Redogörelse till riksdagen

1992/93 :RB1

Fullmäktiges i Riksbanken förvaltningsberättelse för
år 1992

Redog.

1992/93:RB1

Enligt 48 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank avger fullmäktige i Riks-
banken härvid fogade redovisning av Riksbankens verksamhet under 1992
jämte förslag till disposition av Riksbankens resultat.

Till vissa beslut, som fullmäktige fattat under året och som redovisas i be-
rättelsen, har fogats reservationer och särskilda yttranden. Dessa finns redo-
visade i fullmäktiges protokoll.

Fullmäktige hemställer

- att riksdagen faställer Riksbankens i förvaltningsberättelsen åter-
givna balans- och resultaträkningar för år 1992

- att riksdagen beslutar att av Riksbankens resultat, 8 216 mkr, skall

a) 7 300 mkr, levereras in till statsverket; och

b) 916 mkr, överföras till dispositionsfonden.

Stockholm den 4 februari 1993

På fullmäktiges vägnar:

STAFFAN B UREN STAM LINDER

/Inger Kindgren

I beslutet har deltagit Staffan Burenstam Linder (ordf.), Bengt Dennis,
Johan Gernandt, Jan Bergqvist, Bengt Kindbom, Nils-Olof Gustafsson,
Lars Ernestam och Lisbeth Staaf-Igelström.

Föredragande har varit Bengt Dennis.

1 Riksdagen 1992/93. 2 saml. RB1

Innehåll

Inledning ................................................. 4

Kredit- och valutapolitiken.................................. 6

Real- och finansiell bakgrund.............................. 6

Penning- och valutapolitikens inriktning..................... 12

Finansmarknaderna....................................... 18

Appendix - definitioner..................................... 22

Kredit- och valutapolitiskt kalendarium....................... 24

Internationellt finansiellt samarbete........................... 28

Betalningsmedelsförsörjningen............................... 39

Förvaltningsåtgärder........................................ 42

Utlåning på särskilda villkor................................. 48

Riksbankens bokslut........................................ 49

Förslag till disposition av Riksbankens resultat för år 1992 m.m.. 69

Bilaga 1: Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till

Alfreds Nobels minne.............................. 71

Bilaga 2: Organisationsplan för Sveriges riksbank.............. 72

Redog.

1992/93:RB1

Inledning

Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen är Sveriges riksbank rikets centralbank
med ansvar för valuta- och kreditpolitik. Banken skall också främja ett sä-
kert och effektivt betalningsväsende. Sveriges riksbank är en myndighet un-
der riksdagen. Riksbanken förvaltas av åtta fullmäktige, varav sju väljs av
riksdagen och en, som är Riksbankens chef, väljs av de övriga fullmäktige.
De sju riksdagsvalda fullmäktige väljer inom sig ordförande.

Enligt 9 kap. 13 § regeringsformen har endast Sveriges riksbank rätt att ge
ut sedlar och mynt. Utformningen av de sedlar och mynt som Riksbanken
ger ut bestäms av Riksbanken.

Grundläggande bestämmelser om Riksbanken och dess uppgifter finns i
lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (riksbankslagen). Riksbankens hu-
vudsakliga uppgifter är att:

- svara för landets försörjning med sedlar och mynt,

- följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna,

- vidta erforderliga penning- och valutapolitiska åtgärder,

- förvalta guld- och valutareserven samt

- fungera som statens och bankernas bank.

En ny lag (1992:1602) om valuta- och kreditreglering ersatte den 1 januari
1993 de två tidigare lagarna, lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel och
lagen (1990:749) om valutareglering. Av den nya lagen framgår bl.a. att re-
geringen efter samråd med Riksbanken får förordna om valutareglering om
Sverige är i krig eller krigsfara. Om regeringen har förordnat om valutaregle-
ring får regeringen på framställning av Riksbanken också förordna om kre-
ditreglering.

Vidare får Riksbanken, i enlighet med riksbankslagen, i kreditpolitiskt
syfte genom beslut i enskilda fall uppställa kassakrav gentemot kreditinsti-
tut.

Med stöd av lagen (1990:750) om betalningar till och från utlandet m.m.
(betalningslagen) har Riksbanken utfärdat föreskrifter om skyldighet att
lämna uppgifter till Riksbanken för betalningsbalansstatistiken vilka åter-
finns i Riksbankens författningssamling. Sedan betalningslagen upphävts vid
utgången av 1992, har lagstöd för inhämtande av statistikuppgifter införts i
riksbankslagen (SFS 1992:1641).

Vid utgången av 1992 bedriver Riksbanken verksamhet vid huvudkonto-
ret i Stockholm samt vid 19 riksbankskontor vars uppgift främst består av att
svara för betalningsmedelsförsörjning. Ut- och inlämning av sedlar sker
också vid två riksbanksdepåer i postverkets regi.

Under 1992 hade fullmäktige i Riksbanken följande sammansättning:

Ordinarie ledamöter

Staffan Burenstam Linder, ordförande, Gustaf Lindencrona, vice ordfö-
rande, Bengt Dennis, riksbankschef, Allan Larsson, Johan Gernandt, Jan
Bergqvist, Birgitta Johansson och Bengt Kindbom.

Redog.

1992/93:RB1

Suppleanter

Georg Danell, Inge Carlsson, Stephan Tolstoy, Nils-Olof Gustafsson, Lars
Ernestam, Lisbeth Staaf-Igelström och Ivar Franzén.

Redog.

1992/93 :RB1

Kredit- och valutapolitiken

Redog.

1992/93 :RB1

Real och finansiell bakgrund

Under 1992 föll BNP i Sverige för andra året i rad. Statens budgetunderskott
steg drastiskt och arbetslösheten ökade i snabb takt. Även i omvärlden var
den ekonomiska aktiviteten svag. Höga realräntor och en utdragen anpass-
ning av de finansiella portföljerna efter den starka tillväxt av skuldsättningen
som skedde i slutet av 1980-talet var viktiga orsaker till den svaga ekono-
miska aktiviteten både i Sverige och internationellt. I Sverige dämpades ef-
terfrågan också av de förbättrade villkoren som skattereformen gav det pri-
vata sparandet.

Svag tillväxt i OECD-området

Med en BNP-ökning på 1,5 procent blev tillväxten i OECD-området under
1992 svagare än vad som allmänt förväntades i början av året. I många länder
utgjorde den privata sektorns behov av finansiell konsolidering efter den
uppdragning av skuldsättningen, som skedde i slutet av 1980-talet, en re-
striktion för efterfrågeutvecklingen. Även i USA, där konsolideringsproces-
sen startade tidigt, var återhämtningen under första halvåret långsammare
än väntat. Först under hösten kom signaler om en vändning i den ameri-
kanska ekonomin. I Japan blev tillväxten den lägsta sedan lågkonjunkturen
i mitten av 1970-talet.

Den stimulanseffekt som återföreningen av de båda tyska staterna först
givit avtog under loppet av 1992 och BNP-tillväxten i Tyskland stannade runt
1 procent. Ett växande budgetunderskott och höga löneökningar pressade
upp inflationen till en för tyska förhållanden hög nivå. För att dämpa infla-
tionen blev den tyska centralbanken tvungen att föra en stram penningpoli-
tik. Det höll uppe räntorna också i andra europeiska länder vilket dämpade
aktivitetsnivån ytterligare. I många länder var de offentliga finanserna
svaga, vilket innebar att det fanns ett behov av budgetkonsolidering. Möjlig-
heterna att använda finanspolitiken för att stimulera efterfrågan var därmed
begränsade.

Omvälvningar på de internationella valutamarknaderna

Under 1992 skedde stora omvälvningar på de internationella valutamarkna-
derna. Bristande ekonomisk konvergens mellan EG-länderna hade byggt
upp spänningar under en följd av år. Dessa ökade till följd av de påfrest-
ningar som följde av den strama penningpolitik som den tyska centralbanken
tvingades föra på grund av en alltför expansiv finanspolitik. För att bevara
växelkurserna hölls räntorna uppe också i de ERM-länder, som hade en svag
ekonomisk utveckling och lågt inflationstryck.

Under våren upprätthölls förtroendet för växelkurssamarbetet av en stark
tilltro till att utvecklingen mot en gemensam valuta skulle leda till ökad kon-
vergens mellan ERM-länderna. När den danska folkomröstningen om
Maastrichtfördraget i juni resulterade i ett nej, utlöstes emellertid spänning-

arna. Tveksamheten om möjligheten att få till stånd en ekonomisk och mo-
netär union under överskådlig framtid ökade. Efter Danmarks nej beslutade
även Frankrike att hålla en folkomröstning.

Den strama tyska penningpolitiken och osäkerheten om det ekonomiska
och monetära samarbetet ledde till att kapital strömmade till Tyskland och
D-marken förstärktes. En expansiv penningpolitik i USA och även i Japan
bidrog ytterligare till detta. I övriga Europa utsattes därmed flera valutor
periodvis för hård press under hösten. Det var framförallt länder med en
kort period av prisstabilitet och antiinflationspolitik bakom sig som drabba-
des. Valutor i länder med en i grunden stark ekonomi utsattes emellertid
periodvis också för starkt tryck. Avreglerade och välutvecklade internatio-
nella finansiella marknader med stora aktörer medförde att pressen på ut-
satta valutor blev stark.

I slutet av augusti växte valutaoron och den 13 september devalverades
den italienska liran med 7 procent. Några dagar senare lämnade det brittiska
pundet och den italienska liran ERM-samarbetet och valutorna tilläts flyta
fritt. Pesetan devalverades också med 5 procent.

Sverige överger den fasta växelkursen

Efter ett relativt lugnt första halvår blev utvecklingen på de finansiella mark-
naderna i Sverige dramatisk under hösten. De påtagliga obalanserna i svensk
ekonomi, bl.a. i form av växande budgetunderskott och stigande arbetslös-
het, ledde till att oron i omvärlden fick ett starkt genomslag. En allvarlig
valutakris utlöstes i september. Sedan Riksbanken hade höjt marginalräntan
till 500 procent och regeringen och socialdemokraterna lagt fram förslag till
budgetbesparingar och konkurrensfrämjande åtgärder kunde krisen bemäst-
ras. Valutaoron återkom emellertid i november och Riksbanken tvingades
den 19 november efter massiva valutautflöden överge den fasta växelkursen.
Vid årsskiftet hade den svenska kronan deprecierats med ca 14 procent gent-
emot D-marken.

Oron inom ERM drabbade också de nordiska länderna. Den finska mar-
ken, hade vid flera tillfällen tidigare utsatts för stark press. Genom valuta-
oron inom ERM ökade trycket och vid utgången av 1992 hade även Finland
och Norge i nämnd ordning tvingats överge kopplingen till ecu-korgen och
valutorna flöt fritt.

Beslutet om att låta den svenska kronan flyta blev inledningen till en ny
period med valutoro i Europa. Den franska francen, den danska kronan och
det irländska pundet utsattes åter för hårt tryck. I slutet av november deval-
verades än en gång den spanska pesetan med 6 procent. Även den portugi-
siska escudon devalverades med 6 procent.

Vid årets slut hade pundet och liran deprecierats med 12 respektive 10 pro-
cent gentemot D-marken sedan valutorna började flyta. Till det kommer
den devalvering av liren på 7 procent som genomfördes i september. Den
finska marken hade deprecierats 15 procent sedan beslutet i september, men
hela 27 procent sedan november 1991 då marken devalverades. Den svenska
kronan hade vid årets slut försvagats 14 procent gentemot D-marken, medan
deprecieringen av den norska kronan stannade på 4 procent.

Redog.

1992/93:RB1

Fortsatt recession i Sverige

Även i Sverige blev efterfrågan under 1992 svagare än vad som allmänt förut-
sågs vid årets ingång och BNP föll för andra året i rad. Minskningen uppgick
till drygt 1 procent. Samma faktorer som dämpade tillväxten i omvärlden
bidrog till recessionen i den svenska ekonomin dvs. höga realräntor, en fi-
nansiell konsolideringsprocess och en svag efterfrågan i omvärlden. Till det
kom anpassningar till det nya skattesystemet med bl.a. ökat privat sparande.

Svag inhemsk efterfrågan

Den inhemska efterfrågan föll kraftigt under 1992. Trots att hushållens reala
inkomster steg markant minskade hushållen sin konsumtion. Sparkvoten
steg från knappt 3 procent av disponibelinkomsten 1991 till drygt 6 procent
1992, en nivå som inte noterats i Sverige sedan slutet av 1970-talet.

Bruttoinvesteringarna föll med nästan 9 procent i volym 1992. Neddrag-
ningar av byggnadsinvesteringarna bidrog starkt till nedgången i investering-
arna. Även industriinvesteringarna föll kraftigt.

Samtidigt som den inhemska efterfrågan minskade steg exportefterfrågan
på svenska varor. Volymökningen var dock måttlig eftersom efterfrågan på
viktiga exportmarknader, såsom USA, Tyskland och Storbritannien, utveck-
lades svagt.

Hårdnande konkurrens tvingade företagen att dra ner sina vinstmargina-
ler, trots produktivitetsförbättringar och låga löneökningar. Inom industrin
föll vinstmarginalerna totalt sett till de låga nivåer som rådde i början av
1980-talet. Exportprissänkningar noterades på de allra flesta varugrupper,
och i genomsnitt föll exportpriserna med 2 procent. Även konkurrenterna
var försiktiga i sin prissättning och drog ner sina priser ungefär i samma om-
fattning. Marknadsandelsförlusterna för svensk export fortsatte, men i
begränsad omfattning.

Stigande arbetslöshet och fallande inflationstakt

Den öppna arbetslösheten uppgick till 3,5 procent i början av 1992. Under
loppet av året ökade arbetslösheten i snabb takt och var i december 5,5 pro-
cent. Uppgången skedde trots stora insatser av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Förändringen av arbetsmarknadsläget bidrog till att dämpa löneökning-
arna och i genomsnitt ökade timlönerna under 1992 ca 3,5 procent. Inte på
trettio år har lönerna ökat i så långsam takt.

I november noterades en inflationstakt på 1,4 procent jämfört med samma
månad ett år tidigare. I december steg inflationstakten bl.a. på grund av im-
portprisökningar orsakade av deprecieringen av kronan samt på grund av
skattehöjningar på bensin och tobak. Under loppet av 1992 steg konsument-
priserna därmed 1,9 procent och i genomsnitt steg priserna med 2,3 procent
jämfört med 1991. Sänkningen av mervärdesskatten i januari bl.a. på livsme-
del drog ner konsumentpriserna under året, vilket innebar att nettoprisin-
dex, dvs. KPI exklusive indirekta skatter och subventioner, uppvisade en
högre ökningstakt än KPI.

Redog.

1992/93:RB1

Diagram 1. Öppen arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Procent av arbetskraften

Redog.

1992/93:RB1

Diagram 2. Konsumentprisindex och nettoprisindex

Förändring över 12 månader

Fortsatt bytesbalansunderskott

Trots två år med stark tillbakagång av den inhemska efterfrågan uppvisade
bytesbalansen ett underskott på ca 25 miljarder kronor, dvs. något mer än
under 1991. Till följd av minskad import förbättrades handelsbalansen, men

ett större underskott i såväl avkastningsnetto som resevalutanetto motver-
kade detta. Ökad nettoskuldsättning i utlandet till följd av bytesbalansun-
derskott och högre internationell räntenivå utgjorde de viktigaste förklaring-
arna till att underskottet i avkastningsnettot växte.

Redog.

1992/93:RB1

Tabell 1. Betalningsbalansen, netto

Miljarder kronor

	1990	1991	Jan-nov 1992
A. Bytesbalans	-40	-20	-20
B. Privata kapitaltransaktioner, netto	98	36	-129
därav:
direkta investeringar	-72	-10	-12
lån/obl. m.m. i utländsk valuta	128	-9	-88
lån/obl. m.m. i svenska kronor	64	68	34
handel med aktier	-19	-3	8
C. Riksbankens lån till svenska banker i	-	-	36
utländsk valuta
D. Valutaflöde (A + B + C = E-F-G)	58	15	-113
E. Valutareservens transaktionsförändring	44	-3	32
F. Riksbankens övriga transaktioner	-	-	-
G. Statens upplåning i utländsk valuta	-13	-18	145

Stora kapitalutflöden

Under 1992 uppgick det ackumulerade redovisade valutaflödet till -113 mil-
jarder kronor. Svenska företag amorterade under perioden januari t.o.m.
november lån i utländsk valuta för nästan 90 miljarder kronor. Amortering-
arna koncentrerades till de lån som förmedlats av svensk bank. Skälen till
att företagen minskade sin totala skuldsättning i utländsk valuta var flera.
Behov av att förbättra soliditeten efter den starka skuldsättning, som skedde
i slutet av 1980-talet var ett skäl. Växande svårigheter för bankerna att låna
i utlandet på grund av minskad kreditvärdighet bidrog också till neddrag-
ningar i upplåningen i utländsk valuta. Ökad osäkerhet om valutapolitiken
och en ökad valutakursrisk utgjorde sannolikt de viktigaste faktorerna
bakom de stora amorteringarna i oktober och november. En minskad ränte-
differens efter beslutet att låta kronan flyta, ledde också till att motiven för
att låna i utländsk valuta försvagades.

Utländska placerare hade vid utgången av 1992 ett något större innehav
av svenska räntebärande värdepapper än i december 1991. I slutet av 1992
uppgick utländska investerares kronpappersportfölj uppskattningsvis till 140
miljarder kronor. Under valutakriserna i september och i november sålde
dock utlänningar svenska värdepapper för betydande belopp, men intresset
för placeringar i svenska papper återvände.

Handeln med aktier genererade ett visst inflöde, medan direktinveste-
ringar i Sverige och utlandet netto ledde till ett visst utflöde. Bl.a. till följd
av lågkonjunkturen investerade svenska företag i mycket liten omfattning
utomlands.

Riksgäldskontoret lånade under 1992 utländsk valuta till ett värde motsva-

rande 156 miljarder kronor på den internationella valutamarknaden. Då det
privata valutautflödet uppgick till 113 miljarder kronor skedde en viss ök-
ning av valutareserven.

Syftet med den statliga utlandsupplåning som skedde under 1992 var också
att förstärka valutareserven. Den s.k valutalånenormen, som innebar att sta-
ten inte tilläts låna i utländsk valuta för att finansiera budgetunderskottet,
upphävdes i december.

Pressen på den svenska kronan var större än vad som kan utläsas av valu-
tautflödet. Under 1992 intervenerade Riksbanken också på valutatermins-
marknaden för mer än 100 miljarder kronor. Valutautflöden för motsva-
rande belopp uppsköts därmed.

Redog.

1992/93 :RB1

Växande budgetunderskott

Statens budgetunderskott ökade drastiskt under 1992. Det finansiella spar-
underskottet uppgick till hela 169 miljarder kronor jämfört med 57 miljarder
1991. Det motsvarade därmed nästan 12 procent av BNP 1992. Det starkt
växande budgetunderskottet innebar att finanspolitiken var kraftigt expan-
siv under året.

Minskad produktion i kombination med ett högt privat sparande med-
förde att skattebaserna krympte. Samtidigt pressades utgifterna upp av hög
arbetslöshet och stora satsningar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Sti-
gande ränteutgifter ökade också underskottet. Större delen av underskottet
i statsbudgeten är av strukturell natur. Detta innebär att merparten av un-
derskottet kommer att bestå även när konjunkturen vänder om besparings-
åtgärder inte vidtas.

Diagram 3. Statens finansiella sparande

Procent av BNP

Penning- och valutapolitikens inriktning

Den svenska kronan var fram till den 19 november knuten till ecu-korgen,
med ett fluktuationsband på 1,5 procent. Kopplingen till ecu-korgen var ett
led i närmandet till den europeiska gemenskapen och sågs som ett första steg
mot ett närmare samarbete med EMS. Fram till den 19 november inriktades
penningpolitiken på att upprätthålla den fasta växelkursen. Den fasta växel-
kursen utgjorde en viktig del i en ekonomisk politik inriktad på stabila priser
samt syftade till att minska osäkerheten i utrikeshandeln. Prisstabilitet ska-
par goda förutsättningar för ekonomisk tillväxt, hög sysselsättning och mot-
verkar en godtycklig inkomst- och förmögenhetsomfördelning.

Spänningar som byggts upp av divergerande ekonomisk utveckling inom
EG resulterade i stark turbulens på den europeiska valutamarknaden under
hösten. De påtagliga obalanserna i svensk ekonomi, bl.a. i form av stora och
växande budgetunderskott och stigande arbetslöshet, skapade osäkerhet om
politiken i Sverige och gjorde att oron i omvärlden smittade av sig. En allvar-
lig valutakris utlöstes i september. Den kunde bemästras, men då oron åter-
kom tvingades Riksbanken den 19 november efter massiva valutautflöden
överge den fasta växelkurspolitiken.

Lugnt första halvår

I början av 1992 låg de svenska penningmarknadsräntorna på en högre nivå
än innan den valutakris, som tvingat Riksbanken att höja marginalräntan
kraftigt i början av december 1991. Devalvering av den finska marken, spe-
kulationer om uppskrivningar av den tyska valutan i kombination med de
kapitalutflöden som normalt uppstår vid årsskiften, hade medfört att stora
valutautflöden registrerats under några veckor i november 1991.

Förhoppningar om ett snabbt närmande till den europeiska gemenskapen
och en associering av den svenska kronan till ERM-samarbetet gav förvänt-
ningar om ytterligare neddragningar av de svenska räntorna under våren.
Med undantag från att Riksbanken i månadsskiftet mars-april i samband
med ny valutaoro i Finland tillfälligt tvingades höja marginalräntan från 11
till 13 procent, tenderade också de korta marknadsräntorna att falla. Även
de långa räntorna gick ner något under första kvartalet. I slutet av april sänk-
tes marginalräntan till 11,5 procent.

Räntenedgången kunde ske samtidigt som Riksbanken underförstå kvar-
talet lät kronan förstärkas till ett värde strax över riktvärdet. I april annonse-
rade Riksbanken sin avsikt att hålla växelkursen stabil runt detta värde, för
att därigenom reducera osäkerheten i marknaden. Trots tendensen till fal-
lande räntor under hela våren fanns en underliggande osäkerhet i markna-
den. Det tydliggjordes av den starka press som den svenska kronan utsattes
för i början av april i samband med spekulationerna om ytterligare en deval-
vering av den finska marken.

Trots att räntedifferensen gentemot Tyskland tenderade att minska under
hela våren uppvisades ett valutainflöde motsvarande drygt 40 miljarder kro-
nor under de fem första månaderna. Endast vid månadsskiftet mars-april, i
samband med den finska valutaoron, uppvisades stora utflöden, utflöden

Redog.

1992/93:RB1

som snabbt vändes till inflöden. Inflödet under våren orsakades framförallt Redog.
av utländska placerares köp av räntebärande värdepapper i svenska kronor. 1992/93:RB1
Förväntningar om fallande räntor bidrog sannolikt till detta.

Ökad oro under sommaren

Förväntningarna om fortsatt fallande svenska räntor bröts när Danmark i
folkomröstningen i juni sagt nej till Maastrichtfördraget. Då förhoppning-
arna om ett snabbt närmande till EG och ett ERM-samarbete därigenom
kraftigt minskade fokuserades intresset på det snabbt växande budgetunder-
skottet och det ökade statliga upplåningsbehovet till följd av detta. Stigande
arbetslöshet och allt svårare problem i den finansiella sektorn ökade också
osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen.

Under sommaren skedde ett visst valutautflöde, och Riksbanken höjde
därför marginalräntan till 12 procent i slutet av juli. I slutet av augusti ökade
trycket på kronan påtagligt och stora valutautflöden registrerades. Ett stort
statligt upplåningsbehov tydliggjorde allvaret i budgetutvecklingen. Det
medförde att de ökade spänningarna inom ERM och oro kring den finska
marken spred sig till den svenska kronan. Riksbanken höjde i augusti i två
steg marginalräntan till 16 procent och trycket på kronan upphörde tillfälligt.
Under de två sista veckorna i augusti registrerades valutautflöden på sam-
manlagt 30 miljarder kronor.

Diagram 4. Korta och långa marknadsräntor i Sverige

1991 1992

Septemberkrisen

Den 8 september meddelade den finska centralbanken att Finland tvingats
överge den fasta växelkursen och den finska marken lämnades att flyta fritt.
Den svenska kronan utsattes därmed åter för stark press. Stora valutautflö-
den registrerades och Riksbanken annonserade att marginalräntan skulle

höjas till 24 procent från och med den 10 september. Då trycket på kronan,
trots avisering om högre marginalränta, förblev mycket starkt meddelades
den 9 september att marginalräntan höjdes till 75 procent från och med den
10 september. Samtidigt beslutades om en omedelbar förstärkning av valuta-
reserven med sammanlagt 16 miljarder ecu, vilket motsvarade ca 120 miljar-
der kronor. Vid behov skulle Riksgäldskontoret låna upp ytterligare 15 mil-
jarder ecu på den internationella marknaden. Riksbanken intervenerade
också på penningmarknaden för att höja penningmarknadsräntorna.

Åtgärderna medförde att trycket på kronan upphörde och valutainflöden
registrerades. Riksbanken kunde också förstärka valutakursindex. När oron
inom ERM samtidigt bedömdes avta efter devalveringen av den italienska
liran och sedan centralbankerna i Tyskland, Nederländerna och Belgien
sänkt de officiella räntorna med 0,25 procentenheter, beslutade Riksbanken
den 14 september att sänka marginalräntan till 20 procent från och med den
15 september.

Det visade sig emellertid snart att de åtgärder som vidtagits inom ERM
inte gav bestående stabilitet och spänningarna på valutamarknaderna ökade
markant de följande dagarna. På den svenska marknaden kvarstod oron för
att regeringen inte skulle kunna minska budgetunderskottet, trots att ett för-
slag om besparingar på 20 miljarder kronor lagts fram.

Den svenska kronan utsattes åter förhärd press och Riksbanken tvingades
till betydande interventioner på valutamarknaden. Penningmarknadsrän-
torna steg också kraftigt. På morgonen den 16 september beslutade därför
Riksbanken att åter höja marginalräntan till 75 procent. Redan på eftermid-
dagen samma dag annonserades dock en marginalräntehöjning till 500 pro-
cent, då valutautflödena fortsatte. Samma kväll meddelade den brittiska re-
geringen att pundet lämnat ERM. Dagen därpå upphörde också den ita-
lienska centralbanken att tillämpa sitt interventionsåtagande inom ramen för
ERM.

Den 20 september presenterade regeringen och socialdemokraterna ett
gemensamt krisprogram. Budgetbesparingar som skulle reducera under-
skottet drygt 40 miljarder kronor, varav ca 20 miljarder under 1993, före-
slogs. Samma dag röstade fransmännen med knapp majoritet ja till Maast-
richtfördraget. Den 21 september sänkte Riksbanken marginalräntan till 50
procent. Därefter skedde en successiv nedtrappning av margnialräntan och
den 22 oktober uppgick den till 13,5 procent.

Den knappa majoriteten för Maastrichtfördraget i Frankrike räckte emel-
lertid inte för att dämpa oron inom ERM, vilket bidrog till att trycket på den
svenska kronan fortsatte. Först när regeringen och socialdemokraterna den
30 september presenterat ett totalfinansierat förslag om sänkta arbetsgivar-
avgifter motsvarande 5 procentenheter stabiliserades den svenska valuta-
marknaden.

Under de tre mest kritiska veckorna i september hade valutautflöden på
ca 60 miljarder kronor skett. Riksbanken hade samtidigt intervenerat på ter-
minsmarknaden och köpt kronor på termin för ca 30 miljarder kronor. Såväl
svenska som utländska aktörers transaktioner genererade valutautflöden.

Under oktober var utvecklingen på de finansiella marknaderna lugn och
vissa valutainflöden redovisades. Förväntningar om räntesänkningar efter

Redog.

1992/93:RB1

de uppdrivna nivåerna i september bidrog till att utländska placerare åter Redog.
var beredda att köpa räntebärande värdepapper i svenska kronor. 1992/93:RB1

Diagram 5. Riksbankens interventioner på valutamarknaden.
Avista och termin

Miljarder kronor

Miljarder kr

1991 1992

I slutet av oktober hade de korta räntorna kommit ner till samma nivå som
före septemberkrisen, men låg fortfarande 1 procentenhet högre än under
våren. Marginalräntan sänktes successivt och låg den 11 november på 11,5
procent. Även de långa räntorna gick ner något under oktober.

Den fasta växelkursen överges

Under andra veckan i november ökade emellertid oron snabbt på den
svenska marknaden. Den 12 november steg marknadsräntorna kraftigt och
oron spred sig till valutamarknaden. Den utlösande faktorn var svårigheter
för Riksgäldskontoret vid en emission av statsskuldväxlar. En kort löptid på
statsskulden tillsammans med det stora budgetunderskottet drev upp emis-
sionsvolymerna. Då emissionen delvis misslyckades togs det som ett tecken
på växande svårigheter att finansiera statens budgetunderskott och ledde till
oro för räntestegringar.

Till en början var det främst svenska aktörer som orsakade valutautflö-
den. Oro för stigande räntor och bristande likviditet på penningmarknaden
över årskiftet ledde till att många tidigt vidtog finansiella omdispositioner i
syfte att minska sina skulder inför bokslutet. Försäljning av värdepapper för
amortering av lån i utländsk valuta ledde till valutautflöden och stigande
penningmarknadsräntor. För att förbättra likviditetssituationen vid årets slut
vidtog Riksbanken särskilda åtgärder. En höjning av marginalräntan bedöm-
des i det läget enbart leda till att valutautflödena skulle öka.

Utländska aktörer blev efterhand alltmer aktiva och Riksbanken tvinga-

des till massiva interventioner på valutamarknaden. I det läget bedömdes
motiven bakom de transaktioner som orsakade de stora valutautflödena i
ökad utsträckning vara spekulativa och därmed mer räntekänsliga. På mor-
gonen den 19 november annonserade Riksbanken därför en höjning av mar-
ginalräntan till 20 procent. Samtidigt lade regeringen fram ett förslag som
bl.a. innehöll ytterligare sänkningar av arbetsgivaravgiften. Valutautflödena
tilltog dock i styrka och på eftermiddagen tvingades Riksbanken överge den
fasta växelkurspolitiken och kronan tilläts flyta fritt.

Från den 12 till och med den 19 november uppgick interventionerna totalt
till 158 miljarder kronor. En stor del av interventionerna gjordes på termins-
marknaden. Till en del berodde detta på att utländska aktörer sålde kronor
på termin, något som dels kan spegla en ovilja att ta den valutakursrisk som
var förknippad med innehav av svenska räntebärande värdepapper, dels kan
vara ett uttryck för en önskan att direkt ta positioner för att spekulera i en
depreciering av kronan.

Redog.

1992/93:RB1

Diagram 6. Kronans utveckling gentemot olika valutor

Depreciering av kronan

Omedelbart efter beslutet att låta växelkursen flyta deprecierades kronan
ungefär 10 procent gentemot samtliga valutor. Räntorna föll också längs hela
avkastningskurvan. Marginalräntan sattes till 12,5 procent, vilket var 1 pro-
centenhet högre än vad som gällde den 18 november, dagen innan Riksban-
ken tvingades överge den fasta växelkursen. Avsikten med att sätta margi-
nalräntan högre än föregående dag var att markera att antiinflationspoliti-
ken ligger fast.

När syftet med åtgärden uppnåtts kunde Riksbanken sänka marginalrän-
tan i två omgångar till 11 procent. Räntedifferensen gentemot den korta

tyska räntan reducerades successivt i slutet av året. Den korta marknadsrän-
tan låg vid årsskiftet 1 procentenhet över den tyska. Räntedifferensen hade
därmed kommit ner på samma nivå som under sensommaren 1991 innan dif-
ferensen började öka. Även differensen för långa räntor reducerades efter
beslutet att låta kronan flyta, men uppgick ändå till 2,5 procentenheter vilket
var mer än vad som rådde under våren 1992.

Redog.

1992/93:RB1

Diagram 7. Räntedifferens SEK/DEM
Kort och lång ränta. Procentenheter

1991 1992

Kronan fortsatte att försvagas under slutet av året och hade från den 18
november och till och med den sista december deprecierats med ca 14 pro-
cent gentemot D-marken.

Likviditetsstöd från Riksbanken

Under hösten vidtog Riksbanken vid olika tillfällen åtgärder för att reducera
de finansieringsproblem, som drabbade vissa svenska marknadsaktörer bl.a.
till följd av valutaoron under hösten.

Under det veckoslut i mitten av september då marginalräntan uppgick till
500 procent gav Riksbanken bankerna lån på särkilda villkor. Syftet var att
undvika att höga räntekostnader skulle hota stabiliteten i det finansiella sy-
stemet och därigenom minska förtroendet för banksystemet som helhet.

Även bostadsinstituten erbjöds kortfristiga lån på särskilda villkor i Riks-
banken. Under en period i september när marginalräntan var 50 procent
kunde instituten låna sammanlagt 18 miljarder på löptider upp till fyra
veckor.

I slutet av september meddelades också att en del av Riksgäldskontorets
upplåning i utländsk valuta, som tillförts valutareserven, skulle deponeras i
svenska banker. Syftet var att underlätta för svenska företag att upprätthålla
en rimlig grad av utlandsfinansiering. Problemen i den finansiella sektorn
ledde till att bankerna blev mindre kreditvärdiga utomlands.

2 Riksdagen 1992193. 2 saml. RB1

I syfte att dämpa den ränteoro som föranleddes av osäkerhet om finansie-
ringskostnaderna över årsskiftet erbjöd sig Riksbanken i november att köpa
statsskuldväxlar för ett sammanlagt värde av högst 45 miljarder kronor. En-
dast 8 miljarder utnyttjades. Anbudskrediter förlängdes också över årsskif-
tet. De aktörer som Riksbanken har primary dealer-avtal med erbjöds också
att genom återköpsavtal finansiera sina handelslager över årsskiftet.

Finansmarknaderna

Svag kreditefterfrågan

Den privata sektorns finansiella sparande fortsatte att öka under 1992. Såväl
hushåll som företag hade på grund av den höga skuldsättning som byggdes
upp i slutet av 1980-talet, ett fortsatt behov av finansiell konsolidering. Upp-
bromsningen av inflationstakten ökade också incitamenten att reducera
skulderna. Recessionen medförde därtill att hushållen ökade sitt sparande
samtidigt som företagen drog ner sina reala investeringar.

Överskottet i hushållens finansiella sparande användes dels till att amor-
tera lån, dels till att öka de finansiella placeringarna. Hushållens bankspa-
rande reducerades emellertid dels på grund av att det blev lönsammare att
placera i räntebärande värdepapper, dels på grund av de finansiella problem
som banksektorn hade.

Det finansiella sparandet ökade också i företagssektorn. Företagen fort-
satte visserligen att öka sin upplåning, men nyupplåningen blev betydligt
lägre än under 1991. Det var upplåningen i svenska kronor som ökade, me-
dan företagen amorterade sina skulder i utländsk valuta i svenska banker.

Samtidigt som det finansiella sparandet i den privata sektorn ökade
skedde en kraftig försämring i statens finansiella sparande. Statens upplå-
ningsbehov ökade drastiskt.

Kreditförm edlingen

Allmänhetens svaga kreditefterfrågan avspeglades i att den aggregerade ut-
låningen från banker, bostadsinstitut och finansbolag blev betydligt lägre
1992 än under 1991. Från en ökningstakt på 6 procent, mätt som 12-måna-
ders procentuell förändring, vid utgången av 1991, föll den till ca 2 procent
vid slutet av 1992. Medan utlåningsstocken i svenska kronor ökade minskade
skuldstocken i utländsk valuta. Företagen amorterade sina utlandslån under
året med uppskattningsvis 85 miljarder kronor men deprecieringen av kro-
nan ökade samtidigt värdet av de återstående skuldstockarna i utländsk va-
luta med ca 50 miljarder kronor. Skuldstockarna i utländsk valuta minskade
därmed 33 miljarder kronor under året.

Redog.

1992/93: RB1

Tabell 2. Kreditinstitutens totala utlåning
Nettoflöden. Miljarder kronor

Svenska kronor					Utländsk valuta	Totalt
	Banker	Finans- bolag	Bostads- institut	Summa	Utländsk valuta	Totalt
1987	44,0	23,2	58,8	126,1	22,2	148,3
1988	94,6	8,1	90,9	193,6	64,9	258,5
1989	45,1	1,0	109,1	155,2	128,4	283,6
1990	19,4	-16,2	129,7	133,0	123,0	256,0
1991	-5,8	-16,0	139,5	117,7	-16,1	101,6
1992	51,1	8,1	11,1	70,3	-32,8	37,5

Källa: Sveriges riksbank

Redog.

1992/931RB1

Under 1992 skedde en viss förskjutning i kreditutbudet från bostadsinstitut
till banker. Under föregående år var utvecklingen den motsatta. Överflytt-
ningar av kreditstockar från bostadsinstitut till banker avseende kommer-
siella fastigheter bidrog till omsvängningen 1992. De låga utlåningsvoly-
merna orsakades också av den vikande fastighetsmarknaden och nedgången
i byggnadsinvesteringarna.

Delvis som en följd av de överflyttningar som skedde från bostadsinstitu-
ten ökade bankernas utlåning i svenska kronor. Ökningen koncentrerades
till andra halvåret. Av bankernas samlade utlåningsstock på 915 miljarder
kronor utgjordes ungefär tre fjärdedel av krediter till svenska och utländska
företag, medan hushållen svarade för en fjärdedel.

På grund av överflyttningen av problemkrediter från bankerna till finans-
bolagssektorn kom finansbolagens lånestock att öka med 12 miljarder till
117 miljarder kronor. Problemen för de icke bankägda bolagen accentuera-
des av att dessa inte omfattades av programmet för statligt finansiellt stöd.

Penningmängden

Under 1992 låg ökningstakten i penningmängden, M3, där bankinlåning,
sedelinnehav, bankcertifikat och postgiro ingår, på en låg nivå jämfört med
tidigare år. Till en del berodde detta på att källskatt på ränteintäkter infördes
från och med december 1991. Detta sänkte ökningstakten mätt som 12-
månaderstal, med ca 2 procentenheter. Penningmängdstillväxten sjönk kraf-
tigt redan i december 1991 till 4 procent. För 1992 som helhet registrerades
en ökningstakt på 3,4 procent.

Ränteutvecklingen under året innebar att det tidvis blev fördelaktigt att
placera i räntebärande papper och hushållen köpte bl.a. privatobligationer
för betydande belopp.

Tabell 3. Utestående volymer av vissa värdepapper
Stockar vid periodens slut. Miljarder kronor

	1987	1988	1989	1990	1991	1992
Statsskuldväxlar	76	90	80	148	329*	295*
Statsobligationer	266	255	243	233	269	337
Bostadsobligationer	378	451	541	606	701	781
Certifikat	46	58	99	133	138	118
Bostadsinstitut	16	25	42	75	90	82
Kommuner	6	7	7	10	14	7
Företag m.m.	24	26	50	48	34	29
Summa	766	854	963	1 120	1437	1531

Källa: Sveriges riksbank

•Härav rekvirerade Riksbanken 119 miljarder kronor i december 1991 och 47
miljarder i september 1992.

Redog.

1992/93:RB1

Värdepappersmarkrtaden

Värdepappersstocken fortsatte att öka också under 1992. Staten ökade sin
upplåning på den svenska värdepappersmarknaden med 34 miljarder kro-
nor. Räntebindningstiden för statsskulden ändrades marginellt under året
och var således fortsatt kort.

Den svaga utlåningsökningen och en viss överflyttning av lån från bostads-
institut till andra långivare, ledde till ett begränsat finansieringsbehov från
bostadsinstituten jämfört med 1991, 72 miljarder kronor. Bostadsinstituten
nyemitterade obligationer medan en del av de bostadscertifikat som förföll
inte omsattes.

Bostadsinstituten mötte under året ett hårdare konkurrensläge på värde-
pappersmarknaden. Dels emitterade staten långa obligationer i större om-
fattning än tidigare, dels påverkades finansieringsmöjligheterna negativt av
den osäkerhet om de svenska kreditinstitutens kreditvärdighet som rådde.
Ränteskillnaderna mellan bostadsinstitutens femåriga obligationer och mot-
svarande statspapper nådde under 1992 toppar på upp mot 2 procentenheter.
Sedan systemet för statligt finansiellt stöd antagits i december reducerades
ränteskillnaderna något.

Diagram 8. Stats- och bostadsobligationsräntor
Procent

1991 1992

Utelöpande stock av certifikat minskade påtagligt under 1992. Förutom Redog.
bostadsinstituten minskade också kommuner och företag sin upplåning på 1992/93:RB1
certifikatsmarknaden. Under de mest turbulenta perioderna under hösten
hade många låntagare svårigheter att omsätta sin korta upplåning då certifi-
katsmarknaden fungerade dåligt.

Resultatutveckling i bankkoncemema

För 1991 redovisade bankkoncernerna (som inkluderar bankägda bostadsin-
stitut, finansinstitut m.m.) ett resultat före kreditförluster på 27 miljarder
kronor. Kreditförlusterna uppgick samtidigt till 36 miljarder, vilket samman-
taget ledde till ett underskott på 9 miljarder kronor.

Under 1992 fortsatte kreditförlusterna att växa, samtidigt som resultatet
före kreditförluster försämrades. Utvecklingen t.o.m. augusti tydde på kre-
ditförluster för helåret i storleksordningen 55 miljarder kronor samtidigt
som resultatet före kreditförluster försämrades varför bankkoncernernas
aggregerade årsresultat sammantaget befarades visa ett underskott på 35
miljarder kronor. Det var främst uteblivna räntebetalningar på s.k. nödli-
dande och mjuka lån som var orsak till att resultatet före förluster försvaga-
des.

Kreditförlusterna var också under 1992 i hög grad relaterade till utveck-
lingen på fastighetsmarknaden. Recessionen medförde emellertid att också
kreditförluster på lån till företagssektorn ökade.

De bostadsinstitut som ingår i bankkoncernerna redovisade ett markant
bättre resultat före kreditförluster jämfört med 1991. Samtidigt ökade emel-
lertid kreditförlusterna ännu mer och sammanlagt blev resultatet något
sämre under 1992 än under 1991.

Till följd av de stora förlusterna sjönk bankkoncernernas kapitaltäckning
under 1992 och uppgick vid utgången av augusti till 8,8 procent mot 9,8 i
slutet av 1991. Kapitaltäckningen försämrades ytterligare under slutet av
1992 dels på grund av fortsatta förluster, dels till följd av kronans deprecie-
ring. Bostadsinstituten uppvisade emellertid under 1992 en gradvis uppgång
i kapitaltäckningsgraden. Bakom förbättringen låg dels kapitaltillskott, dels
överföring av lånestockar till moderbolagen.

Statligt stöd

Under 1992 var förlusterna i Nordbanken, Första Sparbanken och Gota
Bank så stora att staten tvingades att ge stöd i olika former. I Nordbanken
övertog staten samtliga aktier. Dessutom har staten tillskjutit kapital såväl
till själva Nordbanken som till Securum AB, som bildats för att överta och
hantera huvudparten av Nordbankens dåliga krediter. Första Sparbanken
kunde tillfälligt övervinna sina finansiella problem genom att staten dels di-
rekt tillsköt kapital, dels garanterade kapitaltillskott från marknaden. Mel-
lan Gota Bank och tre försäkringsbolag slöts i juni ett avtal som skulle täcka
kreditförluster och uteblivna ränteintäkter upp till ett visst belopp. Förlus-
terna visade sig dock bli så stora att avtalet blev otillräckligt. Staten övertog
i december samtliga aktier i banken och utlovade därutöver garantier på
minst 10 miljarder kronor för att säkra bankens fortsatta verksamhet.

Bankstödsnämnden inrättas

Under sommaren stod det klart att problemen i banksektorn var för stora
för att kunna hanteras mer än till en begränsad del av ägarna och andra
marknadsaktörer. Regeringen meddelade därför i september sin avsikt att
skapa ett system för statligt finansiellt stöd till banker och vissa andra kredit-
institut. Propositionen antogs den 18 december.

Statens stöd till en bank skall kunna ges i olika former, men stödet skall i
princip återbetalas när rörelsen åter blir vinstgivande. Långsiktig överlev-
nadsförmåga är en förutsättning för att stöd skall ges. Detta skall administre-
ras av en ny myndighet under Finansdepartementet, kallad Bankstödsnämn-
den.

Nämnden skall i sin verksamhet samråda med bl.a. Riksbanken och Fi-
nansinspektionen. Frågor av större vikt skall föreläggas regeringen för avgö-
rande. Riksbankens roll att motverka instabilitet i det finansiella systemet,
inklusive betalningssystemet, påverkas inte direkt av det nya stödsystemet.

Appendix - definitioner

Räntetrappa

Riksbankens räntetrappa är ett system vari villkoren för bankernas upp-
respektive inlåning i Riksbanken är fastställda. Systemet är utformat så att
marginalkostnaden för bankernas upplåning stiger i takt med ökad upplå-
ning och att banksystemets marginalintäkter på motsvarande sätt minskar
med ökad inlåning. Räntetrappan anger således de olika räntenivåer som
Riksbanken kan tillämpa genom att kontrollera likviditeten i banksystemet
och därmed styra bankernas upp- och inlåning i Riksbanken. Räntetrappan
utgör basen för Riksbankens räntestyrning.

En räntetrappa definieras för varje enskild bank, där varje steg fastställs i
förhållande till den enskilda bankens kapitalbas. Det är emellertid den ag-
gregerade räntetrappan som utgör basen för Riksbankens styrning av mark-
nadsräntorna.

Marginalränta

Marginalräntan bestäms av det trappsteg i räntetrappan som Riksbanken på
daglig basis tillämpar. Marginalräntan är därmed en ränta till vilken ban-
kerna på marginalen lånar eller placerar i Riksbanken. I och med att en del
av lånebeloppet belastas med lägre räntesatser blir den genomsnittliga rän-
tan på bankernas totala upplåning lägre - i många fall avsevärt lägre - än
marginalräntan.

Den marginalränta som Riksbanken tillämpar påverkar direkt räntan på
bankernas kortfristiga lånetransaktioner, men har även genomslag på något
längre löptider på penningmarknaden.

Redog.

1992/93 :RB1

Diagram 9. Riksbankens räntetrappa

Per den 4 februari 1993

Redog.

1992/93:RB1

Återköpsavtal -s.k. repor

Riksbanken påverkar även likviditeten i banksystemet med hjälp av åter-
köpsavtal, s.k. repor. Om Riksbanken vill tillföra likviditet, erbjuds ban-
kerna att låna i Riksbanken mot säkerhet i värdepapper. Riksbanken anger
ett visst totalt belopp och detta fördelas mellan bankerna via ett auktionsför-
farande. Bankernas bud i denna auktion styrs av marginalräntan, eftersom
alternativet till lån via repan är upplåning i räntetrappan. Härigenom följer
reporäntan i praktiken marginalräntan.

Referensräntan diskonto

Diskontot är enbart en referensränta utan penningpolitisk innebörd. Dis-
kontot beräknas som genomsnittet av de under närmast föregående kalen-
derkvartal dagligen noterade räntorna för dels sexmånaders statsskuldväx-
lar, dels femåriga statsobligationer, minskat med två och en halv procenten-
heter och avrundat till närmast halva procentenhet. Diskontot återspeglar
därmed räntenivån som rått under det senaste kalenderkvartalet.

Diskontot fastställs vid riksbanksfullmäktiges första sammanträde i varje
nytt kalenderkvartal.

Kredit- och valutapolitiskt kalendarium 1992 Redog.

. 1992/93:RB1

16 januari

Riksbanken beslutade höja diskontot från 8 till 8,5 procent med verkan
fr.o.m. den 17 januari 1992.

19 mars

Riksbanken meddelade sin avsikt att fr.o.m. andra kvartalet 1992 fastställa
diskontot i början av varje nytt kalenderkvartal helt på basis av ränteutveck-
lingen under närmast föregående kvartal. Diskontot skall från denna tid-
punkt enbart vara en referensränta och vara helt frikopplad från penningpo-
litiken.

Diskontot skall beräknas som genomsnittet av de under närmast före-
gående kalenderkvartal dagligen noterade räntorna för dels sexmånaders
statsskuldväxlar, dels femåriga statsobligationer, minskat med två och en
halv procentenheter och avrundat till närmaste halva procentenhet.

2 april

Riksbanken fastställde referensräntan diskontot till oförändrat 8,5 procent.

6 april

Riksbanken beslutade att med omedelbar verkan höja marginalräntan, dvs.
räntan för bankernas lån i Riksbanken, från 11 till 13 procent.

2 juli

Riksbanken fastställde referensräntan diskontot till oförändrat 8,5 procent.

26 augusti

Riksbanken beslutade höja marginalräntan från 13 till 16 procent fr.o.m. den

27 augusti.

28 augusti

Riksbanken beslutade att med verkan fr.o.m. den 1 september göra en juste-
ring av räntetrappan. Justeringen görs årligen med hänsyn till bankernas
ändrade kapitalbaser och är av teknisk natur. Varje steg i räntetrappan mot-
svarar även fortsättningsvis 4 procent av bankernas kapitalbaser. De nya
kapitalbaserna innebär, att stegdjupet, dvs. det belopp som bankerna får
placera eller låna till vid varje given ränta i räntetrappan, uppgår till 4,4 mil-
jarder kronor.

8 september

Riksbanken beslutade höja marginalräntan för utlåning till banksystemet
från 16 till 24 procent fr.o.m. den 10 september.

9 september

Riksbanken beslutade höja marginalräntan för utlåning till banksystemet till
75 procent fr.o.m. den 10 september. Den höjning av marginalräntan som

beslutades den 8 september trädde därmed ej i kraft. Samtidigt beslöts att Redog.
Riksgäldskontoret skulle låna utländsk valuta motsvarande drygt 16 miljar- 1992/931RB1
der ecu (120 miljarder kronor) i syfte att förstärka valutareserven.

14 september

Riksbanken sänkte marginalräntan från 75 till 20 procent fr.o.m. den 15 sep-
tember.

16 september

Riksbanken höjde marginalräntan från 20 till 75 procent fr.o.m. den 17 sep-
tember.

16 september

Riksbanken höjde marginalräntan till 500 procent fr.o.m. den 17 september.

Den tidigare beslutade höjningen trädde därmed ej i kraft.

18 september

Riksbanken beslutade att över instundande veckoslut ge bankerna lån på
särskilda villkor.

21 september

Riksbanken sänkte med omedelbar verkan marginalräntan från 500 till 50
procent.

24 september

Riksbanken erbjöd bostadsinstituten lån på särskilda villkor för att under-
lätta deras kortfristiga finansiering. 18 miljarder kronor skulle ställas till in-
stitutens förfogande till en ränta på 20 procent på löptider upp till fyra
veckor.

28 september

Riksbanken sänkte marginalräntan från 50 till 40 procent fr.o.m. den 29 sep-
tember.

29 september

Riksbanken beslutade deponera en del av den ökning i valutareserven, som
uppkom till följd av statlig utlandsupplåning, i svenska banker.

30 september

Riksbanken sänkte marginalräntan från 40 till 24 procent fr.o.m. den 1 okto-
ber.

1 oktober

Riksbanken fastställde referensräntan diskontot till 10 procent med verkan
fr.o.m. den 2 oktober 1992.

2 oktober Redog.

Riksbanken sänkte marginalräntan från 24 till 20 procent fr.o.m. den 5 okto- 1992/93:RB1
ber.

7 oktober

Riksbanken sänkte marginalräntan från 20 till 18 procent fr.o.m. den 8 okto-
ber.

9 oktober

Riksbanken sänkte marginalräntan från 18 till 16,5 procent fr.o.m. den 12
oktober.

14 oktober

Riksbanken sänkte marginalräntan från 16,5 till 15,5 procent fr.o.m. den 15
oktober.

19 oktober

Riksbanken sänkte marginalräntan från 15,5 till 14,5 procent fr.o.m. den 20
oktober.

21 oktober

Riksbanken sänkte marginalräntan från 14,5 till 13,5 procent fr.o.m. den 22
oktober.

26 oktober

Riksbanken sänkte maz-gzna/ran/a/i från 13,5 till 12,5 procent fr.o.m. den 27
oktober.

30 oktober

Riksbanken sänkte marginalräntan från 12,5 till 12 procent fr.o.m. den 2
november.

10 november

Riksbanken sänkte marginalräntan från 12 till 11,5 procent fr.o.m. den 11
november.

12 november

Riksbanken annonserade sin avsikt att fr.o.m. december 1992 emittera riks-

bankscertifikat. Dessa kommer främst att användas i samband med likvidi-
tetsindragningar t.ex. via omvända repor, s.k. återköpsavtal.

19 november

Riksbanken höjde marginalräntan från 11,5 till 20 procent fr.o.m. den 20
november.

19 november

Riksbanken beslutade låta kronans växelkurs flyta. Marginalräntan fastställ-
des till 12,5 procent fr.o.m. den 20 november.

3 december

Riksbanken sänkte marginalräntan från 12,5 till 11,5 procent fr.o.m. den 4
december.

14 december

Riksbanken sänkte marginalräntan från 11,5 till 11 procent fr.o.m. den 16
december.

Redog.

1992/93 :RB1

Internationellt finansiellt samarbete

Reformprocessen mot marknadsekonomi

Den omfattande anpassningsprocess från planekonomi till marknadseko-
nomi, som sedan några år pågått i Östeuropa, utvecklades under 1992 även
i de stater som tidigare ingått i Sovjetunionen. I och med att så gott som
alla de nya staterna upptogs som medlemmar i Internationella valutafonden
(IMF), blev denna organisation djupt involverad i det reformarbete som pla-
nerades och började genomföras. I det följande tas tre områden upp som
föranlett särskilda insatser under det gångna året, nämligen utvecklingen i
Ryssland och valutareformer i rubelområdet, problem i den finansiella sek-
torn i reformländerna samt överföringen av tekniskt bistånd till dessa länder.

I juli träffade Ryssland ett avtal med IMF, som stipulerade omfattande
stabiliseringspolitiska åtgärder för att dämpa inflationen samt ett antal struk-
turella reformer, bl.a. avregleringar på prisområdet och ett ambitiöst privati-
seringsprogram. Bortsett från vissa framgångar på privatiseringsområdet
präglades utvecklingen av många problem, bl.a. förvärrades de redan bety-
dande makrockonomiska obalanserna i Ryssland under hösten. Inflationen
tilltog kraftigt och den samlade produktionen föll (även om den icke registre-
rade produktionen sannolikt steg).

Den ekonomiska politik som kom att föras, och som skilde sig från den
ekonomisk-politiska inriktning som stipulerades i överenskommelsen med
IMF, låg till stor del bakom den försämrade situationen; bibehållandet av en
rad statliga subventioner samt en massiv kreditexpansion spädde på budget-
underskott och inflation. En annan förklaring var de omfattande strukturella
problemen, inte minst inom den finansiella sektorn. Ytterligare en bidra-
gande orsak till den ekonomiska försämringen var avbrotten i handeln med
de övriga forna Sovjetrepublikerna, bl.a. till följd av att betalningssystemen
länderna emellan bröt samman.

Under 1992 erhöll Ryssland betydande extern finansiering, bl.a. genom
omförhandling av landets utlandsskuld gentemot offentliga kreditorer och i
form av direkta kapitaltillskott från olika finansiärer (bl.a. från en rad indu-
striländer samt från IMF och Världsbanken).

En viktig ekonomisk-politisk fråga - som därtill hade starka symboliska
övertoner för de nybildade staterna i det forna Sovjetunionen - var om län-
derna skulle införa nationella valutor, eller behålla rubeln som betalnings-
medel och ingå i ett valutasamarbete med andra länder som valde samma
strategi. Sådana frågeställningar aktualiserades dels på grund av hotet om
snabbt stigande inflation i Ryssland (som via den gemensamma valutan ris-
kerades att spridas), dels genom att många länder fick direkt brist på rubel-
sedlar. Rent politiska överväganden fick dock också en stor betydelse för
händelseutvecklingen på valutaområdet.

I juni 1992 genomförde Estland en valutareform och införde kroon som
enda giltiga betalningsmedel i landet. Kursen på den nya valutan kopplades
till den tyska marken inom ramen för ett s.k. sedelfondsarrangemang. I juli
samma år införde Lettland - som ett steg mot det uttalade målet att senare
införa en nationell valuta - en lettisk rubel som det enda giltiga betalnings-

Redog.

1992/93:RB1

medlet i landet. Litauen gav i oktober 1992 ut en s.k. kupongvaluta, som
fungerade parallellt med den ryska rubeln. I mer eller mindre direkt anslut-
ning till införandet av nationella valutor ingick de baltiska staterna avtal med
IMF om omfattande ekonomisk anpassning.

Även Vitryssland och Ukraina införde under året parallella kupongvalu-
tor. Ukrainas kupongvaluta blev i november landets enda giltiga betalnings-
medel. Av de f.d. sovjetiska republikerna genomförde även Azerbajdzjan,
Georgien och Moldavien valutareformer med olika innebörd.

Ryska rubel förblev tills vidare giltigt valutaslag i flertalet f.d. sovjetiska
republiker, även om nyinförda valutor i vissa fall fungerade parallellt. Detta
kom att ställa höga krav på bl.a. penning- och valutapolitisk koordinering
mellan de berörda staterna. Några verkningsfulla överenskommelser mellan
länderna kom dock inte till stånd, trots ett flertal politiska deklarationer i
detta syfte.

I juli 1992 beslöt Ryssland att införa en enda växelkurs för rubeln i stället
för det flertal kurser som dittills hade tillämpats för olika transaktioner.
Senare under hösten förklarades valutan konvertibel vad gäller löpande be-
talningar. Rubelkursen kom att fluktuera under sommaren, men under hös-
ten sjönk kursen kraftigt gentemot västvalutorna, bl.a. till följd av den has-
tigt stigande inflationstakten i Ryssland.

Ett väsentligt område där reformarbetet i de tidigare planekonomierna
dragit ut på tiden är skapandet av en effektiv finansiell sektor. Den finansiella
verksamheten i såväl Östeuropa som Sovjetunionen var uppbyggd kring det
s.k. monobanksystemet. Centralbankens uppgifter var att tillhandahålla
finansiering så att den statliga planen kunde uppfyllas, att kontrollera att
resurserna användes till avsett ändamål samt att finansiera eventuella bud-
getunderskott genom egna krediter eller genom utlandslån.

Penning- och finanspolitik var alltså i betydande utsträckning integrerade
och centralbanken bedrev också kommersiell in- och utlåningsverksamhet.

I en marknadsekonomi fyller banksystemet - till skillnad från i en plan-
ekonomi - en viktig roll som förmedlare av sparande till investeringar och
andra låneändamål. Centralbankens huvuduppgift är att föra en penningpo-
litik inriktad på att begränsa inflationen. Denna rollfördelning mellan cen-
tralbank och banksystemet är en viktig grund för det marknadsekonomiska
systemet. I flertalet reformekonomier har ”monobanksystemet” därför idag
ersatts av ett tudelat ("two-tier”) banksystem som separerar den kommer-
siella bankverksamheten från centralbanken.

Att bygga upp ett konkurrenskraftigt nät av affärsbanker har emellertid
visat sig vara svårt. Ett av de största problemen är den stora mängden nödli-
dande lån som ackumulerats i bankernas balanser. Dessa lån beräknas i t.ex.
Polen och Bulgarien svara för hela 30 - 40 procent av bankernas utestående
lånestock.

Den stora omfattningen av nödlidande lån har i många fall i det närmaste
lamslagit hela den finansiella sektorn. Bankerna har kompenserat sig för
kostnaderna för dessa lån genom att öka marginalerna mellan in- och utlå-
ningsräntorna. De höga utlåningsräntorna har medfört att det ställts orealis-
tiskt höga avkastningskrav på investeringar för att dessa skall bli lönsamma.

Redog.

1992/93:RB1

Investeringar i produktiv verksamhet har därmed fördyrats, vilket hämmat
framför allt den privata sektorns utveckling.

Någon helhetslösning har ännu inte stått att finna på detta problem. Ett
antal olika tekniska lösningar har prövats, t.ex. att skriva av en del av de
nödlidande lånen med hjälp av budgetmedel, att flytta lånen till en särskild
konsolideringsbank eller att tvinga bankerna att göra vinstavsättningar för
att själva täcka kreditförlusterna. Det främsta problemet med de två först-
nämnda lösningarna har varit att vinna trovärdighet för att den avskrivning
som görs är en engångsoperation. I annat fall kan ”moral hazard”-problem
uppstå, då bankernas incitament att förstärka utlåningsdisciplinen minskar
om de tror att staten återigen skulle lösa ut dem om de får problem. Proble-
met med den sistnämnda lösningen är att den ställer krav på höga vinstmargi-
naler i banksystemet. Ett generellt problem, oavsett val av metod, har varit
det stora utbildningsbehovet inom banksektorn när det gäller kreditbedöm-
ningar. Så länge detta utgör ett stort problem är det uppenbart att riskerna
ökar för att även nya lån så småningom kommer att läggas till stocken av
nödlidande lån.

Att bygga upp en effektiv finansiell sektor är med andra ord en mycket
svår strukturell reform. Behovet av finansiering för att täcka de nödlidande
lånen är så stort att det kan få förödande konsekvenser för den framtida bud-
getsituationen och därmed för de stabiliseringspolitiska utsikterna. Skapan-
det av en effektiv finansiell sektor är emellertid en grundförutsättning för att
ett lönsamt privat nyföretagande skall kunna växa fram. Banksystemet har
dessutom en betydelsefull roll att fylla vid privatiseringen av de statsägda
företagen.

Problemet med bristande kunskaper om hur en marknadsekonomi funge-
rar återfinns inte bara inom den finansiella sektorn utan är ett generellt pro-
blem för de tidigare planekonomierna. Västländerna kan här bidra till om-
struktureringsprocessen genom att ge teknisk assistans, dvs. överföra kun-
skaper på t.ex. det ekonomiska området.

Formerna för detta stöd varierar bl.a. beroende på ett lands ekonomiska
utvecklingsnivå. Ofta spelar även de institutionella förhållandena en central
roll. Därför har den tekniska assistansen till de tidigare planekonomierna i
hög grad haft som mål att bygga upp marknadsorienterade institutioner.
Detta har gällt såväl den offentliga som den privata sektorn.

För den tekniska assistansen inom det finansiella området har en viss ar-
betsfördelning skett mellan de internationella institutionerna. Sålunda har
IMF i stor utsträckning inriktat sina insatser på att bygga upp fungerande
centralbanker. Detta stöd omfattar ett tiotal områden, bl.a. penningpolitik,
valutahandel, betalningsförmedling, redovisning och revision samt banktill-
syn. Världsbanken har i huvudsak arbetat med att bygga upp och förstärka
de privata finansiella sektorerna och därvid verkat tillsammans med affärs-
banker, finansbolag och specialiserade finansinstitut. Europeiska banken för
återuppbyggnad och utveckling (EBRD) har planerat projekt för att få bättre
fungerande betalningssystem såväl inom som mellan dessa länder. Dessutom
har EBRD arbetat med lösningar för att hantera de nödlidande lån som ut-
gör en avsevärd belastning för samtliga banksystem i de tidigare planstyrda
ekonomierna.

Redog.

1992/93:RB1

Bank for International Settlements (BIS) har verkat för en samordning av
information om den tekniska assistans som centralbanker i väst ger till dem
i öst. Härigenom nås en högre grad av överskådlighet rörande aktuella insat-
ser, vilken inriktning de har och när i tiden de genomförs. Med detta under-
lag kan den tekniska assistansen effektiviseras genom att dubbelarbete und-
viks. Vidare underlättas mottagarländernas möjligheter att hantera de bi-
ståndsinsatser som erbjuds dem. Ett reellt problem-som täcker ett betydligt
större fält än enbart centralbanksområdet - är nämligen att mottagarna av
teknisk assistans ofta har uppenbara svårigheter att på ett riktigt sätt tillgo-
dogöra sig det bistånd som erbjuds dem.

Riksbanken medverkade under 1992 aktivt med teknisk assistans till cen-
tralbanker i östra Europa genom både bilaterala och multilaterala insatser.
Bilateralt avsåg insatserna främst experthjälp och informationsutbyte samt
utbildning för tjänstemän vid centralbankerna i Baltikum. Riksbanken bi-
drog även, i samarbete med Stockholms universitet och Beredningen för in-
ternationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS), med omfattande utbild-
ningsinsatser inom ramen för ett Mastersprogram, avseende bank- och
finansverksamhet, för ekonomer från Polen, Ungern samt de baltiska län-
derna.

Som en del av valutafondens bistånd till centralbankerna i det tidigare
Sovjetunionen har Riksbanken ställt experter till fondens förfogande. Detta
har gällt områdena banktillsyn, centralbanksredovisning, valutahandel samt
valutakontrollagstiftning. Riksbanken samverkade även under 1992 med öv-
riga nordiska centralbanker i projekt som rörde de baltiska centralbankerna.

Redog.

1992/93:RB1

Den internationella skuldsituationen

Det är nu tio år sedan Mexico inställde sina betalningar till de internationellt
verksamma bankerna, vilket blev början till den ”internationella skuldkri-
sen”. Ett antal initiativ har sedermera tagits för att söka lösningar på denna
kris, och en internationell skuldstrategi har växt fram. Årtiondet kan indelas
i tre faser:

Under den första fasen sågs skuldkrisen i första hand som ett likviditets-
problem. Skuldländerna i framför allt Latinamerika och Afrika genomförde
en snabb extern anpassning, i huvudsak genom att dra ned sin import.
Huvudaktörer i skuldstrategin var IMF, BIS, ett antal regeringar i i-länder
och u-länder samt de internationellt verksamma bankerna.

Under 1985 inleddes den andra fasen, då den s.k. Baker-planen för skuld-
länder med medelinkomster lanserades. Det stod då klart att skuldproble-
men var av mer långsiktig karaktär. Anpassningen i u-länderna inriktades
mer på tillväxt och inte främst på åtstramning. Behovet av nyutlåning från
bankerna betonades starkt. IMFs centrala roll kvarstod, medan Världs-
banken uppmanades att öka sina lån för strukturanpassning.

För de fattigaste skuldländerna framlades under 1985 en skiss till ett sepa-
rat arrangemang inom IMF för koncessionell utlåning till strukturanpass-
ning, och året därpå införde IMF på basis härav sin Structural Adjustment
Facility (SAF). Under 1987 kompletterades denna med Enhanced Structural
Adjustment Facility (ESAF) inom ramen för IMF. Inom Parisklubben bör-

jade man året därpå tillämpa den s.k. Toronto-överenskommelsen. Denna
innebar att villkoren för offentliga och offentligt garanterade skulder kunde
omförhandlas och göras särskilt gynnsamma för de fattigaste och mest skuld-
tyngda u-länderna.

Den tredje fasen inleddes under 1989, då den s.k. Brady-planen för skuld-
länder med medelinkomster presenterades. Huvudnyheten i denna s.k. för-
stärkta skuldstrategi var att man nu accepterade att reduktion av skulder
kunde ske. Varken skuldländernas ekonomiska utveckling eller utlåningen
från bankerna hade då motsvarat de förväntningar som fanns i samband med
Baker-planen. Under Brady-planen kan IMF och Världsbanken genom sär-
skilda lån ge stöd till skuldlättnad. Sex länder har hittills slutit avtal enligt
denna plan.

Under 1991 kom man inom Parisklubben överens om att tillämpa ännu
mer gynnsamma villkor vid omförhandlingar av de fattigaste u-ländernas
skulder. Långivarna i Parisklubben beviljar, med undantag av USA, nu en
skuldminskning på 50 procent, s.k. förstärkta Toronto-villkor.

Flera större skuldländer har under 1991-1992 åter fått tillgång till mark-
nadsmässig finansiering. Skuldbördan är dock fortsatt stor för flertalet län-
der.

Skuldstrategins huvudelement kvarstår fortfarande: genomförandet av
ekonomiska reformer i skuldländerna, avtal med IMF om ekonomisk an-
passning och finansiellt stöd, stöd från Världsbanken, minskning av skul-
derna till bankerna och beviljande av nyutlåning från dem samt en reduktion
eller konsolidering av skulderna till de offentliga långivarna inom Parisklub-
ben. Härutöver krävs en god tillväxt bland i-länderna och en öppen handels-
politik gentemot de berörda skuldländerna.

Redog.

1992/93:RB1

Verksamheten inom IMF

Under 1992 skedde en kraftig tillströmning av nya medlemmar till IMF. Vid
årets slut hade organisationen 173 medlemmar, en ökning med 17 länder.
Dessa var Marshallöarna, San Marino och Schweiz samt 14 av republikerna
i det forna Sovjetunionen. Den enda tidigare sovjetrepublik som vid ut-
gången av 1992 stod utanför IMF var Tadzjikistan. Kuba, Nordkorea och
Taiwan är inte heller medlemmar i fonden.

Utvecklingen i det forna Jugoslavien ledde under 1992 till ett antal ansök-
ningar om medlemskap i IMF från tidigare delrepubliker. Den tidigare för-
bundsstatens upplösning gav upphov till åtskilliga juridiska komplikationer
för valutafonden, men i december beslöt direktionen att Jugoslaviens till-
gångar och skulder gentemot IMF skulle delas upp på delrepublikerna.

Den betydande ökningen av antalet medlemmar i IMF resulterade under
1992 i en utökning av fondens direktion med två platser till 24. Ryssland fick
en egen plats i direktionen, och Schweiz kom att leda en nybildad valkrets
med bl.a. flera tidigare sovjetrepubliker. Den nordiska valkretsen utökades
med Estland, Lettland och Litauen.

Interimskommittén är det policyskapande organet i IMF. De nordiska län-
derna representerades under året av den isländska handelsministern Jön Si-
gurdsson som gemensam delegat i denna kommitté.

Interimskommittén hade två möten under 1992. Vid vårmötet i april avsåg
förhandlingarna främst den ekonomiska utvecklingen i Central- och Öst-
europa samt stabilisering och systemreformer i det tidigare Sovjetunionens
republiker. Septembermötet, som föregick valutafondens årsmöte, kom att
domineras av den rådande oron på valutamarknaderna och den ökande osä-
kerheten beträffande utvecklingen för världsekonomin. Andra huvudpunk-
ter var avslutandet av GATT-förhandlingarna samt valutafondens nionde
allmänna kvotöversyn.

I november 1992 uppnåddes det nödvändiga stödet från medlemsstaterna
för att kunna verkställa den aktuella kvotöversynen. Genom denna ökar
valutafondens resurser med nära 50 procent till ca 144,8 miljarder SDR (ca
1 400 miljarder kronor).

Parallellt med detta godkändes även ett tredje tillägg till IMFs stadgar som
medför att kraftigare sanktioner kan tillgripas mot medlemmar som inte
samarbetar med fonden. Ändringen innebär konkret att fondens direktion,
med 70 procents majoritet, i förekommande fall skall kunna besluta att dra
in ett lands rösträtt och vissa därmed sammanhängande rättigheter. Rösträt-
ten skall, med samma krav på majoritet, kunna återges till landet så snart
samarbetet med fonden kommit igång. Innan någon av sanktionsåtgärderna
kan sättas in måste landet ha känt till klagomålen under rimlig tid och haft
möjlighet att förklara sitt agerande. Först skall fonden vidare ha förklarat
att landet ifråga inte har rätt att använda fondens resurser.

Denna fråga har under senare år blivit aktuell genom att vissa länder har
långvariga dröjsmål i betalningarna till fonden; dessa länder kan därmed tills
vidare inte låna i fonden. Det samlade skuldbeloppet för sådana dröjsmål
uppgick vid utgången av 1992 till 3,6 miljarder SDR, vilket kan jämföras
med de 68,2 miljarder SDR som då utgjorde fondens tillgängliga allmänna
resurser. Dröjsmålen var hänförliga till åtta länder: Liberia, Peru, Sierra
Leone, Somalia, Sudan, Vietnam, Zaire och Zambia. Av dessa samarbetar
dock tre - Peru, Sierra Leone och Zambia - med fonden genom att tillämpa
s.k. Rights Accumulation Programs (RAP) inom IMFs ram. Dessa program
ger länderna möjlighet att samla rättigheter som senare kan ge dem tillgång
till lån från fonden.

Medlemsländerna inom IMF har inte under 1992 beslutat om någon till-
delning av SDR under den s.k. femte basperioden. Sedan starten av SDR-
systemet år 1970 har valutafondens medlemmar tilldelats sammanlagt ca 21
miljarder SDR.

Under 1992 uppgick valutafondens nya kreditutfästelser till 6,5 miljarder
SDR mot 8,2 miljarder SDR under 1991. De faktiska utbetalningarna till
låntagarländerna ökade emellertid till 4,8 miljarder SDR, att jämföra med
1991 års utbetalningar om 7,4 miljarder SDR. Härtill kommer utbetalning-
arna 1992 av förvaltade medel (SAF/ESAF-faciliteterna) om 0,5 miljarder
SDR (mot 0,8 miljarder SDR under 1991). Återbetalningarna till valutafon-
den på lämnade krediter utgjorde 4,2 miljarder SDR under 1992 mot 4,7
miljarder SDR under 1991 Under 1992 började återbetalningar av förvaltade
medel inkomma med ett mindre belopp. Totalt sett redovisade alltså valuta-
fondens in- och utlåningsoperationer ett nettoutflöde på 1,1 miljarder SDR,
vilket kan jämföras med ett utflöde på 2,8 miljarder SDR under 1991.

Redog.

1992/93 :RB1

3 Riksdagen 1992/93. 2 saml. RB1

Sveriges kvot i IMF ökade under 1992 genom den nionde kvotöversynen
från 1 064 miljarder SDR till 1 614 miljarder SDR (ca 15,7 miljarder kro-
nor). Efter höjningen, och tillskottet av nya medlemsländer, uppgår den
svenska andelen av fondens totala röststyrka till 1,09 procent.

Redog.

1992/93 :RB1

Tabell 1. IMFs kronbehållning samt Sveriges nettoställning i IMF
Uppgifter vid slutet av respektive år

	IMFs kronbehållning		Sveriges netto- ställning* milj. SDR
	milj. SDR	procent av kvoten	Sveriges netto- ställning* milj. SDR
1989	811	76	254
1990	830	78	234
1991	756	71	308
1992	1 163	72	451

* Av Sveriges kvot (1 614 milj. SDR) har 364 milj. SDR reglerats i reservvalutor
och 1 250 milj. SDR i svenska kronor. Sveriges nettoställning utgörs av de överförda
reservvalutorna samt av det belopp som fonden disponerat netto för utlåning i
kronor till medlemsländerna. Vid utgången av 1992 hade fonden lånat ut kronor för
motsvarande 87 milj. SDR och nettoställningen uppgick sådeles till 364 + 87 = 451
milj. SDR.

Sveriges nettoställning i fonden framgår av tabell 1. Riksbankens netto-
ställning gentemot IMF förstärktes under 1992 med 143 miljoner SDR.
Detta orsakades främst av kvotökningen under året samt därutöver av att
fondens utlåning i kronor till medlemsländer (120 miljoner SDR) var större
än återbetalningarna på tidigare beviljade lån i kronor (55 miljoner SDR).

Riksbanken ingick 1987 ett avtal med valutafonden om frivilliga transak-
tioner i SDR. Inom ramen för detta har fonden köpt och sålt SDR till Riks-
banken utöver det obligatoriska tilldelningsförfarandet. Som följd härav har
Riksbankens SDR-innehav under 1992 minskat med 257 miljoner SDR till
33 miljoner SDR. Största delen av minskningen förklaras av Sveriges an-
vändning av SDR vid genomförandet av den nionde kvothöjningen. I övrigt
har medel använts för att underlätta inbetalningar av de nya medlemsländer-
nas kvotkapital.

Verksamheten inom Världsbanken

Världsbanken består av International Bank for Reconstruction and Develop-
ment (IBRD) och Internationella utvecklingsfonden (IDA). IBRD lånar ut
till en marknadsrelaterad ränta, medan IDAs utlåning sker till koncessio-
nclla villkor och inriktas på de fattigaste länderna. (Det finns även länder
som lånar både från IBRD och IDA.) Antalet medlemmar i IBRD ökade
under 1992 till 172. Ett land, San Marino, är medlem i IMF men inte i IBRD.

Hösten 1992 utökades Världsbankens direktion från 22 till 24 personer.
Liksom i IMF har Ryssland fått en egen plats, och Schweiz leder en nyinrät-
tad valkrets. De nordiska länderna har tidigare tillsammans bildat en egen

valkrets. Från och med den 1 november 1992 ingår även Estland, Lettland
och Litauen i denna valkrets.

Tabell 2. Världsbankens utlåning under budgetåren 1989/90-1991192*

Miljarder dollar

	1989/90	1990/91	1991/92
Summa utfästelser
IBRD	15,2	16,4	15,2
IDA	5,5	6,3	6,6
Summa utbetalningar
IBRD	13,9	11,4	11,7
IDA	3,8	4,5	4,8

* Världsbankens budgetår är 1 juli — 30 juni.

Utvecklingen av Världsbankens utlåning framgår av tabell 2. Huvuddelen
av IBRD/IDAs utlåning är inriktad på projektfinansiering. Numera används
dock ca 25 procent av den totala utlåningen till att främja mer övergripande
ekonomiska åtgärder, s.k. struktur- eller sektoranpassning. Under hösten
godkändes de första IBRD-lånen till Estland, Lettland och Litauen.

Vid slutet av budgetåret 1991/92 hade IBRD utestående lån på nära 101
miljarder dollar, motsvarande 60 procent av summan av tecknat kapital,
reserver och vinst1. Drygt 152 miljarder dollar hade då tecknats av IBRDs
auktoriserade kapital2 på 184 miljarder dollar. Endast en mindre andel av
det tecknade kapitalet är inbetalt, och IBRD finansierar i stället sin utlåning
genom upplåning med det totala kapitalet som garanti. Vid utgången av bud-
getåret 1991/92 uppgick den medel- och långfristiga upplåningen till nära 92
miljarder dollar. IBRD har högsta kreditvärdighet, på de internationella ka-
pitalmarknaderna. Liksom IMF har Världsbanken status som ”preferred
creditor”.

Under budgetåret 1991/92 lånade IBRD upp nära 12 miljarder dollar i
lång- och medelfristiga former. Den genomsnittliga upplåningskostnaden
ligger till grund för räntan på IBRDs utlåning. Räntesatsen för utlåningen
uppgick sålunda under denna tidsperiod till 7,7 procent.

IBRDs nettovinst uppgick under 1991/92 till 1,6 miljarder dollar. Resulta-
tet hade då belastats med 353 miljoner dollar i form av avsättningar till följd
av att vissa medlemsländer inte fullgjort sina betalningar på lån från IBRD.
De ackumulerade avsättningarna uppgår efter denna avsättning till drygt 2,5
miljarder dollar. Avsättningarna gäller lån till sex länder3. Förhållandet mel-
lan reserver och utlåning var vid budgetårets utgång 11,5 procent och upp-
fyllde därmed det uppsatta målet.

Sverige har efter 1988 års allmänna kapitalhöjning 1806 miljoner dollar i
tecknat kapital i IBRD (ca 12,7 miljarder kronor). Den inbetalda andelen

1 Enligt bankens stadgar får utestående lån inkl, garantier inte överstiga summan av
tecknat kapital, reserver och vinst.

2 Det belopp som kapitalet högst kan uppgå till när alla medlemmar tecknat sin ande-
lar.

3 Guatemala, Kongo, Irak, Liberia, Peru och Syrien.

Redog.

1992/93:RB1

uppgår till 593 miljoner kronor, vilket redovisas i Riksbankens balansräk- Redog.
ning. Regeringen garanterar Riksbanken för eventuella förluster på kapita- 1992/93:RB1
let.

Samarbetet inom BIS

BIS har som övergripande syfte att främja samarbetet mellan centralbanker.
Riksbanken har varit aktieägare i BIS sedan bankens tillkomst 1930 och varit
företrädd i bankens styrelse under huvuddelen av denna tid. Riksbankschef
Bengt Dennis är fram till utgången av 1993 president för BIS och ordförande
i BIS styrelse. BIS använder Riksbanken som förmedlare vid vissa interna-
tionella värdepapperstransaktioner; Riksbanken är s.k. deponent för BIS.
Liksom tidigare år har BIS gentemot Riksbanken tagit emot depositioner
och lämnat kortfristiga lån.

Under våren 1992 genomförde BIS med hjälp av centralbankerna i 26 län-
der en kartläggning av storleken och sammansättningen av såväl den lokala
som den totala valutamarknaden. BIS kommer att publicera det samman-
ställda materialet från alla deltagande länder. Liknande undersökningar
gjordes 1986 och 1989.

Liksom tidigare år utgjorde BIS kontor i Basel en regelbunden mötesplats
både för centralbankscheferna i de viktigare industriländerna inom ramen
för den s.k. tiogruppen (G10), för diskussioner av valuta- och penningpoli-
tiska frågor, och flera sakorienterade GlO-kommittéer.

Samarbetet inom tiogruppen (G10)

Tiogruppen, G10, som idag består av elva större industriländer1, bildades
ursprungligen 1962 av de länder som deltog i de generella lånear-
rangemangen2 med IMF. Förutom att behandla frågor i samband med dessa
lånearrangemang, som alltjämt är ikraft, utgör G10 också ett forum för
internationell ekonomisk diskussion. GlO-samarbetet bedrivs i olika
konstellationer, såväl mellan centralbanker som mellan centralbanker och
finansministerier.

Vad avser GAB är det för Sveriges del Riksbanken som står för utlåningen
till IMF. Under 1992 aktualiserades tre frågor inom G10 som gällde GAB.
Under våren diskuterades, för det första, möjligheterna att aktivera GAB
och därmed, under vissa förutsättningar, finansiera en s.k. stabiliseringsfond
för den ryska rubeln inom ramen för ett framtida ekonomisk-politiskt stabil i-
seringsavtal mellan Ryssland och IMF. Ännu vid årets slut fanns dock inga
förutsättningar för att de faetö upprätta en sådan stabiliseringsfond.

För det andra diskuterades - och godkändes - en teknisk modifiering av
GAB-avtalet med anledning av Schweiz inträde som medlem i IMF. Under
hösten inleddes, för det tredje, förberedelserna för en femårig förlängning
av GAB-avtalet fr.o.m. december 1993. Av allt att döma kommer denna för-
längning att godkännas under 1993.

'Belgien, Canada, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Schweiz, Storbritan-
nien, Sverige, Tyskland och USA.

2The General Arrangements to Borrow (GAB). 36

GlO-länderna inledde på amerikanskt förslag under hösten 1992 en ge- Redog.
mensam studie av de internationella kapitalrörelserna. Initiativet till denna 1992/93:RB1
studie kom delvis med anledning av oroligheterna på de internationella valu-
tamarknaderna under hösten. Studien planeras färdigställas under våren
1993.

I övrigt pågick även under 1992 ett omfattande kommittéarbete inom
G10. Baselkommittén för banktillsyn fortsatte under 1992 arbetet med att
utveckla metoder att mäta bankernas s.k. marknadsrisker och att fastställa
kapitaltäckningskrav för dessa risker. Diskussioner pågick även om kapital-
täckningskrav som kan omfatta inte bara banker utan också värdepappersin-
stitut. Vidare förstärkte kommittén sina tidigare rekommendationer om
samarbete mellan olika länders tillsynsmyndigheter.

Inom ramen för The Euro-currency Standing Committee, som löpande dis-
kuterar utvecklingen på de finansiella marknaderna, studerades särskilt ut-
vecklingen på den internationella interbankmarknaden. Resultaten av
denna studie redovisades i rapporten ”Recent Developments in Internatio-
nal Interbank Relations”, som publicerades av BIS i november 1992.

The Committee on Payment and Settlement Systems, som behandlar frågor
om säkerhet och effektivitet i betalningssystemen, diskuterade under 1992
bl.a. stabiliteten i s.k. clearing- och settlementsystem för värdepapper. Re-
sultaten av detta arbete redovisades i rapporten ”Delivery versus Payment
in Securities Settlement Systems”. Kommittén behandlade även frågor som
rör möjligheterna för centralbanker att reducera risker i samband med valu-
taaffärer.

Guld- och valutakommittén, som under 1992 leddes av vice riksbankschef
Thomas Franzén, diskuterade liksom tidigare år utvecklingen på guld- och
valutamarknaderna.

Europeisk integration

Avtalet om ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde (EES) underteck-
nades den 2 maj 1992 av EFTA- och EG-ländernas utrikesministrar i
Oporto, Portugal. Avtalet avsågs träda ikraft den 1 januari 1993 men har
blivit försenat sedan Schweiz inte ratificerat avtalet. Tidpunkten för avtalets
ikraftträdande är ännu en öppen fråga och kan fastställas först efter det att
en diplomatkonferens avtalat om erforderliga justeringar av avtalet och en
ny ratifikationsprocess genomförts.

EES-avtalet omfattar de EG-rättsakter som antagits t.o.m. den 31 juli
1991. Sverige har under året anpassat huvuddelen av sin finansiella lagstift-
ning till EGs direktiv. Beträffande de rättsakter som tillkommit inom EG
därefter skall EFTA-länderna gemensamt med EG-kommissionen avgöra
om dessa skall anses relevanta för att införas i EES-avtalet. EFTA-länderna
överväger därefter vilka övergångsperioder som de anser krävas för att an-
passa sin nationella lagstiftning. Inom det finansiella området har för svensk
del sådana övergångsperioder i huvudsak kunnat undvikas för de direktiv
som redan ingår i EES-avtalet. För vissa tillkommande direktiv kan det
emellertid bli aktuellt att begära övergångsbestämmelser; särskilt lång
svensk anpassning krävs bl.a. vad gäller livförsäkringsbolagens placeringsin-
riktning.

EFTA-ländernas deltagande i framtagandet av nya rättsakter i EG är ett
viktigt instrument för deras inflytande i EES. Formerna för denna medver-
kan i EGs kommittéer är ännu inte slutligt fastlagda. Riksbanken kommer
- så snart strukturen klarnat - att delta i sådana kontakter vad gäller frågor
som ligger inom Riksbankens ansvarsområden. Detta gäller främst lagstift-
ning för kapitalrörelser, finansiella tjänster, vissa former av ekonomiskt och
monetärt samarbete samt statistikfrågor. På sistnämnda område deltar före-
trädare för Riksbanken redan i arbetsgrupper inom Eurostat beträffande
monetär och finansiell statistik samt betalningsbalansstatistik.

Sveriges förhandlingar om medlemskap i EG förutses kunna inledas i bör-
jan av 1993. Regeringen organiserar de svenska förberedelserna för dessa
förhandlingar på samma sätt som skett med EES-förhandlingarna och bibe-
håller ett nätverk med arbets- och referensgrupper för olika förhandlingsom-
råden.

Vid medlemskapsförhandlingarna kommer frågorna om ekonomisk-poli-
tiskt samarbete och svenska ställningstaganden till EGs utveckling mot en
ekonomisk och monetär union att bli centrala. Riksbanken kan därför förut-
ses komma att spela en aktiv roll i förhandlingarna. Samarbete på det mone-
tära området har kommit att diskuteras redan innan medlemskapsförhand-
lingarna inletts. I samband med kronans knytning till ecun i maj 1991 dekla-
rerade riksbanksfullmäktige sin avsikt att ansöka om associering till det
europeiska valutasamarbetet, EMS. Under 1992 har denna fråga sonderats
under hand med företrädare för EG-sidan. Det svenska intresset för en fas-
tare växelkurskoppling till EGs monetära samarbete kvarstår, och frågan
kommer fortsatt att vara aktuell parallellt med medlemskapsförhandling-
arna. Den rådande osäkerheten om såväl det europeiska samarbetet som tid-
punkten för när en svensk fastkurspolitik åter kan etableras gör det dock
svårt att förutsäga om, när och hur ett monetärt samarbete mellan Sverige
och EG-länderna kan inledas.

Redog.

1992/93 :RB1

Betalningsmedelsförsörjningen

Riksbanken svarar för landets försörjning av sedlar och mynt. Enligt lag har
Riksbanken ensam rätt att ge ut sedlar och mynt samt bestämma om utform-
ningen av dessa. Sedlar får ges ut med valörerna tio, tjugo, femtio, ett-
hundra, femhundra, ettusen och tiotusen kronor. Mynt får ges ut med valö-
rerna tio öre, femtio öre, en krona, fem kronor och tio kronor. Dessutom
får minnesmynt och jubileumsmynt med andra valörer ges ut.

Riksbankens kontor har till uppgift att tillhandahålla sedlar och mynt åt
post och banker liksom att ta emot de sedlar och mynt som föranleds av över-
skott hos post och banker. Riksbankens depåer har motsvarande uppgift i
första hand vad gäller sedlar. Försörjningen av sedlar och mynt inom landet
kan karakteriseras som betalningsmedelsavdelningens basverksamhet.

Vid sidan av denna service har Riksbanken sedan 1984 även en affärsverk-
samhet, en avgiftsbelagd service på betalningsmedelsområdet. Riksbanken
har sålunda åtagit sig att i samband med ut- och inväxling av sedlar och mynt
mot avgift tillhandahålla tjänster utöver den fastställda servicenivån.

Redog.
1992/93: RB1

Sedel- och myntserie

Riksbanken introducerade en 20-kronorssedel i februari 1992. De 50-kro-
norssedlar och 10-kronorssedlar som finns i cirkulation dras nu successivt in.

I enlighet med riksdagens beslut upphörde 10-öresmyntet att gälla som
lagligt betalningsmedel vid utgången av september månad 1992.

Ett nytt, nickelfritt, 50-öresmynt introduceras under första halvåret 1993.

Det gamla 50-öresmyntet kommer tills vidare att löpa parallellt med det nya.

Sedlar

Värdet av utelöpande sedlar uppgick vid utgången av 1992 till ca 71 miljarder
kronor, vilket är en minskning med 3 procent under året. Antalet utelöpande
sedlar minskar kraftigt beroende på förändringarna i sedel- och myntse-
rierna. Av diagram 1 och 2 framgår utvecklingen av utelöpande sedelmängd
(exkl. 5-kronorssedlar och 10.000-kronorssedlar) dels i värde (miljarder kro-
nor), dels i volym (miljoner stycken).

Inströmningen av sedlar till Riksbanken har minskat kraftigt under 1992,
vilket framgår av diagram 3. Orsaken till detta är framför allt introduktionen
av 10-kronorsmyntet och 20-kronorssedeln som ersättning för 10- och 50-
kronorssedlarna.

Även inströmningen av 100-kronorssedeln minskar. Detta beror dels på
Riksbankens åtgärder för att påverka sedelströmmarna genom att lämna ut
mottagna sedlar utan mellanliggande sortering, dels på en ökad användning
av 500-kronorssedlar.

Vid utgången av 1987 upphörde vissa äldre sedlar vara giltiga betalnings-
medel. Under 1992 har Riksbanken växlat in 6,2 miljoner kronor av dessa
äldre sedlar. Vid utgången av 1991 upphörde 10.000-kronorssedeln att vara

lagligt betalningsmedel. Antalet utelöpande 10.000-kronorssedlar som ej Redog.
lösts in uppgick vid årsskiftet 1992/1993 till 1.924 stycken. 1992/931RB1

Diagram 1. Utelöpande sedlar, värden

Ultimo december 1988 - 1992

Diagram 2. Utelöpande sedlar, antal

Ultimo december 1988 - 1992

ES2 20 kr

E-3 60 kr

ESS 100 kr

□ 600 kr

1000 kr

10 kr

Redog.

1992/93:RB1

Diagram 3. Inströmning av sedlar 1988 —1992

100 kr

E2 20 kr □ 60 kr

O 600 kr Eää 1000 kr

10 kr

Mynt

Vid utgången av september månad upphörde 10-öresmyntet att gälla som
lagligt betalningsmedel. Vid årsskiftet 1992/1993 hade 659 miljoner stycken
10-öresmynt inlämnats till Riksbanken. Detta motsvarar 30 procent av de
10-öresmynt som fanns utelöpande i samhället vid årsskiftet 1991/1992.

Avgiftsbelagda tjänster

Intäkterna från Riksbankens avgiftsbelagda service på betalningsmedelsom-
rådet fortsätter att öka. Intäkterna för denna service uppgick till 61 miljoner
kronor under 1992. För 1993 är prognosen 67 miljoner kronor.

Ett under 1991 påbörjat samarbete med Riksgäldskontoret, avseende
sparformen riksgäldskonto, har fortsatt under 1992. Vissa av Riksbankens
kontor fungerar som försäljningsställen mot en ersättning från riksgäldskon-
toret. Riksbanken har under 1992 förmedlat riksgäldskonton för motsva-
rande 1,6 miljarder kronor, vilket utgör 65 procent av den totala försälj-
ningen av riksgäldskonton. En stor andel av försålda riksgäldskonton för-
medlades i samband med högränteläget under hösten 1992.

Totalt har intäkterna för denna verksamhet (inklusive försäljning av pre-
mieobligationer på postorder och på andrahandsmarknaden) uppgått till 9,8
miljoner kronor 1992.

Förvaltningsåtgärder Redog.

1992/93 :RB1
I detta avsnitt redovisas vissa under året vidtagna organisatoriska föränd-
ringar inom Riksbanken samt vissa administrativa åtgärder. Vidare lämnas
en sammanställning av under året avgivna remissyttranden.

Riksbankens organisation

Huvudkontorets indelning i avdelningar och sekretariat har under året för-
ändrats endast på så sätt att ett planerings- och budgetsekretariat inrättats.
Till chef för det nya sekretariatet har förordnats Lena Kvist (fr.o.m. den 1
augusti 1992). Nu gällande organisationsplan redovisas som bilaga 2 till
denna berättelse.

Efter den under 1991 genomförda regionala omorganisationen har ingen
förändring skett. Antalet regioner är oförändrat fem, och består av region
Norr, Väster, Mellan, Öster och Söder.

Några viktiga förvaltningsärenden

Såväl Riksbanken som Riksgäldskontoret erbjöd från och med den 1 juli

1991 nya avtal för handeln på den svenska statspappersmarknaden. De åter-
försäljare som så önskade kunde från detta datum anmäla sitt intresse att bli
primary dealer. I början av 1992 tecknade Riksbanken, efter en prövotid,
avtal med ett antal institut, som uppfyllde de krav som Riksbanken ställer
på en primary dealer.

Fullmäktige fastställde i januari 1992 ny instruktion för Riksbankens revi-
sionsavdelning.

Fullmäktige beslöt den 27 februari 1992 att godkänna Riksbankens med-
verkan i tekniskt bistånd till de baltiska centralbankerna inom en ram av 2
miljoner kronor för utbildning av valutahandlare och andra insatser under
1992.

Sedan beslut tagits under 1991 om köp av tomt i Mölndal för uppförande
av ett nytt riksbankskontor för Göteborgsområdet, beslöt fullmäktige i april

1992 att uppdra åt administrativa avdelningen att genomföra projektering av
byggnad på fastigheten Juristen 2.

Fullmäktige beslöt i maj 1992 godkänna att det s.k. Atlas-systemet anskaf-
fas som ett nytt back office-system. Beslutet var en följd av att nuvarande
huvudsystem för ADB-stöd till utrikesverksamheten behövde ersättas bl.a.
på grund av att utvecklingen på penning- och valutapolitiska avdelningen
och därmed på back office varit sådan att systemet inte gav ett tillräckligt
stöd för verksamheten.

I skrivelse till Finansdepartementet föreslog Riksbanken den 7 maj 1992
att beredskapsplanläggningen för bankväsendet skall överföras från Riks-
banken till Finansinspektionen.

Vid bolagsstämman den 25 juni 1992 i det av Riksbanken helägda dotter-
bolaget AB Tumba Bruk beslöts bl.a. om utdelning på aktierna med 1,08
miljoner kronor. Till styrelseledamöter omvaldes advokaten Johan Ger-
nandt, ordförande, verkställande direktören Bengt Åke Berg, f.d. riksdags-

mannen Roland Brännström, direktörerna Hans Carlsson, Gunnar Dahlsten
och Bo Rassmuson samt avdelningschefen Hans Krook.

Produktionen vid AB Tumba Bruk har av tradition avsett svenska sedlar.
Under senare år har Tumba Bruk vidgat verksamheten till nya marknader
och produkter. Försörjningen av sedlar till Riksbanken svarar således för en
sjunkande andel av Tumba Bruks totala leveranser av papper och tryck.
Resten av försäljningen sker på andra marknader varav största delen går på
export.

De samlade intäkterna ökade från 456 miljoner kronor 1990 till 545 miljo-
ner kronor 1991, vilket är en ökning med ca 20 procent. Resultatet för 1991,
före bokslutsdispositioner och skatt, som uppgick till 27,6 miljoner kronor
(22,5 mkr 1990), förbättrades för alla divisionerna (pappers-, tryckeri- och
myntdivision).

Vid utgången av september 1992 upphörde 10-öresmyntet att vara lagligt
betalningsmedel. Med anledning av detta och då ett nytt nickelfritt 50-öres-
mynt senast under 1993 skall införas beslöt fullmäktige den 9 juli 1992 om
ändring i Riksbankens föreskrifter om rikets mynt och om kungörande av
dessa i Svensk författningssamling.

Den 9 juli 1992 beslöt fullmäktige att stödja finansieringen av ett projekt
vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet rörande effektivitet och ris-
ker i svenska betalningssystem.

Fullmäktige beslöt den 10 september 1992 om försäljning under 1992 av
Riksbankens aktier i Penningmarknadsinformation AB (Pml AB). Anled-
ningen till försäljningen var att riksdagen under våren antagit en ny börslag-
stiftning enligt vilken Riksbanken - tillsammans med Finansinspektionen -
får en övervakande uppgift på penningmarknaden. Riksbanken har därför
omprövat sitt ägande i Pml AB. Försäljningen ägde rum den 21 december
1992,

Fullmäktige beslöt den 1 oktober 1992 att ett förslag om vissa förändringar
i kontorsnätet skulle föreläggas Riksbankens personalorganisationer i MBL-
förhandling. Förslaget innebär att kontoren i Östersund, Umeå och Visby
samt depåerna i Kalmar och Karlskrona dras in. Ett konsultföretag har fått
i uppdrag att analysera behovet av långsiktiga strukturella förändringar i
Riksbankens kontorsorganisation.

Den 5 november 1992 beslöt fullmäktige att Riksbanken skall ge ut egna
skuldebrev med kort löptid (riksbankscertifikat). Emission av riksbankscer-
tifikat skall ses som ett penningpolitiskt instrument som skall kunna använ-
das när Riksbanken vill dra in likviditet från banksystemet.

Den 10 december 1992 beslöt fullmäktige att fastställa nya valutahandels-
tillstånd. Skälet till detta var att i och med att betalningslagen skulle upphöra
att gälla vid utgången av 1992 måste valutahandelstillstånden skrivas om i de
delar som direkt hänvisade till betalningslagen.

Fullmäktige beslöt den 17 december 1992 att med AB Tumba Bruk träffa
avtal om minnesmynt med anledning av 20-års minnet av Carl XVI Gustafs
trontillträde.

Fullmäktige fastställde den 17 december 1992 budgeten för förvaltnings-
kostnader för 1993. Inom Riksbanken bedrivs ett arbete i syfte att rationali-
sera verksamheten. Detta har bl.a. lett till att krav på effektiviseringar av

Redog.

1992/93:RB1

avdelningarnas verksamhet ställs i den årliga budgetprocessen. I budgeten
för 1992 ställdes krav på en neddragning av driftskostnaderna med 2 procent.
Inför 1993 års budget har liknande krav ställts. För betalningsmedelsavdel-
ningen har dock ett krav ställts på neddragning av driftskostnaderna för bas-
verksamheten med 10 procent. För övriga avdelningar har kravet varit att
minska kostnaderna med 2 procent. Det totala rationaliseringskravet inne-
bär en resursminskning i fasta priser 1993 om 12 miljoner kronor.

Den totala personalstyrkan budgeteras för 1993 att bli 845 årsarbetskraf-
ter. Detta är en minskning jämfört med budget 1992 som uppgick till 878
årsarbetskrafter.

I syfte att effektivisera verksamheten pågår en vidareutveckling av meto-
der och formerför resultatstyrning inom Riksbanken. En viktig del häri är en
förbättrad kostnadsredovisning med fördelning på verksamhetsgrenar och
funktioner. Under år 1993 avses ett nytt redovisningssystem för förvaltnings-
kostnader tas i bruk som möjliggör sådana fördelningar i större utsträckning.
För 1992 års utfall och för budget för år 1993 har en fördelning av förvalt-
ningskostnaderna på respektive avdelning gjorts med hjälp av olika nyckel-
tal enligt följande.

Redog.

1992/93 :RB1

Avdelning	Förvaltningskostnader i Riksbanken, tkr
Avdelning	Utfall 1992	Budget 1993
Direktionssekretariatet	12712	13 816
Planerings- och budget-
sekretariatet	397	1 910
Revisionsavdelningen	5 909	5 639
Penning- och valuta-
politiska avdelningen	40 746	44 468
Internationella sekretariatet	4 377	5 036
Ekonomiska avdelningen	16 605	20 284
Finansmarknadsavdelningen	13 520	16 044
Redovisningsavdelningen	22 037	29 890
Betalningsbalansavdelningen	30 251	21 478
ADB-avdelningen	49 662	47 229
Administrativa avdelningen	36 321	49 825
Betalningsmedelsavdelningen	370 637	315 420
Ej fördelat	3 185	13 105
Totalt	606 359	584 144

Remissyttranden avgivna av fullmäktige under år 1992

01.16 Betänkandet Krediter för utveckling (SOU 1991:74)

01.30 Betänkandet Försäkringsrörelse i förändring (SOU 1991:89)

01.30 Promemorian Premiegrundande allemanssparande (Ds 1991:85)

01.30 Anhållan från Svenska skeppshypotekskassan om höjning avskepps-
hypotekskassans garantifond

02.13 Förslag från bokföringsnämnden till rekommendation om systemdo-
kumentation och behandlingshistorik

02.20 Betänkandet Fastighetsleasing (SOU 1991:81)

02.27 Betänkandet Drivkrafter för produktivitet och välstånd (SOU
1991:82)

03.12 Begäran om upphävande av 4 kap. 4 § första punkten bankrörelsela-
gen (1987:617)

03.19 Promemorian EES-avtalets införlivande m.m. (Ds 1992:14)

04.02 Betänkandet Avreglerad bostadsmarknad (SOU 1992:24)

04.09 Promemorian Samverkan mellan bank, post och butik i glesbygd

04.23 Delbetänkandet Bundna Aktier (SOU 1992:13)

04.23 Förslag till ny avgiftssättning vid Finansinspektionen

05.07 Promemorian Nyföretagarlån (Ds 1992:20)

05.14 Skrivelse från utredningen om konsekvenserna inom handikappområ-
det av Sveriges medlemskap i EG, m.m. ang. utformning av mynt och sedlar
för EG

05.14 Hemställan från Allmänna pensionsfonden ang. utlåning till vissa kre-
ditinrättningar

06.18 Betänkandet Långtidsutredningen 1992 (SOU 1992:19)

06.18 Promemorian Uppgiftsskyldighet om betalningar till och från ut-
landet, m.m. (Ds 1992:37)

07.09 Promemoria med förslag till ändringar i föreningsbankslagen
(1987:620) m.m. i syfte att möjliggöra ombildning till bankaktiebolag

08.13 Ansökan från Andelsbankernas Centralbank Ab om tillstånd att eta-
blera bankfilial i Sverige

08.13 Betänkandet Effektivare statistikstyrning (SOU 1992:48)

08.13 Skrivelser från Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska Bank-
föreningen samt från Finansinspektionen om ändringar i insiderlagen

Redog.

1992/93 :RB1

08.13 Utredningen Konsekvenser för den civila delen av totalförsvaret av
ett svenskt medlemskap i EG och en anslutning till EES

08.13 Promemorian Fullmaktslagstiftning om valutareglering och kreditre- Redog.
glering (Ds 1992:69) 1992/93:RB1

08.27 Betänkandet Avreglerad bostadsmarknad, Del II (SOU 1992:47)

08.27 Promemorian Individuellt pensionssparande (Ds 1992:45)

08.27 Ansökan från Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa om tillstånd
enligt aktickontolagen (1989:827)

08.27 Promemoria med utkast till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstift-
ning om banker och kreditmarknadsbolag m.m.

08.27 Promemoria med utkast till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstift-
ning om försäkringsverksamhet

08.27 Betänkandet Fortsatt reformering av företagsbeskattningen, Del I
(SOU 1992:67)

09.10 Förslag till Landshypoteks framtida organisation samt rapport från
Hypoteksbankens internutredning

09.10 Frågan om tillsättande av revisorer i institut under Finansinspektio-
nens tillsyn

09.10 Framställning från Fondbolagens Förening ang. ändring i lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder m.m.

09.10 Begäran om synpunkter på framfört förslag om ändring i lagen
(1983:890) om allemanssparande

09.10 Promemoria om ändringar i sekretesslagen i anledning av EES-avtalet
(Ds 1992:84)

09.24 Betänkandet Kreditförsäkring (SOU 1992:30)

09.24 Promemoria med utkast till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstift-
ning om värdepappershandel

10.01 Promemoria med utkast till lagrådsremiss om åtgärder mot penning-
tvätt

10.08 Betänkandet Den svenska marknaden för projektkapital - statens nu-
varande och framtida roll (SOU 1992:95)

10.15 Ansökan från Sparbanken Första AB och Första Kronhuset AB om
tillstånd att verkställa ett fusionsavtal

10.15 Ansökan från Sparbanken Första AB och Första Fonder AB om till-
stånd att verkställa ett fusionsavtal

10.15 Ansökan från Sparbanken Första AB och Första Förvaltnings AB om
tillstånd att verkställa ett fusionsavtal

10.22 Ansökan om tillstånd till verkställighet av fusionsavtal mellan Spar-
bankernas Bank och Sparservice Handels AB m.fl.

10.22 Ansökan om tillstånd till verkställighet av fusionsavtal mellan Spar-
bankernas Bank och Sparbanksgruppen-Skåne AB m.fl.

11.05 Framställan från Finansbolagens Förening om avskaffande av kassa-
krav för finansbolag

11.05 Delbetänkandet Civilbefälhavarna (SOU 1992:106)

11.12 Departementspromemoria med utkast till proposition om åtgärder för
att stärka det finansiella systemet

11.26 Förslag till bolagsordning för Stadshypotek AB

12.03 Skrivelse från Svenska Bankföreningen m.fl. om räntebidrag vid exe-
kutiv auktion m.m.

12.10 Ansökan från Sveriges Föreningsbank om tillstånd att verkställa om-
bildning till bankaktiebolag m.m.

12.17 Framställning från Svenska Fondhandlareföreningen m.fl. ang. änd-
ring i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, m.m.

Redog.

1992/93:RB1

Utlåning på särskilda villkor

Utvecklingen på den svenska finansiella marknaden präglades under 1992 av
betydande instabilitet. De ökade kreditförlusterna undergrävde flera kredit-
instituts kapitalbaser och i vissa fall blev regeringen tvungen att vidta åtgär-
der i syfte att bibehålla stabiliteten i det finansiella systemet. I samband med
valutaoron i september 1992 uppstod störningar i flera instituts upplåning.
Riksbanken vidtog då extraordinära åtgärder i syfte att upprätthålla stabili-
teten i det finansiella systemet via likviditetstillskott.

I 18 § andra stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank finns en be-
stämmelse om Riksbankens utlåning i egenskap av lender of last resort. Här
föreskrivs att om det finns synnerliga skäl får Riksbanken även på andra än
penningpolitiskt motiverade villkor bevilja kredit till svenska bankinstitut
och till andra svenska företag som står under tillsyn av Finansinspektionen.

Bestämmelsen ger en extraordinär möjlighet till utlåning till bankinstitut
och andra finansiella företag. Enligt förarbetena till lagen kan utlåning bli
aktuell om förtroendet för landets kredit- och betalningssystem riskerar att
allvarligt undergrävas.

Under hösten blev denna bestämmelse i riksbankslagen aktuell att till-
lämpa för första gången. Riksbanken bedömde då stabiliteten i det finan-
siella systemet hotad om inte kredit på särskilda villkor ställdes till förfo-
gande.

Första gången Riksbanken tillämpade denna bestämmelse var efter det att
marginalräntan höjts till 500 procent. Denna höga marginalränta skapade
allvarliga problem för vissa banker. För att motverka uppkomsten av stabili-
tetsproblem och samtidigt så långt möjligt bibehålla konkurrensneutralitet
beslutade Riksbanken att över veckoslutet 19 - 20 september ge alla banker
lån på särskilda villkor. Nettoeffekten blev en lägre total upplåningskostnad
för banksystemet än vad som annars skulle ha varit fallet. Efter veckoslutet
trädde ändrade räntevillkor för bankernas upplåning i den s.k. räntetrappan
i kraft som höll nere den genomsnittsränta till vilken bankerna lånade i Riks-
banken.

Värdepappersinstitut som agerar som s.k. primary dealers har inte möjlig-
het att låna i räntetrappan. Riksbanken bedömde läget så att den höga dags-
låneräntan kunde skapa allvarliga finansiella problem för dessa institut. Ett
eller flera fallisemang bland dessa företag skulle i detta läge kunnat få allvar-
liga återverkningar, både på penningmarknadshandeln som sådan och för
tilltron till det svenska finansiella systemet i stort.

Riksbanken beslutade därför för andra gången att tillämpa 18 § andra
stycket riksbankslagen och erbjöd andra primary dealers än banker kredit
på särskilda villkor. Krediten skulle i huvudsak motsvara bankernas genom-
snittliga finansieringskostnaderför lån i Riksbanken. Denna kredit kom en-
dast att utnyttjas av ett institut.

Tredje gången som Riksbanken använde sig av bestämmelsen i 18 § andra
stycket riksbankslagen gällde bostadsinstituten. Dessa hade under septem-
ber mött mycket stora finansieringsproblem vad gäller certifikatsupplå-
ningen. För att underlätta deras kortfristiga finansiering erbjöd Riksbanken
den 24 september samtliga bostadsinstitut kredit på särskilda villkor.

Redog.

1992/93 :RB1

RIKSBANKENS BOKSLUT

Redovisningsprinciper

Riksbankens redovisning ska ge ekonomisk politisk relevant informa-
tion om Riksbankens verksamhet. Redovisningsprinciperna innebär
att Riksbankens tillgångar och skulder, med undantag av guld, vid års-
och kvartalsskiften är enhetligt värderade till gällande marknadsvär-
den. För perioden mellan omvärderingstillfällena bokförs transaktio-
nerna till transaktionsvärde.

En ny princip tillämpas i 1992 års bokslut beträffande Riksbankens
terminsposition (utestående valutakontrakt som bokförs inom lin-
jen). Tidigare år har i förvaltningsberättelsen lämnats en upplysning
om hur resultatet skulle påverkas av en marknadsvärdering av
terminspositionen. 1992 års resultat har däremot belastats med den
ökning av Riksbankens åtagande som följer av en marknadsvärdering
av utestående terminskontrakt. Genom denna åtgärd kommer det re-
dovisade resultatet för 1992 att bättre återspegla verksamheten. Se vi-
dare nedan, Omvärdering av tillgångar och skulder i utländsk valuta.

Såväl svenska som utländska värdepapper har värderats till mark-
nadens lägsta köpkurs inklusive upplupen ränta till och med den 31
december 1992. För svenska värdepapper har kursen per den 30 de-
cember 1992 använts, för utländska värdepapper kursen per den 29
december 1992.

Marknadsvärderingen av tillgångar och skulder innebär att inkoms-
ter och utgifter i den utländska och inhemska rörelsen har periodise-
rats fullständigt. Rörelsens resultat och avkastning blir hänförda till
det räkenskapsår de avser i likhet med vad som skulle ha skett om
Riksbankens tillgångar och skulder realiserades på balansdagen (med
den avvikelse som följer av att terminspositionen inte marknadsvär-
derades vid årets början). Ränteintäkterna på Riksbankens värde-
pappersinnehav kommer genom marknadsvärderingen att innehålla
all avkastning i form av kupongräntor, upplupna räntor, realiserade
och orealiserade kursvinster/kursförluster.

Under posten statspapper och obligationer upptas netto de värde-
pappersinnehav som utgörs av återköpsavtal och omvända återköps-
avtal (repor/omvända repor). Dessa värderas som utlåning respektive
inlåning. De underliggande värdepapperen vid en repaaffär bokförs
inte utan betraktas som säkerhet för lån. De underliggande värdepap-
peren vid omvända repor värderas däremot som eget värdepappers-
innehav enligt ovan beskrivna marknadsvärderingsprincip. I resultat-
räkningen redovisas intäkten från repor under avkastning av statspap-
per medan Riksbankens kostnad för omvända repor redovisas under
räntekostnader för inhemska rörelsen.

Effekten av omvärderingen av tillgångar i utländsk valuta till vid
kvartals- och årsskiften gällande valutakurs särredovisas i resultaträk-
ningen under utländska rörelsen. Detsamma gäller effekten av om-
värderingen av terminspositionen. Däremot redovisas effekterna av
marknadsvärderingen på värdepapper under ränteintäkter för ut-
ländska respektive inhemska rörelsen.

Till skillnad från ränteintäkter och räntekostnader sker inte någon
fullständig periodisering av förvaltningskostnader och förvaltningsin-
täkter. Maskiner, inventarier och andra anläggningstillgångar kost-
nadsförs i sin helhet det år de anskaffas. Anläggningstillgångar upptas
inom linjen och framgår av notförteckningen.

Redog.

1992/93 :RB1

4 Riksdagen 1992/93. 2 saml. RB1

Balansräkning

Redog.

1992/93:RB1

Tillgångar, mkr

1992 1991 1990

Guld och utländska tillgångar

Guld ....................... Särskilda dragningsrätter i	Not	1	1 167	1 167	1 167
Internationella valutafonden......	Not	2	359	2 336	1 653
Reservposition i Internationella valutafonden......	Not	3	4 377	2446	1883
Utländska banker och värdepapper m.m., nettobelopp..............	Not	4	157 606	93 802	99 083
Guld och valutareserv ............			163 509	99 751	103 786

Sveriges andel i International Bank for

Reconstruction and Development (IBRD)

inbetalt belopp..................	Not 5	593	593	593
Övriga utländska tillgångar.........	Not 6	3	3	3
Inhemska tillgångar
Statspapper och obligationer........	Not 7	145 470	131721	37 780
Utlåning, Riksgäldskontoret......	Not 8	42131	-	14 862
Utlåning, banker ..............	Not 9	18 841	23 556	19 675
Utlåning, allmänheten...........	Not 10	0	1	2
Utlåning .......................		60 972	23 557	34 539
Övriga inhemska tillgångar.........	Not 11	102	235	89
Summa tillgångar		370 649	255 860	176 790

Inom linjen förda poster 1992, se not 32

Redog.

1992/93:RB1

Skulder och eget kapital, mkr

		1992	1991	1990
Utländska skulder
Nettotilldelning av särskilda dragnings-
rätter i Internationella valutafonden . .	Not 2	2 413	1978	1985
Övriga utländska skulder..........	Not 12	12 623	-	45
Inhemska skulder
Checkräkning, Riksgäldskontoret ..	Not 8	-	88 889	-
Checkräkning, banker...........	Not 9	6 551	452	121
Checkräkning, övriga...........	Not 13	11255	9109	6 976
Checkräkning ..................		17 806	98 450	7 097
Riksgäldskontoret..............	Not 14	159 694	-	-
Banker......................	Not 9	16 402	807	2 004
Särskild inlåning ................		176 096	807	2 004
Kassakravsmedel, banker........		2 798	2899	12 458
Kassakravsmedel, finansbolag.....		-	-	3 318
Kassakravsmedel................	Not 15	2 798	2 899	15 776
Särskilda räkningar ..............	Not 16	2 386	6 067	12 958
Övriga inhemska skulder..........	Not 17	18 498	1194	2 990
Utelöpande sedlar och mynt
Sedlar ......................	Not 18	70 740	73108	69 620
Mynt.......................	Not 19	3 205	2 991	2 359
Utelöpande sedlar och mynt........		73 945	76 099	71 979
Resultatutjämningskonto...........	. Not 20	34 766	39 564	34 819
Eget kapital....................	. Not 21	21102	20137	19 256
Arets resultat...................		8 216	8 665	7 881
Summa skulder och eget kapital		370 649	255 860	176 790

Resultaträkning

Redog.

1992/93:RB1

Mkr

	1992		1991	1990
Utländska rörelsen
Ränteintäkter ..................	Not 22	11437	12 138	6 335
Räntekostnader.................	Not 23	- 818	- 193	- 198
Omräkning av valutakurser.........	Not 24	17 074	- 1386	- 1 005
Omräkning av terminsposition......	Not 24	-17 924
Summa utländska rörelsen		9 769	10 559	5 132
Inhemska rörelsen
Ränteintäkter av statspapper m.m. . . .	Not 25	12 186	6 942	6 554
Ränteintäkter av utlåning till
banker m.m....................	Not 26	6 543	3 177	5 068
Räntekostnader m.m..............	Not 27	- 24 567	- 6 631	- 4 223
Summa inhemska rörelsen		- 5 838	3 488	7 399
Förvaltningsintäkter..............	Not 28	99	85	69
Förvaltningskostnader ............	Not 29	606	- 715	- 647
Övriga intäkter ..................		0	0	1
Övriga kostnader.................	Not 30	6	7	9
Resultat före bokslutsdispositioner.....		3 418	13 410	11 945
Bokslutsdisposition
Upplösning av resultat-
utjämningskonto ................	Not 31	+ 4 798	-	-
Avsättning till resultat-
utjämningskonto .................		-	- 4 745	- 4 064
Arets resultat		8 216	8 665	7 881

Kommentarer till 1992 års bokslut

Översikt

Redog.

1992/93 :RB1

Riksbankens resultat före bokslutsdispositioner blev för år 1992 3 418 mkr
(13 410 mkr år 1991).

Resultatet i den utländska rörelsen uppgick till netto 9 769 mkr (10 559
mkr) och i den inhemska rörelsen till -5 838 mkr (3 488 mkr). Riksbankens
förvaltningskostnader uppgick 1992 till 606 mkr (715 mkr). Förvaltningsin-
täkterna ökade till 99 mkr (85 mkr).

Resultatet för 1992 jämfört med tidigare år har särskilt påverkats av hän-
delseutvecklingen under september och av beslutet den 19 november att låta
kronans värde flyta fritt. Den därpå följande deprecieringen av den svenska
kronan innebär för bokslutet bl.a. en mycket stor uppskrivning av valutare-
serven. Samtidigt har Riksbanken vid årsskiftet en stor negativ terminsposi-
tion. För att erhålla ett mer rättvisande resultat har kostnaden för en mark-
nadsvärdering av terminspositionen belastat 1992 års resultat. En reserva-
tion har därmed gjorts för icke realiserade kursförluster på utestående valu-
takontrakt.

Större förändringar av tillgångar och skulder

Den genomsnittliga behållningen i valutareserven var under 1992 134 000
mkr (115 000 mkr). För att försvara den fasta växelkursen har valutareserven
på olika sätt förstärkts under året.

Riksbanken lånade under september i utländsk valuta motsvarande 24 595
mkr. Marknadsvärdet på den vid bokslutet återstående skulden är 12 472
mkr.

Från september har upplåning i utländsk valuta gjorts av Riksgäldskonto-
ret. Denna upplåning har i Riksbankens veckorapport från och med den 15
september 1992 redovisats under rubriken ”Särskild inlåning, Riksgäldskon-
toret”. Genom denna upplåning har den redovisade valutareserven i genom-
snitt varit avsevärt större än något år tidigare trots de utflöden som skett un-
der året. Detta förklaras av att cirka hälften av det faktiska valutautflödet
skett via försäljning av valuta på termin. Riksbankens terminsposition har
svängt från en mindre köpt position under första halvåret till en kraftigt såld
position vid utgången av 1992.

Inhemska tillgångar (statspapper och obligationer, utlåning till banker
m.m.) uppgick under året i genomsnitt till 80 000 mkr (76 000 mkr).

Under större delen av första halvåret var likviditetsläget i banksystemet
sådant att bankerna låg på inlåning i Riksbankens räntetrappa. Från slutet
av augusti har det motsatta gällt, dvs. bankerna har under återstoden av 1992
i regel lånat i Riksbanken (i räntetrappan och i form av anbudskrediter med
avdrag för anbudsinlåning). Efter det att statsskuldväxlar till stora belopp
återbetalats i december ligger bankerna åter på inlåning. Vid årsskiftet var
nettot av bankernas behållning på checkräkningar, anbudskrediter och an-
budsinlåning 4112 mkr. Som en följd härav har Riksgäldskontoret, som näs-
tan hela året haft överskott på sin checkräkning i Riksbanken, vid årsskiftet
en skuld på 42 131 mkr.

Resultatutvecklingen under 1992

Riksbankens resultat före bokslutsdispositoner var 1992 lägre än föregående
år, 3 418 mkr (13 410 mkr).

Omvärderingar av valutor har främst till följd av beslutet att låta kronan
flyta inneburit en ökning av resultatet med 17 074 mkr. Detta uppvägs helt
av reserveringen för kursförluster på utestående terminskontrakt.

Vissa uppskattningar har gjort av deprecieringens inverkan på Riksban-
kens resultat. Om effekten av denna undantas skulle omvärderingarna av
Riksbankens tillgångar och skulder i valuta vid årsskiftet inneburit att resul-
tatet netto blivit ca 3 000 mkr bättre.

Den förda penning- och valutapolitiken innebar för Riksbanken under
1992 en avsevärt högre kostnad än tidigare. Räntekostnader m.m. i den in-
hemska rörelsen uppgår till 24 567 mkr (6 631 mkr). Här ingår kostnaderna
för den upplåning i utländsk valuta som Riksgäldskontoret gjort för Riks-
bankens räkning. Dessa kostnader behandlas närmare nedan.

Posten ränteintäkter av statspapper m.m. är drygt 5 200 mkr större än un-
der 1991. Merparten av detta härrör från många och stora återköpsavtal (re-
por) under senare delen av 1992. Även ränteintäkter av utlåning till banker
(både i räntetrappan och i form av anbudskrediter) är avsevärt större än un-
der 1991.

Särskilda åtgärder under september 1992

Riksbankens resultat belastades under september månad med särskilda
kostnader för krediter som beviljades av fullmäktige med stöd av 18 § 2 st.
riksbankslagen. Kostnaderna för dessa särskilda beslut uppgick totalt till
1 917 mkr varav den avgjort största delen avsåg krediter till banksystemet på
särskilda villkor över helgen den 18-21 september 1992 då bankerna lånade
sammanlagt 57 148 mkr.

Bostadsinstituten erbjöds vidare den 24 september att för sammanlagt
18 000 mkr sälja certifikat på högst fyra veckor till en ränta som låg 30 pro-
cent under då gällande marginalränta. Riksbankens resultat kom dock en-
dast att belastas med ca 66 mkr för dessa transaktioner.

Ränteersättning till Riksgäldskontoret

Riksgäldskontoret har under hösten 1992 för Riksbankens räkning tagit upp
lån i utländsk valuta. Detta har gjorts dels för att förstärka valutareserven,
dels för att kunna deponera utländsk valuta hos svenska banker. Vid årsskif-
tet uppgick Riksbankens skuld i den förra delen (upplåning för att förstärka
valutareserven) till 99 215 mkr och i den senare delen (upplåning företrädes-
vis avsedd för deponering hos svenska banker) till 60 480 mkr. I det senare
skuldbeloppet ingår en uppskrivning till marknadsvärde med 6 326 mkr. Vid
årsskiftet hade 57 904 mkr placerats hos bankerna.

Kostnaderna för Riksgäldskontorets upplåning har under 1992 uppgått till
totalt 19 129 mkr (868 mkr). Här ingår räntekostnaden för kontorets check-
räkning, räntan på särskild inlåning (all upplåning i utländsk valuta) samt
kostnaden för omvärdering till marknadsvärden vid årsskiftet. Dessa kostna-

Redog.

1992/93 :RB1

der utgör den största enskilda förändringen i Riksbankens resultat jämfört Redog.
med föregående år. Dessa bidrar i hög grad till att resulatet för inhemska 1992/93:RB1
rörelsen i 1992 års bokslut är negativt, -5 838 mkr ( + 3 488 mkr).

Omvärdering av tillgångar och skulder i utländsk valuta

Omvärderingar av valutareserven och Riksbankens utländska skulder har
under året totalt inneburit att resultatet ökat med 17 074 mkr. Den stora om-
värderingseffekten beror självfallet på den lägre kursen för SEK efter beslu-
tet i november att låta kronan flyta. Omvärderingen vid årsskiftet innebar
en uppskrivning av tillgångar och skulder i utländsk valuta med netto 20 566
mkr. De omvärderingar som redovisats vid kvartalsskiftena tidigare under
1992 speglar i stor utsträckning förändringarna i kursen för USD.

Vid årsskiftet hade Riksbanken en negativ terminsposition i utländsk va-
luta, -131 352 mkr till transaktionskurser. Vid en marknadsvärdering av ute-
stående valutakontrakt skulle en uppskrivning av Riksbankens åtaganden
behöva göras med 17 924 mkr. För att årets resultat ska bli mer rättvisande
har denna omvärdering belastat årets resultat. Denna kostnad motsvaras av
en skuld som ingår i posten ”övriga inhemska skulder” på balansräkningen.
Detta innebär en ändring av tidigare tillämpade redovisningsprinciper. Stor-
leken på den utestående terminspositionen liksom den stora resultateffekt
som ligger i denna negativa position motiverar denna ändring utan vilken
Riksbankens resultat skulle bli helt missvisande.

Bland inhemska skulder ingår den upplåning som gjorts huvudsakligen för
att kunna deponera utländsk valuta hos svenska banker. Dessa valutor har
köpts av Riksbanken och är därför bokföringsmässigt en skuld i den in-
hemska rörelsen. För att erhålla ett rättvisande resultat har denna skuld till
Riksgäldskontoret omvärderats till marknadsvärde eftersom Riksbankens
åtagande är i utländsk valuta. Någon kursrisk föreligger dock inte eftersom
de köpta valutorna ingår till marknadsvärden i valutareserven. Omvärde-
ringseffekten, 6 326 mkr, har belastat årets resultat och ingår bland ränte-
kostnader i den inhemska rörelsen. I balansräkningen har skulden till Riks-
gäldskontoret på posten ”särskild inlåning” ökat i motsvarande grad.

Bokslutsdisposition

I årets bokslut har en överföring från resultatutjämningskontot gjorts med
4 798 mkr. Detta görs enligt riktlinjerna för inleverans av Riksbankens resul-
tat till staten som bl.a. bygger på att inleveransen ska vara stabil över åren.
Därför baseras inleveransen på genomsnittsresultatet för de senaste fem
åren. En överföring från resultatutjämningskontot erfordras mot denna bak-
grund.

Riksbankens inleverans till statsverket görs enligt riktlinjer som fastställ-
des 1988 och som återges nedan, se ”Förslag till disposition av Riksbankens
resultat för år 1992”.

Noter till balans- och resultaträkning

Not 1

Guld

Guldinnehavet är 188 586,9 kg. Värderingen av Riksbankens guldinnehav har som ti-
digare skett till 42,22 US dollar/uns, vilket motsvarar 6 190:08 kronor/kg. Den dollar-
kurs som används i detta sammanhang är senast gällande centralkurs (4,56 kronor per
US dollar) som formellt upphävdes 1978. Riksbankens guldreserv hade vid årsskiftet
ett marknadsvärde på ca 14 200 mkr.

Not 2

Särskilda dragningsrätter i Internationella valutafonden (International Monetary Fund)
På tillgångssidan upptas Riksbankens innehav av särskilda dragningsrätter, SDR, me-
dan Sveriges nettotilldelning av SDR redovisas under utländska skulder. Nettotilldel-
ningen, som är oförändrad sedan 1981, uppgår till 246,5 miljoner SDR. Under 1992
har Riksbanken använt SDR för att betala höjningen av insatskapital. SDR-posterna
har upptagits till marknadsvärde vid respektive års slut.

Not 3

Reservposition i Internationella valutafonden (International Monetary Fund)

Sveriges insatskapital i valutafonden uppgår till 1 614 miljoner SDR och har höjts med
550 miljoner SDR jämfört med 1991. I reservpositionen ingår dels det belopp som
inbetalats i reserwalutor (motsvarande 364,2 miljoner SDR), dels det nettobelopp
som fonden använt för utlåning i svenska kronor till medlemsländerna. Beloppet i ut-
ländsk valuta är omräknat efter marknadskurs vid respektive års slut.

Not 4

Utländska banker och värdepapper m.m., nettobelopp

Denna post i valutareserven består till övervägande del av utländska statspapper och
statsgaranterade värdepapper samt därutöver av tillgodohavanden i utländska banker
såsom depåer och nostrokonton. Lorokonton, dvs. utländska bankers och internatio-
nella organisationers tillgodohavanden i kronor i Riksbanken, redovisades före detta
bokslut som en avdragspost under denna rubrik.

Värdet av denna post, exklusive lorokonton, vid kvartalsskiftena under de två senaste
åren var:

Redog.

1992/93 :RB1

Mkr	1992	1991
31 mars	130 978	109 212
30 juni	129 634	133 275
30 september	106151	107 198
31 december	157603	93 900

Det genomsnittliga värdet har varit ca 20 000 mkr högre under 1992 än under 1991.

Not 5

Sveriges andel i International Bank for Reconstruction and Development (IBRD) inbe-
talt belopp

Riksbanken svarar för de svenska inbetalningarna som totalt uppgår till 6,1 procent
av det av Sverige tecknade kapitalet. Den resterande delen är garantikapital. Svenska
staten är garant för täckning av de förluster som kan uppkomma på tecknat kapital.
Kapitalinsatsen har varit oförändrad sedan 1989.

Not 6

Övriga utländska tillgångar

Här redovisas Riksbankens innehav av utländska sedlar m.m.

Not 7

Statspapper och obligationer

Riksbankens innehav av statspapper och obligationer består av statsskuldväxlar, stats-
obligationer samt ett mindre antal övriga obligationer. Under posten redovisas lö-
pande under året också återköpsavtal i statspapper och bostadspapper, s.k. repor. Av-
drag görs för återförsäljningsavtal (omvända repor). Vid årsskiftet uppgick det sam-
manlagda värdet av statspapper och obligationer samt utestående repor till 145 470
mkr i bokfört värde, vilket motsvarar 138 879 mkr i nominellt värde.

Genom att köpa och sälja värdepapper samt göra repor och omvända repor kan
likviditeten och därmed räntenivån i banksystemet påverkas. Likviditeten kan också
påverkas genom att Riksbanken lånar ut pengar till bankerna eller lånar in pengar
från bankerna för bestämda perioder, s.k. anbudskredit respektive anbudsinlåning (se
vidare under not 9).

Not 8

Utlåning, RiksgäldskontoretlCheckräkning, Riksgäldskontoret

Riksgäldskontorets kontokredit utnyttjas för att täcka statens kortfristiga upplånings-
behov och förändringar avspeglar såväl betalningar på statsverkets checkräkning som
Riksgäldskontorets in- och utbetalningar på lån.

Vid stora interventioner på penningmarknaden har Riksbanken rekvirerat stats-
skuldväxlar utöver det som köps i emissionerna. Riksbanken har därför under nästan
hela 1992 stått i skuld till Riksgäldskontoret.

Under 323 dagar hade Riksgäldskontoret inlåning på sitt checkräkningskonto, det
vill säga Riksbanken har stått i i skuld till Riksgäldskontoret. Medelinlåningen per dag
över hela året uppgick till drygt 23 400 mkr.

Redog.

1992/93:RB1

Not 9

Utlåning, banker/Checkräkning, banker

Särskild inlåning, banker

Under posten utlåning banker på balansräkningens tillgångssida redovisas dels lån till
bankerna på deras konto för kredit i checkräkning (upplåning i räntetrappan), dels
lån genom anbudskredit.

Räntevillkoren på checkräkningen styrs av räntetrappans utformning. Räntetrap-
pan har ändrats flera gånger under året av penningpolitiska skäl. Vilka ändringar som
vidtagits beskrivs på andra håll i denna förvaltningsberättelse. Räntetrappan justeras
dessutom per den 1 september varje år till följd av ändringar i bankernas kapitalbas.

När bankernas checkräkningar visar överskott, redovisas beloppen på skuldsidan i
balansräkningen under posten ”checkräkning, banker”. Bankerna har legat på inlå-
ning under 168 dagar 1992.

För att påverka likviditeten i banksystemet kan Riksbanken låna ut pengar till ban-
kerna eller låna in pengar för bestämda perioder. Under posten ”utlåning, banker” på
tillgångssidan redovisas sådan utlåning till bankerna i form av anbudskredit. Under
året förekom sådan utlåning 303 dagar och vid årsskiftet uppgick denna till 18 834 mkr
inklusive upplupen ränta med 186 mkr.

Under posten ”särskild inlåning, banker” på balansräkningens skuldsida redovisas
anbudsinlåning som vid årsskiftet 1992/1993 uppgick till 16402 mkr. Anbudsinlåning
har förekommit praktiskt taget hela året och utslagen på varje dag hela året har den
uppgått till 5 101 mkr.

Not 10

Utlåning, allmänheten

Posten omfattar avbetalningslån och arvsskattelån. Nyutlåning till allmänheten sker
endast för ett fåtal arvsskattelån.

Not 11

Övriga inhemska tillgångar

Mkr	1992
Fordran mervärdesskatt	8
Personallån	91
Övrigt	3
Summa	102

Riksbankens anställda kan erhålla personallån. Lånen handläggs enligt avtal av Nord-
banken.

Not 12

Övriga utländska skulder

Under september 1992 lånade Riksbanken motsvarande 24 595 mkr i utländsk valuta
för att förstärka valutareserven. Vid årsskiftet var skulden, värderad till marknads-
pris, 12 472 mkr.

I övriga utländska skulder ingår 151 mkr avseende konton i Riksbanken i svenska
kronor för andra centralbankers och internationella organisationers räkning (lorokon-
ton). Dessa har tidigare redovisats som en avdragspost till valutareserven.

Not 13

Checkräkning, övriga

Den största behållningen innehas av Statens kärnkraftinspektion och utgörs av avgif-
ter inbetalade av reaktorinnehavare för finansiering av framtida utgifter för använt
kärnbränsle. Statens Kärnkraftinspektion erhåller ränta motsvarande marknads± rän-
tan på 10-åriga statsobligationer.

5 Riksdagen 1992193. 2 saml. RB1

Statens kärnkraftinspektion övertog den 1 juli 1992 de konton i Riksbanken som
tidigare innehades av Statens kärnbränslenämnd.

Under posten förs i övrigt belopp för postverket, personalföreningar, anställda i
Riksbanken m.fl.

Redog.

1992/93:RB1

Mkr	1992	1991	1990
Statens kärnkraftinspektion	11248	9 104	6 971
Övriga	7	5	5
Summa	11 255	9 109	6 976

Not 14

Särskild inlåning, Riksgäldskontoret

Särskild inlåning från Riksgäldskontoret motsvarar den upplåning som Riksgäldskon-
toret gjort dels för att förstärka valutareserven (tranch 1), dels för att Riksbanken ska
kunna deponera utländsk valuta hos de svenska bankerna (tranch 2). Riksgäldskonto-
ret fick under hösten i uppdrag att för Riksbankens räkning låna utländsk valuta till ett
värde av 13 000 mECU respektive 15 000 mECU. Vid årsskiftet uppgick Riksbankens
skuld i den s.k. tranch 1 till 99 215 mkr och i tranch 2 till 60 480 mkr.

I den utestående skulden vid årsskiftet ingår en uppskrivning av skulden i tranch 2
till marknadsvärde med 6 326 mkr. Denna har gjorts för att balansera uppskrivningen
på motsvarande valutatillgångar som ingår i valutareserven.

Den 4 januari 1993 gjordes en ombokning till Riksgäldskontorets checkräkning med
det belopp som då utestod som ”särskild inlåning” i tranch 1. Denna ombokning gjor-
des till följd av riksdagens beslut att slopa den s.k. valutalånenormen. Beloppet blir
härmed tillgängligt för budgetfinansiering. Riksgäldskontoret har härigenom ånyo in-
låning i Riksbanken på sitt checkräkningskonto.

Not 15

Kassakravsmedel

Kassakravet på bankerna för december 1992 utgör 2 procent av deras genomsnittliga
förbindelser i oktober månad enligt Riksbankens föreskrifter. Av det på bankerna
lagda kassakravet, totalt 11 179 mkr, har 2 798 mkr inbetalats på räntelöst konto i
Riksbanken. Resterande del upp till 2 procent utgörs av inneliggande kassa i ban-
kerna.

Den 1 april 1991 avskaffades kassakraven för finansbolag och kassakraven för ban-
kerna sänktes från 4 till 2 procent.

Not 16

Särskilda räkningar

Under posten finns ett stort antal depositionsräkningar för företag. Under 1992 mins-
kade behållningen på dessa räkningar med 3 681 mkr.

Den största behållningen avser konton för investering.

I normalfallet skall avsättningar på dessa räkningar återföras till beskattning senast
vid 1996 års taxering.

Statsverket har erhållit ränta på medel innestående på särskilda räkningar (se av-
snittet om riktlinjer för disposition av Riksbankens resultat).

Not 17

Övriga inhemska skulder

Mkr	1992	1991	1990
Reservation för kursförluster i terminspositionen	17 924	-	-
Skuld till statsverket	528	1 140	2818
Oreglerade clearingbetalningar	-	-	101
Leverantörsskulder	22	23	12
Övriga skulder	24	31	59
Summa	18 498	1 194	2990

Som en övrig inhemsk skuld redovisas den reservering som gjorts för att täcka den
kostnad för terminspositionen som belastat 1992 års resultat.

Skulden till statsverket består av räntor på särskilda räkningar (jämför not 27). Rän-
tan till statsverket på de medel som är innestående i Riksbanken på särskilda räk-
ningar överförs till statsverket direkt efter årsskiftet. Skulden på 528 mkr reglerades
den 7 januari 1993.

Leverantörsskulder under denna post avser fakturor som kostnadsbokförts 1992
men ej betalats före årsskiftet. Övriga obetalda leverantörsfakturor som ej kostnads-
bokförts redovisas inom linjen.

Not 18

Utelöpande sedlar

Posten består av utelöpande sedlar som under årens lopp lämnats ut från Riksbanken.
Årsskiftet är den period på året då den utelöpande sedelmängden är som störst. Den
fördelar sig på följande valörer:

Mkr	1992	1991	1990
10 000 kronor	19	170	665
1 000 kronor	39 299	41 091	38 594
500 kronor	15 711	14 733	12 182
100 kronor	13 354	14 669	15 497
50 kronor	817	1035	1009
20 kronor	1 011	-	—
10 kronor	433	1313	1574
5 kronor	96	97	99
Summa	70 740	73 108	69 620

Den 31 december 1991 upphörde 10 000-kronorssedeln att gälla som lagligt betal-
ningsmedel.

Not 19

Utelöpande mynt

Vid årsskiftet bestod de utelöpande mynten av följande valörer:

Mkr	1992	1991	1990
10 kronor	993	565
5 kronor	764	861	833
2 kronor	9	9	9
1 kronor	703	769	736
0:50 kronor	157	168	166
0:10 kronor	155	216	209
Minnesmynt	424	403	406
Summa	3 205	2 991	2 359

Den 30 september 1992 upphörde 10-öringen att gälla som lagligt betalningsmedel.

Not 20

Resultatutjänmingskonto

Under 1988 lades riktlinjer fast för disposition av Riksbankens resultat. Dessa riktlin-
jer innebär att, sedan föreslagen avsättning av resultatet gjorts för inleverans till stats-
verket samt dispositionsfond, återstoden avsätts till ett resultatutjämningskonto. (Se
avsnittet ”Riktlinjer för disposition av Riksbankens resultat”). I 1992 års bokslut har
detta konto upplösts med 4 798 mkr för att täcka föreslagen inleverans till statsverket
och avsättning till dispositionsfond.

Not 21

Eget kapital

Eget kapital utgörs av:

Mkr	1992	1991	1990
Grundfond	1 000	1000	1000
Reservfond	500	500	500
Dispositionsfond	19 602	18 637	17 756
Summa	21 102	20137	19 256

Avsättning till respektive ianspråktagande av grundfond och reservfond görs efter
riksdagsbeslut. Senaste avsättningen gjordes 1978 då grundfonden ökades med 900
mkr och reservfonden med 400 mkr. Dispositionsfonden kan tas i anspråk efter beslut
av riksbanksfullmäktige. Under 1992 överfördes 965 mkr till dispositionsfonden av
1991 års resultat.

Not 22

Ränteintäkter, utländska rörelsen

Som ränteintäkter redovisas erhållna och periodiserade räntor samt realiserade och
orealiserade kursvinster och kursförluster på värdepapper. Jämfört med föregående
år minskade intäkterna med 701 mkr. Avkastningen har påverkats negativt av de stora
vaiutautflöden som ägt rum under året. Ränteintäkterna är dock, trots att de minskat
jämfört med föregående år, förhållandevis höga. Orsaken till detta är den kraftiga ök-

Redog.

1992/93:RB1

ningen av valutareserven som skedde under oktober månad genom upplåning via
Riksgäldskontoret. Ett lägre ränteläge för de i valutareserven ingående valutorna har
inneburit en kursvinst på värdepapperen i valutareserven. Denna kursvinst är redovi- 1992/931RB1
sad under denna post.

Not 23

Räntekostnader, utländska rörelsen

Av räntekostnaderna utgörs huvuddelen av räntor på de utländska lån som Riksban-
ken tog upp under september 1992. Under posten ingår också räntor på nettotilldel-
ningen av särskilda dragningsrätter i Internationella valutafonden och räntor på loro-
konton i Riksbanken.

Not 24

Omräkning av valutakurser, utländska rörelsen

Omräkning av tenninsposition, utländska rörelsen

Uppskrivningen på 17 074 mkr innefattar både realiserade och orealiserade valuta-
kurseffekter på såväl utländska tillgångar som utländska skulder. Den huvudsakliga
orsaken till den kraftiga omvärderingseffekten är den depreciering av kronan som blev
följden av beslutet den 19 november att låta kronans värde flyta.

Omvärderingen av den negativa terminspositionen neutraliserade uppskrivningen
av valutareserven. Kursomvärderingen resulterade i en ökning av terminspositionen
med 17 924 mkr. (jämför not 17). I boksluten för 1990 och 1991 har information om
motsvarande omvärderingseffekt lämnats inom linjen.

Not 25

Ränteintäkter av statspapper och obligationer, inhemska rörelsen

Ränteintäkterna omfattar all avkastning i form av kupongräntor samt realiserade och
orealiserade kursvinster/kursförluster på Riksbankens inhemska värdepappersinne-
hav. 1 posten ligger också avkastning av repor. Av den totala avkastningen på statspap-
per på 12 186 uppgick avkastningen på repor till 4 453 mkr.

Not 26

Ränteintäkter av utlåning till banker m.m., inhemska rörelsen

Mkr	1992	1991	1990
Banker, upplåning i räntetrappan	2 329	691	1943
Banker, anbudskredit	3 865	418	37
Riksgäldskontoret	341	2063	3 083
Övrigt	8	5	5
Summa	6 543	3 177	5 068
På utlåning till Riksgäldskontoret, statens kontokredil	t i Riksbanken, erhåller Riks-
banken marknadsränta (dagslåneränta).
Not 27
Räntekostnader m.m., inhemska rörelsen
Mkr	1992	1991	1990
Banker, inlåning i räntetrappan	182	491	-
Banker, övrig inlåning	3 724	3 275	313
Särskilda räkningar till statsverket	528	1 140	2818
Riksgäldskontoret, checkräkning	8 654	868	-
Riksgäldskontoret, tranch 1	3 639	-	-
Riksgäldskontoret, tranch 2	6 836	-	-
Likviditetskonton	-	-	287
Statens kärnkraftsinspektion	1004	855	771
Övriga räntor	0	2	34
Summa	24 567	6 631	4 223

Räntekostnaderna för övrig bankinlåning omfattar såväl den särskilda inlåningen (an-
budsinlåning) som Riksbankens räntekostnader för omvända repor. Ökningen under
1992 beror på att inlåning från banker och omvända repor varit omfattande under
året. Under 1990 redovisades de räntekostnader som uppstod när bankerna hade inlå-
ning i Riksbanken som en avdragspost under ränteintäkter. Beloppen var då obetyd-
liga.

Statsverket erhåller ränta på medel innestående på särskilda räkningar i Riksban-
ken. Räntesatsen motsvarar räntan på sexmånaders statsskuldväxlar.

När Riksgäldskontoret har inlåning på sin checkräkning i Riksbanken erhåller Riks-
gäldskontoret marknadsränta (dagslåneränta).

Riksbanken betalade för den upplåning, som gjorts för att förstärka valutareserven r> j
(tranch 1), ränta motsvarande sexmånaders depositioner på den svenska penning-
marknaden. Valutakursrisken bärs av Riksgäldskontoret. 1992/93:RB1

Ränta för Riksgäldskontorets upplåning huvudsakligen avsedd för deponering hos
svenska banker (tranch 2) betalas enligt särskild överenskommelse med ett genom-
snitt av tre- och sexmånaders Libor med tillägg för Riksgäldskontorets administrativa
kostnader för upplåningen. För denna inlåning ersätter Riksbanken Riksgäldskonto-
ret vid växelkursvariationer. I den utestående skulden vid årsskiftet ingår en uppskriv-
ning av skulden i tranch 2 till marknadsvärde med 6 326 mkr. Detta innebär dock ingen
valutakursrisk för Riksbanken eftersom det belopp som deponerats hos svenska ban-
ker är i utländsk valuta. Uppskrivningen av skulden syftar således till att balansera
motsvarande uppskrivning på de valutatillgångar som deponerats hos svenska banker
och som ingår i valutareserven.

Not 28

Förvaltningsintäkter

Intäktsslag, mkr	1992	1991	1990
Affärsverksamhet, premieobligationer	10	9	3
Affärsverksamhet, sedlar och mynt	61	49	42
ADB-tjänster	3	4	1
Hyror m.m.	9	8	9
Övrigt	16	15	14
Summa förvaltningsintäkter	99	85	69
Förvaltningsintäkterna kommenteras ytterligare efter not 32.
Not 29
Förvaltningskostnader
Huvudkostnadsslag, mkr	1992	1991	1990
DRIFTKOSTNADER
Personal	251	244	224
Resor/utbildning/representation	15	14	12
ADB	40	39	30
Transport och säkerhet	3	3	3
Maskiner och inventarier	4	3	4
Fastigheter	21	22	23
Kontorsservice	12	12	13
Information	3	3	3
Utrikesrörelsen	19	11	13
Övriga förvaltningskostnader	8	7	6
Summa driftkostnader	376	358	331
SEDLAR OCH MYNT	191	279	247
INVESTERINGAR	39	78	69
Summa förvaltningskostnader	606	715	647

Förvaltningskostnaderna kommenteras ytterligare efter not 32.

Not 30

Övriga kostnader

Vid utgången av 1987 upphörde vissa sedlar att vara lagligt betalningsmedel. De sedlar
som inte inlösts i början av hösten 1988 togs i bokslutet bort från skuldposten ”utelö-
pande sedlar”. Av olika skäl har Riksbanken inlöst sedlar även efter denna tidpunkt
varvid en kostnad uppkommer. Denna redovisas under ”övriga kostnader” i resultat-
räkningen.

Not 31

B okslutsdispo sition

Avsättning till respektive upplösning av resultatutjämningskonto sker enligt de riktlin-
jer som fastställts för disposition av Riksbankens resultat.

Not 32

I balansräkningen har inte upptagits följande poster:

Mkr 1992

Fastigheter 1097

Värdet av fastigheterna utgår från en försiktig marknadsvärdering
1989 som kompletterats med en översiktlig bedömning av föränd-
ringen i prisnivån därefter på motsvarande objekt. En värdering en-
ligt Finansinspektionens anvisningar till banker (i princip anskaff-
ningsvärde och 50 års avskrivning) skulle innebära ett totalt värde på
ca 436 mkr.

Aktier i AB Tumba Bruk 43

Nominellt värde 36 mkr

Anskaffningsvärde 43,2 mkr

Aktier i PenningmarknadsCentralen PmC AB under avveckling 0

Nominellt värde 11 mkr

Anskaffningsvärde 16,5 mkr

Aktier i PenningmarknadsCentralen PmC AB 0

Nominellt värde 0,050 mkr

Anskaffningsvärde = 0,050 mkr

Aktier i SWIFT 0

Nominellt värde BEF 65 000

Anskaffningsvärde 0,033 mkr

Aktier i BIS 10

13 021 aktier å 2500 guldfranc. Anskaffningsvärdet (ca 10 mkr) mot-
svarar 25 procent av tecknat belopp

Lån till riksbankspersonalens semesterförening 3

Kundfordringar, ej intäktsförda vid årsskiftet 1

Leverantörsfakturor, ej skuld- eller kostnadsförda vid årsskiftet 1

Riksbankens mynt- och medaljsamling -

Maskiner och inventarier -

Valutakontrakt vid årsskiftet. Terminspositionen publiceras dels i
Riksbankens kvartalstidsskrift, dels samtidigt med valutaflödet per
den sista varje månad med tre månaders eftersläpning. Vid årsskiftet
var terminspositionen negativ och uppgick till 131 352 mkr. En mark-
nadsvärdering av vid årsskiftet utestående valutakontrakt visar ett
nedskrivningsbehov på 17 924 mkr. Detta belopp redovisas som en
kostnad under ”omräkning av valutakurser” i resultaträkningen. Ti-
digare år har de uppskrivningsbehov som då förelegat endast redovi-
sats som en upplysning inom linjen.

Avyttring under året:

Vid emission i BIS 1969 tecknade åtta centralbanker, däribland Riks-
banken, de aktier som inte kunde tecknas av de baltiska central-
bankerna. Efterbeslut i BIS:s styrelse 1992 har dessa aktier överläm-
nats utan ersättning till respektive centralbank jämte erhållen ak-
tieutdelning med avdrag för de likvider som erlades i den nämnda
emissionen. För Riksbanken innebar detta netto en utbetalning på
ca 1 mkr.

I december 1992 sålde Riksbanken sin aktiepost i Penningmarknadsin-
formation Pml AB som förvärvades 1989.

Kreditfaciliteter och ansvarsförbindelser

Garantiåtaganden mot BIS

Garantiåtaganden på 1 696 miljoner USD i Världsbanken. Enligt rege-
ringsbeslut garanterar staten de förluster som kan uppkomma på ka-
pitalinsatsen i Världsbanken.

Avtal om kortsiktigt valutastöd med Federal Reserve Bank i New
York. Avtalet gäller ömsesidigt och uppgår till 300 miljoner USD.

Avtal om kortfristigt valutastöd med de nordiska centralbankerna. Av-
talet ingicks ursprungligen 1962 och har reviderats 1976 och 1984.
Fram till den sista december 1992 uppgick det ömsesidiga stödet till
150 miljoner SDR med ett maximalt belopp satt till 100 miljoner
SDR per centralbank vid lämnande av kredit. Från den 1 januari
1993 har en revidering och utvidgning av avtalet ägt rum. Enligt avta-
let har Danmarks Nationalbank, Finlands Bank, Norges Bank och

Redog.

1992/93: RB1

Sveriges riksbank möjlighet att erhålla valutastöd om ECU 2 OOO
milj., och Sedlabanki Islands om ECU 200 milj. A andra sidan har
centralbankerna skyldighet att ställa upp med stöd om ECU 1 000
milj., dock för Sedlabanki Islands del ECU 100 milj.

Standby kredit hos utländsk bank

Atagande mot Nobelstiftelsen. Riksbanken har åtagit sig att årligen
ställa medel till förfogande för att utdela ett pris i ekonomi.

Redog.

1992/93:RB1

Riksbankens förvaltning

Förvaltningsintäkter

Förvaltningsintäkterna redovisas nedan uppdelade på fem huvudområden
för 1991 och 1992. I tabellen redovisas även budget för 1992 samt den av
fullmäktige fastställda budgeten för 1993. Förvaltningsintäkterna uppgår
1992 till 99 mkr.

Mkr

Redog.

1992/93 :RB1

Huvudintäktslag	Budget 1993	Utfall 1992	Budget 1992	Utfall 1991
Affärsverksamhet, premieobliga-	10	10	8	9
tioner m.m.
Affärsverksamhet, sedlar	67	61	51	49
och mynt
ADB-tjänster	3	3	4	4
Hyror m.m.	9	9	10	8
Övrigt	12	16	12	15
Summa förvaltningsintäkter	101	99	85	85

Affärsverksamheten med premieobligationer m.m.

Riksbanken medverkar dels vid försäljning av premieobligationer, dels vid
inlösen av tidigare premielån, avstämpling av vinster m.m. Intäkterna under
året uppgår till 9,8 mkr, vilket är en ökning från tidigare år (1990 3,1 mkr
och 1991 9,2 mkr).

Affärsverksamheten med sedlar och mynt

Intäkter från tjänster till post, banker med flera uppgick till 61 mkr, vilket är
en ökning med 12 mkr från 1991. Ökningen beror dels på att enviss föränd-
ring och omdefiniering av basverksamhet respektive affärsverksamhet har
skett under året, dels på en ny prissättning som slog igenom under 1992.

ADB-tjänster

Nuvarande clearing- och interbanksystem togs i bruk 1990. Intäkterna avser
deltagaravgifter i systemet vilka för 1992 uppgick till 3,2 mkr.

Hyror m. m.

I flera av Riksbankens kontor hyrs vissa delar av lokalerna ut. Hyresintäk-
terna samt ersättning för lokalvårdsstjänster uppgick 1992 till 9,4 mkr.

Övriga förvaltningskostnader

Bland övriga förvaltningsintäkter redovisas bland annat aktieutdelning på
Riksbankens innehav i BIS (10,4 mkr) och AB Tumba Bruk (1,1 mkr). Här
finns även intäkter för sedelundersökning samt försäljning av myntset.

Förvaltningskostnader

Förvaltningskostnaderna redovisas nedan uppdelade på tre huvudområden.
I tabellen redovisas även budget för 1992 samt den av fullmäktige fastställda
budgeten för 1993, inkl, särskild pris- och löneuppräkning. Under året har
fullmäktige tagit beslut om ett nytt backoffice-system och i samband med
det anvisat 17,8 mkr för projektet. Vidare har ytterligare 2 mkr anvisats för
tekniskt stöd till Baltikum. I redovisningen av budget 1992 nedan inkluderas
dessa 19,8 mkr.

Förvaltningskostnaderna uppgår 1992 till 606 mkr, vilket motsvarar 95
procent av budget. Budgeten för 1993 har räknats upp med 3 procent vad
gäller löner och 5,1 procent för flertalet övriga förvaltningskostnader.

Mkr

Redog.

1992/93 :RB1

Huvudskostnadsslag	Budget 1993	Utfall 1992	Budget 1992	Utfall 1991
DRIFTSKOSTNADER
Personal	261	251	253	244
Resor/utbildning/	19	15	17	14
representation
ADB-kostnader	44	40	46	39
Transport och säkerhet	3	3	3	3
Maskiner och inventarier	5	4	5	3
Fastigheter	25	21	22	22
Kontorsservice	13	12	12	12
Information	3	3	3	3
Utrikesrörelsen	13	19	15	11
Övrigt	12	8	9	7
Summa driftkostnader	398	376	385	358
SEDLAR OCH MYNT	105	191	186	279
INVESTERINGAR	81	39	69	78
Summa förvaltningskostnader:	584	606	640	715

Utfallet för 1991 belastas med moms under första halvåret 1991. Siffrorna för 1992 och
1993 innehåller inte moms.

Driftkostnader

Personal

Personalkostnaden för 1992 uppgick till 251 mkr. I grundlön har 148 mkr ut-
betalats sedan avdrag gjorts med 2,5 mkr för ersättning från Riksförsäkrings-
verket, RFV, för arbetsgivarinträde. Pensioner och sociala avgifter uppgick
till 88 mkr.

Antalet årsarbetskrafter i budgeten för 1992 uppgick till 878 (955 för 1991
och 885 för 1990) och planeras 1993 minska till 845. Den stora ökningen av
årsarbetskrafter för 1991 avsåg affärsverksamheten inom betalningsmedels-
avdelningen. Den i verksamhetsplaneringen tilldelade personalresursen för
1991 togs dock inte i anspråk beroende dels på rationaliseringar, dels på att
affärsverksamheten inte utvecklats som planerat. Den faktiska beman-
ningen under 1991 var istället 857 årsarbetskrafter.

Den stora minskningen av årsarbetskrafter för 1992 och 1993 avser betal-
ningsmedelsavdelningen där en fortsatt rationalisering har skett och kom-
mer att ske även under 1993. Under 1993 beräknas en minskning ske med 47

årsarbetskrafter inom betalningsmedelsavdelningen medan övriga avdel-
ningar sammanlagt ökar med 14.

Resor, utbildning och representation

Kostnader för resor och utbildning har ökat de senaste åren och uppgick 1992
till 15 mkr (1991 13,5 mkr och 1990 12,0 mkr). Det något låga utfallet för
1992 beror dels på att man inte hunnit genomföra all utbildning man plane-
rat, dels på att vissa utbildningstjänster blev billigare än planerat.

ADB

Kostnader för hyror, underhåll och konsulter för ADB-verksamhet m.m.
uppgick 1992 till 39,6 mkr, vilket motsvarar ca 88 procent av budget. Det
låga utfallet beror bland annat på att driftkostnaderna i backoffice-projektet
blev lägre än planerat.

Transport och säkerhet

Här redovisas drift- och underhållskostnader för Riksbankens fordon, köpta
bevakningstjänster och vissa beredskapskostnader. Det bör uppmärksam-
mas att underhåll av säkerhetsanläggningar redovisas bland fastighetskost-
naderna.

Maskiner och inventarier

Kostnader för reparationer och mindre anskaffningar av maskiner och inven-
tarier har blivit lägre än planerat.

Fastigheter

Under denna rubrik redovisas kostnader för drift och underhåll för byggna-
der och installationer i säkerhetsanläggningar.

Under året har en utredning pågått avseende en ny styr- och regleranlägg-
ning för ventilationsanläggningen vid huvudkontoret. En investering beräk-
nas göras under 1993 efter särskilt beslut i fullmäktige.

Vid flera kontor har man kunnat sänka kostnaderna för fastighetsdriften
dels som ett resultat av utbildning av driftpersonalen, dels genom nya avtal
samt justering av befintliga installationer. Även vid huvudkontoret har drift-
kostnaderna hållits på en lägre nivå.

En del driftstabiliserande arbete har utförts på de säkerhetsanläggningar
som byggts i egen regi vid kontoren. Resultatet har blivit färre falskalarm
och färre handhavandefel.

Redog.

1992/93:RB1

Kontorsservice

Kostnader för kontorsservice (post, telefon, telex och kontorsmaterial
m.m.) ligger strax över budget för 1992.

Information

Här ingår kostnader för Riksbankens löpande publikationer (förvaltningsbe-
rättelse, årsbok, kvartalstidskrift samt Kredit- och valutamarknaden), sär-
skilda informationsprojekt, personaltidningen Bancoposten m.m. Det något
höga utfallet beror främst på att prisstegringarna för tidningar och tidskrifter
har blivit högre än beräknat.

Under året har informationsinsatser gjorts inför introduktionen av 20-kro-
norssedeln, nya avrundningsregler när 10-öresmyntet försvann från markna-
den samt en informationskampanj om falska sedlar. Under 1993 kommer in-
satser att göras inför indragningen av 10- och 50-kronorssedlarna samt infor-
mation om nytt 50-öresmynt.

Utrikesrörelsen

Under denna rubrik redovisas kostnader för bland annat depå- och kontoav-
gifter, kommunikationskostnader samt kostnader för portföljförvaltning.
De höga kostnaderna jämfört med budget beror på kraftigt ökade mäklarar-
voden för valutareservens förvaltning, vilket dock motsvaras av ökade rän-
teintäkter. För 1993 redovisas kostnaderna för mäklararvoden inte under ru-
briken förvaltningskostnader utan i stället bland utrikesrörelsens räntekost-
nader.

Övriga förvaltningskostnader

Under denna rubrik redovisas kostnader för konsulttjänster, vissa statistikle-
veranser, inlösta och avskrivna sedlar m.m. Konsulter för ADB- och bygg-
verksamhet ingår inte här utan redovisas under ADB-kostnader respektive
fastighetskostnader.

Sedlar och mynt

Totalkostnaden 1992 för sedlar och mynt uppgick till 191,3 mkr, där 97,1 mkr
avser sedelkostnader (budget 93,4 mkr) och 94,2 avser kostnader för mynt
(budget 91,9 mkr).

Kostnaderna för sedlar ligger 3,7 mkr över budget. Det beror dels på att
en överleverans av 1 000-kronorssedlar har skett under året, dels på att kost-
naderna för sedeldestruktion blev större än beräknat.

Utfallet för myntkostnader ligger 2,3 mkr över budget. Detta har sin för-
klaring i en tilläggsbeställning av 10-kronorsmynt. Kostnaderna för myntind-
ragning har blivit 1,4 mkr lägre än planerat.

Redog.

1992/93:RB1

Investeringar

ADB-investeringar

ADB-investeringarna understeg klart budget. Detta beror bland annat på
att investeringskostnaderna under 1992 i det nya backoffice-systemet blivit
lägre än planerat. Vissa övriga produkter för systemutveckling och drift som
medel fanns avsatta för har efter vidare undersökning visat sig ej vara ak-
tuella för Riksbanken. Vidare har en investering i en kommunikationslös-
ning för uppkoppling av externa användare till vissa av Riksbankens system
ej gjorts. En investering i en sådan utrustning kommer eventuellt att ske un-
der 1993.

Fastigheter

Under året har en programplan och en kostnadsbedömning lagts fram för
Mölndalskontoret. Projekteringsarbetet pågår och beräknas vara klart våren
1993. Byggnadslov har beviljats av Mölndals kommun och förberedande ar-
beten har utförts och under våren 1993 kommer mark- och byggnadsentre -
prenaden att påbörjas. I anslutning till Mölndalsprojektet har en utredning
gjorts avseende strategi för telekommunikation för Riksbanken.

Investeringarna vid huvudkontoret har inneburit en nyinstallation och
ombyggnad av portar och väggar samt delvis utbyte av alla mellanglasper-
sienner.

Under året har Riksbanken bidragit med 1,5 mkr till ombyggnaden av
Brunkebergstorg.

Fordon

Två värdetransportbilar har byggts om under året för att få en högre skydds-
klass.

Redog.

1992/93:RB1

Förslag till disposition av riksbankens resultat för
år 1992

Redog.

1992/93:RB1

Riktlinjer för disposition av Riksbankens resultat

Fullmäktige i Riksbanken antog under 1988 riktlinjer för Riksban-
kens bokslutsdispositioner och inleverans till statsverket. Finansut-
skottet uttalade i sitt betänkande 1988/89:FiU27 att utskottet inte
hade något att erinra mot de riktlinjer som fullmäktige antagit.

Eftersom Riksbankens tillgångar och skulder värderas till mark-
nadsvärden, kan det inträffa att resultatet ett visst år påverkas mycket
kraftigt av stora ränte- eller valutakursförändringar. För att uppnå sta-
bilitet i inleveransen till statsverket ska 80 procent av det genomsnitt-
liga resultatet före bokslutsdispositioner under den senaste femårspe-
rioden ligga till grund för beräkningen av inleveransen till statsverket.
Beloppet avrundas till jämnt 100-tal mkr. Till dispositionsfonden ska
årligen avsättas 10 procent av samma underlag. Återstoden av årets
resultat efter dessa åtgärder avsätts till ett resultatutjämningskonto.

Den resultatpåverkan som uppkommer vid en eventuell uppskriv-
ning/nedskrivning av kronans värde ska inte påverka det årsgenom-
snitt som läggs till grund för inleveransen till statsverket. Vid en av
fullmäktige beslutad justering av växelkurser bör i stället dispositions-
fonden utnyttjas.

Till statsverket ska, förutom den del av Riksbankens resultat som
redovisats ovan, även inlevereras en avkastning på s.k. särskilda räk-
ningar i Riksbanken. På dessa medel erhåller statsverket från och med
1988 ränta motsvarande räntan på sexmånaders statsskuldväxlar.
Denna ränta redovisas som en räntekostnad i Riksbankens resultat-
räkning och beloppet ingår bland övriga inhemska skulder i balans-
räkningen. Under januari månad efter bokslutsåret överförs denna
ränta till statsverket. Statsverkets avkastning minskar årligen i och
med att inga nya insättningar görs på dessa räkningar. Nu innestående
medel på dessa räkningar beräknas vara utbetalda till kontohavarna
före 1996 års utgång.

Förslag beträffande Riksbankens resultat år 1992

Enligt riktlinjerna för dispositionen av Riksbankens resultat ska det årsge-
nomsnitt som läggs till grund för inleveransen till staten inte påverkas av en
eventuell upp- eller nedskrivning av kronans värde. Avsikten härmed är att
inte ta i anspråk ett resultat som uppkommit genom större omvärderingar av
tillgångar och skulder. Denna avsikt uppnås i årets bokslut genom att årets
resultat belastats med den kostnad som uppstår vid en marknadsvärdering
av Riksbankens terminsposition, 17 924 mkr. Denna kostnad är ungefär lika
stor som omräkningen av valutakurser under året, vilka medfört ett resultat-
tillskott på 17 074 mkr. Mot denna bakgrund finns inte behov att genom en

särskild bokslutstransaktion mot dispositionsfonden korrigera resultatet in-
för beräkningen av inleveransen till statsverket.

Riksbankens resultat 1992 före bokslutsdispositioner uppgår till 3 418
mkr. Detta resultat läggs till grund för beräkningen av inleveransen till stats-
verket.

Redog.

1992/93:RB1

	Resultat före bokslutsdisposition	Inleverans till staten av Riksbankens resultat
1987	(5 870 mkr)	6 111 mkr
1988	9 458 mkr	6 600 mkr
1989	7 574 mkr	6 000 mkr
1990	11 945 mkr	7 000 mkr
1991	13 410 mkr	7 700 mkr
1992	3 418 mkr	7 300 mkr (förslag)

För perioden 1988 -1992 är det genomsnittliga resultatet före bokslutsdispo-
sitioner 9 161 mkr och 80 procent av detta, avrundat till närmaste hundratal
mkr, är 7 300 mkr. Förslaget är att detta belopp ska inlevereras till staten.
Av samma femårsgenomsnitt föreslås att 10 procent, dvs. 916 mkr, avsätts
till dispositionsfonden. Eftersom det redovisade resultatet före bokslutsdis-
positioner endast uppgår till 3 418 mkr fordras en överföring från resultatut-
jämningskontot med 4 798 mkr för att kunna vidta dessa dispositioner av
1992 års resultat.

Utöver förslaget att till statsverket inleverera 7 300 mkr erhåller staten
ränta på s.k. särskilda räkningar i Riksbanken (medel på investeringskonton
m.m.). Denna uppgår för 1992 till 528 mkr (1 140 mkr) och har inbetalats
under januari 1993.

Om Riksbankens förslag till inleverans av årets resultat bifalles kommer
således totalt 7 828 mkr att överföras till statsverket under budgetåret
1992/93.

Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till

Alfred Nobels minne

Redog.

1992/93 :RB1

Bilaga 1

Som ett led i celebrerandet av Riksbankens 300-årsjubileum instiftade ban-
ken 1968 ett pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Priset skall
årligen utdelas såsom belöning till den eller de personer som inom ekono-
misk vetenskap utfört ett arbete av den framstående betydelse, som avses i
Alfred Nobels den 27 november 1895 upprättade testamente. Priset utdelas
av Kungliga Vetenskapsakademien enligt de grunder som gäller för utdelan-
det av de genom testamentet instiftade Nobelprisen och prisbeloppet över-
ensstämmer med det för dessa pris fastställda beloppet.

Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne utdela-
des 1992 till professor Gary S. Becker, University of Chicago, USA, för att
ha vidgat tillämpningen av mikroekonomisk analys till att gälla ett brett om-
råde av individers beteenden och relationer, även utanför marknaden.

Priset har utdelats varje år från och med 1969 enligt följande:

1969 R. Frisch och J. Tinbergen

1970 P. Samuelson

1971 S. Kuznets

1972 J. R. Hicks och K. J. Arrow

1973 W. Leontief

1974 G. Myrdal och F. A. von Hayek

1975 L. Kantorovich och T. C. Koopmans

1976 M. Friedman

1977 B. Ohlin och J. Meade

1978 H. A. Simon

1979 T. W. Schultz och A. Lewis

1980 L. R. Klein

1981 J. Tobin

1982 G. Stigler

1983 G. Dcbreu

1984 R. Stone

1985 F. Modigliani

1986 J. M. Buchanan

1987 R. M. Solow

1988 M. Allais

1989 T. Haavelmo

1990 H. Markowitz, M. Miller och W. Sharpe

1991 R. Coase

1992 G. S. Becker

Redog.
1992/93:RB1
Bilaga 2

SVERIGES RIKSBANK - ORGANISATIONSPLAN

gotab 42721, Stockholm 1993

Penning-och Internationella Ekonomiska Finansmarknads- Redovisnings- Betalningsbalans- ADB-

valulapolitiska sekreteriatet avdelningen avdelningen avdelningen avdelningen avdelningen

avdelningen

EvaSrejber Gustaf Adlercreutz Krister Andersson Emil Ems Bertil Persson Sigvard Ahlzén Louise Eids mo

Redogörelse 1992/93:RB1

Redogörelse till riksdagen

1992/93 :RB1

Fullmäktiges i Riksbanken förvaltningsberättelse förår 1992

Innehåll

Inledning

Kredit- och valutapolitiken

Kredit- och valutapolitiskt kalendarium 1992 Redog.

Internationellt finansiellt samarbete

Betalningsmedelsförsörjningen

Förvaltningsåtgärder Redog.

Utlåning på särskilda villkor

RIKSBANKENS BOKSLUT

Förslag till disposition av riksbankens resultat förår 1992

Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till

Alfred Nobels minne

Fullmäktiges i Riksbanken förvaltningsberättelse för
år 1992

Förslag till disposition av riksbankens resultat för
år 1992