MILITIEOMBUD SMANNENS (Redogörelse 1962:Mo)

MILITIEOMBUD SMANNENS

• •

AMBETSBERATTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1962

STOCKHOLM 1962 I S A A C MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

2 A A A A. AM (iil 0 & M 0 d I i"'' J i U

j ■ - ? i " r t ca ri ö a

, J ci i 1 i M d O. G i L.1 C i .1 i.

''.''.It ! J? f ; / i / :;

Innehållsförteckning

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning..........................

Redogörelse för åtal

1. Åtal mot ledamot av underrätt dels för tjänstefel bestående i underlåtenhet att
föranstalta om utfärdande och delgivning av stämning i brottmål dels ock för
medhjälp till obehörig tjänsteutövning av domaraspirant ....................

2—3. Åtal mot regementschef och auditör för straffbeslut varigenom värnpliktiga
ålagts straff för fylleri utan att förutsättningar därför förelegat..........

4. Åtal mot fanjunkare för våld mot värnpliktig ................................

5—6. Åtal mot kapten för tjänstemissbruk, tagande av muta, tjänstefel och trolöshet
mot huvudman samt mot byråingenjör för medhjälp till tjänstemissbruk och
bestickning ................................................................

7. Åtal mot överste för tjänstefel bestående i dels underlåtenhet att övervaka ut nyttjandet

av visst anslag dels ock utanordnande av anslagsmedel för icke avsett
ändamål ..............................................................

8. Åtal mot chef för ämbetsverk för tjänstefel bestående i underlåtenhet som
medfört att skötselinstruktion för centralt drivmedelsförråd ej blivit utfärdad

9. Åtal mot byrådirektör hos myndighet inom försvaret för tjänstefel bestående i

underlåtenhet att söka tillstånd till innehav av bisyssla och att iakttaga av
myndigheten föreskrivna arbetstider ........................................

Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åta] eller åtgärd för disciplinär bestraffning

1. Fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med anledning av olycka som inträffat
till följd av hylssprängning vid skjutning med kulsprutepistol ........

2. Domstols förordnande att arreststraff skulle anses till viss del verkställt har av

militär myndighet feltolkats med påföljd att arreststraffet kommit att verkställas
på felaktigt sätt ....................................................

3. Spörsmål rörande arbetsförhållandena i visst fall för straffarrestant som deltager
i tjänstgöring ........................................................

4. Fråga huruvida militär befattningshavare som tillhandagått civil myndighet

med upplysningar om anställningssökande därvid iakttagit tillbörlig omsorg
och aktsamhet ............................................................. 7g

5. Vissa frågor rörande personalvårdskonsulents skyldighet att bistå värnpliktig

med avfattande av anmälan mot förman ...................................... gg

6. Underlåtenhet av tjänsteläkare att till sjukkassa rapportera av tjänsteman an mält

sjukdomsfall. Tillika fråga om tjänsteläkarens skyldighet att godtaga av
annan läkare utfärdat intyg samt om tillämpning i övrigt av bestämmelserna
om sjukkontroll ...................................................... gg

7. Fråga huruvida myndighet i visst fall ägt företaga upphandling under hand . . 107

8. Vid skjutning med granatgevär å militärt övningsfält har uppstått skogsbrand.

Frågor rörande säkerhetsåtgärder ur brandskyddssynpunkt ................... 44g

9. Fråga om belysningsanordningar å militära släpfordon ...................... 124

10. Tjänstefrihet kan icke meddelas såsom kompensation för frivillig militär medverkan
vid civil skyttetävling .............................................. Igg

11. Utredningsarbete inom ämbetsverk i Stockholm har felaktigt förlagts till annan
ort................................................................. Ig4

12. Vissa spörsmål rörande s. k. stående förskott för tjänsteresor ................ 13g

13. Tjänsteman hos myndighet inom försvaret har åsidosatt skyldighet att söka

tillstånd till innehav av bisyssla ............................................ 445

14. Spörsmål bl. a. huruvida underofficer i samband med ansökan om avsked ut satts

för obehörig påtryckning samt om avskedsbeslut bort meddelas utan att
dessförinnan pensionsfrågan prövats ............. 452

15. Fråga huruvida överfurir som de senaste åren ej fullgjort trupptjänstgöring

kunnat befordras till rustmästare. Tillika fråga om läkare ägt ändra ett av
honom utfärdat och utlämnat intyg ........................................ 40g

16. Fråga huruvida befäl bort ingripa mot sång med olämpligt innehåll ........ 178

17. Fråga om befogenhet för flygvapnets del att tillhandagå med övervakning

från luften vid av enskild sammanslutning anordnade kappseglingar ........ jg2

Redogörelse för framställning till Konungen

Fråga om rätt för tjänsteläkare (militärläkare) till ersättning för läkarintyg
avsett att företes för allmän sjukkassa ..................................... 494

Redogörelse för yttranden till Konungen och departementschef

1. Yttrande till Konungen över en av överbefälhavaren framlagd utredning angående
utnyttjande av värnpliktig och fast anställd personal för olika arbetsuppgifter
på militära mässar jämte förslag till lösning av vissa förplägnadsoch
mässfrågor ........................................................

2. Yttrande till chefen för försvarsdepartementet i anledning av remiss av ett
utav försvarets personalvårdsutredning avgivet förslag till central nämndorganisation
för personalvårdsfrågor m. m. inom försvaret ...................... 196

Sakregister till militieombudsmanneiis åren 1950—1962 avgivna ämbetsberättelser ...... 199

Jämlikt § 100 regeringsformen och 18 § i den för riksdagens ombudsmän
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1961.

Militieombudsmannen Erik Anton Wilhelmsson avsade sig den 13 februari
1961 uppdraget att vara riksdagens militieombudsman räknat från det
med anledning av avsägelsen nytt val ägde rum. Den 21 mars 1961 utsågs
jag till militieombudsman och hovrättsrådet Gunnar Thyresson till min
ställföreträdare.

Min företrädare begagnade sig av semester under tiden från och med den
13 februari till och med den 19 mars 1961. Jag har åtnjutit semester under
tiden den 10 juli—den 11 augusti och den 7—den 10 november 1961. Jämlikt
24 § första stycket i förenämnda instruktion har militieombudsmansämbetet
föreståtts, under förstnämnda tid av mig i egenskap av ställföreträdare
för militieombudsmannen och i övrigt av den för mig utsedde ställföreträdaren,
hovrättsrådet Thyresson. Med stöd av 24 § andra stycket i instruktionen
uppdrog min företrädare åt mig att den 24 januari och den 20 mars
1961 handlägga vissa till mig överlämnade ärenden, varjämte jag, enär arbetets
behöriga gång det krävt, uppdragit åt Thyresson att under tiden den
5—den 17 juni, den 18 september—den 14 oktober samt den 11—den 15 november
1961 handlägga vissa till honom överlämnade ärenden.

En inspektionsresa har av min företrädare företagits till Västernorrlands
län. Under denna resa ha besökts:

marinkommando Nord;

Hemsö (numera benämnt Norrlands) kustartilleriförsvar;

Härnösands kustartillerikår;

Härnösands försvarsområde;
rådhusrätten i Härnösand;
stadsfiskalen i Härnösand;
landsfogden i Västernorrlands län;

Västernorrlands regemente;

Västernorrlands inskrivningsområde;

Norrlands trängregemente;
arméhundväsendet med arméhundskolan;
försvarets fabriksverks tvätteri i Långsele;

Ångermanlands mellersta domsagas häradsrätt; samt
landsfiskalen i Sollefteå distrikt.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Norrbottens, Stockholms, Blekinge,
Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län. Under dessa resor
ha besökts:

sjätte militärområdet;

Norrbottens regemente;

Norrbottens inskrivningsområde;

Norrbottens pansarbataljon;

Norrlands signalbataljon;

Bodens artilleriregemente;

arméns helikopterskola;

Bodens tygstation;

Luleå tingslags häradsrätt;
landsfiskalen i Bodens distrikt;

Roslagens luftvärnsregemente;
luf tvärnsskj utskolan;

Mellersta Roslags domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Norrtälje distrikt;

Kalix försvarsområde;

Kiruna-Jokkmokks försvarsområden;
arméns jägarskola;

Jukkasjärvi och Karesuando tingslags häradsrätt;
landsfiskalen i Kiruna distrikt;
marinkommando Syd;

Karlskrona örlogsskolor;

Karlskrona försvarsområde;

Blekinge kustartilleriförsvar;

Karlskrona kustartilleriregemente;
rådhusrätten i Karlskrona;
stadsfiskalen i Karlskrona;
landsfogden i Blekinge län;

Blekinge flygflottilj;

östra och Medelsta domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Ronneby distrikt;

Umeå-Storumans försvarsområden;

Västerbottens regemente;

Västerbottens inskrivningsområde;

Norrlands dragoner;

försvarets fabriksverks tvätteri i Umeå;

hovrätten för övre Norrland;

rådhusrätten i Umeå;

stadsfiskalen i Umeå;

landsfogden i Västerbottens län;

Sundsvalls luftvärnskår;
hovrätten för Nedre Norrland;
rådhusrätten i Sundsvall;
stadsfiskalen i Sundsvall;

Hälsinge flygflottilj;
rådhusrätten i Söderhamn; samt
stadsfiskalen i Söderhamn.

Därjämte har jag i Stockholm med omnejd för inspektion besökt
Stockholms försvarsområde;

Svea livgarde (dock endast för inspektion av rättsvården);

1-j-—611011. Militieombudsmannens umbetsberättelse

Svea artilleriregemente; samt
Södertörns flygflottilj.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsinannen
Thyresson företagit inspektionsresor till Älvsborgs samt Göteborgs
och Bohus län, varvid han besökt:

Älvsborgs regemente;

Älvsborgs inskrivningsområde;
rådhusrätten i Borås;
stadsfiskalen i Borås;
första flygeskadern;

Göta flygflottilj;
hovrätten för Västra Sverige;

Göteborgs rådhusrätt; samt
åklagarmyndigheten i Göteborg.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
särskilt ägnats rättsvården därstädes, expeditionstjänsten, beskaffenheten
och vården av byggnader med tillhörande anordningar och deras
lämplighet för avsett ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning,
sjukvård, personalvårdsverksambet, vården av intendentur- och tygmateriel,
anordningar i samband med förekommande verkstadsdrift samt planläggningen
av verkskydd. Besök ha avlagts i militärhäktena vid förbanden.
Granskningen av de judiciella handlingarna har omfattat disciplinmålsprotokoll,
tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar som ha avseende
å den militära straff- och processlagstiftningen samt därtill anknytande föreskrifter.
Vid besök å militärsjukhusen ha sjukredovisningshandlingarna
granskats. Granskning har vid inspektionerna tillika skett av handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom av
räkenskaper för marketenterier, varjämte förskottsmedel inventerats, kontroll
företagits angående bevakning av utestående fordringar och införselräkenskaper
granskats. Vidare ha å mobiliseringsavdelningar och inskrivningsexpeditioner
granskats där förvarade personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar.

Besöken hos domstolar och åklagarmyndigheter ha avsett inspektion av
handläggningen av militära mål. Därvid har bland annat undersökts i vad
män kravet på skyndsamhet vid behandling av målen beaktats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av byråcheferna
vid militieombudsmansexpeditionen. Därjämte ha vid inspektionerna
anlitats en intendentur- och en tygsakkunnig officer samt för granskning
av personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar en härutinnan sakkunnig
officer.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 års riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1961 från år 1960 balanserade

ärenden till ett antal av ......................................

Under år 1961 ha tillkommit ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ........................................ 632

enligt hemliga diariet därutöver ................................ 67

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1961, bär alltså
utgjort.......................................................

De ärenden, som tillkommit under år 1961, ha utgjorts av:

ärenden inkomna från myndighet .............................. 21

ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från

enskilda ................................................... 72

ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med mili tieombudsmannen

åliggande granskning........................ 593

ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
in. m............................................... 13

Summa 699

Av de från år 1960 balanserade 78 ärendena hade 5 ärenden inkommit
från myndighet, 29 ärenden uppkommit genom klagomål eller andra framställningar
från enskilda samt 41 ärenden uppkommit vid inspektioner eller
eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning. Tre ärenden
tillhörde gruppen »militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. m.».

Till behandling under år 1961 ha alltså förelegat 26 ärenden som inkommit
från myndighet, 101 ärenden som uppkommit genom klagomål eller
andra framställningar från enskilda, 634 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande
granskning samt 16 ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation
och förvaltning m. m., tillhopa 777 ärenden.

Av dessa 777 ärenden ha

till annan myndighet överlämnats .............................. 0

utan åtgärd avskrivits......................................... 7

på grund av återkallelse avskrivits.............................. 0

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
........................................................ 165

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna......................................... 99

föranlett åtal (varav 3 icke avslutats) .......................... 6

föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning...................... 0

föranlett erinran om begånget fel eller annat påpekande............ 220

föranlett framställning eller yttrande till Konungen eller annan myndighet
(varav 4 icke avslutats) ................................ 7

föranlett annan åtgärd ........................................ 167

och voro vid 1961 års utgång

under utredning .............................................. 84

på prövning beroende (förutom ovannämnda 3 + 4 icke avslutade
ärenden) ................................................... 22

Summa 777

Av hela antalet under år 1961 till behandling föreliggande ärenden (777)

ha sålunda under året slutbehandlats 664 och till år 1962 balanserats 113.

Av åtalen, avseende sammanlagt nio personer,

var vid 1961 års början ännu icke slutligt avgjort.................. 1

tilkommo under år 1961 ...................................... 8

Summa 9

Av dessa åtal

blevo under år 1961 slutligt avgjorda............................ 4

voro vid 1961 års utgång ännu icke slutligt avgjorda.............. 5

Summa 9

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1961
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör komma att överlämnas till
vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom en sammanställning
(återgiven ås. 13) över ärenden uppkomna genom klagomål eller
andra framställningar från enskilda,

redogörelse för åtal,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd för disciplinär
bestraffning,

redogörelse för framställning till Konungen samt

redogörelse för yttranden till Konungen och departementschef.

I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd för
disciplinär bestraffning, ha i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1961 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen,
har nu utökats till att avse jämväl de ärenden för vilka redogjorts
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 10 januari 1962.

HUGO HENKOW

Sven Sjöberg

Sammanställning

över ärenden uppkomna genom klagomal eller andra
framställningar från enskilda

	Antalet un-	Därav un-
	der 1961 fö-	der 1961
	religgande	inkomna
	ärenden	ärenden
Framställningarna ha avsett: Missfirmelse eller annat olämpligt uppträdande..................	11	9
Utövandet av militär rättsvård................................	7	7
Vid försvarsväsendet anställd personals antagande och entledigande..................................	6	3
	6	4
	8	6
	3	1
Värnpliktsförhållanden samt värnpliktigas tjänstgöring och avlöning	29	26
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ----	2	1
Militär hälso- och sjukvård; ersättning för sjukdom och olycksfall	16	6
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed sammanhang-ande författningar..........................................	1	1
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom försvarsväsen-	12	8
Summa	101	72
Klagandena ha varit: Vid försvarsväsendet anställd personal	3	1
Underofficerare och vederlikar ..............................	6	4
Underbefäl och vederlikar samt meniga ......................	4	i
Civila befattningshavare ....................................	10	7
Värnpliktiga (och hemvämspersonal) ..........................	49	37
Enskilda personer utom försvarsväsendet ......................	27	21
Enskilda organisationer........................................	2	1
Summa	101	72

REDOGÖRELSE FÖR ÅTAL

1. Åtal ''mot ledamot av underrätt dels för tjänstefel bestående i underlåtenhet
att föranstalta om utfärdande och delgivning av stämning i brottmål

dels ock för medhjälp till obehörig tjänsteutövning av domaraspirant

Ämbetsberättelsen till 1961 års riksdag innehåller (s. 54) en kortfattad
redogörelse för ett av tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow mot
en ledamot aven rådhusrätt vid Svea hovrätt anställt åtal för tjänstefel m. m.
Av redogörelsen framgår att hovrätten meddelat dom i målet men att detta,
sedan å ömse sidor fullföljts talan mot domen, vid tidpunkten för färdigställandet
av nämnda ämbetsberättelse var beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Sedan Kungl. Maj :ts dom numera föreligger, lämnas här nedan en
närmare redogörelse för målet.

Genom dom meddelad av Stockholms rådhusrätt å dess åttonde avdelning
den 24 april 1957 dömdes förre tjänstemannen Gösta Arnold Ture Jakobsson
för den 1 juli 1956 begånget grovt spioneri, varigenom Jakobsson åsidosatt
honom i egenskap av föreståndare för marinförvaltningens kopieringsanstalt
åliggande tjänsteplikt. Sedan Jakobsson fullföljt talan mot domen,
fann Svea hovrätt i dom den 14 juni 1957 ej skäl göra ändring i rådhusrättens
dom.

I samband med inom militieombudsmansexpeditionen verkställd granskning
av handlingarna i omförmälda mål framkom att allmän åklagare den
12 april 1956 till Stockholms rådhusrätt ingivit ansökan om stämning å
Jakobsson med yrkande om ansvar för förskingring samt att åklagaren sedermera
nedlagt åtalet, enär preskription inträtt.

Genom skrivelse den 24 april 1957 anmodade militieombudsmannen rådhusrätten
att inkomma med yttrande i anledning av vad sålunda framkommit
och vid yttrandet foga rådhusrättens akt i det mot Jakobsson anhängiggjorda
målet angående förskingring.

Ordföranden å rådhusrättens tionde avdelning, rådmannen Gunnar Hedelius,
inkom den 27 juli 1957 med ett den 25 samma månad dagtecknat
yttrande, vid vilket fogats — förutom den infordrade akten — särskilda till
rådhusrätten ställda skrivelser från assessorn Gunnar Linnander, juris kandidaten
Dagmar Mauritzson och tillförordnade rådmannen Ingvar Ågren.

Av akten i målet inhämtades följande: Sedan statens sakrevision den 25
november 1954 erhållit kännedom om vissa förhållanden vid marinförvaltningens
kopioringsanstalt, verkställdes inom sakrevisionen viss utredning.
Den 13 mars 1955 överlämnades ärendet till åklagarmyndigheten. Under den
utredning som därefter verkställdes hördes Jakobsson första gången den 3
maj 1955. I ansökan, som i två exemplar inkom till rådhusrättens tionde avdelning
den 14 april 1956, anhöll biträdande stadsfiskalen Dag Halldin om

stämning å Jakobsson med yrkande om ansvar å denne jämlikt 22 kap. 1 §
och 25 kap. 5 § strafflagen för förskingring, bestående däri att Jakobsson
under sin anställning vid marinförvaltningen den It juni 1951 för marinförvaltningens
räkning hos Aktiebolaget Ingenjörsutensilier i Stockholm utkvitterat
30 rullar ljuskopieringspapper samt med åsidosättande av sin redovisningsskyldighet
till marinförvaltningen olovligen tillägnat sig 20 av
i ullarna värda omkring 200 kronor — som han överlämnat till annan
person såsom likvid för en tidigare skuld till denne. Såsom bevisning till
styrkande av åtalet åberopades i ansökningen Jakobssons egna av utredningen
styrkta uppgifter. Målet upptogs å avdelningens extra rotel (rotel
III). Den 18 april 1956 förordnade rådhusrätten byråsekreteraren Per Pååg
att verkställa personundersökning angående Jakobsson. Förordnandet undertecknades
av Dagmar Mauritzson. Rapport över personundersökningen
inkom till avdelningen den 2 påföljande maj, varefter Dagmar Mauritzson
samma dag meddelade beslut om ersättning åt Pååg. Sistnämnda dag förordnade
rådhusrätten vidare legitimerade läkaren Ingvar Flodström att
angående Jakobsson avgiva sådant intyg som avses i 4 § lagen om personundersökning
i brottmål. Jämväl detta förordnande undertecknades av Dagmar
Mauritzson. Den 14 september 1956 inkom begärt intyg från Flodström,
som samma dag tillställdes bevis om honom för undersökningen tillerkänd
ersättning. Genom påskrift den 2 oktober 1956 å stämningsansökningen förklaiade
Halldin att, enär preskription dåmera inträtt, ansökningen icke vidhölles.
Enligt beslut samma dag av Ågren blev målet avskrivet.

Det upplystes att avdelningens extra rotel vid tiden för det ifrågavarande
åtalets väckande och därefter till och med den 29 juli 1956 föreståtts av Linnandei
såsom tillförordnad rådman, att Dagmar Mauritzson under samma
tid val it indelad till tjänstgöring å roteln såsom domaraspirant med sekreler
ar gör om ål samt att roteln från och med den 1 september 1956 till och med,
såvitt i malet var i fråga, den 2 oktober samma år föreståtts av Ågren.

Hedelius hänvisade i sitt omförmälda yttrande till innehållet i de vid yttrandet
fogade skrivelserna samt tilläde för egen del, att han själv icke hade
haft anledning alt direkt befatta sig med målet men att han genom Ågren
fått kännedom om målets avskrivning och anledningen därtill. Tillika framhöll
Hedelius, att det syntes uppenbart att i princip stämning omedelbart
borde utfärdas då fara för preskription vore för handen.

I de vid yttrandet fogade skrivelserna anförde Linnander, Dagmar Mauritzson
och Ågren följande.

Linnander: Eftersom han dåmera vistades i Afghanistan, hade han icke
tillgång till handlingarna i målet i vidare mån än avskrifter av stämningsansökningen
och dagboksbladet. Han måste därför inskränka sig till att
redogöra för den allmänna arbetsgången på den extra roteln samt gissningsvis
göra antaganden rörande de omständigheter som föranlett att målet preskriberats.
Å roteln lottades huvudsakligen militära mål och som dessa mål måste
behandlas skyndsamt hade Linnander sökt undvika arbetsbalans. Enär
man därför räknade med att målen tämligen kort tid efter det de inkommit

kunde utsättas till huvudförhandling, utfärdades stämning i allmänhet först
i samband med kallelse till förhandlingen. Preskriptionsfara utgjorde dock
givetvis särskild anledning att omedelbart utfärda stämning. Den å roteln
tjänstgörande sekreteraren, domaraspiranten Dagmar Mauritzson, som var
mycket skicklig och rutinerad, företog i stor utsträckning på eget initiativ
sådana förberedande åtgärder i målen som enligt lag uppenbarligen borde
vidtagas, men Linnander sökte även själv fortgående hålla uppsikt över att
intet blev liggande längre än som var oundgängligen nödvändigt. Av det ifrågavarande
målet hade Linnander icke något som helst minne. Det vore mycket
möjligt att Dagmar Mauritzson på eget initiativ förordnat om personundersökning,
men det vore om icke uteslutet så dock mindre sannolikt att
hon utan samråd med Linnander förordnat om inhämtande av läkarintyg.
Om samråd i denna fråga skett i anslutning till att hon för Linnander föredragit
delar av innehållet i personundersökningen, vore det möjligt att Linnander
icke tagit del av stämningsansökningen. För det fall att Linnander
tagit del av stämningsansökningen då målet inkom hade han i betraktande
av den nära förestående preskriptionen otvivelaktigt — såvida han icke förbisett
faran för preskription -— genast ombesörjt att stämning blivit utfärdad.
Beträffande sannolikheten av ett sådant förbiseende kunde Linnander
endast uttala att han alltid på grund av sin strävan alt behandla äldre mål
med förtur ägnade särskild uppmärksamhet åt tiden för gärningens begående.
Med hänsyn till att, enligt vad Linnander erfarit, ett exemplar av stämningsansökningen
saknades i akten kunde det inträffade möjligen även
förklaras därav att stämningsresolution, vid vilken fogades ett exemplar av
ansökningen, uppsatts och av Linnander underskrivits men att handlingen
sedan förkommit och därför icke blivit expedierad. Anteckning å dagboksblad
om utfärdande av stämning skedde nämligen, såvitt Linnander
mindes, först i samband med att stämningen expedierades. Uppenbart svnles
emellertid vara alt ett förbiseende i något skede av målets behandling ägt
rum. Därest målsägande lidit skada i anledning av det inträffade vore Linnander
givetvis beredd att omedelbart gottgöra denna skada.

Dagmar Mauritzson: Enligt den praxis som tillämpades å den extra roteln
vid här ifrågavarande tid utfärdades stämning i allmänhet först i samband
med kallelse till huvudförhandling i målet. Sådan kallelse utsändes omedelbart
efter det i förekommande fall personutredning, vanligen personundersökning,
ägt rum. Förordnande om personundersökning skedde så gott som
alltid på Dagmar Mauritzsons eget initiativ. Förordnande om läkarundersökning
utfärdades däremot vanligen, särskilt i tveksamma fall, efter samråd
med Linnander. I de fall Dagmar Mauritzson icke utan vidare ansåg sig kunna
föranstalta om läkarundersökning brukade hon på akten till målet fästa
en lapp varå hon skrivit »§ 4-intyg?» och därefter lägga akten på Linnanders
skrivbord. Sedan denne tagit del av innehållet i akten återlämnade han
denna och hade då på lappen skrivit »Ja» eller »Nej». Linnanders kontroll
över Dagmar Mauritzsons handläggning av nyinkomna mål ägde rum i den
formen alt han å Dagmar Mauritzsons tjänsterum då och då granskade där

förvarade mål. Han brukade alltid ägna särskild uppmärksamhet åt militära
mål. Dagmar Mauritzson hade icke något minne av huruvida i det
ifrågavarande målet förordnandet om läkarundersökning skedde efter samråd
med Linnander eller icke. Ej heller kunde hon uttala sig om huruvida
Linnander tagit del av stämningsansökningen i målet. Stämning hade enligt
hennes mening givetvis bort utfärdas senast i samband med att förordnande
gavs om läkarundersökning. Det vore mycket osannolikt att stämning blivit
utfärdad, enär anteckning härom å dagboksblad alltid gjordes i samband
med utskriften av stämningsresolutionen men sådan anteckning i detta
fall icke gjorts.

Ågren: Sedan han den 1 september 1956 övertagit den extra roteln å tionde
avdelningen, tog han i samband med att det omförmälda läkarintyget inkom
del av akten i målet och fann då, att åtalet preskriberats. Han underrättade
åklagaren därom och denne verkställde någon tid senare påskriften å stämningsansökningen,
varefter målet avskrevs. Ågren föredrog det inträffade
för avdelningens ordförande. Huruvida vid denna tid stämningsansökningen
förelegat i två eller i allenast ett exemplar kunde Ågren numera icke erinra
sig, men intet tydde på att stämning utfärdats. Vid senare undersökning i
delgivningsförteckningen hade någon anteckning om för Jakobsson avsedd
delgivningsförsändelse icke återfunnits.

Angående orsaken till dröjsmålet med läkarintygets avgivande upplyste
Flodström att han visserligen icke hade något som helst minne av Jakobsson
och omständigheterna vid undersökningen av denne men att dröjsmålet i
detta liksom mycket ofta i andra fall i Stockholm sannolikt berott på att
Jakobsson icke anträffats eller icke inställt sig på kallelse.

Vid förhör den 30 augusti 1957 å militieombudsmansexpeditionen uppgav
Dagmar Mauritzson: Sedan hon den 1 april 1955 anställts vid Stockholms
rådhusrätt som domaraspirant, var hon från anställningens början till slutet
av juli 1956 indelad till tjänstgöring som sekreterare å nämndavdelning, till
utgången av år 1955 så gott som uteslutande å elfte avdelningens andra rotel
och under år 1956 å tionde avdelningens tredje rotel. Å dessa avdelningar
handlades brottmål avseende såväl häktade som på fri fot varande tilltalade.
Enligt den arbetsgång som tillämpades å båda avdelningarna mottogos inkomna
stämningsansökningar och andra i ett mål inkomna handlingar på
avdelningens kansli av kanslipersonalen, vanligen kontorsskrivaren, varefter
handlingarna där registrerades på det i målet upplagda dagboksbladet. Från
kansliet överlämnades handlingarna till sekreteraren, dock att inkomna vadeinlagor
jämte akten i målet lämnades direkt till ordföranden å vederbörande
rotel. Under Dagmar Mauritzsons tjänstgöring å tionde avdelningen
tillgick vid den förberedande behandlingen av målen så att hon till en början
noggrant läste igenom inkomna stämningsansökningar och häktningsframställningar
och även, dock ofta endast mera flyktigt, tog del av förundersökningshandlingarna.
Hon hade icke fått sig förelagt att, när ett mål sålunda
inkom till roteln, lämna Linnander meddelande härom och så skedde icke,
såvida det icke gällde att i brådskande fall få lämplig tid bestämd för häkt -

ningsförhandling. Ej heller hade Linnander såvitt hon kunde påminna sig
uttryckligen påpekat för henne att hon skulle aktgiva på faran för preskription.
Även i fall då i målen från åklagarens sida vidtogos kompletteringar,
exempelvis genom ansökan om tilläggsstämning eller fullständigande av förundersökningen,
lämnades handlingarna till henne utan att Linnander fick
något meddelande därom. Tilläggsstämning utfärdades dock i regel omedelbart,
varför Linnander då fick tillfälle att taga del av inkomna handlingar.

1 inkomna mål som rörde icke häktade tilltalade var, sedan Dagmar Mauritzson
sålunda gjort sig underkunnig om vad målet gällde, den närmast
följande åtgärden från hennes sida att taga under övervägande huruvida förordnande
om personundersökning skulle meddelas eller ej. Det var regel
att Dagmar Mauritzson utan samråd med Linnander själv avgjorde denna
fråga. Någon gång men då endast undantagsvis kunde samråd ha förekommit,
därvid det i allmänhet gällt fall där den åtalade gjort sig skyldig till
våldsbrott, exempelvis polismisshandel. Om hon vid sin prövning fann anledning
meddela nyss omnämnt förordnande, underskrev hon — fortfarande
utan att underrätta Linnander därom — själv å rådhusrättens vägnar bevis
om förordnandet. I mål rörande häktade meddelades förordnande om personundersökning
först efter det i samband med häktningsförhandlingen frågan
om dylikt förordnande varit föremål för diskussion mellan Linnander
och henne. Även förordnande av offentlig försvarare ombesörjdes av henne,
i regel utan föregående samråd med Linnander. Det förekom dock vid flera
tillfällen att han, vanligen i samband med att han skrev under stämningen,
sade till därom. Vid val av personer för dessa förordnanden följde hon — i
fråga om försvarare dock endast om viss advokat icke begärts — på avdelningen
tillgängliga namnlistor upptagande, den ena personer som lämpligen
kunde tagas i anspråk såsom personundersökare och den andra samfundsledamöter
som förklarat sig villiga mottaga förordnande som offentlig försvarare.
Sedan i förekommande fall berättelse över personundersökningen
inkommit, ombesörjde hon att beslut meddelades om ersättning till personundersökaren
och tog under övervägande huruvida anledning förelåg att
komplettera personundersökningen med läkarintyg som avses i 4 § lagen
om personundersökning i brottmål eller om målet kunde anses färdigberett
för huvudförhandlingen. Samråd med Linnander beträffande arvodet till
personundersökaren ägde rum endast då hon — vilket blott undantagsvis
förekom — fann det kunna ifrågasättas om ej det begärda arvodet borde
nedsättas. I alla andra fall avgjorde hon på egen hand denna fråga och
undertecknade själv del skriftligen meddelade ersättningsbeslutet. Om hon
fann att läkarintyg borde införskaffas utfärdade hon, i regel utan samråd
med Linnander, å rättens vägnar förordnande för läkare att avgiva dylikt
intyg; var det enligt hennes bedömande icke alldeles uppenbart alt läkarundersökning
borde ske, tog hon dock kontakt med Linnander för samråd.
Såvitt hon nu kunde draga sig till minnes torde hon endast i det fall att
personundersökare, övervakare eller tillsynsman föreslagit läkarundersökning
ha ansett saken så uppenbar att hon på eget initiativ utfärdat förord -

nande därom. Hennes nästa åtgärd var regelmässigt att — efter det att i förekommande
fall begärt läkarintyg inkommit — utsätta målet till huvudförhandling,
vilken åtgärd även i regel skedde utan samråd med Linnander. Undantagsvis
kunde emellertid samråd förekomma och då i regel rörande frågan
huru lång tid som skulle beräknas för handläggningen. Hon lämnade därefter
akten till kanslipersonalen, som med ledning av hennes på en i målet inlagd
lapp antecknade anvisningar och i akten eljest förefintliga uppgifter utskrev
kontexten till stämningsresolution, varefter denna tillsammans med akten
från kansliet lämnades till henne och sedan av henne vidarebefordrades
till Linnander för underskrift. Någon föredragning av målet för Linnander
skedde därvid icke, och Dagmar Mauritzson kände icke till huruvida och i
vad mån Linnander, innan han skrev under stämningsresolutionen, tog del
av handlingarna i målet. Efter att ha undertecknat resolutionen brukade
Linnander återlämna akten till henne utan att diskutera målet med henne.
Emellanåt kom han in på Dagmar Mauritzsons tjänsterum och gjorde sig
underrättad om ett eller några mål eller hur det i allmänhet låg till med
målen. Vid sådana tillfällen gick han ibland igenom ett större antal och
ibland kanske alla akter som funnos där. Hon kunde icke närmare yttra sig
om vad han därvid granskade i akterna men han ägnade särskild uppmärksamhet
åt de militära målen för att tillse alt dessa mål blevo så skyndsamt
som möjligt utsatta till behandling. Någon mera ingående och allmän genomgång
av akterna förekom såvitt hon kunde erinra sig endast vid ett tillfälle,
nämligen då hon på sommaren 1956 skulle avbryta sin tjänstgöring
för semester. Då genomgingo Dagmar Mauritzson och Linnander tillsammans
akterna och fäste på akterna lappar, å vilka angavs vad som i olika
hänseenden närmast var att iakttaga beträffande målen. — Under större
delen av den lid som Dagmar Mauritzson under år 1955 tjänstgjorde å elfte
avdelningens andra rotel förekom den ordningen att sekreteraren å en stencilerad
blankett, som benämndes registerblad och upptog ett flertal kolumner
för anteckningar om de åtgärder som rutinmässigt brukade förekomma
vid den förberedande behandlingen av målen, efter hand som sådana åtgärder
blevo aktuella införde anteckningar, innefattande förslag från sekreterarens
sida, varefter registerbladet jämte akten i målet lämnades till ordföranden,
som avgjorde vad i det föreliggande hänseendet skulle åtgöras. Registerbladet
och akten återställdes därpå till sekreteraren. Mot slutet av Dagmar
Mauritzsons tjänstgöring å roteln kom denna ordning helt ur bruk. Ä
elfte avdelningen underskrevos beslut om ersättning åt personundersökare
eller åt läkare som förordnats att avgiva förut angivet läkarintyg alltid av
ordföranden å vederbörande rotel. Beslut och förordnanden av annat slag
undertecknades däremot även å denna avdelning av vederbörande domaraspirant-sekreterare,
men där förekom i betydligt större utsträckning än å
tionde avdelningen samråd mellan ordföranden och sekreteraren beträffande
erforderliga förberedande åtgärder i målen. — Såvitt gällde det mål, varom
i förevarande ärende närmast vore fråga, ansåge Dagmar Mauritzson sig
med visshet kunna uppgiva att hon läst igenom den i målet föreliggande

stämningsansökningen i dess helhet, och hon borde vid sådant förhållande
givetvis ha uppmärksammat att där var angivet att brottet begåtts redan i
juni 1951. Det måste således ha varit av rent förbiseende hon icke kommit
att tänka på att preskriptionstidens utgång var nära förestående. Å tionde
avdelningen förelåg merendels ingen balans och på grund därav hade hon
tydligen icke i lika hög grad som under tjänstgöringen å elfte avdelningen
— där det ofta inträffade att väckta åtal gällde för länge sedan begångna
gärningar — ägnat uppmärksamhet åt faran för åtalspreskription.

Till ytterligare utredning angående ordningen för målens förberedande
handläggning å de rotlar, som föreståtts av Linnander, höll militieombudsmannen
den 13 och den 14 februari 1959 förhör med hovrättsfiskalen Stig
Hugo Sohlberg och ombudsmannen, juris kandidaten Bengt Olof Hellermark.

Sohlberg upplyste, alt han hade påbörjat tjänstgöring som domaraspirant
vid Stockholms rådhusrätt i januari 1954 och tjänstgjort som domaraspirant
med sekreterargöromål åt Linnander på nionde avdelningens andra
rotel från början av januari 1955 till midsommaren samma år. Beträffande
den befattning han under tjänstgöringen på nionde avdelningen tagit med
förordnanden om personundersökning och av offentlig försvarare samt med
fastställandet av ersättning till personundersökare och läkare vilken avgivit
förut omförmält läkarintyg lämnade han uppgifter som väsentligen överensstämde
med vad Dagmar Mauritzson uppgivit rörande sin befattning med
sådana åtgärder å tionde avdelningen; i fråga om anskaffande av läkarintyg
förklarade Sohlberg dock att Linnander alltid själv beslutade därom, varefter
förordnandet för läkare att avgiva intyget emellertid underskrevs av
Sohlberg. Sohlberg fortsatte: På nionde avdelningen registrerades inkomna
mål på avdelningens kansli, varefter de inlades på Sohlbergs tjänsterum.
Linnanders arbetsrum var beläget på annan avdelning. Eftersom andra roteln
var en häktningsrotcl var antalet mål med häktade stort. I dessa mål
fick Linnander vid häktningsförhandlingen en noggrann redogörelse avåklagaren
för vad målet gällde. Vad anginge mål mot icke häktade tilltalade
tillgick så att Linnander kom in på sekreterarexpeditionen då och då, åtminstone
någon gång varje vecka eller var fjortonde dag, varvid Sohlberg
redogjorde för nyinkomna sådana mål och främst inriktade sig på att redogöra
för arten av det föreliggande brottet och tiden när brottet var begånget,
huruvida i saken förelågo några speciella omständigheter och huruvida Sohlberg
i målet redan vidtagit några förberedande åtgärder. Det var vanligt att
även äldre dylika mål genomgingos vid besöken för att Linnander skulle
kunna kontrollera av vilken anledning målen ännu icke utsatts till huvudförhandling.
Sohlberg besvarade vid dessa tillfällen frågor av Linnander. När
Sohlberg började som sekreterare å roteln upplade han på anmodan av Linnander
en rolelbok, upptagande i kronologisk ordning alla icke slutförda
mål. Allteftersom målen avgjordes strökos de i boken. Sohlberg hade uppfattningen
alt den närmaste anledningen till att rotelboken upplades var den
betydande balans som förelåg på roteln. Utan rotclbok fanns rimligen icke

möjlighet att ha någon överblick över målen på roteln. Akterna funnos regelmässigt
samlade på Sohlbergs tjänsterum med undantag endast för en eller
annan eller stundom flera dagar, då någon eller några akter kunde
ligga på kansliet för uppsättande av kontexten till förordnanden av olika
slag. — Sohlberg hade genom samtal med kamrater som samtidigt med honom
tjänstgjort i liknande befattning vid rådhusrätten fått intrycket att det
i fråga om förordnande av personundersökare och offentlig försvarare samt
befräffande ersättning till personundersökare och läkare som avgivit omförmält
intyg tillgick på ungefär samma sätt på andra avdelningar och andra
rotlar soin vid den rotel som förestods av Linnander.

Hellermark förmälde: Han påbörjade tjänstgöring vid Stockholms rådhusrätt
den 5 september 1955 samt indelades från ingången av oktober samma
år på tionde avdelningens tredje rotel såsom domaraspirant med sekreterargöromål
och tjänstgjorde där till den 15 november samma år, under vilken
tid roteln förestods av Linnander som ordförande. Därefter tjänstgjorde
Hellermark i nyss angiven befattning å rotel II på samma avdelning till i
november 1956. Under sin tjänstgöring å tredje roteln utfärdade Hellermark
sjalv förordnanden för offentlig försvarare, personundersökare och läkare,
som hade alt avgiva intyg jämlikt 4 § lagen om personundersökning i brottmål.
Med hänsyn till att Hellermark då saknade erfarenhet av domstolsarbete
diskuterades dock målen ofta mellan Linnander och honom, och förordnandena
utfärdades i allmänhet efter samråd med Linnander. Även beslut
om ersättning åt personundersökare och läkare undertecknade Hellermark
efter det att saken i regel i varje särskilt fall anmälts för Linnander.
Under sin tjänstgöring på rotel II fick Hellermark efter hand som han blev
mer van vid arbetet allt större frihet att självständigt handlägga olika frågor.
Han vidtog sålunda utan samråd med ordföranden förut angivna förberedande
åtgärder. Dock förekom alltid samråd med ordföranden innan
förordnande om läkarundersökning meddelades liksom ock beträffande ersättning
till personundersökare, därest begärd ersättning översteg normaltaxan.
Även efter förflyttningen till rotel II hade Hellermark ganska goda
möjligheter att följa arbetet på rotel III, enär sekreterarna å dessa båda rotlar
delade arbetsrum. Linnander fick ganska snart stort förtroende för Dagmar
Mauritzson och hon fick relativt självständigt sköta vissa av rotelns arbetsuppgifter.
Dock diskuterade Linnander och Dagmar Mauritzson då och
då inkommande mål och åtgärder i dessa. Det hände även att Linnander, i
allmänhet sedan Dagmar Mauritzson slutat sitt arbete för dagen, gick igenom
de akter som förekommo på roteln. Det förefölle icke uteslutet att°så
skedde en gång i veckan. Huruvida därvid samtliga akter blevo genomgångna
och i vilken omfattning varje akt genomgicks kunde Hellermark icke
bedöma. Hellermark hörde vid flera tillfällen Linnander yttra att han ansåg
stämningsansökningen och uppgifterna om den tilltalades personliga förhållanden
vara det väsentliga. Av dessa yttranden kunde kanske dragas den
slutsatsen att det var dessa dokument som blevo föremål för Linnanders
granskning i samband med genomgångarna. Linnander nämnde vid några

tillfällen att det var av stor vikt att man liade sin uppmärksamhet fästad på
militärmålen med hänsyn till de tidsfrister som gällde för dessa mål. Härav
fick Hellermark uppfattningen att Linnander hade särskild uppmärksamhet
riktad på dessa mål.

Beträffande den av Linnander angivna möjligheten, att han i målet mot
Jakobsson undertecknat stämningsresolution men att denna icke blivit expedierad,
uppgav kontorsbiträdet fru Solvig Härje vid ett med henne av militieombudsmannen
den 10 januari 1958 hållet förhör: Hon vore anställd som
ordinarie kontorsbilräde vid Stockholms rådhusrätt sedan år 1954 och var
under år 1956 indelad till tjänstgöring på tionde avdelningens expedition
och kansli, varvid hon hade till åliggande att utföra kansliarbete för rotel
III. Efter hand som mål inkommo till avdelningen upplades, ofta av biträdespersonal
på expeditionen, dagboksblad i målen, i samband varmed till
målen hörande handlingar försågos med aktbilagenummer och aktomslag.
Fortsatta anteckningar på dagboksbladen och andra skrivgöromål i samband
med förberedande åtgärder i målen ombesörjdes så gott som alltid fortlöpande
av det på kansliet tjänstgörande biträdet. Såvitt gällde målen å tredje roteln
hade alltså dessa fortlöpande göromål ombesörjts av Solvig Härje. Stämningsresolutioner
underskrevos utan undantag av ordföranden på vederbörande
rotel. Innan så skedde lämnades först akten i målet av den på roteln
tjänstgörande notarien till vederbörande biträde, som därefter med användande
av härför avsedda blanketter och efter notariens anvisningar utskrev
kontexten till stämningsresolution och kallelser samt inlade dessa handlingar
i akten, vilken därpå återlämnades till notarien, som i sin tur vidarebefordrade
akten till ordföranden. Det ålåg biträdet att, innan akten sålunda
återlämnades, på dagboksbladet samt i delgivningsförteckningen och i minnesboken
införa de anteckningar som föranleddes av målets utsättande. Om
särskild brådska förelåg kunde det inträffa att handlingarna återlämnades
redan innan nu åsyftade anteckningar blivit verkställda, men i sådana fall
återlämnades akten alltid av ordföranden till kansliet för ombesörjande av
dessa åtgärder. Även om i det ifrågavarande målet förelegat brådska, ansåge
Solvig Härje det uteslutet att stämningsresolution blivit underskriven av
Linnander utan att sedermera från kansliets sida vidtagits vederbörliga åtgärder
för expediering av resolutionen. Den enligt hennes mening naturliga
förklaringen till alt i förevarande fall det andra exemplaret av stämningsansökningen
icke kvarlåge i akten vore att detta exemplar blivit såsom kopia
utrensat ur akten. Snarast efter utgången av det löpande kalenderåret verkställdes
nämligen en genomgång av samtliga akter i då avslutade mål, därvid
ur akten utrensades samtliga dubbletter av i akten föreliggande handlingar
med undanlag av kopior av berättelser över personundersökningar och av
läkarutlåtanden. Utrensningen ur den här ifrågavarande akten hade med
all säkerhet skett avsevärd tid innan akten från rådhusrätten insänts till militieombudsmansexpeditionen.
— Numera utfärdades å samtliga rotlar på
tionde avdelningen alltid stämning med bevisföreläggande i nära anslutning
till all stämningsansökningen inkommit.

Genom skrivelse den 12 mars 1958 till Stockholms magistrat anhöll militieombudsmannen
att magistraten ville avgiva yttrande i ärendet och
därvid särskilt beakta dels vad i ärendet framkommit därom att Dagmar
Mauritzson av Linnander betrotts med alt i hans ställe vidtaga på rätten
ankommande åtgärder för de å tionde avdelningens extra rotel föreliggande
målens beredande och dels vad av utredningen framginge därom att Linnander,
ehuru närmast ansvarig för att arbetsuppgifterna å roteln blevo behörigen
och på lämpligt sätt fullgjorda, uppenbarligen icke ansett sig skyldig
att efter hand som målen anhängiggjordes regelmässigt taga del ens av innehållet
i stämningsansökningarna.

I ett den 26 juli 1958 inkommet, den 23 i samma månad dagtecknat yttrande
anförde magistraten inledningsvis följande: Enligt tidigare gällande
ordning hade såsom sekreterare å rådhusrättens nämndavdelningar tjänstgjort,
under det första året efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande assessorer,
vilka vad beträffade förberedande beslut och åtgärder hade samma
behörighet som rättens ordförande, och därefter befattningshavare med
fiskalskompetens, vilka fullgjorde samma göromål som tidigare utförts av
assessorerna. Mot ett så organiserat biträdesarbete åt ordföranden hade veterligen
någon anmärkning icke förekommit. Från våren 1953 hade de
fiskalskompetenta sekreterarna — på grund av så småningom uppkommen
avsevärd balans vid rådhusrätten — tagits i anspråk såsom assessorer å
tredomaravdelningar och ersatts med mera tillfällig arbetskraft, nämligen
icke fiskalskompetenta domaraspiranter, som till en början ofta anställts
endast för någon månad i sänder. Denna avsevärda försämring av nämnddomarnas
sekreterarhjälp medförde ökat arbete för rättens ordförande, som
måste övertaga en hel del rutinarbete. På särskilt arbetstyngda rotlar samt
pa rotlar där biadskande mal handlades var det därför nödvändigt att åt
sekreteraren-domaraspiranten överlåta att i stor utsträckning på egen hand
fullgöra rutinarbetet, varvid ordföranden dock måste slå för alla beslut som
ankommo på rätten. Å nu avsedda rotlar indelades endast rutinerade domaraspiranter.
Vid rådhusrättens nämndavdelningar tillämpades två olika system
med avseende å måls beredande till huvudförhandling. Enligt det ena
systemet överlämnades alla inkomna mål efter vederbörlig diarieföring,
och stundom efter förberedande granskning av sekreteraren, till ordföranden,

som genomginge målen och — ofta efter föredragning av sekreteraren__

fattade beslut om de åtgärder som skulle vidtagas för målens beredande till
huvudförhandling, varefter besluten av sekreteraren befordrades till verkställighet.
Beslut om senare ifrågakommande förberedande åtgärder fattades
i enahanda ordning. Såväl ordföranden som sekreteraren förde fortlöpande
anteckningar över de å roteln föreliggande målen. Genom detta system hade
ordföranden säker kontroll över målen, och samtidigt bereddes sekreteraren
den med tjänstgöringen avsedda utbildningen. Enligt det andra systemet
överlämnades inkomna mål efter diarieföring till sekreteraren, som genomginge
målen och förberedde de åtgärder han ansåge erforderliga för huvudförhandlingens
genomförande samt uppsatte förslag till beslut i dessa hän -

seenden. Besluten fattades av ordföranden efter föredragning av sekreteraren,
som därefter befordrade besluten till verkställighet. Förteckning över
de å roteln föreliggande målen fördes av sekreteraren. Det utrymme som
enligt delta system lämnades för sekreterarens eget initiativ varierade naturligen
beroende på ordförandens uppfattning om sekreterarens kunnighet
och omdöme. Systemet innefattade i förhållande till det först omförmälda
systemet en mer rationell arbetsfördelning mellan ordföranden och sekreteraren
och möjliggjorde för ordföranden att mer odelat ägna sig åt den dömande
verksamheten.

Magistraten anförde vidare: Dagmar Mauritzson hade, innan hon indelades
till tjänstgöring å tionde avdelningens extra rotel, i nio månader tjänstgjort
som sekreterare å nämndavdelning och ansågs lämplig för fortsatt
sådan tjänstgöring, enär hon visat sig vara ordentlig och ha gott omdöme
samt då hon genom tidigare verksamhet förvärvat förmåga att arbeta självständigt.
Det måste därför anses naturligt att Linnander till henne överlämnat
att granska inkommande mål och vidtaga erforderliga åtgärder för dessas
förberedande till huvudförhandling; han borde även ha kunnat räkna
med att hon skulle observera och för honom anmäla mål där preskriptionsfara
förelåge. Magistraten funne det självfallet att sådan granskning av
inkomna mål borde verkställas att missöden av det slag varom nu vore fråga
icke behövde förekomma ävensom att ansvaret för granskningen skulle vila
på ordföranden å vederbörande rotel. Enligt magistratens mening torde
Linnander i själva verket icke ha hyst en annan uppfattning. Magistraten
ville uttala sig för en tillämpning av det ovan först omnämnda systemet,
ehuru med detta system ordförandens tid komme att i större utsträckning
upptagas av rutinmässiga göromål och kansliarbetet komme att ökas. Undantag
från systemet syntes dock kunna medgivas då sekreterare med lång
erfarenhet stode till förfogande eller nämnvärd balans icke förelåge.

Vid yttrandet var fogat ett protokoll fört vid sammanträde den 28 augusti
1957 med juristdomarna å rådhusrättens nämndavdelningar. Enligt anteckning
i protokollet voro de närvarande eniga om vikten av att inkommande
mål, ärenden och viktigare handlingar snarast möjligt efter registrering överlämnades
till vederbörande ordförande direkt från kansliet eller — om rutinerad
sekreterare stode till förfogande — av denne föredroges för ordföranden.

Sedan militieombudsmannen -— i anslutning till innehållet i magistratens
nyss återgivna yttrande — i skrivelse den 4 november 1958 av magistraten
begärt närmare besked i vissa i skrivelsen angivna hänseenden, inkom den
4 februari 1959 från magistraten ett den 31 januari 1959 dagtecknat yttrande
vari till en början anfördes: I sitt yttrande den 23 juli 1958 hade magistraten
avsett alt göra gällande att tionde avdelningens extra rotel varit så arbetstyngd
alt det för att Linnander skulle beredas erforderlig tid för de
kvalificerade arbetsuppgifterna varit nödvändigt att å Dagmar Mauritzson
— oaktat hon endast var domaraspirant — överlåta alt i stor utsträckning
på egen hand fullgöra åtskilliga såsom rutinarbete betecknade göromål. Med

rutinarbete avsåge magistraten i förevarande sammanhang åtgärder för målens
förberedande till huvudförhandling och expeditionella åtgärder efter
dom eller beslut, exempelvis genomgång av inkomna mål, infordrande av
akter och genomgång av dessa, infordrande av föreskrivna yttranden, föranstaltande
om komplettering av registerutdrag, förberedande av förordnande
av personundersökare, läkare och offentlig försvarare, planering av häktnings-
och huvudförhandlingar, utfärdande av kallelser och underrättelser,
expediering av domar och beslut, anteckning efter dom eller beslut i olika
diarier, upprättande av föreskrivna registeruppgifter och övervakningsböcker
och — i fall då sekreterare vore därtill behörig — underskrivande av
desamma samt uppsättande och expediering av meddelanden som i övrigt
skulle avlåtas.

Till upplysning om arbetsbelastningen å tionde avdelningens extra rotel
var vid yttrandet fogad en uppställning utvisande att ingående balansen å
roteln den 1 januari 1956 utgjorde 88 mål, att under tiden januari—juli samma
år 213 mål inkommo, att under samma tid 189 domar meddelades samt
att utgående balansen den 31 juli 1956 utgjorde 78 mål. Till jämförelse härmed
lämnades uppgifter utvisande, bland annat, att under nyss angiven tid
å andre rådmannens rotel å envar av åttonde—elfte avdelningarna samt å
apart, rådmannens» rotel å nionde avdelningen meddelats respektive 109,
113, 129, 121 och 103 domar.

I yttrandet anförde magistraten slutligen: Även med beaktande av den
betungande arbetsbörda som syntes ha förelegat å Linnanders rotel ansåge
magistraten att det knappast kunde ha varit försvarligt att Linnander, på
sätt syntes ha skett, överlåtit åt sin sekreterare, som ju för övrigt endast
varit domaraspirant, att fatta beslut om personundersökning, anskaffande
av läkarintyg enligt 4 § lagen om personundersökning i brottmål samt ersättning
åt personundersökare och förordnande av försvarare. Magistraten ansåge,
att det för utövande av vederbörlig tillsyn över att arbetsuppgifterna å
roteln bleve behörigen och på lämpligt sätt fullgjorda ingått i Linnanders
tjänsteåligganden att efter hand som målen anhängiggjordes förskaffa sig
kännedom om innehållet i stämningsansökningarna. Genom sammanträdet
den 28 augusti 1957 hade ju också avsetts att inskärpa ordförandens skyldighet
att själv handha på rätten ankommande åtgärder i förevarande hänseenden.

Den 2 februari 1959 inkom från Linnander en den 18 december 1958 dagtecknad
skrift, vari Linnander androg: Sedan han efter sin återkomst från
Afghanistan återinträtt i tjänst vid rådhusrätten, hade han i tionde avdelningens
lokaler på ett mera konkret sätt kunnat erinra sig arbetsförhållandena
där vid den tid varom i ärendet vore fråga. När han övertog den extra
roteln fann han snart att den där tjänstgörande sekreterarens allmänna kvalifikationer
och omdöme voro otillräckliga och begärde därför byte av sekreterare,
varvid Dagmar Mauritzson, som var känd som kunnig och rutinerad,
förordnades att tjänstgöra på roteln. Hon erhöll icke av Linnander särskilda
direktiv för tjänstgöringen utan följde en rutin som hon förmodligen

tillämpat i sill tidigare tjänstgöring. Till denna rutin hörde bland annat att
hon utan att i varje särskilt fall samråda med Linnander förordnade om
personundersökning där så uppenbarligen skulle ske. Inkomna mål företeddes
icke regelbundet för Linnander men Dagmar Mauritzson brukade för
honom anmäla när nya mål inkommit och vilka åtgärder hon vidtagit eller
avsåg vidtaga. Linnander kontrollerade de å roteln anhängiga målen genom
att minst en gång i veckan och vanligen oftare gå igenom inneliggande mål,
särskilt för att tillse att de för militärmålen stadgade fristerna icke försummades.
Därest akten rörande Jakobsson undgått Linnanders uppmärksamhet,
måste detta ha berott på att den under det personundersökningen pågick
lagts å sido och således icke förvarades tillsammans med övriga militärmål
samt att Linnander kunde tänkas vid genomgång av målen ha förbisett detta
förhållande, enär personundersökning i militärmål endast undantagsvis förekomme.
Vad gällde intyg enligt 4 § lagen om personundersökning i brottmål
torde det ha förekommit att sekreteraren självmant förordnat om anskaffande
av sådant intyg i mål där ungdomsfängelse kunnat ifrågakomma och
sådan påföljd framstått som i hög grad sannolik. Enär det i ärendet ifrågavarande
målet icke varit av sådan beskaffenhet, utginge Linnander numera
från att han senast vid tiden för beslutet om inhämtande av intyget sett akten
eller i vart fall fått målet för sig föredraget men att han då haft sin
uppmärksamhet riktad mera på brottets art än på tiden för dess begående.
Linnander, som vore ensam ansvarig för det förelupna förbiseendet, hade
ansett att det av honom tillämpade kontrollsystemet, som inneburit att han
fortlöpande tagit del av nyinkomna stämningsansökningar, varit helt effektivt.
Han kunde icke tycka annat än att det innebure ett gott mått av otur
att systemet klickat just vid en tid då han ägnat den största uppmärksamhet
åt stadgade tidsfrister i avseende å målens behandling. Numera tillsåge
han icke blott att alla inkomna mål omedelbart underställdes hans granskning
utan även att stämning omgående utfärdades.

Vid förhör den 8 maj 1959 inför tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow uppgav Linnander: Han hade icke tjänstgjort å nämndavdelning
annat än som ordförande. Å de nämndavdelningar där lian varit ordförande
— nionde, tionde och elfte avdelningarna — hade genomgående tillämpats
den ordningen att vederbörande sekreterare utan ordförandens hörande förordnat
personundersökare och meddelat beslut om ersättning åt personundersökare.
Linnander hade icke tillsagt Dagmar Mauritzson att meddela förordnanden
och beslut av angivna slag men hade ej heller reagerat mot rådande
praxis i det ifrågavarande hänseendet. Det kunde sägas att underskriften
av förordnanden och beslut skedde på ordförandens uppdrag; ett sådant
uppdrag funnes i själva verket som eu »mer eller mindre stående order».
Förordnande alt verkställa personundersökning meddelades en begränsad
krets personer och hade ofta formen av förordnande för »vederbörande
assistent vid barnavårdsnämnden»; det kunde då tyckas meningslöst att
ordföranden skulle tillfrågas varje gång. Linnander hade visserligen haft en
dunkel känsla av alt det ej varit lämpligt att ersättning åt personundersö -

kare utanordnats av sekreterare men å andra sidan bestämdes ersättningen
efter fast taxa och tillföll ofta organisation där undersökaren var anställd.
Han insåge numera till fullo att den å de nämndavdelningar där han tjänstgjort
tillämpade ordningen icke stått i överensstämmelse med gällande bestämmelser
och hade även erfarit att å rådhusrättens åttonde avdelning den
ifrågavarande ordningen icke tillämpats, något som han beklagligtvis ej
tidigare känt till. Mot bakgrunden av det anförda måste varje förklaring till
vad som förekommit mer eller mindre bliva en efterhandskonstruktion. Numera
skulle han emellertid vilja se saken snarare på det sättet att han delegerat
sin beslutanderätt till Dagmar Mauritzson än på det sättet att beslutanderätten
tolkats in i hennes tjänsteområde. I princip hade Linnander
själv beslutat om anskaffande av s. k. 4 §-intyg, men det vore möjligt att
Dagmar Mauritzson under måls beredande själv förordnat därom då anskaffade
av sådant intyg föreslagits i personundersökning. Linnander hade nyligen
vid studium av ett hos rådhusrätten i aktomslaget till det ifrågavarande
målet förvarat exemplar av personundersökningsberättelsen tyckt sig
känna igen vad doktor Helge Knöös till berättelsen anfört. På grund härav
måste Linnander tidigare ha fått del av berättelsen antingen genom att han
själv läst den eller fått innehållet däri föredraget för sig.

I samband med förhöret överlämnades till Linnander ett exemplar av
handlingarna i ärendet ävensom rådhusrättens akt i det berörda målet och
tillkännagavs att honom bereddes tillfälle att angiva den ytterligare utredning
han funne önskvärd ävensom att eljest anföra vad han aktade nödigt.
^ I en påföljande dag, den 9 maj 1959, inkommen skrift anförde Linnander:
Efter genomgång av rådhusrättens akt i målet hade han erinrat sig att han
tidigare läst eller i allt fall fått för sig föredragna de sex sista styckena av beiättelsen
om personundersökningen i målet. Han kände sålunda igen den
bild, som däri lämnades av Jakobssons personliga förhållanden, liksom han
också erinrade sig ett par av de formuleringar som där kommit till användning.
Då han ansåge det otvivelaktigt att han tagit del av detta material just
i anledning av den uppkomna frågan om inhämtande av 4 §-intyg, vore han
nu personligen övertygad om att han själv meddelat direktiv om inhämtande
av dylikt intyg. — Enligt vad Halldin meddelat Linnander uppmärksammade
Halldin vid besök hos sekreteraren på den rotel, till vilken målet hörde, redan
innan han återkallade sin talan, att ett exemplar av stämningsansökningen
saknades i akten, och gjorde därvid den reflexionen att stämning i
själva verket utfärdats ehuru anteckning därom icke blivit gjord på dagboksbladet.
Halldin hade vidare omtalat att han och sekreteraren vid tillfället i
fråga gemensamt efterhört hos delgivningspersonalen, huruvida stämning
blivit utlämnad för delgivning, vilket emellertid befunnits icke vara förhållandet,
samt att han därefter funnit sig kunna återkalla åtalet. — För Stockholms
rådhusrätt gällande stadga och arbetsordning innehölle praktiskt taget
icke några anvisningar om vilka arbetsuppgifter som finge anförtros åt sekreterare.
Bedömandet härav hade lämnats i ordförandens hand. Linnander
hade aldrig föreställt sig att ordföranden skulle vara berättigad att delegera

ansvaret för på rätten ankommande åtgärder till sekreteraren. Han vore numera
medveten om att ordföranden i varje fall bort med sin underskrift
bekräfta av sekreteraren iordningställda beslut, vilkas meddelande ankom
på rätten, men han hade förut icke haft tillräckligt klar syn på frågan
för att komma sig för att bryta den praxis som tillämpades. Särskilt ville
Linnander framhålla att ett slag av på rätten ankommande beslut då som
nu alltid undertecknades av sekreterarna, nämligen beslut om kallelser av
parter och vittnen. I fråga om målsägande, som skulle höras i målet, och
tilltalade innehöllo dessa kallelser beslut om vitesförelägganden, som otvivelaktigt
icke kunde meddelas annat än av rätten. Såvitt Linnander hade sig
bekant funnes icke någon behörighet stadgad för rådhusrättens sekreterare
att utfärda dylika kallelser. Grunden till att sekreterarna betrotts och betroddes
med denna uppgift torde vara att söka i uppgiftens rutinmässiga
karaktär. I den mån det nu sagda vore riktigt hade kanske de principiella
betänkligheterna mot att låta sekreterarna underteckna även andra beslut
som bedömts som rutinmässiga trätt i bakgrunden. Magistratens sista yttrande
läte sig såvitt Linnander kunde förstå icke förenas med det tidigare
avgivna. Linnander ville ytterligare nämna att han i ett till magistraten
avgivet vitsord över Sohlbergs sekreterartjänstgöring hos Linnander — liksom
för övrigt också i sitt vitsord över Dagmar Mauritzsons tjänstgöring —
klart angivit att de i stor utsträckning självständigt skött de arbetsuppgifter
varom här vore fråga utan att magistraten funnit anledning till någon erinran.
Då det nu ifrågavarande förfaringssättet övergivits icke endast av
Linnander utan såvitt han visste av samtliga ordförande och då någon skada
av förfaringssättet i och för sig veterligen aldrig uppkommit, vågade Linnander
hemställa, att militieombudsmannen måtte låta bero vid vad i detta
avseende förekommit. Vad därefter anginge underlåtenheten att vidtaga åtgärd
för preskriptionsavbrott i det aktuella målet måste Linnander, då han
ej kunde visa att han träffat anstalter för utfärdande av stämning, utgå
ifrån att han genom förbiseende gjort sig skyldig till en försummelse. Han
hade i tidigare yttrande angivit den sannolika orsaken till att målet undgått
hans uppmärksamhet vid genomgångar av de inneliggande militärmålen.
Hellerinark hade vitsordat den uppmärksamhet med vilken han eljest
följde dessa mål. Den inträffade preskriptionen hade icke länt till förfång
för enskild rätt, och såvitt Linnander förstode hade något annat allmänt intresse
icke blivit åsidosatt än intresset av att den i målet tilltalade ådömdes
straff för sitt brott. Numera tillämpades generellt ett förfarande som borde
utesluta ett upprepande av det inträffade. Linnander kunde endast hoppas
att militieombudsmannen vid prövningen av ärendet i denna del — vid beaktande
jämväl av att Linnander under sin ganska långa tjänstgöringstid
vid rådhusrätten, under vilken tid tusentals mål passerat genom hans händer,
hitintills undgått missöden av detta eller liknande slag — måtte finna det
inträffade ha passerat mera av våda än av vållande.

Vid besök å militieombudsmansexpeditionen den 12 maj 1959 förmälde
Linnander all den omständigheten att i personundersökningsberättelsen ta -

lades om »åtalet» mot Jakobsson föranlett Linnander att genom förfrågan
hos Jakobsson undersöka huruvida icke denne, mot vad som tidigare antagits,
blivit delgiven stämning i målet. Jakobsson hade därvid, enligt vad
Linnander uppgav, lämnat uppgifter som synts giva vid handen att stämning
delgivits och att detta i så fall skett genom posten, vilket delgivningssätt
Linnander vid tiden i fråga använde sig av. Tillika upplyste Linnander
att han, sedan advokaten Olof Persélius för hans räkning samma dag närmare
hört Jakobsson, avsåge att till militieombudsmansexpeditionen inkomma
med en skrift i saken.

Den 14 maj 1959 inkom en skrift från Linnander, vid vilken fogats bland
annat av Persélius förda och av Jakobsson till riktigheten bestyrkta anteckningar
över vad Jakobsson uppgivit då han den 12 samma månad hörts av
Persélius.

Anteckningarna innehöllo till en början följande. Sedan aktuella data i
ärendet genomgåtts ur akten i målet, förklarade Jakobsson att han erinrade
sig att efter polisförhören i maj 1955 lång tid förflöt utan att något inträffade.
Han erinrade sig också alt han haft ett samtal med Halldin och diskuterat
ärendet. Halldin hade därvid uppgivit att han helst skulle vilja skriva
av ärendet men ej kunde göra det. Möjligen skulle Halldin underlåta att
åtala om Jakobsson kunde få ett intyg från Knöös att han var »femfemma».
Jakobsson hade talat med Knöös som sagt sig icke kunna utfärda ett sådant
intyg. Jakobsson ville minnas att han underrättat Halldin därom och att
Halldin därvid sagt att Jakobsson ej behövde vara nervös för en rättegång.
Jakobsson ville även minnas att det första samtalet med Halldin ägde rum på
vintern 1955 och det senare samtalet efter det att Jakobsson blivit åtalad.
Beträffande frågan vilka handlingar Jakobsson kunde minnas att han mottagit
i saken erinrade Jakobsson sig bestämt dels att han i neutralt kuvert
mottagit från Flodströms bostadsadress avsänd kallelse att inställa sig hos
denne för undersökning och dels att han den 6 oktober 1956 mottagit avskrivningsbeslutet,
vilket kom »som en present» på hans dotters födelsedag.
På fråga huruvida Jakobsson kunde komma ihåg om han mottagit någon
stämning från rätten uppgav Jakobsson att han erinrade sig ha mottagit ytterligare
en handling, undertecknad av Halldin. Han trodde att det varit
denna handling som föranlett hans ovan beskrivna andra samtal med Halldin.
Han erinrade sig vidare att denna handling gjort honom deprimerad.
Han komme även ihåg att han gått och väntat på att bestämd dag för målets
handläggning skulle bliva aktuell.

Enligt Persélius anteckningar förevisades Jakobsson därefter stämningsansökningen
i målet och uppgav därvid: »Jag känner igen formuleringen av
skrivelsen här, därför att just den här saken med Ingenjörsutensilier ansåg
jag vara avklarad och oväsentlig, därför att jag tagit tillbaka rullarna till arbetet
sedan. Jag vart nästan snopen att dom inte tagit med de andra sakerna
dom talat med mig om. Jag vet att jag fått en skrivelse med Dag Halldins
namn och eftersom hans namn finns på detta papper, så måste det vara den
skrivelsen.» Sedan Jakobsson av Persélius förevisats även formulär till stäm -

ningsresolution, som vid den aktuella tiden användes av rådhusrätten, anförde
Jakobsson: »Jag tror mig ha sett och fått en sådan handling. Jag
kommer ihåg att jag sett en handling vari angavs att jag var stämd men
att någon dag som målet skulle upp ej var angiven. Jag erinrar mig bestämt
ordet ''senare’.»

De av Persélius förda anteckningarna innehöllo vidare följande: Jakobsson
erinrade sig att det förflöt en lång tid efter hans samtal på vintern med
Halldin, innan han mottog en handling, som han nu uppgåve vara stämningen.
Han mindes nämligen att han reagerat genom att vid dess emottagande
högt säga: »Djävlar, det kom i alla fall.» Personundersökaren hade
besökt Jakobsson en lördagskväll utan att dessförinnan ha aviserat sin ankomst.
Jakobsson var då berusad och låg till sängs. Hans hustru hade därför
bestämt ny dag med personundersökaren. Denna episod styrkte Jakobsson
i hans påstående att han »dessförinnan i veckan hade fått stämningen».
Han erinrade sig nämligen med bestämdhet att han i anledning av denna
hade blivit mycket nedstämd och därför berusat sig under några dagar. Jakobsson
erinrade sig slutligen att efter personundersökningen rätt lång tid
förflutit utan att något hänt. Därefter hade han fått kallelse till Flodström
och även besökt denne.

I Linnanders skrift anfördes: Sedan Linnander uppmärksammat att enligt
personundersökningsberättelsen Jakobsson vid undersökningen yttrat
dels att »åtalet mot honom var så pass genant, att han övervägde att säga upp
sig från anställningen» och dels att han var »ur balans och nervös med anledning
av åtalet mot honom», hade Linnander kommit att erinra sig att
han i maj 1956 — i samband med en inspektion å rådhusrättens tionde avdelning
av justitieombudsmannen, därvid viss kritik riktats mot att i något
eller några fall stämning med bevisföreläggande icke utfärdats ehuru stämningsansökan
inkommit ungefär en månad tidigare — föranstaltat om stämning
i samtliga inneliggande mål som icke omedelbart kunnat utsättas till
huvudförhandling. Mål i vilka stämning icke utfärdats hade, om Linnander
mindes rätt, brukat förvaras i ett särskilt hyllfack för att sedan överflyttas
till ett annat fack då stämning blivit utfärdad. Det förefölle Linnander särskilt
egendomligt att han ej ens då skulle ha observerat Jakobsson-målet.
På grund därav och med hänsyn till det från början mycket svårförklarade
förhållandet att det för Jakobsson avsedda exemplaret av stämningsansökningen
saknats i akten hade Linnander på allvar börjat räkna med möjligheten
att Jakobsson i verkligheten delgivits stämning, ehuru några anteckningar
icke verkställts vare sig om stämningens utfärdande eller om delgivning.
Den 11 maj 1959 hade Linnander helt opåräknat fått ett tillfälle
att genom förmedling av Persélius — Jakobssons försvarare i spionerimålet

- tillfråga Jakobsson i saken. Med hänsyn till vad Jakobsson inför Persélius
uppgivit, sammanställt med uppgifterna i personundersökningen och
med det förhållandet att det för Jakobsson avsedda exemplaret av stämningsansökningen
saknats i akten då åklagaren återkallade sin talan, gjorde Linnander
numera gällande alt Jakobsson behörigen erhållit del av stämning

i målet senast inom tio dagar räknat från talans väckande den 12 april 1956.
I det nya läge, vari saken kommit, funne Linnander sig kunna hävda att Jakobsson-målet
snarast utgjorde en ytterligare bekräftelse på den uppmärksamhet
med vilken han följt målen, bland annat till förebyggande av att
tidsfrister försummades.

Med anledning av vad sålunda förekommit höll tjänstförrättande militieombudsmannen
den 19 maj 1959 å militieombudsmansexpeditionen förhör
med Halldin och Pååg, varjämte Jakobsson å fångvårdsanstalten å Långholmen
den 20 maj 1959 hördes av byråchefen Bertil Holmquist.

Halldin uppgav vid det med honom hållna förhöret: Han hade någon gång
i veckan brukat tala med avdelningens sekreterare om de olika målen. Vid
ett sådant tillfälle, den 2 oktober 1956, hade han uppmärksammat att enligt
dagboksbladet stämning ej utfärdats i målet mot Jakobsson. Uteslutet
vore dock ej att, såsom Ågren uppgivit, förhållandet påpekats för honom
från rättens sida. Halldin vore säker på att vid företagen genomgång av
akten vid samma tillfälle stämningsansökningen funnits i allenast ett exemplar;
kopia av stämningsresolution hade dock ej funnits i akten och i
delgivningsförteckningen hade saknats anteckning om åtgärd för delgivning
av stämning i målet. Enligt vad Halldin mindes hade han talat med Jakobsson
endast en gång. Det hade varit under vintern 1955—1956, då Jakobsson
ringt och frågat om ett intyg av Knöös skulle ha betydelse för
åtalsfrågans prövning. Eftersom det ofta hände att en åtalad av oro för
rättegången ringde, kunde Halldin ej utesluta möjligheten att Jakobsson
ringt ytterligare någon gång. Såvitt Halldin kunnat utröna hade han icke
vid något tillfälle avsänt någon skrivelse till Jakobsson.

Paag upplyste \id förhöret med honom att han, när han för personundersöknings
verkställande sammanträffade med tilltalad, regelmässigt förfor
på det sättet att han först med egna ord i korthet återgav den gärning som
var föremål för åtal, varför Jakobsson säkerligen av Pååg upplysts om brottsbeskrivningens
innehåll; huruvida Jakobsson då redan kände till vad åtalet
avsåg kunde Pååg icke säga.

Vid förhöret med Jakobsson lämnade denne uppgifter som i huvudsak
överensstämde med vad han enligt de ovan berörda, av Persélius förda anteckningarna
uppgivit för denne. Rörande frågan på vilket sätt Jakobsson
skulle ha fått del av stämning i målet uppgav Jakobsson: Den i Persélius’
anteckningar omförmälda, av Halldin undertecknade handlingen »kom nog
med posten» till hans bostad. Han kunde ej påminna sig att han kvitterat
försändelsen men mindes ej heller om den kom i hans brevlåda. Hans hustru
hade fullmakt att utkvittera till honom ankommande postförsändelser. Han
kunde dock icke säga huruvida hon mottagit försändelsen i fråga. Han
kom me ihåg att han vid ett tillfälle sannolikt våren 1956 kvitterade »en sak»
i marinförvaltningens port. Vakten — en man vid namn Lindström som
bodde vid Värtavägen — var nyfiken och frågade vad det var. Det vore möjligt
att Jakobsson därvid »skyllde på fylleböter». Anledningen till vaktens
nyfikenhet kunde möjligen ha varit att i dagspressen förekommit uppgifter

om anmärkningar som sakrevisionen riktat mot marinförvaltningens kopieringsanstalt.
Den handling han kvitterade överlämnades av en civilklädd
tjänsteman, som enligt vad Jakobsson ville minnas medförde handlingen
i portfölj. Handlingen var troligen ej inlagd i kuvert. Det vore möjligt att
det var ovannämnda, av Halldin undertecknade handling han på detta sätt
mottog, men han trodde dock »i första hand» att den kom till bostaden.

Vid förhöret uppvisades för Jakobsson en blankett till postverkets utlämningsbevis
rörande personlig delgivning. I samband därmed lämnades Jakobsson
en redogörelse för hur sådan delgivning tillginge. Därefter tillfrågades
Jakobsson huruvida han mottagit dylik delgivningsförsändelse. Jakobsson
förklarade sig vara absolut säker på att han icke på angivet sätt mottagit
och kvitterat någon postförsändelse. Jakobsson förevisades därefter
blankett för bevis om delgivning av stämning i brottmål vid s. k. stämningsmannadelgivning
och tillfrågades om han vid ovanberörda delgiv ning hos
vakten vid marinförvaltningen kvitterat å sådan eller liknande blankett. Jakobsson
sade sig vilja minnas att han vid angivna tillfälle kvitterat delgivningen
å blankett som såg ut som den senast förevisade.

Med anledning av vad Linnander i sin sista skrift anfört om en av justitieombudsmannen
i maj 1956 å rådhusrättens tionde avdelning förrättad inspektion
inhämtades av det över inspektionen förda protokollet följande.
Justitieombudsmannen besökte den 16 maj tionde avdelningen och anmodade
därvid muntligen Linnander att inkomma med skriftlig förklaring
över anledningen till förelupet dröjsmål med behandlingen av visst mål,
vari åtal väckts den 19 januari samma år. Vid nytt besök av justitieombudsmannen
å avdelningen den 19 maj, därvid Linnander jämväl var närvarande,
lät justitieombudsmannen till protokollet anteckna dels att i det den 16 samma
månad uppmärksammade målet, rörande vars behandling Linnander
dåmera avgivit yttrande, stämning ännu ej var utfärdad och dels att justitieombudsmannen
även i ett annat fall iakttagit dröjsmål med att utfärda
stämning; stämning var där utfärdad sex veckor efter målets anhängiggörande.
Justitieombudsmannen framhöll som sin mening att det icke var tillfredsställande
att den tilltalade under längre tid fick sväva i ovisshet om att åtal
väckts samt hänvisade till risken för preskription.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänslförrättande militieombudsmannen i en den 8 juni 1959 dagtecknad
åtalsinstruktion följande.

Av utredningen framgår att Halldin i en den 12 april 1956 till rådhusrätten
ingiven ansökan, som den 14 samma månad inkom till rådhusrättens
tionde avdelning och där tilldelades rotel III, anhöll om stämning å Jakobsson
med påstående att denne den 11 juni 1951 gjort sig skyldig till förskingring
enligt 22 kap. 1 § strafflagen. Såvitt akten i målet utvisar meddelades
icke något beslut i anledning av stämningsansökningen, men däremot för2—G11011.
Militieombudsmannens ämbctsbcrättelse

anledde det väckta åtalet vissa andra åtgärder. Den 18 april 1956 förordnades
sålunda om personundersökning beträffande Jakobsson. Sedan undersökningen
verkställts, fattades den 2 maj 1956 beslut om ersättning åt personundersökaren.
Samma dag förordnades läkare att avgiva intyg enligt 4 §
lagen om personundersökning i brottmål, och då intyget den 14 september
1956 inkom beslöts om ersättning åt läkaren. Slutligen meddelades den 2
oktober 1956, efter det Halldin förklarat sig på grund av dåmera inträdd
preskription ej vidhålla stämningsansökningen, beslut varigenom målet avskrevs.

Linnander har i sin senast i ärendet avgivna skrift förklarat sig numera
göra gällande att Jakobsson behörigen erhållit del av stämning i målet senast
inom tio dagar från den 12 april 1956. Till stöd därför har Linnander åberopat
främst vissa av Jakobsson lämnade uppgifter. Även bortsett från spörsmålet
om Jakobssons personliga trovärdighet och de omständigheter under
vilka han hörts i saken äro hans uppgifter icke av sådan beskaffenhet att de
kunna anses vederlägga det vittnesbörd som utredningen i övrigt innefattar.
Särskilt må framhållas att akten i målet icke redovisar vare sig kopia av
stämning eller anteckning om att stämning utfärdats samt att i delgivningsförteckningen
saknas uppgift om någon för Jakobsson avsedd delgivningsförsändelse.
Med hänsyn härtill förtjänar Linnanders påstående att stämning
utfärdats icke avseende.

Jämlikt 45 kap. 9 § rättegångsbalken skall, om stämningsansökan ej avvisas,
rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara å åtalet, och stämningen
skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar delgivas
den tilltalade. I 10 § samma kapitel stadgas att rätten i stämningen tillika
skall förelägga den tilltalade att hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa
vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis; kan på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet
antagas att uppgift om bevis ej erfordras, må dock rätten omedelbart i stämningen
kalla den tilltalade till huvudförhandling. Enligt 33 kap. 4 § nämnda
balk skall delgivning i rättegång ske genom rättens försorg.

Det ligger i sakens natur att en hos rätten gjord framställning bör bli
föremål för behandling utan onödigt dröjsmål. Med hänsyn till att åtal
skall anses väckt i och med att ansökan om stämning inkommer är det av
särskild vikt att sådan ansökan blir prövad med det snaraste. Den tilltalade
bör givetvis på ett så tidigt stadium som möjligt få kännedom om att han
står under åtal. Den första fråga som föreligger till bedömande då stämningsansökan
inkommit är huruvida ansökningen skall avvisas. Härför kan
stundom behövas visst rådrum, men i det stora flertalet fall finnes ej anledning
till avvisningsbeslut. Avvisas ej ansökningen skall, enligt de nyss
återgivna bestämmelserna, rätten utan vidare prövning utfärda stämning.
Om målet kan omedelbart utsättas till huvudförhandling eller ej, saknar
i och för sig betydelse i detta hänseende. Möjligheten att omedelbart kalla
till huvudförhandling inverkar däremot på det sätt att rätten i stämningen
äger intaga kallelse till huvudförhandling i stället för föreläggande för den

tilltalade alt inkomma med bevisuppgift, därest sådan kan anlagas ej \aia
erforderlig.

Eftersom i förevarande fall anledning att avvisa stämningsansökningen
icke förelegat, hade alltså stämning bort utfärdas omedelbart sedan ansökningen
inkommit. Att stämning ej utfärdats har medfört icke blott att
Jakobsson under avsevärd tid saknat i vederbörlig ordning erhållen kännedom
om det mot honom väckta åtalet utan även att han efter rättens förordnande
utsatts för åtgärder i form av personundersökning och läkarundersökning
innan han fått sådan kännedom. Visserligen kan åtgärd av
nämnt slag vidtagas även mot misstänkt som ännu ej åtalats, men det måste
likväl anses lämpligt alt, då såsom vanligen är fallet åtgärden riktas mot
en tilltalad, denne först erhåller del av åtalet.

En påtaglig och ur det allmännas synpunkt allvarlig följd av att stämning
ej utfärdats har uppkommit i det att åtalet icke kunnat fullföljas.
Jämlikt 5 kap. 14 § 4. strafflagen är straff för förskingring förfallet, om den
misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Med
utgången av den 11 juni 1956 inträdde sålunda preskription. Till förhindrande
därav hade det uppenbarligen varit särskilt angeläget att stämning
utfärdats och delgivits utan dröjsmål. Det må tilläggas att åtalet föregåtts
av ett tidsödande och besvärligt utredningsarbete av statens sakrevision och
vederbörande polismyndighet.

Ansvaret för att stämning icke blivit utfärdad åvilar Linnander, vilken
då stämningsansökningen inkom och under den närmaste tiden därefter
tjänstgjorde såsom tillförordnad rådman å rotel III. Linnander har också
tidigare i ärendet medgivit detta men därvid gjort gällande att det inträffade
berott på förbiseende och inneburit otur. En sådan bagatellisering av det
begångna felet synes emellertid icke vara befogad.

Utredningen visar att Linnander vid ifrågavarande tid i allmänhet tillämpade
följande ordning beträffande mål i vilka den tilltalade icke var häktad.
Då ett mål inkommit och vederbörligen registrerats, överlämnades det till
den å roteln såsom sekreterare tjänstgörande domaraspiranten, Dagmar
Mauritzson. Efter genomgång av handlingarna i målet ombesörjde hon, i
regel fullt självständigt, åtgärder för målets beredande till huvudförhandling.
Endast om Dagmar Mauritzson fann särskilda förhållanden föreligga,
underställde hon Linnander frågan om sådan åtgärd. I annat fall överlämnade
Dagmar Mauritzson målet till Linnander först sedan det efter verkställda
förberedande åtgärder ansågs färdigt att utsättas till huvudförhandling.
I samband med att kallelser till denna utsändes utfärdade Linnander
stämning å den tilltalade. Linnanders befattning i övrigt med målet före
huvudförhandlingen bestod däri att han vid besök å Dagmar Mauritzsons
tjänsterum, vanligen eu gång i veckan, granskade där förvarade akter, men
denna granskning skedde ofta i Dagmar Mauritzsons frånvaro.

Av denna redogörelse framgår tydligt att Linnanders underlåtenhet alt
utfärda stämning i förevarande mål icke kan betecknas som ett tillfälligt
förbiseende eller ell olyckligt sammanträffande av omständigheter. Linnan -

der har utan närmare direktiv överlåtit åt en biträdande befattningshavare
att omhänderha målen tills de av denne ansågos kunna utsättas till huvudförhandling.
Det borde ha stått klart för Linnander att det tillämpade förfaringssättet
icke var tillfredsställande. För att kunna fullgöra sina skyldigheter
med avseende å nyinkomna mål måste uppenbarligen vederbörande
domare efter hand som målen inkomma själv erhålla del av handlingarna
i dessa, däribland främst stämningsansökningarna. Enbart en sådan
med veckolånga tidsmellanrum verkställd granskning av målen som Linnander
synes ha företagit kan icke, även om den är väsentligt mera ingående
än det finnes anledning antaga att Linnanders varit, ligga till grund för
prövningen av ansökningar om stämning. Såvitt utredningen giver vid handen
har Linnander överhuvud icke känt till innehållet i stämningsansökningen
beträffande Jakobsson innan preskription inträdde.

Genom en av justitieombudsmannen den 16 och den 19 maj 1956 verkställd
inspektion har Linnander fått särskild anledning att ägna uppmärksamhet
åt frågan om stämnings utfärdande och delgivning. Under inspektionen
framställde nämligen justitieombudsmannen anmärkning mot att
stämning ej i tid utfärdats i vissa mål och framhöll därvid bland annat
att underlåtenhet i detta avseende medförde preskriptionsrisk. Vid den genomgång
av målen, som Linnander med anledning härav bort företaga och
enligt egen uppgift också företagit, hade även målet mot Jakobsson bort uppmärksammas,
och eftersom då ännu ungefär tre veckor återstodo av preskriptionstiden,
skulle säkerligen utfärdad stämning ha kunnat delgivas före
preskriptionstidens utgång. Linnanders underlåtenhet att utfärda stämning
och att tillse att den bevisligen delgivits Jakobsson måste vid nu angivna
förhållanden anses synnerligen betänklig.

Handläggningen av målet mot Jakobsson är emellertid anmärkningsvärd
även i det avseendet att förordnande om personundersökning och om anskaffande
av läkarintyg enligt 4 § lagen om personundersökning i brottmål samt
beslut om ersättning åt personundersökaren meddelats av Dagmar Mauritzson.
Linnander har visserligen velat göra gällande att han, innan förordnande
om anskaffande av omförmält läkarintyg meddelades, lämnade Dagmar
Mauritzson direktiv därom. Att så skett måste dock anses vederlagt genom
utredningen, främst Dagmar Mauritzsons uppgift att hon på egen hand
brukade förordna jämväl om införskaffande av läkarintyg då, såsom i förevarande
mål varit händelsen, personundersökaren föreslagit sådan åtgärd.
I vart fall har Dagmar Mauritzson underskrivit den handling varigenom förordnandet
meddelades.

Enligt 3, 4 och 7 §§ lagen om personundersökning i brottmål ankomma
de berörda åtgärderna på rätten. Vid fattande av beslut i detta hänseende
är rätten, jämlikt de allmänna behörighetsreglerna i rättegångsbalken, domför
med en lagfaren domare, därest handläggningen ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället.

Någon bestämmelse som giver vid rådhusrätten anställda sekreterare och
domaraspiranter behörighet att fatta beslut i fråga, som ankommer på rät -

3 r

ten, finnes icke. Av 42 § i den av Kungl. Maj :t den 5 december 1952, den 30
juni 1955 och den 8 mars 1957 fastställda stadgan för Stockholms magistrat
och rådhusrätt samt 25 § i den av överståthållarämbetet den 15 januari
1949 givna arbetsordningen för magistraten och rådhusrätten framgår emellertid
att sådan befattningshavare kan vara protokollförare. Enligt 12 §
kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt
och magistrat ålåg det före den 1 januari 1958 protokollförare att bland
annat uppsätta och expediera skrivelser, kungörelser och uppgitter, som
rätten hade att utfärda eller avgiva. Efter en sistnämnda dag ikraftträdd
ändring av paragrafen skall protokollförare därjämte underteckna sådana
skrivelser, kungörelser och uppgifter.

Vid dessa förhållanden har endast Linnander men icke Dagmar Mauritzson
lagligen kunnat meddela ifrågavarande förordnanden om personundersökning
och om anskaffande av läkarintyg samt beslut om ersättning åt personundersökaren.
Dagmar Mauritzson har icke ens varit behörig att underteckna
handlingar i anledning av sådana förordnanden och beslut.

I många fall är förordnande om personundersökning en tämligen given
åtgärd. Sådan undersökning innebär emellertid regelmässigt ett djupt ingrepp
i den misstänktes enskilda förhållanden och kan ofta medföra olägenheter
för denne i olika avseenden. Det är därför angeläget att såväl behovet
av undersökningen som valet av undersökare blir sorgfälligt prövat.
I huvudsak samma synpunkter kunna anföras beträffande den i 4 § lagen
om personundersökning i brottmål omförmälda läkarundersökningen. Ett
beslut om ersättning åt personundersökare är väl icke på liknande sätt av
ingripande natur men innefattar dock en skälighetsbedömning av vilket
arvode för utfört arbete som, förutom ersättning för nödvändiga utgifter,
skall utgå av allmänna medel. Med hänsyn till det nu sagda kunna icke de
ifrågavarande åtgärderna anses ha rutinkaraktär. Det synes vara anledning
att framhålla detta, ehuru självfallet gällande behörighetsregler måste noggrant
följas oberoende av ämnets vikt.

Såsom ovan anförts har det ingått i den av Linnander tillämpade ordningen
att Dagmar Mauritzson ombesörjde åtgärder för beredande till huvudförhandling
av mål i vilka den tilltalade icke var häktad. Hon meddelade
därvid i allmänhet helt på egen hand förordnande om personundersökning
och om anskaffande av läkarintyg enligt 4 § lagen om personundersökning
i brottmål, beslut om ersättning åt personundersökaren och läkaren samt
förordnande för offentlig försvarare. I tveksamma fall »samrådde» Dagmar
Mauritzson visserligen med Linnander angående sådan fråga, men det är
att märka afl hon själv bedömde vilka fall som voro tveksamma. Dagmar
Mauritzson bar alltså, förutom i förevarande mål, även eljest i viss utsträckning
självständigt fattat beslut som ankommit på rätten. Utredningen
synes giva anledning till antagande att liknande missförhållande förekommit
även på andra håll inom rådhusrätten. Bland annat liar av magistraten
uppgivits ali under åren 1949—1952 befattningshavare med fiskalskompetens
tjänstgjort som sekreterare och därvid fullgjort samma göromål som

tidigare utförts av assessorer, vilka vad beträffade förberedande beslut och
åtgärder haft samma behörighet som rättens ordförande. Frågan huruvida
sekreteraren är domaraspirant eller fiskalskompetent befattningshavare äger
emellertid icke avgörande betydelse i behörighetshänseende. Som framgår
av det förut anförda saknas lagligt stöd för att annan befattningshavare än
ledamot skall kunna meddela beslut å rättens vägnar.

Med hänsyn till Dagmar Mauritzsons ringa erfarenhet inom domstolsväsendet
får det anses förklarligt att hon utan närmare undersökning av
sin behörighet ansett sig kunna meddela och underteckna ifrågavarande
förordnanden och beslut. Förutom den praxis hon kunnat åberopa är framförallt
att märka att hennes handlande skett med gillande av Linnander såsom
närmaste chef. Jag finner därför att vad Dagmar Mauritzson låtit komma
sig till last icke bör föranleda ansvar för henne.

För Linnanders del är däremot det inträffade av sådan beskaffenhet att
det icke kan undgå beivran. Han har givetvis haft klart för sig att behörigheten
att fatta beslut i frågorna om personundersökning, anskaffande av
läkarintyg enligt 4 § lagen om personundersökning i brottmål samt ersättning
åt personundersökaren ingick i det av honom förvaltade domarämbetet.
Att sådan behörighet dessutom tillkom Dagmar Mauritzson har Linnander
icke gjort gällande. I detta hänseende har han endast åberopat att det på
vissa avdelningar inom rådhusrätten var praxis att domaraspirant beslutade
i nämnda frågor. En befattningshavare i Linnanders ställning kan emellertid
självklart ej förlita sig på en uppenbart lagstridig praxis, som för övrigt
ej var allmän. Linnander måste vid nu angivna förhållanden ha varit medveten
om att Dagmar Mauritzsons tjänst icke omfattade sagda behörighet.
Trots detta har Linnander uppsåtligen låtit Dagmar Mauritzson meddela
och å rådhusrättens vägnar underteckna förordnande om personundersökning
och anskaffande av läkarintyg samt beslut om ersättning åt personundersökaren.
Linnander har visserligen icke lämnat uttrycklig tillåtelse därtill,
men den ordning han tillämpat vid måls förberedande handläggning
har inneburit att han i viss utsträckning till Dagmar Mauritzson överlåtit
beslutanderätten i frågor av förevarande slag, och det saknas anledning antaga
att hon överskridit den befogenhet med vilken Linnander sålunda betrott
henne.

I enlighet härmed har Linnander låtit Dagmar Mauritzson obehörigen
utöva vad som hört till Linnanders med ämbetsansvar förenade befattning,
och han är följaktligen förvunnen till ansvar för medhjälp till obehörig
tjänsteutövning enligt 10 kap. 13 § strafflagen.

På grund av vad sålunda upptagits skall Linnander ställas under åtal för
det han vid handläggningen av det mot Jakobsson den 12 april 1956 anhängiggjorda
målet gjort sig skyldig till

dels tjänstefel jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen genom att av oförstånd eller
oskicklighet underlåta att fullgöra sin tjänsteplikt att utfärda stämning och
tillse att denna bevisligen delgivits Jakobsson, med påföljd bland annat att
preskription inträtt och målet den 2 oktober 1956 avskrivits (åtalspunkt 1),

dels ock medhjälp till obehörig tjänsteutövning jämlikt 3 kap. 4 § och 10
kap. 13 § samma lag genom att uppsåtligen låta en domaraspirant obehörigen
meddela och å rådhusrättens vägnar underteckna förordnande om personundersökning
och om anskaffande av läkarintyg enligt 4 § lagen om peisonundersökning
i brottmål samt beslut om ersättning åt pei sonundersökaren
och sålunda utöva vad som hört till Linnanders med ämbetsansvar förenade
befattning (åtalspunkt 2).

Åtalet skall, jämlikt 48 § 1. i stadgan för magistraten och rådhusrätten,
ske inför Svea hovrätt.

Tjänst!''örrättande militieombudsmannen uppdrog åt byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
Bertil Holmquist att väcka och utföra åtal
mot Linnander i enlighet med åtalsinstruktionen. Sedan Holmquist den 13
oktober 1959 på begäran entledigats från uppdraget, uppdrog tjänstförrättande
militieombudsmannen samma dag åt riksåklagarämbetet att utföra
åtalet. Riksåklagaren utsåg därefter byråchefen hos ämbetet Erik Vinberg
att ombesörja uppdraget.

% £

❖

Holmquist påstod vid Svea hovrätt ansvar å Linnander i enlighet med åtalsinstruktionen.
Sedan hovrätten utfärdat stämning å Linnander att svara å
åtalet, inkom denne med skriftligt genmäle, vari han, under bestridande av
åtalet, beträffande den första åtalspunkten anförde: På grund av Jakobssons
uppgifter och vad till stöd för dem förekommit måste Linnander bestrida
att han försummat utfärda stämning i målet samt hävda att stämningen
kommit Jakobsson till handa före preskriptionstidens utgång. I enlighet
härmed måste Linnander göra gällande att preskription i verkligheten
icke inträtt vid den tid åklagaren angivit. — I fråga om den andra åtalspunkten
anförde Linnander i genmälet: Han ansåge det otvivelaktigt att
samråd ägt rum mellan honom och Dagmar Mauritzson om personundersökningen
antingen så att Linnander sagt till att dylik undersökning skulle
göras eller så att Linnander godkänt ett av Dagmar Mauritzson framställt
förslag om personundersökning. Vad beträffade förordnandet om anskaffande
av läkarintyg enligt 4 § i lagen om personundersökning i brottmål
mindes Linnander att han själv givit order därom. Han kunde för övrigt
icke erinra sig något konkret fall i vilket någon sekreterare, som biträtt honom,
på eget bevåg föranstaltat om inhämtande av sådant intyg. I fråga
om ersättningen till personundersökaren vore det sannolikt att Dagmar
Mauritzson utan att i förväg rådgöra med Linnander påstämplat beslutet
därom. Detta hade skett samma dag som förordnande meddelades om anskaffande
av läkarintyg, och Linnander hade säkerligen, om Dagmar Mauritzson
icke direkt underställt honom spörsmålet, granskat åtgärden i samband
därmed.

Vid förhör, som Vinberg på föranledande av Linnander den 3 november
1959 höll med sekreteraren vid rådhusrätten Nils Arne Reis, uppgav denne:
Han hade under sin tjänstgöring vid rådhusrätten haft förordnande såsom
sekreterare å tionde avdelningen. Härvid hade han under sommaren 1959
under några veckor vid semesterledighet för ordinarie befattningshavare
biträtts av Solvig Härje. — Vid kallelser tillgick det regelmässigt så, att
sekreteraren gjorde en anteckning på akten och att biträdet med ledning
härav sedan självständigt upprättade kallelser. Det ankom vidare på biträdet
att i anslutning härtill och innan akten återställdes till sekreteraren med
kallelserna bifogade införa i delgivningsliggaren det delgivningsnummer
som tilldelats kallelserna, vilket delgivningsnummer för övrigt skulle finnas
antecknat på de utgående kallelserna, på de kvarliggande aktbilagorna och
på delgivningsblanketten. Vidare ankom det på biträdet att i detta sammanhang
å det till målet hörande dagboksbladet göra en anteckning om att
ifrågavarande kallelser expedierats. Vid ett tillfälle då i ett mål ifrågavarande
åtgärder skulle vidtagas hade Reis upptäckt, att Solvig Härje underlåtit
att å de utgående exemplaren liksom å aktbilagorna anteckna vederbörligt
delgivningsnummer, vilket icke heller antecknats i delgivningsförteckningen.
En delgivningsblankett fanns utskriven men densamma var icke
försedd med delgivningsnummer. Hur det förhöll sig med anteckningarna på
dagboksbladet kunde Reis icke erinra sig. Hade han icke vid sin kontroll
upptäckt bristerna vid de för undertecknande och expediering framlagda
utskrifterna, kunde detta ha föranlett, att kallelsen kommit att expedieras
i annan ordning än på det för delgivning vedertagna sättet.

Till komplettering av genmälet inkom Linnander med ytterligare en skrift,
vari han hänvisade till bl. a. vad Reis vid förhöret uppgivit samt anförde:
Såsom framginge av genmälet ägde Linnander icke någon direkt egen kännedom
om huruvida Jakobsson erhållit del av stämningen eller icke. Då
Linnander bestrede ansvar i enlighet med åklagarens talan i vad avsåge den
första åtalspunkten vore detta ett processuellt ställningstagande. Linnander
hade ända till dess Jakobsson lämnat sina uppgifter om att han skulle
ha mottagit stämningen varit av den uppfattningen att en försummelse ägt
rum. Vad Jakobsson uppgivit vore av sådan beskaffenhet att Linnander icke
längre kunde vitsorda att han försummat att utfärda stämning å Jakobsson.
Linnander hade visserligen alltid själv brukat hålla viss uppsikt även
över delgivningsärendena i de mål han haft att handlägga, men han ifrågasatte
om han icke haft rätt att, såsom skett, låta sekreteraren utöva tillsynen
däröver. I praktiken sköttes delgivningsärendena på samtliga nämndavdelningar
av kansliet under sekreterarnas överinseende. Det rörde sig
här om åtgärder som enligt kungörelsen med vissa bestämmelser angående
rådhusrätt och magistrat numera kunde anförtros kanslipersonal. På avdelningar
inom rådhusrätten, där sekreterare i regel ej fanns, hade dylik
befogenhet direkt tillagts kanslipersonal i lägst elfte lönegraden, dock icke
på nämndavdelningarna. Att så ej skett i fråga om personalen på nämndavdelningarna
syntes i själva verket sammanhänga bl. a. med att sekreterare

ständigt varit förordnade på dessa avdelningar och att sekreterarna utan uttrycklig
författningsbestämmelse ansetts böra sköta denna angelagenhet.
En tolkning av bestämmelserna som skulle innebära, att det icke skulle
kunna anförtros åt rutinerade sekreterare — av vilka åtskilliga haft lång
tids assessorsförordnande vid rådhusrätten och även varit adjungerade ledamöter
av hovrätt — att ombesörja sådana åtgärder som enligt nyssnämnda
kungörelse kunde överlämnas åt kanslipersonalen, kunde icke vara rimlig.
Det rörde sig för övrigt om ett rutinförfarande som vore i detalj reglerat
i delgivningskungörelsen.

Hovrätten meddelade dom i målet den 10 maj 1960 och dömde därvid
Linnander, jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen, på grund av den försummelse
i tjänsten som i fråga om den första åtalspunkten låg honom till last, föi
tjänstefel att utgiva femton dagsböter om tjugu kronor, medan beträffande
den andra åtalspunkten hovrätten ogillade åtalet.

I domskälen anförde hovrätten efter en sammanfattande redogörelse för
utredningen i målet följande.

Åtalspunkt 1

Linnander har i denna del gjort gällande, att det vore möjligt att stämning
utfärdats och tillika delgivits med Jakobsson. Härvid har Linnander
främst åberopat Jakobssons egna uppgifter och det förhållandet att vid den
tidpunkt, då åklagaren återkallade sin talan mot denne, endast ett exemplar
av stämningsansökan återfanns i akten angående målet mot Jakobsson.

Av utredningen framgår emellertid att akten icke innehåller några handlingar
eller anteckningar, som utvisa att stämning utfärdats, och att i tionde
avdelningens delgivningsförteckning icke finnes någon anteckning om att
stämning avsänts.

Genom vad Halldin och Ågren uppgivit måste tillika anses utrett, att det
ej heller vid tidpunkten för målets avskrivning funnits någon anteckning
i akten som kunnat tyda på att stämning utfärdats.

Vid bedömande av bevisvärdet av Jakobssons uppgifter, vilka lämnats vid
förhör under år 1959, är att beakta, att Jakobsson sammanträffat den 23 och
24 april 1956 med personundersökaren samt den 22 augusti 1956 med den
i målet förordnade läkaren och att Jakobsson sannolikt härvid erhållit del
av huvudinnehållet i åtalet samt att Jakobsson i samband med såväl straffföreläggande
för fylleri år 1949 som åtal för spioneri våren 1957 måste ha
erhållit del av officiella handlingar rörande brott under omständigheter, som
kunnat föranleda till förväxling. Härtill må anmärkas, att Linnander beträffande
delgivning av stämning förklarat sig vid ifrågavarande tid ha använt
sig av postdelgivning samt att Jakobsson sagt sig vara absolut säker på att
han icke mottagit och kvitterat någon postförsändelse med stämning.

Hovrätten finner på grund av vad sålunda anförts det kunna hållas för
visst att stämning icke utfärdats å Jakobsson.

Linnander har såsom ordförande å ifrågavarande rotel haft att tillse att

2j—611011. Militicombudsmannens ämbetsberättelse

stämning utfärdats. Genom Linnanders underlåtenhet i detta avseende liar
åtalet mot Jakobsson kommit att avskrivas såsom preskriberat.

Vid bedömande av huruvida denna Linnanders underlåtenhet är av beskaffenhet
att böra föranleda ansvar är bland annat följande att beakta.

Linnander har medgivit, att han icke själv fortlöpande tagit del av inkomna
stämningsansökningar utan att han utövat sin tillsyn på det sätt, att han
minst en gång i veckan gått igenom inneliggande mål. Härvid synes Linnander
likväl icke ha följt någon upprättad förteckning över nyinkomna mål,
varför — i de fall då akt lagts å sido för någon särskild åtgärd såsom exempelvis
personundersökning — ett mål kunnat undgå hans uppmärksamhet.
Linnanders förfaringssätt måste anses mindre lämpligt, särskilt som
å hans rotel handlagts brottmål av förhållandevis svårartad eller brådskande
beskaffenhet, bland annat militärmål. Genom den av Linnander tillämpade
arbetsmetoden har den omedelbara granskningen av inkomna stämningsansökningar
kommit att handhavas av en domaraspirant med endast cirka
ett års tjänstgöring vid rådhusrätten.

Det bör emellertid i detta sammanhang också tagas i betraktande att Linnanders
arbetsbörda varit stor och att han använt ett arbetssätt med avseende
å målens behandling, som synes ha tillämpats å vissa andra rotlar vid
rådhusrätten.

Även med beaktande härav anser dock hovrätten, att Linnander genom
att icke ombesörja att stämning å Jakobsson utfärdats gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten av beskaffenhet att för honom böra medföra ansvar
för tjänstefel.

Åtalspunkt 2

Dagmar Mauritzson har i målet mot Jakobsson i egenskap av domaraspirant
med sekreterargöromål undertecknat förordnande att verkställa personundersökning
och s. k. liten läkarundersökning angående Jakobssons
sinnesbeskaffenhet samt jämväl beslut om ersättning åt personundersökare.

I rådhusrättens stadga eller arbetsordning finns icke någon föreskrift,
som utvidgar den åt domaraspirant i egenskap av protokollförare i 12 §
kungl. kungörelsen med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat
givna behörigheten. Dagmar Mauritzson har följaktligen icke ägt
att i rättens ställe fatta beslut och meddela förordnanden i angivna avseenden.

Linnander har gjort gällande, att Dagmar Mauritzson i samband med att
stämning utfärdats samrått med honom beträffande förordnandet av personundersökare
samt att Linnander kunde minnas, att han själv givit order
om s. k. liten läkarundersökning angående Jakobssons sinnesbeskaffenhet;
säkerligen hade han då även granskat det samma dag fattade beslutet om
ersättning till personundersökaren.

Genom vad Dagmar Mauritzson uppgivit, vilket i huvudsak överensstämmer
med de uppgifter Hellermark och Sohlberg lämnat angående Linnanders
arbetsmetoder, måste dock anses utrett, att hon själv förordnat personunder -

sökare och tillerkänt denne ersättning, därvid hon likväl haft att följa
av Linnander lämnade allmänna direktiv. Vad gäller förordnandet av läkare
kan däremot Linnanders uppgift, att han själv givit order om att läkarundersökning
skulle verkställas, ej anses vederlagd utan får tagas för god.

Dagmar Mauritzsons förfarande i övrigt kan emellertid, ehuru felaktigt,
ej under föreliggande omständigheter anses såsom sådan obehörig tjänsteutövning
som avses i 10 kap. 13 § strafflagen.

Vid bedömande av det ansvar Linnander i egenskap av rotelordförande
kan ha för det tillämpade förfarandet, är vidare följande att beakta.

Såsom magistraten anfört har bland annat på grund av den ökade arbetsbelastningen
vid rådhusrätten rotelordförandena vid nämndavdelningarna
från att tidigare ha varit biträdda av assessorer och sedermera sekreterare
med fiskalskompetens i praktiken numera endast kunnat erhålla biträde
av domaraspiranter. Detta synes även ha medfört, att tjänsteåtgärder, som
assessorerna varit behöriga att företaga, kommit att i viss utsträckning överföras
å härför icke behöriga domaraspiranter. Detta förhållande torde delvis
kunna förklaras av att, i motsats till vad fallet är med tingsnotarier, några
bestämmelser, som närmare reglera domaraspiranternas eller sekreterarnas
kompetens, icke finnas. Såväl Dagmar Mauritzson som Linnander synes ha
följt en vid vissa rotlar å rådhusrätten tillämpad praxis utan att inse, att
densamma Afarit felaktig. De av Dagmar Mauritzson i målet mot Jakobsson
vidtagna åtgärderna kunna i och för sig icke anses ha varit av den art, att
de icke, i allt fall med hänsyn till de direktiv Linnander lämnat, på ett tillfredsställande
sätt kunnat utföras av henne. Besluten kunna ej heller sakligt
sett anses ha varit mindre lämpliga.

På grund av vad sålunda anförts finner hovrätten vad i denna del av
målet kan läggas Linnander till last icke vara av beskaffenhet att för honom
medföra ansvar.

Såväl militieombudsmannen som Linnander fullföljde talan mot hovrättens
dom.

Militieombudsmannen hemställde att hans i hovrätten framställda yrkanden
måtte till fullo bifallas och att det Linnander av hovrätten ådömda straffet
måtte väsentligt skärpas. Militieombudsmannen fann icke skäl att —
utöver vad som tidigare anförts i hovrätten — utveckla sin talan i vidare
mån än att han i avseende å åtalet för medhjälp till obehörig tjänsteutövning
ville framhålla, att Linnanders straffbarhet icke vore beroende av att
Dagmar Mauritzson insett att hon i de hänseenden, varom vore fråga, förfarit
oriktigt, samt att Linnander, som själv sagt sig ha haft en dunkel känsla
av att det ej varit lämpligt att ersättning åt personundersökare utanordnades
av sekreterare, såsom erfaren domare uppenbarligen måste ha förstått
att han ej — i synnerhet icke när det gällde bestämmande av ersättningar —
ägde i åsyftade frågor till någon del överlåta prövningen och beslutanderätten
till Dagmar Mauritzson. Därest vad Linnander i detta hänseende låtit
komma sig till last icke vore att anse som medhjälp till obehörig tjänste -

utövning måste det i allt fall bedömas såsom tjänstefel för vilket han rimligen
icke kunde undgå ansvar.

Linnander yrkade att bliva helt befriad från ansvar. Till utveckling av
sin talan anförde han bland annat: I hovrättens dom hade såsom Linnanders
uppgifter »i målet» redovisats ett såsom det förefölle honom tämligen
godtyckligt urval av uppgifter, hämtade endels ur olika skrifter som han
ingivit till militieombudsmannen i samband med dennes utredning, endels
ur Linnanders inlagor till hovrätten. Linnander hade icke föreställt sig att
till grund för rättegången skulle läggas annat material än sådant som direkt
åberopats av parterna i själva målet. I anledning härav hade Linnander också
ansett sig sakna anledning att inför hovrätten ingå på annan argumentering
än sådan som föranleddes av innehållet i åklagarens stämningsansökan och
övriga till hovrätten ställda skrifter eller av de i förundersökningsmaterialet
förekommande vittnesutsagor som direkt åberopats från åklagarsidan. Det
svaromål Linnander avgivit till hovrätten syntes också vara komplett i den
meningen att det innefattade uttömmande yttrande över åklagarens samtliga
påståenden. När hovrätten nu uppenbarligen fäst stort avseende även
vid annat än dylikt direkt åberopat processmaterial, nödgades Linnander
erinra om några omständigheter i samband med militieombudsmannens utredning.
Då ärendet första gången remitterades till Linnander för yttrande,
befann denne sig i Afghanistan. Han hade icke tillgång till akten i målet
angående Jakobsson och utgick ifrån att det var ett tämligen oomtvistligt
faktum att Jakobsson icke fått del av stämning i målet. Linnanders tidigare
uttalanden till militieombudsmannen borde ses mot denna bakgrund. I fråga
om det muntliga förhör som tjänstförrättande militieombudsmannen hållit
med honom ville Linnander särskilt framhålla följande. Efter sin återkomst
från Afghanistan i september 1958 avhörde Linnander överhuvudtaget icke
något beträffande handläggningen av ärendet förrän han en dag, såvitl han
kunde minnas på försommaren 1959, klockan 0945 per telefon uppmanades
att besöka militieombudsmannens ämbetslokaler samma dag för att besvara
några frågor »närmast i samband med fru Mauritzsons åtgöranden». Linnander
svarade att han under dagen vore upptagen av session, som skulle
börja klockan 1000, men att han skulle försöka infinna sig hos militieombudsmannen
klockan 1600 om sessionen vore slut dessförinnan. Sessionen
slutade klockan 1530, och Linnander inställde sig klockan 1600, varvid han
till sin häpnad delgavs misstanke om brott i skilda avseenden. Sedan tjänstförrättande
militieombudsmannen, som ledde förhöret, förklarat att han skulle
önska slutföra ärendet omedelbart enär påföljande dag skulle vara hans
sista tjänstgöringsdag för en längre tid framåt, fann Linnander sig föranlåten
att efter bästa förmåga besvara till honom ställda frågor, ehuru han då
fortfarande icke varit i tillfälle att taga del av akten i målet angående Jakobsson
och även i övrigt var helt oförberedd i saken. Då Linnander efter
en stund fann sig ställd inför rättsligt betonade spörsmål, vilka han icke
ansåg sig kunna bemästra på stående fot, och enär han dessutom icke hade
fakta aktuella i sitt minne — han blev framför allt chockerad av att militie -

ombudsmansämbetet tagit det för givet att den för Jakobsson avsedda kopian
av stämningsansökningen blivit utrensad ur akten i samband med arkiveringen
— anhöll Linnander att få taga del av akten i målet och avge skriftligt
yttrande före ärendets slutliga behandling. Detta beviljades Linnander,
varvid det likväl framhölls som önskvärt att yttrandet avgåves påföljande
dag, en lördag, före tjänstetidens slut. Linnander lyckades under natten avfatta
ett yttrande som han ingav till tjänstförrättande militieombudsmannen
klockan 1200 på lördagen. I den brådska som då rådde kom Linnander icke
att fästa tillräcklig vikt vid de av honom i målet åberopade uppgifterna i personundersökningen.
Redan de omständigheter under vilka nämnda förhör
ägt rum och Linnanders tidigare skrifter avfattats — då Linnander i en situation
av tidsnöd sökte såväl tillmötesgå tjänstförrättande militieombudsmannens
i och för sig lovvärda önskan att äntligen få målet avgjort som
också göra det bästa för att undvika åtal — syntes giva vid handen att förhörsanteckningarna
och skriftens innehåll icke borde uppfattas som Linnanders
yttranden »i målet». Tilläggas kunde att Linnander vid avfattning
en av sina skrifter till militieombudsmannen liksom också vid det muntliga
förhöret syntes ha i viss mån influerats av det förhållandet att en konciliant
och undfallande attityd sällan lagts en tjänsteman till last vid prövning avåtalsfrågor
sådana som den ifrågavarande. Linnander ville härvidlag särskilt
anmärka att han, även om Jakobsson icke hade lämnat de uppgiftet
han sedermera avgivit, icke i rättegång skulle ha lämnat ostridigt att stämning
icke utfärdats och därvid hänvisat till det förhållandet att den tilltalades
stämningsexemplar saknades i akten. Linnander hemställde sålunda att
högsta domstolen måtte såsom hans yttranden i målet upptaga endast vad
han anfört i sina till hovrätten och till högsta domstolen ställda skrifter.
Bevisläget i målet vore uppenbarligen att åklagaren skulle styrka att Linnander
försummat att utfärda stämning å Jakobsson (härvid bortsåges från
själva expedieringen av stämningen). Denna bevisning skulle enligt gängse
straffprocessuella normer fullgöras på sådant sätt att det stode utom varje
rimligt tvivel att Linnander icke undertecknat stämning och vidarebefordrat
den för expediering. Åklagaren hade i detta avseende icke åberopat någon
annan omständighet än det indicium som låge däruti att akten icke innehöll
några handlingar eller anteckningar som utvisade att stämning utfärdats
och att delgivningsförteckningen ej innehöll anteckning om att stämning
avsänts, och någon annan omständighet till stöd för den fällande domen
hade icke heller anförts i hovrättens domskäl. Redan det numera ostridiga
förhållandet att det för Jakobsson avsedda exemplaret av stämningsansökningen
saknades i akten då åtalet mot Jakobsson återkallades måste
enligt Linnanders förmenande kasta sådant tvivel över del åberopade indiciet
att det icke bortsett från övrig motbevisning — vore berättigat att fälla
Linnander till ansvar lör underlåtenhet alt utlärda stämning. Linnander
ifrågasatte, huruvida icke mot bakgrunden av nyssnämnda förhållande förelåge
en rimlig möjlighet exempelvis att Linnander, särskilt med hänsyn till
faran för preskription, givit order om att stämning genast skulle utskrivas.

att stämning i verkligheten utskrivits och att det för Jakobsson avsedda exemplaret
av stämningsansökningen, såsom bort ske, vidfästats stämningshandlingen
samt att Linnander därefter undertecknat sistnämnda handling
ehuru anteckning härom icke blivit verkställd. Det uttalades i domen att Jakobsson
»sannolikt» erhållit del av huvudinnehållet i åtalet i samband med
sammanträffanden med personundersökaren och läkaren. Härtill ville Linnander
först framhålla att från åklagarens sida — såvitt Linnander kunde
minnas — icke gjorts gällande att något sådant vore sannolikt och att Linnander
därför icke haft anledning att yttra sig över ett sådant antagande. Vidare
vore det ingalunda sannolikt att vare sig personundersökaren eller läkaren
haft kännedom om »huvudinnehållet» i åtalet. De enda meddelanden
som avlåtits till personundersökare och läkare återfunnes i akten i målet, och
där syntes icke finnas annan beskrivning av Jakobssons brottslighet än en
uppgift att han åtalats för förskingring. Linnander hade förvissat sig om
att stämningsansökningar aldrig tillställdes vare sig läkare eller personundersökare.
Åklagaren hade i målet hävdat att han i bevisningsavseende
fullgjort vad som rimligen kunde begäras i ett mål av förevarande beskaffenhet.
Detta vore icke riktigt. Militieombudsmannen hade redan i anslutning
till sin första skrivelse år 1957 haft anledning att höra Jakobsson i frågan
huruvida stämningen kommit denne till handa eller icke. Anteckningar
i personundersökningshandlingen, som icke var tillgänglig för Linnander
men väl för militieombudsmannen, gåve ytterligare skäl till ett sådant förhör.
Om sådant förhör hade hållits och om Jakobsson då hade förklarat att han
icke fått del av stämningen, hade åklagarens bevistema varit fullgjort åtminstone
såvitt avsåge bristande delgivning.

Tjänstförrättande militieombudsmannen anförde i avgivet genmäle följande.

I revisionsinlagan har Linnander till en början anfört att hovrätten i sin
dom såsom Linnanders uppgifter i målet redovisat ett enligt hans mening
tämligen godtyckligt urval av uppgifter, som hämtats dels ur olika av honom
till militieombudsmannen ingivna skrifter dels ock ur hans inlagor till hovrätten,
samt hemställt att Kungi. Maj:t måtte såsom hans yttranden i målet
upptaga endast vad han anfört i sina till hovrätten och till Kungl. Maj :t
ställda skrifter.

Såsom av denna hemställan indirekt framgår har Linnander vid olika tillfällen
lämnat sinsemellan skiljaktiga uppgifter. Det torde vara självklart att
bedömningen av Linnanders slutliga ståndpunkt måste ske under beaktande
av detta förhållande. Linnander, som själv har stor erfarenhet av brottmål,
kan icke gärna hysa annan mening i sak. Såvitt angår den teoretiska frågan
om vad som är processmaterial i målet må påpekas att hovrätten prövat målet
i första instans och, i enlighet med parternas vilja, avgjort det utan huvudförhandling.
Det synes därför finnas fog för den åsikten att samtliga av parterna
i målet ingivna handlingar äro processmaterial. I vart fall har uppenbarligen
den av mig utfärdade åtalsinstruktionen sådan karaktär. Åtalsin -

struktionen, som i avskrift tillställdes Linnander samma dag som stämningsansökningen
jämte förundersökningshandlingarna avsändes till hovrätten,
innehåller en redogörelse för förundersökningsresultatet samt det därpå
grundade åtalsbeslutet och kan sålunda anses som en motsvarighet till
hland annat sakframställningen vid en huvudförhandling. De bevis, som
från åklagarsidan åberopats för den händelse målet skulle företagas till
huvudförhandling, ha för övrigt angivits i stämningsansökningen, och däribland
nämnes även Linnanders egna uppgifter.

Vad Linnander i förevarande avsnitt av revisionsinlagan anfört om mitt
förhör med honom den 8 maj 1959 och hans följande dag ingivna skrift synes
vara avsett att visa att Linnander befunnit sig i något slags tvångssituation.
Att så varit fallet är naturligtvis icke riktigt. Under tiden den 1—den
9 maj 1959 var jag i tjänst för att syssla med det ärende som sedermera
ledde till åtalet mot Linnander. Redan i början av denna tidsperiod fann jag
att Linnander behövde höras närmare angående sin medverkan i de av
Dagmar Mauritzson meddelade besluten om personundersökning, läkaiundersökning
och ersättning åt personundersökaren. Jag anmodade därför
Holmquist att kalla Linnander till förhör, som om möjligt borde hållas innan
min tjänstgöringsperiod utlöpte. Enligt vad Holmquist sedermera uppgivit
sökte han Linnander per telefon vid flera tillfällen men lyckades anträffa
honom först strax före klockan 10 den 8 maj, då han visste att Linnander
skulle hålla huvudförhandling i ett mål. Holmquist, som ej räknade
med alt förhöret skulle kunna försiggå samma dag på grund av nämnda
huvudförhandling, frågade Linnander om denne kunde inställa sig på expeditionen
för förhör samma eller följande dag och angav därvid vad förhöret
skulle gälla. Linnander förklarade sig beredd att komma redan samma dag
efter huvudförhandlingens slut vid 16-tiden och inställde sig också då. För
att förebygga varje missförstånd och till efterkommande av föreskriften i
23 kap. 18 § rättegångsbalken inledde jag, på sätt närmare framgår av förhörsprotokollet,
förhöret med att omtala för Linnander att han skulle höras
såsom misstänkt. Linnander visade icke något som helst tecken på »häpnad»,
vilket jag fann helt naturligt. Såsom varande domare kunde ju Linnander
icke ha undgått att redan förut förstå att han var misstänkt och han
hade dessutom saken tämligen aktuell. I revisionsinlagan har visserligen
Linnander påstått att han efter september 1958 överhuvudtaget icke avhört
något om handläggningen av ärendet förrän han kallades till förhöret.
Men detta påstående är, om ej osant, så i vart fall ägnat att föranleda missförstånd.
Den 4 november 1958 infordrade nämligen militieombudsmannen
kompletterande yttrande från magistraten och yttrandet, dagtecknat den
31 januari 1959, inkom den 4 februari samma år. Två dagar före sistnämnda
dag inkom från Linnander en den 18 december 1958 dagtecknad skrift. Linnander
kan därför knappast göra gällande att han, såsom hans påstående
i revisionsinlagan skulle kunna tolkas, under nämnda tid ej känt till någon
av militieombudsmannen vidtagen åtgärd och ej heller för egen del sysslat
med ärendet. Vid förhörets slut förklarade jag för Linnander att han gi -

vetvis skulle få tillfälle att innan ärendet avgjordes taga del av hela utredningen
och angiva om han ansåg komplettering erforderlig. Under framhållande
att handlingarna knappast innehölle några nyheter för honom frågade
jag dessutom om han redan under följande dag kunde lämna telefonbesked
huruvida han behövde ytterligare tid för att granska handlingarna; om Linnander
icke hade något vidare att anföra i saken, skulle jag då möjligen kunna
fatta beslut i åtalsfrågan. Linnander, som var angelägen att få ärendet
avgjort, förklarade sig beredd att taga handlingarna med sig. Följande morgon
ringde han också till Holmquist och omtalade att han författat
en skrift som han senare under dagen komme att ingiva. Förmodligen på
fråga av Linnander upplyste då Holmquist om vilken tid expeditionen stängdes.

Av vad sålunda anförts torde framgå alt det icke förekommit något som
skulle kunna föranleda att Linnanders uppgifter vid förhöret och i skriften
ej borde uppfattas som hans yttranden i målet. Eftersom förhöret berörde
»rättsligt betonade spörsmål» endast såtillvida att Linnander tillfrågades
om vilket lagligt stöd han vid tiden för de av Dagmar Mauritzson fattade besluten
ansett sig äga för att låta henne meddela och underteckna besluten och
huru han eljest vid samma tid bedömt de ifrågavarande behörighetsfrågorna,
kunde det icke vara erforderligt med något särskilt rådrum. Det må för
övrigt framhållas att förhöret överhuvudtaget icke avsåg den gärning, för
vilken han genom överklagade domen blivit dömd och nu yrkar att bli frikänd.

I revisionsinlagan har Linnander vidare påstått att militieombudsmannen
icke tillvaratagit föreliggande möjligheter till tillförlitlig bevisning i saken
genom att redan 1957 verkställa förhör med Jakobsson. Härtill må genmälas
att, sedan ärendet anhängiggjorts hos militieombudsmannen i april 1957,
yttrande infordrades från rådhusrättens tionde avdelning för utrönande av
vem som svarade för den inträdda åtalspreskriptionen ävensom anledningen
till att vederbörande befattningshavare låtit preskription inträda. I samband
därmed infordrades jämväl rådhusrättens ifrågavarande akt. Den 27
juli 1957 inkom rådhusrätten med det begärda yttrandet, vartill fogats yttrande
jämväl av Linnander, ävensom akten i målet, t det omförmälda av
Linnander avgivna yttrandet antyddes visserligen möjligheten att stämningsresolution
utskrivits utan att ha blivit expedierad men ifrågasattes
icke att delgivning med Jakobsson skulle ha skett. Linnander beklagade
fastmer det inträffade och uttalade att det syntes honom uppenbart att ett
förbiseende ägt rum. Sett mot bakgrunden av att i akten intet lydde på att
delgivning skett ligger det i öppen dag att anledning till förhör med Jakobsson
vid denna tidpunkt icke förefanns. Ej heller i den skrift, som den 2
februari 1959 inkom från Linnander, gjordes gällande att delgivning med
Jakobsson skett. Först vid Linnanders besök å militieombudsmansexpeditionen
den 12 maj 1959 framkom att Linnander »fått tanken att stämning
måhända verkligen delgivits Jakobsson». Samtidigt upplyste Linnander att
Jakobsson vid förfrågan lämnat vissa upplysningar och att advokaten Per -

sélius samma dag på Linnanders uppdrag skulle höra Jakobsson närmare
i saken.

Linnander har uppgivit att det är ostridigt att det för delgivning med
Jakobsson avsedda exemplaret av stämningsansökan icke kunnat återfinnas
vid tidpunkten då preskriptionsinträdet uppmärksammades. För min del
är jag emellertid icke fullt övertygad om att detta är det verkliga förhållandet.
Ågren har i sitt den 24 juli 1957 avgivna yttrande förklarat att han
dåmera icke kunde minnas huruvida stämningsansökningen förelåg i två
eller allenast ett exemplar men att intet tydde på att stämning utfärdats.
Visserligen har Halldin vid förhör den 19 maj 1959 förklarat att han vore
säker på att allenast ett exemplar fanns i akten, men uteslutet är dock ej
att Halldin på något sätt misstagit sig. Även om Halldins uppgift är riktig
kan emellertid icke något avgörande bevisvärde tillmätas berörda omständighet,
vare sig den beaktas för sig eller i samband med Jabokssons diffusa
uppgifter i saken. En annan, betydligt mera rimlig förklaring än den Linnander
angivit till att det åsyftade exemplaret av stämningsansökan icke kunnat
återfinnas i akten låter sig mycket väl tänkas.

Beträffande hovrättens av Linnander kritiserade uttalande att det är sannolikt
att Jakobsson erhållit del av huvudinnehållet i det mot honom riktade
åtalet vid sammanträffande med personundersökaren den 23 och den
24 april 1956 eller den i målet förordnade läkaren den 22 augusti samma år
må framhållas att uttalandet icke förutsätter att personundersökaren eller
läkaren erhållit ett exemplar av stämningsansökningen. Det av läkaren beträffande
Jakobsson avgivna intyget utvisar att läkaren ägt tillgång till ett
exemplar av förundersökningsprotokollet i målet. Det är icke osannolikt att
även personundersökaren tillställts ett exemplar av protokollet å vars första
sida antecknats att Jakobsson misstänktes för förskingring av materiel från
marinförvaltningens foto- och kopieringsanstalt. Därest personundersökaren
icke tillställts ett exemplar av förundersökningsprotokollet måste han, enligt
en av honom vid förhör å militieombudsmansexpeditionen den 19 maj 1959
lämnad uppgift, ha fått kännedom om åtalet genom vederbörande sekreterare
vid telefonsamtal med denne. Personundersökaren har därjämte vid
det omförmälda förhöret upplyst att han vid verkställande av personundersökning
regelmässigt brukade underrätta den tilltalade om anledningen till
personundersökningen genom att med egna ord i korthet återgiva den gärning
som var föremål för åtal. Enligt personundersökarens uppfattning hade
Jakobsson säkerligen av honom upplysts om brottsbeskrivningens innehåll.
Det måste därför genom personundersökarens uppgifter anses tillförlitligen
utrett alt Jakobsson, oavsett vad han tidigare känt till i frågan, vid
det första sammanträffandet med personundersökaren erhållit eu redogörelse
för vad åtalet gällde.

Vad Linnander i övrigt anfört föranleder icke annat uttalande från min
sida än att hovrättens uppfattning att Linnander genom underlåtenhet att
ombesörja att stämning utfärdats gjort sig skyldig till tjänstefel, som bör
föranleda ansvar, är välgrundad. Det må emellertid understrykas att Lin -

nander, även om det ej skulle anses uteslutet att han utfärdat stämning å
Jakobsson, icke kan undgå ansvar i denna del av målet då han i allt fall icke
tillsett att stämning bevisligen delgivits Jakobsson. Linnander var vid tidpunkten
för åtalspreskriptionens inträde fortfarande ordförande på den ifrågavarande
roteln och hade i denna egenskap att, såvitt rörde de å roteln förekommande
målen, utöva tillsyn över att erforderliga åtgärder för delgivning
vidtogos. Denna skyldighet aktualiserades före preskriptionsinträdet på ett
alldeles särskilt sätt genom justitieombudsmannens den 16 och den 19 maj
1956 verkställda inspektion av rådhusrättens tionde avdelning, därvid justitieombudsmannen
på förekommen anledning erinrade Linnander bland annat
om de risker i preskriptionshänseende som dröjsmål vid utfärdande av
stämning medförde. Trots denna justitieombudsmannens erinran lät Linnander
— ungefär tre veckor efter det han mottagit densamma — åtalet mot
Jakobsson preskriberas. Det synes mig under sådana förhållanden svårförklarligt
hur Linnander kan anse sig böra undgå ansvar i denna del av målet.

Kungl. Maj.t meddelade dom i målet den 7 juli 1961 och fastställde därvid
hovrättens dom.

Från denna dom, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av justitieråden Hcllcjuist, Lind och Joachimsson, voro justitieråden
Hedfeldt och Conradi skiljaktiga.

Hedfeldt yttrade:

Huruvida Linnander utfärdat stämning å Jakobsson har icke kunnat med
säkerhet utrönas. Däremot framgår av utredningen att bevis om stämnings
delgivning med Jakobsson före preskriptionstidens utgång icke funnits tillgängligt.
Det har ålegat Linnander att öva tillsyn över att målen behörigen
handlades, bland annat med hänsyn till möjligheten av åtalspreskription.
Det system för sådan tillsyn, som Linnander tillämpat, har av skäl, som
hovrätten anfört, icke varit nöjaktigt. Uppenbarligen som en följd härav har
det i målet mot Jakobsson blivit försummat att i rätt tid bevisligen delgiva
stämning. Härför kan Linnander icke undgå ansvar för tjänstefel.

Beträffande åtalspunkt 2 gillar jag hovrättens bedömning.

På grund av det anförda fastställer jag hovrättens dom i vad därigenom
åtalet under åtalspunkt 2 ogillats samt Linnander under åtalspunkt 1 jämlikt
25 kap. 4 § strafflagen dömts för tjänstefel att utgiva femton dagsböter å
tjugu kronor.

Conradi yttrade:

Vad Jakobsson uppgivit i förening med den omständigheten att det för
Jakobsson avsedda exemplaret av stämningsansökningen icke återfunnits
i akten rörande denne måste anses utgöra tillräckligt stöd för Linnanders
påstående, att det ej kan uteslutas att han utfärdat stämning å Jakobsson
och att stämningen delgivits denne. Med hänsyn till risken för preskription
hade det emellertid ålegat Linnander att ägna särskild uppmärksamhet åt
att bevis om delgivningen inkomme till rätten och att anteckning därom
skedde i akten. Detta har Linnander underlåtit. För sin försummelse härutinnan
kan Linnander icke undgå ansvar för tjänstefel. Felet är dock ringa.

Vad under åtalspunkt 2 lagts Linnander till last är, såsom hovrätten funnit,
icke av beskaffenhet att medföra ansvar för honom.

På grund av vad sålunda anförts prövar jag lagligt att, med ändring av
hovrättens dom, döma Linnander jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för det
tjänstefel som enligt vad nu sagts förts honom till last att utgiva tio dagsböter,
varje bot jämkad till tio kronor.

2_3. Åtal mot regementschef och auditör för straffbeslut varigenom värn pliktiga

ålagts straff för fylleri utan att förutsättningar därför förelegat

Sedan militieombudsmannen i samband med granskning av arrestantkoi t
från Västerbottens regemente infordrat vissa disciplinmålsprotokoll, uppmärksammades
följande.

Genom särskilda av regementschefen, översten Åke H:son Söderbom
meddelade och av auditören, häradshövdingen Gösta Bergström kontrasignerade
straffbeslut den 5 januari 1960 i disciplinmål ålades, jämlikt 4 kap.

1 och 2 §§ samt 11 kap. 10 och 11 §§ strafflagen, envar av värnpliktiga
nr 380219-661 T. R. A. Johansson och nr 391012-871 E. R. Parneryd arrest
åtta dagar för dels fylleri, bestående i att han den 30 november 1959 å allmän
plats i Umeå iförd uniform uppträtt berusad av starka drycker, dels ock
förargelseväckande beteende, bestående i att han vid samma tillfälle antastat
obekanta kvinnor.

Handlingarna i målen gåvo vid handen att till grund för prövningen legat
dels en av förste polisassistenten Sven Jacobsson vid Umeå stads polis den
7 december 1959 upprättad rapport angående Johansson och Parneryd, dels
ock protokoll över med Johansson och Parneryd den 30 december 1959 av
kaptenen B. G:son Brandelius hållna militärförhör, vid vilka protokoll nämnda
polisrapport fogats såsom bilaga.

Polisrapporten hade, såvitt i sammanhanget var av betydelse, följande
lydelse.

Måndagen den 30 november 1959 klockan 2145 uppringdes polisstationen
av telefonisten Gudrun Skoogh, 21 år, vilken anmälde, att hon och hennes
syster, Birgit Skoogh, antastades av två okända militärklädda män på Kungsgatan
vid Ringbaren.

Konstaplarna Stig Hedberg och Bror Andersson begav sig till platsen i
radiobil. Fröknarna Skoogh utpekade för konstaplarna bilmekanikern Roger
Johansson och mekanikern Rolf Parneryd såsom de, vilka kort tidigare antastat
dem. Johansson och Parneryd, som uppehöllo sig vid busshållplatsen
på Renmarksesplanaden, medtogs till polisstationen för förhör.

Vid förhör samma kväll med Johansson erkände denne, att han gjort sig
skyldig till förargelseväckande beteende genom att antasta fröknarna Skoogh,
vilka han ej kände sedan tidigare.

Parneryd medgav att han varit tillsammans med Johansson, men han förnekade
förargelseväckande beteende.

Såväl Johansson som Parneryd var spritpåverkade och iförda militär uniform.

Onsdagen den 2 december 1959 hördes Gudrun Skoogh per telefon av un -

dertecknad. Hon berättade, att hon och hennes syster Birgit Skoogh den 30
november 1959 vid 2145-tiden promenerat Kungsgatan västerut mot Reninarksesplanaden,
då de blivit antastade av Johansson och Parneryd. Johansson
hade tagit tag i Birgits kappkrage och slitit och frågat om »de skulle
slåss». Såväl Johansson som Parneryd var ytterst oförskämda varför fröknarna
Skoogh varit tvungna att gå över på den motsatta gångbanan, dit Johansson
och Parneryd följt efter. Gudrun Skoogh skulle då gå in på Ringbaren
och ringa polisen. Parneryd hade då hållit igen dörren till baren medan
Johansson hållit fast Gudrun Skoogh. Till sist hade hon dock lyckats komma
in i baren och ringa. Vare sig Gudrun eller Birgit kände någon av dem.

Vid ett vid samma tillfälle hållet telefonförhör med telefonisten Birgit
Skoogh, 18 år, uppgav hon i likhet med Gudrun Skoogh. Hon ansåg att såväl
Parneryd som Johansson uppträtt synnerligen oförskämt och påträngande.

Den 4 december 1959 hördes Parneryd av undertecknad på polisstationen.
Han erkände därvid, att han gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende
genom att antasta fröknarna Skoogh. Han hade tidigare under kvällen delat
en halv liter på 3 man samt förtärt en starköl. Parneryd kan icke erinra
sig, att han sökt hindra någon av flickorna att komma in på Ringbaren. Med
hänsyn till vad fröknarna Skoogh uppgivit, vill han ej förneka, att han uppträtt
olämpligt mot dem. Han kommer att erkänna ett eventuellt strafföreläggande.

I protokollen över militärförhören har —- bortsett från uppgifter å storleken
av till Johansson och Parneryd under värnpliktstjänstgöringen utgående
penningbidrag — antecknats allenast att Johansson och Parneryd icke
haft något av vikt att tillägga utöver vad som fanns upptaget i polisrapporten.

Av handlingarna i ärendet framgick vidare följande.

Straffbeslutet beträffande Johansson vann laga kraft och straffet verkställdes
med början den 12 januari 1960. Parneryd däremot fullföljde talan mot
straffbeslutet beträffande honom utan närmare angivande av den ändring
han yrkade men med förmälan att han komme att begära vittnesförhör med
personer som varit närvarande vid tillfället. Vid ett polisförhör, som hölls i
anledning av Parneryds fullföljd av talan, uppgav Parneryd att han överklagat
straffbeslutet emedan han trodde att han skulle taga psykisk skada av
straffverkställigheten samt att hans ändringssökande därför gick ut på att
straffet måtte ändras till böter. Vid samma förhör erkände Parneryd tillika
att han vid det i straffbeslutet berörda tillfället uppträtt berusad av starka
drycker ävensom att han gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende.
Rådhusrätten i Umeå fastställde genom beslut den 15 mars 1960 det av Parneryd
överklagade beslutet. Under rubriken »Skäl» anförde rådhusrätten, såvitt
nu är i fråga, att Parneryd erkänt att han, efter att ha förtärt cirka 15
centiliter brännvin samt en flaska starköl och en flaska pilsner, blivit berusad,
att han iförd uniform gått på stadens gator och därvid på Kungsgatan
antastat ett par flickor, som han icke kände, samt att genom vad Parneryd
sålunda erkänt, vilket vunne stöd av övriga förekomna omständigheter, rätten
funne honom övertygad om fylleri och förargelseväckande beteende. Rådhusrättens
beslut vann laga kraft.

1 anledning av vad som förevarit infordrades — beträffande Johansson
den 29 juli och beträffande Parneryd den 12 oktober 1960 — yttranden av

Söderbom och Bergström angående de skäl som föranlett att Johansson och
Parneryd ålagts straff för fylleri.

Söderbom och Bergström anförde i yttranden, som till militieombudsmannen
inkommo, beträffande Johansson den 28 september och beträffande
Parneryd den 22 oktober 1960, i huvudsak följande.

Bergström: I polisrapporten fanns antecknat att Johansson och Parneryd
voro spritpåverkade då de den 30 november 1959 förhördes av polismyndighet
i anledning av anmälan att de kort tid före förhöret antastat obekanta
kvinnor i staden. Av rapporten framgick bland annat att Johansson sistnämnda
dag varit tillsammans med Parneryd som vid förhör uppgivit att
han samma dag varit med och delat »en halv liter på 3 man samt förtärt en
starköl». Johansson och Parneryd hade enligt rapporten erkänt att de därefter
antastat kvinnor. Bergström hade av dessa uppgifter erhållit den uppfattningen
att Johansson och Parneryd samt ytterligare en person tillsammans
druckit åtminstone en halv liter sprit samt att Johansson och Parneryd
av denna förtäring blivit så påverkade att det framgått av deras åtbörder
och beteende i övrigt. Vid militärförhör den 30 december 1959 förklarade
Johansson och Parneryd att de icke hade något av vikt att tillägga utöver
polisrapporten. Uttalandena fattades av Bergström som en bekräftelse
av att de i polisrapporten upptagna uppgifterna voro riktiga. Bergström medgåve
att Johansson, innan straff ålagts honom, borde mer ingående ha förhörts
om sin spritförtäring. Johansson syntes icke »ha svävat i tvivelsmål
om graden av denna förtäring» eftersom han icke fullföljt talan mot straffbeslutet
och därigenom godtagit straff ej blott för förargelseväckande beteende
ulan även för fylleri. Rådhusrätten fastställde, efter det Parneiyd
fullföljt talan i anledning av det honom ålagda straffet, regementschefens
straffbeslut. Rådhusrättens slutliga beslut utvisade att Parneryd vid rätten
erkänt såväl att han vid ifrågavarande tillfälle varit berusad av starka drycker
som att han därvid antastat okända flickor.

Söderbom: Vid militärförhörens början upplästes polisrapporten för Johansson
och Parneryd. Det förhållandet att de intet haft att tillägga till polisrapportens
uppgifter tolkades av Söderbom som en bekräftelse på att
de varit spritpåverkade. Johansson hade tydligen icke haft något att anmärka
mot denna uppfattning eftersom han nöjt sig med straffbeslutet och
därigenom godtagit straff även för fylleri. Söderbom biträdde i övrigt vad
Bergström yttrat.

På begäran av militieombudsmannen verkställdes den 17 och den 18 oktober
1960 genom stadsfiskalens i Umeå försorg förhör med förenämnde polisassistenten
Jacobsson samt i polisrapporten omförmälda poliskonstaplarna
Hedberg och Andersson. De uppgåvo följande.

Jacobsson: Han tjänstgjorde den 30 november 1959 som jourhavande befäl
på polisstationen i Umeå. Då Johansson och Parneryd infördes på polisstationen
var Jacobsson för tillfället utgången. Jacobsson återvände emellertid
till polisstationen en kort stund efter det de införts och Hedberg rapporterade
då att Gudrun och Birgit Skoogh blivit antastade av de införda. Av

Hedbergs rapport fick Jacobsson den uppfattningen, att Parneryd och Johansson
gjort sig skyldiga till förargelseväckande beteende. Det vore möjligt
att Hedberg nämnde, att Johansson och Parneryd voro spritpåverkade, men
Hedberg gjorde icke gällande att de gjort sig skyldiga till fylleri. På grund
av Gudrun och Birgit Skooghs anmälan verkställde Jacobsson omedelbart
förhör med Parneryd och Johansson. Jacobsson hade ett klart minne av att
han under förhöret lade märke till att såväl Johansson som Parneryd voro
spritpåverkade. De voro dock icke så påverkade, att de kunde anses ha gjort
sig skyldiga till fylleri. Förhören hade tagit högst en timmes tid. I den händelse
Johansson och Parneryd ansetts så spritpåverkade att de gjort sig
skyldiga till fylleri skulle de ha avvisiterats och insatts i arrest. Något sådant
förekom emellertid icke vid detta tillfälle. Johansson och Parneryd fingo
efter förhörens slut lämna polisstationen och själva begiva sig till regementet.
Jacobsson ville framhålla, att han i rapporten icke gjort gällande, att
vare sig Johansson eller Parneryd gjort sig skyldig till fylleri.

Hedberg: På grund av Gudrun Skooghs anmälan åkte Hedberg och Andersson
i bil till en angiven plats på Kungsgatan, där de sammanträffade
med Gudrun och Birgit Skoogh. Dessa medföljde sedan i bilen till busshållplatsen
på Renmarksesplanaden där de pekade ut de två militärer, som
tidigare skulle ha missfirmat dem och hindrat en av dem att gå in i den där
belägna Ringbaren. De åsyftade militärerna voro Johansson och Parneryd.
Båda fingo följa med till polisstationen för förhör. Vid tillfället var Jacobsson
jourhavande polisbefäl, varför förhören kommo att ledas av denne. Hedberg
visste bestämt, att såväl Johansson som Parneryd voro spritpåverkade.
De voro dock icke påverkade i så hög grad, att de ansågos »vara fulla». Att
Johansson och Parneryd togos med till polisstationen berodde således icke
På att de voro berusade utan enbart på att de skulle underkastas förhör angående
förargelseväckande beteende. I samband med att ärendet rapporterades
till Jacobsson var det icke tal om att Johansson och Parneryd skulle
i apporteras för fylleri. Om Johansson och Parneryd hade gjort sig skyldiga
till fylleri, skulle de ha avvisiterats och insatts i arrest. Hedberg ansåge att
ett misstag maste ha blivit begånget då Johansson och Parnervd kommit att
straffas även för fylleri.

Andersson: Gudrun och Birgit Skoogh pekade ut Johansson och Parneryd
samt angåvo dem för förargelseväckande beteende. Då Andersson och Hedberg
fingo se Johansson och Parneryd liöllo dessa på med att »bråka litet
smått med några flickor». På grund av den av Gudrun och Birgit Skoogh
gjorda angivelsen togos Johansson och Parneryd med till polisstationen, där
de skulle underkastas förhör. Jacobsson var jourhavande polisbefäl varför
löi höi et \eikställdes av denne. Andersson kunde icke minnas vem som rapporterade
händelsen till Jacobsson men troligen gjordes detta av Hedberg.
Andersson hade icke något minne av att det mellan honom och Hedberg
var tal om huruvida Johansson och Parneryd skulle rapporteras även för
fylleri. Andersson visste bestämt, att det luktade sprit av såväl Johansson
som Parneryd. Han liade dock inget minne av Johanssons uppträdande.

Däremot erinrade han sig att Parneryd syntes vara något spritpåverkad.
Något minne av att Johansson och Parneryd ansågos vara så spritpåverkade,
att de skulle gjort sig skyldiga till fylleri, hade icke Andersson. Om
så skulle ha varit fallet, hade de säkerligen avvisiterats och insatts i arrest.
Det vore på grund av det anförda Anderssons uppfattning att Johansson
och Parneryd gjort sig skyldiga till enbart förargelseväckande beteende.

Härefter infordrades från borgmästaren Sigvard Bälter, vilken i egenskap
av rådhusrättens ordförande handlagt det av Parneryd fullföljda målet, yttrande
angående de skäl som, i vad avsåge det ifrågakomna fylleriet, föranlett
rådhusrättens ställningstagande vid prövningen av Parneryds klagan. Bälter,
som erhållit del av den av stadsfiskalen i Umeå verkställda utredningen, anförde
i inkommet yttrande: Vid ett polisförhör som den 22 januari 1960 hölls
med Parneryd i anledning av dennes fullföljd av talan mot det ifrågavarande
straffbeslutet erkände Parneryd såväl att han uppträtt berusad av starka
drycker som att han gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende samt
angav skälen till att han överklagat regementschefens beslut. Vid förhör inför
rådhusrätten den 15 mars 1960 erkände Parneryd, såsom framginge av
rådhusrättens protokoll, förseelserna och hemställde att straffet på skäl,
som han anfört vid polisförhöret den 22 januari 1960, måtte ändras till böter.
Parneryd hördes sedan om bland annat sin spritförtäring den 30 november
1959. Därvid framkom att han även förtärt en flaska pilsner, en uppgift som
icke framkommit vid tidigare förhör. Han vidgick också, att han varit berusad
vid tillfället. Huruvida Parneryd direkt tillfrågades om hans berusning
även framgått av hans åtbörder eller tal, kunde Bälter icke erinra sig.
Men även om Parneryd icke blivit tillfrågad därom erhöll Bälter dock av förhöret
med honom den uppfattningen, att han erkände sig ha uppträtt så
berusad alt han gjort sig skyldig till fylleri.

Sedan Söderbom och Bergström delgivits den sålunda redovisade utredningen
anförde Bergström, med instämmande av Söderbom, bland annat
följande: Då Söderbom och Bergström hade Johanssons mål till bedömande
hade till dem samtidigt överlämnats även målet mot Parneryd jämte förslag
av Brandelius, att envar av Johansson och Parneryd borde för fylleri och
förargelseväckande beteende ådömas arreststraff i åtta dagar. Söderbom och
Bergström granskade var för sig de två målen samtidigt och beslut meddelades
samtidigt i båda målen. Vid denna deras granskning kunde de alltså jämföra
två protokoll över militärförhör med två värnpliktiga, som enligt protokollen
ej haft någon som helst erinran mot uppgifterna i den för förhören
grundläggande polisrapporten och vilka uppgifter gällde en händelse vari
de varit samtidigt inblandade. Militärförhörsprotokollen utvisade att ingen
av de två värnpliktiga haft något att invända mot den andres uppgifter vid
det militärförhör, som hållits med honom. Bergströms till militieombudsmannen
den 28 september 1960 ingivna yttrande angående handläggningen
av målet mot Johansson byggde på vad som sålunda förekommit vid Bergströms
samtidiga granskning av de två målen. Vid denna granskning fann
Bergström det vara uppenbart att såväl Johansson som Parneryd vid mili -

tärförhören hörts såväl om spritförtäringen soin angående uppträdandet
mot kvinnorna ävensom om övriga i polisrapporten angivna uppgifter, bland
andra polismännens påstående att såväl Johansson som Parneryd varit spritpåverkade.
Bergström ansåg det därför i sitt yttrande ej vara nödvändigt att
uttryckligen beröra frågan huruvida Johansson tillfrågats om han varit påverkad
av starka drycker. Vid förnyad granskning av militärförhörsprolokollet
i målet mot Johansson fann Bergström däremot att den summariska
avfattningen av protokollet kunde ge anledning till missuppfattning om vad
som verkligen förekommit vid förhöret, därest läsaren av protokollet icke
samtidigt hade tillgång till protokollet över militärförhöret i målet mot Parneryd.
Denna uppfattning uttryckte Bergström i yttrandet till militieombudsmannen
sålunda, att Bergström ansåg att Johansson bort mer ingående förhöras
om sin spritförtäring. Bergström åsyftade därmed det förhållandet,
att Johanssons vitsordande vid militärförhöret med honom av den uppgift
om spritförtäring, som Parneryd lämnat vid med honom hållet militärförhör,
för undvikande av missförstånd lämpligen bort uttryckligen antecknas
jämväl i protokollet över förhöret med Johansson. Själv hade Bergström
efter sin första, i januari 1960 verkställda granskning av de båda protokollen
ej svävat i tvivelsmål om vad som faktiskt förekommit vid förhören
och om innebörden av de två summariskt avfattade protokollsanteckningarna.
Söderbom hade för Bergström upplyst, att ej heller Söderbom varit
tveksam härom, då han kort efter Bergströms granskning mottog de två protokollen
för meddelande av besluten den 5 januari 1960. För att undanröja
missuppfattning om vad som verkligen förekommit vid militärförhören den
30 december 1959 hade Bergström i samråd med Söderbom berett förhörsledaren
Brandelius och protokollföraren fanjunkaren Y. Sandberg tillfälle
att var för sig inför Söderbom, Bergström och bevakaren vid regementet,
förvaltaren B. Andersson, den 11 januari 1961 muntligen redogöra för militärförhören
och härom under edlig förpliktelse utfärda intyg.

Det av Bergström åberopade, av Brandelius och Sandberg undertecknade
intyget innehåller i huvudsak följande uppgifter: Parneryd och Johansson
hördes var för sig i nu nämnd ordning omedelbart efter varandra. Båda
fingo vid förhörens början klart besked om att förhören gällde frågan, huruvida
de förövat de gärningar polisrapporten angav. Parneryd och Johansson
tillfrågades i samband med att polisrapporten punkt för punkt
genomgicks om sina förehavanden ifrågavarande dag såvitt gällde spritförtäring
och uppträdande därefter. Parneryd bekräftade sina uppgifter härom
enligt polisrapporten. Johansson vitsordade riktigheten av vad Parneryd sålunda
uppgivit. Ingen av dem hade något att erinra mot de berättelser om
deras uppträdande, som enligt rapporten lämnats av de två kvinnorna eller
de polismän, som efter kvinnornas anmälan kommit till platsen och
därifrån medfört Parneryd och Johansson till polisstationen i Umeå för närmare
förhör med dem. Parneryd och Johansson berättade sålunda var för
sig, att de vid ifrågavarande tillfälle tillsammans med en annan person
förtärt åtminstone den mängd spritdrycker Parneryd uppgivit enligt rappor -

ten och att de därefter antastat de två kvinnorna. Brandelius och Sandberg
fingo av dessa berättelser den bestämda uppfattningen, att såväl Parneryd
som Johansson utan omsvep erkände, att de vid det berörda tillfallet fortärt
spritdrycker i sådan omfattning att det framgått av deras uppträdande
samt att de väckt allmän förargelse genom att i sådant tillstånd antasta obekanta
kvinnor. Enär enligt Brandelius’ och Sandbergs uppfattning Parneryds
och Johanssons berättelser vid militärförhören således helt överensstämde
med deras slutliga uppgifter enligt polisrapporten och övrig utredning
däri, ansågo Brandelius och Sandberg det ej erforderligt att i protokollen
över militärförhören närmare redogöra för vad Parneryd och Johansson
berättat under förhören utan funno det tillfyllest att endast anteckna, att
Parneryd och Johansson utöver rapporten icke hade något av vikt att tilllägga.
Med denna anteckning avsågo Brandelius och Sandberg sålunda att
uttrycka, att samtliga uppgifter i rapporten lämnats utan erinran av såväl
Parneryd som Johansson. För ordningens skull ville Brandelius och Sandberg
tillägga, att om någon av Parneryd eller Johansson vid militarförhören
bestritt ifrågavarande gärningar eller någon av dem enligt deras uppfattning
fylleri och förargelseväckande beteende — skulle detta förhållande
givetvis ha anmärkts i vederbörande protokoll. Omedelbart efter förhören
uppsatte Brandelius och Sandberg i samråd skriftligt förslag till regementschefen,
att envar av Parneryd och Johansson skulle för fylleri och förargelseväckande
beteende ådömas det arreststraff, som sedermera i beslutet den
5 januari 1960 ålades honom.

Bergström anförde vidare: Även av förhören med de polismän som tagit
befattning med ifrågavarande händelse framginge otvetydigt, att såväl Johansson
som Parneryd visat tydliga tecken på spritpåverkan, då de påträffats
av polismännen och förhörts å polisstationen. Helt naturligt måste det
ha varit svårt för polismännen att nära ett år efter ifrågavarande händelse,
som i vart fall ur polismännens synpunkt varit rätt alldaglig, kunna lamna
tillförlitliga uppgifter om graden av Johanssons och Parneryds spritpåverkan.
Förhören med polismännen motsade enligt Bergströms uppfattning
icke alls antagandet, att Johansson och Parneryd vid antastandet av
kvinnorna kort efter avslutandet av spritförtäringen, som enligt utredningen
i disciplinmålen varit rätt betydande, varit åtskilligt mer spritpåverkade
än vid den tidpunkt då polismännen ingripit. Eu spritpåverkad person, som
ej fortsatte spritförtäringen, nyktrade ju till så småningom och tillnyktrandet
kunde ske rätt snabbt då vederbörande utsattes för obehaget att bli gripen
och förhörd av polismän. Att en spritpåverkad person efter polisförhör
finge lämna förhörslokalen kunde ej rimligen anses betyda mer än att lian
då bedömdes kunna klara sig på egen band och vederläde ej uppfattningen,
att han tidigare samma dag varit åtskilligt mer spritpåverkad. 1 garnisonsstaden
Umeå vore del mycket vanligt att eu värnpliktig, som av polisman
gripits i anledning av misstanke om fylleri på allmän plats, efter förhör på
polisstationen finge lämna lokalen, varefter rapport beträffande händelsen
sedermera upprättades och, på säd skett i förevarande mål, överlämna -

des till regementschefen för vederbörlig åtgärd. Enligt Bergströms mening
förutsatte straffbestämmelsen om fylleri att vederbörande vore övertygad
om att under spritpåverkan ha uppträtt så, att det av lians åtbörder eller
tal framgått, att han varit klart spritpåverkad och därför betett sig — i
förhållande till en nykter person — onormalt och uppseendeväckande. Sådana
omständigheter hade enligt Bergströms uppfattning visats föreligga
efter utredningen i disciplinmålen. Johansson och Parneryd hade ostridigt
uppträtt spritpåverkade å allmän plats efter ostridig förtäring av betydande
mängd sprit. Johansson hade ostridigt kort efter spritförtäringen antastat
två helt obekanta kvinnor genom att utan anledning fatta tag och slita i den
ena kvinnans kappkrage och fråga henne »om de skulle slåss». Parneryd hade
lika ostridigt uppträtt påträngande och oförskämt mot kvinnorna, tillsammans
med Johansson förföljt kvinnorna, då dessa ställt sig helt avvisande,
och — medan Johansson hållit fast den ena kvinnan då hon tagit sin tillflykt
inomhus för att kalla på polis — stängt möjligheten för henne att undfly
Johansson. Spritpåverkade personer brukade ju ofta antasta obekanta
kvinnor för att få utlopp för sin av spriten uppjagade drift till kvinnligt
sällskap. Endast eu betydande grad av spritpåverkan kunde dock rimligen
förklara Johanssons och Parneryds uppträdande i förevarande fall. Det torde
bestämt kunna hävdas, att Johansson och Parneryd, om de varit endast
obetydligt spritpåverkade då de antastat kvinnorna, icke skulle ha varit så
omdömeslösa, att de uppmanat kvinnorna att inlåta sig i slagsmål med en
uniformerad värnpliktig, förföljt de avvisande kvinnorna efter öppen gata
och med fysiskt våld sökt hindra kvinnorna från att undkomma. Mot bakgrunden
av dessa ostridiga förhållanden funne Bergström det högst egendomligt,
att det med stöd av enligt Bergströms mening svävande polisuppgifter,
lämnade ett år efter händelsen, kunde göras gällande att Johansson och Parneryd
ej skulle ha visat så tydliga tecken på avsevärd spritpåverkan, att
fylleristraff varit befogat. Parneryd hade efter disciplinmålets avgörande —
självmant eller förmodligen på frågor av förhörsledaren — vid rådhusrätten
uttryckligen bekräftat vad Söderbom och Bergström ansett vara i samma
mål utrett eller att Parneryd vid ifrågavarande tillfälle varit så spritpåverkad
att han varit berusad. Bergström fäste mindre vikt vid ett sådant formellt
erkännande eftersom mer avgörande måste anses vara att tillförlitlig
utredning om omständigheter, som anses grundlägga fylleri, förebringades i
ett mål om sådant brott. I fråga om Johansson vore i disciplinmålet mot
honom enligt Bergströms mening klart utrett, att Johansson efter avsevärd
spritförtäring tillsammans med Parneryd den 30 november 1959 å allmän
Plats uppträtt så höggradigt spritpåverkad att det klart framgått av hans
åtbörder och tal samt att Johansson i likhet med Parneryd alltså gjort sig
skyldig till fylleri. Johansson hade — såsom framginge av Brandelius’ och
Sandbergs intyg — vid militärförhöret med honom i erforderlig utsträckning
hörts om de omständigheter, som ansetts böra medföra fylleristraff. Johansson
hade kort efter beslutet den 5 januari 1960 icke haft något att erinra
mot den bedömning som kommit till uttryck i beslutet. Bergström ville i

detta hänseende hänvisa till ett av förenämnde förvaltaren Andersson den

11 januari 1961 utfärdat intyg. .

Det av Bergström åberopade, av Andersson undertecknade intyget innehöll
följande: Johansson fick vid personligt besök hos Andersson, antingen
den 7 januari 1960 eller någon dag kort därefter, fullt klart för sig att mn
ålagts straff icke blott för förargelseväckande beteende utan aven tor fylleri
Johansson hade icke någon som helst erinran häremot och uttryckte
endast sin förargelse över att »Parneryd dragit in honom i eländet». Andersson
fick av Johanssons yttranden under besöket den bestamda uppfattningen
att Johansson bekräftade att han vid ifrågavarande tillfälle druckit sprit
i sådan omfattning att det framgått av hans uppträdande samt att han i sadant
tillstånd väckt allmän förargelse genom att antasta for honom obekanta
kvinnor. •

Bergström anförde slutligen: Angående den straff matning, som skett
disciplinmålen, ville Bergström framhålla, att både Söderbom och Bergström
ansågo påföljden för envar av Johansson och Parneryd för vad han låtit
komma sig till last den 30 november 1959 böra vara ett kannbart arreststraff.
Söderbom och Bergström funno nämligen att Johansson och Parneryd
hade grovt överträtt gällande föreskrifter om att en värnpliktig i uniform
å allmän plats hade att uppträda på ett i allo korrekt satt. Om i nagot av
målen ansetts vara stvrkt enbart förargelseväckande beteende eller enbart
fylleri skulle enligt Söderboms och Bergströms mening ändock påföljden ha
blivit den för båda brotten slutligen bestämda.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i en den 18 februari
1961 dagtecknad, till landsfogden i Västerbottens län överlämnad åtalsin struktion

följande. .... ... ,

I 11 kap. 10 § strafflagen stadgas att den som på allmän plats upptradei

berusad av starka drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal,
skall straffas för fylleri.

Liksom Övriga i nämnda kapitel omförmälda gärningar utgor fylleri ett
brott mot allmän ordning. Det som i fråga om fylleri anses brottsligt är
emellertid icke i och för sig att någon är berusad utan att han genom sitt
berusade tillstånd väcker anstöt. Av brottsbeskrivningen framgår också att
det för ådömande av fylleristraff fordras ej blott att vederbörande är berusad
utan även att han förråder sitt tillstånd genom sitt yttre uppträdande,
t. ex. genom att ragla eller tala högljutt eller oredigt. Det räcker alltså icke att
berusningen kan iakttagas genom sprillukt från andedräkten eller att en berusad
under inflytande av sitt tillstånd företager en handling, som han eljest
måhända icke skulle ha begått.

Utredningen i förevarande ärende giver icke vid handen alt vare sig Johansson
eller Parneryd vid tillfället den 30 november 1959 var så berusad att
det framgick av hans åtbörder eller tal. I enlighet med det nyss sagda kunna
Johansson och Parneryd icke genom sitt beteende att antasta två för dem

obekanta flickor anses ha ådagalagt sådan berusning; eu annan sak är att
beteendet i och för sig är straffbart såsom förargelseväckande beteende. Parnervd
har uppgivit att han förtärt cirka 15 centiliter brännvin, en flaska
starköl och en flaska pilsner. Att enbart härav draga någon slutsats om
hans yttre uppträdande låter sig uppenbarligen icke göra. Johansson har
överhuvudtaget icke lämnat någon uppgift om sin förtäring av starka drycker.
De tre polismän, som tagit befattning med förhören med Johansson och
Parneryd i anledning av att de antastat flickorna, ha sammanstämmande
lörklarat att varken Johansson eller Parneryd varit så spritpåverkad att han
gjort sig skyldig till fylleri.

I sitt senast i ärendet avgivna yttrande synes Bergström vilja göra gällande
att Johansson vid militärförhöret lämnat uppgift om sin spritförtäring,
ehuru delta icke framgår av protokollet över förhöret. Bergström har vid
yttrandet fogat ett av förhörsledaren och protokollföraren undertecknat intyg.
Av detta kan emellertid, såvitt nu är av intresse, endast utläsas att Johansson
vid förhöret vitsordade riktigheten av vad Parneryd uppgivit enligt
den vid militärförhörsprotokollet fogade polisrapporten, och denna innehåller
icke någon uppgift av Parneryd om Johanssons spritförtäring. Bergström
har för övrigt själv i sitt den 28 september 1960 ingivna yttrande
medgivit att Johansson bort »mer ingående» höras om sin spritförtäring.

Då Johansson och Parneryd genom särskilda, i disciplinär ordning meddelade
straffbeslut alades arrest för, förutom förargelseväckande beteende,
jämväl fylleri, hade polismännen ännu icke hörts. Den enda utredning som
iåg till grund för besluten utgjordes av två protokoll över militärförhör, det
ena rörande Johansson och det andra rörande Parneryd. Såvitt angår frågan
om ansvar för fylleri framgår av protokollen icke annat än att i den protokollen
bifogade polisrapporten antecknats att såväl Johansson som Parneryd
voro sprilpåverkade samt att Parneryd uppgivit sig ha »under kvällen
delat en halv liter på 3 man samt förtärt en starköl». Vad som möjligen förevarit
vid militärförhören ulan att ha blivit antecknat i protokollen har uppenbarligen
icke vid straffbeslutens meddelande varit känt av de för besluten
ansvariga. Även bortsett från frågan om tilltron till uppgifterna i förenamnda
intyg, vilket enligt Bergströms egen uppgift tillkommit på dennes
föranstaltande och efter intygsgivarnas muntliga redogörelser inför Söderbom,
Bergström och bevakaren vid regementet, utgöra följaktligen intygsgivarnas
uppfattning icke någon del av det processmaterial som legat till grund
för besluten.

Tydligt är att genom vad i disciplinmålen förekommit icke blivit styrkt att
vare sig Johansson eller Parneryd gjort sig skyldig till fylleri. Icke utan skäl
kan ifrågasättas om det ens varit berättigat att misstänka dem för sådan
förseelse. Ifiaga\arande disciplinmål uppkommo i och med att polisrapporten
överlämnades till regementet. Enligt rapporten hade Johansson och
Parneryd vid förhör erkänt förargelseväckande beteende men icke ens hörts
om fylleri. Detta förhållande synes med hänsyn till polisens allmänt kända
erfarenhet av fyllerister ha kunnat föranleda den slutsatsen att polisen för

sin del konstaterat alt fylleri icke begåtts. Anteckningen i rapporten att Johansson
och Parneryd voro spritpåverkade — vad som föranlett denna bedömning
framgår ej av rapporten — har givetvis skett till närmare klarläggande
av omständigheterna vid det förargelseväckande beteendet. Därest
emellertid misstanke om fylleri ansetts befogad, hade kompletterande förhöt
med Johansson och Parneryd under alla förhållanden erfordrats innan straffbeslut
meddelats. Eftersom vittnesförhör under edsansvar icke får anställas
i disciplinmål, kan straff i sådant mål praktiskt sett åläggas endast om den
misstänkte erkänt brottet eller medgivit de faktiska omständigheter som
konstituera detta (se Handbok i militär rättsvård, s. 64, samt militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1961, s. 65 ff och s. 81). Men härtill kommer att
ett minimikrav på utredningen i ett bestraffningsförfarande är att det såvitt
möjligt blir klarlagt vilken inställning den misstänkte själv har till gärningen.
Detta ur rättssäkerhetssynpunkt självklara förhållande har, synbarligen
till förebyggande av misstag från främst icke rättsbildade militära
befattningshavares sida, av överbefälhavaren särskilt understrukits i dennes
meddelande den 1 juli 1954 angående åtgärder beträffande den militära
rättsvården (Fst avd In nr 49: 3), vari uttalas att av protokoll över militärförhör
skall bland annat tydligt framgå huruvida den anmälde vidgår det
straffbara förfarande som lagts honom till last (se numera Anvisningar rörande
den militära rättsvården, 1960 års upplaga mom. 8).

Söderbom och Bergström, vilka äro ansvariga för straffbesluten, den
förre i egenskap av bestraffningsberättigad befattningshavare och den senare
såsom auditör, ha alltså icke blott underlåtit att tillse att Johansson
och Parneryd blivit vederbörligen hörda angående det ifrågasatta fylleriet
utan även obefogat låtit dem bestraffas för nämnda brott (jfr å ena sidan
rättsfallet i Nytt juridiskt arkiv 1940 not B 547 och militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1941 s. 15 ff, vari icke blott auditören utan även den bestraffningsberättigade
dömdes för en av den förre gjord misskrivning, och
å andra sidan rättsfallet i Nytt juridiskt arkiv 1940 s. 275 ff och nämnda
ämbetsberättelse s. 21 ff, vari två ledamöter i högsta domstolen ville döma
för vad som utgjort allenast felbedömning av medgivna faktiska förhållanden).
Vad som ligger Söderbom och Bergström till last har skett av försumlighet
som måste anses allvarlig. Det hade endast tarvats ett mycket ringa
mått av uppmärksamhet och omsorg för att upptäcka alt ansvar för fylleri
var uteslutet på grundval av föreliggande utredning. Men det begångna felet
har också haft menliga följder. Det kan sålunda, oavsett vad Bergström härutinnan
anfört, ifrågasättas huruvida icke Johansson och Parneryd skulle
ha erhållit lägre straff, om de endast ansetts skyldiga till förargelseväckande
beteende. Visserligen torde vid straffmätningen i sådant fall deras ostridigt
spritpåverkade tillstånd i stället ha beaktats som försvårande omständighet,
men eftersom fylleri av krigsman regelmässigt bestraffas förhållandevis
strängt — vanligen med arrest åtta dagar — och det förargelseväckande beteendet
i och för sig icke var särskilt svårartat, måste man dock räkna med
väsentligt lindrigare straff än de ålagda. Därjämte må endast erinras om

registreringen av fylleriförseelser hos kontrollstyrelsen och om den inverkan
fylleristraff kan ha exempelvis vid sökande av körkort. Den omständigheten
att straffbeslutet rörande Parneryd efter talan av denne blivit fastställt av
rådhusrätten, liksom att följderna av de slutligen gällande straffbesluten i
viss utsträckning torde kunna undanröjas genom resning saknar givetvis betydelse
vid bedömningen av Söderboms och Bergströms felande.

På grund av det anförda och med hänsyn till den ståndpunkt Söderbom
och Bergström intagit i ärendet finner jag att det tjänstefel, vartill envar
av dem gjort sig skyldig, icke kan undgå beivran.

Vad angår rådhusrättens i anledning av Parneryds klagan meddelade beslut
framgår av akten i målet och Bälters yttrande att Parneryd varit personligen
närvarande vid förhör inför rätten och då erkänt att han efter sin
här förut omförmälda spritförtäring »blivit berusad». I protokollet över
förhöret har emellertid antecknats att Parneryd erkänt »förseelserna», och
Bälter, som i egenskap av ordförande vid målets handläggning är ansvarig
för beslutet, har vitsordat protokollets riktighet. Det får därför anses att
vad Parneryd inför rådhusrätten erkänt med fog kunnat uppfattas som ett
erkännande att han varit så berusad att det framgått av hans åtbörder eller
tal.

Enligt 35 kap. 3 § rättegångsbalken skall i mål av förevarande art rätten
med hänsyn till omständigheterna pröva vilken verkan erkännande må äga
som bevis.

I den av Gärde in. fl. utgivna kommentaren till balken uttalas (s. 479) att
i mål om grovt brott den tilltalades erkännande uppenbarligen icke kan läggas
till grund för domen med mindre det styrkes av andra omständigheter
men att i mål rörande mindre brott erkännande däremot kan anses utgöra
tillräcklig bevisning. Detta uttalande får givetvis icke förstås så att ett erkännande
i fråga om ett mindre brott kan tagas för gott även om det motsäges
av utredningen i övrigt. Då anledning föreligger att ifrågasätta riktigheten
av ett erkännande, måste den i nyssnämnda lagrum föreskrivna
prövningen äga rum.

Rådhusrättens förevarande beslut, såvitt nu är i fråga, har icke heller
grundats enbart på Parneryds erkännande, utan detta har ansetts vinna
stöd av övriga förekomna omständigheter. Härvidlag har emellertid en felbedömning
skett. Utöver erkännandet synes rådhusrätten icke ha haft tillgång
till annan utredning än den som legat till grund för överklagade beslutet
och, såsom ovan sagts, visar denna icke att Parneryds berusning framgått
av hans åtbörder eller tal. Att märka är också att Parneryds erkännande, om
det endast anknutits till brottsbeteckningen fylleri, troligen tillkommit på
grund av bristande kännedom om brottsbeskrivningens innebörd.

Vid nu angivna förhållanden har väl Parneryd icke bort dömas för fylleri.
Med hänsyn till omständigheterna finner jag emellertid rådhusrättens felbedömning
icke böra läggas Bälter till last som tjänstefel av beskaffenhet
att föranleda ansvar.

I enlighet med det förut anförda skall envar av Söderbom och Bergström

ställas under åtal jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel, bestående i
att han av försummelse åsidosatt sin tjänsteplikt genom att medverka till
två särskilda, den 5 januari 1960 meddelade straffbeslut, det ena beträffande
Johansson och det andra beträffande Parneryd, samt sålunda till att
envar av dem ålagts arreststraff för bland annat fylleri oaktat han icke
i erforderlig utsträckning hörts därom och icke heller, såvitt utredningen visat,
gjort sig skyldig till brottet.

Åtalen skola jämlikt 78 § militära rättegångslagen och 9 § instruktionen
för auditörer väckas vid hovrätten för övre Norrland.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden
i Västerbottens län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid
hovrätten för Övre Norrland väcka och utföra åtal mot Söderhom och Bergström.

* *

Landsfogden E. G. Sahlin påstod vid hovrätten ansvar å Söderbom och
Bergström i enlighet med åtalsinstruktionen.

Hovrätten meddelade dom i målet den 21 juni 1961 och dömde därvid Söderbom,
jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen och 2 § lagen om disciplinstraff för
krigsmän, för tjänstefel till fem dagars disciplinbot å trettiofyra kronor 50
öre, samt Bergström, jämlikt förstnämnda lagrum, för tjänstefel att till
kronan utgiva sju dagsböter å tjugufem kronor.

Domskälen angåvos av hovrätten sålunda.

Rapporten den 7 december 1959 innehåller, vad gäller frågan om Johansson
och Parneryd gjort sig skyldiga till fylleri, endast att de varit spritpåverkade
samt att Parneryd vid polisförhör den 4 december 1959 uppgivit,
att han tidigare under kvällen den 30 november 1959 »delat en halvliter på
3 man samt förtärt en starköl». Protokollen över militärförhören upptaga,
såvitt nu är i fråga, endast en anteckning av innehåll att Johansson och
Parneryd utöver polisrapporten icke hade något av vikt att tillägga. Annan
utredning förelåg icke vid tidpunkten för straffbesluten. Denna utredning,
som icke lämnar upplysning om, huruvida Johansson och Parneryd erkände
sig skyldiga till fylleri, och icke ens utvisar, att de hörts i anledning av misstanke
härom, har icke varit tillfyllest såsom grund för att ålägga Johansson
och Parneryd straff för fylleri. Därest utredningen funnits giva anledning
till misstanke om sådant brott, har -— såvida icke målen jämlikt 22 § första
stycket 5. militära rättegångslagen hänskjutits till vederbörande åklagare —
i vart fall erfordrats kompletterande förhör med Johansson och Parneryd
innan straffbeslut meddelats. Straff för fylleri har icke i den för disciplinmål
stadgade ordningen bort åläggas Johansson och Parneryd, med mindre
de vid det kompletterande förhöret erkänt sig skyldiga till förseelsen.

Av det anförda framgår, att Johansson och Parneryd icke lagligen kunnat

åläggas straff för fylleri på den utredning, som legat till grund för straffbesluten.
Vad senare förekommit har heller icke givit belägg för att Johansson
och Parneryd gjort sig skyldiga till fylleri. Rådhusrättens fällande beslut
mot Parneryd kan härutinnan icke föranleda till annat bedömande.
Omständigheterna — särskilt det förhållandet att Johansson och Parneryd,
vilka i anledning av sitt beteende mot kvinnorna kort efter händelsen anhållits
av två polismän, icke rapporterats av dessa för fylleri samt efter hållna
förhör å polisstationen genast frigivits — giva tvärtom stöd åt ett motsatt
antagande.

På grund av vad sålunda upptagits finner hovrätten Söderbom och Bergström
skyldiga till åtalade tjänstefel. Sådana omständigheter föreligga icke
att Söderbom och Bergström kunna undgå ansvar för vad de låtit komma
sig till last.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot fanjunkare för våld mot värnpliktig

I en den 4 februari 1961 till militieombudsmannen inkommen skrift framställde
värnpliktige nr 411222-33 J. Widman, tolfte kompaniet vid Svea livgarde,
klagomål mot vid regementet tjänstgörande fanjunkaren vid fortifikationskåren
Ernst Olof Johansson för det denne våldfört sig å Widman
och anförde därvid: Den 30 januari 1961 var Widman frånvarande från sin
tjänst Aid kompaniet under 45 minuter. Widman förklarade vid sin återkomst
för Johansson, som var Widmans arbetsbefäl, att Widman under
frånvaron bedrivit i regementsorder tillåten fysisk träning. Johansson tog
icke någon hänsyn till Widmans förklaring utan tilltalade Widman i ovärdiga
ordalag. Widman brusade upp och svarade något olämpligt. Johansson
rusade då besinningslöst mot Widman och utdelade ett kraftigt knytnävsslag
som föranledde att Widman föll bakåt och slog sig i en dörrpost. Värnpliktige
nr 400225-103 B. M. Quiding bevittnade händelsen.

Sedan Widmans skrift överlämnats till landsfiskalen i Solna distrikt för
utredning av den i klagoskriften åsyftade händelsen, inkom denne med ett
hos kriminalpolisen i Solna upprättat, den 2 mars 1961 dagtecknat undersökningsprotokoll.
Av protokollet inhämtades följande.

Widman uppgav vid polisförhör: Han var placerad å tolfte kompaniets
kasernvårdsavdelning och utförde där handräckningstjänst. Han hade så
gott som varje kväll besökt regementets gymnastiksal för individuell fysisk
träning. Vid något tillfälle i slutet av januari månad 1961 erfor han av kamraterna
på kompaniet att alla värnpliktiga enligt en regementsorder hade
rätt till två timmars fysisk träning på tjänstetid per vecka. Han förhörde
sig närmare härom hos två kamrater, vilka liksom Widman vid denna tid
voro placerade i tjänst vid kasernvårdsavdelningen. Kamraterna sade sig
ha uppsökt regementsintendenten och fått förhållandet bekräftat. Widman

erhöll bekräftelse härå även genom förfrågan hos en värnpliktig som tjänstgjorde
vid regementets idrottsdetalj. Måndagen den 30 januari 1961 hade
Widman lunchrast mellan klockan 1030 och 1100. Vid sistnämnda tidpunkt
återvände han till kasernvårdsavdelningens expedition för att anhålla om
permission för fysisk träning. Det fanns då emellertid icke något befäl på expeditionen,
varför han tillsammans med en kamrat, värnpliktige Hemström,
hänvände sig till en civilanställd snickarförman och begärde permission samtidigt
som de upplyste denne om vad de tagit reda på beträffande rätt till fysisk
träning under arbetstid. Snickarförmannen svarade att, därest intendenten
givit andra värnpliktiga lov till fysisk träning, även Widman och Hemström
fingo ledigt för detta ändamål. Widman och Hemström begåvo sig
därefter till gymnastiksalen och hade enskild fysisk träning fram till klockan
1145. Då de därefter återvände till sin arbetsplats, möttes de utanför expeditionen
av Quiding, som meddelade att kasernunderofficeren, Johansson,
ville tala med Widman. Tillsammans med Quiding gick då Widman
in på expeditionen. Widman stannade omkring en halv meter innanför dörren.
Innan Widman hann anmäla sig för Johansson, som satt vid sitt skrivbord,
frågade denne: »Var faen har du varit?» Widman svarade att han varit
på fysisk träning. På Johanssons fråga vem som givit honom lov därtill
svarade Widman att han erhållit tillstånd av snickarförmannen. Han framhöll
även att intendenten tidigare givit värnpliktiga vid avdelningen ledigt
för fysisk träning. Johansson yttrade då: »Här bestämmer jag och ingen
annan!» Enär Widman haft en känsla av att vara förföljd av Johansson, tillfrågade
han denne varför han alltid förföljde honom. Allenast Widman hade
kallats till Johansson, ehuru även Hemström varit borta från tjänsten för
fysisk träning. Av denna Widmans fråga blev Johansson mycket förargad
och reste sig upp från sin stol, som vräktes mot en bakomvarande bokhylla,
samt rusade fram mot Widman och skrek: »Ska du lära mej sköta tjänsten!»
Utan att tänka sig för svarade Widman jakande. ögonblicket därpå utdelade
Johansson ett slag med sin ena hand mot Widmans bröst, så att Widman
föll bakåt och slog ryggen mot dörrposten. Slaget var ganska kraftigt och
medförde under en kortare stund en mindre smärta. Huruvida slaget utdelades
med öppen eller knuten hand, kunde Widman icke uttala sig om.
Efter slaget yttrade Widman: »Fanjunkaren har ingen rätt att bära hand
på personalen.» Johansson svarade därvid: »Jag ska slå dej, så du aldrig
reser dej mera!» Widman lämnade därefter, utan att ha blivit anmodad
därtill, expeditionen. Widman påfordrade att saken handlades vid domstol.

Quiding uppgav: Sedan han vid ifrågavarande tillfälle på uppdrag av
Johansson tillsagt Widman att inställa sig hos Johansson på dennes expedition,
gick Quiding tillsammans med Widman in på expeditionen. Widman
stannade omedelbart innanför dörren. Johansson frågade Widman »var
faen» han varit. Johansson använde alltid tilltalsformen »du» till de värnpliktiga
och gjorde Iroligen så även till Widman. Widman omtalade att
han haft fysisk träning. Johansson frågade då vem som givit Widman lov
till det. Quiding kunde icke bestämt erinra sig vad Widman svarade, men
3—611011. Militieombudsmannens ämbctsberättelse

denne nämnde något om intendenten. Johansson genmälde emellertid att
där var det han och ingen annan som bestämde. Troligen vidhöll Widman
att han hade rätt till ledighet för fysisk träning, men Quiding hörde till
följd av att han lämnade expeditionen och gick in i ett angränsande rum
icke fullt klart vad Widman därvid yttrade. Quiding hörde dock, att Johansson
frågade om Widman skulle lära honom att sköta tjänsten och att Widman
därvid svarade jakande. Då Quiding strax därpå återvände till expeditionen
och befann sig omkring 3—4 meter från Widman, rusade Johansson
upp från sin stol, så att denna stötte emot en bakom stående bokhylla, och
fram mot Widman. Därefter antingen slog eller knuffade Johansson till
Widman med sin vänstra hand mot bröstet, så att Widman föll bakåt mot
dörren. Slaget eller knuffen föreföll Quiding vara ganska kraftig. Widman
framhöll för Johansson att denne icke hade rätt att bära hand på de värnpliktiga.
Johansson svarade därvid något som Quiding icke kunde erinra
sig och slutade med att hota slå till Widman så att han »inte skulle resa
sig upp mera». Widman avlägsnade sig därefter från expeditionen utan att
något ytterligare förekom. Johansson fortfor dock att vara arg och muttrade
för sig själv eller möjligen till Quiding att »han retar mej, så jag skulle vilja
slå ihjäl honom» eller »kommer att slå ihjäl honom».

Johansson förklarade: Vid det ifrågavarande tillfället saknades Widman
på sin arbetsplats då Johansson inställde sig där för att kontrollera arbetet.
Efter sin återkomst till expeditionen gav Johansson därför Quiding order
att söka efter Widman och säga till denne att anmäla sig på expeditionen.
En stund senare inställde sig Widman och omtalade på Johanssons fråga att
han besökt gymnastiksalen för fysisk träning. Såvitt Johansson kunde erinra
sig uppträdde Widman som vanligt hyfsat. Då det tidigare inträffat att
värnpliktiga, bland dem Widman, saknats på sin arbetsplats, blev Johansson
förargad och uppträdde kanske obehärskat. Johansson vidginge därför att
han till Widman yttrat sig på sätt denne angivit men bestrede att han avsiktligt
med slag eller knuff våldfört sig å denne. Det hade i stället tillgått
så, att Johansson rest sig upp från skrivbordet och gått fram till Widman
för att »köra ut» honom. Det vore möjligt att han därvid gått emot Widman,
ehuru han försökt undvika att vidröra denne, och därigenom åstadkommit
den knuff som Quiding sett honom utdela mot Widman. Johansson kunde
icke erinra sig vad han ordagrant yttrat vid tillfället, men han vidginge, att
han använt svordomar i sitt tal och tilltalat Widman med »du». Han bestrede
däremot att han haft för avsikt att våldföra sig å Widman eller att
hota denne med våld.

Det upplystes av andra vid polisutredningen hörda personer att Widman,
på sätt han uppgivit, av den åsyftade snickarförmannen utverkat ledighet
från tjänsten för fysisk träning men att sådan ledighet icke utgjort en generell
rätt för värnpliktiga utan kunnat komma i fråga endast efter framställning
hos vederbörande kompanibefäl.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i den 24 mars 1961 dagtecknad, till landsfiskalen
i Solna distrikt överlämnad åtalsinstruktion följande.

Genom Widmans och Quidings i huvudsak sammanstämmande uppgifter
måste anses utrett att Johansson vid ifrågavarande tillfälle med sin ena
hand tilldelat Widman ett slag av sådan styrka att Widman fallit bakåt mot
en dörr eller dörrpost. Anledning att ifrågasätta Widmans uppgift att slaget
förorsakat honom lindrig och kortvarig smärta föreligger icke. Johansson
har sålunda med våld förgripit sig å Widman då denne var i tjänsteutövning
och förty ådragit sig ansvar enligt 26 kap. 7 § strafflagen för våld mot krigsman.

Av utredningen framgår väl ytterligare att Johansson vid tillfället mot
Widman riktat vissa i och för sig olämpliga yttranden. Med hänsyn till det
samband yttrandena haft med Widmans uppträdande finner jag emellertid
att vad Johansson låtit komma sig till last icke bör föranleda ansvar utöver
vad nyss sagts.

På grund av det anförda skall Johansson ställas under åtal vid Solna
domsagas häradsrätt jämlikt 26 kap. 7 § strafflagen för det han den 30
januari 1961 då Widman var i tjänsteutövning förgripit sig med våld å
denne genom att med ena handen tilldela honom ett slag av sådan styrka
att Widman därav känt smärta och fallit bakåt mot en dörr eller dörrpost.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfiskalen i Solna distrikt
att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid Solna domsagas
häradsrätt väcka och utföra åtal mot Johansson.

* *

Extra ordinarie landsfiskalen i Solna distrikt B. Wallvik påstod vid häradsrätten
ansvar å Johansson i enlighet med åtalsinstruktionen.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 20 april 1961 och dömde därvid
Johansson jämlikt 26 kap. 7 § strafflagen att för våld mot krigsman utgiva
disciplinbot för tjugu dagar om nio kronor 70 öre per dag till kronan.

Domskälen angåvos av häradsrätten sålunda.

Johansson har bestritt att han gjort sig skyldig till våld mot Widman
men har vidgått att han — sedan han låtit kalla till sig Widman på expeditionen
— efter ordväxling med Widman »kommit åt» denne; detta hade skett
då Johansson skulle fösa ut Widman eftersom denne icke åtlytt tillsägelse
att lämna lokalen.

I målet har Widman hörts såsom målsägande, varjämte vittnesförhör avhållits
med Quiding; den sistnämnde har vid ifrågavarande tillfälle tjänstgjort
vid samma avdelning som Widman och har därvid åsett vad som förevarit
mellan Johansson och Widman.

Av Widmans och Quidings i huvudsak sammanstämmande utsagor framgår
att Johansson utdelat det av åklagaren beskrivna slaget och att detta i
allt faJl haft den effekten att Widman — som befunnit sig vid dörren till
expeditionen — fallit mot den inåt lokalen gående, öppna dörren med påföljd
att denna slagit mot ett i expeditionen uppställt skåp.

Anledning saknas att ifrågasätta riktigheten av Widmans påstående att
lian känt smärta, orsakad särskilt av fallet bakåt mot dörren eller dörrposten.

Det är ostridigt att Widman vid tillfället i fråga varit i tjänsteutövning.

På upptagna skäl är styrkt att Johansson gjort sig skyldig till sådant våld
som avses i 26 kap. 7 § strafflagen och åklagarens ansvarstalan jämlikt detta
lagrum skall följaktligen vinna bifall.

Vad Johansson låtit komma sig till last förskyller disciplinstraff; och
annan påföljd bör icke ifrågakomma och har ej heller ifrågasatts av åklagaren
eller av chefen för fortifikationskåren.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

5—6. Åtal mot kapten för tjänstemissbruk, tagande av muta, tjänstefel och
trolöshet mot huvudman samt mot byråingenjör för medhjälp till
tjänstemissbruk och bestickning

Militieombudsmannen beslöt enligt en den 20 mars 1961 dagtecknad åtalsinstruktion
att en kapten och en byråingenjör, båda tjänstgörande vid en
central förvaltningsmyndighet, skulle ställas under åtal vid Stockholms rådhusrätt,
kaptenen jämlikt 22 kap. 5 § samt 25 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ strafflagen
för tjänstemissbruk, tagande av muta, tjänstefel och trolöshet mot huvudman
samt byråingenjören jämlikt 3 kap. 4 §, 10 kap. 6 § samt 25 kap.
1 § strafflagen för medhjälp till tjänstemissbruk och bestickning. I åtalsinstruktionen
lades kaptenen till last att han i september 1957 missbrukat sin
ställning genom att bereda byråingenjören viss gottgörelse till vilken denne
icke varit berättigad samt att han av åsyftade gottgörelse för egen del mottagit
ett belopp å 300 kronor, att han under tiden september 1957—oktober
1958 på eget ansvar i ekonomiska frågor fattat beslut vartill han icke varit
behörig, att han i april 1958 utan att förskaffa sig kännedom om de förhållanden,
varom fråga varit, attesterat en räkning å 750 kronor och beordrat
utbetalning av detta belopp samt att han i april 1958 med anlitande av statsmedel
anordnat en fest av privat karaktär. Byråingenjören lades till last att
han medverkat till den först här ovan angivna gärningen samt att han till
kaptenen överlämnat beloppet å 300 kronor som belöning för att denne i
tjänsten verkat till byråingenjörens förmån.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt statsåklagaren i Stockholm att
låta väcka och utföra talan i målet, påstod t. f. stadsfiskalen Th. Rosenberg
i en den 12 juni 1961 dagtecknad ansökan till Stockholms rådhusrätt om

stämning å kaptenen och byråingenjören ansvar å dessa i enlighet med åtalsinstruktionen.

Målet är beroende på rådhusrättens prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

7. Åtal mot överste för tjänstefel bestående i dels underlåtenhet att övervaka
utnyttjandet av visst anslag dels ock utanordnande av
anslagsmedel för icke avsett ändamål

Militieombudsmannen beslöt enligt en den 22 juni 1961 dagtecknad åtalsinstruktion
att en vid en central förvaltningsmyndighet tjänstgörande överste
skulle ställas under åtal vid Svea hovrätt jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen
för tjänstefel i två fall. Det ena tjänstefelet bestod däri att översten i april
1958, ehuru särskild anledning förelåg till antagande att medel oriktigt disponerats
från anslag varöver översten hade tillsyn, underlät att undersöka i
vilken omfattning anslaget blivit oriktigt utnyttjat. Det andra tjänstefelet bestod
i att översten den 9 september 1958 från visst anslag utanordnade medel
för ändamål vartill anslaget ej var avsett.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt statsåklagaren i Stockholm att
låta väcka och utföra talan i målet, påstod t. f. stadsfiskalen Th. Rosenberg
i en den 24 augusti 1961 dagtecknad ansökan till Svea hovrätt om stämning
å översten ansvar å denne i enlighet med åtalsinstruktionen.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

8. Åtal mot chef för ämbetsverk för tjänstefel bestående i underlåtenhet
som medfört att skötselinstruktion för centralt drivmedelsförråd

ej blivit utfärdad

Den 23 juli 1958 inträffade i samband med avgasning (utluftning) av en
cistern i ett arméns centralförråd av drivmedel en explosionsolycka, varvid
tre personer omkommo och avsevärd skadegörelse uppstod. Av införskaffad
utredning fann militieombudsmannen framgå att avsaknaden av en fullständig
skötselinstruktion för anläggningen i fråga varit en väsentligt bidragande
orsak till olyckan. Militieombudsmannen beslöt enligt en den 8 september
1961 dagtecknad åtalsunstruktion att chefen för det centrala ämbetsverk
inom försvaret, som det enldgt vad utredningen utvisade ålåg att utfärda
skötselföreskrifter i det förevarande hänseendet, skulle ställas under åtal
vid Svea hovrätt jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för det han av oförstånd el -

ler oskicklighet eftersatt sin tjänsteplikt därigenom att han såsom chef för
ämbetsverket underlåtit att vidtaga sådana åtgärder med avseende å den
inom verket föreliggande arhetsbalansen beträffande skötselinstruktioner
som skulle ha lett till att erforderlig dylik instruktion blivit utfärdad för
bl. a. den ifrågavarande genom explosion förstörda anläggningen.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
S. Sjöberg att väcka och utföra talan i målet, påstod Sjöberg
i en den 8 september 1961 dagtecknad ansökan till Svea hovrätt om
stämning å verkschefen ansvar å denne i enlighet med åtalsinstruktionen.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

9. Åtal mot byrådirektör hos myndighet inom försvaret för tjänstefel bestående
i underlåtenhet att söka tillstånd till innehav av bisyssla
och att iakttaga av myndigheten föreskrivna arbetstider

Tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson beslöt enligt en den
15 november 1961 dagtecknad åtalsinstruktion, att en extra ordinarie byrådirektör
vid ett centralt ämbetsverk inom försvaret skulle ställas under åtal
vid Stockholms rådhusrätt jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel bestående
i att byrådirektören av försummelse, oförstånd eller oskicklighet
dels åsidosatt bestämmelsen i 6 § 2 mom. b) statens allmänna avlöningsreglemente
eller i vart fall stadgandet i 7 § 1 mom. samma reglemente genom
att utan tillstånd inneha anställning vid Stockholms stads stadsbyggnadskontor
under tiderna den 16 juni 1955—den 30 september 1958 och den
6 februari—den 31 mars 1959 samtidigt med att han innehade extra ordinarie
tjänst vid ämbetsverket, dels ock under tiden den 16 juni 1955—den
30 september 1958 i stor utsträckning underlåtit att iakttaga föreskrivna arbetstider
vid ämbetsverket.

Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen uppdragit åt statsåklagaren
i Stockholm att låta väcka och utföra talan i målet, påstod t. f. biträdande
stadsfiskalen A. Fellström i en den 29 november 1961 dagtecknad ansökan
till Stockholms rådhusrätt om stämning å byrådirektören ansvar å
denne i enlighet med åtalsinstruktionen.

Målet är beroende på rådhusrättens prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

REDOGÖRELSE FÖR VISSA ÄRENDEN SOM ICKE
FÖlRANLETjT ÅTAL ELLERfÅTGÄRD FÖR
DISCIPLIN(ÄR RESTRAFFNING

1. Fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med anledning av olycka
som inträffat till följd av hylssprängning vid skjutning
med kulsprutepistol

Ämbetsberättelsen till 1960 års riksdag innehåller (s. 73) en redogörelse
för ett av militieombudsmannen med anledning av uppgifter i dagspressen
upptaget ärende rörande en under stridsövning vid Göta pansarlivgarde den
9 september 1956 inträffad händelse, varvid värnpliktige nr 361102-17 O.
Piléus under eldgivning med eget vapen — en kulsprutepistol m/45 — skadades
i vänstra ögat av hylssplitter med påföljd att ögat sedermera måste
bortopereras. Efter verkställd utredning avlät militieombudsmannen den 10
november 1959 till försvarets civilförvaltning en skrivelse, vari militieombudsmannen
på anförda skäl fann Piléus vara berättigad till skadestånd av
kronan utöver den begränsade ersättning som kunde utgå på grund av bestämmelserna
i militärersättningsförordningen och därför anhöll att civilförvaltningen,
sedan tillfälle beretts Piléus att närmare utveckla sina anspråk
på skadestånd, ville till övervägande upptaga frågan att bereda Piléus
sådan ersättning.

Angående vad i ärendet därefter förekommit kan nu lämnas följande uppgifter.

Genom advokaten H. Hintze i Stockholm hemställde Piléus hos civilförvaltningen
om dels ersättning för sveda och värk med 1 800 kronor samt för
lyte och men med 6 000 kronor, dels livränta med 1 750 kronor för år under
tiden den 9 september 1956—den 31 december 1958 och med 3 000 kronor
för år från och med den 1 januari 1959, varvid från riksförsäkringsanstalten
utgående ersättning avräknats, dels ock ersättning för ombudskostnader
med 1 690 kronor.

I ett den 13 oktober 1960 på begäran av civilförvaltningen avgivet yttrande
anförde försvarets skaderegleringsnämnd: I ärendet finge anses utrett,
att magasinet till den av Piléus vid tillfället använda kulsprutepistolen varit
defekt därigenom att mindre deformationer av magasinet förelegat. Det
finge vidare anses utrett, att det varit dessa defekter som orsakat ifrågavarande
hylssprängning. Visserligen hade vapenteknisk expertis framhållit, att
dylika defekter vore svåra att upptäcka utan särskilda mätdon. Hylssprängning
vid skjutning med kulsprutepistol hade emellertid förekommit relativt
ofta före ifrågavarande olycka och kronan hade så tidigt som i början av

1950-talet fatt sin uppmärksamhet riktad på de härmed förenade riskerna.
Det hade också visat sig, att konstruktionssvagheten kunnat tämligen kort
tid efter olyckan elimineras genom en särskild anordning. Med hänsvn härtill
funne nämnden, att kronan borde utgiva ersättning till Piléus. Då ej visats,
att Piléus själv medverkat till olyckans uppkomst, vore han berättigad
till full gottgörelse för lidna skador. Ersättningen för sveda och värk samt
för lyte och men borde fastställas till 1 800 kronor respektive 5 000 kronor.
Med hänsyn till utredningen om Piléus’ arbets- och inkomstförhållanden ansåge
nämnden, att livräntan för tiden från och med den 25 februari 1957 till
dess Piléus fyllde 67 år skäligen borde utgå med 3 500 kronor om året och
därefter under hans återstående livstid med hälften av nämnda belopp. Från
den sålunda bestämda livräntan skulle avdragas, vad Piléus för motsvarande
tid uppburit eller komme att uppbära från riksförsäkringsanstalten.

Civilförvaltningen anförde i skrivelse till Konungen den 1 november 1960:
Piléus, som vore född den 2 november 1936, hade hemförlovats från militärtjänstgöringen
den 24 februari 1957. Riksförsäkringsanstalten hade på grund
av skadan tillerkänt Piléus livsvarig livränta från och med den 25 februari
1957 efter en invaliditetsgrad av 25 procent. Civilförvaltningen — som lika
med skaderegleringsnämnden funne kronan vara skyldig att till Piléus utgiva
fullt skadestånd — hemställde att Kungl. Maj:t måtte tillerkänna Piléus
ersättning i enlighet med vad som angåves i nämndens yttrande ävensom
ersättning för ombudskostnader med 1 690 kronor.

Sedan utlåtande inhämtats från statskontoret medgav Kungl. Maj :t genom
beslut den 13 januari 1961 att på grund av ifrågavarande skada finge från
anslaget Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet
m. m. utbetalas dels ersättning för sveda och värk med 1 800 kronor, för
lyte och men med 5 000 kronor ävensom ersättning för ombudskostnader
med 1 690 kronor, dels ock livränta för tiden den 25 februari 1957—den 30
juni 1962 med 3 500 kronor för år, dock med avdrag i fråga om livränta av
vad Piléus för motsvarande ändamål uppburit eller komme att uppbära från
riksförsäkringsanstalten. Vidkommande frågan om livränta för tiden efter
den 30 juni 1962 ville Kungl. Maj :t framdeles meddela beslut.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej anledning
företaga vidare åtgärd i ärendet.

2. Domstols förordnande att arreststraff skulle anses till viss del verkställt
har av militär myndighet feltolkats med påföljd att arreststraffet
kommit att verkställas på felaktigt sätt

Vid granskning av arrestantkort från Göteborgs örlogsvarv uppmärksammades
följande.

Genom dom den 16 maj 1961 dömde Göteborgs rådhusrätt värnpliktige nr
420315-895 D. A. Holmlund till arrest tjugufem dagar, varvid förordnades
att straffet till en tid av sjutton dagar skulle anses verkställt genom Holmlunds
hållande i förvarsarrest. Av anteckningar å det i samband med verkställighet
av straffet upprättade arrestantkortet framgick att straffet i enlighet
med utfärdad strafforder-arrest verkställdes under tiden den 28 april
1961 klockan 1420—den 23 maj 1961 klockan 1420.

Sedan i skrivelse till varvschefen, kommendören Viktor af Klint, framhållits
att Holmlund haft att avtjäna åtta dagars arrest (25—-17), att verkställigheten
icke rätteligen kunnat taga sin början tidigare än den 16 maj, då
rådhusrättens dom meddelades, samt att straffet följaktligen icke syntes ha
blivit till fullo verkställt, anförde af Klint i avgivet yttrande: Holmlund togs
i förvarsarrest den 22 april klockan 1430 på varvschefens order. Rådhusrätten
beslutade den 28 april att förvarsarresten skulle bestå. Anteckning
härom gjordes å varvet samma dag klockan 1420. Rådhusrättens dom den
16 maj, vari förordnats att Holmlunds straff skulle till en tid av sjutton dagar
anses verkställt genom Holmlunds hållande i förvarsarrest, tolkades så
att Holmlund skulle få tillgodoräkna sig den tid varunder han på grund av
rådhusrättens förenämnda beslut den 28 april suttit i förvarsarrest. Då
Holmlund enligt detta beslut hållits i förvarsarrest från den 28 april klockan
1420 antog af Klint att verkställigheten skulle beräknas från denna tidpunkt.
Med denna utgångspunkt hade af Klint ansett de sjutton dagar, vilka
Holmlund enligt domen ägde tillgodoräkna sig, verkställda den 15 maj
klockan 1420. Verkställigheten av återstående åtta dagar ansågs ha tagit
sin början vid sistnämnda tidpunkt med påföljd att strafftidens slut bestämdes
till den 23 maj klockan 1420. Strafftidens början och slut bestämdes
under antagande att rådhusrätten vid fastställandet av de sjutton dagarna
avsett hela kalenderdagar. Hänsyn hade i första rummet tagits till den enskildes
rätt. Därest på grund av feltolkning av domstolens avsikt något fel
förekommit vid beräkningen av strafftiden, kunde allenast anföras att domstolen
icke med angivande av data klart uttalat vilka dagar domstolen avsett
skola tillgodoräknas Holmlund. Domen hade uppfattats så att samtliga
dagar varunder Holmlund enligt domstolens beslut hållits i förvarsarrest
skulle frånräknas strafftiden.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 31 augusti 1961 till af Klint
följande.

3f—611011. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

Rådhusrättens dom innebär att Holmlund för den brottslighet han låtit
komma sig till last ådömts tjugufem dagars arrest. Domstolen har emellertid,
i enlighet med bestämmelserna i 86 § andra stycket militära rättegångslagen
och 4 kap. 12 § strafflagen, förordnat att av detta straff sjutton dagar
skulle anses verkställda genom att Holmlund hållits i förvarsarrest. Verkställigheten
av rådhusrättens dom skulle därför endast avse (25—17 ==)
åtta dagars arrest.

Enligt 40 § militära rättsvårdskungörelsen skall den som har att befordra
straffet till verkställighet bestämma strafftidens början och slut. Givetvis
har strafftiden icke kunnat börja innan domen meddelats. Tidigast någon
tidpunkt under den 16 maj hade alltså kunnat bestämmas såsom strafftidens
början, och verkställigheten hade följaktligen icke rätteligen skolat sluta
före motsvarande tidpunkt under den 24 maj.

Eftersom verkställigheten avbrutits redan den 23 maj klockan 1420, har
tydligen straffet icke blivit till fullo verkställt. Av innehållet i Edert yttrande
framgår att detta berott på missuppfattning av rådhusrättens förordnande
om att viss del av straffet skulle anses verkställt genom Holmlunds hållande
i förvarsarrest. Förordnandets innebörd är nämligen som ovan sagts endast
att det ådömda straffet, tjugufem dagars arrest, till viss del skall anses
verkställt redan då verkställigheten skall börja; den tid under vilken förvarsarresten
faktiskt fortgått saknar i förevarande avseende betydelse.

Ehuru sålunda ifrågavarande verkställighet skett på felaktigt sätt, finner
jag mig med hänsyn till omständigheterna kunna låta bero vid vad i ärendet
förekommit.

3. Spörsmål rörande arbetsförhållandena i visst fall för straffarrestant

som deltager i tjänstgöring

I en den 22 september 1961 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift hemställde värnpliktige nr 410823-127 T. H. Rönnmark om besked
huruvida det vore förenligt med gällande bestämmelser att, såsom skedde
vid Stockholms örlogsvarv, arrestanter höllos »internerade» även under
tid då de skulle deltaga i tjänstgöring. Det arbete, som arrestanter vid varvets
militärhäkte å Skeppsholmen i Stockholm under sådan tid tilldelades,
vore av ringa omfattning och föga stimulerande art samt förlädes till en
plats i omedelbar anslutning till häktet. Tidigare hade beträffande arrestanter,
som deltogo i tjänstgöring, tillämpats ett mera humant system. Då det
emellertid förekommit att ett fåtal arrestanter missbrukat de friare arbetsformer
som då rått, finge numera alla arrestanter som skulle deltaga i tjänstgöring
sämre förhållanden. Enligt Rönnmarks mening måste detta vara felaktigt.

Sedan militieombudsmannen av chefen för örlogsvarvet begärt yttrande i
anledning av innehållet i Rönnmarks skrift anförde varvschefen, förste marindirektören
G. Kemmer: Omkring den 20 augusti 1961 skedde vid varvet

en omläggning beträffande tjänstgöringen för arrestanter som avtjänade
arreststraff överstigande tio dagar. Ett tidigare rådande »frigångaresystem»
modifierades så att vissa arrestanter sysselsattes på varvets pistolskjutningsbana.
Orsakerna till omläggningen voro följande. Arrestanterna måste vanligen
tilldelas okvalificerat handräckningsarbete av skilda slag, såsom uppsnyggning
av parkanläggningar, underhåll av båtinventarier och liknande
enklare arbeten. Endast undantagsvis voro arrestanterna yrkesarbetare som
kunde sysselsättas i den egentliga varvsverksamheten. De flesta arrestanterna
kommo från fartyg på expedition. Dessa kunde icke alltid beredas arbete
som var likartat med det de haft ombord. Speciellt medförde arbete i parkerna
att arrestanterna kommo i kontakt med civila besökare på Skeppsholmen
i en omfattning som icke vore önskvärd. Det hade inträffat att arrestanter
återvänt till militärhäktet från arbeten ute på Skepps- och Kastellholmarna
påtagligt berusade. Det ökade utnyttjandet av byggnaderna på
Skeppsholmen för olika civila ändamål — ämbetsverk, museum, högskola
m. m. — ävensom förläggningen av fartyget af Chapman till Skeppsholmen
hade också bidragit till att »frigångaresystemet» måste modifieras. Då huvudändamålet
med bestämmelsen att arrestant skulle deltaga i tjänstgöring
vore att arrestanten bereddes tillfälle till arbete, som vore likartat med det
han eljest utförde, hade det ansetts lämpligt att, i den mån flera än en arrestant
skulle sysselsättas, arbetet ägde rum på ett ställe. Därigenom erhölls
en arbetsgemenskap och ensamheten i cellen bröts. Då arrestanterna sysselsattes
på pistolskjutningsbanan underlättades därjämte deras övervakning
eftersom vaktchefen i det närbelägna militärhäktet kunde övervaka arbetet.
Genom omläggningen hade i princip icke skett någon ändring av arbetets
omfattning och art. När Rönnmark avlät sin anmälningsskrift hade hans
arreststraff icke till någon del verkställts med tjänstgöring, varför han då
ej ägde någon erfarenhet av det system som tillämpades efter omläggningen.

Sedan militieombudsmannen tagit del av Kemmers yttrande inspekterade
militieombudsmannen den 20 oktober 1961 den omförmälda pistolskjutningsbanan
och angränsande utrymmen. I det därvid förda protokollet antecknades
följande. Pistolskjutningsbanan, som var belägen i anslutning till
varvets militärhäkte, hade en längd av drygt 50 meter och en bredd av omkring
15 meter samt var, i den mån den icke gränsade till byggnader och ett
i betong uppfört kulfång, omgärdad av ett cirka 5 meter högt plank. Skjutbanan
hade allenast en utgång som ledde till en mindre förgård till militärhäktet.
Genom förgården, som likaledes var inhägnad med ett plank, skedde
inpasseringen till militärhäklet. Förgårdens utgång till varvets icke slutna
del (område vartill allmänheten äger tillträde) var försedd med en port som
kunde låsas.

Vid inspektionen uppgav rättsvårdsofficeren kaptenen B.-E. Sundberg:
Pistolskjutningsbanan användes numera icke för sitt egentliga ändamål. I
de fall då arrestanter sysselsattes med arbete där låstes porten mellan militärhäktets
förgård och varvets öppna del. Dörren mellan förgården och pistolskjutningsbanan
lämnades öppen för att de å skjutbanan arbetande ar -

restanterna skulle kunna besöka militärhäktets toalett. Arrestanter, som
fingo utföra arbete på skjutbanan, sysselsattes med skrapning och annan
behandling av båtinventarier av olika slag. Båtinventarierna forslades till
skjutbanan från varvets slutna del, där sådant arbete eljest vanligtvis utfördes.
Under arbetet stodo arrestanterna under uppsikt av den i militärhäktet
tjänstgörande bevakningspersonalen. Det förekom att pistolskjutningsbanan
användes som arbetsplats även då dylikt arbete skulle utföras av civila
arbetare eller handräckningsvärnpliktiga som icke undergingo arreststraff.
I sist åsyftade fall låstes emellertid icke porten mellan förgården och varvets
öppna del. Då arrestanter sysselsattes med arbete på skjutbanan arbetade
minst två tillsammans. Pa sista tiden hade icke någon arrestant svsselsatts
med arbete där, eftersom arbete funnits att tillgå inom varvets slutna
del på Skeppsholmssidan, på båtar eller på Galärvarvet. I den mån tillfredsställande
arbetsledning och uppsikt i fortsättningen icke kunde utövas över
ariestanter som arbetade på sistnämnda arbetsplatser, vore möjligen avsikten
att arrestanter åter skulle sysselsättas på pistolskjutningsbanan. För
näivarande funnes allenast en arrestant som fullgjorde arreststraff med
tjänstgöring. Denne sysselsattes under tjänstgöringstid på en båt på Galärvarvet.

Kemmer uppgav vid inspektdonstillfället: Anledningen till att han låtit
arrestanter sysselsättas på pistolskjutningsbanan var att han påträffat arrestanter,
som undergingo straff med tjänstgöring, sittande på marketenteriet.
Arrestanter sysselsattes emellertid regelmässigt inom varvets slutna del med
olika yrkesarbeten, om det med hänsyn till vederbörandes utbildning förelåg
möjlighet därtill. Sysselsättning på pistolskjutningsbanan förekom uteslutande
för de arrestanter, som av utbildningsskäl icke kunde placeras i den
egentliga varvsverksamheten. Utanför varvets slutna del förelågo stora svå1
igheter att anordna tillfredsställande bevakning. Arrestanterna voro intresserade
av att under arbetstiden träffa civila personer och ringa bekanta flickor
samt i en del fall att skaffa spritdrycker. Därest de utan tillfredsställande
tillsyn fingo vistas utanför varvets slutna del erhöllo de rikliga tillfällen
att skaffa sig dylika otillbörliga förmåner.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 16 november 1961 till Kemmer
följande.

Enligt 4 § lagen om disciplinstraff för krigsmän skall i vissa fall arreststraff
avtjänas med tjänstgöring. Sålunda deltager arrestant i tjänstgöring
i den mån strafftiden överstiger tio dagar. Men även under de tio första dagarna
av ett längre arreststraff eller vid kortare sådant straff kan tjänstgöring
ifrågakonnna. Förutsättningen härför är att förordnande om tjänstgöring
givits antingen i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest
föreliggande särskilda skäl eller ock vid verkställigheten enär arrest
utan tjänstgöring funnits medföra fara för arrestantens hälsa.

I förarbetena till ifrågavarande lagstiftning uttalas (SOU 1946: 83 s. 189
och prop. 1948: 144 s. 198) följande. Betydelsen av ett arreststraff synes
till stor del ligga däri att den brottslige under någon tid är isolerad från
sin omgivning. Å andra sidan har det icke ansetts lämpligt att en arrestant
under längre tid hålles i sysslolöshet. Framför allt med hänsyn till angelägenheten
att tillvarataga de värnpliktigas utbildningstid är det önskvärt att,
därest arbete utom häktet skall förekomma, detta består i deltagande i tjänstgöring.
För att utesluta risken av att arrest utan tjänstgöring under de första
tio dagarna av strafftiden eller vid kortare arreststraff skall inverka ofördelaktigt
på tjänsten inom krigsmakten bör möjlighet öppnas för den dömande
myndigheten att i straff beslutet förordna om tjänstgöring. Givetvis
skall tjänstgöringen under arresttid i princip vara densamma som eljest skolat
fullgöras av arrestanten. Om hinder däremot möter, t. ex. då arrestantens
avdelning befinner sig på annan ort, bör han kunna sättas till annat
lämpligt arbete.

Av utredningen i ärendet framgår att vid avtjänande av arrest med tjänstgöring
arrestanter i vissa fall satts att utföra skrapning av båtinventarier
och liknande arbeten inom den i anslutning till varvets militärhäkte belägna,
förutvarande pistolskjutningsbanan. Denna har därvid, bortsett från tillträde
till häktet, hållits stängd och uppsikten över arbetet har ombesörjts
av bevakningspersonalen vid häktet.

Den sålunda tillämpade ordningen synes väsentligt avvika från det sätt
på vilket vanlig tjänstgöring sker. Vare sig fråga är om militär övning eller
särskild arbetsuppgift, försiggår sådan tjänstgöring i allmänhet icke inom
avspärrat utrymme i vidare mån än det betingas av tjänstens krav och ej
heller med tillsyn av annan än den som leder övningen eller arbetet. Ifrågavarande
arrestanttjänstgöring torde, oavsett arbetets art, på det hela taget
mera vara att likställa med arbete inom häktet än med vanlig tjänstgöring.

Eftersom arrestant även under lid då han deltager i tjänstgöring är föremål
för straffverkställighet, kan han givetvis icke undgå viss särbehandling.
Enligt 5 § första stycket disciplinlagen får den som undergår arrest ej åtnjuta
annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Härav följer
bl. a. att arrestant under måltidsuppehåll bör återgå till häktet och utspisas
där (jfr militieombudsmannens ämbetsberättelse 1957 s. 74 ff). I samma
paragrafs andra stycke angivas de förutsättningar under vilka straffverkställighet
kan avbrytas. Denna bestämmelse äger tillämpning även på arrestant
som fullgör tjänstgöring och blir alltså, om arrestanten begär ledighet,
av betydelse vid sidan av gällande regler om ledighets beviljande. Jämväl
andra bestämmelser om verkställighet av arreststraff än de nu nämnda kunna
föranleda att arrestant icke behandlas såsom annan tjänstgörande.

Någon föreskrift om att arrestant under tjänstgöring skall hållas instängd
eller eljest stå under särskild bevakning finnes icke, och vid tillkomsten av
gällande bestämmelser har ej heller förutsatts att detta skall förekomma.
Med hänsyn till det grundläggande skälet för att arreststraff skall vara förenat
med tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar, nämligen

olämpligheten av längre tids sysslolöshet, torde det i och för sig icke vara
otänkbart att speciell kontroll anordnas. I det stora flertalet fall består
emellertid tjänstgöringen i att arrestanten utför sin vanliga tjänstgöring under
uppsikt av allenast truppbefäl eller annan arbetsledning. Det måste
då te sig stötande ur rättvisesynpunkt om arrestant, som icke kan utföra
sin vanliga tjänstgöring och därför tilldelas annat arbete, därvid också blir
hänvisad att arbeta på ett ställe som eljest i regel icke användes som arbetsplats
och underkastad särskild bevakning. Någon avgörande svårighet att
ändock komma till rätta med sådan arrestant lärer icke föreligga. I förevarande
fall borde t. ex. arbetsmaterielen ha kunnat lämnas kvar inom varvets
slutna del och arbetet där utföras under uppsikt av den för materielen ansvarige
eller annan arbetsledare. För övrigt må framhållas att arrestant likaväl
som annan givetvis gör sig skyldig till straffbar handling genom att
egenmäktigt avbryta tjänstgöringen för exempelvis marketenteribesök.

På grund av det anförda kan enligt min mening den vid varvet tillämpade
ordningen med arrestanters tjänstgöring inom pistolskjutningsbanan icke
anses godtagbar.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är förevarande ärende slutbehandlat
från min sida.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Rönnmark.

4. Fråga huruvida militär befattningshavare som tillhandagått civil myndighet
med upplysningar om anställningssökande därvid iakttagit
tillbörlig omsorg och aktsamhet

I en den 10 oktober 1960 inkommen skrift anförde dåvarande e.o. tullvakten
Sune Jevemo: År 1958 sökte Jevemo anställning i Stockholms poliskår
men fick avslag å sin ansökan. I augusti 1960 sökte han ånyo anställning
i samma kar men blev icke heller då antagen. Då Jevemo vid sistnämnda
tillfälle hos polisintendenten H. Hökeberg anhöll om besked angående
anledningen till att han icke kunde beredas anställning, upplyste Hökeberg
att den undersökning som vid ansökningstillfället 1958 gjorts beträffande
Jevemos person icke givit sådant resultat att en anställning kunde bli aktuell.
Hökeberg åberopade bl. a. en uppgift av en officer vid flottans furirskola,
vilken Jevemo genomgått under tiden oktober 1955—oktober 1956.
Den åsyftade officeren hade sagt sig vilja erinra sig att han vid ett tillfälle
lmder den tid Jevemo genomgick furirskolan i Jevemos klädskåp funnit ett
av en man skrivet kärleksbrev eller kort. Jevemo upplyste Hökeberg om att
uppgiften vore fullständigt felaktig, i anledning varav''Hökeberg utfäste sig
att kontakta den åsyftade officeren och låta verkställa en Undersöknin*
angående uppgiftens riktighet. Sedan detta verkställts meddelade Hökeberg
Jevemo ytterligare uppgifter som han erhållit beträffande denne. Jevemo
konstaterade att även dessa uppgifter voro oriktiga. Den åsyftade officeren

hade sålunda påstått att Jevemo vid tiden för brevets eller kortets ankomst
begärt en timmes permission. Officeren hade tagit för givet att denna begäran
liade med brevets eller kortets avsändare att göra. Jevemo skulle vidare
ha tagit ut förskott på sin månadslön för att med denne resa till Hamburg.
Jevemo hade dock under sin vistelse vid skolan begärt permission allenast
för att avlägga körkortsprov. Något löneförskott liade han aldiig begärt.
Namnet på den av Hökeberg åsyftade officeren kände Jevemo icke till, då
Hökeberg träffat en överenskommelse med officeren att icke till Jevemo utlämna
dennes namn. Då officeren enligt Jevemos uppfattning grovt felat
genom att lämna oriktiga uppgifter beträffande Jevemo, hemställde Jevemo
att militieombudsmannen ville låta verkställa undersökning i saken.

På begäran översände Hökeberg till militieombudsmansexpeditionen de
handlingar beträffande Jevemo, vilka ansågos vara av betydelse i saken. Avhandlingarna
inhämtades följande.

I en till polischefen i Stockholm den 30 november 1957 inkommen ansökan
anhöll Jevemo, som då hade släktnamnet Johansson, att bli antagen
som polisaspirant eller, om löneplansanställning icke knnde erhållas, till
polisrekryt. Med anledning av Jevemos ansökan inhämtades av polismyndigheten
i Stockholm upplysningar beträffande Jevemo från vissa av dennes
tidigare arbetsgivare och militära chefer, bl. a. kaptenen Erik Eurén, som
under den tid då Jevemo genomgick flottans furirskola var utbildningsledare
vid skolan. Denne hade enligt en av poliskommissarien J. O. Johansson den
22 januari 1958 undertecknad och av polismannen G. Holmström kontrasignerad
promemoria lämnat följande uppgifter beträffande Jevemo.

Han erinrade sig Johansson mycket väl. Denne var en ganska lång och
gänglig gotlänning, som var ett genomgående svagt nummer, speciellt när
det gällde befälsutbildning, i vilket ämne han klarade sina uppgifter med
knappt godkänt och inte mer. I början av skoltiden gick Johansson mycket
för sig själv och var ganska mycket utsatt för kamraternas drift, vilket emellertid
upphörde efter hand. Det var något mystiskt med Johansson och som
bevis härför berättade Eurén i förtroende, att vakten i matsalen vid ett tillfälle
hittade ett korrespondenskort, som var ställt till »Sune» och var ett rent
kärleksbrev från en okänd man, som Eurén senare lyckades identifiera. I
brevet föreslog avsändaren ett sammanträffande med Sune på en viss dag
och plats. Den ifrågavarande dagen inställde sig Johansson hos Eurén och
begärde permission en timme tidigare än eleverna var berättigade till, och
som motivering för sin anhållan uppgav han, att han måste resa med en tidigare
buss för att på avtalad tid kunna infinna sig i Enskede, där han
enligt löfte skulle hjälpa en bekant eller släkting med något arbete på dennes
stnga. Eurén konstaterade senare, att även brevskrivaren den dagen
lämnat sin arbetsplats någon timme tidigare. Den ende av eleverna med
namnet »Sune» var Johansson. Vid ett tillfälle omkring den 20 i en månad
uppsöktes Eurén av Johansson, som efterhörde möjligheterna att få ut lön
i förskott. Som anledning till behovet av pengar uppgav Johansson, att han
hade för avsikt att resa till Hamburg under den instundande semestern. Sedan
han fått besked om att någon möjlighet till förskott icke fanns, vände
han sig till underbefälsföreningen, där han fick låna några hundra kronor.
Detta förhållande ansåg Eurén icke tala till förmån för Johanssons ekono -

miska stallmng. Ifrågavarande lån hade Johansson säkerligen återbetalat.
Med hansyn till ovanstående ansåg Eurén, att han tyvärr måste ställa sig negativ
vid bedömningen av Johanssons lämplighet som polisaspirant.

Genom en den 25 januari 1958 dagtecknad skrivelse underrättades Jevemo
om att han icke kunde beredas anställning vid poliskåren. På fråga om anledningen
härtill erhöll Jevemo i skrivelse den 30 januari 1958 beskedet att
hans meriter »helt allmänt sett voro för svaga för anställning såsom polisaspirant».
Jevemo underrättades samtidigt om att ny ansökan om anställning
vid poliskåren kunde antagas leda till samma resultat som den redan
avslagna.

I en till polischefen i Stockholm den 27 augusti 1960 inkommen ansökan
anmälde sig Jevemo ånyo som sökande till polistjänst vid poliskåren. Genom
en den 30 augusti 1960 dagtecknad skrivelse underrättades Jevemo om
att anställning såsom polisaspirant vid poliskåren icke heller denna gång
kunnat beredas honom. I skrivelsen anfördes vidare: »Anledningen härtill
är att vid undersökning rörande Eder lämplighet för polistjänst, vilken undersökning
verkställdes i anslutning till en av Eder tidigare gjord anställningsansökan,
ha icke i allo framkommit sådana positiva uppgifter, som äro
villkor för anställning.»

Hökeberg hade den 1 september 1960 ett samtal med Jevemo, därvid enligt
en av Hökeberg den 5 september 1960 upprättad promemoria bl. a. förekom
följande: Hökeberg redogjorde i korthet, utan att nämna Euréns namn,
för innehållet i promemorian den 22 januari 1958. Jevemo bestred därvid
energiskt alt han någonsin förekommit i homosexuella sammanhang och
gjorde gällande att en annan elev, vilken samtidigt som Jevemo genomgått
flottans furirskola och som enligt Jevemos uppfattning mycket väl kunde
avses i det berörda kärleksbrevet, haft förnamnet Sune. Hökeberg uttalade
härefter som sin mening att brevet mot Jevemos bestridande knappast kunde
åberopas mot honom och tillrådde Jevemo att, därest denne ansåg att fog
saknades för att vägra honom anställning i poliskåren, hos överståthållarämbetet
söka ändring i polismyndighetens beslut.

Jevemo anförde därefter samma den 1 september 1960 besvär över polismyndighetens
förenämnda beslut att vägra honom anställning som polisaspirant.

Den 2 september 1960 begärde Jevemo hos Hökeberg uppgift å namnet
på den officer, som enligt vad ovan angivits satt Jevemo i samband med det
berörda kärleksbrevet, och förklarade att han övervägde att väcka åtal mot
officeren för ärekränkning. Hökeberg underrättade därvid Jevemo om att
han framdeles skulle erhålla besked huruvida hans framställning om namnuppgift
kunde bifallas.

Den 5 oktober 1960 hade Hökeberg ett telefonsamtal med Eurén. Enligt
en av Hökeberg den 10 oktober 1960 upprättad promemoria uppgav Eurén
därvid följande.

Han erinrade sig väl Jevemo (Johansson) och kortet till »Sune». Kortet
hade överlämnats till Eurén av någon, sannolikt en annan officer, vilken

gjort vissa efterforskningar och satt detsamma i samband med Jevemo. Varken
Eurén eller någon annan hade emellertid hållit något förhör i saken med
Jevemo, och det kunde därför enligt Euréns mening icke uteslutas att misstanken
mot Jevemo saknade grund. Eurén menade sig ha haft visst stöd
för misstanken — förutom däri att Jevemo begärt permission den aktuella
dagen — i Jevemos begäran om löneförskott för semesterresa till Hamburg.
Furirskolan hade numera flyttats till Karlskrona, och Eurén hade icke möjlighet
att kontrollera Jevemos nu lämnade uppgift att även en annan kursdeltagare
haft förnamnet »Sune». Därest Eurén räknat med att hans uppgifter
skulle nedtecknas, hade han helt säkert icke ingått på det ämne, varom
nu vore fråga. Enligt Euréns uppfattning borde ■— eftersom Jevemo nu
bestred uppgifternas riktighet — dessa icke läggas Jevemo till last.

Jevemo uppgav därefter vid telefonsamtal med Hökeberg den 6 oktober
1960: Han bestred att han vid något tillfälle under det han genomgått furirskolan
begärt löneförskott för att resa till Hamburg. Jevemo hade aldrig,
vare sig vid furirskolan eller under sina arbetsanställningar, begärt löneförskott
och han hade aldrig varit i Hamburg. Däremot hade det förekommit
att han under furirskoletiden rest till Trelleborg för att där besöka en
flicka med vilken han varit förlovad. Såvitt Jevemo kunde erinra sig hade
han under det han genomgick furirskolan begärt permission före tjänstetidens
slut allenast vid ett tillfälle, nämligen då han skulle avlägga prov för
erhållande av körkort. Han vidhöll sin begäran att få kännedom om namnet
på den officer, som lämnat de berörda uppgifterna om honom, då Jevemo
ansåg att uppgifterna varit honom till stor skada.

Hökeberg underrättade den 10 oktober 1960 Eurén om att Hökeberg avsåg
att samma dag skriftligen lämna Jevemo besked om att Eurén lämnat de
berörda uppgifterna beträffande Jevemo. Som stöd för denna åtgärd åberopade
Hökeberg vad som anförts i justitieombudsmannens ämbetsberättelse
1958 s. 222 ff.

I anledning av vad som förevarit uttalade Hökeberg i en till ordningspolisintendenten
i Stockholm överlämnad promemora att — då vetskap om
att nedteckning skedde enligt Hökebergs mening skulle föranleda att uppgift
lämnades allenast rörande förhållanden om vilkas riktighet uppgiftslämnaren
vore fullt övertygad — uppgiftslämnaren borde i fortsättningen
tillfrågas huruvida han hade något att erinra mot att lämnade uppgifter
nedtecknades. Uppgifter vilka uppgiftslämnaren icke ville ha nedtecknade
borde icke, framhöll Hökeberg vidare, medtagas i vederbörande promemorior.

Militieombudsmannen anhöll härefter i skrivelse till chefen för marinen
all denne skulle föranstalta om och inkomma med utredning till klarläggande
av frågan huruvida Eurén vid lämnandet av de ifrågavarande uppgifterna
beträffande Jevemo iakttagit tillbörlig omsorg och noggrannhet.
I anledning därav inkom chefen för marinen med yttranden från Eurén
och chefen för Berga örlogsskolor, kommendören S. Hermelin, ävensom
eget yttrande, vilket enligt uppdrag avgivits av chefen för marinstabens
andra sektion, kommendören W. Edenberg.

Eurén anförde i det av honom avgivna yttrandet: Vad i promemorian den
22 januari 1958 antecknats beträffande samtal med Eurén vore i stort sett
riktigt. Utan att ingå på några detaljer i de verkställda anteckningarna,
vilka helt naturligt icke återgåve den exakta ordalydelsen vid samtalen, ville
Eurén dock framhålla att han vore av den uppfattningen att han icke
borde ha underlåtit att för polisen nämna den ifrågavarande händelsen med
brevet, särskilt som uppgiften i fråga lämnades till en myndighet för vilken
Eurén hade stort förtroende och som Eurén förutsatte icke skulle använda
uppgiften utan kontroll. Eurén hade räknat med att hans uppgift härutinnan
icke skulle vinna beaktande därest kontroll av densamma visade
att den icke kunde sättas i samband med Jevemo.

Hermelin anförde: Omkring årsskiftet 1957—1958 uppringdes Eurén ett
flertal gånger av Holmström, som förhörde sig om före detta elever vid flottans
furirskola i anledning av att de sökt anställning vid polisen i Stockholm.
Genom dessa samtal utvecklade sig mellan Eurén och Holmström ett
slags bekantskap som resulterade i en naturlig strävan från Euréns sida
att vara fyllig i sina yttranden. Riktigheten av vad Eurén uppgivit beträffande
av Jevemo nådda utbildningsresultat vid furirskolan framginge av
skolans betygslistor. Dessa utvisade att av 53 vid skolan utexaminerade
elever Jevemo var en av de sju som erhållit medelbetyget 6,0 eller lägre
samt en av de tre som i vad avsåg allmän duglighet erhållit det lägsta givna
betyget eller 5. På grund av den tid som förflutit sedan händelsen med det
ifrågavarande kärleksbrevet ägde rum hade vid verkställd utredning icke
framkommit något utöver vad Eurén enligt åberopade promemorior anfört.
Brevet hade emellertid hittats, icke såsom Jevemo i sin anmälan antagit i
dennes klädskåp utan i en matsal. Detta framginge även av promemorian
den 22 januari 1958. Det hade icke kunnat fastställas vid vilken tidpunkt
händelsen inträffat. Bland elever, som fullföljt furirskoleutbildningen, hade
ingen annan än Jevemo haft förnamnet Sune. Utredningen gåve dock vid
handen att två elever, vilka under 1956 lämnat sin anställning vid flottan
och därmed även furirskolan, haft bl. a. namnet Sune. Den ene av dessa
två elever hade lämnat anställningen den 22 april 1956 och den andre den
12 maj samma år. De syntes ha skilts från utbildningen omkring den 1
respektive den 20 april 1956. Därest händelsen med brevet inträffat före
den 20 april syntes Jevemos påstående att även annan elev vid skolan haft
samma förnamn vara riktigt. Om händelsen inträffat senare vore Euréns
till Holmström härutinnan lämnade uppgift riktig. Det hade icke kunnat
utrönas huruvida Jevemo erhållit permission annat än i samband med det
av honom angivna körkortsprovet; Jevemo tog sitt körkort under april månad
1956. Permissioner voro dock sällsynta. Det hade sålunda icke med säkerhet
kunnat fastställas huruvida i berörda hänseenden gjorda påståenden
voro riktiga eller helt eller delvis felaktiga. Vad beträffade frågan huruvida
Jevemo begärt löneförskott hade Eurén uppgivit, icke att Jevemo utfått
förskott, vilket varit i och för sig omöjligt, utan att Jevemo förhört sig
om möjligheterna att utfå förskott. Hos kassaförvaltaren i flottans under -

befälsförening förelågo icke några anteckningar, som kunde styrka att Jevcmo
lånat pengar från föreningen. Vad som framkommit beträffande Euréns
yttrande om brevet och Jevemos ekonomiska förhållanden uteslöte
icke att en sammanblandning av elever ägt rum från Euréns sida. Sannolikheten
härför syntes dock vara liten, eftersom Eurén givit en noggrann
och riktig bild av Jevemos utbildningsresultat vid furirskolan. Enligt Hermelins
uppfattning hade Eurén varit fullständigt övertygad om att polisen
skulle, innan de av Eurén relaterade förhållandena användes som skäl för
att vägra Jevemo anställning, närmare undersöka underlaget för Euréns
uppgifter, och Eurén kunde icke lastas om polisen okritiskt och utan vidare
utredning använde sig av dessa hans uppgifter. Med anledning härav
ansåge Hermelin att Eurén iakttagit tillbörlig omsorg och noggrannhet vid
lämnandet av de ifrågavarande uppgifterna.

Chefen för marinen anförde i sitt yttrande: Det vore vanligt att, då statliga
eller kommunala myndigheter avsågo att anställa personal som tidigare
innehaft militär anställning, myndigheterna inhämtade upplysningar beträffande
den sökande från militär myndighet. Kommunikationen myndigheterna
emellan syntes merendels ha den formen, att representanter för vederbörande
statliga eller kommunala myndighet genom underhandsförfrågningar
hos sökandens tidigare militära chefer sökte erhålla upplysningar
utöver de jämförelsevis stereotypa uppgifter, som lämnades i tjänstgöringsbetyg
eller andra handlingar från sökandens militära tjänstgöring. Att här
åsyftade underhandsupplysningar eller referenser vore till nytta för stat
och kommun syntes otvetydigt. Den militäre uppgiftslämnarens avsikter
torde härvid helt domineras av strävan att stat och kommun skulle erhålla
fullgod arbetskraft. Det syntes anmärkningsvärt att, såsom nu skett,
muntliga upplysningar eller referenser av mottagaren nedtecknades och utlämnades
till sökanden som motiv för avslag på ansökan om erhållande av
anställning. Ett dylikt förfarande måste med nödvändighet få till följd att
militära chefer för framtiden bleve ytterligt restriktiva vid lämnandet av
upplysningar eller referenser. Huruvida en sådan utveckling allmänt sett
kunde anses önskvärd syntes diskutabelt, speciellt mot bakgrunden av att
förfrågningar angående personalens lämplighet för tilltänkta anställningar
så ofta förekomme. Hermelins utredning och Euréns yttrande gåve vid handen
att de av Eurén lämnade uppgifterna varit av sådant slag, att de borde
komma till polismyndighetens kännedom samt att Eurén förutsatt att uppgifterna
icke skulle användas av polismyndigheten utan vederbörlig kontroll.
Chefen för marinen ansåge på grundval av föreliggande utredning att
Eurén vid de ifrågavarande uppgifternas lämnande iakttagit tillbörlig omsorg
och noggrannhet. Därest militieombudsmannen skulle finna att Eurén0!
något avseende förfarit felaktigt ansåge marinchefen sig böra hos underlydande
personal inskärpa vikten av att vid lämnandet av ieteienser
iakttaga största återhållsamhet.

I anledning av Jevemos förenämnda besvär anförde polismästaren i Stockholm
N. Lön ing i ett till överståthållarämbetet avgivet yttrande: Då genom -

gång av flottans furirskola icke ansetts ur allmänbildningssynpunkt ha samma
värde som genomgång av instruktörsskola II vid armén, vilken av
Kungl. Maj:t i den 3 april 1959 fastställda rekryteringsanvisningar upptagits
som norm i detta hänseende, hade sökande med utbildning vid flottans
furirskola hittills antagits till polisaspiranter under villkor att de genomgingo
vid polisens centralavdelning anordnade kurser i allmänbildande ämnen.
Av ett av polisverksamhetsutredningen i september 1960 avgivet betänkande
kunde emellertid utläsas att skillnaden i fråga om allmänbildningsvärdet
mellan de olika skolformerna vid försvarsväsendet voro obetydliga.
Genomgång med godkända betyg av flottans furirskola borde därför fortsättningsvis
medföra erforderlig kompetens för polistjänst och Jevemo uppfyllde
således i fråga om allmänbildning de för polistjänst uppställda kraven.
Vad anginge spörsmålet huruvida Jevemo kunde anses uppfylla uppställda
krav i fråga om ordentligt levnadssätt funnes, såvitt kunde bedömas
vid tidpunkten för yttrandets avgivande, icke fog för de misstankar i fråga
om Jevemo, vilka framförts av Eurén.

Överstathållarämbetet undanröjde härefter genom utslag den 17 december
1960 polismyndighetens omförmälda beslut den 30 augusti 1960 och visade
målet åter till polismyndigheten för ny behandling. I anledning därav anställdes
Jevemo som polisaspirant i Stockholms polisdistrikt från den 1 januari
1961.

För vinnande av närmare upplysningar om det ifrågavarande hrevets innehåll
och omständigheterna kring dess upphittande hölls å militieombudsmansexpeditionen
förhör med Eurén, därvid han anförde: »Kärleksbrevet»
utgjordes av ett korrespondenskort. Eurén ville erinra sig att kortet var daterat
viss dag i Stockholm, överst i textdelen stod »Kära Sune». Beträffande
innehållet i övrigt hade Eurén icke några säkra minnesbilder men han
ville minnas att avsändaren uttalade sin glädje över att adressaten erhållit
landkommendering och att de i anledning därav »kunde träffas oftare». Av
kortet framgick vidare att avsändaren ville träffa adressaten en lördag klockan
1300. Såvitt Eurén kunde erinra sig fanns icke platsen för sammanträffandet
angiven. Eurén kom icke ihåg hur kortet var undertecknat men trodde
att avsändaren skrivit sitt förnamn under texten. Kortets innehåll var
dock sådant att Eurén blev övertygad om att avsändaren och adressaten kunde
slå i ett homosexuellt förhållande till varandra. Vidare angavs å kortet ett
lelefonanknytningsnummer. Uppgifterna i kortet gåvo vid handen alt avsändaren
sökt dölja sin identitet för en eventuell obehörig läsare. Kortet
hade upphittats i en av Bergaskolornas matsalar av ett vaktunderbefäl, en
högbåtsman. Vid skolorna funnos två matsalar, en avsedd för värnpliktiga
samt en avsedd för underbefäl och civilanställda. Eurén ville minnas a°lt
matsalarna även vid den tidpunkt, varom nu vore fråga, skildes åt genom
en skjutdörr samt att furirskoleeleverna åto i den för underbefäl och civilanställda
avsedda matsalen. Högbåtsmannen, som hittat kortet, hade lämnat
detta till kaptenen B. Ohrelius, som tjänstgjorde på chefsexpeditionen. I anledning
av att högbåtsmannen till Ohrelius lämnat uppgifter, som tvddc på

att kortet tappats av en furirskoleelev, överlämnade Ohrelius kortet till
Eurén, som var chef för furirskolan. Eurén hade icke själv tagit kontakt med
högbåtsmannen, vilken numera icke kunde identifieras, men erhöll vid samtal
med Ohrelius det intrycket att högbåtsmannen varit av den bestämda
uppfattningen att kortet tappats av en furirskoleelev. Även om Ohrelius för
Eurén nämnt de omständigheter varå högbåtsmannen grundade denna sin
uppfattning, kunde Eurén i allt fall icke längre erinra sig de uppgivna omständigheterna.
Eurén hade emellertid vid samtalet med Ohrelius ifrågasatt
huruvida kortet verkligen tappats av en furirskoleelev och framhållit möjligheten
av att det härrörde från t. ex. en civilanställd. Ohrelius hade dock
understrukit att kortet med säkerhet tappats av en furirskoleelev och i
samband därmed uttalat som sin uppfattning att Eurén i allt fall icke kunde
vidtaga någon åtgärd i anledning av kortet. Eurén hade senare erfarit —
troligen av Ohrelius —- att efterforskningar givit vid handen att avsändaren
varit en vid ett statsdepartement anställd tjänsteman. Eurén kunde numera
icke erinra sig namnet på tjänstemannen i fråga. Icke heller kom Eurén
ihåg att han erfarit att tjänstemannen den ifrågavarande dagen skulle ha
lämnat sin arbetsplats före tjänstetidens slut. Beträffande tidpunkten för
upphittandet av kortet hade Eurén, trots ansträngningar att med stöd av
händelser som inträffat under år 1956 fastställa densamma, icke kunnat
komma till något bestämt resultat. Eurén hade för sig att kortet överlämnats
till honom sent på våren 1956. Det fanns icke anledning antaga att någon
längre tid förflutit från det kortet upphittades till dess det överlämnades till
Eurén. Intet tydde på att kortet skrivits vid annan tidpunkt än strax före upphittandet.
Då Eurén fick kortet i sin hand kunde han konstatera att den i
kortet angivna dagen för sammanträffandet mellan avsändaren och adressaten
infallit kort tid dessförinnan. Eurén konstaterade även att vid denna tidpunkt
av furirskolans elever allenast Jevemo hade förnamnet Sune. Av utredningen
i ärendet framginge att ytterligare två elever vid furirskolan med
förnamnet Sune skilts från utbildningen omkring den 1 respektive den 20
april 1956. De elever, som skildes från furirskoleutbildningen, fingo i regel
icke gå kvar vid furirskolan men kunde få kvarstanna vid Bergaskolorna
till dess deras anställning vid flottan upphörde, därvid de kunde placeras
vid exempelvis idrottsdetaljen. Därest de fingo kvarstanna vid Bergaskolorna
flyttades de från sina logement vid furirskolan men fingo, såvitt
Eurén kände till, även under återstoden av anställningstiden äta i den för
underbefäl avsedda matsalen. Det kunde emellertid hända att elever, som
skilts från utbildningen, fingo verkställa sin återstående tjänstgöring på
Skeppsholmen. I så fall blevo de även förlagda på Skeppsholmen. Huru det
förfarits med de två elever, som skilts från utbildningen omkring den 1 och
den 20 april 1956, kände Eurén icke till. Då Eurén mottog det ifrågavarande
kortet kontrollerade han — såsom tidigare framhållits — i förteckningen
över furirskolans elever, alt ingen annan än Jevemo hade förnamnet Sune.
Till följd härav måste kontrollen ha ägt rum efter den 20 april 1956. Furirskoleutbildningen
slutade den 20 juni 1956. Eurén konstaterade tillika att

av furirskolans elever allenast Jevemo haft permission den ifrågavarande
lördagen. Eurén ville minnas att Jevemo som skäl för att han önskade permission
denna dag angav, att han skulle hjälpa någon person i Enskede
med någon angelägenhet. Även om Eurén icke kom ihåg vad i detalj förevarit
med avseende å permissionen voro hans minnesbilder tillräckligt klara
för att han skulle kunna påstå att de av honom år 1958 i detta hänseende
lämnade uppgifterna voro riktiga. Det vore möjligt att Jevemo därutöver
vid något tillfälle erhållit permission för att avlägga körkortsprov. Drygt 50
procent av skolans elever hade tagit körkort under furirskoletiden. Elev
som skulle förvärva körkort beviljades i regel permission under en halv dag
såväl för avläggande av skriftligt prov som för genomgående av körprov.
Det ifrågavarande korrespondenskortet funnes icke längre i behåll. Eurén
hade själv förstört detsamma någon tid efter det han fått det till sig överlämnat.
Beträffande uppgifterna att Jevemo förfrågat sig om möjligheterna
att få förskott på lön för att resa till Hamburg och att han därefter av underbefälsföreningen
erhållit ett lån för samma ändamål saknade Eurén helt
minne. Eurén ifrågasatte om han överhuvudtaget lämnat några uppgifter av
detta innehåll och ville icke utesluta att anteckningarna härom tillkommit
genom ett missförstånd. Det vore möjligt att Eurén för polismannen Holmström
gjort något allmänt uttalande som denne uppfattat såsom gällande
Jevemo. Eurén kände kassören i underbefälsföreningen och visste att denne
förde noggranna anteckningar beträffande beviljade lån. Enär några anteckningar
beträffande lån till Jevemo icke kunnat återfinnas i föreningens räkenskaper
vore det enligt Euréns uppfattning tillförlitligen klarlagt att Jevemo
aldrig erhållit något lån från föreningen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 10 maj 1961 till chefen för marinen
följande.

Det är ett känt förhållande att bedömningen av en anställningssökande
merendels är förenad med svårigheter. De uppgifter som framgå av tjänstgöringsbetyg
och andra skriftliga handlingar giva i allmänhet icke en fullständig
bild av sökanden. Om den som skall avgöra anställningsfrågan icke
själv är bekant med sökanden, är han därför ofta i behov av kompletterande,
muntliga upplysningar från någon som tidigare haft att göra med vederbörande
i arbetet eller eljest äger närmare kännedom om denne. Vid ett samtal
kan exempelvis genom svaren på lämpligt ställda frågor och återgivandet
av i och för sig betydelselösa detaljer belysas nyanser i sökandens karaktär
och övriga förhållanden som endast undantagsvis skulle framkomma
genom skriftväxling.

Med hänsyn till det ur allmän synpunkt befogade önskemålet om rätt
man på rätt plats är det angeläget att behovet av muntliga upplysningar om
anställningssökande blir tillgodosett. Detta gäller givetvis också såvitt an -

kommer på befattningshavare vid krigsmakten. Att militär chef tillhandagår
med upplysningar då underlydande söker anställning på annat håll
torde för övrigt ligga i krigsmaktens eget intresse. Vetskapen om att sättet
för militärtjänstgöringens utförande och uppträdandet därunder kunna ha
betydelse även i det civila livet bör återverka fördelaktigt på såväl den militära
tjänstens gång som personalrekryteringen inom krigsmakten.

Då upplysningar lämnas angående faktiska förhållanden är det självklart
att varje uppgift måste vara korrekt. Därest uppgiftslämnaren ej
själv har säker kännedom om viss omständighet, skall han givetvis kontrollera
den eller uttryckligen framhålla behovet av kontroll. I allmänhet är
det emellertid icke faktiska uppgifter utan uppgiftslämnarens personliga
uppfattning som efterfrågas. Oaktat att det sålunda gäller subjektiva omdömen,
måste såvitt möjligt objektivitet iakttagas. Överdrivet välvilliga bedömningar
leda förr eller senare till minskad tilltro till bedömaren. Detsamma
blir väl resultatet även av överdrivet negativa omdömen, men i sådant
fall tillkommer att den bedömde kan finna sig kränkt eller eljest
lida skada. En särskild omständighet som manar till omsorg vid upplysningars
lämnande är att upplysningarna kunna bli utformade i skrift av
mottagaren. Såsom närmare framgår av vad justitieombudsmannen anfört
i sin ämbetsberättelse till 1958 års riksdag (s. 222 ff) torde sådana anteckningar,
i den mån de förvaras hos myndighet, i allmänhet få anses vara
att hänföra till allmänna handlingar och kunna följaktligen utlämnas till
envar som önskar taga del av dem.

Utredningen i förevarande ärende visar att kaptenen Eurén vid telefonsamtal
med polismannen Holmström i januari 1958 gjort vissa uttalanden
om Jevemo, vilken någon tid dessförinnan sökt anställning hos polisen. Jevemo
hade 1955—1956 genomgått flottans furirskola med Eurén såsom utbildningsledare.
Vid samtalet förklarade Eurén bl. a. att han funnit det
vara något mystiskt med Jevemo och lämnade till belysning därav en berättelse
av innebörd att vakten i matsalen vid ett tillfälle hittat ett »kärleksbrev»
från en man till »Sune», att avsändaren av brevet i detsamma föreslog
ett sammanträffande med Sune viss dag, att Jevemo denna dag begärt
och erhållit permission sista timmen före tjänstens slut samt att den ende
av eleverna med namnet Sune var Jevemo.

Uppenbart är att Eurén, då han gjorde detta uttalande, ansåg att Jevemo
kunde vara homosexuell. Genom att Eurén vid samtalet med Holmström
först förklarade att han erinrade sig Jevemo mycket väl och därefter utan
reservation berättade om omständigheterna i samband med brevet ingav han
helt naturligt Holmström uppfattningen att den i uttalandet inneslutna misstanken
var heaktansvärd. Härom måste Eurén ha varit medveten. Såsom anförts
av polismästaren Liining i dennes yttrande i anledning av Jeveanos
besvär hos överståthållarämbetet torde emellertid fog icke finnas för berörda
misstanke.

Genom utredningen har icke ådagalagts att någon av de faktiska uppgifter
som ifrågavarande uttalande innehåller är oriktig. Det är visserligen

utrett att, förutom Jevemo, även två andra elever haft förnamnet Sune.
Båda dessa skildes emellertid från utbildningen troligen under april månad,
och tidpunkten för brevets upphittande har icke kunnat fastställas i vidare
mån än att Eurén sagt sig vilja minnas att det var sent på våren.

Även om det sålunda får förutsättas att de om sakförhållanden lämnade
uppgifterna äro riktiga, måste det berättigade i att göra uttalandet i fråga
anses vara i hög grad tveksamt. Att döma av vad Eurén uppgivit sig numera
minnas om brevets innehåll är det svårt att förstå varför brevet uppfattats
som ett kärleksbrev från en man till en annan. Brevet torde lika
gärna ha kunnat utgöra ett vanligt vänskapligt meddelande från en anförvant
eller annan närstående. Möjligt är dock att brevet i själva verket innehållit
stöd för den uppfattning om dess karaktär som synes ha hysts av
icke blott Eurén utan även andra i samband med upphittandet. Omständigheterna
vid brevets upphittande ha icke kunnat klarläggas. Såvitt i ärendet
blivit upplyst nyttjades emellertid den matsal, i vilken furirskolans
elever intogo sina måltider, även av underbefäl och civila tjänstemän, och
den hade dessutom direkt anslutning till den matsal där värnpliktiga utspisades.
Enbart platsen för brevets upphittande kan alltså icke anses visa
att brevet tillhörde någon av furirskolans elever. Men även om så varit förhållandet,
är det icke säkert att denne var Jevemo. Såsom förut nämnts
funnos också två andra elever med förnamnet Sune, ehuru de skildes från
utbildningen innan denna slutförts. Sådana elever, som i förtid slutat utbildningen,
brukade under den närmaste tiden därefter vara kvar i tjänst
och intaga sina måltider tillsammans med övriga elever. Uteslutet är därför
ej att en tillfyllestgörande kontroll av vilka elever som hade namnet
Sune bort avse jämväl vissa förutvarande elever.

Vid nu angivna förhållanden föreligger alltså tämligen stor sannolikhet
för att Eurén icke haft tillräckliga skäl att göra det ifrågavarande uttalandet.
Med hänsyn till att fullständig utredning icke kunnat vinnas kan dock
ej göras gällande att Eurén genom uttalandet brustit i tillbörlig omsorg och
aktsamhet.

Enligt den över samtalet med Holmström upprättade promemorian uttalade
Eurén ytterligare att Jevemo vid något tillfälle förhört sig angående
möjligheten att få förskott på sin lön för en semesterresa till Hamburg och,
efter att ha erhållit besked att detta icke läte sig göra, fått låna "några
hundra kronor av underbefälsföreningen. Eurén har i ärendet ifrågasatt om
han verkligen gjort detta uttalande och förklarat att promemorians innehåll
i denna del kunde bero på något missförstånd i anslutning till ett allmänt
yttrande av honom.

Utredningen får anses visa att Jevemo icke erhållit något lån av underbefälsföreningen.
Enligt egen uppgift har Jevemo aldrig varit i Hamburg.
Annan omständighet än promemorians innehåll har icke förekommit till
stöd för att Eurén yttrat sig i dessa hänseenden. Det kan vid angivna förhållanden
icke anses tillförlitligen ådagalagt att Eurén gjort det nu berörda
uttalandet.

Med vad jag sålunda anfört är förevarande ärende slutbehandlat från
min sida.

Eurén skulle genom chefens för marinen försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift därav tillställdes Jevemo.

5. Vissa frågor rörande personalvårdskonsulents skyldighet att bistå
värnpliktig med avfattande av anmälan mot förman

I en till militieombudsmannen den 4 februari 1961 inkommen skrift anmälde
värnpliktige nr 411222-33 J. Widman, tjänstgörande vid Svea livgardes
tolfte kompani, att fanjunkaren O. Johansson den 30 januari 1961
förgripit sig med våld å Widman. Sedan utredning verkställts i anledning
därav, beslöt militieombudsmannen att väcka åtal mot Johansson för våld
mot krigsmän.1 I sin anmälan gjorde emellertid Widman även gällande att
han på grund av vad som inträffat mellan honom och Johansson vänt sig
till konsulenten vid regementet A. Larsson med begäran att denne skulle
vara Widman behjälplig med att upprätta en anmälan till militieombudsmannen
men att Larsson vägrat att lämna bistånd. Widman uppgav därjämte
att han av Larsson erhållit det beskedet att denne icke fick vara Widman
behjälplig med upprättandet av en sådan anmälan samt att Widman
i stället fått hjälp av en i expeditionstjänst placerad värnpliktig kamrat.

Med anledning av Widmans påstående att han förvägrats bistånd av Larsson
infordrades genom sekundchefen förklaring från Larsson.

I ett av sekundchefen översänt, den 15 februari 1961 dagtecknat yttrande
anförde Larsson: Den 1 februari 1961 uppsöktes Larsson av Widman, som
uppgav att han blivit skickad till Larsson av sin kompanichef för att få
hjälp med en anmälan till militieombudsmannen mot Johansson. Widman
uppgav vidare att Johansson misshandlat honom så att ryggen skadats.
På fråga om Widman med anledning av den påstådda misshandeln besökt
regementets sjukvårdsavdelning svarade Widman att han besökt regementsläkaren
men att denne icke velat taga någon befattning med honom »därför
att sjukkortet var kvar på K 4 i Umeå», där Widman tidigare tjänstgjort.
Då Larsson ställde sig tvivlande till Widmans uppgift att hans sjukredovisningshandlingar
icke översänts till Svea livgarde i samband med Widmans
förflyttning dit, ändrade Widman sina uppgifter såväl beträffande det åsyftade
läkarkortet som angående vad som förekommit vid sjukbesöket. Widman
uppgav nu att läkaren undersökt honom men icke kunnat konstatera
något fel. Larsson upplyste Widman om att han ansåg sig förhindrad att
omedelbart bistå honom med upprättande av en anmälan till militieombudsmannen
och framhöll för Widman alt denne själv borde göra några anteckningar
om händelsen, avsedda att tjäna som underlag för en anmälan, samt
återkomma till Larsson påföljande dag. Anledningen till att Larsson ansåg

1 Se därom s. 64 ff.

sig förhindrad att omedelbart bistå Widman var besvärliga expeditionsförhållanden,
föranledda av ombyggnads- och reparationsarbeten inom expeditionslokalerna,
samt sjukdom. Widman återkom icke till Larssons mottagning
påföljande dag, den 2 februari, men Larsson sökte senare på dagen
själv kontakt med Widman. Därvid nämnde Widman att han var tveksam,
huruvida han skulle göra en anmälan till militieombudsmannen eller icke,
och upplyste alt han diskuterat saken med sina kamrater. Larsson framhöll
då ånyo att Widman kunde uppsöka honom om så erfordrades. Larsson
underrättade vid detta tillfälle Widman om att Larsson haft ett personligt
samtal med Johansson och att Larsson vid besök hos tjänstförrättande
stabschefen muntligen relaterat vad som förevarit.

Eftersom Larssons uppgifter icke syntes förenliga med Widmans påstående
att han av Larsson förvägrats bistånd med upprättandet av anmälan
till militieombudsmannen hölls å militieombudsmansexpeditionen förhör
med Widman angående de närmare omständigheterna vid det av honom angivna
besöket hos Larsson. Widman uppgav vid förhöret följande: Onsdagen
den 1 februari 1961 uppsökte Widman Larsson för att få bistånd med
upprättandet av en anmälan till militieombudsmannen angående den ifrågavarande
händelsen den 30 januari. Widman relaterade i korthet vad som inträffat
mellan honom och Johansson samt begärde att Larsson skulle hjälpa
honom att avfatta en anmälan till militieombudsmannen angående det inträffade.
Larsson tillfrågade då Widman, som nämnt att han vid Johanssons
övergrepp slagit ryggen mot en dörrpost, om Widman besökt regementets
läkare. Widman svarade att han besökt läkaren och att därvid befunnits att
Widmans sjukkort översänts till militieombudsmannen i samband med utredning
av en händelse som inträffat under Widmans tjänstgöring vid Norrlands
dragoner (K 4) i Umeå. Uppgifterna om Widmans sjukkort hade Widman
erhållit av läkaren, som vid Widmans besök icke kunnat finna sjukkortet.
Widman omtalade tillika för Larsson att läkaren undersökt Widman
utan att kunna konstatera något fel som kunde sättas i samband med Johanssons
övergrepp. På sin framställning om bistånd med avfattningen även
anmälan till militieombudsmannen erhöll Widman beskedet att »jag kan
inte hjälpa dig att göra en MO-anmälan utan det får du göra själv». Larsson
angav icke något skäl för att han icke kunde hjälpa Widman och nämnde
icke något om att han endast tillfälligt var förhindrad att lämna det begärda
biståndet. Widman fick den uppfattningen att Larsson ansåg sig sakna
rätt att bistå Widman med upprättandet av en anmälan till militieombudsmannen.
Larsson upplyste dock Widman om adressen till militieombudsmansexpeditionen.
Widman hade emellertid redan tidigare kännedom om
adressen. Larsson föreslog tillika Widman att omedelbart göra anteckningar
om vad som inträffat mellan honom och Johansson vid det ifrågavarande
tillfället för att Widman icke skulle glömma några detaljer. Därjämte tillrådde
Larsson Widman att till påföljande dag överväga huruvida han verkligen
skulle göra anmälan till militieombudsmannen. Därest Widman då
fortfarande hade för avsikt att verkställa anmälan skulle Widman åter -

komma till Larsson och lämna Larsson besked därom. Larsson nämnde
dock icke något om att han i så fall avsåg att bistå Widman med upprättandet
av anmälan. Widman fick icke klart för sig anledningen till att Larsson,
som ju förklarat att han icke kunde hjälpa Widman, ändock ville ha
besked angående Widmans ställningstagande i frågan huruvida han skulle
verkställa anmälan till militieombudsmannen eller icke. Under besöket hos
Larsson erhöll Widman den uppfattningen att Larsson var otålig och irriterad.
Irritationen föranleddes möjligen av att ett antal värnpliktiga, som
väntade utanför Larssons mottagningsrum, trots tillsägelser av Larsson icke
höllo sig tysta. Widman lämnade Larsson med den känslan att Larsson överhuvudtaget
icke ville hjälpa honom i hans mellanhavande med Johansson.
Troligen påföljande dag, då Widman passerade Larsson utanför tolfte kompaniets
lokaler, hejdades Widman och tillfrågades av Larsson om han gjort
anmälan till militieombudsmannen. Widman svarade att han övervägde att
göra anmälan men att han icke vore fullt säker på att han skulle komma att
fullfölja sin avsikt. Widman upplyste också Larsson om att han diskuterat
saken med sina kamrater. I samband därmed frågade Larsson om Widman
var säker på att Johansson tilldelat honom ett slag och icke blott knuffat
honom. Widman framhöll då att han erhållit ett slag och icke någon knuff.
Därefter upplyste Widman Larsson om att Widman skulle erhålla hjälp av
en kamrat att upprätta anmälan till militieombudsmannen. Såvitt Widman
kunde erinra sig förekom icke något ytterligare vid detta sammanträffande.
Han ville bestämt bestrida att Larsson nämnt något om att han haft samtal
angående den ifrågavarande saken med Johansson och statschef en. Widmans
samtal med Larsson hade icke åhörts av någon annan person. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 24 mars 1961 till sekundchefen
följande.

Av vad i saken förekommit framgår att Widman den 1 februari 1961 besökt
Larsson i dennes egenskap av konsulent och begärt hjälp med avfattande
av en anmälan till militieombudsmannen. Widman erhöll icke den begärda
hjälpen. Beträffande anledningen därtill har emellertid klarhet ej
kunnat vinnas. Medan Widman gjort gällande att Larsson endast förklarat
att han icke kunde hjälpa Widman i förevarande avseende, har Larsson
uppgivit att han vid besöket upplyst Widman om att han ansåg sig vara förhindrad
att omedelbart bistå Widman och att denne borde återkomma följande
dag.

Larssons skäl för att anse sig förhindrad att omedelbart bistå Widman,
nämligen besvärliga expeditionsförhållanden, föranledda av ombyggnadsoch
reparationsarbeten inom expeditionslokalerna, samt sjukdom, förefalla
visserligen icke, åtminstone ej utan närmare motivering, kunna utgöra stöd
för Larssons påslående om tillfälligt förhinder. Omständigheterna torde likväl
icke kunna anses vederlägga Larssons uppgifter. Ehuru dessa sålunda

få godtagas, är det emellertid icke uteslutet att Widman av vad som förekommit
vid besöket fått den uppfattningen att han ej kunde påräkna hjälp
från Larssons sida. Detta förhållande giver mig anledning att framhålla
följande.

Enligt gällande provisoriska bestämmelser för försvarets personalvård
(Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1959 avd. B nr 74) är personalvårdens
uppgift att bidraga till att stärka och vidmakthålla en god anda
inom försvaret och att inom försvaret företräda allmänna andliga, kulturella,
rättsliga och sociala värden, och personalvården utövas genom att söka tillgodose
den enskildes behov och intressen med beaktande av tjänstens krav
(1:1). Den i personalvården ingående socialtjänsten omfattar dels frågor
rörande sociala, ekonomiska och rättsliga förhållanden m. m., dels upplysning
om gällande sociala föreskrifter, dels ock enskild rådgivning och hjälpande
verksamhet i enskilda fall (I: 2 och 5). Konsulent åligger bland annat
att handha social, ekonomisk och juridisk rådgivning för personal av alla
kategorier (VI: 34).

Av de sålunda i utdrag återgivna bestämmelserna följer att konsulent är
skyldig att hjälpa en värnpliktig med att avfatta en anmälan till militieombudsmannen,
då begäran därom framställes. Givetvis skall emellertid konsulenten
därvid icke okritiskt utforma i skrift vad helst den värnpliktige
uppgiver. För att dennes intresse skall tillgodoses är det i regel lämpligt
alt en varsam kontroll av uppgifterna sker. Företrädesvis synes kontrollen
böra företagas genom närmare utfrågning av den värnpliktige. Då såsom
i förevarande fall fråga är om anmälan om våldsbrott kan det ofta vara av
betydelse att få kännedom om läkares åsikt om påstådd skada. Huruvida
konsulenten, utan samförstånd med den värnpliktige, bör höra exempelvis
den mot vilken anmälan skall riktas är mera tveksamt. Om det föreligger
särskild anledning att ifrågasätta den värnpliktiges uppgifter kan en sådan
åtgärd vara motiverad. Att konsulenten tager kontakt med utomstående
person kan emellertid skapa misstro från den värnpliktiges sida, och det
måste hållas i minnet att en hjälpande verksamhet av förevarande art bygger
på förtroende. Den här berörda kontrollen får därför icke leda till att
den värnpliktige finner sig ställd inför ett slags förberedande utredning eller,
än mindre, känner sig påtvingad konsulentens mening. Det är dock den
värnpliktiges egen uppfattning som skall återgivas i hans anmälan. Även om
konsulenten icke uttryckligen vägrar att bistå den värnpliktige, kan denne
få en känsla av att hjälp förvägrats honom. I den mån så blir fallet har konsulenten
icke på rätt sätt utfört sin rådgivande och hjälpande uppgift.

Med mina sålunda gjorda uttalanden är ärendet, såvitt här varit i fråga,
slutbehandlat.

Larsson skulle genom sekundchefens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift därav tillställdes Widman.

6. Underlåtenhet av tjänsteläkare att till sjukkassa rapportera av tjänsteman

anmält sjukdomsfall. Tillika fråga om tjänsteläkarens skyldighet att
godtaga av annan läkare utfärdat intyg samt om tillämpning
i övrigt av bestämmelserna om sjukkontroll

I en den 9 april 1959 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde försvarsväsendets underbefälsförbund: Enligt av försvarets civilförvaltning
utfärdade bestämmelser skulle vid bl. a. flygvapnet sjukkort
uppläggas och föras vid vederbörlig sjukvårdsavdelning (motsvarande).
Den avdelning, där sjukkort fördes, skulle svara för vederbörlig kontakt
med sjukkassan. Sjukvårdsavdelning skulle också tillställa förbandets kassa
tjänstgöringsuppgift, varå skulle angivas för vilken tid sjukpenningavdrag
skulle göras och huruvida avdraget skulle vara helt eller reducerat.
En av förbundets medlemmar, flygteknikern N. G. Idström vid Göta flygflottilj
i Säve, hade till följd av att vederbörlig sjukvårdsavdelning uppenbarligen
underlåtit att i enlighet med nyssnämnda föreskrifter anmäla
lians sjukdomsfall till sjukkassan berövats sina möjligheter att utfå honom
enligt avlöningsreglementet och sjukförsäkringslagen tillförsäkrade förmåner
under sjukledighet. Omständigheterna vore följande. På morgonen den
2 juni 1958 anmälde Idström per telefon till flottiljläkaren, förste flygläkaren
A. J. Larsson, att Idström på grund av ryggbesvär vore förhindrad
fullgöra tjänstgöring. Idström anmodades därvid av Larsson att antingen
komma ut till flottiljens sjukvårdsavdelning samma dag eller dagen efter
eller också söka distriktsläkaren. Därest Idström skulle uppsöka distriktsläkaren,
förutsatte Larsson att Idström skulle uppvisa läkarintyg vid återkomsten
till flottiljen. Den 4 juni sökte Idström, som då ännu icke blivit fri
från sina ryggbesvär, distriktsläkaren i Göteborg C. E. Bergstrand. Enligt
av Bergstrand utställt läkarintyg för sjukkassa, vilket bifogades förbundets
skrift, sjukskrevs Idström från och med den 1 till och med den 8 juni
1958. På intyget angavs arbetsoförmågan såsom hel och anbefalldes Idström
vila i hemmet. Detta intyg insändes av Idström omedelbart efter besöket
hos distriktsläkaren till flottilj läkaren. På intyget hade, såsom framginge
av detsamma, klart och tydligt antecknats Idströms adress och telefonnummer
för att underlätta eventuell kontakt mellan flottilj läkaren (sjukvårdsavdelningen)
och Idström. Idström inställde sig därefter på morgonen
den 9 juni å flottiljens sjukvårdsavdelning. Av Larsson fick Idström därvid
det beskedet att Larsson icke kunde »godkänna» sjukdagarna med hänsyn
till att Idström icke inställt sig vid sjukvårdsavdelningen den 2 eller
den 3 juni. På läkarintyget hade Larsson också antecknat att hinder att
söka förbandsläkarcn den 4 juni ej förelegat. Sedan Idström förklarat, att
han på grund av sina ryggbesvär ej haft möjlighet att inställa sig vid flottiljen
den 2 eller den 3 juni verifierade Larsson, alt han vid telefonsamtalet
meddelat Idström att hans anmaning till Idström att inställa sig vid Hot -

tiljens sjukvårdsavdelning varit gjord med förbehållet »om det går att komma
ut». Samtalet slutade med att Larsson förklarade, att Idströms divisionschef
finge bestämma om Idström under den ifrågavarande tiden skulle redovisas
som sjukskriven i hemmet eller ej. Idström framhöll vid samtalet med
Larsson att det vore en avsevärd skillnad mellan att, såsom han gjort vid
besöket hos distriktsläkaren, åka taxi en mycket kort väg inom Göteborg
och att färdas fyra mil fram och åter till Säve för ett besök vid flottiljens
sjukvårdsavdelning. Larsson nämnde vid samtalet något om att »ärendet
väl finge gå till rådhusrätten». Sedermera kallades Idström såsom misstänkt
för undanhållande till förhör hos åklagarmyndigheten i Göteborg. Såsom
framginge av närslutet utdrag ur förhörsprotokoll utmynnade militäråklagarens
ställningstagande i att det beträffande utevaron ej vore styrkt
att Idström gjort sig skyldig till undanhållande eller annat brott, varför
åtal ej skulle äga rum. Idström anmälde sin sjukdom per telefon till centralsjukkassan
i Göteborg den 2 juni 1958. När det sedermera uppdagades
att sjukvård savdelningen vid flottiljen underlåtit att rapportera sjukdomsfallet
till sjukkassan, begärde Idström läkarintyget åter från Larsson någon
dag mellan den 16 och den 20 juni 1958 i avsikt att med företeende av läkarintyget
söka erhålla ersättning direkt av sjukkassan. Där hade emellertid
Idström fått beskedet att sjukkassan vore förhindrad utbetala ersättning
till honom, eftersom rapport om sjukdomsfallet icke inkommit den föreskrivna
vägen via sjukvårdsavdelningen. Följden av Larssons förfaringssätt
hade alltså för Idström blivit, att denne icke kunnat utfå någon som
helst ersättning för den tid han sålunda varit sjukskriven. Han hade i stället
måst betraktas såsom tjänstledig med C-avdrag och helt fått avstå från
lön under den angivna tiden. Ej heller någon sjukpenning eller någon ersättning
för läkarintyget hade utgått. Larssons åtgärd att icke »godkänna»
det av Idström företedda intyget förefölle förbundet ytterligt anmärkningsvärd,
och såvitt förbundet kunde förstå, saknade Larsson all rättslig grund
för en sådan åtgärd. Idström vore jämlikt av legitimerad läkare utställt intyg
odiskutabelt sjukskriven för rygginsufficiens med hel arbetsoförmåga
under tiden den 1—den 8 juni och detta läkarintyg kunde icke upphävas av
Larsson. På Idströms sjukkort, som bifogades i fotokopia, vore den 2 juni
1958 noterat, att »sjukskrivning anges då intyg kommer». Den 5 juni hade
å kortet antecknats att Idström den 2 juni av Larsson per telefon anmodats
att inställa sig vid sjukvisitation den 3 juni eller, om sjukdomen utgjorde
hinder för inställelse, styrka detta med läkarintyg, ävensom att Idström
den 4 juni personligen besökt distriktsläkaren på dennes mottagning, »vartör
hinder för inställelse hos flottilj läkaren således icke förelegat». Enligt
förbundets mening innebure gällande bestämmelser i statens allmänna avlöningsreglemente
jämte tilläggsbestämmelser icke något hinder för en
statstjänsteman att söka vilken läkare som helst. Enligt 43 § reglementet
ersattes helt kostnader för erforderlig läkarvård ävensom läkarintyg, som
skulle åberopas i tjänsten eller som erfordrades för utfående av ersättning
enligt lagen om allmän sjukförsäkring eller lagen om moderskapshjälp.

därest vården meddelats eller intyget utfärdats av verksläkaren (tjänsteläkaren).
Hel ersättning för dessa kostnader kunde jämlikt ifrågavarande
paragraf också utgå vid anlitande av annan läkare än verksläkaren, nämligen
bl. a. i de fall då vid trängande behov av läkarvård verksläkaren icke
hunne anlitas. Därför krävdes emellertid enligt 31 § tilläggsbestämmelserna
till avlöningsreglementet verksläkarens attest på räkning å läkarvårdskostnad,
därest vederbörande anlitat annan läkare än jourhavande läkare eller
av staten eller kommun anställd läkare. Huruvida nämnda föreskrift i 43 §
reglementet vore tillämplig å Idström och denne således borde kunna påräkna
hel ersättning för det av distriktsläkaren utställda läkarintyget
kunde måhända vara tveksamt. Den omständigheten att Idström sökt distriktsläkaren
syntes emellertid icke rimligen kunna få några andra konsekvenser
än att det kunde ifrågasättas, huruvida han vore berättigad till
full ersättning för läkarintyget eller endast ägde rätt att uppbära ersättning
för detsamma jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring. Idströms försök att ernå
rättelse hade ej lett till resultat. Sedan Idström en dag i februari månad 1959
efter överenskommelse per telefon med sjukvårdsförmannen inställt sig på
sjukvårdsavdelningen för ett samtal med Larsson, som därvid meddelade, att
han icke tog emot Idström, hade möjligheterna att på detta sätt erhålla rättelse
måst betraktas såsom obefintliga. Idström hade i detta läge vänt sig till
sin personalorganisation. Förbundet ansåge uppenbart dels att Larsson saknade
befogenhet att på sätt som skett lämna utan avseende av annan legitimerad
läkare utställt sjukintyg och dels att sjukvårdsavdelningen vid flottiljen
uraktlåtit att i enlighet med av civilförvaltningen utfärdade bestämmelser
rapportera Idström såsom sjuk till sjukkassa och avlöningsmyndighet.
Under åberopande därav hemställde förbundet, att militieombudsmannen
måtte föranstalta om närmare utredning av fallet och vidtaga därav
påkallade åtgärder.

I skrivelse den 9 april 1959 anmodades försvarets sjukvårdsstyrelse att
införskaffa yttrande från Larsson och verkställa den ytterligare utredning
som funnes erforderlig, varjämte hemställdes att styrelsen ville efter samråd
med civilförvaltningen avgiva utlåtande i ärendet.

Med anledning härav inkom styrelsen den 19 oktober 1959 med yttrande,
varvid funnos fogade bl. a. två särskilda yttranden av Larsson, avskrift även
skrivelse från Bergstrand till Larsson den 30 april 1959, en inom civilförvaltningens
kanslibyrå upprättad promemoria samt sjukredovisningshandlingar
för Idström.

Enligt sjukredovisningshandlingarna hade Larsson den 2 juni 1958 å
läkarkortet gjort följande anteckning: »Enl. telmedd. ont i ryggen. Meddelad
att kalla läkare till hemmet om han ej kan söka upp läkare själv.
Skall i så fall söka förbandets läkare. Sjukskrivning anges då intyg kommer.
»

Larsson anförde i sina yttranden i huvudsak följande: Då Idström på
morgonen den 2 juni telefonledes sjukanmält sig för ryggskott, hade han
av Larsson fått dels terapeutiska råd och dels, i anledning av framställd

förfrågan, upplysningar beträffande de föreskrifter som gällde för flottiljens
personal vid bortovaro på grund av sjukdom, innebärande att bortovaro
utöver tre dagar måste styrkas med intyg och att den som själv kunde uppsöka
läkare därvid borde uppsöka sin egen tjänsteläkare. Att Idström förfrågat
sig om gällande föreskrifter vore märkligt dels på grund av Idströms
tidigare frekventa bortovaro som sjukskriven i hemmet och dels på grund
av hans långvariga anställning vid flottiljen. Avvikelser från de nämnda, för
flottiljens personal i allmänhet tillämpade föreskrifterna gjordes i en del
fall bl. a. av medicinska och geografiska skäl. I Idströms fall hade något
undantag från föreskrifterna ej ansetts böra ifrågakomma. Idström hade
nämligen företett anpassningssvårigheter av olika slag, vilka bl. a. föranlett
klagomål och begäran av förmän om hans förflyttning till annan tjänstgöring.
Idströms hustru hade även för Larsson uttalat bekymmer för sin
make. För att bringa klarhet beträffande Idströms förhållanden hade denne
hänvisats till flottiljens personalofficer för miljöutredning och till psykiater
för läkarundersökning. Den sistnämnde hade funnit Idström vara i
viss mån psykiskt insufficient utan att dock visa några verkliga tecken på
psykisk sjukdom i egentlig mening. Larssons inställning vore att man mot
Idström ej skulle intaga en undfallande attityd. Larsson hade därför motsatt
sig att Idström, såsom denne begärt, skulle placeras i en befattning med
lindrigare arbetsuppgifter än dem han förut haft. Idström hade dock lyckats
bliva placerad i nämnda befattning. I ärendet förekomna uppgifter, att Larsson
skulle ha anmodat Idström att inställa sig å sjukvårdsavdelningen den
2 eller den 3 juni eller också uppsöka distriktsläkaren, vore felaktiga. Anledningen
till att Larsson ej ansett sig kunna godtaga Idströms bortovaro
såsom styrkt sjukdom hade varit att Idström underlåtit att följa förutangivna
föreskrifter trots att hinder därför ej förelegat; härutinnan kunde
anmärkas att Idström, om han funnit resvägen till Säve för lång, haft möjlighet
att söka den egna tjänsteläkaren i Göteborg. I det uppkomna läget
hade anledning ej heller funnits att göra anmälan till sjukkassan. Att Idström,
såsom anfördes i förbundets skrift, en dag i februari 1959 icke blivit
av Larsson mottagen i och för ett begärt samtal, berodde på att Idström
redan vid tlera samtal med Larsson utförligt informerats om dennes uppfattning.
Bland annat hade Larsson förklarat att han ansett ryggåkomman
vara en manifestation av Idströms konfliktsituation i arbetet vid flottiljen,
vilket Idström medgivit. Larsson hade också hänvisat Idström att söka rättelse
på administrativ väg. Vad beträffade de tre första dagarna av Idströms
ifrågavarande bortovaro hade dessa av Larsson godtagits som sjukledighet,
ehuru detta av förbiseende ej kommit att redovisas.

I sin nämnda skrivelse till Larsson har Bergstrand meddelat, att Idströms
tillstånd då han den 4 juni 1958 undersöktes av Bergstrand var sådant att
det icke behövt hindra Idström att inställa sig hos Larsson vid flottiljen.

I civilförvaltningens promemoria anfördes: Jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär
den 9 december 1955 (SFS nr 697) med anvisningar beträffande regleringen
av statstjänstemän m. fl. tillkommande sjuklöne- och sjukvårdsför -

måner m. m., punkten A 1, skulle för tjänsteman, som vid tjänstledighet för
sjukdom vore skyldig vidkännas sjukpenningavdrag, föreskriven anmälan
till sjukkassa anses vara i behörig ordning fullgjord genom anmälan om
inträffat sjukdomsfall i därför föreskriven ordning till vederbörande myndighet,
förband, skola etc. I nämnda cirkulär hade vidare angivits, att såsom
allmän regel skulle gälla, att tjänsteman skulle till myndigheten anmäla
inträffat sjukdomsfall och att myndigheten skulle rapportera sjukdomsfallet
till sjukkassan med användande av blanketten Sjukkort. Civilförvaltningen
hade i skrivelse den 27 januari 1956 till försvarets myndigheter
med hänvisning till Kungl. Maj :ts nämnda cirkulärskrivelse föreskrivit, att
tjänsteman skulle vid inträffat sjukdomsfall anmäla frånvaro till den myndighet,
där han vore anställd, samt att den avdelning (motsvarande) inom
myndigheten, vid vilken sjukkort fördes — vid truppförband sjukvårdsavdelningen
— skulle svara för vederbörlig kontakt med sjukkassan. I förevarande
fall hade Idström i vederbörlig ordning fullgjort sin skyldighet att
anmäla sjukdomsfallet till myndigheten och därigenom även till sin sjukkassa.
Oberoende av att Larsson icke ansett sig kunna godtaga det av Idström
insända läkarintyget från distriktsläkare med hänsyn till att Idström
icke följt vid flottiljen gällande föreskrift att om möjligt inställa sig hos
flottiljläkaren för undersökning, hade dock sjukvårdsavdelningen, för vilken
flottiljläkaren vore chef, efter den i 26 § sjukförsäkringslagen angivna
karenstiden om tre dagar bort vidarebefordra Idströms sjukanmälan till
sjukkassan med de ytterligare upplysningar i fallet som flottilj läkaren haft
att lämna. Därigenom hade sjukkassan haft möjlighet att verkställa erforderlig
utredning, exempelvis sjukkontroll, i vad mån Idström skulle vara
berättigad till sjukpenning. Sjukkassan hade såsom framginge av ärendet
funnit sig förhindrad pröva en av Idström direkt till sjukkassan gjord sjukanmälan,
enär någon anmälan om sjukdomsfallet icke skett genom myndigheten
på föreskrivet sätt. Genom att sjukvårdsavdelningen underlåtit att
lämna sjukkassan meddelande om sjukdomsfallet, kunde Idström ha berövats
rätt till sjukpenning. Vad beträffade den av underbefälsförbundet
framförda frågan om flottilj läkarens skyldighet att i detta fall godkänna det
av distriktsläkaren utfärdade intyget hänvisade civilförvaltningen till kungörelsen
den 30 december 1955 (SFS nr 723) om sjukkontroll för vissa
statsanställda m. fl. med därtill fogade anvisningar. Enligt 1 § 1 mom. andra
stycket kungörelsen kunde tjänsteman komma i åtnjutande av tjänstledighet
för sjukdom endast under förutsättning, bland annat, att han underkastade
sig de åtgärder, som myndighet med stöd av kungörelsen prövade lämpliga
för utövande av sjukkontroll. I 3 § andra stycket stadgades, att myndighet
ägde på grund av särskilda omständigheter avkräva tjänsteman läkarintyg
utfärdat av verksläkaren (tjänsteläkaren) eller av annan läkare, som
myndigheten i det särskilda fallet anmodat tjänstemannen uppsöka. Det
hade i anvisningarna till kungörelsen klart utsagts, att den omständigheten,
att tjänsteman företedde läkarintyg om oförmåga att tjänstgöra under viss
tid icke medförde, att myndigheten under alla omständigheter hade att be 4—611011.

Mil ili ombudsmannens ämbetsberåttelse

vilja sjukledighet för den i intyget angivna tiden. Den eventuellt erforderlig3
ytterligare sjukkontrollen borde enligt ordalagen i anvisningarna ske
efter samråd med berörd sjukkassa. Med hänsyn till sistnämnda föreskrifter
hade det tillkommit myndigheten, som representerats av tjänsteläkaren, att
i förevarande fall pröva, huruvida behovet av sjukledighet varit på tillfredsställande
sätt styrkt genom det insända läkarintyget eller om ytterligare
sjukkontroll kunde anses behövlig. Såvitt framginge av handlingarna i ärendet
hade flottilj läkaren icke omedelbart, då intyget från distriktsläkaren
kommit honom tillhanda, satt sig i förbindelse med distriktsläkaren för att
närmare undersöka Idströms behov av sjukledighet, vilket borde varit en
fullt naturlig åtgärd under de förhandenvarande omständigheterna. Civilförvaltningen
framhölle slutligen, att Larsson i avgivet yttrande förklarat,
att de tre första dagarna av Idströms aktuella frånvaro godkänts såsom
sjukledighet men att desamma »genom förbiseende ej redovisats».
För nämnda tre dagar vore Idström alltså berättigad till sjuklöneförmåner.

Sjukvårdsstyrelsen anförde: Styrelsen anslöte sig till de synpunkter, som
kommit till uttryck i civilförvaltningens promemoria, och ansåge sålunda
sammanfattningsvis, att Larsson så snart intyget från distriktsläkaren kommit
honom tillhanda borde ha satt sig i förbindelse med denne för att närmare
undersöka Idströms behov av sjukledighet, att flottiljens sjukvårdsavdelning,
för vilken Larsson såsom flottiljläkare vore chef, efter den i 26 §
sjukförsäkringslagen angivna karenstiden om tre dagar bort vidarebefordra
Idströms sjukanmälan till sjukkassan med de ytterligare upplysningar
i fallet som Larsson ansett sig böra lämna samt att Idström vore berättigad
till sjuklöneförmåner för de tre första dagarna av den i fallet aktuella frånvaron.

Sedan underbefälsförbundet beretts tillfälle att taga del av den sålunda
inkomna utredningen, anförde förbundet: Enligt förbundets mening vore
i ärendet klarlagt, att Idström vore berättigad till sjuklöneförmåner ej blott
för de tre första dagarna av den aktuella frånvaron utan även för övriga
däri ingående dagar. Eftersom någon särskild sjukkonlroll av det slag som
av civilförvaltningen omnämnts icke skett och ej heller kunnat ske till
följd av sjukvårdsavdelningens underlåtenhet alt anmäla sjukdomsfallet
till sjukkassan, måste rimligen det av Bergstrand utfärdade intyget godtagas
såsom grundande rätt till vanliga förmåner vid sjukdom. För denna
slutsats talade också den omständigheten att Idströms bortovaro av åklagarmyndigheten
prövats vara fullt legal. I anledning av vad Larsson i ärendet
anfört ville förbundet framhålla, att vid flottiljen några skriftliga bestämmelser
icke syntes ha meddelats i fråga om vad den enskilde tjänstemannen
hade att iakttaga vid sjukdom, i vart fall icke efter de betydande
förändringar som ägt rum i anledning av samordningen mellan statstjänstemännens
sjuklöneförmåner och den allmänna sjukförsäkringen. Till följd
härav rådde i förevarande avseende stor oklarhet. Larssons påstående att
de tre första dagarna av Idströms aktuella bortovaro, vilka av Larsson god -

känts som sjukledighet, genom förbiseende ej redovisats, förefölle orimligt.
Sjukvårdsavdelningens underlåtenhet att sjukredovisa Idström hade lett till
att Idström först anmälts för undanhållande och därefter, sedan militäråklagaren
ej funnit skäl till åtal, fått vidkännas C-avdrag å lönen för samtliga
sjukdagar. Försök av Idström och ordföranden för underbefälsföreningen
vid flottiljen att få till stånd sjukredovisning av Idström i och för
underrättande av såväl sjukkassan som tjänstgöringsplatsen (divisionen)
hade strandat på Larssons vägran att sjukredovisa Idström.

I skrivelse till flottiljchefen den 7 november 1959 anhöll militieombudsmannen,
under hänvisning till den i ärendet föreliggande och samtidigt
översända utredningen, om flottiljchefens medverkan till införskaffande av
förnyat yttrande från Larsson. I skrivelsen hemställdes vidare att flottiljchefen
måtte taga under övervägande dels att vidtaga åtgärder för att bereda
Idström sjuklön under de tre första dagarna av hans aktuella frånvaro
(den 2—den 4 juni 1958), dels ock att beordra sjukvårdsavdelningen
vid flottiljen att till vederbörande sjukkassa insända originalet till det
förenämnda av Bergstrand den 4 juni 1958 utfärdade intyget, vilket för ändamålet
separat bifogades remisshandlingarna.

Med en den 18 november 1959 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrivelse översände dåvarande flottiljchefen översten Å. Mangård
med anledning härav ett av Larsson den 16 november 1959 avgivet yttrande,
varjämte Mangård meddelade att det av Bergstrand utfärdade intyget
den 13 november 1959 insänts till vederbörande centralsjukkassas förtroendeläkare
samt att besked rörande sjukkassans ställningstagande sedermera
komme att lämnas genom Mangårds försorg.

I nyssnämnda yttrande anförde Larsson: I anslutning till ikraftträdandet
av sjukförsäkringslagen hade av Larsson och sjukvårdsförmannen vid
flottiljen orientering lämnats flottiljens personal beträffande olika förhållanden
i samband med den nya sjukförsäkringen. Ingen befattningshavare
som närvarit vid dessa orienteringar borde kunna sväva i tvivelsmål om
vad den enskilde hade att iakttaga vid sjukskrivning. Flottiljläkaren hade
under nära tjugu års tid icke ändrat några sjukskrivningar, icke ens då civila
läkare utfärdat sjukintygen. Det aktuella fallet vore emellertid av alldeles
speciell typ, vilket framginge av handlingarna i ärendet. Idström hade
vid besöket hos Larsson den 9 juni 1958 styrkt sin bortovaro med läkarintyg
utfärdat den 4 i samma månad. Den av Larsson gjorda påteckningen på
nämnda av Bergstrand utfärdade intyg, vilken påleckning daterats den 4
juni 1958, vore feldaterad, då intyget omöjligen kunnat vara Larsson tillhanda
samma dag som det utfärdats, enär Bergstrand började sin mottagning
först sedan Larsson avslutat sin sjukvisitation vid flottiljen.

I en den 23 november 1959 inkommen skrivelse meddelade tjänslförrättande
flottilj chefen majoren K. Axelsson — sedan militieombudsmannen i
skrivelse till flotliljchefen den 20 november 1959 ånyo anhållit om besked
härutinnan — att, sedan flottiljens sjukvårdsavdelning den 17 juni 1959 till
dess kassaavdelning avlämnat vederbörlig tjänstgöringsuppgift, sjuklön be -

100

stående av oavkortad lön för de tre dagarna den 2—den 4 juni 1958 utbetalats
till Idström den 25 juli 1959.

Av meddelande, som den 10 mars 1960 inkom från flottiljen, framgick att
Göteborgs allmänna centralsjukkassas förtroendeläkare den 8 mars 1960
meddelat Larsson att sjukkassan ej ersatt Idström för hans i ärendet avsedda
frånvarotid.

I skrivelse till riksförsäkringsanstalten den 29 april 1960 hemställde militieombudsmannen
att anstalten i egenskap av tillsynsmyndighet för de
allmänna sjukkassorna måtte efter erforderlig utredning avgiva yttrande
beträffande det förhållandet att centralsjukkassan icke utgivit någon ersättning
till Idström på grund av det utav Bergstrand utfärdade läkarintyget.

Med anledning härav inkom riksförsäkringsanstalten den 31 oktober 1960
med yttrande, varvid voro fogade kopior av tre till anstalten från sjukkassan
inkomna skrivelser.

Sjukkassan anförde i skrivelserna: Något sjukfall hade ej registrerats
vid kassan i anledning av den sjukanmälan som enligt underbefälsförbundets
uppgift gjorts till kassan av Idström den 2 juni 1958. Troligt vore därför
att Idström av den tjänsteman som mottagit anmälningen upplysts om
att sjukanmälan skulle i därför föreskriven ordning göras till förbandet.
Idström hade också anmält sjukdomsfallet till sitt förband och skulle därigenom
jämlikt cirkuläret den 9 december 1955 anses i behörig ordning ha
fullgjort anmälan till sjukkassan. Sjukvårdsavdelningen vid flottiljen hade
oberoende av att Larsson icke ansett sig kunna godtaga det av Idström insända
läkarintyget bort efter den i 26 § sjukförsäkringslagen angivna karenstiden
rapportera Idströms sjukdomsfall till sjukkassan med användande
av blanketten Sjukkort från myndighet och med de ytterligare upplysningar
som flottilj läkaren haft att lämna. Först härefter hade sjukkassan jämlikt
riksförsäkringsanstaltens cirkulär den 28 december 1954 att upplägga det
för sjukförsäkringsverksamheten fastställda sjukkortet, översända skrivelse
med upplysningar till sjukanmäld medlem och blankett till medlemsintyg
om sjukdom till den sjuke, utöva erforderlig sjukkontroll samt jämväl i övrigt
behandla ärendet på samma sätt som andra anmälda sjukdomsfall. Det
enligt uppgift den 13 november 1959 till kassans förtroendeläkare insända
läkarintyget hade i samband med handläggningen av förevarande ärende
återfunnits i ett av kassan upprättat speciellt register för vissa utredningar,
vari bl. a. handlingar tillhörande ärenden i vilka förtroendeläkaren haft
viss medverkan förvarades. Anledningen till att intyget lagts i detta register
syntes ha varit att den tjänsteman som mottagit intyget från förtroendeläkarexpeditionen
uppfattat ärendet som inaktuellt, eftersom dels intyget
avsåg ett sjukfall från år 1958, dels något sjukfall avseende å intyget angiven
tid icke funnits angivet å medlemskortet och dels följebrev saknats och
notering av förtroendeläkaren på intyget icke funnits. Sjukkassan hade den
4 augusti 1960 till Idström utbetalt sjukpenning och barntillägg för de fyra
dagarna den 5—den 8 juni 1958 med 23 kronor för dag eller tillhopa 92
kronor.

101

Riksförsäkringsanstalten anförde i sitt yttrande att med hänsyn till vad
sjukkassan i sina skrivelser anfört ärendet icke föranledde någon anstaltens
vidare åtgärd.

I skrivelse till flottilj chefen den 7 november 1960 anförde militieombudsmannen:
Av handlingarna i ärendet framginge bl. a. att Idström den 4 juni
1958 uppsökt Bergstrand, vilken därvid utfärdat läkarintyg av innehåll att
Idström på grund av rygginsufficiens vore helt arhetsoförmögen under tiden
den 1—den 8 juni 1958. Förbundet hade uppgivit att Idström omedelbart
efter besöket hos Bergstrand insänt intyget till Larsson. Å intyget hade av
Larsson antecknats: »Hinder att söka förbandsläkaren den 4/6 58 har ej
förelegat. 4/6 58 Axel J Larsson.» I yttrandet den 16 november 1959 hade
Larsson förklarat att Idström den 9 juni 1958, till styrkande av att hans
bortovaro varit föranledd av sjukdom, för Larsson företett ett av Bergstrand
utfärdat läkarintyg daterat den 4 juni och att Larssons datering av förenämnda
anteckning å intyget vore felaktig. Intyget hade nämligen omöjligen
kunnat vara Larsson tillhanda samma dag som det utfärdats, enär Bergstrand
började sin mottagning först sedan Larsson avslutat sin sjukvisitation
vid flottiljen. Av vid handlingarna i fotostatkopia fogat sjukkort för
Idström framginge att å sjukkortet den 5 juni 1958 gjorts följande anteckning:
»Idström anmodades den 2/6 av fljläk, per telefon, att inställa sig vid
sjukvisitation den 3/6 eller, om sjukdomen utgjorde hinder för inställelse,
styrka delta med läkarintyg. Den 4/6 har Idström personligen besökt distriktsläkaren
på dennes mottagning, varför hinder för inställelse hos fljläk
således icke förelegat. G. S.» Med signaturen G. S. syntes avses sjukvårdsförmannen
G. Schalin. Innehållet i angivna den 5 juni 1958 gjorda anteckning
å sjukkortet, vilken anteckning enligt gällande föreskrift skolat verkställas
efter läkarens diktamen, tydde på att anteckningen gjorts i anslutning
till att förenämnda av Bergstrand utfärdade läkarintyg ankommit till
sjukvårdsavdelningen. Med anledning av vad sålunda förekommit begärdes
att Schalin skulle genom flottiljchefens försorg höras beträffande omständigheterna
i samband med tillkomsten av förenämnda anteckning å Idströms
sjukkort och beträffande den tidpunkt vid vilken det av Bergstrand utfärdade
läkarintyget ankommit till sjukvårdsavdelningen, varefter från Larsson
borde införskaffas yttrande med anledning av vad som kunde framkomma
vid förhöret med Schalin. Under hänvisning till att centralsjukkassan dåmera
till Idström utbetalat sjukpenning och barntillägg för tiden den 5—den
8 juni 1958, medan från flottiljen utbetalats sjuklön (full lön) till Idström
för tiden den 2—den 4 juni 1958, hemställdes vidare att flottilj chefen —
därest han icke redan slutligt beslutat i saken — måtte till prövning upptaga
frågan huruvida icke sjuklön, beräknad på säl! i 28 § A I 6 punkten a)
statens allmänna avlöningsreglemente angåves, skulle kunna tillerkännas
Idström jämväl för den del av frånvarotiden som infallit efter den 4 juni
1958.

Med anledning härav inkom flottiljchefen, översten U. Cappelen-Smith
den 15 november 1960 med yttrande, vari anfördes: Schalin, vilken hörts

102

beträffande angivna förhållanden, hade uppgivit att den ifrågavarande anteckningen
på Idströms sjukkort gjorts av Schalin enligt Larssons anvisningar
som orientering för Idströms divisionschef. Beträffande tidpunkten
för anteckningen, vilken syntes ha sammanfallit med tidpunkten för det
av Bergstrand utfärdade intygets ankomst till sjukvårdsavdelningen, hade
Schalin intet bestämt minne därav. Han ansåge att intyget kunde ha ankommit
tidigast efter sjukvisitationens slut (vid niotiden) den 5 juni 1958
och senast under sjukvisitationen den 9 juni. Larsson hade härutinnan intet
att tillägga. I fråga om Idströms löneförhållanden under tiden den 5—
den 8 juni 1958 kunde nämnas att enligt punkten 2 av de vid kungörelsen
den 30 december 1955 om sjukkontroll för vissa statsanställda m. fl. fogade
anvisningarna det i princip tillkomme myndighet att i varje enskilt fall
pröva huruvida behovet av sjukledighet vore på tillfredsställande sätt
styrkt. Myndighet ägde sålunda — sades vidare i anvisningarna — vägra
tjänsteman ledighet med sjukavlöning eller ompröva preliminärt beviljad
sådan ledighet, därest myndigheten icke funne förutsättningar för dylik
ledighet föreligga. I det aktuella ärendet hade flottiljläkaren och dåvarande
flottiljchefen i samråd funnit förutsättningar för dylik ledighet icke föreligga,
varför sjuklön icke utbetalats till Idström för nämnda tid. Under ärendets
fortsatta behandling hade intet tillkommit som ändrat grunden för
nämnda beslut, varför Cappelen-Smith ansåge sig icke kunna tillerkänna
Idström sjuklön för samma tid.

Idström anhöll sedermera hos flottiljens kassaavdelning om sjuklön för
tiden den 5—den 8 juni 1958. Sedan kassaavdelningen genom beslut den 15
februari 1961 förklarat sig förhindrad bifalla yrkandet, anförde Idström besvär
över beslutet hos civilförvaltningen under framhållande av att vederbörande
sjukkassa till honom utgivit sjukpenning för ifrågavarande tid. I
ett över besvären avgivet yttrande anförde Cappelen-Smith bl. a. att, då Idström
icke följt flottiljläkarens föreskrift att efter tre dagars bortovaro från
tjänstgöring inställa sig hos flottilj läkaren för undersökning och hinder
för sådan inställelse icke förelegat, flottiljläkaren icke kunnat godkänna
sjukskrivning av Idström för tid efter den 4 juni 1958. Civilförvaltningen
meddelade beslut i besvärsmålet den 10 mars 1961 och yttrade därvid: Enligt
Bergstrands den 4 juni 1958 utfärdade intyg hade Idström varit sjukskriven
under tiden den 1—-den 8 juni 1958. Intyget hade godkänts av vederbörande
sjukkassa, och till Idström hade den 4 augusti 1960 utbetalts
sjukpenning och barntillägg för tiden den 5—den 8 juni 1958. Med hänsyn
därtill och oberoende av frågan huruvida Idström förfarit felaktigt och icke
ställt sig till efterrättelse av flottiljläkaren givna föreskrifter, vilken fråga
finge bedömas i annan ordning, funne civilförvaltningen Idström berättigad
att för tiden den 5—den 8 juni 1958 åtnjuta lön jämlikt bestämmelserna
i 28 § A I 6 punkten a) avlöningsreglementet. Ämbetsverket prövade
därför rättvist att med undanröjande av överklagade beslutet visa målet åter
till Cappelen-Smith för ny handläggning.

I en den 8 april 1961 inkommen skrivelse meddelade Cappelen-Smith

103

därefter att det i anledning av civilförvaltningens beslut i besvärsmålet till
Idströra utbetalats lön för tiden den 5—den 8 juni 1958 beräknad jämlikt
de av civilförvaltningen angivna bestämmelserna i avlöningsreglementet
med tillhopa 17 kronor 80 öre.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 6 november 1961 till CappelenSmith
följande.

Enligt 27 och 28 §§ statens allmänna avlöningsreglemente utgår tjänstemans
lön från och med den dag tjänsten tillträdes till och med den dag
tjänsten frånträdes men är tjänstemannen i vissa fall skyldig att vidkännas
löneavdrag. Vid tjänstledighet på grund av sjukdom utgår sålunda lönen,
såvitt nu är i fråga, under högst tjugu dagar av ett och samma kalenderår
oavkortad och i övrigt med det A-avdrag som framgår av statens löneförordning.
Å denna s. k. sjuklön skall emellertid ytterligare verkställas
sjukpenningavdrag enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser för varje
dag, då sjukpenning jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring utgår eller
skolat utgå därest sjukanmälan i behörig ordning gjorts till vederbörande
sjukkassa.

I 5, 7, 21 och 26 §§ lagen om allmän sjukförsäkring stadgas följande.
Svensk medborgare skall, bortsett från undantagsfall som här sakna intresse,
vara försäkrad enligt lagen genom medlemskap i allmän sjukkassa.
Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst
1 200 kronor, skall vara sjukpenningförsäkrad. Sjukpenningförsäkrad medlem
äger vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan, för varje
dag rätt till sjukpenning. Sjukkassa må, då skäl iiro därtill, påfordra att
förlust av arbetsförmågan styrkes genom intyg av läkare. Sjukpenning må
ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet
inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller för tid, innan anmälan
om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där ej hinder mött för sådan
anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning bör utgå.

Enligt 16 § 13 mom. tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente
skall för tjänsteman, som vid tjänstledighet för sjukdom
är skyldig vidkännas sjukpenningavdrag, vid tillämpningen av reglerna
därom anmälan till sjukkassan anses vara i behörig ordning fullgjord genom
anmälan om inträffat sjukdomsfall till myndigheten i av denna föreskriven
ordning. I anslutning härtill har Kungl. Maj :t genom cirkulär den
9 december 1955 (SFS nr 697) föreskrivit bland annat: Såsom allmän regel
skall gälla att tjänsteman till myndigheten skall anmäla inträffat sjukdomsfall
och att myndigheten skall rapportera sjukdomsfallet till sjukkassan
med användande av blanketten Sjukkort. Anmälan till sjukkassan
skall ej göras när fråga är om sjukperiod, under vilken sjukpenning ej
utgår med hänsyn till den i 26 § sjukförsäkringslagen angivna karenstiden.
Sjukkortet skall om möjligt insändas till sjukkassan den dag, från och med

104

vilken sjukpenning beräknas utgå. Då anmälan till sjukkassan skall ske,
översändes sjukkortet till den sjukkassa tjänstemannen tillhör. Sjukkassan
återsänder sedermera kortet till myndigheten med uppgift om den tid,
för vilken rätt till sjukpenning föreligger.

Genom skrivelse den 27 januari 1956 har försvarets civilförvaltning föreskrivit
att, såvitt angår flygvapnet, sjukkort skola uppläggas och föras vid
vederbörlig sjukvårdsavdelning (motsvarande).

Av utredningen i ärendet framgår att Idström måndagen den 2 juni 1958
till chefen för sjukvårdsavdelningen vid flottiljen, flottiljläkaren Larsson,
anmält att han på grund av ryggbesvär vore förhindrad att fullgöra tjänstgöring
samt att Idström icke inställt sig till tjänstgöring förrän den 9 juni
1958.

För att Idströms rätt till sjukpenning i anledning av sjukdomsfallet skulle
bli prövad hade det jämlikt ovan återgivna bestämmelser ålegat Larsson
att tillse att för Idström upplagt sjukkort översänts till sjukkassan den 4
juni 1958 eller i allt fall någon av de närmaste dagarna därefter. Denna
skyldighet har Larsson icke fullgjort. Larssons invändning att han ej ansett
sig kunna godtaga Idströms bortovaro såsom styrkt sjukdom och att
vid sådant förhållande anledning saknats att göra anmälan till sjukkassan
är uppenbarligen icke av beskaffenhet att förtjäna avseende. Åliggandet
att översända sjukkort till sjukkassa utgör endast en rapporteringsskyldighet,
och prövningen av frågan huruvida sjukpenning skall utgå ankommer
helt på sjukkassan. En annan sak är att Larsson haft både rätt och
plikt att giva sjukkassan del av sådana upplysningar som bedömts vara av
betydelse för kassans sjukkontroll. I detta hänseende må hänvisas till den
nedan närmare berörda kungörelsen den 30 december 1955 (SFS nr 723)
om sjukkontroll för vissa statsanställda m. fl. jämte anvisningarna till densamma.

Vad härefter beträffar Idströms rätt till lön under bortovarotiden får anses
utrett att Idström, då han den 2 juni 1958 anmälde sjukdomsfallet, av
Larsson underrättades om att bortovaro utöver tre dagar måste styrkas med
läkarintyg och att den som själv kunde uppsöka läkare därvid borde uppsöka
sin egen tjänsteläkare. Idström besökte den 4 juni 1958 distriktsläkaren
Bergstrand och blev därvid genom ett av denne utfärdat läkarintyg
för sjukkassa sjukskriven med hel arbetsoförmåga från och med den 1 till
och med den 8 juni 1958. Intyget insändes av Idström till sjukvårdsavdelningen
och ankom dit den 5 juni 1958. Larsson ansåg emellertid att det den
4 juni icke förelegat något hinder för Idström att besöka Larsson såsom
tjänsteläkare i stället för Bergstrand och att Idström sålunda icke följt
givna föreskrifter. Idström beviljades därför icke tjänstledighet för sjukdom
ulan betraktades såsom förfallolöst frånvarande. Till följd därav erhöll
Idström vid löneutbetalningen för juni 1958 icke någon lön för tiden
den 2—den 8 samma månad.

Med anledning av vad sålunda förekommit må erinras om följande bestämmelser
i förutnämnda kungörelse om sjukkontroll för vissa statsan -

105

ställda m. fl. Tjänsteman må komma i åtnjutande av tjänstledighet för
sjukdom endast under förutsättning att han, på sätt i kungörelsen föreskrives,
styrker behovet av sådan ledighet samt i övrigt underkastar sig
de åtgärder som myndighet med stöd av kungörelsen prövar lämpliga för
utövande av sjukkontroll (1 §). Tjänsteman skall vid sjukledighet avgiva
sjukförklaring, innehållande försäkran på heder och samvete om att han
på grund av sjukdom varit oförmögen att tjänstgöra under ledighetstiden
(2 § 1 mom.). Behovet av sjukledighet skall anses tillfredsställande styrkt
genom avgiven sjukförklaring, där ej myndigheten med hänsyn till omständigheterna
finner sig icke kunna godtaga förklaringen (2 § 3 mom.).
Läkarintyg, som avkrävts tjänsteman av allmän sjukkassa, skall av tjänstemannen
inlämnas till myndigheten som har att, sedan erforderliga anteckningar
om intygets innehåll gjorts, ofördröjligen översända intyget till sjukkassan.
Myndighet bör i allmänhet icke kräva att oförmåga att tjänstgöra
styrkes genom läkarintyg i vidare utsträckning än som sker genom företeende
av intyg som begärts av sjukkassa. Myndighet må dock på grund
av särskilda omständigheter avkräva tjänsteman läkarintyg, utfärdat av
tjänsleläkaren eller av annan läkare som myndigheten i det särskilda fallet
anmodat tjänstemannen uppsöka (3 §). Det åligger myndighet att, där
så finnes påkallat, vidtaga de ytterligare åtgärder med avseende å sjukkontroll
som kunna finnas ägnade att förebygga missbruk av tjänstemannen
tillkommande sjuklöneförmåner (4 §).

I enlighet med dessa bestämmelser kan alltså tjänsteman som icke underkastat
sig viss föreskriven åtgärd förvägras tjänstledighet för sjukdom.
Den föreskrift som lämnades Idström då han anmälde sjukdomsfallet och
som bl. a. innebar att han skulle uppsöka Larsson såsom tjänsteläkare om
han överhuvudtaget själv kunde besöka läkare torde få anses vara en åtgärd
av denna art. Med hänsyn till vad Larsson upplyst om Idströms tidigare
förhållanden synes föreskriften icke ha varit obefogad.

Det kan emellertid ifrågasättas om Larsson haft tillräckliga skäl att anse
Idström ha åsidosatt ifrågavarande föreskrift på sådant sätt att sjukledighet
bort förvägras honom. Visserligen har Bergstrand hyst den uppfattningen
att Idströms tillstånd icke behövt hindra honom att besöka Larsson
vid flottiljen. På grund av sjukdomens art måste det dock ha varit
svårt att rätt bedöma graden av de med sjukdomen förenade besvären. För
Idström själv kan det mycket väl ha framstatt sasom avsevärt olägligare
att inställa sig vid sjukvisitation å flottiljen än att besöka läkare i bostadsorlen.
Uteslutet är ej alt Idström icke insett huru tvingande föreskriften avsetts
skola vara. Med hänsyn härtill och då Idström dock besökt vederbörande
distriktsläkare i stället för tjänsteläkaren, synes det i vart fall ej
kunna antagas alt han avsiktligt trotsat den meddelade föreskriften.

Vid bedömande av frågan huruvida Idström bort beviljas sjukledighet
måste ytterligare beaktas att Bergstrand i sitt intyg sjukskrivit Idström
med hel arbetsoförmåga. Larsson har väl icke varit skyldig att godtaga intyget,
men i och med alt tveksamhet råder om det berättigade i att förväg 4j—611011.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse

106

ra Idström sjukledighet med anledning av att han icke efterkommit den
nyssnämnda föreskriften träder intygets betydelse mera i förgrunden. Intygsgivarens
uppfattning synes då icke ha bort frångås utan att verkställd
kontroll givit anledning därtill. Därest Idströms sjukanmälan i vederbörlig
ordning inrapporterats till sjukkassan, skulle kontrollen ha ombesörjts
i samråd med kassan, men eftersom kassan icke fått befattning med sjukdomsfallet,
bär uppgiften att utöva sjukkontroll i fallet helt åvilat Larsson.
Såvitt utredningen visar har emellertid någon kontroll icke skett.

Vid angivna förhållanden finner jag att det icke förelegat tillräckliga
skäl att förvägra Idström ifrågavarande sjukledighet men att Larssons motsatta
bedömning ej kan läggas honom till last i ansvarshänseende. Såsom
ovan sagts har emellertid Larsson förfarit oriktigt med avseende å sjukkorts
översändande till sjukkassa. Vad han därigenom låtit komma sig till
last måste visserligen bedömas såsom tjänstefel, men då Idström numera
erhållit ej blott lön under bortovaron utan även sjukpenning i anledning
av sjukdomsfallet och felet får antagas ha begåtts av ovarsamhet, utan
vrång avsikt, anser jag mig kunna låta bero vid vad i denna del av ärendet
förekommit.

Larsson har i yttrande i ärendet uppgivit att vid flottiljen i princip gäller
att bortovaro på grund av sjukdom utöver tre dagar måste styrkas med
läkarintyg och att den som själv kan uppsöka läkare därvid bör uppsöka
sin egen tjänsteläkare. Även om en föreskrift av detta innehåll i särskilda
fall kan anses motiverad, synes den såsom allmän regel ej stå i överensstämmelse
med ovan berörda bestämmelser i kungörelsen om sjukkontroll
för vissa statsanställda m. fl. Enligt dessa bestämmelser skall som nämnts
behovet av sjukledighet i allmänhet anses styrkt genom avgiven sjukförklaring
och läkarintyg bör i regel ej krävas i vidare utsträckning än att intyg,
som begärts av sjukkassa, skall företes. Jag förutsätter emellertid att
bestämmelserna med tillhörande anvisningar framdeles skola noggrant beaktas
vid flottiljen och företager därför ej heller i detta avseende vidare
åtgärd.

Med denna skrivelse är förevarande ärende slutbehandlat från min sida.

Larsson skulle genom Cappelen-Smiths försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift av densamma tillställdes försvarsväsendets
underbefälsförbund.

107

7. Fråga huruvida myndighet i visst fall ägt företaga
upphandling under hand

Vid tj änstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion av Göteborgs
och Bohus—Hallands försvarsområden samt Göteborgs kustartilleriförsvar
ävensom Älvsborgs kustartilleriregemente den 12 juli 1960 uppmärksammades
i fråga om upphandlingsverksamheten att å anbudsförteckning
tillhörande visst upphandlingsärende endast två namnunderskrifter
förefunnos. Vidare saknades i samma ärende signatur å anbuden av den
befattningshavare som lett förrättningen vid anbudsöppnandet.

I yttrande som med anledning härav infordrats anförde dåvarande chefen
för Göteborgs kustartilleriförsvar, numera inspektören för kustartilleriet
generalmajoren H. Lange: Upphandlingen avsåg tre båtar av typ »Bohusjulle».
Detta vore en äldre båttvp, som numera endast ett fåtal båtbyggare
vore skickade att tillverka. Till följd därav gjordes under hand en omfattande
undersökning bland äldre varv och båtbyggare. Ingen av dessa lovade
åtaga sig tillverkningen. Vid sidan av nämnda undersökning insattes
en mindre annons i två tidningar den 21 oktober 1959. I annonsen hänvisades
villiga båtbyggare att inhämta närmare upplysningar per telefon. Med
hänsyn till att förfrågningar även gjorts per telefon ansågs bestämd anbudstid
ej vara lämplig. De två anbud som inkommit då förteckningen upprättades
hade insänts med anledning av telefonförfrågan. Upphandlingen hade sålunda
med hänsyn till objektets speciella natur ägt rum under hand i enlighet
med bestämmelserna i 7 § 1952 års upphandlingskungörelse. Någon formell
anledning att tillämpa de i 12 § samma kungörelse intagna bestämmelserna
om anbuds förseende med signatur av den som lett förrättningen
och om anbudsförtecknings undertecknande av tre av förrättningsmännen
hade därför enligt kustartilleriförsvarschefens mening icke förelegat.

Av handlingarna i upphandlingsärendet inhämtades följande. Under tiden
den 25 september—den 8 oktober 1959 gjordes telefonförfrågningar hos ett
tiotal leverantörer angående planerat inköp för manskapskassans räkning
av tre båtar av typen »Bohusjulle». Något köp avslutades dock icke under
nämnda tid. Den 19 oktober 1959 avgick från kustartilleriförsvarets upphandlingscentral
till tidningarna Göteborgs-Posten och Bohuslänningen beställning
av en annons att införas den 21 oktober 1959 under rubriken »Båtar
köpes». Enligt annonsens innehåll infordrades anbud å tillverkning av
tre bohusjollar (scgcljollar) om 16—17 fots längd för leverans senast den
15 april 1960 och hänvisades till stabsintendenten vid kustartilleriförsvaret.
I annonsen utsattes icke viss tid, inom vilken anbud skulle vara inkommet,
utan angavs endast alt anbud emotsåges snarast. Enligt upprättad anbudsförteckning
hade två anbud inkommit. I båda åberopades de telefonledes
gjorda förfrågningarna. Det förra anbudet, dagtecknat den 24 oktober 1959,
löd å sammanlagt 6 675 kronor och det senare, dagtecknat den 28 oktober
1959, å ett sammanlagt pris av It) 500 kronor. Anbudsförteckningen var upp -

108

rättad på tryckt blankett enligt försvarets civilförvaltnings formulär. Den
var underskriven av stabsintendenten och en kontorsskrivare såsom närvarande
vid anbudsöppnandet den 3 november 1959. På förteckningen hade den
13 november 1959 tecknats beslut, enligt vilket det förstnämnda anbudet
befunnits förmånligast och därför antagits. Uti ett i formuläret upptaget
utrymme för anteckning av »sätt och dag för anbudens infordrande» hade
antecknats: »Annons i GP och Bohuslänningen den 21/10 1959». Och i ett
utrymme i formuläret, som enligt förtryck vore avsett för anteckning av
»skäl för underhandsförfarande (19 resp. 84 §) då sådant använts», hade
antecknats: »Dessutom tidigare telefonförfrågningar hos 8 olika båtbyggare».

Genom regementsorder den 2 maj 1960 ha meddelats föreskrifter om utlåning
av bohusjollar.

Marinförvaltningen anförde i infordrat yttrande: Tillvägagångssättet i
upphandlingsärendet finge anses hänförligt under bestämmelsen i 7 § tredje
stycket a) upphandlingskungörelsen, enligt vilken bestämmelse underhandsförfarande
vore tillåtet när efter infordrande av anbud genom annonsering
antagbart anbud icke erhållits. Enligt marinförvaltningens uppfattning vore
i sak intet att erinra mot tillvägagångssättet. Ämbetsverket frånsåge därvid
dels det förhållandet att annonseringen skedde först efter det att direktkontakter
tagits med vissa leverantörer, dels ock det förhållandet att annonsen
icke, oaktat vad därom föreskrivits i 8 § första stycket m) upphandlingskungörelsen,
innehöll uppgift om dag, då anbud senast skulle vara inkommet.
Enär nämnda omständigheter icke syntes ha medfört rättsförlust för
nagon, borde de enligt ämbetsverkets uppfattning icke tillmätas större betydelse.
Därutöver funne ämbetsverket sig böra tillägga att, för det fall att
upphandlingen skulle ha skett helt i överensstämmelse med gällande föreskrifter
i ämnet, bestämmelserna i 7 § första stycket förenämnda kungörelse
skulle ha följts och i enlighet därmed medgivande till underhandsförfarandet
ha inhämtats från marinförvaltningen. I betraktande av att det gällde inköp
av materiel av sådan beskaffenhet att det från början stod klart att det
skulle förefinnas svårigheter att överhuvudtaget finna någon som kunde
åtaga sig tillverkningen ävensom att inköpet torde ha kunnat bedömas få
begransad ekonomisk omfattning, vore det mycket sannolikt att ämbetsverket
skulle på därom gjord framställning ha meddelat det erforderliga medgivandet.
På grund av vad sålunda anförts hemställde marinförvaltningen att
militieombudsmannen måtte låta vid det i ärendet inträffade bero. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 29 november 1961 till chefen
för Göteborgs kustartilleriförsvar följande.

I kungörelsen den 6 juni 1952 (SFS nr 496) om upphandling och arbeten
för statens behov m. m. stadgas att infordrande av anbud sker genom annonsering,
genom särskilda skrivelser eller under hand (6 §). Vissa angivna

109

myndigheter, däribland försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, samt,
i den utsträckning myndigheten finner skäl medgiva, jämväl underlydande
myndighet äga infordra anbud på sätt som med hänsyn till upphandlingens
beskaffenhet och storlek samt kravet på affärsmässighet i varje särskilt
fall prövas lämpligt (7 § första stycket). Annan myndighet än nu sagts skall
infordra anbud antingen genom annonsering eller genom särskilda skrivelser
(7 § andra stycket). Utan hinder av vad i 7 § andra stycket sägs må
anbud under hand infordras a) när efter infordrande av anbud genom annonsering
eller genom särskilda skrivelser antagbart anbud icke erhållits,
b) när fråga är om tilläggsbeställning, c) när upphandling till följd av oförutsedda
omständigheter icke tål uppskov, d) när tillgång till godset endast
finnes hos viss leverantör eller när kartellbildning eller annan överenskommelse
mellan leverantörer kan antagas medföra oskäligt pris, e) när totala
kostnaden för en och samma upphandling beräknas uppgå till högst 2 000
kronor, f) när fråga är om upphandling av specialapparatur för undervisnings-,
försöks- eller forskningsverksamhet eller av konstnärligt föremål,
eller g) när fråga är om upphandling som med hänsyn till rikets säkerhet bör
hemlighållas (7 § tredje stycket).

Vidare stadgas i kungörelsen under rubriken »Bestämmelser rörande anbud
som infordras genom annonsering eller genom särskilda skrivelser», att
annons eller särskild skrivelse varigenom anbud infordras skall bl. a. angiva
dag då anbudet senast skall vara inkommet (8 § första stycket m/). Anbuden
skola öppnas vid förrättning och allteftersom öppnandet sker åsättas
löpande nummer, varvid varje blad skall förses med signatur av den som
leder förrättningen, samt uppföras å en förteckning som vid förrättningen
undertecknas av tre av förrättningsmännen (12 §). Under rubriken »Bestämmelser
rörande anbud som infordras under hand» är föreskrivet att vid
upphandling, vars värde överstiger 1 000 kronor, myndighet skall anteckna
anbud i förteckning, i särskild inköpsliggare eller på annat lämpligt sätt,
varvid myndighet som avses i 7 § andra stycket skall angiva skälen för att
underhandsförfarande använts (19 §).

Utredningen i ärendet visar att vid ifrågavarande upphandling anbud infordrats
under hand. Till en början har ett antal leverantörer tillfrågats
telefonledes. Den omständigheten att sedermera annonsering skett i två tidningar
torde visserligen icke ha betagit anbudsinfordrandet dess karaktär av
underhandsförfarande. I annonserna har emellertid ej utsatts viss dag då
anbud senast skulle ha inkommit. För att inkomna anbud skulle kunna bli
öppnade vid lämplig tidpunkt borde annonserna ha innehållit dylik uppgift.
God sed kräver nämligen att uppgörelse icke träffas med någon anbudsgivare
innan alla som ämna avgiva anbud haft tillfälle därtill under bestämd
tid (jfr Åke Norrman, Kommentar till 1952 års upphandlingskungörelse
s. 20).

Eftersom underhandsförfarande tillämpats har det tydligen icke varit
erforderligt att jämlikt 12 § upphandlingskungörelsen anbuden försetts med
signatur och anbudsförteckningen undertecknats av tre förrättningsmän.

Däremot borde ha iakttagits den i 19 § kungörelsen stadgade skyldigheten
att angiva skälen för att underhandsförfarande använts. Genom uppgiften å
anbudsförteckningen att telefonförfrågningar förekommit har skyldigheten
i fråga uppenbarligen icke fullgjorts.

Emellertid synes det icke ha förelegat giltigt skäl att tillämpa underhandsförfarande.
I Edert yttrande har anförts att förfarandet använts »med
hänsyn till objektets speciella natur». Tydligt är dock att ifrågavarande,
för fritidsändamål avsedda segelbåtar icke utgöra sådan specialapparatur
för undervisnings-, försöks- eller forskningsverksamhet som avses i 7 §
tredje stycket upphandlingskungörelsen. Icke heller något av övriga i detta
författningsrum angivna fall har varit i fråga. På grund härav har, såsom
framgår av 7 § första och andra styckena i kungörelsen, underhandsförfarande
kunnat användas endast om medgivande därtill lämnats av marinförvaltningen.
Innan andra åtgärder för upphandlingen vidtagits borde alltså
sådant medgivande ha utverkats. Då så ej skett, har anbud rätteligen icke
kunnat infordras annorledes än genom annonsering eller särskilda skrivelser.

I enlighet med det anförda ha alltså vissa felaktigheter förekommit vid
handläggningen av ifrågavarande upphandling. Ur synpunkten av omsorgsfull
hushållning med allmänna medel och för tillgodoseende av enskilda
näringsidkares rätt är det angeläget att upphandlingskungörelsens föreskrifter
noggrant iakttagas. Marinförvaltningen har emellertid upplyst att
ämbetsverket efter av kustartilleriförsvarschefen gjord framställning sannolikt
skulle ha medgivit att underhandsförfarande fått tillämpas. Med hänsyn
härtill och då någon skada icke synes ha förorsakats genom de förelupna
felaktigheterna finner jag ej skäl att vidtaga ytterligare åtgärd i ärendet
utan låter bero vid mina i det föregående gjorda uttalanden.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes marinförvaltningen.

8. Vid skjutning med granatgevär å militärt övningsfält har uppstått skogsbrand.
Frågor rörande säkerhetsåtgärder ur brandskyddssynpunkt I

I en artikel i Stockholms-Tidningen den 12 maj 1960 med rubriken »Granateld
vållade rasande skogsbrand» lämnades en redogörelse för en omfattande
skogsbrand, som den 11 maj 1960 uppstått genom antändning från
spårljusammunition vid skjutning med granatgevär under övningar med
ett kompani ur Hallands regemente och som avbränt stora områden inom
och kring Hallands flygflottiljs bomb- och skjutfält å Tönnersjöheden.

Genom skrivelse den 16 maj 1960 till militäråklagaren i Halmstad hemställde
militieombudsmannen att få del av utredning och beslut i åtalsfrågan
med anledning av den i tidningsartikeln omförmälda händelsen.

Sedan polisutredning verkställts inkom den 27 augusti 1960 från lands -

fogden i Hallands län ett angående branden upprättat förundersökningsprotokoll.
Därav inhämtades i huvudsak följande.

övningsfältet å Tönnersjöheden förvaltas av chefen för Hallands flygflottilj1
och är i förslå hand avsett som bombfällnings- och skjutfält för flygvapnet
men utnyttjas även av andra vapengrenar. Rekvisition av fältet för
övning med förband ur annan vapengren sker hos utbildningsofficeren vid
flottiljen.

Från Hallands regemente gjordes i februari 1960 hos nämnde utbildningsofficer
skriftlig framställning om att under tiden den 8—den 28 maj 1960
få disponera Tönnersjöheden för skjutövningar med granatkastarkompani.
I april 1960 överlämnades från regementet till utbildningsofficeren
eu mera detaljerad uppgift på de dagar, under vilka förband ur regementet
avsågos komma att öva å heden, och i samband därmed lämnades per telefon
vissa uppgifter rörande övningarnas art. I regementets »Utbildningsorder 6
12/3 1960 Våromgången 1960» hade bland annat för det förband, i samband
med vars övningar ifrågavarande brand uppkommit, angivits tid, plats och
beskaffenhet beträffande varje övning för tiden den 19 april—den 1 juni
1960. Sålunda angavs för den 11 maj 1960 att förbandet skulle å Tönnersjöheden
utföra övning i stridsskjutning.

Före övningens början på morgonen den 11 maj 1960 höll kaptenen G. R.
Almgren såsom övningsledare genomgång med den personal som skulle deltaga
i övningen. Därvid berördes även brandfaran vid skjutning med gianatgevär.
Bland annat förklarade Almgren att motorcykelordonnanser skulle
ha i uppdrag att hålla uppsikt över möjligen förekommande antändning
och att, därest sådan observerades, ihållande signalera med motorcykelns
signalhorn. Övningen började klockan 0800. Av säkerhetsskäl genomfördes
den först utan ammunition men efter omkring klockan 1020 användes skarp
ammunition. Ungefär klockan 1040 upptäcktes att en spårljusprojektil antänt
terrängen. Branden började cirka 400 meter sydväst Ettersjön i östra
delen av skjutfältet. Antändningsplatsen var belägen cirka 150 meter öster
om en mindre väg, som gick genom brandområdet. Vid vägen gick branden
fram på en bredd av 150 meter, varigenom brandområdet från antändningsplatsen
till vägen bildade en triangel. Detta område bestod uteslutande av
sank myrmark med tätt liggande tuvor med visset och torrt halvmeterlångt
gräs liggande utmed marken och mellan tuvorna, bitvis täckande ytan som
en matta. Gräset var ytterst lättantändligt. Genom området mellan antändningsplatsen
och vägen ledde ett vattendrag. Området var i övrigt så vattensjukt.
att man utan att bli våt endast kunde gå på de ur mossan uppskjutande
grästuvorna. Vid östra sidan av vägen växte en del tallar som till
en höjd av 2 1/2—3 meter 1''ingo grenar och barr svartbrända. Vid framkomsten
till vägen hade lågorna från markbranden sålunda eu höjd av upp
till tre meter. Vägen hade en bredd av endast 3—4 meter. Gräs- och buskvegetation
fanns å ömse sidor av vägen. På grund av den rådande vinden
kastade sig hranden över vägen. Väster om denna fortsatte branden till en

1 Numera Hallands flygkår.

112

början över gräs- och buskvegetation men nådde längre västerut skogbevuxet
område. Branden fortsatte vidare i rakt västlig riktning och härjade inom
Veinge och Simlångsdalens kommuner ett område av närmare en mils längd
och upp till tre kilometers bredd.

Vädret kännetecknades ifrågavarande dag av ostlig, byig vind med växlande
molnighet men övervägande nästan klart. Någon uppmätning av vindstyrkan
på Tönnersjöheden hade ej skett men enligt erfarenhet är vindstyrkan
vid ostlig vind ungefär densamma som vid flottiljen. Där utgjorde vindförhållandena
klockan 0800 8 m/s, klockan 0900 8 m/s, klockan 1000 7 m/s
och klockan 1100 11—12 m/s. Nederbörden hade uppmätts, under mars
1960 till sammanlagt 18,3 mm mot normalt 36,9 mm, under april 1960 till
sammanlagt 25,2 mm mot normalt 50,1 mm och under tiden den 1—den 10
maj 1960 till sammanlagt 13,1 mm. Den 10 maj 1960 klockan 1855 och den
11 maj 1960 klockan 0800 hade i rundradion lästs denna varning: »I samband
med det torra och varma vädret ökar nu risken för bränder i skog och
mark i stora delar av Sveriges inland.»

Almgren uppgav: Han hade av regementschefen utsetts till chefsinstruktör
för det ifrågavarande repetitionsövningsförbandet. I sådan egenskap
hade han att planlägga och genomföra förbandets övningar enligt utbildningsordern
nr 6/1960. Almgren vore väl förtrogen med granatgevärstjänsl
och granatgevärets verkningssätt. Han kände också väl till säkerhetsinstruktionen
för armén och i någon mån brandinstruktionen för krigsmakten. Såväl
övnings- som stridsammunition till granatgevär utgjordes av spårljusammunition.
Almgren vore medveten om att vid skjutning med dylik ammunition
viss risk funnes för antändning vid torr väderlek och nedslag
i lättantändligt material. Enligt Almgrens erfarenhet från lång tids skjutningar
med sadan ammunition skedde antändning emellertid endast under
speciella omständigheter. Under april 1960 besökte Almgren flera gånger
Tönnersjöheden för att rekognoscera terrängen och kontrollera säkerheten
vid de planerade skjutningarna med förbandet. Den 25 april 1960 hade Almgren
a Tönnersjöheden anordnat skjutövningar för befälspersonal med granatgevär
och granatkastare. Nagon antändning skedde ej därvid. Vid något
av besöken å Tönnersjöheden under april 1960 upplystes Almgren av personal
ur flottiljen om att en motorspruta med slang fanns å heden, något
som Almgren själv iakttagit. Däremot hade Almgren icke förrän i samband
med släckningen av branden den 11 maj 1960 fått kännedom om att annan
brandsläckningsmateriel förvarades å heden. Den 29 april 1960 hade Almgren
vid rekognoscering av terrängen beslutat att vid övningen den 11 maj
1960 icke använda området för skjutningen den 25 april 1960 utan det område
inom vilket antändningen senare kom att äga rum. Almgren hade
funnit sistnämnda område lämpligare med hänsyn till att själva målområdet
kunde placeras i sank mark, vilket avsevärt minskade antändningsrisken.
Faran för spridning av eventuell brand reducerades genom att området i
norr och väster begränsades av väg och vattendrag. Den 10 maj 1960 hade
förbandet anlänt till Tönnersjöheden. Efter ankomsten till heden hade Alm -

113

gren genomgång med förbandet och redogjorde i huvudsakliga delar föi dagens
och de två följande dagarnas övningar. Personal ur andra plutonen
beordrades att från ett mattorn övervaka terrängen. En motorcykelordonnans
avdelades till varje skjutstation. På morgonen den 11 maj 1960 gjorde
Almgren ny rekognoscering av terrängen för första plutonens övningsområde.
Han fick ej anledning ändra sin tidigare uppfattning, att brandfaran
var obetydlig. Eftersom vinden var ostlig — Almgren uppskattade för sin
del dess styrka till 4—5 sekundmeter — skulle en eventuell brand drivas
mot förut nämnda vattendrag och väg, som utgjorde ett naturligt hinder för
brandens vidare spridning. Med hänsyn till omständigheterna fann Almgren
ej skäl vidtaga ytterligare åtgärder mot brandfaran, synnerligast som ett
antal hackor, spadar, yxor och bågsågar förvarades på två traktorer, vilka
voro uppställda på en av vägarna i närheten. Under Almgrens ledning utförde
första plutonen sin övning, avseende pansarskyddsplutons anfall, först
en gång utan skjutning och därefter en gång under skjutning med skarp
ammunition. Almgren medföljde den anfallande delen av plutonen. Han observerade
under det sista skedet av framryckningen, att brand uppkommit
till höger bortom målområdet för den understödjande delen av plutonen. Då
Almgren upptäckte branden hade den en omfattning på marken av omkring
20 kvadratmeter och brann med knappt två decimeter höga lågor. Med tillgänglig
personal sprang Almgren omedelbart mot eldhärden. Personalen
sökte med granruskor, som avbrötos på platsen, släcka branden,
plötsligt ökad styrka. Elden spred sig därför med mycket stark fart mot
väster och kastades först över vattendraget och därefter över vägen. Almgren
beordrade i övningen deltagande personal ur andra plutonen att medverka
i släckningsarbetet. Branden kunde ej hejdas genom de av Almgren
sålunda vidtagna åtgärderna. Efter larm kom ytterligare militär personal
samt civilt släckningsmanskap till platsen.

Vid polisutredningen hördes ytterligare en stor del av den i övningen
deltagande personalen, därvid i huvudsak sammanstämmande uppgavs, att
Almgren före övningen uttalat vissa farhågor i anledning av brandrisken,
att antändningen uppfattades ha skett genom skott med lysammunition från
granatgevär i första plutonen samt att branden genast fick sådan intensitet
och så snabb spridning, att det bedömdes som tveksamt om den från början
närvarande personalen även med tillgång till i förväg iordningställda våta
granruskor och dylikt kunnat släcka eller hejda branden.

Regementschefen översten N. Juhlin uppgav: Han hade varit chef för
regementet sedan den 1 april 1960. Då övning med förband ur regementet
planerades å Tönnersjöheden gjordes från regementets utbildningsavdelning
skriftlig eller muntlig framställning hos flottiljens utbildningsavdelning om
dispositionsrätt till heden. Vid bifall till sådan framställning lämnades ej
från flottiljens sida några särskilda säkerhetsföreskrifter. Det förutsattes att
den övningsledare som för sitt förband nyttjade heden hade ansvaret för
iakttagandet av erforderliga säkerhetsåtgärder. Ej heller beträffande öv -

ningen den 11 maj 1960 hade särskilda säkerhetsföreskrifter meddelats övningsledaren.

Kaptenen A. Jufors uppgav: I egenskap av utbildningsofficer vid flottiljen
kände han till ifrågavarande av förband ur regementet bedrivna övning
å Tönnersjöheden. Någon närmare prövning av övningens brandfarlighet
eller lämplighet ur brandrisksynpunkt hade ej gjorts vid flottiljen, där man
förutsatte att övningsledaren själv prövade detta och ansvarade för att säkerhetsinstruktionens
bestämmelser följdes. Då flottiljen begagnade övningsfältet,
toge man dag för dag ställning till brandriskfrågan, och om
brandfara ansåges föreligga, utfärdades förbud mot skjutning med brandfarlig
ammunition.

Förste flottilj polisen I. Gruvberg uppgav: Han hade bland annat hand
om brandskyddet å Tönnersjöheden. Den 11 maj 1960 fanns i en lada
vid Viltrabygget å heden följande brandsläckningsmateriel, nämligen elva
strilkannor, tio hinkar och fjorton strålkvastar. Denna materiel förvarades
under lås. Då förband ur flottiljen hade övningar på heden medfördes alltid
nyckel till förvaringsrummet för brandsläckningsmaterielen. Hos Gruvberg
hade aldrig från regementet gjorts framställning att få tillgång till
brandmaterielen under övningar på fältet med förband ur regementet. I vanliga
fall fanns å heden jämväl en motorspruta, som emellertid just ifrågavarande
dag intagits till flottiljen för reparation.

I mom. 461 säkerlietsinstruktionen för armén (Säkl, 1952 års upplaga)
stadgas bland annat: Brand kan uppstå i lättantändlig materiel, särskilt då
ammunition innehållande svartkrut eller brand-, lys-, signal-, spår-, ljus-,
rök- eller övningsgassatser användas. Har brand observerats, åligger det all
personal att, sa snart sig göra låter utan att säkerheten eftersättes, ingripa
mot branden och rapportera förhållandet till övningsledningen. Risk för
brand föreligger även vid skjutning mot pansarplåt om genomslag kan påräknas.
Då brandrisk föreligger, avdelas genom övningsledares försorg brandberedskapsstyrka
med eldsläckningsredskap (spadar, lövruskor, fyllda vattenhinkar
o. s. v.). I svåröverskådlig terräng kan det bli nödvändigt att
även avdela särskilda poster med uppgift att varsko om brand.

Landsfogden meddelade den 1 november 1960 ett så lydande beslut: Almgren
har varit ansvarig ledare för den stridsskjutning, som enligt utfärdad
utbildningsorder skulle äga rum på Tönnersjöheden den It maj 1960. Omkring
klockan 1040 uppkom brand vid nedslag av 8,4 cm spårljusövningsprojektil
till granatgevär. Almgren underlät vid övningen trots rådande
brandrisk att avdela brandberedskapsstyrka med eldsläckningsredskap, på
sätt närmare angives i säkerlietsinstruktionen för armén, och beordrade ej
heller övningsstyrkan att före övningens början förse sig med eldsläckningsmateriel.
Härigenom har han gjort sig skyldig till tjänstefel, för vilket åtal
skall väckas. Av utredningen framgår ej, att Almgrens underlåtenhet orsakade
brandens spridning och dess katastrofala följder. Ej heller lägges Almgren
till last, att han verkställt given order om stridsskjutning på Tönnersjöheden.
På grund härav skall ärendet avskrivas i dessa delar.

115

I ansökan om stämning hos rådhusrätten i Halmstad samma den 1 november
1960 yrkade landsfogden i enlighet med åtalsbeslutet ansvar å Almgren
för tjänstefel jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.1

Enligt brev den 3 mars 1961 till försvarets civilförvaltning medgav Kungl.
Maj :t att av anslaget Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär
verksamhet in. m. finge tagas i anspråk tillhopa 1 384 609 kronor för reglering
av för enskilda sakägare genom ifrågavarande brand uppkomna skador
och kostnader.

I en den 19 maj 1960 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift,
undertecknad av tillsyningsmannen A. Samuelsson och sexton andra personer,
vilka uppgåvo sig vara bosatta i trakten kring Tönnersjöheden, anfördes:
Undertecknarna hade länge hyst stora bekymmer i anledning av de
eldsvådor, som genom åtgärder från militärt håll utbrutit i dessa skogrika
områden. Branden den 11 maj 1960 vore ingalunda den första. Genom flygvapnets
bombfällningsövningar hade bränder tidigare uppstått. Den hittillsvarande
ordningen kunde ej längre få fortgå. Myndigheterna borde uppmärksamma
saken och vidta åtgärder till förhindrande av ytterligare och kanske
allvarligare bränder. Det framstode som helt naturligt att militären borde
undvika att förlägga bombfällningar, granatskjutningar eller andra övningar
med brandfarliga sprängämnen till sådan tidpunkt, då man ej kände
sig övertygad om att det ej förelåge fara för bränder. En noggrann utredning
borde vidtagas ej blott beträffande omständigheterna vid den senaste branden
utan även med avseende å orsakerna till de tidigare bränderna. Om utredningen
gåve vid handen att brandfarlig ammunition förorsakat bränderna
eller alt militär personal åsidosatt av omständigheterna påkallad omsorg
och försiktighet, borde av utredningsmaterialet framgå vilka åtgärder
som kunde anses lämpliga för att förhindra ett upprepande. Militära befattningshavare,
som kunde finnas ansvariga för brändernas uppkomst,
borde åläggas ansvar och skadeståndsskyldighet.

I särskilda skrivelser till chefen för armén och chefen för flygvapnet den
20 maj 1960 hemställde militieombudsmannen, med överlämnande av nyssberörda
skrift, om dels upplysningar angående tidigare bränder å Tönnersjöheden,
dels ock yttrande, vari särskilt borde angivas de åtgärder som
vidtagits eller kunde komma att vidtagas till undvikande av eldsvådor å
området i fråga.

Sedan direktören Carl-Willy Sjöholm i Stockholm i eu till militieombudsmansexpeditionen
den 22 juni 1960 inkommen skrift anfört att det vore av
mindre betydelse alt militär övningsledare ställdes till ansvar för att genom
fel och försummelse ha förorsakat branden, än att åtgärder vidtoges
till skydd för ortsbefolkningens säkerhet mot brandfaran, eventuellt genom
översyn av gällande instruktioner och bestämmelser, överlämnade militieombudsmannen
med skrivelser den 23 juni 1960 till cheferna för armén
och flygvapnet Sjöholms skrift att tagas i beaktande vid begärt yttrandes
avgivande.

1 Sc not å s. 122

116

Chefen för flygvapnet anförde i ett den 28 juni 1960 inkommet yttrande:
På målområdet vid Tönnersjö hade genom flygvapnets bombfällningsoch
skjutövningar uppstått skogsbrand av nämnvärd omfattning vid två
tillfällen. Första gången hade brand inträffat i samband med övningsbombfällning
den 14 juni 1948, varvid omkring 200 hektar mark inom och 50
hektar utom skjutfältet eldhärjats. Området hade bestått huvudsakligen
av moss- och myrmark och endast till mindre del av skog. Denna brand
hade sannolikt uppstått genom antändning från en utkastad krutladdning
från en övningsbomb. Den andra branden hade inträffat den 10 september
1959. Även vid detta tillfälle hade utförts bombfällning, varvid använts
minbomber som det med hänsyn till brandrisken varit tillåtet att använda
mot målet. Omkring 140 hektar inom skjutfältet hade eldhärjats, därav 4
hektar skog och återstoden myrmark och ljunghed. Att elden denna gång
fått så stor omfattning hade berott på att vägen till eldhärden varit svårframkomlig
och att vindkantring inträffat då elden efter cirka två timmar
synts vara under kontroll. Utöver nu angivna bränder hade vid fem särskilda
tillfällen brand av begränsad omfattning uppstått vid skjutning med
automatkanoner och raketer. Dessa bränder hade uppstått vid måltavlorna,
till vilka god körväg funnes. De ofrånkomliga småbränder, som inträffat invid
målen i samband med automatkanon- och raketskjutning och som omedelbart
släckts av målpersonalen, hade icke inräknats i förenämnda antal.

I samband med särskilda vapenförsök i flygförvaltningens regi mot utrangerade
fordon och flygplan med helt eller delvis fyllda bränsletankar
hade dessutom uppstått intensiva, lokalt begränsade bränder i aktuellt målområde.
Bränderna hade omedelbart släckts av härför särskilt avdelade
och utrustade brandavdelningar. För att söka hindra uppkomst av skogsbränder
utfördes årligen samt då så bedömdes erforderligt, t. ex. vid särskilda
vapenförsök, vid Tönnersjömålet omfattande skyddsavbränningar.
Dessutom utfärdades, när förhållandena så påfordrade, tillfälligt förbud" att
utnyttja eldfarliga ammunitionseffekter, såsom brandbomber, spårljusammunition
och sprängbomber. Som mindre eldfarliga räknades övningsbomber,
övningsraketer, automatkanonammunition utan spårljussats och minbomber.
I flygvapnets bombfällnings- och skjutinstruktion angåves, att vid
särskilt svåra torkperioder brandkänslig skjutplats helt skulle avstängas
för skjutning eller bombfällning. Denna bestämmelse hade tillkommit bland
annat pa grund av branden den 10 september 1959. För att bekämpa uppkomna
bränder organiserades vid målplatsen brandberedskap omfattande
brandfordon och släckningsstyrka, vari inginge vid målet tjänstgörande personal,
cirka femton man. Vägar hade byggts fram till målanordningarna, där
brand troligast kunde uppstå, för att man snabbt skulle få fram brandfordon
dit. Dessutom hade lokal civil brandpersonal orienterats inom målområdet
för att snabbt kunna lämna bistånd. Chefen för flygvapnet hade,
efter framställning från statens brandinspektion, i skrivelse den 21 maj
1960 beordrat förbandscheferna att sommartid, innan skjutning eller bombfällning
utfördes, orientera lokal brandmyndighet och vid behov samråda

117

med denna om eventuella skyddsåtgärder. På förslag av Svenska skogsvårdsföreningen
hade dess handbok »Skogsbrandsläckning» anskaffats och
tilldelats förbanden att användas vid kompletterande utbildning i brandskyddstjänst.
För Tönnersjöområdet hade dessutom under 1960 anskaffats
ny skogsbrandutrustning, omfattande motorspruta jämte tillbehör och verktyg.
Vidare hade genom beslut den 8 april 1960 anslagits 40 000 kronor för
utbyggnad av vägar inom av flygvapnet ägt område, huvudsakligen som en
brandberedskapsåtgärd. Chefen för flygvapnet ansåge att såväl de reglementariska
som de praktiska åtgärder vilka vidtagits sträckte sig så långt
man kunde gå om målplatsen överhuvudtaget skulle kunna utnyttjas för
flygvapnets utbildning i skjutning och bombfällning.

Beträffande den av chefen för flygvapnet omförmälda branden den 10
september 1959 beslöt landsfogden den 8 juli 1960 att, då brandorsaken
icke med säkerhet kunnat fastställas och då de för övningen ansvariga icke
syntes ha brustit i aktsamhet, något åtal icke skulle väckas.

I yttranden, som inkommo till militieombudsmansexpeditionen den 28
juni och den 20 juli 1960, anförde chefen för armén: Verkställd utredning
hade givit vid handen att under tiden efter 1949 allenast vid ett tillfälle, utöver
den 11 maj 1960, brand uppkommit å Tönnersjöheden i samband med
övningar med arméförband. Vid detta tillfälle, som inträffade 1958, hade efter
granatkastarskjutning från ett förband ur Hallands regemente ett omiåde
om en hektar avbränts. I anledning av branden den 11 maj 1960 och med
hänsyn till rådande speciella förhållanden hade chefen för armén efter samråd
med statens brandinspektion i arméorder den 2 juni 1960 påpekat lisker
för brand i skog och mark samt anbefallt dels särskild befälsutbildning
avseende olika ammunitionsslags brandfarlighet och dels att kontakt med
lokal brandmvndighet skulle tagas vid övning, som innebure särskild brandrisk.
Broschyr avseende handledning i skogsbrandsläckning hade tillställts
förbanden med arméorder den 8 juni 1960.

Vid det förstnämnda av dessa yttranden fanns fogad en skrivelse från mi1
itärområdesbrandinspektören S. Hultman till militärbefälhavaren för tredje
militärområdet, i vilken skrivelse anfördes: Den snabba spridningen av
branden den 11 maj 1960 måste enligt Hultmans mening hänföras till det å
mossarna befintliga torra starrgräset, som till utseende och konsistens påminde
om träull. Detta gräs vore mycket lättantändligt och brunne med hög
låga, även om underliggande lager vore vattensjukt. Elden ginge sålunda
synnerligen snabbt fram över ett område, som vore bevuxet med dylikt torrt
gräs. På grund av de höga lågorna och den starka värmen vore det i det närmaste
omöjligt att begränsa en dylik brand endast med tillhjälp av lättare
brandmateriel såsom ruskor, spadar eller dylikt (säkerhetsinstruktionen
mom. 461). Här erfordrades tyngre brandmateriel, som möjliggjorde riklig
vattenbegjutning (motorspruta). För att i möjligaste mån förhindra allvarligare
skogsbränder inom området föresloges följande åtgärder. 1) Målområdena
borde väljas så att de i minsta möjliga mån berörde mossmark med
sådant torrt gräs som förut sagts. 2) Den lätt brännbara markvegetationen

118

borde undanröjas, lämpligen genom skyddsavbränning tidigt om våren. 3)
Runt målområdena borde anläggas för terränggående bil framkomliga vägar,
vilka genom skyddsavbränning på båda sidor borde breddas till cirka 20 meter
breda brandgator. Sådana vägar vore dessutom nödvändiga för att släckningspersonal
efter avbrytande av skjutning snabbt skulle kunna förflyttas
in i farligt område. 4) I anslutning till vägarna borde med 150—200 meters
mellanrum anläggas brandbrunnar för anslutning av motorspruta. 5) Vid
skjutning med brandfarlig ammunition borde i anslutning till målområdet
uppställas lättare brandmateriel (ruskor, spadar, yxor samt vattenfyllda
hinkar med pytssprutor). 6) Centralt och (medelst radio) lätt alarmerbar
borde uppställas en terränggående brandbil med frontpump av mindre typ,
vattentank eller bogserad tankkärra på cirka 500 liter, en lättare motorspruta,
cirka 200 meter smalslang samt spadar, yxor, hinkar, pytspumpar m. in.
För denna materiel borde finnas minst tre man i utryckningsberedskap.
Samordning borde härvidlag kunna ske mellan regementet och flottiljen.
7) Vid stark torka och hård vind borde samråd ske med länsbrandinspektören
innan skjutning ägde rum.

I detta sammanhang må anmärkas, att brandinspektören hos fortifikationsförvaltningen
Andreas Grill i en den 6 juni 1960 upprättad rapport angående
branden den 11 maj 1960 anfört: Det syntes anmärkningsvärt, att
vederbörande militära befäl under de vid tillfället rådande torra markförhållandena
och stark vind låtit verkställa skjutningen utan samråd med kommunalt
brandbefäl eller högre militärt befäl. Härtill komme, att brandberedskapen
i fråga om materiel in. in. syntes ha varit bristfällig. Till förebyggande
av ett upprepande av sådana skogsbrandkatastrofer å heden ville
Grill föreslå följande. 1) Skjutning med brandfarlig ammunition samt bombfällning
borde icke få ske utan skjutfältschefens tillstånd. Denne borde för
varje tillfälle kontakta vederbörande kommunala brandbefäl eller skogsbrandfogde.
Platsen för skjutning eller bombfällning inom skjutfältet borde
bestämmas av skjutfältschefen. Skjutövningen den 11 maj 1960 hade exempelvis
utan risk kunnat äga rum å ett genom bombfällning tidigare avbränt
område. 2) Brandgator borde upphuggas och årligen rensas från undervegetation
runt de delar av skjutfältet, där spridning av skogsbrand till enskilda
markägares skog kunde befaras. 3) Brandberedskapen, som borde ställas
under befäl av skjutfältschefen, borde under torr väderlek hållas hög. Utökning
av skogsbrandsläckningsmaterielen vore nödvändig. Sålunda borde
en skogsbrand jeep samt vattenvagnar eller vattensäckar för placering å
lastbilar finnas tillgängliga. Dessutom borde i väsentligt större utsträckning
än som vore förhållandet motorsågar och annan skogsbrandmateriel ställas
till förfogande. Samråd borde i denna fråga sökas med vederbörande kommunala
brandbefäl och skogsbrandfogde. I vattensjuk mark borde anordnas
vattensamlingar på ett flertal platser, om möjligt i anslutning till befintliga
vägar.

I skrivelser till chefen för armén och chefen för flygvapnet den 4 juli
1960 hemställde militieombudsmannen att till övervägande måtte upptagas

119

förut omförmälda av Hultman framlagda förslag till åtgärder för att i
möjligaste mån förhindra allvarliga skogsbränder å Tönnersjöheden.

Den 5 juli 1960 inkom från Sjöholm ytterligare en skrift, vari han påtalade
att från militärt håll efter uppkomsten av branden den 11 maj 1960
lagts i dagen en tafalthet, som väckt stark förbittring hos ortsbefolkningen,
samt hemställde om undersökning av det system, som möjliggjorde anordnande
av bombfällnings- och skjutövningar under förhållanden, vilka
föranledde den ena eldsvådan efter den andra med fara för människoliv
och egendom.

Med hänvisning till de skrifter, som tidigare till militieombudsmannen
inkommit från Samuelsson in. fl. och Sjöholm, hemställde militieombudsmannen,
med översändande av Sjöholms sist inkomna skrift, i särskilda
skrivelser den 6 juli 1960 att chefen för armén och chefen för flygvapnet
ville, efter den utredning som kunde befinnas erforderlig, avgiva yttrande,
därvid särskilt borde angivas huruvida den på ifrågavarande övningsområde
bedrivna verksamheten skulle kunna erhålla annan, för ändamålet
bättre lämpad lokalisering.

I en den 22 juli 1960 till mililieombudsmansexpeditionen inkommen skrivelse
avgav chefen för flygvapnet yttrande över de av Hultman föreslagna
åtgärderna till minskning av brandriskerna å Tönnersjö målplats och anförde
härulinnan: Såsom framginge av chefens för flygvapnet tidigare till
militieombudsmannen avgivna yttrande hade de föreslagna åtgärderna antingen
sedan flera år tillämpats eller ock vidtagits eller planerats efter branden
den 10 september 1959. Sedan ett flertal år hade sålunda vid val av målområden
mossmark med torrt gräs i möjlig mån undvikits och lätt brännbar
markvegetation undanröjts genom skyddsavbränning. Vägar hade tidigare
anlagts och utbyggnad påginge. Anläggning av brandbrunnar vore under utförande.
Sedan flera år hölles vid skjutning med brandfarlig ammunition
lättare brandmateriel tillgänglig vid målområdet. Tyngre brandmateriel för
central uppställning hade tidigare funnits och kompletterades utöver brandinspektörens
förslag. Av Hultman föreslaget samråd med länsbrandinspektören
hade den 21 maj 1960 anbefallts av chefen för flygvapnet. De sålunda
angivna åtgärderna avsåge flygvapnets övningar. För regementets övningar
ställde flottiljen endast skjutfältet till disposition ulan ställningstagande til!
övningarnas art och uppläggning eller vidtagna brandskyddsåtgärder. Vid
målet befintlig brandsläckningsmateriel hade disponerats av regementets
personal enligt framställda önskemål. Chefen för första flygeskadern och
chefen för Hallands flygflottilj komme att beordras att i samråd med militärbefälhavaren
för tredje militärområdet pröva ytterligare säkerhetsåtgärder,
som kunde genomföras i allmänt eller enskilt intresse.

I en den 6 september 1960 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde Sjöholm: Efter att genom uppgifter i tidningspressen ha fått del
av vad i huvudsakliga delar förekommit vid polisutredningen, funne Sjöholm
det otillfredsställande, att frågan om ansvaret för branden den 11
maj 1960 skulle bedömas enbart med hänsyn till Almgrens åtgärder med

120

avseende å övningen eller hans underlåtenhet att hålla anbefalld brandberedskap
vid truppen. Enligt Sjöholms mening låge det verkliga ansvaret för
branden hos Almgrens överordnade. Närmare utredning om vem som anbefallt
övningen eller underlåtit att med hänsyn till rådande torkperiod inställa
densamma borde ske. För övrigt ansåge Sjöholm att, oavsett orsaken
till just ifrågavarande brand, flygvapnets bombfällningsövningar allmänt
sett finge anses farligare ur brandrisksynpunkt än infanteriets skjutövningar.

Med skrivelser den 7 september 1960 översände militieombudsmannen
avskrift av Sjöholms sistberörda skrift till chefen för armén, chefen för
flygvapnet och landsfogden i Hallands län.

I ett den 24 oktober 1960 inkommet yttrande anförde chefen för flygvapnet,
efter att ha redogjort för de militära krav som man sökte uppfylla
vid anordnande av skjut- eller bombfällningsplats vid flygvapnet: De sålunda
uppställda kraven uppfylldes av målplatsen på Tönnersjöheden på
ett sätt, som saknade motsvarighet vid någon annan av flygvapnets målplatser
i södra och mellersta Sverige. Läget vore i förhållande till Hallands
flygflottilj idealiskt och i förhållande till vissa andra flygfält gott. Målet
medgåve fältmässiga anfall av samtliga jakt- och attackförband i södra och
mellersta Sverige till betydligt lägre kostnader än om skjutmål i Norrland
skulle användas. Tönnersjöområdet vore den enda målplats i landet där gällande
riskzoner inrymdes utan intrång på omgivande vägsystem. Med undantag
för onormala torkperioder kunde målet användas året runt. Målområdet
utgjordes helt av mossmark med inslag av sand- och grusmark,
varför risken för rikoschett- och skadeverkan vore ringa. Området medgåve
fri sikt för inmätning och övervakning. Tillgången på elkraft vore
riklig och kommunikationsförhållandena goda. Gjorda rekognosceringar i
södra och mellersta Sverige hade givit vid handen att även vid eftergift beträffande
större delen av de uppställda kraven det närmast vore ogörligt
att för nyanläggning av målplatser finna områden användbara för annat
än vissa typer av övningsaminunition. Den verksamhet som i fortsättningen
komme att bedrivas inom främst första flygeskadern gjorde att Tönnersjömålets
kapacitet även framdeles, utöver övriga tillgängliga målplatser,
komme att behöva utnyttjas i full omfattning. Detta gällde oberoende av
nedläggandet av Hallands flygflottilj som attackflottilj. Någon möjlighet
att förlägga denna omfattande verksamhet till annan godtagbar plats funnes
således icke och ett nedläggande av verksamheten på Tönnersjöheden
skulle innebära mycket allvarliga konsekvenser för de svenska flygförbandens
förmåga att utföra attackföretag i krig och för utbildningen i
bombfällning och skjutning i fred. Chefen för flygvapnet övervägde att
i samråd med institutionen för kulturteknik vid tekniska högskolan utföra
försök med kemisk eller biologisk bekämpning av växtligheten inom målområdet
för att minska brandrisken. Med hänsyn till vad sålunda anförts
och mot bakgrunden av vidtagna och planerade brandskyddsåtgärder funne
chefen för flygvapnet intet skäl till ytterligare prövning av frågan om

121

flyttning av flygvapnets skjut- och bombfällningsverksamhet från Tönnersjömålet.

Slutligen anförde chefen för armén i ett den 21 januari 1961 inkommet
yttrande: Tönnersjöheden utgjorde bomb- och skjutfält för flygvapnet och
användes endast i begränsad omfattning av förband ur armén, främst Hallands
regemente. Sagda regementes ordinarie stridsskjutningsområde vore
Nyårsåsens skjutfält. Tönnersjöfältet användes av regementet i följande
fall. a) Skjutning med 12 cm granatkastare. Gällande säkerhetsbestämmelser
medgåve icke sådan skjutning på Nyårsåsen, b) Samverkan sövningar infanteri—artilleri.
En övning årligen vanligtvis under 2—3 dagar i december.
Gällande säkerhetsbestämmelser medgåve icke sådan skjutning på Nyårsåsen.
c) Utbildning av repetitionsövningsförband. Nyårsåsen vore icke tillfyllest
vid sådan utbildning. Viss stridsutbildning, i medeltal 5 dagar årligen,
förlädes vid sådana tillfällen till Tönnersjöheden. d) Infanteriets kadettskolas
övningar. Från och med den 1 januari 1962 komme jämlikt 19o8
års riksdagsbeslut infanteriets kadett- och aspirantskola att förläggas till
Hallands regemente. Skolan behövde utnyttja Tönnersjöheden 8—11 dagar
i månaden. — Tönnersjöheden med omgivning vore det område i Halland,
som med hänsyn till det låga markvärdet vore bäst lämpat som militärt övningsområde.
De av arméns förband och skolor bedrivna övningarna på
Tönnersjöheden kunde förläggas till Nyår såsens eller Ringenäs skjutfält
endast under förutsättning att dessa fält väsentligt utökades. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 22 april 1961 till chefen for
armén följande.

Utredningen i ärendet visar att branden den 11 maj 1960 å Tönnersjoheden
uppkommit vid övning i stridsskjutning med ett förband ur Hallands
regemente under ledning av kaptenen Almgren. Vädret var vid tillfallet så
torrt och blåsigt att påtaglig risk för brand förelåg, särskilt som spårljusammunition
användes. Enligt uppgifter av flera övningsdeltagare hade Almgren
också själv före övningens början uttalat farhågor för att antändning
skulle ske. Det synes därför kunna ifrågasättas om övningen överhuvudtaget
bort äga rum. Även om Almgren såsom beordrad ledare av den i ett
detaljerat, långt tidigare fastställt program ingående övningen icke haft
befogenhet alt på eget bevåg inställa den, hade han hos sina överordnade
kunnat anmäla förhållandena och begära närmare direktiv.

I den utbildningsorder, enligt vilken övningen utfördes, hade icke lämnats
någon föreskrift om alt brandfaran skulle på detta sätt beaktas. Alt så ej
skett torde ej böra föranleda någon anmärkning mot den för ordern ansvarige.
Ordern utfärdades redan den 12 mars 1960, och det får anses ligga
i sakens natur att, om hinder för en i förväg planlagd övnings genomförande
uppkommer, den övningsledare som har ansvaret för övningen underrättar
vederbörande chef. Almgren ansåg emellertid icke risken för brand

122

vara så stor att övningen ej kunde fullföljas. Ehuru han därvid i belysning
av vad som sedermera inträffat torde få anses ha gjort sig skyldig till en
felbedömning, har han icke helt saknat fog för sin åsikt, övningen skulle
sålunda försiggå på ett särskilt, för dylika ändamål anordnat skjutfält.
Målområdet var i vindriktningen räknat begränsat av såväl ett vattendrag
som en väg, och marken utgjordes av myrmark som bortsett från tuvor
med långt, torrt gräs upptog ringa brännbart material.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag, lika med landsfogden, att
genomförandet av ifrågavarande övning icke i och för sig är att bedöma
som straffbart förfarande.

Vad beträffar iakttagandet av gällande säkerhetsbestämmelser har landsfogden
funnit att Almgren gjort sig skyldig till tjänstefel genom att trots
brandrisken underlåta att avdela brandberedskapsstyrka med eldsläckningsredskap
och beordra övningsstyrkan att före övningens början förse
sig med eldsläckningsmateriel. Eftersom ärendet i denna del är beroende på
domstols prövning, finner jag icke anledning till uttalande därutinnan.i
Enligt landsfogdens mening har Almgrens nämnda underlåtenhet icke
orsakat brandens spridning med dess katastrofala följder. I detta avseende
är att märka att vindstyrkan ökat avsevärt i anslutning till antändningen
och att branden på kort stund vunnit stor spridning och intensitet. Ej heller
såvitt nu är i fråga anser jag mig därför ha skäl att frångå landsfogdens
bedömning.

Av utredningen i ärendet framgår emellertid att ett stort antal bränder
tidigare inträffat i samband med övningar på Tönnersjöhedens övningsfält.
Att antändning sker inom ett markområde som är avsett för skjutning och
bombfällning torde visserligen vara oundvikligt, om en ändamålsenlig utbildning
skall kunna bedrivas. Men i vissa fall har uppkommen brand fått
mycket stor omfattning och vid åtminstone ett tillfälle, förutom den 11 maj
1960, berördes ett avsevärt område utanför övningsfältet. Givet är att dylika
händelser icke blott föranleda direkta skadeverkningar utan även åstadkomma
oro bland den i närheten av fältet bosatta befolkningen. Den omständigheten
att övningarna äro av största vikt för försvaret och dess funktionsduglighet
får ej undanskymma civila medborgares rättmätiga anspråk
på ostördhet. Redan närheten till ett övningsfält av ifrågavarande art måste
uppfattas som en allvarlig olägenhet, och förhållanden som kunna föranleda

känsla av att ofta vara utsatt för risken av brand böra såvitt möjliet undanröjas.

På grund härav är det förklarligt att frågan om en bättre lämpad lokalisering
av den på övningsfältet bedrivna verksamheten blivit väckt. Vad Ni
och chefen för flygvapnet anfört i detta avseende synes emellertid innefatta
bärande skäl för fältets bibehållande, och jag finner därför ej anledning att
vidtaga någon åtgärd i motsatt syfte.

Desto mer angeläget är det att uppmärksamhet ägnas åt brandfaran. Så -

1 Genom dom den 14 juni 1961,
husrätten i Halmstad ogillats.

vilken vunnit laga kraft, har åtalet mot Almgren av råd -

123

som förut sagts torde antändning icke kunna undvikas i samband med skjutning
och bombfällning av vissa slag. Chefen för flygvapnet har uppgivit sig
överväga att i samråd med institutionen för kulturteknik vid tekniska högskolan
utföra försök med kemisk eller biologisk bekämpning av växtligheten
inom målområdet. I den mån en minskning av brandrisken står att vinna på
denna väg är det naturligtvis önskvärt att den ifrågasatta undersökningen
kommer till stånd. Men tills vidare torde man böra inrikta sig på ett effektivt
bekämpande av uppkommande bränder och vidtagande av åtgärder i
syfte att dessa i allt fall förhindras att sprida sig utanför fältet.

'' Brandinspektörerna Hultman och Grill ha i sina i det föregående återgivna
yttranden framlagt ett flertal förslag i dessa hänseenden. Enligt vad
som anförts av chefen för flygvapnet äro de föreslagna åtgärderna i huvudsak
vidtagna eller planerade såvitt angår flygvapnets övningar. Nämnde
chef har emellertid också förklarat att chefen för första flygeskadern och
chefen för Hallands flygflottilj komma att beordras att i samråd med militärbefälhavaren
för tredje militärområdet pröva ytterligare säkerhetsåtgärder.

Den samordning mellan olika myndigheter som i enlighet härmed torde
komma till stånd synes påkallad, övningsfältet förvaltas av flygflottiljen
men disponeras i viss utsträckning även av arméförband. Vid övningen den
11 maj 1960 hade från flottiljens sida icke gjorts någon prövning ur brandrisksynpunkt,
vilket synes otillfredsställande. Den befattningshavare som
närmast har tillsynen över övningsfältet bör äga särskilda förutsättningai
för en sådan bedömning med hänsyn till såväl kännedomen om faltet som
tillgången till väderleksprognoser. Om denne befattningshavare håller erforderlig
kontakt med representanter för det civila brandskyddet, torde han
kunna utgöra en rådgivande instans av stort värde för de olika övningsledare
som mer eller mindre tillfälligt ha att taga ställning till den ofta vanskliga
frågan om brandrisken. Erfarenheten från övningen den It maj 1960
visar också att en övningsledare ej alltid känner till vilken brandsläckningsmateriel
som finnes tillgänglig på övningsfältet. I samband med rådplägningen
om brandrisken och de åtgärder som föranledas därav synes det därför
om övningen överhuvudtaget anses kunna äga rum, vara lämpligt att övningsledaren
får kännedom om och tillgång till all den materiel som är avsedd
för fältet ur brandskyddssynpunkt.

Med det sålunda anförda är förevarande ärende slutbehandlat från min

sida.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes chefen för flygvapnet,
landsfogden, Samuelsson och Sjöholm.

124

9. Fråga om belysningsanordningar å militära släpfordon

I artiklar i Södermanlands Nyheter och Dagens Nyheter den 9 respektive
den 10 december 1960 uppgavs i huvudsak följande: På kvällen den 8 december
1960 förekom pa riksväg nr 1 i Södermanland en militärtransport,
som var direkt livsfarlig för Övriga trafikanter på vägen. Ett antal militärlastbilar
med tillkopplade släpvagnar framfördes i snöyra, mörker och svår
halka, oaktat släpfordonen icke voro försedda med baklyse och trots att
fordonens reflexanordningar voro översnöade. Det kunde betraktas som ren
tur att icke någon trafikant bakifrån körde på de baktill helt mörklagda
släpfordonen. Militärtransporten stoppades i närheten av Nyköping av polis,
som emellertid fann att något trafikbrott icke förelåg, då de militära trafikbestämmelserna
tilläto att militära släpfordon framfördes utan baklyktor
blott de voro försedda med reflexanordningar. Fordonen fingo därför fortsätta,
dock med följebil och med särskilda instruktioner till förarna om
försiktighet. — I artiklarna framhölls att bestämmelserna för icke-militära
fordon självfallet icke medgåve förekomsten av en sådan dödsfälla som
transporten utgjort och att det från trafiksäkerhetssynpunkt måste anses
upprörande att det inträffade kunde vara förenligt med gällande militära
trafikförfattningar.

Sedan militieombudsmannen hos överbefälhavaren anhållit att denne
skulle inkomma med upplysningar och yttrande i anledning av innehållet i
artiklarna överlämnade souschefen vid försvarsstaben översten Å. Mangård
dels ett av honom på uppdrag av överbefälhavaren avgivet yttrande, varav
framgick att den åsyftade militärtransporten genomförts av en traktorpluton
ur Svea ingenjörregemente, dels en av chefen för nämnda regemente
verkställd utredning angående transporten, dels ock ett till överbefälhavaren
av chefen för sektion III inom arméstaben översten S. Hallenborg på uppdrag
av chefen för armén avgivet yttrande.

Innan redogörelse lämnas för förenämnda utredning och yttranden må
först något beröras de vägtrafikbestämmelser, som äro av betydelse i saken.

I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 förekomma begreppen
sl ap fordon, efterfordon och släpvagn. Med släpfordon förstås i nämnda förordning
fordon, som är byggt för koppling till bil eller traktor och är avsett
för person- eller godsbefordran eller för att uppbära anordningar för bilens
eller traktorns drivande. Med efterfordon förstås fordon som, utan att vara
lianförligt till släpfordon, är kopplat till bil eller traktor. Släpvagn slutligen
ar släpfordon, som är försett med hjul eller band. I de bestämmelser för militär
vägtrafik, som utfärdats av militär myndighet med stöd av militära
vagtrafikkungörelsen den 5 november 1954, hänföras till släpfordon även
efterfordon, vilka äro byggda för koppling till motorfordon, d. v. s. till motordrivna
fordon.

I 6 § 1 mom. e) vägtrafikförordningen föreskrives att släpvagn, som dragés

125

av bil, baktill skall vara försedd med dels lykta, varigenom på släpvagnen
anbragt registrerings-, interims- eller saluvagnsskylt, som avser bilen, kan
så belysas med vitt sken, att den under mörker lätt avläses (skyltlykta), dels
två på samma höjd, en på vardera sidan av fordonet, anbragta lyktor, som
kunna visa rött sken bakåt (baklyktor), dels lykta, som vid användning av
fotbroms eller motsvarande anordning på dragande bil visar rött eller gult
sken bakåt (stopplykta), dels ock två på samma höjd, en på vardera sidan
av fordonet, anbragta reflexanordningar, som vid belysning återkasta rott
sken bakåt. Lyktor och reflexanordningar få enligt stadgandet kombineras.

I 4 mom. andra stycket samma författningsrum stadgas, att vid färd under
mörker med släpfordon, som dragés av traktor, eller efterfordon på allmän
väg, gata eller annan allmän plats det baktill på fordonet eller dess last skall
föras två baklyktor, som visa rött sken bakåt, samt sådana reflexanordningar
som nyss sagts.

Enligt 3 § 1 mom. f) och h) militära vägtrafikkungörelsen må, utan hinder
av stadgandena i 6 § vägtrafikförordningen, i enlighet med vad överbefälhavaren
eller på dennes uppdrag armétygförvaltningen därom efter samråd
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnar, av bil eller traktor dragas
släpfordon, vilket ej fyller kraven på lyktor, samt av bil eller traktor under
mörker dragas efterfordon, vilket ej är försett med lyktor som visa rött sken
bakåt. Vidare stadgas i 24 § samma kungörelse att, då med stöd av bestämmelserna
i kungörelsen vägtrafikförordningens föreskrifter om fordonens
utrustning åsidosättas, det till förekommande av trafikolycka skall iakttagas
den särskilda omsorg och varsamhet samt vidtagas de särskilda åtgärder,
som betingas av omständigheterna.

I 110 mom. i den av armétygförvaltningen på uppdrag av överbefälhavaren
utfärdade allmänna motormaterielinstruktionen (AMMI) föreskrives, att -—
där så erfordras för genomförande av militära övningar — släpfordon som
dragés av bil eller traktor må på order av chef för självständig bataljon eller
högre chef eller annan av sådan chef bemyndigad militär befattningshavare
brukas av krigsmakten oaktat släpfordonet icke fyller kraven på lyktor.
Denna föreskrift är intagen också i den ävenledes på överbefälhavarens uppdrag
utfärdade sammanställningen av bestämmelser och anvisningar för militär
vägtrafik (Sam Trafik; BMVT: 10).

Enligt bestämmelse i Sam Trafik (AMVT: 1) avses i den militära vägtrafikkungörelsen
med övning all utbildningsverksamhet, som icke är att hänföra
till ekonomikörslor eller körkortsutbildning. Dispens, som är medgiven
för att möjliggöra genomförande av övning, bör enligt samma bestämmelse
endast utnyttjas då så är erforderligt för att det egentliga övningsändamålet
skall uppnås.

Av den utredning som chefen för Svea ingenjörregemente verkställt
framgår alt den i tidningsartiklarna åsyftade militärtransporten stod under
befäl av fanjunkaren G. K. Hagert. Denne har uppgivit följande: Transporten
utfördes av eu traktorpluton, vari ingingo dels sex traktorsläp, ettvart

126

bestående av en dragbil med traktorsläpkärra, dels ett traktorsläp bestående
av en dragbil med traktortransportvagn, dels ock två lastbilar utan släpfordon.
Släpfordonen saknade helt lyktor. Dragbilarna hade icke sådan utrustning
att det fanns möjlighet till anslutning mellan dem och släpfordonen för
anordnande av belysning på sistnämnda fordon. Eftersom dessa saknade
stopplykta var förflyttning av traktorsläpen icke ens möjlig under dager utan
utnyttjande av undantagsbestämmelserna i 110 mom. AMMI. Traktorplutonen
skulle enligt bataljonsorder, efter övning vid Gullbergsfältet i trakten av
Linköping, den 8 december 1960 förflytta sig därifrån till förläggningsorten
i Solna. Utöver Hagert tjänstgjorde allenast ett befäl vid plutonen, sergeanten
K. A. E. Lundin. Förflyttningen var planlagd att genomföras i dagsljus
under djupmarsch med ett anbefallt avstånd av 100 meter mellan de i kolonnen
ingående fordonen och med lastbilarna som tät- och köfordon. De i
24 § militära vägtrafikkungörelsen upptagna bestämmelserna om förebyggande
åtgärder mot trafikolyckor ansågos därigenom vara tillgodosedda. Avmarsch
ägde rum omkring klockan 0745 nyssnämnda dag. Det rådde då
blåst, lätt snöfall och ett par köldgrader. Väderleken samt plutonens utbildning
och utrustning gjorde att Hagert icke fann det påkallat alt överväga
inställande av transporten. Hagert åkte i tätfordonet medan Lundin befann
sig i köfordonet. Efter rast och tillsyn av fordonen å en rastplats i närheten
av Hällestads kyrka fortsattes marschen mot Finspång. Omkring två
kilometer väster om Finspång förmådde ej dragbilen till det tredje och tyngsta
traktorsläpet forcera en backe utan blev stående i denna. För att undvika
fordonsanhopning i Finspång under den tid som åtgick för övriga fordon
att taga sig upp för backen, beordrades de två traktorsläp, som lyckats komma
upp för den, till nästa i förväg utsedda rastplats några mil öster om
Finspång. Efter hand som återstående fem traktorsläp tagit sig upp för backen
beordrades de till en bred gata i Finspång, där snökedjor påsattes fordonen,
varefter även dessa fordon beordrades till sagda rastplats. Under arbetet
med att få fordonen upp för backen, vilket tog omkring två timmar
och i vilket såväl Hagert som Lundin deltogo, voro flera poster utsatta för
att varna och dirigera förbi den civila trafiken. Efter det Finspång passerats
blev sikten sämre och det uppstod svårigheter att se dikeskanterna. Två
dikeskörningar inträffade vid 14-tiden under marschen till rastplatsen. Enär
Hagert bedömde att bärgningsarbetet skulle taga 3—4 timmar och han ville
vidtaga åtgärder för att sa tå fordon som möjligt skulle behöva framföras
någon längre sträcka i mörker, beordrade han fyra traktorsläp att fortsätta
till Solna. Något befäl kunde icke avdelas att leda denna del av plutonen.
Klockan 1830, då bärgningarna voro klara, fortsatte Hagert marschen med
den återstående delen av plutonen, nämligen tätfordonet, tre traktorsläp
och köfordonet. Då denna kolonn efter ungefär en mils körning nådde eu
backe i Ålberga var denna blockerad av ett tiotal långtradare på väg söderut,
vilka ej kunde komma upp för backen. Hagert dirigerade traktorsläpen
ett och ett i taget förbi långtradarna, varefter de två första traktorsläpen beordrades
fortsätta för att icke trafikstockningar som uppkommit på grund

127

av blockeringen i backen skulle förvärras. Hagert medföljde det tredje traktorsläpet.
Väster om Nyköping påträffade Hagert de två traktorsläpen som
kört före. Dessa hade stoppats av polis och förts in på en rastplats. Sedan
Hagert för polisen redogjort för de särbestämmelser som gällde för militära
fordon under övning, tilläts han fortsätta med fordonen. Snöfallet avtog
därefter och kolonnen kunde köra relativt samlad till förläggningen i Solna,
dit den anlände klockan 2340. Av de fyra traktorsläp, som beordrats förflytta
sig i förväg, nådde ett regementet klockan 1700 och ankommo de övriga
dit klockan 1800.

Lundin har framhållit att vindrutor och reflexanordningar rengjordes, förutom
vid uppehåll på rastplatser och vid nödtvungna uppehåll, då behov av
rengöring förelåg.

Hallenborg har i sitt på uppdrag av chefen för armén avgivna yttrande anfört:
Den av chefen för Svea ingenjörregemente verkställda utredningen
gåve vid handen att marschen genomförts i enlighet med de vid tillfället gällande
bestämmelserna. Föreskrifterna i 24 § militära vägtrafikkungörelsen,
att det vid medgivna avsteg från vägtrafikförordningens bestämmelser skulle
iakttagas den särskilda omsorg och varsamhet samt vidtagas de särskilda
åtgärder som betingades av omständigheterna, syntes ha beaktats på ett tillfredsställande
sätt. Skälen till att det ansetts nödvändigt att beträffande utrustningen
av arméns släpfordon göra avsteg från vägtrafikförordningens
bestämmelser vore bl. a. vissa militära släpfordons, exempelvis artilleripjäsers,
speciella utformning och användning. Förutom beträffande lyktor gällde
undantagsbestämmelser beträffande t. ex. släpfordonens bromsar. Undantagsbestämmelserna
beträffande bromsar utnyttjades dock relativt sparsamt,
då såväl specialfordon som standardlastbilar numera ofta vore utrustade
med bromsuttag passande till militära släpfordons bromssystem. Pågående
standardiseringssträvanden på det civila området väntades giva ännu
gynnsammare betingelser. Beträffande belysningen vore förutsättningarna
emellertid mindre gynnsamma. Militära släpfordon vore i motsats till civila
icke bundna till ett visst bestämt eller vissa bestämda dragfordon. Man kunde
sålunda icke veta om dragfordonet skulle komma att ha en balterispänning
uppgående till 6, 12 eller 24 volt. Även om det visat sig tekniskt möjligt
att förse samtliga stammotorfordon med anordningar för lyse på släpfordonen
måste beaktas att i krig huvuddelen av motorfordonen och ett stoi t
antal släpfordon korame att rekvireras samt att till övningar i fredstid sådana
fordon i viss omfattning brukade förhyras. Bortsett från att det skulle
bli kostsamt torde det med hänsyn till organisationstiderna icke vara genomförbart
att utrusta rekvirerade och förhyrda fordon med kopplingsanordningar
för belysning och lyktor. Det skulle exempelvis alltid vara erforderligt
alt draga elektriska ledningar mellan sålunda anskaffade hjultraktorer
och släpfordonen till skyltlykta, baklykta, stopplykta, körriktningsvisare,
mörkläggningsbaklykta och mörkläggningsstopplykta. I vissa fall skulle det
även vara nödvändigt alt montera ledning för elektriska släpvagnsbromsar.
Då det emellertid i trafiksäkerhetens intresse avsetts att medgivna undantag

128

icke skulle utnyttjas i vidare mån än som betingades av de speciella militära
förhållandena hade armétygförvaltningen år 1960 i samarbete med en
firma i branschen konstruerat en monterbar släpfordonsbelysning bestående
av två lösa lyktor med fästanordningar och kablar, avsedda att i lämplig
påse medföras på dragfordon. Lampornas spänning kunde då vara anpassad
efter respektive dragfordons elektriska system. Om släpfordon tillkopplades
kunde vid behov kablarna dragas ut längs släpfordonet och lyktorna
fästas baktill på detta. I anledning av att belysningsfrågan beträffande
släpfordon aktualiserats hade anskaffning beslutats av bl. a. 6 500 satser
släpvagnsbelysningar till en kostnad av 900 000 kronor, varigenom samtliga
vid normal fredsutbildning använda släpfordonskombinationer beräknades
kunna förses med belysning. I avvaktan på leverans av dessa belysningar,
vilken väntades kunna påbörjas tidigast vintern 1961/1962, hade överbefälhavaren
anbefallt användning av sladdlampa med rött sken som provisorisk
släpfordonsbelysning (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1960 avd.
B nr 82). Erforderlig materiel hade tillställts förbanden och tekniska bestämmelser
för materielens anbringande hade utfärdats (arinétygförvaltningens
tekniska order den 3/1 1961 nr FA/436). I fredstid anskaffade specialfordon
(terrängbilar) voro i regel vid leveransen utrustade med uttag för släpfordonsbelysning.
Många släpfordon, exempelvis tyngre artilleripjäser och
stridsvagnstransportsläp, vilka vore avsedda att dragas av nyssnämnda specialfordon,
voro även utrustade med föreskriven belysning. Andra släpfordon
avsedda att dragas av standardfordon — övervägande förhyrda eller rekvirerade
— hade däremot icke försetts med permanent belysning. Så var exempelvis
fallet med de i ärendet ifrågavarande traktortransportkärrorna.

I det på uppdrag av överbefälhavaren avgivna yttrandet har Mangård anfört:
Den aktuella transporten hade varit erforderlig för genomförande av
övningen vid Gullbergsfältet. Transporten hade anbefallts på bataljonsorder
och var icke att hänföra till ekonomikörslor eller körkortsutbildning. Förutsättningar
för tillämpning av undantagsbestämmelserna i 110 mom. AMMI
syntes därför ha förelegat. Hagert syntes ha företagit i 24 § militära vägtrafikkungörelsen
föreskrivna åtgärder till förekommande av trafikolycka.
Det borde beaktas att transporten var planlagd att helt äga rum under dager.
Förflyttningen kom emellertid att genomföras under exceptionellt svåra förhållanden,
som icke kunde förutses då förflyttningen påbörjades. Det vore
nödvändigt att kunna utnyttja rekvirerade eller förhyrda fordon inom krigsmakten.
Eftersom sådana fordon icke voro försedda med erforderliga belysningsanordningar
för tillkopplade släpfordon måste militära vägtrafikkungörelscns
undantagsbestämmelser beträffande belysning bibehållas. Genom
den av chefen för armén omförmälda anskaffningen av belysningsanordningar
torde emellertid från och med år 1962 samtliga vid normal fredsutbildning
erforderliga släpvagnskombinationer kunna förses med belysning.

I avvaktan härpå gällde de berörda föreskrifterna om provisorisk belysning.
Överbefälhavaren ansåge att ytterligare åtgärder med avseende å de påtalade
förhållandena icke vore påkallade.

129

De av överbefälhavaren utfärdade föreskrifterna angående provisorisk
belysning ha, såvitt nu är i fråga, följande lydelse: Förberedelser pågå för
framtagande av särskild baklykta för släp- och efterfordon. I avvaktan härpå
skall vid trafik på väg i mörker provisorisk belysning om möjligt anbringas
enligt följande. På släp- och efterfordon som saknar baklykta skall
vara anbringad sladdlampa som visar rött sken bakåt. Vid färd med flera
släp- eller efterfordon efter samma dragfordon anbringas belysningen endast
på det sista av dessa. Sladdlampan anbringas baktill på fordonet eller dess
last och om möjligt på ett avstånd icke överstigande 40 centimeter från fordonets
yttersta högra kontur.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i skrivelse den 10
oktober 1961 till överbefälhavaren följande.

Såsom angivits i det på Edert uppdrag avgivna yttrandet var det i 110
mom. allmänna motormaterielinstruktionen medgivna undantaget från eljest
föreskrivna krav på släpfordons utrustning med lyktor tillämpligt beträffande
släpfordonen i den ifrågavarande transporten. Att dessa fordon —
som voro försedda med vederbörliga reflexanordningar baktill — saknade
lyktor innebar således icke en brist i fordonsutrustningen i strid med de
vid tiden för transporten gällande militära vägtrafikbestämmelserna. Det
kan visserligen ändock ifrågasättas om icke transporten med hänsyn till
den vid tillfället rådande ogynnsamma väderleken och därav föranledda trafiksvårigheter
borde ha avbrutits åtminstone vid mörkrets inbrott. Vad som
förevarit giver emellertid icke tillräcklig anledning till antagande att någon
för transporten ansvarig befattningshavare brustit i sina åligganden. Jag
företager därför ej vidare åtgärd med avseende på transporten.

De militära vägtrafikbestämmelser, som gällde vid ifrågavarande tid beträffande
belysningsanordningar å släp- och efterfordon, kunna enligt min
mening icke anses ha varit tillfredsställande från trafiksäkerhetssynpunkt.
Såsom framgår av det förut anförda ha emellertid i hithörande hänseende
numera vidtagits åtgärder i syfte att öka trafiksäkerheten vid framförandet
av sådana fordon under mörker dels genom att anstalter träffats för anskaffande
av särskild belysning till fordonen och dels genom att bestämmelser
utfärdats om provisoriskt ordnande av lyse å dem innan den särskilda
belysningen kommit i bruk. Då dessa åtgärder få anses vara godtagbara,
delar jag Eder uppfattning att ytterligare åtgärder med avseende å fordonens
belysningsanordningar icke äro påkallade. Med det anförda är ärendet
avslutat från min sida.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse tillställdes
chefen för armén, chefen för Svea ingenjörregemente och Hagert.

5—611011. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

130

10. Tjänstefrihet kan icke meddelas såsom kompensation för frivillig
militär medverkan vid civil skyttetävling

Sedan biträdande stadsfiskalen i Linköping E. Östlund väckt åtal mot
kaptenen i Livgrenadjärregementet G. B. F. M. Pereswetoff-Morath med yrkande
om ansvar för tjänstefel, bestående i att Morath den 25 augusti 1960
i strid med vad som anbefallts i regementsorder den 19 augusti samma år
beordrat 53 värnpliktiga vid regementet att såsom funktionärer medverka
vid en av Östergötlands skvtteförbund söndagen den 28 i nämnda månad
anordnad förbundstävling i skolskjutning å regementets skjutbana, uppmärksammades
— i samband med av militieombudsmannen företagen
granskning av förundersökningshandlingarna i målet — följande.

I regementsordern anbefallde regementschefen, översten Pieter Furst,
bland annat, att två officerare, två underofficerare, två underbefäl och 55
värnpliktiga skulle efter frivilligt åtagande utgå ur regementet såsom funktionärer
vid skyttetävlingen samt att tjänstgöringen vid denna skulle kompenseras
med en tjänstefri dag enligt vederbörande kompanichefs bestämmande.
Förundersökningshandlingarna gåvo vid handen att de 53 värnpliktiga,
som till följd av Moraths order kommit att medverka vid tävlingen,
erhållit kompensation för sin medverkan, 36 av dem genom tjänstefrihet en
dag och övriga 17, vilka under tävlingsdagen tillika varit kommenderade
att ingå i regementets beredskapsstyrka med skyldighet att uppehålla sig
inom kasernområdet, genom tjänstefrihet en halv dag.

På grund av vad som förevarit anhöll militieombudsmannen att Furst
skulle inkomma med uppgift å de bestämmelser och omständigheter i övrigt
med stöd varav han ansett sig kunna utfästa kompensation för medverkan
vid skyttetävlingen med en tjänstefri dag. Med anledning därav anförde
Furst i ett till militieombudsmansexpeditionen inkommet yttrande: I 1951
års allmänna utbildningsbestämmelser för armén, del I, mom. 51 med tillägg
enligt arméorder den 30 januari 1960 (Ast/Utb nr 82: 12) hade anbefallts att
övningstiden per vecka för värnpliktiga normalt skulle vara 48 (45) timmar.
Därest, såsom i förevarande fall, personal under en vecka beordrades till
tjänstgöring, varigenom angivet timantal komme att väsentligt överskridas,
syntes det såväl rimligt som naturligt att denna personal bereddes motsvarande
ledighet. Det förhållandet att tjänstgöring beordrades efter frivilligt
åtagande syntes icke böra inverka vid prövningen av frågan huruvida kompensationsledighet
skulle beviljas. För övrigt skulle det i det föreliggande
fallet med all sannolikhet ha visat sig omöjligt att få några frivilliga med
mindre något slag av kompensation ställts i utsikt. Att Furst velat tillmötesgå
framställning av skytteförbundet om militär medverkan vid tävlingen
finge ses bl. a. mot bakgrunden av att Furst ansåge stöd åt den frivilliga
skytterörelsen ligga i försvarets och landets intresse. Denna uppfattning syntes
vara helt i överensstämmelse med uttalanden av arméchefen i skrivelse
den 19 juni 1957 till skytteförbundens överstyrelse (Ast/Utb nr 33: 10),

131

varav framginge att arméchefen räknade med medverkan från förbandens
sida vid förbundsskjutning en gång om året.

Militieombudsmannen anhöll därefter hos chefen för armén om yttrande
angående frågan huruvida Furst ägt att såsom kompensation för frivillig
medverkan utom tjänsten vid skyttetävlingen utfästa en tjänstefri dag. I
yttrande, som med anledning därav avgavs på uppdrag av chefen för armén,
anförde chefen för sektion III inom arméstaben översten S. Hallenborg: De
vid tillfället gällande föreskrifterna om militär medverkan vid idrottstävling
överensstämde i huvudsak med de bestämmelser därom, som intagits i 17
kap. i det från och med den 1 oktober 1960 gällande tjänstereglementet för
krigsmakten, varför Fursts åtgärd kunde bedömas med ledning därav. Regementschef
(motsvarande) finge jämlikt 17 kap. 20 mom. reglementet förmedla
frivillig medverkan utom tjänsten. Furst hade också i överensstämmelse
härmed i förevarande regementsorder framhållit, att personal skulle
utgå ur regementet efter frivilligt åtagande. För att kompensation med en
tjänstefri dag formellt skulle ha kunnat komma i fråga hade emellertid
krävts att personalen beordrats till förevarande medverkan med stöd av bestämmelserna
i 17 kap. 16, 17 eller 18 mom. Enligt 16 mom. ägde regementschef
(motsvarande) beordra underlydande personal att medverka vid tävling
eller förberedelse därtill, om sådan medverkan kunde inordnas som ett
led i och vore likvärdig med den ordinarie utbildningen. Den medverkan
som i förevarande fall lämnats hade icke varit sådan som avsåges i sistnämnda
moment. Enligt 17 mom. ägde försvarsgrenschef — efter prövning i varje
särskilt fall — beordra underlydande personal att medverka vid tävling
eller förberedelse därtill, om tävlingen vore av militär betydelse samt personalens
medverkan bedömdes vara värdefull från utbildningssynpunkt och
vore oundgängligen nödvändig för att tävlingen skulle kunna genomföras.
Icke heller 17 mom. hade varit tillämpligt i förevarande fall, då personalens
medverkan icke kunde bedömas vara värdefull från utbildningssynpunkt.
Då avsikten varit att personalen skulle för sin medverkan erhålla kompensation
med en tjänstefri dag, borde frågan om dess medverkan ha hänskjutits
till Kungl. Maj:t jämlikt 18 mom., vari stadgades att det fordrades Kungl.
Maj :ts medgivande för beordrande av personal till medverkan vid tävling i
andra än i 16 och 17 mom. nämnda fall. Ehuru i det i ärendet föreliggande
fallet förutsättning ej funnits för beordrandet av personalens medverkan
vid omförmälda tävling, kunde emellertid den omständigheten att medverkan
ändock kommit att ske efter beordrande anses medföra att tjänstgöringen
vid tävlingen tidsmässigt vore att betrakta som ett led i personalens ordinarie
utbildning av beskaffenhet att kunna medföra kompensation. Fursts
åtgärd att medge kompensation borde bedömas med hänsyn härtill. Ur personalvårdande
synpunkt framstode åtgärden som rimlig och lämplig. Fiirst
torde i sin bedömning av frågan ha påverkats av den allmänna norm för militär
medverkan vid anordnandet av skyttetävling, som chefen för armén
givit uttryck åt i skrivelsen till skytteförbundens överstyrelse den 19 juni
1957. Till ledning för denna arméorder hade tjänat bl. a. 6 § kungörelsen den

132

11 december 1953 angående frivillig försvarsverksamhet (SFS nr 737), vari
myndighets åligganden för att främja frivillig försvarsverksamhet angåves.

Omförmälda skrivelse till skytteförbundens överstyrelse har, såvitt nu
kan anses vara av betydelse, följande lydelse:

Bland de inom skytteväsendet förekommande tävlingsformerna kan militär
medverkan vid fält- och stridsskjutningstävlingar i viss utsträckning
inrymmas såsom ett led i utbildningen. Med hänsyn till skyttetävlingars stora
värde ur försvarssynpunkt är chefen för armén villig att lämna vederbörlig
framställan om medverkan vid vissa större tävlingar sitt stöd. Som norm
för framställan om medverkan meddelas att sådan tills vidare kan påräknas
årligen för högst en riks- och två SM-tävlingar samt för en förbundstävling
i skol- eller fält- och stridsskjutning per skytteförbund.

Enligt 1 § kungörelsen den 11 december 1953 angående frivillig försvarsverksamhet
avses med frivillig försvarsorganisation bl. a. frivilliga skytteväsendet.
I 6 § kungörelsen föreskrives att det åligger myndigheterna att i
samråd med de frivilliga försvarsorganisationerna, bland annat, i enlighet
med särskilda bestämmelser tillhandahålla organisationerna materiel och
förnödenheter samt förläggnings-, övnings- och undervisningslokaler ävensom
ställa erforderlig övningstrupp m. m. till förfogande, allt i den mån
väsentliga olägenheter härigenom icke uppkomma för den ordinarie statliga
verksamheten, samt i övrigt understödja och underlätta frivillig försvarsverksamhet.
I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i skrivelse den 7
augusti 1961 till Furst följande.

Vid tidpunkten för den i ärendet ifrågavarande skyttetävlingen, den 28
augusti 1960, gällde för lämnande av militärt biträde vid tävlingar, som anordnades
av vissa krigsmakten icke tillhörande organisationer, följande föreskrifter.

Genom beslut den 30 september 1921 förklarade Kungl. Maj :t att arméfördelningscheferna
och vissa andra likställda chefer ägde, envar beträffande
honom underlydande truppförband, att på därom i varje särskilt fall
gjord framställning lämna tillstånd till att manskap, som frivilligt anmält
sig, finge under förutsättning att så kunde ske utan förfång för den militära
utbildningen bestrida vakthållning m. m. vid av enskild klubb eller förening
anordnad kapplöpning, skyttetävling eller dylikt. Kungl. Maj :t medgav
tillika, att manskapet finge uppbära ersättning därför av vederbörande klubb
eller förening.

Vidare bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 25 februari 1949 chefen
för armén att — i den mån så efter prövning i varje särskilt fall funnes
oundgängligen erforderligt för genomförande av viss av frivillig försvarsorganisation
anordnad tävling av militär betydelse -— för ändamålet ställa
militär personal ur armén till vederbörandes förfogande, varvid tillika per -

133

sonalens medverkan skulle bedömas vara ur utbildningssynpunkt värdefull
och icke menligt inkräkta på den ordinarie utbildningen.

I en av tjänstförrättande chefen för sektion II inom arméstaben på uppdrag
av chefen för armén till samtliga militärområden, förband och skolor
utsänd skrivelse den 30 juni 1956 redogjordes för de bestämmelser, vilka enligt
Kungl. Maj :ts båda förenämnda beslut för arméns vidkommande gällde
för lämnande av militärt biträde vid tävlingar som anordnades av vissa
krigsmakten icke tillhörande organisationer. I skrivelsen angavs vidare att
förbandschef ägde besluta om medverkan, därest biträde vid tävling kunde
anordnas som ett led i den ordinarie utbildningen och vore fullt likvärdig
med denna samt det ordinarie utbildningsprogrammet icke stördes.

De bestämmelser, för vilka sålunda redogjorts, ha — såvitt nu är av intresse
— utan avvikelser av praktisk betydelse överförts till 17 kap. mom. 16
—18 i det från och med den 1 oktober 1960 gällande tjänstereglementet för
krigsmakten. Därjämte har i kapitlets 20 mom. uttryckligen föreskrivits, vad
även tidigare gällt, nämligen att frivillig militär medverkan utom tjänsten
vid tävling och vid förberedelser därtill får förmedlas av regementschef
(motsvarande) eller av befattningshavare som denne utser samt att sådan
förmedling även får avse ersättning, som berörd personal betingar sig.

Såsom angivits i det på uppdrag av chefen för armén avgivna yttrandet
har den militära medverkan, varom i ärendet är fråga, icke kunnat inordnas
som ett led i den ordinarie militära utbildningen och varken varit likvärdig
med denna eller ens värdefull från utbildningssynpunkt. Ifrågavarande medverkan
har därför, enligt vad som framgår av det anförda angående regleringen
av militär medverkan vid tävlingar, rätteligen kunnat lämnas endast
under förutsättning, antingen att Kungl. Maj :t medgivit att berörda personal
fått beordras till medverkan eller att personalen frivilligt åtagit sig att medverka
utom tjänsten. Enligt förenämnda regementsorder skulle medverkan
lämnas efter frivilligt åtagande och avsikten har uppenbarligen varit att den
skulle ske utom tjänsten. Regementsordern har således i nu nämnt avseende
icke stått i strid med reglerna för militär medverkan vid tävlingar.
Enär förevarande medverkan, såsom nämnts, skolat lämnas utom tjänsten,
saknar emellertid den i regementsordern gjorda utfästelsen om viss tjänstefrihet
såsom kompensation för denna medverkan stöd i gällande bestämmelser.
Med hänsyn till att de värnpliktiga som medverkat vid förevarande
skyttetävling kommit att bli av vederbörande kompanichef felaktigt beordrade
därtill måste det dock anses skäligt att de fått åtnjuta kompensationsledighet.
Jag låter bero vid av mig nu gjorda uttalanden.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse tillställdes
chefen för armén.

134

11. Utredningsarbete inom ämbetsverk i Stockholm har felaktigt
förlagts till annan ort

I en den 23 januari 1959 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
byråassistenten vid fortifikationsförvaltningens dåvarande beredskapskontor
A. Wendel bl. a. följande: Under år 1957 utarbetades vid beredskapskontoret,
på order av överbefälhavaren, förslag till ny organisation
för byggnads- och reparationsberedskapen (BRB). Utredningsarbetet
föranledde i början av oktober 1957 en konferens, vari ett flertal personer
deltogo. Konferensen förlädes till Rättvik. Då samtliga deltagare i konferensen
voro bosatta i Stockholm föreföll det Wendel anmärkningsvärt att den
förlädes till annan ort än Stockholm. Förfarandet syntes ha medfört onödiga
kostnader för rese- och traktamentsersättningar till deltagarna, vilka
kostnader utgått av anslag avsett för BRB:s övningar.

Sedan militieombudsmannen för utredning av bl. a. förevarande fråga
såsom särskild utredningsman anlitat byrådirektören C.-G. Holmstedt anförde
denne i en den 18 maj 1960 inkommen promemoria med senare därtill
gjort beriktigande: De kostnader för konferensen, som belastat det i
Wendels skrift angivna anslaget, uppgingo till 1 218 kronor 80 öre, varav
100 kronor utgjorde hyra för lokal i Rättvik och återstoden rese- och traktamentsersättningar
till sju konferensdeltagare. Utredningsuppdraget hade
enligt Holmstedts mening icke nödvändiggjort utredningsmännens vistelse
i Rättvik. Förutsättning för förläggande av konferensen dit med anlitande
av förmånerna enligt allmänna resereglementet syntes därför icke ha förelegat.
Ej heller i övrigt funnes bestämmelser med stöd av vilka ifrågavarande
kostnader kunnat bestridas av statsmedel. I 3 § kungörelsen den 28 juni
1946 med vissa bestämmelser angående kommittéer (kommittékungörelsen)
föreskreves att sammanträdesorten för kommitté icke finge utan vederbörande
departementschefs medgivande bestämmas till annan plats än Stockholm.

Militieombudsmannen begärde med anledning av vad sålunda förekommit
att fortifikationsförvaltningen skulle yttra sig i saken. Ämbetsverket anförde
i ett på grund därav avgivet yttrande till en början följande: I en promemoria
dagtecknad den 20 december 1956 och betecknad Förslag till utredning
angående BRB-organisation m. m. föreslog chefen för beredskapskontoret,
översten E. J. A. Lidström, att fortifikationsförvaltningen skulle efter
inhämtande av överbefälhavarens direktiv besluta att en omprövning av
BRB:s organisation och verksamhet skulle ske. Utredningen därom borde
enligt promemorian utföras inom beredskapskontoret under samverkan med
berörda myndigheter och organisationer. Den 21 december 1956 beslöt fortifikationsförvaltningen,
att utredning skulle verkställas i enlighet med förslaget,
och följande dag uttalade chefen för försvarsstaben, på uppdrag av
överbefälhavaren, genom anteckning å promemorian, att överbefälhavaren
funne det angeläget att utredningen komme till stånd samt att i promemo -

135

rian anförda utvecklingslinjer och synpunkter tills vidare borde beaktas såsom
underlag för utredningen. Genom beslut i januari 1957 uppdrog överbefälhavaren
åt Lidström att utreda möjligheterna att effektivisera BRB:s
organisation. Uppdraget syntes ej ha meddelats skriftligen men bestyrktes
av en skrivelse från överbefälhavaren till Kungi. Maj :t den 12 juli 1958 med
förslag till ny BRB-organisation. Fortifikationsförvaltningens och överbefälhavarens
skilda beslut i utredningsfrågan täckte ej helt varandra och denna
omständighet hade föranlett en viss oklarhet rörande Lidströms och ämbetsverkets
inbördes förhållande vid utredningens genomförande. Lidström
torde i kraft av överbefälhavarens uppdrag ha betraktat sig som självständig
utredningsman med personligt uppdrag och sålunda ansett sig behörig
att på eget ansvar organisera utredningsverksamheten. Han hade även redovisat
uppdraget direkt till överbefälhavaren. Fortifikationsförvaltningen
hade å sin sida ställt viss personal till Lidströms förfogande som biträde vid
utredningen och i övrigt i enlighet med vad som förutsatts i ämbetsverkets
beslut betalat kostnaderna för utredningen. Såsom framginge av ett av ämbetsverket
från Lidström införskaffat yttrande fattades beslutet att förlägga
den ifrågavarande konferensen till Rättvik av Lidström i egenskap av
utredningsman efter anmälan till chefen för verket och souschefen vid försvarsstaben.

I det av ämbetsverket åsyftade yttrandet av Lidström anförde denne följande:
Den åt honom av överbefälhavaren uppdragna utredningen skulle
bedrivas så skyndsamt som möjligt. Sedan utredningsmaterialet och utkast
till betänkande jämte bilagor sammanställts beslöt Lidström att samtliga
deltagare i utredningen skulle samlas för genomgång och slutjustering av
betänkandet. På grund av att flertalet deltagare var personer i ledande
ställning, vilka dagligen voro upptagna av sitt arbete, förlädes konferensen
till plats utanför Stockholm för att konferensen skulle kunna försiggå
ostörd. Detta stode i överensstämmelse med vad som vore allmänt brukligt
inom statsförvaltningen. Åtgärden bedömdes vara nödvändig för att arbetet
med slut justeringen överhuvudtaget skulle kunna genomföras inom rimlig
tid och med erforderlig koncentration samt anmäldes i förväg till chefen för
fortifikationsförvaltningen och souschefen vid försvarsstaben. Det syntes
Lidström självklart att kostnaderna för konferensen icke skulle betalas av
privata medel. Enär i förevarande fall icke varit fråga om en av Kungl.
Maj :t tillkallad kommitté, kommission eller sakkunnig torde kommittékungörelsen
icke ha varit tillämplig. Därest det kunde hävdas att myndighet
i fall, där en av densamma utan Kungl. Maj :ts bemyndigande tillsatt utredning
bestämde sammanträdesort till annan plats än Stockholm, skulle inhämta
vederbörande departementschefs medgivande, syntes särskilda bestämmelser
därutinnan böra utfärdas.

Till ytterligare belysning av frågan anförde fortifikationsförvaltningen
följande: I formellt hänseende borde till en början framhållas att kommittékungörelsen
enligt den i 1 § kungörelsen intagna definitionen endast ägde
tillämplighet beträffande utredning som tillsatts av Kungl. Maj:t eller

136

jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande. Kungörelsen vore således icke tillämplig
i förevarande fall. Ej heller torde en analogisk tolkning av den — därest
överhuvudtaget en sådan tolkning vore tänkbar — giva det resultat som syntes
ha förutsatts i den av Holmstedt upprättade promemorian. Avgörande
torde i detta hänseende rätteligen bliva omfattningen av den allmänna befogenhet
att föranstalta om arbetes utförande å annan ort än den ordinarie
tjänstgöringsorten, som tillkomme den myndighet, vilken beslutat om utredningen
eller haft att bestrida av densamma föranledda kostnader. Rörande
denna befogenhet stadgades, såvitt anginge fortifikationsförvaltningens
verksamhetsområde, i 8 § i den för ämbetsverket vid tillfället gällande instruktionen
(SFS 1948: 165), att de inspektions- och andra tjänsteresor
finge beordras, som för fullgörande av ämbetsverkets uppgifter prövades
erforderliga. Motsvarande bestämmelse återfunnes i 7 § allmänna verksstadgan
(SFS 1955: 3 och 1957: 616). Förenämnda konferens hade haft till
syfte att bereda deltagarna tillfälle att gemensamt diskutera ett antal individuella
expertarbeten samt att på grundval därav redigera och slu t justera
ett betänkande. Då flertalet av deltagarna voro personer i ledande ställning
med intensivt dagligt arbete, ansågs det nödvändigt för att uppgiften
skulle kunna slutföras inom rimlig tid att sammankomsten förlädes till en
plats, där deltagarna kunde under några dagar helt och ostört ägna sig åt
uppgiften ej endast under ordinarie arbetstid utan även under eftermiddagar
och kvällar. Med hänsyn därtill måste åtgärden bedömas såsom i sak
ändamålsenlig och den kostnad som därav föranletts torde till fullo motsvaras
av en vinst i fråga om arbetsresultatet. De företagna resorna, liksom
åtgärden i övrigt, hade sålunda enligt fortifikationsförvaltningens mening
varit erforderliga och det hade därför legat inom ämbetsverkets kompetens
att besluta om desamma och att betala därav föranledda kostnader. Med
hänsyn till det anförda funne ämbetsverket den framställda anmärkningen
obefogad.

Sedan Holmstedt på anmodan av militieombudsmannen tagit del av ämbetsverkets
yttrande anförde Holmstedt i huvudsak följande: I fråga om
skyldigheten för fortifikationsförvaltningen att, på sätt som skett beträffande
den omförmälda utredningen, biträda överbefälhavaren stadgades i 2 §

1 punkten i den vid tillfället gällande instruktionen för ämbetsverket av år
1948, att det ålåg verket att biträda överbefälhavaren med utarbetande av
de förslag i frågor berörande verkets ämbetsområde som denne kunde finna
erforderligt avlåta till Kungl. Maj :t. Bestämmelse av liknande innebörd funnes
i 7 § 2 mom. i den nu gällande instruktionen för ämbetsverket av år
1959 (SFS 1959: 176). Rörande rätten att besluta om tjänsteresa stadgades
i 8 § 2 punkten andra och tredje styckena 1948 års instruktion att ämbetsverkets
chef ägde uppdraga åt byråchef eller annan tjänsteman hos ämbetsverket
att, med anlitande av biträde da sadant erfordrades, företaga de inspektions-
och andra tjänsteresor, som för fullgörandet av ämbetsverkets
uppgifter prövades erforderliga, ävensom att, då i särskilt fall sådant befanns
erforderligt, uppdraga åt sakkunnig person utom ämbetsverket att

137

företaga resa för besiktning eller undersökning. Enligt 7 § allmänna verksstadgan,
som vore tillämplig å fortifikationsförvaltningen från och med
den 1 juli 1959, hade verkschef — i den mån medel funnes tillgängliga —
att företaga de inspektions- och andra tjänsteresor inom riket, vilka han
funne påkallade av myndighetens ämbetsförvaltning. Efter myndighetens
bestämmande finge enligt sistnämnda stadgande sådana resor företagas
även av verksledamot eller annan tjänsteman. Den omständigheten att fortifikationsförvaltningen
kunde besluta om tjänsteresor innebure emellertid
enligt Holmstedts mening icke att ämbetsverket, såsom hävdades i dess
yttrande, ägt laglig rätt att i förevarande fall besluta om arbetets utförande
å annan ort än den ordinarie tjänstgöringsorten, varmed i yttrandet
torde ha åsyftats vad i allmänna resereglementet avsåges med tjänsteställe.
Detta resonemang skulle nämligen medföra att tjänstestället för viss eller
vissa befattningshavare temporärt skulle kunna ändras. Att så icke vore
möjligt framginge emellertid av anvisning 2 under 1 § kungörelsen den 21
november 1952 med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglementet. Även
om vissa praktiska fördelar stått att vinna genom att förlägga sammankomsten
till Rättvik, kunde det icke anses ha varit fråga om en sådan förrättning
som omförmäldes i 1 § 1 mom. allmänna resereglementet, d. v. s.
tjänstgöring eller uppdrag, som på grund av statlig myndighets föreskrifter
eller beslut fullgjordes för statens räkning annorstädes än å förrättningsmannens
tjänsteställe. I sammanhanget borde jämväl beaktas den i anvisning
1 under 4 § i nämnda tilläggsbestämmelser stadgade skyldigheten för
myndighet att planlägga tjänsteresor och förrättningar på sätt som vore
lämpligast med hänsyn till deras ändamål, uppkommande rese- och traktamentskostnader
samt andra omständigheter. Huruvida förläggningen av
ifrågavarande konferens, såsom Lidström uppgivit, överensstämde med vad
som vore allmänt brukligt inom statsförvaltningen, kunde Holmstedt icke
uttala sig om. Emellertid hade försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå påtalat
enahanda förfarande vid försvarsstaben, och civilförvaltningen hade
ansett sig ej kunna biträda ett av försvarsstabschefen med anledning därav
framfört förslag om utfärdande av bestämmelser som möjliggjorde sådant
förfarande.

Riksräkenskapsverket har i ett på begäran av militieombudsmannen avgivet
yttrande anfört, att riksräkenskapsverket i likhet med Holmstedt ansåge,
att beslutet om förläggande av konferensen till Rättvik icke stode i
överensstämmelse med de föreskrifter, som meddelats i 8 § 2 punkten i 1948
års instruktion för fortifikationsförvaltningen och i allmänna resereglementet.
I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i skrivelse den 10
augusti 1961 till fortifikationsförvaltningen följande.

Den i ärendet omförmälda utredningen angående BRB:s organisation
5f—611011. Militieombudsmannens ämbctsbcrättelse

138

har icke utförts på grund av uppdrag av Kungi. Maj :t eller jämlikt Kungl.
Maj :ts bemyndigande utan får anses ha verkställts inom fortifikationsförvaltningen
på grund av den ämbetsverket enligt dess instruktion åvilande
skyldigheten att biträda överbefälhavaren med utarbetande av förslag avsedda
att av denne framläggas för Kungl. Maj :t. Frågan om rätt att förlägga
arbete med utredningen till annan plats än Stockholm var därför, såsom
fortifikationsförvaltningen framhållit, att avgöra icke enligt kommittékungörelsen
utan enligt den vid tillfället gällande instruktionen för ämbetsverket
av år 1948.

Förut angivna, i 8 § 2 punkten andra och tredje styckena instruktionen
upptagna bestämmelser om resor av ämbetsverkets tjänstemän och av sakkunniga
anlitade av ämbetsverket finner jag, på de av Holmstedt anförda
skälen, i likhet med riksräkenskapsverket icke kunna tolkas så att de utgöra
stöd för beslut om ifrågavarande arbetes förläggande utom Stockholm. På
grund härav och då instruktionen ej heller i övrigt giver stöd för ett sådant
beslut var förläggandet av förevarande konferens till Rättvik på statens bekostnad
enligt min mening felaktigt.

Då det emellertid med hänsyn till vad fortifikationsförvaltningen och
Lidström anfört får anses sannolikt att konferensens förläggande till Rättvik
medfört ett snabbare slutförande av utredningen än som eljest varit möjligt
och att kostnaderna för konferensen väsentligen uppvägas av den erhållna
tidsvinsten, finner jag mig kunna låta bero vid det av mig gjorda uttalandet.

Lidström skulle genom fortifikationsförvaltningens försorg erhålla del av
tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse.

12. Yissa spörsmål rörande s. k. stående förskott för tjänsteresor

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt byrådirektören C.-G. Holmstedt
att verkställa utredning beträffande vissa fortifikationsförvaltningen berörande
frågor, anförde Holmstedt i en den 18 maj 1960 till militieombudsmansexpeditionen
inkommen promemoria bl. a. följande: Vid genomgång av
fortifikationsförvaltningens förskottsbok från och med budgetåret 1954/
5o hade Holmstedt uppmärksammat att vissa befattningshavare vid ämbetsverket
erhållit »stående» förskott för bestridande av utgifter i samband med
förrättningar och därav föranledda tjänsteresor. Såvitt Holmstedt kunnat
finna hade huvuddelen av dessa befattningshavare icke varit i behov av sådant
förskott. Åtgärder syntes böra vidtagas för att de befattningshavare
som fortfarande innehade stående förskott omedelbart skulle slutredovisa
dessa. I den mån befattningshavare därefter finge behov av reseförskott
kunde lämpligt avvägt sådant utlämnas. Vidare hade Holmstedt icke kunnat
finna att ämbetsverket i enlighet med gällande bestämmelser meddelat föreskrifter
angående tid inom vilken utlämnade förskott skulle redovisas.

I anledning av innehållet i promemorian begärdes yttrande från forlifi -

139

kationsförvaltningen. Därvid hemställdes tillika om uppgift å de befattningshavare,
som under den i promemorian angivna liden haft och eventuellt
fortfarande innehade stående förskott. Vidare skulle för ettvart av budgetåren
från och med den 1 juli 1956 angivas till vilka belopp förskotten uttagits
och i vilken omfattning återfyllnad eller delredovisning av desamma
skett. Slutligen skulle i yttrandet angivas skälen till att stående förskott
ansetts erforderliga.

Det begärda yttrandet inkom den 4 april 1961. Vid yttrandet voro fogade
sju förteckningar över stående förskott, som utlämnats under budgetåren
1954/55—1960/61.

Av förteckningarna framgick att som stående förskott för förrättningsoch
resekostnader utlämnats

under budgetåret 1954/55	43 150	kronor	till 42	personer
» »	1955/56	28 200	»	»	39	»
» »	1956/57	25 600	»	»	39	»
» »	1957/58	12 330	»	»	19	»
» »	1958/59	7 760	»	»	20	»
» »	1959/60	7 810	»	»	19	»
» »	1960/61	3 540	»	»	12	»

Förteckningarna gåvo vidare vid handen att förskotten, vanligen uppgående
till belopp om lägst 300 och högst 1 000 kronor, med få undantag utlämnats
de första dagarna av respektive budgetår, att återfyllnad av förskotten
skett efter hand i samband med redovisning av förrättningar samt
att utlämnade förskottsbelopp kontant redovisats i slutet av budgetåren.

Under hänvisning till den förebragta utredningen anförde fortifikationsförvaltningen
i sitt yttrande: Avsikten med de stående förskotten var att
förenkla redovisningsförfarandet för personal som ofta företog tjänsteresor.
Av de upprättade förteckningarna framgick enligt ämbetsverkets mening
att förskotten varit erforderliga och att de utnyttjats på sätt som varit
avsett. Reseförskotten avsågo i huvudsak endast förrättningsmännens traktamentskostnader,
enär ämbetsverket mot månadsräkning till statens järnvägar
erlade uppkomna resekostnader. I fråga om den civila personalen, som
utgjorde den ojämförligt större delen, infördes den sist angivna ordningen
emellertid först under våren 1958, vilket inverkade såtillvida att summan av
stående förskott vid budgetårsskiftet 1958 minskade från 12 330 kronor till
7 760 kronor. Även i övrigt kunde iakttagas att förändringar i fortifikationsförvaltningens
verksamhet inverkade på utlämnandet av stående reseförskott.
Sålunda överfördes under budgetåret 1954/55 ett antal förrådsanläggningar
från ämbetsverkets förvaltning till andra myndigheter. I anledning
därav minskade summan av de stående reseförskotten vid budgetårsskiftet
1955 från 43 150 kronor till 28 200 kronor. Vidare överfördes den 17 juni
1957 viss personal från fortifikationsförvaltningen till militärbefälsstaberna.
Detta föranledde vid budgetårsskiftet 1957 en minskning av reseförskotten
från 25 600 kronor till 12 330 kronor. Den av Holmstedt lämnade uppgiften

140

att ämbetsverket icke meddelat föreskrifter rörande redovisning av förskotten
vore icke riktig, då ämbetsverket under åren 1955—1959 meddelat sådana
föreskrifter i verksorder och år 1960 genom kameralsektionen låtit
muntligen lämna motsvarande direktiv till samtliga förskottsinnehavare.

Foi tifikationsförvaltningen har i anslutning till sist gjorda påstående företett
avskrifter av verksorder den 11 maj 1955, den 18 maj 1956, den 17
maj 1957, den 27 maj 1958 och den 12 juni 1959, enligt vilka utlämnade
penningförskott skulle vara slutredovisade senast den 18 juni 1955, den 16
juni 1956, den 17 juni 1957, den 18 juni 1958 respektive den 18 juni 1959.
I samtliga angivna verksorder angavs tillika att nya förskott vid behov skulle
utlämnas efter den 30 juni respektive år.

I yttrandet framhöll ämbetsverket sammanfattningsvis: Den verkställda
utredningen gåve icke stöd för den av Holmstedt hävdade meningen att huvuddelen
av de befattningshavare, som innehaft stående reseförskott, icke
vant i behov av dylika förskott. Fastmera syntes av den verkställda utredningen
framgå att ämbetsverket eftersträvat att avpassa de stående förskotten
till det aktuella behovet och att de förskott, som förekommit, varit erforderliga.

Sedan Holmstedt beretts tillfälle att taga del av den verkställda utredningen
anförde han: Även om onekligen vissa omständigheter syntes tala för det
av fortifikationsförvaltningen tillämpade förfarandet med stående reseförskott,
ville Holmstedt dock ifrågasätta om förfarandet ägde stöd i gällande
bestämmelser. I vart fall vore det synnerligen tveksamt huruvida vissa av de
ifrågavarande befattningshavarna varit i behov av stående förskott eller om
dessa varit lämpligt avvägda.

I en särskilt upprättad tablå har Holmstedt angivit de stående förskott,
varom enligt vad han sålunda anfört tveksamhet kunde råda. Tablån upptog
ti0, under år 1956, sex under år 1957, fem under år 1958 och sex under år
1909 utlamnade förskott å lägst 200 och högst 1 000 kronor. Antalet redovisningar
under respektive budgetår beträffande ettvart av förskotten — den
slutliga kontantredovisningen oräknad — varierade mellan två och femton.

raga om ett av de berörda förskotten, nämligen det som med 1 000 kronor
ia-^mnatS h11 8eneraldirektören G. Christianson under ettvart av åren
19o6 1959, har Holmstedt funnit särskild tveksamhet föreligga Detta för skott

har omsatts, under budgetåret 1956/57 vid fyra tillfällen till ett sammanlagt
belopp av 356 kronor, under budgetåret 1957/58 vid åtta tillfällen
till ett sammanlagt belopp av 910 kronor 40 öre, under budgetåret 1958/59
vid sex tillfällen till ett sammanlagt belopp av 306 kronor 60 öre och un kronor

§Ctaret 1959/6° ^ tiIIfäIlen tU1 ett sammanlagt belopp av 272

Holmstedt anförde vidare: Innehållet i de av fortifikationsförvaltningen
åberopade verksorderna, som regelmässigt utfärdats i slutet av respektive
budgetar mnebnre en generell order till förskottsinnehavarna att slutredovisa
till dem utlamnade forskott senast viss dag före budgetårsskifte. Det

141

syntes Holmstedt ligga i sakens natur att en dylik redovisningsföreskrift
icke kunde av ämbetsverket åberopas såsom en sådan föreskrift som avsåges
i 10 § kungörelsen den 21 november 1952 med tilläggsbestämmelser till
allmänna resereglementet. De nu ifrågavarande reseförskotten hade ju utlämnats
omkring tio månader före det verksordern meddelats. Slutligen ville
Holmstedt framhålla att icke ens de i berörda verksorder bestämda tidpunkterna
för slutredovisning beaktats av samtliga förslcottsinnehavare. Sålunda
hade redovisats, under tiden den 18—den 30 juni 1957 nio förskott, under
liden den 19—den 30 juni 1958 sex förskott och under tiden den 22—den 30
juni 1959 sju förskott.

Riksräkenskapsverket, numera riksrevisionsverket, anförde i infordrat
yttrande: Av handlingarna framginge att utlämnandet av stående förskott i
vissa fall icke varit motiverat, att förskotten i några fall icke varit lämpligt
avvägda samt att de i viss utsträckning ej redovisats inom av fortifikationsförvaltningen
föreskriven tid. Riksräkenskapsverket ansåge vidare i likhet
med Holmstedt, att en mot slutet av ett budgetår meddelad generell föreskrift
att utestående förskott skulle vara redovisade senast viss dag icke
vore en sådan redovisningsföreskrift som avsåges i 10 § ovannämnda kungörelse.
Holmstedt hade funnit det tveksamt, huruvida reseförskott finge utlämnas
såsom stående förskott. Enligt riksräkenskapsverkets mening innebure
föreskrifterna i berörda författningsrum, som fastsloge tjänstemans rätt
att erhålla reseförskott, och 11 § 2 mom. samma kungörelse, som innehölle
vissa redovisningsföreskrifter, icke hinder att då så befunnes oundgängligen
erforderligt för verksamhetens rationella bedrivande utlämna stående reseförskott.
Detta slag av reseförskott förekomme också i viss utsträckning hos
myndigheter med omfattande reseverksamhet, särskilt i samband med fältarbeten.

För vinnande av närmare upplysning om huru vid fortifikationsförvaltningen
utlämnade stående förskott utnyttjats införskaffades från ämbetsverket
kompletterande utredning. Av denna framgick beträffande särskilt angivna
förskott bl. a. antalet förrättningar som redovisats vid varje redovisningstilltalle.

På grundval av utredningen i ärendet har upprättats en här nedan återgiven
sammanställning av vissa uppgifter rörande ett av de ifrågavarande
förskotten. Såsom exempel har därvid valts det av Holmstedt särskilt anmärkta,
till Christianson i början av ettvart av budgetåren 1956/57—1959/60
utlämnade förskottet å 1 000 kronor. Beträffande detta förskott angives när
reseräkningar företelts och vilka belopp de avsett ävensom antalet förrättningar
och förrättningsdagar som hänföra sig till varje räkning. Därjämte
angives när och på vilket sätt förskottet slutredovisats.

142

Räkning	Belopp (kronor)	Antal för-	Antal förrätt-
		rättningar	ningsdagar
8/9 1956	180	2	5
30/11 »	20	1	1
20/5 1957	10	1	1
20/5 »	146	4	4
Slutredovisat
25/6 1957	1 000 (kontant)
2/10 1957	511:40	2 (Studieresa) 7
24/10 »	10	1	1
18/2 1958	10	1	1
26/2 »	101
30/4 »	18/	1	1
17/5 »	131	5	4
7/6 »	130	6	4
12/6 »>	90	2	3
Slutredovisat
25/6 1958	1 000 (kontant)
16/9 1958	10	1	1
10/11 »	10	1	1
26/3 1959	123: 60	3	5
6/4 »	10	1	1
30/5 »	10	1	1
4/6 »	143	1	4
Slutredovisat
26/6 1959	1 000 (kontant)
17/7 1959	22	2	2
5/10 »>	121	2	4
29/10 »	129	1	4
Slutredovisat
20/6 1960	1 000 (kontant)

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 22 november 1961 till fortifikationsförvaltningen
följande.

Enligt 2 § allmänna resereglementet äger förrättningsman vid förrättning
och tjänsteresa inom riket åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente
enligt bestämmelserna i reglementet. I 10 § samma reglemente stadgas
att angående ordningen för utbetalande av ersättning enligt reglementet
gäller vad Kungl. Maj :t därom förordnar.

I 10 § kungörelsen den 21 november 1952 med tilläggsbestämmelser till
allmänna resereglementet föreskrives att förrättningsman för bestridande
av utgifter i samband med tjänsteresa och förrättning äger uppbära lämpligt
förskott att redovisas inom tid, som vederbörande myndighet bestämmer.
Enligt 11 § 1 mom. kungörelsen skall i räkning å ersättning enligt
reglementet uppgivas bl. a. förskott som uppburits med stöd av 10 § samma
kungörelse. I 11 § 2 mom. kungörelsen stadgas att reseräkning bör, där ej

143

kortare tid för redovisning av förskott bestämts med stöd av 10 § kungörelsen,
vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter
det resan eller förrättningen avslutats eller, om förrättningsmannen avgiver
reseräkningar månads- eller kvartalsvis, inom tre månader efter periodens

utgång. .

Det normala förfaringssättet i fråga om förskott enligt de återgivna bestämmelserna
är tydligen att vederbörande myndighet på begäran beviljar
förrättningsman förskott strax innan denne skall företaga en tjänsteresa.
Samtidigt bestämmer myndigheten att förskottet skall redovisas inom viss
tid, i regel ej längre än tre månader från resans avslutande. Redovisningen
sker genom att förrättningsmannen till myndigheten avlämnar reseräkning
och i samband därmed återbetalar det belopp varmed förskottet möjligen
överstiger räkningens slutsumma.

Av utredningen i förevarande ärende framgår att fortifikationsförvaltningen
i stor utsträckning tillämpat en annan ordning. Till envar av ett
flertal befattningshavare har sålunda vid början av varje budgetår utbetalts
ett s. k. stående förskott att användas vid förekommande tjänsteresor. Efter
avslutandet av en eller flera resor har befattningshavaren avgivit reseräkning.
Oaktat det erhållna förskottet har befattningshavaren utfått räkningens
hela slutsumma och därigenom på nytt blivit innehavare av förskott
till samma belopp som det ursprungliga. Vid budgetårets slut har befattningshavaren
slutligen efter anmaning återbetalt förskottsbeloppet eller
den del därav som överstigit slutsumman i ännu ej behandlad reseräkning.

Huruvida detta system med stående förskott kan anses förenligt med de
ovan återgivna bestämmelserna torde väsentligen vara beroende på den förskottslämnande
myndighetens möjlighet att tillhandahålla förskott redan
innan en tjänsteresa blivit aktuell och att utsträcka redovisningstiden över
en längre tidrymd. Uttryckligt hinder finnes väl icke i någotdera avseendet.
Det ligger emellertid i sakens natur att ett förskott icke bör utlämnas förrän
behov därav uppkommit, och ifrågavarande bestämmelser innebära såsom
förut sagts att redovisning av förskott i regel skall ske senast inom tre
månader efter resans avslutande. Att utlämna förskott vid budgetårets början
utan direkt sammanhang med förestående tjänsteresa och att bestämma
redovisningstiden till praktiskt taget hela budgetåret måste därför vara betingat
av särskilda skäl för att kunna godtagas.

Därest en befattningshavare har att företaga flera tjänsteresor varje månad,
torde dylika skäl kunna anses föreligga. Skulle i ett sådant fall resorna
inträffa med någorlunda regelbundna tidsmellanrum, kommer befattningshavaren
så gott som ständigt eller åtminstone under större delen
av året att inneha ett reseförskott, även om han utfått särskilt förskott för
varje resa endast några dagar dessförinnan och har skyldighet att redovisa
inom helt kort tid. Genom ett stående förskott undvikas ofta återkommande
inlcvereringar av oförbrukad del av förskott och utbetalningar av
nya sådana medel. Att märka är dessutom, att då stående förskott förbrukats
för en eller flera resor, räkning å resekostnaderna måste avlämnas för

144

att förskottet skall bli utfyllt och kunna användas vid ny resa. Ett slags
partiell redovisning kommer alltså till stånd vid åtskilliga tillfällen innan
den egentliga redovisningen skall ske.

Jämväl då resefrekvensen ej är så stor som nyss antagits kan stående förskott
under vissa omständigheter vara motiverat. Om t. ex. en befattningshavare
har sådana arbetsuppgifter att han kan bli nödsakad att med mycket
kort varsel företaga tjänsteresa, synes det kunna vara ändamålsenligt att
han ständigt innehar förskottsmedel och sålunda ej behöver försinka resas
anträdande genom att begära och utfå särskilt förskott. Bortsett från dylika
fall kommer emellertid stående förskott åt en befattningshavare, som
mera sällan beräknas skola utföra arbete utom tjänstestället, att huvudsakligen
framstå såsom ett räntefritt lån av allmänna medel. Det måste
ofta vara svårt att på lämpligt sätt avväga storleken av ett stående förskott,
och denna svårighet torde bli påtagligare ju mer tillfällighetsbetonade
tjänsteresorna äro. Även detta förhållande kan tydligen lätt medverka till
att förskottet får nyssnämnda karaktär av lån. Det är uppenbart att så stötande
konsekvenser som här antytts icke böra uppkomma vid en riktig
tillämpning av gällande bestämmelser.

Med utgångspunkt från nu anförda synpunkter kan visserligen den omständigheten
att fortifikationsförvaltningen tillämpat systemet med stående
förskott icke i och för sig föranleda anmärkning. Däremot synas, såvitt av
den föreliggande utredningen kan bedömas, flera dylika förskott ha utlämnats
utan tillräckliga skäl och avvägningen av förskotts storlek i vissa
fall ha skett på mindre tillfredsställande sätt. Eftersom spörsmålet huruvida
och med vilket belopp stående förskott skall tillhandahållas får anses i viss
mån svårbedömt och det kan förutsättas att fortifikationsförvaltningen i
fortsättningen kommer att ägna erforderlig omsorg åt detsamma, företager
jag emellertid icke vidare åtgärd i berörda hänseende utan låter bero vid
mitt i det föregående gjorda uttalande.

Vad angår frågan om de utlämnade förskottens redovisning framgår av
utredningen att fortifikationsförvaltningen icke vid utlämnandet av stående
förskott bestämt tid, inom vilken detta skulle redovisas, men att redovisning
skett senast vid en av ämbetsverket sedermera fastställd tidpunkt,
i vissa fall dock med något dröjsmål.

Ehuru redovisningstiden för ordningens skull bort bestämmas redan i
samband med förskottets utlämnande, torde med hänsyn till det stående
förskottets natur och tillämpad praxis det ha stått klart för vederbörande
befattningshavare redan från början att redovisning skulle ske senast vid
budgetårets utgång. Förelupna dröjsmål ha varit av ringa betydelse. Vid
dessa förhållanden finner jag ej heller i förevarande del av ärendet skäl att
vidtaga ytterligare åtgärd.

145

13. Tjänsteman hos myndighet inom försvaret har åsidosatt skyldighet att
söka tillstånd till innehav av bisyssla

Avdelningsdirektören C. R. G. Cronstedt började tjänstgöra vid fortifikationsförvaltningen
den 1 maj 1948 såsom extra ordinarie förste byråarkitekt

1 lönegraden Ce 29. Han förordnades till extra ordinarie byrådirektör i lönegraden
Ce 31 från och med den 11 april 1953 och förordnades från och
med den 1 december 1956 att mot vikariatslön uppehålla en extra ordinarie
byrådirektörstjänst i lönegraden Ce 33. Nämnda tjänst, som från och
med den 1 juli 1957 var placerad i lönegraden Ae 26, uppehöll Cronstedt
till och med den 30 juni 1959. Därefter var han ordinarie byrådirektör i
lönegraden Ao 26 till den 1 augusti 1961. Från och med sistnämnda dag har
han varit ordinarie avdelningsdirektör i lönegraden Bo 1.

Under en på föranstaltande av militieombudsmannen företagen utredning
angående vissa förhållanden inom fortifikationsförvaltningen framkom,
att Cronstedt vid sidan av tjänsten vid ämbetsverket haft bisysslor dels
såsom byggnadskonsulent i Järfälla kommun och dels såsom byggnadssakkunnig
beträffande skolbyggnader i Stockholms stad och Stockholms län.
Fråga uppstod därvid om Cronstedt haft rätt att, såsom varit fallet, inneha
dessa bisysslor utan särskilt tillstånd enligt statens allmänna avlöningsreglemente.

Sagda reglemente innehåller bl. a. följande stadganden angående statlig
befattningshavares rätt att vid sidan av tjänsten inneha annan anställning
eller särskilt uppdrag. I reglementet finnas i 6 § bestämmelser om förening
av lönegradsplacerade tjänster m. m. och i 7 § bestämmelser om förening
av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag. Utöver vad i 6 § 1 mom.
stadgas, vilket saknar betydelse i förevarande sammanhang, må enligt 6 §

2 mom. a) förening av ordinarie eller extra ordinarie statlig tjänst med
annan ordinarie eller extra ordinarie statlig tjänst eller med jämförlig
kommunal befattning icke ske med mindre Kungl. Maj :t, i fråga om ordinarie
tjänst med stöd av riksdagens beslut, för visst fall därtill lämnat
medgivande. Enligt 6 § 2 mom. b) må, utöver vad i 6 § 1 mom. stadgas,
bl. a. förening av statlig ordinarie eller extra ordinarie tjänst med statlig
extra tjänst eller med jämförlig kommunal befattning icke ske med mindre
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet
lämnat medgivande därtill. Enligt 7 § 1 mom. fordras för förening
av bl. a. statlig ordinarie eller extra ordinarie tjänst med tjänstebefattning
eller därmed jämförligt uppdrag i andra fall än i 6 § avses särskilt tillstånd,
såframt icke den som äger bevilja tillståndet tillsatt tjänstebefattningen eller
meddelat uppdraget. Tillstånd skulle, enligt momentets lydelse före den
1 juli 1957, beviljas av vederbörande myndighet, såvitt fråga var om tjänst
med lönegradsbetcckningen Ca eller Ce och något av lönegradsnumren
1—30, samt eljest av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av vederbörande myndighet. Efter 1957 års allmänna löneplansrevision,

146

genom vilken lönegradsbeteckningen Ca ersattes med lönegradsbeteckningen
Ao och lönegradsbeteckningen Ce med lönegradsbeteckningen Ae samt lönegradsnumren
1—30 kommo att motsvaras av lönegradsnumren 1—23, beviljas
enligt momentets från och med den 1 juli samma år gällande lydelse
tillstånd av vederbörande myndighet i fråga om tjänst med lönegradsbeteckningen
Ao eller Ae och något av lönegradsnumren 1—23. Enligt stadgandet
må tillstånd beviljas endast försåvitt innehavet av befattningen eller
uppdraget prövas icke inverka hinderligt för utövandet av den tjänst, varmed
förening skulle ske. Tillstånd bör enligt stadgandet avse viss tid.

Från fortifilcationsförvaltningen har inhämtats, att Kungl. Maj:t icke
givit ämbetsverket bemyndigande att lämna i 6 § 2 mom. b) och 7 § 1 mom.
statens allmänna avlöningsreglemente avsett medgivande till förening av
tjänster m. m.

Angående karaktären och omfattningen av Cronstedts verksamhet såsom
byggnadskonsulent i Järfälla kommun har fortifikationsförvaltningen i skrivelse
till militieombudsmannen den 19 april 1961 hänvisat till vad Cronstedt
anfört i ett till förvaltningen avgivet yttrande den 31 augusti 1960.
Cronstedt har däri uppgivit följande: Han förordnades år 1940 som byggnadskonsulent
hos byggnadsnämnden i Järfälla kommun enligt 98 § 1931
års byggnadsstadga. Hans uppgift var huvudsakligen att bereda ärenden
om byggnadslov och föredraga dem vid byggnadsnämndens sammanträden,
vilka höllos en kväll i månaden. Före 1948 förrättades besiktningar av Cronstedt
med biträde av ledamöter av nämnden. Från och med sagda år utfördes
besiktningarna av en byggnadsinspektör. Den 12 mars 1954 beslöt nämnden
att från och med den 1 augusti samma år inrätta en halvtidstjänst som
byggnadskonsulent. Avsikten var att Cronstedts förordnande skulle upphöra
sistnämnda dag. På grund av svårigheter att besätta den nyinrättade
tjänsten vidtogos emellertid förberedelser för att omvandla den till heltidstjänst.
Cronstedt ombads att i avvaktan på resultatet av förberedelserna
fortsätta att biträda nämnden. I den besvärliga situation, som nämnden råkat
i, ville Cronstedt ej svika nämnden utan förklarade sig villig att kvarstanna
under förutsättning att han hade frihet att utan uppsägning draga
sig tillbaka, när han så önskade. Byggnadsnämndens ökade arbetsuppgifter
kunde bemästras genom att först ytterligare en byggnadsinspektör och sedan
en byråingenjör anställdes. Dessa voro underställda byggnadschefen
och ej Cronstedt. År 1954 kunde varken Cronstedt eller byggnadsnämndens
ledamöter förutse att, såsom förhållandet faktiskt blev till följd av viss
omorganisation av kommunalförvaltningen, anställandet av en stadsarkitekt
på heltid skulle komma att fördröjas till den 27 juni 1960. Den tid
Cronstedt nedlagt på arbete för Järfälla kommun hade ej inkräktat på hans
arbetstid hos fortifikationsförvaltningen. I den mån Cronstedt behövde taga
dagtid i anspråk för ifrågavarande extraarbete sökte och erhöll Cronstedt
semester hos fortifikationsförvaltningen.

Byggnadsnämnden i Järfälla kommun har på framställning av militieombudsmannen
lämnat följande upplysningar angående Cronstedts tjänst -

147

göring hos nämnden: År 1940 sökte nämnden till biträde som byggnadskonsulent
en byggnadstekniskt utbildad, av länsstyrelsen för sådant uppdrag
godkänd person. Efter hänvändelse till länsarkitektkontoret i Stockholms
län för att erhålla förslag på lämplig person valde nämnden Cronstedt, som
tjänstgjort såsom arkitekt vid detta kontor och byggnadsstyrelsen. I början
av 1950-talet ökade byggnadsverksamheten inom kommunen, varför
nämnden fann önskvärt att till sig knyta en halvtidsanställd arkitekt. Da
Cronstedt avböjde erbjudande att erhålla denna tjänst, ledigforklarades
den till den 1 augusti 1954, vilken dag Cronstedts uppgifter hos nämnden
skulle upphöra. På grund av brist på lämplig sökande kunde tjänsten emellertid
ej tillsättas, utan förslag väcktes om inrättande av en heltidstjänst för
en arkitekt. Byggnadsnämnden bad Cronstedt att i avvaktan pa en slut ig
lösning av frågan fortsätta att biträda nämnden. Cronstedt accepterade
under förutsättning av en sådan organisation av arbetet, att intet hinder
skulle uppkomma i hans statliga tjänst och att han fick sluta nar helst han
fann det önskvärt. Cronstedts förordnande hos nämnden, vilket upphörde
den 1 augusti 1954, blev ej formellt förlängt eller förnyat. Nämndens personal
ökades så att nämnden hade två byggnadsinspektörer och senare aven
en byråingenjör. Genom Cronstedts tillmötesgående fick nämnden erforderligt
rådrum att lösa arkitektfrågan, vilket från allmän synpunkt var av
stort värde. Anställandet av en arkitekt på heltid kom att fördröjas genom
kommunal omorganisation och svårigheter att lösa lokalfrågan for arkitekten
Först den 27 juni 1960 anställdes en stadsarkitekt. Nämnden hade ordinarie
sammanträde en gång i månaden. Extra sammanträde kunde förekomma
däremellan. Under 1940-talet började sammanträdena klockan 1900 och
därefter klockan 1830. Den byggande allmänheten var till en början hanvisad
att konsultera Cronstedt i Stockholm på kvällstid. För att allmänheten
skulle kunna sammanträffa med honom även i Järfälla vidtogs från våren
1958 den anordningen att han som regel var anträffbar där varje torsdag
klockan 1300—1900. Cronstedt ägde i överensstämmelse med praxis beträffande
byggnadskonsulentuppdrag att av den byggande allmänheten uppbära
vissa avgifter enligt taxa fastställd av länsstyrelsen. Från kommunen
hade Cronstedt inånadsarvode, ursprungligen om 100 kronor och från den
1 februari 1958 höjt till 290 kronor, vartill kom 600 kronor om året i hyresersättning
och 800 kronor om året i traktamente. Sedan 1954 hade Cronsledt
också haft ersättning för bil. Enligt byggnadsnämndens mening kunde
Cronstedts arbete hos kommunen ej betecknas som tjänstebefattning eller
därmed jämförligt uppdrag, vare sig med hänsyn till omfattningen eller
sett från formell synpunkt.

Vid förhör å militieombudsmansexpeditionen den 22 september 1961 har
Cronstedt, utöver vad han uppgivit i förenämnda yttrande till fortifikationsförvallningen,
anfört följande angående tjänstgöringen hos byggnadsnämnden:
När han år 1940 åtog sig att som byggnadskonsulent biträda nämnden,
tjänstgjorde han vid flygförvaltningen. Hans arbete åt nämnden upphörde
den 27 juni 1960 i och med alt cn stadsarkitekt då anställdes hos denna.

148

Konsulentverksamheten hade i huvudsak innefattat prövning av frågan huruvida
planering och utförande av byggnadsföretag inom kommunen överensstämde
med gällande bestämmelser. Före 1948 hade Cronstedt fått utföra
en del med prövningen sammanhängande besiktningar ävensom en del skrivarbete,
men sistnämnda år övertogos dessa uppgifter av andra personer.
Cronstedt hade därefter uteslutande haft att vidtaga vissa förberedelser beträffande
de ärenden, som skulle behandlas vid de månatliga sammanträdena
med byggnadsnämnden, samt att föredraga ärendena inför nämnden. Detta
arbete utförde han på fritid som kvällsarbete. Sammanträdena höllos regelmässigt
på torsdagskvällar. Cronstedt brukade på tisdagen i samma vecka
som ett sammanträde skulle äga rum till sin bostad få en försändelse med
handlingar tillhörande de ärenden, som skulle föredragas vid sammanträdet.
Han utförde därefter förberedelsearbetet i regel på onsdagskvällen. Arbetet
underlättades avsevärt genom att byggnadsnämndens sekreterare i förväg
gjort erforderliga undersökningar rörande faktiska förhållanden och så långt
det var möjligt fyllt i vederbörliga formulär. Sekreteraren hade i allmänhet i
förekommande fall också tillsett att anteckning om samråd i förväg gjorts
av kommunala befattningshavare som hade att yttra sin mening. Såsom
kyggnadskonsulent hade Cronstedt mottagning för allmänheten en gång i
veckan. Till en början hölls mottagningen på kvällen i Cronstedts bostad i
Stockholm, men från och med hösten 1958 blev det erforderligt att hålla den
på dagen i byggnadsnämndens lokaler i Järfälla. Mottagningstiden blev då
fastställd att börja klockan 1300 varje torsdag. Anordnandet av mottagning
i Järfälla var dock avsett som ett provisorium, eftersom avsikten var att
Cronstedt skulle sluta som konsulent så snart kommunen erhöll en fast anställd
stadsarkitekt. De personer som önskade uppsöka Cronstedt fingo per
telefon genom försorg av nämndens expedition viss tid utsatt för besök vid
torsdagsmottagningarna i Järfälla. Eftersom de besökande fingo tid vid mottagningarna
bestämd var för sig i förväg, var det långt ifrån alltid nödvändigt
för Cronstedt att infinna sig till mottagningarna så tidigt som klockan
1300. I de flesta fall fick ingen besökande tid utsatt före klockan 1400.
Därest Cronstedt av särskilt sammanträde inom fortifikationsförvaltningen
eller av annat förhållande i tjänsten var förhindrad att som vanligt infinna
sig till mottagningen lämpade han mottagningstiden därefter. I sådant fall
kunde det hända, att mottagningen icke började förrän exempelvis klockan
1500. Eftersom torsdagsmottagningarna kommo att sammanfalla med Cronstedts
dagliga tjänstgöringstid vid fortifikationsförvaltningen, hade Cronstedt
från och med hösten 1958 utverkat viss ledighet åt sig hos ämbetsverket
genom att uttaga semester halva dagen varje torsdag efter klockan 1200.
Till en början hade semestern formellt varit beviljad såsom halvdagssemester,
men sedermera hade det systemet tillämpats att Cronstedt beviljats heldagssemester
varannan torsdag men faktiskt fördelat denna semester så att
han var ledig från tjänstgöringen vid fortifikationsförvaltningen halva dagen
varje torsdag. Under somrarna brukade verksamheten hos byggnadsnämnden
vara inskränkt, vilket då minskade hans behov av ledighet hos

149

förvaltningen. Därför behövde han under somrarna icke taga ut semester
i samma utsträckning som eljest för att sköta sitt arbete hos nämnden.
Byråchefen vid ämbetsverket M. Lindholm, vilken beviljat semestiarna, hade
känt till Cronstedts arbete för Järfälla kommun och varit fullt införstådd
med Cronstedts uppdelning av de beviljade heldagssemestrarna på halva dagar.
Cronstedt hade hållit mycket noga på att icke inom fortifikationsförvaltningens
lokaler taga emot personer som ville uppsöka honom i ärenden,
som stodo i samband med hans uppdrag hos byggnadsnämnden. Däremot
hade icke kunnat undgås, att Cronstedt vid vissa tillfällen under sin tjänsteutövning
inom ämbetsverket fått telefonsamtal om dylika ärenden.

I fråga om Cronstedts verksamhet såsom byggnadssakkunnig beträffande
skolbyggnader har Cronstedt i sitt förenämnda yttrande till fortifikationsförvaltningen
uppgivit följande: Jämlikt 9 § kungörelsen den 31 december
1945 angående statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet skulle
syneförrättning ske innan skolbyggnad godkändes och statsbidraget utanordnades.
För varje särskilt fall förordnades byggnadssakkunnig att jämte
vederbörande skolinspektör förrätta synen. Skolöverstyrelsen hade beträffande
skolbyggnader inom Stockholms stad och länsstyrelsen i Stockholms
län beträffande skolbyggnader inom länet meddelat Cronstedt dylika förordnanden.
Ej heller dessa uppdrag hade inkräktat pa Cronstedts tjänstgöring
hos fortifikationsförvaltningen. Avsyningsförrättningarna utfördes av Cronstedt
på semestertid.

Skolöverstyrelsen har efter framställning av militieombudsmannen om
upplysningar angående nu ifrågavarande uppdrag överlämnat av skoldirektionen
i Stockholms stad och länsskolnämnden i Stockholms län upprättade
förteckningar över de byggen Cronstedt avsynat och de arvoden han uppburit
härför. Av förteckningarna framgår att Cronstedt i Stockholms stad
avsynat byggen avseende 1 skola 1950, likaledes 1 skola 1951, 3 skolor 1954,
8 skolor 1955, 5 skolor 1956, 4 skolor 1957, 14 skolor 1958, 12 skolor 1959
och minst 7 skolor 1960, att Cronstedt i Stockholms län avsynat byggen avseende
5 skolor 1958, 26 skolor 1959, 16 skolor 1960 och 7 skolor 1961 samt
att Cronstedt för avsyningarna erhållit arvode med belopp varierande mellan
350 och 3 200 kronor.

Cronstedt har vid förhöret med honom å militieombudsmansexpeditionen
i denna del av ärendet uppgivit följande: Det var efter förfrågan från skolöverstyrelsen
som Cronstedt år 1950 åtog sig den första avsyningsförrättningen.
Därefter hade han undan för undan erhållit uppdrag att utföra
förrättningar, varje gång efter särskilt förordnande. Cronstedt erhöll alltjämt
sådana uppdrag. Förrättningarna avsågo genomgång av aktmaterial beträffande
vederbörande bygge och besiktning av utfört byggnadsarbete för undersökning
av huruvida förutsättningar för utbetalning av statsbidrag förelågo
med hänsyn till det tekniska utförandet av bygget och byggnadskostnaderna.
Cronstedt genomgick aktmaterialet under fritid och utförde besiktningarna
under semester.

Vid förhöret har Cronstedt slutligen framhållit, att han icke ansett sig

150

behöva ha tillstånd enligt statens allmänna avlöningsreglemente vare sig för
tjänstgöringen som byggnadskonsulent i Järfälla kommun eller för uppdragen
som byggnadssakkunnig i fråga om skolbyggnader. Enligt Cronstedts
mening hade de erfarenheter han vunnit under utövningen av bisysslorna
varit till nytta i hans arbete vid fortifikationsförvaltningen.

Generaldirektören och chefen för fortifikationsförvaltningen G. A. Christianson
samt byråchefen Lindholm ha vid förhör å militieombudsmansexpeditionen
uppgivit följande.

Christianson: Han hade ej något minne av att han samtalat med Cronstedt
om dennes uppdrag utom tjänsten vid fortifikationsförvaltningen. Däremot
ville han hålla för troligt, att han med Cronstedt i dennes egenskap av
företrädare för personalen vid ämbetsverket generellt diskuterat frågan om
extraarbeten av personal tillhörande vissa personalkategorier. Christianson
kunde därvid ha givit uttryck åt synpunkten, att man beträffande exempelvis
arkitekter och tekniker ej kunde underkasta den enskilde tjänstgöring
bestämd av tidur.

Lindholm: Han hade känt till såväl Cronstedts tjänstgöring hos byggnadsnämnden
i Järfälla kommun som Cronstedts avsyningsuppdrag beträffande
skolbyggen. Lindholm hade ej ifrågasatt, att dessa bisysslor vore av sådan
beskaffenhet att särskilt tillstånd erfordrades för innehav av desamma. Såvitt
Lindholm kunde minnas hade Cronstedt från mitten av år 1958 erhållit
halvdagssemester i allmänhet varje torsdag. Lindholm hade vetat om
att Cronstedt använde denna semestertid för tjänstgöringen hos byggnadsnämnden
i Järfälla. Det vore en utbredd företeelse att den tekniska personalen
vid fortifikationsförvaltningen då och då tog semester för att utföra
extra arbete. Lindholm hade ansett sig ej ha anledning att särskilt efterhöra
skälen till att semester begärdes. Cronstedts extraarbete hade enligt Lindholms
uppfattning ej inverkat menligt på Cronstedts arbetsprestationer inom
fortifikationsförvaltningen. Lindholm vore fullt tillfreds med dem. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i skrivelse den
15 november 1961 till fortifikationsförvaltningen följande.

I den avdelning av byggnadsstadgan den 20 november 1931 som angick
den egentliga landsbygden stadgades i 98 §, att byggnadsnämnd borde såvitt
möjligt till sitt biträde ha en byggnadstekniskt utbildad, av länsstyrelsen
godkänd person, byggnadskonsulent, som tillsattes av kommunalfullmäktige
efter byggnadsnämndens hörande. Av utredningen i ärendet framgår,
att Cronstedt år 1940 utsågs till byggnadskonsulent hos byggnadsnämnden
i Järfälla kommun enligt denna bestämmelse och att Cronstedt därefter var
konsulent hos nämnden till den 27 juni 1960. Sedan år 1948 bestod arbetet
i att förbereda och vid nämndens regelmässigt en kväll i månaden förekommande
sammanträden föredraga ärenden angående byggenskap inom
kommunen samt att hålla mottagning för allmänheten angående sådana

151

ärenden en gång i veckan. Vad angår förberedelserna till sammanträdena
saknas anledning antaga annat än att sysslandet därmed, såsom Cronstedt
uppgivit, medhanns under en kväll i månaden. Mottagningarna för allmänheten
höllos till en början i Cronstedts bostad en kväll i veckan och från
omkring mitten av år 1958 i nämndens lokaler i regel varje torsdag på eftermiddagen
från klockan 1300 eller någon timme senare till klockan 1900.

I ersättning för arbetet såsom byggnadskonsulent uppbar Cronstedt bl. a.
månadsarvode av nämnden ävensom avgifter i enlighet med av länsstyrelsen
fastställd taxa av enskilda som anlitade honom.

På grund av att Cronstedt tillsatts såsom byggnadskonsulent enligt angivna
bestämmelse i byggnadsstadgan och med hänsyn till vad som anförts
angående regelbundenheten i hans arbete såsom konsulent och foimen för
ersättningen för detta arbete, måste Cronstedt anses ha innehaft tjänstebefattning
hos byggnadsnämnden. Arbetet har icke varit så omfattande att
anställningen kan betraktas som en med statlig ordinarie, extra ordinarie
eller extra tjänst jämförlig kommunal befattning, varom är fråga i 6 § 2
mom. statens allmänna avlöningsreglemente. Det har således icke erfordrats
tillstånd enligt detta stadgande för förening av anställningen med Cronstedts
tjänst vid fortifikationsförvaltningen såsom extra ordinarie och ordinarie
tjänsteman. Däremot har tillstånd erfordrats enligt 7 § 1 mom. sagda reglemente.
Jämlikt detta författningsrum kräves, såsom förut angivits, för förening
av ordinarie eller extra ordinarie statlig tjänst med tjänstebefattning
i andra fall än i 6 § avses särskilt tillstånd, såvitt angår tjänst med lönegradsbeteckningen
Ao eller Ae och något av lönegradsnumren 1—23 (före den 1
juli 1957 lönegradsbeteckningen Ca eller Ce och något av lönegradsnumren
1—30), av vederbörande myndighet och eljest av Ivungl. Maj:t eller, efter
Kungi. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet. Cronstedt innehade
under tiden för tjänstgöringen hos byggnadsnämnden tjänst hos fortifikationsförvaltningen
från och med den 1 maj 1948 till den 11 april 1953 i
lönegraden Ce 29 och därefter i någon av lönegraderna Ce 31, Ce 33, Ae 26 och
Ao 26. För anställningen hos nämnden har alltså erfordrats tillstånd av fortifikationsförvaltningen,
såvitt angick tiden från och med den 1 maj 1948 till
den 11 april 1953, och av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av förvaltningen, såvitt angick tiden därefter till den 27 juni 1960. Genom
att samtidigt med innehav av sagda tjänster vid fortifikationsförvaltningen
inneha tjänstebefattningen hos byggnadsnämnden utan sådant tillstånd
har Cronstedt — som haft den uppfattningen alt tillstånd ej var erforderligt
— av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatt bestämmelsen
i 7 § 1 mom. statens allmänna avlöningsreglemente och därigenom gjort
sig skyldig till tjänstefel jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.

Vid bedömandet av tjänstefelet — för vilket ansvar är förfallet enligt 5
kap. 15 § strafflagen i den mån tjänstefelet hänför sig till tid som ligger
mer än fem år tillbaka — är all beakta, alt Cronstedts arbete såsom byggnadskonsulent
icke, såvitt utredningen giver vid handen, inverkat menligt
på fullgörandet av hans tjänstgöring vid fortifikationsförvaltningen. Innan

152

Cronstedt omkring mitten av år 1958 började hålla mottagningar i Järfälla
på torsdagseftermiddagarna, utförde han allt arbete såsom byggnadskonsulent
under tid som föll utom hans ordinarie dagliga arbetstid vid ämbetsverket.
När han därefter på grund av nämnda mottagningar i regel var borta
från tjänstgöringen vid ämbetsverket senare hälften av arbetstiden varje
torsdag, hade han efter begäran erhållit semester under sagda del av dagen.
Av utredningen framgår att det redan år 1954 var överenskommet mellan
Cronstedt och byggnadsnämnden, att Cronstedt skulle sluta såsom
by§gna(iskonsulent så snart frågan om arkitekt åt nämnden kunde ordnas
på annat sätt. Det är på grund av vad som framkommit i ärendet uppenbart
att anledningen till att Cronstedt kom att kvarstanna i sin befattning
hos nämnden ända till den 27 juni 1960 var att nämnden icke lyckades lösa
arkitektfrågan förrän då.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner jag mig med stöd av
4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän kunna i förevarande del av
ärendet låta bero rid den erinran till Cronstedt, som innefattas i det anförda.

Vad härefter angår de av skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms
län åt Cronstedt meddelade uppdragen att såsom byggnadssakkunnig avsyna
skolbyggen framgår av utredningen i ärendet att dessa uppdrag lämnats
från fall till fall. Arbetet med fullgörandet av uppdragen har varit begränsat
till särskilda besiktningsförrättningar med därav betingat förberedelse-
och efterarbete och har icke varit förenat med till tiden reglerad
tjänstgöringsskyldighet. Ersättning till Cronstedt för arbetet har bestämts
särskilt för varje uppdrag.

Med hänsyn till angivna förhållanden kunna ifrågavarande uppdrag icke
betraktas såsom sådan tjänstebefattning eller sådant med tjänstebefattning
jämförligt uppdrag, för vars innehav vid sidan av statlig befattning erfordras
särskilt tillstånd enligt 6 § 2 mom. eller 7 § 1 mom. statens allmänna
avlöningsreglemente. På grund härav och då uppdragen, såvitt utredningen
giver vid handen, icke inverkat hinderligt för Cronstedts tjänstgöring vid
fortifikationsförvaltningen, vidtager jag ej vidare åtgärd i denna del av
ärendet.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse tillställdes
Cronstedt.

14. Spörsmål bl. a. huruvida underofficer i samband med ansökan om avsked
utsatts för obehörig påtryckning samt om avskedsbeslut bort
meddelas utan att dessförinnan pensionsfrågan prövats I

I en den 24 februari 1959 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige sergeanten Roland Holmberg: Den 13 mars 1956 beviljades
Roland Holmberg, som då sedan tio år tillbaka varit sergeant vid Väs -

153

ternorrlands regemente, avsked från och med den 1 maj 1956. Bakgrunden
därtill vore följande. Efter en längre tids alkoholmissbruk hade Roland
Holmberg under sommaren 1955 av dåvarande regementschefen översten W.
Reuterswärd efter samråd med regementsläkaren erhållit tre månaders
tjänstledighet för vård av sina nerver. Under tjänstledigheten vistades Roland
Holmberg hos en lantbrukare i Nordingrå och stöd under viss läkarkontroll.
Efter tjänstledighetens slut gjorde Roland Holmberg sig skyldig
till rattonykterhet vid förande av motorcykel och dömdes därför till frihetsstraff.
Sedan Roland Holmberg avtjänat straffet, hade han antagits som medlem
i sällskapet Länkarna och påbörjat en antabuskur. Samtidigt hade han
av Reuterswrärd beretts såtillvida lindrigare tjänstgöring som han från och
med den 23 november 1955 placerats som biträde vid regementets bokföringskontor.
Från och med den 25 januari 1956 hade emellertid Roland
Holmberg utan egen begäran placerats som instruktör vid trupp och tjänstgjort
som sådan till den 28 februari 1956, då han beordrats att tjänstgöra som
biträdande kompanikvartermästare vid ett fältkompani. Sistnämnda tjänstgöring
hade för Roland Holmberg blivit mycket arbetsam, eftersom kompaniet
redan påföljande dag skolat transporteras till Jämtland för slutövningar;
dessutom vore frestelsen att dricka sprit betydligt större på ett fältförband
än på bokföringskontoret. I samband med urlastning å Håsjö järnvägsstation
konstaterade militärbefälhavaren för andra militärområdet, dåvarande
generalmajoren H. Hsegermark, att Roland Holmberg icke hade anbefalld
klädsel. Vid förhör, som med anledning därav hölls med Roland
Holmberg, framkom att Roland Holmberg tidigare samma dag förtärt viss
mängd alkohol. Efter förhöret uppringde Reuterswärd någon befattningshavare
vid regementet i Sollefteå och beordrade denne att till Reuterswärds
återkomst till Sollefteå ha framtagit Roland Holmbergs »straffregister». Reuterswärd
hade för Roland Holmberg uppgivit, att han hade för avsikt att
efter hemkomsten kalla Roland Holmberg till sitt tjänsterum för ett samtal.
Roland Holmberg hade för fylleri å Håsjö järnvägsstation ålagts tio dagars
arrest, som han avtjänat efter den 1 maj 1956. Efter sin återkomst till
Sollefteå hade Roland Holmberg såsom biträdande kompanikvartermästare
deltagit i avrustningen av kompaniet. På eftermiddagen den 9 mars 1956
drack Roland Holmberg tillsammans med värnpliktigt befäl inom kompanilokalerna
»några supar och groggar». Förhållandet anmäldes för dagmajoren,
majoren L. Skjöldebrand, vilken kom tillstädes och anmodade Roland
Holmberg att begiva sig till sin bostad. På morgonen den 10 mars 1956 vid
tiotiden avhämtades Roland Holmberg från bostaden med bil av en värnpliktig
och kördes till regementets sjukpaviljong. Där voro vid Roland
Holmbergs ankomst församlade regementsläkaren G. Norberg, tjänstförrättande
stabschefen kaptenen O. öhgren och personalvårdsofficeren kaptenen
G. Beckman. Norberg yttrade inledningsvis: »Vi betraktar det här inte längre
som en sjukdom utan återstår bara en sak.» Därefter visade Norberg Roland
Holmberg hans »straffregister» och påpekade omfånget av detsamma.
I samband därmed hade sjukvårdsfuriren S. Näsberg kommit in i det rum,

154

där sammanträdet pågick, och medfört ett papper, som han lagt på bordet
framför Roland Holmberg. Norberg anmodade Roland Holmberg att genomläsa
papperet och underskriva detsamma. Vid genomläsningen fann Roland
Holmberg, att handlingen innefattade en ansökning om avsked på egen begäran
från och med den 1 maj 1956. Roland Holmberg frågade bland annat
om sina ekonomiska möjligheter och om utsikt funnes för honom att inträda
i regementets reserv. Öhgren svarade: »Det är bara att skriva på, de ekonomiska
frågorna kan Holmberg vända sig till kassachefen med.» Roland
Holmberg undertecknade då den av Näsberg skrivna ansökningen. Att Roland
Holmberg underskrev ansökningen berodde på att han vid tillfället lidit
av kraftigt bakrus, att han varit utarbetad och att hans nerver varit i
olag, varför han icke kunnat överblicka sitt handlande. Reuterswärd beviljade
Roland Holmbergs avskedsansökning, vilket meddelades å regementsorder
den 13 mars 1956. Roland Holmbergs äldre broder, dåvarande sergeanten
vid regementet K. A. Holmberg, hade senare läst regementsordern och
uppsökt Roland Holmberg, som vid tillfället under ledighet vistades utanför
Sollefteå. K. A. Holmberg frågade Roland Holmberg vad som inträffat
och vad som kommit åt Roland Holmberg eftersom avskedsansökning från
dennes sida tidigare icke varit på tal bröderna emellan. Bröderna konnno
överens att Roland Holmberg skulle till Reuterswärd ingiva en återkallelse
av avskedsansökningen enär Roland Holmberg vid undertecknandet av densamma
lidit av känd sjukdom (alkoholism). Vid sin återkomst till regementet
skrev K. A. Holmberg ut en återkallelse av avskedsansökningen. Avsikten
hade varit att Roland Holmberg skulle underskriva den nya ansökningen
vid sin inställelse påföljande dag till tjänstgöring. K. A. Holmberg uppsökte
Norberg och Beckman, hos vilka han påtalade det felaktiga förfaringssättet
vid Roland Holmbergs avskedande. Senare på dagen uppsökte K. A. Holmberg
regementets kanslihus i avsikt att få ett samtal med Reuterswärd. Vid
K. A. Holmbergs ankomst till en lokal utanför Reuterswärds tjänsterum hade
där redan befunnit sig tjänstförrättande stabschefen kaptenen T. Strand
samt Norberg, Beckman, auditören kommunalborgmästaren A. Wede och
fanjunkaren K. Runhede, den sistnämnde som representant för regementets
underofficerskår. Sammanträdet hade enligt Roland Holmbergs mening föranletts
av K. A. Holmbergs samtal tidigare under dagen med Norberg och
Beckman. Norberg frågade om K. A. Holmberg kallats till sammanträdet.
K. A. Holmberg svarade: »Nej. Men doktor Norberg kan taga in denna ansökan
och visa regementschefen. Den kommer in i morgon bittida med underskrift.
» Bröderna Holmberg gingo påföljande morgon till kanslihuset för
att få ett samtal med Reuterswärd. Denne hänvisade dem till Strand, som
meddelade att alla i saken berörda personer klockan 1600 skulle samlas i
rapportrummet. I det där hållna sammanträdet deltogo förutom Reuterswärd
och bröderna Holmberg följande personer, nämligen Norberg, Strand,
Beckman, Runhede och fanjunkaren O. Jägare. Protokoll över vad som förekom
vid sammanträdet fördes av Strand. Reuterswärd hade inlett sammanträdet
med en redogörelse för anledningen till detsamma, varefter han ge -

155

nomgått Roland Holmbergs »straffregister» och omtalat de åtgärder, som
vidtagits i anledning av Roland Holmbergs alkoholmissbruk. Roland Holmberg
fick därefter tillfälle att yttra sig, varvid han påpekade det felaktiga förfaringssättet
i samband med hans avsked. Under sammanträdet ställde K. A.
Holmberg ett antal frågor till Reuterswärd. Dessa frågor och svaren på desamma
hade icke fullständigt antecknats i protokollet. Sålunda hade Reuterswärd
på K. A. Holmbergs fråga, varför Roland Holmberg icke i anledning av
det viktiga steg han tagit kallats till ett samtal, förklarat att han kände såväl
sitt som Roland Holmbergs humör, varför han icke velat föranstalta om
dylikt samtal. På fråga av K. A. Holmberg om innebörden av påståendet att
alkoholism ej vore sjukdom hade Norberg sagt sig ej kunna minnas ett sådant
yttrande. K. A. Holmberg hade framhållit, att Beckman icke som personalvårdsofficer
yttrat sig i samband med Roland Holmbergs undertecknande
av avskedsansökningen ehuru Beckman bort avråda Roland Holmberg
från vidtagande av sagda åtgärd innan denne gjort sig underrättad om
gällande bestämmelser om pensionsförmåner m. in. Beckman hade härtill
genmält att han tidigare hjälpt Roland Holmberg så mycket. I anledning av
en av K. A. Holmberg framställd fråga varför ny innehavare av Roland
Holmbergs beställning konstituerats före den 1 maj 1956 hade Wede anmärkt,
att redan undertecknad ansökning ej kunde återkallas lika litet som
utfärdat konstitutorial. Sammanträdet avslutades med en förklaring från
Reuterswärds sida att han ej kunde lova något bestämt beträffande de åtgärder
han kunde komma att vidtaga. Roland Holmberg besökte emellertid
nästa dag ånyo Reuterswärd, som lovade Roland Holmberg att få återkomma
till regementet om han kunde förete intyg, avseende minst ett halvt år, om
skötsamhet i civilt arbete och nyktert leverne. K. A. Holmberg hade senare
av Reuterswärd begärt skriftlig bekräftelse på det sålunda givna löftet. I brev
till K. A. Holmberg hade Reuterswärd meddelat att han ej lovat Roland Holmberg
återanställning men ställt i utsikt att ärendet rörande Roland Holmbergs
återanställning kunde komma att tagas under omprövning om vissa
förutsättningar förelåge. Roland Holmberg hade lämnat regementet fast förvissad
att Reuterswärds löfte skulle infrias om så sattes i fråga. Det hade
varit svårt för Roland Holmberg att finna sin utkomst på den civila arbetsmarknaden,
eftersom han icke hade annan än militär utbildning och Norberg
vid hans avgång från regementet ej velat utfärda intyg om Roland Holmbergs
hälsotillstånd. Efter avskedet hade Roland Holmberg haft olika civila anställningar.
Den 29 november 1958 insände Roland Holmberg till regementschefen
eu ansökning om vikariatslöneförordnande å sergeantbeställning intill
dess anställning å stat kunde beredas honom. Denna ansökning avslogs
av nuvarande regementschefen översten G. von Boisman. Roland
Holmberg hade numera avsagt sig allt bruk av alkohol. Roland Holmberg
funne, all de befattningshavare, vilka tagit del i ärendets handläggning, förfarit
på ett juridiskt och moraliskt felaktigt sätt. Enligt gällande författningar
hade Roland Holmberg bort, oavsett det spritmissbruk som från hans
sida förekommit, beredas nödig vård och, om denna ej lett till framgång,

156

erhålla sjukpension. Vad som förekommit hade länt Roland Holmberg till
stor skada. Roland Holmberg hemställde, att militieombudsmannen måtte
föranstalta om en omprövning av ärendet och om vidtagande av åtgärder för
återförande av Roland Holmberg till beställning som underofficer på aktiv
stat.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för armén hemställt om utredning
med anledning av innehållet i Roland Holmbergs skrift samt om det
yttrande, vartill kunde finnas skäl, överlämnade chefen för armén den 23
september 1959 dels ett den 20 maj 1959 dagtecknat yttrande av Haegermark,
dels av denne infordrat yttrande av von Boisman, dagtecknat den 14
maj 1959, jämte därvid togat genom von Boismans försorg förebragt utredningsmaterial,
dels ock eget yttrande i saken.

Av denna utredning inhämtades i huvudsak följande.

I en av Norberg den 29 februari 1956 upprättad, till regementschefen ställd
redogörelse uppgavs: Roland Holmberg hade i flera år missbrukat sprit, under
åren 1954—1955 i sådan grad att anmälan gjorts till Sollefteå stads nykterhetsnämnd
genom ordföranden i regementets underofficerskår. Roland
Holmberg hade i anledning därav ställts under uppsikt av nykterhetsnämnden.
Då Roland Holmberg den 13 maj 1955 hos tjänsteläkaren sökt vård
för sina alkoholbesvär hade han remitterats till överläkaren på Sidsjöns
sjukhus, som konstaterat, att Roland Holmberg var psykiskt deprimerad efter
en längre tids alkoholmissbruk men i övrigt psykiskt välbalanserad.
Överläkaren hade förordat tre månaders vila och medicinering. Roland
Holmberg hade erhållit tjänstledighet från och med den 19 maj till och med
den 20 augusti 1955. Den 21 augusti hade Roland Holmberg återgått i tjänst
och samma dag varit berusad under tjänstgöring. Roland Holmberg hade
från och med den 11 september till och med den 11 november 1955 åtnjutit
tjänstledighet för avtjänande av frihetsstraff. Den 11 oktober 1955 hade hållits
ett sammanträde med Skjöldebrand, som då var stabschef, Norberg, Jägare
och K. A. Holmberg, vid vilket avhandlats en av Roland Holmberg hos
regementschefen gjord framställning om tjänstledighet under två år. Sedan
Roland Holmberg den 23 november 1955 återkommit i tjänst vid regementet
hade någon anmärkning mot honom icke förekommit. I november 1955
hade plats å Sidsjöns sjukhus ordnats för Roland Holmberg. Han hade
emellertid ej blivit intagen där, enär han ingått som medlem i sällskapet
Länkarna och ställts under viss kontroll av överläkaren vid garnisonssjukhuset
i Sollefteå. Under februari 1956 hade Roland Holmberg på nytt börjat
använda alkohol, dock icke i samma utsträckning som förr. Underofficerskårens
ordförande och K. A. Holmberg hade vid samtal med Norberg uttalat,
att Roland Holmberg borde omhändertagas av nykterhetsnämnden.

I en den 25 april 1956 upprättad promemoria har Norberg, utöver vad som
upptagits i nyss angivna redogörelse, antecknat följande: Sedan Roland
Holmberg under februari 1956 på nytt börjat använda alkohol, hade han så
småningom återgått i sina gamla spritvanor. Han hade varit berusad i tjänsten
under fälttjänstövningarna i Jämtland. I början av mars 1956 hade Nor -

157

berg kontaktat nykterhetsnämndens ordförande, som förklarat att Roland
Holmberg måste betecknas som ett hopplöst fall. Vid samtal med Norberg
vid samma tid hade K. A. Holmberg sagt sig ha tappat tålamodet med broderns
upprepade spritmissbruk och numera »strunta» i huru det ginge för
honom. Överläkarna vid Sidsjöns sjukhus och vid garnisonssjukhuset i Sollefteå
hade för Norberg förklarat, att de ansåge fallet hopplöst. Jägare hade
givit uttryck åt samma uppfattning med tillägg, att man från underofficerskårens
sida övervägde att utesluta Roland Holmberg ur kåren. Från sällskapet
Länkarna hade Norberg inhämtat, att Roland Holmberg uteslutits ur
sällskapet, mot vilket han uppträtt synnerligen skamligt i det han bl. a.
missbrukat sprit några dagar efter det han fått den s. k. månadsnålen.

Haegermark uppgav angående vad som förekommit beträffande Roland
Holmberg i samband med urlastningen å Håsjö järnvägsstation: Urlastningen
hade föranletts av övningsmässiga skäl och avsikten hade varit att
tåget skulle gå tomt från Håsjö till Kälarne. Från perrongen å Håsjö station
hade Haegermark iakttagit Roland Holmberg, som stigit ur en järnvägsvagn.
Roland Holmberg hade varit iförd uniformskappa och ej skidlöparblus
som truppen i övrigt. Hans avvikande klädsel hade bidragit till att Haegermark
uppmärksammat honom. Haegermark hade gått närmare Roland
Holmberg och märkt att denne ej tagit notis om Haegermarks närvaro. Haegermark
hade misstänkt att allt ej stått rätt till. Det hade snart blivit klart
för Haegermark, att Roland Holmberg varit berusad. Fördenskull hade Roland
Holmberg ej fått medfölja truppen landsvägsledes utan Haegermark hade
givit order att Roland Holmberg skulle under tillsyn av två man fortsätta
med tomtåget till Kälarne. Tillsynen hade varit nödvändig för att förebygga
att Roland Holmberg vid enskild transport fölle av tåget. Att risk härför förelegat
hade Haegermark kunnat ana, när han sett Roland Holmberg stiga
snubblande uppför järnvägsvagnens fotsteg. Det hade sålunda varit Roland
Holmbergs berusade tillstånd och ej hans avvikande klädsel, som föranlett
Haegermarks ingripande och det senare hållna förhöret med Roland Holmberg.

Dåvarande stabschefen vid Örebro försvarsområdesstab majoren G. Wahlberg
uppgav: Haegermark och Wahlberg hade nästan samtidigt iakttagit
Roland Holmberg på väg ut ur en järnvägsvagn. Roland Holmberg hade visat
tydliga tecken på stark berusning. Enligt order av Haegermark hade
Wahlberg tillsett att Roland Holmberg kvarhållits å tåget och avdelat två
man alt övervaka Roland Holmberg under den fortsatta transporten.

Skjöldebrand uppgav: Den 9 mars 1956 hade Skjöldebrand tjänstgjort
som dagmajor. Han hade underrättats om att Roland Holmberg, som befunnit
sig i tjänst vid ett kompani i förläggningen, icke var nykter. Skjöldebrand
hade omedelbart begivit sig till kompaniet, där han funnit Roland
Holmberg å expeditionen. Dennes uppträdande och tal hade klart visat, att
han var onykter. Roland Holmberg hade på fråga medgivit, alt han druckit
sprit. Då det vid tillfället funnits värnpliktiga, som icke ryckt ut från kompaniet,
hade Skjöldebrand ansett det ytterst olämpligt, att Roland Holm -

158

berg visade sig bland dessa. Fördenskull hade Skjöldebrand beordrat Roland
Holmberg att omedelbart begiva sig till bostaden, vilket han gjort utan protester.

Norberg uppgav angående vad som förekommit i samband med Roland
Holmbergs avsked: I början av mars 1956 hade Reuterswärd per telefon beordrat
Norberg att tillsammans med Öhgren förbereda ärendet rörande Roland
Holmberg till Reuterswärds återkomst till Sollefteå och tillagt att ett
avgörande nu måste ske beträffande Roland Holmberg. Norberg hade därför
per telefon kontaktat Öhgren, varvid bestämts att de den 10 mars 1956
skulle sammanträffa å sjukpaviljongen. Vid sammanträdet skulle jämväl
Beckman närvara, och Roland Holmberg skulle kallas dit. Norberg och Öhgren
hade varit överens, att ändring måste ske beträffande Roland Holmberg
och beslutat föreslå honom tre alternativ’, nämligen vård å Sidsjöns sjukhus
eller å alkoholistanstalt eller frivillig ansökning om avsked. Norberg
hade för Näsberg dikterat tre skrivelser, vardera upptagande ett av nyssnämnda
alternativ. Det hade ej ansetts uteslutet att Roland Holmberg komme
att välja alternativet avsked på egen begäran, eftersom han i skrivelse
till regementschefen den 21 september 1955 förklarat, att han hade ett förmånligt
civilt arbete som väntade på honom och att han, därest han ej erhölle
begärd tjänstledighet på två år, ämnade begära avsked. I samma skrivelse
hade Roland Holmberg uppgivit, att det varit otrivsel med regementet
och Sollefteå stad som framkallat hans depression och därav föranledda
tjänstledighet under sommaren 1955. Den 10 mars 1956 hade dessa förhållanden
diskuterats mellan Norberg, öhgren och Beckman. De hade ansett
det lämpligt föreslå Roland Holmberg något av de tre förut nämnda alternativen,
i första hand dock ansökning om erhållande av sjukhusvård. När Roland
Holmberg anlänt till sjukhuspaviljongen, hade Norberg lämnat en redogörelse
för läget. Något »straffregister» hade ej varit på tal. Norberg hade
överhuvudtaget icke tagit del av uppgifter om Roland Holmberg ålagda
bestraffningar. Norberg hade ej fällt det av Roland Holmberg uppgivna yttrandet
»Vi betraktar det här icke längre såsom sjukdom». Roland Holmberg
hade omedelbart förkastat vårdalternativen. Sedan Roland Holmberg frågat
Öhgren om de ekonomiska konsekvenserna av avsked och hänvisats att därutinnan
inhämta besked hos kassachefen, hade Roland Holmberg utan någon
påtryckning undertecknat sin avskedsansökning. Enligt Norbergs mening
hade Roland Holmberg haft god tid att sätta sig in i de ekonomiska
konsekvenserna av en avskedsansökning, eftersom han redan i september
1955 ifrågasatt att begära avsked. Vid sammanträdet den 10 mars 1956 hade
Roland Holmberg varit nykter och balanserad. Han hade icke företett några
tecken på psykiska rubbningar. Överläkaren å Sidsjöns sjukhus hade tidigare
förklarat Roland Holmberg vara psykiskt ograverad. Det hade givetvis
stått Roland Holmberg fritt att avvisa alla de tre alternativen. Något tvång
hade icke förelegat.

öhgren lämnade en med Norbergs berättelse överensstämmande redogörelse
för omständigheterna vid beslutet om utsättandet av sammanträdet den

159

10 mars 1956, kallelserna till detsamma samt behandlingen av vid sammanträdet
förekomna frågor med följande tillägg: Roland Holmberg hade direkt
förkastat förslagen om sjukhus- eller alkolistvård ehuru Norberg framhållit
fördelarna för Roland Holmberg själv med dessa förslag. På Roland
Holmbergs fråga om de ekonomiska konsekvenserna av avsked hade öhgren
förklarat sig ej kunna ge säkra besked utan hänvisat Roland Holmberg att
vända sig till kassachefen. Yttrandet »Det är bara att skriva på» hade
Öhgren icke fällt. Efter att ha fått Öhgrens svar hade Roland Holmberg
underskrivit sin avskedsansökning. Öhgren ville framhålla att, såvitt Öhgren
kunde bedöma, Roland Holmberg vid ifrågavarande tillfälle uppträtt på sådant
sätt att därav framgått att han var fullt medveten om vad han gjorde
samt att han var nykter.

Beckman uppgav: Beckman hade genom Öhgrens försorg kallats till sammanträdet
den 10 mars 1956. Roland Holmbergs fall hade med anledning av
Reuterswärds telefonsamtal med Norberg ingående diskuterats mellan Norberg,
Öhgren och Beckman. Då Roland Holmbergs närvaro ansetts nödvändig,
hade Beckman sökt honom på hans tjänsterum. Beckman hade, då Roland
Holmberg ej anträffats där, från körcentralen beställt en personbil
och beordrat föraren söka Roland Holmberg i bostaden samt be honom inställa
sig å sjukpaviljongen. Vid Roland Holmbergs ankomst dit hade Norberg
orienterat honom om anledningen till kallelsen och, på sätt Norberg
närmare angivit, förelagt Roland Holmberg tre alternativa förslag. Roland
Holmberg hade icke velat höra talas om att söka sjukhusvård eller vård å
alkoholistanstalt men hade intet haft att erinra mot att begära avsked. Beckman
hade närvarit då Roland Holmberg underskrivit sin avskedsansökning.
Då Roland Holmberg i skrivelse till Reuterswärd den 21 september 1955 givit
uttryck åt tanken att, i händelse då gjord framställning om tjänstledighet
komme att avslås, begära avsked, hade Roland Holmbergs underskrivande av
avskedsansökningen den 10 mars 1956 ej förvånat Beckman. Något som
helst tvång mot Roland Holmberg för att förmå honom underskriva ansökning
enligt ettdera av de tre alternativen hade icke förekommit. Det hade
stått Roland Holmberg fritt att lämna sammanträdet utan åtgärd från hans
sida. Beckman hade som personalvårdsofficer just haft att bevaka dessa
förhållanden. Beckman ville särskilt understryka, att Roland Holmberg vid
tillfället icke var spritpåverkad och att hans uppträdande var lugnt, fast och
korrekt.

Strand uppgav: Roland Holmbergs förflyttning från regementets bokföringskontor
till fältförband hade framtvungits av omständigheterna. Avsikten
hade varit att bokföringskontoret skulle upphöra den 1 april 1956. Sålunda
hade Roland Holmberg kunnat kvarstanna där endast ett par månader
längre än som blev fallet. Roland Holmberg hade under sin tjänstgöring
å bokföringskontoret så länge avhållit sig från bruk av alkohol, att det förefallit
som om han blivit botad. I allmänhet förelåge brist på instruktörer vid
repet it ionsövningsförband. Då Roland Holmberg vore eu erkänt god instruktör
hade det varit naturligt att tanke uppkommit att utnyttja honom som så -

160

dan. Strand kunde ej erinra sig vem som väckt förslaget men vore säker på
att han ringt upp Roland Holmberg och talat om omplaceringen. Roland
Holmberg hade ej ställt sig ovillig till förslaget. Följaktligen hade han beordrats
som instruktör. Gentemot Roland Holmbergs anmärkning, att vid sammanträdet
angående återkallelsen av avskedsansökningen vissa frågor och
svar icke upptagits i protokollet, ville Strand anmärka att frågorna icke
framställts i så bestämd form som Roland Holmberg ville göra gällande utan
av K. A. Holmberg efter hand riktats till Reuterswärd under diskussionens
gång. Det vore naturligt att vid en diskussion av denna art ej alla frågor och
svar antecknades till protokollet utan att detta finge karaktär av en sammanfattning
av vad som enligt protokollförarens uppfattning förekommit.
Strand ville bestämt hävda att inga väsentliga detaljer förändrats eller uteslutits
ur ifrågavarande protokoll. Strand kunde ej underlåta att framhålla
att förhöret med Roland Holmberg i Jämtland under mars 1956 föranletts
icke av hans felaktiga klädsel utan av att han varit berusad under tågtransport.
Strand hade personligen närvarit vid förhöret.

Jägare uppgav: Under sin tjänstetid vid regementet hade Roland Holmberg
flera gånger framhållit sin vantrivsel med anställningen. Som underofficerskårens
ordförande hade Jägare vid olika tillfällen haft anledning att
på det allvarligaste tillhålla Roland Holmberg att icke missbruka sprit.
Jägare hade haft åtskilliga samtal med regementschefen om möjligheterna
att bereda Roland Holmberg vård. Svårigheterna att anordna sådan ansåge
Jägare ha berott på Roland Holmberg själv. Två gånger hade underofficerskåren
sanerat Roland Holmbergs ekonomi för att ge honom ny start utan att
positivt resultat nåtts. Innan Reuterswärd bifallit Roland Holmbergs avskedsansökning
hade Jägare beretts tillfälle yttra sig. På grund av sin kännedom
om Roland Holmbergs vantrivsel med tjänsten samt hans olämpliga
uppträdande i och utom densamma hade Jägare som sin åsikt framfört, att
ansökningen borde beviljas.

Wede anförde: Roland Holmbergs uppgift, att Wede förklarat en ansökan
icke kunna återkallas när den vore underskriven, föranledde följande förtydligande.
När vid ifrågavarande sammanträde fråga framställts, huruvida
åteikallelse kunde ske, hade Wede till en början begärt besked om avskedsansökningen
beviljats. Sedan någon av de närvarande upplyst att ansökningen
bifallits hade Wede förklarat att återkallelse vid sådant förhållande ej
längre syntes kunna komma i fråga. Efter denna upplysning hade Wede ej
haft anledning taga ställning till frågan om ej behandlad avskedsansökning
kunde återkallas.

Reuterswärd uppgav: Enligt Reuterswärds bestämda uppfattning hade
han ej i något avseende förfarit felaktigt i fråga om åtgärder, som han vidtagit
eller underlåtit i samband med Roland Holmbergs avsked. Vid det tillfälle
då Roland Holmberg undertecknade sin avskedsansökning, hade Reuterswärd
befunnit sig på manöver i Jämtland. Först efter sin återkomst
till regementet hade Reuterswärd genom stabschefens föredragning fått kännedom
om avskedsansökningen. Vid sitt telefonsamtal med Norberg hade

161

Reuterswärd beordrat denne att tillsammans med Öligren till Reuterswärds
återkomst förbereda ärendet angående Roland Holmberg, därvid alla handlingar
rörande Roland Holmberg skulle föreläggas Reuterswärd. Möjligt vore
att Reuterswärd därvid som exempel nämnt ordet »straffregister» varmed
i så fall åsyftats den handling, som numera benämndes straffkort. Reuterswärd
hade också för Norberg förklarat att ett avgörande beträffande Roland
Holmberg måste komma till stånd. Vid återkomsten från Jämtland hade
Reuterswärd varit inställd på att kalla Roland Holmberg till ett personligt
samtal. Då Reuterswärd fått kännedom om att Roland Holmberg under
tiden undertecknat sin avskedsansökning hade emellertid denna tanke
förfallit. Anledning därtill hade också varit att Reuterswärd, såsom han vid
sammanträdet om Roland Holmbergs återkallelse av avskedsansökningen
framhållit, med tanke på Roland Holmbergs fylleriförseelse under fälttjänstövningarna
och de många tidigare resultatlösa samtalen med Roland Holmberg
kommit till den uppfattningen, att vidare samtal med Roland Holmberg
ej tjänade något ändamål. I skrivelse till Reuterswärd den 21 september
1955 hade Roland Holmberg själv angivit avsked som ett alternativ. Med
hänsyn till vad som inträffat och Reuterswärds kännedom om Roland Holmbergs
inställning till frågan om hans tjänstgöring vid regementet hade Reuterswärd
saknat anledning betvivla allvaret i Roland Holmbergs avskedsansökning
eller att Roland Holmberg handlat av fri vilja.

Av protokoll från sammanträden som å regementet hållits rörande Roland
Holmberg den 11 oktober 1955, den 25 april 1956 och den 26 april 1956
framgick följande. Vid sammanträdet den 11 oktober 1955 hade Norberg föreslagit,
att Roland Holmberg efter avtjänandet av det honom för rattfylleri
ålagda frihetsstraffet skulle beredas vård av nykterhetsnämnden samt att
Roland Holmberg efter vårdtidens slut skulle efter samråd med nykterhetsnämnden
återinträda i tjänst vid regementet under fortsatt fortlöpande
övervakning av nämnden med personalvårdsofficeren som kontaktman. Jägare
och K. A. Holmberg hade funnit detta förfarande riktigt. Skjöldebrand
hade som ordförande vid sammanträdet förklarat sig skola föreslå Reuterswärd
att Roland Holmbergs ansökning om tjänstledighet två år ej skulle
bifallas utan att Norberg skulle överlämna ärendets vidare handläggning till
nykterhetsnämnden. — Vid sammanträdet den 25 april 1956, som tillkommit
med anledning av Roland Holmbergs önskan att återtaga sin avskedsansökning,
hade Norberg som sin uppfattning förklarat, att Roland Holmberg
vid underskrivandet av avskedsansökningen den 10 mars 1956 varit vid
sina sinnens fulla bruk och ej alkoholpåverkad. öligren och Beckman hade
anslutit sig till denna uppfattning. Wede hade uttalat, att eu beviljad avskedsansökning
vore att anse som slutligt behandlad även om dagen för befattningshavarens
avgång låge längre fram i tiden samt att då konstitutorial
redan utfärdats för Roland Holmbergs efterträdare detta ej kunde återtagas.
Reuterswärd hade beslutat, alt Roland Holmbergs återkallelse av avskedsansökningen
ej skulle föranleda någon åtgärd. — Vid sammanträdet den 26
april 1956 hade Reuterswärd erinrat om att han efter beviljandet av Roland

6—611011. Militicombudsmannens ämbctsberättelse

Holmbergs avskedsansökning dröjt tjugu dagar med konstituering av hans
efterträdare, varigenom Roland Holmberg beretts viss betänketid. Norberg
hade framhållit, att vid sammanträdet den 10 mars 1956 avskedsalternativet
ej betonats framför de övriga båda alternativen samt att Roland Holmberg
visat sig mycket ointresserad av förslagen om vård. På fråga av Roland
Holmberg om möjligheterna att få anställning i regementes reserv lämnade
Reuterswärd en orientering och tilläde att om Roland Holmberg kunde förete
friskintyg och visa att vissa övriga fordringar vore uppfyllda, Reuterswärd
icke skulle lägga hinder i vägen. Norberg hade i detta sammanhang förklarat
att han då ej kunde giva Roland Holmberg friskintyg för dylik anställning
men att han ej skulle tveka utställa sådant intyg, om Roland Holmberg
efter genomgången kur kunde visa friskintyg av psykiater. På fråga av Roland
Holmberg förklarade Reuterswärd, att Roland Holmberg överflyttats
från bokföringskontoret till trupptjänst enär Roland Holmberg framställt
önskan härom under åberopande av att han ej trivdes med det stillasittande
arbetet. Roland Holmberg vitsordade riktigheten av vad Reuterswärd i denna
del uppgivit. Vid sammanträdets slut hade Roland Holmberg förklarat
att han fått läget klart för sig och att intet vidare vore att diskutera.

von Boisman anförde: Såvitt von Boisman kunde finna hade i Roland
Holmbergs skrift till militieombudsmannen eller det förebragta utredningsmaterialet
icke framkommit något som kunde anses tyda på att Roland
Holmberg vid sökandet av avsked från och med den 1 maj 1956 varit utsatt
för obehörig påverkan. Däremot syntes det von Boisman styrkt, dels att Roland
Holmberg vid upprepade tillfällen visat uppenbar oförmåga att på ett
godtagbart sätt sköta sin tjänst, dels att såväl ansvariga enskilda befattningshavare
vid regementet som dess underofficerskår varit klart ense i sin
uppfattning om Roland Holmbergs olämplighet som underofficer på aktiv
stat, dels ock att Roland Holmberg uppenbarligen långt före sitt avskedstagande
allvarligt övervägt möjligheten att söka avsked ur aktiv tjänst, varför
han syntes böra ha haft vetskap om de ekonomiska konsekvenserna av sådant
avskedstagande. Roland Holmbergs ansökan om avsked från och med
den 1 maj 1956 vore ovillkorlig. Även om han sökt avsked med rätt att kvarstå
lönlös två år, hade han ej utan vidare ägt inom sagda tid återinträda i
aktiv tjänst. Med stöd av tillgängliga handlingar och yttrande av underofficerskåren
hade von Boisman ansett sig sakna anledning och möjlighet att
på grund av Roland Holmbergs ansökning den 29 november 1958 återanställa
honom, von Boisman ville föreslå att Roland Holmbergs framställning
till militieombudsmannen ej måtte föranleda ytterligare åtgärd.

Htegermark anförde: Med hänsyn till de stora krav på föredömligt personligt
uppträdande, som måste ställas på allt det truppbefäl vilket skulle anförtros
främst den värnpliktiga ungdomens fostran, instämde Hsegermark
helt i von Boismans slutyrkande.

Chefen för armén uttalade i sitt yttrande att den föreliggande utredningen
enligt hans uppfattning ej utvisade att Roland Holmbergs klagomål vore berättigade
eller en omprövning av ärendet befogad.

163

Genom skrivelse till försvarets civilförvaltning begärde militieombudsmannen
att ämbetsverket skulle efter samråd med försvarets sjukvårdsstyrelse i
ärendet avgiva yttrande. Med anledning härav inkom civilförvaltningen den
6 februari 1960 med två av medlemmen av sjukvårdsstyrelsens vetenskapliga
råd professorn Gösta Rylander avgivna utlåtanden, dagtecknade det ena
den 10 oktober 1959 och det andra den 4 januari 1960, till vilka sjukvårdsstyrelsen
anslutit sig, samt med eget yttrande i ärendet.

Rylander anförde i sitt utlåtande den 10 oktober 1959: Efter att ha genomgått
handlingarna funne Rylander ej blott att några anmärkningar ur medicinsk
synpunkt icke kunde riktas mot det tillämpade förfaringssättet i fråga
om Roland Holmbergs alkoholmissbruk utan även att de åtgärder som vidtagits
måste betecknas som omsorgsfulla och väl motiverade. Vad beträffade
Roland Holmbergs psykiska tillstånd vid undertecknandet av avskedsansökningen
saknades skäl till antagande att han då icke varit i besittning av de
psykologiska förutsättningarna för rättslig handlingsförmåga. Med anledning
av Roland Holmbergs långvariga och omfattande alkoholmissbruk samt
upprepade misskötsel i tjänsten ansåge Rylander ett återanställande av Roland
Holmberg inom försvarsmakten icke böra ske.

I sitt utlåtande den 4 januari 1960 anförde Rylander: Några sådana psykiska
förändringar kunde ej ha uppstått på grund av spritmissbruket under
1955, som skulle gjort Roland Holmberg oförmögen att sköta sitt arbete.
Icke heller kunde den korta alkoholperiod, som vidtagit efter återfallet
i februari 1956 till dess han den 10 mars 1956 begärde sitt avsked, ha
medfört sådana verkningar. När Roland Holmherg avstode från spritmissbruk
vore han alltså att betrakta som i stånd att sköta sin tjänst. Det förhållandet,
att Roland Holmherg gång efter annan återfallit i alkoholmissbruk,
ansåge Rylander icke utgöra skäl att betrakta honom som oförmögen att för
framtiden på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst men medföra att
återanställning av Roland Holmberg vid försvarsmakten icke borde ske.

Civilförvaltningen anförde: Enligt 7 § 1 mom. andra stycket kungörelsen
den 30 juni 1947 med föreskrifter angående tillämpningen av 1947 års allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen, vilka reglementen gällde vid
tiden för Roland Holmbergs avskedstagande, borde tjänsteman, som av vederbörande
verks- eller tjänsteläkare eller, där sådan ej funnes, av annan
legitimerad läkare befunnits till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte (i
andra fall än till följd av yrkesskada) eller till följd av nedsatt arbetsförmåga
vara för framtiden oförmögen alt på tillfredsställande sätt sköta sin
tjänst, utan dröjsmål ingiva ansökning om avsked eller entledigande samt,
i förekommande fall, pensionsansökning. Enligt 9 § 2 mom. första stycket
1947 års allmänna tjänstepcnsionsreglemente finge beträffande ordinarie
tjänsteman beslut om avsked eller entledigande icke meddelas utan alt fiågan
om tjänstemannens rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension, däi
sådan fråga förekomme, dessförinnan avgjorts eller i samband med beslutet
avgjordes. Beträffande nyssnämnda bestämmelse, att tjänsteman icke finge
entledigas utan all pensionsfrågan prövats, hade 1938 års pensionssakkun -

164

niga i sitt betänkande (SOU 1941: 10 s. 129) med förslag till allmänna tjänste-
och familjepensionsreglementen framhållit, att bestämmelsen för sin
tillämpning förutsatte att vederbörande myndighet för sin del ansåge fråga
om rätt till pension förekomma. Enligt vad under hand inhämtats från
statskontoret funnes icke någon enhetlig praxis beträffande myndigheternas
föranstaltande om prövning av eventuell pensionsrätt i fall där tjänsteman
entledigades utan att sådan fråga i en eller annan form vore direkt aktuell.
I allmänhet syntes dock myndigheterna föranstalta om dylik prövning i fall,
där tjänsteman entledigades på grund av uppsägning och han vid tidpunkten
för entledigandet lede eller kort tid dessförinnan lidit av långvarig eller
allvarlig sjukdom. Ytterligare belysning av hithörande och närliggande
spörsmål syntes kunna erhållas av 1945 års lönekommittés betänkande med
förslag till statliga löneplaner (SOU 1946: 48 s. 17—18), samma kommittés
betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m.
(SOU 1947: 23 s. 14), Förvaltningsrättslig tidskrift 1946 s. 318 ff samt Regeringsrättens
årsbok 1953 s. 22 (ref. nr 9) ävensom militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1946 s. 298 ff. Rylanders yttranden visade att Roland
Holmberg icke till följd av sjukdom varit oförmögen att för framtiden sköta
sin tjänst och att förutsättningar för sjukpensionering sålunda icke förelegat
vid tiden för avskedstagandet. Av handlingarna framginge, att Roland
Holmbergs avskedstagande skett i former, som finge anses mindre lämpliga.
Rylanders yttrande den 10 oktober 1959 utvisade dock, att vad beträffade
Roland Holmbergs psykiska tillstånd vid undertecknandet av avskedsansökningen
skäl saknades till antagande, att han då varit i avsaknad av de psykologiska
förutsättningarna för rättslig handlingsförmåga. Civilförvaltningen
ansåge emellertid, att Roland Holmberg borde ha fått tillfälle att närmare
överväga frågan, om han skulle begära avsked, med de konsekvenser detta i
olika hänseenden komme att medföra. Att ej ge rådrum i en för den enskilde
så avgörande angelägenhet måste betraktas som olämpligt. Enligt civilförvaltningens
mening borde åtgärder av nyss angiven natur icke heller ha
vidtagits i regementschefens frånvaro och utan hans vetskap. Det ville synas
som om dåvarande regementschefen — då så likväl skett — borde ha
fullföljt sin avsikt att kalla Roland Holmberg till ett personligt samtal,
innan han tagit ställning till frågan om avsked för Roland Holmberg. Å
andra sidan hade Roland Holmberg haft möjlighet att inom föreskriven
tid anföra besvär över regementschefens beslut i saken. Denna möjlighet
hade Roland Holmberg icke begagnat. Civilförvaltningen ville härvidlag hänvisa
till 16 § i det av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar
framlagda förslaget till lag om skadestånd i offentlig verksamhet och den
därtill lämnade motiveringen (SOU 1958: 43 s. 93 ff), de danska och norska
förslagen till utformning av motsvarande lagbestämmelser ävensom s. 19 ff
i besvärssakkunnigas utlåtande över betänkandet. Först den 26 april 1956,
sedan efterträdare till Roland Holmberg redan utsetts, syntes Roland Holmberg
ha hos regementschefen begärt att få återtaga sin ansökan om avsked.
Civilförvaltningen hade under hand från K. A. Holmberg inhämtat, att Ro -

165''

land Holmberg, sedan han beviljats avsked från regementet, varit arbetslös
endast korta perioder i samband med byte av anställning, att han endast haft
tillfälliga anställningar, till exempel under ett år som järnsvarvare samt
sluveri- och lagerarbetare, samt att han vid tiden för avgivandet av civilförvaltningens
yttrande hade tillfällig anställning som resande. K. A. Holmberg
hade vidare uppgivit, att Roland Holmberg icke haft återfall i alkoholmissbruk,
att han erhållit nykterhetsintyg från sina anställningar samt
att han innehade körkort. Mot bakgrunden av vad i läkarutlåtandena i
ärendet uttalats ansåge sig civilförvaltningen dock icke kunna tillstyrka
återanställning av Roland Holmberg i försvarets tjänst. Enligt civilförvaltningens
mening vore omständigheterna i ärendet ej heller sådana, att tillräckliga
skäl förelåge att hos Kungl. Maj :t utverka någon särskild ersättning
åt Roland Holmberg i förevarande sammanhang.

Sedan Roland Holmberg beretts tillfälle att inkomma med påminnelser
i anledning av den verkställda utredningen, anförde han i en den 7 april
1960 inkommen skrift: Han vidhölle sin uppfattning att det med honom i
Jämtland under mars 1956 hållna förhöret närmast föranletts av hans felaktiga
klädsel och mindre av den spritpåverkan som förmärkts hos honom.
Roland Holmberg och två värnpliktiga sergeanter hade under tågresan inom
loppet av 3—4 timmar gemensamt druckit cirka 40 centiliter konjak. Vid
förhöret hade dessa sergeanter hörts och bestyrkt Roland Holmbergs uppgifter.
De hade därvid som sin uppfattning uttalat att Roland Holmberg varit
lämplig föra kompaniets tross. Sistberörda omdöme hade vid förhöret också
framförts av en värnpliktig fänrik. Den vård som under hösten 1955 lämnats
Roland Holmberg av nykterhetsnämnden hade inskränkts till att han
en gång kallats till dess expedition och där förhörts av nämndens ordförande.
Av Norbergs redogörelse syntes emellertid framgå, att nämnden från
och med den 21 september 1955 till slutet av februari 1956 ej utövat någon
vård av Roland Holmberg, eftersom det under samma tid vid skilda tillfällen
ifrågasatts att han skulle överlämnas till nämnden för sådan vård. Roland
Holmberg ansåge att han den 10 mars 1956 ej kunnat vara lugn, fast och
korrekt, eftersom han besvärats av verkningar efter föregående dags rus och
dessutom påverkats av den chock som det oförberedda avhämtandet till sammanträdet
inneburit. Norberg, öhgren och Reckman hade väl känt till dessa
förhållanden. Deras syfte hade enligt Roland Holmbergs mening varit att genom
överraskning nå sitt mål, vilket också lyckats. Roland Holmberg ville
ifrågasätta om icke Reuterswärds telefonsamtal med Norberg ägt rum så
(idigt att Norberg haft tid att i lugnare former än som skett, bland annat
genom personligt samtal med Roland Holmberg, förbereda ärendet till Reuterswärds
återkomst. Vid sammanträdet den 10 mars hade mot Roland
Holmberg vidtagits längre gående åtgärder än som av Reuterswärd förutsatts.
Det vore egendomligt alt Reuterswärd ej fullföljt sin i Jämtland till
Roland Holmberg uttalade avsikt att efter sin återkomst till regementet kalla
Roland Holmberg till ett personligt samtal. Det hade gällt eu för Roland Holmberg
livsviktig fråga. Den egentliga orsaken till Reuterswärds underlåtenhet

166

hade nog ej varit att han funnit det gagnlöst att vidare tala med Roland
Holmberg — något som denne för övrigt ej hört Reuterswärd yttra — utan
vad Reuterswärd yttrat om att han känt sitt och Roland Holmbergs humör.
Sistnämnda yttrande hade dock ej protokollförts vid det sammanträde, då
det fällts. Då Roland Holmberg i sin framställning den 21 september 1955
om tjänstledighet givit uttryck åt eventuell avsikt att begära avsked, hade
han haft utsikt att få eu bestämd civil anställning av förmånlig beskaffenhet.
Motsvarande förutsättning hade icke förelegat den 10 mars 1956. Det vore
säkerligen ej många statstjänstemän som, utan att dylik fråga för dem aktualiserats,
förskaffat sig närmare kännedom om rätt till pension eller andra
ekonomiska konsekvenser av avgång ur tjänst före pensionsålderns inträdande.
Roland Holmberg hade ej ägt sådan kännedom. Vid sammanträdet
den 10 mars 1956 hade allenast avskedsförslaget förelagts Roland Holmberg.
Detta syntes honom alltför bryskt, då det funnits anledning antaga att han
ej insett de ekonomiska följderna av avskedsansökning samt han vore försörj
ningspliktig mot två minderåriga barn. Därest Roland Holmberg, som
i vissa uttalanden gjorts gällande, vid tillfället stått under nykterhetsnämndens
tillsyn, syntes dess yttrande ha bort av Norberg inhämtas före ärendets
föredragning för Reuterswärd. Då Roland Holmberg hade av regementschefen
utfärdad fullmakt å innehavd sergeantsbeställning hade det
ankommit på Reuterswärd och ej honom underställd personal att vidtaga
i sak avgörande åtgärder i fråga om avsked för Roland Holmberg. Det vore
missvisande att påstå att K. A. Holmberg fällt yttrande av innebörd att han
ej längre brydde sig om Roland Holmbergs spritmissbruk. I denna del hade
ej annat förekommit än att Iv. A. Holmberg under brådskande tjänstgöring,
då någon berört frågan om Roland Holmbergs återfall i spritmissbruk, förklarat
sig sakna tid att diskutera saken. Det förefölle Roland Holmberg långsökt
att upptaga detta yttrande på sätt Norberg gjort. K. A. Holmberg hade
städse stått på Roland Holmbergs sida och hjälpt honom. Med undantag för
sammanträdet den 10 mars 1956, till vilket K. A. Holmberg icke kallats, hade
denne alltid varit närvarande då vid regementet frågor avhandlats om åtgärder
i anledning av Roland Holmbergs spritmissbruk. Beckman hade vid
nyssnämnda sammanträde förhållit sig passiv, ehuru han som personalvårdsofficer
bort orientera Roland Holmberg om de ekonomiska konsekvenserna
av avskedsansökning och göra sig underrättad om hans utsikter på
den civila arbetsmarknaden. Gentemot Beckmans påstående alt han närvarit
för att tillse att Roland Holmberg ej utsattes för obehöriga påtryckningar
ville Roland Holmberg göra gällande att Beckmans blotta närvaro och passivitet
i och för sig innefattat kraftig påtryckning. Norberg och öhgrcn
kunde ej sägas ha vidtagit åtgärder för förberedande av ärendet till föredragning
för Reuterswärd efter dennes återkomst den 11 mars 1956. Någon föredragning
i sak av ärendet förekom ej inför Reuterswärd. Roland Holmberg
vidhölle, alt Öhgren yttrat »Det är bara att skriva på». Roland Holmberg
hade trivts mycket bra med arbetet på bokföringskontoret och vid tiden för
överflyttningen till fältkompaniet genomgått en antabuskur. Att Roland

167

Holmberg vid beskedet om denna omplacering, som säkerligen ej varit kand
för Reuterswärd, icke gjort invändning hade berott på att han ansett sig ej
kunna med överordnad diskutera given order. Roland Holmberg förmenade,
att om han fått kvarbliva på bokföringskontoret ytterligare någon tid, han
skulle blivit befriad från sitt alkoholbegär. K. A. Holmberg hade vidhållit,
alt han vid sammanträdet om återkallelse av Roland Holmbergs avskedsansökning
ställt klart preciserade frågor, som ej utgjort del av allmän diskussion
men som likväl ej fullständigt redovisats i fört protokoll. Jägares
uttalanden till Reuterswärd att han ansåge Roland Holmbergs avskedsansökning
böra beviljas och att han vore glad över att saken bragts ur världen
måste ha gjorts av Jägare för egen del. Som representant för underofficerskåren
borde Jägare, om ej ur annau så ur facklig synpunkt, på alla tänkbara
sätt ha hjälpt Roland Holmberg. Med anledning av von Boismans påstående
att Roland Holmberg vid upprepade tillfällen visat en uppenbar
oförmåga att på ett godtagbart sätt sköta sin tjänst, ville Roland Holmberg
anmärka, att detta förhållande sammanhängde med hans alkoholmissbruk
och ej med brister i hans militära kunnande. Det sistnämnda hade positivt
bedömts av många av Roland Holmbergs tidigare chefer. Om misskötsel
av tjänst berodde på alkoholmissbruk, vore detta att anse som om befattningshavaren
på grund av sjukdom vore oförmögen att rätt sköta tjänsten.
Roland Holmberg ansåge sig ha bort erhålla vård och sålunda behandlas som
många andra alkoholmissbrukare inom officers- och underofficerskåren.
Någon skillnad finge ej göras mellan olika alkoholmissbrukare.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow uttalade i beslut den
22 februari 1961 följande.

I ärendet är upplyst: Roland Holmberg, som den 1 oktober 1946 konstituerats
till sergeant vid regementet, blev år 1954 efter flera års spritmissbruk
anmäld hos Sollefteå stads nykterhetsnämnd genom underofficerskårens
försorg. Den 13 maj 1955 sökte Roland Holmberg regementsläkaren för
att få vård för sina alkoholbesvär. Efter remiss till psykiater och på ordination
av denne beviljades Roland Holmberg tjänstledighet under tiden den 19
maj_den 20 augusti 1955 för vila och antabuskur. Någon av de första da garna

efter det Roland Holmberg återgått i tjänst gjorde han sig skyldig till
onykterhet i tjänsten. Under tiden den It september—den 11 november
samma år avtjänade han fängelsestraff för bland annat ett året dessförinnan
begånget rattfylleri. Sedan Roland Holmberg åter kommit i tjänst, underrättades
han om att regementsledningen i samarbete med nykterhetsnämnden
vidtagit åtgärder för att bereda Roland Holmberg vård på Sidsjöns
sjukhus. Då Roland Holmberg emellertid ingick i föreningen Länkarna och
överläkaren vid garnisonssjukhuset, vilken hade tillsyn över föreningen, förklarade
sig personligen skola taga hand om Roland Holmbergs fall, kom den
avsedda sjukhusvården icke till stånd. I februari 1956 började emellertid Roland
Holmberg åter använda alkohol och blev utesluten ur Länkarna. Den

168

28 februari samma år under en fälttjänstövning i Jämtland gjorde han sig
skyldig till onykterhet i tjänsten. I anslutning härtill uppdrog dåvarande
regementschefen, översten Reuterswärd, åt regementsläkaren Norberg att
förbereda frågan om åtgärder med anledning av Roland Holmbergs alkoholmissbruk.
Sedan Roland Holmberg den 9 mars 1956 ånyo gjort sig skyldig
till onykterhet i tjänsten, deltog han följande dag i ett sammanträde med
Norberg, tjänstförrättande stabschefen och personalvårdsofficeren. Vid detta
sammanträde undertecknade Roland Holmberg en ansökan om avsked från
och med den 1 maj 1956. Ansökningen beviljades av Reuterswärd den 13
mars 1956 efter samråd med underofficerskårens ordförande. Ny innehavare
av den härigenom ledigblivna befattningen tillsattes den 3 april samma år.
Den 26 april 1956 återkallade Roland Holmberg sin avskedsansökan, men
återkallelsen lämnades utan åtgärd.

Beträffande de närmare omständigheterna vid sammanträdet den 10 mars
1956 får anses utrett att Roland Holmberg av Norberg förelagts att välja mellan
tre olika alternativ, nämligen vård å Sidsjöns sjukhus, vård å alkoholistanstalt
eller frivillig ansökan om avsked. Trots att Norberg i första hand sökt
förmå Roland Holmberg att godtaga något av vårdalternativen, förkastade
Roland Holmberg dessa. Sedan han på fråga om de ekonomiska konsekvenserna
av ett avsked fått till svar att han kunde få besked därom av kassachefen,
undertecknade Roland Holmberg den genom Norbergs försorg utskrivna
avskedsansökningen.

Att Roland Holmberg sålunda ställts inför valet mellan de tre framlagda
alternativen synes med hänsyn till hans alkoholbesvär och vad i samband därmed
förekommit icke i och för sig böra föranleda anmärkning. Särskilt som
Roland Holmbergs förfrågan om de ekonomiska konsekvenserna av ett avsked
icke kunnat besvaras av någon av de närvarande, kan det däremot ifrågasättas
om icke Roland Holmberg innan han träffade sitt val bort lämnas
skäligt rådrum. Såvitt utredningen visar har emellertid Roland Holmberg
vid tillfället icke befunnit sig i sådant tillstånd att han på grund därav varit
förhindrad att taga ställning i saken och ej heller blivit utsatt för någon obehörig
påtryckning. Vidare har Roland Holmberg, som endast några månader
tidigare själv gjort antydan om att han önskade lämna tjänsten, underlåtit
att framställa begäran om rådrum och att under den närmaste tiden efteråt
påkalla omprövning av saken. Slutligen må framhållas att det icke gärna för
Roland Holmberg kan ha framstått som överraskande att man från regementets
sida ansåg problemet böra lösas enligt något av de tre alternativen; att
vårdåtgärder voro behövliga om Roland Holmberg överhuvudtaget skulle vara
kvar i tjänst, måste Roland Holmberg ha varit väl medveten om.

Vid dessa förhållanden finner jag icke någon av dem som förutom Roland
Holmberg närvarit vid sammanträdet den 10 mars 1956 ha genom vad som
därvid förekommit gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

Vad angår prövningen av Roland Holmbergs avskedsansökan framgår icke
av utredningen att Reuterswärd beaktat bestämmelsen i 9 § 2 mom. i då gällande
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente. Enligt denna bestäm -

169

mel se får beträffande ordinarie tjänsteman, som tillsatts medelst fullmakt
eller konstitutorial, beslut om avsked icke meddelas utan att frågan om tjänstemannens
rätt att komina i åtnjutande av tjänstepension, där sådan fråga
förekommer, dessförinnan avgjorts. Endast sjukpension synes i detta hänseende
vara tänkbar beträffande Roland Holmberg. Eftersom Reuterswärd
visste att Roland Holmberg, såsom denne själv gjort gällande, på ett tillfredsställande
sätt kunnat sköta sin tjänst då han avhöll sig från alkoholförtäring
och Roland Holmberg ej gjort ansökan om sjukpension, har Reuterswärd
emellertid haft tillräckliga skäl att anse fråga om tjänstepension icke vara
för handen då avskedsansökningen förelåg till prövning. För övrigt torde
Roland Holmberg icke genom att hans avskedsansökan beviljats ha betagits
rätten att sedermera ansöka om sjukpension.

På grund härav och av vad eljest förekommit beträffande prövningen av
Roland Holmbergs avskedsansökan finner jag ej heller i denna del anledning
till anmärkning.

Vad utredningen i övrigt innehåller föranleder ej särskilt uttalande från
min sida.

Jag företager icke vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens beslut tillställdes chefen
för armén, Reuterswärd, von Boisman och Roland Holmberg. Norberg,
öhgren och Beckman skulle genom von Boismans försorg erhålla del av beslutet.

15. Fråga huruvida överfurir som de senaste åren ej fullgjort trupptjänst -göring kunnat befordras till rustmästare. Tillika fråga om läkare
ägt ändra ett av honom utfärdat och utlämnat intyg I

I en den 7 september 1960 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
dåvarande överfuriren vid Södra skånska infanteriregementet C. S. L.
Halling, tjänstgörande som vaktchef i Revingehed, följande: Halling blev i
maj 1960 anmodad att till regementets stabsavdelning i Ystad inkomma
med tjänstduglighetsintyg för befordran till rustmästare. I anledning därav
uppsökte Halling den 27 maj 1960 regementets sjukhus i Revingehed och
anhöll hos bataljonsläkaren B. Forsberg att bliva läkarundersökt för befordran
till rustmästare. Efter det Forsberg undersökt Halling erhöll denne ett
tjänstduglighetsintyg, vari Forsberg på heder och samvete intygade att Halling
vore fri från sjukdom, svaghet eller lyte och att Halling vore lämplig
för anställning som rustmästare. Halling insände samma dag intyget till
regementets stabsavdelning i Ystad och utgick under tiden närmast därefter
från alt han i vanlig ordning skulle bli befordrad till rustmästare. Den
10 augusti 1960 blev Halling uppringd av på regementsexpeditionen tjänstgörande
förvaltaren J. Andersson, som meddelade Halling att regementschefen

Gf 011011. Militieombudsmannens ämbetsberåttelse

170

icke kunnat befordra honom. På fråga om anledningen därtill erhöll Halling
beskedet att läkarintyget och i befordringsärendet införskaffat lämplighetsintyg
icke voro tillfredsställande. Halling hänvisades för närmare upplysningar
till stabschefen. Påföljande dag uppsökte Halling majoren E. von
Ekensteen, vilken tjänstgjorde som stabschef, och anhöll att få veta anledningen
till att han förvägrats befordran till rustmästare. von Ekensteen
svarade att orsaken vore dels läkarintyget, dels lämplighetsintyget,
dels ock det förhållandet att Halling icke kunde befordras i den tjänst i vilken
han var placerad i Revingehed, eftersom regementet icke hade några stater
för fasta vaktchefer i Revingehed. Då Halling framhöll att det läkarintyg,
som han ingivit i befordringsärendet, utvisade att han vore fullt frisk meddelade
von Ekensteen att han, sedan han mottagit läkarintyget, ringt upp
Forsberg och med Forsberg överenskommit att läkarintyget skulle återsändas
till denne. Halling erfor vidare att Forsberg därefter utan Hallings vetskap
verkställt ändringar i läkarintyget angående Hallings tjänstduglighet. Intyget
var utfärdat på ett formulär med tryckt text. På en plats med texten »Annan
sjukdom, lyte eller omständighet av betydelse för den undersöktes hälsotillstånd
eller arbetsförmåga i den avsedda tjänsten» fanns ursprungligen icke
någon anteckning, men efter ändringen stod där »rygginsufficiens». Enligt
den ursprungliga lydelsen innehöll intyget följande slutomdöme: »Då, som
av ovanstående framgår, den undersökte är fri från sjukdom, svaghet eller
lyte, anser jag honom med hänsyn till hälsotillståndet lämplig för anställning
som rustmästare». Efter ändringen löd slutomdömet sålunda: »Då, som av
ovanstående framgår, den undersökte är behäftad med klen rygg som för närvarande
icke väsentligt nedsätter förmågan att fullgöra den avsedda tjänsten
och som innebär utsikt till oförändrad framtida tjänstduglighet, anser jag
honom med hänsyn till hälsotillståndet lämplig för anställning som rustmästare».
von Ekensteen upplyste vidare att Halling, även om han erhållit friskintyg,
icke kunnat vinna befordran eftersom han icke erhållit ett tillfredsställande
lämplighetsintyg samt att frågan om hans befordran skulle upptagas
till förnyad prövning sedan Halling fullgjort trupptjänst ett år. Halling
framhöll för von Ekensteen att han betraktade vad som förevarit som förföljelse
mot honom samt att han kunde befara att även i fortsättningen godtyckligt
bli förklarad olämplig för befordran.

Det av Halling omnämnda lämplighetsintyget var utfärdat den 4 augusti
1960 av chefen för lägret i Revingehed, majoren N. Andersson och hade följande
lydelse.

Under min tid som lägerch och C 111. bal (fr. o. in. 1/10 1954) har Halling
på grund av sjukdom icke kunnat tjänstgöra vid trupp. Han har varit placerad
vid sjukavd och fr. o. in. hösten 1957 som fast vaktch på Revingehed.
Under tiden för tjänstgöringen vid sjukavd biträdde Halling i viss utsträckning
sjvuoff i den grundläggande sjvutb för vpl grp A och Ah.

Vaktchefsbefattningen har Halling skött utan anmärkning.

Därest Halling nu kan erhålla fältduglighetsintyg får jag vördsamt föreslå,
att han beordras tjänstgöra vid trupp under ett år och att frågan om ev befordran
till rustmästare tas upp efter denna trupptjänstgöring.

171

Halling anförde vidare i anmälningsskriften: Det av lägercliefen utfärdade
lämplighetsintyget kunde lätt giva det intrycket att Halling fortfarande vore
sjuk. Halling hade dock sedan hösten 1957 varit helt fri från sina akuta ryggbesvär.
Från sistnämnda tidpunkt hade han systematiskt byggt upp sin fysik
med cykling, simning, gymnastiska rörelser och bastubad. Därest lägerchefen
önskat placera Halling i trupptjänst, hade det varit synnerligen lätt för
honom att göra detta. Enligt Hallings uppfattning vore vakttjänst att anse
som trupptjänst. Halling hade styrkts i denna sin uppfattning därigenom att
en fast vaktchef i Ystad befordrats till rustmästare i Hallings ställe. Då det,
såvitt Halling kände till, icke tidigare inträffat att rustmästarbefordringar
vid regementet föregåtts av särskild trupptjänstgöring, kunde Halling icke
frigöra sig från intrycket att lägerchefen förhalade hans befordran. Vidare
önskade Halling påtala en felaktighet i det beträffande honom upprättade
rullkortet. I detta angavs att Halling efter genomgången furirskola (sjukvård)
erhållit vitsordet »Godkänd». Så vore icke fallet. Halling hade erhållit
vitsordet »Med beröm godkänd». Den 12 maj 1959 hade Halling påtalat felaktigheten
för föreståndaren för regementsexpeditionen, förenämnde förvaltaren
Andersson. Med denne hade Halling överenskommit att Halling skulle
sända en avskrift av sitt furirskolbetyg till regementsexpeditionen för att felet
skulle rättas till. Anledningen till att Halling ville ha felet rättat var att
vitsordet kunde ha betydelse för Hallings inplacering i tjänsteställning. Halling
hade nämligen tillhört annat förband under viss del av sin militära
tjänstetid. Enligt av chefen för armén utfärdade bestämmelser (Ast/P 15/9
1958 nr 78: 2 punkt 4.3) skulle transporterat underbefäl, som vid furirskola
erhållit betyget »Med beröm godkänd», inplaceras sist bland övriga underbefäl,
som erhållit detta betyg vid furirskola och som tillhörde samma furirskurs.
Transporterat underbefäl, som vid furirskola erhållit betyget »Godkänd»,
skulle inplaceras sist bland övriga underbefäl, som erhållit detta betyg
vid furirskola och som tillhörde samma furirskurs. Samtidigt som Halling
påtalade felaktigheten anhöll han att få sig tillsänt originalbetyget, vilket
icke tillställts honom. Framställningarna hade icke lett till något resultat.
Halling ville ifrågasätta om hans inplacering i tjänsteställning vid regementet
vore riktig, eftersom han inplacerats som om han genomgått furirskola
med allenast vitsordet »Godkänd». Halling anhölle att militieombudsmannen
ville låta verkställa utredning i anledning av vad Halling anfört och
vidtaga åtgärd för att Halling skulle befordras till rustmästare i den lurordning
som tillkom honom.

Till styrkande av sitt påstående att han från hösten 1957 varit helt fri från
akuta ryggbesvär hade Halling till anmälningsskriften fogat ett av t. f. överläkaren
vid ortopediska kliniken i Lund docenten F. Ståhl den 26 augusti
1960 utfärdat, så lydande intyg.

På begäran av överfuriren Kurt Halling, f. 19/6 1919, Lund, intygas härmed
följande på heder och samvete afl företes inför militär myndighet.

Överfurir Halling har vid ett flertal tillfällen under åren 1955 - 1957 undersökts
och vårdats på ortopediska kliniken i Lund för lumboischiasbesvär.
Han har de tre sista åren varit besvärsfri och är fortfarande besvärsfri vid
undersökning i dag.

172

Ryggen är något plan, i övrigt normalkonfigurerad. Ryggen är fritt rörlig.
Laségue neg. Normala neurologiska fynd. Höftleder fritt rörliga.

Tidigare utförda röntgenundersökningar visa lätta diskdegenerationer inom
nedre delen av ländryggen.

Sedan hos chefen för regementet begärts upplysningar och yttrande i anledning
av innehållet i Hallings skrift, inkom regementschefen, översten P.-H. Bauer den 8 november 1960 med, förutom eget yttrande, yttranden av von
Ekensteen, Forsberg, majoren Andersson och förvaltaren Andersson. Dessa
anförde följande.

von Ekensteen: Sedan han tagit del av det i befordringsärendet åberopade
läkarintyget ringde han upp Forsberg och frågade om innehållet i intyget var
fullt riktigt med hänsyn till att Halling tidigare lidit av en ryggskada. Forsberg
bad att få se intyget. Då von Ekensteen återfick detsamma från Forsberg,
hade de av Halling i anmälningsskriften angivna ändringarna vidtagits.
Av majoren Anderssons lämplighetsintyg framgick tydligt att Halling vid tidpunkten
ifråga icke var lämplig för befordran. Med hänsyn härtill framförde
von Ekensteen till regementschefen som sin uppfattning att Halling icke kunde
befordras. Regementschefen delade von Ekensteens uppfattning och beslöt
att icke befordra Halling. Även om Hallings läkarintyg icke blivit ändrat skulle
von Ekensteen med hänsyn till lämplighetsintyget icke ha föreslagit Halling
till befordran. Befordran inom befälsgraderna hade alltid skett med beaktande
av bl. a. vederbörandes lämplighet. Hallings påstående om förföljelse
vore gripet ur luften. Hallings placering som vaktchef i Revingehed hade skett
med hans eget medgivande och under hänsynstagande till hans dåvarande
sjukdom. Placeringen som vaktchef hade icke ansetts utgöra någon nackdel
vid prövningen av frågan om Halling skulle befordras.

Forsberg: Han utfärdade läkarintyget beträffande Halling i den tron att intyget
gällde Hallings befordran i hans tjänst som vaktchef i Revingehed. Till
denna befattning var Halling med hänsyn till hälsotillståndet lämplig. Då
Forsberg senare av von Ekensteen erfor att intyget skulle avse Hallings duglighet
i fält med de strapatser som fältlivet medförde, ändrade Forsberg intyget
på sätt som angivits.

Majoren Andersson: Hallings påstående att Andersson sökte förhala Hallings
befordran saknade grund. Halling hade under långa perioder varit sjukredovisad
såsom icke tjänstbar. Sålunda hade han varit sjukredovisad i hemmet
den 22 februari — den 5 april 1955, den 1 februari — den 28 mars och
den 1 juni — den 9 augusti 1956 samt den 29 maj — den 7 juni och den 26
augusti — den 28 september 1957. Mellan dessa perioder hade Halling ofta,
utan att vara sjukredovisad, varit endast delvis tjänstbar med av bataljonsläkaren
anbefalld lätt tjänst. Från den 19 oktober 1956 under ett år framåt
sysselsattes Halling i enlighet med av läkaren lämnade direktiv allenast i expeditionstjänst,
och det var således intill hösten 1957 på grund av Hallings
hälsotillstånd omöjligt att placera honom i tjänst vid övningsbataljonen. Efter
hörande av bataljonsläkaren ansåg Andersson vid sistnämnda tidpunkt
att någon ändring icke skulle inträda i Hallings förhållanden och föreslog

därför i samråd med läkaren att Halling skulle placeras som fast vaktchef.
Denna befattning ställde i fysiskt hänseende icke lika stora krav på innehavaren
som trupptjänst i fält. Bataljonsläkaren ställde sig tveksam till frågan
om Halling skulle kunna sköta vaktchefstjänslen med hänsyn till att denna
var förbunden med skyldighet att företaga omfattande cykelpatrullering. I
november 1957 tillträdde Halling befattningen som vaktchef och hade sedan
dess med vissa avbrott fullgjort vaktchefstjänst. Då Andersson haft små möjligheter
att bedöma Hallings duglighet som trupputbildare och truppförare,
ansåge Andersson att han skulle ha åsidosatt sin tjänsteplikt därest han förklarat
Halling lämplig för befordran. Andersson ville framhålla att han icke
förklarat Halling olämplig. Genom sitt förslag om ett års tjänstgöring vid
trupp hade Andersson velat giva regementschefen eu möjlighet att rättvist
kunna bedöma Hallings duglighet.

Förvaltaren Andersson: Av det beträffande Halling upprättade rullkortet
framginge att Halling avlagt furirsexamen på sjukvårdslinjen med huvudbetyget
»Godkänd». Vid den tidpunkt då Halling inplacerades i tjänsteställning
användes rullkort som underlag för placeringen. Det vore riktigt att Halling
senare under hänvisning till sitt betyg över genomgången furirsutbildning yrkat
på att få sin tjänsteställning ändrad. Även om de sifferbetyg, som Halling
efter genomgången furirsutbildning erhållit i olika övningsgrenar och
ämnen, skulle ha kunnat medföra ett högre huvudbetyg än »Godkänd» kunde
Andersson dock icke inse att av betyget framginge att Halling, såsom han
påstått, skulle ha tilldelats betyget »Med beröm godkänd».

I det av Baner avgivna yttrandet hänvisades till de yttranden för vilka
ovan redogjorts, varjämte Bauer anförde: Halling hade på grund av hälsoskäl
(ryggskada) måst placeras i sådan tjänst att hans lämplighet för befordran
till rustmästare icke kunnat prövas. Sedan Halling numera förklarat
sig önska göra trupptjänst och även befunnits i stånd att fullgöra sådan, komme
hans förmåga som truppinstruktör att granskas, varefter frågan om hans
befordran skulle omprövas.

Sedan Halling beretts tillfälle att taga del av den verkställda utredningen,
upplyste han att han alltsedan den 17 oktober 1960 vore placerad som
truppinstruktör i sjukvårdstjänst och anförde i övrigt i huvudsak följande:
Det vore anmärkningsvärt att han icke, vare sig av bataljonsläkaren eller
stabschefen, underrättats om att del av honom ingivna läkarintyget återgått
till läkaren för förnyad prövning ävensom att han icke kallats till en förnyad
grundlig läkarundersökning. Enligt Hallings uppfattning hade anledning förelegat
att remittera Halling till en ortopedspecialist. Vaktchefstjänstgöringen
i Bcvingehed vore icke någon lätt tjänstgöring i fysiskt hänseende eftersom
varje vaktpass varade ett helt dygn. Under vaktpassen måste vaktchefen avpatrullera
samtliga bevakningsområden minst två gånger varje natt. Varje
gång måste han cykla en sträcka av omkring en mil och patrullera till fots
omkring fem kilometer. Halling hade på hösten 1957 själv hos lägrets stabsunderofficer
begärt att få tjänstgöra som fast vaktchef. Avsikten med framställningen
var alt Halling skulle erhålla eu mera rörlig tjänst och tillfälle

174

till fysisk träning. Halling hade därjämte från och med den 1 september 1958
krigsplacerats såsom sjukvårdsunderofficer, vilket tydde på att han från
nämnda dag var fältduglig. Enligt Hallings mening borde majoren Andersson
ha föreslagit Halling till trupptjänstgöring samt prövning i trupputbildning
och truppföring i så god tid att provtjänstgöring hunnit avslutas innan
frågan om Hallings befordran skulle avgöras. Förslag till rustmästarbeställningar
inlämnades enligt vad Halling inhämtat omkring ett år före det utnämning
skulle ske. Att Halling föreslagits till befordran hade icke varit
okänt för majoren Andersson. Regementschefens påstående att Hallings
lämplighet icke kunnat prövas vore svårförståeligt då Halling efter krigsplaceringen
den 1 september 1958 aldrig tillfrågats huruvida han ansett sig i
stånd att tjänstgöra som truppinstruktör. Därest Halling känt till att för
hans del särskild prövning erfordrades skulle han i god tid före befordringstillfället
själv ha anmält sig till tjänstgöring som truppinstruktör. Ej
heller hade Halling tillfrågats om han ville placeras som fast vaktchef vid
regementet i Ystad, där möjligheter till rustmästarbefordran funnits. Såvitt
Halling kunde minnas hade hösten 1941 på regementsorder tillkännagivits
alt Halling genomgått furirskola med vitsordet »Med beröm godkänd». Regementsordern
funnes säkerligen arkiverad vid regementsexpeditionen.

Härefter begärdes från Bauer kompletterande utredning i skilda hänseenden.
Sålunda skulle Forsberg närmare redogöra för det material som legat till
grund för de av honom i läkarintyget lämnade uppgifterna ävensom för gjorda
överväganden i samband med de företagna ändringarna i intyget. Vidare
skulle Forsberg och von Ekensteen yttra sig i frågan huruvida Halling underrättats
om att det till honom utlämnade intyget blivit föremål för omprövning.
Slutligen skulle Bauer avgiva eget yttrande i anledning av det av Halling
gjorda påståendet att hans rullkort upptog felaktigt vitsord över genomgången
furirskola.

Den 23 mars 1961 inkom Bauer med eget yttrande samt yttranden av Forsberg
och von Ekensteen.

Forsberg anförde: Då han den 27 maj 1960 utfärdade läkarintyget beträffande
Halling gjorde han detta utan reservationer dels med hänsyn till att
Halling under de sista tre åren varit frisk och dels på grund av att Forsberg
trodde att intyget avsåg befordran å Hallings tjänst som vaktchef i Revingehed.
Då von Ekensteen senare påpekade att intyget skulle avse även Hallings
duglighet i fälttjänst och i samband därmed frågade om Halling var återställd
efter sin ofta omtalade ryggskada, bad Forsberg att återfå intyget.
Forsberg studerade därefter på nytt samtliga läkarhandlingar beträffande
Halling. Studiet medförde att Forsberg fann det riktigast att han i samband
med att han förklarade Halling lämplig för befordran underströk att denne
hade klen rygg. Ändringen innebar sålunda icke något hinder för Halling att
vinna befordran. Forsberg beklagade att Halling icke underrättats om ändringen
i det till honom utlämnade intyget. Forsberg hade emellertid ansett
det vara av mindre betydelse att Halling underrättades därom eftersom Hal -

ling, trots dea av Forsberg genom ändringen gjorda reservationen, av honom
ansågs lämplig att bliva rustmästare. Forsberg hade företagit ändringen med
den känslan att den icke var av någon väsentlig betydelse. Därest Forsberg
skulle ha förfarit formellt riktigt skulle han naturligtvis ha utfärdat ett nytt
läkarintyg.

von Ekensteen upplyste att han icke underrättat Halling om att läkaiintaget
återställts till Forsberg, då han tog för givet att Forsberg skulle underrätta
Halling innan Forsberg företog någon ändring i intyget.

I det av Bauer avgivna yttrandet anförde denne: Att Halling icke undeirättats
om den av Forsberg gjorda ändringen i läkarintyget vore beklagligt.
Forsbergs och von Ekensteens avgivna förklaringar angående anledningen
därtill torde dock kunna godtagas. Vid bedömandet av Hallings lämplighet
för befordran till rustmästare hade läkarintyget spelat en underordnad roll.
Såsom framginge av intyget förelåg vid tidpunkten för dess utfärdande icke
något medicinskt hinder för befordran av Halling. Avgörande för beslutet i
befordringsärendet hade varit bedömandet av Hallings allmänna lämplighet.
Enligt 1 § 1. kungl. brev den 7 november 1958 med tillämpningsföreskrifter
till kungörelsen den 30 juni 1955 med vissa bestämmelser angående befordran
av militär personal på aktiv stat in. in. (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1958 avd. A nr 73) finge befordran ej ske med mindre vederbörande
ådagalagt duglighet och pålitlighet i tjänsten samt i övrigt befunnits lämplig
för den avsedda beställningen. Frågan om Hallings befordran skulle på nytt
prövas sedan vitsord för löpande utbildningsår avgivits av vederbörande kompani-
och bataljonschefer. En undersökning hade verkställts med anledning
av Hallings påstående att han efter genomgången furirskola tilldelats huvudbetyget
»Med beröm godkänd». Av regementsorder nr 97/1941 framginge alt
Halling verkligen tilldelats det betyg han uppgivit. Vid Hallings inplacering
i tjänsteställning vid regementet utgick den befattningshavare som hade att
handlägga ärendet från den felaktiga anteckningen »Godkänd» på rullkortet.
Någon anledningen att då misstänka att anteckningen på rullkortet var felaktig
förelåg icke. Då Hallings anmärkning beträffande vitsordet på rullkortet
var befogad, hade rullkortet ändrats så att det överensstämde med den
berörda regementsordern. Ändringen i detta hänseende föranledde emellertid
icke någon ändring av den för Halling tidigare fastställda tjänsteställningen.
Vid den aktuella inplaceringen skulle tjänsteställningen bestämmas i
första hand av tjänsteåldern (Ast/P 15/9 1958 nr 78: 2 punkt 4.2 och Ast/O
23/9 1946 nr 12: 22). Halling, som enligt rullkortet räknade tjänsteåldei
från den 1 oktober 1941, erhöll avsked från sin furirsbeställning den 1 juli
1944 och återinträdde i tjänst den 1 maj 1945. Såsom tjänsteålder för personal,
som tidigare haft fast anställning, räknades den tid vederbörande vård
fast anställd i furirs grad, den tid han tjänstgjort under eventuell anställning
i reserven och den tid vederbörande under beredskapstjänstgöring tjänstgjort
i lägst furirs grad. Halling kunde icke tillgodoräknas tjänstgöringstid under
tiden den 1 juli 1944 den 1 maj 1945. Efter den 1 maj 1945 hade sålunda

176

Halling tio månader kortare anställningstid än sina kurskamrater på furirskolan.
Halling måste fördenskull inplaceras i tjänsteställning på sätt som
skett.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för armén anhållit om dennes yttrande
i frågan huruvida enligt gällande bestämmelser såsom villkor för Haliings
befordran till rustmästare kunnat uppställas fullgörande under viss tid
av trupptjänst, anförde chefen för sektion III inom arméstaben översten K-G.
Magnusson i ett den 6 november 1961 på uppdrag av chefen för armén avgivet
yttrande följande: Vid tidpunkten för prövningen av ifrågavarande befordringsärende
gällde dels kungörelsen den 30 juni 1955 med vissa bestämmelser
angående befordran av militär personal på aktiv stat (SFS nr 476),
dels av chefen för armén den 29 juni 1957 meddelade provisoriska bestämmelser
för tillsättande av beställningar för rustmästare (Ast/P 29/6 1957 nr
12: 25), dels kungl. brev den 7 november 1958 med tillämpningsföreskrifter
till ovannämnda kungörelse, dels ock chefens för armén tillämpningsföreskrifter
den 12 oktober 1959 till samma kungörelse (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1959 avd. D nr 121). De berörda provisoriska bestämmelserna
den 29 juni 1957 upphävdes den 27 juli 1961 och ersattes samma dag med av
chefen för armén utfärdade bestämmelser för befälselever I, aspiranter och
fast anställt underbefäl (Ast/P 27/7 1961 nr 50: 2). Ingen av de omförmälda
bestämmelserna upptog särskilda krav på trupp tjänstgöring för befordran av
överfurir till rustmästare.

I yttrandet upplyste Magnusson tillika att Halling befordrats till rustmästare
den 1 juli 1961. I 11

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 6 december 1961 till Bauer följande.

Av utredningen framgar till en början att bataljonsläkaren Forsberg den

11 maj 1960 utfärdat och till dåvarande överfuriren Halling överlämnat ett
tjänstduglighetsintyg rörande denne i anledning av hans ifrågasatta befordran
till rustmästare samt att, sedan Halling ingivit intyget till regementsexpeditionen
och Forsberg därifrån fatt det till sig utlämnat, Forsberg gjort vissa
ändringar i intyget och därefter återställt detsamma till expeditionen utan
att ha varit i förbindelse med Halling.

Med hänsyn till att Forsberg icke blott hade tillgång till sjukredovisningshandlingarna
beträffande Halling utan även eljest torde ha ägt kännedom om
denne kan någon anmärkning ej riktas mot att Forsberg, innan han vidtog
ifrågakomna ändringar i intyget, underlät att verkställa särskild undersökning
av Halling. Någon anledning att ifrågasätta riktigheten av innehållet i
intyget med dess slutliga lydelse synes icke heller föreligga. Det får under
dessa omständigheter anses ha varit Forsberg obetaget att göra ändringarna
( jfr Beckman in. fl., Brott mot staten och allmänheten, andra upplagan s.
365). Eftersom intyget ursprungligen utlämnats till Halling, hade Forsberg
emellertid, såsom han själv framhållit, bort underrätta Halling om ändringar -

177

na. Särskilt som dessa icke inneburo att Forsberg intog ny ståndpunkt till huvudfrågan,
Hallings lämplighet för anställning som rustmästare, är doek underlåtenheten
ursäktlig.

Vidare giver utredningen vid handen att såväl majoren Andersson i det av
honom utfärdade lämplighetsintyget som Ni själv vid befordringsfrågans
handläggning utgått ifrån att det förhållandet, att Halling under de senaste
åren icke fullgjort trupptjänstgöring och hans lämplighet som truppinstruktör
därför ej kunnat bedömas, utgjorde hinder för hans befordran till rustmästare.

För den tid varom nu är fråga gällde bl. a. följande bestämmelser. I 7 §
kungörelsen den 30 juni 1955 med vissa bestämmelser angående befordran av
militär personal på aktiv stat stadgades att grunderna vid befordran skulle
vara förtjänst och skicklighet med avseende å den beställning eller tjänstegrad
varom fråga vore. Enligt 8 § samma kungörelse fordrades för befordran
att vederbörande vore i fysiskt och psykiskt avseende duglig för avsedd tjänst.

I 1 § i de tillämpningsföreskrifter till nämnda kungörelse som meddelats
av Kungl. Maj :t den 7 november 1958 stadgades att befordran ej finge ske
med mindre vederbörande ådagalagt duglighet och pålitlighet i tjänsten samt
i övrigt befunnits lämplig för den avsedda beställningen. Härjämte må omnämnas
att Kungl. Maj :t den 30 juni 1959 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1959 avd. A nr 40) förklarat att innehavare av beställningar
för underbefäl i lönegrad Ao 11 avsåges skola bestrida vid armén i första
hand befattningar såsom specialinstruktör, kompaniadjutant, vaktchef och
chef för rörlig arbetsstyrka vid kasernkompani (motsvarande).

Eftersom sålunda även befattningar som icke äro förenade med trupptjänstgöring
skola besättas med beställningshavare i lönegrad Ao 11, däribland
rustmästare, torde de allmänna reglerna om lämplighet för avsedd
beställning eller tjänstegrad ej kunna anses innefatta generellt krav på duglighet
i dylik tjänstgöring. Chefen för armén har också i den 27 juli 1961
utfärdade bestämmelser för befälselever I, aspiranter och fast anställt underbefäl
(utom musikpersonal) hävdat att rustmästarbefordran skall vara
åldersbefordran och att således, förutom icke fältdugliga, endast de böra
uteslutas från befordran som äro klart olämpliga (jfr propositionen 1957:
110 s. 125—129 och statsutskottets utlåtande nr 99/1957 s. 38). Mot bakgrunden
härav har det enligt min mening icke funnits stöd för att, såsom skett,
uppskjuta frågan om Hallings befordran i avbidan på att denne fullgjort
viss trupptjänstgöring.

Slutligen är utrett att Halling efter genomgången furirskola år 1941 tilldelats
huvudbetyget »Med beröm godkänd» men att det oaktat betyget »Godkänd»
ursprungligen antecknats å det beträffande honom upprättade rullkortet.

Halling har ifrågasatt att detta fel kunde ha haft betydelse för hans inplacering
i tjänsteställning och har därvid åberopat punkt 4.3 i en den 15
september 1958 utfärdad arméorder. Ni har förklarat att, enär Halling den
1 juli 1944 erhöll avsked från sin dåvarande furirsbeställiiing och återin -

178

trädde i tjänst först den 1 maj 1945, han vore att anse som f. d. fast anställd
och att därför jämlikt punkt 4.2 i samma armeorder vid hans inplacering i
tjänsteställning skulle räknas tjänsteålder i enlighet med bestämmelserna
i arméorder den 23 september 1946.

Den av Halling åberopade bestämmelsen i 1958 års arméorder är enligt sin
lydelse tillämplig endast i fall som icke beröras av den i samma arméorder
intagna bestämmelse vilken Ni åberopat. Eder förklaring synes därför icke
kunna föranleda erinran.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag ej skäl att företaga vidare
åtgärd i ärendet utan låter bero vid mina i det föregående gjorda uttalanden.

Forsberg, von Ekensteen, majoren Andersson och förvaltaren Andersson
skulle genom Bauers försorg erhålla del av militieombudsmannens skrivelse.
Avskrift därav tillställdes chefen för armén och Halling.

1^'' Fråga huruvida befäl bort ingripa mot sång med olämpligt innehåll

I en den 10 december 1960 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll
redaktören Axel B. Svensson i Bromma om utredning med anledning av
uPP§ifter som lämnats om förhållanden vid arméns fallsikärmsjägarskola i
Karlsborg i en i tidningen Aftonbladet införd artikel med rubriken »Vi är
djävulens edsvurna bröder». I artikeln angavs att det vid skolan förekom
att fallskärmsjägarna sjöngo en sång vari ingingo orden: »Vi är edsvurna

bröder med djävulen själv---vägen bakom oss dränkes i blod — — —

vi dödar för skojs skull---krigar i djävulens här». Vidare uppgavs i

artikeln att det ansåges att fallskärmsjägarna vore tuffa, råa och hänsynslösa.
Artikeln innehöll uppgift om fem fall av misshandel, som angavs ha
förövats av fallskärmsjägare mot annan personal vid krigsmakten.

Svensson anförde i sin skrift följande: Av tidningsartikeln finge man
ett intryck av att vid fallskärmsjägarskolan rådde en anda, som vore besläktad
med fascism och nazism samt olämplig i ett demokratiskt lands militära
styrkor. Det kunde ej vara gagneligt, att unga människor under militär
utbildning bleve fostrade i sådan råhet, som kom till uttryck i den kampsång,
varur brottstycken citerades i artikeln. Då i denna angavs, att sången
sjöngs i flygplan före fallskärmshopp, kunde svårligen förmodas, att förhållandet
vore okänt för vederbörande befäl. För en vid fallskärmsjägarskolan
tjänstgörande person med kristen tro måste sången kännas förnedrande.
Ordet djävul betecknade enligt svenskt språkbruk något ont och avskyvärt.
Bedan till följd därav måste det för mången vara obehagligt och knappast
verka höjande på stridsmoralen att nödgas höra den råa sången. Tämligen
säkert skulle de flesta svenskar känna sig chockerade av att svensk militär
i sin kampsång försäkrade: »Vi dödar för skojs skull----krigar i djä vulens

här». Sådant strede uppenbarligen mot de kända orden i krigsmans
erinran, att »krigsman skall frukta Gud».

179

Med anledning av uppgifterna i tidningsartikeln om misshandel har militieombudsmannen
inhämtat upplysningar av stadsfiskalen i Skövde, vilken
är åklagare i militära mål från fallskärmsjägarskolan. Av upplysningarna
framgår, att åklagaren verkställt utredningar i alla de fem uppgivna fallen
av misshandel. I två av fallen ha gärningsmännen ålagts straff av domstol,
brottet har i ett av dem begåtts av värnpliktig som icke tillhörde skolan. Ett
ärende har avskrivits av åklagaren, enär han funnit det ej kunna styrkas
att straffbar gärning förelåg. Beträffande de övriga två fallen har i det ena
ansetts icke kunna utrönas vem som var gärningsman och i det andra genom
utredningen icke kunnat fastställas om det förekommit några sådana
förhållanden, som uppgivits i artikeln.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till chefen lör armén anhållit om
yttrande från denne och cheten för fallskärmsjägarskolan angående innehållet
i Svenssons skrift, ha den 7 mars 1961 till militieombudsmannen inkommit
ett av chefen för sektion III inom arméstaben översten S. Hallenborg
på uppdrag av chefen för armén avgivet yttrande samt yttrande av
skolchefen majoren L.-E. Sjöström.

Sjöström har i sitt yttrande anfört huvudsakligen följande: De uppgifter
som i krig åvilade svenska fallskärmsjägarförband vore viktiga och svåra.
Detta medförde, att stora krav måste ställas på dem som skulle ingå i dessa
förband. Förhållandet präglade såväl antagning som utbildning. Vid uttagning
av värnpliktiga till elever vid skolan eftersträvades sålunda att utvälja
balanserade och ansvarsmedvetna individer med stark vilja och uthållighet
samt förmåga att övervinna fruktan. Utbildningen måste vara ansträngande
och krävande och således vara hård. Stor vikt lades vid karaktärsfostran.
Oförmåga att följa utbildningen medförde, att vederbörande
elev skildes från skolan. Detsamma gällde elev, som till följd av brister i
karaktär eller omdöme visade ligistfasoner exempelvis genom att ställa till
bråk. Strävan vore sålunda att ägna utbildningen endast åt dem, som hade
karaktärsmässiga och moraliska förutsättningar att undergå den. Även om
sannolikt ytterst få elever förmådde dölja allvarliga brister under längre tid,
vore det naturligen ej helt uteslutet, att misstag kunde göras vid det fortsatta
urvalet. På grund av att eleverna vore frivilliga, och då ett skiljande från
utbildningen av dem ansåges såsom ett personligt misslyckande, vore emellertid
förutsättningarna för urval och fostran avsevärt bättre än eljest. De
uppgifter som fallskärmsjägarförband erhölle vid tillämpningsövningar inneburc
mestadels kortvariga, häftiga stridsmoment, ofta i mörker och på
korta stridsavstånd. Stridsmomenten föreginges i regel av fallskärmshopp
samt jämförelsevis lång och ansträngande förflyttning till fots. Eu stark vilja
att lösa uppgiften krävdes under den fysiskt och psykiskt pressande verksamheten
före striden och framför allt under stridsmomenten för att
skärmsjägarna därvid trots trötthet skulle kunna utveckla största möjliga
effektivitet. Erfarenheten visade atl förband som under övning utsattes för
anfall eller annan motverkan av fallskärmsjägare i allmänhet utvecklade
mera energi än eljest för att å sin sida nå elt gott resultat och detta i synner -

180

het om förbandet från början blivit överraskat och därefter eftersträvade
att rehabilitera sig. Av det sagda framginge att fallskärmsjägarförband under
övning sannolikt i större utsträckning än andra förband löpte risk att
komina i lägen, där mera omdöme och sinnesnärvaro än eljest krävdes för
att undgå att bryta mot bestämmelser, exempelvis genom att avgiva eld på
för kort avstånd eller inlåta sig i handgemäng. För en uttröttad individ,
som uppbådade all sin vilja och kraft för att lösa en svår uppgift och som
på ett eller annat sätt hindrades av en motståndare under övningen, vore
det icke alltid lätt att på någon sekund lämpligt avväga sitt handlande. Givetvis
måste brott mot gällande bestämmelser beivras. Det syntes emellertid
rimligt, att såväl därvid som vid en mera allmän bedömning hänsyn toges
till omständigheter av nyssnämnda slag. Det skulle emellertid ej fördöljas,
att det förekommit att fall skärms jägare i lägen som nyss antytts förivrat sig
och åsidosatt utfärdade bestämmelser. Om det förhölle sig så att sådana
överträdelser skedde oftare vid fallskärmsjägarförband än andra förband,
borde beaktas, dels att nyss beskrivna risksituationer ofta inträffade just
vid fallskärmsjägarförband och dels att andra förband vid strid med fallskärmsjägarförband
under övningar ej heller alltid präglades av lugn och
behärskning. På grund av vissa särskilda vid skolan rådande förhållanden
bland annat den omständigheten att skillnaden mellan befäl och trupp
vore mindre framträdande än vad som annars vore vanligt — vore förutsättningarna
goda, då det gällde att skapa ansvarskänsla och en allmänt positiv
inställning till utbildningen. Bortsett från de speciella förhållanden som
rådde vid skolan syntes andan vid densamma föga skilja sig från den anda
som rådde vid andra svenska förband. Den i Svenssons skrift framförda
misstanken om att det vid skolan skulle råda en med fascism och nazism
närbesläktad anda syntes i och för sig orimlig, men till undgående av varje
missförstånd borde framhållas, att tendenser i sådan riktning — även till
exempel i form av ligistfasoner — på intet sätt tolererades. Beträffande den
s. k. stridssången, mot vilken Svensson främst vände sig, borde beaktas att
eu ovan fallskärmshoppare kunde, om han lämnades i sysslolös väntan i
flygplan före fallskärmshopp, bli spänd och nervös. Uppenbarligen vore med
hänsyn därtill lämpliga psykologiska åtgärder väsentliga för säkerheten. Erfarenheten
visade att aktivitet i form av hejaramsor och sång hade positiv
inverkan. Därför inövades ett antal sånger för att sedan sjungas i flygplanen.
Vid skolan funnes en s. Fallskärm sjägarnas sångbok», utgörande ett
stencilerat häfte, som innehölle sånger, vilka sjönges i flygplanen. Vidare föi
ekom me på skolans skilda plutoner s. k. plutonsvisor, som icke vore medtagna
i häftet. Den i tidningsartikeln citerade stridssången vore en sådan
plutonsvisa, författad av några fallskärmsjägare. Sjöström hade hört visan
första gången på sommaren 1959 vid ett samkväm utom tjänsten till firande
av att ett avsnitt av utbildningen avslutats. Ehuru därvid till följd av
framförandet alla detaljer ej kunde uppfattas, hade dock Sjöström kunnat
konstatera, att sången innehöll ett stort antal svordomar och även i övrigt
kunde anses mindre lyckad. Då sången enligt Sjöströms mening knappast

181

kunde tagas på allvar och samkvämet ägde rum utom tjänsten, hade Sjöström
ansett sig sakna anledning att ingripa. Senare hörde han vid något
tillfälle sången sjungas i ett flygplan och gjorde därvid den reflexionen, att
visan under olyckliga omständigheter skulle kunna missförstås och väcka
anstöt hos utomstående. Eftersom sången emellertid vid detta tillfälle sjöngs
på initiativ av truppen och ett ingripande just då skulle ha varit psykologiskt
olämpligt samt saken för övrigt icke syntes Sjöström vara av storre
betydelse, underlät han att vidtaga någon åtgärd. Emedan Sjöström åhört
sången utan att ingripa, syntes krav näppeligen kunna uppställas att honom
underlydande befäl borde ha vidtagit åtgärd i saken. Ansvar, som möjligen
kunde komma i fråga, syntes således helt åvila Sjöström. Svensson
syntes ha den uppfattningen att sången vore bevis på en olämplig anda vid
fallskärmsjägarskolan och stödde sig därvid på bland annat vad ordet djävul
enligt svenskt språkbruk betecknade. Emellertid förhölle det sig så,
att ordet djävul i sammanhang med fallskärmsjägare hade en speciell bakgrund.
Anledningen till sångens tema torde nämligen vara att de brittiska
fallskärmstrupperna under det andra världskriget av sina motståndare kallades
»de röda djävlarna». Orsaken därtill var den röda basker, som ingick
i truppernas uniform, och även det förhållandet att trupperna ansågos vara
fruktansvärda motståndare. Beteckningen de röda djävlarna hade betraktats
såsom ett hedersnamn. Vid fallskärmsjägarskolan hade varje pluton
tilldelats en färg för märkning av materiel, exempelvis cyklar, samt skidspår
och dylikt. Vid samtal man och man emellan förekom, att en pluton
på skämt kallades exempelvis de blå djävlarna. Djävul användes därvid
icke i enlighet med gängse språkbruk. Sjöström veterligt hade med undantag
för det nu aktuella fallet — icke någon fattat ifrågavarande sang
bokstavligt eller tagit den på allvar; den hade mera betraktats som ett självironiskt
skämt. Sången hade på intet sätt någon officiell prägel. Före uppkomsten
av ifrågavarande ärende hade den icke funnits nedtecknad vid skolan.
Någon order eller uppmaning att sjunga den hade aldrig förekommit.
Förvisso utgjorde den icke något exempel på lämplig sång och tveksamhet
kunde råda huruvida icke ett ingripande borde ha skett. En granskning av
övriga vid skolan skrivna och använda sånger gåve emellertid vid handen
att förevarande sång klart skilde sig från dessa. Om andan vid skolan vore
sådan, som Svensson antog, borde detta rimligen 1m avsatt flera spar. Det
syntes sålunda finnas fullgott fog för konstaterandet att sången mera vore
ett exempel på vanskligheten för ovana personer med mindre saker smak
alt åstadkomma eu lämplig visa än ett ovedersägligt bevis på en anda, som
vore olämplig i ett demokratiskt lands militära styrkor.

Hallenborg har i sitt yttrande förklarat, alt chefen för armén i allt väsentligt
biträdde Sjöströms yttrande, och i övrigt anfört: Den ifrågavarande
sången vore olämplig. Skolchefen komme alt anmodas att ägna ökad

uppmär k sa in no.t ut iuii

te all

anda,

ärksamhet åt fallskärmsiägarnas sångar- och diktarambitioner i syl -

sund och positiv inriktning utan att deras irainat
initiativkraft stäcktes eller deras personliga tanke

182

och yttrandefrihet träddes för när. Skolchefen komme också att beordras
tillse att olämpliga sånger ej sjönges i tjänsten.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i skrivelse den 15
november 1961 till chefen för armén följande.

Efter att ha tagit del av de utredningar, som åklagaren verkställt angående
de i förenämnda tidningsartikel uppgivna fallen av misshandel, finner
jag ej skäl att vidtaga ytterligare åtgärd med anledning av artikelns uppgifter
därutinnan.

Den i ärendet omnämnda sången bör, såsom framhållits i de infordrade
yttrandena, med hänsyn till det råa och simpla innehållet, varpå lämnats
exempel i artikeln, icke förekomma vid militärt förband. Den giver sken
av en mentalitet som icke får tolereras inom krigsmakten. Av vad Sjöström
anfört framgår emellertid att befälet vid fallskärmsjägarskolan är inställt
på att motarbeta tendenser till uppkomsten av en sådan mentalitet och att
cynismen i sången icke återspeglar den anda som råder vid skolan. Sången
ar ej heller införd i det vid skolan använda sånghäftet och saknar motstycke
däri. J

Sjöström bär uppgivit att han hört sången vid två tillfällen, första gången
vid ett samkväm för fallskärmsjägare och andra gången i ett flygplan
strax innan en grupp jägare under övning skulle göra fallskärmshopp från
planet. Emedan samkvämet ägde rum utom tjänsten kan Sjöström ej lastas
lor att han vid detsamma icke gjorde något ingripande med anledning av
sangen. Efter övningen i fallskärmshopp borde emellertid Sjöström ha
framhållit for soldaterna alt sången är olämplig och tillsagt dem att ej vidare
sjunga den i tjänsten.

Med hansyn till den i Hallenborgs yttrande lämnade upplysningen att
chefen för fallskärmsjägarskolan skulle beordras tillse att olämpliga sånger
ej förekomma i tjänsten låter jag bero vid vad i denna del av ärendet förevarit.

Sjöström skulle genom chefens för armén försorg erhålla del av tjänstförrättande
militieombudsmannens skrivelse. Avskrift därav tillställdes
Svensson.

17. Fråga om befogenhet för flygvapnets del att tillhandagå med
övervakning från luften vid av enskild sammanslutning
anordnade kappseglingar I

I militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 års riksdag (s. 191
ff) redogöres för ett av militieombudsmannen upptaget ärende såvitt detsamma
avsåg fråga om befogenhet för marin myndighet att tillhandagå
med fartyg och personal vid av enskild sammanslutning anordnad segel -

183

regatta. Av redogörelsen framgår att vissa fartyg ur kustflottan och kustartilleriet
varit ställda till Kungl. svenska segelsällskapets förfogande vid
den sommaren 1959 anordnade s. k. Sandhamnsregaltan. Såsom jämväl
framgår av nämnda redogörelse blev ärendet i denna de! av militieombudsmannen
slutbehandlat i enlighet med vad som tillkännagavs i skrivelse den
22 november 1960 från militieombudsmannen till chefen för marinen. Det
anmärktes i skrivelsen att i ärendet uppkommen fråga om viss medverkan
från flygvapnets sida vid Sandhamnsregattorna var föremål för fortsatt utredning
av militieombudsmannen.

Beträffande sistnämnda fråga framgick av en i ärendet tillgänglig promemoria,
innefattande utdrag ur segelsällskapets årsböcker för åren 1953—
1958, att genom flygvapnets försorg övervakning, inrapportering av tävlande
båtars positioner och s. k. plotting ägt rum vid bl. a. havskappseglingen
»Gotland runt».

I skrivelse till chefen för flygvapnet den 23 april 1960 anhöll militieombudsmannen
att flygvapenchefen skulle, efter den utredning som kunde befinnas
erforderlig, i ärendet avgiva yttrande, därvid särskilt borde angivas
dels omfattningen av den i förenämnda promemoria omförmälda övervakningen,
inrapporteringen och plottingen, dels arten av den i verksamheten
deltagande personalens tjänstgöring (kommendering utan eller efter eget
åtagande), dels ifrågavarande personals tjänstgöringstider och övriga tjänstgöringsförhållanden,
dels storleken av den ersättning, som från sällskapet
eller annan kunde ha utgivits till flygvapnet eller berörda personal, dels huruvida
motsvarande biträde lämnats sällskapet även år 1959, dels ock de bestämmelser,
med stöd av vilka ifrågavarande verksamhet bedrivits.

Med anledning härav inkom chefen för flygvapnet den 22 juni 1960 med
yttrande, varvid funnos fogade utdrag ur Anvisningar för spaningsutbildiiing
(ANSU) samt avskrift av Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars 1945 angående
anslag för anskaffning av visst sjöflygplan.

I yttrandet anförde chefen för flygvapnet: övervakningen i fråga hade
utförts såsom tillämpningsövning i havsövervakning. Därvid hade flygplan
insatts ur spaningsflottiljen Södermanlands flygflottilj vid Nyköping och ur
flygräddningsgruppen vid Hägernäs. Huvuddelen av deltagande flygande
personal hade befunnit sig under utbildning. Flygningarna hade planerats
och utförts inom ramen för de av chefen för flygvapnet för spaningsförbanden
fastställda utbildningsföreskrifterna. Verksamheten hade från utbildningssynpunkt
varit värdefull, enär övningarna kontinuerligt pågått
under flera dagar och berört stora havsområden. Därvid hade särskilt möjliggjorts
övning i navigering utan sikt av land och uppföljning av rörliga
mål, med andra ord relativt verklighetsbetonade övningar, vilka voro särskilt
svåra att ordna för spaningsförband. Den i samband med övervakningen utförda
inrapporteringen och lägesmarkeringen hade omfattat samma arbetsmoment,
som förekomme vid en kontinuerlig taktisk havsövervakning.
Lägesmarkering hade i regel skett vid del deltagande spaningsförbandets

184

bas. Endast under åren 1953 och 1955 hade försök gjorts med sådan verksamhet
i direkt anslutning till tävlingsledningen i Sandhamn. Fördelarna
med detta arrangemang hade emellertid befunnits icke vara särskilt stora,
varför man i fortsättningen återgått till en lägesuppföljning vid flygbasen.
Flygvapnets räddningsorganisation inginge som en viktig komponent i
landets sjöräddningstjänst. Det förband som i första hand utnyttjades för
denna verksamhet vore flygräddningsgruppen (numera förlagd till Barkarhy).
Vid behov hade flygplan ur främst Södermanlands flygflottilj insatts
som förstärkning. För att möjliggöra ett snabbt ingripande från sjöräddningens
sida erfordrades en noggrann uppföljning, när antalet farkoster,
såsom vid ifrågavarande seglingar, vore stort och enheterna spridda över
en omfattande vattenyta. Detta vore endast möjligt genom kontinuerlig
flygspaning. Räddningstjänsten tillämpade normalt förfarandet med flygplan
i beredskap i luften da läget vore sadant att ett omedelbart ingripande
kunde krävas för att vid haveri förhindra förlust av människoliv, övervakningsfrekvensen
hade i stort reglerats med hänsyn till antalet i seglingarna
deltagande båtar samt rådande väderleks- och belysningsförhållanden.
Den hade därigenom kommit att variera från ett flygplansföretag var fjärde
timme under dygnets ljusa del till ett eller två flygplansföretag per dag.
Vid de tillfällen markeringsgrupp funnits i Sandhamn hade verksamheten
där avpassats med hänsyn till aktuell flygfrekvens. Den i övervakningen deltagande
personalen hade, med hänsyn till att verksamheten dels utförts inom
ramen för planerad utbildning och dels betingats av flvgvapnets engagemang
inom sjöräddningstjänsten, varit kommenderad till tjänstgöring. För
den i Sandhamn medverkande lottapersonalen hade dock deltagandet skett
på frivillighetens grund. Med hänsyn till verksamhetens art hade ekonomisk
ersättning icke utgått från segelsällskapet till flygvapnet. Under år 1959
hade flygverksamheten varit begränsad till enbart sjöräddningsuppgifter.
För dessa hade svarat flygräddningsgruppen förstärkt med ett flygplan ur
Södermanlands flygflottilj.

Av vid yttrandet fogade utdrag ur ANSU framgick att detaljerade föreskiifter
meddelats rörande uppläggning av två övningar betecknade den ena
Spa L 14 och den andra Spa L 15. övningarna avsågo, under skilda förutsättningar,
formell spaning mot sjöstridskrafter och uppträdande med hänsyn
till fientlig radar, luftvärn och jaktflygplan samt omfattade bl. a. övervakning
av havsområde med spaning från flyghöjder varierande mellan 20 och
500 meter och rapportering av position för siktade fartyg (antal, tvp, storlek,
fart, kurs och verksamhet i övrigt).

Enligt det vid yttrandet fogade brevet den 23 mars 1945 föreskrev Kungl.
Maj:t, samtidigt som medel ställdes till förfogande för anskaffning av ett
sjöflygplan, att flygplanet skulle omhänderhavas av och tillhöra flygvapnet
samt användas vid räddningsarbete i samband med civila eller militära fartygs-
och flyghaverier och för andra liknande ändamål.

Sedan militieombudsmannen därefter i skrivelse till försvarets civilförvaltning
den 4 juli 1960 hemställt att civilförvaltningen ville, efter samråd

185

med flygförvaltningen, i ärendet avgiva yttrande, därvid särskilt borde övervägas
huruvida icke arrangör av kappsegling, vid vilken flygvapnet lämnade
biträde i form av övervakning vid flygning som icke utfördes inom
ramen för planerad utbildning, borde utgiva ersättning för de vid flygningen
uppkommande kostnaderna, ävensom, därest ersättning skulle anses böra
utgå, angivas lämpliga grunder för ersättningens beräknande, inkom civilförvaltningen
den 4 november 1960 med yttrande, vid vilket fogats ett den
11 oktober 1960 av flygförvaltningen till civilförvaltningen avgivet yttrande.

I sitt yttrande anförde flygförvaltningen: Med hänsyn till ifrågavarande
övervaknings särskilda utbildningsvärde för flygvapnet komme man alltid
att eftersträva att i övningsprogrammet inrymma sådan övervakning, som
ej utgjorde sjöräddning. Från flygstabens sida hade upplysts, att en framställning
om flygspaning, som ej innebure sjöräddning och ej kunde inpassas
i utbildningen, icke kunde bifallas. Skulle dock så ske borde ersättning
lämnas. Kostnaderna bleve härvidlag så stora, att de knappast kunde bäras
av en kappseglingsarrangör. Till ersättning i förekommande fall för övertid
eller obekvämlighetstillägg för därtill berättigad personal borde nämligen
läggas flygtimkostnader, vilka enligt en i yttrandet intagen tabell för
olika typer av flygplan uppgingo till lägst 456 kronor och högst 1 695 kronor
per timme.

Civilförvaltningen anförde i sitt förenämnda yttrande: Det syntes civilförvaltningen
framgå av flygvapenchefens yttrande i ärendet, att flygvapnets
medverkan i havskappseglingar haft formen av sedvanliga övningar.
Något medgivande från Kungl. Maj :t syntes således icke ha varit erforderligt.
Ej heller syntes någon ersättning till statsverket för denna medverkan böra
utgivas av segelsällskapet. I den mån flygvapnets medverkan framdeles i
något fall skulle bedömas vara av sådan natur, att ersättning till statsverket
borde utgå, skulle såsom norm för bestämmande av sådan ersättning
kunna tillämpas de av flygförvaltningen angivna grunderna.

Sedan militieombudsmannen hos flygstabens flygsäkerhetsavdelning hemställt
om vissa upplysningar i ärendet, inställde sig den 16 december 1960
hos militieombudsmannen tillförordnade chefen för Norrbottens flygbaskår
översten B. Bellander och chefen för flygsäkerhetsavdelningen överstelöjtnanten
Ä. Lönnberg samt uppgåvo följande.

Bellander: Havsövervakning vore det gängse uttryck som i taktiska sammanhang
användes för att beteckna det förfarande, som avsåge att hålla
fientlig verksamhet inom ett havsområde under kontroll. Därvid avsåges
fientlig verksamhet på och under vattenytan men ej verksamhet i luften.
Havsövervakning vore för Södermanlands flygflottilj en krigsuppgitt. Dylik
övervakning vore nämligen en taktisk uppgift, som alåge spaningsförband.
Den till Svea flygflottilj förlagda flygräddningsgruppcn hade i krig ej
med havsövervakning att skaffa i vidare mån än som betingades av att
havsövervakning utgjorde eu förutsättning för utövande av räddningstjänst.
Flygräddningsgruppcn vore i operativt hänseende direkt underställd den
centrala flygsäkerhetsledningen (Cefyl) och finge insättas endast pa order

186

av Cefyl. Den verksamhet från flygräddningsgruppens sida, varom i ärendet
vore fråga, vore av sådan art som förutsatte order från Cefyl. Bellander
hade tjänstgjort som utbildningsofficer vid Södermanlands flygflottilj under
tiden den 1 oktober 1953—den 30 september 1957 och hade i sådan egenskap
haft befattning med de flygningar som för flottiljens del utförts i samband
med segelsällskapets s. k. »Gotland runt»-seglingar. Av sällskapets årsböcker
framginge att flygvapnet flera år före 1954 medverkat vid dessa tävlingar.
Tillvägagångssättet för åvägabringande av flygvapnets medverkan hade
varit, att segelsällskapet genom skrivelse till chefen för flygvapnet tagit
kontakt med denne. Skrivelsen hade remitterats till chefen för Södermanlands
flygflottilj. Bellander kunde ej erinra sig huruvida överlämnandet skett
med order att utföra den ifrågasatta flygverksamheten. Däremot hade Bellander
bestämt minne av att kontakt förekommit mellan flygledningen, å
ena, samt flottilj chefen eller Bellander, å andra sidan, därvid i första hand
upptagits frågan, om övervakningsuppdraget kunde inläggas i flottiljens
ordinarie utbildningsprogram. Vidare erinrade sig Bellander att numera
generalmajoren Peyron vid rutinbesök å flottiljen tagit upp frågan, om avsedd
medverkan med hänsyn till disponibel övningstid och personalens utbildningsståndpunkt
kunde inrymmas i flottiljens ordinarie övningsprogram.
Det hade varit tydligt att flygledningen funnit den ifrågasatta havsövervakningen
likvärdig med ordinarie utbildning. Flottiljledningen hade
delat denna uppfattning. Den av flottiljen i förevarande hänseende bedrivna
verksamheten hade varit särskilt värdefull från övningssynpunkt därigenom
att den avsett flygspaning utan sikte av land under perioder av flera dagar,
varvid det varit fråga om ett stort antal mål med inbördes växlande läge.
Vid fredsmässiga övningar kunde man svårligen på en gång få med alla
önskvärda moment. Exempelvis lämnade spaningsövningar mot handelsfartyg
möjlighet till tonnagebedömning, men man saknade däremot tillfälle
till spaning mot enheter i större antal och växlande lägen. De plan från Södermanlands
flygflottilj, vilka deltagit i ifrågavarande flygverksamhet, hade
regelmässigt varit bemannade med förare, spanare och signalist, d. v. s. den
ordinarie besättningen å spaningsflygplan vid denna tid. I navigeringen hade
hela besättningen medverkat, i spaningen framförallt föraren och spanaren
samt i inrapporteringen spanaren och signalisten. I vissa fall hade de
gjorda iakttagelserna konfirmerats medelst fotografering. Anvisningar hade
lämnats besättningarna ur ren utbildningssynpunkt, såsom att spaningarna
icke skulle utföras på närmare håll från båtarna än som erfordrades för
deras identifiering. Spaningsresultaten hade rapporterats från flygplanen
till vederbörande divisionsstab vid Södermanlands flygflottilj och därifrån
vidare per telefon eller radio till Sandhamn, med undantag för åren 1953,
1955 och 1957, då plotting verkställts därstädes. Emellertid hade allenast
under 1953 och 1955 personal ur flottiljen biträtt med plotting i Sandhamn.
De synpunkter som framhållits angående betydelsen av den utav Södermanlands
flygflottilj i ifrågavarande hänseende bedrivna verksamheten ägde

187

motsvarande tillämpning jämväl beträffande flygräddningsgruppens
samhet vid seglingarna. Såsom exempel på det övningsutbyte som erhölles
kunde nämnas navigeringsflygning över hav, spaning mot små mål och fastställande
av deras exakta lägen.

Lönnberg: Den uppgift som i chefens för flygvapnet yttrande lamnats
därom att räddningstjänsten normalt tillämpade förfarandet med flygplan
i beredskap i luften hade hittills främst avsett räddningstjänst i förhållande
till flygvapnets egna plan. Lönnberg utginge emellertid ifrån att samma förfarande
med flygplan i beredskap i luften komme att tillämpas även i fall
då till Cefyl ingiftge meddelande att ett eller flera fartyg befunne sig i kritiskt
men ännu ej nödställt läge. Att flygvapnets ifrågakomna verksamhet
under år 1959 varit begränsad till enbart sjöräddningsuppgifter sammanhängde
med att Södermanlands flygflottilj numera utrustats med en ny typ
krigsflygplan, för vilka ifrågavarande slag av verksamhet icke kunde anses
giva tillfredsställande övningsutbyte. Fördenskull hade flottiljen slutat deltaga
i den form av havsövervakning varom fråga vore. För flygräddnmgsgruppen,
som fortfarande använde samma flygplan som tidigare, gåve emellertid
denna verksamhet alltjämt samma övningsutbyte. Den av segelsällskapet
önskade övervakningen hade därför begränsats till att utföras endast
av flygräddningsgruppen, förstärkt med ett flygplan (Pembroke) ur Södermanlands
flygflottilj. Härigenom hade under år 1959 ifrågavarande flygverksamhet
fått avsevärt mindre omfattning än tidigare eftersom farre flygplan
deltagit i flygningarna.

Med hänvisning till den utredning, som tillkommit genom Bellanders och
Lönnbergs hörande, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till civilförvaltningen
den 10 februari 1961 att ämbetsverket ånyo ville i ärendet avgiva
yttrande, vari borde angivas huruvida utredningen i något avseende
föranledde frångående av de uttalanden som gjorts i civilförvaltningens den
4 november 1960 inkomna yttrande. Militieombudsmannen anmärkte i anslutning
härtill: Det syntes kunna vara anledning att särskilt uppmärksamma
vad Lönnberg anfört därom att han utginge ifrån att förfarandet
med flygplan i beredskap i luften, vilket hittills främst avsett räddningstjänst
i förhållande till flygvapnets egna plan, komme att tillämpas även
i fall då till Cefyl inginge meddelande om att ett eller flera fartyg befunne
sig i kritiskt men ännu ej nödställt läge. Ett sådant uttalande syntes nämligen
kunna giva anledning till övervägande huruvida uttalandet borde kunna
gälla jämväl då som i förevarande fall kappseglingsbåtar avsiktligt försatts
i situationer, soin kunde innebära risker utan att i samband därmed
egna anstalter vidtagits för båtarnas bispringande vid förekommande haverier.

Civilförvaltningen inkom den 6 maj 1961 med nytt yttrande i ärendet,
vid vilket fogats en av Lönnberg den it mars 1961 upprättad promemoria.

I denna promemoria anförde Lönnberg: Flygräddningsgruppen bestod till
och med den 50 september 1960 av två transportplan, Catalina, och tre be -

188

sättningar. Ett sådant plan med besättning, bestående av två förare, en navigatör
och en färdmekaniker, upprätthöll normalt under dager 30 minuters
beredskap och under mörker en timmes beredskap på baseringsplatsen.
Planet var normalt tankat för tio timmars aktionstid. När ett flygplan, som
ett led i den flygande personalens utbildning, utförde övningsuppdrag till
havs höjdes automatiskt beredskapen från 30 minuter på baseringsplatsen
till högsta i luften. Per radio kunde då flygplan beordras till omedelbar insats
i verkliga efterforsknings- eller räddningsuppdrag. Med hänsyn till
ifrågavarande flygplans långa aktionstid försämrades icke nämnvärt planets
allmänna användbarhet under övningsflygningar av denna typ. Dylika
måste ofta företagas, enär personalen eljest förlorade sin flygtrim. Cheien
för flygvapnet hade i sitt till militieombudsmannen avgivna yttrande endast
velat framhålla huru utomordentligt lämpligt det måste anses vara att
samordna övning i flygspaning och övervakning av ett stort antal farkoster
spridda över stor vattenyta med preventiv räddningstjänst. Omedelbart ingripande
hade kunnat krävas till förhindrande av förlust av människoliv.
Alla skäl talade för att övningsverksamheten förlädes till tider, som gynnade
en eventuell räddningsinsats.

I förenämnda den 6 maj 1961 inkomna yttrande anförde civilförvaltningen:
Såvitt civilförvaltningen kunde finna hade den i ärendet verkställda utredningen
icke givit vid handen annat än att övningsändamålet varit det som
övervägt beträffande flygvapnets medverkan i havskappseglingarna. Att flyg\apnets

le kunna ske vid ett nödläge finge enligt civilförvaltningens mening ur humanitär
synpunkt anses ha varit befogat. Den omständigheten att som i förevarande
fall kappseglingsbåtar avsiktligt försatts i situationer, som kunnat
innebära risker, utan att i samband därmed egna anstalter vidtagits för båtarnas
bispringande vid förekommande haverier, skulle enligt civilförvaltningens
mening svårligen kunna motivera en vägran från flygvapnets sida
att ingripa i ett kritiskt läge men skulle möjligen kunna föranleda till överväganden,
i vad mån segelsällskapet borde deltaga i kostnaderna för flygvapnets
medverkan. Vid en bedömning av flygvapnets nytta av verksamheten
jämförd med de fördelar segelsällskapet kunnat draga av densamma
kunde emellertid sådana skäl som motiverade, att ersättning till
statsverket från segelsällskapet borde utgå i förevarande fall, enligt civilförvaltningens
uppfattning knappast anses föreligga. I detta sammanhang
ville civilförvaltningen framhålla, att kostnaderna för fjällräddningstjänsten
helt stannade å statsverket (jfr statsverkspropositionen 1960: Bil. 13: XI
ht s. 454 och ff). Detsamma torde, enligt vad som underhand inhämtats
(rån sjöfartsstyrelsen, i praxis gälla jämväl för sjöräddningstjänsten. Med
hänsyn till vad som framginge av utredningen i ärendet ansåge civilförvaltningen
sig icke böra frångå den uppfattning beträffande flygvapnets medverkan
i havskappseglingarna, som ämbetsverket framfört i sitt tidigare yttrande.

189

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 7 juli 1961 till chefen för flygvapnet
följande.

Av utredningen framgår att flygvapnet vid ett flertal tillfällen medverkat
vid havskappseglingar som anordnats av Kungl. svenska segelsällskapet.
Sålunda har övervakning från luften av dylika seglingar utförts under
åren 1953—1958 med flygplan ur Södermanlands flygflottilj och den numera
till Svea flygflottilj förlagda flygräddningsgruppen samt under år 1959 av
flygräddningsgruppen, förstärkt med ett plan ur förstnämnda flottilj.

Den del av ifrågavarande verksamhet, som under åren 1953—1958 hedrivits
med flygplan ur Södermanlands flygflottilj, synes ha inneburit sådana
övningar i övervakning av havsområde och rapportering av siktade fartyg
som stått i överensstämmelse med utfärdade utbildningsanvisningar. Det
saknas anledning att antaga att övningarna fått mindre värde ur utbildningssynpunkt
eller att eljest olägenheter uppkommit genom att övningarna
företagits i anslutning till och med utnyttjande av seglingarna. Den
omständigheten att segelsällskapet i olika avseenden haft fördel av verksamheten
kan därför icke föranleda anmärkning.

Vad härefter angår den medverkan som vid seglingarna lämnats av flygräddningsgruppen
må först erinras om den bestämmelse angående flygräddning
som finnes intagen i gällande tjänstereglemente för krigsmakten. I
kap. 17 mom. 2 stadgas att flygräddningstjänsten ledes av en räddningscentral
vid flygvapnets flygsäkerhetsledning, att räddningscentralen igångsätter
och leder efterforskning och undsättning av militära och civila luftfartyg
och besättningar samt efterforskning och undsättning med luftfartyg av
saknade och nödställda fartyg m. m. samt att framställning om hjälp kan
göras genom närmaste telestation. Ehuru tjänstereglementet icke ägt tillämpning
före den 1 oktober 1960 torde detta stadgande få anses innefatta en
adekvat beskrivning av flygräddningstjänstens uppgifter även under den tid
varom i ärendet är fråga. Såvitt upplysts har nämligen da icke funnits annan
uttrycklig bestämmelse i detta avseende än Kungl. Maj :ts föreskrift den
23 mars 1945 att visst flygplan skulle användas vid räddningsarbete i samband
med civila eller militära fartygs- och flyghaverier och för andra liknande
ändamål.

Mot bakgrunden härav torde det vara tydligt att övervakningen av seglingarna
icke fallit inom ramen för flygräddningsgruppens egentliga uppgift,
att ingripa i nödsituationer. Det kan väl synas naturligt att en räddningsorganisation
sätter in åtgärder på ett något tidigare stadium för att
förhindra olyckas inträffande eller för att omedelbart kunna ingripa när
olycka skett. Men i så fall måste åtminstone ett kritiskt läge ha uppkommit
så att hjälp kan väntas bli erforderlig praktiskt taget när som helst. Den
övervakning som skett vid seglingarna har uppenbarligen icke varit betingad
av dylikt förhållande. Den synes i god tid före varje segling ha begärts
hos Eder och ej hos ledningen för flygräddningsgruppen, och torde
även i övrigt uteslutande ha haft karaktär av beredskapsåtgärd.

190

Därest under dessa förhållanden den utförda övervakningen skall kunna
godtagas såsom tillåtlig oaktat att stöd av uttrycklig föreskrift saknas, synes
böra fordras att den haft värde ur övningssynpunkt. Eftersom övervakningen
utgjort medverkan vid enskild sammanslutnings tävlingar och får
antagas ha dragit tämligen betydande kostnader, bör jämväl krävas att värdet
framstått som mycket påtagligt. Till jämförelse må erinras att enligt
kap. 17 mom. 16 i ovannämnda, nu gällande tjänstereglemente regementschef
(motsvarande) får beordra underlydande personal att medverka vid tävling
och vid förberedelserna för denna, om sådan medverkan kan inordnas
som ett led i och är likvärdig med den ordinarie utbildningen. I mom. 17
samma kapitel stadgas, att om medverkan vid tävling och vid förberedelserna
för denna icke kan ske enligt mom. 16, försvarsgrenschef får beordra
underlydande personal att medverka, om tävlingen är av militär betydelse
samt personalens medverkan bedömes vara värdefull från utbildningssynpunkt
och är oundgängligen nödvändig för att tävlingen skall kunna genomföras.

Omständigheterna i ärendet visa att den av flygräddningsgruppen utförda
övervakningen icke haft det värde ur övningssynpunkt som nyss sagts. Med
hänsyn till övervakningens art har uppenbarligen övningsmomentet varit
av mycket underordnad betydelse.

På grund av det anförda anser jag att flygräddningsgruppens medverkan
vid ifrågavarande kappseglingar icke bort äga rum utan särskilt medgivande
av Kungl. Maj :t. Med mitt sålunda gjorda uttalande är förevarande ärende
slutbehandlat från min sida.

REDOGÖRELSE FÖR FRAMSTÄLLNING
TILL KONUNGEN

Fråga om rätt för tjänsteläkare (militärläkare) till ersättning för läkarintyg
avsett att företes för allmän sjukkassa

Ämbetsberättelsen till 1960 års riksdag innehåller (s. 242 ff) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 21 februari 1959 till Konungen avlåten
skrivelse, vari ifrågasattes meddelande av förtydligande bestämmelser beträffande
tjänsteläkares (militärläkares) skyldighet att utfärda läkarintyg,
avsett att av militär eller civilmilitär personal företes för allmän sjukkassa,
och den därmed sammanhängande frågan om läkarens rätt till ersättning
för dylikt intyg. I skrivelsen anfördes bl. a. följande.

Sveriges läkarförbund hade i skrift till militieombudsmannen påtalat att
försvarets civilförvaltning i anledning av gjord förfrågan huruvida militär -läkare hade rätt till ersättning för intyg som sjukkassa avfordrade militär,
civilmilitär och civil tjänsteman vid försvaret förklarat att tjänsteläkare
(militärläkare) vore skyldig att utan ersättning ombesörja intygsgivning åt
militär och civilmilitär anställningshavare, därest intyg erfordrades i tjänsten.
Enligt civilförvaltningens mening vore därvid sjukkasseintyg att anse
som intyg i tjänsten. Civilförvaltningen hade i tillämpningsföreskrifter till
43 § statens allmänna avlöningsreglemente och 32 § tilläggsbestämmelserna
till reglementet anfört, att kostnad för läkarintyg som erfordrades för utfående
av ersättning enligt lagen om allmän sjukförsäkring ersattes tjänsteman
helt därest intyget utfärdats av verksläkare (tjänsteläkare, anvisningsläkare),
att jämlikt bestämmelserna om sjukkontroll sådant läkarintyg
skulle inlämnas till myndighet för att av denna översändas till sjukkassan
samt att, då intyget användes i kontrollsyfte jämväl av myndigheten,
detsamma syntes få betraktas som intyg i tjänsten. Sjukintygets egentliga
funktion vore emellertid, anförde läkarförbundet, att tillförsäkra tjänstemannen
förmåner enligt sjukförsäkringslagen. Att sjukkasseintygen av
ile militära myndigheterna av praktiska skäl användes även för den militära
tjänsten, kunde omöjligen förändra intygets karaktär till ett intyg i
tjänsten som läkaren skulle vara skyldig utfärda kostnadsfritt. Förbundet
kunde icke godtaga det av civilförvaltningen gjorda uttalandet och hemställde
om vidtagande av åtgärder för rättelse. ■— I avgivet yttrande hade
försvarets sjukvårdsstyrelse som sin mening uttalat att sjukkasseintyg icke
syntes vara alt uppfatta såsom intyg i tjänsten, vilket vederbörande militärläkare
hade att kostnadsfritt utfärda. Civilförvaltningen hade i avgivet utlåtande
upplyst att på grund av det förenämnda av ämbetsverket gjorda
uttalandet, vilket grundats på vissa föreskrifter i Kungl. Maj:ts cirkulär

192

den 9 december 1955 (SFS nr 697), tjänsteläkare vid försvaret utfått ersättning
av kronan för ifrågavarande sjukkasseintyg allenast beträffande den
civila personalen vid försvaret. Frågan om tjänsteläkares (militärläkares)
skyldighet att utfärda intyg av förevarande slag vore emellertid oklar och
syntes böra klarläggas genom en ändring i de genom Kungl. Maj :ts brev
den 30 juni 1953 meddelade provisoriska bestämmelserna angående tjänsteoch
verksläkare vid försvaret (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1953 avd. A nr 52 och 1956 avd. A nr 1 samt tjänstemeddelanden rörande
sjöförsvaret 1953 avd. A nr 56 och 1956 avd. A nr 2). — Militieombudsmannen
ansåge det i likhet med civilförvaltningen tveksamt huru de på
förevarande område gällande bestämmelserna skulle tolkas och hemställde
om vidtagande av sådana ändringar eller tillägg i bestämmelserna att klarhet
skapades i den berörda frågan.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har beaktats genom kungl.
brev den 3 mars 1961 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret avd. A
nr 16, tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret avd. A nr 17 och flygvapenorder
A nr 12) angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. och 18 § 1 mom.
i förenämnda brev den 30 juni 1953 med provisoriska bestämmelser angående
tjänste- och verksläkare vid försvaret. Enligt den ändrade lydelsen av
8 § 1 mom. åligger det i avseende å anställningshavare tillkommande rätt
till sjukvård tjänste- eller verksläkare till vilken anställningshavaren hänvisats
att utfärda intyg som skall åberopas i tjänsten, häri inbegripet intyg
som erfordras för utfående av ersättning enligt lagen om allmän sjukförsäkring
eller lagen om moderskapshjälp. Enligt 18 § 1 mom. äger verksläkare
— och jämlikt 15 § b) även vissa tjänsteläkare såvitt gäller civil personal
— av statsverket uppbära ersättning för intyg, som skall åberopas i
tjänsten, häri inbegripet intyg som erfordras för utfående av ersättning enligt
lagen om allmän sjukförsäkring eller lagen om moderskapshjälp,
med tre kronor.

REDOGÖRELSE FÖR YTTRANDEN TILL KONUNGEN
OCH DEPARTEMENTSCHEF

1. Yttrande till Konungen över en av överbefälhavaren framlagd utredning
angående utnyttjande av värnpliktig och fast anställd personal för
olika arbetsuppgifter på militära mässar jämte förslag till
lösning av vissa förplägnads- och mässfrågor

Genom remiss den 26 april 1961 beredde Kungl. Maj :t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över en av överbefälhavaren den 28 december
1960 avlåten underdånig skrivelse, innefattande utredning av frågan om
utnyttjande av värnpliktig och fast anställd personal för olika arbetsuppgifter
på militära mässar jämte förslag till lösning av vissa förplägnads- och
inässfrågor. Med anledning härav avgav militieombudsmannen den 6 juli
1961 följande yttrande.

Uppdraget att verkställa ifrågavarande utredning lämnades överbefälhavaren
den 30 juni 1954 av Kungl. Maj :t. Därvid föreskrevs att utredningen
skulle ske med beaktande av ett av statsutskottet gjort och av riksdagen sedermera
godkänt uttalande, enligt vilket kommendering av värnpliktig personal
till tjänstgöring vid mässar av olika slag i princip icke vidare borde få
förekomma, dock att efter undersökning och prövning i varje särskilt fall
ekonomivärnpliktiga skulle även i fortsättningen kunna tagas i anspråk för
nu avsedd tjänstgöring vid vissa skolor.

I den remitterade skrivelsen har överbefälhavaren anfört: Det finge betraktas
som en nödvändig förutsättning för tjänstens behöriga gång att personalen
kunde beredas tillfälle att intaga måltid på arbetsplatsen och att
det funnes lokaler, i vilka personalen i anslutning till måltiden kunde erhålla
vila och avkoppling. Den mässverksamhet som bedrivits inom försvaret
och de lokaler som därvid använts kunde i allmänhet sägas ha fyllt detta
behov. En förutsättning för att mässverksamheten kunnat bedrivas med ekonomiskt
rimliga konsekvenser för den enskilde hade dock i de flesta fall
varit att ekonomivärnpliktiga använts i mässrörelsen. Om denna möjlighet
ej längre komme att föreligga, bleve följden att mässverksamhetens tillhandahållande
i vardagslag av mat enligt uppgift på många håll måste upphöra,
eftersom ett anlitande av uteslutande civil personal för mässarnas matlagning
skulle föra med sig orimligt höga kostnader för den enskilde. Förbudet
att använda värnpliktig personal borde dock enligt överbefälhavarens
mening icke gälla mässar ombord på marinens fartyg och vid vissa ytterförläggningar,
där det med hänsyn till de lokala förhållandena och tjänstgöringens
art icke vore tänkbart att utnyttja annan än militär (fast anställd
och/eller värnpliktig) personal för tjänstgöring i mässar. Förbudet kunde
7—611011. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

194

icke heller rimligen gälla under fältmässiga förhållanden eller vid mässar,
där utbildning av ekonomipersonal ägde rum. Särskilda bestämmelser erfordrades
dessutom för tillfällen, då antalet mässgäster starkt ökade, till exempel
då värnpliktigt befäl tjänstgjorde vid förbandet. I det värnpliktiga
befälets förmåner inginge fri mat och utspisning genom kronans försorg.
Med utgångspunkt från vad som framkommit vid den verkställda utredningen
ville överbefälhavaren angiva tre alternativa lösningar till ordnande
av förplägnads- och mässfrågan i överensstämmelse med riksdagens beslut.
1) Vid förbandens matinrättning skulle inrättas personalmatsalar, vid vilka
befälet och andra anställda mot självkostnadspris kunde erhålla tillagad
kronportion. 2) Mässar skulle drivas i respektive personalkårers regi, varvid
ekonomivärnpliktiga ersattes med civil personal för vilkens avlöning
kronan lämnade visst bidrag. 3) Befälsmässarna anslötes till förbandets matinrättning
och räknades som en del av denna, varvid kronan svarade för
transport, varmhållning, servering, disk etc. på samma sätt som för närvarande
skedde i matsal för enskilda (den matsal inom förbandets matinrättning,
där kontant avlönad personal av alla kategorier finge köpa och intaga
kronportion). överbefälhavaren förordade det under 3) upptagna alternativet
för frågans lösning men ville samtidigt framhålla att övriga alternativ
borde hållas öppna, vart för sig eller i kombination, för att tillgodose speciella
lokala förhållanden eller personalens önskemål.

Med anledning av vad sålunda förekommit får jag anföra följande.

Genom generalorder nr 2398 den 25 juni 1942 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret avd. B nr 87) utfärdades vissa bestämmelser beträffande
ianspråktagande av värnpliktiga för handräckningstjänst inom armén. Enligt
generalordern omfattar »den gemensamma handräckningstjänsten» bl. a.
biträde vid matlagning och servering in. in. i matsalar, mässar och marketenterier.
Bestämmelsernas räckvidd begränsades i viss mån genom vissa av
dåvarande arméförvaltningens intendentur- och civila departement den 20
juli 1943 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret avd. A nr 63) beslutade
ändringar i reglementet för marketenterirörelsen vid arméns truppförband.
Dessa ändringar innebära nämligen bl. a. att militär handräckning icke
får förekomma i marketenteri (manskapsmäss) eller i annan av lägerkassa
bedriven affärsrörelse. Beträffande marinen föreskrev marinförvaltningen
den 30 september 1943 (dnr Int. 650: 1/43) att militär handräckning icke
vidare finge förekomma vid manskapskassornas fasta marketenterier, dock
att undantag finge göras efter särskilt noggrann prövning då det visat sig
omöjligt att på annat sätt erhålla erforderlig personal. I fråga om flygvapnet
förklarade flygförvaltningen den 25 juni 1943 i cirkulär nr I 98/43 att värnpliktig
handräckningspersonal vid av lägerkassa bedrivet depåmarketenteri
skulle snarast ersättas med civil personal men att likväl värnpliktig handräckningspersonal
finge, efter tillstånd av chefen för flygvapnet, användas
då det vore omöjligt att anskaffa bostad åt civil personal inom etablissementet
eller i närbeläget samhälle.

De bestämmelser i ämnet, som till följd av riksdagens ifrågavarande be -

195

slut torde komma att meddelas, böra avse icke blott armén utan även marinen
och flygvapnet. Riksdagsbeslutet förutsätter att någon principiell skillnad
mellan de olika försvarsgrenarna icke skall ifrågakomma. Enligt beslutets
ordalydelse skulle däremot endast värnpliktig personals tjänstgöring
vid mässar av olika slag regleras. Det synes emellertid vara lämpligt att blivande
bestämmelser taga sikte även på fast anställd personals motsvarande
tjänstgöring. Givet är nämligen att ekonomiska skäl som motivera begränsning
i värnpliktigas tjänstgöring gälla i ännu högre grad beträffande fast
anställda befattningshavare.

överbefälhavaren synes anse att det i riksdagsbeslutet använda uttrycket
»mässar av olika slag» endast avser officers- och underofficersmässar. Med
hänsyn till det uttalande av riksdagens revisorer (berättelsen 1953 del I s.
38—43) som ligger till grund för riksdagsbeslutet torde emellertid uttrycket
omfatta jämväl underbefälsmässar och marketenterier. I vart fall är det enligt
min mening angeläget att blivande bestämmelser gälla även dessa.

Enligt överbefälhavarens mening borde det med riksdagsbeslutet åsyftade
förbudet att använda värnpliktig personal vid mässar icke gälla mässar anordnade
ombord på marinens fartyg, vid vissa ytterförläggningar, under fältmässiga
förhållanden eller där utbildning av ekonomipersonal ägde rum.
Huruvida denna uppfattning är riktig synes icke kunna avgöras på den föreliggande
utredningen. Av ovannämnda uttalande av riksdagens revisorer
framgår emellertid att det huvudsakligaste skälet för förbudet utgjorde det
förhållandet att den av mässarna bedrivna verksamheten ansågs äga karaktär
av privat affärsrörelse. Därest i ett eller flera av de av överbefälhavaren
angivna fallen samtliga mässar sakna denna karaktär, torde man därför
kunna utgå ifrån att förbudet ej avser dessa mässar. I den mån detta
ej är händelsen, synes undantag från förbudet icke generellt kunna uppställas.
Däremot skulle möjligen i blivande bestämmelser kunna intagas en
upplysning att Kungl. Maj :t, efter undersökning och prövning i varje särskilt
fall, ville tillåta ekonomivärnpliktigas ianspråktagande för tjänstgöring
i mässar vid vissa skolor. Förutsättningen härför torde dock böra vara
att åsyftade skolor angivas åtminstone till sin huvudsakliga beskaffenhet.
Någon ledning i detta avseende synes emellertid ej kunna inhämtas av remitterade
skrivelsen.

Vad beträffar överbefälhavarens förslag till lösning av vissa förplägnadsoch
mässfrågor anser jag mig icke ha anledning att göra något uttalande.

7|—611011. Mililieombudsmannens umbetsberättclse

196

2. Yttrande till chefen för försvarsdepartementet i anledning av remiss av ett
utav försvarets personalvårdsutredning avgivet förslag till central
nämndorganisation för personalvårdsfrågor m. m.
inom försvaret

Genom remiss den 27 december 1960 beredde statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet militieombudsmannen tillfälle att avgiva yttrande
över ett av försvarets personalvårdsutredning avgivet betänkande IV med
förslag till central nämndorganisation för personalvårdsfrågor m. m. inom
försvaret. Med anledning härav avgav militieombudsmannen den 3 juli 1961
följande yttrande.

I betänkandet framhålles inledningsvis, att i det uppdrag som utredningen
efter avgivandet av betänkandena I—III hade att fullfölja låge bl. a. en
översyn av uppgifter och organisation för nuvarande försvarets upplysningsoch
personalvårdsnämnd. Emellertid hade, framhålles vidare, chefen för
försvarsdepartementet uppdragit åt särskilda sakkunniga att utreda frågor
som sammanhängde med försvarsupplysningen. I direktiven för denna utredning
hade föreskrivits att »spörsmålet om försvarets upplysnings- och
personalvårdsnämnds uppgifter, sammansättning och organisatoriska ställning
främst med avseende på dess funktion som organ för upplysningsverksamheten»
skulle upptagas till behandling. Härav följde att personalvårdsutredningens
befattning med frågor rörande försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd
begränsats i förhållande till vad som ursprungligen avsetts.

Personalvårdsutredningen har förklarat att den och utredningen rörande
försvarsupplysningen äro överens om att personalvårds- och upplysningsärendena
lämpligen böra behandlas i skilda nämnder. Någon motivering till
detta ställningstagande lämnas icke i förevarande betänkande.

Utredningen rörande försvarsupplysningen har emellertid den 10 maj
1961 avgivit betänkande (SOU 1961: 18) angående »Totalförsvarets upplysningsverksamhet».
I detta anföres: Upplysningsverksamheten skall i princip
avse totalförsvaret. Dess uppgift skall i första hand vara att vidmakthålla
försvarsviljan samt att stärka tilltron till och främja samhörighetskänslan
med landets försvar och demokratiska samhällsskick. Den skall vidare
klargöra sambandet mellan utrikespolitik och försvar. Upplysningsverksamheten
skall bedrivas så, att kännedom om totalförsvarets olika delar
förmedlas såväl till allmänheten som till totalförsvarets personal. Utredningen
har kunnat konstatera, att inom hittillsvarande försvarets upplysnings-
och personalvårdsnämnd personalvårdsärenden kommit att handläggas
i större omfattning än upplysningsärenden. Det finns därför anledning
att antaga, att kravet på behandling av aktuella personalvårdsproblem kommit
att medföra, att nämndens insatser på upplysningsområdet måst bli
mera begränsade. Nämndens nuvarande uppgifter och sammansättning synes
vara en av anledningarna härtill. Härav följer att nämnden knappast

197

kunnat svara mot de vidgade krav som en aktiv försvarsupplysning ställer.
Försvarsupplysningsutredningen anser sålunda, att nämndens hittillsvarande
dubbla funktion av upplysnings- och personalvårdsorgan varit orationell
av flera skäl. I en framtid skulle dessa olägenheter bli ännu mera påtagliga.
Den ökade samordning av hela totalförsvarets upplysningsverksamhet som
vore behövlig skulle medföra en betydande utökning av nämndens medlemsantal
och arbetsuppgifter. Den av 1959 års riksdag beslutade nya personalvårdsorganisationen
synes heller icke ge rum för någon minskning av nämndens
uppgifter på personalvårdsområdet. Något behov av en för hela totalförsvaret
gemensam personalvårdsnämnd föreligger icke. Försvarsupplysningsutredningen
finner övervägande skäl tala för att nuvarande försvarets upplysnings-
och personalvårdsnämnd bör ersättas med två principiellt skilda
nämnder. En tudelning torde vara till fördel från effektivitetssynpunkt och
skulle dessutom bidraga till en klarare gränsdragning mellan begreppen upplysning
och personalvård. I enlighet härmed föreslår försvarsupplysningsutredningen
att en totalförsvarets upplysningsnämnd inrättas med företrädare
för totalförsvarets olika grenar, utrikesdepartementet och riksdagen
såsom ledamöter.

Det sålunda anförda synes mig övertygande visa att nuvarande försvarets
upplysnings- och personalvårdsnämnd bör ersättas av, såvitt angår personalvårdsområdet,
en särskild försvarets personalvårdsnämnd. Eftersom personalvården
bl. a. omfattar undervisning och orientering i samhällsfrågor,
komma emellertid personalvårdsnämndens uppgifter att i viss mån sammanfalla
med den del av upplysningsverksamheten som riktar sig till krigsmaktens
personal. Olägenheten av en oklar gränsdragning mellan arbetsområdet
för personalvårdsnäinnden och för den nämnd som föreslås skola handha
upplysningsverksamheten torde visserligen icke vara avgörande men bör
dock ej underskattas. Det vore icke tillfredsställande om den förra nämnden
rekommenderade exempelvis en utrikespolitisk orientering som den senare
icke ansåge böra lämnas. Med hänsyn härtill synes det i någon form böra
åläggas de båda nämnderna att samverka. Lämpligen kan i instruktionen
för personalvårdsnämnden föreskrivas alt denna nämnd i frågor som beröra
upplysningsverksamheten skall inhämta och beakta upplysningsnämndens
mening.

Personalvårdsutredningen förutsätter att personalvårdsnämnden endast
skall fungera i fred. Vilka skäl som föranlett denna ståndpunkt framgår icke
av betänkandet. I gällande instruktion för försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd
är icke någon motsvarande begränsning stadgad. Ehuru personalvården
under krigsförhållanden delvis lärer få annan inriktning än i
fred, torde personalvårdsnämndens medverkan icke kunna undvaras.

Beträffande personalvårdsnämndens organisatoriska ställning har utredningen
ansett att nämnden bör vara ansluten till försvarsstabens personalvårdsbyrå,
alt ärenden som skola behandlas av nämnden icke böra direkt
ställas till denna utan till överbefälhavaren samt att chefen för personalvärdsbyrån
skall ingå i nämnden såsom självskriven ledamot.

198

Det synes kunna ifrågasättas om en i enlighet härmed organiserad nämnd
är ägnad att på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. Personalvårdsverksamheten
torde ha till ändamål att tillgodose den enskilde krigsmannens intressen
i andliga, kulturella, rättsliga och sociala avseenden samt att därigenom
uppbygga och stärka en god anda inom krigsmakten. Med hänsyn till
krigsmaktens effektivitet får det anses nödvändigt att beslutanderätten i frågor
rörande personalvården tillkommer de militära organen. Då likväl en
särskild nämnd anses böra medverka, är det tydligen därför att dessa organ
äro i behov av råd och vägledning av personer som genom anknytning till
myndigheter och organisationer inom de andliga, kulturella, rättsliga och
sociala områdena eller eljest besitta erforderlig sakkunskap. Nämnden bör
alltså, såsom personalvårdsutredningen föreslår, ha till uppgift att på eget
initiativ eller i anledning av remiss giva råd och vägledning i personalvårdsfrågor
och vad därmed sammanhänger. Men om nämndens sakkunskap skall
komma till sin rätt måste den ha en fri och obunden ställning. Visserligen
lära nämndens uttalanden böra anpassas efter de militära förhållandena,
och nämnden behöver därför såväl sakupplysningar från militärt håll som
kännedom om den militära uppfattningen i olika frågor. Härav följer emellertid
icke att nämnden måste fast inlemmas i krigsmaktens organisation
eller att militär befattningshavare nödvändigtvis skall ingå som ledamot i
nämnden. Erforderlig kontakt mellan de militära organen och nämnden torde
kunna upprätthållas även om nämnden är fristående. Och nämndens behov
av att få kännedom om militära förhållanden och uppfattningar synes
kunna tillgodoses genom att olika militära befattningshavare deltaga i
nämndens överläggningar utan att medverka i dess beslut.

Med utgångspunkt från dessa allmänna synpunkter anser jag att personalvårdsnämnden,
liksom nuvarande personalvårds- och upplysningsnämnd
och den föreslagna upplysningsnämnden, bör vara direkt underställd Kungl.
Maj:t. Vidare är det enligt min mening olämpligt att föreskriva att ärenden
som skola behandlas av personalvårdsnämnden måste passera överbefälhavaren.
Såväl Kungl. Maj :t som utom krigsmakten stående myndigheter
och organisationer böra kunna skriftväxla med nämnden utan förmedling
av något militärt organ. Slutligen vill jag ifrågasätta lämpligheten av att chefen
för personalvårdsbyrån ingår i personalvårdsnämnden såsom självskriven
ledamot. Eftersom nämnde chef torde vara den som oftast kommer att
begära yttrande av nämnden, synes det oegentligt att han själv tillhör kretsen
av dem som skola bestämma yttrandets innehåll.

199

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1962 avgivna
ämbetsberättelser

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; vissa spörsmål
angående hemligstämpling av militära handlingar m. in., 1951 s. 109
o. 1956 s. 120; — hemlighållande av handlingar i npphandlingsärende,
1955 s. 158; — vissa spörsmål angående hemligstämpling av den i 21 §
förundersökningskungörelsen omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s.

115; _ fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen

att förse böcker och därmed jämförliga handlingar med anteckningen »Endast
för tjänstebruk», 1957 s. 144 o. 1958 s. 197; — lagligheten i visst fall
av förbehåll att handling skulle behandlas såsom förtrolig och delgivas
endast vissa befattningshavare, 1955 s. 163; — fråga om viss av ämbetsverk
upprättad promemorias beskaffenhet av allmän handling samt huruvida
hinder för dess utlämnande förelåg, 1953 s. 124; fråga om handlingar
tillkomna under utredning verkställd av viss av ämbetsverk tillsatt
utredningsman äro allmänna handlingar, 1960 s. 109; av militär chef
upprättade vitsord äro allmänna och offentliga handlingar och envar äger
således taga del och göra avskrift därav, 1954 s. 205; — fråga huruvida
användande i vissa fall av handbrev varit förenligt med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet, 1954 s.
214; — fråga om behov av bestämmelser till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om allmänna handlingars offentlighet
åsidosättas genom användande av handbrev, 1954 s. 250; — vissa spörsmål
angående ordningen för tillhandahållande myndigheter emellan av
handlingar rörande befattningshavares hälsotillstånd, 1957 s. 107; — nya
sekretessföreskrifter för försvarets leverantörer m. fl., 1957 s. 123; —
bristfälligt handhavande av hemliga handlingar, 1959 s. 15 o. 1961 s. 31;

_ inskrivningschef har felaktigt vägrat utlämna allmänna handlingar i

ärende rörande ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst, 1960 s.
104; — se även Gallring.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Ammunition, fråga huruvida ammunition förvarats på betryggande sätt, 1961
s. 197.

Anbud, se Upphandling.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåtenhet
av kompanichef att vidarebefordra anmälan i militärt mål till regementschefen,
1954 s. 85; — underlåtenhet av regementschef att vidare -

200

befordra anmälan i militärt mål till militärbefälhavaren, 1959 s. 93; _

dröjsmål med ingivande av anmälan rörande militärt brott, 1957 s. 41*; —
påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan, 1958
s- 17 J — vissa frågor rörande personalvårdskonsulents skyldighet att bistå
värnpliktig med avfattande av anmälan mot förman, 1962 s. 89; —
se även Militärförhör.

Anslag, felaktig utanordning från anslag, 1962 s. 68 o. 69; — bristande kontroll
av anslag, 1962 s. 69.

Anställningssökande, se Tjänstetillsättning.

Arbetstid, fråga om underlåtenhet att iakttaga av mvndighet föreskrivna arbetstider,
1962 s. 70.

Arrende, fråga om befattningshavare eftersatt kronans intresse vid handläggning
av arrendefrågor rörande Ravlunda skjutfält, 1958 s. 155.

Arrest, se Arrestantkort, Arreststraff, Militärhäkte, Verkställighet av disciplinstraff.

Arrestantkort, bristfälliga anteckningar i arrestantkort angående den gärning
bestraffningen avsett, 1955 s. 121; — arrestantkort skall icke upprättas
beträffande förvarsarrestant med mindre denne blivit att jämställa
med häktad, 1957 s. 74.

Arreststraff, fråga om ändrade bestämmelser angående användning av arreststraff
beträffande inom försvaret anställd personal, 1959 s. 243; —
avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79 o. 1955 s. 101;
— fråga om skäl förelegat för uppskov med eller avbrott i verkställighet
av arreststraff, 1959 s. 116 o. 1961 s. 55; — fråga huruvida hinder att verkställa
arreststraff bör föranleda straffets åläggande med tjänstgöring eller
uppskov med verkställigheten, 1952 s. 176 o. 1953 s. 267; — fråga huruvida
då arreststraff ådömes befälselev tjänstens krav bör föranleda straffets
åläggande med tjänstgöring, 1958 s. 61; — skyldighet för värnpliktig
att för eftertjänst kvarbliva vid sitt förband utgör ej skäl att uppskjuta
verkställighet av arreststraff till dess eftertjänsten fullgjorts, 1958 s. 64;

två särskilda arreststraff ålagda i stället för gemensamt straff, 1956
s- 84; vissa spörsmål rörande straffarrestants sysselsättande med arbete
under arresttiden, 1957 s. 74 o. 1962 s. 74; — se även Militärhäkte,
Nojdförklaring, Verkställighet av disciplinstraff. Jfr Arrestantkort, Fullföljd.

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,
t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden å kryssaren Gotland
under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Attest, oriktig, 1962 s. 68.

Auditör, åligger att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — fråga om skyldighet
för auditör att lämna anvisningar beträffande förandet av rättsvårdsblanketter
vid förbandet, 1955 s. 121; — bristande noggrannhet vid
handläggning av disciplinmål, 1958 s. 67 o. 1962 s. 51; — innebörden i
vissa hänseenden av föreskriften att auditör skall kontrasignera beslut

201

i disciplinmål, vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203, 1956 s. 86 o. 1958
s. 71, jfr 1961 s. 87; — fråga angående omfördelning i visst fall av meddelade
auditörsförordnanden, 1952 s. 247 o. 1953 s. 236; skiljaktig mening
i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215.

Avdelning av krigsmakten, se Domstol.

Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246.
Jfr Traktamente.

Avsked, spörsmål huruvida underofficer i samband med ansökan om avsked
utsatts för obehörig påtryckning samt om avskedsbeslut bort meddelas
utan att dessförinnan pensionsfrågan prövats, 1962 s. 152.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Avstängning, ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att
befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring, 1956 s. 174.

Befordran, fråga huruvida överfurir som de senaste åren ej fullgjort trupptjänstgöring
kunnat befordras till rustmästare, 1962 s. 169.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415; se även
Fartyg.

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt over
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81.

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; föreskrifter angående
studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Belysningsanordningar, fråga om belysningsanordningar å militära slapfordon,
1962 s. 124.

Beredskapskungörelsen, fråga om ändring i beredskapskungörelsen, 1961
s. 222.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslag, se Spritdrycker.

Beslut, fråga om slutligt beslut av domstol bör upptagas i domstolens protokoll
eller avfattas i särskild handling, 1959 s. 113; — fråga om skyldighet
för domstol att vid prövning av talan i fullföljda disciplinmål och ersattningsmål
lämna motivering för sitt beslut, 1951 s. 198; — delgivning av
beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsmän, 1952 s. 170 o. 195b
s. 114; — se även Auditör, Disciplinmål, Ersättningsmål, Fullföljd, Fullföljdsrätt.

Bestickning, 1962 s. 68.

202

Betyg, fråga om i visst fall regementschef äger ompröva av skolchef meddelat
godkännande betyg, 1959 s. 173; — se även Tjänstgöringsintyg.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206, 1961 s. 65.

Bil, anYändande av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151 o. 1960 s.
Ilo, jfr 1957 s. 27; — se även Transport.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få förani^in
rtning av *1 än^göringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149; — fråga om tillstånd till innehav av bisyssla, 1962 s. 70 o. 145.

Bodens fästning, se Befästning.

Bostadsförmedling, fråga om befattningshavare vid Försvarets bostadsförfördeinS1959
sbT97St Utnyttjat sin stälIninS för att skaffa sig ekonomisk

Brand, fråga om ansvar för uppkommen skogsbrand samt åtgärder till förekommande
av bränder, 1962 s. 110.

Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954

S. /.

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil be?^1n^I?.
?s^laYare’ ..s* 18(3 o. 1956 s. 88; — disciplinär bestraffning av
icu!o tjänstemän för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende,
1952 s. 127; — formen för samt avfattningen och delgivningen av beslut
om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare, 1956 s. 88; —
fråga om utfärdande av bestämmelser angående åtal och disciplinär best™"m§
1 avseende å civila befattningshavare vid försvaret, 1955 s. 202
o. 1959 s. 250, jfr även 1956 s. 91; — se även Polismyndighet.

Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som erfordras
för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; — har skvldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; — flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodesbelattmng.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — av beslut om disciplinär bestraffnm»
av civil befattningshavare, 1956 s. 88; — av auditörs skiljaktiga meninl
f P1? straffbeslut, 1961 s. 215; — av överordnad myndighet anbe falld

delgivning av beslut må icke fördröjas i avvaktan på klarläggande
av fråga i det ärende beslutet avser, 1959 s. 169.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestamniande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningf.
1!’ 195. 222; “ frå8a om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig

tillämpning av gallande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232; — sammanträffande
av disciplinbots- och arreststraff, 1961 s. 62. Jfr Fullföljd.

Disciplinmål, bristande noggrannhet vid handläggning av disciplinmål, 1958
s. 67 o. 1962 s. 51; — bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15, 25 o. 206 1961
S'' Ti 7~ fråga när bestraffningsbeslut i disciplinmål skall anses ha''blivit
meddelat och således såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade blivit
definitivt, 1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser
av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — fråga huruvida

203

i samband med begärd omprövning av ålagd tillrättavisning disciplinstraff
kan åläggas för samma förseelse som föranlett tillrättavisningen, 1961 s.
83; — två särskilda arreststraff ålagda i stället för gemensamt straff,
1956 s. 84; — förutsättning för bestraffning i disciplinär ordning av person,
mot vilken åtal i annat militärt mål är anhängigt vid domstol, 1951
s. 82 o. 195, 1953 s. 83; — avfattningen av straffbeslut i fråga om angivandet
av den gärning bestraffningen avsett, 1951 s. 83 o. 202, 1955 s.
99, 1956 s. 84 o. 1961 s. 105, jfr även 1956 s. 88; — straff ålagt för icke
straffbar gärning, 1950 s. 196 o. 1961 s. 15; — ansvarsfråga kan ej upptagas
till prövning i disciplinär ordning sedan åklagaren beslutat att ej
anställa åtal, 1954 s. 97, jfr även 1956 s. 89—90; — bestraffningsberätligad
befattningshavare som meddelat beslut i disciplinmål skall egenhändigt
underteckna beslutet, 1956 s. 91; — se även Anmälan, Auditör, Förundersökning,
Militärförhör, Tjänsteväg.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt då befälsrätt är fördelad
å flera bestraffningsberättigade befattningshavare, 1959 s. 212 o. 1960
s. 236; — förordnande för befattningshavare som har lägre tjänsteställning
än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951 s. 193, 1956 s. 78 o.
1961 s. 87; — fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef för krigsorganiserat
förband, 1954 s. 94, styresman för central flygverkstad, 1958
s. 75, cheferna för centrala flygmaterielförrådet i Arboga och flygförvaltningens
centralförråd för intendenturmateriel i Västerås, 1958 s. 200; —
fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare undandragit sig
att i den utsträckning som bort ske utöva sin disciplinära bestraffningsrätt,
1956 s. 93; — fråga huruvida sådan befattningshavare ägt överlämna
mål till chefen för det förband, där den misstänkte var truppregistrerad,
1957 s. 32; — se även Civil befattningshavare, Infanteribefälhavare.
Jfr Tjänstgöringsplats.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dispensärregister, se Frikallelse.

Dom, av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant mål,
1956 s. 109; — domskäl i fråga om straffmätning, 1959 s. 113; — delgivning
av dom i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o.

1956 s. 114; — underlåtenhet att i rätt tid avsända domsbevis till militär
myndighet, 1954 s. 99; — fråga om behörighet att underteckna domsbevis,
1961 s. 90; — se även Fullföljd, Undanhållande. Jfr Protokoll.

Domsbevis, se Dom.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94 o.

1957 s. 32; — mål som har karaktär av såväl tull- som militärmål skall
handläggas vid tullmålsdomstol, 1960 s. 77; ■— se även Fullföljd, Hovrätt,
Militära mål, Protokoll, Prövningstillstånd, Rättegångskostnad, Tjänstledighet,
Trafikmål.

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Domvilla, se Rättegångsfel.

Drivmcdelsförråd, se Instruktion.

204

Eftertjänst, för frågan om eftertjänst är det av betydelse att en riktig gränsdragning
göres mellan utevarobrott och andra brott, 1956 s. 144 o. 1961
s. 65; — angivandet i dom och straffbeslut vid utevarobrott av tiden för
bortovaron är av betydelse för bestämmandet av eftertjänst för den dömde,
1956 s. 86 o. 1961 s. 95; — fråga om ändrade bestämmelser rörande
värnpliktigas fullgörande av eftertjänst, 1956 s. 181, 1957 s. 143, 1958 s.
203 o. 1960 s. 235; — värnpliktiga böra underrättas om innebörden av bestämmelserna
om eftertjänst, 1958 s. 93; — se även Arreststraff.

Egenmäktigt förfarande, se Tjänstefel.

Endast för tjänstebruk, se Allmänna handlingar.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, för skada vid militär övning till följd av att säkerhetsföreskrifter
blivit åsidosatta, 1955 s. 188; — för läkarintyg, 1957 s. 130 o. 1960 s. 242;
— se även Rättegångskostnad, Skadestånd, Tjänstemissbruk, Uppfinning.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97; — bestraffningsberättigad befattningshavare
som meddelat beslut i ersättningsmål skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — olämplig formulering av skrivelse med krav på ersättning
för förkommen materiel, 1954 s. 126; — vissa spörsmål rörande
handläggningen av ersättningsmål avseende flera förluster av materiel
under samma persons ansvar, 1957 s. 83; — vissa spörsmål rörande
bestraffningsberättigad chefs befattning med handläggning av fråga om
ersättning för förkommen eller skadad materiel, när den bestraffningsberättigade
själv är närmast ansvarig för materielen, 1957 s. 80; — fråga
om ändrade bestämmelser angående ersättningsmål, 1960 s. 252; — se även
Materiel.

Expedition, se Gallring.

Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.

Expeditionstjänst, se Tjänstemeddelande.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; — vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; — förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164; — utredning föranledd av
den marinen tillhöriga bogserbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146; —- se
även Representation, Vakttjänst.

Fast anställd, se Domstolsfråga.

205

Flyghaveri, förfarandet vid utredning av haverier inom flygvapnet, 1959
s. 219 o. 1960 s. 237.

Flygning, se övningsflygning.

Flygplan, fråga om säkerhetsanordningar vid startning och uppkörning av
motor till reaktionsdrivet flygplan, 1961 s. 148.

Flygtekniker, se Dagbefäl, Sjukredovisning.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Frikallelse, värnpliktig har på grund av simulation felaktigt frikallats från
tjänstgöringsskyldighet, 1950 s. 153; — militärläkare har i strid med utfärdad
föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst,
oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister,
1956 s. 28, 1957 s. 15 o. 1958 s. 15; — militärläkare har underlåtit att i anseende
till innehållet i företett läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades
från repetitionsövning, 1956 s. 42.

Fritid, fråga om tillämpning av bestämmelserna rörande manskaps fritid i
fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom delvis tjänstbar, 1960 s. 153
o. 1961 s. 150. Jfr Ledighet.

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Frivillig befälsutbildning, kapten har såsom ledare för frivilliga befälsutbildningskurser
gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro vid
utbildningen, 1956 s. 51.

Frivillig försvarsorganisation, vissa spörsmål angående uppsägning av med
medlem i frivillig försvarsorganisation ingånget krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192; — ifrågasatt utformning av bestämmelser
om fullföljd mot beslut om disciplinär bestraffning av civila befattningshavare
inom försvarsväsendet, 1955 s. 207, jfr 1956 s. 90.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna i 11 kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — förhållandet mellan straffbestämmelserna
för fylleri och för onykterhet i tjänsten, 1955 s. 96 o. 1958 s. 58; — beslag
å och förverkande av spritdrycker m. m. vid fylleri, 1957 s. 44, 1960 s.
246 o. 1961 s. 214; — åtgärder i samband med beivran av fylleriförseelser
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 377; — straff
för fylleri felaktigt ålagt i fall då berusad utan egen vilja förts från enskilt
till militärt område, 1961 s. 15; — straff för fylleri ålagt oaktat förutsättningar
därför ej förelegat, 1962 s. 51.

F&nge, se Krigsfånge.

206

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, samarbete mellan truppförband och det civila samhället, 1954 s.
265; — se även Tillhörighet till förband. Jfr Tjänstgöringsplats.

Förening, fråga huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i föreningsrätt
dels genom att enskild förening anmodats lämna vissa upplysningar
rörande sin verksamhet och dels genom att om föreningen uttalats att

samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas, 1954 s. 153; __

fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med ledamot av elevförenings
styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet och att
därvid påfordra framvisande av en från föreningen till visst riksdagsutskott
avlåten skrivelse, 1961 s. 113.

Förening av tjänster, se Bisyssla.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127; — yttrande i anledning av remiss av
utredning angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263*

Förhör, förhör rörande brott eller förseelse får av befattningshavare vid
krigsmakten icke utan särskilt förordnande hållas annat än i och för utövande
av honom tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätt,
1955 s. 51, 1956 s. 15 o. 1961 s. 71; — innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad
befattningshavare att i vissa fall personligen höra
d.en misstänkte, 1951 s. 197; — furir som genom att nattetid väcka och
lörhöra värnpliktiga sökt utröna vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse
har ådömts straff för tjänstefel, 1951 s. 37; — bristande
hänsyn från förhörsledares sida gentemot den hörde, 1955 s. 24, 1956 s.
15 o. 1961 s. 47; — fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med
ledamot av elevförenings styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet
och att därvid påfordra framvisande av en från föreningen till
visst riksdagsutskott avlåten skrivelse, 1961 s. 113; — se även Utredning.

Förkommen materiel, se Ersättningsmål, Kroppsvisitation, Materiel.

Förlisning, se Fartyg.

Förläggning, brister i_ hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
vid visst förband, 1954 s. 113; — skiftning av kojer och sängkläder
i manskaps- och aspirantmässar under kryssaren Gotlands vinterexpedition
1948—49, 1950 s. 358; — underofficerarnas förläggningsförhållanden
under samma expedition, 1950 s. 380.

Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31 o. 1958 s. 17. Jfr Tävlingar.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

207

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; —handhavande
och redovisning av förskott för tjänsteresa, 1958 s. 97; — vissa spörsmål
rörande s. k. stående förskott för tjänsteresor, 1962 s. 138; — inventering
av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Förtursmål, fråga i visst fall huruvida till hovrätt fullföljt mål, däri underrätten
dömt till arreststraff, varit att behandla såsom förtursmål. 1957
s. 47.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158; — innebörden av stadgandet i samma paragraf
första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas till åklagare om
i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193, 1952 s. 153,
1953 s. 98 o. 1957 s. 30; — fråga rörande tillämpning av föreskriften i
samma paragraf om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953
s. 94 o. 1957 s. 32; — fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare
utan giltiga skäl överlämnat militära mål till behandling av åklagarmyndighet
och domstol, 1956 s. 93; — den omständigheten att tvekan
råder om en gärnings straffvärdhet och rättsliga rubricering utgör i och
för sig i regel icke skäl för målets hänskjutande till åklagaren, 1956 s.
101; — angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i
disciplinmål, där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning,
låta målet förfalla, 1953 s. 231; — yttrande över framställning om
ändring i 13 § förundersökningskungörelsen, 1955 s. 209; — vissa spörsmål
rörande hemligstämpling av den i 21 § förundersökningskungörelsen
omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s. 115; — fråga rörande vem det
åligger att jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångslagen underrätta
vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare om att förundersökning
inletts i militärt mål, 1957 s. 37; — fråga huruvida mål kunnat
avgöras i disciplinär ordning därest gärningen bedömts såsom olovligt
brukande, 1957 s. 27; — se även Utredning, Åtal.

Förundersökningsprotokoll, jfr Förundersökning, Vittneskallelse.

Förvaltning, fråga om effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning,
1959 s. 258.

Förvar, fråga om fel förelupit vid beslut om tagande i förvar, 1960 s. 84.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79 o. 1955 s. 101; — domstols förordnande om förvarsarrests
bestånd, 1956 s. 106 o. 1951 s. 199; — förvarsarrest skall ej bestå om
förutsättning för hemförlovning av arrestanten inträtt, 1958 s. 86; — om
förandet, såvitt angår förvarsarrestanter, av den i 55 § militära rättsvårdskungörelsen
omförmälda förteckningen, 1958 s. 91; — se även Arrestantkort,
Avlöning, Verkställighet av disciplinstraff.

Förverkande, se Spritdrycker.

208

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o.
263, 1957 s. 185, 1960 s. 251 o. 1961 s. 221; — gallringsbara rättsvårdshandlingar
böra i regel förvaras för sig, 1955 s. 126; — felaktig utgallrins
av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102, av betygshandlingar, 1961
s. 158.

Granatgevär, se Skjutning.

Granskninpnämnd, fråga om granskningsnämnds sammansättning, 1960 s.

förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning hänförts
till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd, 1951 s.
16 o. 1952 s. 13; plutonchef har utan bemyndigande av sin kompanichef
hänvänt sig till granskningsnämndens ordförande angående en värnpliktig
i plutonen, 1956 s. 61; — fråga om förtydligande av bestämmelserna
i inskrivningsförordningen med avseende å granskningsnämnds befogenheter,
1957 s. 172 o. 1960 s. 234.

Gudstjänst, fråga om militär personals deltagande i gudstjänst och korum.
1958 s. 213 o. 1959 s. 211.

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 98.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.

Handräckning, värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser av chef
ställts till förfogande som drevkarlar vid älgjakt, 1961 s. 173. Jfr Mäss,
Tävlingar.

Handräckningstjänst, fråga om värnpliktigas utnyttjande i sådan tjänst vid
repetitionsövning, 1959 s. 137.

Hemförlovning, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring, 1960
s. 149; — se även Förvarsarrest.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hot mot krigsman, se Våld.

Hovrätt, se Förtursmål, Militära mål, Protokoll, Referent.

Häktad, se Nöjdförklaring.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

Hälsovård, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;
— vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark
kyla, 1957 s. 86; — frågor angående anordnandet av övningsmarsch i stark
kyla, 1959 s. 181.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427 o. 1957 s. 139; — kungörelsens
tillämpning beträffande utom krigsmakten tjänstgörande vapenfri
värnpliktig, 1960 s. 95. r

209

Hänskjutande, av militärt mål till åklagare, se Förundersökning. Jfr Militärförhör.

Idrottstävling, se Tävlingar.

Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar, 1954 s. 90.

Infanterichef, se Infanteribefälhavare.

Inkallelseorder, vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet
att förvara och taga del av order och andra försändelser från militär
myndighet, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; — tidpunkten för inträdandet
av tjänstgöringsskyldighet beroende på innehållet i inkallelseorder, 1955
s. 104.

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s.
207, 1957 s. 139 o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas
krigsduglighet och krigsanvändning, 1953 s. 237 o. 1960 s. 233; —
behörig myndighet för prövning av anmälan om anstånd med repetitionsövning,
1959 s. 137; — fråga huruvida anstånd med repetitionsövning bort
medgivas, 1961 s. 127; — se även Granskningsnämnd, Läkarbesiktning.
Jfr Eftertjänst, Tjänstgöring.

Instruktion, underlåtenhet att utfärda skötselinstruktion för drivmedelsförråd,
1962 s. 69; — se även Ämbetsverk.

Inventering, av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Justitieombudsmannen, yttranden över förslag angående justitieombudsmannainstitutionen
m. m., 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267.

Jäv, bestraffningsberättigad chef är jävig att handlägga fråga om ersättning
för förkommen eller skadad materiel, när han själv är närmast ansvarig
för materielen, 1957 s. 80; — bestraffningsberättigad chef är jävig att
handlägga sak vari föreligger fråga om ansvar för honom själv, 1959
s. 93.

Kamratförtryck, fråga om uppdagande och förebyggande av kamratförtryck,
1958 s. 105 o. 1959 s. 142.

Kasernområde, fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff för
vissa trafikbrott äro tillämpliga med avseende å väg inom inhägnat kasernområde,
1956 s. 74. Jfr Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Kassaväsende, vissa spörsmål rörande kassachefs åligganden i fråga om inventering
av från kassan utlämnade förskott, 1957 s. 100.

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet
dömde, 1952 s. 166; — förutsättning för bestraffning i disciplinär
ordning av person, som hos domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot

210

beslut, varigenom i enahanda ordning straff ålagts honom för annan förseelse,
1953 s. 83; — se även Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl.

Klagomål, kompanichef till vilken framförts klagomål har underlåtit att
skaffa sig sådan kännedom om saken att han säkert kunnat avgöra om
densamma påkallade åtgärd från hans sida, 1959 s. 163; se även Tryckfrihetsförordningen.

Klagotid, se Fullföljdstid.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950 s.
444, 1954 s. 148, 1956 s. 139, 1957 s. 103 o. 1961 s. 191; — kommendering
av paradstyrka i samband med festlighet å officersmäss, 1961 s. 179.

Kontrasignation, se Auditör.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i militärt
mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Korum, se Gudstjänst.

Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen, Läkarbesiktning.

Krigsfartyg, se Fartyg.

Krigsfrivillig, vissa spörsmål angående uppsägning av krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.

Krigskarteförråd, inrymt i otillfredsställande lokal, 1960 s. 101.

Krigsman, fråga från vilken tidpunkt en inkallad värnpliktig är underkastad
ansvar såsom krigsman, 1955 s. 102; — innebörden av uttrycket »kvinnlig
krigstjänstpersonal», 1951 s. 188. Jfr Våld.

Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesiktning,
1954 s. 45.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för eftersökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80.

Kulsprutepistol, se Skadestånd, Vakttjänst.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188 o. 1956 s. 123.

Kvittering, se Materiel.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

211

Ledighet, tjänstefrihet kan icke meddelas såsom kompensation for frivillig
militär medverkan vid civil skyttetävling, 1962 s. 130; — se aven 1 eimission,
Tjänstledighet. Jfr Fritid.

Livräddning, vissa spörsmål rörande övning i livräddning ur vak, 1960 s. 120.
Jfr Sjöräddning.

Lungtuberkulos, se Frikallelse.

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 19o3 s.
04- — ei åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnadsbrott,
1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma tillsägelser
av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. »l,
innebär tillsägelse ej befallning utan allenast erinran om meddelad ordningsföreskrift
skall ohörsamhet beträffande tillsägelsen bedömas icke såsom
lydnadsbrott utan såsom tjänstefel, 1958 s. 67; — fråga huruvida
värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning ska 1 bedömas
Psom lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller bestraffas med
tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning, 1951 s. 177; — överträdelse
av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för lydnadsbrott,
1961 s. 78; — se även Ohörsamhet mot vakt, Resning, Lndanhallande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp for lagre tjanstbarhetsgrad
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsforrattning beträffande
bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av orbandsläkare
att vidtaga rättelse härutinnan,1951 s. 158; — anlitande vid
läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs for varnplikti-,a laka >
1950 s 14- — kroppsskada till följd av felbehandling i samband med lakarbesiktning,
1955 s. 183; — fråga om bestämmelser till förhindrande av
att inskrivningsskyldig värnpliktig undandrager sig blivande tjänstgöringsskyldighet
genom vägran att medverka vid läkarundersökning lor
prövning av hans krigsduglighet, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; fråga om
i vilken utsträckning å läkarkort skola införas anteckningar om fortsatta
undersökningar av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1957 s. 94; — underlåtenhet
av militärläkare att företaga tillräckligt ingående undersökning
av sjukanmäld värnpliktig, 1957 s. 21; — se även Insknvnmgsforordningen,
Sjukredovisning. Jfr Frikallelse.

Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Frikallelse, Lydnadsbrott, Läkarbesiktning,
Läkarintyg, Läkarvård, Sjukredovisning, Sjukvisitation, Tystnadsplikt.

Läkarintyg, militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i företett
läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsovmng,
1956 s. 42; — fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att.utfärda
tjänstduglighetsintyg och om hans rätt till ersättning harfor, 1957
s. 130; -— fråga om rätt för tjänsteläkare till ersättning för läkarintyg avsett
att företes för allmän sjukkassa, 1960 s. 242; o. 1962 s. 191;— fråga
om tjänsteläkares skyldighet att godtaga av annan läkare utfardat intyg,

1962 s. 93;__fråga om läkare ägt ändra ett av honom utfardat och utlam nat

intyg, 1962 s. 169.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85, 1952 s. 14 o. 1959 s. 109.

212

Materiel, fråga om kvittering av materiel utlämnad vid repetitions- och befälsövningar,
1958 s. 137; -— kronan har oriktigt fått vidkännas förlusten
av materiel som gått förlorad till följd av att värnpliktiga icke iakttagit
normal aktsamhet, 1960 s. 92.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; — ifrågasatta ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,
1950 s. 463, 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267; — ifrågasatta
ändringar av militieombudsmansämbetets personalorganisation, 1956
s. 193, 1957 s. 184, 1958 s. 223 o. 1960 s. 271; — fråga om upprättande av

sakregister över militieombudsmannens ämbetsberättelser, 1950 s. 470;_

underlåtenhet av regementschef att efterkomma militieombudsmannens
anmodan att medverka vid utredning, 1961 s. 134.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
102, 200 o. 223, 1953 s. 233, 1956 s. 189 o. 1957 s. 47; — vissa åtgärder av
militära myndigheter till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen
av militära mål hos militäråklagarna, 1951 s. 106; —- dröjsmål av hovrätt
vid behandlingen av militärt brottmål, 1957 s. 47; — fråga om gemensam
^ian^Iäggning vid underrätt av dels mål angående klagan över beslut i
disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten omedelbart
anhängiggjorts mot den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; — fråga om
sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; — fråga
om häradsrätts sammansättning i militära brottmål, 1960 s. 240; — se även
Anmälan, Beslut, Dom, Domstol, Fullföljd, Förundersökning, Jäv, Prövningstillstånd,
Tjänsteväg, Tjänstgöringsplats, Trafikmål, Utredning, Åklagare,
Åtal.

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rältegångslagen, 1951 s. 196; — chef som ej har bestraffningsrätt
i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han vidarebefordrar
anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i militära
mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — olämpliga åtgöranden
från förhörsledares sida, 1955 s. 24 o. 1961 s. 47; — fråga om fel förelupit
vid militärförhör, 1960 s. 84; — behörighet att hålla militärförhör,
1961 s. 71; — se även Protokoll, Utredning.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; — innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbyggnader, vari militärhäkten inrymts,
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara, 1952 s. 231, 1955 s.
189, 1956 s. 152, 1957 s. 79, 1960 s. 94 o. 1961 s. 165; — skottlossning å
skjutbana invid militärhäkte har ansetts kunna medföra psykisk påfrestning
för_arrestanter i häktet, 1960 s. 141; — fråga om beskaffenheten
av kojer i militärhäkte, 1960 s. 141; — vissa frågor om rätt för straffarrestant
och förvarsarrestant att erhålla tillgång till sängkläder, 1961 s. 109.

Militärläkare, jfr Läkare.

213

Militärpsykologi, se Personalbehandling.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1952
s. 301.

Militärt område, se Kasernområde, Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Militärt straffregister, dröjsmål med införing i militärt straffregister, 1958
s. 74; — angående anteckning i militärt straffregister av strafföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — fråga om rätt för personundersökare
i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119; — för straffregisterföringen vid förbanden är av betydelse
att av dom i militärt mål framgår att domen avser sådant mål, 1956 s. 109.

Militäråklagare, se Åklagare.

Minnesbok, se Protokoll.

Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31, 1958 s. 17 o. 1960 s. 31; — av tjänstebil,
1951 s. 125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151. Jfr Handräckning, Kommendering,
Privat uppdrag, Tävlingar.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.
195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148, 1955 s. 54 o. 66,
1956 s. 15 o. 69, 1958 s. 17, 38 o. 43, 1959 s. 70 o. 158, 1960 s. 28 o. 45,
1961 s. 41 o. 47.

Motorfordon, se Belysningsanordningar, Bil, Kasernområde, Olovligt brukande,
Parkeringsförbud, Trafikbrottslagen, Trafikmål, Transport.

Muta, tagande av, 1962 s. 68.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 ^ strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135; — ersättning för
matportion som utlämnats till mäss från arméförbands matinrättning,
1959 s. 175.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arreststraff, 1955 s. 110, vid upptagande av nöjdförklaring av
häktad, 1961 s. 90; — innehållet i en för sitt ändamål godtagbar nöjdförklaring,
1955 s. 113; — nöjdförklaring kan ej ifrågakomma då arreststraff
ålagts genom domstols dom eller beslut, 1955 s. 108; — nöjdförklaring
av häktad, 1951 s. 205.

Offentlig handling, se Allmänna handlingar.

Ohörsamhet, mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56; — innebörden
(beträffande otillåtet nyttjande av motorfordon) av det i 9 § 2. militära
rättegångslagen förekommande uttrycket »egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande», 1957 s. 27.

8—611011. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

214

Olyckshändelse, bestämmelser rörande åtgärder vid inträffade olyckshändelser,
1957 s. 31.

Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s. 37 o. 91, 1953
s. 87 o. 111, 1954 s. 141, 1955 s. 24, 1956 s. 15, 1958 s. 43 o. 51.

Onykterhet i tjänsten, innebörden av det i straffbestämmelsen för onykterhet
i tjänsten förekommande uttrycket »under tjänsteutövning», 1955 s.
96, 1958 s. 58 o. 1961 s. 101; — beslag å och förverkande av spritdrycker
m. m. vid onykterhet i tjänsten, 1957 s. 44, 1960 s. 246 o. 1961 s. 214; —
se även Fylleri.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — fråga huruvida befäl
bort ingripa mot sång med olämpligt innehåll, 1962 s. 178; — se även
Befälsrätt. Jfr Spritdrycker.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117, 1954 s. 131 o.‘ 144, 1955 s. 24, 1956 s. 15 o. 61,
1958 s. 38 o. 43, 1959 s. 98 o. 163, 1960 s. 15 o. 45; — gränsdragningen mellan
oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen, förargelseväckande
beteende enligt 16 § samma kapitel och tjänstefel enligt 18 § nämnda kapitel,
1951 s. 180.

Pansarskott, bestämmelser till förebyggande av förväxling mellan olika typer
av pansarskott, 1955 s. 126.

Paradstyrka, se Kommendering.

Parkeringsförbud, lagligheten av förbandschefs förbud att använda viss parkeringsplats
inom förbandets område, 1956 s. 81.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, fråga huruvida avskedsbeslut bort meddelas utan att dessförinnan
pensionsfrågan prövats, 1962 s. 152.

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75; — fråga om
beviljande av permission i fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom
delvis tjänstbar, 1960 s. 153.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
1951 s. 251; — över ett av överbefälhavaren framlagt förslag till
personalvårdsorganisation inom försvarsväsendet, 1958 s. 225; — över ett
av försvarets personalvårdsutredning avgivet principförslag till ny personalvårdsorganisation
inom krigsmakten, 1960 s. 263; — över ett av försvarets
personalvårdsutredning avgivet förslag till central nämndorganisation
för personalvårdsfrågor m. m. inom försvaret, 1962 s. 195; — över
ett av försvarets personalbehandlingsutredning avgivet betänkande angående
militärpsykologi och personaltjänst, 1954 s. 257; — fråga om rätt för
militära myndigheter att erhålla upplysning om ådömda straff m. m. beträffande
personal som beordras fullgöra militärtjänst, 1960 s. 254; —

215

vissa frågor rörande personalvårdskonsulents skyldighet att bistå värnpliktig
med avfattande av anmälan mot förman, 1962 s. 89.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s.
111.

Personalvård, se Personalbehandling.

Polismyndighet, angående innebörden av begreppet ipolismyndighet», 1957
s. 39; — civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; —
fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — betydelsen i rättsligt hänseende
av uttrycket »polispersonal, anställd vid krigsmakten», 1955 s.
105; — se även Militära mål, Åklagare.

Privata förhållanden, militära befattningshavare ha obehörigt ingripit i officersaspirants
personliga förhållanden utom tjänsten, 1959 s. 150.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
missbruk av förmanskap: 1958 s. 17 o. 1960 s. 31; tjänstemissbruk:
1959 s. 15 o. 1960 s. 31; tjänstefel: 1950 s. 56, 1954 s. 31 o. 148.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201; — fråga angående antecknande i domstols protokoll av enighet
resp. meningsskiljaktighet mellan rättens ordförande och nämnden, 1956
s. 111; — missvisande anteckningar i hovrätts protokoll och minnesbok
rörande dagen för måls föredragning, 1957 s. 47; — underlåtenhet vid miiitärförhör
att för den hörde uppläsa eller låta honom på annat sätt granska
den upptecknade utsagan, 1961 s. 47; — se även Beslut.

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164. Jfr
Förplägnad.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192.

Raketgevär, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid skjutning med
raketgevär, 1955 s. 76.

Redovisning, se Förskott, Mäss.

Referent, angående referentens åligganden vid måls behandling i hovrätt,
1957 s. 47.

Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »regementschefs
makt och myndighet», 1954 s. 95.

Repetitionsövning, se Inskrivningsförordningen, Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330; — angående disposition av allmänna medel avsedda
för representation gentemot markägare in. fl., 1959 s. 144.

216

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Resning, fråga om resning i mål vari värnpliktig dömts för lydnadsbrott,
1959 s. 119 o. 1960 s. 90.

Rymning, se Undanhållande.

Ryttartävling, se Tävlingar.

Räddningstjänst, se Sjöräddning, Tävlingar.

Rättegångsfel, av beskaffenhet att föranleda undanröjande av straffbeslut,
1961 s. 87.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. 100; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; — överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit
nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.

Rättskraft, i fråga om avgörande i mål angående fylleri, 1952 s. 172; — i
fråga om utevarobrott, 1961 s. 95.

Rättsvårdsblanketter, förandet av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 121 o.
126; — förvaring av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 124; — se även
Arrestantkort, Auditör.

Segelregatta, se Tävlingar.

Sekretessföreskrifter, se Allmänna handlingar.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
59, 1953 s. 132, 1955 s. 147 o. 1957 s. 94; — försummelse av militärläkare
att sjukredovisa värnpliktig i avvaktan på resultat av skärmbildsundersökning
rörande lungtuberkulos, 1959 s. 192; — innebörden i visst fall av sjukredovisning
såsom delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av
läkare att i sjukredovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteckningar,
1953 s. 132; — fråga huruvida i sjukredovisning upptagen personal
bör kunna avföras därur annorledes än i samband med återbesök
hos läkaren, 1954 s. 239; — förvaring av »sjukkort-läkare», 1959 s. 191;

■— fråga om utgallring av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102; —
skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av förbandsläkare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,
1952 s. 135 o. 1956 s. 18; — den främste läkaren vid förband har skyldighet
tillse att övriga läkare vid förbandet få del av och sätta sig in i
meddelade föreskrifter angående sjukredovisningen, 1953 s. 132; — författningsenligheten
av viss order om sjukredovisning av flygtekniker,
1955 s. 139; — fråga huruvida krigsman, som sjukredovisats för vård i

217

hemmet, genom att avlägsna sig från hemmet gjort sig skyldig till tjänstefel
eller undanhållande, 1956 s. 143; — vissa spörsmål rörande ordningen
för tillhandahållande myndigheter emellan av sjukredovisningshandlingar,
1957 s. 107; — underlåtenhet av tjänsteläkare att till sjukkassa rapportera
av tjänsteman anmält sjukdomsfall samt fråga om tillämpning
av bestämmelserna om sjukkontroll, 1962 s. 93; — se även Fritid, Permission.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14; — underlåtenhet av militärläkare att
företaga tillräckligt ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig,
1957 s. 21; — se även Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Sjukvård, se Läkarvård.

Sjukvårdspersonal, se Tävlingar.

Sjöräddning, fråga om militära myndigheters åtgöranden i samband med
vissa sjöräddningsföretag, 1961 s. 182.

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,
1953 s. 98; — med anledning av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med
anledning av olycka till följd av hylssprängning vid skjutning med kulsprutepistol,
1960 s. 73 o. 1962 s. 71; — se även Ersättning, Trafikmål.

Skidtävling, se Hälsovård, Tävlingar.

Skiljaktig mening, av auditör i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid skjutning med raketgevär, 1955 s; 76,
med granatgevär, 1961 s. 166; vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s.
273; vid provskjutning med kustartilleripjäs, 1951 s. 45; vid skjutning
och bombfällning å övningsfält, 1962 s. 110; — frågor om ansvar och ersättningsskyldighet
med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren Gotland
inträffad skjutolycka, 1952 s. 190; — avhjälpande i visst fall av olägenheter
för ortsbefolkningen i samband med skjutövningar, 1955 s. 135;
— säkerhetsanordningar vid demonstrationsskjutningar vid Carl Gustafs
stads gevärsfaktori, 1960 s. 144; — se även Brand, Militärhäkte, Vakttjänst.

Skyddsgrop, se Stridsvagn.

Skyddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

Skyttetävling, se Tävlingar.

Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. 158.

Spritdrycker, beslag å och förverkande av spritdrycker m. m. vid onykterhet
i tjänsten och vid fylleri, 1957 s. 44, 1960 s. 246 o. 1961 s. 214.

Sprängmedel, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid transport
av sprängmedel, 1955 s. 85.

218

Statsåklagare, se Åklagare.

Strafföreläggande, fråga om förutsättningar för begagnande av strafföreläggande
i tall då krigsman överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen
om hastighetsbegränsning, 1961 s. 85; — angående anteckning i militärt
straffregister och å kontrollkort av strafföreläggande i militärt mål, 1952

Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Straffmätning, se Dom, övergivande av post.

Stridsvagn, fråga huruvida en vänjningsövning, därvid en stridsvagn framfördes
över med trupp bemannade skyddsgropar, planlagts och genornforts
med erforderlig omsorg, 1956 s. 152; — fråga angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag, 1956
s. 152.

Studiebesök, se Befästning.

Stämning, fråga om ledamot av domstol underlåtit att föranstalta om utfärdande
och delgivning av stämning i brottmål, 1962 s. 15.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Sång, se Ordningen inom krigsmakten.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Ammunition, Brand, Flygplan,
Granatgevär, Handgemäng, Handgranatkastning, Militärhäkte, Pansarskott,
Raketgevär, Simövningar, Skadestånd, Skjutning, Sprängmedel, Stridsvagn,
Vakttjänst, överskeppning.

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten,
1953 s. 189.

Sängkläder, se Militärhäkte.

Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,
1953 s. 94.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84 o. 243,
1.952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; -— fråga om samtidigt användande
för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; —
vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950
s. 44 o. 1954 s. 31; — tillämpning av en i lag icke medgiven form av tillrättavisning,
1956 s. 81; — upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o. 195c
s- 87; —fråga huruvida i samband med begärd omprövning av ålagd tillrättavisning
disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som föranlett
tillrättavisningen, 1961 s. 83; — fråga i visst fall huruvida tillrättavisnmgsratten
vid kompani kunnat, med förbigående av tillrättavisningsberattigad
kompanichef, uppdragas åt högre chef, 1957 s. 43; — tillrättavisningsrätt
tillkommer ej stabschef vid försvarsområdesstab och militärbetälsstab,
1958 s. 83; — fråga om ändrade bestämmelser angående tillrättavisningsrätt
gentemot fast anställt underbefäl med vederlikar, 1959 s. 243;

219

_se även Tillrättavisningsförteckning, Vapenfria värnpliktiga. Jfr Verkställighet
av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204, 1959 s. 119 o.
1961 s. 78; — vissa frågor angående granskning av tillrattavisningstorteckning,
1951 s. 205; — tillvägagångssätt för antecknande av anmärkningar
framkomna vid granskning av tillrättavisningsförteckning, 1954
s. 88;_utdrag ur tillrättavisningsförteckning bör ej införskaffas i disci plinmål

eller annat militärt mål, 1951 s. 205.

Tillrättavisningsrätt, se Tillrättavisning.

Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig,
1954 s. 144 o. 1955 s. 66.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192 o. 1955 s. 107; — underlydande har
beordrats till arbete som ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31, 19d6 s. 139 o.
1957 s. 103, jfr 1950 s. 56 o. 1954 s. 148; — se även Bisyssla.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen. Jfr Läkarbesiktning, Läkarintyg.

Tjänstebil, missbruk av, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151 o. 1960 s. 115, jfr
1957 s. 27; — se även Resekostnad.

Tjänstebrevsrätt, åsidosättande av gällande föreskrifter om tjänstebrevsrätt,
1961 s. 123.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187; — tjänstefel eller
egenmäktigt förfarande, 1957 s. 27; — tjänstefel eller lydnadsbrott, 1958
s 67 Jfr Oskickligt beteende, Simulation, Undanhållande, övergivande av
post.'' Se även Anslag, Arbetstid, Attest, Bisyssla, Civil befattningshavare,
Disciplinmål, Instruktion, Olämpligt uppträdande, Stamning, Tilltalsord,
Tävlingar.

Tjänstemeddelande, stabschef har avlåtit viss framställning å högre chefs
vägnar (»enligt uppdrag») utan att härutinnan ha erhållit erforderligt
särskilt bemyndigande, 1956 s. 48.

Tjänstemissbruk, tjänsteman har berett annan tjänsteman viss gottgörelse till
vilken denne icke varit berättigad ävensom i ekonomiska frågor fattat beslut
vartill han icke varit behörig, 1962 s. 68; — se även Materiel, Privat
uppdrag.

Tjänsteplikt, se Tävlingar, Ämbetsman.

Tjänsteresa, se Resekostnad. Jfr Förskott, Traktamente.

Tjänsteställning, för f. d. fast anställd, 1962 s. 169.

Tjänstetillsättning, åsidosättande av tillbörlig omsorg och noggrannhet vid
avgivande av yttrande beträffande sökande till vissa befattningar, 19bU
s. n4; _fråga huruvida militär befattningshavare som tillhandagått ci vil

myndighet med upplysningar om anställningssökande därvid iakttagit
tillbörlig omsorg och aktsamhet, 1962 s. 78.

220

Tjänsteutövning, frågä om ledamot av domstol gjort sig skyldig till medhjälp
till obehorig tjänsteutövning av domaraspirant, 1962 s. 15; — Se även
Onykterhet i tjänsten.

Tjänsteväg’, vid anmälan om brott, 1953 s. 72; — fråga huruvida skrivelse
till riksdagsutskott bort befordras tjänstevägen, 1961 s. 113. Jfr Anmälan.

Tjänstgöring, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fatt tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring, 1960 s.
149; — se även Arrestslraff, Verkställighet av disciplinstraff.

Tjänstgöringsintyg, fråga om innebörden av föreskriften i allmänna verksstadgan
om skyldighet för myndighet att på begäran av tjänsteman utfärda
intyg angaende hans tjänstgöring hos myndigheten, 1961 s. 161.

Tjänstgöringsplats, chef som hänskjutit militärt mål till åklagaren skall, om
tjanstgöringsplatsen för den misstänkte ändras, underrätta eventuell nv
bestraffmngsberättigad chef jämte åklagaren, 1957 s. 35.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143. 8

Tjänstledighet, anmarknmg mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138. Jfr Traktamente

Trafikbrottslagen, fråga huruvida lagen om straff för vissa trafikbrott är tilllamplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74- —
fråga om bilförare genom att i uttröttat tillstånd föra bil gjort sig skyldig
till vårdslöshet i trafik, 1961 s. 25, jfr Transport. bJ * 8

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195;
— angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skadeståndskrav
mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245. Jfr Kasernområde.

Traktamente, värnpliktigs rätt till traktamente vid resor i samband med
tjänstledighet och övningsuppehåll, 1955 s. 181.

Transport, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;

°m rr?°^or^rare erhållit tillräcklig vila före motormarsch, 1960
s. 157, jfr Trafikbrottslagen. Se även Sprängmedel.

Tryckfrihetsförordningen, angående meddelande till tidningsredaktion av
uppgift om förhållanden varom kännedom erhållits i tjänsten genom upply®n“g
,av förtrolig natur, 1959 s. 129; — fråga om ansvar för uttalanden
till tidningsredaktion rörande tjänsteförhållanden, 1961 s. 182- — fråga
om ratt att använda tryckt skrift för framställande av klagomål, 1961 s
ioci ~ fo!ga °m otillåtet efterforskande av författare till tidningsartikel,
19bl s. 134; — inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler framlägga
» ?k,nfter’ 1950 s- 276: — för kustflottan utfärdade order ha innehållit
felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke fingo framläggasi
å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — fråga huruvida visst uttalande
av militär myndighet tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i enskild förenings
publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; — angående utspridande

221

av vissa skrifter vid trupp eller å flottans fartyg, 1954 s. 278; — se även
Allmänna handlingar. Jfr Förening.

Tuberkulos, jfr Lungtuberkulos.

Tystnadsplikt, vissa spörsmål rörande läkares tystnadsplikt, 1957 s. 107; -—
fråga om tystnadsplikt angående förhållanden varom kännedom erhållits
i tjänsten genom upplysning av förtrolig natur, 1959 s. 129.

Tävlingar, sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser
kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap
vid av civil organisation anordnade ryttartävlingar, 1956 s. 139; —
värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats att
tjänstgöra såsom markörer vid civil skyttetävling, 1957 s. 103 o. 1962 s.
130; —- vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i
stark kyla, 1957 s. 86; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till
deltagande i militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till tjänstefel,
1951 s. 84; — fråga om befogenhet för marin myndighet att tillhandagå
med fartyg och personal vid av enskild sammanslutning anordnad segelregatta,
1961 s. 191; — fråga om befogenhet för flygvapnets del att
tillhandagå med övervakning från luften vid av enskild sammanslutning
anordnade kappseglingar, 1962 s. 182;—- se även Ivommendering.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181, 1952 s.
146, 1956 s. 143 o. 1961 s. 65; — beräkning av frånvarotid vid ådömande av
straff för undanhållande (rymning), 1958 s. 96 o. 203, 1960 s. 235; — i
dom angående utevarobrott bör noga angivas tidpunkterna för utevarons
början och slut, 1961 s. 95; — fråga om samtidigt tillämpande av straffbestämmelserna
för undanhållande (rymning) och lydnadsbrott (tjänstefel),
1953 s. 68; — innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe i 26 kap.
11 § strafflagen, 1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143; — se även övergivande
av post. Jfr Eftertjänst.

Underskrift, bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut
i disciplin- eller ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — se även Tjänstemeddelande.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Uniform, fråga angående införande vid armén av en till sällskapsdräkt avsedd
särskild uniform, vars anskaffande skulle vara obligatoriskt för vissa
personalkategorier, 1961 s. 154.

Uppdrag, se Bisyssla.

Uppfinning, frågor om handläggning av ärenden angående ersättning för
uppfinningar inom försvaret och spörsmål om principerna för bestämmande
av sådan ersättning, 1960 s. 182.

Upphandling, fråga om regementsintendenls behörighet att självständigt handlägga
upphandlingsärenden, 1951 s. 171; —- felaktig handläggning av upphandlingsärende,
1955 s. 158 o. 1956 s. 129; — fråga huruvida myndighet i
visst fall ägt företaga upphandling under hand, 1962 s. 107; — fråga om
tillämpning av föreskriften i upphandlingskungörelsen om antagande av
för staten förmånligaste anbud, tillika fråga om ofullständigt angivande
av skäl för antagande av anbud, 1961 s. 142.

222

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse högst
sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud, som
bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191; — överträdelse
av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för lydnadsbrott, 1961 s. 78;
— i tillrättavisningsförteckningen skall angivas vilket område utegångsförbudet
avser, 1951 s. 204.

Utgallring, av expeditions- och arkivhandlingar, se Gallring.

Utredning, kompanichef bär utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; — underlåtenhet av regementschef att efterkomma militieombudsmannens
anmodan att medverka vid utredning, 1961 s. 134; —
åklagare är skyldig underrätta bestraffningsberättigad befattningshavare
om inledd brottsutredning i militärt mål även om utredningen ej är att
anse såsom förundersökning, 1960 s. 82; — »förberedande utredning» i
disciplinmål får förekomma endast i fall som avses i 23 § militära rättegångslagen,
1961 s. 71; — utredningsarbete inom ämbetsverk i Stockholm
har felaktigt förlagts till annan ort, 1962 s. 134; — se även Flyghaveri,
Förhör, Förundersökning, Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226; — särskilda
säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning av
kulsprutepistoler under vakttjänst, 1954 s. 104, 1955 s. 131 o. 1959 s. 177;
— se även Tillrättavisning, Övergivande av post.

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425; — se även Hämlningskungörelsen.

Vapenvägran, åtgärder av militär befattningshavare då värnpliktig förklarar
sig av samvetsskäl icke vilja fullgöra militärtjänst, 1959 s. 217; — se även
Resning.

Verksstadga, frågor rörande tillämpningen av en föreslagen allmän verksstadga,
1955 s. 204; — se även Tjänstgöringsintyg.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — arreststraff
får ej verkställas om samtidigt till verkställighet föreligger straffarbetseller
fängelsestraff, 1955 s. 118; — verkställighet av arreststraff i annat
militärhäkte än vid den dömdes eget förband, 1950 s. 212; — förfarandet
vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige icke längre är

223

tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177, 1953 s. 274, 1956 s.
117 o. 1961 s. 55; — felaktiga åtgärder vid handläggning av ärende angående
införpassning till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig
för undergående av arreststraff, 1956 s. 117; — fråga huruvida då av ett
arreststraff om femton dagar de fem första enligt förordnande i straffbeslutet
verkställts med tjänstgöring straffet i övrigt må verkställas utan
tjänstgöring, 1952 s. 176; — förordnande att arreststraff med hänsyn
till den dömdes tjänstgöringsförhållanden skall verkställas med tjänstgöring
må meddelas endast i samband med straffets åläggande, 1952 s. 178;

— bestraffningsberättigad chef äger icke ändra i straffbeslut meddelad
föreskrift att arreststraff skall verkställas med tjänstgöring, 1955 s. 118;

— vissa spörsmål rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under
arresttiden, 1957 s. 74 o. 1962 s. 74; — arreststraff icke till fullo verkställt
på grund av missuppfattning av domstols förordnande att straffet
skulle till viss del anses verkställt genom förvarsarrest, 1962 s. 73; — åtgärder
för verkställande av arreststraff då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd
för verkställigheten föreligger hinder, vars varaktighet icke
kan närmare bedömas, 1952 s. 179; — innebörden vid sammanläggning
av arreststraff av uttrycket i 9 § disciplinlagen »förekomma på en gång
till verkställighet», 1955 s. 116; — frågor om verkställande med eller
utan tjänstgöring av arrest efter sammanläggning av flera arreststraff eller
efter avbrott i sådant straff, 1951 s. 190; — förnyat förordnande om
verkställighet efter avbrott i arreststraff, 1951 s. 203; -— beräkning av
strafftid vid avbrott i verkställigheten av arreststraff, 1951 s. 191; —
arrest utan bevakning (enligt den numera upphävda strafflagen för krigsmakten),
1950 s. 32; —verkställighet av arreststraff i samband med krigsförbandsvisa
repetitionsövningar, 1953 s. 267; — felaktigt förfarande vid handläggning
av ansökan om uppskov med verkställighet av arreststraff, 1955
s. 110; — sammanträffande av arrest- och disciplinbotsstraff, 1961 s. 62;

— se även Arreststraff, Militärhäkte. Jfr Nöjdförklaring.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s. 249; — innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101 o. 1952 s. 186; — fråga huruvida
värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,
1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, se Kroppsvisitation.

Vitsord, se Allmänna handlingar, Betyg.

Vittne, se Vittneskallelse.

Vittnesförhör, jfr Vittneskallelse.

Vittneskallelse, vittne i brottmål får ej i vittneskallelsen föreläggas att före
vittnesförhöret »taga del av förundersökningsprotokollet», 1957 s. 46.

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14, 1954 s. 67, 1955 s. 15 o. 1962
s. 64; — gränsdragningen mellan 26 kap. 7 § strafflagen (våld eller hot mot
krigsman) och 10 kap. 1 § samma lag (våld eller hot mot tjänsteman),
1957 s. 26.

224

Väg, se Kasernområde, Trafikbrottslagen, Vägtrafikförordningen.

Vägtrafikförordningen, fråga huruvida vägtrafikförordningen är tillämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74; — fråga om
förutsättningar för begagnande av strafföreläggande i fall då krigsman
överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen om hastighetsbegränsning,

Vänjningsövning, se Stridsvagn.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.
273; —- yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285; — vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs
underlåtenhet att förvara och taga del av mottagen order om
tjänstgöring enligt_28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; —
fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; —
angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning,
1953 s. 237, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — se även Beredskapsövning.

Åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223, 1953
s. 233 o. 1956 s. 189; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit
erforderlig, 1950 s. 13; — tillsynen i fråga om anhållanden av för brott
misstänkta, 1955 s. 209; — angående distriktsåklagares skyldighet att i
vissa fall inhämta statsåklagares medgivande till anställande av åtal, 1956
s. 102; — se även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Militära mål, Rättegångskostnad.
Jfr Tjänstgöringsplats.

Åtal, i militärt mål mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,
1953 s. 104; — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94; — utvidgning
av väckt åtal, 1956 s. 103; — se även Åklagare.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Återkallelse, påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan,
1958 s. 17. J

Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198, 1955 s. 105.

Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.

Ämbetsman, ämbetsmans åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,
1954 s. 267. Jfr Våld.

Ämbetsverk, författningsenligheten av inom visst ämbetsverk utan tillstånd
av Kungl. Maj:t vidtagen organisationsändring och av därefter inom verket
tillämpad ordning för vissa ärendens handläggning, 1955 s. 165; —
innebörden av det i instruktionen för vissa ämbetsverk förekommande
uttrycket »därtill utsedd befattningshavare», 1955 s. 180; — högre chef

225

har i samarbetet med underordnade tjänstemän förbigått den som med
självständigt ansvar utövat det närmaste chefskapet över dessa, 1955 s.
181; — se även Verksstadga.

örlogsf artyg, se Fartyg.

övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen för övergivande av
post, 1951 s. 185; — tillämpning av straffbestämmelsen för övergivande
av post, då vaktpost somnat under posttjänstgöring, 1955 s. 92; — underlåtenhet
att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva att
bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; — fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för övergivande av post och undanhållande,
1952 s. 148; — straff mätning vid ådömande av ansvar för övergivande
av post under fredstid, 1955 s. 92.

överskeppning, vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar
i övergång av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt, 1957 s. 124.

övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.

övningsuppehåll, jfr Traktamente.