förebildliga centralpunkter ute i bygderna.

Enligt kommitténs mening kunna skäl anföras för all, hellre än en fortsatt
uppdelning av Salt- och Fetmyran, huvuddelen av denna bör tagas i

— 165 —

anspråk för ett sådant större jordbruk. I anslutning till det sålunda ifrågasatta
storjordbruket skulle lämplig försöksverksamhet kunna bedrivas på växtodlingens
område och även viss undervisnings- och upplysningsverksamhet
kunna bedrivas. Möjligen kunde det härvid övervägas att till Salt- och Fetmyran
helt eller delvis lokalisera den statliga fasta försöksverksamheten å
myrjord för övre Norrland, varvid fråga uppkommer om den lämpliga dispositionen
av den nu befintliga försöksgården i Brännberg. Det torde finnas anledning
alt räkna med att ett storjordbruk på Salt- och Fel myran skulle kunna
ekonomiskt sett fördelaktigare genomföras än ett flertal mindre jordbruk,
då storjordbruket icke på samma sätt torde behöva påverkas av de svårigheter,
som myrjordens speciella växtodlingsbetingelser innebära. Ett behov av
fastmarksjord torde lättare kunna tillgodoses för ett storjordbruk än för flera
mindre jordbruk. Lönsamheten för det förra torde även påverkas av mindre
utgifter för byggnader m. m. Kommittén är emellertid ej beredd att nu framlägga
något utformat förslag i förevarande hänseende. Ytterligare utredning
torde böra verkställas härutinnan, eventuellt genom norrlandskommitténs försorg.
I avvaktan på resultaten av utredningen torde några nya egnahemsjordbruk
icke böra upplåtas.»

Den 8 september 1944 förklarade Kungl. Majit, att upplåtelser av kolonat
eller jordbruksegnahem å Salt- oell Felmyran tills vidare icke skulle äga
runi. Därjämte överfördes ovan nämnda skogsområde från domänstyrelsens
till egnahemsstyrelsens förvaltning för att upplåtas såsom gemensomhetsskog
till redan upplåtna eller utlagda jordbruksegnahem.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava av statsmedel inemot Revisorernas
1 300 000 kronor förbrukats till avdikning och anläggande av vägar m. m. å uttalandeSalt-
och Fetmyran för att å området utlägga kolonat. Resultatet har dock
icke motsvarat förväntningarna eller de gjorda uppoffringarna. Endast nitton
jordbrukslägenheter hava hittills upplåtits. Enligt uppgift från egnahemsnämnden
i Norrbottens län har icke någon upplåtelse av jordbrukslägenheter
förekommit sedan den 3 juni 1942. Utan tvivel beror detta på de
ofördelaktiga naturliga betingelserna för lönande jordbruk på området. Förutom
det hårda klimatet och den korta växttiden, vilka bero på läget, tillkomma
bär särskilda svårigheter sammanhängande med markens beskaffenhet.
Marken består av myrjord, som är kalkfattig och lider brist på mineralisk
växtnäring. För att ernå tillfredsställande växtbetingelser måste
man tillföra den kalk i betydligt större myckenhet än som i regel erfordras
å fastmarksjord, varjämte kali och fosforsyra måste tillföras för att täcka
bristen på mineralisk växtnäring. Därtill kommer en för vissa norrländska
myrjordar speciell brist, nämligen brist pä koppar, som måste tillföras i
form av kopparsulfat lill icke oväsentliga kostnader. Det torde under .sådana
förhållanden knappast finnas förutsättningar att driva ett ekonomiskt bärigt
jordbruk å Salt- och Fetmyran.

I detta läge uppställer sig frågan, huru man bör förfara med detta myrmarksområde.
Tanken att lill Salt- oell Fetmyran belt eller delvis lokali -

166 —

sera den statliga fasta försöksverksamheten beträffande myrjord för övre
Norrland synes revisorerna emellertid icke välgrundad. Redan nu finnas i
Norrland två försöksgårdar å mvrjord med i huvudsak samma naturliga förutsättningar
som å Salt- och Fetmyran, nämligen Gisselås och Brännberg.
Något behov av en tredje försöksgård för sådana jordar torde icke förefinnas.
Föreställningen, att jordbruk under så ogynnsamma naturliga betingelser
som å Salt- och Fetmyran skulle bära sig i form av stordrift, torde
icke vara hållbar. Enligt av egnahemsnämnden upprättat förslag skulle till
återstående arbeten med dikning och väganläggningar m. m. å området erfordras
ytterligare närmare 400 000 kronor. Att staten skulle bidraga härtill
finna revisorerna icke tillrådligt. Vissa delar av området torde dock hava
förutsättningar att kunna utnyttjas för skogsbörd. En undersökning därom
kan enligt revisorernas mening göras av länets skogsvårdsstyrelse.

Till vad ovan anförts beträffande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag
vilja revisorerna foga följande sammanfattning och erinringar beträffande
kolonisationsverksamhet å myrjord överhuvud taget.

Statsmakterna hava genom statsbidrag till vattenreglerings- och myrodlingsföretag
sökt skapa ökade försörjningsmöjligheter för den norrländska
befolkningen, närmast då dess jordbruksbefolkning. Att resultaten av dessa
insatser ofta icke blivit så goda, som man tidigare föreställt sig, är uppenbart,
och detta torde enligt revisorernas mening bero på alt man icke på eli
riktigt sätt räknat med alla de faktorer, som påverka resultaten.

En viktig sådan är tillgången till skog. Skogstillgång och skogsskötsel utgöra
genomgående ett naturligt komplement till det norrländska jordbruket.
I allmänhet är skogen ett nödvändigt stöd för detta jordbruk. Saknas detta
stöd, måste kolonisation av vidsträckta myrmarker bliva vanskliga företag.

De norrländska myrarna äro ofta fattiga på för kulturväxterna erforderliga
mineraliska näringsämnen, vilka därför måste tillföras i form av konstgödsel.
Detta kan möjligen bliva ekonomiskt lönande, om åtminstone det
dyrbaraste växtnäringsämnet, kvävet, förekommer i tillräcklig mängd och i
för växterna upptagbar form. Örn även kväve saknas och sålunda måste
inköpas, blir det givetvis svårt att få jordbruket bärigt. Tillförlitliga och positivt
utslagsgivande markkarteringar böra därför förefinnas för de områden,
där staten skall i fortsättningen lämna bidrag till åtgärder för vattenreglerings-
och kolonisationsföretag. Det synes som örn detta hittills ej alltid
iakttagits vid sådana anslagsfrågors behandling.

Vidare måste beaktas, att sädesodling till mognad icke i någon större utsträckning
kan förekomma på de norrländska myrjordarna, som därför vid
jordbruksdrift väsentligen få avses för vall-, grönfoder- och rotfruktsodling.
Aven örn efter tillförande av kalk och konstgödsel ganska stora foderskördar
kunna erhållas, så är dock detta foder betydligt mineralfattigare än samma
foderslag skördat på fastmarksjordar, varför bristsjukdomar ofta uppkomma
hos djuren vid ensidig utfodring med mvrmarksfoder.

Nykolonisationer pa de i allmänhet relativt näringsfattiga myrjordarna
komma som regel att med ofrånkomliga odlings- och byggnadskostnader bli -

— 167 —

\a ekonomiskt hårt pressade företag. Med hänsyn härtill böra myndigheterna
vid prövningen av föreslagna sådana företag mera än vad hittills skett
uppmärksamma, i vad mån omfattande och kostsamma väganläggningar
måste komma att ytterligare belasta företagen.

Nu omnämnda svagheter vid myrmarksodlingar behöva givetvis icke göra
sådana odlingar under alla förhållanden oekonomiska och olämpliga, men
de nödvändiggöra noggrant övervägande av alla de omständigheter, som enligt
vad nu sagts påverka den ekonomiska bärigheten. Därvid torde det genomgående
visa sig, att där godartade myrjordar kunna med rimliga kostnader
dräneras och odlas i anslutning till befintliga fastmarksjordbruk, de
ofta kunna bliva värdefulla tillskott till de senare. Vid myrjordbruken annars
ofrånkomligt byggnadsbehov bortfaller då helt eller delvis, likaså behovet
av omfattande väganläggningar. Genom fastmarksjordarnas och myrjordarnas
samordning i lämpliga växtföljder kan en mera tillfredsställande
näringsbalans erhållas i djurens foderslater än vid tillgodogörande enbart av
mineralfattigt myrmarksfoder. Då fråga är örn myrjordars utnyttjande för
fullständig nykolonisation, måste därför möjlighet finnas till att odlingsvärd
fastmarksjord skall kunna sammanläggas med myrjorden för att giva bättre
förutsättningar för jordbrukens bärighet.

§ 32.

Enligt 1 § lagen den 20 juni 1935 (nr 369) örn virkesmätning äger Konungen,
då skäl därtill äro, efter hörande av virkessäljare och virkesköpare
samt vederbörande hushållningssällskap och handelskammare, förordna att
inom Stockholms, Uppsala, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län eller viss del av dessa län mätning av sådant runt virke av
barrträd, som är avsett för industriellt bruk, förädling eller export i oförädlat
skick, må, där mätningen skall ligga till grund för bestämmande av köpeskilling
eller annat vederlag för virket, ombesörjas allenast av virkesmätningsnämnd,
varom i lagen närmare förmäles. Till grund för virkesmätningslagen
låg en till 1935 års riksdag avlåten proposition (nr 140). I anledning av en
till samma riksdag avlåten proposition (nr 181) beslöt riksdagen (skr. nr
276) att till tryggande av att virkesmätningsnämnd erhölle erforderliga medel
för utförande av de organisationsuppgifter, som skulle ankomma på
nämnden, en statlig lånefond skulle inrättas, från vilken lån för sagda ändamål
skulle kunna utlämnas till virkesmätningsnämnd. Fonden skulle i
riksstaten upptagas såsom en särskild lånefond, benämnd virkesmätningslånefonden.
Såsom kapital för virkesmätningslånefonden anvisade riksdagen
för budgetåret 1935/36 ett reservationsanslag av 150 000 kronor, vilket emellertid
aldrig kom att tagas i anspråk. I riksstaten för budgetåret 1939/40
uppfördes ett nytt reservationsanslag för ändamålet å 100 000 kronor. Ej heller
detta anslag kom lill användning.

Grunderna för beviljande av lån från virkesmätningslånefonden hava med -

Iakttagelser
beträffande
vissa statens
utlånings-.,,,
äj fonder.

168 —

delats i kungörelse den 20 juni 1935 (nr 370) och innebära i huvudsak, alt
lån må tilldelas virkesmätningsnämnd för bestridande dels av nämndens
organisationskostnader och dels av dess löpande utgifter under de tre första
månaderna av nämndens verksamhet samt alt Kungl. Maj:t äger på ansökan
av virkesmätningsnämnd bevilja dylikt lån och bestämma beloppets storlek.
Lånen löpa med 4 procents ränta och återbetalas genom amortering under
högst tio år.

I anledning av Kungl. Maj:ts därom framställda förslag beslöt 1934 års
riksdag (skr. nr 183) inrättande av statens fruktodlingslånefond, varifrån lån
linge i mån av tillgång utlämnas dels för anläggning av större fruktodling för
ekonomisk drift ävensom för utvidgning eller förbättring i sådant sylte av
redan befintlig fruktodling, dels för inköp av maskindrivna frukt! rädssp ru -tor och redskap för jordens bearbetning, dels för anordnande av bevattningsanläggningar
för fruktodling, dels för uppförande och iordningställande av
förvaringslokaler för frukt, dels ock för utförande av anordningar för kylning
av frukt. Samtidigt anvisade riksdagen såsom kapital för statens fruktodlingslånefond
å riksstaten för budgetåret 1934/35 eli reservationsanslag av
500 000 kronor. Bestämmelser örn erhållande och tillgodonjulande av lån
från fonden hava meddelats i kungörelse den 24 maj 1934 (nr 196). Enligt
denna må lån i regel endast beviljas den, som ådagalagt praktisk duglighet
såsom fruktodlare samt innehar för fruktodling avsedd jord, belägen å ort,
där påtagligt gynnsamma betingelser finnas för ekonomiskt bärkraftig sadan
odling. Lån beviljas av lantbruksstyrelsen till högst det belopp, som motsvarar
två tredjedelar av den beräknade och av styrelsen godkända kostnaden
för de med lånet avsedda åtgärderna. A lånet löper ränta efter för
närvarande 4 procent örn året från lyftningsdagen. Av nyssnämnda reservationsanslag
å 500 000 kronor togos endast ett belopp av 2 500 kronor i anspråk.
1938 års riksdag beviljade emellertid ett nytt reservationsanslag för
fondens räkning å 100 000 kronor. Rörande tillkomsten av detta kapitalökningsbelopp
må nämnas, att lantbruksstyrelsen i underdånig skrivelse den
31 augusti 1937 framhållit, att genom under året vidtagen författningsändring
fonden kunde tagas i anspråk jämväl för uppförande och iordningställande
av förvarings- och packningslokaler för inom landet odlad potatis
samt att i följd härav anspråken på lån från fonden kunde förväntas växa.
Det sålunda anvisade anslaget blev emellertid icke heller taget i anspråk.

Genom beslut av 1930 års riksdag (skr. nr 325) tillskapades den s. k. kommunskogslånefolldén
efter en av Kungl. Majit i ämnet avlåten proposition
flir 267). Såsom kapital för fonden anvisades för budgetåret 1930/31 ett
reservationsanslag av 200 000 kronor, att upptagas bland utgifter för kapitalökning
under rubrik »statens utlåningsfonder». Anslaget återfördes vid utgången
av budgetåret 1933/34 såsom oförbrukat. Nytt kapital tillfördes fonden
för budgetåren 1934/35 och 1936/37 med respektive 50 000 och 25 000
kronor. Föreskrifter angående lån från fonden äro meddelade i kungörelse
den 27 juni 1930 (nr 272). Enligt 1 § kungörelsen må lån av Kungl. Majit
beviljas landskommun, köping, som utgör särskild kommun, landsting eller

— 169 —

kommunalförbund, omfattande uteslutande kommuner av nämnda slag, för
förvärv genom köp eller expropriation inom område, som lyder under skogsvårdslagen,
av mark nied otillfredsställande skogstillgång i ändamål av markens
löreättande i nöjaktigt skogligt skick. Lånen utgå enligt närmare angivna
grunder med belopp motsvarande högst 90 procent av uppskaltningsvärde,
köpeskilling eller expropriationsersättning. Å lånen beräknas ränta
efter 4 procent örn året. Från fonden hava utlämnats två lån till Hallands
läns landsting örn tillhopa 25 000 kronor.

Medelsanvisningama och medelsdispositionen å de fonder, för vilka hår
redogjorts, åskådliggöres i efterföljande tablå.

Anvisat å riksstaten i ''	Utlämnade lån !	Återbetalda lån \| 1	Besparing sorn regle-rats inom riksgälds-fonden eller tillförts andra anslag eller fonder
^Budgetår	Belopp	! Antal \|	Belopp	Antal ;	Belopp \|
		Virkesmåtning slänefanderi.
1935/36	150 000	--	—	—	—	—
i 1938/39	''-	—	TT7	—	—	150 000
! 1939/40	100 000	—	—		—	50 000
1942/43	■ ■ —	—	—	__	-	50 000
.	250 000	—	—	_	'' ''	250 000
		Statens fruktodlingslånefond.
1934/35	500 000	—	—	—	—	—
1936/37	—	--	—		—	300 000
1 1937/38	—	1	2 500		— ■	197 500
1938/39	100 000	—	—t	—	—	—
! 1939/40	—	—		—	—	100 000
	000 000	—	2 500	—	—	597 500
		Kommunskogslänefolldén.
1930/31	200 000	■--	—	—	—	—
1933/34	—	—	__	—	—	200 000
1934/35	50 000	—	—	—	. —.	—
1935/36	—	2	25 000	—	—■
1936/37	25 000	—	—	—	''	—
1939/40	—	—	—	—		50 000
	275 000	—	25 000	—		250 000

De sålunda gjorda iakttagelserna hava revisorerna velat bringa till riksdagens
kännedom.

Revisorernas

uttalande.

— 170 —

Statens provningsverksamhet.

TIONDE HUVUDTITELN.
Handelsdepartementet.

§ 33.

Staten har under en följd av år bedrivit provningsverksamhet. Vid den
gamla tekniska högskolans materialprovningsanstalt, som inrättades år 1896,
skedde såväl undervisning som provning för uppdragsgivare i samma lokaler
och med samma utrustning under ämneslärarens ledning. Allt efter uppdragsmängden
växte, visade erfarenheten, att dessa båda verksamheter hindrade
varandra och icke lämpligen kunde förenas. När nya lokaler uppfördes
för tekniska högskolan, fick därför högskolan egna lokaler för undervisning
och forskning. I samband härmed beslöt 1916 års riksdag örn inrättande
av en statens provningsanstalt för teknisk provningsverksamhet m. m.

Statens provningsanstalt började sin verksamhet år 1920 i särskilda härför
uppförda byggnader i Stockholm. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för anstalten
den 30 december 1922 (nr 623, ändrad nr 444/1939 och nr 686/1943)
har anstalten till uppgift att för det allmännas och enskildas räkning samt
i vetenskapligt syfte utföra provningar och undersökningar av materialier,
konstruktionsdelar, instrument och apparater med avseende på deras mekaniska,
kemiska och fysiska egenskaper och beskaffenhet. Provningarna och
undersökningarna utföras dels på uppdrag av offentliga myndigheter och
institutioner samt enskilda mot betalning dels i tekniskt-vetenskapligt syfte
för en fortgående utveckling av anstaltens arbetsmetoder och dels i det allmännas
eller vetenskapens intresse, i den mån det kan ske utan avsevärda
extra kostnader för anstalten eller för ändamålet erforderliga särskilda medel
ställas till anstaltens förfogande samt i den utsträckning övriga arbeten
inom anstalten det medgiva. Provningsanstalten omfattar fem tekniska avdelningar
nämligen: mekaniska, byggnadstekniska, elektriskt-fysikaliska,

bergskemiska och kemiskt tekniska avdelningarna. Dessutom finnes en kontorsavdelning.
Kungörelse angående taxa för statens provningsanstalt är utfärdad
den 26 maj 1933 (nr 268). Enligt kungörelse den 20 februari 1942
(nr 42) skola beträffande uppdrag, som inkommit till anstalten efter utgången
av februari 1942, enligt taxan utgående avgifter tillsvidare höjas med
tjugu procent.

Utom statens provningsanstalt finnes även Chalmers provningsanstalt i
Göteborg. Dessa anstalter samarbeta och arbetsuppgifterna hava i viss mån
uppdelats emellan dem.

— 171

Statens provningsanstalts inkomster och driftutgifter budgetåren 1934/35—
1943/44 framgå av följande tabell:

Budgetår	Driftutgifter	Inkomster, kronor	Underskott, kronor
Avlöning, kronor	Omkostnader, kronor	Summa kronor
1934/35 .......	305 547	_	1 66 994		372 541		301 987		70 554
1935/36 .......	315 109	—	1 66 939	—	382 048	—	293 982	—	88 066	—
1936/37 .......	323 514	—	2 68 197	—	391 711	—	290 942	—	100 769	—
1937/38 .......	365 528	—	2 84 561	—	450 089	—	348 892	—	101 197	—
1938/39 .......	392 625	—	2110 648	—	503 273	—	414 953	—	88 320	_
1939/40 .......	418 459	—	2 110 074	—	528 533	—	438 284	—	90 249	—
1940/41 .......	450 406	—	2 108 250	—	558 656	—	4 460 893	—	97 763	—
1941/42 .......	523 049	—	2 126 975	—	650 024	—	5 560 693	—	89 331	—
1942/43 .......	539 808	—	2 116 048	—	655 856	—	4 603 145	—	52 711	—
1943/44 .......	554 597	—	3118 545	—	673 142	—	« 615 320	—	57 822	—

Under driftutgifterna redovisas icke kostnader för lokalhyra oell icke heller
i riksstaten under särskilt anslag anvisade medel till statens provningsanstalt
för nyanskaffning av tekniska apparater m. m. Sistnämnda anslag
och kostnader framgå av följande uppställning:

Budgetår	Anslag, kronor	Förbrukning, kronor
1937/38 ...................	58 000	45 952
1938/39 ...................	20 000	23 752
1939/40 ...................	27 000	10 419
1940/41 ...................	20 000	24 455
1941/42 ...................	10 000	19 972
1942/43 ...................	10 000	1 634
1943/44 ...................	25 000	13 227

I anslutning till en av statskontoret den 30 juni 1932 framlagd utredning
utfärdade Kungl. Maj:t den 26 maj 1933 (nr 244) cirkulär angående anlitande
i vidgad omfattning av statens provningsanstalt. I cirkuläret föreskrevs,
att statliga myndigheter och institutioner vid förekommande behov
av provningar och undersökningar, tillhörande statens provningsanstalts
verksamhetsområde, skulle, i den mån de icke hade tillgång till egna anordningar
för utförande av sådana provningar och undersökningar, i största
möjliga utsträckning för ändamålet anlita statens provningsanstalt.

Provningsverksamhet förekommer emellertid även vid andra statliga och
statsunderstödda institutioner än statens provningsanstalt. Revisorerna hava
ansett det vara av intresse att undersöka denna verksamhets omfattning och
organisation.

Enligt Kungl. Maj:ts stadgar den 22 juni 1939 (nr 422) för de tekniska

1 Härav för löpande inköp av tekniska inventarier 4 000: —.

* » » » » » » » 5 000: —.

3 » * » » * * »7 000: —.

4 Taxan för undersökningar höjd 10 %.

5 .> » » » 16,7 %.

• , , » . 20 %.

— 172 —

högskolarna är deras uppgift teknisk-vetenskaplig forskning och undervisning.
Högskolornas institutioner utom biblioteket vårdas och förvaltas av
särskilda föreståndare. Befattning som föreståndare utövas av läraren i det
läroämne, som institutionen omfattar. Institutionsföreståndaren skall bland
annat ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter angående institutionens
vård och förvaltning samt inspektion av institutionen, som faställas
av kollegienämnden.

Tekniska högskolan i Stockholm har upplyst, att av högskolans institutioner,
vid vilka provningsverksamhet eventuellt kunde tänkas försiggå, 35 institutioner
på förfrågan meddelat, att rutinprovningar icke förekomme, medan
10 institutioner bedreve provningsverksamhet, som i viss grad hade
rutinkaraktär. Av institutionernas redogörelse framgår, att provningsverksamheten
vid flertalet institutioner är av obetydlig omfattning och att inflytande
avgifter vanligen inlevereras till högskolans kassaförvaltning. En
institution har uppgivit, att den utför provningar endast i den mån någon
provningsanstalt ej kan utöva denna eller på uppdrag av statens provningsanstalt.
Någon reklam för institutionernas provningsverksamhet tiar ej heller
förekommit utom i ett fall.

Vid två av tekniska högskolans institutioner har emellertid provningsverksamheten
en större omfattning nämligen vid institutionerna för byggnadsstatik
och byggnadsteknik. Vid institutionen för byggnadsstatik har genom
rutinprovning huvudsakligen avseende tryckning (krossning) av betongkuber
under budgetåren 1941/42—1943/44 influtit tillhopa i runt tal
51 000 kronor. Institutionen tillämpar en lägre taxa än statens provningsanstalt,
vilket åtminstone delvis föranleddes av, att sättet för avgivande av
institutionens intyg över proven förenklats mera än statens provningsanstalts
motsvarande intyg. Från institutionen har utgått cirkulärskrivelse till byggmästare
med flera angående institutionens provningsverksamhet. Inflytande
medel gå till en särskild institutionskassa, varifrån ersättning utgår dels
till högskolan för högskolans beräknade omkostnader för rutinprovningen
och dels till avlöning till viss personal vid institutionen. — Institutionen för
byggnadsteknik utför rutinprovning huvudsakligen endast inom dess betonglaboratorium
avseende betongens vattentäthet och inom ljudlaboratoriet avseende
ljudisolation hos olika byggnadskonstruktioner samt ljudnivåmätningar.
Ljudlaboratoriets verksamhet faller utanför statens provningsanstalts verksamhetsområde.
Proven angående betongens vattentäthet hava bedrivits i samarbete
med vallenfa lissly reisen och avsett vattenfallsstyrelsens egna kraftverksbyggen
samt kraftverksbyggen vid Stora Kopparbergs Bergslags A. B.,—
ävensom i begränsad utsträckning — enskilda entreprenörers arbeten för flygvapnets
räkning. Dylika prov hava även utförts före år 1940 för statens provningsanstalts
räkning, vilken dock sedan år 1940 har egen utrustning lör sådan
provning. Inkomsterna av de vid institutionen under åren 1942—1944 utförda
rutinproven beräknas uppgå till i runt tal 57 000 kronor. Sedan omkostnaderna
för proven tillgodoförts högskolan, har vinsten i stor utsträckning
använts till att bekosta forskningsverksamhet vid institutionen.

— 173 —

Mot den vid tekniska högskolan bedrivna provningsverksamheten har statens
provningsanstalt endast framställt erinringar beträffande den betongprovning,
som utföres vid institutionen för byggnadsstatik. Det oaktat har
institutionen fortsatt sina rutinprovningar och högskolan har icke ansett sig
äga befogenhet att ingripa, då institutionen ersatt högskolan dess kostnader
för rutinprovningarna.

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för statens hantverksinstilut av den 17
maj 1940 (nr 378) har institutet till uppgift att verka för höjandet av yrkesskickligheten
genom afl bereda tillfälle för yrkesmän inom hantverket och
den mindre industrien att förvärva ökad utbildning och ökade möjligheter
att följa utvecklingen på området. Bland annat åligger det institutet att såsom
tekniskt rådgivande institution utöva konsulterande verksamhet (teknisk
informationsverksamhet) beträffande material, arbetsmetoder och arbetsredskap
på olika yrkesområden och därvid till behandling upptaga yrkesmännens
olika praktiska problem av teknisk eller teknisk-ekonomisk natur samt
att utöva försöksverksamhet för främjande av hantverkets och den mindre
industriens utveckling.

Institutets försöksverksamhet omfattar provningar och undersökningar av
material, arbetsmetoder, driftförhållanden samt redskap, instrument och apparater
med avseende på deras beskaffenhet och lämplighet. Försöksverksamheten
bedrives enligt uppgift i den utsträckning övriga arbeten inom institutet
det medgiva dels för främjande av yrkesutövningen inom hantverket
och den mindre industrien i allmänhet, dels ock på uppdrag av offentliga
myndigheter, institutioner eller enskilda, i den mån erforderliga medel ställas
till förfogande för ändamålet. Omfattningen av informations- och försöksverksamhet
framgår av följande uppställning.

Budgetår

1941/42

1942/43

1943/44

Inkomster

kronor

6 656
17 775
1(5 076.

Institutet har i hanlverkstidskrifter annonserat örn sin provningsverksamhet.

Statens institut för folkhälsan har enligt den för institutet utfärdade instruktionen
(1938:327 ändrad 1939:534), ali på uppdrag av myndigheter,
sammanslutningar och enskilda utföra praktiskt-vetenskapliga undersökningar
ävensom eljest idka forskningsverksamhet inom den allmänna hygienens,
yrkeshygienens och födoämneshygienens områden i syfte att förbereda och
främja förebyggande åtgärder, ägnade att bevara eller befordra folkhälsan.
Närmare bestämmelser rörande undersökningsverksamhetens bedrivande
meddelas av institutets ledning. Ersättning för undersökningar, som påkallas
av andra än statliga myndigheter, skall utgå enligt en av Kungl. Maj:l
fastställd taxa (1942:838).

Leveransprov på tvål, såpa och andra tvättmedel för krigsmaterielverkets
räkning, vilka tidigare mot ersättning enligt taxa utförts av statens prov -

— 174 —

ningsanstalt hava nu överlämnats till statens institut för folkhälsan med begäran
om bedömning av produktens lämplighet ur hygienisk synpunkt, varvid
dock institutet även angivit analysresultaten. För dylika undersökningar
för statlig myndighet äger institutet icke taga någon avgift. Från statens
provningsanstalts sida har föreslagits, att undersökningar av sådan och liknande
art .skulle hänskjutas till anstalten för utförande av erforderliga analyser.
Begärdes bedömning ur hygienisk synpunkt skulle anstalten därefter
översända analysresultaten till statens institut för folkhälsan som grundval
för institutets bedömning. Från institutets sida har det föreslagna förfaringssättet
ansetts lämpligt, men det har ifrågasatts, om institutet ägde vägra
att utföra av myndighet begärd undersökning.

De affärsdrivande verken och andra förvaltningar utföra ofta provningar
i egen regi. Järnvägsstyrelsen har sålunda ett kemiskt laboratorium i Stockholm
för provning av stenkol och oljor lii. m. Telegrafstyrelsen har en provningsanstalt
för ledningsmateriel m. m. Vattenfallsstyrelsen har ett högspänningslaboratoriiun
vid Älvkarleö samt en provningsanstalt i Västerås
för material och detaljer till kraftledningar. Tullverket har i Stockholm ett
laboratorium för tulltekniska undersökningar. Till tullverkets laboratorium
har därtill överflyttats de undersökningar, som tidigare utförts vid kontrollstyrelsens
laboratorium i samband nied styrelsens kontrollverksamhet. Md
lörsvarsväsendets kemiska anstalt verkställas i viss utsträckning rutinundersökningar
av oljor och tvål m. m„ vilka få anses falla inom statens provningsanstalts
verksamhetsområde. Sveriges geologiska undersökning anlitade
tidigare statens provningsanstalt för bergskemiska analyser, vartill anstalten
var väl rustad. Dessa uppdrag hava nu upphört.

Vid Textilinstitutets i Borås materialprovningsanstalt bedrives provningsverksamhet
inom textilområdet. Ä statens provningsanstalts kemiskt tekniska
avdelning verkställas likaledes provningar av textilvaror, och ett visst samarbete
äger rum mellan nämnda båda institutioner i detta hänseende. Även
med svenska träforskningsinstitutet har statens provningsanstalt samarbete.
Cellulosaindustriens centrallaboratorium vid kungl, tekniska högskolan utför
bland annat rutinundersökningar åt sina medlemmar. Sådana undersökningar
utföras emellertid även i viss begränsad omfattning åt utomstående och
laboratoriet konkurrerar därvid med provningsanstalten. Laboratoriet är avsett
att överflyttas till träforskningsinstitutet. För statens väginstituts räkning
verkställer statens provningsanstalt prov av asfalt och andra vägfaeläggningsmedel,
men i huvudsak verkställer institutet sina prov i egen regi.

Andra institutioner bedriva en provningsverksamhet, som får anses iigga
i huvudsak vid sidan av statens provningsanstalts verksamhetsområde. Sålunda
verkställas jordprov m. m. av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
och de statsunderstödda lokala lantbrukskemiska kontrollstationerna,
och läkemedel kontrolleras å statens farmaceutiska laboratorium.

Statens provningsanstalt verkställer kontrollen av normalpapper, men däremot
icke de provningar, som kunna erfordras vid den statliga upphandlingen
av annat papper. För kontroll av febertermometrar, som enligt medicinalstyrelsens
uppfattning är erforderlig, är anstalten likaledes väl rustad.

— 175 —

Av den lämnade redogörelsen framgår, alf vid sidan av statens provnings- Revisorernas
anstalt och den därmed samarbetande Chalmers provningsanstalt ett flertal "Galande,
statliga och statsunderstödda institutioner bedriva provningsverksamhet.

Revisorerna hava uppmärksammat, att i vissa fall såväl statens provningsanstalt
som andra institutioner utföra samma slags prov och däröver utfärda
intyg. Revisorerna äro icke övertygade örn att övriga institutioner härvid
besitta samma förutsättningar som statens provningsanstalt.

Samarbetet mellan statens provningsanstalt och övriga institutioner synes
i stort sett vara tillfredsställande. Antalet institutioner, som bedriva provningsverksamhet
av olika slag, är emellertid så stort att det icke utan närmare
undersökning kan avgöras, om den nuvarande organisationen är ändamålsenlig
och icke för statsverket medför onödiga kostnader. Statens provningsanstalt
går årligen med underskott, oaktat taxorna de senaste åren något
höjts. Därest verksamheten ökas, torde emellertid underskottet kunna
förväntas minska. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att provningsverksamheten
i så stor utsträckning som möjligt koncentreras till provningsanstalten.
Därigenom torde även kostnaderna för personal, lokaler och maskiner m. m.
kunna nedbringas vid andra institutioner. På grund härav vilja revisorerna
förorda, att en översyn kommer till stånd angående den statliga provningsverksamhetens
organisation. Därvid bör även undersökas, örn icke vissa
laboratorier eller institutioner böra upphöra eller inordnas under statens
provningsanstalt.

Beträffande den vid tekniska högskolan bedrivna provningsverksamheten
vilja revisorerna uttala, att det måste anses anmärkningsvärt, om institutionsföreståndama
själva skulle kunna bestämma omfattningen av sina institutioners
provningsverksamhet. Avgörandet härav bör tillkomma styrelsen för
tekniska högskolan, som givetvis i detta hänseende bör samarbeta med statens
provningsanstalt.

— 176

Statsinstitutionernas

inköp av
brännved.

De affärsdrivande verken.

§ 34.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att undersöka, i vilken utsträckning
domänverket efter vedhandelns reglering år 1941 levererat ved
till statliga institutioner. För detta ändamål hava revisorerna inhämtat uppgifter
från kristidsstyrelsernas bränslekontor angående de kvantiteter ved,
som bränslekontoren under bränslesäsongen 1943/44 anvisat, till statliga
institutioner från domänverket, skogsägareföreningar och andra leverantörer.
De inkomna svaren hava sammanställts i nedanstående tablå, vilken dock icke
omfattar uppgifter från Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Dessa
orter äro nämligen handelsreglerade, vilket innebär, att ali ved levereras till ett
för orten centralt organ, som sedan distribuerar veden utan att därvid i
varje särskilt fall bokföra uppgift örn vederbörande vedleverantör.

! Bränslekontoret i	Till	statsinstitutioner anvisad brännved
från domänverket, m3	från skogsägare- föreningar, m3	frän övriga leverantörer, m3	Summa m3 j \|
Stockholm.................	1 070	31 534	69 444	102 048 1
Uppsala...................	28 151	30 780	41 870	100 801
■ Nyköping.................	7 510	17 056	1 488	26 054
linköping.................	6 660	15 271	7 594	29 525
Jönköping.................	17 288	30 872	4 297	52 457
Växjö.....................	828	13 764	3 097	17 689
Västervik.................	350	14 066	7 298	21 714
Kalmar...................	7 382	12 285	4 287	23 954
Visby.....................	577	1 722	12	2 311
Karlskrona................	—	35 420	14 188	49 608
Kristianstad...............	8 821	12 426	4 629	25 876
Hälsingborg...............	50	162	770	982
Halmstad.................	4 969	6 523	3 707	15 199
Uddevalla.................	492	12 196	5 545	18 233
Vänersborg................	4 348	17 637	1 811	23 796
Borås.....................	11 542	4 351	700	16 593
Mariestad.................	9 964	11 371	12 064	33 399
Karlstad..................	2 725	46 222	24 805	73 752
Örebro....................	1 429	46 254	66 059	113 742
Västerås..................	786	17 858	11 667	30 311
Falun.....................	8 245	17 830	92 775	118 850
Gävle.....................	17 636	31 462	76 126	125 224
Sundsvall.................	—	34 133	—	34 133
Härnösand................	—	39 103	15 518	54 621
Östersund.................	4 312	25 802	47 329	77 443
Umeå.....................	3 010	33 725	3 936	40 671
i Luleå.....................	94 256	66 519	* 51 818	212 593
Summa m3	242 401	626 344	572 834	1 441 579

177

Domänverkets sammanlagda försäljning av ved från kronans skogar framgår
av följande uppställning:

År

1938

1939

1940

1941

1942

1943

(i runt tal)

504 700
487 700

1 832 900

2 387 900
2 617 300
2 583 700.

Till följd av vedhandelns reglering har domänverket, särskilt i vissa orter, Revisorernas
endast i mindre utsträckning fått leverera ved till statliga institutioner. Med utt*,an4ehänsyn
till under kristiden uppkomna transportsvårigheter torde en sådan
utveckling icke heller kunnat undvikas. För ved, som icke kunnat levereras
till statliga institutioner, har domänverket fått avsättning på annat håll.

Revisorerna vilja emellertid understryka vikten av att domänverket, så
snart ske kan, åter beredes tillfälle att leverera ved till de statliga institutionerna
i samtliga fall, där detta lämpligen kan komma i fråga.

§ 35.

I § 77 regeringsformen stadgas dels att Kungl. Majit icke äger att utan Domänriksdagens
samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva eller på annat verf*®ta
sätt avhända kronan dess jordbruksdomäner och skogsegendomar, dels ock visat egenas
dessa skola förvaltas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver. domsförvärv.

Formerna för det enligt ifrågavarande stadgande erforderliga samtycket
av riksdagen till avhändelser och upplåtelser av kronans fasta egendom äro
icke närmare angivna i grundlagen och hava tidigare vid tillämpningen visat
mycket stora olikheter. Riksdagen har lämnat sitt samtycke såväl efter
prövning i form av bifall till Kungl. Majlis i särskilda propositioner framlagda
förslag örn försäljning av olika fastigheter — varje år har riksdagen
haft att taga ställning till ett flertal dylika förslag — som i form av mer
eller mindre generella bemyndigande!! i växlande former och av växlande
varaktighet alt försälja kronofastigheter för vissa ändamål eller kronofastigheter
av visst slag. Befogenheten att verkställa försäljningarna har merendels
tillkommit Kungl. Majit. I vissa fall hava medgivandena dock i stället lämnats
direkt åt underordnad administrativ myndighet eller innefattat befogenhet
för Kungl. Majit att överlämna beslutanderätten till sådan myndighet.

Beträffande uppkomsten och utvecklingen av de av riksdagen lämnade försäljningsbemyndigandena
må här anföras följande.

På framställning av Kungl. Majit medgav 1874 års riksdag, att sådana
kronan tillhöriga egendomar, vilkas arrenden icke överstege 200 kronor, finge
på vissa närmare angivna villkor av Kungl. Majit försäljas. Vid delgivningen
av berörda beslut meddelade riksdagen tillika, att enär de inflytande försälj 12—44,

9024. Rev. berättelse ang. statsverket dr /944. I.

178

ningsmedlen icke borde användas till löpande utgifter utan ställas till riksdagens
förfogande för att användas till inköp av skogbärande eller till skogsodling
tjänlig mark, riksdagen beslutat, att omförmälda medel skulle av statskontoret
levereras till riksgäldskontoret att där särskilt bokföras, intill dess
riksdagen om desammas användande i ovan antydda syftning fattat beslut.
Dylikt beslut meddelades av riksdagen år 1877 och innebar att försäljningsmedlen
finge, i den mån tillfälle därtill yppade sig, användas till sådana
inköp av skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark, vilka av Kungl.
Majit prövades vara fördelaktiga och till vilka medel icke kunde beredas
från det till skogsväsendet anvisade reservationsanslaget.

Det åt Kungl. Majit givna bemyndigandet att försälja vissa kronan tillhöriga
egendomar utvidgades successivt genom olika riksdagsbeslut — meddelade
genom nådigt brev 1888, 1891 och 1902 — till att omfatta bland annat
sådana kronoegendomar, vilka i arrende lämnade eller vid utarrendering
kunde påräknas lämna en arrendeavgift av högst 600 kronor. Beträffande
dispositionen av försäljningsmedlen i de nu berörda fallen meddelades till
en början enahanda direktiv, som gällde i fråga örn de kronoegendomar, som
försålts genom riksdagens år 1874 lämnade medgivande. En ändring härutinnan
kom till stånd genom beslut av 1909 års riksdag. Beslutet innebar
rätt för Kungl. Majit att utan riksdagens hörande i varje särskilt fall disponera
icke blott köpeskillingar, som influtit genom av Kungl. Majit beslutade
försäljningar, utan jämväl köpeskillingarna för sådana områden och lägenheter,
till vilkas försäljning från de under domänstyrelsens förvaltning ställda,
staten tillhöriga skogsegendomar eller utarrenderade jordbruksegendomar
riksdagen under åren 1910—1912 på därom särskilt gjorda framställningar
lämnat tillstånd. Även det ändamål, vartill Kungl. Majit fick använda
de inflytande köpeskillingarna, blev i så måtto utvidgat, att desamma
skulle få disponeras jämväl till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland
och Dalarna.

I en till 1911 års riksdag avlåten proposition (nr 214) föreslog Kungl.
Majit — i huvudsaklig anslutning till vad inom finansdepartementet tillkallade
kommitterade hemställt — att de försäljningsmedel, som vore
av beskaffenhet att böra reserveras lill inköp av skogbärande eller till
skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparkerna
i Norrland och Dalarna, och vilka enligt dittills gällande bestämmelser skulle
inlevereras till riksgäldskontoret eller där redan funnes innestående, skulle
överlämnas till domänstyrelsen, att där förvaltas och redovisas såsom tillgång
å den då nybildade statens domäners fond, intill dess densamma, enligt
Kungl. Majits och riksdagens bestämmande, finge disponeras till inköp avangivet
slag. Kungl. Majits förslag bifölls av riksdagen, vilket beslut uppenbarligen
icke rubbade de dittills meddelade föreskrifterna rörande Kungl.
Majits befogenhet att använda försäljningsmedlen till inköp av fastigheter.
Kungl. Majits befogenhet i berörda hänseende var emellertid i vissa avseenden
begränsad till att avse endast sådana köpeskillingar, som influtit för
försäljningar beslutade intill utgången av år 1912.

— 179 —

I proposition till 1912 års riksdag (nr 200) anförde vederbörande departementschef,
bland annat, att då enligt den princip, som läge till grund för
domänfondens inrättande, dess samtliga kontanta tillgångar borde avses till
inköp för fondens räkning av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark
eller till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarna
och då likformighet i avseende på medlens användande vore önskvärd,
riksdagens medgivande borde utverkas för Kungl. Maj:t att utan riksdagens
hörande i varje särskilt fall få till angivna ändamål disponera domänfondens
samtliga kontanta tillgångar. Även i fråga om tiden för Kungl.
Maj:ts dispositionsrätt över köpeskillingarna vore likformiga bestämmelser
önskvärda. Vid övervägande av frågan huru en sådan likformighet lämpligen
borde åvägabringas, stannade departementschefen för den ståndpunkten,
att alla dylika medel skulle av Kungl. Maj:t få disponeras tillsvidare
intill dess annorlunda kunde bliva bestämt.

Med bifall till Kungl. Maj:ts i överensstämmelse med departementschefens
förslag avlåtna proposition medgav riksdagen (skr. nr 264), att Kungl. Majit
måtte från och med den 1 januari 1913 tills vidare, intill dess annorlunda
kunde varda bestämt, för inköp av skogbärande eller till skogsbörd
tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland
och Dalarna disponera de såsom tillgång å statens domäners fond
redovisade kontanta medel.

Genom beslut av 1929 års riksdag erhöll Kungl. Majit ökad befogenhet
att försälja under domänstyrelsens förvaltning stående kronoegendom. Riksdagens
bemyndigande, som delvis lämnades utan någon tidsbegränsning, avsag
sadan domänstyrelsens egendom, som icke var anslagen för visst ändamål
och ej heller på grund av befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning
borde bibehållas åt kronan. Försäljningsmedgivandet omfattade med
viss inskränkning bland annat sådan egendom, vilken i årligt arrende lämnade
högst 1 000 kronor eller, där den ej var av kronan utarrenderad, vid
verkställd uppskattning icke fanns kunna lämna högre årligt arrende än nu
sagts. Ytterligare föreskrifter för dessa försäljningar meddelades i förordningen
den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom
m. m. Enligt bestämmelsen i 32 § sagda förordning skulle köpeskilling
för försåld kronoegendom efter avdrag av kronans utgifter på grund av
försäljningen ingå i statens domäners fond för att användas till inköp av
skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar
å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Bemyndigandet för Kungl. Majit att försälja kronan tillhörig fast egendom
erhöll sin nuvarande utformning vid 1942 års riksdag, varigenom försäljningsgrunderna
gjordes gemensamma för hela statsförvaltningen. I en lill
riksdagen avlåten proposition (nr 241) föreslog Kungl. Majit riksdagen att
medgiva, att Kungl. Majit måtte få under budgetåret 1942/43 utan riksdagens
samtycke i varje särskilt fall besluta om försäljning av kronan tillhörig fast
egendom, såframt taxeringsvärdet å egendomen uppginge lill högst 40 000

— 180 —

kronor, eller, där taxeringsvärde icke vore åsatt, det vid särskild uppskattning
utrönta saluvärdet uppginge till högst nämnda belopp, och i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen angivna riktlinjer föreskriva de
former och villkor, under vilka försäljningarna finge äga rum, med rätt för
Kungl. Majit, att, där så funnes lämpligt, åt central förvaltningsmyndighet
överlämna beslutanderätten rörande försäljning av egendom, vars taxeringseller
uppskattningsvärde icke överstege 20 000 kronor.

Vad Kungl. Majit sålunda föreslagit bifölls av riksdagen (skr. nr 388) med
den begränsningen, att försäljningsbemyndigandet icke finge avse egendomar
med högre taxeringsvärde än 25 000 kronor eller, där taxeringsvärde
icke blivit åsatt, vid särskild uppskattning utrönt saluvärde överstigande sistnämnda
belopp.

Liknande försäljningsbemyndigande har för de följande åren sedermera
lämnats av varje lagtima riksdag (år 1943: prop. nr 165, skr. nr 248; år 1944:
prop. nr 104, skr. nr 98).

I detta sammanhang må nämnas, att i 3 § 1 mom. av den för domänverket
gällande instruktionen (SFS nr 48/1935) skyldighet föreskrivits för domänstyrelsen
att årligen före den 1 mars till Kungl. Majit insända uppgifter å
försålda kronoegendomar, beträffande vilka under nästföregående år köpebrev
utfärdats, ävensom å inköp av mark samt inlösning av ströängar å
kronoparkerna i Norrland och Dalarna, som under samma tid ägt rum.

De i domänfonden ingående medel, vilka enligt vad ovan anförts äro avsedda
att användas till inköp av skogbärande eller till skogsbol^ tjänlig mark
ävensom till inlösen av ströängar å kronoparker i Norrland och Dalarna,
pläga benämnas domänverkets markfond (markinköpsfond). Fonden uppgick
den 30 september 1944 till omkring 39 439 000 kronor, varav 25 720 000
kronor kontanta medel och 13 719 000 kronor utestående fordringar. Nämnas
må att fonden genom åren 1912—1914 och 1923 beviljade riksstatsanslag
förstärkts med tillhopa 3 300 000 kronor.

Inflytande köpeskillingar från fastighetsförsäljningar, verkställda på grund
av riksdagens generella bemyndigande eller efter dess medgivande i varje särskilt
fall, ha uppgått till avsevärda belopp. Köpeskillingarna för de under
nedannämnda tidsperioder avyttrade kronoegendomarna ha i runda tal utgjort: åren

1875—1920 ................ 20 644 800 kronor

» 1921—1930 ................ 9 384 000 »

»> 1931—1940 ................ 31 765 100 »

* 1941 o. 1942 .............. 5 048 300 »

år 1943 ...................... 1 055 900 »>

Summa 67 898 100 kronor.

Även de inköp av egendomar, som under årens lopp verkställts, ha varit av
betydande omfattning. Sålunda ha de under ovan angivna tidsperioder erlagda
köpeskillingarna uppgått till följande belopp:

— 181 —

åren 1875—1920 ................ 31 263 900 kronor

»> 1921—1930 ................ 10 666 100 »

» 1931—1940 ................ 18 589 100 »

» 1941 o. 1942 .............. 253 300 »

år 1943 ...................... 1 599 300 »

Summa 62 371 700 kronor.

För att i någon mån belysa karaktären av de med markfondens mede!
förvärvade egendomarna ha revisorerna låtit införskaffa efterföljande i tabellform
sammanställda uppgifter avseende under åren 1919—1943 verkställda
inköp, där köpeskillingen uppgått till 300 000 kronor eller mera
(s. 182—184).

Såsom av de nu lämnade uppgifterna framgår ha under de senaste åren
icke verkställts några större markinköp. Under innevarande år har emellertid
en större egendom kommit i kronans ägo, nämligen den i Ludgo och Spelviks
socknar av Södermanlands län belägna egendomen Öster-Malma, som
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 14 juli 1944 inköpts med markfondens medel
för en köpeskilling av 725 000 kronor. De i egendomen ingående fastigheterna
omfatta en sammanlagd areal av 1 491,70 hektar, därav 279,30 hektar
utgöras av åker, tomt och kultiverad betesäng, 704,51 hektar av skogsmark,
116,32 hektar av impediment samt 391,57 hektar av vattenområden. Egendomens
inägojord är fördelad å huvudgård, omfattande omkring 125 hektar,
och 7 utgårdar varjämte till egendomen höra 19 torp- och hyreslägenheter
samt en mindre såganläggning. Å egendomen finnes vidare en på 1660-talet
uppförd slottsbyggnad jämte två flygelbyggnader och trädgård. Taxeringsvärdet
utgör för närvarande 379 900 kronor, varav jordbruksvärde 261 100 kronor
— i vilket belopp värde av skogsmark ingår med 26 400 kronor -— samt
skogsvärde 118 800 kronor.

Några grundlinjer för försäljningen av domänverket tillhöriga kronoegendoinar
hava icke blivit av statsmakterna meddelade. Enligt vad som framgår
av jordbruksutskottets till 1941 års riksdag avgivna utlåtande nr 42 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av mark från vissa
kronoegendomar m. m. har frågan om principerna för försäljning av kronoegendomar
varit föremål för behandling inom domänstyrelsen, som hade för
avsikt att efter slutförandet av utredning härom, underställa frågan statsmakternas
prövning. Med hänsyn härtill samt under framhållande av att principfrågor
i ämnet under de senaste åren inom riksdagen interpellationsvis
behandlats vid åtskilliga tillfällen ansåg sig utskottet i sakens dåvarande läge
icke böra göra något eget uttalande i ämnet. Enligt domänstyrelsen® — av
utskottet återgivna — uppfattning borde av kronan behållas följande fastigheter,
nämligen:

1) Fastigheter som kunde förväntas bliva erforderliga för allmänt statligt
ändamål (anstalter och skyddshem av olika slag, fångvårds- och skoländamål,
försöksverksamhet på jordbrukets område, flygfält, militära anläggningar
m. m. dylikt).

2) Egendomar som på grund av befintlig skogstillgång ej borde avyttras.

182 —

År, län och socken	Datum		Areal i	hektar		Köpe-
för KBr	inägor	skogs- mark	imp.	summa	skilling, kr.
1924. Örebro län. Karlskoga s:n, Vikers kapellförs., Tyss-linge, Hidinge, Nysunds, Knista och Kvistbro s:r. Vissa Vargöns AB tillhöriga hem-man och lägenheter.	1924 ll/t	1 274-00	17 04L00	6 889-00	25 204-00	4 171815
1929. Gävleborgs län. Enångers s:n. Tolv hemmansdelar av Boda, Sve-den, Storås, Lövås och Grängsjö under Boda bruk.	1929 26/io	162-80	3 540-32	621-88	4 32500	875 000
1930. Södermanlands län. Västra Vingåkers s:n. Egendomen Sävstaholms skogskom-plex med 11 st. torp och lägen-heter samt en såganläggning.	1930 »Vi.	65-51	1300-66	185-70	1 551-86	350 000
1931. Västmanlands län. Västra Skedvi s:n. Fastigheterna /12 och 3/s mtl Al-vestaboda nr 2 och l4 samt 5/«i mtl Täckten nr 1. Bro s:n. 1 mtl Valbricka nr 21. Heds s:n. Vj mtl Bernshammar nr l1 0,091 mtl Bråten nr l17 och 0,069 mtl Ny-hammar nr ls. Gunnilbo s:n. Va mtl Engelbo nr l1, l2, l3 och ''/, mtl Uggelbo nr l1, l3.	193137n	475-00	2 638-92	910-00	4 023-92	435000
1931. Stockholms län. Fasterna s:n. Hemman i Svartsättra, Ubby, Ny-byn, Ösby, Bolet, Hummelbol och Ljusdal. Gottröra s:n. Del av ’/8 mtl Abrahamsby nr 21. Husby-Länghundra s:n. 7, mtl örsbol nr 1*. Almunge s:n. Flera hemman 1 Sanda och Mårtens-by jämte andelar i sjöarna Kornan och Långsjön.	1931 “/. och 9/io	62-07	1 996-32	282-10	2 340-49	315000

— 183 —

År, län och socken	Datum		Areal	hektar		Köpe-
för KBr	inägor	skogs- mark	imp.	summa	skilling, kr.
Östergötlands län. Skedevi s:n. Vissa Reimyre bruks AB tillhöriga fastigheter (av imp. utgör 299 ha vatten).	1931 2 Vid	45000	3 38900	1154-00	4 99300	800 000
1932. Östergötlands lön. Norra Vi s:n. Fideikommissegendomen 2 mtl fräl-se säteri Ribbingshov, 1 mtl fräl-se Kovrabo, 6/s mtl frälse Stora Rödje, V, mtl frälse Kämpekulla med kvarn, */, mtl frälse Lilla Rödje och kronoskatteängen Lilla Lodhult (av imp. utgör 102-52 ha vatten).	1932 I2/s och 19/s	180-40	1126-80	200-69	1507-89	350000
1934. Gävleborgs län. Torsåkers s:n. Fastighet ingående i det s. k. Horn-dalskomplexet.	1934 23/io		122 00	37-00	159-00
Kopparbergs län. By och Husby s:r. Vissa fastigheter ingående i det s. k. Horndalskomplexet.	1934 23/>o	610-00	8058-00	1 39600	10 064-00
Malingsbo och Söderbärke s:r. Hemmanet 7«* mtl Baggmossen m. fl. utgörande det s. k. Gärdsjöbo-komplexet.	1934 26/io	78-15	1 874-00	98-62	2 050-77
Örebro län. Karlskoga m. fl. s:r. Vissa fastigheter utgörande det s. k. Karlsdalskomplexet.	1934 26/io	599-75	8 347-23	1 483-91	10 430-89
Västmanlands län. Gunnilbo och Skinnskattebergs s:r. Vissa fastigheter utgörande det s. k. Skinnskattebergskomplexet.	1934 26/io	94600	7 142-00	2 047-47	10 135-47
Köpeskillingen för Horndalskom-plexet, Gärdsjöbokomplexet, Skinnskattebergskomplexet och Karlsdalskomplexet.						6 400 000
Västanfors m. fl. s:r. Vissa Ferna Bruks AB tillhöriga fastigheter.	1934 2S/n	1 03000	11335-00	3553-20	15 918-20	2 350 000
Stockholms län. Forsmarks m. fl. s:r. Lgcndomen Forsmarks bruk.	1933 »/» 1934 % och 7/e	24400	4 78500	1 89700	6 926-00	432 500

— 184 —

År, län och socken	Datum		Areal i	hektar		Köpe-
för KBr	inägor	skogs- mark	imp.	summa	skilling. kr.
Södermanlands län. Åkers m. fl. s:r. Åkers styckebruks rätt till Åkers styckebruks rekognitionsskog.	1934 ls/«	43-00	5 001-00	1 876-00	6 920-00
13 st. hemman belägna pä Åkers styckebruks rekognitionsskog.	1934 “/•	184-00	376-00	12100	681-00	—
Köpeskillingen utgör för dessa fas-tigheter jämte 15 st. under åbo-rätt innehavda hemman i Länna m. fl. s:r — vilka hemman skola omhänderhavas av Kungl. Kam-markollegium.						675 000
Kalmar län. Södra Vi s:rt. Fastigheterna Lindefall 1’ m. fl.	1933 “/•	103-55	2 24603	386-41	2 735-99	375 000

3) Jordområden beträffande vilka värdestegring i en framtid kunde förväntas
(blivande tomtmark o. d.).

4) Fastigheter som kunde förväntas bliva erforderliga för allmänt lokalt
behov (utvidgning av område för städer, kommuner och andra samhällsbildningar)
.

5) Egendomar vilkas bibehållande påkallades av andra skäl än under 1)

4) angivits, exempelvis egendomar med stora historiska och kulturella minnesmärken,
vilka vöre av den betydelse att de borde bevaras för framtiden,
egendom, som lämpade sig för fritidsreservat o. s. v.

6) Egendomar som vore av beskaffenhet att böra överlämnas till egnahemsstyrelsen
för att utnyttjas för arrendeegnahemsändamål.

Det ifrågavarande spörsmålet underställdes Kungl. Maj:t genom en av domänstyrelsen
den 8 november 1941 avlåten underdånig skrivelse. Styrelsen
lämnade därvid en redogörelse för den försäljningspraxis, som utvecklats i
anslutning till tidigare i vissa hänseenden gällande bestämmelser, samt meddelade
att styrelsen låtit undersöka, i vilken omfattning staten för tillgodoseende
av sina olika intressen kunde vara i behov av jordbruksdomäner.
Undersökningen, som i första hand verkställts med biträde av styrelsens lokalförvaltning
varjämte hänvändelse gjorts till åtskilliga statliga myndigheter,
hade åskådliggjorts i huvudsaklig anslutning till den av styrelsen uppgjorda
egendomsgruppering, vilken här ovan intagits. Med ledning av vad
under utredningen framkommit lämnade styrelsen i en vid skrivelsen fogad
bilaga förslag till en allmän gruppering av egendomarna, vilket styrelsen
ansåg utgöra ett gott uttryck för den arbetsplan, styrelsen önskat åstadkomma.
Skrivelsen utmynnade i en hemställan att Kungl. Majit måtte i proposition
till riksdagen föreslå, att riksdagen ville med gillande av de av styrelsen
uppdragna grundlinjerna meddela principerna för den framtida dispositionen
av kronans jordbruksdomäner. Genom beslut den 30 oktober 1942
fann emellertid Kungl. Majit framställningen icke föranleda någon åtgärd.

— 185 —

De nu meddelade uppgifterna visa att de större inköp, som under årens
lopp verkställts med anlitande av markfondens medel, helt avse rena skogsegendomar,
och att förvärven sålunda torde hava skett i enlighet med de
tidigare givna direktiven för markfondens användande. Revisorerna hava
emellertid uppmärksammat, att det nyligen förekommit en väsentlig avvikelse
från de sålunda tillämpade inköpsprincipema, i det att inköp förekommit
av en egendom med åkerjord av betydande omfattning. Revisorerna
syfta härvid på det under sistlidna juli månad för en köpeskilling av 725 000
kronor gjorda förvärvet av egendomen Öster-Malma i Södermanlands län
— bestående bland annat av slottsbyggnad, åtta bebyggda gårdar, nitton
torp- och hyreslägenheter samt såganläggning — där inägojorden uppgått
till icke mindre än 40 procent av skogsmarksarealen. Revisorerna äro icke
övertygade örn att ifrågavarande inköp varit för staten ur ekonomisk synpunkt
fördelaktigt.

Såsom förut framhållits har domänstyrelsen upptagit frågan om dispositionen
av kronans jordbruksdomäner till behandling i en till Kungl. Maj:t
den 8 november 1941 avlåten skrivelse, däri styrelsen föreslagit vissa grundlinjer
i detta hänseende samt hemställt att proposition i ämnet måtte avlåtas
till riksdagen. Genom beslut den 30 oktober 1942 fann emellertid Kungl.
Maj:t framställningen icke föranleda någon åtgärd. Revisorerna, som icke
anse sig böra taga ställning till ifrågavarande ärende, vilja dock med anledning
av de nu gjorda iakttagelserna framhålla angelägenheten av att
klara regler för domänverkets fastighetsinköp snarast komma lill stånd.

Revisorernas

uttalande.

— 186 —

Vissa uppgifter
angående
statens
tillgångar och
skulder m. m.

Ekonomisk översikt.

§ 36.

I enlighet med gällande instruktion § 16 hava revisorerna på grundval av
det av riksräkenskapsverket utgivna utdraget ur rikshuvudboken för budget -

året 1943/44 låtit upprätta följande sammanställning av	statens tillgångar
och skulder per den 30 juni 1944.	Kronor	Kronor
Tillgångar:
Fast egendom...................... Rullande järnvägsmateriel och fartyg	4 555 944 811:82
m. m...........................	481 473 064: 57
Inventarier och förråd..............	185 470 739: 72
Aktier.............................	294 997 550: 06
Riksbankens kapital................	100 000 000: —
Utlånta medel......................	3 629 323 701: 82
Förskott...........................	1 266 134 693: 60
Fonders fordringar hos andra fonder..	5 869 770 599: 54
Övriga fordringar................... Kontant behållning och i bank inne-	616 300 216: 22
stående medel....................	608 228 338: 45	17 607 643 715: 80
Skulder:
Diverse medel:
Avskrivningskonton...............	2 540 293 810: 90
Övriga diverse medel.............	990 484 382: 20
Fonders skulder till andra fonder.....	5 869 770 599: 54

Övriga skulder..................... 11 683 004 785: 60 21 083 553 578: 24

Skulder utöver tillgångar............................... 3 475 909 862: 44.

Såsom framgår av kapitalsammandraget å sidorna 4 och 5 i det tryckta
utdraget ur rikshuvudboken, understego vid budgetårets ingång statens i
rikshuvudboken bokförda tillgångar skulderna med 2 532,92 miljoner kronor.
Enligt ovanstående sammanställning redovisades vid budgetårets utgång
skulder utöver tillgångar till ett belopp av 3 475,91 miljoner kronor. Den under
det gångna budgetåret inträdda försämringen av statens förmögenhetsställning
uppgår alltså, såvitt rikshuvudboken utvisar, till 942,99 miljoner
kronor. Detta belopp motsvarar ökningen av bristen å statsregleringsfonden,
935,74 miljoner kronor, med tillägg av en uppkommen minskning

— 187 —

å 7,35 miljoner kronor av den sammanlagda behållningen å statens kapitalfonder.

Bristen å s t a t s r e g le ring sfonden uppgick vid budgetårets början
till 4 217,75 miljoner kronor och har alltså under budgetåret ökats till 5 153,4£
miljoner kronor, med vilket belopp de å fonden utbalanserade tillgångarna,
1 406,08 miljoner kronor, understiga å fonden utbalanserade skulder, 6 559,57
miljoner kronor. Bland dessa skulder upptages såsom skuld lill riksgäldsfonden
ett belopp å 5 400 miljoner kronor avseende från riksgäldskontoret till
statskontoret lämnad kassaförstärkning. Motsvarande skuld lill riksgäldsfonden
uppgick vid budgetårets början till 4 500 miljoner kronor. Biksgäldskontoret
har således under budgetåret lämnat en kassaförstärkning av 900
miljoner kronor.

Den redovisade ökningen av bristen å statsregleringsfonden motsvarar
skillnaden mellan, å ena sidan, det under budgetåret uppkomna underskottet
å statsregleringen samt, å andra sidan, under budgetåret inträdd stegring av
utestående debiterade riksstatsmedel (restantier). Av den sammanställning
över utfallet av driftbudgeten, som återfinnes å sidorna 4 och 5 i den av
riksräkenskapsverket upprättade budgetredovisningen, framgår, att driftbudgetens
totala inkomster och utgifter utgjort 3 106,15 miljoner kronor respektive
4 0 71,99 miljoner kronor samt att det uppkomna underskottet å statsregleringen
alltså uppgår till 965,84 miljoner kronor. Detta underskott har,
såsom också framgår av nämnda sammanställning, till ett belopp av 928,05
miljoner kronor avförts å budgetutjämningsfonden samt till återstående belopp
37,79 miljoner kronor, reglerats genom minskning av reservationerna å
driftbudgeten, ökningen av restantiema åter har, såsom den i budgetredovisningen
å sidorna 154 och 155 införda tabellen över debiterade riksstatsmedel
utvisar, utgjort 30,10 miljoner kronor. De inträffade förändringarna å
statsregleringsfonden kunna i enlighet med det nu sagda sammanfattas så -

lunda.

Miljoner

kronor

Brist vid budgetårets ingång..................................... 4 217''75

Å budgetutjämningsfonden avfört underskott å statsregleringen .... 928''05

Minskning av reservationer å driftbudgeten....................... 37''79

Summa 5 183‘59

Avgår för ökning av utestående debiterade riksstatsmedel (restantier) 30T0
Brist vid budgetårets utgång.................................... 5 153‘49.

Till belysande av de å statens kapitalfonder inträffade förändringarna
återgives å sidorna 188 och 189 en över dessa förändringar
inom riksräkenskapsverket upprättad sammanställning, vilken bifogats riksräkenskapsverkets
underdåniga skrivelse den 30 november 1944 med överlämnande
av utdraget ur rikshuvudboken för budgetåret 1943/44. Av sammanställningen
framgår, att den sammanlagda behållningen å statens kapitalfonder
under budgetåret minskats från 1 684,83 miljoner kronor till

— 188 —

Sammanställning över & statens kapitalfonder

Tusental

		Lyftade investeringsanslag
		kapitalinvesteringar (av-
		förluster) och återbe-
	Behållning		Av-
	V, 1943	Lyftade
		medel å in-	avskrivningar
		vesterings-	resp. lyftade
		anslag	avskrivnings-
			medel
Tillgångsfonder.
Statens affärsverksfonder:
Postverkets fond............................	75 152	4165	+ 129
Telegrafverkets fond........................	545146	25 932	— 2 318
Statens järnvägars fond.....................	1 163 950	88 724	— 6145
Statens vattenfallsverks fonder...............	596 841	42 451	—
Domänverkets fond.........................	352 710	323	—
Riksbanksfonden..............................	100 000	_	_
Luftfartsfonden...........................;...	4 772	2 204	— 2 204
Statens allmänna fastighetsfond................	212 370	17 579	— 6 528
Försvarsväsendets fastighetsfond................	280 094	113 368	9 —54 219
Försvarets bostadsanskaffningsfond.............	—	1544	—
Statens utlåningsfonder........................	487 836	50 872	— 10092
Fonden för låneunderstöd......................	172 318	59145	— 752
Fonden för statens aktier......................	238 442	100	— 100
Statens pensionsfonder........................	936 184	—	—
Diverse kapitalfonder:
Fonden för förlag till statsverket.............	605 900	200 248	+ 32
Fonden för anordnande av spannmålslagerhus
och kylhus...............................	1049	50	—
Jordfonden.................................	2 401	—	—
Arrendeegnahemsfonden.....................	7111	—	—
Fonden för statens reproduktionsanstalt......	554	15	—
Fonden för varukredit.......................	1294	—	—
Postsparbankens fond.......................	3 010	—	—
Postgirofonden..............................	7 001	—	—
Fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster ....	5 257	—	— 3 300
Säger för tillgångsfonder	5 788 878	+ 606 720	— 85 497
Skuldfond:
Riksgäldsfonden..............................	—4 104 047	— 606 720	* + 85 497
Summa	1 684 881	—	—

1 677,58 miljoner kronor eller, såsom redan framhållits, med 7,25 miljoner
kronor. Denna nettominskning utgör skillnaden mellan en minskning av
å fonderna balanserade överskottsmedel med 10,86 miljoner kronor och en
ökning av å fonderna redovisade kapitalmedel med 3,61 miljoner kronor.
Sistnämnda ökning motsvarar till ett belopp av (2,89 + 0,30 + 0,28 =) 3,47
miljoner kronor i samband med genomförandet av 1940 års markavtal med 1

1 Se not 3 nedan. — 2 Härav avse 817 000 kronor avskrivningar, som täckts medelst reserve—
9 Å de två fastighetsfonderna, vissa utlåningsfonder och fonden för låneunderstöd uppkomna

— 189 —

under budgetåret 1943/44 intrfiffade förändringar.

kronor.

efter avdrag för avskrivning av nya
skrivning «av oreglerade kapitalmedels-	Genom om-		ökning ( + )
talda kapitalmedel		töring	Annan
				kapitalök-
				ning (—) av balanse-
går för		Netto-	der upp-kommen ökning (+) resp. minsk-ning (—)	ning (+) resp. kapi-talminsk-ning (—)	Behållning ••/. 1944
återbetalda kapitalmedel	ökning (+) resp. netto-	rade över-skotts-
över	vid sidan av	minskning (-)	medel
budgeten	budgeten
- 495	— 59 383	— 55 584		+ 2 894	+ 1936	24 398
— 120	— 34626	— 11132	+ 7	+ 300	— 5 355	528 966
— 1721	— 229 516	— 148658	i	+ a — 431	—	— 3 955	1010908
— 531	— 84 000	— 42 080	)	+ 2 - 6	—	+ 961	555 718
—	—	+ 323		(+ 6 — 20	+ 22	— 6 510	346 531
_	_	—	—	—	—	100000
—	—	—	—	—	—	4 772
— 644	— 26 083	— 15 676	i	+ 360	1 + 329 V— 108	—	197 274
— 69	— 7 894	+ 51186	i	r+ 58 — 2 888	/ + 30 V— 93	—	328 387
—	—	+ 1544	+ 3 506	+ 26	—	5 076
— 1239	—	+ 39 541	—	»— 39	+ 292	527 630
— 5 465	—	+ 52 928	—	l— 717	+ 993	225 522
—	—	—	+ 3 239	—	—	241 681
—	—	—	—	+ 4	— 432	935 756
— 50 657	—	+ 149623	— 3 833	—	— 5	751685
_	_	+ 50	_	_	_	1099
_	—	—	— 1	—	—	2 400
_	—	—	_	—	+ 7	7 118
—	—	+ 15	_	—	+ 7	576
_	—		—	—	—	1294
_	_	—	—	—	+ 531	3 541
_	—	—	—	—	+ 675	7 676
—	—	— 3 300	—	3+ 957	—	— 7 600
— 60 941	— 441 502	+ 18 780	—	+ 3 605	—10 855	5 800 408
+ 60 941	+ 441 502	— 18 780		_	_	—4 122 827
—	—	—	—	+ 3 605	— 10 855	1 677 581

Stockholms stad uppkommen ökning av statens å postverkets fond, telegrafverkets
fond och byggnadsstyrelsens delfond av allmänna fastighetsfonden
redovisade tillgångar samt lill ett belopp av 0,03 miljon kronor vid inrättandet
av försvarets bostadsanskaffningsfond å denna fond invärderad fast egendom,
som tidigare icke varit bokförd å någon statlig kapitalfond; av återstoden
avser (0,01 + 0,01 —) 0,02 miljon kronor av domänstyrelsen företagen

rade inkomster av exploateringen av vissa på sin tid för militära ändamål avsedda markområden,
förluster. — * Jfr not 2 ovan.

— 190 —

uppskrivning av domänverkets fond genom viss reglering av det bokförda
värdet å domänverkets fastigheter och genom överföring till domänverkets
kapital av vissa räntor, (0,17 — 0,12 —) 0,05 miljon kronor i samband
med invärdering av vissa fastigheter samt korrigering nedåt av det bokförda
värdet å vissa andra fastigheter uppkommen ytterligare nettoökning av byggnadsstyrelsens
delfonds kapital, 0,03 miljon kronor till redovisning å marinförvaltningens
delfond av försvarsväsendets fastighetsfond upptagen fast
egendom och 0,01 miljon kronor civila tjänstepensionsfonden såsom kapital
tillgodoförda medel enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 september 1943 angående
regleringen av pensionsfrågor sammanhängande med förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet.

Den redovisade minskningen av den sammanlagda behållningen å statens
kapitalfonder hänför sig helt till de i sammanställningen under rubriken
tillgångsfonder upptagna fonderna. Såsom framgår av sammanställningen
utvisa emellertid sistnämnda fonder förutom denna minskning en ökning av
kapitaltillgångar å (netto) 18,78 miljoner kronor, vilken ökning dock motsvaras
av en ökning å enahanda belopp av kapitalskulden å riksgäldsfonden.
Härom inhämtas av sammanställningen följande. Genom utbetalning av
medel från anslag å kapitalbudgeten har under det gångna budgetåret från
riksgäldsfonden till olika kapitalfonder överförts ett sammanlagt belopp av
(106,72 miljoner kronor. Samtidigt har, å ena sidan, riksgäldsfonden tillgodoförts
avskrivningsmedel å tillhopa 85,50 miljoner kronor samt, å andra sidan,
avskrivningar å sammanlagt detta belopp verkställts å vederbörliga kapitalfonder.
Slutligen hava under budgetåret till riksgäldsfonden från olika kapitalfonder
återbetalats kapitalmedel örn tillhopa 502,44 miljoner kronor.
Härav avse 60,94 miljoner kronor över budgeten återbetalda kapitalmedel
samt 441,50 miljoner kronor i samband med omläggningen av kapitalbudgetens
uppställning vid sidan av budgeten såsom kapitalåterbetalningar från
fonderna för de fyra kommunikationsverken och de två fastighetsfonderna
redovisade behållningar av likvida medel, som i samband med avsättning
till förnyelse- och pensionsfonder insatts hos riksgäldskontoret.

Summan av de från investeringsanslag utbetalade medlen och summan av
över budgeten återbetalda kapitalmedel återfinnas, den förra summan under
rubriken utgifter och den senare under rubriken inkomster, i den å sidorna
160 och 161 i budgetredovisningen införda sammanställningen över utgifterna
å kapitalbudgeten. För att erhålla beloppet av de riksgäldsfonden tillgodoförda
avskrivningsmedlen å 85,50 miljoner kronor, åter, får summan av de i
budgetredovisningen förut omnämnda sammanställning över utfallet av driftbudgeten
redovisade nettoutgifterna å anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
och till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,
84,68 miljoner kronor, ökas med det belopp å 0,82 miljon kronor, som för
täckning av vissa avskrivningar å försvarsväsendets fastighetsfond tillgodoförts
riksgäldsfonden av reserverade inkomster av exploateringen av vissa
på sin tid för militära ändamål avsedda markområden.

Om summan av de från anslag å kapitalbudgeten utbetalade medlen mins -

191

kas med beloppet av de riksgäldsfonden lillgodoförda avskrivningsmedlen
och nied summan av över budgeten återbetalda kapitalmedel, erhålles den
verkliga nettoinvesteringen i de såsom tillgångsfonder rubricerade kapitalfonderna,
460,28 miljoner kronor. Detta belopp och den i det föregående
omnämnda från riksgäldskontoret till statskontoret lämnade kassaförstärkningen
å 900 miljoner kronor kunna tillsammans sägas representera riksgäldskontorets
bidrag till finansieringen av driftbudgetens och kapitalbudgetens
samlade utgifter under budgetåret 1943/44.

Stockholm den 15 december 1944.

L. A. BJÖRKLUND
EMIL ANDERSSON
KARL SANDEGÅRD
EMIL GUSTAFSON

KARL WISTRAND
GUNNAR PERSSON
K. A. WESTMAN
J. SANDÉN

O. W. LÖVGREN
K. E. JOHANSON
CARL BJORLING
EDVIN BERLING

J V. Arvidsson

Reservation.

Vid § 28 angående forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader
m. m.

av herr Gustafson, som anfört:

»Enligt min mening hade revisorerna i sitt uttalande bort begränsa sig till
att rekommendera ett närmare samarbete emellan de organ, som äro verksamma
på ifrågavarande område. Att, såsom revisorerna förordat, sammanföra
de olika verksamhetsgrenarna i en organisation under gemensam ledning
kan jag icke anse lämpligt. Jag kan icke heller giva min anslutning
till väsentliga delar av den motivering, varpå revisorerna stödja sina rekommendationer
och förslag.»

RIKSDAGENS REVISORERS

B E RÄTTE LSE

OM DEN ÅR 1944 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

STATSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1943-30 JUNI 1944

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1945

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
467206

lil

Innehållsförteckning.

Sid.

Andra huvudtiteln.

J ustitiedepartementet.

Utdömda ersättningar på grund av brott mot ransoneringsförfattningar
m. m......................................... 172

Fjärde huvudtiteln.

För svar sd e partementet.

Vissa iakttagelser beträffande truppförbandens lägerkassor .... 2

Vissa iakttagelser beträffande tillämpningen av rekvisitionslag stiftningen

............................................ 7

Samarbetet mellan arméns och marinens transportorganisationer

i Stockholm .......................................... 8

Organisationen av lastbilstransporterna inom Stockholms garnison
................................................. 8

Terminslön till dagbefäl .................................. 20

Avlöning och övriga förmåner till lottor...................... 22

Krigsledighet för viss frivillig personal...................... 28

Arvoden till instruktörer vid hemvärnet .................... 29

Kontant ersättning för inkvartering till vissa värnpliktiga...... 31

Entlediganden av vissa kasernvårdsarbetare ................ 32

Krigssjukvården på Gotland .............................. 38

Tygstationen på Gotland .................................. 51

Avtal mellan flygförvaltningen och AB Aerotransport rörande

arbeten å löpande räkning .............................. 57

Föreningen Svenska blå stjärnan............................ 59

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Vissa iakttagelser beträffande värnpliktslånen................ 60

Länsstyrelsernas kostnader för bokbindning.................. 68

Länsstyrelsernas expensutgifter ............................ 74

Bevakningen av vissa hamnar.............................. 85

Sjunde huvudtiteln.

Finansd e partementet.

Innehållande av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande
av tullhusbyggnadsskyldighet ...................... 89

— ly -

sia.

Stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner .......... 94

Annonsering för statsverkets räkning ...................... 98

Indrivning av vissa kronans fordringar .................... 103182

Nionde huvudtiteln.

Jordbruksdepartementet.

Förening av tjänst med vissa uppdrag ...................... 103

Forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader

m. m................................................. 107

1932—1934 års ackordslån ................................ 124

G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet i Karl

Gustavs socken ........................................ 124

Vissa iakttagelser angående Salt- och Fetmyrans jordförmedlings företag

............................................... 133

Iakttagelser beträffande vissa statens utlåningsfonder......... 156

Tionde huvudtiteln.

Handelsdepartementet.

Statens provningsverksamhet .............................. 159

De affärsdrivande verken.

Statsinstitutionernas inköp av brännved .................... 169

Domänverkets markfond och visst egendomsförvärv ........i . 170

Yttranden, avgivna i anledning av riksdagens revisorers uttalande del l,
2, § 1, återfinnas ås. 172 och följande.

Försvarets civilförvaltnings

och arméförvaltningens
intendenturavdelnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 6, § 2.

Till Konungen.

Sedan försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen genom Kungl.
Maj:ts beslut den 20 december 1944 anbefallts avgiva underdånigt utlåtande
över vissa av riksdagens år 1944 församlade revisorers under fjärde huvudtiteln
§ 2 gjorda iakttagelser beträffande truppförbandens lägerkassor, få
civilförvaltningen och arméförvaltningens intendenturavdelning till åtlydnad
härav anföra följande.

Statsrevisorerna uttala till en början, att svingårdsrörelserna uid Livgrenadjärregementet
och Dalregementet haft tillräcklig tid för avveckling, varför
desamma snarast böra nedläggas. Med anledning härav må framhållas,
att Kungl. Majit den 30 oktober 1941 bifallit en av dåvarande arméförvaltningens
intendentur- och civila departement gjord framställning, att Kungl.
Majit måtte förklara hinder icke möta för departementen att, så länge försämrade
livsmedelsförhållanden förelåge, för ett år i sänder medgiva att för
lägerkassans vid Dalregementet räkning finge bedrivas svingårdsrörelse på de
närmare villkor, departementen ägde bestämma.

Med stöd av detta bemyndigande hava försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens
intendenturavdelning genom beslut den 1 december 1944 medgivit,
att för lägerkassans vid Dalregementet räkning svingårdsrörelse må drivas
tills vidare intill utgången av år 1945. Liknande medgivande har lämnats
lägerkassan vid Livgrenadjärregemenlet genom beslut den 2 maj 1944.

Så snart ett mera normalt livsmedelsläge åter inträtt, komma ifrågavarande
rörelser att avvecklas.

Till ifrågasatta åtgärder för begränsning av bagerirörelsernas omfattning
måste arméförvaltningens intendenturavdelning ställa sig tveksam. Den icke
obetydliga ansvällning av dessa rörelser, som hänför sig till nuvarande beredskap,
kommer att försvinna vid återgång till normala förhållanden. Att
därutöver beskära rörelsernas omfattning i fredstid synes icke försvarligt
med hänsyn till, bland annat, de med rörelserna förenade fasta kostnaderna.
Det synes mest ändamålsenligt att låta omfattningen regleras av vederbörande
förbands behov. Arméförvaltningens intendenturavdelning får i detta
sammanhang hänvisa till ett av riksdagens militieombudsman i skrivelse till
intendenturavdelningen gjort uttalande beträffande bagerirörelsen vid Kronobergs
regemente, av vilken skrivelse avskrift bifogas (bil. 1).

Civilförvaltningen anser för sin del att några åtgärder för begränsning av
bagerirörelsemas omfattning icke böra ifrågakomma under nu pågående beredskap
med hänsyn, bland annat, till deras värde för de militära förbanden
ur försörjningssynpunkt. Däremot har civilförvaltningen intet att erinra mot
att villkoren för och omfattningen av ifrågavarande rörelser göras till föremål
för utredning efter återgång till fredsförhålfcinden. Ehuru civilförvaltningen
i princip delar statsrevisorernas uppfattning, att av lägerkassa bedriven
affärsrörelse ej bör erhålla alltför stor omfattning, vill ämbetsverket
likväl föratskicka, att det synes ovisst, huruvida vid en dylik utredning några
större beskämingar kunna komma att framstå såsom eftersträvansvärda. I
detta hänseende må särskilt framhållas — förutom bagerirörelsernas även

— 3

av statsrevisorerna påpekade karaktär av ett lämpligt komplement till marketenterirörelserna
— den betydelse, de vid ett flertal förband äga för säkerställandet
av brödförsörjningen vid mobilisering.

Möjligheterna att sammanslå de olika bagerirörelserna i sådana garnisonsstäder,
där flera truppförbands lägerkassor var för sig bedriva dylik rörelse,
torde i och för sig få anses värda beaktande. Detta förhållande föreligger
dock endast i tre gamisonsstäder, nämligen Eksjö, Sollefteå och Skövde,
varför frågan ej har större praktisk räckvidd. Mot en centralisering kan
åberopas att den kvarvarande rörelsen skulle bliva av betydande omfattning
och sålunda effekten av den ifrågasatta åtgärden bliva motsatsen till
vad revisorerna ansett eftersträvansvärt. Lokala förhållanden kunna även
lägga hinder i vägen för en centralisering. Då av olika anledningar knappast
synes kunna ifrågakomma, att flera lägerkassor gemensamt driva bagerirörelse,
skulle det vidare bliva förenat med svårigheter att avgöra vilken lägerkassa,
å varje garnisonsort, som skäligen borde bibehållas vid rätten att driva
dylik rörelse. Ej heller är det säkert, att denna skulle äga tillgång till
erforderliga medel för rörelsens utvidgande, för vilket ändamål bland annat
erfordras omfattande byggnadsabeten. Det torde vidare få anses skäligt att
lägerkassa, som tidigare bedrivit bagerirörelse och investerat kapital i denna
och som genom åtgärd av statsmakterna berövades rätten till rörelsens fortsatta
bedrivande, bereddes kompensation för härigenom uppkomna förluster.

Införande av central kontroll av affärsrörelsernas prissättning skulle i och
för sig strida mot strävandet att avlasta högre myndigheter från detaljarbete.
Rörande bagerirörelsernas priser har genom beslut den 1 augusti 1930 av
dåvarande arméförvaltningens intendentur- och civila departement föreskrivits,
att priset å de varor, som från lägerkassas bagerirörelse utlämnas till
truppförbandens kokinrättningar eller proviantmagasin, skall — efter förslag
av vederbörande truppförbandschef — fastställas av arméfördelningschef
eller motsvarande myndighet, varvid detsamma bestämmes till självkostnadspris
med tillägg av skäligt belopp, dock högst 10 °/o, allt under
förutsättning, att priset icke överstiger gällande marknadspris. (Bil. 2.)

Därest truppförbanden vid upphandling av bröd följa upphandlingsförordningens
bestämmelser, komma lägerkassomas bagerier att intaga samma
ställning som privata leverantörer, varigenom något centralt ingripande i
prisfrågan icke skulle bliva erforderligt. Med hänsyn, bl. a., till att för höga
priser synas hava debiterats kronan av vissa lägerkassebagerier, ämna ämbetsverken
taga utfärdandet av förnyade bestämmelser och direktiv under
omprövning i syfte att förebygga obehörigt gynnande av ifrågavarande affärsrörelser.

Civilförvaltningen får i detta sammanhang erinra örn att ämbetsverket för
räkenskapsmässig kontroll av lägerkassorna med därtill anslutna affärsrörelser
inrättat en särskild detalj, som, bland annat, vid förrättningar på ort
och ställe ingående granskar redovisningen. Det synes ej uteslutet, att nämnda
detalj framdeles i samband med dylika förändringar kan komma att även
verkställa undersökningar och kontroll beträffande tillämpade priser.

Ämbetsverken anse i likhet med statsrevisorerna, att frågan örn bidrag
från lägerkassorna till pensionering av deras personal kan vara förtjänt
att tågås rinder övervägande. Emellertid må framhållas, att biträdespersonalen
vid markelenterierna torde falla utanför 1942 års arbetarpensionsreglernentes
tillämpningsomåde. Vidare hör den civila personal, sorn artlitas för
lägerkassornas räkning, i stor utsträckning lili den mera rörliga arbetarkategorien,
varför allenast ett ringa antal torde kvarstå så länge, att de komma
i åtnjutande av pension. Slutligen må framhållas, att lägerkassornas personalkostnader
avsevärt stegrats efter tillkomsten av gemensamt kollektivavtal.

— 4 —

vilken belastning torde komma att i väsentlig grad kvarsta även vid sjunkande
inkomster.

Då statsrevisorernas uttalande angående lägerkassemedlens användande
icke hänför sig till något konkret exempel, kan det icke närmare bemötas.
Ämbetsverken kunna för sin del icke finna, att någon berättigad anmärkning
kan framställas i förevarande hänseende. I stort sett synas vederbörande regementschefer
hava bemödat sig om att så planlägga disponerandet av lägerkassemedel,
att de bliva till varaktig nytta och trevnad för manskapet. I
anslutning till vad statsrevisorerna i detta sammanhang uttalat få civilförvaltningen
och intendenturavdelningen framhålla, att lägerkassorna icke
äro avsedda för fältförbanden, även örn ett antal lägerkassor under beredskapen
delvis tagits i anspråk för beredande av nytta och trevnad åt manskapet
vid av respektive mobiliseringsdepå organiserade förband. Det bör erinras om
att särskilda medel stå till fältförbandens förfogande för här ifrågavarande
ändamål i form av, bland annat, dels överskott å de så kallade fältmarketenteriernas
rörelser dels av Kungl. Majit kvartalsvis anvisade medel för bildnings-
och förströelseverksamhet för neutralitetsvaktens personal.

Den av statsrevisorernas erinringar, varvid synes hava lagts största vikten,
avser lägerkassornas byggnadsverksamhet, i samband varmed frågan om lågerkassemedlens
natur berörts.

Vad först beträffar byggnadsverksamheten har densamma sin bakgrund
i det förhållandet att de medel, som av statsmakterna ställts till förfogande
för ändamålsenliga fritidslokaler, icke på långt när motsvarat berättigade
anspråk. För att avhjälpa vissa svåra brister hava regementschefer gjort framställning
om att för ändamålet få anlita lägerkassemedel. Ehuru civilförvaltningen
och arméförvaltningens intendenturavdelning principiellt hysa den
uppfattningen, att riksstatsmedel böra anvisas för ifrågavarande ändamål,
hava ämbetsverken dock ej ansett sig kunna på principiella grunder lämna
framställningarna utan bifall utan såsom regel medgivit ianspråktagande
av lägerkassemedel för sådana arbeten, som framstått såsom synnerligen angelägna.
Dylika arbeten hava i ett antal fall avsett kronan tillhöriga marketenteribyggnader.
Såsom stöd för ett dylikt förfarande kan åberopas nådigt
brev den 23 oktober 1936 angående utförande av ändringsarbeten å Västernorrlands
regementes mässbvggnad, vilket brev i avskrift bifogas.

I flera fall har byggnad, i vilken läkerkassas bageri är inrymt, befunnits
vara underhaltig och icke kunnat godkännas av vederbörande yrkesinspektör.
De omfattande ändringsarbeten, som betingas härav, äro avsedda att vidtagas
på respektive lägerkassors bekostnad, så snart arbetstillstånd kan erhållas.
Även moderniseringar av för driften erforderlig materiel har på flera ställen
visat sig behövlig.

Det må framhållas, att av befintliga kapitalbehållningar avsevärda belopp
enligt medgivande av försvarets civilförvaltning, arméns fortifikationsförvaltning
och arméförvaltningens intendenturavdelning reserverats för byggnadsföretag
av olika slag, som emellertid ännu icke kommit till utförande, på
grund av att arbetstillstånd icke kunnat erhållas. Ett fullgörande av dessa
byggnadsplaner torde få anses utgöra en icke helt betydelselös faktor, då det
gäller att skapa sysselsättning för mötande av kommande arbetslöshet.

Med anledning av att statsrevisorerna påtalat att vid Skånska trängkåren
inkallat manskap använts för uppförande av fritidsbyggnad för lägerkassans
räkning må framhållas, att de handlingar, som insänts till centralmyndigheterna
rörande ifrågavarande byggnadsföretag, icke innehöllo någon uppgift
örn att dylik arbetskraft skulle ifrågakomma.

I detta sammanhang erinra ämbetsverken om att 1940 års byggnadsutredning
den 8 september 1944 avgivit betänkande med förslag till anordnande av

5 —

fritidslokaler för mankapet vid arméns fredsförläggningsplatser. Ett genomförande
av nämnda förslag kan förväntas komma att i stort sett reglera här
ifrågavarande spörsmål.

I fråga om lägerkassemedlens natur bör erinras om att desamma i- utslag
av Kungl. Ma.j:t såväl i högsta domstolen som i regeringsrätten betraktats
såsom statsmedel (1925 not B 728, NJA, RR:n 1909 ref. 32 och 1910 not F
288). Då de utgöra avgränsade och för särskilda ändamål avsedda förmögenhetsmassor,
torde de måhända närmast böra karakteriseras som ett slags
stiftelser. Det torde stå i överensstämmelse härmed, att — såsom statsrevisorerna
erinrat — 1942 års riksdag anvisat medel för förvärv av en Jämtlands
fältjägarregementes lägerkassa tillhörig soldathemsbyggnad.

Fritids- eller annan byggnad, som uppförts för lägerkassemedel, torde vara
av samma karaktär som de medel, som bekostat dess uppförande. För bestridande
av underhållskostnader för dylik byggnad torde lägerkassemedel i
första hand böra användas. Anslagsmedel torde böra anlitas endast då byggnaden
inlösts av staten för annat bruk än lägerkasseändamål eller lägerkassemedlen
icke förslå och fråga är om byggnad, som enligt vedertagna principer
rätteligen skolat uppföras med anlitande av anslagsmedel. Med hänsyn
till de möjligheter att lämna understöd åt tillfälligt nödställda läkerkassor,
som fördelningen av utjämningsmedel erbjuder, synes risken för att statsanslag
skulle behöva anvisas för underhåll av lägerkassa tillhörig byggnad
vara ringa.

Byggnad, som donerats till lägerkassa eller uppförts med särskilt för ändamålet
donerade medel, torde beträffande äganderättsförhållanden och underhållskostnaders
bestridande få anses jämställd med övriga lägerkassa tillhöriga
byggnader.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts synes det i viss mån tveksamt
huruvida den påkallade utredningen beträffande äganderätten till med lägerkassornas
medel uppförda byggnader, deras framtida ställning samt underhållet
av desamma kan anses erforderlig. Skulle emellertid denna utredning
befinnas böra komma till stånd, synes det vara lämpligt att i avvaktan på
resultatet — såsom statsrevisorerna föreslå — fråga om uppförande av nya
byggnader för lägerkassas räkning underställes Kungl. Maj:ts prövning.

Slutligen torde beträffande den kapitalökning, som skett i fråga om lägerkassorna
under krisåren böra understrykas, att denna icke enbart beror på det
ökade antalet tjänstgöringsdagar. Inkomststegringen torde även hänföra sig
till andra faktorer, som påverka även enskilda medborgares inkomster, framför
allt det försämrade penningvärdet.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, från försvarets civilförvaltning
undertecknade Wijnbladh och Wallén, den senare föredragande,
samt från arméförvaltningens intendenturavdelning generalintendenten Söderbom
och krigsrådet Östergren, den senare föredragande.

Stockholm den 16 januari 1945.

H. WALLÉN.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

Arvid Hane.

— 6

Bilaga 1.

Till armé förvaltningens intendenturavdelning.

Vid ea av mig den 4 september 1944 förrättad inspektion av Kronobergs
regemente antecknades vid besök å marketenteriet bland annat följande.

I marketenteribyggnadens källarvåning fanns en bagerilokal, vilken uthyrts
till en privat bagerifirma, för en hyra av 1 200 kronor per år. Nämnda firma
var nu uppsagd till avflyttning den 1 april 1945 och vöre avsikten att regementets
lägerkassa därefter skulle driva bagerirörelse i lokalen. Framställning
i ärendet till arméförvaltningens intendenturavdelning och arméns fortifikationsförvaltning
var under utarbetande. Då lägerkassans övertagande av
bagerirörelsen torde komma att tillföra kassan en avsevärt större inkomst än
den, som nu inflöt genom uthyrningen, måste de vidtagna åtgärderna anses
lämpliga och välbetänkta.

Jag har härigenom velat bringa vad som sålunda förekommit till Eder
kännedom.

Stockholm i militieombudsmansexpeditionen den 5 oktober 1944.

Ivar Wieslander.

P. O. Hainer.

Bilaga 2.

Till cheferna för samtliga arméfördelningar och östra brig. samt Militärbefälhavaren
pä Gotland och Militärbefälhavaren för Övre Norrland
och Kommendanten i Boden.

Kungl, arméförvaltningens intendents- och civila departement hava — med
upphävande av bestämmelserna i intendentsdepartementets skrivelse den 24
mars 1925, dnr 1486 C — denna dag beslutit föreskriva att från och med den
1 oktober 1930 följande bestämmelser skola gälla rörande försäljning av
produkter från truppförbandens bageri- och svingårdsrörelser, nämligen:

att vid enskild lägerkassas affärsföretag uppkommande produkter — i den
mån de icke äro avsedda att komma till användning vid eget marketenteri —
må mot ersättning utlämnas till eget eller å samma garnisonsort förlagt truppförbands
kokinrättning eller proviantmagasin, ävensom försäljas till annat
truppförbands marketenteri eller till sammanslutningar (officers- och underofficersmässar)
eller enskilda, tillhörande vederbörliga å garnisonsorten befintliga
truppförband;

att försäljning i annan ordning — med undantag av slaktsvin, som försäljas
i hel vikt, samt slaktavfall — icke får äga rum utan särskilt medgivande
av kungl, arméförvaltningens intendents- och civila departement;

att priset å de varor, som utlämnas till truppförbandens kokinrättningar
eller proviantmagasin, skall -— efter förslag av vederbörande truppförbandschef
— fastställas av arméfördelningschef eller motsvarande myndighet, varvid
detsamma bestämmes till självkostnadspris med tillägg av skäligt belopp,
dock högst 10 %, allt under förutsättning, att priset icke överstiger gällande
marknadspris, skolande i vad angår dessa varor, samma pris tillämpas jämväl
vid försäljning till marketenterier, ovannämnda sammanslutningar och enskilda;
samt

— 7

att beträffande övriga varor priset fastställes av vederbörande truppförbandsclief
med tillämpning av ovan för varor, vilkas pris fastställas av arméfördelningschef
eller motsvarande myndighet, stadgade grunder.

Stockholm den 1 augusti 1930.

Widell. Karlberg.

Dryselius. Lilliehöök.

Sandberg.

Bilaga 3.

Gustaf etc. Vår ynnest etc. Med anledning av en av arméförvaltningens
fortifikations-, intendents- och civila departement, jämte såväl eget yttrande
som yttrande av chefen för norra arméfördelningen, den 15 september 1936
överlämnad framställning från chefen för Västernorrlands regemente förklarar
Kungl. Majit hinder icke möta att för utförande på sätt fortifikationsdepartementet
föreskriver av ändringsarbeten å regementets mässbyggnad,
avseende serveringslokalens utvidgande till beredande av ökad trevnad
för manskapet, ett belopp av högst niotusenåttahundratjugu kronor tagas i
anspråk av förefintlig behållning å regementets enskilda lägerkassa. Vilket
vederbörande till efterrättelse länder.

Avskrifter av detta brev tillställas:

chefen för norra arméfördelningen för kännedom och chefens för Västernorrlands
regemente underrättande samt

riksräkenskapsverket.

Stockholms slott den 23 oktober 1936.

GUSTAF.

Janne Nilsson.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 17, § 3.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss 2%2 1944 dnr 6011 rörande av riksdagens
revisorer påtalade enklare förfaringssätt beträffande ersättning för under
nyttjandetiden uppkommen skada eller försämring på ianspråktagen häst,
får i underdånighet chefen för armén, efter kungl, arméförvaltningens inlendenturavdelnings
hörande, anföra följande.

För åstadkommande av rättelse av de påtalade förhållandena kommer i
den »handledning vid rekvisition av hästar», som är under utarbetande vid
arméförvaltningens intendenturavdelning, att intagas bestämmelser för förfarandet
vid anspråktagande av hästar med nytljanderätt av i huvudsak
följande lydelse:

»När fråga är örn avlämning eller återställande av enstaka häst eller ringa

— 8 —

antal hästar, utses om möjligt såsom god man för kronan person, som bor
å eller vid förrättningsplatsen. Under samma förhållanden är särskild militär
befälhavare å förrättningsplatsen icke erforderlig och beräknas hämtningspersonalens
antal till lägsta möjliga.»

Med anledning av det ovan framförda får i underdånighet chefen för
armén anhålla, att statsrevisorernas erinringar icke måtte föranleda någon
Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Stockholm den 20 januari 1945.

För chefen för armén
Underdånigst

H. GADD.

Chef för arméstaben.

Göran Schildt.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 18—25,
§§ 4-5.

Till Konungen.

Med anledning av nådiga remisser den 2%2 1945 dnr 6011 rörande av
riksdagens revisorer påtalade förhållanden vid transportcentralen i Stockholms
garnison samt bristande samarbete mellan arméns och marinens transportcentraler
i Stockholm får i underdånighet chefen för armén anföra följande: Med

hänvisning till bifogat yttrande från militärbefälhavaren i IV militärområdet
kommer transportcentralen att i enlighet med militärbefälhavarens
förslag direkt underställas denne och transporttjänsten organiseras i enlighet
med militärbefälhavarens skrivelse bifogat »förslag till bestämmelser
för transportcentralen för Stockholms garnison».

Med anledning av det ovan anförda får i underdånighet chefen för armén
anhålla att riksdagens revisorers erinringar icke måtte föranleda någon Eders
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Stockholm den 20 januari 1945.

För chefen för armén
Underdånigst

H. GADD.

Chef för arméstaben.

Göran Schildt.

Bilaga.

Till Chefen för armén.

Jämlikt as 23/i2 1944, avd. Utr nr 40: 2 får jag härmed vördsamt avgiva
yttrande beträffande transportcentralen inom Stockholms garnison.

9 _

Riksdagens revisorers berättelse § 4.

Samarbete med myndigheter och förband inom Stockholm, vilka icke tillhöra
Stockholms garnison, har ägt rum från den tidpunkt, då transportcentralen
organiserades. Sålunda ha även transporter för marinens räkning
utförts under hela den tid transportcentralen varit organiserad.

Transporter för marinens räkning hava förvägrats, då transportmedel icke
stått till förfogande. I några fall ha härvid bilar funnits disponibla, men
icke bilförare, emedan dessa varit beordrade av chefen för AIS såsom
handräckning. I ett par fall ha transporter icke utförts, medan biltransport
icke synts erforderlig eller lämplig. Dessa transporter hava även av marinen
då utförts med andra transportmedel. Då i något fall grus- och stenkörning
icke ansetts böra ifrågakomma, ha transportcentralens bilar vid
ifrågavarande tidpunkt icke medgivits utföra motsvarande transporter för
arméns behov. Numera får transportcentralen emellertid utföra även sådana
körslor.

Det synes emellertid icke lämpligt att det normala transportbehovet för
marinen utföres genom arméns försorg. Detta skulle innebära, att transportcentralen
skulle belastas med extra arbete, som kräver en vidlyftig organisation
och att personal tillhörande armén måste hållas inkallad för att utföra
arbete för marinens räkning. Om marinen icke inom Stockholm disponerar
erforderligt antal bilar för sitt normala transportbehov, böra sådana
utlånas genom chefens för armén försorg. Dessa bilar måste vid mobilisering
dock omedelbart återgå. Om brist föreligger även på bilförare böra
dessa lämpligen civilanställas. Således böra endast »extra» transporter utföras
genom försorg av arméns transportcentral.

Revisorerna framhålla, att ett antal civila bilar hava förhyrts för den
marina transportorganisationen samtidigt som bilar vid transportcentralen
funnits disponibla. De uppgifter, som revisorerna härvid lämnat för 1943,
överensstämma icke med transportcentralens körlistor. Uppgifterna framgå
av nedanstående sammanställning:

	Revisorerna	Transport- centralen		Revisorerna	Transport- centralen
januari......	32	11	juli........	..... 22	29
februari____	42	10	augusti ....	..... 22	31
	.. . 41	12		..... 20	31
april.......	34	18	oktober....	...... 15	36
maj........	37	k;	november..	..... 14	38
juni.........	28	21	december ..	..... 8	45
				S:a 315	298

Härvid är att märka, att fr o m juli månad 14 st av ovanstående bilar
överflyttats till vissa depåer, där de i viss utsträckning varit i användning.

Beträffande siffrorna för första halvåret 1944 böra de ökas, emedan ytterligare
17 lastbilar för transportcentralens räkning varit uppställda vid depåerna.
Även dessa bilar hava dock i viss utsträckning varit i användning
vid vederbörande depåer.

Riksdagens revisorers berättelse § 5.

Beträffande revisorernas anmärkning, att truppförbanden utfört ett stort
antal transporter i egen regi utan anlitande av transportcentalen må följande
anföras.

Ett visst antal lastbilar, i oktober månad 1944 14 st, hava för transportcentralens
räkning varit uppställda vid depåerna. Vid revisorernas gransk -

— 10 -

ning av körorderna för depåerna torde körorderna för dessa bilar hava ansetts
gälla körningar i depåernas egen regi, varför de av revisorerna angivna
siffrorna på körningar, som icke förmedlats av transportcentralen, äro för
höga.

Ett antal körningar hava emellertid även utförts för depåernas eget behov
utan anlitande av transportcentralen. Många av dessa körningar hava dock
icke haft karaktären av »nytta transporter». Häribland må nämnas transporter
för följande ändamål:

organisation eller avveckling av beredskapsförband,

utbildning,

reparationer.

periodisk efterhesiktning,

särskilt anbefallda tävlingar.

Även vissa nyttotransporter hava dock utförts vid depåerna utan anlitande
av transportcentralen. Som skäl härför hava vederbörande depåer anfört, att
transporterna varit av särskilt brådskande natur samt härvid åberopat en orderpunkt
på en 1943 utgiven militärområdesorder, i vilken angivits, att de
för transportcentralens räkning uppställda fordonen fingo användas vid förbanden
i den mån de icke voro i bruk vid transportcentralen. Denna bestämmelse
som endast avsåg utbildningskörningar hade misstolkats. Nyttotransporter
med lastbilar hade utan anlitande av transportcentralen tidigare kategoriskt
förbjudits och voro alltjämt förbjudna. Rättelse i sistnämnda avseende
har av mig nu vidtagits.

Revisorerna anmärka på, att beställningarna av transporter i många fall
icke giva en klar bild av transporternas sträckning m m. Anmärkningen
synes befogad. Den för transportbeställningarna använda — inom motortjänstinspektionen
upprättade — blanketten bär på grund av sitt lilla format
varit mindre lämplig. Det är min avsikt att utfärda en för ändamålet lämpligare
blankett.

Särskilda bestämmelser för godsavhämtning vid stationer inom Stockholm
hava utarbetats och återfinnas i »Förslag till bestämmelser för transportcentralen
för Stockholms garnison».

I september 1944 utarbetades vid militärbefälsstaben ett förslag till ny organisation
för transportcentralen i avsikt att åstadkomma större effektivitet
vid densamma. Detta förslag grundades på det förhållandet, att 54 (tidigare
benämnt 20) bilkompaniet helt frigjordes från AIS, att AIS finge beställa
sina transporter vid transportcentralen i likhet med övriga förband inom
garnisonen samt all handräckningsfrågan för AIS löstes på ett rationellare
sätt än som då var fället.

Vid inhämtande av yttrande över förslaget från chefen för AIS förklarade
denne, att han icke kunde biträda detsamma, emedan han då icke kunde
svara för underhållstjänsten. Några ytterligare åtgärder i frågan hava därför
icke vidtagits under 1944.

Ett nytt förslag till bestämmelser för transportcentralen för Stockholms
garnison har nu utarbetats vid militärbefälsstaben. Förslaget bifogas såsom
orientering.1 Förslaget är i förhållande till tidigare gällande bestämmelser i
stort sett av samma innebörd med undantag av att 54 bilkompaniet helt underställes
militärbefälhavaren.

Förslaget innebär sålunda,

att förbanden inom Stockholms garnison samt AIS icke få utföra nyttotransporter
med lastbil i egen regi utan skola anlita transportcentralen,

Ej här avtryckt.

att övriga myndigheter och förband inom Stockholm äga att för »extra»
transporter hänvända sig till transportcentralen,

att stommen i transportcentralen utgöres av 54 bilkompaniet,
att 54 bilkompaniet ställes till militärbefälhavarens direkta förfogande, dock
att det vid mobilisering eller på särskild order vid skärpning av beredskapen
åter underställes chefen för AIS.

Erfarenheten har givit vid handen, att transportorganisationen bör bestå
dels av en centralt uppställd transportavdelning, dels av mindre underavdelningar
uppställda vid olika depåer inom Stockholm. Det lämpligaste förbandet
för den centralt uppställda transportavdelningen är 54 bilkompaniet. Som
skäl härför må anföras:

att personalen vid 54 bilkompaniet till största delen består av yrkeschaufförer,
bosatta i eller i närheten av Stockholm.

att kompaniet har en personalreserv på omkring 200 %>,
att kompaniet under 3 års tid har utfört transporter för Stockholms garnison,
varför personalen är väl förtrogen med därmed sammanhängande uppgifter.

Som skäl mot kompaniets användning för detta ändamål kan anföras personalens
långvariga beredskapstjänstgöring. Inkallelsebördan kommer dock
att minskas med omkring 50 % om kompaniet helt ställes till transportcentralens
förfogande och handräckningen till AIS därmed bortfaller.

Med anledning av ovanstående får jag vördsamt anhålla, att 54 bilkompaniet
ställes till mitt förfogande för att ingå i transportcentralen för Stockholms
garnison enligt det ovan bifogade förslaget.

A. Moberg.

Tf militärbefälhavare.

G. af Klintberg.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 18, § 4.

Till Konungen.

Med anledning av ämbetsskrivelse av den 20 december 1944 får chefen för
marinen härmed i underdånighet såsom eget utlåtande överlämna bifogade
skrivelse från marinförvaltningen av den 20 januari 1945.

Stockholm den 22 januari 1945.

Underdånigst

F. TAMM.

H. Strömbeck.

— 12

Bilaga 1.

Till Chefen för marinen.

Ang. samarbetet mellan arméns och marinens transportorganisationer
i Stockholm.

I anledning av ämbetsskrivelse den 20 sistlidna december, försvarsdepartementets
dnr 6011, beträffande § 4 i riksdagens revisorers berättelse om verkställd
granskning av statsverket jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30 juni 1944 samt beträffande
vissa verk för kalenderåret 1943, IV huvudtiteln, vilken i form av transund
för utlåtande delgivits Chefen för marinen och överlämnats till marinförvaltningen
för handläggning, får ämbetsverket anföra följande.

Den 1 juni 1943 företog dåvarande statens krisrevision tillsammans med
representant för marinförvaltningen inspektion av motorfordonsorganisationen
vid Stockholms örlogsvarv. De vid inspektionen gjorda iakttagelserna
överlämnades i form av en promemoria av krisrevisionen till marinförvaltningen
för yttrande. Promemorian utmynnade i förslag att en utredning av
transportbehovet samt eventuellt inköp av nya bilar snarast borde utföras. I
anledning av promemorian företog marinförvaltningen undersökningar, i vilken
utsträckning och till vilka kostnader förhyrning ägt rum och ansågs vid
en förberedade föredragning i ärendet, att en utökning av motorfordonsparken
vid Stockholms örlogsvarv borde ske med fem lastbilar.

Den 3 november 1943 överlämnade krisrevisionen för yttrande ytterligare
en promemoria i ärendet till marinförvaltningen. I promemorian hade bland
annat framlagts en utredning av behovet av ytterligare lastbilar för Stockholms
örlogsvarv och ansågs att fem å sex nya lastbilar borde anskaffas. Under
tiden mellan de båda promemoriorna hade emellertid frågan angående
krigsmaktens förseende med rå- och bunagummi blivit aktuell. För marinens
vidkommande blev tilldelningen av gummi så knapp, att någon nyanskaffning
av motorfordon för Stockholms örlogsvarv av denna anledning icke
kunde ske. Med anledning härav anmälde marinförvaltningen i sin skrivelse
till statens krisrevision den 30 november 1943 (marinförvaltningens dnr K
256: 130/Art H-57: 62/43), att marinförvaltningen beslutat att någon utökning
av motorfordonsparken vid Stockholms örlogsvarv enligt marinförvaltningens
uppfattning icke borde ske förrän gummisituationen avsevärt förbättrats eller
användbara ersättningskonstruktioner för gummiringar framkommit.

Genom marinorder nr 570 den 22 december 1943 utfärdade Chefen för marinen
på förslag av marinförvaltningen »Bestämmelser för nedbringande av
den löpande förbrukningen av däck och slangar för rullande materiel», vilka
bestämmelser bland annat anbefallde »att intimt samarbete skall äga rum
mellan marinens olika transportchefer och motsvarande chefer vid förband
tillhörande armén och flygvapnet samt med inom den civila trafiken organiserade
läns- och lastbilscentraler för att i möjligaste mån nedbringa transporternas
antal samt antalet returomkörningar». Motsvarande föreskrifter hava
utfärdats för armén genom arméorder den 15 januari 1944.

För Stockholms örlogsvarv kunde redan i december 1943 beställas två nya
lastbilar. Dessa levererades i maj månad 1944. I övrigt medgav gummisituationen
då icke inköp av flera lastbilar. Icke förrän i september 1944 blev
gummisituationen sådan, att ytterligare lastbilar kunde beställas. Då beställdes
hos AB Volvo tre lastbilar, av vilka en är levererad, medan de övriga på
grund av leveransförsening icke torde bliva levererade förrän i januari månad

— 13 —

1945. En lastbil har förhyrts av Stockholms örlogsvarv och sedermera under
år 1944 övertagits med äganderätt. Under år 1944 har därjämte för Stockholms
örlogsvarv anskaffats två traktorer med tillsammans fem släpvagnar
samt en släpkärra för materieltransport efter personvagn.

Av den statistik beträffande av Stockholms örlogsvarv förhyrda lastbilar
i medeltal per dag, som återfinnes i riksdagens revisorers ovan nämnda transumt,
framgår, att under år 1944, d. v. s. efter utfärdandet av marinorder nr
570/43, intill juli månad en avsevärd och kontinuerligt fortgående minskning
av förhyrda lastbilar skett jämfört med 1943. Av det yttrande i ärendet, som
marinförvaltningen infordrat från chefen för Stockholms örlogsvarv och vilket
yttrande här bifogas i avskrift, framgår också, att efter den 1 juli 1944
en ytterligare minskning av antalet förhyrda lastbilar per dag skett, så att,
då samtliga för Stockholms örlogsvarv avsedda lastbilar levererats, någon förhyrning
av lastbilar normalt icke torde behöva ske. Av chefens för Stockholms
örlogsvarv yttrande framgår därjämte, att det icke varit för chefen för
Stockholms örlogsvarv möjligt att i önskad utsträckning och trots att körklara
lastbilar disponerats av garnisonens transportcentral erhålla lastbilar
från denna samt att bilar från garnisonens transportcentral endast ställdes
till förfogande för vissa speciella körslor och först från maj månad 1944. Tydligen
har detta berott på en viss brist på förare till disponibla, körklara bilar
samt chefens för garnisonens transportcentral strävan att i största möjliga utsträckning
spara gummi.

Av det ovan framförda och chefens för Stockholms örlogsvarv yttrande i
ärendet torde framgå, att från chefens för marinen och marinförvaltningens
sida vidtagits alla för närvarande möjliga åtgärder för att nedbringa förhyrni
ngskostnaderna för lastbilar vid Stockholms örlogsvarv, samt att chefen för
Stockholms örlogsvarv icke kan klandras för att samarbete mellan Stockholms
örlogsvarv och garnisonens transportcentral icke kunnat äga i rum den
utsträckning, som varit önskvärd.

Marinförvaltningen har efter samråd med militärbefälhavaren för IV militärområdet
under hänvisning till ovannämnda marinorder nr 570 den 22 december
1943 och likaledes ovannämnda arméorder den 15 januari 1944 numera
anmodat chefen för Stockholms örlogsvarv att vid de tillfällen då örlogsvarvets
egen bilpark icke kunde fylla uppståndna transportkrav för extra
behov hänvända sig till garnisonens transportcentral. Militärbefälhavaren för
IV milo har utfärdat föreskrifter i detta hänseende. Marinförvaltningen anser
att de vidtagna åtgärderna skola möjliggöra ett effektivt utnyttjande av i
Stockholm befintliga bilparker.

Stockholm den 20 januari 1945.

E. Wetter.

Nils Bergö.

Bilaga 2.

Till Kungl. Marinförvallningen.

Med anledning av KMF:s resolution, vapenavdelningen 7901, den 22/i2 1944
får jag med översändande av skrivelse från chefen för ekipagedepartementet
i ärendet den 3/i 1945 härmed anföra följande.

Det torde under de gångna beredskapsåren för dåvarande varvschefen stått

fullt klart att kostnaderna för transportorganisationen varit höga. Stora ansträngningar
ha även gjorts för att nedbringa dessa kostnader. Ett led i strävandena
har varit införandet av ÖVS transportcentral. Av den tablå, som bifogats
chefens för ekipagedepartementet ovannämnda skrivelse, framgår även
att påtagliga resultat vunnits, isynnerhet under sista halvåret 1944.

Min strävan kommer även i fortsättningen att vara ett nedbringande av
förhymingskostnaderna. I detta syfte kommer jag att eftersträva ett ökat
samarbete med stockholmsgarnisonens gemensamma transportcentral under
förutsättning att ett dylikt samarbete kommer att ställa sig billigare än förhyrning
av motorfordon enligt nu gällande kontrakt.

Stockholm den 5 januari 1945.

A. Simonsson.

Birger Arvas.

Bilaga 3.

Till Varvschefen.

Jämlikt CÖVS resolution kansli dnr 1468/44, av den 23 december 1944
beordrad inkomma med yttrande med anledning av närslutna transund av
riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning av vissa verk för
kalenderåret 1943, fjärde huvudtiteln § 4, rörande samarbetet mellan den
under militärbefälhavaren i IV militärområdet ställda, Stockholmsgarnisonens
gemensamma transportcentral och den enligt MO nr 570 december 22 inom
ostkustens marindistrikt (MDO) för MDO, örlogsstationen (ÖSS) och örlogsvarvet
(ÖVS) organiserade ÖVS transportcentral, får jag härmed vördsamt,
med bifogande av chefens för transportcentralen, ÖVS yttrande i saken, anföra
följande.

Mot vad riksdagens revisorer under § 4, s. 1 och s. 2 skriver har jag intet
att erinra, men bör till förtydligande framhållas följande.

Före den förstärkta beredskapens (FF:s) inträdande var sjöreservens bilbestånd
i åtskilligt förslitet skick, huvudsakligen beroende på bristande medel
till erforderligt underhåll samt nödvändigheten av att i viss utsträckning
använda då till buds stående medel av mindre lämpade vpl. chaufförer, varför
vagnarna tarvade ofta återkommande reparationer med kortare eller
längre stillastående till följd.

FF:s inträdande och sjöreservens i samband därmed delvisa förvandling
till den veritabla expressfirma, den sedan utgjort, nödvändiggjorde en förhyrning
av bilar för att omedelbart tillfredsställa det skriande transportbehovet.
...

För att nedbringa förhymingskostnaderna vidtogs vid orlogsvarvet bl. a.,
så gott besiktningsförfarande och kassation det tillät, en komplettering av bilbeståndet
med motsvarande ny materiel samt begärdes för dessa bilar jämte
därutöver tillkomna personbilar medels anskaffande för inredande och byggande
av erforderligt antal garageplatser. Då dylika medel ej beviljades i erforderlig
utsträckning, och garageplatser måste förhyras, ansåg chefen för orlogsvarvet
det mindre lämpligt att utöka bilbeståndet genom rekvisitionstorfarande
av visst antal bilar eller genom förhyrning av nya bilar (vilka efter
viss erlagd hyra kunde få inköpas och övergå i kronans ago), enar ytterligare
garageplatser måste förhyras.

— 15 —

För att erhålla önskade garage m. m. samt kunna öka bilbeståndel hänvände
jag mig år 1942 under hand till dåvarande krisrevisionen* med den
följd,

att erforderlig utredning i KMF angående örlogsvarvets behov av bilar
efter inträffat fredsslut blivit verkställd,

att därvid bestämt antal bilar, trots begränsade anslagsmedel och gummibrist,
så småningom erhållits så när som på 3 bilar, vilka äro under leverans,
att KMF till Kungl. Maj :t ingått med begäran örn medels beviljande för erforderlig
utökning av garagebyggnad, men att dessa medel först måste beviljas
av blivande riksdag och byggnaden i bästa fall ej torde vara klar förrän
under loppet av år 1946, varför från den 1 oktober 1944 och till dess tillbyggnaden
blir klar garage har rekvirerats inom Stockholms stad, samt
att KMF, med hänsyn till lagen örn arbetarskydd, föregående år beviljat medel
för byggandet av lunch- och omklädnadsrum för chaufförerna samt kontorsrum
för garagemästaren. Med anledning av vissa av KMF bestämda begränsningar
i byggnadsförfarandet kan ifrågavarande tillbyggnad dock ej
beräknas tagas i bruk förrän tidigast innevarande sommar.

För att erhålla så rationell skötsel som möjligt av motorfordonsparken
m. m. begärde jag hos varvschefen i maj 1943 om utverkandet av att motorofficeren
vid Stockholms örlogsbas, kapten C. E. Nauman, skulle ställas till
varvschefens förfogande (se chefens för transportcentralen, ÖVS skrivelse,
bilaga 1).

Kapten Nauman har som synnerligen praktisk samt teoretiskt och tekniskt
kunnig bilman varit mig till mycken hjälp vid uppbyggandet av örlogsvarvets
nuvarande motorfordonspark, varvid samtidigt icke enbart materielen,
utan därjämte föreskrifter och instruktioner förnyats och förbättrats allt i
eftertraktat syfte att döda förhyrningskostnaderna.

I vad mån hans förslag örn gemensam motorfordonsavdelning för marinen
i Stockholm påverkat tillkomsten av Mo 570/43 är mig ej bekant, men
vet jag, att han i samband med ordnandet av viss motorkurs i Karlskrona,
till vilken jag även kallats, i mångt och mycket bidragit till utformandet av
ifrågavarande blivande Mo, vilken där genomdiskuterats och delvis uppsatts.

Vad riksdagens revisorer i första stycket å s. 3 vidare skriver är så till vida
missvisande, enär chefen för transportcentralen, ÖVS ej »biträdes av till
största delen civil personal» utan därjämte av till denna transportcentral och
motorfordonsdepå kommenderad militärpersonal, vilken för närvarande utgöres
av

1 expeditions UO motorutbildad
1 vagnkontrollant, UO motorutbildad
1 bitr. vagnkontrollant F motorutbildad samt
1 vagnförd clare, civil.

Det är att beklaga att riksdagens revisorer, i den på s. 4 och 5 upptagna
statistiken vad beträffar »av marinen förhyrda lastbilar, i medeltal per
dag», slutat i och med juni månad 1944. En fortsättning av statistiken hade
utvisat den i chefens för transportcentralen, ÖVS skrivelse, bilaga 6 angivna
ytterligare nedgången av antalet förhyrda bilar.

Vidare hava riksdagens revisorer i sin statistik för ifrågavarande tid upptagit
»vid garnisonens transportcentral disponibla lastbilar i medeltal per
dag», vilket endast angiver det verkliga antalet utnyttjbara bilar, därest motsvarande
antal vpl. chaufförer stått till förfogande.

Så har troligen cj varit förhållandet, enär vid begäran örn hjälp med transporter
från garnisonens transportcentral under år 1944 ofta erhållits den upplysningen
att hjälp ej kunde lämnas beroende på otillräckligt antal chaufförer.

_ 16 —

Revisorerna hava i sitt uttalande, s. 5, icke kunnat finna att lokala förhållanden,
beredskap eller andra orsaker omöjliggjort ett tillfälligt ianspråktagande
eller utlåning av garnisonens disponibla lastbilar för marinens räkning.

Mot detta uttalande har jag intet att anföra, enär före tillkomsten av Mo
570 december 22 intet beordrat eller frivilligt samarbete mellan arméns och
marinens transportorganisationer i Stockholm ägt rum.

Beträffande ifrågavarande samarbete efter tillkomsten av Mo 570 december
22 får jag härmed anföra följande.

Redan i början av år 1944 hänvände sig transportcentralen, ÖVS till IV
militärområdet samt olika förband inom armén i Stockholm med anhållan
om körhjälp vid olika tillfällen, men erhölls inte sådan från garnisonens transportcentral
förrän i maj månad.

Sedan dess har under året vid ett flertal tillfällen, vilket nyss ovan antytts,
körhjälp ej kunnat erhållas beroende på otillräckligt antal chaufförer. Vidare
har från garnisonens transportcentral endast lämnats körhjälp för vedtransporter
inom Skepps- och Kastellholmarna, varför hjälp med transport
av diverse gods till olika platser nekats. Begärd hjälp av släpvagnar har inte
kunnat lämnas. För drift av utlånade bilar har bränsle och olja utlovats, men
har ännu ej någon uppgift på dylik förbrukning kommit transportcentralen,
ÖVS tillhanda.

Vad slutligen riksdagens revisorer å s. 6 skriva beträffande förvägran av
utlåning av fordon från garnisonen för tyngre transporter, såsom grus- och
stenkörning, är att anföra, att denna vägran emellertid synes varit fullt motiverad,
enär enligt utfärdade order inom försvarsmakten, dylika förslitande
körningar böra inskränkas till minsta möjliga på grund av det dåliga försörjningsläget
med gummi, örn nu sådan körning för viktiga pågående arbeten
måste äga rum, torde någon erinran emot att förhyrning av bilar från
en firma, vilken velat åtaga sig dylik körning, ej vara att anföra.

Som ett positivt förslag till mera effektivt samarbete mellan arméns och
marinens transportorganisationer vill jag härmed framhålla önskemålet av
att i fortsättningen erhålla körhjälp med de transporter av olika slag vilka
transportcentralen ÖVS, och ej garnisonens transportcentral, anse befogade
att utföra.

Vidare anser jag det förmånligt, om så går att ordna, att ett mindre antal
armén tillhörande stamfordon utlånades till transportcentralen ÖVS, antingen
på lånehandling och utan chaufförer eller såsom lån med chaufförer, vilka
tillfälligt kommenderas till tjänstgöring vid transportcentralen ÖVS, varvid
viss utspisning finge ordnas för dem samt fordonet jämte chaufför finge
tjänstgöra efter örlogsvarvets tider och i transportcentralen, ÖVS regi.

Stockholm den 3 januari 1945.

S. Klingenstierna.

Bilaga 4.

Till Chefen för Ekipagedepartementet.

Med anledning av närslutna transund ur riksdagens revisorers berättelse
§ 4 får jag härmed vördsamt anföra:

Den i första stycket å s. 3 omförmälde »kaptenen i arméns reserv» är
undertecknad, förmodligen mindre i egenskap av »kapten i arméns reserv»

17 —

än i egenskap av f. d. besiktningsman för motorfordon och mångårig sakkunnig
inom det trafik- och biltekniska området.

Enligt närslutna bilaga 5 biföll befälhavande amiralen i ostkustens marindistrikt
den 15/5 1943 en framställning, att jag skulle ställas till chefens för
Stockholms örlogsvarv förfogande för vissa arbeten med motorfordon m. m.
Som av bilaga 5 framgår ålades mig icke ledandet av transportarbetet, vilket
intill årsskiftet 1943—1944 ålåg Sjöreserven, till vilken jag icke var anknuten.

Den 22/i2 1943 utkom en marinorder (nr 570/43), som anbefallde upprättande
av en transportcentral vid Stockholms örlogsvarv. Chef för denna
blev jag.

Under sommaren 1943 fick jag dels genom samarbete med sakrevisionen,
dels genom egna iakttagelser uppmärksamheten fäst på att besparingar helt
visst skulle kunna uppnås genom att inrätta »en för marinen i Stockholm
(utom KA) gemensam motorfordonsavdelning (ev. bilavdelning)». Jag insände
ett förslag härom till chefen för Stockholms örlogsvarv den 2% 1943.

1 vad mån detta förslag påverkat tillkomsten av den i mo 570/43 anbefallda
transportcentralen är mig icke bekant.

Som följd av sakrevisionens besök sommaren 1943 begärde dåvarande
varvschefen ett ökat antal stamfordon, men det dröjde till i maj 1944 innan
tre fordon kommo.

Det synes mig på grund av det sagda naturligt att skilja händelseförloppet
t. o. m. 1943 från samma förlopp fr. o. m. 1944. Ty för så vitt jag kan förstå
kan verkan av den tillkomna transportcentralen endast bedömas rätt, om
det under 1944 uppnådda resultatet jämföres med resultatet under föregående
år. Bilaga 6 utgör en uppställning, som torde lämna en rättvis bedömningsgrund.

Att ÖVS haft betydande transportsvårigheter att övervinna under de gångna
åren sedan 1939, ej minst under den första rusningen 1939, därom råder
intet tvivel. De oväntat hårda vintrarna 1939—1940—1941—1942 ha säkerligen
tvingat till många och även långa biltransporter, där man normalt bort
kunna använda sjötransporter. Bl. a. torde det vid många tillfällen icke kunnat
undvikas att använda biltransporter för kolning, vilket givetvis icke
kunde ske med det fåtal bilar ÖVS då hade. Max.last enl. uppg. högst

2 V2 ton.

Enligt den nyss utkomna marinkalendern hade flottan vid krigsutbrottet
86 fartyg mot 185 nu, vartill komma alla rekvirerade eller förhyrda fartyg
och en mängd nyanläggningar av olika slag. Allt detta har givetvis bidragit
till att stegra behovet av motorfordonstransporter.

I revisorernas berättelse lämnas å s. 20, 1—3 styckena, uppgifter angående
bestämmelserna för organiserandet av transportcentralen. Här är att märka,
att inskränkningarna i tillståndet att använda motorfordon icke gäller sådana
med mindre dim. än 5,50 X 16 eller med ersättningsringar.

Jämväl å s. 20, 3 stycket, meddelas, »att transportcentralen disponerar
11 lastbilar, varav två äro lånade från utom Skeppsholmen förlagda marina
organisationer och skola återställas till dem vid anfordran. Realiter
disponerar transportcentralen endast 9 lastbilar». Ja det vore ju utmärkt om
samma antal fordon som finnes på papperet också vore »körklara», men så
är det tyvärr icke, när man arbetar med gengasbilar. Att räkna bort en av
de nio är under sådana förhållanden blygsamt, två vöre riktigare. (Av bilarna
är f. ö. en skåpbil.)

På s. 20 omtalas i sista stycket kostnaderna under budgetåren 1942/43
och 1943/44. Dessa siffror har jag ovan uttalat mig om. De beröra endast
delvis transport centralen.

Ä s. 21 följer en uppställning, vilken avser att visa, vilka antal bilar

2—<557206. Rev. berättelse ang. statsverket är 19H. II.

— 18 —

som av ÖVS förhyrts samt det antal som ställts till förfogande vid garnisonens
transportcentral.

Det förvånar mig att hela kalenderåret 1943 upptagits under det att endast
tiden t. o. m. juni 1944 upptagits, och dock är som ovan anförts just jämförelsen
mellan föregående år och hela 1944 av betydelse för att belysa
huru transportcentralens tillkomst inverkat.

Vad vidkommer uppgifterna från garnisonens gemensamma transportcentral
kan jag icke utan vidare godtaga dem, helst som vagnfördelaren om och
örn igen fått order alt vända sig dit utan önskat resultat, ja just i dag fick
han meddelande, att det nog fanns bilar, men icke förare till önskat antal.
Det har även påståtts att ÖVS icke tillhandahöll bränsle.

Detta har aldrig nekats.

Jag instämmer i allo i revisorernas uttalande å s. 21 sista stycket, att
under de förhållanden revisorerna tyckt sig finna, så böra »varken lokala
förhållanden, beredskapsskäl eller andra orsaker omöjliggjort ett tillfälligt
ianspråktagande av garnisonens disponibla lastbilar för marinens räkning.
Beredskapssynpunkten torde hava varit väl tillgodosedd även i fall av utlåning,
alldenstund samtliga nu ifrågavarande motorfordon kunnat återkallas
till vederbörande central med mycket kort tidsfrist». Men varför har man
då icke kunnat hjälpa oss så som vi önskat? Antalet fordon utom i april och
maj tycks hava varit tillräckligt! Eller fanns det blott fordon och inga
chaufförer? Det svaret har lämnats flera gånger än i dag.

Inför detta blir nian verkligen överraskad då man på s. 22, första stycket,
får veta »att de lastbilar, som funnits tillgängliga vid garnisonens
transportcentral varit av sådan typ och haft sådan lastkapacitet, att de varit
icke endast användbara utan jämväl lämpliga för de marina myndigheternas
behov av ifrågavarande transporter.»

Varför utlämnades de då ej?

Transportcentralens personal är liksom jag själv beredd att styrka, vad
som sagts angående vägrande av fordon eller förklaring att chaufförer till
bilarna ej funnits.

Tilläggas kan att vid ett tillfälle rekvirerades hästfordon för transport av
ved. Kuskarna påstodo att man icke kunde köra på den anvisade platsen.
Då jag själv har varit kulsprutekompanichef och är van vid hästar, begav
jag mig till platsen (som kuskarna då hade lämnat). Jag fann, att man
mycket väl kunde köra med hästar. Vagnfördelaren ringde upp Garnisonens
transportcentral, varifrån någon kom ned och konstaterade detsamma som
jag och tilläde: »Ja, se dom där ja---»! Därefter skedde körningen.

F. n. pågår körning av ved, varjämte arbeten med vägar, kabelgravar och
skyddsrum äro i gång. Detta kräver omfattande biltransporter.

Slutligen är det klart, att när transportcentralen började organiseras vid
årsskiftet 1943—1944 så var detta icke gjort i en handvändning.

En av transportcentralens svårigheter är lokalfrågan. Denna försvårar icke
så litet dess arbete. Det i utsikt ställda garagebygget å Skeppsholmen har
nämligen av oförklarlig anledning uppskjutits, varför ett garage för flertalet
lastbilar måst rekvireras i staden.

En annan svårighet är det otillräckliga antalet stamfordon som icke medgiver
önskvärd översyn över fordonen utan tvingar till att hålla dem i gång
dag ut och dag in. Hade utlovat antal stamfordon erhållits, borde dels sådan
översyn kunnat ske som sig bort, dels ock förhyrning av fordon kunnat bortfalla,
helst om garnisonens transportcentral ställt önskat antal fordon till
förfogande då »toppar» inträffa.

Till vagnfördelarens förfogande har sedan transporlcentralens inrättande
stått alla erforderliga uppgifter beträffande de vägar som stå till buds för und -

— 19 —

vikande av förhyrande av motorfordon. Det är min uppfattning, att vagnfördelaren
i detta avseende gjort det möjligaste av en svår sak.

Stockholm den 28 december 1944.

Carl. E Nauman.

Kapten.

Bilaga 5.

Till Varv schef en.

Härmed får jag vördsamt anhålla att varvschefen hos BAO måtte utverka,
att motorofficeren vid Stockholms örlogsbas, kapten C. E. Nauman, med bibehållande
av sin tjänst vid BAO transportavdelning ställes till varvschefens
förfogande för att vid ekipagedepartementet biträda med kronans motorfordons
besiktning, värdering m. m. samt vad beträffar de motorfordon, för
vilka CO VS vid mobilisering är mottagningsförrättare, biträda vid pågående
undersökning av desammas tillstånd, fördelning m. m. samt i samband därmed
med kontroll av motorfordonsregistret och mobiliseringshandlingama
för mottagningsförrättningarna.

Stockholm den 12 maj 1943.

S. Klingenstierna.

Bilaga 6.

Uppgift å förhyrda bilar under år 1943 och 1944.

Månad	1943	1944
Antal förhyrda bilar i medeltal pr dag	Kostnad för förhyrda bilar pr mån. kr.	Antal förhyrda bilar i medeltal pr dag	Kostnad för förhyrda bilar pr mån. kr.
Januari................	16	29 180: 75	8	14 494: 30
Februari ..............	15	25 410:10	7	12 792: 65
Mars..................	13	27 971:75	5	10 903:10
April..................	10	18 857:85	6	9 763:30
Maj ..................	12	22 596:80	4	8170:55
Juni ..................	9	15 227: 40	3	5075:70
Juli ..................	9	16 383: 95	2	3 542:90
Augusti................	7	14 898:75	2	3 186:45
September ............	10	18 813: 50	1	1 794: 95
Oktober ..............	10	18 399: 70	1	2 984: —
November ............	12	20 338: 20	1	2 634:45
''/1—’°/ii summa kr.		228 078: 75		75 342: 35
December..............	9	15 828: 60	3	ca 4 500: — 1
Summa kronor		243 907: 35 \|		ca 79 842: 35 \|

1 ökningen i dec. beror på omfattande byggnads- och kabelgravsarbeten samt på den oväntade
ankomsten av stora vedpartier ävensom på att önskat antal fordon icke kunnat ställas
Ull förfogande fran Sthlmsgamisonens gemensamma transportcentral. (Som bekant har ännu
icke de 3 lastbilar vilka ÖVS skulle erhållit från A.-B. Volvo omkring den */„ ankommit)

— 20 —

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 6.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1944 har Kungl. Majit anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i sin berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943 den
30 juni 1944 beträffande fjärde huvutiteln, under § 6, anfört angående terminslön
till dagbefäl.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Bestämmelserna i krigsavlöningsreglementet innebära, att terminslön principiellt
sett skall utgå till all personal, å vilken reglementet är tillämpligt. På
sätt revisorerna anfört, befanns det emellertid snart nog påkallat att göra
vissa inskränkningar härutinnan för tid, varunder krigstillstånd icke räder.
Genom kungörelsen nr 985/1940, vilken såvitt här är fråga trädde i kraft
den 1 januari 1941, borttogs sålunda den generella rätten till terminslön för
personal, som avlönas annorledes än såsom värnpliktiga, och föreskrevs, att
dylik förmån skall tillkomma ifrågavarande personal allenast vid tjänstgöring
under sådana förhållanden att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas.
Avgörande för om terminslön skulle utgå blev med den sålunda gjorda avgränsningen
alltså, huruvida vederbörande kunde bibehålla sitt vanliga kvarter
eller icke.

Riksdagsrevisorerna göra gällande, att av vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter
utfärdade föreskrifter angående terminslön eller däremot
svarande belopp åt den, som kommenderats såsom dagbefäl, skulle strida mot
grunderna för de vidtagna inskränkningarna med avseende på rätten att åtnjuta
terminslön. Med utgångspunkt från den skiljelinje, som, enligt vad ovan
sagts, dragits mellan ierminslöneberättigande och icke-terminslöneberättigande
tjänstgöring, kan enligt civilförvaltningens mening så icke vara fallet.
Det torde nämligen icke kunna bestridas, att såsom dagbefäl kommenderad
beställningshavare, vilken under kommenderingen är skyldig uppehålla
sig inom vederbörligt kasernområde och följaktligen måste bo i anvisat dagbefälsrum,
under dylik tjänstgöring är förhindrad att bibehålla sitt vanliga
kvarter.

Att vid en sådan gränsdragning, som här gjorts, finna en norm, vilken under
de skiftande förhållanden, det här gäller, giver inbördes full rättvisa, torde
knappast vara tänkbart. Då emellertid, på sätt ovan framhållits, ratten att
åtnjuta terminslön gjorts avhängig av möjligheten att under tjänstgöringen
bibehålla det vanliga kvarteret, och sådan möjlighet icke föreligger tor dagbefäl
samt dessutom de olägenheter, som äro förenade med tjänstgöring i allmänhet
under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas
i många fall icke lära vara större än de, som kunna föranledas av
kommendering såsom dagbefäl, torde de centrala förvaltningsmyndigheterna
vid utfärdandet av nu ifrågavarande föreskrifter hava funnit bestämmelserna
i kungörelsen nr 985/1940 skäligen böra tolkas efter ordalagen, så att terminslön
eller däremot svarande belopp finge utgå under tjänstgöring såsom
dagbefäl. Riktigheten av den utav förvaltningsmyndigheterna intagna standpunkten
bestyrkes också av kammarrättens bär i avskrift bifogade utslag,
enligt vilket beställningshavare, som under tjänstgöring såsom dagofficer varit
skyldig bo i honom anvisat tjänsterum och följaktligen icke kunnat bibe -

— 21

hålla sitt vanliga kvarter, ansetts berättigad att jämlikt 2 § andra punkten sista
stycket kungörelsen nr 985/1940 uppbära terminslön under ifrågavarande
tjänstgöring.

Revisorerna hava erinrat, att enligt förarbetena till gällande krigsavlöningsreglemente
terminslönen närmast vore att betrakta såsom en form av traktamentsersättning.
I anledning härav vill civilförvaltningen framhålla, att även
om terminslönen konstruerats med utgångspunkt från den traktamentsersättning,
som enligt fredsavlöningsbestämmelserna utgår vid viss tjänstgöring,
de i vederbörande författningar uppställda förutsättningarna för de båda
förmånernas åtnjutande dock äro helt olika. Medan traktamentsersättning endast
tillkommer beställningshavare vid tjänstgöring, utanför den ordinarie förläggningsorten,
utgår terminslön, på sätt ovan sagts, enligt gällande krigsavlöningsreglemente
under tid då krig råder till praktiskt taget all personal å
vilken reglementet är tillämpligt, och under nu rådande beredskap till —
frånsett värnpliktiga — personal, som tjänstgör under sådana förhållanden,
att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, oberoende av om denna tjänstgöring
fullgöres å förläggningsorten eller utanför denna.

Vad här ovan anförts hänför sig till nu gällande bestämmelser i förevarande
ämne. På sätt revisorerna framhållit föreligga emellertid för närvarande
nya förslag till krigsavlöningsreglemente med därtill hörande tillämpningsföreskrifter.
Enligt de föreslagna tillämpningsbestämmelserna för tid, då riket
icke befinner sig i krig, skulle terminslön icke utgå vid dagbefäls- eller
vakttjänstgöring å fredsförläggnings- eller bostadsorten under samma förhållanden
som i fredstid. Mot detta förslag har civilförvaltningen icke framställt
någon erinran. Skulle dylika bestämmelser utfärdas, kommer sålunda den av
revisorerna påtalade förmånen att bortfalla under tid, då riket icke befinner
sig i krig. För tid, då krigstillstånd råder, skall däremot även enligt de nya
förslagen till krigsavlöningsbestämmelser terminslön obligatoriskt utgå till
all personal, varå bestämmelserna äro tillämpliga.

Stockholm den 5 januari 1945.

EDVIN STRÖM.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

Arvid Odhner.

Bilaga.

Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätts utslag på de besvär,
fänriken vid flggvapnet Y. C.-E. Öhrlund anfört över kungl,
flggförvaltningens beslut den 11 augusti 1943 i fråga örn terminslön;
över vilka besvär kungl, flggförvaltningen meddelat
utlåtande; givet i Stockholm den 14 december 1944.

Hos krigskassaavdelningen nr 10 vid Jämtlands flygflottiljs depå anhöll
klaganden att för tiden den 14—21 maj 1943, varunder han varit kommenderad
såsom dagofficer, utfå terminslön.

Genom beslut den 7 juni 1943 förklarade sig krigskassaavdelningen förhindrad
bifalla ansökningen.

Kungl, flygförvaltningen, varesl klaganden yrkade bifall till sin framställ -

— 22

ning, har genom överklagade beslutet, med hänsyn till att klaganden vore bosatt
inom kasernområdet och på grund härav varit i tillfälle att under övervägande
delen av tjänstgöringen såsom dagofficer bibehålla sitt vanliga kvarter,
ej funnit skäl göra ändring i krigskassaavdelningens beslut.

I besvären har klaganden fullföljt sin förenämnda talan.

Kungl, kammarrätten har tagit målet i övervägande; och enär klaganden
under sin tjänstgöring som dagofficer enligt gällande instruktion varit skyldig
att bo i honom anvisat tjänsterum och således icke kunnat under tjänstgöringen
bibehålla sitt vanliga kvarter samt klaganden alltså jämlikt 2 §
2 punkten sista stycket särskilda tillämpningskungörelsen till krigsavlöningsreglementet
(985/1940) får anses berättigad till terminslön under samma
tjänstgöring, finner kungl, kammarrätten skäligt, att, med undanröjande av
myndigheternas beslut, visa målet åter till krigskassaavdelningen nr 10 vid
Jämtlands flygflottiljs depå för ny behandling. År och dag som förr skrivet
står.

På Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätts vägnar:

H. J. Nordenskjöld.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 28, § 7.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss 20/i2 1944 dnr 6011 rörande riksdagens revisorers
erinringar angående tjänsteställning och avlöning för vissa i telefontjänst
placerade lottor får hos Eders Kungl. Majit i underdånighet chefen
för armén anföra följande.

För att i befattningar såsom växeltelefonister och stationsmanskap samt
såsom upplysningstelefonister och telefonister vid luftbevaknings- och luftvärnscentraier
i erforderlig utsträckning kunna placera lottor, visade det sig
redan från början nödvändigt att hänföra dessa befattningshavare till 5 krigslöneklassen
med hänsyn till de löner, som betalades på den allmänna arbetsmarknaden.
Med hänsyn till dessa löneförmåner erfordrades, att ifrågavarande
lottor erhölle furirs tjänsteställning.

Den av riksdagens revisorer gjorda jämförelsen mellan lönerna till ifrågavarande
lottor och lönerna till extra lokaltelefonister vid telegrafverket är i
viss mån missvisande. Vid bedömande av lottornas löneförmåner bör nämligen
även beaktas, att lottornas tjänstgöring är att anse såsom en tillfällig
sådan, vilken icke erbjuder några utsikter till fast anställning vid telegrafverket
med åtföljande pensionsförmåner, utan kommer att upphöra samtidigt
med den förstärkta försvarsberedskapen. Vid jämförelse med de extra
lokaltelefonisternas anställningsförhållanden framstår detta såsom en tydlig
nackdel. Det må vidare framhållas, att ersättning för inkvartering till lottor
icke alltid utbetalas med i kbr. 19 nov. 1943 angivet belopp, vilket för lottor
med furirs tjänsteställning utgör 45 kronor i månaden. Detta belopp är ett
maximibelopp, vilket beroende på omständigheterna kan minskas av vederbörlig
utbetalande myndighet. Sålunda förekommer på vissa håll, att detta
belopp endast utgår med 30 kronor i månaden.

23 —

Beträffande lottornas tjänstgöringstid kan denna utan ersättning utsträckas
så långt tjänsten det fordrar. Någon skillnad mellan dag- och nattjänstgöring
göres icke. Telegrafverkets personal åtnjuter däremot vanliga förmåner
vid övertidsarbete och dessutom vid nattjänstgöring mellan kl 2300—0500
50 % löneförhöjning. Jämförelsen mellan de båda personalkategoriernas löneförmåner
har dessutom kommit i ett annat läge, sedan den 7/12 1944 ett provisoriskt
lönetillägg på 25 kronor beviljats omnämnda befattningshavare i telegrafverkets
tjänst. Detta belopp har icke medtagits i den av revisorerna
gjorda jämförelsen.

Riksdagens revisorers uppfattning, att tjänsten såsom extra lokaltelefonist
och växelstationsföreståndare skulle vara mera krävande än tjänsten i ifrågavarande
lottabefattningar, kan icke biträdas. Tvärtom synes tjänsten i luftbevaknings-
och luftvärnscentraler, vilken fullgöres i lokaler under jorden
och vilken krävt största noggrannhet och snabbhet vid rapporters mottagande
och avsändande för att möjliggöra ett effektivt luftförsvar, vara betydligt
mera krävande än den tjänst, som utföres av extra lokaltelefonister
och växelstationsföreståndare.

Anmärkningen mot att lottatelefonister icke behöva underkasta sig underbefälskurs
för erhållande av furirs tjänsteställning och därmed åtföljande
löneförmåner kan i princip synas riktig. Under nuvarande förhållanden, då
lottorna kunna inkallas för utbildning, skulle en förlängning av utbildningstiden
för att uppnå likställighet med övriga lottabefattningar i furirs tjänsteställning
icke heller medföra svårare hinder för rekrytering och krigsplacering.
Under fredsförhållanden, då utbildning medför personliga uppoffringar
såväl av ekonomisk art som av fritid, måste däremot en med hänsyn till
tjänstens kompetenskrav onödigt lång utbildning avsevärt försvåra såväl rekrytering
som möjlighet att få erforderligt antal tillräckligt kvalificerade
lottor för krigsplacering. Då dessa omständigheter måste tilläggas förhärskande
betydelse vid frågans bedömande, framstår en förlängning av utbildningstiden
med underbefälskurs såsom olämplig.

Den lottorna tilldelade tjänsteställningen såsom furir medför icke befälsrätt
över de värnpliktiga. Värnpliktiga med lägre tjänstegrad kunna utöva
befälsrätt över lottorna, oberoende av dessas högre tjänsteställning, ett förhållande
som enligt vad chefen för armén har sig bekant hittills icke medfört
några olägenheter. Icke heller torde dessa lottors placering i 5 krigslöneklassen
vara anledning till missnöje hos värnpliktiga med lägre tjänstegrad
i motsvarande befattningar, enär dessas löner i allmänhet torde ställa
sig högre på grund av möjlighet att erhålla hemortslön, familjebidrag och
näringsbidrag.

På grund av vad som ovan anförts samt på grund av nödvändigheten av
att i fortsättningen med hänsyn till de minskade värnpliktskadrarna erhålla
lottor i största utsträckning för befattningar i luftbevaknings- och luftvärnscentraler
får hos Eders Kungl. Majit i underdånighet chefen för armén, med
remisshandlingens återställande, hemställa, att riksdagens revisorers anmärkning
icke måtte föranleda någon åtgärd.

För chefen för armén
Underdånigst

11. GADD.

Chef för arméstaben.

Fred Ljunggren.

— 24 _

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 28, § 7.

Till Konungen.

Till åtlydnad av nådig remiss den 20 december 1944 får chefen för marinen
i underdånighet avgiva utlåtande angående riksdagens revisorers uttalande
rörande avlöning och övriga förmåner till lottor under § 7 i sin berättelse.

Riksdagens revisorer göra en jämförelse mellan lönerna för å ena sidan
lottor, som tjänstgöra såsom växeltelefonister, och å andra extra lokaltelefonister
vid telegrafverket. Beträffande de lönebelopp revisorerna angivit för
den senare personalen bör framhållas, att den numera erhåller provisoriskt
lönetillägg jämlikt telegrafstyrelsens cirkulär litt I den 7 december 1944. De
för denna personal av revisorerna angivna beloppen böra sålunda ökas med
25 kr för att motsvara de nu utgående månadslönerna. Revisorerna framhålla
vidare, att största delen av lottornas löneförmåner äro skattefria, och
de beräkna ett tillägg, motsvarande skatter, med vilket lottornas löneförmåner
böra ökas för verkställande av jämförelsen.

Vid en sådan jämförelse mellan telegrafverkets personal och lottor bör hänsyn
tagas till, att det för den förra gäller anställning för framtiden med möjlighet
till uppflyttning i högre löneklasser och lönegrader. För lottorna åter
gäller det en rent tillfällig tjänstgöring, som kommer att upphöra samtidigt
med den förstärkta försvarsberedskapen. Möjlighet till uppflyttning i löneklass
förefinnes icke, även om tjänstgöringen har pågått ett flertal år. Det må
vidare framhållas, såsom även revisorerna i en not antytt, att ersättning för
inkvartering till lottor icke alltid utbetalas med i kbr den 19 november 1943
angivna belopp, vilket för lottor med furirs tjänsteställning utgör 45 kr i
månaden. Denna siffra utgör ett maximibelopp, vilket beroende på omständigheterna
av vederbörande utbetalande myndigheter kan minskas. Sålunda förekommer
inom marinen på skilda orter, att inkvartersersättning till lottor i
manskaps tjänsteställning utgår med 15, 18, 30 och 45 kr per månad.

Emellertid synes det ligga närmare till hands att göra jämförelsen med
extra personal, avlönad enligt militära icke-ordinariereglementet. Om nämligen
erforderligt antal lottor icke kan erhållas, torde de komma att ersättas
antingen med vpl eller med kvinnliga extra tjänstemän. Dessa senare erhålla
i egenskap av telefonvakt av 2 klass lön enligt löneplan Mex, lönegrad 2, löneklass
b (löneklass 2: b).

I nedanstående tabell angives månadslön för dels extra lokaltelefonister vid
telegrafverket, dels extra tjänstemän enligt militära icke-ordinariereglementet
och dels lottor, de senare såväl utan som med det av revisorerna beräknade
tillägget, motsvarande skatter. I tabellen äro siffror för ören icke medtagna.
Av tabellen framgår, att lottornas lön, vilken icke är dyrortsgrupperad, om
hänsyn till skattefriheten icke tages (226 kr), är i det närmaste lika de extra
tjänstemännens lön för billigaste ort. Om åter tillägget motsvarande skatter
medräknas, kommer lottornas löner (263 kr) att ligga mellan de extra tjänstemännens
löner för E-ort och F-ort.

Jämföras statens kostnader för anställning av en lotta med furirs tjänsteställning
med kostnaderna för en vpl, torde de förra visa sig betydligt lägre
enär hemortslön och familjebidrag, med undantag i vissa fall för bostadsbidrag,
icke utgår till lottor (SFS 984/42 § 2).

Om avlöningsförmånerna för lottor, växeltelefonister, minskas enligt revisorernas
förslag, är det att förmoda, att en del befattningar, som nu bestri -

				Orlsgrupp				Löneförmåner
	A	B	C	D	E	F	G	H	I
Extra lokaltelefo-nister vid tele-grafverket	201	208	214	221	228	234	241	247	254	Begynnelselön med rörligt tillägg, kristillägg och proviso-riskt tillägg (25 kr.)
Telefonvakt av 2. klass	227	234	242	250	258	266	274	282	289	Mex löneklass 2 b med rör-ligt tillägg, kristillägg och pro-visoriskt lönetillägg.
Lottor, växeltele-fonister	226	226	226	226	226	226	226	226	226	KAR ö.krigslöneklassen. Må-nadslön, terminslön, ersättning för förplägnad, beklädnad och inkvartering (45 kr.).
Lottor, växeltele-fonister	263	263	263	263	263	263	263	263	263	Detsamma jämte beräknat tillägg motsvarande skatter.

ii;is av lottor icke längre kunna besättas med dylika. Dessa måste då ersättas
med vpl eller extra tjänstemän. I båda fallen ökas kostnaderna å 4 huvudtiteln.
Om extra befattningshavare anställas, motväges fördyringen delvis av
ökade skatter, av vilka dock endast en del tillkommer staten och resten kommunen.
Endast örn det gäller lägre dyrorter än F-ort, kan denna skatteinkomst
komma att uppväga kostnadsökningen.

Beträffande marinen förefinnas stora vakanser bland denna kategori lottor.
En nedskärning av förmånerna skulle än mer försvåra rekryteringen. Av hela
behovet äro f. n. omkring 120 lottor med furirs tjänsteställning inkallade för
telefontjänst, däri inräknade bemanningen för en luftbevakningscentral samt
såväl heltids- som deltidstjänstgörande lottor. Dessa lottor tjänstgöra å F-ort
med undantag för ett fåtal, som tillhör G-ort. Nu i tjänst varande lottor av
här ifrågavarande kategori ha alltså samtliga lägre lön än extra tjänstemän
i löneklass 2:b å samma ort, även örn skattetillägget medräknas.

Beträffande särskilt lottor i luftbevakningscentraler, tillhör endast ett luftbevakningsområde
marinen, varför den största erfarenheten finnes inom armén.
Dessa lottor hade redan före den genom kbr den 12 maj 1944 genomförda
löneregleringen furirs tjänsteställning, vilket torde varit beroende på
rekryteringssvårigheter. De tjänstgöra icke endast såsom växeltelefonister,
utan taga emot luftbevakningsrapporter, vilken tjänst fordrar särskilt stor
säkerhet och snabbhet. Med hänsyn till ansvar och kvalifikationer synes avlöningen
till heltidsanställda lottor väl motiverad. Det må vidare framhållas,
att ett antal lottor tjänstgör i luftbevakningscentralerna mot timavlöning.
Dessa bibehålla sitt privata arbete på dagarna samt taga vakt i luftbevakningscentralen
vissa timmar på kvällar och nätter. En sänkning av de heltidstjänstgörande
lottornas förmåner skulle medföra sänkning jämväl för de
timanställda. Ersättningen utgör nu 0,90 kr per timme, vartill i vissa fall kommer
ersättning för beklädnad. 1 betraktande av alt det i stor utsträckning
gäller nattarbete, torde delta få anses som mycket lågt.

De nuvarande bestämmelser för avlöningsförmåner för lottor, kbr 12 maj
1944 (TS A: I nr 16/44), förutsätta, att lottorna skola innehava tjänsteställning.
Sådan erfordras för lottornas inplacering i krigslöneklasser enligt krigsavlöningsreglementet.
Tjänsteställningen medför icke befälsrätt. Lottorna böra
i detta avseende följa samma bestämmelser, som gälla för personal, konstituerad
till försvarstjänstemän, marinens konstitueringsföreskrifter mom 21.
(TS B: I nr 37/43.)

Enär en sänkning av förmånerna för lottor, tjänstgörande såsom växeltele -

— 26 —

fonister kan förorsaka ökade rekryteringssvårigheter, meli icke beräknas
medföra någon minskning av statsverkets kostnader, får chefen för marinen
i underdånighet hemställa, att någon ändring av deras på nuvarande tjänsteställningsbestämmelser
grundade avlöningsförhållanden icke vidtages.

Stockholm den 19 januari 1945.

För chefen för marinen
Underdånigst

H. STRÖMBÄCK.

Sture Montelius.

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 28, § 7.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den 2%2 1944, D Nr 6011 angående avlöning
och övriga förmåner till lottor, får chefen för flygvapnet i underdånighet
anföra följande.

Revisorerna hava ifrågasatt det berättigade i att vissa lottor, placerade i
telefontjänst, tilldelas furirs tjänsteställning och löneförmåner. Som skäl härför
har anförts:

att närmast motsvarande personal vid telegrafverket — extra lokaltelefonister
— har mindre löneförmåner än ifrågavarande lottor;

att underbefälskurs icke erfordras för ifrågavarande lottabefattningar;

att uppenbara olägenheter synas uppkomma genom att lottor erhålla förmånligare
tjänsteställning än manlig personal vid beklädnad av dessa poster;
samt

att löneförmånerna synas väl höga i förhållande till den korta utbildningstiden
och det förhållandevis föga kvalificerade och krävande arbetet.

Beträffande extra lokaltelefonisternas bruttolön Ilar genom telegrafstyrelsens
cirkulär litt I den 7 december 1944 tillkommit ett provisoriskt lönetilllägg
av 25 kr för ifrågavarande personal. Bruttomånadslönerna för denna
personal komma då att ökas med detta belopp och bli för olika dyrorter:

				Ort	sgrupp
	A	B	C	D	E	F	G	H	I
Begynnelselön................	135	140	145	150	155	160	165	170	175
Rörligt tillägg (31 %)..........	42	43	45	46	48	50	51	53	54
Tillägg jämlikt eirk. 7/ia 1944..	25	25	25	25	25	25	25	25	25
Bruttolön kr	202	208	215	221	228	235	241	248	254

För lottor med tjänsteställning i likhet med furir blir motsvarande bruttolön
— för samtliga ortsgrupper (lottalönen är icke dyrortsgrupperad) —
263 kr. I detta belopp ingår icke blott månadslön, terminslön enligt högre
tariffen samt ersättning för förplägnad, beklädnad och inkvartering utan

— 27 —

även tillägg för motsvarande skatter( enär av de nyssnämnda löneförmånerna
endast månadslönen är beskattningsbar). Lottornas löner överstiga således
— beroende på ortsgruppen — de extra lokaltelefonistemas med 9 till
61 kr. 1

Flygvapnets behov av lottor i trådsignaltjänst i olika dyrorter framgår
av nedanstående tabell:

			Ort	s g r u p p
	A B	C	D	E	F	G	H	I
Antal lottor i trådsignaltjänst	- 1 -	34	9	19	37	13	25	30

Härvid har icke inräknats luftförsvarssignallottor avsedda för 3. eskaderstaben,
enär dennas organisation ännu icke slutgiltigt fastställts. Enligt provisoriska
planer för denna stab avses emellertid f. n. skola ingå i H-ort 40 och
i I-ort 100 sådana lottor. Totala antalet lottor i H-ort blir då 65 st. och i
I-ort 130 st. Under dessa förhållanden kommer 63,5 %> av flygvapnets trådsignallottor
(motsvarande) med tjänsteställning i likhet med furir att tillhöra
H- eller I-ort. Dessa uppbära 15 respektive 9 kr högre bruttolön än motsvarande
extra lokaltelefonister. Då lottornas utbildning mestadels bedrives på
deras fritid, och då de ofta endast ha möjlighet att tjänstgöra under sina
semestrar, synes denna högre lön vara berättigad.

De befattningshavare vid försvaret, som motsvara här ifrågavarande lottor
äro emellertid snarare telefonvakter av 2 klass — lön enligt MEx 2 b —
än de nyssnämnda extra lokaltelefonisterna. Det synes därför vara lämpligt
att i detta sammanhang jämföra dessa telefonvakters löneförmåner
med lottornas.

Telefonvaktemas bruttolöner med rörligt tillägg, kristillägg och provisoriskt
lönetillägg framgå av nedanstående tabell:

				O r t s g r u	P P
	A	B	C	D	E	F	G	H	I
Bruttolön....................	227 \|	234	242	250 \|	258 \|	266	274	282	289

Telefonvakt i F-ort har således ungefär samma lön som lotia med tjänsteställning
i likhet med furir. Av flygvapnets behov av dessa lottor komma
245 st att tillhöra F—I-ort. Dessa utgöra då 80 °/o av flygvapnets behov och
komma dessa således att erhålla något lägre lön än telefonvakter i dessa
orter.

Beträffande ifrågavarande lottor vid flygvapnet tjänstgör endast en mindre
del såsom växeltelefonister. Det ojämförligt största antalet tjänstgör endera
såsom fjärrskriftsignalister eller såsom luftförsvarssignallottor i 3 eskaderstabens
stridsledningscentraler. Utbildning i fjärrskriftsignalering för lottor
för flygvapnet meddelas först i underbefälskurs, varför sådan måste genomgås
innan lottan kan tjänstgöra såsom fjärrskriftsignalist. Tjänstgöring i
stridsledningscentral innebär mottagande av rapporter från vissa rapporteringsorgan
samt utläggande av i rapporterna meddelade lägen på lägeskarta,
med ledning av vilken jaktförbanden insättas för operativa uppgifter. Luftförsvarssignallottomas
tjänst fordrar därför mycket snabb uppfattningsförmåga
och stor noggrannhet samt är synnerligen ansvarsfull och därjämte

— 28

mycket påfrestande — icke minst därför att stridsledningscentralerna alltid
äro förlagda i skyddsrum under jord.

Lottorna hava icke tjänsteställning i vedertagen militär bemärkelse utan
»tjänsteställning i likhet med» vissa militära grader. Detta har främst tillkommit
för att man skall kunna inrangera lottorna i de militära löneplanema
och innebär icke någon befälsrätt över manlig personal, varför några olägenheter
av den art revisorerna antytt icke synas kunna uppkomma.

Revisorerna hava slutligen framhållit, att löneförmånerna synas väl höga
i förhållande till den korta utbildningstiden och det föga kvalificerade och
krävande arbetet. Utöver vad ovan sagts må tilläggas, att de av revisorerna
såsom jämförelseobjekt i lönehänseende anförda extra lokaltelefonisterna endast
behöva ha folkskoleutbildning för att antagas och därefter erhålla sin
utbildning vid telegrafverket, varunder de erhålla lön enligt ovan. Å andra
sidan tjänstgöra huvuddelen av här ifrågavarande lottor vid flygvapnet
såsom fjärrskriftsignalister. För denna tjänst fordras god färdighet i maskinskrivning,
vilken färdighet vederbörande måste inneha före lottautbildnings
början.

Slutligen får chefen för flygvapnet i underdånighet framhålla, att en minskning
av här ifrågavarande lottors löneförmåner med säkerhet skulle inverka
menligt på den även under nuvarande förhållanden otillfredsställande rekryteringen
av lottor.

Med anledning av vad ovan anförts får chefen för flygvapnet i underdånighet
hemställa, att den av riksdagens revisorer ifrågasatta ändringen av
lottornas avlöningsförhållanden icke måtte vidtagas.

Stockholm den 19 januari 1945.

Underdånigst

B. G. NORDENSKIÖLD.

Chef för flygvapnet.

K. J. A. Silfverberg.

Överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 40, § 8.

Till Konungen.

Genom remiss 20/12 1944 anbefalld avgiva utlåtande i anledning av § 8 i
riksdagens revisorers berättelse över verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1943—30 juni 1944 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1943,
fjärde huvudtiteln, får jag i underdånighet anföra följande.

Det av riksdagens revisorer anmärkta förhållandet, att krigsfrivillig personal
och frivilligt inkallad värnpliktig personal, som tjänstgör på eller i närheten
av bostadsorten, ofta erhålla tjänstledighet under längsta möjliga tid,
ehuru behov av sådan ledighet icke finnes, har av överbefälhavaren redan
uppmärksammats. Genom Högkvist nr 7: 6 den 6/12 1944 (TLB nr 150/1944,
TSC: II nr 52/1944) har jag meddelat ett tillägg till »Bestämmelser om ledighet
under krigstjänstgöring» (TLB nr 111/1943, TSC: II nr 33/1943),
som begränsar möjligheterna till tjänstledighet för såväl nämnda personal

— 29 —

som tvångsvis inkallad värnpliktig personal, vilken tjänstgör på sin vanliga
bostadsort eller i dess närhet.

Enligt detta tillägg bör, därest icke särskilda skäl, till exempel tjänstgöringstidens
längd eller tjänstgöringens särskilt krävande natur, annat föranleda,
tjänstledighet för ifrågavarande personal beviljas endast för ändamål,
som angivas i 4 § a krigsledighetsbestämmelsema, eller enligt 4 § c dessa
bestämmelser för deltagande i landskamper, svenska mästerskap, distriktsmästerskap
och matcher i division I och II för fotboll och handboll.

Riksdagens revisorer ha föreslagit, att ledighet enligt 4 § b krigsledighetsbestämmelserna
för den av revisorerna angivna personalen skall begränsas
lill förslagsvis högst tre dygn för tjänstgöringsperiod om två månader. Genom
den av överbefälhavaren givna föreskriften, som i flertalet fall innebär
en strängare restriktion, har det av riksdagens revisorer framställda önskemålet
i sak tillgodosetts.

I detta sammanhang bör även beaktas, att nu gällande begränsning av
krigsledighet till sex dagar per tjänstgöringsperiod om två månader innefattar
såväl krigspermission och tjänstledighet för enskild angelägenhet av
vikt enligt 4 § a krigsledighetsbestämmelsema som tjänstledighet för vila
och rekreation enligt 4 § b samma bestämmelser. Den av riksdagens revisorer
föreslagna föreskriften måste därför bli svår att infoga i författningen.
Någon inskränkning av möjligheterna att bevilja tjänstledighet för enskild
angelägenhet av vikt har nämligen icke ifrågasatts av riksdagens revisorer och
synes icke heller böra ifrågakomma. Av gällande bestämmelser framgår otvetydigt,
att tjänstledighet enligt 4 § a krigsledighetsbestämmelsema icke skall
beviljas, om angelägenheten kan skötas under annan ledighet till exempel
lördags-söndagspermission, samt att sådan tjänstledighet icke skall beviljas
under längre tid, än som oundgängligen erfordras för angelägenhetens skötande.

Med åberopande av det anförda får jag i underdånighet hemställa, att vad
riksdagens revisorer anfört icke måtte föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts
åtgärd.

På uppdrag av ÖB

C. A. EHRENSVÄRD.

Tf Chef för försvarsstaben.

Gustaf Kolmodin.

Avdelningschef.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 43, § 9.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss 20Ii?. 1944 dnr 6011 rörande riksdagens revisorers
erinringar mot vissa arvoden till instruktörer vid hemvärnet får i
underdånighet hos Eders Kungl. Majit chefen för armén, sedan yttrande av
chefen för hemvärnet infordrats, anföra följande.

Kungl. Majds brev angående ersättning till personal, som tages i anspråk
för instruktörsverksamhet vid hemvärnet, vilket brev med smärre ändringar

— 30 —

årligen förnyats, fastställer endast att särskild ersättning må utgå för varje
dags övning, på fältet eller inomhus, av minst två timmars varaktighet.

Denna summariska formulering föranledde chefen för hemvärnet att utfärda
reglerande bestämmelser för undvikande av olika tolkningar. Vid utfärdandet
av de första bestämmelserna 12/t 1940 förelåg ännu ingen erfarenhet
beträffande de blivande övningarnas gestaltande. Anledning förefanns
dock att antaga, att desamma tills vidare skulle äga rum endast lördagskvällar
och söndagar. Då sedermera utbildningsarbetet intensifierades och instruktörernas
tjänstgöring icke kom att begränsas endast till sådan tid, som
kunde hänföras till deras fritid, utfärdades Vio 1940 ytterligare kompletterande
bestämmelser.

Chefen för armén finner mellerud, att de av chefen för hemvärnet utfärdade
bestämmelserna icke fullt täcka de fall, som kunna tänkas uppstå.

Att det särskilda arvodet bör utgå för övning, som avhålles på vederbörandes
fritid vare sig övningen äger rum på ordinarie tjänstgöringsort eller annan
ort, torde icke behöva närmare motiveras. Arvodet bör emellertid icke
utgå vid övning, sorn avhålles på ordinarie tjänstgöringsort under tjänstetid,
och ej heller synes det böra utgå vid övning å annan ort, därest resorna från
och till denna ort samt själva övningen äga rum under en och samma dag på
tjänstgöringstid. Inkräktar däremot verksamheten å annan ort än ordinarie
tjänstgöringsort på vederbörandes fritid, synes det emellertid vara fullt motiverat
att låta den särskilda ersättningen utgå vare sig övning ägt rum under
tjänstgöringstid eller icke. Avsikten med det särskilda arvodet torde ju vara
att kompensera instruktören för personliga uppoffringar. Sker alltså avresa
till annan ort än ordinarie tjänstgöringsort under tjänstetid ena dagen och
uppehållet därefter utsträckes över påföljande kväll och natt samt hemresa
sker under tjänstgöringstid andra dagen, bör arvodet utgå även om övningar
icke avhållits under vad som enligt gängse bruk är vedertaget som fritid.

I underdåning skrivelse 17/io 1944 har chefen för armén hemställt örn tillsättande
snarast av en kommitté med uppgift bland annat att pröva och utreda
frågor rörande avlöningsförmåner inom hemvärnet samt reglerandet av
förhållandet mellan den frivilliga befälsutbildningen och hemvämsorganisationen
m m. Med anledning av statsrevisorernas erinringar finner chefen för
armén det lämpligt, att denna kommitté även erhåller i uppdrag att taga under
omprövning och utarbeta förslag till reglerande bestämmelser för de
nämnda frivilliga försvarsgrenarnas instruktörsverksamhet i syfte att bland
annat kunna få till stånd för närvarande icke förefintliga men nödvändiga
enhetliga och lämpliga arvodesbestämmelser.

Chefen för armén har tills vidare beordrat chefen för hemvärnet att utfärda
provisoriska bestämmelser i överensstämmelse med vad som ovan anförts.

Hos Eders Kungl. Maj:t får därför i underdånighet chefen för armén, med
remisshandlingens återställande, hemställa, att nämnda kommitté gives detta
uppdrag och att härvid av chefen för armén ovan angivna synpunkter beaktas
samt att statsrevisorernas erinringar icke föranleda annan åtgärd.

För chefen för armén
Underdånigst

H. GADD.

Chef för arméstaben.

Fred Ljunggren.

— 31 —

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 45, § 10.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss 2%2 1944 dnr 6011 rörande av riksdagens
revisorer påtalade felaktigheter vid utbetalande av inkvarteringsersättning
till vissa värnpliktiga får i underdånighet chefen för armén efter kungl,
arméförvaltningens intendenturavdelnings hörande anföra följande.

Riksdagens revisorer hava i sin berättelse återgivit de bestämmelser, som
ligga till grund för och reglera utbetalandet av ersättning för inkvartering
under krigstjänstgöring. Vid bristande förläggningsutrymme eller om inkvartering
eller förläggning på grund av därmed förenade kostnader icke bör
anordnas, må personal hänvisas att själv ombesörja sin inkvartering. Härvid
gäller, att värnpliktig personal, som begagnar egen bostad till inkvartering
och enligt krigsfamiljebidragsförordningen erhåller familjepenning för familjemedlem,
med vilken han sammanbor, eller bostadsbidrag eller näringsbidrag,
erhåller en tiondel av de i 12. §, 1. mom. krigsavlöningsreglementet
angivna ersättningsbeloppen för inkvartering.

Det ligger i sakens naturrätt krigsförvaltningsmyndighet, som har att fatta
beslut i frågor rörande beviljande av ersättning för inkvartering, är skyldig
att införskaffa tillförlitliga uppgifter rörande de omständigheter, som inverka
pa storleken av den utgående ersättningen. Fullt tillförlitliga uppgifter kunna
endast erhallas fran vederbörande familjebidragsnämnd, vanför hänvändelse
alltid bör göras till nämnden, innan beslut fattas.

Chefen för armén anser det emellertid icke erforderligt, att nu gällande
bestämmelser ändras eller kompletteras i ifrågavarande hänseende. Kungl,
armeförvaltningens intendenturavdelning kommer att gemensamt med försvarets
civilförvaltning genom särskild skrivelse i TL rikta vederbörande
krigsförvaltningsmyndigheters uppmärksamhet på av de riksdagens revisorer
påtalade förhållandena.

Med anledning av det ovan framförda får i underdånighet chefen för armén
anhålla, att statsrevisorernas erinringar icke måtte föranleda någon Eders
Kungl. Maj:ts åtgärd.

För chefen för armén
Underdånigst

H. GADD.

Chef för arméstaben.

Fred Ljunggren.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 45, § 10.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den 20 sistlidne december av riksdagens
revisorers anmärkning mot utbetalning av kontant ersättning för inkvartering
åt vpj får jag härmed avgiva följande underdåniga utlåtande.

— 32 —

Av yttranden från lokalmyndigheterna i ärendet framgår, att dessa numera
förhöra sig hos familjebidragsnämnderna huruvida bostadsbidrag, familjepenning
eller näringsbidrag utgå till vederbörande, innan inkvarteringsersättning
med det högre beloppet dvs enligt mom 4 b i kbr den 19/n 1943 utbetalas.

Den möjligheten föreligger emellertid, att den till inkvarteringsersättning
berättigade, först efter det sådan ersättning beviljats, gör framställning örn
familjebidrag i någon form. För att förhindra att av denna anledning för
mycket utbetalas bör kbr av den 19/n 1943 kompletteras med en bestämmelse
av innebörd, att familjebidragsnämnderna åläggas att på förfrågan från militär
myndighet icke blott uppgiva, huruvida familjepenning, bostadsbidrag
eller näringsbidrag åtnjutes, utan även att underrätta den militära myndigheten,
därest dylik förmån framdeles skulle tillerkännas vederbörande.

Härutöver har jag intet att tillägga.

Stockholm den 19 januari 1945.

Underdånigst
F. TAMM.

H. Strömbäck.

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 45, § 10.

Mot revisorernas uttalande har chefen för flygvapnet intet att erinra.
Stockholm den 4 januari 1945.

Underdånigst

För chefen för flygvapnet

K. J. A. SILFVERBERG.

Tjf Chef för flygstaben.

Chefens for armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 47, § 11.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss 20/12 1944 dnr 6011 rörande riksdagens revisorers
erinringar mot entledigande av vissa kasernvårdsarbetare vid A 2
får chefen för armén, efter arméns fortifikationsförvaltnings och chefens för
A 2 hörande, anföra följande.

Den av chefen för A 2 åberopade generalordern (go nr 3568/1944, TLB/1944
s. 446) anbefaller, att värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 1—3
tills vidare icke må inkallas till beredskapstjänstgöring för utförande av sådan
handräckningstjänst eller arbete, som är av natur att böra förbehållas den

— 33 —

allmänna marknaden samt alt värnpliktig tillhörande besiktningsgrupp 4
må, då så oundgängligen erfordras, inkallas till beredskapstjänstgöring för
ovan angivet ändamål, dock icke under pågående säsong för det yrke den
värnpliktige representerar.

Chefen för A 2 har tolkat generalordern så, att därest oundgängligen erforderligt
arbete förefinnes, må värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 4
inkallas för att utföra detta arbete. Detta torde icke vara riktigt. Generalorderns
innebörd är i stället den, att värnpliktiga tillhörande denna kategori
må inkallas endast, då så är oundgängligen erforderligt på grund därav, att
civil arbetskraft icke kan anskaffas. Så har emellertid icke varit fallet. Med
chefens för A 2 tolkning ha således värnpliktiga inkallats för att utföra visst
arbete, varigenom det blivit möjligt att entlediga civilanställda arbetare. Detta
måste uppenbarligen vara felaktigt.

För att för framtiden förhindra, att den åberopade generalordern misstolkas
med därav följande konsekvenser, torde det vara önskvärt, att bestämmelserna
ytterligare förtydligas genom att p 2 i nämnda order i stället gives följande
lydelse:

»2. Värnpliktig tillhörande besiktningsgrupp 4 må, då så på grund av
brist på civil arbetskraft oundgängligen erfordras, inkallas till beredskapstjänstgöring
för ovan angivet ändamål, dock icke under pågående säsong för
det yrke, den värnpliktige representerar.»

Hos Eders Kungl. Majit får därför i underdånighet chefen för armén med
remisshandlingens återställande hemställa, att generalorder nr 3568/1944
kompletteras enligt ovanstående förslag samt att, då en misstolkning av
ordern synes hava skett av chefen för A 2, ytterligare åtgärder icke vidtagas
med anledning av de av riksdagens revisorer framställda erinringarna.

För chefen för armén
Underdånigst

H. GADD.

Chef för arméstaben.

Fred Ljunggren.

Bilaga.

Till Chefen för armén.

Vid av mig tillsammans med kasernofficer under de första dagarna av november
företagen inspektion av kasernetablissementet kunde fastställas att
vissa mindre reparationsarbeten voro oundgängligen nödvändiga att snarast
komma till utförande, då ett dröjsmål med bristernas avhjälpande skulle medföra
att desamma förvärrades, med därav följande ekonomiska konsekvenser.

Att här ingå på en detaljerad uppräkning av alla de arbeten vilka ansågos
oundgängligen nödvändiga anser jag icke erforderligt, då ett bedömande av
dessa frågor enbart tillkommer den för underhållet direkt ansvariga, i detta
fall mig i min egenskap av regementschef.

Den lämpligaste tidpunkten för utförande av de oundgängligen nödvändiga
mindre reparationsarbetena, vilka ju självfallet icke voro av natur att
böra förbehållas den allmänna marknaden, fastställdes den 27/n—18/12, under

3—457206. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1944. II.

— u

vilken tid utbildningsförbanden skulle vara förlagda till Tånga hed och Remmene
och kasernetablissementet således i stort sett stå tomt.

Det fastställdes även att under sagda tid skulle verkställas insättning av
nya fönster i östra kasernflygeln, till vilket arbete medel ställts till förfogande
av arméns fortifikationsförvaltning. Detta arbete hade från början planlagts
till medio av sept—medio av okt. vilket även var en tidsperiod då regementets
huvuddel var förlagd utom kasern. Försenad leverans av de nya fönstren
tvang tyvärr till ett frångående av denna första plan. Utbyte av de gamla
fönstren mot nya betraktades av mig såsom varande av brådskande natur och
detta icke blott med hänsyn till manskapets hälsa och trevnad utan även med
hänsyn till bränsleekonomin. Samtliga civilanställda snickare sattes in på
detta större arbete. Kostnaderna för fönstrens insättning kunde nu beräknas
bliva så höga att det belopp, som anslagits för hela arbetet (anskaffning och
insättning) icke täckte kostnaderna för erforderlig målning (grundning) av
fönstren före insättningen. Med hänsyn till årstiden kunde färdigstrykning
av fönstren givetvis icke komma i fråga.

För att målnings- och snickeriarbetena skulle kunna hållas i takt med varandra
måste målare med god arbetskapacitet stå till förfogande. Före inkallelserna
undersöktes under hand kvaliteten på de vpl, vilka rättvisligen borde
ifrågakomma med hänsyn lill tidigare fullgjord beredskapstjänstgöring. De
inkallade visade sig också mycket väl fylla måtten.

Med hänsyn till att samtliga ovan berörda arbeten med rätta ansågos som
oundgängligen erforderliga att snarast komma till utförande och att tiden,
under vilken de, av såväl praktiska som ekonomiska skäl, borde utföras, var
begränsad, ansåg jag mig mer än väl berättigad att med stöd av go 3568/1944
(TLB s. 446) inkalla erforderligt antal yrkeskunniga värnpliktiga.

I detta sammanhang vill jag framhålla att vid A 2 under min chefstid
värnpliktiga av någon som helst grupp aldrig tidigare inkallats för att utföra
kasernunderhålls- eller därmed jämförliga arbeten. Vpl som inkallats till
vakttjänst hava dock tillfälligt tagits i anspråk för dylika arbeten, vilket får
ses mot bakgrunden av att personal icke bör beordras på vakt tätare än vart
fjärde dygn (TjR). Den vaktfria styrkan användes i första hand för att täcka
det löpande behovet av handräckningspersonal. Härvid kan ibland uppstå ett
visst tillfälligt överskott på personal. Det har då hänt att det visat sig ändamålsenligt
och lämpligt och för kronan ekonomiskt att låta »vaktfri» personal
under kortare tid förstärka kasernvårdsavdelningens civila arbetsstyrka.

De till A 2 27/n inkallade vpl tillhörde samtliga grupp 4 och innehade civilt
yrke med enligt av fackorganisationsrepresentant angiven säsong —Vn.
Inkallelserna verkställdes av personalavdelningen. Vid allmän föredragning
med tjänstegrenscheferna */12 framkom att personalavd au gammal vana på
inkallelseordern angivit inkallelsens längd till 3 månader, varför det anbefalldes
att de inkallade vpl skulle underrättas om att de hade att emotse
hempermittering i anslutning lill utbildningsförbandens hemkomst. Den exakta
dagen då hempermitteringarna skulle äga rum kunde självfallet icke meddelas.
Hempermitteringarna kommo också att ske successivt i den mån de olika
arbetena avslutades. Efter 2S/u har ingen av de vpl varit i tjänst.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på de ovan angivna data Vu, och
2Vi2 för att skingra alla misstankar att av mig vidtagna åtgärder på något
sätt skola kunna sättas i samband med vare sig tidigare remiss i ärendet från
AFF eller med här föreliggande remiss, vilka inkommo till A 2 12/n respektive
29 In, och om vilka handlingar jag icke ägde någon som helst kännedom före
det kasernoff föreläde mig dem 12/12 resp. 31/i2.

På grund av vad ovan anförts kan jag på det bestämdaste tillbakavisa i remisshandlingen
gjorda påståenden att i stället för tre snickare och en smed

35 —

och murare vilka uppsagts till 1 januari 1945 värnpliktiga inkallats för att
ersätta dessa.

Att inkallelserna skett för att tillgodose kronans intressen samt att dessa
inkallelser varit i full överensstämmelse med go bestämmelser synes mig uppenbart.

Vad de tre målarna beträffar vill jag anföra följande. Målarna erhöllo
muntligt meddelande om entledigande omkring en månad före den dag från
vilken uppsägningen skulle gälla. Uppsägningarna undertecknades fjorton
dagar före dagen för entledigandet (jfr kollektivavtalets bestämmelser). Vid
tiden för den muntliga uppsägningen voro de medel som stått till förfogande
för sådant arbete, som möjligen kunde utföras av dessa målare, förbrukade.
Bakom deras entledigande låg emellertid även det förhållandet att dessa båda
malare ur arbetskapacitetssynpunkt icke på långt när fyllde måttet. Detta förhållande
stod klart för mig strax efter mitt tillträde av chefskapet för A 2
1/i 1943. De hava själva mycket väl vetat att envar, som har kunskap om
och förmåga att bedöma målningsarbete, icke kunnat betrakta deras arbetstakt
såsom ens tillnärmelsevis godtagbar. De hava också vid flera tillfällen
fått mottaga allvarliga admonitioner utan att rättelse vunnits. Det måste för
kronan vara fördelaktigare att inkalla en skicklig vpl med fullgod arbetskapacitet
än att behålla en civilanställd, som icke fyller måttet utan som kan
beräknas behöva nära nog tre gånger så lång tid som den vpl för att utföra
samma arbete. Det måste sålunda hava inneburit en vinst för kronan även
om sammanräknade värdet av en vpl förmåner under inkallelsetiden skulle
uppgå till mer än två gånger det belopp, som en av de civilanställda målarna
skulle uppburit i avlöning under motsvarande tid.

Deri, som utan att känna till de verkliga förhållandena läser remissen, kan
lätt få den uppfattningen att de båda målarna grånat i tjänsten (anställningstid
20 och 13 år) och att det därför varit hänsynslöst att entlediga dem på
deras ålders dagar. Deras åldersförhållanden m m framgår av bifogade utdrag
ur stamkort.1 De båda målarna hava av någon anledning före min chefstid
blivit i vplhänseende överförda lill A 2 oaktat de äro infutblidade. Båda
tillhöra grupp 2 och hava praktiskt taget icke fullgjort någon som helst beredskapstjänstgöring
(jfr stamkorten) ett förhållande, som jag tidigare icke
känt till. Hos CVB har gjorts hemställan om deras återförande till inf.

_ Den i remissen omnämnde, sedan 1936 anställde smeden och muraren och
vilken uppsagts från Vs 1945 är son till en även efter sagda tidpunkt civilanställd
arbetare i samma yrke. Jag har icke ansett mig kunna taga hänsyn härtill
vid bedömandet av behovet av civilanställd personal vid regementet (se
nedan). *

För »den dagliga tillsynen» av ett kasernetablissement av A 2 storleksordning
och med omedelbar tillgång till tggverkstäder torde för kasernunderhållet
icke erfordras mer civilanställd yrkespersonal vid kasernvårdsavdelningen
än:

1 högst 2 snickare

1 målare (hempermitterad vissa delar av året)

1 murare och smed tillika plåtslagarkunnig

1 diversearbetare
eller summa 4 å 5 man.

Det är mot bakgrunden av detta beräknade behov, vilket torde stå i full
överensstämmelse mot organisationskommitténs uppfattning, som uppsägningarna
skett.

Jag har ansett mig handla ärligare mot arbetarna genom att låta säga upp
dem i stället för att permittera dem. Hade det sistnämnda förfaringssättet an -

1 Ej här avtryckta.

— 36 —

vänts skulle arbetarna lätt kunnat bibringas en felaktig uppfattning angående
deras möjligheter till fortsatt arbete vid A 2.

Mitt ståndpunktstagande i kasernunderhållsfrågan har i stor utsträckning
influerats av min mer än trettioåriga erfarenhet som förvaltare av olika fastigheter.

Någon svårighet för de nu entledigade arbetarna att erhålla arbete i den
fria marknaden torde icke föreligga. Jag stöder detta nått påstående på ett
av de entledigade snickarna gjort uttalande. Arbetstillgången måste enligt
hans uttalande betecknas såsom mycket god.

Göteborg den 8 januari 1945.

G. Ekeroth.

Regementschef.

G. Holmqvist.

Arméns fortifikationsförvaitnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 47, § 11.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förevarande remiss får arméns fortifikationsförvaltning
anföra följande.

Sedan fortifikationsförvaltningen från Försvarsverkens civila personals förbund
mottagit den i riksdagens revisorers berättelse refererade skrivelsen av
den 5 december 1944, anmodade förvaltningen chefen för Göta artilleriregemente
att i anledning därav inkomma med yttrande. I den 15 december 1944
avgivet yttrande, varav avskrift bifogas, har chefen för artilleriregementet
uppgivit, att orsaken till permitteringen av de civila målarna varit, att de
till förfogande stående medlen för målningsarbeten varit förbrukade. Orsaken
till permitteringen av den civila muraren uppgives ha varit arbetsbrist, vilket
emellertid synes motsägas av att två värnpliktiga murare i stället inkallats.
Någon''anledning till uppsägningen av de civila snickarna har icke angivits.

Enligt fortifikationsförvaltningens mening torde den av regemenschefen
åberopade generalordern knappast kunna tjäna som stöd för den av honom
vidtagna åtgärden att inkalla värnpliktiga för utförandet av ifrågavarande underhållsarbeten
å regementets kasernetablissement. Det synes nämligen icke
ha varit oundgängligen erforderligt att låta utföra underhållsarbetena under
tiden 27 november—18 december 1944. För övrigt torde det kunna ifrågasättas,
huruvida generalordern har avseende å sådana arbeten för kasernetablissementens
underhåll, för vilka statsmakterna kontinuerligt ställa medel till

förfogande. , . ....

Med hänsyn till vad regementschefen anfört beträffande anledningen till
permitteringen av de civila målarna torde böra framhallas, att fortifikationsförvaltningen
genom beslut den 27 november 1944 på särskild framställning
av regementschefen ställt 12 980 kronor till hans förfogande för utförande av

vissa målningsarbeten. .

Frågan huruvida kasernvårdsarbetena böra utföras i statens egen regi eiler
genom entreprenör syntes sakna betydelse för det förevarande ärendets bedömande.
Förvaltningen får emellertid i anledning av vad riksdagens reviso -

— 37 —

rer härutinnan anfört meddela, att ämbetsverket genom viss försöksverksamhet
sökt pröva entreprenadsystemets verkningar i praktiken. Det har dock
icke varit förvaltningens avsikt, att de civila yrkesarbetama skulle entledigas
under den tid försöken pågingo. Först sedan positiva resultat därav framkommit,
ämnar förvaltningen med Försvarsverkens civala personals förbund
upptaga frågan om dessa arbetares ställning. Förvaltningen har även i skrivelse
till samtliga militärområdesbefälhavare den 15 december 1944, vilken
skrivelse delgivits personalförbundet, meddelat, att någon uppsägning av arbetare
för möjliggörande av att kasernunderhållet bedrives genom entreprenadförfarande
för närvarande icke borde äga rum.

Slutligen får förvaltningen meddela, att förvaltningen i skrivelse till chefen
för armén den 10 innevarande januari i förevarande ärende framhållit önskvärdheten
av att en översyn av bestämmelserna rörande värnpliktens ianspråktagande
för handräckningstjänst m. m. verkställes.

Stockholm den 20 januari 1945.

G. NORDBERG.

Underdånigst
NILS CARLQUIST.

J.-G. Nilsson.

Bilaga.

Till Arméns fortifikationsförvaltning.

Till A 2 27/u inkallade vpl tillhöra grupp 4 och civilt yrke med enligt av
fackorganisation angiven säsong V4—Vu- De arbeten, vilka de inkallade
satts att utföra, hava av mig bedömts såsom oundgängligen nödvändiga att:
utföra under den tid utbildningsförbanden äro förlagda på Tånga hed, då
kasern och stallar i stor utsträckning stå tomma d. v. s. under tiden 27/ii—
18/i2- Ifrågavarande arbeten äro enligt min uppfattning icke av natur att böra
förbehållas den allmänna marknaden.

Jag kan icke annat än beklaga att inkallelserna drabbat vpl, vilka innehade
civilt arbete. Personaldetaljen hade vid inkallandet tagit hänsyn till en
rättvis fördelning av beredskapstjänstgöring. P-detaljen bär emellertid nu
erhållit order att vid framtida inkallelser i görligaste mån tillse att dessa icke
drabba i civilt arbete sysselsatta.

I förbundets skrivelse omförmälda två målare permitterades på grund av
att de medel som stått till förfogande voro förbrukade. I detta sammanhang
kan jag icke undgå att på det bestämdaste tillbakavisa beskyllningen för
bristande sparsamhet med kronans medel. De nu permitterade målarna veta
mycket väl med sig att envar, som har kunskap om och förmåga att bedöma
målningsarbete, har haft uppmärksamheten riktad på ifrågavarande målares
mycket dåliga arbetsprestationer. De nu inkallade målarnas arbetsprestationer
hava, enligt min bestämda uppfattning, varit minst tredubbelt överlägsna
dessa, som de civilanställda målarna visat sig kunna prestera.

Vad den permitterade muraren beträffar så har detta helt berott på arbetsbrist.

I samband med utbildningsförbandens återkomst till kasern kommer ett
större antal vpl att hempennitteras däribland den 27/n inkallade varigenom

— 38 —

förbundets begäran om »rättelse» icke längre är aktuell. 1 samband med
dessa hempermitteringar kommer sannolikt även den civilanställda målareförmannen
att permitteras.

Det kan kanske vara på sin plats att redan nu avisera förbundet örn att
fr. o. m. Vi 1945 kommer att erfordras endast en civil snickare, vilkens arbete
kommer att omfatta »den dagliga tillsynen» ävensom att vid behov leda arbetet
för till vakttjänst inkallade snickarkunniga värnpliktiga, vilka under
vaktfria pass lämpligen böra i besparingssyfte användas till snickeriarbeten.

Då årstiden lämpar sig för upptagande av målningsarbeten, för vilka medel
beviljats, komma även för vakttjänst inkallade målningskunniga vpl att
under vaktfria pass i den mån så befinnes lämpligt och möjligt att under
målareförmans ledning utföra målningsarbeten.

Självfallet komma de vpl icke att utföra sådana arbeten, vilka böra förbehållas
den allmänna marknaden.

Jag vill uttala den förhoppningen att jag har att påräkna icke blott AFF:s
utan även FCPF:s stöd då det gäller att rationalisera och härigenom nedbringa
omkostnaderna för kasernunderhållet vid regementet.

Göteborg den 15 december 1944.

G. Ekeroth.

Regementschef.

G. Holmqvist.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 50, § 12.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1944 har Kungl. Majit anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1944
församlade revisorer under § 12 av sin berättelse anfört beträffande krigssjukvården
på Gotland. Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

De erinringar, som i förevarande fall riktats gentemot arméförvaltningens
revision, synas i första hand avse den granskningsverksamhet, som ankommit
på den dåvarande tekniska revisionen inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.
1 vad de framförda erinringarna må avse jämväl den kamerala
revisionen, vilken intill den 1 januari 1944 sorterade under arméförvaltningens
civila departement, är härom följande att anföra.

Såsom av redogörelsen för tillkomsten av krigssjukhuset i Lärbro framgår,
kan byggnadstiden uppdelas i två huvudskeden. Det första omfattar liden
fram till sommaren 1941, varunder ett egentligt krigssjukhus anlades; det
andra skedet sträcker sig fram mot slutet av år 1942, då byggnadsarbetena i
huvudsak voro avslutade, och under vilket anläggningarna väsentligt utvidgades
och förlänades en mera permanent karaktär.

De av statsrevisorerna åsyftade, av dåvarande arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
den 11 augusti 1941 meddelade angivningarna för disposition
av »medel till befästningar och andra byggnader» (TLA nr 52) utfärdades
sålunda vid en tidpunkt, som nära sammanfaller med övergången mellan
berörda byggnadsskeden. För tiden dessförinnan med då rådande oklar -

39 —

het i fråga om möjligheterna att, bl. a., för av beredskapen betingade byggnadsändamål
disponera för löpande beredskapskostnader anvisade medel å
förskottsstaten förefanns för den kamerala revisionen icke vare sig någon
formell eller saklig anledning att i anmärkningsväg eller annorledes påtala
här berörda förhållanden.

För tiden därefter, då sålunda direktiv lämnats rörande villkoren för bedrivande
av militära byggnadsarbeten, torde det åtminstone i andra hand
få anses hava ålegat den kamerala revisionen att ägna uppmärksamhet åt
ifrågavarande byggnadskostnader samt att undersöka, huruvida vederbörligt
bemyndigande utverkats för omförmälda byggnadsarbetens bedrivande,
och i samband därmed kontrollera, på vilken titel kostnaderna rätteligen
borde bokföras. Enligt vad nedan närmare utvecklas kan emellertid ifrågasättas,
huruvida denna underlåtenhet haft någon betydelse.

På grund av särskilda omständigheter, väsentligen hänförliga lill svårigheter
att i erforderlig utsträckning bibehålla eller förvärva kvalificerad
granskningspersonal, nödgades arméförvaltningens kamerala revision — liksom
även för civilförvaltningens del är fallet — arbeta med en i förhållande
till räkenskapsmaterialets omfattning alltför begränsad kapacitet. Härigenom
uppkom en eftersläpning i arbetet, tidvis av ganska betydande omfattning.
Sålunda har arbetsbalansen i fråga om granskningen av flertalet räkenskaper
uppgått till ett helt år eller mer. Detta medförde, att de räkenskaper, som
avlämnades av Vipe militärområdesstaben på sensommaren och hösten 1941,
icke blevo föremål för kameral revision förrän mot slutet av år 1942. Vid
denna tid voro samtliga arbeten på krigssjukhuset i Lärbro antingen avslutade
eller så långt framskridna, alt åtgärder från revisionens sida knappast
kunnat förväntas hava medfört något resultat.

Förenämnda personalsvårigheter hava vidare framtvingat vissa åtgärder
för det kamerala granskningsarbetets anpassning till rådande särförhållanden.
Sålunda kom granskningsarbetet i första hand att inriktas på sådana
frågor, som uteslutande folio under den kamerala revisionens kompetensområde,
medan uppgifter, hänförliga till gränsområdet mellan kameral och teknisk
revision, icke kunde medhinnas i önskvärd omfattning. Med hänsyn
till omförmälda tvångsläge och i betraktande av att den tekniska revisionen
regelmässigt verkställes före den kamerala revisionen och i förekommande
fall huvudsakligen giver anledning till erinringar av sådan natur, att desamma
handläggas i annan ordning än i anmärkningsväg, synes detta vara försvarligt.

I anslutning till civilförvaltningens av statsrevisorerna berörda undersökning
angående krigssjukhuset i Lärbro må följande framhållas. I samband
med lokal räkenskapsgranskning inom Vipe militärområdet under sommaren
1943 gjorde förrättningsmännen vissa iakttagelser i fråga örn, bl. a., tillkomsten
av sjukhuset. Med anledning härav verkställdes sedermera ytterligare
utredning, som förknippades med vissa undersökningar i rent kamerala
frågor, vilka uppkommit vid den fortsatta granskningen av Vipe militärområdesstabens
räkenskaper. Det omfattande utredningsmaterial, som
härvid framkom, förelåg i huvudsak färdigt sensommaren 1944 och har anmälts
i den av försvarets civilförvaltning den 25 oktober 1944 till riksräkenskapsverket
avgivna revisionsberättelsen för tiden den 1 januari—den 30
juni 1944. Sedan det emellertid kommit till civilförvaltningens kännedom,
att förevarande spörsmål skulle komma att behandlas av riksdagens revisorer,
fick med vidare åtgärder i denna del av ärendet tills vidare anstå.

Oavsett huruvida ytterligare utredning i ärendet kommer lill stånd lärer
få övervägas, huruvida ifrågavarande anläggningar i Lärbro böra redovisas
å försvarsväsendets fastighetsfond.

— 40

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Wijnbladh och Jehander, den senare föredragande, jämväl t. f. byråchefen
Wallén.

Stockholm den 17 januari 1945.

G. JEHANDER.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

K.-G. Hising.

Försvarets sjukvårdsfövaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 50, § 12.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1944 anbefalld inkomma med underdånigt
utlåtande i anledning av innehållet i en transund av riksdagens revisorers
berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30 juni 1944
samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1943, fjärde huvudtiteln, § 12,
får försvarets sjukvårdsförvaltning i underdånighet anföra följande.

Nämnda § 12 skall enligt vinjettmeningen behandla krigssjukvården på
Gotland. Då emellertid revisorerna i ett avsnitt av sin berättelse övergå till
att ställa planeringen av fredssjukvården ävensom samordnandet mellan den
civila och den militära sjukvården i direkt samband med de rent militära
åtgärder, som vidtagits i anledning av hotande krigshändelser, finner sig
sjukvårdsförvaltningen böra understryka skillnaden i de synpunkter, som i
ena och andra hänseendet måste göra sig gällande. Den avgörande skillnaden
är härvid, att under det att i fredstid såväl civila som militära sjukvårdsanstalter
böra förläggas till sådan plats att alla praktiska fördelar av belägenheten
utvinnas, bli däremot för krigssjukvården de militära operativa
planerna i första hand utslagsgivande. Inom ramen för dessa planer blir sedan
valet av platserna för sjukvårdsanstaltema synnerligen begränsat.

I fråga om den militära fredssjukvården hänvisa revisorerna till de framställningar
beträffande militära sjukhusbyggnader på Gotland, vilka hänskjutits
till 1940 års militära byggnadsutredning. Denna fråga hade intet
samband med krigssjukvården och är numera löst, sedan riksdagen anvisat
medel och de erforderliga sjukhusbyggnaderna uppförts, nämligen helt nytt
sjukhus vid Gotlands artillerikår och sjukbaracker vid Visborgs slätt (annex
till sjukhuset vid Gotlands infanteriregemente), Tofta skjutfält och
Tingstäde läger samt, för marinens del, sjukhus vid Gotlands kustartillerikår.
I samband med dessa byggnadsfrågor hade byggnadsutredningen även
upptagit spörsmålet om samordnandet av den civila och den militära sjukvården,
varvid jämväl berörts den segslitna frågan om uppförande av ett
nytt länslasarett på Gotland. Att den militäre representanten i utredningen
därvid hävdat, att avsevärda fördelar stöde att vinna genom lasarettets förläggning
på annan plas än inom Visby stad, torde helt få ses mot bakgrun -

41 —

den av de hart när oöverstigliga svårigheter, som skulle komma att uppstå
för driften av det nuvarande lasarettet, i den mån läget (krig) komme att
kräva dess ombildning till ett utökat beredskapssjukhus med anlitande av
därför förberedda lokaler (skolor, pensionat etc.) inom Visby stad. Jämväl
Visby stads under krigsförhållanden utsatta läge har härvid ur militär synpunkt
givetvis kommit att understrykas. Samma synpunkt måste även läggas
på det i sammanhanget nämnda projektet att förlägga ett centrallasarett
till Rävhagen, 2,5 km öster örn Visby. Detta projekt, som icke heller haft
något att skaffa med krigssjukhusen på Gotland, torde också för länge sedan
vara avskrivet. Örn någon annan plats synes enighet icke hava nåtts inom
landstinget, varför de mest brännande frågorna för den civila sjukvårdens
del temporärt lösts genom viss utökning av lasarettet i Visby. Ur militär
synpunkt är denna utökning av ringa eller ingen betydelse.

Vad åter angår krigssyikvården hade, oberoende av de frågor, som ovan
berörts, utarbetats krigssjukvårdsplan i anslutning till de operationsplaner,
som uppgjorts för Gotlands försvar. Dessa planer och de åtgärder, som
sedermera i anslutning till desamma kommit till utförande, äro givetvis av
hemlig natur, varför sjukvårdsförvaltningen anser sig sakna befogenhet att
i vidare mån giva offentlighet häråt än vad som redan skett i den föreliggande
revisionsberättelsen.

Sedan Gotlands försvarskrafter i december 1939 mobiliserats, utgav militärbefälhavaren
omedelbart order örn underhållsförbandens gruppering. I
dessa underhållsförband ingingo, bland annat, krigssjukhus i Klinte, Hemse
och Lärbro, för vilka sålunda kommit att tagas i anspråk tidigare rekognoscerade
allmänna lokaler. Dessa ordnades omedelbart för sitt nya ändamål.
Med hänsyn till att lokalerna voro mindre lämpliga såsom sjukhus
och då deras ianspråktagande dessutom var till stort men för de ändamål
de dittills betjänat, vidtog arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse omedelbart
åtgärder för krigssjukhusens förseende med vårdbaracker. På grund av transportsvårigheter,
vilka ytterligare förvärrades — förutom genom sändningar
av krigsmateriel av skiftande art — genom att även andra myndigheter samtidigt
översände stora mängder baracker, förflöt en avsevärd tid, innan barackerna
voro på sina platser. För Klinte- och Hemsesjukhusens del medförde
tillkomsten av barackerna icke omedelbart återställande av rekvirerade
lokaler. Vid Lärbro däremot kunde, sedan ett flertal baracker uppförts, sjukhuset
sammandragas till trakten av Lärbro ålderdomshem och såväl Lärbro
skola som de på cirka en halv mils avstånd därifrån belägna skolorna i
Othem och Stapelbacke efterhand återställas.

Krigssjukhuset i Klinte var förlagt till Klinteby konservfabrik, i vilken en
del anordningar vidtogos för dess utnyttjande för sjukvårdsändamål. Under
år 1940 uppfördes inom fabrikens område två av de genom sjukvårdsstyrelsen
översända barackerna. Då krigsriskerna i slutet av år 1940 ansågos
minskade och sjukvårdsberedskapen därför kunde inskränkas, anbefallde
militärbefälhavaren sjukhusets »förpuppning». Viss sjukvårdsinredning ävensom
krigssjukhusets materiel sammanfördes i barackerna och en mindre
lokal. Konservfabriken kunde därefter återupptaga sin verksamhet. Att någon
tvist förefunnits rörande dispositionsrätten till fabriken i händelse av
krig, är sjukvårdsförvaltningen icke bekant. Enligt vad sorn kunnat utrönas
siger icke heller militärbefälhavaren eller länsstyrelsen på Gotland någon kännedom
härom.

Krigssjukhuset i Hemse hade sin förläggning i därvarande folkhögskola
samt folk-, småskole- och andra, delvis perifert liggande allmänna lokaler.
Lokalerna voro avgjort av bättre beskaffenhet än vid de andra krigssjukhusen
på Gotland. Kravet på deras återlämnande var emellertid även här

— 42 —

synnerligen enträget. I anledning härav vidtogos från militärbefälets sida
energiska åtgärder för att la nya byggnader uppförda. Sålunda uppfördes en
central huskropp, till vilken de av sjukvårdsstyrelsen anskaffade barackerna
utnyttjades såsom flyglar. Dessutom anskaffades tvenne vårdbaracker på
för sjukvårdsstyrelsen okänt sätt. Då förhållandet uppmärksammades vid inspektion,
uppgavs, att byggnaderna ordnats genom fortifikationsavdelningen
vid militärbefälsstaben. Kostnaderna voro emellertid delvis oguldna vid tiden
för forti!ikationsoflicerens, kaptenen J. A. Björen, frånfälle i mars 1944, men
lia därefter likviderats av arméns forlifikationsförvaltning. Sedan ovan nämnda
byggen blivit slutförda, kunde en del av de rekvirerade lokalerna återlämnas.
Krigssjukhuset i Hemse bedrev till en början en rätt omfattande sjukvårdande
verksamhet, som dock i den mån ökade och effektivare vårdmöjligheter
vid krigssjukhuset i Lärbro tillskapades kunnat avsevärt begränsas. Då så
låtit sig göra utan eftersättande av försvarsberedskapen, har av kostnadshänsyn
sjukhuset förpuppats , för att, när så av rililitära skäl befunnits påkallat,
i begränsad utsträckning ånyo tagas i anspråk. För närvarande är
krigssjukhuset sedan den 15 november 1943 i fältdepå. De vårdbehövande
även Irån södra Gotland lia därefter remitterats till krigssjukhuset i Lärbro
eller i undantagsfall till länslasarettet i Visby.

Krigssjukhuset i Lärbro, nied vilket föreliggande transund av revisionsberättelsen
huvudsakligen befattar sig, mäste av strategiska skäl förläggas
till en plats, som ur sjukvårdsteknisk synpunkt tyvärr var synnerligen missgynnad.
Bristen på större allmänna lokaler framtvingade en mycket splittrad
förläggning; lokalerna voro små och föga lämpade för sjukvårdande verksamhet,
vartill koni att den fattiga bygden och andra lill samma trakt förlagda
förbands behov uteslöt värjo möjlighet till utökning av sjukhusets
planenliga lokaltilldelning. Särskilda åtgärder voro lill följd härav av nöden.
Det stod sålunda från början klart, alt baracker måste uppföras. Sjukvårdsstyrelsen
igångsatte därför omedelbart upphandling av monteringsbara sjukvårdsbaracker.
Det förtjänar här nämnas, att anskaffning av sjukvårdsbaracker
samtidigt skedde även för krigssjukhus på fastlandet. I avvaktan på
barackerna igångsattes arbeten i de rekvirerade lokalerna för att göra dessa
användbara för sitt nya ändamål. Kärnan i krigssjukhuset blev ålderdomshemmets
i Lärbro lokaler, sorn genom örn- och tillbyggnad iordningställdes
såsom poliklinik, operationsavdelning och röntgenavdelning m. m. Denna anordning,
som fortfarande äger bestånd, fyller knappast de mest blygsamma
krav, enär, bland annat, lokalerna äro alltför trånga.

Redan vid jultiden 1939 levererades de första barackerna, varefter efterhand
nya baracker anlände och uppmonterades. Till och med våren 1941
hade av de utav sjukvårdsstyrelsen anskaffade barackerna på Lärbro uppförts
12 vårdbaracker samt 2 mindre bostadsbaracker. De senare sammanbyggdes
till en barack för förläggning av sjuksköterskepersonal, som praktiskt
taget ej kunde beredas inkvartering i bygden. Jämsides med uppförandet
av barackerna pågick arbetet med att göra de rekvirerade lokalerna
användbara för det avsedda ändamålet, varjämte åtgärder vidtogos för att
säkerställa vattenbehovet, vilket här liksom i allmänhet på Gotland beredde
mycket stora svårigheter. Alla åtgärder, som vidtogos, leddes på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt av de vid olika tillfällen tjänstgörande chefläkarna i
direkt samarbete med stabsläkaren och fortifikationsofficeren vid militärbefälet.
Att stora brister trots detta vidlådde sjukhuset, får tillskrivas dess provisoriska
karaktär och återhållsamheten beträffande utbyggandet. I en den
10 juli 1940 till militärbefälhavaren avgiven rapport, vilken vidarebefordrades
till sjukvårdsstyrelsen, redogjorde den då tjänstgörande chefläkaren för

— 43 —

krigssjukhusets organisation och påvisade de allvarliga brisler, som krävde
ytterligare åtgärder.

Med de anstalter, för vilka ovan redogjorts, var sjukhusets första byggnadsetapp
slutförd. Vårdutrymme kunde sålunda beredas inom barackerna för
högst 361 patienter. Örn härtill lades vårdutrymmena i de från början rekvirerade
lokalerna — 2 folkskolor, 1 småskola, 1 kommunalhus, 1 missionshus
och 1 IOGT-lokal — i vilka tillsammans 188 platser beräknats, hade krigssjukhuset
en nominell vårdkapacitet på 549 platser. Med hänsyn till avstånd
m. m. måste dock starkt ifrågasättas, örn samtliga rekvirerade lokaler i verkligheten
kunnat komma till användning såsom sjukvårdsavdelningar. Vid sådant
förhållande har chefläkaren i sin ovannämnda rapport ansett, att hans
uppgift endast delvis kunnat lösas.

Med de under byggnadstiden begränsade resurserna kunde dock vid sjukhuset
meddelas sjukvård åt dil remitterade patienter i följande icke föraktliga
utsträckning:

år 1939.............................. 335 vårddagar

» 1940.............................. 23 268 »

» 1941.............................. 28 998 »

Krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen i juni 1941 medförde
speciellt för Gotlands del en avsevärd skärpning av beredskapen. Militärbefälhavaren
ansåg sig därför böra vidtaga åtgärder bland annat för avhjälpandet
av förut påtalade brister i fråga om beredskapen hos krigssjukhuset
i Lärbro.

Byggandet skedde i sjukhusets regi under samverkan med militärbefälhavarens
organ — stabsläkaren och fortifikationsofficeren, tyvärr nu bägge
avlidna —• och arbetena ansågos vara av så brådskande och angelägen natur,
att de liksom andra löpande kostnader för beredskapen på Gotland borde bestridas
av förskottsstat.

Förutom uppförandet av en del byggnader — förläggningsbaracker, expeditions-
och mässbyggnad, centralkök, tvättinrättning, verkstad, vedgård, förråd
för materiel av olika slag, garage för bilar och bussar, cykelställ m. m.
-—■ vidtogos även åtgärder för säkerställande av den för ett sjukhus livsviktiga
vattenförsörjningen samt av de icke mindre viktiga sanitära anordningarna,
såsom avlopp m. m. I sjukvårdsbarackerna utfördes dessutom erforderliga
inrednings- och kompletteringsarbeten. Däremot företogos icke en
del andra önskvärda åtgärder, till vilka får räknas byggandet av den väg
mellan ålderdomshemmet och Kappelshamnsvägen, som i revisionsberättelsen
angivits såsom påbörjad under sommaren 1940. Denna väg har varit påtänkt
men aldrig blivit utstakad, än mindre påbörjad.

Anmärkas bör, att ovannämnda under denna period uppförda byggnader
visserligen redovisades vid krigsjukhuset, men voro avsedda att betjäna även
andra ändamål. Sålunda skulle tvättinrättning och verkstad utföra tvätt,
respektive bilreparationer för samtliga förband på norra Gotland, centralköket
besörja utspisningen av vissa i Lärbro förlagda förband och förläggningsbarackerna
användas för förläggning även av annan personal än den,
som tillhörde krigssjukhuset.

Efter den andra utbyggnadsperiodens slut utgjordes den del av krigssjukhuset,
som får anses såsom dess kärna och där flertalet anordningar uppförts
av och äges av kronan, av de byggnader, vilka finnas upptagna i bifogade
»förteckning över byggnader vid krigssjukhuset i Lärbro» (Bil 1)
med tillhörande situationsplan (Bil 2).1 De med numren L 48 och L 49 be -

1 Ej här återgiven.

— 44 —

tecknade byggnaderna hava dock uppförts senare efter medelsanvisningar i
vanlig ordning.

Sedan sjukhuset under åren 1941 och 1942 utbyggts, har den där bedrivna
sjukvårdens omfattning stegrats — i viss mån beroende på att krigssjukhuset
i Hemse efter hand »förpuppats» och förlagts i fältdepå — och utvisar
efter år 1941 följande siffror:

år 1942.............................. 35 776 vårddagar

» 1943.............................. 61814 »

» 1944.............................. 55 634 »

Efter denna överblick om tillkomsten och utvecklingen av krigssjukhuset
t Lärbro vill ämbetsverket övergå till ett bemötande av de allmänna synpunkter,
som riksdagens revisorer lagt på sjukhusets planläggning. Det må härvid
ännu en gång erinras, att sjukhuset varit och allt fortfarande är ett krigssjukhus,
även om det varit nödvändigt att, med hänsyn till den långa tid mobiliseringen
varat, förse detsamma med ökade möjligheter att fullgöra sin
uppgift. Någon tanke att åstadkomma en permanent sjukvårdsinrättning på
denna plats har icke funnits. Såsom redan förut framhållits, voro de rekvirerade
lokalerna föga lämpade för sjukvårdande verksamhet. Förutom till
denna omständighet måste de militära myndigheterna taga hänsyn även därtill,
att man icke kunde för hur lång tid som helst beröva Lärbro m. fl. kommuner
deras skol- och samlingslokaler. Det var därvid uppenbart, att om
icke krigssjukhuset skulle tagas i anspråk för ett hårdare alternativ, det under
alla förhållanden måste under en avsevärd beredskapstid omhänderhava
sjukhusvården för Gotlands mobiliserade stridskrafter.

Riksdagens revisorer synas, sannolikt såsom en direkt följd av den fredsmässiga
synpunkt, som lagts på planläggningsfrågan, icke ha beaktat de
särskilda synpunkter, som göra sig gällande vid planering av krigssjukhusen
på Gotland och vilka sakna motsvarighet i fråga örn flertalet krigssjukhus på
fastlandet. Medan sålunda krigssjukhusen på fastlandet kunna räkna med
en successiv evakuering av sårade och sjuka till civila sjukvårdsanstalter,
måste man på Gotland räkna med sannolikheten av en mer eller mindre fullständig
avspärrning och därmed följande nödvändighet att behålla sårade
och sjuka. Denna omständighet ställer främst kvalitativt sett ökade krav på
sjukhuslokalerna. Tillgången på förläggningsutrymmen överhuvud taget och
särskilt på för krigssjukhus lämpliga sådana är, som en följd av Gotlands
ringa befolkning i förhållande till de för öns försvar erforderliga stridskrafternas
styrka, synnerligen begränsad. Ur sjukvårdssynpunkt lämpliga vårdlokaler
ha inom de områden, där krigssjukhus av operativa skäl erfordrats,
icke kunnat beredas utan nybyggnad.

Riksdagens revisorer hava anfört erinran mot att sjukhusbyggnaderna
spritts över ett relativt stort område och framhållit att detta måste anses
olämpligt för ett sjukhus, som skall drivas ekonomiskt och rationellt. Denna
synpunkt är visserligen i och för sig riktig. Då fråga är om ett krigssjukhus
måste emellertid ifrågavarande synpunkt vika för säkerhetskravet. Då det
torde ställt sig allt för dyrbart att spränga ut ett sjukhus i berget, har ingen
annan möjlighet att tillgodose säkerhetskravet återstått än att giva sjukhuset
en spridd förläggning med alla de olägenheter, som detta måste medföra icke
endast ekonomiskt, utan även för patienterna och i synnerhet för personalen.

Kostnaderna för sjukhuset hava uppskattats till 3,5 miljoner kronor. Huru
denna uppskattning skett, undandrager sig ämbetsverkets bedömande. Att
åstadkomma en exakt uppgift över anläggningskostnaderna torde icke vara
möjligt, bland annat av det skälet att driften vid sjukhuset pågått samtidigt
med utbyggandet. Sjukvårdsförvaltningen har låtit verkställa en summarisk

— 45

fördelning av de vid sjukhuset anordnade kostnaderna, vilken återfinnes i
bifogade uppgift. Härav framgår, att de av chefläkaren för byggnadernas
uppförande och underhåll jämte arbetslöner anordnade beloppen för tiden
från mobiliseringens början till och med den 30 juni 1944 uppgå till
(577 655:15 + 76 580:20 =) 654 235:35. Härtill komma de kostnader,
som för samma ändamål torde hava bestritts vid militärbefälsstaben i form
av krigsavlöning till arbetstrupp m. m. Det torde dock vara ogörligt att utreda,
i vilken utsträckning av militärbefälsstaben likviderade materielkostnader
och arbetslöner beröra krigssjukhuset i Lärbro, eftersom ett stort antal
förläggnings- och befästningsbyggen av olika slag utförts samtidigt. Vidare
måste givetvis i krigssjukhusets byggnadskostnader inräknas värdet av de
baracker, som av centralmyndighet ställts till sjukhusets förfogande, högst
160 000 kronor.

Bokföringen av bgggnadskostnaderna vid krigssjukhuset har till och med
budgetåret 1942/43 skett å krigstitel 13 Hälso- och sjukvård. Enligt sjukvårdsförvaltningens
uppfattning står detta i överensstämmelse med Kungl.
Maj :ts brev den 28 juni 1940 angående enhetlig krigsredovisning vid armén
och det av arméförvaltningen i anledning härav den 8 juli 1940 utfärdade
cirkuläret med föreskrifter beträffande räkenskapstitlar från och med den
1 juli 1940 (TLA 173). Att sammanföra samtliga kostnader för ett fältförband,
som har att bestrida sjukvård, till den för hälso- och sjukvård upplagda
redovisningstiteln anser sjukvårdsförvaltningen vara en fullt logisk åtgärd.
Som en jämförelse må nämnas, att vid garnisonssjukhusen, varest
fredsredovisning tillämpas, samtliga kostnader — för mathållning, byggnaders
underhåll o. s. v. — bokföras på sjukvårdstitel.

Sedan krigssjukhuset i Lärbro i april 1943 erhållit förvaltningsutbildad intendent,
har emellertid önskvärd kontinuitet i förvaltningen åvägabragts och
bokföringen kunnat omläggas till mera detaljerad bokföring. I samband härmed
lia krigssjukhusets byggnader under december månad 1943 överförts till
redovisning under fortifikationsförvaltningen. Underhållet av sjukhusets
byggnader utföres därefter genom chefläkarens försorg enligt av militärbefälhavaren
fastställd underhållsplan och med anlitande av härför särskilt anvisade
medel. Vid behov lämnas tekniskt biträde av fortifikationsofficeren såväl
vid planens uppgörande som vid arbetenas utförande. Större reparationer
utföras genom fortifikationsofficerens försorg med anlitande av härför avsedda
medel.

Såväl intendentur- som fortifikationsförvaltningen lia sålunda numera den
utformning, som betingas av krigssjukhusets efterhand stabiliserade karaktär.

Försvarets sjukvårdsförvaltning vill härefter övergå till att behandla de
erinringar, som av riksdagens revisorer framställts mot förvaltningen vid
krigssjukhuset i Lurbro.

Jämlikt allmänt krigsförvaltningsreglemente (SFS nr 595/1939) § 3 moni. 2
A 3 är chefläkaren krigsförvaltningsmyndighet och äger sålunda att fatta
erforderliga beslut i egentliga förvaltningsärenden. Krigskassamyndighet är
chefen för den krigskassaavdelning till vilken krigssjukhuset hänförts, i detta
fall krigskassa nr 152 vid militärbefälsstaben på Gotland. Vid handläggning
av egentliga krigsförvaltningsärenden skall chefläkaren biträdas av sjukhusintendenten.
Vid krigssjukhusen på Gotland, sorn enligt krigssjukvårdsplanen
skola betjänas av vissa sjukvårdskadrar, ingår emellertid ingen intendent
bland personalen. Då fredskadrarna vid Gotlands trupper vörö synnerligen
snävt beräknade i förhållande lill det stora antal förband och anstalter,
som skulle uppsättas, kunde krigssjukhusen vidare icke erhålla någon
fast anställd personal, och än mindre någon militärt förvaltningsutbildad sådan
av något slag. Ledningen av och arbetet vid krigssjukhuset i Lärbro

kom sålunda att påvila för korta tjänstgöringsperioder inkallad, i regel värnpliktig
eller tjänsteplikt!" personal. Då besluten torde lia fattats efter personlig
kontakt med stabsläkaren eller fortifikationsofficeren i militärbefälsstaben
och några anteckningar häröver ej synas hava förts, är det numera i
flera fall omöjligt att verifiera sättet för beslutens tillkomst. I vissa fall söktes
kontakt — vanligen per telefon — med befattningshavare hos sjukvårdsstyrelsen,
som vid behov ingrep. Förvaltningsbilden måste anses betecknande
för mobiliseringsförhållandena vid en härordning som den svenska. Enligt
sjukvårdsförvaltningens mening bemästrades svårigheterna på ett utomordentligt
sätt tack vare personliga insatser av ovanliga mått.

Under åren ha då och då framkommit vissa yttringar av animositet, som
huvudsakligen tagit formen av rykten örn oegentligheter eller bristande tillsyn
av materielen. Chefläkaren fann sig därför nödsakad att den 18 februari
1944 skriftligen anmäla förhållandet för militärbefälhavaren, vilken med anledning
härav föranstaltade örn polisutredning. Utredningen lämnade ej stöd
för riktigheten av de ryktesvis framkomna uppgifterna i annan nämnvärd
mån än att en diskbänk befanns lia förkommit, men sedermera återfunnits.
Till dessa rykten torde få hänföras de i revisionsberättelsen andragna fallen,
då materiel skulle tillfälligtvis ha »påträffats» på olika ställen. Förhållandet
var härvidlag, att bristen på förrådslokaler nödvändiggjorde, att materiel
förvarades på platser ofta på långt avstånd från sjukhuset. Detta medförde
givetvis ett kännbart försvårande av sjukhusarbetet. Som exempel må härvid
nämnas, att syrgastuber måste i mån av behov hämtas från ett förråd,
som icke kunnat läggas närmare än på ca en halv mils avstånd från operationsavdelningen.

Givet är, att med den stora förvaltningsapparat, varom här är fråga och
vilken av skäl, som ovan anförts, handhafts av orutinerad och med de militära
förvaltningsbestämmelserna icke förtrogen personal, vissa misstag och
en i formellt hänseende bristfällig handläggning av ärenden förekommit. Särskilt
i fråga örn materielens tagande till uppbörd voro förhållandena under
de första åren icke tillfredsställande. Det måste emellertid även härvid besinnas,
att det rörde sig örn ett mobiliserat fältförband, för vilket man som
regel icke ansett sig kunna fordra uppbördsredovisning i vanlig under fredsförhållanden
gällande ordning. Kontrollen kom huvudsakligen att ske genom
inspektioner, och det kan ifrågasättas, örn någon annan anstalt i vår försvarsberedskap
blivit så ofta och ingående inspekterad av de mest skilda myndigheter
som just krigssjukhuset i Lärbro.

Beträffande frågan örn den tekniska kontroll, vilken arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse i enlighet med instruktionen för arméförvaltningen den 18
juni 1937 (SFS nr 668) ägt verkställa, får försvarets sjukvårdsförvaltning
hänvisa till vad i det föregående under olika avsnitt anförts. Då ämbetsverket
ansett de påtalade åtgärderna nödvändiga under rådande förhållanden,
har någon anledning till anmärkning från dess sida icke förelegat. Örn däremot
dessa åtgärder icke vidtagits, skulle sjukvårdsstyrelsen haft alla skäl
att ingripa. Oavsett att ett krigssjukhus har sin egentliga uppgift att fylla
under verkligt krig, frågar man sig vad som skulle ha skett, örn krigssjukhuset
i Lärbro icke varit i sådant skick, att det kunnat giva sina patienter
vård efter de större fordringar man måste ställa på sjukhusvård under en
mobiliseringstid, då krig icke råder. Under de fem år beredskapen varat har
dock på krigssjukhuset i Lärbro meddelats sjukvård under sammanlagt
205 825 vårddagar. Med en medelvårdtid av 13 dagar innebär detta, att mer
än 15 800 människor erhållit kvalitativt god sjukhusvård, som de eljest icke
kunnat få. Härtill kommer den omfattande polikliniska verksamheten. Därest
denna sjukhusvård hade meddelats vid länslasarettet i Visby, vilket av ut -

— 47

rymmesskäl varit uteslutet, skulle med beräkning efter detta sjukhus genomsnittliga
dagkostnad under den tid, varom här är fråga, kostnaden för statsverket
kommit att utgöra i runt tal 2 000 000 kronor. Även örn vårt land
undgår att indragas i krig, torde krigssjukhuset i Lärbro alltså ha fyllt en
stor sjukvårdande uppgift under försvarsberedskapen.

Vad slutligen angår dessa krigssjukhusanläggningars användning efter demobilisering
(försvarsberedskapens upphörande), torde det nu vara svårt
att lämna ett bestämt svar. Enligt vad verkställda undersökningar visat torde
krigssjukhuset i Lärbro på grund av sin belägenhet knappast lämpa sig för
civil sjukvård. Däremot torde byggnaderna där bliva erforderliga för särskilda
militära ändamål. Vad krigssjukhuset i Hemse beträffar torde detta
väl lämpa sig för användning i den civila sjukvården. Vid sådant förhållande
bör dock kronan icke avhända sig byggnaderna. Erfarenheten har nämligen
lärt, att krigssjukhusen på Gotland icke kunna upprättas inom den i krigssjukvårdsplanen
anbefallda tiden, därest icke baracker finnas uppförda i
fredstid. Alla skäl tala alltså för att anläggningarna i Lärbro och Hemse bibehållas
i den utsträckning som är möjlig.

De av riksdagens revisorer i berättelsen upptagna erinringarna beröra i
sin helhet åtgärder, som vidtagits under tiden före budgetåret 1943/44. Sjukhusanläggningen
var redan vid tiden för riksdagsrevisoremas besök därstädes
i slutet av år 1941 i stort sett färdig i det skick den för närvarande ''bär.
Några erinringar framställdes då icke vare sig muntligen eller skriftligen.
Nu föreliggande revisionsberättelse avser tiden 1 juli 1943—30 juni 1944,
under vilken tid emellertid inga nya byggnadsåtgärder eller ens underhåll
av byggnaderna skett, utan att medel därför blivit i vederbörlig ordning anvisade.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknade Lindsjö
och Kjellström, den senare föredragande, byråöverläkaren Nordlander, che-,
ten för materielbyrån Natt och Dag, förste byråläkaren Groth samt tf byrå-:
direktören Kinnander.

Stockholm den 19 januari 1945.

C. BIRGER KJELLSTRÖM.

Underdånigst

D. LINDSJÖ.

Karl Eriksson.

Bilaga 1.

Förteckning över byggnader vid krigs»jukhuset i Lärbro.

Byggnads- nr	Användes till	Uppförd år
L 1	Mottagningsavdeln. 1 Poliklinik Operatiorna vdeln. ;	(1940)	Örn- och tillbyggnad av fd Lärbro ålderdoms-
L 2	Röntgenavdeln. Sköterskerum \| Apotek m. m.	(1941)	hem. Ombyggnad av gammalt uthus tillh. Lärbro
L 3	Förråd, 56 m*		ålderdomshem. Gammalt uthus tillh. Lärbro ålderdomshem.
L 4	Generatorhus	1940	Uppfört genom sjukhusets försorg av löst virke.
L 5	Pumphus	1940	Uppfört genom sjukhusets försorg av siporex
L 6	Sjukvård, 34 man	1940 )	på betonggrund. Borrning till 83 m djup. Otjänligt vatten.
L 7	» , 34 man	1940
L 8	» , 34 man	1940 \|
L 9 L 10	1 » ,28 man 1 (Tandklinik / Sjukvård, 34 man	1940 1940	Anskaffade av sjukvårdsstyrelsen (AB Svenska trähus)
L 11	* , 34 man	1940	Använt ss förråd. Saknar värme. Åmålsbarack.
L 12	» , 28 man	1941
L 13	» , 24 man	1940	Isoleringsavdelning, smårum. Åmålsbarack.
L 14	* , 80 man	1941	1 Levererade av Åmåls snickeri-
L 15	» , 80 man	1941	Dubbelbarackl fabrik, sammanbyggning ge-
L 16	Pumphus	1941	\| nom sjukhusets försorg av löst J virke. L 12—L 15 torde ha anskaffats genom fort.-styr:s försorg på order av sjukvårdsstyrelsen. Uppfört genom sjukhusets försorg av siporex
L 17	Cykelställ för 20 cyklar Brandbod	1941	på betonggrund. Uppfört genom sjukhusets försorg av löst virke.
L 18	1942	Tidigare avträde, uppfört av löst virke.
L 19	Garage för 4 bilar	1942	Ej varmbonat. Uppfört enl. medgivande från
L 20	Cykelställ för 20 cyklar Garage för 1 bil	1941	MB (fort. off) av virke från vid Lärbro station sedan lång tid liggande element till en barack, vars ägare icke kunnat utrönas. Uppfört genom sjukhusets försorg av löst virke.
L 21	1941	Uppfört av Gotlands norra fo för dess brand-
L 22	Eterkällare	1941	bil (motorspruta). Numera förråd för bygg-nadsmateriel. Uppfört genom sjukhusets försorg i betong.
L 23	Avträde	1941	Uppfört såsom verktygsbod under byggnads-
L 24	Sopbod, 5 m*	1940	tiden. Uppfört genom sjukhusets försorg av löst virke.
L 25	Pumphus		Tillhört ålderdomshemmet, Odugligt. Otjän-
L 26	Branddamm	1940	ligt vatten. Uppförd genom sjukhusets försorg.
L 27	Bårhus	1942	Uppfört genom sjukhusets försorg av löst virke.
L 28	Regnskydd	1941	Ändrat cykelställ. Användes vid vädring av
L 29	Förläggning, 16 man	1941	sängkläder. Förläggning av sjuksköterskor. Anskaffad ge-
		nom sjukv.styr. Tillbyggd genom sjukhusets försorg.

Byggnads- nr	Användes till	Uppförd år
L 30	Cykelställ för 20	1941	Uppförd genom sjukhusets försorg av löst virke.
	cyklar
L 31	Förläggning, 18 nian	1941	Förläggning av sjuksköterskor. Idealbarack an-
			skaffad genom milbefh.
L 32	Branddamm	1941	Uppförd genom sjukhusets försorg.
L 33	Cykelställ för 20	1941	Uppförd genom sjukhusets försorg av löst virke.
	cyklar
L 34	Centralkök, matsal	1941	Byggd efter särskild ritning. Medel anvisade
			av MB.
L 35	Skulbod	1942	Uppförd genom sjukhusets försorg av löst virke.
L 36	Isdös	1942	Uppförd genom sjukhusets försorg av löst virke.
I. 37	/Marketenteri / /Förråd, 70 lii2 (	1941	Uppföra genom sjukhusets försorg av löst virke.
	[Expedition		Byggd efter särskild ritning. Medel anvisade
L 38	<Mäss 1	1941	av MB.
	/Förläggning, 16 man j		Läkarbostad.
L 39	Cykelställ för 20	1941	Uppförd genom sjukhusets försorg av löst virke.
	cyklar
L 40	Branddamm	1941	Uppförd genom sjukhusets försorg.
L 41	Pumphus	1941	Uppförd genom sjukhusets försorg av siporex
			på betonggrund.
L 42	/Verkstad, 284 ma \	1941	Uppförd genom sjukhusets försorg av löst virke,
/Garage för 5 bilar /	delvis av siporex.
L 43	Garage för 5 bussar	1941	Uppförd genom sjukhusets försorg av löst virke,
			delvis av siporex.
! L .44	Förråd för drivmedel,	1941	Uppförd genom sjukhusets försorg av siporex.
	41 m*
L 45	Cykelställ för 20	1941	Uppförd genom sjukhusets försorg av löst virke.
	cyklar
L 46	Garage för 6 bilar	1941	Uppfört genom sjukhusets försorg av löst virke.
L 47	Förläggning, 48 man	1941	Uppfört genom sjukhusets försorg av löst virke.
L 48	Pumphus	1943	Uppfört genom sjukhusets försorg av siporex
			på betonggrund. Medel anvisade av fortifi-kationsstyrelsen.
L 49	Förläggning, 24 man	1943	Tältbarack. Tillhandahållen av MB intavd.
L 50	Förråd, 80 ma	1941	Uppfört genom sjukhusets försorg av siporex.
L 51	Vedgård	1941	Uppiört genom sjukhusets försorg av löst virke.
L 52	Brännugn	1942	Uppfört genom sjukhusets försorg av tegel.
L 53	Tvättinrättning	1941	Huskärnan tillhör ej Kronan. I övrigt uppförd
	Reservbelysningsan- läggning Badstu		genom sjukhusets försorg av löst virke.
L 54	Cykelställ för 12	1941	Uppfört genom sjukhusets försorg av löst virke.
	cyklar
L 55	Transformator	1941	Tillhör Gotlands kraftverk.
L 56	Cykelställ för 24	1941	Uppfört genom sjukhusets försorg av löst virke.
	cyklar
L 57	Pumphus	1941	Uppfört genom sjukhusets försorg av siporex
			på betonggrund.
L 58	Förråd, 12 m*	1941	Matkällare för maskinisten. Uppfört genom
			sjukhusets försorg av löst virke.
L 59	Askbrunn	1941	Anordnad genom sjukhusets försorg.

4—457206. Rev. berättelse äng. statsverket är 19ii. II.

50 —

Uppgift å omkostnader för Lärbro Krigssjukhus under tiden 1939—30/6 1944.

	1939-	Vt 1941—	Vt 1942-	''/t 1943-	Summa
	3% 1941	30/6 1 9 42	30/e 1943	S0/6 1944	Kronor
Byggnaders uppförande och
underhåll................	286 131:26	271 997: 34	14 256: 65	5 256: 90	577 655:15
Egentliga sjukvårdskostnader Mathållning, inkl.förplägnads-	252 259: 77	189 410:09	213 181:19	269 429: 21	924280: 26
utredning...............	97 617: 28	81 807: 20	72 606: 20	78 843: 85	330 874: 53
Lönekostnader (Arbetslöner) Bränsle, lyse, vatten och ren-	35 053:21	39 995: 98	1 531: 01		76 580: 20
hållning.................	17 390: 25	9 604: 95	16 431: 84	16 594: 48	60 021:52
Transporter...............	19 498:11	29 015:45	13 923: 51	3 465: 48	65 902: 55
Tvätt.....................	15 990:06	67 912: 24	48673: 81	46 900: 93	179 477:04
Expenser..................	2 902:39	2 301: 85	949:32	948: 62	7 102:18
Summa Kronor	726 842:33	692 045:10	381 553: 53	416842:27	2 217 283: 23

Lärbro den 10 januari 1945.

E. Berg

Intendent

Arméns fortifikationsförvaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 50, § 12.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förevarande remiss får arméns fortifikationsförvaltning
anföra följande.

Vid den inventering av arméns barackbestånd, som arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
påbörjade i januari månad 1943, konstaterades att barackanläggningar
utan fortifikationsstyrelsens medverkan blivit uppförda på ett
flertal platser i landet. Beträffande barackanläggningarna för krigssjukhusen
i Lärbro, Hemse och Klintehamn erhöll fortifikationsstyrelsen kännedom härom
under våren 1943. Underhållet av anläggningarna övertogs därefter av
fortifikationsstyrelsen, som även lät upprätta uppmätningsritningar över anläggningen
i Lärbro.

Under budgetåret 1943/44 har fortifikationsstyrelsen respektive fortifikationsförvaltningen
för vissa underhålls- och iståndsättningsarbeten vid anläggningen
i Lärbro ställt sammanlagt högst 9 650 kronor till militärbefälhavarens
för VII. militärområdet förfogande att redovisas å krigstiteln för
reparations- och underhållskostnader m. m. för vissa byggnader och markområden.
Sålunda har anvisats för målningsarbeten m. m. i tre sjukvårdsbaracker
högst 4 200 kronor, för iordningställande av en brunnsanläggning
högst 5 000 kronor samt för utförande av vissa sanitära installationsarbeten
i en vårdbarack högst 450 kronor.

Av medel, som under budgetåret 1944/45 ställts till militärbefälhavarens
förfogande för underhåll av baracker å nämnda krigstitel, belöpa omkring
20 000 kronor å barackanläggningarna vid krigssjukhusen i Lärbro, Hemse
och Klintehamn.

— 51 —

Sedan vederbörande chefläkare i Lärbro i skrivelse till fortifikations- och
sjukvårdsstyrelserna den 15 december 1943 gjort framställning örn utbyggnad
av sjukhusets, för närvarande i Lärbro kommuns ålderdomshem inrymda
operations-, röntgen- och mottagande avdelningar i överensstämmelse med
uppgjord plan sch för en beräknad kostnad av 165 000 kronor, har frågan
härom i samråd med försvarsstaben gjorts till föremål för närmare utredning,
vilken ännu icke avslutats. Vid besök i Lärbro i maj 1944 av representanter
för fortifikations- och sjukvårdsförvaltningarna kunde konstateras, att
de kronan icke tillhöriga markområden och byggnader, som utnyttjas för
anläggningen, genom sjukhusledningens försorg antingen förhyrts eller arrenderats
genom avtal eller ock tagits i anspråk genom rekvisition. Vid samma
tillfälle upptogos förberedande förhandlingar med vissa markägare rörande
förvärv för kronans räkning av ianspråktagna byggnader och markområden.
För att närmare utreda de organisationsfrågor, som berörts i förenämnda
framställning från sjukhusets chefläkare, handlägges ärendet för närvarande
inom sjukvårdsförvaltningen. På grund av det stora värde sjukhusanläggningen
i Lärbro i sin helhet representerar avser fortifikationsförvaltningen att vidtaga
åtgärder för att tillförsäkra kronan säkrare rätt till för anläggningen ianspråktagna
markområden och byggnader än vad kronan för närvarande har
till desamma.

I beslutet örn detta utlåtande har, förutom undertecknade, deltagit majoren
Almér.

Stockholm den 20 januari 1945.

Underdånigst
NILS CARLQUIST.

G. NORDBERG.

föredragande.

Åke Norrman.

Arméförvaltningens tygavdelnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 58, § 13.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss av den 20 december 1944 rörande vissa av
riksdagens revisorer framställda erinringar beträffande Gotlands tygstation
får armeforvaltmngens tygavdelning i samråd med arméns fortifikationsförvaltnmg
i underdånighet anföra följande.

Pfn. ®Y. riksdagens revisorer omnämnda förhyrningen av firma E. Appelqvist
i Visby lokaler verkställes av tygstationen först från och med den 1
september 1943 och ej — såsom i revisorernas berättelse angives — från och
med den 1 juli samma år. Vid denna tidpunkt bedrev tygstationen reparationsyer
. samhet i sju Iran varandra skilda, delvis egna och delvis förhyrda lokaler
x Visby, pa Visborgs slätt och i Tingstäde. En av dessa lokaler hade blivit
loremal tor anmärkning från mililieombudsmannens sida och två av lokalerna
hade av yrkesinspektionen helt underkänts för den däri bedrivna verksam -

helen, under det alt inspektionen för vissa andra hade påfordrat långt gående
och dyrbara moderniseringar (bilaga 1—3). Härtill kommer, att den ökade
mängd av tygmateriel, speciellt i vad gäller stridsvagnar och luftvärnsmateriel,
som under beredskapen tillförts Gotland, för reparations- och underhållsarbete
krävde ökade verkstadsutrymmen. Då samtidigt härmed två av de förhyrda
verkstäderna voro uppsagda till den 1 september respektive 1 oktober 1943,
innebar förhyrandet av Appelqvists verkstadslokaler såväl möjlighet till önskvärd
koncentration av speciellt bilreparationsverksamheten som tillgodoseende
både av behovet av ökat verkstadsutrymme och av kraven på ur arbetshygienisk
synpunkt mera ändamålsenliga lokaler. Att firmans nyanskaffade maskiner
inköptes i stället för att förhyras sammanhängde dels med att firman
i hyra för dessa maskiner betingade sig ett hyresbelopp av 25 procent av inköpsvärdet
per år, dels med att dessa maskiner bedömdes passa mycket väl
för den planerade nya verkstadsanläggningen för tygstationen. Med hänsyn
till att någon annan verkstad av samma storleksordning (cirka 1 400 kvm)
och med ens tillnärmelsevis motsvarande maskinutrustning som den förhyrda
icke fanns på Gotland, bedömdes anbudsinfordran i vanlig ordning icke behövlig
utan verkställdes förhyrningen och inköpet av maskinerna efter uppgörelse
under hand enligt upphandlingsförordningens bestämmelser härom,
varvid hyresbeloppet fastställdes av hyresnämnden i Visby stad.

Till belysande av resultatet av driften i de sålunda förhyrda lokalerna ma
framhållas att, sedan alla de med driften förenade kostnaderna med undantag
för avskrivning av maskinerna blivit täckta, driften enbart i maskinverkstaden
under fem kvartal givit ett överskott av 18 424 kronor i jämförelse med
vad kostnaderna skulle lia uppgått till, därest arbetena skulle ha utlagts på
civila verkstäder, varjämte tygstationen för de till förbanden utförda arbetena
i bilverkstaden debiterat ett pris av 3 kronor 10 öre per arbetstimme, medan
förbanden, därest arbetena utförts på civila verkstäder, skulle debiterats ett
pris av 3 kronor 48 öre per arbetstimme. o

Beträffande revisorernas uttalande om proportionen mellan a ena sidan den
personal som direkt deltager i produktionen och å andra sidan förvaltnmgsoch
annan personal kan tygavdelningen icke förstå detta uttalande på annat
säll än att revisorerna nied avseende på personalens arbetsuppgiller hava
misstolkat den från tygstationen infordrade specifikationen. Sålunda äro
exempelvis alla tyghantverkare, ehuru avlönade från avlöningsanslag, direkt
i produktionen arbetande liksom alla kollektivavtalsavlönade arbetande förmän
äro direkt produktiva. Sammansättningen av personalen uppdelad på
förvaltningspersonal och arbetande (produktiv och improduktiv) personal
framgår av nedanstående tabell.

Sorn framgår av denna tabell skall det av revisorerna angivna förhållande!
mellan den i produktionen direkt deltagande personalen och förvaltningsoch
annan personal i stället för 90 — 50 rätteligen vara 103 — 40. Jämfört
med den verkstad med en arbetsstyrka av 100 man för enbart motorreparationer
som revisorerna i sin skrivelse angivit såsom exempel, har tygstationen
givetvis relativt stor förvaltningspersonal. Detta sammanhänger emeller ll<dds

att tygstationen har sitt arbete förlagt lill fyra skilda arbetsplatser,

dels att tygstationens verksamhet omfattar reparationsarbeten inom vitt
skilda specialfack (smidesverkstad, snickeri, sadelmakeri, verkstäder för reparation
av handvapen, markartilleri, luftvärnspjäser med till desamma hörande
komplicerad eldledningsmateriel, stridsvagnar, bilar, motorcyklar, telefon-
och radiomateriel, optiska och andra instrument) och därför beträffande
storleken av förvaltningspersonalen icke kan eller bör jämföras med
en större verkstad i ett specialfack,

''	Förvalt- nings- personal	Arb. personal
	Improd.	Prod.
Verkstadschef.........................	1	—	—
Motoringeniör.........................	1	—	—
Radioingeniör (tillika signalingeniör vid militärbefälsstaben)..................	1	—	—
Inköpschef och uppbördsman..........	1		—
Verkstadskontorister...................	9	—	—
Tidskrivare och elever ................	5	—	—
Tygverkmästare.......................	3	—	—
Tyghantverkare.......................	—	—	7
Arbetande förmän ....................	—	—
Arbetare..............................	—	—	82
Verkstadspojkar.......................	—	—	6
Förrådskontorister.....................	4	—	—
Förrådsförman........................	—	5	—
Förrådsarbetare.......................	—	5	—
Förrådspojkar.........................		2	—
Chaufförer och städare.................		3	—
Summa	25	15	loll

lia

dels att tygstationen genom sin förvaltningspersonal administrerar och
kontrollerar samtliga de bilreparationer, som trots förhyrningen av Appelqvists
verkstad måste utläggas på civila verkstäder,

dels slutligen att tygstationens centralförråd på Gotland icke har någon
egen inköps- och förrådsverksamhet i vad avser förbrukningsmateriel för
truppförbanden, utan ombesörjes denna verksamhet helt av verkstäderna.
(Härför debitera verkstäderna ett tillägg motsvarande 10 procent av materielens
inköpsvärde.)

Revisorerna uttala vidare, att orsaken till den förmenta disproportionen
mellan den administrativa och produktiva personalen till en del skulle vara
att söka i en förmodad överorganisation i blankett- och redovisningshänseende.
Tyvärr har uttalandet en så allmän karaktär, att det icke i detalj kan
bemötas. Tygavdelningen vill dock framhålla, att det vid tygstationens verkstäder
tillämpade redovisningssystemet på sin tid införts av dåvarande försvarsväsendets
verkstadsnämnd av den expertis, som stod till nämndens förfogande.
Systemet medgiver i driftsekonomiskt och statistiskt hänseende en
fullständig kontroll av alla kostnader och endast i den mån man anser sig
kunna undvara en sådan kontroll kan det anbefallda systemet nämnvärt förenklas.
Systemet är för övrigt detsamma som användes vid en mångfald
såväl större som mindre civila verkstäder inom landet.

Beträffande den av revisorerna föreslagna omprövningen av frågan örn
uppförandet av nya tygverkstäder på Gotland får tygavdelningen anföra följande.

Revisorernas uppgift angående den sedan år 1940 skedda personalreduceringen
måste såvitt tygavdelningen kan förstå, bero på något missförstånd,
då enligt föreliggande personaluppgifter den under år 1940 civilanställda
verkstads- och förrådspersonalen uppgick till 83 man, vilken personal periodvis
förstärkts med högst 96 man värnpliktig handräckning. Av denna personal
tjänstgjorde emellertid cirka 10 civilanställda och 20—30 värnpliktiga
vid ammunitions- och centralförråden samt apteringsverkstaden, som numera
äro helt skilda från verkstäderna. Tygverkstädernas arbetsstyrka synes
alltså år 1940 hava uppgått till ett 70-tnl civilanställda arbetare, periodvis
förstärkta med lika många man värnpliktig handräckning, vilken senare

- 54 —

personal beträffande arbetskapaciteten dock högst torde kunna jämställas
med ett 40-tal civilanställda arbetare.

Det i revisorernas skrivelse citerade uttalandet från försvarsväsendets verkstadsnämnd
angående lämpligheten av att hänvisa bilreparationer till civila
verkstäder avser icke, som man kanske av skrivelsens innehåll skulle kunna
tro, ett principiellt uttalande från nämndens sida, utan uttrycker nämndens
åsikt i denna fråga vid en tidpunkt, då nämnden ännu icke hunnit utreda de
olika reparationsfrågornas omfattning på Gotland och därför ansåg att kapitalinvesteringar
i lokaler, maskiner och verktyg skulle kunna visa sig bliva
oräntabla, sedan utredning längre fram hunnit verkställas. Utredning rörande
nya tygverkstäder på Gotland påbörjades också av verkstadsnämnden
under hösten 1941, sedan nämnden under en inspektionsresa på Gotland
den 24—26 september samma år konstaterat att behov därav förelåg. Sedan
dåvarande arméförvaltningens tygdepartement den 1 januari 1942 (icke den
1 juli 1942 som i revisorernas berättelse angivits) övertagit verkstadsnämndcns
arbetsuppgifter rörande nämnden underställda tygverkstäder, fortsattes
detta utredningsarbete av tygdepartementet i samråd med arméförvaltningens
dåvarande fortifikationsstvrelse, och resulterade utredningen i det anslagsäskande,
som låg till grund för riksdagens beslut att ställa medel till
förfogande för ändamålet.

Av den mångfald tygmateriel, som skall repareras eller på annat sätt underhallas,
kan endast en mindre del — huvudsakligen motorfordon — ifrågakomma
för hänvisning till civila verkstäder, då dessa sakna förutsättning
för att utföra arbeten av annat slag än bilreparationer. Då emellertid stridsvagnarna
på Gotland under alla omständigheter kräva tillkomsten av en speciell
»pansarverkstad», vilken även av naturliga skäl måste bliva mycket
motorbetonad, synes det tygavdelningen vara rationellt att utnyttja den personal
och den motorreparationsutrustning, sorn denna verkstad fordrar, även
för reparation av försvaret tillhörig bilpark på Gotland. De nu befintliga
tygverkstäderna äro avsedda att tagas i anspråk i enlighet med vad som i
arméns fortifikationsförvaltnings medelsäskande för nya tygverkstäder på
Gotland angives.

Då den av revisorerna åberopade utredningen angående frågan örn avveckling
av försvarsväsendet tillhöriga hästar och motorfordon efter inträdda
fredsförhållanden väl närmast torde taga sikte på avvecklingen av de av
försvarsväsendet under beredskapen utöver fredsbehovet disponerade hästarna
och motorfordonen, samt då till grund för beräknandet av storleken av
de projekterade nya verkstäderna på Gotland ligger det behov av verkstadsutrymmen,
som oundgängligen krävas för vård och underhåll av den materiel,
som under fredstid skall komma till användning vid utbildning i enlighet
med 1942 års försvarsbeslut samt för underhåll av den materiel, som
kommer att vara intagen i förråd, kan tygavdelningen icke finna, att reparations-
och underhållsarbetena i fred skola kunna tillgodoses utan tillkomst
av de verkstäder, för vilka riksdagen redan beviljat medel.

Arméns fortifikationsförvaltning har för sin del i ärendet anfört följande.

Inom fortifikationsförvaltningen föreligga kostnadsberäkningar och fullständiga
skissförslag för de verkstäder på Gotland, för vilkas uppförande
riksdagen anvisat medel. Ämbetsverket har emellertid i avvaktan på beslut
rörande eventuell utökning av pansarvapnet på Gotland tills vidare icke ansett
sig böra till Kungl. Majit inkomma med förslag till disposition av ifrågavarande
medel, enär dylikt beslut skulle medföra, att en utökning av den
nu planerade verkstadsbyggnaden för Gotlands tygstation bleve erforderlig.
Med hänsyn härtill torde från fortifikationsförvaltningens sida icke något

— 55-

hinder möta, att frågan om uppförandet av ny tyganstalt upptages till omprövning.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit: från arméförvaltningens
tygavdelning undertecknade Gustafsson och Malcolm, den senare föredragande,
samt, från arméns fortifikationsförvaltning, chefen för fortifikationsförvaltningen
Carlquist och byråchefen Stade.

Stockholm den 26 januari 1945.

Underdånigst

H. GUSTAFSSON.

R. MALCOLM.

V. Dryselius.

Bilaga 1.

Till försvarsväsendets verkstadsnämnd.

Vid en av militieombudsmannen den 17 juni 1941 förrättad inspektion av
Gotlands infanteriregemente hade anmärkts att det garage, i vilket regementets
motorverkstäder inrymts, saknade bland annat fönster och ventilationsanordningar
och icke torde kunna i sitt nuvarande skick anses tjänligt
såsom lokal för en permanent motorverkstad.

Vad sålunda anmärkts hade jag genom skrivelse den 18 juli 1941 bringat
till arméförvaltningens fortifikationsstyrelses kännedom.

Den 14 augusti 1941 inkom hit en skrivelse från fortifikationsstyrelsen,
vari denna, efter att hava inhämtat militärbefälhavarens på Gotland samt
regementschefens yttrande, meddelade följande: Föreliggande omständigheter
hade tvingat till, att viss del av garagebyggnad måst tagas i anspråk för
verkstadsändamål, oaktat därigenom vissa olägenheter kunnat förutses uppkomma.
För avhjälpande av föreliggande brist på verkstadsutrymme hade
regementschefens avsikt varit att bland förslag till anslagsäskanden att föreläggas
nästa års riksdag föreslå erforderlig nybyggnad för motorverkstad.
Då emellertid försvarsväsendets verkstadsnämnd från den 1 juli 1941 övertagit
regementets verkstäder (TLA nr 50/1941) torde i stället denna hava
begärt anslag för sådan nybyggnad.

Vad sålunda förekommit har jag härmed velat bringa till verkstadsnämndens
kännedom.

Stockholm i militieombudsmansexpeditionen den 16 augusti 1941.

Ivar Wieslander.

G. von Friesendorff.

Bilaga 2.

Till chefen vid Kungl. Gotlands Infanteriregemente, Visborgsslätt.

Med anledning av inspektion den 16 juni 1941 av maskin- och motorverkstädema
vid regementet får yrkesinspektören till förekommande av olycksfall
och ohälsa i arbetet meddela följande:

56 —

1. För maskinverkstaden saknas sådan uppvärmning och isolering, att
lokalen under kall väderlek motsvarar skäliga fordringar på värmegrad.

2. Det till motorverkstad provisoriskt apterade garaget motsvarar icke skäliga
fordringar på sådan lokal. Således saknas

a) erforderlig ventilation, särskilt nödvändig vid tillsyn av gengasbilar,

b) erforderligt dagsljus, särskilt då portarna behöva hållas stängda,

c) erforderlig och lämplig artificiell belysning,

d) erforderlig dosering på golven för avrinning mot golvbrunn,

e) kläd- och tvättrum liksom matrum,

f) tillgång till vintertid lämpligt avträde och urinoar.

Då ändringar av nuvarande lokaler till motsvarande av de krav som den
växande motorparken kommer att ställa på möjligheterna till reparationer
icke synas kunna praktiskt och ekonomiskt genomföras, ser sig yrkesinspektören
skyldig förorda, att i stället för sådana ändringar en ny motor- och
reparationsverkstad uppföres och inredes i god tid före nästa köldperiod.
Förslag till byggnader och anordningar böra före utförandet underställas
yrkesinspektörens kostnadsfria prövning (arbetarskyddslagen 26 §).

Stockholm den 27 juni 1941.

Yrkesinspektionen i första distriktet

J. Welin-Berger.

Y rkesinspektör.

Bilaga 3.

Tygofficeren, A 7, Visby.

Med anledning av inspektionen den 7 ds av de för A 7 :s motorverkstad
upplåtna lokalerna utanför Visby östra ringmur får yrkesinspektören meddela,
att ifrågavarande lokaler i befintligt skick icke äro jämlikt arbetarskyddslagen
och övriga gällande bestämmelser och föreskrifter för ändamålet
godtagliga.

Härför fordras bland annat följande åtgärder:

)1. Lämpliga och tillräckliga ventilationsanordningar till uppfyllande av
kungl. kung. den 17 juni 1942 med vissa bestämmelser till skydd mot skada
från gengasdrivet fordon eller redskap (Sv. författningssamling 361/1942).

2. Erforderliga anordningar för uppvärmning av lokalerna. För att möjliggöra
detta böra vissa dörrar igensättas och andra slussas.

3. Lämpligt utrymme ordnat för ombyte, förvaring och torkning av kläder.

4. Tillgång till tvätt- och dricksvatten. Tvättvattnet bör vid smutsigt
arbete vara tempererat. (Vattenledning saknas). ■

5. Lämpligt utrymme på eller vid arbetsplatsen för intagande av måltid.

6. Godtagliga anordningar beträffande avträde och urinoar.

7. Allmän uppsnyggning — tvättning och målning av väggar och tak.

Yrkesinspektören ser sig skyldig att som sin mening framhålla, att de nödvändiga
åtgärderna för bringande av lokalerna i godtagligt skick icke kunna
anses försvarliga på grand av byggnadens dåliga beskaffenhet, olämplighet
för ändamålet och de synnerligen begränsade utrymmen den erbjuder. Detta

— 57

i synnerhet som lämpligare lokaler torde kunna anskaffas i samband med
de snart färdiga veikstadsbyggena i omedelbar närhet av Visby.

Yrkesinspektören emotser senast den 1 nästkommande november besked
om med anledning härav vidtagna åtgärder.

Riksförsäkringsanstaltens anvisningar nr 23 angående personalrum bifogas
för kännedom.

Stockholm den 12 september 1942

Yrkesinspektionen i första distriktet
J. Welin-Berger.

Yrkesinspektör.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 63, § 14.

Till K o n u n g en.

Genom remiss den 20 december 1944 har Kungl. Majit anbefallt flygförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse för budgetåret 1943/44 under § 14 anfört i
fråga örn visst avtal mellan flygförvaltningen och AB Aerotransport rörande
arbeten å löpande räkning.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket i underdånighet anföra följande.

Det mellan flygförvaltningen och AB Aerotransport (ABA) den 11 och
18 maj 1943 ingångna avtalet var betingat av omöjligheten för flygvapnet att
för det dåvarande kunna låta ombesörja samtliga erforderliga reparationer
och översyner av flygplan m. m. vid flygvapnets egna verkstäder. Då arbetsbeläggningen
vid verkstäderna emellertid sedermera avsevärt minskade
och ifrågavarande arbeten på den grund i fortsättningen kunde ombesörjas
inom flygvapnet, fann flygförvaltningen skäl föreligga att uppsäga avtalet.
Efter överenskommelse med ABA upphörde sålunda avtalet att gälla från
och med den 15 november 1944.

Riksdagens revisorer hava ansett det vara tveksamt, huruvida så höga omkostnadstillägg
som 185—250 °/o av arbetslönen kunde vara motiverade vid
de kontraherade flygplansreparationerna. I varje fall syntes det icke revisorerna
rimligt att tillämpa denna beräkningsgrund vid handräcknings- och
grovarbete.

I anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalanden vill flygförvaltningen
framhålla följande:

Den av ABA i enlighet med bestämmelserna i avtalet den 11 och 18 maj
1943 debiterade bruttotimkostnaden inberäknat 185 % omkostnadstillägg utgör
i medeltal omkring 4 kronor. Framhållas må, att enligt de avtal, som
träffats mellan flygförvaltningen och den civila industrien för utförande av
liknande arbeten och vilka avtal utan erinran granskats av industrikommissionens
prisbyrå, har bruttotimkostnaden uppgått till högre belopp. Vid nu
angivna förhållanden har flygförvaltningen icke ansett det vara erforderligt
att underställa avtalet nied ABA prisbyråns granskning. Beträffande det av
revisorerna omnämnda fallet av 250 °/o omkostnadstillägg vid reparation av

— 58 —

gyroinstrument må nämnas, att tillägget är betingat av de med ifrågavarande
reparationsarbeten förenade osedvanligt höga maskin- och kontrollkostnader.

Enligt vad som upplysts från ABA har bolaget alltsedan den 1 mars 1942
för samtliga verkstäder utom instrumentverkstaden vid utförande av arbeten
för annans räkning tillämpat ett omkostnadstillägg av 185 °/o. Någon differentiering
av detta tillägg hade bolaget icke ansett erforderligt med hänsyn
till den art av arbeten, som förekomme inom verkstäderna och som fordrade
en specialutbildad arbetarpersonal. I de få fall då exempelvis arbeten av
transportkaraktär förekommit, hade bolaget med tanke på den omvårdnad
flygmaterielen krävde självt ombesörjt dessa arbeten och debiterat direktkostnaden
härför jämte ovannämnda tillägg. Med hänsyn till vunna erfarenheter
beträffande handhavandet av ömtålig flygmateriel med höga materialvärden,
exempelvis flygmotorer, hade bolaget funnit det ändamålsenligt,
att verkstadens egen personal ombesörjde transport av godset i stället
för att utlämna detsamma till allmän transportpersonal, som icke kunde
iakttaga den omvårdnad, dylik materiel påfordrade. Dessutom tillkomme, att
flygförvaltningen framhållit, att arbetena voro av konfidentiell art, vilket
gjorde det naturligt att handhavandet av materielen ägde rum i bolagets
egen regi. Härtill finner sig flygförvaltningen böra framhålla, att det av
ABA för handräcknings- och grovarbeten debiterade omkostnadstillägget av
185 %> visserligen i och för sig torde kunna betraktas som väl högt i anseende
till arbetets okvalificerade art. Med hänsyn till att hithörande arbeten
förekommit i synnerligen ringa omfattning samt till det förhållandet att ett
lägre omkostnadstillägg å ifrågavarande arbeten medfört ett högre tillägg å
de i ojämförligt större utsträckning förekommande arbeten av kvalificerad
natur, måste emellertid det avtalade tilläggets tillämpning jämväl å handräcknings-
och grovarbeten anses hava inneburit en för flygförvaltningen
förmånlig anordning.

Revisorerna hava slutligen i vad avser handräcknings- och grovarbeten
gjort en jämförelse mellan de av ABA debiterade omkostnadstilläggen och
de tillägg, som tillämpas inom byggnadsbransch^!. Beträffande skäligheten
av det av ABA för nu ifrågavarande arbeten debiterade omkostnadstillägget
åberopar flygförvaltningen vad i hithörande hänseende ovan anförts. Flygförvaltningen
tillåter sig därjämte framhålla, att den av revisorerna gjorda
jämförelsen icke kan anses vara rimlig med hänsyn till de olikartade betingelser,
varunder ABA och en byggnadsentreprenör arbeta. Skall en jämförelse
verkställas mellan ABA:s omkostnadstillägg och de tillägg, som tilllämpas
inom andra företag, bör en dylik jämförelse rättvisligen — på sätt
ovan skett — verkställas med den civila verkstadsindustrien.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad souschef, Jacobsson,
Koch, Nilson och Reuterwall, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 20 januari 1945.

Underdånigst
NILS SÖDERBERG.

S. REUTERWALL.

59 —

Föreningen Svenska blå
stjärnans

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 65, § 15.

Till Herr Statsrådet o eli Chefen för Försvarsdepartementet.

Anmodad genom skrivelse den 20 sistlidne december avgiva utlåtande
över skrivelsen bilagt transumt ur riksdagens revisorers berättelse får centralstyrelsen
för föreningen Svenska blå stjärnan härmed äran anföra följande.

Av revisorernas uttalande framgår i huvudsak,

A) att revisorerna kommit till den uppfattningen, att föreningens räkenskaper
icke varit tillfredsställande förda,

B) att revisorerna ansett, att föreningens ledning bort ägna större uppmärksamhet
åt planläggningen åt viss märkesförsäljning än vad som skett
samt

C) att revisorerna fått det intrycket att föreningens ledning nedlagt stort
arbete på utformandet av åtskilliga organisatoriska detaljer av mindre betydelse
men däremot icke ägnat de ekonomiska frågorna ett förhållandevis
lika stort intresse.

A. Beträffande under denna punkten gjord erinran, vilken icke närmare
preciserats, får centralstyrelsen framhålla att räkenskaperna årligen granskats
av två revisorer, av vilka den ena varit av Kungl. Majit utsedd. Någon
anmärkning mot de förda räkenskaperna från dessa revisorers sida har
emellertid aldrig framställts, varför centralstyrelsen icke haft anledning antaga,
att icke räkenskaperna förts på ett tillfredsställande sätt.

Enligt vad centralstyrelsen under hand inhämtat gäller anmärkningen icke
räkenskapernas allmänna uppläggning, utan vid några tillfällen begångna
skrivtekniska fel.

B. Såsom av transumten framgår har föreningen redan 1933 börjat försäljning
av ett särskilt märke. Avsikten var dels att därmed göra viss propaganda
för föreningen, dels söka erhålla större inkomster. Försäljningen gav
emellertid dåligt ekonomiskt resultat. Dåvarande föreståndaren för föreningens
centralbyrå träffade därför, utan att ärendet underställdes centralstyrelsens
prövning, avtal med »Tidskriftförvaltningens förlag» som entreprenör
för försäljningen i syfte att tillförsäkra föreningen bättre ekonomiskt
utbyte av märkesförsäljningen. Avtalet ändrades sedermera till förmån för
föreningen och för tiden Vi—3,/e 1944 nåddes det önskemålet, som tidigare
från föreningens sida framställts, nämligen att föreningen skulle erhålla
10 °/o av bruttosumman. Avtalet gällde endast 2 år för att föreningen skulle
erhålla viss erfarenhet örn märkesförsäljningens möjligheter. Genom detsamma
har föreningen hitintills tillförts en inkomst på 4 000 kronor. Den för
första halvåret 1944 eventuellt ytterligare tillkommande ersättningen har
ännu ej influtit. Sedan det kommit lill centralstyrelsens kännedom, alt märkesförsäljningen
vore föremål för polismyndigheternas undersökning och
därigenom och även genom tidningarnas framställning i saken kommit i
viss misskredit, uppsades det gällandet avtalet.

Om och i så fall i vilken form märkesförsäljningen kommer att återupptagas
är föremål för centralstyrelsens övervägande.

C. Såsom av föreningens av Kungl. Majit fastställda grundstadgar framgår,
är föreningens första uppgift att anskaffa och utbilda samt till tjänst -

— 60 —

göring i krig genom frivillig utfästelse vid sig binda huvudsakligen kvinnlig
personal, vilken vid mobilisering ställes till de militära myndigheternas förfogade.
Från de militära myndigheterna sida föreligger krav på ett icke
oväsentligt antal utbildade st järnsystrar. Det är under sådana förhållanden
naturligt, att föreningens ledning främst sökt skapa en organisation, som
möjliggjort anskaffning, utbildning m. m. av tillräckligt antal stjärnsystrar
och ordna de därmed i samband stående organisatoriska detaljerna. Det
syftemålet kan nu anses nått och har detta kunnat åstadkommas med de
medel som föreningen anskaffat. Föreningens ledning har därför även måst
ägna stor uppmärksamhet åt ekonomiska frågor och vill i detta sammanhang
erinra örn att av anskaffade medel bidrag lämnats till uppförande av sjukstallar,
till materielutrustning till dessa stallar, och att föreningen vid två
tillfällen, 1918 och 1940, till Finland utsänt en hästsjukvårdsambulans, som
bekostats av genom ledningens försorg anskaffade medel.

Centralstyrelsen är emellertid fullt medveten om, att centralstyrelsens inkomster
vissa år varit obetydliga. Det är emellertid att märka att anskaffningen
av medel är decentraliserad och sålunda bedrives även av distrikt
och kretsar. Vissa av dessa hava anskaffat icke obetydliga summor, ex. Göteborgsdistriktet
som kunnat uppföra ett modernt, livligt frekventerat sjukstall.
De av statsrevisorerna lämnade uppgifterna örn vissa års inkomster äro
därför missvisande evad det rör föreningen Blå stjärnans ekonomiska förhållanden.

Under de senaste åren hava insamlingar bedrivits i mycket stor skala för
en mängd olika hjälpändamål. Blå stjärnans ledning har därför iakttagit
en viss återhållsamhet i sina åtgärder för medelsinsamling.

Redan under föregående år har emellertid centralstyrelsen vidtagit vissa
åtgärder för en inkomsthöjning, vilka åtgärder redan givit gynnsamma resultat,
och är det centralstyrelsens förhoppning att ännu bättre resultat skall
kunna nås för de kommande åren.

Stockholm den 18 januari 1945.

AXEL MORÉN.

Ordförande.

Hugo Broms.

Statens arbetsmarknadskommissions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 71, § 16.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 27 december 1944 anbefalld inkomma med utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer i sin till 1945 års riksdag avgivna
berättelse under § 16 anfört i fråga om värnpliktslån får statens
arbetsmarknadskommission i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer förorda på anförda skäl dels att prövningen av ansökningar
om värnpliktslån överflyttas till arbetsmarknadskommissionen,
varigenom värnpliktslånenämndernas verksamhet kunde nedläggas, dels ock
att förvaltningen av värnpliktslånen överflyttas från länsstyrelserna till riksbanken.

— 61 —

I sin berättelse erinra revisorerna, alt riksdagens revisorer i sin år 1941
avgivna berättelse (§ 14) behandlat frågan om värnpliktslånens handläggning
och förvaltning och att redan då samma ändringar förordades. I den
15 .januari 1942 med anledning av vad 1941 års riksdags revisorer anfört
avgivet utlåtande uttalade kommissionen, att kommissionen, i vad anginge
förslaget om värnpliktslånenämndernas avskaffande, infordrat yttrande från
värnpliktslånenämnderna i Stockholms stad, Stockholms län, Malmöhus län
och Göteborgs och Bohus län. Samtliga dessa värnpliktslånenämnder hade
framfört erinringar mot förslaget. Ingen av de hörda värnpliktslånenämnderna
hade tillstyrkt den föreslagna omorganisationen, vilken direkt avstyrktes
av värnpliktslånenämnderna i Stockholms län och i Göteborgs och Bohus
län. För egen del anförde kommissionen härutinnan, bland annat följande.

Arbetsmarknadskommissionen kunde icke dela den av revisorerna uttalade
uppfattningen. Visserligen hade antalet värnpliktslåneansökningar under
senare tid avsevärt nedgått — under de tre sista månaderna av år 1941 hade
antalet avgivna ansökningar utgjort respektive 180, 212 och 208 ■—- och väl
kunde detta antal ärenden, örn hänsyn blott foges till kommissionens arbetsbörda
och då närmast den kvantitativa sidan därav, avgöras av kommissionen
utan någon föregående prövning av värnpliktslånenämnd, men det vöre icke
möjligt att förutse, huru förhållandena beträffande antalet låneansökningar
framdeles kunde utveckla sig. Det vore i varje fall sannolikt, att antalet ansökningar
skulle komma att högst väsentligt ökas, då den förstärkta försvarsberedskapen
i sinom tid skulle komma att upphöra. Skulle lånebehövande
värnpliktiga då inom skälig tid kunna erhålla den hjälp, som avsetts genom
införande av värnpliktslån, vore det av vikt, att organisationen vore sådan,
att den hade möjlighet att utan allt för stor tidsutdräkt pröva och avgöra
inkommande ansökningar. Redan detta förhållande talade, enligt kommissionens
uppfattning, mot att avskaffa värnpliktslånenämnderna.

För värnpliktslånenämndernas bibehållande talade också, enligt kommissionens
bestämda uppfattning, av de hörda värnpliktslånenämnderna anförda
skäl, såsom dessa nämnders förutsättningar att på annat sätt än kommissionen
stå i erforderlig kontakt såväl med familjebidragsnämnderna som också
med de lånesökande, dessa nämnders större möjligheter att taga del av de
lånesökandes självdeklarationer samt av inkomst- och fastighetslängder, varav
nämnderna kunde inhämta upplysningar örn anhörigas, borgensmäns och
privata borgenärers inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Vidare borde icke förbises, att, därest avgörandet av värnpliktslåneärendena
förlädes till arbetsmarknadskommissionen, fråga skulle uppkomma om
icke någon besvärsinstans borde finnas, hos vilken kommissionens beslut
kunde överklagas. Det syntes, med hänsyn till ärendets natur, icke vara lämpligt
föreskriva att kommissionens beslut i värnpliktslåneärenden icke finge
överklagas, och det syntes knappast kunna ifrågakomma, att Kungl. Maj:t
skulle behöva till prövning upptaga besvär i dylika ärenden.

Vad angår den kostnadsbesparing, som revisorerna antagit skola kunna
uppkomma, om värnpliktslånenämnderna avskaffades, sa syntes denna, örn
en sådan överhuvud taget skulle komma till stånd, icke böra tillmätas avgörande
betydelse. Det vore ofrånkomligt, att arbetskrafterna ökades inom
kommissionens kansli, därest kommissionen finge sig ålagt att pröva samtliga
värnpliktslåneansökningar, och av skäl som ovan och av de hörda värnpliktslånenämnderna
anförts måste kommissionen lill sill förfogande i stället
för nämnder få ett värnpliktslåneombud i varje län. De bärav följande
kostnaderna syntes icke komma att i någon avsevärdare mån minska de
nu för värnpliktslånenämndernas verksamhet uppkommande kostnaderna.

Med åberopande av det anförda och då kommissionen fann det av prim

cipiella skäl vara olämpligt att centralisera en verksamhet av den art, varom
här vöre fråga, fann sig kommissionen böra uttala att de skäl, som legat
till grund för statsmakternas beslut i fråga om organisationen för värnpliktslåneverksamheten,
alltjämt syntes kommissionen äga giltighet, och kommissionen
avstyrkte på grund härav riksdagens revisorers förslag att avskaffa
värnpliktslånenämnderna.

Beträffande frågan om värnpliktslånens förvaltning anförde kommissionen,
att vad revisorerna uttalat angående överflyttningen till riksbanken av
värnpliktslånens förvaltning icke syntes påkalla något kommissionens yttrande.

Slutligen erinrade kommissionen därom, att vid det förhållandet, att i 1941
års krigsfamiljebidragskommittés uppdrag inginge att verkställa en översyh
av värnpliktslåneförordningen samt att kommittén vid fullgörandet av
sitt uppdrag hade att till prövning upptaga jämväl frågan örn organisationen
av värnpliktslåneverksamheten, någon ändring i organisationen i varje
fall icke syntes böra vidtagas förrän kommittén avslutat sitt arbete och
framlagt förslag i, bland annat, detta ämne.

I sitt den 24 april 1942 avgivna betänkande med förslag till revision av
krigsfamiljebidragsförordningen m. m. förklarade sig 1941 års krigsfamiljebidragskommitté
(betänkandet s. 55) dela den uppfattning, åt vilken arbetsmarknadskommissionen
givit uttryck i sitt ovan omförmälda utlåtande, varför
kommittén icke funnit anledning föreslå centralisering av värnpliktslåneverksamheten.
Beträffande spörsmålet om överflyttning av värnpliktslånens
förvaltning från länsstyrelserna till riksbanken uttalade kommittén,
att kommittén icke vore i tillfälle att bilda sig någon bestämd uppfattning.

Propositionen nr 339 till 1942 års riksdag med förslag till krigsfamiljebidragsförordning
m. m. upptog jämväl förslag till ändringar i förordningen
örn värnpliktslån.

Departementschefen anförde (s. 129), att han icke vore beredd att för det
dåvarande taga ställning till frågan om centralisering av värnpliktslåneverksamheten
genom avskaffande av värnpliktslånenämnderna. Det syntes departementschefen
icke heller lämpligt att under då rådande förhållanden
överflytta förvaltningen av värnpliktslånen från länsstyrelserna till riksbanken.
Frågan om riksbanken borde åtaga sig denna uppgift syntes böra
bliva föremål för övervägande i annat sammanhang.

1942 års riksdag biföll, vad angår frågan örn ändrade bestämmelser rörande
vämpliktslån, Kungl. Maj:ts förslag. I

I den nu remitterade berättelsen hava riksdagens revisorer till stöd för sin
uppfattning i fråga örn värnpliktslånenämndernas avskaffande och en centralisering
av prövningen av värnpliktslåneansökningarna till arbetsmarknadskommissionen
anfört att antalet ansökningar om värnpliktslån numera
ytterligare nedgått, och hava därför funnit det vara ännu mera motiverat
att beviljandet av dessa lån överflyttas till arbetsmarknadskommissionen.

Kommissionen vill icke bestrida att, med den omfattning värnpliktslåneverksamheten
under senare tid haft, kommissionen skulle utan större olägenhet
kunna påtaga sig den ökade arbetsbörda, som prövningen av samtliga
ansökningar skulle medföra.

, Vid förnyat övervägande har kommissionen också funnit den omständigheten
att kommissionen skulle bliva enda instans icke böra utgöra ett avgörande
skäl mot den ifrågasatta centraliseringen. I detta sammanhang vill
kommissionen erinra örn att kommissionen i sin underdåniga skrivelse den
28 september 1944 med förslag rörande familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen
samt värnpliktslån till värnpliktiga, som uttagits till

— 63

befälsiitbildnini» m. fl., föreslagit, alt prövningen av ansökningar om dylika
värnpliktslån i fredstid skall ankomma på tillsynsmyndigheten för familjebidragsförfattningarna
och att nämnda myndighets beslut icke skall få överklagas.
Förslaget innebär sålunda att lånefrågan komme att prövas allenast
av en instans. Någon annan besvärsinstans än Kungl. Majit har nämligen
icke synts tänkbar och det har icke förefallit lämpligt att belasta Kungl.
Majit med avgörandet i dylika frågor. I anförda sammanhang har kommissionen
erinrat om att enligt 13 § Kungl. Majits reglemente den 29 juli
1943 (nr 663, med ändring nr 308/1944) för utdelning av studielån från allmänna
studielånefonden beslut av studielånenämnden och generalpoststyrelsen
i fråga om studielån icke må överklagas.

I övrigt kvarstå, enligt kommissionens uppfattning, de vägande invändningar
mot den föreslagna centraliseringen, som framfördes i kommissionens
förenämnda utlåtande den 15 januari 1942.

Den avgörande invändningen mot den ifrågasatta centraliseringen är enligt
kommissionens uppfattning, att vid en avveckling av beredskapen antalet
värnpliktslaneansökningar kan bliva så stort, att en centralisering av
prövningen till kommissionen medför synnerligen avsevärda olägenheter. Det
är synnerligen ovisst, vilken omfattning värnpliktslåneverksamheten kan
komma att taga vid avvecklingen av beredskapen. Sker avvecklingen efter en
beredskap av stor omfattning och har denna beredskap för de värnpliktiga
inneburit, att den senaste tjänstgöringsperioden varit av längre varaktighet,
måste det antagas, att antalet ansökningar blir avsevärt större än örn fråga
blir om avveckling av en beredskap av mindre omfattning, som jämväl inneburit
kortvariga tjänstgöringsperioder. Även förhållandena på arbetsmarknaden
och det ekonomiska läget i övrigt kommer att påverka värnpliktslåneverksamhetens
omfattning. Det är kommissionens bestämda uppfattning,
att under vissa förutsättningar antalet ansökningar kan bliva så stort,
att ärendena icke kunna av kommissionen avgöras utan att arbetet kommer
att medföra en snedbelastning av kommissionens arbetsbörda och en
med hänsyn till de lånesökandes intressen synnerligen oläglig fördröjning
av avgörandena. I detta sammanhang vill kommissionen erinra om att handläggningen
av värnpliktslåneärendena förutsätter en ingående kännedom om
icke blott värnpliktslåneförordningens utan även krigsfamiljebidragsförfattningarnas
bestämmelser, varför en plötsligt ökad belastning icke kan avverkas
genom anställande av tillfällig, på området orutinerad arbetskraft.

Svårigheterna för kommissionen att handlägga det stora antalet värnpliktslåneärenden
av nu ifrågavarande art, som under vissa förhållanden
kan förväntas i samband med en avveckling av beredskapen, blir så mycket
större, som kommissionen vid ungefär samma tidpunkt kan komma att
få taga befattning med jämväl värnpliktslån i särskild ordning till värnpliktiga,
reservpersonal m. fl., vilka fullgjort militärtjänstgöring av längre
varaktighet, s. k. långliggare. Beträffande värnpliktslån till långliggare har
kommissionen av de i september månad 1944 inom försvarsdepartementet
tillkallade särskilda utredningsmännen med uppgift att avgiva förslag till
lösning av de sysselsättnings- och försörjningsproblem, som för de under
längre tid till militärtjänst inkallade beräknas uppkomma vid en avveckling
av försvarsberedskapen, inhämtat, att utredningsmännen hava för avsikt
alt framlägga förslag rörande särskilda värnpliktslån åt de långtidsinkallade.
Härmed sammanhängande låneärenden huva utredningsmännen
ansett höra handläggas av samma myndigheter, sorn hava att laga befattning
med ärenden rörande de vanliga värnpliktslånen. Utredningsmännen
hava ansett sannolikt, att antalet låneärenden på grund av del förhållandevis
stora antalet långtidsinkalladc kommer att bliva avsevärt.

— 64 —

Värnpliktslåneverksamheten under tiden 15 september
1940—30 september 1944

L ä n	utanordnade lån	återbetalade belopp kronor	avskrivna belopp kronor	restantier	restan-tier i% av kol. 3.
antal	kronor
1	2 1	3	4	5	6	7
; Stockholms stad .		1151	748 855: —	336 636:20		114 327: 80	15
Stockholms	län ....	612	489 432: —	170 243: 50	1120: —	63 704: 90	13
Uppsala	» ....	287	192 480: —	73 849: 02	—	10 031: 33	5
! Södermanlands	» ....	206	123 665: —	59 453: 30	—	3 455: —	3
\| Östergötlands	» ....	209	213 905: —	93 487: 50	—	16 615: —	8
Jönköpings	» ....	162	179 170: —	56 421: 50	—	25 545: —	14
Kronobergs	» ....	160	180 265: —	80 652:50	—	7 395: —	4
Kalmar	» ....	29j	208 776: —	72 815: 47	455: —	22 907: —	11
Gotlands	» ....	215	163 525: —	83 515: 50	750: —	2 179: 75	1
Blekinge	» ....	179	146 875: —	57 146: —	—	9 695: —	7
Kristianstads	» ....	219	140 950: -	56 955: —	—	20 850: -	15
Malmöhus	» ....	816	501 054: —	208193:68	740: —	53 562:10	11
\| Hallands	% ....	155	84 000: —	39 960: —	—	4 700: —	5
i Göteborgs o. Bohus	» ....	793	708 725: 35	274 764: 26	1 000: —	21 210: 80	3
Älvsborgs	» ....	290	255 805: —	104 883: 20	2 605: —	22 206: 90	9
\| Skaraborgs	» ....	254	208 090: —	93 982: 50	2 000: —	9 895: —	5
\| Värmlands	» ....	314	203 300: —	70 549: 22	2 142: 50	34 690: 28	17
Örebro	» ....	313	169 920: —	65 503:04	—	23 712: 50	14
i Västmanlands	» ....	219	240 972: 92	55 228: 29	3 592: 82	53 015: 31	22
i Kopparbergs	» ....	183	129325: —	50 783:17	—	9 485: 83	7
Gävleborgs	» ....	215	108 597: —	42 812: —	340: —	9 727: —	9
Västernorrlands	t> ....	495	335 485: —	124 423: —	300: —	44 938: —	13
Jämtlands	» ....	185	91 271: —	37 202: 80	—	12 557: 47	14
Västerbottens	» ....	321	239 555: —	107 346: 46	600: —	21 591:33	9
Norrbottens	» ....	193	131 680:—	44 400: —	—	15 306: —	12
	Summa	8437	6 194 678:27	2 461 207:11	lä 645:32	633 304:30	10

Kommissionen får på anförda skäl avstyrka, att en centralisering av prövningen
av värnpliktslåneansökningarna nu genomföres och får till ytterligare
stöd för sin uppfattning anföra att någon väsentlig kostnadsbesparing för
statsverket icke torde kunna vinnas genom den av riksdagens revisorer föreslagna
centraliseringen. För budgetåret 1943/44 uppgingo kostnaderna för
ersättningar till nämndernas ledamöter och personal till sammanlagt 15 206
kronor 34 öre, och detta belopp skulle icke mera än till en del kunna inbesparas,
om nämnderna avskaffades, enär kommissionens personalbehov i stället
skulle ökas.

Vidkommande frågan örn värnpliktsldnens förvaltning får kommissionen
anföra följande.

I sin berättelse hava revisorerna upprättat en sammanställning rörande de
utanordnade värnpliktslånens antal och belopp, influtna amorteringar, avskrivna
belopp och restantier samt i anslutning härtill uttalat, att restantierna
i vissa fall utgjorde en betydande del av den utanordnade lånesumman.

Beträffande föreliggande restantier redovisas allenast summan för varje
län och Stockholms stad. Dessa uppgifter synas kommissionen icke utan vidare
kunna läggas till grund för ett bedömande av indrivningens effektivitet.
Någon uppgift örn antalet lån, i fråga örn vilka restantier föreligga, lämnas
icke. Det synes kommissionen uppenbart, att saken ställer sig olika, därest
restantierna avse allenast ett fåtal lån, och därest restantierna mera allmänt
förekomma. I förra fallet kunna restantierna i avsevärd omfattning finna en

— 65 —

Bosättningslån utgivna före den 1 juli 1939.

Kontor	utanordnade lån	återbetalade			restan-tier i %
				belopp
						av kol. 10
	antal	kronor		kronor
8	9	10	11	12	13
	J- 2 247	1675414		1 442 385		233 029		14
	—	—	—
	188 273	143 474 210 320		139 189 199 890		4 285 10 430		3
Nyköping...............	—	—	—	5
Linköping............... Norrköping..............	\| 638	429 463	—	397 293	—	32170	—	7
Jönköping...............	466	388 091	—	341 748	—	46 343	—	12
Växjö...................	144	113 720	—	101 765	—	11955	—	11
Kalmar.................	220	146 610	—	136 038	—	10 572	—	7
Visby...................	100	73 598	—	73113	—	485	—	1
Karlskrona..............	175	127 830	—	123 670	—	4160	—	3
Kristianstad.............	261	189 010	—	160 468	—	28 542	—	15
Malmö..................	1 223	981 794	—	810 605	—	171189	—	17
Halmstad...............	235	192 840	—	179 571	—	13 269	—	7
Göteborg................	1 423	1121 599	—	969 457	—	152 142	—	13
Vänersborg..............	237	159 068	—	149 678	—	9 390	—	6
Mariestad...............	252	210 867	—	200 589	—	10 278	—	5
Karlstad................	472	377 401	—	326 714	—	50 687	—	13
örebro..................	319	249 454	—	226 976	—	22 478	—	9
Västerås................	286	232 564	—	216 357	—	16 207	—	7
Falun...................	372	302 008	—	290 587	—	11421	—	4
Gävle...................	636	418 718	—	388 224	—	30 494	—	7
Härnösand..............	} 475	310 824	—	270 424	—	40 400	—	13
Östersund...............	156	93110	—	82 482	—	10 628	—	11
Umeå...................	191	117 044	—	101 926	—	15 118	—	13
Luleå...................	314	205 863	—	193 108	—	12 755	—	6
Summa	11203	8 470 684	—	7 522 257	—	948 427	—	11

relativt naturlig förklaring i de särskilda förhållanden, som kunna föreligga
i fråga om de enskilda låntagarna. Äro restantieina däremot mera allmänt
förekommande, kan detta utgöra ett belägg för alt förvaltningsapparaten
vad angår uttagande av förfallna amorteringar icke är så effektiv, som skäligen
kan påfordras. För ett riktigt bedömande av indrivningens effektivitet
torde vidare erfordras, att en uppdelning sker mellan lån, där betalningsdröjsmålet
är av längre varaktighet, och sådana lån, där en enstaka amortering
eller del därav är ogulden sedan allenast någon kortare tid. Vid en låneverksamhet
av förevarande art synes det nämligen ofrånkomligt, att dröjsmål
av kortare varaktighet skola förekomma i ett relativt betydande antal
fall.

Då revisorerna i samband med förslaget örn att värnpliktslånens förvaltning
skulle överföras till riksbanken erinrat örn den befattning, som riksbanken
har med de statliga bosättningslånen, har det synts kommissionen hava
ett visst intresse att göra en jämförelse mellan betalningarna å värnpliktslånen
och betalningarna å bosättningslånen. I den av riksdagens revisorer till
1945 års lagtima riksdag avgivna berättelsen angående riksbanken lämnas
å sidorna 13—14 vissa uppgifter angående före den 1 juli 1939 utlämnade bosättningslån,
vilka lån skulle varit slutbetalda före den 1 juli 1944. Här förekommande
uppgifter örn ulanordnade belopp, ej återbetalda belopp, samt restantier
hava av kommissionen i ovanstående fogade tabell sammanställis på
ett sätt, som gör en viss jämförelse möjlig med de motsvarande uppgifter an 5—i57206.

Rev. berättelse ang. statsverket dr 19H. II.

— 66 -

gående värnpliktslånen, som riksdagens revisorer lämnat i nu förevarande
berättelse.

Av förenämnda tabell torde framgå, att restantier å bosättningslan och
restantier å värnpliktslån förekomma i, relativt sett, ungefär samma omfattning.
Detta förhållande synes så mycket mer förtjäna uppmärksamhet,
som en eftersläpning av betalningen av flera skäl synes mera förklarlig beträffande
värnpliktslånen än beträffande bosättningslånen. Sålunda måste
man, för att värnpliktslånen skola fylla avsett ändamål, vid lånens beviljande
taga ganska betydande risker. Den omständigheten att värnpliktslån framför
allt utgått till närings- eller rörelseidkare torde vidare medföra särskilda
riskmoment.

I sin förenämnda berättelse angående riksbanken hava riksdagens revisorer
uttalat, att anledningen till att så pass många låntagare icke förmått
verkställa föreskriven amortering — å bosättningslånen — sannolikt till stor
del vore att söka i de omfattande beredskapsinkallelserna. I många fall torde
anledning till föreliggande restantier å värnpliktslån även finna sin förklaring
i att låntagaren efter lånets beviljande blivit inkallad till, understundom långvarig,
beredskapstjänstgöring. ...... .

Kommissionen har emellertid funnit anmärkningsvärt, att restantierna a
värnpliktslånen — i likhet med restantierna å bosättningslånen — förekomma
till procentuellt sett mycket olika belopp hos olika förvaltningsorgan. Salunda
växlar procenten restantier i förhållande till utanordnade lån mellan en
procent i Gotlands län och icke mindre än 22 procent i Västmanlands län.
Det synes kommissionen kunna ifrågasättas, örn icke detta förhållande kan
tyda på att möjligheter föreligga att inom den nuvarande ramen för organisationen
effektivisera indrivningen hos åtminstone vissa länsstyrelser. Med hänsyn
till de vinster för statsverket, som restantiernas nedbringande skulle medföra,
borde enligt kommissionens mening hinder icke möta för länsstyrelserna
att för ändamålet erhålla eller avdela lämplig arbetskraft. I detta sammanhang
vill kommissionen understryka vad kommissionen i sin förenämnda
underdåniga skrivelse den 28 september 1944 med förslag rörande familjebidrag
enligt krigsfamiljebidragsförordningen samt värnpliktslån till värnpliktiga,
som uttagas till befälsutbildning m. fl., anfört i anslutning till sitt
där framlagda förslag, att förvaltningen av dylika värnpliktslan skulle ankomma
på länsstyrelserna. Kommissionen anförde härutinnan:

»I fråga örn de organ, som skola ha att utbetala och förvalta lånen, kunna
andra myndigheter än länsstyrelserna tänkas t. ex. riksbankens avdelningskontor.
För länsstyrelsernas handhavande av ifrågavarande värnpliktslåns utbetalande
och förvaltning talar att länsstyrelserna genom den befattning, som
de haft med värnpliktslån enligt nu gällande förordning, vunnit erfarenhet pa
området. Länsstyrelsernas befattning med beskattnings- och familjebidragsärenden
torde vidare underlätta fullgörandet av de uppgifter, som enligt
10_12 §§ i förslaget — dessa paragrafer äro likalydande med 14—16 §§ gäl lande

värnpliktslåneförordning (nr 824/1940 med ändring nr 522/1942) —
skola åligga förvaltningsorganet. Familjebidrag enligt fredsfamiljebidragstorordningen
skall fastställas av länsstyrelse och vad angår krigsfamdjebidragsförordningen
har länsstyrelse att utöva tillsyn å familjebidragsverksamheten i
länet att pröva besvär över familjebidragsnämnds beslut samt att utbetala
statsbidrag å vad familjebidragsnämnd utbetalat i familjebidrag eller hemortslön
Slutligen torde länsstyrelse lättare än de flesta andra ifrågavarande
utbetalnings- och förvaltningsorgan kunna, t. ex. genom vederbörande landsfiskal,
införskaffa upplysningar örn låntagares ekonomiska förhallanden
m. m.»

— 67 —

Under åberopande av vad sålunda anförts får kommissionen avstyrka riksdagens
revisorers förslag vad angår överförande av lånens förvaltning från
länsstyrelserna till riksbanken.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad Thomson,
kommissionens ordförande, ledamöterna av kommissionens delegation
för handläggning av ärenden rörande vämpliktslån och krigsfamiljebidrag
ombudsmannen Anton Pettersson, ledamoten av riksdagens andra kammare
fru Elsa Johansson i Norrköping och revisionssekreteraren O. Bergholtz.

Stockholm den 20 januari 1944.

Underdånigst

Statens arbetsmarknadskommission
A. THOMSON.

C. W. CURTMAN.

Fullmäktiges i riksbanken

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 71, § 16.

Till Konungen.

Genom remiss den 27 december 1944 ha fullmäktige i riksbanken beretts
tillfälle att avgiva utlåtande i anledning av riksdagens revisorers uttalande rörande
förvaltningen av värnpliktslånen m. m.

I sin berättelse ha revisorerna föreslagit, att beviljandet av värnpliktslån
skulle ankomma på arbetsmarknadskommissionen, medan förvaltningen av
lånen skulle överflyttas från länsstyrelserna till riksbanken. I anledning härav
få fullmäktige hänvisa till sitt utlåtande den 16 sistlidne november över förslag
angående inrättande av en särskild lånefond för utlämnande av vämpliktslån
i fredstid, vari fullmäktige förklarat, att riksbanken vore beredd att
åtaga sig sistnämnda uppgift.

Stockholm den 16 januari 1945.

Med undersåtlig vördnad
Å Fullmäktiges vägnar:

ALLAN VOUGT.

Jacob Hagströmer.

_ 68 —

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 78, § 17.

Till Konungen.

Genom remiss den 27 december 1944 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1944 församlade revisorer
under § 17 i sin berättelse anfört i fråga om länsstyrelsernas kostnader för
bokbindning. Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i underdånighet
anföra följande.

Riksräkenskapsverket vill till en början framhålla, att frågan huruvida en
dyrbarare och därmed hållbar are inbindning bör användas för myndigheternas
handlingar är beroende av dels huru lång tid dessa handlingar skola
förvaras, dels ock huru ofta handlingarna efter inbindningen kunna beräknas
komma till användning. Därest handlingarna skola för all framtid bevaras
eller ofta komma till användning, torde det i allmänhet vara ur statens
synpunkt ekonomiskt fördelaktigt att från början använda en hallbarare inbindning
än som eljest skulle hava erfordrats. De arkivmyndigheter, som
hava att slutligt förvara dylika handlingar, torde för övrigt ställa vissa minimikrav
på inbindningens kvalitet. Handlingar, som skola Qvarstanna hos
vederbörande förvaltningsmyndighet och som sällan komma till användning
efter det de förlorat sin aktualitet, böra dock kunna inbindas i relativt
enkla band. När det är fråga örn handlingar, som efter viss begränsad tid
skola förstöras, bör fastare inbindning överhuvud taget icke ifrågakomma.

I samband med sin granskning av statsmyndigheternas räkenskaper har
riksräkenskapsverket vunnit viss erfarenhet rörande det inbindningssystem,
som tillämpas av de olika myndigheterna, i första hand genom att jämföra
inbindningssättet i fråga om de räkenskapsböcker och andra handlingar,
som myndigheterna hava att insända till riksräkenskapsverket. Därutöver
hava myndigheternas räkningar å kostnader för bokbindning lämnat vissa
hållpunkter för bedömandet av det utav respektive myndighet tillämpade
bindningssystemet jämväl beträffande handlingar, som icke insändas till
riksräkenskapsverket. Bland sistnämnda handlingar kunna särskiljas, förutom
protokolls- och brevdiarier, register, koncepthandlingar m. m., vilka
efter viss längre tid skola levereras direkt till vederbörande arkiv, även författningssamlingar,
handböcker och tidskrifter av olika slag, vilka kvarstanna
hos förvaltningsmyndigheten och inom vissa myndigheter i större
och mindre utsträckning sammanföras till för personalen gemensamma

bibliotek. .

Enligt vad riksräkenskapsverket härvid iakttagit, tillampas icke några enhetliga
normer i fråga örn inbindning inom de olika myndigheterna av sinsemellan
likartade handlingar vare sig beträffande sådana, som insändas till
riksräkenskapsverket, eller andra handlingar. På grund av att en del myndigheter
låta använda onödigt kostsamma inbindningsmetoder, fördyras statens
kostnader för ändamålet. Vidare inbindas stundom i särskilda band
handlingar, som äro av sådan art, att de icke bort inbindas eller bort inbindas
gemensamt med andra handlingar, exempelvis specifikationer samt
skrivelser av mindre betydelse. I detta sammanhang må framhållas, att riksräkenskapsverket
i syfte bland annat att nedbringa omfattningen av det räkenskapsmateriak
som skall inbindas, i cirkulär till länsstyrelserna den 4 november
1933 föreskrivit, att de till telefon- och telegramräkningar hörande

— 69 —

specifikationerna å samtals- och telegramavgifter tills vidare icke skola biläggas
länsstyrelsernas till riksräkenskapsverket ingående räkenskaper utan i
stället förvaras hos länsstyrelserna för att vid eventuellt behov kunna ställas
till riksräkenskapsverkets förfogande. En utsträckt tillämpning av detta förfaringssätt
att gälla samtliga statsmyndigheter har i skrivelse den 27 november
1944 till chefen för ecklesiastikdepartementet föreslagits av 1940 års
arkivsakkunniga, vilka tillika förordat utgallring efter fyra år av dylika specifikationer.
I utlåtande den 8 december 1944 har riksräkenskapsverket tillstyrkt
nämnda förslag. Vidare har riksräkenskapsverket i cirkulärskrivelse
till länsstyrelserna den 2 augusti 1944 lämnat anvisningar bland annat i
syfte att genom en ändamålsenligare användning av skrivpapper och blanketter
minska omfånget av de handlingar, som skola inbindas.

Vad angår de åtgärder, som erfordras för nedbringande av statens kostnader
för bokbindning, bör enligt riksräkenskapsverkets mening arbetet främst
inriktas på åstadkommande av enhetliga och ekonomiska inbindningsmetoder
samt klarläggande av vilka handlingar, som överhuvud taget behöva inbindas
i varaktiga band. Härvid bör jämväl för minskande av omfånget av
de handlingar, som skola inbindas, frågan örn pappersmaterialets utnyttjande
i möjligaste mån tagas i övervägande. På grundval av de vunna erfarenheterna
böra därefter anvisningar utfärdas rörande inbindningsmateriel och
inbindningsmetoder för olika slag av handlingar. Dessa anvisningar böra
bland annat angiva den högsta kvalitet å band och inbindningsmetoder, som
får komma i fråga för olika slag av handlingar. Hinder bör emellertid icke
föreligga för myndighet att använda billigare inbindning än som föreskrives
i anvisningarna, under förutsättning att skäliga krav på bandens hållfasthet
icke därigenom eftersättas.

Riksräkenskapsverket har på sista tiden i samband med inventeringar hos
länsstyrelserna ägnat särskild uppmärksamhet åt dessa myndigheters bokbindningskostnader,
och ämbetsverket har även för avsikt att hos andra
statliga myndigheter än länsstyrelserna undersöka möjligheten till rationalisering
på området. Hithörande undersökningar befinna sig emellertid ännu
på ett förberedande stadium. Givetvis skulle riksräkenskapsverkets arbete
på nu ifrågavarande område underlättas, därest ämbetsverket finge särskilt
bemyndigande av Kungl. Majit att med biträde av den expertis, som verket
kan finna erforderlig, vidtaga åtgärder för nedbringande av bokbindningskostnaderna
inom hela statsförvaltningen. Ett sådant bemyndigande synes
för övrigt erforderligt redan av den anledningen, att riksräkenskapsverket
icke anser sig äga befogenhet att med stöd av ämbetsverkets instruktion utfärda
bindande anvisningar av ovan angivna innebörd.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Arvidsson och Andersson deltagit.

Stockholm den 19 januari 1945.

Underdånigst

P. S. RUNEMARK.

O. BACKLUND.

— 70 -

Riksarkivets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 78, § 17.

Till Konungen.

Med anledning av nådiga remissen den 27 december 1944 angående riksdagens
revisorers iakttagelser beträffande länsstyrelsernas kostnader för bokbindning
(§ 17) får riksarkivet härmed i underdånighet avgiva följande utlåtande.

Riksarkivet har sedan länge haft sin uppmärksamhet fäst vid det av revisorerna
påpekade förhållandet, att olika principer tillämpas vid inbindning
av länsstyrelsernas böcker och handlingar, och hyst den uppfattningen, att
normerande föreskrifter angående bindningens art borde utfärdas. Det är
därför med tillfredsställelse riksarkivet nu finner, att ett initiativ tagits på
detta område. Detta behov av normerande föreskrifter för bindningen har
framträtt särskilt klart i fråga örn länsräkenskaperna. Att besparingar i
bindningskostnaderna skulle kunna erhållas genom tillämpandet av ett enhetligt
bindningssystem, torde kunna anses för givet. Riksarkivet är emellertid
av den uppfattningen, att vid lösningen av den fråga riksdagens revisorer
berört icke allenast de omedelbara utgifterna för bindning böra beaktas.
Beträffande bindningar gäller nämligen i hög grad satsen, att det billigt
köpta kan vara dyrt. Minskas kostnaderna därigenom, att flitigt använda
band bindas i sådant material eller efter sådana metoder, att de efter någon
tid bli söndernötta och fordra ombindning, blir, vare sig denna sker redan
medan banden äro i bruk hos myndigheterna eller efter leverans till arkiven,
den tillfälliga besparingen mycket dyr. Vid frågans reglering bör således
i första hand fastslås, vilka arkivserier eller delar av sådana, som äro
av den art, att man, när det gäller dem, måste taga hänsyn till stark nötning
och förvaring för all framtid. Beträffande dylika handlingar måste man
räkna med material av hållbart slag och goda bindningsmetoder. Normerande
föreskrifter böra ha till syfte att förhindra, att olämpligt skinn, som
»äter» sig självt, t. ex. fårskinn, eller syregarvat skinn, vilket saknar hållbarhet,
kommer till användning. Samma gäller mindervärdiga lärft- och
klotsorter. För bedömande av dylika kvalitetsfrågor måste tekniskt biträde,
lämpligast av statens provningsanstalt anlitas. Föreskrifterna böra vidare
syfta till, att olämpliga bindnings- och stickningsmetoder, som kunna medföra,
att banden i förtid falla sönder, utmönstras. Skulle genom användande
av gott material och goda bindningsmetoder kostnaderna hållas uppe i relativt
hög nivå, uppväges detta mer än väl av den ökade hållbarheten. Lika
viktigt som det är, att bindningsfrågan ägnas stor omsorg, då det gäller
band, som skola för all framtid bevaras och som äro utsatta för stark nötning,
lika angeläget är det, att band, som, efter det deras innehåll mist aktualitet,
blott sporadiskt komma att användas, icke påkostas en bindning av
dyrbarare slag, än vad bandets användning kan motivera. Det kan förmodas,
att bindningskostnaderna särskilt i det senare fallet skulle kunna nedbringas
genom en standardisering.

Riksarkivet önskar emellertid framhålla, att det sedan gammalt varit sed
att binda vissa serier av särskilt slag på ett något förnämligare sätt. Det
tänker därvid närmast på de av Eders Kungl. Ma.j:t för myndigheternas
verksamhet utfärdade brev och resolutioner. Det skulle säkerligen vara att
gå för långt i normalisering att giva för arkivaliebindning utfärdade före -

— 71

skrifter en sådan avfattning, att en dylik något förnämligare bindning omöjliggjordes.

Riksarkivet hyser jämväl den uppfattningen, afl den av riksdagens revisorer
väckta frågan har ett vidare sammanhang, än vad som kan synas framgå
av deras påpekande. Verifikationerna till länsräkenskaperna förvaras numera
genomdragna i samlingspärmar (hålslagspärmar). Ett sådant förvaringssätt
för verifikationer vinner ökad tillämpning inom den statliga förvaltningen.
Man övergår mer och mer från bindning i bokform till förvaring
i pärmar av dylikt slag. Nu har riksarkivet observerat, att verifikationerna
många gånger lia mindre format än pärmarna. Då dessa merendels
ha ett starkt begränsat antal hål för fastsättning av verifikationerna, förekommer
det ofta, att dessa verifikationer av litet format samlas vid pärmarnas
mitt, i stället för att skiftas ut över deras hela yta. Följden av att
pärmarnas fulla kapacitet icke helt utnyttjas blir, att räkenskaperna komma
att hos myndigheterna och i arkiven upptaga ett vida större utrymme, än
som vore nödvändigt. Ett billigt inbindningsförfarande kan på så sätt leda
till oskäligt höga kostnader för hyllutrymme. Riksarkivet har framfört
dessa synpunkter i skrivelse till riksräkenskapsverket den 29 oktober 1943,
och detta ämbetsverk har den 3 november samma år delgivit samtliga länsstyrelser
desamma. Ehuru de anbefallda åtgärderna lett till efterföljd, anser
dock riksarkivet, att frågan om hålslagspärmarnas utnyttjande till full
kapacitet är av sådan vikt, att den borde uppmärksammas vid utfärdandet
av allmänna föreskrifter örn arkivaliebindning.

Det föreligger ytterligare ett av riksarkivet uppmärksammat förhållande,
som influerar på bindningarna. Riksarkivet har i skrivelse av den 12 juni
1944 framfört sina synpunkter i frågan till riksräkenskapsverket. Iakttagelserna
gälla närmast uppfostringsanstalternas räkenskaper. Bland verifikationerna
till räkenskaperna för Bona uppfostringsanstalt för år 1938/39 och
1939/40 förekomma t. ex. i vissa fall talonger till postanvisningar, postgiroblanketter,
checker, postens abonnemangskvitton på tidningar och dylika
handlingar av litet format uppklistrade, en och en, på papper av större
format. Sammanförda i större antal på folioark skulle de taga betydligt
mindre utrymme i anspråk.

Härtill kommer, att det i vissa fall för utgifter av ringa ekonomisk betydelse
användes av fångvårdsstyrelsen tryckta reversal och verifikationsblanketter
av relativt stort format, t. ex. 36 X 22 cm. Ofta skrives icke mer än
en eller två räder på ett sådant formulär och innehållet saknar forskningsvärde.
Följande må anföras som exempel:

Gåva till eleven nr 2494 Helge Sandberg 15 öre.

Eleven 2537 Oreest från hemmet översända 4 st. 15-öres frimärken.

För uppgifter av sådant slag skulle formulär av mindre storlek (t. ex. hälften)
räcka tili. Skiftade över pärmens hela yla skulle de ta ett mindre arkivutrymme
i anspråk (hälften).

Det torde vara lämpligt, att även sådana förhållanden, som de nyss påpekade,
vunne beaktande vid utfärdandet av bindningsföreskrifter.

Med de bär berörda frågorna har en annan nära sammanhang. Från länsstyrelserna
levereras årligen länens räkenskaper jämte mantals- och taxeringslängder.
För verifikationsbanden förekommer en enhetlig ryggrubricering
beroende därpå, att samlingspärmar med ryggetiketter tillhandahållas av
riksräkenskapsverket. För de övriga handlingarna är ryggrubriceringen icke
enhetlig. För arkivmyndigheterna vore enhetlighet på detta område önskvärd.
Likaledes vore det en åtgärd att sträva efter, att arkivaliebanden redan
bos myndigheterna försåges med en överrubrik angivande myndighetens
namn. Därigenom skulle undvikas, alt i arkiven uppstode en mängd likartade

72 —

serier, svåra att särskilja. Även rubriceringsfrågan synes hava sin plats i de
bindningsföreskrifter, som kunna komma att utfärdas.

Riksarkivet bär i sitt yttrande särskilt tagit hänsyn till arkivaliebindning.
Synpunkter av samma art som de, som anförts, torde kunna anläggas på
bindning av tryck.

Riksarkivet har sig bekant att 1940 års arkivsakkunniga yttrat sig i en
fråga av liknande art i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t av den 22 november
1943.

Med stöd av det ovan sagda får riksarkivet i underdånighet hemställa,

att en särskild utredning föranstaltas angående arkivaliebindningen i de
statliga verken;

att vid denna särskilt beaktas

prisfrågan, sedd i samband med arkivaliernas behov av hållbar inbindning
allt efter användningsfrekvensen och önskvärdheten av bandens bevarande
för all framtid,

bindningsmaterialets hållbarhet,

bindningsmetodernas lämplighet och styrka,

utnyttjandet av samlingspärmar (hålslagspärmar) till dessas fulla kapacitet,

bandens ryggrubricering,

normalisering av blankettväsendet;

samt att vid utredningen och vid utfärdandet av de föreskrifter de vid
denna vunna resultaten kunna leda till hänsyn tages till förhållandena under
normala tider.

På grund av att de berörda frågorna icke enbart äro av ekonomisk art
utan jämväl äga stor arkivalisk betydelse, hemställer riksarkivet, att den
ifrågasatta utredningen anförtros åt riksräkenskapsverket och riksarkivet
gemensamt samt att dessa ämbetsverk bemyndigas att hos statens provningsanstalt
anlita den expertis, som kan befinnas erforderlig.

I ärendets handläggning ha deltagit riksarkivarie Boéthius samt arkivråden
Wendt och Hedar, den senare föredragande.

Stockholm den 2 januari 1945.

Underdånigst
B. BOETHIUS.

SAM. HEDAR.

G. Scheffer.

Sammandrag av länsstyrelsernas yttranden

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 78, § 17. I

I anledning av revisorernas uttalanden angående länsstyrelsernas kostnader
för bokbindning hava efter remiss yttranden inkommit från samtliga
tjugofyra länsstyrelser. Då dessa yttranden, vilka finnas tillgängliga hos
riksdagens statsutskott, ej ansetts böra i sin helhet här avtryckas, lämnas i
stället i det följande en sammanfattning av vad länsstyrelserna i olika avseenden
anfört.

Det framgår av länsstyrelsernas remissvar, att i vissa fall ovedersägligen
onödigt höga bindningskostnader förekommit, vilka i en del fall bl. a. sammanhängt
med en önskan att fortsatt bindning av vissa sviter av handlingar
kunde ske i bandtyper, som av ålder använts. I andra fall har anförts, att
uppmärksamheten städse varit fäst på att så mycket som möjligt nedbringa
bindningskostnaderna genom förenkling av bindningsmaterial och bindningsmetoder.
Härvid bär emellertid framhållits, att man vid förenkling av inbindningen
icke borde eftersätta de krav på hållbarhet, som betingades särskilt
av de bundna handlingarnas användning i större eller mindre omfattning.
I en del fall ha inbindningsarbetena utlämnats efter infordrande av anbud,
medan i några fall genom jämförelse mellan olika bokbindares tariffer
tillsetts, att de utförda bindningsarbetena skett till lägsta möjliga priser.

Till följd av de av revisorerna lämnade exemplen på priser, som betalats
för bindning av olika slag av handlingar, hava vissa länsstyrelser lämnat
specificerade uppgifter på sättet och kostnaden för sina inbindningsarbeten.
Vad särskilt angår den av revisorerna påpekade inbindningen av en huvudbok
för en kostnad av 30 kronor 50 öre, har som förklaring till det höga priset
anförts, dels att mycket kort leveranstid gällt vid detta arbete, dels ock
det ökade arbete, som föranletts av att de i huvudboken ingående handlingarna
varit av mycket olika format och därför måst spridas för att bandet icke
skulle bliva alltför ojämnt.

Det övervägande antalet länsstyrelser har uttalat önskvärdheten av att närmare
anvisningar utfärdats av central myndighet i avseende å bindningsmaterial
och bindningssätt för länsstyrelsernas olika handlingar i syfte att
ernå enhetlighet och största möjliga kostnadsbesparing åt statsverket på detta
område.

Landssekreteraren Olof
Åkessons

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 78, § 17.

Till Konungen.

Genom remiss den 27 december 1944 har undertecknad i egenskap av tillkallad
sakkunnig för utredning rörande åtgärder för rationalisering av länsstyrelsernas
arbetssätt m. m. anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer uttalat angående länsstyrelsernas utgifter för bokbindning.

Till åtlydnad härav får jag anföra följande.

Vid de besök jag för fullgörande av ifrågavarande utredningsuppdrag avlagt
hos länsstyrelserna har uppmärksamhet ägnats även åt denna detalj.
Därvid har iakttagits, att inbindningen av länsstyrelsernas böcker och handlingar
för närvarande verkställes efter synnerligen oenhetliga normer och i
viss utsträckning mindre rationellt. Härigenom har statsverket otvivelaktigt
åsamkats vissa merkostnader. Då även å förevarande område alla möjligheter
till kostnadsbegränsningar böra tillvaratagas, får jag förorda, att, i enlighet
med statsrevisorernas förslag, åt riksräkenskapsverket uppdrages att,
med anlitande av möjligen erforderlig speciell expertis, i ämnet verkställa
närmare utredning och att därefter till länsstyrelsernas och eventuellt andra

— 74 —

statsmyndigheters ledning utfärda anvisningar angående val av bindningsmaterialier
och bindningsmetoder. För att dessa anvisningar skola kunna
väl tjäna sitt syfte lära de böra givas tämligen stor utförlighet. Samtidigt torde
dock lämpligen böra tillses, att vederbörande myndigheter icke betagas all
egen beslutanderätt i hithörande frågor.

Stockholm den 20 januari 1945.

Underdånigst
OLOF ÅKESSON.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 81, § 18.

Till Konungen.

Genom remiss den 27 december 1944 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1944 församlade revisorer
under § 18 i sin berättelse anfört i fråga om länsstyrelsernas expensutgifter.
Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra följande.

Riksräkenskapsverket har under senare år i den mån så varit möjligt
ägnat särskild uppmärksamhet åt spörsmålet att genom lämpliga åtgärder
begränsa länsstyrelsernas expensutgifter. Detta har synts ämbetsverket så
mycket mera angeläget som nytillkomna arbetsuppgifter och den allmänna
prisstegringen i hög grad medfört ökade krav på anslagsmedel jämväl för
länsstyrelsernas expensutgifter. Ämbetsverket bedriver sin verksamhet på
detta område såväl i samband med granskningen av länsräkenskaperna som
vid inventerings- och inspektionsförrättningama hos länsstyrelserna. Granskningen
av länsräkenskaperna har givit riksräkenskapsverket anledning att i
cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 29 juni 1943 lämna anvisningar och
meddela upplysningar rörande inköp av sigill- och paketlack. Vidare har
riksräkenskapsverket i cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 2 augusti 1944
lämnat vissa anvisningar angående användningen av skrivpapper och blanketter
m. m. inom länsstyrelserna och landsfiskalskontoren i syfte att åstadkomma
besparingar i kostnaderna för dylik materiel. Enligt vad framgår av
till riksräkenskapsverket inkomna svar å sistnämnda skrivelse hava länsstyrelserna
i allmänhet ställt sig de lämnade anvisningarna till efterrättelse.
Vid inventeringsförrättningarna undersökes bland annat, huruvida länsstyrelserna
verkställa upphandlingar i överensstämmelse med gällande föreskrifter
samt huruvida de begagna sig av befintliga möjligheter till central upphandling
eller huruvida de på annat sätt var inom sitt län ordnat inköpen
så att för statsverket förmånliga priser i förhållande till inköpt varas beskaffenhet
kunnat ernås. Därvid har. särskilt undersökts, huruvida central
inköp skälla kunnat anordnas även för landsfiskalernas räkning samt om
handläggningen av inköpsärendena koncentrerats till en befattningshavare
eller en avdelning hos länsstyrelsen. Vidare må framhållas, att riksräkenskapsverket
i yttrande den 20 december 1944 till statens sakrevision i huvudsak
förordat ett av sakrevisionen framlagt förslag rörande utökning av generalpoststyrelsens
upphandling till att omfatta huvuddelen av för vissa statsmyndigheter,
däribland länsstyrelserna, erforderliga kontorsartiklar.

75 —

Vad särskilt angår utgifterna för bränsle har vid granskningen inom riksräkenskapsverket
av länsräkenskaperna uppmärksammats det även av riksdagens
revisorer påpekade förhållandet att länsstyrelser med lokaler i äldre
byggnader ofta redovisa högre bränslekostnader än länsstyrelser, som disponera
modernare lokaler. Närmast till hands ligger att söka orsaken härtill i
de omoderna byggnadernas dåliga värmeisolering, otäta fönsteranordningar
och föråldrade uppvärmningssystern. Förbättringar av äldre byggnader i
nämnda avseenden skulle givetvis medföra vissa engångsutgifter. Det synes
emellertid riksräkenskapsverket, att en bättre värmeeffekt av tillgängligt
bränsle skulle i nuvarande bränsleläge vara av stor betydelse för det allmänna
även om man därvid finge räkna med vissa utgifter för fastigheterna. Vidare
har riksräkenskapsverket uppmärksammat, att i några fall höga transportkostnader
för ved uppkommit därigenom att ved levererats till länsstyrelse
från leverantörer i orter inom avlägsna län, vilket förhållande sammanhänger
med den nuvarande ordningen för bränsleförsörjningen.

Vad beträffar inköp av skrivpapper, skriv- och räknemaskiner samt möbler,
utövar riksräkenskapsverket fortlöpande kontroll över att de för upphandling
av dylik materiel utfärdade bestämmelserna iakttagas.

Beträffande åtgärder för nedbringande av kostnader för bokbindning får
riksräkenskapsverket hänvisa till sitt denna dag avgivna underdåniga utlåtande
i fråga örn vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfört rörande
länsstyrelsernas kostnader för bokbindning.

Ett värdefullt hjälpmedel för jämförande granskning av länsstyrelsernas
expensutgifter äro årliga specificerade översiktstabeller över nämnda utgifter.
Enär tabellerna måste uppgöras på grundval av den kostnadsfördelning, som
verkställts i länsräkenskaperna, är det av vikt att sistnämnda fördelning blir
enhetlig och riktig. Emellertid har det vid granskningen av länsräkenskaperna
visat sig, att länsstyrelserna icke alltid tillämpa enhetliga metoder vid fördelning
av expensutgiftema å de olika anslagsposterna. Sålunda synas skilda
uppfattningar råda angående vilken anslagspost, som bör anlitas för gäldande
av kostnaderna för uppvärmning av landshövdingarnas tjänstebostäder.
En del länsstyrelser gälda dylika kostnader från anslagsposten till bränsle,
lyse och vatten, medan andra länsstyrelser anlita anslagsposten lill expenser
för annat än eget behov. Enligt riksräkenskapsverkets mening böra nämnda
kostnader bestridas från anslagsposten till bränsle, lyse och vatten.

Vad angår länsstyrelsernas kostnader för vattenförbrukning hava såsom
framgår av statsrevisorernas redogörelse flertalet länsstyrelser icke redovisat
nämnda utgifter å anslagsposten till bränsle, lyse och vatten utan avfört dem
å förskoltstitel och sedermera erhållit täckning av byggnadsstyrelsen för de
förskot terade beloppen, vilka slutligt avförts från den å statens fastighetsfond
uppförda anslagsposten till reparations- och underhållskostnader m. m.
Enligt riksräkenskapsverekts uppfattning böra länsstyrelsernas kostnader för
vattenförbrukning gäldas från statens fastighetsfond. Örn så sker, kommer
förenämnda, under länsstyrelsernas expensanslag uppförda anslagspost att
avse allenast kostnader för bränsle och lyse.

Såsom riksdagens revisorer framhållit hava jämväl utgifterna för blanketter
åt landsfiskaler och häradsskrivare av länsstyrelserna redovisats efter
oenhetliga principer. Sålunda hava vissa länsstyrelser avfört dessa utgifter å
länsstyrelsernas expensanslag under anslagsposten lill expenser för annat än
eget behov, medan andra länsstyrelser redovisat utgifterna å de för nämnda
befattningshavare uppförda särskilda omkostnadsanslagen. Revisorerna hava
även påpekat, att dylika kostnader enligt kungörelsen den 10 maj 1935 (nr
231) om ändring i vissa delar av kungörelsen den 27 november 1919 (nr 754)
med föreskrifter angående vissa för länsstyrelserna och fögderiförvaltningen

— 76

erforderliga blanketter skola gäldas från länsstyrelsernas expensanslag. Denna
föreskrift torde hava tillkommit av den anledningen, att länsstyrelserna enligt
§ 4 i sistberörda kungörelse skola gälda kostnaderna jämväl för blanketter
åt fögderitjänstemännen. Riksräkenskapsverket får erinra, att enligt
grunderna för den nuvarande uppställningen av riksstatens utgiftssida samtliga
till en myndighet hänförliga utgifter böra redovisas å anslag till samma
myndighet. Då länsstyrelserna disponera omkostnadsanslagen för fögderitjänstemännen
och då någon svårighet icke föreligger att fördela kostnaderna
för blanketter på de olika anslagen, kan ifrågasättas, att ovanberörda kungörelse
ändras så, att kostnaderna för i kungörelsen omförmälda blanketter
för landsfiskalernas och häradsskrivamas räkning skola gäldas från respektive
riksstatsanslag till omkostnader för nämnda tjänstemän.

Riksräkenskapsverket har för avsikt att genom utfärdande av anvisningar
till länsstyrelserna angående fördelningen på anslagsposter av expensutgifterna
åstadkomma en i möjligaste mån korrekt och enhetlig redovisning av dessa
utgifter. Vidare har ämbetsverket för avsikt att i sin årsbok —- med början
från och med budgetåret 1944/45 — regelmässigt införa redogörelser för
ifrågavarande utgifter med specifikationer över utgifter för olika slag av
expenser, vilka specifikationer givetvis komma att bliva av stort värde vid
såväl kontrollen av medelsanvändningen som bedömandet av anslagsbehovet.

Riksräkenskapsverket vill slutligen framhålla, att ämbetsverket, som numera
utökat inventeringsverksamheten hos länsstyrelserna, härvid ägnat särskild
uppmärksamhet å bland annat expensmedlens handhavande. Sålunda
hava inventeringsförrättarna lämnats uppdrag att vid inventeringarna jämväl
påpeka de möjligheter till utgiftsbesparingar, som finnas på hithörande område.
Den personliga kontakt och det samarbete, som härvid uppnås med
länsstyrelsernas tjänstemän, synes enligt riksräkenskapsverkets mening kunna
väsentligt bidraga till ett gott resultat.

Riksräkenskapsverket, som ämnar fullfölja och ytterligare intensifiera sin
kontrollverksamhet efter nu angivna riktlinjer, finner för sin del icke erforderligt,
att något särskilt uppdrag att övervaka länsstyrelsernas handhavande
av expensmedlen nu meddelas ämbetsverket.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Arvidsson och Andersson deltagit.

Stockholm den 19 januari 1945.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

O. BACKLUND.

Sammandrag av länsstyrelsernas yttranden

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 81, § 18.

Till följd av vad revisorerna anfört angående länsstyrelsernas expensutgifter
hava efter remiss yttranden inkommit från samtliga tjugufyra länsstyrelser.
Då dessa yttranden, vilka finnas tillgängliga hos riksdagens statsutskott,
ej ansetts böra i sin helhet här avtryckas, lämnas i stället nedanstående
sammandrag av vad länsstyrelserna anfört i fråga örn de olika utgiftsgrup -

— 77

perna. I de fall, där revisorerna riktat anmärkning mot viss angiven länsstyrelse,
har länsstyrelsens förklaring i dessa frågor återgivits oavkortad.

Till en början hava länsstyrelserna i allmänhet understrukit och närmare
utvecklat vad revisorerna anfört såsom förklaring till den starka ökningen
under krisåren av expensutgiftema. Länsstyrelserna finna i likhet med revisorerna
en av orsakerna vara att söka i de väsentligt utökade arbetsuppgifter,
som undan för undan pålagts länsstyrelserna. Vidare har även starkt
framhållits den under krisen inträdda fördyringen av material m. m. Den
.statsverket åsamkade betydande kostnadsökningen konstateras av länsstyrelserna
sålunda till allra största delen bero på förhållanden, varöver länsstyrelserna
icke kunnat råda.

Vad härefter angår de olika utgiftsposterna hava länsstyrelserna i huvudsak
anfört följande.

Beträffande anslagsposten bränsle, lyse och vatten hava revisorerna påtalat
de mycket höga bränslekostnaderna hos länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands
län och särskilt kostnaderna för uppvärmning av länschefernas
tjänstebostäder. Till förklaring härav har länsstyrelsen i Örebro län anfört
följande:

»För uppvärmningen av Örebro slott krävas på grund av byggnadens storlek
och beskalfenhet förhållandevis stora bränsiekvantiteter. Rumshöjden
överstiger merendels normal sådan, i större antalet rum uppgår den till 4 å 5
xneter, flera av lokalerna hava härjämte mycket stor yta och värmesystemets
ledningar äro långa. Byggnaden som sådan är svåruppvärmd och särskilt
gäller detta dess norra del, vilken inrymmer landshövdingens bostad i
två våningar och tjänsterum i likaledes två våningar. I denna del av slottet
belägna^ rum hava därför måst förses med särskilt stora värmeelement. Eldning
måste vanligen pågå långt fram på försommaren och påbörjas tidigt på
hösten. En avsevärd fördyring av de sålunda redan under normala förhållanden
höga bränslekostnaderna har skett i och med övergången till vedeldning.

Särskilt framträder sistnämnda förhållande för bränsleåret 1943—1944,
för vilken tid bränslekostnaderna belasta innevarande budgetårs anslag. Den
länsstyrelsens expensanslag här påförda delen av de totala uppvärmningskostnaderna
för slottet belöper sig nämligen till 22 571 kronor 21 öre mot
16 526 kronor 59 öre för bränsleåret 1942—1943 eller budgetåret 1943—1944.
Genom beslut av bränslekommissionen nödgades länsstyrelsen frånträda redan
ingånget avtal örn inköp av erforderlig vedkvantitet från Örebro revir
och i stället inköpa densamma från Norrland, vilket förorsakade en merutgift
om 5 kr. 62 öre per m3 eller totalt cirka 5 000 kronor. Då enligt uppgift
endast större statliga avnämare anvisades att inköpa ved å så avlägset belägna
orter att avsevärda transportkostnader bleve följden utan att ersättning
därför i särskild ordning bereddes, har länsstyrelsen ansett riktigt att
denna merkostnad helt belastade länsstyrelsens expensanslag. —■ Under bränsleåret
1943—1944 har vidare värmeledningssystemet utvidgats till att omfatta
nyinredda lokaler för fjorton tjänsterum i två våningar, för arkiv i likaledes
två våningar samt för två skyddsrum, vilka förhållanden givetvis också
avsevärt bidragit till kostnadsökningen.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har i nämnda fråga för sitt vidkommande
lämnat följande förklaring:

»Av den av revisorerna lämnade redogörelsen framgår, att länsstyrelsen
ifrågavarande budgetår redovisar en anmärkningsvärt hög kostnad för bränsle,
lyse och valten. Enligt bifogad översikt1 lia utgifterna härför uppgålt lill
38 822 kronor. Länsstyrelsen vill med anledning av delta uttalande fram 1

Ej här avtryckt,

— 78 _

hålla, att undei: ifrågavarande budgetår inköpts vedbränsle för praktiskt taget
två budgetår. Utgifterna för ved, som varit avsedd att förbrukas under
budgetåret 1943/44, lia bortsett från frakter och arbetslöner för körning
m. m. uppgått till 10 215 kronor. I februari månad 1944 anvisades emellertid
länsstyrelsen på föranstaltande av statens bränslekommission att inköpa
1 150 m3 långved, som varit upplagd i västra Ångermanland, till ett pris
varierande mellan kronor 7: 22 per m3 för blandad långved och kronor 9: 35
per m° för prima björkved. Kostnaderna för sistnämnda vedparti lia uppgått
till 13 083 kronor, vartill komma frakter och arbetslöner å tillhopa 5 800
kronor. Efter kapningen beräknas vedpartiet lia utgjort allenast 850 å 900
m3 pannved. Kostnaderna för långvedens uppsägning, som efter överenskommelse
med Härnösands arbetslöshetskommitté verkställts av arbetslös personal,
torde hava blivit större än normalt. I detta sammanhang får länsstyrelsen
framhålla, att utgifterna under första hälften av nu löpande budgetår
för inköp av koks inklusive transport och uppstapling av ved i pannrummet
uppgå till 2 169 kronor. Hela belastningen av ifrågavarande anslagspost för
förra delen av budgetåret utgör 4 838 kronor. Såvitt länsstyrelsen nu kan
bedöma, lärer inneliggande lager av ved vara fullt tillräckligt för detta bränsleår.

Den sammanställning revisorerna låtit göra angående länsstyrelsens kostnader
för förbrukat bränsle under budgetåret 1943/44 utvisar, att länsstyrelsens
utgifter för uppvärmning av landstatshuset och landshövdingbostaden
uppgått till 19 563 kronor, varav på landshövdingens tjänstebostad belöper
5 316 kronor. Det bör uppmärksammas, att i det härvid angivna beloppet
ingå jämväl kostnader för uppvärmning av lantmäterikontorets lokaler,
som äro inrymda i en fristående flygelbyggnad till landsstatshuset. Det kan
även ifrågasättas örn icke viss del av uppvärmningskostnaden bort påföras
länsarkitektsorganisationen och intill den 1 december 1943 vägorganisationen,
som disponerat lokaler i en flygelbyggnad av samma storlek som lantmäterikontorets.
Vidare kan framhållas, att eldningspannorna äro belägna
i landsstatshuset, varifrån culvertledningar dragits till flygelbyggnaderna.
Bränslekostnadernas storlek påverkas därjämte i icke ringa mån därav, att
ytterväggarnas yta genom denna anordning av byggnaderna är särskilt stor.
Det bör även beaktas, att det jämförelsevis kalla och fuktiga klimatet i
Härnösand nödvändiggör intensivare och långvarigare eldning än som torde
vara fallet i sydligare belägna läns förvaltningslokaler.

I anslutning till det ovan sagda må vidare här framhållas, att den jämförelsevis
höga kostnaden för residensets uppvärmning torde bero på fastighetens
höga ålder, omkring 150 år. Konsterna i byggnaden äro mycket otäta
och det har genom länsarkitekten i länet vid upprepade tillfällen till byggnadsstyrelsen
uttalats önskvärdheten av att utbyte av fönsterbågar snarast
bör ske.»

Vad härefter angår kostnaderna för vattenförbrukning hava revisorerna
anmärkt på den bristande överensstämmelsen i sättet för dessa kostnaders
redovisning. 1 denna fråga hava en del länsstyrelser framhållit såsom önskvärt,
att åt riksräkenskapsvcrket lämnades i uppdrag att utfärda närmare
föreskrifter örn berörda redovisning.

Revisorerna hava erinrat, att Kungl. Majit i särskilt cirkulär anbefallt statliga
myndigheter och institutioner att — då vissa förutsättningar vore för
handen — vid uppgörande av avtal örn städningsarbete i huvudsak tillämpa
vid cirkuläret fogat förslag till kollektivavtal samt angivit vilka länsstyrelser,
som träffat dylika avtal. Av de länsstyrelser, som icke träffat dylikt avtal,
ha ett par lämnat den förklaringen, att man vid övervägande av kollektivavtal
genom beräkningar som därvid gjorts funnit, att i varje fall någon

79 —

besparing icke skulle uppkomma för statsverket genom kollektivt avtal. En
annan länsstyrelse vill hålla för troligt, att städningskostnaderna skulle kunna
nedbringas, om detta arbete utbjödes på entreprenad i stället för att utföras
efter kollektivavtal.

För nedbringande av kostnaderna för skrivmaterialier och papper m. m.
hava länsstyrelserna bl. a. beträffande anskaffning av annan kontorsmaterial
än sådan, som skall upphandlas av eller genom generalpoststyrelsen,
hänvisats till statens industrikommission, vilken erhållit i uppdrag att tillhandagå
jämväl andra statsmyndigheter än krisorganen med upplysningar i
fråga om dylik upphandling ävensom att, i den utsträckning kommissionen
efter framställning av vederbörande myndigheter finner lämpligt, upphandla
för dessa myndigheter erforderliga materialier av omnämnt slag. Revisorerna
hava påpekat, att länsstyrelserna icke begagnat sig av denna möjlighet lill
upphandling genom industrikommissionen. Samma är, enligt vad revisorerna
påpekat, förhållandet — med undantag för ett par fall — beträffande inköp
av möbler, tillhörande statens kontorsmöbelserie. Ett par länsstyrelser
hava med anledning av dessa anmärkningar framhållit, i ena fallet att uppköp
skett först sedan priserna, efter avdrag av avtalade rabatter, konstaterats
vara normala, varvid viss jämförelse skett med priser som gällt vid inköp
genom industrikommissionens centralupphandling. I det andra fallet
bär upplysts, att avtal om uppköp av ifrågavarande förnödenheter träffats
med leverantör på orten till industrikommissionens priser. Två länsstyrelser
hava ifrågasatt, örn något gynnsamt resultat kan nås genom centralupphandlingsförfarandet.
Härvid har bi. a. framhållits, att möjlighet torde finnas att
på orten till fördelaktiga priser, som dessutom enligt vad erfarenheten visat
i vissa fall kunde vara lägre än centralupphandlingspriserna, anskaffa vad
som för tillfället vöre nödvändigt utan att fordran på kvalitet eftersattes.
Genom köp på orten vunnes dessutom fördelen av leverans med minsta möjliga
tidsutdräkt. Slutligen vöre, särskilt vad anginge inköp av möbler, tvivelaktigt
om någon förbättring härutinnan kunde vinnas genom hänvändelse
till en annan myndighet, vilken endast efter underrättelser från den rekvirerande
myndigheten kunde erhålla nödig kännedom örn behovet, utrymmenas
storlek o. s. v. Faran av långt driven centralupphandling med åtföljande risk
för kvalitetskravens eftersättande har av samma länsstyrelse framhållits på
tal örn den av revisorerna påpekade bristen på standardisering beträffande
de flesta av ifrågavarande varusorter. A andra sidan hava några länsstyrelser
uttalat sig till förmån för en utvidgning av centralupphandlingsförfarandet
och därvid framhållit, att även om därigenom icke i alla fall så stor
prisvinst kunde erhållas, centralupphandling dock skulle medföra besparing
i den icke oväsentliga arbetstid, som nu åtginge för infordrande av prisuppgifter,
underhandlingar med leverantörer, räkningsgranskning etc.

I sammanhang med senast nämnda frågor har en länsstyrelse såsom exempel
på vidtagna åtgärder för nedbringande av skrivmateriels- och papperskostnaderna
framhållit, att stämpel anbringas direkt å handling som skall
remitteras för yttrande, samt att numera i största möjliga utsträckning användes
anordningsblanketts baksida, varå t. ex. skrives behövliga förteckningar
ävensom uträkningar vid restitution av utskylder, för vilket ändamål
tidigare särskilt papper användes.

Beträffande de i revisorernas berättelse under rubriken »expenser för annat
än eget behov» uppförda utgifterna hava revisorerna påpekat, hurusom
dessa utgifter varierat högst avsevärt mellan de olika länsstyrelserna, samt
all efter undersökning utrönts, att skiljaktigheterna orsakats av all länsstyrelserna
efter skilda linjer bedömt frågan, vilka slag siv kostnader som äro
att hänföra lill expenser för annat jin egel behov. För att åstadkomma bättre

— 80 —

förhållanden i detta avseende hava flera länsstyrelser framhävt önskvärdheten
av att föreskrifter utfärdades med erforderliga anvisningar på vilka
slag av utgifter som vore att hänföra till expenser för eget behov och expenser
för annat än eget behov.

Ehuru revisorerna icke framfört någon särskild erinran i fråga örn utgifterna
för telefon, telegram och annonsering, hava några länsstyrelser ändock
begagnat tillfället att beröra några spörsmål rörande telefon- och annonskostnaderna.
De förstnämnda kostnaderna hava därvid i flera fall uppgivits
sammanhänga med anläggningar av telefonväxel för större eller mindre kostnader.
Vidare hava telefonsamtal av en länsstyrelse framhållits såsom ett
bättre och mycket tids- och arbetsbesparande kommunikationsmedel i jämförelse
med mer eller mindre omfattande skriftväxling. Beträffande annonsering
hava några länsstyrelser påtalat svårigheten att erhålla tillfredsställande
rabatt eller överhuvud taget någon rabatt på sina annonskostnader och
betonat önskvärdheten av att åtgärder genom någon central myndighets försorg
snarast vidtoges för träffande av avtal med representanter för annonsorganen,
varigenom samtliga statliga myndigheter tillförsäkrades skiilig annonseringsrabatt.

Beträffande spörsmålet örn det av revisorerna ifrågasatta uppdraget åt någon
central myndighet, förslagsvis riksräkenskapsverket, att övervaka efterlevnaden
hos länsstyrelserna av givna föreskrifter och anvisningar rörande
expensmedlens handhavande råda bland länsstyrelserna delade meningar. Ett
par länsstyrelser hava bestämt förklarat sig vara emot att en särskild kontroll
över länsstyrelsernas disposition av expensmedlen anordnades. Härvid har i
ett yttrande förmenats, att revisionsanmärkningarna mot länsstyrelserna i
fråga om expensmedlen huvudsakligen avsett av revisorerna konstaterad
ojämnhet olika länsstyrelser emellan i avseende å expensmedlens handhavande
samt underlåtenhet att anlita statens industrikommission för inköp
av inventarier i av revisorerna önskad utsträckning, varvid länsstyrelsen ansett,
att dessa anmärkningar överhuvud icke utgjort tillräcklig anledning för
revisorerna att uttala sig på sätt som skett. Då såväl den mindre tillfredsställande
utgiftsredovisningen, som hade sin grund i att bestämmelser saknades
om huru ifrågavarande utgifter skulle bokföras, som den icke tillräckligt
stora anslutningen lill industrikommissionens centralupphandling syntes
kunna avhjälpas och förbättras genom särskilda föreskrifter, kunde ifrågavarande
länsstyrelse icke heller finna skäl föreligga att, såsom revisorerna
ifrågasatt, ordna med särskild övervakning av länsstyrelserna. I andra yttranden
har uttalats, att i princip intet funnes att säga emot en särskild
kontroll, varvid dock i ett fall framhävts nödvändigheten av att länsstyrelserna
förbehölles -handlingsfrihet att disponera anvisade belopp i enlighet
med de inköpsbehov, som länsstyrelserna kunde anse föreligga, samtidigt
som de förmenat, att effekten av en sådan kontroll i form av eftergranskning
med eventuellt åtföljande revisionsanmärkning allenast skulle bliva
den, att vederbörande länsstyrelse kunde nödgas att vid framtida inköp hålla
sig till varor med lägsta pris utan hänsyn till kvalitet. I ett annat av sistnämnda
yttranden betvivlas —- med hänsyn till att då den övervakande myndigheten
vore obekant med de lokala förhållandena, granskningen endast
kunde bliva av formell natur — att kontrollen skulle kunna få någon större
effekt ur besparingssynpunkt men väl kunna bli till irritation och förorsaka
merarbete med upplysningar och förklaringar över framförda anmärkningar.
I det allra största antalet fall hava länsstyrelserna dock tillstyrkt förslaget örn
särskild kontroll eller lämnat detsamma utan erinran. I några fall har dock
ansetts, att riksräkenskapsverket genom 2 § i dess instruktion redan äger
befogenhet utöva dylik kontroll.

— 81 —

Landssekreteraren Olof
Åkessons

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 81, § 18.

Till Konungen.

Till åtlydnad härav får jag anföra följande.

I inledningen till förevarande avsnitt av sin berättelse konstatera revisorerna,
att länsstyrelsernas expensutgifter under budgetåret 1943/44 med ej mindre
än omkring 850 000 kronor överskridit det för ändamålet anvisade anslaget
å 1 500 000 kronor. Enbart detta — givetvis i och för sig beklagliga — förhållande
kan emellertid naturligen icke tagas till intäkt för någon förebråelse
mot länsstyrelserna för bristande sparsamhetsvilja, och så har ej heller
skett i statsrevisorernas berättelse. Den enkla sanningen torde i själva verket
vara, att medelsbehovet på sin tid — hösten 1942 — beräknades mycket
för lågt. Det må i detta sammanhang särskilt framhållas, att därvid icke kalkylerades
med några utgifter för utbyggnad av landskontorens taxeringsavdelningar.
Endast i engångskostnader för dessa avdelningars uppordnande
torde emellertid under budgetåret 1943/44 ha åtgått åtminstone ett par hundra
tusen kronor. De olika överskridandena ha vidare självfallet skett med
vederbörligt medgivande, och dylikt medgivande har lämnats först efter
närmare prövning i varje särskilt fall.

Gentemot statsrevisorernas påpekande, att länsstyrelsernas expensutgifter
under senare år oavbrutet och avsevärt stegrats torde vara anledning att
framhålla ej blott den — delvis av krisförhållandena förorsakade — undan
för undan skedda starka expansionen av länsstyrelsernas verksamhet utan
även den sedan 1936 inträffade betydande prisstegringen å särskilt vissa av
hithörande materialier. Till en del torde för övrigt de ökade utgifterna hänföra
sig till åtgärder, som -— bland annat på min tillskyndan — olika länsstyrelser
under ifrågavarande budgetår vidtagit för vinnande av önskvärd
rationalisering av arbetet genom anskaffande av modem kontorsmässig utrustning
i tillräcklig omfattning. Det gäller här främst utökning av en flerstädes
uppenbart otillräcklig uppsättning skriv- och räknemaskiner. Härav
föranledd tillfällig utgiftsökning måste emellertid enligt all erfarenhet i längden
möjliggöra besparingar å lönekontot till sammanlagt väsentligt högre
belopp, såsom en följd av personalens ökade effektivitet.

Om man antager, att den avsevärda ökningen av expensanslagets belastning
under budgetåret 1943/44, omkring 375 000 kronor, huvudsakligen föranletts
av nyanskaffning av möbler, maskiner m. m. för de upporganiserade
taxeringsavdelningama, återstår ett kostnadsbelopp, avseende mera löpande
utgifter, av drygt 2 000 000 kronor. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida
detta belopp verkligen är att anse såsom anmärkningsvärt högt. Det rör sig
dock här örn 24 — eller örn man så vill 48 -—- olika, erkänt mycket arbetstyngda
ämbetsverk med uppgifter berörande flertalet grenar av statsförvaltningen.

Med det nu anförda har jag emellertid ingalunda velat utsäga, alt allt skulle
vara fullt tillfredsställande ordnat å förevarande område och att intet nämnvärt
skulle vara att vinna med en besparingsaktion. Tvärtom kunna säker (>—457206.

Rev. berättelse ang. statsverket dr 1944. 11.

— 82 —

ligen på en eller annan punkt vissa utgiftsbegränsningar ernås. Så vitt jag
under mitt utredningsarbete hittills kunnat finna, äro dock dessa besparingsmöjligheter
på det hela taget knappast av den storleksordning man a priori
måhända skulle vara benägen att antaga. Flertalet av förefintliga ojämnheter
i anslagsbelastningen de skilda länen emellan torde i realiteten ha sin naturliga
och skäligen nöjaktiga förklaring i rådande lokala förhållanden. Härlin
kommer, att man vid ett rationaliseringsarbele på detta område torde
hava att framgå med viss varsamhet och städse tillse, alt länsstyrelserna icke
av ensidiga sparsamhelsskäl så beskäras i sin rörelsefrihet, alt initiativkraften
och överhuvud förmågan att lösa. de krävande och betydelsefulla förvaltningsuppgifter,
som åvila dessa myndigheter, blir nedsatt. — Vad särskilt
angår den mig anförtrodda utredningen beträffande länsstyrelsernas arbetssätt
m. m. avser väl denna även hithörande spörsmål men bär dock främst
frågorna örn effektivitetens höjande och avlöningskostnadernas reglering för
ögonen och kan, i allt fall så vitt för närvarande är möjligt att bedöma, näppeligen
förvänlas resultera i förslag, ägnade att något mera väsentligt nedbringa
expensutgifterna.

Vad beträffar de särskilda slagen av expenser får jag anföra följande.

Vidkommande först länsstyrelsernas bränslekostnader är det, på sätt revisorerna
även antyda, förvisso uteslutet att med ledning av de härom i den
företedda tablån lämnade uppgifterna göra några direkta jämförelser mellan
de olika länsstyrelserna, då här alltför många okända faktorer spela in. Sannolikt
kunna dock på en del håll besparingar å bränslekontot vinnas genom
anskaffande av modernare uppvärmningsanordningar, verkställande av tätning
av fönster och vidtagande av andra isoleringsåtgärder och dylikt.

Beträffande kostnaderna för belysning får jag hänvisa till den därom anbefallda
särskilda utredningen. Därutöver må här endast i förbigående framhållas
vikten ur rationaliseringssynpunkt därav, att samtliga arbetsplatser
städse äro försedda med fullt tillfredsställande anordningar för artificiell
belysning. Härutinnan brister det otvivelaktigt ännu en del på vissa länsstyrelser.

I fråga örn kostnaderna för vattenförbrukning inskränker jag mig till att
föreslå, att riksräkenskapsverket i ämnet meddelar de direktiv, som uppenbarligen
äro erforderliga för erhållande av enhetlig bokföring i detta avseende.

Vad statsrevisorerna anfört om utgifterna för renhållning och städning
föranleder icke något särskilt uttalande.

I syfte att i görligaste mån nedbringa kostnaderna för skrivmaterialier och
papper m. m. torde länsstyrelserna böra göras upomärksamma på de möjligheter,
som erbjuda sig genom Eders Kungl. Maj:ts av revisorerna omnämnda
brev den 27 november 1942 (nr 910) lill statens industrikommission. Det
måste nämligen anses vara av påtagligt värde för länsstyrelserna att kunna
erhålla anvisningar och biträde av en central myndighet med speciell sakkunskap
i förevarande hänseende. För att den centrala myndighetens medverkan
skall bliva till verkligt gagn är det emellertid en nödvändig förutsättning,
att myndigheten icke ensidigt inriktar sig på att nedpressa de direkta
kostnaderna utan även tillbörligen beaktar skäliga kvalilelskrav.

Säkerligen stå ock avsevärda fördelar i olika hänseenden att vinna genom
en väsentligt utvidgad centralupphandling av skrivmaterialier och andra koniorsartiklar.
Såsom lämpliga föremål för dylik upphandling torde kunna
nämnas bland annat pennor, mappar, pärmar och omslagspapper, stämpeldynor
m. m. För att nian skall kunna utvinna alla de fördelar, som äro förenade
med en ändamålsenligt ordnad centralupphandling, torde det emellertid
vara erforderligt, att de artiklar, som äro föremål för upphandlingen,
standardiseras till ett begränsat antal typer.

— 83 —

Jag har i det föregående redan angivit min allmänna inställning till frågan
örn länsstyrelsernas förseende med skriv- och räknemaskiner. Här må blott
tilläggas, att länsstyrelsernas behov av dylik utrustning i allmänhet ännu
icke torde vara fullt nöjaktigt tillgodosett.

För underlättande av inköp på fördelaktiga villkor av kontorsmöbler torde
länsstyrelsernas uppmärksamhet lämpligen ånyo böra fästas på möjligheten
av att genom statens industrikommission verkställa upphandling av dylika
möbler. Med hänsyn till det betydande överskott å bland annat kontorsmöbler,
som kan beräknas uppstå vid en framtida avveckling — eller i allt fall
väsentlig nedskärning — av den nuvarande s. k. krisförvaltningen, är det
emellertid uppenbarligen av vikt, att länsstyrelserna på förevarande punkt
tills vidare iakttaga stor återhållsamhet.

Vidkommande kostnaderna för bindning av böcker och handlingar får jag
hänvisa till härom samtidigt avgivet särskilt yttrande.

Vad så beträffar länsstyrelsernas expensutgifter för annat än eget behov
torde det böra ankomma på riksräkenskapsverket att i cirkulärskrivelser till
länsstyrelserna påkalla rättelse respektive meddela nödiga direktiv, allt för
vinnande av tillbörlig enhetlighet i redovisningen av dessa expenskostnader.

Statsrevisorerna synas icke hava i förevarande sammanhang ägnat någon
närmare uppmärksamhet åt en viss grupp av länsstyrelsernas expensutgifter,
nämligen kostnaderna för telegram, telefon och annonsering. Även dessa
slag av utgifter torde emellertid ur nu ifrågavarande synpunkt vara av visst
intresse. Ej minst angeläget lärer vara att i görligaste mån nedbringa länsstyrelsernas
utgifter för annonsering. I sådant hänseende framstår såsom särskilt
önskvärt, att från vederbörligt centralt håll vidtagas åtgärder för träffande
av rabattavtal med tidningsutgivarnas riksorganisation med avseende
å länsstyrelsernas (m. fl. statsmyndigheters) annonsering.

Statsrevisorerna framhålla, att vissa anordningar tidigare vidtagits för begränsning
av länsstyrelsernas expensutgifter. Bland sådana åtgärder må här
framhållas ett på mitt förslag år 1942 infört mera rationellt sätt att redovisa
för användandet av länsstyrelsernas expensmedel, varigenom skapats
möjlighet till en något bättre överblick över medelsdispositionen. Enligt detta
system har, på sätt närslutna bilaga utvisar, vissa ur besparingssynpunkt
särskilt »känsliga» slag av utgifter, såsom kostnaderna för telegram- och
telefon, annonsering, inköp av möbler samt bindning av böcker och handlingar,
blivit så att säga renodlade, vilket möjliggjort ganska givande jämförelser
länsstyrelserna emellan beträffande dessa utgiftsposter. Detta måste
uppenbarligen vara ägnat att i sin mån stimulera länsstyrelserna till sparsamhet
i fråga örn nämnda slag av expenser.

Emot statsrevisorernas förslag att åt något centralt statsorgan, förslagsvis
riksräkenskapsverket, skulle uppdragas att övervaka efterlevnaden av gällande
föreskrifter rörande handhavandet av länsstyrelsernas expensmedel
samt att verka för nedbringande av dessa myndigheters omkostnader är i
och för sig givetvis intet att erinra under förutsättning likväl, att länsstyrelsernas
rörelsefrihet icke därigenom över hövan kringskäres. Det vill dock
synas som örn riksräkenskapsverket jämlikt bestämmelserna i § 2 i verkets
instruktion även utan dylikt särskilt uppdrag äger att utöva den tillsyn och
att meddela de föreskrifter, varom i detta sammanhang närmast torde bliva
fråga.

Stockholm den 20 januari 1945.

Underdånigst
OLOF ÅKESSON.

— 84 —

Bilaga.

Till länsstyrelsen.

I anslutning till Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1942 angående anvisande
av medel till expenser vid länsstyrelserna för budgetåret 1942/43 får jag
härmed översända en blankett, avsedd för uppgifter beträffande utgifter av
ifrågavarande slag. I syfte att erhålla en bättre överblick över expensmedlens
användning och för uppnående av enhetligare uppställning av de olika posterna
härvidlag länsstyrelserna emellan har det inom socialdepartementet
ansetts önskvärt att länsstyrelserna vid avgivande av förslag enligt 9 § landshövdinginstruktionen
till beräknande av länsstyrelsernas utgifter för kommande
budgetår samt vid äskande av tilläggsanslag begagna sig av tabellen
i fråga.

Stockholm, socialdepartementets landsstatsbyrå, den 30 juni 1942.

Enligt uppdrag:

Anders Tottie.

län.

Uppgift

angående länsstyrelsens i ..................................................................................... län utgifter

för expenser för eget behov under .........................................................................................

Bränsle, lyse och valten:

Koks och ved samt eventuella transportkostnader............ ...................

övriga utgifter............................................ ......................................

övriga expenser för eget behov:

Renhållning och städning:

Rengöringsmaterial.......................... ...................

övriga utgifter.............................. ......................................

Skrivmaterialier, papper, blankettryck och dylikt:

Papper, kuvert och läskpapper .............. ...................

Blankettryck................................ ...................

övriga utgifter.............................. ......................................

Telegram, telefon och annonsering:

Telegram och telefon........................ ....................

Annonsering................................ .......................................

Inköp och underhåll av möbler, skriö- och räknemaskiner
m. fl. inventarier:

Inköp av möbler............................ ....................

> av skriv- och räknemaskiner .......... ...................

Underhåll av möbler........................ ...................

• av skriv- och räknemaskiner ...... ...................

övriga utgifter.............................. ........................................

Bokinköp, bindning av böcker och handlingar m. fl.
ändamål:

Bindning av böcker och handlingar.......... ....................

Transportkostnader.......................... ...................

övriga utgifter.............................. ...................................... ....................

85 -

Kustbevakningsinspektörens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 87, § 19.

Till Konungen.

Anmodad avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer under § 19 i sin
berättelse år 1944 anfört beträffande den extra polisbevakningen vid rikets
hamnar får jag, med remisshandlingarnas återställande, i underdånighet anföra
följande.

I ett den 10 januari 1944 till Eders Kungl. Majit avgivet underdånigt utlåtande
rörande vad riksdagens revisorer anfört under 13 § i sin berättelse år
1942, till vilket utlåtande jag tillåter mig hänvisa, framhöll jag lämpligheten
av att i viss utsträckning låta tullbevakningstjänstemän jämsides med tullbevakning
och med bibehållande av deras ställning såsom tulltjänstemän ombesörja
sådan hamnbevakning, som fullgjordes av extra polispersonal. Vidare
framhölls i utlåtandet att jag genom cirkulärskrivelser till länsstyrelserna i
kustlänen den 18 maj och den 22 december 1943 hemställt örn förnyad prövning
av behovet av hamnbevakning under olika tider av året samt huruvida
förutsättningar funnes att i större omfattning än tidigare helt eller delvis anlita
tullpersonal för sådan hamnbevakning. Berörda länsstyrelser hava genom min
försorg dessutom underrättats om att generaltullstyrelsen för lokala överläggningar
härom ställt viss tjänsteman till förfogande.

Med anledning härav kunde jag konstatera, att hamnbevakningspersonalen
minskats i erforderlig omfattning under vintermånaderna samt att tullpersonal
därvid kommit till användning. När den utländska fartygstrafiken på våren
1944 ökades och hamnbevakningens planläggning ånyo aktualiserades framhöll
jag vid underhandsförfrågningar önskvärdheten av att i största möjliga
omfattning använda övertalig tullpersonal.

Genom beslutet om förbud för utländska fartyg att utan särskilt av chefen
för marinen meddelat tillstånd anlöpa svenska hamnar i Östersjön ävensom
det av statens krigsriskförsäkring fattade beslut att icke vidare meddela krigsriskförsäkring
för svenska fartyg vid trafik å bl. a. tyska hamnar hade hamnbevakningen
kommit i ett nytt läge. Jag planlade därför en grundlig översyn
av hamnbevakningen samt upptog samråd med vederbörande i socialdepartementet
ävensom generaltullstyrelsen. Genom cirkulärskrivelse till Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser den 16 december 1944, vilken skrivelse
i avskrift bifogas, hemställde jag örn undersökning, huruvida bärande
skäl förelåge att alltjämt bevaka hela det hamnområde, som hittills varit
föremål för uppsikt, huruvida även med risk att bevakningen icke bleve så
fullständig, som hittills varit fallet, bevakningen kunde uttunnas, huruvida
nu gällande föreskrifter för bevakning och kontroll kunde förenklas o. s. v.
I vilken omfaltning hamnbevakningen indragits eller extra polismännen ersatts
av tullpersonal kan för närvarande i sin helhet icke bedömas, enär besked
därom ännu icke inkommit från samtliga länsstyrelser.

Stockholm i bevakningsinspektörens expedition den 22 januari 1945.

Underdånigst

GEORG THULIN.

— 86 —

Bilaga.

Till Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelse!''.

Sjösamfärdseln med utlandet är vid krig och krigsfara eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden underkastad vissa begränsningar,
vilka under nu pågående krig nödvändiggjort skärpning av bevakningen
av rikets mera betydande hamnar. Bevakningen har i tämligen stor
utsträckning ombesörjts av hamnbevakningsmän, som tidigare förordnats med
stöd av 18 § Kungl. Maj:ts kungörelse den 27 oktober 1939 om särskilda åligganden,
som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande
myndigheter (nr 777). Numera gäller i detta hänseende IG § nådiga
kungörelsen den 24 september 1943 (nr 708).

Samfärdseln skall främst övervakas av lokal polis-, passkontroll- och tullmyndighet.
Har med hänsyn till hamnens storlek och betydelse samt övriga
omständigheter sådan bevakning icke tillfredsställande kunnat ordnas, ha
förutsättningar förelegat för anställande av statsavlönade särskilda hamnbevakningsmän.
Bevakningen har i princip haft tillfällig karaktär.

Vissa förhållanden hava inträffat, som medfört att frågan om hamnbevakningen
kommit i ett nytt läge. Jag vill i detta sammanhang särskilt erinra örn
beslutet örn förbud för utländska fartyg att utan särskilt av chefen för marinen
meddelat tillstånd anlöpa svenska hamnar i Östersjön ävensom det av statens
krigsförsäkringsnämnd fattade beslutet att icke vidare meddela krigsriskförsäkring
för svenska fartyg vid trafik å bl. a. tyska hamnar. Nu angivna förhållanden
torde kunna förväntas bestå tills vidare. Dessa omständigheter hava
föranlett en synnerligen kraftig nedgång i den utrikes sjöfarten särskilt på rikets
ostkust. Förutsättningarna för den särskilda av hamnbevakningsmän utövade
hamnbevakningen torde sålunda hava ändrats. Hänsyn måste jämväl
tagas till de betydande kostnader, som genom hamnbevakningen åsamkas
statsverket. Det kan nämnas, att kostnaderna för hamnbevakning för t. ex.
september 1944 uppgingo till omkring 200 000 kronor för hela riket. En
grundlig översyn av hamnbevakningen är därför under nuvarande förhållanden
påkallad.

Vid denna översyn böra vissa allmänna synpunkter beaktas. Sålunda bör
givetvis till en början undersökas, huruvida ej den av hamnbevakningsmän
utförda bevakningen helt kan slopas. Skulle på grund av särskilda lokala förhållanden
detta icke vara möjligt bör undersökas, huruvida bärande skäl föreligga
att alltjämt bevaka hela det hamnområde, som hittills varit föremål för
uppsikt, huruvida, även med risk att bevakningen icke blir så fullständig,
som hittills varit fallet, bevakningen kan »uttunnas», huruvida nu gällande
föreskrifter för bevakning och kontroll kunna förenklas o. s. v. Ur skilda synpunkter
måste förhållandena bedömas något olika alltefter hamnens belägenhet.
I detta hänseende må anföras följande.

1) Beträffande hamnar vid Mälaren samt å kuststräckan norr om Gävle
bör bevakningen med hamnbevakningsmän helt indragas. Därest i visst hänseende
behov av bevakning fortfarande skulle föreligga bör dylik helt kunna
utföras av tullverkets personal. Därest den av tullverket tillhandahållna styrkan
är tillräckligt stor för att fortfarande upprätthålla förbud att beträda
avspärrat eller eljest för obehöriga tidigare förbjudet område bör avspärrning
av hamnomådet fortfarande i princip bibehållas. Därest ej tullverkets personal
skulle förslå för denna uppgift torde tillträdesförbudet böra slopas.

2) Vad angår återstoden av hamnarna vid ost- och sydkusten intill Falsterbokanalens
sydöstra mynning torde det i allmänhet vara tillräckligt med den

— 87 —

bevakning, som kan utföras av tullverkets personal. Beträffande några av
dessa hamnar gör sig måhända önskemålet örn tillträdesförbudets upprätthållande
och sålunda avspärrningarnas bibehållande något starkare gällande.
Därest tullverkets personal icke är tillräcklig för denna uppgift böra i undantagsfall
hamnbevakningsmän i viss mindre utsträckning kunna bibehållas.
Jag hemställer att länsstyrelsen i sådant fall ville upptaga samråd med mig.

3) Vad slutligen gäller rikets västkust och hamnarna vid Vänern bör hamnbevakning
i större utsträckning än härovan under 2) angivits upprätthållas.
Givetvis bör dock beaktas de härovan angivna allmänna synpunkterna rörande
bevakning (inskränkning av det för närvarande bevakade området, »uttunning»
av hamnbevakningsmännens personalstyrka o. s. v.). Slutligen och framförallt
böra bevakningsuppgifterna i största möjliga utsträckning överlåtas å
tullverkets personal. Avspärrningarna böra bibehållas.

Vid hänvändelse till generaltullstyrelsen i denna sak har styrelsen meddelat,
att den vore beredd att jämväl i fortsättningen verka för tullpersonalens
deltagande i hamnbevakningen. Generaltullstyrelsen uttalade härutöver, att
tullpersonalens i hamnorterna för närvarande starkt begränsade ordinarie arbetsuppgifter
torde komma att medföra, att verksamt biträde vid hamnbevakningen
under nu rådande förhållanden skulle kunna lämnas. Styrelsens personalbyrå
komme att i dagarna underrätta de lokala tullmyndigheterna i
hamnorterna örn styrelsens inställning i denna sak.

Den tullpersonal, som kommer alt anlitas för nu ifrågavarande bevakning,
synes böra erhålla förordnande såsom ordningsvakter eller extra polismän.
Då tullpersonalen mer eller mindre jämsides härmed fullgör egen tjänst, synas
dock tullverkets ordervägar i möjligaste mån böra användas, enär eljest
övervakningens effektivitet kan äventyras.

Såsom en följd av den nu företagna omprövningen torde ett avsevärt antal
av den särskilda hamnbevakningspersonalen bliva överflödig. Ur social synpunkt
är det av största vikt, att hamnbevakningsmännen, särskilt de som en
längre lid innehaft sina befattningar, om möjligt beredas andra förvärvsmöjligheter.
Frågan i vilken utsträckning denna personal kan överföras till
annan verksamhet synes därför vara förtjänt av den största uppmärksamhet.
Efter samråd med arbetsmarknadskommissionen har jag erfarit, att kommissionen
tidigare översänt visst material för frågans bedömande till rikets länsstyrelser
med hemställan att samarbete måtte ske med vederbörande länsarbetsnämnd
(arbetsnämnden i Stockholm), som samtidigt därmed erhållit
direktiv i frågan från kommissionen. Då sålunda i samband med den nu
företagna översynen minskning av hamnbevakningsmännens antal blir erforderlig
bör, därest svårigheter skulle uppstå att överföra hamnbevakningsmännen
till andra förvärvsområden, i första hand entledigas sådana, som endast
under kortare tid tjänstgjort såsom hamnbevakningsmän eller som i ekonomiskt
hänseende äro välbeställda eller som åtnjuta pension från stat eller
kommun. Det är önskvärt, att indragningarna verkställas så smidigt som möjligt.
Permission bör i skälig utsträckning beviljas hamnbevakningsmännen
för sökande av annat arbete. Avskedanden böra där så låter sig göra ske
successivt, så att man i görligaste mån undviker att ställa hamnbevakningsmännen
utan arbetsinkomst. De närmare formerna för avvecklingen böra överenskommas
med länsarbetsnämnden (arbetsnämnden i Slockholm). Det torde
ock vara lämpligt alt söka kontakt med hamnbevakningsmännens organisation
på platsen.

Slutligen får jag hemställa alt, därest i anledning av denna skrivelse tveksamma
fall skulle uppstå, samråd upptages med mig. För undvikande av
tidsutdräkt torde samrådet såvitt möjligt ske per telefon.

— 88 —

Denna skrivelse har tillkommit i samråd med vederbörande i kungl, socialdepartementet.

Besked angående vidtagna åtgärder torde om möjligt hit meddelas före den
15 .januari 1945.

Stockholm den 16 december 1944.

Georg Thulin.

Gen eral tullstyrelsen s

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 87, § 19.

Underdånigt utlåtande.

I underdåniga utlåtanden den 8 januari 1942 och den 13 januari 1943 i anledning
av vad riksdagens åren 1941 och 1942 samlade revisorer anfört rörande
användning av personal vid tullverket för hamnbevakning har styrelsen
redogjort för av styrelsen vidtagna åtgärder för utnyttjande av tullpersonal
för hamnbevakning och liknande övervakningsuppgifter. Bland dessa
åtgärder må här erinras dels om en till Kungl. Majit den 8 februari 1941 avlåten
skrivelse i ämnet, dels om styrelsens skrivelser till Överståthållarämbetet
och vissa länsstyrelser den 14 november 1942. Såsom styrelsen i ovanberörda
utlåtande den 13 januari 1943 framhållit, hade emellertid de vidtagna
åtgärderna på grund av omständigheter, över vilka styrelsen icke haft
att råda, icke lett till några mera betydande resultat och hade huvudsakligen
bestått däri, att ett mindre antal övertaliga tullbevakningstjänstemän erhållit
tjänstledighet från tullverket för tjänstgöring vid hamnbevakningen. Sedan
styrelsen avgav sistnämnda utlåtande, har tullpersonal i större omfattning än
tidigare tagits i anspråk för hamnbevakning. Under åren 1943 och 1944 hava
sålunda vid ett flertal tullplatser hamnbevakningsuppgifter inom vissa hamnområden
helt eller delvis övertagits av tullpersonal, som därvid jämsides med
tullbevakningstjänsten utövar å hamnpolisen eljest ankommande uppgifter.

Kungl. Majit har den 1 december 1944 fastställt allmänna anvisningar till
organisationsplan, som jämlikt 4 § gränsövervakningskungörelsen den 20 oktober
1944 (nr 728) skall fastställas av länsstyrelse. Enligt dessa anvisningar
skall av länsstyrelse förordnad särskild hamnbevakningspersonal, i den mån
denna personals åligganden det medgiva, även tagas i anspråk för gränsövervakningen
inom hamnområdet.

Vid fastställande av organisationsplan enligt gränsövervakningskungörelsen
skall samråd äga rum mellan länsstyrelsen och, förutom andra myndigheter,
jämväl generaltullstyrelsen. Därest styrelsen därvid skulle finna, att
tullpersonal icke av länsstyrelse avsetts att tagas i anspråk för hamnbevakningen
i den utsträckning, som styrelsen finner vara under rådande
förhållanden möjlig, kommer styrelsen att därom lämna länsstyrelsen meddelande.
Även efter fastställande av organisationsplan skall styrelsen, där det
skulle visa sig, att ytterligare tullpersonal kan användas för hamnbevakning,
finna angeläget att därom underrätta vederbörande länsstyrelse. Några vidare
åtgärder för att tullpersonal skall ersätta särskild, av länsstyrelse för -

ordnad hamnbevakningspersonal synas icke kunna ifrågakomma från styrelsens
sida.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad generaltulldirektör,
deltagit byråcheferna Jansson, Linders, föredragande, och Lindberg.

Stockholm den 16 januari 1945.

Underdånigst
NILS WOHLIN.

Jacob Håkanson.

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 89, § 20.

Till Konungen.

Genom remiss den 15 december 1944 har Kungl. Majit anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse under § 20 yttrats angående innehållande
av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet.

Till fullgörande härav får generaltullstyrelsen, med återställande av remissakten,
anföra följande.

Såsom riksdagens revisorer erinrat om, upptog styrelsen i skrivelse till
Kungl. Maj.t den 19 augusti 1941 till behandling frågan om innehållande av
tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet.
Därvid hemställde styrelsen om utfärdande av viss föreskrift, i syfte
att styrelsen skulle, i fall då stad, berättigad till tolagsersättning, eftersatte
däremot svarande skyldighet gentemot tullverket att anskaffa och underhålla
lokaler jämte inventarier och möbler, kunna av tolagsersättningen innehålla
vad som beräknades svara mot kostnaderna för anskaffningen eller underhållet
samt därmed bestrida de blivande kostnaderna. Styrelsen grundade
sin hemställan därå, att det i enstaka fall från städers sida visats en anmärkningsvärd
likgiltighet för uppfyllandet inom skälig tid av statsverkets berättigade
fordringar beträffande tullhusbyggnadsskyldighetens fullgörande och
att det till avvärjande av eventuellt uppkommande andra liknande sådana
fall vore angeläget att få genomförd en ordning, som gåve tullverket ett utan
omgång tillämpligt medel att förebygga stapelstads motstånd mot eller förhalning
av genomförandet av erforderliga åtgärder med avseende å tullokalernas
byggande och utrustning. Bland de städer, som funnits hava på ett
anmärkningsvärt sätt försummat sig i angivna hänseenden, voro Karlshamn
och Malmö.

Den redogörelse, som riksdagens revisorer lämnat för beskaffenheten av
tullkammarbyggnaden i Karlshamn och vissa tullokaler i Malmö, bekräftar
styrelsens uttalade uppfattning om det mycket otillfredsställande skick, vari
dessa lokaler för närvarande befinna sig. Enligt vad som framgår av här -

— 90 —

jämte i avskrifter bilagda utlåtanden i förevarande ärende av tullkammaren
i Karlshamn och tulldirektionen i Malmö är det alltjämt ovisst, när och på
vad sätt frågan om förbättrade tullokaler i de båda städerna skall erhålla
sin lösning. Det i tullkammarens i Karlshamn utlåtande omnämnda byggnadstillståndet
för ombyggnad och reparation av tullhuset i staden har av
Kungl. Majit meddelats den 30 december 1944.

De anförda exemplen å bristande hänsynstagande till statsverkets rätt att
utan oskäligt uppskov få nöjaktiga lokaler för tullverket upplåtna och underhållna
av stapelstäder synas styrelsen starkt tala för nödvändigheten av
att styrelsen utrustas med det maktmedel till hävdande av nämnda rätt,
varom styrelsen i sin förberörda skrivelse den 19 augusti 1941 hemställt och
vars lämnande riksdagens revisorer i sin förevarande berättelse ifrågasatt
till övervägande.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
generaltulldirektör, jämväl byråcheferna Jansson, föredragande, och Linders.

Stockholm den 16 januari 1945.

Underdånigst
NILS WOHLIN.

Jacob Håkanson.

Bilaga 1.

Till kungl, generaltullstyrelsen.

Anbefalld avgiva utlåtande beträffande av riksdagens revisorer föreslagen
utredning angående innehållande av tolagsersättning till städer vid bristande
fullgörande av tullhusbyggnadsskyldigheten får tullkammaren vördsamt anföra
följande.

I underdånigt utlåtande till Konungen den 19 november 1943 bär kungl,
generaltullstyrelsen med anledning av Karlshamns drätselkammares ansökning
om byggnadstillstånd för ombyggnad av tullhuset lämnat en översikt
av tullhusbyggnadsfrågan i Karlshamn. Drätselkammarens framställning örn
byggnadstillstånd avslogs emellertid av Kungl. Majit. i

Sedermera har tullkammaren den 7 sistlidne oktober i skrivelse till drätselkammaren
härstädes anhållit, att drätselkammaren ånyo skulle hos arbetsmarknadskommissionen
begära tillstånd att få utföra ombyggnaden av tullhuset.
Enligt tullkammaren tillhandakommet protokollsutdrag har drätselkammaren
den 25 november 1944 hos nämnda kommission begärt sådant
tillstånd och enligt notis i ortspressen den 2 dennes lär Kungl. Majit numera
beviljat denna framställning.

Emellertid har till stadsfullmäktiges beredningsutskott ingivits en motion
med begäran om utredning, »huruvida icke med hänsyn till hamnens behov
av lagerlokaler nuvarande tullkammare kunde upplåtas härför och i stället
nytt tullhus uppföras å lämplig plats». Denna framställning har vid sammanträde
den 9 sistlidne november av beredningsutskottet remitterats till
hamndirektionen härstädes. Hamndirektionen har efter förslag av en för

— 91 —

ärendets behandling tillsatt kommitté den 18 december 1944 föreslagit, att
nuvarande tullhus borde repareras för att fortfarande användas för sitt ändamål,
därest icke drätselkammaren efter utredning skulle finna lämpligt
att föreslå tullkammarens förläggande till annan plats. Drätselkammaren
har ännu icke behandlat motionen.

Oavsett huru drätselkammaren och stadsfullmäktige komma att behandla
detta förslag, torde redan dess framställande, ungefär samtidigt med att
staden erhållit tillstånd till att ombygga det nuvarande tullhuset, komma
att ånyo fördröja denna ombyggnad.

Detta påvisar ytterligare nödvändigheten av att kungl, generaltullstyrelsen
snarast erhåller den befogenhet att innehålla tolagsmedel och därmed
bestrida kostnader för underhåll av tullhusbyggnader, som styrelsen i sin
skrivelse till Konungen den 19 augusti 1941 begärt.

Tullkammaren i Karlshamn den 4 januari 1945.

E. Arnfors.

Bilaga 2.

Till kungl, generaltullstyrelsen.

Genom remiss har tulldirektionen anbefallts inkomma med utlåtande med
anledning av vad i statsrevisorernas senaste berättelse yttrats angående innehållande
av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet.

I anledning därav får tulldirektionen vördsamt anföra följande. Beträffande
tullokalema i Malmö hava revisorerna funnit, att tullvisitationslokalerna
vid öresundsbåtarnas tilläggsplats å Skeppsbron och tullpaviljongen vid
färjläget voro i hög grad bristfälliga och alldeles otillräckliga för sitt ändamål
och att de med hänsyn till den livliga utlandstrafik, som de under normala
förhållanden äro avsedda att betjäna, icke kunna anses befinna sig i
ett för landet värdigt skick.

Riktigheten av revisorernas uttalande om ifrågavarande lokaler kan tulldirektionen
vitsorda, men då trafiken på Danmark med öresundsbåtarna alltsedan
1940 varit helt inställd, har visitationslokalen å Skeppsbron icke sedan
dess använts. Ifrågavarande öresundsbåtar äro numera sålda till statens järnvägar,
som enligt uppgift ämna sätta båtarna i trafik så snart förhållandena
i Danmark medgiva detta.

Emellertid föreligger ett genom hamndirektionens försorg utarbetat och av
stadsfullmäktige den 1 juli 1938 godkänt och med nr III betecknat förslag
att låta riva nuvarande visitationsbyggnad och uppföra en helt ny sådan å
Skeppsbron, även rymmande lokaler, avsedda att uthyras till Svenska rederiaktiebolaget
Öresund. Planskissen till den beslutade nybyggnaden godkände
kungl, generaltullstyrelsen genom beslut den 16 augusti 1938. Detta förslag
har emellertid icke kommit till utförande, i viss mån beroende på att frågan
numera synes hava kommit i ett helt nytt läge.

Sålunda har under tredje kvartalet 1944 tulldirektionen under hand med
hamnförvaltningen diskuterat ett förslag att låta ankommande öresundsbåtarna
lägga till vid västra kajen av inre hamnbassängen mitt emot nuvarande

— 92 —

visitationsbyggnad. Enligt förslaget skulle lokalen för tullvisitation och passkontroll
inrymmas i bottenvåningen av en större byggnad för kontor och
magasin, som tänkts uppförd inom kvarteren Seylla och Charybdis, märkta
med rött å närslutna karta.1 Avståndet från den projekterade byggnaden till
statens järnvägars centralstation skulle bliva ca 280 meter. Motsvarande avstånd
från nuvarande visitationsbyggnad å Skeppsbron utgör ca 120 meter.
Som hittills skulle öresundsbåtarna avgå från nuvarande kajplats vid Skeppsbron.
För den avgående resandetrafiken skulle i så fall den nuvarande visitationsbyggnaden
efter grundlig renovering kunna bliva tillräcklig.

Ovan skisserade förslag att förlägga visitationsbyggnad för öresundstrafiken
till västra sidan av inre hamnbassängen framfördes redan år 1938 av
dåvarande hamndirektören, som därvid framhöll svårigheten att på den nuvarande
platsen vid Skeppsbron på grund av det trånga utrymmet åstadkomma
en fullt rationell och ur alla synpunkter tillfredsställande lösning av
byggnadsfrågan. Då byggnadsfrågan icke slutgiltigt lösts, måste man troligen
räkna med att visitationslokalen vid ett återupptagande av trafiken alltjämt
är i nuvarande otillfredsställande skick.

Beträffande »tullpaviljongen vid färjläget» utgör denna lokal för tullvisitation
och passkontroll. Den är inrymd i statens järnvägars färj esta tionsbyggnad.
Redan år 1939 uppgjordes förslag med planritning till helt ny stationsbyggnad
med bland annat tullvisitationslokal. Dåvarande tullbevakningsinspektionen
förklarade sig intet hava att anmärka mot förslaget betecknat
II alf. 5. Byggnadsfrågan har icke slutförts, men under år 1944 aktualiserats
särskilt därför, att statens järnvägar hos staden framställt krav på en snabb
ombyggnad av färjestationen, vilket motiverats bl. a. med hänsyn till den
nya tågfärjan för routen Malmö—Köpenhamn, vilken är under byggnad och
snart väntas bliva färdig. För närvarande pågå underhandlingar mellan
statens järnvägar och hamndirektionen örn vissa markfrågor och spåranordningar
i samband med förslaget till ny färjestation.

Som ovan nämnts ämnar statens järnvägar, så snart förhållandena i Danmark
medgiva, sätta öresundsbåtarna i trafik på leden Malmö—Köpenhamn.
Även om passageraretrafiken möjligen kommer att bliva något mindre än
före kriget, då det kan tänkas att en del resande föredraga den nybyggda
färjan med dess betydligt högre fart och i följd därav kortare restid, måste
tulldirektionen bestämt fasthålla vid att ett oavvisligt behov föreligger av
rymligare och mera tidsenlig visitationslokal för tillfredsställande betjänande
av resandetrafiken.

Malmö den 5 januari 1945.

Tulldirektionen.
V. Erickson.

1 Ej här reproducerad, överlämnad till riksdagens statsutskott.

Kommerskollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 89, § 20.

Till Konungen.

Genom remiss den 15 december 1944 bär Kungl. Majit anbefallt kommerskollegium
att avgiva utlåtande i anledning av utav riksdagens revisorer förordad
utredning angående innehållande av tolagsersättning till städer vid
bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet.

Kollegium får i ärendet anföra följande.

Att de till tolagsersättning berättigade städerna äro skyldiga att tillhandahålla
för tullverket erforderliga lokaler torde vara ostridigt. Frågan om de
medel, som kunna komma till användning för framtvingande av ett fullgörande
av denna skyldighet, torde vara beroende bl. a. av karaktären av städernas
rätt till tolagsersättning. Det har från vissa håll hävdats, att städernas
rätt till tolagsersättning är ett privilegium, som icke är knutet till någon viss
prestation från städernas sida, och att tillhandahållandet av tullokaler är en
med stapelstadsrätten förbunden skyldighet (jfr Halvar G. Sundberg: Den
svenska stapelstadsrätten). Enligt denna uppfattning om tolagsersättningens
natur torde städerna icke kunna betagas rätten till tolagsersättning genom
att denna helt eller delvis innehålles vid bristfälligt fullgörande av skyldigheten
att tillhandahålla tullokaler (enligt Sundberg, a. a. s. 534, bör i dylikt
fall domstolsvägen anlitas).

En annan uppfattning, varåt kollegium givit uttryck i utlåtande den 8
juni 1912 angående ifrågasatt reglering av tolagsersättningarna, är att frågan
örn tolagens privilegiinatur i sak måste anses avgjord genom 1857 års reglering,
då statsmakterna ensidigt beslutade örn tolagens upphörande och om
grunderna för den i stället utgående tolagsersättningen, samt att tolagsersättningen
i främsta rummet skall användas för fullgörandet av vissa förpliktelser
bl. a. att hålla erforderliga tullokaler. Det kunde synas väl förenligt
med denna uppfattning, att vid eftersättande av skyldigheten att tillhandahålla
tullokaler en mot kostnaderna för förpliktelsens fullgörande svarande
del av tolagsersättningen innehålles. Vid bedömandet av denna fråga
synes det emellertid böra beaktas, att tolagsersättningen skall användas
till bestridande även av vissa andra kostnader än kostnaderna för tullokaler,
bl. a. till avlöningar åt rådhusrätt och magistrat. Då sålunda olika slag av
förpliktelser äro knutna till tolagsersättningen och de sammanlagda kostnaderna
för dessa förpliktelser åtminstone i många fall lära överstiga tolagsersättningen,
torde utredning erfordras om sambandet mellan dessa olika
tolagsförpliktelser och tolagsersättningarna. Av den sammanställning av utbetalade
tolagsersättningar, som återfinnes bland handlingarna, framgår
även, att tolagsersättningen till många städer icke torde täcka ens kostnaderna
för tullokalema.

Ett annat spörsmål, som torde kräva närmare utredning, är, på vilket sätt
och efter vilka grunder omfattningen av skyldigheten att tillhandahålla tulllokaler
i de särskilda fallen skall fastställas. Ett fixerande av förpliktelsens
omfattning en gång för alla torde icke kunna ske, då tullverkets behov av
lokaler kan variera under olika tider. Det må också erinras om att tullokaler
ofta äro inrymda i fastigheter, som även disponeras för annat ändamål, och
att i dylika fall fråga kan uppkomma örn ett särskiljande av de underhållskostnader
för fastigheten, som hänföra sig till tullokalema.

Kollegium vill tillstyrka, alt utredning verkställes av frågan örn innehållan -

— 94 —

de av tolagsersät Indig vid bristande fullgörande av förpliktelser att tillhandahålla
tullokaler. Med hänsyn till sambandet mellan tolagsersättningama och
andra förpliktelser för städerna synes emellertid böra tagas under övervägande,
huruvida icke undersökningen bör utsträckas att avse spörsmålet
örn en allmän reglering av tolagsersättningama.

Stockholm den 29 januari 1945.

Underdånigst
STIG SAHLIN.

SIEGFRIED MATZ.

Alli Johanson.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 99, § 21.

Underdånigt utlåtande.

Genom remiss den 15 december 1944 har statskontoret anbefallts att till
finansdepartementet inkomma med utlåtande rörande vad i riksdagens år
1944 församlade revisorers berättelse yttrats rörande stämpelbeläggning av
myndigheternas expeditioner — § 21 — och indrivning av vissa kronans
fordringar -— § 24. I anledning härav får ämbetsverket anföra följande.

§ 21.

Då myndigheterna tillämpa olika former för meddelande av sina beslut,
ha stämpel- och lösenavgifter kommit att uttagas med olika belopp i likartade
ärenden hos eljest i stämpel- och lösenhänseende jämställda myndigheter.
Riksdagens revisorer framhålla i anledning härav önskvärdheten av en
mera enhetlig praxis i nämnda hänseende. Viss kontroll över att utgående
expeditioner stämpelbeläggas i rätt ordning synes jämväl erforderlig. Revisorerna
förorda för sin del en allmän översyn av stämpel- och lösenförordningarna
i vad de avse stämpelbeläggning av förvaltningsmyndigheternas utgående
expeditioner. I avvaktan på en sådan synas de nuvarande ojämnheterna
i nämnda hänseende kunna minskas genom utfärdande av särskilda
tillämpningsföreskrifter till förordningarna.

I anledning av vad revisorerna sålunda anfört må erinras, att riksdagens
justitieombudsman i skrivelse den 28 december 1937 fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på bland annat angivna förhållanden samt framhållit önskvärdheten
av att i vederbörande författningar infördes förtydligande och
kompletterande bestämmelser rörande uttagande av avgifter för av myndigheter
utfärdade bevis och handlingar. Enligt justitieombudsmannens mening
borde i samband härmed tagas under övervägande, huruvida icke en allmän
revision av stämpel- och expeditionslösenförordningarna vore påkallad. Även
statskontoret har upprepade gånger förordat en översyn av stämpelförordningen
i skilda hänseenden. I utlåtande den 13 januari 1944 angående frågan
örn skyldighet för vissa kommunala tjänstemän att erlägga stämpelavgift
framhöll statskontoret bland annat, att stämpel- och expeditionslösenförordningarna
enligt ämbetsverkets uppfattning vore så föråldrade och i olika

— 95 —

hänseenden svårtillämpliga, att en allmän översyn av dessa vore starkt av
behovet påkallad (jfr även ämbetsverkets utlåtanden den 13 januari 1944
angående riksdagens 1943 församlade revisorers uttalande angående stämpelbeläggning
vid vissa fartygsöverlåtelser och den 17 juni 1944 angående
Sveriges yngre juristers framställning om vidgade möjligheter till restitution
av för mycket uttagen stämpelavgift). Vad revisorerna anfört i förevarande
ärende har ytterligare bestyrkt statskontorets uppfattning, att en genomgripande
omarbetning av gällande bestämmelser rörande stämpel å expeditioner
och handlingar är synnerligen påkallad. Ämbetsverket förordar för den
skull, att en utredning härom snarast kommer till stånd. Då emellertid en
sådan kan förväntas taga avsevärd tid i anspråk, synas, såsom revisorerna
framhållit, vissa provisoriska åtgärder för ernående av en enhetligare praxis
beträffande uttagande av stämpel- och lösenavgifter å myndigheternas expeditioner
böra övervägas. Ämbetsverket kan emellertid för sin del icke förorda,
att särskilda tillämpningsföreskrifter till författningarna utfärdas.
Lämpligare torde vara, att departementen, ettvart till sina underlydande verk
och myndigheter, meddela vissa riktlinjer rörande den form, som lämpligen
bör givas vissa mera ofta förekommande expeditioner till allmänheten. För
ernående av enhetlig praxis hos under olika departement lydande myndigheter
synes dessförinnan visst samråd mellan departementen böra komma
till stånd.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Björn, Örtengren och Norberg samt t. f. statskommissarierna
Lindbergson och Holmqvist.

Stockholm den 11 januari 1945.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

OLOF WALLIN.

Daniel Nilsson.

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 99, § 21.

Underdånigt utlåtande.

Länsstyrelsen tillstyrker ifrågavarande, av riksdagens revisorer framställda
förslag.

Stockholm i länsstyrelsen den 29 december 1944.

Underdånigst
KARL LEVINSON.

ERIK ÅMAN.

ALARIK WIGERT.

_ 90

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 99, § 21.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1944 har länsstyrelsen i Malmöhus
län latt sig anbefallt att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer i avgiven berättelse under § 21 yttrat angående
stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande:

Det torde vara ett allmänt omvittnat förhållande, att de bestämmelser i
stämpel- och lösenförordningarna, vilka reglera stämpelbeläggningen av myndigheternas
expeditioner, betänkligt brista i fråga om klarhet och överskådlighet.
Då varje förklaring till de olika rubrikerna saknas såväl i själva förordningarna
som i motiven till dessa, är det givet att förordningarna erbjuda
stora tolkningssvårigheter. Den av statsrevisorerna konstaterade oenhetligheten
i fråga om förordningarnas tillämpning torde delvis hava sin grund
häri. Den huvudsakliga orsaken till denna oenhetlighet lärer dock vara att
finna däri, att bestämmelser i stor utsträckning saknas om i vilken form myndigheternas
beslut skola utfärdas, vilket föranlett en högst skiftande praxis
i detta hänseende.

Såväl ur myndigheternas som allmänhetens synpunkt vore det givetvis av
stort värde, ifall tillämpningen av bestämmelserna om stämpelbeläggningen
förenklades och gjordes mera lättolkade. För närvarande användes för dylika
tolkningsproblem dyrbar arbetstid, som borde kunna ägnas åt mera väsentliga
frågor. Länsstyrelsen vill därför förorda statsrevisorernas förslag angående
en allmän översyn av stämpelförordningen i vad den avser stämpelbeläggning
av förvaltningsmyndigheternas utgående expeditioner. Som ovan berörts
är emellertid en sådan översyn icke till fyllest för åstadkommande av
enhetliga avgifter för beslut av enahanda innehåll. Härför erfordras även,
att bestämmelser komma till stånd, som reglera i vilken form besluten skola
givas. Det säger sig självt, att den nuvarande förbistringen på detta område
är otillfredsställande. Att en person i ett län för ett beslut av länsstyrelsen där
betalar exempelvis stämpelavgift med sex kronor, medan han i ett annat
län erhåller samma slags beslut avgiftsfritt är uppenbarligen ägnat att hos
allmänheten väcka irritation och undran. Reviderade föreskrifter om stämpelbeläggningen
av myndigheternas expeditioner synas därför böra kompletteras
med bestämmelser om vad slags expeditioner, som skola användas i olika
ärenden.

Statsrevisorerna ha vidare upptagit frågan om anordnande av någon central
kontroll över att utgående expeditioner stämpelbeläggas i rätt ordning. Därest
ovan förordade åtgärd vidtages, kommer behovet av en dylik kontroll troligen
att minskas. Olika debiteringsproblem torde dock icke kunna undvikas och
det är klart, att i sådant fall skulle vara till fördel för de olika myndigheterna,
örn de kunde hänvända sig till någon central myndighet för erhållande av
auktoritativa besked; härigenom skulle otvivelaktigt mycken arbetstid inbesparas
samtidigt som en sådan anordning kunde bidraga till att främja enhetlig
tillämpning av gällande bestämmelser.

Om man ser på det arbete med diarieföring, införskaffande av utredning,
uppsättande och utskrift av expeditioner m. m., som myndighets beslut i
allmänhet medför, framstår stämpelavgiften som en mycket otillräcklig er -

— 97 —

sättning för de kostnader, som ärendet föranleder det allmänna. För att taga
ett exempel från länsstyrelsernas förvaltningsområde, så torde stämpelavgiften
för ett utslag i ett mera komplicerat hälsovårds- eller kommunalmål
många gånger motsvara blott en eller annan procent av det allmännas kostnader
för ärendets prövning och avgörande. Och även om man går till rena
rutinärenden, är i regel disproportionen mellan stämpelavgiften, å ena sidan,
och den kostnad, som ärendet medför för myndigheterna, å andra sidan, uppenbar.
Det nu påpekade förhållandet synes icke vara ägnat att giva anledning
till anmärkning, eftersom den tendensen allt mer synes göra sig gällande,
att allmänheten kostnadsfritt bör kunna anlita myndigheterna i sina angelägenheter.
Bevis och utredningar från pastorsämbeten hava sedan länge tillhandahållits
utan avgift, och under nuvarande krigstid hava ju införts en
mångfald expeditioner i krisärenden, vilka utfärdas av myndigheterna utan
avgift. Sett ur vidare synvinkel kan man i detta sammanhang även erinra
om bestämmelserna om fri rättegång och kostnadsfri tillgång till rättegångsbiträde.
Med hänvisning till nu angivna förhållanden synes det befogat att
i detta sammanhang upptaga frågan, huruvida icke nu skulle vara motiverat
att åtminstone i viss utsträckning avskaffa de avgifter för myndigheternas
anlitande, som stämpelbeläggningen av myndigheternas expeditioner utgör.
Någon fara för att allmänheten härigenom skulle uppmuntras att i onödan
besvära myndigheterna med ansökningar och framställningar torde — åtminstone
vad gäller de lägre instanserna — icke vara för handen. Man torde
endast behöva peka på det förhållandet, att möjligheten att utan avgift utbekomma
exempelvis åldersbetyg, knappast givit anledning till att allmänheten
rekvirerar sådana betyg utan att behov därav föreligger. Den väsentliga
invändningen mot det framkastade förslaget torde bestå däri att det statsfinansiella
läget icke medgiver, att statsverket avstår från den inkomst å 6 å 7
miljoner årligen, som stämpelavgifterna å myndigheternas expeditioner utgöra.
Örn man vid bedömande av denna fråga även beaktar de icke oväsentliga
kostnader stämpelbeläggningen medför för statsverket torde det dock vid
den ifrågasatta utredningen vara värt överväga, huruvida icke i varje fall de
lägst stämpelbelagda expeditionerna kunna göras avgiftsfria.

Malmö i landskansliet den 22 december 1944.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

N. G. VALENTIN.

ERNST LUNDBLAD.

Länsstyrelsen i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 99, § 21.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1944 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva yttrande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
anfört angående stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner.

Till efterkommande härav får länsstyrelsen meddela att länsstyrelsen helt
7—457206. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1944. II.

— 98 —

delar revisorernas uppfattning att en sammanslagning av lösenförordningen
och stämpelförordningen bör kunna ske samt att reglerna för stämpelbeläggning
böra kunna avsevärt förenklas.

Umeå i landskansliet och landskontoret den 16 januari 1945.

Underdånigst
ELOF LINDBERG.

S. A. SWEDBERG.

DAVID WILÉN.

Riksdagens revisorers uttalande under § 22 har av finansdepartementet ej
utsänts på remiss.

Statens sakrevisions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 114, § 23.

Till Konungen.

Genom remiss den 15 december 1944 har Kungl. Majit anbefallt statens
sakrevision att avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående annonsering för statsverkets räkning. I
anledning härav får sakrevisionen anföra följande.

I det förevarade uttalandet ha revisorerna erinrat, att ett mellan folkhushållningsdepartementet
och departementet underställda organ å ena samt de
auktoriserade annonsbyråerna å andra sidan etablerat samarbete i avseende
å annonsering i tidningar och tidskrifter för krisförvaltningens räkning medfört
icke blott praktiska fördelar för därav berörda myndigheter utan även
—- därigenom att rabatt utgått å de sammanlagda annonsavgifter, som inbetalats
till varje särskild tidning — icke obetydliga besparingar för statsverket.
Med utgångspunkt härifrån och då enligt vad revisorerna framhålla de
statliga myndigheterna som regel icke pläga utverka annonsörsrabatt av vederbörande
tidning, ha revisorerna funnit det otvivelaktigt, att väsentliga besparingar
skulle uppkomma, därest varje myndighet erhölle annonsörsrabatt
å vad myndigheten sammanlagt utbetalat i ersättning för annonsering under
kalenderår. Ännu mera skulle emellertid enligt revisorernas mening vinnas,
därest genom förhandling med tidningsutgivareföreningen och de auktoriserade
annonsbyråerna kunde ernås, att den mellan folkhushållningsdepartementet
och annonsbyråerna träffade överenskommelsens tillämpningsområde
utökades att omfatta samtliga statliga mydigheter. Revisorerna ha vidare uttalat,
att en viss besparing även skulle vinnas därigenom att vederbörande
myndigheter skulle kunna erhålla sakkunnigt råd i fråga örn planläggning
av annonseringen, annonsernas uppställning och utformning m. m. i syfte
att såvitt möjligt åstadkomma enhetlighet på detta område till förmånligaste
pris.

Sakrevisionen vill till en början erinra, att förslag till den överenskommelse,
varom ovan nämnts, och som avser krisförvaltningen, framlagts av

— 99 -

auktoriserade annonsbyråers förening i skrivelse lill folkhushållningsdepartementet
den 5 december 1939 och all expeditionschefen i departementet i
skrivelse den 13 december samma år till samtliga under departementet sorterande
myndigheter hemställt, att annonsering för statsverkets räkning
måtte ordnas i enlighet med sistnämnda förslag. Detta innebar i stort sett,
att annonsbyråerna skulle förmedla annonseringen för krisorganen till de
olika tidningarna utan kostnad för statsverket och att statsverket skulle
erhålla samma förmåner, som tillkomme riksannonsör. Emellertid visade det
sig ganska snart, att de sålunda vidtagna åtgärderna icke medförde önskat
resultat. Sålunda framgår av en inom statens krisrevision under våren 1941
verkställd undersökning, att större delen av de tidningsorgan, som under år
1940 tillförts annonser för krisorganen, icke gottskrivit annonsörerna någon
års- eller affärsrabatt. Ingående diskussioner rörande anordnandet av krisorganens
annonsering på mest ändamålsenliga sätt lia i olika sammanhang
ägt rum mellan statens informationsstvrelse, vissa krisorgan och krisrevisionen.
Härutinnan förda överläggningar resulterade under november 1941,
efter förhandlingar med svenska tidningsutgivareföreningens styrelse och
annonsbyråföreningen, i att de tidningsorgan — på eli enda undantag när
— uti vilka krisorganens med rubriken »Folkhushållningen» försedda annonser
infördes, medgåvo statsverket samma rabatt för denna annonsering,
som tillämpas vid vanlig af färsannonsering. I samband härmed genomfördes
en centralisering av annonsförmedlingen såtillvida, att krisorganen i princip
skulle beordra annonserna genom annonsbyråföreningens sekretariat, som efter
av respektive krisorgan godkänt korrektur utförde matriser eller stereotyper.
Genom nämnda anordning, vilken alltjämt tillämpats, har avsetts att
annonserna skola erhålla uniformt innehåll och utseende, varjämte utrymmet
kan begränsas till det minsta möjliga i samtliga de tidningar, som ifrågakomma
i varje särskilt fall. Införandet i olika tidningar äger rum med ledning
av en särskild tidningslista, som utgör den ram, inom vilken krisannonseringen
skall ske, med den nedskärning i fråga om antal tidningar, som
kan betingas av behovet i varje särskilt fall. Vederbörande annonsör kan alltså
modifiera listan allt efter annonseringens syfte och annonsens karaktär.
Det må i delia sammanhang nämnas, att, då det ansetts önskvärt att vederbörande
statliga annonsör skall ha tillgång till sakkunnig kontroll, konsultation
och eventuella förhandlingar beträffande annonseringen, informationsstyrelsen
uppdragit åt särskild sakkunig att å informationsstyrelsens
vägnar slå till förfogande i sådant syfte.

Sakrevisionen vill vidare erinra, att frågan örn nedbringandet av annonskostnaderna
för försvarsväsendet upptagits till behandling av försvarsväsendets
tryckeriutredning i det betänkande angående ordnandet av tryckningsverksamheten
inom försvarsväsendet, vilket avgivits den 23 december 1942.
Häri föreslog tryckeriutredningen inrättandet av en för hela försvarsväsendet
gemensam annonsbyrå, vilken skulle lia till uppgift att utarbeta en handledning
beträffande annonsering vid truppförbanden innefattande sättningsprov
och dylikt, att giva direktiv beträffande annonsernas intagande i olika
tidningar, att träffa avtal med tidningsutgivarna angående annonspriser, rabatter
och dylikt, att utarbeta erforderliga blanketter till annonsorder samt
att beställa alla annonser och utlämna matriser, sättningsprov och klichéer.
Byrån skulle vidare övervaka, att annonserna erhötle lämplig avfattning och
förmånlig placering, och därutöver medverka till att icke flera tidningar än
nödvändigt anlitades för annonsering. Likviden för annonskostnaderna skulle
ske genom byrån, som därvid skulle lia att påföra kostnaderna ett för liela
försvarsväsendet gemensamt annonsanslag.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande den 28 januari 1943 ifrågasatte krisrevi -

— 100

siemen, huruvida det för vinnande av de besparingar, som avsåges med det
av utredningen framlagda förslaget, erfordrades så omfattande åtgärder som
organiserandet av ett statligt annonskontor. Enligt krisrevisionens mening
kunde den huvudsakliga besparingen ernås genom träffande av sådant avtal
med tidningspressen, att försvarsväsendet för samtliga annonser och tillkännagivanden
bomme i åtnjutande av högsta möjliga rabattsats. De uppgifter,
som i övrigt avsåges ankomma på annonsbyrån, ansåg krisrevisionen
kunna åtminstone i viss grad tillgodoses genom särskilt utarbetade anvisningar
beträffande uppställning av annonser m. m. Med hänsyn härtill fann
krisrevisionen, att med upprättandet av ett särskilt annonskontor borde anstå
i avvaktan på vinnande av närmare erfarenhet om den ifrågasatta organisationens
behövlighet. Det må ock nämnas, att chefen för försvarsstaben i sitt
utlåtande i anledning av förenämnda utredning uttalat sig för att frågan om
ett annonskontor borde lösas i ett större sammanhang. Enligt försvarsstabschefens
mening vore ett annonskontor för försvarsväsendet ensamt knappast
nödvändigt, särskilt som myndigheter och truppförband icke kunde så bindas,
att all annonsering skulle gå genom ett centralt organ.

Något centralt organ för försvarsväsendets annonsering har hittills icke
kommit till stånd.

I detta sammanhang vill sakrevisionen omnämna, att sakrevisionen under
hösten 1944 verkställt viss undersökning angående försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
kostnader för annonsering i anledning diirav att revisionen
vid sin granskning av upphandlingsverksamheten uppmärksammat,
att olika annonsbyråer anlitats för annonsering för marinförvaltningens räkning.
Då härigenom den rabatt, som kunde tillkomma marinförvaltningen,
icke utgått på den samlade annonseringskostnaden, påpekades förhållandet,
vilket haft till resultat, att marinförvaltningen Iräffat avtal med en annonsbyrå,
genom vilken annonseringen för samtliga marinens myndigheter i
Stockholm ombesörjes. En icke oväsentlig minskning av annonskostnaderna
uppkommer härigenom. Den service annonsbyrån lämnar torde jämväl inverka
i kostnadsbesparande riktning. En koncentration av vissa andra centralmyndigheters
annonsering har vidare företagits eller är under övervägande.

Av vad ovan anförts framgår, att vissa åtgärder vidtagits för att begränsa
statsverkets kostnader för annonsering, men att dessa åtgärder endast berört
vissa områden av den statliga verksamheten. Då statsverkets kostnader för
annonsering äro av betydande storleksordning och då till följd av den statliga
administrationens tillväxande statsmyndigheterna torde komma att i allt
större omfattning begagna annonsering för kungörelser och meddelanden till
allmänheten, anser sakrevisionen det ur ekonomisk synpunkt angeläget, att
åtgärder vidtagas för att i den mån så är möjligt nedbringa statsverkets annonskostnader.
En lösning av förevarande spörsmål förutsätter emellertid —
då olika vägar härför äro tänkbara — mera ingående undersökningar och
överväganden, varför sakrevisionen icke anser sig kunna framlägga något
niera preciserat förslag härutinnan utan endast peka på de möjligheter, som
enligt sakrevisionens mening äro tillfinnandes för frågans lösning.

I anslutning till vad ovan anförts vill sakrevisionen framhålla, att erfarenheten
utvisat, att icke obetydliga fördelar ur ekonomisk synpunkt i olika hänseenden
kunna ernås genom att varje myndighet låter verkställa all sin annonsering
genom en och samma annonsbyrå. Myndigheten erhåller härvid genom
annonsbyråns förmedling samma rabatt, som skulle tillkommit myndigheten
vid direkt annonsering i vederbörande tidning, därest rabatt utverkats.
Myndigheten kommer emellertid härutöver utan kostnad i åtnjutande av den
service, vilken annonsbyrån tillhandahåller och som torde bidraga till att
nedbringa myndighetens kostnader för annonseringen, kitt anordnande av

101 —

myndigheternas annonsering efter nu angivna grunder skulle emellertid giva
ett mera tillfredsställande resultat, därest statsverket kunde anses såsom en
enda annonser. Örn en överenskommelse härutinnan kunde träffas mellan
statsverket å ena sidan och vederbörande annonsbyråer och tidningspressen
å andra sidan, skulle statsverket kunna erhålla den rabatt, som enligt vanliga
grunder tillkommer en annonser av den storleksordning, varom här skulle bli
fråga. Möjligheten att praktiskt genomföra en på ovan angivet sätt decentraliserad
statlig annonsering kan emellertid icke bedömas ulan en ingående
utredning.

Vad därefter angår andra utvägar att tillgodose statsverkets intressen i nu
ifrågavarande hänseenden vill sakrevisionen erinra, att statsrevisorerna pekat
på möjligheten att få till stånd en utsträckning av tillämpningsområdet för
den överenskommelse, som enligt vad ovan nämnts föreligger mellan folkhushållningsdepartementet
och annonsbyråföreningen, till att omfatta alla
statliga myndigheters annonsering. Örn en sådan anordning kan genomföras,
skulle givetvis de .statliga myndigheternas sammanlagda annonskostnader bilda
utgångspunkt för rabattåterbäringen och statsverket därigenom komma i en
avsevärt förmånligare ställning än nu i allmänhet är fallet. En dylik anordning
förutsätter emellertid överenskommelse mellan statsverket å ena sidan
och annonsbyråföreningen samt tidningspressen å andra sidan. Huruvida en
sådan överenskommelse är möjlig att åvägabringa undandrager sig sakrevisionens
bedömande. Sakrevisionen vill emellertid framhålla, att betydande
tekniska svårigheter torde vara förenade med en dylik anordning. Anordnandet
av krisorganens annonsering på sätt som nu äger rum, bygger nämligen
på den förutsättningen, alt annonseringen kan dirigeras centralt från Stockholm,
där de statliga krismyndigheternas centrala förvaltningar äro placerade.
Denna förutsättning föreligger emellertid icke beträffande den betydande
statliga annonsering, som bedrives av självständiga förvaltningsmyndigheter
utanför Stockholm. Det må ock uppmärksammas, att en dirigering
av annonsverksamheten, motsvarande den som centralt äger rum inom krisförvaltningen,
icke i samma utsträckning kan äga rum beträffande andra
civila och militära centralmyndigheter i Stockholm med hänsyn till annonseringens
olika art. Frågan härom synes emellertid böra bliva föremål för
närmare överväganden.

En annan möjlighet att samordna den statliga annonseringen i ovan angivet
syfte synes vara att uppdraga åt en av de centrala förvaltningsmyndigheterna
eller åt en särskild delegation att efter utredning angående förekomsten av
statlig annonsering i olika tidningar träda i förhandlingar med tidningsutgivarna
eller dessas organisationer och med dem träffa överenskommelse om
villkoren för statlig annonsering i sådana tidningar, som med hänsyn till
upplaga och spridning m. m. kunna komma i fråga vid annonsering för olika
ändamål. Härvid skulle man söka ernå, att all av statsmedel bekostad annonsering
i samma tidning skulle få sammanräknas och den sammanlagda summan
läggas till grund för beräknandet av de förmåner i prishänseende, som
skulle tillkomma statsmyndigheterna. Sedan sådan överenskommelse träffats,
skulle de olika statsmyndigheterna direkt ombesörja sin annonsering i ifrågakonnuande
tidningar och därvid åtnjuta de förmåner, som angivits i överenskommelsen.
Vid ett närmare övervägande av ifrågavarande spörsmål bör
emellertid uppmärksammas, att ett dylikt system är förenat med vissa olägenheter
härutinnan alt överenskommelse endast kan träffas för viss tidsperiod
och därefter mäste justeras med hänsyn till inträffande förändringar i annonseringens
omfattning m. m. Det ina ock nämnas, att systemet kan medföra
ett fastlåsande av rabatten vid vissi procenttal för avtalstiden, vilket synes
kunna leda till vissa olägenheter för endera av parterna.

102 —

Förslag om upprättande av en annonsbyrå för försvarsväsendets annonsering
har såsom förut nämnts framlagts av försvarsväsendets tryckeriutredning.
Enligt sakrevisionens mening föreligger icke tillräcklig anledning att
inrätta en statlig annonscentral enbart för försvarets räkning. Däremot kunna
vissa skäl tala för en dylik anordning för att samordna och i viss mån leda
och övervaka en annonseringsverksamhet av den omfattning, varom fråga
blir, (}å det gäller hela statsverkets annonsering. En dylik organisation skulle
inordnas under någon av de centrala förvaltningsmyndigheterna. Jämväl nu
förevarande spörsmål synes böra upptagas till närmare undersökning i förevarande
sammanhang.

De åtgärder, som nu skisserats, äro i första hand inriktade på att tillgodogöra
statsverket de möjligheter till rabattter, vilka nu äro för handen för större
annonsörer. Ett icke mindre viktigt spörsmål är emellertid frågan om planeringen
och utförandet av annonseringen på sådant sätt, att icke onödigt utrymme
tages i anspråk, att annonserna erhålla en så vitt möjligt enhetlig uppställning,
att de placeras i för det avsedda ändamålet lämpliga tidningar
m. m. Härtill kommer den övervakning, som måste utövas däröver att statsverket
verkligen tillgodoföres de förmåner, vilka skola erhållas enligt träffade
överenskommelser. Enligt sakrevisionens mening är en dylik konsulent- och
övervakningsverksamhet av synnerlig betydelse för nedbringande av statsverkets
annonskostnader. Såsom förut nämnts utövas en dylik verksamhet för
närvarande vad krisförvaltningen beträffar dels genom annonsbyråföreningen,
dels genom den särskilde sakkunnige, åt vilken informationsstyrelsen uppdragit
att stå till förfogande för kontroll, konsultation och eventuella förhandlingar
rörande krisförvaltningens annonsering. Därest annonseringen skulle
ske genom lokala annonsbyråer eller annonsbyråföreningen skulle bliva centralorgan
för den statliga annonseringen, synes berörda konsulent- och övervakningsverksamhet
lämpligen böra uppdragas åt någon sakkunnig, vilken
skulle inordnas under någon av de centrala förvaltningsmyndigheterna. Denne
sakkunnige skulle jämväl kunna handhava avräkningen mellan statsverket
och annonsbyråerna rörande annonseringssummans storlek och den rabatt,
som bör utgå, om annonseringen skulle äga rum genom lokala annonsbyråer
och statsverket skulle vara att anse såsom en annonser. Nu förevarande
spörsmål finner sakrevisionen böra ägnas särskild uppmärksamhet vid den
utredning, som sakrevisionen såsom ovan nämnts anser böra komma till stånd
i fråga om annonsering för statsverkets räkning.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna herrar Blomquist, Ljungdahl, Sällfors, Wistrand och
Åhlén.

Stockholm den 15 januari 1945.

Underdånigst
Statens sakrevision

ERIK STRIDSBERG.

Elof Cardelius.

103 —

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 118, § 24.

Underdånigt utlåtande.

1937 års riksdag har som revisorerna erinrat anhållit, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning rörande omarbetning av bestämmelserna angående
avskrivning av statens fordringar. Inom riksräkenskapsverket har jämväl
den 25 februari 1942 upprättats en promemoria rörande omarbetning av nämnda
bestämmelser, i vilken framlagts vissa förslag i ämnet. Frågan torde för närvarande
vara föremål för Kungl. Maj:ts överväganden. Statskontoret får för
sin del beträffande föreliggande spörsmål hänvisa till sitt utlåtande den 18
december 1942 över nämnda promemoria. Ämbetsverket framhöll häri, bland
annat, önskvärdheten av att myndigheterna bereddes ökade möjligheter att
avskriva fordringar, vilkas bevakning måste medföra kostnader, som icke
stöde i rimlig proportion till fordringsbeloppet.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Björn, Örtengren och Norberg samt t. f. statskommissarierna
Lindbergson och Holmqvist.

Stockholm den 11 januari 1945.

OLOF WALLIN.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Daniel Nilsson.

Riksdagens revisorers uttalanden under §§ 25 och 26 lia av ecklesiastikdepartementet
ej utsänts på remiss.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 132, § 27.

Till Konungen.

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande över riksdagens
revisorers uttalande i § 27 av berättelsen, vari framställts erinran mot
att ämnesläraren i husdjurslära och mjölkhushållning vid Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut, agronomen A. Örbom, vilken genom Kungl.
Maj:ts beslut den 20 augusti 1943 förordnats att såsom utredningsman planlägga
och leda arbetet hos statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
och sorn föratom nämnda och vissa andra offentliga uppdrag även innehade
anställning hos lantbruksförbundets byggnadsförenings avdelningskontor
i Lund, medgivits rätt att samtidigt uppehålla sin tjänst såsom lärare vid
institutet.

— 104 —

Med överlämnande av infordrat yttrande från styrelsen för institutet får
lantbruksstyrelsen i ärendet anföra följande.

Lantbruksstyrelsen delar revisorernas uppfattning därom, att uppdraget
såsom utredningsman och föreståndare för statens forskningskommitté för
lantmannabyggnader med hänsyn till det härför utgående arvodets storlek
icke torde kunna anses såsom en bisyssla utan borde — därest ifrågavarande
viktiga forskningsarbete skall kunna bedrivas i önskvärd omfattning — betraktas
såsom en heltidstjänst.

Då lantbruksstyrelsen för sin del ansett det icke vara möjligt för en och
samma person att samtidigt meddela den undervisning, som tillkommer ämnesläraren
i husdjurslära och mjölkhushållning vid institutet samt planlägga
och leda nämnda forskningskommittés arbete, har lantbruksstyrelsen tidigare
genom generaldirektören och vederbörande byråchef — såväl muntligen
till styrelsen för institutet som ock skriftligen till Örbom — framhållit nödvändigheten
av att Örbom beviljades tjänstledighet från ämneslärarbefattningen
vid institutet.

Med hänsyn till svårigheten att för undervisningen vid institutet erhålla
fullt kompetenta vikarier för endast vissa delar av den undervisning, som tillkommer
ämnesläraren i husdjurslära och mjölkhushållning, torde den hittills
på försök gjorda anordningen om partiell tjänstledighet icke längre böra
bibehållas.

Förutsättningen för att Örbom fortfarande skall kunna innehava ifrågavarande
uppdrag hos statens forskningskommitté för lantmannabyggnader,
torde sålunda enligt lantbruksstyrelsens mening böra vara att han erhåller
full tjänstledighet från sin ämneslärarbefattning vid institutet och avstår
samtliga med befattningen förenade avlöningsförmåner.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan
samt byråcheferna Bjurstedt, Arnegren och Granström.

Stockholm den 18 januari 1945.

Underdånigst

H. SYLVAN.

ARNE P:SON ARNEGREN.

Bilaga.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Med anledning av kungl, lantbruksstyrelsens anmodan till styrelsen för
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut att avgiva yttrande över
vad riksdagens revisorer anfört beträffande ämneslärarens i husdjurslära
m. m. uppdrag utom tjänsten får styrelsen härmed anföra följande.

Styrelsen vill först framhålla, att vederbörande ämneslärares av riksdagens
revisorer omnämnda uppdrag äro av det slag, att de icke sakna betydelse
för det svenska jordbruket och att de hava mångå beröringspunkter
med hans arbete som lärare vid institutet. De erfarenheter han förvärvar
genom ifrågavarande verksamhet utom sin tjänst vid institutet komma i hög
grad hans undervisning till godo.

De uppdrag vederbörande ämneslärare fått sig anförtrodda av statens livsmedelskommission
anser styrelsen vara av så stor betydelse för folkförsörj -

— 105

ningen, att styrelsen ansett sig böra medverka till att han blivit och blir i
tillfälle fullgöra desamma. Enligt vad styrelsen har sig bekant hava dessa
uppdrag ej heller berett vederbörande ämneslärare några ekonomiska fördelar.

Förordnandet av vederbörande ämneslärare till utredningsman, tillika föreståndare
hos statens forskningskommitté för lantmannabyggnader har
skett utan styrelsens hörande och utan att styrelsen erhållit kännedom örn
vare sig arbetets omfattning eller det nied uppdraget förenade arvodet. På
grund av att ämnesläraren i fråga anförtrotts detta uppdrag av Kungl.
Majit har styrelsen icke haft anledning taga någon ståndpunkt därtill, så
länge vederbörande ämneslärare uppehållit sin tjänst vid institutet på ett
fullt tillfredsställande sätt.

Beträffande hans befattning vid lantbruksförbundets byggnadsförenings
u. p. a. kontor i Lund hyser styrelsen den uppfattningen, att detta uppdrag
icke är så betungande, att det inkräktar på hans arbete vid institutet. Detta
arbete saknar för övrigt icke heller betydelse för hans undervisning vid
institutet. Styrelsen kan ej heller underlåta framhålla, att det är ett viktigt
allmänt intresse att vederbörande ämneslärares kunnighet på lantmannabyggnadernas
område blir väl utnyttjad, alldenstund tillgången på kunniga
personer på detta område är obetydlig.

Styrelsen vill även framhålla, att styrelsen på grund av anställningssättet
för ämneslärarna vid institutet saknat befogenhet lägga hinder för att vederbörande
ämneslärare åtagit sig uppdrag utom tjänsten så länge dessa
uppdrag icke inverkat menligt på arbetet i tjänsten vid institutet. Enligt vad
styrelsen har kunnat konstatera har i föreliggande fall detta icke kunnat
påvisas, utan ifrågavarande ämneslärare har utfört sitt arbete vid institutet
på ett förtjänstfullt sätt.

Styrelsen har emellertid insett att han icke i längden förmår förena ämneslärartjänsten
vid institutet med uppdraget att vara utredningsman hos
statens forskningskommitté för lantmannabyggnader utan att detta skulle
överstiga hans krafter. Styrelsen har därför på därom av honom gjord ansökan
den 11 september 1944 beviljat honom tjänstledighet från undervisningen
i lantbruksskolan och mejeriskolan under läsåret 1 november 1944
—31 oktober 1945 med avstående av halva lönen vid institutet. På grund
av de stora svårigheterna att erhålla fullt kvalificerad vikarie till undervisningen
i driftsledarkursen och högre mejerikursen är styrelsen angelägen
om att få behålla ämnesläraren i fråga till undervisningen därstädes. Styrelsen
vill i detta sammanhang även påpeka, att vederbörande ämneslärares
avstående av lön vid institutet innevarande läsår mer än motsvarar hans
minskade undervisning därstädes.

Alnarp, Åkarp den 11 januari 1945.

På styrelsens vägnar:

Thure Anel erson.

'' Hjalmar Nilsson.

_ 106 —

Statens forskningskommittés
för Iantmannabyggnader

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 132, § 27.

Till Konungen.

Genom nådig remiss av den 21 december 1944 har statens 1’orskningskommitté
för lantmannabyggnader anbefallts avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer anfört uti § 27 av revisorernas berättelse för budgetåret
1943/44 angående vissa uppdrag, som den hos kommittén förordnade
utredningsmannen, agronomen A. Örbom, förenat med denna tjänst.

Revisorerna framhålla, att uppdraget att vara utredningsman, tillika föreståndare
hos forskningskommitién, icke är avsett att vara en bisyssla utan
bör kräva en arbetstid av väsentligen samma omfattning som en heltidstjänst.
Detta är också kommitténs mening, som emellertid vill göra gällande,
att utredningsmannen inom kommittén utfört en arbetsprestation, som fullt
motsvarar delta krav. Huruvida han inom de andra institutioner, där han
arbetat, kunnat fullgöra sina uppgifter, tillkommer ej kommittén att bedöma,
men det påtalade förhållandet kan endast försvaras som ett av förhållandena
betingat provisorium och bör därför bedömas såsom sådant,
varvid även bör beaktas vederbörandes ovanliga arbetsförmåga och mångsidiga
kunskaper.

Då styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut bereus
tillfälle att yttra sig med anledning av revisorernas uttalande, får kommittén
hänvisa till detta utlåtande och för sin del endast tillägga, att undervisningstiden
varit förlagd på sådana tider, att det ej menligt inverkat på
Örborns arbete inom kommittén. Beträffande Örborns arbete hos lantbruksförbundets
byggnadsförenings avdelningskontor i Lund vill kommittén
anföra följande. Örbom var på sin tid initiativtagare till och
den drivande kraften i den rådgivande verksamhet, som numera av nyssnämnda
förening bedrives över hela mellersta och södra Sverige. Kontoret
i Lund ledes av en särskild kontorschef och Örbom har endast
översyn av kontoret och dess verksamhet. Denna örboms ställning halvard
av den allra största betydelse för hans arbete inom kommittén.
Han kommer härigenom i kontakt med de aktuella detaljproblem, som
ständigt uppkomma i en rådgivande verksamhet som den ifrågavarande.
Man måste beakta, att de nya riktlinjer, som under de senaste åren kommit
till användning vid kreatursstallars uppförande och inredning, i viss
mån måst lia karaktären av försök, varför det är ofrånkomligt, att en anordning,
som på ett ställe visat sig bra, ej under alla förhållanden ger samma
goda resultat. Det är därför synnerligen betydelsefullt för forskningsarbetet,
att Örbom genom sin anställning inom byggnadsföreningen blir i
tillfälle att fortlöpande följa resultatet av utförda anläggningar och de nya
problem, som ständigt uppstå vid projekteringsarbeten. Den konsulterande
verksamhet, som han på detta sätt utför, är säkerligen för byggnadsföreningen
av det största värde, även om det arbete, som han behöver nedlägga
härpå, ej är av den storlek, att det menligt inverkar på hans ställning som
föreståndare för kommitténs forskningsinstitution. Anmärkas bör även att
Örbom inom nämnda förening är den enda tillgängliga sakkunskap, som
behärskar husdjursskötsel och mjölkhushållning.

Att Örbom trots sina uppdrag ändock på ett fullt tillfredsställande sätt
kunnat fnllgöx-a sina uppgifter förklaras bl. a. därav, att han, efter vad

— 107 —

kommittén har sig bekant, för egna medel avlönat assistent- och skrivhjälp
till ett belopp av ca 2 000 kronor samt icke begagnat sig av semester.

I detta ärendes handläggning ha deltagit förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Andersson, Hovgård och Åkesson.

Stockholm den 27 januari 1945.

Underdånigst

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader.

EINAR HEDULFF.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 133, § 28.

Till Konungen.

Genom resolution den 21 december 1944 har Kungl. Majit anbefallt domänstyrelsen
att i anledning av vad riksdagens revisorer anfört uti § 28 av
ett vid resolutionen fogat transumt — forsknings- och försöksverksamhet rörande
lantmannabyggnader m. m. — till jordbruksdepartementet inkomma
med utlåtande.

Anledningen till remissen till domänstyrelsen lärer vara det av revisorerna
enligt transumtet gjorda uttalandet att revisorerna i fråga örn byggnadsrådgivningen
ansett lämpligt, att denna verksamhet, som nu bedreves — förutom
av egnahemsstyrelsen även av domänstyrelsen — centraliserades till ett organ.
Med anledning härav får styrelsen meddela, att någon rådgivningsverksamhet
i byggnadsfrågor icke bedrives av domänstyrelsen utanför dess förvaltningsområde.
Väl förekommer att andra statliga myndigheter, som förvalta
jordbruksegendomar, hos styrelsen begära upplysningar i byggnadsfrågor
och att styrelsen till följd därav lämnar erforderliga anvisningar och
byggnadsförslag.

Vid detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad, närvarit byråchefen
Holmström, föredragande.

Stockholm den 12 januari 1945.

Underdånigst
B. v. STOCKENSTRÖM.

.4. Holmstedt.

108 —

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 133, § 28.

Till Konn n gen.

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts att efter gemensamt hörande
av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader och jordbrukets
byggnadsstudiekommitté avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer uti § 28 av sin berättelse anfört i fråga om forsknings- och försöksverksamheten
rörande lantmannabyggnader m. m.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen med återställande av remissakten
och överlämnande av från statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
och jordbrukets byggnadsstudiekommitté inhämtade yttranden,
i ärendet anföra följande.

Den statliga forskningsverksamheten rörande jordbrukets byggnadsfrågor
har enligt riksdagens revisorers uttalande sedan ett flertal år lidit av planlöshet
och bristande samordning, vilka missförhållanden alltjämt skulle bestå.
För åstadkommande av planmässigt och effektivt arbete på hithörande område
vore det enligt revisorernas mening angeläget, att en samordning bomme
till stånd av all statlig och statsunderstödd forsknings-, försöks- och rådgivningsverksamhet
rörande lantmannabyggnader, vilket lämpligast ansetts kunna
äga rum genom att de tre verksamhetsgrenarna forskning, byggnadsrådgivning
och arbetsstudier sammanfördes i tre samarbetande avdelningar inom
en organisation under gemensam ledning. Revisorerna hava härvid utgått
från att forsknings- och försöksavdelningen inom den ifrågasatta organisationen
skulle fortsätta det av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
bedrivna arbetet och samtidigt övertaga de forskningsuppgifter, vilka
nu handhades av jordbrukets byggnadsstudiekommitté. För fullföljandet av
arbetsstudierna beträffande jordbrukets byggnader borde vidare ett särskilt
organ inordnas i den nya organisationen, vilken dessutom skulle omfatta ett
organ, som handhade byggnadsrådgivningen och till vilket borde centraliseras
den verksamhet, som domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen bedreve på ifråvarande
område. Huruvida revisorerna jämväl avsett, att den med bidrag av
statsmedel utav lantbruksförbundets byggnadsförening bedrivna verksamheten
av berörda slag skulle överföras till den nya organisationen, synes icke
fullt klart framgå av deras uttalande i ärendet.

I ett den 22 april 1942 gemensamt med egnahemsstyrelsen avgivet yttrande
till chefen för jordbruksdepartementet över en av Lantbruksförbundets
byggnadsförening, L. B. F., u. p. a. gjord framställning örn inrättande av en
statlig institution för forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader
tillstyrkte ämbetsverken inrättandet av en dylik institution och
erinrade samtidigt om att lantbruksstyrelsen vid behandlingen av det utav
1941 års byggnadssakkunniga avgivna betänkandet föreslagit inrättandet av
en central forskningsanstalt på detta område. Vid båda de nämnda tillfällena
har betonats värdet av en väl planlagd och ledd forskningsverksamhet på
berörda område. Med hänsyn härtill är det naturligt, att lantbruksstyrelsen
med tillfredsställelse hälsade tillkomsten av den år 1943 inrättade statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader. I vad mån de vid nämnda institutions
tillkomst ställda förväntningarna komma att infrias, torde det ännu
vara för tidigt att uttala sig om.

Riksdagens revisorer hava såsom nämnt förordat ett sammanförande av
forskningsverksamheten och arbetsstudierna på ifrågavarande område med

— joy —

elen av olika statliga och statsunderstödda organ bedrivna rådgivningen avseende
landsbygdens byggnadsfrågor. Det torde utan vidare stå klart, atl
det såväl för forsknings- och försöksverksamheten som för byggnadsrådgivningen
är synnerligen gagnande, om ett intimt samarbete förefinnes dem
emellan och på så sätt ett värdefullt utbyte av uppslag och erfarenheter möjliggöres.
Det torde emellertid härvid kunna ifrågasättas, huruvida för ett
sådant samarbete erfordras en gemensam organisation. Den rådgivande verksamheten
fordrar för att densamma skall kunna bedrivas med vederbörlig
effektivitet tillgång till en permanent, lokalt förgrenad organisation, medan
så icke är fallet med forskningsverksamheten. Därest byggnadsrådgivningen
skulle ingå i en organisation av det slag, revisorerna ifrågasatt, torde det
icke låta sig göra att för ändamålet utnyttja för väsentligen andra uppgifter
avsedda organ, vilka för närvarande även meddela byggnadsrådgivning, exempelvis
egnahemsorganisationen, utan torde nya lokala rådgivande organ
behöva tillskapas. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde det icke
komma att medföra vare sig organisatoriska eller ekonomiska fördelar att
inlemma byggnadsrådgivningsverksamheten i en organisation av det slag,
revisorerna föreslagit. En självfallen förutsättning härvidlag är, att samarbete
i annan ordning etableras mellan de olika verksamhetsområdena.

Den egentliga forskningsverksamheten i fråga örn byggnader på jordbrukets
område handhaves för närvarande av statens forskningskommitté för
lantmannabyggnader och jordbrukets byggnadsstudiekommitté. Därjämte bedrives
sådan i begränsad omfattning av lantbruksförbundets byggnadsförening,
vilken eljest framförallt har till uppgift att meddela byggnadsrådgivning,
och föreningen åtnjuter jämväl ett mindre statsbidrag för sagda forskningsverksamhet.
Denna senare är emellertid icke av den omfattning i förhållande
till föreningens övriga verksamhet, att föreningen kan karakteriseras
såsom egentlig forskningsinstitution. Båda de ovannämnda kommittéerna
hava emellertid fått sig forskningsuppgifter avseende jordbrukets byggnadsfråga
anförtrodda. Det skulle såsom följd härav kunna övervägas, huruvida
icke ett organisatoriskt samordnande av de båda kommittéerna borde komma
till stånd. Med hänsyn till de speciella förhållanden, som motiverat tillkomsten
av jordbrukets byggnadsstudiekommitté, anser sig dock lantbruksstyrelsen
icke böra förorda ett dylikt samordnande. Styrelsen vill emellertid
understryka, att det för undvikande av dubbelarbete är av största vikt såväl
att gränsdragningen mellan kommittéernas arbetsområde hålles klar som att
kommittéerna med uppmärksamhet följa varandras verksamhet och de därvid
framkomna resultaten.

Bvggnadsstudiekommitténs verksamhet synes lantbruksstyrelsen framdeles
böra begränsas till de arbetsmarknadsproblem, för vars lösande kommittén
tillkommit, medan den speciella forsknings- och försöksverksamheten hänskjutes
till forskningskommittén. Denna senare har i sitt ovannämnda yttrande
anfört, att sedan byggnadsstudiekommittén slutfört sitt uppdrag, det
arbetsmaterial, som sistnämnda kommitté då förfogade över, borde överföras
till statens forskningskommitté för lantmannabyggnader, enär en del av ifra
gavarande material vore av den art, att forskningskommittén kunde draga
nytta av detsamma. Byggnadsstudiekommittén synes däremot mera permanent
önska en uppdelning av forskningsuppgifterna på olika kommittéer.
Vad kommittén härvid anfört till stöd för sin uppfattning, bland annat beträffande
de å området verksamma forskarnas ställning, synes emellertid
icke till fidio bestyrka ändamålsenligheten av att allt framgent i oförändrad
form bibehålla nuvarande organisation på hithörande område.

Lantbruksstyrelsen, som delar den av riksdagens revisorer uttalade uppfattningen
rörande betydelsen av att jordbrukets byggnadsfrågor erhålla en

— Ilo —

tillfredsställande lösning, finner sig på grund av vad ovan anförts icke för närvarande
kunna biträda det av revisorerna framförda förslaget att åtgärder
böra vidtagas för en sammanslagning av de på området verksamma organen.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan
samt byråcheferna Bjurstedt och Granström.

Stockholm den 19 januari 1945.

Underdånigst
H. SYLVAN.

ADOLP GRANSTRÖM.

Bilaga 1.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Med anledning av kungl. lantbruksstyrelsen begäran om yttrande över vad
riksdagens revisorer anfört i § 28 rörande forsknings- och försöksverksamheten
för lantmannabyggnader m. m. får statens forskningskommitté för lantmannabyggnader,
nedan kallad forskningskommittén, anföra följande:

Revisorerna konstatera inledningsvis, att forskningsverksamheten rörande
jordbrukets byggnadsfrågor sedan ett flertal år lidit av planlöshet och bristande
samordning samt att dessa förhållanden alltjämt bestå.

Sålunda framhålles, att år 1936 beviljade medel till upprättande av en
forskningsinstitution under Jordbrukstekniska föreningens ledning, och att
redan två år efteråt eller år 1938 tillkallades särskilda sakkunniga (ladugårdsbyggnadssakkunniga)
med i viss utsträckning arbetsuppgifter sammanfallande
med dem, som tilldelats nyss nämnda forskningsinstitution.

Forskningskommittén kan för sin del icke finna, att dessa båda institutioners
arbetsområden i något avseende täckte varandra. I Kungl. Maj:ts brev
av den 12 juni 1936 angåvos riktlinjer för den då planerade forskningsverksamheten
på det jordbrukstekniska området, för vilken statsbidrag av kr.
25 000 skulle utgå under följande villkor, nämligen:

»att verksamheten, vars uppgift huvudsakligen skall vara att bedriva pralctisk-vetenskaplig
forskning rörande elektriska energins lämpliga utnyttjande
inom jordbruk och lanthushåll ävensom att lösa därav betingade jordbruks-,
maskin- och byggnadsfrågor, under namn av Jordbrukets elektrotekniska
forskningsinstitution anknytes till Jordbrukets tekniska förening och organiseras
som en självständig avdelning av nämnda förening.»

Såsom framgår av direktiven skulle denna institution i första hand bearbeta
frågor rörande den elektriska energiens användning inom jordbruk och lanthushåll
och endast i mån som därav betingades även bearbeta byggnadsfrågor^.
Det är helt naturligt, att institutionen under sådana omständigheter icke
kom att utrustas med vare sig personella eller andra resurser, så att den kunde
vara i stånd att förutom sin huvuduppgift även bearbeta byggnadsfrågorna.
Institutionens forskning inriktades också i huvudsak på den elektriska
energiens rationella utnyttjande speciellt med hänsyn till det större jordbrukets
behov och resurser.

1933 års mjölk- och mejeriutredning överlämnade den 29 maj 1936 till
kungl, jordbruksdepartementet en promemoria rörande åtgärder för ladugårdarnas
förbättring, vari framgick, att ladugårdarnas bristfälliga beskaffenhet
på många håll utgjorde ett hinder för genomförande av tillräcklig hygien i

— lil

mjölkhanteringen. Utredningen påvisar i sammanställda yttranden från dåvarande
statens egnahemsstyrelse, kungl, lantbruksstyrelsen saint genom sammanställning
av enquéter till läns- och distriktsveterinärer och hushållningssällskapens
egnahems- och husdjurskonsulenter att ladugårdsbeståndet i landet
var mycket underhaltigt. Som »dåliga» angiva veterinärerna och konsulenterna
i medeltal för riket 11 % av de större ladugårdarna, 26 °/o av de medelstora
men icke mindre än 44 % av de mindre ladugårdarna. Som vanligast
förekommande brister angavs, att ladugårdarna voro fuktiga och kalla.

Eli ganska markant stegring av byggnadskostnadema gjorde sig även alltmera
gällande och utgjorde ett stort hinder för landsbygdens byggnadsverksamhet.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 14 januari 1938 tillkallade chefen
för jordbruksdepartementet den 8 februari 1938 särskilda sakkunniga (ladugårdsbyggnadssakkunniga)
med uppgift att inom departementet biträda med
uppgörande av förslag till förbättringsarbeten för ladugårdsbyggnader. I direktiven
angavs, att man borde försöka få fram förslag till ladugårdstyper,
som kunde bliva av beslående värde för det mindre jordbruket och alt därvid
borde tillses, att ladugårdarna blevo försedda med praktiska anordningar,
så att arbetet kunde rationaliseras i största möjliga utsträckning.

Uppmärksamhet borde även ägnas åt byggnadsmaterialet samt åt sådana
detaljer som ventilation, värme- och fuktisolering m. m., vilka voro ägnade
att påverka såväl byggnadernas varaktighet som möjligheten av att iakttaga
en god hygien. Stor vikt skulle slutligen läggas vid ett ekonomiskt utnyttjande
av de förefintliga resurserna, så att större kosinader än som vöre absolut
nödvändiga, kunde undvikas.

Under åren 1938 oell 1939 företogo de sakkunniga resor inom representativa
delar av landet för att studera byggnadsbeståndets beskaffenhet och de
orsaker, som närmast givit anledning till den underhaltiga kvaliteten hos
byggnaderna.

Från hösten 1939 till våren 1941 var de sakkunnigas sekreterare inkallad i
militärtjänst. Samtidigt togs de sakkunnigas ordförande i anspråk för uppdrag
inom krisförvaltningen. Utredningsarbetet fortgick emellertid i stort sett
oavbrutet men givetvis med betydligt minskad hastighet. Vissa specialutredningar
kunde sålunda utföras av de av sakkunniga tillkallade experterna.

Under sina resor hade de sakkunniga funnit, att den främsta anledningen
till bristerna i ladugårdsbeståndets beskaffenhet var bristande kännedom om
ladugårdarnas värme- och ventilationsförhållanden. De sakkunniga funno det
därför angeläget att grundligt bearbeta dessa frågor. Olika experter anlitades
dels efter Kungl. Majlis bemyndigande, dels genom att de sakkunniga
sökte kontakt med såvitt möjligt alla som på något sätt kunde bidraga till
frågans lösning. På uppdrag av de sakkunniga utarbetade sålunda arkitekten,
1 :e assistenten vid tekniska högskolans institution för byggnadsteknik G.
Heimburger beräkningar av en konstruktions värmegenomgångstal, civilingenjören
T. Widell vid ingenjörsvetenskapsakademien utförde beräkningar av
ventilationstrummor, dåvarande professorn I. Malmer vid tekniska högskolans
dåvarande institution för flygteknik utförde undersökningar av ventilationstrummors
placering och utförande med hänsyn till vindens inverkan. Genom
särskilda bemyndiganden anlitades såsom experter professorn vid veterinärhögskolan
K. ,1. Eriksson, byrådirektören i kungl, byggnadsstyrelsen N.
Royen, distriktsveterinären G. Norman samt dåvarande byrådirektören i vattenfallsstyrelsen
civilingenjören II. Edholm. I frågor sorn berörde mjölkhygienen
konfererades med professorn vid Statens mejeriförsök B. Platon, Alnarp,
olika experter vid Svenska mejeriernas riksförening, kungl, medicinalstyrelsen,
kungl, lantbruksstyrelsen o. s. v.

— 112 _

1 juni 1942 framlade ladugårdsbyggnadssakkunniga sitt meddelande nr 1
om »Djurstallars planering, värmehushållning och ventilation». Detta arbete
har sedan dess varit grundläggande för byggnadsrådgivningen på hithörande
område. Den del av det stora frågekomplexet lantbrukets byggnadsfråga, som
av de sakkunniga bearbetades, ansågs ulan tvivel och anses alltjämt vara det
grundväsentliga vid djurstallarnas utformande.

Betr. det av riksdagens revisorer anförda att något samarbete mellan jordbrukets
elektrotekniska forskningsinstitution dessutom icke skulle ha förekommit,
vill forskningskommittén påpeka, att ordföranden i ladugårdsbyggnadssakkunniga
den 24 augusti 1939 invaldes i Jordbrukets elektrotekniska
forskningsinstitutions nämnd samt alt han därefter deltog i samtliga de fyra
sammanträden, som hällos av nämnden till institutionens avveckling den 27
augusti 1941. Att vederbörande härvid med uppmärksamhet följde arbetet vid
institutionen behöver väl icke ifrågasättas.

I fråga örn vad riksdagens revisorer anfört beträffande del av dåvarande
byrådirektören H. Edholm åren 1936—1941 utförda arbetet med uppgörande
av normalritningar kan anföras, att redan ladugårdsbyggnadssakkunniga ägnade
dessa en ingående granskning men i stort sett icke kunde finna annat än
att de avsågo att utgöra ett hjälpmedel vid själva ritarbetets utförande på ett
ritkontor. Såvitt forskningskommittén har sig bekant bar detta ritningsförfarande
icke tillämpats någonstädes vid de sedermera upprättade ritkontoren,
tillhörande Lantbruksförbundets byggnadsförening, domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen
m. fl. elier överhuvud taget vid arkitektkontor.

Förslaget innebär emellertid dessutom ett försök till normalisering eller
standardisering av ekonomibyggnader. Att grunda byggenskapen på dylika
standardplanlösningar låter måhända bestickande men med hänsyn till ej
mindre byggnadernas placering i terrängen och i förhållande till väderstreck,
vägar och övrig bebyggelse än även vederbörande ägares personliga önskemål,
är det ytterst sällan dylika ritningar kunna komma till direkt användning.
Dessutom få sådana standardplaner, bortsett från de allra minsta enheterna,
mindre betydelse än vad man i allmänhet tror därigenom att hel nybebyggelse
av en gård mycket sällan förekommer. Det övervägande antalet byggnadsprojekt
gäller om- eller tillbyggnader, varvid standardiserande planer ej kunna
komma till användning. Vissa betydelsefulla detaljer i byggnaden kunna
däremot mycket väl standardiseras. Så har det hittills skett beträffande fönster,
dörrar m. m. Forskningskommittén arbetar med hithörande spörsmål.

Ladugårdsbyggnadssakkunniga sökte så långt möjligt att meddela upplysning
åt såväl allmänheten som rådgivande institutioner på olika områden
rörande de resultat, de sakkunniga efter hand hade ernått. Redan vintern 1939
avhölls sålunda i Stomman en kurs för konsulenter, vandringsrättare, byggmästare
lii. fl. under ledning av de sakkunnigas ordförande med biträde av
sekreteraren. I augusti 1939 avhölls på ladugårdsbyggnadssakkunnigas initiativ
en kurs vid Alnarp för konsulenter vid hushållningssällskapen m. fl. under
kungl, lantbruksstyrelsens ledning, varvid av de sakkunniga inhämtade
erfarenheter utnyttjades. Kursen pågick i tre veckor och det kan tilläggas, att
icke mindre än ett 10-tal av deltagarna sedermera verka som egnahemsdirektörer
i den 1940 tillkomna nya egnahemsorganisationen, där egnahemsdirektörema
lia att granska vittomfattande statligt understödda byggnadsuppgifter.

Under sitt arbete funno ladugårdsbyggnadssakkunniga animera behov påkallat
av en permanent institution rörande forskningsverksamheten för lantbrukets
byggnader. De sakkunniga tillstyrkte därför en av Lantbruksförbundets
byggnadsförening den 2 februari 1944 till chefen för jordbruksdepartementet
avgiven skrivelse med instämmande av kungl, domänstyrelsen och

— 113

kungl, egnahemsstyrelsen örn upprättande av en forskningsinstitution för
lantbrukets byggnader.

Sedan riksdagen godkänt en av chefen för jordbruksdepartementet avlåten
proposition med begäran örn ett reservationsanslag på 60 000 kr. till forsknings-
och försöksverksamheten rörande lantmannabyggnader, tillkallade
chefen för jordbruksdepartementet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4
juni 1943 tre sakkunniga, därav ordföranden och en ledamot i ladugårdsbyggnadssakkunniga,
för att inom departementet biträda med utarbetandet av
riktlinjer för sådan forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.

Sedan de sakkunniga den 30 juni 1943 avgivit sitt förslag till upprättande
av en statens forskningskommitté för lantmannabyggnader, förordnade
Kungl. Maj:t den 20 augusti 1943 att en dylik kommitté skulle upprättas och
förordnade förutvarande ordföranden i ladugårdsbyggnadssakkunniga, vilka
sakkunniga samtidigt ansågos ha slutfört sin verksamhet, att vara ordförande
i forskningskommittén samt två av förutvarande ledamöterna i ladugårdsbyggnadssakkunniga
till ledamöter i forskningskommittén, den ene med uppdrag
att tillika planlägga och leda forskningsverksamheten.

Forskningskommitténs arbetsuppgifter äro angivna genom Kungl. Maj:ts
brev av den 20 augusti 1943. Kommittén har hittills publicerat ett meddelande
(nr 1) »Byggnadskapitalets och byggnadskostnadernas storlek vid svenska
jordbruk».

Genom beslut den 15 oktober 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet
Rubbestad att utse en kommitté, bestående av 10 personer, med uppdrag att
anordna arbetsstudier beträffande byggnader för jordbrukets behov (nedan
kallad byggnadsstudiekommittén).

Den av riksdagens revisorer framförda anmärkningen, att dubbelarbete
skulle förekomma mellan nyss nämnda kommittéer, vill forskningskommittén
bestämt tillbakavisa. I berättelsen över kommitténs verksamhet för budgetåret
1943/44 står vid särskild sidorubrik angivet »Kontakt med andra institutioner»:
»Sekreteraren jämte chefspersonalen i Jordbrukets byggnadsstudiekommitté
ha avhållit två sammanträden hos forskningskommittén. Utredningsmannens
egenskap av ledamot i Jordbrukets byggnadsstudiekommitté
har även möjliggjort fortlöpande kontakt mellan de båda kommittéerna.
Dessutom har genom personliga sammanträffanden och skriftliga meddelanden
kontakt upprätthållits med statens kommitté för byggnadsforskning, domänstyrelsen,
egnahemsstyrelsen, Lantbruksförbundets byggnadsförening
m. fl.»

Denna del av årsberättelsen har av riksdagens revisorer icke återgivits i
§ 28 av revisorernas betänkande.

De ovan nämnda sammanträdena ha i båda fallen sträckt sig över en tid
av två dagar och haft till uppgift dels en grundlig information av de båda
kommittéernas arbete och dels alt stödja varandra i olika detaljer i arbetel.

Nämnas bör även att en av ledamöterna i forskningskommittén tillika är
ledamot i statens kommitté för byggnadsforskning och i Byggstandardiseringen
av Sveriges standardiseringskommission. Analogt är förhållandet beträffande
sekreteraren i byggnadsstudiekommittén.

Den ovan angivna kontakten mellan olika institutioner och kommittéer
ävensom det personsammanhang, som hela tiden förelegat mellan de på
grund av utvecklingens gång efter varandra arbetande forskningsorganen,
torde utgöra den bästa garantien för att icke det av revisorerna påstådda dubbelarbetet
skulle kunna lia förekommit.

Forskningskommittén kan därjämte konstatera, alt det är lack vare många
av de i denna verksamhet arbetande personers initiativ, som överhuvud taget

8 — 457206. Rev. berättelse äng. statsverket är 1944. II.

— 114 —

lett till att en enligt kommitténs uppfattning förnuftig och om än på grund
av bristande medel otillräcklig forsknings- och försöksverksamhet ändock
nått den utveckling, den hittills gjort.

I fråga om tidsåtgången för forskningsarbetet inom det mycket vidlyftiga
och hittills praktiskt taget helt outforskade arbetsområdet och framläggande
av dess resultat bör påpekas, att bortsett från vissa laboratoriemässiga undersökningar
arbetet måste i stort sett bedrivas ute i fältet. I huvudsak kan
undersökningsmaterial anskaffas endast under vinterhalvåret och det fordras
i regel två vintrars undersökningar för att forskningsresultatet skall kunna
bli så säkert, att det kan publiceras. Dessutom är tiden för erhållande och
omfattningen av ett forskningsresultat beroende av de ekonomiska resurser,
som stå till förfogande.

I fråga örn den av riksdagens revisorer föreslagna sammanslagningen av
de olika institutionerna på detta område vill forskningskommittén anföra följande: Det

är ur alla synpunkter nödvändigt att skilja på forsknings- och försöksverksamhet
å ena sidan samt rådgivning i fråga om upprättande av ritningar,
arbetsbeskrivningar m. lii. åt den byggande allmänheten å andra sidan. Dessa
båda uppgifter kunna icke utan mycket stora organisatoriska svårigheter
förläggas till samma institution. Beträffande forskningskommitténs och byugnadsst.
udiekommitténs arbetsuppgifter, vilka kommittéer närmast handha
forsknings- och försöksverksamheten, så äro dessa kommittéers uppgifter så
skilda, att någon sammanslagning för närvarande synes forskningskommittén
utesluten. Byggnadsstudiekommittén kommer efter hand att alltmera få
befatta sig med arbetsmarknads- och lönefrågor, vilka uppgifter ligga helt
vid sidan av forskningskommitténs uppgifter och möjligheter. Forskningskommittén
hyser dock den uppfattningen, att sedan byggnadsstudiekommittén
slutfört sitt uppdrag, bör det arbetsmaterial, som denna kommitté då förfogar
över, överföras till statens forskningskommitté för lantmannabyggnader.
En del av detta material är av den art, att forskningskommittén kan
draga nytta av detsamma.

Med stöd av vad ovan anförts, får statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
hemställa, att kungl, lantbruksstyrelsen måtte föreslå, att
de av riksdagens revisorer gjorda uttalandena icke måtte föranleda någon
åtgärd.

Stockholm den 10 januari 1945.

E. Hedulff.

A. Örbom.

Bilaga 2.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Med anledning av nådig remiss den 21 december 1944 har lantbruksstyrelsen
hemställt örn jordbrukets byggnadsstudiekommittés synpunkter beträffande
de frågor, som beröras i 28 § av 1944 års statsrevisorers berättelse.
Byggnadsstudiekommittén, som i ärendet samrått med statens kommitté för
byggnadsforskning, får härmed för sin del anföra följande.

De statsrevisorernas uttalanden, som här är fråga örn, ha sammanfattats
under rubriken »Forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader
m. m.». Framställningen berör dock i fortsättningen ej endast forsk -

— 115 —

nings- och försöksverksamheten utan även s. k. rådgivning i byggnadsfrågor,
vilken rådgivning revisorerna ansett böra samordnas med forskningsoch
försöksverksamheten under en gemensam ledning.

Vad en sådan administrativ samordning beträffar, kan byggnadsstudiekommittén
icke dela revisorernas uppfattning, som måhända föranletts av en
misstolkning av det något oklara begreppet byggnadsrådgivning. Med denna
benämning har emellertid här förståtts övervägande projekteringsverksamhet,
d. v. s. upprättandet av ritningar, beskrivningar och kostnadsberäkningar
för de aktuella byggnadsuppgifterna. Det torde utan vidare stå klart, att en
sådan verksamhet knappast ens i och för sig kan med fördel inordnas under
en enda administrativ ledning. Tvärtom är det mycket som talar för den
nuvarande anordningen med byggnadsrådgivning genom olika organ, statliga
och enskilda, vilka alla arbeta sida vid sida. Detta ger nämligen en önskvärd
mångsidighet åt verksamheten utan att dock lägga hinder i vägen för
erforderligt samarbete. Utmärkande för byggnadsrådgivningen är vidare, att
den till stor del kan vara självförsörjande. Att den hittills varit delvis beroende
av statsbidrag, härrör från omständigheter, som icke lia med huvudfrågan
att göra.

Forskningen däremot har icke samma möjligheter lill självförsörjning och
torde även av andra skäl böra i liuvudsak vara en statens angelägenhet, åtminstone
under nuvarande grundläggande skede. Självfallet hör den bedrivas
i nära kontakt med projektering och byggande, så att en fruktbärande
växelverkan uppnås mellan teoretiska rön och praktiska erfarenheter. Likväl
torde det endast i undantagsfall vara praktiskt möjligt att administrativt
samordna byggnadsforskning av nu pågående slag med den egentliga projekteringsverksamheten.

Byggnadsstudiekommittén vill i det följande beröra de olika forskningsorganens
ställning i förhållande till varandra samt framlägga sina synpunkter
i fråga om möjligheterna för en ökad centralisering av pågående forskningsoch
försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.

Den av förutvarande byrådirektören i vattenfallsstyrelsen H. Edholm bedrivna
forskningsverksamheten bär givits en framträdande plats i revisorernas
framställning. Byggnadsstudiekommittén äger givetvis god kännedom örn
detta Edholms arbete, vilket på elektrifieringsområdet givit en rad betydelsefulla
resultat. Genom institutionens nedläggande uppstod tvivelsutan ett tomrum,
men byggnadsstudiekommittén har sig bekant, att detta forskningsområde
nu ånyo kommer att bearbetas. Edholms insatser beträffande den egentliga
byggnadsforskningen synas däremot ha varit mera tillfälliga. Något annat
torde väl ej heller varit avsikten, eftersom institutionen, såvitt bekant,
aldrig hade tillgång till någon kvalificerad byggnadstekniker. Liksom många
andra torde Edholm ha insett betydelsen av standardiseringsprincipernas
tillämpande inom byggnadsproduktionen. Han har också framlagt ett skissförslag
till standardisering av hela ekonomibyggnader eller huvuddelar av sådana,
vilket viii avsetts som ett dåtida inlägg i debatten, ehuru med all sannolikhet
ej praktiskt genomförbart. Något återupptagande av byggnadsforskning
enligt av Edholm sålunda tillämpade principer anser byggnadsstudiekommittén
icke vara påkallat.

Att, såsom statsrevisorerna refererat, det till lantbruksförbundets byggnadsförening,
LBF u. ]>. a., anvisade statsbidraget inkluderar ett mindre belopp för
försöksverksamhet torde i förevarande sammanhang sakna betydelse oell innebär
icke, all föreningen iir all betrakta såsom ett forskningsorgan. Det är
dock självfallet, att (dt projekteringsorgan av denna storleksordning måste
bedriva viss försöksverksamhet i och för lösande av aktuella praktiska problem
i anslutning till sin ordinarie planläggningsverksamhet.

— 116 —

Statsrevisorerna ha också i förbigående berört den forskningsverksamhet,
som bedrives under ledning av statens kommitté för byggnadsforskning, liksom
det standardiseringsarbete på byggnadsområdet, som igångsatts av standardiseringskommissionen.
Vad beträffar byggstandardiseringen har väl ej
någonsin ifrågasatts en administrativ ändring, påverkad av här berörda faktorer.
Däremot torde i tidigare sammanhang allvarligt ha övervägts, huruvida
forskningsverksamheten rörande lantmannabyggnader borde kunna inordnas
under statens kommitté för byggnadsforskning. Att så dock ej blev
fallet är fullt förståeligt, örn man tar forskningsområdenas storlek i betraktande.
Statens kommitté för byggnadsforskning måste för lång tid framåt
ägna sin huvudsakliga uppmärksamhet åt frågor av intresse för byggnadstekniken
i allmänhet, och det är icke tänkbart, att kommittén ens med kraftigt
ökade resurser skulle inom rimlig tid kunna ge jordbrukets speciella problem
erforderligt utrymme.

Den speciella forskningsverksamheten rörande lantmannabyggnader handhaves
alltså numera av i huvudsak endast två organ, nämligen statens forsk -ningskommitté för lantmannabyggnader och jordbrukets byggnadsstudiekommitté.
Dessa kommittéers arbetsområden äro klart sidoordnade varandra.
Forskningskommittén bär ju nämligen lill uppgift att främja ett ändamålsenligt
utformande av lantmannabyggnaderna såsom sådana med hänsyn tagen
till vad de jordbruksekonomiska, hygieniska och driftstekniska förhållandena
kunna komma att kräva. Däremot åvilar det byggnadsstudiekommittén
att bearbeta de organisatoriska, tekniska och ekonomiska problem,
som sammanhänga med ifrågavarande byggnaders iordningställande och
uppförande, vari inbegripas frågor rörande arbetsorganisation och arbetsmetoder,
lämplig materialanskaffning, transportförhållanden, sociala sysselsättningsproblem
o. s. v. Enbart den omständigheten, att det alltså här gäller två
från varandra tydligt avgränsade arbetsområden, synes utgöra skäl nog för
arbetets bedrivande på skilda organ, då därigenom en avsevärd och för jordbruksnäringen
ekonomiskt mycket betydelsefull tidsvinst torde kunna göras.

Men det finns dessutom en omständighet, som helt enkelt omöjliggör sammankoppling
av de båda kommittéerna. Det har nyss nämnts, att byggnadsstudiekommittén
förutom med tekniska undersökningar sysslar med rena
arbetsmarknadsproblem med vad däri inrymmes av ekonomiska och sociala
frågor. I själva verket bli de tekniska resultatens värde väsentligt beroende av
på vilket sätt dessa problem kunna lösas. Arbetet kräver förvisso ständig
kontakt med arbetsmarknadens olika representanter, och det är därför ingen
tillfällighet, att dessa representanter ingå i kommittén. A andra sidan skulle
en representation av här ifrågakommande slag sakna berättigande i en institution
för rent teknisk-vetenskaplig forskning.

Ehuru byggnadsstudiekommittén sålunda på redan anförda grunder finner
den nuvarande ordningen ändamålsenlig och självklar, vill kommittén peka på
ännu en faktor, som verkar i samma riktning. Forsknings- och utredningsarbete
sådant som detta kräver, om det skall ge något väsentligt av värde,
skickliga utövare. De mest kvalificerade och följaktligen mest önskvärda personerna
stå emellertid icke att få, örn de måste placeras i mera underordnad
ställning, vilket skulle bli fallet, örn forskningen allt för mycket centraliserades.
Därav följer å andra sidan, att en i och för sig naturlig uppdelning av
forskningsområdena ger extra fördelar till skänks, då det gäller personvalet.
Det torde heller ej kunna förnekas, att en sådan uppdelning är ägnad att
avvärja faran för ensidighet i arbetet, vilket måste tillmätas stor betydelse.

Statsrevisorerna säga sig lia fått det intrycket, att den statliga forskningsverksamheten
rörande jordbrukets byggnadsfrågor lider av planlöshet och
bristande samordning, och finna det uppenbart, att under rådande förhål -

— 117 —

landen forskningsarbetet icke kan bedrivas med tillbörlig effektivitet. Vidare
säges dubbelarbete ha förekommit i stor utsträckning, varjämte tidigare vunna
utredningsresultat och erfarenhetsrön icke skulle lia utnyttjats i det fortsatta
utredningsarbetet. Samarbete skulle heller icke lia förekommit mellan de
olika forskningsorganen.

Utgående från sin egen vetskap örn hithörande förhållanden finner byggnadsstudiekommittén
dessa uttalanden helt oförståeliga och vill för egen del bestämt
bestrida deras berättigande. Som i det föregående visats, är forskningsverksamheten
på området numera koncentrerad till i huvudsak endast två
organ, vilket av anförda skäl får betraktas som ett minimum nied hänsyn
till föreliggande uppgifter. Båda dessa organ ha givetvis såväl var för sig
som gemensamt företagit erforderlig planläggning av sina utredningsområden,
varför möjligast tillfredsställande översikt över verksamheten utan tvekan
finnes. Att tidigare vunna utredningsresultat och erfarenhetsrön skulle avsiktligt
ha lämnats outnyttjade i det pågående utredningsarbetet, vill kommittén
likaså för sin del helt förneka. Tvärtom har man, såsom vanligt är i
utredningar, sökt på allt sätt erhålla möjligast fullständiga bild av, vad som
redan gjorts på området, i avsikt att undvika dubbelarbete.

Vad samarbetsfrågan beträffar, vill byggnadsstudiekommittén upplysningsvis
nämna, att den redan från början vidtog åtgärder för att skaffa sig detaljerade
upplysningar örn alla de organ, som kunde tänkas lia att ge något
av intresse för utredningen. Med dessa organ har kommittén också upprättat
förbindelse. Kommitténs vilja till gemensam planläggning och samverkan har
alltid klart framhållits som en självklar sak, och tydliga uttryck härför hade
också kunnat återfinnas på sidorna 17, 18 och 32 i kommitténs av revisorerna
delvis citerade programpromemoria den 15 februari 1944, vilken här bifogas.1
Det står för kommittén såsom överhuvud taget främmande, att bristen på erforderlig
kontakt mellan av intressegemenskap förenade organ kunnat, som
här skett, ifrågasättas. Mellan byggnadsstudiekommittén och forskningskominittén
är detta samarbete ordnat på ett tillfredsställande sätt. Att dessutom
forskningskommitténs utredningsman ingår såsom ledamot i byggnadsstudiekommittén
har av båda parter ansetts som en mycket stor fördel.

Revisorerna lia slutligen uttalat farhågor för, att pågående forsknings- och
utredningsarbete på området planlagts alltför vittomfattande, och framhållit
det angelägna i, att verksamheten så bedrives, att praktiska resultat utvinnas.

Byggnadsstudiekommittén gör för sin del allt, som kan göras, för att få fram
dessa praktiska resultat på kortast möjliga tid. Så snart ordnade förhållanden
åter inträda, kan man med säkerhet räkna med stora och viktiga byggnadsuppgifter
för jordbruket, och det är angeläget, att så fullständiga utredningsresultat
som möjligt då kunna föreligga. Dock måste här varnas för alltför
ytliga undersökningar med visserligen lättköpta men desto mera otillförlitliga
resultat som följd. Den vägen har hittills alltför ofta beträtts, och detta har
med säkerhet medverkat till, alt de väntade förbättringarna uteblivit.

Sammanfattningsvis vill byggnadsstudiekommittén anföra, att de forskningsområden
det här är fråga örn innefatta synnerligen vidlyftiga och mångskiftande
arbetsuppgifter, vilka tyvärr alltför länge fått samlas på hög. Genom
tillkomsten av de nuvarande forsknings- och utredningskommittéerna lia åtminstone
de mest angelägna problemen nu börjat bearbetas. Forskningsområdenas
.storlek och förekomsten av organiserat samarbete gör, att dubbelarbete
ej behöver befaras. Uppdelningen av forskningsverksamheten på flera
organ innebär vinst av tid, skänker erforderlig mångsidighet åt arbetet samt

1 I tär endast avtryckt i transund.

118 —

medför även andra fördelar. Gentemot allt detta kan enligt kommitténs mening
ej redovisas nämnvärda vinster genom en centralisering. Detta gäller såväl ur
organisations- som kostnadssynpunkt. Byggnadsstudiekommittén vill därför
förorda, att statsrevisorernas här berörda uttalanden ej föranleda någon åtgärd.

Stockholm den 11 februari 1945.

Erik Lindeberg.

II. Juridus.

Bilaga till bilaga 2.

angående arbetsstudier beträffande byggnadsarbete för jordbrukets behov.

6. Byggnadsstudiekommitténs arbetsuppgifter, sedda i förhållande till
övriga rationaliseringssträvanden på området.

Som för närvarande olika organ äro sysselsatta och komma att befatta sig
med ett antal av förut anförda rationaliseringsproblem, blir byggnadsstudiekommittén
i viss mån avlastad från en hel del eljest ur rationaliseringssynpunkt
ofrånkomliga arbetsuppgifter, och huvudvikten för dess verksamhet
kan sägas bliva förskjuten till de mera utpräglade produktionstekniska problemen
närmast i anslutning till arbetsplatserna.

Så t. ex. är ju Byggstandardiseringen sysselsatt med standardisering samt
utredning av principerna för måttsättning inom byggnadsindustrien. Statens
kommitté för byggnadsforskning har lagt upp program för forskning
i produktionsteknik och sysslar inledningsvis med bland annat en inventering
av, vad som i Sverige och utomlands gjorts i fråga om arbetsstudier och andra
därmed sammanhängande problem. Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
undersöker, delvis i samarbete med Svenska lantarbetsgivareföreningens
arbetsstudieavdelning, ekonomibyggnadernas utformning och
konstruktion med hänsyn till funktion och ekonomiska förhållanden m. m. En
funktionsutredning beträffande bostäderna bedrives av Svenska arkitekters
riksförbunds och Svenska slöjdföreningens bostadsutredning. Byggnadsstudiekommittén
har i huvudsak skaffat sig kännedom om dessas och andra i sammanhanget
aktuella organs arbete samt vidtagit förberedande åtgärder för
erforderligt samarbete. Efter hand torde detta samarbete komma att bedrivas
planmässigt och så i detalj, att de olika rationaliseringsfrågorna var och en
bli i tillbörlig grad uppmärksammade utan att dock något dubbelarbete behöver
ifrågakomma.

Byggnadsstudiekommitténs arbete synes således huvudsakligen i första
hand böra omfatta:

1. En undersökning av byggnadskostnadernas fördelning på olika kostnadsslag
och ett klarläggande av, vilka faktorer dessa äro beroende av.

2. En analys av några byggnadsplatsers organisation såväl i stort som
mera i detalj med hänsyn tagen till hur byggnadskostnaderna påverkas av
arbetets organisation och planering.

* 3. En förutsättning för undersökning av de olika arbetsmomenten vid

jordbrukets byggenskap samt hur arbetskvaliteten inverkar på kostnaderna.

119 —

4. En undersökning av materialkostnaderna och de olika faktorer, som
inverka på dessa.

Parallellt härmed och så snart ske kan böra egentliga metodstudier genomföras.
Därvid bör bland annat undersökas möjligheterna att öka mekaniseringen
på byggnadsplatserna samt att öka handverktygens verkningsgrad.
Möjligheterna att reducera kostnaderna genom utökad fabriksmässig tillverkning
av byggnadselement böra också undersökas i ett senare skede.

I byggnadsstudiekommitténs uppgift torde sålunda få anses ingå ett stort
komplex av frågor, vilkas klarläggande måste förutsättas, örn det skall bli
möjligt att i önskat avseende påverka jordbrukets byggnadskostnader. Detta
kräver i sin tur såväl ekonomiska som tekniska utredningar nied däri ingående
egentliga arbetsstudier. Kommitténs synpunkter på utredningsarbetets
bedrivande samt behovet av särskilda arbetskrafter härför skall i det följande
närmare beröras.

11. Sammanfattning.

Den anförda redogörelsen torde visa, att den rationaliseringsuppgift det här
är fråga om, innefattar ett stort antal frågor av skiftande natur. I begreppet
arbetsstudier måste därför inläggas en vidare betydelse än vad själva benämningen
kan synas ge uttryck åt. Kommitténs undersökningar böra således omfatta
ej blott arbetet såsom sådant, utan även övriga faktorer, som inverka på
byggnadskostnaderna. Erfarenheterna lia nämligen visat, att arbetskostnaderna
icke böra behandlas fristående utan såsom en del i sitt sammanhang
med övriga kostnader.

Det har också framgått, att vissa av dessa rationaliseringsuppgifter behandlas
av andra organ. Byggnadsstudiekommittén har skaffat sig kännedom
örn vad som på dessa håll planeras och utföres och kommer att efter hand
kunna följa dessa arbeten mera i detalj. Därigenom torde kommittén själv
erhålla synpunkter, som äro värdefulla för dess arbete, samt i sin tur kunna
ge impulser till undersökningar.

Kommitténs egen verksamhet torde huvudsakligen böra beröra de mera utpräglat
produktionstekniska problemen närmast i anslutning till arbetsplatserna,
varjämte undersökningar böra göras rörande möjligheterna att påverka
materialpriserna genom en ändamålsenlig inköpsverksamhet och distribution.

Utredningsuppdragets genomförande försvåras därigenom, att tillgång ej
finnes vare sig till mera genomarbetad metodik eller arbetsstudiemän med på
området erforderlig fackkunskap. Man torde därför få nöja sig med att till en
början endast kunna erhålla mera summariska resultat och först i ett senare
skede åstadkomma rationaliseringsförslag i större utsträckning.

Det har icke varit möjligt för byggnadsstudiekommittén att redan nu framlägga
planer och kostnadsberäkningar för hela den tid, utredningsuppdraget
kan komma att kräva. De anförda beräkningarna hänföra sig därför uteslutande
till innevarande och nästkommande budgetår. I dessa ha upptagits
dels erforderlig personal i ledande ställning dels de assistenter och biträden,
vilka kunna antas med säkerhet bli erforderliga inom sagda tidrymd. Därjämte
har räknats med visst medelsbehov för konsultation av experter. Bland
annat materialprisfrågornas behandling torde kräva omfattande medverkan
av expertis.

Erfarenheterna peka på alt ett arbetsstudium av ifrågavarande art och omfattning
måste bli tidskrävande. Byggnadsstudiekommittén, som visserligen
hoppas, att summariska resultat snarast möjligt skola kunna erhållas och
nvtiiggöras, räknar dock med, att ytterligare några år erfordras innan så örn -

— 120

fattande resultat uppnåtts, att avsedd rationalisering av jordbrukets byggande
säkerställts. Sedan arbetsstudierna kommit i gång, torde kommittén få möjlighet
att klarare bedöma, huru och i vilken omfattning arbetet i ett senare
skede bör bedrivas.

Stockholm den 15 februari 1944.

Jordbrukets byggnadsstudiekommitté
Erik Lindeberg.

H. Junius.

Egnahemsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 133, § 28.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1944 har Kungl. Maj:t anbefallt egnahemsstyrelsen
att efter hörande av LBF avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört uti 28 § av revisionsberättelsen. De av LBF i ärendet
uttalade synpunkterna framgå av bilagda skrivelse från föreningen. För egen
del får egnahemsstyrelsen därjämte anföra följande.

Styrelsen — som anser sig böra begränsa sitt yttrande till för närvarande
rådande förhållanden på förevarande område — vill först peka på det förhållandet,
att forsknings- och försöksverksamhet å ena sidan samt rådgivning
i byggnadsfrågor å andra sidan måste betraktas som från varandra väsensskilda
uppgifter, i synnerhet vad arbetsformerna beträffar. Forskningsverksamheten
kräver sina specialister, som böra få tillfälle att relativt förutsätningslöst
skärskåda byggnadsfrågorna från olika synpunkter i syfte att nå
fram till allt bättre tekniska och ekonomiska problemlösningar. Byggnadsrådgivningen
arbetar med folk av annat slag, är mera rutinbetonad och måste
på helt annat sätt taga hänsyn till situationen för dagen, eftersom ju verksamheten
helt avser att tillhandagå allmänheten med ritningar och andra
handlingar i samband med de aktuella byggnadsuppgifterna.

Forskningsarbetet och rådgivningsarbetet torde alltså var för sig kräva väsentligt
olika organisation. Egnahemsstyrelsen anser det överhuvud taget icke
möjligt att, såsom revisorerna förordat, dessa olika verksamhetsgrenar sammanslås
till en administrativ enhet. Det hela skulle med säkerhet bli en alltför
stor och svårskött organisation. Man finge också riskera, att forskningen genom
en sådan sammankoppling hämmades i sin strävan att se längre än till dagens
praktiska svårigheter. Den av revisorerna efterlysta växelverkan emellan forskning
och rådgivning kan mycket väl tillgodoses genom samarbete. Enligt
styrelsens mening äger sådant samarbete rum i betryggande omfattning.

Vad därefter forskningsarbetet på byggnadsområdet beträffar bör understrykas,
att statens kommitté för byggnadsforskning bedriver forskningsarbete
på byggnadsområdet i allmänhet. Såsom av föredragande departementschefen
anfördes i proposition nr 74 till 1943 års riksdag innefattar jordbrukets byggnadsfrågor
en rad speciella problem — väsentligen redovisade i sagda proposition
— vilka icke torde falla inom ramen för ovannämnda kommittés

_ 121 —

kompetensområde. För upptagande av forskning och undersökning rörande
sådana speciella problem inrättades statens forskningskommitté för lantmannabyggnader.
Egnahemsstyrelsen tager för givet, att samarbete äger rum
mellan de båda forskningskommittéerna, så att dubbelarbete under inga
förhållanden förekommer. Ifrågavarande båda forskningskommittéer lia tillkommit
på grund av Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut och få betraktas
såsom relativt permanenta forskningsorgan. Jordbrukets byggnadsstudiekommitté
däremot är en kungl, kommitté, tillsatt av vederbörande statsråd efter
av Kungl. Majit genom beslut givet bemyndigande och närmast jämförbar
med sina föregångare 1942 års byggnadssakkunniga för landsbygden och 1940
års bvggnadskostnadssakkunniga. Enligt för kommittén utfärdade direktiv
skall kommittén väsentligen bedriva arbetsstudier för att därmed skapa underlag
för en rationalisering av arbetsmetoderna samt en fast grundval för en
sådan avvägning av ackordspriserna, som av intresserade parter kunde erkännas
såsom riktig. När kommittén fullgjort detta sitt uppdrag, torde den
komma att upphöra. Egnahemsstyrelsen, som har god kontakt såväl med
sagda kommitté som med förut berörda forskningsorgan, har det intrycket,
att ett tillfredsställande samarbete dessa emellan anordnats för undvikande
av dubbelarbete. Vad beträffar frågan om, att även lantbruksförbundets byggnadsförening
(LBF) åtnjuter ett mindre statsbidrag för forskning och försöksverksamhet,
synes detta förhållande numera, sedan särskilda forskningsorgan
tillkommit, kunna upphöra, så mycket mera som LBF delvis utnyttjar
sagda understöd för beviljande av bidrag till Statens forskningskommitté för
lantmannabyggnader för utförande av särskilda undersökningar. Egnahemsstyrelsen
har för avsikt att till prövning upptaga denna fråga i samband med
avgivande av förslag till anslagsäskande till nästa års riksdag.

Eftersom egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna i viss utsträckning tagits
i anspråk för förutnämnda rådgivning i byggnadsfrågor, har styrelsen
ägnat revisorernas uttalanden rörande denna verksamhet särskild uppmärksamhet.
Sådan rådgivning skulle enligt berättelsen bedrivas jämsides av egnahemsstyrelsen,
stiftsnämnderna, hushållningssällskapen och lantbruksförbundets
byggnadsförening (LBF). I själva verket har, såvitt det är styrelsen
bekant, aldrig förekommit någon organiserad rådgivning från stiftsnämndernas
sida. Ett fåtal hushållningssällskap ha däremot tidigare haft egna byggnadskonsulenter,
men dessas verksamhet har numera på något undantag när
avvecklats. För ifrågavarande byggnadsrådgivnings handhavande finnas faktiskt
för närvarande endast två statliga eller med statligt stöd arbetande organ
nämligen egnahemsstyrelsen och LBF. Med Kungl. Maj :ts särskilda bemyndigande
lia sistnämnda organ alltsedan 1942 samordnat sin byggnadsrådgivning
och etablerat fortlöpande samarbete. Sagda organisationer handlägga även
sådana planeringsfrågor, som sammanhänga med stiftsnämndernas och hushållningssällskapens
förvaltning.

Arbetsfördelningen mellan egnahemsorganens och LBF:s byggnadsrådgivning
karakteriseras av en klar geografisk uppdelning och ett omfattande centralt
samarbete. Dubbelarbete torde därför vara uteslutet. LBF:s verksamhet
finansieras huvudsakligen genom intäkter. Förslag i samma riktning med avseende
på egnahemsorganens byggnadsrådgivning föreligger i årets statsverksproposition.
Statens kostnader för byggnadsrådgivningen på landsbygden torde
därför efter hand komma att bortfalla, med undantag dock för sådan subvention,
som kan komma i fråga för mindre jordbruk och visst socialt bostadsbyggande.

Såvitt hittills kunnat bedömas fungerar organisationen viii. De skäl, som
ursprungligen blevo bestämmande för verksamhetens administrativa uppdelning,
torde alltjämt ilga giltighet. Enligt styrelsens mening bör därför icke nå -

— 122 —

gon ändring av organisationen för närvarande komma i fråga. Huruvida förhållandena
framdeles kunna ge skäl för en sådan ändring, undandrager sig
styrelsens bedömande. Desto mera framträdande äro fördelarna, som följa
med den nuvarande ordningen och som för egnahemsorganisationens del innebära
ett underlättat handhavande av byggnadsärendena inom de län, där
verksamheten är störst och besvärligast, samt en nödvändig och tillfredsställande
kontakt med byggnadsfrågorna i allmänhet.

Vad slutligen gäller domänstyrelsens byggnadskontors verksamhet, är ju
denna helt inriktad på domänverkets byggande och hör därigenom intimt ihop
med styrelsens övriga förvaltning. Det oaktat har redan från början förekommit
samarbete mellan domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen och LBF, så snart
det gällt överväganden rörande byggnadstekniska frågor av mera allmänt intresse.
Därmed torde samordningen i detta avseende lia drivits så långt, som
gärna är möjligt.

Med åberopande av vad sålunda anförts får egnahemsstyrelsen framhålla
som sin åsikt, att forskning och rådgivning beträffande jordbrukets byggnader
numera äro i huvudsak tillfredsställande organiserade. Visserligen kan
med hänsyn till hithörande frågors mångfald och betydelse behov komma att
uppstå rörande ytterligare statliga åtgärder. Någon ändring av organisationen
i princip synes däremot för närvarande icke vara påkallad.

I detta ärendes handläggning ha deltagit överdirektören och styrelsens samtliga
ledamöter ävensom byrådirektör Junseus, föredragande.

Stockholm den 2 februari 1945.

Underdånigst
G. R. YTTERBORN.

H. JUNIUS.

Germund Sandler.

Bilaga.

Till kungl, egnahemsstyrelsen.

Lantbruksförbundets byggnadsförening LBF u. p. a. får härmed avgiva
följande utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i § 28 anfört
beträffande forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader
m. m.

Föreningen vill först framhålla, att dess väsentliga uppgift är rådgivningsverksamhet
i södra och mellersta Sverige, medan egnahemsstyrelsen bedriver
motsvarande verksamhet i de fyra nordligaste länen. Mellan ledningen
för LBF och egnahemsstyrelsen råder ett intimt samarbete liksom även
mellan tjänstemännen för föreningens avdelningskontor och egnahemsnämnderna,
hushållningssällskapen och stiftsnämnderna. Dessa avdelningskontor
ha efter hand övertagit den rådgivningsverksamhet, som tidigare i viss utsträckning
utövades av nämnda lokala organisationer. Anledningen till att
en uppdelning av rådgivningsverksamheten från början företagits mellan
det nystartade Lantbruksförbundets byggnadsförening och egnahemsstyrelsen
var främst att de föreliggande arbetsuppgifterna ansågos vara alltför
omfattande för att kunna omedelbart omhändertagas av en helt ny organi -

?23 —

sation. Denna rent geografiska uppdelning har icke medfört något som
helst dubbelarbete, utan i stället att en mera intensiv verksamhet kunnat
igångsättas och praktiska resultat över hela landet snabbare utvinnas. Den
kontinuerliga kontakt, som upprätthålles mellan egnahemsstyrelsens och föreningens
ansvariga tjänstemän såväl i Stockholm som vid ritkontoren i
landsorten samt den av egnahemsstyrelsen i samband med de lill föreningen
anvisade statsbidragen utövade kontrollen, har medfört, att man har erhållit
en ändamålsenligt samverkande organisation för byggnadsrådgivning
på landsbygden, som fyller samma funktion som ett även formellt enhetligt
organ.

Härtill kan tilläggas, att samarbete även upprätthålles med domänstyrelsen,
så att erfarenheter och arbetsmetoder kunna ömsesidigt utnyttjas. Sålunda
lia t. ex. detalj- och typritningar utarbetats gemensamt av representanter
för LBF, egnahemsstyrelsen och domänstyrelsen.

Föreningen vill i detta sammanhang även framhålla det betydelsefulla i
att rådgivningen i landsbygdens byggnadsfrågor på sätt som skett anknutits
till jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.

Vid sidan av denna konsultativa verksamhet har föreningen i förhållandevis
mycket begränsad utsträckning bedrivit forsknings- och försöksverksamhet
och för detta ändamål uppburit ett årligt statsanslag på 9 600 kronor,
vilket tidigare utgått till Lantmännens byggnadsförening i Lund. Anledningen
härtill har varit de påtagliga brister, som på detta omfattande arbetsområde
förefunnits, i synnerhet före tillblivelsen av statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader. Sedan denna börjat sitt arbete har det
till LBF anvisade statsbidraget för försöksverksamhet disponerats i nära
samarbete med denna institution. En mycket intim kontakt upprätthålles
med forskningskommittén, särskilt som dennas föreståndare vid sidan härav
har överinseende över LBF:s kontor i södra Sverige samt en annan av
kommitténs ledamöter är chefsarkitekt hos LBF. Kommittén och LBF ha
även i övrigt i viss mån kunnat utnyttja samma personal på grund av att
kommitténs kontor är förlagt till samma fastighet som föreningens kontor i
Lund. Resultaten av forskningskommitténs arbete delgivas härigenom självfallet
såväl LBF som egnahemsstyrelsen och kunna fortlöpande utnyttjas
i den praktiska rådgivningsverksamheten.

Föreningen vill slutligen som sin åsikt beträffande uppläggningen av
forsknings- och försöksverksamheten uttala, att den nuvarande organisationen
erbjuder avsevärda fördelar, genom att initiativ och uppslag kunna
framföras och utvecklas av med varandra samarbetande institutioner, som
äro speciellt inriktade på olika skilda arbetsuppgifter på detta stora och
betydelsefulla område.

Stockholm den 8 januari 1945.

Lantbruksförbundets byggnadsförening LBF u. p. a.

E. Sjögren.

G. Kronbladli.

— 1# —

Egnahemsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 146, § 29.

Underdånigt utlåtande.

Egnahemsstyrelsen finner ej anledning till erinran eller tillägg i fråga
om riksdagens revisorers ifrågavarande uttalande.
o I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören och t. f. byråchefen
Lindström, föredragande.

Stockholm den 20 januari 1945.

Underdånigst: •

För Överdirektören:

STURE LINDSTRÖM.

E. Bring.

Egnahemsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 151, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1944 har Kungl. Majit anbefallt egnahemsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin
berättelse till 1945 års riksdag anfört rörande G. E. Broms’ egnahemsstiftelses
kolonisationsverksamhet i Karl Gustavs socken.

Med anledning härav får egnahemsstyrelsen med överlämnande av ett från
egnahemsnämnden i Norrbottens län inhämtat yttrande anföra följande.

Riksdagens revisorer ha, efter en redogörelse för kolonisationsföretagets
hittillsvarande utveckling, dels erinrat att staten bidragit med betydande belopp
till torrläggning av ifrågavarande område, det s. k. Keräsjokibäckenet,
samt att genom torrläggningsföretaget hittills endast ett tiotal nya jordbrukslägenheten
tillkommit, varjämte några äldre jordbruk också torde haft båtnad
av företaget, dels ock uttalat sig örn de huvudsakliga brister, som enligt revisorernas
mening vidlådde företaget, och i anslutning därtill ansett sig kunna
konstatera, att förutsättningarna för ett bärigt jordbruk å området icke vore
tillfredsställande. De mest framträdande bristerna läge enligt revisorernas
mening däri, att tillgången på skog vore mycket ringa och att på området
funnes föga odlingsvärdig fastmarksjord. Beträffande en av stiftelsen framlagd
plan örn utdikning av ett område örn 165 hektar myrmark i och för uppdelning
i sju jordbrukslägenheter, vilket delföretag beräknades draga en kostnad
av 92 000 kronor, varav 12 000 kronor för anläggande av väg till området,
uttala revisorerna — under framhållande av att härtill skulle komma kostnader
för teg- och täckdikning samt för uppodling av marken och uppförande
av byggnader — att det vore uppenbart att värdet av den mark som sålunda
skulle utvinnas, icke komme att stå i något rimligt förhållande till de
mycket stora kostnadssummor, som det här vore fråga örn, och att de planerade
kolonaten icke kunde giva sina brukare erforderlig utkomst.

Gentemot vad revisorerna sålunda uttalat framhåller egnahemsnämnden i
sitt förutnämnda yttrande, att ifrågavarande kolonisationsområde har ett
ur geografisk och kommunikationssynpunkt fördelaktigt läge med bl. a.
regelbundna lastbilstransporter av mjölk från samtliga kolonat till större
mejeri. Det vore också främst dessa omständigheter som gjort, att Bromska
stiftelsen ansett sig böra genom reglering av Keräsjoki och Vuomajoki vattendrag
öppna möjlighet till utnyttjande av de enligt nämndens mening i stor
utsträckning godartade, vidsträckta myrmarkerna i Keräsjokibäckenet för
uppodling och kolonisation. Visserligen inskränkte sig antalet hittills anlagda
helt nya jordbrukslägenheter på det torrlagda området till ett tiotal. Det måste
emellertid, framhåller nämnden, vidare beaktas, dels att åregleringen hade
öppnat stora möjligheter, som också i stor utsträckning hade utnyttjats, för
nyodling för bortåt ett tjugutal äldre lägenheter, dels ock att det allra mesta
av den jord på stiftelsens ägor, för vilken genom åregleringen beretts avlopp,
ännu icke tagits i anspråk för uppodling och kolonisation. Att så ännu icke
hade blivit fallet berodde bl. a. på att vissa vägfrågor ännu väntade på sin
lösning ävensom på de hinder, kristiden lagt i vägen för dikning och för egnahemsbildning
överhuvud taget. Egnahemsnämnden framhåller vidare att
även ett betydande antal andra gårdar haft stor nytta av åregleringen, varjämte
den möjliggjort urtappning av två träsk med en landvinning av 82 lia
till följd. I anledning av revisorernas framhållande av att mycket stora belopp
av statsmedel använts för dikningar m. m. å området ville egnahemsnämnden
slutligen erinra, att en väsentlig del av dessa medel disponerats i samband
med åtgärder för arbetslöshetens bekämpande.

Beträffande revisorernas erinran rörande bristen på odlingsbar fastmarksjord
och skog uttalar nämnden i det förra avseendet att tillgången på fastmarksjord
visserligen är knapp intill vissa myrmarksområden och otillräcklig
i den mån områdena skola disponeras för bildande av familjejordbruk.
Tillgången på dylik jord torde dock, fortsätter nämnden, vara tillräcklig, om
det i en framtid skulle öppna sig möjlighet att skapa större driftsenheter väsentligen
baserade på produktion av stråfoder på myrjord. Vad skogsfrågan
beträffar finner egnahemsnämnden att denna otvivelaktigt är bekymmersam
ej endast inom stiftelsens ifrågavarande ägor utan även på ett flertal
övriga jordbruk i samma del av Karl Gustavs socken. Bristen på skog måste
enligt nämnden anses som en allvarlig svaghet hos detta kolonisationsföretag.
Ett första steg för dess avhjälpande hade emellertid stiftelsen tagit genom
förvärv av ett skogshemman, och stiftelsen stöde för närvarande i underhandling
om inköp av ytterligare en skogsfastighet. Dock krävdes statsmakternas
medverkan för att tillföra området mera skog, vilket skulle kunna ske genom
förvärv av skog från närliggande kronomark.

I avseende å markens beskaffenhet framhåller nämnden att bristen på kalk
och annan mineralisk växtnäring i myrjorden är ett fel som vidlåder praktiskt
taget ali myrjord. Bortsett från denna för myrjord karakteristiska svaghet
torde de i myrjordens beskaffenhet grundade betingelserna för drivande
av jordbruk inom Keräsjokibäckenet närmast kunna betecknas såsom goda.

Beträffande revisorernas uttalande, att kostnaden, 92 000 kronor, för utdikning
av ett område på 165 hektar myrmark och dess förseende med erforderliga
vägar icke komme att stå i något rimligt förhållande med värdet av
den mark, som skulle utvinnas, anför nämnden vissa förhållanden avsedda
afl visa alt en betydande del av myrutdikningen inom Norrbotten betingat en
motsvarande eller än högre kostnad. Enligt nämnden syntes emellertid, vad
det nu planerade utdikningsföretaget beträffar, möjlighet icke saknas all vid
en noggrannare beräkning kunna nedbringa kostnaden.

Gentemot revisorernas uttalande, att de planerade kolmaden icke kunna

126 —

giva sina brukare erforderlig utkomst, hävdar egnahemsnämnden en motsatt
uppfattning. Uti ifrågavarande kommun, Karl Gustavs socken, finns det, anför
nämnden, ett stort antal .jordbrukare, som uteslutande leva på jordbruk,
väsentligen baserat på myrodling, och ändå vore det icke många av dem som
hade så mycket som 20 lia odlad jord. Nämndens optimistiska syn på möjligheterna
för kolonister i Keräsjokibäckenet att reda sig byggde nämnden
vidare på den erfarenhet, som hittills vunnits under kolonisationsarbetet på
stiftelsens ägor i andra byar. Innehavarna hade så gott som alla hållit sig
kvar på sina kolonat och undan för undan kunnat öka avkastningen av desamma.
Egnahemsnämnden understryker emellertid starkt vikten av att frågan
om beredande av tillgång för kolonisterna på skog snarast löses.

Egnahemsnämnden slutar nied det uttalandet, att statsrevisorernas erinran
beträffande bristen på skog inom ifrågavarande kolonisationsområde synes
böra beaktas och effektiva åtgärder för bristens avhjälpande vidtagas,
medan erinringarna i övrigt icke syntes böra föranleda åtgärder, som lägga
hinder i vägen för realiserande av planerna på fortsatt exploatering av dessa
utomordentligt gynnsamt belägna, goda odlingsmarker. 1 varje fall syntes
hämmande åtgärder icke böra vidtagas utan att förhållandena inom kolonisationsföretaget
underkastas förnyad, sakkunnig undersökning.

Av den nu lämnade sammanställningen av de omständigheter av betydelse
för bedömande av ifrågavarande kolonisationsföretag, som framhållits å ena
sidan av rikdagens revisorer och å andra sidan av egnahemsnämnden, framgår,
att företaget torde lida av vissa väsentliga brister och krävt stora kapitalinsatser
men att tillika faktorer kunna påvisas, som gynnsamt påverka
företaget. De åsyftade bristerna äro främst den otillräckliga tillgången på
skog och fastmarksjord samt den uppodlade myrmarkens behov av kalk och
mineralisk växtnäring. Såsom gynnsamma omständigheter framstå i första
hand det relativt fördelaktiga geografiska läget och de med hänsyn till kommunikationsförhållandena
goda avsättningsmöjligheterna för de å området
frambringade produkterna. Vad de angivna bristerna beträffar lärer intet
kunna åtgöras i avseende å den alltför ringa tillgången på fastmarksjord.
Enligt vad egnahemsnämnden starkt understryker skulle däremot möjligheter
icke saknas att kunna tillföra kolonisalionsföretaget ytterligare skog. Stiftelsen
hade nyligen lyckats förvärva en mindre skogsfastighet för ändamålet
och vore i färd med underhandlingar örn inköp av ännu en sådan fastighet.
Stort behov förelåge emellertid därefter alltjämt av mera skog. Enligt nämndens
mening borde skog lämpligen kunna tillföras området från närliggande
kronomarker.

Vad den ekonomiska sidan av kolonisationsföretaget beträffar är det uppenbart,
att de stora belopp av statsmedel, som nedlagts å företaget, icke stå
i skäligt förhållande till det ringa antal nya kolonat som hittills kunnat utläggas
å området. Såsom egnahemsnämnden understryker torde emellertid
de vidtagna åtgärderna för torrläggning och dikning icke enbart ha medgivit
denna nykolonisation utan även skapat möjligheter för fortsatt kolonisation
i betydande omfattning samt medfört båtnad för ett avsevärt antal äldre
jordbrukslägenheter ävensom torrlagt vissa områden lämpade för foderproduktion.
Att kunna erhålla något exakt besked i nu berörda fråga ställer
sig emellertid vanskligt och torde väl heller knappast vara påkallat. Vad
som dock numera i främsta rummet torde vara av intresse är frågan huruvida
och i vad mån ytterligare investering av statsmedel i företaget må anses
böra ske. Såsom av handlingarna framgår gäller det därvid i första hand
ett ställningstagande till ett förslag från stiftelsens sida örn utdikning av ett
område örn 165 hektar avsett att uppdelas i sju jordbrukslägenheter. För
denna utdikning ävensom för anläggande av behövlig väg till området ha

— 127

enligt en föreliggande plan kostnaderna beräknats till 92 000 kronor. I sitt
förenämnda yttrande uttalar nämnden härom, att förslaget grundade sig på
föråldrade beräkningar och att vid en omarbetning av detsamma kostnaden
sannolikt skulle kunna nedbringas.

I avseende å sistberörda projekt till ytterligare utdikning å ifrågavarande
kolonisationsområde synes egnahemsstyrelsen ett ställningstagande till frågan
om statsunderstöd till detsamma böra föregås av ytterligare utredning
rörande förutsättningarna för företaget. Tanken på en sådan utredning har
jämväl framförts av egnahemsnämnden. I särskilt yttrande av egnahemsstyrelsen
denna dag i anledning av statsrevisorernas uttalande rörande Salt- och
Fetmyrans jordförmedlingsföretag har styrelsen ifrågasatt föranstaltandet av
en allmän översyn över möjligheterna till nykolonisation i Norrland. Därest
en sådan översyn skulle komma till stånd, torde i samband därmed jämväl
här ifrågavarande kolonisationsföretag och dess förutsättningar i avseende
å fortsatt kolonisation kunna bliva föremål för undersökning.

I handläggningen av detta ärende lia deltagit överdirektören och styrelsens
samtliga ledamöter med undantag av ledamöterna Malmberg och Gustafson.

Stockholm den 25 januari 1945.

Underdånigst
G. R. YTTERBORN.

NILS COLLIN.

Bilaga.

Till kungl, egnahemsstyrelsen.

Med återställande av remisshandlingarna rörande riksdagens revisorers
erinringar beträffande G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsföretag
i Keräsjokibäckenet i Karl Gustavs socken av Norrbottens län får engahemsnämnden
härmed vördsamt anföra följande.

Innan egnahemsnämnden går in på ett bemötande av herrar riksdagsrevisorers
erinringar torde några ord beträffande det inom Keräsjänkkä och
Keräsjoki skifteslag belägna Keräsjokibäckenet vara på sin plats.

Detta bäcken ligger mitt i Karl Gustavs socken, ca 12 km väster örn Torne
älv, blott 20—25 km från kusten och 35—45 m över havet. Dess norra del
genomskäres av järnvägen och militärvägen Lappträsk—Karungi. I söder
tangerar landsvägen Sangis—Kukkola området och öster örn ån genomskäres
området av landsvägen Kattilasaari—Karhuuvaara. Väster om ån är allmän
landsväg på myndigheternas tillskyndan planerad — men ännu ej anlagd —
genom området från Kärrbäck anhalt till Keräsjänkkä. Sistnämnda anhalt ligger
intill för att icke säga inom området och Karhuuvaara anhalt på 6 km:s
avstånd från Keräsjänkkä. Därtill kommer att producentföreningens stora
centralmejeri i Karungi ligger inom mycket gott räckhåll för leverans av mjölk
från samtliga kolonat inom området. Regelbunden lastbilstransport av mjölk
till Karungi mejeri är ordnad på alla nämnda landsvägar.

Ur geografisk och kommunikationssynpunkt torde området därför kunna
anses vara särdeles välbeläget och det lär enligt egnahemsnämndens förmenande
därför aldrig kunna bli fråga örn att detta område skall utnyttjas
för uppodling.

— 128

Det är också dessa omständigheter, det gynnsamma läget och den färdiga
organisationen för avsättning av jordbrukets viktigaste produkt ■— mjölken
—, som gjorde, att Bromska stiftelsens styrelse på sin tid ansåg sig böra
genom reglering av Keräsjoki och Vuomajoki vattendrag öppna möjlighet till
utnyttjande av de i stor utsträckning godartade, vidsträckta myrmarkerna i
Keräsjokibäckenet för uppodling och kolonisation. Det ansågs nämligen icke
försvarligt, att ett under Kungl. Maj:ts överinseende stående område intill
kusten och inom ett välordnat kommunikationsnät skulle alltfort få ligga
obrukat som en väldig försumpningshärd mitt i samhället. Skulle så varit
fallet, då är det mycket sannolikt, att riksdagens revisorer ansett sig böra
påtala styrelsens uraktlåtenhet, att delta område icke öppnats för kolonisation.

Vid bedömande av kostnaderna för åregleringsföretaget är det också alldeles
nödvändigt att beakta ovan anförda allmänna synpunkter på detta
företag. Visserligen inskränker sig antalet hittills anlagda helt nya jordbrukslägenheter
på de genom åregleringen torrlagda markerna till ett tiotal, men
dels har åregleringen öppnat stora möjligheter, som också i stor utsträckning
utnyttjats, för nyodling för bortåt ett tjugotal äldre lägenheter utmed den
reglerade delen av vattendraget, och dels måste beaktas, att den allra mesta
av den jord på stiftelsens ägor, för vilken genom åregleringen bereus avlopp,
ännu icke tagits i anspråk för uppodling och kolonisation. Att sa icke blivit
fallet beror bl. a. på att vissa vägfrågor ännu vänta på sin lösning liksom
på de hinder, kristiden lagt i vägen för dikning och för egnahemsbildning
överhuvud laget.

Beträffande åregleringen må i övrigt tilläggas, att den delen av Keräsjoki
stora by, som ligger ovanför den reglerade delen av Keräsjoki vattendrag
med bortåt ett tjugotal större och mindre bondgårdar, haft ofantligt stor
nytta av åregleringen, varjämte den möjliggjort urtappning av träsken Veittijärvi
och Kuonajärvi — landvinning 82 lia — vilka avkasta flera tiotal
kofoder hö per år och utgöra därigenom ett ovärderligt stöd för kolonisationen
på stiftelsens marker.

Genomförandet av detta åregleringsföretag måste anses ha varit en alldeles
nödvändig saneringsåtgärd inom Karl Gustavs socken, och dess uraktlåtande
hade utan tvivel föranlett berättigat klander. Men saken måste naturligtvis
ses på längre sikt.

Den framställda erinran örn att av statsmedel 300 000 kronor använts for
dikningar m. m. kan icke föranleda annat bemötande än en upplysning om
att mer än 200 000 kronor av dessa medel lia av statsmakterna disponerats i
samband nied åtgärder lör arbetslöshetens bekämpande, och de komma till
god nytta, när markerna komma att exploateras under det fortsatta kolonisationsarbetet.
Därutöver har 1930 års riksdag nied anledning av motion bl. a.
av landshövding Hansén beviljat till dikningsarbeten i Keräsjänkkä 50 000
kronor och 1933 års riksdag på grund av nådig proposition 40 000 kronor,
vilket sistnämnda belopp använts för bestridande av på stiftelsens andel belöpande
kostnader för i samarbete nied statens arbetslöshetskommission utförda
diknings-, odlings- och väganläggnings- lii. fl. arbeten samt för anskaffande
av en traktor jämte odlingsredskap.

Vad så angår erinran rörande bristen på odlingsbar fastmarksjord och skog
så träffar den förhållanden, som stiftelsens styrelse i olika sammanhang
påtalat för statsmakterna. Intill vissa myrmarksområden är visserligen tillgången
på fastmarksjord knapp och otillräcklig i den mån områdena skola
disponeras för bildande av familjejordbruk, men torde vara tillräcklig, örn
det i en framtid skulle öppna sig möjlighet att skapa större driftsenheter väsentligen
baserade på produktion av stråfoder på myrjord. .

Skogsfrågan är otvivelaktigt bekymmersam icke endast inom stiftelsens

129 —

ägor i Keräsjänkkä och Keräsjoki byar utan även pä ett flertal övriga jordbruk
i Keräsjoki by ävensom inom Lappträsk by d. v. s. i liela västra delen
av Karl Gustavs socken. Denna brist på skog måste anses som en allvarlig
svaghet hos detta kolonisationsföretag, men den bör med god vilja från statsmakternas
sida kunna avhjälpas. Enligt av stiftelsens styrelse lämnad uppgift
har styrelsen redan tagit ett första steg för dess avhjälpande genom förvärv''
av ett skogshemman, Haukijärvi nr 1, och står f. n. i underhandling om
inköp av ytterligare en skogsfastighet. Måhända kan herrar statsrevisorers
erinran underlätta för stiftelsen att från närliggande kronomark förvärva för
skogsfrågans ordnande nödigt skogsområde.

Vad så angår erinran rörande bristen på kalk och annan mineralisk växtnäring
i myrjorden, så träffar den icke endast dessa myrmarker utan bristen
på dessa växtnäringsämnen vidlåder praktiskt taget ali myrjord icke blott i
Norrbotten utan i hela Norrland — frånsett silurområdena i Jämtland. Bortsett
från denna för ali myrjord karakteristiska svaghet, har myrjorden här
—■ vissa begränsade partier undantagna — fått goda omdömen både av framlidne
lantbruksingenjör Berggren, som på sin tid planlagt åregleringen, och
av Svenska mosskulturföreningen, och enligt egnahemsnämndens förmenande
torde de i myrjordens beskaffenhet grundade betingelserna för jordbruk
inom Keräsjokibäckenet därför närmast kunna betecknas som goda.

Uttalandet, att kostnaden — 92 000 kronor för utvikning av ett område
på 165 har myrmark och dess förseende med erforderliga vägar — »icke kommer
att stå i något rimligt förhållande med värdet av den mark, som skulle
utvinnas», träffar icke blott detta företag utan en betydande del av myrutdikningen
inom Norrbotten. Lantbruksingenjör von LIeideken uppger, att det
icke är ovanligt, alt han vid uppgörande av dikningsplaner kommer till kostnader
lipp till 500 kronor per har och t. o. m. däröver. Beträffande den uppgivna
dikningskostnaden i Keräsjänkkä lär det i övrigt enligt av stiftelsens
ombudsman lämnad uppgift förhålla sig så, att den framkommit på det sättet,
att lantbruksingenjör Hegethorn på styrelsens uppdrag upprättat det
föreliggande dikningsförslaget genom utbrytning ur ett äldre av lantbruksingenjör
Berggren upprättat förslag utan undersökning på ort och ställe och
genom procentuell höjning av Berggrens kostnadsberäkningar.

På grund av vad som förekommit synes styrelsen böra låta omarbeta förslaget,
varvid de av Berggren föreslagna dikesdimensionerna sannolikt komma
att minskas åtskilligt, varigenom kostnaden tydligen kommer att nedbringas.

Med anledning av uttalandet, »att de planerade kolonaten icke kunna giva
sina brukare erforderlig utkomst», anser sig egnahemsnämnden böra framhålla,
att skall icke innehavaren av ett jordbruk med ca 20 har god jord i det
läge, som dessa kolonat hava, kunna — sedan jorden blir uppodlad — bereda
utkomst för sin innehavare, då torde det icke ges möjligheter för folk
att klara sig på jordbruk i Norrbotten. Bristen på husbehovsskog är naturligtvis
en allvarlig svaghet hos dessa jordbruk, men den bristen bör kunna
och måste avhjälpas. 1 Karl Gustavs socken linus det eli stort antal jordbrukare,
som uteslutande leva på jordbruk, väsentligen baserat på myrodling,
och ändå är det icke många av dem, som har sa mycket som 20 har
odlad jord. Egnahemsnämnden anser sig därför icke kunna underlåta framhålla,
att herrar revisorers, på bristfällig undersökning av de rådande förhållandena,
baserade uttalande kan komma att menligt inverka på utvecklingen
av jordbruket icke blott hos stiftelsens kolonister utan i länet i sin
helhet.

I direkt motsättning till de av herrar statsrevisorer gjorda pessimistiska
uttalandena rörande kolonisternas möjligheter alt klara sig på dessa kolo 9—-i57206.

Rev. berättelse ang. statsverket år 19ii. II.

_ ]30 —

nät, anser sig egnahemsnämnden ha grundad anledning att — om skogstugan
löses — se optimistiskt på kolonisternas möjligheter i detta avseende
i ^ Keräsjokibäckenet. Därvid bygger egnahemsnämnden sin uppfattning
på den erfarenhet, som hittills vunnits under kolonisationsarbetet på
stiftelsens ägor i andra byar. Redan den omständigheten, att av de 56 upplåtna
jordbrukslägenheterna på stiftelsens ägor hittills ingen bytt ägare genom
tvångsförsäljning och att överhuvud endast 2 lägenheter bytt ägare
annat än till följd av dödsfall — säger åtskilligt örn kolonisternas möjlighet
att bita sig fast på sina lägenheter. Vidare synes ökningen av den odlade
arealen, ökningen av kreatursantalet liksom även ökningen i mjölkleveranserna
tyda på, att jordbrukets utveckling hos kolonisterna gör goda framsteg.
Sålunda är medelantalet mjölkkor enligt av stiftelsens ombudsman
lämnad uppgift f. n. hos kolonisterna på detta område i runt tal 5,5 medan
medelantalet kor i länet i sin helhet icke når upp till 4.

En del av kolonisterna ha utvecklat sina lägenheter så, att de på deras
avkastning kunna löda 7—8 kor (en har t. o. lii. 10 kori. Leveransen av
mjölk till mejeriet från kolonisterna visar också glädjande framsteg. Sålunda
hade enligt den av Norrbottens läns producentförening förda statistiken
år 1943 (för år 1944 är statistiken ännu icke färdig) av de stiftelsens
kolonister, som kommit i gång nied mjölkleveranser, 15 st. i mjölklikvider
från mejeriet uppburit ett belopp på över 2 000 kronor och bland dessa
sistnämnda hade 9 st. uppburit ett belopp på över 2 500 kronor. Inom sistnämnda
grupp hade 7 st. haft en inkomst på mer än 3 000 kronor. Och en,
sorn byggt upp sin lägenhet från ris och rot, hade uppburit 4 690: 83 kronor.

Såvitt den sakkunskap, som anlitats för att på ort och ställe undersöka
förutsättningarna för växtkultur och kolonisation i Keräsjokibäckenet, och
såvitt egnahemsnämnden kan bedöma saken, finnas här relativt goda möjligheter
för driftigt folk att ta sig fram som jordbrukare, örn blott skogsfrågan
ordnas. Under förutsättning, att statsmakterna tillskjuta erforderliga
medel i första hand för fullföljande av uppgjorda diknings- och väganläggningsplaner,
torde här kunna upplåtas ytterligare några tiotal jordbrukslägenheten
Tilläggas må, att sedan den första ivem för anläggande av arbetarsmåbruk
gått över, har efterfrågan på jordbrukslägenheter på stiftelsens
ägor varit ganska tillfredsställande, ehuru de orimligt höga byggnadskostnaderna
f. n. lägga nästan oöverstigliga hinder i vägen för lägenheternas
bebyggande. Skuldsättningen blir så stor, att det blir ogörligt för kolonisterna
att under nuvarande förhållanden förränta sina byggnadsskulder.

Under hänvisning till vad ovan anförts synes herrar statsrevisorers erinran
beträffande bristen på skog inom detta kolonisationsföretag böra beaktas
och effektiva åtgärder för bristens avhjälpande vidtagas, medan erinringarna
i övrigt icke synas böra föranleda åtgärder, som lägga hinder i vägen
för realiserande av planerna på fortsatt exploatering av dess utomordentligt
gynnsamt belägna, goda odlingsmarker. I varje fall synas hämmande åtgärder
icke böra vidtagas utan att förhållandena inom kolonisationsföretaget
underkastas förnyad, sakkunnig undersökning på ort och ställe.

Vid behandlingen av detta ärende hava nämndens samtliga ordinarie ledamöter
deltagit.

Luleå den 10 januari 1945.

J. Wallmark.

I. Risberg.

— 131 —

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 151, § 30.

Till K o n u n g e n.

Med anledning av nådig remiss på 1944 års riksdagsrevisorers anmärkningar
i fråga om G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet
får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Då länsstyrelsen icke har någon uppsikt över stiftelsens verksamhet eller
eljest någon befattning med densamma, har länsstyrelsen från stiftelsens
ombudsman begärt upplysning om de förhållanden, kring vilka anmärkningarna
röra sig, och därvid fått mottaga bifogade skrift, av egnahemsnämnden
i länet upptagen som eget yttrande i samma ärende.1

Riksdagsrevisorerna hava anmärkt på att kolonisationsföretaget har mycket
knapp tillgång på skog. Denna brist har varit känd från tiden för företagets
tillblivelse, och den vidlåder de flesta hemman i socknens största by,
Karungi, liksom Lappträsk, Keräsjoki och Keräsjänkkä byar invid och
inom kolonisa tionsområdet. Erkänt är att jordbruk i Norrbotten icke kan
med framgång drivas utan tillgång till nödig husbehovsskog, och det är därför
nödvändigt att stiftelsens lägenheter tillföras skogsmark. Därest de bemödanden
stiftelsens ledning redan igångsatt att genom inköp bota denna
brist icke krönas med fullständig framgång, synes skogbärande mark böra
avstås från angränsande kronoparker för att skapa existens- och utvecklingsmöjligheter
för produktiva familjejordbruk inom detta välbelägna område.

Vidare ha revisorerna vänt sig mot den ringa förekomsten av lastmarksjord
inom kolonisationsområdet. Av ombudsmannens upplysningar att döma
skulle tillräcklig fastmark finnas, lämpad till tomtområden för de planerade
jordbruksställena, vilka därifrån bekvämligen kunde sköta sina odlingar
på de torrlagda myrmarkerna. För det av ombudsmannen nämnda området
öster om Vuomajoki skulle också finnas erforderlig areal fastmark för gård,
trädgård och dylikt till ett jordbrukshemman som tilldelas större arealer
utdikad myrjord för stråfoderodling.

Det anmärkta behovet av kalk och mineralisk växtnäring torde icke vara
något enbart för ifrågavarande myrmarker karakteristiskt. Kalkbrist torde
vidlåda praktiskt taget all myrjord inom Norrbotten men lärer icke få avhålla
från dessa markers uppodlande.

Sist och slutligen hava revisorerna framhållit, afl beräknade kostnaden,
92 000 kronor, för planerad utdikning av 165 hektar myrmark jämte anläggning
av 2 170 m väg därtill uppenbarligen icke skulle stå i något rimligt
förhållande till värdet av den mark som sålunda skulle utvinnas. Härtill
vill länsstyrelsen endast erinra, att denna mark i sitt obearbetade skick knappast
har något värde och att ett pris av omkring 500 kronor per hektar utdikad
mark, färdig för odling, inom detta gynnsamt belägna område icke
kan anses så orimligt.

Luleå i landskansliet den 20 januari 1945.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

R. SUNDBERG. E. HUSS.

* Avtryckt sorn bilaga lill närmast föregående yttrande.

— 132 —

Norrlandskominitténs

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 151, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1944 har norrlandskommittén anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört uti § 30
av ett remissen bifogat transund. Till åtlydnad härav får kommittén anföra
följande.

I nämnda paragraf lia riksdagens revisorer omförmält sina iakttagelser beträffande
G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet i Karl
Gustavs socken, varvid särskilt fästs uppmärksamheten på de kostnader, som
staten nedlagt på detta kolonisationsföretag.

Norrlandskommittén utgår från att kommittén under sina överväganden i
fråga om Norrlands jordbruks- och fastighetsförhållanden även kommer att
söka ge belysning åt, när och i vilken utsträckning nykolonisering bör ifrågakomma
i Norrland. Kommittén har emellertid ännu icke annat än förberedelsevis
behandlat härmed sammanhängande spörsmål. Med hänsyn härtill och
till att kommittén icke varit i tillfälle att på platsen bilda sig en uppfattning
om det i remitterade ärendet åsyftade kolonisationsföretaget, kan kommittén
näppeligen i nuvarande läge uttala någon bestämd uppfattning om detta kolonisationsföretag.

Även om det att döma av det av revisorerna framlagda materialet kan förefalla,
som om de resultat som nåtts genom kolonisationsarbetet knappast
kunna svara mot därmed förenade kostnader, bör likväl i detta fall — liksom
när det gäller frågan om dispositionen av Salt- och Fetmyran, varom kommittén
avgiver utlåtande samtidigt härmed — hänsyn tagas till huru förhållandena
nu gestalta sig samt nyttan av olika framtida utnyttjningsmöjligheter ställas
i relation till de kostnader, som ytterligare behöva göras enligt olika alternativ.

Beträffande den allmänna frågan om myrmarkernas utnyttjande i Norrland
får kommittén hänvisa till de synpunkter som kommittén anför i nyss åsyftade
utlåtande angående Salt- och Fetmyrans jordanskaffningsföretag.

Utan att i nu föreliggande sammanhang kunna närmare inpå på det i remissen
behandlade ärendet får norrlandskommittén slutligen framhålla önskvärdheten
av att, innan ytterligare åtgärder från statens sida vidtagas för den
fortsatta kolonisationen på nu förevarande område, kommittén beredes tillfälle
att närmare bilda sig en uppfattning örn förhållandena.

I detta ärendes handläggning lia, förutom undertecknade, deltagit ledamöterna
Strindlund, Andersson, Degerstedt, Granström, Hedlund, Kempe, Sandberg
och Tjällgren.

Stockholm den 19 januari 1945.

Underdånigst
NILS MALMFORS.

YNGVE ERICSSON.

ERIK ÅKERBERG.

— 133 —

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 160, § 31.

Till Konn n g e n.

Genom remiss den 21 december 1944 har Eders Kungl. Maj:! anbefallt
domänstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört rörande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag. Med återställande
av remissakten och med överlämnande av infordrade yttranden
av vederbörande jägmästare och Överjägmästare får styrelsen i ärendet anföra
följande.

De av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna rörande Salt- och Fetmyrans
jordförmedlingsföretag bestyrka den av domänstyrelsen i underdånigt
yttrande den 24 mars 1939, här i avskrift bilagt, framhållna nödvändigheten
av att undvika forcering av denna kolonisation, vars förutsättningar
för ett gott resultat styrelsen redan då fann mycket tvivelaktiga.
Någon anledning att revidera denna sin uppfattning har styrelsen ej heller
senare funnit föreligga, även örn styrelsen med hänsyn till de befintliga
premisserna ansett sig icke böra motsätta sig det förslag till skogsmarkstilldelning,
som jämlikt nådigt brev den 12 maj 1939 av egnahemsstyrelsen
efter samråd mellan överjägmästaren och jägmästaren samt en skoglig
representant för egnahemsnämnden framlagts, och som av Kungl. Maj:t
behandlats i skrivelse till domänstyrelsen den 8 september 1944. Sagda
förslag, innebärande bland annat överförande av 7 9 1 0,70 hektar av kronoparkerna
Tjärnheden, Näverliden, Siksjö och Hällselskroken till egnahemsstyrelsens
förvaltning, var grundat på den förutsättningen, att ett femtiotal
jordbruksegnahem komme alt upplåtas å Salt- och Fetmyran. Egnahemsnämnden
hade ursprungligen avsett upplåtelse av 150 lägenheter.
Endast 19 lägenheter äro hittills upplåtna. Genom åberopade nådiga beslut
den 8 september 1944 har Eders Kungl. Maj:t bland annat förordnat, att
ytterligare upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem tillsvidare icke
skall äga rum, samt att av det föreslagna området örn 7 910,70 hektar kronoparksjord
såsom gemensamhetsskog för befintliga jordbruksegnahem må
till egnahemsstyrelsens förvaltning överföras mark av för ändamålet lämplig
storlek och beskaffenhet enligt överenskommelse mellan egnahemsstyrelsen
och domänstyrelsen.

Piiksdagens revisorers konstaterande av att hela det föreslagna området
överförts till egnahemsstyrelsens förvaltning lärer såsom även av överjägmästaren
påpekats grunda sig på en missuppfattning.

Kungl. Maj:t har vidare anbefallt domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen
att, sedan marköverföringen verkställts, till Kungl. Majit ingiva förslag
rörande den ersättning för marken, som jordfonden skall hava att utgiva
till domänfonden, samt uppdragit åt egnahemsstyrelsen att uppgöra och
underställa Kungl. Maj:! förslag till reglemente för den sålunda upplåtna
gemensamhetsskogen. Domänstyrelsen, som avvaktar initiativ från egnahemsstyrelsen,
finner sig ej kunna göra något uttalande beträffande den
blivande skogsmarkstilldelningens storlek, innan utredning och förslag härom
föreligger.

Med avseende på frågan huru Salt- och Fetmyran på lämpligaste sätt
böra utnyttjas med hänsyn till där utfört arbete och nedlagda kostnader
delar domänstyrelsen den av riksdagens revisorer uttalade uppfattningen,
att anläggning därstädes av ytterligare en statlig försöksgård — såsom av

— 134

norrlandskommittén ifrågasatts — icke bör komma till stånd. Den av revisorerna
berörda möjligheten att utnyttja vissa delar av området för skogsbörd
synes böra beaktas, särskilt med hänsyn till den förmån, en närbelägen
skogstillgång, avsedd att ingå i gemensamhetsskogen, i framtiden komme att
innebära för de upplåtna lägenheterna. Egnahemsstyrelsen har även uppmärksammat
denna möjlighet och har i sitt underdåniga yttrande den 23 maj 1944
anfört, att vissa delar av myren på grund av ringa torvdjup och dåligt underlag
böra utnyttjas som betes- och skogsmark.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit byråcheferna
Aminoff och Alm samt jägmästaren Hjelmström, föredragande.

Stockholm den 19 januari 1945.

Underdånigst
B. v. STOCKENSTRÖM.

E. G. Bertil Dyberg.

Bilaga 1.

Till kungl, domänstyrelsen.

Med återställande av kungl, domänstyrelsens remissakt jämte från jägmästaren
i Södra Arvidsjaurs revir infordrat yttrande, får jag i ärendet vördsamt
anföra:

Redan i mitt yttrande av den 1 mars 1939 i kungl, domänstyrelsens ärende
nr S I: 1845/1938 framhöll jag såsom en nödvändig förutsättning för en framgångsrik
kolonisation i dessa trakter att tillräcklig tillgång till förtjänstarbete
vid sidan av jordbruket stöde lägenhetsinnehavarna till buds. Denna synpunkt
utvecklades ytterligare i kungl, domänstyrelsens skrivelse i ärendet
den 24 mars 1939, vari bl. a. även framhölls, att de nya jordbrukens möjlighet
att utvecklas till att bli verkligt bärkraftiga syntes styrelsen mycket oviss.
Utvecklingen hittills torde också ha visat, att de upplåtna lägenheterna icke
kunnat bereda sina inehavare den försörjning, som egnahemsnämnden räknat
med. Slutsatsen härav synes bli, att ytterligare upplåtelser böra få anstå,
och har Kungl. Majit också i nådigt brev till domänstyrelsen den 8 september
1944 förklarat, att upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem å Saltoch
Fetmyran tills vidare icke skola äga rum.

Härigenom har frågan om lämplig skogsmarkstilldelning till företaget
kommit i ett helt annat läge än det som låg till grund för det av undertecknad
jämte jägmästarna E. Alson Heijer och S. Eklund år 1940 avgivna förslaget.

I ovan nämnda kungl, brev förordnas, »att av ifrågavarande område---

må--— överföras mark av för ändamålet lämplig storlek och beskaf fenhet.

» Riksdagens revisorers konstaterande: »Därjämte överfördes ovan
nämnda skogsområde från domänstyrelsens till egnahemsstyrelsens förvaltning,
» synes icke vara i överensstämmelse vare sig med ordalydelsen eller
andemeningen i kungl, brevet.

I fråga örn utgångspunkterna för beräkning av lämplig skogsmarkstilldelning
vidhåller jag min i mitt tidigare nämnda yttrande av den 1 mars 1939
framförda mening, att förekomsten av stödskog knappast torde bli någon
garanti för, att lägenhetsinnehavarna allt framgent skola kunna försörja sig.

— 135

Detta så mycket mera som det i flera fall visat sig att av egnahemsnämnd
övertagna skogar kort tid efter övertagandet genomgåtts med huggningar,
varvid den övervägande delen av den mogna skogen på en gång uttagits. Uthållig
tillgång till skogsarbete i trakten är för en småbrukare i övre Norrland
av väsentligt mycket större värde än möjligheten att under ett par år
från egen skog uttaga relativt stora avverkningar och därefter under en lång
tid ingenting. Lämpligast synes vara alt skogsmarkstilldelningen begränsas
till ett område, varå endast utsyning för lägenheternas husbehov må äga
rum. Vid beräkningen av detta områdes omfattning torde hänsyn endast böra
tagas till de 10 upplåtna lägenheterna samt egnahenegården inom området.
Vid uppgörandet av 1940 års förslag räknades med 50 jordbruksegnahem
inom själva jordförmedlingsf öre taget samt dessutom 11 st. upplåtna kolonat
å Siksjö kolonatområde jämte 1 skogstorp och 2 odlingslägenheter, vilka
voro belägna inom det föreslagna området och ansågos böra anslutas till företaget.
Då detta nu blir av så mycket mindre omfattning än då beräknades
och dessutom flertalet av de utanför jordförmedlingsföretaget stående lägenheternas
innehavare uttalat sig emot en anslutning till detsamma, synas tillräckliga
skäl att låta dessa lägenheter ingå icke föreligga.

För var och en av de 19 upplåtna lägenheterna torde högst 50 fm3 å rot
årligen erfordras såsom husbehovsvirke och för försöksgården högst 150 fm3.
Sammanlagt erfordras alltså en uthållig årlig avkastning av ca 1 100 fm3.
Den skogsmark, som kan komma i fråga, torde lågt räknat producera minst
1,0 nr per år och hektar, varför en skogsmarkstilldelning av ca 1 100 hektar
produktiv skogsmark skulle vara fullt tillräcklig för att förse företaget med
husbehovsvirke. Någon anledning att därutöver avsätta mark från kronoparkerna
för en eventuell tilldelning av odlingsbar fastmark åt de upplåtna lägenheterna
torde icke föreligga, då fastmark av minst lika god beskaffenhet torde
finnas inom de delar av området, som ej ligga å kronomark.

Jag får alltså vördsamt föreslå, att från domänstyrelsens till egnahemsstyrelsens
förvaltning överföres ett område örn ca 1 100 ha produktiv skogsmark
jämte tillhörande impediment för att upplåtas som gemensamhetsskog, varå
endast utsyning till husbehov avses få äga rum, för Salt- och Fetmyrans
jordförmedlingsföretag.

I fråga om de kostnader, som hittills nedlagts och eventuellt i fortsättningen
komma att nedläggas på företaget, synes det böra framhållas, att då större
delen av arbetet med myrens torrläggande utfördes som statligt reservarbete,
detsamma även tjänat till arbetslöshetens lindrande. De nu ytterligare erforderliga
arbetena torde väsentligen kunna begränsas redan med hänsyn till
att några ytterligare upplåtelser av lägenheter ej längre planeras. En del arbeten
torde ändock vara nödvändiga att utföra för att icke effekten av det, som
redan gjorts, skall äventyras. Sålunda torde dikessystemen å vissa delar av
de redan avdikade områdena behöva kompletteras, och även en del hittills
orörd myrmark torde behöva avdikas för att minska frostländigheten å närliggande
odlade områden. Det synes även skäligt att innehavarna av de upplåtna
lägenheterna genom ytterligare hjälp med odlingsarbetet i någon mån
kompenseras för förlusten av den stödskog, som de möjligen räknat med att
erhålla. Att inga som helst statliga bidrag till verksamheten vidare skulle utgå
synes alltså väl härr, liven örn kostnaderna givetvis böra nedskäras så långt
skäligen kan ske.

Skellefteå den IB januari 1945.

Sune Hederström

Överjägmästare i Skellefteå distrikt.

— 136 —

Bilaga 2.

Till öv er jägmästaren i Skellefteä distrikt.

1 remiss den 29 december 1944, nr M. 7:3, har överjägmästaren begärt
utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer anfört om bl. a. Saltoch
Fetmyrans jordförmedlingsföretag och får jag med remissaktens återställande
vördsamt anföra.

Enligt Kungl. Maj:ts brev den 12 maj 1939 skulle kronoparkerna Tjärnheden,
Näverliden, Siksjö och Hällselkroken — omfattande ca 15 000 ha
produktiv skogsmark -— tilldelas Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag,
som då beräknades komma att omfatta 150 st. lägenheter.

Vid sammanträde på Björkholmens försöksgård, Arvidsjaur, den 15 september
1939 med representanter för domänverket, egnahemsstyrelsen och
Norrbottens läns egnahemsnämnd bestämdes, att överjägmästaren i Skellefteå
distrikt Sune Hederström, undertecknad jägmästare i Södra Arvidsjaurs
revir och konsulenten hos egnahemsnämnden jägmästaren Sven Eklund
skulle uppgöra förslag till skogstilldelning till del av Salt- och Fetmyrans
jordförmedlingsföretag. Förslaget skulle omfatta skog till 50 st. lägenheter,
som redan voro eller inom nära framtid beräknades bliva upplåtna
och tilldelningen skulle omfatta ca 5 000 ha produktiv skogsmark jämte impediment.
Förslag avgavs den 30 november 1940 och omfattade totalt
7 910,7 ha.

Den 8 september 1944 beslöt Kungl. Maj:t förordna att av förenämnd
areal 7 910,7 hektar av »kronoparkerna Tjärnheden, Näverliden, Siksjö och
Hällselkroken må från domänstyrelsens till egnahemsstyrelsens förvaltning
för att upplåtas såsom gemensamhetsskog till redan upplåtna eller utlagda
jordbruksegnahem överföras mark av för ändamålet lämplig storlek och beskaffenhet,
varom samråd skall äga rum mellan domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen».

Då hittills endast upplåtits 19 st. lägenheter och nya upplåtelser ej skola
ske, synes det mig som om tilldelningen till omnämnd gemensamhetsskog
19 19

bör omfatta ^ av 7 910,7 ha eller drygt 3 000 ha (eventuellt X 5 000 =

1 900 lia produktiv mark jämte tillhörande impediment).

Först sedan omfattningen av gemensamhetsskogen blivit bestämd, kan förslag
avgivas till den ersättning för marken, som skall gäldas till domänfonden
från jordfonden.

Arvidsjaur den 3 januari 1945.

Einar A. Heijer.

Jägmästare i Södra Arvidsjaurs revir.

Till K o nung e n.

Bilaga 3.

Angående överlåtande av vissa kronoparksområden i
Södra Arvidsjaurs revir till jordanskaffnings verksamheten
i Norrbottens län.

Genom remiss den 22 september 1938 har Eders Kungl. Majit anbefallt domänstyrelsen
att avgiva utlåtande över en underdånig framställning från
Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd att kronoparkerna
Tjärnheden, Näverliden, Siksjö och Hällselkroken inom Södra Arvidsjaurs

— 137 —

revir måtte tilldelas Sall- och Fetmyrans jordlörmedlingsföretag såsom gemensamhetsskog
för nuvarande och planlagda nybyggen samt att kronoparkerna
måtte på en gång i sin helhet med äganderätt överlåtas på nämnden i
dess egenskap av statens organ för jordanskaffningsverksamheten för att på
lämpligt sätt disponeras lill förmån för nybyggena.

Över framställningen har statens egnahemsstyrelse den 20 augusti 1938
avgivit underdånigt yttrande.

Med remisshandlingarnas återställande och med överlämnande av infordrade
yttranden av vederbörande .jägmästare och Överjägmästare får domänstyrelsen
anföra följande.

Koloniseringen av övre Norrlands lappmarker har fortgått sedan århundraden
tillbaka. De första bebyggelserna avsågo i regel utnyttjande av fiske och
jakt samt beten, medan odlingsmöjligheterna först i relativt sen tid fått större
betydelse. Den huvudsakliga bebyggelsen har skett genom anläggandet av nybyggen
å odisponerade kronomarken Nybyggesväsendet har varit reglerat genom
olika förordningar, såsom 1542 års kungl, plakat och 1603 års lappfogdeinstruktion
angående anläggande av nya hemman å »kronans allmänningar,
stola skogar och ödemarker». Sedan med uppkomsten av en trävaruindustri
de norrländska skogarna fått ett värde, som tidigare saknats, nödvändiggjordes
på grund av en alltmer omfattande spekulation med virke och
virkesfastigheter vissa inskränkningar i nybyggesväsendet. Till dessa inskränkningar
samverkade även en vaknande hänsyn till lappbefolkningens intressen.
De sista nybyggesupplåtelsema inom Norrbottens län ägde rum 1918.
Någon ny upplåtelse av nybyggen kan numera ej ske.

Nybyggen upplätos endast på odisponerade kronomärke!- och således ej på
kronoparker. Den legala bebyggelsen å kronoparker inom Norrbottens län
med s. k. skogstorp började på 1890-talet jämlikt kungl, brev till domänstyrelsen
den 29 maj 1891 och den 10 februari 1893. Avsikten med skogstorpen
var att genom upplåtelserna underlätta skogens vård och bevakning. Genom
en kungl, kungörelse den 27 maj 1904 meddelades nya bestämmelser
för skogstorpsupplåtelserna och medgavs, att dylika skulle tå ske även inom
Västerbottens län. 1 en kungl, kungörelse den 18 juni 1909 framhävdes upplåtelsernas
kolonisatoriska karaktär bl. a. genom den nya benämningen odlingslägenheter
och utvidgades tillämplighetsområdet till att omfatta de sex
nordligaste länen.

Problemet att omvandla norrländska myrmarker till åker bär länge varit
föremål för intresse och många undersökningar och försök. Ett av de viktigaste
bland dessa försök är den nybvggesanläggning vid Alträsk i närheten
av Brännbergs station, som efter av 1901 års riksdag beslutad undersökning
kom till stånd jämlikt beslut av 1909 års riksdag. Erfarenheterna från denna
försökskolonisation kommo väl till pass för den genom nådigt beslut den 30
juni 1916 tillsatta kolonisationskoinmittén, vars förslag i stort blev grundläggande
för bestämmelserna i kungl, kungörelsen den 26 juni 1925 angående
allmänna grunder för upplåtande av kolena! å kronoparker i Norrland och
Dalarna.

I nämnda kungörelse har syftet med kolonatutläggning angivits vara att
främja uppkomsten av jordbruk och egnahem, avsedda i tramsta rummet
för ortens befolkning, och har särskilt anmärkts alt kolonat böra anläggas i
mån tillgång lill nödigt förtjänstarbete kan antagas vara för handen.

Dessa principer, all upplåtelser höra ske företrädesvis till ortsbefolkningen
och att nödig tillgång till förtjänstarbeten bör kunna påräknas för lägenhetsinnehavarna,
hava bibehållits i de grunder för upplåtande av kronotorp, som
meddelats i kungl, kungörelsen den 14 juni 1929 nr 170.

Enligt vad erfarenheten givit vid handen lämnar i inre Norrlands skogsbyg -

— 138 —

eler jordbruket i regel endast ett visst tillskott till befolkningens försörjning,
som i huvudsak baseras på inkomster från skogen och skogsbruket. Det ainy
denna grund skogsbruket och dess förtjänstmöjligheter, som äro avgörande
för kolonisationen, och ett forcerande av denna är enligt styrelsens förmenande
icke tillrådligt. Är 1926 funnos på kronoparkerna i Norrland och Dalarna
2 237 skogstorp och odlingslägenheter samt 534 kolonat (därav inom
Alträskområdet 14). Ar 1937 var antalet skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp
2 182 och antalet kolonat 472 (därav inom Alträsk 21). Trots allt
vad som åtgjorts och alla kostnader som nedlagts för att främja jordbruksbildningen
och bebyggelsen på kronoparkerna har alltså totalantalet lägenheter
minskats.

Varpå kan nu detta bero? Många omständigheter hava tvivelsutan samverkat.
Av de äldre lägenheterna funnos åtskilliga, som saknade alla utvecklingsmöjligheter
och som för den skull nedlagts, då möjlighet härför yppats.
Emellertid har nog nedgången i antalet lägenheter i åtskilliga fall föranletts
av att vid upplåtandet tillräcklig hänsyn icke tagits till kronoparken möjligheter
att bereda arbete. Om skogsbrukets arbetsförtjänster på kronoskogarna
konkurrera ej endast den på kronoparkerna bosatta befolkningen utan även
övrig ortsbefolkning, som likaledes i regel är för sin existens beroende av dessa
arbetsförtjänster. Det är av denna anledning nödvändigt, att i fråga om nyupplåtelser
av lägenheter å kronans marker den allra största försigtighet iakttages.

I den utredning rörande jordanskaffningen i de båda nordligaste länen,
som delvis legat lill grund för Kungl. Maj:ts prop. nr 46 till 1936 års riksdag
och kungl, kungörelsen den 29 maj 1936, nr 212, har utredningsmannen, numera
landshövdingen Carl Mannerfelt framhållit, att jordanskaflningsverksamheten
till en början borde bedrivas försöksvis. Jämväl 1936 års egnahemsutredning
har ansett förhållandena påkalla en viss försiktighet. Ä s.
199 i sitt den 10 oktober 1938 avgivna betänkande rörande den statliga egnahemsverksamheten
hava utredningsmännen avstyrkt igångsättande av några
nya stora kolonisationsföretag.

Med avseende på nu ifrågavarande trakter anför jägmästaren, att det redan
förefinnes överbefolkning och konstant arbetslöshet, varför även de på kronoparkerna
boende kolonisterna och torparna med oro och bitterhet emotse
den försämring av deras existensmöjligheter, som den planerade nya bebyggelsen
måste medföra. Jägmästaren har efter närmare redogörelse för arbetsförhållandena
kommit lill den slutsatsen, att ett forcerande av kolonisationen
här vore olyckligt såväl för jordbrukarna som för kommunen.

Även över jägmästaren hyser starka betänkligheter beträffande kolonisternas
försörjningsmöjligheter. I likhet med jägmästaren har överjägmästaren
svårt att inse lämpligheten av det tillämnade avsättandet av betydande
skogsmarker för kolonisationsföretaget.

Domänstyrelsen finner skogspersonalens yttranden rörande skogsbrukets
arbetsmöjligheter synnerligen beaktansvärda. Rent teoretiskt borde visserligen
den påbörjade kolonisationen av Salt- och Fetmyran ej öka konkurrensen
om skogsarbeten, därest kolonisterna rekryterades uteslutande från ortens
egen befolkning. T den mån egnahemsjordbruken upplåtas till sådana personer,
som därest de ej varit bundna vid ett jordbruk, skulle vid tider av
arbetsbrist inom Arvidsjaurs socken sökt sig ut till orter utom kommunen med
bättre tillgång på arbete, måste dock en försämring av arbetsförhållandena i
hemkommunen bliva följden.

I den mån som de nya jordbruken utvecklas till att bliva verkligt bärkraftiga
inträder ett gynnsammare läge. Denna utveckling, på vilken egnahemsnämnden
synes sätta mycket stora förhoppningar, förefaller dock domänsty -

reisen alltför oviss för att styrelsen skulle kunna tillstyrka att kronan skulle
på föreslaget sätt disponera dc stora skogstillgångar, varom här är fråga. I
varje fall bjuder försiktigheten alt överlämnandet av skogen sker successivt
såsom förutsatts även av egnahemsstyrelsen. De erinringar häremot, som
egnahemsnämnden i en särskild PM den 7 december 1938 framställt, finner
domänstyrelsen icke övertygande. Det framgår att egnahemsnämnden helt avstått
från tanken på särskild skogstilldelning för varje jordbruksegnaham.
Skogen skulle av nämnden skötas som gemensamhetsskog för nybyggarnas
räkning och med utnyttjande av konjunkturerna på så sätt, att vid goda priser
på trävaror större virkesuttag skedde, medan under lågkonjunkturer arbetena
på skogen mera inriktades på olika skogsvårdande åtgärder, vägbyggnader
m. m., och beräknar nämnden att genom ett dylikt program med tiden
kunna väsentligt höja såväl bestockningen som tillväxten på kronoparken^,
därmed jämväl möjliggörande en höjning av de årliga utsyningsbeloppen. Domänstyrelsen
finner avsikten lovvärd men är för sin del icke övertygad om
att egnahemsnämnden och dess personal är bättre skickad än vederbörande
skogsstatspersonal att sköta skogen på bästa sätt. I varje fall måste styrelsen
efterlysa ett fullständigare utformat program för skogsavkastningens disposition,
innebärande nödiga garantier för bl. a. uthållighet.

I kungl, kungörelsen den 29 maj 1936 angående jordanskaffningsverksamheten,
nr 212, § 5 stadgas bl. a., att vid försäljning av kronojord genom egnahemsnämnd
skall till statens domäners fond inlevereras ett belopp, motsvarande
det värde, varmed området vid nämndens övertagande av detta ingått
i sagda fond. Då de nu till överlåtelse ifrågasatta kronoparkerna avsetts att
brukas som gemensamhetsskog, komme enligt dessa grunder skogarna att
frånhändas domänfonden utan vederlag. Detta bleve tydligen fallet även om
redan vid överlåtandet en nedskrivning av domänfonden finge ske med de
värden, varmed skogarna ingått i fonden. En dylik nedskrivning innebär nämligen
ingen betalning. Styrelsen finner det rimligt, att vid beslut örn överlåtande
av kronomark till gemensamhetsskog för egnahemsjordbruk vid Salt- och
Fetmyran domänfonden tillerkännes en kontant ersättning motsvarande det
i domänfonden ingående värdet av de överlämnade områdena, vilken ersättning
då kommer att tillföras markinköpsfonden. I överensstämmelse med vad
som föreskrivits uti av egnahemsstyrelsen åberopade nådiga brevet den 12
augusti 1938 bör egnahemsnämnden åläggas svara för skatter och onera, som
belöpa å till nämnden eventuellt överlämnade fastigheter.

Inom överlåtna områden befintliga kolonat, skogstorp, odlingslägenheter
och kronotorp böra jämväl omhändertagas av egnahemsnämnden i likhet
med vad som skett vid hitintills beslutade överlåtelser till egnahemsnämnd.

Såsom framgår av ovanstående kan domänstyrelsen icke tillstyrka ett omedelbart
överlämnande till egnahemsnämnden av de fyra angivna kronoparkerna.
Styrelsen underskattar icke betydelsen av åtgärder för främjande av
det norrbottniska jordbruket men finner det icke tillrådligt att innan tillräcklig
erfarenhet vunnits örn detta kolonisationsförelags och de i detta ingående
enskilda jordbrukens utvecklingsmöjligheter disponera så stora skogstillgångar,
som bär ifrågasatts.

Under åberopande av vad i övrigt anförts örn den av erfarenheten bestyrkta
nödvändigheten av en viss försiktighet i dessa hänseenden m. m. får domänstyrelsen
hemställa, alt Eders Kungl. Maj:t täcktes dels besluta att skogstilldelningen
till egnaliemsjordbruken vid Salt- och Fetmyran skall ske i mån
som områdena upplåtas till odling och bebyggelse enligt plan som av egnahemsnämnden
skall i samråd med domänstyrelsen upprättas och som skall
underställas Eders Kungl. Majlis prövning, dels förelägga egnahemsnämnden
att för gcmensamhelsskogen utarbeta eli förslag till reglemente all likaledes

140 —

underställas Eders Kungl. Maj:ts prövning, dels ock förordna att i samband
med överlämnande av skogsmarksområde domänfonden skall tillgodoföras
ersättning med det belopp, varmed området vid tiden för överlåtandet ingått
i domänfonden.

Vid detta ärendes avgörande lia, förutom undertecknad, närvarit byråcheferna
Aminoff och Alm samt jägmästaren Hjelmström, föredragande.

Stockholm den 24 mars 1939.

Underdånigst
G. Knylenstjerna.

G. Birke.

Egnahemsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 160, § 31.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1944 har Kungl. Majit anbefallt egnahemsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin
berättelse till 1945 års riksdag anfört rörande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag
i Arvidsjaurs socken av Norrbottens län.

Med anledning härav får egnahemsstyrelsen med överlämnande av ett från
egnahemsnämnden i Norrbottens län inhämtat yttrande i ärendet anföra
följande.

Såsom egnahemsnämnden i sitt yttrande erinrat togs initiativet till ifrågavarande
kolonisationsföretag redan på 1920-talet på tillskyndan i första hand
av representanter för den kommun, där företaget är beläget. År 1926 upprättades
ett förslag till utdikning av myren. Den några år senare inträffade
stora arbetslösheten, bl. a. i Norrland, aktualiserade frågan om företagets förverkligande.
I regi av Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd
igångsattes företaget under år 1932. De för företagets genomförande erforderliga
diknings- och vägarbetena utfördes genom försorg av statens arbetslöshetskommission
såsom statligt reservarbete. Det starka kommunala intresset
för företaget kom till uttryck däri, att Arvidsjaurs sockens allmänningsdelägare
såsom engångsbidrag till kostnaderna för områdets exploatering anvisade
till egnahemsnämndens förfogande ett belopp av 160 000 kronor. Enligt
vad egnahemsnämnden upplyser hade före företagets igångsättande verkställts
ingående utredningar, markundersökningar och andra förberedelser.
Markundersökningarna hade omfattat såväl grundlig okulär besiktning av
markerna som botaniska och kemiska analyser av själva jorden. För dessa
undersökningar hade anlitats vederbörande ingenjör hos svenska vall- och
mosskulturföreningen ävensom tjänstemän hos hushållningssällskapet och
kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå. Alla de gjorda undersökningarna,
fortsätter nämnden, hade givit vid handen, att myren på det hela taget vore
odlingsbar och lämplig att utnyttjas för jordbruksändamål. Sedan de avsedda
torrläggnings-, diknings- och vägarbetena i stort blivit färdiga år 1936, skedde
samma år de första egnahemsupplåtelserna. Nya sådana ägde sedan rum; den
senaste under år 1942, då inalles 19 upplåtelser av mark för egna hem kom -

141 —

mit till stånd. Det succesiva avtagandet och slutliga upphörandet av koloniseringen
å området lärer, såsom nämnden framhåller, främst sammanhänga
med de genom kriget uppkomna speciella förhållandena, särskilt byggnadskostnadernas
stegring och arbetskraftens ianspråktagande genom militärinkallelser
och för allmänna arbeten. Till följd av ira berörda förhållanden
har sålunda de! tidigare läget vid tiden för företagets igångsättande med då
rådande arbetslöshet och behov av tillskapande av nya egna hem, där arbete
och utkomst kunde erhållas, radikalt förändrats. Utan tvivel lia också de numera
rådande förhållandena, främst den manliga arbetskraftens sysselsättning
utom hemorten under långa tider, kraftigt bidragit till att vissa av egnaliemslotterna
blivit mindre väl brukade och skötta.

Emellertid torde det, såsom egnahemsnämnden anför få anses ostridigt att
jämväl egnahemsinnehavarnas hittillsvarande avsaknad av skog ogynnsamt
påverkat nybyggnadsverksamhetens utveckling. Skogsfrågans ordnande för
innehavarna av jord på Salt- och Fetmyran är sålunda en angelägenhet av
stor vikt. Med anledning av att i såväl statsrevisorernas redogörelse för företaget
som i egnahemsnämndens yttrande däröver det aktuella läget av frågan
om tilldelning av skog tili företaget icke fullt riktigt angivits, må här i koi-thet
återgivas hur sagda fråga utvecklat sig.

Med föranledande av en framställning av Norrbottens läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd att de intilliggande kronoparken^ Tjärnheden,
Näverliden, Siksjö och Hällselkroken måtte tilldelas Salt- och Fetmyrans
jordförmedlingsföretag såsom gemensamhetsskog fann Kungl. Majit genom
brev den 12 maj 1939 överförande av sagda kronoparker eller del därav till
egnahemsnämndens förvaltning böra ske allenast i den mån sådant erfordrades
för tillgodoseende av upplåtna eller utlagda egnahemsjordbruk eller till
områden avsedda för uppdelning inom den närmaste framtiden till sådana
jordbruk inom eller invid Salt- och Fetmyran. Därjämte anbefallde Kungl.
Majit dåvarande statens egnahemsstyrelse att efter hörande av sagda egnahemsnämnd
och i samråd med domänstyrelsen upprätta och underställa
Kungl. Majit plan för tilldelande av skog i främsta rummet åt befintliga lägenheter
inom Salt- och Fetmyran samt angränsande trakter och vidare åt lägenheter,
avsedda lill framtida upplåtande därstädes. Tillika anbefallde Kungl.
Majit egnahemsnämnden bl. a. att vid uppgörande av plan till styckning
av mark till Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag i första hand och
innan nya fastigheter tilldelades, taga hänsyn till det behov av ökad odlingsmark,
som kunde förefinnas för i trakten befintliga kolonn! och andra lägenheter.
I anslutning till detta Kungl. Majits beslut överenskoms vid sammanträde
i september 1939 mellan representanter för domänstyrelsen och
egnahemsstyrelsen att uppdraga åt Ire sakkunniga att upprätta förslag till
tilldelning av skogsmark från förutnämnda kronoparker till Salt- och Felmyrans
jordförmedlingsföretag. De sakkunniga framlade förslag i timnet i
november 1940. Förslaget gick ut på tilldelning av skogsmark åt i första
band redan upplåtna eller utlagda egnahemsjordbruk och vidare åt områden,
avsedda för uppdelning inom den närmaste framtiden, intill ett antal
av inalles 50 jordbruksegnahem. De sakkunniga lörordade att skogsmarken
.skulle upplåtas såsom gemensamhetsskog och förvaltas i enlighet med bestämmelserna
i bysamfällighetslagen.

Innan skogstilldelningsfrågan fördes vidare och exploateringen av jordförmedlingsföretaget
fortsattes, fann egnahemsstyrelsen påkallat att såsom eli
led i upprättandet av plan för markupplåtelser utföra grundliga undersökningar
rörande de ifrågavarande myrkomplexens värde som odlingsmark.
Dessa undersökningar blevo mycket tidsödande och frågan örn skogstindelning
därmed ytterligare fördröjd. Sedan undersökningarna, vilka efter för -

slät; av professorn vid skogshögskolan C. Malmström verkställdes genom
egnahemsnämndens försorg, slutförts, underställde egnahemsstyrelsen i underdånig
skrivelse den 23 maj 1944 skogstilldelningsfrågan Kungl. Maj:ts
prövning. Styrelsen anförde därvid, att styrelsen kommit till den uppfattningen,
att tilldelningen av odlingsjord till jordbrukslägenheten som skulle
bildas, borde vara tämligen riklig. 1 vissa fall torde redan upplåtna lägenheter
höra tilldelas tillskottsjord. Vissa delar av myren borde på grund av
ringa torvdjup samt dåligt underlag utnyttjas till betes- och skogsmark. Vid
tillämpning av nu anförda principer torde antalet lägenheter, som sammanlagt
kunde komma lill stånd inom området, beräknas till ett femtiotal. Framställningen
utmynnade i en hemställan, att Kungl. Majit måtte förordna, att
visst område av kronoparkerna Tjärnheden, Nävtrliden, Siksjö och Hällselskroken
måtte mot viss ersättning ur jordfonden överföras från domänstyrelsens
till egnahemsstyrelsens förvaltning för att upplåtas såsom gemensamhetsskog
till redan upplåtna eller utlagda jordbruksegnahem samt områden,
avsedda för uppdelning till jordbruksegnahem inom den närmaste tiden.

Sedan över denna egnahemsstyrelsens framställning hörts domänstyrelsen
och norrlandskommittén, avgjordes skogstilldelningsfrågan genom beslut av
Kungl. Majit den 8 september 1944. Beslutet innebar i huvudsak, dels en förklaring
att upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem å Salt- och Fetmyran
tills vidare icke skulle äga rum, dels ett förordnande att av ifrågavarande
område finge från domänstyrelsens till egnahemsstyrelsens förvaltning
för att upplåtas såsom gemensamhetsskog till redan upplåtna eller utlagda
jordbruksegnahem överföras mark av för ändamålet lämplig storlek och beskaffenhet,
varom samråd skulle äga rum mellan domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen,
dels ock ett uppdrag åt egnahemsstyrelsen att uppgöra och underställa
Kungl. Majit förslag till reglemente för den sålunda upplåtna gemensamhet
sskogen .

Genom detta Kungl. Majits beslut är frågan örn skogstilldelning principiellt
löst. För genomförande av den sålunda beslutade tilldelningen av skog har
egnahemsstyrelsen inlett underhandlingar med domänstyrelsen, avseende att
representanter för egnahemsorganisationen och domänverket skola framlägga
förslag rörande det eller de områden av lörenämnda kronoparker som böra
överföras från domänstyrelsens till egnahemsstyrelsens förvaltning. Så snart
sådant förslag föreligger, lia de båda ämbetsverken att träffa definitiv överenskommelse
i frågan.

Med nu antydda lösning av skogsflugan skulle de nuvarande egnahemsinnehavarna
å Salt- och Fetmvran få anses ha kommit i åtnjutande av de förmåner
från statens sida, varpå de skäligen kunna göra anspråk. Därefter
kvarstår emellertid frågan, huru skall i fortsättningen förfaras nied jordförmedlingsföretaget
i övrigt. I avseende härå har som nämnt Kungl. Majit förklarat,
att upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem å Salt- och Fetmyran
tills vidare icke skall liga runi. Frågan är därmed ställd på framtiden
men kommer givetvis att förr eller senare kräva ett fortsatt övervägande.

I avseende å sistnämnda spörsmål har norrlandskommittén i sitt förberörda
yttrande (iver egnahemsstyrelsens underdåniga framställning om skogstilldelning
till Salt- och Fetmyran uttalat, att enligt kommitténs mening skäl
kunde anses tala för att, hellre än en fortsatt uppdelning av myren, huvuddelen
av denna borde tagas i anspråk för ett större jordbruk. I anslutning till
ett sådant storjordbruk skulle lämplig försöksverksamhet på växtodlingens
område ävensom viss undervisnings- och upplysningsverksamhet kunna bedrivas.
Möjligen kunde det härvid övervägas att till Salt- och Fetmyran helt
eller delvis lokalisera den statliga fasta försöksverksamheten å myrjord för
övre Norrland, varvid fråga skulle uppkomma örn den lämpligaste disposi -

lionell av den nu befintliga försöksgården i Brännberg. Det torde finnas anledning
att räkna med, fortsätter kommittén, att ett storjordbruk på Salt- och
Fetmyran skulle kunna ekonomiskt sett fördelaktigare genomföras än ett
flertal mindre jordbruk, dä storjordbruket icke på samma sätt torde behöva
påverkas av de svårigheter, som myrjordens speciella växtodlingsbetingelser
innebära. Ett behov av fastmarksjord torde lättare kunna tillgodoses för ett
storjordbruk än lör flera mindre jordbruk. Lönsamheten för det förra torde
även påverkas av mindre utgifter för byggnader m. m. Kommittén slutar med
att förorda verkställande av ytterligare utredning i förevarande hänseende,
eventuellt genom kommitténs försorg. I samband med utredningen torde böra
övervägas, tillägger kommittén, örn ytterligare upplåtelser av nya egnahemsjordbruk
böra komma till stånd på ifrågavarande område samt i vad mån
redan upplåtna egnahem äro i behov av tillskottsjord.

Även statsrevisorerna lia berört frågan örn hur man i fortsättningen bör
förfara med ifrågavarande myrmarksområde och därvid i huvudsak uttalat
följande. Tanken att till Salt- och Fetmyran helt eller delvis lokalisera den
statliga fasta försöksverksamheten beträffande myrjord för övre Norrland
syntes revisorerna icke välgrundad. Hedan nu funnes i Norrland två försöksgårdar
å myrjord med i huvudsak samma naturliga förutsättningar som å
Salt- och Fetmyran, nämligen Gisselås och Brännberg. Något behov av en
tredje försöksgård för sådana jordar torde icke förefinnas. Föreställningen,
att jordbruk under så ogynnsamma naturliga betingelser som å Salt- och Fetmyran
skulle bära sig i form av stordrift, torde icke vara hållbar. Revisorerna
erinra att enligt av egnahemsnämnden upprättat förslag skulle till återstående
arbeten med dikning och väganläggningar m. lii. å området erfordras
ytterligare närmare 400 000 kronor. Att staten skulle bidraga härtill funne
revisorerna icke tillrådligt. Vissa delar av området torde dock, sluta revisorerna,
lia förutsättningar att kunna utnyttjas för skogsbohl. En undersökning
därom kunde enligt revisorernas mening göras av länets skogsvårdsstyrelse.

I avseende å detta jordförmedlingsföretags framtida utnyttjande har egnahemsstyrelsen
såsom framgår bl. a. av styrelsens ovanberörda skrivelse till
Kungl. Majit den 23 maj 1944 i skogstilldelningsfrågan intagit den ståndpunkten,
att koloniseringen å området, sorn hittills omfattat upplåtelse av
19 jordbruksegnahem, borde kunna fortsättas i viss begränsad omfattning,
nämligen intill upplåtande av inalles ett femtiotal jordbrukslägenheten Styrelsen
kunde därvid icke bortse från, att företaget i så stor utsträckning, som
1 alid är, redan iordningställts, varvid, som statsrevisorerna påpeka, ca
1 300 000 kronor redan investerats. Det är att märka, att, ävensom ytterligare
utnyttjande av myren icke skulle komma i fråga, de utförda arbetena i allt
lall måste i viss utsträckning underhållas, om nämligen de jordbrukslägenheten
som redan utlagts, skola kunna bestå. I någon mån torde även närliggande
skogsmark vara beroende av att dikningsföretaget i viss utsträckning
underhålles. Styrelsen räknade även med, att egnahemsinneliavarnas möjligheter
att å förevarande jordanskalfningsföretag bereda sig en tryggad utkomst
.skulle i väsentlig grad förbättras genom den tilldelning av skog till området,
som vore att påräkna. Statsrevisorerna lia i frågan örn skog såsom
komplement till jordbruk anfört, all skogstillgång och skogsskötsel utgjorde
genomgående ett naturligt komplement till det norrländska jordbruket. I allmänhet
vore skogen ett nödvändigt stöd för dessa jordbruk. Saknades detta
stöd, måste kolonisation av vidsträckta myrmarker bliva vanskliga företag.
Som framgår av vad tidigare antoris delar egnahemsstyrelsen denna uppfattning
och har därför betraktat del som en angelägen uppgift alt, sedan betryggande
undersökningar utföris för bedömande av myrens odlingslämplighet, få
frågan örn tilldelning av skog till odlingsmarken ordnad. Styrelsen ansåg sig

— 144 —

vidare ha anledning antaga att, sedan det genom kriget orsakade exceptionella
läget upphört, efterfrågan på jordbrukslägenheter skulle inom dessa
trakter ånyo göra sig gällande. Denna uppfattning hyser styrelsen alltjämt.

Statsrevisorerna ha starkt understrukit vissa ogynnsamma betingelser för
drivande av jordbruk å Salt- och Fetmyran, särskilt bristen på mineralämnen,
varibland även koppar. Av sistberörda förhållande följer även, att de
djur, som utfodras med foder från dylik jord, komma, därest icke motåtgärder
vidtagas, att.lida av bristsjukdomar. Egnahemsnämnden har i sitt yttrande
utförligt behandlat dessa frågor. För egnahemsstyrelsen har detta förhållande
varit känt. Styrelsen har emellertid i likhet med egnahemsnämnden
fått den uppfattningen, att olägenheterna härav i statsrevisorernas yttrande
kommit att bliva något överdrivna. Enligt vad forskningen på detta område
givit vid handen, synes man kunna räkna med, att dylika brister relativt lätt
skola kunna botas, vilket kommer att bli av stor betydelse, då de äro tillfinnandes
ej blott vid Salt- och Fetmyran utan även i stora delar av Norrland
i övrigt.

Ehuru såsom ovan anförts genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 september
1944 frågan örn Salt- och Fetmvrans vidare utnyttjande ställts på framtiden,
kan egnahemsstyrelsen — med anledning av vad i denna fråga anförts, sedan
styrelsen genom sin underdåniga skrivelse den 23 maj 1944 underställde
Kungl. Majit skogstilldelningsfrågan — icke underlåta att framföra några
principiella synpunkter på kolonisationsfrågan i Norrland. Statsrevisorernas
uppfattning svnes närmast vara, att kolonisation överhuvud icke bör förekomma
av myrkomplex sådana som Salt- och Fetmyran, då enligt deras
mening förutsättningar saknas att där bedriva lönande jordbruk. Egnahemsnämnden
däremot synes hävda, att eftersom myrmarker av liknande
eller sämre beskaffenhet och i motsvarande eller sämre klimatologiskt läge
tidigare odlats, så bör ej heller Salt- och Fetmyran underkännas såsom
olämplig för nyodling och kolonisation. Egnahemsstyrelsen kan icke godtaga
någondera av dessa ståndpunkter. Gentemot statsrevisorerna kan anföras,
att om hänsyn skulle tågås till aila diknings-, nyodlings- och vägbyggnadskostnader
m. m., där fråga är örn sedan gammalt odlad jord, så skulle särskilt
i Norrland men även i mellersta Sverige mångenstädes visa sig, att lönande
jordbruk icke heller där kan bedrivas. Statsmakterna lia också bland
annat av anförda skäl under en lång följd av år med bidrag understött avdikning,
nyodling och väganläggningar. På många håll, särskilt i Norrland
och de skogrika delarna av mellersta Sverige, torde jordbruket, där det bedrivits
sedan lång tid tillbaka, icke i och för sig vara lönsamt, ens örn man
bortser från sagda kostnader. Men det bedrives i allt fall som ett nödvändigt
komplement till skogsbruk eller utövandet av annan näring. Motiven
härtill kunna vara varierande. I vissa fall är måhända jordbruksdriften
enda möjligheten att kunna nyttiggöra arbetskraften under tider, då den icke
finner sysselsättning i skogsbruket, i andra fall är det måhända för täckande
av behovet utav färska livsmedel. Även ur allmänekonomisk synpunkt
torde detta vara riktigt. Överhuvud taget torde, örn de naturliga rikedomarna
särskilt i Norrlands skogar skola kunna utnyttjas på ett riktigt sätt, jordbruk
få bedrivas mångenstädes, där det i och för sig i själva verket icke är
fullt lönsamt. Det bör vidare hållas i minnet, att särskilt i övre Norrland
befolkningen alltjämt befinner sig i relativt stark tillväxt. För vinnande av
försörjningsmöjligheter för den växande befolkningen måste näringslivet
utvecklas. I denna utveckling måste även jordbruket komma i fråga. En
viss fortsatt kolonisation torde därför alltjämt krävas därstädes. Härav följer
emellertid icke — vilket närmast synes vara egnahemsnämndens mening —
att all jord skulle tagas i anspråk, som ej är av sämre beskaffenhet eller

— 145 —

sämre klimatologiskt belägen än den tidigare för odling i anspråktagna
jorden. Tvärtom bör — så långt det är möjligt med hänsyn till näringslivets
i övrigt beroende av jordbruk inom ett visst område — vid all kolonisation
de bästa jordarna i de bästa klimatologiska och geografiska lägena i första
hand utnyttjas. Otvivelaktigt finnas inom Norrbottens läns kustbygd alltjämt
stora och för odling lämpade godartade odlingsområden, som, så långt det
är möjligt med hänsyn till vad ovan anförts, i första hand borde komma
i fråga. På grund av rådande äganderätts- och jorddelningsförhållanden
m. m. äro de emellertid i stor utsträckning icke åtkomliga för sådant ändamål,
i vart fall icke på rimliga villkor. Egnahemsstyrelsen har emellertid
sin uppmärksamhet riktad härpå och har för avsikt att undersöka framkomliga
vägar, som möjliggöra att områdena kunna utnyttjas för kolonisation.

I det läge som nu uppkommit beträffande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag
vill egnahemsstyrelsen ansluta sig till den framförda tanken
på en ytterligare utredning rörande företagets förutsättningar, innan vidare
kolonisation igångsättes å detsamma. Med hänsyn bland annat till den kritik,
som av statsrevisorerna framförts rörande nykolonisation överhuvud å myrjordar,
synes vidare styrelsen skäl tala för att en allmän översyn verkställes
rörande de kolonisationsmöjligheter i Norrland, som i fortsättningen synas
vara att räkna med.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören och styrelsens
samtliga ledamöter med undantag av ledamöterna Malmberg och
Gustafson.

Stockholm den 25 januari 1945.

Underdånigst
G. R. YTTERBORN.

NILSCOLLIN.

Bilaga 1.

Till kungl, egnahemsstyrelsen.

Med anledning av egnahemsstyrelsens remiss av den 23 sistlidne december
med anhållan om nämndens yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört uti § 31 av bifogade transumt, avseende Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag
Arvidsjaurs socken, får egnahemsnämnden i Norrbottens
län vördsamt anföra följande.

I yttrande över 1938 års statsrevisorers utlåtande rörande här ifrågavarande
förelag anförde dåvarande egnahemsnämnden på tal om vissa svårigheter
vid företaget i skrivelse till egnahemsstyrelsen den 3 januari 1939 följande:
»Nämnden vill dock som sin åsikt framhålla, att svårigheterna hänföra sig
till väsentligen två omständigheter, dels att nybyggesområdet ännu saknar
skog och dels att upplåtelsevillkoren för nybyggare hittills varit — relativt
taget — ogynsammare än för egnahemslånetagare i allmänhet. Avhjälpas
dessa brister, torde kolonisationens förutsättningar på Salt- och Fetmyran
bli för ortens förhållanden nöjaktiga.»

Vad vederbörande lokala egnahemsorgan redan år 1939 sålunda uttalat
synes alltjämt i stort sett äga sin giltighet. Frågan är endast, huruvida eller
i vad mån de nämnda bristerna numera blivit avhjälpta.

10 —457206. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1944.11.

lieträffande önskemålet om gynnsammare upplåtelsevillkor för nybyggarna
torde man kunna säga, att detta blivit nöjaktigt tillgodosett i och med
egnahemsreformens ikraftträdande år 1940. Längre byggnadstid än de i nu
gällande egnahemsförfattning föreskrivna 5 åren hade visserligen enligt
nämndens förmenande varit önskvärd, men detta önskemål gäller icke blott
Saltmyran utan all nybyggesverksamhet i Norrland.

Frågan örn nybyggesområdets förseende med skog är emellertid fortfarande
olöst. Med andra ord nybyggarna ha ännu ej erhållit den skog, som
Kungl. Majit i brev av den 12 maj 1939 ställt i utsikt för dem. Egendomligt
nog synas statsrevisorerna ej observerat eller funnit anmärkningsvärt, att
ännu efter fem å sex års förlopp denna för pågående kolonisation så livsviktiga
fråga, beträffande vilken dessutom är att märka, att staten själv är helt
bestämmande part (staten äger icke blott nybyggesområdet utan även den
omgivande skogsmarken), icke blivit ordnad. Saken synes desto märkligare
som statsrevisorerna själva framhållit skogens betydelse för den norrländska
kolonisationen oell det norrländska jordbruket och även 1938 års statsrevisorer
framhållit vikten av att egnahemslotterna på Saltmyran tillskiftades
stödskog.

Det förhåller sig sålunda tyvärr icke så — som statsrevisorerna gjort gällande
— att »ovan nämnda skogsområde den 8 september 1944 överfördes
(kursiverat av nämnden) från domänstyrelsens till egnahemsstyrelsens förvaltning
för att upplåtas såsom gemensamhetsskog till redan upplåtna eller
utlagda jordbruksegnahem». — Tvärtom befinner sig Salt- och Fetmyrans
skogsfråga alltjämt på utredningsstadiet, och ingen vet i själva verket, huru
lång tid det ytterligare kan behövas, flir att de närmare förutsättningarna för
skogstilldelningcn skola bliva klarlagda och den utlovade .skogen i verkligheten
komma nybyggarna till godo.

Det långa dröjsmålet med ordnandet av denna fråga är enligt nämndens
förmenande en så pass allvarlig sak, att densamma bort vara föremål för
statsrevisorernas alldeles särskilda uppmärksamhet.

Säkert hade nybyggesverksamheten utvecklats betydligt gynnsammare, därest
området i lid — d. v. s. senast år 1940 — tilldelats den skog, som Kungl.
Majit ställt i utsikt. Den icke minsta vinsten härav hade varit, att förtroendet
lill företaget och till staten som företagare blivit ett helt annat än det nu blivit.
Vad särskilt nybyggarna beträffar ha dessa naturligt nog blivit mycket
missräknade (iver dröjsmålet med skogsfrågans lösning. Detta förhållande kan
dock icke utgöra ett försvar för dessas uraktlåtenhet att i föreskriven ordning
betala räntor oell amorteringar på sina egnahemslån, men man kan å
andra sidan icke undgå att i detta sammanhang kraftigt påtala vad staten
genom sin försummelse i skogstilldelningsfrågan låtit komma sig till last.

1 fråga om ^lägenheten må framhållas, att Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag
är för Örtens förhållanden synnerligen väl beläget i sydligaste
delen av Arvidsjaurs socken. I kommunikationshänseende är nybyggesområdet
mycket lyckligt lottat i så måtto, att järnvägen Jörn—Arvidsjaur genomskär
detsamma i dess sydvästra del och Saltmyrans hållplats ligger inom
området. I norr genomskäres detsamma av allmänna landsvägen Piteå—Arvidsjaur,
varå daglig busstrafik uppehälles. I fråga örn förutsättningar för
jordbruk har Salt- och Fetmyran sedan gåmål! åtnjutit gott anseende i orten.
Mindre, perifera delar av densamma började utdikas av vederbörande hemmansägare
i trakten redan vid sekelskiftet och voro uppodlade, när ledningen
av företaget övergick till egnahemsnämnden. Vissa andra partier av myren
lia sedan gammalt utnyttjats för ängsslåtter.

Det första initiativet till detta för orten synnerligen betydelsefulla företag
togs redan på 1920-talet efter upprepade framställningar av representanter

— 147 —

för kommunen av dåvarande landshövdingen i Norrbol ten, sedermera generaldirektören
Gösta Malm, oell resulterade i eli år 1926 upprättat dikningsförslag.
Delta förslag låg till grund för företagets igångsättande år 1932 i dåvarande
egnahemsnämndens regi och med kraftigt stöd av statens egnahemsstyrelse.
I början av 1930-talet rådde stor arbetslöshet i hela vårt land, icke
minst i Norrbotten. Ekonomiskt understöddes företaget därigenom, att dels
statens arbetslöshetskommission utförde erforderliga diknings- och vägarbeten
m. m. såsom statligt reservarbete och dels Arvidsjaurs sockens allmänningsdelägare
såsom engångsbidrag ål egnahemsnämnden för bestridande av
en del av exploateringskostnaderna anvisade ett belopp å 160 000 kronor.
Sistnämnda anslag utgör bevis för det starka ortsinlresse, som förestavade
företagets tillkomst.

Företaget startades sorn sagt år 1932 efter ingående utredningar, markundersökningar
och andra förberedelser, däribland markinköp av bolag och
enskilda hemmansägare i orten (13 skilda köpeavtal). Vid markundersökningarna,
vilka omfattade såväl grundlig okulär besiktning av markerna
som botaniska och kemiska analyser av själva jorden, anlitades Svenska
vall- och mosskulturföreningens vederbörande ingenjör. Tidigare hade även
annan expertis anlitats, nämligen hushållningssällskapets och kemisk-växlbiologiska
anstaltens tjänstemän.

Alla de gjorda undersökningarna gåvo vid handen, att myren på det hela
taget var odlingsbar och lämplig att utnyttjas för jordbruksändamål.

Nybyggesområdet, vars totala areal utgör 2 246 hektar, består till övervägande
del, ca 1 300 hektar, av torvjord. Denna är enligt även efter dikningen
företagna borrningar och anan undersökning till huvudsaklig del odlingsbar.
Toryen är av den i Norrland vanliga odlingstorvstypen och sålunda huvudsakligen
bildad av starr, fräken, brunmossor och läs. Densamma har vid
växtodlingsförsök samt odling litet varstädes på myrkomplexet befunnits vara
av på det hela taget god beskaffenhet, väl lämpad att utnyttjas för jordbruksändamål.
På grund av myrens i stort sett öppna och jämna natur samt torvpns
ringa innehåll av stubbar och val måste jorden å Salt- och Fetmyran
dessutom anses ovanligt lättodlad.

Beträffande på området upplåtna och planerade jordbruksegnahem äro dessas
jordarealer lea 20 lia i genomsnitt) så tilltagna, att de efter sitt fullständiga
utnyttjande bli i fråga örn tillgången på jordbruksjord väsentligt större
och bärkraftigare än jordbruken i allmänhet inom Arvidsjaurs socken. Lägenheterna
kunna emellertid icke anses fullständiga och godtagbara, förrän de
fått andel i den gemensamhetsskog, som Kungl. Majit ställt i utsikt. Ett givet
företräde framför många andra jordbruk i Norrbotten äga dessa egnahem däri,
att jordbruks jorden icke är split Irael utan belägen på ett ställe i omedelbar
anslutning till åbyggnaderna.

Statsrevisorerna uttala, att resultatet av nybyggesverksamheten icke motsvarat
förväntningarna eller de gjorda uppoffringarna. Av det förhållandet,
att bil tills »endast» nitton jordbrukslägenheten upplåtits och att någon upplåtelse
av jordbrukslägenheten icke förekommit sedan i juni 1942 draga revisorerna
den slutsatsen, att »de naturliga betingelserna för lönande jordbruk på
området äro ofördelaktiga».

Beträffande antalet hittills gjorda egnahemsupplåtelser får nämnden erinra
om att de första egnahemsupplåtelserna på Saltmyran skedde i senare hälften
av år 1936 och att sålunda nybyggesverksamheten härstädes pågått i endast ca
SV2 år. Av denna tidrymd har huvuddelen eller över ä år på grund av kriget
varit i många avseenden onormal och föga lämpad för nybyggesverksamhet.
Dels har som bekant ali byggnadsverksamhet under senare år ställt sig förhållandevis
dyr och dels har den manliga arbetskraften i den bygd det loir är

— 148 —

fråga om varit i hög grad upptagen av skogsarbete för framställning av framför
allt ved och kol. Militärinkallelserna ha även verkat mycket återhållande
på nybyggesverksamheten. Vill nian se saken realistiskt och taga hänsyn till
framför allt de konjunkturer, som under senare år varit rådande, lärer man
icke kunna godtaga statsrevisorernas påstående, att antalet hittills gjorda egnahemsupplåtelser
är ringa, ännu mindre härav draga några slutsatser om nybyggesområdets
beskaffenhet m. m.

Men även örn nian till äventyrs med hänsyn till omfattningen av här ifrågavarande
jordförmedlingsföretag samt de därmed förenade rätt avsevärda
kostnaderna anser sig lia rätt att ställa relativt stora anspråk på den takt,
varmed företaget skall exploateras, och därför trots allt gör gällande, att
antalet hittills gjorda egnahemsupplåtelser är ringa, är det enligt nämndens
förmenande förhastat och oriktigt att därav draga så vittgående slutsatser
som statsrevisorerna gjort. För bedömande av företagets naturliga förutsättningar
äro nämligen — som för övrigt torde framgå av vad redan sagts -—
många andra faktorer att taga med i räkningen än antalet hittills gjorda egnahemsupplåtelser,
resp. tidpunkten för den sista upplåtelsen, exempelvis: jordbrukets
allmänna betingelser, inriktning och ståndpunkt i den bygd det är
fråga om, den roll, som skogsbruket spelar i förhållande till jordbruket, befolkningsförhållandena
och befolkningens större eller mindre inriktning på
och utbildning för jordbruk, de allmänna konjunkturerna och förhållandet
mellan de förtjänstmöjligheter, som under olika tider stå bygdens befolkning
till buds m. m. — Från allt detta synas statsrevisorerna märkligt nog hava
helt bortsett vid sitt bedömande av företaget.

I fortsättningen av sin berättelse utveckla statsrevisorerna närmare, vari —
enligt deras mening — de ofördelaktiga naturliga betingelserna för lönande
jordbruk på Saltmyran bestå. Bland av läget betingade svårigheter nämnas
det hårda klimatet och den korta växttiden. Som särskilda svårigheter
upptagas sådana, som sammanhänga med markens beskaffenhet: »Marken
består av myrjord, som är kalkfattig och lider brist på mineralisk växtnäring,
däribland koppar.» Slutligen konstatera revisorerna, att »det under sådana
förhållanden knappast finnes förutsättningar att driva ett ekonomiskt bärigt
jordbruk å Salt- och Fetmyran», och uppställa »frågan hur man bör förfara
med detta nvbyggesområde». Efter att hava avvisat tanken på jordbruk i stordrift
(även för dylikt utnyttjande synas enligt revisorerna de naturliga betingelserna
alltför ogynnsamma) sluta revisorerna med att avstyrka, att staten
lägger ned ytterligare kapital för iordningställningsarbeten i form av
diken, vägar m. m., som ännu kunna återstå att utföra på nybyggesområdet.

Den av statsrevisorerna sålunda framförda kritiken mot nybyggesområdet
som sådant föranleder nämnden till följande erinringar.

Beträffande det hårda klimatet och den korta växttiden är att märka, att
Saltmyran i detta avseende ej är sämre lottat än Arvidsjaurs socken i övrigt
och andra lappmarkssocknar med motsvarande läge. Sedan länge bedrivas
inom Arvidsjaur jordbruk och kreatursskötsel. Jordbruket har här liksom på
andra håll undan för undan utvecklats både kvantitativt och kvalitativt och
dess fortsatta utveckling synes på grund av skogsbrukets efter hand sannolikt
väsentligt reducerade möjligheter att ge den starkt växande befolkningen
nödiga arbetstillfällen utgöra en tvingande nödvändighet för folkets försörjning.
Jordbruk och skogsbruk äro nu som tidigare befolkningens huvudsakliga
försörjningskälla. Den industriella verksamheten är inom denna del
av länet mycket litet utvecklad.

Det är självklart, att de allmänna betingelserna för jordbruk i denna
del av länet (Norrbottens södra lappmark) ej äro så goda som i kustlandet,
men det finns icke anledning och vore icke riktigt att göra jämförelser med

— 149

förhållandena därstädes. Betingelserna för .jordbruk på Salt- oell Fetmyran
måste självfallet ses i förhållande till motsvarande betingelser inom Arvidsjaurs
socken i övrigt.

Att marken å Saltmyran består av övervägande myrjord är sant, men den
som känner den stora roll, som torvjordarna spela för jordbruket i Norrland,
avskräckes icke alltför mycket av detta förhållande, i synnerhet icke de
jordbrukare, som bruka jorden i fråga. Att bruket av torvjord på grund av
dylik jords speciella beskaffenhet och sammansättning ställer jordbrukaren
inför särskilda problem vid dess brukande är sant, men lika sant är, att dessa
problem icke äro unika för Salt- och Fetmyran utan förekomma överallt, där
jordbruket är i större utsträckning baserat på myrodlingar. Klart är, att jorden
i fråga behöver kalk och gödsel, särskilt mineralisk sådan, för att kunna
ge nöjaktiga skördar. Men nämnden veterligt är jorden på Salt- och Fetmyran
ej mera kalk- och gödselkrävande än andra myr jordar i Arvidsjaur
och kringliggande bygder. Och vad erforderliga växtnäringsämnen beträffar
så äro ej heller dessa dyrare på Saltmyran än på andra håll i Arvidsjaur.

Man får hoppas, att kunskapen om mineralgödselmedlens rätta och mest
ekonomiska användning liksom om torvjordskultur överhuvud så småningom
vinner så allmän spridning, att odlingsbar myrmark och därpå baserade odlingar
omsider bliva rättvisare bedömda än f. n. alltför ofta är fallet. Ty detta
är säkerligen grundvillkor för jordbrukets vidare utveckling i stora delar av
Norrland.

Vad jordens kopparbrist beträffar äro de påstådda olägenheterna av denna
enligt nämndens förmenande överdrivna. Desamma kunna elimineras genom
rätt gödsling med kopparsulfat. Även vid tillförsel av så pass små kvantiteter
härav som 25—50 kg per hektar (sulfatets pris var år 1941 0: 80 kr. per kg,
år 1944 1: 25 kr. per kg) synes ej oväsentlig skördeökning kunna uppnås.
Utan någon som helst gödsling med kopparsulfat uppgick medelskörden å
vallarna (1—5 års) på nämndens försöksgård å Saltmyran i fjol till 4 000
kg torkad massa per hektar.

Att märka är också, att denna bristsjukdom hos jorden konstaterats litet
varstädes i Norrland men även i andra delar av landet. Vidare att densamma
är föremål för ingående studium av vetenskapsmän och praktiska jordbrukare
i förening och man som sagt redan kommit ett gott stycke på väg vid
sökande efter botemedel mot densamma. Även på Saltmyran studeras problemet
och pågå olika försök.

Tilläggas kan, att nämnden funnit ett verksamt medel mot skravelsjuka
hos djuren, förorsakad av kopparbrist, genom utfodring med ett särskilt
preparat, innehållande koppar i små mängder. Den årliga kostnaden för
preparatet i fråga, s. k. kopprat dinatriumfosfat, som erhålles från Reymersholms
gamla industriaktiobolag, Hälsingborg, har visat sig vid daglig
utfodring därmed ej överstiga 15 kronor per fullvuxet nötkreatur. Preparatet
har under de senaste åren använts även av nybyggarna på Saltmyran.

Av det sagda torde sålunda lia framgått, att de av statsrevisorerna omnämnda
olägenheterna för jordbruk på Salt- och Fetmyran icke äro speciellt
utmärkande för detta nybyggesområde. Vid sådant förhållande lära
olägenheterna i fråga (hårt klimat, kort växllid, myrodlingarnas dominerande
roll samt bristen på kalk och mineralämnen) icke heller kunna föranleda
ett underkännande av områdets naturliga förutsättningar för jordbruk och
kolonisation.

Statsrevisorernas uttalande, att Salt- och Fetmyrans nybyggesområde har
otillräckligt med fastmark, föranleder nämnden ali något ingå även på denna
fråga.

150 —

Av nybyggesområdels 2 246 hektar utgöras icke mindre än ca 850 hektar
av mer eller mindre skogproducerande fastmark, delvis odlingsvärd, av
den i lappmarken vanliga moränjordstypen. Karakteristiskt tor marken i
fråga är emellertid, att den icke ligger jämnt iördelad på nyfayggesömrådet
utan i huvudsak är belägen utmed myrens laggar invid områdets yttergränser
på en, två eller flera km avstånd från områdets centrala, av myrmark
bestående delar. Givet är, att denna konfiguration hos nybyggesområdet
i dess helhet, som förklaras av den stora ytvidd, som själva myren
Upptager, erbjudit vissa besvärligheter, då det gällt att på ändamålsenligaste
sätt utlägga egnahemmen och bestämma placeringen av dessas åbyggnader.
En del av egnahemmen, framför allt de, vars byggnader placerats å myrens
holmar, lia därigenom icke kunnat tillgodoses nied fastmark intill
själva åbyggnuderna i den utsträckning, som i och tor sig varit önskvärt,
utan fått nöja sig nied ett mindre fastmarksområde för bosättningsändamål
samt för odling av potatis och trädgårdsväxter. (De egnahem, som utlagts
invid myrens laggar, lia dock kunnat erhålla fastmark, belägen intill själva
gårdarna, i relativt tillfredsställande omfattning.)

Om det icke kan förnekas, att detta är én olägenhet, så bör å andra
sidan uppmärksammas, att fastmarken finnes och kommer att — därest
det visar sig behövligt — nyttjas som tillskottsjord till upplåtna och planerade
egnahem.

Den tanke, som legat bakom nämndens åtgärd alt låta bebyggelsen ansluta
sig till icke den huvudsakliga fastmarken utan till den för odling under
alla förhållanden avsedda myrmarken, har varit, att nybyggarna härigenom
bli bosatta så nära som möjligt och i omedelbar anslutning till sistnämnda
jord, vilken dock kommer alt utgöra den väsentliga grunden för
nybyggarnas Växtodling och arbete som jordbrukare överhuvud taget. Gehom
en dylik bosättning och på grund av det förhållandet, att den väsentliga
jordbruksjorden ligger i ett enda skifte, kommer utan tvivel jordens
framtida brukning och skötsel att i hög grad underlättas. Dessa fördelar
torde mestadels uppväga den bristande tillgången på fästmark omedelbart
intill egnahemmens åbyggnader.

Tilläggas må, att nämnden givetvis vid egnahemmens utformning är angelägen
om att tillfredsställande plats- och grundförhållanden erhållas för de
byggnader, som skola uppföras.

Vid bedömande av dessa förhållanden får man ej heller förbise, att på
grund av jordbrukets allmänna inriktning i lappmarken fastmarken därstädes
i allmänhet ej spelar så stor roll ur jordbrukssynpunkt som t. ex.
i kustlandet, då spannmål odlas i lappmarken i mycket ringa utsträckning.
Därtill kommer, alt den i lappmarken belägna fastmarken i och för sig ej
är äv vare sig,den godhetsgrad eller den lättbrutna beskaffenhet, som annorstädes
kan vara fallet.

Vid sitt bedömande av Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag synas
herrar statsrevisorer hava förbisett två väsentliga ting:

för det första, att ett jordförmedlingsföretag av den art, den omfattning
och i den landsdel det här är fråga örn måste ses på lång sikt och att man
icke får vänta sig omedelbara resultat av detsamma,

för det andra, att varje jordförmedlingsföretag måste bedömas med hänsyn
till de allmänna förhållandena i den bygd, vari detsamma är beläget.

Dessa två förbiseenden, som omöjliggjort det rätta perspektivet på företaget,
i förening med revisorernas alldeles otillräckliga .studium av själva
företaget som sådant samt arten av de hinder, som hittills mött nybyggesverksamheten.
torde utgöra den främsta förklaringen till revisorernas kategoriska
underkännande av företaget. Säkerligen har även deras allmänna

151 —

skepticism gentemot på myrodlingar grundad jordbruksdrift i ej ringa mån
bestämt deras negativa inställning.

Att på Saltmyran ännu finnas svårigheter att övervinna kan icke bestridas,
men desamfna äro som vi sett i jämförelsevis ringa mån beroende på
bristande naturliga förutsättningar hos själva nybyggesområdet. Ledes företaget
med klokhet och kraft och även nybyggarna göra sitt bästa i olika
avseenden, finnes enligt nämndens förmenande anledning att se hoppfullt
på detta företag.

Med stöd av det anförda får egnahemsnämnden sålunda hemställa, att de
av 1944 års statsrevisorer framställda erinringarna gentemot Salt- och Fetmyrahs
jordförmedlingsföretag icke måtte föranleda annan åtgärd än att
nybyggarna med det snaraste erhålla den skog, som Kungl. Maj:t i brev
av den 12 maj 1939 ställt i utsikt för dem.

Därest de av egnahemsnämnden här ovan framförda argumenten icke
skulle tillmätas vitsord gentemot statsrevisorernas uttalanden, ber nämnden
att få framföra det förslaget, att Salt- och Fetmyrans naturliga förutsättningar
för jordbruk och kolonisation så snart som möjligt bliva föremål för
Sakkunnig opartisk undersökning, varvid även synes böra utredas, huru nybyggesområdet
för framtiden skall disponeras.

En sådan på officiell tillskyndan verkställd, noggrann, förutsättningslös
och auktoritativ undersökning av här ifrågavarande företag syrtes — för det
fall, soni ovan hämnts — utgöra en nödvändig förutsättning för den fortsatta
verksamheten vid detsamma.

I första hand ha nybyggarna på Saltmyran samt befolkningen på det hela
taget i Arvidsjaurs socken, för vars räkning företaget tillkommit, rätt att
efter allt som skrivits och talats örn detta företag få veta vad söm Slutligen
skall bliva av detsamma. För kolonisationen i stort är det även av största
vikt och betydelse, att det genom en dylik undersökning blir klarlagt vilka
fordringar, som böra ställas på ett jordförmedlingsföretag för att detsamma
skall få åtnjuta statens stöd.

Vid behandlingen av detta ärende hava nämndens samtliga ordinarie ledamöter
deltagit. Av desamma har egnahemsdireklören på vissa punkter
deklarerat avvikande mening (bil. 2).

Luleå den 15 januari 1945.

.7. Wallmark.

Bilaga 2.

Bilaga till egnahemsnämndens i Norrbottens län yttrande av den 15 januari
1945 över vad riksdagens revisorer anfört angående Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag,
Arvidsjaurs socken.

Undertecknad, som i stort biträder egnahemsnämndens yttrande, har att
på följande punkter anmäla avvikande mening.

1. I nämndens yttrande hade bort framhållas, att Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag
tagit allvarlig skada av det långsamma sätt, varpå dess
skogsfråga handlagts. Det hade bort uttryckligen fastslås, att vår statliga förvaltningsapparat
i detta fall icke motsvarat de krav på handlingskraft, som
jordanskaffningsverksamheton ställer på sin ledning. Ty att man lär av erfarenheterna
från Saltmyran och ställer sig lärdomarna därifrån lill efterrättelse

152 —

för framtiden är av största betydelse icke blott för det berörda företaget utan
för all jordanskaffningsverksamhet.

2. Gentemot revisorernas uttalande, att svårigheterna vid företaget bero
på bristande naturliga förutsättningar hos nybyggesområdet, hade nämnden
bort klart utsäga, att så enligt nämndens förmenande icke är fallet utan att
svårigheterna i fråga i stället kunde i allt väsentligt hänföras till mänskliga
brister — brister hos företagsledning och egnahemsklientel. Att företagsledningen
i skogsfrågan ej varit herre över situationen är ett faktum, men givet
är att densamma kan hava brustit även i andra avseenden. Att sålunda
företagsledningen vid antagandet av nybyggare i en del fall misstagit sig är
ostridigt. Detta har haft ödesdigra verkningar icke blott för de berörda nybyggarna
utan även för nybyggarna i gemen. Genom den olösta skogsfrågan
har nämndens handlingsfrihet varit bunden, d. v. s. nämnden har på det hela
taget icke kunnat vidtaga av uppkomna situationer bland nybyggarna påkallade
åtgärder.

Genom allt detta har företaget blivit i hög grad lidande, även dess anseende.

För ett riktigt bedömande av Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag
liksom av frågan om hur därmed skall förfaras för framtiden är det enligt
min mening av mycket stor betydelse, att arlen av de hittillsvarande svårigheterna
vid företaget blir fullt klarlagd och konstaterad. — Nybyggesområdet
bör ej med orätt lastas för vad som kan brista i andra avseenden.

3. Egnahemsnämnden hade bort kraftigare än som skett framhålla, att
Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag bör bedömas med hänsyn till de
allmänna förutsättningarna, förhållandena och behoven i den bygd, där detsamma
är beläget. All saklig och realistisk diskussion om såväl Saltmyran
som varje annat odlingsområde i vårt långsträckta land med dess högst växlande
klimatiska och övriga naturbetingelser samt förhållanden i övrigt kräver
förvisso, att denna — såvitt jag kunnat finna — enkla men fundamentala
sanning vinner allmänt erkännande.

Luleå den 15 januari 1945.

J. Risberg.

Norrlandskommitténs

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 160, § 31.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1944 har norrlandskommittén anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört uti § 31
av ett remissen bifogat transumt. Till åtlydnad härav får kommittén anföra
följande.

I nämnda paragraf lia riksdagens revisorer redogjort för vissa iakttagelser
angående Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag samt i anslutning
härtill gjort vissa uttalanden. Dessa uttalanden synas avse att innebära
en kritik ej så mycket mot att ifrågavarande område en gång tagits i anspråk
för kolonisation, som mot att norrlandskommitén i ett den 17 augusti
1944^ dagtecknat utlåtande uttalat sig för en utredning rörande utläggande å
området av ett större jordbruk jämte därtill anknuten försöks- och under -

153

visningsverksamhet. Revisorerna ha visserligen uppställt frågan, huru man
bör förfara med förevarande myrmarksområde, men synas lia nöjt sig med
att besvara frågan genom avvisande av den utav norrlandskommittén antydda
vägen.

Kommittén vill erinra om att, när kommittén i juli 1944 anbefalldes att
avgiva utlåtande rörande viss skogstilldelning till ifrågavarande kolonisationsområde,
bland annat egnahemsstyrelsen hade förutsatt en fortsatt kolonisation
på området. 1 motsats härtill har kommittén i sitt utlåtande förordat,
att ytterligare upplåtelser av jordbruksegnahem å området icke böra
ske. Emellertid har kommittén med hänsyn till bland annat de betydande
kapitalbelopp som redan investerats i odlingsföretaget icke funnit det försvarligt
att inskränka sig till en sådan enbart negativ inställning till frågan
utan ansett det böra bliva föremål för övervägande, vilka alternativ för det
framtida utnyttjandet av området som kunna komma i fråga. Som ett led i
bedömandet härav har kommittén förutsättningslöst förordat en utredning
rörande utläggande å Salt- och Fetmyran av ett större jordbruk jämte därtill
anknuten försöks- och undervisningsverksamhet. Såvitt kan utläsas av
ordalydelsen i Kungl. Maj:ts den 8 september 1944 meddelade beslut i fråga
om nämnda skogstilldelning, har Kungl. Majit därvid icke tagit ställning
till kommitténs förslag örn sådan utredning, som nyss åsyftats.

Kommittén har alltså, utan att uttala sig rörande lämpligheten av att Saltoch
Fetmyran tagits i anspråk för kolonisering eller om det sätt varå koloniseringen
hittills skett, förmenat att utgångsläget för närvarande är sådant
vid Salt- och Fetmyran att man måste beakta dess exploatering från delvis
andra synpunkter än örn det gällt alt nu påbörja exploateringen. Å området
ha sålunda kommit till stånd omfattande dräneringsarbeten och väganläggningar,
varjämte på Salt- och Fetmyran redan placerats en gård som i vissa
avseenden har karaktären av försöksgård. Med avseende å olika alternativa
användningssätt har kommittén bland annat hållit före, att den fastmarksjord
som finnes å området bättre skulle kunna utnyttjas för ett större jordbruk
än för flera smärre. Förutom vad kommittén i övrigt anfört örn det
större jordbrukets fördelar må ytterligare framhållas, att detta bättre kan bemästra
och är mindre känsligt för vid myrodlingen uppkommande specialproblem.
Den utredning, som åsyftats av kommittén, skulle också avse ett
övervägande av att förlägga viss del av den fasta försöksverksamheten å
myr jord till Salt- och Fetmyran. Självfallet har kommittén med sina förslag
icke tagit slutgiltig ställning till frågan örn en sådan anordning är ändamålsenlig
utan detta får bli beroende av utredningens resultat. Revisorerna
synas emellertid vilja göra gällande att en åtgärd i den av kommittén ifrågasatta
riktningen redan på nuvarande ståndpunkt utan vidare måste utdömas.
Revisorerna framhålla sålunda bland annat, att det redan finnes tvenne försöksgårder
å myrjord med i huvudsak samma naturliga förutsättningar som
å Salt- och Fetmyran, nämligen Gisselås i Jämtlands län och Brännberg i
Norrbottens län. Emellertid vill kommittén fästa uppmärksamheten på att
förutsättningarna vid den statliga försöksgården i Jämtland såväl ur klimatsom
jordbrukssynpunkt sirö hell annorlunda än de, som äro till finnandes
vid Brännberg i Norrbotten, som tillika i vissa avseenden torde avvika från
förhållandena på Salt- och Fetmyran. Kommittén har i sitt utlåtande icke
tagit ställning till frågan, om en ny försöksgård borde inrättas. Den lästa försöksverksamheten
är icke organiserad enbart genom försöksgårdar utan även
i form av fasta försöksstationer. Kommittén avsåg med sitt yttrande, alt anledning
torde kunna förefinnas att i samband med den fortsatta dispositionen
av Salt- och Fetmyran överväga ordnandet av den fasta försöksverksamheten
å myrjord för övre Norrland. Det hör i sammanhanget erinras örn att ett

— 154 —

fortsalt utnyttjande av Brännberg sorn försöksgård måste innebära en ganska
omfattande nybyggnadsverksamhet.

Vad angår odlingsbelingelserna på Salt- och Fetmvran, synas revisorerna
vilja göra gällande, att dessa skulle vara sämre än vad förhållandet i allmänhet
är på myrmarker i Norrland. Så skriva revisorerna: »Förutom det
hårda klimatet och den korta väx Riden, vilka bero på läget, tillkomma här
särskilda svårigheter sammanhängande med markens beskaffenhet. Marken
består av mvrjord, som är kalkfattig och lider brist på mineralisk växtnäring.
För att nå tillfredsställande växtbetingelser måste man tillföra kalk i betydligt
större myckenhet än som i regel erfordras å fastmarksjord, varjämte
kali- och fosforsyra måste tillföras för att täcka bristen på mineralisk växtnäring.
Därtill kommer en för vissa norrländska mvrjordar speciell brist,
nämligen brist på koppar, som måste tillföras i form av kopparsulfat till icke
oväsentliga kostnader. Det torde under sådana förhållanden knappast finnas
förutsättningar att driva ett ekonomiskt bärigt jordbruk å Salt- och Fetmyran.
» Vad som här anförts är icke något speciellt för Salt- och Fetmyräri
utan gäller — såsom i viss mån framgår av vad som i det följande anföres
— för ett flertal andra myrmarker såväl i Norrland som i övriga delar av
vårt land. Vad särskilt gäller den påtalade bristen på koppar behöver hävandet
av denna brist icke innebära så dryga kostnader som revisorerna
låtit påskina. Även om frågan örn i vilken omfattning och på vilket sätt
kopparsulfat skall tillföras ännu ej kan sägas vara fullt klarlagd, så är
dock tydligt ådagalagt, alt dylik tillförsel ej åsamkar odlaren större ekonomiska
uppoffringar.

Med det anförda torde kommittén lia framfört de synpunkter som motiverat
kommitténs inställning till förevarande spörsmål. Då revisorerna emellertid
tillika gjort vissa uttalanden beträffande myrodlingen i allmänhet i
Norrland och dessa möjligen kunna utöva inflytande på framtida bedömning
av dylik odling kan kommittén icke underlåta att ingå på en del av de synpunkter,
som revisorerna diskutera. Kommittén har emellertid ännu icke tagit
slutgiltig ställning till hithörande frågor utan torde i annat sammanhang
komma att söka underkasta deni mera fullständig granskning.

Revisorerna framhålla att statsmakternas insatser att genom statsbidrag
till vattenreglerings- och myrodlingsföretag skapa ökade försörjningsmöjligheter
för den norrländska befolkningen ofta icke givit så goda resultat, som
mari föreställt sig, och alt detta beror på att man icke på ett riktigt sätt räknat
med alla de faktorer, som påverka resultaten. Bland sådana faktorer
omnämnas närings- och produktionsförhållandena på de norrländska myrarna.
Revisorerna synas närmast vara av den uppfattningen att den norrländska
myrodlingen endast i undantagsfall är ekonomiskt försvarbar. Vad av revisorerna
framföres, torde icke ge en rättvisande bild av de verkliga förhållandena
vid myrodling. Problemet örn norrländsk myrodling torde icke kunna
avfärdas på sätt, som skett. Det finnes för närvarande en omfattande praktisk
och försöksmässig erfarenhet örn myrodlingen, och denna erfarenhet synes,
såvitt nu kan bedömas, ge problemet en i flera synpunkter annan karaktär
och räckvidd än revisorerna ge detsamma. Problemet måste bland annat,
för att till fullo klarläggas, bedömas genom jämförelse med odlings- och
näringsförhållandena på fastmarksjorden.

Revisorerna framhålla myrarnas fattigdom på för kulturväxter erforderliga
mineralväxtämnen. Av vad revisorerna i det sammanhanget yttra, synes
man kunna få den uppfattningen att revisorerna utgå från att odling å myrjord
endast kan bliva ekonomiskt lönande, örn åtminstone det dyrbaraste
växtnäringsämnet, kvävet, förekommer i tillräcklig mängd och i för växterna
upptagbar form. Denna bild av myrarnas näringsförhållanden ger lätt en

155 —

felaktig inställning, då elen icke kompletterats med motsvarande redogörelse
för den norrländska fastmarksjorden. Även fastmarksjordarna äro i behov
av kväve. Deras kväveinnehåll är lägre än myrjordens, där kväve visserligen
till att börja med oftast föreligger i sådan form, att det ej kan upptagas av
växterna, men genom odlingsåtgärder efter hand kan bringas till användbarhet.
Utförda försök ha vidare visat, att det är ekonomiskt försvarligt att tillföra
myrjorden växtnäring genom olika gödselmedel. Revisorerna förmena,
att tillförlitliga och positivt utslagsgivande markkarteringar böra förefinnas
för de områden, där staten skall lämna bidrag till vattenreglerings- och kolonisationsföretag.
Det bör här erinras örn att markkarteringen, om män
däri inlägger en analys av jordens halt av kali, fosforsyra och kalk, endast
utgör en detalj i den omfattande prövning som måste företagas, innan en
myrjord kan godkännas för odling. Den undersökning av myrjord, som numera
brukar verkställas för bedömande av dess värde för odling, är avsevärt
mera omfattande än vad markkarteringen innebär. Salunda är t. ex. bestämning
av torvslag, torvdjup och underliggande fastmarksjord nödvändig
för konstaterande av en myrs odllrigsvärde. Skall alltså en undersökning äv
myrjord utgöra förutsättning för att statsbidrag skall utgå för vattenreglering
och kolonisation, måste den givas .vida större omfattning ån vad sorti
statsrevisorerna tänkt sig. o o

Revisorerna uttala sig också örn värdet av de produkter, som erhållas fran
inyrjord, och säga bland annat, att de foderskördar, som erhållas, utgöra ett
foder, som är betydligt mineralfattigare än när samma foderslag skördas på
fästmarksjord. Denna skillnad skulle även vara till finnandes, när myrjörden
tillförts kalk och konstgödsel. Såvitt bekant föreligga inga som helst
försöksresultat, som giva anledning till ett generellt uttalande av denna art.
Edligt gjorda undersökningar kan timotejhö från kalkad och konstgödslad
myr bliva fullt likvärdigt med motsvarande hö från fastmarksjord.

Vad nu anförts, innebär icke att kommittén vill utan reservation anbefalla
nyodling å myrjord och i varje fall ej när därmed avses att skapa underlag
föi- en kolonisation på huvudsakligen sådan jord — vilket också tagit sig
uttryck i kommitténs förslag örn att fortsatt kolonisation å Salt- och Fetmyran
ej skulle ske. Kommittén ansluter sig därför närmast till tanken att nyodling
av edlingsberättigad myrjord främst bör ske i anslutning till förefintliga
fastmarksjordar, och förmenar kommittén att myrjorden ofta kan på ett
tillfredsställande sätt komplettera fastmarksjorden ur produktionssynpunkt.
I vilken omfattning och under vilka omständigheter dylik odling bör komma
till stånd avses som nämnt att belysas i annat sammanhang.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, deltagit ledamöterna
Strindlund, Andersson, Degerstedt, Granström, Hedlund, Kempe,
Sandberg och Tjällgren.

Stockholm den 23 januari 1945.

YNGVE ERICSSON.

Underdånigst
NILS MALMFORS.

ERIK ÅKERBERG.

— 156 —

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 32.

(Fruktodlingslånefonden).

Till Konn n g e n.

Genom remiss den 21 december 1944 har lantbruksstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 32 av sin
samma år avgivna berättelse anfört rörande statens fruktodlingslånefond.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen med återställande av remissakten
i ärendet anföra följande.

Under intryck av jordbruksdepressionen i början på 1930-talet och svårigheten
för Sveriges fruktodlare att konkurrera med den till billigt pris importerade
utländska frukten framkom i en av Stockholms läns och stads
hushållningssällskaps förvaltningsutskott den 27 december 1932 avgiven
framställning, som i sin tur stödde sig på en till sällskapet från representanter
för vissa trädgårdssammanslutningar ingiven framställning örn åtgärder
för svensk fruktodling, förslag örn inrättande av en fruktodlingslånefond.

I sitt yttrande häröver den 22 februari 1933 framhöll lantbruksstyrelsen att
genom den under hösten 1932 inträffade valutadeprecieringen och på grund
av 1932 års riksdagsbeslut om vissa tilläggstullar — därvid tullen å frukt,
som kunde odlas inom landet, höjts från 10 till 20 öre per kilogram — fruktodlarna
för sin produktion hade erhållit ett visst ekonomiskt stöd, varjämte
av livaktigheten inom vissa produktionsdistrikt och framgången av pomologiska
föreningens verksamhet att döma odlarna synts vara besjälade av en
allvarlig strävan att använda sig av den förändrade situationen på området.

En ökad fruktodling här i landet syntes lantbruksstyrelsen vara så mycket
angelägnare, som en ganska djupgående omläggning av hela folkhushållningen
vore erforderlig i syfte att i högre grad göra landet självförsörjande.
Det gällde härvid, framhöll lantbruksstyrelsen, både att inskränka konsumtionen
av sådana utländska överflödsvaror, som ej kunde produceras inom
landet, och att såvitt möjligt här producera varor, som nu importerades från
utlandet. Hit hörde till viss del frukt. En fruktodlingslånefond att anlitas i
syfte att åstadkomma storodling av frukt efter mera rationella riktlinjer
ansåge lantbruksstyrelsen sig därför kunna förorda, men borde man gå fram
med en viss försiktighet, tills större erfarenheter vunnits på området.

I anledning av Kungl. Maj:ts därom framställda förslag beslöt 1934 års
riksdag (skrivelse nr 183) inrättande av statens fruktodlingslånefond, varifrån
lån finge utlämnas dels för anläggning av större fruktodling för ekonomisk
drift ävensom för utvidgning eller förbättring i sådant syfte av redan
befintlig fruktodling, dels för inköp av maskindrivna fruktträdssprutor
och redskap för jordens bearbetning, dels för anordnande av bevattningsanläggningar
för fruktodling, dels för uppförande och iordningställande av
törvaringslokaler för frukt, dels ock för utförande av anordningar för kylning
av frukt. Samtidigt anvisade riksdagen såsom kapital för statens fruktodlingslånefond
å riksstaten för budgetåret 1934/35 ett reservationsanslag av
500 000 kronor. Bestämmelser om erhållande och tillgodonjutande av lån
från fonden hava meddelats i kungörelsen den 24 maj 1934 (nr 196). Av nyssnämnda
reservationsanslag har endast ett belopp av 2 500 kronor tagits i
anspråk.

Genom kungörelse den 18 juni 1937 (nr 595) örn ändring i vissa delar av
nyssnämnda kungörelse den 24 maj 1934 (nr 196) föreskrevs sedermera att

— 157 —

fonden kunde tagas i anspråk jämväl för uppförande och iordningställande
av förvarings- och packningslokaler för inom landet odlad potatis. Då på
grund härav anspråken på lån från fonden kunde förväntas komma att
växa, beviljade 1938 års riksdag för fondens räkning ett nytt reservationsanslag
å 100 000 kronor. Detta anslag har emellertid icke till någon del tagits
i anspråk.

Enligt vad lantbruksstyrelsen under hand inhämtat i statskontoret utgöras
fondens kapitaltillgångar för närvarande endast av förenämnda lånebelopp å

2 500 kronor samt av räntefordringar å 600: 80 kronor eller sålunda tillhopa

3 100 kronor 80 öre.

Genom inrättandet av tvenne nya fonder, nämligen år 1941 frukt- och potatislagerhusfonden
och år 1942 bevattningslånefonden, tillgodoses numera
viktiga delar av i fruktodlingslånefonden avsedda lånebehov från dessa fonder.
Av denna anledning och då erfarenheten synes hava givit vid handen
att fruktodlarna för närvarande på ett tillfredsställande sätt utveckla och
rationalisera den fältmässigt bedrivna ekonomiska fruktodlingen utan anlitande
av fruktodlingslånefonden, finner lantbruksstyrelsen sig böra föreslå,
att denna lånefond, sedan förenämnda lånesumma å 2 500 kronor blivit inbetald,
indrages.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan,
byråchefen Bjurstedt och byrådirektören Sonesson.

Stockholm den 11 januari 1945.

Underdånigst
H. SYLVAN.

NILS SONESSON.

Skogsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 32.

(Virkesmätningslånefonden och kommunskogslånefonden.
)

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1944 anbefalld avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående virkesmätningslånefonden
och kommunskogslånefonden får skogsstyrelsen i underdånighet anföra
följande.

Virkesmätningslånefonden tillkom för att underlätta finansieringen av de
virkesmätningsnämnder, som Kungl. Majit enligt 1935 års virkesmätningslag
kunde förordna såsom enda giltiga mätningsorgan för vissa mätningar.
Några nämnder ha emellertid icke behövt tillsättas, emedan lagens syftemål
i stort sett uppnåtts på annat sätt, nämligen genom frivillig omorganisation
av de redan befintliga virkesmätningsföreningarnas ledning. Även nytillkomna
mätningsföreningar ha erhållit en ledning, som tillgodoser önskemålen
örn medinflytande från säljareparten. För närvarande synes man alltså icke
lia anledning förmoda, alt något förordnande'' jämlikt virkesmätningslagen
skall komma att ske. Lånefonden synes därför ej för närvarande bliva fägen
i anspråk för sitt ändamål, varför dess avvecklande kunde övervägas.

Emellertid föreligga andra omständigheter, som tala för att det slutliga

158 —

ståndpunkt slutande t till fondens eventuella avveckling uppskjutes någon tid.
Bland de frågor, som anförtroddes 1936 års skogsordning, var även virkesniätningens
rationella ordnande i hela landet, bland annat frågan om utsträckning
av virkesmätningslagens giltighetsområde. Sedan skogsstyrelsen
enligt särskilt beslut fått i uppdrag att fullfölja skogsutredningens arbete,
bar styrelsen — med biträde av särskilt förordnade sakkunniga —
hösten 1944 påbörjat utredning av virkesmätnings- och därmed sammanhängande
frågor. Frågan om virkesmätningslånefondcns avveckling eller bestående
i en eller annan form synes lämpligen böra upptagas till behandling
under denna utredning.

Kommunskogslånefonden, vilken efter särskild utredning tillskapades år
1930, har till uppgift att underlätta för kommuner att förvärva skogsmark,
ared otillfresställande skogstillgång i ändamål av markens försättande i nöjaktigt
skogligt skick.

Bland orsakerna till att lånemöjligheterna icke utnyttjats, torde följande
vara de viktigaste. Enligt lånekungörelsen den 27 juni 1930 (nr 272) skall
förvärv, vartill lån må beviljas, avse kala eller i övrigt vanhävdade marker
av i kungörelsen närmare angivna typer. I praktiken är det emellertid icke
annat än undantagsvis möjligt att köpa områden innefattande uteslutande
sådan mark. Delta förhållande påpekades i förarbetena, och av såväl 1928
års skogsvårdskommittés betänkande som frågans riksdagsbehandling framgår,
att lånevillkoren i detta avseende böra tolkas på ungefär följande sätt.
Därest i förvärvet ingår annan skogsmark än kal eller vanhävdad sådan,
odlade ägor o. dyl., kan lån beviljas men bör då begränsas att avse den i
förvärvet ingående låneberättigade skogsmarken. Är arealen ej låneberättigad
skogsmark obetydlig i förhållande till den totala arealen (som övre gräns
angnes, att värdet utgör högst 25 %), bör lån kunna beviljas för förvärvet
i dess helhet. På grund av lånekungörelsens formulering torde denna friare
tolkning av bestämmelserna dock ej vara mera allmänt bekant.

Ränteläget har alltsedan fondens tillkomst varit i praktiskt taget oavbrutet
sjunkande. Kommunerna torde sålunda för närvarande hava möjligheter
att erhålla långfristiga lån till en ränta av ca 3,5 procent, alltså understigande
den för kommunskogslånefonden gällande räntefoten, 4 procent.

Såsom 1936 års skogsutredning påpekat (SOU 1938:58 s. 147), är den
procedur, som tillämpas vid ianspråktagande av kommunskogslånefonden, i
många detaljer onödigt invecklad och omständlig. Detta förhållande kan ha
verkat tillhakahållande på intresset för att söka lån från fonden.

Från fonden lia hittills endast tvenne lån utlämnats. Såväl primärkommuner
som landsting lia dock nied anlitande av andra finansieringsmöjligheter
under de senaste 10—15 åren inköpt skogsfastigheter i viss, ehuru ej närmare
känd omfattning.

Vissa skäl tala för en omarbetning av bestämmelserna för låneverksamhptpn
i den riktning, sorn 1936 års skogsutredning föreslagit, varvid också
Imil böra övervägas att vidga verksamheten till att omfatta lånegivning även
till bildande av gemensarnhetsskogar. Skogsstyrelsen håller också för troligt,
att kommunernas intresse för inköp och iordningställande av vanhävdade
niarker skulle öka, därest låjiegivningen gjordes mera smidig. Styrelsen har
för avsikt att undersöka dessa frågor och avgiva därav betingade förslag.
Penna översyn torde emellertid icke brådska, bland annat av det nyssnämnda
skälet att för närvarande linnas andra gynnsamma finansieringsmöjligheter
vid förvärv av här ifrågavarande slag.

Skogsstyrelsen får med åberopande av det anförda hemställa,

att för närvarande inga serskilda åtgärder vidtagas i anledning av riksdagens
revisorers påpekande.

— 159 —

I delta ärendes avgörande hava, förutom undertecknad, deltagit herrar
Andersson, Ekström, Hagbergh och Holmbäck. Föredragande har varit byråchefen
Johansson.

Stockholm den 22 januari 1945.

Underdånigst
GERH. STRINDLUND.

Ragnar Hjorth.

Försvarets fabriksstyrelses

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 170, § 33.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1944 har Kungl. Majit anbefallt försvarets
fabriksstyrelse att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens revisorer
i sin den 15 december 1944 avgivna berättelse under tionde huvudtiteln anfört
rörande statens provningsverksamhet.

I anledning av vad sålunda förekommit får försvarets fabriksstyrelse härmed
i underdånighet anföra följande.

Under den tekniska utveckling, vilken ägt rum alltsedan statens provningsanstalt
började sin verksamhet, ha kraven på specialisering växt sig allt starkare,
och åtskilliga forskningsinstitut för vissa speciella grenar inom teknik
och industri ha på grund härav inrättats. Enligt styrelsens förmenande
ligger det nära till hands, att ett forskningsinstitut, vilket anlitas för utförande
av forskningar åt en viss teknisk verksamhetsgren, även anlitas för utförande
av provningar av olika slag inom sitt verksamhetsområde. Såvitt styrelsen
kunnat finna förekommer i åtskilliga fall att statens provningsanstalt, vars
resurser nied nuvarande teknisk utveckling icke äro och icke heller kunna
bliva tillräckliga för att själva helt fylla sådana uppgifter, måste anlita specialinstifut
för att biträda med utförande av åt provningsanstalten lämnade uppdrag.

Enligt styrelsens förmenande bör lämpligen en undersökning företagas, i
vilken utsträckning flera statliga institutioner äga tillgång till provningsutrustning
för ett och samma ändamål. I detta sammanhang bör även utredas
frågan, i vad mån provningsverksamheten bör förläggas till statens provningsanstalt
eller till för särskilda ändamål avsedda forskningsinstitut. En alltför
stor bundenhet att utföra provningarna på det ena eller andra provningsstället
synes styrelsen emellertid icke böra förekomma, då det i många fall
kan visa sig vara praktiskt och lämpligt att en provning utföres i sammanhang
med ett visst forskningsuppdrag eller en annan provning, ehuru den
förstnämnda provningen, örn detta sammanhang icke förelåge, egentligen
borde ha utförts vid en annan anstalt.

Av det anförda torde framgå att styrelsen hyser den uppfattningen, alt den
av riksdagens revisorer föreslagna utredningen lämpligen bör komma till
stånd.

Vad angår uttalandet i berättelsen, att vid försvarsväsepdets kemiska anstalt
skulle i viss utsträckning verkställas rutinundersökningar av oljor och

— 160 —

tvål m. m., får styrelsen framhålla, att linder de sista åren ett omfattande
arbete å denna anstalt utförts för utredning av frågan rörande specialoljor
för olika militära ändamål. I sammanhang härmed har även ett begränsat
antal provningar av oljor i regel i direkt samarbete med de militära förvaltningarnas
specialister utförts. Dessa undersökningar uppgingo under år 1944
till 18 stycken.

I handlägggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade Aste och
Ryner, den senare föredragande, deltagit e. o. byråchefen Broomé och extra
överingenjören Frendin.

Stockholm den 19 januari 1945.

Underdånigst
GUNNAR ASTE.

LARS RYNER.

Nils Lundgren.

Statens instituts för folkhälsan yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 170, § 33.

Till'' Konungen.

Riksdagens revisorer hava uppmärksammat, att i vissa fall såväl statens
provningsanstalt som andra institutioner utföra samma slags prov och däröver
utfärda intyg. Revisorerna äro icke övertygade om att övriga institutioner
härvid besitta samma förutsättningar som statens provningsanstalt. Beträffande
leveransprov på tvål, såpa och andra tvättmedel för krigsmaterielverkets
räkning, vilka tidigare mot ersättning enligt taxa utförts av statens provningsanstalt,
hava revisorerna iakttagit, att dylika numera överlämnats till
statens institut för folkhälsan med begäran örn bedömning av produktens
lämplighet ur hygienisk synpunkt, varvid institutet dock även angivit analysresultaten.
För dylika undersökningar för statlig myndighet äger institutet
icke taga någon avgift. Från statens provningsanstalts sida har föreslagits, att
undersökningar av sådan och liknande art skulle hänskjutas till anstalten för
utförande av erforderliga analyser. Begärdes bedömning ur hygienisk synpunkt
skulle anstalten därefter översända analysresultaten till statens institut
för folkhälsan som grundval för institutets bedömning. Från institutets sida
har det föreslagna förfaringssättet ansetts lämpligt, men det har ifrågasatts,
om institutet ägde vägra att utföra av myndighet begärd undersökning.

Statens institut för folkhälsan har, enligt den för institutet utfärdade instruktionen,
att på uppdrag av myndigheter, sammanslutningar och enskilda utföra
praktiskt-vetenskapliga undersökningar ävensom eljest idka forskningsverksamhet
inom den allmänna hygienens, yrkeshygienens och födoämneshygienens
områden i syfte att förbereda och främja förebyggande åtgärder, ägnade
att bevara eller befordra folkhälsan. Närmare bestämmelser rörande undersökningsverksamhetens
bedrivande meddelas av institutets ledning. Ersättning

— 161 —

för undersökningar, som pakallas av andra än statliga myndigheter skall
utgå enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa.

Vad till en början angår frågan om institutet äger vägra att utföra av
myndighet begärd undersökning synes det styrelsen uppenbart, att institutet
icke skall ataga sig uppdrag, som falla utanför dess i instruktionen eller på
annat satt angivna verksamhetsområde. I själva verket förekommer det icke
sällan, att saval statliga som icke statliga uppdragsgivare av denna anledning
hanvisas till annat laboratorium. Aven då uppdraget faller inom institutets
arbetsområde, kan det förekomma, att uppdragsgivaren hänvisas till annat
laboratorium om undersökningen anses med större fördel kunna verkställas
dar t ex. till statens bakteriologiska laboratorium eller veterinärmedicinska
anstalten. Vidare sker de facto om icke formellt ett avböjande av mottaget
uppdrag, da uppdragsgivaren måste meddelas, att institutet på grund av andra
mer trängande uppgifter icke kan utföra en undersökning inom begärd eller
eljest nödvändig tidrymd.

Från krigsmaterielverket har institutet mottagit 11 uppdrag, varav 10 avse
rengöringsmedel såsom tvål, skurpulver, diskpulver och 1 malmedel I frå"a
örn det senare önskades upplysning beträffande hälsovådlighet, varför uppdraget
helt torde falja inom institutets verksamhetsområde. Om rengörings Sk£<£egHrfeV

tVa S" inga hyfeniska upplysningar. I övriga fall begärdes

låtande, dels huruvida varan fyllde verkets leveransbestämmelser, dels i
flera fall ytterligare upplysningar av hygienisk art.

artStfT Provningsanstalt har föreslagit, att uppdrag av denna och liknande
art skulle hanskjutas till anstalten. Önskades en bedömning ur hygienisk synpunkt,
skulle anstalten därefter oversända analysresultaten till institutet som
grundval för institutets bedömning. Det synes dock uteslutet, att institutet
slvullc avgiva sitt utlåtande endast på grundval av anstaltens analysvärden,
institutet mäste givetvis ha tillgång till den vara, över vilken utlåtande begares,
för att kunna gora erforderliga iakttagelser och nödvändiga kompletterande
undersökningar. I annat fall kunna ur hygienisk synpunkt viktiga egenskaper
hos en vara undgå beaktande. Att till grund för bedömandet liggande
analysresultat meddelas uppdragsgivaren torde överensstämma med allmänt
vedertagen och enligt styrelsens mening — sund praxis. Hava däremot
av en eller annan anledning även andra prövningar gjorts, torde resultatet
-d-Sa ukt6 b°ra utl.amnas tin uppdragsgivaren. Med dessa förbehåll finner
EÄtÄS‘alten fÖrCSlagna tiIlvä^sättet lämpligt och

lil™fTacnStaltenS°Ch instiJutets arbetsområden torde i allt väsentligt
lir.ga sa utanför varandra, att någon intressekonflikt icke föreligger eller kan
varnas uppkomma. Det av riksdagens revisorer omnämnda fallet hänför sig
lil ett relativt litet antal prov från en enda uppdragsgivare. Då för framtiden
det ovan angivna förfaringssättet för handläggning av dessa och liknande
ar.endf\kon?mer att tillämpas från institutets sida, torde i anledning av det
inträffade några särskilda bestämmelser i avsikt att reglera de inbördes förhållandena
mellan anstalten och institutet vara överflödiga.

Tomteboda den 1 januari 1945.

Underdånigst
för styrelsen:

WILHELM BJÖRCK.

11—45720Ö. Rev. berättelse arn/, statsverket dr 19U. II.

Ernst Abramson.

_ 162 —

Styrelsens för statens provningsanstalt yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 170, § 33.

Till Konungen.

Styrelsen för statens provningsanstalt har för utlåtande erhållit utdrag ur
riksdagens revisorers berättelse, avgiven den 15 december 1944, tionde huvudtiteln,
handelsdepartementet, § 33. Styrelsen får med anledning därav anföra
följande.

Vad i revisorernas berättelse anföres, överensstämmer i vad det galler provningsanstaltens
arbete och ekonomi med de av provningsanstalten lämnade
uppgifterna ävensom i övrigt med av provningsanstalten kända förhallanden.

Styrelsen för statens provningsanstalt har i skrivelse till ^ statsrådet och
chefen för kungl, handelsdepartementet den 14 april 1942 påtalat den konkurrerande
verksamhet, som i betydande omfattning upptagits av professo!
Garl Forssell vid byggnadsstatiska institutionen vid tekniska högskolan i
Stockholm.

Högskolans styrelse uttalade i skrivelse till statsrådet och chefen tor handelsdepartementet
den 9 november 1942 »sitt ogillande därav, att från dessa
institutioner utginge upprop i syfte att värva uppdragsgivare av betalade uppdrag
och att överhuvud taget materialprovning av förvärvsmässig karaktär
bedreves vid institutionerna». I skrivelse den 7 maj 1943 har anstalten avgivit
förnyat yttrande beträffande provningsverksamheten vid tekniska högskolan.
Såsom av revisorernas berättelse framgår bedrives emellertid denna
konkurrens alltjämt.

I skrivelse den 1 juni 1943 har statens provningsanstalt hemställt, att i stadgar
eller instruktioner för de forskningsinstitut, som inrättas eller drivas med
bidrag från staten, det direktivet måtte införas, att dylikt institut eller dess
personal icke må utnyttja institutets lokaler eller utrustning till förvärvsmässig
provning i konkurrens med statens provningsanstalt och Chalmers provningsanstalt
samt att till institutet eventuellt inkommande uppdrag av sådan natur
skola hänvisas till nämnda båda provningsanstalter. Framställningen föranledde
emellertid ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. ...

Såsom av revisorernas berättelse framgår hava även andra institutioner an
sådana vid tekniska högskolan börjat i viss mån bedriva provningsverksamhet
inom anstaltens arbetsområde. Bland dessa må nämnas statens hantverksinstitut,
statens institut för folkhälsan och försvarsväsendets kemiska
änstält

Det kan icke anses ekonomiskt och ej heller ändamålsenligt att ett flertal
institutioner utrustas med provningsmaskiner av samma eller likartat slag och
med specialutbildad personal i sådana fall, då behovet av provning icke ar
större än att det kan tillgodoses av de institutioner, som äro avsedda för ändamålet,
nämligen statens provningsanstalt resp. Chalmers provningsanstalt.

Provningsanstaltens styrelse vill därför ansluta sig till revisorernas förslag,
att en översyn kommer till stånd angående den statliga provningsverksamhetens
organisation, varvid klarare gränslinjer böra kunna uppdragas mellan
olika institutioners verksamhetsområden och även bör undersökas, örn icke
vissa laboratorier eller institutioner borde upphöra eller eventuellt inordnas
under statens provningsanstalt.

Stockholm den 15 januari 1945.

Underdånigst

AXEL F. ENSTRÖM.

OTTO FORSMAN.

— 163 —

Styrelsens för tekniska högskolan
i Stockholm

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 170, § 33.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1944 har Eders Kungl. Majit anmodat
styrelsen för tekniska högskolan i Stockholm att avgiva utlåtande med
anledning av vad riksdagens revisorer i sin den 15 december 1944 avgivna berättelse
anfört beträffande tionde huvudtiteln, handelsdepartementet, § 33,
statens provningsverksamhet.

Styrelsen har inhämtat utlåtande i ärendet från högskolans lärarkollegium,
vilket utlåtande bifogas jämte en reservation av professor Carl Forssell. För
egen del får styrelsen anföra följande.

Frågan örn den vid högskolan bedrivna provningsverksamheten har tidigare
varit föremål för styrelsens behandling den 9 november 1942, vilken dag
styrelsen avgav utlåtande över en remiss från handelsdepartementet av en den
14 april samma år dagtecknad framställning från statens provningsanstalt
rörande konkurrens med anstalten i dess affärsdrivande verksamhet. Styrelsen
anförde därvid:

»Vid behandlingen av det remitterade ärendet rörande rutinprovningsverksamheten
vid högskolans forskningsinstitutioner beslöt styrelsen uttala sitt
ogillande därav, att från dess institutioner utginge upprop i syfte att värva
uppdragsgivare av betalade uppdrag, och att överhuvud taget materialprovning
av förvärvsmässig karaktär bedreves vid institutionerna.»

I fråga örn de åtgärder, som borde vidtagas för att förhindra att med statens
provningsanstalt konkurrerande provningsverksamhet i förvärvssyfte för
framtiden komme att bedrivas vid högskolans forskningsinstitutioner, hänvisade
styrelsen till lärarkollegiets yttrande i ärendet, varav avskrift bifogas
detta utlåtande (Bilaga 2). Lärarkollegiet anförde bland annat följande:

»Så olikartade som förhållandena äro på olika institutioner och anstalter,
anser lärarkollegiet det svårt att, som provningsanstalten föreslagit, lösa alla
här uppkommande frågor genom utfärdande av allmänna direktiv för av
staten understödda forskningsinstitutioner.

För tekniska högskolans del har saken nu ordnats så, att institutionsföreståndarna
ålagts att till rektorsämbetet skriftligen anmäla de fall då rutinprovning
förekommer.

Eventuella meningsskiljaktigheter mellan provningsanstalten och liknande
institutioner å ena sidan och högskolans institutioner å den andra böra i regel
genom rektorsämbetets förmedling i samråd kunna biläggas.»

Sedan styrelsen avgivit sitt ovan nämnda utlåtande den 9 november 1942
har frågan örn provningsverksamheten vid högskolans institutioner icke förrän
genom remissen av riksdagens revisorers berättelse ånyo förts fram till
styrelsen, vilken avvaktat Kungl. Maj:ts direktiv i ärendet.

Styrelsen har övertygat sig om, att den i lärarkollegiets ovan citerade skrivelse
omnämnda anmälningsskyldigheten i vederbörlig ordning fullgjorts av
institulionsföreståndarna. På anmodan av riksdagens revisorer har rektor
vidare infordrat ytterligare uppgifter beträffande rutinprovningsverksamheten
vid högskolan, vilka uppgifter sammanställts i en skrivelse, som den 16
november 1944 tillställts revisorerna.

Styrelsen, som icke anser sig lia anledning att i detta sammanhang ingå på
frågan örn styrelsens behörighet att bestämma omfattningen av den prov -

164 -

ningsverksamhet, som får bedrivas vid högskolans institutioner, finner i likhet
med lärarkollegiet, att, därest Eders Kungl. Maj:t skulle befinna det påkallat
att institutionsföreståndarnas självbestämmanderätt med avseende på
den vid respektive institutioner bedrivna provningsverksamheten inskränkes,
denna fråga göres till föremål för reglering i de nya stadgar för de tekniska
högskolorna, som torde komma att utarbetas i samband med högskolornas
förestående omorganisation. Om särskilda föreskrifter anses erforderliga, böra
de få det innehåll, som föreslagits av lärarkollegiet, förutsatt att högskolornas
styrelser icke komma att bestå även efter omorganisationen, vid vilket
förhållande direktivrätten bör förbehållas styrelsen för högskolan efter samråd
med styrelsen för statens provningsanstalt.

Med anledning av vad professor Forssell anfört i sin reservation till lärarkollegiets
yttrande får styrelsen ytterligare anföra följande.

Med hänsyn till den korta remisstiden, vilken delvis löpt under pågående
ferier, finner styrelsen ingen anledning till anmärkning mot det sätt, på vilket
rektor på lärarkollegiets vägnar handlagt ärendet.

På grund av professor Forssells i reservationen uttryckta förmodande att
»rektor Woxén för närvarande på sin institution bedriver omfattande rutinprovning
vid sidan av eventuellt forskningsarbete» har Woxén inför styrelsen
lämnat en redogörelse för de arbeten av provningskaraktär, som under
år 1944 bedrivits vid institutionen för mekanisk teknologi. Styrelsen har därvid
funnit, att den sålunda bedrivna provningsverksamheten icke i något
fall kan betecknas som rutinprovning.

I beslutet i detta ärende hava deltagit, förutom styrelsens preses, ledamöterna
Dahlbeck, Enström, Malmberg, Siegbahn och Tigerschiöld.

Stockholm den 13 januari 1945.

Underdånigst
G. MALM.

Lars-Olof Ekeberg.

Tekniska högskolans i
Stockholm

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 170, § 33.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t anmodat styrelsen för tekniska högskolan i
Stockholm att avgiva utlåtande beträffande vad riksdagens revisorer i sin
den 15 december 1944 avgivna berättelse anfört beträffande tionde huvudtiteln,
handelsdepartementet, § 33, statens provningsverksamhet, får högskolans
lärarkollegium i underdånighet anföra följande.

I sitt utlåtande förorda revisorerna, att en översyn kommer till stånd angående
den statliga provningsverksamhetens organisation, varvid även bör
undersökas om icke vissa laboratorier eller institutioner böra upphöra eller
inordnas under statens provningsanstalt. Lärarkollegiet tillstyrker, att en
dylik förutsättningslös översyn genomföres, men tillåter sig framhålla, att ut -

— 165 —

redningen i fråga näppeligen berör tekniska högskolan, eftersom ingen av
dess institutioner kan upphöra eller inordnas under provningsanstalten.

Beträffande den vid tekniska högskolan i Stockholm bedrivna provningsverksamheten
uttala revisorerna, att »det måste anses anmärkningsvärt, om
institutionsföreståndarna själva skulle kunna bestämma omfattningen av
sina institutioners provningsverksamhet. Avgörandet härav bör tillkomma
styrelsen för tekniska högskolan, som givetvis i detta hänseende bör samarbeta
med statens provningsanstalt.» Lärarkollegiet vill med anledning härav
framhålla, att den vid högskoleinstitutioner bedrivna verksamheten är sådan,
att respektive institutionsföreståndare måste givas stor självbestämmanderätt,
speciellt i fråga om forskningsverksamhet och sådan provningsverksamhet,
som ligger på gränsen till forskning. Erfarenheterna under de gångna
åren ha även visat, att den vid högskolan bedrivna provningsverksamheten
varit till nytta för landet. Statens provningsanstalt torde ej heller i något fall
ha påvisat, att högskolans verksamhet varit till förfång.

Särskilt tillkallade sakkunniga för den högre tekniska undervisningens ordnande
ha i sitt under år 1943 avgivna betänkande, SOU 1943: 34—37, framlagt
förslag om en genomgripande omorganisation av de tekniska högskolorna.
Proposition härom är enligt vad högskolan erfarit att förvänta till 1945
års riksdag. För den händelse Eders Kungl. Maj:t efter prövning skulle finna
det påkallat, att de olika inslitutionsföreståndarnas självbestämmanderätt i
fråga om rutinprovningsverksamhet inskränkes, bör enligt högskolans mening
denna fråga regleras i samband med utarbetande av de nya stadgar för
de tekniska högskolorna, som måste följa med den föreslagna omorganisationen.
Föreskrifterna beträffande provningsverksamheten skulle därvid förslagsvis
kunna utformas så att högskolans rektor efter samråd med vederbörande
institutionsföreståndare och med chefen för statens provningsanstalt
erhölle rätt att utfärda direktiv beträffande provningsverksamhetens omfattning
i olika fall.

Stockholm den 9 januari 1945.

Underdånigst
På lärarkollegiets vägnar:

R. WOXÉN.

Erik Philip.

Bilaga i.

Professor C. Forssells reservation beträffande lärarkollegiets skrivelse den
9h 7945 angående rutinprovning.

Den av riksdagens revisorer föreslagna översynen av den statliga provningsverksamheten
synes icke böra gå i den anda, som talar ur revisorernas
skrivelse. De angiva utan klander, att höjda taxor använts som botemedel
mot statens provningsanstalts ekonomiskt otillfredsställande resultat. Den utredning
jag verkställt som svar å kungl, handelsdepartementets remiss år
1944 (och som tillställts riksdagens revisorer) visar, att rationalisering av
driften i förening mod sänkta taxor kan giva ekonomiskt tillfredsställande
resultat samtidigt som kunderna (= industrien) gynnas. Utveckling i denna
riktning kan främjas genom konkurrens från olika håll. Därtill kommer att
i vissa fall transporterna av provningsföremålen (I. ex. betongkuber) vålla

— 166

avsevärd kostnad. Det är då av vikt, att provningen i görlig mån decentraliseras
bland annat genom att statsinstitutioner på olika platser (t. ex. de tekniska
skolornas laboratorier) bedriva provning och helst i konkurrens med
varandra.

I lärarkollegiets skrivelse borde detta fått uttryck genom att andra styckets
sista mening givits avslutningen:

»— — —- provningsanstalten samt att en decentralisation av provningsverksamheten
i vissa fall kan vara till nytta för industrien.»

De fyra sista raderna av skrivelsens sista mening: »högskolans rektor efter
samråd med vederbörande institutionsföreståndare och med chefen för statens
provningsanstalt erhölle rätt att utfärda direktiv beträffande provningsverksamhetens
omfattning i olika fall» borde ersatts med:

»— — — fristående rutinprovning av den art, som utföres vid statens
provningsanstalt, endast finge utföras genom inslitutionsföreståndarens försorg
och att denne icke finge tillgodogöra sig personligen någon inkomst av
sådan rutinprovning samt äga skyldighet att årligen meddela omfattningen
av skedd rutinprovning jämte tablå över inkomsterna härav och deras användning.
»

Denna regel skulle avkoppla institutionsföreståndarnas ekonomiska intresse
från rutinprovning och därmed avskaffa denna vid högskolans institutioner,
i den mån den icke vöre betydelsefull för institutionens forskningsarbete.
Samtidigt skulle denna regel eliminera möjligheten för personalen att
på egen hand — officiellt utan institutionsföreståndarens vetskap — bedriva
fristående rutinprovning.

Att enligt lärarkollegiets skrivelse göra institutionernas rutinprovning beroende
av rektors direktiv vore olämpligt, ty denna är själv institutionsföreståndare
och kan vara ekonomiskt intresserad av rutinprovning. För närvarande
är rektor föreståndare för institutionen i mekanisk teknologi. Av tillgängliga
handlingar framgår följande.

Statens provningsanstalt har begärt att få anskaffa vissa provningsmaskiner,
bland annat för rutinprovning inom den mekaniska teknologien. Högskolans
lärarkollegium har den e/12 1944 avstyrkt detta beträffande den mekaniska
teknologien (»rutinprovningar i syfte att utröna bearbetbarlieten genom
svarvning, läsning och borrning») under påstående att vissa inom denna
institution pågående försök borde vara avslutade och viss personal utbildad,
innan dessa maskiner anskaffas. Mot detta reserverade jag mig framhållande,
att rutinprovning av järnets användningsmöjlighet inom mekaniska
teknologien dagligen måste ske vid alla provningsanstalter efter redan
gängse metoder alldeles oberoende av de resultat, som institutionsföreståndaren
för mekanisk teknologi, rektor Woxén, kommer till vid sina undersökningar.
Att vägra statens provningsanstalt begärda maskiner innebär ett förbud
för anstalten att utföra denna rutinprovning och ett underförstått åläggande
för rektor Woxén att vid sin institution utföra all denna rutinprovning,
tills hans undersökningar — vid okänd och oviss tidpunkt — äro avslutade,
och forskning är som bekant i regel mycket tidskrävande.

Ovanstående ger anledning att förmoda, att rektor Woxén för närvarande
på sin institution bedriver omfattande rutinprovning vid sidan av eventuellt
forskningsarbete. Denna förmodan styrkes av rektor Woxéns flitiga annonsering
i ett flertal tekniska tidskrifter (Teknisk Tidskrift m. fl.) av lydelsen:

»Professor R. Woxén
Lidingö 3. Tel. 65 68 95. 23 28 20
Allmänna Verkstadstekniska frågor
Spec. bearbetbarhetsproblem.»

167 —

Av industriföretag, som anlitar rektor Woxén, har jag fått beskedet, att
detta avsett rutinmässig provning. Att denna har avsevärd omfattning har
framgått av olika omständigheter.

Högskolans rektor bedriver sålunda en omfattande rutinprovning, som han
flitigt annonserar, men av uttalandet från riksdagens revisorer att döma hava
dessa icke blivit underrättade härom Genom under hans ordförandeskap
skedd avstyrkan av statens provningsanstalts anslagskrav har därtill ett försök
gjorts att förbjuda statens provningsanstalt tillhörande rutinprovning och
monopolisera den för rektor Woxén och hans institution.

Det är under dylika omständigheter betecknande, att rektor Woxén på
egen hand och utan att höra lärarkollegiet avslagit mitt ovan angivna förslag
att avkoppla institutionsföreståndarens privatekonomiska intresse från rutinprovningen.

Att stadgemässigt giva rektor bestämmanderätt över institutionsföreståndarnas
rutinprovning bör inför ovanstående förhållanden vara uteslutet, alldeles
oavsett att en dylik bestämningsrätt överhuvud taget icke bör tilläggas
rektor beträffande något arbete inom institutionerna utan bör förbehållas
högskolans styrelse, där de icke böra falla under Kungl. Maj:ts prövning.

Stockholm den 9 januari 1945.

Carl Forssell.

Bilaga 2.

Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.

Till besvarande av skrivelse 90/1942 av den 16 april 1942 beträffande en
framställning från statens provningsanstalt rörande konkurrens med anstalten
i dess affärsdrivande verksamhet får lärarkollegiet härmed anföra följande.

Tekniska högskolans uppgift är forskning och undervisning. Inom tillämpningsämnena
kan en värdefull forskning i regel åstadkommas endast i intim
kontakt med industrien och dess problem, en kontakt som har stor betydelse
även ur undervisningens synpunkt. Den väg som här står till buds innebär
i de flesta fall att högskolans lärare för industriens (häri givetvis inbegripet
statliga verk m. m.) räkning åtaga sig konsulterande uppdrag. För lösande
av dessa uppdrag användas i regel högskolans laboratorier i den utsträckning
så befinnes lämpligt, varvid respektive laboratoriums självkostnader
täckas.

Vid denna konsulterande verksamhet kan det icke alltid undvikas att prov
måste företagas, som äro rutinprov av den karaktär som utföres vid statens
provningsanstalt. Vare sig det gäller att konstruktivt utbilda nya former eller
analysera felorsakerna hos en misslyckad konstruktion, blir man förr eller
senare tvungen att göra parallellprov på materialet och konstruktionen som
sådan, örn ett praktiskt värdefullt resultat skall kunna nås. Så torde förhållandena
ligga till för åtskilliga av högskolans tillämpningsämnen. Det vore
heller ingen mening, att högskolans laboratorier användes för en del av en
undersökning medan andra delar, vilka enligt ovan måste rubriceras som
rutinprov, utfördes I. ex. vid statens provningsanstalt, ty ofta är man av mättekniska
skäl hänvisad att använda samma anordningar eller instrument vid
de olika delarna av en undersökning örn full jämförbarhet skall kunna ernås.

— 168 —

Av vad som anförts torde framgå att utförandet av vissa rutinprov även åt
utomstående uppdragsgivare är en nödvändig förutsättning för högskolans
forskningsverksamhet över huvud. Det förefaller som om författarna till den
remitterade skrivelsen — att döma av stycket mitt på s. 2 — i huvudsak
icke skulle ha något att invända mot dessa synpunkter.

Helt annorlunda ligger givetvis saken till om rutinprovningar vid högskolans
laboratorier åt utomstående uppdragsgivare skulle få någon större omfattning
och därigenom bli ett huvudändamål. Att ledningen för statens provningsanstalt
i dylika fall kunde komma att påtala förhållandet är fullt förståeligt.
Statens provningsanstalt synes i varje fall sedan den blivit skild från
tekniska högskolan icke lia haft något att invända mot att låta högskolans
institutionsföreståndare efter eget omdöme avgöra var gränsen mellan högskolans
och provningsanstaltens arbetsområden lämpligen bör gå, och någon
principdiskussion om provningstaxor för högskolelaboratorierna har under
denna tid veterligen icke varit på tal.

Även rutinprovning i större omfattning vid högskolelaboratorierna kan
dock rent principiellt försvaras i sådana speciella fall då statens provningsanstalts
laboratorier varit mindre välutrustade eller då — vilket inträffat
under de senaste årens ytterst bråda provningsverksamhet — anstaltens provmngsmaskiner
varit fullbelagda långa tider framåt med arbeten av beredskapsnatur.
1 dylika fall vöre det enklast örn högskolan kunde utan vidare
tillämpa de taxor som av Kungl. Maj:t fastställts för statens provningsanstalt,
eventuellt med den reduktion, som där gäller vid provning enligt den s. k.
forskningstaxan. Så har i vissa fall redan skett vid högskolan.

De aktuella tall, sorn föranlett skrivelse från statens provningsanstalt äro
dels rutinmässig betongprovning, utförd av professor Forssell vid byggnadsstil
ti.ska institutionen, och dels ett yttrande från lärarkollegiet angående det
föreslagna träforskningsinstitutet.

Örn den rutinmässiga betongprovningen som utföres av professor Forssell
vid laboratoriet för byggnadsstatik har denne lämnat närmare upplysningar
(se bilaga a och b) samt framhållit att provningen avsett ett sådant allmännyttigt
ändamål, som enligt hans uppfattning legat vid sidan av statens provningsanstalts
verksamhet. Herr Forssell har även framhållit att det i hans
fall rort sig om provningar utan officiell karaktär och att den enklare protokollforingen
och intygsgivningen motiverat en lägre kostnad. Huruvida i sådant
fall konkurrens nied statens provningsanstalts verksamhet ägt rum
eller icke ägt rum är svårt att säga. Sättet för provningsverksamhetens bekantgörande
kail lia givit sken av sådan konkurrens.

Lärarkollegiet anser rent principiellt att det är en utanför högskolan liggande
angelägenhet att genom konkurrens söka nedpressa de officiella taxor
som av Kungl. Majit fastställts för statens provningsanstalt.

Vad beträffar den anmärkningen i statens provningsanstalts skrivelse, att
lärarkollegiet vid behandlingen av det av utredningen lör tekniskt vetenskapliga
forskningens ordnande föreslagna träforskningsinstitutet föreslagit att
assistentarvodena delvis skulle täckas genom analysavgifter från institutet
utomstående uppdragsgivare ber lärarkollegiet få anföra följande omständigheter.

Först och främst må framhållas, att med uttrycket: »från institutet utomstående
uppdragsgivare» lärarkollegiet närmast avsett de i utredningen såsom
uppdragsgivare förutsatta centrallaboratorierna, skogsförsöksanstalten
och föreningen för växtförädling av skogsträd, men även ej ställt sig främmande
för tanken att den analytiska avdelningen också skulle kunna stå till
disposition t. o. m. för enskilda uppdragsgivare i frågor, där denna avdel -

— 169 —

nings teoretiska och praktiska resurser på detta speciella område övergå
exempelvis statens provningsanstalts.

Den olämpliga utvecklingen av denna verksamhet som statens provningsanstalt
befarar ankommer helt på träforskningsinstitutets blivande ledning,
vilken icke kommer att vara förlagd till högskolan.

Så olikartade som förhållandena äro på olika institutioner och anstalter,
anser lärarkollegiet det svårt att, som provningsanstalten föreslagit, lösa alla
här uppkommande frågor genom utfärdande av allmänna direktiv för av
staten understödda forskningsinstitutioner.

För tekniska högskolans del har saken nu ordnats så att institutionsföreståndarna
ålagts att till rektorsämbetet skriftligen anmäla de fall då rutinprovning
förekommer.

Eventuella meningsskiljaktigheter mellan provningsanstalten och liknande
institutioner å ena sidan och högskolans institutioner å den andra böra i
regel genom rektorsämbetets förmedling i samråd kunna biläggas.

Stockholm den 7 oktober 1942.

Å lärarkollegiets vägnar:

Håkan Sterky.

Erik Philip.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 176, § 34.

Domänstyrelsens underdåniga yttrande.

Av föreskrifterna i Eders Kungl. Maj:ts cirkulär den 17 februari 1933 angående
ökad användning av inhemskt vedbränsle m. m. (sv. förf.-saml.
nr 60/1933) framgår, att upphandling för statens behov av bränsle för stationära
anläggningar skall ske genom infordrande av anbud, d. v. s. under
fri konkurrens mellan hugade leverantörer. Dessa föreskrifter kunna visserligen
icke tillämpas så länge brännveden är prisreglerad, men de torde ånyo
träda i funktion, så snart prisregleringen upphäves.

Vid fri konkurrens kan domänverket icke påyrka någon företrädesrätt
framför övriga vedproducenter. Riksdagens revisorers önskemål »att domänverket
så snart ske kan åter beredes tillfälle att leverera ved till de statliga
institutionerna i samtliga de fall, där detta lämpligen kan komma i fråga»
torde därför avse allenast den tid, under vilken brännved i fortsättningen
kan komma att vara prisreglerad.

Domänstyrelsen har alltsedan bränslekommissionens tillkomst ställt den av
domänverket producerade brännveden till kommissionens förfogande. Denna
ved har sedermera fördelats bland konsumenterna av kristidsstyrelsernas
bränslekontor. För domänverket har därvid varit ett önskemål att få behålla
sina förutvarande kunder bland de statliga institutionerna i all den omfattning
som varit möjlig med hänsyn till transportsvårigheterna. Denna önskan
har i regel vunnit beaktande, men det har dock förekommit, att revirförvaltare
anfört klagomål över att domänverket fråntagits vedleverans utan
att några transportbesparingar därigenom uppstått.

Domänstyrelsen vill därför för sin del tillstyrka, att det uppdrages åt bränslekommissionen
att erinra kristidsstyrelsema därom att domänverket, så

170 —

länge prisreglering av brännved varar, skall äga företrädesrätt att leverera
ved till sina gamla kunder bland de statliga institutionerna, så snart icke
ökade transportkostnader därigenom uppkomma.

Vid behandlingen av detta ärende har förutom undertecknad generaldirektör
deltagit försäljningschefen Boberg, föredragande.

Stockholm den 15 januari 1945.

Kungl, domänstyrelsen.

B. v. STOCKENSTRÖM.

E. Wiel-Berggren.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 176, § 34.

Underdånigt utlåtande.

Såväl under innevarande kristid som under normala fredsförhållanden
synes det ur det allmännas synpunkt önskvärt, att det tillgängliga vedbränslet
på sådant sätt fördelas till förbrukarna, att de sammanlagda transportkostnaderna
bliva så låga som möjligt. Detta önskemål torde vid normal
upphandling bäst tillgodoses genom offentligt infordrade anbud. För
närvarande erhålla emellertid de statliga institutionerna direkt av bränslekommissionen
eller genom bränslekontoret anvisning på vedleverantör, och
det är sålunda närmast bränslekommissionen, som skulle kunna medverka
till att domänverket under kristiden finge leverera mera ved till de statliga
institutionerna, om detta av ekonomiska eller andra skäl befinnes lämpligt.

Stockholm den 18 januari 1945.

Underdånigst
HENNING LEO.

ERIK O. JONSSON.

B. Hasselrot.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 177, § 35.

Till Konungen.

Kungl. Majit har i skrivelse den 21 december 1944 anmodat domänstyrelsen
att avgiva och till jordbruksdepartementet senast den 20 januari 1945
inkomma med underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört uti § 35 av en skrivelsen bifogad transumt, avseende domänverkets

171 —

markfond och den av kronan förvärvade egendomen Öster-Malma i Södermanlands
län. .....

Till åtlydnad härav får domänstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Förvärvet av egendomen Öster-Malma föregicks av en på domänstyrelsens
föranstaltande verkställd noggrann uppskattning och värdering av
egendomen. Den erlagda köpeskillingen understiger ej obetydligt det värde,
som framkommit vid värderingen. Styrelsen anser priset vara skäligt och
håller före, att egendomen för framtiden kommer att lämna en nöjaktig
förräntning.

Fördelaktigast vore givetvis om markfondens medel för framtiden uteslutande
kunde användas till förvärv av rena skogsegendomar. Möjligheterna att
förvärva skog utan samband med inägor ha emellertid minskat i och med införandet
i jorddelningslagen av skärpta bestämmelser rörande avstyckning.
Domänverket är därför vid förvärv av skogsfastigheter numera i regel hänvisat
till sådana, vari även en stundom tämligen stor åkerareal ingår. Så är
förhållandet särskilt i södra Sverige. Enär kronan i denna del av landet äger
förhållandevis litet skog, äro emellertid markförvärven här av avsevärt större
intresse än i de norra delarna av landet, varest kronans största skogsinnehav
äro belägna. Förslag till ytterligare skärpning av bestämmelserna rörande
skogstilldelning vid fastighetsbildning föreligga. Möjligheterna att förvärva
skogsfastigheterna minska i den mån nämnda föreskrifter skärpas.
Enär förvärv för kronans räkning av fastigheter av ren bondejordbnikstyp i
regel ej torde böra ifrågakomma, är kronan i stort sett hänvisad till inköp
av fastigheter av större omfattning, bruksegendomar, enskilda gods och liknande.
Egendomen Öster-Malma representerar en sådan typ. Inägornas omfattning
i förhållande till skogen måste dock enligt styrelsens mening i detta
läll anses ligga i överkant.

Såsom en allmän regel för domänverkets fastighetsinköp synes böra
gälla, att fastigheterna till övervägande del utgöras av skogsmark samt att
värdet av skogen motsvarar större delen av köpeskillingen. Den omständigheten
att i skogsegendom ingår viss åkerareal bör dock enligt styrelsens mening
ej få utgöra hinder för att egendomen förvärvas, därest förvärvet i sin
helhet kan anses ur olika synpunkter godtagbart och fördelaktigt.

Styrelsen vill vidare framhålla dels att egendom, som hembjudes kronan
till inköp, underkastas en ingående värdering, grundad på den framtida
nettoavkastningen, dels även att alla fastighetsförvärv underställas Kungl.
Maj:ts prövning och avgörande.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit överdirektören,
byråchefen Holmström samt t. f. byråchefen Lindner, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 19 januari 1945.

Underdånigst
B. v. STOCKENSTRÖM.

B. Enar Gardell.

— 172 -

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2 § 1.

Underdånigt yttrande.

I likhet med riksdagens revisorer måste statskontoret finna det angeläget,
alt ändrade bestämmelser meddelas angående förfarandet vid indrivning av
de ersättningar, som utdömas till kronan i samband med brott mot författningar,
vilka under rådande förhållanden utfärdats i syfte att trygga folkförsörjningen.
En dylik översyn synes enligt ämbetsverkets mening lämpligen
böra ske i samband med behandlingen av den promemoria angående
avskrivning och avkortning m. m. av statens fordringar, som år 1942 avgavs
av riksräkenskapsverket.

Enligt vad revisorerna uppgivit, sker, då den sakfällde saknar tillgångar,
i Stockholms stad avskrivning av utdömd ersättning men i landet i övrigt avkortning.
Enligt föreskrifterna i 13 § i förordningen den 14 december 1917
angående indrivning och redovisning av böter skall emellertid i dessa fall
ersättningen alltid avskrivas. Det av samtliga länsstyrelser hittills tillämpade
förfaringssättet står således i direkt strid med bestämmelserna i nämnda författningsrum.
Då vid avkortning — till skillnad mot vid avskrivning — möjlighet
icke förefinnes att ånyo upptaga ärendet till prövning, sedan hinder
mot verkställigheten upphört, torde det icke få anses uteslutet, att statsverket
genom detta länsstyrelsernas förfaringssätt i åtskilliga fall åsamkats icke
obetydliga förluster.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Johnsson.

Stockholm den 29 januari 1945.

Underdånigst:

WILHELM BJÖRCK.

L. LUNDH.

Karl-Erik Nohre.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2 § 1.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 januari 1945 har riksräkenskapsverket anbefallts att
avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer under § 1 i sin berättelse anfört
angåmide ersättningar, vilka utdömts på grund av brott mot ransoneringsförfattningar
m. m. I anledning härav får riksräkenskapsverket i underdånighet
anföra följande.

Såsom revisorerna framhållit, hava de ersättningar, som med tillämpning
av ransoneringsförfattningarna under rådande kristid utdömts till kronan,
sammanlagt uppgått till betydande belopp och även i enskilda fall varit av

— 173 —

betydande storlek. Revisorerna erinra om att huvudparten av de utdömda vederlagen
ännu icke kunnat indrivas och påtalat, att desamma i flera fall
mycket snabbt blivit föremål för avskrivning eller avkortning. De gjorda
iakttagelserna hava föranlett revisorerna till det uttalandet, att bötesindrivningsförordningens
bestämmelser icke syntes vara väl lämpade för sådana
fall som dessa. Redan den omständigheten att fordringar, varom här är fråga,
i vissa fall blivit föremål för avskrivning och i andra lall för avkortning syntes
tala för behovet av en översyn härvidlag. En effektivisering av indrivningsförfarandet
beträffande detta slag av fordringar kunde i varje fall ifrågasättas,
varvid flera skäl syntes tala för att extraordinära åtgärder kunde vara
befogade för att få till stånd ett särskilt snabbt exekutivt förfarande.

Aven riksräkenskapsverket är av den uppfattningen, att bötesindrivningsförordningens
bestämmelser icke skapa tillräckliga garantier för att kronans
fordringsanspråk av det slag, varom här är fråga, tillvaratagas på ett ändamålsenligt
sätt. Nämnda förordning innehåller en bestämmelse örn att vad i
förordningen säges örn böter i tillämpliga delar skall gälla jämväl vitén,
gods som blivit dömt förbrutet, straffskatt samt allmänna avgifter, som i
sammanhang med böter ådömas. Emellertid råder utan tvivel viss oklarhet
beträffande karaktären av ifrågavarande fordringar, vilket föranlett en viss
villrådighet vid det exekutiva förfarandet. Sålunda torde exempelvis tvekan
råda, huruvida vederlagen äro att betrakta som straff eller som vanliga fordringar.
Det av revisorerna påtalade förhållandet, alt avkortning eller avskrivning
i många fall verkställts redan efter kort tid, synes emellertid giva vid
handen, att desamma i indrivningshänseende likställts med böter. Följden
härav har blivit, att det tämligen schablonmässiga efterspanings- och indrivningsförfarande,
som tillämpas vid bötesindrivning och vid avskrivning och
avkortning av böter, i allmänhet torde hava tillämpats även när det gällt
sådana ersättningar, varom här är fråga. En effektiv indrivning av dessa
.senare torde emellertid kräva, att speciell omsorg nedlägges därå. Det gäller
ju här ofta mycket betydande belopp, och klientelet är åtminstone delvis av
alldeles speciellt slag.

Det synes ej osannolikt, att sådana personer, som dömts att utgiva ersättningar
till kronan på grund av brott mot ransoneringsförfattningama i många
fall förstå att skydda sig gentemot exekutiva åtgärder för ersättningens uttagande.
Alldenstund några åtgärder icke kunna vidtagas, förrän utslaget
vunnit laga kraft, kan önskvärd tidsutdräkt vinnas genom ett överklagande.
Det bör i detta sammanhang också påpekas, att avsevärd tid, vanligen ett
pär månader, förflyter, innan saköreslängd kommer vederbörande utmätningsman
till handa. Att åtgärder vidtagas så snabbt som möjligt är önskvärt
för att befrämja effektiviteten av ali indrivningsverksamhet, och värdet
av ett snabbt förfarande synes vara särskilt påtagligt på detta område. Önskvärt
vore sålunda, att regler infördes, vilka möjliggjorde ett snabbare vidtagande
av exekutiva åtgärder än för närvarande.

Riksräkenskapsverket delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att
det är föga tilltalande, att fordringar av det slag, som det här är fråga örn,
avföras ur räkenskaperna så snabbt som i vissa fall skett. Såsom förut berörts,
torde detta sammanhänga med att reglerna för bötesindrivningen i
brist på särskilda anvisningar örn annat förfaringssätt kommit att tillämpas.
Man kan icke alldeles bortse från att personer som gjort sig skyldiga till
brott mot ransoneringsförfattningama i många fall visat prov på en företagsamhet
och, örn uttrycket må tillåtas, affärsbegåvning, sorn talar för det
sannolika i att de inom en överskådlig framtid åter skola hava kommit i besittning
av tillgångar. Med hänsyn härtill synes del väl motiverat, all frågan

— 174

om avkortning eliel'' avskrivning icke bedömes enbart nied hänsyn till ett
bevis om att vederbörande saknar tillgångar, utan att hänsyn även tages till
hans framtida möjligheter att förbättra sin ekonomiska ställning. Det ligger
nära till hands att göra en jämförelse med de i kungörelsen den 29 september
1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående
fordringar stadgade förutsättningarna för att kronans fordringar i allmänhet
skola kunna avskrivas på grund av gäldenärens medellöshet. Oberoende av
hur litet fordringsbeloppet än må vara, stadgas här såsom villkor för avskrivning
att fordran icke kunnat indrivas, oaktat två utmätningsförsök blivit
verkställda och minst fem år förflutit mellan varje. Om den betalningsskyldige
gjort konkurs, vari utdelning å kronans bevakade fordringar antingen
icke alls eller endast delvis kunnat erhållas, skall detta i fråga om
avskrivning anses vara av lika verkan som utmätningsförsök. Vid betraktande
av att så rigorösa bestämmelser gälla i fråga om förutsättningarna för
avskrivning av belopp, som äro att hänföra till fordringar, förefaller det otillfredsställande,
att här ifrågavarande ersättningsanspråk, vilka ofta avse stora
belopp, snabbt och tämligen formlöst kunna avföras ur räkenskaperna. Enligt
riksräkenskapsverkets mening borde antingen särskilda bestämmelser utfärdas
beträffande indrivning av här berörda slag av ersättningar eller också
borde närmare anvisningar beträffande förfarandet utfärdas. Det första
alternativet synes vara att föredraga med hänsyn till det tidigare berörda
förhållandet, att viss tvekan råder beträffande dessa och liknande fordringars
natur, vilket kommer till uttryck exempelvis när det gäller frågan örn preskriptionstidens
längd.

I detta sammanhang anser sig riksräkenskapsverket vidare böra beröra
det förhållandet, att myndigheterna ofta äro tveksamma i fråga örn möjligheten
att av riksstatsmedel bestrida kostnader för olika exekutiva åtgärder,
som ej leda till resultat. Riksräkenskapsverket har kommit till den uppfattningen,
att myndigheterna i många fall avstått från att påkalla sådana åtgärder
som utmätningsed eller konkursförfarande enbart på den grund att
osäkerhet rått, huruvida kostnaderna härför rätteligen kunna belastas det
under andra huvudtiteln uppförda anslaget till ersättning åt domare, vittnen
och parter, från vilket anslag enligt nådigt brev den 19 augusti 1851 skall
beredas ersättning för de rättegångskostnader, som i rättegång mellan kronan
och enskilda kunna varda kronan ådömda.

Riksräkenskapsverket vill slutligen tillägga, att det förhållandet, att utdömandet
av vederlag i samband med ransoneringsförbrytelser m. m. till huvudsaklig
del är en krisföreteelse och sålunda av övergående natur, enligt
verkets mening icke bör utgöra hinder för att en omedelbar översyn’av bestämmelserna
på hithörande område kommer till stånd.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Arvidsson deltagit.

Stockholm den 26 februari 1945.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

BERTIL EHNBOM.

175 —

Överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I. s. 2 § 1.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 17 januari 1945 har Överståthållarämbetet anbefallts
att avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer under 1 § i sin år
1944 avgivna berättelse anfört rörande indrivning av ersättningar, som utdömts
på grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m.

Med överlämnande av yttranden från uppbördsintendenten samt poliskamreraren
i Stockholm får Överståthållarämbetet härmed i underdånighet anföra
följande.

För indrivningen och redovisningen av ifrågavarande ersättningar, som
pläga benämnas vederlagsfordringar, synes på grund av stadgandet i § 1
mom. 3 i kungl, förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter nämnda förordning vara att tillämpa. I Stockholm
ombesörjes bötesindrivningen av poliskamreraren med hjälp av exekutionsbiträden
och ordonnanskonstaplar. Anledningen till att det uppdragits åt
poliskamreraren att indriva vederlagsfordringar är, att på grund av ovannämnda
stadgande enahanda bestämmelser ur indrivningssynpunkt skola
tillämpas för böter som för vederlagsfordringar. Genom en sådan anordning
vinnes även, att vederlagsfordringarna bliva upptagna i månadsräkning,
varigenom erhålles en effektiv kontroll.

Såväl i Stockholm som inom flertalet län är indrivningsresultatet i fråga
örn vederlagsfordringar dåligt. Orsaken härtill torde framförallt vara, att
bestämmelserna om indrivning och redovisning av böter icke äro lämpliga
i fråga om vederlagsfordringar.

Med hänsyn till att vederlagsfordringar utdömts till avsevärda belopp är
det angeläget, att åtgärder vidtagas för åstadkommande av ett bättre indrivningsresultat.
En effektiviserad indrivning skulle även kunna tänkas avskräcka
andra personer från att begå brott av hithörande slag. Vid övervägande
av lämpliga åtgärder måste beaktas, att de personer, som förpliktats
utgiva vederlag, som regel äro synnerligen hänsynslösa och förslagna.

För att uppnå ett gott indrivningsresultat måste all skyndsamhet iakttagas.
I sådant syfte har poliskamreraren med stöd av 6 § 2. promulgationslagen
till rättegångsbalken tillämpat 39 § utsökningslagen, enligt vilket lagrum
utmätningsman äger, då betalningsskyldighet är någon ålagd, utan särskilt
bemyndigande hos den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring
i domen sökes. Emellertid har poliskamreraren uppgivit, att han numera
ansett sig böra avstå härifrån, enär det kommit till hans kännedom,
att hovrätten över Skåne och Blekinge i ett den 1 september 1944 givet utslag
förklarat, att utmätning för vederlagsf or Öran ej bort äga rum, då vederbörande
underdomstols utslag icke vunnit laga kraft. Med hänsyn till
innehållet i sagda utslag finner Överståthållarämbetet erforderligt med en
lagändring, som berättigar utmätningsman att för gäldande av vederlagsfordran
verkställa utmätning på underdomstols icke lagakraftvunna utslag.

En fråga, som påkallat särskild uppmärksamhet hos riksdagens revisorer,
är den, att avskrivning eller avkortning av vederlagsfordringar sker, ehuru
en i förhållande till storleken av vederlagsfordringarna alltför kort tid måste
anses hava förflutit. I nämnda sammanhang hava riksdagens revisorer även
påpekat, att länsstyrelsernas praxis är vacklande i det hänseendet, att veder -

— 176 —

lagsfordringar i en del fall avskrivits, medan de i andra fall avkortats. Detta
torde bero på tveksamhet beträffande vilka bestämmelser, som gälla för
vederlagsfordringar. I den mån stadgandena i bötesindrivningsförordningen
tillämpas, behandlas vederlagsfordringarna på enahanda sätt som böter.
Detta innebär dock icke ett tillräckligt effektivt förfarande.

Därest en person, som förpliktats utgiva vederlag, befunnits sakna utmätningsbara
tillgångar, torde utmätningsmannen icke sällan böra påkalla avläggande
av utmätningsed. Därigenom torde i vissa fall den, som har att utgiva
vederlag, se sig nödsakad uppgiva tillgångar, som han dessförinnan undanhållit.

För indrivning av vederlagsfordringar har i Stockholm konkursförfarande
icke anlitats. Det har nämligen i de fall, som hittills förekommit, ansetts,
att konkurs icke skolat befrämja indrivningsresultatet. Det bör i detta sammanhang
anmärkas, att vederlagsfordringarna av domstol ansetts vara oprioriterade.
Men även örn sådana fall skulle uppstå, där en konkursansökan
förmodligen skulle leda till resultat, föreligger dock det hindret, att medel
för närvarande icke äro tillgängliga för bestridande av konkurskostnaderna.

Arbetet med indrivning av vederlagsfordringar förutsätter säkra kunskapa1-
icke endast i utsökningslagen utan även i civilrätten. Poliskamrerarens
biträden äga icke tillräckliga kvalifikationer. De äro dessutom överlupna av
arbetet med bötesindrivningen. För att i görligaste mån effektivisera indrivningen
av vederlagsfordringarna har poliskamreraren emellertid uppdragit
åt ett exekutionsbiträde att tidvis helt ägna sig åt handläggningen av svårare
vederlagsärenden.

På grund av vad ovan anförts, anser Överståthållarämbetet, att behov föreligger
av närmare bestämmelser om indrivning och redovisning av vederlagsfordringar.

Stockholm i Överståthållarämbetet, första kansliavdelningen, den 21 februari
1945.

SIGMUND WOLLMER.

Underdånigst
ERIK HALLGREN.

Bilaga 1.

Till Överståthållarämbetet.

Anmodad avgiva yttrande i anledning av riksdagens revisorers erinringar
mot indrivningen av s. k. konfiskationsfordringar får jag härmed vördsamt
anföra följande.

I protokoll av den 14 januari 1944 över inventering under år 1943 å poliskamrerarkontoret
anförde undertecknad följande: »Vid granskning av balanser
och oredovisade ärenden har bemärkts att betydande ersättningsbelopp
för förbrutet gods, som utdömts till kronan icke kunnat indrivas på
grund av att gäldenären saknat utmätningsbara tillgångar. Beträffande flera av
dessa ärenden kan ifrågasättas huruvida icke konkursåtgärder borde vidtagas
i syfte att utfå betalning. I sådant syfte torde av ämbetet åt lämplig person
uppdragas att på kronans vägnar föra talan.»

I inventeringsprotokollet, som avlämnats i januari månad i år har anteck -

— 177

näts att samma anmärkning gäller även beträffande granskningen för år
1944.

Riksdagens revisorer hava även uppmärksammat berörda förhållande och
i sin berättelse påtalat det otillfredsställande sätt, på vilket indrivningen av
dessa ärenden på sina håll synbarligen handhafts.

Vad indrivningen av dessa fordringar bär i staden angår, synes följande
böra framhållas.

Poliskamrerarkontorets indrivningsverksamhet utgöres huvudsakligen av
bötesindrivning och indrivning av allmänna avgifter och liknande medel enligt
1 § c) restindrivningsförordningen. Utmärkande för denna form av indrivningsverksamhet
är dess rutinmässighet och dess karaktär av inkassoverksamhet,
där tyngdpunkten vilar på själva spaningsarbete! och på framställandet
av kravet. Arbetet utföres huvudsakligen av pensionerade polismän
och ordonnanskonstaplar, som icke hava någon utbildning eller erfarenhet
i den egentliga exekutiva verksamheten. Indrivningen av förut angivna
fordringar anknyter mera till verkställigheten i enskilda mål, som i regel fordrar
en betydligt mer ingående och omsorgsfull behandling än som är nödvändigt
vid restindrivning och bötesindrivning. Uppenbart är, att dessa verkställigheter,
vid vilka åtskilliga ömtåliga och svårbedömliga spörsmål ofta
nog uppstå, ställa helt andra krav på vederbörande förrättningsmäns erfarenhet
och kunnighet i utsökningslagen än vid den rena indrivningsverksamheten.
Dessa synpunkter äga sitt berättigande i örn möjligt än högre grad vid
indrivning av konfiskationsfordringarna, enär det där merendels är fråga om
ett synnerligen hårdhudat och svårbehandlat klientel, som begagnar alla möjligheter
att dölja eventuella tillgångar. Lämplig personal att anlita som exekutorer
i dessa ömtåliga ärenden finnes icke att tillgå å poliskamrerarkontoret.
Det dåliga resultatet av indrivningen av konfiskationsfordringarna får
säkerligen i viss mån tillskrivas just denna brist på rutinerade och erfarna
exekutorer.

Några bestämmelser i lag rörande indrivningen av berörda fordringar finnas
icke. Närmast till hands vore måhända att med stöd av § 1 mom. 3 förordningen
örn redovisning av böter i indrivningshänseende behandla dem såsom
böter. Å andra sidan synas dessa fordringar till sin art närmast vara att
jämställa med vanliga penningfordringar och borde fördenskull följa reglerna
om verkställighet i enskilda mål. Mot det första alternativet talar emellertid
den rutinmässighet och det summariska förfarande, som efter vad ovan
sagts kännetecknar bötesindrivningen, samt det tämligen snabba avkortnings-
och avskrivningsförfarandet och den relativt korta preskriptionstiden.
Mot det andra alternativet talar däremot det förhållandet, att beloppen då
icke skulle komma alt upptagas i månadsräkning och att kontrollen således
kunde befaras bliva bristfällig. Tillika kan ifrågasättas, om indrivningen med
hänsyn till svårigheten att skapa ett effektivt kontroll- och tillsyningsorgan
skulle bli så mycket effektivare genom denna handläggning.

Som förhållandena nu äro äga otvivelaktigt de av revisorerna framförda
anmärkningarna ett visst berättigande, ehuruväl orsaken till dessa anmärkningar
till slör del beror på att klara bestämmelser i ämnet saknas och, såvitt
angår indrivningen här i staden, i någon mån på att lämplig personal
för dessa arbetsuppgifter saknas.

I allt fall synes önskvärt, att närmare bestämmelser örn indrivningen av
dessa fordringar bleve meddelade.

Slockholm i skatteverket, uppbördsavdelningen den 3 februari 1945.

Alarik Limdberg.

12—457200. Ilev. berättelse ani/, statsverket är 1944. II.

— 178

Bilaga 2.

Till Överståthållarämbetet.

Såsom yttrande i anledning av här återgående remissakt får undertecknad
poliskamrerare vördsamt anföra följande:

Undertecknad instämmer till fullo i statsrevisorernas utlåtande örn behovet
av en omedelbar översyn av gällande bestämmelser ifråga örn sådana ersättningar
till kronan, vilka utdömts på grund av brott mot bl. a. ransoneringstörfattningarna.
Dessa ersättningsbelopp benämnas vanligen vederlag.

Det råder uppenbarligen oklarhet beträffande dessa vederlags karaktär.

Undertecknad har för sin del ansett vederlagen vara att jämställa med en
vanlig domfäst fordran, som kronan har. När dessa vederlag började utdömas,
hörde jag mig muntligen för hos Överståthållarämbetet såsom länsstyrelse
och överexekutor, huruvida dessa fordringar skulle indrivas av förste
stadsfogden eller poliskamreraren. Förste stadsfogden indriver exempelvis
sådan fordi’an, som kronan erhållit genom att en medelsförvaltare, som förskingrat
tjänstemedel, dömts att ersätta kronan förskingrat belopp. Det
muntliga besked, som jag fick från Överståthållarämbetet, innebar att indrivningen
av vederlagen borde ankomma på poliskamreraren. Såsom skäl därtill
åberopades närmast alt poliskamreraren förde månadsräkning och att
vederlagsfordringarna borde uppföras däri.

Undertecknad har fått vederlagsfordrans karaktär prövad i ett fäll av domstol.
Ifråga örn fordringens ställning enligt förmånsrättsordningen förklarade
därvid domstolen, Stockholms rådhusrätt, genom dom den 1 februari
1944 att fordringen icke kunde anses vara av beskaffenhet, som avsåges i
17 kap. 18 § handelsbalken (eller alltså likställd med böter), utan att den
ägde samma rätt som oprioriterade fordringar. Avskrift av min anmärkningsskrift
samt av domen hava här närslutits såsom bil. 1 och 2.x

Undertecknad har vid indrivning av dylika vederlag ansett 6 § 2 punkten
i rättegångsbalkens promulgationslag vara tillämplig å dessa vederlag. Med
stöd härav har jag, med begagnande av rätten enligt 39 § utsökningslagen
att verkställa utmätning utan hinder av att ändring i dom sökes, i allmänhet
låtit verkställa indrivning och i förekommande fall utmätning av vederlag,
ehuru lagakraftägande dom icke förelegat.

Anledningen härtill har varit att jag med hänsyn till kronans intresse funnit
det angeläget att söka så skyndsamt som möjligt omhändertaga den
egendom, som kan finnas att tillgå hos gäldenären för kronans vederlagsfordran.

Emellertid har jag fr. o. m. den 1 innevarande februari funnit mig böra
upphöra med att göra indrivning och utmätning för vederlagsfordringar, som
ej vunnit laga kraft. Enligt ett i Svensk juristtidning (häfte nr 1/1945 å s. 4)
refererat rättsfall har nämligen kungl, hovrätten över Skåne och Blekinge i
mål angående besvär över utmätning för vederlag, som ej var lagakraftvunnet,
den 1 september 1944 i utslag förklarat att vederlagsfordran jämlikt
grunderna för 6 § i ovannämnda promulgationslag i förevarande hänseende
är att likställa med böter eller vite samt att därför utmätning för fordringen
ej bort äga rum, innan lagakraftägande dom förelegat, varför utmätningen
upphävdes.

Kungl. Svea hovrätt har i ett den 27 januari 1945 meddelat utslag på besvär
angående ransoneringsbrott förklarat att enär den tilltalade numera av- 1

1 Ej här avtryckta.

— 179

Jidit kungl, hovrätten funne frågan om hans dömande till straff »ävensom
frågan örn hans förpliktande att med avgivet avdrag utgiva avtalat vederlag
för ifrågavarande tennparti hava förfallit».

Såsom statsrevisorerna framhållit saknas bestämmelser huruvida vederlag.
för vars indrivande hinder mött genom gäldenärens brist på tillgångar,
skola avkortas eller avskrivas. I Stockholm har följts samma praxis, som i
enlighet med (muntligt) direktiv från riksräkenskapsverket tillämpas exempelvis
ifråga örn statsverkets fordringar för kostnader för fri rättegång, som
part förpliktats återgälda statsverket. Därest ifråga örn dylik fordran bristande
tillgång konstaterats, avskrives fordringen. Beror hindret av annan orsak,
avkortas fordringen. Att i landet i övrigt avkortningsförfarandet ifraga
om vederlag tillämpas vid hinder på grund av bristande tillgångar, synes
mig tyda på att avkortningsbestämmelserna i 1917 års uppbördsreglemente
tillämpats. Härpå tyder för övrigt det förhållandet att, när från landsorten
handräckning för indrivning av vederlag begäres hos poliskamreraren, event,
hindersbevis oftast av handräckningssökanden önskas utfärdat enligt samma
formulär, som gäller för utskylder.

Enligt mitt förmenande måste det ur skilda synpunkter anses mindre tillfredsställande
att vederlag, ofta kanske till betydande belopp, som en person
förpliktats utgiva, skall efter någon kortare tid, sedan vid en mer eller mindre
summarisk undersökning utmätningsbar tillgång ej anträffats, kunna avkortas
och gäldenären därigenom definitivt befrias från skulden.

Då vederlagen ej äro omnämnda vare sig i restindrivningsförordningen
eller 1917 års kungl, förordning angående indrivning och redovisning liv
böter, saknas uttrycklig bestämmelse örn att exekutionsbiträde är behörigt
förelaga utmätning för vederlagsfordran. I detta sammanhang må framhallas
alf indrivningen i ett stort antal vederlagsärenden ej kan — åtminstone
alt döma av erfarenheterna härstädes — hänföras till vanligt mera rutinmässigt
spanings- och inkasseringsarbete utan kräver stor förtrogenhet med
såväl utsöknings- som civilrättsliga bestämmelser.

Såsom en brist må framhållas att utmätningsman ej har någon rättighet
att bevilja en gäldenär avbetalningsrätt ifråga örn vederlag. Undertecknad
har emellertid det oaktat medgivit dylik rätt i åtskilliga fall, då jag ansett
utsikt förefinnas till att på sådant sätt få beloppet erlagt.

Frågan om någon vederlagsgäldenärs försättande i konkurs har ej varit
aktuell härstädes. Närmare till hands synes mig för övrigt ligga att först försöka
med utmätningsed. Något sådant fall har ännu ej varit aktuellt här.

De vederlag, som poliskamreraren har att indriva, äro till såväl antal som
belopp mycket betvdande. Då jämväl bötesärendena ökats högst väsentligt
under senare år. hinna exekutionsbiträdena ej ägna sig åt vederlagsärendena
med sådan skyndsamhet och omsorg, som i många fall är av nöden. För den
skull har undertecknad måst vidtaga den anordningen att ett exekutionsbiträde,
med befrielse från bötesärendena, vid olika tider avdelats för att uteslutande
ägna sig åt sådana vederlagsärenden, som äro mera besvärliga eller
tidsödande. Gränsen har därvid satts till 500 kronor. Vederlag på mindre
belopp indrivas alltså av övriga exekutionsbiträden.

Såsom exempel på de formulär, som användas vid krav och vid utmätningsförrättning
beträffande vederlag, hava två blanketter närslutits såsom
bil. 3—4.1

Stockholm i poliskamrerarkontoret den 12 februari 1945.

Hans Fogelberg.

1 Kj här aytryckta.

— ISO

Sammandrag av länsstyrelsernas yttranden

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2, § 1.

I anledning av revisorernas uttalanden angående utdömda ersättningar på
grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m. hava efter remiss yttranden
inkommit från samtliga tjugufyra länsstyrelser. Då dessa yttranden,
vilka finnas tillgängliga hos riksdagens statsutskott, ej ansetts böra i sin helhet
här avtryckas, lämnas i stället nedanstående sammanfattning av vad
länsstyrelserna i olika avseenden anfört.

Riksdagens revisorer hava till en början framhållit, alt huvudparten av
de betydande ersättningsbelopp, varom här är fråga, ännu icke kunnat indrivas.
Det framgår av länsstyrelsernas yttranden, att den främsta orsaken
härtill torde vara att söka däri, att i många fall ersättningsbeloppen utdömas
allenast efter det förbrutna godsets värde och alt hänsyn icke alls tages till
den ersattningsskyldiges förmögenhetsförhållanden eller förmåga överhu\
ud taget att gälda ersättningen. De utdömda beloppen stå därför många
gånger icke i rimlig proportion till betalningsförmågan och det är ofta redan
fran början klart, att ersättningarna aldrig kunna bliva indrivna. Särskilt
starkt framstår detta förhållande, då såsom en länsstyrelse framhållit de
skyldiga i regel varit personer, som sakna utmätningsbara tillgångar och
som icke hava ordnat arbete och stadig inkomst. De ådömda ersättningarna
bliva därför, till de belopp de anförts av revisorerna, missvisande, i den
man de åsyfta att giva en reell föreställning om statens fordringar på förevarande
område. Även andra skäl till att ersättningsbeloppen ännu icke redovisats
hava anförts. Sålunda framhålles i ett yttrande, att betydande belopp
i flera mål utdömts och uppdebiterats först i slutet av budgetåret 1943/
44 och därför icke hunnit bliva föremål för indrivning under nämnda budgetår.
I ett annat yttrande påpekas, hurusom indrivningen försenas därigenom,
att den icke påbörjats, förrän lagakraftsbevis å domstols utslag kommit
indrivningsförrättaren till handa, vilket sällan sker förrän omkring två månader
efter utslagets avkunnande. En bidragande orsak till det betydande beloppet
av oredovisade ersättningar torde också enligt flera länsstyrelsers förmenande
ligga i den omständigheten, att förutom ersättning böter ofta samtidigt
utdömas och att böterna i sådana fall skola betalas först.

Beträffande själva indrivningsförfarandet hava revisorerna ansett att bötesindrivningsförordningens
bestämmelser icke äro väl lämpade, när’ det gäller
att indriva statens ersättningsfordringar på grund av överträdelser av
ransoneringsbestämmelserna. Revisorerna hava därför ifrågasatt, huruvida
icke åtgärder borde vidtagas för att göra detta indrivningsförfarände effektivare.
I flertalet fall hava länsstyrelserna anslutit sig till revisorernas uttalanden
i detta avseende, varvid den bristande effektiviteten i det nuvarande
förfarandet angivits bero av olika omständigheter. Såsom Överståthållarämbetet
framhållit, måste all skyndsamhet iakttagas, när det gäller att indriva
belopp, varom här är fråga. Tidsutdräkt innan indrivningen sker kan, såsom
en länsstyrelse framhållit, annars av den dömde utnyttjas för att sätta egendom,
som kan bliva föremål för utmätning, i säkerhet. Men ett snabbt förfarande
hindras av den rättsliga ställning som ifrågavarande statsfordringar
intaga. Överståthållarämbetet har påpekat, att poliskammaren i Stockholm
med stöd av 6 § 2 mom. promulgationslagen till rättegångsbalken tillämpat
39 § utsökningslagen, varigenom utmätningsman ansetts äga rätt att utan
särskilt bemyndigande verkställa utmätning hos den betalningsskyldige, även

— 181

om underdomstols utslag överklagats och därigenom icke vunnit laga kraft,
men att eli prejudikat vid hovrätten över Skåne och Blekinge under hösten
1944 medfört, att dylikt tillvägagångssätt icke längre ansetts kunna begagnas.
En länsstyrelse, som åberopat samma prejudikat, framhåller därvid,
att underdomstolarnas utslag i mål rörande brott mot ransoneringsbestämmelserna
i stor utsträckning överklagas. Konkursförfarandet vid indrivning
av ersättningsfordringarna synes såsom framgår av flera remissyttranden i
många fall ej heller leda till önskat resultat, då bl. a. dessa fordringar jämställas
med oprioriterade konkursfordringar. Å andra sidan kan, såsom i
några fall anmärkts, enbart risken för den betalningsskyldige att bliva försatt
i konkurs medföra, att han söker betala utdömt ersättningsbelopp. Ersättningsfordran
kan vidare icke heller, i motsats till utskylder och därmed
jämförliga allmänna avgifter, uttagas genom införsel å avlöning, pension
eller livränta.

På det hela taget äro länsstyrelserna tämligen ense om behovet av en översyn
av gällande indrivningsförfarande. I några fall har emellertid framhållits,
att efter krigets slut upphävande eller åtminstone lättande av ransoneringsbestämmelserna
säkerligen kommer att medföra, att överträdelserna i
stor utsträckning bortfalla. Behovet av i varje fall mera genomgripande lagstiftningsändringar
på området kunde, då ett slut på kriget ej syntes alltför
avlägset, därför förefalla vara icke så starkt. Flera länsstyrelser hava avgivit
förslag till förbättringar i avseende på indrivningsförfarandet eller antytt utvägar,
som ansetts lämpliga härför. Sålunda har den länsstyrelse, som åberopat
ovannämnda hovrättsprejudikat, föreslagit, att författningsbestämmelser
meddelas av innehåll, att vid indrivning av .ersättningar, som utdömts på
grund av brott mot ransoneringsförfattningarna, bestämmelserna i promulgationslagen
till rättegångsbalken, 6 § 2 morn., finge tillämpas. En annan
länsstyrelse är inne på samma tankegång, då den föreslår, att vederbörande
åklagare skulle erhålla befogenhet och vara skyldig att i samband med beslut
örn åtal verkställa beslag av egendom till värde, motsvarande det vederlag
eller den ersättning, som kunde beräknas bliva utdömd, samt att underrätts
dom angående vederlag eller ersättning av nämnt slag borde kunna
verkställas utan hinder av att densamma icke vunnit laga kraft. I ett yttrande
föreslås i detta avseende, att domstolen på framställning av åklagaren
genom särskilt beslut borde kunna meddela kvarstad av egendom till nämnda
värde. I ett annat yttrande föreslås, att lagen örn införsel i avlöning, pension
eller livränta skulle erhålla tillämpning jämväl å ifrågavarande ersättningar.
Den länsstyrelse, vilken som ovan antytts anfört, att domstols utslag icke når
utmätningsmannen förrän efter omkring två månader sedan utslaget avkunnats,
har pekat på möjligheten av att utmätningsmannen omedelbart efter
utslags avkunnande kunde från domstolen begära utdrag av domboken och
på grundval därav verkställa utmätning. Härigenom skulle ett snabbare indrivningsförfarande
åstadkommas. Flera länsstyrelser havn tänkt sig möjligheten
av att, för det fall ådömt straff utmätts i böter, såsom press på den
betalningsskyldige skulle kunna stadgas, att böterna finge för undvikande av
förvandlingsstraff erläggas allenast under förutsättning, alt samtidigt utdömd
ersättning till fullo guldits. En länsstyrelse tillfogar emellertid i detta
sammanhang, att ehuru liknande bestämmelser tidigare funnits i förordningen
angående tillverkning och beskattning av brännvin m. fl. förordningar,
dessa dock äro upphävda sedan år 1937, och förmenar, att ett återinförande
av dylika bestämmelser, vilka borttogos i syfte alt minska användningen av
frihetsstraff såsom förvandlingsstraff för höler, knappast torde kunna komma
i fråga. Å andra sidan bar i ett par fall anmärkts, alt brott mot ransoneringsförfattningarna
äro av (leii art, alt do böra medföra stränga straff.

— 182

Revisorerna hava funnit det föga tilltalande, att statens fordringar av den
art och storleksordning, det ofta här är fråga om, skola kunna avföras ur
räkenskaperna så snabbt som i flera fall skett. De hava därjämte påpekat,
alt länsstyrelsernas praxis i fråga om sättet för beloppens avförande ur räkenskaperna
varit vacklande, i det att i en del fall fordringarna blivit föremål
för avskrivning — med påföljd i allmänhet likväl att i dessa fall förnyade
indrivningsförsök icke brukat företagas — och i andra fall för avkortning,
på grund varav vidare indrivningsåtgärder överhuvud icke komma i fråga.
Det framgår av länsstyrelsernas yttranden, att utdömda ersättningsbelopp
i en del fall avförts ur räkenskaperna genom avkortning, sedan det konstaterats,
att utmätningsbara tillgångar saknats och då möjlighet till införsel i
avlöning eller dylikt icke förefunnits. I andra fall hava under samma förhållanden
ersättningsbeloppen kvarstått i räkenskaperna eller avskrivits på
den grund, att det ansetts tänkbart, att den ersättningsskyldiges ekonomiska
förhållanden framdeles kunde så förbättras, att betalning bleve möjlig. Först
sedan det fastslagits, att vederbörandes oförmåga att betala kunde förväntas
bliva bestående, hade ersättningsbeloppen i dessa fall avkortats. Såsom bidragande
orsak till att ersättningsbelopp ganska snabbt avförts ur räkenskaperna
har även framhållits önskvärdheten av att dessa icke alltför mycket
tyngdes genom balanserande år från år av oguldna ersättningar. Om behovet
av särskilda föreskrifter för att ernå en enhetlig praxis i fråga örn tid och
sätt för ersättningsbelopps avförande ur räkenskaperna hava emellertid länsstyrelserna
varit ganska eniga. Flera förslag i denna fråga hava också framkommit.
I allmänhet föreslås, att viss tid bör förflyta, förslagen variera
mellan ett och tio år, innan ersättningsfordran avföres ur räkenskaperna,
samt att detta får ske endast under förutsättning att under nämnda tid fordringen
vid regelbundet återkommande tillfällen varit föremål för förnyad
indrivning eller frågan örn sådan på nytt prövats. En länsstyrelse anser, att
avkortning eller avskrivning av ersättningsbelopp bör ifrågakomma endast
för den händelse det kunde anses uppenbart, att statens fordran för alltid
vore värdelös, t. ex. till följd av sådan sjukdom, lyte eller dylikt bos den
betalningsskyldige, som måste anses utgöra hinder för honom att för framtiden
skaffa sig förvärvsarbete. I övriga fall, anser samma länsstyrelse, borde
utdömt belopp vara uppdebiterat hos vederbörande utmätningsman till dess
under de närmast följande åren företagna indrivningsförsök visat sig resultatlösa.
Först då skulle ärendet med hindersbevis slutredovisas^ till länsstyrelsen,
där ersättningsbeloppet likväl skulle tills vidare kvarsta å särskilt konto
i avvaktan på ytterligare indrivningsförsök. Örn även dessa lämnade negativt
resultat och det kunde anses klart, att ersättningen icke längre vore möjlig
att indriva, skulle länsstyrelsen äga rätt att avkorta eller avskriva ersättningsbeloppet.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 118, § 24.

Till Konungen.

Genom remiss den 15 december 1944 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad ''riksdagens revisorer under § 24 i
sin berättelse yttrat angående indrivning av vissa kronans fordringar. I anledning
härav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra följande.

— 183 —

Revisorerna hava inledningsvis framhållit, alt militära myndigheter, särskilt
vissa marinen tillhörande myndigheter, ofta bruka hos utmätningsmännen
anhålla om åtgärder för indrivning av fordringar hos personer, vilka,
vanligen under värnplikts- eller beredskapstjänstgöring, ådragit sig ersättningsskyldighet
till kronan. De fordringar, varom det här är fråga, skulle i
många fall icke hava varit utmätningsbara, enär de icke blivit prövade av
domstol. 1 sådana fall skulle alltså utmätningsmannen närmast hava fått
tjänstgöra som inkasserare för kronans räkning. Fordringarna hava ofta gällt
mycket obetydliga belopp på en eller annan krona, medan däremot efterspaningarna
av vederbörande gäldenär varit både tidsödande och dyrbara för
del allmänna.

Sorn ett exempel på indrivningsförfarande av ovan nämnt slag hava revisorerna
redogjort för ett fall, då en räkning å ett belopp av 73 öre för sönderslaget
porslin, som enligt chefens för örlogsstationen i Karlskrona beslut
den 5 maj 1942 påförts en värnpliktig, gjorts till föremål för ett dyrbart och
omständligt men trots allt resultatlöst efterspanings- och inkasseringsförfarande
under mer än två års tid. Revisorerna uttala, att kostnaderna för de
hittills vidtagna åtgärderna i syfte att utfå beloppet visserligen vore svåra
att mera exakt beräkna men att de utan överdrift kunde antagas hava uppgått
till minst 100 gånger fordrans värde. Vidare framhålla revisorerna, ali
de varit i tillfälle att förvissa sig örn att det relaterade fallet icke vore unikt
utan att jämförliga förhållanden tvärtom förekomme i stor skala.

De förhållanden, som sålunda bragts på tal, finge enligt revisorernas mening
givetvis icke bedömas enbart ur affärsmässig synpunkt. Rättssäkerhetens
tillgodoseende kunde nämligen kräva, att fordrans storlek i princip icke
.skulle vara avgörande för vilka åtgärder, som vidtoges. Emellertid hava revisorerna
ifrågasatt, örn icke i de författningar, vilka reglera frågan om avskrivning
av kronans fordringar, borde inrymmas något större möjlighet för
vederbörande myndighet att laga efter lägenhet, än vad fallet vöre för närvarande.
Revisorerna hava i detta sammanhang erinrat om att riksdagens
revisorer redan tidigare framhållit, att gällande bestämmelser örn avskrivning
av kronans fordringar vore föråldrade och i behov av översyn och att
1937 års riksdag i skrivelse nr 311 anslutit sig till denna uppfattning. Slutligen
hava revisorerna erinrat örn alt de under § 1 i sin berättelse påtalat, bland
annat, att utdömda ersättningar på grund av brott mot ransoneringsförfatningar
lii. lii., ehuru uppgående till högst betydande belopp, ofta mycket
snabbt blivit föremål för avskrivning, vilket kunnat gå för sig alldenstund indrivningen
av sådana fordringar fälle under bötesindrivningsförordningens
bestämmelser. Den sålunda bestående ojämnheten i förfaringssättet bär ansetts
värd att uppmärksammas.

Det av revisorerna anförda exemplet riktar uppmärksamheten på, att förhållandena
beträffande bevakning och indrivning av vissa kronans fordringar
icke äro tillfredsställande ordnade. Del synes närmast hava varit revisorernas
avsikt afl påvisa, hurusom gällande bestämmelser angående avskrivning
av kronans fordringar tvinga myndigheterna alt föranstalta örn att omständliga
och för det allmänna kostnadskrävande efterspanings- och inkasseringsåtgärder
vidtagas även i fall, där sunda förnuftet säger, att kostnaderna
härför mångdubbelt måste överstiga beloppet av den fordran som det från
kronans sida gäller. Ä andra sidan hava revisorerna sagt sig vara fullt medvetna
örn att hithörande förhållanden icke få bedömas enbart ur affärsmässig
synpunkt. Riksräkenskapsverket linner det här ligga ganska nära lill
hands alt göra en jämförelse med förhållandena i avseende på indrivningen
av rest förda skatter. De rest förda skattebeloppen liro ofta så små, att det
affärsmässigt sett icke lönar sig att vidtaga åtgärder för indrivning. Trots

— 184 —

detta göras de till föremål för ett efterspanings- och handräckningsförfarande,
som kan komma att ställa sig mångdubbelt dyrare för det allmänna än
det vore att omedelbart avstå från vidare åtgärder. Att åtgärderna likväl fullföljas
torde sammanhänga nied att det får anses vara en medborgerlig skyldighet
att fullgöra sina förpliktelser gentemot det allmänna. Liknande synpunkter
torde, och delta kanske med än mera fog, kunna anföras som motiv
för det berättigade i alt man ej av praktiska skäl avstår från fortsatta indrivningsåtgärder
i fall, då vederbörande gäldenär låtit vårdslöshet eller försumlighet
komma sig till last. Riksräkenskapsverket är emellertid fullt ense
med revisorerna örn att i fall sådana som det anförda ur ekonomisk synpunkt
en drastisk motsättning kan konstateras mellan beloppet av det värde
som står på spel och kostnaden för den apparat, som igångsatts för dess
tillvaratagande. Till en del förklaras detta, som revisorerna också velat framhålla,
av att gällande regler för avskrivning av kronans fordringar äro starkt
föråldrade och formkrävande. Riksräkenskapsverket tillåter sig i detta sammanhang
erinra om, att ämbetsverket, efter det 1937 års riksdags förenämnda
skrivelse sedermera remitterats till verket för utlåtande och förslag, med
underdånig skrivelse den 8 augusti 1942 överlämnat en inom ämbetsverket
upprättad promemoria med utredning jämte diskussionsförslag beträffande
nya regler för avskrivning av kronans fordringar. Nämnda promemoria tog
emellertid närmast sikte på att rationalisera bevakningen och förenkla avskrivningsmöjligheterna
i fråga örn sådana kronans osäkra fordringar, som
balanseras i myndigheternas huvudbokföring. Lydika fordringar uppkomma
exempelvis genom förskingring av penningmedel. Beträffande sådana fordringsbelopp
kompliceras avskrivningsfrågan därav, alt den bokföringsmässiga
avskrivningsåtgärden förutsätter, att medel i särskild ordning anvisas
för täckande av den uppkommande räkenskapsmässiga balansen. Om sådana
fordringar är det bär icke tal. Här är det närmast fråga örn möjligheten
att avskriva fordringar, vilka äro att hänföra till för rådsredovisning av
ena eller andra slaget och som uppkommit genom att vederbörande gäldenär
uppsåtligen eller genom vårdslöshet ådragit sig ersättningsskyldighet för förskingrade
eller bortslarvade persedlar m. m. I avseende på förutsättningarna
för att avskrivning skall kunna komma lill stånd följa emellertid de olika
slagen av fordringar i stort sett samma regler.

Av största vikt för det effektiva bevakandet av sådana fordringar, som det
bär närmast är tal örn, är att åtgärder vidtagas så snart som möjligt. Detta
förutsätter i sin tur, att frågan om ersättningsskyldigheten prövas utan onödig
omgång. Om man nu närmast håller sig lill det militära förvaltningsområdet,
är det därför ur denna synpunkt ett framsteg att krigsrättsförfarandet i
fråga örn ersättningsbelopp, vilka ej överstiga etthundra kronors värde, utbytts
mot ett mera summariskt förfarande. Så har skett genom lagen den 9
juni 1944 angående behörighet för militära befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.
I samma mån som fastställandet av ersättningsskyldighet
kail påskyndas, ökas givetvis möjligheten att genom kvittningsförfarande
täcka kronans fordran. Utan överdrift torde kunna påstås, att det omständliga
och tidsödande förfarandet, i vad avser fastställandet av kronans fordran,
åtminstone tidigare i många fall varit orsaken till att fordran gått förlorad
och till att ett dyrbart och tidsödande efterspanings-och handräckningsförlarande
har måst tillgripas. Att efterspaningsförfarandet så ofta slagit
slint, torde i sin tur i många fall få tillskrivas brister i folkbokföringen. Om
det förslag till reformerad folkbokföring genomföres, som 1944 framlagts av
folkbokföringskommittén, torde emellertid betydande förbättringar kunna
förväntas härvidlag.

I det nu aktuella fallet har vederbörande gäldenär icke kunnat antrattas

— 185 —

Irots ett under lång tid pågående efterspaningsförfarande. Detta kan möjligen
tillskrivas nyssnämnda brister i folkbokföringen. Att vederbörande myndighet
utan vidare skulle avstå från att söka utfå fordran med hänsyn till
att fordringsbeloppet varit så obetydligt torde i värjo fall sakna stöd i gällande
författningar. Enligt indrivningsmyndigheternas förmenande brukar
däremot ofta en viss omdömeslöshet göra sig gällande från de myndigheter,
vilka påkalla indrivningsförfarande, så tillvida som förnyad handräckning
begäres efter relativt kort tid i fall, då ett ärende tidigare redovisats med hinder,
och detta utan alt det göres gällande, atl förhållandena undergått någon
ändring. I detta sammanhang kan erinras örn all man i fråga örn indrivning
av kommunalulskylder m. m. i restindrivningsförordningen infört den spärrregeln,
att utmätningsman, örn ett belopp redovisats med hinder, icke är
pliktig vidtaga förnyade åtgärder för indrivning med mindre det göres sannolikt,
att medlen kunna helt eller delvis uttagas.

Då riksdagens revisorer i detta sammanhang erinrat örn att gällande författningar
angående avskrivning av kronans fordringar redan tidigare ansetts
vara föråldrade, synas de närmast hava åsyftat det förhållandet, att såsom
villkor för avskrivning — oberoende av huru obetydlig fordran det än må
gälla — förutsättes, att hinder för fordrans utfående skall kunna styrkas
på visst angivet sätt. 1911 års kungörelse angående extra ordinarie avskrivning
av vissa kronans utestående fordringar förutsätter som villkor för avskrivning,
att gäldenären blivit åtminstone två gånger och senaste gången
minst fem år efter det åtgärd i ärendet först vidtagits på visst sätt eftersökt,
utan att han anträffats eller kännedom om hans vistelseort här i riket
kunnat erhållas, eller också att fordran icke kunnat indrivas, oaktat två utmätningsförsök
blivit verkställda och minst fem år förflutit mellan varje.

Dessa bestämmelser måste anses vara alltför rigorösa. Nackdelarna härav
visa sig på flera sätt och detta givetvis icke enbart på det militära förvaltningsområdet.
Hos åtskilliga myndigheter tyngas räkenskaperna av omfångsrika
förteckningar, i vilka sida upp och sida ned upptagas fordringsbelopp
av gammalt datum och ofta på belopp örn en eller annan krona, stundom
därunder. Även i fall, då det gällt gamla fordringar på små belopp och vederbörande
gäldenär identitet dessutom icke kunnat klart fastställas, har det förekommit
att vederbörande beslutande myndighet lämnat framställningar örn
avskrivning utan åtgärd. Överhuvud kännetecknas myndigheternas inställning
till hithörande frågor ofta av en viss olust, vilken åtminstone delvis torde
förklaras av att gällande bestämmelser äro stela och föråldrade. Kravet på att
medellöshet skall hava styrkts genom utmätningsförsök torde i många fall
kunna betecknas som onödigt strängt. Vid en jämförelse med förhållandena,
då skatter avkortas på grund av att den skattskyldige anses sakna tillgångar,
kan man här tala om att sila mygg och svälja kameler. Utmätningsförfarandet
kräver medverkan av utmätningsmännen, vilkas tid är dyrbar för det allmänna
med hänsyn till de mångahanda viktiga uppgifter, som numera åvila
dem. Kostnaderna för dylika förrättningar falla numera även direkt tillbaka
på statsverket i form av reseersättningar och traktamenten. Man kan ej heller
bortse från alt den underlydande exekutionspersonalen har att för delgivning
söka ersättning av den vanligen medellösa gäldenären. Exekutionsbiträdena
påkallas dessutom som vittnen vid förrättningarna, eniir andra vittnen
vanligen icke stå att få. Gäller det så en gäldenär, sorn notoriskt saknar
tillgångar, är det ju naturligt, örn en viss berättigad irritation över bestämmelserna
gör sig gällande från indrivningsförrättarnas sida. Det förekommer
också, i varje fall från affärsverkens sida, att man låter sig nöja med att medellöshet
styrkes på annat, mindre formfordrande sätt jin genom de föreskrivna
utmätningsförsöken.

12—S/b/HOb. Helt. berättelse äng. stat sverket är II.

— 186

Suni framgår av det ovan anförda anser riksräkenskapsverket starka skäl
tala för att omedelbara åtgärder vidtagas i syfte att få till stånd en uppmjukning
av gällande rigorösa bestämmelser örn avskrivning av kronans fordringar,
i varje fall när det gäller obetydliga fordringsbelopp. Enligt riksräkenskapsverkets
mening bör i fråga örn sådana fordringsbelopp åt vederbörande
myndighet kunna anförtros att mera fritt än för närvarande pröva, huruvida
hinder för vidare indrivning skall anses föreligga, ävensom att besluta, att
vidare åtgärder icke skola vidtagas i sådana fall, då kostnaderna för fortsatt
indrivning bedömas komma att avsevärt överstiga värdet av det fordringsbelopp,
som står på spel.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Arvidsson deltagit.

Stockholm den 26 februari 1945.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

BERTIL EHNBOM.