Redogörelse

1991/92:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Redog.

1991/92:1

Omslag Eva Lena Johansson

Översättning till engelska av Summary in English: Martin Naylor

ISSN 0282-0560

Norstedts, Stockholm 1991

Innehåll

Redog. 1991/92:1

Skrivelse till riksdagen.............................. 13

Allmänna domstolar m.m.

Fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med
anledning av ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 25

Frågan om en utsatt huvudförhandling skall ställas in på
grund av att parterna begärt tid för förlikningsförhandling-
ar får avgöras av rätten i varje särskilt fall. Vid prövningen
bör rätten vara restriktiv med att villfara en sådan begäran 33

Chefsrådman har ansetts ha ett övergripande ansvar för att
äldre mål blir avgjorda............................ 35

Förutsättningar för föreläggande till part att inkomma med
svaromål eller yttrande vid äventyr av tredskodom....... 35

Utformningen av domslut i återvinningsmål (lagsökning) . 36

Utformningen av kvarstadsbeslut i domslut ............ 37

En tingsrätt har utfärdat ny stämning trots att den tilltalade
redan delgivits stämning; rotelinnehavaren borde ha gjort
rotelsekreteraren uppmärksam på uppgiften om delgivning-
en............................................ 37

Fråga om förutsättningar förelegat för förordnande av för-
valtare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken m.m........... 38

Åklagar- och polisväsendena

Överåklagare har meddelats åtalsunderlåtelse för vårdslös
myndighetsutövning (beslut om husrannsakan efter ano-
nymt tips). Sedan målsäganden väckt enskilt åtal har detta
ogillats då grov oaktsamhet inte ansetts föreligga ........ 44

Atal mot f.d. polismästare för myndighetsmissbruk (under-
låtenhet att frige frihetsberövade).................... 48

Förundersökning mot polisintendent för åtgärder i sam-
band med en demonstration........................ 52

Förundersökning mot polisbefäl för beslut om tillfälliga
omhändertaganden den 30 november 1989 ............ 64

Brister i handläggningen av vapenärenden har föranlett
disciplinansvar för polischef........................ 73

Poliskommissarie har i sin egenskap av avdelningschef
ålagts disciplinpåföljd för brister i sitt ledningsansvar; fram-
ställning till regeringen om författningsändring ......... 82

Kriminalinspektör har erhållit disciplinpåföljd för att han,
som inte arbetade med en utredning i sin egenskap av
polisman, besökt och överlämnat ett brev till en i utred-
ningen häktad person utan tillstånd av åklagaren........ 88

Fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i strid
med RPS föreskrifter insatt person i arrest............. 90

Disciplinansvar för polismästare med anledning av ett be-
slut om polismyndighetens medverkan vid en TV-inspel-
ning .......................................... 94

Initiativärende angående beslut om personskydd för länspo-
lismästaren Hans Holmér och fru Ingrid Holmér samt
kostnaderna för detta skydd ........................ 96

Kritik mot åklagares beslut om husrannsakan m.m. (ano-
nymt tips)...................................... 108

Samtycke till husrannsakan ........................ 114

Fråga om avstängning från tjänstgöring som arrestantvakt
och ordningsvakt m.m............................. 117

Polismyndighets förfarande vid återkallelse av personefter-
lysning m.m.; framställning till regeringen om eventuell
författningsändring............................... 121

Diarieföring m.m. av handlingar i ett pågående polismyn-
dighetsärende ................................... 124

Kriminalvård

Intern föreskrift om att intagna måste lämna sina avgående
brev oklistrade har inte ansetts stå i överensstämmelse med
bestämmelserna om brevgranskning.................. 126

Kritik mot kriminalvårdsstyrelsen med anledning av gene-
rella riktlinjer om bevakade besök för intagna på specialav-
delning ........................................ 127

Kritik mot kriminalvårdsanstalt med anledning av vissa
villkor för uthyrning av TV-apparat till intagen......... 129

Kritik mot ett beslut av övervakningsnämnd om förlängd
övervakning .................................... 132

Exekutiva ärenden

Fråga om behörig kronofogdemyndighet beträffande indriv-
ning mot fysisk person ............................ 134

Kronofogdemyndighet har sålt egendom på exekutiv auk-
tion innan ett av tredje man hävdat äganderättsanspråk
prövats ........................................ 135

Innebörden i begreppet "avskrivning" enligt uppbördsiagen 136

Förvaltningsdomstolar

Kritik mot kammarrätt för felaktig tillämpning av 12 §
förvaltningsprocesslagen i kommunalbesvärsmål ........ 138

Kritik mot kammarrätt för långsam handläggning av kom-
munalbesvärsmål, i vilka kommunikation ansetts kunna
underlåtas på grund av att förutsättningar för bifall sakna-
des ........................................... 141

Kritik mot länsrätt för att den inte fullgjort sin motive-
ringsskyldighet enligt 30 § förvaltningsprocesslagen ...... 144

Redog. 1991/92:

Länsrätt har vid handläggning av mål om bistånd enligt 6 §
socialtjänstlagen företagit hembesök hos klaganden tillsam-
mans med representanter för socialnämnden; som följd
härav har handläggningen i första instans återupptagits.
Fråga om utredningsåtgärdens laglighet och lämplighet.
Kritik mot länsrätten för att den medverkat till ompröv-
ning i en litispendenssituation utan att följa upp ärendets

Redog. 1991/92:1

vidare hantering hos socialnämnden ................. 148

Kritik mot länsrätts handläggning av ärende om utlämnan-
de av kopia av allmän handling. Tillämpning av 9 kap. 1 §
sekretesslagen angående skattesekretess................ 150

Central statsförvaltning

Närradionämndens tillämpning av 10 § närradiolagen har i
tidigare JO-beslut ej ansetts strida mot 11 kap. 14 § rege-
ringsformen. Nu fråga om beaktande av konventionsbe-
stämmelser i myndighets rättstillämpning och om JO:s
tillsyn härvidlag ................................. 153

Vid prövning av ansökan om firmaregistrering har patent-
och registreringsverkets bolagsavdelning enligt tillämpade
rutiner granskat ett mikroficheregister över varumärken
och varumärkesansökningar, vilket uppdaterats endast två
gånger per år. Följden har blivit, att tidigare sökt varumär-
kesregistrering inte uppmärksammats och sålunda inte be-
aktats på föreskrivet sätt vid prövningen. Då missförhållan-
det synes sammanhänga med tekniska och ekonomiska

brister har industridepartementet underrättats i saken .... 157

Fråga om jäv för ledamot av plan- och bostadsverkets
samlingslokaldelegation ........................... 162

Tullverkets erkännande- och fullmaktsrutiner .......... 165

Länsförvaltning

I ett vid inspektion av i länsstyrelse upptaget ärende har
myndigheten kritiserats för bl.a. felaktig tillämpning av
reglerna om kungörelsedelgivning ................... 169

Fråga om tillämpning av förbudet mot innehav av för-
troendeskadliga bisysslor. Högre tjänsteman vid länsstyrelse
har ej ansetts böra inneha uppdrag som förrättningsman,
då verksamheten är underkastad den egna myndighetens
granskning ..................................... 171

Fordringar på av domstol utgiven ersättning har av länssty-
relser överlämnats till kronofogdemyndighet för indriv-
ning, utan att gäldenärerna dessförinnan anmanats att beta-
la frivilligt. Förfarandet har befunnits oförenligt inte bara
med allmänt grundade önskemål utan även med gällande
föreskrifter ..................................... 175

Kritik med anledning av länsstyrelses åtgärd att hos över-
förmyndarnämnd anhålla om prövning av avtal och över-
för myndarnämnds åtgärd att pröva avtal sedan godmanskap
upphört ....................................... 179

Utlänningsärenden

En polisöverintendent, en polissekreterare och en avdel-
ningsdirektör vid invandrarverket har erhållit disciplinpå-
följd för beslut om förvar enligt utlänningslagen som de
fattat, trots att det underliggande beslutet om avvisning
preskriberats.................................... 185

Kritik mot polismyndighet för dess handläggning av ett
ärende om avvisning enligt 4 kap. 2 § första stycket 3.
utlänningslagen (avvisning på grund av antagande om att
utlänning kan komma att begå brott i Sverige eller annat

Redog. 1991/92:1

nordiskt land)................................... 189

Tillämpningen av den s.k. första asyllandsprincipen...... 192

Kritik mot statens invandrarverk med anledning av hand-
läggningen av ansökningar om rättshjälp i utlänningsären-
den ........................................... 194

Försvaret

Fråga om medverkan av militär helikopter vid polisiärt
ingripande på grund av husockupation ............... 197

Disciplinansvar för löjtnant för underlåtenhet att vid mili-
tärövning iakttaga gällande säkerhetsbestämmelser. Inledd
förundersökning avseende framkallande av fara för annan
(3 kap. 9 § brottsbalken) alternativt tjänstefel (20 kap. 1 §
brottsbalken) har nedlagts, i sistnämnt avseende med hän-
syn till att passiviteten inte ansetts innefatta eller ha sådant

samband med myndighetsutövning som krävs för ansvar . . 206

Värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebefordra
besvärsskrift till totalförsvarets tjänstepiiktsnämnd, som haft
att pröva överklagandet ........................... 209

Socialtjänst

Beslut av socialnämnd om generell prioritering av vissa
typer av socialtjänstärenden har kritiserats............. 211

Muntligt besked om avslag på en biståndsframställan bör
antecknas i socialakten. Anteckning bör också göras om att
klienten underrättats om rätten att fa beslutet skriftligen

och om rätten att överklaga beslutet.................. 213

Fråga om en umgängesberättigad förälders rätt till informa-
tion om barnets förhållanden när vederbörande inte har

del i vårdnaden samt kritik mot socialförvaltning för brist-
er i utredning och information i samband med misstanke
om sexuella övergrepp ............................

213

Vårdnadshavares rätt till information vid handläggning av
ett barns ärende vid daghem........................ 220

En vårdnadshavare bör hållas underrättad om förhållan-
den, som kan ha betydelse för hans önskan att låta sina
barn bli kvar i ett visst familjehem................... 221

Fråga om rätt för bolagsrepresentant att med stöd av 55 §
socialtjänstlagen få företräde inför socialnämnd då nämn-
den behandlar ett förslag avseende bolagets serveringstill-
stånd .......................................... 225

Utredningsskyldighet i faderskapsärende. Uttalande om för-
utsättningar för nedläggande av sådan utredning ........ 231

Fråga om förutsättningarna för dödsboanmälan......... 232

Om vård av unga i hem för särskild tillsyn (särskilda
ungdomshem) — 12 § lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU)........................... 235

Tvångsomhändertagande i familjehem av en 12-årig flicka,
som vistats i familjehemmet under lång tid ............ 249

A. Reglering av förälders umgänge med barn, som omhän-
dertagits jämlikt LVU ............................. 261

B. Avvisat ombuds rätt att ta del av handlingar i ärende . . 261

Förutsättningar för upphörande av LVU-vård, när den

unge avvikit och inte kan återfinnas, så att eventuellt
kvarstående vårdbehov kan utredas .................. 266

Underlåtenhet att enligt 15 § lagen om vård av missbruka-
re i vissa fall (LVM) underställa länsrätt beslut om omedel-
bart omhändertagande ............................ 270

En person som omhändertagits för vård enligt lagen om
vård av missbrukare i vissa fall, LVM, har förvarats i häkte
i 28 dagar i avvaktan på att vårdplats skulle bli tillgänglig . 271

En person som omhändertagits av polismyndighet efter att
ha avvikit från LVM-hem har fatt kvarstanna hos polisen i
elva dagar innan han bereddes fortsatt vård — fråga om
bl.a. tillämpningen av 25 § LVM .................... 274

Kammarrätts underlåtenhet att underrätta behandlingshem
att dom om vård enligt lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM) blivit upphävd. Uttalande om att sådan
dom är omedelbart gällande........................ 277

Hälso- och sjukvård

Förvaring i häkte av en äldre kvinna inför undersökning
för vårdintyg enligt lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).............. 281

Psykiskt sjuka patienters ansvar för våld mot tjänsteman . . 284

Läkare har utan anmodan ingivit "läkarintyg" till social-
nämnd. Fråga om handlingarna utgjorde läkarintyg eller
anmälan enligt 71 § socialtjänstlagen ................. 286

Skyldighet för landsting att besvara framställningar om
förtur och ersättning inom rimlig tid

289

Redog. 1991/92:1

Frågor om permission åt och efterlysning av person, som
tvångsisolerats på grund av HIV-smitta................ 290

Överflyttning av ärende angående tvångsisolering enligt
smittskyddslagen och upphörande av sådan isolering..... 295

En utvecklingsstörd person som vistas på ett vårdhem har,
utan hörande av den gode mannen, under semesterresa fått
betala medföljande personals kostnader ............... 299

Redog. 1991/92:1

Socialförsäkring

Fråga om försäkringskassas tillämpning av 20 kap. 4 §

lagen (1962:381) om allmän försäkring ............... 302

Underlåtenhet att vidarebefordra besvärsskrivelse till för-
säkringsrätt ..................................... 304

Fråga dels om försäkringskassas tillämpning av 17 § förvalt-
ningslagen då den försäkrade har befullmäktigat ombud,

dels om ändring av beslut.......................... 305

Miljö- och hälsoskydd

Fråga om en till koncessionsnämnden för miljöskydd in-
kommen skrivelse kunde anses innefatta ett överklagande
av länsstyrelses beslut............................. 314

Jaktvårdsförening har inte ansetts som kom muni kat ionsbe-
rättigad part i ärende hos länsstyrelse angående tillstånd till
jakt på allmänt vatten, eftersom fråga var om meddelande i
första instans av beslut av normkaraktär. Kritik mot statens
naturvårdsverk för felaktig tillämpning av förvaltningsla-
gens besvärsbestämmelser vid behandlingen av föreningens

överklagande ................................... 316

Kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för handläggning-
en av samt utformningen av beslut i vissa ärenden angåen-

de remissyttrande till annan myndighet ............... 322

Kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för utformningen

av vissa vitesförelägganden ......................... 324

Miljö- och hälsoskyddsnämnd har avgjort vissa brådskande
ärenden genom beslut av miljö- och hälsoskyddschefen
efter telefonkontakter med vissa av nämndens ledamöter;
kritik för att besluten tillkommit i en ordning som strider
mot kommunallagens föreskrifter. Tillika fråga om inne-
börden av föreskriften i 3 kap. 12 § kommunallagen röran-
de rätt att delegera beslutanderätten i viss grupp av ärenden 326

Utbildnings- och kultursektorn

Vissa frågor rörande statlig förvaltningsmyndighets norm-
givning inom ramen för bemyndiganden i av regeringen
utfärdad förordning .............................. 331

Fråga om krav på lagstöd enligt 8 kap. 5 § regeringsformen
för avgift för engelskspråkig gymnasial utbildning (s.k. 1B-
linje).......................................... 337

Statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna (tillämp-
ning av 2 kap. 1 § regeringsformen och 1 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen); tillika fråga om otillåten efter-
forskning av pressens källor (tillämpning av 3 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen).......................... 340

Av rektor meddelat förbud för företrädare för visst politiskt
parti att inom skolas område sprida flygblad med politisk
propaganda har befunnits strida mot 1 kap. 2 § tryckfri-
hetsförordningen ................................ 346

Vissa frågor — bl.a. angående sakprövningsförutsättningar
— rörande universitets- och högskoleämbetets handlägg-
ning av besvär över tjänstetillsättningsbeslut, då den person
som i första instans förordnats att inneha tjänsten återkallat
sin ansökan resp, begärt entledigande................. 351

Beslut av utbildnings- och forskningsnämnd vid universitet
rörande principer för fördelning av utbildningsbidrag till
forskarstuderande har befunnits strida mot gällande författ-
ningsföreskrifter................................. 356

Vuxenutbildningsnämnd har avvisat besvär över beslut,
som den själv fattat i första instans, i stället för att efter
rättidsprövning överlämna ärendet till centrala studiestöds-
nämnden, som enligt författning hade att pröva besvären;
kritik för handläggning i strid med 25 § förvaltningslagen.
Även fråga om omfattningen av myndighets väglednings-
plikt enligt 4 § förvaltningslagen gentemot en sökande . . . 360

Länsskolnämnds handläggning av tjänstetillsättningsären-
den; dels fråga om tillåtligheten av tjänstetillsättningsbeslut
med förbehåll avseende eventuellt överklagande, dels frågor
rörande ändring av tillsättningsbeslut före tillträdesdagen 364

Kritik mot skolledning och skolstyrelse för passivitet i
elevvårdsärende. Frågor rörande gränserna för rektors befo-
genheter vid tillämpning av föreskrifterna i 5 kap. grund-
skoleförordningen ............................... 373

Kritik mot länsantikvarie som medgivit fastighetsägare att
göra avvikelser från i beslut om byggnadsminnesförklaring
intagna skyddsföreskrifter jämlikt 3 kap. 2 § kulturminnes-
lagen, trots att inga beslut om tillstånd till avvikelse från
skyddsföreskrift eller jämkning av skyddsföreskrift fattats av
länsstyrelsen i den i 3 kap. 14 resp. 15 § föreskrivna
ordningen...................................... 377

Fråga om uttagande av läromedelsavgifter inom gymnasie-
skolan ......................................... 380

Redog. 1991/92:1

Kommunikationsväsendet

Redog. 1991/92:1

Fråga om förutsättningarna för avlägsnande av resande från
tåg och om skyldighet att skriftligen dokumentera dylikt
ingripande ..................................... 384

Plan- och byggnadsväsendet

Kritik mot handläggande tjänstemän inom bostadsdeparte-
mentet för långsam handläggning av ett besvärsärende rö-

rande fastställelse av stadsplan (initiativärende) ......... 389

Kritik mot byggnadsstyrelsen angående underlåtenhet att

underhålla byggnad .............................. 391

Kommun har enligt avtal som gåva mottagit viss fast egen-
dom, vilken måste betecknas som särskilt värdefull från
kulturhistorisk synpunkt. Kommunen har kritiserats för att
man i strid med utfästelse i gåvoavtalet och bestämmelser i
3 kap. 13 § plan- och bygglagen (PBL) underlåtit att
underhålla den mottagna egendomen. Kritik också mot
byggnadsnämnden i kommunen för att nämnden underlåtit
att fullgöra sina skyldigheter att ingripa enligt 10 kap. PBL. 393
I ett vid inspektion av en länsstyrelse upptaget ärende har
myndigheten kritiserats för i flera avseenden felaktig hand-
läggning av ett ärende rörande överklagande av beslut om
positivt förhandsbesked i fråga om strandskyddsdispens.

Fråga om bl.a. överklagbarhet och besvärsrätt .......... 397

Kritik mot förrättningslantmätare, som avgjort ärende om
fastighetsreglering, i vilket förelåg stridiga intressen mellan
sakägare, utan sammanträde enligt 4 kap. 14 § fastighets-
bildningslagen och utan att iakttaga bestämmelserna om
kommunicering i 4 kap. 15 § samma lag. Fråga om åtal för
tjänstefel har aktualiserats, men gärningen har med hänsyn
till omständigheterna ansetts kunna betecknas som ringa
och därför inte av karaktär att föranleda ansvar enligt 20
kap. 1 § brottsbalken ............................. 400

Allmänna kommunalärenden

Kommun har inte haft författningsstöd för att fatta ett för
allmänheten bindande beslut om bilfria lördagar........ 404

Offentlighet och sekretess

Socialtjänst samt hälso- och sjukvård

Ordförande i socialnämnd har till tidning lämnat uppgift,

för vilken gällt socialtjänstsekretess. Uppgiften har dock

omfattats av den s.k. meddelarfriheten enligt tryckfrihets-

förordningen ................................... 408

Fråga om rätt för medförmyndare att få ut handlingar ur

socialakt....................................... 408

Underlåtenhet att lämna ut anteckningar förda av distrikts-
sköterskor. Fråga om anteckningarna utgjorde allmän
handling m.m...................................

409

Redog. 1991/92:1

Övriga områden

Fråga bl.a. om överlantmätarmyndighet (ÖLM) ägt att de-
bitera avgift för utlämnande av kopia av allmän handling
enligt uppdragstaxa, som utfärdats med stöd av 1 § andra
stycket lantmäteritaxan (1971:1101). Avgiften har i det ak-
tuella fallet befunnits ha tagits ut på felaktiga grunder .... 412

Kritik mot patent- och registreringsverkets bolagsavdeining
för att man hänvisat en person, som per telefon begärt
uppgift ur allmän handling, till att mot avgift enligt upp-
dragstaxa erhålla utskrift av handlingen. Fråga tillika om
vad som allmänt gäller om s.k. offentlighetsuttag inom
försäljningsverksamhet............................ 418

Kritik mot arbetarskyddsstyrelsen för dess handläggning av
ärende om utlämnande av allmän handling och kopia av
sådan handling. Även fråga om avgiftsuttag, då myndighe-
ten vid sidan av sina åligganden enligt offentlighetsprinci-
pen driver uppdragsverksamhet i form av tillhandahållande

av uppgifter ur ett databaserat informationssystem....... 423

Fråga om utlämnande av uppgift ur handlingar hos privat-
rättsligt organ — Stiftelsen Nordiska museet — som i den
utsträckning som framgår av 8 § andra stycket sekretesslag-
en och den till lagen fogade bilagan har att tillämpa
offentlighetsprincipen............................. 427

Frågor kring utlämnande till anställd hos kronofogdemyn-
dighet av avtal om nya löner i vad avtalen avsåg andra
anställdas löner. Myndigheten hade frågat sökanden varför
han ville veta detta och hade sökt förmå honom att avstå
från sin begäran under hänvisning till att arbetsgivaren och
personalorganisationerna hade kommit överens om att icke
offentliggöra uppgifter av detta slag; sedan sökanden efter
ny begäran hade fatt kopia av avtalen hade myndigheten

underrättat berörda anställda härom. Kritik häremot..... 432

Fråga om vilka handlingar som beslutsmyndigheten i sam-
band med besvär över beslut om utlämnande av allmän
handling skall tillställa besvärsinstansen m.m........... 434

Fråga om ansvar för dröjsmål med att pröva framställning
om utlämnande av allmän handling. Åtalsunderlåtelse efter
avslutad förundersökning.......................... 439

Kritik mot handläggningen av en ansökan om s.k. spärr-
markering i ADB-register för folkbokföringsuppgifter .... 443

JO:s tillsynskompetens.............................. 450

Bilagor

Personalorganisationen............................ 457

Sakregister ..................................... 458

Summary in English ............................. 491

Redog. 1991/92:1

Till RIKSDAGEN

Redog. 1991/92:1

Riksdagens ombudsmän överlämnar härmed enligt 11 § lagen med
instruktion för justitieombudsmännen ämbetsberättelse för tiden den 1
juli 1990—den 30 juni 1991.

1 Organisationen

Riksdagen har beslutat att avskaffa J O-delegat io nen och att dess uppgif-
ter skall övertas av konstitutionsutskottet i dess helhet. I samband
därmed har beslutats om ändringar i tilläggsbestämmelserna 8.10.1 och
8.10.2 till riksdagsordningen (1990/91 :KU 8, rskr 29). Avskaffandet av
JO-delegationen har föranlett ändringar i 14 § lagen (1986:765) med
instruktion för riksdagens ombudsmän innebärande bl.a. att chefcjusti-
tieombudsmarfnen skall samråda med konstitutionsutskottet i organisa-
tionsfrågor av större vikt (1990/91:K(J 16, rskr 72). Samtliga ändringar
har trätt i kraft den 1 oktober 1991.

Riksdagen har den 16 maj 1991 beslutat att omvälja chefsjustitieom-
budsmannen Claes Eklundh att vara chefsjustitieombudsman från valet
till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter. Riksdagen har
vidare samma dag beslutat att omvälja justitieombudsmännen Gunnel
Norell Söderblom och Hans Ragnemalm att vara justitieombudsmän
från valet till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter.

En redogörelse för personalorganisationen finns i bilaga 1 till denna
ämbetsberättelse.

Arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition finns inta-
gen i ämbetsberättelsen 1988/89 s. 430 f. ChefsJO Eklundh har den 8
januari 1991 — efter MBL-förhandiing och samråd med riksdagens
JO-delegation och övriga justitieombudsmän — fastställt ändring i
bilagan till arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition.
Ändringen innebär att ärendena angående allmän försäkring har flyt-
tats från JO Norell Söderbloms till JO Pennlövs ansvarsområde.

2 Verksamheten

Redog. 1991/92:1

2.1 Totalstatistiken

Balansläget

Ingående balans		801
Nya ärenden
Remisser och andra skrivelser från myndigheter	41
Klagomål och andra framställningar från enskilda	3842
Initiativärenden med anledning av inspektioner	215
Initiativärenden på grund av tidningsartiklar m.m.	45	4143
Summa balanserade och nya ärenden		4944
Avgjorda ärenden 1.7.1990—30.6.1991		3962
Utgående balans		982

Klago- och initiativärenden l .7.1980—30.6.1991

År	Klagoärenden	Initiativärenden
1980/81	3464	87
1981/82	3399	95
1982/83	3688	133
1983/84	3397	101
1984/85	3163	141
1985/86	3323	85
1986/87	2899	84
1987/88	2803	136
1988/89	2855	163
1989/90	3477	176
1990/91	3883	260

Under verksamhetsåret avgjordes 3 962 ärenden. Av dessa var 3671
klagoärenden och 200 inspektions- och andra initiativärenden. Antalet
oavgjorda ärenden vid verksamhetsårets utgång var 982, vilket innebär
en ökning med 181 ärenden i förhållande till närmast föregående
verksamhetsår.

Redog. 1991/92:1

Månadsöversikt över ärendena

Månad	Nya	Avgjorda	Balans
Juli	318	193	926
Augusti	298	359	865
September	307	374	798
Oktober	387	390	795
November	482	362	915
December	306	220	1001
Januari	319	374	946
Februari	332	365	913
Mars	338	376	875
April	353	334	894
Maj	362	296	960
Juni	341	319	982
	4143	3962

Antalet nya ärenden under perioden var 4143 eller 455 fler än under
närmast föregående verksamhetsår. 260 av de nya ärendena var inspek-
tions- och andra initiativärenden och 41 var remisser från riksdag och
departement. Antalet klagoärenden var 3842, dvs. 365 fler än under
föregående verksamhetsår. En jämförelse med verksamhetsåret 1988/89
visar att antalet klagoärenden under de två senaste verksamhetsåren
ökat med 35 %.

Tablå över utgången i de under den 1 juli 1990—den 30 juni 1991
hos riksdagens ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initia-
tivärendena

Sakområde	Avgjorda utan slutlig anledning till kritik	Erinran eller an- nan kritik	Atal eller disciplinär bestraffning	Framställn. till riks- dagen eller regeringen	Summa ärenden
Qomstolsväsendet		2	1		3
Åklagarväsendet
Polisväsendet	7	6	2	1	16
Försvarsväsendet			1		1
Kriminalvård	1				1
Socialtjänst	3	13	1		17
Sjukvård	4	3			7
Exekutionsväsendet
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	1				1
Övriga förvaltningsärenden	8	145	1		154
Summa ärenden	24	169	6	1	2(X)

Tablå över utgången i de under perioden den 1 juli 1990—den 30 Redog. 1991/92:1
juni 1991 hos riksdagens ombudsmän avgjorda klagoärendena

Sakområde	Avvisn. eller avgörande utan särskilti utredning	Överläm- nande enl. 18 § instr.	Avgjorda efter utredn. utan kritik	Erinran eller Atal eller annan kritik disciplinär bestraffning	Framställning till riksdagen eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	115		169	22		306
Åklagarväsendet	33	2	%	2		133
Polisväsendet	130	3	238	19 5		395
Försvarsväsendet	19		7	1		27
Kriminalvård	114	2	222	39		377
Socialtjänst	89	58	377	74		598
Sjukvård	93	10	109	13		225
Allmän försäkring	33	1	82	25		141
Arbetsmarknaden m.m.	43	1	21	6		71
Byggnads- och vägärenden	56		30	17		103
Exekutionsväsendet	27	1	41	5		74
Kommunal självstyrelse	80		24	6		110

Övriga länsstyrelse- och kom-

munikationsärenden	73	4	32	15		124
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	72	2	73	19			166
Utbildnings-, kultur-, kyrko- frågor m.m. Jordbruksärenden, miljövård.	69	2	50	26			147
hälsovård m.m.	61		51	15		1	128
Tjänstemannaärenden	40	1	29	6			76
Offentlighetsärenden	44	1	57	55			157
Utlänningsärenden	38	1	74	17			130
Övriga förvaltningsärenden Frågor utanför kompetensom-	45		25	9		1	80
rådet och oklara yrkanden	103						103
Summa ärenden	1 377	89	1 807	391	5	2	3 671

2.2 Besvarande av remisser

Riksdagens ombudsmän har besvarat 44 remisser till riksdag och
departement.

ChefsJO Eklundh har yttrat sig till

1) justitiedepartementet över meddelarskyddskommitténs betänkan-
de (SOU 1990:12) Meddelarrätt

2) civildepartementet över Utredning om skydd mot sabotagehand-
lingar

3) justitiedepartementet över promemorian Möjlighet för avgångna
justitieråd att tjänstgöra i Högsta domstolen, utarbetad av en arbets-
grupp inom Högsta domstolen

4) justitiedepartementet över en lagrådsremiss om vissa begränsning-
ar i målsäganderätten m.m.

5) civildepartementet över SÄPO-kommitténs slutbetänkande (SOU
1990:51) Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och med-
delarfrihet

6) justitiedepartementet över en framställning av rikspolisstyrelsen
om ändring i brottsbalken m.m.

7) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1990:53) Sveriges tillträde till FN:s narkotikabrottskonvention

8) justitiedepartementet över promemorian Utvidgade befogenheter Redog. 1991/92:1
för polisen att omhänderta och hålla kvar personer under arton år

9) organisationskommittén inom Nordiska Rådets Presidiesekretariat

— efter samråd med övriga justitieombudsmän — över frågan om
inrättande av en nordisk ombudsmannafunktion

10) justitiedepartementet över promemorian (Ds 1990:61) Vissa frå-
gor om internationellt samarbete i brottmål m.m.

11) justitiedepartementet över brottsförebyggande rådets promemoria
1990-1 Barnens brott och föräldrarnas ansvar

12) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds

1990:75) Förverkande av rätt att ta arv m.m.

13) justitiedepartementet över förslag angående översyn av arbetsru-
tiner och arbetsorganisation i hovrätten över Skåne och Blekinge

14) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1990:88) Ny lag om personutredning i brottmål

15) justitiedepartementet över våldskommissionens slutbetänkande
(SOU 1990:92) Våld och brottsoffer

16) justitiedepartementet över PM om sekretess för uppgifter om
ordningsbot och strafföreläggande

JO Wigelius har yttrat sig till

1) finansdepartementet över 1983 års folkbokföringskommittés slut-
betänkande (SOU 1990:50) Ny folkbokföringslag

2) finansdepartementet över Svenska kyrkans centralstyrelses prome-
moria med förslag till lag om församlingsregister m.m.

JO Norell Söderblom har yttrat sig till

1) socialdepartementet över underhållsbidragskommitténs betänkan-
de (SOU 1990:8) Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn

2) socialdepartementet över transplantationsutredningens betänkan-

de (SOU 1989:98) Transplantation — etiska, medicinska och rättsliga
aspekter

3) justitiedepartementet över betänkandet (Ds 1990:11) Sekretess
inom och mellan myndigheter på vårdområdet

4) socialdepartementet över riksförsäkringsverkets rapport 1990:1
Kortare handläggningstider vid bl.a. omprövning och överklagande
inom socialförsäkringen

5) justitiedepartementet över promemorian (Ds 1990:80) Rättskip-
ningen i socialförsäkringsmål — instansordning och organisation

6) socialdepartementet över ett inom departementet upprättat förslag
rörande behovet av ändrade bestämmelser om beslutförheten vid hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd

JO Ragnemalm har yttrat sig till

1) civildepartementet över kommunallagskommitténs betänkande
(SOU 1990:24) Ny kommunallag

2) justitiedepartementet över domstolsverkets delrapport (DV-rap-
port 1990:2) Redovisning av regeringsuppdrag inför samordningen av
försäkringsrätterna med kammarrätterna

3) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1990:58) Ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) och den
svenska grundlagen

4) justitiedepartementet över datalagsutredningens delbetänkande
(SOU 1990:61) Skärpt tillsyn — huvuddrag i en reformerad datalag

5) utrikesdepartementet över departementspromemorian (Ds
1990:76) Romfördragets artikel 30 — Om EG-rättens s.k. Cassis de
Dijon-princip

6) civildepartementet över budgetpropositionsutredningens betänk-
ande (SOU 1990:83) Ny budgetproposition

7) civildepartementet över konsumentverkets rapport 1988/89:5
Könsdiskriminerande reklam — Nu skall den bort jämte en promemo-
ria om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam

8) civildepartementet över en inom departementets rättsenhet upp-
rättad rapport (Ds 1991:2) Förenklad ställföreträdarlag

9) försvarsdepartementet över värnpliktslagsutredningens slutbetänk-
ande (SOU 1990:89) En ny värnpliktslag

10) justitiedepartementet över samerättsutredningens slutbetänkande
(SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk

11) försvarsdepartementet över betänkandet (Ds 1991:12) Ett nytt
prövningsförfarande vid ansökan om vapenfri tjänst

12) civildepartementet över nykoopföretagsutredningens betänkande
(SOU 1991:24) "Visst går det an!" del 1

JO Pennlöv har yttrat sig till

1) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1990:33) Bostadsdomstolens och hyresnämndernas sammansättning i
vissa fall, m.m.

2) justitiedepartementet över riksskatteverkets delrapport (1990:5)
Översyn av utsökningsbaiken

3) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1990:56) Följdlagstiftning med anledning av den nya summariska pro-
cessen

4) justitiedepartementet över en framställning från diskriminerings-
ombudsmannen angående rättshjälp för invandrare

5) socialdepartementet över utredningens om socialförsäkringsre-
gisterlag delbetänkande (SOU 1991:9) Lokala sjukförsäkringsregister

6) arbetsmarknadsdepartementet över flykting- och immigrations-
utredningens betänkande (SOU 1991:1) Flykting-och immigrationspo-
litiken

7) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1991:10) "Frivårdens arbetsformer och resurser"

8) finansdepartementet över promemorian (Ds 1991:16) Några frå-
gor om skattetillägg m.m.

Redog. 1991/92:1

2.3 Framställningar och överlämnande av beslut till riksdag/
regering m.m.

ChefsJO Eklundh har gjort framställning till regeringen (civildeparte-
mentet) om att regeringen överväger en ändring av 9 § efterlysnings-
kungöreisen (1969:293) så att det tydligare framgår på vem det i
förekommande situationer ankommer att ansvara för att efterlysning
återkallas, se s. 121.

JO Ragnemalm har efter samråd med chefsJO Eklundh gjort framställ-
ningar till

1) regeringen (bostadsdepartementet) om översyn av författningsre-
gleringen avseende avgiftsuttag för utlämnande av kopia av allmän
handling inom lantmäteriväsendet, se s. 412.

2) regeringen (industridepartementet) om översyn av författningsre-
gleringen avseende avgiftsuttag för utlämnande av kopia av allmän
handling inom patent- och registreringsverkets verksamhetsområde, se
s. 418.

ChefsJO Eklundh har överlämnat till

1) justitiedepartementet ett beslut i ett initiativärende angående
samtycke till husrannsakan, se s. 114.

2) rikspolisstyrelsen ett beslut i ett initiativärende angående ändring-
ar och tillägg på arrestantblad m.m.

3) rikspolisstyrelsen ett beslut i ett initiativärende angående polisin-
gripanden vid ordningsstörningar

JO Norell Söderblom har överlämnat till

1) socialdepartementet ett beslut i vilket uttalats behovet av en
spärregel av innebörd att en person, som omhändertagits enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), inte får kvarhål-
las mer än viss tid utan att vården påbörjas (ett komplement till det
skydd som följer av 12 § LVM)

2) riksdagens justitieutskott och socialutskott, socialdepartementet,
socialstyrelsen samt hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ett beslut i
ett med anledning av inspektion av statens rättspsykiatriska klinik
upptaget ärende angående väntetider för undersökta som skall placeras
på sjukhus

3) socialdepartementet ett beslut i ett initiativärende angående miss-
handel av en 4-årig pojke, som avlidit till följd av misshandeln. I
beslutet uttalas att bestämmelsen i 71 § första stycket socialtjänstlagen
(1980:620) angående rekommendation till allmänheten att göra anmä-
lan till socialnämnd bör utformas så att den uttalade rekommendatio-
nen knyter an till situationer, i vilka det finns anledning antaga att
socialnämnden behöver ingripa till underårigs skydd

4) riksdagens socialutskott och socialdepartementet ett beslut i 14
initiativ- och klagoärenden angående tillämpningen av 12 § lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) avseen-
de vård av unga i hem för särskild tillsyn (särskilda ungdomshem)

Redog. 1991/92:1

JO Ragnemalm har överlämnat till

1) finansdepartementet, domstolsverket och länsstyrelsernas organi-
sationsnämnd ett beslut, i vilket uttalats kritik mot att fordran på
ersättning, utgiven av domstol, har överlämnats till kronofogdemyndig-
het utan att gäldenären dessförinnan anmanats att betala frivilligt

2) riksskatteverket ett beslut angående pastorsämbetens uttagande av
avgifter för lämnande av folkbokföringsuppgifter

3) utbildningsdepartementet och skolöverstyrelsen ett beslöt angåen-
de förbud för företrädare för visst politiskt parti att inom skolas
område sprida flygblad med politisk propaganda (principerna för till-
ståndsgivning i Helsingborgs skolor ej förenliga med förbudet mot
spridningshinder enligt 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen)

4) industridepartementet ett beslut, vari uppmärksammats vissa
brister i rutinerna vid patent- och registreringsverkets bolagsavdelning,
innebärande att i ärenden rörande firmaregistrering tidigare sökt varu-
märkesregistrering inte uppmärksammats och sålunda inte beaktats på
föreskrivet sätt

5) utbildningsdepartementet och statsrådsberedningens kansli ett be-
slut, vari uppmärksammats vissa frågor rörande statlig förvaltnings-
myndighets (centrala studiestödsnämnden) normgivning inom ramen
för bemyndiganden i av regeringen utfärdad förordning

JO Pennlöv har överlämnat till

1) generaltullstyrelsen ett beslut angående tulltjänstemans underlå-
tenhet att legitimera sig

2) riksskatteverket ett beslut, i vilket kritiserats nuvarande rutiner
för handläggningen av förhandsuträkning av slutlig skatt för dödsbo.

2.4 Atal, anmälningar om vidtagande av disciplinär åtgärd
samt överlämnande av klagomål till annan myndighet

Under verksamhetsåret har åtal anställts mot

1) en komminister för tjänstefel (förrättande av vigsel, då ena parten
saknat rättslig handlingsförmåga)

2) en poliskommissarie för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös
myndighetsutövning (beslut om avbrytande av en demonstration och
kvarhållande av demonstranter)

3) en f.d. avdelningschef vid en socialförvaltning för tjänstefel (un-
derlåtenhet att vidtaga omedelbara åtgärder med anledning av en
anmälan från polisen om misstanke om barnmisshandel, trots känne-
dom om pågående ärende hos vederbörande socialnämnd)

4) en polisintendent för olaga fr i hetsbe rövande och myndighetsmiss-
bruk alternativt vårdslös myndighetsutövning (beslut enligt utlännings-
lagen i samband med en VM-kvalmatch i fotboll).

Anmälan för vidtagande av disciplinär åtgärd har gjorts till

1) rikspolisstyrelsens personaiansvarsnämnd mot en kriminalinspek-
tör för missbruk av tjänsteställning, se s. 88. (Personalansvarsnämnden
har den 28 november 1990 beslutat att tilldela kriminalinspektören en
varning. Beslutet har vunnit laga kraft)

Redog. 1991/92:1

2) rikspolisstyrelsens personaiansvarsnämnd mot en polisinspektör
med anledning av beslut att en person som hämtats till förhör skulle
insättas i arrest i avvaktan på vidare transport till annan polismyndig-
het för genomförande av förhöret, se s. 90. (Personalansvarsnämnden
har den 6 mars 1991 beslutat avskriva ärendet med motivering att det
begångna felet med hänsyn till särskilda omständigheter i fallet var att
anse som ringa. ChefsJO Eklundh har beslutat att inte föra talan mot
personalansvarsnämndens beslut)

3) statens ansvarsnämnd mot en chefsrådman och en kammaråklaga-
re med anledning av ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning, se
s. 25 (Ansvarsnämnden har den 10 april 1991 beslutat att lämna
anmälan utan bifall. ChefsJO Eklundh har beslutat att inte föra talan
mot ansvarsnämndens beslut)

4) statens ansvarsnämnd mot en polisintendent för brister i hand-
läggningen av vapenärenden, se s. 73. (Ansvarsnämnden har den 15
februari 1991 beslutat att tilldela polisintendenten en varning. Beslutet
har vunnit laga kraft)

5) Bråvalla flygflottilj, F 13, mot en löjtnant för underlåtenhet att
iakttaga väsentliga bestämmelser i Säkerhetsinstruktion för vapen och
ammunition m.m. inom försvarsmakten (Säk I F), se s. 206. (Myndig-
heten har den 14 mars 1991 beslutat ålägga löjtnanten disciplinpåföljd
i form av löneavdrag under 15 dagar. Beslutet har vunnit laga kraft)

6) statens ansvarsnämnd mot en polismästare med anledning av ett
beslut om polismyndighetens medverkan vid en TV-inspelning, se s.
94. (Ansvarsnämnden har den 20 juni 1991 beslutat tilldela polismästa-
ren en varning. Beslutet har vunnit laga kraft)

7) rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd mot en polisinspektör
och en polisassistent för underlåtenhet att föranstalta om tagande av
blodprov på en narkotikapåverkad bilförare m.m.

8) rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd mot en kriminalinspek-
tör för åtgärder med anledning av landning med varmluftsballong.

Med stöd av 18 § lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens
ombudsmän har klagomål i 89 fall lämnats över till annan myndighet
för prövning och avgörande.

2.5 Inspektionsverksamheten

ChefsJO Eklundh har inspekterat Jönköpings tingsrätt, Stockholms
tingsrätt (avdelning 13), Västerviks tingsrätt, Oskarshamns tingsrätt,
åklagarmyndigheterna i Jönköping och Oskarshamn, rikspolisstyrelsen
(säkerhetspolisen), polismyndighetens i Stockholm vapengrupp vid ju-
ridiska avdelningens tillståndssektion samt tekniska roteln på kriminal-
avdelningen, polismyndigheterna i Jönköping och Västervik. ChefsJO
Eklundh har vidare besökt polismyndigheten i Jönköping och fått
information om polismyndighetens interna utbildning av polispersonal
i handhavandet av det nya tjänstevapnet Sig Sauer (P 225) samt därvid
förevisats vissa skjutmoment. ChefsJO Eklundh har också besökt polis-
högskolan i Sörentorp, Solna, och fått information om polishögskolans

Redog. 1991/92:1

organisation och utbildning enligt de olika studieplanerna och i sam- Redog. 1991/92:1
band därmed förevisats vissa praktiska övningar. Inspektioner och

besök har omfattat 20 dagar.

JO Norell Söderblom har inspekterat sociala funktionen vid länsstyrel-
sen i Södermanlands län, socialförvaltningen i Nyköpings kommun,
Stockholms socialförvaltning (socialdistrikt 6), stadsdelsnämnden Berg-
sjön i Göteborg, Fruängskliniken vid Långbro sjukhus, psykiatriska
kliniken II, enheten för särskilt vårdkrävande, vid Huddinge sjukhus,
psykiatriska kliniken vid Nyköpings sjukhus, utskrivningsnämnden för
Nyköpings kommun samt Lillhagens sjukhus i Göteborg. Inspektioner-
na har omfattat 13 dagar.

JO Ragnemalm har inspekterat Norra Smålands regemente I 12/Fo 17,
Sydkustens marinkommando MKS (Karlskrona örlogsbas, Karlskrona
kustartilleriregemente och 13. helikopterdivisionen), svenska ambassa-
den i Bukarest, kammarrätten i Jönköping, lantbruksstyrelsen, statens
livsmedelsverk (tillsynsenhet 1), boverket, länsstyrelserna i Jönköpings
och Blekinge län, högskolan i Karlskrona/Ronneby, skolstyrelsen i
Ekerö kommun, utbildnings- och arbetslivsnämnden i Järfälla kom-
mun samt byggnadsnämnden och miljö- och hälsoskyddsnämnden i
Ekerö, Järfälla, Jönköpings och Karlskrona kommuner. Inspektioner-
na har omfattat 15 dagar.

JO Pennlöv har besökt kriminalvårdsstyrelsen och sammanträffat med
verksledningen och fått information om pågående omorganisation och
decentraliseringen av beslutsfunktionerna inom kriminalvården, plats-
situationen vid landets kriminalvårdsanstalter och häkten samt hand-
läggningstiderna på kriminalvårdsstyrelsens rättsvårdssektion. JO Penn-
löv har inspekterat kriminalvårdsanstalten Kumla och Frivårdsmyndig-
heten i Stockholm-Centrum samt Stockholms andra övervaknings-
nämnd. JO Pennlöv har besökt statens invandrarverk och informerat
sig om handläggningstider i tillstånds- och medborgarskapsärenden
samt om rutiner och handläggningstider i överklagandeärenden, om
utlämnande av allmänna handlingar samt om handläggningen av för-
varsfrågor under icke ordinarie arbetstid. Inspektion har senare skett
av invandrarverket. Besök har ägt rum hos invandrarverkets utred-
ningssluss i Carlslund och hos polismyndigheten i Stockholm (PO
7-Arlanda). JO Pennlöv har vidare inspekterat Södermanlands läns
allmänna försäkringskassas central- och lokalkontor i Nyköping samt
besökt Stockholms läns allmänna försäkringskassas lokalkontor på
Östermalm i Stockholm och där fatt en översiktlig information om
försäkringskassans organisation och om verksamheten vid lokalkonto-
ret. Inspektioner och besök har omfattat 14 dagar.

2.6 Samråd med riksdagens konstitutionsutskott och
JO-delegation

Samråd med riksdagens JO-delegation om JO:s anslagsframställning för
budgetåret 1991/92 ägde rum den 16 oktober 1990. Justitieombuds-
männen lämnade den 13 november 1990 konstitutionsutskottet infor-

mation om innehållet i 1990/91 års ämbetsberättelse. Samråd med Redog. 1991/92:1
JO-delegationen om ändring i bilagan till arbetsordningen för riksda-
gens ombudsmannaexpedition ägde rum den 8 januari 1991. Ändring-
en avsåg överflyttning av ärendena angående allmän försäkring från JO
Norell Söderbloms till JO Pennlövs ansvarsområde.

2.7 Justitieombudsmännens deltagande i konferenser,
seminarier m.m.

ChefsJO Eklundh har den 25-27 september 1990 deltagit i en av
rikspolisstyrelsen och Föreningen Sveriges Polischefer anordnad polis-
chefckonferens i Västerås. Han har den 10 oktober hållit ett föredrag
vid den rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet med
titeln "Rättslig kontroll av offentlig makt" och den 11 oktober deltagit
i en sammankomst med JUSEKis länskommitté i Blekinge län och
hållit ett föredrag över ämnet "JO:s roll i dagens samhälle". Den 8
november har chefcJO Eklundh deltagit i en sammankomst med
Stockholmspolisens Överkonstapelsförening och talat över ämnet "JO-
ämbetets roll och arbetsuppgifter". Den 6 februari 1991 har chefsJO
Eklundh medverkat i civildepartementets handläggarkonferens och
hållit ett föredrag med titeln "Praktiska exempel från verkligheten —
erfarenheter från JO:s tillsynsverksamhet". Han har vidare den 13
februari informerat riksdagens revisorer om JO:s verksamhet och den
16 april föreläst om JO-institutionen vid Raoul Wallenberg Institute of
Human Rights and Humanitarian Law, universitetet i Lund. Den 31
maj har chefcJO Eklundh deltagit i ett av Landstingsförbundet anord-
nat seminarium för arbetsrättsjurister och där talat över ämnet "JO i
dagens samhälle" samt den 12-13 juni deltagit i ett av Pressens Opi-
nionsnämnd med anledning av nämndens 75-årsjubileum anordnat
symposium. ChefcJO Eklundh har slutligen medverkat i ett flertal
kurser för åklagare och polischefer och hållit föredrag om JO-institu-
tionen med särskild inriktning på JO:s tillsyn över åklagar- och
polisärendena.

JO Norell Söderblom har den 16 maj och den 4 juni 1991 deltagit i
konferenser i Stockholm resp. Göteborg, anordnade av Svenska kom-
munförbundet och därvid föreläst om JO-institutionen. Den 25 april
har JO Norell Söderblom medverkat vid en av riksdagen anordnad
utbildningsdag över ämnet riksdagens kontrollmakt. Vid utbildningsda-
gen den 6 september medverkade f.d. JO Wigelius.

JO Pennlöv har den 30 maj 1991 deltagit i en sammankomst,
anordnad av Gävleborgs Läns Juristförening och hållit ett föredrag om
JO-ämbetet.

3 Internationellt samarbete

JO Norell Söderblom har den 21-25 augusti 1990 deltagit i det 32:a
Nordiska Juristmötet i Reykjavik, den 24-27 oktober i den andra
europeiska ombudsmannakonferensen i Bolzano, Italien och den 11-13
mars 1991 i en konferens i Paris, på vilken avhandlades frågor om
analfabetism.

JO Ragnemalm har som ledamot av den europeiska kommissionen
för demokrati genom lag och dess "Task Force on Constitutional
Reforms" deltagit i sammanträden i Strasbourg den 13—14 september
1990, i Venedig den 9—11 oktober 1990, i Nicosia den 14—15 decem-
ber 1990, i Venedig den 8—9 februari 1991, i Madrid den 11 — 12 april
1991 och i Venedig den 10—11 maj 1991. JO Ragnemalm har också
ingått i en av Europarådets ministerkommitté utsedd expertgrupp, som
den 22—25 oktober 1990 besökte Bukarest för överläggningar rörande
en ny rumänsk grundlag; han höll därvid ett föredrag om den svenska
JO-institutionen för jurister vid det rumänska justitieministeriet. Den
17—20 juni 1991 besökte JO Ragnemalm på nytt på Europarådets
uppdrag Bukarest för fortsatta diskussioner kring föreliggande grund-
lagsförslag.

Ämbetet har besökts av en delegation från Ryska Federativa Socialis-
tiska Rådsrepubliken (RSFSR) under ledning av republikens justitie-
minister Nikolaj Fjodorov, en delegation från The House of Commons
Select Committee on the Parliamentary Commissioner for Administra-
tion under ledning av kommittéordföranden Sir Anthony Buck, parla-
mentsdelegationer från Estland, Lettland, Litauen, Zambia och Ugan-
da, en Europarådskommitté — The European Committee for the
Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Pu-
nishment, en studiedelegation från The Administrative Control Autho-
rity i Egypten, chefen för det rumänska justitieministeriets internatio-
nella avdelning, Dinu Iancutesco, ordföranden för the Forum for the
Defense of Human Rights i Albanien, professor Arben Puto. Ämbetet
har vidare besökts av vetenskapsmän och journalister från Indien,
Japan, Mexico, Tjeckoslovakien och Filippinerna.

Stockholm i november 1991

Redog. 1991/92:1

Claes Eklundh

Gunnel Norell Söderblom

Hans Ragnemalm

/Kjell Swanström

Jan Pennlöv

Allmänna domstolar m.m.

Redog. 1991/92:1

Fråga om disciplinansvar för domare och åklagare
med anledning av ett lagstridigt beslut om hemlig
teleavlyssning

(Dnr 56-1990)

Bakgrund

Vid en inspektion hos Stockholms tingsrätt i november 1989 granska-
des bl.a. handläggningen av ärenden om hemlig teleavlyssning enligt
27 kap. rättegångsbalken. Därvid uppmärksammades ett beslut den 9
augusti 1989 genom vilket tillstånd hade beviljats att avlyssna samtal
beträffande en telefon till vilken den misstänkte kunde antas ringa och
från vilken samtal kunde antas komma att ringas till honom. ChefcJO
Eklundh beslutade att undersöka saken närmare vid ett senare tillfälle.

Utredning hos JO

I tingsrättens akt fanns bl.a. en av kriminalkommissarien K-G Blom-
berg, rikskriminalen hos rikspolisstyrelsen, upprättad promemoria i
saken. I promemorian sades bl.a. att telefonen som finns i en telefon-
hytt disponeras av den misstänkte G., att G. ringer till hytten, att G:s
hustru och kända narkotikaköpare ringer från hytten till G. samt att
tillstånd måtte beviljas för "avlyssning av in- och utgående samtal över
den av G. disponerade telefonen, vid de tillfällen då hans hustru eller
kända kunder ringer till honom".

Med hänvisning till bl.a. K-G Blombergs promemoria hemställde
o o '

kammaraklagaren vid åklagarmyndigheten i Stockholm, Lars Västha-
gen, att tingsrätten enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken (RB) skulle
meddela tillstånd att avhöra samtalen till och från telefonen.

Chefcrådmannen Ingvar Gunnarson biföll framställningen.

Ärendet remitterades till rikspolisstyrelsen, åklagarmyndigheten i
Stockholm och Stockholms tingsrätt.

I yttrande till rikspolischefen anförde ställföreträdande chefen för
rikskriminalen, polisintendenten Roland Ståhl, bl.a. följande.

— — — Kommissarie Blombergs val av ordet "disponeras" har skett
mera av slentrian och vana än av någon tanke att vilseleda en läsare.
Sakinnehållet i promemorian är i övrigt korrekt och det framgår
vilken telefon som man vill avlyssna. — — —

Telefonavlyssning är att betrakta som ett reellt tvångsmedel. — — —
Lagtexten innehåller ingen begränsning av avlyssning av samtal i
vilka den misstänkte själv deltar. Ej heller ligger det något krav på att
det huvudsakligen skall vara den misstänkte som använder telefonen i

uttrycket som eljest kan antagas begagnas. Stadgandet synes ha som
utgångspunkt behovet att avlyssna den misstänktes samtal och avse
apparater med anknytning till den misstänkte.

I det nu aktuella ärendet visste spaningspersonalen inte var den i sin
frånvaro häktade G. befann sig. Man hade informationer om att han
fortsatte sin brottsliga verksamhet genom att från en telefon ringa till
en telefonkiosk. Vid de i förväg bestämda tidpunkterna för samtalen
uppenbarade sig väl kända narkotikahandlare. Även om G. inte i
ordets bemärkelse begagnar den telefon han ringer till, förutsätter de
facto ett telefonsamtal att två telefonapparater finns och disponeras för
den dialog som sker mellan de samtalande. Det väsentliga i avlyssning-
en är att komma åt den information som kan framkomma under
samtalet. Om spaningspersonalen vetat vilken telefon G. ringde från
kunde avlyssningen skett på denna telefon och då av samtal som inte
hade någon betydelse för utredningen. Vid den avlyssning som nu
skedde avlyssnades enbart samtal i vilka kända narkotikahandlare
deltog och hela tiden under uppsikt av spaningspersonal som meddela-
de när ett misstänkt samtal kunde tänkas äga rum. Någon generell
avlyssning av kiosken skedde inte. Ur denna synpunkt kan det hävdas
att avlyssningen är mindre integritetskränkande än om det sker till en
telefon som avlyssnas generellt.

Någon ledning i tolkningen av begreppet begagna står inte att finna i
förarbetena till 1969 års lag. I den översyn av telefonavlyssningsinstitu-
tet som skedde 1975 refererar man till förarbetena till rättegångsbalken
där frågan om överskottsinformation debatterades. Något ställningsta-
gande till vilket besittningsförhåliande den misstänkte skall ha till
telefonapparaten diskuterades i termer av att han skulle disponera eller
begagna den. Den viktigaste frågan var att komma åt informationen.
Syftet bakom telefonavlyssningen är att det endast är den misstänktes
egna samtal som det är tillåtet att avlyssna.

I förarbetena till den lagändring som ägde rum den 1 september
1989 framgår att det inte är tillåtet att avlyssna en telefonapparat som
inte innehas av den misstänkte. Mot bakgrund av statsmakternas
intentioner att kraftigt bekämpa narkotikamissbruket i Sverige förefal-
ler denna skärpning vara att betrakta som ett steg tillbaka.--—

I nuvarande lagstiftning framgår det klart att en telefon som den
misstänkte inte innehar eller kan antas begagna men som han förvän-
tas ringa till inte får avlyssnas. — — —

Sammanfattningsvis kan konstateras att med en restriktiv tolkning
av begreppet begagna måste avlyssningen ske av den telefon som den
misstänkte disponerar och har i sin besittning. Fortfarande kvarstår
dock att det fordras två telefonapparater för att förmedla ett telefon-
samtal och att båda apparaterna begagnas vid samtalet. Däremot fram-
går klart att en sådan avlyssning är helt utesluten enligt nuvarande lag,
en omständighet som kommer att påverka narkotikabrottsbekämpning
menligt i framtiden.

Rikspolischefen Björn Erikssons yttrande, i vilket avdelningscheferna
Ulf Karlsson, Klas Bergenstrand och Sune Sandström samt chefsjuris-
ten Ulf Berg deltagit i beredningen av, innehöll bl.a. följande.

1 den rättsliga fråga som tas upp i överåklagarens yttrande till JO har
styrelsen inte någon avvikande uppfattning. Nuvarande regler torde
således innebära ett formellt hinder mot att anordna avlyssning av en
telefon som inte innehas av den misstänkte och till vilken han endast
kan väntas ringa. Denna uppfattning grundas emellertid mera på
uttalanden i lagförarbeten (prop. 1988/89:124 s. 45 f) än på lagtexten,
som far sägas inte ge helt klar ledning på denna punkt. Som Ståhl
utvecklar i sitt yttrande kan man nämligen med visst fog hävda att en

Redog. 1991/92:1

narkotikahandlare som skall lämna meddelanden till langare och
andra använder sig inte bara av den telefon som han själv innehar
utan också av den telefon till vilken meddelandet lämnas. Att en sådan
extensiv tolkning av avlyssningsbestämmelsen inte är avsedd framgår
som sagt av förarbetena. — — —

Rikskriminalen har ansett att det från sakliga utgångspunkter var
motiverat att använda sig av telefonavlyssning i spaningarna efter den
misstänkte och har även gjort bedömningen att det var tillåtet att
använda avlyssning i ett fall som detta. I efterhand kan konstateras att
omständigheterna var sådana att avlyssning inte kunde anses tillåten,
något som emellertid i princip förutsätter en analys av lagstiftningens
förarbeten. Ansvaret för att avlyssningen kom till stånd måste i allt
väsentligt åvila domstolen, som med kännedom om alla omständighe-
ter gav tillstånd till den, och åklagaren, som i egenskap av förunder-
sökningsledare begärde domstolens tillstånd till avlyssningen.

I yttrande till överåklagaren Uno Hagelberg anförde chefsåklagaren
Jan Danielsson bl.a. följande.

— — — Västhagen har för mig uppgivit att han var införstådd med att
framställningen skulle gälla en telefon som G. förväntades ringa till.
Åtgärden brådskade och det fanns inte utrymme för någon längre
betänketid. Efter studium av lagtexten kom Västhagen fram till att
misstankarna mot G. medgav avlyssning av telefonen i fråga på den
grunden att det kunde antas att G. skulle komma att "begagna"
apparaten. Västhagen gjorde därför framställningen och tingsrätten
biföll den. Enligt Västhagen stod situationen alldeles klar även för
tingsrätten.

Den lagtolkning som legat till grund för framställningen och beslu-
tet är inte riktig. Jag har dock förståelse för att man vid studium
endast av lagtexten kan förbise den rätta läsarten. Detta gäller alldeles
särskilt när, som i detta fall, de yttre omständigheterna är dramatiska
och betänketiden är kort. Enligt mitt bedömande är felet ringa och det
synes inte ha orsakat förfång för någon.

Överåklagaren Uno Hagelberg anförde för egen del bl.a. följande.

Det rör sig här uppenbarligen om en ren feltolkning av telefonavlyss-
ningsbestämmelsen i 27:16 RB. Redan inledningsmeningen i prome-
morian — — — kan framstå som vilseledande. Emellertid framgår i
den därpå följande texten med full tydlighet hur det förhåller sig med
den aktuella telefonapparaten. Vad gäller Västhagens feltolkning av
bestämmelsen får den ses mot bakgrund av att han här i ett brådskan-
de läge tvingats träda in i en kollegas mål. Även om lagtextens lydelse
vid närmare eftertanke bör framstå som entydig kan jag i likhet med
Danielsson ha viss förståelse för att den under pressande yttre omstän-
digheter kan missförstås. Som väsentligt i sammanhanget ser jag det
förhållandet att Västhagen i tingsrätten korrekt redovisat de sakförhål-
landen som låg till grund för framställningen.

I yttrande till lagmannen Carl-Anton Spak anförde chefsrådmannen
Ingvar Gunnarson följande.

— — — Jag delar den uppfattning som kommit till uttryck i rikspolis-
styrelsens och överåklagarens yttranden, nämligen att lagtexten inte är
så klar som kan önskas när uttrycket "begagnas" används. För att ett
samtal skall kopplas upp och samtal utväxlas förutsätts att två appara-
ter används förutom televerkets nät. Jag vill emellertid inte påstå att
detta inverkat på beslutsfattandet. Det som — såvitt jag nu kan erinra
mig — styrde handlandet var omsorgen att avlyssnandet skulle ske

Redog. 1991/92:1

under så kontrollerade former att endast de samtal, som G. kunde
tänkas delta i, skulle avlyssnas. Detta hade säkerställts genom fysisk
spaning på det sätt som är brukligt vid avlyssning av samtal från
apparat i telefonhytt. Jag måste medge att tillståndet lämnades utan att
jag tillräckligt beaktade vilken av de två i samtalen utnyttjade appara-
terna som skulle användas av G. Det enda jag kan skylla på är den
brådska med vilket ärendet måste handläggas.

Tillstånd till avlyssning av telefon i telefonhytt förses regelmässigt
med inskränkningen att tillståndet endast gäller då apparaten utnyttjas
av den misstänkte. Jag övervägde i detta fallet en liknande formulering
men kunde inte finna någon tillräckligt pregnant. Jag avstod därför i
förvissning om att endast rapporterade samtal skulle avlyssnas.

För egen del anförde lagmannen Carl-Anton Spak följande.

På grund bl.a. av min befattning i remissammanhang med lagstiftning
som rört frågor om telefonavlyssning hade jag redan innan jag själv
började ta befattning med ärenden rörande telefonavlyssning klart för
mig att det inte varit lagstiftarens avsikt att det skulle vara möjligt att
bevilja avlyssning på telefon till vilken någon skulle ringa.

Följande kan förtjäna att framhållas. Avlyssningen tänktes ske under
G:s samtal till en av allmänheten disponerad telefonautomat men
endast när hans hustru eller kända "kunder" ringde till honom, vilket
man skulle försäkra sig om genom yttre spaning. Förfaringssättet
medförde i praktiken större säkerhet för att "icke relevanta" samtal
inte skulle komma att avlyssnas än om tillstånd hade getts att avlyssna
samtal från automaten av G. till annan telefon, vilket varit lagligen
möjligt.

Redog. 1991/92:1

Bedömning

I beslut den 18 januari 1991 anförde chefsJO Eklundh följande.

Stockholms tingsrätt har med stöd av 27 kap. 16 § RB i dess lydelse
före den 1 september 1989 på begäran av en åklagare, som grundat sin
framställning på en inom rikskriminalen upprättad promemoria, ge-
nom att blankt bifalla framställningen, beviljat "avlyssning av in- och
utgående samtal över den av G. disponerade telefonen, vid de tillfällen
då hans hustru eller kända kunder ringer till honom". Genom en
bestämd nummerangivelse framgår vilken telefonapparat som avses
med beslutet, nämligen telefonen i telefonhytten, men med den från
promemorian citerade formuleringen är tillståndets omfattning oklar.
Beslutet omfattar uppenbarligen hustruns och kundernas samtal från
hytten till G. Tillståndet kan dock tolkningsvis, vilket av remissvaren
att döma också varit avsett, anses omfatta även G:s samtal till hytten.

Den tillämpade lagbestämmelsens första stycke, som i relevant av-
seende haft samma lydelse sedan RB:s tillkomst (balken trädde i kraft
den 1 januari 1948) innehöll följande.

Kan någon skäligen misstänkas för brott, för vilket ej är stadgat
lindrigare straff än fängelse två år, och finnes det vara av synnerlig vikt
för utredningen, att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del
av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den misstänk-
te eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, äge rätten
meddela tillstånd till deras avhörande. Fråga därom må upptagas
allenast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Som framhållits i de flesta av de yttranden som avgetts i ärendet
innebär lokutionen "som innehaves av den misstänkte eller eljest kan
antagas komma att begagnas av honom" att en telefonapparat inte kan
bli föremål för avlyssning av det skälet att den misstänkte kan antas
komma att ringa till den eildr att någon kan antas komma att ringa till
honom därifrån.

Att ett avlyssningstillstånd endast kan avse en telefon som den
misstänkte själv kan antas ta någon form av fysisk befattning med
framstår enligt min mening som helt klart, om man utgår från att
ordet "begagnas" i lagtexten har samma innebörd som det har enligt
vanligt språkbruk, och användningen av ordet "innehaves" bidrar
ytterligare till att styra tanken rätt. Jag kan således inte dela den
uppfattning som kommer till uttryck i några av yttrandena att lagtex-
ten inte skulle vara avfattad på ett tillräckligt tydligt sätt. Uppfattning-
en att lagtexten är så tydlig att den inte kan missförstås är i själva
verket sannolikt skälet till att frågan överhuvudtaget inte berörs i
förarbetena till bestämmelsen (SOU 1938:44, prop. 1942:5 och utlåtan-
de nr 2 av första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag).

Frågan om bestämmelsens räckvidd har emellertid därefter behand-
lats i olika sammanhang. I prop. 1952:22 tog föredragande departe-
mentschefen upp frågan om man skulle tillåta telefonkontroll i fråga
om en telefonapparat som inte innehas eller kan antas komma att
begagnas av den misstänkta Han uttalade därvid (s. 47) att en sådan
utvidgning "möjligen kan sägas stå i linje med principerna för reglerna
om beslag och husrannsakan, vilka tvångsmedel kunna drabba annan
än den misstänkte, men synes ändock med hänsyn till det allvarliga
ingrepp i privatlivet som telefonkontroll utgör, ej böra ifrågakomma
under nuvarande förhållanden".

I narkotikakommissionens PM nr 5 "Polisens insatser mot narkoti-
kan" uttalas (s. 47) att det förhållandet att endast sådana telefonappara-
ter far avlyssnas som innehas eller annars används av den misstänkte
innebär att det inte är möjligt att avlyssna en telefon till vilken den
misstänkte endast kommer att ringa. Kommissionen föreslog bl.a.
(s. 55 ff) att man skulle gå ifrån kravet på att misstanken skall vara
knuten till en viss person och ett visst konkret brott och i stället knyta
kravet på skälig misstanke till en viss plats eller telefon och en viss
brottslighet. Som exempel nämnde kommissionen det fallet att man
har mycket starka misstankar om att narkotikaförsäljning pågår på en
restaurang men att man inte kan göra gällande att någon bestämd
person är skäligen misstänkt för att ha med narkotikaförsäljningen att
göra. Denna tanke har emellertid avvisats av lagstiftaren (prop.
1988/89:124 s. 45 och 46).

Konstateranden att bestämmelsen i 27 kap. 16 § RB inte heller i sin
ursprungliga lydelse medgav avlyssning av en telefon till vilken den
misstänkte kunde antas komma att ringa återfinns också i juristkom-
missionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof
Palme, Del 2 (SOU 1987:72 s. 177) och i den rapport som avgavs av
den parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof
Palme (SOU 1988:18 s. 128). Den parlamentariska kommissionen

Redog. 1991/92:

uttalar följande i frågan: "Tanken att göra det möjligt att avlyssna en
telefon till vilken en misstänkt person kan förväntas ringa innebär en
ny principiell konstruktion med allvarliga integritetsaspekter, inför
vilken vi känner stor tveksamhet." De två rapporterna publicerades i
december 1987 respektive i april 1988.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att det inte finns något
stöd för den uppfattning som framförs i ett av yttrandena, att de
lagändringar som trädde i kraft den 1 september 1989 innebar en
ändring av gällande rätt i det nu behandlade hänseendet.

Att bestämmelsen hela tiden haft den innebörden, att den uteslutit
att telefon kunnat bli föremål för avlyssning av det skälet att den
misstänkte kan antas komma att ringa till den eller att någon kan antas
komma att ringa till honom därifrån, framgår inte bara av dess
ordalydelse utan också av uttalanden i olika rapporter som alla tilldra-
git sig stor uppmärksamhet och som borde vara välkända för var och
en som sysslar med användningen av tvångsmedel och andra förunder-
sökningsfrågor. Vid den tidpunkt när det här aktuella beslutet fattades
förelåg vidare sedan några månader tillbaka propositionen (1988/89:
124) om vissa tvångsmedelsfrågor med dess klara uttalanden om inne-
börden av gällande rätt (s. 45 och 46).

Det aktuella beslutet om telefonavlyssning har således tillkommit i
uppenbar strid med gällande lag och det innebär i sak att en grundläg-
gande regel om förutsättningarna för användningen av detta tvångsme-
del har åsidosatts.

Härmed är emellertid inte sagt att det finns anledning att anta att
någon av de personer som medverkat vid beslutets tillkomst skulle ha
gjort sig skyldig till brott. Ingenting tyder på att någon av dem har
handlat medvetet oriktigt, och en straffrättslig bedömning skall därför
ta sin utgångspunkt i bestämmelsen om vårdslös myndighetsutövning i
20 kap. 1 § brottsbalken i detta lagrums lydelse före den 1 oktober
1989.

Eftersom varken K-G Blombergs eller Lars Västhagens åtgärder i
sammanhanget har haft en sådan självständig rättslig betydelse att dessa
kan anses innefatta myndighetsutövning, är ett straffrättsliga ansvar för
dem uteslutet redan av detta skäl.

Att Ingvar Gunnarsons beslut i frågan, på det sätt som anges i
straffbestämmelsen, har inneburit att han i myndighetsutövning åsido-
satt vad som till följd av lag gällt för denna är däremot höjt över varje
tvivel. Att han har förfarit oaktsamt är likaså uppenbart. Av de
befattningshavare inom rättsväsendet som har till uppgift att ta befatt-
ning med frågor om telefonavlyssning måste krävas dels att de känner
till de grundläggande förutsättningarna för att tvångsmedlet överhu-
vudtaget skall fa användas, dels att de förvissar sig om att dessa
förutsättningar verkligen föreligger i de konkreta fall som de har att ta
ställning till.

Jag anser mig emellertid mot bakgrund främst av den rättspraxis
som har utbildats i frågan inte kunna hävda att Ingvar Gunnarsons
oaktsamhet varit grov i den bemärkelse som avses med straffbestäm-
melsen. Jag beaktar därvid i första hand den omständigheten att han

Redog. 1991/92:1

vid beslutstillfället befann sig under tidspress (prop. 1975:78 s. 147),
och jag tar också viss hänsyn till att den formulering i promemorian
som talar om "den av G. disponerade telefonen" varit ägnad att
vilseleda. Jag anser mig inte heller kunna bortse från den omständig-
heten att Ingvar Gunnarson lagt särskild vikt vid att beslutet avgränsats
på ett sätt som var ägnat att begränsa dess integritetskränkande verkan,
även om jag anser att hans insikt om de särskilda integritetsriskerna
med en avlyssning av det aktuella slaget i första hand borde ha lätt
honom att fråga sig om sådan avlyssning överhuvudtaget var tillåten.

Trots att något straffrättsligt ansvar således inte kan komma i fråga,
ser jag allvarligt på det inträffade. Ett beslut om telefonavlyssning
innebär ett långtgående intrång i den enskildes integritet, något som
markeras bl.a. genom den särskilda bestämmelse i 2 kap. 6 § regerings-
formen som uppställer ett skydd mot hemlig avlyssning och upptag-
ning av telefonsamtal. Jag vill också erinra om den mycket restriktiva
hållning till användningen av telefonavlyssning som statsmakterna vid
olika tillfällen har gett uttryck för. Den omständigheten att beslutet
försetts med vissa begränsningar har visserligen varit ägnad att minska
dess skadeverkningar, men rätteligen skulle någon telefonavlyssning
inte alls ha kommit till stånd.

Ansvaret för att ett beslut om telefonavlyssning står i överensstäm-
melse med gällande lag åvilar i första hand domstolen, som är det
organ som fattar det rättsligt bindande beslutet i frågan och som i kraft
av sin roll inom rättsväsendet har ett särskilt ansvar för att rättssäker-
hetens krav tillgodoses. Också åklagaren har emellertid en viktig
uppgift i sammanhanget. Även om hans framställning till domstolen,
som jag redan nämnt, saknar självständig rättslig betydelse, är det den
som ligger till grund för domstolens ställningstagande. Man måste bl.a.
med hänsyn till att det ankommer på åklagaren att fortlöpande beakta
rättssäkerhetsaspekterna i de förundersökningar som han leder kräva
att han, innan han ger in en framställning om telefonavlyssning,
självständigt gör en bedömning av om de rättsliga förutsättningarna för
ett bifallsbeslut föreligger. Också Lars Västhagen har därför brustit i
aktsamhet vid sin handläggning av ärendet.

Vad jag nu har sagt om domstolens och åklagarens roller i samman-
hanget innebär självfallet inte att polismyndigheten kan anses befriad
från skyldighet att bidra till att beslut om telefonavlyssning håller sig
inom lagens gränser. Det måste förutsättas att polis, åklagare och
domstol samtliga medverkar till att inga lagstridiga beslut kommer till
stånd. Inte heller K-G Blomberg har således iakttagit den noggrannhet
vid sin befattning med ärendet som kunnat krävas av honom. Huvud-
ansvaret för att besluten blir riktiga måste emellertid i enlighet med
vad jag nyss har sagt anses åvila domstolen och åklagaren.

Enligt min mening har såväl Ingvar Gunnarson som Lars Västhagen
vid sin handläggning av ärendet åsidosatt vad som ålegat dem i deras
anställning på ett sätt som innefattar tjänsteförseelse enligt 10 kap. 1 §
lagen (1976:600) om offentlig anställning. Jag beslutar därför att hos
statens ansvarsnämnd anmäla Ingvar Gunnarson och Lars Västhagen
för åläggande av disciplinpåföljd.

Redog. 1991/92:1

Som redan nämnts finns det anledning att rikta kritik också mot
K-G Blomberg för dennes del i det inträffade. Hans roll i samman-
hanget har emellertid inte varit av sådant slag att jag finner anledning
att gå vidare i saken beträffande honom. Jag vill emellertid erinra om
de kritiska synpunkter jag i ett protokoll över en inspektion av
rikskriminalen (dnr 574-1990) framfört beträffande utformningen av
de där upprättade promemoriorna till grund för framställningar om
hemlig teleavlyssning. Det inträffade ger mig anledning att återigen
understryka vikten av att promemoriorna redovisar alla de sakförhål-
landen som är relevanta för ärendets avgörande och att de är klart och
entydigt avfattade.

Ansvarsnämndens prövning

I beslut den 10 april 1991 (Ä 2/1991) anförde statens ansvarsnämnd
följande.

Ansvarsnämndens bedömning: Av skäl som chefsjustitieombudsman-
nen anfört var beslutet om telefonavlyssning felaktigt. För tillkomsten
av det felaktiga beslutet är både Lars Västhagen och Ingvar Gunnarson
ansvariga, Lars Västhagen dock i mindre mån än Ingvar Gunnarson.

Chefsjustitieombudsmannen har som sin uppfattning uttalat att den
tillämpade bestämmelsen i 27 kap. 16 § rättegångsbalken i dess lydelse
före den 1 september 1989 var avfattad på ett tillräckligt tydligt sätt.
Ansvarsnämnden kan inte ansluta sig till denna uppfattning. Enligt
bestämmelsen fick tillstånd till avlyssning avse telefon som innehades
av den misstänkte eller "eljest kan antagas komma att begagnas av
honom". Enligt ansvarsnämndens mening kan ordet "begagnas", om
det ges en vidsträckt innebörd, ge upphov till tolkningen att det skulle
vara tillåtet att avlyssna en telefon som den misstänkte ringer till eller
far samtal ifrån. Som chefsjustitieombudsmannen framhållit var en
sådan tolkning av bestämmelsen inte avsedd av lagstiftaren. Detta kan
dock inte utläsas av förarbetena till lagrummet i fråga utan framgår
endast av de senare rapporter och propositioner som chefsjustitieom-
budsmannen omnämnt.

Framställningar om tillstånd till telefonavlyssning präglas ofta av
stor brådska. Även det aktuella fallet krävde uppenbarligen en skynd-
sam handläggning. Det fanns således inte någon längre tid för studium
av de inte helt lättillgängliga rättskällorna.

Beslutet om tillstånd till telefonavlyssning har såvitt framkommit
inte lett till förfång för någon annan än möjligen den misstänkte.
Genom det sätt på vilket avlyssningen var organiserad får det vidare
anses att risken för att ovidkommande samtal skulle komma att
avlyssnas var liten.

Det är viktigt att kampen mot den organiserade brottsligheten be-
drivs effektivt. Kravet på effektivitet kommer ofta i konflikt med den
enskildes rätt till personlig integritet. Reglerna om telefonavlyssning
utgör exempel på en inskränkning av integriteten, som lagstiftaren
ansett nödvändig för bekämpningen av vissa grova brott. För att
tillgodose effektivitetskravet kan det givetvis inte tolereras att reglerna

Redog. 1991/92:1

medvetet tillämpas fel. Om något sådant är det inte heller fråga här. I Redog. 1991/92:1
stället rör det sig om ett beslut som måste fattas i all hast och som av
förbiseende blivit felaktigt. Varje form av oaktsamhet vid tillämpning
av reglerna bör inte medföra ansvar. Det måste finnas ett utrymme för
mänskliga misstag och felbedömningar. Om det ställs alltför höga krav
på aktsamhet kan det leda till att beslutsfattare, inför risken att bli
kritiserade och föremål för disciplinära åtgärder, inte vågar fatta de
beslut som krävs.

Ansvarsnämnden, som utgår från att Lars Västhagen och Ingvar
Gunnarson tagit rättelse av den kritik som riktats mot dem, finner vid
en samlad bedömning att det fel som envar av dem begått inte är av
beskaffenhet att medföra disciplinpåföljd.

Ansvarsnämndens beslut: Ansvarsnämnden lämnar chefsjustitieom-
budsmannens anmälan mot Lars Västhagen och Ingvar Gunnarson
utan bifall.

Beslutet har vunnit laga kraft.

Frågan om en utsatt huvudförhandling skall ställas in
på grund av att parterna begärt tid för förlikningsför-
handlingar får avgöras av rätten i varje särskilt fall.
Vid prövningen bör rätten vara restriktiv med att
villfara en sådan begäran

(Dnr 3235-1989)

En advokat begärde att JO skulle undersöka huruvida rådmannen
Hans Cederberg, Södra Roslags tingsrätt, gjort sig skyldig till tjänstefel
genom att vägra att villfara en begäran från parterna om att ställa in en
huvudförhandling i ett tvistemål. Anmälan avslutades med att det var
önskvärt med ett uttalande om att en ordförande inte får neka att ställa
in ett nyutsatt mål och förhindra partsombuden att komma fram till
en förlikning när en sådan skäligen kan bedömas som trolig.

Anmälan remitterades till Södra Roslags tingsrätt för upplysningar

och yttrande varvid lagmannen Sven Leander anförde bl.a.

Den situation som förelegat i det aktuella målet är att parterna kort
före huvudförhandlingen velat ha förhandlingen inställd för att vid
någon senare tidpunkt inleda förlikningsdiskussioner. Jag delar inte
advokat Nordstrands uppfattning att Hans Cederberg förfarit felaktigt
genom att inte villfara denna begäran. Tvärtom torde han närmast ha
handlat fel om han under dessa premisser ställt in förhandlingen.

I remissvaret anförde Hans Cederberg bl.a.

Det är domstolen som i slutänden bestämmer hur ett mål skall
handläggas. Rätten kan bedriva sin förlikningsverksamhet på olika sätt.
En utväg i den föreliggande situationen hade varit att — som Otto
Nordstrand föreslagit — ställa in huvudförhandlingen i förhoppning
om att parterna skulle göra upp. En annan utväg är den, som jag själv
valde, nämligen att efter resultatiösa förlikningsförsök under förbere-
delsen hålla huvudförhandling och — eventuellt om parterna begär det
— i samband med denna göra nya förlikningsförsök. Orsaken till mitt
val var att jag har mycket dåliga erfarenheter av att ställa in huvudför-

handlingar endast på den grunden att båda parter hyser en god
förhoppning om att en uppgörelse skall kunna träffas. Ett misslyckat
förlikningsförsök betyder i detta läge att målet måste sättas ut på nytt
med åtföljande merkostnader, merarbete och tidsutdräkt. Denna erfa-
renhet gäller särskilt handläggning i stora domstolar med tvistemålsin-
riktning. Södra Roslags tingsrätt är en sådan domstol.

ChefsJO Eklundh anförde i ett beslut den 18 mars 1991.

Syftet med de ändringar i rättegångsbalken som trädde i kraft den 1
januari 1988 (SFS 1987:747) var bl.a. att rättegångarna skulle anpassas
till vad det enskilda målet kräver samt att verksamheten skulle kunna
drivas snabbare och billigare (prop. 1986/87:89 s. 1). I 42 kap. rätte-
gångsbalken infördes bestämmelser bl.a. om att rätten skall driva
förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet och att
rätten bör höra parterna angående målets handläggning (6 §) samt att
rätten skall verka för att parterna förliks (17 §). 1 förarbetena framhålls
på flera ställen vikten av att förberedelsen bedrivs med inriktning på
ett snabbt avgörande av målet. Bl.a. uttalas (s. 193) att en part i princip
inte har rätt att påkalla mer långvariga uppehåll i handläggningen
utöver vad som följer av reglerna om vilandeförklaring i 32 kap. 5 §
rättegångsbalken. Detta innebär att det inte är tillåtet för en domare att
låta mål "ligga till sig" i hopp om att en förlikning kan uppnås i en
oviss framtid.

Som ett moment i förberedelsen ingår, enligt 42 kap. 6 § rättegångs-
balken, att utröna huruvida förutsättningar för förlikning är för han-
den. Bestämmelsen i samma kapitels 17 § reglerar rättens förliknings-
verksamhet. Enligt förarbetena ges domaren stor frihet att agera när
målet befunnits vara av sådan beskaffenhet att det är lämpligt att
frågan om förlikning aktualiseras. Föredragande statsrådet har i propo-
sitionen (s. 111 ff) närmare utvecklat sin syn på hur denna verksamhet
bör bedrivas. Så snart förberedelsen avslutas skall rätten, enligt 42 kap.
20 § första stycket rättegångsbalken, bestämma tid för huvudförhand-
ling, om möjligt i samråd med parterna. Förutsättningarna för att ställa
in en utsatt förhandling anges i 32 kap. 4 § rättegångsbalken. Enligt
denna bestämmelse äger rätten bestämma ny tid för en utsatt förhand-
ling om det framkommer omständighet som kan antas utgöra hinder
för förhandlingens hållande eller för dess genomförande i erforderlig
omfattning.

Reglerna som rör rättegången är inte dispositiva. Även om parterna
är ense om lösningen av en viss processuell fråga, är det ändå rätten
som med tillämpning av rättegångsbalken har att avgöra saken. Detta
kan i vissa fall leda till ett annat resultat än vad parterna har åsyftat.

1 förevarande fall har Hans Cederberg, enligt vad som framgår av
hans yttrande, under sammanträdet för muntlig förberedelse försökt att
få parterna att träffa en uppgörelse utan att lyckas. Han har sedan
förberedelsen avslutats bestämt tid för huvudförhandling i samråd med
parterna.

Bestämmelsen i 42 kap. 17 § rättegångsbalken kan inte tolkas så att
parterna i ett vid domstol anhängigt mål fritt förfogar över tidpunkten
för förlikningsförhandlingarna. Frågan huruvida en utsatt huvudför-

Redog. 1991/92:1

handling bör ställas in på grund av att parterna begär tid för förlik- Redog. 1991/92:1
ningsdiskussioner får i stället avgöras av rätten i varje särskilt fall. Av
vad jag redovisat i det föregående av de uttalanden som gjorts i fråga
om kravet på snabbhet under förberedelsen följer att rätten bör vara
restriktiv med att villfara sådana framställningar. I sammanhanget
måste bl.a. beaktas den olägenhet för andra berörda personer, exempel-
vis vittnen, som en i sent skede ändrad tid för huvudförhandling i
många fall kan medföra.

Av den företagna utredningen framgår inte annat än att Hans
Cederbergs handlande står i överensstämmelse med rättegångsbalkens
bestämmelser. Någon anledning till kritik mot honom finns således
inte. Med dessa besked avslutar jag ärendet.

Chefsrådman har ansetts ha ett övergripande ansvar
för att äldre mål blir avgjorda

(Dnr 483-1990)

Vid inspektion av Stockholms tingsrätt uppmärksammades att ett
brottmål blivit liggande lång tid utan att några åtgärder vidtagits. Atal
väcktes i januari 1984 och en av de tilltalade kom in med svaromål i
februari samma år. Sedan åklagaren anmält att förundersökningen
behövde kompletteras blev målet liggande till oktober 1989 utan att
någon åtgärd vidtogs.

I ett beslut den 27 februari 1991 uttalade chefsJO Eklundh bl.a.
följande.

Jag har i protokollet från inspektionen understrukit vikten av att
tingsrätten har fungerande rutiner för kontroll av de mål som är under
handläggning. I detta fallet har ett brottmål blivit liggande i fem års tid
utan att någon som helst åtgärd vidtagits. — — — I anledning av
iakttagelserna pekade jag i protokollet från inspektionen på att chefc-
rådmannen, som är den som har det övergripande ansvaret för verk-
samheten på avdelningen, självmant bör undersöka förhållandena, om
han inte far en tillfredsställande förklaring till att ett äldre mål inte
har avgjorts. Av tingsrättens yttrande framgår att det numera har
införts föreskrifter som ålägger chefsrådmännen skyldighet att två
gånger årligen gå igenom de mål som finns på avdelningen. Jag delar
lagmannens uppfattning att dessa bestämmelser bör leda till att mål
inte blir liggande utan att åtgärder vidtas.

Förutsättningar för föreläggande till part att inkom-
ma med svaromål eller yttrande vid äventyr av treds-
kodom

(Dnr 1082-1991)

Vid chefsJO Eklundhs inspektion av en tingsrätt uppmärksammades i
några tvistemålsakter att svaranden förelagts att vid äventyr av tredsko-
dom komma in med yttrande över vad käranden hade anfört i sin

begäran om att mål om betalningsföreläggande skulle hänskjutas till
rättegång, trots att svaranden redan under den summariska processen
angett en rättslig grund för bestridandet.

ChefsJO Eklundh anförde i inspektionsprotokollet:

Ett föreläggande att avge skriftligt svaromål vid äventyr av tredsko-
dom kan användas inte bara i mål där talan väcks genom ansökan om
stämning utan även i mål som efter summarisk process hänskjutits till
rättegång eller som blivit föremål för återvinning. Det bör framhållas
att möjligheten till tredskodomsföreläggande omfattar endast skriftliga
svaromål (prop. 1986/87:89 s. 202).

Enligt 44 kap. 7 a § rättegångsbalken skall tredskodom inte medde-
las om svaranden i svaromål har klargjort sin inställning till kärandens
yrkande och angett skäl som kan vara av betydelse vid prövning av
saken. Redan ett påstående att det föreligger en någorlunda klart
angiven grund för ogillande bör vara tillräckligt för att hindra tredsko-
dom (a.a. s. 228). Om det däremot är uppenbart att svarandens
invändningar rättsligt sett är ovidkommande så till vida att det han
anfört inte hindrar att käromålet bifalls föreligger förutsättningar för
tredskodom. Som en allmän regel gäller att tredskodom inte bör
meddelas om det är tveksamt om svaranden skall anses ha anfört
sådana skäl mot bifall som kan vara av betydelse för saken eller om
tvekan råder i fråga om det rättsligt relevanta i det som svaranden har
anfört (a.a. s. 229).

Om det av processmaterialet framgår att svaranden under den sum-
mariska processen eller i ansökan om återvinning redan har fullgjort
vad som från hans sida krävs för att undgå tredskodom, bör föreläggan-
de om att inkomma med skriftligt svaromål vid äventyr av tredskodom
inte utlärdas (jfr NJA 1989 s. 487).

Utformningen av domslut i återvinningsmål
(lagsökning)

(Dnr 1082-1991)

Vid chefcJO Eklundhs inspektion av en tingsrätt uppmärksammades
följande.

Ett mål anhängiggjordes genom att en bank ansökte om lagsökning
mot E. och H. med yrkande att de skulle förpliktas att solidariskt utge
ett visst belopp. Tingsrätten meddelade utslag i lagsökningsmålet. Se-
dan E. ansökt om återvinning återupptogs handläggningen. E. uteblev
från sammanträde för muntlig förberedelse. Tingsrätten meddelade
tredskodom och antecknade under punkt 1 i domslutet följande.

"Tingsrätten fastställer lagsökningsutsiaget UL 797 i mål L 878/90
vid —--tingsrätt, se bilaga 1."

I inspektionsprotokollet anförde chefsJO Eklundh följande.

När återvinning har sökts i ett lagsökningsmål skall målet därefter
handläggas enligt reglerna för tvistemål. Avgörandet av själva saken
sker genom dom. Talan i målet är en fullgöreisetalan och domslutet
bör i enlighet härmed innehålla en förpliktelse för svaranden att

Redog. 1991/92:1

fullgöra en betalningsskyldighet. Domslutet bör vidare innehålla en Redog. 1991/92:1
förklaring att lagsökningsutslaget upphävs.

Utformningen av kvarstadsbeslut i domslut

(Dnr 1082-1991)

I protokollet från en inspektion av en tingsrätt anförde chefsJO Ek-
lundh följande rörande förordnanden i betalningsdomar att under för-
beredelsen meddelade kvarstadsbeslut skulle bestå.

En dom på betalning är i allmänhet verkställbar utan hinder av att
den inte har vunnit laga kraft. Enligt 15 kap. 8 § tredje stycket
rättegångsbalken skall rätten i samband med avgörandet av saken
pröva huruvida en under förberedelsen beviljad säkerhetsåtgärd allt-
jämt skall bestå. Innan dom meddelas bör rätten efterhöra parternas
inställning till säkerhetsåtgärdens bestånd. Om rätten finner att säker-
hetsåtgärden skall bestå även efter doms meddelande, bör den föreskri-
va en viss tid under vilken åtgärden skall bestå samt att den skall
upphöra att gälla när denna tid gått till ända eller verkställighet av
domen dessförinnan har skett.

En tingsrätt har utfärdat ny stämning trots att den
tilltalade redan delgivits stämning; rotelinnehavaren
borde ha gjort rotelsekreteraren uppmärksam på
uppgiften om delgivningen

(Dnr 608-1990)

I ett klagoärende uppmärksammades att en tingsrätt på nytt utfärdat
stämning på en tilltalad trots att denne i en skrift bekräftat att han
tagit del av den först utfärdade stämningen.

ChefsJO Eklundh anförde bl.a. följande i ett beslut den 22 februari
1991.

Eftersom tingsrätten ansett Trond N. delgiven på grund av att han i
sitt brev bekräftat mottagandet av stämningen var förfarandet från
tingsrättens sida att på nytt utfärda stämning i målet den 15 februari
1990 felaktigt. Uppenbarligen har rotelsekreteraren inte uppmärksam-
mat vad Trond N. anfört i brevet till tingsrätten utan endast konstate-
rat att något bevis om delgivning inte kommit tingsrätten till handa.
Jag vill i anledning härav understryka det angelägna i att rotelinneha-
varen, som fortlöpande har att ta del av det material som tillförs akten,
gör rotelsekreteraren uppmärksam på sådana uppgifter i målet som
har betydelse för målets fortsatta handläggning.

Fråga om förutsättningar förelegat för förordnande Redog. 1991/92:1
av förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken m.m.

(Dnr 716-1990)

Bakgrund och anmälan

Överförmyndarnämnden i Laholms kommun ansökte i mars 1989 om
förordnande av förvaltare för Uno W. I ansökan, som gavs in till
Halmstads tingsrätt, anfördes att "då det inte är möjligt att kommuni-
cera med huvudmannen, vilken äger fastighet som skall avyttras, bör
det vara fråga om ett förvaltarskap". Till ansökan var fogat ett godkän-
nande från Uno W:s syskon enligt vilket de bl.a. godkände att Uno W:s
egendom "ställs under förvaltarskap/godmanskap". Till ansökan hade
vidare fogats ett läkarintyg beträffande Uno W. utfärdat den 8 mars

1989 av distriktsöverläkaren Rolf Larsson, vårdcentralen i Laholm.
Intyget är rubricerat Läkarintyg (Godmanskap) och innehåller delvis
förtryckt text. På intyget har antecknats att Uno W. vistades på visst
sjukhus på grund av senil demens. Enligt understrykning i den för-
tryckta texten synes läkaren ha bedömt att Uno W. var i behov av
bistånd med att bevaka sin rätt. Det är däremot inte markerat att Uno
W. var i behov av bistånd med att förvalta sin egendom eller sörja för
sin person. Intyget innehåller inte något ställningstagande till den
förtryckta frågan om hinder mot att inhämta samtycke till godmansför-
ordnande förelåg.

Genom beslut den 27 april 1989 förordnade Halmstads tingsrätt
(rådmannen Christer Borlind samt tre nämndemän) Harry G., att
såsom förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken bevaka Uno W:s
rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person. — I protokollet
över handläggningen antecknades bl.a. att läkarutlåtande inhämtats
samt att Uno W:s syskon tillstyrkt anhållan.

Av överförmyndarnämndens akt beträffande Uno W. framgår att
Harry G. genom köpebrev den 30 augusti 1989 sålde Uno W:s fastighet
i Laholm för en köpeskilling av 360.000 kr. Överförmyndarnämnden
— genom dess ordförande Richard Mjöbring — hade genom påskrift
på köpebrevet godkänt försäljningen. Av akten framgår vidare att
Greta K., syster till Uno W., i augusti 1989 ingav en skrift till
överförmyndarnämnden där hon ställde vissa frågor rörande förvaltar-
skapet; bl.a. frågor som gällde fastighetsförsäljningen. Därefter förekom
ytterligare skriftväxling i frågan om handhavandet av förvaltarskapet,
då mellan överförmyndarnämndens ordförande och Gunnel E., som är
dotter till Greta K. Den 5 december 1989 inkom till Halmstads
tingsrätt en ansökan om entledigande av förvaltaren. Ansökan var
undertecknad av tre av Uno W:s syskon. Genom beslut den 1 mars

1990 avslog tingsrätten ansökan.

I en anmälan till JO ifrågasatte Gunnel E. bl.a. om försäljningen av
Uno W:s fastighet skett till för lågt pris.

Utredning Redog. 1991/92:1

Överförmyndarnämndens akt över förvaltarskapet för Uno W. samt

Halmstads tingsrätts akt i ärendet om förordnande av förvaltare inhäm-
tades och granskades.

Granskningen gav anledning att infordra upplysningar och yttrande
från Halmstads tingsrätt och överförmyndarnämnden i Laholms kom-
mun i följande avseenden.

1. Vilka överväganden ligger till grund för bedömningen att det var
nödvändigt att förordna förvaltare och inte god man för Uno W.?
Jämför 11 kap. 7 § föräldrabalken och prop. 1987/88:124 s 144 f.
Frågan bör även ses mot bakgrund av den utredning som fanns
tillgänglig i ärendet.

2. Det framgår att ansökan om förordnande av förvaltare inte
kommunicerades med Uno W., att han inte hördes muntligen och att
inte heller god man enligt 20 kap. 2 § föräldrabalken förordnades för
honom (11 kap. 16 § föräldrabalken). Hur har man resonerat? Ingivet
läkarintyg saknar uppgift om hinder mot att inhämta Uno W:s sam-
tycke. (endast Halmstads tingsrätt)

3. Varför bereddes inte Uno W:s syskon tillfälle att yttra sig över
fastighetsförsäljningen innan överförmyndaren gav sitt samtycke (15
kap. 15 § föräldrabalken). (endast överförmyndarnämnden)

4. Av överförmyndarnämndens akt framgår inte annat om villkoren
för försäljningen än de som är angivna i köpebrevet. Vilket underlag
hade överförmyndarnämnden vid sitt beslut? (endast överförmyndar-
nämnden).

Halmstads tingsrätt avgav yttrande genom lagmannen Nils Ljunggren.

Till yttrandet bifogades svar från rådmannen Christer Borlind.

Christer Borlind anförde följande.

1. Till tingsrätten inkom den 28 mars 1989 en ansökan från överför-
myndarnämnden i Laholm om förordnande av förvaltare för Uno W.
Skälen till ansökningen var att det icke gick att kommunicera med W.
samt att en fastighet skulle avyttras. Vid ansökan var fogade ett
läkarintyg och godkännande från syskonen. Underhandskontakt togs
med ordföranden i överförmyndarnämnden Rickard Mjöbring och
distriktsöverläkaren som utfärdat intyget. Därvid framkom att W. icke
kunde höras i ärendet, att han från Danmark erhöll pension efter sin
hustru och att det från dansk sida erfordrades förvaltare för att lyfta
pensionen.

Med hänsyn till vad som framkommit vid dessa underhandskontak-
ter främst då uppgifterna om den danska pensionen, ansåg tingsrätten
att det fanns fog för att förordna en förvaltare.

2. Jag förbisåg regeln i FB 20:2.

Nils Ljunggren anförde följande.

Av de kompletterande upplysningar som inhämtats — och som själv-
fallet borde ha tillförts akten — framgår att W:s hörande skulle vara
meningslöst. 1 sådant fall skulle enligt FB 20:2 god man ha förordnats i
ärendet.

Det förefaller vidare — mot bakgrund av vad som är känt om W:s 39

tillstånd — som om bifallet till yrkandet om förvaltare inte står i

samklang med lagstiftarens i propositionen 1987/88:124 s 144 f uttalade Redog. 1991/92:1
allmänna intentioner. Under förutsättning att uppgiften om den dans-
ka pensionen är korrekt — någon prövning i den delen har inte skett

— synes det emellertid inte ha varit en onödigt ingripande åtgärd att
bifalla ansökan fullt ut.

All personal i tingsrätten erinras från tid till annan om nödvändig-
heten att dokumentera muntligen inhämtade uppgifter.

Överförmyndarnämnden anförde bl.a. följande.

1. I framställningen till tingsrätten har angivits att det förhållandet att
det inte gick att kommunicera med W. och att en fastighetsavyttring
var förestående var skäl till förvaltarskap i stället för godmanskap.
Initiativet till förvaltarskapet togs av brodern Roy W. vid besök hos
ordföranden 1989-03-06. Vid besöket lämnade han utförlig redogörelse
för förhållandena. Av resonemanget syntes framgå att man bland
syskonen inte var helt överens om hur avvecklingen av fastighets- och
bilinnehav skulle gå till.

Ett av skälen till att det ansågs lämpligt med ett förvaltarskap var
förhållandet att Uno W. helt förlorat förmågan att ha egen vilja. Det
kunde befaras att han skulle komma att bli "utnyttjad" om han hade
god man. I ärendet togs kontakt med vederbörande handläggare på
tingsrätten. Det förhållandet att förvaltare tillsattes får anses vara i linje
med vad justitieministern anfört längst upp på sid 145 i propositionen.

3. Initiativet till försäljningen kom från syskonen och ordföranden
utgick ifrån att den diskuterats dem emellan. Mäklaren hade också
upplyst om att huset var svårsålt, eftersom det fanns en hel del
skavanker som åstadkommits under tidigare ägares tid. Försäljningen
ansågs därför vara till gagn för Uno W. Ifråga om priset bifogas intyg
från fastighetsmäklaren Ulf Jönsson. Det bör också tilläggas att Uno
W. aldrig inflyttat i fastigheten.

4. Från fastighetsmäklaren hade inhämtats uppgift om köpekontrak-
tet. Det hade upplysts att i detta inte fanns några förbehåll eller annat
som kunde påverka nämndens ställningstagande. Kopia av kontraktet
bifogas.

Gunnel E. yttrade sig över remissvaren.

Rättslig reglering m.m.

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1989 har förmyn-
derskapslagstiftningen ändrats i ett flertal väsentliga hänseenden (prop.
1987/88:124 om god man och förvaltare). Ändringarna innebar bl.a. att
begreppet omyndighetsförklaring togs bort. I stället infördes en kvalifi-
cerad form av godmanskap benämnd förvaltarskap. Den som får
förvaltare förlorar rådigheten över det som omfattas av förvaltarupp-
draget men behåller i övrigt rätten att bestämma över sina ekonomiska
angelägenheter (11 kap. 8 § föräldrabalken). Till skillnad mot vad som
gällde beträffande omyndigförklarade är den som får förvaltare inte
fråntagen allmän rösträtt.

I 11 kap. 7 § första stycket föräldrabalken (FB) finns angivet under

vilka förutsättningar rätten kan förordna förvaltare. Enligt denna be-
stämmelse kan sådant förordnande komma ifråga när någon beträf-
fande vilken det föreligger en sådan situation som anges i 11 kap. 4 §
(anm: vari anges förutsättningarna för godmanskap på grund av sjuk-

dom, hämmad förståndsutveckling m.m.) är ur stånd att vårda sig eller
sin egendom. I förarbetena (prop. s 250) framhålls att en av de
vägledande grundtankarna bakom de i 11 kap. införda bestämmelserna
är att ingen skall utsättas för större ingrepp i den personliga integrite-
ten än vad som är klart befogat i det enskilda fallet. Förvaltare far
därför inte enligt 11 kap. 7 § FB förordnas om det är tillräckligt att
god man förordnas eller att den enskilde på något annat mindre
ingripande sätt far hjälp. Vidare anges i förarbetena (prop. s 145) att
förvaltarförordnande inte bör komma i fråga i fall där den enskilde
visserligen saknar förmåga att sköta sina angelägenheter men där det
inte föreligger någon risk att han vidtar några dispositioner till skada
för sig själv.

I 11 kap. 16 och 17 §§ FB finns bestämmelser om vilken utredning
rätten skall inhämta i ärenden om förordnande av god man och
förvaltare. Enligt 16 § första stycket skall i ärenden om förordnande av
god man för någon som fyllt sexton år rätten bereda denne tillfälle att
yttra sig, om det kan ske. Enligt andra stycket skall rätten också, om
det inte är obehövligt, inhämta yttrande från make och närmaste
släktingar, överförmyndaren, vårdinrättning, omsorgsnämnd och so-
cialnämnd. Vidare föreskrivs att den som avses med en ansökan skall
höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom och det inte
är uppenbart att han inte förstår vad saken gäller.

Av 17 § framgår att rätten innan den förordnar förvaltare skall
inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes
hälsotillstånd. Detta gäller också i ärenden om förordnande av god
man enligt 4 §, när den enskilde inte har lämnat sitt samtycke.

Av 20 kap. 2 § andra stycket FB framgår att rätten i ett ärende om
förordnande av förvaltare, där den enskilde uppenbarligen inte förstår
vad saken gäller eller skulle lida skada av att få del av handlingarna i
ärendet, skall förordna en god man att företräda den enskilde i
ärendet. I förarbetena (prop. s 198) anges att god man i princip alltid
skall förordnas när den enskildes tillstånd är sådant att han enligt 11
kap. 16 § inte kan höras muntligt.

JO har vid ett flertal tillfällen — visserligen i ärenden som gällt
förordnande av god man — haft anledning att uttala sig om överför-
myndarens och rättens prövning av behovet av ingripande mot enskil-
da mot bakgrund av den utredning som gjorts i ärendena (se bl.a. JO
1985/86 s 68 och 1986/87 s 38, Iakttagelser och uttalanden med
anknytning till förmynderskapslagstiftningen). 1 dessa uttalanden har
JO understrukit vikten av att ärenden av detta slag handläggs med stor
omsorg samt att såväl överförmyndaren som rätten måste tillse att
utredningsmaterialet är sådant att det i varje enskilt fall står klart att
ett godmansförordnande är vad som erfordras för att den enskilde skall
få bistånd. Vad JO uttalat har naturligtvis aktualitet även i fråga om
förordnande av förvaltare.

Redog. 1991/92:1

Bedömning

Redog. 1991/92:1

JO Pennlöv uttalade bl.a. följande i ett beslut den 20 december 1990.

Enligt överförmyndarnämndens remissvar togs frågan om förordnan-
de av förvaltare upp av Roy W. när denne besökte överförmyndar-
nämndens ordförande den 6 mars 1989. Roy W. skulle då ha lämnat
en utförlig redogörelse för Uno W:s förhållanden. Av noteringar på
dagboksbladet i överförmyndarens akt framgår emellertid att ärendet
redan före Roy W:s besök var aktuellt hos överförmyndaren. Enligt
anteckning den 8 februari 1989 hade Harry G. ringt och meddelat att
Uno W. var svårt åderförkalkad, att han skulle komma att bli i behov
av god man samt att dr. Rolf Larsson kände till honom. Av anteckning
den 24 februari 1989 framgår att överförmyndaren ansåg att ärendet
kunde vila något i avvaktan på hemtjänstens syn.

Det förefaller således som om ärendet från början gällt förordnande
av god man för Uno W. Det läkarintyg som gavs in till tingsrätten
avser också, i vart fail enligt sin rubrik, sådant förordnande. Att
ansökan sedermera kom att gälla förordnande av förvaltare synes bero
på de uppgifter om Uno W. som Roy W. lämnade vid besöket den 6
mars. Vad dennes "utförliga redogörelse" innehållit går dock inte att
kontrollera eftersom överförmyndaren — såvitt handlingarna visar —
inte dokumenterat vad som sagts vid besöket. Det säger sig självt att så
borde ha skett. Uppgifterna borde dessutom ha bifogats ansökan till
tingsrätten. Överförmyndarens underlag i övrigt för bedömningen att
ett förvaltarförordnande var nödvändigt har bestått av det aktuella
läkarintyget. Det kan i detta sammanhang anmärkas att överförmynda-
ren inte, som förutskickats i anteckningen på dagboksbladet, tog in
några upplysningar från hemtjänsten.

Under ärendets handläggning vid tingsrätten tillkom vissa upplys-
ningar beträffande Uno W. genom de telefonsamtal Christer Borlind
hade med ordföranden i överförmyndarnämnden samt distriktsöverlä-
karen. Inte heller i detta fall har uppgifterna dokumenterats, vilket jag
självfallet är kritisk mot.

Fråga är då om utredningen rörande Uno W:s förhållanden varit
sådan att det stått klart att hans behov av bistånd inte kunde tillgodoses
på annat sätt än genom ett förvaltarförordnande. Jag vill redan nu
påpeka att enbart det förhållandet att Uno W:s fastighet skulle försäljas
givetvis inte inneburit att förvaltare måste utses. För detta hade det
varit tillräckligt att förordna god man. Beträffande läkarintyget ger
detta endast den informationen att Uno W. vistades på sjukhus, att han
led av senil demens samt att han var i behov av bistånd med att bevaka
sin rätt. De förhållanden som överförmyndarnämnden angett i sitt
remissvar — nämligen att Uno W. var omöjlig att kommunicera med,
att han helt förlorat förmågan till egen vilja samt att det kunde befaras
att han skulle bli utnyttjad — kan inte utläsas av intyget. Som redan
konstaterats är övrig utredning inte dokumenterad. Det finns emeller-
tid inte något som tyder på att denna innehållit några närmare
uppgifter beträffande Uno W:s förhållanden utöver vad som sagts om
hans danska pension.

Av överförmyndarnämndens akt framgår att Uno W:s danska pen-
sion var insatt på en dansk bank samt att medlen sedermera hämtades
ut av förvaltaren vid besök på banken. Att den danska banken för en
sådan utbetalning krävde behörighetshandlingar av den person som
ville lyfta medlen är självklart. Det är emellertid inte klarlagt att det
enligt dansk rätt var nödvändigt att behörigheten grundades på just ett
förvaltarförordnande. Det kan vidare ifrågasättas om inte medlen ge-
nom sedvanliga bankrutiner hade kunnat överföras från den danska
banken till ett konto i svensk bank. För uttag från svenskt bankkonto
hade ett godmansförordnande varit tillräckligt. Mot bakgrund av vad
jag nu anfört är det uppenbart att tingsrätten borde ha prövat om
förvaltare verkligen erfordrats för att Uno W. skulle fa tillgång till
pensionen.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att såväl överförmyndar-
nämnden som tingsrätten i detta ärende tagit alltför lätt på sin uppgift
att klarlägga om det varit erforderligt att förordna förvaltare för Uno
W. Även om överförmyndarnämnden haft att göra en självständig
bedömning i ärendet, far tingsrätten som beslutande myndighet ta det
tyngsta ansvaret för den bristfälliga utredningen.

Vad gäller tingsrättens handläggning i övrigt har väl funnits anled-
ning att med stöd av läkarintyget och de kompletterande telefonupp-
lysningarna underlåta att kommunicera ansökan med Uno W. och
hålla muntligt förhör med honom. Däremot har tingsrätten inte för-
ordnat god man för Uno W. enligt bestämmelserna i 20 kap. 2 § FB.
Eftersom denna bestämmelse avser att garantera den enskildes rätt när
han inte själv kan höras, ser jag allvarligt på tingsrättens förbiseende.
Att regeln inte observerats förstärker också mitt intryck av att tingsrät-
ten handlagt ärendet utan tillräcklig eftertanke.

Beträffande försäljningen av Uno W:s fastighet borde överförmyn-
darnämnden i enlighet med 15 kap. 15 § andra stycket och 20 § FB ha
givit Uno W:s syskon tillfälle att yttra sig. Att försäljningen må ha
diskuterats mellan syskonen medför inte någon annan bedömning. När
det gäller överförmyndarnämndens underlag i övrigt för godkännande
av försäljningen, synes nämnden ha nöjt sig med uppgifter från mäkla-
ren. Enligt min mening borde nämnden i vart fall genom att kontakta
någon opartisk värderingsman ha kontrollerat om köpeskillingen var
rimlig. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det värderingsutlåtande
beträffande fastigheten som bifogats remissvaret har upprättats i efter-
hand.

Redog. 1991/92:1

Åklagar- och polisväsendena

Överåklagare har meddelats åtalsunderlåtelse för
vårdslös myndighetsutövning (beslut om husrannsa-
kan efter anonymt tips). Sedan målsäganden väckt
enskilt åtal har detta ogillats då grov oaktsamhet inte
ansetts föreligga

(Dnr 970-1988)

I ett beslut den 7 december 1989 anförde chefsJO Eklundh följande.

Bakgrund

Till regionåklagarmyndigheten i Jönköping kom den 19 januari 1988
ett telefonsamtal från en anonym man, som ville göra en anmälan mot
en polisman i Vetlanda, Lennart Körnsveden. Samtalet togs emot av
distriktsåklagaren Wilhelm Storck. Enligt en av honom upprättad
tjänsteanteckning förekom därvid följande.

Den 19 januari 1988 omkring kl 09.30 ringer en man som vill vara
anonym (X) och berättar följande: X är något bekant med en polisman
Lennart Körnsveden, Björnstorp, Vetlanda. Körnsveden ligger förmod-
ligen i skilsmässa samt bor i en villa. Vid ett besök av X hos
Körnsveden för omkring 5 månader sedan upptäckte X en hembrän-
ningsapparat som stod i ett förråd innanför garaget (fristående bygg-
nad), X såg apparaten i samband med att han och Körnsveden skulle
hämta ved. Körnsveden såg att X såg apparaten men det sades ingen-
ting om apparaten. Apparaten var inte i bruk. X har inte talat med
Körnsveden om saken och vet inte om Körnsveden "bränner". X kan
inte uppge om det finns någon annan som känner till innehavet. X vill
vara anonym, han gör anmälan då han anser att "det inte är rätt".

Wilhelm Storck lämnade en redogörelse för samtalet till sin chef,
överåklagaren Kjell Stenberg, som beslöt att Lennart Körnsveden skul-
le höras i saken. Förhöret genomfördes den 8 februari 1988 av
kriminalkommissarien Agne Andersson, Vetlanda polisdistrikt, i när-
varo av Lennart Körnsvedens chef, poliskommissarien Erik Furuskog.
Lennart Körnsveden förnekade att han då innehade eller någonsin
innehaft en hembränningsapparat. Agne Andersson redovisade förhörs-
utsagan till Kjell Stenberg, som beslöt att husrannsakan skulle företas i
Lennart Körnsvedens garage och förrådsutrymme. Husrannsakningen
genomfördes samma dag av Agne Andersson i närvaro av Lennart
Körnsveden. Någon hembränningsapparat påträffades därvid inte. På-
följande dag, den 9 februari 1988, lade Kjell Stenberg ned förundersök-
ningen på den grunden att det inte förelåg misstanke om brott.

Redog. 1991/92:

Anmälan

Redog. 1991/92:1

I en skrivelse, som kom till JO den 25 april 1988, ifrågasatte Lennart
Körnsveden om det funnits laglig grund för den av Kjell Stenberg
beslutade husrannsakningen och om han i sin egenskap av polisman
inte åtnjöt samma rättssäkerhet som övriga medborgare. Lennart
Körnsveden uppgav att han ansåg sig djupt kränkt genom den företag-
na åtgärden.

Utredning

Justitieombudsmannen Anders Wigelius beslöt den 9 maj 1988 med
anledning av Lennart Körnsvedens uppgifter och innehållet i infordra-
de handlingar att inleda förundersökning angående ifrågasatt brott
enligt 20 kap. 1 § brottsbalken (myndighetsmissbruk eller vårdslös
myndighetsutövning).

Under förundersökningen hölls förhör med Lennart Körnsveden,
Kjell Stenberg, Wilhelm Storck, Agne Andersson, Erik Furuskog,
chefsåklagaren Olof Hellgren, Eksjö, och distriktsåklagaren Harald
Rosander, Eksjö.

Före förhöret med Kjell Stenberg underrättades han om att han var
skäligen misstänkt för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myn-
dighetsutövning, bestående i att han beslutat om husrannsakan i Len-
nart Körnsvedens garage och förrådsutrymme utan att skälig misstanke
om brott, varå fängelse kan följa, hade förelegat. Under förhöret
vitsordade Kjell Stenberg de faktiska omständigheterna men bestred att
han genom sitt beslut skulle ha gjort sig skyldig till brott.

Kjell Stenberg anförde i huvudsak detta: Wilhelm Storck hade
redovisat innehållet i det anonyma telefonsamtal han tagit emot. Kjell
Stenberg hade fatt veta en del detaljer som antytt att anmälaren hade
en personlig kännedom om Lennart Körnsveden. Enligt Wilhelm
Storcks uppfattning hade det inte funnits anledning att i och för sig
ifrågasätta anmälarens uppgifter; anmälan var lämnad på förmiddagen,
anmälaren hade enligt Wilhelm Storck gjort ett allmänt vederhäftigt
intryck och det fanns ingenting som i sig gjorde denna anmälan
speciellt märklig. Anmälaren hade inte lämnat några uppgifter som
gav någon vägledning beträffande hans identitet eller hans relation till
polismannen. Upplysningar som inhämtades från de lokala polis- och
åklagarmyndigheterna innehöll ingenting särskilt om Lennart Körnsve-
den. — Enligt Kjell Stenbergs uppfattning fanns det ingenting som
sade att man självklart kunde lämna en anonym anmälan åt sidan.
Som denna anmälan var riktad och utformad menade han att det i vart
fall förelegat misstanke om brott och, enligt vad Kjell Stenberg hade
bedömt vid tillfället i fråga, också skälig misstanke. Visserligen stod det
klart att han, utan att någon kritik kunnat riktas mot honom, hade
kunnat lägga anmälan åt sidan. Men han hade övervägt de olika
alternativen. Om han inte hade gjort någonting och det visat sig att
anmälan varit riktig skulle det "med rätta" kunna komma fram de
vanliga insinuationerna om att polis och åklagare håller varandra om 45

ryggen. Å andra sidan skulle det också för polismannens del vara

tacknämligt att fa klarlagt att det varit fråga om en obefogad anmälan. Redog. 1991/92:1
— Efter samråd med chefsåklagaren Olof Hellgren, som också ansåg
att nivån skälig misstanke varit uppnådd, beslöt Kjell Stenberg att
förhör skulle hållas med Lennart Körnsveden och att han därvid
skulle delges misstanke om brott mot lagen om tillverkning av dryck-
er. När Kjell Stenberg fått besked om att Lennart Körnsveden förnekat
brott, hade han beslutat om husrannsakan i Lennart Körnsvedens
garage och förrådsutrymme. Därvid hade det visat sig att misstanken
saknat grund, varför Kjell Stenberg naturligtvis hade skrivit av ärendet.

Sedan Kjell Stenberg delgivits utredningen enligt 23 kap. 18 §
rättegångsbalken, kom han in med två skrivelser, vari han huvudsakli-
gen tog upp frågor om den rättsliga bedömningen av de beslutade
åtgärderna.

Bedömning

Om det förekommer anledning att misstänka att det har förövats ett
brott som kan följas av fängelse, får enligt 28 kap. 1 § första stycket
rättegångsbalken husrannsakan företas för eftersökande av föremål,
som är underkastat beslag, eller i övrigt till utrönande av omständig-
het, som kan äga betydelse för utredning om brottet. I andra stycket
görs emellertid den inskränkningen att det hos någon annan än den
som skäligen kan misstänkas för brottet får företas husrannsakan
endast om brottet förövats hos honom eller den misstänkte gripits där
eller om det i övrigt förekommer synnerlig anledning att man genom
åtgärden kan vinna utredning om brottet.

Huvudfrågan i detta ärende är om det vid tidpunkten för Kjell
Stenbergs beslut om husrannsakan förelåg skälig misstanke mot Len-
nart Körnsveden avseende brott enligt 30 § lagen om tillverkning av
drycker.

Det är självfallet inte möjligt att i generella termer lägga fast vilken
typ av omständigheter som skall anses grunda en skälig misstanke;
detta är i stället en fråga som får avgöras från fall till fall. Man kan
emellertid allmänt säga att en misstanke om viss brottslighet måste
vara underbyggd av objektiva omständigheter av en inte alltför ringa
styrka för att misstanken skall kunna anses som skälig i rättegångsbal-
kens mening. Enbart en subjektiv övertygelse hos bedömaren är natur-
ligtvis inte tillräcklig. Det torde normalt inte bereda några svårigheter
att med ledning av rättegångsbalkens tre misstankegrader — "anled-
ning förekommer", "skäligen kan misstänkas" och "sannolika skäl" —
placera in en viss konkret misstanke på rätt nivå på grundval av de
omständigheter som är kända i det särskilda fallet.

Kjell Stenbergs åtgärder i det aktuella ärendet grundar sig på en
anonym anmälan. Av utredningen framgår att det här var fråga om en
anonym uppgiftslämnare i egentlig bemärkelse och inte om en av
anmälningsmottagaren känd person som av denne angivits som ano-
nym, t.ex. som ett skydd mot repressalier från den som var föremål för
anmälan.

JO har vid ett flertal tillfallen uttalat att man måste iaktta stor
försiktighet när det gäller att bedöma en anonym persons uppgifter (se
t.ex. JO:s ämbetsberättelse 1985/86 s. 123 och 1988/89 s. 68). En
anonym anmälan innefattar ju en uppgift från en okänd person, som
inte kan nås för kompletteringar av innehållet i anmälan eller för
förhör angående hans närmare kännedom om de förhållanden som
anmälan avser. Inte heller kan kontroller göras för en undersökning
av anmälarens allmänna trovärdighet eller av andra förhållanden som
har med hans person att göra. Vad som också med betydande styrka
talar mot att uppgifter i en anonym anmälan läggs till grund för
straffprocessuella tvångsmedel är att anmälaren är oåtkomlig för ansvar
enligt bestämmelserna i brottsbalken om bl.a. falsk angivelse och falsk
tillvitelse. Det får självfallet under inga omständigheter vara på det
sättet att det är lättare för en anmälare att fa till stånd t.ex. en
husrannsakan, om han är anonym än om han framträder öppet.

Det anförda leder till den principiella slutsatsen att uppgifter som
lämnas i anonyma anmälningar eller tips inte ensamma kan läggas till
grund för en bedömning av om förutsättningarna för tillgripande av ett
straffprocessuellt tvångsmedel föreligger. En annan sak är att man
genom spaningsverksamhet, föranledd av anonyma uppgifter, eller på
annat sätt kan få fram information som är tillräcklig för att en
tvångsåtgärd skall vara tillåten.

De uppgifter som Kjell Stenberg hade tillgängliga vid tidpunkten för
beslutet om husrannsakan var, förutom vad den anonyme personen
uppgivit, att Lennart Körnsveden förnekat innehav av hembrännings-
apparat och att tillfrågade befattningshavare vid några polis- och åkla-
garmyndigheter inte hade något särskilt — och därmed inte heller
något ofördelaktigt — att säga om honom. Påståendet i anmälan hade
således inte vunnit något som helst stöd av den information som
införskaffats. Det var i detta läge enligt min mening uppenbart att det
inte ens "förekom anledning" att misstänka att brott hade förövats.

När Kjell Stenberg beslutade om husrannsakan åsidosatte han såle-
des vad som ålåg honom i hans myndighetsutövning. Att någon blir
utsatt för en otillåten husrannsakan måste regelmässigt anses medföra
att denne lider förfång, som inte är att anse som ringa, även om, som i
detta fall, åtgärden inte företagits i en bostad utan i ett biutrymme. Det
förhållandet att den som utsatts för åtgärden var en polisman kan i
varje fail inte medföra att förfånget skall anses vara mindre.

Kjell Stenberg har medgett att hans åtgärd kan ifrågasättas. Han har
emellertid hävdat att han inte uppsåtligen handlat fel och att han inte
heller varit grovt oaktsam.

Av vad jag har sagt i det föregående följer att Kjell Stenberg inte kan
anses ha befunnit sig i någon komplicerad beslutssituation vid tillfället.
Det borde rimligen inte ha berett honom några svårigheter att komma
fram till att det inte förelåg någon laga grund för ett beslut om
husrannsakan hos Lennart Körnsveden och att en husrannsakan hos
denne måste anses medföra ett icke ringa förfång för honom. Jag vill
dock inte mot Kjell Stenbergs bestridande hävda att han faktiskt insåg

Redog. 1991/92:1

att det förhöll sig på det sättet. Omständigheterna är emellertid sådana Redog. 1991/92:1
att Kjell Stenberg måste anses ha varit grovt oaktsam då han fattade
beslutet.

Kjell Stenberg har således gjort sig skyldig till vårdslös myndighets-
utövning enligt 20 kap. 1 § brottsbalken i detta lagrums lydelse före
den 1 oktober 1989. Jag finner emellertid att förutsättningar föreligger
att meddela Kjell Stenberg åtalsunderlåtelse. Brottet skulle inte föran-
leda annan påföljd än böter och något väsentligt enskilt eller allmänt
intresse åsidosätts inte om åtal underlåtes. Vid min bedömning har jag
därvid vägt in att förfånget — om än inte ringa — dock inte varit av
allvarligare natur. Vidare synes Kjell Stenberg ha agerat främst i syfte
att åstadkomma sådan klarhet i ärendet att inte allmänhetens tilltro till
de rättsvårdande myndigheterna skulle rubbas. Jag beslutar därför med
stöd av 20 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken att underlåta åtal för
det brott som Kjell Stenberg har befunnits vara skyldig till.

Lennart Körnsveden väckte därefter — under åberopande av JO:s
beslut — enskilt åtal mot Kjell Stenberg för vårdslös myndighetsutöv-
ning enligt följande gärningsbeskrivning.

Stenberg fattade 1988-02-28 i sin egenskap av förundersökningsledare
rörande misstanke mot Körnsveden om innehav av hembränningsap-
parat beslut om husrannsakan i ett garage och förrådsutrymme på
dennes fastighet i Vetlanda, fastän det saknades skälig misstanke mot
Körnsveden för något brott. Stenbergs beslut ledde till att husrannsa-
kan företogs vilket medförde förfång för Körnsveden.

Jönköpings tingsrätt fann i dom den 19 juni 1990 att Kjell Stenberg
saknat laga grund för beslutet om husrannsakan, att han därför handlat
försumligt och att hans oaktsamhet fick anses vara grov. Tingsrätten
fann emellertid att det förfång som Lennart Körnsveden lidit var ringa
varför åtalet ogillades.

Lennart Körnsveden överklagade domen till Göta hovrätt och yrka-
de att Kjell Stenberg skulle dömas för vårdslös myndighetsutövning. I
dom den 23 januari 1991 fastställde hovrätten tingsrättens domslut. I
likhet med tingsrätten fann hovrätten att Kjell Stenberg inte haft laga
grund för beslutet om husrannsakan. Hovrätten fann emellertid —
under hänvisning bl.a. till en dom av högsta domstolen den 18
september 1990 — att Kjell Stenberg inte hade handlat grovt vårdslöst
och att han därför inte skulle fallas till ansvar.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Atal mot f.d. polismästare för myndighetsmissbruk
(underlåtenhet att frige frihetsberövade)

(Dnr 1299-1989)

Vid inspektion av polismyndigheten i Uddevalla i april 1989 iakttogs
att nio personer den 4 maj 1988 hade omhändertagits med stöd av 13 §
polislagen (1984:387) och att omhändertagandena bestått mer än sex

timmar. Enligt noteringar på omhändertagandebladen hade dåvarande
polismästaren Karl-Erik Åkermo beslutat om tidpunkten för frigiv-
ning.

Sedan förundersökning genomförts beslutade chefsJO Eklundh att
väcka åtal vid Uddevalla tingsrätt mot Karl-Erik Åkermo för myndig-
hetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning enligt följande
gärningsbeskrivning.

Den 4 maj 1988 kl 06.20 — 06.50 omhändertogs nio personer inom
hamnområdet i Uddevalla i samband med en demonstration. De fördes
till polisstationen i Uddevalla där de sattes in i arrest. I sin dåvarande
tjänst som polismästare beslutade Karl-Erik Åkermo omkring klockan
11.45 att samtliga nio personer skulle friges först klockan 15.00, trots
att han var medveten om att den längsta tid de lagligen kunde hållas
frihetsberövade därigenom överskreds. Gärningen har för de omhän-
dertagna inneburit förfång som inte är ringa.

Alternativt görs gällande att Karl-Erik Åkermo vid sitt beslut ådaga-
lagt grov oaktsamhet genom att inte i tillräcklig utsträckning sätta sig
in i den aktuella situationen och gällande regler.

Tingsrätten dömde den 15 juni 1990 Karl-Erik Åkermo för myndig-
hetsmissbruk till 60 dagsböter. I domskäien antecknades bl.a. följande.

Åklagaren har som bakgrund till åtalet anfört bl.a.: Natten till den 4
maj 1988 fanns i Uddevalla hamn uppställda järnvägsvagnar med last
av Bofors-vapen, som skulle lastas på fartyg för export till Indien.
Hamnområdet i Uddevalla är inhägnat. Låsta grindar öppnas automa-
tiskt varje arbetsdag kl. 6. Strax efter kl. 6 den 4 maj 1988 upptäcktes
att nio personer placerat sig på den sista vagnen i ett tågsätt med
vapen. Några hade kedjat fast sig vid vagnen. Efter anmälan från
hamnkontoret inställde sig tre polismän i hamnen. Demonstranterna
fick uppmaning att lämna platsen men förklarade att de inte avsåg att
bege sig därifrån. Vakthavande befäl på polisstationen i Uddevalla
kriminalinspektören Ingemar Hagström gav på telefon order om att
demonstranterna skulle gripas. De fördes till Uddevalla polisstation
och insattes i arrest under tiden kl. 6.20 — 6.50 såsom misstänkta för
olaga intrång. Olaga intrång är bötesbrott som ej kan grunda anhållan-
de eller häktning. I upprättade blanketter över omhändertagande och
förvarstagande är för envar av de nio demonstranterna markerat att
åtgärderna skett med stöd av 13 § polislagen. Sådant omhändertagande
är enligt 16 § 2 st samma lag tidsbegränsat till maximalt sex timmar.
Hagström torde med sitt beslut ha avsett gripande för brott enligt 24
kap 7 och 8 §§ rättegångsbalken. Innan Hagström omkring kl. 8
avslutade tjänstgöringen som vakthavande befäl avrapporterade han
gripandena till chefen för kriminalavdelningen vid polisen i Uddeval-
la, kommissarien Åke Wickström. Hagström torde därvid ha förutsatt
att Wickström skulle tillse att åklagare blev underrättad om gripande-
na. Hagström blev som vakthavande befäl avlöst av polisinspektören
Rolf Nilsson. Denne tog saken lugnt i vetskap om att gripandena var
rapporterade till kriminalavdelningen vilket i sin tur skulle leda till
åklagarinträde. Förhör under några minuter med envar av de gripna
skedde vid 10—U-tiden och i intet fall senare än kl. 12. Demonstratio-
nen i hamnen och gripandena rönte intresse från massmedia. Karl-
Erik Åkermo blev informerad medan han deltog i ett ledningsgrupps-
sammanträde med polispersonal. Han fattade till en början inte något
särskilt beslut med anledning av gripandena. Vid 11.45-tiden blev det
emellertid ifrågasatt om alla förhör skulle kunna bli slutförda inom
sextimmarsfristen och Karl-Erik Åkermo fick också uppgift om att

Redog. 1991/92:1

demonstranter sagt sig skola fortsätta med sin aktion i hamnen så snart
de blev frisläppta. Karl-Erik Åkermo beslöt då kl. 11.45 att ingen av de
nio omhändertagna skulle friges före kl. 15.00. Hamnpersonal hade
meddelat att lastningen kunde väntas vara slutförd till den tiden.
Frigivningarna skedde i verkligheten först mellan kl. 15.10 och 15.55.
Karl-Erik Åkermos beslut att kvarhålla de omhändertagna längre tid
än sex timmar saknar laga grun- Sextimmarsffisten i 16 § polisiagen
är absolut. Varje påtvingat frihetsberövande måste för en samhällsmed-
borgare framstå som ett inte ringa förfång.

Hörd över åtalet har Karl-Erik Åkermo uppgivit bl.a.: Han var
polismästare i Uddevalla intill utgången av år 1988, då han pensionera-
des. Onsdagen den 4 maj 1988 deltog han i ett ledningsgruppsmöte
med polisbefäl. Mötet ägde rum i poliskommissarie Gunnar Ottossons
tjänsterum i polishuset vid Kilbäcksgatan i Uddevalla och började vid
åtta-tiden. Efter någon halvtimma rapporterade Ottosson, som var chef
för polisdistriktets ordningsavdelning, att ett antal fredsaktivister sam-
ma morgon hade frihetsberövats efter demonstration i Uddevalla
hamn. Karl-Erik Åkermo antog att frihetsberövandena hade skett med
stöd av 13 § polislagen. Han fattade i det skedet intet beslut i ärendet.
Vid elva-tiden avbröts ledningsgruppsmötet av att ett telefonsamtal
kopplades in till Ottosson från biträdande hamndirektören Egon Jo-
hansson. Denne uttryckte stora bekymmer över att demonstranterna
skulle återvända till hamnen och hindra lastningen. Karl-Erik Åkermo
uppsökte då i polishuset vakthavande befäl, som vid den tidpunkten
var polisinspektören Rolf Nilsson. Denne hade avlöst Hagström från
kl. 8. Nilsson berättade att det var ont om polispersonal i tjänst och att
det rådde viss oenighet mellan jourhavande personal, vakthavande
inspektören och de tjänstgörande på kriminalavdelningen om vem som
skulle handlägga frågan om frihetsberövandet. Karl-Erik Åkermo antog
fortfarande att det var fråga om omhändertaganden enligt 13 § polisla-
gen. Enligt den jourhavande inspektören var förhör genomförda enligt
16 § i den lagen. Polislagen är en lag av förvaltningsrättslig karaktär
som har avseende på polisens verksamhet för att förebygga och hindra
brott. Förhör enligt polislagen ska ske enbart för att pröva om förut-
sättningar för ett omhändertagande föreligger. Sådant förhör kan ge tre
resultat. 1. Det kan leda till omedelbar frigivning. 2. Om fara för
straffbelagd handling är akut kan frihetsberövandet få bestå, dock
längst sex timmar. 3. Om det finns anledning anta att den omhänder-
tagne förövat brott som faller under allmänt åtal kan förhöret leda till
att förundersökning skall inledas. I detta fall förelåg misstanke om
olaga intrång. Karl-Erik Åkermo hade fått besked om att i vart fall
några av demonstranterna hade uttalat att de så snart de blev frigivna
skulle återvända till hamnen och återuppta sin demonstration. Vad
gällde misstanken om olaga intrång förelåg ingen målsägandeangivelse
från Uddevalla hamn och det var heller inte klart huruvida hamnom-
rådet utgjorde allmän eller enskild plats. Åklagare var inte underrättad
om att inleda förundersökning. Karl-Erik Åkermo kände en skyldighet
att så långt som möjligt avvärja de nya brott som demonstranter uttalat
avsikt att begå. Han ansåg sig skyldig att se till att aktivisterna inte
utsatte sig för personskador genom att återvända till hamnområdet.
Den verksamhet som bedrivs i hamnen kan nämligen vara farlig för
obehöriga särskilt i detta fall där deras uttalade avsikt var att sätta sig
till hinder för arbetet. Försenad avlastning skulle kunnat leda till
ekonomisk skada, för vilken aktivisterna kunde bli ansvariga. Vid ett
eventuellt nytt omhändertagande i hamnen under pågående arbete där
hade det förelegat en uppenbar risk för skador. Karl-Erik Åkermo
beslutade därför kl. 11.45 att samtliga nio omhändertagna personer
skulle kvarhållas till kl. 15, då lastningen i hamnen av vapen beräkna-

Redog. 1991/92:1

des vara slutförd. Han kan inte förklara varför kvarhåilanden kom att
ske även efter kl. 15. Han anser att det under rådande förhållanden var
angeläget att förundersökning fick inledas och så långt möjligt slutföras
och att det förelåg synnerliga skäl att enligt 23 kap 9 § 1 st rättegångs-
balken hålla de omhändertagna kvar för fortsatta förhör. Huvudsyftet
med hans beslut om att frigivande inte skulle ske före kl. 15 var att
utnyttja tiden till att slutföra utredningen. Han anser sig ha haft rätt att
besluta om ett sådant kvarhållande för förhör utöver de sex timmar
som utgör gräns enligt polislagen. Han har i vart fall saknat uppsåt till
handlande som skulle medföra förfång för det allmänna eller någon
enskild. Hans beslut har i realiteten heller inte medfört något otillbör-
ligt förfång. Om aktivisterna återvänt till hamnen hade polisen nämli-
gen med säkerhet nödgats ingripa emot dem på nytt och aktivisterna
hade då drabbats av tidsförlust och besvär genom att senare behöva
infinna sig på polisstationen för fortsatta utredningar. Hans beslut om
kvarhållande skali i allt fall vara straffritt enligt 24 kap 4 § brottsbal-
ken eftersom han handlat i nöd. Hamnen var utsatt för hot om
sabotage genom att aktivisterna skulle hindra det för folkförsörjningen
viktiga utlastningsarbetet där och ett frisläppande av aktivisterna hade
varit att provocera fram fortsatt brott från deras sida.

Redog. 1991/92:1

Hamndirektören Bertil Thuresson och biträdande hamndirektören
Egon Johansson har såsom vittnen bl.a. bekräftat att det var förenat
med fara för de obehöriga att vistas i Uddevalla hamn när arbetet
pågick där och att fortsatta demonstrationer den 4 maj 1988 skulle ha
kunnat föranleda avbrott i utlastningen med därav följande ekonomis-
ka konsekvenser.

Enligt de av åklagaren åberopade omhändertagandebesluten blev måls-
ägandena omhändertagna den 4 maj 1988 med stöd av 13 § polislagen.
Enligt Karl-Erik Akermos egen berättelse har han också själv varit av
den uppfattningen att omhändertagande skett på denna grund. Utrym-
met för sådant omhändertagande är tidsbegränsat till maximalt sex
timmar. Den gränsen är absolut. Lagen lämnar i det avseendet inte
utrymme för några överväganden av skälighet eller lämplighet. Karl-
Erik Åkermo har likväl beslutat att de omhändertagna skulle friges
först flera timmar efter sextimmarsfristens utgång.

Karl-Erik Åkermo underrättade sig vid tiden för sitt beslut inte om
huruvida frihetsberövandena var anmälda till åklagare. Hans invänd-
ning i rättegången att de förlängda frihetsberövandena varit grundade
på stadgandet i 23 kap 9 § rättegångsbalken, vilken avser förundersök-
ning i brottmål, framstår vid dessa förhållanden som ren efterhands-
konstruktion.

Karl-Erik Akermos invändningar att flera timmars förlängt frihets-
berövande inte varit till förfång för målsägandena och att han vid sitt
beslut om förlängt frihetsberövande handlat av nöd måste lämnas utan
allt avseende.

Genom att i sin myndighetsutövning som ledande polisbefäl i Udde-
valla polisdistrikt ha åsidosatt vad som till följd av polislagen gäller om
längsta tid för omhändertagande och då de av honom beslutade för-
längda frihetsberövandena avsett flera timmar och därför uppenbarli-
gen vållat målsägandena förfång som inte varit ringa har Karl-Erik
Åkermo gjort sig skyldig till myndighetsmissbruk.

Åklagaren har inte ifrågasatt annan påföljd än böter. Tingsrätten
delar den uppfattningen. Vid straffmätningen beaktar tingsrätten såsom
mildrande Karl-Erik Åkermos ambition att i ett beträngt läge värna

om säkerhet och ordning och förhindra fortsatta provokationer mot Redog. 1991/92:1
Uddevalla hamn och polismyndigheten samt att Karl-Erik Åkermo
inte längre är i aktiv tjänst.

Karl-Erik Åkermo överklagade domen till hovrätten för Västra Sverige
och yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att
gärningen skulle bedömas som vårdslös myndighetsutövning. Vidare
yrkade han straffnedsättning.

I dom den 27 februari 1991 ändrade hovrätten tingsrättens dom på
så sätt att Karl-Erik Åkermo dömdes för vårdslös myndighetsutövning
till 40 dagsböter. I domskälen uttalade hovrätten bl.a. följande.

Hovrätten finner att i vart fall vid tidpunkten för Karl-Erik Åkermos
beslut frihetsberövandet avsett ett omhändertagande enligt 13 § polisla-
gen, att fog för fortsatt frihetsberövande enligt 23 kap 9 § rättegångsbal-
ken ej förelegat samt att med hänsyn till dessa förhållanden ett
fr i hetsberö vande under längre tid än sex timmar inte varit lagligen
grundat.

Lika med tingsrätten lämnar hovrätten utan avseende vad Karl-Erik
Åkermo invänt om att frihetsberövandet inte varit till förfång och att
han handlat av nöd.

Karl-Erik Åkermo har således genom sitt beslut åsidosatt vad som
till följd av lag gällde om längsta tid för omhändertagande och det är
uppenbart att hans beslut för de omhändertagna inneburit förfång som
inte varit ringa.

Karl-Erik Åkermo har inte ens i efterhand kunnat lämna en klar
redogörelse för de ställningstaganden som låg till grund för hans
beslut. Hovrätten finner att det med hänsyn till omständigheterna inte
kan anses utrett att Karl-Erik Åkermo i den situation som rådde hade
fullt klart för sig vilka regler som gällde beträffande möjligheten till
fortsatt frihetsberövande. Han bör därför inte fällas till ansvar för
uppsåtligt brott. Däremot måste han anses ha ådagalagt grov oaktsam-
het, varför gärningen skall bedömas som vårdslös myndighetsutövning.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Förundersökning mot polisintendent för åtgärder i
samband med en demonstration

(Dnr 1407-1987)

I ett beslut den 24 juni 1991 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

Bakgrund

Nancy Reagan besökte Sverige den 8—10 juni 1987. Besöket, som var
ett led i hennes engagemang mot narkotikamissbruk, var officiellt och
hon skulle bl.a. sammanträffa med företrädare för regeringen och
kungahuset samt besöka olika institutioner i Stockholmstrakten. Besö-
ket krävde särskilda säkerhetsarrangemang.

Kommunistisk Ungdom-Storstockholm genom Karin Olsson ansökte
den 1 juni 1987 om tillstånd till en demonstration i form av en vaka
någonstans i närheten av amerikanska ambassaden mellan den 8 juni
kl. 12.00 och den 10 juni kl. 12.00. I ett beslut den 5 juni 1987
lämnade polisintendenten Lars Norborg ansökan utan bifall. Som skäl

angavs att ordningsavdelningen ansvarade för avspärrningar av området
kring ambassaden och hade avstyrkt ansökan av säkerhetsskäl. I beslu-
tet antecknades vidare att sökanden hade erbjudits andra platser för
demonstrationen men inte godtagit dessa.

Nancy Reagans besök föregicks av en omfattande planering av
polisinsatserna, vilka Stockholmspolisen till största delen svarade för.
Enligt en kommenderingsorder den 1 juni 1987 avdelades, såvitt nu är
av intresse, en avdelning under ledning av kommissarien Evert Kalén
att svara för platsbevakningen vid Grand Hotell, där Nancy Reagan
och hennes sällskap skulle bo under besöket. Till sitt förfogande hade
Evert Kalén 29 polismän. En lika stor styrka ur den ordinarie tjänstgö-
rande pikétgruppen var reservstyrka. Vidare fanns polispersonal avde-
lad bl.a. för eskortering (sex polismän samt åtta—tio motorcykelpatrul-
ler), färdvägsbevakning m.m. inom Stockholm (14 polismän) samt
spaning och inre bevakning (29 kriminalpolismän). Den omfattande
kommenderingen ledde till att det särskilda ledningsrummet vid Stock-
holmspolisens sambandscentral bemannades. Polisintendenten Curt
Nilsson var beredskapstjänstgörande polischef och deltog i den egen-
skapen i arbetet i ledningsrummet.

Under dagarna före Nancy Reagans besök spreds ett flygblad med
rubriken "Ge Nancy Reagan ett varmt välkomnande". I flygbladet gavs
tips om olika aktiviteteter som planerades, bl.a. en demonstration den
8 juni 1987 kl. 17.00 på Sergels torg. Uppgifter om den planerade
demonstrationen spreds även på annat sätt.

Utredningen

JO Anders Wigelius beslutade den 18 september 1987 att inleda
förundersökning rörande polisens agerande i samband med en demon-
stration mot Nancy Reagan, eftersom det vid granskningen av den
dokumentation som upprättats vid polismyndigheten i Stockholm hade
framkommit anledning att anta att i varje fall brott enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken förekommit.

Av utredningen framgår bl.a. följande.

När Nancy Reagan anlände till Grand Hotell vid 15.30-tiden den 8
juni 1987 hade det samlats ganska många åskådare där. Läget på
platsen var emellertid lugnt. Vid 17-tiden rapporterades det till sam-
bandscentralen att ett hundratal demonstranter hade samlats på Sergels
torg. Något tillstånd till demonstration hade inte begärts. Det fanns
civilklädd polispersonal på Sergels torg och man fick tämligen om-
gående uppgift om att demonstranterna avsåg att gå till Grand Hotell.
Stallgatan stängdes då av för trafik. Evert Kalén beordrade uppsättning
av skyddsstaket över Grevgränd och Stallgatan. Han lät också rekvirera
ytterligare staketutrustning.

Omkring klockan 17.30 rapporterades att antalet demonstranter
uppgick till mellan 100 och 150. Kort därefter lämnade demonstra-
tionståget platsen. Det bestod till stor del av ungdomar. En del av dem
hade plakat och banderoller och ropade slagord. Tåget gick längs
Hamngatan mot Kungsträdgården och var efter ca tio minuter framme

Redog. 1991/92:1

vid Grand Hotell. Antalet demonstranter beräknades till mellan 100
och 200. Av fotografier tagna längs marschvägen och framför Grand
Hotell framgår att ett mindre antal demonstranter var maskerade.

Polismännen hade just satt upp skyddsstaket när demonstranterna
kom fram men de hann inte fästa det ordentligt i ena änden. En del av
polismännen var utrustade med s.k. skyddsutrustning bestående av
hjälm, sköld och lång batong. Det var i första hand dessa polismän
som placerades närmast demonstranterna.

Stämningen bland demonstranterna uppfattades som aggressiv och
hotfull. Så gott som omgående började vissa av dem att kasta föremål
över polisens avspärrningar. Man kastade bl.a. ägg, frukt, flaskor,
fyrverkeripjäser och stenar. Flertalet föremål träffade inte. Några polis-
män träffades emellertid av ägg eller fick färgfläckar på kläderna. För
att undgå projektilerna retirerade polismännen ett stycke innanför
skyddsstaketet. Hotellbyggnaden uppges också ha träffats av något ägg
men inte ha fått några skador. Kastandet mattades så småningom av.
Vissa demonstranter försökte rycka omkull skyddsstaketet. Det före-
kom däremot inte något direkt handgemäng mellan demonstranter och
polis. Vid åtminstone ett tillfälle vältes staketet omkull på ett avsnitt.
Ingen av demonstranterna tog sig emellertid över staketet och det
restes snabbt upp igen av polisen. Det vidtogs inte några särskilda
åtgärder för att lokalisera och ingripa mot de individer i folkmassan
som kastade föremål eller i övrigt uppträdde ordningsstörande.

Evert Kalén rapporterade läget till sambandscentralen, där man
också i viss utsträckning kunde följa händelseförloppet med hjälp av
en fast placerad trafikövervakningskamera. Evert Kalén meddelade
sambandscentralen att han ansåg att demonstrationen hade övergått i
våldsamt upplopp. Tillgängliga radiobilar kallades till området om-
kring Grand Hotell som förstärkning.

Omkring klockan 18.00 lämnade plötsligt flertalet av demonstranter-
na området framför Grand Hotell. Någon skingringsbefellning hade
inte meddelats. Orsaken synes i stället ha varit ett rykte att Nancy
Reagan inte befann sig på hotellet. Det framgick av rop från demon-
stranterna att de ämnade bege sig till den amerikanska ambassaden vid
Strandvägen. En del av polisstyrkan vid Grand Hotell beordrades att
följa efter. Andra polisresurser avdelades för att förstärka bevakningen
vid ambassaden. Sedan flertalet demonstranter gett sig iväg blev det
lugnt framför Grand Hotell.

Demonstranterna delade upp sig i mindre grupper och förflyttade
sig hastigt på olika vägar till Berzelii Park och därifrån till Strandvä-
gen. På Nybroplan och Strandvägen uppstod trafikproblem när de-
monstranterna blockerade körbanan. När demonstranterna var några
kvarter bort på Strandvägen spred sig ett nytt rykte bland dem att
Nancy Reagan inom kort skulle komma tillbaka till Grand Hotell.
Ryktet fick till följd att demonstranterna plötsligt vände om i riktning
mot Grand Hotell. Enligt uppgift angreps något polisfordon i detta
skede genom stenkastning. Någon anmälan härom har dock inte
kunnat återfinnas. Det förekommer inte i övrigt några uppgifter om
brottslighet eller om personskador.

Redog. 1991/92:1

När demonstranterna återkom till Berzelii Park omringades de av
polis och greps kl. 18.20. Några hann emellertid springa undan och
undgick därmed att gripas. Sammanlagt greps 54 personer. En polis-
man pekade ut två av dessa som personer som hade kastat föremål mot
polisen framför Grand Hotell. Några andra utpekanden förekom inte.
Polisen hade vid ingripandetillfället inte kontinuerligt hållit de enskil-
da demonstranterna under uppsikt från den tidpunkt när de lämnade
Grand Hotell.

På grund av de trafiksvårigheter som hade uppstått i området kring
Berzelii Park kom de bussar som sambandscentralen hade beställt för
transport av gripna inte fram. Ett av polisbefälen hejdade då en
SL-buss i trafik och begärde och fick tillstånd att ta den i anspråk.
Sedan passagerarna stigit av fördes 49 av de gripna in i bussen. Några
gripna hade redan tidigare förts till polishuset i ett polisfordon.

En del av de demonstranter som undgick att gripas i Berzelii Park
samlades i Kungsträdgården. Stämningen bland dem var enligt uppgif-
ter som lämnats upphetsad. Någon eller några angrep och skadade två
polisbilar genom att kasta stenar på fordonen. Även andra föremål,
bl.a. flaskor och ägg, kastades. Det finns ingen uppgift om att någon
person skulle ha skadats. Ingen har kunnat lämna signalement på eller
peka ut någon gärningsman.

Vid 18.30-tiden återvände en grupp demonstranter till Grand Hotell.
De samlades framför skyddsstaketet och ropade slagord. Några andra
störningar tycks däremot inte ha förekommit vid denna tidpunkt.
Demonstranterna inringades av polis. Även denna gång kunde några
springande ta sig undan. Totalt greps vid detta tillfälle 36 personer.
Såvitt framgår har inte någon enskild individ av dessa utpekats som
misstänkt för något brott. De gripna fördes till polishuset i en beställd
buss.

Totalt greps således 90 personer, av vilka ungefär hälften var kvin-
nor. Av de gripna var 68 under 25 år (21 var under 18 år). En del av
de gripna fördes till polishuset, andra transporterades till olika vaktdi-
strikt och ytterligare några fördes till ett annat polisdistrikt. En av de
gripna, som var under 15 år, frigavs av vakthavande befäl kl. 22.50.
Beträffande övriga frihetsberövade kontaktades beredskapsåklagaren se-
dan förhör hade hållits. Förhören med de gripna ägde rum mellan kl.
20.35 och 01.15. Flertalet förhör påbörjades först efter kl. 22.00.
Åklagaren beslutade att anhålla två av de gripna såsom misstänkta för
våldsamt upplopp och att frige de övriga. Åklagarens beslut om frigiv-
ning fettades mellan kl. 00.45 och 04.00. De två anhållna frigavs senare
samma dag av åklagare.

Så gott som samtliga misstänkta förnekade brott under förhören.
Flertalet medgav däremot att de på något sätt hade deltagit i demon-
strationen. Några förnekade emellertid även detta. Ett par personer
uppgav t.ex. att de hade bevakat demonstrationen i egenskap av jour-
nalister. Några uppgav att de bara passerat förbi platsen och därvid
kommit i samspråk med bekanta och att de förmodligen av detta skäl
tagits för demonstranter.

Redog. 1991/92:1

Under JO:s förundersökning delgavs Curt Nilsson misstanke om
olaga frihetsberövande bestående i att han utan laga grund hade
beslutat om gripande av ett nittiotal ungdomar vid Berzelii Park och
Grand Hotell såsom misstänkta för våldsamt upplopp, trots att det inte
förelåg skäl att anta att sådant brott hade förövats. Curt Nilsson
saknade även behörighet att besluta om gripandet.

Curt Nilsson uppgav att han hade fattat beslut dels om upplösning
av demonstrationen, dels om gripande av demonstranterna såsom
misstänkta för våldsamt upplopp. Han bestred emellertid att han
därigenom gjort sig skyldig till brott. Omständigheterna var sådana att
det var frågan om ett klart fall av våldsamt upplopp och han ansåg
också att det ålegat honom i egenskap av ansvarig polischef att få ta
ställning till frågan om gripande.

Beslutet härom grundades på den samlade bild som skapats genom
rapporter från olika polisbefäl. Endast den som befann sig i sambands-
centralen kunde genom sin centrala position ha en total överblick över
läget, och det var dessutom naturligt att beslutet om ett så omfattande
ingripande fattades av tjänstgörande polischef. Han underrättade bered-
skapstjänstgörande åklagare om gripandena för att denne så snabbt som
möjligt skulle kunna ta över ansvaret.

Det har inte varit möjligt att uppnå fullständig klarhet i fråga om
tidpunkten för besluten och vilka händelser som legat till grund för
dessa. Det finns ingen anteckning om dem i de protokoll över kom-
menderingen som fördes vid sambandscentralen. Besluten har inte
heller dokumenterats på annat sätt. Evert Kalén har uppgett att Curt
Nilsson beslutade att demonstrationen skulle upplösas och demon-
stranterna gripas såsom misstänkta för våldsamt upplopp medan de-
monstrationen alltjämt pågick framför Grand Hotell. Evert Kalén
framhöll då att de tillgängliga resurserna inte medgav att man genom-
förde några gripanden. Dels fanns det för fa polismän, dels saknades
fordon för att transportera gripna. Curt Nilsson å sin sida har uppgett
att han fattade dessa beslut vid en betydligt senare tidpunkt, nämligen
när demonstranterna hade vänt på Strandvägen och ånyo rörde sig i
riktning mot Grand Hotell. Besluten grundade sig därför på såväl
händelseförloppet vid Grand Hotell som vad som senare inträffade. Av
de övriga personer som har hörts under förundersökningen har vissa
inte alls kunnat säga något om när besluten fattades medan andra har
lämnat vaga eller sinsemellan motstridiga uppgifter. Om man samman-
ställer andra noteringar i protokollet med utsagorna från de polismän
som deltog i kommenderingen far man emellertid ett bestämt intryck
av att besluten fattades innan demonstranterna lämnade Grand Hotell.
Jag utgår i det följande från att det förhöll sig på detta sätt. — — —

Ur åklagarmyndighetens akt antecknades bl.a. följande. Brottsmiss-
tankarna mot de personer som greps i Berzelii Park och vid Grand
Hotell behandlades i ett ärende. Under förhören hade dessa delgivits
misstanke om olika brott; våldsamt upplopp, försök till våld mot
tjänsteman, grov skadegörelse och skadegörelse. Den 2 juli 1987 beslu-
tade kammaråklagaren Monika Fåhraeus att lägga ned förundersök-
ningen mot 55 av de misstänkta med motiveringen att brott inte var

Redog. 1991/92:1

styrkt och mot en av dem med motiveringen att den misstänkta var Redog. 1991/92:1
underårig vid brottet. Den 10 juli 1987 beslutade kammaråklagaren

Inger Hjorter att lägga ned förundersökningen mot ytterligare 29
misstänkta med motiveringen att brott inte var styrkt. Den 20 resp,
den 26 augusti 1987 beslutade kammaråklagaren Wolf Zippis att lägga
ned förundersökningen mot de återstående fem misstänkta med samma
motivering.

Författningsregleringen

Reglerna om brott mot allmän ordning finns i 16 kap. brottsbalken.
Om en folksamling stör den allmänna ordningen genom att visa
uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller på annat
sätt framtvinga eller hindra en viss åtgärd och den inte skingrar sig på
myndighets befallning döms enligt 1 § anstiftare och anförare för
upplopp till fängelse i högst fyra år och andra deltagare till böter eller
fängelse i högst två år. Om en folksamling med sådant uppsåt som nyss
har sagts har gått till förenat våld å person eller egendom betecknas
brottet enligt 2 § som våldsamt upplopp. Anstiftare och anförare kan
enligt detta lagrum dömas till fängelse i högst tio år och andra
deltagare till fängelse i högst fyra år.

För att anses som deltagare i folksamlingens förehavanden vid
brottet våldsamt upplopp behöver man inte själv ha utövat våld, men
man måste ha visat sig sympatisera med utövningen av våld, t.ex.
genom hotande eller upphetsande rop eller genom att springa med i
en folkmängd som gått till attack. Den som deltar i folksamlingen utan
att ha medverkat i något av de nu nämnda avseendena anses inte
kunna straffas med stöd av 16 kap. 2 §. När det däremot gäller brottet
upplopp kan en deltagare straffas även om han inte sympatiserar med
det uppsåt som folksamlingen lägger i dagen eftersom han ändå kan
delta i folksamlingens förehavanden (jfr Nils Beckman m.fl.: Kommen-
tar till brottsbalken II, 6:e uppl s. 238 ff och Jareborg, Nils: Brotten
III, 2:a uppl, s. 125 ff).

I 16 kap. 3 § brottsbalken finns regler om brottet ohörsamhet mot
ordningsmakten. Om en deltagare i en folksamling som stör den
allmänna ordningen underlåter att efterkomma en befallning som är
meddelad för att upprätthålla ordningen eller om han tränger in på ett
område som avspärrats döms han enligt detta lagrum till böter eller
fängelse i högst sex månader. Normalstraffet i rättspraxis är böter.

Regler om mötes- och demonstrationsfriheterna finns i regeringsfor-
men och i vanlig lag. Enligt 2 kap. 1 § 3 och 4 regeringsformen är
varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad mötesfrihet och
demonstrationsffihet, innebärande bl.a. frihet att anordna och bevista
sammankomster och att anordna och delta i demonstrationer på all-
män plats. Dessa fri- och rättigheter far inom vissa ramar begränsas
genom lag. Sådana begränsningar finns i lagen om allmänna samman-
komster (1956:618).

Av förarbetena till sistnämnda lag framgår att det i lagen använda
uttrycket allmänna sammankomster innefattar också demonstrationer

(jfr NJA II 1956 s 253). Enligt 3 § far en allmän sammankomst inte
hållas på gata, torg eller annan allmän plats utan tillstånd av polismyn-
digheten. I 10 § föreskrivs att polismyndigheten far inställa eller
upplösa en allmän sammankomst om beslut har meddelats att sam-
mankomsten inte får äga rum. Rätt att upplösa en sammankomst
föreligger också om sammankomsten föranleder svårare oordning eller
avsevärd fara för de tillstädesvarande samt andra åtgärder visat sig
otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda skydd för de
tillstädesvarande. Den omständigheten att tillstånd inte har sökts för en
allmän sammankomst utgör däremot inte något skäl för upplösning.
Beslut om upplösning av en sammankomst ankommer normalt på
polischefspersonal (se 2 kap. 16 § polisförordningen, 1984:730). Enligt
10 § lagen om allmänna sammankomster kan polismyndigheten över-
lämna befogenheten att besluta om upplösning åt en polisman som
beordrats att närvara vid sammankomsten.

Lagstiftaren har, som framgår av det sagda, som huvudregel slagit
fast att det skall föreligga mycket starka skäl — svårare oordning eller
avsevärd fara — för att en så långtgående åtgärd som att upplösa en
sammankomst skall få tillgripas. Genom kravet på att ett upplösande
av sammankomsten alltid skall föregås av andra åtgärder understryks
ytterligare att upplösande bara får tillgripas i allvarliga situationer av
undantagskaraktär. Polismyndigheten skall först med andra till buds
stående medel försöka återställa ordningen eller bereda skydd för de
närvarande (se NJA II 1956 s. 273 och Persson, C.G.: Allmänna
ordningsstadgan m.m., 2 uppl., s. 155).

Regler om gripande finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB). Enligt
1 § får den som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott, för vilket
är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver, häktas om det finns risk
att han avviker, undanröjer bevisning eller på annat sätt försvårar
utredningen eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Även den som
endast är skäligen misstänkt för ett brott kan under vissa förutsättning-
ar häktas, nämligen om förutsättningarna för häktning i övrigt är
uppfyllda och det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på
ytterligare utredning om brottet (24 kap. 3 § RB). Om det finns skäl
att häkta någon får han enligt 24 kap. 6 § RB anhållas i avvaktan på
rättens prövning av häktningsfrågan.

Gripande är en åtgärd som i vissa fall innebär verkställighet av ett
redan fattat beslut om frihetsberövande, t.ex. ett beslut om anhållande
eller häktning i frånvaro. Det kan emellertid också vara ett självstän-
digt tvångsmedel som är provisoriskt i förhållande till anhållande och
häktning. Enligt 7 § första stycket får, om det finns skäl att anhålla
någon, en polisman i brådskande fall gripa denne även utan anhåll-
ningsbeslut. I kravet på anhållningsskäl ligger att ett sådant gripande
förutsätter skäl för häktning eftersom anhållande i sin tur är ett
provisoriskt tvångsmedel i förhållande till häktning. En polismans rätt
att gripa någon enligt den nu angivna bestämmelsen förutsätter som
framgår av dess lydelse att ett beslut om frihetsberövande måste fattas
omedelbart, dvs. att t.ex. kontakt med åklagaren inte kan avvaktas.

Redog. 1991/92:1

Tvångsmedel enligt 24 kap. RB träder normalt i kraft omedelbart. Redog. 1991/92:1
Beslut om häktning och anhållande kan dock meddelas även om den
misstänkte inte är tillstädes och beslutet således inte kan verkställas
genast. Beslut om anhållande och häktning kan också meddelas att
gälla från en viss framtida tidpunkt, t.ex. när ett annat frihetsberövan-
de upphör. När det gäller gripande finns däremot inte någon motsva-
rande reglering.

Den gripne skall skyndsamt föras till närmaste polisstation och så
snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren
inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt
anmälas till honom. Efter förhöret skall åklagaren omedelbart besluta
om den misstänkte skall anhållas. Om han inte anhålls skall gripandet
omedelbart hävas (24 kap. 8 § RB).

Om frihetsberövande av den som är under 18 år finns särskilda
regler i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver-
trädare. I 7 § sägs att den som är under 18 år inte far häktas om inte
det finns synnerliga skäl för det. Om ett barn före 15 års ålder begått
ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och barnet anträffas
på bar gärning eller flyende fot från brottsplatsen far barnet enligt 16 §
gripas av envar. Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart ta
ställning till om barnet skall friges eller hållas kvar för förhör.

De artsvarsregler som aktualiserats i ärendet återfinns i 4 kap. 2 §
brottsbalken och 20 kap. 1 § samma balk (den sistnämnda bestämmel-
sen i dess lydelse före den 1 oktober 1989). Den som berövar någon
friheten genom att bortföra eller inspärra honom eller på annat sätt
döms enligt 4 kap. 2 § brottsbalken för olaga frihetsberövande till
fängelse i lägst ett och högst tio år. Är brottet mindre grovt är
straffskalan böter eller fängelse i högst två år. Den som i myndighetsut-
övning åsidosätter vad som till följd av lag eller annan författning
gäller för myndighetsutövningen döms enligt 20 kap. 1 § brottsbalken,
om gärningen medför förfång för någon enskild, för myndighetsmiss-
bruk till böter eller fängelse i högst två år. Begår någon en sådan
gärning av oaktsamhet döms han för vårdslös myndighetsutövning till
böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen om myndighetsmiss-
bruk och vårdslös myndighetsutövning är subsidiär till annan strafflag-
stiftning.

Bedömning

— — — Den demonstration som ägde rum utanför Grand Hotell
saknade tillstånd. Såvitt känt hade något tillstånd överhuvudtaget inte
sökts. Som redan nämnts saknar dessa omständigheter betydelse för de
rättsliga möjligheterna att upplösa en demonstration. Polismyndigheten
har emellertid rätt att upplösa en demonstration, bl.a. om den föranle-
der svårare oordning. Beslut härom ankommer enligt huvudregeln på
polischefcpersonal. Det framstår mot den bakgrunden som naturligt att
befälet på platsen kontaktade sambandscentralen och redovisade situa-
tionen för Curt Nilsson. Den information Curt Nilsson erhöll om

o 59

ordningsläget vid Grand Hotell — grundad främst pa andrahandsupp-

gifter — ledde till att han ansåg att förutsättningar förelåg att upplösa
demonstrationen. Jag har ingen anledning att ifrågasätta hans bedöm-
ning att det rådde svårare oordning på platsen. Enligt vad som före-
skrivs i 10 § lagen om allmänna sammankomster är emellertid upplö-
sandet av en allmän sammankomst en åtgärd som far tillgripas endast i
sista hand sedan andra åtgärder för att upprätthålla ordningen har
prövats. Några sådana åtgärder förekom inte och Curt Nilsson tog inte
heller initiativ till några. Det kan därför ifrågasättas om beslutet att
upplösa demonstrationen var lagligen grundat. Eftersom demonstran-
terna självmant lämnade platsen innan några åtgärder vidtogs från
polisens sida i syfte att verkställa beslutet kom detta emellertid i
praktiken att förfalla.

En särskild fråga av betydelse för den rättsliga bedömningen av
händelseförloppet efter det att demonstranterna lämnade Grand Hotell
är om den allmänna sammankomsten skulle anses vara avslutad. Att
avgöra om så var fallet kan inte ha varit lätt. A ena sidan tyder
uppgifter från både polisen och demonstranterna på att det inte längre
var fråga om ett disciplinerat demonstrationståg utan snarare om skilda
grupper av personer som på delvis olika vägar sökte sig mot ett nytt
gemensamt mål, nämligen den amerikanska ambassaden. A andra
sidan tycks syftet med förflyttningen ha varit att fortsätta opinionsytt-
ringarna där, och förflyttningen omfattade också flertalet av demon-
strationsdeltagarna. Med hänsyn till att de regler som skyddar de
grundläggande fri- och rättigheterna bör ges en generös tolkning är jag
närmast benägen att anse att demonstrationen avslutades först genom
ingripandet i Berzelii Park. Jag har emellertid förståelse för att frågan
om polisens ingripande var riktat mot en demonstration eller ej kom i
bakgrunden under den senare delen av händelseförloppet.

Från frågan om demonstrationen utanför Grand Hotell vållade
sådana ordningsstörningar eller sådan fara att den kunde upplösas
måste skiljas frågan om enskilda demonstranter gjorde sig skyldiga till
brott eller annars uppträdde på sådant sätt att polisen kunde ingripa
mot dem med stöd av annan lagstiftning än lagen om allmänna
sammankomster. Det förhållandet att någon deltar i en demonstration
innebär exempelvis inte att han är fredad mot straffprocessuella ingri-
panden med stöd av rättegångsbalkens regler. Av särskilt intresse i
detta sammanhang är brottsbalkens bestämmelser om brott mot person
eller egendom och om brott mot allmän ordning.

Det förekommer inga uppgifter om att egendom skadades vid Grand
Hotell och enbart försök till skadegörelse är inte straffbart. Kastandet
av sådana föremål som ägg och frukter torde, i den mån de träffade
polismän, närmast vara att beteckna som ringa våld mot tjänsteman.
Detta brott har en straffskala som i normalfallet inte medger frihetsbe-
rövande enligt 24 kap. RB. De flesta av de övriga föremål som kastades
mot polismännen träffade inte sitt mål och ingen polisman skadades.
Försök till våld mot tjänsteman har en straftskala som medger frihets-
berövande enligt 24 kap. RB. Försök till ringa brott är överhuvudtaget
inte straffbart. Sammanfattningsvis kan således konstateras att det inte
förekom något straffbart brott mot egendom och att det är högst

Redog. 1991/92:1

tvivelaktigt om de brott mot person som förekom var av sådant slag att
de kunde läggas till grund för frihetsberövanden. Det kan tilläggas att
Curt Nilsson inte heller har åberopat dessa som grund för sitt beslut
om frihetsberövanden.

Vissa brott mot allmän ordning förutsätter för straffbarhet att poli-
sen har meddelat en skingringsbefallning (upplopp) eller någon annan
befallning för ordningens upprätthållande (ohörsamhet mot ordnings-
makten) och att befallningen inte har efterkommits. Som tidigare har
nämnts vidtogs inte några sådana åtgärder från polisens sida. För att
brottet våldsamt upplopp skall anses föreligga krävs däremot inte
någon föregående befallning. Förutsättningarna för straffbarhet är i
detta fall dels att det är fråga om en folksamling som stör den
allmänna ordningen genom att visa ett gemensamt uppsåt att med
förenat våld sätta sig upp mot en myndighet eller på annat sätt
framtvinga eller hindra en viss åtgärd, dels att folksamlingen faktiskt
har gått till förenat våld å person eller egendom. Som jag redan nämnt
har jag inte någon grund för att ifrågasätta uppgifterna om att det
förekom svårare oordning vid tillfället. Utredningen ger däremot inte
underlag för att påstå att det särskilda uppsåt som krävs hos folksam-
lingen varit för handen i detta fall. Curt Nilssons bedömning måste
emellertid ses mot bakgrund av dels den stressade situationen, dels de
informationer han fick från befälet på platsen, som själv ansåg att det
var fråga om ett våldsamt upplopp.

Det brast emellertid enligt min mening även i fråga om det andra
huvudrekvisitet för straffbarhet, nämligen att folksamlingen skall gå till
förenat våld å person eller egendom. Att enskilda personer i en
folksamling begår eller försöker begå våldshandlingar mot polismän
innebär inte i sig att folksamlingen kan anses gå till förenat våld mot
polisen. Det krävs för straffbarhet att deltagarna aktivt engagerar sig
med råd eller dåd. Jag har nyss redovisat vilka våldshandlingar som
förekom och hur de enligt min mening kan bedömas. Även vid en
ytlig bedömning borde det ha stått klart för Curt Nilsson att samtliga
objektiva rekvisit för våldsamt upplopp inte var uppfyllda.

Jag kan således inte ansluta mig till Curt Nilssons uppfattning att
polisen hade rätt att ingripa mot demonstranterna med stöd av bestäm-
melsen om våldsamt upplopp. Redan av detta skäl har beslutet om
gripande saknat stöd i lag.

Curt Nilssons beslut om gripande var emellertid felaktigt också i
andra hänseenden. Som framgått av vad jag nyss sagt har regelsystemet
i 24 kap. RB utformats på sådant sätt att bestämmelserna om häktning
och anhållande har ett vidare tillämpningsområde än reglerna om
gripande bl.a. på det sättet att det endast när det är fråga om häktning
eller anhållande ges möjlighet att besluta om frihetsberövande av den
som inte är tillstädes. Gripande är däremot tänkt som ett interimistiskt
tvångsmedel i avvaktan på att en åklagare tar ställning till frihetsberö-
vandet. Avgörandet av frågan om gripandeskäl föreligger ankommer
därmed på den polisman som direkt på platsen ställs inför en situation
där frihetsberövande aktualiseras. Kan ett beslut i frihetsberövandefrå-

Redog. 1991/92:1

gan avvaktas skall denna underställas åklagare. Curt Nilsson var således
inte behörig att fatta beslut om att personer som deltagit i folksamling-
en vid Grand Hotell skulle gripas.

Härtill kommer att straffprocessuella tvångsmedel inte kan rikta sig
mot en grupp som sådan. För gripande fordras bl.a. misstanke av viss
styrka. Omständigheterna måste vara sådana att misstanken vid en
objektiv bedömning framstår som berättigad. Denna bedömning måste
göras för varje misstänkt för sig med utgångspunkt i dennes handlande.
Likaså måste bedömningen av om flyktfara, kollusionsfara eller risk
för fortsatt brottslighet föreligger göras individuellt. Även om man
skulle godta Curt Nilssons bedömning att det förelåg misstanke om
brott av en viss svårhetsgrad var detta förhållande således inte tillräck-
lig grund för ett beslut om gripande, eftersom han helt saknade
underlag för en bedömning av om det förelåg gripandeskäl i fråga om
varje enskild individ. Enbart den omständigheten att någon hade
deltagit i folksamlingen framför Grand Hotell kunde inte läggas till
grund för ett beslut om tvångsmedel.

Curt Nilssons beslut riktade sig vidare mot en grupp vars exakta
storlek han inte kände till och som dessutom bestod av oidentifierade
personer. Det har godtagits att beslut om häktning eller anhållande i
undantagsfall kan avse även en person som inte är känd till namn. En
förutsättning anses då vara att omständigheterna är sådana att den
misstänkte ändå med säkerhet kan identifieras, dvs. att det inte förelig-
ger någon som helst risk för förväxling. Den misstänkte kan t.ex. vara
fotograferad men inte känd till namnet eller känd under en identitet
som man med säkerhet vet är falsk. Curt Niisssons beslut avsåg
personer som hade deltagit i folksamlingen vid Grand Hotell. Han
visste inte vilka beslutet riktade sig mot och inte ens hur många
personer som skulle berövas friheten till följd av hans beslut. Signale-
ment på enskilda deltagare i folksamlingen fanns endast i några fä fall.
Det förelåg därför en beaktansvärd risk för att helt utomstående
personer skulle gripas även om gripandena hade gjorts redan vid
Grand Hotell.

Eftersom gripandena gjordes först senare kommer emellertid frågan
om identiteten än mer i förgrunden. Sedan demonstranterna lämnat
Grand Hotell splittrades de upp i grupper som återförenades några
kvarter därifrån. Cirka 20 minuter förflöt innan gripandena skedde i
Berzelii Park. Någon kontinuerlig övervakning från polisens sida som
uteslöt möjligheten av att den ursprungliga gruppen hade förändrat
sammansättning förekom inte. Eftersom det varken fanns några upp-
gifter om hur många personer som skulle gripas eller om deras
identitet var det delvis slumpen som avgjorde vilka som greps i
Berzelii Park. Det finns anledning att erinra om att av de 54 gripna
var det bara två som utpekades som personer som hade kastat föremål
vid Grand Hotell. Eftersom gripandena hade sin grund i vad som
inträffat vid Grand Hotell vill jag också framhålla att omständigheterna
enligt min mening inte var sådana att demonstranterna kan sägas ha
påträffats på bar gärning eller flyende fot (jfr NJA 1978 s. 67).

Redog. 1991/92:1

När det gäller gripandena på Stallgatan utanför Grand Hotell kan i
princip detsamma sägas som i fråga om gripandena i Berzelii Park. Det
kan emellertid tillläggas att dessa gripanden gjordes ännu något senare
— kl. 18.30 — och efter det att gruppen demonstranter hade splittrats
upp ytterligare. Några utpekanden av personer som förövat brott
förekom överhuvudtaget inte.

Curt Nilsson har uppgett att han grundade sitt beslut om frihetsbe-
rövanden inte bara på vad som inträffade vid Grand Hotell utan också
på händelserna på bl.a. Strandvägen och Berzelii Park. Han har därvid
gjort gällande att det förekommit våldsamt upplopp vid tre skilda
tillfällen. Som har framgått av den tidigare redogörelsen talar doku-
mentationen och övriga omständigheter för att beslutet fattades redan i
samband med demonstrationen framför Grand Hotell. För fullständig-
hetens skull vill jag emellertid framhålla att den brottslighet i form av
skadegörelse som förekom under den senare delen av händelseförlop-
pet dels inte kunde hänföras till någon bestämd person, dels inte
utgjorde brott av sådan svårhetsgrad att lagliga förutsättningar för
gripande förelåg.

Det måste ställas höga krav på att polismän, och särskilt sådana i
chefsställning, behärskar den lagstiftning som reglerar deras yrkesutöv-
ning. Reglerna i 24 kap. RB om frihetsberövande intar här en central
ställning. I detta ärende har framkommit flera felbedömningar av
grundläggande natur vad gäller de rättsliga förutsättningarna för fri-
hetsberövande. Innan jag övergår till att behandla frågan om straffrätts-
ligt ansvar för det inträffade vill jag peka på att beslutet om gripande
kom att träffa också ett antal minderåriga, varav en var under 15 år.
Det är självfallet särskilt allvarligt att minderåriga kommit att utsättas
för frihetsberövanden utan grund.

Av vad jag anfört i det föregående framgår att samtliga objektiva
rekvisit för brottet olaga frihetsberövande är uppfyllda. För straffansvar
krävs emellertid också att de objektiva rekvisiten omfattas av gärnings-
mannens uppsåt. Om uppsåtet inte har omfattat att frihetsberövandet
var olagligt kan ansvar enligt bestämmelsen i 4 kap. 2 § brottsbalken
inte komma i fråga. Misstag i fråga om den rättsliga grunden för
frihetsberövandet har således betydelse för frågan om straffbarheten.

Jag har övertygats om att Curt Nilsson handlat i den felaktiga tron
att han haft rätt att besluta om gripande. Han synes även i övrigt ha
varit omedveten om att lagliga förutsättningar för gripandebeslut inte
var för handen. Jag anser mig således inte kunna styrka att han, på det
sätt som krävs för straffrättsligt ansvar, insåg att hans handlande stred
mot 4 kap. 2 § brottsbalken. Vid sådant förhållande kan ansvar för
myndighetsmissbruk — vilket förutsätter att gärningsmannen insett att
han åsidosatt vad som gällt till följd av lag eller annan författning —
inte heller komma ifråga. Frågan om Curt Nilsson genom sin bristan-
de kunskap om gällande regelsystem gjort sig skyldig till straffbar
oaktsamhet kan numera inte prövas av domstol. Jag beslutar därför att
åtal inte skall väckas.

Redog. 1991/92:1

Förundersökning mot polisbefäl för beslut om till- Redog. 1991/92:1
fälliga omhändertaganden den 30 november 1989

(Dnr 23-1990)

I ett beslut den 28 februari 1991 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följan-
de.

Bakgrund

Onsdagen den 30 november 1989 ägde flera tillståndsgivna demonstra-
tioner rum i Stockholm för att högtidlighål la Karl XII:s dödsdag.
Sveriges Nationella Förbund hade fatt tillstånd till kransnedläggning
m.m. vid Karl XII:s staty vid Kungsträdgården mellan klockan 18.45
och 19.15. Sverigepartiet hade fatt tillstånd till ett demonstrationståg.
Enligt tillståndet skulle samling ske klockan 19.15 på Östermalmstorg.
Avmarsch angavs till klockan 19.30. Demonstrationståget skulle gå via
Nybrogatan-Nybroplan-Nybrokajen-Stallgatan till Karl XII:s torg där
ett avslutande möte fick hållas fram till klockan 21.00.

Mot bakgrund av tidigare års erfarenheter av sammandrabbningar
mellan demonstranter och andra grupper planlade polismyndigheten
en större poliskommendering. Enligt en kommenderingsorder den 17
november 1989 uppgick polisstyrkan, inklusive reservstyrka och krimi-
nalpolispersonal, till ca 160 polismän. Till chef för polisinsatsen utsågs
kommissarien Lennart Crilén.

Från polismyndigheten infordrades och granskades vissa handlingar.

Härvid framgick bl.a. att 47 personer hade omhändertagits med stöd av

13 § polislagen (1984:387) vid ett ingripande på Väpnargatan klockan
19.05. Granskningen ledde fram till att jag den 7 februari 1990
beslutade att inleda förundersökning avseende misstanke om olaga
frihetsberövande alternativt tjänstefel. — — —

Under förundersökningen beslutade jag att delge Lennart Crilén
misstanke om olaga frihetsberövande bestående i att han utan laga
grund beslutat om omhändertagande av 47 personer på Väpnargatan.
Lennart Crilén bestred brott och gjorde gällande att han inte hade
fattat något sådant beslut.

Utredningen

Under förundersökningen framkom bl.a. följande.

Den särskilda poliskommenderingen förbereddes i god tid den aktuella
dagen. Större delen av polisstyrkan utgjordes av personal från polisom-
rådena 1 och 2 samt piketpersonal. Vidare ingick bl.a. rytteri och
hundgrupper. S.k. utsättningar hölls successivt under eftermiddagen
med de olika personalkategorierna. En central ledning organiserades
vid sambandscentralen där det särskilda ledningsrummet bemannades.
Kommenderingen tilldelades en särskild kanal för radiotrafiken. I
sambandscentralen fördes protokoll över radiotrafiken.

Området omkring Karl XII:s staty spärrades av i god tid före
tidpunkten för de tillståndsgivna demonstrationerna. Området bevaka-
des från omkring klockan 12.00. Polisen förberedde också avspärrning
av trafiken på kringliggande gator.

Vid 18.15-tiden rapporterades det att ett femtiotal ungdomar, som
polisen befarade skulle störa de tillståndsgivna demonstrationerna,
hade samlats vid Sergels torg. Cirka en kvart senare satte ungdomarna
sig i rörelse mot Kungsträdgården. Antalet ungdomar uppgick då till
ungefär det dubbla. Kommissarien Carl-Erik Anderek, som ansvarade
för ordningshållningen i området kring Kungsträdgården, begärde för-
stärkning i form av piketstyrkan. En del av denna styrka, 13 polismän
under ledning av polisinspektören Lars Byström, placerades på utsidan
av avspärrningarna. Ungefär ett hundratal personer hade då samlats
utanför skyddsstaketen. Det uppstod en del mindre skärmytslingar.
Ungdomarna ropade slagord. Det förekom också snöbollskastning.
Kransnedläggningen kunde dock genomföras som planerat.

Efter en stund började flertalet ungdomar röra sig mot Hamngatan.
Lars Byström och hans polismän följde efter. Ungdomarna fortsatte
mot Norrmalmstorg varefter de korsade Birger Jarlsgatan och fortsatte
till Nybroplan. Mot slutet sprang ungdomarna, alltjämt följda av
polismännen under Lars Byströms ledning. Under den tid som Lars
Byström iakttog dem gjorde ungdomarna sig inte skyldiga till några
brott. De var emellertid högljudda och rusade omkring okontrollerat.
När ungdomarna befann sig i korsningen Sibyllegatan-Väpnargatan
sprang polismännen ikapp dem. Lars Byström och hans personal
hejdade och omringade en del av ungdomarna medan andra hann
springa från platsen. Skälet till att Lars Byström ingrep var att han
bedömde att ungdomarna med all sannolikhet var på väg till Öster-
malmstorg för att störa den tillståndsgivna demonstrationen.

Lars Byström begärde och fick tämligen omgående förstärkning av
en annan piketgrupp under ledning av polisinspektören Mats Näslund.
När Mats Näslund kom till platsen såg han en mindre grupp om
10—15 personer som sprang utefter Väpnargatan. Tillsammans med
sina polismän hejdade han denna grupp. Det var deltagarna i de två
nu nämnda grupperna som omhändertogs med stöd av 13 § polislagen.
Ingripandet skedde klockan 19.05.

Samtidigt förbereddes den tillståndsgivna demonstrationen vid Öster-
malmstorg, där ett betydande antal poliser fanns på plats. I polisstyr-
kan ingick rytteri och polishundar. Polisen hade förberett uppsättning
av skyddsstaket på vissa gator för att hindra motdemonstranter från att
störa demonstrationen. När Lars Byström rapporterade om hur han
följde en grupp ungdomar över Birger Jarlsgatan spärrade polisen av
bl.a. korsningen Nybrogatan-Riddargatan med skyddsstaket. När ung-
domarna närmade sig ytterligare koncentrerades ryttare och hundföra-
re till bl.a. Sibyllegatans och Nybrogatans mynningar. Vidare sändes
flera piketgrupper som förstärkning till Östermalmstorg.

Ingripandet vid Väpnargatan gjordes, som tidigare har nämnts, kloc-
kan 19.05. Demonstrationståget skulle enligt tillståndet samlas klockan
19.15 och avtåga klockan 19.30. Tåget, som samlade 35 deltagare,

Redog. 1991/92:1

kunde planenligt avtåga vid den angivna tidpunkten. Det eskorterades
av ett stort polisuppbåd vari bl.a. ingick rytteri. Det föreligger inga
rapporter om några incidenter längs marschvägen. Tåget nådde Karl
XII:s torg klockan 19.40. Där hölls ett kort möte och sedan upplöstes
demonstrationen.

Omhändertagandena har dokumenterats på s.k. omhändertagande-
blad. Av dessa framgår följande. Totalt omhändertogs 47 personer på
Väpnargatan. I ett fall har dock platsen för omhändertagandet angetts
vara Arsenalsgatan, vilket torde vara en felskrivning. Tidpunkten för
omhändertagandena har i samtliga fall angetts till klockan 19.05. På
omhändertagandebladen har genom en kryssmarkering på blanketten
angetts att ingripandena gjordes med stöd av 13 § polislagen. I tre fall
har inte grunden för omhändertagande angetts men av övriga uppgifter
på omhändertagandebladen kan utläsas att det även i dessa fall torde
ha varit fråga om en tillämpning av 13 § polislagen.

När det gäller frågan om vem som fattade beslut om att ungdomarna
skulle omhändertas går uppgifterna isär. Lars Byström har uppgett att
han via radio fortlöpande informerade Lennart Crilén om situationen.
Beslutet om omhändertagande växte fram under en dialog mellan dem,
men det var Lennart Crilén som fattade beslutet. Lennart Crilén å sin
sida har uppgett att Lars Byström via radio informerade om läget och
underrättade om att han hade fattat beslut om omhändertagande.

Övriga hörda har antingen lämnat sinsemellan motstridiga uppgifter
eller inte kunnat kasta något ljus alls över frågan om vem som
beslutade om omhändertagande av de inringade personerna på Väp-
nargatan. Kommissarien Jan Dahllöf, som ansvarade för ordningshåll-
ningen vid Östermalmstorg, har uppgett att han via radio hörde Lars
Byström redovisa läget för Lennart Crilén och begära besked om
ungdomarna skulle omhändertas, vilket Lennart Crilén svarade jakan-
de på. Cari-Erik Anderek har uppgett att han stod vid sidan av
Lennart Crilén och följde dennes arbete vid den aktuella tidpunkten.
Carl-Erik Anderek, som av radiotrafiken fick uppfattningen att Lars
Byström fattat beslut om omhändertagande, uppmanade Lennart Cri-
lén att kontakta Lars Byström för att reda ut på vilken grund frihetsbe-
rövandena skett. Carl-Erik Anderek uppfattade inte att Lennart Crilén
meddelade något beslut i frågan. Inspektören Tommy Andersson har
uppgett att han via radio hörde hur Lars Byström för Lennart Crilén
redovisade hur ca 40 ungdomar hade hejdats och begärde beslut om
hur man skulle förfara med dem. Lennart Crilén fattade dock inget
beslut utan överlät detta till Lars Byström.

Också på omhändertagandebladen varierar uppgifterna om vem som
har beslutat om omhändertagande. I 26 fall anges Lars Byström som
beslutande, i 20 fall Lennart Crilén och i ett fall en tredje person. I
protokollet över radiotrafiken har antecknats att O 149 (Lars Byström)
meddelat att personer "gripits" enligt 13 § polislagen. Det framgår
emellertid inte av protokollet vem som skulle ha beslutat om åtgärden.

Det har inte i något fall på omhändertagandebladen angetts anled-
ningen till omhändertagandet. I stället har hänvisats till en separat
handling; "se PM". Med detta torde åsyftas en promemoria av Lars

Redog. 1991/92:1

Byström rubricerad "Pm angående omhändertaganden i samband med
oroligheter i Kungsträdgården den 30 november 1989". Av promemo-
rian framgår bl.a. att en folkmassa förflyttat sig från Hamngatan till
Nybroplan och därefter in på Väpnargatan. Avsikten med denna
förflyttning var, sägs det, med största säkerhet att ungdomarna skulle ta
sig till Östermalmstorg för att där störa den tillståndsgivna demonstra-
tionen som stod i begrepp att avtåga.

Omedelbart efter det att polisen hade ringat in och hejdat ungdo-
marna på Väpnargatan var stämningen hetsig. Någon av ungdomarna
försökte bryta sig ut. Flera batongslag utdelades i samband därmed. Så
småningom lugnade ungdomarna ner sig.

Vid skyddsvisitering samt på marken på den plats där omhänderta-
gandena hade skett påträffades en kniv, några böjda gafflar och en
kedja som var ca en meter lång. Fynden har såvitt känt inte föranlett
någon särskild åtgärd.

En av de inringade personerna, G., greps såsom misstänkt för våld
mot tjänsteman. Misstanken bestod i att han slagit ett knytnävsslag som
träffat i ansiktet på en polisman. G. frigavs senare under kvällen
genom beslut av polisen.

De omhändertagna fördes i buss till polisområde 1. Enligt det
polisbefäl som ansvarade för transporten av de omhändertagna var
dessa lugna när de förts in i bussen. De sjöng kampsånger och föreföll
roade av att få åka till polisstationen.

Såvitt framgår av omhändertagandebladen fördes de omhändertagna
in på polisstationen i polisområde 1 vid varierande tidpunkter mellan
klockan 20.10 och 22.05. Bara några få personer åt gången fördes in.
Under tiden fick de övriga vänta i bussen utanför. Fram t.o.m. klockan
20.30 infördes nio omhändertagna, från klockan 20.35 och fram till
klockan 21.00 ytterligare elva, mellan klockan 21.00 och 21.30 nio
omhändertagna, från klockan 21.35 fram till klockan 22.00 ytterligare
tio och mellan klockan 22.00 och 22.05 de sista åtta omhändertagna.

Samtliga omhändertagna placerades i arrest. Beslut härom fattades i
flertalet fall av polisinspektören Anders Eklund och i övriga fall av
polisinspektören Rolf Dahlén. Motivet för att placera de omhändertag-
na i arrest var att upprätthålla ordningen på arrestavdelningen.

Av de omhändertagna var 24 män och 23 kvinnor. Av de kvinnor
som omhändertogs var en 14 år, fyra 15 år, fem 16 år, fem 17 år och
åtta 18 år eller däröver. Av de män som omhändertogs var en 15 år
och en 16 år medan de övriga var 18 år eller däröver.

De förhör som hölls med de omhändertagna synes ha varit mycket
knapphändiga. Endast i två fall har den hördes uppgifter noterats på
omhändertagandebladet.

Flertalet av de omhändertagna frigavs mellan klockan 22.30 och
23.15. Två frigavs tidigare och två något senare.

När det gäller anmälan om misshandel har förhör hållits med
målsäganden, T., som har uppgett att han på Sibyllegatan blev överfal-
len bakifrån av flera poliser iförda kravallutrustning. Han knuffades
omkull och föll på rygg. Medan han låg ner fick han ett batongslag.
Han blev sedan uppryckt och fick ytterligare batongslag, sammanlagt

Redog. 1991/92:1

ett tiotal. T. föstes därefter in bland de andra ungdomarna som hade Redog. 1991/92:1
omringats av polis. Batongslagen träffade T. över ena skinkan, låren
och ena handen. T. fick stora blåmärken av slagen och hade ont. De
polismän som slog honom hade hjälmar med nedfällda visir varför T.
inte har någon möjlighet att identifiera dem, möjligen med ett undan-
tag.

På omhändertagandebladet rörande T. har antecknats bl.a. följande.
T. omhändertogs vid Väpnargatan 3—5 klockan 19.05. Han infördes
till polisstationen klockan 21.25, varefter han insattes i arrest enligt
beslut av Rolf Dahlén. På det avsnitt av omhändertagandebladet som
avser sjukdom/skador har noterats att T. inte hade några synliga eller
uppgivna skador. T. har uppgett att han inte tänkte på att berätta för
polismannen som skrev in honom att han hade ont efter batongslag. T.
frigavs klockan 22.52 efter beslut av Anders Eklund.

Författningsregleringen

Vissa allmänna principer för polisingripanden läggs fast i 8 § polisla-
gen, nämligen legalitets-, behovs- och proportionaiitetsprinciperna. Le-
galitetsprincipen innebär att polisingripanden skall göras i enlighet
med lag eller annan författning. Ingripanden som begränsar någon av
de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. regeringsformen, t.ex.
frihetsberövanden, kräver uttryckligt lagstöd. Behovsprincipen innebär
att ett polisingripande får ske endast då det är nödvändigt för att den
aktuella faran eller störningen skall kunna avvärjas eller undanröjas.
Proportionalitetsprincipen innebär att de skador och olägenheter som
ingripandet kan medföra för ett motstående intresse inte får stå i
missförhållande till syftet med ingripandet.

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen
eller utgör en omedelbar fara för denna får enligt 13 § polislagen en
polisman avvisa eller avlägsna honom från ett visst område eller
utrymme, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätt-
hållas. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbe-
lagd gärning skall kunna avvärjas. Ar en sådan åtgärd otillräcklig får
personen tillfälligt omhändertas. Som framgår direkt av lagtexten har
således åtgärderna att avvisa eller avlägsna någon från platsen företräde
framför beslut om omhändertagande.

För ingripande med anledning av en pågående ordningsstörning
krävs att den berörda personen genom sitt uppträdande faktiskt stör
den allmänna ordningen. Enbart det förhållandet att en person vägrar
att lyda en polismans tillsägelse att lämna platsen anses inte innebära
ett störande av allmän ordning (se Berggren m.fl. Polislagen s. 93 f).

En grundläggande förutsättning för att någon skall få avvisas, avlägs-
nas eller i sista hand omhändertas av det skälet att han genom sitt
uppträdande utgör en omedelbar fara för den allmänna ordningen är
att denna fara är konkret. Ett omhändertagande får inte ske i syfte att
avvärja abstrakta, ännu inte konkretiserade faror. Faran skall vidare ha
uppkommit genom ett särskilt uppträdande av den som omhändertas.

En persons blotta närvaro på en plats anses inte vara tillräcklig för att
ge upphov till en konkret fara, även om han är känd för att bråka och
uppträda ordningsstörändé (a.a. s. 96 f).

Också för ett omhändertagande för att avvärja en straffbelagd gär-
ning krävs att det är fråga om en pågående gärning eller en konkret
fara. I förarbetena sägs att det ligger i sakens natur att det, för att en så
kraftig åtgärd som ett omhändertagande skall aktualiseras på denna
grund, bör vara en absolut förutsättning att det rör sig om ett pågående
brott eller om en omedelbar fara för brott. Som ett exempel på
sistnämnda fall nämns i rikspolisstyrelsens kommentar till polislagen
att en polisman försöker hindra en berusad person från att köra bil.

Det krävs också en individuell prövning av frågan om det finns laga
stöd för ett omhändertagande. JO har i ett tidigare ärende (dnr
227-1987) framhållit att som en grundläggande förutsättning för om-
händertagande enligt 13 § gäller att ingripandet riktar sig mot en
enskild person och att något kollektivt omhändertagande således inte
kan accepteras. Polismannen skall göra en bedömning beträffande
varje person för sig om förutsättningar finns för ett ingripande (a.a.
s. 96).

Enligt 15 § polislagen skall den som har omhändertagits så snart
som möjligt underrättas om anledningen till omhändertagandet. Den
polisman som verkställt omhändertagandet skall så skyndsamt som
möjligt anmäla åtgärden till sin förman — normalt vakthavande befäl
— som omedelbart skall pröva om åtgärden skall bestå.

Den som har omhändertagits enligt 13 § skall enligt 16 § förhöras så
snart som möjligt. Förhöret bör om möjligt hållas i ett sådant skede att
den kan läggas till grund för förmannens prövning enligt 15 § av
omhändertagandet. Förhöret, som skall hållas av polispersonal, skall i
första hand avse de faktiska omständigheter som har föranlett omhän-
dertagandet. Om den omhändertagne är påverkad av alkohol eller
narkotika eller om ett förhör annars framstår som meningslöst eller
olämpligt måste förhöret anstå till dess att förutsättningarna har för-
bättrats.

Den omhändertagne skall friges snarast möjligt efter förhöret, dock
senast inom sex timmar efter omhändertagandet. Tidsfristen räknas
från själva omhändertagandet och inte exempelvis från den tidpunkt
då den omhändertagne förs in på polisstationen. Förutsättningarna för
frigivande skall bedömas fortlöpande med början omedelbart efter det
att omhändertagandet har ägt rum. Ingenting hindrar att den omhän-
dertagne friges på platsen för omhändertagandet. Det anses också
kunna vara tillräckligt att han förs till sin bostad och friges där (a.a.
s. 107).

Enligt 17 § polislagen skall vid ett omhändertagande tillses att
åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är
oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig upp-
märksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan
inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden,
ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.

Redog. 1991/92:1

Den som har omhändertagits enligt polislagen bör normalt inte Redog. 1991/92:1
sättas in i arrest. Personer under 18 år bör förvaras i arrest endast om
synnerliga skäl kan åberopas. Barn under 15 år bör överhuvudtaget
inte förvaras i arrest (jfr rikspolisstyrelsens kommentar till polislagen
s. 34).

Bedömning

— — — En av huvudfrågorna i ärendet är om det fanns lagliga
förutsättningar att med stöd av 13 § polislagen ingripa på det sätt som
skedde på Väpnargatan. En annan är om de åtgärder som därefter
vidtogs stod i överensstämmelse med gällande regler.

Såvitt avser störande av den allmänna ordningen är bestämmelserna
i 13 § polisiagen enligt sin ordalydelse tillämpliga dels vid pågående
störning, dels vid omedelbar fara för sådan. Möjligheten att tillgripa
åtgärder enligt bestämmelsen i syfte att avvärja straffbelagda gärningar
tar på motsvarande sätt sikte dels på pågående brott, dels på sådana
brott som kan bedömas vara omedelbart förestående.

För en tillämpning av reglerna om tillfälligt omhändertagande vid
störande av den allmänna ordningen fordras att det är fråga om ett
uppträdande som innefattar angrepp på ett ordningsintresse av betydel-
se för allmänheten eller annars från allmän synpunkt. Av utredningen
framgår att man lade ungdomarna till last dels att de var högljudda,
dels att de sprang omkring okontrollerat. Det har dessutom rent
allmänt sagts att de tog sig fram utan att ta någon hänsyn till förbipas-
serande personer. Det beskrivna beteendet kan enligt min mening inte
betraktas som ordningsstörande på det sätt som krävs för ett ingripande
med stöd av 13 § polislagen. Det är dessutom svårt att avgöra om
ungdomarnas uppträdande var spontant eller om det åtminstone delvis
berodde på att en grupp kravallutrustade polismän sprang efter dem.

Det förefaller också som om inte heller de polismän som befann sig
på platsen bedömde ungdomarnas beteende som så allvarligt att detta
ensamt borde föranleda ett ingripande. Utredningen visar att det
avgörande i stället var att polisen befarade sammanstötningar mellan
ungdomarna och deltagarna i det planerade demonstrationståget. Re-
dan av tidpunkten för ingripandet framgår det tydligt att det väsentli-
gen gjordes i förebyggande syfte och inte som ett resultat av redan
pågående ordningsstörningar.

Frågan är då om situationen var sådan att det fanns förutsättningar
för ett ingripande på den grunden att det förelåg en omedelbar fara för
störande av den allmänna ordningen. Bedömningen att det förhöll sig
på det sättet gjordes som nyss nämnts med utgångspunkt i ett antagan-
de att ungdomarnas mål var att störa den ännu inte påbörjade till-
ståndsgivna demonstrationen och således inte i att ungdomarnas be-
teende var sådant att någon ordningsstörning från deras sida framstod
som omedelbart förestående vid tidpunkten för omhändertagandet.
Abstrakta, ännu inte konkretiserade faror av detta slag far som fram-
hållits i det föregående inte läggas till grund för ett ingripande enligt
13 § polislagen. Denna bestämmelse tillåter med andra ord inte

ingripanden i syfte att förebygga ordningsstörningar som man med
större eller mindre fog tror kan komma att inträffa längre fram. Det
saknades således förutsättningar för en tillämpning av 13 § polislagen
även på denna grund.

Det har inte ens påståtts att ungdomarna gjorde sig skyldiga till brott
under sin förflyttning från Kungsträdgården till Östermalm. Inte heller
har det framkommit något som tyder på att det förelåg en omedelbar
fara för brott. Även i sådana fall måste faran vara konkret och hänföra
sig till ett bestämt beteende. Allmänna farhågor för att ett händelseför-
lopp senare kan leda till brott är självfallet inte tillräckligt. Någon
grund för ingripande för att avvärja straffbelagd handling har således
inte heller förelegat.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att det inte fanns någon
grund för att med stöd av 13 § polislagen ingripa på det sätt som
skedde på Väpnargatan.

Någon individuell prövning av om det fanns laga stöd för åtgärden
har heller inte förekommit. Sedan ungdomarna hejdats på Väpnarga-
tan omhändertogs samtliga som polisen hade förmått ringa in. Det var
således inte de enskilda personernas beteende — vilket krävs enligt 13
§ polislagen — som var den avgörande faktorn. Ingripandet riktade sig
i stället mot gruppen som sådan, och det var slumpen som avgjorde
vilka ungdomar som omhändertogs.

Härtill kommer att polisen med den personalstyrka som stod till
förfogande vid det aktuella tillfället under alla omständigheter borde
ha haft goda möjligheter att lösa sin uppgift på annat sätt än genom
omhändertaganden. Jag finner det oroväckande att polisen överhuvud-
taget inte synes ha övervägt andra lösningar än frihetsberövande. Detta
strider inte bara mot övervägandena bakom 13 § polislagen, som i de
situationer där den är tillämplig förutsätter att polisen i första hand
söker andra alternativ (se även JO 1975/76 s. 67), utan även mot de
allmänna principer för polisverksamheten som har ställts upp i 8 §
polislagen. Jag vill i sammanhanget erinra om att den grupp som
ingripandet riktades emot till hälften bestod av unga flickor.

Ingen har velat påta sig ansvaret för besluten om omhändertagande.
Befälet på platsen, Lars Byström, uppger att polisinsatschefen Lennart
Crilén är ansvarig, medan Lennart Crilén — som hänvisar till att han
inte kunnat fatta ett sådant beslut eftersom han inte var på plats och
kunde bedöma situationen — hävdar att ansvaret vilar på Lars By-
ström. Den dokumentation som förekommer innehåller olika uppgif-
ter och uppvisar även i övrigt brister. Förhör med andra polismän har
inte heller kunnat bringa klarhet i saken. Jag finner det fullständigt
oacceptabelt att ett polisingripande av detta slag, innefattande frihetsbe-
rövande av ett stort antal personer, kan göras utan att någon anser sig
bära ansvaret för det.

En annan viktig fråga är om omhändertagandena, sedan de väl ägt
rum, kunde ha hävts tidigare än som skedde. Den polisman som
ansvarade för transporten har uppgett att ungdomarna var lugna när
de hade placerats i bussen. Det av polisen angivna syftet med omhän-
dertagandena — att förebygga sammanstötningar mellan deltagare i

Redog. 1991/92:1

demonstrationståget och ungdomarna — torde ha varit uppnått redan
när demonstrationståget under stark poiiseskort strax före klockan
19.30 kunde avtåga i enlighet med de ursprungliga planerna eller i
varje fall när det klockan 19.40 anlände till Karl XIl:s torg. Som har
framgått av vad ovan sagts skall förutsättningarna för frigivning bedö-
mas fortlöpande. En omhändertagen kan friges på platsen för omhän-
dertagandet eller på någon annan plats. Något krav på att omhänder-
tagna skall föras till polisstationen finns inte. Det fanns således inga
formella hinder mot att frige ungdomarna på platsen. Mot den bak-
grunden framstår det, även med polisens egen utgångspunkt, som
direkt felaktigt att hålla kvar ungdomarna efter den tidpunkt då
demonstrationståget hade genomförts och att senare föra dem till
polisstationen.

Har en polisman omhändertagit någon enligt 13 § polislagen skall
han så skyndsamt som möjligt anmäla detta till sin förman för att
denne, om omhändertagandet inte redan har upphört, skall pröva om
beslutet skall bestå. Förmansprövningen är avsedd att komma in
snabbt bl.a. för att kunna rätta till eventuella misstag som kan ha
begåtts i en stressad och svårbedömd situation. Det har därför en
utomordentligt viktig funktion för den enskilde. Om, som i detta fall,
ingripandet är felaktigt bl.a. genom att den individuella bedömning
som skall göras på platsen för omhändertagandet inte har kommit till
stånd kommer förmansprövningen att fylla en särskilt viktig funktion.
På grund av det förfaringssätt som valdes — att omhänderta en större
grupp — i förening med den tidsutdräkt som följde av att man
transporterade alla i en enda buss och därefter i mindre grupper förde
in dem på polisstationen, kom förmansprövningen att vara genomförd
först på ett mycket sent stadium. Vissa av ungdomarna hade varit
omhändertagna i nästan tre timmar innan denna prövning kom till
stånd. Ett sådant förfaringssätt innebär enligt min mening att man på
ett allvarligt sätt urholkar de rättssäkerhetsgarantier som ställs upp i de
aktuella bestämmelserna i polislagen. Enligt min mening borde en
förmansprövning ha kunnat genomföras betydligt tidigare, t.ex. i bus-
sen.

Beträffande förmansprövningen vill jag också framhålla följande.
För att en sådan prövning skall kunna fylla sin funktion krävs bl.a. att
förmannen får ett korrekt och komplett underlag för ett eget ställ-
ningstagande i frågan om frihetsberövandet skall bestå. Bedömningar
av detta slag är en grannlaga uppgift och måste göras i fråga om varje
person för sig. Som redan har framgått hade dokumentationen brister.
Påfrestningen på det polisbefäl som på kort tid skulle ta ställning till
om frihetsberövandena skulle bestå beträffande så många personer blev
också stor. En sådan situation medför i sin tur en betydande risk för
att alla behandlas lika och att omprövningen av frihetsberövandena
således inte görs med tillräcklig noggrannhet utan mera ses som en
expeditionell åtgärd. Detta kan vara förklaringen till att tydligen ingen
ställde sig frågan varför nära 50 personer skulle förbli frihetsberövade
för att förhindra att de störde ett redan genomfört demonstrationståg.

Redog. 1991/92:1

När det gäller verkställigheten av omhändertagandena finner jag
särskild anledning att gå in på frågan om förvaring i arrest. Det rörde
sig i detta fali i stor utsträckning om ungdomar. Av de 47 personer
som omhändertogs var 17 under 18 år, varav de allra flesta flickor.
Som jag tidigare har redogjort för har rikspolisstyrelsen i sin kommen-
tar till polislagen uttalat att förvaring i arrest av denna ålderskategori
kräver synnerliga skäl. Samtliga omhändertagna placerades emellertid i
arrest. Såvitt jag har kunnat finna togs därvid inte någon särskild
hänsyn till att vissa av de omhändertagna var under 18 år. Den flicka
som ännu inte var 15 år har vid förhör uppgett att hon så snart hon
kom in på arrestavdelningen framhöll att hon var under 15 år, men att
hon inte blev trodd utan i stället fick beskedet att man skulle kontrol-
lera saken.

Aven om det inte finns något uttryckligt förbud mot inlåsning av
underåriga är det självfallet något som bör undvikas om det inte är
oundgängligen nödvändigt, vilket också har betonats av rikspolisstyrel-
sen. Behandlingen av den fjortonåriga flickan tyder enligt min mening
på att någon individuell prövning av behovet av insättande i arrest inte
gjordes ens beträffande de mycket unga.

Som jag tidigare har konstaterat saknades det lagliga förutsättningar
för omhändertagande av de 47 ungdomarna. Under förundersökningen
har det inte kunnat klarläggas vem som har fattat beslut härom. Något
straffrättsligt ansvar för de felaktiga frihetsberövanden som har före-
kommit går därför inte att utkräva. Förundersökningen nedläggs.

Redog. 1991/92:1

Brister i handläggningen av vapenärenden har föran-

lett disciplinansvar för polischef

(Dnr 655-1990)

Bakgrund

Vid en inspektion av polismyndigheten i Södertälje i januari 1990
uppmärksammades några särskilda vapenärenden och gjordes vissa
allmänna iakttagelser ifråga om handläggningen av vapenärenden som
var av sådan beskaffenhet att chefsJO Eklundh fann skäl att ta upp
saken i ett särskilt ärende.

Beslutande i och ledningsansvarig för handläggningen av vapenären-
dena var polisintendenten Leif Emmoth. Assistenten Ann Blomkvist
tjänstgjorde som vapenhandläggare.

I inspektionsprotokollet (dnr 55-1990) gjordes följande anteckningar
om nu aktuella förhållanden.

5.1.3 Handläggningsrutiner

Beträffande handläggningen upplyste Ann Blomkvist att Leif Emmoth
och hon, sannolikt efter sommaren 1987, kommit överens om att hon
kunde lämna in ansökningar om vapentiIlstånd med därtill fogade
handlingar redan innan beredningsåtgärderna på ansökningsblanket-
tens baksida var ifyllda. Leif Emmoth skrev ändå på besluten, dock 73

med det tysta villkoret att Ann Blomkvist fyllde i beredningsanteck-

ningarna i efterhand, bl.a. uppgiften om sökanden förekom i person-
och belastningsregistret. Genom det här förfarandet påskyndades han-
teringen. Ärendena blev inte liggande för att Leif Emmoth av olika
skäl inte kunde skriva under besluten. Det beskrivna förfarandet
tillämpades fram till månadsskiftet november-december 1989 i upp-
skattningsvis två tredjedelar av alla vapenärenden. Före hösten 1987,
då hon genom ett muntligt delegationsbeslut fick behörighet att själv
underteckna vapenlicenserna, förekom det även att Leif Emmoth och
polismästaren Nils-Anders Nelin undertecknade vapenlicenser in blan-
co. Dessa in blancotecknade licenser var i övrigt helt oifyllda.

Det framkom att 14 obrutna blankettset för licenser som var under-
tecknade in blanco fanns kvar. Ett var undertecknat av Nils-Anders
Nelin och de övriga av Leif Emmoth.

Leif Emmoth vitsordade att han beviljat tillstånd utan att alla
åtgärder som normalt ingår i beredningen av vapenärenden vidtagits
och att han undertecknat blankettset för vapenlicens in blanco.

Nils-Anders Nelin vitsordade att han vid något enstaka tillfälle
undertecknat blankettset för vapenlicens in blanco men förklarade att
detta skett i omedelbar anslutning till att han beslutat om tillstånd. Det
angivna förfaringssättet att avgöra ärendena innan de beretts färdigt
saknade han vetskap om.--—

5.1.4 Granskning av enskilda ärenden — — —

Inlösen av vapen m.m.

Löpnummer 4-85, 5-86 och 6-86. Under år 1985 och 1986 lämnade
dödsbona efter L. respektive A. in gevär för inlösen. Åtgärder hade
ännu inte vidtagits för att avsluta ärendena. — — —

5.1.5 Inventering av vapenskåp

I september 1985 (dnr Av 248-84) beslutade Leif Emmoth att enligt 29
§ vapeniagen återkalla O:s tillstånd att inneha fyra vapen (en studsare,
två mausergevär och ett hagelgevär). I beslutet upplystes att inlösen
skulle ske om inte O inom tre månader överlät vapnen till annan
person. O överklagade beslutet hos länsstyrelsen i Stockholms län som
i beslut i juni 1986 inte fann skäl till ändring. Därefter verkade ingen
åtgärd ha vidtagits i ärendet förutom att vapenhandläggaren, enligt en
anteckning i november 1987 på aktomslaget, överlämnat akten till Leif
Emmoth med anledning av en uppgift om att O flyttat till en annan
kommun. — — —

5.1.6 Tillsynsverksamheten enligt 30 § vapenkungörelsen

Leif Emmoth upplyste att han år 1987 genom ett muntligt beslut
delegerat polismyndighetens uppgifter enligt 30 § vapenkungörelsen
(1974: 123) att granska vapenhandlares förvaring av vapen m.m. till
vapen handläggaren. Hon hade inte ött några närmare instruktioner
om hur tillsynsverksamheten skulle bedrivas. Någon kontroll av om
hon utfört något granskningsarbete har inte förekommit. Leif Emmoth
var dock medveten om att någon granskning inte skett under år 1989.

Ann Blomkvist uppgav att hon inte uppfattat att hon fatt i uppdrag
att granska vapenhandlarna enligt den aktuella bestämmelsen. Hon
hade således inte utövat någon tillsyn. Däremot hade hon vid några
tillfällen tillsammans med Leif Emmoth gjort besök hos vapenhandla-
re med anledning av ansökningar från nya handelsrörelser. — — —

5.1.7 Det s.k. stora vapenrummet

Det s.k. stora vapenrummet i källaren till polishuset på Jovisgatan
inspekterades. Här förvarades bl.a. ett 30-tai vapen. Det rörde sig om
såväl beslagtagna och omhändertagna vapen som s.k. dödsbovapen. Det

Redog. 1991/92:1

upplystes att en inventering av vapnen som förvarades där ägt rum Redog. 1991/92:1
under november 1989. Enligt en då upprättad förteckning förvarades
103 vapen i rummet. Myndigheten hade numera avhänt sig cirka 60
vapen. Av dessa hade ett utlämnats till ägaren, tre hade sänts till
Statens kriminaltekniska laboratorium och övriga hade skickats till
försäljning.

Bland vapnen uppmärksammades fyra beslagtagna gevär och ett
hagelpipset tillhöriga O (nr 815- 86 i beslagsiiggaren). Vid genomgång
av beslagsprotokollet framkom att förutom gevären hade samtidigt bl.a.
en revolver tagits i beslag. Den 23 december 1986 beslutade Leif
Emmoth att pipsetet och dessa fyra gevär samt ytterligare ett gevär
skulle omhändertas enligt 32 § vapenlagen (dnr Av 364-86). Agaren
delgavs beslutet samma månad. I januari 1987 inkom dom i brottmålet
från Södertälje tingsrätt. I domen förordnades att revolvern skulle
förverkas. I februari 1987 inkom bevis om att domen vunnit laga kraft.
Revolvern och de fyra gevären överlämnades till vapenhandläggaren i
mars 1987. Det femte geväret förvarades hos polisen i Arvidsjaur.
Ärendet var, såvitt avsåg de omhändertagna vapnen, ännu inte avslutat.

Varken Leif Emmoth eller Ann Blomkvist kunde ge någon annan
förklaring till varför ärendet alltjämt stod öppet än att akten av misstag
lagts åt sidan. — — —

Utredning hos JO

Ärendet remitterades till länspolismästaren i Stockholms län för ytt-
rande efter hörande av polismyndigheten i Södertälje och polisinten-
denten Leif Emmoth. Under utredningen hos länspolismästaren hör-
des Nils-Anders Nelin och Leif Emmoth.

Leif Emmoth uppgav bl.a. följande. Han har tjänstgjort som polisin-
tendent vid polismyndigheten i Södertälje sedan sommaren 1984 och
bl.a. haft hand om vapenhandläggningen som beslutande. Polismästa-
ren har endast i ett fåtal fall behövt besluta i vapenärenden. Arbetsbe-
lastningen har varit mycket stor, under senare tid delvis beroende på
att polismästaren varit sjukskriven i olika omgångar. Myndigheten har
varken i dessa lägen eller under semestrar fatt någon hjälp för utföran-
de av ledningsarbetet. Hans övertid uppgår till 20 timmar i månaden,
inklusive beredskapstjänst, och han anser sig ha alltför många arbets-
uppgifter. Det är riktigt att han undertecknat vapenlicenser in blanco,
dock endast i anslutning till konkreta ärenden. Det är också riktigt att
han genom att fatta skriftligt beslut i saken beviljat vapentillstånd utan
att alla åtgärder vidtagits som ingår i beredningen av vapenärenden,
bl.a. s.k. slagning i person- och belastningsregistret. Om sökanden vid
den senare granskningen skulle befinnas vara antecknad i registret var
det överenskommet att Ann Blomkvist skulle återkomma till honom
så att han fick ändra sitt tidigare beslut. Genom denna ordning
påskyndades handläggningen. Av samma skäl har han beviljat tillstånd
trots att ansökan inte varit undertecknad av sökanden. Ann Blomkvist
uppmanades i dessa fall att snarast ombesörja att sökanden skrev under
ansökan. På grund av hans arbetsbörda var det omöjligt för honom att
i efterhand kontrollera att Ann Blomkvist kompletterat och i övrigt
handlagt ärendena i enlighet med vad som var överenskommet dem
emellan. — — — Vad gäller iakttagelserna i fråga om dödsbovapnen 75

(löpnummer 4-85, 5-86 och 6-86) anser han att ansvaret i denna del

legat på kansliinspektören fram till december 1988. Meningen har
nämligen varit att denne, sedan Ann Blomkvist tillträdde handläggar-
tjänsten år 1986, skulle ha hand om sådana rutiner. Kansliinspektören
kunde dock inte samarbeta med Ann Blomkvist. Leif Emmoths kon-
troll av vapenhanteringen har bestått i att han ställt kontrollfrågor till
Ann Blomkvist. Han har då alltid fått till svar att det inte har funnits
några speciella omständigheter som man behövt ta tag i. — Vad gäller
tillsynen enligt 30 § vapenkungörelsen uppgav Leif Emmoth utöver
vad som antecknats i JO:s protokoll att han många gånger frågat Ann
Blomkvist om hon utfört tillsynen och därvid Stt positiva svar. Han
har inte haft tid att kontrollera hennes uppgifter. Det här är också en
uppgift som egentligen skulle ha åvilat kansliinspektören. Att tillsynen
inte fullgjordes år 1989 hade att göra med att man avvaktade en av
länspolismästaren i Stockholms län verkställd utredning om vissa
förhållanden rörande vapenhanteringen vid polismyndigheten i Söder-
tälje. — Han har inget minne av ärendena som tas upp under
rubrikerna "Inventering av vapenskåp" respektive "Det s.k. stora va-
penrummet". Rent allmänt anser han att det är vapenhandläggarens
skyldighet att se till att ärendena handläggs i den ordning som det är
tänkt. Det är ju hon som har ärendena. För att Leif Emmoth skall
kunna fetta beslut förutsätts att han får ärendet av vapenhandläggaren.
Vad gäller bevakningsrutiner hade det normalt varit kansliinspektören
som skulle ha skött detta. — Som chef vill han poängtera att man får
lita på sina underlydande och detta speciellt när man inte har orsak att
tro annat än att det fungerar bra och man får vettiga svar på sina
kontrollfrågor. I det här fallet har det dock visat sig att han i viss mån
blivit förd bakom ljuset. Arbetet har inte alls skötts på det sätt som det
getts sken av. Det ser man nu när man gjort en fullständig genomgång
av det hela. Avslutningsvis vill han också poängtera att det dåliga
samarbetet mellan kansiiinspektören och Ann Blomkvist gjort att
situationen förvärrats hela tiden. I stället för en bra handläggning
uppstår en massa fel därför att Ann Blomkvist inte haft det stöd hon
behövt för en fungerande tillståndshantering.

Nils-Anders Nelin uppgav bl.a. att han högst tre—fyra gånger under-
tecknat vapenlicenser in blanco för att underlätta expedieringen. Han
har också vitsordat att Leif Emmoth haft en mycket tung arbetsbörda.
Leif Emmoth har fungerat som kanslichef och har varit närmaste chef
för de enheter som ingick i kansliet.

I ett skriftligt yttrande till länspolismästaren anförde Nils-Anders
Nelin bl.a. följande.

Polismyndighetens organisation består förutom ledning av tre avdel-
ningar, två polisavdelningar med kvalificerad arbetsledning och en
kansliavdelning utan kvalificerad arbetsledning.

Närmast högre chef över kansliavdelningen är polisintendenten som
därför, förutom uppgiften som ställföreträdande polischef, fått svara för
ledningen för kansliavdelningen.

Detta är med hänsyn till myndighetens storlek och arbetsbörda helt
otillfredsställande.

Redog. 1991/92:1

Myndigheten har därför under de tre senaste åren i sina anslagsäsk-
anden hemställt om inrättande av en tjänst som chef för kansliavdel-
ningen, en polisintendent alternativt en kommissarietjänst.

Under åtminstone de tre senaste åren har på grund av brist på
polissekreterare under semester och ail annan bortovaro för under-
tecknad och polisintendenten, den som varit i tjänst fått tjänstgöra
utan vikarie för polisintendenten.

Polismyndighetens arbetsordning, som kontinuerligt varit föremål
för modernisering och anpassning till ny lagstiftning, medger omfattan-
de delegation till underställd personal, vilket har varit och är nödvän-
digt för att myndighetens verksamhet skall kunna drivas tillfredsstäl-
lande. Enligt 2 kap. 14 § polisförordningen har polismyndigheten
därvid strävat för att ärendena skall handläggas av inte mera kvalifice-
rad personal än beskaffenheten kräver.

1 en myndighet av Södertäljes beskaffenhet med i distriktet förekom-
mande allvarlig och omfattande brottslighet — — — kan inte polische-
fens och avdelningsledningens arbete begränsas till enbart kontorstid
utan omfattande arbetsinsatser har fatt göras på kvällar, nätter och
helgdagar. — — — I sitt förhör anger Emmoth ett övertidsuttag som
jag kan bekräfta.

Fram till den 1 juli 1989 var polisintentenden polismyndighetens
beslutsfattare i invandrarärenden. Under mina år som polischef i
Södertälje har de olika polisintendenterna fått lägga ned omfattande
arbete på dessa känsliga frågor. Såvitt jag kunnat utröna har Emmoth
under sin tjänstgöring ägnat stor omsorg åt dessa ur integritetssynpunkt
mycket känsliga ärenden. JO:s inspektion, där man inte fann skäl till
anmärkning mot handläggningen av dessa ärenden bestyrker detta.

Jag kan inte finna att annan förklaring till myndighetens brister i
handläggningen av vapenärenden beror på att såväl jag som Emmoth i
alltför hög grad förlitat oss på den lojalitet och de kunskaper som
vapenhandläggaren tidigare visat. — — —

Länsstyrelsen i Stockholms län genom länspolismästaren Sven-Åke
Hjälmroth anförde avslutningsvis i sitt yttrande följande.

Flera av de fel som Emmoth begått är allvarliga. Emmoths stora
arbetsbörda, den bristfälliga diarieföringen och de bristfälliga uppfölj-
ningsrutinerna har avsevärt försvårat hans möjlighet att följa upp
vapenärendena och kan till viss del förklara de påtalade bristerna.
Oaktat detta, anser länsstyrelsen att riksdagens ombudsmän bör låta
statens ansvarsnämnd pröva om Emmoth skall åläggas disciplinpåföljd
för tjänsteförseelse.

Regeringen har fr.o.m. den 1 juli 1990 inrättat ytterligare en tjänst som
polisintendent vid polismyndigheten i Södertälje.

Bedömning

I ett beslut den 24 oktober 1990 uttalade chefsJO Eklundh följande.

In blanco-licenser

Över tillstånd att inneha vapen eller förvärva ammunition skall polis-
myndigheten enligt 12 § vapenkungörelsen (1974:123) utfärda bevis
samt när tillståndet avser innehav av vapen en duplett därav. Denna
s.k. vapenlicens är en materiaiisering av tillståndsbeslutet och är en
urkund med självständiga rättsverkningar (se bl.a. 13—20 §§, 43 § och
50 § vapenkungörelsen). Det är således av största vikt att uppgifterna i

Redog. 1991/92:1

beviset är riktiga, och i namnunderskriften på detta ligger en garanti Redog. 1991/92:1
av denna innebörd. Genom att underteckna tillståndsbevisen in blanco
har Leif Emmoth och Nils-Anders Nelin bidragit till att framställa
handlingar som gett licensinnehavare och andra personer en felaktig
uppfattning om att dessa i sin helhet härrör från den uppgivne
utställaren. De har genom sitt förfarande också avhänt sig garantfunk-
tionen, vilket skapat förutsättningar dels för att felaktiga uppgifter av
misstag kunde komma att antecknas i bevisen, dels för att bevisen i i
övrigt oifyllt skick i orätta händer kunde komma att missbrukas. Jag
ser mycket allvarligt på saken. Eftersom preskription inträtt enligt 14
kap. 5 § lagen (1976:600) om offentlig anställning kan emellertid
frågan om disciplinansvar inte aktualiseras.--—

Beslutsunderlag

Enligt 9 och 12 §§ vapenlagen (1973:1176) får en enskild person
meddelas tillstånd att inneha skjutvapen och ammunition endast om
han har behov av och skäligen kan antas inte komma att missbruka
vapnet respektive ammunitionen. Vid bedömningen av sökandens
lämplighet skall enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
i ämnet beaktas bl.a. om sökanden gjort sig skyldig till brott samt hans
skötsamhet i nykterhetshänseende (FAP 551-3). Kontrollen i detta
avseende består bl.a. i att uppgifter inhämtas från polisens person- och
belastningsregister. Anteckning om att kontroll utförts och om uppgif-
ter som inhämtats skall göras på den kombinerade ansöknings- och
beslutshandlingen under en särskild rubrik om polismyndighetens
beredning. Av utredningen framgår att Leif Emmoth i ett betydande
antal ärenden om vapentillstånd fattat skriftligt beslut om bifall trots
att beredningsåtgärderna, i första hand kontrollen om sökanden var
kriminellt belastad, inte hade vidtagits. Han har också bifallit ansök-
ningar trots att ansökningshandlingarna inte varit undertecknade av
sökandena. Att beslut i förvaltningsärenden inte far fattas innan för
ärendets bedömning avgörande omständigheter klarlagts på föreskrivet
sätt är en grundläggande princip som inte kräver någon närmare
utveckling. Som länspolismästaren anfört var det också fel att bifalla
ansökningar innan dessa var undertecknade av sökandena.

30 § vapenkungörelsen

Enligt 30 § vapenkungörelsen skall polismyndigheten minst en gång
årligen låta granska handlares inköpsböcker med bilagor samt, när
anledning därtill förekommer, hans lager av vapen. Det är utrett att
sådan granskning ej skett under år 1988 och år 1989. Vem som haft
granskningsuppgiften i förevarande fail råder det delade meningar om.
Jag har inte anledning att utgå från annat än att Leif Emmoth
delegerat uppgiften till Ann Blomkvist. Jag anser mig emellertid också
kunna fästa tilltro till vad hon uppgett om att hon inte fatt detta klart
för sig. Detta har sannolikt sin förklaring bl.a. i att delegeringsbeslutet
inte fatt skriftlig form.

Under alla förhållanden har det emellertid ålegat Leif Emmoth att
som ledningsansvarig och beslutande i vapenärenden inte endast all-
mänt höra sig för i frågan om granskning skett utan genom i varje fall
en stickprovsvis företagen kontroll av protokoll eller annat förvissa sig
om att tillsynen fullgjorts år 1988. Vad gäller år 1989 har han
uppenbarligen varit medveten om att föreskriven granskning inte ägt
rum. Leif Emmoths förklaring till denna underlåtenhet innefattar inte
något godtagbart skäl för den.

Ej avgjorda ärenden

Vad slutligen gäller de i remissen antecknade ärenden som vid inspek-
tionen alltjämt stod öppna har Leif Emmoth inte kunnat ge någon
annan förklaring till att handläggningen avstannat än att vapenhand-
läggaren inte lagt fram akterna för åtgärder från hans sida. Han har
också gjort gällande att ärendebevakningen under normala förhållan-
den skulle ha ålegat kansliinspektören.

I första hand åligger det naturligtvis ärendehandläggaren att sköta
den löpande bevakningen av inneliggande ärenden. Leif Emmoth har
emellertid haft det yttersta ansvaret för att handläggningen av vapen-
ärenden fungerat på ett tillfredsställande sätt. I hans chefsroll har
ingått en skyldighet att följa upp verksamheten inom det egna ansvars-
området. I detta uppföljningsarbete ingår givetvis bl.a. att genom
regelbundna genomgångar av ärendebalanser och andra kontrollåtgär-
der hålla sig väl informerad om arbetssituationen inom ansvarsområ-
det. I det här fallet har det varit extra angeläget att Leif Emmoth utfört
ett sådant bevaknings- och kontrollarbete eftersom kansliinspektören,
som annars kunnat medverka i detta, sedan länge inte samarbetat med
vapenhandläggaren, något som Leif Emmoth kände till.

Av utredningen framgår att Leif Emmoth inte föranstaltat om några
särskilda bevakningsrutiner eller vidtagit andra aktiva kontrollåtgärder
för att hålla sig underrättad om inneliggande ärenden. Man kan utgå
från att sådana åtgärder hade fatt till följd att bl.a. tre s.k. dödsboären-
den och två ärenden om omhändertagande respektive återkallelse av
vapen inte på det sätt som nu blivit fallet utan godtagbara skäl hade
lämnats utan åtgärd till förfång för rättsinnehavarna.

Sammanfattning

Under utredningen har inte framkommit några omständigheter som
kan ursäkta de fel och brister som jag har pekat på i det föregående.
Den omständigheten att en person arbetar under tidspress ökar natur-
ligtvis risken för att han begår oavsiktliga fel. Den kan emellertid inte
åberopas som grund för att tillämpa rutiner som står i strid med
gällande regler och som innebär att säkerheten i ärendehandläggning-
en eftersätts. En stor arbetsbelastning gör det i stället särskilt angeläget
att myndigheten inrättar och upprätthåller effektiva bevaknings- och
kontrollrutiner. Jag anser i likhet med länsstyrelsen att Leif Emmoth
gjort sig skyldig till fel som får anses innebära att han åsidosatt sina

Redog. 1991/92:1

åligganden i tjänsten på det sätt som åsyftas i 10 kap. 1 § lagen om Redog. 1991/92:1
offentlig anställning. Enligt min mening förhåller det sig så i följande
hänseenden.

Tjänsteförseelse

Polisintendenten Leif Emmoth vid polismyndigheten i Södertälje har
sedan år 1984 i sin befattning bl.a. haft ledningsansvaret för och varit
beslutande i vapenärenden vid myndigheten.

1) Fr.o.m. hösten 1987 t.o.m. månadsskiftet november-december
1989 har Leif Emmoth beträffande ett betydande antal av alla ansök-
ningar om vapentillstånd, enligt en närmare överenskommelse mellan
honom och vapenhandläggaren, undertecknat beslut om bifall, innan
för respektive ärende erforderliga beredningsåtgärder vidtagits. Han
har därigenom uppsåtiigen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat
honom i hans anställning.

2 a) 1 september 1985 beslutade Leif Emmoth att enligt 29 §
vapenlagen (1973:1176) återkalla O:s tillstånd att inneha fyra närmare
angivna skjutvapen (dnr Av 284-84). Efter överklagande av O. fastställ-
des beslutet i juni 1986 av länsstyrelsen i Stockholms län.

2 b) I december 1986 beslutade Leif Emmoth att fem närmare
angivna skjutvapen och ett hagelpipset tillhöriga O. skulle omhänder-
tas enligt 32 § vapenlagen (dnr Av 364-86). Beslutet delgavs O. samma
månad.

2 c) Under år 1985 respektive 1986 lämnade dödsbona efter L.
(löpnummer 4-85) och A. (löpnummer 5-86 och 6-86) in skjutvapen
till polismyndigheten för inlösen enligt 33 § vapenlagen.

Leif Emmoth hade i dessa ärenden ännu inte den 17 januari 1990
vidtagit några åtgärder för ärendenas avslutande. Detta har sin grund
bl.a. i att han inte på det sätt som ålegat honom föranstaltat om
tillfredsställande bevaknings- och kontrollrutiner. Han har genom sin
försummelse av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat honom i hans
anställning.

3) Enligt 30 § vapenkungörelsen (1974:123) skall polismyndigheten
minst en gång årligen granska vapenhandlares inköpsböcker m.m. År
1987 delegerade Leif Emmoth muntligen denna uppgift till vapen-
handläggaren vid myndigheten. Handläggaren fick dock inte några
närmare anvisningar om hur granskningsarbetet skulle fullgöras och
uppfattade enligt vad hon uppgett överhuvudtaget inte att hon pålagts
tillsynsuppgiften. Till följd av dessa brister vid överlämnandet av
arbetsuppgiften och det förhållandet att Leif Emmoth inte på ett
tillfredsställande sätt förvissat sig om att den utfördes kom någon
granskning av vapenhandlarna i Södertälje polisdistrikt inte till stånd
under år 1988. Inte heller år 1989 företogs någon granskning. Det skäl
som Leif Emmoth åberopat för sistnämnda underlåtelse — nämligen
att han ville avvakta resultatet av en utredning om vapenhanteringen
vid myndigheten som utfördes av länspolismästaren — kan inte godtas.

Han har således i fråga om år 1988 av oaktsamhet och i fråga om år
1989 uppsåtiigen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat honom i
hans anställning i det nu angivna hänseendet.

Jag beslutar att anmäla Leif Emmoth till statens ansvarsnämnd i de
nu angivna hänseendena för åläggande av disciplinpåföljd.

Ansvarsnämndens prövning

I beslut den 15 februari 1991 (Ä 14/90) anförde statens ansvarsnämnd
följande.

Leif Emmoth, som den 7 november 1990 erhöll del av uppmaning
att yttra sig i saken, har på egen begäran hörts muntligen inför
ansvarsnämnden och därvid närmare redogjort för sin arbetsbörda och
för vissa personalproblem som funnits på polismyndighetens sektion
för vapenärenden. Beträffande de fall av tjänsteförseelse som chefsjusti-
tieombudsmannen gjort gällande har Leif Emmoth anfört följande:
Punkten 1. Genom muntliga uppgifter av vapenhandläggaren, assisten-
ten Ann Blomkvist, hade han så gott som alltid erforderligt underlag
för bedömningen. Hon hade i allmänhet berett ärendena och utfört de
slagningar i register som behövdes. I något enstaka fall har det hänt att
han undertecknat tillståndet utan att ärendet varit berett. Det har inte i
något fall framkommit att tillstånd blivit felaktigt beviljat. — Punkten
2. Han vitsordar att ärendena inte blivit avslutade i tid. Att han inte
uppmärksammat detta beror på att Ann Blomkvist inte lagt fram
ärendena för honom och att hon slarvat med diarierna. Hans arbets-
börda har gjort att han inte hunnit med någon kontroll eller bevak-
ning av de enskilda ärendena. Någon rättsförlust för enskilda har inte
uppkommit. — Punkten 3. Han vitsordar att någon granskning enligt
30 § vapenkungörelsen inte har ägt rum under 1988 och 1989. Som
framgår av chefsjustitieombudsmannens utredning har han under 1987
muntligen delegerat granskningsuppgiften på Ann Blomkvist. Han
frågade henne flera gånger om hon fullgjort granskningen för 1988
och då fått jakande svar. Hon har lurat honom att tro att granskningen
var utförd och han har inte haft anledning att ifrågasätta hennes
uppgifter. Han är medveten om att någon granskning inte ägt rum
under 1989. Anledningen till det var att han ville avvakta en polisut-
redning om vissa påstådda oegentligheter — — — och att denna
utredning drog ut på tiden. En bidragande orsak var också att Ann
Blomkvist var sjukskriven under 1989 och att ärendebalansen till följd
härav ökade.

Ansvarsnämndens bedömning: Leif Emmoth har vidgått att han i
något enstaka fall har bifallit ansökningar om vapentillstånd innan
erforderliga beredningsåtgärder vidtagits i ärendet. Härigenom har han
satt åsido en grundläggande princip vid allt beslutsfattande inom
offentlig verksamhet. Chefsjustitieombudsmannens påstående att det
rör sig om ett betydande antal fall har dock inte kunnat styrkas.
Oavsett detta kan det fel som Leif Emmoth gjort sig skyldig till inte

Redog. 1991/92:1

bedömas som ringa. På grund av preskriptionsbestämmelsen i 14 kap Redog. 1991/92:1
5 § lagen om offentlig anställning kan disciplinansvar inte komma i
fråga för tiden före den 7 november 1988.

I likhet med chefsjustitieombudsmannen finner ansvarsnämnden att
Leif Emmoth av oaktsamhet har satt åsido vad som ålegat honom i
hans anställning genom att inte sörja för att ärendena under punkterna
2 a), b) och c) blivit avslutade i rimlig tid. Felet kan inte bedömas som
ringa.

Beträffande granskningen enligt 30 § vapenkungörelsen har Leif
Emmoth enligt egen uppgift varit medveten om att någon granskning
inte ägt rum under 1989. Hans ursäkt för underlåtenheten att föran-
stalta om granskning under 1989 kan som chefsjustitieombudsmannen
anfört inte godtas. Beträffande år 1988 har Leif Emmoth påstått att
han delegerat kontrolluppgiften på Ann Blomkvist. Hon har emeller-
tid uppgett att hon inte fått detta klart för sig, vilket tyder på att hon
inte fått tillräckligt tydliga instruktioner. Under alla förhållanden har
det ålegat Leif Emmoth att kontrollera att tillsynen utförts. Att därvid
endast tillfråga henne om hon fullgjort sina uppgifter måste anses vara
en otillräcklig kontrollåtgärd.

Ansvarsnämnden finner att Leif Emmoth även i fråga om sin
granskningsskyldighet enligt 30 § vapenkungörelsen av oaktsamhet satt
åsido vad som ålegat honom i hans anställning. Inte heller detta fel
kan bedömas som ringa.

För de tjänsteförseelser som Leif Emmoth sålunda har gjort sig
skyldig till är det inte påkallat med någon mera ingripande disciplin-
påföljd än varning.

Ansvarsnämndens beslut: Jämlikt 10 kap 1 § lagen (1976:600) om
offentlig anställning tilldelar ansvarsnämnden Leif Emmoth varning.

Poliskommissarie har i sin egenskap av avdelnings-
chef ålagts disciplinpåföljd för brister i sitt lednings-
ansvar; framställning till regeringen om författnings-
ändring

(Dnr 2626-1988)

Anmälan till JO

I ett brev till JO anmälde Margareta Svensson polismyndigheten i
Norrköping för dröjsmål med utredning av en trafikolycka. I anmälan
uppgav Margareta Svensson att hon under en bilfärd utanför Finspång
den 22 oktober 1986 blev påkörd av en mötande polisbil, att polisut-
redning i saken överlämnades till åklagare den 9 september 1988 och
att åtal för vårdslöshet i trafik väcktes den 14 oktober 1988 mot
polismannen som förde polisbilen. Huvudförhandling vid Norrköpings
tingsrätt kom dock inte till stånd på grund av att brottet hann
preskriberas.

Utredning hos JO

Ärendet remitterades till länspolischefen i Östergötlands län för utred-
ning och yttrande.

I yttrande anförde polischefen Gunnar Englund följande.

Sammanfattningsvis har framkommit, att trafikmålsanteckningar be-
träffande olyckan kom in till trafikavdelningen vid polismyndigheten i
Norrköping den 22 oktober 1986. Ärendet diariefördes den 24 oktober
1986 under diarienummer B-1744-86.

I enlighet med polismyndighetens dåvarande arbetsordning var che-
fen för trafikavdelningen, poliskommissarien Lennart Lundell, ansva-
rig förundersökningsledare. Polisinspektören Bengt Johansson vid tra-
fikavdelningens utredningsenhet kom att handlägga utredningen.

Frånsett kortfattade uppgifter, som lämnades i anslutning till trafik-
olyckan, hördes inte den för vårdslöshet i trafik misstänkte polisman-
nen G. förrän den 8 augusti 1988, då förhör hölls av polisassistenten
Gunnar Marklund vid trafikavdelningens utredningsenhet.

Utredningen redovisades till åklagarmyndigheten i Norrköping den
8 september 1988, men återsändes för komplettering till polismyndig-
heten den 14 september 1988. Den kompletterande utredningen in-
kom därefter till åklagarmyndigheten den 27 september 1988. Under
handläggningen i tingsrätten preskriberades brottet den 22 oktober
1988.---

Länsstyrelsen delar polismyndighetens uppfattning, att det saknas
godtagbara skäl till dröjsmålet med redovisningen av utredningen och
att Lundell är ansvarig för förseningen. Lundell borde i ett tidigare
skede sett till att ärendet slutförts och redovisats antingen genom att
själv ta hand om utredningen eller genom att beordra annan utred-
ningsman än Johansson härtill. Att Lundell, som det framgår av
utredningen, vid ett flertal tillfällen sagt till Johansson att påskynda
utredningen, fritar honom inte från detta ansvar.

Lundell borde även ha övervägt om förhörsledare vid förhöret med
polisassistenten G. skulle vara annan polisman än lägst polis- eller
kriminalkommissarie. Sådant övervägande har inte skett.--—

Länsstyrelsen ser allvarligt på polismyndighetens sätt att handlägga
ärendet. Förtroendet för polisväsendet lider stor skada om det kan
misstänkas att polisen särbehandlar utredningar vari polismän miss-
tänkes för brott. Lundells handlingssätt kan möjligen förklaras av att
han var relativt orutinerad på arbetsuppgiften som förundersökningsle-
dare. — — —

Under den av länspolischefen utförda utredningen uppgav Lennart
Lundell bl.a. följande.

I egenskap av poliskommissarie och chef för trafikavdelningen vid
polismyndigheten i Norrköping är han enligt polismyndighetens ar-
betsordning förundersökningsledare beträffande trafikbrott. Lundell
tror sig vara medveten om det ansvar han har i denna egenskap.
Någon särskild utbildning för sin uppgift som förundersökningsledare
har han inte fått. Han har emellertid under viss tid följt tidigare
förundersökningsledare i dennes arbete och därigenom fått den kun-
skap, han anser sig behöva för uppgiften. Någon befattningsbeskrivning
eller annan lokal tjänsteföreskrift, som reglerar förundersökningsleda-
rens roll eller arbetsfördelningen inom avdelningen, finns inte. Lun-
dell har själv bestämt, att polisinspektören Bengt Johansson skall vara
chef för utredningsenheten vid trafikavdelningen, vilket Johansson fått
muntligt besked om. Johansson är den ende inspektören vid utred-
ningsenheten.

Redog. 1991/92:1

Vad avser i denna utredning aktuellt ärende, som inkom till trafik- Redog. 1991/92:1
avdelningen den 22 oktober 1986, har Johansson själv beslutat, att han
skall vara handläggare av detta. Lundell har således inte fattat beslut
härom. Lundell uppgav, att han ej uppmärksammat, att enligt polisför-
ordningen (1987:1340) 6 kap. 2 §, skall förhörsledare för ärende av
ifrågavarande art i princip vara en polis- eller kriminalkommissarie.
Då det gäller bevakning av utdelade ärenden uppgav Lundell, att
registratorn vid avdelningen, Kerstin Lilja, underrättar Lundell om
ärenden, som tenderar få lång handläggningstid. I ärendet avseende G.,
vilket är aktuellt i denna utredning, finns inga skäl, som motiverar den
långa handläggningstiden. Under tiden från det Johansson inträdde
som handläggare av ärendet fram till augusti 1988 har Lundell vid ett
flertal tillfällen med skärpa tillsagt Johansson att påskynda handlägg-
ningen av ett antal ärenden, som blivit gamla, bland vilka det ärende,
som avser G. ingått. Tillsägelserna har dock inte lett till någon skynd-
sammare handläggning. Lundell har inte dokumenterat tillsägelserna.
Lundell vill slutligen ha sagt, att han numera är medveten om, att han
inte till alla delar kunnat medverka till att aktuell förundersökning
bedrivits på ett tillförlitligt sätt. Han vill till sitt försvar framhålla, att
han gjort allt som varit möjligt att förmå Johansson att fullfölja
utredningen i rimlig tid. Han är numera medveten om att han själv
bort överta ärendet på ett tidigt stadium, i synnerhet som det gällde en
polisman, för att eliminera misstankar om särbehandling.

I ärendet var Norrköpings tingsrätts akt (B 873/88) tillgänglig. Av
trafikmålsanteckningar upprättade den 22 oktober 1986 av rapporte-
rande polisman Bo-Lennart Sallermo, ingående i förundersökningspro-
tokollet, framgår i kolumnen "SKADOR" att "Svensson är förd till
Finspångs lasarett för observation". Vid genomgången av det i tingsrät-
tens akt ingående förundersökningsmaterialet uppmärksammades även
att det inte finns något skriftligt beslut av polismyndigheten om att
inleda förundersökning.

Bedömning

I ett beslut den 19 decemberr 1989 uttalade chefsJO Eklundh bl.a.
följande.

Reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken (RB).
I 23 kap. 3 § RB anges huvuddragen för hur förundersökningsuppgif-
terna fördelas mellan polis och åklagare. Dessa regler kompletteras
bl.a. med vissa bestämmelser i 6 kap. polisförordningen (1984:730) om
handläggningen av anmälningar mot tjänstemän inom polisväsendet.

En förundersökning kan inledas genom ett formellt beslut eller,
vilket är vanligast, helt formlöst genom att utredningsarbetet påbörjas.

Enligt 23 kap. 3 § fjärde stycket får polisman, innan förundersök-
ning hunnit inledas, hålla förhör och vidta annan åtgärd i syfte att
utreda brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet. Har
en polisman vidtagit en sådan åtgärd skall han enligt 3 a § förunder-
sökningskungörelsen (1947:948) så snart det kan ske anmäla detta för
den som äger leda förundersökning om brottet.

I 23 kap. 4 § RB finns grundläggande regler för hur en förundersök-
ning skall bedrivas. Där sägs bl.a. att en förundersökning skall bedrivas

så att inte någon onödigtvis utsätts för misstanke eller far vidkännas Redog. 1991/92:1
kostnad eller olägenhet. I paragrafen stadgas vidare att en förundersök-
ning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.

En undersökningsledares uppgifter finns inte närmare angivna i RB.
Juristkommissionen med anledning av mordet på statsminister Olof
Palme har i sin rapport (SOU 1987:72) beskrivit vilka uppgifter som
enligt doktrin och praxis ankommer på den som leder en förundersök-
ning (se särskilt s. 296—297). Kommissionen har i grova drag beskrivit
en undersökningledares uppgifter på följande sätt:

-att dra upp riktlinjer för utredningsarbetet,

-att besluta om tvångsmedel och andra åtgärder som ankommer på
undersökningsledaren,

-att fortlöpande följa utredningsarbetet, göra bedömningar och ge
direktiv för fortsatta åtgärder,

-att avsluta utredningsarbetet helt eller delvis så snart förhållandena

ger anledning till det

-samt att utöva kontroll över att utredningen bedrivs objektivt och på
ett sätt som tillgodoser enskildas rättssäkerhetsintressen.

Om det i en anmälan till polisen har påståtts att en tjänsteman inom
polisväsendet har gjort sig skyldig till något brott som har samband
med tjänsten eller på annat sätt har förfarit felaktigt i sin myndighets-
utövning, skall anmälan omedelbart överlämnas till åklagare för pröv-
ning om förundersökning skall inledas eller inte (6 kap. 1 § polisför-
ordningen). I samma lagrum sägs vidare att om någon har skadats till
följd av verksamhet som har utövats av en tjänsteman inom polisväsen-
det, och skadan är av allvarligare beskaffenhet skall, oavsett om anmä-
lan gjorts eller inte, saken omedelbart överlämnas till åklagare för
sådan prövning. Beträffande vissa trafikbrott, bl.a. vårdslöshet i trafik
som det här är fråga om, behöver överlämnande till åklagare inte ske,
om polismyndigheten beslutar att inleda förundersökning. Enligt 6
kap. 2 § polisförordningen skall den som håller förhör vara lägst
kommissarie och ha högre tjänsteställning än den som hörs om inte
undersökningsledaren av särskilda skäl bestämmer annat.

Ytterligare vägledning i saken ges i rikspolisstyrelsens föreskrifter
och allmänna råd om handläggningen av anmälningar mot tjänstemän
inom polisväsendet m.m. (FAP 403-2). Där sägs bl.a. att en skada far
anses vara av allvarlig beskaffenhet om den krävt eller bort medföra
medicinsk behandling eller vård av sjukhuspersonal.

Det aktuella ärendet var av det slaget att förundersökningen i och
för sig kunde ledas av polismyndigheten. Frågan aktualiserades den 22
oktober 1986 när — enligt bestämmelsen i 3 a § förundersökningskun-
görelsen — trafikmålsanteckningarna överlämnades till trafikavdel-
ningen.

Jag viil inledningsvis uttala att det enligt min mening framstår som
den lämpligaste ordningen att alla ärenden som avser fall där någon
kommit till skada på det sätt som anges i 6 kap. 1 § andra stycket
polisförordningen överlämnas till åklagare. Jag kan inte finna några
godtagbara skäl för de undantag från en sådan princip som i dag gäller

på grund av bestämmelsen i paragrafens tredje stycke. Jag avser därför
att göra en framställning till regeringen om en författningsändring som
innebär att denna bestämmelse inte träffar sådana skadefall som anges i
andra stycket. En sådan ändring skulle dels underlätta tillämpningen
av reglerna i 6 kap. 1 § polisförordningen, dels förstärka allmänhetens
förtroende för handläggningen av skadefallen.

Beslut att inleda förundersökning kan, som tidigare nämnts, ske
formlöst. Med hänsyn till avfattningen av 6 kap. 1 § tredje stycket
polisförordningen talar dock enligt min mening starka skäl för att ett
skriftligt beslut i saken meddelas. I det nu aktuella fallet har inget
beslut dokumenterats och inte heller synes några utredningsåtgärder
ha kommit till stånd under tiden från den 22 oktober 1986 till den 8
augusti 1988.

Jag har tidigare redovisat vad som allmänt sett ankommer på under-
sökningsledaren. I det nu aktuella ärendet kan konstateras att utred-
ningen varken varit särskilt komplicerad eller vidlyftig. Under mycket
lång tid har inga som helst utredningsåtgärder vidtagits. En polisman
har härigenom under lång tid varit misstänkt för brott i tjänsten utan
att någon utredning kommit till stånd. När förundersökningen seder-
mera redovisades till åklagaren endast cirka en månad före preskrip-
tion var den behäftad med brister i flera avseenden av vilka den
viktigaste var att utredningen var så ofullständig att den inte kunde
läggas till grund för beslut i åtalsfrågan. Vidare hade bestämmelsen i 6
kap. 2 § polisförordningen om förhörsledare av viss rang inte iaktta-
gits.

Liksom länsstyrelsen ser jag därför allvarligt på polismyndighetens
sätt att handlägga ifrågavarande ärende. Förtroendet för polisväsendet
lider stor skada om allmänheten misstänker att polisen särbehandlar
utredningar där polismän misstänks för brott. Jag delar även länsstyrel-
sens uppfattning att det saknas godtagbara skäl till dröjsmålet med
redovisningen av utredningen och att poliskommissarien Lennart Lun-
dell i sin egenskap av förundersökningsledare och avdelningschef är
ansvarig för förseningen. Han borde genom regelbundna genomgångar
av inneliggande ärenden och genom en aktiv bevakning av bl.a. äldre
ärenden ha vidtagit åtgärder så att ifrågavarande utredning slutförts
och redovisats i god tid före preskriptionstidens inträde. Lennart
Lundell borde även ha iakttagit bestämmelsen om att förhörsledare
skall vara lägst kommissarie om inte undersökningsledaren av särskilda
skäl bestämmer annat, en bestämmelse Lennart Lundell överhuvudta-
get inte känt till. Enligt min mening har Lennart Lundell härigenom
av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat honom i hans anställning på ett
sätt som innefattar tjänsteförseelse enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:600)
om offentlig anställning. Jag beslutar därför att överlämna ärendet till
rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd för avgörande av fråga om
disciplinansvar.

Redog. 1991/92:1

RPS personalansvarsnämnds prövning

Redog. 1991/92:1

I yttrande till ansvarsnämnden anförde Lennart Lundell bl.a. att han
helt saknade erfarenhet av såväl trafikutredningar som förundersök-
ningsledning då han tillträdde sin befattning i slutet av år 1985 och att
arbetsbördan inledningsvis var mycket tung samt vidare att han upp-
märksammat att inspektören vid utredningsenheten arbetade långsamt
och att han vid upprepade tillfällen stött på denne i syfte att få en
ändring till stånd. Lennart Lundell vitsordade vidare att han inte känt
till bestämmelsen med krav på viss tjänsteställning hos förhörsledaren.

I beslut den 12 september 1990 anförde RPS personalansvarsnämnd
bl.a. följande.

Motivering: Av 23 kap 4 § rättegångsbalken framgår bl.a. att förunder-
sökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.

Utredningen av det aktuella trafikmålet kan inte anses ha varit av
särskilt komplicerat slag. Av särskild betydelse är också att ärendet
avsåg misstanke om brott som begåtts av polisman. Detta motiverar
alltid, oavsett brottets svårhetsgrad, en skyndsam handläggning. Med
hänsyn till detta har utredningen handlagts i strid med rättegångsbal-
kens bestämmelser om skyndsamhet. Huvudsakligen som en följd av
detta har brottet kommit att preskriberas. Det har ankommit på
Lundell i egenskap av förundersökningsledare att tillse att dessa regler
följts.

Vidare framgår av 6 kap 2 § polisförordningen (1984:730) att
förhörsledaren i ett ärende av nu aktuellt slag skall vara kommissarie
och ha högre tjänsteställning än den som hörs om inte undersöknings-
ledaren av särskilda skäl bestämmer annat.

I egenskap av förundersökningsledare har det ankommit på Lundell
att känna till och iaktta denna regel.

Genom sina försummelser i nu redovisade avseenden har Lundell av
oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat honom i anställningen. Felen kan
inte anses som ringa. Strängare påföljd än varning är inte påkallad.

Beslut: Personalansvarsnämnden vid rikspolisstyrelsen beslutar med
stöd av 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning att ålägga
poliskommissarien Lennart Lundell vid polismyndigheten i Norrkö-
ping disciplinpåföljd i form av varning.

I en skrivelse den 30 januari 1990 gjorde chefsJO Eklundh en fram-
ställning till regeringen i enlighet med vad som uttalats i beslutet.
Framställningen har föranlett ändringar i 6 kap. 1 § polisförordningen
(SFS 1990:1071).

Kriminalinspektör har erhållit disciplinpåföljd för att
han, som inte arbetade med en utredning i sin egen-
skap av polisman, besökt och överlämnat ett brev till
en i utredningen häktad person utan tillstånd av
åklagaren

(Dnr 1362-1990)

I ett klagomålsärende framkom bl.a. följande uppgifter.

Den 27 augusti 1988 anhölls K. som misstänkt för våldtäkt. Samma
dag meddelade chefsåklagaren Christel Anderberg restriktioner gällan-
de K:s kontakter med omvärlden. Hon föreskrev bl.a. åklagarprövning
av frågor om K. skulle tillåtas att ta emot besök, sända och mottaga
brevförsändelser samt ha telefonkontakt med andra personer. Påföljan-
de dag häktades K. Som häktningsskäi angavs bl.a. kollusionsfara. Faiu
tingsrätt företog målet mot K. till huvudförhandling den 27 och den 28
september. Tingsrätten beslöt därvid att K. skulle undergå rättspsykia-
trisk undersökning. K. kom att förbli frihetsberövad hela hösten 1988.

Förundersökningen mot K. leddes av Christel Anderberg. Polisassi-
stenten Jan-Erik Heed vid polismyndigheten i Borlänge var förhörsle-
dare. Vid samma myndighet tjänstgjorde på spaningsroteln kriminalin-
spektören Bertil Björklund. Han deltog inte i tjänsten i förundersök-
ningsarbetet i våldtäktsärendet men kom att engagera sig för K:s sak.
Bertil Björklund hade under tiden K. var frihetsberövad upprepade
kontakter med honom. Vid i varje fall ett tillfälle besökte Bertil
Björklund K. på häktet utan att tillstånd därtill inhämtats från åklaga-
ren. Vid besöket, som ägde rum omkring mitten av oktober, vidarebe-
fordrade Bertil Björklund en brevförsändelse till K. Brevet var skrivet
av Christina F., som även hon engagerat sig starkt i ärendet, och
innehöll en redogörelse angående den kvinna (J.) som K. misstänktes
ha våldtagit.

ChefsJO Eklundh beslöt den 9 maj 1990 att Bertil Björklunds
agerande skulle utredas i ett särskilt ärende. Under utredningen hölls
förhör med Bertil Björklund och Christel Anderberg. Vidare inhämta-
des upplysningar från kriminalkommissarien Stig Olsson och chefen
för våldsroteln kriminalinspektören John Harry Johansson. Avslut-
ningsvis infordrades yttrande från länsstyrelsen i Kopparbergs län.

I ett beslut den 1 augusti 1990 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följan-
de.

Den som är häktad får avsända eller motta brev, om det kan ske
utan fara från säkerhetssynpunkt och, ifråga om den som är häktad på
grund av misstanke om brott, utan fara för att bevis undanröjes eller
utredning om brott eljest försvåras (9 § 2 st. lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.). Vidare gäller att häktad
ej får motta besök som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt. Ej
heller får den som är häktad på grund av misstanke om brott motta
besök som kan medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning
om brott eljest försvåras (11 § samma lag).

Beträffande den som är häktad på grund av misstanke om brott
ankommer det på undersökningsledaren eller åklagaren att avgöra om

Redog. 1991/92:1

eller i vad mån hinder för medgivande möter på den grund att
åtgärden kan medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om
brott eljest försvåras (16 § samma lag).

Av Christel Anderbergs uppgifter framgår att hon i samband med
anhållningsbeslutet meddelat beslut om inskränkningar vad gällde K:s
kontakter med yttervärlden och att hon därvid bl.a. beslutat att frågor
om vidarebefordran av försändelser till eller från honom och om
besök och telefonsamtal skulle prövas av åklagare samt att dessa
restriktioner gällt jämväl under oktober 1988.

Genom utredningen är klarlagt att Bertil Björklund utan att åklaga-
rens tillstånd inhämtats besökt K. på häktet den 17 oktober 1988 och
att han i samband med besöket överlämnat Christina F:s skrivelse till
K. utan att åklagaren dessförinnan prövat frågan om vidarebefordran
av försändelsen skulle tillåtas.

Av utredningen framgår vidare att besöket och överlämnandet av
handlingen inte har varit föranledda av Bertil Björklunds uppgifter i
tjänsten utan att åtgärderna haft rent privata motiv. Dessa har därför
krävt tillstånd av åklagaren. Att Bertil Björklund trots detta av vakt-
personalen på häktet i Falun tilllåtits att besöka K. kan inte ha någon
annan förklaring än att han vid tillfället uppgett att han tjänstgjorde
vid polismyndigheten i Borlänge utan att samtidigt meddela att han
saknade tjänsteanknytning till brottsutredningen. Jag kan instämma i
länsstyrelsens bedömning att Bertil Björklund inte rimligen kan ha
varit okunnig om att han inte har haft rätt att förlita sig enbart på den
häktades egna uppgifter i frågan om det förelegat några restriktioner
eller ej. Bertil Björklund har således genom sina åtgärder missbrukat
sin tjänsteställning.

Som länsstyrelsen funnit har Bertil Björklunds felaktiga handlande
varit till skada för tilltron till polisens objektivitet. Hans handlande
bör bedömas som en sådan tjänsteförseelse som avses i 10 kap. 1 §
lagen (1976:600) om offentlig anställning. Jag beslutar därför att över-
lämna ärendet till rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd för avgö-
rande av fråga om disciplinansvar.

Under rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds handläggning an-
förde Bertil Björklund bl.a. följande. Genom de besked som kriminal-
kommissarien vid polismyndigheten lämnat Björklund, ansåg han sig
ha polismyndighetens medgivande att engagera sig i förundersökning-
en. Med hänsyn till att den misstänkte uppgett att han kunnat ta emot
såväl besök som telefonsamtal utgick Björklund från att restriktioner i
detta avseende inte längre gällde.

I sitt beslut anförde personalansvarsnämnden bl.a. följande.

Med hänsyn till att restriktioner gällt för den misstänkte har Björk-
lunds åtgärder krävt tillstånd av åklagaren. Björklund har inte haft
sådant tillstånd. Genom att trots detta, åberopa sin tjänsteställning för
att erhålla tillträde till häktet, där han överlämnat brevet till den
misstänkte har Björklund missbrukat sin tjänsteställning. Björklund
har genom detta i vart fall av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat
honom i anställningen. Felet är inte ringa. Strängare påföljd än var-
ning är inte påkallad.

Redog. 1991/92:1

Fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i Redog. 1991/92:1
strid med RPS föreskrifter insatt person i arrest

(Dnr 656-1990)

Bakgrund

Vid en inspektion hos polismyndigheten i Södertälje i januari 1990
uppmärksammades vid genomgång av arrestantblad att en person,
Raimo U., som den 26 oktober 1989 på begäran av polismyndigheten i
Stockholm hämtats till förhör, hade satts in i arrest.

Av arrestantbladet framgick att Raimo U. hämtats i en bostadslägen-
het på Myntstigen i Södertälje kl. 10.00, att han infördes kl. 10.15, att
han insattes i arrest kl. 10.20 enligt beslut av polisinspektören Christer
Eriksson och att han frigavs kl. 12.05.

ChefsJO Eklundh beslutade att ta upp saken i ett särskilt ärende.

Utredning hos JO

Ärendet remitterades till länspolismästaren i Stockholms län för utred-
ning och yttrande.

Förhör hölls med bl.a. de polismän som verkställde hämtningen och
med Christer Eriksson.

En av Christer Eriksson upprättad promemoria i saken innehåller
följande.

Undertecknad polisinspektör Christer Eriksson tjänstgjorde den
1989-10-26 som vakthavande beSl klockan 07.30-16.10. I samband
med utsättningen klockan 07.30 omtalade avgående befäl att de haft en
utryckning till Myntstigen 13 p.g.a. att det var mycket blod i trapphu-
set samt i en lägenhet tillhörande — — — . En Raimo U. hade varit
där och bråkat. Denne hade senare uppsökt Södertälje sjukhus och fatt
en del skador omsedda. Avgående befälet omtalade att denne Raimo U.
var efterlyst av Stockholmspolisen och skulle hämtas till förhör. En
patrull sammanträffade senare med Raimo U. Han infördes sedan av
två patruller eftersom patrullerna kände till att han brukar vara
våldsam. Han infördes utan våld. I samband med att han anträffades
kontaktade jag spaningsroteln för att höra om de kunde ta transporten
till Stockholm av Raimo U. Samtidigt kontaktade jag utredningsman-
nen i Stockholm vilken jag hade stora svårigheter med att få tag på.
Jag mötte upp i arresten i samband med införandet. Raimo U. var då
upprymd, högljudd och aggressiv och protesterade över omhänderta-
gandet. Han fick en förklaring varför. Jag vet vem Raimo U. är. Han
hade varit intagen en kort tid före. Han är en av de personer i
Södertälje som vi vid polisen betraktar som farlig. Med anledning av
denna vetskap samt p.g.a. att han vid nuvarande tillfälle var högljudd
och hotfull beslutade jag att han i avvaktan på transport skulle förvaras
i arrest. Några personella resurser att ombesörja bevakning av Raimo
U. fanns inte. Arrestvakten var en kvinna och detta var den enda
lösningen av förvaringsfrågan ansåg jag. Att jag inte noterade detta på
arrestantbladet var en miss av mig. Jag är medveten att jag skulle ha
gjort det men så här efteråt när jag tänker efter vad detta misstag
berodde på så har jag vissa ursäkter och det var följande: Transporten
gick ej att ordna utan jag fick kontakta transportcentralen. Utrednings-
mannen i Stockholm var svår att få tag på. Jag kopplades till en rad
olika befattningshavare. Till slut fick jag tag i en utredningsman som

tog sig an ärendet och på mitt förslag höll ett telefonförhör. Därefter
beslutade utredningsmannen att Raimo U. skulle friges. Jag har tillfrå-
gat de poliser som införde Raimo U. samt även arrestantvakten. Jag
har då samtalat med dem var för sig. Samtliga lämnar ovannämnda
beskrivning av Raimo U., alltså att han var hotfull, högljudd och
brukar vara våldsam. Samtliga är eniga i att det hade varit fel att inte
sätta honom i arrest. Jag är medveten om att ett sådant beslut skall
motiveras tydligt och dokumenteras på arrestantbladet. Jag kan bara
säga att jag glömde detta.

Tf. polismästaren Leif Emmoth anförde bl.a. följande i ett yttrande.

Av polismyndighetens tjänsteföreskrift framgår det att en person som
hämtats till förhör ej skall låsas in utan uppehålla sig i väntrum,
förhörsrum eller annat lämpligt olåst rum. Förhör med den som
hämtats till förhör enl RB 23:7 skall påbörjas så snart ske kan. — — —
I nu aktuellt fall har vhbfl försökt lösa uppgiften med omhänderta-
gandet och förvaringen på ett korrekt sätt. Vhbfl som är medveten om
reglerna har p g a de praktiska omständigheterna dock varit tvungen
att låsa in Raimo U. Ordningen och säkerheten på förvaringsstället
motiverade ju ett kraftfullt uppträdande. P g a omständigheterna får
dock denna åtgärd i detta fall anses vara befogad och polismyndigheten
hemställer därför om att förfarandet lämnas utan vidare åtgärd, för-
utom de påpekanden som gjorts i samband med utredningen.

I remissvar anförde biträdande länspolismästaren Gösta Welander bl.a.
följande.

— — — Av en tjänsteföreskrift angående arrestantbevakning, sak nr
253-1, utfärdad den 2 juni 1989 av polischefen i Södertälje framgår
bl a följande.

-Person som medtagits eller hämtats till förhör skall, i avvaktan på att
förhör hålls, anvisas att uppehålla sig i väntrum, förhörsrum, eller
annat lämpligt olåst rum. Denne får ej införas till arrestavdelningen.

-Ett beslut om hämtning till förhör innebär således inte något annat
än att den som berörs av beslutet skall föras till en förhörslokal för
att där underkastas förhör. 1 och med att personen inkommit till
förhörslokalen är hämtningsbeslutet verkställt och någon frihetsin-
skränkning med stöd av RB 23:7 kan ej vidtagas. Skulle förhöret av
någon anledning inte kunna påbörjas omgående skall vederbörande
anvisas att uppehålla sig i ett väntrum, förhörsrum eller annat
lämpligt rum, som inte får låsas. Detsamma gäller om fara att den
som skall höras avviker eller risk finns att han/hon genom undanrö-
jande av bevis eller på annat sätt skulle försvåra utredningen kan det
vara nödvändigt att ordna med någon form av övervakning. Detta
skall dock fortfarande ske i öppen lokal.

Med hänsyn till vad hämtningsbeslutet innebär får en person inte
enbart på den grund att han hämtats till förhör placeras i arrest. Han
bör överhuvudtaget inte föras till en arrestavdelning. Polisinspektören
Christer Eriksson har således, enligt länsstyrelsens mening, förfarit
felaktigt genom att besluta att Raimo U. skulle insättas i arrest.

1 rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd rörande förvaring av
personer i polisarrest (FAP 102-1) sägs bl.a. följande.

En person som hämtats eller medtagits till förhör enligt 23 kap 7 eller
8 §§ rättegångsbalken får inte på den grunden förvaras på en arrestav-
delning. Förhöret bör påbörjas med största skyndsamhet. Om förhöret

Redog. 1991/92:1

inte kan påbörjas omgående bör vederbörande anvisas att uppehålla sig Redog. 1991/92:1
i ett väntrum, förhörsrum eller annan lämplig lokal som inte far låsas
(se JOs ämbetsberättelse 1984/85 s. 135). Om det dröjer innan förhöret
kan påbörjas bör även prövas om detsamma inte kan anstå och att den
berörde kallas till förhör vid en senare tidpunkt. För att förhindra att
den som skall höras avviker eller får tillfälle till oönskad kommunika-
tion med annan kan det vid uppehåll i förhöret vara nödvändigt att
ordna bevakning eller tillsyn i öppen lokal.

Bedömning

I ett beslut den 26 juni 1990 uttalade chefsJO Eklundh följande.

I 23 kap. 7 § rättegångsbalken (RB) sägs bl.a. att om den som kallats
till förhör utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, far han
hämtas till förhöret om våglängden mellan den plats som utsatts för
förhöret och den där han har sin bostad inte överstiger femtio kilome-
ter.

Enligt 23 kap. 9 § RB gäller som huvudregel att den som inte är
anhållen eller häktad och som är femton år eller äldre inte är skyldig
att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Utgångspunkten är
emellertid, som framgår av 5 § förundersökningskungörelsen (1947:
948), att förhör skall anordnas så att onödig tidsspillan för den hörde
undviks. Detta gäller naturligtvis oavsett om den som skall höras
inställt sig efter kallelse eller hämtats. Innan ett hämtningsbeslut
verkställs måste man därför förvissa sig om att det avsedda förhöret
kan komma till stånd enligt nu redovisade bestämmelser.

Såvitt utredningen visar hade varken Christer Eriksson eller någon
annan innan hämtningsbeslutet verkställdes vare sig kontaktat Stock-
holmsmyndigheten för att höra efter vilka möjligheter man där hade
att genomföra ett förhör eller undersökt vilka möjligheter det fanns att
transportera Raimo U. vidare till Stockholm. Om man hade vidtagit
sådana förberedande åtgärder hade sannolikt aldrig den situation upp-
stått som föranledde Christer Eriksson att fatta beslutet att förvara
Raimo U. i arrest.

Av såväl de regler som rikspolisstyrelsen utfärdat i saken (FAP
102-1) som av den av polismyndigheten i Södertälje utfärdade tjänste-
föreskriften den 2 juni 1989 (253-1) framgår att den som hämtas till
förhör enligt 23 kap. 7 § RB inte far förvaras på arrestavdelningen.
Om förhöret inte kan påbörjas omgående skall vederbörande anvisas
att uppehålla sig i ett väntrum, förhörsrum eller annan lämplig lokal
som inte får låsas. Dessa bestämmelser skali självfallet tillämpas också
om den som har hämtats till förhör bara tillfälligt vistas på en
polisstation i avvaktan på transport till den polisstation där förhöret
skall hållas.

Genom att fatta beslut om att Raimo U. skulle insättas i arrest har
Christer Eriksson, som också Gösta Welander anfört, således förfarit
felaktigt. Felet, som innefattar ett åsidosättande av vad som ålegat
Christer Eriksson i hans anställning, är inte att anse som ringa. Han
har därigenom gjort sig skyldig till tjänsteförseelse enligt 10 kap. 1 §
lagen (1976: 600) om offentlig anställning.

Mot bakgrund av det anförda beslutar jag att hos rikspolisstyrelsens Redog. 1991/92:1
personalansvarsnämnd anmäla Christer Eriksson för åläggande av di-
sciplinpåföljd.

RPS personalansvarsnämnds prövning

I yttrande till personalansvarsnämnden anförde Christer Eriksson bl.a.
följande. Enligt den lokala tjänsteföreskrift i ämnet som var tillgänglig
på vakthavande befäls rum den aktuella dagen, var det tillåtet att
under vissa förutsättningar låsa in den som hämtats till förhör. Denna
föreskrift var emellertid upphävd och sedan den 2 juni 1989 ersatt av
en ny lokal tjänsteföreskrift. Enligt den nya föreskriften, som dock inte
distribuerats till vakthavande befäl, var det inte i något fall tillåtet att
låsa in den som hämtats till förhör.

På begäran av Christer Eriksson hölls förhör med tre polismän vid
polismyndigheten i Södertälje. Polismännen uppgav att de vid kontroll
av tjänsteföreskriftssamlingen hos vakthavande befäl vid skilda tillfäl-
len efter det inträffade endast funnit den upphävda tjänsteföreskriften.
En av polismännen uppgav vidare att den nya föreskriften saknats
också hos ledningen för ordningsavdelningen.

I beslut den 6 mars 1991 anförde RPS personalansvarsnämnd bl.a.
följande.

Motivering: Enligt 23 kap 7 § rättegångsbalken gäller bl.a. att den som
kallats till förhör och utan giltig orsak underlåter att hörsamma
kallelsen, får hämtas till förhöret om väglängden mellan den plats som
utsatts för förhöret och den där denne har sin bostad inte överstiger 50
kilometer. Av rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPS
FS 1986:35, FAP 102-1) rörande förvaring av personer i polisarrest
framgår att den som hämtats till förhör enligt nyssnämnda bestämmel-
ser inte far förvaras i polisarrest. Vidare framgår att, om inte förhöret
kan påbörjas omgående, vederbörande bör anvisas att uppehålla sig i
ett väntrum, förhörsrum eller annan lämplig lokal som inte far låsas.

Vid bedömningen av om den hämtade kunde låsas in har Ni
tillämpat av polismyndigheten utfärdade lokala föreskrifter. Enligt
dessa, som stått i strid mot rikspolisstyrelsens föreskrifter, har det
under vissa förutsättningar varit tillåtet att låsa in den som hämtats till
förhör. Emellertid var dessa lokala föreskrifter vid tidpunkten för Ert
beslut upphävda och ersatta av nya som stod i överensstämmelse med
rikspolisstyrelsens föreskrifter. Det far dock anses klarlagt att de nya
föreskrifterna inte distribuerats till vakthavande befäl.

Nämnden finner att Ni av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat Er i
anställningen, när Ni beslutade att personen ifråga skulle sättas in i
polisarrest. Eftersom Ni gjort Er bedömning på grundval av de lokala
tjänsteföreskrifter som var tillgängliga för vakthavande befäl — och
som stod i strid med de centrala föreskrifterna — anser nämnden att
det fel Ni begått far anses som ringa.

Beslut: Ärendet avskrivs.

Disciplinansvar för polismästare med anledning av Redog. 1991/92:1
ett beslut om polismyndighetens medverkan vid en

TV-inspelning

(Dnr 3271-1990)

Anmälan

I ett brev till JO anmälde en person, med hänvisning till ett avsnitt i
TV-programmet "Oldsberg för närvarande" den 26 oktober 1990,
polismyndigheten i Strömstad med anledning av att myndigheten vid
inspelningen av programmet biträtt med uniformerad personal och en
polisbil samt arrangerat en trafikkontroll.

Utredning hos JO

Ärendet remitterades till polismyndigheten i Strömstad för upplysning-
ar och yttrande. I remissvar anförde polismyndigheten (polismästaren
Sune Lund) bl.a. följande.

TV-producenten i Göteborg Jonny Blomgren kontaktade under medio
av oktober månad 1990 undertecknad om ett planerat TV-inslag för
programmet "Oldsberg för närvarande". Blomgren har under de senas-
te tio åren haft olika kontakter med polismyndigheten i Strömstad i
samband med inspelning av olika TV-serier (Gösta Unefäldts kriminal-
romaner). Programledaren Ingvar Oldsberg hade bland annat i olika
inslag skissat en scen med "dolda kameran", där Oldsberg i polisuni-
form agerat med oförberedda fordonsförare.

Förutsättningarna skulle vara att polismän först stoppat fordonet och
företagit en enklare rutinkontroll att enbart de som blev föremål för
"dolda kameran" filmades att enbart de avsnitt, som skriftligen god-
känts av de medverkande fick användas i programmet. — — —

Sedan upplysningar och yttrande inhämtats från polismyndigheten i
Strömstad hölls förhör med polismästaren Sune Lund, poliskommissa-
rien Tore Johansson, polisinspektören Jan-Åke Collin och polisassi-
stenten Hasse Hansson. Utöver vad som antecknats i polismyndighe-
tens yttrande framkom bl.a. följande.

Sune Lund gav chefen för ordningsavdelningen, Tore Johansson, i
uppdrag att utse två polismän som med polisbil skulle medverka vid
inspelningen. Enligt Sune Lund fanns det ett PR-värde i att myndighe-
ten biträdde vid inspelningen. Han dokumenterade inte sitt beslut om
att myndigheten skulle biträda vid inspelningen. Tore Johansson till-
frågade Jan-Åke Collin och Hasse Hansson om saken och dessa förkla-
rade sig villiga att delta. Tanken var från början att inspelningen skulle
ske under ordinarie arbetstid. Inspelningsdagen ändrades dock och den
kom därmed att infalla på tjänstefri tid för Jan-Ake Collin och Hasse
Hansson. De fick därför gå i tjänst på övertid den 23 oktober 1990 kl.
11.00-17.00. Inspelningsplatsen ligger cirka 12 kilometer norr om
Strömstad. Den fingerade trafikkontrollen gick till så att Hasse Hans-
son vinkade in fordonen och anvisade viss plats där de skulle stanna.
Därefter tog programledaren Ingvar Oldsberg och en annan TV-man
vid för att genomföra bl.a. en nykterhetskontroll. Båda var uniforms-

klädda. Jan-Åke Collin fanns i deras närhet. Sammanlagt stoppades Redog. 1991/92:1
25—30 fordon under 2—3 timmar. Trafikkontrollen arrangerades en-
dast för TV-inspelningen. Jan-Åke Collin och Hasse Hansson företog
ingen körkortskontroll eller någon annan åtgärd sedan fordonen stan-
nats. Efter inspelningen avrapporterade Jan-Åke Collin och Hasse
Hansson saken till Tore Johansson. Det skedde ingen skriftlig doku-
mentation.

Bedömning

I beslut den 18 april 1991 anförde chefsJO Eklundh följande.

Av utredningen framgår att polismästare Sune Lund efter en förfrå-
gan från en TV-producent beslutat att polismyndigheten i Strömstad
skulle biträda vid en TV-inspelning. Myndighetens medverkan bestod i
att två polismän med tjänstefordon den 23 oktober 1990 fingerade en
trafikkontroll. Vid trafikkontrollen, som arrangerats endast för att
tillmötesgå TV-producentens önskemål, stoppades 25—30 fordon.

Det kan i vissa fall vara både lämpligt och önskvärt att polisen inom
ramen för det brottsförebyggande arbetet eller den s.k. serviceverksam-
heten enligt 2 § 1 och 4 polislagen (1984:387) medverkar vid t.ex. film-
eller TV-inspeiningar. Polisens medverkan får emellertid självfallet
aldrig ta sig sådana former att allmänhetens tilltro till polisverksamhe-
ten skadas.

Enligt min mening har omständigheterna i förevarande fall inte
varit sådana att polismyndighetens medverkan kan försvaras.

Polisens möjligheter att ingripa mot enskilda har sin grund i av
statsmakterna beslutade föreskrifter som bl.a. tjänar syftet att upprätt-
hålla allmän ordning och säkerhet i samhället. För varje polisingripan-
de gäller enligt den s.k. ändamålsprincipen att det inte Sr vidtas i
något annat syfte än det som anges i eller åsyftas med den bestämmelse
som ger polisen rätt att göra ingripandet. Att ett polisingripande måste
vara allvarligt menat för att kunna stå i överensstämmelse med gällan-
de regler är en självklarhet. Det finns i annat fall en betydande risk för
att allmänhetens tilltro till polisverksamheten skadas (jfr JO 1989/90
s. 41 — 43). Polismyndighetens medverkan vid TV-inspeiningen fram-
står mot denna bakgrund som klart olämplig.

Genom sitt beslut att polismyndigheten skulle medverka vid TV-
inspelningen har Sune Lund enligt min mening missbrukat sin ställ-
ning som polischef på ett sätt som innefattar tjänsteförseelse enligt
10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning. Jag beslutar
därför att överlämna ärendet till statens ansvarsnämnd för avgörande
av fråga om disciplinansvar.

Ansvarsnämndens prövning

I yttrande till statens ansvarsnämnd bestred Sune Lund att han miss-
brukat sin ställning på det sätt chefcJO Eklundh gjort gällande i sitt
beslut.

I beslut den 20 juni 1991 (Ä 12/1991) anförde statens ansvarsnämnd 95

följande.

Ansvarsnämndens bedömning: Ansvarsnämnden finner att Sune Redog. 1991/92:1
Lund genom att låta två polismän medverka i den aktuella TV-
inspelningen tagit polisens resurser i anspråk för syften som det inte
ankommer på polisen att tillgodose. Allmänheten måste kunna utgå
från att varje polisingripande är allvarligt menat. I annat fall finns det
risk för att allmänhetens tilltro till polisverksamheten skadas. Ansvars-
nämnden anser därför att Sune Lund förfarit olämpligt och uppsåtii-
gen åsidosatt vad som ålegat honom i hans anställning som polismästa-
re. Felet kan inte bedömas som ringa. Han kan därför inte undgå
påföljd för tjänsteförseelse. Strängare påföljd än varning är inte påkal-
lad.

Ansvarsnämndens beslut: Sune Lund tilldelas enligt lagen (1976:600)
om offentlig anställning varning.

Initiativärende angående beslut om personskydd för
länspolismästaren Hans Holmér och fru Ingrid Hol-
mér samt kostnaderna för detta skydd

(Dnr 1952-1987)

1. Inledning

Justitieombudsmannen Anders Wigelius beslutade den 25 augusti 1987,
med anledning av en tidningsartikel om kostnader för livvaktsskydd
för dåvarande länspolismästaren i Stockholms län Hans Holmér och
dennes hustru Ingrid Holmér, att utreda vad som förevarit i samband
med att beslut om skyddet fattats samt omfattningen av detta.

Polismyndigheten i Stockholm anmodades att avge yttrande. Yttran-
det kom in i november 1987.

JO begärde även uppgift om förefintlig dokumentation av besluten.
I september 1987 inkom myndigheten med bl.a. utredningsanteckning-
ar avseende Ingrid Holmérs personskydd, polisanmälningar som tagits
upp sedan Ingrid Holmér uppgett att hon utsatts för olaga hot och
misshandel, verkställda polisutredningar i anledning av anmälningarna
samt ett antal reseräkningar avseende livvaktsuppdrag. JO infordrade
yttrande häröver. Yttrandet avgavs i mars 1988.

JO hörde vidare upplysningsvis Hans Holmér, biträdande länspolis-
mästaren i Stockholms län Gösta Welander och dåvarande polisöverin-
tendenten vid polismyndigheten i Stockholm Hans Wranghult.

Under utredningen inhämtades också upplysningar genom samtal
med anställda vid RPS och polismyndigheten i Stockholm.

Den 27 juni 1989 beslutade chefcJO Eklundh att inleda förunder-
sökning avseende trolöshet mot huvudman i fråga om bl.a. person-
skyddet för Ingrid Holmér och uppdrog åt dåvarande statsåklagaren
vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm Birgitta Fernqvist att leda
och låta verkställa förundersökningen. Under denna delgavs Hans
Holmér misstanke om trolöshet mot huvudman, grovt brott.

2 Utredning

2.1 Personskyddets omfattning m.m.

Utredningen visade att Hans Holmér och Ingrid Holmér haft person-
skydd enligt följande.

Hans Holmér hade livvaktsskydd under tiden den 3 mars 1986—den
18 december 1988 (under tiden den 29 januari—den 18 december
1988 endast vid de tillfällen då han vistades i Sverige).

Ingrid Holmér hade livvaktsskydd under tiden den 10 april
1986—den 8 mars 1987. I sammanhanget kan nämnas att hennes
dotter Antonia hade livvaktsskydd under tiden den 18 april—den 5
maj 1986.

Hans Holmérs och Ingrid Holmérs villa i Huddinge bevakades av
personal från Allmänna Bevaknings AB (ABAB) under följande perio-
der: den 10 mars—den 4 augusti 1986, den 21 augusti—den 22 decem-
ber 1986 samt den 2 januari—den 9 mars 1987. Vidare bevakade
ABAB-personal under tiden den 4 augusti—den 21 augusti 1986 den
sommarbostad i Falsterbo som Ingrid Holmér utnyttjade.

Någon dokumentation som utvisar vem som fattat de aktuella beslu-
ten om skydd påträffades inte.

I polismyndighetens yttrande i november 1987 avseende kostnaderna
för livvaktsskydd anfördes:

Någon dokumentation om vem som beslutat om aktuell säkerhetsbe-
vakning synes inte ha blivit upprättad. Besluten har fattats av spanings-
ledningen i Palme-ärendet och vidarebefordrats till bitr länspolis-
mästaren för verkställighet.

Under tiden den 10 april 1986—den 9 mars 1987 var Ingrid Hol-
mérs bostad bevakad av personal från ABAB. Livvaktsgruppen vid
kriminalavdelningen i Stockholm svarade under samma tid för hennes
personskydd. Bevakningen av Ingrid Holmérs bostad och övertidser-
sättningen till hennes livvakter har kostat cirka 2 700 000 kronor.

Under tiden den 1 mars 1986—den 31 augusti 1987 har övertidser-
sättningen för Hans Holmérs livvakter kostat cirka 1 900 000 kronor.

Kostnaden för livvakternas leasingbilar har inte medtagits i denna
redogörelse. Det beror på svårigheten att korrekt ange hur stor del av
kostnaden som skall hänföras till säkerhetsbevakningen av Ingrid Hol-
mér och Hans Holmér och övriga objekt.

2.2 Överväganden angående behovet av skydd

De uppgifter som Hans Holmér lämnade i december 1987, då han
hördes upplysningsvis angående personskyddet för honom själv och
Ingrid Holmér, kan sammanfattas enligt följande. Frågan om person-
skydd för Hans Holmér diskuterades i spaningsledningen. Man var där
överens om att han skulle fa sådant skydd. Hans Holmér var i
egenskap av chef ansvarig för det beslut som fattades om skydd för
honom. Han avgjorde inte vid något tillfälle frågan självständigt, "efter-
som det är svårt att vara objektiv i ett sådant här avseende". Skälet till
att han fick livvaktsskydd var till en början den allmänna hotbild som
förelåg efter mordet på statsministern. Hotet fick ett något mer kon-
kret innehåll i samband med att spaningarna i maj 1986 kom att riktas

Redog. 1991/92:1

mot personer inom det kurdiska arbetarpartiet (PKK). Hans Holmér
kunde inte peka på några direkta uttalanden om hot från PKK, men
det skulle vid telefonavlyssning ha framkommit antydningar som kun-
de tolkas som hot. Beslutet om livvaktsskydd för Ingrid Holmér
fattades av Hans Holmér efter diskussion i spaningsledningen. Gösta
Welander ombesörjde att skyddet verkställdes. Hans Holmér var "glad
att Gösta Welander tog den mera praktiska hanteringen av frågorna",
då "någon form av delikatess jäv" fanns med i bilden. Anledningen till
att Ingrid Holmér fick livvaktsskydd var de brott som hon anmält till
polisen samt en generell risk att någon, som situationen var i tiden
efter mordet, skulle vilja angripa Hans Holmér och hans anhöriga.
Hans Holmér beslutade även att ABAB skulle bevaka hans och Ingrid
Holmérs villa. Det var en konsekvens av att han själv skulle skyddas.
Så småningom blev det känt att Hans Holmér och Ingrid Holmér inte
sammanbodde. När Hans Holmér lämnade uppgiften som spaningsle-
dare ansåg han därför att bevakningen av Ingrid Holmér och villan
kunde upphöra.

Gösta Welander uppgav vid samtal i januari 1988 att han eftersökt
men inte kunnat finna någon dokumentation av besluten om person-
skyddet för Hans Holmér och Ingrid Holmér. Han var inte närvarande
då besluten fattades men ombesörjde efter direktiv av Hans Holmér att
personskyddet för Ingrid Holmér verkställdes. Gösta Welander ansåg
att det var svårt att avgöra vad som verkligen inträffat vid det tillfälle
den 8 april 1986 då Ingrid Holmér enligt egen uppgift blivit överfallen
i ett motionsspår i närheten av bostaden. I samband med att Hans
Holmér lämnade spaningsledningen beslutade Gösta Welander efter
samråd med denne att Ingrid Holmérs personskydd skulle upphöra.
Han beslutade i detta sammanhang vidare, efter samråd med dåvarande
byråchefen vid RPS Per-Göran Näss, att liwaktsskyddet för Hans
Holmér skulle bestå. Sedan Sven-Åke Hjälmroth tillträtt som länspolis-
mästare den 15 september 1987 fattade inte Gösta Welander något
beslut avseende Hans Holmérs livvaktsskydd.

Hans Wranghult uppgav vid samtal i september 1987 sammanfatt-
ningsvis detta: Det ankommer i normala fall på biträdande länspolis-
mästaren att besluta om livvaktsskydd. Beslutet om livvaktsskydd för
Hans Holmér fattades troligen av denne själv. Det fanns omedelbart
efter mordet på statsministern en rädsla för att det skulle följas av
ytterligare mord. När PKK från maj 1986 blev aktuellt i mordutred-
ningen framkom genom telefonavlyssning hot riktade mot Hans Hol-
mér. Det yttrades t.ex. att detta inte var bra för Hans Holmér. Vid
tolkningen av sådana uttalanden framkom en hotbild. Hans Wranghult
kände inte till vem som beslutade att Ingrid Holmér skulle få livvakts-
skydd. Med anledning av hennes anmälan om överfall gjordes en
teknisk utredning. Uppgifterna om överfallet kunde inte styrkas ge-
nom den utredningen, men den medförde inte heller att det kunde
uteslutas att något inträffat. Det fanns enligt Hans Wranghult en risk
för att hotet mot Hans Holmér kunde "smitta av sig" på andra
familjemedlemmar. Det fanns därför skäl för såväl livvaktsskydd för
Ingrid Holmér som bevakning av villan. Hans Wranghult ansåg att

Redog. 1991/92:1

skyddet för Hans Holmér var det mest befogade av de fall där livvakts-
skydd förekommit under hans sex år som chef för kriminalavdelning-
en.

Polisintendenten vid polismyndigheten i Stockholm Curt Nilsson
har upplyst att han omkring en vecka efter mordet på statsministern
fann anledning att ta upp frågan om livvaktsskydd för Hans Holmér.
Såvitt Curt Nilsson kunde erinra sig var då också Hans Wranghult
närvarande. De — — enades då om, eller Holmér tyckte då att
man skulle bygga upp en livvaktsorganisation utifrån hans dåvarande
chaufför — — —Senare utökades skyddet. Curt Nilsson kom inte
ihåg exakt hur beslutet om livvaktsskydd för Ingrid Holmér bereddes.
Det var mer fråga om en diskussion där man kom fram till en
gemensam bedömning. Hans Holmér hade i egenskap av länspolis-
mästare ansvaret för beslutet. Curt Nilssons medverkan i diskussioner-
na angående livvaktsskyddet upphörde under sommaren 1986.

I polismyndighetens yttrande i mars 1988 gjordes bl.a. följande
överväganden.

Bedömningar av hotbilder är mycket vanskliga att göra. Det ligger i
sakens natur att ju mer konturlös hotbilden är, ju svårare är det att
göra en sakligt korrekt bedömning av hur eventuella skyddsåtgärder
skall sättas in.

Grundläggande är dock, att den vars säkerhet förmodas vara hotad
inte skall vara den som bedömer om och hur ett eventuellt skydd skall
anordnas. Risken för ett överskattande resp ett underskattande av
allvaret i hotbilden är överhängande. Bedömningen bör göras av
polispersonal med särskilda insikter i detta slag av säkerhetsövervägan-
den och med så omfattande kunskap som möjligt om relevanta fakta
beträffande hotet.

Vad som komplicerar bilden här är att den som ytterst hade att
ansvara för hur skyddet skulle arrangeras också var den som skulle
skyddas. Vidare förhöll det sig så att Holmér var en av de få som hade
fullständig inblick i samtliga omständigheter som var relevanta för
situationen. Eftersom bedömningen var att dessa fakta skulle hållas
inom en trängre krets, kom de som hade den bredare polisiära
erfarenheten av säkerhetsbedömningar, främst säkerhetspolisen och
Stockholmspolisens livvaktsgrupp, att i vart fall delvis, uteslutas från
det underlag, som hade varit nödvändigt för att Holmér helt skulle
kunna överlåta bedömningarna och besluten på dessa.

Mot denna bakgrund måste det anses välbetänkt av Holmér att
försöka få ett så brett underlag för sina bedömningar som omständig-
heterna tilllät.

— — — Holmérs ställning och den exempellösa fokuseringen till
honom i massmedia gör att bedömningen av hotbilden måste falla
utanför ramarna för vad som hittills tillämpats.

Konstateras kan att något konkret hot, som borde medföra så
omfattande säkerhetsåtgärder som vidtogs, tydligen icke förelåg. Vad
som tydligen var för handen var en situation där en stor mängd
omständigheter — var och en måhända icke så allvarlig — som
sammantagna gav den av Holmér beskrivna diffusa och svårbedömda,
men på grund därav särskilt allvarliga, hotbilden.

Beträffande fru Holmér är läget inte mindre komplicerat. Inte ens
Hans Holmér synes haft någon klar uppfattning om hur undersök-
ningsfynden skulle bedömas. Att han överlämnade detaljutformningen
av skyddet till andra var fullt i sin ordning. Att den Holmér underord-

Redog. 1991/92:1

nade personalen kom i ett delvis svårt läge var en oundviklig konse-
kvens. Det finns dock inget som pekar mot något annat än att man
ändock gjorde en sakligt sett riktig bedömning. — — —

Angående utformningen av skyddet sades i yttrandet att insatsernas
storlek och uppläggningen av arbetet inte avvek från en "handboksut-
formning" och att utförandet motsvarade det gängse såväl i Sverige
som i utlandet.

I yttrandet anfördes sammanfattningsvis:

Polismyndigheten kan inte finna att något formellt fel förekommit.
Bedömningar och avvägningar kan alltid diskuteras men det finns
inget i utredningsmaterialet som tyder på att Holmér eller övriga
inblandade fatt någon vinning eller fördel av det särskilda skyddet eller
att de insatta åtgärderna icke är försvarbara. För den som tvingats leva
med livvakter dygnet om under längre tider lär ett sådant skydd
knappast framstå som någon särskild förmån.

Vad som skiljer detta ärende från andra är att frågan inte främst rört
sig om att tillförsäkra några enskilda personer ett särskilt skydd.

Det övergripande intresse som skyddats har varit rättsapparaten och
då den del som vid den aktuella tidpunkten ansvarade för utredningen
av mordet på landets regeringschef.

Ett angrepp mot Holmér var mer att se som ett angrepp mot
rättsväsendet än som ett angrepp på den enskilde personen Hans
Holmér resp de närmaste i hans omgivning.

Vad som synes böra föranleda överväganden är beslutsgången vid ev
kommande ärenden. Grundprincipen, att den som är utsatt för ett hot
inte själv skall avgöra skyddsåtgärderna, bör ligga fast. Om den ytterligt
säregna situationen ånyo skulle uppstå att en överordnad polischef
kommer i en hotsituation av någon kvalitet synes det mest välbetänkt
att beslutsprocessen helt överlämnas till någon annan och fristående
polischef. För polischefen i Stockholm förefaller chefen för rikspolis-
styrelsens säkerhetsavdelning ligga närmast till.

I övrigt kan polismyndigheten inte finna att omständigheterna i
detta ärende bör ge anledning till omprövning av nuvarande rutiner
vid "livvaktsärenden". De förhållanden, som rådde kring Palmeärendet
har varit så särpräglade att de knappast kan ligga till grund för några
generella slutsatser för andra tillfällen.

2.3 Förundersökningen

Under förundersökningen genomgicks protokoll från möten med spa-
ningsledningen. JO tog vidare del av bl.a tidningsartiklar distribuerade
av PKK, hotbildsbedömningar gjorda 1988 och 1989 av RPS/SÄK samt
ett antal av Hans Holmér upprättade promemorior rörande PKK. I
protokollen förekom en anteckning om ett telefonhot mot Hans Hol-
mér. I övrigt fanns inte några uppgifter om konkreta hot mot honom.
Tidningsartiklarna innehöll vissa för Hans Holmér negativa uttalan-
den. Av hotbildsbedömningarna framgick att man ansett det föreligga
en allmän hotbild riktad mot Hans Holmér. I detta material förekom i
fråga om hot mot Ingrid Holmér inte något annat än uppgifter om
överfallet i motionsspåret.

Upplysningar inhämtades från bl.a. liwaktsgruppen i Stockholm om
fall där kvinnor som blivit utsatta för våld eller hot fatt livvaktsskydd.
Därvid framkom att sådant skydd är mycket sällsynt.

Redog. 1991/92:1

100

Av utredningen framgick vidare att de anhöriga till de personer som Redog. 1991/92:1
hade livvaktsskydd under mordutredningen — bl.a. statsråd och parti-
ledare samt Hans Wranghult och dåvarande chefen för RPS/SÄK
Sven-Åke Hjälmroth — inte hade egna livvakter.

Genom utredningen framkom också att det av de i mordutredning-
en verksamma åklagarna endast var chefsåklagaren K-G Svensson som
viss kortare tid under våren 1986 hade personskydd. Detta bestod bl.a.
i att han blev körd av polis till och från arbetet.

Vid en genomgång av de reseräkningar jämte därtill fogade kvitton
m.m. som Ingrid Holmérs livvakter gett in framkom att Ingrid Holmér
under den tid då hon hade personskydd besökte ett antal restauranger
och andra lokaler avsedda för allmänheten. Av de uppgifter som
lämnades under förundersökningen framgick att livvakterna inte gjor-
de några ingripanden vid dessa tillfällen. Inte heller i övrigt hade
livvakterna, enligt vad som uppgavs av chefen för livvaktsgruppen vid
polismyndigheten i Stockholm Curt Holm, iakttagit något som tydde
på att skyddet var motiverat.

I en PM om personskyddet för Ingrid Holmér hade Curt Holm
anfört följande:

Undertecknad har kontinuerligt begärt bedömning av den rådande
hotbilden mot samtliga objekt. Vad avser fru Holmér och hotbilden
mot henne har dock ingen uppgift erhållits om vad denna bestått av.
Det är väsentligt att detta meddelas för att avdelad personal skall vara
informerad om varifrån en ev attack kan förväntas. När det avser
övriga objekt blir personalen alltid informerad och kan därför på ett
bättre sätt genomföra sitt uppdrag.

Curt Holm vidhöll vid förhör dessa uppgifter.

Ett stort antal tjänstemän vid RPS/SÄK och polismyndigheten i
Stockholm hördes angående eventuella hot riktade mot Ingrid Holmér.
Såvitt gällde hot från PKK upplyste företrädare för RPS/SÄK därvid
dels att PKK såvitt känt aldrig i Västeuropa angripit personer utanför
den egna etniska gruppen, dels att det inte är förenligt med PKK:s
synsätt att angripa kvinnor av det enda skälet att de har anknytning till
personer med intressen som strider mot PKK:s.

Beträffande Ingrid Holmérs brottsanmälningar fattade polismyndig-
heten beslut den 20 april 1989. I fråga om en av anmälningarna
beslutades att förundersökning inte skulle inledas, då gärningen inte
utgjorde brott. Förundersökningarna avseende övriga anmälningar lä-
des ned med beslutsmotiveringen "ej spaningsresultat".

Av fakturor avseende bevakningen av villan framgick att någon
bevakning inte förekom under viss tid i augusti och december 1986.
Dessa fakturor hade attesterats av Hans Holmér.

Hans Holmér delgavs den 5 april 1990 misstanke om trolöshet mot
huvudman, grovt brott, bestående i att han vid besluten om person-
skydd för Ingrid Holmér missbrukat sin förtroendeställning och därige-
nom förorsakat statsverket en skada om minst 2,7 miljoner kr. utgö-
rande kostnaden för personskyddet avseende tiden juni 1986—mars
1987.

101

Vid förhöret bestred Hans Holmér ansvar för brott och uppgav bl.a.
följande.

Livvaktsfrågorna blev en naturlig del i hans arbete och ansvar när
det gällde skydd åt de personer som arbetade med mordutredningen.
Den närmaste tiden efter mordet visste han inte om detta var "ett dåd
av maffian" eller inte. En vanlig företeelse i samband med maffian är
våldsdåd mot dem som håller i polisarbetet och deras familjer. Detta
var den allmänna bakgrunden när livvaktsskyddet kring Hans Holmér
byggdes upp. Dessa omständigheter hade också betydelse vid bedöm-
ningen av Ingrid Holmérs behov av skydd.

Beträffande villan uppgav Hans Holmér att det även förelåg risk för
angrepp mot hans och Ingrid Holmérs egendom. Hans Holmér kunde
vid förhöret inte erinra sig att han varit med och beslutat om bevak-
ning av villan men han utgick från att så varit fallet. Han deltog vid
bedömningen av om ABAB eller polisen skulle utföra uppdraget. Han
bedömde att en bevakning utförd av ABAB skulle bli mindre kostsam
än polisskydd. Hans Holmér kände inte till att villan vissa tider varit
obevakad och ansåg att han borde ha blivit informerad om detta. Han
hade attesterat fakturorna för de aktuella perioderna men inte läst de
där angivna tiderna. Om han hade gjort det skulle han ha reagerat.

Hans Holmér visste inte om anhöriga till statsråden vid något
tillfälle fatt eget livvaktsskydd.

Frånsett Ingrid Holmér hade inte någon av Hans Holmérs anhöriga
livvaktsskydd under den aktuella tiden.

Han diskuterade situationen med sina vuxna barn och gjorde därvid
den bedömningen att de inte skulle ha något sådant skydd. Att Ingrid
Holmérs dotter Antonia viss tid hade livvaktsskydd kände han inte till.

Holmér visste inte hur man skulle bedöma Ingrid Holmérs anmälan
om överfall i motionsspåret. Han ansåg att man i sammanhanget inte
kunde bortse från de övriga händelser som hon anmält. Man kunde
heller inte säga att det påstådda överfallet inte hade något samband
med PKK. Under hösten 1986 fick Hans Holmér anledning att revide-
ra sin uppfattning angående överfallet. Det framkom då att det uttalats
hot mot Ingrid Holmér av terrorister. Uppgifterna finns i det kvalifice-
rat hemliga utredningsmaterial som ingår i det s.k. buggningsmålet.

Innan Ingrid Holmér reste till Falsterbo under sommaren 1986
diskuterade Hans Holmér med företrädare för livvaktsgruppen om det
personskydd hon skulle ha i samband med vistelsen där. Hans Holmér
ansåg att hon endast behövde livvaktsskydd på resan till och från
Falsterbo men inte under vistelsen där. Från livvaktsgruppens sida
menade man dock att bevakningen skulle pågå även i Falsterbo. Hans
Holmér böjde sig för detta önskemål.

Hans Holmér kunde inte erinra sig att han diskuterat frågor om
livvaktsskydd för Ingrid Holmér i anslutning till att hon gjorde resor
till Åre i december 1986 och vid några tillfällen 1987.

Curt Holm tog under den aktuella tiden vid skilda tillfällen kontakt
med Hans Holmér för att få information om vilken hotbild som

Redog. 1991/92:1

102

förelåg i fråga om Ingrid Holmér. Hans Holmér gav avsiktligt Curt
Holm ett "magert underlag". Detta var ytterst en fråga om sekretess
inom organisationen.

Vid de diskussioner som fördes om Ingrid Holmérs livvaktsskydd i
mars 1987 framförde Hans Holmér som sin uppfattning att PKK nått
ett delmål genom att han lämnade mordutredningen. Inom PKK
kunde man då inte rimligen ha kvar något hat mot Ingrid Holmér.
Skyddet för henne kunde därför tas bort liksom ABAB-bevakningen
av villan, eftersom den bevakningen i hög grad var kopplad till Ingrid
Holmér.

Med anledning av Hans Holmérs uppgifter om förekomsten av hot
mot Ingrid Holmér i visst hemligt material tog JO del av det material
som han torde ha syftat på. Det kunde därvid konstateras att detta inte
innehöll något som har karaktär av konkreta hot mot Ingrid Holmér.

3 Bedömning

I beslut den 19 april 1991 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

3.1 Författningsregleringen

Av 2 och 4 §§ polislagen (1984:387) framgår att den lokala polismyn-
digheten ansvarar för att inom distriktet förebygga brott och andra
störningar av den allmänna säkerheten. Hit hör även livvaktsverksam-
het. Enligt 4 § förordningen med instruktion för rikspolisstyrelsen,
både i 1984 års lydelse och i nu gällande förordning (1989:773), får
styrelsen utöva polisledning bl.a. i fråga om bevaknings- och säkerhets-
arbete i samband med statsbesök och liknande händelser. Med stöd av
denna bestämmelse har RPS utfärdat föreskrifter för samordning av
sådant arbete (föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet, FAP
224-2, gällande från 1986-02-25). Av föreskrifterna framgår, att
RPS/SÄK ansvarar för skydd av bl.a. statsråd, talmannen, partiledarna
och andra politiker, när livvakter avdelats för dessa. Enligt då gällande
länsföreskrifter för Stockholms län (nr 20, 1985-02-25) beslutade biträ-
dande länspolismästaren om bevakningsåtgärder för skydd av främ-
mande beskickningar och deras personal. Numera beslutar RPS/SAK
om livvaktsskydd avseende denna personkategori. I övrigt saknas regler
om vem som skall fatta beslut om personskydd.

Inte heller finns det några föreskrifter som anger i vilka fall livvakts-
skydd skall sättas in och hur skyddet skall utformas.

Den straffrättsliga reglering som aktualiserats i ärendet återfinns i 10
kap. 5 § brottsbalken. Om en person, som på grund av förtroendeställ-
ning fått till uppgift att för någon annan sköta ekonomiska angelägen-
heter, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar hu-
vudmannen, skall han enligt denna bestämmelse dömas för trolöshet
mot huvudman, om gärningen inte är att betrakta som ett försking-
ringsbrott. Vid bedömandet av om brottet skall anses som grovt skall
särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat falsk handling eller
vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller
synnerligen kännbar skada.

Redog. 1991/92:1

103

3.2 Ansvaret för besluten

Av utredningen framgår att Hans Holmér är ansvarig för samtliga
beslut som fattats om livvaktsskyddet för honom själv och Ingrid
Holmér och om bevakningen av deras villa i Huddinge. I fråga om
Ingrid Holmér och villan har Hans Holmér vid flera tillfällen beslutat
att skyddet skulle bestå.

Det kan enligt min mening inte råda något tvivel om att befattning-
en som länspolismästare innefattar en sådan förtroendeställning av-
seende bl.a. användningen av de medel som anvisats för polismyndig-
hetens verksamhet som åsyftas i straffbestämmelsen om trolöshet mot
huvudman. Det kan vidare konstateras att Hans Holmér, när han
fattade besluten om livvaktsskydd för sig själv och Ingrid Holmér och
om bevakning av villan, begagnade sig av denna förtroendeställning.

Nästa fråga blir då om Hans Holmér genom sitt förfarande åsamkat
sin huvudman, staten, ekonomisk skada. För att detta skall kunna
anses vara fallet krävs att statliga medel använts på ett sätt som står i
strid med vad som varit förutsatt vid anslagsbeviljandet. I det här
aktuella ärendet innebär detta att medelsanvändningen skall framstå
som oacceptabel vid en bedömning gjord med utgångspunkt i polis-
myndighetens av statsmakterna fastlagda uppgifter.

3.3 Behovet av skydd

Som framhålls av polismyndigheten i dess yttrande från mars 1988 är
det en mycket vansklig uppgift att bedöma om det i fråga om en viss
person föreligger en sådan hotbild att ett livvaktsskydd framstår som
befogat. I yttrandet sägs vidare att det inte förelåg något konkret hot
mot Hans Holmér av sådant slag att det kunde motivera de vidtagna
säkerhetsåtgärderna. Dessa hade i stället sin grund i en allmän hotbild
av — för att citera polismyndigheten — diffus och svårbedömd karak-
tär. Att hotbilden kan beskrivas på detta sätt bekräftas av att det inte
med utgångspunkt i vad som kommit fram under utredningen är
möjligt att finna några enhetliga principer bakom de olika besluten
om insättande respektive upphörande av livvaktsskydd för de personer
som haft sådant under mordutredningen. Man kan emellertid konstate-
ra att de i spaningsledningen ingående personer och andra polischefer
som hörts i saken har förklarat att de ansett skyddet för Hans Holmér
vara motiverat. Med hänsyn bl.a. till avsaknaden av klara regler på
området anser jag mig i detta läge inte kunna hävda att beslutet om
livvaktsskydd för Hans Holmér varit felaktigt på sådant sätt att något
straffrättsligt ansvar kan utkrävas med anledning av det. Jag återkom-
mer emellertid till frågan om formerna för beslutsfattandet.

Såvitt gäller utförandet av skyddet har jag inte funnit annat än att
detta i huvudsak följt den sedvanliga modellen för s.k. fullskydd. Vad
gäller skyddet för Hans Holmér i samband med hans TV-framträdan-
den har han uppgett att det vid dessa tillfällen fanns ett flertal
polismän på plats för att upprätthålla den allmänna ordningen. Dessa
polismän utgjorde således inte någon del av personskyddet för honom.
Det kunde också inträffa att någon annan person inom spaningsled-

Redog. 1991/92:1

104

ningen som hade egna livvakter var närvarande, vilket kunde ge ett
intryck av att Hans Holmérs livvaktsskydd var större än vad som i
själva verket var fallet.

Från och med våren 1986 bodde Hans Holmér inte i villan i
Huddinge. Under de perioder i augusti 1986 och december 1986 då
Ingrid Holmér vistades på annan ort förekom inte någon ABAB-
bevakning av villan. Jag anser av dessa skäl att bevakningen av denna
är att bedöma som en del av Ingrid Holmérs personskydd.

Som en grund för personskyddet av Ingrid Holmér har angetts de av
henne anmälda brotten och då framför allt överfallet i motionsspåret. I
huvudsak har emellertid skyddet, enligt de uppgifter som lämnats,
föranletts av hennes anknytning till Hans Holmér.

Vad gäller de brott som Ingrid Holmér anmält har Hans Wranghult
uppgett att han bedömde det som mycket osannolikt att dessa hade
någon anknytning till mordet på statsministern. Hans Holmér har
enligt en anteckning i protokollet från ett ledningsmöte gett uttryck
för en liknande uppfattning såvitt gällde det påstådda överfallet i april
1986. Det har vidare framgått att Hans Holmér ifrågasatte riktigheten
av Ingrid Holmérs uppgifter. De påståenden om brott som framförts av
Ingrid Holmér har enligt min mening inte kunnat motivera person-
skyddet för henne annat än möjligen för en kortare tid under utred-
ningen av överfallet i motionsspåret. Jag vill i detta sammanhang
erinra om den stora restriktivitet som råder när det gäller att ge
livvaktsskydd åt kvinnor som ostridigt blivit utsatta för i hög grad
beaktansvärda hotelser om våld eller faktiskt utsatts för grövre våld.

De uppgifter om den allmänna hotbilden beträffande Ingrid Holmér
som lämnats under utredningen är synnerligen vaga och kan vid en
jämförelse med övriga fall av livvaktsskydd i samband med mordutred-
ningen på intet sätt anses utgöra tillräcklig grund för skyddet av
henne. Jag vill i detta sammanhang peka på att inte ens Curt Holm,
som var chef för den liwaktsgrupp som svarade för skyddet, och
Ingrid Holmér själv hade fatt något besked om vad hotbilden bestod i.

Jag beaktar vid min bedömning särskilt att det torde vara ytterligt
ovanligt att en person ges ett eget skydd av det enda skälet att
vederbörande har anknytning till någon som t.ex. till följd av uttalade
hotelser eller en mera allmän hotbild bedöms vara i behov av skydd.
Under utredningen har inte framkommit några andra exempel på
skydd för flera medlemmar av en familj än det skydd som ges åt
kungafamiljen samt skyddet för Lisbeth Palme och andra anhöriga till
Olof Palme. Så har t.ex. inga anhöriga till de övriga personer som haft
livvaktsskydd under mordutredningen — statsråd, partiledare och med-
lemmar av spaningsledningen — haft eget personskydd. Livvaktsskyd-
det för Lisbeth Palme och vissa andra anhöriga till Olof Palme har
varit föranlett av en hotbild som varit hänförlig direkt till den skydda-
de personen och har således haft en helt annan grund än skyddet för
Ingrid Holmér. Detsamma kan sägas om skyddet för kungafamiljen.

Skillnaden mellan situationen för exempelvis Hans Wranghult och
Hans Holmér har uppgetts vara den att Hans Holmér var den mest
exponerade inom spaningsledningen och den som utåt framstod som

Redog. 1991/92:1

105

den person som var ansvarig för verkställda och planerade utrednings-
åtgärder. Jag kan emellertid inte finna att Ingrid Holmér härigenom
kom att inta en sådan särställning inom ramen för den totala hotbilden
att personskyddet för henne framstår som sakligt motiverat. Som redan
nämnts har inte heller de livvakter som skyddade Ingrid Holmér
uppmärksammat något som fick livvaktsskyddet att framstå som befo-
gat.

Slutsatsen av vad jag nu har sagt blir att personskyddet för Ingrid
Holmér åtminstone från och med juni 1986 inte var förenligt med de
ändamål för vilka medel anvisats till myndighetens verksamhet. Staten
har därför enligt min mening genom Hans Holmérs handlande åsam-
kats en skada av det slag som avses i straffbestämmelsen om trolöshet
mot huvudman. Denna skada kan uppskattas till lägst 2,7 miljoner kr.,
varav drygt 1,4 miljoner kr. avser ABAB-bevakning och återstående
belopp utgör kostnaden för polisens livvakter.

Det kan finnas anledning att i detta sammanhang peka på att
livvaktsskyddet för Ingrid Holmér vid vissa tillfällen varit särskilt
resurskrävande. Jag syftar härvid i första hand på de kostnader som
uppkom i samband med resor till Are och på det förhållandet att man
under ett antal segelturer i skärgården tvingades ta i anspråk en av
distriktets två polisbåtar med besättning. Även om man har den
naturliga utgångspunkten att en person som har livvaktsskydd skall
kunna leva ett så normalt liv som möjligt, måste man göra en
avvägning i fråga om vad som kan anses vara en rimlig resursanvänd-
ning.

3.4 Formerna för beslutsfattandet

Samtliga beslut om personskydd för Hans Holmér och Ingrid Holmér
har som nämnts fettats av Hans Holmér. Att detta förhållande är ägnat
att rubba tilltron till beslutsfattarens opartiskhet är uppenbart. Jag vill
i sammanhanget erinra om de regler om jäv som återfinns i bl.a.
rättegångsbalken och förvaltningslagen.

Såvitt gäller livvaktsskyddet för Hans Holmér har emellertid upp-
getts att denna fråga inte aktualiserades av honom själv och att det
inom spaningsledningen rådde enighet om att ett skydd var motiverat.
Härtill kommer att andra beslutsfattare, efter det att Hans Holmér
lämnat spaningsledningen och senare också sin tjänst som länspolis-
mästare, ansett att det förelegat ett behov av livvaktsskydd för honom
fram till den 18 december 1988.

Det finns mot denna bakgrund fog för att tillmäta den omständighe-
ten att Hans Holmér beslutat i egen sak en relativt begränsad betydelse
såvitt gäller beslutets innehåll. Jag vill emellertid understryka att det är
av största vikt för allmänhetens förtroende för myndigheterna att
beslutsfattare uppträder på ett sådant sätt att deras opartiskhet inte kan
ifrågasättas. Mot bakgrund bl.a. av Hans Holmérs långa erfarenhet som
polischef finner jag det minst sagt förvånande att han inte insett detta
och avstått från att besluta i saken. Jag är således starkt kritisk till
Hans Holmérs sätt att handlägga frågan om livvaktsskydd för sig själv.

Redog. 1991/92:1

106

Jag ansluter mig till den uppfattning som polismyndigheten framfört
i sitt yttrande i mars 1988 att avgörandet av frågan om personskydd för
en polischef bör överlämnas till en annan från denne fristående
polischef.

Frågan om Hans Holmérs opartiskhet har central betydelse såvitt
gäller besluten om personskydd för Ingrid Holmér, dit jag som redan
nämnts hänför också ABAB-bevakningen av villan i Huddinge. Hans
Holmér har visserligen uppgett att dessa beslut föregåtts av samråd
med andra befattningshavare inom polisen på samma sätt som beslutet
angående honom själv. Detta påstående vinner emellertid inte stöd av
den övriga utredningen. Hans Wranghult har uppgett att han inte
visste vem som beslutat i frågan men har under förundersökningen
tillagt att han förmodade att det var Hans Holmér. Gösta Welander har
förklarat att han inte deltagit vid något beslut om livvaktsskydd för
Ingrid Holmér och inte heller vid beslutet om ABAB-bevakning av
villan. Curt Nilsson har inte kunnat erinra sig något närmare om hur
frågan om livvaktsskydd för Ingrid Holmér bereddes men har uppgett
att det kan ha förekommit en diskussion i sammanhanget. De beslut
om fortsatt skydd för Ingrid Holmér som fortlöpande fattades och som
var föranledda av framställningar från Curt Holm fattades samtliga av
Hans Holmér. Såvitt framgår av utredningen gjorde han detta utan
samråd med någon annan.

Hans Holmérs handlande framstår som särskilt anmärkningsvärt
med hänsyn till att det i detta fall fanns ett naturligt alternativ,
nämligen att låta polismyndigheten i det distrikt där Ingrid Holmér var
bosatt, Huddinge polisdistrikt, ta ställning i frågan om personskydd för
henne. Den omständigheten att Hans Holmér var den som hade de
största kunskaperna om spaningsläget ger inte anledning att bedöma
saken på något annat sätt. Det har under förundersökningen också
framkommit att frågan om livvaktsskydd för Ingrid Holmér aktualise-
rades vid polismyndigheten i Huddinge i anslutning till det påstådda
överfallet i april 1986.

Det kan således sammanfattningsvis konstateras att Hans Holmér,
när han beslutade om personskydd för Ingrid Holmér och sedan vid
upprepade tillfällen under hela den aktuella tidsperioden beslutade att
skyddet skulle bestå, befann sig i en situation som innefattade en
påtaglig intressekonflikt av såväl ekonomisk som personlig natur.
Enligt min bedömning far omständigheterna anses vara sådana att
Hans Holmérs handlande objektivt sett framstår som ett missbruk av
hans förtroendeställning i den bemärkelse som avses i straffbudet om
trolöshet mot huvudman.

3.5 Sammanfattande straffrättslig bedömning

Av vad som sagts i det föregående framgår att jag är av den uppfatt-
ningen att samtliga objektiva rekvisit i straffbestämmelsen om trolöshet
mot huvudman är uppfyllda såvitt gäller besluten om personskydd för
Ingrid Holmér. För att Hans Holmér skall kunna göras straffrättsligt

Redog. 1991/92:1

107

ansvarig för dessa krävs emellertid också att de objektiva rekvisiten Redog.
omfattas av uppsåt från hans sida. I detta hänseende gör jag följande
överväganden.

Av uppgifter som lämnats från olika håll framgår att Hans Holmér
har hyst en stark rädsla för att bli utsatt för attentat, och jag anser mig
inte kunna visa annat än att denna rädsla avsett också Ingrid Holmérs
säkerhet. Jag kan vidare inte helt bortse från vad Hans Holmér
berättade vid förhöret den 5 april 1990 om att han under hösten 1986
nåtts av uppgifter om att terrorister uttalat hot mot Ingrid Holmér.

Som redan nämnts har jag visserligen inte i det material som Hans
Holmér därvid hänvisade till kunnat finna något konkret hot mot
Ingrid Holmér. Jag anser mig emellertid inte mot vad Hans Holmér
anfört kunna hävda att detta material inte tolkades på ett sådant sätt att
han fick den uppfattningen att Ingrid Holmér faktiskt var utsatt för
hot.

Jag gör sammanfattningsvis den bedömningen att det inte är möjligt
att mot Hans Holmérs bestridande styrka att han haft en sådan insikt
om att det inte fanns någon godtagbar grund för personskyddet för
Ingrid Holmér, att han kan anses ha uppsåtiigen missbrukat sin
förtroendeställning till skada för staten på det sätt som krävs för
straffbarhet. Jag lägger därför ned förundersökningen i denna del.

1991/92:1

Beslutet innebar vidare att inledd förundersökning nedlades också
såvitt avsåg installation av vissa säkerhetsanordningar i polishuset på
Kungsholmen och inköp av viss radioteknisk utrustning.

Kritik mot åklagares beslut om husrannsakan m.m.
(anonymt tips)

(Dnr 532-1989)

Anmälan

I en skrivelse till JO anmälde Lauri Sainmaa att ett stort antal
beväpnade polismän försedda med skyddsvästar den 26 januari 1989 på
natten hade trängt in i hans bostad. Polismännen hade tagit med Lauri
Sainmaa och hans son L. till polisstationen men ffigett dem efter en
kort stund. Vidare hade polisen genomsökt lägenheten. Lauri Sainmaa,
som upplyste att han nyligen hade gått igenom en svår hjärtoperation,
ifrågasatte om polisen fick handla så.

Bakgrund

Den 19 januari 1989 larmades polisen i Jakobsberg till ett företag i
Kallhäll med anledning av pågående brott. När polisen kom till
platsen möttes de av en företrädare för företaget, E. Hon uppgav att en
tidigare anställd, N., hade sålt en lastbil till företaget och att N., som
hade slutat och som ansåg att företaget var skyldigt honom lön, nu
med våld hade återtagit den. Vid återtagandet av lastbilen hade för-

108

utom N. även deltagit två andra personer, nämligen Lauri Sainmaa
och L. Enligt anmälan hade ett hänglås slagits sönder och truckar
flyttats för att lastbilen skulle frigöras. E. hade under det tumult som
uppstod då hon försökte hindra återtagandet skadat en av männens
jackor och då fått ett slag i ansiktet. L. hade kört iväg med lastbilen. N.
och Lauri Sainmaa fanns kvar på platsen när polisen kom dit, varvid
de greps.

Vid förhör med E. samma dag framkom att företaget redan den 17
januari 1989 hade anmält N. för ett annat brott, nämligen förtal. Av
den anmälan framgick att N. var registrerad som ägare till den omtvis-
tade lastbilen. Vid förhör med de gripna förnekade båda brott. I sak
lämnade de huvudsakligen samma uppgifter som E. om händelseför-
loppet, dock med den skillnaden att någon misshandel inte skulle ha
ägt rum utan enbart ett tumult. N. hävdade att lastbilen var hans
eftersom han inte fatt full betalning av bolaget. Efter förhören kontak-
tades jourhavande åklagare som beslutade att männen skulle friges.

Den 24 januari 1989 lämnade E. in vissa handlingar till komplette-
ring av anmälan den 19 januari och begärde att lastbilen skulle tas i
beslag.

Dagen därpå, den 25 januari, kontaktades polisen ånyo av E. som
uppgav att företaget hade utsatts för hot om mordbrand. Anmälan togs
upp av kriminalinspektören Lars-Anders Bengtsson vid ett personligt
besök på företaget vid 19-tiden. I anmälan antecknades följande.

Anmälaren E. uppger att fabriken har hotats att bli utsatt för mord-
brand av någon av ovannämnda personer eller alla tre tillsammans.

Enligt arbetskamrater till E., K.L. och U.L., hade K.L. fatt ett
telefonsamtal på sin mobiltelefon under en resa från Danmark till
Järfälla. Vid detta telefonsamtal hade en tipsare vilken är bekant både
med gm och med K.L. sagt att någon av de tre skulle kasta in en
bensinbomb på fabriken eller i en husvagn utanför inom en snar
framtid. Telefonsamtalet från tipsaren hade K.L. mottagit ca kl 17.00
på sin mobiltelefon. K.L. och U.L. hade då befunnit sig söder om
Stockholm.

Vid förfrågan från anm.upptagaren om vem tipslämnaren är, svarade
K.L. att han ej kunde avslöja dennes namn enär tipslämnaren då
kunde bli utsatt för hemska repressalier från gm.

E. uppger också att samma tipslämnare som nu är aktuell, hade till
K.L. framfört tips angående händelsen den 19/1 1989. K 382-88

Vid fråga uppgav U.L. att det i fabriksbyggnaden fanns råvaror till
epoxyplast samt även epoxy. Enligt samma person skall dessa föremål
ej vara explosiva, men om de antändes utvecklar de en giftig gas.

Lars-Anders Bengtsson tog därefter kontakt med den polisman, krimi-
nalinspektören Håkan Silversjö, som tilldelats utredningen angående
bl.a. återtagandet av lastbilen. Båda gjorde den bedömningen att ären-
det skulle underställas åklagare för beslut.

Omkring klockan 21.30 kontaktade Lars-Anders Bengtsson per tele-
fon distriktsåkiagaren Jan Wengle, som tjänstgjorde som beredskaps-
åklagare i norra delen av Stockholms län. Vid föredragningen, som
varade ca 10 minuter, redogjorde Lars-Anders Bengtsson för innehållet
i den aktuella anmälan. Jan Wengle beslutade att Lauri Sainmaa, L.

Redog. 1991/92:1

109

och N. skulle hämtas till förhör som misstänkta för förberedelse till
mordbrand. Vidare skulle husrannsakan ske i deras bostäder, bilar och
garage.

Den tillgängliga polispersonalen bedömdes inte vara tillräcklig för
att verkställa åklagarens beslut. Personal i beredskap kallades därför i
tjänst. Vid den genomgång som hölls med personalen framkom att en
av de misstänkta tidigare hade gjort sig skyldig till våldsbrott av
allvarligt slag. Med anledning av dessa uppgifter beslöt vakthavande
befäl att personalen skulle utrustas med s.k. skyddsvästar.

Hämtningen av N. genomfördes den 25 januari klockan 23.35. Vid
ingripandet deltog, såvitt framgår av tillgängliga handlingar, fyra uni-
formerade och fyra civilklädda polismän. N. fördes till polisstationen.
Husrannsakan företogs i bostaden och en bil. Ingenting påträffades.
Förhör hölls med N. klockan 00.45 — 01.45 och han delgavs då
misstanke om förberedelse till mordbrand alternativt olaga hot. N.
förnekade brott och sade sig vara helt oförstående till misstankarna.
Han menade att han i och med att han återfått lastbilen inte hade
någon anledning att ta till sådana metoder.

Hämtningen av Lauri Sainmaa och L. genomfördes den 26 januari
kl 00.30. Vid ingripandet deltog, såvitt framgick av tillgängliga hand-
lingar, fyra uniformerade och fyra civilklädda polismän. Lauri Sain-
maa och L. fördes till polisstationen, och husrannsakan företogs såväl i
den gemensamma bostaden som i deras respektive bilar. Ingenting
påträffades.

Förhör med Lauri Sainmaa ägde rum kl 01.00—01.30. Vid förhöret
delgavs han misstanke om förberedelse till mordbrand alternativt olaga
hot. Han förnekade brott och uppgav att det rörde sig om ett påhitt av
en företrädare för företaget.

Förhör med L. ägde rum klockan 01.20—01.40 såvitt avsåg återta-
gandet av lastbilen. L. delgavs därvid misstanke om egenmäktigt förfa-
rande. Han förnekade brott och uppgav att han hade blivit ombedd av
N. att köra lastbilen, som N. hade nycklar till. Beträffande händelseför-
loppet lämnade L. i stort sett samma uppgifter som övriga hörda. Ett
nytt förhör med L. ägde rum klockan 01.40—01.55 varvid han delgavs
misstanke om förberedelse till mordbrand. L. förnekade brott och
ställde sig helt frågande till vad som påståtts.

Efter föredragning beslöt Jan Wengle klockan 02.05 att alla tre
skulle friges.

Utöver de ovan angivna polisanmälningarna förekom i ärendet
också en anmälan från den 24 januari 1989 i vilken N. anmält
företaget för brott mot miljöskyddslagen. Brottet skulle bestå i att
företaget utan någon form av rening spolat ut miljöfarliga kemikalier i
det kommunala avloppet.

Redog. 1991/92:1

110

Utredning

Yttranden inhämtades från polismyndigheten i Jakobsberg och från
regionåklagarmyndigheten i Stockholm, efter hörande av Jan Wengle.
Åklagarmyndighetens i Sollentuna akt i ärendet fordrades in och
granskades. ChefsJO Claes Eklundh beslutade den 6 november 1989
att inleda förundersökning avseende de vidtagna tvångsåtgärderna efter-
som det fanns anledning att anta att brott enligt 20 kap. 1 § brottsbal-
ken hade begåtts.

Under förundersökningen hölls förhör med Lauri Sainmaa, L. och
N. Vidare hördes Jan Wengle, Håkan Silversjö, Lars-Anders Bengtsson
och inspektören Björn Ångman. Det framkom att några protokoll över
husrannsakningarna inte hade upprättats i anslutning till ingripandet
utan först på hösten 1989 sedan personal hos JO efterfrågat sådana.

Lauri Sainmaa, L. och N. uppgav var och en att de blev förvånade
över att polisen kom. Det var ett stort antal polismän och fordon som
deltog och ingripandena väckte därigenom uppmärksamhet. Polismän-
nen var beväpnade med kulsprutepistoler. Verkställigheten av hämt-
ningsbesluten blev i och för sig odramatisk eftersom de inte protestera-
de mot att följa med till polisstationen. Trots frågor fick ingen av dem
veta varför de skulle följa med till polisen. De fick inte heller tillfälle
att vara närvarande vid husrannsakningarna.

Enligt polismyndigheten skedde ingripandena så diskret man kunde
begära. Enbart skyddsvästar användes, däremot inte s.k. förstärknings-
vapen.

Vid förhör uppgav Jan Wengle att han vid föredragningen fått veta
att tips inkommit om att samma person som några dagar tidigare med
våld hade återtagit en lastbil från ett företag nu skulle bränna ner
firman som något slags hämndaktion. Den som lämnade tipset skulle
även ha tipsat om återtagandet och det tipset hade visat sig vara riktigt.
Man gick troligen inte närmare in på vem tipslämnaren var. Det rörde
sig om ett allvarligt brott och Jan Wengle fick intrycket att snabba
åtgärder krävdes. Han gjorde den bedömningen att det förelåg skälig
misstanke mot de tre. Han ansåg också att det förelåg särskilda skäl att
genomföra husrannsakan omgående. Avsikten var att söka efter före-
mål som kunde ha samband med hotet; brandbomber och liknande.

Bedömning

I beslut den 17 december 1990 anförde chefsJO Eklundh följande.

Ansvar för förberedelse till brott förutsätter dels att förberedelse är
straffbar enligt det särskilda straffstadgandet — vilket är fallet med
mordbrand —, dels att utförandet av gärningen på visst sätt har
påbörjats. Två slags förberedelsehandlingar är straffbara, nämligen att
motta förlag eller vederlag för brott och att ta befattning med vissa i
lagen särskilt uppräknade föremål, bl.a. sprängmedel, eller något annat
sådant hjälpmedel.

En huvudfråga i ärendet är om det, när Jan Wengle fattade beslut
om bl.a. husrannsakan, förelåg skälig misstanke om brott mot Lauri
Sainmaa, L. och N. avseende förberedelse till mordbrand. Det är inte

Redog. 1991/92:1

111

möjligt att i generella termer lägga fest vilken typ av omständigheter
som kan anses grunda en skälig misstanke. Detta är i stället något som
far avgöras från fell till fall. Allmänt kan emellertid sägas att en
misstanke om viss brottslighet måste vara konkret och underbyggd av
objektiva omständigheter av en inte alltför ringa styrka för att miss-
tanken skall kunna anses som skälig i rättegångsbalkens mening.

Jan Wengles åtgärder grundade sig ytterst på ett tips från en person
som inte var känd. Det var fråga om en i egentlig bemärkelse anonym
uppgiftslämnare och inte om en för polisen känd person vars namn av
något skäl inte kunde uppges. Av anmälan framgår också klart att det
var fråga om uppgifter lämnade i andra hand. Uppgifterna i tipset var
vaga och det framstod som oklart om det var en eller tre personer som
utpekades som planerare av attentatet.

JO har vid ett flertal tillfällen uttalat att man måste iaktta stor
försiktighet när det gäller att bedöma en anonym persons uppgifter (se
bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1985/86 s. 123 och 1988/89 s. 68). En
anonym anmälan innehåller uppgifter från en okänd person som inte
kan nås för kompletteringar av innehållet i anmälan eller för förhör
angående hans närmare kännedom om de förhållanden som anmälan
avser. Inte heller kan en kontroll göras av anmälarens allmänna
trovärdighet eller av andra förhållanden som har med hans person att
göra. Vad som också med betydande styrka talar mot att uppgifter i en
anonym anmälan läggs till grund för beslut om straffprocessuella
tvångsmedel är att anmälaren är oåtkomlig för ansvar för sina uppgif-
ter enligt bestämmelserna i brottsbalken om bl.a. falsk angivelse och
falsk tillvitelse. Det får inte vara på det sättet att det är lättare för en
anmälare att få till stånd användningen av ett tvångsmedel om han är
anonym än om han framträder öppet.

Det anförda har lett till att JO i flera ärenden har uttalat som
princip att uppgifter som lämnas i anonyma anmälningar eller tips
inte ensamma kan läggas till grund för en bedömning av om förutsätt-
ningar föreligger för att tillgripa ett straffprocessuellt tvångsmedel. En
annan sak är att man genom t.ex. spaning föranledd av anonyma
uppgifter eller på annat sätt kan få fram kompletterande information
som utgör ett tillräckligt underlag för att en tvångsåtgärd skall vara
tillåten.

Både polisen och Jan Wengle har fäst stor vikt vid att tipset kom
från någon som tidigare hade lämnat ett korrekt tips. Detta är självfal-
let något som kan ha betydelse när det rör sig om en för polisen känd
tipslämnare; har tidigare tips visat sig hållbara finns det ofta anledning
att ta uppgifterna i ett nytt tips på allvar. Som jag tidigare har
framhållit var emellertid situationen en annan i det här fallet eftersom
tipslämnaren var helt okänd. Jag har heller inte kunnat finna att det
första tipset överhuvudtaget kom till polisens kännedom. Även det
tipset skulle ha lämnats till en anställd på företaget, och omständighe-
terna kring det är i själva verket lika okända som omständigheterna
kring det nu aktuella tipset.

Vid bedömningen av Jan Wengles beslutsunderlag kan konstateras,
förutom att det grundade sig på ett anonymt tips, att tipset i sig inte

Redog. 1991/92:1

112

var särskilt detaljerat. Det framstod t.ex. som oklart om det var fråga
om en eller tre gärningsmän. Tipset utgjorde också av detta skäl en
mycket osäker grund för bedömningen. Något som kunde ge stöd åt
tipset fanns inte. Vad som borde ha manat till särskild försiktighet i
det här fallet var att det förelåg en tvist mellan företaget och den
tidigare anställde. Den slutsats som kan dras av vad jag nu har sagt är
att det inte förelåg någon skälig misstanke vid den tidpunkt då Jan
Wengle beslutade om bl.a. husrannsakan. Det kan i själva verket
ifrågasättas om uppgifterna i tipset var tillräckliga för att överhuvudta-
get grunda misstanke om brott. Även besluten om hämtning till förhör
kan således kritiseras.

Jan Wengle har framhållit att han inte ansåg det försvarligt att
underlåta att vidta någon åtgärd. Enligt min mening borde han emel-
lertid ha insett att det underlag han hade var alltför magert för ett
beslut om tvångsmedel. Han har således av oaktsamhet fattat beslut om
tvångsåtgärder för vilka det inte fanns rättsligt stöd. När Jan Wengle
beslutade om tvångsmedel åsidosatte han således vad som ålåg honom i
hans myndighetsutövning. Det måste regelmässigt anses att den som
utsätts för vissa tvångsåtgärder, bl.a. husrannsakan, lider förfång som
inte kan anses ringa. Jag återkommer i det följande till verkställigheten
av besluten. Vid bedömningen av Jan Wengles handlande måste emel-
lertid vägas in att det var fråga om ett beslut sent på kvällen under
beredskapstjänstgöring. Det var också fråga om ett brott som kunde få
mycket allvarliga konsekvenser om det fullbordats och Jan Wengle
fick dessutom intrycket att det brådskade med beslut. Några förutsätt-
ningar för att omedelbart kunna komplettera beslutsunderlaget synes
inte ha förelegat. Med hänsyn till den pressade beslutssituation som
rådde (jfr prop. 1975:78 s. 147) är omständigheterna enligt min me-
ning sådana att den oaktsamhet Jan Wengle har visat inte kan anses
som grov. Förundersökningen skall därför nedläggas.

Beträffande verkställigheten av besluten har Lauri Sainmaa i anmä-
lan och vid förhör uppgett att polismännen var beväpnade med
kulsprutepistoler och att vapnen riktades mot honom. L. och N. har
också uppgett att polismännen hade kulsprutepistoler. Företrädare för
polismyndigheten har däremot förnekat att förstärkningsvapen har
använts. På denna punkt står således ord mot ord. Jag anser inte att
ytterligare utredning skulle kunna bringa klarhet i saken och lämnar
den därför.

Åklagarens beslut har verkställts under spektakulära former. Med
hänsyn till vad polismyndigheten kände till om de misstänkta perso-
nerna och till att misstanken avsåg förberedelse till ett allvarligt
våldsbrott saknas i och för sig anledning att kritisera polisen för att
man genomfört åtgärderna med en stor personalinsats och under
beaktande av skyddsaspekter. Också i de fall där man eftersträvar att
inte väcka onödig uppmärksamhet ligger det i sakens natur att en
större polisinsats alltid väcker uppmärksamhet, särskilt om den sker på
en tid då det i övrigt är mycket lugnt.

Även om jag således inte finner anledning att kritisera polisen för
det sätt på vilket åtgärderna genomfördes, anser jag att förberedelserna,

Redog. 1991/92:1

113

bl.a. inkallandet av ytterligare polismän, ledde till en så stor tidsför-
skjutning att det enligt min mening därefter inte var försvarligt att
utan vidare verkställa åklagarens beslut. I stället borde en förnyad
kontakt ha tagits med åklagaren för en diskussion om åtgärderna
skulle genomföras utan dröjsmål eller om de kunde anstå till påföljan-
de morgon.

Verkställigheten av husrannsakningarna har vidare skett under den
tid på dygnet då det fordras särskilda skäl för en sådan åtgärd. Ansvaret
härför åvilar i första hand Jan Wengle. Han har uppgett att han ansåg
att det förelåg särskilda skäl med hänsyn till brottets allvarliga art och
till att det var fråga om en akut situation. Som jag redan har framhållit
delar jag inte uppfattningen att det förelåg en tillräcklig misstanke för
att använda tvångsmedel. Jan Wengles beslut i denna del måste emel-
lertid ses mot bakgrund av den bedömning han gjorde i fråga om
innehållet i anmälan. Med den utgångspunkten kan hans bedömning
inte anses direkt felaktig. När han fattade sitt beslut hade han också
anledning att utgå från att besluten skulle verkställas så snart som
möjligt. Det extra dröjsmål som uppstod kan Jan Wengle inte rimligen
lastas för.

Jag vill slutligen erinra om skyldigheten enligt 28 kap. 10 § rätte-
gångsbalken att upprätta protokoll över husrannsakan. Bestämmelsen,
som har tillkommit i rättssäkerhetens intresse, gör inget undantag för
det fallet att inget påträffas vid husrannsakan. Det är självfallet helt
oacceptabelt att polisen, som har skett i det här fallet, upprättar
protokoll över husrannsakan först sedan protokollen har efterfrågats i
ett tillsynsärende. Jag utgår från att polismyndigheten vidtar åtgärder
för att förhindra att det skedda upprepas.

Samtycke till husrannsakan

(Dnr 1552-1990)

Sedan frågan om samtyckes rättsliga betydelse vid husrannsakan väckts
i ett ärende anförde chefsJO Eklundh i beslut den 25 juni 1991
följande i denna del.

Enligt 28 kap. 1 § tredje stycket RB far inte för s.k. reell husrannsa-
kan hos den misstänkte i något fall åberopas hans samtycke, om han
inte själv begärt åtgärden. Någon motsvarande regel finns inte i fråga
om personell husrannsakan (28 kap. 2 § RB) och regler om verkan av
samtycke saknas också vad gäller de övriga tvångsmedel som regleras i
28 kap. RB, nämligen kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Inte
heller i övrigt innehåller de kapitel i RB som behandlar förundersök-
ningsförfarandet och användningen av tvångsmedel i brottmål (23—28
kap.) några föreskrifter om verkan av samtycke till de olika slag av
ingripanden mot enskilda som regleras där.

Den gängse uppfattningen är att regeln i 28 kap. 1 § tredje stycket
RB skall tolkas e contrario på sådant sätt att husrannsakan hos någon
annan än den misstänkte far göras på grund av samtycke, även om de i
första och andra styckena angivna förutsättningarna inte skulle vara

Redog. 1991/92:1

114

uppfyllda (Gärde m.fl.: Nya rättegångsbalken s. 378 och Gullnäs m.fl.:
Rättegångsbalken I s. 28:8). Det torde vidare stå klart att ett samtycke
befriar den som utför undersökningen från ansvar för hemfridsbrott,
även om samtycket lämnas av den misstänkte, eftersom det då inte rör
sig om ett inträngande i dennes bostad som är olovligt i straffbestäm-
melsens bemärkelse.

Den fråga som är av särskilt intresse i detta ärende är vilken
betydelse man skall tillmäta det förhållandet att stadgandet om perso-
nell husrannsakan i 28 kap. 2 § RB saknar motsvarighet till föreskrift-
erna i 1 § om verkan av samtycke vid reell husrannsakan.

Frågan om samtycke av den som skall eftersökas saknar av naturliga
skäl intresse i sammanhanget. Något behov av en regel som behandlar
denna fråga finns därför inte. Såvitt gäller verkan av ett samtycke som
lämnas av någon annan kan man inte utan vidare hävda att den e
contrario-tolkning av regeln i 28 kap. 1 § tredje stycket som jag nyss
nämnt har en sådan räckvidd att den är tillämplig också på de övriga
fell av husrannsakan som regleras i kapitlet. Enligt min mening
förhåller det sig tvärtom så att frånvaron av en regel om samtycke i 28
kap. 2 § RB innebär att ett samtycke inte utesluter ansvar för tjänstefel
i de fall där en personell husrannsakan genomförs trots att de i
lagtexten angivna förutsättningarna för åtgärden inte är uppfyllda.
Däremot befriar också här ett samtycke från ansvar för hemfridsbrott.

Det kan visserligen inte uteslutas att lagstiftaren vid rättegångsbal-
kens tillkomst haft som en outtalad utgångspunkt att samtycke skulle
göra såväl en reell som en personell husrannsakan rättsenlig även om
de i lagen fastlagda förutsättningarna för åtgärden inte var uppfyllda
och att därför det enda fell av samtycke som krävde reglering var det
undantag från denna grundsats som man fann nödvändigt.

Oavsett vilka överväganden som kan ha gjorts vid regleringens
tillkomst måste emellertid en analys av rättsläget numera ta sin ut-
gångspunkt i regeringsformens (RF) regler till skydd för de grundläg-
gande fri- och rättigheterna. Av särskilt intresse är här de bestämmel-
ser som återfinns i 2 kap. 6 och 8 §§ RF. Enligt 6 § är den enskilde
gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. påtvingade kroppsliga in-
grepp samt mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång. I
8 § uppställs ett skydd mot frihetsberövande.

Det nu nämnda skyddet får enligt 2 kap. 12 § första stycket RF
begränsas endast genom lag. Enligt paragrafens andra stycke Sr be-
gränsningar göras enbart för att tillgodose ändamål som är godtagbara i
ett demokratiskt samhälle, och det föreskrivs vidare att begränsningen
aldrig Sr gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som har föranlett den.

Det är tydligt att grundlagens rättighetsskydd allvarligt skulle urhol-
kas, om man godtog att den enskilde som huvudregel alltid kunde
efterge detta med bl.a. den följden att tvångsmedel av de slag som
regleras i RB — frihetsberövande, husrannsakan, kroppsvisitation,
kroppsbesiktning etc. — fritt skulle S tillgripas också i situationer där
lagliga förutsättningar för åtgärden saknas. RF:s utgångspunkt Sr i
stället anses vara den motsatta, nämligen att samhälleliga organ inte Sr

Redog. 1991/92:1

115

göra ingripanden inom det grund lagsskyddade området annat än med
stöd i lag i enlighet med vad som föreskrivs i 2 kap. 12 § RF. En
annan sak är att grundlagsskyddet i vissa fall är utformat på ett sådant
sätt att samtyckessituationen undantas från detta. Jag tänker här på
skyddet för de s.k. negativa opinionsfriheterna (2 kap. 2 § RF), skyddet
mot anteckning i register utan den registrerades samtycke (2 kap. 3 §)
och skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp och mot hemlig avlyss-
ning (2 kap. 6 §).

Enligt min mening kan således den enskildes samtycke i princip
inte åberopas till stöd för ett intrång på det grundlagsskyddade områ-
det, om uttryckligt lagstöd för ett sådant åberopande saknas. Det kan i
själva verket ifrågasättas om regeln i 28 kap. 1 § tredje stycket på ett
helt tillfredsställande sätt uppfyller detta krav på lagstöd ens såvitt
avser samtycke till reell husrannsakan. Det kan i varje fall inte anses
förenligt med RF:s lagkrav att hävda att bestämmelsen kan läggas till
grund för slutsatsen att tvångsmedelsregleringen i RB vare sig generellt
eller vad gäller de övriga tvångsmedel som regleras i 28 kap. RB har
den innebörden att samtycke kan göra sådana åtgärder rättsenliga även
om de i lagen fastlagda förutsättningarna inte är uppfyllda.

Det förtjänar att framhållas att också verkan av ett i och för sig
godtagbart samtycke till reell husrannsakan är begränsad på olika sätt.
Det kan till en början konstateras att ett sådant samtycke endast kan
avse undersökningar som företas i det syfte som anges i 28 kap. 1 §
RB, dvs. för eftersökande av föremål som är underkastade beslag eller
annars för att utröna omständigheter som kan ha betydelse i en
brottsutredning. Häri ligger i sin tur att det måste föreligga en miss-
tanke om brott för att åtgärden skall få vidtas också i de fall där
samtycke lämnats till den (jfr JO 1932 s. 160 f). Det är enligt min
mening också tvivelaktigt om den beslutande myndigheten med stöd av
ett samtycke kan göra undantag från kravet att fängelse skall kunna
följa på brottet.

Inte heller kan ett samtycke bota brister hänförliga till de behörig-
hetskrav som uppställs i andra bestämmelser i 28 kap. RB. I ett
tidigare JO-ärende har uttalats att en begäran av det slag som åsyftas i
28 kap. 1 § tredje stycket RB kan tillmätas betydelse bara om den
riktas till någon som i den aktuella situationen har rätt att besluta om
husrannsakan (JO 1965 s. 162). Detta uttalande får anses vara tillämp-
ligt också på ett samtycke som lämnas av någon annan än den
misstänkte. Ett sådant samtycke måste således för att kunna tillmätas
betydelse riktas till undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (28
kap. 4 § RB) eller till en polisman i en situation där denne har rätt att
själv besluta i saken (28 kap. 5 § RB).

Sammanfattningsvis kan således i fråga om reell husrannsakan enligt
28 kap. 1 § RB konstateras att det inte med säkerhet kan sägas att den
beslutande myndigheten med stöd av en begäran av den misstänkte
kan bortse från några andra regler än den som säger att misstanken
skall vara skälig (jfr JO 1965 s. 163) och med stöd av ett samtycke av
någon annan från den regel som föreskriver att det skall förekomma
synnerlig anledning att man hos honom skall anträffa föremål av det

Redog. 1991/92:1

116

slag som avses med paragrafen. I fråga om personell husrannsakan en- Redog.
ligt 28 kap. 2 § RB gäller att samtycke aldrig kan göra en åtgärd som
saknar stöd i lagtexten rättsenlig.

Jag vill slutligen framhålla att grundläggande förutsättningar för att
ett samtycke till husrannsakan skall få åberopas är att det lämnas av en
behörig person under sådana omständigheter att det inte råder något
tvivel om att det är fråga om ett allvarligt menat samtycke lämnat med
full insikt om de relevanta förhållandena samt att detta inte är resulta-
tet av några — underförstådda eller uttryckliga — påtryckningar från
myndighetsföreträdarnas sida (jfr fängelsestraffkommitténs betänkande,
SOU 1988:7, Frihet från ansvar s. 105 f).

Fråga om avstängning från tjänstgöring som arre-
stantvakt och ordningsvakt m.m.

(Dnr 208-1990)

Anmälan

I ett brev till JO anmälde H. en polismyndighet för att R. bl.a. tillåtits
att tjänstgöra som arrestantvakt och ordningsvakt trots att R. var
misstänkt för misshandel i samband med tjänstgöring som arrestant-
vakt vid myndigheten.

Utredning

Efter en telefonförfrågan från JO-ämbetet inkom den 6 februari 1990
en skrivelse från polismästaren med bl.a. följande innehåll.

Polismyndigheten får i ärendet anföra följande. R. har under cirka 20
år haft förordnande som ordningsvakt. Han har även sedan 1986
tjänstgjort som arrestantvakt vid polismyndigheten. När polismyndig-
heten i november 1988 fick kännedom om att R. kunde misstänkas för
misshandel av en omhändertagen berusad person i augusti samma år,
beslutades att förundersökning omedelbart skulle inledas. I enlighet
med gällande rutiner överlämnades ärendet till regionåklagarmyndig-
heten. Samtidigt underrättades länspolischefen om det inträffade.

Vid tiden för händelsen hade R. förordnande som ordningsvakt med
en giltighetstid t o m 31 december 1988. När fråga uppkom om nytt
förordnande, som i normala fall utfårdas för tre år, fann polismyndig-
heten att utredningen om brottet vid den tidpunkten ej klart gav vid
handen att R. var skäligen misstänkt för brott, varför förordnande
utfärdades för tiden 1 januari — 31 mars 1989. När denna tid gått togs
frågan på nytt upp om R:s lämplighet som ordningsvakt.

Vidare övervägde polismyndigheten lämpligheten av att R. togs i
anspråk som arrestantvakt. Med hänsyn till att R. förnekat brott och
att utredningen ännu ej var avslutad utfårdades förordnande för åter-
stoden av år 1989. När utredningen i juni 1989 slutförts och åtal väckts
den 13 juli 1989 tog polismyndigheten åter frågan om R:s lämplighet
som ordnings- resp arrestantvakt under övervägande. Med hänsyn till
att nästan ett år förflutit från händelsen, att R. bestämt förnekat brott,
att han — såvitt är bekant för polismyndigheten — i övrigt aldrig gjort
sig skyldig till brott, ansåg polismyndigheten att tingsrättens dom

1991/92:1

117

skulle avvaktas innan slutligt ställningstagande om R:s lämplighet
skulle tagas. Därför utfärdades förordnande även för tiden 1 januari —
28 februari 1990.

Efter att ha tagit del av domen i målet och efter att ha gjort en
samlad bedömning av ärendet, avser polismyndigheten att med ome-
delbar verkan ej fortsättningsvis ianspråkta R. för arrestantbevakning.

Vad avser R:s tjänstgöring som ordningsvakt avser polismyndigheten
att inte utfärda nytt förordnande. Polismyndigheten anser dock att en
återkallelse av nu gällande förordnande (1 januari — 28 februari 1990)
ej är påkallad då endast kort tid återstår. Vidare bedöms som skäligt att
återstående tid kan utgöra en rimlig tid för avveckling av de åtaganden
som R. har.

Ärendet remitterades till vederbörande länspolischef för utredning och
yttrande.

Den 6 mars 1990 beslutade rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd
med stöd av 13 kap. 1 § lagen om offentlig anställning att avstänga R.
från arbetet som arrestantvakt (EKB-793-1059/90).

Sedan R. överklagat tingsrättens dom ändrade Svea hovrätt, avd. 3,
tingsrättens dom endast på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse
en månad (B 551/90). I beslut den 13 november 1990 fann högsta
domstolen ej skäl att meddela prövningstillstånd (B 846/90).

Den 28 november 1990 beslutade personalansvarsnämnden med stöd
av 11 kap. 1 § LOA att avskeda R. från anställningen som arrestant-
vakt.

Bedömning

I beslut den 14 januari 1991 anförde chefsJO Eklundh följande.

Inledning

Ett ordningsvaktsförordnande ger bl.a. innehavaren befogenhet att med
stöd av 23 § polislagen (1984:387) och 10 § lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer göra ingrepp i enskilda perso-
ners grundlagsskyddade rörelsefrihet. Det är en självklarhet att sådana
maktbefogenheter får utföras bara av den som med hänsyn till laglyd-
nad och övriga omständigheter är lämplig för uppgiften.

En arrestantvakt har visserligen inte några författningsreglerade
maktbefogenheter men de arbetsuppgifter som är förbundna med
tjänsten ingår som ett led i samhällets rätt att under vissa förhållanden
beröva människor deras frihet. Stränga skötsamhets- och lämplighets-
krav måste därför ställas även på en sådan befattningshavare. En
arrestantvakt som i tjänsten gjort sig skyldig till våldsbrott mot en
frihetsberövad person är självfallet olämplig för tjänsten.

När polisledningen i november 1988 fick kännedom om att R.
kunde misstänkas för misshandel begången i tjänsten vidtogs omgående
åtgärder enligt 12 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning
(LOA) och 6 kap. polisförordningen (1984:730). Det finns således inte
något att anmärka på i detta avseende.

Anmälaren har emellertid ifrågasatt om inte polismyndigheten bor-
de ha föranstaltat om ytterligare åtgärder. Eftersom R. dels var anställd

Redog. 1991/92:1

118

vid polismyndigheten som arrestantvakt, dels innehade förordnande
som ordningsvakt hade polismyndigheten i sådant fall att tillämpa
skilda regelsystem.

A vstängning från tjänsten som arrestantvakt

Enligt 11 kap. 1 § LOA får en arbetstagare avskedas om han begått
brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin
anställning. Inleds ett förfarande enligt LOA som syftar till att avskeda
en arbetstagare får han enligt 13 kap. 1 § avstängas från arbetet. Vidtas
en åtgärd för att anställa åtal mot en arbetstagare får han enligt samma
lagrum avstängas från arbetet om gärningen i fråga kan antas medföra
avskedande eller uppsägning.

Med hänsyn till det då mycket osäkra underlag som förelåg för
sakens bedömning anser jag mig inte kunna kritisera myndigheten för
att den inte redan när den först nåddes av uppgiften om det inträffade
beslutade att med stöd av 8 kap. 3 § polisförordningen anmäla frågan
till rikspolisstyrelsen för att där prövas av personalansvarsnämnden.

Utredningsläget förändrades i mars 1989 när R. delgavs misstanke
om brott. Med hänsyn till R:s uppgifter under förhören kan jag
emellertid ha viss förståelse för att myndigheten alltjämt avvaktade
med anmälan.

I juli 1989 väcktes åtal mot R. för misshandel som inte ansågs som
ringa. Detta innebar att en åklagare på grundval av det föreliggande
förundersökningsmaterialet hade gjort den bedömningen att det var
sannolikt att R. skulle fållas till ansvar för den åtalade gärningen. Det
är enligt min mening i hög grad förvånande att polismyndigheten i
detta läge fann att ingen åtgärd skulle vidtas och att Ulf Ohlsson ansåg
att ingenting nytt hade tillförts ärendet genom åtalsbeslutet. Polismyn-
digheten skall visserligen bilda sig en självständig uppfattning i avstäng-
ningsfrågan. I ett fall där åtal har väckts för ett brott som vid fållande
dom kan förutses leda till att en arbetstagare skiljs från sin anställning
måste det emellertid krävas tillkommande omständigheter av betydan-
de styrka för att myndigheten skall avstå från att aktualisera avstäng-
ningsfrågan hos rikspolisstyrelsen. Sådana omständigheter har inte
förelegat i detta fall. Jag anser således att polismyndigheten senast i
samband med att åtal väcktes skulle ha låtit avstängningsfrågan komma
under personalansvarsnämndens prövning.

Det kan tilläggas att det framstår som lämpligt att en polismyndighet
också i andra liknande situationer där man känner tvekan låter
nämnden avgöra om skäl för avstängning föreligger.

Aterkallelse av ordningsvaktsförordnandet

Enligt 4 § lagen (1980:578) om ordningsvakter får endast den förord-
nas till ordningsvakt som med hänsyn till laglydnad och övriga om-
ständigheter är lämplig för uppdraget. Uppfyller en ordningsvakt inte
längre dessa villkor får förordnandet återkallas (9 §). Sådant beslut
meddelas av den myndighet som har meddelat förordnandet. Uppkom-
mer fråga om att återkalla ett förordnande och kan det antas att

Redog. 1991/92:1

119

förordnandet kommer att återkallas får myndigheten besluta att av-
stänga ordningsvakten från tjänstgöring för tiden till dess frågan om
återkalleise har prövats slutligt.

Som framgår av länspolischefens yttrande har rikspolisstyrelsen ut-
färdat allmänna råd om återkalleise av förordnande som ordningsvakt
(FAP 692-1).

När polisledningen fick kännedom om den påstådda misshandeln
innehade R. ett av polismyndigheten i Örebro utfärdat förordnande
som ordningsvakt som gällde till utgången av år 1988. R. erhöll
därefter nya förordnanden avseende tiden den 1 januari — 31 mars
1989, den 1 april — 31 december 1989 samt den 1 januari — 28
februari 1990.

Av samma skäl som jag anfört beträffande arrestantvaktstjänsten
finner jag inte anledning att kritisera myndigheten för att den inte
redan när saken blev bekant beslutade att återkalla förordnandet eller
att tills vidare avstänga R. från tjänstgöring. Jag kan på motsvarande
sätt också ha förståelse för myndighetens bedömning av situationen
sedan R. delgivits misstanke om brott. Med tanke på att det kunde vara
svårt att förutse när förundersökningen skulle vara slutförd och ett
eventuellt åtalsbeslut föreligga får det godtas att det därefter meddelade
förordnandet omfattade återstoden av året. Vid ändrade omständigheter
kunde avstängning eller återkalleise ske.

Jag har i det föregående uttalat att polismyndigheten borde ha
anmält frågan om avstängning av R. från anställningen som arrestant-
vakt till personalansvarsnämnden när det blev känt att åtal väckts.
Beträffande ordningsvaktsförordnandet ställer sig saken annorlunda
såtillvida att beslut om ett ordningsvaktsförordnande fattas av polis-
myndigheten själv. Som framgår av vad som tidigare sagts gjorde
polismyndigheten den bedömningen att det utredningsmaterial som låg
till grund för åtalsbeslutet inte gav anledning att återkalla ordnings-
vaktsförordnandet eller att avstänga R. från tjänstgöring som ordnings-
vakt. Det hade enligt min mening varit naturligt att låta ett beslut av
personalansvarsnämnden i frågan om R. skulle avstängas från sin
anställning som arrestantvakt bli vägledande också såvitt gällde R:s
förordnande som ordningsvakt. Oavsett hur man vill se på polismyn-
dighetens agerande sedan åtal väckts kan emellertid konstateras att
myndigheten efter den fållande tingsrättsdomen omedelbart borde ha
avstängt R. från vidare tjänstgöring. De skäl som anförts för att tillåta
honom att tjänstgöra som ordningsvakt förordnandetiden ut är enligt
min mening inte godtagbara.

Dokumentation m.m.

Av utredningen framgår att man inom myndighetens ledning från det
att händelsen blev känd haft ett flertal interna diskussioner som
innefattat bl.a. överväganden om R:s lämplighet som arrestantvakt och
ordningsvakt. Vad som därvid avhandlats finns emellertid inte proto-
kollfört eller dokumenterat på annat sätt, något som med hänsyn till
ärendets karaktär borde ha gjorts. Polismyndigheten är numera inför-

Redog. 1991/92:1

120

stådd med detta. Ärendena om förlängt ordningsvaktsförordnande för Redog. 1991/92:1
R. har varit av sådan karaktär att de enligt polismyndighetens arbets-
ordning krävt beslut av polismästaren. Besluten i ärendena har trots
detta undertecknats av kansliinspektören, och det framgår inte heller
på annat sätt att någon annan än denne varit beslutande. Jag har
emellertid inte någon anledning att ifrågasätta den uppgift som lämnats
under utredningen att besluten faktiskt fattats av polismästaren och att
kansliinspektörens roll endast varit att effektuera redan fattade beslut.
Av 2 kap. 27 § polisförordningen följer emellertid att det för varje
beslut av en polismyndighet, som inte angår ledningen av polisverk-
samheten i ett särskilt fall, skall finnas en handling hos myndigheten
av vilken framgår bl.a. vem som har fattat beslutet och vem som i
övrigt har varit närvarande vid den slutliga handläggningen av ärendet.
I likhet med länspolischefen finner jag således att det finns brister i
polismyndighetens formella handläggning och i dess dokumentation av
vidtagna åtgärder. Jag noterar att polismyndigheten numera delar
denna uppfattning.

Med dessa uttalanden är ärendet avslutat.

Polismyndighets förfarande vid återkalleise av per-
sonefterlysning m.m.; framställning till regeringen om
eventuell författningsändring

(Dnr 2996-1989)

Bakgrund

Vid en inspektion av åklagarmyndigheten i Nacka i november 1989
uppmärksammades vid granskningen av ett ärende att en efterlysning
av en kvinna som anhållits i sin frånvaro inte hade avlysts sedan hon
gripits och därefter försatts på fri fot. Kvinnan hade därför kommit att
gripas på nytt. ChefcJO Eklundh beslutade att ta upp frågan i ett
särskilt ärende.

Utredning

Ärendet remitterades till länspolismästaren i Stockholms län för utred-
ning och yttrande.

1 länspolismästarens utredning ingick ett yttrande från polismästaren
Lennart Enocsson, polismyndigheten i Nacka, med bl.a. följande inne-
håll.

Vid kontroll av personefterlysningen i det aktuella ärendet framgår det
att A. den 12 maj 1989 anhölls i sin frånvaro av chefsåklagare Sigurd
Dencker. Samma dag begärdes hon efterlyst av kriminalinspektör
Anders Claesson och kriminalinspektör Börje Auvinen fattade beslut
att hon skulle efterlysas. A. anträffades den 13 maj 1989 i Stockholm
av Stockholmspolisen och fördes efter beslut av vakthavande vid
kriminaljouren i Stockholm till polisstationen i Nacka. Hon frigavs
efter häktningsförhandlingar vid Nacka tingsrätt den 15 maj 1989. A.

121

greps ånyo den 21 maj 1989 av polisen i Nacka då hon fortfarande var Redog. 1991/92:1
antecknad som efterlyst vid registerslagning. Misstaget upptäcktes näs-
tan omgående och hon var frihetsberövad i högst en timme.

Enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter för tillämpning av efterlys-
ningskungörelsen (1969:293) framgår bl a följande: Den polismyndig-
het som anträffat den som är efterlyst skall ta bort uppgifterna ur
registret. Av utredningen framgår att polismyndigheten i Stockholm,
som anträffat den efterlysta, inte tagit bort uppgiften ur registret.

Av beslut om personefterlysning (exemplar 3) vid polismyndigheten

i Nacka framgår att utredningsmannen av det aktuella ärendet, krimi-
nalinspektör Stig Larsson, den 13 maj 1990 begärt att efterlysningen
skall tas bort. Detta har samma dag beslutats av vakthavande befäl
polisinspektör Anders Bergström och radioexpeditör Monica Brandt
har signerat att det har utförts.

Av personefterlysningen framgår att personalen vid polismyndighe-
ten i Nacka följt den normalrutin som tillämpas, nämligen att exem-
plar 3 av personefterlysningen, som förvaras i akten använts för
avlysning. Anledningen till att efterlysningen ändå fanns kvar i regist-
ret senare är okänt.

Tf. polisöverintendenten vid polismyndigheten i Stockholm, kriminal-
avdelningen, Stig Ericsson, anförde i yttrande till länspolismästaren
bl.a. att reglerna i FAP 444-2 om tillämpningen av efterlysningskungö-
relsen inte är lättolkade och de därför bör ändras samt att kravet på
underrättelse kan anses uppfyllt genom att A. av Stockholmspolisen
fördes direkt till Nacka polisdistrikt.

Kriminalkommissarien vid Stockholmspolisens registerrotel Arvid
Johansson uppgav i yttrande till chefen för kriminalavdelningen bl.a.
att det inträffat att det uppstått fel i det datatekniska systemet på det
sättet att avlysningar kunnat skrivas in på terminalerna och utdrag
härav tas utan att systemet tagit emot avlysningen. Av den anledningen
gör man regelmässigt en kontrollfråga i systemet efter avslutad avlys-
ning för att kontrollera att efterlysningen inte ligger kvar.

I länsstyrelsens remissvar anförde biträdande länspolismästaren
Gösta Welander bl.a. följande.

I dokumenteringen förekommer anteckningar som "busbrud" och att
det var "mycket pinsamt" och till stor "förtrytelse" att be kvinnan om
ursäkt. — — —

Rikspolisstyrelsen har i FAP 444-2 utfärdat föreskrifter för tillämp-
ningen av efterlysningskungörelsen (1969:293). I 3 kap FAP finns
föreskrifter beträffande åtgärder då efterlyst person anträffats.

1 § En myndighet som anträffar den som är efterlyst skall omedel-
bart underrätta den myndighet som beslutat om efterlysningen och
inhämta besked huruvida någon ändring skett beträffande de åtgärder
som skall vidtas.

5 § En polismyndighet som anträffar den som är efterlyst eller fått
en underrättelse om att efterlysning inte längre behövs skall ta bort
uppgifterna ur registret. Upplysning om att så skett sänds automatiskt
till dataskrivare hos polismyndighet som verkställt efterlysningen.

Länsstyrelsen konstaterar att polismyndigheten i Stockholm, som
anträffade den efterlysta A., omedelbart underrättade polismyndigheten 122

i Nacka genom att kvinnan infördes till polisstationen i Nacka. Samti-

digt fick polismyndigheten i Nacka underrättelse om att efterlysningen
inte längre behövdes och vidtog också åtgärder för avlysning. Före-
skrifterna i FAP kan också tolkas på det viset att det ankom på
polismyndigheten i Stockholm att tillse att uppgifterna togs bort ur
registret. Enligt länsstyrelsens mening står föreskrifterna i 3 kap 1 och
5 §§ FAP i sådant förhållande till varann att felaktigheter kan uppstå
vid avlysning av efterlysta personer. Det måste givetvis vara helt
otillfredsställande att någon blir utsatt för oriktiga frihetsinskränkning-
ar på grund av att en efterlysning inte har kommit ur registret. Som
chefen för kriminalavdelningen vid polismyndigheten i Stockholm
också har pekat på kan det finnas anledning att ändra lydelsen i 3 kap
5 § FAP. Länsstyrelsen ämnar ta upp frågan med rikspolisstyrelsen. —
— — Länsstyrelsen vill avslutningsvis framhålla att en tjänsteman
inom polisväsendet i sin tjänsteutövning bör använda ett vårdat språk
och undvika uttryck som kan uppfattas som kränkande eller på annat
sätt olämpliga.

Länspolismästaren har den 28 september 1990 tillskrivit rikspolisstyrel-
sen angående frågan om en översyn av aktuella föreskrifter i FAP.

Bedömning

I beslut den 13 december 1990 anförde chefsJO Eklundh följande.

I 9 § efterlysningskungörelsen (1969:293) sägs att en efterlysning
genast skall återkallas, när den efterlyste har anträffats eller efterlys-
ningen av något annat skäl inte längre behövs. Enligt samma lagrum
är det den polismyndighet som har anträffat en efterlyst som skall
återkalla efterlysningen. I annat fall återkallas efterlysningen av den
polismyndighet som verkställt denna.

Som framgår av utredningen är frågan vidare reglerad i rikspolissty-
relsens föreskrifter för tillämpning av efterlysningskungörelsen m.m.
(FAP 444-2).

Jag instämmer i länspolismästarens i Stockholm uppfattning att
rikspolisstyrelsens föreskrifter är avfattade på ett sådant sätt att missför-
stånd kan uppstå i fråga om vilken myndighet som skall svara för
avlysningen. Det finns därför skäl att se över föreskrifterna. Jag vill
emellertid peka på det förhållandet att redan den grundläggande
bestämmelsen i ämnet, 9 § efterlysningskungörelsen, är utformad på
ett sätt som medför att den lätt kan missuppfattas. Jag syftar härvid i
första hand på användningen av uttrycket "i annat fall". Med tanke på
de allvarliga följder ett missförstånd kan ta anser jag att det är
angeläget att även denna bestämmelse ges ett klarare innehåll. Jag
avser därför att göra en framställan hos regeringen om att författnings-
texten skall förtydligas.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört har jag förståelse för att myndig-
heterna haft olika uppfattningar om vem som skulle ha föranstaltat om
aviysningen.

Det felaktiga frihetsberövandet av A. har emellertid inte orsakats av
något missförstånd i avlysningsfrågan. Nackamyndigheten har enligt
utredningen vidtagit alla erforderliga åtgärder för avlysning. Efterlys-
ningen har emellertid trots detta kommit att stå kvar. Anledningen
härtill är okänd. Jag anser det inte vara meningsfullt att nu försöka

Redog. 1991/92:1

123

vinna klarhet i frågan. En förklaring kan dock vara den som nämnts
av kriminalkommissarien Arvid Johansson, nämligen att det uppstått
något datatekniskt fel. Jag vill därför förorda att man alltid tillämpar
den av Stockholmspolisen använda rutinen att som en sista åtgärd
ställa en kontrollfråga för att få en bekräftelse på att efterlysningen
verkligen avförts. Regler om en sådan rutin bör lämpligen tas in i
rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd.

Som framgår av länsstyrelsens remissvar har vakthavande befäl, Per
Koziel, dokumenterat frihetsberövandet i en promemoria samma dag.
En uppgift av central betydelse, nämligen om frihetsberövandets längd,
saknas emellertid. Med anledning av vissa av de uttryck som förekom-
mer i promemorian vill jag vidare med skärpa framhålla att det är av
största vikt för allmänhetens förtroende för myndigheterna att dessas
företrädare uppträder korrekt och i tal och skrift använder ett vårdat
språk. Ord och uttryck som måste upplevas som nedsättande för den
enskilde får självfallet inte användas.

Ärendet är härmed avslutat.

I en skrivelse den 14 december 1990 gjorde chefcJO Eklundh en
framställning till regeringen i enlighet med vad som uttalats i beslutet.

Diarieföring m.m. av handlingar i ett pågående polis-
myndighetsärende

(Dnr 1928-1990)

Efter en anmälan från en enskild person mot en polismyndighet
angående handläggningen av ett polismyndighetsärende uppmärksam-
mades bl.a. att handlingar som inkommit i ärendet inte åsatts ankomst-
stämpel och diarienummer.

I beslut den 17 december 1990 anförde chefsJO Eklundh följande.

Vad gäller underlåtenheten att diarieföra och inkomststämpla de två
breven från E.F. får jag anföra följande.

Enligt huvudregeln i 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) skall
allmänna handlingar som kommit in till eller upprättats hos en
myndighet registreras utan dröjsmål. Beträffande allmänna handlingar
för vilka sekretess inte gäller får dock registrering underlåtas om
handlingarna hålls så ordnade att det utan svårighet kan fastställas om
en handling har kommit in eller upprättats.

Från offentlighetssynpunkt är det givetvis att föredra att så få undan-
tag som möjligt görs från huvudregeln om registrering. Ett villkor för
att registrering av allmän handling som inte omfattas av sekretess skall
kunna underlåtas är, att det ändå utan svårighet skall kunna fastställas
vilka sådana handlingar som har kommit in till eller upprättats hos
myndigheten. Detta förutsätter att handlingarna finns ordnade på ett
lättillgängligt sätt.

Breven från E.F. har utgjort allmänna handlingar som inte omfattats
av sekretess. Det kan därför inte anses ha varit i och för sig felaktigt att
underlåta att registrera utan i stället lägga in dem i akten i det ärende
till vilket de var hänförliga. I ett sådant fall bör det emellertid med

Redog. 1991/92:1

124

hänsyn till kravet på lättillgänglighet vara ett grundkrav att det någon-
stans finns dokumenterat vilka handlingar som kommit in eller upp-
rättats i ärendet. Att såsom skett i detta fall dokumentera detta genom
anteckningar på aktomslaget kan godtas under förutsättning att anteck-
ningarna förs kronologiskt och med stor precision så att handlingarna
kan identifieras samt att aktomslaget sparas. Av utredningen framgår
att aktomslaget i detta fall rensats bort i samband med att handlingarna
insänts till länsstyrelsen. Det gör det omöjligt att i efterhand kontrolle-
ra vilka handlingar som kommit in eller upprättats i ärendet. Med
hänvisning till vad jag ovan anfört finner jag inte ett sådant förfarings-
sätt godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt.

Det kan ofta vara av betydelse vid vilken tidpunkt en handling har
kommit in till en myndighet. Dokumentation angående detta bör
därför alltid — oavsett om registrering sker eller ej — ske i form av en
inkomststämpling på handlingen. Vidare bör en handling alltid åsättas
ett diarienummer om den är hänförlig till ett registrerat ärende.
Härigenom säkerställs att handlingen kan härledas till rätt ärende.

Såsom polismyndigheten anfört i sitt remissvar borde således breven
från E.F. ha åsatts inkomststämpel och diarienummer. Eftersom polis-
myndigheten vidtagit åtgärder för att tillse att så fortsättningsvis sker,
ger det inträffade inte anledning till något ytterligare från min sida.

Redog. 1991/92:1

125

Kriminalvård

Redog. 1991/92:1

Intern föreskrift om att intagna måste lämna sina
avgående brev oklistrade har inte ansetts stå i över-
ensstämmelse med bestämmelserna om brevgransk-
nmg

(Dnr 3656-1990)

I en anmälan till JO ifrågasatte Håkan J. kriminalvårdsanstalten Kal-
mars rutiner för posthantering och uppgav därvid bl.a., att brev som
de intagna önskade avsända måste lämnas oklistrade.

I ett yttrande över anmälan anförde anstaltsdirektören Lars Berggren
följande.

För att möjliggöra granskning av brev från intagna i enlighet med
bestämmelserna i lagen om kriminalvård i anstalt § 26, första stycket
har de intagna ålagts att generellt lämna breven oklistrade. Gransk-
ningen vore omöjlig att genomföra om breven försluts av de intagna
såvida inte breven öppnas av personal. Detta skulle medföra åverkan
på breven och omöjliggöra vidare postbefordran på ett acceptabelt sätt.
— Inkommande post hanteras i enlighet med gällande regelverk.

I ett beslut den 20 mars 1991 uttalade JO Pennlöv följande.

Kriminalvårdsanstalten Kalmar är en sluten riksanstalt. I 26 § första
stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) föreskrivs,
att brev eller andra försändelser till eller från den som är intagen i
sluten riksanstalt skall granskas för undersökning av om de innehåller
något otillåtet föremål. Brev mellan intagen och svensk myndighet
eller advokat skall enligt 25 § KvaL normalt vidarebefordras utan
granskning. Enligt 27 § KvaL far granskning av brev eller andra
försändelser ej vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn
till granskningens syfte.

Nämnda lagreglering kompletteras av 75 — 80 §§ i kriminalvårdssty-
relsens anstaltsföreskrifter (KVVFS 1990:10). Av föreskrifterna fram-
går, förutom annat, att granskningsåtgärderna kan vara mer eller
mindre ingående beroende på omständigheterna. Åtgärden kan bestå i
genomlysning av oöppnat brev, öppnande utan genomläsning eller
öppnande och genomläsning av innehållet. Om brevet öppnats enbart
för eftersökande av otillåtna föremål far det inte läsas. Brev, som
intagen vill skicka, skall enligt 80 § föreskrifterna läggas i låst brevlåda.

De intagna har enligt remissvaret ålagts att "generellt lämna breven
oklistrade". Den granskningsskyldighet som föreskrivs i 26 § KvaL
innebär inte att det är tillåtet att utan urskiljning öppna samtliga
ankommande brev och andra försändelser till de intagna. De intagna

126

kan inte heller generellt förvägras att få brev och andra försändelser
vidarebefordrade om dessa klistrats igen. Lagens innebörd är att ett
övervägande måste ske i varje enskilt fell av granskning. Vid bedöm-
ningen torde man komma fram till, speciellt beträffande avgående
post, att den minst ingripande formen av granskning, nämligen genom-
lysning av oöppnat brev, i många fail är tillräcklig med hänsyn till
syftet. Det är således uppenbart, att en regel som innebär att de intagna
måste lämna sina avgående brev oklistrade inte står i överensstämmelse
med bestämmelserna för brevgranskning. Om anstaltens föreskrift även
avser brev från intagen till svensk myndighet eller advokat är det
mycket betänkligt, eftersom sådana brev i princip skall vidarebefordras
utan granskning. Mot bakgrund av det sagda ställer jag mig kritisk till
den interna föreskriften i fråga och utgår från att anstaltsledningen ser
över rutinerna för posthanteringen inom anstalten.

Kritik mot kriminalvårdsstyrelsen med anledning av
generella riktlinjer om bevakade besök för intagna på
specialavdelning

(Dnr 2309-1990)

I en anmälan till JO klagade Mats R. över att kriminalvårdsstyrelsen
den 9 juli 1990 beslutat att samtliga intagna på specialavdelningarna
tills vidare endast skulle få mottaga besök under tillsyn av anstaltsper-
sonal.

Sedan ärendet remitterats anförde kriminalvårdsstyrelsen (generaldi-
rektören Björn Weibo) följande.

I samband med en visitation i specialavdelningen i kriminalvårdsan-
stalten Norrköping den 27 juni 1990 påträffades sprängdeg i det
bostadsrum som för tillfället beboddes av Mats R. Denna ytterst
allvarliga händelse föranledde styrelsen att omedelbart vidtaga kortvari-
ga avskildhetsåtgärder mot samtliga intagna i anstaltens specialavdel-
ning som en första åtgärd. Fråga uppstod givetvis om hur och med
vems hjälp sprängmedlet förts in i anstalten. Det påträffades visserligen
i Mats R:s bostadsrum men då han endast bebott rummet under en
kortare period och inte mottagit något besök under lång tid fann
styrelsen det för troligt att annan intagen varit delaktig i sprängmedels-
förekomsten på avdelningen. Det kunde inte uteslutas att det funna
sprängmedlet endast utgjorde en mindre del i en avancerad rymnings-
eller fritagningsplan. För att främst omintetgöra en sådan eventuell
plan men även för att finna lämpliga besöksformer vid specialavdel-
ningarna i syfte att minimera insmugglingsvägarna, beslutade kriminal-
vårdsstyrelsen den 9 juli 1990 att samtliga intagna i specialavdelningar-
na tills vidare endast skulle få mottaga besök under tillsyn av anstalts-
personal. — — — De rigorösa säkerhetsbestämmelserna vid specialav-
delningarna korresponderade dåligt med besök under obevakade for-
mer. Beslutet av den 9 juli 1990 blev givetvis gällande även i förhållan-
de till de intagna i kriminalvårdsanstalten Kumlas specialavdelning.
Det förhållandet att aktuellt sprängmedelsfynd gjordes i kriminalvårds-
anstalten Norrköping uteslöt inte annan specialavdelningsintagens del-

Redog. 1991/92:1

127

aktighet, även om han för tillfället inte vistades i anstalten. Beslutet Redog. 1991/92:1
innebar inte något hinder att motta besök. Däremot skulle beviljat
besök ske under bevakning.

Den 11 september 1990 omprövade styrelsen beslutet. Därvid be-
stämdes att obevakade besök skulle kunna medges under vissa förhål-
landen. Slutligt beslut i frågan meddelades den 1 oktober 1990.

I bestämmelserna om besök i lagen om kriminalvård i anstalt
(KvaL) och i kriminalvårdsverkets anstaltsföreskrifter (KVVFS 1986:4)
uttalas att intagen far mottaga besök under vissa förhållanden. Samtliga
bestämmelser måste enligt min mening tolkas så att varje begäran av
en intagen om att fa ta emot besök skall avgöras efter en individuell
prövning. Vidare anser jag att obevakade besök bör vara den naturliga
besöksformen. När sådant inte kan medges skall bevakade besök kunna
erbjudas.

Beslutet den 9 juli 1990 är således inte utformat i enlighet med min
uppfattning om att en begäran om besök skall avgöras först efter
individuell prövning. Ingen intagen i specialavdelningarna har emel-
lertid genom beslutet nekats att ta emot besök utan det är endast
besöksformen som sådan som berört de intagna. Huruvida beslutet
därmed kan anses överensstämma med tanken bakom besöksbestäm-
melserna är dock tveksamt. Beslutet kan, enligt min mening, inte
uppfattas som någon kollektiv bestraffning eftersom det bl a syftade till
att förhindra att en eventuell rymnings- eller fritagningsplan aktualise-
rades. I ljuset av den allvarliga akuta situationen framstår därför
beslutet som försvarbart.

I ett beslut den 14 januari 1991 anförde JO Pennlöv följande sedan
han inledningsvis redogjort för bestämmelserna om besök till intagna i
kriminalvårdsanstalt i 29 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
(KvaL).

Som framgår av bestämmelserna kan ett besök hos en intagen vara
bevakat av säkerhetsskäl. I förarbetena till lagen (prop. 1974:20 s. 143)
understryks att bevakning bör förekomma endast i undantagsfall, med
hänsyn till det obehag som en sådan kontroll kan innebära för
samtliga inblandade.

Vid bedömningen av om en intagen skall få ta emot besök av en viss
person, skall ställning också tas till om besöket skall vara bevakat eller
inte. Prövningen av frågan om ett besök skall vara bevakat skall göras
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Om beslut fattas
att ett besök skall vara bevakat, skall den intagne underrättas om detta.
Vidare skall i sådant fall besvärshänvisning meddelas (21 § förvalt-
ningslagen).

Enligt 2 § KvaL skall kriminalvårdsstyrelsen leda och ha inseende
över kriminalvården i anstalt. I detta syfte har styrelsen bemyndigats
att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av KvaL, 43 §
kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen
av lagen om kriminalvård i anstalt. De föreskrifter som kriminalvårds-
styrelsen meddelar med stöd av denna paragraf är således bindande för
myndigheterna i fråga till skillnad mot de råd och anvisningar i övrigt,
som styrelsen meddelar.

Kriminalvårdsstyrelsen har i slutet av november 1989 i ett särskilt
dokument fastställt riktlinjer för verksamheten vid specialavdelningar-

128

na, vilket tillställts all personal och samtliga intagna. Riktlinjerna skall,
enligt styrelsens förhoppning, "bidraga till att verksamheten vid avdel-
ningarna kan bedrivas med ett minimum av konflikter och med bra
atmosfär för både intagna och personal". Trots att kriminalvårdsstyrel-
sen således valt att meddela dessa riktlinjer i form av icke bindande
generella rekommendationer, måste förmodas att avsikten från krimi-
nalvårdsstyrelsens sida är att dessa skall följas. Det torde också vara så
att de uppfattas på detta sätt från linjemyndigheternas sida.

Genom beslutet den 9 juli 1990 gjorde kriminalvårdsstyrelsen en
ändring i riktlinjerna och föreskrev angående besök av privat karaktär,
att dessa skulle äga rum under tillsyn av anstaltspersonai. Beslutet, som
skulle gälla tills vidare, motiverades av säkerhetsskäl. Av den nu
företagna utredningen framgår inte i vilken utsträckning beslutet
tillämpats under de två månader som förflöt innan styrelsen ompröva-
de det. Man far dock förmoda, att samtliga privata besök som ägt rum
på specialavdelningarna under denna period har skett under bevak-
ning utan någon särskild prövning i varje enskilt fall. En sådan
ordning överensstämmer inte med vad jag ovan uttalat angående
prövningen av frågan om bevakning av besök.

Mot bakgrund av den betydelse de av styrelsen fastslagna riktlinjerna
således har för verksamheten på specialavdelningarna, måste det anses
synnerligen otillfredsställande om de utformas i strid med lagens
intentioner så som skett i det aktuella fallet. Eftersom riktlinjerna
numera ändrats, saknas emellertid anledning för mig att vidta några
ytterligare åtgärder.

Kritik mot kriminalvårdsanstalt med anledning av
vissa villkor för uthyrning av TV-apparat till intagen

(Dnr 3397-1990)

I en anmälan till JO ifrågasatte Mikael P. de regler som tillämpas vid
kriminalvårdsanstalten Kristianstad-Centrum för uthyrning av TV-ap-
parat till intagen och uppgav därvid bl.a., att anstalten kräver att
intagen skall lämna urinprov för att fa hyra en TV.

Efter remiss yttrade sig kriminalvårdsstyrelsen över anmälan. Till
remissvaret hade fogats yttranden från kriminalvårdsanstalten Kristian-
stad-Centrum och regionledningen i Malmö.

Anstalten — tf. anstaltsdirektören Christer Neering — uppgav följan-
de angående de regler som tillämpas för uthyrning av TV-apparaterna.

De intagna har möjlighet att se på tv i korridorerna fram till inlåsning-
en kl 1945. Precis som på andra Sngelser av denna typ far de efter
ansökan inneha egen tv-apparat. Dessutom finns möjlighet att hyra
tv-apparat av anstalten. Vid nyöppnandet inköptes nämligen fem
mindre apparater för uthyrning. Anstalten fick vid nyöppnandet
50 000 kr för inköp av div inventarier. Inköpet av tv-apparaterna
belastade detta kontot. Hyreskostnaden är f n 5 kr/dygn. De pengar
som flyter in användes till inköp av nya apparater. Vi har nu 14
stycken till uthyrning. Vår förhoppning är att samtliga bostadsrum så
småningom skall vara försedda med var sin tv-apparat.

Redog. 1991/92:1

129

I anstaltens handlingsprogram mot narkotika ställs som krav att den
intagne för att fa hyra apparat av anstalten skall lämna negativa
urinprov. Han får inte heller vägra lämna urinprov. Utöver detta
fordras att man sköter sig för att få ha kvar hyresrätten. Man får
således inte arbetsvägra eller missköta sig på annat sätt. De som trots
detta missköter sig och mister sin rätt att hyra apparat får givetvis ställa
upp sig på kölista för att återigen ha möjlighet att hyra tv-apparat.
Detta förfaringssätt är de intagna väl medvetna om eftersom allt finns
med i det hyreskontrakt den intagne får skriva på vid uthyrningen.
Anstalten har under året haft stor omsättning på intagna varför viss kö
ibland har uppstått. Detta har gjort att väntetiden ibland har blivit
någon vecka innan tv-apparat funnits tillgänglig. De intagna har, med
något undantag, tyckt att detta är ett väl fungerande system.

Bitr, kriminalvårdsdirektören Anne-Marie Leche hävdade att anstal-
tens regler beträffande innehav och hyra av TV-apparater inte kan
anses strida mot bestämmelserna i lagen om kriminalvård i anstalt.

I kriminalvårdsstyrelsens yttrande, som avgjorts av generaldirektören
Björn Weibo med deltagande av enhetschefen Göran Rosvall och
sektionschefen Dag Olofsson, anfördes i huvudsak följande.

Enligt vad som framgår av 47 § lagen om kriminalvård i anstalt
(KvaL) får intagen åläggas disciplinär bestraffning i form av varning
eller "tidstillägg" om han bryter mot anbefalld ordning eller meddela-
de anvisningar. Som styrelsen ser det är det angeläget att anstalterna
ges alternativa/kompletterande styrmedel i arbetet med de intagna.
Förutsättningarna härför utreds sedan någon tid i styrelsen. En grund-
tanke är därvid att de intagna på ett mera omedelbart och adekvat sätt
skall bli varse konsekvenserna av regelbrott än vad som normalt är
fallet vid beslut enligt 47 § KvaL. Eller för att uttrycka det på ett annat
sätt; sambandet mellan misskötsamhet och inskränkningar i ett för den
intagne "förmånligt" verkställighetsinnehåll bör tydliggöras. Exempel-
vis bör medgivande/tillstånd av olika slag vilka går längre än vad som
enligt kriminalvårdslagstiftningen normalt tillförsäkras varje intagen,
kunna återkallas vid viss form av misskötsamhet.

Anstaltsledningen vid kriminalvårdsanstalten Kristianstad-Centrum
har till sitt yttrande fogat kopia av "HYRES-KONTRAKT för TV-
apparat". I hyreskontraktet anges fyra villkor. Under villkor a) anges
att intagen som hyr TV-apparat skall lämna negativa urinprov och att
hyresrätten förverkas för det fall positivt urinprov registreras. Under
villkor b) anges att den intagne skall vara i arbete eller annan
sysselsättning.

Angivna villkor för hyra av TV-apparat anknyter i viss mån till det
resonemang styrelsen fört ovan. Villkoren har bestämts för att motive-
ra de intagna till drogfrihet under verkställigheten och de krav som
härigenom ställs på dem ingår som ett led i anstaltens handlingspro-
gram mot narkotika. Detta är i sig mycket vällovligt. Emellertid är i
fallet inte fråga om något renodlat medgivande med stöd av KvaL —
exempelvis tillstånd att inneha viss egendom i anstalten — utan också
ett civilrättsligt avtal mellan anstalten och den intagne. Mot den
bakgrunden är det enligt styrelsens mening tveksamt om de i åsyftat
hyresavtal under punkterna a) och b) angivna villkoren kan användas.

Redog. 1991/92:1

Göran Rosvall och Dag Olofsson reserverade sig mot styrelsens yttran-
de och anförde följande.

130

De inskränkningar i den personliga friheten som kan åläggas enskilda
personer regleras i lag eller med stöd av lag. Inskränkningar utöver
vad som medgivits på sådant sätt är inte tillåtna.

Inom kriminalvården föreligger ett mycket stort intresse av att
bekämpa narkotikamissbruk och att upprätthålla ordning och säkerhet
vid anstalterna. I första hand skall detta åstadkommas genom att de
intagna med positiva åtgärder motiveras att följa givna regler. I de fail
kraftigare åtgärder behövs finns bestämmelser i lagen om kriminalvård
i anstalt (KvaL) som bl a anger i vilka fall bestraffningar far utdelas.
Den som missbrukar narkotika i anstalten eller arbetsvägrar riskerar
disciplinstraff. Några andra bestraffningsformer än dem som medges i
KvaL torde inte fa användas. Det anges också uttryckligen i KvaL i
vilka fall villkor får ställas.

Det är angeläget att det inom kriminalvården finns ett disciplinärt
system som är effektivt och som upplevs som meningsfullt av såväl
intagna som personal. Vad det utredningsarbete som f n bedrivs inom
bl a kriminalvården kan leda till i form av ny lagstiftning m m är
dock ännu för tidigt att kunna ha någon uppfattning om.

Intagna i anstalt får inneha egen TV-apparat. Fullgörande av ar-
betsplikten eller lämnande av negativa urinprov kan inte lagligen
ställas som villkor för att få inneha en egen TV i det egna bostadsrum-
met.

Det ifrågavarande fallet gäller ett civilrättsligt avtal mellan anstalten
och den intagne om hyra av en TV-apparat. För den som sitter i
fängelse får det generellt antas vara av stort värde att kunna ha en TV i
det egna bostadsrummet. Har han inte tillräckliga tillgångar att köpa
en egen TV för, kan det vara svårt att skaffa någon. Att som i detta fall
kunna hyra av anstalten är för en intagen en mycket värdefull möjlig-
het. I avtalsförhållandet intar den intagne bl a med tanke härpå en
mycket underlägsen ställning och avtalet är också utformat helt på
anstaltens villkor. Med hänsyn härtill samt till att de krav som ställs på
den intagne i avtalet, punkt a och b, dels rör sådant som han under
alla förhållanden vid äventyr av disciplinstraff är skyldig att rätta sig
efter, dels inte har något samband med avtalet i övrigt, måste villkoren
anses obilliga. Användningen av villkor av den typ som förekommer i
detta ärende vid avtal av civilrättslig karaktär mellan en intagen och en
anstalt är något som kriminalvården rimligtvis måste ta klart och
bestämt avstånd från.

Kriminalvårdsstyrelsen leder och har inseende över kriminalvården
i anstalten. I en situation där regionledningen, som i första hand har
att ingripa mot felaktigheter inom regionen, uttalat sitt stöd för an-
vändningen av de aktuella avtalsvillkoren, åligger det kriminalvårdssty-
relsen att vidta sådana åtgärder att saken snarast rättas.

I beslut den 29 maj 1991 anförde JO Pennlöv följande.

Den i ärendet aktualiserade frågan är om en kriminalvårdsanstalt
bör utforma ett eget, internt belönings- och sanktionssystem som
tillämpas i samband med vissa avtal mellan anstalten och intagna.

I fråga om påföljden fängelse gäller att verkställigheten skall ske
med iakttagande av främst bestämmelserna i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (KvaL) och därtill hörande förordning
(1974:248) samt de tillämpningsföreskrifter som med stöd av lagen har
meddelats av kriminalvårdsstyrelsen (KVVFS 1990:10). Ytterligare an-
visningar för tillämpningen av dessa författningar kan meddelas av
kriminalvårdsstyrelsen och därutöver skall det för varje anstalt finnas

Redog. 1991/92:1

131

särskilda ordningsregler. Självfallet får vare sig föreskrifter, anvisningar
eller ordningsregler ges sådan form att de strider mot vad som stadgas i
lagen.

Den författningstext som reglerar inskränkningarna i den intagnes
redan genom fängelsestraffet hårt beskurna handlingsfrihet liksom de
påföljder för den intagne som brott mot verkställighetsbestämmelserna
kan rendera är uttömmande. I 47 § KvaL upptas således en fullständig
redovisning av de åtgärder i form av disciplinär bestraffning som kan
vidtas vid brott mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar.
Förutom disciplinär bestraffning kan sådana behandlingsmässiga åtgär-
der som t.ex. indragning eller senareläggning av frigång eller permis-
sion eller förflyttning till annan anstalt bli följden av ett indiscipiinärt
beteende. Även dessa åtgärder, som av den intagne ofta uppfattas som
repressivt betingade, är av rättssäkerhetsskäl noggrant reglerade i bl.a.
KvaL.

Som framhålls i den skiljaktiga meningen i kriminalvårdsstyrelsens
remissvar rör villkoren under punkt a) och b) i avtalet sådant som
regleras genom särskilda bestämmelser i KvaL. En intagen är således
enligt 12 § skyldig att utföra arbete eller på annat sätt ha sysselsättning
och enligt 52 d § också skyldig att på anmaning lämna urinprov för
kontroll av om han är påverkad av narkotika. Vid brott mot dessa
åligganden bör åtgärder, som kan uppfattas som en form av bestraff-
ning, komma i fråga endast i den mån de är reglerade i lagen. Även i
övrigt delar jag de åsikter bl.a. om villkorens obillighet som förts fram
i den skiljaktiga meningen.

Sammanfattningsvis ställer jag mig sålunda kritisk till de påtalade
villkoren för uthyrning av TV-apparater till de intagna och utgår från,
att anstalten fortsättningsvis inte kommer att använda avtalet i dess
nuvarande lydelse.

Kritik mot ett beslut av övervakningsnämnd om för-
längd övervakning

(Dnr 2781-1990)

Roger L. frigavs villkorligt från kriminalvårdsanstalt den 18 september
1989. Han ställdes under övervakning ett år och prövotiden bestämdes
till tre år. Stockholms 2:a övervakningsnämnd beslöt den 11 september
1990 att förlänga övervakningen med sex månader. Som skäl för
beslutet angavs följande: "Skyddskonsulenten skall under den förläng-
da övervakningen verka för att L. får någon samtalskontakt som kan
fortsätta efter övervakningen." 1 skrivelse samma dag underrättade
skyddskonsulenten i Stockholm Farsta, Kaj Kadar, Roger L. om beslu-
tet och tilläde, att om Roger L. ville överklaga "... så kommer nämn-
den att ta bort övervakningen". Sedan Roger L. klagat, fattade nämn-
den den 25 september 1990 ett nytt beslut, i vilket sägs bl.a. följande:
"I samband med överklagandet kan nämnden enligt 27 § förvaltnings -

Redog. 1991/92:1

132

lagen (1986:223) ompröva beslutet. Vid denna prövning finner nämn-
den att skäl för övervakning inte längre föreligger. Nämnden upphäver
därför beslutet om fortsatt övervakning."

Roger L. uppgav i en anmälan till JO den 21 september 1990 bl.a.
detta.

Den 18 september 1990 gick den ett år långa övervakningstiden till
ända. Vid besök den 7 september 1990 hos skyddskonsulenten sade
denne att det inte förelåg några som helst anmärkningar mot honom,
och att det därför inte fanns något utrymme att förlänga övervaknings-
tiden. Skyddskonsulenten påpekade också, att ingen svensk intern
tidigare under sådana förhållanden hade fatt övervakningen förlängd.
Trots detta erhöll han ett brev från skyddskonsulenten den 20 septem-
ber 1990 angående förlängd övervakning. — Roger L. ifrågasatte i sin
anmälan med stöd av vilket lagrum och på vilka grunder beslutet att
förlänga övervakningstiden fattats.

Övervakningsnämnden yttrade sig över anmälan.

I ett beslut den 21 december 1990 anförde JO Pennlöv följande.

Av 26 kap. 10 och 11 §§ brottsbalken framgår följande. För den som
villkorligt friges gäller en prövotid av ett år. I beslut om villkorlig
frigivning som meddelas av kriminalvårdsnämnden kan dock fastställas
en längre prövotid, högst tre år. — 1 anslutning till att villkorlig
frigivning äger rum eller senare kan beslutas att den frigivne skall stå
under övervakning, om det bedöms som påkallat. Sådant beslut med-
delas av skyddskonsulent i kriminalvårdsverket. Har övervakning be-
slutats men bedöms därefter att övervakning inte längre är påkallad,
far övervakningsnämnden besluta att övervakningen skall upphöra.
Övervakningen skall utan något särskilt beslut upphöra sedan ett år av
prövotiden har förflutit, om inte annat följer av 18 §.

Enligt 26 kap. 18 § brottsbalken får övervakningsnämnden, om den
frigivne inte iakttar vad som åligger honom enligt balken eller enligt
föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, bl.a. besluta
att varning skall meddelas den frigivne, eller besluta om övervakning
av den frigivne under viss tid efter det att ett år av prövotiden har
förflutit, dock längst till prövotidens utgång.

I remissyttrandet har explicit uttalats, att någon misskötsamhet från
Roger L:s sida inte förekommit under övervakningstiden. Eftersom
sådana förhållanden som anges i 26 kap. 18 § brottsbalken således inte
förelåg, skulle övervakningen utan något särskilt beslut ha upphört
den 18 september 1990. Nämndens beslut den 11 september 1990 att
förlänga övervakningen med motivering att Roger L. ansågs vara i
behov av någon form av samtalsterapi har därför inte varit lagligen
grundat. Nämnden har måhända fattat sitt beslut i välmenande syfte.
Det kan dock aldrig accepteras att en myndighet fattar beslut om
tvångsåtgärder mot någon enskild utan uttryckligt lagstöd. Jag ser
därför mycket allvarligt på det inträffade. Vid en helhetsbedömning av
samtliga omständigheter, då främst att någon skada eller annan egentlig
olägenhet inte kan påvisas, har jag dock stannat för att inte gå vidare i
saken.

Redog. 1991/92:1

133

Exekutiva ärenden

Fråga om behörig kronofogdemyndighet beträffande
indrivning mot fysisk person

(Dnr 2823-1990)

I en anmälan till JO ifrågasatte B. om kronofogdemyndigheten i
Göteborgs och Bohus län var behörig att handha indrivning riktad
mot honom. B. anförde bl.a. att han var mantalsskriven i Solna och
således inte hade hemvist i Göteborg.

Anmälan remitterades till kronofogdemyndigheten i Göteborgs och
Bohus län, som i yttrande uppgav bl.a. följande. B. var mantalsskriven
i Solna. Han hade dessförinnan varit mantalsskriven i Eskilstuna.
Myndigheten hade emellertid uppfattningen att B. var bosatt i Göte-
borg, där också hans hustru och barn bor. Han har regelbundet
iakttagits där, särskilt i anslutning till en av AB Kungsglass driven
rörelse. B:s hustru är styrelseledamot i detta bolag och B. själv är
styrelsesuppleant. B. var anställd i bolaget under inkomståret 1988.
Han har också tillsammans med hustrun besökt ett bankkontor i
Göteborg i fråga om överflyttning av vissa lån i hustruns fastighet.
Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna, som besökt den då av B. dispo-
nerade lägenheten, fick uppfattningen att han inte bodde där. Lägenhe-
ten i Solna har besökts av företrädare för kronofogdemyndigheten i
Stockholms län, varvid den bedömningen gjordes att lägenheten när-
mast är en övernattningslägenhet.

I sitt beslut den 10 januari 1991 uttalade JO Pennlöv följande i
bedömningsdelen, såvitt avser denna fråga.

Av 4 kap. 8 § utsökningsbalken (UB) framgår att utmätning skall
sökas hos kronofogdemyndigheten i det län där gäldenären har sitt
hemvist. Vid tillämpning av balken avses enligt 2 kap. 3 § andra
stycket UB den ort där svaranden är bosatt. För fysiska personer är det
således den faktiska bosättningen som är avgörande. Först om en
gäldenär brukar vistas på flera håll och ingen viss bostad används i
övervägande utsträckning, bör han, om han är kyrkoskriven på någon
av dessa orter, anses vara bosatt på den orten (Walin m.fl., Utsöknings-
balken, 2 u., s. 34).

Kronofogdemyndigheten har, mot bakgrund av vad som är känt om
gäldenären, att bedöma om den är behörig att handlägga ett mål mot
denne eller om målet skall överlämnas till en kronofogdemyndighet i
annat län. I förevarande fall synes kronofogdemyndigheten i Göteborgs
och Bohus län med hänsyn till vad som var känt om B:s förhållanden
ha gjort den bedömningen att han var att anse som bosatt i Göteborg i

Redog. 1991/92:1

134

den mening som avses i UB. Jag finner inte anledning till någon kritik Redog. 1991/92:1
mot kronofogdemyndigheten för dess hantering av denna fråga.

Kronofogdemyndighet har sålt egendom på exekutiv
auktion innan ett av tredje man hävdat äganderätts-
anspråk prövats

(Dnr 1121-1990)

I en anmälan till JO anförde A. bl.a. att kronofogdemyndigheten i
Älvsborgs län hade utmätt en klipptång vid en förrättning hos en
annan person. A. ansåg att tången tillhörde honom, och han hade fått
ett den 12 mars 1990 dagtecknat brev, där chefskronofogden Gert
Langvall frågade, om tången var hans. Han svarade omedelbart, och
det brevet var kronofogdemyndigheten tillhanda den 14 mars. Samma
dag såldes tången på exekutiv auktion. Den 26 mars 1990 meddelade
kronofogdemyndigheten ett beslut, där hans begäran om rättelse av
utmätningen lämnades utan bifall. A. uppfattade detta beslut som en
efterhandskonstruktion.

Anmälan remitterades till kronofogdemyndigheten i Älvsborgs län. I
yttrande — avgivet av chefekronofogden Gert Langvall — anfördes
bl.a., att kronoinspektören Rolf Nilsson vid myndighetens kontor i
Åmål, som utmätt klipptången, lämnat denna vidare till en auktions-
firma och även uppdragit åt firman att ombesörja försäljning. Detta
skedde utan att den för exekutiv försäljning ansvarige tjänstemannen
vid huvudkontoret i Vänersborg underrättades. Därmed avvek Rolf
Nilsson från de föreskrivna rutinerna. Gert Langvall kände därför inte
till, att klipptången skulle säljas på auktionen den 14 mars 1990. Hade
han gjort det skulle försäljningen sannolikt ha stoppats redan när A:s
första skrivelse kom in till myndigheten den 6 mars 1990. — Åtgärder
har vidtagits för att förhindra en upprepning av det inträffade.

1 sitt beslut den 10 januari 1991 uttalade JO Pennlöv bl.a. följande i
bedömningsdelen.

Av 8 kap. 3 § utsökningsbalken framgår att försäljning av utmätt
egendom skall ske utan dröjsmål. I 9 kap. 2 § utsökningsförordningen
har det förtydligandet gjorts, att försäljning skall äga rum inom två
månader från utmätningen, såvida inte särskilda skäl föreligger. Som
kronofogdemyndigheten påpekat i sitt yttrande, finns det inte något
krav på att en utmätning skall ha vunnit laga kraft innan försäljning
kan äga rum. På denna punkt är den missnöjde hänvisad till att begära
inhibition i samband med att utmätningsbeslutet överklagas till hovrät-
ten. Sett uteslutande mot bakgrund av gällande författningsbestämmel-
ser kan kronofogdemyndigheten därför inte sägas ha handlat fel när
den sålde egendomen så snabbt som skedde.

Detta innebär dock inte att kronofogdemyndigheten i alla lägen kan
eller bör sälja egendomen skyndsamt. I ett fall som detta, när en tredje
man hävdat äganderätt till egendomen och begärt rättelse av utmät-
ningen, kan det knappast uppfattas som annat än stötande, om egen-

135

domen säljs innan den framförda invändningen prövats. Såvitt fram- Redog. 1991/92:1
kommit i myndighetens yttrande är detta heller inte den normala
gången.

Det kan dock vara på sin plats att notera, att tredje mannen inte är
utan möjlighet att göra sin rätt gällande, även om försäljning skett
innan hans anspråk prövats; det finns — som ovan påpekats —
möjlighet att överklaga såväl utmätningen som försäljningen till hov-
rätten. För tredje man är dessutom möjligheten att överklaga en
utmätning inte inskränkt till någon viss tid. Sedan godset sålts torde
dock ett eventuellt upphävande av utmätningen endast få betydelse för
rätten till influtna medel (jfr Gregow, Utsökningsrätt, s. 232 f.).

Det som inträffat i detta fall tycks ha haft sin orsak i en avvikelse
från de inom kronofogdemyndigheten gällande rutinerna. Myndighe-
ten har nu vidtagit åtgärder för att förebygga ett upprepande. Det
saknas därför anledning till någon ytterligare åtgärd från min sida.

Innebörden i begreppet "avskrivning" enligt upp-
bördslagen

(Dnr 1257-1990)

I klagoärendet aktualiseras på nytt frågan om innebörden i begreppet
"avskrivning" enligt uppbördslagen och vad som kan göras för att
klargöra begreppet för berörda gäldenärer.

Ö.H. klagade hos JO på att kronofogdemyndigheten i Jämtlands län
inte hade drivit in vissa skattefordringar i samband med att myndighe-
ten genom införsel drev in andra skattefordringar. När införselbeslutet
upphävdes, trodde han att alla skulder var betalda. Men fem månader
senare återkom myndigheten med ett nytt införselbeslut, gällande de
resterande skulderna. Förklaringen han då fick var att dessa skulder
tidigare hade lagts på passiv indrivning men nu åter aktualiserats.

Kronofogdemyndigheten yttrade sig efter remiss.

I beslut den 12 juni 1991 uttalade JO Pennlöv följande i bedöm-
ningsdelen.

1 beslut den 2 december 1988, som återgetts i JO:s ämbetsberättelse
1989—90 (s. 137), anförde dåvarande JO Anders Wigelius följande:

Som KFM har påpekat har det uppenbarligen uppstått en viss be-
greppsförvirring vid samtalen om skuldens storlek. Detta är inte ägnat
att förvåna eftersom uppbördslagens användning av ordet avskrivning
(66 §) inte överensstämmer med vanligt språkbruk. Det förhåller sig
nämligen så att avskrivning enligt dessa bestämmelser inte medför
någon ändring i betalningsskyldigheten. Avskrivning enligt uppbörds-
lagen innebär inget annat än att skulden blir "vilande"; KFM vidtar
således inga aktiva indrivningsåtgärder beträffande avskrivna skatte-
fordringar.

Skatteindrivningsutredningen har föreslagit att avskrivningsinstitutet
avskaffas och ersätts med mer ändamålsenliga rutiner (SOU 1987:10 s.
114). Genomförs det förslaget lär denna tvetydighet komma att försvin-
na. Men i avvaktan på detta bör myndigheterna vinnlägga sig om att

136

vid sina kontakter med gäldenärer klargöra vad avskrivning innebär.
Om det har skett här, kan jag inte uttala mig om. Uppenbart är dock
att det i så fall inte haft önskad effekt.

Jag ansluter mig till dessa uttalanden.

Det är olyckligt att uppbördslagstiftningen använder ordet avskriv-
ning på ett sätt som inte överensstämmer med vanligt språkbruk och
därigenom ger upphov till ofta återkommande feltolkningar och miss-
förstånd. Det är önskvärt att lagens terminologi ändras oberoende av
hur det går med skatteindrivningsutredningens förslag.

I avvaktan på en lagändring är det, som JO Wigelius påpekade,
angeläget att myndigheterna vid sina kontakter med berörda gäldenä-
rer klargör vad avskrivning enligt uppbördslagen innebär.

Avskrivning är i själva verket en bokföringsåtgärd. Den innefattar i
sig inte något beslut med sådana rättsverkningar för gäldenären, att
han måste få del av beslutet som sådant i omedelbar anslutning till att
det fattas. Ingenting hindrar naturligtvis att gäldenären ändå underrät-
tas om avskrivningsåtgärden, då den företas, samtidigt med ett klargö-
rande av dess innebörd. Men detta förekommer, såvitt jag vet, endast
undantagsvis. Anledningen härtill torde vara att det rör sig om massä-
renden, som skulle kräva stora arbetsinsatser och kostnader. Om
utvecklingen på ADB-området medger att ett centralt utskickande av
underrättelser kan ske till rimliga kostnader, synes detta dock vara ett
alternativ som bör övervägas. I övrigt får ett klargörande av avskriv-
ningsbegreppet ske vid senare kontakter med gäldenären då fråga
uppkommit om indrivning av tidigare avskrivna skatter.

Kronofogdemyndigheten har handlagt det aktuella ärendet enligt
gällande bestämmelser och gängse rutiner. Jag har alltså inte fog för
någon kritik mot myndigheten.

Finansdepartementet och riksskatteverket skall tillställas kopior av
beslutet.

Redog. 1991/92:1

137

Förvaltningsdomstolar

Redog. 1991/92:1

Kritik mot kammarrätt för felaktig tillämpning av
12 § förvaltningsprocesslagen i kommunalbesvärsmål

(Dnr 36-1991)

1 Bakgrund

I en skrivelse till kammarrätten i Göteborg den 25 oktober 1990
anförde Carl-Erik Irborg besvär över ett beslut av kommunfullmäktige
i Gullspångs kommun den 2 oktober 1990 rörande placering av
systembutik. Sedan kammarrätten jämlikt 10 § förvaltningsprocessla-
gen (1971:291) förelagt kommunen att svara, ingav kommunen som
svar en den 30 november 1990 dagtecknad skrivelse. Enligt meddelan-
de den 6 december 1990 översände kammarrätten skrivelsen till Carl-
Erik Irborg för kännedom, och den kom honom tillhanda den 13
december. Carl-Erik Irborg skrev härefter den 17 december ett brev
till kammarrättspresidenten Nils Wentz och anförde då bl.a. följande.
Vid telefonsamtal den 13 december med kammarrättsrådet Lisbeth
Edlund ställde han sig frågande till formuleringen av kammarrättens
meddelande av den 6 december, och han ifrågasatte om han inte hade
rätt att inom viss tid yttra sig över kommunens skrivelse. Svaret blev,
att han inte behövde yttra sig. Ville han yttra sig, skulle yttrande vara
kammarrätten tillhanda senast måndagen den 17 eller tisdagen den 18
december, eftersom målet skulle avgöras onsdagen den 19 december.
Kommunen hade nämligen framställt krav på skyndsam handläggning.
Efter en fortsatt lång telefonpalaver, varvid Carl-Erik Irborg framhöll,
att han rimligen inte kunde yttra sig inom så kort tidsfrist, gick
kammarrätten slutligen med på att skjuta på målet till våren 1991, och
att yttrande skulle vara kammarrätten tillhanda senast den 7 januari
1991. Målet var enligt Carl-Erik Irborgs och kommunförbundets upp-
fattning av stor principiell betydelse, varför han ansåg sig nödsakad att
inhämta ytterligare sakupplysningar med anledning av kommunens
skrivelse. Vad som i detta skede förbryllar Carl-Erik Irborg är att
kammarrätten i sitt meddelande till honom på ett oprecist och luddigt
sätt har åsidosatt följande föreskrift i 12 § förvaltningsprocesslagen:
"Rätten skall ge sökande eller klagande tillfälle att ta del av svar och
det som hör till svaret och att inom viss tid skriftligen yttra sig över
detta, om det ej är obehövligt. Rätten far förelägga honom att yttra sig
över svaret vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras."
Carl-Erik Irborg kan inte utesluta, att kammarrätten rutinmässigt har

138

agerat på liknande oprecisa och luddiga sätt. Det skall självklart inte Redog.
ankomma på den som väckt talan att genom långa telefonpalavrer fä
den rätt som föreskrivs i lagen.

Nils Wentz anförde följande i svar till Carl-Erik Irborg den 19
december:

Åtgärden att sända över svaret från det kommunala organet för känne-
dom står i överensstämmelse med gängse praxis i kommunalbesvärs-
mål. Denna kan inte anses stå i strid med 12 § förvaltningsprocessla-
gen, som ju innehåller den ventilen att tillfälle skall ges klaganden att
yttra sig "om det ej är obehövligt". Förutsättningar för att tillämpa
ventilen anses ofta föreligga just i kommunalbesvärsmål med hänsyn
till att klaganden i sådana mål inte far anföra någon ny omständighet
till grund för besvären efter besvärstidens utgång (7 kap 1 § tredje
stycket kommunallagen).

Såvitt jag kan uppfatta har Ni fått möjlighet att komma in med
ytterligare argumentering i målet. Jag kan därför inte finna att den
hittillsvarande handläggningen av målet skulle kunna innebära någon
risk för rättsförlust för Er.

2 Anmälan

I sin anmälan, som kom in till JO den 4 januari 1991 och till vilken
fogats ett antal handlingar, anförde Carl-Erik Irborg bl.a. följande.
Trots att han i sitt fell nu inte löper någon risk för rättsförlust,
vidhåller han sin uppfattning att det inte skall ankomma på den som
väckt talan . få den rätt som föreskrivs i lagen. Även om någon ny
omständighet till grund för besvären inte får anföras i kommunaibe-
svärsmål, skall den klagande självklart få en möjlighet att inom viss tid
skriftligen yttra sig över motpartens svar.

1991/92:1

3 Utredning

Ärendet remitterades till kammarrätten med begäran om yttrande.
Kammarrätten svarade följande.

Kammarrätten, som har inhämtat synpunkter och uppgifter från refe-
renten i målet, kammarrättsrådet Lisbeth Edlund, får med anledning
av Irborgs kritik framhålla följande.

I kommunalbesvärsmålen tillämpar kammarrätten den ordningen
att den i normalfallet sänder över svaret från kommunen endast för
kännedom och inte slentrianmässigt bereder klaganden tillfälle att
komma in med yttrande. Ett skäl för denna ordning är förbudet för
klaganden att åberopa nya omständigheter efter besvärstidens utgång.
Ett ytterligare skäl är intresset av en snabb handläggning av kommu-
nalbesvärsmålen.

Emellertid bör domstolen ändå ta ställning i varje enskilt fall till om
kommunens svar skall sändas över till klaganden enbart för kännedom
eller om också tillfälle skall beredas honom att inom viss tid komma
in med yttrande. Ställningstagandet blir beroende av om svaret inne-
håller något som kan tänkas ge klaganden anledning att argumentera
ytterligare i saken eller, i förekommande fall, att åberopa ytterligare
bevisning.

I det aktuella målet gör klaganden gällande att kommunfullmäktiges
beslut tillkommit efter ett otillåtet byte av suppleant i fullmäktige. 1
svaret från kommunen hävdas att suppleantbytet har genomförts helt i

139

enlighet med gällande regler. Parternas versioner om vad som förekom
vid ifrågavarande tillfälle är motstridande. Det kan därför ha funnits
anledning att i samband med översändandet av yttrandet bereda klag-
anden tillfälle att yttra sig över detta.

I många fall kan det vara svårt att på ett tidigt stadium bedöma var
knäckfrågan ligger i ett mål och på grundval därav göra det optimala
ställningstagandet till om svaret skall sändas över enbart för kännedom
eller om tillfälle tillika skall beredas klaganden att komma in med
yttrande. Med hänsyn till den stora belastning som råder i
kammarrättsarbetet måste sådana ställningstaganden göras på grundval
av tämligen summariska överväganden.

I förevarande fall synes det vara ganska komplicerat att bland de
olika omständigheter som klaganden har dragit fram i målet sortera ut
själva knäckfrågan. Till detta kommer att man från kommunens sida
begärt att målet handläggs skyndsamt. Det kan därför knappast finnas
anledning att kritisera referenten för att hon följde den praxis som
etablerats i kammarrätten för kommunikation i kommunalbesvärsmål.
Däremot kan man diskutera om denna praxis är i allo ändamålsenlig.
Måhända skulle en ordning i enlighet med vad klaganden förordar
vara att föredra. Kammarrätten avser att med det snaraste ta upp
frågan om att i större omfattning än nu bereda klaganden tillfälle att
komma in med yttrande med anledning av kommunens svar i kom-
munal bes värsmå 1.

1991/92:1

4 Bedömning

I beslut den 19 mars 1991 anförde JO Ragnemalm följande.

Enligt 12 § förvaltningsprocesslagen åligger det kammarrätten att
kommunicera svar från motpart med den klagande, om det inte är
obehövligt. Kommuniceringen skall tillgå så, att rätten ger klaganden
tillfälle dels att ta del av svaret och därtill fogade handlingar, dels att
inom viss tid skriftligen yttra sig över det företedda materialet. Båda
dessa moment måste iakttas. Om materialet sänds till klaganden endast
för kännedom, är det över huvud inte fråga om kommunikation i
lagens mening. Rätten måste dock, om regelrätt kommunikation be-
funnits vara obehövlig, i och för sig anses vara oförhindrad att som en
ren serviceåtgärd tillställa klaganden från motparten inkomna hand-
lingar för kännedom (se Wennergren, Förvaltningsprocess, 2 u. 1977,
s. 153). Anser rätten, att innehållet i ett svar från motparten är sådant
att det motiverar att klaganden bör få ta del av det före målets
avgörande, torde dock i ett sådant ställningstagande normalt ligga att
kommunicering inte är obehövlig. Jag kan därför inte finna annat än
att översändande till klaganden av svar från motpart regelmässigt bör
ske i enlighet med vad som stadgas i 12 § förvaltningsprocesslagen och
således inkludera ett erbjudande om att inom angiven tid framföra
synpunkter på det presenterade materialet.

Presidentens ovan återgivna svar till Carl-Erik Irborg den 19 decem-
ber ger vid handen, att 12 § förvaltningsprocesslagen skulle innefatta
två separata moment — en obligatorisk underrättelseplikt och en av
den berörda "ventilen" begränsad skyldighet att bereda mottagaren
möjlighet att yttra sig. Enligt min mening föreligger här en felsyn, som
synes ha lett till att kammarrätten hittills ifråga om kommunalbesvärs-
mål mer eller mindre slentrianmässigt tillställt klaganden motpartens

140

svar endast för kännedom, och att man underlåtit att göra någon
närmare prövning av behovet av en regelrätt kommunicering. Detta
måste givetvis betecknas som betänkligt. Av remissvaret att döma synes
kammarrätten dock med anledning av vad som förekommit i detta
ärende ha kommit till insikt om att den praxis som etablerats bör
ändras, men detta ställningstagande motiveras med lämplighetsskäl;
man kan enligt kammarrätten "diskutera om denna praxis är i allo
ändamålsenlig". Enligt min mening är det fråga om en felaktig rätts-
tillämpning.

Vad angår handläggningen av Carl-Erik Irborgs besvärsmål var det,
såvitt framgår av handlingarna, uppenbart, att kommunikation av
kommunens svar inte var obehövlig. Det var alltså fel av kammarrät-
ten att inte ge Carl-Erik Irborg tillfälle att inom viss tid skriftligen
yttra sig över svaret. Kammarrätten har dock sedermera, vilket i och
för sig framstår som inkonsekvent, gett Carl-Erik Irborg tillfälle att
inkomma med yttrande senast den 7 januari 1991, och han har också
begagnat sig härav. Jag vill i sammanhanget framhålla, att det framstår
som mycket anmärkningsvärt, att det tydligen erfordrades åtskillig
argumentation från Carl-Erik Irborgs sida för att han skulle tillerkän-
nas sin lagenliga rätt att få tillfälle att inom viss tid yttra sig över den
honom tillställda skrivelsen från kommunen.

Med den kritik som ligger i mina ovan gjorda uttalanden är ärendet
här avslutat.

Kritik mot kammarrätt för långsam handläggning av
kommunalbesvärsmål, i vilka kommunikation ansetts
kunna underlåtas på grund av att förutsättningar för
bifall saknades

(Dnr 3683-1990)

1 det vid JO Ragnemalms inspektion av kammarrätten i Jönköping
den 1 november 1990 förda protokollet antecknades bl.a. följande.

Målen 3998—1987 och 4501 — 1987. I målen har handlingar från ve-
derbörande kommunala myndigheter inkommit den 6 respektive den
24 november 1987. Någon kommunicering med myndigheterna enligt
10 § förvaltningsprocesslagen har dock inte ägt rum, och det kan väl
därför antagas, att den för målens beredning ansvarige gjort den
bedömningen, att “det inte finns anledning anta att talan kommer att
bifållas helt eller delvis".

JO beslöt att mot bakgrund av vad sålunda antecknats inhämta
yttrande från kammarrätten angående anledningen till att målen ännu
ej avgjorts.

Kammarrätten hänvisade i sitt remissvar till ett från kammarrättsrådet,
tillika vice ordföranden på avdelning, Nils Dahlbom och vederbörande
rotelinnehavare, kammarrättsrådet Lars Stridbeck, inhämtat yttrande, i
vilket anförts följande:

Redog. 1991/92:1

141

Målen har lottats på rotel 4, som innehafts av undertecknad rotelinne-
havare sedan den 1 januari 1977. Den inrymde vid 1987, 1988 och
1989 års utgång äldre oavgjorda mål enligt följande:

Redog. 1991/92:1

den 31 december 1987 mål inkomna före 1986
	- 1984 - 1985	1 50
den 31	december 1988 mål inkomna före 1987
	- 1984	1
	- 1985	15
	- 1986	35
den 31	december 1989 mål inkomna före 1988
	- 1986	20
	- 1987	29

Äldre mål har av rotelinnehavaren bedömts som mera angelägna att
färdigställa än yngre mål. Avsteg från den principen har naturligtvis
skett i fråga om mål av förturskaraktär.

Målet 3998—1987. Klaganden begärde i överklagandet att fa göra
viss komplettering av handlingarna. Eftersom överklagandet inkommit
på besvärstidens sista dag, bedömdes det inte påkallat att meddela
något kompletteringsföreläggande. Rotelinnehavaren beslöt i stället att
avvakta att ytterligare handlingar skulle inkomma. Någon sådan kom-
plettering har inte skett. Målet har fatt stå tillbaka för äldre förtursbe-
tonade mål.

Målet 4501 — 1987. Målet har fått stå tillbaka för äldre förtursbetona-
de mål.

JO Ragnemalm anförde i beslut den 28 mars 1991 följande.

Enligt dagboksbladen har besvärshandling i målen — angående
besvär över beslut av kommunstyrelses arbetsutskott rörande ersättning
för skador resp, beslut av socialnämnd rörande barnomsorgsavgift —
inte tillställts den aktuella kommunala myndigheten med föreläggande
att svara. Att kommunikation således inte ägt rum far antas bero på att
kammarrätten bedömt, att "det inte finns anledning anta att talan
kommer att bifallas helt eller delvis" (10 § förvaltningsprocesslagen,
1971:29, ändrad 1987:332; se även rättsfållet RÅ 1983 2:71 beträffande
ett typfall, där kommunikation inte ansetts kunna underlåtas). Med
hänsyn till den bedömning som kammarrätten sålunda far förutsättas
ha gjort torde utgången i målen vara tämligen given.

Vissa överväganden rörande förtur aktualiserades av kommunalbe-
svärskommittén i samband med förändringen av instansordningen i
kommunalbesvärsmål. Kommittén föreslog "en bestämmelse som går
ut på att kammarrätten är skyldig att förtursbehandla mål som är
deserta och mål i vilka det är uppenbart att besvären skall avvisas av
annan anledning eller lämnas utan bifall" (SOU 1978:84 s. 82). Det
förutsattes, att kommunikation inte skulle äga rum i dessa fall. En
betydande del av målen, "som kan gälla samhällsviktiga beslut", skulle
därigenom kunna handläggas snabbt. Enligt kommittén var en uttryck-
lig bestämmelse "ägnad att sörja för att nyinkomna kommunalbesvär
blir tillräckligt granskade och att handläggningen från början kommer
in på rätt spår".

142

I det till lagrådet remitterade förslaget i lagstiftningsärendet hade på
den aktuella punkten utformats en bestämmelse om att kammarrätten
utan dröjsmål bör avgöra mål, i vilka det är uppenbart, att besvären
inte kan bifallas (prop. 1979/80:105 s. 101). I motiven härtill framhölls
(s. 42) att kommunalbesvär far grundas endast på vissa omständigheter
som anges i 7 kap. 1 § kommunallagen (1977:179) och att de med
bestämmelsen avsedda målen därför ofta kan skiljas ut utan svårighet.
Den tilltänkta nya bestämmelsen och möjligheten att enligt 10 §
förvaltningsprocesslagen underlåta kommunikation i dessa mål borde
"kunna ge goda förutsättningar för en snabb handläggning i kammar-
rätten av t.ex. mål där klaganden åberopar endast lämplighetsskäl eller
där han inte anger i vilket hänseende det överklagade beslutet skulle
vara felaktigt". (Eftersom det även utan en särskild bestämmelse därom
var tydligt, att mål i vilka besvären bör avvisas, t.ex. därför att de har
kommit in för sent, liksom frågor om verkställighetsförbud bör hand-
läggas skyndsamt, ansågs det inte motiverat att införa en uttrycklig
föreskrift om snabb handläggning för sådana fall.)

Enligt lagrådets mening var den föreslagna bestämmelsen inte av
sådan beskaffenhet, att den borde meddelas i lag (s. 110). På lagrådets
förslag utgick bestämmelsen ur propositionens författningsförslag. Det
föredragande statsrådet anförde härvid (s. 114): "Det är enligt min
mening angeläget att mål av det slag som de föreslagna bestämmelserna
avser avgörs snabbt. Uttryckliga lagregler synes emellertid inte behövas
för att man skall kunna få till stånd en sådan ordning. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att det i 22 § kammarrättsinstruktionen
(1979:571) föreskrivs att mål som av någon särskild anledning bör
avgöras skyndsamt skall handläggas med förtur."

Situationen är alltså den, att det inte i någon författningsbestämmel-
se föreskrivits, vare sig huruvida kommunalbesvärsmålen som grupp
totalt påkallar förtur eller om någon viss kategori i gruppen skall
prioriteras. Vad gäller preferenser inom gruppen kan föreskrifter i
kammarrättens arbetsordning om vissa allmänna grunder för förtur,
vilka i princip är tillämpliga på alla målgrupper och gynnar t.ex. mål
vari fråga är om inhibition, föranleda en extra skyndsam behandling.

Vad gäller eventuell prioritering på grund av de aktuella målens
karaktär i övrigt bör enligt min mening vad som förekom i det nyss
berörda lagstiftningsärendet tjäna till ledning för en närmare differen-
tiering. De mål i vilka det är uppenbart, att besvären inte kan bifallas,
kan — som kommunalbesvärskommittén var inne på — gälla beslut av
stor betydelse för det allmänna, låt vara att reglerna om beslutens
verkställbarhet (jfr 7 kap. 6 § kommunallagen) innebär, att aktuell
kommunal verksamhet mången gång torde kunna fortskrida utan
påtagligt hinder av att besvär anförts. I mål av annan karaktär —
gällande t.ex. det allmännas förhållande till enskild inom den kommu-
nala självstyrelsesektorn — gör sig hänsynen till den enskilde gällande
med viss styrka; det får anses angeläget att tillse, att klagande, som
intar sådan ställning i saken, inte under någon längre tid hålls ovetan-
de om att — om så är fallet — utsikterna till framgång i målen är

Redog. 1991/92:1

143

obefintliga. Att genom förtursbehandling tillgodose nu berörda intres-
sen ter sig också försvarligt med hänsyn till att mål av det ifrågavaran-
de slaget i allmänhet torde vara jämförelsevis föga tidskrävande.

Såvitt jag kan förstå av kammarrättens remissvar har man inte
ansett, att mål av förevarande slag skall ges någon som helst förtur.
Målen är, enligt vad jag inhämtat, ännu inte avgjorda, och handlägg-
ningstiden har alltså nu uppgått till cirka tre och ett halvt år. En sådan
ordning måste, med hänsyn till vad jag anfört ovan, betecknas som helt
oacceptabel.

Jag vill i sammanhanget nämna, att kommunalbesvärsmål i kam-
marrättens arbetsordning visserligen inte hänförts till kategorien för-
tursmål — och inte heller angetts som exempel på sådana ytterligare
mål som har förturskaraktär — men i arbetsordningen har dock bl.a.
anförts följande.

Det är inte möjligt att uppställa några absoluta regler om förtur, utan
rotelinnehavaren måste i varje mål göra en bedömning med hänsyn
till de särskilda omständigheterna i målet och med beaktande av hur
pass angeläget det kan vara att målet tas fram före andra mål på roteln.

Däremot är det möjligt att ange mål, som typiskt sett bör behandlas
med förtur, och att uttrycka målgrupper, som normalt kräver särskilt
snabb handläggning. Detta har skett i det föregående.

Förtursmarkeringen är alltså att betrakta som ett hjälpmedel för
rotelinnehavaren när det skall avgöras i vilken turordning målen skall
tas fram. Bl.a. gäller att det kan finnas mål, som inte faller in under de
ovan angivna förtursgrupperna men som ändå bör avgöras med förtur.

Enligt min mening borde vad sålunda återgivits vara tillräckligt klargö-
rande som motivering för att kommunalbesvärsmål, i sådana fall där
det saknas anledning anta att talan kommer att bifallas, skall bli
föremål för skyndsam behandling. Eftersom kammarrätten uppenbarli-
gen inte är av samma mening, finner jag det tillrådligt, att kammarrät-
ten genom föreskrifter i arbetsordningen eller på annat sätt tydligare
markerar, att mål av förevarande slag bör bli föremål för ett snabbt
avgörande av kammarrätten.

Med den kritik som ligger i det sagda är förevarande inspektions-
ärende avslutat.

Kritik mot länsrätt för att den inte fullgjort sin moti-
veringsskyldighet enligt 30 § förvaltningsprocesslagen

(Dnr 1158-1990)

1 Anmälan

I en anmälan till JO hävdade Olov Österberg, att det av länsrättens i
Stockholms län och kammarrättens i Stockholm domar i ett mål
gällande förmånsbeskattning i samband med förvärv av aktier inte
framgick, vilka skäl som bestämt utgången. I länsrättens till anmälan
fogade dom 1988-08-18 (mål nr S12696-88E) anges inledningsvis att
länsskattemyndigheten överklagat beslutet angående Österbergs in-

Redog. 1991/92:1

144

komsttaxering för år 1987, och att Österberg bestritt besvären. I övrigt
anförs följande: "Med bifall till besvären höjs överklagade inkomsttaxe-
ringar med belopp enligt bilaga 2"; den åberopade bilagan innefattar
en siffermässig redovisning av Österbergs inkomster under aktuell
period och utvisar, att inkomsten av tjänst enligt länsskattemyndighe-
tens yrkande höjts med 3 750 kr.

I anmälan berördes även vissa andra frågor i anslutning till hand-
läggningen av målet; bl.a. uttrycktes missnöje med att kammarrätten
vägrat att föranstalta om muntlig förhandling.

2 Utredning

Genom remiss infordrades länsrättens yttrande angående de skäl som
varit bestämmande för utgången i målet. Länsrättens svar innefattade
inledningsvis en hänvisning till en bilagd promemoria, upprättad av
rådmannen Karl-Eric Ståhlberg, vilken som ordförande handlagt må-
let. I promemorian anfördes följande:

Av 30 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgår att: "Rättens avgö-
rande av mål skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad i
övrigt förekommit i målet.

Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången."

I 4 § samma lag stadgas att i besvärshandling "skall anges vad som
yrkas samt de omständigheter som åberopas till stöd härför".

Länsrätten har som bilaga 1 i domen tagit in länsskattemyndighetens
besvär i dess helhet (fotokopia). När länsrätten i sitt beslut använt
lokutionen med bifall till besvären, har avsetts att länsrätten godtagit
såväl yrkanden som grunder i besvärsinlagan och sålunda lagt de av
länsskattemyndigheten angivna skälen till grund för sin dom.

I inlaga till kammarrätten över länsrättens dom kritiserar den skatt-
skyldige "utformningen (eller rättare sagt bristen i denna del) av
länsrättens dom" vad gäller angivande av skäl. Kammarrätten har i sin
dom den 19 februari 1990 (mål nr 6366—1988) för den skattskyldige
klarlagt att regeringsrätten redan avgjort samma beskattningsfrågor som
nu aktuella "på samma skäl som länsskattemyndigheten åberopat i
detta mål och vilka skäl legat till grund för länsrättens dom".

Med den innebörd som tidigare tillagts lokutionen med bifall till
besvären uppfyller länsrättens dom de i 30 § förvaltningsprocesslagen
uppställda formella kraven. Skrivsättet är enligt min uppfattning all-
mänt vedertaget i skattemål.

Länsrätten (lagmannen Åke Lundborg) anförde härutöver:

Kammarrätten har i sin dom uppfattat länsrättens dom på just detta
sätt. Juridiskt-tekniskt framstår denna bedömning enligt min uppfatt-
ning som korrekt. Formellt uppfyller länsrättens dom följaktligen
kraven på att domskälen skall framgå av domen.

Av Olov Österbergs olika skrivelser far anses framgå att denne inte
tillgodogjort sig domskälen eller i vart fall inte är nöjd med utform-
ningen av domen.

Det måste vid domskrivning — oavsett den knapphändiga lagregle-
ringen — anses vara ett minimikrav att domen utformas så att en
enskild part skall kunna tillgodogöra sig dess innehåll. Detta behöver
inte stå i konflikt med att domen skrivs kort eller t.o.m. mycket kort.
Om man i det enskilda fallet använder en teknik med domsbilaga eller

Redog. 1991/92:1

145

eljest hänvisar till något som tagits in i domen måste emellertid även
för den enskilda parten framgå vad domstolen gjort till sitt. Lokutioner
som inte uppfyller detta krav bör inte användas.

För att undanröja varje tvekan hos Olov Österberg om länsrättens
ställningstaganden hade i det aktuella fallet varit tillräckligt med den
uttryckliga upplysningen i en bisats att länsrätten anslöt sig till läns-
skattemyndighetens bedömning.

Karl-Eric Ståhlberg har för mig framhållit att det ifrågakomna målet
ingick i en större serie med standardiserade inlagor där utgången enligt
hans uppfattning var given.

Olov Österberg, som bereddes tillfälle att ta del av remissvaret, hördes
inte av.

1991/92:1

3 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 19 november 1990 följande.

Som framgår av vidtagna utredningsåtgärder har jag i anledning av
klagomålen funnit anledning att uttala mig endast på en punkt. Det
gäller länsrättens sätt att fullgöra sin motiveringsskyldighet.

För den enskilde är det ytterst väsentligt, att myndigheterna klargör,
hur de kommit fram till sina beslut. Endast om skälen öppet redovisas,
kan han kontrollera, hur myndigheten urskilt och värderat för beslutet
relevanta fakta, och hur dessa fakta bedömts enligt tillämpliga rättsreg-
ler etc. En upplysande motivering kan endera övertyga honom om att
beslutet är korrekt eller ge honom underlag för ett överklagande.
Allmänhetens tilltro till myndigheternas kompetens och objektivitet
kräver också, att dessa förmår visa, att besluten är väl underbyggda.

Förvaltningsdomstolarna åläggs i 30 § andra stycket förvaltningspro-
cesslagen generellt att i sina avgöranden redovisa "de skäl som bestämt
utgången". Särskilda krav på tydlighet måste naturligtvis ställas, då —
som i det nu aktuella fallet — den förlorande parten är en fysisk
person, som inte företrädes av juridiskt ombud, och det tillämpliga
regelsystemet dessutom är av mera komplicerat slag.

Länsrätten har enligt min mening inte uppfyllt minimikraven här-
vidlag. Domen innehåller strängt taget inte något, som förtjänar be-
teckningen motivering. En lapidarisk upplysning om att man bifaller
besvären kan endast anses innefatta ett domslut, innebärande att kla-
gandens — länsskattemyndighetens — yrkande om att ytterligare 3 750
kr skulle tas upp som inkomst av tjänst godtogs; den bilaga till vilken
hänvisas i domen ger inte heller någon information utöver just detta.
Jag finner det förvånande, att man från länsrättens sida anser sig
kunna hävda, att den i förvaltningsprocesslagen fastlagda motiverings-
skyldigheten med en sådan skrivning uppfyllts.

Jag finner också anledning att kommentera vad lagmannen tillagt
beträffande en metod för att "undanröja varje tvekan ... om länsrättens
ställningstagande"; enligt lagmannen hade det "varit tillräckligt med
den uttryckliga upplysningen i en bisats att länsrätten anslöt sig till
länsskattemyndighetens bedömning". Naturligtvis är denna variant
överlägsen den som faktiskt valdes i det aktuella fallet, eftersom den
dock innefattar en motivering — låt vara inte formulerad av länsrätten

146

själv. Jag måste dock konstatera, att rekommendationen inte ger ut-
tryck för någon särskilt hög ambitionsnivå beträffande länsrättens
domsskrivning. Saken kan utvecklas något enligt följande.

Det har möjligen föresvävat länsrätten, att här föreligger en parallell
till vad som anses godtagbart, då en högre domstol kommer till samma
resultat som den lägre domstol vars beslut överklagats. Om överinstan-
sen då väljer lokutionen "ej ändring", anses den ha godtagit inte bara
underinstansens slut utan också dess motivering. Den tidigare ofta
nyttjade lokutionen "utan bifall" ansågs däremot inte innefatta någon
generell accept av de skäl som åberopats i den överklagade domen;
efter förvaltningsprocesslagens tillkomst är denna teknik med hänsyn
till 30 § ej längre godtagbar vad gäller förvaltningsdomstolarna.

Den i ärendet aktuella situationen ter sig helt annorlunda. Vad
länsrätten enligt lagmannens modell gör är att ansluta sig till den ena
partens till stöd för besvären anförda skäl. Det är givetvis en avsevärd
skillnad mellan att hänvisa till de av domstol — i enlighet med 30 §
förvaltningsprocesslagen — utformade skälen och att åberopa den
argumentation som part framfört i målet; det måste förutsättas, att
tidigare avgivna domskäl i normalfallet utformats med annan stringens
än vad som kräves i en besvärsinlaga. En hänvisning till de skäl som
åberopats av klaganden — i det aktuella fallet länsskattemyndigheten

— kan visserligen inte generellt underkännas som tillräcklig motive-
ring enligt 30 § förvaltningsprocesslagen, men tekniken måste enligt
min mening reserveras för sådana fall, då argumentationen i besvärs-
skriften är så entydig och klar, att domstolen inte anser sig kunna
prestera något bättre. Även om det skulle förhålla sig på sistnämnt sätt,
ter det sig emellertid för mig som mindre tilltalande, att som domskäl
förse den förlorande parten endast med motpartens argument; jag vill
erinra om vad jag inledningsvis anförde om vikten av att domstolarna
härvidlag agerar på ett sätt som vinner allmänhetens förtroende.

Jag inser naturligtvis, att bakom de tankar som framförts i remissva-
ret ligger överväganden om vad som kan anses rationellt i en pressad
arbetssituation. Effektivitetshänsyn far emellertid inte innebära, att
man tummar på en av de viktigaste rättssäkerhetsgarantierna i förvalt-
ningsprocesslagen. Man måste på en domstol också kunna ställa kra-
vet, att den utan större arbetsinsats förmår transformera det väsentliga

— "de springande punkterna" — i en besvärsinlaga till egna domskäl.
Rör det sig om en mera komplicerad framställning, föreligger desto
större anledning för domstolen att själv utforma skälen på ett sätt, som
den enskilde utan större svårighet förmår uppfatta.

Med den kritik som ligger i det ovan sagda är ärendet avslutat.

Redog. 1991/92:1

147

Länsrätt har vid handläggning av mål om bistånd
enligt 6 § socialtjänstlagen företagit hembesök hos
klaganden tillsammans med representanter för social-
nämnden; som följd härav har handläggningen i förs-
ta instans återupptagits. Fråga om utredningsåtgär-
dens laglighet och lämplighet. Kritik mot länsrätten
för att den medverkat till omprövning i en litispen-
denssituation utan att följa upp ärendets vidare han-
tering hos socialnämnden

(Dnr 3075-1989)

I det vid JO Ragnemalms inspektion av länsrätten i Västernorrlands
län den 18 oktober 1989 förda protokollet antecknades bl.a. följande:

I mål nr Ö 45—87, dom 89-10-17, har länsrätten lämnat av klaganden
anförda besvär i ett biståndsmål enligt 6 § socialtjänstlagen utan bifall.
Av akten framgår att handläggningen av målet innefattat vissa mindre
vanliga inslag (hembesök hos klaganden tillsammans med representan-
ter för socialnämnden etc.).

JO beslöt inhämta yttrande från länsrätten angående handläggningen
av målet.

Länsrätten åberopade i sitt remissvar ett yttrande av rotelinnehavaren,
rådmannen Inger Petersson, vari anfördes följande:

Målet rörde bistånd till bl a betalning av ränta och amortering av
fastighetslån. Vid beredningen av målet fann jag dels att det kunde bli
fråga om att ålägga socialnämnden betala ifrågavarande förfallna låne-
kostnader och dels att målet var brådskande (risk för lagsökning och
eventuell exekutiv försäljning). Målet gällde en familj med fyra barn i
åldern 6—16 år. Jag bedömde att ytterligare uppgifter var nödvändiga
för att målet skulle kunna avgöras. För att förkorta handläggningstiden
och efter samtal med klagande — Larsson — överenskoms att uppgif-
terna skulle inhämtas vid ett besök hos familjen. För att undvika
remiss till socialnämnden skulle jämväl representanter för nämnden
vara närvarande vid besöket. Besöket resulterade i att de tjänstemän
som deltog vid samtalet ändrade uppfattning om behovet av bistånd
och önskade att nämnden skulle bli i tillfälle att återigen pröva målet.
Linder sommaren 1987 ringde jag till socialnämnden i Timrå och fick
besked om att Larsson fått bistånd till betalning av de förfallna
amorteringarna och räntorna på fastighetslånet. Nämnden skulle över-
sända ett beslut. Tyvärr kom beslutet inte in till länsrätten förrän efter
ny påminnelse hösten 1989 varefter målet avgjordes. Det sammanträde
som ägt rum är en undantagsföreteelse. Sammanträdet tillkom huvud-
sakligen för att jag gjorde den bedömningen att målet var synnerligen
brådskande.

I beslut den 25 juli 1990 uttalade JO Ragnemalm följande:

Hembesöket kan inte anses innefatta sådan muntlig förhandling som
avses i 9 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) utan far betraktas som
en mera okonventionell utredningsåtgärd vid sidan av det i stadgandet
primärt anvisade skriftliga förfarandet. Jag ser inga principiella hinder
mot att dylika metoder kommer till användning i denna typ av mål
under förutsättning, att detta kan anses främja utredningen och
tillämpliga regler om dokumentation, kommunikation etc. iakttages.

Redog. 1991/92:1

148

Något åsidosättande av dylika rättssäkerhetsgarantier har inte skett i
detta fall. Händelseförloppet efter hembesöket visar emellertid, att det
kan vara förenat med vissa problem att direkt involvera representanter
för den myndighet vars beslut överklagats i en sådan förrättning. Att
länsrättens dom kom att dröja så länge som två och ett halvt år — trots
att man i remissvaret betonar, att "målet var synnerligen brådskande"

— sammanhänger uppenbarligen med att länsrätten inte tillräckligt
energiskt verkade för att socialnämnden skulle infria det vid besöket
givna löftet att till länsrätten inkomma med nytt material i form av ett
efter omprövning fettat beslut. Med dessa noteringar lämnar jag hem-
besöket som sådant.

Det vidare förfarande som länsrätten och företrädare för social-
nämnden enades om vid hembesöket innebar således, att socialnämn-
den i vissa delar skulle ompröva sitt tidigare och nu hos länsrätten
överklagade beslut. Länsrätten medverkade med andra ord till upp-
komsten av en litispendenssituation, där en och samma fråga kunde
anses anhängig i två instanser samtidigt. Denna komplikation berörs
över huvud inte i länsrättens yttrande. Härtill vill jag säga följande.

Litispendensfrågan är i allt väsentligt oreglerad. Som jag närmare
utvecklat i en uppsats i Förvaltningsrättslig tidskrift (1974 s. 57—84),
får huvudregeln anses vara, att beslutsmyndigheten (här socialnämn-
den) inte får fetta nytt beslut i saken, sedan förvaltningsbesvär anförts
och saken därmed blivit anhängig i högre instans (här länsrätten). Av
rättspraxis framgår dock att huvudregeln får vidkännas flera undantag.
Besvärsmyndighetens utslag behöver således inte alltid avvaktas, då
beslutet t.ex. innefattar ett avslag på en begäran om en för den enskilde
angelägen förmån, om det visar sig, att beslutet är oriktigt eller saken
till följd av nya omständigheter kommit i ett annat läge; en korrigering
i enskilds intresse kan ofta ske snabbare, om beslutsmyndigheten tillåts
att själv ändra sitt beslut. Att lagstiftaren inte heller står främmande för
sådan självrättelse även i litispendenssituationer framgår för övrigt
numera av 27 § förvaltningslagen (1986:223), som emellertid inte
reglerar omprövningsinstitutet i dess helhet utan endast tar sikte på
myndigheternas skyldighet att företa sådan omprövning i vissa, helt
klara fell. (Se härom Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder,
6 u. 1989, s. 88-91.)

Det sagda leder mig till slutsatsen, att det i och för sig inte generellt
skulle vara fel att en länsrätt medverkar till omprövning hos besluts-
myndigheten i en litispendenssituation. Genom länsrättens underlåten-
het att följa upp ärendets vidare hantering hos socialnämnden, med
följd att skälen för att nämnden i vissa delar skulle pröva saken på nytt

— framför allt skyndsam hetsaspekten — i allt väsentligt bortföll,
framstår förfarandet emellertid som rättsligt något tveksamt och i vart
fell föga praktiskt och snarast ägnat att komplicera situationen.

Med dessa delvis kritiska uttalanden är ärendet avslutat.

Redog. 1991/92:1

149

Kritik mot länsrätts handläggning av ärende om ut- Redog. 1991/92:1
lämnande av kopia av allmän handling. Tillämpning
av 9 kap. 1 § sekretesslagen angående skattesekretess

(Dnr 3939-1990)

1 Bakgrund

1 ett till länsrätten i Jönköpings län den 31 oktober 1990 inkommet
telefaxmeddelande anhöll Jan-Erik Persson att få kopior bl.a. av even-
tuella beslut av taxeringsnämnd om avvikelse från vissa självdeklaratio-
ner. Länsrätten (lagmannen Niis Granath) beslöt den 6 november 1990
att endast delvis lämna ut de efterfrågade taxeringsnämndsbesluten.
Som skäl härför anförde länsrätten:

Det kan antas att de skattskyldiga eller de bolag, i vilka de är
engagerade, kan lida skada eller men om vissa belopp, andelstal och
namn lämnas ut. Länsrätten anser därför att de efterfrågade handling-
arna innehåller uppgifter som omfattas av sekretess.

Kammarrätten i Jönköping ändrade genom dom den 17 december
1990 länsrättens beslut och visade målet åter till länsrätten för ny
handläggning. I domskälen anfördes följande:

Enligt 9 kap 1 § första stycket sekretesslagen gäller sekretess i myndig-
hets verksamhet, som avser bestämmande av skatt eller som avser
taxering eller i övrigt fastställande av underlag för bestämmande av
skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållan-
den. För uppgift i mål hos domstol gäller sekretessen endast om det
kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Enligt tredje stycket nämnda lagrum gäller sekretess inte beslut, varige-
nom skatt bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs,
med undantag för i förevarande mål vissa ej aktuella beslut.

Av förarbetena till sekretesslagen (prop 1979/80:2 sid 257 och 260)
framgår att taxeringsnämndens beslut om avvikelse utgör ett sådant
beslut som avses i 9 kap 1 § tredje stycket sekretesslagen. I beslutet om
avvikelse ingår även redovisningen av vad som grundat beslutet. De av
Persson nu begärda handlingarna skall därför lämnas ut i sin helhet.

2 Anmälan

I en anmälan till JO påpekade Jan-Erik Persson, att länsrättens beslut
medförde, att han fick vänta mer än sex veckor på att få ta del av
handlingarna. Han ifrågasatte vidare, om inte länsrätten borde ha
omprövat sitt beslut i stället för att hänvisa honom till att överklaga
detta hos kammarrätten.

3 Utredning

Efter remiss inkom länsrätten (lagmannen Nils Granath) med yttran-
de. Inledningsvis refererades den bedömning länsrätten, kammarrätten
och regeringsrätten gjort i fråga om utlämnande av taxeringspromemo-
rior m.fl. handlingar innehållande i stort sett samma sakuppgifter som
de nu aktuella taxeringsnämndsbesluten. Därefter anfördes:

150

Vid min bedömning av innehållet i bilagan till taxeringsnämndens
underrättelse om avvikelse ansåg jag att vissa uppgifter, belopp och
namn var just sådana uppgifter som regeringsrätten i sin dom ansett
medföra skada eller men för bolagen eller delägarna om de lämnades
ut. Fråga uppstod då om det förhållandet att uppgifterna lämnats i en
bilaga till taxeringsnämnds underrättelse om avvikelse skulle få ha
avgörande betydelse för att utlämnande skulle ske. Jag gjorde den
bedömningen att i förevarande fall det väsentliga borde vara om ett
utlämnande av uppgifterna kunde antas medföra skada eller men. Att
det skulle förhålla sig så ansåg jag mig ha stöd för i länsrättens,
kammarrättens och regeringsrättens tidigare bedömningar. Det var
utifrån dessa överväganden och bedömanden som jag beslöt att vissa
uteslutningar skulle ske i de handlingar som överlämnades till Persson.
Det är bara att konstatera att kammarrätten i sin dom den 17 decem-
ber 1990 inte delat min bedömning i denna del.

Vad gäller Perssons begäran att jag skulle ompröva beslutet vill jag
göra följande kommentarer. Utifrån de överväganden och bedömning-
ar jag gjorde före beslutet var jag inte beredd att ändra min uppfatt-
ning. En omprövning skulle därför inte ha lett till annat resultat.
Detta borde jag ha tydligare klargjort för Persson vid vårt telefonsamtal
efter det han fått del av beslutet.

Jan-Erik Persson lämnade ytterligare synpunkter med anledning av
remissvaret.

4 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 16 maj 1991 följande.

Som framgår av det citerade avsnittet ur kammarrättens dom omfat-
tas beslut, varigenom skatt bestäms eller underlag för bestämmande av
skatt fastställs, inte av den i 9 kap. 1 § sekretesslagen stadgade skatte-
sekretessen. Återfinnes efterfrågade uppgifter i ett sådant beslut, saknar
sålunda det i samma paragraf för uppgift hos domstol uppställda
skaderekvisitet betydelse; uppgiften är ju över huvud inte föremål för
sekretess.

Mot denna bakgrund framstår den i remissvaret förda argumentatio-
nen som närmast obegriplig. Den grundläggande frågan om taxerings-
nämndens hos länsrätten förvarade beslut om avvikelse från självdekla-
ration utgör ett sådant beslut som enligt bestämmelsen inte kan hem-
lighållas förbigås helt, och i stället diskuteras huruvida de efterfrågade
uppgifterna är av sådan art, att det kan antas att den enskilde lider
skada eller men om de röjs — alltså en sekundär fråga, som bygger på
förutsättningen, att det här inte rör sig om sådant beslut som enligt
stadgandet helt undantas från sekretess.

Jag hade möjligen kunnat ha viss förståelse för lagmannens vägran
att tillhandahålla de aktuella kopiorna, om han vid en klart redovisad
analys av lagtexten — som enligt min mening inte är helt entydig —
kommit fram till att taxeringsnämndens beslut om avvikelse från
självdeklaration inte omfattas av beskrivningen av de generellt offentli-
ga besluten. Kritiken hade då begränsats till att avse underlåtenheten
att ta del av lagmotiven, som innehåller ett klart besked på denna
punkt — liksom för övrigt också den av Corell m.fl. utgivna kommen-
taren till sekretesslagen (2 u. 1985, s. 250).

1991/92:1

151

Vad som anförs i remissvaret gör saken betydligt allvarligare. Därav
framgår, som nämnts, att lagmannen primärt gjort en sådan skadebe-
dömning som saknar betydelse, om det rör sig om ett i stadgandets
tredje stycke från sekretess undantaget beslut, och — då han kom till
resultatet, att utlämnande av vissa uppgifter kunde antas medföra skada
eller men — inte ansett, att "det förhållandet att uppgifterna lämnats i
en bilaga till taxeringsnämnds underrättelse om avvikelse skulle fä ha
avgörande betydelse". Genom remissvaret har alltså — tvärtemot vad
där påstås — framkommit att det alls inte rört sig om en bedömnings-
fråga, där kammarrätten och länsrätten kommit till olika resultat, utan
att lagmannen i grunden gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämp-
ning.

Med den allvarliga kritik som ligger i det sagda avslutar jag ärendet.

Redog. 1991/92:1

152

Central statsförvaltning

Redog. 1991/92:1

Närradionämndens tillämpning av 10 § närradiolagen
har i tidigare JO-beslut ej ansetts strida mot 11 kap.
14 § regeringsformen. Nu fråga om beaktande av
konventionsbestämmelser i myndighets rättstillämp-
ning och om JO:s tillsyn härvidlag

(Dnr 2477-1990)

Björn von der Esch klagade i en anmälan, som kom in till JO den 24
augusti 1990, över närradionämndens handläggning av och beslut i
ärende rörande indragning av sändningstillstånd för vissa föreningar,
som medverkat i närradiosändningar ombesörjda av Östra Sörmlands
närradioförening/Radio Nova. Beslutet i fråga fattades den 5 juli 1990
(§ 47) och innebar, att sändningstillstånden för två föreningar återkal-
lades på grund av brott mot förbudet mot kommersiell reklam enligt
10 § närradiolagen (1982:459).

I anmälan anknöts till JO:s beslut den 18 maj 1990 (dnr 1296-1990)
rörande närradionämndens åtgärd att återkalla sändningstillståndet för
Radio Öresund på grund av brott mot reklamförbudet. JO festslog i
detta beslut, att 10 § i den av riksdagen stiftade närradiolagen inte
kunde anses stå i strid med regeringsformens regler om yttrandefrihet
(2 kap. 1, 12—13 §§); JO fann i sammanhanget inte skäl att uttala sig
om den av anmälaren aktualiserade frågan, huruvida den svenska
lagstiftningen på området stod i överensstämmelse med Sveriges åta-
ganden enligt den europeiska fri- och rättighetskonventionen. Björn
von der Esch gjorde nu gällande, att en rekommendation från Europa-
rådets ministerkommitté, No. R (85) 13, inte skulle ha varit tillgänglig
hos JO, då ärendet angående Radio Öresund avgjordes, och att denna
rekommendation, som den 27 juli "åter tillförts JO-ämbetet", skulle ha
haft betydelse för JO:s bedömning av närradionämndens myndighetsut-
övning i såväl Radio Öresund- som Radio Nova-ärendet.

Kopior av vissa handlingar i närradionämndens akt i Radio Nova-
ärendet bifogades anmälan. Den 3 september kompletterades materia-
let med kopia av en inlaga till kammarrätten i Stockholm i det
besvärsmål som initierats genom att berörda föreningar den 12 juli
överklagade närradionämndens beslut av den 5 juli. Från Östra Sörm-
lands närradioförening/Radio Nova inkom den 3 september ytterligare
en kompletterande handling (utskrift av den isländske ombudsmannen
Gaukur Jorundssons anförande vid 1990 års nordiska juristmöte röran-
de den nordiska ombudsmannainstitutionen och organen för den
europeiska konventionen om mänskliga rättigheter).

153

I beslut den 26 september 1990 konstaterade JO Ragnemalm, att
närradionämndens av anmälaren klandrade beslut i Radio Nova-ären-
det efter överklagande var föremål för prövning i kammarrätten, varför
han enligt gällande principer för JO:s tillsynsverksamhet inte tog upp
saken till utredning. JO anförde vidare:

Även om jag kunnat sätta punkt här, finner jag anledning att i
sammanhanget något uppehålla mig vid en i anmälan aktualiserad
fråga, som ej har betydelse för kammarrättens prövning av besvärsmå-
let. Det gäller beaktandet i JO:s verksamhet av konventionsåtaganden
till skydd för grundläggande mänskliga rättigheter — i det aktuella
fallet yttrandefriheten. Först vill jag därvid tillrättalägga vissa grundläg-
gande missuppfattningar, som framgår av anmälan.

I anmälan göres gällande att den åberopade rekommendationen från
Europarådets ministerkommitté skulle ha "förkommit" vid JO-ämbetet
och således inte funnits tillgänglig vid tidpunkten för JO:s beslut i
ärendet rörande Radio Öresund, att denna emellertid numera skulle
ha "tillförts" ämbetet samt att utgången i berörda ärende skulle ha
blivit en annan, om rekommendationen då varit känd. Härtill vill jag
endast säga, att jag är väl förtrogen med detta dokument och den
problematik som föranlett dess tillkomst, inte minst sedan jag 1988 —
liksom chefcJO Claes Eklundh — deltog i en av Europarådets general-
sekretariat anordnad "Round Table with European Ombudsmen" i
Strasbourg, där bl.a. de i rekommendationen uppmärksammade frågor-
na diskuterades (den konferens som omnämns på s. 5 i utskriften av
det här åberopade anförandet vid nordiska juristmötet). Jag hade
omedelbar tillgång till dokumentet, då jag i maj 1990 fettade beslut i
det berörda ärendet. (Huruvida den inte till JO utan till regeringarna i
medlemsstaterna riktade rekommendationen över huvud tillställts om-
budsmannaexpeditionen 1985 är obekant och saknar i sammanhanget
varje betydelse.)

Vad gäller dokumentets karaktär hävdas i anmälan att rekommenda-
tionen är att uppfatta som "en direkt uppmaning från Sveriges Rege-
ring till JO-ämbetet i Sverige", eftersom den "härrör från i Europarå-
det deltagande staters utrikesministrar (inklusive Sveriges)". Påståendet
är i grunden felaktigt och ger mig anledning att erinra om vissa
fundamentala moment i svensk statsrätt. Regeringsärenden avgöres
enligt 7 kap. 3 § regeringsformen (RF) av regeringen kollektivt vid
regeringssammanträde; enskilt statsråd kan inte vare sig ensamt eller
som ingående i en annan — inhemsk eller internationell — grupp
fetta något beslut på regeringens vägnar. Inte heller regeringen som
sådan kan emellertid ge JO, som är ett riksdagens organ (12 kap. 6 §
RF), några direktiv, och så har självfallet ej heller skett. JO:s verksam-
het bestämmes alltså exklusivt av riksdagen, som i RF, riksdagsord-
ningen och lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombuds-
män fastlagt vad som härvidlag skall gälla.

Alldeles frånsett vad som nu sagts vill jag beträffande rekommenda-
tionens innehåll tillfoga, att ministerkommitténs önskemål enligt min
mening sedan länge är med god marginal uppfyllda i Sverige. 1
rekommendationen anmodas medlemsstaternas regeringar att överväga

Redog. 1991/92:1

154

inrättande av en ombudsmannainstitution, där sådan saknas, samt att i
förekommande fall överväga olika åtgärder för att utsträcka och för-
stärka ombudsmannens befogenheter och faktiska möjligheter att i sin
verksamhet beakta olika aspekter på skyddet av grundläggande mänsk-
liga rättigheter. Som bekant var Sverige först med att inrätta ett sådant
ämbete (1809), och beträffande såväl tillsynsområde (omfattande t.ex.
även domstolar) som maktmedel (särskilt åtalsrätten) sträcker sig de
svenska ombudsmännens befogenheter väsentligt längre än i flertalet —
kanske alla — andra länder. Vad särskilt gäller medborgarnas rättig-
hetsskydd bör följande framhållas.

Enligt 12 kap. 6 § RF skall JO "i enlighet med instruktion som
riksdagen beslutar utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksam-
het av lagar och andra författningar"; enligt 2 § instruktionen undanta-
ges dock från JO:s tillsyn bl.a. hans uppdragsgivare, riksdagen, liksom
regeringen, vilken kontrolleras direkt av riksdagen, i första hand
genom konstitutionsutskottet. Särskilt åligger det JO att "tillse att
domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttager rege-
ringsformens bud om saklighet och opartiskhet och att medborgarnas
grundläggande fri- och rättigheter ej träds för när i den offentliga
verksamheten" (3 § instruktionen). Kontrollen av att domstolarna och
förvaltningsmyndigheterna följer lagar och andra författningar avses
naturligtvis i första hand garantera, att dessa organ och deras funktio-
närer i sitt konkreta beslutsfattande eller vid vidtagande av andra
åtgärder håller sig inom ramarna för de föreskrifter som kan applice-
ras på den föreliggande situationen. I myndigheternas skyldigheter
ingår emellertid också att utöva den kontroll av de aktuella föreskrif-
ternas överensstämmelse med normer av högre dignitet varom stadgas i
11 kap. 14 § RF; den där föreskrivna skyldigheten att i förekommande
fall underlåta tillämpning av viss föreskrift gäller emellertid beträf-
fande normer beslutade av riksdagen eller regeringen endast om det
förelupna felet är "uppenbart". En följd av att myndigheterna har att
företaga sådan normkontroll är, att JO kan kritisera en myndighet, om
han finner, att den har tillämpat en föreskrift i en av riksdagen
beslutad lag, men alltså endast under den snävt utformade förutsätt-
ningen, att lagbestämmelsen uppenbarligen står i strid med föreskrift i
grundlagen. Min bedömning i ärendet nr 1296-1990 innefattade en
kontroll i nyssnämnda hänseende.

Då det gäller svensk normgivnings överensstämmelse med Sveriges
internationella åtaganden kommer saken i ett annat läge. Det ankom-
mer enligt svensk rätt inte på svenska domstolar eller förvaltningsmyn-
digheter att direkt tillämpa konventionsbestämmelser, utan dessa måste
genom normgivning enligt 8 kap. RF först ha införlivats med den
svenska rättsordningen; en annan sak är, att man — då visst utrymme
för tolkning eller utfyllnad av en inhemsk föreskrift föreligger — i
görligaste mån söker nå ett resultat, som ligger i linje med landets
folkrättsliga förpliktelser. JO kan alltså inte kritisera en myndighet för
att den inte med åsidosättande av svensk lag tillämpat konventionsbe-
stämmelser. När Sverige ansluter sig till en konvention av den europe-
iska fri- och rättighetskonventionens typ, innebär det, att staten Sverige

Redog. 1991/92:1

155

åtager sig att — genom normgivning samt organisation av rättskipning
och förvaltning — gentemot de enskilda medborgarna upprätthålla den
i konventionen påbjudna minimistandarden. Vad gäller den europe-
iska konventionen har ett sanktionssystem ställts till förfogande för
enskilda, som anser, att en stat inte uppfyller sitt konventionsenliga
åtagande. Ansvaret för att förpliktelserna enligt konventionen fullgöres
åvilar i första hand de från JO:s tillsyn undantagna högsta statsorganen,
riksdagen och regeringen, som genom normgivning har att — direkt
eller indirekt — införliva konventionens bud i den inhemska författ-
ningsregleringen och sålunda harmonisera denna med konventionen.

Av det sagda följer sammanfattningsvis att JO inte kan kritisera en
myndighet för att den tillämpat en av riksdagen antagen lag, som inte
kan anses uppenbart oförenlig med grundlagen. Då det inte åligger
myndigheten att kontrollera den aktuella lagens överensstämmelse
med Sveriges internationella åtaganden, kan inte heller myndighetens
tillämpning av den aktuella lagen kritiseras av JO på den grunden, att
diskrepans härvidlag skulle föreligga. Att normgivaren — riksdagen —
inte på sådan grund kan bli föremål för JO:s kritik följer redan av det
grundläggande förhållandet, att riksdagen över huvud inte omfattas av
JO:s tillsyn.

Därmed är emellertid inte sagt, att JO skulle vara förhindrad att i
annan form påtala brister i lagstiftningen. Enligt 4 § instruktionen kan
han sålunda genom framställning till riksdagen eller regeringen "väcka
fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida".
Sådana framställningar förekommer varje år. Vad som på detta sätt
kan bringas till de högsta statsorganens kännedom kan avse både
formella och innehållsmässiga brister. Beträffande skyddet för grund-
läggande fri- och rättigheter kan som exempel pekas på det i JO:s
ämbetsberättelse 1988/89 s. 387 refererade beslutet rörande avsaknad av
det enligt 2 kap. 6 och 12 §§ RF erforderliga lagstödet för sådan
postbehandling som innefattar öppnande av förtrolig försändelse; JO:s
framställning har föranlett lagstiftning i ämnet. Inom ramen för sin i
instruktionen fastlagda rätt att taga sådana initiativ kan JO också Esta
riksdagens eller regeringens uppmärksamhet på t.ex. en uppenbar
diskrepans mellan en svensk lagbestämmelse och innehållet i en inter-
nationell överenskommelse, som Sverige biträtt; i denna form kan JO
alltså ge tillkänna sin uppfettning i frågan på sätt rekommenderas i
Europeiska ministerkommitténs inledningsvis berörda dokument. Om-
fattningen och inriktningen av JO:s granskning härvidlag bestämmes
emellertid inte av uttryckliga regler utan Er avgöras av ombudsmän-
nen själva utifrån en lämplighetsbedömning, innefattande beaktande av
— inte helt oproblematiska — grundläggande konstitutionella förut-
sättningar.

Jag har i frågan om JO:s tillsynskompetens samrått med övriga
ombudsmän.

Redog. 1991/92:1

156

Vid prövning av ansökan om firmaregistrering har Redog. 1991/92:1
patent- och registreringsverkets bolagsavdelning en-
ligt tillämpade rutiner granskat ett microficheregister
över varumärken och varumärkesansökningar, vilket
uppdaterats endast två gånger per år. Följden har
blivit, att tidigare sökt varumärkesregistrering inte
uppmärksammats och sålunda inte beaktats på före-
skrivet sätt vid prövningen. Då missförhållandet sy-
nes sammanhänga med tekniska och ekonomiska
brister har industridepartementet underrättats i saken

(Dnr 2511-1989)

1 Anmälan

I en anmälan till JO klagade Heptagon AB, företrätt av advokaten Carl
Klingspor som ombud, på handläggningen hos patent- och registre-
ringsverket, bolagsavdelningen, av två ärenden om firmaregistrering. I
anmälan anförde bolaget bl.a. följande.

Den 20 oktober 1987 ansökte bolaget om registrering av varumärket
Sunny Day’s för varuklasserna 3 och 5, dvs. kosmetika och medicinska
produkter. Ansökan är ännu inte slutligt avgjord.

Den 22 februari 1988 ansökte ett helt annat bolag, Aktiebolaget
Stiftaren 8618, om att få ändra firman till AB Sunny Day för att driva
solarium och handel med hudvårdsprodukter. Den 17 augusti 1988
godkände bolagsavdelningen den föreslagna firmaändringen med tilläg-
get "i Malmö" till AB Sunny Day i Malmö. Firmaändringen registrera-
des, oaktat bolagsavdelningen hade påträffat och haft full kännedom
om den tidigare gjorda ansökan om varumärket Sunny Day’s.

Den 9 januari 1989 ingav Heptagon AB:s stiftare Bengt Sjöberg och
Riitta Orvokki Sjöberg en ansökan om registrering av firman Sunny
Day’s AB för verksamhet avseende grossisthandel med hudvårdsprepa-
rat. I meddelande den 17 januari 1989 anförde bolagsavdelningen
firman AB Sunny Day i Malmö som hinder för den sökta firman
Sunny Day’s AB. Bolagsavdelningen har därefter vägrat att registrera
firman Sunny Day’s AB.

Enligt 22 § varumärkeslagen (1960:644) gäller registrering av varu-
märke från dagen för ansökningens ingivande till dess tio år förflutit
från registreringsdagen. Skyddet gäller således från ansökningsdagen,
förutsatt att registrering sker. Enligt 10 § första stycket punkt 6
firmalagen (1974:156) skall firma ej registreras "om firman är förväx-
lingsbar med annan näringsidkares släktnamn eller skyddade närings-
eller varukännetecken".

Enligt anmälarens uppfattning torde det stå helt klart, att det varu-
märke som omfattas av varumärkesansökan den 20 oktober 1987 —
dvs. Sunny Day’s — borde utgöra hinder för registreringen av firman
AB Sunny Day i Malmö. Bolagsavdelningen skulle inte ha registrerat
denna firma utan skulle i stället ha uppskjutit behandlingen av firma-
registreringen i avvaktan på utgången av varumärkesansökan avseende 157

varumärket Sunny Day’s.

Bolagsavdelningen har inte ansett, att varumärkesansökan avseende Redog.
varumärket Sunny Day’s utgjorde hinder för registrering av firman AB
Sunny Day i Malmö, men däremot har bolagsavdelningen ansett att
firman AB Sunny Day i Malmö utgjorde hinder för registrering av
firman Sunny Day’s AB, oaktat ansökan om den senast nämnda
firmaregistreringen skett av samma rättsinnehavare som ingivit den
först nämnda varumärkesansökan. Denna diskrepans i handläggningen
är oförsvarlig och ingalunda i överensstämmelse med gällande regler.

2 Utredning

2.1 Utredningsåtgärder

Ärendet remitterades till patent- och registreringsverket, bolagsavdel-
ningen, med begäran om yttrande. Bolagsavdelningen yttrade sig den
20 december 1989. Heptagon AB bemötte i skrift, som inkom den 28
februari 1990, vad bolagsavdelningen hade anfört.

Med anledning av innehållet i bolagets skrift infordrades förnyat
yttrande från bolagsavdelningen, som svarade den 23 april 1990. Bola-
get yttrade sig den 1 juni 1990 över bolagsavdelningens andra re-
missvar.

JO:s föredragande har haft underhandssamtal med företrädare för
bolagsavdelningen.

Varumärkesavdelningens akt i det aktuella ärendet har varit tillgäng-
lig vid JO:s granskning.

2.2 Utredningens innehåll och resultat

Bolagsavdelningen anförde i det den 20 december 1989 till JO inkom-
na remissvaret bl.a.:

Inför registreringen gjordes sedvanlig granskning mot aktiebolagsregist-
ret och mot varumärkesregistret. Vid den granskningen upptäcktes inte
det tidigare ansökta varumärket Sunny Day’s. Granskningen sker mot
mikrofiche. Uppdateringen av dessa ficher skedde en tid med flera
månaders fördröjning. Det är därför möjligt att det ansökta varumärket
inte fanns upptaget i den ficheuppsättning som fanns tillgänglig.

PRV vill anföra följande. Varumärkesansökan var, som ovan fram-
gått, inte känd för handläggaren när beslut om registrering av Aktiebo-
laget Sunny Day i Malmö fattades. PRV beklagar detta. Problemen
med långsam uppdatering av den mikrofiche som ligger till grund för
bolagsavdelningens varumärkesgranskning har inneburit att PRV nu
arbetar med ett projekt där registrerade och ansökta varumärken skall
läggas in i bolagsavdelningens dator för att undvika framtida problem
av liknande slag. Arbetet med detta har pågått under 1989 och beräk-
nas vara klart under försommaren 1990.

Hade varumärkesansökan varit känd för vår handläggare hade natur-
ligtvis den prioritet som tidigare ingiven ansökan innebär beaktats och
bolagsavdelningen motanfört det ansökta varumärket som hinder mot
den sökta firman.

Den 9 januari 1989 inkom ansökan från Heptagon AB om registre-
ring av firma Sunny Days AB. Mot den sökta firman anförde PRV den
tidigare registrerade firman AB Sunny Day i Malmö.

1991/92:1

158

Beträffande Heptagons ansökan om registrering av firman Sunny
Days Aktiebolag menar PRV att den redan registrerade firman utgör
ett hinder. Förväxlingsrisk föreligger enligt firmalagens 10 § p 6. PRV
kan alltså inte bortse från den registrerade firman även om Heptagon
nu hävdar en bättre rätt till kännetecknet.

För att registrering skall kunna ske av firman Sunny Days Aktiebo-
lag krävs därför att Malmöboiaget frivilligt byter namn eller att Mal-
möbolagets firma hävs efter talan i domstol.

Frågan huruvida firman och varumärket Sunny Days har särskilj-
ningsförmåga är också av intresse. Bolagsavdelningens handläggare har
bedömt att firman Sunny Days Aktiebolag saknar erforderlig särskilj-
ningsförmåga. Även i varumärkesärendet har preliminärt intagits den
ståndpunkten att det sökta varumärket saknar särskiljningsförmåga.
Något slutligt beslut i varumärkesärendet har dock ännu inte fattats.
Följden av detta resonemang blir att Heptagon Aktiebolag skulle
kunna få registrering av firma vari Sunny Days ingår om tillägg sker
till firman. Tillägget får då inte vara sådant att firman i sin helhet
bedömd blir förväxlingsbar med Aktiebolaget Sunny Days i Malmö.
Med detta resonemang har Heptagon Aktiebolag inte lidit någon skada
genom verkets registrering av firman Sunny Days i Malmö Aktiebolag.

I sina den 28 februari 1990 inkomna påminnelser anförde Heptagon
AB bl.a.:

Patentverkets bolagsbyrå granskar sökta firmor mot en alfabetiskt
ordnad mikrofiche-utgåva innehållande registrerade varumärken och
pågående varumärkesansökningar. Denna utgåva uppdateras f.n. en
gång/halvår enligt uppgift från Patentverket, som är utgivare därav.
Uppgiften överensstämmer mycket väl med vår uppfattning. Förmodli-
gen har den aldrig utkommit med korta intervaller utan snarare med
längre.

Den som önskar aktuell information med bevisvärde om förekoms-
ten av varumärkesregistreringar eller -ansökningar förskaffar sig insyn
i varumärkesdiariet, vari bl.a. varumärkesansökningar genast införs.
Informationen som tillhandahålles genom detta diarie är hyperaktuell,
lättillgänglig och säker och man kan med fördel kontakta Patentver-
kets varumärkesenhet... och göra sig underrättad om dagsläget.

Med hänsyn till omständigheterna är det fullständigt aningslöst och
en fara för rättssäkerheten att Patentverkets bolagsavdelning förlitar sig
på den tidigare nämnda mikrofiche-utgåvan. Till saken hör att drygt
10 000 varumärkesansökningar har ingivits under vart och ett av de
båda senaste åren, varav följer att flera tusen sådana ansökningar kan
vara okända för Bolagsavdelningen vid granskningen av en AB-ansö-
kan. Väl fungerande granskningsrutiner är högst av nöden.

En sökt firma skall förvisso prövas med avseende på särskiljningsför-
måga, d.v.s. dess grundläggande förmåga att individualisera den verk-
samhet för vilken den är avsedd. Härom stadgas i FirmaL § 9.
Visserligen är denna fråga av något underordnad betydelse i detta fall,
utan här är likhetsaspekten alltjämt viktigast, men vi vill likväl i någon
mån beröra densamma.

a. Om nu Sunny Day(’s) skulle sakna särskiljningsförmåga ter det
sig svårbegripligt att den plötsligt tillerkännes sådan förmåga genom att
därtill lägga ännu en banalitet i form av ett ortnamn nämligen Malmö;

b. AB Sunny Day i Malmö är registrerat för drivande av solarium
och handel med hudvårdsprodukter. Sunny Day kan omöjligen utgöra
en allmän benämning på denna verksamhets art och lika litet utgöra

Redog. 1991/92:1

159

en allmän benämning på däri utbjuden vara eller tjänst. Således kan
Sunny Day(’s) inte frånkännas särskiljningsförmåga, varav följer att
Granskaren måste anses ha varit vida strängare i sin bedömning än vad
lagen föreskriver.

Patentverket deklarerar i sitt yttrande, att vi inte lidit skada genom
registreringen av firma AB Sunny Day i Malmö, eftersom det skulle
vara oss obetaget att registrera Sunny Day’s AB jämte tillägg. Vi kan
omöjligen dela denna uppfattning allra helst som vi redan lidit skada,
som manifesterat sig bl.a. i ren penningförlust i samband med sökan-
det av Sunny Day’s AB. Denna ansökan avslogs nämligen med hänsyn
till firma AB Sunny Day i Malmö.

Att denna firma och vår sökta jämte tillägg skulle kunna förekom-
ma ute på marknaden utan att förväxlingar skulle uppstå är orealis-
tiskt. I praktiken tappas nämligen tilläggen gärna bort och det händer
t.o.m. att de avsiktligen lämnas därhän.

Genom att avvika från sin sedvana att placera AB i en aktiebolags-
firma sist just i avsikt att så att säga hålla ihop en lång firma har
Bolagsbyrån själv underlättat förkortning av AB Sunny Day i Malmö
till AB Sunny Day.

Vidare följer att Sunny Day i Malmö lätt är att förväxlas medelbart
eller omedelbart med vårt varumärke SUNNY DAY’S. Således skada
och olägenhet genom förekomsten av firma AB Sunny Day i Malmö
kan med visshet påräknas i framtiden.

I sitt den 23 april 1990 inkomna remissvar anförde bolagsavdelningen
bl.a. följande.

Granskning av sökta firmaförslag mot varumärkesregistret sker som
tidigare nämnts mot utdrag ur varumärkesregistret upplagt på micro-
fiche. I detta microficheregister är alla varumärken och varumärkesan-
sökningar upptagna i alfabetisk ordning. Med hänsyn till främst kost-
nadsskäl sker uppdatering av registret för närvarande två gånger per år.
Projektet med terminalbaserad sökning i varumärkesregistret fortskri-
der och när det nya systemet är klart att tas i drift kan uppdatering
göras varje vecka. Under arbetet med projektet övervägdes även On-
line sökning mot varumärkesregistret men detta alternativ kommer ej
att genomföras på grund av att belastningen vid verkets dator i Stock-
holm skulle bli för hård.

Som påpekats av Heptagon AB kan information om alla registrerade
och sökta varumärken fås genom direktkontakt per telefon med varu-
märkesenheten. Vid granskning av firmaförslag sker också denna kon-
takt i enstaka fall, exempelvis när ett sökande bolag påstår att varumär-
kesskydd nyligen erhållits för den sökta firman. Med hänsyn till att
PRV varje år granskar ca 130 000 firmaförslag och att det i merparten
av dessa sker granskning mot varumärkesregistret blir emellertid den
nämnda direktkontakten i praktiken ogenomförbar vid granskning av
varje firmaförslag.

Frågan om Sunny Days har särskiljningsförmåga enligt firmalagen
bedömdes av handläggaren på så sätt att det ansågs vara enbart ett
allmänt uttryck som ej hade den fantasihöjd som krävs för att särskilja
näringsidkarens verksamhet från andras. Exempel på liknande uttryck
där särskiljningsförmågan är tveksam är Frisk Luft, Strålande Tider.
Genom att kombinera sådana uttryck med exempelvis ortnamn, fanta-
siord eller bokstavskombinationer uppnås den grad av särskiljningsför-
måga som firmalagen kräver. I detta fallet bedömde handläggaren att
firman med tillägget i Malmö kunde godkännas för registrering. Fir-
man Sunny Days i Malmö AB är därför en firma som uppnått
särskiljningsförmåga och därför är registreringsbar.

Redog. 1991/92:1

160

I och med registreringen av firman AB Sunny Day i Malmö far det
bolaget skydd för kombinationen av dessa ord. Skyddet omfattar ej de i
firman ingående orden var för sig. Detta far till följd att även andra
firmor med orden Sunny och Day kan registreras om firmorna i sin
helhet ej blir förväxlingsbara. För att undgå förväxlingsrisk kan Sunny
Days kombineras med ortnamn, släktnamn eller liknande enligt ovan-
stående exempel. Eftersom Heptagon AB endast ansökt om firman
Sunny Days AB har verket med hänvisning till ovanstående resone-
mang ej godkänt förslaget för registrering.

Sammanfattningsvis konstaterar verket att den registrerade firman
Aktiebolaget Sunny Day i Malmö ej utgör definitivt hinder för regi-
strering av den av Heptagon AB sökta firman under förutsättning att
tillägg av något slag görs. Genom att Heptagon AB på detta sätt
troligen kan få en alternativ utformning av firman registrerad kan
bolaget ej ha lidit skada.

Heptagon AB anförde i sina förnyade påminnelser, att bolagsavdel-
ningen de facto vidgått, att granskningsrutinerna inte uppfyller de
legala kraven och detta sedan avsevärd tid tillbaka. Dessa bristande
rutiner hade varit bolaget till förfång.

Vid underhandssamtal uppgav avdelningschefen Kurt Johansson vid
bolagsavdelningen, att projektet med terminalbaserad sökning i varu-
märkesregistret hade blivit något fördröjt men väntades bli klart i höst.
Han uppgav vidare bl.a., att bolagsavdelningen inte hade fattat något
definitivt beslut om avslag på Bengt och Riitta Sjöbergs ansökan om
registrering av firman Sunny Day’s AB utan lämnat ett förhandsbesked
i frågan; ärendet står fortfarande öppet, varför Bengt och Riitta Sjöberg
kan begära att fä ett slutligt beslut, som de i händelse av avslag kan
överklaga till kammarrätt och ytterst regeringsrätten.

3 Bedömning

I beslut den 24 juli 1990 anförde JO Ragnemalm följande.

För registrering av aktiebolags firma gäller 16 kap. 1 § aktiebolagsla-
gen och i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen. Enligt 10 § 6 p.
firmalagen far firma inte registreras, om den är förväxlingsbar med
annan näringsidkares närings- eller varukännetecken. En motsvarande
bestämmelse finns i 14 § 6 p. varumärkeslagen beträffande registrering
av varumärke, som är förväxlingsbart med annan näringsidkares firma.
I båda lagarna finns regler, som ger äldre ansökan företräde framför
yngre — 12 § firmalagen och 22 § varumärkeslagen. Den yngre
ansökan skall i princip vila tills den äldre prövats (jfr uttalanden i
förarbetena till firmalagen, prop. 1974:4 s. 215). Denna handläggnings-
ordning bör gälla även då det är fråga om risk för förväxling mellan
kännetecken av olika slag, t.ex. om det, som här, föreligger en äldre
ansökan om ett varumärke och en yngre ansökan om en firma.

Bolagsavdelningen följde inte den handläggningsordningen, när man
registrerade firman "AB Sunny Day i Malmö" med anledning av
ansökan av aktiebolaget Stiftaren 8618 om namnbyte utan att avvakta
varumärkesavdelningens prövning av en äldre ansökan från Heptagon
aktiebolag om registrering av varumärket "Sunny Day’s". Bolagsavdel-
ningen vitsordar, att detta var ett misstag. Man uppger, att den tidigare

1991/92:1

161

varumärkesansökan inte upptäcktes vid granskningen av den micro- Redog. 1991/92:1
ficheuppsättning av varumärkesregistret som fanns tillgänglig hos av-
delningen. Detta kunde enligt bolagsavdelningen i sin tur bero på att
uppdateringen av ficherna skedde med flera månaders fördröjning (f.n.
endast två gånger om året) och att det därför var möjligt, att det
ansökta varumärket inte fanns upptaget på tillgänglig ficheuppsättning.
Detta framstår som en högst trolig förklaring. Jag inser också, att det
med hänsyn till ärendemängden inte är praktiskt genomförbart att
bolagsavdelningen tar direktkontakt per telefon med varumärkesavdel-
ningen om varje firmaförslag. Jag vill alltså — med beaktande av de
tekniska anordningar som stod till buds — inte klandra själva hand-
läggningen hos bolagsavdelningen av detta enskilda ärende.

Grundfelet ligger i stället i att bolagsavdelningen vid sin granskning
av firmaförslag nödgas arbeta med ett microficheregister över varumär-
ken och varumärkesansökningar, som är långt ifrån aktuellt. Som
förklaring har främst anförts kostnadsskäl. Det måste starkt ifrågasättas,
om höga kostnader är skäl nog för att acceptera ett så uppenbart
missförhållande som det här är fråga om. Jag kan konstatera, att verket
under 1989 startat ett projekt med terminalbaserad sökning i varumär-
kesregistret, vilket uppges bli klart under innevarande höst och som
innebär, att uppdatering kan göras varje vecka. Genomförs den avise-
rade nyordningen, torde problemen med den långsamma uppdatering-
en komma att avsevärt reduceras men ändå inte att helt elimineras. Jag
kommer att hålla mig underrättad om den fortsatta utvecklingen och
tillställer också industridepartementet ett exemplar av detta beslut för
kännedom.

Jag uttalar mig inte i frågan om anmälaren kan ha lidit någon skada
som en följd av verkets handläggning av registreringsärendena och
därmed sammanhängande förhållanden. Skadeståndsfrågor prövas inte
av JO.

Vid sidan av dessa handläggningsfrågor innehåller ärendet också
olika materiella frågor, framför allt om bolagsavdelningens beslut och
förhandsbesked rörande firmanamnen AB Sunny Day i Malmö resp.
Sunny Day’s AB var riktiga i sak eller inte. JO är emellertid restriktiv
med egna uttalanden i sådana frågor. Det finns inte någon anledning
att göra avsteg från den principen i detta fall.

Fråga om jäv för ledamot av plan- och bostadsver-
kets samlingslokaldelegation

(Dnr 112-1990)

1 Anmälan

I ett brev till JO, till vilket fogats kopior av föredragningslis-
tor/beslutsprotokoll från sammanträden med samlingslokaldelegation-
en, anförde Per Heister bl.a. följande. Med hänvisning till delegatio-
nens protokoll från den 6 december 1989 hemställes att JO utreder, 162

huruvida jäv förelegat för Hans Andersson när det gäller dels beslut

om bidrag till Folkets Hus u.p.a., Borgholm, med sammanlagt Redog.
2.503.400 kr., dels beslut om bidrag till Folkets Hus i Malmö med
100.000 kr. Hans Andersson är vice verkställande direktör i Folkets-
husföreningarnas Riksorganisation, som är en intresseorganisation för
folketshusföreningar runt om i landet. Enligt Per Heisters mening
torde det inte råda någon tvekan om att Hans Anderssons arbete
innebär, att han är ställföreträdare för den saken angår eller för någon
som kan vänta synnerlig nytta av ärendets utgång. Av delegationsproto-
koll från den 13 oktober 1989 framgår vidare att Hans Andersson
deltagit när delegationsbeslut om bl.a. utbetalning av bidrag till Fol-
ketshusföreningarnas Riksorganisation med 1.330.500 kr. anmäldes
och godkändes.

2 Utredning

Efter remiss avgav plan- och bostadsverket (boverket) yttrande i ären-
det efter hörande av Hans Andersson. Verket anförde därvid bl.a.
följande.

Samlingslokaldelegationen är ett organ inom boverket med uppgift
bl.a. att fördela statligt stöd till allmänna samlingslokaler. Ledamöter-
na, högst åtta till antalet, utses av regeringen för bestämd tid. Se 9, 10,
19 och 23 §§ förordningen (1988:590) med instruktion för plan- och
bostadsverket.

Regeringen har för tiden fr.o.m. den 1 juli 1989 t.o.m. den 30 juni
1990 förordnat följande personer att vara ledamöter av samlingslokal-
delegationen. I de fall en ledamot har anknytning till en central sam-
lingslokalorganisation anges detta inom parentes efter ledamotens
namn.

Riksdagsledamoten Elving Andersson (Bygdegårdarnas Riksförbund)

Planeringschefen Hans Andersson (Folketshusföreningarnas Riksor-
ganisation)

Riksdagsledamoten Lennart Andersson, ordförande i delegationen
Arkitekten Alfred Götz (Folkparkernas Centralorganisation)
Sekreteraren i Svenska Kommunförbundet Irene Lindström
Riksdagsledamoten Göran Magnusson (Våra Gårdar)
Avdelningschefen vid boverket Fredrik von Plåten

Förbundssekreteraren Ingvar Söderberg (Folkbildningsförbundet)

Saken

Anmälaren har anfört att Andersson på grund av sin befattning (vice
vd) i Folketshusföreningarnas riksförbund varit jävig vid behandlingen
av stödansökningar från två skilda folketshusföreningar (ställföreträdar-
jäv). Andersson har ingen annan anknytning till dessa föreningar än
att de är anslutna till centralorganisationen. Han är således inte ställfö-
reträdare för någon av dem och kan därför — enligt boverkets mening
— inte anses jävig på den grund som har anförts. Någon annan
omständighet, som skulle kunna utgöra jäv mot Andersson, är inte
känd för boverket. Se nedan om s.k. delikatessjäv.

Anmälaren har vidare gjort gällande att Andersson varit jävig på
grund av sin närvaro vid en anmälan om utbetalning av medel till bl.a.
Folketshusföreningarnas riksorganisation. Under den punkten gavs en-
dast en information om den fördelning av medel till riksorganisation-

1991/92:1

163

erna som regeringen redan hade beslutat. Någon möjlighet för de vid
anmälningen närvarande ledamöterna att påverka fördelningen gavs
alltså inte.

Avslutningsvis vill boverket anföra att frågan om ev. jäv mot de
ledamöter som har anknytning till de centrala samlingslokalorganisa-
tionerna har diskuterats i delegationen vid skilda tillfällen. Det är i
första hand frågan om huruvida bestämmelserna om deiikatessjäv i
11 § första stycket 5 förvaltningslagen är tillämpliga i detta samman-
hang, som har tilldragit sig intresse.

Boverket har besvarat den frågan nekande. Enbart den omständighe-
ten att ärendet rör en ansluten förening bör inte medföra jäv för
ledamot som har anknytning till den centrala organisationen. Den
motsatta uppfattningen skulle strida mot idén med sammansättningen
av delegationen och dessutom försvåra delegationens arbete väsentligt.
Som nämnts ovan deltar inte ledamöterna i delegationen som repre-
sentanter för resp, organisation.

Per Heister kommenterade remissvaret och gjorde därvid gällande, att
det i allt fell rört sig om s.k. delikatessjäv.

3 Rättslig reglering

I 11 och 12 §§ förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om jäv.
I 11 § första stycket har under punkterna 1 — 4 angetts vissa preciserade
situationer, när den som har att handlägga ett ärende är jävig. En
sådan situation är, om handläggaren är ställföreträdare för den som
saken angår (punkt 2). Ställföreträdare för juridisk person är den eller
de som enligt bolagsordning, föreningsstadga eller liknande äger före-
träda den juridiska personen och med för densamma bindande verkan
företa rättshandlingar i dess namn. I punkt 5 finns en allmänt avfattad
bestämmelse, vilken avser vissa speciella situationer, som inte täcks av
övriga jävsgrunder (granniagenhets- eller delikatessjäv). Den som har
att handlägga ett ärende är enligt denna punkt jävig, om eljest särskild
omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans
opartiskhet i ärendet. Enligt 11 § andra stycket bortses från jäv, när
frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse; den typ av
ärenden som åsyftas med undantagsbestämmelsen är sådana som inte
kräver några överväganden av den art att fråga om partiskhet eller
opartiskhet kan uppkomma.

4 Bedömning

I beslut den 15 oktober 1990 anförde JO Ragnemalm följande.

4.1 Hans Anderssons deltagande i två beslut om bidrag till
folketshusföreningar

Av utredningen framgår till en början att det inte kan göras gällande,
att Hans Andersson i dessa fall varit jävig på grund av ställföreträdar-
skap.

Vad angår frågan om delikatessjäv vill jag anföra följande. Hans
Anderssons ställning som ledamot av samlingslokaldelegationen grun-
dar sig på ett förordnande av regeringen, vilket närmast synes ha
karaktär av förtroendeuppdrag. Han deltar således inte i delegationens

Redog. 1991/92:1

164

ärendehandläggning i egenskap av representant för Folketshusförening- Redog.
arnas Riksorganisation, men det far väl antagas, att regeringen vid sitt
val vägt in den särskilda sakkunskap som Hans Andersson får förmo-
das besitta i fråga om folketshusföreningarnas verksamhet.

Det sagda innebär enligt min mening inte, att omständigheterna kan
sägas vara sådana, att Hans Andersson s.a.s. automatiskt skall drabbas
av delikatessjäv i ärenden, som rör en till riksorganisationen ansluten
lokal folketshusförening.

4.2 Hans Anderssons deltagande i beslut om utbetalning av medel
till Folketshusföreningarnas Riksorganisation

Eftersom ärendet rört den organisation i vilken Hans Andersson är
vice verkställande direktör, skulle det här i och för sig kunna bli fråga
om ställföreträdarjäv. Utredningen ger dock inte något belägg för att
Hans Andersson skulle vara behörig att företräda riksorganisationen på
sätt ovan angetts. Något ställföreträdarjäv enligt 11 § första stycket
punkt 2 förvaltningslagen tycks därför inte ha förelegat. I en sådan
situation får frågan, om Hans Anderssons ställning i riksorganisationen
medfört, att han varit jävig att handlägga ärendet, bedömas enligt
generalklausulen i punkten 5. Vid en sådan bedömning måste det
enligt min mening anses, att Hans Anderssons engagemang som vice
verkställande direktör utgjorde särskild omständighet, som var ägnad
att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet. Av boverkets
yttrande framgår emellertid att ärendet endast avsåg information om
den fördelning av medel till bl.a. Folketshusföreningarnas Riksorgani-
sation som regeringen hade beslutat. Ärendet tycks således uppenbarli-
gen inte ha krävt några överväganden av sådan art, att fråga om
partiskhet eller opartiskhet kunde uppkomma. Förutsättningar för att
bortse från jäv har därför förelegat, och Hans Andersson har alltså
varit oförhindrad att delta i behandlingen av anmälningsärendet.

Tullverkets erkännande- och fullmaktsrutiner

(Dnr 2595-1989)

I en anmälan till JO ifrågasatte Philip H. tullverkets rutiner i samband
med erkännande av brott och fullmaktsförfarande. Han anförde i
korthet följande. Vid sin ankomst till Arlanda gick han i grön fil med
en väl synlig hemdator. Detta uppfattades av tullen som smugglingsför-
sök. Han blev stoppad och förhörd. Han fann därefter för gott att
erkänna förseelsen och lämna fullmakt till en tulltjänsteman "att på
hans vägnar mottaga stämning och svara i mål vid domstol och därvid
erkänna förseelsen och medge eventuellt yrkande om förverkande".
Enligt Philip H. var tullens tillämpning av sådana rutiner upprörande,
i hans fall bl.a. med hänsyn till att han vid tiden för händelsen endast
var 17 år.

Ärendet remitterades till generaltullstyrelsen för utredning och ytt-
rande. I remissvaret anförde generaltullstyrelsen bl.a. följande.

1991/92:1

165

Med anledning av klagomålet har generaltullstyrelsen låtit distriktstull-
kammaren i Arlanda och tulldirektionen i Östra regionen utreda
omständigheterna kring den händelse vid distriktstullkammaren i Ar-
landa den 7 augusti 1989 som avses med klagomålet. — — —

Av yttrandena framgår att H. vid ankomsten från England till
Arlanda deklarerade att han inte hade några varor att förtulla genom
att välja att gå i grön fil när han passerade tullgränsen. — — — Vid
den tullkontroll som företogs konstaterades att H. medförde varor, en
persondator med tillbehör, med ett värde som översteg 1 000 kronor
och som inte bedömdes utgöra reseutrustning. 1 000 kronor är det
sammanlagda varuvärde som, enligt 10 § förordning (1987:1072) om
rätt för resande m fl att införa varor tull- och skattefritt (resandeför-
ordningen) Sr införas tullfritt. Varorna bedömdes som tullpliktiga
varför brottmålsrapport avseende brott mot lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling upprättades. Varor till ett uppgivet värde av 700 kr
lämnades ut som tullfria enligt resandeförordningen medan övriga
varor, som ansågs vara föremål för varusmuggling togs i beslag. H.
lämnade i samband med att brottmålsrapporten upprättades samma
dag ett erkännande av brottet och en rättegångsfullmakt för en tull-
tjänsteman. Den 16 augusti 1989 kompletterades ärendet med ett
förhör med H. Förhöret hölls vid tulldirektionen i Östra regionen,
tullkriminalsektionen. Vid förhöret återtog H. erkännandet och full-
makten. Sedan H. deponerat ett belopp, motsvarande varuvärdet och
utgående tull och andra skatter, hävdes beslaget av distriktsåklagare.
Datorn med tillbehör hämtades av H. den 30 augusti 1989. Förunder-
sökningsprotokollet avsändes till H. den 4 oktober 1989 med mottag-
ningsbevis.

Generaltullstyrelsen har föreskrivit att då brott erkänns bör tull-
tjänstemannen när så finnes lämpligt upplysa den misstänkte om
möjligheten att lämna rättegångsfullmakt. Därvid används blanketten
"Erkännande och fullmakt, Tv 510.30". Generaltullstyrelsen har i
allmänna råd angivit att det är av vikt att den misstänkte inte under-
tecknar blanketten utan att ha fullt klart för sig innebörden av
erkännandet och fullmakten. Man bör därvid om möjligt tillse att
upplysningarna på blankettens baksida läses. För att fullmakten skall
innefatta fullmakt att godkänna strafföreläggande måste fullmakten
innehålla uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänkte är
villig underkasta sig. Den av H. lämnade fullmakten upptog inte något
högsta bötesstraff och innefattade således inte fullmakt att godkänna
strafföreläggande.

Av brottsbalken 1 kap 1 och 6 §§ följer att straff för brott mot
varusmugglingslagen kan ådömas den som fyllt 15 år. Enligt rätte-
gångsbalken 21 kap 1 § har den misstänkte rätt att själv föra sin talan.
Ar han omyndig skall rätten om det med hänsyn till brottets beskaffen-
het eller eljest kan anses erforderligt, höra den som har vårdnaden om
honom. Frågan om H. bort tillåtas underteckna erkännande och
rättegångsfullmakt bör bedömas utifrån i vilken utsträckning H. kan
anses ha sin förmyndares tillåtelse att företa rättshandlingar. Med
hänsyn till att H. kunnat företa sin resa till utlandet, köpa en person-
dator med tillbehör och föra in den till Sverige har tullmyndigheten
inte haft anledning betvivla att han haft förmyndarens medgivande att
företa dessa handlingar. Eftersom brottet kan anses som ringa och H.
genom sina handlingar gett sken av att han haft tillåtelse att företa
självständiga handlingar i samband med införseln av varorna fanns det
enligt generaltullstyrelsens mening inte behov av att höra förmyndaren
innan H. upplystes om möjligheten att lämna rättegångsfullmakt och

Redog. 1991/92:1

166

tilläts lämna sådan. Generaltullstyrelsen anser att frågan om rättegångs-
fullmakt bör användas alltid ska prövas noggrant i varje enskilt fall
och i fall då den misstänkte är underårig särskilt noggrant.

Som framgår av ovanstående är fullmaktsförfarandet frivilligt. Om
rättegångsfullmakt kan sägas följande. Sådan fullmakt kan när som
helst återkallas av den som utfärdat den. Även om den lämnade
rättegångsfullmakten varit gällande då domstolsförhandlingen skulle
äga rum kunde H. ha varit närvarande och omedelbart vid förhand-
lingen bestrida ombudets uttalanden om han ansåg dem oriktiga. I
händelse han valt att inte vara närvarande vid förhandlingen hade han
ändock haft möjlighet att i efterhand korrigera ombudets uttalanden i
förhandlingen. Den som lämnar rättegångsfullmakt avsäger sig således
inte sin rätt vara personligen verksam i domstolsförhandlingen. Vid
bedömningen av om den resande bör upplysas om möjligheten att
lämna erkännande och fullmakt kan hänsyn tas till huruvida gärning-
en med säkerhet kan betraktas som åtalbar. I förevarande fall har
tulltjänstemannen gjort den bedömningen att det inte förelåg någon
tveksamhet beträffande det brottsliga i gärningen. Beslut om åtal eller
beslut om strafföreläggande fattas av åklagare.

H. har under sin vistelse i utlandet köpt en persondator med
tillbehör och fört in den till Sverige utan att anmäla den till förtull-
ning. Då tull och annan avgift normalt tas ut för varor av ifrågavaran-
de slag uppstod misstanke om brott mot varusmugglingslagen. Enligt
9 § varusmugglingslagen kan gods som varit föremål för varusmugg-
ling eller försök till varusmuggling förverkas. Tulltjänsteman får enligt
15 § ta i beslag egendom, som kan antas vara förverkad. Vidare får
egendom som kan ha betydelse för brottsutredning tas i beslag (rätte-
gångsbalken 27 kap). Då tulltjänsteman tagit egendom i beslag beslutar
åklagare snarast om beslaget skall bestå. I det aktuella fallet beslöt
tullåklagaren att beslaget skulle bestå. Åtgärden att ta egendom i beslag
anser generaltullstyrelsen vara korrekt.

Av handlingarna framgår att H. hos generaltullstyrelsen överklagat
distriktstullkammarens i Arlanda tulltaxeringsbeslut avseende varorna.
Även om generaltullstyrelsen vid prövningen av överklagandet av
tulltaxeringsbeslutet skulle finna att resandetullfrihet bör medges för
ifrågavarande varor anser generaltullstyrelsen att beslutet vid införsel-
tillfället att ta varorna i beslag var korrekt.

I beslut den 5 september 1990 uttalade JO Wigelius följande.

Den misstänktes talan i brottmål får enligt 21:2 rättegångsbalken
(RB) föras genom ombud om den misstänkte inte är skyldig att infinna
sig personligen.

I 12:2 RB uppställs vissa allmänna villkor för behörigheten att vara
rättegångsombud. Sålunda föreskrivs, att såsom ombud inte får brukas
annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och
tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. Vidare
skall ombud vara svensk medborgare med hemvist inom riket; dock
får även annan brukas som ombud, om rätten med hänsyn till målets
beskaffenhet och övriga omständigheter finner det lämpligen kunna
ske. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får icke vara ombud.
Lämplighetsprövningen görs av rätten ex officio.

Enligt 12:5 RB får rätten såsom ombud avvisa den som finnes
olämplig och, om skäl är därtill, förklara honom obehörig, antingen
för viss tid eller tills vidare, att brukas som ombud vid den rätten.

Redog. 1991/92:1

167

RB uppställer också vissa särskilda obehörighetsgrunder. Sålunda
stadgas i 12:3 RB, att lagfaren domare i eller rättsbildad befattningsha-
vare vid allmän domstol eller allmän åklagare eller kronofogde inte får
vara ombud, med mindre regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer ger lov därtill. Ej heller får nämndeman vid den domstol
han tillhör föra annans talan. I 12:4 RB ges regler om ombudsmanna-
jäv. Dessa är att person står i sådant förhållande till ledamot i rätten,
som avses i 4:12 RB, eller tagit befattning med saken som domare,
befattningshavare vid domstol eller ombud för motpart.

Förutom dessa generella regler återfinns i en del specialförfattningar
förbud för befattningshavare hos en myndighet att hos denna vara
ombud för annan. I förordningen med instruktion för tullverket (SFS
1984:988) stadgas att en tjänsteman hos tullverket inte får biträda de
tullskyldiga med att upprätta tulldeklarationer eller på annat sätt mot
ersättning biträda dem i ärenden som handläggs hos verket.

Såsom framgår av ovannämnda föreligger normalt inte något lagligt
hinder för en tulltjänsteman att vara ombud i ett varusmugglingsmål.

En annan fråga är om det från allmänhetens synpunkt är lämpligt
att tullverket utöver vad som åligger verket även erbjuder sina tjänster
såsom ombud i rätten för dem som har överträtt tullbestämmelserna.
Jag noterar just att saken prövades av JO år 1938. Den gången tillkom
dock även fråga om en tulltjänsteman var berättigad att uppbära
arvode för sådant uppdrag, en fråga som besvarades nekande, medan
JO i övrigt inte synes ha haft några erinringar mot det använda
fu I Imaktssystemet.

För egen del vill jag anföra följa de.

Sedan numera tillkommit möjligheten att i enkla fall använda något
av ordnings- eller strafföreläggandeinstituten torde behovet av full-
maktsförfarande ha minskat på ett påtagligt sätt. Uppgifter som jag har
fått tyder emellertid på att fullmakter ännu används i rätt stor omfatt-
ning, åtminstone inom vissa geografiska områden. Jag kan förstå att de
innebär en praktisk lösning på problem som uppkommer bl.a. i
samband med vissa resenärer, t.ex. de som är på genomresa eller på
kortvarigt besök i landet. Därför vill jag inte helt motsätta mig att de
används. De bör dock användas med urskiljning och endast i fall som
med säkerhet inte kan leda till rättsförlust. I fråga om underåriga
måste givetvis särskild försiktighet iakttas, allra helst om det kan råda
någon tvekan beträffande den underåriges rådighet över den angelägen-
het det gäller.

I det aktuella fallet har fullmakten återkallats innan ansvarsfrågan
slutligt handlagts. Med hänsyn härtill finner jag inte anledning till
någon åtgärd utöver gjorda uttalanden.

Redog. 1991/92:1

168

Länsförvaltning

Redog. 1991/92:1

I ett vid inspektion av en länsstyrelse upptaget ären-
de har myndigheten kritiserats för bl.a. felaktig till-
lämpning av reglerna om kungörelsedelgivning

(Dnr 1676-1990)

1 Inspektionsprotokollet

Vid inspektion av länsstyrelsen i Jämtlands län den 25 april 1990
antecknades till protokollet bl.a. följande.

2.1.8 Ärendet 2475-896189. Genom beslut den 16 februari 1989 beslöt
länsstyrelsen att på visst sätt och med vissa föreskrifter bifalla en av Bo
Hultgren med uppgiven firma Svensk Sjörensning gjord ansökan om
ensamrätt till bärgning av sjunkvirke. I beslutet anförde länsstyrelsen
avslutningsvis följande.

"Länsstyrelsen beslutar, med stöd av 16 § delgivningslagen, att
delgivning av beslutet med sakägare skall ske genom kungörelsedelgiv-
ning (införande i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidningarna).

Beslutet kan överklagas hos Sjöfartsverket, 601 78 Norrköping. Be-
svärshandling skall ha kommit in senast den 23 mars 1989."

JO beslöt begära yttrande från länsstyrelsen om anledningen till att
man vid utformningen av besvärshänvisningen inte iakttagit vad som
föreskrivs i 23 § andra stycket första punkten förvaltningslagen
(1986:223). Vidare beslöt JO, att länsstyrelsen skall redogöra för hur
besvärstiden beräknats.

2 Länsstyrelsens yttrande

Efter remiss anförde länsstyrelsen följande.

Av bilagda kopia av kungörelser i Östersunds-Posten och Länstidning-
en resp. Post- och Inrikes Tidningar framgår att besked däri lämnats
om att besvärshandling skulle ges in till länsstyrelsen i egenskap av
beslutsmyndighet, d v s på sätt bestämmelsen i 23 § andra stycket för-
valtningslagen anger. Detta borde rätteligen även ha framgått i en
mening efter de båda i JO-protokollet citerade styckena. Detta skall
bättre iakttas i fortsättningen i de fall kungörelsedelgivning sker.
Genom att nyssnämnda bestämmelse iakttagits i själva kungörelsen
synes dock några risker inte ha förelegat för rättsförluster.

Besvärstiden har angetts till tre veckor från den dag kungörelsen
skulle tas in i de tre nämnda tidningarna (den 2 mars 1989). Sista
besvärsdag blev därmed den 23 mars 1989. Länsstyrelsen har fast
annonseringsdag i de båda ortstidningarna, nämligen torsdagar. An-
nonsen sändes i så god tid till tidningarna att man inte behöver befara
att man av tidsskäl inte hinner ta in annonsen önskad dag. Självfallet
kunde man även ha skrivit så här: "Besvärshandling skall ha kommit
in inom tre veckor från den dag meddelande om beslutet var infört i
denna tidning." Med den skrivningen är man bättre garderad om

169

kungörelsen av någon anledning inte blir intagen avsedd dag. Den
skrivningen bör måhända vara att föredra och länsstyrelsen använder
sig i andra sammanhang även av den formuleringen. Att ange slutda-
gen med ett bestämt datum kan å andra sidan ses som en serviceförhö-
jande åtgärd och vara mer klargörande för gemene man.

3 Vissa bestämmelser i delgivningslagen (DL) angående
förfarandet vid kungörelsedelgivning

Enligt 17 § första stycket första punkten DL sker kungörelsedelgivning
genom att handlingen hålles tillgänglig viss tid hos myndigheten eller
på plats, som myndigheten bestämmer, och genom att meddelande
härom och om handlingens huvudsakliga innehåll införes i Post- och
Inrikes Tidningar och ortstidning eller endera av dessa inom 10 dagar
från beslut om kungörelsedelgivning. Enligt 19 § tredje stycket sista
punkten DL skall delgivning enligt 17 § anses ha skett på tionde dagen
efter beslut om kungörelsedelgivning under förutsättning att det blivit
fullgjort som föreskrives i sistnämnda paragrafs första stycke.

4 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 27 augusti 1990 följande.

Av länsstyrelsens yttrande framgår att man varit medveten om att
besvärshandling i enlighet med bestämmelserna i 23 § andra stycket
första punkten förvaltningslagen skulle ges in till länsstyrelsen i dess
egenskap av beslutsmyndighet, och detta har också angetts i de om-
nämnda kungörelserna. Någon sådan information har dock inte getts i
själva beslutshandlingen, och man far därför av denna det intrycket, att
besvärshandling skulle inges till sjöfartsverket. Länsstyrelsen har vid-
gått, att informationen i beslutshandlingen varit bristfällig, och har
uppgett, att man i fortsättningen skall bättra sig på den punkten. Jag
finner mot bakgrund av vad sålunda framkommit inte skäl att vidta
någon ytterligare åtgärd i denna del.

Vad angår kungörelsedelgivningen har länsstyrelsen underlåtit att i
tidningskungörelserna lämna meddelande om tid och plats för hand-
lingens tillgänglighållande. Vidare har kungörelserna införts senare än
tio dagar från beslutet om kungörelsedelgivning, vilket ju meddelades
den 16 februari 1989. De i 19 § tredje stycket sista punkten DL
uppställda kriterierna för att kungörelsedelgivning skall anses ha skett
har således inte varit uppfyllda, och någon besvärstid har därför inte
börjat löpa på grund av länsstyrelsens åtgärder. Alldeles oavsett detta
har det varit fel av länsstyrelsen att vid besvärstidens beräkning utgå
från den dag då aktuell kungörelse skulle tas in i tidningarna istället
för, som lagen föreskriver, från tionde dagen efter beslutet om kungö-
relsedelgivning. Av det ovan anförda framgår att jag i förevarande del
måste ställa mig mycket kritisk till länsstyrelsens handläggning, och jag
förutsätter, att länsstyrelsen i fortsättningen vid tillämpning av kungö-
relsedelgivningsinstitutet vinnlägger sig om att noggrant iaktta gällande
rättsregler.

Redog. 1991/92:1

170

Fråga om tillämpning av förbudet mot innehav av
förtroendeskadliga bisysslor. Högre tjänsteman vid
länsstyrelse har ej ansetts böra inneha uppdrag som
förrättningsman, då verksamheten är underkastad
den egna myndighetens granskning

(Dnr 1673-1990)

Initiativet

Vid JO Ragnemalms inspektion av länsstyrelsen i Jämtlands län den
25 april 1990 antecknades i protokollet bl.a. följande.

Ärende dnr 2700-4503189. Länsstyrelsen förordnade i beslut den 19
april 1989 chefen för länsstyrelsens juridiska enhet till förrättningsman
för att bilda ett jaktvårdsområde.

Mot bakgrund av att länsstyrelsen enligt lagen (1980:894) om jakt-
vårdsområden har till uppgift att besluta om bildande av sådant
område (4 §) på grundval av ett utlåtande av förrättningsmannen
(20 §) beslöt JO att inhämta yttrande från länsstyrelsen om det genom
det aktuella beslutet lämnade uppdragets lämplighet och dess förenlig-
het med förbudet mot vissa bisysslor enligt 6 kap. 1 § lagen (1976:600)
om offentlig anställning.

Länsstyrelsens yttrande

Till sitt remissvar fogade länsstyrelsen en av enhetschefen lämnad
förklaring. Denna innehöll en redogörelse för hans verksamhet som
förrättningsman. Därav framgick att han efter initiativ av ett länsråd
under anställning vid länsstyrelse fullgjort uppdrag sedan år 1971,
dock inte under hela tiden med nuvarande, överordnade befattning.
Vidare anfördes följande.

Förrättningsförfarandet är noga reglerat och formbundet. Det är fastig-
hetsägarna som efter omröstning bestämmer om det skall bildas något
jaktvårdsområde. Förrättningsmannen förbereder, företar kontroller,
leder sammanträdet, informerar om regler, synsätt och praxis, skriver
protokoll, sköter det formella och praktiska, m.m. I de allra flesta fall
har länsjaktvårdsföreningen förberett ärendet så pass bra att förrätt-
ningen har varit helt odramatisk och okomplicerad.

Beslut vid länsstyrelsen i denna ärendegrupp fattas av länsassessor
med byråassistent som föredragande, allt enligt handläggningsordning-
en. De båda klarar av sin uppgift självständigt, självfallet helt utan
påverkan från min sida. I sak blir — med hänsyn till att länsjaktvårds-
föreningen förberett förrättningsarbetet så väl — länsstyrelsens faststäl-
lelseprövning helt okomplicerad och enkel.

Jag kan inte se att det funnits utrymme för att någons intresse trätts
för när i och med att jag fungerat som förrättningsman. Jag kan inte
föreställa mig att länsstyrelsens anseende eller förtroende skulle ha
naggats i kanten genom detta.

Självfallet kommer jag aldrig mer att ta på mig uppdrag av den här
typen.

Redog. 1991/92:1

I myndighetens yttrande anfördes:

171

Självfallet bör tjänstemän vid länsstyrelsen vara försiktiga när de åtar
sig uppdrag som kan bli föremål för bedömning av den egna myndig-
heten. Tjänstemännen är också ytterst försiktiga i denna del.

I nu ifrågavarande fall har det rört sig om ett fåtal ärenden under
hela åttiotalet (fem-sex uppdrag). Även om det — på sätt framgår av
Erik Berglunds förklaring till länsstyrelsen — rört sig om förhållande-
vis enkla ärenden där uppdragen inte rimligen har haft någon för
myndighetens förtroende skadlig karaktär bör man ändå enligt länssty-
relsens mening vara försiktig med bisysslor när uppdraget blir föremål
för bedömning av den egna myndigheten. I detta fall deltar inte
Berglund i ärendenas behandling hos länsstyrelsen, men man kan
självfallet inte räkna med att det ur allmänhetens synvinkel alltid är så
lätt att skilja på personers placering i myndighetens organisation och
myndighetens ämbetsutövning. Därmed uppstår viss risk för missför-
stånd i en situation där bisysslor förekommer.

Lämpligheten av att åta sig en viss bisyssla är således alltid en
grannlaga fråga. Som framgår har emellertid Berglund uttryckligen
sagt sig inte längre vilja åta sig uppdrag av nu ifrågavarande typ.

Rättslig reglering

Den aktuella bestämmelsen i lagen (1976:600) om offentlig anställning
(LOA), 6 kap. 1 § första meningen, lyder: "Arbetstagare far ej inneha
anställning eller uppdrag eller utöva verksamhet, som kan rubba
förtroendet till hans eller annan arbetstagares opartiskhet i tjänsteutöv-
ningen eller skada myndighetens anseende."

Anställningsförordningen (1965:601) innehåller angående bisysslor
bl.a. följande (37 §). Myndighet skall på lämpligt sätt informera
arbetstagarna om vilka bisysslor eller slag av bisyssla som enligt myn-
dighetens bedömande inte är förenliga med 6 kap. 1 § LOA. Vidare
skall myndighet på begäran av arbetstagare lämna honom skriftligt
besked huruvida viss bisyssla enligt myndighetens bedömande är fören-
lig med nämnda bestämmelse. Sådant besked om bisyssla lämnas av
den myndighet som tillsätter tjänsten. I fråga om tjänst, som regeringen
tillsätter, lämnas besked av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.

Av länsstyrelseinstruktionens (1988:971) bestämmelser om organisa-
tion m.m. framgår att länsstyrelserna i allmänhet innehåller en juri-
disk enhet, vars chef särskilt skall bevaka, att lagar och andra författ-
ningar följs (17 och 28 §§). Sådant besked om bisyssla som nyss
nämnts lämnas av länsstyrelsen (67 §).

I lagen (1980:894) om jaktvårdsområden föreskrivs bl.a. följande.
Frågan om bildande av ett jaktvårdsområde skall, efter hos länsstyrel-
sen av behörig fastighetsägare gjord ansökan, i allmänhet utredas vid
en förrättning under ledning av en förrättningsman (14 och 16 §§).
Förrättningsmannen skall med ledning av ansökningshandlingarna och
vad som i övrigt har förekommit göra upp ett förslag till vilken mark
som bör ingå i jaktvårdsområdet och vilka stadgar som bör gälla för
jaktvårdsområdesförening (17 §). Förrättningsmannen skall slutligen
avge utlåtande om jaktvårdsområde bör komma till stånd samt i
förekommande fall i utlåtandet ta in förslag i fråga om vilken mark
som området skall omfatta och förslag till stadgar för föreningen

Redog. 1991/92:1

172

(20 §). Beslut om bildande av ett jaktvårdsområde meddelas av länssty-
relsen, som i samband därmed även skall fastställa stadgar för jakt-
vårdsområdesfö re ningen i vissa hänseenden. Av lagens bestämmelser
om villkor för bildande framgår att samtycke av berörda fastighetsägare
i viss angiven, kvalificerad majoritet är en nödvändig men inte tillräck-
lig förutsättning; det krävs nämligen också, att bildandet är lämpligt
med hänsyn till markområdets belägenhet och omfång, viltstammen
samt förhållandena i övrigt (7—8 §§).

Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 23 april 1991 följande.

Motiven till den aktuella bestämmelsen i 6 kap. 1 § LOA med
förbud mot s.k. förtroendeskadliga bisysslor återfinns i förarbetena till
vissa ändringar i den genom LOA upphävda statstjänstemannalagen
(prop. 1970:72; jfr prop. 1975/76:105, bilaga 2, s. 250).

I lagstiftningsärendet hade bisyssleutredningen anfört en rad syn-
punkter på hur en bisysslas tillåtlighet enligt lagrummet i fråga borde
bedömas; enligt föredraganden syntes dessa synpunkter kunna bli till
god ledning vid bedömningen i framtiden (prop. 1970:72 s. 58 f. resp.

s. 75). Föredraganden underströk särskilt bl.a. följande (s. 75 f.): Inom
ramen för prövningen av risken för förtroendeskada skall hänsyn tas
till omfattningen av en tjänstemans bisysslor och till om bisysslan
berör myndighetens arbetsområde. Mindre ofta torde förbudet omfatta

t. ex. statliga eller kommunala uppdrag i allmänhet. Särskild försiktig-
het bör iakttas beträffande bisysslor som kan påverka allmänhetens
förtroende för tjänstemän eller myndigheter som har mer eller mindre
utpräglat maktutövande eller rättsvårdande uppgifter. Här avses —
förutom domstolar m.fl. — bl.a. länsstyrelserna. För tjänstemän med
sådana arbetsuppgifter kan t.ex. ersättningsgivande, enskilda uppdrag
med rättslig anknytning eller styrelseuppdrag i affärsföretag vara
otillåtna.

Det aktuella lagstiftningsärendet utmynnade bl.a. i en markering av
att bedömningen skall inbegripa förtroendet även till annan tjänste-
mans opartiskhet i tjänsteutövningen och skadiigheten för myndighe-
tens anseende. Detta utvecklades av utredningen enligt följande
(a. prop. s. 57 f.): Förbudet mot bisysslor i 13 § första punkten
statstjänstemannalagen innebär bl.a., att de bisysslor är otillåtna som
leder till viss risk för att tjänstemannen måste anmäla jäv i sin
huvudtjänst. Förbudet träffar också vissa fall av bisyssleinnehav där det
inte föreligger någon risk för att jävssituation uppkommer. Det är
ibland tydligt att bisysslan leder till risker för s.k. indirekt jäv eller
eljest för bristande förtroende till annan tjänstemans oväld, t.ex. om
bisysslehavaren är direkt överordnad den handläggande tjänstemannen
eller gift med denne eller om den handläggande tjänstemannen är
ekonomiskt beroende av bisysslehavaren. Denna verkan av bisysslor
kan vara särskilt svår att skönja för utomstående. Ibland kan det bero
av tillfälligheter, om bisysslan leder till fara för att förtroendet till den
bisysslande tjänstemannens eller någon arbetskamrats oväld rubbas.

Redog. 1991/92:1

173

Blotta samröret mellan tjänstemannen och uppdragsgivaren kan vara
ägnat att hos allmänheten väcka misstankar om otillbörligt hänsynstag-
ande.

Situationer liknande den i detta ärende aktuella har tidigare upp-
märksammats av JO, bl.a. i ett i ämbetsberättelsen 1975/76 s. 288
refererat ärende. Enligt JO Lundvik kunde ur principiell synpunkt
invändningar riktas mot att landshövding eller avdelningschef vid
länsstyrelse ingår som ledamot i styrelse för stiftelse, vilken skall stå
under samma länsstyrelses tillsyn. Han hänvisade i sammanhanget till
ett tidigare beslut av JO Bexelius (JO 1959 s. 440), i vilket bl.a. anförts
följande (s. 444 f.).

Ur principiella synpunkter är — — — ordningen för tillsyn av
stiftelser, i vilkas styrelse landshövdingen eller avdelningschef vid
länsstyrelse ingår, otvivelaktigt ägnad att ingiva betänkligheter. Det
synes mig visserligen knappast vara att befara, att de tjänstemän som
nu ha att handlägga ifrågavarande ärenden i allmänhet skulle — av
rädsla för att stöta sig med sina chefer eller eljest av hänsyn till dessa
— underlåta att framföra kritik, för vilken sakliga skäl verkligen
kunde åberopas. Man kan dock icke bortse från möjligheten, att
granskningen i något av dessa ärenden sker med lättare hand än eljest,
i förlitan på att närmare kontroll icke är av nöden. Jag vill dock
understryka, att jag icke äger kännedom om att länsstyrelsetjänstemän i
något enda fall åsidosatt sin tjänsteplikt av nu antydd anledning och,
än mindre, att man härvid medvetet underlåtit att ingripa mot något
anmärkningsvärt förhållande. A andra sidan är det emellertid förklar-
ligt, att den beroendeställning, varom här är fråga, redan i och för sig
är av beskaffenhet att hos utomstående alstra misstankar för bristande
objektivitet i handläggningen. Därtill kommer svårigheten för vederbö-
rande tjänstemän att, med hänsyn till arten av granskningen och den
naturliga frånvaron av strikta regler härför, i praktiken gendriva
beskyllningar eller antydningar om ovidkommande hänsynstagande.

Den aktuella ordningen var enligt JO Lundviks mening olämplig och
ägnad att rubba allmänhetens förtroende för den granskande tjänste-
mannens opartiskhet och därmed också länsstyrelsens anseende; han
ansåg bisysslan falla in under förbudet i 13 § statstjänstemannalagen.

Länsstyrelsens i förevarande ärende avgivna yttrande andas knappast
någon förståelse för svårigheten att under de här i objektivt hänseende
rådande förhållandena upprätthålla fullt förtroende för "annan arbets-
tagares opartiskhet i tjänsteutövningen" (6 kap. 1 § LOA). Det kom-
mer ju här inte så mycket an på vad man inom länsstyrelsen anser sig
veta om berörda tjänstemäns integritet utan främst på en bedömning
av hur situationen typiskt sett ter sig för allmänheten. I remissvaret
förringas också innebörden i den prövning som ankommer på förrätt-
ningsmannen och länsstyrelsen i ärenden enligt aktuell lag.

Min slutsats kan inte bli annan än att uppdrag av den art och i det
sammanhang varom här är fråga inte kan anses tillåtna enligt lagen.
Mot bakgrund av länsstyrelsens i förarbetena understrukna roll som
rättsvårdande myndighet — här med uppgifter enligt lagstiftning om
jaktvårdsområden — och med beaktande av de synpunkter som fram-
förts i ovan redovisade JO-beslut utgör enligt min mening det ifrågava-
rande uppdraget för en av länsstyrelsens högre chefer i själva verket ett

Redog. 1991/92:1

174

typiskt fall, där bisyssleförbudet är att tillämpa. Jag vill i sammanhang-
et tillägga, att de tjänstemän som har att handlägga ärendena om
jaktvårdsområden med åberopande av förvaltningslagens (1986:223)
bestämmelser om grannlagenhetsjäv (11 § första stycket 5) på goda
grunder synes kunna vägra att befatta sig med dessa ärenden; då en
jävssituation även kan tänkas uppkomma, om uppgiften övertogs av
högre chef (länsrådet eller landshövdingen), skulle länsstyrelsen där-
med kunna bli ur stånd att fullgöra sina skyldigheter.

Med den kritik som ligger i det anförda är ärendet avslutat.

Fordringar på av domstol utgiven ersättning har av
länsstyrelser överlämnats till kronofogdemyndighet
för indrivning, utan att gäldenärerna dessförinnan
anmanats att betala frivilligt. Förfarandet har befun-
nits oförenligt inte bara med allmänt grundade öns-
kemål utan även med gällande föreskrifter

(Dnr 1981-1990)

Anmälan

S.E. uppgav i en anmälan bl.a. följande. I mars 1990 dömdes han av
Jönköpings tingsrätt till dagsböter. Han fick då ett inbetalningskort på
beloppet. Domen innefattade även skyldighet för honom att till staten
återbetala ett belopp för bevisning i målet; därvidlag tillhandahölls inte
något inbetalningskort. Ett sådant anlände emellertid i juni 1990 —
och då direkt från kronofogdemyndigheten. Följande betalningsanma-
ning bifogades: "Ni har enligt uppgift inte betalt nedanstående belopp.
Kronofogdemyndigheten har därför Stt i uppdrag att driva in belop-
pet." — Vid sedermera gjorda förfrågningar framkom att länsstyrelsen
i Älvsborgs län deltog i det förfarande som ledde fram till kronofogde-
myndighetens anmaning, och från länsstyrelsens sida uppgavs att man
där på grund av arbetsbelastning inte sände ut inbetalningskort för
frivillig betalning, att ärendena därför lämnades över för indrivning
direkt och att förhållandet inte var unikt för denna länsstyrelse. — För
S.E:s del var konsekvensen av förfarandet, att han hos kronofogdemyn-
digheten blev registrerad för att inte ha fullgjort sina ekonomiska
åligganden.

Utredning

Genom remiss inhämtades yttrande från länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Länsstyrelsens remissvar innehöll förutom yttrandet bl.a. en promemo-
ria (1990-08-06) upprättad av länsstyrelsernas organisationsnämnd
(LON) "Länsstyrelsens roll som bevakningsmyndighet för andra myn-
digheter — rutinbeskrivning med anledning av en JO-anmälan", ut-
drag ur LON:s allmänna råd (1988:1) "Vissa statliga fordringar. Hand-

Redog. 1991/92:1

175

läggning på länsstyrelsen" och kopia av en framställning från LON till
finansdepartementet (1988-02-16) med förslag till ändring av avskriv-
ningskungörelsen (1965:921).

Länsstyrelsen anförde för egen del följande.

Länsstyrelsen har, sedan ärendegruppen fördes över till administrativa
enheten i samband med att skatteavdelningen bildade egen myndighet,
givit gäldenärerna möjlighet att betala innan ärendena lämnats över till
kronofogdemyndigheten för indrivning. Detta har skett genom att
skriva till gäldenärerna och bifoga inbetalningskort. Under våren 1990
blev arbetssituationen på administrativa enheten så besvärande på
grund av vakans, att hanteringen av bl.a. dessa ärenden ändrades.
Ärendena översändes då direkt till kronofogdemyndigheten för indriv-
ning. Länsstyrelsen har inte funnit att detta strider mot någon författ-
ning, men är samtidigt medveten om att förfaringssättet inte medger
gäldenärerna tillfredsställande möjligheter att betala i rätt tid. Av
bilagda handlingar framgår att framställningar gjorts om att ändra
bevakningsförfarandet, men ännu inte givit resultat.

För S.E:s del anser länsstyrelsen det skäligt att få till stånd en
gallring i REX, eftersom han aktivt försökt få betala beloppet men inte
fatt besked om vart pengarna skulle betalas. Länsstyrelsen har därför
skrivit till riksskatteverket och begärt en sådan gallring.

LON:s allmänna råd 1988:1 (utgivna i januari 1988; ny version juli
1989) innehåller under rubriken Fordringar som uppkommer vid
domstol bl.a. följande.

Fordringarna som uppkommit i samband med tvistemål sänds av dom-
stolen till domstolsverket, som kräver den betalningsskyldige. Om
denne inte betalar sänds fordran vidare till länsstyrelsen för handlägg-
ning. Länsstyrelsen kan då bara sända ärendet vidare till KFM---

för registrering.

Fordringarna som uppkommit i samband med brottmål sänds direkt
till länsstyrelsen. Gäldenären har inte möjlighet att betala vid domsto-
len och vet oftast inte till vilket pg han skall betala, eftersom han inte
fått någon annan information än den som står i domen.

Enligt juristerna på domstolsverket är det inte fel om länsstyrelsen
sänder ärendet direkt till KFM — — — för registrering. Men det
innebär att gäldenären hamnar i REX-registret utan förvarning.

I förvaltningslagens anda rekommenderar fordringsgruppen att läns-
styrelsen kräver gäldenären innan ärendet sänds för indrivning.

I LON:s framställning (1988-02-16) till finansdepartementet föreslås att
18 § avskrivningskungörelsen ändras så att länsstyrelsens roll som
bevakningsmyndighet begränsas till att endast gälla fordringar på grund
av utbetalt garantibelopp enligt lagen (1960:74) om statlig lönegaranti
vid konkurs. Som bakgrund anges bl.a. att bevakningen av fordringar
enligt den nämnda 18 § tidigare sköttes av den i länsstyrelsen då
ingående uppbördsenheten. Vidare heter det: "Alla dessa ärenden,
utom de som gäller avskrivning av lönegarantifordran, har av flera
uppbördsenheter endast vidarebefordrats till KFM." I saken anförs
närmare bl.a. följande.

De fordringar som avser brottmål sänds av domstolen direkt till läns-
styrelsen, som har att vidarebefordra dem till KFM. I dessa fall har
gäldenären inte informerats om sin skuld annat än i domen. Om
länsstyrelsen sänder fordringen direkt till KFM utan att först fakturera

Redog. 1991/92:1

176

gäldenären kommer denne att hamna i kreditupplysningsföretagens
register över personer med betalningsanmärkningar. I förvaltningsla-
gens anda fakturerar därför flera länsstyrelsers administrativa enheter
gäldenären först för att bereda denne tillfälle att betala på vanligt sätt.

LON:s PM 1990-08-06 innehöll bl.a. följande.

Uppbördsenheten och senare länsstyrelsens administrativa enhet har
i princip endast "fungerat som brevlåda" och överlämnat fordringarna
direkt till kronofogdemyndigheten. Detta förfaringssätt är inte tillfreds-
ställande för gäldenären. Trots att det inte finns något förfettningsstöd
ändrade därför flera länsstyrelser rutinerna när ärendena 1987 överför-
des till administrativa enheten så att gäldenären först kontaktades
innan ärendet överlämnades till kronofogdem idigheten. Kontakten
skedde genom att en skrivelse eller faktura översändes. Betalning inflöt
då i många fall. Endast i de fall då gäldenären inte betalat eller hört av
sig överlämnades ärendet till kronofogdemyndigheten. Denna hante-
ring var i många fall mycket tidsödande eftersom flera gäldenärer förde
långa diskussioner och bl.a. framförde önskemål om avbetalningspla-
ner o.d.

Senare har flera länsstyrelser successivt beslutat att återgå till att
överlämna ärendena direkt till kronofogdemyndigheten. Anledningen
är bristande resurser. Länsstyrelserna fick ingen kompensation när
ärendena överflyttades från uppbördsenheten till administrativa enhe-
ten. Tvärtom har resurserna minskat efter skatteutbrytningen.

Rättslig reglering

De bestämmelser som i första rummet är av intresse på området i fråga
återfinns i två i utredningen nämnda författningar, som beslutats av
regeringen (Kungi. Maj:t): avskrivningskungörelsen (1965:921) och
kungörelsen (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller
ärende vid domstol, m.m.

Avskrivningskungörelsen är tillämplig på fordran som tillkommer
staten med undantag av bl.a. skatt och böter; den gäller endast i den
mån annat inte föreskrivs av regeringen (1 §). Kungörelsen innehåller
bestämmelser om — förutom avskrivning av fordran — bevakning och
indrivning. De flesta befogenheterna härvidlag tillkommer "bevak-
ningsmyndighet", vilken i allmänhet är kammarkollegiet (3 och
12—15 §§). Samma befogenhet som bevakningsmyndighet i fråga om
bl.a. bevakning och indrivning tillkommer flera myndigheter på skilda
områden, bl.a. länsstyrelsen beträffande bl.a. fordringar enligt 1973 års
ersättningskungörelse.

Enligt 4 § avskrivningskungörelsen skall myndighet bevaka och
indriva fordran som uppkommit inom myndighetens eller dess under-
lydande myndigheters verksamhetsområde och som inte omhänderhas
av bevakningsmyndighet. (Överordnad myndighet får uppdra åt under-
lydande myndighet att ombesörja bevakning och indrivning av ford-
ran.) Betalas fordran inte i rätt tid skall gäldenären skyndsamt muntli-

Redog. 1991/92:1

177

gen eller skriftligen anmanas att fullgöra sin betalningsskyldighet; om
gäldenären inte följer anmaningen, skall lämpliga indrivningsåtgärder
vidtas.

I 5 § avskrivningskungörelsen finns bestämmelser om vissa befogen-
heter för myndighet i fråga om fordran som uppkommit inom myn-
dighetens eller dess underlydande myndigheters verksamhetsområde
och som inte omhänderhas av bevakningsmyndighet, bl.a. om rätt att
medge betalningsanstånd och att påkalla utmätning och annan verk-
ställighet. — Obetald fordran skall enligt 7 § i allmänhet lämnas till
bevakningsmyndigheten senast viss tid efter den ursprungliga förfallo-
dagen, bortsett från fall av betalningsanstånd.

Bevakningsmyndighet skall enligt 13 § bevaka och indriva fordran
som den omhänderhar. Sådan myndighet far medge längre betalnings-
anstånd än ett år från förfallodagen och vidta alla behövliga åtgärder
för att utkräva fordringen.

I 8 § ersättningskungörelsen föreskrivs bl.a. följande. När någon av
en domstol förpliktats att till statsverket återbetala en ersättning som i
samband med rättegång har utgått av allmänna medel eller statsverkets
kostnad för hans hämtande till rätten, skall domstolen vidta åtgärder
för att erhålla verkställighet av beslutet. Domstolsverket beslutar efter
samråd med riksskatteverket närmare föreskrifter om förfarandet.

Domstolsverket har meddelat föreskrifter (DVFS 1983:13, B 95) om
bevakning och indrivning av rättshjälpsfordringar och vissa andra
fordringar som uppkommit hos myndighet inom domstolsverkets verk-
samhetsområde. Föreskrifterna gäller till en del ordningen för anma-
ning att betala vissa belopp enligt rättshjälpslagstiftningen. Av direkt
intresse i förevarande ärende är föreskrifterna i övrigt om förfarandet
för att erhålla verkställighet av beslut om betalning till staten. Av dessa
framgår att när verkställighet skall ske av ett sådant beslut som avses i
8 § ersättningskungörelsen, bevis om beslutet i normalfallet skall
sändas till länsstyrelsen i det län där den ersättningsskyldige är bosatt.

Mot bakgrund av den ordning S.E. som jämförelse pekat på i
ärendet kan ytterligare nämnas vad som gäller enligt 3 § bötesverkstäl-
lighetsförordningen (1979:197): När en domstol dömer ut ett belopp
som kan bli föremål för uppbörd enligt paragrafen, skall domstolen
samtidigt upplysa den bötfallde om möjligheten till frivillig betalning.

Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 23 januari 1991 följande.

I de i 4 § avskrivningskungörelsen meddelade allmänna bestämmel-
serna om bevakning och indrivning föreskrivs att gäldenären skynd-
samt skall anmanas att fullgöra sin betalningsskyldighet; det förutsätts
att förfallodag har utsatts ("Betalas fordran icke i rätt tid"). Reglering-
en i övrigt ger intet stöd för att den sålunda angivna — naturliga och
närmast självklara — åtgärden skulle få eftersättas vid myndigheternas
behandling av fordringar av aktuellt slag, innan dessa lämnas till
indrivning.

Redog. 1991/92:1

178

I fråga om vilken myndighet som har att vidtaga åtgärden har det
betydelse, att domstolsverket med stöd av redovisat bemyndigande i 8 §
ersättningskungörelsen har beslutat närmare föreskrifter om förfaran-
det, när domstol skall "vidta åtgärder för att erhålla verkställighet" av
beslut. Enligt föreskrifterna skall bevis om beslutet sändas till vederbö-
rande länsstyrelse. Detta får anses innebära, att länsstyrelsen övertar de
uppgifter avseende bevakning och initiativ till indrivning som i nor-
malfallet enligt avskrivningskungörelsen ankommer på domstol (se 4 §
angående myndighets skyldighet att bevaka och indriva fordran som
uppkommit inom myndighetens verksamhetsområde). Enligt 18 § har
länsstyrelsen beträffande fordringar enligt 1973 års ersättningskungö-
relse samma befogenhet som bevakningsmyndighet i fråga om bl.a.
bevakning och indrivning.

Av det anförda följer att länsstyrelserna enligt nu gällande reglering
inte far undandra sig att svara för anmaningar till gäldenärerna att
fullgöra sin betalningsskyldighet, liksom man för övrigt inte heller kan
underlåta att befatta sig med framställningar om betalningsanstånd.
Länsstyrelsen förfar således felaktigt, när den försummar nämnda
uppgift. Jag finner det anmärkningsvärt, att man, trots att den nu
anmälda frågeställningen varit föremål för uppmärksamhet under flera
år, inte tycks ha lagt märke till — eller insett räckvidden av — den
enligt avskrivningskungörelsen primärt och generellt gällande bestäm-
melsen om skyldighet att anmana gäldenär.

När jag nu avslutar ärendet, förutsätter jag, att utan dröjsmål tillska-
pas en ordning, som tillgodoser gäldenärens intresse av att kunna
betala frivilligt, innan fordringen går till indrivning. Ett exemplar av
detta beslut tillställes LON. Med hänsyn till att bevakningsfrågorna,
som ovan framgått, har aktualiserats i framställning till finansdeparte-
mentet, underrättas även departementet på samma sätt, liksom dom-
stolsverket, vilket har vissa åligganden enligt det aktuella regelsystemet.

Kritik med anledning av länsstyrelses åtgärd att hos
överförmyndarnämnd anhålla om prövning av avtal
och överförmyndarnämnds åtgärd att pröva avtal se-
dan godmanskap upphört

(Dnr 1700-1989)

Bakgrunden till ärendet är i korthet följande.

Bröderna Folke och Uno R. ägde fastigheterna Benarp 1:8, 1:29, 2:3
och 2:4 i Helsingborgs kommun. Den 12 april 1988 omkom Folke R. i
en brand vid vilken boningshuset på fastigheterna totalförstördes. Uno
R. vistades då sedan en tid på sjukhus. Den 19 april 1988 förordnades
Bertil Hermansson till god man för honom enligt då gällande 18 kap.
3 § föräldrabalken. Mellan dödsboet efter Folke R. — i vilket Uno R.
var ende dödsbodelägare — och Uno R. genom gode mannen, i
egenskap av jordägare, och Peter H., i egenskap av köpare alternativt
arrendator, upprättades den 24 april 1988 dels ett köpekontrakt dels ett
avtal om jordbruksarrende avseende de nämnda fastigheterna. I det

Redog. 1991/92:1

179

senare avtalet angavs att upplåtelsen avsåg "gårdsarrende, med bostad
för arrendatorn i bostad I (efter återuppbyggnad)". Den avtalade arren-
detiden var fem år med rätt till förlängning enligt 9 kap. jordabalken.
Som ett särskilt villkor var tillagt att arrendatorn ägde förköpsrätt vid
kommande försäljning. Uno R. avled dagen efter avtalens ingående.
Fastigheterna tillföll allmänna arvsfonden, som fick lagfart på dem.

I en anmälan mot överförmyndarnämnden i Helsingborgs kommun
uppgav Bertil Hermansson bl.a. följande. Sedan Uno R. avlidit anmäl-
de Bertil Hermansson detta till tingsrätten den 26 april 1988. Slutredo-
visning till överförmyndarnämnden skedde den 6 maj 1988, varvid
arrendeavtalet bifogades. Den 6 december 1988 fattade nämnden, på
begäran av länsstyrelsen i Malmöhus län, beslut att ej lämna tillstånd
till arrendet. Detta beslut kom Bertil Hermansson till handa den 4
januari 1989.

Bertil Hermansson hemställde att JO måtte pröva om överförmyn-
darnämnden varit behörig att fatta beslut sju månader efter det att
ärendet var avslutat och slutredovisat, eftersom den vidtagna rättshand-
lingen inte fordrat överförmyndarens tillstånd och kopia av arrende-
kontraktet översänts redan den 6 maj 1988 utan att då rendera någon
nämndens anmärkning. Vidare ifrågasatte Bertil Hermansson om inte
överförmyndarnämnden hade bort bereda honom tillfälle att förklara
sig och lämna upplysningar i saken innan beslutet fattades.

Överförmyndarnämndens akt beträffande Uno R. lånades in. Vid
granskningen av handlingarna noterades följande av intresse för ären-
det här.

-Bertil Hermansson tillställde den 24 april 1988 överförmyndarnämn-
den i Helsingborgs kommun en kopia av köpekontraktet jämte en
ansökan om nämndens samtycke till försäljningen. Nämnden beslöt
den 14 juli 1988 att inte bifalla ansökningen.

- På Bertil Hermanssons till överförmyndaren i Helsingborgs kom-
mun ställda redogörelse över vidtagna åtgärder som god man för
Uno R. under tiden 19—24 april 1988 finns antecknat "Granskad
u.a.". Anteckningen är daterad den 17 maj 1988 och undertecknad
av överförmyndarnämndens sekreterare, Göran Norrman.

-Länsstyrelsen i Malmöhus län, allmänna enheten, skickade den 15
november 1988 en skrivelse benämnd Anhållan om prövning till
överförmyndarnämnden i Helsingborg med anledning av att Bertil
Hermansson, nu i egenskap av god man för allmänna arvsfonden,
anmält fastigheterna Benarp 1:8 m.fl. till länsstyrelsen för försälj-
ning. Efter redogörelse för sakförhållandena avslutade länsstyrelsen
sin skrivelse med följande.

Beträffande avtalet om jordbruksarrende har överförmyndarnämnden
ej prövat detsamma. Eftersom den upplåtna rätten avser en tid av fem
år och är ett jordbruksarrende samt betecknas som ett gårdsarrende
har arrendatorn ett starkt besittningsskydd och rätt till förlängning om
inte en ny ägare till fastigheterna kan åberopa starka skäl för självinträ-
de. Den upplåtna arrenderätten är därför en belastning vid kommande
försäljning av fastigheterna.

Redog. 1991/92:1

180

För att inte någon oklarhet skall råda beträffande den upplåtna
nyttjanderätten anhåller länsstyrelsen om överförmyndarnämndens
prövning av bifogat avtal om jordbruksarrende.

-Vid sammanträde den 6 december 1988 beslöt överförmyndarnämn-
den att inte lämna sitt tillstånd till arrendet. I protokollet uppges
anledningen härtill vara "att i arrendet ingår en ny bostadsfastighet
— — — att arrendeavgiften är för låg och att arrendet kommer att
belasta fastigheten vid en ev. försäljning".

- Överförmyndarnämndens beslut tillställdes Bertil Hermansson i re-
kommenderat brev med mottagningsbevis den 3 januari 1989 till-
sammans med ett meddelande om att beslutet kunde överklagas till
Helsingborgs tingsrätt.

-Bertil Hermansson anförde besvär över beslutet. Tingsrätten avvisade
besvären i beslut den 16 februari 1989 med motivering att Bertil
Hermanssons uppdrag som god man för Uno R. upphört och att han
därför inte var behörig att föra talan mot överförmyndarnämndens
beslut. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut.

Ärendet remitterades till dels överförmyndarnämnden i Helsingborgs
kommun dels länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen anmodades
att yttra sig angående anledningen till anhållan till överförmyndar-
nämnden om prövning av arrendeavtalet, särskilt med beaktande av 15
kap. 15 § jämförd med 18 kap. 8 § föräldrabalken.

Överförmyndarnämnden, som inte ansåg sig ha handlagt ärendet på
ett felaktigt eller inkorrekt sätt, konstaterade inledningsvis i sitt yttran-
de, att hovrätten över Skåne och Blekinge den 9 oktober 1989 i ett
avgörande mellan arrendatorn Peter H. och allmänna arvsfonden angå-
ende intresseanmälan enligt lagen om arrendatorers rätt att förvärva
arrendeställe, funnit att det ingångna arrendeavtalet krävde samtycke
av överförmyndaren och att det således var ogiltigt eftersom sådant
samtycke inte hade lämnats. Nämnden uppgav att nämnden hade själv,
före beslutet den 6 december 1988, gjort en liknande bedömning som
hovrätten. I yttrandet sägs vidare, att nämnden genom sitt beslut inte
riktat någon anmärkning mot gode mannens, Bertil Hermansson,
förvaltning och att nämnden därför inte hade anledning att bereda
honom tillfälle att yttra sig.

I länsstyrelsens remissvar sägs bl.a. följande.

Länsstyrelsen är väl medveten om regeln i 15 kap. 15 § föräldrabalken
innefattande rätt för förmyndare/god man att utan samtycke av över-
förmyndaren upplåta nyttjanderätt under längst fem år. Anledningen
till att länsstyrelsen trots detta anhöll om överförmyndarnämndens
prövning av arrendeavtalet var närmast den uppfattning som boutred-
ningsmannen utvecklat i skrivelse till kammarkollegiet den 14 oktober
1988, nämligen att arrendatorns besittningsskydd likväl kunde nödvän-
diggöra ett godkännande. Härtill kommer emellertid att arrendeavtalet
även innefattade en förköpsklausul för arrendatorn vid en framtida
försäljning. En sådan klausul utgör ju ett avtal om framtida försäljning
och förmyndarens behörighet att ingå ett sådant avtal utan samtycke

Redog. 1991/92:1

181

från överförmyndaren kan enligt länsstyrelsens mening starkt ifrågasät-
tas. Enligt länsstyrelsens mening fanns i detta läge skäl att anhålla om
överförmyndarens prövning.

Bertil Hermansson tillställdes remissvaren och kom in med erin-
ringar. Han vidhöll bl.a. att han ifrågasatte överförmyndarnämndens
behörighet att mer än ett halvt år efter ärendets avslutande och sju
månader efter det fastigheten tillfallit allmänna arvsfonden, på begäran
av länsstyrelsen, gå in och utan någons hörande, på bristfälliga grunder
fatta beslut.

Som en avslutande handläggningsåtgärd i ärendet hos JO inhämta-
des en kopia av högsta domstolens beslut den 13 september 1990 (O
1396/89) angående besvär av Peter H. över hovrättens beslut i intres-
seanmälningsärendet. Högsta domstolen, som med ändring av hovrät-
tens beslut undanröjde inskrivningsmyndighetens avslagsbeslut och
återförvisade ärendet till inskrivningsmyndigheten för anteckning av
Peter H:s intresseanmälan, uttalade såvitt är av intresse för ärendet här
följande.

Av 15 kap. 15 § första stycket föräldrabalken framgår att en förmynda-
re — och enligt tidigare gällande 18 kap. 8 § samma balk även god
man — utan överförmyndarens samtycke får upplåta rätt till arrende
för viss tid, dock längst fem år. I föreliggande fall är den avtalade
arrendetiden begränsad till fem år, ehuru arrendatorn har rätt till
förlängning av avtalet enligt bestämmelserna i 9 kap. jordabalken. En
sådan förlängningsrätt, som ej är ovillkorlig, bör inte föranleda att
arrendeavtalet skall anses ingånget för längre tid än fem år. Samtycke
av överförmyndaren har sålunda inte erfordrats på grund av den
angivna rätten till förlängning av avtalet. — Den omständigheten att en
arrendator genom arrendeförvärvslagen har tillförsäkrats en företrädes-
rätt vid försäljning av arrendestället utgör inte heller grund för att
kräva överförmyndarens samtycke till det ingångna arrendeavtalet.
Detsamma gäller beträffande det i avtalet särskilt inskrivna villkoret
om förköpsrätt för arrendatorn.

I ett beslut den 2 november 1990 anförde JO Pennlöv bl.a. följande.

Genom högsta domstolens beslut är det numera fastslaget, att över-
förmyndarens tillstånd inte erfordrades för det i ärendet aktuella
arrendeavtalet. Med facit i hand kan man sålunda konstatera, att såväl
överförmyndarnämnden som länsstyrelsen redan av den anledningen
haft fel utgångspunkt för sitt agerande i ärendet. Jag vill dock inte
ställa mig kritisk till detta, eftersom sakfrågan varit föremål för olika
tolkningar i domstolarna.

Vad som emellertid är av större intresse att pröva i ärendet här, är
om överförmyndarnämnden och länsstyrelsen i något formellt hän-
seende förfarit felaktigt eller olämpligt vid sin befattning med ärendet.
Vid denna prövning finner jag det lämpligt att utgå från de aspekter
som tas upp i anmälan, nämligen länsstyrelsens skrivelse till överför-
myndarnämnden den 15 november 1988 med anhållan om prövning
av arrendeavtalet, och överförmyndarnämndens befattning med saken
vid denna tidpunkt.

Länsstyrelsens befattning med ärendet var att försälja de fastigheter
som övergått i allmänna arvsfondens ägo efter Uno R:s död. Länsstyrel-

Redog. 1991/92:1

182

sen har i remissvaret uttalat, att från de synpunkter myndigheten hade
att beakta, bl.a. att få ut ett så högt pris som möjligt för fastigheterna,
var blotta förekomsten av ett arrendeavtal en negativ omständighet och
att det därför fanns anledning att noga granska arrendeavtalet. Jag är
införstådd med resonemanget så här långt och inser också — även om
länsstyrelsen inte säger detta i sitt remissvar — att myndigheten i detta
läge ville undersöka möjligheterna att fa arrendeavtalet upphävt. Vad
jag ställer mig kritisk till är den åtgärd länsstyrelsen vidtog i och för
denna prövning, nämligen att vända sig till överförmyndarnämnden
med en anhållan om prövning. Även om länsstyrelsen var av den
uppfattningen att arrendeavtalet var sådant att det krävde överförmyn-
darens samtycke för sin giltighet, borde denna fråga ha överlämnats till
allmänna arvsfonden (kammarkollegiet). Länsstyrelsens hänvändelse
till överförmyndarnämnden kan uppfattas som en anmaning till nämn-
den att fullgöra en skyldighet. Detta skulle emellertid för det första
innebära att länsstyrelsen hade någon slags tillsynsfunktion eller an-
nars var överordnad överförmyndarnämnden i något avseende, vilket
naturligtvis inte är fallet. För det andra måste det innebära, att nämn-
den enligt länsstyrelsens mening hade rätt att pröva avtalet trots att
godmanskapet hade upphört. Enligt min mening föreligger dock inte
sådan rätt, vilket jag utvecklar närmare nedan. Sammanfattningsvis
anser jag således att det var fel av länsstyrelsen att begära prövning hos
överförmyndarnämnden av arrendeavtalet.

Det ovan sagda hänger nära samman med frågan om överförmyndar-
nämnden hade bort ta upp samtyckesfrågan till prövning vid detta
tillfälle.

Vid handläggning av ärenden av detta slag måste man ha i åtanke att
det är intressen, behov och önskemål hos den person som bedömts
vara i behov av god man eller förvaltare som skall tillgodoses, inte
hans eventuella avkomlingars och självfallet inte någon myndighets.
Vid tiden för överförmyndarnämndens prövning av såväl köpekontrak-
tet som arrendeavtalet fanns inte längre några sådana hänsyn kvar att
beakta som normalt föreligger vid de enligt lagen föreskrivna samtyc-
kesprövningarna. Godmanskapet hade upphört i och med Uno R:s död
den 25 april 1988 och slutredovisning hade därefter avgivits och
godkänts utan anmärkning i maj samma år. Enligt min mening borde
avtalen därmed inte ha prövats av överförmyndarnämnden. Huruvida
t.ex. försäljningsavtalet skulle fullföljas fick i stället bli en sak för
dödsboet (allmänna arvsfonden) att besluta om. I Gösta Walins kom-
mentar till föräldrabalken, fjärde uppl., sägs på s. 383—384 följande.

Verkningarna av att avtal oriktigt slutits utan öfmns tillstånd har
reglerats efter i huvudsak samma grunder som verkningarna av att ett
avtal slutits av omyndig utan erforderligt samtycke av fmn. De grund-
satser som kommit till uttryck i 9 kap. 6 § har i huvudsak följts, med
den modifikation som ansetts påkallad av att fråga här är om tillstånd
av myndighet som skall sökas i viss ordning och som i allmänhet skall
ges i skriftlig form.

Redog. 1991/92:1

183

Ett av fmn utan vederbörligt samtycke av öfmn slutet avtal har
sålunda ej frånkänts all rättslig betydelse. Godkännande kan ges efteråt.
Frågan om avtalets giltighet är svävande till dess det visar sig, om
godkännande ges eller ej.

Som i 17 § avses det fallet att fmn handlat i denna sin egenskap "å
den omyndiges vägnar" — ej i eget namn — finns här ej motsvarighet
till det i 9 kap. 6 § behandlade fallet att omyndigheten var medkontra-
henten obekant. Med hänsyn till att medkontrahenten utan större
svårighet kan kontrollera, om öfmns tillstånd föreligger, genom att
kräva beslutets företeende eller göra förfrågan hos öfmn har ej med-
kontrahenten, när sådant samtycke inte förelegat, ansetts böra kunna
åberopa ett antagande därom. Om avtalet slutits utan sådant samtycke
är medkontrahenten skyldig att, vare sig han känt frånvaron av sam-
tycke eller ej, avvakta att öfmns godkännande söks. Har ej genom
avtalet viss tid bestämts inom vilken sådan ansökan skall vara gjord, får
medkontrahenten avvakta att ansökan görs inom skälig tid. I 17 §
anges, att när fmn ingått avtal på den omyndiges vägnar utan föreskri-
vet samtycke, medkontrahenten ej utan särskilt förbehåll äger frånträ-
da avtalet, om fmn söker godkännande inom en månad från avtalet.
Har godkännande sökts inom denna tid, är medkontrahenten skyldig
avvakta utgången av öfmns prövning. Annan tid kan vara bestämd i
avtalet. Om den myndighet hos vilken godkännande görs avslår ansök-
ningen, är medkontrahenten ej pliktig invänta rättens beslut i anled-
ning av förd klagan. Medkontrahenten äger frånträda avtalet, om han
så önskar. En framställning från medkontrahenten till fmn att fullfölja
talan mot beslut, varigenom godkännande vägrats, torde i allmänhet få
anses innebära en utfästelse att ej frånträda avtalet innan fmns talan
prövats. Skulle den omyndige bli myndig medan frågan om avtalets
giltighet ännu är svävande, kan därefter godkännande ges endast av
honom.

Frågan huruvida överförmyndarnämnden hade bort bereda Bertil Her-
mansson tillfälle att yttra sig innan nämnden fattade beslutet att inte
godkänna arrendeavtalet förfaller mot bakgrund av det ovan sagda.

Redog. 1991/92:1

184

Utlänningsärenden

Redog. 1991/92:1

En polisöverintendent, en polissekreterare och en
avdelningsdirektör vid invandrarverket har erhållit
disciplinpåföljd för beslut om förvar enligt utlän-
ningslagen som de fattat, trots att det underliggande
beslutet om avvisning preskriberats

(Dnr 2860-1989)

I samband med utredning av ett klagomålsärende angående polismyn-
dighetens i Malmö behandling av H. under tid han varit tagen i förvar
observerades följande.

H., som är medborgare i Bangladesh, ankom den 15 juni 1985 till
Sverige. Polismyndigheten i Ystad beslutade samma dag enligt 28 § 1
och 29 § första stycket 1 utlänningslagen (1980:376) att han skulle
avvisas. Beslutet delgavs honom samma dag. I samband med verkstäl-
ligheten samma dag ändrade H. sina uppgifter om anledningen till att
han kommit till Sverige och begärde politisk asyl i riket. Med anled-
ning därav avbröts verkställigheten och H. överfördes till en flykting-
förläggning för utredning. Polismyndigheten i Hässleholm företog en
utredning med anledning av H:s ansökan. Polismyndigheten överläm-
nade den 10 juli 1985 enligt 85 och 86 §§ utlänningslagen (Uti L)
verkställighetsfrågan till statens invandrarverk (SIV), som i beslut den
26 augusti 1985 fann att det inte förelåg sådana omständigheter som
avses i 3 eller 6 § Uti L och att hinder enligt 77 eller 80 § samma lag
inte förelåg mot verkställighet. Verket beslöt också samma dag att avslå
H:s ansökningar om resedokument och flyktingförklaring. H. överkla-
gade beslutet till regeringen, som den 14 maj 1987 avslog överklagan-
det, såväl i fråga om verkställighet som i fråga om flyktingförklaring.
Den 26 augusti 1987 delgavs H. regeringens beslut. I samband därmed
hölls verkställighetsförhör. H. åberopade därvid nya skäl för hinder
mot verkställighet och begärde att ärendet skulle överlämnas till SIV.
Tf. polisöverintendenten Mats Sjögreen beslutade den 7 september

1987 med stöd av 85 och 86 §§ Uti L att överlämna verkställighets-
ärendet till SIV. I ett beslut den 8 januari 1988 fann verket att hinder
enligt 77 eller 80 § inte förelåg mot avvisningen enär sådana omstän-
digheter som avses i 3 eller 6 § Uti L inte förelåg och de omständighe-
ter av humanitär art som åberopats inte utgjorde hinder mot verkstäl-
lighet. Sedan verkets beslut överklagats avslog regeringen den 7 april

1988 överklagandet.

Den 31 maj 1988 löste H. ut en kallelse till polismyndigheten i
Malmö angående delgivning av regeringens beslut och verkstäilighets-
förhör. Han infann sig inte. Den 9 juni 1988 beslutade polisöverinten-

185

denten Mats Sjögreen att H. skulle tas i förvar med stöd av 50 § första
stycket Uti L då fråga uppkommit om verkställighet av beslut om
utvisning enligt 38 § Uti L och det skäligen kunde befaras att han
skulle komma att hålla sig undan. H. efterlystes påföljande dag. För-
varsbeslutet verkställdes den 25 april 1989. Vid verkställighetsförhör
samma dag åberopade H. nya skäl för hinder mot verkställighet.
Polissekreteraren Rolf-Åke Petterson fann att vad som anförts inte
utgjorde verkställighetshinder och beslutade att inte överlämna ärendet
till SIV. Påföljande dag inkom till verket ett överklagande av polis-
myndighetens beslut att inte överlämna verkställighetsärendet. Den 28
april 1989 beslutade avdelningsdirektören Leo Björklund att bifalla
överklagandet. Han beslöt vidare att förvaret skulle bestå, dock längst
t.o.m. den 25 juni 1989. Den 2 maj 1989 överlämnade SIV enligt 69 §
Uti L ärendet angående verkställighet av avvisning av H. till arbets-
marknadsdepartementet. Den 8 maj 1989 beslöt statsrådet Maj-Lis
Lööw att H. skulle tagas ur förvar. Regeringen beslöt den 11 maj 1989
att avskriva verkställighetsärendet på den grunden att avvisningsbeslu-
tet förfallit två år efter det att beslutet vann laga kraft den 6 juli 1987.

H. beviljades den 30 maj 1989 permanent uppehållstillstånd.

Med anledning av vad som uppmärksammats beslöt chefcJO Ek-
lundh den 24 november 1989 att förundersökning skulle inledas och
att polisöverintendenten Mats Sjögreen, polissekreteraren Rolf-Ake
Petterson och avdelningsdirektören Leo Björklund skulle delges miss-
tanke om vårdslös myndighetsutövning enligt 20 kap. 1 § andra stycket
brottsbalken i dess lydelse före den 1 oktober 1989.

Vid den utredning som därefter kom till stånd hördes, förutom Mats
Sjögreen, Rolf-Ake Petterson och Leo Björklund, bland andra avdel-
ningsdirektören Peter Fylking vid SIV som var handläggare av ärendet
där.

I ett beslut den 11 maj 1990 uttalade chefsJO Eklundh följande.

H. anförde inte besvär över det avvisningsbeslut som polismyndighe-
ten i Ystad fattade den 15 juni 1985, varför detta vann laga kraft den 6
juli 1985. Då beslutet inte verkställdes inom två år förföll det den 6
juli 1987. Det saknades därför laga grund såväl för Mats Sjögreens
beslut den 9 juni 1988 att H. skulle tas i förvar som för Rolf-Ake
Pettersons åtgärd att låta förvarsbeslutet bestå den 25 april 1989 och
Leo Björklunds beslut av samma innebörd den 28 april 1989. De har
därmed samtliga i sin myndighetsutövning åsidosatt vad som till följd
av utlänningslagens regler gällt för denna. Att detta för H. medfört ett
förfång som inte är ringa är uppenbart. Leo Björklund har visserligen
uppgivit att han, om han känt till att avvisningsbeslutet hade förfallit,
skulle ha tagit upp ett nytt avlägsnandeärende och beslutat att H.
skulle tas i förvar i detta. Detta framstår emellertid enligt min mening
som en efterhandskonstruktion. Det har inte under förhören med Leo
Björklund och Peter Fylking kommit fram några uppgifter som tyder
på att sådana tankar varit aktuella vid beslutstillfället. Man kan vidare
peka på den omständigheten att Peter Fylking kort tid efter regering-
ens beslut att avskriva verkställighetsärendet beviljade H. permanent
uppehållstillstånd.

Redog. 1991/92:1

186

Det har aldrig funnits anledning att anta att någon av beslutsfattarna
uppsåtiigen skulle ha handlat i strid med utlänningslagens regler.
Avgörande för frågan om straffansvar kan utkrävas med anledning av
det inträffade är därför om gärningen kan anses ha begåtts av grov
oaktsamhet. Vid denna bedömning beaktar jag följande omständighe-
ter.

Det är en självklarhet att den som har att på en myndighets vägnar
fatta ett beslut som innefattar myndighetsutövning mot någon måste
förvissa sig om att han har rättsligt stöd för sitt beslut. En underlåten-
het att göra detta måste alltid betraktas som ett oaktsamt handlande.
När det som här är fråga om att beröva någon friheten måste särskilt
stora krav ställas på noggrannhet från beslutsfattarens sida. Jag kan
således inte instämma i den uppfattning som Leo Björklund givit
uttryck för vid förhöret med honom att förvarsfrågan är av sekundärt
intresse i ett utlänningsärende. Det kan enligt min mening bara i
undantagsfall bli aktuellt att betrakta en oaktsamhet i handläggningen
av ett ärende som medför att någon rättsstridigt berövas sin frihet som
annat än grov.

I detta fall är emellertid omständigheterna i flera hänseenden spe-
ciella. Det var, som också har framhållits i ärendet, ytterst sällsynt att
ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut meddelat med stöd av 28 § 1 och
29 § första stycket 1 Uti L låg till grund för ett verkställighetsärende
där politiska skäl åberopats som hinder mot verkställighet. När de
aktuella förvarsbesluten fattades förelåg vidare regeringens beslut av
den 7 maj 1988 — således fattat efter det att avvisningsbeslutet förfallit
— vilket var försett med noteringen att en kopia skulle tillställas
polismyndigheten för delgivning och verkställighet av avvisningsbeslu-
tet. Man kan utgå från att dessa omständigheter i hög grad bidrog till
att preskriptionsinträdet inte upptäcktes. Man måste vidare beakta att
ärendet såväl hos polismyndigheten som hos SIV handlagts och före-
dragits av tjänstemän som av beslutsfattarna bedömts som mycket
erfarna och att dessa därför haft anledning att utgå från att föredragan-
dena varit väl insatta såväl i utlänningslagens regler som i detaljerna i
ärendet.

Ytterligare en omständighet av betydelse är att arbetsbelastningen
såväl vid polismyndighetens utlänningsavdelning som vid SIV under
en lång tid varit mycket besvärande. Också detta förhållande har
sannolikt påverkat handläggningen av ärendet.

Jag anser mig mot denna bakgrund inte kunna hävda att Mats
Sjögreen, Rolf-Åke Petterson och Leo Björklund förfarit grovt oakt-
samt vid handläggningen av förvarsfrågan. Jag lägger därför ner förun-
dersökningen avseende vårdslös myndighetsutövning.

Detta innebär emellertid inte att deras handlande kan godtas. Jag
anser att de samtliga av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat dem i
deras anställning på ett sätt som bör föranleda disciplinpåföljd enligt
10 kap. lagen om offentlig anställning, Mats Sjögreen genom att fatta
ett beslut om förvar trots att rättsliga förutsättningar för detta saknats,
Rolf-Åke Petterson genom att inte häva beslutet sedan det verkställts
och Leo Björklund genom att sedan ärendet överlämnats till SIV fatta

Redog. 1991/92:1

187

beslutet att H. skulle hållas i förvar längst till och med den 25 juni
1989. Jag anser mig vid denna bedömning kunna bortse från de
uppgifter som lämnats om att Leo Björklund och Peter Fylking ansett
frågan om förhållandet mellan ett verkställighetsbeslut och det bakom-
liggande avvisningsbeslutet vara så oklar att de velat få den avgjord av
regeringen. De har inte själva påstått att de diskuterat denna fråga just
i det aktuella ärendet och det finns inte heller något i skrivelsen till
regeringen som tyder på att SIV varit angeläget att fä saken behandlad.
Det framgår vidare av de uppgifter som Leo Björklund och Peter
Fylking lämnat under förhören att de inte vidtagit någon som helst
åtgärd för att själva utreda rättsläget.

Jag överlämnar därför ärendet till statens ansvarsnämnd för avgöran-
de av fråga om disciplinansvar. Angående nämndens behörighet i fråga
om Leo Björklund hänvisar jag till ett yttrande av SIV.

Efter viss skriftväxling i ärendet meddelade Statens Ansvarsnämnd
ett beslut den 10 oktober 1990. Ansvarsnämnden anförde som sin
bedömning följande.

Av utredningen framgår att beslutet om avvisning av H. förfallit på
grund av preskription då Mats Sjögreen den 9 juni 1988 beslöt att H.
skulle tas i förvar. Sistnämnda beslut liksom Rolf-Ake Pettersons
åtgärd den 25 april 1989 att låta förvarsbeslutet bestå samt Leo Björk-
lunds beslut den 28 april 1989 att H. skulle hållas kvar i förvar
saknade därför laga grund. Till följd av de felaktiga besluten har H.
rättsstridigt varit berövad friheten under tiden den 25 april—den 8 maj
1989, dvs under 14 dagar. Den omständigheten att ett nytt avvisnings-
beslut kunde fattats förtar inte besluten om förvarstagande deras olag-
lighet.

Man kan ha viss förståelse för att preskriptionsfrågan inte ägnades
någon uppmärksamhet efter regeringens beslut den 7 april 1988, som
ju också fattats efter det att avvisningsbeslutet förfallit. Den tidspress
som det stora antalet utlänningsärenden medfört för beslutsfattarna
liksom den dåvarande utlänningslagens komplexitet och de lagliga
möjligheterna att under åratal förhala ett utvisningsärende har förmod-
ligen också varit faktorer som bidragit till att preskriptionsinträdet inte
upptäcktes i tid.

Emellertid måste såsom chefsjustitieombudsmannen framhållit sär-
skilt stora krav ställas på beslutsfattarens noggrannhet när det så som
här är fråga om att beröva någon friheten. Enligt ansvarsnämndens
mening har envar av Mats Sjögreen, Rolf-Ake Petterson och Leo
Björklund vid de förvarsbeslut som de meddelat inte varit tillräckligt
noggranna.

Ansvarsnämnden finner därför att Mats Sjögreen, Rolf-Ake Petter-
son och Leo Björklund av oaktsamhet satt åsido vad som ålegat dem i
anställningen. De skall därför åläggas disciplinpåföljd för tjänsteförseel-
se. Mera ingripande påföljd än varning är inte påkallad.

Redog. 1991/92:1

188

Kritik mot polismyndighet för dess handläggning av Redog.

ett ärende om avvisning enligt 4 kap. 2 § första
stycket 3. utlänningslagen (avvisning på grund av
antagande om att utlänning kan komma att begå
brott i Sverige eller annat nordiskt land)

(Dnr 1016-1990)

Vid en biljettkontroll som ägde rum i Göteborg den 28 mars 1990 på
en buss tillhörig Göteborgs Spårvägar, påträffades två manliga passage-
rare, Zoltan B. och Csaba J. — båda medborgare i Ungern — utan
gällande färdbevis. En polispatrull, som larmats till platsen, tog med
dem till polishuset för fastställande av identitet, anmälan och förhör.
En anmälan avseende bedrägligt beteende upprättades. Efter förhör
verkställdes kontroll enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen (1989:529).
Enligt de anteckningar som då gjordes uppgav Zoltan B. och Csaba J.
att de inrest i Sverige den 17 mars 1990, att besöket var en turistresa,
att de planerade att återresa den 13—14 april 1990, att de saknade
returbiljetter samt att de tillsammans innehade sammanlagt nästan
16 000 kr i D-mark. Beträffande Zoltan B. antecknades att han under
vistelsen här bodde hos en viss namngiven person i Göteborg.

Polisintendenten Leif Smith, polismyndigheten i Göteborg, besluta-
de samma dag att Zoltan B. och Csaba J. skulle avvisas enligt 4 kap. 2
§ första stycket 3. utlänningslagen, då de kunde antagas komma att
begå brott i Sverige. Eftersom besluten skulle verkställas frivilligt,
meddelades inte något beslut om förvar. Vid omprövning den 29 mars
1990 upphävde Leif Smith besluten om avvisning.

I en anmälan till JO ifrågasatte Göran Hartzell bl.a. polismyndighe-
tens handläggning av avvisningsärendet.

Sedan polismyndighetens akter över avvisningsärendena (ärende nr
635-7358/90 och 635-7359/90) lånats in och granskats, infordrades
utredning och yttrande från polismyndigheten i Göteborgs polisdi-
strikt. Polismyndigheten anmodades att yttra sig bl.a. om vilka övervä-
ganden som legat till grund för besluten om avvisning samt vad som
föranlett att besluten senare vid omprövning upphävdes.

Polismyndigheten i Göteborg inkom med utredning och yttrande
genom bitr, länspolismästaren Seppo Wuori. Till remissvaret fogades
yttrande från Leif Smith.

Leif Smith anförde bl.a. följande.

Efter förhör verkställdes utlänningskontroll enligt 5 kap. 6 § utlän-
ningslagen av personal från utlänningssektionen. Det kan härvid note-
ras att de båda männen var svårhörda och undanglidande i sina svar.
Av förhören framgick emellertid att de anlänt till Sverige som turister
den 17 mars 1990 samt att de hade för avsikt att stanna här t.o.m. den
14 april 1990. Beträffande bussresan kunde ingen av dem lämna någon
förklaring till varför de ej betalt biljett. Vidare framkom att Zoltan
innehade 1.000 DM och Csaba 3.500 DM, sammanlagt således motsva-
rande knappt 16.000 svenska kronor. För att vara två ungerska yngre

1991/92:1

189

män på semesterresa i Sverige är detta en anmärkningsvärd summa.
Någon förklaring till hur de kunde inneha så mycket kontanter
lämnades inte.

Vid en samlad bedömning ansåg jag att det förelåg grund för
avvisning och beslutade enligt 4 kap. 2 § p. 3 utlänningslagen att
männen skulle avvisas. Eftersom de accepterade att själva verkställa
avvisningsbeslutet fanns ej grund för att besluta om förvar.

Den 29 mars kontaktades jag av en journalist vid kvällstidningen
i DAG. Hon hade haft besök av en kvinna som uppgav sig vara syster
till en av pojkarna. Kvinnan hade berättat att pojkarna varit livrädda
för polisen och att detta varit anledningen till deras tystlåtenhet.
Vidare hade kvinnan uppgivit att pojkarna hade erhållit spårvagnsku-
ponger av henne men att hon glömt att informera dem om att
kupongerna måste stämplas för att vara giltiga. I anledning av dessa för
mig nya uppgifter tog jag kontakt med kvinnan som kunde verifiera de
uppgifter jag erhållit. Jag beslöt mot bakgrund om vad jag nu kände
till att upphäva mitt tidigare beslut om avvisning.

Den 1 juni inkom ett tips till polismyndigheten om att Zoltan och
Csaba sedan en tid tillbaka skulle ha arbetat på Marieholms Auto och
Motor AB i Göteborg. Spanare från inre kontrollenheten vid utlän-
ningssektionen besökte företaget den 5 juni och påträffade därvid såväl
Zoltan som Csaba under arbete i företaget.

Zoltan och Csaba togs i förvar enligt utlänningslagen och polismyndig-
heten beslöt efter utredning att de båda männen skulle avvisas till
Ungern. Beslutet verkställdes den 6 juni 1990 kl. 08.20.

Seppo Wuori anförde följande.

Polismyndigheten noterar inledningsvis, att åklagarmyndigheten i Gö-
teborg den 23 november 1990 i ärende K 30129/90 angående anmälan
från Hans Erik Andersson prövat om polisintendenten Smith gjort sig
skyldig till brottslig gärning. Chefsåklagare Erik Ekström har den 23
november 1990 beslutat nedlägga förundersökningen med motivering-
en att brott ej förevarit.

Polismyndigheten ansluter sig till chefsåklagare Ekströms påpekan-
de, att Smiths beslut att avvisa de båda männen var något svagt
grundat. Den senare utveckligen av ärendet har dock visat, att Smiths
farhågor var befogade.

Oaktat detta förhållande är det polismyndighetens avsikt, att fram-
hålla för berörda befattningshavare inom polischefckarriären nödvän-
digheten av att införskaffa ett sådant starkt beslutsunderlag som möjligt
innan avvisning i sådana här fall sker. Polismyndighetens klara ställ-
ningstagande är, att vid tveksamhet far man avvakta med beslut och i
stället komplettera utredningen, så att ett fullgott beslutsunderlag ska-
pas.

Göran Hartzell yttrade sig över remissvaret.

I ett beslut den 19 mars 1991 uttalade JO Pennlöv följande.

Av 5 kap. 6 § utlänningslagen (1989:529) — som innehåller bestäm-
melser om den s.k. inre utlänningskontrollen — framgår att en utlän-
ning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av en polisman visa
upp sitt pass eller andra handlingar som visar att han har rätt att
uppehålla sig i Sverige. Utlänningen är också skyldig att efter kallelse
inställa sig hos polismyndigheten och lämna uppgifter om vistelsen
här. Om han inte inställer sig kan hämtning ske. I bestämmelsens
andra stycke anges att kontrollåtgärder enligt första stycket får vidtas

Redog. 1991/92:1

190

endast om det finns anledning att anta att utlänningen saknar rätt att
uppehålla sig här eller om det annars finns särskild anledning till
kontroll.

JO Anders Wigetius har i två ärenden år 1980 och 1981 (dnr
762-1980 och 1377-1981) behandlat frågor som gäller den inre utlän-
ningskontrollen. De uttalanden som då gjordes har av allt att döma
påverkat utformningen av de föreskrifter om den inre utlänningskon-
trollen, som rikspolisstyrelsen utfärdat efter samråd med statens in-
vandrarverk. 1 dessa föreskrifter anges bl.a. att det för kontroll bör
krävas, att det finns skälig misstanke att utlänningen saknar tillstånd
eller att det annars kan bli aktuellt med avvisning/utvisning eller
verkställighet. Det framhålls att en person inte får kontrolleras enbart
därför att han på grund av hudfärg, språk, namn, beteende eller annars
kan antas vara utlänning. Vidare sägs att det är viktigt att polisen
genomför utlänningskontrollen på ett lugnt och hänsynsfullt sätt och
tydligt förklarar vad saken gäller samt att detta är särskilt viktigt om
det kan befaras uppstå missförstånd av språklig art eller av andra skäl,
som t.ex. kan ha att göra med utlänningens erfarenheter av kontakt
med polis i länder med annan samhällsordning.

När det gäller det aktuella fallet, har väl funnits anledning att
verkställa kontroll enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen beträffande Zoltan
B. och Csaba J. Det har inte heller framkommit något som tyder på att
de under utredningen bemötts på ett otrevligt sätt eller i övrigt
behandlats otillbörligt. När det gäller utredningen i sak har jag där-
emot reagerat över att polismyndigheten, såvitt kan utläsas av hand-
lingarna, inte försökt att kontrollera de uppgifter Zoltan B. och Csaba
J. lämnat under förhören. Vad jag då framför allt avser är möjligheten
att genom kontakt med någon eller några utomstående personer —
bl.a. den person som Zoltan B. uppgav att han bodde hos — inhämta
upplysningar i ärendet. Ett beslut om avvisning är en ingripande
åtgärd gentemot den enskilde. Det är därför nödvändigt — som polis-
myndigheten också påpekat i sitt yttrande — att utredningen bedrivs
på sådant sätt att ett fullgott beslutsunderlag skapas i varje enskilt fall.

Polismyndigheten har avvisat Zoltan B. och Csaba J. enligt 4 kap.
2 § första stycket 3. utlänningslagen. Där sägs att en utlänning får
avvisas om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon
annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige
eller annat nordiskt land. Före 1980 års utlänningslag kunde sådan
bedömning endast grundas på frihetsstraff som utlänningen tidigare
hade dömts till. Genom den nuvarande bestämmelsen, som överens-
stämmer med 1980 års utlänningslag, far bedömningen ske också
utifrån andra omständigheter. Utlänningslagskommittén — vars förslag
i denna del godtogs av regering och riksdag (prop. 1979/80:96 s. 97) —
påpekade att det för att avvisning i detta fall skall ske klart bör framgå
av utlänningens egna uttalanden eller av andra förhållanden att han
tänker begå brott.

Enligt Leif Smith har beslutet om avvisning grundats på en samlad
bedömning av vissa angivna omständigheter i ärendet. Dessa omstän-
digheter skulle i huvudsak ha varit att Zoltan B. och Csaba J. inte

Redog. 1991/92:1

191

kunde uppge varför de inte betalat bussbiljett, att de tillsammans
innehade en stor summa pengar, vilket de inte heller kunde förklara
samt att de var svårhörda och undanglidande i sina svar. Även om
man utgår från att Zoltan B. och Csaba J. medvetet valt att tiga om
vissa förhållanden och på så sätt försvåra utredningen, är det min
uppfattning att omständigheterna inte varit sådana att det klart fram-
gått att de hade för avsikt att begå brott. Det bör i detta sammanhang
framhållas att det för avvisning torde krävas att misstanken om framti-
da brottslighet avser allvarligare brott än bedrägligt beteende. Dess-
utom borde Leif Smith vid sin bedömning ha övervägt om deras
tystlåtenhet kan ha orsakats av andra omständigheter. Som framgår av
de tidigare nämnda föreskrifterna finns en viss risk för att missförstånd
kan uppstå på grund av språkförbistring eller utlänningens erfarenhe-
ter av kontakt med polis i hemlandet. Leif Smith synes också ha varit
inkonsekvent i sin bedömning när han tillåtit Zoltan B. och Csaba J.
att själva verkställa besluten om avvisning. Enligt vad Leif Smith
uppgivit förutsätter ett sådant tillstånd nämligen att utlänningen i fråga
gett ett trovärdigt intryck.

Enligt min mening är således klart att beslutet att avvisa Zoltan B.
och Csaba J. saknat grund. Givetvis kan senare inträffade omständighe-
ter inte påverka denna bedömning. Det ter sig snarare anmärknings-
värt att man från polismyndighetens sida vill hävda att det förhållandet
att de båda ungerska medborgarna en tid senare ertappades med att
arbeta utan arbetstillstånd skulle bekräfta att det funnits skäl att avvisa
dem på grund av att de kunde antas begå brott. Med hänsyn till att
besluten om avvisning ändrades så snabbt ser jag det dock inte nödvän-
digt att vidta ytterligare åtgärder.

Tillämpningen av den s.k. första asyllandsprincipen

(Dnr 1529-1990)

Advokaten Elias Arfwedson hemställde i en anmälan att JO skulle
pröva lagligheten av statens invandrarverks (SIV) beslut den 15 april
1990 att med omedelbar verkställighet avvisa tre systrar, som rest in
från Iran via Västtyskland. Han anförde bl.a. följande. Avvisningen
hade skett trots att det i ärendet hade upplysts att systrarna har sin mor
boende i Sverige. Advokaten Arfwedson hade vid kontakt med SIV fått
veta, att verket sedan en tid tillbaka tillämpade en ny "tolkning" av
undantaget i 7 kap. 1 § 1. utlänningsförordningen och sålunda inte
ansåg att bestämmelsen gällde för vuxna utlänningar.

Ärendet remitterades till statens invandrarverk som svarade följande.
Enligt 7 kap 1 § utlänningsförordningen (1989:547) skall en utlänning
inte avvisas med stöd av 3 kap 4 §, 4, utlänningslagen om "utlänning-
ens make, barn eller förälder är bosatt här".

Ordet "barn" används i vanligt språkbruk i två skilda betydelser.
Dels betecknar det en individ under en viss, i lagstiftning eller konven-
tion bestämd ålder (= underårig). Dels anger det en, av åldern obe-

Redog. 1991/92:1

192

roende släktrelation (mor/fer — barn). I detta sammanhang är frågan
om utlänningsförordningen arbetar enbart med barn i den senare
betydelsen.

Det förhåller sig säkerligen så att det primära syftet med bestämmel-
sen är att göra det möjligt för barn att växa upp och utvecklas i en
familj, dvs tillsammans med föräldrar och ev syskon. (Jfr uttalande i
prop 1988/89:86 till 4 kap 4 § p 2, s 162 n — 163 ö). Det är självklart
att ingen underårig som har en eller båda föräldrarna bosatta här får
avvisas. Vad som emellertid inte är lika självklart är att bestämmelsen
skall tillämpas när t ex en 60-årig son (med eller utan egen familj) vill
bosätta sig här och hänvisar till att hans 80-åriga mor finns här. SIV
menar för sin del att det finns starka skäl för att styrande för tillämp-
ningen av bestämmelsen bör vara barnets ålder; om gränsen skall dras
vid en "myndighetsgräns" eller — generellt eller i vissa fall — läggas
högre är ett spörsmål som här kan lämnas därhän.

Det är denna principiella syn som bl.a. det beslut som föranlett
anmälan bygger på, en syn som f ö i varje fall inte motsägs av
förarbetena. Det är visserligen så att SIV efter ett regeringsbeslut f n
inte tillämpar det rena ålderskriteriet utan har återgått till vad som
kan betecknas som en "bokstavstolkning", dvs att använda ordet
"barn" som ett släktrelaterat begrepp. Men detta rubbar inte SIVs
principiella uppfattning att det ligger bättre i linje med bestämmelsens
syfte, sådant detta angetts tidigare, att använda ordet i en åldersrelate-
rande betydelse. Det ska tilläggas att SIV avser att föreslå regeringen att
ändra förordningen (eller dess motiv) så att den uppfattning som SIV
här har redovisat klart framgår.

Mot den bakgrund som nu har angetts kan det beslut som föranlett
anmälan diskuteras från tolkningssynpunkt men ingalunda ifrågasättas
från laglighetssynpunkt.

JO Pennlöv anförde följande i ett beslut den 22 november 1990.

Av handlingarna framgår att invandrarverket efter omprövning den
5 juni 1990 beslutat upphäva det tidigare meddelade beslutet om
avvisning av de iranska systrarna till Västtyskland.

Enligt 3 kap. 4 § andra stycket 4 utlänningslagen (1989:529) far asyl
vägras om en utlänning före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i
annat land än hemlandet, och om han återsänds dit är skyddad mot
förföljelse och mot att sändas till hemlandet samt också mot att sändas
vidare till annat land där han inte har motsvarande skydd (principen
om första asylland). Regeringen far dock föreskriva om undantag från
andra stycket 4, om utlänningens anknytning till Sverige är av sådan
art att han inte bör nekas att fa sin ansökan om asyl prövad här. I 7
kap. 1 § 1 utlänningsförordningen (1989:547) har regeringen föreskri-
vit att en utlänning inte skall avvisas med stöd av 3 kap. 4 § andra
stycket 4 utlänningslagen om utlänningens make, barn eller förälder är
bosatt här i landet och han inte har lika nära familjeanknytning till
det land dit verkställigheten skulle komma att ske.

Invandrarverket har i remissvaret anfört att det beslut av verket, som
föranlett anmälan, ingalunda kan ifrågasättas från laglighetssynpunkt.
Jag delar inte denna uppfattning. Regeringen har också i beslut den 31
maj 1990 med beteckning U 1978/90 — där frågan gällde om en son
född år 1964 skulle anses ha sådan nära familjeanknytning som sägs i 7
kap. 1 § 1 utlänningsförordningen — uttalat att invandrarverket "har

Redog. 1991/92:1

193

således inte ägt rätt att med tillämpning av 3 kap. 4 § andra stycket 4 Redog. 1991/92:1
fatta beslut om avvisning med verkställighet till ett första asylland".

Kritik mot statens invandrarverk med anledning av
handläggningen av ansökningar om rättshjälp i utlän-
ningsärenden

(Dnr 2516-1990)

I en anmälan till JO kritiserade advokaten Hans Bredberg invandrar-
verket för dess handläggning av ansökningar om rättshjälp genom
offentligt biträde i asylärenden. Han anförde därvid bl.a. följande.

Invandrarverket beslutar sedan den 1 juli 1989 om rättshjälp och
förordnanden om offentligt biträde i utlänningsärenden. Ett stort antal
asylsökande har begärt hans biträde och han har som ombud i ansök-
ningar för dem begärt rättshjälp genom offentligt biträde. Invandrar-
verket har underlåtit att pröva dessa ansökningar med motiveringen att
verket inte har något aktuellt ärende. Ansökningar har också skickats
tillbaka utan åtgärd. Före den 1 juli 1989 handlades rättshjälpsfrågor
av rättshjälpsnämnderna och beslut togs då omgående. Numera, om
invandrarverket över huvud taget tar ställning till dessa ansökningar,
blir dessa liggande upp till ett år. Det är från rättssäkerhetssynpunkt
otillfredsställande att den rättshjälpssökande inte inom rimlig tid får
besked om rättshjälp och vem som utsetts som offentligt biträde.

I komplettering till anmälan angav Hans Bredberg ett antal ärenden
hos invandrarverket, i vilka den ifrågasatta handläggningen förekom-
mit. Beträffande två av ärendena uppgav han att invandrarverket hade
förordnat annan jurist som offentligt biträde, trots att han som ombud
för sökandena i ett tidigt skede under ärendenas utredning givit in
rättshjälpsansökningar. Verket hade över huvud taget inte tagit ställ-
ning till dessa ansökningar.

Invandrarverket yttrade sig över anmälan.

I ett beslut den 12 juni 1991 uttalade JO Pennlöv följande.

Enligt 41 § 5 rättshjälpslagen (1972:429) — i det följande RhjL —
beviljas rättshjälp genom offentligt biträde i ärenden angående avvis-
ning enligt utlänningslagen (1989:529), dock inte hos polismyndighet,
såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 § utlänningslagen hållits
i förvar längre än tre dagar.

I 4 kap. 4 § utlänningslagen anges i vilka fall statens invandrarverk
som första instans handlägger ärenden om avvisning. Detta gäller bl.a.
i de fall en utlänning ansöker om asyl här. Av 43 § RhjL framgår bl.a.
att rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet samt vidare att en ansökan om rätts-
hjälp skall ges in till den handläggande myndigheten. Vidare anges att
en myndighet som inte själv far bevilja rättshjälpen skall till behörig
myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid
fogade handlingar eller anmäla behovet av allmän rättshjälp.

Av 42 § RhjL framgår att rättshjälp genom offentligt biträde skall
beviljas om det inte kan antas att behov av biträde saknas. Bestämmel-

194

sen innebär att det föreligger presumtion för rättshjälp genom offent- Redog.
ligt biträde i de fall som anges i 41 §. I fråga om utlänningsärenden
infördes denna presumtionsregei den 1 juli 1978 (SFS 1978:363). I
prop. 1977/78:90 (s. 67) uttalades då bl.a. följande.

Huvudprincipen bör vara att ingen — utom såvitt gäller de avvisningar
som utan längre frihetsberövanden beslutas av polisen — skall kunna
avlägsnas ur riket utan att ha erbjudits bistånd av ett offentligt biträde.
Erbjudandet bör ske så snart man börjar sätta i fråga att utlänningen
skall avlägsnas. Görs den bedömningen, som ofta är fallet, av polis-
myndigheten, bör utlänningen redan på detta stadium erbjudas offent-
ligt biträde. — — — Framstår det som klart att utlänningen skall få
stanna bör biträde inte utses. Förhållandena kan även annars undan-
tagsvis vara sådana att något behov av biträde inte föreligger. I sådana
fall skall biträde inte heller förordnas. Så kan vara fallet om det är
uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte föreligger och att
hinder inte finns mot förpassning till hemlandet.

I förarbetena till den nu gällande utlänningslagen (prop. 1988/89:86,
s. 134 f.) framhålls att utgångspunkten även fortsättningsvis bör vara
den som kommit till uttryck i prop. 1977/78:90, att ingen skall kunna
avlägsnas ur riket utan att ha erbjudits bistånd av ett offentligt biträde.
Det anges att behov av biträde kommer att föreligga i flertalet av de
avvisnings- och utvisningsärenden som skall prövas av invandrarverket
i första instans samt att presumtionsregeln i 42 § RhjL således fortfa-
rande kommer att avspegla det faktiska behovet av biträde. I vilka fall
offentligt biträde skall förordnas Sr liksom hittills bli en fråga om
tillämpningen i det enskilda fallet. Vidare uttalas att rätt till biträde i
princip föreligger redan under polisutredningen utom i de fall där
polismyndigheten själv har att besluta om avvisning och utlänningen
inte hålls i förvar eller har hållits i förvar mindre tid än tre dygn.
Däremot anmärks att viss utredning i regel måste göras innan det kan
avgöras om biträde skall förordnas.

I fem av de aktuella ärendena har sökandena åberopat asylskäl som
grund för uppehållstillstånd. I ett fall har uppehållstillstånd sökts på
grund av familjeåterförening. I samtliga ärenden är sökandena sovjetis-
ka medborgare. Ansökningarna om rättsjälp har, jämte fullmakt för
Hans Bredberg, skickats till invandrarverket i samband med att den
s.k. grundutredningen hos respektive polismyndighet blivit klar. I
ärendet rörande familjeåterförening har vid tidpunkten för rättshjälps-
ansökan funnits en detaljerad utredning rörande skälen för uppehålls-
tillstånd, utförd vid svenska konsulatet i Leningrad.

När det gäller invandrarverkets handläggning av rättshjälpsansök-
ningarna kan först konstateras att det i två av ärendena inte går att
återfinna någon ansökningshandling. Invandrarverket har beträffande
ett av dessa ärenden (familjeåterföreningsfallet) anfört att det av akten
inte framgår att Hans Bredberg varit inkopplad. Det finns emellertid
knappast någon anledning att betvivla att Hans Bredberg tillställt
invandrarverket en ansökan om rättshjälp, särskilt som han här före-
tett en kopia av ansökningshandlingen. I två andra ärenden har
ansökningarna om rättshjälp sorterats in i akterna först i ett senare

1991/92:1

195

skede. Detta har medfört att invandrarverket, som således inte varit
medveten om de redan existerande ansökningarna, har beviljat rätts-
hjälp med annan jurist som offentligt biträde.

Verket har i sina egna föreskrifter förutskickat att ansökningar om
rättshjälp kan ske separat redan under pågående polisutredning. I
föreskrifterna har angetts att det normalt måste finnas minst polisens
grundutredning innan verket kan bedöma om biträde behövs i ett
ärende. I de nu aktuella asylärendena har det funnits färdiga grundut -
redningar hos polismyndigheterna i samband med att rättshjälpsansök-
ningarna getts in. Den omständigheten att ärendena i sak ännu inte
inkommit till verket, har inte befriat verket från att vidta åtgärder för
att möjliggöra prövning av ansökningarna. Underlag för bedömning av
ansökningarna hade kunnat inhämtas per telefon från de berörda
polismyndighetena. Ett annat alternativ hade varit att översända en
kopia av ansökningen till aktuell polismyndighet med en begäran om
yttrande i enlighet med 43 § RhjL. Jag vill dock i sammanhanget
framhålla att det i och för sig torde vara mer rationellt att ge in en
ansökan om rättshjälp direkt till polismyndigheten, inte minst av det
skälet att underlaget för behovsprövningen finns där. I de fell polis-
myndigheten finner att ärendet är sådant att invandrarverket är beslu-
tande myndighet, skall ju som nämnts, polismyndigheten vidarebefor-
dra ansökningshandlingarna till invandrarverket med eget yttrande.

Det är i och för sig riktigt att arbetssituationen på invandrarverket
under en längre tid varit ansträngd. Det ligger emellertid i sakens
natur att frågor om rättshjälp måste behandlas korrekt och skyndsamt.
Dessutom har verket uttalat att ansökningar om rättshjälp under
polisutredningsstadiet varit få. Det ansträngda arbetsläget är således
inte en godtagbar förklaring till de avsevärda dröjsmål som förekom-
mit eller till de övriga bristerna i handläggningen. Det är av väsentlig
betydelse för den enskilde att i ärenden av nu berört slag ha tillgång
till rättshjälp under utredningen. Jag förutsätter därför att invandrar-
verket vidtar sådana åtgärder att det inträffade inte upprepas.

Redog. 1991/92:1

196

Försvaret

Redog. 1991/92:1

Fråga om medverkan av militär helikopter vid polisi-
ärt ingripande på grund av husockupation

(Dnr 3745-1990)

1 Initiativet

Den 5 oktober 1990 upprättades inom ombudsmannaexpeditionen en
promemoria med följande innehåll:

Den 4—6 juni 1990 genomfördes en polisiär aktion för att avlägsna ett
antal personer som ockuperat fastigheten Folkungagatan 164 i Stock-
holm. Polisens agerande i saken är föremål för JO-utredning, dnr
1741-1990. I utredningen har bl.a. blivit klarlagt att man från polisens
sida under aktionens första dag tagit kontakt med 123:e helikopterdivi-
sionen, vilken ingår i Ostkustens marinkommando, MKO. Fråga var
om en militär helikopter skulle kunna medverka vid polisingripandet.
Inom ramen för nyssnämnda JO-ärende har i denna del upplysningsvis
hörts bl.a. följande militära befattningshavare:

kommendörkaptenen Arne Malmqwist, vid tillfallet vakthavande
stabschef vid MKO,

örlogskaptenen Mats Johansson, chef för 123:e helikopterdivisionen,
samt

kaptenen Agne Widholm, chef för i sammanhanget aktuell helikop-
tergrupp.

Genom förhörsutsagorna har behandlingen inom MKO av polisens
framställning angående eventuell helikoptermedverkan blivit belyst.
(Utskrifter från fonetisk upptagning av förhören jämte visst ytterligare
utredningsmaterial bifogas denna promemoria.)

Vad som förekommit kan mycket summariskt sammanfattas på
följande sätt: Från polisen gjordes en förfrågan per telefon till helikop-
terdivisionen i Tullinge angående möjligheterna att få tillgång till
militär helikopter i samband med ett ingripande mot en ockuperad
fastighet i Stockholm. Några närmare uppgifter om hur helikoptern
skulle användas eller om ockupationens karaktär synes inte ha lämnats
i detta inledande skede. Polisens framställning ledde till att en helikop-
ter med besättning startade från Tuliinge för att på viss plats samman-
träffa med ett antal polismän. Efter vissa sambandsproblem landade
helikoptern på Bromma flygplats, dit även fem polismän anlände. Vid
det tillfallet fick helikoptergruppen reda på att fråga var om att
vinscha ner en styrka ur polisens s.k. terroristgrupp på den ockupera-
de fastighetens tak. Något klartecken från polisledningen för en sådan
manöver förelåg dock inte. Polismännen ifrågasatte om planen var
genomförbar. Efter ett praktiskt prov på flygplatsen kunde dock kon-
stateras att så var fallet. Helikoptern kallades härefter tillbaka till
Tullinge för byte av besättning. Polismännen medföljde som passagera-
re. Kort efter det att helikoptern landat på Tullinge gavs order om att
helikoptern inte skulle få disponeras av polisen. Händelseförloppet har
i sin helhet utspelat sig under eftermiddagen och kvällen. — Såvitt

197

hitintills framkommit finns det med ett undantag, en krigsdagbok förd
av chefen för 123:e helikopterdivisionen, inte numera i behåll någon
skriftlig dokumentation angående de militära befattningshavarnas be-
handling av framställningen från polisen.

Bestämmelser om myndigheters skyldighet att medverka i räddnings-
tjänst finns i 34 § räddningstjänstlagen. För försvarsmaktens myndighe-
ter gäller vidare förordningen om militär medverkan i civil verksam-
het (1986:1111), kompletterad genom överbefälhavarens föreskrifter
om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m.m. (FFS 1987:24)
och försvarets civilförvaltnings föreskrifter och allmänna råd om ersätt-
ning för militär medverkan i civil verksamhet (FFS 1989:8).

Bestämmelserna avser militär medverkan i civil verksamhet. Poli-
sens här aktuella framställning om medverkan av militär helikopter
och MKO:s agerande i saken aktualiserar den principiella frågan om
gränsdragningen mellan å ena sidan utrymmet för försvarsmaktens
möjligheter att bistå en myndighet enligt nyssnämnda regelsystem och
å andra sidan den punkt då fråga blir om en militär insats som inte far
beslutas i sådan ordning. Vidare ger det inträffade anledning uppmärk-
samma spörsmålen om de militära myndigheternas beslutsordning och
dokumentationsskyldighet i förevarande sammanhang. Överbefälhava-
rens, ÖB, yttrande bör inhämtas i dessa frågor ävensom angående vad
som förevarit i det konkreta fallet. Ett särskilt JO-ärende bör läggas
upp för ändamålet. Utredningen i det nya ärendet kan lämpligen också
avse den närmare utformningen av polisens framställning om helikop-
termedverkan. Ärendet behöver därför omfatta även Stockholms polis-
distrikt.

2 Utredning

2.7 Utredningsåtgärder

Efter remiss avgav överbefälhavaren och rikspolisstyrelsen yttranden.
Till överbefälhavarens yttrande fogades ett från militärbefälhavaren i
Östra militärområdet infordrat yttrande. Till rikspolisstyrelsens yttran-
de fogades ett yttrande jämte utredning från polismyndigheten i Stock-
holm. Polisutredningen innefattade driftsektionens protokoll
1990-06-04 samt utskrifter från fonetiska upptagningar vid förhör med
förre poliskommissarien Gunnar Wellbring, kommissarierna Sven-
Erik Svensson och Christian Dalsgaard samt polisintendenten Leif
Jennekvist.

2.2 Remissvaren

2.2.1 Militärbefälhavaren

I sitt av överbefälhavaren infordrade yttrande anförde militärbefälhava-
ren följande.

Insatser med helikopter i civil verksamhet

1 Händelseförlopp vid framställning om transport med helikopter

Beroende på det bristfälliga skriftliga underlaget i form av krigsdagböc-
ker eller minnesanteckningar är det svårt att fa en helt korrekt
uppfattning av händelseförloppet och av ärendets handläggning inom
dåvarande Ostkustens Örlogsbas (ÖrlB O) samt inom 123. helikopter-
grupp (123.hkpgrp).

1991/92:1

198

MB Ö uppfattning, grundad på de berörda befattningshavarnas
skriftliga inlagor samt förhörsprotokoll, är att ingen kan anses ha
begått något fel. Dock kan ett flertal smärre formella tveksamheter
konstateras. Ett av dem är att MB Ö ej omgående orienterades om
erhållen framställning och om beslutade åtgärder.

Däremot kan konstateras, något förvånande, att polisen tydligen tagit
direktkontakt med C 123.hkpgrp på TULLINGE och ej gått via ÖrlB
O. Därigenom har ärendet kommit in i systemet på ett icke helt
korrekt sätt. Detta kan delvis förklara varför en ambitiös och tjänstvil-
lig kapten på 123.hkpgrp fatt en så till synes betydelsefull roll i det
fortsatta skeendet.

Det hade varit bättre om förfrågan från polisens ledningscentral i
enlighet med instruktion i Stockholmspolisens Arbetsorder för ambu-
lans- och räddningsflyg, ställts till ÖrlB O. Då hade ärendet tagits emot
av Vakthavande beSl (VB) som direkt hade kunnat koppla in Vaktha-
vande stabschef (VSC) för vidare handläggning, varefter nödvändiga
direktiv och orienteringar hade kunnat distribueras till C 123.hkpgrp
respektive till polisen.

Oaktat ovanstående framstår det likaledes som förvånande att den
första kontakten mellan ÖrlB O (VSC) och polisens ledningscentral
ägde rum (bedömt) omkring 2100-2130, dvs. omkring tre timmar efter
att förfrågan ursprungligen ställts till VB på 123.hkpgrp. Vid denna
tidpunkt var helikoptern redan på BROMMA flygplats.

Orsaken till denna tidsfördröjning kan vara att de ansvariga befälen
på ÖrlB O respektive 123.hkpgrp ej upplevt detta ärende som något
stort eller "märkvärdigt".

Detta (i och för sig märkliga) förhållande kan sannolikt förklaras av
att personalen var (helt) engagerad i pågående kustflottans långtidsöv-
ning (LÖ) liksom i pågående incident i SANDHAMNS-området och
därför ej omedelbart reagerade mera adekvat på den något udda
uppgiftsframställningen.

2 Gällande förordningar

Befintliga bestämmelser som har koppling till detta ärendet, "Förord-
ning om militär medverkan i civil verksamhet" (SFS 1986:1111)
kompletterad med ÖB föreskrifter (FFS 1987:24), utgör ej ett fullstän-
digt stöd för beslut i alla avseenden. Ett exempel på en sådan formule-
ring är: "Försvarsmaktens myndigheter far ... ställa personal och
egendom till förfogande ... för transporter åt polis- och tullmyndighe-
terna, om det föreligger ett trängande behov av transporten" (SFS
1986:1111 2 §).

En trängande transportinsats åt en polismyndighet kommer med
stor sannolikhet alltid innebära att polismän flyttas till en plats där ett
ingripande av något slag avses äga rum.

Det är MB Ö uppfattning att befintliga förordningar måste komplet-
teras med bestämmelser som tydligare än de nu gällande klarlägger vad
militär chef har att rätta sig efter vid liknande situationer.

MB Ö föreslår därför att i ÖB föreskrifter (FFS 1987:24 2 §)
utfärdat medgivande att besluta om att biträda vid transporter, endast
får ges av (lägst) lägre regional chef.

Dessutom anser MB Ö att det är en stor risk att den militära
transportinsatsen kan komma att kopplas till den eventuellt efterföljan-
de polisiära insatsen och därför borde det anges tydligare i förordning-
en (SFS 1986:1111) vilken typ av transporter som avses.

Redog. 1991/92:1

199

3 Dokumentation

Redog. 1991/92:1

Vad avser den bristfälliga dokumentationen från aktuellt dygn påpeka-
des gällande (av Krigsarkivet utSrdade) arkiveringsbestämmelser av
vilka framgår att av VSC gjorda anteckningar närmast är att betrakta
som handbrev och därmed skall sparas för all framtid.

Enligt MB Ö bör en rutin tillskapas hos myndigheterna så att VSC
(motsv) för en form av dagbok där inträffade händelser, gjorda bedöm-
ningar och vidtagna åtgärder kortfattat dokumenteras. Denna dagbok
arkiveras därefter hos myndigheten i minst 12 månader för att därefter
hanteras enligt gällande arkiveringsbestämmelser.

4 Sammanfattning

Smärre brister kan föreligga i den formella hanteringen av den av
polisen gjorda transportbeställningen. Några felaktiga åtgärder/hän-
delser, föranledda av detta, genomfördes emellertid inte. Förordningar
som reglerar försvarsmaktens personal och egendom utnyttjande för
transporter åt polis och tullmyndigheter bör ges tydligare formulering-
ar. MB Ö avser verka för att den formella hanteringen av transportbe-
ställningar (motsv) görs på "rätt" nivå samt att beslut som fattas och
åtgärder som vidtas dokumenteras.

2.2.2 Överbefälhavaren

Överbefäl havarens yttrande innefattade följande.

Vad gäller frågor kring hur framställningen från polisens sida gjordes
hänvisar överbefälhavaren till vad MB Ö anfört i denna del till
föreliggande utredning. Överbefälhavaren delar MB Ö uppfattning att
en förfrågan från polisens sida borde ha ställts till vakthavande befäl
vid örlogsbasen och inte genom den direktkontakt som inledningsvis
ägde rum med chefen för 123. helikoptergruppen på Tullinge. Vidare
instämmer överbefälhavaren i vad MB Ö anfört om den bristfälliga
dokumentationen om polisens framställning, vidtagna åtgärder m.m.
och understryker att MB Ö verkar för att ärenden av detta slag
hanteras på rätt nivå vid en militär myndighet.

Vad så gäller förutsättningarna för militär myndighet att biträda
polisen med ifrågavarande helikopterinsats eller liknande insatser finns
en skyldighet för en myndighet att delta i en räddningsinsats enligt 34
§ räddningstjänstlagen (1986:1102). Härutöver utgör — som MB Ö
påpekar — förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil
verksamhet den reglering som aktualiseras i detta fall. Förordningen
har kompletterats med överbeSlhavarens föreskrifter i ämnet, nämli-
gen överbefälhavarens föreskrifter (FFS 1987:24) om försvarsmaktens
medverkan i räddningstjänst m.m. I föreskrifterna finns bestämmelser
om vilka militära myndigheter som Sr fatta beslut om militär medver-
kan. Det medges bl.a. myndighet på lokal nivå, dvs. i detta fall ÖrlB
O. Den skall dock omgående orientera militärbeSlhavaren om fram-
ställningen och om beslutade åtgärder. Föreskrifterna innehåller också
bestämmelser om ersättningsfrågor för utfört bistånd, vilka komplette-
rats med föreskrifter i ämnet av försvarets civilförvaltning.

I likhet med MB Ö delar överbeSlhavaren uppfattningen att oklar-
het funnits hur en framställan skulle göras till militär myndighet och
hur den borde ha hanterats hos myndigheten.

Vad gäller den aktuella framställningen om militär medverkan med
en helikopter anser överbeSlhavaren att 1986 års förordning medger
militär myndighet att ställa en helikopter till polisens förfogande för
transporter om det föreligger ett trängande behov av transporten. Dock
kan vid framställningar om militära insatser aktualiseras var gränserna

200

för insatserna skall sättas om det sker med stöd av ifrågavarande
författning. Det torde dock inte vara möjligt att närmare precisera det.
Ej heller anser överbeSlhavaren att förordningen (1986:1111) om
militär medverkan i civil verksamhet behöver förtydligas i berört
avseende.

2.2.3 Polismyndigheten

Efter företagen utredning anförde polismyndigheten i sitt av rikspolis-
styrelsen infordrade yttrande följande.

Av utredningen framgår att vakthavande kommissarien Gunnar Well-
bring på ledningscentralen vid polismyndigheten i Stockholm efter
upplysningar från insatschefen på Folkungagatan, kommissarien Chris-
tian Dalsgaard, hade tagit kontakt med militära myndigheter och
framställt önskemål om biträde med en helikopter för transport av
polismän tillhörande piketstyrkan. Polismännen skulle transporteras
från Bromma Flygplats till Folkungagatan och där firas ner på fastig-
hetens tak och ta sig in i huset och ingripa mot de personer som
olovligen uppehöll sig där och kastade tegelstenar och sköt stålkulor
med slangbågar mot polismännen. Piketstyrkan skulle transporteras
med en Vertoihelikopter. När de släpptes ner på taket skulle gasbelägg-
ning och inbrytning äga rum. Någon gatutrafik förekom ej vid platsen
eftersom polisen i ett tidigare stadium stängt av trafiken. Wellbring
hade bedömt att det förelåg ett trängande behov av transporthjälp.
Polisens egen helikopter räckte inte till. Framställan till militären
avsåg endast en "ren transportfråga" av polispersonal från en plats till
en annan. Wellbring jämförde framställan med begäran om biträde
med transport av "midsommarpoliser" mellan öarna med kustartille-
riets patrullbåt. Han anmälde sin framställan till beredskapshavande
polischefen i Stockholm, polisintendenten Leif Jennekvist, som emel-
lertid fann att det saknades förutsättningar för militär medverkan.
Jennekvist ringde upp kommendörkaptenen Arne Malmkvist vid ma-
rinkommando Ost och meddelade denne att militär medverkan i den
polisiära aktionen inte var aktuell. Jennekvist bestämde vidare att det
också skulle vara polischefcbeslut på rekvisition till militära myndighe-
ter. Biträde från militärt håll kom inte till stånd.

Enligt bestämmelserna i 2 § förordningen (1986:1111) om militär
medverkan i civil verksamhet får försvarsmakten, utöver bestämmel-
serna i 34 § räddningstjänstlagen, ställa personal och egendom till
förfogande för transport av sjuka eller skadade eller för transport åt
bl.a. polismyndighet om det föreligger ett trängande behov (SFS
1988:475).---

Polismyndigheten konstaterar först att Wellbring hade varken behö-
righet eller befogenhet att på polismyndighetens vägnar besluta om
rekvisition av helikopter i ärendet. Hans åtgärd att kontakta Ostkus-
tens marinkommando (MKO) torde närmast få anses ha varit av
förberedande karaktär i avvaktan på ett polischefcbeslut, dvs. beslut av
beredskap havande polischefen Jennekvist. Enligt polismyndighetens
mening skulle en medverkan från försvarsmakten, på det sätt som
avsågs, ha utgjort ett deltagande i den polisiära insatsen eftersom det
närmast var fråga om luftlandsättning av piketstyrkan på hustaket i
samband med gasbeläggning och inbrytning. Polismyndigheten vill
peka på att piketstyrkan kunde transporteras till platsen med andra
transportmedel genom polisens egen försorg. Det förelåg inte förutsätt-
ningar enligt regelsystemet för en framställan till militära myndigheter
om att ställa helikopter till förfogande.

Wellbring borde inte ha kontaktat militära myndigheter utan att ha
talat med Jennekvist vilket hade inneburit att det inte hade gjorts

Redog. 1991/92:1

201

någon framställan till MKO om biträde. Vid en samlad bedömning av
omständigheterna finner emellertid polismyndigheten att saken bör
kunna bero vid de uttalanden som här har gjorts. Avslutningsvis vill
polismyndigheten peka på att Wellbring beviljades avsked med ålders-
pension från anställningen vid polismyndigheten i Stockholm den 1
augusti 1990.

2.2.4 Rikspolisstyrelsen

Yttrandet från rikspolisstyrelsen innefattade följande.

Av utredningen framgår att det var vakthavande kommissarie vid
ledningscentralen i polismyndigheten i Stockholm som — på begäran
av insatschefen — tog kontakt med 123:e helikopterdivisionen för att
fa helikopterhjälp. Tanken var att piketgruppen med helikopter skulle
transporteras till det ockuperade huset och att polismännen från
helikoptern skulle firas ner till byggnadens tak. Den militära myndig-
heten ställde helikoptern med besättning till polisens förfogande. När
jourhavande polischef informerades i ärendet, beslutade han att heli-
koptern inte skulle medverka i aktionen.

Enligt styrelsens uppfattning saknades författningsstöd för den typ av
militär medverkan som här är aktuell. Att fira ner polismän från en
helikopter till taket på ett hus där en polisinsats skall göras innebär en
mera långtgående medverkan än sådana transporter som avses i 2 §
förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verksamhet.

Det kan också starkt ifrågasättas, om vakthavande kommissarie hade
behörighet att själv begära den aktuella helikopterhjälpen. 2 § i den
nyss angivna förordningen anger att försvarsmaktens myndigheter får
ställa personal och egendom till förfogande för transporter åt bl.a.
polismyndigheter. Formuleringen antyder att begäran om transport-
hjälp skall framställas av polismyndigheten, dvs. av polischefen om
beslutanderätten inte har delegerats till underställd personal (jfr 2 kap.
14 § polisförordningen, 1984:730). Enligt uppgift från polismyndighe-
ten i Stockholm har myndigheten inte meddelat något delegationsbe-
slut i ämnet.

Styrelsen delar även i övrigt de synpunkter som framförts av polis-
myndigheten i Stockholm.

3 Rättslig reglering

Enligt 34 § räddningstjänstlagen skall en statlig eller kommunal myn-
dighet på anmodan av räddningsledaren delta i en räddningsinsats med
personal och egendom, om myndigheten har lämpliga resurser och ett
deltagande inte allvarligt hindrar myndighetens vanliga verksamhet.

Enligt 2 § förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil
verksamhet far försvarsmaktens myndigheter — utöver vad som följer
av 34 § räddningstjänstlagen — ställa personal och egendom till
förfogande för transporter av sjuka eller skadade eller för transporter
åt polis- och tullmyndigheterna eller åt kustbevakningen, om det
föreligger ett trängande behov av transporten.

Överbefälhavarens föreskrifter (FFS 1987:24) om försvarsmaktens
medverkan i räddningstjänst m.m. har i aktuella delar följande lydelse:

1 § Begäran om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst kan
göras av, eller på uppdrag av, utsedd räddningsledare till närmaste
myndighet inom försvarsmakten.

Redog. 1991/92:1

202

Begäran om bistånd med transport av sjuka och skadade eller för
transporter åt polis- och tullmyndighet kan göras av respektive civil
myndighet (motsvarande).

2 § En myndighet på lägre regional eller lokal nivå får fatta beslut
om sådan militär medverkan som myndighet kan genomföra inom
ramen för sina resurser, om ett deltagande inte allvarligt hindrar
myndighetens vanliga verksamhet.

Myndigheten skall omgående orientera militärbefälhavaren om er-
hållen framställning och om beslutade åtgärder.

3 § Om den lägre regionala eller lokala myndigheten inte kan
bifalla framställningen, skall ärendet överlämnas till militärbefälhava-
ren.

4 § Militärbefälhavaren beslutar om militär medverkan som kräver
resurser från mer än en myndighet inom militärområdet. Militärbefäl-
havaren samordnar sådan insats med den räddningsledare som begärt
medverkan.

Av 8 § förordningen (1983:276) om verksamheten inom försvarsmakt-
en och bilaga 3 till nämnda förordning framgår att enda marina
myndighet med helikopterförband i Stockholmsområdet är Ostkustens
marinkommande (MKO; fram till den 1 juli 1990: Ostkustens örlogs-
bas, ÖrlB O).

Enligt bilaga 1 till polismyndighetens i Stockholm arbetsorder den
24 september 1984 (AO nr 931, FED/1) görs — vid behov av helikop-
tertransport i särskilt viktiga och brådskande fall — framställning till
chefen för avdelning 1 a Örlogsbas Ost under tjänstetid och till
vakthavande stabsofficeren Örlogsbas Ost under icke tjänstetid, såvitt
avser marina helikopterförband med operationsområde omfattande
östra Mellansverige.

4 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 31 maj 1991 följande.

Då en myndighet begär assistans i sin tjänsteutövning av annan
myndighet är det givet, att huvudansvaret för att framställningen
behandlas enligt tillämpliga regler åvilar den senare. Intresset knyts
därför främst till ärendets handläggning inom försvaret, som först göres
till föremål för rättslig bedömning (4.1). Man kan emellertid inte
bortse från polisens ansvar i sammanhanget, varför även dess agerande
ägnas en kortfattad kommentar (4.2). Till sist ger jag ett sammanfattan-
de slutomdöme (4.3).

4.1 Ärendets hantering inom försvaret

De redovisade författningsbestämmelserna ger försvarsmakten möjlig-
het att biträda polismyndigheten med transporter. Reglerna ger där-
emot inte stöd för annan form av medverkan. Den planerade — men
inte genomförda — luftlandsättningen var således inte tillåten. Det
gäller även om den — vilket föresvävat vissa berörda befattningshavare
— skulle haft karaktär av "terroristbekämpning". Inte heller var det
fråga om "transport", då helikopterbesättningen på Bromma flygplats
genomförde en samövning med polispersonal inför den tänkta aktio-

1991/92:1

203

nen.

Jag kan inte dela militärbefälhavarens i remissvaret uttryckta upp-
fattning — mot vilken överbeSlhavaren inte reagerat — att "ingen kan
anses ha begått något fel". Enligt min mening är det uppenbart, att
brister förelegat i handläggningen på den militära sidan, då ett telefon-
samtal från en poliskommissarie — med en oklart grundad begäran
om assistans — till helikopterdivisionen kunde få till följd, att en
militärhelikopter avgick från basen, att militär och polis samövade för
en luftlandsättning och att aktionen inte avblåstes förrän mer än tre
timmar senare. Det förhållandet, att polisen vänt sig till fel instans och
nivå i den militära organisationen, ursäktar inte det skedda. Inte heller
kan huvudansvaret läggas på "en ambitiös och tjänstvillig kapten på
123.hkpgrp", även om det vid förhöret med denne framkommit, att
han på ett självständigt sätt varit aktiv under aktionen, särskilt vad
gäller den berörda samövningen. Även om olika åtgärder och passivitet
från den underordnade personalens sida kan ifrågasättas och delvis
kritiseras, vore det mot bakgrund av följande omständigheter enligt
min mening felaktigt att här koncentrera intresset kring agerandet på
lägre nivåer.

Ansvarig beslutsfattare vid MKO var vid tillfället vakthavande stabs-
chefen, kommendörkaptenen Arne Malmqwist. Av den för den aktuel-
la dagen förda krigsdagboken framgår att han ca en halvtimma efter
telefonsamtalet från polisens ledningscentral — och innan helikoptern
lämnat Tullinge — lämnat klartecken till att ge Stockholmspolisen
"hjälp med nedwinschning av poliser på ett hustak". Malmqwist har
också i en skriftlig, av honom undertecknad redovisning för helikop-
terinsatsen bekräftat, att han "bejakat" en begäran om "en Hkp 4 för
terroristbekämpning med särskild insatsstyrka".

Av det nämnda materialet jämte vad som framkommit vid förhör
med olika befattningshavare står det enligt min mening klart, att
polisens framställning — ehuru via fel kanal — snabbt nått rätt
adressat, dvs. Malmqwist, och att denne insett, att det inte var fråga om
en ren transport. Han borde vid sådant förhållande också ha förstått,
att han inte var behörig att godkänna framställningen. Jag anser alltså,
att ärendet redan i initialskedet handlades felaktigt på myndighetsnivå.
Med hänsyn till att Malmqwist dock efter hand tycks ha kommit till
insikt om bristerna och efter olika telefonsamtal slutligen underrättat
chefen för öriogsbasen — som, efter att ha kontaktat auditören, hann
förhindra ett genomförande av luftlandsättningen — låter jag kritiken
stanna vid det anförda.

Avslutningsvis vill jag beträffande dokumentationen av vakthavande
stabschefs (el. motsv.) åtgärder tillägga, att jag delar militärbefälhava-
rens och överbefälhavarens uppfattning om hur denna fortsättningsvis
bör ordnas.

Redog. 1991/92:1

204

4.2 Polismyndighetens agerande

Såväl polismyndigheten i Stockholm som rikspolisstyrelsen lägger hela
ansvaret på den — numera pensionerade — vakthavande kommissarie
som tog den inledande telefonkontakten med helikopterdivisionen.
Remissyttrandena synes i allt väsentligt baseras på de uppgifter som
lämnats vid förhör med polisintendenten Leif Jennekvist. Enligt den-
nes av myndigheterna godtagna version insåg Jennekvist, så snart han
informerades om saken, att förutsättningar saknades för militär med-
verkan, varför han beslöt, att helikoptern inte skulle tagas i anspråk,
och underrättade militären om detta.

Jag kan inte finna, att utredningen ger det entydiga stöd för denna
version som man utgår från i remissyttrandena. Tvärtom talar åtskilligt
— bl.a. olika uppgifter i driftsektionens protokoll och förhören med
polispersonalen — för att Jennekvist, som fungerade som jourhavande
polischef och alltså direkt representerade myndigheten, på ett tidigt
stadium informerats om planerna på luftlandsättning med militär
hjälp. Att beslutet att dra tillbaka helikoptern fattades av militären —
det slutliga beslutet av chefen för örlogsbasen — anser jag klarlagt.

Det har inte varit möjligt att med absolut bestämdhet och i detalj
fastställa ansvarsförhållandena inom polisen vad gäller beslutet att
begära militär medverkan och att låta en polisstyrka deltaga i iuftland-
sättningsövningen och övriga förberedelser. Att lägga hela ansvaret på
den kommissarie som ovedersägligen var den som först ringde till
helikopterdivisionen — men som mindre än två timmar senare, alltså
långt innan aktionen avblåstes, avlöstes av en kollega efter att, enligt
egen uppgift, ha avgett rapport till Jennekvist om helikopterrekvisitio-
nen — synes mig direkt felaktigt. Ansvaret för att händelseutveckling-
en tilläts fortgå på sätt skedde måste enligt min mening ytterst åvila
myndighetens företrädare, den jourhavande polischefen, som inte hel-
ler kan undgå kritik för att de beslut han påstår sig ha fattat inte
dokumenterats på ett tillfredsställande sätt.

Jag vill tillägga, att behovet av en modernisering av polismyndighe-
tens i Stockholm arbetsorder den 24 september 1984 (AO nr 931,
FED/1) framstår som uppenbart.

4.3 Slutomdöme

Användningen av militär personal och materiel i polisens verksamhet
utgör ett extraordinärt inslag, som strikt måste förbehållas situationer,
där gällande regler medger sådant bistånd. Det är från principiell
synpunkt ytterst väsentligt, att rågången mellan militäraktioner och
normalt polisarbete hålles klar. Börjar man tumma på reglerna, kan
konsekvenserna bli förödande.

Mot denna bakgrund ser jag med allvar på det här inträffade, även
om aktionen till all lycka slutligen inte kom till utförande. Utredning-
en visar enligt min mening, att fel begåtts från både militärens och
polisens sida; det följer redan av att förberedelserna för luftlandsätt-
ningen tilläts gå så långt som blev fallet. Även om underordnade
befattningshavare kan fastas för olika missgrepp, har jag funnit det

Redog. 1991/92:1

205

anmärkningsvärt, att man från såväl militärt som polisiärt håll visat en Redog. 1991/92:1
benägenhet att vilja förlägga huvudansvaret till lägre nivåer inom
respektive hierarki. Enligt min mening har inom båda sektorerna
behörig, ansvarig beslutsfattare — företrädare för myndigheten som
sådan — varit så involverad i händelseförloppet att han omedelbart
kunnat och bort hindra saken från att utvecklas som den gjorde.

Disciplinansvar för löjtnant för underlåtenhet att vid
militärövning iakttaga gällande säkerhetsbestämmel-
ser. Inledd förundersökning avseende framkallande
av fara för annan (3 kap. 9 § brottsbalken) alterna-
tivt tjänstefel (20 kap. 1 § brottsbalken) har nedlagts,
i sistnämnt avseende med hänsyn till att passiviteten
inte ansetts innefatta eller ha sådant samband med
myndighetsutövning som krävs för ansvar

(Dnr 1-1991)

1 Bakgrund

Den 8 maj 1990 meddelade JO Ragnemalm beslut i ett ärende (dnr
96-1990) i anledning av en anmälan mot Bråvalla flygflottilj, F 13,
angående åsidosättande av säkerhetsbestämmelser vid vissa utbildnings-
moment. (Se JO 1990/91 s. 164.) Anmälan hade omfattat tre moment,
av vilka det tredje rörde vissa händelser under en slutövning i novem-
ber 1989, då en markförsvarspluton skulle utföra eldöverfall mot en
fiendestyrka. En sprängladdning hade apterats och bringats att detone-
ra i skogen, utan att poster satts ut för att bevaka området och
övervaka sprängningen, och utan att föreskrivna säkerhetsavstånd iakt-
tagits.

1 bedömningsdelen anförde JO med avseende på moment 3 i anmä-
lan:

Vad som framkommit i den inom F 13 verkställda utredningen ger
anledning till antagande, att brott enligt 3 kap. 9 § alternativt 20 kap. 1
§ brottsbalken har begåtts. Jag beslutar därför att inom ramen för ett
nytt ärende inleda förundersökning enligt rättegångsbalken.

Efter samråd med riksåklagaren uppdrar jag åt chefsåklagaren
Göran Friberg, åklagarmyndigheten i Norrköping, att utföra förunder-
sökningen och att därefter med eget yttrande redovisa resultatet för
mig.

2 Förundersökning

Chefsåklagare Göran Friberg redovisade den 21 december 1990 resul-
tatet av förundersöningen, innefattande protokoll över förhör med två
misstänkta och sex vittnen, expertutlåtande från försvarets forsknings-
anstalt samt visst ytterligare utredningsmaterial.

206

3 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 29 januari 1991 följande.

3.1 Fråga om ansvar för brott

3.1.1 Framkallande av fara för annan

Genom vad som framkommit i under förundersökningen inhämtat
yttrande från försvarets forskningsanstalt föreligger inte längre miss-
tanke, att brottet framkallande av fora för annan (3 kap. 9 § brottsbal-
ken) begåtts i samband med den aktuella militärövningen. Jag beslutar
därför att lägga ned förundersökningen i denna del.

3.1.2 Tjänstefel

För att straffrättsligt ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken
skall kunna utkrävas av någon av de i händelseförloppet involverade
offentliga funktionärerna är det inte tillräckligt, att befattningshavaren
uppsåtiigen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gäller för den
honom ålagda uppgiften. Även en handling eller underlåtenhet, som
kan anses innefatta ett flagrant åsidosättande av gällande föreskrifter
och därmed ett grovt fel i tjänsten, faller utanför det enligt förevarande
stadgande kriminaliserade området, om felaktigheten inte ingår i eller
kan knytas till ett skeende innefattande myndighetsutövning; som
grundläggande rekvisit gäller att det felaktiga agerandet eller den
oriktiga passiviteten ägt rum "vid myndighetsutövning".

Genomförandet av en militärövning av aktuellt slag utgör otvivelak-
tigt en typisk offentlig verksamhet utan direkt motsvarighet inom den
privata sektorn. Verkställandet av övningen innefattade med nödvän-
dighet visst internt beslutsfattande i form av ordergivning. Allmänhe-
ten kan indirekt sägas beröras av agerandet, då säkerhetsbestämmelser-
na far anses ha till syfte att skydda inte bara militär personal och
utrustning utan också enskilda personer och privat egendom, som kan
beröras av övningar vid vilka sprängmedel används. Dessa omständig-
heter och vad som i övrigt framkommit vid förundersökningen ger
emellertid enligt min mening inte grund för att hävda, att övningens
genomförande innefattat något moment, som i sig kan karaktäriseras
som myndighetsutövning, eller att vidtagna eller underlåtna åtgärder
skett vid myndighetsutövning av annat slag. Vid sådant förhållande
bortfaller misstanken om att tjänstefel begåtts, och förundersökningen
nedlägges därför även i denna del.

3.2 Fråga om disciplinansvar

3.2.1 Kapten Abrahamsson

Genom förundersökningen har klarlagts att säkerhetsbestämmelserna
på flera punkter åsidosatts i samband med övningen. I myndighetens
yttrande i anledning av min remiss i det ursprungliga JO-ärendet (dnr
96-1990) anföres att Abrahamsson "far anses ha varit närmast ansvarig
övningsledare för aktuellt moment", och att han som sådan haft att

Redog. 1991/92:1

207

kontrollera, att personalen kände till gällande säkerhetsföreskrifter för
sprängmedlens användande. Även efter förundersökningen kvarstår
emellertid enligt min mening en betydande oklarhet vad gäller Abra-
hamssons funktioner och ansvar i detta hänseende, något som i sig
framstår som anmärkningsvärt och ger anledning att ifrågasätta myn-
dighetens rutiner vad gäller fastställande av ansvarsfördelningen i sam-
band med anordnande av övningar av detta slag. För egen del finner
jag inte tillräckligt stöd i utredningen för att beträffande Abrahamsson
väcka fråga om åläggande av disciplinpåföljd.

3.2.2 Löjtnant Hörström

Under förundersökningen har framkommit att Hörström, som under
övningen tjänstgjorde som ställföreträdande plutonchef, på eget initia-
tiv beslutat om att sprängmedel skulle användas och därvid underlåtit
att iakttaga väsentliga bestämmelser i Säkl F. Han har enligt egen
uppgift inte kontrollerat, var laddningen placerades, och han har
underlåtit att tillse, att laddningen utmärkts och antänts enligt gällande
regler samt att riskområdet övervakats på vederbörligt sätt. Genom att
sålunda åsidosätta vad som ålegat honom i tjänsten synes Hörström
förtjäna disciplinpåföljd enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offent-
lig anställning. Jag beslutar därför att enligt 6 § tredje stycket lagen
(1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän anmäla saken
för prövning av Bråvalla flygflottilj, F 13.

4 Anställningsmyndighetens beslut

I anledning av JO Ragnemalms anmälan beslöt Bråvalla flygflottilj, F
13, den 7 mars 1991 att för tjänsteförseelse ålägga löjtnant Hörström
disciplinpåföljd i form av löneavdrag under femton dagar. Som skäl
för beslutet anfördes följande:

Hörström har enligt egen uppgift underlåtit att kontrollera var ladd-
ningen har placerats. Detta har haft till följd att gällande säkerhetsav-
stånd om 200 m väsentligt har underskridits. Det hade också ålegat
Hörström att tillse att laddningen enligt gällande säkerhetsbestämmel-
ser utmärktes och bevakades. Klarlagt är också att Hörström inte
kände till att laddningar av ifrågavarande styrka endast får utlösas
genom elantändning. Mot nu angiven bakgrund är klarlagt att Hör-
ström av oaktsamhet brutit mot väsentliga säkerhetsbestämmelser. Han
kan därför inte undgå kännbar disciplinpåföljd i form av löneavdrag.

Vid bestämmande av antalet dagar med löneavdrag beaktar myndig-
heten i mildrande riktning att Hörström från övningsledningens sida
borde för momentets genomförande ha fått sig någon förbandsinstruk-
tör tilldelad samt att Hörström uppenbarligen haft ambitionen att
genomföra en från utbildningssynpunkt givande övning.

Beslutet har vunnit laga kraft.

Redog. 1991/92:1

208

Värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebe-
fordra besvärsskrift till totalförsvarets tjänsteplikts-
nämnd, som haft att pröva överklagandet

(Dnr 3750-1990)

Genom beslut den 5 juni 1989 avslog värnpliktsverket Yigael Finkels
ansökan om anstånd med tjänstgöring; en förnyad ansökan om anstånd
avslogs den 21 juli 1989. I en skrivelse, ställd till värnpliktsnämnden
och inkommen till östra värnpliktskontoret den 22 augusti 1989,
begärde Yigael Finkel med åberopande av tidigare anförda familjeskäl
ändring av värnpliktsverkets beslut av den 21 juli 1989. Värnpliktsver-
ket anförde i beslut den 31 augusti 1989: "Den förnyade framställning-
en om anstånd bifalles inte. Nya anståndsgrundande skäl har inte
påvisats."

I en anmälan till JO hävdade Yigael Finkel bl.a., att han genom fel i
handläggningen "förvägrats rätten att överklaga värnpliktsverkets be-
slut 890721 till prövning i värnpliktsnämnden. Istället har värnpiikts-
verket behandlat min överklagan som en förnyad ansökan som av-
slogs."

I infordrat yttrande beskrev och kommenterade värnpliktsverket
handläggningen av ärendet. Vad avser den i anmälan aktualiserade
frågan anfördes följande:

Handläggaren i det aktuella ärendet slutade sin anställning vid värn-
pliktsverket den 31 augusti 1989, dvs samma dag som det felaktiga
beslutet fattades.

Den 24:e och 25:e augusti hade handläggaren semester. Dennes
närmaste chef medverkade dessa dagar i VPVs verksamhet på annan
ort. Detta förklarar den olyckliga fördröjningen om två dagar.

Att handläggaren vid prövningen av överklagningsärendet samtidigt
studerade klagandens första ansökan och ansökan om omprövning
samt chefskonsulentens förslag "Den förnyade ansökan föranleder ing-
en ändring av tidigare beslut" och att han under beslutsdagen stod i
begrepp att avsluta sin tjänstgöring kan vara omständigheter som kan
förklara handläggarens tankefel.

Huvudregeln inom värnpliktsverket är att ärende skall avgöras efter
föredragning. Enligt interna föreskrifter får handläggarna av anstånds-
ärenden fatta beslut inom ramen för gällande praxis och oberoende av
om ärendet är en förstagångsansökan, ett omprövningsärende eller ett
överklagningsärende.

Värnpliktsverket har, med anledning av denna JO-anmälan, över-
vägt att ändra föreskrifterna om beslutsbehörighet så att omprövnings-
och överklagningsärenden alltid skall avgöras efter föredragning. Värn-
pliktsverket har därvid stannat vid uppfattningen att inte för närvaran-
de ändra i föreskrifterna om beslutsbehörighet.

Yigael Finkel bemötte remissvaret.

Föredraganden hos JO inhämtade per telefon den 7 mars 1991
upplysningen, att värnpliktsverket inte lämnat överklagandet vidare till
totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, eftersom handläggningsfelet upp-
märksammats först hösten 1990 och frågan om anstånd då hade
förfallit.

JO Ragnemalm anförde i beslut den 13 mars 1991 följande.

Redog. 1991/92:1

209

Förfarandet hos en myndighet när dess beslut överklagas regleras i
24—28 §§ förvaltningslagen. Handläggningen inskränker sig i normal-
fallet till en kontroll av att besvärsskrivelsen kommit in i rätt tid och
att inga uppenbara felaktigheter förekommer i det överklagade beslu-
tet; därefter återstår bara att överlämna besvärsskrivelsen och övriga
handlingar i ärendet till den myndighet som skall pröva överklagandet.

Jag har inga principiella invändningar mot värnpliktsverkets bedöm-
ning, att tillämpningen av dessa tämligen okomplicerade bestämmelser
kan ske på tjänstemannanivå efter delegation. Att handläggaren i det
aktuella fallet förfarit felaktigt är uppenbart och vitsordas också i
remissvaret. Vad som härutöver framstår som anmärkningsvärt är
emellertid att den i rätt tid inkomna besvärsskrivelsen, då felet upp-
täcktes, inte vidarebefordrades till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd,
som är den myndighet som har att ta ställning till hur besvären i den
uppkomna situationen skall besvaras. Jag förutsätter, att så utan dröjs-
mål sker.

Med dessa kritiska synpunkter avslutar jag ärendet.

Redog. 1991/92:1

210

Socialtjänst

Redog. 1991/92:1

Beslut av socialnämnd om generell prioritering av
vissa typer av socialtjänstärenden har kritiserats

(Dnr 1310-1990)

Anmälan

I en anmälan till JO ifrågasatte R.J. om ett visst beslut av socialnämn-
den i Olofetröms kommun stod i överensstämmelse med socialtjänstla-
gen (1980:620) m.fl. lagar.

Beslutet var rubricerat "Resurser till IFO-avdelningen" och inleddes
med konstaterandet att det sedan lång tid tillbaka rådde en mycket svår
arbetssituation på socialkontorets IFO-avdelning (individ- och famil-
jeomsorg) på grund av hög ärendebelastning. På grund härav hade ett
förslag på ärenden som kunde "prioriteras bort eller skjutas fram"
fastställts. Beslutet innehöll bl.a. följande.

-Samtliga LOB-ar lämnas obehandlade

- Missbruksanmälningar skjuts fram

-En månads väntetid för ansökan om socialbidrag (även om tid finns
tidigare)

-Akut ekonomisk hjälp beviljas ej, endast då det finns barn

- Adoptioner skjuts på åtta månader

Beslutet skulle senare omprövas.

Utredning

Ärendet remitterades till länsstyrelsen i Blekinge län, som anförde
följande. Socialnämnden skall enligt 50 § socialtjänstlagen utan dröjs-
mål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt
kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd
av nämnden. — Det är inte förenligt med socialtjänstlagens intentioner
att sökande får vänta en månad på att få sin sak prövad. Det är inte
heller rimligt att missbruksanmälningar inte åtgärdas. Detta gäller
särskilt ungdomar. Inte heller kan det godtas att ansökningar om
adoption påbörjas först efter åtta månader.

Handlingarna i ärendet tillställdes därefter socialnämnden.

Nämnden yttrade bl.a. följande. Personalbemanningen hade under
flera år bedömts som dåligt tilltagen i förhållande till arbetsbelastning-
en. Förslag att förstärka resurserna hade avslagits respektive inte alls
behandlats centralt i kommunen. Under hösten 1989 och vintern 1990
uppkom en ökad belastning i fråga om barnavårdsärenden samtidigt

211

som det faktum att tjänster var vakanta ökade trycket på förvaltningen.
Prioriteringen av ärenden gjordes med utgångspunkt i att tredje man
skulle skadas så litet som möjligt, samtidigt som man hade för ögonen
att man ville ha personalen kvar i tjänst. Under den tid prioriteringar
gjorts enligt beslutet hade sökanden oftast accepterat detta. Akuta
biståndsbehov hade dock i flera ärendetyper inte tillgodosetts. I augusti
1990 företogs en viss lättnad i principen om en månads väntetid för
socialbidrag. Vakanta tjänster hade vid tiden för yttrandet i stort sett
bemannats. Kommunen hade dock ännu ej fattat beslut i förstärknings-
frågan. Med hänsyn till omständigheterna att resursförstärkning ej
kunde ges i ett läge då personalen erfor en mycket kraftig arbetsbelast-
ning, bedömdes de vidtagna prioriteringsåtgärderna som de mest ade-
kvata i sammanhanget.

Av senare upplysningar från socialförvaltningen framgick att vid
omprövning samtliga nu aktuella restriktioner hade upphävts.

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 16 januari 1991 följan-
de.

Jag har i anledning av anmälningar och egna iakttagelser i samband
med inspektioner noterat att socialförvaltningar på många håll i landet
har en personalbemanning som inte är tillräcklig för arbetsbelastning-
en. Självfallet påverkar detta en förvaltnings praktiska möjligheter att
uppfylla socialtjänstlagens krav att en utredning skall inledas skynd-
samt, liksom det föranleder krav på att prioriteringar av olika slag görs
i arbetet. Även om prioriteringsbedömningar i praktiken blir så olikar-
tade att de bäst torde avgöras från fall till fall, viil jag inte gå så långt
som till att säga att centrala anvisningar i frågan alltid är olämpliga.

De ovan återgivna anvisningar som har utfärdats av socialnämnden i
Olofström är emellertid, även med beaktande av det nu sagda, så
kategoriskt hållna att de inte är godtagbara. Som helt omotiverad
framstår bestämmelsen att den som söker socialbidrag måste vänta en
månad även om det finns tid dessförinnan. Föreskriften för närmast
tanken till att man vill avskräcka folk från att ansöka om bistånd. Inte
heller är det förenligt med lagens bestämmelser att akut ekonomisk
hjälp inte skall beviljas om det inte finns barn. Även de övriga citerade
anvisningarna är mot bakgrund av lagens skyndsamhetskrav och de
krav på insatser som lagstiftningen i övrigt ställer oacceptabla.

Mot bakgrund av att restriktionerna numera upphävts i de delar
som framstår som särskilt angripliga, går jag inte vidare i frågan utan
nöjer mig med den allvarliga kritik som ligger i det sagda. Ärendet
avslutas.

Redog. 1991/92:1

212

Muntligt besked om avslag på en biståndsframställan Redog. 1991/92:1
bör antecknas i socialakten. Anteckning bör också
göras om att klienten underrättats om rätten att få
beslutet skriftligen och om rätten att överklaga beslu-
tet

(Dnr 2222-1990)

Ett ärende hos JO gällde en socialförvaltnings handläggning av vissa
biståndsfrågor.

JO Norell Söderblom antecknade i sitt beslut i ärendet den 8 maj

1991 följande.

Enligt min mening bör ett muntligt avslagsbesked antecknas i akten.
En anteckning bör samtidigt göras om att klienten underrättats dels
om rätten att få beslutet skriftligen, dels om rätten att överklaga
beslutet.

Fråga om en umgängesberättigad förälders rätt till
information om barnets förhållanden när vederböran-
de inte har del i vårdnaden samt kritik mot socialför-
valtning för brister i utredning och information i
samband med misstanke om sexuella övergrepp

(Dnr 1966-1989)

Bakgrund

B.P. har tillsammans med E.P. dottern S. född år 1980. Malmö
tingsrätt förordnade i dom den 26 januari 1983 att B.P. skulle ha
umgänge med S. på i domen särskilt angivna tider.

Från socialförvaltningens handlingar i ärendet inhämtades följande
angående bakgrunden till anmälan. Den 3 februari 1989 erhöll social-
förvaltningen i Svedala en anmälan från personal från barnpsykiatriska
kliniken i Trelleborg angående S. Personalen hade efter två kontakter
med E.P. på grund av oroväckande symtom hos S. fått misstankar om
att S. utsatts för sexuellt övergrepp. Misstanken riktade sig mot B.P.
Efter sommarumgänget hade S. uppträtt annorlunda än tidigare vid tal
om umgänge och ville inte träffa fadern. Med anledning av de uppgif-
ter som lämnades i anmälan kontaktade handläggaren vid socialförvalt-
ningen E.P. per telefon samma dag. E.P. uppgav då bl.a. att S. hade
koncentrationssvårigheter och att S. inte ville tala om vad det var som
gjorde att hon inte ville vara hos pappan. Handläggaren avrådde vid
telefonsamtalet E.P. från att låta S. träffa fadern. E.P. gavs möjlighet att
hänvisa B.P. till socialförvaltningen om det skulle uppstå problem
kring umgänget. Handläggaren hade därefter ytterligare kontakter med
E.P. angående S. Handläggaren kontaktade också polismyndigheten för
att få råd beträffande handläggningen av ärendet. På inrådan av social-
förvaltningen undersöktes S. i mars 1989 av läkare. Av läkarutlåtandet
framgick inte något som tydde på sexuellt övergrepp. Ärendet diskute- 213

rades inom socialförvaltningen i april 1989 varvid den bedömningen

gjordes att de samlade uppgifterna inte utgjorde tillräcklig grund för
en polisanmälan om sexuellt övergrepp. Handläggaren meddelade E.P.
detta. Då S:s symtom kvarstod rekommenderade handläggaren E.P. att
vända sig till barnpsykiatriska kliniken för vidare behandling samt
rådde E.P. att tills vidare avvakta med umgänget med fadern på grund
av symtomen. Den utredning enligt 50 § socialtjänstlagen (SoL) som
påbörjades den 3 februari 1989 med anledning av anmälan från
barnpsykiatriska kliniken i Trelleborg angående misstanke om sexuellt
övergrepp avslutades genom delegationsbeslut den 7 maj 1989 enligt
följande förslag: "Uppgifter som styrker misstanke om sexuellt över-
grepp har ej framkommit varför det föreslås att utredningen inte ska
föranleda någon åtgärd."

Socialförvaltningen arrangerade den 2 juni 1989 ett sammanträffan-
de mellan bl.a. B.P. och E.P. för att diskutera B.P:s umgänge med S.
Vid detta tillfälle informerade handläggaren om att hon rått E.P. att
tills vidare avvakta med umgänget mellan S. och fadern på grund av de
symtom S. uppvisade i samband med umgängestillfällena. B.P. infor-
merades inte om den anmälan om misstänkt sexuellt övergrepp som
socialförvaltningen utrett och avslutat. Efter diskussion inom socialför-
valtningen gjordes bedömningen att det inte skulle gagna ärendet att
kommunicera B.P. då det senare förhoppningsvis skulle byggas upp ett
positivt umgänge.

Personal från barnpsykiatriska kliniken kontaktade därefter på nytt
socialförvaltningen och uttryckte oro för S. E.P. berättade att hennes
ombud rekommenderat henne att lämna ut S. för umgänge med
fadern. Handläggningen av ärendet diskuterades inom socialförvalt-
ningen varvid man kom fram till att det riktiga var att föreslå modern
och hennes ombud att begära inhibering av umgänget via tingsrätten.
Handläggaren kontaktade E.P. och hennes ombud och påpekade denna
möjlighet. Efter semesterledigheten i juli tog handläggaren kontakt
med E.P. som då berättade att S. varit hos fadern vid två tillfällen och
att detta hade fungerat bra. S. hade inte reagerat negativt, hon vägrade
dock alltjämt att ligga över hos fadern. Sedan parterna vid länsrättsför-
handlingarna i augusti ingått förlikning, innebärande att S. skulle vara
hos B.P. vecka 33 och umgänget därefter fortsätta enligt tidigare dom,
diskuterades ärendet inom förvaltningen och med E.P. E.P. uppgav att
förlikningen inte var i enlighet med hennes önskemål men att hon
upplevde att hon inte kunde påverka utgången. Den 7 augusti 1989
fann tjänstemännen vid socialförvaltningen att de inte kunde acceptera
att S. lämnas ut till fadern veckan därpå. Det ansågs helt strida mot
barnets rätt till trygghet. Handläggaren skulle försöka förmå E.P. att
söka ändring av domen samt i samband härmed ansöka om interimis-
tiskt umgängesförbud. Samma dag öppnades också en utredning enligt
50 § SoL. Under utredningstiden borde något umgänge med fadern
inte förekomma då detta kunde vara till skada för S:s utveckling och
hälsa. Detta meddelades B.P. genom telefonsamtal den 10 augusti 1989
och på dennes begäran även skriftligt den 14 augusti.

Redog. 1991/92:1

214

Anmälan

Redog. 1991/92:1

I en anmälan till JO den 10 augusti 1989 ifrågasatte B.P. socialförvalt-
ningens handläggning av umgängesärendet. B.P. uppgav därvid bl.a.
följande. I februari 1989 hade E.P. framfört önskemål om att S. skulle
ha samma efternamn som E.P:s sammanboende efter E.P:s giftermål
med denne. Då B.P. vägrade gå med på namnbyte för dottern hade
E.P. meddelat honom att han inte skulle få träffa S. på ett halvår som
straff för att han vägrade. E.P. brukade använda barnet som slagträ och
straffpåföljd då B.P. inte gjorde precis som hon ville. B.P. fick därefter
inte träffa S. Enligt E.P. hade socialförvaltningen i Svedala sagt att han
inte fick träffa sin dotter. B.P. förväntade sig brev från socialförvalt-
ningen men fick inte något. Den 20 maj 1989 begärde han hos
länsrätten verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken av domen röran-
de rätt till umgänge med barn. Han blev därefter kallad till socialför-
valtningen för samtal den 2 juni 1989. Vid detta möte framkom det att
E.P. hade ljugit om socialförvaltningens roll, socialsekreteraren och
kuratorn var inte alls inblandade och kände till ärendet i stort därför
att de lämnat över ärendet till barnpsykiatriska kliniken i Trelleborg.
Då de endast hänvisade till detta blev det för B.P:s del inte något
uträttat vid mötet. Vid länsrättsförhandlingen angående umgänget in-
gick parterna en förlikning som innebar att B.P. skulle fira semester
tillsammans med S. en vecka i augusti 1989. Socialförvaltningen begär-
de då att fa göra hembesök hos honom samt upplyste honom om att
förvaltningen påbörjat en utredning enligt 50 § SoL angående S:s
starka reaktioner inför umgängestillfällen med fadern. B.P. ifrågasatte i
sin anmälan till JO socialförvaltningens kompetens samt frågade bl.a.
varför det ifrån anmälan om hjälp den 6 februari — som han numera
fatt kännedom om — dröjer till den 2 juni innan parterna kallas,
varför man går in och bryter länsrättens och parternas förlikning samt
varför det tar ca sex månader för socialförvaltningen att agera.

Utredning

Utredningsåtgärder

Socialakten i ärendet lånades in och granskades. Anmälan remitterades
därefter till socialnämnden i Svedala kommun för yttrande. Även
länsrättens akt (Ö 438-89) och kammarrättens beslut den 18 april 1990
(1983-1990) i verkställighetsmålet samt tingsrättens i Trelleborg akt
(T 499/89) i målet rörande umgängesrätt med barn lånades in till
JO-ämbetet. B.P. gavs tillfälle att yttra sig över remissvaret.

Utredningens resultat

Socialnämnden överlämnade som sitt yttrande följande promemoria i
ärendet sammanställd av socialsekreteraren Kerstin Sigvardsson.

I remisshandlingarna finns i skrivelsen från fadern till JO diverse
frågeställningar. Med anledning härav ger undertecknad en sammanfat-
tande beskrivning över ärendets gång och orsakerna till socialförvalt-
ningens olika ställningstaganden:

215

890203 inkom från barn psykiatriska kliniken i Trelleborg en anmä-
lan i vilken det framgick att S. uppvisade starka reaktioner i samband
med eller vid tal om umgänge med fadern. Undertecknad träffade
modern några gånger och avrådde härvid modern att tills vidare lämna
ut flickan för umgänge. Modern rekommenderades härvid också att
hänvisa fadern till undertecknad om han ifrågasatte detta råd. Fadern
hörde inte av sig till undertecknad. Efter diverse bedömningar fram-
stod det som rimligast att modern tillsammans med dottern fortsatte en
behandlingskontakt på barnpsykiatriska kliniken för att få hjälp att
utröna orsaken till flickans reaktioner. I samband härmed kallades
fadern B.P. till socialförvaltningen för att diskutera kring den upp-
komna situationen. Avsikten med sammankomsten var att förklara
socialförvaltningens syn på umgänget, nämligen att detta borde ligga
nere till dess man fatt klarhet i S:s reaktioner. Fadern hade juridiskt
ombud samt också bandspelare med sig vid sammankomsten. Något
konstruktivt kom inte ut av träffen.

Fadern hade redan vid detta tillfälle lämnat in begäran till länsrätten
om verkställighet av umgängesdomen. Modern och det ombud hon
anlitat rekommenderades att i länsrätten begära införskaffande av
barnpsykiatriskt yttrande. En förlikning träffades emellertid i länsrät-
ten som innebar fortsatt umgänge enligt tidigare former med en vecka
som start. Utifrån den samlade bild som socialförvaltningen vid detta
tillfälle hade av ärendet ansågs detta ej acceptabelt. Med anledning
härav uppmanades modern att bryta överenskommelsen då skäl fanns
att antaga att S. kunde ta skada. Som en följd härav påbörjades en
utredning enligt § 50 SoL och som ett led i denna utredning begärdes
barnpsykiatrisk bedömning.

Sedan modern brutit överenskommelsen utsattes nytt mål i länsrät-
ten till vilket socialförvaltningen via distriktschef Sonja Bengtson och
undertecknad inlämnade ett PM. (Se bilaga). Situationen i dag är den
att både länsrätten och kammarrätten beslutat att verkställigheten av
umgängesdomen skall anstå tills barnpsykiatrisk utredning inkommit.

Sammanfattningsvis kan sägas att § 50-utredningen påbörjades först i
augusti eftersom det vid denna tidpunkt stod klart att det ej kunde
uteslutas att S. kunde ta fysiska eller psykiska skador genom den
förlikning i umgängesfrågan som modern accepterat.

När det gäller faderns undringar över socialförvaltningens känne-
dom om flickans starka reaktioner hänvisas till bilagan.

Medlare utses av länsrätten, och medlaruppdraget i detta aktuella
ärende skulle enligt uppmaning från länsrätten utföras trots att båda
parter ej gick att nå.

Undertecknad önskar framhålla att B.P. haft möjligheter att fa mera
direkt information från socialförvaltningen t ex vid planerat hembesök
den 17 augusti. B.P. avböjde denna kontakt.

Den PM socialförvaltningen översände till länsrätten hade följande
lydelse.

PM i verkställighetsärende angående S.P. 80----Mål nr Ö 438-89

Rotel 24

Socialförvaltningen i Svedala har 890808 tagit upp en § 50 SoL-
utredning för att bringa klarhet i de reaktioner och symtom som S.
uppvisar i samband med eller vid tal om umgänge med biologisk
fader. Reaktionerna är av sådan karaktär, att det finns skäl antaga att S.
far illa i umgängessituationerna.

Socialförvaltningen har sedan februari månad i år haft kontakt med
modern med anledning av problematiken kring S. Ärendet initierades
via barnpsykiatriska kliniken i Trelleborg dit modern vänt sig.

Redog. 1991/92:1

216

De reaktioner S. visar när umgänge kommer på tal är t ex att hon:
-skriker och springer runt i lägenheten när det bli tal om umgänge

- blir darrig, svettig, febrig, mår illa och kräks

- vägrar att sova över hos fadern

- "jagar" efter kamrater att ta med till fadern

S. vägrar att tala om för modern och andra anhöriga varför hon inte
vill åka till fadern och hon vill ej heller mer än ytligt prata om vad
hon gjort hos honom. När hon ej behövt åka har hon visat positiva
reaktioner.

Utifrån ovanstående uppgifter som vi bedömer trovärdiga har vi
uppmanat modern att, i avvaktan på att det blir utrett vad symptomen
står för, ej lämna ut flickan.

Sedan fadern till länsrätten lämnat in begäran om verkställighet och
det efter länsrättsförhandlingar 890801 stod klart för socialförvaltning-
en att yttrande från barnpsyk ej begärts och att en förlikning träffats,
som innebar fortsatt umgänge enligt tidigare former med en vecka som
start ansågs detta, utifrån den samlade bilden av ärendet socialförvalt-
ningen hade, ej acceptabelt. Eftersom socialtjänsten har till uppgift att
se till att barn ej far illa uppmanades modern att bryta överenskom-
melsen då skäl fanns att antaga att S. kunde ta skada. Som en följd
härav påbörjades en utredning enligt § 50 socialtjänstlagen och som ett
led i denna utredning har begärts en barnpsykiatrisk bedömning.

Vad utredningen kommer till för resultat vet vi |6 aturligt nog inte
i dag, men vi ser det ur S:s synpunkt nödvändigt att ta reda på vad
som orsakar hennes starka reaktioner innan umgänge med fadern kan
bli aktuellt.

Det är vår förhoppning att länsrätten kan avvakta med sitt beslut
tills socialförvaltningens och barnpsyks utredning föreligger.

Svedala 1989-09-05

Kerstin Sigvardsson, socialsekr

Sonja Bengtson, distr chef

Länsrätten i Malmöhus län förordnade den 7 september 1989 om
barnpsykiatrisk utredning i målet samt beslutade att den sökta verkstäl-
ligheten skulle anstå i avvaktan på läkarutlåtandet. Den 19 mars 1990
beslutade länsrätten att avskriva målet angående verkställighet enligt 21
kap. föräldrabalken. B.P:s ansökan om verkställighet av Malmö tings-
rätts dom den 26 januari 1983 avseende umgänge med dottern S.
kunde inte längre ligga till grund för verkställighet då Trelleborgs
tingsrätt i beslut den 5 mars 1990 hade upphävt vad som bestämts om
umgänge i Malmö tingsrätts dom. Trelleborg tingsrätts interimistiska
beslut avsåg umgänge varannan lördag kl. 10.00-18.00. Umgängesrätts-
målet är ännu inte slutligt avgjort. Socialnämnden har förelagts att
avge yttrande i målet.

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 17 oktober
1990 följande.

Inledningsvis konstaterar jag att förevarande ärende inte har varit
föremål för bedömning i socialnämnden. Handläggningen av ärendet
inom förvaltningen har skett efter samråd med kollegor och distrikts-
chefer. Det är svårt att peka ut någon tjänsteman som ensam ansvarig

Redog. 1991/92:1

217

för de olika åtgärderna i ärendet. Jag har därför valt att i min Redog.
bedömning av handläggningen använda samlingsbegreppet socialför-
valtningen/förvaltningen i stället för namnen på de enskilda tjänste-
männen.

Socialnämnden har ett särskilt ansvar för att barn lever under
ordnade och trygga förhållanden. Om det uppkommer misstankar om
att barn far illa åligger det socialnämnden enligt 50 § SoL att skynd-
samt utreda vad som kommit till nämndens kännedom och som kan
föranleda någon åtgärd av nämnden. En misstanke om sexuella över-
grepp mot barn skall därför givetvis föranleda skyndsamma åtgärder
från socialnämndens sida. Vilka åtgärder som därvid skall vidtas kan
dock inte anges generellt. I detta fall har socialförvaltningen efter
samtal med modern och läkarundersökning av S. inte funnit tillräckli-
ga skäl för att göra polisanmälan. Jag har inte funnit skäl att ifrågasätta
denna bedömning.

Vad därefter gäller socialförvaltningens agerande i umgängesrättsfrå-
gan och i förhållande till B.P. vill jag framhålla följande.

Utgångspunkten i fråga om umgänge med barn är att barnet i
allmänhet har behov av umgänge med båda föräldrarna även om dessa
inte bor tillsammans. Detta uttrycks i 6 kap. 15 § föräldrabalken så att
barnets behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshava-
re skall tillgodoses så långt det är möjligt. Ansvaret för detta läggs i
första hand på vårdnadshavaren. Socialnämnden har skyldighet att ge
Sräldrar och barn information, service, råd och stöd i frågor som rör
vårdnad och umgänge. Nämndens arbete i dessa avseenden bör ha som
mål att förhindra att relationerna blir så dåliga mellan parterna och
positionerna så låsta att verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken
begärs.

Socialförvaltningen har varit mycket aktiv vad gäller råd till E.P. att
inte tillåta fadern att umgås med dottern. Man har avrått från umgänge
på ett sätt som E.P. synes ha uppfattat mer som en uppmaning än som
ett råd. Trots detta har socialförvaltningen inte tagit kontakt med B.P.
angående umgänget utan endast rekommenderat E.P. att hänvisa ho-
nom till att själv ta kontakt med förvaltningen. B.P. tog inte någon
sådan kontakt och det dröjde uppenbarligen till den 2 juni 1989 innan
fadern fick någon förklaring från socialförvaltningen angående det
uteblivna umgänget.

Frågan om en umgängesberättigad förälders rätt till information om
barnets förhållanden när vederbörande inte har del i vårdnaden vållar
enligt min erfarenhet ofta problem. Jag vill därför något utveckla min
syn på rättsläget.

Om umgängesfrågan är föremål för prövning av en myndighet som i
sin verksamhet har att befatta sig med denna fråga måste den umgäng-
esberättigade anses ha ställning av part. Jag hänför mig i denna
bedömning till den beskrivning av partsbegreppet som görs i 14 kap.
5 § sekretesslagen. Den umgängesberättigade har följaktligen rätt att
med de inskränkningar som nämnda stadgande innehåller bli informe-
rad om att umgängesfrågan skall omprövas och skälen härtill.

1991/92:1

218

I detta ärende hade det således ålegat socialförvaltningen att utifrån
bestämmelserna i 16 § förvaltningslagen jämfört med 14 kap. 5 §
sekretesslagen pröva vilken information som skulle lämnas fadern. I
det inledande skedet, då frågan om eventuell polisanmälan ännu inte
avgjorts kunde enligt min mening informationen från förvaltningen
inskränkts till att underrätta fadern om att en utredning om umgänges-
rätten pågick. När det inte längre ansågs motiverat att göra en polisan-
mälan hade informationen om socialförvaltningens inställning i um-
gängesfrågan bort omfatta skälen till denna och vilken form av utred-
ning eller andra åtgärder som förvaltningen planerade. Att som här
skett helt underlåta att ta kontakt med fadern och lägga ansvaret för
informationen om det uteblivna umgänget på modern kan naturligtvis
inte anses godtagbart.

Det åligger normalt socialtjänsten att verka för att en vårdnadshava-
re inte obehörigen hindrar en umgängesberättigad förälder att få utöva
umgänget. Om man från socialtjänstens sida är tveksam till umgänget
måste frågan givetvis utredas på sätt föreskrives i 50 § socialtjänstlagen.
Medan utredningen pågår åligger det socialtjänsten att verka för att
umgänget kommer till stånd i former som inte skadar barnet.

I detta fall stod det redan i april 1989 klart att någon polisanmälan
om sexuella övergrepp inte skulle göras. Utan att fortsätta den påbörja-
de utredningen i ärendet rådde socialförvaltningen modern att fortsätta
vägra fadern umgänge och inte förrän i början av juni samma år kom
ett sammanträffande med fadern till stånd. Ny utredning påbörjades
inte förrän den 8 augusti 1989.

Sammantaget anser jag således att socialförvaltningen handlat felak-
tigt i följande hänseenden.

Den utredning enligt 50 § socialtjänstlagen som påbörjades i februa-
ri 1989 avslutades i maj trots att socialförvaltningen fortfarande betrak-
tade umgänge mellan far och dotter som olämpligt och rekommende-
rade modern att sabotera umgänget. Med denna inställning hade
utredningen givetvis bort fortsätta och leda till någon slutsats från
socialnämndens sida beträffande dess fortsatta agerande i umgängesfrå-
gan.

Från socialförvaltningens sida underlät man helt att arbeta för att
någon form av umgänge mellan far och dotter skulle kunna komma
till stånd under tiden från februari 1989. I vart fall sedan misstankarna
om sexuella övergrepp avskrivits hade det ålegat socialtjänsten att söka
finna någon acceptabel lösning i umgängesfrågan. 1 stället motarbetade
man från förvaltningen helt varje form av umgänge.

Fadern fick under tiden februari—juni 1989 inte någon som helst
information från socialförvaltningen i umgängesfrågan. Inte heller för
tiden därefter fram till augusti 1989 kan informationen till honom
anses ha varit tillfredsställande.

Den promemoria som socialnämnden överlämnade hit som sitt
yttrande berör inte alls den utredning som socialförvaltningen inledde
och avslutade våren 1989. Jag finner detta anmärkningsvärt.

Vad B.P. i övrigt anfört föranleder inte något uttalande av mig.

Med den allvarliga kritik som ligger i det sagda avslutas ärendet här.

Redog. 1991/92:1

219

Vårdnadshavares rätt till information vid handlägg-
ning av ett barns ärende vid daghem

(Dnr 500-1991)

Anmälan

I en anmälan till JO begärde L.D. att JO skulle granska socialnämn-
dens i Falu kommun handläggning av ett ärende rörande daghemsper-
sonalens agerande beträffande hennes son. Hon anförde därvid i hu-
vudsak följande. Under knappt två år, april 1988—juni 1990, hade jag
mitt barn placerat på daghemmet Gläntan, avdelning Röd, Falu kom-
mun. Våren 1990 bestämdes utan min vetskap, att barnet skulle ha
personlig assistent. Denne hade psykologkontakt angående mitt barn,
utan att jag visste om det. När barnet fått placering på ett annat
daghem, tog jag kontakt med inspektören för daghemmet. Den reak-
tion jag fick av personalen, när jag berättade det, gjorde att jag fick en
känsla av att det som hänt inte var ett misstag utan ett naturligt sätt att
arbeta. I ett brev till socialnämnden, postat den 1 augusti 1990, klagade
jag på vad som inträffat. Ärendet behandlades vid socialnämndens
möte den 19 december 1990. Enligt det mötet och utredningen hade
personalen på daghemmet Gläntan bara följt kommunens rutiner.
Utredningen i ärendet gjordes av stadsnotarien Åsa Eriksson och
socialnämnden beslutade på hennes förslag att lämna mina klagomål
utan vidare åtgärd.

Utredning

Anmälan har remitterats till socialnämnden för utredning och yttran-
de. I remissvaret hänvisades till den utredning som Åsa Eriksson
gjorde i samband med L.D:s klagomål till socialnämnden i juli/augusti
1990. I utredningen anfördes i huvudsak sammanfattningsvis följande.
På grund av de problem som uppstod i samband med L.D:s barns
vistelse på daghemmet Gläntan ändrades arbetssättet för berörd perso-
nal, bl.a. anställdes en extra barnskötare. Det var dock aldrig fråga om
anställning av någon personlig assistent för L.D:s barn. De samtal
barnskötaren haft med psykolog har rört hans egen situation och de
problem han haft med sitt arbete. I samband med handläggningen av
L.D:s klagomål har förvaltningen brustit genom att låta henne vänta
drygt fyra månader på besked.

Anledningen härtill har varit stor arbetsbörda, sjukdom bland perso-
nalen samt byte av handläggare i sent skede.

I sitt yttrande har socialnämnden beklagat tidsutdräkten med utred-
ningen och åter understrukit orsakerna härtill. I övrigt har man i
huvudsak hänvisat till Asa Erikssons utredning.

L.D. bemötte vad socialnämnden anfört.

Redog. 1991/92:1

220

Bedömning

Redog. 1991/92:1

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 12 juni 1991
följande.

Enligt de grundläggande principerna i socialtjänstlagen skall social-
tjänsten bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och
integritet. Bestämmelserna att nämndens insatser för den enskilde skall
utformas tillsammans med honom är av grundläggande betydelse för
socialtjänstens arbete. Varken nämnden eller socialarbetarna får vidta
insatser "över huvudet" på klienterna.

Av utredningen i detta ärende framgår att man bland personalen på
daghemmet Gläntan vidtagit vissa åtgärder med anledning av de pro-
blem som förevarit med L.D:s barn. Oavsett om den extra barnsköta-
ren är att karaktärisera som personlig assistent eller ej borde ledningen
för daghemmet, omedelbart när problem uppstod, ha kontaktat L.D.
och först efter samråd med henne beslutat om vilka åtgärder som
skulle vidtagas.

Mot bakgrund av det anförda anser jag sålunda att ärendet med
L.D:s barn vid daghemmet Gläntan inte skötts med tillräckligt beak-
tande av vårdnadshavarens rätt till information.

Vad därefter gäller handläggningen av L.D:s klagomål vid socialför-
valtningen är det ett allmänt förvaltningsrättsligt krav, lagfäst i 4 och 7
§§ förvaltningslagen, att ärende från enskild skall handläggas så snabbt
som möjligt och att myndigheter så snart som möjligt skall besvara
frågor från enskilda. Härav följer att en myndighet som av någon
anledning inte kan lämna ett svar inom rimlig tid, bör underrätta
avsändaren om att brevet kommit in men inte kan besvaras förrän
senare.

Med hänvisning till det anförda finner jag inte att L.D:s brev
handlagts på ett sådant sätt att socialförvaltningen kan anses ha upp-
fyllt vad som åligger den enligt 4 och 7 §§ förvaltningslagen.

Vid min granskning av ärendet i övrigt har jag inte funnit något
som föranleder någon kommentar eller åtgärd från min sida.

Med ovan gjorda uttalanden och med den kritik som ligger däri
avslutas ärendet här.

En vårdnadshavare bör hållas underrättad om förhål-
landen, som kan ha betydelse för hans önskan att
låta sina barn bli kvar i ett visst familjehem

(Dnr 2200-1990)

Anmälan

I en anmälan till JO begärde advokaten Fanny Waldenström, såsom
ombud för M.B., JO:s granskning av hur socialförvaltningen i Hallun-
da, Botkyrka kommun, handlagt ett ärende rörande familjehemsplace-
ring av M.B:s två döttrar, födda 1974 och 1975.

221

Utredning

Redog. 1991/92:1

Till anmälan fogades en utredning från socialtjänsten avseende ompla-
cering av barnen till ett nytt familjehem. Med utgångspunkt häri
inhämtades utredning och yttrande över vissa frågor från sociala di-
striktsnämnden.

Utredningens resultat

I oktober 1979 omhändertogs barnen enligt barnavårdslagen på grund
av deras hemförhållanden. PBU i Sollentuna rekommenderade place-
ring i ett visst familjehem där de tidigare vistats. År 1982 hade
förhållandena i barnens biologiska hem utvecklats så, att vården för-
klarades upphörd. På grund av att barnens själsliga hälsa enligt ett
utlåtande från PBU riskerade att skadas om de skildes från familje-
hemmet förbjöds föräldrarna enligt 28 § socialtjänstlagen att flytta
barnen från familjehemmet. Under de följande åren erhöll socialför-
valtningen kännedom om olika typer av missförhållanden i familje-
hemmet. Även allvarliga relationsproblem mellan familjehemsmakarna
förekom. Efter vräkning hösten 1985 flyttade familjehemmet till
Eskilstuna. Flickornas kontakt med såväl skola som PBU bröts därvid
oförberett. En utredning om familjehemmets lämplighet hade påbör-
jats i april 1985. Den pågick i två år. Utredarens bedömning blev att
familjehemmet hade klara sociala problem, men att familjens mönster
inte kunde ändras med ytterligare hjälpinsatser. Familjehemmet hade
dock uppfattat flickornas behov av speciella insatser, och på olika sätt
sökt tillgodose dessa behov. Det föreslogs att barnen även i fortsättning-
en skulle vara placerade i familjehemmet. Nämnden beslöt detta i juni
1987, med motiveringen att flickorna var starkt känslomässigt förank-
rade i familjehemmet. Barnens moder hade i mars 1987 skrivit under
en kortfattad placeringsutredning, enligt vilken barnen skulle vara
kvar i familjehemmet. Varken då eller annars informerades hon om
förhållandena i familjehemmet eller ens om att en utredning om dess
lämplighet pågick. Hon hade under åren mycket kontakt med social-
förvaltningen rörande sina svårigheter att få till stånd ett umgänge med
barnen. En ny handläggare övertog ansvaret för ärendet vid socialför-
valtningen i Botkyrka år 1988. Ingen part begärde det året hemflytt-
ning, och mot bakgrund av nämndbeslutet föregående år fanns heller
inga ambitioner inom förvaltningen att förbereda en sådan. Flyttnings-
förbudet kom enligt nämnden därför inte att omprövas. Handläggarens
ansträngningar gällde att överhuvudtaget fa umgänget att fungera. En
ny handläggare övertog ärendet i mars 1989. Den första uppgiften blev
att förhindra en vräkning av familjehemmet på grund av att samtliga
hyror var obetalda sedan maj 1988. Barnens moder blev förskräckt
över vräkningshotet, och förklarade sig villig att ta hand om barnen
om vräkningen gjorde att de måste omplaceras. Under sommaren och
hösten 1989 blev kontakterna mellan socialförvaltningen och familje-
hemmet alltmer spända. Det blev uppenbart att familjehemsmodern
inte verkade för att det umgänge som beslutats skulle fungera. Hand-
läggarna förklarade för henne att detta kunde leda till att placeringen

222

omprövades. Handläggarna fann också skäl att misstänka att det före-
kom missbruk i familjehemmet. I december hade en familjehemssekre-
terare ett långt samtal med flickorna i enrum. De berättade att de inte
trivdes i familjehemmet, men de ville inte lämna skola och kamrater i
Eskilstuna. Vidare ansåg de att det var för sent att återförenas med
modern. I mitten av januari 1990 berättade flickorna att det förekom
alkoholproblem i familjehemmet med bråk och polisbesök som följd.
De hade också bestraffats med aga med olika tillhyggen och med
utegångsförbud. Flickorna omplacerades nu omedelbart till ett jour-
fosterhem. Först därefter gick det upp för handläggarna att deras
moder varit helt okunnig om klagomålen mot familjehemmet.

Sociala distriktsnämnden i Hallunda anförde bl.a. att informationen
till modern hade brustit och fortsatte: För att ett upprepande skall
undvikas kommer i fortsättningen beslut att inte delge en vårdnadsha-
vare information av detta slag att fattas av distriktsnämnden. Nämnden
anser att de senaste två årens handläggning av ärendet inte bör föranle-
da någon anmärkning, men att det inträffade ändå är mycket allvarligt.
En mor och hennes döttrar har skilts med tvång i tolv år och det
mesta talar enligt nämnden för att det skett efter bedömningar på
falska uppgifter. Ord står mot ord, men i de fall orden låtit sig
kontrollera är det modern som talat sanning. Den skada som skett kan
inte göras ogjord, men man kommer att göra vad man kan för att
reparera den. Familjehemssekreterarfunktionen kommer att förstärkas
under de närmaste tre åren för att möjliggöra ett intensifierat arbete
med andra placeringar och därmed undvika ett upprepande.

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 16 maj 1991
bl.a. följande.

En socialnämnd har ett särskilt ansvar för barn och ungdomar som
har placerats i familjehem. Detta kommer till uttryck i 26 § social-
tjänstlagen där det stadgas att nämnden skall medverka till att under-
åriga i familjehem får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma
uppväxtförhållanden. För att uppfylla dessa skyldigheter bör nämnden
enligt 39 § socialtjänstförordningen (1981:750) genom t.ex. personliga
besök av särskilt utsedda representanter fortlöpande hålla sig väl för-
trogen med förhållandena i familjehemmen och ge dessa behövligt
stöd.

Utredningen i ärendet visar att sociala distriktsnämnden i Hallunda
under hela den tid som flickorna vistats i familjehemmet känt till att
detta haft besvärande sociala problem. Det har stått klart för nämnden
att detta lett till en otrygg situation för barnen, med negativa konse-
kvenser för dem. Nämnden har emellertid också kunnat konstatera, att
familjehemsföräldrarna på ett aktivt sätt engagerat sig för barnen, som
i sin tur har framstått som känslomässigt starkt förankrade i familje-
hemmet. Efter särskild utredning har nämnden därför i juni 1987
beslutat att flickorna skulle vara kvar i familjehemmet.

Redog. 1991/92:1

223

En särskild begränsning i JO:s verksamhet ligger däri, att JO enligt
sin instruktion (20 § lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens
ombudsmän) inte till utredning bör uppta förhållanden, som ligger
mer än två år tillbaka i tiden, om det inte föreligger särskilda skäl.
Anmälan i detta ärende inkom till JO-expeditionen i juli 1990. Mot
bakgrund härav avstår jag från att göra någon bedömning av nämndens
olika beslut om placering av flickorna i familjehemmet, eller något
uttalande om de utredningar som legat till grund för besluten. Inte
heller finner jag skäl att ta upp PBU:s insatser i ärendet, då de ju
avslutades år 1985.

Vad som förekommit i ärendet före beslutet år 1987 har inneburit
sådana varningstecken att nämnden och förvaltningen haft anledning
att även därefter hålla särskilt noggrann uppsikt över familjehemmet.
Uppsikten tycks emellertid i hög grad ha försvårats av att familjehem-
met undandragit sig kontakt med förvaltningen. Detta har enligt min
mening inneburit än starkare varningssignaler för handläggarna. Kon-
takter innebärande bl.a. hembesök och samtal har emellertid förekom-
mit, och det låter sig inte i efterhand utröna vad ytterligare kontakter
med familjehemmet skulle ha givit för resultat, särskilt mot bakgrund
av att flickorna ännu i december 1989 inte berättade något om den
misshandel de utsatts för.

Nämnden har förklarat att frågan om flyttningsförbudet aldrig blev
aktuell, eftersom flickornas moder inte begärde att få ta hem barnen.
Det framstår som uppenbart att detta hänger samman med att hon
aldrig fick reda på kritiken mot familjehemmet. Hon delgavs aldrig
resultatet av utredningen år 1987, och fick för övrigt inte ens vetskap
om att den pågick. Man måste förutsätta att hon, om hon hade fått
kännedom om detta, tidigt hade begärt att själv få ta hand om flickor-
na eller att de skulle placeras i ett annat familjehem. Det rör sig alltså
om väsentliga, med största säkerhet avgörande, förutsättningar för
hennes önskan att erhålla bistånd i den aktuella formen.

Enligt 52 § socialtjänstlagen bör den enskilde hållas underrättad om
de journalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom.
Med de undantag som följer av 7 kap. 5 § och 14 kap. 4 § 2 st.
sekretesslagen (1980:100) är 52 § tillämplig även vad gäller underrättel-
se till en vårdnadshavare om journalanteckningar rörande barnets
förhållanden.

I rättspraxis och litteratur har den uppfattningen kommit till ut-
tryck, att 7 kap. 4 § sekretesslagen skulle innebära ett skydd för
familjehemmets integritet, som skulle få till följd att de biologiska
föräldrarna måste undanhållas uppgifter som direkt angår deras barns
förhållanden. Det slags information som det var fråga om i detta fall
får emellertid enligt min mening inte undanhållas vårdnadshavaren;
denne måste självfallet underrättas om alla förhållanden som kan ha
betydelse för hans önskan att låta barnen bli kvar i ett visst familje-
hem. Särskilt tydligt blir detta då det som i förevarande fall rör sig om
en frivillig placering jämlikt socialtjänstlagen. Vårdnadshavarens möj-
ligheter att fatta välgrundade beslut rörande vården av sitt eller sina

Redog. 1991/92:1

224

barn måste väga tyngre än familjehemmets intresse av integritet i Redog. 1991/92:1
sammanhanget. Jag anser därför att M.B. borde ha fått del av de
anmärkningar som riktades mot familjehemmet. Av det sagda följer
också att jag inte anser att det är möjligt att, som sociala distriktsnämn-
den i Hallunda anser, fatta beslut om att inte delge vårdnadshavare
utredningar av detta slag. Den allvarliga kritik som ligger i det sagda
mildras emellertid av vad jag ovan anfört om tidigare tolkningar av
7 kap. 4 § sekretesslagen.

Fråga om rätt för bolagsrepresentant att med stöd av
55 § socialtjänstlagen få företräde inför socialnämnd
då nämnden behandlar ett förslag avseende bolagets
serveringstillstånd

(Dnr 3236-1989)

Anmälan

I en anmälan till JO anförde Douglas Olsson, Restaurang Creml AB, i
huvudsak följande.

I november 1989 fick han besked från socialförvaltningen i Stock-
holm att de utredde hans företag i syfte att socialnämnden skulle hos
länsstyrelsen hemställa att serveringstillståndet skulle återkallas. Han
fick del av socialförvaltningens utredning och kunde då konstatera att
uppgifterna var ålderstigna och inte innefattade de åtgärder i förbätt-
rande syfte som han vidtagit efter påpekande av länsstyrelsen och
polismyndigheten. Utredningen innehöll dessutom några sakfel. Han
upprättade en skrivelse den 22 november 1989 med beskrivning av
dagsläget och de åtgärder han hade vidtagit. Skrivelsen överlämnades
personligen till direktören för socialförvaltningen inför nämndens
sammanträde påföljande dag. Han kontaktade också socialborgarrådet
Karin Jonsson på telefon och berättade vad han anfört i skrivelsen.
Han begärde också att få närvara vid socialnämndens sammanträde,
men detta förvägrades honom av socialborgarrådet.

Socialnämnden sammanträdde den 23 november 1989 och beslutade
på förvaltningens underlag att hos länsstyrelsen hemställa om återkal-
lelse av serveringstillståndet. Douglas Olssons påpekanden, uppgav
han, hade inte haft någon effekt. Vidare uppgav han att det i Svenska
Dagbladet och Dagens Nyheter den 24 november 1989 förekom referat
av socialnämndens beslut och förvaltningens utredning men inte ett
ord om de påpekanden han hade gjort till förvaltningen. Han antog att
respektive journalist inte fått del av hans skrivelse till förvaltningen.
Detta tyder på att förvaltningen lämnat ut utredningen till journalister-
na i ofullständigt skick, dvs. innan han lämnat in sina synpunkter.
Han ifrågasatte om detta var ett lagligt förfarande. Tidningsskriverierna
ledde till mycket oförmånlig och i hans tycke orättvis publicitet.

Douglas Olsson bad JO utreda huruvida socialborgarrådet haft rätt
att neka honom närvaro vid sammanträdet, där för honom viktiga
angelägenheter skulle avhandlas, huruvida beredningen av ärendet gått 225

rätt till, dvs. om hans inlaga verkligen ingått i nämndens beslutsunder-

lag, huruvida förvaltningens alla egna utredningar beträffande restau- Redog.
rangen ingått i nämndens beslutsunderlag och huruvida den utredning
journalisterna fatt del av verkligen varit offentlig handling och inte ett
ofullständigt arbetsmaterial. Han har heller inte fått veta om förvalt-
ningen och nämnden agerat ex officio eller om någon anmälan ligger
till grund för ingripandet.

Utredning

Utredningsåtgärder

Anmälan remitterades till socialnämnden i Stockholms kommun för
yttrande. Douglas Olsson lämnade synpunkter på remissvaret.

Utredningens resultat

Socialnämnden överlämnade som sitt yttrande ett av socialförvaltning-
en den 6 februari 1990 avgivet tjänsteutlåtande. Av detta framgick bl.a.
följande.

Socialförvaltningens synpunkter

Tillsyn av restauranger med serveringstillstånd

Tillsynsskyldigheten beträffande restauranger med serveringstillstånd
regleras i lagen om handel med drycker, LHD (SFS 1977:293 m.
ändr.). Enligt bestämmelserna i 69 § skall länsstyrelse, socialnämnd
och polismyndighet övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i lagen.
Socialnämnd och polismyndighet skall underrätta länsstyrelsen om
förhållanden, som är av betydelse för länsstyrelsens tillsyn.

Enligt bestämmelserna i 64 § kan tillståndsmyndigheten (länsstyrel-
sen) återkalla eller begränsa tillståndet om alhohoiserveringen föranle-
der olägenheter ifråga om ordning, nykterhet och trevnad.

Under senare år har länsstyrelsens tillsynsresurser minskats av be-
sparingsskäl. Samtidigt har antalet restauranger i Stockholm med ser-
veringstillstånd i det närmaste fördubblats. Den regelbundna tillsynen
av restaurangerna, har därför främst kommit att åvila socialförvaltning-
en. På grund av det dåliga ordningsläget har Norrmalmspolisen därtill
avdelat två handläggare för särskild tillsyn av restaurangerna. Handläg-
garna hos länsstyrelsen och socialförvaltningen har regelbundna sam-
mankomster, där man rapporterar av ordningsläget på restaurangerna
och samordnar uppgifterna. Vid vissa tillfällen har även polisens
handläggare deltagit i dessa möten.

Under senare tid har förhållandena på vissa restauranger med en
ungdomlig publik uppmärksammats särskilt. Under perioden maj-
november 1989 hölls sex handläggarmöten och vid samtliga diskutera-
des bl a förhållandena på restaurang Creml. Följande redogörelse
(bifogas ej beslutet) beskriver hur ärendet utvecklats.

Socialförvaltningens tjänsteutlåtande

Det hör till rena undantagen att tillsynsfrågor enligt LHD redovisas i
tjänsteutlåtande till socialnämnden. Den vanliga rutinen innebär att
socialförvaltningen upprättar inspektionsrapporter över sin tillsyn av
restaurangerna. Rapporterna översändes sedan till länsstyrelsen tillsam-
mans med en vanlig brevskriveise. Att det aktuella ärendet redovisats i

1991/92:1

226

tjänsteutlåtande till socialnämnden, beror på att det under lång tid
förekommit missförhållanden vid restaurangen utan att länsstyrelsen
ingripit.

I socialförvaltningens tjänsteutlåtande 1989-11-16 (utsänt ärende nr
325/1989) hänvisas till de störningar och ordningsproblem som före-
kommit vid restaurang Creml. Socialförvaltningen har främst hänvisat
till det material som tillhandahållits från polisen. Vid sin bedömning
har socialförvaltningen vägt in alla kända fakta från inspektionsrappor-
ter, den egna personalens kännedom om restaurangens verksamhet
samt uppgifter som förvaltningen fått ta del av från alla samverkande
myndigheter. Enligt socialförvaltningens samlade bedömning var an-
märkningarna mot restaurangen enligt polisens uppgifter så många och
så allvarliga att verksamheten inte längre uppfyllde kraven för innehav
av serveringstillstånd enligt lagen om handel med drycker. Förvalt-
ningen föreslog därför att socialnämnden skulle hemställa att länssty-
relsen återkallade tillståndet.

Redog. 1991/92:1

Utsändning av handlingar till pressen

Socialförvaltningens tjänsteutlåtanden utgör socialnämndens beslutsun-
derlag. Tidigare brukade representanter för pressen besöka socialför-
valtningen och gå igenom vilka tjänsteutlåtanden de var intresserade
av. Sedan ett antal år tillbaka går det av praktiska skäl till så att
socialförvaltningen sänder över alla tjänsteutlåtanden till pressen. Un-
dantag gäller givetvis sådana tjänsteutlåtanden som innehåller sekre-
tessbelagda uppgifter. Skrivelser som kommer in till socialnämndens
sammanträde översändes också till pressen, om de anländer före sista
utsändningsdagen. Skrivelser som kommer senare utsändes inte, utan
delas ut till nämndledamöterna vid sammanträdet. Alla skrivelser som
hör till ett ärende diarieförs tillsammans med ärendet och förvaras
sedan i akten. Ärendena rörande serveringstillstånd förvaras i akter vid
tillståndsgruppens expedition. Sekretessbelagda handlingar förvaras in-
låsta hos förvaltningens registrator.

Skrivelse från Douglas Olsson

Sedan Douglas Olsson tagit del av socialförvaltningens tjänsteutlåtande
överlämnade han vid besök hos socialförvaltningen sin skrivelse
1989-11-22 jämte bilagor till ansvarig tjänsteman vid socialförvaltning-
ens kansli.

Socialnämndens beslutsunderlag

Vid socialnämndens sammanträde 1989-11-23 utgjordes beslutsunderla-
get av socialförvaltningens tjänsteutlåtande samt Douglas Olssons skri-
velse, som utdelades inför sammanträdet. En muntlig föredragning
lämnades dessutom av ansvarig tjänsteman. I samband därmed anmäl-
des dels att bilagematerialet fanns tillgängligt och dels korrigering av
sakfel i tjänsteutlåtandet. (Douglas Olsson hade inte övertagit restau-
rangen 1987, utan redan 1986, men arrenderat ut den under det första
året). Då ärendet expedierades till länsstyrelsen bifogades socialförvalt-
ningens tjänsteutlåtande samt Douglas Olssons skrivelse med bilagor.

227

Närvarorätt vid sammanträdet

Redog. 1991/92:1

Någon rätt för enskild att närvara vid sammanträde med socialnämn-
den föreligger inte i vidare mån än som kan följa av bestämmelserna i
55 § socialtjänstlagen om rätt att få företräde inför nämnden i vissa
fall. Socialförvaltningen har inte ansett denna bestämmelse tillämplig
vid behandlingen av tillsynsärenden av detta slag.

Då Douglas Olsson vid telefonsamtal med nämndens ordförande
dagen före sammanträdet 1989-11-23 begärde att få närvara vid sam-
manträdet torde också ordföranden ha utgått från att bestämmelsen om
rätt till företräde inte var tillämplig i ett fall som detta. Enligt social-
förvaltningens mening finns det fog för denna uppfattning.

Ifrågavarande ärende gällde inte myndighetsutövning hos social-
nämnden, då det är länsstyrelsen som beslutar om återkalleise och
begränsning av serveringstillstånd. Visserligen följer det av 54 och 55
§§ socialtjänstlagen att "part" i regel har rätt att få företräde inför
nämnden även när det är fråga om en ansökan eller ett yttrande till en
annan myndighet i ett mål eller ärende som rör myndighetsutövning
hos denna. Ärendet hos socialnämnden var dock — även om beslutet
till formen gestaltades som en hemställan — närmast att se som ett
ärende om en sådan underrättelse som nämnden har skyldighet att
lämna länsstyrelsen enligt 69 § andra stycket LHD. Enligt socialförvalt-
ningens mening finns det skäl för uppfattningen att ärende som avser
fullgörande av sådan underrättelseskyldighet inte är att anse som "fråga
om en ansökan eller ett yttrande" till annan myndighet som avses i 54
§ socialtjänstlagen. Av förarbetena till 55 § (SOU 1974:40 sid 607 och
871; prop 1979/80:1 sid 406 och 566) synes också framgå att bestäm-
melsen syftar till att den enskilde — ' ’om socialtjänstlagens område
alltid en fysisk person — skall få r iighet att personligen lämna
uppgifter och höras om sina personliga förhållanden i anslutning till
verkställd social utredning inom det egentliga området för socialtjänst-
ens verksamhet. I förevarande fall har det dock varit fråga om utred-
ning rörande förhållandena i ett restaurangbolags verksamhet i tillsyns-
ärende enligt LHD och fråga om företräde för en bolagsrepresentant.

Även om en närmare utredning av rättsläget skulle visa att Douglas
Olsson haft rätt till företräde synes den bedömning nämndens ordför-
ande gjort förståelig med hänsyn till det anförda. Skulle JO finna den
bedömningen oriktig kommer givetvis rutinerna att ändras framdeles.

Övrigt

Socialförvaltningens åtgärder mot restaurang Creml är föranledda av
socialnämndens tillsynsskyldighet över restauranger med serveringstill-
stånd enligt lagen om handel med drycker och av den omständigheten
att länsstyrelsen under lång tid haft kännedom om missförhållanden
vid restaurangen, utan att ingripa.

Den rättsliga regleringen

Tillstånd till servering av alkoholdrycker meddelas, enligt 57 § lagen
(1977:293) om handel med drycker, av länsstyrelsen i det län där
serveringsstället är beläget. Enligt 64 § samma lag kan tillståndsmyn-
digheten återkalla eller begränsa tillståndet om aikoholserveringen
föranleder olägenheter i fråga om ordning, nykterhet och trevnad.
Länsstyrelse, socialnämnd och polismyndighet skall enligt 69 § överva-

228

ka efterlevnaden av bestämmelserna i lagen. Polismyndighet och so-
cialnämnd skall underrätta länsstyrelsen om förhållanden som är av
betydelse för länsstyrelsens tillsyn.

Enligt 54 § socialtjänstlagen (1980:620) skall socialnämnden i ären-
den hos nämnden som avser myndighetsutövning mot någon enskild
tillämpa följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223):

14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig muntligen,

16 och 17 §§ om en parts rätt att fa del av uppgifter,

20 § om motivering av beslut,

26 § om rättelse av skrivfel och liknande.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte
uppgifter som rör någon annan sökande i ett ärende om plats i
förskola eller fritidshem eller i servicehus eller om någon annan
liknande social tjänst.

Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en
ansökan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller
ärende som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.

Enligt 55 § samma lag skall den som enligt vad som sägs i 54 § skall
ges tillfälle att yttra sig enligt 17 § förvaltningslagen (1986:223) ha rätt
att få företräde inför nämnden, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få
företräde inför nämnden.

17 § förvaltningslagen har följande lydelse.

Ett ärende får inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller
annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet
genom någon annan än honom själv och han har fått tillfälle att yttra
sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.
Myndigheten får dock avgöra ärendet utan att så har skett

1 om avgörandet inte går parten emot, om uppgiften saknar betydel-
se eller om åtgärderna av någon annan anledning är uppenbart obe-
hövliga,

2 om ärendet rör tjänstetillsättning, antagning för frivillig utbild-
ning, betygssättning, tilldelning av forskningsbidrag eller något jämför-
bart och det inte är fråga om prövning i högre instans eller överkla-
gande,

3 om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att
genomföra beslutet i ärendet eller

4 om avgörandet inte kan uppskjutas.

Myndigheten bestämmer om underrättelsen skall ske muntligt, genom
vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt.

Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av
14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 15 februari
1991 följande.

Genom hänvisningen i 54 § socialtjänstlagen är 17 § förvaltningsla-
gens regler bl.a. om parts rätt att yttra sig över inhämtade sakuppgifter
tillämpliga på alla typer av socialnämndsärenden som avser myndig-

Redog. 1991/92:1

229

hetsutövning mot enskild. Detta gäller också när det är fråga om en
ansökan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller
ärende som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.

Av 55 § socialtjänstlagen följer att den som har rätt att yttra sig
också har rätt att fa företräde inför nämnden om inte särskilda skäl
föranleder annat.

Socialnämnden har i sitt yttrande hit gett uttryck för uppfattningen
att den underrättelseskyldighet som åligger nämnden enligt 69 § lagen
om handel med drycker inte är likställd med en ansökan eller ett
yttrande och att 54 § sista stycket socialtjänstlagen följaktligen inte är
tillämplig. Jag delar inte den bedömningen. Socialnämndens framställ-
ning är utformad som en hemställan till länsstyrelsen och till hemstäl-
lan är fogad en utredning. Även om terminologin i lagen om handel
med drycker är annorlunda än den som används i socialtjänstlagen
måste enligt min mening det materiella innehållet i framställningen
vara utslagsgivande vid prövning av fråga om framställningen är lik-
ställd med myndighetsutövning.

54 och 55 §§ socialtjänstlagen avser alla vid socialnämnden före-
kommande ärenden som utgör myndighetsutövning mot enskild eller
som är likställda därmed enligt 54 § sista stycket. Även om syftet med
närvarorätten i första hand är att bereda den enskilde tillfälle att
redogöra för sina personliga problem medger inte lydelsen av bestäm-
melserna att man begränsar närvarorätten till sådana ärenden.

Socialnämnden har i sitt yttrande hit också invänt att dei här rörde
sig om ett bolag och att det således inte var fråga om myndighetsutöv-
ning mot enskild. Jag vill här endast erinra om att med myndighetsut-
övning mot enskild avses enligt regeringsformen alla enskilda rättssub-
jekt, dvs. även juridiska personer (jfr. 11 kap. 7 § regeringsformen och
prop. 1973:90 s. 398).

Med det anförda anser jag att Douglas Olsson hade bort beredas
tillfälle att lägga fram sina synpunkter muntligen inför socialnämnden.
Socialnämnden har inte här påstått att det skulle ha förelegat några
särskilda skäl som motiverade att Douglas Olssons begäran om att fa
närvara vid sammanträdet avslogs. Socialnämnden kan således inte
undgå kritik för att Douglas Olsson inte tilläts närvara.

Socialnämnden har redovisat vilket material som utgjorde nämndens
beslutsunderlag vid sammanträdet. Jag har inte funnit anledning till
kritik mot nämndens handläggning i denna del.

Vad gäller utsändande av handlingar till pressen gör jag följande
bedömning.

Douglas Olsson har anmärkt på att socialförvaltningens meddelande
till pressen före sammanträdet var ofullständigt.

En myndighet bestämmer själv i vilken utsträckning den på eget
initiativ skall offentliggöra uppgifter till pressen. En ofta använd form
för detta är s.k. pressmeddelande, som utgör en sammanfattning av det
aktuella ärendet och i förekommande fall myndighetens bedömning.
Skyldighet att utlämna hela det offentliga materialet föreligger endast
efter framställning därom.

Redog. 1991/92:1

230

Mot denna bakgrund anser jag att förvaltningens rutiner som de Redog.
redovisats i detta ärende kan godtas.

Med den kritik som framförts i det föregående avslutas ärendet.

Utredningsskyldighet i faderskapsärende. Uttalande
om förutsättningar för nedläggande av sådan utred-
ning

(Dnr 2917-1990)

I en anmälan begärdes JO:s granskning av socialnämndens och social-
förvaltningens i Östhammars kommun handläggning av ett ärende om
fastställande av faderskap till barn samt Tierps tingsrätts åtgärd att
vilandeförklara ett adoptionsärende i avvaktan på resultatet av fader-
skapsutredningen. Av anmälan framgick bl.a.: Modern till det barn
varom nu är fråga har anhållit om att socialnämnden enligt 2 kap. 7 §
punkten 3 föräldrabalken nedlägger påbörjad faderskapsutredning med
hänvisning till att hon lämnat samtycke till adoption samt att social-
nämnden den 13 december beslutat att inte lägga ner utredningen.

Muntliga upplysningar infordrades från socialförvaltningen. Därvid
framkom bl.a. följande. Utredningen har gett vid handen att endast två
män är tänkbara som fader till barnet, dels en man som tror att han
med rätt stor sannolikhet är fader till barnet och som förklarat sig
villig att lämna blodprov och dels moderns make som ansökt om
adoption av barnet. Socialförvaltningen har kontaktat advokat för
inledande av rättsliga åtgärder.

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 23 oktober
1990 följande.

I 2 kap. 1 § föräldrabalken (FB) föreskrivs att socialnämnden är
skyldig att försöka utreda vem som är far till barnet och se till att
faderskapet fastställs i de fall där inte enligt 1 kap. 1 § FB viss man
skall anses som barnets far.

Enligt 2 kap. 6 § FB skall nämnden, om det finns anledning till det,
verka för att blodundersökning äger rum. En anledning till att sådan
undersökning bör äga rum är att modern kan antas haft samlag med
mer än en man under den tid barnet kan vara avlat. Nämnden kan
dock inte tvinga parterna att underkasta sig en blodundersökning.
Vägrar någon att medverka, finns möjlighet att fä saken prövad i
domstol.

I vissa fall kan nämnden enligt 2 kap. 7 § FB besluta att lägga ned
en påbörjad faderskapsutredning. Detta kan ske bl.a. om det föreligger
samtycke av modern till adoption av barnet. Lagrådet har i prop.
1969:124, s. 151 uttalat bl.a. följande.

"Enligt lagrådets mening talar emellertid starka skäl för att utred-
ningen skall kunna läggas ned i ytterligare ett fall, nämligen då barnet
adopteras. Adoptionen innebär, att alla band med föräldrarna klipps
av; adoptivföräldrarna träder helt i de naturliga föräldrarnas ställe. Om
faderskapet inte föranleder tvekan, bör det fastställas och fadern bör då

1991/92:1

2.31

få tillfälle att yttra sig i adoptionsfrågan. I mera komplicerade fall Redog. 1991/92:1
framstår det emellertid som meningslöst att fullfölja utredningen och
eventuellt anhängiggöra process för att få faderskapet fastställt."

Regeringen och riksdagen godtog lagrådets ståndpunkt utan ytterli-
gare uttalanden.

Vidare sägs i 2 kap. 8 § FB att utredningen skall bedrivas skynd-
samt. Den skall vara slutförd inom ett år från barnets födelse om inte
särskilda skäl föranleder annat. Såsom skäl till att utredningen kan ta
längre tid anges i förarbeten till föräldrabalken bl.a. att blodundersök-
ning drar ut på tiden.

Vad gäller nu föreliggande ärende vill jag säga följande.

Bestämmelsen i 2 kap. 7 § punkten 3 FB skall endast tillämpas, när
det framstår som meningslöst eller allt för komplicerat att försöka få
faderskapet fastställt. Socialnämnden har i sitt beslut anfört att skäl för
nedläggning enligt 2 kap. 7 § punkten 3 FB av faderskapsutredningen
inte föreligger. Häri måste ligga den bedömningen att utredningen om
faderskapet inte framstår som meningslös eller allt för komplicerad.
JO skall inte utan särskilda skäl uttala sig om en myndighets bedöm-
ning av de materiella frågorna i ett ärende. Jag finner inte att sådana
särskilda skäl föreligger här. Jag vill i sammanhanget också understry-
ka betydelsen för ett barn att kunna få vetskap om sin börd.

Med hänsyn till vad som anförts finner jag inte anledning att
ifrågasätta socialnämndens beslut att inte nedlägga utredningen. Inte
heller har jag funnit något som motiverar ett ingripande mot socialför-
valtningen.

Tingsrättens beslut att förklara adoptionsärendet vilande i avvaktan
på resultat av faderskapsutredningen framstår mot ovan angiven bak-
grund som en befogad åtgärd.

Fråga om förutsättningarna för dödsboanmälan

(Dnr 2291-1990)

Anmälan

I en anmälan till JO har B.B. anfört i huvudsak följande. Hennes
make avled den 31 mars 1990. Han efterlämnade tillgångar, bestående
av banktillgodohavanden, om 8.092 kr inklusive ränta. Begravnings-
kostnaderna uppgick till 8.837 kr. B.B:s egna tillgångar utgörs huvud-
sakligen av banktillgodohavanden uppgående till ungefår 300.000 kr.
Enligt äktenskapsförord är all hennes egendom, med undantag för
avkastningen, hennes enskilda. Om man tar hänsyn till B.B:s möjlighet
att enligt 12 kap. 2 § äktenskapsbalken begära att vid bodelningen
vardera sidan skall behålla sitt giftorättsgods, finns förutsättning att
göra dödsboanmälan i stället för bouppteckning efter maken. Socialför-
valtningen har dock en annan uppfattning härom varför den vägrar att
göra dödsboanmälan, något som den dock enligt B.B. är skyldig att
göra. Eftersom inget formellt beslut har meddelats, kan hon inte 232

begära kammarrättens prövning av saken.

B.B. har åberopat ett brev från socialförvaltningen i vilket handläg-
garen uppger: Enligt min utredning efterlämnar Din man tillgångar
som täcker kostnaderna för såväl begravning som bouppteckning.
Således måste jag hänvisa Dig till bouppteckning.

Utredning

Socialförvaltningen inkom med upplysningar i ärendet. B.B. bemötte
vad förvaltningen anförde.

Handläggaren vid socialförvaltningen anförde i huvudsak följande.
B.B. kontaktade henne per telefon angående dödsboanmälan och läm-
nade vissa upplysningar om makarnas ekonomiska förhållanden.
Handläggaren besökte makarnas hem. Efter att ha tagit del av äkten-
skapsförordet ansåg hon att förutsättningar för dödsboanmälan sakna-
des, vilket hon meddelade B.B. Anledning saknades därför att värdera
mannens efterlämnade lösöre i hemmet. En ytlig besiktning gav dock
vid handen att det hade ett inte obetydligt värde.

Grunden för att begäran om dödsboanmälan avslogs angavs av
förvaltningen på följande sätt. Äktenskapsförordet omfattade inte av-
kastningen på egendomen. Hur stor andel av B.B:s tillgodohavanden
på 300.000 kr som utgör genom åren upplupen ränta vari maken haft
giftorätt låter sig inte med enkelhet beräknas. Enbart dödsårets upp-
lupna ränta kan beräknas till 6.000 kr. Då den dödes tillgångar jämte
andel i makans giftorättsgods far anses förslå till såväl begravningskost-
naderna som bouppteckningskostnaderna och då storleken av den
dödes andel i makans giftorättsgods ej kan utredas, saknas förutsätt-
ningar att göra en dödsboanmälan. Att B.B. åberopar jämkning enligt
12 kap. 2 § äktenskapsbalken ändrar inte denna bedömning. Denna
regel anser förvaltningen och den juridiska enheten vid Stockholms
socialförvaltning vara en ren bodelningsregel som syftar till att skydda
efterlevande makens egendom mot anspråk från den dödes arvingar
och inte vara tillämpbar vid beräkning enligt 20 kap. 8 a § ärvdabal-
ken.

B.B. anförde till bemötande härav bl.a. att värdet av hennes makes
lösöre kan uppskattas till högst 300 kr.

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 1 februari
1991 följande.

I 20 kap. 8 a § 1 st. ärvdabalken stadgas: Förslå den dödes tillgångar
eller, när han efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i
makens giftorättsgods icke till annat än begravningskostnader och
andra utgifter med anledning av dödsfallet och omfatta tillgångarna ej
fast egendom eller tomträtt, behöver bouppteckning icke förrättas, om
dödsboanmälan göres till rätten av socialnämnden.

I 12 kap. 2 § 1 st. 1 p. äktenskapsbalken stadgas: Vid bodelning med
anledning av en makes död skall, om den efterlämnade maken begär
det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorättsgods.

Redog. 1991/92:1

233

Såväl B.B. som socialförvaltningen har tolkat äktenskapsförordet så,
att avkastningen av B.B:s banktillgodohavanden skall utgöra hennes
giftorättsgods. Förvaltningen har anfört att makens andel häri undan-
rycker förutsättningarna för en dödsboanmälan. Fråga uppkommer då
om B.B:s möjlighet att begära att varje sida skall behålla sitt giftorätts-
gods så att säga återför förutsättningarna. Endast den avlidne makens
egen egendom skulle ju då behöva beaktas. B.B. har i denna fråga
hänvisat till domstolsverkets "Bouppteckningar och dödsboanmälning-
ar — Ingivarhandledning", vari utsägs: "Begär — — — efterlevande
maken att med stöd av 12:2 ÄktB få behålla sitt giftorättsgods, saknas
anledning att ta efterlevande makens egendomsinnehav i betraktande
då man bedömer förutsättningarna för dödsboanmälan." Hon har
också åberopat en artikel i publikationen Domstolsverket informerar,
1987:12, vari samma bedömning görs med tillägget, att det förutsätts att
efterlevande makens beslut (begäran) har dokumenterats.

Socialförvaltningen har hävdat att jämkningsregeln är en ren bodel-
ningsregel som syftar till att skydda efterlevande makens egendom mot
anspråk från den dödes arvingar och att den inte är tillämpbar vid
bedömning av om dödsboanmälan kan ske. Till stöd härför har social-
förvaltningen åberopat en dom från länsrätten i Stockholms län vari
denna, vid bedömning av fråga om ett visst dödsbo hade sådana
tillgångar att det inte vore berättigat till bistånd till begravningskostna-
derna, anfört att efterlevande makens jämkningsbegäran inte kunde ha
någon betydelse i sammanhanget.

Av förarbetena till äktenskapsbalken framgår att om den efterlevan-
de maken begär det senast vid bodelningstillfället skall någon delning
inte ske utan vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorättsgods.
Den efterlevande maken disponerar ensam över denna jämkningsmöj-
lighet. Någon skönsmässig prövning av jämkningsyrkandet skall inte
ske (prop. 1986/87:1 s. 190).

Av förarbetena framgår visserligen också att huvudsyftet med jämk-
ningsmöjligheten är att skydda efterlevande maken från att behöva dela
med sig av sitt giftorättsgods till den avlidnes barn och testamentstagare
(a. prop. s. 191), men någon begränsning av möjlighetens tillämpning
till fall med detta syfte finns inte, och som framgått finns det inte
utrymme för någon skönsmässig prövning av jämkningsyrkandet. Har
den efterlevande maken beslutat att fullt ut tillämpa regeln får den
avlidne makens sida helt enkelt ingen andel i den efterlevandes gifto-
rättsgods, och någon delning skall inte ske. Det finns mot bakgrund
härav enligt min mening inte anledning att, när man prövar om det
finns förutsättningar för en dödsboanmälan, göra något slags fiktiv
bodelning för att kunna väga in vad den avlidnes sida skulle ha ött om
jämkningsbegäran inte hade framställts.

Jag anser alltså inte att socialförvaltningen hade bort vägra dödsbo-
anmälan under hänvisning till den avlidne makens andel i B.B:s
giftorättsgods.

En annan sak är om det ändå förelåg hinder för dödsboanmälan.

I förarbetena till den ändring i ärvdabalken, där möjligheten till
dödsboanmälan infördes (prop. 1975/76:50) förekommer flera uttalan-

Redog. 1991/92:1

234

den som tar sikte på gränsdragningen mellan fall där dödsboanmälan Redog.
kan respektive inte kan förekomma. "Självklart är det inte meningen
att intygsgivaren skall behöva anställa några mer omfattande efterforsk-
ningar beträffande den dödes tillgångar. Inte heller skall han behöva gå
in på några svåra värderingsfrågor. Principen måste vara att boupp-
teckning skall förrättas, så snart det uppstår tvekan om huruvida den
dödes tillgångar understiger den legala gränsen eller ej." (s. 56). "Över
huvud taget är det tillrådligt att använda dödsboanmälan med försiktig-
het när efterlevande makes tillgångar och ekonomiska förhållanden i
övrigt nämnvärt skiljer sig från den dödes. Svårighet kan ofta föreligga
att utan bouppteckning klarlägga vad som har utgjort den dödes
tillgångar eller hans makes. Förekomsten av äktenskapsförord eller
testamente ger också anledning till försiktighet, eftersom sådana hand-
lingar i regel inte brukar upprättas när makarnas tillgångar är obetyd-
liga." (s. 66).

Sammantaget finner jag att omständigheterna i ärendet, särskilt
skillnaden mellan makarna B:s förmögenhetsförhållanden och den
redan i ärendet här framskymtande svårigheten att rätt värdera den
avlidne mannens efterlämnade lösöre, är sådana att det saknas anled-
ning att klandra förvaltningen för att den avböjt att göra dödsboanmä-
lan.

Någon i lag meddelad föreskrift att en vägran att göra dödsboanmä-
lan skall skriftligen dokumenteras finns inte.

Med dessa besked avslutas ärendet här.

1991/92:1

Om vård av unga i hem för särskild tillsyn (särskilda
ungdomshem) — 12 § lagen med särskilda bestäm-
melser om vård av unga (LVU)

(Dnr 1427-1988, 2467-1988, 2500-1988, 2736-1988, 212-1989, 607-1989,
951-958-1991)

År 1987 redovisade JO resultatet av en omfattande utredning röran-
de tillgången på adekvata vårdplatser för ungdomar som till följd av
missbruk eller annat socialt eller medicinskt nedbrytande beteende var
i behov av samhällets särskilda vård. I beslutet (Hem för särskild
tillsyn — en undersökning rörande vården och behandlingen på hem-
men, 1987-03-31, dnr 447-1986) framförde JO sina betänkligheter inför
en lagstiftning som uppenbarligen inte var ägnad att trygga tillgången
på vårdplatser för de mest utsatta ungdomarna.

Under åren därefter inkom till JO ett antal ärenden, som alla visade
på en alltjämt föreliggande resursbrist. JO Norell Söderblom beslutade
med anledning härav och med anledning av egna iakttagelser att
fullfölja undersökningen från år 1987. JO hörde under utredningen
socialstyrelsen och socialnämnden i Stockholms kommun, liksom om-
sorgsnämnden vid landstinget i Stockholms län. Under utredningen
företog JO också inspektionsbesök vid ett antal särskilda ungdomshem
samt besökte landsting, länsstyrelser och socialförvaltningar. JO följde
också det utredningsarbete som samtidigt med JO:s granskning pågick

235

på andra håll, såsom inom socialstyrelsen, Brottsförebyggande rådet,
BRA, och våldskommissionen. JO tog också del av socialutskottets
betänkande 1989/90:SoU15 över proposition 1989/90:28 om vård i vissa
fall av barn och ungdomar, och regeringens proposition 1990/91:96 om
statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m.

JO Norell Söderblom fattade beslut i ärendet den 15 april 1991. I
beslutet uttalade JO följande.

Inledning

JO redovisade i beslut den 31 mars 1987 (dnr 447-1986) allvarliga
brister i LVU-vården. Det framhölls särskilt i beslutet att den gällande
lagstiftningen inte skapade tillräckliga garantier för att unga med
allvarliga sociala svårigheter skulle kunna beredas vård vid särskilda
ungdomshem (12 §) i situationer när sådan vård var oundgängligen
påkallad.

Det kan nu konstateras att de problem som JO påvisade i sitt beslut
kvarstår med oförändrad styrka. De ärenden som redovisats här visar
på hur resursbristen inom LVU-vården leder till att de mest vårdbehö-
vande unga i allt större omfattning överlämnas till kriminalvården.

I BRA:s rapport redovisas för Stockholms län den allmänna slutsat-
sen att det råder en skriande brist på institutionsplatser för ungdomar
med allvarliga störningar med omfattande kriminalitet och missbruk.
Såvitt avser ungdomar med psykiska problem är situationen än sämre.
Majoriteten av alla de ungdomar för vilka plats söks kan aldrig beredas
en sådan plats.

Såvitt avser situationen för hela riket visar socialstyrelsens undersök-
ning samma resultat. Den efterfrågeundersökning som socialstyrelsen
gjorde i mars 1990 visade att § 12-hemmen tvingades avvisa 114 av 154
ungdomar för vilka socialnämnderna sökte plats.

Den utredning som har gjorts leder till slutsatsen att den nu gällan-
de lagstiftningen är otillräcklig för att säkerställa vården av de mest
utsatta ungdomarna.

Ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och kriminalvården

De unga lagöverträdare som det är fråga om nu har som regel en
mycket omfattande social problematik i vilken kriminaliteten ingår
som en del. I den av BRÅ genomförda undersökningen anförs att
kriminaliteten endast i undantagsfall är den enda grunden för det
uppkomna vårdbehovet. Oftast föreligger samtidigt missbruk av alko-
hol eller narkotika eller andra sociala svårigheter av betydande omfatt-
ning. Mer än hälften av de ungdomar som undersökningen omfattade
hade tidigare varit placerade utanför det egna hemmet en eller flera
gånger.

Den sedan länge accepterade ansvarsfördelningen mellan social-
tjänsten och kriminalvården har sin utgångspunkt i att socialtjänstens
resurser ansetts bäst ägnade att tillgodose den unges vårdbehov.

Den fastlagda ansvarsfördelningen kommer på ett entydigt sätt till
uttryck i reglerna om påföljder för unga lagöverträdare. En regel av

Redog. 1991/92:1

236

grundläggande betydelse för uppgiftsfördelningen är föreskriften i
1 kap. 6 § brottsbalken att det inte får dömas till påföljd för brott,
som någon har begått innan han har fyllt 15 år. Ansvaret för eventuel-
la ingripanden vid brott av den som är under 15 år är en exklusiv
angelägenhet för socialtjänsten. Även inom åldersgruppen 15—18 år är
det primärt en uppgift för socialtjänsten och inte för kriminalvården
att vidta behövliga åtgärder. Detta kommer till uttryck i de särskilda
reglerna om åtalsunderlåtelse och påföljdsbestämning som t.ex. brotts-
balken upptar rörande denna åldersgrupp. Även när det gäller unga
som har fyllt 18 år finns det särskilda regler som har sin utgångspunkt
i att socialtjänsten har ett särskilt ansvar också för denna åldersgrupp.

Det nuvarande regelsystemet utgår således från att det i första hand
är en uppgift för socialtjänsten att bistå de unga där kriminaliteten
ingår som en del av den sociala problematiken. Genom LVU ges
samhället en möjlighet att ingripa mot den unge även i situationer där
samtycke till behövlig vård inte kan nås, något som regelmässigt är
fallet såvitt avser nu ifrågavarande unga. Jag vill särskilt fästa upp-
märksamheten på bestämmelserna i 6 § LVU om omedelbart omhän-
dertagande. Genom dessa öppnas möjlighet att omedelbart ta den unge
om hand för vård för att på så sätt också kunna förhindra fortsatt
brottslighet. Men lagen ger också möjligheter att i en långvarig be-
handling ge den unge förutsättningar för ett liv i ordnade former.
Lagen ger också de faktiska förutsättningarna för att vården skall
kunna genomföras. Den behövliga slutenheten i vården och tillsynen
över den unge kan nås genom den vård som bereds på § 12-hemmen.

Under senare tid har vuxit fram en allt starkare kritik mot den
mellan socialtjänsten och kriminalvården rådande ansvarsfördelningen.
Det har erinrats om att den dubbla funktionen i vården att både
tillgodose den unges vårdbehov och att förhindra ett för samhället
skadligt beteende upphörde i och med att socialtjänstreformen trädde i
kraft. Reformen skall alltså ha inneburit en viktig förskjutning av den
avvägning mellan det allmännas och den enskildes intressen som
regleringen i barnavårdslagen utgick från. Detta skall ha inneburit
negativa konsekvenser för samhället. En annan grund för att ifrågasätta
den rådande ansvarsfördelningen har varit att behovet av snabba och
mera markerade reaktioner från samhällets sida inte har ansetts kunna
tillgodoses inom det rådande systemet. Våldskommissionen t.ex. har
som ett syfte med sina förslag att förstärka sambandet mellan gärning
och påföljd.

Frågan om skyddet för samhället förlorar emellertid i betydelse vid
en lagtillämpning som utgår från lagens bokstav och syfte. Det står
således klart att ett omhändertagande av en ung lagöverträdare i de
former som lagen förutsätter och medger — även om omhändertagan-
det har sin enda utgångspunkt i den unges vårdbehov — också får
konsekvenser med avseende på samhällsskyddet. Såvitt avser de uttala-
de farhågorna för att reaktioner på brott inte kommer med nödvändig
skyndsamhet med den nu rådande ansvarsfördelningen kan hänvisas

Redog. 1991/92:1

237

till de möjligheter till snabba ingripanden som bestämmelserna om
omedelbart omhändertagande innefattar. Även i detta hänseende ges de
formella förutsättningarna för snabba ingripanden.

Sett med utgångspunkt från den utformning LVU har fått ger den
nu rådande ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och kriminalvår-
den inte anledning till invändningar. Skäl för några mera genomgri-
pande förändringar föreligger således inte på denna grund.

Resurserna för vård enligt LVU har emellertid efter huvudmanna-
skapsreformen successivt utarmats. Bilden av resignerade socialarbetare
som efter fruktlösa försök att finna en behandlingsplats för den unge
avstår från ingripanden med stöd av LVU framträder allt tydligare.
Beslut om omedelbara omhändertaganden fattas inte i situationer där
behovet av ett sådant omhändertagande framstår som uppenbart. So-
cialtjänsten kan inte fullgöra sitt verkställighetsansvar såvitt avser de
unga som enligt domstols beslut skall beredas vård enligt lagen. Bristen
på resurser har lett fram till sådana från lagen avvikande konstruktio-
ner som "utstraffning" till det egna hemmet. Unga lagöverträdare i
omedelbart behov av vård far kvarstanna i det egna hemmet utan
tillsyn från socialtjänstens sida.

Den nödvändiga konsekvensen har blivit att unga i större utsträck-
ning än tidigare döms till fängelse eller blir föremål för andra åtgärder
inom kriminalvården. 1 många av de domar som har varit tillgängliga i
den här företagna utredningen har rätten uttalat en vanmakt inför en
situation som innebär att bristen på resurser inom socialtjänsten nöd-
vändiggör att unga människor måste dömas till fängelse, oaktat all
utredning visat att den unge varit i oundgängligt behov av de vård- och
behandlingsinsatser som socialtjänsten skall svara för.

De relativt få unga med den omfattande sociala problematik som
förutsätter vård på ett § 12-hem är en särskilt utsatt grupp. Oaktat
lagstiftningen förutsätter tillskapandet av adekvata resurser även för
denna grupp, har gruppen i kommunerna tillagts en underordnad
betydelse. Under de gångna åren har inte i något fall som har blivit
känt här huvudmannen för vården lagt fast rutiner för hur gruppens
behov skall kunna mätas. Det kan som exempel nämnas att Stock-
holms läns landsting först under 1990 och således åtskilliga år efter det
att huvudmannaskapet övergick på landstinget genom BRÅ låtit veten-
skapligt belysa efterfrågan och tillgång på vårdplatser.

Gruppens behov har kommit att tillmätas intresse först i ett sent
skede och då mer utifrån frågan om hur samhällsskyddet skall kunna
tillgodoses och mindre utifrån en bedömning av vilka vårdinsatser
inom socialtjänsten som bäst skulle kunna tillgodose den unges vård-
behov. Det är således först inför en tilltagande brottslighet som frågan
om insatser för de unga lagöverträdarna har fått en förnyad betydelse.
Dessförinnan har den otillfredsställande situationen främst kommit till
uttryck i socialarbetarnas oro över att inte kunna uppfylla det vårdan-
svar som åvilar nämnden och i de framställningar om bistånd i vården
av barnen som föräldrar har gett in till JO och andra tillsynsmyndig-
heter.

Redog. 1991/92:1

238

I den brytningspunkt som nu har uppkommit är det viktigt att slå
vakt om de ungas rätt till behövlig vård och behandling inom social-
tjänsten. Detta förutsätter en omfattande översyn av bl.a. reglerna för
resursansvar och verkställighetsansvar.

Brister i lagstiftningen

Enligt 23 § SoL skall behovet av hem för vård eller boende inom varje
landstingskommun tillgodoses av landstingskommunen och kommu-
nerna i området. Landstinget och kommunerna är enligt samma lag-
rum skyldiga att gemensamt upprätta en plan över behovet av sådana
hem och fördelningen av ansvaret för deras inrättande och drift.
Planen skall bygga på en kartläggning av behovet av vård och behand-
ling inom socialtjänsten och på en planering av resurser för att
tillgodose dessa behov.

Planen skall således utgöra det instrument genom vilket ansvaret för
institutionernas inrättande och drift fördelas mellan landstinget och
kommunerna. Vilket behov som skall anses gemensamt för kommu-
nerna inom landstingsområdet är en fråga som får bedömas av parter-
na från fall till fall. Bestämmelserna tar i första hand sikte på de tyngre
institutionerna. Dessa institutioner kan antas kräva sådana resurser och
ett sådant befolkningsunderlag att ett större upptagningsområde än
kommunens är påkallat.

Utanför planbestämmelserna faller således sådana mindre hem som
drivs av varje kommun för sig. Dessa hem skall emellertid beaktas i
resursplaneringen.

Planen skall redovisas för länsstyrelsen. Länsstyrelsen har emellertid
inga befogenheter i planförfarandet. Några bestämmelser om tillväga-
gångssättet då full behovstäckning inte föreligger lämnas inte.

Planen skall gälla för viss tid. Anvisningar om de åtgärder som skall
vidtas vid under planperioden inträffade förändringar har inte getts.
Inte heller har anvisningar getts om hur behovet av psykiatriska
insatser skall tillgodoses och tryggas under planförfårandet. Hälso- och
sjukvården har lämnats utanför de bestämmelser som reglerar planför-
farandet.

Den resursplanering som bestämmelserna i 23 § SoL avser skall
således leda fram till en överenskommelse om vem — kommun eller
landsting — som skall vara huvudman för de länsgemensamma resur-
serna. Huvudmannaskapet innefattar ett åtagande att inrätta och driva
institutioner i den omfattning som svarar mot de för regionen gemen-
samma behoven. Huvudmannen övertar därmed ett ansvar som annars
åvilat den enskilda kommunen. Huvudmannen fullgör i den delen
uppgifter inom socialtjänsten.

Bestämmelserna om resursansvar är tvingande. Någon möjlighet att
utkräva ett ansvar av den huvudman som enligt träffat avtal skall ha
resursansvaret föreligger emellertid inte.

Jag har i ett tidigare beslut (dnr 2847-1988 m.fl.) angående resurser-
na för LVM-vård uttalat bl.a. följande.

Redog. 1991/92:1

239

Bestämmelserna är så konstruerade att vid antagande av resursplan, Redog. 1991/92:1
som är tidsbestämd, skall ett avtal träffas mellan landstingskommunen
och kommunerna i området om vem som skall ansvara för inrättande
av, såvitt nu är i fråga, LVM-hemmen. Ett landstingskommunalt eller
kommunalt ansvar för dessa institutioner har således sin grund i ett
avtal, som genom bestämmelserna i 23 § SoL, ges offentligrättsliga
inslag. Från strikt juridiska utgångspunkter är emellertid avtalet inte
på så vis förpliktande att något ansvar kan utkrävas av den huvudman
som brister i sina åligganden enligt träffat avtal. De enskilda kommu-
nerna, som för fullgörandet av sina i LVM angivna åligganden är
beroende av de resurser som huvudmannen skall ställa till förfogande,
saknar möjlighet att fa frågan om huvudmannens ansvar för avtalets
fullgörande prövat i ett tillsynsförfarande.

Jag har såväl i det nu nämnda beslutet som i beslutet angående
resurserna inom LVU-vården visat på de brister det nuvarande regel-
systemet är förenat med. Dessa brister kan i huvudsak sammanfattas
under följande punkter.

Planförfarandet ger ett otillräckligt underlag för ställningstagande
till de behövliga resurserna

Syftet med planförfarandet är bl.a. att de i landstingsområdet ingående
kommunerna efter en noggrann behovsanalys skall redovisa det för-
väntade behovet av platser inom de länsgemensamma institutionerna,
dvs. bl.a. platser på sådana hem som avses i 23 § LVM och 12 § LVU.
Det har emellertid visat sig att kommunerna, i den mån de över
huvud taget ägnat frågan uppmärksamhet, i sina uppskattningar utgått
från antaganden som inte haft stöd i med tillräcklig omsorg gjorda
undersökningar av det förväntade behovet.

Den utveckling som nu pågår i kommunerna kommer än mer att
försvåra möjligheterna att nå en godtagbar behovsuppskattning. Inrät-
tandet av kommundelsnämnder, som var och en skall ha ett självstän-
digt vård- och behandlingsansvar och ett därtill knutet budgetansvar,
kommer att leda till inte bara att planförfarandet kommer att inrymma
fler intressenter utan också att kostnadsskäl i än högre grad kommer
att bli styrande vid redovisningen av förväntade behov.

Jag erinrade i det förut nämnda LVM-beslutet om att regelsystemet
inbjuder till en återhållsamhet i redovisningen, eftersom en överskatt-
ning av det förväntade behovet av institutionsplatser kan leda till att
kostnaderna för vården ökar. Den som åtagit sig huvudmannaskapet
för institutionerna kan på så sätt, efter det att planeringen avslutats,
komma att ställas inför krav på resurser utöver vad planen anger.
Detta kan medföra praktiska svårigheter för huvudmannen att nå en
behovsanpassning.

Huvudmannens ansvar är inte tillräckligt entydigt bestämt

Resursansvaret är enligt socialtjänstlagen ovillkorligt. Följden av den
valda konstruktionen har emellertid blivit att huvudmannaskapet
framstått som ett ur avtal härlett ansvar. De uppseendeväckande bris-
terna i huvudmännens ansvarsuppfyllelse har därmed i praktiken inte

240

varit åtkomliga inom ramen för traditionell tillsyn och kontroll. Trots Redog. 1991/92:1
att missförhållande påvisades redan år 1987 har ännu fyra år senare
någon behovsanpassning inte kunnat åstadkommas.

Det regionala underlaget för resursplanering är otillräckligt

Vården vid de särskilda ungdomshemmen skall tillgodose i hög grad
varierande vårdbehov. De unga skiljer sig åt i fråga om behovet av
skolundervisning, yrkesutbildning och särskilda insatser i övrigt. Den
differentiering av vården som således är nödvändig kan inte genomfö-
ras med landstingsområdet som bas. Härtill kommer att förutsättning-
arna för att inrätta särskilda ungdomshem skiljer sig från ett lands-
tingsområde till ett annat. Det kan således förekomma att förhållande-
na inom landstingsområdet är sådana att skäl för inrättande och drift
av ett särskilt ungdomshem för regionens behov inte föreligger, varvid
man i sådant fall blir beroende av de resurser som annan huvudman
kan ställa till förfogande.

Ett ovillkorligt verkställighetsansvar kan inte förenas med ett på
avtal grundat medelbart resursansvar

Socialnämnden har ansvaret för att den av rätten beslutade vården
kommer till stånd. Det har såväl i detta som åtskilliga andra ärenden
framgått att socialnämnden inte kan uppfylla sitt ansvar enligt lagen.
Huvudmännen för vården avvisar i stor utsträckning nämndernas
ansökningar om intagning under hänvisning till resursbrist. Detta får
effekter inte bara såvitt avser de unga, som trots ett föreliggande
oundgängligt behov av vård, hänvisas till ett fortsatt destruktivt liv utan
även för socialarbetarnas vilja att ingripa enligt lagen. Lagstiftningen
måste innefatta tillräckliga garantier för att beslut om omedelbart
omhändertagande eller om vård enligt LVU också kan verkställas med
den skyndsamhet som lagen förutsätter.

Tillämpade regler för intagning medger inte ett effektivt
resursutnyttjande

Det är väl känt att flertalet § 12-hem själva beslutar om intagning på
hemmet. De socialsekreterare som har att fullgöra socialnämndens
verkställighetsansvar har därför att vända sig till föreståndaren med sin
begäran. Med den resursbrist som råder innebär detta ofta att social-
sekreteraren lar vända sig till åtskilliga hem med sin förfrågan. Jag har
redan i ett tidigare beslut påvisat nackdelarna med ett sådant tillväga-
gångssätt och för att nå ett bättre resursutnyttjande förordat ett centra-
liserat intagningsförfarande.

Behovet av lagändringar

De erfarenheter som nu föreligger nödvändiggör genomgripande för-
ändringar främst i de hänseenden som har angetts nu.

241

Resursansvaret bör läggas fast direkt i lagen varvid ansvaret bör
omfatta större region än landstinget

Det har visat sig att bestämmelserna om planerings- och resursansvaret
varit otillräckliga för att trygga full be hovstäckning. Det framstår nu
som nödvändigt att det i lagen klart anges vem som skall vara huvud-
man för vården. Med detta som utgångspunkt begränsas de tillgängliga
alternativen.

Inledningsvis kan konstateras att ett ansvar lagt direkt på kommu-
nen förutsätter en mellankommunal samverkan. Vare sig en sådan
samverkan sker i oreglerad form, genom avtal eller i kommunalför-
bund kommer med hänsyn till det stora antal intressenter som kom-
mer att ingå möjligheterna att nå en väl fungerande samverkan förr att
minska än att öka. Det är inte realistiskt att tro att den behovsinvente-
ring som en sådan samverkan förutsätter skulle ge ett bättre underlag
för bedömningen än vad de nuvarande reglerna medger.

Ett mer näraliggande alternativ är att tillägga landstinget ett direkt i
lag fästlagt resursansvar. Jag har i det tidigare LVM-beslutet pekat på
fördelarna med en sådan lösning. Jag är emellertid inte längre beredd
att förorda en sådan lösning såvitt avser det samlade ansvaret för
inrättandet av sådana hem för särskild tillsyn som avses i 23 § LVM
och 12 § LVU. Skälen för detta är följande.

Landstingen är regelmässigt huvudmän för de särskilda ungdoms-
hemmen. Det pågår på vissa håll i landet en samverkan mellan
landsting i syfte att nå en behovsinventering som sträcker sig över
landstingsgränserna. De erfarenheterna som föreligger av en sådan
samverkan är inte odelat positiva. Även med en sådan samverkan har
det visat sig svårt att tillgodose regionens behov.

Det stora flertalet landsting ingår emellertid inte i en sådan samver-
kan. Resursplaneringen inom dessa landsting har skett med utgångs-
punkt i de egna behoven och samråd med angränsande resursutnytt-
jande landsting har inte skett inför gjorda nedläggningar. Detta har lett
till en ökande resursbrist och än större svårigheter för de vårdansvariga
nämnderna att placera de unga som behöver den vård som skall ges på
de särskilda ungdomshemmen. En annan konsekvens har blivit att
möjligheterna att specialisera vården för vissa gruppers behov ytterliga-
re begränsats.

Socialutskottet, socialstyrelsen och JO har vid flera tillfällen under
de senaste fem åren pekat på behovet av en regional samverkan utan
att detta har lett till några påtagliga resultat. Nu vunna erfarenheter ger
inte anledning till antagande att en fast regional samverkan kan nås
med landstingens egna initiativ som enda grund.

Fråga har väckts om att — efter förebild i hälso- och sjukvårdslagen
— meddela föreskrifter om en regionsindelning för den § 12-hemsvård
som är gemensam för flera landstingsområden samt att ålägga lands-
tingskommunerna att samverka i frågor som rör sådan vård. Det finns
emellertid enligt min mening inte anledning utgå från att en på så sätt
förändrad lagstiftning skulle ge de nödvändiga förutsättningarna för
den resursuppbyggnad som nu framstår som omedelbart påkallad.

Redog. 1991/92:1

242

Sedan huvudmannaskapsreformen 1983 har resurserna för vård på
de särskilda ungdomshemmen successivt minskat. Jag har i tidigare
beslut beskrivit orsakerna till detta. Situationen i landet ingav redan år
1987 allvarlig oro. Det kunde redan då förutsättas att åtskilliga unga
inte skulle kunna beredas den vård på särskilda ungdomshem som
lagstiftningen förutsatte och som var nödvändig för deras sociala reha-
bilitering.

Det är svårt att mäta skadorna av den resursbrist inom LVU-vården
som sedan länge har förelegat. En allvarlig konsekvens är att socialar-
betarna förlorat förtroendet för lagstiftningen. På många håll i landet
anser man det meningslöst att besluta om omedelbart omhändertagan-
de eller att ansöka om vård, eftersom möjligheter att placera den unge
ändå saknas.

En annan följd av resursbristen har blivit att kriminalvården i
direkt strid med de i lagstiftningen uttalade intentionerna har fatt ta en
allt större del av ansvaret för de unga.

Som mest allvarlig framträder resursbristen för de unga som är i
oundgängligt behov av den vård som de särskilda ungdomshemmen
skall ge. Det torde numera stå alldeles klart, något som inte minst de i
detta beslut redovisade ärendena ger vid handen, att flera unga männi-
skor betagits den möjlighet till social rehabilitering som har varit
lagstiftningens syfte.

Jag anser inte längre att det finns anledning anta att ett i grunden
bristfälligt regelsystem genom partiella förändringar kan bringas i
funktion. Jag är också tveksam till om det finns tid att avvakta
resultatet av de på frivillig väg gjorda försöken att genom en regional
samverkan täcka resursbristen. Med de erfarenheter som nu föreligger
måste enligt min mening den mest näraliggande lösningen vara att
huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen återgår till sta-
ten.

Behovet av psykiatrisk kompetens

Vid ett förändrat huvudmannaskap bör en första åtgärd bli att på
grundval av den av socialstyrelsen gjorda utredningen bestämma beho-
vet av institutionsplatser. En resursanpassning till vissa gruppers behov
bör därvid särskilt övervägas.

Många av de unga som behöver vård på ett särskilt ungdomshem
har svåra psykiska störningar. I socialstyrelsens promemoria den 23
maj 1989 uttalas bl.a. att bland de 5.000 — 10.000 ungdomar, som
behöver stöd- och behandlingsinsatser från samhällets sida, har om-
kring 2.000 ungdomar svåra psykiska eller psykosociala problem. Även
i socialstyrelsens rapport den 25 juni 1990 framhålls betydelsen av att
adekvata resurser för denna grupp tillskapas.

Såväl Hammargården som Fagared har visat på de svårigheter som
möter att bereda de unga den nödvändiga psykiatriska vården. Länssty-
relsen i Göteborgs och Bohus län pekar på de brister som föreligger i
vården av dessa unga. Från länsstyrelsen i Malmöhus län redovisas
samma erfarenheter.

Redog. 1991/92:1

243

De mest uppmärksammade svårigheterna gäller de unga som befin-
ner sig i gränsskiktet till vård enligt lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). De vuxenpsykiatriska klinikerna
anser sig sakna möjlighet att ta emot dessa unga. Även de barnpsykia-
triska klinikerna anser sig sakna resurser för att ta emot dessa unga,
som behöver särskild tillsyn i vården.

Resultatet har ofta blivit att den unge vid akuta psykiska sjukdoms-
tillstånd bereds en kort tids vård på en psykiatrisk klinik, varefter han
far återgå till det särskilda ungdomshemmet med de begränsade förut-
sättningar som finns där för att tillgodose hans vårdbehov.

Situationen är för närvarande sådan att det föreligger ett uttalat
behov av sådana särskilda ungdomshem vid vilka social och medicinsk
kompetens kan förenas.

Frågan om den psykiatriska kompetensen inom barna- och ung-
domsvården har en vidare räckvidd än vad som har sagts nu.

Många av de unga som kommer i fråga för vård enligt LVU har
svårbedömbara problem. Det är av största betydelse att vid en noggrant
genomförd utredning belysa orsakerna till de uppkomna svårigheterna
för att därmed också kunna finna de vård- och behandlingsinsatser
som bäst gagnar den unge. Mot bakgrund av de psykiska problem som
många av dessa unga har är för valet av rätt behandlingsmetod den
barnpsykiatriska undersökningen av största betydelse.

Socialnämnden i Stockholm redovisar i sitt remissvar den erfarenhe-
ten att såväl den öppna rådgivningsverksamheten vid den psykiska
barna- och ungdomsvården (PBU) som de barn- och ungdomspsykia-
triska klinikerna (BUP) vid sjukhusen ofta är otillgängliga för social-
tjänsten.

Från socialnämnden i Malmö har upplysts att behovet av barnpsy-
kiatrisk utredning med plats på en barnpsykiatrisk klinik inte kan
tillgodoses. De barn som bäst behöver barnpsykiatrin, dvs. de barn som
är tidigt psykiskt störda, far inte tillgång till den psykiatriska kompe-
tensen. Länsstyrelsen i Malmö har bekräftat de svårigheter som förelig-
ger att genomföra barnpsykiatriska undersökningar beträffande ungdo-
mar med svåra psykosociala störningar. Socialstyrelsen pekar på beho-
vet av samarbete mellan socialtjänsten och barnpsykiatrin och framhål-
ler att utredning och behandling, som kräver sluten vård, som regel
inte kan ges inom ungdomspsykiatrins ram på grund av omstrukture-
ringen från sluten till öppen vård, med därav följande minskning av
vårdplatser. Ungdomarna passar inte heller in i en heterogen grupp på
sjukhus. De behöver en annan metodik än den som tillämpas på BUP.

Socialutskottet (1989/90:SoU15) har anfört bl.a.

Utskottet har tidigare framhållit vikten av att socialnämndens utred-
ningar, som ligger till grund för ansökan om vård enligt LVU och
planeringen av vården i det individuella fallet, är allsidiga och nog-
granna. Det gäller i särskilt hög grad ungdomar som lider av psykiska
störningar. Om inte rätt diagnos ställs finns risk att dessa ungdomar
inte får den vård och behandling som de behöver. Stora krav måste i
dessa fall ställas på landstingens barn- och ungdomspsykiatriska verk-

Redog. 1991/92:1

244

samhet. Det är enligt utskottet av största vikt att ungdomspsykiatrins
ansvar för dessa ungdomar klargörs bättre. Denna fråga bör, i lämpligt
sammanhang, övervägas närmare.

Det kan således konstateras att det råder allvarliga brister såvitt avser
möjligheterna att tillföra de särskilda ungdomshemmen den behövliga
psykiatriska kompetensen. Men bristerna är inte minst allvarliga vad
gäller barn- och ungdomspsykiatrins medverkan vid genomförande av
utredning och vid planering för vård och behandling.

I det förra hänseendet ökar förutsättningarna för en samverkan
väsentligt om huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen
sammanförs på en hand. Därmed kan med landet som upptagningsom-
råde en differentiering av vården genomföras, varvid vid vissa ung-
domshem en personalgemenskap mellan hälso- och sjukvården och
socialtjänsten kan anordnas.

I det senare hänseendet bör psykiatrins ansvar för ungdomsgruppen
klargöras. Förutsättningarna för att lagstiftningsvägen säkerställa beho-
vet av barnpsykiatriska undersökningar bör undersökas. En möjlig väg
inom ramen för det nu gällande regelsystemet är att länsrätt på
ansökan av socialnämnd lär besluta om barnpsykiatrisk undersökning
med de möjligheter till kontroll av att undersökningen genomförs som
följer därav.

Behovet av särskilda resurser i övrigt

De flickor som behöver vård på ett särskilt ungdomshem har ofta
mycket djupgående sociala störningar. Långtgående missbruk i före-
ning med prostitution är vanligt förekommande. De har ofta destrukti-
va erfarenheter av relationer med pojkar. Som socialstyrelsen har
framhållit kan det vara direkt olämpligt att placera dessa flickor på
pojkdominerade institutioner. De särskilda ungdomshemmen avvisar
också i stor utsträckning ansökningar om intagningar avseende flickor.

Av utredningen här har framgått att nu tillgängliga resurser är klart
otillräckliga för att tillgodose dessa flickors behov. Vid den differentie-
ring av vården som möjliggörs och underlättas vid ett förändrat huvud-
mannaskap måste denna fråga ges särskild uppmärksamhet. Behovet av
att inrätta särskilda ungdomshem eller avdelningar vid sådana hem
enbart för flickor bör övervägas.

En av de allvarligaste bristerna inom socialtjänsten är de begränsade
möjligheter som finns att med omedelbar verkan avbryta ett destruk-
tivt beteende hos en ung människa. Även om LVU ger de formella
förutsättningarna att omedelbart omhänderta den unge saknas i stor
utsträckning platser vid de särskilda ungdomshemmen för att ta emot
akutplaceringar. Socialstyrelsens rapport visar att drygt hälften av de
avvisade ansökningarna avsåg akutplaceringar. BRÄ konstaterar i sin
rapport att den största efterfrågan på platser både räknat i antal
ansökningar och antal individer gällde omedelbara omhändertaganden.

Denna resursbrist har utgjort det allvarligaste hotet mot samhällets
möjligheter att ingripa vid allvarlig kriminalitet och en i övrigt de-
struktiv livsföring hos de unga. Resursbristen har lett till ett minskat

1991/92:1

245

förtroende för socialtjänsten. Det är framför allt denna resursbrist som
har bidragit till förskjutningen i synen på ansvarsfördelningen mellan
socialtjänsten och kriminalvården. En av de angelägnaste uppgifterna
vid ett ändrat huvudmannaskap blir att tillgodose behovet av platser
för akutplaceringar.

Jag har redan tidigare framhållit att det är den unges vårdbehov som
skall vara styrande vid valet av insatser. Skyddet för samhället får
således inte ges företräde. Jag avvisar också en återgång till ett straff-
tänkande i synen på de unga lagöverträdare som behöver vård inom
sccialtjänsten. Jag kan främst mot denna bakgrund inte dela de åsikter
som våldskommissionen ger uttryck för härvidlag.

Ett centralt intagningsförfarande

En förändring av huvudmannaskapet enligt de riktlinjer som har
angetts nu kommer att ge de nödvändiga förutsättningarna för ett
centralt intagningsförfarande. Med hela landet som upptagningsområde
kan intagningsförfarandet läggas i en myndighets hand. Härigenom
ökar förutsättningarna för ett effektivt resursutnyttjande väsentligt.
Med den överblick en central intagningsmyndighet får kan förväntas
att redan med befintliga resurser flera ungdomar kan beredas vård på
särskilda ungdomshem.

Fasta rutiner för socialnämndernas ansökningsförfarande bör infö-
ras. Utredningen här har visat att på många håll i landet görs ansök-
ningarna muntligen och utan att nämnden med tillräcklig noggrannhet
har bedömt behovet av den särskilt kvalificerade vård, som de särskilda
ungdomshemmen skall erbjuda. I flera fåll har nämndens ansökan
efter en förnyad granskning av den unges vårdbehov visat sig vara
opåkallad. Det är vidare vanligen förekommande att de särskilda
ungdomshemmen ges en otillräcklig kunskap om den unges förhållan-
den.

Det bör vara en skyldighet för socialnämnden att göra en ansökan
om den unges intagning på ett särskilt ungdomshem skriftligen. Vid
ansökan skall fogas en plan över hur vården vid ungdomshemmet skall
ingå som en del av ett långsiktigt vård- och behandlingsprogram.
Socialtjänstförordningens krav på att ansökan skall åtföljas av nämn-
dens utredning i ärendet och av de beslut om omhändertagande eller
om vård som föreligger i ärendet måste iakttas.

Verkställighetsansvaret bör åvila huvudmannen

Socialnämnden har enligt den ansvarsfördelning som nu föreligger
vårdansvaret för den som bereds vård enligt LVU. Det innebär att
nämnden har det övergripande ansvaret, innefattande den långsiktiga
planeringen av vården. Det är socialnämndens uppgift att bereda den
unge den vård och behandling som han vid varje tid behöver. Nämn-
den skall samordna insatser i öppna och slutna former.

Det nämnden tillkommande vårdansvaret avser också uppgiften att
tillse att beslut om omedelbart omhändertagande eller om vård verk-
ställs. Detta har med den nu rådande ordningen inneburit att social-

Redog. 1991/92:1

246

nämnderna som regel har varit hänvisade till att i direkta kontakter
med de särskilda ungdomshemmen söka finna en plats för den unge.
Med den resursbrist som råder har det varit vanligt förekommande att
nämnderna efter ett tidsödande förfarande i kontakter med landets
samtliga ungdomshem ändå inte kunnat uppfylla sitt verkställighetsan-
svar.

Jag har i tidigare beslut pekat på de olägenheter som följer av att
nämnden för fullgörande av sitt ovillkorliga verkställighetsansvar är
beroende av om huvudmannen för vården uppfyller sitt på avtal
grundade medelbara resursansvar.

Med en huvudmannaskapsförändring i enlighet med vad förut sagts
med ett centralt intagningsförfarande ges ändrade förutsättningar för
verkställigheten. Flera skäl talar för att intagningsmyndigheten bör
tilläggas ansvaret för verkställigheten. Intagningsmyndigheten har över-
blicken över de samlade resurserna och kan med utgångspunkt i den
unges behov bestämma vid vilket hem vården skall beredas.

Det bör således åligga socialnämnden att med skriftlig ansökan till
intagningsmyndigheten i enlighet med vad förut sagts begära verkstäl-
lighet. Om förutsättningar för vård på särskilt ungdomshem vid intag-
ningsmyndighetens granskning bedöms föreligga bör ansvaret för verk-
ställigheten övergå på den myndigheten.

Försöksutskrivning från ett särskilt ungdomshem

Enligt socialtjänstförordningen skall utskrivning från ett särskilt ung-
domshem ske, när det behov som föranlett inskrivning inte längre
föreligger. Utskrivning far emellertid inte ske med mindre socialnämn-
den har begärt eller medgivit det.

Några möjligheter att bereda den unge vård utanför det särskilda
ungdomshemmet under tid han är inskriven där föreligger i princip
inte. Den tid om fyra veckor, som den unge enligt socialtjänstförord-
ningen far vistas utanför hemmet, är således otillräcklig för att säker-
ställa en betryggande eftervård. En utskrivning innebär som regel att
ungdomshemmet förlorar kontakten med den unge och de för den
unge så betydelsefulla relationerna till personalen vid hemmet bryts.
Några möjligheter att återta den unge om behov av fortsatt vård vid
hemmet uppkommer föreligger som regel inte.

I syfte att undgå de negativa konsekvenser som den nuvarande
lagstiftningen är förenad med söker ungdomshemmen genom avtal
med den vårdansvariga kommunen eller på annat sätt finna former för
fortsatta stödinsatser till den unge.

Konstruktionen i LVU skiljer sig i denna del från vad som gäller
enligt LVM. Av 27 § LVM framgår att den som förestår vården vid ett
LVM-hem, så snart det kan ske med hänsyn till den planerade vården,
skall bereda den intagne möjlighet att vistas utanför LVM-hemmet för
vård i annan form. Därmed avses såväl institutionsvård som vård i
öppna former. Den institutionsvård som kan komma ifråga avser såväl

Redog. 1991/92:1

247

kommunalt drivna behandlingshem, vilka inte är LVM-hem, som
institutioner med enskild huvudman. I begreppet vård i annan form
ingår en mångfald av olika tänkbara alternativ.

Det åligger enligt LVM socialnämnden att se till att den intagne kan
erbjudas lämplig vård utanför LVM-hemmet under vårdtiden. Detta
förutsätter ett väl fungerande samarbete mellan socialnämnden och
institutionen.

Av LVM följer slutligen att den som förestår vården vid LVM-
hemmet far besluta att missbrukaren skall återtas till hemmet om
förutsättningar för vård i öppna former inte längre föreligger.

Genom bestämmelserna understryks socialnämndens skyldighet att
samverka med institutionen i syfte att nå en väl fungerande vård som
kan vara sluten eller öppen. Samtidigt kvarstår institutionens ansvar
för den enskilde fram till den tidpunkt då förutsättningar för slutlig
utskrivning visat sig föreligga.

På motsvarande sätt som är fallet för LVM-vården bör möjlighet
finnas för den som förestår ett särskilt ungdomshem att i samråd med
socialnämnden besluta om försöksutskrivning från ungdomshemmet.
På så vis kan kontakten mellan den unge och institutionen bibehållas
och den kunskap som har nåtts om den unge på ett bättre sätt än vad
nu är fallet utnyttjas till gagn för den unge. Genom de möjligheter
som på så vis skulle öppnas att vid behov återta den unge till hemmet
ökar den unges trygghet i vården. Om vården i öppna former inte
fungerar kan med omedelbar verkan den unge återtas till hemmet.

Det finns enligt min mening anledning att överväga en lagändring
utifrån vad som har sagts nu.

Övriga i ärendena aktualiserade frågor

De ärenden som redovisas i detta beslut belyser de svårigheter som
föreligger att bereda särskilt vårdkrävande unga människor den nöd-
vändiga vården. Utredningen har visat hur de ansvariga nämnderna
genom upprepade förfrågningar sökt finna plats på de särskilda ung-
domshemmen för dessa unga. Det finns inte grund för påståendet att
nämnderna därvid har brustit i ansvar vad gäller verkställigheten av
beslut om omhändertagande och om vård. Ärendena belyser den
orimliga situation som uppstår i konflikten mellan ett ovillkorligt
verkställighetsansvar och ett resursansvar som inte är utkrävbart. Vis-
serligen har socialnämnden det yttersta ansvaret för den enskilde men
det ansvaret kan inte rimligen innefatta skyldigheten att tillhandahålla
de särskilda insatser som § 12-hemmen skall svara för. Den allvarliga
kritik som ärendena föranleder gäller därför i första hand huvudmän-
nens bristande resursuppfyllelse.

Jag har redan pekat på konsekvenserna av att de regionala upptag-
ningsområdena inte medger en behövlig differentiering av vården. 1
flera fall har de särskilda ungdomshemmen ansett sig sakna den
behövliga kompetensen och resurserna för att möta behovet hos de

Redog. 1991/92:1

248

unga, som har haft djupgående sociala och psykiska störningar. Detta Redog. 1991/92:1
har lett till utskrivningar för vilka behövligt samtycke av den vårdan-
svariga nämnden inte förelegat.

Jag vill understryka vad socialstyrelsen har uttalat i den delen.
Lagstiftningen ställer det oavvisliga kravet att en utskrivning från ett
särskilt ungdomshem av den som bereds vård där med stöd av LVU
inte far ske med mindre socialnämnden har begärt eller medgivit det.
Jag vill erinra om att en utskrivning, som sker i strid med dessa
bestämmelser, kan föranleda ansvar för tjänstefel. Jag kommer att ha
min uppmärksamhet riktad på denna fråga och i förekommande fall ta
upp ansvarsfrågan till rättslig prövning.

Socialstyrelsen har i yttrandet hit och i skrivelser till departementet
och regeringen Sst uppmärksamheten på flera frågor, som bör vinna
beaktande vid den framtida utformningen av § 12-hemsvården. Jag
ansluter mig, med de begränsningar som följer av vad jag har sagt i
tidigare avsnitt, till vad socialstyrelsen har anfört i dessa frågor.

Mitt beslut innefattar kritik av ett regelsystem som inte visat sig
kunna trygga vården av de mest utsatta ungdomarna. Jag vill dock
framhålla värdet av den utveckling som har skett inom socialtjänsten,
då det gäller att finna nya behandlingsinsatser för den grupp unga som
det är fråga om nu.

Jag överlämnar för kännedom kopia av beslutet till socialutskottet
och till socialdepartementet.

Tvångsomhändertagande i familjehem av en 12-årig
flicka, som vistats i familjehemmet under lång tid

(Dnr 1726-, 1738-, 1739-och 1862-1990)

Bakgrund

Heidi föddes den 28 mars 1978. Hon är dotter till Iris och Jouni H.
Iris och Jouni har ytterligare ett gemensamt barn, som är ett år yngre
än Heidi.

Heidi omhändertogs år 1980 enligt dåvarande barnavårdslag av so-
cialnämnden i Nacka kommun. Vården övergick 1982 till vård enligt
lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

I juni 1980 placerade socialnämnden Heidi i familjehem hos makar-
na K. i Gustavsberg i Värmdö kommun. Ännu år 1983 hade Heidi den
uppfattningen att familjehemsföräldrarna var hennes riktiga föräldrar.
Umgänge med de biologiska föräldrarna hade emellertid förekommit
och förekom alltjämt.

Det framstod som alltmer angeläget att Heidi fick kännedom om sitt
ursprung. För att lösa denna uppgift kopplades PBU in. PBU fortsatte
sitt arbete under 1984. I april det året uttryckte de biologiska föräldrar-
na en önskan om att Heidi skulle återvända hem. Samma önskan
framställdes i november samma år.

PBU i Gustavsberg uttalade i maj 1985 att det inte var lämpligt att 249

Heidi flyttade hem till hösten det året. I utlåtande i november 1985

anförde PBU bl.a.: Fosterföräldrarna och de biologiska föräldrarna har Redog.
efter att ha tagit del av observationsresultatet gemensamt accepterat att
det vore olyckligt för Heidi med en separation under det första
skolåret, då ju så mycket står på spel om Heidi skall klara en
skolanpassning. Vår bedömning är alltså att en överflyttning av Heidi
till det biologiska hemmet för närvarande är riskfylld.

Heidi hade under den kommande tiden fortsatta kontakter med sina
biologiska föräldrar. I februari 1987 begärde dessa på nytt att Heidi
skulle flytta hem till dem så snart som möjligt och i sådan tid att hon
kunde börja skolan i föräldrarnas hemort Fisksätra fr.o.m. hösttermi-
nen 1987.

I maj 1987 beslutade sociala distriktsnämnden 4 i Nacka kommun
att vården enligt LVU skulle upphöra i och med vårterminens utgång.
I den utredning, som lades till grund för beslutet anfördes bl.a.:
Grunden för omhändertagandet 1980 kvarstår ej. Heidi har varit länge
i familjehemmet. Återföreningen med de biologiska föräldrarna har
skett på ett gynnsamt sätt och planeringen är att Heidi även i framti-
den kommer att ha kontakt med sina fosterföräldrar. Vår bedömning
är att Heidi i dag kan flytta hem till föräldrarna och att LVU 1 §
1 punkten inte längre är tillämplig.

De biologiska föräldrarna och familjehemsföräldrarna kunde emel-
lertid inte enas rörande förutsättningar och tid för hemflyttningen.
Motsättningarna mellan de båda föräldraparen fördjupades. Heidis
umgänge med föräldrarna fungerade inte längre. Hon vägrade att flytta
hem.

I mars 1989 begärde familjehemsföräldrarna att socialnämnden skul-
le meddela förbud mot flyttning av Heidi från familjehemmet. Nämn-
den biföll inte ansökan.

De biologiska föräldrarna begärde härefter överflyttning av Heidi till
dem enligt 21 kap. föräldrabalken. I dom den 28 juli 1988 beslöt
länsrätten att Heidi skulle överlämnas till de biologiska föräldrarna på
dag, tid och plats som socialförvaltningen beslutade. Den 1 augusti
1988 fördes Heidi till Noors behandlingshem, där hennes föräldrar och
hennes syster redan vistades.

Under det första året på behandlingshemmet hade Heidi inget
umgänge med familjehemsföräldrarna. Dessa kunde inte acceptera den
rådande situationen.

I april 1989 besökte tjänstemän från socialförvaltningen i Nacka
kommun familjehemmet och talade med familjehemsföräldrarna. En
tid senare sammanträffade dessa med de biologiska föräldrarna. Över-
enskommelse träffades om att Heidi på nytt skulle få umgås med
familjehemsföräldrarna. Umgänget skulle inledningsvis ske på Noor.
Härefter vidtog ett mera kontinuerligt umgänge med familjehemsför-
äldrarna. Heidi träffade familjehemsföräldrarna dels på Noor, dels i
familjehemsföräldrarnas bostad i Gustavsberg.

Behandlingshemmet Noor hade vid denna tid lagts ner och place-
ringen där enligt 6 § SoL hade avslutats. Socialnämnden i Nacka hade
därmed inte längre det direkta tillsynsansvaret.

1991/92:1

250

I maj 1990 vägrade Heidi att återvända hem efter ett besök hos
familjehemsföräldrarna. Tjänstemän från Nacka och Värmdö kommu-
ner gjorde därefter flera misslyckade försök för att fa Heidi att återvän-
da hem.

Den 6 juni 1990 beslöt socialnämndens ordförande i Värmdö kom-
mun att Heidi skulle omhändertas omedelbart enligt 6 § LVU. Hon
återfördes därefter genom polishandräckning till det biologiska hem-
met.

Anmälningarna

I tre anmälningar till JO begärdes granskning av den beslutade åtgär-
den och av det sätt på vilket den genomförts.

Birgitta Brannestål har under hänvisning till de uppgifter som
lämnats i massmedia begärt prövning av det av ordföranden fattade
beslutet, varvid Birgitta Brannestål ifrågasatt beslutets laglighet. Birgitta
Brannestål åsyftade därvid bl.a. en artikel i Expressen med rubriken
"Hon tvingades flytta efter åtta år hos fosterfamiljen". I artikeln
redogjordes för Heidis bakgrund, varvid bl.a. framhölls att Heidi bott
hos familjehemsföräldrarna i åtta år. Nu tvingades hon mot sin ut-
tryckliga vilja att återvända till det biologiska hemmet. Enligt artikeln
hade Heidi i ett uppslitande förfarande av polis tvingats att återvända
till de biologiska föräldrarna.

Marianne Egnell med flera lärare vid Ekedalsskolan i Gustavsberg
ifrågasatte i anmälan lagligheten av den beslutade åtgärden.

Ordföranden och vice ordföranden i Rädda Barnens Södra Länsför-
bund framhöll i anmälan att behandlingen av Heidi stred mot den
FN-konvention om barns rätt som antogs under hösten 1989 och till
vilken bl.a. Sverige har anslutit sig.

Utredning

Med anledning av anmälningarna upprättades inom JO-ämbetet en
promemoria, vari anfördes bl.a. följande.

1. Socialnämndens ordförande i Värmdö kommun beslöt den 6 juni
1990 att med stöd av 6 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU) omedelbart omhänderta H.H., född 1978.

Enligt 6 § LVU far socialnämnden besluta att den som är under 20
år skall omhändertas omedelbart om det är sannolikt att den unge
behöver beredas vård enligt lagen och rättens beslut om vård inte kan
avvaktas bl.a. med hänsyn till att den fortsatta utredningen allvarligt
kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Som framgår av det anförda bygger bestämmelserna på en sannolik-
hetsbedömning rörande den unges behov av vård med stöd av lagen.
Det skall vara sannolikt att den unge behöver vård enligt lagen. Det
innebär ett relativt starkt krav på bevisning. Förarbetena utvisar att
beviskravet måste ställas i relation till den föreliggande situationen.
Högre krav har ansetts böra ställas då utredningsskäl ligger till grund
för ett ingripande. Departementschefen uttalade i den frågan bl.a.
följande (prop. 1979/80:1 del C s 38).

Ar grunden för omhändertagandet att säkra utredningsförfarandet,
bör omhändertagande inte ske, om det inte på starka skäl kan antas att

Redog. 1991/92:1

251

vård med stöd av lagen blir nödvändig. I dessa fall måste föräldrarnas Redog. 1991/92:1
eller den unges inställning till behovet av vård tillmätas särskild
betydelse.

Mot bakgrund av det nu anförda bör nämndens ordförande till JO
inkomma med yttrande beträffande de överväganden som har lagts till
grund för beslutet om omedelbart omhändertagande.

2. Om socialnämndens ordförande har beslutat om omedelbart
omhändertagande ankommer det på ordföranden att underställa beslu-
tet länsrättens prövning inom en vecka från den dag då beslutet
fattades.

Vid samtal med socialförvaltningen i Värmdö kommun den 19 juni
1990 har upplysts att underställning inte skett.

Yttrande bör inhämtas från socialnämndens ordförande rörande
grunden för att omhändertagandebeslutet inte underställts länsrättens
prövning.

3. Enligt rättshjälpslagen skall rättshjälp genom offentligt biträde
beviljas barnet och vårdnadshavaren bl.a. i ärende om omedelbart
omhändertagande enligt 6 § LVU.

Rättshjälp beviljas och offentligt biträde förordnas i ärende hos
socialnämnd av länsrätten. Socialnämnden har skyldighet att anmäla
behov av offentligt biträde även om någon ansökan inte har gjorts.
Fråga om förordnande av offentligt biträde bör tas upp så snart som
möjligt.

Frågan om omedelbart omhändertagande synes ha varit föremål för
bedömning vid socialnämnden i Värmdö under sådan tid att möjlighet
funnits för nämnden att anmäla behovet av biträde till länsrätten.
Någon sådan anmälan har såvitt framkommit inte gjorts.

Socialnämnden bör inkomma med yttrande till JO i denna fråga.

4. Till JO har inkommit tre anmälningar som innefattar kritik mot
socialnämndens handläggning av ärendet.

Nämnden bör även yttra sig över vad som anförts i dessa anmälning-

ar.

JO beslöt om remiss i enlighet med vad som anfördes i promemorian.

Vid denna tid hade ytterligare en anmälan kommit in till JO. I
anmälan påtalade Susanne Ling och Kjell Möller det sätt på vilket
tvångshämtningen av Heidi genomförts. De framhöll i sin anmälan
särskilt att Heidi inte hade haft tillgång till juridiskt biträde vid
hämtningen, oaktat hon hade rätt till sådant biträde.

JO beslöt att socialnämnden i Värmdö kommun skulle yttra sig

även över den anmälan.

Socialnämndens ordförande svarade i anslutning till punkterna 1

och 2 i promemorian följande.

1. Jag informerades den 6 juni 1990 om ärende rörande Heidi och
beslöt samma dag att med stöd av 6 § lagen med särskilda bestämmel-
ser om vård av unga (LVU) att omedelbart omhändertaga Heidi.

Grunder för beslutet var

att Heidis biologiska föräldrar brast i omsorg om henne då de ej
kunde hämta henne från psykologiskt olämplig miljö och sannolikt ej
hindra henne från att rymma dit samt

att den fortsatta utredningen försvårades eller vidare åtgärder hindra-
des på grund av familjen K:s agerande.

Handläggaren vid Värmdö kommuns socialförvaltning, som var före-
dragande i ärendet, informerade mig om sakförhållandena. Handlägga- 252

ren var nogsamt informerad i ärendet av länsstyrelsens socialkonsulent

Ann-Marie Lindqvist. Lindqvist var handläggare i utredning rörande
klagomål mot sociala distriktsnämnden/kommundelsnämnden i Fisk-
sätra/Saitsjöbaden, Nacka kommun i samma ärende. Denna utredning
utmynnade sedermera i Länsstyrelsens beslut den 20 juni 1990.

Dessutom erhöll jag följande information: Vid socialförvaltningens
handläggares samtal med Heidis föräldrar, Heidi själv samt familjen K.
den 4 maj 1990 och den 9 maj 1990 framkom med tydlighet att Heidi
på nytt och utan stöd var indragen i en lojalitetskonflikt som splittrade
henne. Den 9 maj överenskoms att göra en opartisk utredning vid ett
utredningshem för att se var Heidi i framtiden skulle bo och att denna
skulle påbörjas så snart plats fanns på ett behandlingshem. På avtalade
tider den 5 juni 1990 respektive den 6 juni 1990 försökte handläggare
från socialförvaltningarna i Norrtälje kommun och Nacka kommun att
hämta Heidi för att köra henne till behandlingshemmet. Vid samtliga
tillfällen misslyckades detta på grund av familjen K:s agerande. Famil-
jen K. utsatte henne för ideliga påtryckningar och försökte hindra de
biologiska föräldrarna samt handläggarna från att prata enskilt med
henne. Makarna K. skapade uppståndelse, med Heidi i centrum,
genom att till familjens bostad kalla en journalist, lärarrepresentanter
samt vänner för att söka stöd i att hindra Heidi från att vare sig
samtala med eller följa med handläggarna.

Min bedömning var att den miljö Heidi befann sig i var olämplig
och Heidis biologiska föräldrar brast i omsorg då de saknade förmåga
att hämta henne från denna miljö, där ingen hänsyn togs till Heidis
svåra lojalitetskonflikt. Jag gjorde den bedömningen att Heidi var i
omedelbart behov av vård för att lösa den lojalitetskonflikt som
splittrade henne samt för att bearbeta de svåra upplevelser hon haft
under sin uppväxt. Hon var vidare enligt min uppfattning i omedel-
bart behov av barnpsykiatrisk utredning. Vårdnadshavarna ville fä till
stånd en utredning men saknade förmåga att möjliggöra detta.

2. Skälet till att jag den 6 juni 1990 beslutade att omedelbart omhän-
derta Heidi var att Värmdö kommun var vistelsekommun. Jag hävdade
samtidigt att det inte kunde anses rimligt att Värmdö som vistelsekom-
mun skulle vidta alla de åtgärder som kunde behövas. Norrtälje
kommun accepterade min uppfattning att det var hemkommunen som
skulle tillgodose det fortsatta hjälpbehovet och även sköta den vidare
handläggningen av ärendet. Detta accepterande lämnade Norrtälje
kommun den 6 juni 1990, alltså samma dag som jag fattade mitt
beslut. Ärendet var därför överfört till Norrtälje kommun den 8 juni
1990 i och med att Värmdö kommuns socialchef beslöt att med stöd av
72 § socialtjänstlagen överflytta ärendet till Norrtälje kommuns social-
nämnd. Det ankom då på Norrtälje kommuns socialnämnd att under-
ställa beslutet länsrättens prövning. Den 12 juni 1990 erhöll vi Norr-
tälje kommuns socialnämnds formella bekräftelse på deras tidigare
beslut att överta ärendet.

Socialnämnden i Värmdö kommun anförde i anslutning till punkterna
3 och 4 i promemorian följande.

3. Ärendet gällande Heidi aktualiserades vid Värmdö socialförvaltning
den 3 maj 1990. Länsstyrelsens socialkonsulent Ann-Marie Lindqvist
bad om förvaltningens medverkan vid samtal om återförande av Heidi
från familjen K. till de biologiska föräldrarna/vårdnadshavarna i Norr-
tälje kommun. Samtalen skulle ske tillsammans med handläggare från
Nacka socialförvaltning då Nacka var placeringskommun 1980.

Handläggare vid Värmdö socialförvaltning hade under den aktuella
tiden fortlöpande kontakter med socialtjänsten i Nacka och Norrtälje
kommuner samt socialenheten vid länsstyrelsen i Stockholms län.

Redog. 1991/92:1

253

Detta dels för att skaffa bakgrundskunskap i ett ärende som Värmdö
socialtjänst inte hade initierat och där man kände stor osäkerhet om
det rimligen kunde ankomma på Värmdö socialnämnd att fatta beslut
i ärendet och dels för att hos länsstyrelsen fortlöpande kontrollera de
juridiska sakförhållandena.

Den 6 juni 1990 — efter att träffad överenskommelse brutits av
familjen K. — konsulterades återigen länsstyrelsen. Enligt socialenhe-
ten vid länsstyrelsen förelåg grund för att med stöd av § 6 lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga besluta att omedelbart om-
händerta Heidi och att Värmdö socialnämnd var rätt beslutsinstans.
Länsstyrelsens företrädare rådde till att fatta sådant beslut. Dessa upp-
fattningar bekräftades av socialenhetens chef Sven Dahlgren den 7 juni
1990 vid sammanträde på socialkontoret i Gustavsberg.

Värmdö socialförvaltnings handläggare hade samtal med Heidis för-
äldrar, Heidi själv och familjen K. den 4 maj 1990 och den 9 maj
1990. Den 9 maj 1990 överenskoms att göra en opartisk utredning vid
ett utredningshem. På avtalade tider den 5 juni 1990 och den 6 juni
1990 försökte handläggare från socialförvaltningarna i Norrtälje kom-
mun och Nacka kommun att hämta Heidi för att köra henne till
behandlingshemmet. Vid båda dessa tillfällen misslyckades detta på
grund av familjen K:s agerande. Då samtalen den 4 maj 1990 och den
9 maj 1990 ledde till överenskommelser kunde socialnämnden inte
anse att sådana förhållanden som förutsätts i § 6 lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga förelåg förrän den 6 juni då angivna
överenskommelser bröts av familjen K.

Enligt Värmdö kommuns socialnämnds uppfattning ankom det se-
dan på Norrtälje kommun att till länsrätten anmäla behov av offentligt
biträde. Som grund för denna uppfattning anför socialnämnden att
Norrtälje kommun redan den 6 juni 1990 accepterat att det var Heidis
hemkommun som skulle tillgodose det fortsatta hjälpbehovet och även
sköta den fortsatta handläggningen av ärendet. Ärendet var därför
överfört till Norrtälje kommun den 8 juni 1990 i och med att Värmdö
kommuns socialchef beslöt att med stöd av § 72 socialtjänstlagen
överflytta ärendet till Norrtälje kommuns socialnämnd.

4.1 Lokalföreningen av Rädda Barnen i Gustavsberg

Umgänget mellan Heidi och familjen K. påbörjades efter sex månader.
Umgänget hade föregåtts av flera samtal mellan de biologiska föräldrar-
na, Heidi och familjen K. Familjen K. hade vid dessa tillfällen accepte-
rat att Heidi skulle bo hos de biologiska föräldrarna. Detta accepteran-
de hade familjen K. framfört direkt till Heidi vid andra tillfällen.

Accepterandet gjorde det lättare för Heidi att bearbeta sin lojalitets-
konflikt och utvecklas i takt med sin ålder.

När accepterandet upphörde, genom att familjen K. inte höll över-
enskommelsen att Heidi skulle hämtas tillbaka till hemmet i Norrtälje
den 2 maj 1990, drogs Heidi på nytt och utan stöd in i den lojalitets-
konflikt hon levt i under flera år.

Socialnämndens bedömning är att Heidi befann sig i en situation
där ingen tog hänsyn till Heidis svåra lojalitetskonflikt. Heidi var i
behov av att kunna lösa denna konflikt som splittrade henne och att
bearbeta de svåra upplevelser hon haft under sin uppväxt.

4.2 Marianne Egnell

Socialnämndens uppfattning är att Heidi på nytt, genom att familjen
K. inte höll överenskommelsen att Heidi skulle hämtas tillbaka till sitt
hem i Norrtälje den 2 maj 1990, utan stöd var indragen i en lojalitets-
konflikt som splittrade henne.

Redog. 1991/92:1

254

Den 9 maj 1990 överenskoms att göra en opartisk utredning för att
se var Heidi i framtiden skulle bo och att denna skulle påbörjas så
snart plats fanns på ett behandlingshem. Då plats fanns på ett behand-
lingshem kunde inte Heidi hämtas på grund av familjen K:s agerande.
Familjen K. utsatte Heidi ideligen för påtryckningar och försökte
hindra de biologiska föräldrarna samt handläggarna att prata enskilt
med henne. Familjen K. skapade uppståndelse, med Heidi i centrum,
genom att till familjens bostad kalla en journalist, lärarrepresentanter
samt vänner för att söka stöd i att hindra Heidi från att vare sig
samtala med eller följa med handläggarna. Enligt socialnämndens
bedömning fokuserades dessa uppståndelser mer kring de vuxnas be-
hov än kring Heidis egna behov.

Vad beträffar anmälarens synpunkter på händelser efter det omedel-
bara omhändertagandet hänvisas till Norrtälje kommuns socialnämnd.

4.3 Birgitta Brannestål

Socialnämnden hänvisar till sitt yttrande under punkterna 4.1 och 4.2
ovan.

4.4 Susanne Ling och Kjell Möller

Beträffande händelserna den 7 juni 1990 i anslutning till det omedel-
bara omhändertagandet av Heidi får socialnämnden hänvisa till
Värmdö kommuns socialchefs redogörelse den 8 juni 1990.

Vid socialnämndens yttrande hade fogats en av socialchefen Torbjörn
Andersson den 8 juni 1990 daterad redogörelse för händelseförloppet
vid det omedelbara omhändertagandet.

Anmälningarna remitterades även till socialnämnden i Norrtälje
kommun för utredning och yttrande avseende ärendets handläggning
där.

Socialnämnden har som svar på remissen hänvisat till ett tjänsteutlå-
tande av socialsekreteraren Ulla Lindgren varav följande framgår.

900511 kontaktades undertecknad av avd chef Eva Forsberg, Fisksätra
områdesförvaltning. Jag informerades om Heidis situation, och om den
överenskommelse som fanns ang. utredning av Heidis framtid i en
neutral miljö. Från Eva Forsberg framfördes krav på att Norrtälje
Socialförvaltning skulle överta befattningen med ärendet, enär vård-
nadshavarna är bosatta i Norrtälje. Överenskommelse träffades om att
Norrtälje Socialförvaltning skulle tillhandahålla lämplig placering.
Överflyttningen av Heidi till institutionen skulle ske i samarbete
mellan Värmdö och Nacka kommun samt vårdnadshavarna och f.d.
familjehemmet. Jag skulle finnas med enär överlämnandet av Heidis
ärende till Norrtälje Socialförvaltning skulle anses verkställt när Heidi
anlänt till institutionen.

900515 besökte jag vårdnadshavarna för att höra deras synpunkter och
önskemål i ärendet. De bekräftade sitt samtycke till placering av Heidi
i neutral miljö för att få hjälp att utreda vad som var förenligt med
Heidis bästa.

900604 meddelade jag Eva Forsberg, Fisksätra områdesförvaltning att
plats för Heidi fanns tillgänglig på Mellansjö akut- och korttidshem.

Redog. 1991/92:1

255

900605 åkte jag tillsammans med Eva Forsberg på avtalad tid till f.d.
familjehemmet för att eskortera makarna K. och Heidi till Mellansjö.
Jag såg dels Heidis motstånd mot att åka, men också att makarna K. ej
förmådde stödja henne. De förhöll sig till synes passiva och överlämna-
de åt barnet att fatta beslut om hon skulle följa med oss eller ej. Vi
samtalade kring vilka olika lagliga möjligheter som förelåg i den
uppkomna situationen. Vi talade också om det förvirrade rättsläge som
alla inblandade skulle befinna sig i, om Heidi utan föräldrarnas
samtycke bara blev kvar hos familjen K. Jag förklarade att det var
omöjligt för socialförvaltningen i Norrtälje att utan utredning medver-
ka till en placering i f.d. familjehemmet, enär de uppgifter vi hade
från Heidis föräldrar, PBU och lärare i Norrtälje, var att Heidi trivdes
bra hos föräldrarna och att hon utvecklades positivt sedan hon flyttade
hem. Makarna K. bad om längre förberedelsetid. Vi överenskom om
att avresan skulle uppskjutas till dagen därpå.

900606 Då vi kom på avtalad tid var makarna K:s kök fyllt av
människor. Det Stod klart att vi inte längre hade någon överenskom-
melse med makarna K. De hade nu istället en annan överenskommelse
med de i köket närvarande personerna, nämligen att bistå makarna K.
i arbetet med att behålla Heidi i sitt hem. Vid överläggning på
socialkontoret i Gustafcberg samma dag, bekräftades tidigare överens-
kommelse, att Norrtälje skulle överta befattningen med ärendet först
när Heidi placerats i en neutral miljö.

900607 Omhändertogs Heidi enl. paragraf 6 LVU av ordföranden i
Värmdö socialnämnd. Jag deltog ej i verkställigheten av beslutet. Jag
befann mig i min bil på gårdsplanen för att enligt tidigare överens-
kommelse finnas med och överta handläggningen vid placeringstillfäl-
let. Vid tiden för avtärd blev jag tillfrågad om jag ville tillgodose fru
K:s önskan, om att hon och Heidi skulle åka till Mellansjö i min bil.
Så skedde.

Efter ankomsten till institutionen hade Eva Forsberg, fru K., perso-
nal på Mellansjö och jag ett gemensamt möte. Vi gjorde upp om tider
för besök och telefonsamtal under kommande vecka. Jag lovade åter-
komma med information när jag fatt veta PBU:s önskemål om hur
man på bästa sätt skulle ordna utredningssituationen. Enär vårdnads-
havarna samtyckte till Heidis placering och utredning, och när det nu
var möjligt att tillgodose behoven övergick beslutet till placering enl.
SoL, det första beslutet i Heidis ärende, som fattas av Norrtälje social-
nämnd. Familjen K. fick besked om att vårdnadshavarna är de, som
beslutar för Heidis räkning. De bedöms ha förmåga att i nuläget se vad
som är bra för Heidi. Jag informerade makarna K. om att besluten
sker i samråd mellan barnhemspersonal, PBU och socialtjänsten. Sena-
re samma vecka fick makarna K. veta, att utredarna hos PBU ansåg att
Heidis behov bäst tillgodoses, genom att hon inte träffar någon ur sina
båda familjer under de två veckor som psykologsamtalen ska pågå.
Därför är vårdnadshavarnas beslut att Heidi ej får ta emot besök eller
telefonsamtal under dessa veckor. Därefter har den umgängesplan
gällt, som bifogas (här utelämnad). Tyvärr har makarna K., pga förbi-
seende från min sida, först efter påstötningar fått en skriftlig bekräftel-
se på umgängesplanen. De har dock fatt muntlig information av
personal på barnhemmet.

900628 Möte hos PBU. Deltagande barnpsykiater och barnpsykolog
meddelar att den barnpsykiatriska utredningen är avslutad vad gäller
frågan "Hur mår Heidi?". Kvarstående utredningsuppdrag avser frågan
"Kan Heidi skadas av att bo kvar hos sina biologiska föräldrar?".
Denna del av uppdraget inkluderar samtal med föräldrar och f.d.
fosterföräldrar, samtliga finsktalande. Den ska därför göras av PBU:s

1991/92:1

256

överläkare, som är finsktalande. Hon återkommer från semester
900716. Barnpsykiatriskt utlåtande vill PBU skriva samlat, även om de
redan nu vet hur Heidi mår. Utifrån sin kunskap om Heidi förordar
de att Heidi ska vara kvar på Mellansjö över sommaren. Hon behöver
"lyftas ur skottlinjen" för att få lugn och ro samt skyddas från
massmedia.

900716 I telefonsamtal med barnpsykiater Raija Hirsch bekräftar hon
att hon inleder arbetet med utredningsuppdragets andra fråga, "Kan
Heidi skadas av att bo kvar hos biologiska föräldrarna?". Först när
resultatet av utredningen föreligger kan socialförvaltningen i Norrtälje
ta ställning till vilka beslut som bäst tillgodoser Heidis behov för
framtiden.

I ärendet hos JO förelåg även de promemorior som har upprättats vid
Nacka polismyndighet av de polismän, som deltog vid handräckning-
en. Vidare förelåg protokoll över de förhör som med anledning av
gjord polisanmälan har hållits med anmälarna Susanne Ling och Kjell
Möller, vilka båda var närvarande då det omedelbara omhändertagan-
det av Heidi verkställdes.

Det fortsatta händelseförloppet

Efter omhändertagandet den 6 juni 1990 placerades Heidi på Mellan-
sjö skolhem. Socialnämnden i Norrtälje kommun beslöt att PBU i
Täby skulle göra en utredning angående Heidis psykiska status samt
uttala sig i frågan om Heidi skulle ta skada av att bo hos sina
biologiska föräldrar.

I utlåtande över undersökningen den 27 juli 1990 anförde överläka-
ren Raija Hirsch och legitimerade psykologen Karin Mjönes angående
Heidis fortsatta placering att utredningen visade att det var Heidis
genuina önskan att fa bo hos familjehemsföräldrarna. Denna önskan
och vilja kunde enligt utlåtandet förklaras utifrån bl.a. följande om-
ständigheter:

-en fosterhemsplacering efter två år av svåra otillfredsställande upp-
växtförhållanden

-ett avbrott i kontakten med de biologiska föräldrarna i början av
fosterhemsplaceringen

-att fosterföräldrarna från början uppfattade att det inte skulle bli
någon hemtagning och tog Heidi till sig som ett eget barn

-att Heidi fortfarande i 7-årsåldern inte tagit in att hon varit foster-
barn

-att Heidi fortfarande i dag är mycket mer identifierad som dotter i
fosterfamiljen än i den biologiska familjen samt

-att fosterföräldrarna starkt visar att de vill ha henne tillbaka.

I utlåtandet anfördes avslutningsvis följande

Heidi har varit med om svåra separationer i sitt liv. Att inte respektera
hennes djupa önskan och hennes tillhörighetskänsla skulle ytterligare
försvåra hennes fortsatta utveckling. Vår bedömning är således att
Heidi skulle ta skada av att mot sin vilja bli placerad hemma hos
biologiska föräldrarna.

1991/92:1

257

Den 9 augusti 1990 beslöt socialnämnden i Norrtälje kommun att
placera Heidi i familjehemmet K. Ett schema för Heidis umgänge med
sina biologiska föräldrar lades samtidigt fast.

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 24 januari 1991 följan-
de.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i egenskap av tillsynsmyndighet
för socialtjänsten granskat handläggningen av ärendet rörande Heidi.
Granskningen omfattar tiden fram till juni 1990. Länsstyrelsen har
meddelat beslut i tillsynsärendet den 20 juni 1990.

Det har inte framkommit något som ger mig anledning att till
förnyad prövning ta upp de frågor som har varit föremål för länsstyrel-
sens bedömning. Mina uttalanden kommer därför huvudsakligen att
avse de omständigheter, som har samband med det omedelbara om-
händertagandet.

Ett barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran (6 kap.
1 § föräldrabalken). I barnets rätt till trygghet ligger att få leva i ett
stabilt förhållande och att ha någon att lita på. Framför allt i de tidiga
barnaåren är det för barnet av största betydelse att ha en fast och nära
relation till förälder eller annan vuxen.

Ju äldre barnet blir desto starkare blir den känslomässiga anknyt-
ningen till den som har barnet i sin vård. Att skiljas från den hos
vilken barnet har getts omsorger och känt trygghet kan för barnet
innebära stora svårigheter. Ett omhändertagande av ett barn måste
därför alltid föregås av noggranna överväganden. Barnet måste ges stöd
och hjälp för att kunna möta de påfrestningar som en separation alltid
innebär.

Då ett barn skiljs från sina föräldrar måste det redan från början
klargöras vilket syfte omhändertagandet skall tjäna. 1 det stora flertalet
fall skall barnet återvända till det egna hemmet när vården upphör.
Barnet bibehåller sina kontakter med föräldrarna under vårdtiden och
en återgång till det egna hemmet kan som regel ske utan skada för
barnet.

I andra situationer kan det redan från början te sig som orealistiskt
att barnet skall kunna återvända till hemmet. Det kan då finnas skäl
att överflytta vårdnaden till familjehemsföräldrarna för att ge barnet
möjlighet att växa upp under trygga och stabila förhållanden.

När ett barn från späd ålder har beretts vård utanför det egna
hemmet, vuxit upp och funnit sig väl tillrätta i familjehemmet kan
barnet känna en större känslomässig förankring i familjehemmet än i
det egna hemmet. De känslomässiga bindningarna mellan barnet och
familjehemsföräldrarna kan ha blivit starkare än de som råder mellan
barnet och de biologiska föräldrarna. Aven i en sådan situation kan en
överflyttning av vårdnaden aktualiseras.

Redog. 1991/92:1

258

Det är för samhörigheten mellan föräldrar och barn betydelsefullt
att barnet får ge uttryck för sin vilja i alla de frågor som berör barnets
person. Vårdnadshavaren skall i takt med barnets stigande ålder ta en
allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.

Lagstiftningen tillägger i flera hänseenden barnet en självständig rätt
att ge uttryck för och få sin mening beaktad. Av 56 § socialtjänstlagen
följer att ett barn som har fyllt 15 år har rätt att själv föra talan i mål
och ärenden enligt lagen. Det utsägs särskilt i lagrummet att även
yngre barn bör höras om det kan vara till nytta för utredningen och
barnet inte tar skada av det.

I föräldrabalkens regler om verkställighet av beslut om vårdnad och
umgänge finns på motsvarande sätt regler som tillägger barnet en rätt
att ge uttryck för sin egen uppfattning. Av 21 kap. 5 § föräldrabalken
följer att beslut om verkställighet inte får fattas mot barnets vilja om
det har fyllt 12 år, utom i fall då domstolen finner det nödvändigt av
hänsyn till barnets bästa.

Heidi kom redan vid två års ålder till familjehemsföräldrarna.
Under de följande och för hennes utveckling så betydelsefulla åren
framstod i allt familjehemsföräldrarna som hennes enda föräldrar. Det
var i familjehemmet som Heidi mötte den nära omsorgen och trygghe-
ten. Det är enligt min mening uppenbart att Heidi under dessa viktiga
uppväxtår kom att få en stark känslomässig anknytning till familje-
hemsföräldrarna. Hennes nära relationer till dem måste antagas ha i
hög grad påverkat hennes inställning till de biologiska föräldrarnas
redan tidigt framställda önskemål om att Heidi skulle flytta hem till
dem.

Det går inte att mäta styrkan i Heidis önskan att få kvarstanna hos
familjehemsföräldrarna. Den trygghet som en fortsatt vistelse hos fa-
miljehemsföräldrarna innebar måste emellertid ha haft en avgörande
betydelse för Heidis inställning.

Familjehemsföräldrarna och de biologiska föräldrarna har i sitt
handlande styrts av övertygelsen om vad de ansåg vara bäst för Heidi.
Den motsatsställning de vuxna därigenom kommit i har varit till skada
för Heidi.

I juni 1990 vägrade Heidi att återvända hem efter ett besök hos
familjehemsföräldrarna. Jag kan förstå att socialnämnden i den situa-
tion som då uppstod bedömde det som angeläget att genom fortsatt
utredning bringa klarhet i vad som bäst gagnade Heidi. Det fanns
påtagliga risker för att Heidi skulle ta skada av den osäkerhet som nu
uppkom om hur hennes framtid skulle gestalta sig. Det stod klart att
en utredning inte kunde genomföras under medverkan av alla dem
som utredningen berörde.

Det beslut om omedelbart omhändertagande som meddelades inne-
bar att Heidi under medverkan av polis i strid med hennes klart
uttalade vilja fördes bort från familjehemmet.

I belysning av vad jag tidigare framhållit måste åtgärden för Heidi ha
framstått som ett svårförståeligt och allvarligt ingrepp i hennes vilja att

Redog. 1991/92:1

259

själv bestämma över sin situation. Tvångsomhändertagandet kom att
utgöra slutpunkten i en utveckling som hade sin grund i de vuxnas
oförmåga att finna de samverkansformer som bäst gagnade Heidi.

Enligt 6 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) ankommer det på socialnämnden att besluta i ärende om
omedelbart omhändertagande. Det är först i situationer då nämndens
beslut om omedelbart omhändertagande inte kan avvaktas som ordför-
anden far besluta i nämndens ställe.

I det nu föreliggande ärendet har inget framkommit som ger grund
för antagande att förhållandena i familjehemmet var sådana att den
särskilda skyndsamhet som ett ordförandebeslut förutsätter var påkal-
lad. Frågan om omedelbart omhändertagande borde därför enligt min
mening ha tagits upp vid nämndens nästkommande sammanträde.

Den av mig företagna utredningen ger inte anledning till antagande
att socialnämndens ordförande såvitt avser grunderna för beslut om
omedelbart omhändertagande på så sätt åsidosatt bestämmelserna i 6 §
LVU att åtgärden som sådan bör föranleda kritik av mig.

Enligt 7 § LVU skall ett beslut om omedelbart omhändertagande
underställas länsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades.
Har ledamot av nämnden fattat beslutet ankommer det på ledamoten
att se till att underställning äger rum.

Den i 7 § LVU utsatta tidsfristen för underställning innebär inte att
nämnden eller, i förekommande fall, ledamoten utan anledning kan
avvakta utgången av underställningstiden. Underställning skall ske så
snart som möjligt. Beslutet kan regelmässigt ges in till länsrätten
samma dag som beslutet fattades eller påföljande dag.

Ordföranden i socialnämnden i Värmdö kommun beslöt den 6 juni
1990 om omedelbart omhändertagande av Heidi. Det ålåg därvid
ordföranden att tillse att beslutet underställdes länsrätten. Den omstän-
digheten att ärendet skulle överflyttas till socialnämnden i Norrtälje
kommun, innebar ingen begränsning av ordförandens skyldighet här-
vidlag. Skäl att underlåta underställning i avvaktan på att ärendet den
8 juni 1990 överflyttades har således inte förelegat.

Då ärendet härefter mottogs av socialnämnden i Norrtälje kommun
ankom det på nämnden att pröva om omhändertagandet skulle bestå
och, om så befanns vara fallet, tillse att underställning skedde utan
vidare dröjsmål. Nu synes man vid socialnämnden i Norrtälje ha låtit
anstå med ställningstagande i angivna frågor. Det innebar att beslutet
om omedelbart omhändertagande automatiskt upphörde att gälla vid
underställningstidens utgång (7 § tredje stycket LVU).

Beslutet om omedelbart omhändertagande verkställdes i för Heidi
uppslitande former. Härtill bidrog med all säkerhet det djupa engage-
mang i Heidis sak som flera av de vid förrättningen närvarande kände.
Såsom situationen utvecklade sig fanns det enligt min mening anled-
ning att från nämndens sida överväga om inte verkställighet av beslutet
kunde anstå. Omständigheterna var inte sådana att det låg en omedel-
bar fara i att låta avvakta med beslutets genomförande. Jag har vid min
granskning emellertid inte funnit något som ger anledning till kritik
av de tjänstemän som tog del i verkställigheten.

Redog. 1991/92:1

260

Enligt 41 § 3. rättshjälpslagen kan rättshjälp genom offentligt biträde
meddelas i ärende angående omedelbart omhändertagande enligt 6 §
LVU. Rättshjälp genom offentligt biträde skall beviljas barnet och
vårdnadshavaren om det inte måste antas att behov av biträde saknas
(42 §). Endast särskilda omständigheter kan föranleda avsteg från
huvudregeln. Har barnet och dess vårdnadshavare motstridiga intressen
skall offentligt biträde förordnas såväl för barnet som för vårdnadsha-
varen.

Rättshjälp genom offentligt biträde förordnas av länsrätten. Det
åligger socialnämnden att anmäla behovet av offentligt biträde. Sådan
anmälan skall göras av nämnden så snart fråga uppkommer om ett
omedelbart omhändertagande. Nämnden bör ta upp frågan om förord-
nande av offentligt biträde så snart som möjligt. Det offentliga biträdets
insatser kan få särskild betydelse i situationer, då det råder motstridiga
intressen mellan barnet och dess vårdnadshavare.

Heidi har i förevarande ärende varit berättigad till offentligt biträde.
I den utsatta situation som Heidi befann sig i förelåg ett uppenbart
behov av det stöd och den hjälp som ett offentligt biträde kan ge. Det
hade ålegat nämnden att anmäla behovet av offentligt biträde så snart
frågan om omedelbart omhändertagande uppkom. Som jag tidigare
uttalat anser jag inte att omständigheterna var sådana att det förelåg
hinder mot att låta avvakta med beslutet om omedelbart omhänderta-
gande intill dess offentligt biträde förordnats och biträdet beretts möj-
lighet att sätta sig in i saken. Det finns anledning till allvarlig kritik
mot socialnämnden i Värmdö kommun för den underlåtenhet som har
förekommit.

Vad som i övrigt framkommit föranleder inga uttalanden av mig.
Ärendet avslutas här.

A. Reglering av förälders umgänge med barn, som
omhändertagits jämlikt LVU

B. Avvisat ombuds rätt att ta del av handlingar i
ärende

(Dnr 1091-1990)

Bakgrund

Högsbo stadsdelsnämnd i Göteborg beslutade år 1989 att A.M:s söner,
födda år 1984 och 1986, skulle beredas vård jämlikt 1 § 2 st. 1 p. då
gällande lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU). Den 8 mars 1990 inkom till Högsbo stadsdelsnämnd en
begäran om att vården av den äldste sonen skulle upphöra samt att Siw
Westerberg skulle förordnas som offentligt biträde för A.M. De båda
barnen var placerade i varsitt familjehem. För familjehemsverksamhe-
ten, även såvitt avsåg Högsbo stadsdel, svarade stadsdelsnämnden i
Tynnered.

Redog. 1991/92:1

261

Anmälan

Redog. 1991/92:1

I anmälan till JO anförde Siv Westerberg att tjänstemän vid socialför-
valtningen i Tynnered olagligen begränsat A.M:s rätt till umgänge med
barnen, att de olagligen vägrat att lämna ut allmänna handlingar för
läsning på platsen samt att de olagligen underlåtit att lämna begärda
uppgifter ur allmänna handlingar. Siv Westerberg begärde att JO
skulle väcka åtal i ärendet för tjänstefel.

Utredning

Från stadsdelsnämnden i Tynnered infordrades yttrande. Nämnden
överlämnade som eget yttrande till JO ett tjänsteutlåtande från juridis-
ka avdelningen vid stadskansliet i Göteborg. Siv Westerberg bemötte
detta. Därutöver inhämtade föredraganden vid JO-expeditionen upp-
lysningar per telefon från socialförvaltningen i Högsbo och från famil-
jehemsverksamheten i Tynnered.

A. Frågan om umgängesrätt

Nämnden uppgav att en umgängesplan upprättades för varje barn
genom muntlig överenskommelse, alltså i samförstånd med A.M., i
samband med att barnen placerades sommaren 1989, och att hon utan
invändningar följt respektive plan ända till den 14 mars 1990. I brev
den dagen till familjehemsföräldrarna uppgav Siv Westerberg, som
ombud för henne, att umgängesplanerna tillkommit genom ett lagstri-
digt beslut av handläggande tjänstemän, och att A.M. i stället med stöd
av sin föräldrarätt beslutat att träffa barnen varje dag, till dels i det
egna hemmet. Då A.M. påföljande veckoslut avsåg att hämta barnen
för umgänge i det egna hemmet, förvägrades hon detta av famiijehems-
föräldrarna. Därefter, den 19 mars 1990, skrev Siv Westerberg till
familjehemsverksamheten och begärde att fosterhemsföräldrarna skulle
underrättas om att några inskränkningar i umgängesrätten inte förelåg.
Påföljande dag beslöt Högsbo stadsdelsnämnd att med stöd av 16 § 1 p.
LVU tvångsvis förordna om umgänget i enlighet med vad som tidigare
överenskommits.

B. Frågan om utlämnande av handlingar respektive uppgifter ur
handlingar

I skriften den 19 mars 1990 meddelade Siv Westerberg att A.M. och
hon själv såsom dennas ombud avsåg att infinna sig på socialbyrån den
27 mars för att läsa igenom akterna rörande A.M. och hennes söner,
liksom akterna rörande familjehemmen. Hon begärde att frågan om
utlämnande av handlingarna skulle prövas omedelbart, om nödvändigt
av myndigheten som sådan, och att hon skulle underrättas om utfallet
av prövningen i skrift senast inom tre dagar. Hon begärde också
besked i frågan om det vore möjligt för henne att infinna sig för
läsning av handlingarna nämnda dag. Vidare begärde hon att inom viss
tid erhålla skriftligt besked om vilka ersättningar som utgått och utgick
till familjehemmen. I samma skrift lämnade A.M. fullmakt för Siv

262

Westerberg att företräda henne inför socialmyndigheten i alla frågor Redog.
som rörde hennes barn, och bekräftade att Siv Westerberg hade hennes
tillåtelse att ta del av alla handlingar, även sekretessbelagda sådana,
som rörde henne och hennes barn. Till skriften fogade Siv Westerberg
kopior av de brev hon den 14 mars skrivit till familjehemmen.

I skrivelse till Siv Westerberg den 22 mars 1990 anförde kretschefen
Lisbet Ernbrink vid familjehemsverksamheten: I stället för att Ni
besöker socialkontoret den 27 mars för att läsa de handlingar som Ni
såsom ombud har laglig rätt att ta del av kommer vi att översända
kopior på dessa till Er under vecka 13. — Här kan anmärkas att vecka
13 under år 1990 inföll under tiden den 26 mars till den 1 april.

Med anledning av innehållet i de brev som Siv Westerberg skrivit
till familjehemmen, och som alltså bifogats brevet den 19 mars, beslöt
stadsdelsnämnden i Högsbo den 27 mars att avvisa Siv Westerberg som
ombud i ärendena. 1 avvaktan på slutlig prövning av frågan har
stadsdelsnämnden i Tynnered ansett sig förhindrad att verkställa beslu-
tet om utlämnande av handlingarna till Siv Westerberg.

Nämnden har i sitt remissvar till JO framhållit att erbjudandet om
att översända kopior på handlingarna till Siv Westerberg inte innebar
att begäran att fa ta del av originalhandlingarna på plats avslagits. Man
kunde dock inte ta emot henne vid den begärda tidpunkten.

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 9 oktober
1990 bl.a. följande.

A. Frågan om umgängesrätt

När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt
LVU, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas
och var han skall vistas under vårdtiden. Nämnden eller den åt vilken
nämnden har uppdragit vården har också rätt att bestämma om den
unges personliga förhållanden (11 § LVU). Av denna socialnämndens
allmänna befogenhet att besluta om barnets förhållanden under vårdti-
den följer att socialnämnden i princip bestämmer om alla besök o.d.
hos den underårige. Socialnämnden bör vid vårdens genomförande så
långt det är möjligt samarbeta med föräldrarna och medverka till att
kontakten mellan föräldrarna och den unge upprätthålls. Om det är
nödvändigt far emellertid nämnden enligt 16 § LVU bestämma om
förälders umgängesrätt.

Nämnden har anfört att en umgängesplan överenskoms med A.M.
då barnen placerades i familjehem, medan Siv Westerberg har uppgivit
att det inte förelegat någon frivillighet från A.M:s sida. Av det åberopa-
de brevet av den 19 mars framgår att hon i själva verket skall ha
uppfattat umgängesplanen som ett diktat från tjänstemännen.

Det ligger i sakens natur att en förälder som tvångsvis fråntagits sina
barn känner maktlöshet och underläge gentemot tjänstemännen på
socialförvaltningen, och att föräldern därför kan känna sig tvingad att
gå med på någon viss föreslagen överenskommelse av rädsla att annars

1991/92:1

263

få sina möjligheter att träffa eller återfå barnen minskade. Även om
samtal om saken förs med stor varsamhet från tjänstemännens sida kan
det säkert inte undvikas att föräldrar efteråt anser att vad som beslutats
egentligen inte innebär någon överenskommelse. Det torde generellt
vara omöjligt att i efterhand reda ut i vilken utsträckning en förälder
kan ha känt ett sådant tvång.

Utredningen i ärendet visar att A.M. vid placeringarna gav uttryck
åt att hon gick med på att följa en föreslagen umgängesplan och att
hon också följde denna i drygt ett år. Mot bakgrund av det ovan förda
resonemanget framstår det inte som meningsfullt att söka utreda i
vilken grad hon innerst inne kan ha känt sig tvingad till det. Någon
grund för kritik mot socialförvaltningen i sammanhanget kan jag inte
finna, men jag vill påpeka att det enligt min mening hade varit till
fördel om A.M:s inställning till umgängesplanen hade antecknats i
handlingarna.

A.M. meddelade genom Siv Westerberg familjehemmen att hon själv
avsåg att bestämma om umgänget med barnen, och att detta bland
annat innebar att hon skulle ta hem dem för umgänge i det egna
hemmet. Eftersom socialnämnden eller den som av socialnämnden har
fått vårdansvaret har att bestämma om vården och var den unge skall
vistas och om hans personliga förhållanden, finner jag ingen anledning
att uttala någon kritik i anledning av att familjehemmet inte lät henne
ta med sig barnen efter eget gottfinnande. Till det nu sagda kommer att
syftet med en lagstiftning om tvångsomhändertagande inte SKulle kun-
na uppfyllas om en förälder fritt kunde hämta hem sitt eller sina barn
under hänvisning till att fråga vore om umgänge.

Sammantaget finner jag alltså att nämndens sätt att hantera umgäng-
esfrågan inte ger upphov till någon kritik, med undantag för vad jag
ovan anfört om dokumentation.

B. Frågan om utlämnande av handlingar respektive uppgifter ur
handlingar

I 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen stadgas bl.a.: Allmän handling
som får lämnas ut skall på begäran genast eller så snart det är möjligt
på stället tillhandahållas den, som önskar taga del därav. Myndighet är
emellertid inte skyldig att tillhandahålla handling på stället, om bety-
dande hinder möter. I 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100) stadgas att
beslut, varigenom en myndighet har avslagit en enskilds begäran att få
ta del av handling, får överklagas av sökanden.

Av kretschefen Lisbet Ernbrinks ovan återgivna skrivelse kan inte
utläsas om Siv Westerbergs framställan om att få ta del av alla
handlingar bifallits, eller om frågan om vilka handlingar hon egentli-
gen hade "laglig rätt" att ta del av fortfarande stod öppen. Av nämn-
dens remissvar framgår att erbjudandet om att översända kopior av
handlingarna inte innebar något avslag på hennes begäran att få ta del
av de ifrågavarande originalhandlingarna på plats. Detta torde närmast

Redog. 1991/92:1

264

få tolkas som att Siv Westerbergs begäran att få ta del av handlingarna
inte till någon del hade avslagits. Skrivelsen borde enligt min mening
ha varit tydligare på denna punkt.

Inte heller det förhållandet att Siv Westerberg alltjämt ansågs ha rätt
att läsa handlingarna på plats framgår av skrivelsen. Även i detta
avseende borde skrivelsen ha varit tydligare.

Sedan Siv Westerberg avvisats som ombud har nämnden "ansett sig
förhindrad att verkställa beslutet" om utlämnande av handlingarna till
henne. Något formligt beslut att lämna ut handlingarna synes emeller-
tid som ovan antytts inte ha fattats, och det är inte heller förutsatt i
tryckfrihetsförordningens regelsystem att så skall ske. Innebörden av
nämndens ställningstagande torde närmast få beskrivas så, att det sedan
Siv Westerberg avvisats förelåg hinder, möjligen temporärt, mot utläm-
nande av handlingarna till henne. Detta ställningstagande borde ha
tagit sig uttryck i form av ett avslagsbesiut, med möjlighet för Siv
Westerberg att föra talan mot beslutet. Det kan mot bakgrund av
tryckfrihetsförordningens allmänna skyndsam hetskrav i fråga om ut-
lämnande av allmänna handlingar inte godtagas att nämnden låtit
ärendet vila i avvaktan på en tidsmässigt oviss handläggning av om-
budsfrågan i domstol. Nämnden kan inte undgå kritik härför.

Till det nu sagda kommer det förhållandet, att en enskild kan
efterge sådan sekretess som gäller till skydd för honom själv. Det är
inte förutsatt i sekretesslagen att detta eftergivande kan ske endast i
förhållande till den som är ens ombud i ett visst ärende. Eftergivande
av sekretess kan alltså ske i förhållande till i princip vem som helst.
Den fullmakt som A.M. lämnat Siv Westerberg att företräda henne
innefattar ett särskilt uttryckt eftergivande av sekretessen. Att Siv
Westerberg avvisats som ombud innebär alltså inte utan vidare att
A.M:s medgivande för henne att ta del av sekretessbelagt material
rörande A.M. själv bortfallit. Till stöd för att så inte var fallet kan
anföras A.M:s egen, av nämnden återgivna, uppgift att hon fortfarande
har för avsikt att överlämna samtliga handlingar till Siv Westerberg. I
fråga om sådant material som endast skyddas av sekretess till förmån
för A.M. själv borde nämnden alltså ha gjort en närmare utredning av
hennes inställning till ett utlämnande.

Frågan om utlämnande av de ekonomiska uppgifterna rörande
familjehemmen har inte berörts av nämnden i remissvaret. Myndighet
skall enligt 15 kap. 4 § sekretesslagen på begäran av enskild lämna
uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndigheten i den mån
hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av
hänsyn till arbetets behöriga gång. Någon föreskrift att en framställning
om detta slags uppgiftslämnande skall mötas av ett formligt beslut
finns inte, inte ens för det fall att av sekretesskäl begäran inte kan
bifallas. Det får emellertid i princip anses ingå i myndigheternas
allmänna serviceskyldighet att lämna ett besked rörande sitt ställnings-
tagande. Detta bör enligt min mening också innefatta en redogörelse
för regelsystemet så att sökanden får klart för sig att han kan begära att
utfå den handling, vari uppgiften finns och därmed få tillfälle att
överklaga ett negativt beslut. I nu förevarande fall får förutsättas att de

Redog. 1991/92:1

265

begärda uppgifterna står att finna i familjehemsakterna, vilkas even-
tuella utlämnande avhandlats i det föregående. Jag nöjer mig därför
med att säga att det hade varit lämpligt att nämnden uttryckligen
besvarade framställningen.

Förutsättningar för upphörande av LVU-vård, när
den unge avvikit och inte kan återfinnas, så att even-
tuellt kvarstående vårdbehov kan utredas

(Dnr 1765-1990)

Anmälan

I en anmälan till JO kritiserade Lars Gunnar Persson, som är förestån-
dare vid § 12-hemmet Granhultskollektivet, södra sociala distrikts-
nämnden i Malmö kommun för att den låtit vård enligt lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) upphöra för en
yngling som rymt från Granhultskollektivet.

Utredning

Utredning och yttrande infordrades från nämnden. Anmälan tillika
med nämndens utredning och yttrande sändes därefter till länsstyrelsen
i Malmöhus län, vilken inkom med yttrande. Länsstyrelsens yttrande
samt vissa frågor sändes till nämnden, som inkom med yttrande.
Därutöver har nämndens akt i ärendet infordrats och granskats vid
JO-expeditionen.

Ärendet angår en pojke, N.A., född 1972. Redan år 1986 var han
placerad viss tid i ungdomshem på grund av missbruk och kriminali-
tet. Efter omhändertagande år 1987 placerades han på Gräskärrs
yrkesskola. Han var dock till stor del avviken därifrån. Han var inne i
ett kriminellt beteende och hans narkotikamissbruk, bl.a. i form av
injektion av amfetamin, ökade. Efter beslut av nämnden om byte av
vårdform flyttade han i september 1989 till Granhultskollektivet. Den
första tiden där trivdes han och fungerade mycket väl. Han hade dock
fortsatt begär efter narkotika och hade tre mycket korta avvikningar,
där han togs samma natt eller natten därpå och återfördes. Han hann
dock bl.a. använda narkotika. Den 10 februari 1990, då han var på
resa med kollektivet i Stockholm, avvek han. Han efterlystes omedel-
bart av kollektivet, men höll sig undan polisen. Han hade sedan
tidigare kontakter med personer i olika delar av landet som var
beredda att hålla honom gömd och försörja honom. Kollektivet anmäl-
de avvikningen till socialförvaltningen. Viss kontakt förekom sedan
mellan socialförvaltningen och N.A:s familj. Den 2 april 1990 ringde
N.A. till förvaltningen. Han sade att han var i Stockholm, att han
arbetat lite för sin försörjning och inte gjort något kriminellt. Han
hade vidare inte använt narkotika sedan strax efter avvikningen. Han
ville inte åter till Granhult. I utredning inför omprövning av LVU-
vården föreslogs att denna skulle fortsätta. Den 2 maj samtalade

Redog. 1991/92:1

266

handläggaren vid socialförvaltningen med N.A. då han ringde. Den 9
maj finns antecknat i socialförvaltningens journal: "Tel. med L-G,
Granhutt. N. har varit utanför Granhult för länge för att gå in och
fortsätta med gruppen där. Om N. inte vill vara där har de ej mycket
att erbjuda honom då de inte har möjlighet att 'sitta’ på honom som i
början. — — — N. är drogberoende och har mycket oläkt på alla
plan."

Den 9 maj 1990 beslöt nämnden att LVU-vården av N.A. skulle
upphöra.

Den 12 juni 1990 avslutades ärendet av socialförvaltningen med
motivering att N.A. befann sig i Mölndal och hade för avsikt att stanna
där. Dessförinnan hade både N.A. och socialförvaltningen haft kontakt
med motsvarande förvaltning i Mölndal och informerat den om ären-
det.

Socialnämnden uppgav i sitt första yttrande till JO bl.a. följande.

Södra sociala distriktsnämnden gjorde vid sammanträdet en annan
bedömning av ärendet än utredaren. Nämnden konstaterade att vården
vid Granhultskollektivet beträffande N.A. inte haft förlöpt särskilt väl
eftersom han vid tre tillfällen hade varit avviken och då använt
narkotika och gjort sig skyldig till bilstöld samt att han sedan tre
månader tillbaka varit helt avviken från kollektivet och ingen visste
var han befann sig. Det var också helt oklart när han skulle kunna
anträffas. Några rapporter hade dock inte inkommit om att han skulle
gjort sig skyldig till brott eller att han skulle vara i behov av vård på
grund av missbruk eller annan orsak.

Nämnden konstaterade vidare att vården beträffande N.A. inte hade
kunnat fullföljas och det var under nuvarande förhållanden inte lo-
giskt att den skulle bestå: N.A. hade varit avviken i tre månader utan
att han hade fått någon vård och under denna tid hade han inte gjort
sig skyldig till några för nämnden kända brott eller för nämnden känt
missbruk. Länsrättens beslut om vård hade inte kunnat fullföljas och
denna borde därför formellt avslutas. Skulle N.A. i framtiden vara i
behov av vård och vårdbehovet inte kunde tillgodoses på frivillig väg
fanns ändå den möjligheten att på nytt hos länsrätt ansöka om vård.

Det ankommer på sociala distriktsnämnden att göra en självständig
bedömning när vården skall upphöra utifrån det material som finns i
ärendet — även om ett samrådsförfarande naturligtvis bör eftersträvas.
Nämnden har i det här fallet gjort den bedömningen att i nuvarande
läge fanns skäl att låta vården upphöra för N.A. då något fortsatt
vårdbehov inte kunnat visas.

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande i ärendet bl.a. följande.

Inte något av de skäl nämnden åberopar i sitt yttrande till JO eller
uppges ha lämnat i brev till Granhultskollektivet kan utgöra grund för
upphörande av vården. Nämndens beslut strider således enligt länssty-
relsens mening mot gällande lagstiftning.

Om nämnden gjort bedömningen att Granhultskollektivet inte kun-
de ge N.A. erforderlig vård hade det ålegat nämnden att anordna
annan lämplig vård och fullföljt sitt vårdansvar. Mot en ändrad place-
ring talar dels att N.A. trivts på Granhultskollektivet och där utveck-
lats i positiv riktning dels att N.A. före denna placering i nästan 2 år
vårdats på ett annat § 12-hem, som visat sig "ej vara det rätta för
N.A.". Vården på ett § 12-hem ska enligt vad som särskilt framhållits i
förarbetena till lagstiftningen ingå som en del av en väl planerad

Redog. 1991/92:1

267

längre tids vård och behandling av den unge. Beslut om sådan vård —
liksom beslut om annan vård — bör föregås av ingående överväganden
rörande den unges behov så att den unge placeras på den institution
som bedöms ha bäst förutsättningar med hänsyn till problembilden.
Länsstyrelsen finner skäl att erinra om vikten av kontinuitet i behand-
lingen. Även med tanke på den piatsbrist som råder inom ungdoms-
vården — Malmö kommun utgör på intet sätt något undantag — är
distriktsnämndens beslut felaktigt. Nämndens resonemang om möjlig-
heten att på nytt hos länsrätten ansöka om vård, om N.A. i framtiden
skulle vara i behov av LVU-vård är olämpligt och cyniskt och strider
mot lagstiftningen och dess intentioner. Nämnden skulle inte ha låtit
vården upphöra förrän det stod klart att syftet med vården var uppnått.
Nämnden har genom sitt beslut dessutom avhänt sig sin och institutio-
nens möjlighet att genom polismyndigheten efterforska och återhämta
N.A.

Enligt länsstyrelsens bedömning har södra sociala distriktsnämnden
genom sitt beslut på ett anmärkningsvärt sätt åsidosatt gällande lagstift-
ning och brustit i sitt vårdansvar för N.A. Det kan därför ifrågasättas
om inte nämnden genom sin handläggning av ärendet gjort sig skyldig
till sådan oaktsamhet vid myndighetsutövningen som sägs i 20 kap 1 §
brottsbalken.

Nämnden anförde, sedan den delgivits länsstyrelsens beslut, bl.a. föl-
jande. Enligt 5 § LVU i sin tidigare lydelse skall nämnd beträffande
den som är omhändertagen för vård på grund av sitt eget beteende var
sjätte månad pröva om vården skall fortsätta. Om syftet med vården är
uppnått skall vården upphöra. Om den unge som i förevarande fall
hållit sig gömd under så lång tid som tre månader är det givetvis svårt
att uttala sig om huruvida vårdbehovet upphört. Det måste emellertid
anses följa av allmänna rättsgrundsatser att nämnden i ett sådant läge
inte generellt far utgå ifrån att vårdbehov kvarstår. Det får givetvis inte
ställas lägre krav på nämndens bevisbörda för fortsatt vårdbehov än
när ansökan om vård inges till länsrätten. Länsstyrelsen har i sitt
yttrande bortsett från detta grundläggande rättssäkerhetskrav.

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i beslut den 28 maj 1991 följande.

Den centrala frågan i ärendet gäller förutsättningarna för upphöran-
de av vård enligt LVU. Den skulle närmast kunna formuleras så: Skall
vården upphöra så snart det inte längre kan konstateras om det
fortfarande föreligger ett vårdbehov, eller skall vården fortgå tills man
kan konstatera att behovet verkligen upphört.

Enligt 5 § 1 st. LVU (1980:621), vilken gällde vid tiden för det
angripna beslutet, skulle socialnämnden noga följa vården av den som
hade beretts vård med stöd av lagen. När vård enligt lagen inte längre
behövdes, skulle nämnden besluta att vården skulle upphöra.

I förarbetena till detta stadgande (prop. 1979/80:1 del C) anförde
föredragande statsrådet bl.a. att socialnämnden vid prövningen i regel
borde i närvaro av den unge själv undersöka möjligheten att avsluta
vården med stöd av LVU. Vård som hade beslutats utan den enskildes
samtycke skulle avslutas så snart som möjligt (sid. 23). Departements-
chefen anförde vidare att socialnämnden skulle förklara vård med stöd

1991/92:1

268

av lagen avslutad så snart det inte längre fanns behov att utöva de
särskilda befogenheter som lagen gav nämnden. Om det visade sig att
fortsatt vård kunde ges i frivilliga former eller att behov av fortsatt
vård inte förelåg, skulle nämnden således förklara vården avslutad (sid.
101 f.). Vid riksdagsbehandlingen lämnades dessa uttalanden utan
erinran (SoU 1979/80:44).

Det kan i sammanhanget nämnas att bestämmelsen utan sakliga
ändringar överflyttats till nu gällande LVU (1990:52).

Såväl lagtextens formulering, att vården skall upphöra när den inte
längre behövs, som uttalandena i propositionen tycks ge vid handen att
vården skall pågå till dess nämnden verkligen kan konstatera, att det
inte längre finns något behov av den. Med denna tolkning av lagen
skulle man nödgas konstatera att nämndens beslut var felaktigt, efter-
som den inte hade underlag för att komma fram till att vårdbehovet
hade upphört. Jag anser dock inte att uttalandena i propositionen utan
vidare är tillämpliga vid bedömningen av detta fall: lagstiftaren har
rimligtvis inte tänkt sig möjligheten, att den unge under pågående
LVU-vård skall försvinna så att man inte längre kan pröva om vårdbe-
hov alltjämt föreligger.

Den inledningsvis formulerade frågeställningen om förutsättningar-
na för vårdens upphörande får alltså sägas vara oregierad för det fall,
att man av någon orsak inte kan utreda det kvarstående vårdbehovet.
Nämndens beslut far i stället betraktas utifrån mera allmänna lämplig-
hetssynpunkter. I sammanhanget måste erinras om att den föregående
obligatoriska halvårsprövningen av vårdbehovet hade skett den 22
november 1989. Distriktsnämnden hade därför knappast något utrym-
me för vad som annars hade förefallit att vara en naturlig åtgärd,
nämligen att skjuta omprövningsfrågan på framtiden i förhoppning att
få tag på N.A. Ett beslut i ärendet måste alltså fattas under maj månad.

I ärendet bryter sig länsstyrelsens och distriktsnämndens åsikter mot
varandra. Länsstyrelsen anser att omständigheterna talade för att N.A.
hade ett fortsatt behov av vård med stöd av LVU, och att vården därför
inte hade bort avslutas. Nämnden har anfört att grundläggande rättssä-
kerhetskrav medför stora krav på bevisningen i fråga om det fortsatta
vårdbehovet och att dessa krav inte var uppfyllda i fråga om N.A:s
vårdbehov.

Jag delar i och för sig den uppfattning om vad rättssäkerheten
allmänt sett kräver, som distriktsnämnden har gett uttryck åt. Emeller-
tid anser jag att omständigheterna kring N.A:s tidigare missbruk och
vårdperioder, sammanställda med vad som närmast med nödvändighet
måste antas om hans levnadsvillkor under rymningen, medför att man
med tillräcklig säkerhet kan konstatera att behovet av vård enligt LVU
alltjämt kvarstod. Nämnden borde alltså enligt min mening inte ha
låtit vården upphöra på det sätt som skett. Jag vill dock inte utesluta
att, om N.A. fortsatt att hålla sig undan, frågan vid ett senare tillfälle
hade måst bedömas annorlunda. Som det nu var hade emellertid enligt
min mening alltför kort tid gått sedan rymningen för att lämna
utrymme för ett antagande, att hans förhållanden i väsentlig mån hade
förbättrats.

Redog. 1991/92:1

269

Om N.A. inte kunde återintas på Granhultskollektivet borde nämn- Redog. 1991/92:1
den, som länsstyrelsen anfört, ha anordnat annan lämplig vård för
honom.

Länsstyrelsen har tagit upp frågan om offentligt biträde hade bort
förordnas för N.A. Bestämmelser om detta ges i 41 § 3. och 42 §
rättshjälpslagen (1972:429). Regleringen innebär att rättshjälp genom
offentligt biträde skall beviljas om det inte av omständigheterna fram-
går att behov av biträde saknas (SoU 1980/81:15 sid. 5). Det ankommer
på socialnämnd eller motsvarande att även utan ansökan ta ställning
till behovet av offentligt biträde och utan dröjsmål underrätta länsrät-
ten om ett eventuellt behov (a. prop. sid. 88). Jag anser att omständig-
heterna i detta fall var sådana, att det hade varit lämpligt att ett
offentligt biträde förordnades för N.A., även under hänsynstagande till
den omständigheten, att ett offentligt biträde utan fullmakt från N.A.
inte helt skulle ha kunnat fylla funktionen att tillvarata dennes intres-
sen.

De nu avhandlade frågeställningarna om avslutande av vård och
förordnande av offentligt biträde är omdömesfrågor, där ställningsta-
gandet slutligen blir beroende av vars och ens uppfattning i frågan.
Mot bakgrund härav finner jag inte skäl att, som länsstyrelsen föresla-
git, ifrågasätta tillämpning av brottsbalkens regler om ansvar för tjäns-
tefel, även om jag alltså kommit till en annan bedömning av frågorna
än vad distriktsnämnden gjort.

Min granskning av ärendet i övrigt ger mig inte anledning till någon
kritik eller till något uttalande i övrigt. Ärendet avslutas.

Underlåtenhet att enligt 15 § lagen om vård av miss-
brukare i vissa fall (LVM) underställa länsrätt beslut
om omedelbart omhändertagande

(Dnr 2043-1990)

Jan-Erik Albäck framförde i anmälan kritik mot sociala distriktsnämn-
den i Hallunda, Botkyrka kommun, med anledning av att ett beslut
enligt 13 § LVM om omedelbart omhändertagande av S.W. inte
underställdes länsrätten jämlikt 15 § LVM.

Sociala distriktsnämnden yttrade sig över anmälan. I yttrandet anför-
des bl.a. följande. Beslutet den 30 maj 1990 om omedelbart omhänder-
tagande av S.W. verkställdes inte och underställdes inte heller länsrät-
ten. Anledningen härtill var bl.a. att S.W. samma dag som beslutet togs
uttryckte stor vilja att själv bryta sitt missbruk samt att hon själv
frivilligt vilie inställa sig på Ostfora behandlingshem vilket också
skedde den 9 juni 1990. Av behandlingsskäl var det att föredra om
S.W. kunde sluta sitt missbruk på frivillig väg. Socialförvaltningens
uppfattning var därför att placeringen skett enligt socialtjänstlagen.
Den 29 juni 1990 skrev S.W. sig ut från Östfora och har sedan dess
inte missbrukat alkohol.

270

Socialnämnden anförde vidare under rubriken bedömning bl.a. följan- Redog. 1991/92:1
de.

Juridiskt finns klara invändningar. Ett beslut om omhändertagande
skall enligt LVM omedelbart underställas länsrätten. Detta utgör också
signal till den utredande myndigheten, länsstyrelsen, att inleda utred-
ning. Ett beslut bör givetvis inte bli liggande hos socialtjänsten så länge
som nu skett. Som lagen är utformad kan socialtjänsten inte förfoga
över ett fattat beslut. Däremot kan man givetvis avvakta med verkstäl-
lighet. Skulle förhållandena ha förändrats så att verkställigheten inte
var motiverad ska socialtjänsten underrätta utredarna på länsstyrelsen
om detta.

Handläggningen har således enligt socialtjänstens mening varit felak-
tig. LVM-beslutet verkställdes dock aldrig och ur klientens synpunkt
blev resultatet effektiv hjälp.

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 19 november

1990 följande.

Ett beslut enligt 13 § LVM om omedelbart omhändertagande skall
enligt 15 § samma lag genast underställas länsrätten för prövning. Med
genast avses snabbast möjliga handläggning med hänsyn till omständig-
heterna. Länsrätten har därefter enligt 17 § LVM att senast inom fyra
dagar från det beslutet underställdes rätten eller, om beslutet inte är
verkställt när det underställs, från det att beslutet verkställdes, pröva
om omhändertagandet skall bestå. I de fall där skäl för omhänderta-
gande inte längre föreligger skall rätten häva beslutet, oavsett om det
har verkställts eller inte.

I förevarande fall har socialnämnden underlåtit att underställa läns-
rätten beslutet. Någon laglig möjlighet att disponera över omhänderta-
gandebeslutet på sätt som skett här föreligger inte. Oavsett vad som
inträffat efter att beslutet togs skulle detta således genast ha underställts
länsrätten för prövning. När socialnämnden därefter gjorde bedöm-
ningen att skäl för omhändertagandet inte längre förelåg, borde man
omedelbart ha underrättat länsrätten om detta förhållande.

Av socialnämndens yttrande framgår att man insett bristerna i
förfarandet. Med hänsyn härtill samt till att S.W. inte blivit lidande av
den felaktiga handläggningen finner jag inte skäl att gå vidare i saken.

En person som omhändertagits för vård enligt lagen
om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, har förva-
rats i häkte i 28 dagar i avvaktan på att vårdplats
skulle bli tillgänglig

(Dnr 40-1990)

Anmälan

I en anmälan till JO, dagtecknad den 3 januari 1990, anförde Jan
Strand, som då var tillförordnad styresman för Allmänna häktet i
Stockholm, följande. B. intogs på häktet den 19 december 1989 såsom
misstänkt för brott. Den 20 december ändrades omhändertagandet till 271

att avse 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

(LVM). Annu vid tiden för anmälan hade B. emellertid inte beretts
plats på LVM-hem. Handläggare vid häktet och polisen hade vid
upprepade tillfällen varit i kontakt med socialförvaltningen i ärendet.

Utredning

Utredning och yttrande infordrades från sociala distriktsnämnden 15 i
Stockholm. Nämnden anförde bl.a. följande. B. skrevs den 27 novem-
ber 1989 ut från LVM-vård på Frösö sjukhus. Han omhändertogs den
20 december 1989 av polisen i Stockholm järn t 13 § LVM. Länsrät-
ten beslutade den 27 december att omhändertagandet skulle bestå.
Socialförvaltningen underrättades den 20 december per telefon om
omhändertagandet, samtidigt som begäran om verkställighet genom
placering på LVM-hem gjordes. Två handläggare kontaktade omgående
fem olika LVM-hem. Den 28 december kontaktades ytterligare ett hem
eftersom inget av de andra hemmen kunde ta emot B. En centralt
placerad samordnare hölls hela tiden underrättad och hjälpte till att
söka behandlingsplats. Personal vid häktet erhöll fortlöpande informa-
tion. Den 27 december 1989 meddelade socialförvaltningen till polisen
och länsstyrelsen att plats ej erhållits, och det klargjordes till polisen
att B. skulle kunna släppas i väntan på verkställighet. Polisen behöll
dock B. i häktet. — Den 17 januari 1990 erhöll B. en förtursplats på
LVM-hemmet Salberga. Det skedda beror på platsbrist vid LVM-
hemmen, och varken handläggare eller distriktsnämnd kan råda över
situationen.

Utredningsmaterialet tillställdes kriminalvårdsstyrelsen för yttrande
efter hörande av styresmannen.

Kriminalvårdsstyrelsen inkom därefter med ett yttrande från an-
staltsdirektören vid häktet i Stockholm, vilken anförde: Vår inställning
är att omhändertagna jämlikt 13 § LVM inte skall tas in i häkte. Det
rör sig i de flesta fall om personer som är i mycket dåligt fysiskt och
psykiskt skick. Varken våra lokaler eller övriga resurser är tillräckliga
för ett riktigt omhändertagande av den här kategorin intagna. Sedan
JO-anmälan har "väntetiderna" för LVM-omhändertagna vid några
tillfallen överskridit tre dygn.

I sitt yttrande anförde kriminalvårdsstyrelsen i huvudsak följande:
Styrelsen har i olika sammanhang framfört att ett häkte från medi-
cinsk och humanitär synpunkt är olämplig förvaringsplats för personer
som omhändertagits på grund av ett vårdbehov. Förarbetena till LVM
nämner endast häktesvistelse i samband med brottsmisstanke. Beslut
om omhändertagande leder dock ofta till en vistelsetid i polisarrest
eller häkte. Styrelsen har uppmärksammat häktesföreståndarna på det
JO-uttalande som angivit en mycket begränsad tid för häktesvistelser i
dessa sammanhang. Kriminalvårdens agerande i frågan är dock begrän-
sat till kontakter med beslutande myndighet, vilket skett i det beskriv-
na fallet.

Redog. 1991/92:1

272

Bedömning

Redog. 1991/92:1

JO Norell Söderblom uttalade i sitt beslut i ärendet den 8 januari 1991
följande.

Socialnämnden skall enligt 19 § LVM se till att den som är omhän-
dertagen enligt 13 § utan dröjsmål bereds vård i ett LVM-hem eller på
sjukhus. Bestämmelsen avser att säkerställa att missbrukaren utan
dröjsmål kan beredas den behövliga vården och ge garantier för att den
som omhändertagits genom polismyndighetens försorg inte längre än
vad som är absolut nödvändigt skall behöva uppehålla sig i polisens
lokaler. Motsvarande bestämmelse fanns i tidigare gällande LVM. I
fråga om tillämpningen av den bestämmelsen har JO vid flera tillfällen
(jfr. JO:s ämbetsberättelse 1983-84 s. 172, 1986-87 s. 148 och 1988-89 s.
96) som sin mening uttalat att missbrukaren i regel bör överföras till
vårdinstitution eller LVM-hem inom kortare tid än tre dagar efter
omhändertagandet. Jag delar åsikten att överförande bör ske inom helt
kort tid. B. överfördes inte till LVM-hem förrän efter 28 dagar. Den
tid han förvarades i häktets lokaler överstiger alltså vida den längsta tid
som kan vara godtagbar.

Det ankommer som tidigare sagts på socialnämnden att se till att
missbrukaren utan dröjsmål bereds vård på t.ex. ett LVM-hem. Utred-
ningen i ärendet visar att handläggarna vid socialförvaltningen om-
gående efter omhändertagandet började söka behandlingsplats för B.
Den långa tid som förflöt till dess B. kunde beredas adekvat vård
hänger samman med den allmänna bristen på LVM-platser, och jag
saknar därför underlag för att rikta någon kritik mot socialförvaltning-
en med anledning av det inträffade.

Frågor om ansvaret för en uppbyggnad av vårdresurser inom LVM-
vården särskilt i Stockholms län har behandlats av mig i ett beslut den
26 mars 1990 (dnr 2847-1988 m.fl., JO:s ämbetsberättelse 1990-91
s. 204 ff.). Jag finner det inte meningsfullt att här ta upp dessa frågor
på nytt, utan tvingas nöja mig med att konstatera att det nu inträffade
är ytterligare ett exempel på de utomordentligt allvarliga missförhål-
landen inom LVM-vården som jag iakttog i de tidigare ärendena.

Det inträffade ger emellertid anledning att ställa frågan om behovet
av en spärregel av innebörd att en person som omhändertagits enligt
LVM inte får kvarhållas mer än en viss tid utan att vården påbörjas.
Vad jag avser är således ett komplement till det skydd som följer av 12
§ LVM. Jag överlämnar därför ett exemplar av detta beslut till social-
departementet för kännedom.

273

En person som omhändertagits av polismyndighet
efter att ha avvikit från LVM-hem har fått kvarstan-
na hos polisen i elva dagar innan han bereddes
fortsatt vård — fråga om bl.a. tillämpningen av 25 §
LVM

Redog. 1991/92:1

(Dnr 2754-1989)

I anmälan anförde W.S. bl.a. att han, som har beretts vård enligt lagen
om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och blivit inskriven på
behandlingshem, inte fick återvända till behandlingshemmet efter att
ha avvikit utan i stället fick vistas i häkte under tiden den 1—11
oktober 1989.

Landstinget i Jönköpings län, Sociala nämnden, yttrade sig över anmä-
lan. I yttrandet anfördes följande.

Bakgrund: Länsrätten i Jönköpings läm beslutade 1989-07-06 att W.S.
skulle beredas vård enl 4 § 1 p. LVM (lagen om vård av missbrukare).
Mot bakgrund av att W.S. tidigare vårdats på Hessleby behandlingshem
enl LVM och att det då hade fungerat mindre bra var han mycket
negativ till en placering där. Socialtjänsten bedömde att Tallhagens
behandlingshem kunde vara lämpligt och därför skrevs W.S. in på
Hessleby behandlingshem 1989-07-10 och samma dag bereddes han
vård enl § 27 LVM på Tallhagens behandlingshem.

Första tiden fungerade vården, men under september månad avvek
han tre gånger. Polishandräckning begärdes varje gång för återförande.
Vid varje avvikningstillfälle återföll W.S. i sitt alkoholberoende.

Aktuella händelsen: W.S. avvek 1989-09-30 från Tallhagens behand-
lingshem och tog sig till Växjö. Därifrån ringde han samma dag till
Tailhagen och meddelade att han på egen hand åker till Jönköping
och kommer att deltaga i A A-mötet och midnattsmässan till sammans
med dem. När gruppen skulle återvända till behandlingshemmet vä-
grade W.S. att åka med. Han planerade att stanna på hotell under
natten.

Klockan 01.35 1989-10-01 omhändertogs han av polisen enligt LOB
(lagen om omhändertagande av berusade personer).

När Hessleby behandlingshem fick kännedom om det inträffade och
föreståndaren på Tallhagen klargjorde att W.S. inte längre kunde
beredas meningsfull vård där, eftersom han inte ställde upp på vård-
programmet, begärde föreståndaren på Hessleby att polisen skulle
kvarhålla W.S. i avvaktan på att annat behandlingsalternativ kunde
beredas.

Hessleby behandlingshem bedömde att vårdresurserna där var ut-
tömda och dessutom var hemmet fullbelagt av mycket vårdkrävande
klienter.

Direkt efter helgen 1989-10-02 meddelades socialtjänsten i Vetlanda
det aktuella läget beträffande W.S.

På grund av platsbrist på landets LVM-hem blev det omöjligt att
omplacera W.S. Ett "halvt" löfte om plats på Målilla behandlingshem
gick om intet, då handläggningen av omplaceringen bl a fördröjdes på
grund av missförstånd mellan behandlingshemmen och socialtjänsten.
Smedens behandlingshem pressas 1989-10-05 att ta emot W.S. trots att
han egentligen inte tillhör den kategori missbrukare som detta behand-
lingshem vänder sig till.

274

Sammanfattning: Att W.S. kvarhölls i häktet under 11 dagar är ur
behandlingssynpunkt oacceptabelt och kan inte försvaras. Däremot
kan det förklaras på följande sätt:

1. W.S. placerades på Tallhagens behandlingshem enligt § 27 LVM
med basinskrivning på Hessleby behandlingshem på grund av att
Hessleby inte ansågs lämpligt ur behandlingssynpunkt.

2. Hade inskrivning på Hessleby inte skett hade LVM-vården troli-
gen inte kunnat verkställas.

3. När det blev aktuellt med Hessleby var situationen där sådan att
han omöjligt kunde placeras där.

4. En total brist på platser på andra LVM-hem omöjliggjorde en
snabb omplacering.

5. W.S. gjorde 1989-10-10 från häktet ett studiebesök på Smedens
behandlingshem och inskrevs där 1989-10-11.

Av ovanstående framgår att den som förestår vården vid ett LVM-
hem tvingas skriva in klienter med omedelbar placering enligt § 27
utanför LVM-hemmet. Detta beroende på en allmän platsbrist.

Sociala nämnden kommer att bevaka att säkrare rutiner införs vid
handläggning av adekvat LVM-vård både vad gäller inskrivning, § 27
placeringar samt vid begäran om återhämtning.

Även yttrande från kriminalvårdsstyrelsen infordrades i saken. Vidare
lånades behandlingsakten och omhändertagandeblad beträffande W.S.
in till JO-ämbetet för granskning.

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 30 januari
1991 följande.

Genom ett beslut enligt 25 § LVM om intagning på ett LVM-hem
åtar sig LVM-hemmet huvudansvaret för vårdens genomförande. Be-
handlingsansvaret har därmed övergått på hemmet. Hemmet har vida-
re ansvaret för bl.a. att utskrivning sker så snart det inte finns skäl att
fortsätta vården med stöd av LVM. Vidare följer enligt 25 § andra
stycket LVM att den som förestår vården vid ett LVM-hem far besluta
att en intagen skall flyttas till ett annat LVM-hem, om det anses
lämpligt från vårdsynpunkt och den som förestår vården vid det andra
hemmet samtycker till överflyttningen. Vid sådan överflyttning till
annat hem skall samråd ske med socialnämnden. Slutligen anges i 45 §
LVM att polismyndighet skall lämna biträde för att bl.a. på begäran av
den som skall lämna vården vid ett LVM-hem efterforska, hämta eller
förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som vårdas där med
stöd av lag.

Av utredningen har bl.a. följande framkommit. Efter att W.S. inta-
gits på Hessleby behandlingshem för vård enligt LVM, avvikit därifrån
och därefter omhändertagits av polis enligt lagen om omhändertagande
av berusade personer (LOB) begärde föreståndaren vid Hessleby att
polismyndigheten i Jönköping skulle kvarhålla W.S. i avvaktan på att
plats på annat behandlingshem anvisats. Anledningen härtill var att
W.S. inte längre ansågs kunna beredas meningsfull vård på Hessleby. I
avvaktan på att alternativ till behandling av W.S. kunde beredas
överfördes denne till häktet i Jönköping. Först elva dagar efter att W.S.
placerats i häkte kunde han beredas vård på behandlingshemmet
Smeden.

1991/92:1

275

Socialnämnden skall enligt 19 § LVM se till att den som är omhän-
dertagen enligt 13 § LVM utan dröjsmål bereds vård i ett LVM-hem
eller på sjukhus. Bestämmelsen avser att säkerställa att missbrukaren
utan dröjsmål kan beredas den behövliga vården och ge garantier för
att den som omhändertagits genom polismyndighetens försorg inte
längre än vad som är nödvändigt skall behöva uppehålla sig i polisens
lokaler. Motsvarande bestämmelse fanns också i tidigare gällande
LVM. I fråga om tillämpningen av den bestämmelsen har JO vid flera
tillfällen (jfr. JO:s ämbetsberättelse 1983-84 s. 172, 1986-87 s. 148 och
1988-89 s. 96) som sin mening uttalat att missbrukaren i regel bör
överföras till vårdinstitution eller LVM-hem inom kortare tid än tre
dagar efter omhändertagandet. Samma synsätt bör göra sig gällande
även vid ett omhändertagande av en intagen efter att han avvikit från
ett LVM-hem och då han av olika skäl inte kan återföras till behand-
lingshemmet. Ett överförande av den omhändertagne till behandlings-
hem bör alltså ske inom helt kort tid från det han omhändertagits. I
enlighet med vad som ovan anförts ankommer det på den som förestår
vården på det behandlingshem där den omhändertagne är inskriven att
i samråd med socialnämnden ordna fortsatt vård på annat LVM-hem.

Ett häkte får sålunda inte annat än under mycket begränsad tid
användas för tillfällig förvaring av den som skall beredas vård enligt
LVM. W.S. bereddes plats på annat LVM-hem först efter elva dagar.
Den tid han förvarades i häktets lokaler överstiger alltså klart den
längsta tid som kan vara godtagbar. Det är självfallet ett mycket
allvarligt fel att W.S. på grund av bristen på vårdplatser fatt vistas i
häkte under elva dagar i avvaktan på att alternativ vårdplats ordnades.
Föreståndarens begäran om att polismyndigheten skulle kvarhålla ho-
nom har skett utan lagligt stöd och ur behandlingssynpunkt har
förfarandet varit helt oacceptabelt. Då det visade sig att annan vård-
plats inte omedelbart kunde ordnas, borde W.S. ha beretts fortsatt vård
vid det behandlingshem han var inskriven för tiden fram tills annan
placering var klar. Föreståndaren vid Hessleby kan därför inte undgå
allvarlig kritik för sin handläggning av saken.

Av landstingets remissvar framgår att dess sociala nämnd kommer
att bevaka att säkrare rutiner införs vid handläggningen av adekvat
LVM-vård både vad gäller inskrivningar, placeringar enligt 27 § LVM
samt vid begäran om återhämtning. Jag utgår därför ifrån att vad som
inträffat inte upprepas. Jag går därför inte vidare i saken utan låter det
bero med den allvarliga kritik som ligger i det här sagda.

Jag har i annat sammanhang (beslut den 26 mars 1990, dnr
2847-1988 m.fl., JO:s ämbetsberättelse 1990-91 s. 204 ff.) uttalat att de
missförhållanden som i dag råder inom LVM-vården i Stockholms län
med avseende på bl.a. tillgången på vårdplatser är utomordentligt
allvarliga och därvid pekat på behovet av ändrad lagstiftning bl.a. i
fråga om bestämmelserna om resursansvar för att trygga tillgången på
platser vid LVM-hemmen. Jag finner det inte meningsfullt att här ta
upp dessa frågor på nytt, utan konstaterar endast att det nu inträffade
är ytterligare ett exempel på de allvarliga missförhållanden inom
LVM-vården som jag iakttog i de tidigare ärendena.

Redog. 1991/92:1

276

Jag har nyligen avgjort ett ärende (se s. 271) angående en enligt 13 §
LVM omhändertagen person som förvarades i häkte i 28 dagar innan
han överfördes till LVM-vård. Jag uttalade därvid bl.a. att det inträffa-
de ger anledning att ställa frågan om behovet av en spärregel av
innebörd att en person som omhändertagits enligt LVM inte far
kvarhållas mer än viss tid utan att vården påbörjas. Vad jag avser är ett
komplement till det skydd som följer av 12 § LVM. Jag överlämnade
därför ett exemplar av beslutet till socialdepartementet. Förevarande
ärende rör ett fall där vården redan har påbörjats men avbrutits på
grund av att den intagne har avvikit från behandlingshemmet. Då
beslutet kan ha intresse i sammanhanget överlämnar jag även ett
exemplar av detta till socialdepartementet för kännedom.

Kammarrätts underlåtenhet att underrätta behand-
lingshem att dom om vård enligt lagen om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) blivit upphävd. Utta-
lande om att sådan dom är omedelbart gällande

(Dnr 1304-1990)

I en anmälan till JO framförde Jan-Erik Albäck kritik mot att kam-
marrätten i Stockholm inte underrättat behandlingshemmet Östfora att
en dom om tvångsvård enligt LVM blivit upphävd. Under ärendets
handläggning vid JO-expeditionen återkom Jan-Erik Albäck i saken
och anmälde därvid att kammarrätten i ytterligare ett fall underlåtit att
underrätta Östfora att domstolen undanröjt en dom om tvångsvård
enligt LVM. Anmälningarna aktualiserade vidare frågan om en dom,
som innebär att LVM-vården upphävs, omedelbart gäller även om
något förordnande om omedelbar verkställighet inte har angetts sär-
skilt i domslutet.

Kammarrätten i Stockholm yttrade sig över anmälningarna den 27
juni 1990 respektive den 9 oktober 1990. I sitt remissvar den 9 oktober
1990 anförde kammarrätten följande.

I anledning av en anmälan den 30 april 1990 till JO från föreståndaren
på Östfora behandlingshem Jan-Erik Albäck har domstolen den 27
juni detta år avgivit yttrande till ämbetet. Anmälningen gällde då det
förhållandet att kammarrätten inte hade omedelbart underrättat be-
handlingshemmet när domstolen upphävt en länsrättsdom om vård
enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). I
sitt yttrande konstaterade kammarrätten att underrättelse omedelbart
borde ha gått till behandlingshemmet men att detta hade förbisetts.

Jan-Erik Albäck har nu anmält att kammarrätten i ytterligare ett fall
har underlåtit att underrätta behandlingshemmet om att domstolen
undanröjt ett beslut om tvångsvård enligt LVM.

Med anledning av den nya remissen har yttrande inhämtats från den
dömande avdelningen, som är en annan än den som avsågs med
föregående anmälan. Yttrandet bifogas. (Utelämnas här).

Av yttrandet framgår att underrättelse om kammarrättens dom även
i detta fall omedelbart borde ha givits till behandlingshemmet.

Redog. 1991/92:1

277

Som framgår av Jan-Erik Albäcks anmälan var förhållandena dock
denna gång något mer komplicerade till följd av att det vid förhand-
lingen i kammarrätten blev klart att vederbörande inte var intagen på
behandlingshemmet utan vistades i det egna hemmet.

De båda fallen ger vid handen att risk för fel uppenbarligen förelig-
ger. Felkällan måste om möjligt undanröjas. Ansvaret för att underrät-
telse sker får visserligen ytterst anses vila på referenten i målet vilken
själv eller genom sin fiskal bör fästa avdelningskansliets uppmärksam-
het på att underrättelse skall ske. Detta hindrar inte att det är angelä-
get att den expeditionshandbok, som ligger till grund för kansliernas
arbete men som i praktiken många gånger också är en hjälpreda för
juristerna, är korrekt och klargörande. Fotokopia av aktuella två sidor
i handboken bifogas. (Utelämnas här).

Vad som är ägnat att förvilla är orden "i förekommande fall" som
beträffande LVM återfinns på sex ställen under 5 i koppling med
"behandlingshemmet". Tilläggas kan att uttrycket i fråga beträffande
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
är intaget i en anmärkning under övrig text, varvid frasen är kopplad
till det hem där vederbörande "befinner sig".

Problemet bör bli löst om på alla förekommande ställen anges
"behandlingshem där vederbörande är inskriven". Orden "i förekom-
mande fall" torde därmed bli överflödiga. Det far sedan bli behand-
lingshemmets sak att hantera informationen, t ex att, om den som
avses med domen har överförts till nytt hem, informera detta.

Det är emellertid en svaghet med den nuvarande ordningen i
LVM-målen att domstolen ofta saknar kännedom om huruvida en
person, som inte tagits in eller ens före kammarrättens avgörande
anträffats för verkställighet av länsrättens dom, har blivit inskriven i
något behandlingshem. Tilläggas kan att det inte är ovanligt att länssty-
relsen före målets avgörande i kammarrätten medger bifall till besvä-
ren. Muntlig förhandling, vid vilken länsstyrelsen kan naturligen till-
frågas huruvida inskrivning har skett, är då inte aktuell. För att risken
för misstag skall undanröjas bör därför länsstyrelserna, som ju är
ansvariga för det allmännas processföring i de aktuella målen, vara
skyldiga att omedelbart underrätta domstolen när den som avses med
talan blir inskriven på ett hem eller annars blir föremål för åtgärd som
har relevans i processen. På så sätt skulle domstolen hela tiden vara
uppdaterad och exempelvis lättare kunna komma i kontakt med
vederbörande. En komplettering av LVM på denna punkt är önskvärd.
Motsvarande problem ger sig inte till känna beträffande LVU-målen,
där socialnämnden står för hela hanteringen i fråga om åtgärder med
avseende på den som målet avser.

Kopia av detta yttrande tillställs domstolsverket för kännedom och
övervägande av åtgärd beträffande kanslihandboken.

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 19 december
1990 följande.

När länsrätt beslutar om beredande av tvångsvård enligt LVM torde
rätten i de allra flesta fall även förordna att domen skall gälla omedel-
bart. I de fall där vården har föregåtts av ett beslut om omedelbart
omhändertagande torde sådant förordnande undantagslöst förekomma.

I förevarande ärende har kammarrätten i två fall upphävt länsrätts
domar om tvångsvård. I båda fallen har respektive länsrätt förordnat
att domen skall gälla omedelbart. Kammarrätten har i den ena domen
förordnat att beslutet om upphävande av tvångsvården skall gälla

1991/92:1

278

omedelbart medan domstolen i den andra domen inte kommenterat
länsrättens beslut om omedelbar verkställighet eller i domslutet särskilt
nämnt detta beslut.

Det tycks råda en viss osäkerhet om vad som gäller när kammarrätt
på sätt som skett i sistnämnda fallet upphäver dom om tvångsvård utan
att särskilt förordna om omedelbar verkställighet. Bl.a. synes Jan-Erik
Albäck enligt frågeställningen hit vara av den uppfattningen att läns-
rätts beslut om omedelbar verkställighet av dom på tvångsvård alltjämt
gäller i de fall kammarrätten inte särskilt anger att upphörande av
vården gäller omedelbart. Enligt denna uppfattning skulle alltså
tvångsvården först upphöra när kammarrättens dom vinner laga kraft.

Bestämmelserna i LVM ger ingen direkt vägledning i denna fråga.
Enligt min mening är det emellertid uppenbart att en dom innebäran-
de att vård enligt LVM upphör även innefattar ett upphävande av
länsrätts förordnande om omedelbar verkställighet. Enligt detta synsätt
är det således inte nödvändigt att det i domen särskilt anges att beslutet
om vård upphör att gälla omedelbart. Det sagda innebär att det ovan
angivna fallet, där kammarrätten inte särskilt tagit ställning i verkstäl-
lighetsfrågan, skall tolkas på det sättet att kammarrätten upphävt inte
bara länsrättens avgörande i huvudsaken utan även — med omedelbar
verkan — det beslut i verkställighetsfrågan som var intaget i länsrättens
dom.

Jag vill inte utesluta att det är möjligt, och i undantagsfall kan
finnas skäl, att låta verkställigheten fortgå trots att kammarrätten
funnit att grund för vård inte längre föreligger. Det bör i sådant fall
åligga kammarrätten att, till förekommande av missförstånd rörande
domens innebörd, särskilt ange detta i domen.

Upphäver kammarrätten, såsom skett i de nu aktuella fallen, läns-
rätts verkställighetsförordnande bör kammarrätten, i enlighet med av
domstolsverket utfärdade rekommendationer om expedition av domar
och beslut för förvaltningsdomstolar, omedelbart genom telefonsamtal
underrätta behandlingshemmet om domen. En underlåtenhet från
karpmarrättens sida att lämna underrättelse i enlighet med det anförda
kan medföra att den intagna blir föremål för tvångsåtgärder utan att
laga grund för sådana åtgärder fortsättningsvis föreligger.

Kammarrätten har i förevarande två fall underlåtit att omedelbart
underrätta behandlingshemmet om att domstolen undanröjt beslut om
tvångsvård enligt LVM. Såsom kammarrätten konstaterat i sina yttran-
den hit, borde underrättelse om kammarrättens dom i båda fallen ha
skett till behandlingshemmet. Det har uppenbarligen rört sig om
förbiseende från respektive dömande avdelning, eftersom kammarrät-
ten i angivet hänseende normalt följer domstolsverkets rekommenda-
tioner. Med hänsyn härtill och då ingen synes ha blivit lidande på
grund av misstagen låter jag saken bero med detta påpekande.

Kammarrätten har aktualiserat behovet av att domstolsverkets re-
kommendationer om expediering av domar och beslut förtydligas i nu
angiven fråga och därvid föreslagit att orden "i förekommande fall"
byts ut mot "behandlingshem där vederbörande är inskriven". Jag

Redog. 1991/92:1

279

delar kammarrättens uppfattning att en sådan ändring torde leda till
en säkrare hantering vid expediering av domar och beslut och översän-
der därför en kopia av beslutet till domstolsverket.

Vad kammarrätten i sitt yttrande anfört om att LVM bör komplette-
ras med en skyldighet för länsstyrelsen att omedelbart underrätta
domstolen när den som avses med talan blir inskriven på ett hem
m.m. ger mig anledning att översända en kopia av beslutet även till
socialdepartementet för kännedom.

Redog. 1991/92:1

280

Hälso- och sjukvård

Redog. 1991/92:1

Förvaring i häkte av en äldre kvinna inför undersök-
ning för vårdintyg enligt lagen (1966:293) om bere-
dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)

(Dnr 1452-1989)

Bakgrund

Den 22 maj 1989 kl. 10.18 blev polis kallad till en lägenhet på
Artillerigatan 2 i Stockholm. Anledningen var att det förekom kraftig
rökutveckling från lägenheten. Polis och brandkår beredde sig tillträde
till lägenheten genom att bryta upp dörren. Branden kunde snabbt
släckas. Det visade sig att lägenheten, som var fylld med allehanda
bråte, var i stort behov av sanering.

Vid brandtillfället var lägenhetsinnehavaren, K.D. född 1904, inte i
lägenheten. Hon anlände kl. 11.30 och omhändertogs då med stöd av
11 § polislagen. Hon fördes till kronobergshäktet och placerades i en
cell på häktets kvinnoavdelning i avvaktan på undersökning för vård-
intyg enligt LSPV. Efter läkarundersökningen försattes hon på fri fot
kl. 15.35 samma dag. Undersökande läkare hade inte funnit skäl att
utfärda vårdintyg. K.D:s lägenhet sanerades därefter av hemtjänsten vid
socialdistrikt 2 under nio dagar.

Med anledning av en artikel i tidningen Expressen den 13 juni 1989
med rubriken "Senil 85-åring låstes in i cell" beslöt JO att ta upp
saken till utredning och prövning.

Utredning

Yttrande inhämtades från Stockholms socialnämnd, styresmannen vid
allmänna häktet i Stockholm, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt
och hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting. I ytt-
randena anfördes bl.a. följande.

Stockholms socialnämnd

Utredning inom socialdistrikt Östermalm (2) visar att kvinnan inte var
känd inom hemtjänsten före den aktuella händelsen (brand i lägenhe-
ten). Kvinnan omhändertogs av polisen och fördes till häktet i avvak-
tan på läkarundersökning för ev utfärdande av vårdintyg.

Sådant utfärdades ej, varför kvinnan försattes på fri fot efter 3,5
timmar. Hon har nu hjälp av hemtjänsten.

Med anledning av uppgifter i tidningsartikeln om att intagning i
häktet av gamla och psykiskt sjuka inte är unikt har socialförvaltning-
en företagit utredning. Denna visar bl a att män som omhändertas av
polis som misstänkt psykiskt sjuka förs till respektive polisområdes

281

station medan kvinnor förs till kriminaljouren i avvaktan på läkarun-
dersökning för ev utfärdande av vårdintyg. De flesta kvinnor förs
vidare till häktet (75-100 kvinnor per år i alla åldrar).

Socialnämnden anser att den rådande ordningen är oacceptabel.
Personer med allvarlig psykisk störning eller sjukdom skall tas om
hand av sjukvård, inte av polis och kriminalvård. Psykiatrisk kompe-
tens måste finnas tillgänglig för dessa personer.

Socialnämnden anser att akut omhändertagna misstänkt psykiskt
sjuka personer skall föras direkt till sjukhus eller primärvård i avvak-
tan på läkarundersökning för ev vårdintyg. En överenskommelse om
detta bör träffas snarast mellan sjukvården och polismyndigheten i
Stockholm.

1991/92:1

Allmänna häktet

Antalet intagningar i häktet med stöd av LSPV har under senare år
legat på 75-100 per år. Det har enbart varit kvinnor. Enligt uppgift
hålls omhändertagna män kvar på polisstationen i avvaktan på läkar-
undersökning.

Det här är i allmänhet fråga om mycket allvarligt psykiskt sjuka
människor vars tillstånd kräver kvalificerade sjukvårdsinsatser av spe-
cialistkaraktär. Uppenbara risker föreligger dessutom att sjukdomstill-
ståndet förvärras genom den materiella och mentala isolering som en
häktesvistelse innebär.

Vår uppfattning är att personer omhändertagna med stöd av LSPV i
avvaktan på läkarundersökning inte ska placeras i häkte utan de ska
omhändertas på någon psyk.klinik.

Polisstyrelsen

Polisstyrelsen hänvisade till ett tjänsteutlåtande av polismyndigheten i
Stockholm i vilket uttalades i huvudsak följande.

Förvaringen i det aktuella fallet

Enligt gällande tjänsteföreskrift är det vakthavande befäl i kriminaljou-
ren som beslutar var den omhändertagna skall förvaras. Av tjänstefö-
reskriften framgår vidare att när det gäller omhändertagna enligt 7 §
LSPV skall det föreligga synnerliga skäl för förvaring i bland annat
allmänt häkte.

Tjänsteföreskriften hänvisar till FAP 102-1 där man i p 2.2 ger
exempel på vad som kan utgöra synnerliga skäl. FAP-artikeln talar om
polisarrest men samma förutsättningar torde gälla för förvaring i
allmänt häkte.

Enligt polismyndighetens bedömning synes det inte förelegat några
synnerliga skäl att förvara K.D. i allmänna häktet. En så pass gammal
kvinna kan knappast ha uppträtt på ett så akut farligt sätt att förvaring-
en inte hade kunnat ske under betryggande former i kriminaljourens
lokaler. Beslutet att i avvaktan på läkarundersökningen förvara K.D. i
allmänna häktet var därför felaktigt.

Generella synpunkter på förvaring av psykiskt sjuka personer

Av den aktuella tidningsartikeln framgår att det är vanligt förekom-
mande att kvinnor som inte begått brott förvaras på allmänna häktet.
"Varje år kommer över 100 kvinnor till häktet. De har inte begått
något brott...". Enligt myndighetens bedömning kan den uppgiften i
stort verka vara korrekt. Några exakta siffror har inte tagits fram. Det
har inte bedömts erforderligt.

282

Socialnämnden i Stockholm har i sin utredning beskrivit handlägg-
ningen av ärenden beträffande misstänkt psyksjuka inom Stockholms
polisdistrikt. Polismyndigheten kan bekräfta dessa uppgifter. Liksom
socialnämnden anser polismyndigheten att den rådande ordningen inte
är acceptabel. Personer med allvarlig psykisk sjukdom skall tas om
hand av sjukvård, inte av polis och kriminalvård. Myndigheten instäm-
mer vidare i uttalandet att personer som är misstänkt psykiskt sjuka i
stället för till polisstationen — allmänna häktet för kvinnor — skall
föras direkt till sjukhus eller annan vårdinrättning i avvaktan på
läkarundersökning. Enligt uppgift sker detta i vissa andra polisdistrikt
i landet.

I en skrivelse daterad den 12 december 1987 ställd till sjukvårdsdi-
rektör Sven-Eric Bergman påtalade polismyndigheten vissa olägenheter
beträffande handläggningen av dessa ärenden.

Tidigare i andra sammanhang har kriminalavdelningen diskuterat
frågan med sjukvårdens företrädare för att uppnå en bättre lösning av
problemet.

Av olika skäl har detta misslyckats, vilket bland annat framgår av
landstingets svar på polismyndighetens förslag.

Frågan hur omhändertagna misstänkt psykiskt sjuka kvinnor gene-
rellt förvarades i avvaktan på läkarundersökning aktualiserades för
polisledningen genom den i ärendet aktuella artikeln. Genom två
skrivelser och muntlig information till vakthavande befäl i kriminal-
jouren erinrades om de bestämmelser som gäller för förvaringen av
misstänkt psykiskt sjuka kvinnor, samt att skälen för förvaringsbeslutet
skulle dokumenteras i ärendet.

Undersökningar i kriminaljouren har visat att omhändertagna miss-
tänkt psykiskt sjuka kvinnor i avvaktan på läkarundersökning så gott
som regelmässigt har förvarats på allmänna häktet. Någon dokumenta-
tion av förvaringsbeslutet har som regel inte skett. Som skäl för att
förvaringen skett på allmänna häktet har uppgivits, dels brist på
personal för bevakning i kriminaljouren, dels att en förvaring på
häktet har setts som ett humanare alternativ, särskilt om kvinnan varit
våldsam. Man har ansett att kvinnan, i väntan på undersökningen, fatt
bättre vård i allmänna häktet än i Vaktrotelns lokaler då det Finns
sjukvårdskunnig personal som tjänstgör där.

När polisledningen fick kännedom om hur förvaringen skett vidtogs
åtgärder för att erinra om att förvaringsbestämmelserna skulle efterle-
vas. Genom dessa åtgärder har rutinerna rättats till och polisiedningen
kommer i fortsättningen, så länge nuvarande rutiner gäller, att noga
följa tillämpningen av förvaringsreglerna.

Hälso- och sjukvårdsnämnden

Av den utredning som Stockholms socialförvaltning företagit framgår
att de personer som förs till polismyndigheten är sådana som inte
frivilligt velat följa med till sjukhus.

Redog. 1991/92:1

Enligt hälso- och sjukvårdsnämndens bedömning har det aktuella
problemet sin grund i polismyndigheternas interna organisation och
utnyttjande av lokaler och personella resurser.

De av hälso- och sjukvårdsnämnden utfärdade riktlinjerna för place-
ring av patienter i psykiatrisk vård avser patienter som behandlas inom
ramen för hälso- och sjukvårdslagen. Enligt denna lag kan ingen mot
sin vilja föras till sjukvårdsinrättning för bedömning/behandling.

283

Av tillgänglig utredning i ärendet framgår inte att någon enhet inom
landstingets hälso- och sjukvårdsverksamhet varit kontaktad i det fall
som tidningsartikeln avser.

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 31 augusti
1990 följande.

Av 7 § LSPV framgår bl.a. att om det föreligger sannolika skäl för
att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv har polismyndighet rätt att omhänderta honom
om fara är i dröjsmål. Friges den omhändertagne inte omedelbart skall
polismyndigheten genast föranstalta om undersökning för vårdintyg.

Av gällande tjänsteföreskrifter för polisen (1987-02-04 nr 274) fram-
går att det skall föreligga synnerliga skäl för förvaring i bland annat
häkte av personer som omhändertagits med stöd av 7 § LSPV.

Utredningen i ärendet ger vid handen att tjänstgörande polis bedömt
att K.D. kunde vara i behov av vård enligt LSPV. Polisen har därför
med stöd av 7 § LSPV omhändertagit K.D. för undersökning för
vårdintyg och placerat henne i en cell på allmänna häktet. Jag anser —
i likhet med polisstyrelsen — att det var fel att placera K.D. i en cell.
Några synnerliga skäl för en sådan åtgärd — som att K.D. skulle ha
uppträtt på ett akut farligt sätt — har enligt vad utredningen ger vid
handen inte förekommit. K.D. borde därför enligt min uppfattning
inte ha blivit inlåst i avvaktan på undersökningen.

Det kan allmänt sett inte anses tillfredsställande att personer som
omhändertas med stöd av LSPV men som inte bedöms som farliga
skall behöva förvaras i polisens lokaler. En lämpligare lösning skulle
vara att — som uttalats i remissvaren och som uppenbarligen sker på
vissa håll i landet — föra personen i fråga direkt till sjukvårdsinrätt-
ning där han vid behov kan bevakas av polis till dess sjukvårdspersonal
kan ta över ansvaret.

Det får förutsättas att polismyndigheten i Stockholm och hälso- och
sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting tillsammans arbetar för
att en sådan ordning blir regel.

Psykiskt sjuka patienters ansvar för våld mot tjänste-
man

(Dnr 977-1990)

I brev till JO tog en överläkare upp vissa frågor rörande psykiskt sjuka
patienters ansvar för våld mot tjänsteman i samband med att polis
ingriper enligt bestämmelserna i 35 § lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Överläkaren redovisade två fall där
kvinnlig polis anmält att de utsatts för våld i samband med omhänder-
tagande av psykiskt sjuk patient.

Med anledning av brevet meddelade JO Norell Söderblom i beslut
den 1 februari 1991 överläkaren följande besked.

Redog. 1991/92:1

284

Om någon tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller
smärta är denna gärning objektivt sett att bedöma som ett brott enligt 3
kap. 5 § brottsbalken (BrB). Personer i myndighetsställning har ett
förstärkt skydd enligt bestämmelserna i 17 kap. BrB i sin yrkesutöv-
ning. Regeln i 3 kap. 11 § BrB om att misshandel enligt 3 kap. 5 §
inte får åtalas utan åtalsangivelse gäller ej heller för skada som någon
åsamkats i sin egenskap av arbetstagare.

Anmäls ett brott skall förundersökning inledas enligt 23 kap. 1 §
rättegångsbalken (RB). Enligt 23 kap. 4 a § RB far förundersökning
läggas ned bl.a. om det är uppenbart att brottet begåtts under inflytan-
de av sådan själslig abnormitet som nämns i 30 kap. 6 § BrB samt
psykiatrisk vård eller vård enligt LSPV kommer till stånd utan lagfö-
ring. Åklagaren kan även besluta att ej inleda förundersökning om
förutsättningar för nedläggelse föreligger redan innan en sådan inletts.
Till skillnad från vad som gällde enligt bestämmelserna i gamla straff-
lagen är den psykiskt sjuke således inte automatiskt fri från påföljd,
utan det får bedömas från fell till fell efter omständigheterna i det
enskilda målet.

Avgörande för om en utredning kommer till stånd beträffande den
psykiskt sjuke är således i praktiken beroende av om någon anmäler
en inträffad händelse. Vid sådant förhållande måste saken således
prövas av åklagare innan beslut kan fattas om att nedlägga eller ej
inleda förundersökning. Det ligger i sakens natur att åklagarens beslut
måste föregås av viss utredning. Väcks åtal ankommer det på domsto-
len att pröva om påföljd skall ådömas för gärningen. För den som
begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom får rätten enligt 30 kap. 6 § BrB inte
tillämpa annan påföljd än överlämnande till särskild vård, böter eller
skyddstiilsyn. Bör påföljd som nu sagts inte tilllämpas, skall den
tilltalade vara fri från påföljd.

I vad mån en enskild tjänsteman, i detta fell en polis, skall anmäla
att han utsatts för våld i samband med ett tjänsteåliggande är emeller-
tid en fråga som det inte ankommer på JO att anlägga synpunkter på.
Jag kan endast konstatera att polis som i tjänsten utsätts för våld har
ett särskilt skydd enligt bestämmelserna i 17 kap. BrB.

Jag kan ansluta mig till Er uppfattning att en förundersökning för
brott begånget av en psykiskt sjuk person ofta kan te sig helt menings-
lös eller kanske rent av vara till men för vården av den sjuke. Som
framgår av den i den föregående lämnade redovisningen av regelsyste-
met kan det emellertid inte anses felaktigt vare sig att anmäla brottet
eller att inleda förundersökning därom. Jag vidtar därför ingen åtgärd
med anledning av Ert brev.

Redog. 1991/92:1

285

Läkare har utan anmodan ingivit "läkarintyg" till Redog.
socialnämnd. Fråga om handlingarna utgjorde läkar-
intyg eller anmälan enligt 71 § socialtjänstlagen

(Dnr 41-1990)

Anmälan

I en anmälan till JO uppgav sociala distriktsnämnden 10 i Stockholm i
huvudsak följande. Bitr, överläkaren Weronika Mattsson har utan
anmodan från socialförvaltningens sida inkommit med sammanlagt tre
läkarintyg rörande en kvinna E.H., beträffande vars barn det pågår en
vårdnadsutredning. I intygen har Weronika Mattsson även tagit upp
förhållanden rörande fadern till barnet. Bl.a. sägs att denne är olämp-
lig som vårdnadshavare. Intygen har uppfattats som partsinlagor i den
pågående vårdnadstvisten.

Av de bilagda handlingarna framgår att de utfärdats med beteckning-
en "Läkarintyg ang: E.H. XXXXXX-XXXX."

Utredning

Anmälan remitterades till sjukvårdsdirektören i Stockholms läns lands-
ting för utredning och yttrande. Weronika Mattsson redogjorde inled-
ningsvis för bakgrunden och omständigheterna i fallet. Härefter upp-
gav hon i huvudsak följande. Enligt 71 § socialtjänstlagen (SoL) har
bl.a. läkare en anmälningsplikt och uppgiftsskyldighet gentemot social-
nämnden när det föreligger misstanke om att barn far illa. Hennes
bestämda uppfattning var att det funnits grund för allvarliga misstank-
ar att E.H:s barn for illa. Nämnden har trots kännedom om E.H:s
psykiska tillstånd inte visat intresse för omständigheter och innehåll i
en av henne utfärdad handling angående E.H:s barn. Nämnden har
heller inte informerat E.H. på ett godtagbart sätt om den tilltänkta
placeringen. Efter de uppgifter hon fått om fadern, dels från telefon-
samtal med honom själv, dels från faderns läkare, var hon av den
uppfattningen att fadern var olämplig som vårdnadshavare. Klinikche-
fen Rolf Lindelius och bitr chefläkaren Janusz Kedzior ansåg i yttran-
den att Weronika Mattsson inte förfarit felaktigt. Janusz Kedzior ansåg
att socialdistriktet visat en anmärkningsvärt bristfällig samarbetsvilja
gentemot den psykiatriska verksamheten i det komplicerade ärendet.
Sjukvårdsdirektören i Södra Stockholms sjukvårdsområde lämnade för
egen del följande synpunkter.

Mot bakgrund av vad som framkommit i utredningen delar förvalt-
ningen den uppfattningen som framförts av biträdande chefläkare
Janusz Kedzior och klinikchef Rolf Lindelius att dr Weronika Matts-
sons agerande i samband med avfattande av läkarintyg ej strider mot
de av socialstyrelsen angivna reglerna i SOSFS 1981:21. Att tre intyg
utfärdades och i kopia tillställdes distriktsnämnden berodde enligt
bifogade utredning (bilaga, här utelämnad) på att nytillkomna uppgif-
ter har föranlett dr Mattsson att ändra uttalanden i intyget. Hon har då
i enlighet med punkt 8 SOSFS 1981:25 informerat socialdistrikt 10 om
detta.

1991/92:1

286

Förvaltningen instämmer i bitr chefläkare Janusz Kedziors uppfatt-
ning att dr Mattsson i den av henne upplevda för barnet hotfulla
situationen agerat adekvat och engagerat och helt i enlighet med
socialtjänstens § 71 om anmälningsplikt för bl a läkare vid misstanke
om att barn far illa.

Den rättsliga regleringen

Av 2 § allmän läkarinstruktion (1963:341) följer bl.a. att en läkare i
sin yrkesutövning är skyldig att följa vad socialstyrelsen i kraft av
gällande författning föreskriver. I 3 § sägs att det åligger varje läkare,
vare sig han är i allmän tjänst eller enskilt utövar läkaryrket,

4) att vid utfärdande av intyg eller utlåtande iakttaga synnerlig omsorg
och samvetsgrannhet samt ställa sig till efterrättelse de anvisningar,
som socialstyrelsen meddelar

7) att bl.a. enligt 71 § socialtjänstlagen (1980:620) göra anmälan till
socialnämnd.

I socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1981:25) för hälso- och sjukvårds-
personalen om avfattande av intyg m.m. sägs bl.a. under punkt 1. att
hälso- och sjukvårdspersonalen bör beakta, att ett intyg kan fa avgöran-
de betydelse i såväl offentliga som enskilda rättsförhållanden och att
man därför noga skall se till att endast uttala sig om förhållanden, som
man har tillräcklig kännedom om. Under punkten 3. sägs bl.a. att
intyget skall innehålla noggranna uppgifter om det material som ligger
till grund för intyget, t.ex. om personlig undersökning vid ett eller
flera tillfällen. Under punkten 4. sägs bl.a. att intygsutfärdaren skall
vara objektiv då han samlar in det material som han skall grunda
intyget på. Vidare sägs att han bör sträva efter att endast avge sådana
intyg, som innebär en opartisk bedömning. Av detta följer t.ex. att
intyget kan behöva grundas på upplysningar även från andra personer
än sådana som anvisats av den som begär intyget. Detta är ofta fallet då
parter med skilda intressen står mot varandra, t.ex. vid tvist i fråga om
vårdnaden om barn. Om intygsutfärdaren inte far frihet att skaffa det
material han behöver för en opartisk bedömning, bör han i princip
avböja att utfärda intyget. Om han av särskilda skäl inte kan avböja
detta eller om han i författning eller på annat sätt är ålagd att utfärda
intyget, är det särskilt viktigt att materialet redovisas enligt vad som
sägs i 3.

Anmälningsskyldigheten i 71 § SoL för läkare återfinns i andra
stycket med följande lydelse.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är
anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till socialnämn-
den anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan
innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd.
Detta gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som
inte har sådan anställning.

Redog. 1991/92:1

287

Bedömning

Redog. 1991/92:1

Vid ärendets avgörande den 13 februari 1991 anförde JO Norell
Söderblom följande.

Anmälan avser om Weronika Mattsson brutit mot någon bestämmel-
se när hon utfärdat och till sociala distriktsnämnden översänt de
aktuella handlingarna som betecknats som intyg.

Bestämmelserna i allmänna läkarinstruktionen och socialstyrelsens
föreskrifter ställer stränga krav på utSrdaren vad gäller intygets inne-
håll. De aktuella handlingarna innehåller obestridligen uppgifter rö-
rande annan person än den de enligt rubriken avser och är även i
övrigt mindre väl utformade. Sålunda kan intygen tolkas som ett
ställningstagande för E.H. Som läkarintyg avseende enskilds hälsotill-
stånd betraktade är de således så bristfälliga att jag övervägt att anmäla
saken till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för prövning i discipli-
när ordning.

Jag har emellertid beaktat även följande. Vissa uppgifter som tagits
in i handlingarna är av den beskaffenheten att det enligt 71 § SoL
förelegat en ovillkorlig skyldighet att anmäla saken till socialnämnden.
De bristfälligheter som kan läggas Weronika Mattsson till last vad
gäller utfärdandet av de aktuella handlingarna kan därför inte ses
enbart med utgångspunkt från bestämmelserna om utfärdande av intyg.
Vid ansvarsbedömningen måste man även beakta ändamålet med
handlingarna. Utredningen motsäger inte Weronika Mattssons påståen-
de om att hon velat bringa vissa förhållanden rörande barnet till
nämndens kännedom. De uppgifter som lämnats beträffande fadern är
otvivelaktigt sådana som föranleder anmälningsskyldighet. Inlämnandet
av handlingarna till socialdistrikt 10 kan enligt min mening därför ses
som ett fullföljande av anmälningsskyldigheten enligt 71 § SoL.

Jag godtar således Weronika Mattssons uppgift om avsikten med
ingivandet av handlingarna till socialförvaltningen. Det är däremot
inte godtagbart att Weronika Mattsson för fullgörandet av sin anmäl-
ningsskyldighet åsatt handlingarna en i sammanhanget helt felaktig
och vilseledande rubrik. Beteckningen intyg skall självfallet förbehållas
handlingar som utfärdas för sådana ändamål som avses i ovanstående
av socialstyrelsen utfärdade föreskrifterna SOSFS 1981:25. Det bör i
sammanhanget understrykas att vad som under punkten 4. sägs om
åliggande inte avser anmälningsskyldighet enligt 71 § SoL. Detta regel-
system måste naturligtvis Weronika Mattsson, som är speciaiistkompe-
tent läkare i psykiatri, vara fullt införstådd med.

288

Skyldighet för landsting att besvara framställningar
om förtur och ersättning inom rimlig tid

(Dnr 1240-1990)

Anmälan

I anmälan den 23 april 1990 till JO uppgav W. i huvudsak följande.
Den 20 augusti 1989 skrev han till ögonkliniken vid Karolinska
sjukhuset, nordvästra sjukhusområdet inom Stockholms läns landsting.
Brevet är ännu efter mer än åtta månader fortfarande obesvarat. I ett
brev den 22 januari 1990 till samma mottagare meddelade W. att han
opererat sig privat och begärde samtidigt ersättning för sina kostnader
härför. I ett svar från ögonkliniken den 30 mars 1990 fick han besked
om att han överflyttats till annan väntelista på annat sjukhus. W. ansåg
landstingets åtgärder märkliga i flera avseenden.

Utredning

Anmälan remitterades till sjukvårdsdirektören i Stockholms läns lands-
ting för upplysningar och yttrande.

Från kansliavdelningen vid Sabbatsbergs/S:t Görans sjukhus hänvisa-
des till ett yttrande från professorn Bo Philipson, S:t Eriks ögonsjuk-
hus. Denne uppgav i huvudsak följande. W. remitterades den 6 juni
1989 till Karolinska sjukhusets ögonklinik för undersökning avseende
grå starr. Undersökningen resulterade i att W. placerades i oprioriterad
grupp, innebärande väntetid betydligt överstigande ett år. I samband
med att grå starr-operationen senare utfördes privat, har uppenbarligen
journalen rekvirerats från Karolinska. Kopia översändes, men enligt
rutinerna stryks inte någon patient från väntelistan, då patient kan
ångra sig eller den privata kliniken avråda. — Strykning sker endast på
begäran av patient vilket nu skett beträffande W.

Förnyad remiss begärdes avseende svar på framställningen från W.
om ersättning.

I remissvaret uppgavs bl.a. att W:s framställan olyckligtvis inte
besvarats till följd av att ögonkliniken vid Karolinska sjukhuset vid
detta tillfälle flyttats över till S:t Eriks sjukhus. Vidare uppgavs att
framställningen nu skulle behandlas av Danderyds sjukvårdsområde
till vilket W. hör.

W. har beretts tillfälle yttra sig över remissvaren men har inte
begagnat sig härav.

Den 19 oktober 1990 tillskrev landstinget W. med besked om att
möjligheterna att fa ersättning för den privata operationen var begrän-
sade.

I skrivelse den 31 januari 1991 underrättades W. av Danderyds
sjukvårdsområde om att hans framställan om ersättning avslagits.

Redog. 1991/92:1

289

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 28 mars 1991
följande.

Frågan om W. skall ha ersättning eller ej för den operation han
genomgått privat rör sådana bedömningar som JO normalt inte tar
ställning till. Jag finner inte skäl frångå denna princip här och
begränsar därför granskningen till hur landstinget rent formellt hand-
lagt framställningen och ärendet i övrigt.

I 4 § förvaltningslagen (FL) sägs att varje myndighet skall lämna
upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i
frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Vidare sägs där bl.a.
att frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt. I 7 § FL
anges att varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så
enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.
Myndigheten skall vidare underlätta för den enskilde att ha med den
att göra. I dessa bestämmelser ligger bl.a. att myndigheter skall i rimlig
tid besvara framställningar från enskilda. I detta fall har W. vänt sig till
landstinget, dels den 20 augusti 1989 med begäran om förtur för
operation, dels den 22 januari 1990 med begäran om ersättning för
den operation han under mellantiden genomgått privat. Av utredning-
en framgår emellertid inte annat än att W. aldrig fatt något svar på sin
framställan om förtur och att landstinget i ersättningsfrågan svarade
den 19 oktober 1990. Själva prövningen kom dock till stånd först den
31 januari 1991. Dessa tidsutdräkter är självfallet inte godtagbara. Även
om framställningarna avsåg olika frågor som skulle handläggas av olika
enheter inom landstinget och ögonkliniken flyttats under tiden, kan
landstinget inte undgå kritik för sin underlåtenhet att besvara och
handlägga framställningarna i rimlig tid. Jag förutsätter att hälso- och
sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting vidtar erforderliga åt-
gärder för att förebygga ett upprepande.

Frågor om permission åt och efterlysning av person,
som tvångsisolerats på grund av HIV-smitta

(Dnr 1392-1990, 1393-1990, 1411-1990)

Bakgrund

Den 27 februari 1990 beslöt smittskyddsläkaren i Stockholms län att
tvångsisolera W.F. enligt 39 § smittskyddslagen (1988:1472). Länsrätten
fastställde beslutet. Kammarrätten lämnade av W.F. anförda besvär
utan bifall. Regeringsrätten beslöt den 15 maj 1990 att inte meddela
prövningstillstånd.

Tvångsisolering av W.F. verkställdes av infektionskliniken, Dande-
ryds sjukhus.

Den 7 maj 1990 erhöll W.F. permission mellan kl. 9.00 och kl.
18.00. Han återkom inte på utsatt tid.

1991/92:1

290

På förmiddagen den 8 maj 1990 möttes smittskyddsläkaren Per Redog. 1991/92:1
Lundbergh och W.F. av en tillfällighet på ett tåg mellan Stockholm
och Linköping. W.F. steg av tåget i Norrköping. Han greps av polis
följande dag.

Anmälningar

Thorvald Lindfors begärde att JO skulle utreda om Per Lundbergh
handlade korrekt då han beviljade W.F. permission från tvångsisole-
ringen. Thorvald Lindfors, Måns Åberg och Stig Plobeck begärde att
JO skulle granska om Per Lundbergh oriktigt underlåtit att kontakta
t.ex. polisen i samband med att han träffade på W.F. på tåget.

Utredning

Socialstyrelsen har, efter att ha hört Per Lundbergh och den för
tvångsisoleringen av W.F. ansvarige överläkaren, fattat beslut i tillsyns-
ärende avseende de hit anmälda frågorna. Jag har tagit del av beslutet.
Jag har vidare tagit del av ett genmäle, som Per Lundbergh efter
socialstyrelsens beslut tillställt dess generaldirektör. Därutöver har Per
Lundbergh inkommit med yttrande över anmälningarna direkt till JO.

Frågan om permission

I slutet av april 1990 avslog Per Lundbergh en ansökan från W.F. om
att tvångsisoleringen skulle upphöra. I detta sammanhang utfäste sig
W.F. för första gången att vara beredd att avstå från droger. Per
Lundbergh, biträdd av sin handläggare (psykolog) och ställföreträdande
smittskyddsläkaren, ansåg att W.F. genom permission borde fä en
chans att visa detta.

Per Lundbergh har sammanfattat skälen för en permission enligt
följande. Att W.F. ej haft möjlighet att frivilligt söka behandling innan
han dömdes. Att han för första gången under sitt 21-åriga missbruk
uttalade en önskan att leva ett drogfritt liv. Att han hade en kraftig
medicinering som verkade dämpande på hans sexualdrift och narkoti-
kabehov. Att de praktiska svårigheterna att erbjuda W.F. utevistelse
hade medfört att han inte alls hade vistats ute under tre veckor.

Socialstyrelsen har i sitt beslut i tillsynsärendet i denna del anfört:

— Socialstyrelsen har på de grunder som anförts inte något i och för
sig att erinra mot permissionen.

Händelsen på tåget

Mellan den 8 och den 10 maj 1990 deltog Per Lundbergh under
tjänstledighet i en smittskyddsläkarkonferens i Åtvidaberg. Han reste
dit med tåg via Linköping. Mellan kl. 9.30 och 9.45 gjordes han av
bl.a. en jurist från socialstyrelsen uppmärksam på att W.F. medföljde
tåget, med biljett till Norrköping. Per Lundbergh sökte upp W.F. och
samtalade med honom. Per Lundbergh fann att W.F. inte var påverkad
av narkotika. Han sade sig inte heller medföra sådan. Per Lundbergh
uppmanade W.F. att inte inta narkotika eller begå någon smittfarlig 291

handling. Han uppmanade också W.F. att efter avstigning i Norrkö-

ping kontakta handläggaren hos smittskyddsläkaren, vilkens telefon-
nummer han medförde, för att komma överens med henne om hur
han skulle kunna återvända till Stockholm då han saknade pengar. Då
tåget kl. 10.15 stannat i Norrköping konstaterade Per Lundbergh att
W.F. stigit av.

Per Lundbergh anförde följande. Eftersom W.F. på tåget inte föreföll
påverkad, inte medförde narkotika och lovade att avhålla sig från
narkotika och inte hade reseförbud ansåg han inte att han behövde
hindra W.F. att stiga av i Norrköping. Eftersom det enligt förarbetena
till smittskyddslagen är ett led i den tvångsisolerades återanpassning att
pröva dennes villighet att leva i samförstånd med och samarbeta med
omgivningen uppmanade han W.F. att kontakta handläggaren. W.F.
fick också på detta sätt möjlighet att visa om han hade för avsikt att
leva smitt-ofarligt. Per Lundbergh har också framhållit att han vid
tillfället var tjänstledig. Den huvudsakliga anledningen till att han inte
kontaktade polisen omgående från tåget var att han inte visste om W.F.
var efterlyst. Även om W.F. varit efterlyst hade han diskuterat med
den nämnde juristen från socialstyrelsen huruvida han som läkare
hade skyldighet att bryta sin tystnadsplikt och informera polisen om
sin vetskap. Om W.F. efter sådan kontakt återförts med polishjälp
skulle han troligen undandra sig att lämna urinprov och permissionen
skulle då vara ett test utan värde. All form av frivillig inställelse vore i
stället till fördel. W.F. utgjorde vid tillfället inte större smittrisk än då
permissionen beviljades. Vid återkomsten lämnade W.F. urinprov, som
visade att han inte återfallit i narkotikamissbruk under permissionen.

Per Lundbergh framhöll också att det varken i smittskyddslagen
eller i socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd finns bestämmel-
ser om eventuell efterlysning. En sådan borde enligt Per Lundbergh
ankomma på vårdansvarig läkare, eftersom smittskyddsläkaren svårli-
gen kan överblicka om patienten återkommer på rätt tid.

Socialstyrelsen anförde i sitt nämnda beslut att smittskyddsläkaren
oaktat sin tystnadsplikt med stöd av nödrättsbestämmelserna i 24 kap.
4 § brottsbalken hade kunnat kontakta polisen. Han skulle enligt
socialstyrelsen också ha kunnat kontakta sjukhuset så att de för patien-
tens övervakning omedelbart ansvariga hade blivit informerade om
läget. Socialstyrelsen framhöll att i fråga om tvångsisolerade HIV-
smittade patienter, som inte följer givna förhållningsorder, kan man
inte bortse från de kustodiella aspekter som starkt betonas i smitt-
skyddslagen och att man i sådana lägen inte skall agera med chanstag-
ningar som kan riskera att gå ut över tredje man.

Per Lundbergh anförde till bemötande härav att W.F. inte var
farligare på tågresan än då permissionen beviljades, och att nödvärns-
reglerna i brottsbalken ej är tillämpliga på den aktuella situationen.

Redog. 1991/92:1

292

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 21 februari
1991 bl.a. följande.

Frågan om permission

Den som är tvångsisolerad far ges tillstånd att under viss tid vistas
utanför sjukhusets område. Sådant tillstånd meddelas av smittskyddslä-
karen efter samråd med överläkaren (49 och 50 §§ smittskyddslagen).

Det ligger i sakens natur att en permission från en tvångsisolering
kan medföra risker för smittspridning. Förelåg ingen sådan risk skulle
ju själva isoleringen upphöra.

Av förarbetena till smittskyddslagen framgår också att möjligheten
till permission införts i klart medvetande om att en sådan kan vara
förenad med risker för allmänheten. Det utsägs sålunda att en möjlig-
het till permission skulle kunna vara ett realistiskt sätt att pröva den
tvångsisolerades villighet och möjlighet att leva på ett sådant sätt att
han inte riskerar att smitta andra människor. Hur stora risker som
helst får emellertid inte tas: "En förutsättning för vistelse i dessa fria
former är dock, att det är rimligt att anta att den isolerade kan klara
friheten utan risk för smittspridning. Att uppenbart äventyra andra
människors liv och hälsa kan inte godtas." (prop. 1988/89:5 s. 89 f.)

Ett permissionsbeslut måste alltså föregås av en noggrann avvägning
av de risker som kan vara förenade med permissionen, och om
riskerna är större än vad de ovan citerade meningarna ger uttryck åt
bör permissionen inte beviljas. Hur prövningen skall utfalla i det
enskilda fallet måste bero på en sammanvägning av bedömningar och
förutsägelser av framför allt psykologisk och medicinsk art. Detta slags
bedömningar lämpar sig inte väl för JO:s prövning, och jag avstår
därför från något uttalande i frågan om W.F. vid tillfället hade bort
beviljas permission eller ej. Jag vill dock åter understryka att även om
det är närmast oundvikligt att en permission av detta slag blir förenad
med vissa risker för allmänheten, risker över en viss, låg, nivå inte är
godtagbara. Jag erinrar i sammanhanget om att socialstyrelsen inte haft
något att erinra mot den aktuella permissionen.

Händelsen på tåget

Sekretess gäller i medicinsk verksamhet avseende t.ex. åtgärder mot
smittsamma sjukdomar, för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men, 7
kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen
utgör sekretess inte hinder mot att uppgift lämnas ut, om det är
nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra
sin verksamhet.

Polismyndighet skall enligt 62 § 3 p. smittskyddslagen lämna biträde
på begäran av smittskyddsläkaren eller överläkaren för att återföra bl.a.
den som inte har återvänt till sjukhuset sedan hans tillstånd att vistas
utanför sjukhusets område har gått ut eller återkallats. I förarbetena

Redog. 1991/92:1

293

till denna regel sägs (a. prop. s. 147 f.) att en begäran om biträde måste
innehålla de uppgifter som polisen behöver för att kunna utföra
uppdraget, t.ex. namn och om möjligt adress till den som biträdet
avser. Det sägs också att det ligger i sakens natur att en begäran om
biträde av polismyndigheten innehåller uppgift om att vederbörande är
eller misstänks vara bärare av en viss samhällsfarlig sjukdom och att
det med hänsyn till bl.a. de s.k. behovs- och proportionalitetsprinciper-
na som enligt polislagen (1984:387) gäller för polisens verksamhet är
nödvändigt att polisen får kännedom om vilken sjukdom det är fråga
om för att man skall kunna bedöma hur åtgärden skall verkställas.

Det kan alltså ingå i smittskyddsläkarens liksom i överläkarens
verksamhet att, om en tvångsisolerad patient inte återkommer efter
permission, begära biträde av polis för att återföra honom och att
därvid berätta vilken sjukdom det är fråga om. Givetvis måste det från
fall till fall bedömas om situationen är så allvarlig att polisbiträde
måste begäras. Om smittskyddsläkaren finner omständigheterna så
alarmerande, att han för att kunna fullgöra sin verksamhet måste
begära polisbiträde, har han enligt bestämmelsen i 1 kap. 5 § sekretess-
lagen rätt att genombryta sekretessen. Någon anledning för smitt-
skyddsläkaren att ens överväga att åberopa nödbestäm melserna i brotts-
balken, vilkas tillämpning i detta slags fall enligt min mening är ytterst
tveksam, föreligger därför inte. En slutlig prövning av deras tillämplig-
het ankommer emellertid på domstol att göra.

Liksom när det gäller frågan om permission bör beviljas är frågan
om situationen är sådan att smittskyddsläkaren bör begära biträde av
polis beroende av överväganden av psykologisk och medicinsk art. I
bedömningen får emellertid även vägas in andra fakta, av vilka en del
tillkommit efter permissionsbeslutet. Exempel på sådana fakta är i
detta fail frågan om varför W.F. valt att ej återkomma på utsatt tid,
vart han avsåg att bege sig och varför, hur han tänkt ordna sitt
uppehälle i avsaknad av pengar och fast adress, när han eventuellt
hade tänkt inställa sig osv. Av utredningen framgår att Per Lundbergh
sökt utreda detta slags omständigheter genom att utförligt fråga W.F.
om hans planer och inställning. W.F. hade dessutom lovat att kontakta
handläggaren hos smittskyddsläkaren för att arrangera sin återtrans-
port.

Vilken den sammanvägda bedömningen i ett sådant här fall bör bli,
är så beroende av professionella medicinska eller psykologiska övervä-
ganden att det endast i fall av uppenbar missbedömning föreligger
utrymme för kritik från JO. Så är enligt min mening inte fallet här.
Jag vill dock understryka de synpunkter som framförts i socialstyrel-
sens beslut den 23 maj 1990. Det skyddsintresse som smittskyddslagen
skall tillvarata manar alltså till försiktighet med chanstagningar som
kan medföra risker för allmänhetens säkerhet. Chanstagningen ökar
självfallet om patienten som i detta fall redan brutit mot givna före-
skrifter.

Per Lundbergh var vid tillfället ledig från sin tjänst för att delta i en
konferens. Det finns enligt min mening inte anledning att under

Redog. 1991/92:1

294

föreliggande omständigheter tillmäta detta någon betydelse när det Redog. 1991/92:1
gäller hans möjligheter att agera. Uppenbarligen har han själv heller

inte gjort det, vilket hans samtal med patienten visar.

Med dessa besked avslutar jag ärendet här.

Överflyttning av ärende angående tvångsisolering en-
ligt smittskyddslagen och upphörande av sådan isole-
ring

(Dnr 427-1990)

Anmälan

I en anmälan till JO begärde Marianne Ressner m.fl. JO:s granskning
av smittskyddsläkarens i Göteborg beslut att viss tvångsisolering enligt
smittskyddslagen (1988:1472) skulle upphöra.

Utredning

Anmälarna hade sänt motsvarande begäran till socialstyrelsen. Genom
beslut den 21 februari 1990 har socialstyrelsen prövat frågan. Sedan
kopia av socialstyrelsens beslut inkommit till JO-expeditionen inford-
rades yttrande från smittskyddsläkaren i Göteborg. Vissa domar röran-
de tvångsisolering av den aktuelle smittbäraren, W.F., infordrades
också till JO-expeditionen.

Utredningens resultat

Läkare vid socialmedicinska häktesprojektet i Stockholm gjorde i
början av oktober 1989 anmälan till smittskyddsläkaren i Stockholm
att W.F., vilken när hon informerat honom om hans just påvisade
HIV-positivitet, uttalat sin avsikt att sprida smittan vidare. Länsrätten i
Stockholms län beslöt den 29 november 1989 på ansökan av smitt-
skyddsläkaren om tvångsisolering enligt 38 § 1 st. smittskyddslagen av
W.F. Domen vann slutligen laga kraft genom att regeringsrätten inte
meddelade prövningstillstånd.

W.F. tvångsisolerades på sjukhus i Stockholms län. Sedan det kon-
staterats att han var kyrkobokförd i Göteborg överfördes han, efter
muntlig överläggning mellan de ansvariga smittskyddsläkarna, dit den
27 december 1989. Han hölls därefter isolerad på en avdelning inom
Lillhagens sjukhus i Göteborg. På avdelningen blev han föremål för
behandling i form av krisbistånd och så kallad överinlärning angående
HIV-smitta.

Den 26 januari 1990 begärde W.F. att bli utskriven från sjukhuset. I
anslutning härtill inkom till smittskyddsläkaren i Göteborg Per Hag-
lind utlåtanden från den vårdansvarige läkaren, den behandlande läka-
ren och överläkaren på den avdelning vid sjukhuset där W.F. vårdades.
På Haglinds begäran inkom överläkaren och behandlande läkaren med

295

kompletterande utlåtanden. Dessutom inkom yttrande från en psyko- Redog.
log och psykoterapeut som haft samtal med W.F. på Lillhagens sjuk-
hus.

Den 8 februari 1990 beslöt Per Haglind att tvångsisoleringen skulle
upphöra.

Socialstyrelsen angav i sitt beslut i ärendet tre grundläggande princi-
per, som enligt styrelsens mening borde vara vägledande för beslut om
tvångsisolerings upphörande: Patienten skall ha kommit igenom sitt
förnekande och orka vara medveten om att han är HIV-bärare för
resten av livet. Patienten skall kunna behärska sin aggressivitet och
sina impulser eller kanalisera dem på ett sätt som ej utgör smittorisk.
Patienten måste kunna härbärgera den ångest han tidigare kuperat
med t.ex. droger.

Socialstyrelsen angav att dessa tre kriterier ställer mycket höga krav
på en patients mognad och utveckling. Socialstyrelsen anförde att
utredningen knappast kunde sägas lämna ett mer betryggande underlag
för att man någorlunda säkert skulle kunna bedöma om kraven kunde
anses uppfyllda, och ansåg därför att den tid under vilken W.F. hållits
isolerad varit alltför knappt tillmätt. Försiktighetsskäl och allmänpre-
ventiva aspekter talade för att man inte skulle bryta en tvångsisolering
innan förutsättningarna för de tre kriteriernas uppfyllande förelåg med
viss säkerhet. Styrelsen hade därför den uppfattningen att W.F. borde
ha kvarhållits längre tid.

Socialstyrelsen anförde vidare i sitt beslut att W.F. visserligen var
kyrkobokförd i Göteborg men bosatt i Stockholm, varför han inte
borde ha överförts till Göteborg utan fortsättningsvis vårdats i Stock-
holm. Smittskyddsläkaren i Göteborg var därför enligt socialstyrelsen
inte behörig att ansvara för W.F., ännu mindre att ta materiell ställ-
ning till isoleringens hävande. Beslutet härom vore därför en rättslig
nullitet. Socialstyrelsen anförde som sin uppfattning att smittskyddslä-
karen i Stockholm borde ta ställning till frågan om tvångsisolering var
behövlig.

Efter att ha läst detta yttrande föranstaltade smittskyddsläkaren i
Stockholm om att W.F. återintogs på Danderyds sjukhus för fortsatt
isolering. Samtidigt ingav han till länsrätten ansökan om fortsatt isole-
ring och, i andra hand, en underställning rörande omedelbart omhän-
dertagande enligt 39 § smittskyddslagen.

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 19 februari
1991 följande.

Tvångsisolering skall beslutas om en person som för smitta av en
samhällsfarlig sjukdom, såsom infektion av HIV, inte frivilligt medver-
kar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning. Ett
sådant beslut skall också fattas om det finns grundad anledning att anta
att den smittade inte följer meddelade förhållningsregler och underlå-
tenheten innebär en uppenbar risk för smittspridning, 38 § 1 st.
smittskyddslagen.

1991/92:1

296

När det inte längre finns skäl för tvångsisolering skall smittskyddslä-
karen ofördröjligen besluta att tvångsisoleringen skall upphöra, 42 § 1
st. smittskyddslagen.

I förarbetena till smittskyddslagen (prop. 1988/89:5 s. 89) anges att
först när situationen för den isolerade har ändrats på ett sådant sätt, att
förutsättningarna för tvångsomhändertagandet inte längre föreligger,
kan beslutet om tvångsisolering hävas. Vidare anges (s. 142) att smitt-
skyddsläkaren fortlöpande skall pröva om grunderna för tvångsisole-
ring består. Om grunderna inte längre föreligger skall han omedelbart
fatta beslut om att isoleringen skall upphöra. Socialstyrelsen har med
stöd av bemyndigande i 10 § smittskyddsförordningen (1989:301) utfär-
dat föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av smittskyddslag-
en (SOSFS 1989:18). Socialstyrelsen har däri (s. 36) angivit följande
beträffande förutsättningarna för upphörande av vården: Tvångsisole-
ringen skall pågå så länge det finns risk för att den smittade sprider
smitta. När förutsättningarna för den isolerade ändras så, att grund för
tvångsisolering inte längre föreligger, skall den upphöra. — Några
närmare kriterier för när grund för tvångsisolering enligt socialstyrel-
sens mening inte längre skall anses föreligga anges inte.

Såväl lagen som förarbetena och socialstyrelsens anvisningar ger vid
handen det som egentligen är självklart: De rättsliga förutsättningarna
för tvångsisolering och för utskrivning är lika. Föreligger de skall den
smittade isoleras, föreligger de inte skall utskrivning ske. Det är så att
säga samma höjd på tröskeln för inträde som för utträde. Vid prövning
av en fråga om utskrivning skall smittskyddsläkaren alltså pröva om
det alltjämt föreligger sådana förutsättningar som anges i 38 § 1 st.
smittskyddslagen.

Innebörden av de tre kriterier socialstyrelsen ställt upp skall väl
närmast vara, att om de inte uppfyllts kan man inte anse att någon
trovärdig frivillighet i fråga om smitthindrande åtgärder är möjlig.
Som socialstyrelsen i sitt beslut har anfört, ställer kriterierna mycket
höga krav på en patients mognad och utveckling. Jag instämmer i den
bedömningen. 1 själva verket är kraven så höga att det kan ifrågasättas
om de, strikt vidhållna, korresponderar med de rättsliga förutsättning-
arna för ett beslut om tvångsisolering. Vid prövning av en fråga om
utskrivning kan man därför enligt min mening, även om man låter
prövningen avse det slags frågor som kriterierna rör, inte för en
utskrivning fordra att de i sin helhet uppfyllts. Ungefär så har ju också
socialstyrelsen själv behandlat kriterierna vid prövningen av ärendet:
förutsättningarna för de tre kriteriernas uppfyllande (bör föreligga)
med viss säkerhet. Jag delar alltså i stort sett den bedömning av de
rättsliga förutsättningarna för en utskrivning som socialstyrelsen gett
uttryck för i sitt beslut.

Avgörande för när en patient kan få en isolering avbruten är, som
socialstyrelsen i sitt beslut framhållit, bedömningar av medicinsk och
psykologisk art. Bedömningar av detta slag lämpar sig inte väl för JO:s
prövning. Jag går därför inte in på någon prövning i sak av om det var
befogat eller inte att häva isoleringen av W.F.

Redog. 1991/92:1

297

Anmälarna har ansett att utskrivningen borde ha varit bättre förbe-
redd i avseende på rehabiliterande åtgärder utanför sjukhuset, vilket
enligt dem har betydelse för W.F:s möjligheter att fungera socialt.
Frågan om den smittades sociala situation hänger intimt samman med
frågan om en tvångsisolering är befogad eller en utskrivning möjlig.
Det är knappast möjligt att bryta ut en bedömning av den frågan till
särskild prövning. Allmänt sett är det givetvis till fördel att den
utskrivne far tillgång till rehabiliterande kontakter. Handlingarna i
ärendet visar i denna fråga att en sköterska vid infektionskliniken i
Danderyd hade åtagit sig att vara stödperson för W.F., att W.F:s
tidigare läkare vid den kliniken åtagit sig fortsatta somatiska kontrol-
ler, att en kamratstöd ja nde organisation för HIV-smittade missbrukare
hade vidtalats och att W.F. på egen begäran hade lovats fortsatt
stödkontakt per telefon med den psykolog och psykoterapeut han haft
kontakt med på Lillhagens sjukhus. Det har alltså varit sörjt för att
W.F. haft tillgång till rehabiliterande kontakter efter utskrivningen.

Jag övergår därefter till frågan om den rättsliga verkan av att W.F.
överfördes till sjukhus i Göteborg.

En anmälan angående en smittad person skall av behandlande
läkare sändas till smittskyddsläkaren i det landsting där den behand-
lande läkaren har sin mottagning. Om anmälan avser en person som
vistas i annat landstingsområde skall smittskyddsläkaren visserligen
sända en kopia av anmälan till läkaren i vistelselandstinget, men det är
i första hand den smittskyddsläkare som först har mottagit anmälan
som är ansvarig för de åtgärder den kan föranleda (Socialstyrelsens
föreskrift i SOSFS 1989:18 s. 26). Smittskyddsläkarens i Stockholm
behörighet i ärendet har således enligt socialstyrelsens föreskrifter
grundats inte på W.F:s eventuella vistelse i Stockholm utan på anmä-
lande läkarens mottagningsort. Att, såsom skett i ärendet, lägga den
smittades bostads- eller kyrkobokföringsort till grund för en bedöm-
ning av vilken smittskyddsläkare som skall ha behörighet i ärendet
synes därför sakna stöd i regleringen.

Det är emellertid möjligt för smittskyddsläkaren att överlämna ett
smittskyddsärende till smittskyddsläkaren i ett annat landsting om den
smittade vistas där, jämför 31 § smittskyddslagen och 6 § smittskydds-
förordningen (a. prop. s. 127 och 1986/87:2 s. 35).

Någon reglering av frågan om och i så fell hur ett smittskyddsärende
i annat fall kan överflyttas från en smittskyddsläkare till en annan
synes inte ha skett. Något förbud mot överflyttning har i vart fall inte
meddelats.

Tvångsisolering skall enligt 38 § smittskyddslagen ske på sjukhus
som drivs av en landstingskommun. I förarbetena till denna regel (a.
prop. s. 133) utsägs: "Det finns inte något hinder mot att tvångsisole-
ringen sker utanför det egna landstingsområdet." Ordalagen ger när-
mast vid handen att om så sker, så kvarblir ändå ansvaret för ärendet
hos den ursprunglige smittskyddsläkaren. Det faktum att någon vårdas
på sjukhus utanför smittskyddsläkarens landsting innebär alltså inte
utan vidare att ansvaret övergått till det andra landstingets smittskydds-
läkare. Som ovan framgått finns det dock inget förbud mot att så sker.

Redog. 1991/92:1

298

I förevarande fall har smittskyddsläkaren i Göteborg uppenbarligen
ansett att ansvaret överförts till honom. Smittskyddsläkaren i Stock-
holm har tydligen haft samma uppfattning. Såvitt utredningen visar
har de inte heller ifrågasatt annat under sin överläggning inför det att
handlingarna i smittskyddsärendet översändes, låt vara i kopia.

Mot bakgrund av den avsaknad av reglering som vidlåder rättsområ-
det finns det inga skäl att rikta kritik mot någon för den bedömning
som gjorts i fråga om överföringen av ansvaret. Vad som förekommit i
detta ärende visar emellertid att frånvaron av tydliga regler vållar
problem. Jag översänder därför ett exemplar av detta beslut till social-
departementet för kännedom.

En utvecklingsstörd person som vistas på ett vårdhem
har, utan hörande av den gode mannen, under se-
mesterresa fått betala medföljande personals kostna-
der

(Dnr 1816-1990)

Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 19 juni 1990, anförde U.G. i
huvudsak följande. Hennes son Mikael, för vilken hon är förordnad
som god man, bor på ett vårdhem i Katrineholm. Under sommaren
1989 gjorde Mikael en kortare semesterresa tillsammans med bl.a. två
vårdare. Denna resa, vilken företogs utan hennes godkännande, kosta-
de Mikael 5.737 kronor, varav 3.570 kronor i personalkostnader, 1.000
kronor i fickpengar och resten i kostnad för stughyra. Eftersom hon
tyckte att resan blivit orimligt dyr kontaktade hon i början av decem-
ber 1989 vikarierande distriktschefen vid omsorgsförvaltningen Sven
Martinsson och påpekade dels att man underlåtit att tillfråga henne i
egenskap av god man, dels att 1.000 kronor i fickpengar var väl
mycket. Sven Martinsson lovade att undersöka ärendet, begära in en
redovisning av de förbrukade fickpengarna och därefter återkomma till
henne. Då ingenting skedde i ärendet, skrev hon den 13 mars 1990 till
omsorgsnämnden och krävde att all kostnad för personalen skulle
betalas tillbaka till Mikael. 1 slutet av mars 1990 fick hon besked av
distriktschefen Lars-Erik Backlund att ärendet skulle tas upp till
presidiebehandling den 17 maj 1990. Trots detta är ännu inte något
beslut fattat i ärendet. P.g.a. vad som inträffat har U.G. bl.a. riktat
klagomål mot att hon inte tillfrågats innan resan företogs, att hon
fortfarande inte lått någon redovisning av fickpengarna samt att hand-
läggningen av ärendet tagit så lång tid.

Redog. 1991/92:1

299

Utredning

Redog. 1991/92:1

Utredning och yttrande har inhämtats från omsorgsnämnden inom
Södermanlands läns landsting. I yttrandet anfördes sammanfattningsvis
följande.

Kontakten mellan handläggande personal och den gode mannen har
brustit. Detta har lett till att uttag har verkställts utan gode mannens
medgivande, vilket innebär att ett formellt fel begåtts. Gode mannens
framställning om återbetalning av personalkostnader hann inte beredas
så att den kunde behandlas vid omsorgsnämndens junisammanträde.
Anledningen till tidsutsträckningen har varit att såväl föreståndare som
vikarierande distriktschef behövde yttra sig samt att nämndsammanträ-
den och deras beslut är bestämda till vissa dagar och former. Ärendet
skall dock tas upp till behandling vid nämndens sammanträde i
september 1990. Handläggningstiden har alltså — framför allt p.g.a.
sommaruppehållet — blivit mycket lång, vilket givetvis beklagas.
Nämnden kommer dessutom — med anledning av vad som förevarit i
detta ärende — att ytterligare understryka vikten av att gode mannens
medgivande inhämtas i de fall där så skall vara. Beträffande fickpengar
är de enligt föreståndaren för Mikaels vårdhem verifierade.

U.G. inkom med påminnelse vari hon bl.a. anfört att fickpengarna
fortfarande var oredovisade.

Föredraganden inhämtade vid telefonsamtal med omsorgschefen
Olle Oscarsson att omsorgsnämnden vid sammanträde den 6 septem-
ber 1990 beslutat att återbetala hela personalkostnadsdelen till Mikael.
Vid detta sammanträde hade också understrukits vikten av att över-
läggningar med god man alltid skall dokumenteras av personalen.

JO beslöt därefter inhämta yttrande från socialstyrelsen som i sitt
remissvar gjorde följande bedömningar.

När en utvecklingsstörd person bor på vårdhem har omsorgsnämnden
det totala vårdansvaret. Fritidsaktiviteter och någon form av semester-
aktivitet ingår därför i landstingets ansvar. Om tillräckliga medel inte
finns budgeterade uppkommer frågan om det skulle vara helt uteslutet
för den utvecklingsstörde att själv bekosta en semesterresa. Detsamma
gäller om den utvecklingsstörde skulle vilja göra något utöver det som
landstinget bekostar och själv har medel som räcker till detta. Hur
man skall förfara i sådana fall är en känslig avvägningsfråga, som noga
bör övervägas i varje enskilt fall.

Den utvecklingsstördes vilja bör tolkas av den som känner honom
bäst. På vårdhem är det ofta personal som har den mest ingående
kännedomen om den utvecklingsstörde, men det kan också vara anhö-
riga. Men när det gäller den utvecklingsstördes vilja att betala perso-
nalkostnaderna under några semesterdagar borde det vara självklart att
det inte är personalen som skall tolka hans vilja. Den utvecklingsstör-
de kan mycket väl ge uttryck för att vilja resa, men det är därför inte
säkert att han vill betala personalkostnaderna eller inser att han skulle
kunna göra mycket annat för den summan.

Socialstyrelsen anser det anmärkningsvärt att MG har fått betala
personalens kostnader för semesterresan utan att gode mannen sam-
tyckt. Det är också anmärkningsvärt att man inte kunnat redovisa vad
fickpenningbeloppet använts till. När det gäller förvaltning av privata
medel m m gäller fortfarande socialstyrelsens allmänna råd SOSFS
1983:4.

300

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 27 december
1990 följande.

Av omsorgsnämndens yttrande framgår att man är väl medveten om
att U.G. i egenskap av god man skulle ha godkänt resan innan den
företogs. Det har således ålegat omsorgsförvaltningens personal att
upplysa U.G. om resans innehåll och kostnaderna för densamma samt
därefter försäkra sig om att hennes godkännande förelåg. Så har
uppenbarligen inte skett och förvaltningen kan inte undgå kritik för
detta. Eftersom omsorgsnämnden redan vidtagit vissa åtgärder för att
liknande fel inte skall upprepas föranleder anmälan i denna del ingen
vidare åtgärd av mig.

Vad därefter gäller handläggningstiden av ärendet har U.G. obestritt
påstått att första kontakten med omsorgsförvaltningen togs i början av
december 1989. Vidare är upplyst att beslut om återbetalning fattades
först den 6 september 1990. Såsom enda anledning härtill har från
omsorgsnämndens sida angivits att två personer måste yttra sig samt att
nämndsammanträden och deras beslut är bestämda till vissa dagar och
former. Enligt min mening borde ärendet ha kunnat handläggas på
väsentligt kortare tid.

Vad slutligen gäller fickpengarna tar jag för givet — om så redan
inte skett — att man från omsorgsförvaltningens sida omgående tar
kontakt med U.G. för en redovisning av vad fickpenningbeloppet
använts till.

Med dessa besked och den kritik som ligger häri avslutar jag
ärendet.

Redog. 1991/92:

301

Socialförsäkring

Redog. 1991/92:1

Fråga om försäkringskassas tillämpning av 20 kap.
4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring

(Dnr 1252-1990)

1 en anmälan till JO anförde H-E.K. och R.B. följande. H-E.K. är
dömd till sluten psykiatrisk vård och intagen enligt socialstyrelsens
särskilda förordnande vid S:t Sigfrids sjukhus. H-E.K. och R.B. vill ha
rättelse av försäkringskassans beslut att inte utge sjukpenning för tid
före det att domen vann laga kraft.

Från Malmöhus allmänna försäkringskassa, lokalkontoret i Lomma,
inhämtades att sjukpenning för de aktuella dagarna hade betalats ut till
H-E.K. Kassan hade därefter genom telefonsamtal meddelat H-E.K. att
sjukpenningen betalats ut felaktigt och att felutbetalningen skulle
regleras vid två utbetalningar.

Anmälan remitterades till Malmöhus allmänna försäkringskassa för
yttrande angående dels försäkringskassans syn på huruvida återkravsbe-
slutet överensstämde med förutsättningarna i 20 kap. 4 § lagen om
allmän försäkring (AFL) dels på handläggningen av ärendet. I sitt
remisssvar anförde kassan följande.

Eftersom H-E.K. har begärt omprövning av kassans beslut att återkräva
fyra dagars sjukpenning och beslutet skall omprövas enligt 20 kap 10 §
lagen om allmän försäkring av sociaiförsäkringsnämnden för Lomma
kommun, Malmöhus län, kommenteras inte beslutet ur försäkrings-
rättslig aspekt. Dock kan anföras att fram till dess dom om vård enligt
lag om beredande av sluten psykiatrisk vård (§ 12) vinner laga kraft är
den dömde — även om han vistas på sjukhus — att betrakta som
häktad (regeringens prop 1981/82:72 om ändringar i lagen om bere-
dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, § 12, sid 9 och 35-36).

Formellt är således H-E.K. att anse som häktad under de första
dagarna (20-23 februari 1990) av den påbörjade sjukhusvistelsen.

Däremot vill kassan framföra följande rörande den fösäkringsadmi-
nistrativa handläggningen av ärendet.

Gjorda journalanteckningar i ärendet är tyvärr bristfälliga.

Beslutet, som meddelats muntligt, innehåller flera felaktigheter. Så-
lunda borde beslutet ha innehållit de skäl som motiverar att sjukpen-
ningen skall återbetalas. Vidare framgår inte heller av journalanteck-
ningarna om lokalkontoret prövat möjligheten att bevilja eftergift av
återbetalningsskyldigheten.

Dessutom saknas notering om att H-E.K. upplysts om möjligheten
att begära omprövning av beslutet och hur han då skall förfara.

Med den omfattning socialförsäkringsadministrationen har är det
ofrånkomligt att utbetalningar ibland sker felaktigt. Personalen skall
handlägga försäkringsärendena så enkelt, snabbt och billigt som möjligt
utan att säkerheten eftersätts. Det är således ganska svåra avväganden
som personalen dagligen skall göra.

302

Malmöhus allmänna försäkringskassa lägger stor vikt vid att tillämpa
socialförsäkringen likformigt och rättvist och att allmänheten skall
bemötas på ett sätt som är sakligt och korrekt.

Vår ärendehandläggning skall således präglas av goda försäkrings-
kunskaper och god service.

Ansvarig lokalkontorsledning har uttalat att man väl känner till
kassans mål och att verksamheten normalt bedrivs i överensstämmelse
med dessa kriterier men att personalen i just detta ärende är medveten
om bristerna i ärendet och beklagar uppriktigt det inträffade.

Centralkontoret kommer ånyo att framhålla för kontoren vikten av
hög kvalitet i ärendehandläggningen och att skriftligt beslut bör utfär-
das bl a i alla ärenden som rör indragning eller nedsättning av
ekonomisk förmån samt vid beslut om återbetainingsskyldighet.

H-E.K. gavs tillfälle att yttra sig över remissvaret.

Vid omprövning fann försäkringskassan att H-E.K. inte var återbe-
talningsskyldig för perioden 20—23 februari 1990 och biföll i beslut
den 12 juli 1990 hans begäran om ändring.

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 25 september
1990 följande.

20 kap. 4 § AFL har följande lydelse.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att
fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt
förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp,
eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit
ersättning och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske
av vad som för mycket utbetalats, om inte i särskilt fall anledning
föreligger att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldigheten.

Har återbetainingsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, far
vid senare utbetalning till honom i avräkning på vad som för mycket
utgått innehållas ett skäligt belopp. Avdrag på tilläggspension får även
göras för obetald egenavgift för tilläggspension, om enligt 11 kap. 6 §
första stycket pensionspoäng som svarar mot avgiften tillgodoräknats
den försäkrade för det år som avgiften avser oavsett att avgiften inte
er lagts.

Avdrag på en ersättning enligt denna lag far vidare göras om någon
av en allmän försäkringskassa har ålagts återbetainingsskyldighet för en
ersättning som har utgetts på grund av en annan författning.

Försäkringskassans rätt att återkräva redan utbetald ersättning är be-
gränsad till de fall då förutsättningarna i första stycket nämnda para-
graf är uppfyllda. Kassan måste alltså pröva om någon av dessa
förutsättningar föreligger innan kassan beslutar om återkrav. Jag vill i
detta sammanhang understryka att den omständigheten att försäkrings-
kassan själv gjort en felutbetalning inte är tillräckligt skäl för att
återkräva vad som utgivits om den försäkrade inte skäligen bort inse
detta.

Försäkringskassan har medgett att ärendet handlagts felaktigt. Kas-
sans journalanteckningar i ärendet är bristfälliga. Det framgår inte av
dessa eller av kassans yttrande huruvida kassan prövat om förutsätt-
ningar enligt 20 kap. 4 § AFL för återkrav förelegat. Kassan har
numera ändrat beslutet. Mot bakgrund härav finner jag inte skäl till

1991/92:1

303

vidare uttalanden i saken utan låter bero med den kritik som ligger i Redog. 1991/92:1
det sagda.

Underlåtenhet att vidarebefordra besvärsskrivelse till
försäkringsrätt

(Dnr 170-1990)

I en anmälan till JO anför Sigge Bergh bl.a. följande. Han har hjälpt
en person, E.K. med en skrivelse där hon överklagade att försäkrings-
kassan inte godkänt en knäskada som arbetsskada. Överklagandet skul-
le riktas till försäkringsrätten men sändas till försäkringskassan. Kassan
hade efter fyra månader inte vidarebefordrat besvärsskrivelsen.

Anmälan remitterades till Bohusläns allmänna försäkringskassa för
yttrande. 1 sitt remissvar anförde försäkringskassan bl.a. följande.

Socialförsäkringsnämnden beslöt vid ett sammanträde den 24 april

1989 att ej godkänna de av E.K. anmälda sjukfallen 870312, 880822
och 881003 som arbetsskada. Efter det att nämndens protokoll justerats
underrättades E.K. om nämndens beslut. Beslutsmeddelandet är daterat
6 juni 1989.

Den 30 juni 1989 inkom E.K. med en besvärsskrivelse. Då försäk-
ringskassan ej tidigare prövat ärendet utifrån den händelse som enligt
arbetsskadeanmälan skulle ha inträffat den 1 juni 1988, bedömde
försäkringskassan att även en sådan prövning skulle göras.

Vid denna prövning fann försäkringskassan att det ej förelåg något
samband mellan den uppgivna skadan den 1 juni 1988 och de sjukfall
som anmäldes 22 augusti och 3 oktober 1988. E.K. underrättades
genom ett beslutsmeddelande 1 februari 1990.

Den 26 januari 1990, i anslutning till att kassan på nytt prövat
ärendet, översändes ärendet jämte besvärsskrivelsen till försäkringsrät-
ten.

Försäkringskassan är medveten om att alla besvärsskrivelser, också
de som föranleder ny prövning från kassans sida, snarast skall anhäng-
iggöras hos försäkringsrätten. Vid detta aktuella tillfälle gjordes dock
ett förbiseende. Försäkringskassan skulle således rätteligen utan dröjs-
mål ha översänt E.K:s besvärsskrivelse till försäkringsrätten. Om kas-
sans förnyade prövning därefter skulle ha inneburit en ändring av
kassans tidigare beslut förfaller överklagandet hos försäkringsrätten (28
§ förvaltningslagen).

Försäkringskassan håller f n på att utarbeta anvisningar avseende
arbetsrutiner vid omprövning, ändring och överklagande av beslut.
Med anledning av det inträffade kommer kassan i dessa anvisningar att
understryka vikten av att besvärsskrivelser översänds till försäkringsrät-
ten utan dröjsmål så att de snarast blir anhängiggjorda där.

Sigge Bergh har lämnat synpunkter på remissvaret.

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 31 augusti

1990 följande.

Det saknas uttryckliga bestämmelser om skyndsamhet i fråga om en
beslutsmyndighets överlämnande av överklagandeskrivelser till veder-
börande överinstans. Det ligger dock i sakens natur att överlämnandet
måste ske så snart som möjligt. Den fördröjning som kan tillåtas måste

304

enligt min mening hänföra sig till den sak överklagandet avser. En viss Redog.
fördröjning kan således godtas om försäkringskassan avser att utnyttja
sin möjlighet att själv ändra beslutet. Att skrivelsen med överklagandet
blir kvar hos försäkringskassan mer än sex månader innan den lämnas
över till försäkringsrätten är naturligtvis inte godtagbart.

Försäkringskassan håller f.n. på att utarbeta anvisningar avseende
arbetsrutiner vid omprövning, ändring och överklagande av beslut. Jag
förutsätter att dessa leder till att liknande brister i ärendehanteringen
kan undvikas i framtiden.

Vad Sigge Bergh i övrigt anfört föranleder inte något uttalande från
min sida. Ärendet avslutas.

Fråga dels om försäkringskassas tillämpning av 17 §
förvaltningslagen då den försäkrade har befullmäkti-
gat ombud, dels om ändring av beslut

(Dnr 512-1990)

1 Anmälan

1 en anmälan till JO uppgav Georg Antal följande. Han är juridiskt
ombud för A.H. i ett ärende rörande handikappersättning enligt lagen
om allmän försäkring (AFL). Av en tillfällighet fick han veta att
Stockholms läns allmänna försäkringskassas lokalkontor i Solna den 6
december 1989 hade fattat beslut i ärendet. Detta hade avgjorts utan att
han hade blivit underrättad enligt bestämmelserna i 17 § förvaltnings-
lagen. Hans begäran i inlaga den 8 mars 1989 att all kommunicering
skulle ske till honom hade kassan lämnat utan avseende. Den 4
februari 1990 begärde Georg Antal per telefon att lokalkontoret i
efterhand skulle kommunicera alla uppgifter som hade tillförts ärendet
genom annan än honom. Vederbörande tjänsteman vägrade tillmötesgå
begäran om kommunicering. Den 7 samma månad skrev han till
försäkringskassans huvudkontor för att fa de begärda handlingarna.
Han hade den 18 februari inte fatt svar på sin skrivelse. Georg Antal
hänvisade till att han tidigare anmält ett liknande fall till JO samt
anhöll att JO skulle förelägga försäkringskassan att delge honom
berörda handlingar.

2 Utredning

2.1 Utredningsåtgärder

Anmälan remitterades till Stockholms läns allmänna försäkringskassa
för utredning och yttrande. Försäkringskassans remissvar i detta ärende
avvek i viss mån från det remissvar försäkringskassan lämnat med
anledning av Georg Antals tidigare anmälan i ett liknande ärende (dnr
2885-1989). Kassans båda yttranden återremitterades till kassan med
begäran om nytt yttrande angående försäkringskassans syn på hur
kassan bör tillämpa 17 § förvaltningslagen då den försäkrade har

1991/92:1

305

befullmäktigat ombud. Sedan Georg Antal i en kompletterande anmä- Redog.
lan ifrågasatte kassans fortsatta handläggning av ärendet lånades kassans
akt i ärendet in och granskades. De vid granskningen uppkomna
frågorna samt Georg Antals kompletterande anmälan överlämnades i
en efterremiss till försäkringskassan att beaktas vid besvarandet av
remissen. Georg Antal lämnade synpunkter på kassans yttrande. Vida-
re inhämtades muntliga upplysningar från lokalkontoret i Solna.

2.2 Utredningens resultat

I sitt första yttrande den 4 april 1990 anförde försäkringskassan följan-
de.

Den tjänsteman som beredde ärendet framförde den 25 oktober 1989
till Antal per telefon den ståndpunkten att kommunicering enligt 17 §
förvaltningslagen inte skall ske med ombud, när sådant finns, utan
med parten i ärendet. Promemoria (med bilagor) upptagande förslag
till beslut — handikappersättning med 34 procent av basbeloppet —
kommunicerades enligt 17 § förvaltningslagen med sökanden i ärendet
— A.H. — den 13 november 1989. Vid sammanträde med socialförsäk-
ringsnämnden den 6 december 1989 fattade nämnden beslut i ärendet.
Handlingarna i ärendet översändes därefter från lokalkontoret till
centralkontorets pensionsavdelning för verkställighet. Därefter beställ-
de Antal per telefon kopia av promemorian med förslag till beslut och
av beslutet.

I samband med granskning av beslutet, när det skulle verkställas av
pensionsavdelningen på centralkontoret, upptäcktes att beslutet inne-
höll viss felaktighet. Eftersom beslutet vid denna tidpunkt ännu inte
expedierats, var det korrigerbart i summarisk ordning. Detta framgår
av bl a prop 1962:90 angående lag om allmän försäkring sidan 378:
"Pensionsavdelningens tjänstemän skall dock inte ha behörighet att
överpröva nämndens avgörande och upptäckt av en eventuell felaktig-
het kan föranleda rättelse endast efter beslut av nämnden själv. Rättel-
semöjiigheten torde stå öppen intill dess pensionsavdelningen expedie-
rat beslutet."

Det upptäckta felet beträffande beslutet rörande A.H. föranledde
därför fördröjning av översändandet av kopia av promemorian och
beslutet till Antal. Beträffande beslutet är således att märka att detta
faktiskt inte föreligger slutgiltigt före den tidpunkt då det expedieras.

Frågan om kommunicering enligt 17 § förvaltningslagen

Antal hävdar den tesen att försäkringskassan — genom att inte till
honom som ombud för A.H. översända promemorian med förslag till
beslut — inte iakttagit bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen om
kommunicering av sådant material som tillförts ärendet av annan än
parten A.H. Denna paragraf anger som föremål för kommuniceringen
"sökande, klagande eller annan part". Däremot anges varken i denna
paragraf eller eljest i förvaltningslagen att ombud för sökande, klagan-
de eller annan part skall kommuniceras. Någon föreskrift i den lag,
som reglerar bl a försäkringskassornas handläggning av ärenden, med
det innehållet att det är ombudet som skall kommuniceras när part
har sådant, finns alltså inte. Försäkringskassan har i A.H:s ärende
kommunicerat sökanden A.H. utredningsmaterialet och förslag till
beslut i ärendet. Kommunicering har således skett i ärendet på sätt
som anges i 17 § förvaltningslagen.

1991/92:1

306

Om lagstiftarna funnit skäl för den regeln att, när ombud finns,
kommunicering enligt 17 § förvaltningslagen skall ske med ombudet,
hade en sådan bestämmelse intagits i detta lagrum eller i den paragraf i
förvaltningslagen som reglerar rätten för part att ha ombud. Eftersom
detta inte skett, Sr förutsättas att lagstiftarna funnit principiella och
praktiska skäl som talar emot en sådan regel. Försäkringskassan anser
emellertid att kommunicering, även om en rättsregel härom saknas,
kan ske med ett befullmäktigat ombud.

Slutligen får försäkringskassan framhålla, att sedan Antal per telefon
begärt kopia av promemorian med förslag till beslut och av beslutet,
har kassan inte vägrat honom att få dessa. Vid hans kontakt med
lokalkontoret fanns dock inte handlingarna i ärendet kvar där, utan
var översända till centralkontoret. Att de begärda handlingarna inte
blev översända omedelbart från centralkontoret berodde i sin tur på
det upptäckta felet som nämnts ovan. Den person på centralkontoret
som skulle översända kopiorna hade också uppfattat situationen som
att Antal var nöjd med att få kopiorna sedan ett slutgiltigt beslut i
ärendet kommit till stånd och var expedierat.

Sedan ärendet återremitterats till försäkringskassan för nytt yttrande
inkom Georg Antals kompletterande anmälan angående den fortsatta
handläggningen av ärendet. Georg Antal uppgav därvid följande. För-
säkringskassan hade den 6 december 1989 beslutat bevilja A.H. handi-
kappersättning med 50 % av basbeloppet. Som underlag för beslutet
hade kassan en föredragningspromemoria upprättad den 9 oktober
1989. Kassan hade därefter, dock före expedieringen, ändrat beslutet
och beviljat handikappersättning med 34 % av basbeloppet. Kassan
hade således på samma underlag fattat två beslut med skilda resultat.
Detta förfaringssätt var enligt Georg Antal oförenligt med kravet på
objektivitet, saknade trovärdighet och innebar ett hot mot rättssäkerhe-
ten. Med anledning av Georg Antals skrivelse lånades akten in från
kassan. Av försäkringskassans akt framgick bl.a. följande. Ärendet
behandlades vid socialförsäkringsnämndens sammanträden den 6 de-
cember 1989 och den 11 april 1990. Akten innehöll två föredragnings-
promemorior med uppläggningsdatum 1989-10-09. I promemorian
med sammanträdesdatum 1989-12-06 angavs på sida 1 i rutan Pröv-
ningen avser "Handikappersättning" och i rutan Socialförsäkrings-
nämndens beslut "Handikappersättning med 34 % av basbeloppet
fr.o.m. december 1988 t.o.m. september 1989 samt handikappersätt-
ning med 50 % av basbeloppet fr.o.m. oktober 1989 med hänsyn till
hjälpbehovets omfattning och merutgifternas storlek." Sida 2 hade
följande rubriker: Socialt, Funktionsnedsättning, Hjälpbehov och mer-
utgifter, Hälsotillstånd, Motivering till beslut och Kommunicering.
Texten under rubriken Motivering till beslut hade samma innehåll
som socialförsäkringsnämndens beslut på sida 1. 1 promemorian med
sammanträdesdatum 1990-04-11 angavs på sida 1 i rutan Prövningen
avser "Ändring enligt 20:10 a lagen om allmän försäkring" och Social-
försäkringsnämndens beslut hade följande lydelse: "Handikappersätt-
ning med 34 % av basbeloppet fr.o.m. oktober 1988 med hänsyn till
hjälpbehovets omfattning och merutgifternas storlek." Sida 2 hade
samma rubriker som föregående promemoria. Texten under rubriken
Motivering till beslut hade samma innehåll som socialförsäkrings-

1991/92:1

307

nämndens beslut på sida 1. Texten under övriga rubriker överensstäm-
de ordagrant med motsvarande texter i promemorian med sammanträ-
desdatum 1989-12-06.

1 efterremissen till försäkringskassan stä es följande frågor.

I båda promemoriorna anges "Delgiven föredragningspromemoria
med uppläggningsdatum 1989-10-09..." Det framgår inte av akten att
promemorian till sammanträdet 1990-04-11 har delgivits. Varför har
de två promemoriorna samma uppläggningdatum då de uppenbarligen
upprättats vid olika tillfällen?

Enligt försäkringskassans yttrande den 4 april 1990 upptäcktes före
expediering viss felaktighet i beslutet. Är det den felaktighet som anges
på meddelande den 19 mars 1990 till Georg Antal, dvs. 50 % handi-
kappersättning i stället för 34 % handikappersättning samt ändrad
fr.o.m.-tidpunkt? Hur ser kassan på detta?

Av akten framgår att kassan i januari 1990 sände utdrag ur proto-
kollet till Georg Antal. Var det ett justerat protokoll?

Enligt uppgift från försäkringskassan den 15 juni 1990 innehåller
även beslutet den 16 maj 1990 fel. Vilket?

I nytt yttrande den 10 juli 1990 anförde försäkringskassan följande.

JO har infordrat nytt yttrande i ärende angående försäkringskassans
syn på hur kassan bör tillämpa 17 § förvaltningslagen då den försäkra-
de har befullmäktigat ombud.

Kassan har i yttrande den 9 januari 1990 med anledning av ärende
med dnr 2885-1989 anfört att kassan är helt medveten om att ombud
för en försäkrad har rätt att fa ta del av föredragningspromemoria.

I yttrande den 4 april 1990 har framgått att man olyckligt gjort en
sammanblandning av expediering av beslutet och kommuniceringen.
Av skrivningen synes framgå att ombudet Antal begärt kopia av
promemorian och kopia av beslutet, och att ingetdera översänts till
honom på grund av en upptäckt felaktighet i beslutet.

Kassan intar generellt ståndpunkten att, då kassan känner till att det
finns ett ombud för den försäkrade, ombudet kommuniceras handling-
arna. I de flesta fall översänds också en kopia av handlingarna till den
försäkrade själv. Den utformning som sista meningen på sidan två i
kassans yttrande den 4 april 1990 har är fel. Där skall stå "Försäkrings-
kassan anser emellertid att kommunicering, även om en rättsregel
härom saknas, SKALL ske ett befullmäktigat ombud."

Vad gäller beslut har kassan i tjänstegrensmeddelande G 61.85, den
19 juli 1985, påpekat att "när den försäkrade har ombud skall detta
tillställas beslut i original. Ombudet talar i den försäkrades namn,
vilket också bör framgå av beslutsmeddelandets utformning."

På en region i kassan har i ett meddelande särskilt påpekats, att "om
en försäkrad har ett befullmäktigat ombud, skall kommunicering ske
med ombudet och beslut skickas till ombudet. I informations- och
servicesyfte kan då en kopia skickas till den försäkrade."

Kassan har ett omfettande utbildningsprogram innehållande bl a
forvaltningsrättsliga regler. Det är beklagligt, att kassans insats trots
goda föresatser inte alltid medför önskat resultat.

Det är särskilt beklagligt att Antal inte kommunicerats och delgivits
beslutet, eftersom han i sin skrivelse den 28 mars 1989 önskat att all
kommunikation i ärendet skall ske med honom.

Redog. 1991/92:1

308

Kassan beklagar att handläggningen inte har skett enligt den infor-
mation som lämnats handläggarna, och att kassans utbildningsinsatser
visat sig inte ha avsedd effekt.

JO har vidare i promemoria den 18 juni 1990 begärt förnyat
yttrande i ärende rörande handikappersättning till A.H. JO har vissa
preciserade frågor i ärendet.

1 Akten innehåller två promemorior med samma uppläggningsda-
tum, den 9 oktober 1989. Den promemoria som skulle ligga till grund
för beslut i socialförsäkringsnämnden den 11 april 1990 är upprättad i
mars 1990, men tyvärr feldaterad.

Det framgår av promemorian att kommunicering har skett och vilka
handlingar som kommunicerats.

2 Den felaktighet som upptäcktes enligt kassans yttrande den 4 april
1990 var att man inte iakttagit möjligheten till ersättning två år före
ansökan samt att det gjorts en bedömning att högre belopp än 34
procent inte kunde utgå. Beslutet den 6 december 1989 ändrades den
11 april 1990 med stöd av 20 kap 10 a § lagen om allmän försäkring.
Ändringsbeslutet har överklagats. Kassan överväger nu huruvida ytter-
ligare ändring skall göras eller om ärendet skall översändas till försäk-
ringsrätten.

3 Det protokoll som översändes till Antal i januari 1990 var justerat
den 18 december 1989.

4 Den felaktighet som angavs i kassans skrivelse den 15 juni 1990
var att fel belopp hade angivits i beslutsmeddelandet den 16 maj 1990,
vilket sedan har ändrats i beslutsmeddelande den 15 juni 1990.

Antal har i skrivelse till JO klagat över att kassan fattat två skilda
beslut på samma underlag. Att två olika beslut kan fattas på samma
underlag beror på att skilda bedömningar har gjorts. Antal, som
skriver att detta är ett hot mot rättssäkerheten, menar förmodligen att
ett av myndighet fattat beslut bör stå fast. Regler för undantag från
denna princip finns i 20 kap 10 a § lagen om allmän försäkring.

Föredraganden i ärendet hos JO har genom telefonsamtal med före-
draganden i socialförsäkringsnämnden vid lokalkontoret i Solna in-
hämtat följande. Alla ärenden som föredras för socialförsäkringsnämnd
presenteras muntligt för nämnden av föredraganden. Vid sammanträ-
det den 11 april 1990 talade föredraganden om för nämnden att
ärendet hade varit uppe vid ett tidigare sammanträde och att förslaget
och beslutet vid det tillfället hade blivit felaktigt. Hon talade också om
att handikappersättning inte kan höjas efter det att den försäkrade fyllt
65 år. Då A.H. i oktober 1989 var 74 år gammal kunde 50 %
handikappersättning inte lagiigen beviljas på det sätt som skett vid det
tidigare sammanträdet. Nämndledamöterna var medvetna om att de
ändrade sitt tidigare beslut i negativ riktning.

3 Den rättsliga regleringen

3.1 Kommunicering då den försäkrade har ombud

17 § förvaltningslagen (1986:223) har följande lydelse.

Ett ärende lär inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller
annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet
genom någon annan än honom själv och han har fatt tillfälle att yttra
sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.
Myndigheten får dock avgöra ärendet utan att så har skett

Redog. 1991/92:1

309

1. om avgörandet inte går parten emot, om uppgiften saknar bety-
delse eller om åtgärderna av någon annan anledning är uppenbart
obehövliga,

2. om ärendet rör tjänstetillsättning, antagning för frivillig utbild-
ning, betygssättning, tilldelning av forskningsbidrag eller något jämför-
bart och det inte är fråga om prövning i högre instans efter överkla-
gande,

3. om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att
genomföra beslutet i ärendet, eller

4. om avgörandet inte kan uppskjutas.

Myndigheten bestämmer om underrättelsen skall ske muntligt, ge-
nom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt.

Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av
14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

Förvaltningslagens regel om ombud och biträde återfinns i 9 § som
föreskriver följande.

Den som för talan i ett ärende far anlita ombud eller biträde. Den som
har ombud skall dock medverka personligen, om myndigheten begär
det.

Visar ett ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är
han olämplig på något annat sätt, far myndigheten avvisa honom som
ombud eller biträde i ärendet.

En myndighets beslut att avvisa ett ombud eller biträde far överkla-
gas särskilt och då i samma ordning som det beslut varigenom myndig-
heten avgör ärendet.

Bestämmelserna i 9 § överensstämmer i sak med 6 § i gamla förvalt-
ningslagen (1971:290). 1 propositionen (1971:30) till den förra lagen
erinrade departementschefen om att allmänna bestämmelser om om-
buds behörighet att ta emot delgivning av handling meddelats i 11 §
delgivningslagen (1970:428). Där stadgas följande.

Har den med vilken delgivning skall ske ombud i målet eller ärendet,
bör handling, som ombudet är behörigt att mottaga, överbringas till
ombudet. Överbringas handlingen till huvudmannen, bör ombudet
underrättas härom.

Om annat ej följer av fullmakt, är ombud behörigt att mottaga
delgivning av inlagor, beslut och andra handlingar. Detta gäller dock
ej handling som avser föreläggande för huvudmannen att infinna sig
personligen eller att eljest personligen fullgöra något.

Har beträffande fullmakt i visst slag av mål eller ärenden i annan
författning meddelats bestämmelser som avviker från andra stycket,
gäller de bestämmelserna.

I propositionen (1970:13) till ny delgivningslag m.m. anförde departe-
mentschefen bl.a. följande.

I 11 § anges som huvudregel att handling bör överbringas till ombudet
när ombudet är behörigt att mottaga den. En bestämmelse av detta
innehåll torde bäst överensstämma med vad parterna önskar när de
anlitar ombud i ett mål eller ärende. Styrelsen för Sveriges advokat-
samfund har föreslagit, att handlingen obligatoriskt skall överbringas
till ombudet, i varje fall då ombudet är advokat. Enligt min mening
finns det dock anledning att tro att en fakultativ regel kommer att vara
tillräcklig och regelmässigt efterföljas av myndigheterna, om inte sär-
skild anledning motiverar annat. Som exempel kan nämnas att myn-
digheten av någon anledning har fått reda på att det råder misstroende-

Redog. 1991/92:1

310

förhållande mellan ombudet och hans huvudman. Huvudmannen kan Redog. 1991/92:1
t.ex. ha anmält att han har för avsikt att vända sig till annan advokat
sedan målet har anhängiggjorts. Ett annat skäl mot en obligatorisk
regel är att den inte skulle fylla någon formell funktion. Även om den
åsidosatts, skulle nämligen enligt 20 § laga delgivning ändå föreligga i
och med att huvudmannen har blivit delgiven. På grund av det
anförda har jag inte funnit tillräcklig anledning att frångå promemo-
rieförslaget.

3.2 Ändring av beslut

Försäkringskassans möjlighet att ändra ett beslut regleras i 20 kap.
10 a § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den har följande
lydelse.

Försäkringskassan skall ändra ett beslut i ett ärende om försäkring
enligt denna lag, som har fattats av kassan och inte har prövats av
försäkringsrätten,

1. om beslutet på grund av skrivfel, räknefel eller annat sådant
förbiseende innehåller uppenbar oriktighet,

2. om beslutet har blivit oriktigt på grund av att det har fettats på
uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag,

3. om beslutet har blivit oriktigt på grund av uppenbart felaktig
rättstillämpning eller annan liknande orsak.

Ändring skall göras även om begäran om omprövning inte har
framställts enligt 10 §. Ändring behöver inte göras om oriktigheten är
av ringa betydelse.

Ett beslut får ej ändras till den försäkrades nackdel såvitt gäller
förmån som har förfallit till betalning och ej heller i annat fall om det
finns synnerliga skäl mot det.

En fråga om ändring enligt denna paragraf far ej tagas upp sedan
mer än två år förflutit från den dag då beslutet meddelades. Ändring
får dock ske även efter utgången av denna tid, om det först därefter
har kommit fram att beslutet har fattats på uppenbart felaktigt eller
ofullständigt underlag eller om det finns andra synnerliga skäl.

4 Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 25 september
1990 följande.

4.1 Kommunicering då den försäkrade har ombud

Vid förvaltningslagens tillkomst ansågs det vara av värde att i lag slå
fest den enskildes rätt att anlita ombud eller biträde i mellanhavande
med myndigheter. Inte minst med tanke på den enskildes rättsskydd
ansågs det vara av vikt att denna rätt kom till uttryck i förvaltningsla-
gen. Om den enskilde skall ha någon glädje av denna rätt måste
huvudregeln vara den att handlingarna i ett ärende lämnas till ombu-
det. Genom den hänvisning till delgivningslagen som görs i förarbete-
na till förvaltningslagen får det anses klarlagt att detta varit avsikten.
Detta innebär även för försäkringskassornas del att de, i de fell då den
försäkrade har anlitat ombud, bör sända kommuniceringsbrev och
beslut till ombudet och inte till den försäkrade. Vill kassan därutöver
som en serviceåtgärd sända handlingarna även till den försäkrade finns 311

det inte något att invända mot detta. Om försäkringskassan är tveksam

till huruvida ombudet alltjämt företräder den försäkrade kan kassan
kontakta den försäkrade för att utröna om ombudet fortfarande har
fullmakt att företräda honom.

Försäkringskassans handläggning av och yttrande i förevarande ären-
de tyder på att det har funnits viss osäkerhet om hur kassan skall
förfara i fell då den försäkrade har anlitat ombud. Även om kassan
numera säger sig vara införstådd med att kommunicering skall ske
med ombud kan kassan likväl inte undgå kritik för det sätt på vilket
ärendet handlagts. Då Georg Antal numera fått de handlingar han
begärt finner jag emellertid inte skäl till ytterligare uttalanden i saken.

4.2 Ändring av beslut

Vad gäller försäkringskassans handläggning av ärendet i den delen det
avser ändring av tidigare beslut är följande att säga.

Såväl Georg Antal som försäkringskassan ansåg att försäkringskassan
ändrade ett ännu inte expedierat beslut när ärendet på nytt föredrogs
för beslut i socialförsäkringsnämnden den 11 april 1990. Jag delar inte
denna uppfattning. Genom att försäkringskassan i januari 1990 sände
utdrag ur ett justerat protokoll från sammanträdet den 6 december
1989 till Georg Antal måste beslutet från detta sammanträde därmed
anses ha blivit expedierat. Skälet till att ärendet på nytt togs upp för
prövning i socialförsäkringsnämnden var att kassan upptäckt dels att
handikappersättning kunde ges för ytterligare tid retroaktivt, dels att
laglig grund för höjning av handikappersättningen saknades. Det är
socialförsäkringsnämnden som har att fatta beslut beträffande dessa
frågor. Försäkringskassan har därför handlat helt riktigt när kassan
tagit upp ärendet för ny prövning i nämnden. Den möjligheten förelig-
ger oberoende av om beslutet har expedierats eller inte. Vid prövning
måste dock hänsyn tas till de begränsningar i rätten att ändra ett beslut
som anges i 20 kap. 10 a § lagen om allmän försäkring. Kassans
bedömning i denna del kommer, eftersom beslutet numera har över-
klagats, att prövas av försäkringsrätten. Jag kommenterar därför inte
den frågan. Då prövningen vid sammanträdet den 11 april 1990 avsåg
ett expedierat beslut finner jag inte heller skäl att nu gå närmare in på
frågan om när ett socialförsäkringsnämndsbeslut skall anses meddelat.

Även om jag anser att försäkringskassan handlade rätt då kassan tog
upp ärendet till ny prövning i socialförsäkringsnämnden är jag kritisk
till själva handläggningen av ärendet. Jag syftar då främst på utform-
ningen av föredragningspromemorian. Föredragningspromemorian
jämte bilagor är det beslutsunderlag som socialförsäkringsnämndens
ledamöter får del av inför sammanträdet och det är också den informa-
tion som den försäkrade (eller hans ombud) i förekommande fall får
del av. Det är därför viktigt att denna visar innebörden av det föreslag-
na beslutet. I detta fall innehöll promemorian en ändrad motivering
och ett ändrat förslag till beslut utan att det av promemorian kunde
utläsas hur förslaget ändrats eller skälen för ändringen. Jag anser att
promemorian till sammanträdet den 11 april 1990 borde ha innehållit
uppgifter om det tidigare beslutet, skälen för ändring samt förslag till

Redog. 1991/92:1

312

nytt beslut. Detta redovisades enligt uppgift muntligt för socialförsäk-
ringsnämnden vid sammanträdet. Nämndens ledamöter får därmed
anses ha fått tillräckligt underlag för sitt beslut. Eftersom informatio-
nen saknades i promemorian fick emellertid Georg Antal inte del av
den varför han, liksom andra som har att hämta sin information ur
handlingarna i ärendet, inte gavs möjlighet att följa gången i ärendet.
Detta är otillfredsställande och jag förutsätter att försäkringskassan
vidtar de åtgärder som krävs för att förhindra att det inträffade uppre-
pas.

Georg Antal har numera överklagat försäkringskassans ändringsbe-
slut. Då min bedömning av ärendet inte berört sakfrågan eller försäk-
ringskassans bedömningar har jag trots detta ansett mig oförhindrad att
pröva ärendet.

Med den kritik som ligger i det sagda avslutas ärendet här.

Redog. 1991/92:1

313

Miljö- och hälsoskydd

Redog. 1991/92:1

Fråga om en till koncessionsnämnden för miljöskydd
inkommen skrivelse kunde anses innefatta ett över-
klagande av länsstyrelses beslut

(Dnr 3738-1990)

1 Bakgrund

Länsstyrelsen i Skaraborgs län beslutade den 8 juni 1990 att lämna ett
bolag visst tillstånd enligt miljöskyddslagen. Av beslutet framgår att
bl.a. Moholms LRF-styrelse och vissa "strandägare" yttrat sig i ärendet.

Karl Johansson och Thomas Andersson överklagade beslutet för
Moholms LRF-avdelning. Besvärsskrivelsen kom in till länsstyrelsen
den 9 juli 1990 och överlämnades efter rättidsprövning till konces-
sionsnämnden.

I ett föreläggande den 20 juli 1990 anmodade koncessionsnämnden
Karl Johansson att — vid äventyr att överklagandet annars kunde
komma att avvisas — visa, att LRF-avdelningen var en juridisk person
och sakägare i ärendet samt att han var behörig att företräda avdel-
ningen.

Den 10 augusti 1990 inkom till koncessionsnämnden en skrivelse,
vari elva personer "med strandrätt i ån Tidan" (Olle Nilsson m.fl.) på
en kopia av LRF-avdelningens besvärsskrivelse angett, att de "bekräf-
tar", att besvärsskrivelsen "uttrycker våra farhågor".

Koncessionsnämnden beslutade den 16 augusti 1990 att inte ta upp
LRF-avdelningens överklagande till prövning, eftersom avdelningen
inte visat, att beslutet angick föreningen på sådant sätt, att den hade
rätt att överklaga beslutet.

2 Anmälan

1 en anmälan till JO påpekade Karl Johansson och Thomas Andersson,
att de elva fastighetsägarna med sina underskrifter avsåg, att LRF-
avdelningen skulle företräda dem. Avsaknaden av fullmakt hade enligt
deras mening kunnat avhjälpas efter en enkel kontakt med berörda
personer.

3 Utredning

Efter remiss anförde koncessionsnämnden för miljöskydd (Eva Wag-
ner) bl.a. följande:

I förevarande ärende uttalades tydligt i skrivelsen med överklagandet
att det var LRF-avdelningen som sådan som överklagade länsstyrelsens

314

beslut. Inget i skrivelsen tydde på att avdelningen uppträdde som
ombud för sakägare. Mot bakgrund härav och då koncessionsnämn-
dens föreläggande inte efterkommits ansåg jag att den skrivelse som
undertecknats av Olle Nilsson m.fl. endast visade att de delade de
synpunkter LRF-avdelningen framfört utan att fördenskull vilja klaga
på länsstyrelsens beslut. Jag fann därför inte anledning att vidta några
ytterligare åtgärder med avseende på beredningen av ärendet.

Karl Johansson och Thomas Andersson bereddes tillfälle att yttra sig
över remissvaret.

4 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 7 maj 1991 följande.

Efter genomgång av koncessionsnämndens akt har jag inte funnit
skäl till kritik av nämndens ställningstagande till LRF-avdelningens
överklagande. Behandlingen av skrivelsen från Olle Nilsson m.fl. synes
däremot inte invändningsfri.

Om det föreligger minsta tvekan om vad som åsyftas med en
skrivelse av det slag och i den situation som här var aktuell, åligger det
den mottagande myndigheten att skapa klarhet genom lämpliga vägled-
nings- och utredningsåtgärder (se 4 § förvaltningslagen; jfr t.ex. Ragne-
malm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 6 u. 1989, s. 52 f.). Är det
inte uteslutet, att skrivelsen kan anses ge uttryck för en avsikt att
överklaga ett visst beslut, bör den behandlas som en besvärsskrivelse,
till dess utredningen visar något annat. Det betyder med de nya
reglerna om ingivande till den myndighet som har meddelat det
överklagade beslutet och om denna myndighets rättidsprövning, att en
sådan skrivelse, om den inges till besvärsmyndigheten, omedelbart
skall vidarebefordras till beslutsmyndigheten för sådan prövning
(23—24 §§ förvaltningslagen).

Av remissvaret att döma tycks koncessionsnämnden emellertid anse,
att det stod alldeles klart, att den av Olle Nilsson m.fl. undertecknade
skrivelsen inte gav uttryck för någon vilja att "klaga på länsstyrelsens
beslut" utan endast innefattade en opinionsyttring till stöd för de av
LRF-avdelningen framförda synpunkterna. Jag kan inte se saken på
detta sätt. Förutom den av koncessionsnämnden hävdade och den av
anmälarna hos JO framförda tolkningen föreligger en tredje möjlighet,
som innebär, att Olle Nilsson och övriga undertecknare av skrivelsen
för egen del därigenom får anses överklaga länsstyrelsens beslut med
åberopande av de omständigheter som anförts av LRF-avdelningen.
Det korrekta förfärandet blir då att som första åtgärd överlämna
skrivelsen till länsstyrelsen för rättidsprövning; utfaller denna för ini-
tiativtagarna positivt, ankommer det sedan på koncessionsnämnden att
ta ställning till om övriga sakprövningsförutsättningar är uppfyllda.

Min slutsats blir sålunda, att koncessionsnämndens behandling av
den aktuella skrivelsen — som endast tycks ha innefattat, att den lagts
till handlingarna i LRF-avdelningens ärende — varit alltför lättsinnig
och baserats på bristfälligt underlag. Även om nämnden härigenom
kan sägas ha avvikit från den mot den enskilda välvilliga inställning
som bör prägla besvärsförfarandet, måste dock beaktas att klagandena

Redog. 1991/92:1

315

— om de nu var att betrakta som sådana — här hade en enskild Redog. 1991/92:1
motpart, nämligen det bolag som av länsstyrelsen beviljats det aktuella
tillståndet; i en sådan situation ter det sig enligt min mening rimligt att
kräva något mera av klaganden än om konsekvensen av en besvärs-
prövning med för klaganden positiv utgång endast skulle drabba det
allmänna. Nämnda förhållande rubbar emellertid inte min ovan ut-
tryckta uppfattning, att koncessionsnämnden här alltför snabbt dragit
sina slutsatser om intentionerna bakom skrivelsen.

Jaktvårdsförening har inte ansetts som kommunika-
tionsberättigad part i ärende hos länsstyrelse angåen-
de tillstånd till jakt på allmänt vatten, eftersom fråga
var om meddelande i första instans av beslut av
normkaraktär. Kritik mot statens naturvårdsverk för
felaktig tillämpning av förvaltningslagens besvärsbe-
stämmelser vid behandlingen av föreningens överkla-
gande

(Dnr 1109-1990)

1 Bakgrund

Genom beslut den 21 april 1986 förklarade länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län Pater Noster-skären med närmaste vattenområde i
Tjörns kommun som naturreservat. 1 samband med reservatsbildning-
en meddelade länsstyrelsen föreskrifter enligt bl.a. 8 § naturvårdslagen
(1964:822) angående inskränkningar i markägares och annan sakägares
rätt att förfoga över fastighet eller allmänt vattenområde inom reserva-
tet. Enligt dessa föreskrifter gällde bl.a. förbud att bedriva jakt med
visst undantag. Sedan bl.a. Marstrands Jaktvårdsförening överklagat
beslutet såvitt avsåg förbudet att bedriva jakt, upphävde regeringen
genom beslut den 12 mars 1987 föreskriften om förbud mot jakt och
överlämnade ärendet till länsstyrelsen för ny behandling i den delen. I
motiveringen till beslutet anförde regeringen, att det av handlingarna
framgick, att klagandena haft rätt att jaga inom visst allmänt vattenom-
råde samt på holmar, klippor och skär, som inte hör till visst hemman
inom reservatet, samt att omständigheterna i ärendet därmed var
sådana, att länsstyrelsen innan ärendet avgjorts bort bereda dem som
har rätt att jaga tillfälle till yttrande.

Den 21 juli 1989 beslutade länsstyrelsen med stöd av 12 § jaktlagen
(1987:259) och 47 § jaktförordningen (1987:905), att jakt på allmänt
vatten samt holmar, klippor och skär, som inte tillhör något hemman
i Göteborgs och Bohus län, fick bedrivas av envar mantalsskriven
inom någon av vissa, närmare angivna, församlingar eller delar av
församlingar. Tillståndet gällde till och med den 31 mars 1990. I
beslutet angavs att tillståndet inte gällde för jakt på mark- och vatten-
områden, som ingår i Pater Noster-skärgårdens naturreservat. Länssty-
relsen anförde i motiveringen till beslutet bl.a. följande.

316

Länsstyrelsen har i många år meddelat s k grupptillstånd till jakt på
allmänt vatten avseende samtliga personer boende på vissa orter utmed
kusten. I samråd med Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening
gjorde länsstyrelsen 1986 en översyn av tillståndsgivningen. Länsstyrel-
sen beslöt därefter den 10 oktober 1986 att jakt på allmänt vatten fick
bedrivas av envar boende i någon av länets församlingar med kustan-
knytning. Beslutet innebar en avsevärd utvidgning av den krets som
fick rätt till jakt på allmänt vatten. Några negativa konsekvenser till
följd av beslutet har inte framkommit. I besvär till regeringen över
länsstyrelsens ovan nämnda beslut anförde en privatperson erinringar
mot utökningen av antalet församlingar som omfattades av rätten till
jakt på allmänt vatten. Regeringen beslöt den 8 oktober 1987 att avslå
besvären.

Länsstyrelsens senaste beslut om rätt till jakt på allmänt vatten (s k
grupptillstånd) gällde till och med den 31 mars 1989.

Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening har i skrivelse till
länsstyrelsen föreslagit att nytt beslut meddelas om rätt till jakt på
allmänt vatten. Föreningen har därvid bl a föreslagit att envar som
genom tillståndet ges rätt till jakt på allmänt vatten skall få ta med sig
"jaktgäst" vid jakten.

Enligt länsstyrelsens bedömning har den sedan 1986 tillämpade
principen vad gäller medgivande till jakt på allmänt vatten inte med-
fört några olägenheter. Länsstyrelsen anser det lämpligt att även för
kommande jaktsäsong medge jakt på allmänt vatten för samma krets
av personer som föregående år. Länsjaktvårdsföreningens förslag om
att även s k jaktgäster skall kunna delta i jakten är enligt länsstyrelsens
bedömning inte lagligen möjligt att genomföra.

Länsstyrelsen beslöt den 21 april 1986 att förklara Pater Noster-
skärgården i Tjörns kommun som naturreservat. Enligt reservatsföre-
skrifterna skulle förbud mot sjöSgeljakt gälla inom reservatet. Rege-
ringen beslöt den 12 mars 1987 att med anledning av besvär från
enskilda upphäva nämnda reservatsföreskrift. Som skäl för sitt beslut
anförde regeringen att de som hade rätt att jaga inom området skulle
ha lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet innan beslutet om naturreser-
vat fattades. Föreskriften upphävdes således på grund av formella
brister i handläggningen av reservatsärendet.

Pater Noster-skärgården har ett betydande ornitologiskt intresse.
Främst är denna övärld med omgivande vatten uppehålls- och nä-
ringsplats för havsänder. Ejder, alfagel, sjöorre, gräsand och knipa är
regelbundet förekommande. I varierande grad beroende på milda eller
hårda vintrar sker också övervintring av dessa arter inom detta vatten-
område. Det är enligt länsstyrelsens mening rimligt att några för
ytterskärgården representativa områden skall vara helt fredade för
förekommande sjöfågel, då eljest jakttid råder.

Länsstyrelsen anser mot bakgrund av det nu anförda att det område
som ingår i Pater Noster-skärgårdens naturreservat inte skall omfattas
av ett grupptillstånd avseende jakt på allmänt vatten.

Marstrands Jaktvårdsförening överklagade beslutet och anförde därvid
bl.a., att länsstyrelsen fattat beslutet "utan att bereda oss som haft rätt
att jaga i området, tillfälle att yttra oss i ärendet". Statens naturvårds-
verk avslog i beslut den 12 februari 1990 överklagandet.

Redog. 1991/92:1

317

2 Anmälan

Redog. 1991/92:1

Marstrands Jaktvårdsförening anförde i en anmälan, som kom in till
JO den 9 april 1990, bl.a. att länsstyrelsen brustit i sitt ansvar, då
beslutet den 21 juli 1989 fattades utan att de som haft rätt att jaga på
Pater Noster-skären fatt yttra sig. Vidare anfördes att naturvårdsverket
"tagit väl lätt på sin uppgift".

Till anmälan hade fogats kopior av beslut, skriftväxling m.m. röran-
de ärendet.

3 Utredning

3.1 Utredningsåtgärder

Genom remiss infordrades skriftliga upplysningar från länsstyrelsen.

Sedan länsstyrelsen inkommit med upplysningar och Marstrands
Jaktvårdsförening i påminnelseskrift framfört påstående om lång hand-
läggningstid hos länsstyrelsen, inkom länsstyrelsen, efter en andra
remiss, med yttrande i denna fråga.

Genom remiss anmodades naturvårdsverket yttra sig såväl i frågan
om underlåten kommunicering som beträffande påståendet om lång
handläggningstid.

Marstrands Jaktvårdsförening bemötte i påminnelseskrifter remissva-
ren.

Såväl länsstyrelsen som Marstrands Jaktvårdsförening fogade till sina
yttranden ett stort antal kopior av beslut, skriftväxling m.m. rörande
ärendet.

3.2 Utredningens resultat

Länsstyrelsen lämnade efter den första remissen följande upplysningar
(bilagorna här uteslutna).

Länsstyrelsen har tidigare under ett antal år meddelat beslut om jakt
på allmänt vatten. Besluten har inneburit att envar mantalsskriven på
de i besluten angivna orterna fått jaga på allmänt vattenområde. De
senaste åren har länsstyrelsens beslut om jakt på allmänt vatten omfat-
tat flertalet församlingar utmed kusten och således en stor del av länets
befolkning.

Enligt länsstyrelsens bedömning är beslutet den 21 juli 1989 om jakt
på allmänt vatten att jämställa med ett normbeslut som riktar sig till
en obestämd krets av personer och som har generell tillämpbarhet.
Länsstyrelsen har därför ansett att det inte funnits några parter vid
länsstyrelsens handläggning av ärendet.

Länsstyrelsens beslut den 21 juli 1989 omfattade inte mark- och
vattenområde inom Pater Nosterskärgårdens naturreservat. Motivet för
länsstyrelsens begränsning av beslutets omfattning angavs i beslutet (se
bilaga A). Vid tiden för nämnda beslut hade tidigare grupptillstånd
redan upphört att gälla (se bilaga B).

Det av föreningen omnämnda regeringsbeslutet gäller besvärspröv-
ning av ett beslut om bildande av naturreservat avseende Pater Noster-
skärgården. Regeringen har därvid funnit att envar som enligt länssty-
relsens beslut om s k grupptillstånd fick lov att jaga på allmänt vatten

318

skulle anses vara sakägare i naturvårdslagstiftningens mening vid hand-
läggningen av reservatsärendet då reservatsföreskrifterna bl a innebar
förbud mot jakt.

Länsstyrelsen anser inte att de som, enligt regeringens bedömning,
skulle anses vara sakägare i reservatsärendet på grund därav skulle inta
ställning av part vid länsstyrelsens handläggning av ett ärende rörande
föreskrift om tillstånd enligt 12 § jaktlagen och 47 § jaktförordningen
till jakt på allmänt vatten samt holmar, klippor och skär som inte
tillhör något hemman.

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande i anledning av den andra remissen
följande (bilagorna här uteslutna).

Föreningens överklagande kom till länsstyrelsen först den 27 december
1989 i en remiss från statens naturvårdsverk med begäran om yttrande
över besvären. Se utdrag ur länsstyrelsens diarium (Bilaga A). Enligt
uppgift underhand från registrator hos naturvårdsverket kom överkla-
gandet dit redan den 10 augusti 1989 men översändes till länsstyrelsen
först den 22 december 1989. Länsstyrelsen beslöt den 16 januari 1990
att enligt 25 § förvaltningslagen till naturvårdsverket överlämna före-
ningens besvär jämte ytterligare en besvärsskrivelse som inkom till
länsstyrelsen den 11 januari 1990. Kopia av länsstyrelsens beslut samt
utdrag ur diariet bifogas (Bilagorna B, C och D).

Naturvårdsverkets remissvar innefattade följande.

Naturvårdsverket finner inledningsvis att verket knappast är rätt myn-
dighet att i första hand bedöma frågan om underlåten kommunicering.
Verket konstaterar dock att enligt 17 § förvaltningslagen (1986:223)
kommunicering endast skall ske om ärendet gäller enskild person. I
det aktuella fallet gäller ärendet en obestämd grupp personer. Länssty-
relsen har därför varken kunnat eller varit skyldig att kommunicera
ärendet. Naturvårdsverket delar mot denna bakgrund den uppfattning
som länsstyrelsen framfört i sitt yttrande 1990-07-31 till JO.

Beträffande frågan om lång handläggningstid anser verket att länssty-
relsen handlagt ärendet föredömligt snabbt med hänsyn till bl a dess
komplicerade karaktär. Däremot finner verket det beklagligt att anmä-
larens överklagande 1989-08-08 legat utan åtgärd hos verket ända fram
till 1989-12-22 då det översändes till länsstyrelsen för yttrande. Över-
klagandet borde givetvis omgående ha sänts på remiss till länsstyrelsen.

Dröjsmålet beror på att verket under den aktuella tiden handlägger
ca 700 överklaganden om älgjakt, för vilka otillräckliga resurser dispo-
neras. Två personer på verkets enhet för faunavård och jakt handlägger
för övrigt årligen ca 2.000 jaktärenden per år, vilket medför att
handläggningstiderna under vissa tider på året kan bli mycket långa.
Ett snabbare remissförfarande skulle därför inte ha medfört att beslut i
det aktuella ärendet hade kunnat fattats tidigare än vad som skedde.

Marstrands Jaktvårdsförening anförde i sina påminnelseskrifter sam-
manfattningsvis följande. Regeringen har bemyndigat länsstyrelsen att
ge grupptillstånd för jakt på allmänt vatten för att kustborna skall
slippa söka enskilda tillstånd för den urgamla rätten att jaga sjöfågel.
Detta har länsstyrelsen missbrukat de senaste åren. Länsstyrelsen har
"börjat agera naturvårdsverk med egna jakttider". Besluten har inte
gått att överklaga på grund av de långa handläggningstiderna. Härvid-
lag får naturvårdsverket ta på sig det större ansvaret. Att länsstyrelsen

Redog. 1991/92:1

319

inte ser föreningen som en remissinstans är något märkligt. Förening- Redog. 1991/92:1
en utgörs inte av en obestämd grupp av personer. Regeringen har
ansett föreningen vara sakägare i ärendet om bildande av naturreservat.

4 Bedömning

I beslut den 21 mars 1991 anförde JO Ragnemalm följande.

4.1 Frågan om underlåten kommunikation

Marstrands Jaktvårdsförening har kritiserat länsstyrelsen för att beslu-
tet den 21 juli 1989 fattades, utan att länsstyrelsen berett dem som
tidigare haft rätt att jaga på Pater Noster-skären tillfälle att yttra sig.

Genom 47 § jaktförordningen har regeringen bemyndigat länsstyrel-
serna att genom beslut i det särskilda fallet eller genom föreskrifter
meddela tillstånd till jakt på sådant allmänt vatten och sådana holmar,
klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen. Länsstyrel-
sen har fattat sitt beslut den 21 juli 1989 med stöd av dessa författning-
ar, vilka, till skillnad från t.ex. reglerna i naturvårdslagen med tillhö-
rande förordning om bildande av naturreservat, inte stadgar någon
skyldighet för besiutsmyndigheten att bereda eventuella sakägare möj-
lighet att yttra sig innan beslut fattas.

Jag delar remissinstansernas bedömning, att länsstyrelsens beslut har
den karaktären, att det är att anse som ett s.k. normbeslut.

Förvaltningslagen (1986:223), som trädde i kraft den 1 januari 1987,
gör till skillnad från den tidigare gällande förvaltningslagen inte något
undantag från tillämpningen av reglerna om partsinsyn, kommunika-
tionsplikt m.m. beträffande ärenden, som rör meddelande av normbe-
slut. Emellertid saknar dessa regler ofta aktualitet i normbeslutsären-
den, eftersom det här i allmänhet inte finns några enskilda parter i
första instans. Enbart det förhållandet, att någon har ett sådant intresse
i saken att han har rätt att överklaga ett beslut i ärendet, medför inte,
att han kan göra anspråk på att bli behandlad som part av beslutsmyn-
digheten.

Sammanfattningsvis anser jag således inte, att Marstrands Jaktvårds-
förening var att betrakta som part i ärendet hos länsstyrelsen. Länssty-
relsen har därför inte förfarit felaktigt genom att underlåta att bereda
föreningen tillfälle att yttra sig. Givetvis hade det stått länsstyrelsen fritt
att ändå inhämta synpunkter från föreningen. Förvaltningslagens reg-
ler anger ju bara en minimistandard. Beaktas bör emellertid föreskrif-
ten i 13 § förvaltningslagen, enligt vilken en myndighet, innan yttran-
de genom remiss inhämtas, noga skall pröva behovet av åtgärden. I
ärendet har framgått att Marstrands Jaktvårdsförenings och andra
intressenters ståndpunkt i fråga om jakten på Pater Noster-skären var
väl känd för länsstyrelsen. Jag finner därför inte anledning kritisera
länsstyrelsen i detta avseende.

320

4.2 Frågan om lång handläggningstid

I 23—25 §§ förvaltningslagen finns bestämmelser om hur beslut över-
klagas. Enligt 23 § skall beslut överklagas skriftligt, och skrivelsen ges
in till den beslutande myndigheten. Denna myndighet skall pröva, om
skrivelsen kommit in i rätt tid. Skrivelsen skall inte avvisas, om den
inom överklagandetiden har kommit in till den myndighet som skall
pröva överklagandet. I sådant fall skall denna myndighet vidarebefor-
dra skrivelsen till den beslutande myndigheten och samtidigt lämna
uppgift om vilken dag skrivelsen kom in till den högre instansen (24
§). Om skrivelsen inte avvisas såsom för sent inkommen, skall den av
beslutsmyndigheten överlämnas till den myndighet som skall pröva
överklagandet (25 §).

Av utredningen i ärendet framgår att Marstrands Jaktvårdsförenings
besvärsskrivelse kom in till naturvårdsverket den 10 augusti 1989, men
att den först den 22 december 1989 vidarebefordrades till länsstyrelsen,
dit den kom in den 27 december 1989. Länsstyrelsen överlämnade den
16 januari 1990 tillsammans med ett eget yttrande skrivelsen till
naturvårdsverket, som den 12 februari 1990 avslog överklagandet.

Naturvårdsverkets förfarande — liksom dess remissvar — tyder på
bristande förtrogenhet med de ovan nämnda bestämmelserna i förvalt-
ningslagen. Verket borde sålunda, när överklagandet kommit in, om-
gående ha vidarebefordrat skrivelsen till länsstyrelsen. Det ankom
sedan på länsstyrelsen att pröva om skrivelsen kommit in i rätt tid
samt att, om så var fallet, överlämna den till naturvårdsverket. Så har
länsstyrelsen också förfarit. Enligt det allmänna skyndsamhetskravet
(se 7 § förvaltningslagen) åligger det naturligtvis beslutsmyndigheten
att efter rättidsprövningen snarast överlämna en besvärsskrivelse till
den myndighet som skall pröva överklagandet. Jag vill emellertid inte
kritisera länsstyrelsen för att överlämnandet skedde först den 16 janua-
ri 1990, eftersom länsstyrelsen, enligt vad som framgått, funnit sig böra
överlämna skrivelsen med ett eget yttrande.

Naturvårdsverket kan emellertid inte undgå allvarlig kritik för sin
behandling av skrivelsen med överklagandet. Verkets remissvar — i
vilket man beklagar, att överklagandet inte omgående föranledde re-
miss till länsstyrelsen, alltså inhämtande av yttrande i sak — ger
närmast intryck av att verket fortfarande tillämpar den tidigare gällan-
de förvaltningslagen, enligt vilken besvärsskrivelser skulle ges in till
den överprövande myndigheten, som själv hade att pröva samtliga
sakprövningsförutsättningar. Genom naturvårdsverkets handläggning,
eller snarare passivitet, har det första momentet av den prövning en
skrivelse med överklagande måste undergå, nämligen den på besluts-
myndigheten ankommande prövningen av om den kommit in i rätt
tid, fördröjts mer än fyra månader. Detta är helt oacceptabelt. Att
naturvårdsverket måhända, vilket anförs i remissvaret, på grund av
arbetsanhopning inte hade kunnat pröva ärendet i sak tidigare än som
skett saknar i detta sammanhang betydelse.

Genomgången av samtliga handlingar i ärendet har gett mig anled-
ning att göra ytterligare ett påpekande. Följande har framgått. Mar-

Redog. 1991/92:1

321

strands Jaktvårdsförening överklagade naturvårdsverkets beslut av den
12 februari 1990. Skrivelsen med överklagandet sändes till miljö- och
energidepartementet, som överlämnade den till jordbruksdepartemen-
tet, vilket i sin tur vidarebefordrade den till naturvårdsverket. Verket
meddelade i en skrivelse den 23 mars 1990 Marstrands Jaktvårdsföre-
ning, att verkets beslut den 12 februari 1990 inte är överklagbart, och
att ärendet därför inte föranledde någon ytterligare åtgärd från verkets
sida.

Som jag tidigare framhållit, skall den beslutande myndigheten — i
detta fall naturvårdsverket — enbart pröva om skrivelsen med överkla-
gandet kommit in i rätt tid. De övriga förutsättningar, som måste vara
uppfyllda för att besvären skall kunna tas upp till prövning i sak, t.ex.
att det är fråga om ett beslut som över huvud kan överklagas, prövas
av den högre instansen och alltså inte av beslutsmyndigheten. Natur-
vårdsverket borde således, efter att ha prövat om skrivelsen kommit in
i rätt tid, ha överlämnat den till den högre instansen, i detta fall
kammarrätten (se 58 § jaktförordningen), på vilken det ankommer att
bedöma överklagbarhetsfrågan.

4.3 Sammanfattning

Som framgått ovan har jag på flera punkter funnit anledning att rikta
allvarlig kritik mot naturvårdsverket i fråga om tillämpningen av
förvaltningslagens besvärsbestämmelser. Jag utgår från att verket med
anledning härav vidtar åtgärder, så att liknande brister i ärendehante-
ringen kan undvikas i framtiden.

Vad som i övrigt förekommit i ärendet föranleder inga kommenta-
rer från min sida.

Kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för hand-
läggningen av samt utformningen av beslut i vissa
ärenden angående remissyttrande till annan myndig-
het

(Dnr 3528-1990)

Initiativet

JO Ragnemalm inspekterade miljö- och hälsoskyddsnämnden i Jönkö-
pings kommun den 30 oktober 1990. I inspektionsprotokollet anteck-
nades under p. 4.5:

Ett par beslut iakttogs, vari nämnden, efter remiss från andra myndig-
heter med anhållan om nämndens yttrande över till dessa myndigheter
ingivna ansökningar, uttalat sig jämväl beträffande de planerade verk-
samheterna genom erinringar och förbud. Det rör sig dels om ett
delegationsbeslut den 19 juli 1989, Dah § 65, angående yttrande till
polismyndigheten över ansökan om att anordna SM-deltävling i Jet Ski
på Rocksjön, dels ett beslut den 14 november 1989, § 317, angående
yttrande till byggnadsnämnden över ansökan om bygglov för uppföran-
de av "Clock Drive Through restaurang". I det första beslutet har, utan

Redog. 1991/92:1

322

att uttrycklig ställning tagits till ansökan, erinringar lämnats med
avseende på ljudnivån från högtalaranläggningen. Beslutet, som saknar
fullföljdshänvisning, har tillställts sökanden. I det senare beslutet har
nämnden dels med stöd av bl.a. hälsoskyddslagen förbjudit "drive
through"-verksamheten, dels bl.a. uttalat, att granskningen av ritning-
arna gällande hamburgeriet inte föranleder någon erinran ur livsme-
delshygienisk synpunkt. Beslutet har försetts med fullföljdshänvisning.
Fråga uppkommer här om lämpligheten av beslutens utformning samt
den rättsliga grunden till det i det senare beslutet meddelade förbudet.

Miljö- och hälsoskyddschefen Lars Christiansen uppgav att det sena-
re beslutet är ett resultat av två tjänstemäns handläggning av ärendet ur
olika synvinklar. Hälsoskyddslagen har använts i förebyggande syfte, då
man kunde befara att verksamheten skulle förorsaka sanitär olägenhet.
Ett liknande beslut har ändrats av kammarrätten.

JO Ragnemalm beslöt att inhämta nämndens yttrande beträffande
ovan upptagna beslut.

Utredning

Miljö- och hälsoskyddsnämnden anförde i yttrande:

JO ifrågasätter att nämnden i remissärenden gått i sakprövning gent-
emot sökande hos myndighet som begärt nämndens yttrande.

Nämnden instämmer i JO:s ifrågasättande och kommer fortsätt-
ningsvis att handlägga sådana ärenden endast som yttrande till myndig-
het som begärt detsamma.

Till yttrandet hade fogats de båda i inspektionsprotokollet nämnda
besluten.

Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 22 april 1991 följande.

Då ett ärende hos en förvaltningsmyndighet anhängiggörs på det
sättet, att en annan myndighet genom remiss begär yttrande över en
hos den senare myndigheten gjord ansökan, skall ärendet utmynna i
ett beslut med yttrande till den remitterande myndigheten och ingen-
ting annat. Beslutet innebär en rekommendation av något slag, och
adressaten är den remitterande myndigheten. Att en anhållan om
yttrande eventuellt kan medföra, att den myndighet hos vilken yttran-
de begärs tar vissa initiativ enligt de författningar den har att tillämpa,
är en helt annan sak. Myndigheten har då i sin handläggning av ett
sådant ex officio upptaget ärende att iaktta reglerna i förvaltningslagen
(1986:223) om bl.a. kommunikation och partsinsyn.

Jag finner nämndens handläggning av de här granskade ärendena —
där nämnden anmodats yttra sig över ansökningar gjorda hos andra
myndigheter — anmärkningsvärd. Som framgått ovan har nämnden
inte ägt att inom ramen för dessa ärenden fatta beslut, som direkt
riktats mot dem som är sökande hos andra myndigheter. Jag vill vad
gäller ärendet angående bl.a. "drive-through"-verksamhet tillägga, att
det kan ifrågasättas, om nämnden ens i ett särskilt upptaget initiativä-
rende ägt att med stöd av hälsoskyddslagen förbjuda verksamheten.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden kan således inte undgå allvarlig
kritik för sin handläggning av de granskade ärendena. Mot bakgrund

1991/92:1

323

av vad som uttalats i remissvaret anser jag mig emellertid kunna utgå Redog. 1991/92:1
från att nämnden fortsättningsvis låter sådana ärenden utmynna i
enbart yttranden till de remitterande myndigheterna.

Kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för utform-
ningen av vissa vitesförelägganden

(Dnr 3529-1990)

Initiativet

JO Ragnemalm inspekterade miljö- och hälsoskyddsnämnden i Jönkö-
pings kommun den 30 oktober 1990. I inspektionsprotokollet anteck-
nades under p. 4.6:

Ett par beslut innefattande vitesförelägganden uppmärksammades.

Nämnden har den 14 mars 1989, § 86, beslutat "att med stöd av 18 §
och med hänvisning till 6 § hälsoskyddslagen vid vite av tjugosjutusen-
niohundra (27 900) kronor förelägga Westlings Inredningar AB, Box
81, 563 99 Gränna vidtaga sådana bullerreducerande åtgärder att
närboende inte förorsakas sanitär olägenhet. Åtgärderna ska vara utför-
da senast 1989-08-01." Fråga uppkommer, om beslutets tillämpning,
dvs. huruvida beslutet innehåller tillräckligt preciserade anvisningar
för att bolaget skall kunna bedöma vilka åtgärder det måsta vidta för
att undvika att nämnden begär vitets utdömande.

I beslut den 10 april 1990, § 237, beslöt nämnden "med stöd av 26 §
djurskyddslagen förelägga Anders Gärskog, Eskilstorp, 555 90 Jönkö-
ping vid vite av 5.000 kronor, att senast 1990-04-30 ha rengjort djuren
samt att fortlöpande hålla sina djur tillfredsställande rena". Fråga
uppkommer, om föreläggandet är förenligt med 4 § viteslagen
(1985:206), dvs. om beslutet innehåller en tillräckligt preciserad tids-
angivelse — "fortlöpande" — för att nämnden skall kunna avgöra vid
vilka tidpunkter efter den 30 april 1990 som nämnden kan begära
vitets utdömande.

JO Ragnemalm beslöt att inhämta nämndens yttrande beträffande
berörda vitesförelägganden.

Utredning

Miljö- och hälsoskyddsnämnden anförde i yttrande:

JO ifrågasätter om meddelade vitesförelägganden innehåller tillräckliga
preciseringar i det ena fallet vad gäller anvisningar för att avhjälpa
brister och i det andra avseendet den tidsmässiga aspekten.

Beträffande beslutet som gäller Westlings Inredningar AB, Gränna
vill nämnden anföra följande:

Eftersom bullerreducerande åtgärder i detta fallet kan utföras på
olika sätt har miljö- och hälsoskyddsnämnden med hänsyn till kost-
nadsaspekten inte velat binda upp beslutet till bara en åtgärd utan
lämnat detta avgörande till företaget. Det viktigaste är att bullret
reduceras till en nivå där sanitär olägenhet ej föreligger.

Vad gäller vitesföreläggandet mot Anders Gärskog, Eskilstorp, Jön-
köping avseende bristande rengöring av kor instämmer miljö- och
hälsoskyddsnämnden i att vitet ej skulle kopplats till skyldigheten att
fortlöpande hålla djuren tillfredsställande rena utan enbart till den
fastställda tidpunkten.

324

Till yttrandet hade fogats de båda i inspektionsprotokollet nämnda
besluten.

Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 22 april följande.

Det är ytterst väsentligt, att ett vitesföreläggande utformas så, att
adressaten far klart för sig vad som fordras av honom för att han skall
undgå att utge det fastställda vitesbeloppet. Om föreläggandet innebär
en skyldighet att vidta viss åtgärd, måste det utsatta vitesbeloppet
knytas till en klart definierad prestation; i annat fall kan länsrätten
inte döma ut förelagt vite.

Nämndens föreläggande till Westlings Inredningar AB att "vidta
sådana bullerreducerande åtgärder att närboende inte förorsakas sani-
tär olägenhet" uppfyller inte kravet på tillräcklig precisering av de
åtgärder som skall vidtas. En sådan utformning av ett föreläggande
lämnar den förpliktade i ovisshet om vilka åtgärder som är nödvändiga
eller tillräckliga för efterkommande av föreläggandet. Samma svårighe-
ter skulle uppkomma för länsrätten vid en bedömning av frågan om
utdömande av det förelagda vitet.

Vad gäller det andra granskade beslutet, där vite förelagts med stöd
av djurskyddslagen, har nämnden i sitt remissvar medgett, att vitesföre-
läggandet fatt en oriktig utformning. Regler om löpande vite finns i 4
§ lagen (1985:206) om viten. Ett löpande vite innebär, att man i
föreläggandet bestämmer att ett visst belopp skall förfalla med jämna
mellanrum så länge föreläggandet inte följs. Om åtgärden innefattar en
regelbundet återkommande förpliktelse, kan föreläggandet innehålla
en bestämmelse om att vitet förfaller varje gång adressaten underlåter
att fullgöra den ålagda förpliktelsen. Nämndens föreläggande har inte
utformats i enlighet med dessa regler.

Jag finner sammanfattningsvis, att miljö- och hälsoskyddsnämnden
inte kan undgå kritik för det sätt på vilket de granskade vitesföreläg-
gandena utformats. Jag vill inskärpa vikten av att tvångsmedel av
denna typ hanteras med största omsorg och noggrannhet. Det är
väsentligt inte endast för att tillgodose adressatens rättssäkerhet utan
också för att vitessanktionen skall vara effektiv; brister i föreläggande-
na kan medföra, att försuttna viten inte kan dömas ut.

Redog. 1991/92:1

325

Miljö- och hälsoskyddsnämnd har avgjort vissa bråds- Redog. 1991/92:1
kande ärenden genom beslut av miljö- och hälso-
skyddschefen efter telefonkontakter med vissa av
nämndens ledamöter; kritik för att besluten tillkom-
mit i en ordning som strider mot kommunallagens
föreskrifter. Tillika fråga om innebörden av föreskrif-
ten i 3 kap. 12 § kommunallagen rörande rätt att
delegera beslutanderätten i viss grupp av ärenden

(Dnr 3032-1990)

1 Initiativet

Av en artikel i Vestmanlands läns tidning den 6 oktober 1990 framgick
att miljö- och hälsoskyddsnämnden i Västerås kommun fattat beslut i
vissa ärenden efter "telefonsammanträden". Man hade inte utnyttjat
tekniken med gruppsamtal, utan miljö- och hälsoskyddschefen hade
telefonledes haft successiv kontakt med nämnd ledamöter, varefter han
utformat nämndens beslut i respektive ärende. Enligt uppgifter i
artikeln hade miljö- och hälsoskyddschefen hävdat, att det — oaktat
uttalanden av JO av innebörd att kommunala nämnder ej skali fatta
beslut vid telefonsammanträden — inte med fog kunde göras gällande,
att den av nämnden valda handläggningsordningen vore olaglig, med
mindre en domstol efter prövning av saken kom fram till att så var
fallet.

Då innehållet i tidningsartikeln väckte frågan, huruvida den av
miljö- och hälsoskyddsnämnden i vissa ärenden tillämpade handlägg-
ningsordningen uppfyllde kraven enligt kommunallagen, beslöt JO att
inom ramen för ett initiativärende utreda denna fråga. Genom remiss
den 15 oktober 1990 anmodades kommunstyrelsen i Västerås att efter
hörande av miljö- och hälsoskyddsnämnden avge yttrande med anled-
ning av innehållet i tidningsartikeln.

2 Utredning

Kommunstyrelsen inkom den 18 januari 1991 med dels eget yttrande,
dels yttrande till styrelsen från miljö- och hälsoskyddsnämnden, som
anförde följande:

I sak rör det sig om fyra beslut tagna av miljö- och hälsoskyddsnämn-
den vid så kallade telefonsammanträden under sommaren 1990.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden, som bekräftar det inträffade, får i
ärendet framföra följande synpunkter.

Det rör sig om fyra påtalade nämndbeslut. Ärendena har rört
följande beslutsområden.

1. Beslut om badförbud

2. Kompletteringsbeslut om badförbud

3. Upphävande av godkännande för restaurang på grund av otjänligt
konsumtionsvatten

4. Tillsättande av tjänst som hälsoskyddsinspektör.

De tre första besluten berör akutfrågor i miljö- och hälsoskydds-

nämndens lagstadgade verksamhet. Det fjärde beslutet rör en personal- 326

fråga, som var angelägen att snabbt handlägga. I avseende detta beslut
finns det en förvaltningsdelegation, men ärendet togs som nämndbeslut
eftersom vi av hävd tagit sådana beslut i nämnden.

Av arbetsordning från den 27 januari 1978 framgår under § 5
"Arbetets bedrivande" att hälsovårdschefen åläggs bland annat "att
handlägga personal- och konsultärenden". Eftersom detta senare beslut
inte är knutet till miljö- och hälsoskyddslagstiftningen berörs inte
denna fråga vidare.

Det finns anledning att inledningsvis något beröra miljö- och hälso-
skyddsnämndens verksamhet. Nämndens handläggningsområde har ut-
vecklats mycket kraftigt under senare år. Allt fler områden har lagts
under miljö- och hälsoskyddsnämndens myndighetsutövning. Ärenden,
som kräver snabba insatser, har ökat.

Nämndens beredningsutskott har diskuterat detta under våren 1990
och begärt förvaltningsförslag på en utökad delegation. Delegationsar-
betet har pågått under sommaren 1990, och har nu på hösten slutförts
i ett förslag till utökad delegation från miljö- och hälsoskyddsnämn-
den. Förslaget har förts fram till kommunstyrelsen och kommunfull-
mäktige. Förslaget bifogas också denna skrivelse.

Gemensamt för de två hälsoskyddsärendena och livsmedelsärendet
är att det förelåg en akut situation, där ett beslut omgående måste
fattas. Alla tre ärendena var "raka" så tillvida att det ej förelåg någon
motsättning mot "ägarna". Ärendena var mer att betrakta som en
snabb och livsviktig information till invånarna och tillresande till
Västerås kommun. Besvär har ej heller inlämnats mot besluten.

Badförbudsbesluten hade tillkommit på grund av att kommunens
största avloppsreningsverk hade havererat och att därmed stora mäng-
der orenat avloppsvatten, omfattande även vatten från lasarettet, gick
direkt ut i Mälaren, inte långt från flera av våra mest frekventerade
friluftsbad. Det tredje fallet rörde en sommarrestaurang, där konsum-
tionsvattnet i restaurangens kök visade sig vara otjänligt med risk för
människors hälsa.

I samtliga tre fall erfordrades snabba ställningstaganden, och delega-
tion förelåg ej för beslutsfattandet. Det var också sommar och svårt att
sammankalla nämnden. Enligt reglerna bör ju också föredragningsli-
stan skickas ut en vecka i förväg.

Nämnden har varit underkunnig om JO:s synpunkt i avseende
telefonsammanträden, vilken är en tolkning av relevanta bestämmelser
i Kommunallagen. JO:s tolkning torde dock inte som grund haft
miljö- och hälsoskyddsnämndens verksamhet, ej heller den speciella
nödsituation som förelåg vid beslutsfattandet i de tre omförmälda
händelserna.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden befann sig ur beslutsadministrativ
synpunkt i ett trångmål. Nämnden valde dock att sätta hälsoskyddssyn-
punkterna främst. Vi har den uppfattningen att författningsreglerad
"nödregel" i detta fali måtte gälla.

Avslutningsvis önskar nämnden ånyo påpeka att nya och mycket
omfattande delegationsförslag har utarbetats. Förslag som bland annat
täcker sådana situationer som berörts. Förslaget har förts fram till
kommunstyrelsen och kommunfullmäktige för fastställande.

Kommunstyrelsen anförde för egen del:

Frågan om formen för sammanträde med en kommunal nämnd eller
styrelse har varit föremål för flera överväganden i såväl doktrin som
praxis. Härigenom torde ha klarlagts, att s k telefonsammanträden inte
är förenliga med gällande kommunallag. De omförmälda fyra besluten
av kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd har alltså inte hållit sig
inom den strikt formella ram, som sålunda har uppdragits. Med

Redog. 1991/92:1

327

hänsyn emellertid till de speciella omständigheter, som har förelegat i
de tre "akutfallen", kan kommunstyrelsen ej undgå att känna en viss
förståelse för den informella handläggning, som dessa ärenden har fått.
De båda besluten om förbud att bada lika väl som beslutet i restau-
rangfrågan måste med hänsyn till människors hälsa fattas med minsta
möjliga tidsutdräkt. Frågan är om inte situationen i vart och ett av
dessa fall har varit sådan, att en enskild tjänsteman borde ha kunnat
fatta enahanda beslut, som nämnden nu gjorde på ett informellt sätt.
Kommunstyrelsen vill alltså ifrågasätta om man här inte hade att göra
med en nödsituation, i vilken det har framstått som inte blott försvar-
ligt utan även önskvärt med ett omedelbart ingripande. — Nämndens
beslut i tillsättningsärendet har tillräckligt kommenterats i nämndens
yttrande.

Det bör slutligen understrykas att miljö- och hälsoskyddsnämnden
— så snart den har blivit underkunnig om gällande rätt — har vidtagit
åtgärder för att undvika en upprepning av det inträffade. Man har
således — som även understrukits i nämndens yttrande — utarbetat ett
förslag till ytterligare delegation av nämndens beslutanderätt. Detta
förslag är för närvarande föremål för granskning av kommunens
jurister. Det kommer därefter att föras vidare för beslut av kommun-
fullmäktige.

Kommunstyrelsen anser sammanfattningsvis att det föreligger en hel
del förmildrande omständigheter i ärendet och anhåller att JO måtte
beakta dessa vid sin bedömning av frågan.

3 Bedömning

Efter en redogörelse för den för ärendets bedömning centrala rättsliga
regleringen i kommunallagen och hälsoskyddslagen anförde JO Ragne-
malm i beslut den 20 mars 1991 i bedömningsdelen:

Den nyss redovisade regleringen får anses på ett uttömmande sätt
bestämma beslutsfattandet i den kommunala verksamheten. Som fram-
gått omnämns inte telefonsammanträden — vilka med nuvarande
teknik ofta torde arrangeras som gruppsamtal — i kommunallagen.
Inte heller ger lagen stöd för att beslut kan fattas efter meddelande —
skriftligen eller telefonledes — mellan ett antal ledamöter. Den i lagen
anvisade kollektiva beslutsformen får inte urholkas genom olika ar-
rangemang, som inte i full utsträckning ger ledamöterna möjlighet till
sådan inbördes överläggning som lagen förutsätter. Att så är fallet
framgår bl.a. av tidigare beslut av JO (1975 s. 422) och kammarrätten i
Stockholm (RRK K75 2:11) liksom av uttalanden i lagstiftningssam-
manhang av konstitutionsutskottet (KU 1982/83:21 s. 36, 1985/86:15
s. 46 f.) och senast av 1988 års kommunallagskommitté (SOU 1990:24
s. 125 f.); samma uppfattning hävdas genomgående i doktrinen (t.ex.
Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 15 u. 1991, s. 121).

Mot bakgrund av det anförda måste konstateras att de fyra nu
aktuella beslut som fattats sommaren 1990 efter successiva telefonkon-
takter mellan miljö- och hälsoskyddschefen och olika nämndledamöter
tillkommit i en ordning, som strider mot kommunallagens föreskrifter.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden synes emellertid vilja göra gällande,
att tillvägagångssättet med hänsyn till omständigheterna var försvarligt.
Kommunstyrelsen pekar också på olika "förmildrande omständighe-
ter". Således framhålles att det i tre av fallen — två beslut rörande

1991/92:1

328

badförbud och ett angående upphävande av godkännande för restau-
rang — var fråga om akuta situationer, i vilka omedelbara ingripanden
erfordrades för att tillgodose hälsoskyddslagstiftningens krav. Då nämn-
den inte kunde kallas till sammanträde tillräckligt snabbt, handlade
man utifrån bedömningen, att ett slags nödsituation förelåg, som
legitimerade en prioritering av hälsoskyddslagens materiella bestäm-
melser framför formföreskrifter i kommunallagen.

Jag kan i och för sig ha förståelse för de åberopade bevekelsegrun-
derna, men måste ändock ställa mig principiellt kritisk till förfarandet.
Först vill jag påpeka, att avvikelsen från stadgade beslutsformer förefal-
ler onödigt extensiv, då miljö- och hälsoskyddschefen — som inte
ingår i nämnden och således, i ärenden som inte delegerats till honom,
över huvud inte utgör beslutsfattare — tillagts den centrala rollen; det
framgår för övrigt inte ens att en majoritet av ledamöterna över huvud
kontaktats. Något försök att anordna gruppsamtal via telefon eller att
få till stånd ett beslut per capsulam genom cirkulation av skriftligt
beslutsförslag synes exempelvis inte ha gjorts. Även om också dylika
varianter, som ovan framhållits, får betraktas som otillåtna, tillgodoser
de dock på ett bättre sätt kravet på att beslut skall fattas efter inbördes
överläggning mellan ledamöterna.

Den centrala frågan är emellertid, om nämnden själv genom bristan-
de förutseende kan anses bära huvudansvaret för att man hamnade i
detta dilemma. Svaret beror på hur man skall uppfatta de möjligheter
till delegation som kommunallagen erbjuder. Av remissyttrandena att
döma tycks såväl miljö- och hälsoskyddsnämnden som kommunstyrel-
sen hysa uppfattningen, att beslutanderätten i brådskande ärenden av
detta slag skulle ha kunnat göras till föremål för delegation, och att
hittills gällande delegationsordning för nämnden ej motsvarat aktuella
krav för en väl fungerande verksamhet enligt gällande föreskrifter;
man aviserar i sammanhanget en ny sådan delegationsordning, med
vars hjälp man avser att bemästra situationer som de här uppkomna.

Vad som kan bli föremål för delegation är emellertid enligt 3 kap.
12 § kommunallagen beslutanderätten i "viss grupp av ärenden" —
enligt lagförarbetena främst detaljbetonade rutinärenden — vilkas be-
skaffenhet skall anges i reglemente eller särskilt beslut. Däremot ges i
lagen inget stöd för en mera generell delegation vad gäller ärenden av
brådskande natur. (Se Kaijser/Riberdahl, Kommunallagarna II, 6 u.
1983, s. 483 f. och 490 f.) Endast om en konkret, individualiserad
ärendetyp är av sådan art, att beslut måste fattas utan dröjsmål, synes
alltså delegationsinstrumentet vara tillgängligt för att lösa problem av
aktuell art. Med nuvarande lagstiftning synes det alltså knappast erbju-
da någon framkomlig väg.

I det av kommunallagskommittén framlagda förslaget till ny kom-
munallag (SOU 1990:24) har emellertid intagits en bestämmelse (6
kap. 25 §), enligt vilken ordföranden eller annan ledamot, som nämn-
den har förordnat, får avgöra ärende, som "är så brådskande att
nämndens avgörande inte kan avvaktas"; sådant beslut skall anmälas
vid nämndens nästa sammanträde. Som motiv anges (s. 125) bl.a. att

Redog. 1991/92:1

329

"det är principiellt lämpligare att ett lagstöd ger möjlighet att delegera
brådskande ärenden än att nämnden tvingas tillgripa juridiskt oklara
lösningar".

Min slutsats blir alltså, att möjligheterna att bemästra det uppkomna
problemet genom en ny delegationsordning är begränsade, men att en
lösning är i sikte genom lagstiftarens försorg. Mot denna bakgrund
lämnar jag frågan om formerna för fattande av beslut i brådskande
ärenden.

Det fjärde av de beslut som tillkom efter telefonsamtal mellan miljö-
och hälsoskyddschefen och nämndledamöter — en tjänstetillsättning —
förtjänar en särskild kommentar. I detta fall framstår det som oklart,
om beslutanderätten var delegerad till miljö- och hälsoskyddsdirektö-
ren eller ej. Nämnden anför i sitt yttrande, att det avseende detta beslut
fanns en förvaltningsdelegation, men att "ärendet togs som nämndbe-
slut", eftersom man av hävd fattat sådana beslut i nämnden. Vidare
hänvisas till en arbetsordning av den 27 januari 1978, enligt vilken
hälsovårdschefen ålades att bl.a. "handlägga personal- och konsultären-
den".

Mot bakgrund av det förhållandet, att nämndens delegationsordning
är föremål för ingående översyn, har jag inte funnit anledning att
närmare utreda frågan, huruvida rätten att fatta beslut om tillsättning
av tjänst som hälsoskyddsinspektör kan anses omfattas av delegation
enligt kommunens vid beslutstillfället gällande interna föreskrifter; i
beaktande av vad nyss anförts om att kommunallagens regler om
delegation bygger på förutsättningen, att det rör sig om detaljbetonade
rutinärenden, ligger det närmast till hands att besvara frågan nekande.
Det finns emellertid i sammanhanget skäl att påpeka, att delegation av
beslutanderätt i en grupp av ärenden innebär, att avgörandena i alla
ärenden inom gruppen tillkommer delegaten, till dess att delegationen
återtas, vilket i och för sig kan ske när som helst. Det är inte
godtagbart, att delegerande organ godtyckligt väljer att själv fatta beslut
i vissa ärenden inom en grupp, som omfattas av delegation. Den av
nämnden uppgivna handläggningsordningen framstår mot denna bak-
grund som oegentlig.

Hur det än må förhålla sig med delegeringsbeslutets omfattning
måste emellertid konstateras att även tjänstetillsättningsbeslutet till-
kommit på felaktigt sätt. Den i praktiken valda beslutsformen —
nämndbeslut efter telefonkonsultationer — stod enligt vad som utveck-
lats ovan i strid med gällande föreskrifter i kommunallagen. I detta fall
saknas också sådana "förmildrande omständigheter" som åberopats
beträffande de tre övriga ärendena. Vad gäller behovet av ett snabbt
avgörande kan självfallet en tjänstetillsättning på intet sätt jämföras
med ett för skyddet av människors hälsa angeläget badförbud eller ett
av samma anledning påkallat ingripande mot en restaurangrörelse.

Med dessa delvis kritiska besked avslutas ärendet. Jag emotser dock
ett exemplar av den nya delegationsordningen, då den fastställts.

Redog. 1991/92:1

330

Utbildnings- och kultursektorn

Redog. 1991/92:1

Vissa frågor rörande statlig förvaltningsmyndighets
normgivning inom ramen för bemyndiganden i av
regeringen utfärdad förordning

(Dnr 3020-1989)

1 Initiativet

Vid inspektion av centrala studiestödsnämnden (CSN) den 19 oktober
1989 tog JO upp en fråga rörande myndighetens normgivning inom
ramen för bemyndiganden i studiestödsförordningen. I inspektionspro-
tokollet antecknades bl.a.:

Frågan hade aktualiserats under JO:s utredning av ett ärende (dnr
1008-1989), i vilket beslut fattats den 8 september 1989. JO hade under
utredningen uppmärksammat, att CSN 1986-03-17 meddelat "allmänna
råd för prövning av utländsk medborgares principiella rätt till svenskt
studiestöd för studier i Sverige", vilka publicerats i CSNFS 1986:2.
Ehuru det således enligt rubriken var fråga om "allmänna råd",
betecknades ifrågavarande dokument i bestämmelserna om ikraftträ-
dande som "författning". Detta förhållande är ägnat att skapa osäkerhet
om normernas natur, då uttrycken "författningar" respektive "allmän-
na råd" enligt legaldefinition i 1 § författningssamlingsförordningen
(1976:725) har bestämd och avgränsad innebörd och sålunda bör hållas
isär. JO hade i sitt beslut utgått från att normerna utfärdats med stöd
av bemyndigandet i 9 kap. 6 § studiestödsförordningen, enligt vilket
CSN äger meddela "de ytterligare föreskrifter som behövs för tillämp-
ningen av studiestödslagen", undantaget föreskrift om skyldighet för
myndighet att medverka vid debitering och uppbörd av studiemedels-
avgift. Enligt 18 b § författningssamlingsförordningen skall myndighet
under regeringen, när den beslutar en författning, sätta en rubrik som
innehåller ordet "föreskrifter" samt i ingressen uppge det bemyndigan-
de på vilket myndighetens beslutanderätt grundar sig. Innehållet i
CSNFS 1986:2 var enligt JO:s uppfattning delvis av sådan art, att det
kunde anses vara fråga om sådana rättsregler som i 8 kap. regeringsfor-
men betecknas som föreskrifter. Mot bakgrund härav, av det förhållan-
det att CSN själv betecknat CSNFS 1986:2 som "författning" och av
innehållet i 1 och 18 b §§ författningssamlingsförordningen ställde JO
frågan, varför inte CSNFS 1986:2 rubricerats som "föreskrifter", givna
med stöd av bemyndigandet i 9 kap. 6 § studiestödsförordningen.

JO beslöt den 22 november 1989 att inom ramen för ett initiativärende
närmare utreda frågan och infordrade yttrande från CSN över det i
inspektionsprotokollet anförda.

331

2 CSN:s yttrande

I sitt remissvar anförde CSN:

Bestämmelsen i 9 kap 6 § studiestödsförordningen har av CSN sedan
mitten av 1980-talet endast ansetts innebära ett bemyndigande att
utfärda verkställighetsföreskrifter av rent administrativ karaktär. Det
generella bemyndigandet far ses mot bakgrund av att riksdag eller
regering inte helt kan överblicka vilka administrativa föreskrifter en
myndighet kan behöva utfärda. Verkställighetsföreskrifter som i mate-
riellt hänseende "fyller ut" en lag eller andra föreskrifter meddelas
numera endast med stöd av ett särskilt bemyndigande. I ingressen till
CSNs föreskrift anges alltid på vilket sådant bemyndigande nämnden
stöder sig. Allmänna råd utfärdas utan bemyndigande.

Alltsedan författningssamlingsförordningens tillkomst 1976 har CSN
fortlöpande arbetat med myndighetens föreskrifter och allmänna råd. I
olika sammanhang under åren 1982 till 1986 diskuterades med rege-
ringskansliet just innebörden av stadgandet i 9 kap 6 § studiestödsför-
ordningen samt behovet av särskilda bemyndiganden. Vägledande vid
dessa diskussioner var bl a promemorian om föreskrifter, anvisningar
och råd (Ds Ju 1982:11) samt olika skrivelser från statsrådsberedning-
en. Riktlinjer återfinns nu i statsrådsberedningens handbok i författ-
ningsskrivning. De nämnda diskussionerna resulterade i den uppfatt-
ning som redovisats ovan. CSN har under de senaste åren begärt vissa
särskilda bemyndiganden för tillämpningen av studiestödslagen. I något
fall har också redan tidigare givet bemyndigande, som inte lett till att
föreskrifter utfärdats, utrangerats ur lagstiftningen.

CSNFS 1986:2 innehåller allmänna råd rörande tillämpningen av
bestämmelserna om utländsk medborgares rätt till studiestöd i Sverige.
Bestämmelserna i studiestödsiagen (3 kap 2 §, 4 kap 4 §, 7 kap 2 §)
har karaktären av ramiag. Den praxis som vuxit fram har sin grund i
uttalanden i propositioner och andra förarbeten. Omständigheterna i
de enskilda fallen kan emellertid vara ytterst varierande. Det är därför
naturligt att handläggningen inte styrs av detaljerade föreskrifter. Av
den anledningen har inte heller CSN begärt bemyndigande att få
utfärda föreskrifter. Det har dock ansetts viktigt att för allmänhetens
kännedom offentliggöra de viktigaste riktlinjerna för tillämpningen.

I CSNFS 1986:2 har oriktigt angetts att "författningen" träder i kraft.
Rätteligen skulle ha angetts från vilken tid de “allmänna råden" gällt.
Det är beklagligt att denna felskrivning ägde rum, eftersom karaktären
på de allmänna råd som utfärdats kan ifrågasättas av denna anledning.
Av rubriken framgår dock klart att CSN utfärdat allmänna råd.

De här aktuella reglerna kommer att ses över under det närmaste
halvåret dels i språkligt hänseende, dels med hänsyn till viss praxisänd-
ring. Rättning av ikraftträdandemeningen kommer att göras i samband
därmed.

3 Bedömning

Efter en kort redovisning av för bedömningen betydelsefull rättslig
reglering anförde JO Ragnemalm i beslut den 19 september 1990 i
bedömningsdelen följande.

Redog. 1991/92:1

332

3.1 Omfattningen av bemyndigandet i 6 kap. 9 §
studiestödsförordningen

Normgivningsmakten inom de områden som gemensamt betecknas
som det primära lagområdet — avgränsat i 8 kap. 2—5 §§ RF och vissa
andra grundlagsstadganden — tillkommer enligt 1 kap. 4 § RF riksda-
gen. Inom betydande delar av det primära lagområdet får riksdagen
med stöd av föreskrifterna i 8 kap. 7—10 §§ delegera normgivnings-
kompetens till regeringen. Detta sker — med ett undantag, som saknar
betydelse i sammanhanget (9 § andra stycket) — genom bemyndigande
i lag. Sådant bemyndigande får jämlikt 11 § innefatta medgivande, att
regeringen i sin tur överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun
att meddela bestämmelser i ämnet, s.k. subdelegation.

Utan särskilt bemyndigande far regeringen inom det primära lagom-
rådet endast besluta föreskrifter om verkställighet av lag (8 kap. 13 §
första stycket, första punkten). Innebörden av uttrycket "föreskrift om
verkställighet av lag" är något oklar. Enligt vissa uttalanden i förarbe-
ten och doktrin avses väsentligen två slag av föreskrifter, dels och i
första hand tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär, dels
även verkställighetsföreskrifter, som i viss mån i materiellt hänseende
"fyller ut" en lag. En förutsättning för att regeringen inom ramen för
sin kompetens enligt 8 kap. 13 § första stycket, första punkten skall få
besluta den senare typen av föreskrifter har angetts vara, att den
lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad, att regleringen
inte därigenom tillförs något väsentligt nytt. Sålunda får regeringen
inte i verkställighetsföreskriftens form besluta om exempelvis något
som kan anses som ett nytt åliggande för enskilda eller ett tidigare ej
föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållan-
den. (Se härom prop. 1973:90 s. 211, Petrén/Ragnemalm, Sveriges
grundlagar, 1980, s. 193 ff, Holmberg/Stjernquist, Grundlagarna, 1980,
s. 288 ff samt — särskilt — Strömberg, Normgivningsmakten enligt
1974 års regeringsform, 2 uppl. 1989, s. 131 — 158.)

CSN:s yttrande ger vid handen, att myndigheten numera tolkar de
olika slag av bemyndiganden som ges i studiestödsförordningen enligt
ett schema, som påverkats av de ovan berörda uttalandena i propositio-
nen till 1974 års regeringsform. CSN anser sålunda att endast särskilda,
till sin omfattning begränsade, bemyndiganden, av den typ som ges i
exempelvis 4 kap. 5 och 16 c §§ studiestödsförordningen (1973:418),
ger myndigheten rätt att besluta "verkställighetsföreskrifter, som i
materiellt hänseende fyller ut lag eller andra föreskrifter". Det generel-
la bemyndigandet i 9 kap. 6 § anses däremot endast berättiga myndig-
heten att utfärda "verkställighetsföreskrifter av rent administrativ ka-
raktär".

Föreskrifterna i studiestödslagen (1973:349) ligger i huvudsak utan-
för det primära lagområdet. Det är här fråga om sådana för enskild
gynnande eller neutrala förvaltningsrättsliga föreskrifter, som regering-
en i princip äger besluta inom ramen för sin s.k. restkompetens enligt
8 kap. 13 § första stycket, andra punkten RF. Som framgår av 14 §
utgör emellertid inte detta förhållande hinder för riksdagen att genom

Redog. 1991/92:1

333

lag besluta föreskrifter i ämnet. Studiestödslagen utgör ett i doktrinen
anfört typexempel på riksdagens lagstiftning jämlikt 14 § inom rege-
ringens primära normgivningsområde (Strömberg, a.a. s. 98 samt 170
f). När riksdagen antar en sådan lag, begränsas regeringens normgiv-
ningsmakt på området. Regeringen är emellertid oförhindrad att ge-
nom föreskrifter i form av förordning komplettera — utfylla — lagen.
För sådana föreskrifter tarvas inget bemyndigande; området faller ju
inom regeringens restkompetens enligt 13 § första stycket, andra
punkten. Härav följer att normgivningsbemyndiganden — ev. innefat-
tande rätt till subdelegation — i lagar, som stiftats med stöd av 14 §,
ofta saknar självständig betydelse vad gäller att förläna regeringen
kompetens. Sådana bemyndiganden — åtskilliga finns i studiestödslag-
en, t.ex. 3 kap. 1 § samt 4 kap. 5 och 6 §§ — får närmast uppfattas som
hänvisningar till föreskrifter, meddelade inom ramen för regeringens
restkompetens (se Strömberg, a.a. s. 133, 148, 171 f).

Inom området för sin restkompetens har regeringen i grundlagen
tillerkänts rätt att i förordning överlåta åt underordnad myndighet att
meddela bestämmelser (8 kap. 13 § tredje stycket RF). Bemyndigande-
na i studiestödsförordningen för CSN att i olika hänseenden komplet-
tera de för enskild gynnande eller neutrala föreskrifterna i studiestöds-
lagen och -förordningen med ytterligare föreskrifter är givna med stöd
av detta grundlagsstadgande. Således erfordras inget bemyndigande
med rätt till vidaredelegering i studiestödslagen, för att regeringen skall
få delegera normgivningskompetens av detta slag till CSN. I förarbete-
na till RF uttalas att den normgivningskompetens som kan delegeras
till underordnad myndighet jämlikt 13 § tredje stycket inte är formellt
begränsad till närmare bestämmelser i ämnet utan avser bestämmelser
över huvud taget i detta, ehuru man i allmänhet måste räkna med att
regeringen till den underordnade myndigheten överlåter inte hela utan
bara en del av sin normgivningskompetens (prop. 1973:90 s. 321). I
sammanhanget måste givetvis beaktas den begränsning som kan följa
av att riksdagen med stöd av 14 § lagstiftat i ämnet.

Bemyndigandet i 9 kap. 6 § studiestödsförordningen är — som
framgått — lagligen grundat, ehuru det ej är baserat på något bemyndi-
gande i studiestödslagen med rätt till subdelegation. Detta bemyndigan-
de avser enligt sin ordalydelse meddelande av "ytterligare föreskrifter
som behövs för tillämpningen av studiestödslagen", dock inte "före-
skrift om skyldighet för myndighet att medverka vid fastställande och
betalning av årsbelopp". CSN hävdar, att bestämmelsen endast innebär
ett bemyndigande att utfärda verkställighetsföreskrifter av rent admini-
strativ karaktär, medan däremot föreskrifter som i materiellt hänseen-
de fyller ut den i lagen och förordningen givna regleringen ej skulle få
meddelas med stöd av detta generella bemyndigande. Till stöd för sin
uppfattning åberopar myndigheten uttalanden i promemorian (Ds Ju
1982:11) "Större klarhet i fråga om olika reglers rättsliga karaktär och
syfte" och i statsrådsberedningens handbok i författningsskrivning samt
informella diskussioner med regeringskansliet.

För egen del anser jag, att den omdiskuterade bestämmelsens ordaly-
delse klart talar mot CSN:s mycket snäva tolkning. Uttrycket "ytterli-

Redog. 1991/92:1

334

gare föreskrifter som behövs för tillämpning" ger vid handen att
normgivaren avsett ett mera vidsträckt delegeringsobjekt än enbart
verkställighetsföreskrifter av rent administrativ natur. För denna tolk-
ning talar även den omständigheten, att den uttryckliga begränsningen
av bemyndigandets omfattning i stadgandets sista mening skulle vara
onödig, om bemyndigandet i sin helhet enbart avsåg verkställighetsfö-
reskrifter av administrativ natur. I detta sammanhang bör observeras
att denna del av stadgandet var föremål för en ändring av terminolo-
gisk natur så sent som 1988 (förordning 1988:1381). Det är alltså inte
fråga om ett föråldrat stadgande, som måste tolkas i ljuset av en
rättsutveckling, som fortgått efter dess tillkomst.

Jag anser inte, att de argument som CSN anfört till stöd för sin
snäva tolkning av det i 9 kap. 6 § studiestödsförordningen givna
bemyndigandets omfattning är övertygande. Som bemyndigandet är
utformat, bör det anses omfatta meddelande av såväl i materiellt
hänseende utfyllande tillämpningsföreskrifter som föreskrifter av rent
administrativ karaktär. En annan sak är, att det kan finnas goda
rättspolitiska skäl för den ordning som CSN pläderar för och säger sig
ha kommit fram till i överläggningar med regeringskansliet under
perioden 1982—1986. Denna ordning innebär, att delegering av norm-
givningskompetens avseende föreskrifter, som i materiellt hänseende
fyller ut en lag eller en förordning, skall ske endast genom särskilt
bemyndigande med preciserad avgränsning, medan generella bemyndi-
ganden — omfattande hela det område som är föremål för reglering i
en lag eller förordning — endast skall få omfatta föreskrifter av rent
administrativ karaktär. Då denna distinktion, vad gäller bemyndigan-
den enligt 8 kap. 13 § tredje stycket RF inom området för regeringens
restkompetens, inte har uttryckligt stöd i grundlagen eller i annan
författning utan synes baserad på mera allmänna lämplighetsavvägning-
ar, bör den tydligt framgå av de bemyndiganden som regeringen ger i
förordning.

Sammanfattningsvis är således min uppfattning, att bemyndigandet i
9 kap. 6 § studiestödsförordningen, sådant det för närvarande är
utformat, måste anses avse meddelande av såväl i materiellt hänseende
utfyllande föreskrifter som föreskrifter av enbart administrativ karak-
tär. Om normgivarens mening är, att detta generella bemyndigande
skall avse enbart det senare slaget av föreskrifter, är det önskvärt, att
stadgandet ändras, så att detta förhållande framgår av dess lydelse.

Jag tillställer utbildningsdepartementet och statsrådsberedningens
kansli kopior av detta beslut.

3.2 Av CSN beslutade föreskrifter och allmänna råd

1985 meddelade CSN "föreskrifter om utländska medborgares princi-
piella rätt till svenskt studiestöd för studier i Sverige". Författningen
publicerades i CSNFS 1985:10 och trädde i kraft den 1 juli 1985. Den
innehöll dels föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 6 § studiestöds-
förordningen och avfattade i elva paragrafer, dels allmänna råd för
tillämpningen av vissa av dessa föreskrifter.

Redog. 1991/92:1

335

Den 1 juli 1986 upphörde CSNFS 1985:10 att gälla och ersattes av
CSNFS 1986:2, "centrala studiestödsnämndens allmänna råd för pröv-
ning av utländsk medborgares principiella rätt till svenskt studiestöd
för studier i Sverige". Ehuru rubricerad som allmänna råd beteckna-
des CSNFS 1986:2 i strid med 1 § författningssamlingsförordningen
som författning, ett förhållande som enligt CSN:s yttrande i detta
ärende berodde på felskrivning, vilken skall rättas vid kommande
översyn av de allmänna råden.

En jämförelse mellan CSNFS 1985:10 och 1986:2 visar, att det
sakliga innehållet i allt väsentligt är detsamma. Materialet har bearbe-
tats redaktionellt; de tidigare särhållna föreskrifterna och allmänna
råden har vävts samman i en löpande text i fem avsnitt, rubricerad
som allmänna råd men innefattande i stort sett all den i förhållande
till 3 kap. 2 §, 4 kap. 4 § och 7 kap. 2 § studiestödslagen utfyllande
reglering som i 1985 års version betecknats som föreskrifter.

Det torde inte råda något tvivel om att 1986 års revision av CSN:s
normer på detta område föranletts av myndighetens nyförvärvade
uppfattning om innebörden av bemyndigandet i 9 kap. 6 § studiestöds-
förordningen. Om detta bemyndigande avsåg endast verkställighetsfö-
reskrifter av administrativ natur, saknade CSN kompetens att meddela
sådana föreskrifter som intagits i CSNFS 1985:10, då inget specialbe-
myndigande i studiestödsförordningen täckte komplettering av de ak-
tuella reglerna i studiestödslagen. Myndighetens befogenhet inskränkte
sig under sådana förhållanden till att meddela verkställighetsföreskrif-
ter av rent administrativ karaktär samt allmänna råd. I och med
utSrdandet av CSNFS 1986:2 anpassade sig således CSN formellt till
det enligt myndigheten rådande rättsläget.

Allmänna råd definieras i författningssamlingsförordningen som "så-
dana generella rekommendationer om tillämpningen av en författning
som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende". Till
skillnad från föreskrifter är allmänna råd inte bindande. CSNFS
1986:2 innehåller — trots rubriceringen — ett betydande antal hand-
lingsmönster för studiemedelsnämnder, vuxenutbildningsnämnder och
CSN, vilka framstår som utfyllande föreskrifter snarare än som oför-
bindande rekommendationer. Det gäller givetvis den del av "råden"
som i 1985 års författning ingick i föreskrifterna. Utredningen i det i
inspektionsprotokollet omnämnda JO-ärendet (dnr 1008-1989) gav in-
trycket, att CSN själv tillämpade den del av de allmänna råden som
innefattar definitioner m.m. för rätt till studiestöd — utfyllande regle-
ring avseende begreppet "bosatt i Sverige" i studiestödslagen — som
om det även efter den 1 juli 1986 varit fråga om bindande föreskrifter.

I de centrala förvaltningsmyndigheternas normgivning bör skiljelin-
jen mellan å ena sidan författningar med bindande föreskrifter och å
den andra allmänna råd hållas klar. Allmänna råd utgör rekommenda-
tioner, från vilka myndighet vid tillämpningen kan avvika på grund av
särskilda omständigheter i det enskilda fallet. De Sr alltså inte i
realiteten tillämpas, som om de vore bindande.

Som framgår av avsnitt 3.1 delar jag inte CSN:s uppfattning, att
föreskrifterna i CSNFS 1985:10 saknade täckning i bemyndigandet i 6

Redog. 1991/92:1

336

kap. 9 § studiestödsförordningen. När myndigheten kom till uppfatt-
ningen att så dock var fallet, borde man enligt min uppfattning
antingen ha begärt särskilt bemyndigande av regeringen att meddela
sådana föreskrifter eller upphävt dem. Att göra föreskrifterna till
föremål för en snarast kosmetisk bearbetning och låta dem återuppstå
som "allmänna råd" med i allt väsentligt oförändrat innehåll framstår
som en mindre väl vald åtgärd. Intrycket av oklarhet om reglernas
rättsliga karaktär förstärktes givetvis av den omständigheten, att även
de allmänna råden betecknades som författning.

Avslutningsvis noterar jag, att det i detta ärende uppmärksammade
fallet inte är det enda, där CSN i sin normgivning agerat på angivet
sätt. Ett annat exempel utgör reglerna rörande studiehjälp och studie-
medel för utlandsstudier. I det ämnet meddelade CSN den 2 maj 1985
föreskrifter, vilka publicerades i CSNFS 1985:8 och trädde i kraft den
15 juli 1985. Författningen innehöll ingen uppgift om bemyndigande,
med stöd av vilket föreskrifterna meddelades. Genom beslut den 2 maj
1986 ersattes CSNFS 1985:8 fr.o.m. höstterminen 1986 av "Allmänna
råd för tillämpningen av bestämmelser om studiehjälp och studiemedel
för utlandsstudier" (CSNFS 1986:3). I bestämmelsen om ikraftträdande
betecknas dessa allmänna råd som "författning". En jämförelse mellan
1985 års föreskrifter och 1986 års allmänna råd visar, att innehållet i
allt väsentligt var detsamma. I detta fall har ingen redaktionell bearbet-
ning av föreskrifterna företagits. De enda förändringarna bestod i att
en ny paragraf (2 a) infördes, och att ett utbildningsområde utmönstra-
des ur uppräkningen i 3 § av bristutbildningar.

Genom ändring i studiestödsförordningen 1988 gav regeringen CSN
särskilt bemyndigande att meddela "ytterligare föreskrifter om rätt till
studiemedel för studier utom riket samt om beräkning av sådana
studiemedel" (4 kap. 16 c §; SFS 1988:1381). Med stöd av detta
bemyndigande meddelade CSN den 6 december 1988 föreskrifter
(CSNFS 1988:29) med ikraftträdande den 1 januari 1989. Samtidigt
upphävdes de "allmänna råden" i CSNFS 1986:3 i de delar som avsåg
tillämpningen av bestämmelser om studiemedel, medan de alltfort
gällde, såvitt avsågs tillämpningen av bestämmelser om studiehjälp.

De synpunkter jag anfört rörande av CSN meddelade föreskrifter
och allmänna råd om utländska medborgares rätt till studiestöd i
Sverige gäller även CSN:s sätt att hantera normgivningen med avseen-
de på studiehjälp och studiemedel för utlandsstudier.

Redog. 1991/92:1

Fråga om krav på lagstöd enligt 8 kap. 5 § regerings-
formen för avgift för engelskspråkig gymnasial utbild-
ning (s.k. IB-linje)

(Dnr 1065-1990)

I den av regeringen den 8 juni 1989 utfärdade förordningen (SÖ-FS
1989:49) om engelskspråkig gymnasial utbildning i Stockholm och
Göteborg föreskrivs bl.a. följande:

337

1 § Stockholms kommun och Göteborgs kommun får vid sidan av sin
respektive gymnasieskola med statligt bidrag anordna engelskspråkig
gymnasial utbildning enligt föreskrifterna i denna förordning.

2 § Utbildningen skall omfatta tre årskurser. Den skall kunna leda
fram till examen International Baccalaureate (IB) med diplom från
International Baccalaureate Office (IBO) i Geneve.

3 § Kommunens skolstyrelse skall vara styrelse för utbildningen.
Utbildningen skall förläggas till den skolenhet med gymnasieskola som
skolstyrelsen bestämmer. Den omedelbara ledningen skall skötas av
rektor för skolenheten.

7 § Behörig att intas som elev i årskurs 1 är den som för en längre
tid vistas i Sverige och som dels har tillräckliga kunskaper i engelska,
dels har tillräckliga kunskaper i övrigt för att kunna tillgodogöra sig
utbildningen.

Behörig att tas in direkt i en högre årskurs är den som utöver
behörighet enligt första stycket har kunskaper motsvarande dem som
förvärvas i närmast lägre årskurs.

9 § Skolöverstyrelsen skall fastställa tim- och kursplaner för utbild-
ningen.

10 § Tim- och kursplanernas innehåll skall bestämmas med hänsyn
till att utbildningen skall leda fram till en IB-examen. Vidare skall
beaktas att undervisningen skall bedrivas på engelska språket och att
utbildningen riktar sig till elever med jämförelsevis ringa anknytning
till Sverige.

23 § Kommunen får ta ut avgifter för utbildningen samt för skolhäl-
sovård och skolmåltider som kommunen tillhandahåller och eleverna
utnyttjar.

Avgifterna får högst motsvara de kostnader för kommunen som inte
täcks av statsbidrag.

Redog. 1991/92:1

I Stockholm är IB-linjen anordnad vid Kungsholmens gymnasium.

I en anmälan till JO anförde Hans Ahlberg dels att bemyndigandet
att ta ut avgift saknade lagstöd, som krävs enligt 8 kap. 5 § regerings-
formen, dels att skolstyrelsen i Stockholm vid beräkningen av sina
kostnader ej syntes ha tagit hänsyn till det statsbidrag som utgår, varför
avgiften blivit oskäligt hög.

Efter remiss avgav skolstyrelsen yttrande, i vilket man redogjorde för
sina beräkningar.

Ahlberg bemötte remissvaret och anförde därvid, med hänvisning
till andra förekommande frivilliga utbildningar på gymnasienivå, att
avgiften även var oförenlig med den kommunala likställighetsprinci-
pen.

I härefter infordrat yttrande anförde skolöverstyrelsen följande.

Bestämmelser om den aktuella utbildningen finns i förordningen
(SÖ-FS 1989:49) om engelskspråkig gymnasial utbildning i Stockholm
och Göteborg. Av 1 § förordningen framgår att sådan utbildning "får"
anordnas "vid sidan av" respektive kommuns gymnasieskola. Eftersom
utbildningen är ett frivilligt kommunalt åtagande krävs inte lagstöd
enligt 8 kap. 5 § regeringsformen för att ta ut avgift. Utbildningen
ingår inte i gymnasieskolan och omfattas följaktligen inte av avgiftsför-
budet i 5 kap. 14 § skollagen. SÖ finner således att skolstyrelsen har
haft rätt att ta ut avgift för utbildningen enligt de närmare grunder
som anges i 23 § förordningen.

Av handlingarna i ärendet framgår hur skolstyrelsen beräknat avgif-
tens storlek. SÖ finner inte anledning att ifrågasätta skäligheten av det
fastställda beloppet.

338

Ahlberg yttrade sig över vad skolöverstyrelsen anfört och vidhöll Redog. 1991/92:1
därvid sin tidigare redovisade inställning.

JO Ragnemalm gjorde vid ärendets avgörande den 19 februari 1991
följande bedömning.

Anmälaren gör gällande, att skolstyrelsen förfor felaktigt, då den
tillämpade 23 § i den nämnda regeringsförordningen. Enligt hans
mening hade lagstöd enligt 8 kap. 5 § regeringsformen erfordrats. För
att skolstyrelsen skall åsidosätta förordningens bestämmelser krävs
emellertid enligt 11 kap. 14 § regeringsformen att "felet är uppenbart".
Så är enligt min mening inte fallet.

Föreskrifter av aktuellt slag avseende en prestation, som kommuner-
na inte är skyldiga att tillhandahålla och vars ianspråktagande från den
enskildes sida bygger på frivillighet, torde inte omfattas av 8 kap. 5 §
regeringsformen. (Jfr Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års
regeringsform, 2 u. 1989, s. 91.) Den ifrågavarande utbildningen far i
stället anses falla inom kommunens allmänna, på kommunallagen
grundade kompetens, med följd att regeringsförordningen inte tiller-
känner kommunen några sådana nya befogenheter som kräver lagstift-
ning enligt 8 kap. 5 § regeringsformen; det synes de facto röra sig om
en sådan statsbidragsförfattning som — enligt vad departementschefen
uttalade i grundlagspropositionen — regelmässigt lär "ses endast som
en bekräftelse på att verksamheten i fråga redan ligger inom den
kommunala kompetensen enligt allmänna regler" (prop. 1973:90 s.
305). Stadgandet i 23 § förordningen innebär knappast något egentligt
bemyndigande utan ger endast stöd för vad som gäller enligt allmänna
kommunalrättsliga principer (självkostnadsprincipen); avgifterna får
således närmast hänföras till samma kategori som t.ex. elavgifter.

Vad gäller avgiftsuttagets storlek ger utredningen inte stöd för anta-
gande, att avgiften skulle överstiga det belopp som far tas ut enligt 23 §
förordningen.

Avslutningsvis vill jag påpeka, att likställighetsgrundsatsen innebär,
att kommunmedlemmarna i princip skall behandlas lika inom en viss
verksamhet. Den medför däremot inte skyldighet för kommunen att
anpassa exempelvis villkoren för en förmån till vad som gäller för en
annan förmån, även om de utifrån sett kan te sig jämförbara.

339

Statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna (till- Redog. 1991/92:1
lämpning av 2 kap. 1 § regeringsformen och 1 kap.

1 § tryckfrihetsförordningen); tillika fråga om otillå-
ten efterforskning av pressens källor (tillämpning av
3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen)

(Dnr 1069-1990 och 1070-1990)

1 Bakgrund

Vissa förslag till omlokalisering av verksamhet vid högskolan i
Gävle/Sandviken, bl.a. berörande den i Sandviken förlagda utbildning-
en och forskningen inom teknisk sektor, hade under hösten 1989 och
våren 1990 uppmärksammats och debatterats livligt såväl inom som
utom högskolan, bl.a. på lokaltidningarnas nyhets- och ledarsidor.
Aven ett tillsättningsärende avseende en tjänst som ADB-ansvarig vid
högskolan hade uppmärksammats i medierna, sedan en av de sökande
överklagat högskolans beslut den 28 februari 1990 i ärendet.

2 Anmälningarna

Den 5 april 1990 inkom två anmälningar till JO, den ena från
chefredaktören för Gefle Dagblad, Robert Rosén, riktad mot högsko-
lans rektor Birgitta Stymne, och den andra från Anders Jackson, riktad
mot rektor Birgitta Stymne och högskolans prorektor Bengt Lönn. I
båda anmälningarna gjordes gällande att högskoleledningen agerat lag-
stridigt i tryckfrihetsfrågor.

Robert Rosén hävdade med stöd av ett antal bifogade nyhetsartiklar,
intervjuer, ledarstick och insändare, att rektor Stymne infört en policy
vid högskolan, innebärande att endast rektor eller särskilt utsedda
informatörer får lämna uppgifter av kritisk karaktär till pressen. Rosén
ifrågasatte — mot bakgrund av regleringen i tryckfrihetsförordningen
(TF) — rektorns rätt att förbjuda underställd personal att uttala sig för
pressen, oavsett om det gällde sakupplysningar eller personliga åsikter
om högskolans framtid eller verksamhet.

Vidare gjorde Robert Rosén gällande, att rektor Stymne "under
förhörsliknande former frågat ut en anställd om skilda kontakter med
pressen, däribland om bakgrunden till en anonym insändare i Gefle
Dagblad". 1 anmälan anfördes att Birgitta Stymne i tidningsintervju
medgivit, att hon på flera håll forskat efter källor till insändaren, och
att hon skulle ha hävdat, att det tillhörde hennes "mänskliga rättighe-
ter" att förhöra sig om de anställdas kontakter med pressen. Robert
Rosén hemställde i denna del om JO:s granskning av rektor Stymnes
agerande mot bakgrund av TF:s föreskrifter rörande förbud mot efter-
forskning av källa.

Anders Jackson uppehöll sig i sin anmälan vid den händelse, då
rektor och prorektor påstods ha utfrågat en anställd rörande dennes
kontakter med pressen och särskilt hans kännedom om bakgrunden
till en viss tidningsartikel. Anders Jackson var den person som blivit

340

föremål för "förhöret"; han var även identisk med den tjänsteman som
överklagat högskolans beslut rörande tillsättning av tjänsten som da-
taansvarig.

3 Utredning

Yttrande inhämtades från högskolestyrelsen efter hörande av rektor
Birgitta Stymne och prorektor Bengt Lönn.

Efter att ha redogjort för bakgrunden till högskolestyrelsens arbete
med frågan om högskolans framtida lokalisering och för handläggning-
en av ärendet rörande tillsättning av tjänst som dataansvarig, redovisa-
de rektor Stymne och prorektor Lönn sin uppfattning i de i förevaran-
de ärende centrala frågorna. Härvid anförde de bl.a. följande:
HÖGSKOLANS KONTAKTER MED PRESSEN 1 SAKFRÅGOR

Högskolan i Gävle/Sandviken tilldrar sig stort intresse i lokalpressen.
Så har det varit alltsedan jag tillträdde rektorstjänsten 1989-07-01 och
intresset har blivit allt större under vårterminen 1990 (jfr avsnitt 2
ovan). Högskolans personal har på grund av detta ofta blivit kontaktad
av journalister i olika ärenden. Missförstånd har härvid ibland uppstått
med sakfel i tidningsartikeln som följd.

1990-03-13 inträffade just ett sådant fall. — — —

Högskolans ledning är mån om att verksamheten skall beskrivas på
ett så sakligt sätt som möjligt. Efter ovan beskrivna händelse lades
därför informationsansvaret till press och radio — vid sidan av rektor
— på informationschefen. Åtgärden syftade till att vara ett stöd för
högskolans anställda, som härigenom fick en person att hänvisa till.
Åtgärden innebar inte något hinder för någon att yttra sig till press
och radio om man så ville.

HÖGSKOLANS KONTAKTER MED PRESSEN VID MISSNÖJE

För det fall en anställd är missnöjd med förhållandena på högskolan
har jag sagt att jag gärna vill — och uppskattar — att han eller hon
talar med sin närmaste chef och/eller mig först, innan jag lär läsa om
det i tidningen. Detta eftersom jag har uppfattningen att samtal är den
bästa vägen att klara upp problem, som ofta kan vara orsakade av
missförstånd.

Inte heller detta innebär att jag försöker förhindra de anställda att
fritt uttala sig i pressen.

ÅBEROPAD HÄNDELSE VID MÖTE MELLAN A JACKSON, B
STYMNE OCH B LÖNN---

Tjänstetillsättningen hade enligt vårt förmenande skett i största sam-
förstånd mellan de berörda och vi blev därför mycket förvånade då vi i
tidningen fick läsa om A Jacksons missnöje (A Jacksons överklagande
tog vi inte del av förrän efter publiceringen av artikeln).

Vår avsikt med samtalet var att få en förklaring till Jacksons
missnöje och till varför han inte sagt detta innan beslut fattades.
Mycket närliggande blev det att samtidigt tala om tidningsartikeln
införd i AB 1990-03-20, eftersom det var häri Jackson framfört sina
synpunkter. A Jackson uppträdde under samtalet mycket arrogant och
ohövligt, varför stämningen blev irriterad. Om Jackson uppfattat sam-
talet som ett försök att hindra honom från att tala med pressen beror
det på den irriterade nivå samtalet fördes på. Vad som sagts och vad de
anställda blivit informerade om rörande högskolans kontakter med
pressen i fall som detta framgår ovan.

Redog. 1991/92:1

341

A Jacksons anmälan innefattar att vi under detta samtal forskat efter
källan till den aktuella artikeln. Det fanns ingen anledning att forska
efter källan eftersom det i artikeln klart framgår att det är A Jackson
som intervjuas.

Vid slutet av samtalet visade rektor något oövertänkt en insändare i
AB 1990-03-21 rubricerad "Skål för det nya seminariet" under signatu-
ren "L N-sson" och frågade samtidigt om Jackson varit på fest på
lördagen. Vi frågade inte om han skrivit insändaren. För övrigt tog vi
för givet att det var någon annan p g a den angivna signaturen. Vi
frågade inte heller Jackson om han visste vem som skrivit insändaren.

I efterhand har vi förstått att den ställda frågan skulle kunna
uppfattas som att fråga efter "källan till en källa". Detta var inte alls
vår avsikt, eftersom syftet med samtalet var att finna orsaken till
Jacksons missnöje med tjänstetillsättningen.

AVSLUTNING

Vi är båda mycket medvetna om i tryckfrihetsförordningen gällande
regler kring de anställdas meddelandefrihet. Som beskrivits bl a i
avsnitt 5 ovan framgår också detta av skriftliga och muntliga informa-
tioner till de anställda vid högskolan.

När det gäller det aktuella samtalet med A Jackson har detta
tydligen upplevts olika av de inblandade. Ur vårt perspektiv var
avsikten att få en förklaring till A Jacksons missnöje med tjänstetillsätt-
ningen. I efterhand kan vi nu ha förståelse för att Jackson upplevt
samtalet annorlunda. Vi kommer i fortsättningen att vara försiktigare i
vårt handlande.

En kopia av rektors cirkulärskrivelse 1990-04-09 till högskolans an-
ställda, Gefle Dagblad, Arbetarbladet och Radio Gävleborg bilades
rektors och prorektors yttrande.

I denna skrivelse hade rektor Stymne under rubriken "Högskolan
och dess kontakter med pressen — ett klarläggande" anfört bl.a.
följande:

Högskolans ledning vill verka för goda kontakter med pressen och för
att vår verksamhet skall beskrivas på ett så sakligt sätt som möjligt.
Efter ovan beskrivna händelse lades därför informationsansvaret till
gress och radio — vid sidan av rektor — på informationschefen.
Åtgärden syftade till att vara ett stöd för högskolans anställda, som
härigenom fick en person att hänvisa till. Åtgärden innebär inte något
hinder för någon att yttra sig om man så vill.

För det fall en anställd är missnöjd med förhållanden på högskolan
har jag sagt att jag gärna vill — och uppskattar — att han eller hon
talar med sin närmaste chef och/eller mig först, innan jag får läsa om
det i tidningen. Detta eftersom jag har uppfattningen att samtal är den
bästa vägen att klara upp problem, som ofta kan vara orsakade av
missförstånd. Inte heller detta innebär att jag försöker förhindra de
anställda att fritt uttala sig i pressen.

Slutligen vill jag framhålla att jag välkomnar en öppen, kritisk och
konstruktiv debatt om högskolan och dess roll i samhället. Detta
gagnar högskolan och medverkar till att åstadkomma den positiva
utveckling av Högskolan i Gävle/Sandviken, som känns angelägen för
mig och som jag på olika sätt arbetar för.

Högskolestyrelsen hänvisade till rektors och prorektors yttrande och
tilläde för egen del följande:

Redog. 1991/92:1

342

Högskolestyrelsen stöder rektors och prorektors ambition att ge saklig Redog. 1991/92:1
och korrekt information om högskolan. Detta är särskilt viktigt för en
liten högskola i ett uppbyggnadsskede. Självklart har de anställda sin
meddeiarffihet och skall åtnjuta skydd som uppgiftslämnare till media.

Anmälan till Riksdagens ombudsmän har medfört en diskussion i
dessa frågor inom högskolan som varit av värde.

4 Bedömning

Efter en redovisning av delar av grundlagsregleringen rörande yttran-
defriheten, särskilt tryckfrihetsförordningens föreskrifter om meddelar-
frihet och förbud för myndighet att efterforska källorna till framställ-
ning i tryckt skrift, anförde JO Ragnemalm i beslut den 31 augusti
1990 i bedömningsdelen:

4.1 Inskränkning i personalens meddelarfrihet?

Meddelarfriheten är grundlagsskyddad och har väsentlig betydelse i ett
fritt och öppet samhälle. Personer i chefcställning får inte utnyttja sin
position till att inskränka underställd personals rättigheter att fritt
meddela sig med företrädare för tidningar och andra medier. De bör
även avhålla sig från att — utan att realiter försöka inskränka persona-
lens meddelarfrihet — uttala sig eller agera på ett sätt som är ägnat att
uppfattas som försök att förmå personalen att avhålla sig från egna
direktkontakter med journalister i tjänsteangelägenheter och att skapa
fruktan för någon typ av repressalier mot dem som inte följer ledning-
ens rekommendationer härvidlag. (Jag bortser här från den speciella
situationen när den anställde är underkastad en iagstadgad tystnads-
plikt, som genombryter meddelarfriheten.)

Birgitta Stymne intervjuades i Gefle Dagblad den 3 april. Hennes
uttalanden i denna artikel har enligt vad som framgått av utredningen
lästs upp för henne före publicering. Artikeln innehåller bl.a. följande:
Rektorn har bestämt att endast hon själv, eller skolans informatörer,
ska tala med journalister.

Det var för drygt en vecka sedan som högskolans rektor Birgitta
Stymne uppmanade anställda vid högskolan i Sandviken att inte längre
uttala sig för pressen.

Det här har vållat upprörda känslor hos flera lärare som Gefle
Dagblad talat med — men som av rädsla för att mista sina jobb inte
längre vågar uttala sig offentligt.

Birgitta Stymne förklarar sitt agerande så här:

Det här är en policy som vi har inom högskolan om hur vi ska
bemöta pressen, och det har jag upplyst om. Det kan ju ofta bli fel
person som gör uttalanden, därför har jag sagt att vår informationsav-
delning eller jag själv ska sköta kontakterna med pressen.

Det här betyder att de inte får uttala sig kritiskt mot dig eller om
lokaliseringsfrågan?

Om man är missnöjd med något, så ska man prata med sin chef,
kommer man inte överens med den chefen kan man tala med nästa.
Då brukar man kunna lösa det hela till 95 procent. Är man missnöjd
med mig, ska man säga det till mig.

Men om det gäller något positivt, om vi har fått forskarpengar och

är glada över det, så kan man ju säga det till pressen, då är det ju något 343

som gagnar högskolan.

Men det här är en policy som jag införde och informerade om den
dag jag började, det är inget konstigt med det, vi har många andra
policyn vi följer.

Men varje tjänsteman har ju meddelarfrihet, man kan ju inte lägga
munkavle på dem så här?

Nej, det har jag inte gjort, jag har bara påmint dem om vår policy,
som man inte alltid följt. Om de inte följer den nu heller, så kan jag
inte göra något åt det, men det vore olyckligt, säger Birgitta Stymne.

Rektorns uttalanden i intervjun ger intrycket av en mycket bestämd
åsikt, att högskolans kontakter med massmedierna skall skötas av
ledningen och särskilt utsedda informatörer, medan övriga anställda
bör avhålla sig från att med journalister diskutera sådant som är
negativt för högskolan eller som rör internt kontroversiella frågor.
Trots konstaterandet i slutet av intervjun, att rektor inte kan göra
något åt enskild tjänstemans avsteg från den inom högskolan anbefall-
da "policyn", anser jag att uttalandena i artikeln är ägnade att uppfat-
tas som en bestämd uppmaning till högskolans anställda att i vissa
situationer avhålla sig från att utnyttja sin grundlagsenliga meddelarfri-
het.

Mot bakgrund av mina inledningsvis framförda allmänna synpunk-
ter ser jag kritiskt på rektor Stymnes uttalanden. I cirkulärskrivelsen
1990-04-09 och i yttrandet till JO har rektor betonat, att varken
åtgärden att samla ansvaret för information till medierna eller hennes
uttalanden i pressen inneburit, att hon försökt hindra de anställda att
fritt uttala sig i pressen. Även om rektor Stymne betygar, att hon ej
haft någon sådan avsikt, förelåg en avsevärd risk för att hennes
agerande och uttalanden skulle misstolkas på den punkten. Hon borde
enligt min uppfattning — med tanke på vikten av att grundlagsskydda-
de rättigheter inte träds förnär — ha iakttagit större försiktighet. Mot
bakgrund av vad Birgitta Stymne anfört i avslutningen av sitt yttrande
utgår jag från att hon i framtiden kommer att handla mera varsamt i
situationer av denna karaktär.

Vad gäller rektors och prorektors agerande vid samtalet med Anders
Jackson den 22 mars har de uppgivit, att deras avsikt var att få en
förklaring till Jacksons missnöje med tjänstetillsättningsbeslutet, vilket
framgått av intervjun med Jackson i Arbetarbladet den 20 mars. (Att
Jackson överklagat beslutet erfor rektor och prorektor först efter
publiceringen av artikeln.) Anders Jackson å sin sida säger sig ha
uppfattat syftet med samtalet så, att rektor och prorektor ville visa sitt
missnöje med det förhållandet, att Jackson uttalat sig i pressen, och
med artikelns innehåll. I yttrandet framhåller Birgitta Stymne och
Bengt Lönn, att de i efterhand har förståelse för att Anders Jackson
upplevt samtalet annorlunda än de själva avsett.

För egen del finner jag av utredningen styrkt, att rektor och prorek-
tor vid samtalet agerat på ett sätt, som varit ägnat att av Anders
Jackson uppfattas som demonstration av missnöje med att han utnytt-
jat sin frihet att meddela sig med pressen i en för högskolan känslig
angelägenhet. Jag ställer mig sålunda kritisk till rektors och prorektors

Redog. 1991/92:1

344

agerande även i denna del men stannar vid denna markering, då
högskoleledningen uttalat sin avsikt att i framtiden agera med större
försiktighet.

4.2 Efterforskning av pressens källor?

Båda anmälarna hävdar, att rektor — tillsammans med prorektor —
ägnat sig åt att i strid med förbudet i 3 kap. 4 § TF efterforska källan
till en anonym insändare, som publicerades i de båda lokaltidningarna
den 21 resp, den 22 mars, i Arbetarbladet under rubriken "Skål för
nya seminariet!" och i Gefle Dagblad under rubriken "Högskolan —
skyddad verkstad?" I sammanhanget hänvisas till en incident under
samtalet med Anders Jackson den 22 mars, varvid Birgitta Stymne
visat Jackson en insändare, i vilken en fest med högskoleanställda
föregående lördag berördes. (Robert Rosén har uppgivit, att det var
insändaren i Gefle Dagblad som diskuterades vid tillfället, och ordala-
gen i Anders Jacksons anmälan antyder, att han var av samma uppfatt-
ning. Av Birgitta Stymnes och Bengt Lönns yttrande och av Anders
Jacksons påminnelser framgår emellertid att det sannolikt var den i
Arbetarbladet publicerade versionen som rektor företedde och tog upp
till diskussion.) Rektor hade frågat Anders Jackson var han varit på
lördagen samt låtit förstå, att hon skulle fråga även andra personer om
detta. I denna del har anmälaren Robert Rosén även hänvisat till en
artikel i Arbetarbladet den 4 april, i vilken Birgitta Stymne påstås ha
sagt, att det tillhör hennes mänskliga rättigheter att forska efter källan
till kritiska artiklar om högskolan, samt medgett, att hon på flera håll
efterforskat källan till en kritisk artikel.

Beträffande incidenten under samtalet med Anders Jackson vidime-
rar rektor och prorektor i allt väsentligt det uppgivna händelseförlop-
pet men betonar, att de inte frågat Jackson, om han skrivit insändaren
och inte heller om han visste, vem som skrivit den. De säger sig ej ha
haft för avsikt att fråga efter "källan till en källa" men i efterhand ha
förstått, att deras fråga kunde uppfattas som dikterad av ett sådant syfte.

Birgitta Stymne förnekar, att hon skulle ha fällt de yttranden
rörande efterforskning av mediernas källor som tillskrivits henne i
artikeln i Arbetarbladet den 4 april. Hon framhåller även, att uttalan-
dena i denna artikel inte upplästs för henne före publicering.

Jag har ingen anledning att misstro rektor Stymne, när hon betygar,
att hon inte hyser de åsikter som tillskrivits henne i artikeln i
Arbetarbladet. Med beaktande av frågans känsliga natur och Birgitta
Stymnes position som högsta befattningshavare inom högskolan anser
jag dock, att hon med fördel kunde ha begärt plats för en dementi i
tidningen och däri klargjort sin egentliga uppfattning.

Rektors och prorektors åtgärd att visa Anders Jackson den omdisku-
terade insändaren och i samband därmed fråga honom var han varit
på lördagen framstår som mindre välbetänkt. Det är knappast förvå-
nande, att Anders Jackson och sedermera även andra personer uppfat-
tade detta som ett försök att skaffa sig information om bakgrunden till
insändaren, bl.a. vem eller vilka som låg bakom den. Då rektor och

Redog. 1991/92:1

345

prorektor förklarat sig numera ha insett, att deras handlande kunde Redog. 1991/92:1
uppfattas på detta sätt, utgår jag från att de även i situationer av detta
slag fortsättningsvis kommer att agera med eftertanke, så att misstankar
om brott mot TF:s förbud mot efterforskning av källor inte behöver
uppstå.

Med dessa delvis kritiska uttalanden avslutar jag ärendet.

Av rektor meddelat förbud för företrädare för visst
politiskt parti att inom skolas område sprida flygblad
med politisk propaganda har befunnits strida mot
1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen

(Dnr 3740, 3743, 3752, 3769-1990)

1 Bakgrund

Sedan Thomas Lundin, elev vid Nicolaiskolan i Helsingborg och
företrädare för Framstegspartiet, muntligen begärt tillstånd att inom
skolan få distribuera flygblad, avslog rektor Lennart Jonéus genom
beslut den 22 november 1990 denna begäran. Det flygblad som Tho-
mas Lundin önskade sprida var rubricerat "En ny giv i Sverige" och
framställt av Framstegspartiet, distrikt Sydsverige. Det innehöll uppgif-
ter om partiets ståndpunkter i ett antal frågor samt upplysningen, att
partiet avsåg att gå till val på bl.a. dessa frågor 1991. Vidare innehöll
flygbladet uppgifter om adress, telefon- och postgironummer till par-
tiets lokalavdelning i Helsingborg samt uppmaning till den som var
intresserad av "framstegspoiitiken" att kontakta lokalavdelningen.

Motiveringen till rektor Jonéus’ avslagsbeslut löd som följer:

Tillstånd att dela ut flygblad ges till politiska partier som är represente-
rade i Sveriges riksdag och/eller Helsingborgs kommuns fullmäktige.

Framstegspartiet är ej representerat i nämnda politiska församlingar.

2 Anmälningar

Linder tiden 3—5 december inkom till JO fyra anmälningar mot
rektor Lennart Jonéus, i vilka rättsenligheten i hans avslagsbeslut
ifrågasattes. Särskilt pekade vissa av anmälarna på grundlagsföreskrifter
till skydd för yttrandefriheten och tryckfriheten — bl.a. 2 kap. 1 §
regeringsformen (RF) och 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen (TF).
Beslutet ansågs oförenligt med dessa föreskrifter, och JO:s granskning
av det inträffade påfordrades. 1 en anmälan begärdes att rektor Jonéus
skulle "relegeras från sin tjänst".

3 Utredning

De fyra anmälningarna behandlades gemensamt. De remitterades den 7
december 1990 till skolstyrelsen i Helsingborg för yttrande efter höran-
de av rektor Lennart Jonéus.

Gymnasienämnden i Helsingborg, som i samband med en kommun-
delsreform vid årsskiftet 1990-91 från den numera nedlagda skolstyrel-

346

sen övertagit det ansvarsområde till vilket Nicolaiskolan hör, inkom
den 30 januari 1991 med yttrande, till vilket fogats utlåtande från
rektor Jonéus.

Rektor Lennart Jonéus anförde i sitt utlåtande:

Medgivande att inom Nicolaiskolan distribuera flygblad, affischera,
arrangera bokbord etc ges efter ansökan alltid till de partier som är
representerade i Sveriges riksdag och i Helsingborgs kommuns full-
mäktigeförsamling. Samma ordning tillämpas vid alla kommunens
skolor. Tidpunkt för sådan information fastställes i samråd med re-
spektive organisation. Beslut i hithörande frågor fattas av skolans
rektor i överensstämmelse med gällande förordning och med beaktan-
de av vad som anföres i JO:s ämbetsberättelse 1970.

Ämneskonferensen i samhällskunskap svarar för planeringen av de
politiska partiernas information i samband med att allmänna val
hålles. Om ämneskonferensen så anser lämpligt och angeläget, kan
även andra partier och intresseorganisationer än de ovan nämnda
inbjudas att medverka i undervisningen inom ämnets ram.

Skolans lokaler är ej att betrakta som allmän plats, där ovillkorlig
rätt att sprida tryckt skrift råder. Skolans lokaler kan av utrymmesskäl
och med hänsyn till ordningen ej upplåtas fritt för utomstående
intressenter. Detta är enda skälet till mitt beslut att avslå Framstegspar-
tiets anhållan. Jag avvisar bestämt partiets påstående, att jag genom
mitt handlande brutit mot TF 1 kap 2 §. Någon som helst granskning
eller värdering av budskapet har ej förekommit.

Anne-Marie Norsell, medlem av partiets verkställande styrelse, har i
skrivelse 1990-11-26 meddelat, att partiets lokalavdelning ämnar lämna
mitt beslut utan avseende. Måndagen den 10 december 1990 delade ett
par partiföreträdare ut flygblad till elever och personal vid ingången
till skolans matsal. Ingen ur skolans personal förhindrade denna
spridning vare sig i ord eller gärning. Det är anmärkningsvärt, att
företrädare för ett politiskt parti först ger intryck av att vilja följa
skolans regler genom att söka tillstånd till flygbiadsutdelning för att
sedan, när beslutet går dem emot, förklara, att man ej fäster avseende
vid detsamma.

Gymnasienämnden anförde för egen del följande:

Gymnasienämnden konstaterar först att det både enligt förordning och
lokala direktiv ankommer på rektor att fatta beslut i ärenden av
ifrågavarande art. Nämnden delar också i princip de motiveringar som
rektor anför för sitt ställningstagande. Därvid vill nämnden särskilt
understryka följande:

a) Skolfastigheterna med tillhörande skolgård kan inte betraktas som
allmän plats, där affischering, spridande av flygblad eller liknande fritt
får förekomma.

b) Den begränsning till partier, som är representerade i riksdagen
eller Helsingborgs kommunfullmäktige, som tillämpas vid Nicolaisko-
lan liksom vid övriga skolor i Helsingborg gäller aktiviteter av det slag
som Framstegspartiets framställning avser.

Vid planering av undervisning som omfattar olika partiers politiska
innehåll och verksamhet görs andra bedömningar inom ramen för de
mål och riktlinjer som gäller härför.

c) Rektors beslut är grundat på skolans ordningsföreskrifter och
rektors uppgift att tillse att dessa efterlevs.

Med hänvisning till det ovan anförda hemställer gymnasienämnden
att Riksdagens Ombudsmän lämnar de ingivna anmälningarna utan
avseende.

Redog. 1991/92:1

347

4 Rättslig reglering

Redog. 1991/92:1

Yttrandefriheten tillhör de positiva opinionsfriheter, vilka varje med-
borgare garanteras gentemot det allmänna enligt föreskrifter i 2 kap.
1 § RF. Yttrandefriheten definieras där som "frihet att i tal, skrift eller
bild eller på annat sätt meddela uppfattningar samt uttrycka tankar,
åsikter och känslor".

Beträffande tryckfriheten ges särskilda grundlagsföreskrifter i TF,
som i 1 kap. 2 § andra stycket förbjuder myndigheter och andra
allmänna organ "att på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som
icke äger stöd i denna förordning, hindra tryckning eller utgivning av
skriften eller dess spridning bland allmänheten".

5 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 27 maj 1991 följande.

Det i ärendet aktuella flygbladet, som i ett exemplar bifogades
Marie-Louise och Gösta Norrsells anmälan, är tryckt. Således skall
enligt 1 kap. 5 § TF föreskrifterna i TF tillämpas med avseende på
skriften ifråga.

Den centrala frågan i ärendet är, om rektor Jonéus genom sin åtgärd
att avslå Thomas Lundins begäran agerat i strid med det i 1 kap. 2 §
andra stycket TF uppställda förbudet mot spridningshinder. Av detta
grund lagsstadgande framgår klart att rektor inte hade befogenhet att på
grund av flygbladets Innehåll hindra dess spridning vare sig inom eller
utanför skolan; att skolans lokaler ej är att anse som allmän plats
saknar härvidlag betydelse. Stadgandet förbjuder emellertid inte hind-
rande åtgärder som enbart dikteras av ordningshänsyn. (Se härom
Strömberg Tryckfrihetsrätt, 9 u. 1989, s. 40—43 med där åberopade
rättsfall och JO-beslut.) Det måste dock understrykas, att ett beslut om
inskränkning i spridningsrätten strikt måste baseras på bedömningen,
att skriftens spridning inte kan förenas med ordningens upprätthållan-
de.

Av intresse i sammanhanget är att hänsynen till ordningen ansetts
väga något tyngre, när det är fråga om en spridning av skrifter inom
ett av myndighet disponerat område, till vilket allmänheten ej äger
tillträde; intresset av att verksamheten inte störs har då ansetts kunna
motivera spridningshinder i större omfattning än eljest. Vad gäller
spridning inom en skola uttalade sålunda JK i ett beslut den 27
november 1967, att det bl.a. med hänsyn till skolans arbetsformer och
dess fostrande uppgift kan göras gällande, att begreppet ordning har ett
något vidare innehåll inom skolor för barn och ungdom än i allmän-
het, och att inom sådana skolors område spridningsförbud således kan
vara tillåtliga i större utsträckning än som vanligen är fallet. I ett i
ämbetsberättelsen 1970 s. 294 refererat beslut kom JO till en liknande
slutsats i ett fall, som gällde spridning av tryckta affischer genom
uppsättning på skolans anslagstavlor. JO anförde bl.a.:

Jag delar JK:s uppfattning att spridning av tryckt skrift inom en skola
är att anse som spridning bland allmänheten och att spridningsförbud
regelmässigt får meddelas endast på grund av hänsyn till ordningen.

348

Jag instämmer också i att begreppet ordning inom en skola knappast
kan undgå att ta intryck av de betingelser, under vilka skolan verkar,
och alltså kan antas ha en något vidare innebörd än det har t.ex. när
det är fråga om en allmän plats. Såsom JK också framhållit är det
emellertid väsentligt att hålla i minnet det syfte som ligger bakom
förbudet mot spridningshinder i 1:2 TF. Detta syfte är i enlighet med
1:1 TF att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.
Det kan därför under inga andra förhållanden och på inga andra vägar
än dem TF anger komma i fråga att hindra spridning av tryckt skrift,
om syftet med hindrandet är att inskränka ett meningsutbyte eller en
allsidig upplysning. Ordningsskäi, praktiska skäl och liknande skäl får
inte användas som svepskäl till kringgående av förbudet mot sprid-
ningshinder.

När rektor Jonéus avslog Thomas Lundins begäran att få sprida Fram-
stegspartiets flygblad, följde han en vid Helsingborgs skolor tillämpad
ordning, innebärande att ansökningar från företrädare för politiska
partier om att inom en skola fa dela ut flygblad eller om tillstånd till
liknande aktiviteter regelmässigt bifalles, om de kommer från ett parti
som är representerat i riksdagen eller i Helsingborgs kommunfullmäk-
tige, medan de avslås, om sökanden företräder ett parti utan sådan
representation. Såväl rektor själv som gymnasienämnden gör gällande,
att denna begränsning av spridningsrätten till att avse endast företräda-
re för på visst sätt etablerade partier dikteras enbart av omsorg om
ordningen i skolan och således är förenlig med TF:s förbud mot
spridningshinder, vilka grundas på skriftens innehåll. Rektor anför, att
skolans lokaler av utrymmesskäl och med hänsyn till ordningen ej fritt
kan upplåtas åt utomstående intressenter, och att detta förhållande
utgjort hans enda skäl att avslå Thomas Lundins begäran. Gymnasie-
nämnden pekar särskilt på rektors uppgift att tillse, att skolans ord-
ningsföreskrifter efterlevs, och hävdar, att rektor Jonéus’ avslagsbeslut
var grundat på dessa ordningsföreskrifter.

Jag kan inte ansluta mig till gymnasienämndens och rektor Jonéus’
uppfattning rörande den inom Helsingborgs skolor tillämpade ord-
ningens förenlighet med det grund lagsen liga förbudet mot spridnings-
hinder. Uppenbarligen anser man, att utdelning av politiskt propagan-
damaterial i form av flygblad är en verksamhet, vilken som sådan är
förenlig med kravet på upprätthållande av god ordning inom skolan.
Eljest skulle inte de i riksdagen och/eller kommunfullmäktige repre-
senterade partiernas företrädare medges att bedriva dylika aktiviteter
inom skolan. Under sådana förhållanden är det orimligt att hävda, att
påbjuden och eftersträvad ordning inom skolan skulle hotas, om
motsvarande verksamhet i samma omfattning bedrevs av företrädare
för andra partier än de i riksdagen eller fullmäktige representerade.

Av rektor Jonéus’ hänvisning till bl.a. utrymmesskäl synes man
kunna dra slutsatsen, att skolans egentliga grund för att upprätthålla
begränsningar i rätten att dela ut flygblad är bedömningen, att ord-
ningen inom skolan skulle hotas, om verksamhet av denna art fick
alltför stor omfattning. Denna bedömning utgör i och för sig en
rättsenlig grund för att genom krav på tillstånd kontrollera och vid
behov begränsa omfattningen av verksamheten. En sålunda genomförd

1991/92:1

349

begränsning av spridningsrätten blir emellertid förenlig med TF:s
förbud mot spridningshinder endast om tillstånden fördelas enligt
kriterier, som inte har något som helst vare sig direkt eller indirekt
samband med det tryckta materialets innehåll.

Om skolans ledning gör bedömningen, att ordningshänsyn endast
medger, att en (eller två eller tre) flygbladsutdelare samtidigt är verk-
samma inom skolan, skulle det sålunda vara godtagbart att bifalla den
eller de ansökningar avseende utdelning under en viss dag som inkom-
mer först men avslå övriga med upplysning om möjligheten att fä
tillstånd till spridning av material vid annat tillfälle. Det kan däremot
svårligen accepteras, att man söker uppnå den eftersträvade begräns-
ningen av verksamhetens omfattning genom att generellt tillåta vissa
organisationer att sprida tryckt propagandamaterial men förbjuda and-
ra att göra detsamma. Det förhållandet, att differentieringen inte sker
med hänsyn till de åsikter som organisationen företräder utan t.ex. —
som här — baseras på hur väletablerat ett parti med beaktande av
tidigare uppnådda valresultat fär anses vara, gör härvidlag inte någon
principiell skillnad. En bedömning av tillståndsfrågan utifrån sådana
kriterier synes nämligen — även om skolledningen hänvisar till ord-
ningshänsyn, och även om ställningstagandet i det enskilda fallet i och
för sig inte ens förutsätter kännedom om det aktuella materialets
innehåll — ytterst få till konsekvens, att rätten att sprida tryckt skrift
göres beroende av skriftens innehåll: Om den innehåller propaganda
för partiet X, fär den spridas, men om den innehåller propaganda för
partiet Y, får den inte spridas.

Sammanfattningsvis finner jag sålunda, att de principer som enligt
vad som framkommit i detta ärende hittills tillämpats i Helsingborgs
skolor för tillståndsgivning till flygbladsutdelning, och som kom till
uttryck i rektor Jonéus’ beslut den 22 november 1990, inte är förenliga
med förbudet mot spridningshinder enligt 1 kap. 2 § TF. Med den
kritik som ligger i detta konstaterande avslutar jag ärendet.

Jag överlämnar kopior av detta beslut till skolöverstyrelsen och
utbildningsdepartementet.

Redog. 1991/92:1

350

Vissa frågor — bl.a. angående sakprövningsförutsätt-
ningar — rörande universitets- och högskoleämbetets
handläggning av besvär över tjänstetillsättningsbeslut,
då den person som i första instans förordnats att
inneha tjänsten återkallat sin ansökan resp, begärt
entledigande

(Dnr 572-1990)

1 Initiativet

Vid JO Ragnemalms inspektion av universitets- och högskoleämbetet
(UHA) den 12 december 1989 uppmärksammades ämbetets handlägg-
ning av två besvärsärenden rörande tjänstetillsättningar.

Det ena överklagandet gällde ett den 13 mars 1989 av rektorsämbe-
tet vid Umeå universitet fattat tillsättningsbeslut avseende en tjänst som
institutionssekreterare/assistent. En sökande hade i rätt tid överklagat
beslutet hos UHÄ. Den person som av rektorsämbetet förordnats på
tjänsten hade den 5 april 1989 hos universitetet återkallat sin ansökan,
varefter rektorsämbetet den 24 april beslutat att vakantsätta tjänsten.
Därefter hade UHÄ den 24 maj 1989 fattat beslut i besvärsärendet,
varvid överklagandet "lämnades utan vidare handläggning". I motive-
ringen till detta ställningstagande hade UHÄ anfört: "Määttä har
överklagat beslutet att tillsätta en av hennes medsökande. Denna har
sedermera återkallat sin ansökan. Grunden för Määttäs överklagande
har därmed förfallit."

I inspektionsprotokollet anförde JO bl.a.:

Tillsättningsärendet hade avgjorts i första instans genom ett beslut om
förordnande, vilket ej vann laga kraft. Detta överklagades av en sökan-
de, som såvitt synes framgå av UHÄ:s beslut i besvärsärendet yrkade att
i stället bli förordnad på tjänsten. UHÄ:s beslut synes vara baserat på
föreställningen, att den person som förordnats på en tjänst äger dispo-
nera över tillsättningsärendet sålunda, att förordnandebeslutet automa-
tiskt skulle bringas att återgå genom att vederbörande återkallar sin
ansökan efter det att tillsättningsärendet avgjorts i första instans. En
sådan ordning framstår ingalunda som invändningsfri. Det kan ifråga-
sättas, om en "återkalleise" av ansökan om tjänst, vilken inges efter det
att beslut fattats i tjänstetillsättningsärendet, bör ges så långtgående
rättsverkningar. Man kan med fog göra gällande, att en sådan "återkal-
lelse" från den som förordnats på tjänsten bör likställas med och
behandlas som en ansökan om entledigande eller en begäran om
upphävande av beslutet i tillsättningsärendet. Med ett sådant synsätt
skulle en väsentlig del av grunden för UHÄ:s beslut att avvisa besvären
utan sakprövning falla.

Det andra överklagandet avsåg beslut den 4 oktober 1988 av en
högskolestyrelse att tillsätta en tjänst som tekniker. Sedan det under
UHÄ:s utredning av besvärsärendet upplysts, att den person som
förordnats på tjänsten den 21 december 1988 anhållit om entledigande
per den 1 februari 1989, och att högskolan den 4 januari 1989 beviljat
entledigandeansökan, fattade UHÄ den 25 januari beslut i besvärsären-
det. Detta beslut innebar, att UHÄ inte upptog överklagandet till

Redog. 1991/92:

351

prövning i sak (avvisning). Som skäl härför angavs den omständighe-
ten, "att Gradin beviljats entledigande från tjänsten". Vidare innefatta-
de UHÄ:s beslut ett överlämnande till högskolan "för antingen nytt
urval bland de sökande eller nytt ledigkungörande". Vissa anvisningar
gavs beträffande förfarandet vid högskolans återupptagande av ärendet.

Rörande detta ärendes handläggning anförde JO i inspektionsproto-
kollet bl.a.:

UHÄ:s beslut i detta besvärsärende väcker vissa frågor. UHÄ synes ha
ansett sig förhindrat att ta upp överklagandet till sakprövning av det
skälet, att den person som genom det överklagade beslutet förordnats
på tjänsten den 4 oktober och omgående tillträtt på egen begäran
beviljades entledigande tre månader senare. Det framgår ej, av vilket
skäl UHÄ bedömt denna omständighet utgöra hinder mot att pröva
klagandens yrkande att förordnas på tjänsten. Vidare har UHÄ, då
man överlämnade ärendet till högskolan för förnyad handläggning,
anvisat "nytt urval bland de sökande" som en möjlighet. Detta uttalan-
de synes bygga på föreställningen, att tillsättningsärendet, som för
högskolans del avslutades genom dess beslut den 4 oktober 1988, utan
vidare kunde tas upp till förnyad handläggning, sedan den förordnade
innehavaren tre månader senare beviljats entledigande. En sådan ord-
ning framstår enligt min uppfattning som diskutabel.

Genom remiss den 22 februari 1990 begärdes mot bakgrund av vad
som anförts i inspektionsprotokollet UHÄ:s yttrande rörande de båda
besvärsärendenas handläggning.

Redog. 1991/92:1

2 Utredning

UHÄ anförde i yttrande:

Principfrågan i de här aktuella fallen gäller effekterna på besvärspröv-
ningen av att i tillsättningsärende den som förordnats i första instans
återkallar sin ansökan under besvärsprövningens gång. Situationen är
vanlig vid landets universitet och högskolor: en av flera sökande
förordnas, denne återkallar sin ansökan innan förordnandebeslutet
vunnit laga kraft, och högskolan måste förordna någon annan. I
verksamhetens intresse — som stundom måste få konkurrera med
principiella rättssäkerhetskrav — ligger att klara och praktiskt tillämp-
bara regler för hantering av denna situation föreligger. Det naturliga är
att antingen den som rangordnats på andra plats förordnas, eller att —
för den händelse någon rangordning inte skett — nytt urval genom-
förs.

UHÄ:s uppfattning är att effekten av återkallelsen är att tillsättnings-
förfarandet måste betraktas som icke fullföljt genom att förordnande-
beslutet genom den förordnades frånträde inte längre består. UHÄ:s
uppfattning är alltså att den förordnade ända till dess laga kraftvunnet
avgörande föreligger, äger disponera över sin medverkan i ärendet.
Varje annan inställning måste medföra orimliga arbetsrättsliga konse-
kvenser i form av t ex uppsägningstider.

En följd av denna uppfattning blir då att UHÄ i besvärsärendet
måste konstatera att det beslut som överklagas inte består och att
sakprövningsförutsättning saknas. Huruvida UHÄ i samband med ett
sådant avvisningsbeslut skall återförvisa ärendet till högskolan är tvek-
samt. En av fördelarna med detta synsätt — även ur rättssäkerhetssyn-
punkt — är att alla sökande får vara med i den fortsatta konkurrensen.

352

JO synes ha den uppfattningen att återkallelsen skall tolkas som ett
entledigande eller en begäran om upphävande av beslutet, och att
följden härav vore att besvären borde prövas i sak eftersom det gamla
beslutet i princip består.

Konsekvensen av det resonemanget är att man antingen betraktar
den förordnade personen som kvarstående och följaktligen måste riske-
ra att vid prövningen finna att denne skall ha tjänsten och avslå
besvären, något som ter sig skäligen meningslöst, eller accepterar att
den förordnade personen försvunnit ur bilden med den följden att
klaganden inom besvärsprocessens ram står ensam kvar som sökande.
Denna senare tolkning synes bygga på en princip som påminner om
parternas dispositionsrätt i dispositiva tvistemål, vilket förefaller omoti-
verat i förvaltningssammanhang. Resultatet skulle i det senare fallet bli
att den klagande får en fördel framför alla andra eventuella sökande
som kanske avstod från att överklaga på grund av den förordnades
överlägsenhet men betraktar sig som mer meriterade än den klagande.
Detta är inte en ändamålsenlig lösning, eftersom den — om den bleve
känd — skulle föranleda alla att överklaga för säkerhets skull. De skäl
som talar för begränsningen av processföremålet i besvärsprocessen
synes inte ha bäring på detta fall där förutsättningarna för prövningen
så radikalt ändras.

Mot bakgrund av vad här anförts och utan närmare presentation av
JO:s tolkning, finner UHÄ inte anledning ännu frångå sin uppfattning.
Med tanke på den stora praktiska vikt denna fråga har, är det viktigt
att JO ger ett vägledande uttalande i frågan.

3 Bedömning

I beslut den 15 augusti 1990 anförde JO Ragnemalm i bedömningsde-
len:

I båda de uppmärksammade fallen var situationen den, att ett
överklagbart tillsättningsbeslut fattats i första instans, och att en av de
sökande besvärat sig hos UHÄ över detta beslut. Besvär över beslut i
tjänstetillsättningsärende innefattar i normalfallet en begäran om över-
prövning av den jämförande meritvärdering som lagts till grund för
beslutet och ett yrkande om att själv — såsom bättre meriterad för
tjänsten — förordnas i stället för den som tillsatts på tjänsten genom
beslutet i första instans. Starka rättssäkerhetsskäl kan anföras till stöd
för den ordning som innebär, att sökande till statlig tjänst har rätt att
genom överklagande fa en sådan överprövning till stånd.

Den i ärendet centrala fö: valtningsprocessuella frågan är, om och i
vad mån en viljeyttring från den person som förordnats på tjänsten av
innebörd, att vederbörande icke vidare önskar inneha densamma, bör
få till följd, att besvärsärendet avslutas utan sakprövning. En sådan
viljeyttring framfördes i båda de uppmärksammade fallen, efter det att
beslutet i första instans överklagats, men innan besvärsärendet avgjorts.
I det första fallet (p. 2.4 i protokollet) "återkallade" den som förord-
nats sin ansökan, som det synes utan att ha tillträtt tjänsten, medan det
i det andra fallet (p. 2.5 i protokollet) var fråga om en begäran om
entledigande, som bifölls tre månader efter tillträdet.

Min principiella uppfattning är — till skillnad från den av UHÄ i
yttrandet hävdade — att förutsättningarna för sakprövning av besvärs-
ärendet inte rubbas av den på tjänsten förordnades agerande efter det

1991/92:1

353

att tillsättningsmyndigheten skilt sig från ärendet genom ett slutligt
beslut. Klaganden har ett av rättsordningen värnat intresse att fa detta
beslut och dess grunder — i främsta rummet värderingen av de egna
kvalifikationerna för tjänsten i förhållande till konkurrentens — prö-
vade i högre instans. Han har utnyttjat denna rätt genom att besvära
sig över beslutet och bör inte gå den förlustig, därför att den på
tjänsten förordnade väljer att avstå från tjänsten, innan besvärsärendet
avgjorts. Det bör understrykas, att klagandens anspråk på prövning
ingalunda baseras blott på en önskan att på ett teoretiskt plan fä
konstaterat, att han är mera meriterad än den först utsedde. Även om
den förordnade medsökanden fallit bort — oavsett av vilken anledning
— är klagandens yrkande om att bli förordnad på tjänsten fortfarande
lika relevant.

En ordning som innebär att besvären sakprövas — med utgångs-
punkt från de förhållanden som gällde när det överklagade beslutet
fattades — bör i motsats till vad UHÄ befarar inte innebära, att
sökande som valt att på grund av den förordnades överlägsenhet inte
överklaga löper risk för rättsförlust. Om den i första instans förordna-
de verkligen har överlägsna meriter för tjänsten, utmynnar ju sakpröv-
ningen av besvären rimligen i beslutet att dessa ogillas. Härefter blir
det tillsättningsmyndighetens sak att — då den förordnade beviljats
entledigande — ta ställning till frågan, huruvida tjänsten skall vakant-
sättas eller ledigförklaras på nytt. I det senare fallet kan tillsättnings-
myndigheten — om förhållandevis kort tid förflutit sedan det föregåen-
de tillsättningsärendet handlades — rimligen välja att betrakta samtliga
vid föregående tillfälle sökande som sökande jämväl i det nya ärendet.
Om sakprövningen av besvären däremot far till resultat, att den
klagande bedöms ha överlägsna meriter för tjänsten, kommer besvären
att bifallas, varigenom den klagande förordnas på tjänsten, oaktat den i
förstone förordnade begärt entledigande eller "återkallat" ansökan. Jag
har svårt att finna vare sig rättsligt eller sakligt grundade invändningar
mot en sådan ordning. Den medsökande som avstått från att överklaga,
därför att han ansett den i förstone förordnade vara överlägsen men
däremot anser sig själv ha starkare meriter än den som besvärade sig,
torde i detta fall ha bedömt de olika sökandes meritering för tjänsten
fel. En sökandes beslut att lägga den egna subjektiva värderingen av de
olika sökandes inbördes styrkeförhållande i konkurrensen till grund
för beslut att överklaga eller att avstå därifrån torde få fattas på egen
risk.

UHÄ hävdar uppfattningen, att den genom beslutet i första instans
förordnade äger disponera över sin medverkan i ärendet, ända till dess
ett lagakraftvunnet avgörande föreligger. Detta innebär, att den på
tjänsten förordnade skall anses ha rätt att med automatisk verkan
återkalla sin ansökan inte bara fram till tidpunkten för tillsättnings-
myndighetens slutliga beslut utan även under tiden därefter, till dess
att beslut i ärendet vunnit laga kraft. Som en konsekvens av denna sin
uppfattning anför UHÄ, att man i eventuellt föreliggande besvärsären-

Redog. 1991/92:1

354

de — om återkalleise av nyss nämnt slag föreligger — måste konstate-
ra, att det överklagade beslutet inte består, och att sakprövningsförut-
sättning saknas.

För egen del anser jag, att en sökandes rätt att genom en ensidig
återkalleise av ansökan disponera över tillsättningsärendet består fram
till tidpunkten för offentliggörandet av tillsättningsmyndighetens slutli-
ga beslut i ärendet — den tidpunkt då beslutet vinner rättskraft i den
meningen att det inte kan återkallas eller ändras av beslutsmyndighe-
ten — men inte därefter. Sedan myndigheten slutligt avgjort ärendet,
är detta inte längre anhängigt där. Den som genom myndighetens
beslut förordnats på tjänsten men inte längre önskar tillträda densam-
ma måste följaktligen hos tillsättningsmyndigheten begära att förord-
nandebeslutet upphävs. Om beslutet under mellantiden blivit överkla-
gat och ett besvärsärende sålunda är anhängigt i överinstans, har
tillsättningsmyndigheten därvid att beakta de begränsningar i sin hand-
lingsfrihet som må följa av detta förhållande (litispendens). Det synes
exempelvis klart olämpligt, att — som skedde i det i avsnitt 2.4 av
inspektionsprotokollet uppmärksammade fallet — tillsättningsmyndig-
heten beslutar att vakantsätta den i tillsättningsärendet aktuella tjäns-
ten, samtidigt som ett överklagande av dess beslut är föremål för
prövning i högre instans. Om den som förordnats på tjänst genom
beslut i första instans tillträtt tjänsten och därefter önskar frånträda
densamma, har han enligt min uppfattning att ansöka om entledigan-
de; detta var vad som skedde i det i avsnitt 2.5 av inspektionsprotokol-
let uppmärksammade ärendet. Att vederbörande även i denna situation
skulle ha rätt att frånträda tjänsten genom att "återkalla" sin ansökan i
det hos tillsättningsmyndigheten avslutade ärendet framstår som orim-
ligt. Jag anser över huvud, att hållbara skäl saknas för att, såsom UHÄ
förordar, låta frågan huruvida tillsättningsbeslutet vunnit laga kraft
vara avgörande vad gäller den på tjänsten förordnades rätt att genom
en ensidig rättshandling upphäva förordnandet. Att ett förvaltningsbe-
slut vinner laga kraft har en rent processuell betydelse med avseende
på möjligheten att angripa beslutet med ordinärt rättsmedel. Anled-
ning saknas att tillmäta laga kraftvinnandet någon självständig betydel-
se därutöver.

UHÄ:s ståndpunkt, att besvären måste avvisas på grund av bristande
sakprövningsförutsättningar, så snart den som förordnats på tjänsten i
första instans "återkallar" sin ansökan, är enligt min uppfattning inte
bara principiellt felaktig utan dessutom ägnad att framkalla fara för
mindre tilltalande taktiska manipulationer. Det är sålunda tänkbart, att
en myndighet som gärna vill förordna en viss sökande på en tjänst
men under inga förhållanden önskar se en annan sökande med över-
lägsna meriter som innehavare av tjänsten agerar i samförstånd med
den förstnämnde. Man skulle då kunna förordna den önskade perso-
nen i förhoppningen, att konkurrenten inte överklagar. Om så ändå
skulle ske, ser man till att den som förordnats återkallar sin ansökan,
varigenom man effektivt skulte förhindra, att den starkare meriterade
men icke önskvärda sökanden genom beslut i högre instans kom att
erhålla tjänsten. Handläggningsordningen vad gäller tjänstetillsättnings-

Redog. 1991/92:1

355

ärenden bör utformas så, att redan utrymmet för misstankar om
manipulationer av detta slag så långt det är möjligt elimineras.

Beslut av utbildnings- och forskningsnämnd vid uni-
versitet rörande principer för fördelning av utbild-
ningsbidrag till forskarstuderande har befunnits strida
mot gällande författningsföreskrifter

(Dnr 1803-1990)

1 Anmälan

På grundval av en anmälan från Stig Dryséus — doktorand vid
Göteborgs universitet — tog JO till granskning upp ett principbeslut,
som fattats av universitetets humanistiska utbildnings- och forsknings-
nämnd (HUFO-nämnden) den 15 maj 1990. Beslutet innebar — i
enlighet med förslag från en arbetsgrupp — att doktorander, som hade
sin försörjning tillgodosedd genom pension, inte skulle beviljas utbild-
ningsbidrag. Stig Dryséus ifrågasatte detta besluts förenlighet med
föreskriften i 9 § förordningen (1976:536) om utbildningsbidrag för
doktorander. Han hade själv drabbats av beslutets konsekvenser, då
han som forskarstuderande i tyska vid universitetet och nybliven
pensionär ansökt om utbildningsbidrag för läsåret 1990/91.

2 Utredning

Rektorsämbetet vid Göteborgs universitet anmodades avge yttrande
efter hörande av HUFO-nämnden. Särskilt begärdes att rektorsämbetet
skulle redovisa sin syn på frågan, om nämndens principbeslut rörande
pensionärers rätt till utbildningsbidrag kunde anses förenligt med
föreskrifterna i 9 § förordningen om utbildningsbidrag för doktoran-
der.

HUFO-nämnden anförde i yttrande, till vilket rektorsämbetet anslöt
sig:

Bakgrund

1 förordning (1976:536) om utbildningsbidrag till doktorander finns en
paragraf (§ 9) som rör frågan om på vilket sätt urval skall göras mellan
de sökande om dessas antal överstiger det antal bidrag som kan
beviljas. Första stycket i denna paragraf i den lydelse som gällde vid
beslutstillfället låter som följer.

Vid beviljande av utbildningsbidrag skall företräde ges åt sådana
sökande som bedöms bäst kunna tillgodogöra sig forskarutbildningen.
Kan två eller flera sökande därvid ej åtskiljas, bestäms företrädet
mellan dem med hänsyn till deras behov av ekonomiskt stöd under
utbildningen.

Inom HUFO-nämnden bereds frågan om urval mellan de sökande
på så sätt att varje institution rangordnar sina sökande i löpande följd.
HUFO-nämnden gör sedan — efter en beredning i en särskild arbets-
grupp, där f ö Dryséus handledare Sven-Gunnar Andersson är ordför-
ande — en sammanvägning för hela fakultetsområdet.

Redog. 1991/92:1

356

Diskussion

Redog. 1991/92:1

Situationen vid fördelningen av bidragen inför budgetåret 1990/91 var
sådan att rangordningen inom tyska institutionen placerade Dryséus på
en sådan plats att han vid sammanvägningen för hela fakultetsområdet
inte var aktuell för ett bidrag. Diskussion uppstod då om Dryséus
skulle ha kunnat komma i fråga om han hade rangordnats högre,
varvid man konstaterade att förordningens formulering medför att
behovet av ekonomiskt stöd kan beaktas — med hänvisning till nämn-
da förordning — endast när två sökande inte kan åtskiljas med hjälp
av förmågan att tillgodogöra sig utbildningen.

Nämnden har då ansett att förordningen pekar på att behovet av
ekonomiskt stöd är en viss faktor vid urval. Det hade naturligtvis varit
orimligt med en paragrafformulering där detta behov alltid skulle
vägas in — vilken vikt skulle detta då tillmätas? Det tillfälle då hänsyn
till detta behov lätt kan tillämpas blir också det som förordningen tar
med, nämligen när övrig urvalsprincip visar på lika värde för två
sökande — då kan och skall behovet av ekonomiskt stöd vägas in.

Förordningens möjlighet att för övrigt beakta en ekonomisk situa-
tion formuleras kring uppgifter om hur stor mängd verksamhet som
den studerande far ägna sig åt vid sidan av studierna. Detta är inte
främst ett ekonomiskt hinder utan ett som gäller att den studerande
med full kraft skall kunna ägna sig åt sina studier. Självfallet finns den
ekonomiska aspekten ändå med i detta genom att förordningen vill
deklarera att den studerande får i stort sett anpassa sig till den
ekonomiska situation som ett utbildningsbidrag medger.

Ärendet

HUFO-nämnden fann vid sin diskussion att förordningen inte kunde
hantera situationer som skulle kunna komma att uppstå att en person
med sin försörjning tryggad genom sin pension skulle få utbildningsbi-
drag medan en annan sökande skulle nekas bidrag och därmed ekono-
miska möjligheter att med full kraft ägna sig åt forskarstudier. Nämn-
dens ansvar för att förse så många av sina forskarstuderande som
möjligt med ekonomiska förutsättningar för studier medförde behov av
ett principiellt ställningstagande — utöver den regel som redan finns i
förordningen — till pensionärers möjlighet att få bidrag.

Nämnden menade därför att ingen behörig sökande skulle behöva
stå tillbaka för en person med försörjning i form av pension. (Parente-
tiskt kan nämnas att detta ställningstagande överensstämmer med det
som uttalas för motsvarande område vid Uppsala universitet enligt
skrivelsen från utbildningsledaren Lindqvist.) Eftersom antalet sökande
förutsätts självklart vara större än antalet bidragsrum under den tid
som systemet med utbildningsbidrag kommer att vara kvar (dvs högst
den närmaste femårsperioden) kan detta även formuleras som att dessa
personer inte skall beviljas bidrag.

Dryséus har nu till JO för granskning lämnat detta nämndens
beslut. Det är viktigt att poängtera att beslutet inte påverkat ställnings-
tagandet till Dryséus ansökan för 1990/91, vilket heller aldrig påstås i
anmälan. JO:s speciella förfrågan om beslutet överensstämmer med
föreskrifterna i aktuell förordning kan i enlighet med diskussionen
ovan besvaras med att så inte är fallet utan att beslutet i stället
framtvingats av att föreskrifterna inte "räckt till". HUFO-nämndens
mening är dock att andan i förordning och inställningen till ekono-
miskt stöd för studier på olika nivåer i samhället är att det inte är
orimligt att ta hänsyn till ekonomiska försörjningsmöjligheter på det
sätt som HUFO-nämnden genom sitt principiella ställningstagande
önskat göra.

357

3 Bedömning

Redog. 1991/92:1

I beslut den 3 december 1990 anförde JO Ragnemalm i bedömningsde-
len följande med avseende på den i detta referat uppmärksammade
frågan:

I 9 § förordningen om utbildningsbidrag för doktorander ges före-
skrifter rörande urval bland behöriga sökande. Av bestämmelsen i dess
lydelse vid tidpunkten för HUFO-nämndens principbeslut framgick
klart att det primära kriteriet för urval mellan behöriga sökande var
bedömningen av vederbörandes förmåga au tillgodogöra sig forskarut-
bildningen. Först om företrädet mellan två eller flera sökande inte
kunde bestämmas med hjälp av detta kriterium (de bedömdes ha lika
god förmåga att tillgodogöra sig forskarutbildningen) fick dessa sökan-
des behov av ekonomiskt stöd under utbildningen vägas in som en
faktor, som fick fälla utslaget. Behovet av ekonomiskt stöd var således
ett sekundärt kriterium. Det fick icke tas till intäkt för beslut att ge en
sökande företräde till bidrag framför en annan, som bedömdes ha
bättre förmåga att tillgodogöra sig forskarutbildningen. Genom författ-
ningsändring, som trädde i kraft den 1 juli 1990 (SFS 1990:744),
ändrades 9 § första stycket på det sättet, att föreskriften om hänsynstag-
ande till sökandes behov av ekonomiskt stöd helt utmönstrades. Då
HUFO-nämndens agerande skall bedömas mot bakgrund av de före-
skrifter som gällde vid tidpunkten för dess beslut, således den 15 maj
1990, bortser jag i det följande från ändringen i förordningen.

HUFO-nämndens principbeslut innebär, att doktorander, som har
sin försörjning tillgodosedd genom pension, inte skall beviljas utbild-
ningsbidrag. Enligt den i nämndens yttrande givna redovisningen av
den diskussion som föregick beslutet är nämndens avsikt, att ingen
behörig sökande i en konkurrenssituation, då det finns flera behöriga
sökande än tillgängliga utbildningsbidrag, skall behöva stå tillbaka för
en person med försörjning i form av pension. Tydligen skall en
doktorand med pension kunna beviljas bidrag, om ingen konkurrens
föreligger med icke pensionerad sökande. Den situationen förklaras
dock vara rent hypotetisk, eftersom antalet sökande självklart förutsätts
komma att överstiga antalet tillgängliga bidragsrum, så länge systemet
med utbildningsbidrag består. En doktorand, som uppbär pension, är
således enligt HUFO-nämndens principbeslut utesluten från konkur-
rensen om utbildningsbidragen, även om vederbörande skulle bedömas
ha de bästa förutsättningarna att tillgodogöra sig forskarutbildningen av
samtliga sökande.

Det är uppenbart, att HUFO-nämnden genom sitt beslut knäsatt en
urvalsprincip, som klart strider mot föreskriften i 9 § förordningen.
Nämnden bekräftar i sista stycket av sitt yttrande, att så är fallet, men
tillfogar, att beslutet framtvingats av att föreskrifterna inte "räckt till",
och att "andan i förordning och inställningen till ekonomiskt stöd för
studier på olika nivåer i samhället är att det inte är orimligt att ta
hänsyn till ekonomiska försörjningsmöjligheter på det sätt som HUFO-
nämnden genom sitt principiella ställningstagande önskat göra". Jag
har ingen förståelse för nämndens resonemang. Jag kan inte finna

358

annat, än att förordningens föreskrifter väl "räcker till" för att ligga till
grund för urval bland behöriga sökande. I första hand skall dessa
rangordnas med hänsyn till förmågan att tillgodogöra sig forskarutbild-
ningen och i andra hand — om två eller flera sökande bedöms
likställda härvidlag — med hänsyn till behovet av ekonomiskt stöd.
Endast om man vill rangordna de sökande enligt andra grunder —
t.ex. enligt HUFO-nämndens preferens i vissa fall ge den ekonomiska
behovsprövningen ställning som primärt urvalskriterium — kan före-
skriften sägas inte "räcka till" för att ge legitimitet åt ett önskat beslut.

Nämnden har genom sitt principbeslut i själva verket iklätt sig
rollen som normgivare i stället för att hålla sig till sin givna funktion
som normtillämpare. Man synes ha ansett, att den givna föreskriften
ger ett utifrån egna rättspolitiska värderingar otillfredsställande resul-
tat, och har då valt att ersätta den med en egen intern handlingsregel,
vilken står i strid med författningsföreskriften men enligt nämndens
mening harmonierar med "förordningens anda".

HUFO-nämnden har genom sitt agerande klart överskridit sina
befogenheter. Nämnden har i sin verksamhet att lojalt tillämpa givna
föreskrifter. I den mån nämnden anser, att dessa är bristfälliga eller
leder till olämpliga resultat i konkreta ärenden, är det nämnden
obetaget att hos normgivande organ agera för en ändring av föreskrift-
erna. Nämnden får däremot inte föregripa en eventuell sådan ändring
genom att självsvåldigt tillämpa urvalsregler, som strider mot de i
författning givna föreskrifterna.

Parentetiskt noterar jag, att HUFO-nämndens principbeslut framstår
som ofullständigt eller inkonsekvent utifrån nämndens redovisade
grundläggande uppfattning, att behovet av ekonomiskt stöd skall ges
avgörande betydelse, så att doktorander utan tryggad försörjning inte
skall behöva stå tillbaka för dem som utbildningsbidrag förutan har
medel för sitt uppehälle. Det framstår som ologiskt, att nämnden —
utifrån denna grundläggande övertygelse — valt att utesluta enbart
dem som har inkomster i form av pension från varje realistisk möjlig-
het att få utbildningsbidrag. Mera konsekvent hade varit att behandla
alla doktorander, som har sin försörjning tryggad — t.ex. genom
avkastning av kapital — på samma sätt. Den valda lösningen innebär
realiter, att nämnden genom sitt principbeslut negativt särbehandlar
pensionärer just i denna deras egenskap, ett urvalskriterium som
saknar varje form av stöd i givna föreskrifter.

Jag delar inte heller nämndens uppfattning, att principbeslutet —
ehuru i strid med förordningens bokstav — skulle stå i god överens-
stämmelse med dess anda. Det framstår som klart, att normgivaren
avsett, att samhällets stöd till doktorander skall gå till dem som
bedöms ha de bästa förutsättningarna för forskarutbildning, och att
hänsyn till ekonomiska försörjningsmöjligheter visserligen får tas vid
urval bland sökande, men endast om dessa inte kan särskiljas med
hjälp av det primära kriteriet.

Det anförda ger mig anledning att rikta mycket allvarlig kritik mot
humanistiska utbildnings- och forskningsnämnden för dess åtgärd att

Redog. 1991/92:1

359

fastställa urvalsregler, som strider mot i författning givna föreskrifter Redog. 1991/92:1
och diskriminerar en bestämd kategori av sökande; principbeslutet
innefattar enligt min mening ett klart åsidosättande av fundamentala
rättsprinciper (se 1 kap. 1 § tredje stycket och 9 § regeringsformen).
Jag finner det också anmärkningsvärt, att rektorsämbetet, som har
tillgång till juridisk expertis, avstått från att anföra egna synpunkter på
frågan om beslutets laglighet.

Vuxenutbildningsnämnd har avvisat besvär över be-
slut, som den själv fattat i första instans, i stället för
att efter rättidsprövning överlämna ärendet till cen-
trala studiestödsnämnden, som enligt författning hade
att pröva besvären; kritik för handläggning i strid
med 25 § förvaltningslagen. Även fråga om omfatt-
ningen av myndighets vägledningsplikt enligt 4 § för-
valtningslagen gentemot en sökande

(Dnr 1209-1990)

1 Anmälan

I egenskap av kursföreståndare för en för finskspråkiga zigenare avsedd
kurs vid en folkhögskola anförde Marja-Riitta Ritanoro hos JO klago-
mål mot vuxenutbildningsnämnden i Stockholms län rörande dess sätt
att handlägga ett ärende angående korttidsstudiestöd för deltagare i
kursen i fråga. Anmälan avsåg även bl.a. handläggningen av de besvär
som Marja-Riitta Ritanoro ingivit å kursdeltagarnas vägnar, sedan
vuxenutbildningsnämnden avslagit ansökningarna om korttidsstudie-
stöd.

Av anmälan framgick att ansökningarna hade avslagits såsom för
sent inkomna, sedan tidpunkten för kursstart flyttats från den 2 april
(andra kvartalet) till den 26 mars (första kvartalet). Det av anmälaren
ingivna "kollektiva" överklagandet hade avvisats med hänvisning till
rättssäkerhetsskäl. Vid senare kontakt med en tjänsteman vid vuxenut-
bildningsnämnden hade upplysts att man inte tagit någon hänsyn till
överklagandet, eftersom det var kollektivt, och att det inte heller
vidarebefordrats till centrala studiestödsnämnden (CSN), eftersom den-
na myndighet av formella skäl inte tog upp kollektiva överklaganden.

Marja-Riitta Ritanoro hävdade, att hon och en annan lärare vid
Bona folkhögskola vid muntliga kontakter med vuxenutbildnings-
nämndens tjänstemän fått helt andra besked rörande lämpligheten av
"kollektivt överklagande" och möjligheten av ett positivt ställningsta-
gande i sakfrågan än vad som avspeglades i vuxenutbildningsnämndens
beslut.

360

2 Utredning

Redog. 1991/92:1

Som svar på JO:s remiss anförde vuxenutbildningsnämnden bl.a. föl-
jande:

Ansökan från enskild person om korttidsstudiestöd/internatbidrag skall
enligt CSNFS 1987:12 vara vuxenutbildningsnämnden tillhanda senast
15 oktober för studieverksamhet som påbörjas under första kvartalet
eller om utbildningen börjar mer än tre månader efter den 15 oktober
senast tre månader före utbildningens början.

Enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer skall en ansökan av-
visas om den kommer in till myndigheten efter ansökningstidens
utgång. Vuxenutbildningsnämnden har emellertid getts befogenhet att
undantagsvis pröva även för sent inkommen ansökan om det föreligger
särskilda skäl (SsF 5 kap 2 §, SsF 6 kap 3 §). Som särskilt skäl för
prövning av ansökan som kommit in efter ansökningstidens utgång bör
kunna räknas sjukdom, utlandsvistelse, eller annat speciellt förhållan-
de, som utgjort ett verkligt hinder för ansökans ingivande i tid. I
denna prövning far alltså inte beaktas sökandens sociala förhållanden
eller dylikt. Att sökanden t ex bedöms ha särskilt stort behov av
utbildning och ekonomiskt stöd är inget "särskilt skäl" för att ta upp
en för sent inkommen ansökan till prövning.

Enligt propositionen 1975:23 skall också ansökan som kommit in
för sent prövas, om tillgängliga medel vid fördeiningstillfället inte
kunnat fördelas.

900216 mottog vuxenutbildningsnämnden 9 ansökningar avseende
"Känn dig för" kurs med kursstart 26 mars 1990. Av ansökningar
framgick det inte varför de inkommit så sent och därför avvisades
ansökningarna 900302. Av bifogat brev (bil 1 i anmälan) framgick inte
att skolan ville ha besked om vuxenutbildningsnämndens beslut, varför
inget besked lämnades. Några oklarheter fanns inte och ytterligare
upplysningar inhämtades ej.

I kontakter med M-R Ritanoro försökte kansliet förklara att inga
skäl för ansökningarnas försena ankomst fanns angivna i ansökan och
förklarade sig också beredd att, i den nya förvaltningslagens anda, ta
hänsyn till skäl framförda i brev från skolan med hänsyn till de
sökandes kommunikationssvårigheter. I samtalet påpekades också att
avslagen var av formell karaktär och inte förorsakade av brist på
medel.

900316 inkom en överklagan av vuxenutbildningsnämndens beslut
för ansökningar avseende ovan nämnda kurs. Vuxenutbildningsnämn-
den undersökte först om brevets innehåll kunde leda till en ompröv-
ning enligt förvaltningslagen. Skälet för förseningen angavs vara att
skolan ändrat kurstid utan att vara medveten om följderna. Den
omständighet bedömdes inte vara ett "särskilt skäl" och avvisningsbe-
sluten kvarstod. Sedan avvisades överklagan med hänvisning till att
beslutet inte angår M-R Ritanoro och att hon inte heller var ombud
eller biträde för någon.

I påminnelser anförde anmälaren bl.a.:

Jag anser att förvaltningslagen kan användas som "moralregel" för
tjänstemännen. Där står det att myndigheter bör inte skicka kunder
mellan myndigheter utan att den myndighet som först möter kunden
ska hjälpa denna genom att ta kontakt med andra.

Jag anser att jag har detta "moraliska" och praktiska "tjänsteman-
naansvar" gentemot mina elever även utan fullmakt. Det har eleverna
också trott. De har alltid litat på att någon av oss lärare hjälper dem
när det behövs.

361

Nämnden papekar också att beslutet inte angår Marja-Riitta Ritano-
ro. Jag har ansvaret för kurser och ekonomin i skolan. Zigenarkursen
som ej fick bidrag skulle vara internatkurs vars kostnader skolan tog
på sig och deltagarna skrev fullmakt för att med hjälp av bidrag från
nämnden täcka skolans kostnader. När jag genomför en kurs som inte
har någon täckning så har jag överskridit budgeten och är ansvarig
inför skolans styrelse. Därför skriver jag till nämnden och vill fa
beslutet före kursens början. Det tog jag upp också med H. Wiclander
när jag fick rådet att skriva överklagandet. Ändå fick inte skolan
beskedet om avslag innan kursen var genomförd. Jag är i högsta grad
drabbad av nämndens hantering. Därför angår frågan mig.

3 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 19 september 1990 — vad gäller
de i detta referat upptagna delarna av ärendet — i bedömningsdelen
följande.

3.1 Handläggningen av ansökningsärendet

Ansökningsärendet handlades av vuxenutbildningsnämnden enligt giv-
na föreskrifter (5 kap. 4 § studiestödslagen, 1973:349, 5 kap. 2 §
studiestödsförordningen, 1973:418, 4 § CSN:s föreskrifter om ansök-
ningstider m.m. för korttidsstudiestöd, CSNFS 1987:12). Vuxenutbild-
ningsnämnden gjorde bedömningen, att inga särskilda skäl förelåg att
ta upp de för sent inkomna ansökningarna till prövning, varför dessa
avvisades. Beslutet var överklagbart. Jag saknar anledning att kommen-
tera vuxenutbildningsnämndens bedömning i denna del.

Då de presumtiva elevernas ansökningar sänts in via Bona folkhög-
skola med ett av kursföreståndaren undertecknat missivbrev, torde
skolans intresse av information om ärendets utgång ha varit uppenbart,
ehuru missivbrevet inte innehöll någon uttrycklig begäran om kopia
av beslutet. Att tillställa skolan en kopia av beslutet hade därför varit
en lämplig åtgärd, väl i linje med föreskrifterna i 4 § förvaltningslagen
(FL; 1986:223) om myndigheternas serviceskyldighet. Det kan även —
mot bakgrund av dessa föreskrifter — hävdas, att vuxenutbildnings-
nämnden under hand borde ha kontaktat Bona folkhögskola och gjort
Marja-Riitta Ritanoro uppmärksam på det förhållandet, att en senare-
läggning av kursstarten med en vecka skulle ha fått till följd, att
ansökan skulle ha varit att anse som inkommen i rätt tid enligt CSN:s
föreskrifter. Jag vill inte gå så långt som att göra gällande, att vuxenut-
bildningsnämnden åsidosatte ett författningsenligt åliggande, när man
underlät att vägleda Marja-Riitta Ritanoro i detta avseende. Ett sådant
initiativ hade emellertid enligt min mening varit ytterst naturligt och
till fördel för utredningen i ärendet. (Se beträffande vägledningsplik-
tens omfattning prop. 1985/86:80 s. 59, Ragnemalm, Förvaltningspro-
cessrättens grunder, 6 u. 1989, s. 44 och 54 f. samt Hellners/Malmqvist,
Nya förvaltningslagen, 2 u. 1989, s. 62 ff.)

Redog. 1991/92:1

362

3.2 Handläggningen av besvärsärendet

Vuxenutbildningsnämndens beslut var överklagbart. Besvärsprövande
instans är i denna typ av ärenden CSN (9 kap. 2 § studiestödsförord-
ningen). Besvärsskrivelsen skall dock enligt 23 § FL ges in till den
vuxenutbildningsnämnd som fattat beslut i första instans. Vuxenutbild-
ningsnämnden har därefter att handlägga besvärsärendet enligt före-
skrifterna i 24 och 25 §§, såvida den inte vid omprövning enligt 27 §
ändrar sitt beslut så som klaganden begärt. I sistnämnda fall förfaller
överklagandet enligt 28 §.

Marja-Riitta Ritanoro överklagade vuxenutbildningsnämndens beslut
"kollektivt" på de sökandes vägnar. På grunder som hon utvecklat i
sina påminnelser anser hon sig dessutom själv saklegitimerad enligt
22 § FL.

I beslut den 27 mars 1990 avvisade vuxenutbildningsnämnden över-
klagandet med motiveringen, att "handläggningen av alla typer av
vuxenstudiestöd skulle bli alltför inkonsekvent avseende rättssäkerhe-
ten om VUN tog hänsyn till utbildningsanordnares problem med
vidareinformation". I sitt yttrande i förevarande ärende har vuxenut-
bildningsnämnden anfört, att man avvisade överklagandet med hänvis-
ning till att beslutet inte angår Marja-Riitta Ritanoro, och att hon inte
heller var ombud eller biträde för någon. Avvisningsbeslutet hade
föregåtts av en prövning av frågan, huruvida omprövningsförutsätt-
ningar förelåg enligt förvaltningslagen, och nämnden hade kommit
fram till att så inte var fallet. Enligt anmälaren fick hon vid muntlig
kontakt med nämndens handläggare den 5 april tilläggsinformationen,
att överklagandet varit utsiktslöst från början, därför att man aldrig tog
hänsyn till ett överklagande, när ansökningstiden inte iakttagits. Vid
samtal med Robert Modlitba den 14 april säger sig anmälaren ha fatt
beskedet, att överklagandet lämnats därhän, eftersom det var kollektivt,
och att det inte hade vidarebefordrats till CSN, eftersom CSN av
formella skäl inte skulle komma att hantera ett kollektivt överklagan-
de.

Klagandens och vuxenutbildningsnämndens uppgifter går isär vad
gäller frågan, huruvida tjänsteman hos nämnden vid informella kon-
takter med klaganden skulle ha godkänt ett kollektivt överklagande
från hennes sida å elevernas vägnar som en under rådande omständig-
heter användbar metod. Oavsett hur därmed förhöll sig — någon form
av missuppfattning synes sannolik — borde klaganden enligt 4 §
förvaltningslagen ha givits tillfälle att komplettera överklagandet med
fullmakter från eleverna, innan besvären avvisades med hänvisning till
hennes bristande behörighet att företräda eleverna. Som närmare fram-
går nedan, skulle det rätteligen ha ankommit på CSN — den myndig-
het som skulle handlägga och avgöra besvärsärendet — att vägleda
klaganden om eventuellt behov av komplettering av beslutsunderlaget.
Detta skulle ha skett, sedan vuxenutbildningsnämnden överlämnat
handlingarna i besvärsmålet — eventuellt med eget yttrande — till
CSN.

Redog. 1991/92:1

363

Det framgår av utredningen, att vuxenutbildningsnämnden inte har Redog.
överlämnat besvärsärendet till CSN, den myndighet som rätteligen
skulle ha prövat och avgjort detsamma. Eftersom vuxenutbildnings-
nämnden inte heller har ändrat sitt beslut i enlighet med klagandens
yrkanden, har nämnden tveklöst handlagt ärendet i strid med 25 §
förvaltningslagen. Nämnden har i själva verket grovt överskridit sina
lagenliga befogenheter. Den enda uppgift som tillkom nämnden —
utöver dess befogenhet att vid omprövning ändra beslutet i för berörda
enskilda gynnande riktning — var att pröva, om överklagandet inkom-
mit i rätt tid (24 § FL). Nämnden hade således inte rätt att avvisa
besvären på någon annan grund än att de skulle ha kommit in för
sent. Som framgått har nämnden i olika sammanhang åberopat ett
flertal skilda grunder för sitt avvisningsbeslut. Man har emellertid
aldrig gjort gällande, att överklagandet skulle ha kommit in för sent;
utredningen visar för övrigt, att så ej var fallet. De omständigheter som
nämnden i stället berört — t.ex. klagandens saklegitimation, möjlighe-
ten att anföra "kollektiva" besvär samt åberopade besvärsfaktas tyngd
och relevans — är samtliga sådana som det ankom på det besvärspröv-
ande organet, CSN, att ta ställning till i besvärsärendet.

Av det sagda framgår klart att vuxenutbildningsnämnden begick ett
grovt fel, när man i uppenbar strid med föreskriften i 25 § FL
underlät att överlämna besvärsärendet till CSN. Felet måste bedömas
som allvarligt från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom det fick till följd,
att en klagande betogs sin lagenliga rätt att fa sitt överklagande prövat i
högre instans.

Mitt intryck är att vuxenutbildningsnämndens synnerligen bristfäl-
liga handläggning av besvärsärendet huvudsakligen beror på en förvå-
nansvärd okunnighet om förvaltningslagens regler rörande prövning av
överklaganden. Jag förutsätter, att nämnden vidtar de åtgärder — t.ex.
utbildningsinsatser — som är nödvändiga för att minimera risken för
ett upprepande.

1991/92:1

Länsskolnämnds handläggning av tjänstetillsättnings-
ärenden; dels fråga om tillåtligheten av tjänstetillsätt-
ningsbeslut med förbehåll avseende eventuellt över-
klagande, dels frågor rörande ändring av tillsättnings-
beslut före tillträdesdagen

(Dnr 636-1989)

1 Initiativet

Vid JO Ragnemalms inspektion av länsskolnämnden i Västerbottens
län den 7 december 1988 uppmärksammades två beslut rörande till-
sättning av rektors- resp, studierektorstjänst, vilka utformats så, att en
person förordnades på tjänsten fr.o.m. visst datum tills vidare, under
förutsättning att besvär inte anfördes. Med anledning av förbehållet,
vilket avvek från vad som är brukligt i tjänstetillsättningsärenden,

364

beslöt JO att genom remiss inhämta länsskolnämndens yttrande röran-
de orsaken till att besluten villkorats samt den effekt nämnden avsett
att uppnå med förbehållet.

Vidare uppmärksammades ett antal beslut, genom vilka länsskol-
nämnden låtit tillsättningsbeslut förfalla — eller konstaterat att det
förfallit — innan den person som förordnats tillträtt tjänsten. Åtgärden
hade i samtliga fall föranletts av en viljeyttring från den förordnade
personen av innebörd, att vederbörande inte längre önskade inneha
tjänsten. Med anledning av dessa iakttagelser antecknades i inspek-
tionsprotokollet bl.a. följande:

Det anförda ger vid handen bl.a., att nämnden oavsett den enskildes
avfattning av sin viljeyttring beskriver denna som en "återkalleise", på
grund varav tillsättningsbeslutet anges ha förfallit. 1 något fall vill det
synas som om det hade en särskild betydelse att återkalleise inkommit
inom besvärstiden avseende tillsättningsbeslutet, medan i övriga fall
senare återkalleise dock ges samma verkan.

Den av länsskolnämnden tillämpade konstruktionen för att bemästra
de ifrågavarande situationerna gör det från allmänna utgångspunkter
naturligt att efterlysa författningsstöd för det tillämpade förfaringssättet.
Något uttryckligt sådant stöd synes dock inte föreligga. Bestämmelser
av visst allmänt intresse finns emellertid i 7 kap. 13 § första meningen
lagen (1976:600) om offentlig anställning och i 17 kap. 8 § skolförord-
ningen (1971:235). Enligt den senare göres återkalleise av ansökan
skriftligen hos den myndighet som har att tillsätta tjänsten.

Med tanke på att skolförordningens bestämmelser i hithörande
frågor genomgående är mycket detaljerade, ger redan den berörda
bristen anledning att diskutera förfarandets tillåtlighet. Härutöver må
uppmärksammas de tvingande bestämmelserna i 17 kap. 17 och 23 §§
skolförordningen, enligt vilka tjänst som rektor resp, lönetjänst som
studierektor skall ledigkungöras, om tjänsten blir ledig. För att det av
länsskolnämnden tillämpade förfarandet skall kunna anses förenligt
med dessa bestämmelser, måste de tolkas så, att tjänsten inte skulle bli

1 skolförordningens mening "ledig", då en person som tillsatts genom i
vissa fall lagakraftvunnet beslut, men som ännu inte tillträtt tjänsten,
begär entledigande. En sådan tolkning framstår som diskutabel. Lik-
nande synpunkter gör sig gällande i fråga om tjänster som lektor.
Sådan tjänst skall enligt 17 kap. 29 § skolförordningen kungöras ledig,
när den skall tillsättas, om den inte skall tillsättas genom förflyttning.

JO beslöt att genom remiss inhämta länsskolnämndens yttrande röran-
de de i inspektionsprotokollet uppmärksammade frågorna.

2 Utredning

Vad gällde frågan om tjänstetillsättningsbeslut med förbehåll anförde
länsskolnämnden i yttrande bl.a. följande:

Handläggningen hos länsskolnämnden av båda ärendena blev utdragen
och fördröjd på grund av särskilda omständigheter. När ärendena var
Srdiga att avgöras hade tiden framskridit så långt att tillsättningarna
inte kunde vinna laga kraft före de tilltänkta och av skolstyrelsen
önskade tillträdesdagarna. Detta faktum tillmättes i båda fallen stor
vikt och blev avgörande för att förbehåll infördes i besluten. Samtidigt
som länsskolnämnden gärna ville tillmötesgå styrelsens önskemål om
att de förordnade skulle tillträda snarast upplevdes en osäkerhet, för att
inte säga obehag, i att låta dessa viktiga tillsättningsbeslut gå i verkstäl-

Redog. 1991/92:1

365

lighet medan besvärstid ännu återstod. Under ärendenas handläggning
hade omständigheter mött som gjorde troligt att besvär skulle komma
att anföras. Sammantaget ansågs detta motivera att tjänsterna visserli-
gen skulle tillsättas med tillträde vid tilltänkta av skolstyrelserna önska-
de tidpunkter, men att frågan om tillträdesdag borde hållas öppen tills
eventuella besvär blivit avgjorda. Den avsedda verkan av förbehållet
var sålunda att nämnden, sedan eventuella besvär avgjorts, skulle ha
frihet att ta upp frågan om tillträdesdag till prövning om besvärsmyn-
digheten inte fann att annan än den av länsskolnämnden utsedde
skulle ha tjänsten.

Den reella verkan av förbehållet kunde därvid bli att annan tillträ-
desdag än den först tilltänkta bestämdes för den av länsskolnämnden
förordnade. Ändrad tillträdesdag skulle kunna bli aktuell om annan än
den av nämnden utsedde innehavaren uppehållit tjänsten under den
tid då besvärsmålet behandlades.

Det skall inte döljas att bestämmelsen i Skolförordningen 17 kap
35 § hade viss influens på att förbehållen infördes. Enligt denna
bestämmelse, som gäller lektorstjänster och som tidigare var tillämplig
på andra ordinarie lärartjänster, kan tillträdesdagen senareläggas om
besvär anförs.

Länsskolnämnden vidgår att det inte var välbetänkt att föra in
förbehållen i besluten. Trots att tillträdesdagarna kom att ligga inom
besvärstid borde besluten ha meddelats utan förbehåll. Än bättre hade
varit om nämnden — mot skolstyrelsernas vilja — hade meddelat
förordnandebeslut (utan förbehåll) med tillträdesdagarna senarelagda
så att ingen besvärstid återstod när dagarna för tillträde var inne.

Beträffande de vid inspektionen aktualiserade frågorna rörande änd-
ring av tjänstetillsättningsbeslut före tillträdesdagen anförde länsskol-
nämnden bl.a.:

Bestämmelsen i skolförordningen 17 kap 8 § om återkalleise av
ansökan siktar otvivelaktigt i första hand på förfarandet före tillsätt-
ningsbeslut. Men ingenting i bestämmelsens formulering motsäger att
den kan gälla och tillämpas även under tid mellan tillsättnings- och
tillträdesdag.

Hänvisningen till bristen på uttryckligt författningsstöd och till
detaijeringen i skolförordningens bestämmelser antyder en uppfattning
om att inga andra lösningar på uppkommande problem får förekom-
ma än de som har uttryckligt stöd i någon författningsbestämmelse.

Avsaknad av uttryckliga bestämmelser om handlingsmönster i skol-
förordningen eller annan författning får inte utesluta att lämpliga
lösningar söks när problem uppkommer. Om en person, som utsetts
till en tjänst, lämnar en klar viljeförklaring att han/hon vill slippa
tillträda kan avsaknad av uttryckliga författningsregler knappast inne-
bära förbud att i någon form bifalla önskemålet om inte särskilda skäl
talar emot. Länsskolnämnden anser att den av nämnden valda formen
för bifall är förenlig med bestämmelsen i skolförordningen 17 kap 8 §
och att den inte kan anses otillåten eller klart stridande mot någon
gällande författningsbestämmelse.

Dock anser nämnden att "återkallelsemetoden" måste tillämpas med
försiktighet. Det är helt klart att under handläggningen före tillsätt-
ningsbeslut måste varje återkalleise accepteras oreserverat. Efter tillsätt-
ning men innan besvärstiden löpt ut har tillsättningsbeslutet inte
vunnit full rättskraft. Även då bör en återkalleise accepteras om inte
synnerliga skäl talar emot. När tillsättningsbeslutet vunnit laga kraft
bör prövningen göras mer restriktiv. Efter tillträdesdagen kan återkal-
leise inte medges; då måste formen entledigande tillämpas.

Redog. 1991/92:1

366

En mening p s 15 (mitten) i inspektionsprotokollet antyder att
formen entledigande bör föredras som bättre förenlig med gällande
bestämmelser än den av nämnden tillämpade metoden. Logiskt sett
kan inte någon entledigas från en tjänst, som han/hon ännu inte
tillträtt, dvs innan vederbörande slutligt blivit innehavare av (erhållit)
tjänsten. Ett entledigande torde alltså inte kunna medges med giltighet
före tillträdesdagen. Av 7 kap 13 § första meningen lagen om offentlig
anställning (LOA) framgår att om en arbetstagare med statligt reglerad
anställning erhåller en annan sådan anställning så upphör den första
anställningen utan särskild åtgärd, om inte annat följer av föreskrift
om förening av tjänster. Ett aldrig så kort innehav av en tjänst medför
att sökanden mister tidigare innehavd tjänst. Detta aktualiseras vid
tillträde av lektors- och andra lärartjänster — för skolledartjänster
gäller generösa bestämmelser om tjänsteförening. Vidare gäller enligt
skolförordningen 18 kap 8 c § att frågor om skolledares och lärares
entledigande på grund av ansökan skall prövas av styrelsen för skolan
där sökanden är anställd, inte av länsskolnämnd. Anhängighetstiden
hos en skolstyrelse kan bli förhållandevis lång eftersom ärendet skall
prövas vid sammanträde om inte beslutsrätten i ärendegruppen har
delegerats till någon tjänsteman. Vid begäran om entledigande gäller
dessutom uppsägningstid, som dock kan efterges. Tillämpningen av en
"entledigandemetod" för att lösa hithörande problem kan medföra
tidsutdräkt och andra komplikationer samt försätta den enskilde i
besvärlig av honom/henne ej förutsedd situation.

I inspektionsprotokollet är antecknat (s 14): "I något fall vill det
synas som om det hade en särskild betydelse att återkalleise inkommit
inom besvärstiden, avseende tillsättningsbeslutet, medan i övriga fall
senare återkalleise dock ges samma verkan."

I länsskolnämndens beslut 1986-09-26, § 46 (151-42/686) "finner"
nämnden att på grund av återkalleise som inkom inom besvärstiden
har tillsättningsbeslutet förfallit. Med denna formulering har nämnden
velat klargöra, att eftersom klagotiden inte löpt ut och beslutet inte ött
full rättskraft, har nämnden accepterat återkallelsen.

Beträffande besluten 1986-10-13 § 51 (151-525/86), 1988-06-29 § 66
(161-17/88) och 1988-06-30, § 68 (161-63/88) gäller att föregående
tillsättningsbeslut vunnit lagakraft när återkallelserna kom in. I var
och en av dessa resolutioner "låter" länsskolnämnden tillsättningsbe-
slutet förfalla. Nämnden avsåg att därmed markera att avsägelserna
accepterats efter övervägande av om tillräckliga skäl fanns för att
genom aktiva beslut låta förordnandena förfalla. Hade t ex skolstyrel-
serna satt sig emot de enskildas viljeförklaringar kunde utgången ha
blivit annorlunda.

Korthuggna beslutsformuleringar användes. Det var fråga om gyn-
nande beslut gentemot enskilda. Någon utförlig motivering ansågs ej
behövlig. Med beaktande av påpekandena i inspektionsprotokollet
inser dock nämnden att formuleringarna inte var tillräckligt klargö-
rande. Mot denna bakgrund avser länsskolnämnden att i fortsättningen
välja andra, tydligare och tillrättalagda beslutsformuleringar.

När tillsättning av en tjänst som skolledare eller lektor aktualiseras
skall tjänsten enligt föreskrift i skolförordningen 17 kap (17, 23,
29 §§) kungöras ledig. Här bortses från de undantagsfall då lektors-
tjänst tillsätts genom förflyttning. Länsskolnämnden anser att en tjänst
är vakant från ledigblivandet (alt inrättandet) fram till den dag då ny
(alt förste) innehavare tillträder, inte fram till den dag dessförinnan då
tillsättningsbeslut meddelas. Tillsättningsbeslutets innehåll är att den
utsedde from viss dag i framtiden blir innehavare av tjänsten, inte att
han/hon redan är det. Vid tillämpning av "återkallelsemetoden" kan
det inträffa att sedan den först utsedde frånträtt kvarstår en eller flera

Redog. 1991/92:1

367

sökande till tjänsten. Situationen är då den, menar länsskolnämnden, Redog. 1991/92:1

att sökande finns till en tjänst som är ledig och som varit ledigkun-
gjord i vederbörlig ordning. Nämnden anser att detta synsätt är fören-
ligt med skolförordningens bestämmelser. Därav följer emellertid inte
alltid att tillsättningsärendet utan omgång kan tas upp till nytt slutligt
beslut. Ett nytt ledigförklarande kan bli nödvändigt.

Enligt skolförordningens 17 kap 9 § andra stycket får en skolstyrelse
i förord till tjänst förorda två eller flera sökande i angiven inbördes
ordning. Enligt förarbetena till skolförordningen ett Kbr 1958-01-17
och stadgad praxis måste mycket starka skäl föreligga om en tillsätt-
ningsmyndighet skall frångå skolstyrelsens förslag vid tillsättning av
skolledartjänst. Finns i nu aktuell situation någon sökande till skolle-
dartjänsten kvar som har eller får skolstyrelsens förord anser länsskol-
nämnden att ärendet kan tas upp till ny prövning. Detta gällde i
ärendet 151-426/86 som behandlades av nämnden 1986-06-26 § 46,
1986-10-13 § 48 och 1986-10-22 § 58. I annat fall får tillsättningsförfa-
rande! avbrytas och tjänsten ledigförklaras på nytt.

3 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 21 augusti 1990 i bedömningsde-
len:

3.1 Tjänstetillsättningsbeslut med förbehåll avseende eventuellt
överklagande

Länsskolnämndens beslut i ärendena nr. 151-139/87 (1987-06-12, § 29)
och 151-426/86 (1986-10-22, § 58) var utformade så, att enligt ordaly-
delsen visst villkor måste uppfyllas för att beslutet skulle gälla. Villko-
ret var, att besvär mot beslutet inte anfördes. Vilka konsekvenserna
blev, därest villkoret ej uppfylldes, dvs. om någon överklagade läns-
skolnämndens beslut, framgår ej av besluten. Den tolkning av besluts-
texten som synes ligga närmast till hands är, att inget förordnande på
tjänsten då skulle anses ha meddelats.

Länsskolnämnden har emellertid uppgivit, att man genom införan-
det av förbehållet endast avsåg att villkora tillträdesdagen. Den avsedda
verkan av förbehållet skulle vara, "att nämnden, sedan eventuella
besvär avgjorts, skulle ha frihet att ta upp frågan om tillträdesdag till
prövning om besvärsmyndigheten inte fann att annan än den av
länsskolnämnden utsedda skulle ha tjänsten". De bakomliggande om-
ständigheterna var, att besvärstid skulle återstå vid den av respektive
skolstyrelse önskade tidpunkten för tillträde, och att länsskolnämnden
bedömde sannolikheten för överklagande som stor. Länsskolnämndens
motiv för att införa förbehåll i besluten var, att man å ena sidan ville
tillsätta tjänsterna med tillträde vid de av skolstyrelserna önskade
tidpunkterna, å andra sidan önskade hålla frågan om tillträdesdag
öppen till dess att eventuella besvär blivit avgjorda.

Enligt min uppfattning bör tjänstetillsättningsbeslut ej förses med
förbehåll eller villkor av detta slag. Till att börja med kan konstateras
att den som tar del av beslutstexten knappast kan förstå förbehållets av
länsskolnämnden avsedda innebörd, om vederbörande inte fått tilläggs-
information härom. Det framstår sålunda för beslutets adressater som 368

oklart vad som gäller, om beslutet överklagas. Härtill kommer att

betydande oklarhet återstår, även om förbehållet — såsom länsskol-
nämnden säger sig ha avsett — tolkas som avseende endast tillträdesda-
gen. Sålunda har inte heller genom länsskolnämndens yttrande bring-
ats klarhet i frågan vad som enligt nämndens avsikt skulle gälla, om
den person som genom nämndens beslut den 22 oktober förordnades
som ordinarie studierektor fr.o.m. den 1 november (med förbehåll av
här diskuterat slag) tillträdde tjänsten den 1 november, varefter besvär
den 10 november skulle komma att anföras mot beslutet. Förbehållet
skulle enligt länsskolnämnden avse enbart tillträdesdagen, men när
tillträdesdagen inträffar kan man omöjligen veta, om villkoret enligt
förbehållet kommer att uppfyllas eller ej. Konstruktionen är med
andra ord olämplig, även om förbehållet skulle tolkas på det sätt som
länsskolnämnden enligt egen uppgift avsett.

Vad gäller tidpunkten för verkställighet av tjänstetillsättningsbeslut
råder i flertalet fall stor frihet. Enligt vissa författningar gäller — för
avgränsade typer av tjänster — förbud mot tillträde, innan tillsättnings-
beslutet har vunnit laga kraft. Exempel på en sådan föreskrift ges i det
av länsskolnämnden omnämnda stadgandet i 17 kap. 35 § skolförord-
ningen (1971:235), som avser lektorstjänster (lönetjänster som lärare
152, 154, 156, 158 och 160). Vad gäller övriga tjänstetyper, för vilka
frågan om tillträdestidpunkten ej är förfettningsreglerad, Sr det anses
röra sig om en lämplighetsfråga, som får bedömas från fell till fell
under beaktande av bl.a. sannolikheten för ändring efter besvär. Till-
sättningsmyndigheten bör dock senast i samband med tillsättningsbe-
slutet entydigt avgöra frågan om verkställighetstidpunkt. Att genom
införande av villkor söka uppnå en hybrid mellan de båda varianterna
leder som framgått ovan till osäkerhet om beslutets verkliga innebörd.

Sammanfattningsvis är jag sålunda kritisk till länsskolnämndens
åtgärd att införa förbehållen i besluten. Som nämnden enligt remissva-
ret numera insett, borde man i stället ha valt endera att låta besluten
gå i verkställighet utan inskränkning, trots att de ej vunnit laga kraft,
eller att föreskriva att tillträde fick ske först sedan tillsättningsbeslutet
vunnit laga kraft.

3.2 Ändring av tjänstetillsättningsbeslut före tillträdesdagen

Inledningsvis vill jag betona, att rubricerade frågeställning aktualiserar
flera tämligen komplicerade delmoment med både civil- och offentlig-
rättsliga implikationer. Min bedömning av länsskolnämndens agerande
härvidlag skall ses mot denna bakgrund.

I de i inspektionsprotokollet uppmärksammade fallen har den per-
son som genom länsskolnämndens beslut förordnats till innehavare av
tjänst som rektor, studierektor eller lektor före den utsatta tillträdesda-
gen låtit meddela sin avsikt eller sitt önskemål att inte tillträda
tjänsten. Härvid har olika uttryckssätt använts, såsom "återkallar ansö-
kan", "ansöker om entledigande", "meddelar att jag ej kommer att
tillträda tjänsten" och "frånsäger mig tjänsten". Länsskolnämnden häv-
dar, att dessa viljeyttringar — oavsett sökandens ordval — är att anse
som återkalleise av ansökan jämlikt 17 kap. 8 § skolförordningen, och

Redog. 1991/92:1

369

att detta stadgande är tillämpligt såväl före som efter beslutet i tillsätt-
ningsärendet, dock icke efter tillträdestidpunkten. Nämndens mening
synes emellertid vara, att rättsverkan av den sökandes återkalleise
enligt 17 kap. 8 § varierar med tidpunkten, då den inges. Under
handläggningen fram till tillsättningsbeslutet måste sålunda "varje åter-
kallelse accepteras oreserverat". Återkalleise som inkommer efter till-
sättningsbeslutet skall däremot göras till föremål för någon typ av
prövning. Den synes sålunda behandlas som en ansökan om att fa
återkalla tjänsteansökan. Härvid bör enligt länsskolnämndens uppfatt-
ning återkalleise, som ingivits efter beslut om tillsättning men innan
detsamma vunnit laga kraft, "accepteras om inte synnerliga skäl talar
emot". Efter det att tillsättningsbeslutet vunnit laga kraft bör däremot
"prövningen göras mer restriktiv". Denna distinktion synes länsskol-
nämnden vilja åskådliggöra i beslutsformuleringarna genom att i det
första fallet "finna att beslutet förfallit" och i det andra fallet "låta
beslutet förfalla".

Jag har en från länsskolnämnden principiellt avvikande uppfattning
i nu berörda frågor. Nämndens sätt att formulera problemet synes mig
i grunden felaktigt. Man bör här skilja mellan olika situationer,
knutna till tre olika tidsperioder enligt följande.

En återkalleise av ansökan av det slag som avses i 17 kap. 8 §
skolförordningen är en ensidig rättshandling av en sökande. Den skall
inte göras till föremål för prövning som utmynnar i bifall eller avslag,
utan den får som automatisk rättsföljd, att den person som ingivit
återkallelsen i korrekt form och till rätt myndighet inte längre skall
betraktas som sökande till den lediga tjänsten. En återkalleise med
sådana automatiska rättsverkningar måste accepteras fram till anställ-
ningsavtalets ingående, dvs. tidpunkten för tjänstetillsättningsbeslutet.
Fristen bör emellertid enligt min mening utsträckas till att ytterligare
gälla fram till tidpunkten för tillsättningsbeslutets offentliggörande —
den tidpunkt då beslutet i princip (se nedan) vinner rättskraft i den
meningen, att det inte längre kan återkallas eller ändras av beslutsmyn-
digheten. Därefter upphör den anställningssökandes möjligheter att
ensidigt företa sådana dispositioner av betydelse för tillsättningsären-
dets avgörande, och fråga uppkommer i stället om de alternativ som
står honom till buds, om han inte önskar tillträda den tjänst på vilken
han förordnats respektive om han vill befria sig från tillträdd tjänst.

Beträffande den senare situationen står det — vilket uppenbarligen
också är länsskolnämndens uppfattning — helt klart, att den anställde
för att befria sig från tjänsten måste iaktta tillämpliga regler om
uppsägning och uppsägningstid etc. Vad som gäller sedan tjänsten
tillträtts är således härvidlag inte kontroversiellt.

Den återstående och centrala frågan är alltså vilka möjligheter som
står den förordnade till buds, om han under tiden från tjänstetillsätt-
ningsbeslutets offentliggörande fram till tillträdet önskar bli kvitt förord-
nandet och således undgå att behöva fullgöra de med tjänsten förbund-
na uppgifterna. Först kan konstateras att det inom arbetsrätten synes
något oklart, huruvida en part i ett anställningsavtal kan säga upp eller
på annat sätt befria sig från avtalet, innan själva tjänstgöringen har

Redog. 1991/92:1

370

påbörjats. (Se härom Lunning, Anställningsskydd, 7 u. 1989, s. 107; jfr
s. 88 ang. tidpunkten när ett anställningsförhållande skall anses ha
börjat.) Mot denna bakgrund är jag benägen att ansluta mig till
länsskolnämndens uppfattning, att en uppsägning (med efterföljande
entledigande) förutsätter, att tjänsten tillträtts; det ter sig onekligen
egendomligt, om den som med senare tillträdesdag förordnats på en
tjänst skulle kunna säga upp sig från denna vid en tidpunkt, då
tjänsten både faktiskt och rättsligt innehas av annan, något som inte är
ovanligt t.ex. i samband med tjänstetillsättning vid pensionsavgång. Om
den förordnade således, som tidigare konstaterats, under den aktuella
tidsperioden inte kan återkalla sin ansökan och, enligt nu antagna
förutsättning, inte heller kan säga upp sig, utgör det återstående
tänkbara alternativet enligt min mening, att han hos tillsättningsmyn-
digheten — inte den tilltänkta arbetsgivaren, som kan vara en annan
myndighet — gör en framställning om återkalleise av tillsättningsbeslu-
tet. Huruvida denna väg är framkomlig blir bl.a. beroende på tillämp-
ningen av principerna om rättskraft och litispendens i förvaltningsrät-
ten.

Tjänstetillsättningsbeslut är en kategori av beslut, som enligt de i
rättspraxis utvecklade reglerna i princip vinner rättskraft och således
inte kan återkallas eller ändras av beslutsmyndigheten efter tidpunkten
för beslutets offentliggörande. (Se härom Ragnemalm, Förvaltningspro-
cessrättens grunder, 6 u. 1989, s. 84—91.) Att man i praxis intagit
denna ståndpunkt motiveras av trygghetsskäl, alltså av att man velat
skydda den av beslutet gynnade — den som förordnats på tjänsten —
från att på detta sätt gå förlustig vad han vunnit genom beslutet. (Före
tidpunkten för beslutets lagakraftvinnande — som inom förvaltnings-
rätten saknar relevans vid bedömning av rättskraftsfrågan — kan han
däremot inte vara säker på att förordnandet kommer att bestå, efter-
som beslutet på talan av medsökande kan komma att upphävas av
högre myndighet; jfr nedan.) Om det är den förordnade själv som
begär, att tillsättningsbeslutet skall återkallas, synes det emellertid
knappast rimligt, att principerna om rättskraft i sig skulle hindra, att
hans önskan vilifors. Någon ovillkorlig rätt att på detta sätt få förord-
nandet eliminerat kan den förordnade emellertid knappast anses ha.
Det skulle nämligen realiter innebära, att avtalet/tjänstetill-
sättningsbeslutet, som vid äventyr av skadeståndsansvar (se lagen om
anställningsskydd 11 och 38 §§) måste upprätthållas av den ena parten
— arbetsgivarsidan — utan vidare skulle kunna ryggas av den andra
parten, den förordnade. Problemet synes dock tämligen teoretiskt; det
förefaller endast i extrema undantagsfall kunna komma i fråga att
genom vägran att på begäran återkalla tillsättningen tvinga den förord-
nade att mot hans vilja tillträda tjänsten (med möjlighet att sedan säga
upp sig från denna).

Saken kommer emellertid i ett annat läge, om någon medsökande
under den besvärstid som löper efter beslutets offentliggörande skulle
överklaga beslutet — en situation, som visserligen inte var aktuell i de
här uppmärksammade fallen men som för fullständighetens skull
också något bör beröras. Enligt de i rättspraxis utvecklade reglerna om

Redog. 1991/92:1

371

s.k. litispendens får huvudregeln nämligen anses vara, att beslutsmyn-
digheten inte får ompröva sitt beslut, sedan talan mot detta anförts i
högre instans. Beslutsmyndigheten — tillsättningsmyndigheten — skiljs
alltså från vidare befattning med saken, som helt övertages av besvärs-
myndigheten. (Se Ragnemalm a.a. s. 88 f.) Min syn på därmed sam-
manhängande frågor har jag utvecklat i ett nyligen meddelat beslut
rörande handläggningen av besvärsärenden hos universitets- och hög-
skoleämbetet (JO:s dnr 572-1990).

Om tillsättningsmyndigheten sålunda får anses rättsligen oförhind-
rad att — under förutsättning att besvär ej dessförinnan anförts — på
begäran av den som förordnats som innehavare av tjänsten återkalla
tillsättningsbeslutet före tillträdesdagen, återstår att avgöra, huruvida
myndigheten får låta omprövningen utmynna i ett nytt tillsättningsbe-
slut avseende en annan sökande. Länsskolnämndens uppfattning synes
vara, att man i denna situation är oförhindrad att fatta ett nytt
tillsättningsbeslut, när det gäller skolledartjänst, medan det särskilda
tillsättningsförfarande som tillämpas för ordinarie lektorstjänster med-
för den konsekvensen, att sådan tjänst måste ledigkungöras på nytt, om
den som tillsatts på tjänst av detta slag frånträder förordnandet. (I detta
sammanhang bortser jag från det förhållandet, att lönetjänsterna som
lektor numera — efter ändring av skolförordningen som trätt i kraft
1989-11-01 — tillsätts av vederbörande kommunala skolstyrelse.)

Jag har förståelse för den av länsskolnämnden förfäktade ståndpunk-
ten, att ett återupptagande av det tidigare avgjorda tillsättningsärendet,
som utmynnar i beslut att förordna annan, kompetent sökande på
tjänsten, i många fail kan framstå som den enklaste och smidigaste
lösningen i den brydsamma situation som uppstår, när den person som
förordnats på tjänsten "hoppar av". Jag kan inte i normalfallet se något
direkt rättsligt hinder mot ett sådant förfarande. Man bör dock för att
förebygga risker för rättsförluster för andra sökande informera dessa
om tillsättningsärendets återupptagande. Beslut i tillsättningsärende av
här behandlat slag kungöres normalt genom anslag (11 § anställnings-
förordningen) och genom tillkännagivande i Post- och Inrikes Tidning-
ar (17 kap. 19, 23 och 34 §§ skolförordningen). Personlig delgivning
med de sökande är däremot inte föreskriven. De sökande kan förvän-
tas med skärpt uppmärksamhet hålla sig orienterade om länsskol-
nämndens tillkännagivanden, så länge tillsättningsärendet är anhängigt.
Sedan ärendet avgjorts och beslutet tillkännagivits, har de inte motsva-
rande anledning att informera sig om nämndens beslut. Samtliga
sökande bör därför personligen delges antingen det andra tillsättnings-
beslutet med fullföljdshänvisning eller information om att det första
beslutet upphävts, och att ärendet återupptages med sikte på nytt
tillsättningsbeslut. — För det fali i stället nytt ledigkungörande väljes,
bör de som sökt tjänsten vid föregående tillfälle och inte återkallat
ansökan anses kvarstå som sökande (jfr 17 kap. 7 § skolförordningen).

Ytterst schematiskt kan det sagda sammanfattas sålunda. 1) Möjlighe-
ten att återkalla en ansökan om tjänst upphör definitivt i och med att
tillsättningsbeslutet offentliggörs. 2) Sedan tjänsten tillträtts kan den
förordnade befrias från tjänsten endast genom iakttagande av reglerna

Redog. 1991/92:1

372

om uppsägning. 3) Under tiden mellan dessa båda tidpunkter har
tillsättningsmyndigheten möjlighet att på begäran av den förordnade
återkalla sitt beslut och antingen förordna annan kvarstående sökande
eller låta ledigkungöra tjänsten på nytt.

Kritik mot skolledning och skolstyrelse för passivitet
i elevvårdsärende. Frågor rörande gränserna för rek-
tors befogenheter vid tillämpning av föreskrifterna i 5
kap. grundskoleförordningen

(Dnr 1361-1990)

1 Initiativet

På grundval av uppgifter i massmedierna upptogs den 9 maj 1990 på
JO:s initiativ en utredning rörande handläggningen av ett elevvårds-
ärende inom grundskolan i Finspång. Det hade gjorts gällande, att en
åttaårig elev, "Erik", varit avstängd från skolan — klass två i grundsko-
lan — under större delen av läsåret 1989/90 och under huvuddelen av
denna tid inte erhållit någon ersättningsundervisning genom skolans
försorg. Beslutet om avstängning påstods ha fattats av rektor Anita
Malmborg Kolsberg.

Yttrande i ärendet infordrades från skolstyrelsen i Finspångs kom-
mun, som anmodades att höra rektor Malmborg Kolsberg.

2 Utredning

Skolstyrelsen anförde bl.a. följande:

När det gäller "Erik" har vi verkligen gjort mycket stora ansträngning-
ar för att finna bra lösningar. Ett viktigt mål har varit och är
fortfarande att finna samförståndslösningar som "Eriks" föräldrar kan
acceptera. Otaliga är de sammankomster där skolans personal och
"Eriks" föräldrar — i första hand pappan — diskuterat möjliga lös-
ningar. Oftast har man varit överens vid dessa träffar, någon eller
några dagar senare har "Eriks" pappa meddelat att han inte är nöjd
med lösningen.

Redan i årskurs 1 var det ett flertal föräldrar till "Eriks" klasskamra-
ter som krävde att "Erik" inte skulle fa gå kvar i klassen. Dessa krav
skärptes ytterligare i början på höstterminen i åk 2.

Trots en massiv insats från skolans sida kunde man inte se några
tecken till förbättring av "Eriks" situation. Det ifrågasattes om "Eriks"
beteende berodde på förhållanden i hemmiljön. Av denna anledning
begärde skolan en social utredning om förhållandena i hemmet. Vida-
re ansåg man att det krävdes en kvalificerad psykologisk och psykia-
trisk utredning av "Erik" bl a för att avgöra hur en bra undervisning
av "Erik" skulle organiseras.

Tyvärr drog denna BUP-utredning ut på tiden. Under denna tid
kunde inte någon regelrätt undervisning bedrivas p g a störningar
mellan "Erik" och andra elever och vuxna och framför allt att skolans
resurser var helt uttömda.

Anledningen till att utredningen drog ut på tiden, far såvitt vi vet,
tillskrivas "Eriks" pappa. Dessvärre har utredningen inte heller inne-

Redog. 1991/92:1

373

burit den hjälp vi hoppades på, "Eriks" pappa har förbjudit BUP att
delge skolan resultatet och socialnämnden ansåg sig kunna lägga ner
utredningen.

Vad ärendet egentligen handlar om är sålunda en elev med exceptio-
nellt stora svårigheter. Mönstret med samtycke till av skolan föreslagna
åtgärder för att sedan säga nej har försvårat möjligheten att finna
lösningar.

"Erik" har inte i formell mening varit avstängd från skolundervis-
ning. Vår ambition har varit att finna lösningar som familjen, skolans
personal och andra föräldrar kunnat acceptera.

När vi nu har sett ett klart mönster i framförallt pappans agerande
insåg vi att en samförståndslösning inte är möjlig att uppnå. Av denna
anledning har beslut ensidigt fattats om att "Eriks" undervisning
bedrivs 5 tim/dag i form av enskild undervisning. Undervisningen
bedrivs i andra lokaler än "Eriks" vanliga skola. En lärare och en
assistent ger "Erik" undervisning så långt det är möjligt enligt gällande
läroplan.

Enligt vår bedömning kommer denna form av undervisning att
bestå under mycket lång tid. Vi ser i dagsläget ingen möjlighet att
placera "Erik" i sin vanliga klass p g a hans våldsamma beteende mot
både vuxna och kamrater, samt det faktum att han inte alls lyder
tillsägelser. Vår förhoppning är naturligtvis att skapa goda relationer
med familjen och att samstämmighet skall råda när det gäller åtgärder
till "Eriks" bästa.

Av skolstyrelsens yttrande framgick inte direkt vilka beslut rektor
Malmborg Kolsberg fattat rörande den påstådda avstängningen av
"Erik". Skolstyrelsen uppgav endast, att "Erik" inte varit i formell
mening avstängd från skolundervisning. Av i ärendet ingivna handling-
ar framgick emellertid att rektor Malmborg Kolsberg den 28 september
1989 fattat ett delegationsbeslut med följande lydelse (elevens namn
här utbytt mot det fingerade "Erik"):

Delegationsbeslut

Anpassad studiegång, "Erik"

Vid en träff med personal, föräldrar till "Erik", BUP, socialsekrete-
rare och skolledning konstaterades från skolans sida att alla möjlighe-
ter för tillfället var uttömda inom skolans ram och att ärendet därför
överlämnats till socialkontoret för utredning.

Det föreslogs att den anpassade studiegång som startade 1989-09-18
skulle fortsätta ytterligare 14 dagar, alltså till 1989-10-16 för att ge
socialkontoret möjlighet att fortsätta sin utredning.

Den anpassade studiegången innebär:

1. 3 skoldagar/vecka tillbringas med läraren Cathrine Svensson och
assistenten Göran Karlson i aktiviteter som är förlagda utanför skollo-
kalerna.

2. 2 dagar tillbringas i hemmet, där personalen initierar arbetet med
"läxor" och där föräldrarna har tillsyn.

Ovanstående fastställes.

3 Bedömning

Efter en redovisning av den rättsliga regleringen i skollagen och
grundskoleförordningen rörande barns rätt till utbildning, omfattning-
en av skollednings befogenheter samt olika typer av särskilda stödinsat-
ser för elever med svårigheter anförde JO Ragnemalm i beslut den 4
september 1990 i bedömningsdelen följande:

Redog. 1991/92:1

374

Mitt initiativ att utreda skolans agerande i fallet "Erik" föranleddes
främst av bedömningen, att det fanns anledning att undersöka dels
huruvida rektor Anita Malmborg Kolsberg överskridit sina
författningsenliga befogenheter, dels om skolledningen och skolstyrel-
sen fullgjort sina åligganden.

Att döma av uppgifterna i tidningsartiklarna och socialförvaltning-
ens yttrande synes en allmän uppfattning ha varit, att rektor avstängde
"Erik" från skolundervisning ett stycke in på höstterminen under hans
andra skolår. Sålunda anförde socialförvaltningen i yttrande till social-
nämnden 1990-07-10 (s. 5): "890929 inkommer till socialkontoret
skriftlig bekräftelse att ’Erik’ avstängts helt från skolan fr.o.m. 891016.
Familjen har efter detta datum helt på egen hand undervisat ’Erik’,
kurator har avlämnat studiematerial." (Elevens namn här ersatt av det
fingerade.)

Skolstyrelsen uppger däremot, att "Erik" inte har varit i formell
mening avstängd från skolundervisning. Dock tillstår man, att "Erik"
under tiden för den tämligen långvariga BUP-utredningen inte fick
någon regelrätt undervisning. Denna brist förklaras med hänvisning
till störningar mellan "Erik" och andra elever och vuxna samt framför
allt det förhållandet, att skolans resurser ansågs vara helt uttömda.
Sedan socialmyndigheternas utredning avslutats, har man dock åter-
upptagit enskild undervisning fem timmar per dag, så långt möjligt
enligt gällande läroplan. Denna lösning, som med tillämpning av
grundskoleförordningens terminologi synes vara en form av anpassad
studiegång, bedöms av skolstyrelsen komma att bli bestående under
mycket lång tid.

Som framgått ovan får varken rektor eller skolstyrelse avstänga en
grundskoleelev från undervisning. Grundskolepliktig elev, som av nå-
got skäl är helt eller delvis oförmögen att följa den reguljära utbild-
ningen, skall i någon annan form beredas undervisning, vilken så nära
som förhållandena i det enskilda fallet medger följer den för grundsko-
lan gällande läroplanen. Ansvaret för att så sker tillkommer den
kommunala skolstyrelsen. Alternativen är många, bl.a. särskilda skol-
former såsom särskola och specialskola samt stödundervisning (5 kap.
3 § grundskoleförordningen), specialundervisning (14—16 §§), särskild
undervisning (17—20 §§) och anpassad studiegång (21 §).

Rektor Anita Malmborg Kolsbergs beslut den 28 september 1989 var
enligt rubriken ett delegationsbeslut om anpassad studiegång för
"Erik". (Jag förutsätter, att skolstyrelsen delegerat sin beslutanderätt
enligt 5 kap. 21 § grundskoleförordningen till vederbörande rektor.)
Beslutet innebar, att tidigare påbörjad anpassad studiegång för "Erik"
skulle fortsätta till den 16 oktober, för att socialkontoret skulle få
möjlighet att slutföra sin utredning. Skolstyrelsen har rätt i sin bedöm-
ning, att detta ingalunda var något formellt beslut om avstängning.
Den som tar del av beslutet utan att vara insatt i omständigheterna i
fallet får — mot bakgrund av det ovan redovisade regelsystemet för
utbildning i grundskolan — närmast intrycket, att det rörde sig om en
tidsbegränsad förlängning av en tidigare beslutad anpassad studiegång,
vilken skulle följas av en återgång till det normala, dvs. skolgång för

Redog. 1991/92:1

375

"Erik" i hans egen klass i grundskolan. Utredningen visar emellertid,
att detta inte var rektors avsikt, och att man inom skolkontoret var
medveten härom. Beslutet innebar i realiteten, att den anpassade
studiegången upphörde för avsevärd tid, och att skolan inte ersatte den
med någon annan typ av organiserad undervisning. Samtidigt var
"Erik" uppenbarligen förbjuden att följa utbildningen i sin klass.
Effekten av beslutet i kombination med skolledningens tidigare vidtag-
na åtgärder var alltså i princip densamma som av ett beslut om
avstängning, även om det i formell mening var fråga om ett beslut om
tidsbegränsad anpassad studiegång.

När rektor Malmborg Kolsberg — uppenbarligen under starkt tryck
från vissa lärare samt föräldrar till andra barn — vidmakthöll förbudet
för "Erik" att följa klassundervisningen efter det att den anpassade
studiegången upphört, överskred hon enligt min uppfattning sina
författningsenliga befogenheter. Den omständigheten, att hon som an-
svarig för verksamheten i hela skolan befann sig i en pressad situation,
fritar henne inte från ansvar. Om hon bedömde, att förutsättningar
saknades för såväl fortsatt anpassad studiegång som återgång till regul-
jär undervisning i klassen, och att hennes egna möjligheter att lösa
problemet var uttömda, borde hon ha rapporterat detta till skolstyrel-
sen och påkallat dess ingripande. Då rektor ställde sitt beslut
1989-09-28 till skolkontoret, kan hennes agerande med en välvillig
tolkning ses som ett sätt att uppmärksamma skolstyrelsen på förelig-
gande problem för att förmå den att ta sitt ansvar i den uppkomna
situationen. Dock hade större tydlighet från rektors sida varit önsk-
värd, bl.a. vad gällde markering av skolans författningsenliga ansvar för
att "Erik" skulle få utbildning även efter den 16 oktober. Vid en
helhetsbedömning går rektor Malmborg Kolsbergs agerande inte fritt
från kritik.

Såvitt framgår av utredningen var man inom skolförvaltningen
medveten om att "Erik" — ehuru ej i "formell" mening avstängd —
stod utan skolundervisning från den 17 oktober 1989 till någon gång i
april 1990. I beaktande av skolstyrelsens övergripande ansvar enligt
skollagen och grundskoleförordningen är det anmärkningsvärt, att
skolstyrelsen under hela denna tid underlät att vidta någon åtgärd. Jag
vill i sammanhanget betona, att en pågående socialutredning rörande
elevs förhållanden inte fritar skolstyrelsen från dess ansvar för att
skolpliktiga barn får adekvat utbildning. Givetvis måste praktiska
svårigheter att förena en social eller medicinsk utredning rörande en
elev tillåtas medföra kortare avbrott i dennes skolgång. Det är däremot
inte godtagbart, att en långvarig utredning, under vilken eleven vistas i
hemmet och endast sporadiskt är föremål för undersökning, medför att
eleven under större delen av ett läsår går miste om all av skolan ledd
undervisning.

Skolstyrelsen hävdar, att ingen regelrätt undervisning kunde bedri-
vas under denna period, och att skolans resurser var helt uttömda.
Under perioden 18 september — 16 oktober 1989 samt från april 1990
(efter det att utredningen enligt 50 § socialtjänstlagen avslutats) har
"Erik" däremot följt utbildning enligt anpassad studiegång. Jag har

Redog. 1991/92:1

376

inte funnit, att skolstyrelsen åberopat några godtagbara skäl till att Redog. 1991/92:1
"Erik" under perioden däremellan lämnades utan andra utbildningsin-
satser från skolans sida än att en kurator lämnade visst studiematerial
till hemmet. Förutsättningarna att ge "Erik" anpassad studiegång un-
der denna period synes inte ha varit på något avgörande sätt annorlun-
da än dessförinnan och därefter. Skolstyrelsens och skolförvaltningens
passivitet under den aktuella perioden förtjänar allvarlig kritik.

Kritik mot länsantikvarie som medgivit fastighetsäga-
re att göra avvikelser från i beslut om byggnadsmin-
nesförklaring intagna skyddsföreskrifter jämlikt 3
kap. 2 § kulturminneslagen, trots att inga beslut om
tillstånd till avvikelse från skyddsföreskrift eller
jämkning av skyddsföreskrift fattats av länsstyrelsen i
den i 3 kap. 14 resp. 15 § föreskrivna ordningen

(Dnr 3158-1990)

1 Anmälan

1 en anmälan till JO påtalade Kurt Sköld, att länsantikvarien i Malmö-
hus län, Carin Bunte, underlåtit att bevaka, att i samband med
byggnadsminnesförklaring utfärdade skyddsföreskrifter enligt 3 kap.

2 § kulturminneslagen (1988:950) beaktades vid ombyggnaden av f.d.
kronohäktet i Ystad, "Hvita Briggen". Ett antal exempel på avvikelser
från skyddsföreskrifterna angavs i anmälan. Kurt Sköld hävdade, att
länsantikvarien i samband med "Hvita Briggens" renovering i alltför
hög grad tillmötesgått andra intressen än de fångvårdshistoriska.

2 Utredning

Efter remiss anförde länsantikvarien bl.a. följande:

Gamla kriminalvårdsanstalten i Ystad upphörde att fungera som fäng-
else 1980. Ystads kommun övertog därefter fastigheten med den ut-
tryckliga avsikten att riva fängelsebyggnaden. I samband därmed väck-
tes frågan om byggnadsminnesförklaring. Efter att ha diskuterat möjligt
utnyttjande och riktlinjer för en ombyggnad med Ystads kommun,
riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen köpte arkitekten Claes B Pers-
son, Ystad, fastigheten. Beslut om byggnadsminnesförklaring fattades av
länsstyrelsen den 10 oktober 1989.

Projektering av ombyggnaden genomfördes i samråd med antikvaris-
ka myndigheter. Hänsyn har därvid tagits till att byggnaden skall
fungera med nya verksamheter. Ombyggnadsarbetet genomfördes
1989-90 i kontinuerligt samråd med länsantikvarien. Vissa byggnads-
tekniska problem, som inte kunnat förutses vid projekteringen, måste
lösas smidigt under arbetets gång.

Länsantikvarien redovisade även i detalj, vilka åtgärder som vidtagits
under ombyggnadsarbetet i de delar som särskilt uppmärksammats i
anmälan.

377

Anmälaren betonade i påminnelser, att länsantikvarien undvikit att
besvara frågan, huruvida de av länsstyrelsen i byggnadsminnesförkla-
ringen införda föreskrifterna följts eller ej. För egen del ansåg han det
klarlagt, att avsteg gjorts från den för restaureringsarbetet uppgjorda
planen och instruktionen. Han exemplifierade dessa avvikelser genom
att mera utförligt uppehålla sig vid frågorna om gallret i cell nr 19,
renoveringen av pottskåp, val av material för taktäckning samt sättet
att montera fönstergaller.

Den 6 mars 1991 tillfördes ärendet kopia av en skrivelse den 4 mars
från riksantikvarieämbetet till Kurt Sköld. Denna skrivelse utgjorde
riksantikvarieämbetets svar på en inlaga från Kurt Sköld till ämbetet
rörande restaureringen av "Hvita Briggen". Riksantikvarieämbetet an-
förde i sin skrivelse bl.a.:

I Er skrivelse påtalar Ni att man vid ombyggnaden av celllängelset
förändrat infästningen av fängelsegallren på ett sätt som inte kan anses
svara mot en korrekt historisk bild av fängelset. Ni påtalar också att
denna förändring uppenbart strider mot punkt 3 i de skyddsföreskrif-
ter som utfärdats vid byggnadsminnesförklaringen av fängelset.

Ni önskar få riksantikvarieämbetets syn på förändringen och hur
den svarar mot myndighetens intentioner beträffande bevarandet av
byggnadsminnesförklarade cellfängelser.

Riksantikvarieämbetet delar Er uppfattning om gallrens betydelse
som en väsentlig del av fängelset. I de skyddsföreskrifter som länssty-
relsen utfärdat finns också, som Ni påpekat uttalat att "... fönstergaller
... får inte borttagas eller ändras".

Att länsantikvarien, som själv medverkat till skyddsföreskrifternas
utformning, trots detta ansett sig behöva ge avkall på detta krav, måste
enligt ämbetets uppfattning bero på att starka skäl förelegat om behov
av en sådan förändring för att projektet som helhet skulle kunna
genomföras.

Ämbetet kan dock inte i sak dela länsantikvariens bedömning (angi-
ven till JO) att det enbart är gallrens betydelse för byggnadens fängelse-
karaktär som är av värde utan anser att utformning och konstruktion
är lika viktiga för förståelsen av ett fängelses funktion.

Länsantikvariens hantering av ärendet måste dock, som ovan an-
förts, ses mot bakgrund av den rådande situationen och de möjligheter
som stått till buds att nå en så rimlig helhetslösning som möjligt.

Vid kontakter med Er per telefon har Ni också framhållit betydel-
sen av att cell nr 19 återställs. Av länsantikvariens yttrande till JO
framgår att återställningsarbeten är planerade. De av Er framförda
åsikterna liksom erbjudandet att tillhandahålla ett historiskt korrekt
galler för montering kommer av ämbetet att vidarebefordras till län-
santikvarien.

Redog. 1991/92:1

3 Bedömning

1 beslut den 19 mars anförde JO Ragnemalm i bedömningsdelen:

Det är klarlagt, att avvikelser skett från de i samband med byggnads-
minnesförklaringen uppgjorda planerna för restaureringen av f.d. fäng-
elset "Hvita Briggen" i Ystad. Dessa avvikelser är till viss del av sådan
art, att det måste konstateras, att de i länsstyrelsens beslut intagna
skyddsföreskrifterna åsidosatts. I särskilt hög grad synes man ha bort-
sett från punkt 3 i dessa föreskrifter. Det ankommer inte på mig att ge 378

synpunkter på frågan, huruvida avvikelserna är godtagbara från bygg-

nadsminnesvårdens och fångvårdshistoriens utgångspunkter och i beak-
tande av de ekonomiska realiteter samt användarsynpunkter som må
ha anförts som motiv för behovet av att modifiera planerna för
restaureringen. Jag konstaterar i denna fråga endast, att riksantikvarie-
ämbetet i sin skrivelse till Kurt Sköld den 4 mars 1991 gjort vissa
uttalanden.

Myndigheternas tillämpning av för dem gällande rättslig reglering är
däremot ett centralt område för JO:s granskning. Det finns därför
anledning för mig att något uppehålla mig vid frågan om formerna för
länsstyrelsens/länsantikvariens medgivande av avvikelser från skyddsfö-
reskrifterna.

Enligt 3 kap. 2 § kulturminneslagen skall länsstyrelse, då en bygg-
nad förklaras för byggnadsminne, genom skyddsföreskrifter ange på
vilket sätt byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka avseen-
den den inte far ändras. Sådana skyddsföreskrifter har intagits i länssty-
relsens beslut den 10 oktober 1989 att förklara “Hvita Briggen" för
byggnadsminne. Skyddsföreskrifterna omfattar i detta fall sju numrera-
de punkter. Länsstyrelsen får enligt 3 kap. 14 § lämna tillstånd till att
byggnadsminne ändras i strid med skyddsföreskrifterna. (I 15 § öppnas
även en möjlighet att jämka dylika föreskrifter.) För sådant tillstånd
erfordras särskilda skäl. Föreskriften i 3 kap. 14 § är återgiven i
länsstyrelsens beslut i byggnadsminnesärendet rörande "Hvita Brig-
gen".

Inga dokumenterade beslut om medgivande jämlikt 3 kap. 14 § att
avvika från skyddsföreskrifterna har fattats i fallet "Hvita Briggen".
Såvitt framgår av utredningen har frågor om avvikelser i vissa fall
diskuterats informellt mellan byggherren och länsantikvarien. I vissa
andra fall synes gången ha varit den att byggherren på eget initiativ
föranstaltat om avvikelse, varefter länsantikvariens godkännande even-
tuellt inhämtats i efterhand.

Det kan sålunda fastslås, att handläggningen av frågor om ändringar
i strid med skyddsföreskrifterna avvikit från den ordning som skall
tillämpas enligt kulturminneslagen. Länsantikvarien har som förkla-
ring till detta anfört, att vissa byggnadstekniska problem, som inte
kunnat förutses vid projekteringen, måste lösas smidigt under arbetets
gång. Jag kan ha viss förståelse för behovet av smidighet och flexibilitet
i en verksamhet som denna. Som föreskriften i 3 kap. 14 § kulturmin-
neslagen är utformad, saknas dock utrymme för att göra avkall på
kravet, att varje medgivande av åtgärd i strid med fastställd skyddsföre-
skrift dokumenteras i ett beslut, fattat på korrekt nivå inom länsstyrel-
sen. Att formliga, skriftliga beslut måste fattas följer också av 19 §,
enligt vilket stadgande länsstyrelsens beslut om tillstånd eller villkor
för tillstånd enligt 14 § (liksom om jämkning av skyddsföreskrifter
enligt 15 § första stycket) kan överklagas hos kammarrätten. Jag
förutsätter, att länsstyrelsen fortsättningsvis beaktar vad jag nu sagt.

Med dessa kritiska besked avslutas ärendet.

Redog. 1991/92:1

379

Fråga om uttagande av läromedelsavgifter inom gym- Redog. 1991/92:1
nasieskolan

(Dnr 3518-1990)

1 Anmälan

1 en anmälan, som kom in till JO den 16 november 1990, hemställde
Per Wiberg (för SSU-SMHK, Ljungby), att JO skulle granska Ljungby
kommuns handläggning av fråga om läromedelsavgifter inom gymna-
sieskolan. Han anförde därvid bl.a. följande.

Sedan 1972 tar Ljungby kommun ut en läromedelsavgift från alla
elever från Ljungby kommun. Avgiften, som är beslutad av kommun-
fullmäktige, är för närvarande 290 kronor.

Länsskolnämnden i Kronobergs län har under 1989 uppmärksam-
mat skolstyrelsen i Ljungby på skollagens regler i frågan. Efter skrift-
växling med skolstyrelsen avslutade Länsskolnämnden med att i skri-
velse 1989-12-11, dnr. 3410-618/89 uppmana skolstyrelsen i Ljungby att
"tillse att erforderlig ändring vidtages av nu gällande kommunala
beslut så att inte beslutet strider mot skollagens regler".

Någon åtgärd för att ändra det olagliga beslutet har ännu inte
vidtagits. Detta innebär att skolstyrelsen nonchalerar länsskolnämn-
dens påpekande och att Ljungby kommun mot bättre vetande fortsätter
att ålägga kommuninvånare en olaglig avgift.

2 Utredning

2.1 Utredningsåtgärder

Genom remisser infordrades yttranden från skolstyrelsen i Ljungby
kommun och skolöverstyrelsen.

Anmälaren yttrade sig över remissvaren.

2.2 Utredningens resultat

Kommunens skolstyrelse hänvisade i sitt remissvar till tidigare skrift-
växling med länsskolnämnden och till ett kompletterande beslut av
skolstyrelsen (se i det följande).

I skolöverstyrelsens yttrande lämnades en sammanfattande redogö-
relse för ärendet och överstyrelsens bedömning. I yttrandet anfördes:
Bestämmelser

Enligt 5 kap 14 § skollagen skall eleverna i gymnasieskolan utan
kostnad ha tillgång till de böcker, skrivmateriel och andra hjälpmedel
som de behöver för utbildningen. Huvudmannen för skolan fär dock
besluta att eleverna skall hålla sig med vissa egna hjälpmedel.

Enligt förarbetena till skollagen, prop 1985/86:10 Del A (s 106 f)
kan huvudmannen för skolan erbjuda eleverna t ex läroböcker mot
avgift, men denna far inte ges den formen att även elever som själva,
kanske utan kostnad, kan anskaffa böckerna tvingas betala avgift.
Denna kan då få karaktären av deltagaravgift och sådana strider mot
bestämmelserna.

Före 1985 års skollag var frågan huruvida eller i vilken utsträckning
kommunerna var skyldiga att betala kostnaderna för läromedel inte
reglerad för gymnasieskolans del. Skolförfattningsutredningen konstate-

380

rade i betänkandet (DsU 1981:4) Skollagen att de flesta kommuner
beslutat att eleverna i gymnasieskolan skulle tillhandahållas fria läro-
medel, men att det i vissa fall förekom att eleverna betalade visst
bidrag till läromedel (s 89). Utredningen framhöll, att i den nya lagen
borde utgångspunkten vara att avgift inte fick tas ut av eleverna för
någonting som omfattades av skollagens utbildningsbegrepp, om det
inte fenns uttrycklig föreskrift därom.

Ärendet

Av handlingarna i ärendet framgår att kommunfullmäktige i Ljungby
1972 beslutat att elever i Ljungby, som tar ut sina läroböcker genom
kommunens försorg eller på annat av skolstyrelsen godkänt sätt, skall
bidra till kostnaden med visst belopp. För närvarande utgör bidraget i
det närmaste 300 kr.

Länsskolnämnden i Kronobergs län har utrett lagenligheten i denna
fråga och i skrivelse 1989-12-11 till skolstyrelsen påpekat att beslutet
från 1972 är alltför generellt. Det måste kunna utläsas vilka läromedel
som kommunen inte tillhandahåller gratis. Skolstyrelsen borde därför
se till att det kommunala beslutet ändrades så att det inte strider mot
skollagens regler.

Skolstyrelsen har sedermera i beslut 1990-12-17 kompletterat kom-
munfullmäktiges beslut från 1972 med ett uttalande enligt vilket i
Ljungby kyrkoskrivna elever i samband med läromedelstilldelningen
vid läsårets början skall erhålla en förteckning som anger vilka läro-
medel/läroböcker som eleverna inte Sr gratis och som eleverna därför
inte är skyldiga att ta emot.

Den enskilde eleven kan hädanefter välja mellan att själv anskaffa de
läromedel som är särskilt markerade på förteckningen eller att betala
läromedelsbidraget och S böckerna som sin egendom. Övriga lärome-
del, som kommunen tillhandahåller, skall såsom hittills lämnas tillba-
ka.

Skolchefen i Ljungby har vid telefonsamtal med undertecknad före-
dragande framhållit att det länge varit skolstyrelsens ambition att
eleverna skall ha goda och moderna läromedel, som de själva får
behålla. Kommunens stora inköp gör att eleverna genom bidraget
förvärvar dessa till ett fördelaktigt pris. Eleverna har också betraktat
detta som mycket förmånligt. Något ifrågasättande av läromedelsbidra-
get har rektorerna i princip inte hört av. Om någon elev skulle ha
ifrågasatt det tillämpade systemet, så skulle frågan i de enskilda fallen
ha klarats upp i enlighet med skollagens regler.

Samtliga elever kommer att fa en tydlig information om vad som
gäller enligt det av skolstyrelsen nu beslutade förfaringssättet.

Bedömning

SÖ anser inte att skolstyrelsen med det nu beslutade förfarandet tar ut
någon form av deltagaravgift, som strider mot utgångspunkten i skolla-
gen att utbildningen i princip skall vara kostnadsfri. Det finns stöd i
skollagen för huvudmannens beslut att eleverna skall bekosta vissa
läromedel själva och det är i sin ordning — som de angivna förarbete-
na till skollagen anger — att skolstyrelsen erbjuder eleverna sådana
läromedel mot avgift. Avgiftens storlek kan inte sägas vara betungande
eller orimlig i förhållande till dagens reella kostnader för läromedel.

I yttrandet över remissvaren genmälde anmälaren bl.a. följande. Skol-
styrelsens kompletteringsbeslut innebar inte mer än att man kan avstå
från att via skolan köpa vissa läromedel. Läroböckerna var emellertid
nödvändiga, dvs. de måste köpas, och fråga var därför om indirekta

Redog. 1991/92:1

381

skolavgifter. Avgiften var inte låg. Dessutom var den orättvis. En elev
på tapetserarlinjen betalade samma avgift som en på teknisk linje, men
den förre fick bara en bok i engelska, medan den senare fick ca 15
böcker. Anmälaren önskade, att JO skulle förklara kommunens beslut
stridande mot gällande lagstiftning och därmed initiera ett upphävan-
de.

3 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 3 juni 1991 följande.

Kommunens grundläggande beslut om tillhandahållande av läro-
böcker, som fattades av fullmäktige, daterar sig långt före skollagens
reglering av frågan för gymnasieskolans del. Lagstiftaren valde en
annan regelkonstruktion än kommunen, och det är därför förklarligt
— för att inte säga oundvikligt — att det uppstod en bristande
överensstämmelse mellan de båda regelsystemen. Även om det skulle
vara så, att man hos kommunen förbisåg, att dess beslut var överspelat
av lagstiftaren, finns det ingen ursäkt för att man förhöll sig helt passiv
efter det att länsskolnämnden påtalat för skolstyrelsen, att beslutet
måste ändras. Inte förrän saken aktualiserades genom JO-anmälan —
efter ca ett års tid — vidtog skolstyrelsen någon åtgärd för att rätta till
förhållandet. Jag finner detta mycket anmärkningsvärt och måste starkt
kritisera skolstyrelsen härför.

Beträffande den nu uppkomna situationen — efter skolstyrelsens
kompletterande deklaration i samband med besvarandet av JO-remis-
sen — har skolöverstyrelsen kommit till slutsatsen, att den tillämnade
ordningen i sak kan anses uppfylla lagens krav. För egen del är jag
inte beredd att sträcka mig så långt.

Skolstyrelsen har i dessa sammanhang två uppgifter. Den ena är att
såsom beredningsorgan under fullmäktige yttra sig och i förekomman-
de fall framställa förslag till fullmäktige i ärenden som rör skolfrågor,
däribland budgetfrågor. Den andra uppgiften är att såsom fackmyndig-
het med eget förvaltningsansvar besluta i frågor, som tillhör skolområ-
det.

Den aktuella bestämmelsen i 5 kap. 14 § skollagen om kostnader för
gymnasieskolan lyder:

Avgifter far inte tas ut för ansökan till gymnasieskolan. Utbildningen
skall vara kostnadsfri för eleverna. Dessa skall utan kostnad ha tillgång
till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra därmed jämförliga hjälp-
medel som behövs för utbildningen. Huvudmannen får dock besluta
att eleverna skall hålla sig med vissa egna sådana hjälpmedel. I
verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan föranleda
en obetydlig kostnad för eleverna i något annat avseende.

Enligt bestämmelsen är det alltså en oavvislig skyldighet för kommu-
nen att kostnadsfritt tillhandahålla behövliga läromedel. Detta kan inte
ändras genom något beslut av fullmäktige. I vad mån eleverna skall få
behålla läromedlen eller vara skyldiga att lämna tillbaka dem för
återanvändning regleras däremot inte av lagen. Här finns alltså utrym-
me för kommunen att vara mer eller mindre generös.

Redog. 1991/92:1

382

Såsom undantag från angivna skyldighet kan huvudmannen besluta,
att eleverna skall hålla sig med vissa egna hjälpmedel. Beslutanderätten
ankommer här på skolstyrelsen i egenskap av ansvarig förvaltnings-
myndighet.

Hinder möter inte mot att kommunen medverkar till elevernas egen
anskaffning av läromedel enligt undantagsregeln — om denna utnyttjas
— genom att på förmånliga villkor erbjuda dessa mot betalning. Vid
sådana arrangemang måste givetvis likstäilighetsprincipen, självkost-
nadsprincipen och andra kommunalrättsliga normer iakttas.

Av uppgifterna i detta ärende kan jag inte bedöma, om det avsedda
system som beskrivits kan komma att utfalla på ett invändningsfritt
sätt. Det ligger i och för sig utanför ramen för utredningen i detta
ärende, som inte heller utgår från något enskilt fall, där man från elev-
eller föräldrahåll anmält missnöje med kommunens hantering.

Med hänvisning till det anförda vill jag erinra skolstyrelsen om
vikten av att i fortsättningen behandla frågorna om tillhandahållande
av läromedel i gymnasieskolan — såväl formellt som materiellt — i
enlighet med föreskrifterna i 5 kap. 14 § skollagen.

Med den kritik som här uttalats är ärendet avslutat.

Redog. 1991/92:1

383

Kommunikationsväsendet

Redog. 1991/92:1

Fråga om förutsättningarna för avlägsnande av resan-
de från tåg och om skyldighet att skriftligen doku-
mentera dylikt ingripande

(Dnr 1258-1990)

1 Anmälan

I sin anmälan redovisade Fredrik Blanck en händelse på ett tåg den 24
mars 1990. Av hans detaljerade redogörelse framgick följande. "En
jugoslavisk invandrare" hade i restaurangvagnen köpt ett antal burkar
öl. Beroende på vad mannen ansåg vara bristfällighet i förpackningen
föll burkarna i golvet med följd att delar av innehållet rann ut. Han
återvände till restaurangpersonalen med begäran om ersättning. Han
fick då några ölburkar, och Fredrik Blanck trodde då att allt rett upp
sig. — Vidare anfördes:

När tåget stannade nästa gång — i Katrineholm — kom emellertid
tågmästaren fram till jugoslaven och uppmanade honom att stiga av
tåget eftersom hon "inte ville ha honom kvar på tåget längre". Vår
jugoslav ställde sig oförstående och ville veta skälet till att han skulle
vara tvungen att lämna tåget. Tågmästaren sade sig då inte vilja
upprepa vad jugoslaven sagt till henne i restaurangvagnen. Tågmästa-
ren framhöll att hon avsåg att tillkalla polis för att fa mannen avvisad.
Tåget lämnade dock Katrineholm men i Flen kom en polispatrull
ombord och uppmanade mannen att lämna tåget. Aven i detta skede
ville mannen ha uppgift om varför han inte längre var önskvärd.
Tågmästaren hade endast meddelat poliserna att hon inte längre ville
ha kvar mannen på tåget och den ene polismannen sade att "Du har
väl bråkat". Mannen gick slutligen självmant av tåget. Under resan
mellan Katrineholm och Flen fick jag klart för mig att diskussionerna
om ölincidenten varit livfull borta i restaurangvagnen och att jugosla-
ven slängt ur sig uttalanden av förolämpande karaktär av bl a sexuell
natur mot den kvinnliga tågmästaren. Det inträffade reser följande
frågor: Hur långt sträcker sig en tågmästares rätt att skönsmässigt
avgöra vem som skall tvingas att lämna tåget? Räcker det för ett sådant
beslut att vederbörande utsätts för något så obetydligt som en föro-
lämpning? Är tillkallad polis bunden av tågmästarens bedömning vad
gäller grunden för avvisning?

En dansk medpassagerare, som inte hade någon relation till vår
jugoslav, reagerade mot vad som skedde och sökte tala tågmästaren
tillrätta och framhålla för henne att hon borde vara mer flexibel,
överseende och förlåtande. Detta skedde bl a i de tillkallade polismän-
nens närvaro. När jugoslaven motvilligt lämnat kupén hördes tågmä-
staren säga till poliserna med en släng åt dansken att "där har vi
tydligen en till som inte vill vara kvar på tåget". Kan det vara lämpligt
att en befattningshavare med tillgång till tvångsmedel uttrycker sig på
ett sådant sätt för att passivisera allmänheten?

2 Utredning

Redog. 1991/92:1

Då anmälan i saken inte gjorts av den person som blivit föremål för
ingripandet, saknades anledning att närmare söka fastställa, hur denne
uppträdde vid tillfället. Mot bakgrund av Fredrik Blancks uppgifter
ansågs det emellertid befogat att mera generellt belysa järnvägsperso-
nals befogenheter vid händelser av det aktuella slaget genom att
granska de för ingripandet åberopade grunderna.

Efter remiss avgav SJ — företrädd av chefsjuristen Anders Iacobaeus

— följande yttrande.

I remiss har JO infordrat yttrande över en skrivelse från Fredrik
Blanck, Stockholm. I skrivelsen ställs frågor rörande tågmästares rätt
att avvisa passagerare. Frågorna är av allmän karaktär, vilket gör att
Statens järnvägars svar har begränsats till ett uttalande om de generella
principerna utan att gå in på enskildheterna vid den resa som har
föranlett skrivelsen.

Tågmästare och tågbefälhavare har en tjänst som räknas till säker-
hets- och ordningstjänst. Det innebär att de far från järnvägens område
avlägsna bl a den som uppträder berusad eller stör ordningen och den
som genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften.
Detta framgår av 6 kap 3 § järnvägstrafiklagen (1985:192).

Vid sin myndighetsutövning har tågmästare och tågbefälhavare det
skydd som följer av 17 kap 1, 2 och 4 §§, brottsbalken, se lagen
(1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning.

Bedömningen av om en ordningsstörning eller ett beteende som
äventyrar säkerheten är av sådan karaktär att passageraren bör avvisas
görs självständigt av tågmästaren eller tågbefälhavaren. Det torde vara
givet att ett beteende som innebär ett brottsligt angrepp i ord eller
gärning mot tågmästaren i eller för hans eller hennes myndighetsutöv-
ning är klart över gränsen för vad som måste tolereras.

När polis tillkallas för att tågmästaren önskar hjälp med avvisning-
en, är polismannen formellt att betrakta som ett biträde vid tågmästa-
rens myndighetsutövning. Det tillkommer därvid inte polismannen att
ompröva tågmästarens beslut.

Det är inte Statens järnvägars sak att uttala sig om hur polisman bör
uppträda i tjänsten. Här kan endast hänvisas till 5 kap 1 § polisförord-
ningen (1984:730).

Remissvaret bemöttes av Fredrik Blanck, som anförde bl.a. följande:

— — — Att avlägsna en passagerare innebär ju ett relativt allvarligt
ingrepp mot denna person.

För egen del finner jag Statens Järnvägars uppfattning att förolämp-
ningar av — såvitt jag kan förstå — endast muntlig art går "klart över
gränsen för vad som måste tolereras" oförenlig med en restriktiv
tillämpning av dessa regler. Den nu aktuella mannen uppträdde lugnt
till dess han skulle avlägsnas. Han var inte berusad i motsats till ett par
andra passagerare i närheten. Han var inte heller i övrigt störande
under resan från Malmö till Flen. Om inte annat synes hans tidigare
olämpliga beteende mot tågmästaren ha korrigerats så mycket att han
borde ha fatt fortsätta färden. Detta torde bäst ha stått i överensstäm-
melse med grunderna för 6 kap 4 § 2 punkten järnvägstrafiklagen om
att personen i första hand skall talas tillrätta genom upplysningar och
anmaningar. Om sådana givits under det händelseförlopp som låg
utanför min kontroll, så synes dessa ha fatt en sådan framgång att
grund för ett avlägsnande ej längre förelåg.

385

Som komplettering begärde föredraganden hos JO den 2 juli 1990 att
få del av "den eller de handlingar som upprättats rörande den anmälda
händelsen på tåg 346 den 24 mars 1990 (såsom tågmästares rapport
e.d.)". Som svar överlämnade SJ en den 30 juli 1990 daterad berättelse
av SJ:s aktuella befattningshavare.

Enligt hennes redogörelse hade tågpersonalen tillkallats med anled-
ning av tvisten mellan tågrestaurangpersonalen och den från tåget
sedermera avlägsnade personen rörande rätten till kompensation i
anledning av missödet med ölburkarna. Vidare anfördes:

Han blev arg och började skrika otrevligheter och nedlåtande saker av
"sexuell" natur. Till saken hör att mannen i fråga inte var helt nykter
och hade druckit en hel del öl redan innan.

Jag kände mig hotad och om man uppträder på det viset och
ofredar mig så vill jag inte ha sådana personer kvar på tåget.

Redog. 1991/92:1

3 Rättslig reglering

6 kap. järnvägstrafiklagen (1985:192) innehåller bestämmelser om ord-
ning och säkerhet vid järnvägstrafik. Bl.a. stadgas följande:

3 § En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg
får från järnvägens område avlägsna — — — den som uppträder
berusad eller stör ordningen och den som genom sitt uppträdande
äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Om det är oundgängligen nöd-
vändigt, får han omhänderta en sådan person. Om så sker, skall
polisen omedelbart underrättas. Den omhändertagne får hållas kvar till
dess att han har överlämnats till en polisman eller det inte längre finns
skäl till omhändertagande, dock längst sex timmar.

4 § För att verkställa en åtgärd enligt 3 § Sr befattningshavaren inte
använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första
hand försöka tala personen till rätta genom upplysningar och anma-
ningar.

Våld får tillgripas endast när andra medel inte hjälper. Om våld
tillgrips, skall den lindrigaste form användas som kan förväntas leda
till det avsedda resultatet. Våld får inte brukas längre än som är
absolut nödvändigt.

4 Bedömning

I beslut den 2 oktober 1990 anförde JO Ragnemalm följande.

De i anmälan lämnade uppgifterna har gett viss anledning att befara,
att avlägsnandet av passageraren från tåget saknade fog enligt de
tillämpliga bestämmelserna i järnvägstrafiklagen. Åtgärden föreföll en-
ligt dessa uppgifter sålunda ha föranletts endast av att denne uppträtt
enligt allmänna värderingar olämpligt. Tänkbart var emellertid att han
också kunde ha gjort sig skyldig till brott. Enligt 5 kap. 3 § brottsbal-
ken kan sålunda den som smädar annan genom kränkande tillmäle
eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom
dömas för "förolämpning"; passageraren kunde möjligen även ha gjort
sig skyldig till sådant "hänsynslöst beteende" som enligt 4 kap. 7 §
konstituerar brottet "ofredande".

386

Att en gärning innebär — som SJ uttrycker det — "ett brottsligt
angrepp i ord eller gärning mot tågmästaren" innebär inte utan vidare,
att ordningen på tåget störs eller att säkerheten äventyras. Att aktuella
befattningshavare åtnjuter det skydd som följer med möjligheterna att
döma till straff för våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse mot
tjänsteman eller våldsamt motstånd (motsvarande av SJ i yttrandet
nämnda 17 kap. 1, 2 resp. 4 §§ brottsbalken) gör härvidlag inte någon
skillnad.

Under utredningens gång har tågmästaren tillfogat uppgifter om
passagerarens onykterhet och sin egen känsla av hot. Med beaktande
även av Fredrik Blancks uppgifter förefaller det emellertid knappast
som om passageraren var i den aktuella lagbestämmelsens mening
berusad. Jag vill däremot i förevarande resonemang inte bortse från
uppgiften om hot; förutom uttryckliga hot kan ett hotfullt beteende
tänkas vara att bedöma som sådant uppträdande som lagligen motive-
rar, att en person avlägsnas från tåget.

De genom utredningen framkomna uppgifterna ger emellertid ett
intryck av att man inom SJ tar väl lätt på de legala förutsättningarna
för att ett ingripande av ifrågavarande slag skall fä ske. Avlägsnande av
en person från ett tåg är ett drastiskt, direkt mot vederbörandes
kroppsliga integritet riktat ingrepp, som också kan medföra avsevärda
följdverkningar — av bl.a. ekonomisk natur — för honom. Dessa
aspekter bör mana till stor försiktighet.

Jag finner det också anmärkningsvärt, att SJ över huvud inte i
ärendet har berört den ytterligare förutsättning som anges i 6 kap. 4 §
järnvägstrafiklagen: "För att verkställa en åtgärd enligt 3 § Sr befatt-
ningshavaren inte använda strängare medel än förhållandena kräver.
Han bör i första hand försöka tala personen till rätta genom upplys-
ningar och anmaningar." Den senare meningen måste i fall av t.ex.
lindrigare ordningsstörning rimligen anses innebära, att man skall tala
med den störande — och då upplysa inte minst om avlägsnandebefo-
genheterna — för att om möjligt undvika att vederbörande tvingas
lämna tåget och inte bara i syfte att göra genomförandet av en sådan
åtgärd mindre smärtsam. Endast om ordningsstörningen etc. kvarstår
efter försöket att tala honom till rätta, Sr personen i fråga avlägsnas.
SJ-funktionären Sr sålunda inte Sila för den frestelse som måhända
kan inställa sig att tillgripa avlägsnande som ett slags bestraffning för
vad han eventuellt själv Stt utstå. Inte heller är syftet med de nu
aktuella bestämmelserna i järnvägstrafiklagen att underlätta för järnvä-
gen att snabbt och säkert S lagföring till stånd, när brott anses ha
blivit begånget.

Avslutningsvis noterar jag, att de från SJ inhämtade uppgifterna
tyder på att avlägsnandet inte dokumenterades i nära anslutning till
händelsen genom någon av befattningshavaren självmant avgiven rap-
port e.d.; tågmästarens skriftliga redogörelse har sålunda upprättats
först efter det att man från JO:s sida efterlyst dylika uppgifter. Enligt
min mening bör omständigheterna vid ingripande åtgärder av ifrågava-
rande slag dokumenteras hos SJ. Uppenbarligen talar flera skäl för
detta, även om skyldighet härtill inte kan direkt grundas på någon

Redog. 1991/92:1

387

bestämmelse i lag eller förordning (jfr 26 § förordningen, 1988:626, Redog. 1991/92:1
med instruktion för statens järnvägar angående "statens järnvägars

beslut"; se betr, ett speciellt fall prop. 1983/84:117 s. 226).

388

Plan- och byggnadsväsendet

Kritik mot handläggande tjänstemän inom bostadsde-
partementet för långsam handläggning av ett besvärs-
ärende rörande fastställelse av stadsplan (initiativ-
ärende)

(Dnr 3776-1990)

1 Bakgrund

Den 4 december 1990 upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria med följande innehåll.

För att JO skall kunna hålla sig underrättad om regeringens praxis vid
tillämpning av byggnadslagstiftningen sker inom ombudsmannaexpedi-
tionen en fortlöpande granskning av beslut, som regeringen (bostadsde-
partementet) har meddelat i besvärsärenden av hithörande slag. I
samband med denna granskning uppmärksammades följande i ett
ärende med dnr BO87/1985/P1.

Den 20 december 1984 antog kommunfullmäktige i Ludvika kom-
mun ett förslag till stadsplan för Grängesberg 5:1 m.fl. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län beslöt den 22 maj 1987 att på anförda skäl fastställa
förslaget med undantag av ett område, som på plankartan inramats
med röd begränsningslinje. Länsstyrelsens beslut överklagades av kom-
munen genom besvär hos regeringen. Enligt vad som inhämtats inkom
besvären till bostadsdepartementet den 15 oktober 1987. Regeringen
fann enligt beslut den 18 oktober 1990 inte skäl att ändra länsstyrel-
sens beslut och avslog överklagandet.

Yttrande bör inhämtas från expeditionschefen i bostadsdepartemen-
tet om anledningen till att det tog avsevärd tid, innan ärendet, som
tydligen inte bedömts kräva några särskilda utredningsåtgärder, blev
föremål för föredragning.

2 Utredning

Genom remiss begärdes att expeditionschefen i bostadsdepartementet
skulle yttra sig med anledning av innehållet i den ovannämnda prome-
morian. Som svar på remissen anförde expeditionschefen följande:

Frågan om handläggningstiderna i bostadsdepartementet vad gäller
förvaltningsärenden inom plan- och byggområdet har varit föremål för
konstitutionsutskottets granskning, se 1989/90:KU30 s. 85 f. I det
ärendet utarbetades en promemoria om den dåvarande arbetssituatio-
nen på den enhet som handlägger den aktuella ärendetypen. Prome-
morian biläggs.

Under den tid som gått sedan promemorian upprättades har åtgär-
der vidtagits för att minska balanserna och förkorta handläggningsti-
derna. Som resultat härav har situationen också förbättrats. För närva-
rande finns ett drygt tjugotal förvaltningsärenden i balans (knappt

Redog. 1991/92:1

389

fyrtio räknat i diarienummer) som är inkomna 1989 och tidigare,
varav inget inkommet före 1989 och knappast något av 1989 års
ärenden för närvarande bedömts vara klart att avgöra.

Att nu säkert klarlägga de olika omständigheter som bidragit till att
det aktuella ärendet inte avgjorts tidigare har inte varit möjligt. Flera
personer som medverkat under ärendets tidiga handläggning är inte
längre i tjänst i departementet. Det kan dock konstateras att ärendet
avsåg en stadsplan som reglerar bebyggelse som redan var uppförd med
stöd av dispens. Någon byggrätt utöver den befintliga bebyggelsen
medgavs således inte. På grund av bestämmelserna i 8 kap. 11 § tredje
stycket plan- och bygglagen (1987:10) har ett fortsatt användande av
byggnaderna under ärendets handläggningstid kunnat ske. Dessa be-
stämmelser har också givit ett visst utrymme för förändringar och
förbättringar. Som framgår av den tidigare nämnda promemorian har
det skett en prioritering av sådana ärenden som gällt angeläget byggan-
de. Det aktuella ärendet har inte ansetts höra till denna kategori. Det
kan tilläggas att även om några särskilda utredningsåtgärder inte redo-
visats i regeringens beslut har i ärendet dock tagits upp vissa för detta
slag av ärenden speciella såväl juridiska som tekniska frågor.

I den i remissvaret omnämnda promemorian, vilken upprättats den 9
mars 1990, hade anförts bl.a. följande.

Förvaltningsärendena inom plan- och byggområdet är till största delen
överklaganden av beslut enligt plan- och bygglagen (1987:10) som den
1 juli 1987 ersatte den tidigare gällande byggnadslagen (1974:385) och
byggnadsstadgan (1959:612). Även vissa andra ärenden, t.ex. ansökning-
ar om tillstånd till expropriation och förköp, hör till denna grupp.

Ärendena bereds inom bostadsdepartementets plan- och byggenhet.
Antalet inkommande ärenden är cirka 900 per år.

Under de senaste två åren har det varit nödvändigt att koncentrera
arbetet på introduktion och tillämpning av den nya lagstiftningen.

Till detta kommer att byggnadsverksamheten har ökat avsevärt un-
der den aktuella tiden, vilket har lett till fler överklagade ärenden. Det
har därför varit nödvändigt att prioritera sådana ärenden som gäller
angeläget byggande — främst bostadsbyggande i sådana områden av
landet där det råder bostadsbrist.

Som alltid då en ny lagstiftning av den omfattning som PBL innebär
skall införas, uppkommer en rad nya tolknings- och tillämpningspro-
blem. I den situation som rått har det bedömts som rimligt att nya
handläggare främst har fatt ägna sig åt att lära in den nya lagstiftningen
medan beredningen av ärenden enligt äldre lagstiftning har skötts av
dem som redan har haft kunskaper om den.

För beredningen anlitas i stor utsträckning assessorer eller fiskaler
från hovrätt eller kammarrätt. Dessa rättssakkunniga tjänstgör i depar-
tementet under en begränsad tid som kan variera avsevärt beroende på
deras tjänstgöringsförhållande i respektive hovrätt/kammarrätt.

Under åren 1988 och 1989 har omsättningen på rättssakkunniga
varit stor, samtidigt som andra rutinerade handläggare slutat i departe-
mentet.

För vissa äldre ärenden har därför handläggningstiderna ökat. Det är
naturligtvis otillfredsställande att någon som överklagar plan- och
byggbeslut får vänta på regeringens avgörande under lång tid. Hösten
1989 anställdes därför en handläggare med särskild kompetens för att
bereda ärenden enligt äldre lagstiftning. Avsikten är nu att dessa äldre
ärenden skall avgöras under de närmaste månaderna.

Den i konstitutionsutskottets betänkande 1989/90:KU30 redovisade
granskningen hade föranletts av ett ärende rörande överklaganden med

Redog. 1991/92:1

390

anledning av att länsstyrelsen i Kristianstads län med stöd av byggnads- Redog. 1991/92:1
lagen meddelat förbud mot viss nybyggnad i Båstads kommun. Beträf-
fande handläggningen av detta ärende, vilket varit föremål för remiss-
behandling, anförde utskottet bl.a. följande.

Av uppgifter från departementet framgår att omsättningen på handläg-
gare varit stor och att rutinerade tjänstemän har slutat, vilket medver-
kat till att handläggningstiderna för vissa äldre ärenden har ökat.
Enligt utskottets mening är det, med beaktande även av merarbete i
departementet på grund av plan- och bygglagreformen, inte acceptabelt
att den som överklagar ett plan- eller byggbeslut får vänta på regering-
ens avgörande under så lång tid som i detta fall. Från det att den
egentliga skriftväxlingen avslutats gick det nästan ett och ett halvt år.
Utskottet konstaterar att departementet hösten 1989 anställde en hand-
läggare med särskild kompetens att bereda ärenden enligt den äldre
lagstiftningen och att avsikten är att dessa ärenden skall avgöras under
våren och försommaren i år.

3 Bedömning

I beslut den 19 februari 1991 anförde JO Ragnemalm följande.

I det aktuella besvärsärendet, vilket inte varit föremål för remissbe-
handling, har handläggningstiden inom departementet uppgått till tre
år. En förklaring till den långa handläggningstiden har uppgetts vara,
att man i ärendet tagit upp vissa för detta slag av ärenden speciella
såväl juridiska som tekniska frågor. Som försvar för tre års dröjsmål,
innan ärendet ansågs berett för föredragning, ter sig emellertid denna
förklaring säregen, och jag finner det också anmärkningsvärt, att
departementet inte infriat sin enligt konstitutionsutskottet gjorda utfäs-
telse, att ärenden enligt den äldre lagstiftningen skulle ha avgjorts
senast under försommaren 1990.

Med den kritik mot handläggande tjänstemän inom departementet
som ligger i det ovan sagda är förevarande initiativärende avslutat.

Kritik mot byggnadsstyrelsen angående underlåtenhet
att underhålla byggnad

(Dnr 3003-1990)

1 Anmälan

I en anmälan till JO anförde Mats El Kott följande. På fastigheten
Läkarboken 5 i Östersund finns bl.a. en byggnad kallad Soldattorpet.
Fastigheten ägs av staten och förvaltas av byggnadsstyrelsen. Soldattor-
pet har under hela 1980-talet fungerat som kårhus åt studentkåren i
Östersund. Ar 1983 utförde länsmuseet en inventering av kulturhisto-
riskt värdefull bebyggelse i Östersunds centrum, varvid Soldattorpet
klassades som byggnad med kulturhistoriskt värde. Byggnadsstyrelsen
har konsekvent eftersatt allt yttre underhåll av byggnaden under hela
1980-talet. Målet synes ha varit och fortfarande vara att få byggnaden
rivningsmässig. Exempelvis har ett stuprör varit helt av under minst 391

sju år. Detta har medfört, att vatten runnit in i trästommen, eftersom

den markanta frånvaron av rappning inte heller åtgärdats, och det kan Redog.
förmodas, att mycket av trästommen nu har ruttnat. Invändigt har visst
underhåll skett genom studentkårens försorg. Mats El Kott gör gällan-
de, att byggnadsstyrelsens agerande eller snarare brist på agerande är av
så allvarlig art, att åtal för tjänstefel borde vara aktuellt för ansvariga
tjänstemän.

2 Utredning

Efter remiss avgav byggnadsstyrelsen följande yttrande.

I samband med högskolans tillkomst i mitten på 1970-talet inköptes av
Östersunds kommun det markområde som idag utgörs av högskoleom-
rådet. I köpet ingick ett antal rivningsfastigheter där Soldattorpet
ingick. Samtliga byggnader revs med undantag för Soldattorpet.

Anledningen till varför rivning inte genomfördes var följande. Vid
den aktuella tidpunkten uppvaktades byggnadsstyrelsen av högskolans
studentkår som önskade få disponera byggnaden för sin kårverksamhet
i avvaktan på att man anskaffade bättre lokaler. Byggnaden, som redan
då var i dåligt skick och rivningsmässig, hyrdes ut till studentkåren
med ettårsavtal och på villkor att kåren svarade för samtliga drift- och
underhållsåtgärder. Avsikten var att avtalet skulle löpa högst under
några år varefter rivning skulle ske.

Studentkårens letande efter nya lokaler är ett i kommunen segdraget
och välkänt problem. Byggnadsstyrelsen har under årens lopp ständigt
fört diskussioner om möjliga tidpunkter för kårens avflyttning. Så
länge kåren inte lyckats ordna nya lokaler har vi ej ansett det försvar-
bart att säga upp avtalet för avflyttning.

Under årens lopp har brandmyndigheten i olika sammanhang haft
synpunkter på lokalernas standard och nyttjande och sedan något år
tillbaka har endast viss begränsad kårverksamhet bedrivits i lokalerna.
Byggnadsstyrelsen har också valt att sedan den 1 juli 1989 inte ta ut
någon hyra för att kåren därmed skulle ges bättre möjlighet att kosta
på akuta brandskyddsåtgärder.

I anmälan påstås att byggnaden av länsmuseet klassats som byggnad
med kulturhistoriskt värde. Detta har tidigare ej kommit till vår
kännedom. Vid närmare granskning av påståendet har vi konstaterat
följande. Nu gällande detaljplan är fastställd 1986. Av planen och
planbestämmelserna framgår att markområdet är klassat som mark för
allmänt ändamål som får bebyggas i tre våningar. Några restriktioner
vad gäller kulturhistoriskt bevarande finns inte. I förslaget som före-
gick fastställandet finns dock nämnt att länsantikvarien betecknat
byggnaden "som byggnad med kulturhistoriskt värde". Detta har dock
inte beaktats vid fastställande av detaljplanen.

Eftersom högskolans framtida utbyggnadsmöjligheter är beroende av
att byggnaden rivs har vi alltid sett byggnaden som ett rivningsobjekt,
som av ovan redovisade skäl fortfarande står på plats. Byggnadsstyrels-
en har sin ansökan till byggnadsnämnden om rivningslov vilande.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden har dock lämnat sitt tillstånd till
rivning.

Det kan konstateras att byggnaden knappast kan anses vara någon
prydnad. Det är dock vår uppfattning att byggnadsstyrelsens sätt att
förvalta byggnaden är riktig med hänsyn till den planerade rivningen
och till det förhållandet att den fastställda stadsplanen föreskriver
allmän bebyggelse och inte innehåller krav på kulturhistoriskt beva-
rande inom det aktuella området.

1991/92:1

392

3 Rättslig reglering Redog. 1991/92:1

Av 3 kap. 13 § plan- och bygglagen (PBL) framgår att byggnader skall

underhållas så, att deras grundkonstruktion har betryggande bärförmå-
ga, stadga och beständighet, och att byggnaders yttre skall hållas i
vårdat skick. Av lagrummet framgår vidare bl.a. att underhållet skall
anpassas till byggnadens värde från kulturhistorisk synpunkt. Ansvaret
för att underhållsskyldigheten fullgörs åvilar byggnadens ägare. (Se
prop. 1985/86:1 s. 512.)

4 Bedömning

1 beslut den 19 februari 1991 anförde JO Ragnemalm följande.

Av utredningen framgår att Soldattorpet vid statens förvärv av
byggnaden i mitten av 1970-talet var i dåligt skick, och att byggnads-
styrelsen, som är central förvaltningsmyndighet för civila statliga myn-
digheter i frågor om bl.a. fastighetsförvaltning, underlåtit att efter
förvärvet iakttaga PBL:s bestämmelser om skyldighet att underhålla
byggnader. Anledningen till detta har uppgetts vara, att man betraktat
byggnaden som ett rivningsobjekt. Någon rivning har dock ännu inte
efter cirka femton år kommit till stånd, och jag anser inte, att det i och
för sig kan anses försvarbart att längre åberopa rivningsplaner som skäl
för det bristande underhållet. Skulle dessa planer realiseras inom den
allra närmaste tiden, kan det dock rimligen inte ifrågasättas, att bygg-
nadsstyrelsen dessförinnan skall upprusta byggnaden. Eftersom en för-
utsättning för rivning är, att byggnadsstyrelsens ansökan om rivnings-
lov vinner bifall, vill jag i sammanhanget nämna, att sådant lov kan
vägras beträffande byggnader, som har ett kulturhistoriskt värde (se
8 kap. 16 § 3. PBL).

Kommun har enligt avtal som gåva mottagit viss fast
egendom, vilken måste betecknas som särskilt värde-
full från kulturhistorisk synpunkt. Kommunen har
kritiserats för att man i strid med utfästelse i gåvoav-
talet och bestämmelser i 3 kap. 13 § plan- och bygg-
lagen (PBL) underlåtit att underhålla den mottagna
egendomen. Kritik också mot byggnadsnämnden i
kommunen för att nämnden underlåtit att fullgöra
sina skyldigheter att ingripa enligt 10 kap. PBL

(Dnr 893-1990)

1 Bakgrund

Genom ett av Älvdalens kommun den 9 oktober 1978 undertecknat
avtal överlät Stora Kopparbergs Bergslags AB som gåva till kommunen
den s.k. Lomviksgården, vilken uppförts under åren 1867—1868, med
tillhörande markområde inom fastigheten Storbo 23:1. I avtalet före-
skrevs bl.a. att kommunen från tillträdesdagen skulle överta ansvaret 393

för och underhållet av den överlåtna egendomen, vilket i första hand

skulle innebära, att byggnadernas yttertak, fönster och bärande kon-
struktioner hölls intakta. I september 1981 utförde förste antikvarien
vid länsmuseet i Falun Sven Olsson en besiktning av gården. I besikt-
ningsutlåtandet anfördes bl.a. följande.

Ur de synpunkter länsmuseet har att beakta måste Lomvikens gård
tillmätas ett betydande kulturhistoriskt värde. Ett bevarande av gården
på ursprunglig plats med en lämplig funktion som inte kräver alltför
omfattande förändringar av mangårdsbyggnadens bottenplan rekom-
menderas. För att klara gårdens fortbestånd bör byggnaderna snarast
ses över och repareras. Särskilt viktigt är att taken är hela och att
syllarna ligger fritt från marken. Utsatta partier är i övrigt utskjutande
detaljer som körbryggor vilka visade en hel del skador. Taken bör
omläggas med pärt där denna är alltför dålig. Den plåt som nyligen
lagts på mangårdsbyggnadens tak bör därför betraktas som ett proviso-
rium.

Mangårdsbyggnaden har flera skador som bör åtgärdas: Förstukvis-
ten och nordöstra hörnet har satt sig och bör lyftas upp; grunden har
på 1900-talet cementerats så att syllar och bottenstockar delvis ligger
inbäddade i cement. Detta är inte bra för timret och inte heller
utseendemässigt lämpligt. Cementen bör alltså tas bort och grunden ses
över; Panelen — även den original — är på vissa partier, främst norra
gaveln och östra långsidan skadad av cementen och av växtrester som
trängt ut bräderna. Panelen bör så långt möjligt bibehållas och lagas
där så är nödvändigt. Måste nya panelbräder användas måste dessa ges
samma dimensioner och profil som befintliga bräder. I regel är det de
nedre delarna som har skadats. Man kan då ta loss den skadade
brädan, såga av det skadade partiet och sänka panelbrädan samt skarva
i med en ny bit upptill så märks ingreppet mindre; Golvbjälklagen i
salen bör ses över. I källarnedgången är bjälklagen förmultnade och
delvis nedrasade. Källaren bör ventileras ordentligt för att inte liknan-
de bjälklagsskador ska återkomma; Den öppna spisen är sprucken och
i behov av åtgärder; Eldstaden i norra rummet bör återställas; Interiör-
målningarna bör ses över och rengöras, helst av konservator.

Den 8 december 1981 beslöt kulturnämnden i kommunen att hos
kommunstyrelsen begära ett kostnadsförslag för en fullständig restaure-
ring av Lomviksgården och att anta länsmuseets förslag till åtgärder för
en sådan upprustning. Ärendet togs upp av kommunstyrelsens arbets-
utskott den 28 januari 1982, varvid utskottet beslöt att för övervägan-
den och undersökningar låta ärendet vila till ett kommande samman-
träde. Den 6 september 1982 beslöt kulturnämnden att försöka påskyn-
da kommunstyrelsens behandling av ärendet om restaurering av Lom-
viksgården. Vid kulturnämndens sammanträde den 8 september 1987
förelåg en skrivelse från tekniska kontoret, i vilken påtalades att vägen
till Lomviksgården inte längre var framkomlig. Nämnden beslöt att
med anledning härav hemställa, att kommunens kanslichef skulle
föranstalta om lantmäteriförrättning, innan ytterligare åtgärder vidtogs.
Sedan Olle McDonald i april 1989 hos länsstyrelsen i Kopparbergs län
begärt, att Lomviksgården skulle byggnadsminnesförklaras, anförde
byggnadsnämnden i kommunen i ett till länsstyrelsen den 25 augusti
1989 avgivet yttrande bl.a., att gården var till viss del förvanskad dels
genom nya material i och på byggnaderna, dels genom stort förfall,

Redog. 1991/92:1

394

och att nämnden inte ville medverka till en byggnadsminnesförklaring.
Länsantikvarien anförde härefter i en skrivelse till Olle McDonald den
2 mars 1990 bl.a. följande.

En byggnadsminnesförklaring, utan kommunens medverkan, innebär
att staten måste ta på sig ett stort ekonomiskt ansvar för gårdens
upprustning och framtida underhåll. Riksantikvarieämbetet, som be-
slutar om tilldelningen av de statliga byggnadsvårdsmedlen, kommer
inte att tillstyrka erforderliga summor för ändamålet. Länsstyrelsen
anser det inte rimligt att för ett långsiktigt säkerställande av gårdsan-
läggningen förlita sig till olika sponsorer.

Utredningen av gårdens kulturhistoriska status har visat att anlägg-
ningen som helhet har sitt stora värde genom komplexiteten i bygg-
nadsbeståndets sammansättning. De enskilda byggnaderna, var och en
för sig, är emellertid knappast så värdefulla att de motsvarar de högt
ställda krav på märklighet, som förutsätts för en byggnadsminnesför-
klaring. Det är alltså tveksamt om anläggningen är byggnadsminnes-
värd.

Enligt inhämtad uppgift är ärendet om byggnadsminnesförklaring
ännu ej avslutat.

2 Anmälan

I en anmälan till JO framförde Olle McDonald klagomål mot kommu-
nen för att man 1) inte iakttagit byggnadslagstiftningens föreskrifter
angående vård av bebyggelse i kommunens ägo, 2) medvetet, och trots
vetskap och flera påpekanden om det pågående förfallet, låtit detta
fortsätta utan särskilda ingripanden och 3) genom sin uppenbara
nonchalans gentemot det accelererande förfallet också satt sig över
gällande kulturminneslagstiftning samt föregripit en normal bedöm-
ning av frågan, om gårdens kulturhistoriska status motiverar byggnads-
minnesförklaring eller inte.

3 Utredning

Ärendet remitterades till kommunstyrelsen efter hörande av byggnads-
nämnden. I remissen erinrades om innehållet i 3 kap. 13 § plan- och
bygglagen (PBL). Byggnadsnämnden anförde bl.a., att nämnden inte
ansett, att Lomviksgården hade kulturhistoriskt värde, och att man
vidhöll vad som anförts i yttrandet till länsstyrelsen den 25 augusti
1989. Kommunstyrelsens arbetsutskott begärde yttrande av tekniska
kontoret, som efter besiktning anförde bl.a., att den beskrivning som
lämnats av länsmuseet beträffande skick och förslag till åtgärder allt-
jämt gällde i stort sett, och att ingen del av byggnaderna ännu så länge
hade raserats.

I eget yttrande uppgav kommunstyrelsen, att man delade byggnads-
nämndens uppfattning om Lomviksgården, samt anförde vidare bl.a.
följande.

En orsak till det partiella förfallet är den omfattande skadegörelse
gården utsatts för under årens lopp. Lomviksgården är lokaliserad i en
extremt befolkningsgles del av Älvdalens kommun vilket naturligtvis
försvårar kontroll och tillsyn.

Redog. 1991/92:1

395

En annan orsak är kommunens bristande ekonomiska resurser. I det
sammanhanget har kostsamma upprustningsåtgärder vid Lomviksgår-
den ej prioriterats.

Kommunstyrelsen utreder f n den framtida användningen av Lom-
viksgården. Kontakter finns med Filadelfiaförsamlingen i Älvdalen
som uttryckt intresse att arrendera gården för lägerverksamhet. Älvda-
lens kommun avser att följa upp dessa kontakter i strävan att träffa en
uppgörelse med Filadelfiaförsamlingen i Älvdalen enligt tidigare upp-
rättat avtalsförslag (bifogas).

Detta ser vi som den kanske enda realistiska möjligheten att återstäl-
la och bibehålla en acceptabel standard på Lomviksgården.

Olle McDonald kommenterade remissvaret.

4 Rättslig reglering

Av 3 kap. 13 § PBL framgår att byggnader skall underhållas så, att
deras grundkonstruktion har betryggande bärförmåga, stadga och be-
ständighet. Av lagrummet framgår vidare bl.a. att byggnaders yttre
skall hållas i vårdat skick, att underhållet skall anpassas till byggnadens
värde från kulturhistorisk synpunkt, och att byggnader, som avses i
12 §, skall underhållas så, att deras särart bevaras. I den nyssnämnda
paragrafen föreskrivs bl.a. att byggnader, som är särskilt värdefulla från
kulturhistorisk synpunkt, inte får förvanskas. Enligt 10 kap. 1 § första
stycket PBL är byggnadsnämnden skyldig att ta upp frågan om påföljd
eller ingripande enligt detta kapitel, så snart det finns anledning att
anta, att en överträdelse har skett av bestämmelserna om byggande i
PBL.

5 Bedömning

I beslut den 24 september 1990 uttalade JO Ragnemalm följande.

Av utredningen framgår att Lomviksgården är delvis förfallen, och
att detta har sin grund i eftersatt underhåll. Kommunstyrelsen har
gjort gällande, att en orsak till det partiella förfallet skulle vara, att
gården under årens lopp utsatts för omfattande skadegörelse. Den
beskrivning som förste antikvarien Sven Olsson lämnat redan år 1981
över då förefintliga skador på mangårdsbyggnaden tyder dock inte på
att dessa skador skulle ha åsamkats genom vandalisering.

Såvitt framgår av utredningen har kommunen under sitt cirka
tolvåriga innehav av Lomviksgården inte vidtagit några åtgärder för att
komma till rätta med det eftersatta underhållet, utan man har i stället
låtit förfallet fortskrida. Detta ter sig onekligen anmärkningsvärt mot
bakgrund av att kommunen i avtalet med Stora Kopparbergs Bergslags
AB uttryckligen förbundit sig att svara för underhållet av den genom
gåva överlåtna egendomen. Även om kommunen ansett sig kunna
negligera sina åtaganden enligt avtalet, vilket i och för sig måste
betecknas som ett för en kommun märkligt beteende, har kommunen
i sin egenskap av fastighetsägare varit skyldig att iaktta i 3 kap. 13 §
PBL uppställda krav på underhåll av byggnader, och kommunen har
därvid haft att beakta, att Lomviksgården måste betecknas som särskilt
värdefull från kulturhistorisk synpunkt. Såväl byggnadsnämnden som

1991/92:1

396

kommunstyrelsen har visserligen — utifrån den kompetens de må Redog.
besitta i fråga om bedömning av kulturhistoriska värden — gjort
gällande, att gården saknar sådant värde. En sådan bedömning motsägs
dock av vad Sven Olsson anfört i sitt besiktningsutlåtande. Såvitt jag
kan förstå, har också länsantikvarien uppfattningen, att gården måste
anses särskilt värdefull ur kulturhistorisk synpunkt. En annan sak är,
att länsantikvarien vid en preliminär bedömning av frågan om bygg-
nadsminnesförklaring ifrågasatt, om gården är av byggnadsminnesklass,
dvs. om den kan betecknas som synnerligen märklig genom sitt
kulturhistoriska värde (3 kap. 1 § första stycket lagen om kulturmin-
nen m.m.). Det kan i sammanhanget vidare påpekas, att kulturnämn-
den uppenbarligen inte delar byggnadsnämndens och kommunstyrel-
sens uppfattning, att Lomviksgården inte har något kulturhistoriskt
värde.

Jag kan inte finna annat än att kommunens underlåtenhet att
underhålla Lomviksgården är att betrakta som en överträdelse enligt
10 kap. 1 § första stycket PBL. Det har vid sådant förhållande ålegat
byggnadsnämnden att ta upp frågan om påföljd eller ingripande enligt
nämnda kapitel. Byggnadsnämnden har dock förhållit sig helt passiv
och tycks ha tagit den omständigheten, att gården förfallit och till viss
del förvanskats genom nya material, till intäkt för att något ingripande
inte skulle vara erforderligt. En sådan inställning tyder på en närmast
häpnadsväckande okunnighet om byggnadsnämndens skyldigheter. Jag
förutsätter, att byggnadsnämnden nu snarast tar upp frågan om påföljd
eller ingripande enligt 10 kap. PBL till behandling, och jag begär, att
nämnden härefter tillställer mig en kopia av sitt beslut i saken.

Med den allvarliga kritik som innefattas i det ovan sagda är föreva-
rande ärende avslutat.

I ett vid inspektion av en länsstyrelse upptaget ären-
de har myndigheten kritiserats för i flera avseenden
felaktig handläggning av ett ärende rörande överkla-
gande av beslut om positivt förhandsbesked i fråga
om strandskyddsdispens. Fråga om bl.a. överklagbar-
het och besvärsrätt

(Dnr 1675-1990)

1 Inspektionsprotokollet

Vid inspektion av länsstyrelsen i Jämtlands län den 25 april 1990
antecknades till protokollet bl.a. följande.

2.1.7 Ärendet 11.105-1393-88, 2004-185-89. Överklagande av ett av
byggnadsnämnden i Östersunds kommun den 16 februari 1988 medde-
lat beslut att meddela Per-Ola Bruman positivt förhandsbesked ifråga
om strandskyddsdispens och bygglov för uppförande av ett fritidshus
på tomtplats inom Viken 1:2 i Näs. I länsstyrelsens beslut i ärendet,
vilket meddelades den 4 januari 1989, har anförts bl.a. följande.

1991/92:1

397

"I egenskap av ägare till Viken 1:19 och 1:23 har Maud och Ulf
Pettersson resp. Widar Thand i gemensam skrivelse överklagat bygg-
nadsnämndens beslut och yrkat att länsstyrelsen med ändring av det-
samma avslår ansökningen om undantag från strandskyddsbestämmel-
serna.

Bruman har i skrivelse förklarat att byggnadsnämndens beslut bör
stå fast.

Under åberopande av innehållet i en skrivelse från bitr stadsarkitek-
ten har byggnadsnämnden vidhållit sitt beslut.

Klagandena har gett in en skrivelse. Miljövårdsenheten har upprättat
en promemoria. Bruman samt miljö- och hälsoskyddskontoret har
kommit in med skrivelser.

Länsstyrelsen har besökt platsen.

Byggnadsnämnden har slutligen på nytt yttrat sig och därvid till-
styrkt bifall till överklagandet.

Länsstyrelsens beslut

Enligt vad handlingarna visar fick Ulf och Maud Pettersson samt
Widar Thand del av byggnadsnämndens överklagade beslut den 2 mars
1988 resp den 8 mars 1988. Överklagandet kom in till länsstyrelsen
först den 22 april 1988.

Enligt 13 kap 3 § plan- och bygglagen (PBL, 1987:10, ändrad
1987:246) skall besvärshandlingen ha kommit in — såvitt nu är i fråga
— inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet.

Överklagandet skulle till följd härav ha skett för Petterssons del
senast den 23 mars 1988 och för Thands del senast den 29 mars 1988.
Beslutet har sålunda överklagats för sent.

Klagandena har påpekat att byggnadsnämnden inte — såsom är
föreskrivet i 8 kap 27 § PBL — underrättat dem om vad de hade att
iaktta vid överklagande av beslutet.

Byggnadsnämnden har uppgett att det varit möjligt att sådan under-
rättelse inte bilades den handling som delgavs klagandena. Länsstyrel-
sen kan för sin del inte finna klarlagt att klagandena fått någon
besvärshänvisn ing.

Enligt fast praxis innebär det förhållandet att myndigheten försum-
mat att lämna besked om vad parten har att iaktta vid talan mot ett
beslut att skrivelsen med överklagandet skall avvisas om överklagandet
skett för sent (RÅ 1973 ref 59, RRK R 73:2:15).

Med hänvisning till det anförda tar länsstyrelsen inte upp Petters-
sons och Thands överklagande till prövning i sak.

Klagandena har möjlighet att enligt 11 kap 11 § regeringsformen hos
regeringsrätten ansöka om återställande av försutten tid."

Mot bakgrund av att överklagandet kom in till länsstyrelsen för sent
framstår det som obefogat, att ärendet blev föremål för tämligen
omfattande utredning av sakfrågan. Det kan i sammanhanget vidare
påpekas, att ett beslut om förhandsbesked ifråga om strandskyddsdis-
pens inte torde vara överklagbart, eftersom ett sådant beslut inte kan
tillmätas någon bindande verkan. För den händelse länsstyrelsen tolkat
byggnadsnämndens ställningstagande beträffande frågan om strand-
skyddsdispens som ett slutligt beslut kan också påpekas att ägare av
grannfastighet inte anses ha rätt att föra talan mot ett beslut att ge
tillstånd till bebyggelse inom strandskyddsområde.

JO beslöt att med anledning av vad sålunda antecknats inhämta
yttrande från länsstyrelsen.

Redog. 1991/92:1

398

2 Länsstyrelsens yttrande

Redog. 1991/92:

Efter remiss avgav länsstyrelsen följande yttrande, till vilket fogats
länsstyrelsens akt i det ifrågavarande ärendet samt i ett ärende med dnr
2004-4492-89, vari beslut meddelats den 15 augusti 1989.

Anmärkningen om att ärendet blev utrett i sak trots att överklagandet
skett för sent är helt riktigt. Förhållandet borde rätteligen ha upp-
märksammats långt tidigare vilket beklagas. Bristen får närmast till-
skrivas orutin hos en relativt nyanställd medarbetare vid berörd enhet.
Kontrollen av huruvida överklagande skett inom föreskriven tid har
numera skärpts. Det bör tilläggas att i den sakprövning som företogs
efter det att regeringsrätten återställde den försuttna tiden var det i och
för sig av stort värde att ärendet redan var utrett i vissa avseenden (se
vidare länsstyrelsens beslut 1989-08-15).

Såsom länsstyelsen också känner till kan ägare av grannfastighet inte
anses äga talerätt vid beslut om strandskyddsdispens. I det aktuella
fallet avsåg det överklagade beslutet dock även positivt förhandsbesked
rörande bygglov vilket är överklagbart av markgranne. Länsstyrelsens
beslut den 4 januari och den 15 augusti 1989 får ses utifrån det
förhållandet.

Det kan måhända hävdas att länsstyrelsen alltför mycket uppehållit
sig kring strandskyddsaspekterna i det sistnämnda beslutet. De fakta
och det synsätt som länsstyrelsen redovisat i det avseendet far ses mer
som en information till klaganden. Länsstyrelsen anser det vara god
service att i vissa sammanhang så långt möjligt informera om regler
och deras allmänna syfte.

3 Bedömning

I beslut den 7 september 1990 anförde JO Ragnemalm följande.

Av länsstyrelsens akt framgår att klagandena önskade "Länsstyrelsens
prövning av Byggnadsnämndens beslut att medge undantag från strand-
skyddsbestämmelserna," och att de yrkade, att "Länsstyrelsen ändrar
Byggnadsnämndens beslut och avslår ansökningen om undantag från
strandskyddsbestämmelserna". Jag kan av detta inte finna annat än att
överklagandet enbart avsåg det positiva förhandsbeskedet om strand-
skyddsdispens. Såsom jag anfört i inspektionsprotokollet torde ett
sådant förhandsbesked inte vara överklagbart, och länsstyrelsen borde
med hänsyn härtill omedelbart ha avvisat talan. Om nu länsstyrelsen
haft den uppfattningen, att det rört sig om ett överklagbart beslut,
vilket länsstyrelsens beslut den 15 augusti 1989 tyder på, borde talan
ändå ha omedelbart avvisats på den grunden att de klagande saknade
besvärsrätt. Eftersom länsstyrelsen uppenbarligen ansett, att det inte
fanns skäl att avvisa besvären på någon av de nyss angivna grunderna,
borde länsstyrelsen utan tidsutdräkt ha kontrollerat, om besvärsskrivel-
sen kommit in till länsstyrelsen i rätt lid. Nu väntade man med denna
kontroll till dess att sakfrågan varit föremål för tämligen omfattande
utredning, vilken, sedan det omsider visat sig att besvären anförts för
sent, framstår som helt obefogad.

Av det anförda framgår att länsstyrelsen i flera avseenden förfarit
felaktigt. Jag förutsätter, att länsstyrelsen i fortsättningen vinnlägger sig
om större omsorg och noggrannhet vid handläggningen av besvärsären-
den.

399

Med den allvarliga kritik som ligger i det ovan sagda är förevarande
inspektionsärende avslutat.

Kritik mot förrättningslantmätare, som avgjort ärende
om fastighetsreglering, i vilket förelåg stridiga intres-
sen mellan sakägare, utan sammanträde enligt 4 kap.
14 § fastighetsbildningslagen och utan att iakttaga
bestämmelserna om kommunicering i 4 kap. 15 §
samma lag. Fråga om åtal för tjänstefel har aktualise-
rats, men gärningen har med hänsyn till omständig-
heterna ansetts kunna betecknas som ringa och där-
för inte av karaktär att föranleda ansvar enligt 20
kap. 1 § brottsbalken

(Dnr 3839-1990)

1 Anmälan

I en anmälan till JO anförde Jan Andersson bl.a. följande. Vid besök
under sommaren 1989 hos förrättningslantmätaren vid fastighetsbild-
ni ngsmyndigheten i Stockholms östra lantmäteridistrikt (FBM) Inge-
mar Häversjö begärde Jan Andersson ändring av gränsen mellan två av
honom ägda fastigheter, Dalarö 8:9 och 8:14. Han fick sedan en
underrättelse från FBM om att Ingemar Häversjö meddelat ett fiastig-
hetsbildningsbeslut den 19 november 1990. Av underrättelsen framgick
att Ingemar Häversjö i samband med att han bifallit Jan Anderssons
ansökan på eget bevåg även beslutat om överföring av mark från
Dalarö 8:14 till kommunens fastighet Dalarö 8:25 för att användas som
gatumark. Ingemar Häversjö hade utan Jan Anderssons vetskap märkt
ut denna markbit med pinnar samt beslutat om förtida tillträde. Vid
tidigare kontakter med Ingemar Häversjö hade denne visserligen fram-
fört krav på den ifrågavarande marken, men Jan Andersson hade tagit
för givet, att något beslut i den delen inte skulle fattas utan föregående
underrättelse till honom. I fastighetsbildningsbeslutet har Ingemar Hä-
versjö i strid med fastighetsbildningslagen beslutat om att förtida tillträ-
de fick ske, innan beslutet vunnit laga kraft, och någon besvärshänvis-
ning hade inte meddelats i den delen. Eftersom beslutet tillställts Jan
Andersson i vanligt brev, är det en ren tur att han kunnat överklaga i
tid. Jan Andersson har begärt att fä ta del av det juridiskt bindande
kartmaterial beträffande fastigheten som skall finnas på lantmäteriet.
Ingemar Häversjö har påstått, att något sådant material inte existerar.
Arkivarien vid lantmäteriet har dock den 3 december 1990 uppgett, att
den sökta akten utan förklaring saknas i arkivet. — Avslutningsvis
anförde Jan Andersson bl.a., att Ingemar Häversjö vid Jan Anderssons
samtal med honom lämnat uppgifter om Jan Anderssons rättigheter
och skyldigheter, som varit vilseledande eller helt felaktiga, och att
Ingemar Häversjös agerande måste ses som ett medvetet gynnande av
kommunen.

Redog. 1991/92:1

400

2 Utredning

Efter remiss anförde Ingemar Häversjö följande.

1988-06-22 fastställdes stadsplan för Dalarö tätort i Haninge kommun.
Stadsplanen syftar till att öka möjligheterna till permanent bosättning
och förtätning av befintlig bebyggelse. För att kunna dra fram ledning-
ar för vatten och avlopp samt få tillräckligt breda gator för den
utökade trafik som blir resultatet av förtätningen av bebyggelsen redo-
visar planen vilka markremsor som skall överföras från tomterna till
angränsande gator. Kommunen har hos fastighetsbildningsmyndigheten
en stående ansökan om fastighetsreglering för att genomföra dessa
gatubreddningar. Allteftersom utbyggnaden av ledningsnät och gator
fortgår inkommer kommunen med preciserade yrkanden enligt pla-
nens visning.

Jan Andersson äger två till varandra gränsande fastigheter Dalarö 8:9
och 8:14. 1989-09-01 ansökte Jan Andersson om fastighetsreglering för
att ändra gränsen mellan sina båda fastigheter. Vid sedvanlig genom-
gång av fastigheternas gränser och jämförelse med gällande plan iakt-
togs att ett mindre område skulle överföras till gatumarken. Eftersom
ledningsdragning pågick i Friggavägen begärde kommunen att planen
skulle genomföras (enligt planens visning) och det aktuella markområ-
det regleras från Dalarö 8:14. Området har på bifogade kopia av
förrättningskartan betecknats med 1 och omfattar 13 kvm. Området
har mycket liten betydelse för Dalarö 8:14. På området finns inga
anläggningar eller några planteringar. I den gamla, alltjämt gällande,
fastighetsgränsen går ett trästaket.

Undertecknad och Jan Andersson har diskuterat fastighetsbildningen
vid ett flertal tillfållen dels vid besök på fastighetsbildningsmyndighe-
tens kontor dels per telefon. För att eliminera alla risker för missför-
stånd telefonerade jag 1990-11-02 till Jan Andersson och informerade
ytterligare om kommunens yrkande. Jan Andersson var inte då spe-
ciellt upprörd över att få avstå en bit mark. Jan Anderssons påstående
att gatumarken "avstyckats" utan hans vetskap är alltså helt felaktigt.

1990-11-19 meddelades fastighetsbildningsbeslut och beslut om förti-
da tillträde mot vilket talan får föras särskilt enligt 15 kap 3 §
fastighetsbildningslagen (FBL). Besvärshänvisning lämnades. Jan An-
dersson har också överklagat förrättningen till fastighetsdomstolen.
Fastighetsdomstolen har på yrkande av klaganden beslutat om inhibi-
tion.

Den nya gränsen följer stadsplanens visning.

Jan Andersson anmärker på att ärendet avgjorts utan sammanträde.
Det har blivit mycket vanligt av besparingsskäl att ärenden där ingen
reell tvist föreligger avgörs efter rådplägning (4 kap 25 § FBL) med
sakägarna. Det visar sig också ofta att sakägare inte är beredda att vid
ett sammanträde ta ställning till olika spörsmål utan vill överväga
saken. I detta ärende föreligger inga stridiga intressen mellan sakägar-
na. Dessa är avgjorda genom prövning i planärendet. Kommunen har
också meddelat att man inte kan avstå från någon del av figuren 1.

Som förklaring till vad Jan Andersson anför i tredje stycket av sin
anmälan kan anföras följande. På grund av ändringar i kommunindel-
ningen, olika huvudmän för fastighetsbildningen, olika registertyp
(fastighetsregister och jordregister) och ändring i fastighetsbildningslag-
stiftningen är handlingar rörande vissa fastigheter för en period arkive-
rade på länsstyrelsen, för en annan period i byggnadsnämndens arkiv.
På grund härav går det inte att på ett och samma ställa omedelbart få
fram samtliga handlingar rörande en viss fastighet.

Redog. 1991/92:1

401

Jan Andersson har underrättats om fattade beslut enligt reglerna i 4
kap 17 § 3 stycket (FBL). Beslut om förtida tillträde har fattats enligt 5
kap 30a, § FBL. Utan preciseringar kan jag inte bemöta Anderssons
allmänt hållna påstående om vilseledande eller felaktiga uppgifter.

Jan Andersson kommenterade remissvaret.

Det upplystes härefter, att Stockholms tingsrätt, fastighetsdomstolen,
enligt slutligt beslut den 27 mars 1991 undanröjt FBM:s beslut vad
avser dels överförande av mark från Dalarö 8:14 till Dalarö 8:25, dels
förtida tillträde och förskott på ersättning, samt visat förrättningen i
dessa delar åter till FBM för förnyad handläggning. Som skäl för
beslutet, vilket enligt uppgift inte överklagats, anförde domstolen föl-
jande.

Enligt 4 kap 14 § FBL skall vid förrättning FBM hålla sammanträde
med sakägarna. Sammanträde behövs dock ej om stridiga intressen
mellan sakägarna ej förekommer. Enligt 4 kap 15 § FBL skall, för det
fall att sammanträde inte skall hållas, ansökningshandlingarna delges
sakägare, som ej biträtt ansökningen, och tillfälle lämnas honom att
yttra sig över denna inom utsatt tid.

FBM har handlagt förrättningen utan sammanträde. Enligt vad som
upplysts av FBM har Jan Andersson vid telefonförfrågan förklarat att
han inte accepterade den av kommunen sökta åtgärden. Vidare fram-
går det i målet att något yrkande om förskott överhuvudtaget inte
framställts under förrättningen.

Fastighetsdomstolen finner att grovt rättegångsfel som sägs i 59 kap 1
§ 1 st 4 p rättegångsbalken förekommit på grund av att sammanträde
enligt 4 kap 14 § FBL inte har hållits med sakägarna. Det grova
rättegångsfelet antas ha inverkat på ärendets utgång. Jämlikt grunderna
för 50 kap 26 § 1 st och 29 § 1 st rättegångsbalken åligger det därför
fastighetsdomstolen att, eftersom Jan Andersson åberopat fel i hand-
läggningen, undanröja FBM:s beslut i vad avser överförande av 13 kvm
mark från Dalarö 8:14 till 8:25, beslutet om förtida tillträde samt
beslutet om förskott och visa ärendet åter till myndigheten för förnyad
handläggning.

3 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 7 juni 1991 följande.

Såsom framgår av fastighetsdomstolens beslut var det fel av Ingemar
Häversjö att avgöra ärendet om överföring av mark från Dalarö 8:14
till 8:25 utan sammanträde med sakägarna redan på den grunden att
det förelåg stridiga intressen mellan Jan Andersson och kommunen,
och detta fel har av domstolen bedömts innebära grovt rättegångsfel.
Det kan vidare läggas Ingemar Häversjö till last att han underlät att
iakttaga bestämmelsen i 4 kap. 15 § FBL om kommunicering.

Vad sålunda förevarit aktualiserar fråga om åtal för tjänstefel. Vissa
omständigheter talar emellertid mot att driva saken vidare i straffpro-
cessuell ordning. En sådan är att fastighetsdomstolen undanröjt det
ifrågavarande beslutet och visat ärendet åter till FBM för förnyad
handläggning. En annan är det begränsade värdet av det ifrågavarande
markområdet. Vid en samlad bedömning anser jag, att gärningen kan

Redog. 1991/92:1

402

betraktas som ringa och sålunda inte skall föranleda ansvar enligt 20 Redog. 1991/92:1
kap. 1 § brottsbalken. Jag stannar därför vid den synnerligen allvarliga
kritik som ligger i det ovan sagda.

403

Allmänna kommunalärenden

Redog. 1991/92:1

Kommun har inte haft författningsstöd för att fatta
ett för allmänheten bindande beslut om bilfria lörda-
gar

(Dnr 279-1990)

Anmälan

I brev till JO anförde Sören Mannheimer bl.a. följande.

Göteborgs kommunfullmäktige antog hösten 1988 en av s, mp och vpk
gemensamt upprättad budgetskrivelse vari bl.a. ingick att under 1989
skulle påbörjas ett antal miljö- och trafikprojekt, däribland "Försök
med bilfria lördagar i city". Kommunfullmäktige uppdrog i mars 1989
åt kommunstyrelsens trafikpolitiska ledningsgrupp att utreda möjlighe-
terna att införa prov med bilfria lördagar. Kommunstyrelsen beslutade
891122 att en bilfri dag i city skulle genomföras 891230 och trafik-
nämnden fick uppdraget att i samråd med övriga berörda nämnder
planera och genomföra provet. Beslutet grundades på underlag som
tagits fram av trafikpolitiska ledningsgruppen och trafiknämnden. For-
mellt torde det i detta sammanhang också vara så att det är trafik-
nämnden som har "förordningsmakten" gentemot medborgarna. Vid
olika tillfällen har kontakter tagits med polisen som varit väl informe-
rad om försöket. Frågan om försöket med bilfri dag har varit partipoli-
tiskt omstridd och ingående följts och skildrats av massmedia ända
sedan kommunfullmäktige tog principbeslutet hösten 1988. Alla beslut
är fattade i god parlamentarisk ordning och skall därför rimligen av
berörda myndigheter behandlas och beaktas därefter. Enligt min me-
ning har polisen i Göteborg allvarligt brustit i sina åligganden när det
gäller erforderlig trafikövervakning och medverkan för att genomföra
försöket. Trafik- och miljöfrågor tillhör de högst prioriterade, svåraste
att lösa och mest akuta för medborgarna och politikerna i våra
storstäder. Om detta är alla politiska partier ense — även om man
sedan kan tvista om medlen. Det ankommer inte på polisen att i dessa
eller andra politiskt beslutade frågor — som är lagligen och formellt
korrekt handlagda — göra andra eller motstridande prioriteringar. Det
är tvärtom synnerligen angeläget att polisen lojalt ställer upp för att
medverka till en förbättring av trafikmiljön — även om det gäller
försöksverksamhet. Polisen i Göteborg har under lång tid känt till
försöket med en bilfri dag i city och förutsättningarna för den. Polisen
har också väl känt till den stora betydelse Göteborgs kommunfullmäk-
tige och berörda kommunala nämnder och styrelser fäst vid att försö-
ket kunde genomföras på ett bra sätt som gav underlag för en god
utvärdering. Att det funnits olika meningar och offentlig debatt inför
försöket minskar inte polisens ansvar för sina insatser — tvärtom. Man
kan jämföra hur polisen brukar prioritera i andra sammanhang, t.ex.
idrottsliga — också sådana av betydligt mindre omfattning — där det
antytts att det kan bli fråga om bråk eller smitningar men där polisen
till skillnad från detta fall "gillar" och inte "ogillar" själva verksamhe-

404

ten. Under hösten 891230 var det i det närmaste demonstrativt fritt Redog. 1991/92:1
från poliser i det avstängda city-området. Byråchef Stig Falk, trafik-
nämnden, hade vid överläggningar i oktober mött polisens avoga
inställning då man med åberopande av personalbrist ansåg sig ej
kunna medverka med extra trafikövervakning. Enligt min mening var
detta skäl inte sakligt grundat. Polisen uppger sig alltid ha brist på
personal — vilket sannolikt är riktigt och gäller för de flesta verksam-
heter i det här landet. Det hindrar inte utan kräver i stället större
noggrannhet och bättre omdöme när nödvändiga prioriteringar skall
göras. —--

Sören Mannheimer hemställde att JO skulle granska dels huruvida
polisen i Göteborg fullgjort sina åligganden vad gäller erforderlig
trafikövervakning vid försöket med en bilfri dag i city i Göteborg
891230, dels huruvida kommissarie Sixten Lindmans uttalande inför
Dagens Nyheter är förenligt med hans tjänsteutövning.

I ärendet inkom också en skrift från Kerstin Svensson.

Bedömning

I beslut den 16 augusti 1990 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

I anmälan anges inte närmare vilken rättslig innebörd beslutet om
en bilfri dag varit avsett att ha. Av de handlingar som bifogats anmälan
framgår emellertid att beslutet lett till att infarterna till det bilfria
området spärrats av och försetts med förbudsskyltar. Dessa omständig-
heter tyder på att man från kommunstyrelsens och trafiknämndens
sida varit av den uppfattningen att beslutet haft rättsligt bindande
verkan för trafikanterna. I samma riktning pekar den i anmälan
framförda kritiken mot polisen för att denna inte medverkat till
genomförandet av beslutet. Polismyndigheten har ju uppenbarligen
kunnat göra detta bara om beslutet medfört några förpliktelser för
trafikanterna.

Avgörande för hur man skall ställa sig till anmälan blir därför
frågan vilken rättslig grund man haft för beslutet.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket regeringsformen förverkligas den
svenska folkstyrelsen bl.a. genom kommunal självstyrelse. Genom 7 §
andra stycket i samma kapitel ges kommunerna direkt i grundlag rätt
att ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Kommunernas befogenhe-
ter och åligganden i övrigt regleras emellertid i författningar på lägre
konstitutionell nivå i enlighet med vad som närmare föreskrivs i
främst 8 kap. regeringsformen.

Vissa grundläggande regler i detta hänseende återfinns i 8 kap. 5 §
regeringsformen som bl.a. lägger fast att grunderna för kommunernas
organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskatt-
ningen bestäms i lag samt att också föreskrifter om kommunernas
befogenheter i övrigt och om deras åligganden skall meddelas i lag. De
lagregler som åsyftas i denna grundlagsbestämmelse återfinns väsentli-
gen i kommunallagen och olika specialförfattningar samt — såvitt
gäller grunderna för den kommunala beskattningen — också i kom-
munalskattelagen.

405

Om man bortser från rätten att besluta om den kommunala skatte-
satsen kan kommunerna inte med stöd av lagstiftning grundad på 8
kap. 5 § regeringsformen fatta beslut om åligganden för enskilda eller
om ingrepp i deras personliga eller ekonomiska förhållanden. Möjlig-
heterna för offentliga organ att meddela föreskrifter i dessa hänseenden
bestäms i stället med utgångspunkt i andra bestämmelser i regerings-
formen, främst 8 kap. 3 och 7 §§, 2 kap. om grundläggande fri- och
rättigheter och — såvitt avser kommunerna — också 8 kap. 9 och 11
§§.

Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen meddelas föreskrifter om förhål-
landet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för
enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekono-
miska förhållanden genom lag. Till de föreskrifter som på grund av
denna grundlagsbestämmelse i princip kräver lagform hör sådana
regler om trafiken som medför förpliktelser för enskilda.

Av 8 kap. 7 § första stycket 5 följer emellertid att regeringen efter
bemyndigande i lag genom förordning kan meddela föreskrifter om
trafik och av 8 kap. 11 § att riksdagen i samband med att den
meddelar ett normgivningsbemyndigande för regeringen också kan
medge att regeringen överlåter åt kommuner att meddela bestämmelser
i ämnet. Bemyndiganden av båda dessa slag återfinns sedan 1978 (SFS
1978:233) i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter
om trafik, transporter och kommunikationer. Uppgiften att på kom-
munens vägnar besluta trafikföreskrifter har genom lagen (1978:234)
om trafiknämnd lagts på denna nämnd.

Den materiella reglering som främst är av intresse i det här aktuella
sammanhanget återfinns i vägtrafikkungörelsen (1972:603), som inne-
håller regler om trafiken på väg. Denna kungörelse har tillkommit
under den tid då 1809 års regeringsform alltjämt gällde. Den hämtar
emellertid numera sitt konstitutionella stöd från de nyss nämnda
föreskrifterna i 1974 års regeringsform och 1975 års bemyndigandelag.
I kungörelsen återfinns dels materiella regler om trafiken på väg, dels
bemyndiganden för bl.a. kommunerna att meddela lokala trafikföre-
skrifter. Några regler som möjliggör sådana tillfälliga förbud mot
fordonstrafik som det är fråga om i detta ärende finns emellertid
varken i kungörelsen eller i någon annan författning. Att gällande rätt
inte har ansetts ge utrymme för några förbud av detta slag framgår
också av det förhållandet att regeringen i syfte att skapa rättsligt stöd
för tillfälliga lokala bilförbud nyligen har förelagt riksdagen ett förslag
till lagstiftning i ämnet (prop. 1989/90:143). Jag kan i sammanhanget
vidare hänvisa till framställningen i storstadstrafikkommitténs betänk-
ande (SOU 1988:62) Storstadstrafik 1 s. 42—45 samt 65 och 66.

Av vad jag nu har sagt framgår att det inte har funnits något rättsligt
stöd för ett för allmänheten bindande beslut om tillfälligt förbud mot
biltrafik. Härav följer i sin tur att polisen inte har haft någon rätt och
än mindre någon skyldighet att ingripa mot enskilda trafikanter i syfte
att genomdriva efterlevnad av beslutet (jfr 11 kap. 14 § regeringsfor-
men).

Redog. 1991/92:1

406

Mot bakgrund av det nu sagda finner jag inte skäl att vidta någon Redog. 1991/92:1
åtgärd mot eller göra något uttalande om polismyndigheten i Göteborg
med anledning av anmälan.

407

Offentlighet och sekretess

Socialtjänst samt hälso- och sjukvård

Ordförande i socialnämnd har till tidning lämnat
uppgift, för vilken gällt socialtjänstsekretess. Uppgif-
ten har dock omfattats av den s.k. meddelarfriheten
enligt tryckfrihetsförordningen

(Dnr 592-1991)

I en anmälan till JO klagade Magnus Sundell, som företrädare för
Rock House AB, på att socialnämndens ordförande, tillika kommunal-
rådet, Britt-Marie Karlsson i Karlskoga kommun i en tidningsinsända-
re avslöjat att bolaget erhållit en varning enligt 64 § lagen (1977:239)
om handel med drycker.

JO Norell Söderblom anförde i beslut i ärendet den 14 mars 1991
följande.

För en uppgift av det aktuella slaget gäller, i socialnämndens verksam-
het, sekretess enligt 8 kap. 7 § 1 st. 1. sekretesslagen (1980:100),
eftersom den angår nämndens verksamhet med att övervaka efterlevna-
den av bestämmelserna i lagen om handel med drycker (jfr. 69 § 2 st. i
den lagen). Det får förutsättas att det är genom sin ställning som
ordförande i socialnämnden som Britt-Marie Karlsson har erhållit
uppgiften, och hon har därför tystnadsplikt beträffande den. Uppgiften
omfattas dock av den s.k. meddelarfriheten enligt 1 kap. 1 § tryckfri-
hetsförordningen. Att så är fallet följer av att den inte finns med i den
uppräkning av straffbara fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnads-
plikt, som återges i 16 kap. 1 § sekretesslagen. Detta innebär att det
står envar fritt att lämna uppgiften för publicering i t.ex. en tidning.
Den som avslöjar uppgiften på det viset kan alltså inte drabbas av
något straff. Mot bakgrund av detta finner jag inte skäl att ta upp
anmälan till utredning. Ärendet avskrivs.

Fråga om rätt för medförmyndare att få ut handling-
ar ur socialakt

(Dnr 3006-1990)

I ett ärende angående en medförmyndares rätt att få ta del av sekre-
tesskyddad handling från en socialförvaltning yttrade JO Norell Söder-
blom i beslut den 5 februari 1991 bl.a. följande.

Någon generell rätt för en legal ställföreträdare att ta del av sekre-
tesskyddade uppgifter rörande den person han företräder föreligger
inte. Emellertid har A.F. hävdat att han endast begärt att få ta del av

Redog. 1991/92:1

408

distriktsnämndens beslut om avslag på vårdnadshavarens ansökan om Redog.
omkostnadsersättning för M. A.F. är medförmyndare för M. i ekono-
miska frågor och har i denna egenskap rätt att få del av alla uppgifter
som rör M:s ekonomi. Något hinder mot att lämna ut beslutet till A.F.

har således inte förelegat.

Underlåtenhet att lämna ut anteckningar förda av
distriktssköterskor. Fråga om anteckningarna utgjor-
de allmän handling m.m.

(Dnr 1283-1990)

Anmälan

I en anmälan till JO uppgav Siv Westerberg som ombud för makarna
K. i ett LVU-mål i huvudsak följande. Hon hade begärt att fa kopior
av samtliga handlingar rörande barnen K. från barnavårdscentralen
(BVC) vid vårdcentralen Pilen i Trollhättan. Hon erhöll kopior av
journalhandlingar i mars 1990. I april 1990 fick hon från kammarrät-
ten i Göteborg vissa handlingar socialförvaltningen erhållit från vård-
centralen. Det rörde sig om "dagboksanteckningar" två distriktssköter-
skor vid Pilen fört rörande barnen K. Anteckningarna omfattade tiden
från den första dagen makarna K. kom till Trollhättan från en annan
kommun. Förfarandet att föra ett slags gemensam journal beträffande
flera patienter och att inte lämna ut dessa handlingar strider mot både
tryckfrihetsförordningen (TF) och patientjournallagen.

Utredning

Anmälan remitterades till primärvårdsnämnden i Trollhättan inom
Älvsborgs läns landsting för utredning och yttrande. Primärvårdsnämn-
den inhämtade yttranden från vårdcentralschefen Lennart Hindström
och från distriktssköterskorna. Lennart Hindström anförde i huvudsak
följande.

Ursprungligen såg vi dessa anteckningar som tillfälligt stöd för minnet.
Efter hand har händelseförloppet visat att anteckningarna blivit allt
viktigare i utredningen kring familjen.

Vi erkänner misstaget då vi ej riktigt känt till rättsläget kring
skillnanden mellan minnesanteckningar och patientjournal.

Däremot har jag inget att erinra mot distriktssköterskornas medi-
cinska handläggning.

Distriktssköterskorna anförde i ett gemensamt yttrande följande.

Undertecknade erhöll den 5 mars 1990 ett telefonsamtal från distrikts-
sköterskan vid Grästorps BVC. Hon var bekymrad över barnen K:s
situation och upplyste oss om att paret K. anmälts för vanvård och att
vi så snart det var möjligt borde kontakta familjen.

Vi tog därför genast kontakt med vår barnhälsovårdsläkare som
rådde oss att föra noggranna anteckningar rörande våra iakttagelser
och åtgärder vid våra kontakter med barnen och deras föräldrar. De
anteckningar vi förde var från början avsedda att tjäna endast som stöd

1991/92:1

409

för minnet. Då vi allt eftersom utredningen fortskred kom att inse att
dessa också var viktiga i den aktuella vårdnadsutredningen, beslutade
vi skriva ut dessa på maskin.

Vi har nu insett, att vi i stället bort låta nämnda anteckningar på
vanligt sätt införlivas i de båda barnens övriga journalhandlingar eller
i vart fall överlämna "dagboksanteckningarna" i samband med journal-
handlingarna.

Westerberg hävdar i sin anmälan till JO, att hon skulle fått känne-
dom om dessa anteckningar först i och med kammarrättens delgivning
av utredningsmaterialet. Detta är såvitt vi förstår felaktigt. Enligt
uppgift av en socialsekreterare, delgavs Westerberg "dagboksanteck-
ningarna" senast den 2-3 april 1990, inför sociala distriktsnämndens
möte som ägde rum den 5 april 1990 och där Westerberg var närva-
rande.

Vår försumlighet, att inte utlämna det aktuella materialet har därför
enligt vår mening knappast förhindrat Westerberg i hennes uppdrag att
tillvarata familjen K:s intressen i vårdnadsfrågan.

Primärvårdsnämnden åberopade för egen del ett av chefsjuristen Chris-
ter Karphammar upprättat yttrande med följande innehåll.

Primärvårdsnämnden konstaterar att distriktssköterskorna den 22 mars
1990 översänt journaihandiingar till Siv Westerberg. Socialförvaltning-
en fick för sin del ta del av dagboksanteckningarna under vecka 13
(26-30 mars 1990).

Primärvårdsnämnden vill till en början peka på vad socialutskottet
anfört i sitt betänkande (SoU 1984/85:33). Här står att: utkast och
koncept som inte expedierats och inte tas om hand för arkivering inte
anses som allmän handling, liksom inte heller minnesanteckning som
inte tas om hand för arkivering. Anteckningar som i och för sig har
karaktären av stöd för minnet, men som bevaras vid kliniken eller
motsvarande, är dock att betrakta som allmänna handlingar även om
anteckningarna inte tillförs själva journalen. Det går alltså inte att föra
privata "minnesanteckningar" vid sidan av journal. Lösa anteckningar
för minnet kan bara användas som ett tillfälligt stöd intill dess en
formell journalanteckning färdigställts.

När man översätter detta uttalande till ifrågavarande ärende, finner
primärvårdsnämnden att distriktssköterskornas dagboksanteckningar
närmast bör betraktas som allmänna handlingar och vara en del av
ifrågavarande barns journaler. Under alla förhållanden är dagboken att
betrakta som allmän handling och journalhandling, när de överläm-
nats till socialförvaltningen. Primärvårdsnämnden är av uppfattningen
att handlingarna därför borde ha sänts till patienternas ombud.

Primärvårdsnämnden vill också framhålla vad som anges i en läro-
bok för sjukvårdspersonal författad av Bengt Sjölenius med titeln
Hälso- och sjukvårdsrätt del II, tredje upplagan. På sidan 315 i denna
bok framgår rörande minnesanteckningar, att minnesanteckningar inte
blir allmän handling p g a att en tjänsteman för eget bruk spar
anteckningarna i sitt tjänsterum. De betraktas då som hans privata
tillhörigheter.

Primärvårdsnämnden ifrågasätter i och för sig vad som ovan note-
rats, vad gäller dess tilllämpning på journalanteckningar, när man
jämför det med vad socialutskottet anfört.

Primärvårdsnämnden vill emellertid med utdraget ur boken Hälso-
och sjukvårdsrätt försöka beskriva den svårighet som den enskilde
sjukvårdsanställde har, när hon skall ta ställning till de frågor som här
berörs.

På grund av vad här anförts och sedan primärvårdsnämnden är
övertygad om att distriktssköterskorna inte har haft för avsikt att göra

Redog. 1991/92:1

410

något brott mot gällande regler — om JO anser att något brott
verkligen begåtts — beklagar primärvårdsnämnden det inträffode. Pri-
märvårdsnämnden avser att noggrant informera all personal inom
förvaltningsområdet om det yttrande JO kommer att avge.

Siv Westerberg har beretts tillfolie bemöta remissvaret men har inte
begagnat sig härav.

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 23 oktober
1990 följande.

Inledningsvis finner jag skäl att erinra om den definition av begreppet
patientjournal som ges i 2 § patientjournallagen (1985:562). Med
patientjournal avses således de anteckningar som görs och de handling-
ar som upprättas eller inkommer i samband med vården och som
innehåller uppgifter om patienters hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden och om vårdåtgärder.

Enligt 7 § tryckfrihetsförordningen är en journal allmän handling
när handlingen färdigställts för anteckning eller införing.

Av det sagda följer att det knappast finns något utrymme för
minnesanteckningar när det gäller patientuppgifter som skall journal-
föras. Det ligger i sakens natur att uppgifter kan nedtecknas på ett
sådant sätt att de knappast är läsbara för någon annan än den som
gjort anteckningen. I praktiken måste man därför tolerera en viss
tidsmarginal för färdigställande av anteckningarna. Har detta inte hun-
nit ske när framställningen görs om att utfå handlingarna får det
förutsättas att anteckningarna omedelbart färdigställs. Därefter kan
självfallet kladdanteckningarna kastas.

I förevarande fall framgår av utredningen att de s.k. dagboksanteck-
ningarna utformats på ett sätt som innebär att de får betraktas som
journalanteckningar. Följaktligen har de fått karaktär av allmänna
handlingar. Siv Westerberg har således i sin egenskap av ombud för
barnens föräldrar haft rätt att få del av materialet.

Jag låter bero med den kritik som ligger i det sagda och avslutar
ärendet.

Redog. 1991/92:1

411

Övriga områden

Redog. 1991/92:1

Fråga bl.a. om överlantmätarmyndighet (ÖLM) ägt
att debitera avgift för utlämnande av kopia av allmän
handling enligt uppdragstaxa, som utfärdats med stöd
av 1 § andra stycket lantmäteritaxan (1971:1101).
Avgiften har i det aktuella fallet befunnits ha tagits
ut på felaktiga grunder

(Dnr 115-1990)

1 Anmälan

1 en anmälan till JO mot ÖLM i Stockholms län, till vilken fogats bl.a.
ett informationsblad rörande ÖLM:s kundservice, klagade Eberhard
Fehmers i första hand över att avgifterna enligt av ÖLM tillämpad taxa
för framtagning och kopiering av allmän handling var orimligt höga,
vilket medförde, att offentlighetsprincipen sattes ur spel. Han hade hos
riksskatteverket (RSV) anfört besvär över ett beslut av ÖLM att ta ut
en avgift på 44 kr. för en kopia av en handling i A 2-format från en
akt i ÖLM:s arkiv. Han hade dock fatt besked från RSV, att verket
torde vara förhindrat att pröva besvären enligt expeditionskungörelsen.
Eberhard Fehmers vände sig också mot att han vid besök hos ÖLM:s
arkiv den 11 januari 1990 vägrats att mot fastställd avgift erhålla kopia
av en hos arkivet utlagd och tillämpad taxa. Motiveringen till detta var,
att taxan var "luddigt" formulerad, och att den måste skrivas om. Han
blev vidare ombedd att uppge sitt namn samt blev ordentligt utskälld
för att han hos RSV ifrågasatt en tidigare debitering av ÖLM.

2 Utredning

2.1 Utredningsåtgärder

Efter remiss avgav statens lantmäteriverk (LMV) yttrande efter höran-
de av ÖLM. Eberhard Fehmers inkom med påminnelser.

2.2 Utredningens innehåll

2.2.1 ÖLM:s yttrande till LMV

I yttrandet anförde ÖLM bl.a. följande.

Den taxa som ÖLM och dess kundservice tillämpat under 1989 fast-
ställdes enligt ÖLMs beslut 1988-12-30, § 50. I bilaga 2 till taxan
upptas avgifter för kopior från Lantmäteriets förlaga, t ex arkivakter.
Av den taxan framgår att lägsta avgift för en A4-kopia som hämtas och
betalas kontant var 35 kr. För ytterligare kopior ur arkivet utöver den
i avgiften inräknade sidan debiterades per sida 5 kr/styck för A4 och
14 kr/styck för A2.

412

Den taxa, som ÖLM inklusive kundservicen tillämpar 1990 för
arkivservice och reprotjänster bestämdes ursprungligen i ÖLM-beslut
1990-01-02, § 1. Detta beslut ändrades emellertid genom beslut
1990-01-22, § 2. Enligt nu gällande taxa efter nämnda justering är
avgiften per kopia i A4-format 3:30 kr och i A2-format 15 kr.
Minimiavgiften för postexpedierade kopior är 66 kronor, varvid porto
och kostnad för emballage tillkommer. För kontantbetalda och hämta-
de kopior är minimiavgiften 35 kronor.

Gällande taxa är naturligtvis tillgänglig för besökande kunder. Kopia
av denna är likaså möjlig att erhålla mot ovan redovisade kopieringsav-
gift.

Vid tillfället för Fehmers besök på kundservicen 1990-01-11 var den
av ÖLM beslutade länstaxan, 1990-01-02, § 1, under omprövning.
Fram till att justeringen beslutades 1990-01-22 tillämpades 1989 års
taxa vid debiteringar för arkivservice och reprotjänster.

Vad Fehmers anmärker mot servicen och det bemötande han ut-
trycker sig ha fått får ÖLM, efter hörande med Nils Ohlsson, kom-
mentera enligt följande.

Fehmers hade tillgång till 1989 års taxa. Ohlsson visste att justering
av den taxa som bestämdes 1990-01-02 var på gång och att 1989 års
taxa skulle tillämpas tills vidare.

ÖLMs kundservice har att till besökande ta fram begärda akter och
registerkartor. För att undvika slitage på akterna skall besökande i
första hand studera mikrofilmade arkivhandlingar. Uppgifter om vilka
akter som berör de aktuella fastigheterna hämtas från det ADB-
baserade fastighetsregistret. Den nu beskrivna servicen är kostnadsfri.
Debitering sker av beställda kopior och registerutdrag enligt taxa.
Debitering sker också enligt taxans tidersättning då den besökande
begär att personalen skall söka efter upplysningar i arkivakter eller
tolka innehållet. Begär den besökande utredning debiteras också den-
na.

Kundservicepersonalen har med hänvisning till Lantmäteriets kost-
nadstäckningskrav instruktioner att ta ut de serviceersättningar som
taxan föreskriver. Naturligtvis får servicepersonalen liksom övriga an-
ställda på myndigheten även kontinuerlig utbildning i och information
om gott kundbemötande.

2.2.2 LMV:s yttrande till JO

I yttrandet anförde LMV bl.a. följande.

Allmänt

Enligt 2 kap 13 § tryckfrihetsförordningen (1949:105) har den som
önskar ta del av en allmän handling även rätt att mot fastställd avgift få
en avskrift eller en kopia av handlingen. I regel grundas en sådan
avgift på expeditionskungörelsen (1964:618) och den därtill fogade
avgifts! istan.

Lantmäteriväsendet är emellertid undantaget från expeditionskungö-
relsens tillämpningsområde. Det framgår av 3 § och av 1 § 3 st
expeditionskungörelsen.

Avgifter inom lantmäteriväsendet grundas i regel på lantmäteritaxan
(1971:1101).

Förrättningar som handläggs av myndigheter inom lantmäteriväsen-
det debiteras med stöd av lantmäteritaxan och den därtill fogade
avgifts!istan. Det framgår av 1 § 1 st.

Redog. 1991/92:1

413

Avgifter för uppdrag som utförs inom lantmäteriväsendet grundas på
en uppdragstaxa som med stöd av 1 § 2 st lantmäteritaxan fastställes av
LMV. Uppdragstaxan omfattar utom annat avgifter för kopior av
handlingar som finns hos lantmäterimyndigheterna.

LMV samråder med riksrevisionsverket om avgifterna i uppdragstax-
an enligt förordning (1975:586) om register över statliga avgifter.

Angående äldre taxekonstruktioner och taxor, se SFS 1950:378,
1952:475, 1960:332, 1966:507 med ändringar samt bifogat yttrande av
LMV till bostadsdepartementet. Frågan om att låta lantmäterimyndig-
het besluta om avgifter har behandlats av riksdagen, se prop 1950:104,
s 6 och s 30.

Av interna föreskrifter till LMVs uppdragstaxa framgår att regionala
avvikelser får göras från den av LMV beslutade taxan. Sådana avvikel-
ser kan avse både belopp och taxekonstruktion. Avvikelserna skall i
förekommande fall fastställas av överlantmätarmyndigheten. De regio-
nala avvikelserna får avvika från den rekommenderade nivån med
högst +/— 10 %. Större avvikelser far beslutas först efter samråd med
LMV.

Offentlighetsprincipens sättande ur spel

Fehmers gör gällande att den av ÖLM fastställda taxan för framtagning
och kopiering sätter offentlighetsprincipen ur spel.

a) Framplockning

När det gäller framtagning av allmän handling måste den som begär att
få del av önskad handling lämna tillräckliga upplysningar om hand-
lingen. Regleringen i TF 2 kap anses innefatta ett krav på att sökanden
med viss precision anger vilka handlingar som efterfrågas.

Enligt 4 § förvaltningslagen (1989:223) har myndigheten å sin sida
en skyldighet att biträda enskild i frågor som rör myndighetens verk-
samhetsområde. Av bestämmelsen följer emellertid inte skyldighet för
myndigheten att bedriva arkivforskning av mer omfattande slag.

Av ÖLMs taxa och informationsbladet framgår att viss service är
kostnadsfri men att utredningar för att fa fram handlingar debiteras
enligt en tidtaxa. Akter i förrättningsarkivet på Hantverkargatan 29
kan normalt plockas fram utan utredning.

Enligt LMVs mening är avgränsningen mellan kostnadsfri vägled-
ning och biträde å ena sidan och debiterbar service å den andra
acceptabel. Den gränsdragning som föreligger är en följd av den
finansieringsform som råder för Lantmäteriet. Verksamheten skall i
princip vara självfinansierande via avgifter.

LMV finner att taxan inte kan anses förhindra enskild att ta del av
allmän handling i ÖLMs arkiv.

b) Kopiekostnaden

ÖLM har i nu gällande taxa föreskrivit en lägsta avgift om 35 kr vid
kopiering och kontant betalning. I denna avgift ingår inte ersättning
för framplockning och återläggning i arkivet.

Stämpelskatteutredningen har låtit statskontoret göra beräkningar av
kopiekostnader (Släpp kopiorna fria, SOU 1988:33, s 46 och bilaga 1).
Av i betänkandet redovisat resultat framgår att kostnaden (mars 1987)
för att expediera en enstaka kopia uppgår till 41 kr 65 öre. Av detta
belopp utgör 12 kr 20 öre kostnader för porto och postförskottsavgift.

ÖLMs belopp stämmer väl överens med den i betänkandet redovisa-
de kostnaden.

En genomgående princip för taxor inom Lantmäteriväsendet är att
de anpassas till gällande kostnadsnivåer.

Redog. 1991/92:1

414

Enligt LMV kan den angivna taxenivån eller taxekonstruktionen
inte anses sätta offentlighetsprincipen ur spel därför att avgiften enligt
taxan är oskäligt hög.

Bemötandet av Fehmers

Av förvaltningslagen och dess grunder följer att allmänheten skall
bemötas korrekt.

Fehmers uppger att han blivit "ordentligt utskälld".

Vid ett telefonsamtal den 14 mars 1990 uppger förre byrådirektören
vid ÖLM Nils Ohlsson följande angående besöket av Fehmers den 11
januari 1990.

"Fehmers begärde att få en kopia av den nyligen beslutade upp-
dragstaxan (ÖLM § 1). Han förvägrades det av personal vid disken med
hänvisning till att taxan inte var slutligen godkänd. Ohlsson frågade
Fehmers efter hans namn. Fehmers svarade inte men visade fram en
handling där Fehmers namn stod. Ohlsson tog då upp Fehmers
överklagande till RSV av en tidigare debitering till diskussion. På
klagomål över taxenivån från Fehmers sida invände Ohlsson att han
inte tyckte det var riktigt att andra skulle betala Fehmers kopior.
Samtalet fördes i lugn ton i andra anställdas närvaro."

Enligt LMV borde Fehmers, utöver att ha fatt ta del av taxan ha
erhållit en kopia av handlingen. Protokollet var justerat och det var
därför en allmän handling som skulle ha lämnats ut.

LMV beklagar det inträffade.

Efterfrågande av namn

Myndigheten har inte rätt att efterforska vem det är som efterfrågar en
allmän handling i vidare mån än vad som krävs för att pröva om
hinder mot utlämnande föreligger. Det framgår av 2 kap 14 § 3 st
tryckfrihetsförordningen. Ett starkt vägande skäl härför är att den
enskilde skall känna sig trygg mot eventuella repressalier från myndig-
heten. Om en sekretessbestämmelse kan ge anledning därtill får myn-
digheten efterfråga syftet med begäran och namnet på den som begär få
ta del av handlingen. 1 nu aktuellt fall har inget framkommit som ger
stöd för att en förfrågan om namn borde ha gjorts.

LMV beklagar det inträffade.

LMV kommer med anledning av det inträffade att uppdra åt berörd
ansvarig chef att vidta lämpliga åtgärder för att bota de brister som
uppenbarats.

2.2.3 Eberhard Fehmers påminnelser

Eberhard Fehmers framförde synpunkter på remissvaret. Han vidhöll,
att han blivit utskälld av Nils Ohlsson, men att detta skedde först efter
det han lämnat arkivlokalen. Han anförde vidare, att han önskade
utvidga sin anmälan till att även omfatta ÖLM:s handläggning av ett
ärende med dnr 45-101-87.

3 Rättslig reglering

Enligt 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen (TF) har den som önskar
ta del av allmän handling rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller
kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. Myndighet är dock
inte skyldig att framställa kopia av bl.a. karta, om svårighet möter och
handlingen kan tillhandahållas på stället. Av 1 § tredje stycket expedi-
tionskungörelsen framgår att vad som i kungörelsen föreskrivs om

Redog. 1991/92:1

415

avgifter inte gäller för myndigheter, som i sina instruktioner eller på Redog. 1991/92:1
annat sätt medgetts rätt att bedriva avgiftsbelagd verksamhet inom sina
kompetensområden, i fråga om expeditioner, som utfärdas i nämnda
verksamhet. I kungörelsens 3 § har bl.a. erinrats om att särskilda
bestämmelser gäller om avgift för expeditioner, som utfärdats inom
lantmäteriväsendet. Enligt 1 § andra stycket första punkten lantmäteri-
taxan utgår för uppdrag, som utföres av LMV, överlantmätarmyndighet
eller statlig fastighetsbildningsmyndighet ersättning till statsverket en-
ligt bestämmelser som meddelas av LMV.

4 Bedömning

I beslut den 19 november 1990 uttalade JO Ragnemalm följande.

4.1 Avgift för kopia av allmän handling

Eberhard Fehmers framställning till ÖLM avsåg önskemål om att utfå
en av honom preciserad och tydligen iätt kopierbar allmän handling,
och han begärde inte, att ÖLM med anledning av framställningen
skulle göra någon särskild undersökning eller utredning. Det kan vid
sådant förhållande inte anses, att Eberhard Fehmers genom sin fram-
ställning lämnade ÖLM något uppdrag, som är att hänföra till lantmä-
teriverksamhet, utan framställningen innebar endast, att Eberhard Feh-
mers önskade utnyttja handlingsoffentligheten enligt TF för att utbe-
komma handlingen. 1 denna situation var det enligt min mening
felaktigt av ÖLM att för den framställda kopian debitera avgift enligt
lantmäteriets uppdragstaxa.

Fråga uppkommer då, om det över huvud föreligger något rättsligt
stöd för ett avgiftsuttag — i 2 kap. 13 § TF talas, som framgått, om
"fastställd" avgift — och om var det i så fall står att finna. Utgångs-
punkten är naturligen att söka den rättsliga grunden i expeditionskun-
görelsen, som enligt huvudregeln gäller beträffande expeditioner utfär-
dade av statliga myndigheter. De av LVM i remissvaret åberopade, i
närmast föregående avsnitt nämnda undantagsbestämmelserna ger
knappast något entydigt svar på den här uppkomna frågan. I samman-
hanget kan hänvisas till följande uttalande i stämpelskatteutredningens
betänkande "Släpp kopiorna fria" (s. 41):

Vissa oklarheter gäller också i fråga om tillämpningen. Vad som bl.a.
vållat problem är vilka myndigheter resp, expeditioner som omfattas
av bestämmelserna i avd. I. Det gäller främst frågan om hur undantags-
bestämmelserna i 1 och 3 §§ skall tolkas. Det saknas exempelvis
uttalanden om räckvidden av undantagen i 1 § tredje stycket för
myndighet "som i sin instruktion eller på annat sätt medgivits rätt att
bedriva avgiftsbelagd verksamhet inom sitt kompetensområde". Svårig-
heter kan bl.a. uppstå då sådan myndighet expedierar kopior.

Enligt min mening kan det, som framgått, inte komma ifråga att
applicera 1 § tredje stycket på förevarande fall; fråga var här över
huvud inte om en expedition utfärdad i LMV:s "nämnda verksamhet",
dvs. inom ramen för dess särskilda befogenhet att bedriva avgiftsbelagd
verksamhet inom sitt kompetensområde. Den i 3 § intagna anmärk-

416

ningen om att "särskilda bestämmelser gäller om avgift för expeditio-
ner som utfärdas ... inom lantmäteriväsendet" kan däremot möjligen
uppfattas så, att expeditionskungörelsen helt sättes ur spel inom lant-
mäteriväsendet. Eftersom det enligt vad ovan framhållits synes felaktigt
att debitera avgift enligt den uppdragstaxa som utfärdats med stöd av
1 § andra stycket lantmäteritaxan, då det gäller utlämnande av allmän
handling utan varje samband med ett till lantmäteriverksamhet hänför-
ligt uppdrag, och då andra tillämpliga särskilda avgiftsregler synes
saknas, skulle resultatet bli, att den begärda kopian skulle ha utlämnats
kostnadsfritt. En alternativ tolkning skulle vara, att 3 § expeditions-
kungörelsen inte utesluter varje tilllämpning av kungörelsen inom
lantmäteriväsendet, utan att den skall gälla, då "särskilda bestämmel-
ser" saknas. Då avsikten med undantagsbestämmelsen inte rimligen
kan vara, att kopior av allmänna handlingar inom lantmäteriväsendet
— till skillnad från vad som normalt gäller inom statlig verksamhet —
skall tillhandahållas helt utan kostnad, ter det sig i vart fall inte
orimligt att analogt tillämpa expeditionskungörelsens regler.

Det förda resonemanget har sålunda lett mig till slutsatsen, att avgift
i det aktuella fallet tagits ut på felaktiga grunder, men att det synes
oklart om och i så fall hur avgiftsdebitering i sådant fall skolat ske.
Med anledning härav beslutar jag, efter samråd med chefsjustitieom-
budsmannen Claes Eklundh, att med stöd av 4 § lagen med instruk-
tion för riksdagens ombudsmän (1986:765) hos regeringen väcka fråga
om översyn av författningsregleringen i nämnda avseende.

4.2 Eberhard Fehmers besök hos ÖLM den 11 januari 1990

Anmälan avser här dels olämpligt bemötande ("ordentligt utskälld"),
dels vägran att utlämna kopia av taxa, dels obehörigt efterfrågande av
namn. Vad angår olämpligt bemötande står uppgift mot uppgift, och
jag finner det inte meningsfullt att i den delen föranstalta om ytterliga-
re utredning. Vad härefter angår vägran att utlämna allmän handling
och efterfrågande av namn har ÖLM, såsom vidgåtts av LMV, förfarit
felaktigt. Det skedda tyder på att man inom ÖLMs kundservice saknat
erforderlig kännedom om TF:s regler ifråga om handläggning av
ärenden om utlämnande av allmän handling, vilket måste betraktas
som allvarligt. Jag förutsätter, att LMV på lämpligt sätt följer upp, att
de aviserade åtgärderna härvidlag far avsedd verkan.

4.3 Eberhard Fehmers utvidgning av anmälan

Jag finner inte anledning att till särskild utredning ta upp Eberhard
Fehmers först i påminnelser gjorda begäran om granskning av ÖLMs
handläggning av ett ärende med dnr 45-101-87. Jag finner inte heller
skäl att tillgodose ett av Eberhard Fehmers under ärendets handlägg-
ning här framställt önskemål om att JO skall pröva LMVs uppdrags-
taxa i dess helhet.

Redog. 1991/92:1

417

Kritik mot patent- och registreringsverkets bolagsav-
delning för att man hänvisat en person, som per
telefon begärt uppgift ur allmän handling, till att mot
avgift enligt uppdragstaxa erhålla utskrift av hand-
lingen. Fråga tillika om vad som allmänt gäller om
s.k. offentlighetsuttag inom försäljningsverksamhet

(Dnr 1507-1990)

1 Anmälan

Agneta Gustavsson angav, att hon vid telefonkontakt med bolagsavdel-
ningen bett att få uppgift om de företag i vilka en viss namngiven
person var styrelseledamot, men att hon vägrats denna uppgift och i
stället hänvisats till att, mot en avgift om 50 kr jämte postförskottsav-
gift, utfå ett s.k. personnummerutdrag. Hon hemställde om ett klarläg-
gande av myndighetens rätt att avgiftsbelägga offentliga uppgifter.

2 Utredning

Efter remiss anförde patent- och registreringsverkets bolagsavdelning
följande:

Patent- och registreringsverkets (PRV:s) bolagsavdelning är registre-
ringsmyndighet för alla aktiebolag. Det datoriserade aktiebolagsregistret
innehåller en rad uppgifter om varje svenskt bolag. De möjliga sökin-
gångarna är bolagets organisationsnummer och bolagets namn eller
delar av bolagets namn. Uppgifterna ligger sedan lagrade under varje
unikt organisationsnummer. Eftersom vårt register är ett register över
Sveriges alla aktiebolag har vi valt att just bolagets organisationsnum-
mer skall vara ingångsnyckeln till informationen. Se 38 och 39 §§
aktiebolags förordningen.

Beträffande företrädare för bolagen så lagras i vår databas även deras
personnummer. Jämför bestämmelserna i 44 § aktiebolagsförordning-
en. För att kunna förse personer med utdrag enligt 10 § i datalagen
har PRV byggt en möjlighet att lista ut i vilka aktiebolag en viss
person förekommer. Dessa utdrag tas fram ur datasystemet nattetid
(s.k. batch-bearbetning) och är alltså inte tillgängliga direkt via termi-
nal. PRV har valt den modellen av belastningsskäl i maskinen men
också för att inte i onödan skapa möjligheter till direkta personnum-
mersökningar i aktiebolagsregistret. Sådana sökningar kan av många
uppfattas som integritetskränkande.

PRV driver denna verksamhet som s.k. uppdragsverksamhet. Enligt
beslut av regeringen omfattar uppdragsverksamheten bl.a. utskrift av
upptagning för automatisk databehandling. Uppdragsverksamheten
skall bedrivas med full kostnadstäckning och det ankommer på verket
att fastställa avgifterna härför. PRV har fastställt avgiften för person-
nummerutdragen till 50 kr. Priset har satts för att täcka utvecklings-
kostnader samt hanteringskostnader vid beställningar.

JO lät vidare infordra de föreskrifter med stöd av vilka förevarande
avgiftsdebitering skett jämte eventuellt förekommande ytterligare be-
stämmelser och taxor. Beställningen effektuerades av bolagsavdelning-
en, som genom avdelningschefen Kurt Johansson i missivskrivelse
anförde bl.a. följande:

Redog. 1991/92:1

418

Av bifogat regleringsbrev framgår att verkets uppdragsverksamhet om-
fattar bl.a. uppgiftslämning ur aktiebolagsregistret, att verket skall
fastställa avgifter för uppdragsverksamheten och att den skall bedrivas
med full kostnadstäckning. Jag bifogar även den aktuella avgiftslistan,
av vilken framgår de priser som gäller.

3 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 8 april 1991 följande.

Vad som framkommit i ärendet ger anledning att något vidga
perspektivet utöver vad som direkt åsyftas med anmälan. Det gäller
frågan om en på offentlighetsprincipen grundad framställning om
kopia av allmän handling (utskrift av ADB-upptagning) kan behandlas
inom ramen för myndighetens uppdragsverksamhet och i sådan ord-
ning ge upphov till avgiftsdebitering. Jag börjar emellertid med att
redovisa den rättsliga bakgrunden till den situation som anmälan avser.

Tryckfrihetsförordningen (TF) tillerkänner envar rätt att "genast eller
så snart det är möjligt" på stället — dvs. i myndighetens lokaler — ta
del av allmän handling, som inte är föremål för sekretess. Önskas i
stället avskrift eller kopia av sådan handling, skall en begäran härom i
princip "skyndsamt" villfaras. I det förra fallet sker utlämnandet alltid
kostnadsfritt (jfr JO 1989/90 s. 392), medan det i det senare är
beroende av att avgift — om sådan "fastställts" — erlägges (2 kap.
12—13 §§ TF). Dylika avgifter för avskrifter eller kopior är för flerta-
let statliga myndigheter fastställda i en särskild till expeditionskungör-
elsen (1964:618) fogad avgiftslista; enligt 1 § i nämnda kungörelse
undantages dock bl.a. expedition, som utfärdas av patent- och registre-
ringsverket (mera härom nedan).

Sekretesslagens bestämmelser om skyldighet för myndighet att på
begäran av enskild lämna ut uppgift ur allmän handling (15 kap. 4 §
första stycket) kräver inte en lika hög servicenivå som då fråga är om
utlämnande av allmän handling enligt 2 kap. TF. Uppgift ur sådan
handling skall lämnas ut i den mån hinder inte möter på grund av
sekretess eller av hänsyn till "arbetets behöriga gång". Myndighets
åliggande att lämna ut uppgifter per telefon torde t.ex. "inte behöva
uppfyllas fullt ut lika snabbt som skyldigheten att lämna ut allmän
handling" (Corell m.fl.. Sekretesslagen, 2 u. 1985, s. 401). Till skillnad
från 2 kap. TF saknas här bestämmelser om möjlighet att ta ut avgifter.
Uttalanden i lagförarbetena synes emellertid utgå från att rätten till
muntlig upplysning är "ovillkorlig" i den meningen, att den inte får
förbindas med krav på särskild avgift. I specialmotiveringen till det
aktuella stadgandet framhålles nämligen att "bestämmelsen inte ger
den enskilde någon ovillkorlig rätt till skriftligt svar. Bestämmelsen
utgör alltså inte hinder mot föreskrifter som innebär att skriftlig
uppgift i vissa fall lämnas endast mot avgift. Som exempel på sådana
föreskrifter kan nämnas regierna om bevis av olika slag i expeditions-
kungörelsen" (prop. 1979/80:2 Del A s. 361).

Agneta Gustavssons framställning hos patent- och registreringsver-
kets bolagsavdelning avsåg den senare situationen; hon begärde inte att
enligt TF:s regler på stället få ta del av en allmän handling eller att få

Redog. 1991/92:1

419

sig tillsänd en kopia av sådan handling utan hemställde endast om att
telefonledes erhålla vissa uppgifter. Under förutsättning att de efterfrå-
gade uppgifterna återfinnes i allmän handling, är således de nyssnämn-
da bestämmelserna i 15 kap. 4 § sekretesslagen tillämpliga.

Genom uttalanden i lagförarbetena och avgöranden i praxis är
fastslaget att varje sammanställning av sakligt sammanhängande uppgif-
ter, som en myndighet kan göra med hjälp av tillgängliga program, är
att anse som en hos myndigheten förvarad och därmed allmän hand-
ling; beträffande persondata erfordras därjämte enligt 2 kap. 3 § andra
stycket TF att myndigheten har rättslig befogenhet att överföra upptag-
ningen till läsbar form. Förutsättningen är endast, att sammanställning-
en kan göras med rutinbetonade åtgärder, som innefattar en begränsad
arbetsinsats och inte förorsakar några nämnvärda kostnader. (Se ang.
det sagda prop. 1975/76:160 s. 90 och 1990/91:60 s. 22 med hänvisning-
ar; jfr även RÅ 1976:122 och 1988:84.) Då av remissvaret framgår att
bolagsavdelningen disponerade färdiga program, med vars hjälp man
enkelt kunde ta fram begärda uppgifter, och även hade den beträffande
persondata erforderliga rättsliga befogenheten, står det enligt min me-
ning klart, att fråga var om allmän handling och att därmed berörda
stadgande i sekretesslagen var att tillämpa på Agneta Gustavssons
framställning.

De begärda uppgifterna ur den allmänna handlingen var enligt vad
som framkommer i remissvaret inte omedelbart tillgängliga via termi-
nal. Bestämmelserna i 15 kap. 4 § sekretesslagen hindrar emellertid,
som framgått, inte sådant kortare dröjsmål som betingas av "arbetets
behöriga gång". Min slutsats blir, att bolagsavdelningen till följande
dag — efter företagen s.k. batch-bearbetning nattetid — borde ha
framställt handlingen i läsbar form, så att innehållet per telefon
kunnat — utan avgift — delges Agneta Gustavsson.

Av det sagda framgår att bolagsavdelningen förfor felaktigt, då man
hänvisade Agneta Gustavsson till att mot en avgift av 50 kr erhålla
utskrift av handlingen, något som hon alltså inte begärt. Stadgandet i
15 kap. 4 § sekretesslagen öppnar ingen möjlighet för myndighet att i
stället erbjuda sådant alternativ. Enligt huvudregeln far för övrigt inte
heller en begäran om utlämnande av allmän handling på stället enligt
2 kap. 12 § TF bifallas på så sätt, att avskrift eller kopia i stället
tillhandahålles. 1 de i lagen angivna undantagsfall då så får ske bortfal-
ler också avgiftsskyldigheten, om sökanden tar del av kopian på stället;
att så är fallet står helt klart vad gäller partiellt sekretesskyddade
handlingar, och detsamma bör rimligen gälla, då "betydande hinder"
möter för handlingens utlämnande i original (se Bohlin, Allmänna
handlingar, 1988, s. 255 ff, 270 f).

Vad som emellertid ytterligare förtjänar att uppmärksammas är det
förhållandet, att det inom bolagsavdelningens verksamhetsområde
tycks saknas avgiftstaxa, som explicit tar sikte på kopia av allmän
handling, som rekvirerats med stöd av offentlighetsprincipen enligt 2
kap. 13 § TF. Som ovan nämnts undantas expedition, som utfördas av
patent- och registreringsverket, från expeditionskungörelsens — och
därmed också från den till kungörelsen fogade avgiftslistans — tillämp-

Redog. 1991/92:1

420

ningsområde. Den av verket utfärdade pris- och avgiftslista 1990-11-01,
som företetts i ärendet och som omfattar bl.a. kopior av vissa precise-
rade handlingar liksom "kopia av annan handling", baseras på ett
regeringsbeslut (regleringsbrev för budgetåret 1990/91), vilket bemyndi-
gar verket att, efter samråd med riksrevisionsverket, fastställa avgifter
för uppdragsverksamheten; till denna verksamhet — som "skall bedri-
vas med full kostnadstäckning" — hänföres bl.a. "försäljning av kopior
av årsberättelser, bolagsordningar och redovisningshandlingar, utskrift
av upptagning för automatisk databehandling, telefonservice avseende/i
dessa ärenden, uppgiftslämning ur aktiebolagsregistret, försäljning av
information via externa terminaler". Stöd för detta synsätt, enligt vilket
utlämnande av kopia av allmän handling — och utskrift av ADB-
upptagning, som utgör allmän handling — inom denna sektor utgör
inslag i "uppdragsverksamhet" ges i 3 § av den av regeringen beslutade
förordningen med instruktion för patent- och registreringsverket
(1988:403), som har följande lydelse: "Verket far bedriva uppdrags-
verksamhet, såsom att tillhandahålla konsulttjänster för granskning
och annan rådgivning, bedriva kurs- och utbildningsverksamhet, samt
tillhandahålla bevis och kopior avseende verkets dokumentation och
register."

Jag kan inte finna, att denna ordning harmonierar med TF:s regler
om allmänna handlingar. Den enskilde har en direkt på grundlag
vilande rätt att — i förekommande fall mot "fastställd" avgift — få
avskrift eller kopia av allmän handling. En sådan begäran, som inte är
förbunden med önskemål om någon extra prestation utöver vad som
erbjuds inom offentlighetslagstiftningens ram, innefattar inget "upp-
drag" — jämförligt med de övriga aktiviteter som nämns i instruk-
tionsbestämmelsen — för vilket den myndighet där handlingen förva-
ras Sr betinga sig "full kostnadstäckning". Tvärtom framgår klart av
praxis att t.ex. kostnaderna för en handlings framtagande och återstäl-
lande i detta fell inte Sr inkluderas i avgiften (RA 1985 2:9; jfr
ovannämnda prop. 1990/91:60 s. 42, där departementschefen "med
försäljning avser ... de fall när myndigheter går utöver sina skyldighe-
ter enligt offentlighetsprincipen ... och myndigheten betingar sig ersätt-
ning för kostnaden för uttaget av uppgifterna inräknat myndighetens
arbetsinsats"). Även om avgiften i visst fell och vid viss tidpunkt
bestämts till ett relativt lågt belopp, kanske motsvarande vad som gäller
inom tillämpningsområdet för den till expeditionskungörelsen fogade
avgiftslistan, synes det inte bara principiellt felaktigt utan också ur
praktisk synpunkt äventyrligt att karakterisera tillhandahållandet av
kopia av allmän handling (utskrift av ADB-upptagning) som uppdrags-
verksamhet; det föreligger en latent risk för att aspekter främmande för
offentlighetsprincipen tillåts influera på avgiftssättningen. Enligt min
mening kräver det konstitutionella systemet, att man klart skiljer
mellan å ena sidan det fell att sökanden med åberopande av offentlig-
hetsprincipen önskar erhålla kopia av allmän handling (utskrift av
ADB-upptagning) och å andra sidan situationer, där någon önskar få
ett särskilt uppdrag utfört. Vill man över huvud betinga sig ersättning i
det förra fallet, synes en särskild taxa för avgiftsuttag enligt offentlig-

Redog. 1991/92:1

421

hetsprincipen — utformad mot bakgrund av dess särskilda förutsätt-
ningar — inte kunna undvaras. Jag vill i sammanhanget hänvisa till
vad data- och offentlighetskommittén anfört om s.k. offentlighetsuttag
inom uppdragsverksamhet (SOU 1986:46 s. 17 f):

Vi föreslår ingen ändring av bestämmelserna om allmänna handlingars
offentlighet. Detta innebär att offentlighetsprincipen även i fortsätt-
ningen kommer att vara tillämplig i myndigheternas försäijningsverk-
samhet på samma sätt som i deras övriga verksamhet. Vi är medvetna
om att offentlighetsprincipen redan i dag kan vålla problem hos
myndigheter som säljer utdrag och sammanställningar ur sina ADB-
register. De sammanställningar som har tagits fram i en myndighets
försäljningsverksamhet blir ju tillgängliga även hos myndigheten i
övrigt. På samma sätt måste myndigheten vara beredd att använda
tillgängliga "rutinbetonade åtgärder" även om dessa utvecklats för att
användas i uppdragsverksamhet. Alltså finns det möjlighet att med stöd
av offentlighetsprincipen begära utskrifter av upptagningar som i myn-
dighets uppdragsverksamhet kanske säljs för betydligt mer än gängse
avgift för offentlighetsuttag. Om man skulle införa någon begränsning i
offentlighetsprincipens tillämpning för att underlätta för de uppgifts-
försäijande myndigheterna, skulle detta kunna innebära att enskildas
möjligheter till insyn minskade. Vi anser att enskildas rätt till insyn är
minst lika viktig i försäljningsverksamhet som i annan verksamhet som
bedrivs av myndigheter och vill därför inte föreslå något sådant.

I framställning till regeringen (bostadsdepartementet) den 19 november
1990 har jag med överlämnande av ett samma dag fattat beslut i ett
ärende rörande debitering av avgift för utlämnande av kopia av allmän
handling inom lantmäteriverkets verksamhetsområde (dnr 115-1990)
väckt fråga om översyn av regelsystemet beträffande denna sektor. I nu
förevarande ärende aktualiseras likartade frågeställningar, och jag be-
slutar därför, efter föreskrivet samråd enligt 4 § lagen (1986:765) med
instruktion för riksdagens ombudsmän, att göra motsvarande framställ-
ning vad gäller patent- och registreringsverkets verksamhetsområde.
Framställningen inges till industridepartementet, men kopia tillställes
för kännedom även bostadsdepartementet, som mottog den förra fram-
ställningen, samt — med hänsyn till den aktualiserade frågans övergri-
pande betydelse och samband med grundlagsregleringen i TF — justi-
tiedepartementet.

Redog. 1991/92:1

422

Kritik mot arbetarskyddsstyrelsen för dess handlägg-
ning av ärende om utlämnande av allmän handling
och kopia av sådan handling. Även fråga om avgifts-
uttag, då myndigheten vid sidan av sina åligganden
enligt offentlighetsprincipen driver uppdragsverksam-
het i form av tillhandahållande av uppgifter ur ett
databaserat informationssystem

(Dnr 316-1991)

1 Anmälan

Karin Backström uppgav i anmälan följande om sina och Helene
Ahlbergs kontakter med arbetarskyddsstyrelsen:

Som en del i ett examensarbete på Journalisthögskolan hösten 1990
behandlande värn pliktsskador önskade vi ta del av den statistik över
arbetsskador bland värnpliktiga som finns i informationssystemet för
arbetsskador, ISA.

Av Henrik Nordin på arbetarskyddsstyrelsen fick vi veta att detta
skulle innebära en arbetsinsats för deras del som skulle kosta oss
"tusenlappar". Arbetarskyddsstyrelsen har ingen besöksterminal där vi
själva skulle kunna leta fram uppgifterna vi sökte.

Nästa person vi talade med på arbetarskyddsstyrelsen var Elisabeth
Broberg på ISA-enheten. Hon upprepade att det skulle kräva en
betydande arbetsinsats att ta fram uppgifterna och att det inte skulle
vara möjligt om vi inte betalade tusentals kronor. Hon hänvisade
istället till en körning som tidigare gjorts åt försvarsstaben. Dessa
uppgifter, som vi senare fick ta del av på försvarsstaben, innehöll inte
den information vi sökte.

När vi åter kontaktade Elisabeth Broberg bad vi henne specificera
omfattningen av arbetsinsatsen. Hon gjorde då en snabb uppskattning
att det skulle kräva mindre än en dags arbete att ta fram uppgifterna
och att det skulle kosta oss cirka 2 000 kronor. När vi frågade fick vi
veta att inget nytt dataprogram krävdes för att ta fram informationen vi
sökte.

Elisabeth Broberg ifrågasatte om uppgifterna vi ville ta del av
verkligen kunde betraktas som handlingar. "Det här rör sig ju om
poster i ett register", menade hon. Hon påpekade att det inte fanns
några "handlingar" att titta på.

Vi kontaktade arbetarskyddsstyrelsens rättschef Göran Lind. Han
medgav att vi hade rätt att se offentliga handlingar och hänvisade oss
åter till ISA-enheten.

Vi ringde upp Elisabeth Broberg och hänvisade till tryckfrihetsför-
ordningens andra kapitel, tolfte paragraf om att offentlig handling ska
lämnas ut "genast eller så snart som möjligt".

Broberg sade då att arbetarskyddsstyrelsen hade många beställningar
från myndigheter och företag som kom före oss, och att vi skulle få
ställa oss i kö. Dessutom var två av handläggarna på avdelningen sjuka
och två hade semester. Elisabeth Broberg hänvisade till rättschef
Göran Lind som sagt att de personer som står i kö naturligtvis går
först. Rättschefen hade enligt Broberg även refererat till ett utslag från
kammarrätten som i ett fall ansett att 14 dagars väntan var en rimlig
tid för att få tillgång till offentliga handlingar.

Det vi bad att få tillgång till skulle enbart ta någon timme att få
fram. Vi ansåg inte att det faktum att handläggare var sjuka och hade

Redog. 1991/92:1

423

semester samt att det fanns många ordinarie arbetsuppgifter att göra på
avdelningen innebar så betydande hinder för att ta fram de handlingar
vi önskade se att en lång väntetid kunde motiveras.

När vi framförde dessa åsikter till Elisabeth Broberg fick vi såsmå-
ningom dagen därpå en tid med en handläggare.

Vi var på arbetarskyddsstyrelsen under en och en halv timme.
Enligt handläggaren som hjälpte oss var datasystemet denna dag ex-
tremt långsamt eftersom en större körning hade startats som egentligen
skulle utföras efter arbetstidens slut. Medan vi väntade på datautskrif-
ten utförde handläggaren flera andra uppgifter.

När utskriften var färdig bad vi att få kopiera denna eftersom
arbetsdagen var slut och handläggaren skulle gå hem. Handläggaren
nekade oss dock detta eftersom hon fatt instruktion från rättschefen
om att vi bara fick ta del av uppgifterna på plats. Vi hänvisade till TF
2:13 utan resultat. Vi beslöt att återkomma efter helgen eftersom
rättsavdelningen gått hem.

På måndagen var inte Göran Lind tillgänglig. Vi besökte ISA-
enheten för att skriva av uppgifterna — vilket tog betydande tid.
Birgitta Malke, chef för ISA-enheten meddelade att det var hennes
uppfattning att arbetarskyddsstyrelsen har rätt att ta betalt för sin
arbetsinsats — "annars skulle inte verksamheten fungera". Hon hänvi-
sade till SFS 88/730 paragraf 7 och menade att vi skulle vara glada som
överhuvudtaget fått titta på statistiken utan att betala. Hon hänvisade
även till Göran Lind som sagt att om vi ville kopiera så skulle vi
betala hela arbetskostnaden.

På tisdagen besökte vi Göran Lind och fick denna uppfattning
bekräftad. Göran Lind menade också att arbetarskyddsstyrelsen har rätt
att ta betalt för det utförda arbetet. Han kunde dock inte hänvisa till
vilken lag som stadgar detta utan bad att få återkomma.

Vi hänvisade till 2:13 som säger att begäran om avskrift eller kopia
skall behandlas skyndsamt. Om dessa kriterier inte kunde uppfyllas
ville vi ha ett avslagsbeslut på vår begäran. Vi hänvisade också till
expeditionskungörelsen som uppger priset tre kronor för att kopiera.

Göran Lind menade att det inte var möjligt att ge oss något avslags-
beslut eftersom han var stressad och skulle iväg på ett möte.

Några dagar senare kontaktades vi per brev av Göran Lind som
hänvisade till sina tidigare uppfattningar och stödde dem med hjälp av
TF 2:12 och 2:13.

2 Utredning

Efter remiss anförde arbetarskyddsstyrelsen följande:

Styrelsen hänvisar beträffande innehållet i gällande regler och praxis
samt beträffande händelseförloppet till bilagda promemoria av byrå-
chefen Göran Lindh.

Styrelsen finner att ärendet handlagts enligt gällande bestämmelser
och att anmälan därför är obefogad. Det kan i efterhand konstateras att
klaganden utan kostnad fått tillgång till sammanställningar som styrel-
sen inte haft skyldighet att tillhandahålla kostnadsfritt eftersom de inte
varit att anse som för styrelsen tillgängliga allmänna handlingar.

I den åberopade promemorian vitsordades i huvudsak Karin Back-
ströms uppgifter om händelseförloppet. Som kommentar till anmälan
anfördes bl.a. följande:

Det råder inget tvivel om att arbetarskyddsstyrelsen haft både rätt och
teknisk möjlighet att ta fram de begärda handlingarna i läsbar form.
Det är däremot mycket tveksamt om styrelsen haft skyldighet att göra

Redog. 1991/92:1

424

de sammanställningar som behövdes för att ta fram handlingarna.
Dessa fanns inte lagrade i den begärda formen utan endast i form av
grunddata som kunde bearbetas så att de begärda handlingarna skapa-
des. För detta krävdes programmeringsåtgärder i form av anpassningar
av existerande grundprogram.

När det aktuella ärendet handlades ansåg jag — om än med viss
tvekan — att de begärda sammanställningarna var av den art som
myndigheten var skyldig att utföra. Efter att numera ha tagit del av
rättsfallet RA 1988:84, har jag ändrat uppfattning. Rättsfallet beskriver
en situation som är mycket lik den som råder vid ISA-registret.
Regeringsrättens motivering för att de i rättsfallet begärda sammanställ-
ningarna inte kunde anses som allmänna handlingar är enligt min
mening tillämplig även i det nu aktuella fallet. Min slutsats blir därför
numera att någon skyldighet att lämna ut de av klaganden begärda
sammanställningarna inte fanns.

En sökande har rätt att avgiftsfritt ta del av allmänna handlingar.
Eventuella regler om avgifter kan inte inskränka denna rätt. Men
rätten innebär endast att sökanden tår se eller på annat sätt ta del av
handlingen i sådan form att han kan läsa eller eljest uppfatta den. Han
har också rätt att skriva av den, fotografera den eller på annat sätt
avbilda den eller kopiera den med hjälp av egen medförd utrustning.

Någon skyldighet för myndigheten att på egen bekostnad ställa
myndighetens utrustning till förfogande för avbildning eller kopiering
finns däremot inte. Här inträder i stället rätten för sökanden att få en
kopia mot stadgad avgift.

En allmän handling skall lämnas ut genast eller så snart det är
möjligt. Fråga hur snart det är möjligt är svårbedömd när det som här
krävs speciella åtgärder för att ta fram handlingen samtidigt som det
finns många andra sökande, som också väntar på att få ta del av
allmänna handlingar. Det är uppenbart att inte alla sökandes önskemål
samtidigt kan tillgodoses genast utan att de flesta av dem måste vänta
på sin tur. Det synes då helt naturligt att handlingarna tas fram i den
ordning ansökningarna inkommit.

Det hade varit en annan sak om handlingen redan hade funnits
framtagen. I sådant fall hade det varit en betydligt mindre tidskrävande
åtgärd att visa den för en sökande jämfört med att kopiera och
expediera den åt en annan sökande. Det hade då funnits skäl att utföra
den enkla åtgärden först och låta den mer tidskrävande åtgärden vänta.

I detta fall är emellertid tidsåtgången exakt densamma i båda fallen.
Bägge kräver nämligen samma slag av datatekniska åtgärder redan för
att ta fram handlingen i läsbar form. Några ytterligare kopieringsåtgär-
der krävs inte för att expediera en utskrift. Det finns då inte några skäl
att låta vissa sökande gå före i kön. Det förhållandet att de åberopat
tryckfrihetsförordningen bör inte göra någon skillnad vid denna be-
dömning. Det är sedan länge en erkänd princip i svensk rätt att alla
skall ha lika möjligheter inför domstolar och myndigheter oavsett om
vissa av dem har tillräcklig kunskap för att kunna åberopa rätt
paragraf.

Redog. 1991/92:1

Ett avslagsbeslut har aldrig varit aktuellt i ärendet. Styrelsen har inte
vägrat att lämna ut de aktuella handlingarna utan har varit beredd att
göra detta. Styrelsen har även varit beredd att lämna ut kopia mot
fastställd avgift. Att något utlämnande till en början ändå inte kom till
stånd berodde på att berörda tjänstemän fatt den uppfattningen att

425

sökandens framställning endast gällde utlämnande av kopia utan avgift.
Sedan de fått klart för sig att sökandena nöjde sig med att ta del av
handlingarna och skriva av dem fick de snabbt tillfälle till detta.

Med anledning av det aktuella ärendet har en genomgång hållits
med deltagande av tjänstemän från rättsenheten och ISA. Därvid har
bl.a. tryckfrihetsförordningen, sekretesslagen och det aktuella rättsfallet
från regeringsrätten gåtts igenom.

Enligt min uppfattning har det aktuella ärendet handlagts enligt
gällande bestämmelser. Anmälan är därför obefogad.

3 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 22 april 1991 följande.

Vad som framkommit i ärendet ger anledning att inledningsvis
framhålla den principiella skillnaden mellan en på offentlighetsprinci-
pen grundad framställning om utlämnande av allmän handling och
den hantering av handlingar som sker inom myndighetens uppdrags-
verksamhet.

Tryckfrihetsförordningen (TF) tillerkänner envar rätt att "genast
eller så snart det är möjligt" på stället — dvs. i myndighetens lokaler
— ta del av allmän handling, som inte är föremål för sekretess. Ett
sådant utlämnande sker alltid kostnadsfritt (jfr JO 1989/90 s. 392).
Önskas en kopia av den allmänna handlingen, skall en begäran härom
"skyndsamt" villfaras. För kopian får fastställd avgift tas ut. Av praxis
framgår klart att kostnaden för en handlings framtagande och återstäl-
lande inte får inkluderas i avgiften (jfr RA 1985 ref 2:9). För arbetar-
skyddsstyrelsen gäller i denna del den särskilda avgiftslista som fogats
till expeditionskungörelsen.

Genom uttalanden i förarbeten och avgöranden i praxis är fastslaget
att varje sammanställning av sakligt sammanhängande uppgifter, som
en myndighet kan göra med hjälp av tillgängliga program, är att anse
som en hos myndigheten förvarad och därmed allmän handling;
beträffande persondata erfordras dessutom enligt 2 kap. 3 § andra
stycket TF att myndigheten har rättslig befogenhet att överföra upptag-
ningen till läsbar form. Förutsättningen är endast, att sammanställning-
en kan göras med rutinbetonade åtgärder, som innefattar en begränsad
arbetsinsats och inte förorsakar några nämnvärda kostnader (jfr prop.
1975/76:160 s. 90 och 1990/91:60 s. 22 samt RÅ 1976 ref 122 och 1988
ref 84).

Arbetarskyddsstyrelsen driver uppdragsverksamhet inom sitt kompe-
tensområde bl.a. i form av tillhandahållande av uppgifter ur ett dator-
baserat informationssystem för arbetsskador (ISA). Taxorna för infor-
mationsuttag skall motsvara full kostnadstäckning och innefattar därför
bl.a. framtagningskostnader. Av styrelsens promemoria framgår att
väntetider förekommer i informationssystemet.

Konsekvensen av de dubbla regelsystemen är, att den som finner
arbetarskyddsstyrelsens ISA-verksamhet för dyr eller för långsam kan
begära att få läsa eller få kopia av motsvarande allmänna handling, om
sådan föreligger. Genom ett uttryckligt åberopande av offentlighets-

1991/92:1

426

principen uppnås således — i motsats till vad styrelsen anfört i
promemorian — både "förtur" och ett lägre kopiepris. "Förturen"
avser givetvis även rätten att erhålla ett överklagbart beslut, för det fall
styrelsen finner, att den önskade sammanställningen inte utgör en
allmän handling.

Helene Ahlberg och Karin Backström har hos arbetarskyddsstyrel-
sen uttryckligen begärt att fa ta del av allmän handling. Styrelsen har
således förfarit felaktigt, när den behandlat deras begäran enligt regler-
na för ISA-verksamheten. Det förtjänar här påpekas, att jag på föreva-
rande material inte kan bedöma, om den önskade sammanställningen
verkligen utgjorde allmän handling vid denna tidpunkt.

Något senare — sedan Helene Ahlberg och Karin Backström lyckats
förmå arbetarskyddsstyrelsen att göra sammanställningen — förelåg
emellertid utan tvekan en allmän handling. Dessutom förelåg en kopia
av den allmänna handlingen i form av den utskrift som Helene
Ahlberg och Karin Backström fick studera. Deras uttryckliga begäran
om kopia av den allmänna handlingen borde således ha kunnat
expedieras omedelbart.

Med dessa kritiska synpunkter avslutar jag ärendet.

Fråga om utlämnande av uppgift ur handlingar hos
privaträttsligt organ — Stiftelsen Nordiska museet —
som i den utsträckning som framgår av 8 § andra
stycket sekretesslagen och den till lagen fogade bila-
gan har att tillämpa offentlighetsprincipen

(Dnr 1300-1990)

1 Anmälan

Carsten Larsen framförde kritik mot Nordiska museet för dess vägran
att på begäran låta honom ta del av allmänna handlingar — alternativt
uppgifter ur sådana handlingar — och att meddela ett skriftligt avslags-
beslut. Till stöd för anmälan anfördes bl.a. följande.

Den 10 april 1990 besökte han museets administrativa avdelning i
akt och mening att ta del av allmänna handlingar. Han bad att fa se
namn, adress och telefonnummer till de anställda vid museet. Huruvi-
da hans begäran avsåg handlingarna enligt 2 kap. 12 § tryckfrihetsför-
ordningen eller uppgifter ur dem enligt 15 kap. 4 § sekretesslagen
uttryckte han inte. Avdelningsdirektören Mats Österman vägrade att
låta honom ta del av de begärda handlingarna. I strid med 2 kap. 14 §
tryckfrihetsförordningen ville Österman veta, varför han ville se dessa
handlingar. Denne vägrade även att meddela ett avslagsbeslut och
upplyste honom inte om möjligheten att få beslutet överprövat av
myndigheten. På grund härav betogs han möjligheten att få ett avslags-
beslut, som han hade kunnat överklaga hos kammarrätten. Österman
hade "på eget bevåg satt såväl tryckfrihetsförordningen som sekretessla-
gen ur spel".

Redog. 1991/92:1

427

2 Utredning

Redog. 1991/92:1

Efter remiss inkom Stiftelsen Nordiska museet med ett av dess ordför-
ande Thorbjörn Fälldin och styresmannen Sten Rentzhog undertecknat
yttrande av huvudsakligen följande lydelse:

Nordiska museet är inte en myndighet och dess handlingar är därför i
princip inte allmänna. Enligt 1 kap 8 § andra stycket sekretesslagen
skall emellertid vad som föreskrivits om rätt att ta del av handlingar
hos myndighet "i tillämpliga delar gälla också handlingar hos de organ
som anges i bilagan till denna lag, i den mån handlingarna hör till den
verksamhet som nämns där". De i bilagan angivna organen skall enligt
samma bestämmelse "vid tillämpningen av denna lag jämställas med
myndighet". I bilagan nämns Nordiska museet. Kolumnen "verksam-
het", dvs verksamhet i vilken rätt att ta del av handlingar skall
föreligga, tar upp prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra
frågor som rör statligt reglerad anställning hos stiftelsen (SFS
1976:1046)".

Den begränsade offentligheten vid bl a Nordiska museet kom till
stånd den 1 januari 1989 (prop 1986/87:151, KU 1987/88:36, SFS
1988:836). I propositionen (s 154) sades, såvitt rör Nordiska museet,
under rubriken "Beslut om statligt reglerade anställningar", att vissa
enskilda organ skall "beträffande sin personal tillämpa lagen
(1976:600) om offentlig anställning, bl a i frågor som rör avskedande,
disciplinpåföljd, avstängning, åtalsanmälan och läkarundersökning".
När beslut fattas i sådana ärenden, blir det fråga om myndighetsutöv-
ning, och "det finns inga beaktansvärda skäl mot att införa offentlighet
i dessa fall".

Ingen av de befattningshavare vid Nordiska museet, som Carsten
Larsen hade kontakt med vid besöket den 10 april 1990, uppfattade
någon antydan om att han ville ta del av allmänna handlingar, dvs
handlingar i sådana kvalificerade personalärenden som ovan angetts
med hänvisning till lag och förarbeten. Inte heller av skrivelsen till JO
framgår det att saken gäller allmänna handlingar. Nordiska museet
uppfattar Carsten Larsens framställningar såväl till museets tjänstemän
som till JO som uttryck för en missuppfattning rörande innebörden av
gällande lagregler. Carsten Larsen förefaller ha trott och fortfarande
tro, att Nordiska museet numera är en myndighet som skall i största
allmänhet iaktta bestämmelserna om allmänna handlingars offentlig-
het.

Nordiska museet kunde i och för sig stanna här men vill på grund
av sakens allmänna betydelse även anföra följande. Museiledningen är
givetvis införstådd med vad reglerna om allmänna handlingars offent-
lighet innebär. Lagändringen 1988 innebar inte någon grundläggande
förändring beträffande museets handlingar. I propositionen framhölls
särskilt (s 149—150) att det är problem förenade med en ordning
enligt vilken vissa enskilda organs handlingar blir tillgängliga för
allmänheten. "Offentligheten förutsätter erfarenhetsmässigt särskilda
administrativa rutiner och för också oundvikligen med sig vissa ökade
kostnader. Att införa en ordning som innebär sådana konsekvenser för
ett enskilt rättssubjekt bör inte övervägas utan att man får en offentlig-
het som har någon praktisk betydelse."

De citerade uttalandena har mycket stor praktisk betydelse för
Nordiska museet. Vad som har blivit "allmänna" handlingar är mycket
litet, och vad som därav också har blivit offentligt är ännu mindre på
grund av sekretesshänsynen i de kvalificerade personalärenden det
gäller. Skall museet vid varje allmänt hållen begäran att få se handling-

428

ar nödgas uppfatta sig som en "myndighet" som är sysselsatt med
"tillämpningen" av sekretesslagen enligt dennas 1 kap 8 §? Detta kan
inte ha varit statsmakternas avsikt.

Museet tolkar förarbetena så att tjänstemännen vid museet har rätt
att göra sig underrättade, om en framställning verkligen avser allmän-
na handlingar, och att de har skyldighet att t ex meddela formella
avslagsbeslut enbart i den mån saken faktiskt gäller allmänna handling-
ar eller i vart fali på grund av sökandens uppgifter kan antas beröra
det området, dvs i sak vissa kvalificerade personalärenden. I andra
situationer, såsom den vid Carsten Larsens besök, kan museet enligt
sin tolkning fortfarande handla som ett enskilt rättssubjekt. En annan
tolkning skulle leda till betydelsefulla konsekvenser av bl a administra-
tiv och kostnadsmässig art, just sådana som propositionen var angelä-
gen att undvika.

Carsten Larsen bemötte i påminnelser remissvarets innehåll och vid-
höll därvid tidigare framförd kritik.

3 Rättslig reglering

Enligt 1 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) och den till
lagen fogade bilagan gäller tryckfrihetsförordningens (TF) föreskrifter
om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar
också hos Stiftelsen Nordiska museet förvarade handlingar rörande
prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör
statligt reglerad anställning. Stiftelsen har sålunda att följa regierna i 2
kap. TF, då någon begär att fa ta del av handling, som hör till ovan
nämnda verksamhet. Denna grundlagsreglering innefattar bl.a. skyldig-
het att enligt 2 kap. 12 § TF på begäran "genast eller så snart det är
möjligt" på stället och utan avgift tillhandahålla allmän handling som
får lämnas ut, dvs. som inte omfattas av någon sekretessbestämmelse.
Sökanden har enligt 13 § också rätt att mot fastställd avgift få avskrift
eller kopia av allmän handling; framställning härom skall behandlas
skyndsamt.

1 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen innefattar även föreskrift av
innebörd, att ett antal organ, bland dem Stiftelsen Nordiska museet,
vid tillämpningen av sekretesslagen skall jämställas med myndighet.
Stiftelsen har således vid prövning av begäran om utbekommande av
allmän handling att följa bl.a. föreskrifterna i 15 kap. 6 och 7 §§
sekretesslagen. Enligt dessa har enskild, vars begäran om utbekomman-
de av allmän handling inte villfares, rätt att erhålla ett skriftligt beslut
av myndigheten; detta beslut är överklagbart och skall således vara
försett med fullföljdshänvisning.

Enligt 15 kap. 4 § sekretesslagen skall myndighet på begäran av
enskild lämna ut uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndig-
heten "i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om
sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång". Även denna regel
gäller för stiftelsen såvitt avser sådana handlingar som är att betrakta
som allmänna hos denna. Att myndigheternas åligganden enligt detta
stadgande inte är helt identiska med deras skyldigheter enligt 2 kap.
TF markeras i andra stycket genom en hänvisning till 2 kap. 12 § TF
beträffande där avsett fall.

Redog. 1991/92:1

429

Om en myndighet — eller i förekommande fall ett privaträttsligt Redog.
subjekt, som enligt vad som framgått är att jämställa med myndighet —
avslår enskilds begäran om uppgifter ur allmän handling, kan beslutet
inte överklagas hos domstol enligt den i TF och sekretesslagen stadgade
ordningen. Endast om en hemställan om uppgifter ur allmänna hand-
lingar kan anses innefatta en begäran att utfå de handlingar som
innehåller uppgifterna kan talan föras enligt 15 kap. 7 § sekretesslagen.

4 Bedömning

JO Ragnemalm anförde i beslut den 27 november 1990 följande.

Carsten Larsens framställning till stiftelsen avsåg inte uttryckligen —
såvitt framgått av utredningen — någon eller några preciserade hand-
lingar, varför denna knappast kan uppfattas som en begäran om att få
ta del av allmän handling. Framställningen får snarare betraktas som
en begäran om utfående av uppgifter ur sådan handling jämlikt 15
kap. 4 § sekretesslagen.

Vad gäller själva prövningsförfarandet skall stiftelsen, såsom ovan
redovisats, enligt 1 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen vid tillämp-
ningen av denna lag jämställas med myndighet. Detta innebär att
stiftelsen vid prövning av framställningar om såväl utbekommande av
allmän handling som utfående av uppgift därur har att följa sekretess-
lagens bestämmelser i tillämpliga delar. Problem uppkommer, om
sökanden och stiftelsen inte är överens om att efterfrågade handlingar
— eller handlingar, som innehåller begärda uppgifter — tillhör de
kategorier som enligt lagen skall behandlas som allmänna. Den i
ärendet centrala frågan gäller, hur stiftelsen skall förfara, om de
aktuella handlingarna enligt dess mening inte hör till det i sekretessla-
gens bilaga angivna verksamhetsområdet.

Jag delar i och för sig den i remissvaret hävdade uppfattningen, att
museet inte "vid varje allmänt hållen begäran att få se handlingar" har
att tillämpa sekretesslagens berörda regler. Särregleringen i detta spe-
ciella avseende beträffande det privaträttsliga subjektet Stiftelsen Nor-
diska museet innebär inte, att museet i en mera allmän mening blir att
jämställa med myndighet, och att reglerna om offentlighet och sekre-
tess för dess del får en vidsträckt tillämpning. För att en framställning
om utfåendet av viss handling — eller uppgift ur denna — skali
behandlas enligt det i sekretesslagen stadgade förfarandet måste krävas
att handlingen är av sådan karaktär, att det inte framstår som uteslutet
att hänföra den till sådan verksamhet som anges i bilagan till sekretess-
lagen. Kan den inte i någon rimlig mening relateras till denna verk-
samhet — prövning av angivna frågor rörande statligt reglerad anställ-
ning hos stiftelsen — måste museet vad gäller både förfarande och
bedömning kunna agera med samma frihet som andra privaträttsliga
subjekt. (Jfr JO 1988/89 s. 246 f vad gäller begäran att få ta del av
handling, som inte under några förhållanden hade kunnat vara allmän
av den anledningen, att den inte kunnat förvaras hos myndighet.)

A andra sidan går stiftelsen enligt min mening väl långt i restriktivi-
tet, då man i remissvaret gör gällande, att "tjänstemännen vid museet

1991/92:1

430

har rätt att göra sig underrättade, om en framställning verkligen avser
allmänna handlingar, och att de har skyldighet att t.ex. meddela
formella avslagsbeslut enbart i den mån saken faktiskt gäller allmänna
handlingar eller i vart fall på grund av sökandens uppgifter kan antas
beröra det området, dvs. i sak vissa kvalificerade personalärenden".
Om den som hos museet med åberopande av reglerna i 2 kap. TF
begär utlämnande av en handling skulle bestås ett formligt, överklag-
bart avslagsbeslut — jämte besvärshänvisning — "enbart i den mån
saken faktiskt gäller allmänna handlingar", skulle han ju helt berövas
möjligheten att få den kontroversiella frågan om handlingens status
överprövad i högre instans; att på detta sätt hindra varje kontroll av att
museet korrekt avgjort frågan om handlingens karaktär av allmän
framstår som oacceptabelt. Vad som i fortsättningen av citatet ur
remissvaret sägs om att saken på grundval av sökandens uppgifter "kan
antas beröra" det i sekretesslagens bilaga angivna området närmar sig
emellertid vad jag anser vara en rimlig lösning. Som framgått av vad
jag tidigare anfört, måste tillämpningen av sekretesslagens regler förut-
sätta, att sökandens framställning kan sägas anknyta till detta område.
Bl.a. för att möjliggöra för högre instans att slutligt dra upp gränserna
för det område inom vilket handlingarna skall behandlas som allmän-
na måste dock kravet på sökanden härvidlag sättas relativt lågt. Även
om framställningen enligt museets mening i visst fall inte "kan antas
beröra" det specialreglerade området, med följd att handlingen inte
anses skola behandlas som allmän, bör ett formligt avslagsbeslut enligt
sekretesslagens regler enligt min uppfattning meddelas, om det objek-
tivt sett inte framstår som uteslutet, att den efterfrågade handlingen är
att betrakta som allmän. Så snart framställningen tangerar den i
sekretesslagens bilaga angivna verksamheten bör museet — om man
anser, att handlingen faller utanför denna — meddela ett avslagsbeslut,
motiverat med att handlingen inte kan anses som allmän.

Applicerat på det aktuella fallet leder mitt resonemang till följande
slutsatser. Om sökanden begärt, att museet skulle utlämna handlingar in-
nefattande uppgifter om anställdas namn, adress och telefonnummer,
borde man — med hänsyn till anknytningen till de i sekretesslagens
bilaga angivna anställningsfrågorna — lämpligen ha lämnat svar i form
av ett överklagbart avslagsbeslut; i sak har jag ingen erinran mot
bedömningen, att eventuellt förekommande handlingar med endast de
angivna uppgifterna inte är att betrakta som allmänna inom stiftelsens
verksamhetsområde. Då det emellertid, som jag ovan framhållit, här
knappast var fråga om utlämnande av (allmänna) handlingar utan om
en begäran om vissa uppgifter ur (allmän) handling, blir resultatet, att
något fel inte begåtts, då avslagsbeslut med besvärshänvisning ej lämna-
des. Som påpekats kan avslag på sådan begäran som avses i 15 kap. 4 §
sekretesslagen inte överklagas i den i TF och sekretesslagen angivna
ordningen. På vilket sätt svar i detta fall skall ges får avgöras med
hänsyn till omständigheterna; någon ovillkorlig skyldighet att använda
skriftlig form föreligger inte (se Corell m.fl., Sekretesslagen, 2 u. 1985,
s. 401).

Redog. 1991/92:1

431

Frågor kring utlämnande till anställd hos kronofog-
demyndighet av avtal om nya löner i vad avtalen
avsåg andra anställdas löner. Myndigheten hade frå-
gat sökanden varför han ville veta detta och hade
sökt förmå honom att avstå från sin begäran under
hänvisning till att arbetsgivaren och personalorgani-
sationerna hade kommit överens om att icke offent-
liggöra uppgifter av detta slag; sedan sökanden efter
ny begäran hade fått kopia av avtalen hade myndig-
heten underrättat berörda anställda härom. Kritik
häremot.

(Dnr 1151-1990)

1 Anmälan

I en anmälan till JO klagade Ulf Bonde på det sätt på vilket kronofog-
demyndigheten i Älvsborgs län hade handlagt ett ärende om utlämnan-
de av allmän handling, avtal om nya löner. Han uppgav i sammandrag
följande.

Någon gång under veckan den 12—16 mars 1990 informerades han
muntligen av länskronodirektören Sören Robertsson om sin nya lön.
Han frågade då vad övriga JUSEK-medlemmar hade fått i lön. Sören
Robertsson undrade då varför han ville veta detta. Han fick också veta
att han hade rätt enligt tryckfrihetsförordningen att få ta del av dessa
uppgifter, men arbetsgivaren och facken hade kommit överens om att
inte lämna ut uppgifter om de nya lönerna. Ulf Bonde sade att han
skulle börja med att försöka få uppgifterna från den facklige förtroen-
demannen, för att därefter eventuellt återkomma till Sören Robertsson.
Från fackets sida fick han dock avslag på sitt önskemål med hänvis-
ning till överenskommelsen mellan avtalsparterna. Senare fick han
veta att Sören Robertsson utfärdat direktiv till personalen på den
administrativa enheten om att den som frågar efter någons lön skulle
upplysas om att den omfrågade personen skulle komma att underrättas
om vem som frågat. Den 19 mars 1990 begärde Ulf Bonde att få veta
samtliga SACO- och ST-anslutnas löner. Sören Robertsson sade då i
snabbtelefonen till vederbörande tjänsteman att ge Ulf Bonde en kopia
av SACO- och ST-listorna och underrätta alla anställda om att han fått
dem.

Ulf Bonde ifrågasatte om inte underrättelsen föll in under 5 kap. 1 §
brottsbalken och stred mot 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen där-
igenom att om man inte får bedriva efterforskningar får man inte
heller sprida resultatet av sådana efterforskningar.

Redog. 1991/92:1

432

2 Utredning

Redog. 1991/92:1

Kronofogdemyndigheten, företrädd av Sören Robertsson, yttrade sig
efter remiss. I yttrandet uppgav han bl.a. detta.

När avtalet mellan RSV och JUSEK kom till KFM underrättades var
och en om vilken lön som man skulle fä enligt det nya avtalet.
Enhetscheferna underrättades också i förekommande fall om under-
ställd personals lön. Den första underrättelsen gjordes muntligt av mig.
När jag meddelade Bonde om hans nya lön bad han att fä veta även
övriga JUSEK-medlemmars löner. Jag berättade då om överenskom-
melsen som RSV träffat med personalorganisationerna att inte offent-
liggöra lönerna. Han bad då att få en kopia av avtalet. Jag framhöll för
honom, att han givetvis hade rätt enligt tryckfrihetsförordningen (TF)
att få det men att han med hänsyn till förhandlingsparternas överens-
kommelse inte borde hävda sin rätt. Jag vädjade till honom att avstå
från en sådan begäran. Han förklarade då, att han skulle försöka få
uppgifterna genom JUSEK-representanten hos KFM.

Senare begärde Bonde på nytt att få en kopia av både JUSEK-avtalet
och det avtal som KFM träffat med ST-KFM i länet. (Hans begäran hos
JUSEKs KFM-representant hade inte efterkommits). Jag vädjade till
honom på nytt att avstå samtidigt som jag var noga med att framhålla
att jag givetvis inte kunde neka honom avtalskopior enligt bestämmel-
serna i TF. Jag förklarade också, att jag avsåg att underrätta dem som
fanns upptagna i avtalet om att han fått en avtalskopia, om han
framhärdade i sin begäran. Eftersom han trots detta och trots min
vädjan krävde att få avtalskopiorna gav jag besked till den handläggan-
de tjänstemannen att expediera kopiorna och att underrätta dem som
omfattades av avtalen.

Bondes uppfattning att mitt handlande skulle vara straffbart som
förtal enligt brottsbalken 5:1 kan jag inte dela. Väl kan jag förstå, att
han tycker det är genant, att alla vet hur nyfiken han har varit att få
veta sina arbetskamraters löner. Något uppsåt att utsätta Bonde för
andras missaktning har jag dock inte haft. På de skäl som jag har
anfört ovan måste under alla förhållanden handlandet anses försvarligt.

Om Bonde med hänvisning till TF 2:14 tredje stycket syftar på min
inledande fråga till honom, när han bad att få veta samtligas löner:
"Varför vill Du veta det?", vill jag genast säga att det närmast var en
retorisk fråga. Den var inte allvarligt menad och jag förutsatte, att
Bonde förstod det. Det var därför som jag skrattade lite lätt när han
ifrågasatte, om det var lämpligt av mig att fråga så. I det här inledande
skedet av vårt samtal hade han dessutom ännu inte bett att få kopia av
avtalen eller att få ta del av dem. Han vill få "veta" de andras löner.
Jag har aldrig frågat honom om varför han ville ha en kopia av
avtalen. Tolkad direkt efter bokstaven är därför inte den åberopade
bestämmelsen tilllämplig. Hur som helst min fråga var aldrig allvarligt
menad. Det stod ju alldeles klart för mig, varför han ville veta de
andras löner.

Ulf Bonde bemötte remissyttrandet.

433

3 Bedömning

Redog. 1991/92:1

I beslut den 31 januari 1991 uttalade JO Pennlöv följande.

En överenskommelse mellan två parter på arbetsmarknaden om att
inte offentliggöra uppgifter om nya löner för vissa personalgrupper i
ett träffat avtal kan aldrig åsidosätta medborgarnas grundlagsenliga
rättigheter att ta del av allmänna handlingar. En allmän handling som
inte omfattas av någon form av sekretess enligt sekretesslagens regler
skall alltid tillhandahållas allmänheten, inklusive personalen vid den
myndighet där den öppna, allmänna handlingen förvaras, utan kom-
mentarer eller andra åtgärder (jämför 2 kap. 14 § tredje stycket
tryckfrihetsförordningen). Det var därför fel av länskronodirektören
Sören Robertsson att söka förmå Ulf Bonde att avstå från sin begäran.
Den påföljande åtgärden att tillställa "samtliga anställda" en informa-
tions skrivelse av ovan nämnt slag måste betecknas som minst sagt
anmärkningsvärd. Syftet med åtgärden framstår för mig som dunkelt,
och risken för att Ulf Bonde därigenom skulle komma att misstänklig-
göras inför sina kollegor på ett icke godtagbart sätt borde ha föresvävat
Sören Robertsson innan han undertecknade skrivelsen och fatt honom
att avstå från att fullfölja sitt handlande. Sören Robertsson måste
allvarligt kritiseras för sitt agerande i denna del.

Vad Ulf Bonde tagit upp i övrigt föranleder inga särskilda kommen-
tarer från min sida.

Riksskatteverket skall tillställas en kopia av beslutet.

Fråga om vilka handlingar som beslutsmyndigheten i
samband med besvär över beslut om utlämnande av
allmän handling skall tillställa besvärsinstansen m.m.

(Dnr 2929-1989)

Anmälan

I en skrivelse hemställde Jan Mosander om JO:s granskning av läns-
skattemyndighetens i Stockholms län tolkning av offentlighetsprinci-
pen i "fallet Palmstierna". Han anförde att myndigheten, såsom fram-
gick av ett beslut av kammarrätten i Stockholm, inte i fallet fört någon
form av minnesanteckningar angående ett besök på myndigheten av
representanter för SE-banken. Jan Mosander hemställde även om JO:s
uttalande huruvida myndigheten var skyldig att föra sådana anteck-
ningar i enlighet med 15 § förvaltningslagen.

Bakgrund

Jan Mosander vände sig till länsskattemyndigheten i Stockholms län,
både per telefon och skriftligen, för att fä fram vissa uppgifter som
hade samband med bankdirektören Jacob Palmstiernas självdeklara-
tion. Han ville veta

-om det fanns någon form av minnesanteckningar i Palmstiernas
deklaration

434

-om dessa anteckningar upptog beskrivning av besök av SE-bankens Redog. 1991/92:1
personal, vilka dessa personer var och vem som förde anteckningar-
na

-vem på myndigheten deltog i beslut och diskussioner

Länsskattechefen Lars Johansson avslog Jan Mosanders framställningar
med följande motivering.

Allmän självdeklaration inklusive bilagor och anteckningar omfattas av
sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållande av såväl
ekonomisk som personlig art. Undantag härifrån utgör själva taxerings-
nämndens beslut (9 kap 1 § sekretesslagen). Det kan i detta samman-
hang framhållas att endast de uppgifter på sjäivdeklarationens första
sida som skall längdföras inte berörs av sekretessen.

Mot denna bakgrund får inte heller minnesanteckningar eller andra
arbetsnoteringar eller sådana uppgifter Ni omnämnt i Er skrivelse
utelämnas. Ni har vidare i skrivelse 1989-10-27 till taxeringsdirektör
Rolf Nyström begärt besked i vissa avseenden formulerat i tre streck-
satser. Dessa uppgifter är också sekretesskyddade.

Jan Mosander överklagade länsskattemyndighetens beslut till kammar-
rätten i Stockholm. Efter föredragning den 15 november 1989 medde-
lade kammarrätten följande beslut:

Kammarrätten anmodar länsskattemyndigheten att senast den 4 decem-
ber 1989 avge yttrande över besvären och i samband därmed inge de
handlingar som finns hos länsskattemyndigheten och från vilka Jan
Mosander vill ha uppgifter.

Länsskattechefen avgav följande yttrande:

Efter genomgång av den aktuella akten finner länsskattemyndigheten
att det inte finns sådana anteckningar vilka Jan Mosander efterfrågar.
Efter utredning kan myndigheten också konstatera att sådana omstän-
digheter som enligt förvaltningslagens regler ställer krav på anteck-
ningar inte har förelegat.

Därefter fattade den 21 december 1989 kammarrätten följande beslut:

Enligt 15 kap 7 § sekretesslagen far talan föras mot ett beslut varige-
nom en myndighet har vägrat en enskild att få ta del av en allmän
handling. Kammarrätten kan däremot inte pröva om myndigheten är
skyldig att lämna vissa upplysningar och inte heller om myndigheten
har följt gällande regler i sitt arbete.

Jan Mosanders framställning innefattar en begäran att få ta del av
allmän handling innehållande de av honom efterfrågade uppgifterna.
Länsskattemyndigheten har emellertid uppgivit att det inte finns några
handlingar med sådana uppgifter.

Kammarrätten finner därför besvären inte föranleda något kammar-
rättens vidare yttrande.

Utredning

Handläggaren i detta ärende besökte länsskattemyndigheten för genom-
gång av Jacob Palmstiernas deklarationer. Vid besöket kom det fram
att det fanns ett antal tjänsteanteckningar med anknytning till det
aktuella ärendet. Anteckningarna fanns dock inte i Jacob Palmstiernas
deklarationsakt utan i ett intill denna förvarat särskilt omslag.

435

Ärendet remitterades till länsskattemyndigheten för yttrande. Läns-
skattechefen Lars Johansson svarade bl.a. följande.

Vid avlämnandet av myndighetens yttrande över Mosanders besvär har
länsskattemyndigheten utgått från det som kammarrätten definierar
som "SAKEN". Av kammarrättens protokoll 1989-11-15 framgår att
"SAKEN" gäller utlämnande av allmän handling.

Som framgår av kammarrättens beslut 1989-12-21 får talan föras mot
ett beslut varigenom en myndighet har vägrat en enskild att fa ta del
av en allmän handling.

Kammarrättens anmodan till länsskattemyndigheten har av myndig-
heten tolkats så att kammarrätten önskade ta del av de allmänna
handlingar i ärendet som fanns hos länsskattemyndigheten. Huruvida
det i ärendet avseende Palmstiernas taxering förts några sådana note-
ringar vid myndigheten som inte utgör allmän handling har myndig-
heten ingen skyldighet att upplysa Mosander om. Detta informerades
Mosander också om vid telefonsamtal 1989-10-25.

Emedan ingen skyldighet föreligger att till enskild lämna ut uppgift
om eventuell förekomst av vid myndigheten upprättad handling som
inte är allmän handling och kammarrätten inte heller kan pröva om
länsskattemyndigheten är skyldig att lämna andra uppgifter än sådana
som avser förekomst och innehåll i allmän handling anser länsskatte-
myndigheten den tolkning myndigheten gjort av kammarrättens anmo-
dan som riktig.

Av kammarrättens beslut 1989-12-21 framgår att "Jan Mosanders
framställning innefattar en begäran att få ta del av allmän handling
innehållande ...." — — —

Länsskattemyndigheten anser sig således tolkat kammarrättens an-
modan rätt.

Myndighetens skyldighet att föra anteckningar i myndighetsutövning
regleras i 15 § Förvaltningslagen (FL). Av denna paragraf framgår att
"Uppgift som en myndighet Sr på annat sätt än genom en handling
och som kan ha betydelse för utgången i ärendet skall antecknas av
myndigheten, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon en-
skild."

Myndighetens anteckningsskyldighet förutsätter således att uppgift läm-
nas på annat sätt än genom en handling. Lämnas samma uppgift såväl
muntligen som genom överlämnande av handling föreligger ingen
anteckningsskyldighet enligt 15 § FL. Skyldighet kan inte heller före-
ligga att föra särskilda anteckningar om på vilket sätt en handling
överlämnats till myndigheten — om inte överlämnandet i sig har
betydelse i ärendet.

Lämnas muntlig uppgift som inte kan ha betydelse för utgången i
ärendet föreligger inte anteckningsskyldighet. Myndigheten har tolkat
15 § FL så att anteckningsskyldighet föreligger när myndigheten får
uppgifter på annat sätt än genom handling och dessa uppgifter är av
sådan art att de kan ha betydelse för utgången i ärendet. Om sådana
uppgifter lämnats muntligen är de av sådan art att de skyddas av
sekretess enligt 9 kap. 1 § sekretesslagen. Anteckningar kan i dylika
fall inte lämnas ut utan ett uttryckligt medgivande från den som
sekretessen skall skydda.

Huruvida en hos myndigheten tillkommen handling är att anse som
en allmän handling eller ej regleras av 2 kap, 9—11 §§ Tryckfrihetsför-
ordningen (TF). Av 9 § TF framgår att minnesanteckning som ej har
expedierats eller tagits om hand för arkivering ej utgör allmän hand-
ling. Ej heller anses utkast till koncept till myndighets beslut eller
skrivelse och annan därmed jämställd handling som ej har expedierats
som allmän handling, såvida den icke tages om hand för arkivering.

Redog. 1991/92:1

436

Mot denna bakgrund finner myndigheten att skyldighet inte förele-
gat att föra anteckningar i det aktuella ärendet. Om anteckningar förts
har dessa inte utgjort allmän handling. Länsskattemyndigheten konsta-
terar att det inte finns några sådana anteckningar om vars förekomst
myndigheten behöver lämna upplysning till Mosander eller kammar-
rätten och från vilka Jan Mosander vill ha uppgifter.

Vid översändandet av länsskattemyndighetens yttrande till kammar-
rätten bifogades samtliga i Palmstiernas deklaration förekommande
handlingar.

Härefter remitterades ärendet till kammarrätten i Stockholm som
yttrade bl.a. följande.

Kammarrätten utgår från att domstolen — för att inte föregripa en ev
kommande besvärsprövning — inte skall uttala sig i frågan om det
föreligger allmänna handlingar eller ej.

I övrigt åberopar kammarrätten skälen i sitt beslut den 21 december
1989.

Därefter återstår frågan om länsskattemyndigheten hade bort över-
lämna det nu framtagna materialet till kammarrätten. Därvid måste
konstateras att kammarrätten för att rätt kunna pröva klagandens
yrkande i sekretessmålet borde ha haft tillgång till detta material om
det vid den aktuella tidpunkten fanns hos myndigheten.

Gentemot vad länsskattemyndigheten numera anfört vill kammarrät-
ten påpeka, att i beslutet den 15 november 1989 saken visserligen
betecknas som "utlämnande av allmän handling" — något annat
kunde kammarrätten inte pröva i målet — men att kammarrätten
begärt att fa de "handlingar" som fanns hos länsskattemyndigheten och
från vilka klaganden ville ha uppgifter.

Bedömning

I beslut den 28 augusti 1990 uttalade JO Wigelius följande.

Anteckningsskyldighet

Jan Mosander har begärt JO:s yttrande beträffande myndighetens skyl-
dighet att föra anteckningar. Med hänsyn till vad som framkommit om
hos myndigheten förda anteckningar saknar jag anledning att yttra mig
i denna del.

Allmänna handlingar m.m.

Frågor om utlämnande av allmän handling regleras primärt i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen (TF). Omfattas sådan handling inte av någon
sekretessbestämmelse — är den med andra ord offentlig — skall den
enligt 12 § genast eller så snart det är möjligt på stället och utan avgift
tillhandahållas den som önskar ta del därav; myndighet är enligt andra
stycket dock inte skyldig att tillhandahålla handling på stället — dvs. i
myndighetens lokaler — om betydande hinder möter. I stället för att ta
del av en handling hos myndigheten har sökanden enligt 13 § rätt att
mot festställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen, till den del
den får lämnas ut; sådan begäran skall behandlas skyndsamt.

Grundläggande regler om fullföljd av talan mot myndighets beslut i
ärenden angående utbekommande av allmän handling finns i 2 kap.

Redog. 1991/92:1

437

15 § TF. Enligt detta stadgande får i princip varje beslut överklagas om Redog.
det innebär att begäran att få ta del av handling avslås eller att
handlingen lämnas ut med förbehåll som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars förfoga över den.

Rätten att överklaga en vägran att lämna ut en handling stadgas i 15
kap. 7 § sekretesslagen och gäller oavsett om beslutet grundar sig på att
handlingen inte är allmän eller på en sekretessbestämmelse.

Om det är fråga om en begäran om uppgifter ur allmän handling, gäl-
ler däremot inte de nämnda bestämmelserna i 2 kap. TF utan de
härvidlag något mindre långtgående reglerna i 15 kap. 4 § sekretesslag-
en (1980:100), i vilken föreskrivs att sådan uppgift skall lämnas "i den
mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av
hänsyn till arbetets behöriga gång". Att myndigheternas åligganden
enligt detta stadgande inte är helt identiska med deras skyldigheter
enligt 2 kap. TF markeras i andra stycket genom en hänvisning till 2
kap. 12 § TF beträffande där avsett fall. Som framhålles i kommenta-
ren till sekretesslagen torde t.ex. myndighets skyldighet att lämna
upplysningar per telefon "inte behöva uppfyllas fullt ut lika snabbt
som skyldigheten att lämna ut allmänna handlingar" (Corell s. 401).

Om en myndighet avslår en enskilds begäran att få ta del av
innehållet i en allmän handling kan beslutet inte överklagas enligt 15
kap. 7 § SekrL annat än om det innebär avslag på en begäran att få ta
del av själva handlingen (se regeringsrättens årsbok 81 2:45 (I)). En
annan sak är hur det sätt på vilket en begäran att få del av uppgifter
skall bedömas. I RÅ 82 2:68 I och II (plenum) fann regeringsrätten att
hemställan till myndighet att erhålla uppgifter ur vissa register skulle
anses innefatta begäran att utfå allmänna handlingar innehållande
uppgifterna; mot myndighets beslut med avslag på begäran fick talan
således föras enligt 15 kap. 7 § SekrL. — Rättsläget har närmare
penetrerats i Alf Bohlin: Allmänna handlingar s. 336 ff.

Jan Mosanders skrivelse till länsskattemyndigheten har som rubrik
"Begäran om uppgift i allmän handling". I en annan skrivelse till
samma myndighet skriver han: "Observera att jag inte frågar om
innehållet i anteckningarna" och i besvärsskrivelsen anförs följande:
"Jag har alltså inte begärt ut anteckningarna som sådana, jag har
begärt ut vissa specificerade uppgifter ...". Jag kan för min del inte
tolka Jan Mosanders begäran på annat sätt än att han uteslutande
begärde vissa uppgifter som tänktes hämtade ur någon handling, all-
män eller ej. I så fall kan det måhända ifrågasättas om fullföljd av
talan mot länsskattemyndighetens beslut var medgiven av bestämmel-
serna i 15 kap. 7 § SekrL.

När nu emellertid både länsskattemyndigheten och kammarrätten av
allt att döma ansåg att Jan Mosanders framställning innefattade en
begäran att få ta del av allmän handling innehållande de av honom
efterfrågade uppgifterna, borde länsskattemyndigheten ha överlämnat
de faktiskt existerade tjänsteanteckningarna i ärendet och låtit kam-
marrätten avgöra huruvida dessa handlingar var allmänna (nämligen
hos länsskattemyndigheten) eller ej och, om de befanns ha varit

1991/92:1

438

allmänna, pröva om det förelåg hinder mot ett utlämnande. Jag Redog. 1991/92:1
ansluter mig alltså helt till den uppfattning kammarrätten redovisat i
sitt yttrande till JO.

Ett märkligt förhållande kan vara att länsskattemyndigheten angett
ganska varierande grunder för sina ställningstaganden i saken. Av
motiveringen i myndighetens avslagsbeslut kan man dra slutsatsen att
handlingarna finns men är sekretesskyddade — så har även Jan Mosan-
der tolkat beslutet. Till kammarrätten uppger myndigheten att inga
handlingar finns och i ett yttrande till JO understryks att handlingarna
inte är allmänna. Det nämnda far ses som tecken på osäkerhet vid
behandlingen av ett något säreget ärende. Däremot finner jag i den
mindre tillfredsställande hanteringen hos länsskattemyndigheten inte
något som ger anledning till misstanke att man sökt på särskilt sätt
tillgodose ett Jacob Palmstiernas intresse; de ifrågavarande uppgifterna
är såvitt jag kan se på intet sätt belastande för honom.

Fråga om ansvar för dröjsmål med att pröva fram-
ställning om utlämnande av allmän handling. Åtals-
underlåtelse efter avslutad förundersökning

(Dnr 1627-1990)

Med anledning av klagomål från Lars Tingström mot kriminalvårdssty-
relsen angående utlämnande av allmän handling meddelade JO Penn-
löv den 20 juni 1991 följande beslut.

Bakgrund

Kriminalkommissarien Lennart Thorin, polismyndigheten i Stock-
holm, kom den 30 december 1988 in till kriminalvårdsstyrelsen med
en skrivelse avseende behandlingen av Lars Tingström då han var
intagen i kriminalvårdsanstalten Norrköping. Skrivelsen, som var
ställd till generaldirektören Björn Weibo, registrerades under diarie-
nummer B 41-17741-88 samt åsattes en beteckning — VL — som
angav att den handlades av verksledningen. Enligt en stämpel på
handlingen bedömdes den samma dag som den inkom som hemlig
enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). I januari 1989 tillställdes
kriminalvårdsstyrelsen av anstaltsdirektören Gunilla Arnerdal, krimi-
nalvårdsanstalten Norrköping, en promemoria i vilken hon kommen-
terade Lennart Thorins skrivelse.

Anmälan m.m.

I sin anmälan, som kom in till JO den 6 juni 1990, uppgav Lars
Tingström att han den 13 november 1989 hos kriminalvårdsstyrelsen
begärt att få kopia av Lennart Thorins skrivelse men trots påminnelse
inte fått något svar. Han begärde att JO skulle utreda orsaken till att
kriminalvårdsstyrelsen inte hade tillmötesgått hans önskemål. Till an-
mälan hade Lars Tingström fogat en kopia av den angivna påminnel-
sen. I denna anförde han följande.

439

Åberopande bifogade skrivelse till Dig daterad den 13 nov 1989 ber jag Redog. 1991/92:1
om påminnelse att bifalla min ringa begäran.

Jag misstänker att min skrivelse kommit bort på väg till Dig.

Med anledning att polisen kommer att hålla målsägareförhör med
mig den 1990 05 22 är det angeläget för mig att från KVS utfå kopia av
Thorins skrivelse daterat 1988 12 29.

Jag hemställer även att utfå kopia av KVS svar till Thorin. Skulle
inget svar ha givits till Thorin önskar jag erhålla en förklaring till
detta.

Det kan här anmärkas att Lars Tingströms begäran kom in till krimi-
nalvårdsstyrelsen den 16 november 1989, att den diariefördes under
beteckningen KRK C 33-13745-89 och att påminnelsen, som kom in
den 10 maj 1990, diariefördes under samma beteckning.

Utredning

Ärendet remitterades till kriminalvårdsstyrelsen för upplysningar och
yttrande. I remissvaret den 12 september 1990 anförde styrelsen —
generaldirektören Björn Weibo — bl.a. följande.

Det kan sägas att Lars Tingström har fog för klagomålen. Andra
ärenden som handläggs inom rättsenheten borde lagts åt sidan så att
Lars Tingström kunnat få svar i tid till det av honom nämnda
målsägandeförhöret den 22 maj 1990. Det förhållandet att Lennart
Thorins skrift, enligt vad denne upplyst för styrelsen, inte i någon del
berör förhållanden som har anknytning till målsägandeförhöret, änd-
rar inte den bedömningen.

Styrelsen har i samtal med Lars Tingström per telefon diskuterat
ärendets handläggning. Lars Tingström förklarade därvid att han för-
väntar sig att få tillgång till Lennart Thorins skrift i tid före en
kommande rättegång under hösten.

Styrelsen har nu tagit ställning till vilka delar av Lennart Thorins
skrift som Lars Tingström kan få del av. En tjänsteman från styrelsen
kommer att besöka Lars Tingström på Kumlaanstalten under vecka 38
för att delge honom materialet.

Vid telefonsamtal den 17 september 1990 med handläggaren av ärendet
här uppgav sektionschefen Dag Olofsson, kriminalvårdsstyrelsen, att
Lars Tingström samma dag fått del av Lennart Thorins skrivelse med
vissa begränsningar.

Lars Tingström kommenterade remissvaret.

Efter viss kompletterande utredning, bl.a. i form av förhör med vissa
befettningshavare vid kriminalvårdsstyrelsen, beslutade jag den 19 no-
vember 1990 att inleda förundersökning, eftersom jag fann anledning
anta att tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken hade begåtts.

Under utredningen har förhör hållits med generaldirektören Björn

Weibo, byråchefen Per Colliander, biträdande enhetschefen Eva Ceder-
gren, sektionscheferna Ulf Jansson och Dag Olofsson, byrådirektörerna
Kerstin Hede och Gunilla Kernell, sekreterarna Ulla Wallqvist och
Kerstin Blomé samt assistenten Ann Wettergren, samtliga befattnings-
havare vid kriminalvårdsstyrelsen.

Vid förhör med Ulf Jansson den 8 januari 1991 delgavs han miss-
tanke om tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken i enlighet med 440

följande.

Lars Tingström kom den 16 november 1989 in med en begäran om att
få kopia av en allmän handling hos kriminalvårdsstyrelsen. Handling-
en lämnades med vissa begränsningar i kopia ut till Lars Tingström
den 17 september 1990. Ulf Jansson har från det att han fick känne-
dom om begäran haft att vidta åtgärder för att denna skulle kunna
prövas i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 13 § tryckfrihetsförord-
ningen och 15 kap. sekretesslagen (1980:100) men underlåtit att göra
detta.

Vid förhör med Per Colliander samma dag delgavs även han misstanke
om tjänstefel i enlighet med en likalydande gärningsbeskrivning.

Vid förhör med Dag Olofcson samma dag delgavs han misstanke om
tjänstefel i enlighet med följande.

Lars Tingström kom den 16 november 1989 in med en begäran om att
få kopia av en allmän handling hos kriminalvårdsstyrelsen. Handling-
en lämnades med vissa begränsningar i kopia ut till Lars Tingström
den 17 september 1990. Dag Olofcson har underlåtit att ta ställning i
utlämnandefrågan i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 13 § tryck-
frihetsförordningen och 15 kap. sekretesslagen (1980:100).

Vid förhör slutligen med Kerstin Hede den 8 februari 1991 delgavs
även hon misstanke om tjänstefel i enlighet med en gärningsbeskriv-
ning som överensstämde med dem avseende Ulf Jansson och Per
Colliander.

Med hänsyn till uppgifter som lämnades vid förhören gjorde jag
bedömningen att brott inte skulle kunna styrkas beträffande Per Col-
liander, Ulf Jansson och Kerstin Hede samt att anledning att fullfölja
förundersökningen avseende dessa därför inte längre förelåg. Jag beslu-
tade med anledning härav den 19 mars 1991 att lägga ned förundersök-
ningen utom såvitt avsåg Dag Olofcson.

Bedömning

Frågan om utlämnande av allmän handling regleras primärt i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen (TF). Med allmän handling avses enligt 3 §
en handling som förvaras hos myndighet och som enligt bestämmelser-
na i 6 eller 7 §§ är att anse som inkommen till eller upprättad hos
myndighet.

Enligt 12 § skall en handling som får lämnas ut — som alltså inte
omfattas av någon sekretessbestämmelse — på begäran "genast eller så
snart det är möjligt" på stället och utan avgift tillhandahållas den som
önskar ta del därav; myndigheten är enligt andra stycket dock inte
skyldig att tillhandahålla handling på stället om "betydande hinder"
möter.

Av 13 § framgår att den som vill ha del av en allmän handling även
har rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen till
den del den får lämnas ut. En sådan begäran skall behandlas skynd-
samt. Frågan om utlämnande av allmän handling prövas — oavsett om
begäran avser utbekommande av en handling på stället eller i avskrift
eller i kopia — enligt 14 § av den myndighet som förvarar handlingen.
Svarar viss befattningshavare vid myndigheten enligt arbetsordning

Redog. 1991/92:1

441

eller särskilt beslut för vården av handling ankommer det emellertid
enligt 15 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100) — SekrL — på honom att i
första hand pröva frågan om utlämnande till enskild. I tveksamma fall
skall den som har handlingen i sin vård hänskjuta frågan till myndig-
heten, om det kan ske utan omgång. Vägrar han att lämna ut hand-
lingen eller lämnar han ut den med förbehåll, skall han på sökandens
begäran hänskjuta frågan till myndigheten. En befattningshavare som
har vården om en viss handling kan alltså lämna ut den, under det att
det ankommer på myndigheten att meddela ett formligt, överklagbart,
avslagsbeslut, när den uppgiften inte har delegerats. Att det i första
hand ankommer på en viss befattningshavare att pröva frågan om
utlämnande hindrar givetvis inte att myndigheten som sådan tar över
och beslutar i saken.

Av utredningen framgår att det dröjde tio månader från det att Lars
Tingström gjorde sin framställning om att fa ut kopia av Lennart
Thorins skrivelse till dess att det inom kriminalvårdsstyrelsen togs
ställning till begäran. Att ta ställning till en sådan begäran innefattar
myndighetsutövning. De för denna myndighetsutövning i TF uppställ-
da reglerna har åsidosatts genom dröjsmålet. Gärningen/gärningarna är
inte att anse som ringa. De objektiva förutsättningarna för tjänstefel
enligt 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken är därför uppfyllda.

När det gäller frågan om vem eller vilka som bär ansvaret för det
inträffade gör jag följande bedömning.

Såvitt angår den ursprungliga begäran från Lars Tingström har
utredningen kunnat klarlägga endast att den i november 1989 mottogs
av Ulf Jansson, som i egenskap av chef för registersektionen i första
hand hade att pröva utlämnandefrågan, och att den återfanns i Per
Collianders tjänsterum någon gång i augusti 1990. Vad som förekom-
mit däremellan är höljt i dunkel. Mot Ulf Janssons påstående om att
han överlämnat ärendet till Per Colliander skall ställas dennes katego-
riska förnekande av att ha tagit någon som helst befattning med
detsamma och hans misstankar om inblandning av ytterligare någon
person. Enligt min mening framstår det som utsiktslöst att genom
ytterligare utredning försöka bringa klarhet i saken. Som tidigare
framgått har jag gjort den bedömningen att brott inte skulle kunna
styrkas beträffande vare sig Ulf Jansson eller Per Colliander. Detta
hindrar emellertid inte att jag ställer mig frågande och kritisk till det
sätt på vilket Ulf Jansson enligt sina egna uppgifter agerat i ärendet.
Det framstår således som något märkligt att Lennart Thorins skrivelse
inte kunde återfinnas i kassaskåpet på verkskansliet vid det besök som
Ulf Jansson påstår sig ha gjort där i november 1989 strax efter det att
Lars Tingströms begäran kommit in. Under förutsättning att Ulf Jans-
son lämnade över ärendet till Per Colliander kan det vidare, särskilt
med hänsyn till vad denne därvid skall ha förklarat, ifrågasättas varför
inte en omregistrering av ärendet gjordes. Slutligen framstår det som
anmärkningsvärt att inte Ulf Jansson, när påminnelsen från Lars
Tingström kom in, i första hand vände sig till Per Colliander.

Beträffande Dag Olofsson framgår av utredningen att han inte
påbörjade handläggningen av ärendet förrän efter den 16 juli 1990 och

Redog. 1991/92:1

442

att begärd kopia lämnades ut till Lars Tingström först den 17 septem- Redog.
ber samma år. Oavsett att ärendet inte låg inom ramen för hans
normala ansvarsområde hade han, när detta nu överlämnades till
honom och han behöll detsamma, att handlägga det med föreskriven
skyndsamhet. Så skedde dock inte. Anledning saknas till annat anta-
gande än att åsidosättandet av gällande bestämmelser skett endast av
oaktsamhet. Förutsättningar finns således enligt min mening för att
besluta om åtal mot Dag Olofsson för tjänstefel.

Jag har emellertid också att ta ställning till om åtalsunderlåtelse kan
komma ifråga. Mot att meddela åtalsunderlåtelse talar att det är grund-
lagsbestämmelser av stor vikt som har åsidosatts. Det finns dock
omständigheter som starkt talar för att åtal kan underlåtas. Härvid bör
i första hand beaktas att Dag Olofsson, vars arbetsbörda under den
aktuella tidsperioden var mycket stor, hade nedsatt arbetskapacitet
genom den sjukdom som han lidit av och behandlats för. Av betydelse
i sammanhanget anser jag också vara att Dag Olofsson egentligen inte
hade något med ärendet att skaffa; det var ju inte han — åtminstone
inte förrän i ett sent skede — som hade vården om den handling som
Lars Tingström hade efterfrågat. Slutligen var ärendet redan när Dag
Olofsson engagerades i detsamma, för att uttrycka det med hans egna
ord, från myndighetens synpunkt bortom ail räddning. Mot bakgrund
främst av det anförda och då i händelse av lagföring någon annan
påföljd än böter inte skulle komma ifråga har jag beslutat att underlåta
åtal med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 1. rättegångsbalken.

Vid den straffrättsliga bedömning som jag nu gjort kommer disci-
plinansvar inte ifråga.

Vad som framkommit visar enligt min mening på nödvändigheten
av att det inom en myndighet finns fasta rutiner beträffande bl.a. vem
som i olika skeden av ett ärendes handläggning har ansvaret för de
sekretessprövningar som kan behöva göras. Jag förutsätter att erforder-
liga åtgärder i detta avseende kommer att vidtas av kriminalvårdsstyrel-
sen.

Kritik mot handläggningen av en ansökan om s.k.
spärrmarkering i ADB-register för folkbokföringsupp-
gifter

(Dnr 2744-1990)

Agneta Ahrberg hemställde i en anmälan mot dataenheten vid läns-
skattemyndigheten i Stockholms län att JO skulle undersöka, om
legala förutsättningar förelegat att ge en viss namngiven person "skyd-
dad identitet". Agneta Åhrberg ifrågasatte också en uppgift i massme-
dia om att personen i fråga hade fått sin ansökan beviljad utan någon
närmare utredning.

Ärendet remitterades till länsskattemyndigheten för utredning och
yttrande. Myndigheten (länsskattechefen Lars Johansson) hänvisade till
en utredning av chefen för dataenheten, Gunnar Magnusson. Denne

1991/92:1

443

redogjorde inledningsvis för sekretessbestämmelserna inom folkbokfö-
ringen och för riksskatteverkets allmänna råd beträffande markering
för särskild sekretessprövning (spärrmarkering). Därefter sägs följande.

2. Dataenhetens vid LSKM i Stockholms län arbetsrutiner m m
avseende ansökningar om spärrmarkering

2.1. Kort redovisning av de olika arbetsrutinerna

Dataenheten följer RSVs allmänna råd — — — och tillämpar därjämte
en rutin, som innebär att sökanden snabbt informeras om att ansökan
inkommit och att en interimistisk spärrmarkering införts i folkbokfö-
ringsregistret. Nedan redovisas arbetsgången vid hante-
ring/handläggning av berörda ärenden:

-Ansökan diarieförs samma dag den kommer in till dataenheten. I
anslutning härtill aviserar dataenheten en interimistisk spärrmarke-
ring till det centrala skatteregistret och det regionala folkbokförings-
registret. Båda registren förs på ADB-media. Aviserade markeringar
införs maskinellt i berörda ADB-register efter en dag resp efter ca en
vecka. Markeringen från det regionala folkbokföringsregistret avise-
ras sedan vidare — via ADB-media — till vissa andra myndigheters
register, bl a till SPAR-registret (Statens Person- och Adress-Regis-
ter). Aviseringsrutinerna har utarbetats av RSV och tillämpas av
samtliga LSKM. Markeringen i skatteförvaltningens ADB-register
används bl a i datorprogram avseende terminalbilder för att meddela
terminalanvändaren att folkbokföringsuppgifterna har "sekre-
tesskydd". På terminalbilden redovisas för sådan person inte några
folkbokföringsuppgifter utan hänvisning sker i stället till datachefen.

- Inom någon vecka efter det att ansökan mottagits/diarieförts, sänder
dataenheten ett "Meddelande om mottagen skrivelse" — — — till
sökanden. Av meddelandet framgår att en interimistisk spärrmarke-
ring förts in i folkbokföringsregistret i avvaktan på slutlig handlägg-
ning av ärendet. Kopia av meddelandet sänds till berört pastorsämbe-
te och berörd lokal skattemyndighet.

- Inom ytterligare någon/några veckor, handläggs ärendet av personal
inom dataenhetens kansli och föredras sedan för dataenhetens chef
för "beslut", som meddelas sökanden. — — — . Tillsammans med
meddelandet utsänds ett informationsblad om spärrmarkeringen —
— — . Berört pastorsämbete och lokal skattemyndighet meddelas
också om den "definitiva" spärrmarkeringen. För ansökan, som inte
bifalls, tas den interimistiska spärrmarkeringen bort från registren.
Markeringen tas också bort, när tiden för spärrmarkering gått ut.

2.2 Bedömning av ansökningar med allvarlig hotbild

Vid dataenheten hos LSKM i Stockholms län handläggs varje år ca 400
ansökningar om spärrmarkering. Ansökningarna avser ca l 000 perso-
ner, inkl familjemedlemmar. Antalet ansökningar ökar något för varje
år. I ansökningarna redovisade hot är i regel mycket allvarliga och
många gånger styrkta genom intyg från t ex polismyndighet. Varianter-
na på hoten är många och de förändras självfallet med tiden, alltefter-
som hoten mot enskilda personer i samhället förändras.

LSKM har vid handläggningen av ansökningar, i vilka redovisas en
allvarlig hotbild (mord, våid/trakasserier av olika slag, bortrövande av
barn m m) det grundläggande synsättet att det krävs starka skäl för att
ifrågasätta hotet i en sådan ansökan. Ett självklart argument för detta
synsätt är, att om en ansökan med allvarlig hotbild avslås av LSKM,
detta sedan i sin tur kan innebära att folkbokföringsuppgifter lämnas
ut och i ansökan beskrivet hot (t ex mord) fullföljs. Det förtjänar
också att nämnas att ett beslut av LSKM att inte bifalla en ansökan om

Redog. 1991/92:1

444

spärrmarkering saknar rättsverkan och därför inte kan överklagas
enligt förvaltningslagen (se RSVs allmänna råd, avsnitt 3.3). (Beslut
enligt 7 kapitlet, 15 § sekretesslagen att inte lämna ut uppgifter ur
folkbokföringsregistret avseende spärrmarkerad person överklagas till
kammarrätten (jfr avsnitt 4 nedan).)

Vid LSKMs handläggning av ansökan med allvarlig hotbild och där
hotbilden inte styrkts av sökanden med intyg el dyl från t ex polismyn-
dighet görs, med utgångspunkt i ovanstående grundläggande synsätt, en
bedömning av behovet av remiss till annan myndighet. Denna bedöm-
ning innebär i regel, att ärendet handläggs utan något remissförfaran-
de.

Ovan redovisad rutin för bedömning av ansökningar med allvarlig
hotbild, som inte styrkts med intyg el dyi från t ex polismyndighet,
tillämpas också av andra LSKM. Hos dataenheten vid LSKM i Älvs-
borgs län har — enligt uppgift från datachefen där — rutinen utfor-
mats i samråd med länspolischefen.

För ansökningar med andra slags hotbilder, tillämpas andra hand-
läggningsrutiner avseende remissförfarandet till annan myndighet.

3. Handläggning och bedömning av nu aktuellt ärende hos LSKM

Ansökan inkom den 1 mars 1990. Samma dag aviserade LSKMs
dataenhet en interimistisk spärrmarkering till det centrala skatteregist-
ret och det regionala folkbokföringsregistret. Den 15 mars 1990 infor-
merade LSKM sökanden — via blanketten "Meddelande om mottagen
skrivelse" — att ansökan mottagits och att spärrmarkering förts in i
folkbokföringsregistret i avvaktan på handläggning av ärendet. (Vid
handläggningen av ärendet hade LSKM inte kännedom om namnet på
— — —.) Kopia av "Meddelandet om mottagen skrivelse" tillställdes
samtidigt berört pastorsämbete och lokal skattemyndighet. Den 4 april
1990 underrättade LSKM sökanden, berört pastorsämbete och berörd
lokal skattemyndighet om att spärrmarkering slutligt införts i registren
t o m den 30 april 1991 — — —

I föreliggande ärende bedömde LSKM, att det inte fanns skäl att
ifrågasätta det i ansökan redovisade hotet (mordhot) och att en remiss
till polismyndighet därför inte var nödvändig.

4. Begäran hos kammarrätten om utlämnande av folkbokföringsuppgif-
ter för nu aktuell person

I mars månad 1990 ingavs en ansökan till SPAR-nämnden från en
journalist om utlämnande av adressuppgifter för nu aktuell person.
SPAR-nämnden avslog ansökan. Beslutet överklagades till kammarrät-
ten, som fann att det enligt 7 kapitlet 15 § sekretesslagen förelåg
hinder mot ett utlämnande till sökanden av de begärda uppgifterna.
Kammarrätten hade i ärendet tagit del av LSKMs handlingar i ärendet.

Länsskattemyndigheten anförde i huvudsak följande i sitt yttrande.

Länsskattemyndigheten (LSKM) anser de i ansökan redovisade skä-
len för spärrmarkering vara av den art att remiss till polismyndighet
inte varit erforderlig. Syftet med begreppet spärrmarkering är att
genom folkbokföringssystemet skydda envar som på ett eller annat sätt
känner sig hotad. Tillämpningen av bestämmelserna skall, som LSKM
förstått dessa, vara välvillig. En sådan rutin gäller, enligt vad LSKM
har sig bekant, hos andra LSKM. — LSKM gör den samlade bedöm-
ningen att något fel inte begåtts av den personal som handlagt ärendet.

JO Pennlöv uttalade följande i ett beslut den 26 november 1990.

Redog. 1991/92:1

445

Jag har under den senaste tiden uppmärksammat att det tycks råda
en viss begreppsförvirring såväl hos massmedia som hos allmänhet vad
gäller frågan om rättsligt skydd mot personförföljelse. Jag vill därför,
innan jag går in på bedömningen av handläggningen i detta enskilda
ärende, lämna en kort redogörelse för innebörden av och skillnaderna
mellan namnändring, byte av personnummer, identitetsbyte och spärr-
markering i folkbokföringsregistret.

För byte av förnamn, eller om man vill ta en anhörigs efternamn,
räcker det oftast med en anmälan till pastorsämbetet (jfr. 31 § resp. 5 §
namnlagen). I vissa fell fordras en ansökan till patent- och registre-
ringsverket (11 § namnlagen).

Riksskatteverket har möilighet att efter ansökan ändra en enskilds
personnummer (4 § folkbokföringskungörelsen). Verkets beslut över-
klagas till regeringen. Praxis är dock mycket restriktiv. När den
gällande författningsregleringen tillkom förutsattes att en ändring av
personnummer skulle ske endast då någon fått ett felaktigt nummer
eller som en följd av att en födelsetid rättats, eller vid könsbyten.
Således har hittills endast ett fatal personer beretts möjlighet att skapa
sig en ny identitet genom byte av personnummer (och namn) om de
varit utsatta för hot om fysiskt våld och inte kunnat få tillräckligt
skydd på annat sätt. Som regel har i dessa fall personnumrets fyra sista
siffror ändrats, dvs. den del som innehåller födelsenumret och kon-
trollsiffra.

Ändring av personnummer till följd av att en persons födelsetid
rättas i folkbokföringen är en relativt vanlig åtgärd. En sådan person-
nummerändring registreras på ett sådant sätt att den framgår öppet i de
manuellt förda kyrkoböckerna. I ADB-systemen för folkbokföring och
beskattning görs en koppling som automatiskt för samman uppgifter
som avser det gamla numret med sådana som avser det nya. Om man i
skatteregistret söker efter en person under det gamla numret far man
automatiskt fram det nya numret. I de fall då man för en person fört
in en särskild sekretessmarkering kan emellertid inga uppgifter fas
fram via normal terminalsökning. I de få fall då personer på grund av
befarad förföljelse fått byta personnummer har denna ändring registre-
rats i särskild ordning på ett sådant sätt att ingen koppling mellan de
två numren finns i ADB-registren. En på detta sätt genomförd person-
nummer- (och namn)ändring kan kallas identitetsbyte. Ett identitetsby-
te medför att personen inte utan vidare kan återfinnas genom de
nuvarande ADB-registren för folkbokföringen eller andra register över
befolkningen om man inte känner till det nya namnet eller person-
numret.

Huvudregeln inom folkbokföringen är att uppgifter om namn,
adress, personnummer, civilstånd eller nationalitet skall vara offentli-
ga. I vissa undantagsfall kan det emellertid vara påkallat att hindra att
uppgift som regelmässigt antecknas inom folkbokföringen lämnas ut.
En sådan särskild anledning kan vara befarad personförföljelse.

Enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess i verk-
samhet som avser folkbokföringen eller annan liknande registrering av
befolkningen, för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det

Redog. 1991/92:1

446

av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller, i
den utsträckning regeringen föreskriver det, i annan verksamhet som
avser registrering av betydande del av befolkningen.

Enligt 15 kap. 3 § första stycket sekretesslagen får myndighet, om
det kan antas att hinder mot utlämnande av uppgift i allmän handling
föreligger enligt sekretessbestämmelse i denna lag eller annan författ-
ning, utmärka detta genom särskild anteckning. Sådan anteckning skall
innehålla beteckningen hemlig samt ange tillämplig bestämmelse, dag-
en för anteckningen och den myndighet, som låtit göra den. I 7 §
datalagen (1973:289) stadgas beträffande registeransvarigs skyldigheter
bl.a. att personregister skall inrättas och föras så att inte otillbörligt
intrång i registrerads personliga integritet uppkommer. Därvid skall
särskilt iakttas att uppgifter inte lämnas ut eller används annat än i
överensstämmelse med registrets ändamål eller vad som gäller enligt
lag eller annan författning eller i enlighet med den registrerades
medgivande. Några föreskrifter om hur en anteckning enligt 15 kap.
3 § första stycket sekretesslagen skall göras i ett ADB-register finns
inte.

Dataenheten vid länsskattemyndigheten kan efter ansökan införa en
s.k. spärrmarkering i folkbokföringsregistret för att säkerställa att en
noggrann sekretessprövning verkligen sker innan personuppgifter läm-
nas ut. En sådan markering är endast en varningssignal och skall
således inte förväxlas med ett beslut att inte lämna ut uppgifter. En
begäran om utlämnande av spärrmarkerade personuppgifter måste
alltid prövas enligt sekretesslagen och mot bakgrund av omständighe-
terna i det enskilda fallet. Ett beslut om avslag på en begäran att få ta
del av en handling kan överklagas hos kammarrätten.

I riksskatteverkets cirkulärskrivelse med allmänna råd om marke-
ring för särskild sekretessprövning i folkbokföringen, 1988-11-15, dnr
K18-2370-88, sägs följande under rubrik "Rutiner för handläggning vid
LSKM":

En begäran om skydd av personuppgifter hos LSKM bör göras skriftli-
gen. Framställningen bör innehålla uppgifter om personnummer,
namn, adress och telefonnummer. I framställningen bör också anges
de skäl som åberopas för införandet av spärrmarkering. LSKM bör
också kräva någon form av intyg som styrker åberopade förhållanden.
Om intyg inte bifogas bör LSKM, med hänsyn till den ömtåliga och
pressade situation som den enskilde kan befinna sig i, hjälpa till med
att inhämta yttrande från polismyndighet, socialnämnd eller annan
som kan lämna upplysningar i ärendet. Att det finns någon form av
intyg är emellertid inte avgörande utan mer att se som en del av
beslutsunderlaget. Ibland kan ett personligt samtal ge tillräckligt med
upplysningar för ett ställningstagande. Om ett avgörande om spärrmar-
kering grundas på muntliga upplysningar skall dessa uppgifter ned-
tecknas och bifogas ärendet.

De skäl som ligger till grund för införande av spärrmarkering i
registret skall normalt också kunna vara tillräckligt som underlag för
beslut att vägra lämna ut uppgifter med stöd av folkbokföringssekretes-
sen. Det måste föreligga någon särskild anledning för att personupp-

Redog. 1991/92:1

447

gifter, som normalt inte omfattas av någon sekretess, skall kunna få
hemlighållas. Införandet av spärrmarkering skall vara en väl grundad
undantagsåtgärd.

Under rubriken "Begäran om att få ta del av uppgifter om en person
som har spärrmarkering" sägs bl.a. följande:

Att en markering för särskild sekretessprövning förts in i registret
innebär inte att man har belagt personuppgifterna med sekretess. Ett
beslut att vägra att tillhandahålla spärrmarkerade personuppgifter kan
meddelas först när frågan om utlämning blir aktuell genom att någon
begär att få ta del av uppgifterna.

Frågan om utlämnande måste alltid prövas med stöd av sekretesslag-
en och mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Vägle-
dande för bedömningen bör normalt vara de handlingar, som legat till
grund för införandet av spärrmarkering. Ibland kan det vara nödvän-
digt att komplettera underlaget genom att informera sig om den
spärrmarkerades egen uppfattning. Ett beslut om att vägra lämna ut
begärd uppgift måste alltså alltid relateras till de omständigheter som
har föranlett varningssignalen. För en person som fått spärrmarkering
införd på grund av befarade trakasserier från viss person måste följakt-
ligen avslaget grundas på att denna risk föreligger om utlämnande
sker. En spärrmarkering bör således normalt inte få den effekten att
den förhindrar exempelvis en inkassobyrå eller annan borgenär att få
uppgift om adressen till personen i fråga. När en privatperson önskar
få en adressuppgift kan det emellertid många gånger vara svårt att
avgöra om den från vilken trakasserier befaras använder sig av bulvan.
I vissa fall kan det därför vara lämpligt att LSKM kontaktar personen
som begär uppgiften för kompletterande upplysningar om identiteten
och syftet med begäran om att få ta del av uppgifterna för att få ett
bättre underlag för bedömning av utlämnandefrågan.

Länsskattemyndigheten i Stockholms län (dataenheten) mottog den 1
mars 1990 den i detta ärende aktuella ansökningen om markering för
särskild sekretessprövning i myndighetens folkbokföringsregister. Som
stöd för sin begäran anförde sökanden följande.

Jag har från statsmakternas sida oskyldigt anklagats för mord, vilket
lett till stor massmediai uppmärksamhet, vilket bl.a. medfört att jag
under en period stått under mordhot. Mina anhöriga har fått taga
emot tel.samtal från personer vilka eftersökt min adress.

Dataenheten aviserade omedelbart, i enlighet med sina rutiner, en
interimistisk spärrmarkering till det centrala skaderegistret och det
regionala folkbokföringsregistret i avvaktan på handläggning av ären-
det. Den 4 april 1990 underrättades sökanden, berört pastorsämbete
och berörd lokal skattemyndighet om att spärrmarkering slutligt in-
förts i registren t.o.m. den 30 april 1991. Vilken prövning som
föregick det slutliga beslutet om spärrmarkering framgår inte av utred-
ningen. I remissvaren sägs endast att LSKM bedömde, att det inte fanns
skäl att ifrågasätta det i ansökan redovisade hotet och att en remiss till
polismyndighet därför inte var nödvändig. Av datachefens yttrande
framgår att myndigheten vid denna tidpunkt inte hade någon närmare
kännedom om vem sökanden var. Jag finner det därför egendomligt att
myndigheten överhuvudtaget kunde göra en "bedömning" i ärendet.
Länsskattemyndigheten säger sig förstå bestämmelserna så, att tillämp-

1991/92:1

448

ningen skall vara välvillig. Jag har inget att invända mot att bedöm-
ningen i och för sig är välvillig, men denna inställning far dock inte
utmynna i att beslut fattas utan något underlag. 1 riksskatteverkets
allmänna råd sägs uttryckligen att LSKM bör kräva någon form av
intyg som styrker åberopade förhållanden eller, om sådant intyg inte
bifogas ansökningen, att LSKM bör hjälpa till att inhämta yttrande
från polismyndighet, socialnämnd eller annan som kan lämna upplys-
ningar i ärendet. Riksskatteverket utgår således från att någon form av
utredning skall göras av LSKM, om inte myndigheten har egen känne-
dom om de bakomliggande förhållandena.

Sammanfattningsvis anser jag att dataenheten vid iänsskattemyndig-
heten i detta fallet inte följt de rutiner som bör ligga till grund för en
prövning av om en ansökan om spärrmarkering skall beviljas. Myndig-
heten kan inte undgå kritik för detta.

Redog. 1991/92:1

449

JO:s tillsynskompetens

Redog. 1991/92:1

Sedan år 1970 har i JO:s ämbetsberättelser redovisats en översikt över
justitieombudsmännens ställningstaganden i frågor om JO:s tiilsyns-
kompetens. Sådana frågor har kommit upp i ett flertal ärenden under
verksamhetsåret 1990/91.

Riksdagen, dess organ och ledamöter, regeringen och enskilda stats-
råd står inte under JO:s tillsyn. Ett flertal klagomål gällande riksdags-
och utskottsbeslut har avvisats och så har även klagomål mot statsmi-
nistern, utrikesministern, finansministern, invandrarministern och
skolministern.

De regionala utvecklingsfonderna står under JO:s tillsyn endast vad
avser den del av verksamheten som innefattar myndighetsutövning. En
anmälan mot utvecklingsfonden i Stockholms län besvarade JO Ragne-
malm på följande sätt (jfr även JO:s ämbetsberättelser 1986/87 s. 188 f,
1987/88 s. 190 och 1988/89 s. 209 f):

Utvecklingsfonden är ingen myndighet och står således under JO:s
tillsyn endast vad avser den del av verksamheten som innefattar
myndighetsutövning (2 § lagen 1986:765 med instruktion för riksda-
gens ombudsmän). I ett beslut den 31 maj 1989 har jag utvecklat vad
detta innebär och därvid uttalat bl.a. följande:

— — JO:s tillsyn gäller med andra ord den myndighetsutövning
som resulterar i bifall till eller avslag på ansökan om finansiering
enligt förordningen (1987:894) om statlig finansiering genom regional
utvecklingsfond och motsvarande tidigare föreskrifter, särskilt då ären-
dets formella handläggning. JO bör däremot enligt samma uppfattning
normalt inte gå in på bankmässiga bedömningar av ett projekt. Rådgiv-
nings- och serviceverksamhet faller helt utanför gränsen för JO:s
tillsynskompetens.”

Klagomålen synes i allt väsentligt falla utanför den sålunda beskriv-
na ramen. Frågan om utvecklingsfondens skyldighet att utge viss
ersättning till C. utgör sålunda en civilrättslig fråga, som det inte
ankommer på JO att bedöma. Vad gäller fondens sätt att behandla C:s
begäran om utfående av allmän handling eller uppgift ur sådan konsta-
terar jag, att reglerna härom i tryckfrihetsförordningen och sekretessla-
gen (1980:100) inte är tillämpliga, eftersom utvecklingsfonden inte är
någon myndighet och inte heller utgör sådant organ som enligt 1 kap
8 § sekretesslagen och den till lagen fogade bilagan har att tillämpa de
för myndighet härvidlag gällande bestämmelserna.

Klagomål mot en förvaltare vid förvaitarenheten, Göteborgs Sjukvård,
angående förvaltningen av anmälarens tillgångar har upptagits till
prövning i sak. I ärendet inhämtades följande upplysningar från Göte-
borgs Sjukvård:

Göteborgs Sjukvård är uppdelad i sju förvaltningsområden. Inom
distrikt Hisingen finns bl.a. fyra kliniker varav en psykiatrisk. Till den

450

psykiatriska kliniken är knuten bl.a. en förvaltarenhet. Denna enhet
förestås av en föreståndare som har chefen för psykiatriska kliniken
som sin chef. Enheten består dessutom av tre kuratorer, två assistenter
och en kanslist. Enheten startade vid Liilhagens sjukhus år 1949. Syftet
var att tillgodose behovet av förmyndare för patienter som utöver den
ekonomiska förvaltningen behövde bistånd i personliga och sociala
frågor. Tjänstemännen är förvaltare/gode män på heltid och har 35—40
ärenden var. Göteborgs Sjukvård anser sig ha principalansvar enligt 3
kap. 2 § skadeståndslagen. Det är överförmyndaren som granskar den
ekonomiska förvaltningen men Göteborgs Sjukvård har också möjlig-
het att revidera räkenskaperna. Utbetalade arvoden enligt föräldrabai-
ken och ersättning för kostnader betalas löpande in till Göteborgs
Sjukvård. Tjänstemännen har endast kuratorslöner. Fullmakter utfär-
das under semestrar eller längre ledigheter som t.ex. föräldraledighet.
Den förordnade tjänstemannen har dock fortfarande det fulla ansvaret.
Vid längre tjänstledigheter har tidigare alla ärenden skrivits över på
vikarien. Den nya regeln i föräldrabalken att nära anhöriga skall höras
även vid byte av förvaltare/god man har emellertid medfört att hand-
läggningstiderna vid tingsrätten blivit mycket långa, 4—5 månader.
Mot denna bakgrund har föreståndaren kommit fram till att fullmakt
skulle lämnas till vikarien.

JO Norell Söderblom uttalade följande:

Under JO:s tillsyn står — såvitt nu är av intresse — statliga och
kommunala myndigheter, tjänstemän och andra befattningshavare vid
dessa myndigheter samt annan som innehar tjänst eller uppdrag var-
med följer myndighetsutövning. Som redan nämnts anses inte förmyn-
dare, gode män och förvaltare stå under JO:s tillsyn. De är uppdragsta-
gare men har inte myndighetsutövande funktioner. Grunden för att
förvaltare vid förvaltarenheten ändå skulle anses stå under JO:s tillsyn
skulle istället vara att de är anställda av en kommunal myndighet —
Göteborgs Sjukvård. Det räcker emellertid inte med detta. Uppdraget
som förvaltare måste också vara ett tjänsteåliggande. Genom de upplys-
ningar som lämnats om förvaltarenheten och dess verksamhet står det
enligt min mening klart att jag är oförhindrad att i sak pröva klagomå-
len.

Klagomål mot en medlare, utsedd av en länsrätt i ett mål angående
verkställighet av umgängesrätt med barn, har däremot inte upptagits
till prövning. JO Norell Söderblom uttalade följande:

JO:s tillsynsområde omfattar bara myndigheter, tjänstemän vid dessa
och vissa andra personer som utövar myndighet. I.W., som av länsrät-
ten mottagit ett uppdrag som medlare enligt 21 kap. föräldrabalken,
omfattas däremot inte i sin egenskap av medlare av denna tillsyn. Jag
kan därför inte ta upp Er anmälan till prövning.

I en anmälan kritiserades Stockholms fondbörs för ett beslut om be-
stämmande av vite för Aktiebolaget Volvo att utgå till fondbörsen för
bristfällig information i samband med planerade aktieaffärer mellan
Volvo och Fermenta AB och dess huvudaktieägare. Anmälan grunda-
des på uppfattningen att vitesbeloppet skulle komma att tas av Volvos
vinst och att bestraffningen på så sätt skulle komma att överföras på
aktieägarna. ChefcJO Eklundh ansåg sig förhindrad att ta upp till
prövning börsstyreisens beslut att tillgripa vite mot Volvo för bristfällig
information i aktieaffärer mellan bolaget och Fermenta. ChefcJO Ek-
lundh anslöt sig därvid till innehållet i en i ärendet upprättad prome-

Redog. 1991/92:1

451

moria, i vilken konstaterades att fondbörsen, även om lagstiftningen
om den har starka offentligrättsliga drag, i grunden är konstruerad som
ett privaträttsligt rättssubjekt, vars existens är beroende av existensen av
medlemmar. Fondbörsen är därför inte någon myndighet och detsam-
ma gäller enligt promemorian i fråga om börsstyrelsen. Börsens totala
verksamhet står därmed inte under JO:s tillsyn.

I frågan om börsstyrelsens utkrävande av vite kan anses utgöra
myndighetsutövning och därmed omfattas av JO:s tillsyn uttalades
följande i promemorian:

Vite är ett sanktionsmedel som börsstyrelsen använder sig av mot
utgivare av inregistrerade aktier eller den som trätt i utgivarens ställe.
Detta sanktionsmedel är inte omnämnt i lagen om Stockholms fond-
börs utan bygger på de inregistreringskontrakt som upprättats mellan
bolaget och börsen och vari bolaget ikläder sig skyldighet att utge vite,
om bolaget bryter mot sina förpliktelser enligt avtalet. Börsstyrelsens
rätt att utkräva vite utgör således inte någon maktbefogenhet som
samhället tillagt börsstyrelsen utan följer helt av civilrättens regler.
Börsstyrelsens utkrävande av vite utgör sålunda ingen myndighetsutöv-
ning och står därför inte under JO:s tillsyn. Det är emellertid att
observera att — — — ärendena om användande av de — — — i
fondbörslagen angivna sanktionsmedlen omfettas av JO:s tillsyn.

Statens konstråd står under JO:s tillsyn. JO Ragnemalm uttalade föl-
jande med anledning av en förfrågan rörande konstrådet:

Statens konstråd är en statlig myndighet (jfr instruktion, SFS 1988:743)
och står som sådan under JO:s tillsyn enligt 2 § instruktionen
(1986:765) för riksdagens ombudsmän. JO:s tillsyn tar i främsta rum-
met sikte på rättsfrågor; genom granskningen kontrolleras att myndig-
heterna och deras befattningshavare fullgör sina författningsenliga ålig-
ganden och även i övrigt följer givna föreskrifter.

Av det sagda följer att det inte är en uppgift för JO att pröva eller
uttala sig om de konstnärliga kvalitetsbedömningar som statens konst-
råd lägger till grund för exempelvis sina förvärv av konst för utsmyck-
ning av offentliga byggnader.

I anmälningar kritiserades Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsk-
ningsrådet för utdelande av bidrag till vissa socialantropologiska studi-
er i Spanien. Anmälarna ifrågasatte lämpligheten av forskningsprojek-
tet och menade att fråga var om slöseri med skattemedel. JO Ragne-
malm anförde följande (jfr även JO:s ämbetsberättelse 1989/90 s. 437
och 1990/91 s. 431):

JO:s tillsyn är huvudsakligen av juridisk art och avser främst att
tillvarata den enskildes intresse av lagenlig och korrekt behandling
från de offentliga myndigheternas sida (12 kap. 6 § regeringsformen,
konstitutionsutskottets betänkande 1986/87:2 s. 11).

Frågor om lämpligheten av bidrag till olika forskningsändamål och
ren revisionsgranskning av statliga förvaltningsorgan tillhör sådant som
JO normalt inte har anledning att befatta sig med.

Mot angivna bakgrund har jag inte funnit skäl att göra något
ingripande med anledning av de nu gjorda anmälningarna.

Klagomål mot stiftelser, föreningar, förbund, politiska och fackliga orga-
nisationer och deras funktionärer har inte prövats i sak med hänvisning
till att de inte omfattas av JO:s tillsyn. Som exempel kan nämnas

Redog. 1991/92:1

452

stiftelsen Tallmogården (enskilt vårdhem), Kalmar läns musikstiftelse,
stiftelsen Telgebostäder, bostadsstiftelsen Haningehem, Verkstadsföre-
ningen, IOGT-NTO, Hyresgästföreningen i Norrtälje, Lantbrukarnas
Riksförbund, LO, SACO, Svenska Fabriksarbetareförbundet, Sveriges
Arbetsledareförbund, Fastighetsanställdas Förbund, Sveriges Läkarför-
bund, Svenska Läkarsällskapet, Sveriges Tandläkareförbund, Svenska
Tandläkare-Sällskapet, Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Kom-
munaltjänstemannaförbund. Om en stiftelse anförtrotts beslutanderätt i
vissa ärenden, som innefattar myndighetsutövning, omfattas befatt-
ningshavare hos stiftelsen i den delen av verksamheten av JO:s tillsyn.
I en anmälan riktades klagomål mot apoteket C.W. Scheele i Stock-
holm. Anmälaren hade vid ett besök på apoteket förvägrats utfå
medicin enligt recept. Vederbörande farmaceut hade inte utan förkla-
ring velat godta anmälarens s.k. frikort. JO Norell Söderblom upptog
inte anmälan till prövning i sak och anförde därvid följande:

Linder JO:s tillsyn står statliga och kommunala myndigheter samt
tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter. Beträf-
fande vad som nu är av intresse omfattar tillsynen i övrigt den som
innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt
avser denna hans verksamhet (2 § lagen, 1986:765, med instruktion för
riksdagens ombudsmän; 2 § ändrad 1987:995).

Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen kan förvaltningsuppgift överläm-
nas till privaträttsliga organ såsom t.ex. bolag och stiftelser. Innefattar
uppgiften myndighetsutövning skall detta ske genom lag.

Lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m. reg-
lerar rätten till prisnedsatta och kostnadsfria läkemedel m.m. I 7 §
anges förutsättningarna för att någon skall få frikort. Enligt 11 §
förordningen (1981:608) om läkemedelskostnader m.m. skall apoteken
om kunden begär det på ett fastställt formulär anteckna inköpet och
vidta de övriga åtgärder som behövs för erhållande av kostnadsbefrielse
enligt 7 § i nyssnämnda lag. Beträffande frågan om den uppgift som
tillagts apoteken enligt 11 § förordningen om läkemedelskostnader
m.m. är att betrakta som myndighetsutövning kan olika meningar
gälla. Med hänsyn till att den reella beslutsbefogenheten tillagts försäk-
ringskassorna (12 § lagen om begränsning av läkemedelskostnader
jämförd med lagen 1962:381 om allmän försäkring) är jag närmast
böjd att anse att apotekens befattning med frågan är av expeditionell
natur och således inte kan anses innefatta myndighetsutövning. Jag
ansluter mig således till den uppfattning som regeringen gett uttryck
för genom att apotekens uppgift reglerats i en regeringsförordning.
Som framgår av det föregående krävs lagform för att myndighetsutöv-
ningsuppgift skall kunna tilläggas ett rättssubjekt utanför den offentliga
sektorn.

På grund av det anförda får konstateras, att apoteken vid sin
befattning med det s.k. högkostnadsskyddet inte står under JO:s tillsyn.
Jag är således förhindrad att ta upp ärendet till prövning i sak.

En anmälan mot Svenska UNICEF-kommittén besvarades av JO Ragne-
malm på följande sätt:

Enligt lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän
omfattar ombudsmännens tillsyn 1) statliga och kommunala myndig-
heter, 2) tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndighe-
ter samt 3) annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer
myndighetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet.

Redog. 1991/92:1

453

Svenska UNICEF-kommittén är en stiftelse. Visserligen har dess
stadgar fastställts av regeringen, men kommittén kan likväl inte anses
som en myndighet i den betydelse ordet har i lagen med instruktion
för riksdagens ombudsmän. Inte heller har kommittén anförtrotts
någon myndighetsutövning. Eftersom anmälan således rör ett område,
som faller utanför JO:s tillsyn, lämnar jag den utan åtgärd.

Med anledning av en förfrågan om skyldigheter för Kungl. och Hvit-
feldtska stipendieinrättningen att tillhandahålla ett protokollsutdrag an-
förde JO Ragnemalm följande:

En handling är enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen allmän, om
den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som
inkommen till eller upprättad hos myndighet. Enligt 13 § är myndig-
het skyldig att mot fastställd avgift tillställa den som önskar ta del av
hos myndigheten förvarad allmän och offentlig handling avskrift eller
kopia av densamma. Av 1 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen
(1980:100) framgår att motsvarande skyldighet i viss utsträckning åvilar
vissa i bilaga till sekretesslagen angivna organ, som ej är att anse som
myndigheter i tryckfrihetsförordningens mening, bl.a. vissa stiftelser.

Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen är en stiftelse, vars
verksamhet regleras i en av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion, SFS
1918: 1080. Inrättningen är inte en myndighet i tryckfrihetsförordning-
ens mening. Den tillhör inte heller den grupp av stiftelser, vid vilka
tryckfrihetsförordningens föreskrifter om rätt att ta del av allmänna
handlingar hos myndighet i tillämpliga delar skall gälla enligt 1 kap.
8 § sekretesslagen.

Slutsatsen av det anförda är, att hos Kungl. och Hvitfeldtska stipen-
dieinrättningen förvarade handlingar ej är att anse som allmänna,
varför inrättningen ej är skyldig att jämlikt 2 kap. 13 § tryckfrihetsför-
ordningen utlämna kopia eller avskrift av sådana handlingar.

Klagomål mot statliga och kommunala aktiebolag har inte heller upp-
tagits till prövning. I likhet med stiftelser kan ett aktiebolag stå under
JO:s tillsyn endast under en förutsättning, nämligen om bolaget inne-
har ett uppdrag varmed följer myndighetsutövning och tillsynen gäller
då denna verksamhet. Klagomål har avvisats mot Riksförsäkringsverk-
ets sjukhus i Nynäshamn (statligt aktiebolag), Ronneby Energi AB,
Huddinge Elverk AB, Västerås Lokaltrafik AB, Södermanlands läns
Busstrafik AB och Umeå Parkeringsövervakning AB. I en anmälan
kritiserades Stockholms kommuns Avfallsförädling AB (SKAFAB) för
att bolaget i april 1989 beslutat minska volymen på sopsäckar för
hushållsavfall från 210 till 160 liter. Om de nya säckarna inte räckte
till kunde extrasäckar beställas till viss kostnad. ChefsJO Eklundh
uttalade följande beträffande frågan om JO:s tillsynskompetens:

Enligt 2 § lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombuds-
män står under JO:s tillsyn i första hand statliga och kommunala
myndigheter (första stycket 1) samt tjänstemän och andra befattnings-
havare vid dessa (första stycket 2). SKAFAB är inte någon myndighet
utan ett bolag och står alltså inte enligt dessa bestämmelser under JO:s
tillsyn.

Under tillsynen står emellertid också andra som innehar tjänst eller
uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna verk-
samhet (2 § första stycket 3). Frågan blir då om SKAFAB:s beslut att
minska säckvolymen vid avfallshanteringen utgör myndighetsutövning.

Redog. 1991/92:1

454

Man måste i detta sammanhang skilja mellan sådana förvaltnings-
uppgifter som innefattar myndighetsutövning och andra förvaltnings-
uppgifter. Båda dessa slag av uppgifter kan enligt 11 kap. 6 § tredje
stycket regeringsformen överlämnas till civilrättsliga subjekt. Innefattar
förvaltningsuppgiften myndighetsutövning kan överlämnandet dock
ske endast med stöd av lag. Det är endast verksamhet av sistnämnda
slag som kan bli föremål för JO:s granskning.

I 3 § gamla förvaltningslagen definierades begreppet myndighetsut-
övning som "utövning av befogenhet att för enskild bestämma om
förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jäm-
förbart förhållande". I övrigt kan hänvisas till förarbetena till denna
lag och till grundlagspropositionen (11 kap. 6 § regeringsformen). I
korthet kan fastslås att det skall vara fråga om verksamhet som ytterst
grundar sig på det allmännas maktbefogenheter.

Enligt renhållningslagen (1979:596) far en kommun uppdra åt an-
nan att utföra renhållningen (7 och 16 §§). Enligt renhållningsord-
ningen för Stockholms kommun och kommunens avtal med SKAFAB
svarar SKAFAB för avfallshanteringen i där angivna hänseenden. SKA-
FAB anser sig ha befogenhet att bestämma om sopsäckarnas storlek
upp till viss volym (240 1.), varvid man stöder sig på vissa bestämmel-
ser i renhållningsordningen.

SKAFAB:s verksamhet är att beteckna som offentlig förvaltning.
Generellt kan sägas att den konsumenträttsliga lagstiftningen inte är
tillämplig på arbeten m.m. som utförs som ett led i offentlig förvalt-
ning under sådana förhållanden att det framstår som främmande att
tala om ett privaträttsligt avtalsförhållande mellan näringsidkaren och
konsumenten (se i fråga om konsumenttjänstlagen prop. 1984/85:110 s.
141). Företagets beslut att ändra säckvolymen framstår däremot inte
som innefattande myndighetsutövning i den särskilda bemärkelse som
åsyftas i 11 kap. 6 § regeringsformen och i 2 § lagen med instruktion
för riksdagens ombudsmän. En annan sak är att en sådan åtgärd i
likhet med andra praktiska detaljer i samband med sophanteringen
kan få betydelse för den myndighetsutövning som består i bestämman-
det av renhållningstaxan. Denna taxa beslutas med stöd av renhåll-
ningslagen av kommunfullmäktige, och den Sr i de fall där renhåll-
ningen utförs av någon annan än kommunen enligt huvudregeln
grundas på kommunens avtal med denne.

Det kan tilläggas att renhållningslagen inte medger att bestämman-
det av renhållningstaxan i något hänseende överlämnas till någon
annan än fullmäktige och att lagen inte heller i övrigt ger något stöd
av det slag som krävs i 11 kap. 6 § regeringsformen för att uppgifter
innefattande myndighetsutövning skall kunna överlämnas till renhåll-
ningsföretaget. Redan härav framgår att åtgärder av det aktuella slaget
inom ramen för den handlingsfrihet som avtalet och den lokala
renhållningsordningen kan ge renhållningsföretaget angående den när-
mare utformningen av sophanteringen inte skall betraktas som myn-
dighetsutövning. I konsekvens härmed finns det inte heller — i motsats
till vad som gäller för beslutet om renhållningstaxan — någon möjlig-
het att överklaga företagets beslut.

Jag kan således inte finna att SKAFAB står under JO:s tillsyn i det
hänseende som avses med anmälan hit.

En anmälan riktades mot en skorstensfejarmästare vid Västerås sot-
ningsdistrikt AB beträffande en påstådd vägran att lämna ut ett besikt-
ningsprotokoll. JO Ragnemalm svarade på följande sätt:

Västerås sotningsdistrikt AB är varken statlig eller kommunal myndig-
het och står i sig därför inte under JO:s tillsyn enligt instruktionen
(1986:765) för riksdagens ombudsmän. Under JO:s tillsyn står emeller-

Redog. 1991/92:1

455

tid enligt 2 § första stycket — förutom myndigheter och deras befatt-
ningshavare — den som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer
myndighetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet. Skorstensfe-
jarmästare tillhör den kategori av enskilda rättssubjekt, till vilka myn-
dighetsutövning i viss utsträckning överlämnats genom föreskrifter i
författning; se t.ex. 17 § räddningstjänstlagen (1986:1102) och

22—24 §§ räddningstjänstförordningen (1986:1107). Sådan besiktning
för godkännande, varom fråga är i detta ärende, får anses innefatta
myndighetsutövning, varför skorstensfejarmästaren i denna sin verk-
samhet står under JO:s tillsyn.

Eftersom Edra klagomål formellt gäller vägran att utlämna vissa
handlingar, får jag i tydlighetens intresse inskjuta, att tryckfrihetsför-
ordningens och sekretesslagens (1980:100) föreskrifter om handlingsof-
fentlighet inte gäller handlingar hos sotningsdistriktet eller skorstensfe-
jarmästaren. Den grundläggande förutsättningen för att en handling
skall vara allmän är enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen att den
förvaras hos myndighet. Enligt 1 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen
gäller föreskrifterna om handlingsoffentlighet även i tillämpliga delar
handlingar, som förvaras hos något av de i särskild bilaga till sekretess-
lagen angivna organen, och som hör till en i bilagan omnämnd
verksamhet. Varken sotningsdistrikt med enskild huvudman eller skor-
stensfejarmästare tillhör de i bilagan upptagna typerna av organ.

Klagomål mot privata aktiebolag, banker, sparbanker, försäkringsbolag
m.fl. har avvisats. Som exempel kan nämnas Svensk Kärnbränslehante-
ring AB, Oskarshamns Kärnkraftsgrupp AB, Securitas AB, AB Göta
Kanalbolag, SE-banken, Handelsbanken, PK-banken, Skandia, Spar-
bankernas Datacentral AB, Folksam, Länsförsäkringar i Gävle, SOS
Alarmering AB, Automo Kontroll AB, Kontotjänst i Göteborg AB,
Svensk P-Konsult AB, Svenska Kenneiklubben, Samfundet Livets Ord
och Fonus. 1 ett beslut gällande klagomål mot bankinspektionen
angående följderna av att ett bankengagemang inte kunnat regleras på
förfallodagen under bankkonflikten 1990, uttalade JO Ragnemalm
följande:

JO:s tillsyn gäller i princip bara statliga och kommunala myndigheter.
En bank är inte någon myndighet och står alltså inte under JO:s
tillsyn. Jag kan därför inte gå in på någon prövning av om en bank
har handlagt ett ärende korrekt.

Bankinspektionen står däremot under JO:s tillsyn i sin egenskap av
statlig myndighet. Även den tillsynen är emellertid begränsad, detta
som en följd av vad som nyss sagts om att bankerna är undandragna
JO:s granskning. Om JO inte får direkt kritisera en bank för dess
hantering av ett ärende, kan det heller inte vara riktigt, att JO gör det
indirekt genom att kritisera bankinspektionen för att den godtagit
bankens handläggning. Vad JO kan göra i anledning av anmälningar
av detta slag är därför i huvudsak endast att granska, om klagoärendet
hos inspektionen har handlagts formellt riktigt. Mot denna bakgrund
har jag inte funnit anledning till någon åtgärd med anledning av
anmälan.

Redog. 1991/92:1

456

Personalorganisationen

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Ulf Hagström
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Anders Thunved
Byråchefen Sven Börjeson
Byråchefen Hans Tocklin (tji.)
Byråchefen Kristina Boutz

Byråchefen Jörgen Buhre (fr.o.m. 1 november 1990)

Tf. byråchefen Kjell Swanström
Tf. byråchefen Krister Malmsten
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Lars Kinnander
Avdelningsdirektören Rolf Andersson

Byrådirektören Birgitta Hallström (t.o.m. 30 mars 1991)

Som föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1990/91
tjänstgjort: Hovrättsassessorn Gunnar Jacobsson, hovrättsassessorn
Marianne Larsson (t.o.m. 6 januari 1991), kammaråklagare Anne-
Marie Bergström, hovrättsassessorn Owe Huitin (fr.o.m. 1 januari
1991), hovrättsassessorn Catharina Hailenberg (fr.o.m. 7 januari 1991),
avdelningsdirektören i socialstyrelsen Christer Sjöstedt, försäkrings-
rättsassessorn Monica Karlsson Dohnhammar (t.o.m. 30 september

1990) , avdelningsdirektören i riksförsäkringsverket Kajsa Wikström
(t.o.m. 28 februari 1991), hovrättsassessorn Lars Clevesköld, hovrättsas-
sessorn Louise Norén, hovrättsassessorn Allan Camitz, försäkringsrätts-
assessorn Arne Edström (fr.o.m. 1 december 1990), hovrättsassessorn
Charlotte Wedberg (t.o.m. 31 januari 1991), hovrättsassessorn Lars-Ake
Olvall (t.o.m. 13 januari 1991), kammarrättsassessorn Gunnel Schön
Aldenstig, hovrättsassessorn Inger Konradsson (fr.o.m. 1 februari

1991) , kammarrättsassessorn Mats Törnered (fr.o.m. 1 februari 1991),
kammarrättsassessorn Olof Hedberg, kammarrättsassessorn Albert
Johnson, kammarrättsassessorn Carina Hedbom Blomkvist, kammar-
rättsassessorn Eva Cernoch, hovrättsassessorn Anne-Marie Nyholm och
försäkringsrättsassessorn Claes Tenggren (fr.o.m. 15 oktober 1990).

Redog. 1991/92:1

Bilaga 1

457

SAKREGISTER

till

justitieombudsmännens ämbetsberättelser
1989/90-1991/92

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967—1975/76
finns fogat som bilaga 3 (s. 557) till ämbetsberättelsen 1975/76 och har
även tryckts separat. I ingressen till detta register har lämnats upplys-
ningar om register till tidigare ämbetsberättelser. Ett alfabetiskt sakre-
gister till JO:s ämbetsberättelser 1976/77—1988/89 finns fogat som
bilaga 4 (s. 437) till ämbetsberättelsen 1988/89.

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

Adoption

- handläggning av ärende ang. adoption av barn med utländsk här-
komst 89/90:231

Allmänna handlingar

Fråga om handling är allmän eller ej

-på sjukhus upprättad förteckning, persedelförteckning, har ansetts
utgöra allmän handling 89/90:367

- handling som förvaras hos en privat donationsfond som förvaltas av
ett offentligt organ har inte ansetts vara allmän 89/90:370

-hos kommun då den befinner sig hos konsultföretag, som enligt
avtal samarbetar med kommunen 89/90:415

- hos statlig myndighet då den befinner sig hos konsultföretag, som
enligt avtal samarbetar med myndigheten 90/91:391

-brev till kommunal befattningshavare, ordförande i såväl kommun-
styrelsen som av kommunen ägd stiftelse 90/91:395

-stadsbiblioteks datorbaserade låntagarregister har konstaterats vara
allmän handling. Kritik mot kulturnämnd som hävdat motsatt upp-
fattning och på grund därav — samt till följd av formella handlägg-
ningsfel — betagit enskild hans grund lagsen liga rätt att utan dröjs-
mål ta del av i registret lagrad information 90/91:400

-kritik mot skolchef för underlåtenhet att registrera till skolstyrelsen
ställd handling, som kommit skolchefen tillhanda 90/91:417

-underlåtenhet lämna ut anteckningar förda av distriktssköterskor.
Fråga om anteckningarna utgjorde allmän handling m.m. 91/92:409

- hos Stiftelsen Nordiska museet förvarade handlingar med uppgifter
om anställda 91/92:427

Fråga om utlämnande av allmän handling eller uppgifter därur
-avgiftsbeläggning av televerkets nummerupplysning 89/90:343
-utlämnande av uppgifter ur allmänna handlingar till massmedierna
89/90:371

-en begäran om utlämnande av allmän handling har onödigt fördröjts
89/90:373

-dröjsmål med utlämnande av sjukjournal till följd av ordinarie
handläggares frånvaro 89/90:37

-ärende angående utlämnande av kopior av patientjournal innefattar
myndighetsutövning 89/90:378

458

-kritik mot byggnadsnämnd för avgiftsuttag för tillhandahållande av
allmän handling på stället m.m. 89/90:392

-fråga om skyldighet att efter expeditionstidens utgång per telefon
lämna ut uppgift ur allmän handling 89/90:397

-fråga om offentlighetsprincipen innefattar rätt för enskild medborga-
re att närvara vid postsorteringen hos en myndighet 89/90:398

-fråga om myndighet varit skyldig att sammanställa uppgifter ur
allmänna handlingar för att besvara enkät 89/90:399

-samtycke till utlämnande av uppgifter i barnavårdsärende m.m.
90/91:366

-skyldighet att lämna uppgifter ur allmän handling per telefon
-sökanden hänvisad göra personligt besök på myndigheten 90/91:382
- utlämnande av patientuppgifter från psykiatriska kliniker till forsk-
ningsregister 90/91:383

-regeringsrättens rutiner för handläggning som första instans av ären-
den om utlämnande av allmän handling har mot bakgrund av
domstolens ställning som slutinstans i dylika ärenden ansetts godtag-
bara 90/91:130

-beslut med fullföljdshänvisning i fall då vägran att utlämna grundats
på bedömningen att begärd handling ej förvarades hos myndigheten
90/91:391

-stadsbiblioteks datorbaserade låntagarregister har konstaterats vara
allmän handling. Kritik mot kulturnämnd som hävdat motsatt upp-
fattning och på grund därav samt till följd av formella handlägg-
ningsfel — betagit enskild hans grundlagsenliga rätt att utan dröjs-
mål ta del av i registret lagrad information 90/91:400

-ansökningshandlingar och intresseanmälningar avseende chefstjänst
vid centralt ämbetsverk, vilka under ärendets beredning förvarades
inlåsta i kassaskåp 90/91:409

-av myndighet fört datoriserat prenumerantregister, innehållande så-
väl sekretessbelagda som offentliga uppgifter 90/91:412

-dröjsmål med utlämnande av kopia av betyg bl.a. beroende på att
syftet med begäran efterforskats 90/91:421

-fråga om vid vilken tidpunkt en inom länsstyrelse framställd och
sedermera till regeringen avgiven rapport kunde anses upprättad
enligt 2 kap. 7 § TF 90/91:425

-ordförande i socialnämnd har till tidning lämnat uppgift, för vilken
gällt socialtjänstsekretess. Uppgiften har dock omfattats av den s.k.
meddelarfriheten enligt tryckfrihetsförordningen 91/92:408

-avgift för utlämnande av kopia av allmän handling har av överlant-
mätarmyndighet debiterats enligt lantmäteriets uppdragstaxa. Avgif-
ten har i det aktuella fallet befunnits ha tagits ut på felaktiga
grunder 91/92:412

-begäran om uppgifter om anställdas vid Stiftelsen Nordiska museet
namn, adress och telefonnummer; fråga om uppgifterna fanns i
handlingar avseende museets i bilagan till sekretesslagen angivna
verksamhet och därför enligt 1 kap. 8 § andra stycket och 15 kap.
4 § första stycket borde ha lämnats ut 91/92:427

-kritik mot patent- och registreringsverkets bolagsavdelning för att
man hänvisat en person, som per telefon begärt uppgift ur allmän
handling, till att mot avgift enligt uppdragstaxa erhålla utskrift av
handlingen. Fråga tillika om vad som allmänt gäller om s.k. offent-
lighetsuttag inom försäljningsverksamhet 91/92:418

-kritik mot arbetarskyddsstyrelsen för dess handläggning av ärende
om utlämnande av allmän handling och kopia av sådan handling.
Även fråga om avgiftsuttag, då myndigheten vid sidan av sina ålig-
ganden enligt offentlighetsprincipen driver uppdragsverksamhet i
form av tillhandahållande av uppgifter ur ett databaserat informa-

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

459

tionssystem 91/92:423

Fråga om sekretess för allmän handling

-fråga om lämpligheten att i behandlingsjournalen för intagen i
kriminalvårdsanstalt göra anteckning om resultat av tagna HIV-prov
89/90:105

-fråga om sekretess och postöppning vid ett LVM-hem 89/90:264
-sekretessen har åsidosatts i lokal samrådsgrupp 89/90:363

-inte olagligt men olämpligt att i ett ärende om förordnande av
taxeringsnämndsordförande ta del av dennes självdeklarationer
89/90:385

-sekretess inom lokal samverkansgrupp för missbruksvård 90/91:369
-fråga om rätt för medförmyndare att få ut handling ur socialakt
91/92:408

-kritik mot länsrätts handläggning av ärende om utlämnande av
kopia av allmän handling. Tillämpning av 9 kap. 1 § sekretesslagen
angående skattesekretess 91/92:150

Övriga frågor

-användandet av automatisk databehandling inom socialtjänsten
89/90:380

-fråga om markering i ADB-register av personuppgifter som omfattas
av särskild sekretessprövning, kritik mot riksförsäkringsverket
90/91:387

-fråga om vilka handlingar som beslutsmyndigheten i samband med
besvär över beslut om utlämnande av allmän handling skall tillställa
besvärsinstansen m.m. 91/92:434

-kritik mot handläggningen av en ansökan om s.k. spärrmarkering i
ADB-register för folkbokföringsuppgifter 91/92:443

Allmän ordningsstadga

-fråga om nöjestillställning, till vilken c:a 4000 personer inbjudits,
bort betraktas som tillståndspliktig offentlig tillställning, tillämpning
av 9 § andra stycket och 12 § andra stycket allmänna ordningsstad-
gan 89/90:327

Anslagsframställning

-motivering av yrkande i anslagsframställning 90/91:159

Arbetsmiljölagen

-arbetsmiljölagen och socialtjänstlagen 89/90:213

-arbetsmiljölagen och lagen om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM) 89/90:253

-reglering i avtal mellan skolledning, elev och elevens föräldrar av
frågor rörande ersättning för elevs skadegörelse i skolan; tillika fråga
huruvida rättsordningen medger, att eleven enligt sådant avtal ersät-
ter skadan helt eller delvis genom eget arbete; tillämpning av arbets-
miljölagens föreskrifter angående minderårigas arbete 90/91:302

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

460

Arkivering av handlingar

-kritik mot skolchef för åtgärden att — utan att bevara kopia —
återställa orginalskrivelse, innefattande framställning till skolstyrel-
sen, till avsändaren, sedan denne återkallat framställningen 90/91:417

Arrest

-fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90

Arrestantvakt

-avstängning från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt
91/92:117

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

Avgift

-televerkets nummerupplysningstjänst 89/90:343

-kritik mot byggnadsnämnd för avgiftsuttag för tillhandahållande av
allmän handling på stället m.m. 89/90:392

-beslut av skolstyrelse att debitera gymnasieskolans elever kopierings-
avgift med vissa belopp per termin har förklarats strida mot lag
90/91:313

-fråga om krav på lagstöd enligt 8 kap. 5 § regeringsformen för avgift
för engelskspråkig gymnasial utbildning 91/92:337

-fråga om uttagande av läromedelsavgifter inom gymnasieskolan
91/92:380

-fråga bl.a. om överlantmätarmyndighet (ÖLM) ägt att debitera avgift
för utlämnande av kopia av allmän handling enligt uppdragstaxa,
som utfärdats med stöd av 1 § andra stycket lantmäteritaxan
(1971:1101). Avgiften har i det aktuella fallet befunnits ha tagits ut
på felaktiga grunder 91/92:412

Avhysning

-bristande rutiner för samarbete mellan kronofogdemyndighet och
flyttningsbyrå, bristfällig dokumentation, oriktiga besked om lösen-
belopps storlek, kostnadsbeslut som felaktigt gynnat sökanden
89/90:127

- kommuns förfarande med byggnader och gods som efter avhysning
kvarlämnats på arrenderad fastighet 89/90:131

Avlägsnande

-av resande från tåg 91/92:384

Avskrivning

-begreppet "avskrivning" enligt uppbördslagen 89/90:137, 91/92:136

461

Avstängning

-kritik — sedan förundersökning inletts men senare nedlagts — mot
rektor vid gymnasieskola, som utan författningsstöd "befriat" lektor
från undervisningsskyldighet; även kritik mot skolstyrelse och skol-
förvaltning för passivitet 89/90:306

-från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt 91/92:117

Avvisning

-av utlänning på grund av avsaknad av arbetstillstånd 89/90:67
-direktavvisning av asylsökande 89/90:80

-disciplinansvar för beslut om förvar enligt utlänningslagen som
fattats trots att det underliggande beslutet om avvisning preskriberats
91/92:185

Bandspelare

-fråga om rätt att använda egen bandspelare vid personlig inställelse
inför taxeringsnämnd 89/90:204

Bemyndigande

-vissa frågor rörande statlig förvaltningsmyndighets normgivning
inom ramen för bemyndiganden i av regeringen utfärdad förordning
91/92:331

Beslag

-åtal mot distriktsåklagare för ändringar i protokoll 90/91:50
-upprättande av protokoll 90/91:67

Besvär

-kritik mot skogsvårdsstyrelse, som vid omprövning efter överklagan-
de partiellt bifallit klagandens yrkande, för dess underlåtenhet att
jämlikt 24 § jämförd med 28 § förvaltningslagen överlämna besvärs-
skrivelsen och övriga handlingar till besvärsmyndigheten 89/90:291

-kronofogdemyndighets dröjsmål med översändande av besvärsinlaga
till hovrätt; även fråga om ytterligare dröjsmål samt riksskatteverkets
ansvar 90/91:116

-frågor om universitets- och högskoleämbetets befogenheter att upp-
häva eller ändra lokal högskolemyndighets beslut dels vid prövning
av överklagande, dels vid utövande av ämbetets funktion som till-
synsmyndighet. Kritik mot både rättstillämpningen i enskilda fall
och ämbetets i remissvar till JO uttryckta principiella inställning
90/91:287

-kritik mot statens naturvårdsverk för felaktig tillämpning av förvalt-
ningslagens besvärsbestämmelser 91/92:316

-vissa frågor — bl.a. angående sakprövningsförutsättningar rörande
universitets- och högskoleämbetets handläggning av besvär över
tjänstetillsättningsbeslut, då den person som i första instans förord-
nats att inneha tjänsten återkallat sin ansökan resp, begärt entledi-
gande 91/92:351

-värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebefordra besvärs-
skrift till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, som haft att pröva över-
klagandet 91/92:209

-fråga om en till koncessionsnämnden för miljöskydd inkommen
skrivelse kunde anses innefatta ett överklagande av länsstyrelses
beslut 91/92:314

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

462

Betalningssäkring

-sakkunnig taxeringsre visor har fotograferat bohag vid en husrannsa-
kan som en ersättning för förvarstagande enligt reglerna om betal-
ningssäkring 89/90:187

-verkställighet; underrättelse till tredje man i visst fall, försäljning av
egendom, dröjsmål med hävande av förbudsmeddelande 90/91:122

Bevakning

-av statlig fordran skall innefatta anmaning till gäldenären att betala
frivilligt, innan kronofogdemyndighet företar indrivning 91/92:175

Bibliotek

-statsbiblioteks datorbaserade låntagarregister har konstaterats vara
allmän handling. Kritik mot kulturnämnd som hävdat motsatt upp-
fattning och på grund därav — samt till följd av formella handlägg-
ningsfel — betagit enskild hans grundlagsenliga rätt att utan dröjs-
mål ta del av i registret lagrad information 90/91:400

Biljakt

- förföljande/efterföljande med polisfordon 90/91:70

Bisyssla

-högre länsstyrelsetjänstemans uppdrag som förrättningsman inom
länsstyrelsens verksamhetsområde 91/92:171

Brottmål

-dröjsmål med utSrdande av stämning 89/90:30

-domares ansvar för dröjsmål med expediering av beslut om rättspsy-
kiatrisk undersökning 90/91:24

-cheferådman har ansetts ha ett övergripande ansvar för att äldre mål
blir avgjorda 91/92:35

Brottsanmälan

-kritik mot domare som anmält partsombud till åklagare för utred-
ning av misstanke om brott 90/91:29

Bygglov, se även Plan- och bygglagen, Byggnadsnämnd, Detalj-
plan

-fråga om vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett
vid sammanträde med byggnadsnämnd beviljat bygglov skall tillåtas
gå i verkställighet 89/90:336

-förhandsgranskning av bygglovshandlingar 89/90:340

-kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fast egendom 91/92:393

Byggnadsminnesförklaring

-fråga om eventuellt bevarande av industribyggnad, dels hos kom-
munstyrelse och byggnadsnämnd i anslutning till handläggning av
detaljplaneärende, dels hos länsstyrelse (länsantikvarie) i ärende rö-
rande byggnadsminnesförklaring 89/90:319

- kritik mot länsantikvarie som medgivit fastighetsägare att göra avvi-
kelser från i beslut om byggnadsminnesförklaring intagna skyddsfö-
reskrifter jämlikt 3 kap. 2 § kulturminneslagen, trots att inga beslut
om tillstånd till avvikelser från skyddsföreskrift eller jämkning av
skyddsföreskrift fattats av länsstyrelsen i den i 3 kap. 14 resp. 15 §
föreskrivna ordningen 91/92:377

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

463

Byggnadsnämnd, se även Plan- och bygglagen, Bygglov,
Detaljplan

-fråga om underrättelseskyldighet i lovärenden 89/90:331

-fråga om fullföljdshänvisning till beslut vari fråga varit om tillämp-
ning av bestämmelser i 13 kap. 2 § plan- och bygglagen (PBL) om
fullföljdsförbud 89/90:332

-felaktig tillämpning av PBL; bygglov meddelat för uppförande av
affärsbyggnad på parkmark 89/90:337

-fråga om byggnadsnämnds förfarande vid fullgörande av kommuni-
kationsskyldighet gentemot granne i ärende om förhandsbesked
89/90:338

- handläggning av framställning där tveksamhet kan föreligga om den
avser upplysningar eller förhandsbesked 89/90:340

- kritik mot byggnadsnämnd för felaktig handläggning av ett ärende
om bygglov för tillbyggnad (cirka 50 m2) av bostadshus. Kritiken
avser att nämnden meddelade bygglov oaktat tillbyggnaden i olika
hänseenden stred mot gällande detaljplan, underlät att i ärendet höra
ägare av grannfastighet och underlät att låta utstaka tillbyggnaden
90/91:324

- kritik mot byggnadsnämnd för långsam handläggning av ett ärende
om tillstånd till byggnadsföretag. Tillika fråga om underlåtenhet av
nämnden att vidta åtgärder enligt 10 kap. 1 § beträffande byggnad,
som saknar bygglov 90/91:329

-kritik mot byggnadsnämnd för långsam handläggning (c:a 14 måna-
der) av ett ärende om bygglov för mindre tillbyggnad av ett bostads-
hus. Den utdragna handläggningstiden har delvis orsakats av en
onödig remiss 90/91:333

-kritik mot byggnadsnämnd för underlåtenhet att till saklig prövning
ta upp av ägare till grannfastighet gjord framställning om ingripande
mot olovlig båtuppläggning 90/91:337

-den omständigheten att det ankommer på fastighetsbildningsmyndig-
heten (FBM) att underrätta sakägare om beslut av byggnadsnämnd
att vägra medgivande till avstyckning befriar inte nämnden från
skyldigheten att i egenskap av beslutsmyndighet meddela fullföljds-
hänvisning 90/91:338

-kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fast egendom 91/92:393

- kritik mot byggnadsnämnd för underlåtenhet att ingripa mot över-
trädelse enligt 10 kap. 1 § plan- och bygglagen (bristande underhåll
av genom gåva erhållen fast egendom) 91/92:393

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

Chefsansvar

-domares ansvar för dröjsmål med expediering 90/91:24

-chefcrådman har ansetts ha ett övergripande ansvar för att äldre mål
blir avgjorda 91/92:35

-brister i handläggningen av vapenärenden har föranlett disciplinan-
svar för polischef 91/92:73

-poliskommissarie har i sin egenskap av avdelningschef ålagts disci-
plinpåföljd för brister i sitt ledningsansvar 91/92:82

Delegation

-oriktig delegation hos landstingskommun av ärende om utlämnande
av allmänna handlingar 90/91:358

464

-fråga om innebörden av föreskriften i 3 kap. 12 § kommunallagen
rörande rätt att delegera beslutanderätten i viss grupp av ärenden
91/92:326

Delgivning

-fråga om bristande delgivning av stämning och kallelse utgjort
hinder att påbörja huvudförhandling i brottmål 89/90:23

-av misstanke och av utredning enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken
89/90:23, 89/90:60

-kritik mot länsstyrelse för felaktig tillämpning av reglerna om kun-
göreisedelgivning 91/92:169

Demonstration

-förundersökning mot polisintendent för åtgärder i samband med en
demonstration 91/92:52

Detaljplan, se även Plan- och bygglagen, Bygglov,
Byggnadsnämnd

-fråga om förfarande vid underrättelse till flera klagande om länssty-
relses beslut att avslå överklagande av beslut att anta detaljplan
89/90:334

-kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fast egendom 91/92:393

Diarieföring

-fråga om skyldighet enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen att registrera
ansökningshandlingar och intresseanmälningar i tjänstetillsättnings-
ärende 90/91:409

-av handlingar i ett pågående polismyndighetsärende 91/92:124

Disciplinansvar

-för polismästare med anledning av en av denne beslutad fingerad
poliskontroll 89/90:41

-anmälan mot domare för dröjsmål med expediering av beslut om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål 90/91:24

-för polisintendent, polissekreterare och avdelningsdirektör vid in-
vandrarverket för beslut om förvar grundade på ett preskriberat
beslut om avvisning 91/92:185

-för polischef för brister i handläggningen av vapenärenden 91/92:73
-för poliskommissarie i hans egenskap av avdelningschef för brister i
hans ledningsansvar 91/92:82

-för kriminalinspektör för att han, som inte arbetade med en utred-
ning i sin egenskap av polisman, besökt och överlämnat ett brev till
en i utredningen häktad person utan tillstånd av åklagaren 91/92:88

-fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90

-fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25

-för polismästare med anledning av ett beslut om polismyndighetens
medverkan vid en TV-inspelning 91/92:94

-för löjtnant för underlåtenhet att vid militärövning iakttaga gällande
säkerhetsbestämmelser 91/92:206

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

465

Djurskydd

-fråga om lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om djur-
hållning inom lantbruket (LSFS 1989:20) vad gäller pälsdjursupp-
födning står i överensstämmelse med djurskyddslagens och -förord-
ningens bestämmelser. Tillika fråga om rävhållning i burar över
huvud kan anses förenlig med djurskyddslagstiftningen 90/91:264

-lagen (1989:99) om försöksverksamhet med ökade kommunala befo-
genheter enligt djurskyddslagen (1988:534) har på en väsentlig punkt
befunnits oklar. Sedan JO påtalat detta och tillställt jordbruksdepar-
tementet sitt beslut i saken, har en förtydligande lagändring gjorts
90/91:279

Dokumentationsskyldighet

-fråga om myndighet varit skyldig att sammanställa uppgifter ur
allmänna handlingar för att besvara enkät 89/90:399

-fråga om skyldighet att skriftligen dokumentera vad som skett i
samband med avlägsnande av resande från tåg 91/92:384

Domare

-kritik mot domare som anmält partsombud till åklagare för utred-
ning av misstanke om brott 90/91:29

-fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25

-kritik mot länsrätts handläggning av ärende om utlämnande av
kopia av allmän handling. Tillämpning av 9 kap. 1 § sekretesslagen
angående skattesekretess 91/92:150

Domslut

-utformningen av domslut i återvinningsmål (lagsökning) 91/92:36
-utformningen av kvarstadsbeslut i domslut 91/92:37

Domstol

-remissyttrande över Domstolarna i framtiden — en idéskiss (Ds
1989:2) 89/90:409

-fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25

Dröjsmål

-dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål 89/90:30

-dröjsmål med åtalsbeslut 89/90:44

-kritik mot kammarrätt för långsam handläggning av ett s.k. blandat
besvärsmål enligt 9 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar 89/90:139

-långsam handläggning hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN) 89/90:273

-långsam handläggning av besvärsärende, vilket av besvärsprövande
myndighet (UHA) sammanblandats med ett av myndigheten i anled-
ning av besvären igångsatt tillsynsärende 89/90:317

- långsam handläggning av ärende om tillsättning av långtidsvikariat;
även fråga om dröjsmål med att överlämna handlingarna i ärendet
till besvärsmyndighet i anledning av att tillsättningsbeslutet överkla-
gats 89/90:349

-en begäran om utlämnande av allmän handling har onödigt fördröjts
89/90:373

-dröjsmål med utlämnande av sjukjournal till följd av ordinarie
handläggares frånvaro 89/90:376

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

466

-av hovrätt att meddela beslut i mål sedan föredragning ägt rum
90/91:47

-kritik mot kammarrätt för dröjsmål med avgörande av kommunal-
besvärsmål, i vilka kommunikation ansetts kunna underlåtas på
grund av att förutsättningar för bifall saknades 91/92:141

-kritik mot handläggande tjänstemän inom bostadsdepartementet för
långsam handläggning av ett besvärsärende rörande fastställelse av
stadsplan (initiativärende) 91/92:389

Efterforskning av källor till tryckt skrift

-statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna (tillämpning av 2
kap. 1 § regeringsformen och 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen);
tillika fråga om otillåten efterforskning av pressens källor (tillämp-
ning av 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen) 91/92:340

Efterlysning

-polismyndighets förfarande vid återkalleise av personefterlysning
91/92:121

Entledigande

-av ledamot i djurförsöksetisk nämnd 90/91:339

Ersättning

-länsstyrelses ändrade bedömningsgrunder vid tillämpning av förord-
ning om ersättning till enskilda, varav följt att lika fall kommit att
behandlas olika; tillika fråga om rätt för myndighet att återkalla
beslut om ersättning, vilket grundats på oriktiga uppgifter från den
gynnade 89/90:293

-till förrättningsman för omhändertagande av återtaget gods i hand-
räckningsmål 90/91:121

Exekutiv försäljning

- innehållande av medel som enligt fördelningsprotokoll skulle tillfal-
la gäldenären 89/90:126

-underrättelse om begärd försäljning. Även fråga om förrättning för
beskrivning och värdering 90/91:118

- kronofogdemyndighet har sålt lös egendom innan en invändning
från tredje man om äganderätt prövats av myndigheten 91/92:135

Expeditionstid

-fråga om skyldighet för myndighet att efter expeditionstidens utgång
per telefon lämna ut uppgift ur allmän handling 89/90:397

Fonogram

-domstols skyldighet att tillhandahålla utskrift 90/91:41

Forskarutbildning

-beslut av utbildnings- och forskningsnämnd vid universitet rörande
principer för fördelning av utbildningsbidrag till forskarstuderande
har befunnits strida mot gällande författningsföreskrifter 91/92:356

Fullföljd av talan

-fråga om lämpligheten av att i fullföljdshänvisning intagits upplys-
ningar angående förvaltningslagens regler om omprövning (självrät-
telse) av beslut 89/90:160

-felaktig utformning av formulär till fullföljdshänvisning (länsstyrel-
sernas organisationsnämnd, LON) 89/90:163

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

467

- långsam handläggning av besvärsärende, vilket av besvärsprövande
myndighet (UHA) sammanblandats med ett av myndigheten i anled-
ning av besvären igångsatt tillsynsärende 89/90:317

Fullföljdshänvisning

-kritik mot myndighet för att skriftlig underrättelse om överklagbart
avslagsbeslut saknade fullföljdshänvisning; tillämpning av 21 § för-
valtningslagen 90/91:412

Förhör

-informell husrannsakan under sken av förhör i bostad 90/91:80

- lämplig plats för genomförande av förhör 90/91:82

-fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90

Förundersökning

-delgivning av misstanke och av utredning enligt 23 kap. 18 §
rättegångsbalken 89/90:23, 89/90:60

-dröjsmål med åtalsbeslut 89/90:44

- husrannsakan m.m. i en lokal som disponerades av en kurdisk
förening 89/90:53

-tillämpning av s.k. förundersökningsbegränsning 90/91:67

Förvaltningslagen (FL)

-fråga om lämpligheten av att i fullföljdshänvisning intagits upplys-
ningar angående förvaltningslagens regler om omprövning (självrät-
telse) av beslut 89/90:160

-FL:s bestämmelser om kommunikation har åsidosatts i ärende angå-
ende omedelbart omhändertagande enligt lagen med särskilda be-
stämmelser om vård av unga (LVU) 89/90:251

-förekommande delegationsförbud utgör inte hinder mot att uppdrag
ges åt tjänsteman att företa prövning enligt 27 § FL 89/90:267

- kritik mot skogsvårdsstyrelse, som vid omprövning efter överklagan-
de partiellt bifallit klagandens yrkande, för dess underlåtenhet att
jämlikt 24 § jämförd med 28 § FL överlämna besvärsskrivelsen och
övriga handlingar till besvärsmyndigheten 89/90:291

-fråga om omfattningen av myndighets (intagningsnämnd för gymna-
sieskolan) utredningsplikt enligt 7 § FL 89/90:325

-om sekretess och partsinsyn i ärenden om besökstillstånd på krimi-
nalvårdsanstalt; även om motivering av beslut 90/91:101

-fråga om onödig remiss av byggnadsnämnd 90/91:333

-kritik mot myndighet för att skriftlig underrättelse om överklagbart
avslagsbeslut saknade fullföljdshänvisning; tillämpning av 21 § FL
90/91:412

-kritik mot myndighet som avvisat besvär över sitt eget i första
instans fattade beslut i stället för att efter rättidsprövning överlämna
besvärsärendet till den myndighet som författningsenligt hade att
pröva besvären; handläggning i strid med 25 § FL 91/92:360

-fråga om omfattningen av myndighets vägledningsplikt enligt 4 § FL
gentemot en sökande 91/92:360

-kritik mot statens naturvårdsverk för felaktig tillämpning av förvalt-
ningslagens besvärsbestämmelser 91/92:316

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

468

-värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebefordra besvärs-
skrift till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, som haft att pröva över-
klagandet (24-28 §§ FL) 91/92:209

Förvaltningsprocess

-kritik mot kammarrätt för långsam handläggning av ett s.k. blandat
besvärsmål enligt 9 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar 89/90:139

-fel av länsrätt att avvisa ansökan om körkortsingripande på den
grunden att allmänna ombudet i ansökan framställt yrkande om
varning 89/90:146

-fråga om förvaltningsdomstol bör sätta ut tid inom vilken en förvalt-
ningsmyndighet skall avge yttrande 90/91:111

-besvär över beslut, som endast kan överklagas i den för förvaltnings-
besvär gällande ordningen, har av kammarrätt felaktigt avvisats med
hänvisning till kommunallagens besvärstidsbestämmelser 90/91:133
-självrättelse enligt 32 § förvaltningsprocesslagen (FPL) 90/91:135
-iakttagande av tidsfrist vid prövning av ansökan om vård 90/91:138
-underlåtenhet att hålla muntlig förhandling 90/91:138

-muntlig förhandling i försäkringsrätt 90/91:249

-kritik mot kammarrätt för felaktig tillämpning av 12 § förvaltnings-
processlagen i kommunalbesvärsmål 91/92:138

- kritik mot länsrätt för att den inte fullgjort sin motiveringsskyldighet
enligt 30 § förvaltningsprocesslagen 91/92:144

-länsrätt har vid handläggning av mål om bistånd enligt 6 § social-
tjänstlagen företagit hembesök hos klaganden tillsammans med re-
presentanter för socialvården; fråga om utredningsåtgärdens lagiighet
och lämplighet 91/92:148

-kritik mot kammarrätt för långsam handläggning av kommunalbe-
svärsmål, i vilka kommunikation ansetts kunna underlåtas (10 §
andra stycket 1. FPL) 91/92:141

-fråga om en till koncessionsnämnden för miljöskydd inkommen
skrivelse kunde anses innefatta ett överklagande av länsstyrelses
beslut 91/92:314

-kritik mot länsrätts handläggning av ärende om utlämnande av
kopia av allmän handling. Tillämpning av 9 kap. 1 § sekretesslagen
angående skattesekretess 91/92:150

God man

-fråga om lämpligheten att som god man för allmänna arvsfonden
förordna samma person som varit god man enligt föräldrabalken för
den avlidne 89/90:37

Grundlagsfrågor

-se Allmänna handlingar, Bibliotek, Objektivitet, Objektivitetsprinci-
per, Polismyndighet, Tjänstetillsättning, Tryckfrihet, Vittnesförhör,
Yttrandefrihet

-kommunaltjänstemans rätt att yttra sig i massmedia 90/91:352

- kommunalråds kritik av kommunal chefstjänsteman för att denne
skriftligen till kommunstyrelsen framfört vissa uppfattningar och
synpunkter ej otillåten inskränkning i dennes grundlagsenliga ytt-
randefrihet 90/91:354

-statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna 91/92:340

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

469

Gudstjänst

- kyrkovaktmästares möjlighet att utföra solosång vid gudstjänst; tillika
fråga om ansvaret för dennas utformning 90/91:343

Handräckning

-enligt utsökningsbalken för utSende av flygbiljetter 89/90:136
-begäran om hämtning av värnpliktig till viss förrättning oaktat
inställelsen inte var påkallad 89/90:174

-ersättning till förrättningsman för omhändertagande av återtaget gods
i utsökningsmål 90/91:121

Hemlig teleavlyssning

- fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25

Hovrätt

-dröjsmål att meddela beslut i mål sedan föredragning ägt rum
90/91:47

Husrannsakan

- i lokal som disponerats av en kurdisk förening; frågor om rättsenlig-
het och om behörighet att fatta beslut 89/90:53

- legala förutsättningar för husrannsakan enligt RB 28 kap. 1 §
89/90:187

- taxeringsrevisors medverkan som sakkunnig 89/90:187

-sakkunnig taxeringsrevisor har fotograferat bohag vid en husrannsa-
kan som en ersättning för förvarstagande enligt reglerna om betal-
ningssäkring 89/90:187

-åtal mot distriktsåklagare för ändringar i protokoll 90/91:50
-grunderna för beslut bl.a. ändamålsprincipen och genomförandet
90/91:63

-informell husrannsakan under sken av förhör i bostad 90/91:80
-åklagare har meddelats åtalsunderlåtelse för vårdslös myndighetsut-
övning (beslut om husrannsakan efter anonymt tips) 91/92:44

- kritik mot åklagares beslut om husrannsakan (anonymt tips)
91/92:108

-samtycke till husrannsakan 91/92:114

Huvudförhandling

-hinder för huvudförhandling i mål med flera tilltalade då den
tilltalade inte delgetts stämning och kallelse 89/90:23

-fråga om förutsättningar förelegat att frångå 14-dagarsfristen i brott-
mål mot underårig 90/91:38

-fråga om en utsatt huvudförhandling bör ställas in på grund av att
parterna begärt tid för förlikningsförhandlingar 91/92:33

Häktning

-kritik mot tingsrätt för att tilltalad i mål om olovlig vistelse häktats
för säkerställande av ett tidigare utvisningsbeslut 89/90:31

-kritik mot tingsrätt som dömt en tilltalad till kontraktsvård samt
förordnat att han skall kvarbli i häkte 90/91:35

Hälsoskydd

-kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd, som tillsammans med
representant för fastighetsägaren utan innehavarens tillstånd berett
sig tillträde till bostadslägenhet och som därefter — utan att vilja ta
ansvar för det olagliga intrånget — lagt därvid gjorda iakttagelser till

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

470

grund för beslut enligt hälsoskyddslagen. Tillika fråga om vem som
har att besluta om råd och anvisningar enligt 18 § hälsoskyddslagen
90/91:274

-kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd och särskilt dess chefstjäns-
teman för uttalanden av innebörd, att nämnden ansåg sig kunna
åsidosätta gällande reglering — avseende tillstånd enligt 7 § hälso-
skyddslagen — för att därmed framtvinga en lagändring 90/91:283

- miljö- och hälsoskyddsnämnd har avgjort vissa brådskande ärenden
genom beslut av miljö- och häloskyddschefen efter telefonkontakter
med vissa av nämndens ledamöter; kritik för att besluten tillkommit
i en ordning som strider mot kommunallagens föreskrifter. Tillika
fråga om innebörden av föreskriften i 3 kap. 12 § kommunallagen
rörande rätt att delegera beslutanderätten i viss grupp av ärenden
91/92:326

Hälso- och sjukvård

-journalister har ej rätt närvara vid vårdplaneringsmöte med patient
89/90:269

-behandlande läkares resp, smittskyddsläkares ansvar enligt smitt-
skyddslagen för en HIV-positiv patient 89/90:270

-medgivande till obduktion samt information i samband därmed
89/90:275

-socialstyrelsens åtgärder och beslut i anledning av anmälan om
inträffad olycka. Fråga bl a om socialstyrelsens kritikrätt i förhållan-
de till disciplinär påföljd och om jäv för anlitad sakkunnig 90/91:224
-en patient har utan laga stöd kvarhållits på sjukhus mot sin vilja
90/91:240

-fråga om företagsläkares skäl för att avvisa patient 90/91:242

-förbud för patient på vårdhem att ta emot besök, utfärdat av överlä-
kare på begäran av patientens gode man, tillika dotter. Fråga om
överläkare på detta sätt har haft rätt att utestänga släktingar
90/91:243

-att en offentlig arbetsgivare vid utredning och bedömning av en
anställds sätt att sköta sitt arbete kommer in på frågor som berör den
anställdes religionsutövning på arbetsplatsen kan inte anses utgöra
en kränkning av den grundlagsskyddade religionsfriheten 90/91:244

-förvaring i häkte av en äldre kvinna inför undersökning för vårdin-
tyg enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV) 91/92:281

-psykiskt sjuka patienters ansvar för våld mot tjänsteman 91/92:284
-läkare har utan anmodan avgivit "läkarintyg" till socialnämnd. Frå-
ga om handlingen utgjorde läkarintyg eller anmälan enligt 71 §
socialtjänstlagen 91/92:286

-skyldighet för landsting att besvara framställningar om förtur och
ersättning inom rimlig tid 91/92:289

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)

-långsam handläggning hos HSAN 89/90:273

Indrivning

-förutsättningar för konkursansökan enligt 2 kap. 9 § konkurslagen;
även fråga om en i konkursansökan åberopad fordran måste vara
förfallen 90/91:127

-av statlig fordran genom kronofogdemyndighet skall föregås av an-
maning till gäldenären att betala frivilligt 91/92:175

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

471

Inhibition

-underlåtenhet av rådman att pröva inhibitionsyrkande 89/90:34

Internationella överenskommelser

- fråga om närradionämnden haft att beakta Europakonventionen vid
tillämpning av 10 § närradiolagen 91/92:153

JO

-skyldighet att som lagman avge yttrande till JO 89/90:23
-genomförandet av förhör med polisman sedan JO remitterat ärendet
till polismyndighet för utredning 90/91:82

-JO:s befogenheter beträffande normgivningen och fråga om beaktan-
de av konventionsbestämmelser i myndighets rättstillämpning
91/92:153

-JO:s tillsynskompetens 89/90:435, 90/91:429, 91/92:450

Jäv

-för god man för allmänna arvsfonden 89/90:37

- för åklagare 89/90:44

-för sakkunnig 90/91:224

-fråga om jäv för ledmot av plan- och bostadsverkets samlingslokalde-
legation 91/92:162

-frågor i samband med bedömning av bisysslas tillåtlighet 91/92:171

Kommunicering

-av skiftesmans kostnadsräkning i ärende hos rättshjälpsnämnd
89/90:39

-kommunicering av vårdnadsutredning och förslag till yttrande
89/90:229

-förvaltningslagens bestämmelser om kommunikation har åsidosatts i
ärende angående omedelbart omhändertagande enligt lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) 89/90:251

-fråga om byggnadsnämnds förfarande vid fullgörande av kommuni-
kationsskyldighet gentemot granne i ärende om förhandsbesked
89/90:338

-kritik mot länsbostadsnämnd för underlåtenhet att i ärende om
bostadsanpassningsbidrag iaktta förvaltningslagens bestämmelser om
kommunikation 90/91:161

-kritik mot kammarrätt för felaktig tillämpning av 12 § förvaltnings-
processlagen i kommunalbesvärsmål 91/92:138

-jaktvårdsförening har inte ansetts som kommunikationsberättigad
part i ärende hos länsstyrelse angående tillstånd till jakt på allmänt
vatten, eftersom fråga var om meddelande i första instans av beslut
av normkaraktär 91/92:316

Kompetens

-överskridande av myndighets kompetens genom vissa uttalanden i
tryckt skrift 90/91:144

- kommun har inte haft författningsstöd för att fotta ett för allmänhe-
ten bindande beslut om bilfria lördagar 91/92:404

Konkurs

-förutsättningar för konkursansökan enligt 2 kap. 9 § konkurslagen;
även fråga om en i konkursansökan åberopad fordran måste vara
förfallen 90/91:127

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

472

Konsultmedverkan

-konsultmedverkan vid tillsättning av kommunala chefstjänster m.m.
Fråga om förfarandets förenlighet med offentlighetsprincipen
89/90:415

-konsultmedverkan vid rekrytering till chefstjänster hos statlig myn-
dighet; fråga om tilllämpning av grundlagsregleringen rörande all-
männa handlingar 90/91:391

Kontraktsvård

-tilltalad dömd till kontraktsvård trots att förutsättningarna för sådan
påföljd inte varit uppfyllda 89/90:21

-kritik mot tingsrätt som dömt en tilltalad till kontraktsvård samt
förordnat att han skall kvarbli i häkte 90/91:35

Kriminalvård

A vskildhet

-i kriminalvårdsanstalt intagen som hållits avskild på häkte har utan
laglig grund vägrats att ringa telefonsamtal 90/91:90

Brevgranskning

- postgranskningsmedgivande av intagen på häkte ger inte rätt till
brevgranskning i vidare mån än häkteslagen föreskriver 90/91:93

-av advokat- och myndighetspost 90/91:95

-statens järnvägar har ansetts vara att betrakta som svensk myndighet
vid tillämpningen av bestämmelserna i KVaL 90/91:98

-intern föreskrift om att intagna måste lämna sina avgående brev
oklistrade har inte ansetts stå i överensstämmelse med bestämmelser-
na om brevgranskning 91/92:126

Besök

-om sekretess och partsinsyn i ärenden om besökstillstånd 90/91:101
-kritik mot kriminalvårdsstyrelsen med anledning av generella rikt-
linjer om bevakade besök för intagna på specialavdelning 91/92:127

Fritidsaktiviteter

-omfattningen av utevistelser för en långtidsdömd 89/90:95

Häkte

-överförande till häkte 90/91:88

Innehav av personliga tillhörigheter

-intagens rätt att inneha tryckta skrifter 90/91:104

-förbud för intagen att förfoga över honom tillhöriga kassettband har
inte ansetts rättsenligt 90/91:107

Journalföring

-bristande anteckningar om utevistelser för en långtidsdömd 89/90:95
-anteckning om resultat av HIV-prov i behandlingsjournal 89/90:105

Kriminalvårdsstyrelsen

-felaktiga och missvisande formuleringar i ett beslut 89/90:112

-fråga om förvaltningsdomstol bör sätta ut tid inom vilken en förvalt-
ningsmyndighet skall avge yttrande 90/91:111

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

473

Kroppsbesiktning

-vid misstanke om att intagen innehar narkotika 90/91:99

Permission.

-omfattningen av utevistelser för en långtidsdömd 89/90:112

Sjukvård inom anstalt

-underlåtenhet att informera intagen om resultat av tagna HIV-prov
89/90:111

- kritik mot kriminalvårdsanstalt som utan den intagnes samtycke
avbeställt dennes besökstid på sjukhus 90/91:109

Studier

-omfattningen av utevistelser för en långtidsdömd 89/90:95

Telefonsamtal

-kritik mot handläggningen av en begäran från anhållen att få ringa
advokat 90/91:86

-intagen i anstalt som hållits avskild på häkte har utan laglig grund
vägrats att ringa telefonsamtal 90/91:90

Urinprovstagning

- intagen skall informeras om att det är fråga om provtagning
89/90:111

Övervakning

-förlängning av övervakning 91/92:132

Övriga frågor

-betalningsskyldighet för frigivningsutrustning 90/91:105

-kritik mot kriminalvårdsanstalt med anledning av vissa villkor för
uthyrning av TV-apparat till intagna 91/92:129

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande

-kommunalråds kritik av kommunal chefstjänsteman för att denne
skriftligen till kommunstyrelsen framfört vissa uppfattningar och
synpunkter ej otillåten inskränkning i dennes grundlagsenliga ytt-
randefrihet 90/91:354

Kungörande

-av författningar: länsstyrelses kungörelse om lokal trafikföreskrift
89/90:153

Kvarstad

-utformningen av kvarstadsbeslut i domslut 91/92:37

Körkort

-fel av länsrätt att avvisa ansökan om körkortsingripande på den
grunden att allmänna ombudet i ansökan framställt yrkande om
varning 89/90:146

Lantmäteriet

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

474

- kritik mot förrättningslantmätare, som avgjort ärende om fastighets-
reglering, i vilket förelåg stridiga intressen mellan sakägare, utan
sammanträde enligt 4 kap. 14 § fastighetsbildningslagen och utan att
iakttaga bestämmelserna om kommunicering i 4 kap. 15 § samma
lag. Fråga om åtal för tjänstefel har aktualiserats, men gärningen har
med hänsyn till omständigheterna ansetts kunna betecknas som
ringa och därför inte av karaktär att föranleda ansvar enligt 20 kap.
1 § brottsbalken 91/92:400

Litispendens

-kritik mot länsrätt för att den medverkat till omprövning i en
litispendenssituation utan att följa upp ärendets vidare hantering hos
underinstansen 91/92:148

Livvaktsskydd

-initiativärende angående beslut om personskydd m.m. 91/92:96

Länsantikvarie

-kritik mot länsantikvarie som medgivit fastighetsägare att göra avvi-
kelser från i beslut om byggnadsminnesförklaring intagna skyddsfö-
reskrifter jämlikt 3 kap. 2 § kulturminneslagen, trots att inga beslut
om tillstånd till avvikelse från skyddsföreskrift eller jämkning av
skyddsföreskrift fattats av länsstyrelsen i den i 3 kap. 14 resp. 15 §
föreskrivna ordningen 91/92:377

Länsskolnämnd

-skolkonflikten i Drevdagen. Skolmyndigheter som har ansetts icke
uppfylla sina lagenliga skyldigheter, vad gäller ansvaret för att skol-
pliktiga barn får lagstadgad utbildning, har erinrats om skyldigheten
att fullgöra sina åligganden 89/90:297

Lärartjänst

Löneavtal

-Frågor kring utlämnande till anställd hos kronofogdemyndighet av
avtal om nya löner, i vad avtalen avsåg andra anställdas löner, när
arbetsgivaren och personalorganisationerna kommit överens om att
inte offentliggöra sådana uppgifter 91/92:432

Marknadsplats

-kritik mot en fakultativ kommunal nämnd — marknadsnämnd —
som vid fördelning av marknadsplatser i visst fall avvikit från den i 1
kap. 9 § regeringsformen fastlagda objektivitetsprincipen. Som sär-
skilt graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkomman-
de hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat
bristande respekt för yttrande- och tryckfriheten 90/91:347

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

475

Medborgarskap

- medlemskap i svenska kyrkan vid förvärv av svenskt medborgarskap.

Kritik av regelsystemet 89/90:355

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

Meddelarfrihet

-tjänstemans rätt att uttala sig för massmedierna 90/91:144
-kommunaltjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna 90/91:352
-statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna (tillämpning av 2
kap. 1 § regeringsformen och 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen);
tillika fråga om otillåten efterforskning av pressens källor (tillämp-
ning av 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen) 91/92:340

Militära ärenden

-värnpliktigs ersättningsskyldighet vid förlust av militär materiel i
vissa fall 89/90:169

-värnpliktiga har övats i bl.a. trädfällning på mark tillhörig militär
befattningshavare 89/90:172

-begäran om hämtning av värnpliktig till viss förrättning oaktat
inställelsen inte var påkallad 89/90:174

- handläggning av ärende om hemförlovning av värnpliktig 89/90:175

- handläggning av ärende om hemförlovning; även fråga om förutsätt-
ningar för hemförlovning mot den värnpliktiges vilja 89/90:177

-delgivning av vitsord 89/90:184

-åsidosättande av säkerhetsbestämmelser, bl.a. vid övning där spräng-
medel använts 90/91:164

-disciplinansvar för löjtnant för underlåtenhet att vid militärövning
iakttaga gällande säkerhetsbestämmelser 91/92:206

- värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebefordra besvärs-
skrift till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, som haft att pröva över-
klagandet 91/92:209

-fråga om medverkan av militär helikopter vid polisiärt ingripande
på grund av husockupation 91/92:197

Miljöskydd

-fråga om omfattningen av tillsynsmyndighets prövning enligt 38 §
miljöskyddslagen 90/91:258

-fråga om en till koncessionsnämnden för miljöskydd inkommen
skrivelse kunde anses innefatta ett överklagande av länsstyrelses
beslut 91/92:314

Mobbning

-skollednings ansvar för motverkande av pennalism och mobbning
bland elever; kritik mot skolledning för bristfällig kontroll vid en av
elevförening anordnad s.k. insparksceremoni 90/91:319

Motivering

-motivering av yrkande i anslagsframställning 90/91:159

Motivering av beslut

-felaktiga och missvisande formuleringar i ett beslut av kriminal-
vårdsstyrelsen 89/90:112

-i ärende om besökstillstånd på kriminalvårdsanstalt 90/91:101

-i ärende om innehav av personliga tillhörigheter på kriminalvårds-
anstalt 90/91:107

476

-kritik, mot länsrätt för att den inte fullgjort sin motiveringsskyldighet
enligt 30 § förvaltningsprocesslagen 91/92:144

Myndighetsutövning

-utlämnande av kopior av patientjournal innefattar myndighetsutöv-
ning 89/90:378

-underlåtenhet att vid militärövning iakttaga gällande säkerhetsbe-
stämmelser har i visst fall inte ansetts innefatta eller ha sådant
samband med myndighetsutövning som krävs för ansvar enligt 20
kap. 1 § brottsbalken 91/92:206

Normgivning

-vissa frågor rörande statlig förvaltningsmyndighets normgivning
inom ramen för bemyndiganden i av regeringen utfärdad förordning
91/92:331

Obduktion

- medgivande till obduktion samt information i samband därmed
89/90:275

Objektivitet

-åsidosättande av regeringsformens objektivitetskrav genom vissa utta-
landen i tryckt skrift 90/91:144

Objektivitetsprincipen

-kritik mot en fakultativ kommunal nämnd — marknadsnämnd som
vid fördelning av marknadsplatser i visst fall avvikit från den i
1 kap. 9 § regeringsformen fastlagda objektivitetsprincipen. Som
särskilt graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkom-
mande hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat
bristande respekt för yttrande- och tryckfriheten 90/91:347

Offentlig tillställning

-fråga om nöjestillställning, till vilken c:a 4 000 personer inbjudits,
bort betraktas som tillståndspliktig offentlig tillställning; tilllämpning
av 9 § andra stycket och 12 § andra stycket allmänna ordningsstad-
gan 89/90:327

Omlottning av mål

-förfarandet vid omlottning av mål inom tingsrätt 89/90:30

Omprövning av beslut

-kritik mot försäkringskassa som, trots begäran därom, inte prövat
om ny utredning skulle kunna utgöra skäl för ändring av tidigare
beslut i ärende angående arbetsskada 90/91:252

-kritik mot länsrätt för att den medverkat till omprövning i en
litispendenssituation utan att följa upp ärendets vidare hantering hos
underinstansen 91/92:148

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

477

Omsorgslagen

-En utvecklingsstörd person som vistas på ett vårdhem har, utan
hörande av den gode mannen, under semesterresa fått betala medföl-
jande personals kostnader 91/92:299

Ordningsvakt

-avstängning från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt
91/92:177

Partsinsyn

-i ärende om besökstillstånd på kriminalvårdsanstalt 90/91:101

Personlig integritet

-kritik mot bl.a. bristfällig information i samband med genomförande
av psykologisk testning av elever i grundskolan; frågor rörande krav
på informerat samtycke samt vissa sekretessfrågor 90/91:315

Personregister

-kritik mot arbetsmarknadsstyrelsen för dess handläggning av begäran
om utlämnande av utskriftskopia av ett datoriserat prenumerantre-
gister, vars innehåll till viss del var sekretessbelagt 90/91:412

Plan- och bygglagen, se även Bygglov, Byggnadsnämnd, Detalj-
plan

-kritik mot byggnadsstyrelsen angående underlåtenhet att underhålla
byggnad 91/92:391

-kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fast egendom 91/92:393

Polisanmälan

-kodning av brott i anmälan 89/90:64

-gjord av riksgäldskontoret om förfalskning av beställning av premie-
obligationer 89/90:149

Polisförordningen

-poliskommissarie har i sin egenskap av avdelningschef ålagts disci-
plinpåföljd för brister i sitt ledningsansvar 91/92:82

Polislagen

-ansvar för underlåtenhet att frige frihetsberövade (13 §) 91/92:48
-förundersökning mot polisbefäl för beslut om tillfälliga omhänderta-
ganden den 30 november 1989 91/92:64

Polismyndighet

-disciplinansvar för polismästare med anledning av en av denne
beslutad fingerad poliskontroll 89/90:41

-fråga om överlämnande av uppgift som ankommer på polisen till
enskild (Ebbe Carlsson-affåren) 89/90:65

-åtal mot polisinspektör för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös
myndighetsutövning (underlåtenhet att frige frihetsberövade)
90/91:56

-förföljande/efterföijande med polisfordon 90/91:70

-åtal mot f.d. polismästare för myndighetsmissbruk (underlåtenhet att
frige frihetsberövade) 91/92:48

-förundersökning mot polisintendent för åtgärder i samband med en
demonstration 91/92:52

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

478

-förundersökning mot polisbefäl för beslut om tillfälliga omhänderta-
ganden den 30 november 1989 91/92:64

-disciplinansvar för polischef för brister i handläggningen av vapen-
ärenden 91/92:73

-poliskommissarie har i sin egenskap av avdelningschef ålagts disci-
plinpåföljd för brister i sitt ledningsansvar 91/92:82

-disciplinansvar för kriminalinspektör för att han, som inte arbetade
med en utredning i sin egenskap av polisman, besökt och överläm-
nat ett brev till en i utredningen häktad person utan tillstånd av
åklagaren 91/92:88

-fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90

-disciplinansvar för polismästare med anledning av ett beslut om
polismyndighetens medverkan vid en TV-inspelning 91/92:94

-polismyndighets förfarande vid återkalleise av personefterlysning
91/92:121

-diarieföring av handlingar i ett pågående polismyndighetsärende
91/92:124

-avstängning från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt
91/92:117

-initiativärende angående beslut om personskydd m.m. 91/92:96
-fråga om medverkan av militär helikopter vid polisiärt ingripande
på grund av husockupation 91/92:197

Posthantering, Postsortering, Postöppning

-postöppning vid ett LVM-hem 89/90:264, 90/91:220

-fråga om rätt för enskild medborgare att närvara vid postsorteringen
hos en myndighet 89/90:398

-brister i kommunstyrelses rutiner för posthantering 90/91:395

Premieobligationer

- riksgäldskontorets agerande i premieobligationsaffär med förfalskade
beställningar 89/90:149

Prioritering

-i utsökningsmål 89/90:120

Protokoll

-domstols skyldighet att tillhandahålla utskrift av fonogram 90/91:41
-utformningen av 90/91:48

Psykologisk undersökning

Regeringsformen

-frågor om kränkning av religionsfriheten 90/91:244

-kommun har inte haft författningsstöd för att fatta ett för allmänhe-
ten bindande beslut om bilfria lördagar 91/92:404

-samtycke till husrannsakan 91/92:114

- 10 § närradiolagen har inte ansetts strida mot grundlagens regler om
yttrandefrihet 91/92:153

-fråga om krav på lagstöd enligt 8 kap. 5 § regerinsformen för avgift
för engelskspråkig gymnasial utbildning 91/92:337

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

479

Regeringsrätten

Registrering

-av firma och varumärke 91/92:157

Registrering av handlingar

-kritik mot skolchef för underlåtenhet att registrera till skolstyrelsen
ställd handling, som kommit skolchefen tillhanda 90/91:417

Religionsfrihetslagen

- medlemskap i svenska kyrkan vid förvärv av svenskt medborgarskap.
Kritik av regelsystemet 89/90:355

Remiss

-kritik mot länsstyrelse angående utformning av remiss till byggnads-
nämnd med anledning av besvär över beslut av nämnden 90/91:323

Remissyttrande

-kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för handläggningen av samt
utformningen av beslut i vissa ärenden angående remissyttrande till
annan myndighet 91/92:322

Rivning

Rättegångsbalken

-fråga om en utsatt huvudförhandling bör ställas in på grund av att
parterna begärt tid för förlikningsförhandlingar 91/92:33

-förutsättningar för föreläggande till part att inkomma med svaromål
eller yttrande vid äventyr av tredskodom 91/92:35

-samtycke till husrannsakan 91/92:114

Rättelse

- länsstyrelses ändrade bedömningsgrunder vid tillämpning av förord-
ning om ersättning till enskilda, varav följt att lika fall kommit att
behandlas olika; tillika fråga om rätt för myndighet att återkalla
beslut om ersättning, vilket grundats på oriktiga uppgifter från den
gynnade 89/90:293

Rättshjälp

-i ärende om rättshjälp vid bodelning har endast den make som
beviljats rättshjälp ansetts vara part 89/90:39

-kritik mot statens invandrarverk med anledning av handläggningen
av ansökningar om rättshjälp i utlänningsärenden 91/92:194

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

480

Rättskraft

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

Samrådsförfarande mellan myndigheter

-riksantikvarieämbetets rutiner vid samråd med länsmyndigheter i
ärenden rörande byggnadsminnesförklaring 89/90:324

-fråga om dels omfattningen av myndighets (intagningsnämnd för
gymnasieskolan) utredningspiikt enligt 7 § förvaltningslagen, dels
behovet av samråd mellan skolledning och intagningsnämnd vid
utformningen av behörighetsgivande utbildning 89/90:325

-lokal samverkansgrupp inom missbruksvården 90/91:369

Samtycke

-till husrannsakan 91/92:114

Service

-televerkets nummerupplysningstjänst lämnar särskild service, för
vilken avgift far uttalas 89/90:343

-fråga om myndighet varit skyldig att sammanställa uppgifter ur
allmänna handlingar för att besvara enkät 89/90:399

Självrättelse

-enligt 32 § förvaltningsprocesslagen (FPL) 90/91:135

Skadestånd

-Reglering i avtal mellan skolledning, elev och elevens föräldrar av
frågor rörande ersättning för elevs skadegörelse i skolan; att eleven
enligt sådant avtal ersätter skadan helt eller delvis genom eget arbete;
tillämpning av arbetsmiljölagens föreskrifter angående minderårigas
arbete 90/91:302

Skolledning

-skollednings ansvar för motverkande av pennalism och mobbning
bland elever; kritik mot skolledning för bristfällig kontroll vid en av
elevförening anordnad s.k. insparksceremoni 90/91:319

-kritik mot skolledning och skolstyrelse för passivitet i elevvårdsären-
de. Frågor rörande gränserna för rektors befogenheter vid tillämp-
ning av föreskrifterna i 5 kap. grundskoleförordningen 91/92:373

Skolorganisation

-skolkonflikten i Drevdagen. Skolmyndigheter som har ansetts icke
uppfylla sina lagenliga skyldigheter, vad gäller ansvaret för att skol-
pliktiga barn far lagstadgad utbildning, har erinrats om skyldigheten
att fullgöra sina åligganden 89/90:297

481

Skolstyrelse

-beslut av skolstyrelse att debitera gymnasieskolans elever kopierings-
avgift med visst belopp per termin har förklarats strida mot lag
90/91:313

-kritik mot skolledning och skolstyrelse för passivitet i eievvårdsären-
de. Frågor rörande gränserna för rektors befogenheter vid tillämp-
ning av förskrifterna i 5 kap. grundskoleförordningen 91/92:373

Skoltidning

-fråga om skollednings ingripanden för att förmå elever att avstå från
planerad utgivning och spridning av tryckt skoltidning varit otillåtna
enligt tryckfrihetsförordningens föreskrifter om bl.a. förhandsgransk-
ning och utgivnings- och spridningshinder; kritik mot skolledningen
för missvisande information till eleverna om den tryckfri hetsrättsliga
regleringens innebörd 90/91:292

Skyddsföreskrifter enligt kulturminneslagen

-kritik mot länsantikvarie som medgivit fastighetsägare att göra avvi-
kelser från i beslut om byggnadsminnesförklaring intagna skyddsfö-
reskrifter jämlikt 3 kap. 2 § kulturminneslagen, trots att inga beslut
om tillstånd till avvikelse från skyddsföreskrift eller jämkning av
skyddsföreskrift fattats av länsstyrelsen i den 3 kap. 14 resp. 15 §
föreskrivna ordningen 91/92:377

Smittskyddslagen

-permission åt och efterlysning av person, som tvångsisolerats på
grund av HIV-smitta 91/92:290

-överflyttning av ärende angående tvångsisolering enligt smittskydds-
lagen och upphörande av sådan isolering 91/92:295

Socialförsäkring

-felaktig förlängning av tid för utmätning av pension och dröjsmål
med återbetalning 89/90:279

-dröjsmål i flera moment i handläggningen av ett ärende hos riksför-
säkringsverket 89/90:280

-avregistrering från försäkringskassas register över inskrivna samt
innehållande av föräldrapenning och allmänt barnbidrag 89/90:282

-begäran om att bii muntligen förhörd inför socialförsäkringsnämnd
90/91:247

-omprövning av arbetsskadeärende 90/91:252

-underlåtenhet att fatta beslut i färdigutrett ärende 90/91:255
-markering i ADB-register av personuppgifter som omfattas av sär-
skild sekretessprövning 90/91:387

-fråga om försäkringskassas tillämpning av 20 kap. 4 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring 91/92:302

-underlåtenhet att vidarebefordra besvärsskrivelse till försäkringsrätt
91/92:304

-fråga dels om försäkringskassas tillämpning av 17 § förvaltningslagen
då den försäkrade har befullmäktigat ombud, dels om ändring av
beslut 91/92:305

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

482

Socialtjänsten

Socialtjänstlagen (SoL)

Socialtjänstens innehåll

Socialnämndens uppgifter

-beslut av socialnämnd om generell nedprioritering av vissa typer av
socialtjänstärenden har kritiserats 91/92:211

Rätten till bistånd

-bistånd till uppehälle i form av rekvisition 90/91:182

-delgivning av beslut i biståndsärende 90/91:184

- besvärshänvising då bistånd meddelats enligt 5 § SoL sedan tillämp-
ning av 6 § SoL övervägts 90/91:185

Omsorger om barn och ungdom

-Projekt Sjö— alternativa insatser för unga lagöverträdare 90/91:168

Omsorger om äldre människor

-omsorgen om de äldre som har psykiska funktionsnedsättningar
89/90:207

-skyddsombud har stängt biståndsberättigads hem som arbetsplats;
fråga om socialtjänstlagen vid konflikt skall ges företräde framför
arbetsmiljölagen 89/90:213

-underrättelse till anhörig då en boende i servicehus förs till sjukhus
90/91:188

Omsorger om människor med handikapp

- hemtjänstens i Solna kommun insatser för en handikappad man
90/91:177

Vård i familjehem och i hem för vård eller boende

-en vårdnadshavare bör hållas underrättad om förhållanden, som kan
ha betydelse för hans önskan att låta sitt barn bli kvar i ett visst
familjehem 91/92:221

Handläggning av ärenden m.m.

-brister i handläggning av ärende om ekonomisk hjälp 89/90:216
-samråd vid upprättande av behandlingsplan samt fråga om bistånd
till underårig utan vårdnadshavares samtycke 89/90:219

-socialnämnds uppgifter i hittebarnsfall 89/90:223

-kommunicering av vårdnadsutredning och förslag till yttrande
89/90:229

-handläggning av ärende ang. adoption av barn med utländsk här-
komst 89/90:231

-poiisregisterutdrag betr, sambo far inhämtas i en vårdnadsutredning
89/90:234

- handläggning av ärende ang. dödsboanmälan 90/91:190

-i anslutning till föreliggande misstanke om sexuellt övergrepp mot
barn uppkomna frågor om vårdnadsutrednings genomförande,
barnpsykiatrisk utredning m.m. 90/91:192

-dokumentationsskyldighet vid muntligt avslagsbeslut i biståndsärende
91/92:213

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

483

-fråga om umgängesberättigad förälders rätt till information om bar-
nets förhållanden när vederbörande inte har del i vårdnaden samt
kritik mot socialförvaltning för brister i utredning och information i
samband med misstanke om sexuellt övergrepp 91/92:213

- vårdnadshavares rätt till information vid handläggning av ett barns
ärende vid daghem 91/92:220

-fråga om rätt för bo lagsrepresentant att med stöd av 55 § SoL få
företräde inför socialnämnd då nämnden behandlar ett förslag av-
seende bolagets serveringstillstånd 91/92:225

-utredningsskyldighet i faderskapsärende. Uttalande om förutsättning-
ar för nedläggande av sådan utredning 91/92:231

Övriga frågor

-register inom socialtjänstlagen 89/90:238

-om rätt och skyldighet för föreståndare för ett hem för vård eller
boende att lämna länsstyrelse begärda upplysningar eller synpunkter
i ett tillsynsärende 89/90:245

-dom i Europadomstolen har ingen normerande verkan. Flyttnings-
förbud får inte användas som en permanent åtgärd 90/91:186

-kritik mot socialstyrelsen för brister i tillämpningen av förvaltnings-
lagens bestämmelser vid handläggning av ansökan om statsbidrag
90/91:199

-fråga om förutsättningar för dödsboanmälan 91/92:232

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

-även sedan socialnämnd begärt polishandräckning enligt LVU kvar-
står hos nämnden det övergripande ansvaret för att åtgärden genom-
förs 89/90:248

-underlåten kommunicering i ärende om omedelbart omhänderta-
gande enligt LVU 89/90:251

-förordnande av länsrätt om omedelbar verkställighet i mål enligt
LVU innebär i realiteten att ett redan verkställt omhändertagande
fastställs 89/90:253

-om vård av unga i hem för särskild tillsyn (särskilda ungdomshem)
- 12 § LVU 91/92:238

- tvångsomhändertagande i familjehem av en 12-årig flicka, som vistats
i familjehemmet under lång tid 91/92:249

-fråga dels om reglering av förälders umgänge med barn, som omhän-
dertagits jämlikt LVU, dels om avvisat ombuds rätt att ta del av
handlingar i ärende 91/92:261

-förutsättningar för upphörande av LVU-vård, när den unge avvikit
och inte kan återfinnas, så att eventuellt kvarstående vårdbehov kan
utredas 91/92:266

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)

-arbetsmiljölagen och LVM 89/90:253

-om sekretess och om postöppning vid ett LVM-hem 89/90:264

-om förordnande av offentligt biträde 90/91:138

- innebörden av substitution enligt rättshjälpsförordning 90/91:138
-underlåtenhet att hålla muntlig förhandling 90/91:138

-iakttagande av tidsfrist vid prövning av ansökan om vård 90/91:138
-missbrukare inom Stockholms län har inte kunnat beredas vård till
följd av otillräckliga resurser 90/91:204

-överläkares kvarhållningsrätt enligt 24 § tredje stycket LVM
90/91:218

-tvångsmedel och censur vid LVM-hem 90/91:220

484

-dom, som får till följd att någon skall överföras till visst vårdhem,
bör tillställas ledningen för detta 90/91:223

-underlåtenhet att enligt 15 § LVM underställa länsrätt beslut om
omedelbart omhändertagande 91/92:270

-en person som omhändertagits för vård enligt LVM har förvarats i
häkte i 28 dagar i avvaktan på att vårdplats skulle bli tillgänglig
91/92:271

-en person som omhändertagits av polismyndighet efter att ha avvikit
från LVM-hem har fått kvarstanna hos polisen i elva dagar innan
han bereddes fortsatt vård — fråga bl.a. om tillämpningen av 25 §
LVM 91/92:274

-kammarrätts underlåtenhet att underrätta behandlingshem att dom
enligt LVM blivit upphävd. Uttalande att sådan dom är omedelbart
gällande 91/92:277

Strafföreläggande

-utfärdande av 90/91:61

Strandskydd

- länsstyrelse har i flera avseenden förfarit felaktigt vid handläggning
av ett ärende rörande överklagande av beslut om positivt förhandsbe-
sked ifråga om strandskyddsdispens. Fråga om bl.a. överklagbarhet
och besvärsrätt 91/92:397

Studiestöd

-vissa frågor rörande statlig förvaltningsmyndighets normgivning
inom ramen för bemyndiganden i av regeringen utfärdad förordning
91/92:331

Stämning

-dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål 89/90:30

-ny stämning har utfärdats trots att den tilltalade redan delgivits
stämning; rotelinnehavaren borde uppmärksammat rotelsekreteraren
på detta 91/92:37

Taxeringsnämnd

-fråga om rätt att använda egen bandspelare vid personlig inställelse
inför taxeringsnämnd 89/90:204

Taxeringsrevision

- kritik mot en bolagsrevisor intagen i revisionspromemoria rörande
bolaget 89/90:187

-revision av ett bolag har inletts i samband med husrannsakan
avseende andra bolag 89/90:187

Telefonsammanträde

- miljö- och hälsoskyddsnämnd har avgjort vissa brådskande ärenden
genom beslut av miljö- och hälsoskyddschefen efter telefonkontakter
med vissa av nämndens ledamöter; kritik för att besluten tillkommit
i en ordning som strider mot kommunallagens föreskrifter 91/92:326

Tillsyn

- långsam handläggning av besvärsärende, vilket av besvärsprövande
myndighet (UHÄ) sammanblandats med ett av myndigheten i anled-
ning av besvären igångsatt tillsynsärende 89/90:317

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

485

synsmyndighet. Kritik mot rättstillämpningen i enskilda fall och
ämbetets i remissvar till JO uttryckta principiella inställning
90/91:287

Tjänstefel

-remissyttrande över departementspromemorian (Ds 1988:32) Myn-
dighetsmissbruk 89/90:403

Tjänstetillsättning

-konsultmedverkan vid tillsättning av kommunala chefstjänster m.m.
Fråga om förfarandets förenlighet med offentlighetsprincipen
89/90:415

-vissa frågor — bl.a. angående sakprövningsförutsättningar — rörande
universitets- och högskoleämbetets handläggning av besvär över
tjänstetillsättningsbeslut, då den person som i första instans förord-
nats att inneha tjänsten återkallat sin ansökan resp, begärt entledi-
gande 91/92:351

- länsskolnämnds handläggning av tjänstetillsättningsärenden; dels frå-
ga om tillåtligheten av tjänstetillsättningsbeslut med förbehåll av-
seende eventuellt överklagande, dels frågor rörande ändring av till-
sättningsbeslut före tillträdesdagen 91/92:364

Tredskodom

-förutsättningar för föreläggande till part att inkomma med svaromål
eller yttrande vid äventyr av tredskodom 91/92:35

Trolöshet mot huvudman

-initiativärende angående beslut om personskydd m.m. samt kostna-
derna för detta skydd 91/92:96

Tryckfrihet

-en myndighet kan inte undandra sig ansvar för sina uttalanden,
beslut eller åtgärder genom att klä dem i den tryckta skriftens dräkt
90/91:144

-tjänstemans rätt att skriva debattartiklar 90/91:144

Tryckfrihetsförordningen

-vittnesförhör med journalist angående meddelares identitet m.m.
89/90:36

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

486

-ärenden rörande utgivningsbevis för periodisk skrift har med hänsyn
till de tryckfrihetsrättsiiga aspekterna ansetts böra generellt behand-
las med förtur 90/91:156

-skrivelse, som personalen på en sjukvårdsavdelning på eget initiativ
sänt till länssjukvårdsnämnden, var inte att betrakta som en s.k.
internpromemoria, utan som en utifrån inkommen och därmed
allmän handling 90/91:372

-diarieföring vid förtroendenämnd m.m. 90/91:373

-underlåtenhet att diarieföra inkommen handling — även fråga om
sekreterares förteckning över vissa inkomna handlingar är att anse
som register i sekretesslagens mening 90/91:375

-inkommen handling ej diarieförd — fråga också om när skrivelse
från tjänsteman till förvaltningsmyndighet blir att anse som inkom-
men eller upprättad och därmed allmän handling 90/91:378

-underlåtenhet att registrera brev 90/91:380

- registrering av anonym skrift 90/91:381

-av rektor meddelat förbud för företrädare för visst politiskt parti att
inom skolas område sprida flygblad med politisk propaganda har
befunnits strida mot 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen 91/92:346

Tull

-tullverkets erkännande- och fuilmaktsrutiner 91/92:165

Tvistemål

-fråga om en utsatt huvudförhandling bör ställas in på grund av att
parterna begärt tid för förlikningsförhandlingar 91/92:33

Tystnadsplikt

- kan en präst befria sig från sin tystnadsplikt genom att lämna sin
prästtjänst i svenska kyrkan? Frågan besvarad nekande 89/90:360

-för lärare rörande uppgift om elev i skolpsykoiogisk undersökning
90/91:315

Unga lagöverträdare

-fråga om förutsättningar förelegat att frångå 14-dagarsfristen för
hållande av huvudförhandling i brottmål mot underårig 90/91:38

Uppbörd

-begreppet "avskrivning" enligt uppbördslagen 89/90:137, 91/92:136

Utbildning

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

487

-fråga om dels omfattningen av myndighets (intagningsnämnd för
gymnasieskolan) utredningsplikt enligt 7 § förvaltningslagen, dels
behovet av samråd mellan skolledning och intagningsnämnd vid
utformningen av behörighetsgivande utbildning 89/90:325

-fråga om skollednings ingripanden för att förmå elever att avstå från
planerad utgivning och spridning av tryckt skoltidning varit otillåtna
enligt tryckfrihetsförordningens föreskrifter om bl.a. förhandsgransk-
ning och utgivnings- och spridningshinder; kritik mot skolledningen
för missvisande information till elever om den tryckfrihetsrättsiiga
regleringens innebörd 90/91:292

-beslut av skolstyrelse att debitera gymnasieskolans elever kopierings-
avgift med visst belopp per termin har förklarats strida mot lag
90/91:313

-skollednings ansvar för motverkande av pennalism och mobbning
bland elever; kritik mot skolledning för bristfällig kontroll vid en av
elevförening anordnad s.k. insparksceremoni 90/91:319

-fråga om krav på lagstöd enligt 8 kap. 5 § regeringsformen för avgift
för engelskspråkig gymnasial utbildning 91/92:337

- vuxenutbiidningsnämnds handläggning av dels ansöknings-, dels be-
svärsärende; tillämpning av föreskrifterna i 4 resp. 25 § förvaltnings-
lagen 91/92:360

-vissa frågor rörande universitets- och högskoleämbetets handläggning
av besvärsärenden avseende tjänstetillsättningar inom högskolesek-
torn 91/92:351

-kritik mot skolledning och skolstyrelse för passivitet i elevvårdsären-
de. Frågor rörande gränserna för rektors befogenheter vid tillämp-
ningen av föreskrifterna i 5 kap. grundskoleförordningen 91/92:373

Utbildningsbidrag (doktorander)

Utlänning

-avvisning på grund av avsaknad av arbetstillstånd 89/90:67
-direktavvisning av asylsökande 89/90:80

-tillämpning av den s.k. första asyllandsprincipen 91/92:192

-kritik mot polismyndighet för dess handläggning av ett ärende om
avvisning enligt utlänningslagen 91/92:189

-kritik mot statens invandrarverk med anledning av handläggningen
av ansökningar om rättshjälp i utlänningsärenden 91/92:194

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

488

Utmätning

-kundfordringar ej utmätta 89/90:119

-handläggning av ett mål om utmätning rörande ett mindre belopp;
prioritering 89/90:120

-löfte om utmätningsfrihet 89/90:125

-felaktig förlängning av tid för utmätning av pension och dröjsmål
med utbetalning 89/90:279

-underrättelse om förrättning i bankfack samt förteckning över där-
vid anträffad egendom 90/91:112

Utredning

-länsrätt har vid handläggning av mål om bistånd enligt 6 § social-
tjänstlagen företagit hembesök hos klaganden tillsammans med re-
presentanter för socialnämnden; fråga om utredningsåtgärdens laglig-
het och lämplighet 91/92:148

Utsökning se även Avhysning, Exekutiv försäljning,
Handräckning, Utmätning

-kronofogdemyndighets behörighet att handlägga utsökningsmål, som
överlämnats till myndigheten av annan kronofogdemyndighet
89/90:115

-initiativärende angående debiteringslängder och liknande omedelbart
verkställbara exekutionstitlar 89/90:118

-behörig kronofogdemyndighet 91/92:134

Val

-valinformation till invandrare som lämnats av landstingskommun
har kritiserats 90/91:362

Vite

-kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för utformningen av vissa
vitesförelägganden 90/91:270

-kritik mot miljö- och hälsoskyddnämnd för utformningen av vissa
vitesförelägganden 91/92:324

Vittnesförhör

-under förundersökning med journalist angående meddelares identi-
tet m.m. 89/90:36

Y r kesinspektionen

-förhandsgranskning av bygglovshandlingar 89/90:347

Yttrande

-kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för handläggningen av samt
utformningen av beslut i vissa ärenden angående remissyttrande till
annan myndighet 91/92:322

Yttrandefrihet

-kommunaltjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna 90/91:352

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

489

skilt graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkomman-
de hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat
bristande respekt för yttrande- och tryckfriheten 90/91:347

-kommunalråds kritik av kommunal chefstjänsteman för att denne
skriftligen till kommunstyrelsen framfört vissa uppfattningar och
synpunkter ej otillåten inskränkning i dennes grundlagsenliga ytt-
randefrihet 90/91:354

-10 § närradiolagen har inte ansetts strida mot regeringsformens
regler om yttrandefrihet 91/92:153

Åklagare

-fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagvidrigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25

Åtal

-mot distriktsåklagare för urkundsförfalskning 90/91:50

-mot polisinspektör för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myn-
dighetsutövning (underlåtenhet att frige frihetsberövade) 90/91:56

-mot f.d. polismästare för myndighetsmissbruk (underlåtenhet att
frige frihetsberövade) 91/92:48

Åtalsunderlåtelse

-åklagare har meddelats åtalsunderlåtelse för vårdslös myndighetsut-
övning (beslut om husrannsakan efter anonymt tips) 91/92:44

Återkalleise

-fråga om rätt för myndighet att återkalla beslut om ersättning, vilket
grundats på oriktiga uppgifter från den gynnade 89/90:293

- länsbostadsnämnd har överskridit sina befogenheter genom att med
anledning av en skrivelse från vederbörande förmedlingsorgan åter-
kalla ett för enskild part gynnande beslut om bostadsanpassningsbi-
drag 90/91:161

Återtagande

-ersättning till förrättningsman för omhändertagande av återtaget gods
i handräckningsmål 90/91:121

Överförmyndare

-kritik med anledning av länsstyrelses åtgärd att hos överförmyndar-
nämnd anhålla om prövning av avtal och överförmyndarnämnds
åtgärd att pröva avtal sedan godmanskap upphört 91/92:179

-fråga om förordnande av förvaltare enligt föräldrabalken m.m.
91/92:38

Redog. 1991/92:1

Bilaga 2

490

The Swedish Parliamentary Ombudsmen

Report for the period 1 July 1990 to 30 Jurte 1991

During the period covered by the report, the following have held
Office as Parliamentary Ombudsmen: Mr Claes Eklundh, who is Chief
Parliamentary Ombudsman, Mr Anders Wigelius (1 July to 14 Septem-
ber 1990), Mrs Gunnel Norell Söderblom, Mr Hans Ragnemalm and
Mr Jan Pennlöv (15 september 1990 to 30 June 1991).

Mr Eklundh has supervised the courts of iaw, the public prosecu-
tion service and the police, while Mr Wigelius and Mr Pennlöv have
dealt with matters concerning the prisons, immigration, taxation, the
execution of judgments and — as from 8 January — social Insurance.
Mrs Norell Söderblom has supervised the field of social welfare, public
health and — until 7 January — social insurance. Mr Ragnemalm,
finally, has been responsible for supervision of the administrative
courts, the armed forces, building and construction, education, envi-
ronmental protection and all aspects of civil administration not super-
vised by other Ombudsmen.

During the year, 4,143 new cases were registered with the Ombuds-
men; 3,883 of them were complaints received (an increase of 406 over
the previous year) and 260 were cases initiated by the Ombudsmen
themselves on the basis of observations made during inspections or
newspaper reports, or on other grounds. The remaining cases related
to organizational matters.

It should be noted that the schedule overieaf shows cases concluded
during the period, not all complaints lodged.

This summary describes some of the cases dealt with by the Om-
budsmen.

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

491

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and concluded Redog. 1991/92:1
during the period l July 1990—30 June 1991 Bilaga 3

Activity concerned	Result
Activity concerned	Closed without final criticism	Admonitions or other criticism	Prosecutions or disci- plinary pro- ceedings	Proposals to Pariia- ment or the Government	Total
Courts		2	1		3
Public prosecutors
Police authorities	7	6	2	1	16
Armed forces			1		1
Prison administration	1				1
Social welfare	3	13	1		17
Medical care	4	3			7
Execution of judgments
Taxation	1				1
Miscellaneous	8	145	1		154
Total	24	169	6	1	200

Schedule of complaint cases concluded during the period 1 July
1990-30 June 1991

Activity concerned	Dismissed without investi- gation	Referred to other agencies or State organs	No criti- cism after investiga- tion	Admoni- tions or other criticism	Prosecu- tions or disciplin- ary pro- ceedings	Propsals to Parlia- ment or the Govern- ment	Tota
Courts	115		169	22			306
Public prosecutors	33	2	96	2			133
Police	130	3	238	19	5		395
Armed forces	19		7	1			27
Prison administration	114	2	222	39			377
Social welfare	89	58	377	74			598
Medical care	93	10	109	13			225
Social insurance	33	1	82	25			141
Labour market etc.	43	1	21	6			71
Planning	56		30	17			103
Execution of judgments	27	1	41	5			74
Local government	80		24	6			110
Communications	73	4	32	15			124
Taxation Education, culture.	72	2	73	19			1(16
State Church Agriculture, environmental	69	2	50	26			147
management, public health	61		51	15		1	128
Civil service Access to official	40	1	29	6			76
documents	44	1	57	55			157
Immigration	38	1	74	17			130
Miscellaneous Complaints outside jurisdiction and complaints of obscure	45		25	9		1	80
meaning	103						103
Total	1377	89	1807	391	5	2	3671

492

Administrative courts

Criticism of an administrative court of appeal for incorrect
application of the communication rule in Sect. 12 of the
Administrative Courts Procedure Act

Mr Carl-Erik Irborg submitted a complaint concerning the manner in
which the Gothenburg Administrative Court of Appeal had handled a
municipal appeal case. After appealing against a decision by Gullspång
Municipal Council, Mr Irborg had been informed of the repiy which
the Administrative Court of Appeal had requested from the Council in
respoi to his appeal, but he had not been given the opportunity to
comment on it. The Court had thus contravened the rule laid down in
Sect. 12 of the Administrative Courts Procedure Act (ACPA), which
stipulates the following: ‘The court shall afford the applicant or
appellant the opportunity to acquaint himseif with a repiy and docu-
ments relating to that repiy and to express his views thereon in writing
within a certain time, unless this is unnecessary.’ Admittedly, having
contacted the Court repeatedly, he had finally managed to persuade it
to defer its decision on the case until he had submitted a statement of
his views, but the Court nevertheless maintained that it had applied
the said statutory provision correctly. Mr Irborg referred inter alia to a
written repiy which he had received from the President of the Court,
Nils Wentz, of which the fol ing is an extract: ‘Transmission of the
municipal body’s repiy for information is in keeping with standard
practice in municipal appeal cases. This cannot be considered to be
contrary to Sect. 12 of the Administrative Courts Procedure Act,
which includes the safety valve that an appellant should be given the
opportunity to express his views “unless this is unnecessary”. A basis
for using this safety valve is often considered to exist precisely in
municipal appeals, in view of the fact that appellants in such cases are
not allowed to put forward any new circumstances as grounds for their
appeals after the time for appealing has expired.’

In a submission to the Parliamentary Ombudsman, the Court admit-
ted that in the case in question there might have been grounds for
giving the appellant the opportunity to answer the repiy that was sent
to him. The Court also conceded that it could be discussed whether
the practice that had become established at the Administrative Court
of Appeal was ‘entirely appropriate’. It therefore intended to ‘consider
as soon as possible the question of increasing the extent to which
appellants are given the opportunity to submit their views in response
to local authorities’ replies in municipal appeal cases’.

In his decision, Parliamentary Ombudsman Mr Ragnemalm stated the
following:

‘Under Sect. 12 of the ACPA, an administrative court of appeal is
required to communicate a repiy from the respondent to the appellant,
unless this is unnecessary. This communication should consist in the
court giving the appellant the opportunity both to acquaint himseif
with the repiy and the documents attached to it, and to submit a
written statement of his views on this material within a certain period

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

493

of time. Both these requirements must be observed. If the material is
sent to the appellant merely for his information, no “communication”
in the sense of the ACPA has in fact taken place. However, if statutory
communication has been deemed to be unnecessary, the court must be
considered free, purely as a service, to supply the appellant with copies
of documents received from the respondent, for information. If the
court takes the view that the contents of a respondenfs repiy are such
that the appellant should have the opportunity to study them before
the case is decided, however, that view will presumably normaily
imply that communication is not unnecessary. The only conclusion I
can come to, therefore, is that the transmission of a respondenfs repiy
to the appellant should as a rule be effected in accordance with the
provisions of Sect. 12 of the ACPA and thus include an invitation to
the appellant to put forward his views, within a stated period, on the
material produced.

‘The Presidenfs repiy to Mr Irborg, quoted from above, suggests that
Sect. 12 of the ACPA comprises two distinct elements — a mandatory
duty to notify, and a duty, limited by the “safety valve” referred to, to
afford the recipient of that notification an opportunity to express his
views. In my opinion, this is a misapprehension, the result of which
appears to be that the Administrative Court of Appeal has up to now,
in municipal appeal cases, more or less routinely sent the appellant
the respondenfs repiy merely for information, and failed to examine
more closely the need for communication in accordance with the
ACPA. This must of course be viewed as disquieting. However, judging
from the statement submitted to me by the Administrative Court of
Appeal, it would appear that the circumstances of this case have made
the Court realize that the standard practice that has become established
should be changed, although it claims that the change is justified by
reasons of suitability; according to the Court, it can be discussed
“whether this practice is entirely appropriate”. In my opinion, what is
involved here is an incorrect application of the law.

‘As regards the handling of Mr Irborg’s appeal, as far as can be
ascertained from the documents, it was apparent that communication
of the local authority’s repiy was not unnecessary. In other words, the
Court was wrong not to give Mr Irborg the chance to express his views
on the repiy in writing within a certain period of time. Later, however
— and inconsistently, it would seem — the Court did give Mr Irborg
the opportunity to submit a statement of his position, and he did in
fact avail himseif of it. I would like to point out in this connection
that it seems most remarkable that it was clearly only after a good deal
of argument from Mr Irborg that he was accorded his statutory right to
express his views within a certain period on the local authority
documents that were transmitted to him.

‘With the criticism inherent in the comments made above, the case
is now closed.’

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

494

Criticism of a county administrative court for failing to observe its
duty under Sect. 30 of the Administrative Courts Procedure Act to
State the reasons for its judgment

In a complaint to the Parliamentary Ombudsman, Mr Olov Österberg
aileged that it was not clear from a judgment of the Stockholm County
Administrative Court, concerning fringe benefit taxation reiating to an
acquisition of shares, what reasons had determined the outcome of the
case. The judgment had begun by noting that the county tax authority
had appealed against a decision concerning Mr Österberg’s assessment
for income-tax for 1987, and that Mr Österberg had contested the
appeal. Apart from this, it had stated the following: ‘Allowing the
appeal, the Court raises the income-tax assessments against which
appeal has been lodged by the amounts shown in appendix 2’; the
appendix referred to gave particulars in figures of Mr Österberg’s
income during the period in question and showed that his assessed
income from employment had been raised by 3,750 kronor, as applied
for by the county-tax authority.

The County Administrative Court was asked to submit a statement
concerning the reasons that had determined the outcome of the case.
The Court’s repiy began with a reference to an attached memorandum,
drawn up by Judge Karl-Eric Ståhlberg, who had been court chairman
in the consideration of the case. According to the memorandum, in
using the expression ‘allowing the appeal’ in its decision, the Court’s
intended meaning had been that it accepted both the claims and the
reasons for them set forth in the notice of appeal — which was
attached to the judgment as an appendix — and had thus based its
judgment on the reasons given by the county-tax authority. Åke
Lundborg, Chief Judge of the County Administrative Court, con-
sidered that the Court’s judgment formally met the requirement that
the reasons for a judgment should be clear from that judgment, but
added the following: ‘Notwithstanding the meagre statutory reguiation
of the matter, it must be considered a minimum requirement that a
judgment be framed in such a way that a party who is a private Citizen
is able to comprehend its contents. This need not be in conflict with a
judgment being written concisely or even very concisely. If, in a
specific case, a court makes use of an appendix or refers in some other
way to material that it has incorporated in its judgment, however, it
must also be clear to the private individual what the court has adopted
as its own position. Wordings which fail to meet this requirement
should not be used. To eliminate any doubt in Mr Österberg’s mind
about the standpoint adopted by the County Administrative Court, it
would in this particular case have been sufficient to State expressly in a
subordinate clause that the Court concurred with the county-tax
authority’s assessment of the case.’

In his decision, Mr Ragnemalm stated the following:

‘It is of the utmost importance to the private individual that
authorities make it clear how they have arrived at their decisions.
Only if the reasons are openly stated can the individual ascertain how

Redog. 1991/92:

Bilaga 3

495

the authority has perceived and evaluated facts relevant to its decision,
and how those facts have been assessed in accordance with the appli-
cable rules of law etc. An explanatory statement of reasons will either
persuade him that the decision is correct, or provide him with a basis
for an appeal. Public confidence in the competence and objectivity of
the authorities also demands that the latter are able to show that their
decisions are well founded.

‘Sect. 30, second paragraph, of the Administrative Courts Procedure
Act (ACPA) places administrative courts under a general obligation to
State in their decisions “the reasons that have determined the out-
come”. Particular clarity must of course be required when — as in the
present case — the unsuccessful party is a natural person who is not
represented by counsel and when, moreover, the applicable regulations
are of a more complex nature.

‘In my opinion, the County Administrative Court did not meet the
minimum requirements in this respect. Its judgment strictly speaking
contains nothing deserving of the label of a statement of reasons. A
laconic statement that the Court allows the appeal can only be
considered to constitute a decision, entailing an acceptance of the
appellant’s — the county-tax authority’s — claim that an additional
3,750 kronor should be assessed as income from employment; nor
does the appendix referred to in the judgment provide any informa-
tion beyond precisely that. I find it surprising that the Court considers
itself able to assert that, by using this wording, it has stated the reasons
for its judgment as required by the ACPA.

‘I also feel there is cause to comment on the Chief Judge’s additio-
nal remarks regarding a method that would “eliminate any doubt
— — — about the standpoint adopted by the County Administrative
Court”: according to him, it would “have been sufficient to State
expressly in a subordinate clause that the Court concurred with the
county tax authority’s assessment of the case”. Naturally, this variant is
preferable to that actualiy adopted in the case in question, since it does
in fact indicate the reasons for the judgment — albeit not formulated
by the Court itself. I must say, however, that such a recommendation
hardly reflects a very high level of aspiration as regards the writing of
judgments at the County Administrative Court. To elaborate somewhat
on the matter, the following points can be made.

‘The County Administrative Court has perhaps imagined that there
is a parallel here with what is considered acceptable when a superior
court comes to the same conclusion as an inferior court whose
decision is the subject of an appeal. If in such circumstances the
superior court uses the expression “not changed”, it is considered to
have accepted not only the lower court’s decision, but also the reason-
ing behind that decision. On the other hand, the phrase “not allo-
wed”, which was frequently used in the past, was not considered to
imply a general acceptance of the reasons stated in the judgment
against which appeal had been lodged; following the passing of the
ACPA, this technique is, bearing in mind Sect. 30 of that Act, no
longer acceptable for the administrative courts.

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

496

‘The situation in the present case appears to be entirely different.
What the County Administrative Court is doing, in appiying the Chief
Judge’s approach, is to concur with the reasons put forward by one of
the parties in support of its appeal. Obviously, there is a considerable
difference between referring to the reasons stated — in accordance
with Sect. 30 of the ACPA — by a court and citing the arguments put
forward by a party to a case; it must be assumed that a statement of
reasons in an earlier judgment will normally be more carefully worded
than is required in a notice of appeal. Reference to the reasons put
forward by the appellant — here the county tax authority — admitted-
ly cannot be rejected Wholesale as an adequate expianation of reasons
as required by Sect. 30, but in my view such a method should be
reserved for cases where the reasoning put forward in the appeal
document is so clear and unambiguous that the court does not feei
that it could produce anything better. Even where this is the case,
however, it strikes me as unattractive to provide the unsuccessful
party, by way of a statement of the reasons for a judgment, only with
the arguments of the other party; I recall my opening remarks about
the importance of the courts in this respect acting in a way that
inspires public confidence.

‘I naturally realize that, behind the thinking presented in the
Court’s submission, there lies an assessment of what can be considered
efficient in a situation where there is heavy pressure of work. How-
ever, reasons of efficiency must not result in courts compromising on
one of the most important guarantees for the rule of law contained in
the ACPA. Moreover, we must be able to expect a court to be capable,
without a great deal of effort, of transforming the essential points in a
notice of appeal into a statement of reasons of its own. If that
document is fairly complex, ail the more reason for the court itself to
formulate its reasons in a way which the individual is able to under-
stand without too much difficulty.

‘With the criticism inherent in the above, the case is closed.’

Central government administration

The Parliamentary Ombudsman previously ruled that the
Community Broadcasting Commission’s application of Sect. 10 of
the Community Radio Act was not contrary to Ch. Il, Art. 14, of
the Instrument of Government. The point at issue now is
observance by an authority of an international convention, and
supervision by the Ombudsman in this respect

Mr Björn von der Esch submitted a complaint about the Community
Broadcasting Commission’s handling of and decision on a case concer-
ning the revoking of broadcasting licences held by certain associations
which had been involved in community radio broadcasts arranged by
the East Sörmland Community Radio Association/Radio Nova. The
decision revoked the broadcasting licences of two associations, on the
basis that they had infringed the ban on commercial advertising laid
down in Sect. 10 of the Community Radio Act (1982:459). The

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

497

complaint referred to an earlier decision by the Parliamentary Om-
budsman concerning the Community Broadcasting Commission’s
withdrawal of Radio Oresund’s broadcasting licence owing to a breach
of the advertising ban. In that decision, the Ombudsman ruled that
Sect. 10 of the Community Radio Act, which had been passed by the
Riksdag, could not be considered to conflict with the provisions of the
Instrument of Government (Ch. 2, Arts. 1, 12 and 13) concerning
freedom of expression; the Ombudsman did not deem there to be
cause in that context to comment on the question, raised by the
complainant, whether Swedish legislation in this area was in conformi-
ty with the country’s undertakings under the European Convention
for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms. Mr
von der Esch now claimed that a recommendation by the Committee
of Ministers of the Council of Europé. No. R (85) 13, should have
been taken into account by the Parliamentary Ombudsman when the
Radio Öresund case was decided.

In a decision dated 26 September 1990, Mr Ragnemalm noted that
the Community Broadcasting Commission’s decision on the Radio
Nova case, referred to in the complaint, was the subject of an appeal
and was being considered by the appropriate administrative court of
appeal, and therefore, in line with existing principles governing the
Ombudsmen’s supervisory functions, he would not investigate the
matter. However, he did consider that there was cause here to touch
on the question raised in the complaint about whether, in the exercise
of their responsibilities, the Ombudsmen should take into account
undertakings made in conventions for the protection of fundamental
human rights — in this case, freedom of expression. To begin with, he
pointed out that the complainant had misunderstood the meaning of
the document from the Council of Europé’s Committee of Ministers:

‘As regards the nature of the document, it is alleged in the com-
plaint that the recommendation is to be viewed as “a direct exhorta-
tion from the Government of Sweden to the Office of the Parliamenta-
ry Ombudsmen in Sweden”, since it “originates from the foreign min-
isters of the member States of the Council of Europé (including
Sweden)”. This assertion is entirely erroneous and gives me cause to
draw attention to certain fundamental elements of Swedish constitutio-
nal law. According to Ch. 7, Art. 3 of the Instrument of Government
(IG 7:3), decisions concerning Government business are taken collecti-
vely by the Government at Cabinet meetings; an individual minister
cannot, on his own or as part of some other — domestic or Internatio-
nal — group, take a decision on behalf of the Government. Nor can
the Government as such issue directives to the Parliamentary Ombuds-
men, who constitute an organ of the Riksdag (IG 12:6), and naturally
it has not in fact done so. The work of the Parliamentary Ombudsmen
is determined exclusively by the Riksdag, which has laid down the
relevant provisions in this regard in the Instrument of Government,
the Riksdag Act and the Parliamentary Ombudsmen (Standing Instruc-
tions) Act (1986:765).

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

498

‘Quite apart from what I have now said, I would like to add,
concerning the substance of the recommendation, that in my view the
wishes of the Committee of Ministers have for a long time been met
by a wide margin in Sweden. The recommendation calls on the
Governments of the member States to give consideration to the esta-
blishment of an ombudsman institution where one does not already
exist, and where relevant to consider various measures to extend and
strengthen the ombudsman’s powers and actual possibilities to take
into account, in his work, various aspects of the protection of funda-
mental human rights. As readers will be aware, Sweden was the first
country to create such an Office (in 1809), and as regards both their
sphere of jurisdiction (including, for instance, the courts) and the
sanctions available to them (especiaily the right to prosecute), the
powers of the Swedish Parliamentary Ombudsmen are considerably
wider than in most — perhaps all — other countries. As regards the
protection of citizens’ rights in particular, the following should be
emphasized.

‘Under IG 12:6, the Parliamentary Ombudsmen are required “to
supervise under instructions laid down by the Riksdag the application
in public service of laws and other statutes”; under Sect. 2 of their
Standing Instructions, however, supervision by the Ombudsmen does
not extend to their mandator, the Riksdag, or to the Government (i.e.
the Cabinet), which is monitored directly by the Riksdag, primarily
through its Standing Committee on the Constitution. In particular it is
incumbent on the Ombudsmen to “ensure that, in their activities,
courts and administrative authorities observe the requirements of
objectivity and impartiality laid down in the Instrument of Govern-
ment and that the fundamental rights and freedoms of citizens are not
infringed in public service” (Sect. 3, Standing Instructions). Monito-
ring to ensure that courts and administrative authorities comply with
laws and other statutory instruments is of course primarily intended to
guarantee that, when reaching actual decisions and undertaking other
measures, these bodies and their officers remain within the framework
of the provisions that apply to the existing situation. However, an
authority also has a duty to satisfy itself that the provisions in question
are compatibie with higher-ranking rules, as stipulated in IG 11:14; in
the case of rules decided on by the Riksdag or the Government,
though, the duty laid down in that article to refrain where relevant
from applying a particular provision only exists if the fault is “mani-
fest”. Since authorities are required to perform such a monitoring
function, then, a Parliamentary Ombudsman can criticize an authority
if he considers that it has applied a provision in a law passed by the
Riksdag, but only with the narrowly defined proviso that the statutory
provision in question must be manifestly contrary to a provision of the
Constitution. My assessment of the Radio Öresund case incorporated
an appraisal in the latter respect.

‘When it comes to whether Swedish statutory provisions are in
conformity with the country’s international undertakings, the position
is different. Under Swedish law, it is not within the power of Swedish

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

499

courts or administrative authorities to apply convention provisions
directly; the latter must first be incorporated in Swedish law by means
of legislation or other regulations in accordance with Ch. 8 of the
Instrument of Government; it is though a different matter — where
there is some room to interpret or fill a gap in a provision of national
law — to seek as far as possible to achieve an outcome that is in line
with the country’s obligations under International law. An Ombuds-
man, then, cannot criticize an authority for having failed to set aside
Swedish law in order to apply the provisions of an international
convention. When Sweden accedes to a convention such as the Euro-
pean Convention on Human Rights, it means that the State of Sweden
is pledging to maintain — through legislation and regulations and by
the way it organizes public administration and the administration of
justice — the minimum standard required by the convention with
respect to its individual citizens. As far as the European Convention is
concerned, a system of sanctions is available to individuals who
consider that a State is failing to fulfil its undertakings under the
Convention. Responsibility for ensuring that convention obligations
are met lies primarily with the highest organs of the State, which are
not subject to supervision by the Parliamentary Ombudsmen, i.e. the
Riksdag and the Government, whose task it is to incorporate the
requirements of the convention — directly or indirectly — in the
domestic statutory framework and thus bring the latter into harmony
with the convention.

‘To sum up, it follows from this discussion that a Parliamentary
Ombudsman cannot criticize an authority for having applied a law
passed by the Riksdag unless that law can be considered manifestly
incompatible with the Constitution. Since such an authority is not
under an obligation to ascertain whether the law in question conforms
with Sweden’s international undertakings, the fact that it applies the
law cannot be criticized by an Ombudsman on the grounds of a
discrepancy in that respect. And the source of the law — the Riksdag
— cannot be criticized by the Parliamentary Ombudsmen on such
grounds, for the basic reason that it falls outside the scope of their
supervision altogether.

‘That does not mean, however, that the Ombudsmen cannot draw
attention to shortcomings in existing legislation by other means. As
provided in Sect. 4 of their Standing Instructions, for example, they
can make representations to the Riksdag or the Government in order
to “raise the question of a change in statutory provisions or some
other action by the State”. Such representations are made every year.
Both formal and substantive deficiencies can be brought to the atten-
tion of the highest organs of the State in this way. On the subject of
protecting fundamental rights and freedoms, reference may for examp-
le be made to the decision reported in the Parliamentary Ombuds-
men’s report for the period 1 July 1987—30 June 1988, p. 387 |p. 512
of the summary in English|, concerning the lack of a basis in an Act
of the Riksdag, as required in IG 2:6 and 2:12, for the opening of
confidentiai correspondence by the postal authorities; the Ombuds-

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

500

man’s representation has given rise to legislation on the matter. In the
framework of his right to take such initiatives, which is laid down in
the Standing Instructions, an Ombudsman can also bring to the
Riksdag’s or the Governmenfs attention, for example, a manifest
discrepancy between a provision of Swedish law and the substance of
an international agreement to which Sweden has become a party; by
this means, then, the Ombudsman is able to convey his understanding
of the matter, as is recommended in the Committee of Ministers
document referred to by way of introduction. The scope and direction
of the Parliamentary Ombudsmen’s scrutiny in such matters, however,
are not determined by express rules, but have to be decided by the
Ombudsmen themselves on the basis of an assessment of what is
appropriate, taking into account the — not entirely straightforward —
basic constitutional considerations involved.

T have consulted my fellow Ombudsmen on the question of the
Parliamentary Ombudsmen’s supervisory jurisdiction.’

The armed forces

A case concerning ihe involvement of a military helicopter in a
police operation in response to the occupation of a building

On 5 October 1990 the following memorandum was drawn up at the
Office of the Parliamentary Ombudsmen:

‘Between 4 and 6 June 1990, a police operation was carried out to
remove a number of people who had occupied the premises of
Folkungagatan 164 in Stockholm. The conduct of the police in dealing
with this matter is the subject of an investigation by the Parliamentary
Ombudsman. One point that has emerged from the investigation is
that, during the first day of the operation, the police contacted the
123rd Helicopter Group, which forms part of Naval Command East,
to ask whether a military helicopter could assist in the intervention by
the police. In the framework of the Ombudsman’s investigation, explo-
ratory interviews on this aspect of the matter have been held with,
among others, Commander Arne Malmqwist, at the time duty chief of
staff at Naval Command East, Lieutenant Commander Mats Johansson,
commanding officer of the helicopter division concerned, and Lieute-
nant Agne Widholm, commanding officer of the 123rd Helicopter
Group. These interviews have shed light on the manner in which the
police request for helicopter assistance was handled within Naval
Command East.

‘Very briefly, the facts that have emerged can be summarized as
follows. The police made a telephone inquiry to the helicopter divi-
sion at Tullinge concerning the possibility of access to a military
helicopter in conjunction with an intervention against an occupied
property in Stockholm. Further details of how the helicopter was to be
used or of the nature of the occupation do not appear to have been
provided at this initial stage. The police request resulted in a helicop-
ter and crew being dispatched from Tullinge, to rendezvous with a

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

501

number of police officers at a specified location. After certain commu-
nication difficulties, the helicopter landed at Bromma airport, where
its crew were met by five policemen. At this point, the helicopter
group learnt that their assistance was required to winch a detachment
from the police’s “anti-terrorist squad” onto the roof of the occupied
building. However, there was no authorization from police command
for such a manoeuvre. The police officers questioned the feasibility of
the plan, but a practice run at the airport showed that it could be
carried out. The helicopter was subsequently recailed to Tullinge for a
change of crew, The police officers went with it as passengers. Shortly
after the helicopter had landed at Tullinge, the order was issued that
the helicopter was not to be placed at the police’s disposal. This
sequence of events, in its entirety, took place during the afternoon and
evening. — As far as has emerged up to now, no written documenta-
tion on the handling of the police request by the military officers
concerned now remains, other than a “war diary” kept by the com-
manding officer of the 123rd Helicopter Group.

‘Provisions concerning the duty of authorities to cooperate in rescue
services are set forth in Sect. 34 of the Rescue Services Act. In the case
of authorities within the armed forces, the Ordinance concerning
Military Participation in Civil Activities (1986:1111) also applies, supp-
lemented by the Supreme Commander’s regulations on participation
by the defence forces in rescue services etc. (FFS 1987:24) and the
guidelines issued by the Civil Administration of the Defence Forces on
payment for military participation in civil activities (FFS 1989:8).

‘These provisions reläte to military involvement in civilian activities.
The police request at issue here, for the assistance of a military
helicopter, and Naval Command East’s response to that request high-
light the fundamental question of where the line should be drawn
between, on the one hand, the area in which the defence forces may
assist an authority under the system of rules just mentioned and, on
the other, the point at which it becomes a matter of a military
deployment on which a decision may not be taken under those
provisions. The events that took place also call for an examination of
the military authorities’ decision-making procedures and duty to main-
tain documentation in this type of situation. The Supreme Comman-
der of the Armed Forces should be asked to submit a statement on
these issues, as well as on the facts of this specific case. A separate file
should be opened at the Office of the Parliamentary Ombudsmen for
this purpose. It would be appropriate for the new investigation also to
cover the matter of how, more precisely, the police request for
helicopter assistance was formulated. It should therefore also encom-
pass the Stockholm Police District.’

At Mr Ragnemalnfs request, statements were submitted by the
Supreme Commander and the National Police Board. Attached to the
Supreme Commander’s submission was a statement requested from the
Commanding General of Military Command East. The National Police
Board’s statement was accompanied by a statement of opinion and an
investigation report from the Stockholm Police Authority. The police

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

502

investigation report included the operations section’s record of 4 June
1990 and transcripts of tape-recorded interviews with former Chief
Inspector Gunnar Wellbring, Chief Inspectors Sven-Erik Svensson and
Christian Dalsgaard, and Chief Superintendent Leif Jennekvist.

The Supreme Commander noted that existing statutory instruments
permitted a military authority to place a helicopter at the disposal of
the police for transport purposes, if there was an urgent need for such
transport, but that it could sometimes be doubtful where the line
should be drawn as regards such deployments. He also said that he
shared the view of the Commanding General that a request from the
police should have been addressed to the duty commanding officer of
the naval base, rather than the commanding officer of the 123rd
Helicopter Group. For his part, the Commanding General took the
view that ‘no one can be considered to have acted incorrectly’, but that
a number of ‘minor formal uncertainties’ could be noted.

The National Police Board concurred with the view held by the
Stockholm Police Authority, that there was no statutory foundation for
the type of military involvement in question here. As far as the police
side was concerned, the entire blame was placed on the chief inspector
on duty, who had made the initial contact by telephone with the
helicopter division without due authorization.

Following an outline of the applicable statutory provisions, Mr
Ragnemalm made the following points in his decision:

‘When one authority requests the assistance of another in the
performance of its duties, obviously the main responsibility for ensu-
ring that the request is dealt with in accordance with the applicable
rules rests with the other authority. The primary focus of interest is
therefore how the matter was handled within the armed forces, and a
legal assessment will first be made of this question (1). The responsibi-
lity of the police in this case cannot be disregarded, however, and a
brief comment will therefore be made on their action (2). Finally, I
will give a concluding, overall opinion (3).

I Handling of the matter within the armed forces

‘The statutory provisions outlined permit the armed forces to assist a
police authority with transport, but they provide no basis for any other
form of assistance. The planned — but not executed — landing of
policemen from the air was therefore not permitted. The same would
have applied even if — as certain of the officers concerned imagined
— it had been a matter of an “anti-terrorist operation”. Nor was it a
question of “transport” when the helicopter crew carried out a joint
exercise with police personnel at Bromma airport prior to the inten-
ded operation.

‘I cannot share the view expressed by the Commanding General in
his submission — against which the Supreme Commander did not
react — that “no one can be considered to have acted incorrectly”. In
my opinion, it is apparent that there were shortcomings in the way the
matter was handled on the military side, when a telephone call from a
police chief inspector to the helicopter division — conveying an

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

503

unclearly founded request for assistance — could result in a military
helicopter taking off from the base, military and police personnel
practising together for an air landing, and the operation not being
called off until over three hours later. The fact that the police turned
to the wrong authority and levei in the military organization does not
excuse what happened. Nor can the brunt of the responsibility be
placed on “an ambitious and obliging lieutenant with the 123rd
Helicopter Group”, even if it has emerged from the interview with
him that he was active in an independent manner during the opera-
tion, and particularly during the joint exercise. Although various
actions and instances of passivity on the part of subordinate personnel
can be questioned and to some extern criticized, in my opinion it
would, in view of the circumstances described below, be wrong to
focus interest on the action taken at lower levels.

‘The responsible decision-making officer at Naval Command East at
the time was the duty chief of staff, Commander Arne Malmqwist. The
“war diary” entry for the day in question indicates that, about half an
hour after the telephone call from the police Communications centre
— and before the helicopter had left Tullinge — he gave the go-ahead
to provide the Stockholm police with “assistance with winching police
officers down onto the roof of a building”. And in a written account
of the helicopter depioyment, signed by him, Commander Malmqwist
confirms that he “said yes to” a request for “a Class 4 helicopter for
anti-terrorist action with a special depioyment force”.

Tn my opinion, the documents mentioned and the facts that have
emerged from interviews with various officers make it clear that the
police request — though conveyed via the wrong channels — quickly
reached the correct destination, i.e. Malmqwist, and that he was aware
that it was not a matter of pure transport assistance. Under such
circumstances, he should also have reaiized that he did not have the
power to approve the request. I take the view, then, that the matter
was incorrectly handled at the levei of the authority even in its initial
stages. Taking into account the fact that Commander Malmqwist
appears eventually to have become aware of the defects and after
various telephone calls finally informed the commanding officer of the
naval base — who, having contacted the legal adviser to the base,
managed to prevent the landing operation being carried out — I shall
confine my criticism to the points made above.

2 Action by the police authority

‘Both the Stockholm Police Authority and the National Police Board
place the entire responsibility on the duty chief inspector, now retired,
who made the initial telephone call to the helicopter division. The
submissions made to me appear to be based essentially on information
obtained from an interview with Chief Superintendent Leif Jennekvist.
According to the latter’s version of events, which was accepted by the
authorities in question, Jennekvist reaiized, as soon as he had been

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

504

informed of the matter, that there was no basis for military involve-
ment, and he therefore decided that no use should be made of the
helicopter and informed the military to this effect.

*1 cannot agree that the investigation gives as unequivocal support to
this version as is assumed in the submissions. On the contrary, a good
deal of evidence — including various details in the operations section’s
record and the interviews with police personnel — points to the
conclusion that Chief Superintendent Jennekvist, who was duty chief
of police and thus directly represented the authority, had been infor-
med at an early stage of the plans to land officers from the air with
military assistance. I consider that it has been clearly shown that the
decision to withdraw the helicopter was taken by the military — in the
shape of the final decision of the naval base commanding officer.

‘It has not been possible to determine with absolute certainty and in
detail the division of responsibility within the police for the decision
to request military assistance and to allow a police detachment to take
part in the landing exercise and other preparations. To place the full
weight of responsibility on the chief inspector who, undeniably, was
the officer who first telephoned the helicopter division — but who was
relieved by a colleague less than two hours later, i.e. long before the
operation was called off, after he had, according to his own statement,
reported to Jennekvist about the helicopter request — appears to me
to be entirely incorrect. Responsibility for allowing events to unfold in
the way they did must, in my opinion, ultimately rest with the
representative of the authority, the duty chief of police, who must also
be criticized for the fact that the decisions which he claims he made
were not documented in a satisfactory manner.

3 Final opinion

‘The use of military personnel and equipment in police operations
represents an extraordinary measure which must be strictly reserved
for situations in which existing rules permit such assistance. As a
matter of principle, it is absolutely essential that the dividing line
between military operations and normal police work is kept clear. If
compromises begin to be made with the rules, the consequences could
be devastating.

‘Against this background, I take a serious view of what happened
here, even though in the end the operation was, fortunately, not
carried out. In my opinion, the investigation shows that errors were
made by both the military and the police; this conclusion can be
drawn from the mere fact that preparations for the helicopter landing
were permitted to proceed as far as they did. Although subordinate
officers can be blamed for various mistakes, I consider it remarkable
that both the military and the police have tended to try to place the
main responsibility on lower levels of their hierarchies. In my view, in
both services a competent, responsible decision maker — a representa-
tive of the authority itself — was so involved in the sequence of events
that he could and should have prevented the matter from developing
in the way that it did.’

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

505

Social services

In 1980 a reform of Sweden’s social services was carried out. To a
larger extern than before, intervention by the social services authorities
was to be based on voluntary consultation with the individuals concer-
ned. To be able to protect children and young people, however, society
retained the right to step in even when consent to the necessary care
could not be obtained. Provisions governing this right were set out in a
special act, the Care of Young Persons (Special Provisions) Act. Even
when care was provided without consent, it was to correspond as far as
possible to the kind of care given by a family. For young people who,
because of their own behaviour, were in need of care meeting especial-
ly high requirements, and who needed to be under particularly close
supervision, there would however be special youth homes. Institutions
of this type had existed before. Previously run by the State, these
homes were now to be jointly planned and operated by municipal and
county councils, under arrangements described in the Act.

These arrangements meant that relatively small regions were each
required to set up youth homes. The result of this, combined with the
aim that social services should be based on free consent to a greater
extent than before, was that sufficient numbers of institutions for
compulsory care were not created as actual needs gradually expanded.
It became increasingly difficult for the social services officers who had
the job of placing young people in institutions to find treatment places
for them.

Following an investigation, in 1987 the Parliamentary Ombudsman
drew attention to the existing difficulties. Shortcomings were also
criticized by other authorities.

Even after this, the inadequacies of the system increasingly resulted
in young people in need of public-sector care either being abandoned
altogether or, after offending, being placed in remand centres or
prisons.

Between 1988 and 1990, following media reports and a number of
complaints, the Parliamentary Ombudsman began to look into a
number of cases concerning individual young people. This inquiry
assumed the form of a thoroughgoing review of how the care provided
at special youth homes could meet existing care needs. It comprised
investigations of the individual cases, inspection visits to a number of
youth homes, and discussions with representatives of government
departments and other public bodies. The Ombudsman also followed a
number of other inquiries in progress at the same time.

Parliamentary Ombudsman Mrs Norell Söderblom reached her deci-
sion on the case on 15 April 1991.

In her decision, the Ombudsman observes that the problems shown
to exist in 1987 remain and have become no less serious. Owing to a
lack of resources within the sector of youth care investigated, those
who are in most need of care are increasingly being entrusted to the

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

506

prison service. The Ombudsman’s conclusion is that existing legisla-
tion is not sufficient to ensure care for the most vulnerable young
people.

According to the Parliamentary Ombudsman, the deficiencies in the
system of rules have had several consequences: among other things,
estimates of care needs are inadequate, it is not sufficiently clear who
is responsible for ensuring that youth homes are available on a
sufficient scale, the districts which are each required to set up such
homes are too small, and procedures for admission to youth homes are
not efficient. To enable these deficiencies to be remedied, the Ombuds-
man suggests, inter alia, that the State should resume responsibility for
running special youth homes.

The police service

Over the past year, the Chief Parliamentary Ombudsman, Mr Ek-
lundh, has had to take several decisions on whether police interven-
tions, referred to in the press as instances of 'coilective taking into
custody’, had any basis in law. One such decision related to arrests
made in conjunction with demonstrations against Mrs Nancy Reagan
during her visit to Stockholm, 8—10 June 1987. Another concerned
interventions during demonstrations on 30 November 1989, the anni-
versary of the death of King Charles XII.

In readiness for Mrs Reagan’s visit, extensive plans were drawn up
for the policing that was considered necessary. During the visit, the
special command and control room at the Stockholm police Commu-
nications centre was manned, for example. Chief Superintendent Curt
Nilsson was duty chief of police and participated in that capacity in
the work carried out in the command and control room. On the first
day of the visit, between 100 and 200 demonstrators gathered outside
the Grand Hotel, where Mrs Reagan and her party were staying. Some
of the demonstrators threw objects such as eggs, fruit, bottles, fireworks
and stones over the barriers set up by the police. No direct scuffles
between demonstrators and police occurred. After an hour or so, most
of the demonstrators suddenly left the area in front of the hotel and
proceeded in small groups in the direction of the United States
Embassy. Shortly afterwards, however, the demonstrators changed di-
rection and again moved towards the Grand Hotel. Fifty-four people
were apprehended by the police in a park. Following this intervention,
a number of demonstrators again gathered at the Grand Hotel, where
36 persons were surrounded and arrested. In all, then, 90 people were
taken into custody, 88 of whom were released the same evening after
questioning. None of those arrested were subsequently prosecuted. In
the course of the Parliamentary Ombudsman’s preiiminary investiga-
tion, Ch. Supt. Nilsson was notified that he was suspected of false
imprisonment, for having ordered, without lawful grounds, the arrest
of some 90 young people on suspicion of violent rioting, despite there
being no reason to assume that such an offence had been committed.

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

507

What is more, Nilsson did not have the authority to order the arrests.
In a decision dated 24 June 1991, Mr Eklundh made the following
assessment:

‘No permit had been issued for the demonstration that took place
outside the Grand Hotel. As far as is known, no permit had even been
applied for. As has already been mentioned, these circumstances are of
no significance to the legal basis for breaking up a demonstration. A
police authority does, though, have the right to disperse a demonstra-
tion, if for example it gives rise to disorder of a more serious nature.
According to the principal rule, such decisions are the responsibility
of chief police officers. Against this background, it seems natural that
the officer in charge at the scene should contact the Communications
centre and report the situation to Ch. Supt. Nilsson. The information
Nilsson received about the State of public order at the Grand Hotel —
based primarily on second-hand reports — ied him to take the view
that a basis existed for breaking up the demonstration. I have no
reason to question his assessment that disorder of a more serious
nature had arisen at the place concerned. However, the provisions of
Sect. 10 of the Public Assembly Act stipulate that the dispersal of a
public gathering may only be undertaken as a last resort, when other
measures to maintain order have been attempted. No such measures
were undertaken, nor did Nilsson initiate any. It can therefore be
questioned whether the decision to break up the demonstration had
any legal foundation. However, since the demonstrators left the scene
of their own voiition before any action was taken by the police to
carry it out, in practice the decision lapsed.

‘A separate question of significance to a legal assessment of the
sequence of events after the demonstrators left the Grand Hotel is
whether the public gathering was to be regarded as at an end. It cannot
have been easy to decide whether that was the case. On the one hand,
statements from both the police and the demonstrators suggest that it
was no longer a matter of a disciplined protest march, but rather a
situation in which separate groups of people were heading, by partly
different routes, towards a new common destination, namely the
American Embassy. On the other hand, the purpose of their moving
in the direction of the Embassy appears to have been to continue their
expression of views there, and the majority of the demonstrators did in
fact proceed in that direction. Bearing in mind that a generous
interpretation should be placed on rules intended to protect basic
rights and freedoms, I am inclined to take the view that the demon-
stration did not end until the police intervened in Berzelii Park. I can,
however, understand that the question whether or not the police
intervention was directed against a demonstration was less to the fore
towards the end of this sequence of events.

‘An issue that must be distinguished from the question whether the
demonstration outside the Grand Hotel caused such disturbances of
public order or such danger that it could be broken up, is that of
whether individual demonstrators committed offences or otherwise
behaved in such a manner that the police could take action against

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

508

them on the basis of other legislation than the Public Assembly Act.
The fact that someone is taking part in a demonstration does not, for
example, render him or her immune from intervention in connection
with criminal proceedings as provided for in the Code of Judicial
Procedure (CJP). The provisions of the Penal Code on crimes against
the person or against property and on public order offences are of
particular interest in this connection.

‘There are no reports of damage to property at the Grand Hotel, and
a mere attempt to cause damage is not an offence. The throwing of
such objects as eggs and fruit can probably, in so far as they hit police
officers, best be classed as the offence of minor .iolence against a
public officer. This offence carries a scale of penalties which normally
does not permit deprivation of liberty under Ch. 24 of the CJP. Most
of the other projectiles that were thrown at the police missed their
target, and no police officer was injured. The range of penalties
available for attempted violence against a public officer does allow a
person to be deprived of his or her liberty under Ch. 24 of the CJP.
An attempt to commit a minor offence is not criminal at all. To sum
up, no punishable offence against property was committed and it is
extremely doubtful whether the offences against the person that were
committed were of such a character as to provide a basis for depriving
individuals of their liberty. It may be added that Ch. Supt. Nilsson has
not in fact invoked these offences in support of his decision to order
the arrests.

‘Certain infringements of public order are only punishable if the
police have issued an order to disperse (in the case of rioting) or some
other order to maintain public order (disobeying the police), and that
order has not been complied with. As was mentioned earlier, no such
action was taken by the police. On the other hand, no preceding order
is required for the offence of violent rioting to be considered to have
been committed. Two conditions have to be met to constitute this
offence: there must be a gathering of people who are disturbing public
order by displaying a common intent to defy an authority, or in some
other way bring about or prevent a certain measure, by means of
concerted violence; and the gathering must actually have engaged in
concerted violence against a person or property. As I have already
mentioned, I have no grounds for questioning the statements to the
effect that disorder of a more serious nature had arisen on this
occasion. My investigation, however, provides no basis for maintaining
that the special intent required on the part of the crowd was in fact
present in this case. Nonetheless, Ch. Supt. Nilsson’s assessment must
be seen in the light of the stressful situation and the information he
received from the officer on the spot, who himseif viewed the situation
as a violent riot.

‘In my opinion, however, the second main element of the offence
was also absent, namely that the gathering of people must actually
engage in concerted violence against a person or property. The fact
that individual members of a crowd commit or attempt to commit acts
of violence against police officers does not in itself mean that the

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

509

crowd can be considered to be engaging in concerted violence against
the police. For an offence to be committed, the participants must be
actively involved, by counsel or action. I have just described the acts of
violence that occurred and how in my view they should be assessed.
Even a superficial assessment should have made it clear to Ch. Supt.
Nilsson that the entire actus reus of violent rioting was not present.

‘I therefore cannot concur with Nilsson’s view that the police were
entitled to intervene against the demonstrators on the basis of the
provisions concerning violent rioting. For this reason alone, the deci-
sion to make the arrests was without legal foundation.

‘Ch. Supt. Nilsson’s arrest order was incorrect in other respects as
well, however. — — — The system of rules in Ch. 24 of the CJP is
designed in such a way that the provisions on remand in custody (by a
court) and detention (by a prosecutor) have a wider sphere of applica-
tion than those on arrest (by a police officer); among other things,
only in the case of remand in custody or detention is it possible to
decide on the deprivation of liberty of a person who is not present.
Arrest, on the other hand, is intended as an interim coercive measure
that can be taken pending a decision by a public prosecutor on
whether the person should be deprived of his or her liberty. Whether
there are grounds to make an arrest is thus a matter to be decided by
the police officer who is faced, on the spot, with a situation in which
the question of a possible deprivation of liberty arises. If the question
of deprivation of liberty need not be decided immediately, the matter
must be referred to a prosecutor. Ch. Supt. Nilsson consequently did
not have the power to decide that individuals who had participated in
the public assembly at the Grand Ffotel should be arrested.

‘What is more, coercive measures in connection with criminal
proceedings cannot be directed at a group as such. Before an arrest
can be made, for example, there must exist a certain degree of
suspicion. The circumstances must be such that the suspicion can
objectively be assessed to be justified. This assessment must be made
for each suspect individually, on the basis of that person’s conduct.
Similarly, the assessment of whether there is a risk of a person
absconding, interfering with evidence or committing further offences
must be made on an individual basis. Even if one were to accept Ch.
Supt. Nilsson’s assessment that a suspicion of crime of a certain degree
of seriousness did exist, therefore, that fact was not a sufficient reason
for a decision to make arrests, since he had no basis whatsoever for
appraising whether grounds for arrest existed in the case of each
individual. The mere fact that someone had participated in the gather-
ing outside the Grand Hotel could not form the basis for a decision to
undertake coercive measures.

‘Nilsson’s decision was, furthermore, directed at a group whose
exact size he did not know and which consisted, moreover, of uniden-
tified individuals. It has been accepted that, in exceptional cases, a
person who is not known by name may be remanded in custody by a
court or detained by a prosecutor. It is held that one prior condition
for this to happen is that the circumstances nevertheless enable the

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

510

suspect to be identified with certainty, i.e. there must be no risk
whatsoever of confusion with some other person. The suspect may for
exampie have been photographed, although he is not known by name,
or he may be known under an identity which has definitely been
established to be false. Ch. Supt. Nilsson’s decision related to persons
who had participated in the gathering at the Grand Hotel. He did not
know which individuals were the subject of his decision, or even how
many people would be deprived of their liberty as a result of it.
Descriptions of individual members of the crowd were only available
in a few instances. There was therefore a considerable danger of
completely innocent bystanders being arrested, even if the arrests had
been made at the Grand Hotel.

‘Since the arrests were not made until later, however, the question
of identity is of even greater concern. After the demonstrators had left
the Grand Hotel, they split up into groups, coming together again a
few blocks away. Some 20 minutes elapsed before the arrests took
place in Berzelii Park. Since the police had not maintained continuous
surveillance, they could not rule out the possibility that the original
composition of the group might have changed. Since no particulars
were available about how many people were to be arrested or about
their identity, it was partly a matter of chance which people were
apprehended in the park. It should be noted that, of the 54 people
taken into custody, only two were identified as individuals who had
thrown objects outside the Grand Hotel. Since the arrests had their
basis in what happened in front of the hotel, I would also maintain
that, in my opinion, the circumstances were not such that the demon-
strators could be said to have been caught in the act or apprehended
while escaping.

‘As regards the arrests made in Stallgatan, outside the Grand Hotel,
the same fundamental points can be made as in the case of the arrests
in Berzelii Park. It may be added, however, that these arrests were
made somewhat later still — at 6.30 p.m. — when the group of
demonstrators had split up even further. No individuals at all were
identified as having committed offences.

‘Ch. Supt. Nilsson has stated that he based his decision on the
arrests not only on what happened outside the Grand Hotel, but also
on events in Strandvägen and Berzelii Park, among other places. He
claims that violent rioting occurred on three separate occasions. As my
account has aiready suggested, the documentation and the overall
circumstances of the case indicate that the decision was taken at the
time of the demonstration outside the Grand Hotel. For the sake of
completeness, however, I would point out that the criminal behaviour
— in the form of criminal damage — that occurred towards the end of
this course of events (a) could not be attributed to any specific
individual and (b) did not constitute offences of sufficient seriousness
to provide a legal basis for arrests.

‘Police officers, and particularly those in senior positions, must be
expected to be closely familiar with the legislation that regulates the
exercise of their duties. In this respect, the provisions of Ch. 24 of the

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

511

CJP are of central importance. Several fundamental errors of judge-
ment concerning the legal prerequisites for depriving individuals of
their liberty have emerged in this case. Before turning to the question
of criminal liability for what happened, I would like to point out that
the arrest decision also resulted in the apprehension of a number of
minors, one of whom was under 15 years of age. It is of course
particularly serious that persons under age were deprived of their
liberty without legal justification.

‘The points I have made above show that all the elements of the
actus reus of felse imprisonment are present. However, for criminal
liability to exist, those elements must be embraced by the intent of the
suspected offender. If that person did not understand that the depriva-
tion of liberty was unlawful, liability under Ch. 4, Sect. 2 of the Penal
Code cannot arise. A mistake concerning the legal basis for the
deprivation of liberty is thus of significance to the question whether a
punishable act has been committed.

T am persuaded that Ch. Supt. Nilsson acted in the erroneous belief
that he was entitled to order the arrests. In other respects, too, he
appears to have been unaware that the legal prerequisites for an arrest
decision were not fulfilled. I therefore do not consider myself able to
prove that he reaiized, in the way that is required for criminal
liability, that his action was contrary to Ch. 4, Sect. 2 of the Penal
Code. In such circumstances, liability for abuse of authority — which
presupposes that the person concerned reaiized that he was setting
aside the provisions of a law or other statute — cannot arise, either.
The question whether Ch. Supt. Nilsson’s inadequate knowledge of
existing regulations renders him guilty of punishable negligence can
no longer be considered by a court. My decision therefore is not to
institute criminal proceedings.’

On 30 November 1989 several demonstrations, for which permits
had been issued, were held to celebrate the anniversary of the death of
King Charles XII. In view of past years’ experience of clashes between
demonstrators and ‘counter-demonstrators’, a sizeable depioyment of
police was decided on. While a demonstration and wreath-Iaying
ceremony was in progress at the statue of Charles XII in Kungsträdgår-
den, outside the area cordoned off by the police about a hundred
young people gathered to protest against the demonstration. A few
skirmishes broke out, and snowballs were thrown. When the ceremony
was over, the youths set off in the direction of Östermalmstorg, where
a further authorized demonstration was due to begin. The police
followed the young people, who were running around in an uncon-
trolled manner and making a good deal of noise. In Väpnargatan, near
Östermalmstorg, the police caught up with and apprehended a total of
47 persons, one of whom was aged under 15. The basis for this action
was said to be Sect. 13 of the Police Act. Under this provision, a police
officer may, if someone by his or her behaviour is disturbing or
represents an immediate danger to public order, tum that person away
or remove him or her from a particular area or premises, where such

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

512

action is necessary to maintain order. The same applies if action of this
nature is needed to prevent a punishable act. If such a measure is not
sufficient, the person may temporarily be taken into custody. The
Parliamentary Ombudsman instituted a preliminary investigation and
during the course of it notified a chief inspector, Lennart Crilén, that
he was suspected of false imprisonment, for having decided without
legal grounds to take the persons concerned into custody.

In a decision dated 28 February 1991, Mr Eklundh stated the fol-
lowing concerning the legality of the action taken and responsibility
for it:

‘One of the main questions in this case is whether legal prerequisites
existed for intervening, in the manner which occurred in Väpnargatan,
under the provisions of Sect. 13 of the Police Act.

‘As regards disturbances of public order, it is stipulated in Sect. 13
of the Police Act that its provisions are applicable when a disturbance
is taking place or when there is an immediate danger of one arising.
Correspondingly, the possibility of recourse to measures under these
provisions in order to prevent punishable acts is intended both for
offences actually being committed and for offences that are judged to
be close at hand.

‘For the rules on temporary custody to be applicable where a
disturbance of public order is taking place, the behaviour concerned
must entail a violation of an aspect of order that is of significance to
the general public or from some other public point of view. It emerges
from my investigation that the youths were accused of being noisy and
of running around in an uncontrolled fashion. In addition, it has been
said in very general terms that they proceeded with no consideration at
all for passers-by. The behaviour described cannot in my view be
regarded as disturbing public order in the manner required to justify
intervention under Sect. 13 of the Police Act. Moreover, it is difficult
to decide whether the young people’s behaviour was spontaneous, or
whether it was due at least in part to the fact that they were being
pursued by a group of police officers carrying riot equipment.

‘It would also appear that, equally, the police officers on the spot
did not judge the youths’ behaviour, in itself, to be so serious as to
justify their intervening. My investigation shows that the decisive
factor was, rather, the fact that the police feared clashes between the
youths and the participants in the planned demonstration. The timing
of the intervention alone makes it clear that it occurred essentially for
preventive reasons, and not as a result of disturbances of public order
that were already taking place.

‘The question then is, whether the situation was such that an
intervention was justifiable on the grounds that there was an immedia-
te danger of public order being disturbed. As has just been mentioned,
the assessment that this was the case was based on the assumption that
the young people’s aim was to disrupt the authorized demonstration,
which had not yet begun, and thus not on the fact that their behaviour
was such that there appeared to be an immediate danger of their
disturbing public order at the time they were taken into custody. As

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

was indicated earlier, abstract, as yet unconcretized fears of this kind
cannot be used as grounds for action under Sect. 13 of the Police Act.
In other words, the section referred to does not permit interventions
designed to prevent disturbances of the peace which there is a greater
or lesser degree of justification for believing will occur at some later
point. There was thus no basis for applying Sect. 13 on these grounds,
either.

‘It has not even been claimed that the youths committed any
offences as they proceeded from Kungsträdgården to Östermalm. Nor
has anything emerged to suggest that there was an immediate danger of
offences being committed. In such cases, too, the danger must be a
tangible one, related to specific behaviour. General concern that a
course of events could subsequently result in crime is obviously not
sufficient. There was thus, equally, no basis for intervening in order to
prevent a punishable act.

‘To sum up, it may therefore be concluded that there were no
grounds for intervening under Sect. 13 of the Police Act in the
manner that occurred in Väpnargatan.

‘What is more, no individual assessment was made of whether there
was support in law for the action taken. After the young people had
been stopped on Väpnargatan, the police took into custody all the
youths they had managed tc surround. Consequently, the behaviour of
the individuals concerned was not the decisive factor, as Sect. 13 of the
Police Act requires. The intervention was aimed at the group as such,
and it was a matter of chance which young people were in fact taken
into custody.

‘In addition, with the number of officers at their disposal on this
occasion, the police should at all events have been well placed to carry
out their responsibilities in some other way than by taking the youths
into custody. I find it disquieting that the police do not appear to have
given any consideration whatsoever to other options than depriving
them of their liberty. This is not only contrary to the thinking behind
Sect. 13 of the Police Act, which presupposes that, in situations where
its provisions are applicable, the police will primarily seek other
courses of action (see also the Parliamentary Ombudsmen’s report for
1 July 1974—30 June 1975, p. 67). It also runs counter to the general
principles for police work laid down in Sect. 8 of the Police Act. In
this context I would recall that half of the group against whom the
police intervened were young girls.

‘No one has been willing to accept responsibility for the decisions to
take the young people into custody. The officer in charge at the scene,
Lars Byström, claims that the officer directing the depioyment, Len-
nart Crilén, is responsible, while Lennart Crilén — alleging that he
could not have taken such a decision as he was not at the scene and
could not assess the situation — claims that the responsibility lies with
Lars Byström. The documentation available contains differing versions
of events and is deficient in other respects as well. Nor have interviews
with other police officers clarified the matter. I consider it completely
unacceptable that police action of this kind, depriving a large number

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

514

of people of their liberty, can be carried out without anyone accepting
responsibility for it.’

In another case, the Chief Parliamentary Ombudsman considered
whether Mr Hans Holmér, Stockholm County Police Commissioner at
the time, had been guilty of the offence of disloyalty to his principal
by granting bodyguard protection for the woman who was then his
wife. Mr Holmér headed the investigation into the murder of the
former Prime Minister, Olof Palme, during the first year of that
investigation. The cost of the bodyguard, which was provided from 10
April 1986 until 8 March 1987, amounted to at least Skr 2.7 million.
After an extensive investigation, the Ombudsman concluded that there
were insufficient grounds for providing the bodyguard after June 1986
and that the decision was therefore not compatible with the purposes
for which funds had been ailocated to the police authority. The
Ombudsman also noted that when Mr Holmér decided to provide
personal protection for his wife and on several subsequent occasions
decided that that protection should continue, he was in a situation
involving an appreciable conflict of interests of both a financial and a
personal nature, and that the circumstances must be considered such
that the action taken by Mr Holmér appeared from an objective point
of view to be an abuse of his position of trust, in the sense intended in
the provisions concerning the offence of disloyalty to a principal.
However, given Mr Holmér’s denial of the ailegation, the Ombudsman
did not consider it possible to prove that he had been so aware of
there being no acceptable grounds for the personal protection that he
could be regarded as having intentionally abused his position of trust
to the detriment of the State. Criminal proceedings against Mr Holmér
were therefore not instituted. In his decision, the Ombudsman also
criticized Mr Holmér for having decided to provide personal protec-
tion for himseif.

Redog. 1991/92:1

Bilaga 3

515

Redogörelse 1991/92:1

Redogörelse

1991/92:1

Innehåll

Till RIKSDAGEN

1 Organisationen

2 Verksamheten

2.1 Totalstatistiken

2.2 Besvarande av remisser

2.3 Framställningar och överlämnande av beslut till riksdag/regering m.m.

2.4 Atal, anmälningar om vidtagande av disciplinär åtgärdsamt överlämnande av klagomål till annan myndighet

2.5 Inspektionsverksamheten

2.6 Samråd med riksdagens konstitutionsutskott ochJO-delegation

2.7 Justitieombudsmännens deltagande i konferenser,seminarier m.m.

3 Internationellt samarbete

Allmänna domstolar m.m.

Fråga om disciplinansvar för domare och åklagaremed anledning av ett lagstridigt beslut om hemligteleavlyssning

Bakgrund

Utredning hos JO

Bedömning

Ansvarsnämndens prövning

Chefsrådman har ansetts ha ett övergripande ansvarför att äldre mål blir avgjorda

Förutsättningar för föreläggande till part att inkom-ma med svaromål eller yttrande vid äventyr av treds-kodom

Utformningen av domslut i återvinningsmål(lagsökning)

Fråga om förutsättningar förelegat för förordnande Redog. 1991/92:1av förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken m.m.

Bakgrund och anmälan

Rättslig reglering m.m.

Bedömning

Åklagar- och polisväsendena

Bakgrund

Utredning

Bedömning

Atal mot f.d. polismästare för myndighetsmissbruk(underlåtenhet att frige frihetsberövade)

Förundersökning mot polisintendent för åtgärder isamband med en demonstration

Bakgrund

Utredningen

Författningsregleringen

Bedömning

Förundersökning mot polisbefäl för beslut om till- Redog. 1991/92:1fälliga omhändertaganden den 30 november 1989

Bakgrund

Utredningen

Författningsregleringen

Bedömning

Brister i handläggningen av vapenärenden har föran-

lett disciplinansvar för polischef

Bakgrund

Utredning hos JO

Bedömning

Sammanfattning

Tjänsteförseelse

Ansvarsnämndens prövning

Anmälan till JO

Utredning hos JO

Bedömning

RPS personalansvarsnämnds prövning

Fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i Redog. 1991/92:1strid med RPS föreskrifter insatt person i arrest

Bakgrund

Utredning hos JO

Bedömning

RPS personalansvarsnämnds prövning

Disciplinansvar för polismästare med anledning av Redog. 1991/92:1ett beslut om polismyndighetens medverkan vid en

TV-inspelning

Anmälan

Utredning hos JO

Bedömning

Ansvarsnämndens prövning

Initiativärende angående beslut om personskydd förlänspolismästaren Hans Holmér och fru Ingrid Hol-mér samt kostnaderna för detta skydd

1. Inledning

2 Utredning

3 Bedömning

Kritik mot åklagares beslut om husrannsakan m.m.(anonymt tips)

Anmälan

Bakgrund

Utredning

Bedömning

Samtycke till husrannsakan

Fråga om avstängning från tjänstgöring som arre-stantvakt och ordningsvakt m.m.

Anmälan

Utredning

Bedömning

2.3 Framställningar och överlämnande av beslut till riksdag/
regering m.m.

2.4 Atal, anmälningar om vidtagande av disciplinär åtgärd
samt överlämnande av klagomål till annan myndighet

2.6 Samråd med riksdagens konstitutionsutskott och
JO-delegation

2.7 Justitieombudsmännens deltagande i konferenser,
seminarier m.m.

Fråga om disciplinansvar för domare och åklagare
med anledning av ett lagstridigt beslut om hemlig
teleavlyssning

Chefsrådman har ansetts ha ett övergripande ansvar
för att äldre mål blir avgjorda

Förutsättningar för föreläggande till part att inkom-
ma med svaromål eller yttrande vid äventyr av treds-
kodom

Utformningen av domslut i återvinningsmål
(lagsökning)

Fråga om förutsättningar förelegat för förordnande Redog. 1991/92:1
av förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken m.m.

Atal mot f.d. polismästare för myndighetsmissbruk
(underlåtenhet att frige frihetsberövade)

Förundersökning mot polisintendent för åtgärder i
samband med en demonstration

Förundersökning mot polisbefäl för beslut om till- Redog. 1991/92:1
fälliga omhändertaganden den 30 november 1989

Fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i Redog. 1991/92:1
strid med RPS föreskrifter insatt person i arrest

Disciplinansvar för polismästare med anledning av Redog. 1991/92:1
ett beslut om polismyndighetens medverkan vid en

Initiativärende angående beslut om personskydd för
länspolismästaren Hans Holmér och fru Ingrid Hol-
mér samt kostnaderna för detta skydd

Kritik mot åklagares beslut om husrannsakan m.m.
(anonymt tips)

Fråga om avstängning från tjänstgöring som arre-
stantvakt och ordningsvakt m.m.

Polismyndighets förfarande vid återkalleise av per-
sonefterlysning m.m.; framställning till regeringen om
eventuell författningsändring

Diarieföring m.m. av handlingar i ett pågående polis-
myndighetsärende

Kritik mot kriminalvårdsstyrelsen med anledning av
generella riktlinjer om bevakade besök för intagna på
specialavdelning

Kritik mot kriminalvårdsanstalt med anledning av
vissa villkor för uthyrning av TV-apparat till intagen

Kritik mot ett beslut av övervakningsnämnd om för-
längd övervakning

Fråga om behörig kronofogdemyndighet beträffande
indrivning mot fysisk person

Kronofogdemyndighet har sålt egendom på exekutiv
auktion innan ett av tredje man hävdat äganderätts-
anspråk prövats

Innebörden i begreppet "avskrivning" enligt upp-
bördslagen

Kritik mot kammarrätt för felaktig tillämpning av
12 § förvaltningsprocesslagen i kommunalbesvärsmål

Kritik mot länsrätt för att den inte fullgjort sin moti-
veringsskyldighet enligt 30 § förvaltningsprocesslagen

Kritik mot länsrätts handläggning av ärende om ut- Redog. 1991/92:1
lämnande av kopia av allmän handling. Tillämpning
av 9 kap. 1 § sekretesslagen angående skattesekretess

Fråga om jäv för ledamot av plan- och bostadsver-
kets samlingslokaldelegation

I ett vid inspektion av en länsstyrelse upptaget ären-
de har myndigheten kritiserats för bl.a. felaktig till-
lämpning av reglerna om kungörelsedelgivning

3 Vissa bestämmelser i delgivningslagen (DL) angående
förfarandet vid kungörelsedelgivning

Kritik mot statens invandrarverk med anledning av
handläggningen av ansökningar om rättshjälp i utlän-
ningsärenden

Fråga om medverkan av militär helikopter vid polisi-
ärt ingripande på grund av husockupation

Värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebe-
fordra besvärsskrift till totalförsvarets tjänsteplikts-
nämnd, som haft att pröva överklagandet

Beslut av socialnämnd om generell prioritering av
vissa typer av socialtjänstärenden har kritiserats