MILITIEO MBUD SMANNENS (Redogörelse 1953:Mo)

MILITIEO MBUD SMANNENS

AMBETSBERATTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1953

STOCKHOLM 1953

l&AAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

527853

rf.!,

. ''

: I-»''-,- * v. v _

i • .t t

Innehållsförteckning.

Allmän redogörelse för milUieombudsmansämbetets förvaltning................

Redogörelse för anhängiggjorda åtal.

1. Under övning i handgranatkastning har en värnpliktig dödats av splitter från en vid
ett demonstrationskast använd handgranat. Såväl vid detta kast som eljest under övningen
ha gällande säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta. Åtal mot övningsledaren —

en löjtnant :— för vållande till annans död och för tjänstefel..................... 13

2. Åtal mot fänrik för det denne under tjänstgöring såsom plutonchef gjort sig skyldig

till våld och missfirmclse mot underlydande, oskickligt beteende samt tjänstefel ... 14

3. Åtal mot överstelöjtnant för det denne missfirmat vaktchef och i vaktavdelningen
ingående värnpliktiga genom att i kränkande form ifrågasätta vaktpersonalens ärlighet 40

4. Åtal mot fanjunkare för det denne missfirmat värnpliktig bland annat genom beskyllning
för onykterhet i tjänsten................................................. 46

5. Åtal mot kompanichef för det denne genom visst yttrande förgripit sig mot två värnpliktiga
i kompaniet.......................................................... 57

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal.

1. Korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över menig i vad avser

allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten och underlåtenhet av menig att
efterkomma av korpral i nämnda hänseenden givna tillsägelser kan således icke utan
vidare medföra ansvar för lydnadsbrott........................................ 64

2. Fråga huruvida den som gjort sig skyldig till undanhållande eller rymning därjämte

är förvunnen till ansvar för lydnadsbrott eller tjänstefel med anledning av att han
genom sin utevaro undandragit sig tjänsteåliggande, som han på grund av erhållen
order eller eljest haft att fullgöra under tiden för utevaron...................... 68

3. Fråga till vilken militär befattningshavare sådan anmälan skall ställas och ingivas som

avser brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas såsom militärt
mål......................................................................... 72

4. Sedan anmälan om brott inkommit till fartygschef, som icke ägt bestraffningsrätt i

disciplinmål, har denne författningsstridigt hållit militärförhör innan han vidarebefordrat
anmälningen till bestraffningsberättigad befattningshavare. Härigenom har meddelad
föreskrift om ådömande av gemensamt straff för flera av den anmälde begångna
brott även blivit åsidosatt.................................................... 78

5. Vid flygflottilj har för eftersökande av förkommen materiel företagits kroppsvisitation

å vissa värnpliktiga. Fråga om förutsättningarna för vidtagande av sådan åtgärd . . SO

6. Fråga huruvida det varit med gällande bestämmelser förenligt att ålägga straff i disci plinär

ordning i fall då den till bestraffning anmälde hos domstol fullföljt ännu icke
prövad talan mot beslut, varigenom i enahanda ordning straff ålagts honom för annan
förseelse..................................................................... 83

7. Kapten har meddelat överfurir tillrättavisning varning för förseelse, som icke

kunnat beivras i disciplinär ordning. Efter att ha blivit uppmärksamgjord å det felaktiga
däri har kaptenen, sedan tillrättavisningen redan verkställts genom varningens
tillkännagivande för överfuriren, ändrat tillrättavisningen till att avse annan förment
förseelse av överfuriren, vilken därvid icke heller erhöll tillfälle att förklara sig beträffande
vad som dåmera lades honom till last. Härjämte har kaptenen vid samtal,
som han senare haft med överfuriren, brustit i anständigt uppförande............ 87

8. Frågor dels rörande tillämpning av i 22 § militära rättegångslagen upptagen föreskrift

om till vilken åklagare militärt mål i där avsedda fall skall hänskjutas och dels angående
innebörden av visst i 71 § samma lag förekommande uttryck.................... 94

9. Värnpliktig, som skadats vid militär övning till följd av att gällande säkerhetsföreskrift

icke iakttagits, har — sedan det befunnits att det inträffade icke kunnat läggas någon
enskild till last — efter framställning från militieombudsmannen erhållit skadestånd
av kronan. Tillika fråga om uraktlåtenhet av bestraffningsberättlgad befattningshavare
att i enlighet med 22 § första stycket punkten 1 militära rättegångslagen hänskjuta
målet till åklagaren........................................................... 98

10. Fråga huruvida kravet på skyndsam handläggning av militära mål borde för vissa

fall föranleda ändring av gällande särskilda bestämmelser om beslut rörande åtal mot
den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse............................... 104

11. Då överrätt meddelat beslut innebärande att ersättning, som i samband med rättegång

utgått av allmänna medel till annan än part i rättegången, nedsatts till lägre belopp
än tidigare blivit fastställt skall, sedan beslutet vunnit laga kraft, avskrift därav tillställas
vederbörande länsstyrelse............................................... 108

12. Fartygschef har missfirmat underlydande samt jämväl eljest brustit i vad han haft

att iakttaga i sitt uppträdande gentemot honom underställd personal............. 111

13. Kompanichef har missfirmat och jämväl eljest visat missaktning mot underlydande 117

14. Efter framställning från 1949 års tjänsteförteckningskommitté har ett ämbetsverk

upprättat och tillställt kommittén en promemoria rörande verkets synpunkter på
lönegradsplaceringen av vissa tjänster inom verket. Fråga om promemorians beskaffenhet
av allmän handling samt huruvida hinder för dess utlämnande förelåg ....... 124

15. Vid regemente tjänstgörande värnpliktiga läkare ha i olika hänseenden försummat att

i sjukredovisningshandlingarna verkställa föreskrivna anteckningar. Regementsläkaren
har skyldighet tillse att vid förbandet tjänstgörande läkare få del av och sätta sig in i
meddelade föreskrifter rörande sjukredovisningen................................ 132

16. Fråga under vilka förutsättningar och i vilken ordning i tjänst varande värnpliktiga
skola åtnjuta ledighet med anledning av mottagen kallelse till inställelse vid domstol 138

17. Fråga huruvida innehavare av arvodesbefattning för pensionerad personal vid för svarsväsendet

är skyldig att förutom de arbetsuppgifter som äro direkt hänförliga till
befattningen fullgöra även annan tjänstgöring vartill han beordras................ 141

18. Utredning föranledd av den Göteborgs kustartilleriförsvar tillhöriga bogserbåten Barbaras
förlisning i Göteborgs skärgård den 29 augusti 1950 ....................... 146

19. Utredning föranledd av flaggmaskinisten Ernst Hilding Anderssons lagförande för

grovt spioneri m. m........................................................... 158

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående meddelande av närmare föreskrifter rörande rätten att företaga övnings flygning

i samband med tjänsteuppdrag eller ledighet............................ 230

2. Angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i disciplinmål, där

icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning, låta målet förfalla....... 231

3. Angående åtgärder för rättelse i fall då på grund av felaktig tillämpning av gällande

författningsbestämmelser genom domar eller disciplinära bestraffningsbeslut, mot vilka
talan ej fullföljts, disciplinbot blivit bestämd till för högt belopp................. 232

4. Angående behov av förstärkning av tillgången på åklagare- och polispersonal, som har

att ombesörja utredning 1 militära mål......................................... 233

5. Angående omfördelning i visst fall av meddelade auditörsförordnanden............ 236

6. Angående anteckning i militärt straffregister och å kontrollkort av strafföreläggande

för brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt
mål......................................................................... 236

7. Angående översyn av gällande bestämmelser om prövning i vissa fall av värnpliktigas

krlgsduglighet och krigsanvändnlng............................................. 237

8. Angående skyldighet för domstol att i vissa fall lämna meddelande om skadeståndskrav
i trafikmål.............................................................. 249

9. Angående fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff

ålagts....................................................................... 254

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av utredning angående statsoch
kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt.................................... 263

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning om ändrad lagstiftning
rörande verkställighet av arreststraff ................................ 267

Sakregister till millticombudsmannens åren 1950-1953 avgivna ämbetsberättelser 276

’ ■

• *y• iy ‘i 1

■

.... .... .. i'' SM’’t.

’

i ■

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1052.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester den 18
och den 19 februari samt under tiden den 3—den 8 mars, den 25—den 31
maj och den 28 juni—den 21 juli. På grund av sjukdom var jag den 18 och
den 19 januari oförmögen att sköta min tjänst. Jämlikt 17 § första stycket i
förenämnda instruktion har militieombudsmansämbetet under ifrågavarande
tider föreståtts av den för mig utsedde ställföreträdaren, hovrättsrådet Karl
Hugo Henkow.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Östergötlands, Uppsala, Kristianstads
och Jämtlands län. Under dessa resor ha besökts:

Bråvalla flygflottilj;
rådhusrätten i Norrköping;
stadsfiskalen i Norrköping;

Östgöta flygflottilj;

centrala flygverkstaden Malmslätt;

flygförvaltningens försökscentral;

Norrköping—Linköpings försvarsområde;

Svea trängregemente;

Östgöta luftvärnsregemente;

Livgrenad j ärregementet;
rådhusrätten i Linköping;
stadsfiskalen i Linköping;
landsfogden i Östergötlands län;

Göta pansarlivgarde;
rådhusrätten i Enköping;
landsfiskalen i Enköpings distrikt;

Norra skånska infanteriregementet;

Kristianstads försvarsområde;

Wendes artilleriregemente;
första militärområdet;

Skånska pansarregementet;

Skånska trängregementet;
arméns centralmagasin i Hässleholm;

Västra Göinge domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Hässleholms distrikt;
rådhusrätten i Kristianstad;
stadsfiskalen i Kristianstad;
landsfogden i Kristianstads län;
andra militärområdet;

Jämtlands fältjägarregemente;

Norrlands artilleriregemente;

Bodens ingenjörkårs mobiliseringscentral i Östersund;
arméns intendenturförråd i Östersund;

Norra flygbasområdet;

Jämtlands flygflottilj;

Östersunds försvarsområde;
rådhusrätten i Östersund;
stadsfiskalen i Östersund; samt
landsfogden i Jämtlands län.

Därjämte har jag i Stockholms län för inspektion besökt:

inf anteriskj utskolan;

Stockholms luftvärnsregemente;
luftvärnsskjutskolan;

Mellersta Roslags domsagas häradsrätt; samt
landsfiskalen i Norrtälje distrikt.

Vidare har jag under tiden den 24—den 27 september 1952 närvarit vid
krigsmaktsövningen i Gävleborgs län.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow företagit en inspektionsresa till Gävleborgs och Västernorrlands
län, varvid han besökt:

Hälsinge regemente;

Gävle försvarsområde;
rådhusrätten i Gävle;
stadsfiskalen i Gävle;
landsfogden i Gävleborgs län;

Hälsinge flygflottilj;
rådhusrätten i Söderhamn;
stadsfiskalen i Söderhamn;

Sundsvalls luftvärnskår;
rådhusrätten i Sundsvall;
hovrätten för Nedre Norrland;
stadsfiskalen i Sundsvall;

Norrlandskustens marindistrikt;

Hemsö kustartilleriförsvar;

Härnösands kustartilleridetachement;

Härnösand— Sundsvalls försvarsområde;
rådhusrätten i Härnösand;
stadsfiskalen i Härnösand; samt
landsfogden i Västernorrlands län.

Tjänstförrättande militieombudsmannen har därjämte i Stockholm med
omnejd för inspektion besökt:

Svea livgarde;

Södra Roslags domsagas häradsrätt;

Solna domsagas häradsrätt; samt
landsfiskalen i Solna distrikt.

Vid inspektionerna av truppförbanden har uppmärksamhet ägnats åt vården
av byggnader och materiel, åt hygieniska förhållanden och utspisning
samt åt socialvården. Arrestlokalerna ha härvid även besökts. Vid besök
å förbandens sjukhus ha sjukredovisningshandlingarna granskats. Tillika
ha granskats handlingar rörande upphandling och redovisning av materiel
av olika slag ävensom marketenterirörelser, varjämte förskottsmedel inventerats.
Militieombudsmannens besök vid domstolar och hos åklagarmyndigheter
ha avsett inspektion av handläggningen av militära mål. I fråga om
de judiciella handlingarna rid förbanden har granskning skett av disciplinmålsprotokoll,
tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar som ha
avseende å den från och med den 1 januari 1949 gällande militära straffoch
processlagstiftningen samt därtill anknytande föreskrifter. Vid inspektionerna
har militieombudsmannen i regel biträtts av byråchefen och byråintendenten
vid inilitieombudsmansexpeditionen, en intendentursakkunnig
officer samt i vissa fall därjämte en tygsakkunnig officer.

Liksom tidigare har det funnits lämpligt att i samband med den vid inspektionerna
skedda granskningen av de judiciella handlingarna till genomgång
och diskussion upptaga frågor som berört tillämpningen av den nya
militära straff- och processlagstiftningen. Sedan denna lagstiftning år 1949
trädde i kraft, har inspektionsverksamheten genomförts i den omfattning
att det är att räkna med att före utgången av år 1953 samtliga eller i varje
fall nära nog samtliga militära förband jämte de domstolar och åklagarmyndigheter,
som ha att taga befattning med rättsärenden från förbanden,
skola ha blivit föremål för inspektion som avsett tid varunder den nya lagstiftningen
varit i tillämpning.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1952 års riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1952 från år 1951 balanserade ärenden

till ett antal av.................................................. 108

Under år 1952 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet .......................................... 718

enligt diariet över hemliga ärenden därutöver ...................... 12

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1952, utgör
alltså .......................................................... 838

De ärenden, som tillkommit under år 1952, utgöras av:

ärenden inkomna från myndighet ................................ 25

klagomål eller framställningar från enskilda ...................... 102

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieoinbuds mannen

åliggande granskning.................................. 579

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden in. m. . . 24

Summa 730

Av de från år 1951 balanserade 108 ärendena utgjordes 38 av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 63 av ärenden, som uppkommit

under inspektioner eller eljest vid niilitieombudsinannen åliggande granskning.
7 ärenden hade inkommit från myndighet.

Till behandling under år 1952 ha alltså förelegat 32 ärenden, som inkommit
från myndighet, 140 klagomål eller framställningar från enskilda, 642
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning, samt 24 organisations- och förvaltningsärenden
in. m., tillhopa 838 ärenden.

Av dessa ärenden ha

till annan myndighet hänvisats'' .................................. ä

utan åtgärd avskrivits........................................... 33

på grund av återkallelse avskrivits............................... . 5

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits 386
på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits

blivit avskrivna.................. 55

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd (varav 2 icke avslutats).. 7

föranlett framställning till Konungen (varav 9 icke avslutats)........ 17

föranlett annan åtgärd .......................... 272

och äro vid 1952 års utgång

under utredning ................................................ 50

på militieombudsmannens prövning beroende (utom ovannämnda 2 + 9
icke avslutade ärenden) ....................................... 8

Summa 838

Av hela antalet under år 1952 till behandling föreliggande ärenden (838)

ha under året slutbehandlats 769 medan till år 1953 balanserats 69.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga åtgärder)

voro vid 1952 års början ännu icke slutligt prövade.................. 1

ha anhängiggjorts under år 1952.................................. 6

Summa 7

Av dessa åtal (därmed jämförliga åtgärder)

ha under år 1952 slutligt prövats.................................. 5

äro vid 1952 års utgång på prövning beroende...................... 2

Summa 7

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1952
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Som bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal.

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen, samt

redogörelse för yttranden, som av militieombudsmannen avgivits till Konungen.

Vad angår åtalen ha redogörelser ansetts böra lämnas endast för sådana
som, såvitt vid ämbetsberättelsens färdigställande var känt, prövats av första
domstol. Förutom de mål, för vilka redogörelse sålunda lämnas i berättelsen,
har under året åtal anhängiggjorts mot en överste för tjänstefel (missbruk
av tjänstebil). Vidare har under året på militieombudsmannens föranstaltande
chefen för armén meddelat en regementschef tillrättavisning
för tjänstefel. Av sekretesskäl kan här icke lämnas närmare redogörelse för
sist åsyftade fall.

I avdelningen »vissa ärenden som icke föranlett åtal» ha i huvudsak medtagits
sådana ärenden, vilka på grund av de däri föreliggande spörsmålen
ansetts ha intresse utöver de enskilda fallen.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1952 års riksdag avgivna
ämbetsberättelsen, har nu utökats till att avse jämväl de ärenden vilka redovisats
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 10 januari 1953.

ERIK WILHELMSSON.

N. Erik Åqvist.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal.

1. Under övning i handgranatkastning har en värnpliktig dödats av splitter
från en vid ett demonstrationskast använd handgranat. Såväl vid detta kast
som eljest under övningen ha gällande säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta.

Åtal mot övningsledaren — en löjtnant — för vållande till annans död

och för tjänstefel.

Ämbetsberättelsen till 1952 års riksdag innehåller (s. 75 ff.) redogörelse för
ett av militieombudsmannen mot löjtnanten Sven Richard Werke vid rådhusrätten
i Malmö anhängiggjort åtal för tjänstefel och för det Werke genom
åsidosättande av tjänsteplikt varit vållande till annans död. Vid övning
i handgranatkastning den 22 februari 1949 med personal från Skånskasluftvärnskårens
tredje batteri under befäl av Werke såsom övningsledare hade
värnpliktige nr 155-7-46 Folke William Mårtensson träffats i bröstet av ett
splitter från en vid ett demonstrationskast använd spränghandgranat med
påföljd att han skadats till döds. Såväl vid detta kast som eljest under övningen
hade gällande säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta. Militieombudsmannen
fann att Werke allvarligt brustit vid fullgörandet av vad som ålegat
honom i egenskap av övningsledare och att han härigenom visat oförstånd
och vårdslöshet i tjänsten ävensom vållat Mårtenssons död.

Såsom av redogörelsen vidare framgår meddelade rådhusrätten dom i målet
den 22 november 1951 och dömde därvid Werke, med tillämpning av 2 §
andra stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän ävensom 4 kap. 1 och
2 §§ strafflagen, jämlikt 14 kap. 9 §, jämförd med 25 kap. 5 §, samt 25 kap.
4 § strafflagen för vållande till annans död genom åsidosättande av tjänsteplikt
samt tjänstefel till fyrtio dagsböter om fem kronor, vilka böter skulle
tillfalla kronan. Härjämte förpliktades Werke att i skadestånd utgiva, till
dödsboet efter Mårtensson 899 kronor 20 öre, till Mårtenssons efterlevande
hustru Karin Mårtensson 1 700 kronor samt till makarna Mårtenssons dotter
Eva, född den 11 september 1948, underhållsbidrag med 100 kronor i månaden
från den 22 februari 1949, tills hon fyllt 18 år, med rätt för Werke att
tillgodoräkna sig vad i form av livränta utgått eller kunde komma att utgå
till Eva Mårtensson från riksförsäkringsanstalten.

Werke fullföljde talan mot rådhusrättens dom.

Hovrätten över Skåne och Blekinge meddelade dom i målet den 30 maj
1952 och fastställde därvid rådhusrättens dom.

Målet är, sedan Werke fullföljt talan mot hovrättens dom, beroende på
Kungl. Maj :ts prövning.

2. Åtal mot fänrik för det denne under tjänstgöring såsom plutonchef gjort
sig skyldig till våld och missfirmelse mot underlydande, oskickligt beteende

samt tjänstefel.

1 en den 17 mars 1952 till militieombudsmannen inkommen, den 13 samma
månad dagtecknad skrift anmälde värnpliktige nr 719-6-45 Stig Ridderstedt,
att han under tjänstgöring vid Svea trängregementes törsta kompani
upprepade gånger blivit missfirmad och vid ett tillfälle även misshandlad
av fänriken Bertil Odmark. I skriften angav Ridderstedt närmare vad i
berörda hänseenden förekommit från Odmarks sida samt anhöll om militieombudsmannens
ingripande i saken. Samma den 17 mars 1952 inkom till
militieombudsmannen ytterligare en skrift från Ridderstedt, dagtecknad den
14 mars 1952, vari Ridderstedt påtalade, att Odmark å kompaniexpeditionen,
där Ridderstedt inlämnat skriften av den 13 mars för vidare befordran
tjänstevägen till militieombudsmannen, mot Ridderstedts uttalade önskan
berett sig tillfälle att läsa skriften i fråga.

Sedan de från Ridderstedt inkomna skrifterna översänts till landsfogden
i Östergötlands län för utredning, inkom landsfogden den 16 april 1952 med
ett av polismyndigheten i Linköping upprättat undersökningsprotokoll, upptagande
bland annat redogörelse för förhör med Ridderstedt och Odmark
samt viss annan Svea trängregemente tillhörande personal. De hörda personerna
uppgåvo bland annat följande.

Ridderstedt: Han vore född år 1925 och trädgårdsmästare till yrket. Under
år 1946 hade han fullgjort omkring sex månader av sin värnplikt samt därefter
fått anstånd med fullgörandet av resterande tjänstgöring till den 27
oktober 1951, då han ryckt in till Svea trängregemente. Där hade han tilldelats
första kompaniets andra pluton, för vilken pluton Odmark var plutonchef.
Några dagar efter inryckningen hade Ridderstedt ådragit sig en förkylning
med åtföljande heshet. Utan att sjukanmäla sig hade Ridderstedt
begivit sig till regementets sjukavdelning, där han erhållit medicin och ett
värmeomslag om halsen. Senare samma dag hade Ridderstedt deltagit i
skjutövningar med plutonen, vilka letts av Odmark. Enligt av Odmark utfärdade
order skulle varje skytt efter avgivande av ett skott anmäla skjutresultatet,
varunder skytten skulle kvarbli i liggande ställning. När det blivit
Ridderstedts tur, hade han med så hög röst han förmått ropat sitt namn och
resultatet, t. ex. »Ridderstedt, femma». Någon hade nämligen tidigare talat
med för låg röst och fått anmärkning härför av Odmark. Denne hade uppmanat
Ridderstedt att tala med högre röst. Fem eller sex gånger hade Ridderstedt
beordrats upprepa orden i fråga. Odmark måste ha sett omslaget om Ridderstedts
hals. Rösten »skar sig» och Ridderstedt hade försökt förklara anledningen
härtill vid två tillfällen men Odmark skrek att Ridderstedt skulle
hålla tyst och fortsätta med att anmäla sitt skjutresultat, till dess att anmälan
kunde godtagas. Ridderstedt ville minnas, att han blivit »utskälld» av Odmark.
Ridderstedt droge sig sålunda till minnes, att Odmark bland annat

yttrat: »Har jag sagt att ni ska tala högre, så ska ni fan ta mig göra det
också.» När Ridderstedt då förklarat att han hade ont i halsen, hade Odmark
genmält: »Jag vill skita i Ridderstedts hals.» När det sedan kommenderats
rast, hade Ridderstedt gått fram till Odmark och yttrat: »Jag tycker det är
bra olämpligt och oförskämt av fänriken att säga något dylikt.» Odmark
hade svarat: »För det första ska ni anhålla, om ni ska tala med mig, och jag
skall nog fostra Ridderstedt.» Efter hemkomsten till regementet hade Ridderstedt
anhållit att få tala enskilt med Odmark, vilken anhållan bifallits.
Vid det samtal, som därefter utspunnit sig, hade Odmark medgivit, att han
»talat väl kraftigt» och framhållit, att Ridderstedt icke skulle taga det så
bokstavligt. Odmark hade vidare sagt, att han »inte haft för avsikt att skita
i Ridderstedts hals, då detta är omöjligt». Efter denna första kontrovers
hade stämningen mellan Odmark och Ridderstedt blivit irriterad. Odmark
hade nu enligt vad Ridderstedt kunde förstå avsiktligt försökt göra tjänsten
så svår som möjligt för Ridderstedt. Bland de »förföljelseaktioner» som
iscensatts av Odmark gentemot Ridderstedt kunde följande nämnas. Troligen
i mitten av januari 1952 hade plutonen under befäl av ställföreträdande
plutonchefen, sergeanten Söderberg, i plutonens lektionssal varit sysselsatt
med upprättande av skisser för bilorientering. Var och en skulle efter karta
rita en skiss över en färdväg, varvid förutom färdvägen, som enligt order av
Söderberg skulle markeras med kraftigare blyertsstreck, även en del terrängföremål
skulle medtagas. Lektionen ägde rum under tiden 1230—1330.
Plutonen skulle under eftermiddagen med ledning av de upprättade skisserna
färdas med bil ifrågavarande väg. Varje bilbesättning utgjordes av
två man, som skulle orientera sig efter av dem upprättade skisser. När Ridderstedt
ritat hälften av skissen, hade han märkt att han ritat fel, varför han
icke fullföljt sitt arbete, då hans kamrat ritat en ganska bra skiss, efter
vilken de kunde orientera sig. Kort därpå hade lektionstimmen varit slut,
varvid på fråga av Söderberg, om Ridderstedt var klar, Ridderstedt svarat att
han ritat fel. Söderberg hade något senare givit order om att Ridderstedt
skulle anmäla sig för Odmark på kompaniets befälsrum, vilken order Ridderstedt
åtlytt. Då Ridderstedt infunnit sig hos Odmark, hade denne förklarat,
att Ridderstedt icke skulle deltaga i plutonens övningar under eftermiddagen,
enär Odmark under denna tid skulle lära Ridderstedt skissritning.
Ridderstedt hade av Odmark fått sig förelagda olika arbetsuppgifter liknande
den tidigare och fått bestämda tider, inom vilka skisserna skulle vara
färdiga. Den första av Ridderstedt uppvisade skissen, på vilken en planerad
färdväg var markerad med grövre blyertsstreck än de övriga på skissen, hade
godkänts utan anmärkning. Den följande av Ridderstedt upprättade skissen
hade däremot icke godkänts. Odmark hade anmärkt på att färdvägen var
inritad med för grova blyertsstreck och sagt att färdvägen icke skulle vara
markerad på detta sätt. När Ridderstedt hövligt anmält, att han handlat
efter direktiv av Söderberg, hade Odmark yttrat: »Håll käften.» Ridderstedt
hade lovat att hålla lyst, om han först finge förklara anledningen till
de grövre linjerna på skissen. Under samtalet hade Odmark suttit vid ett

bord i befälsrummet, medan Ridderstedt stått bredvid bordet. Odmark hade
rest sig upp och obehärskat skrikit: »Jag skall tysta till käften på er.»
Samtidigt härmed hade han med sin högra hand knuffat till Ridderstedt
på bröstet så att Ridderstedt »åkte tillbaka en meter». Ridderstedt hade
därefter under omkring tio minuter blivit »utskälld» av Odmark men Ridderstedt
kunde numera icke närmare redogöra för Odmarks ordval än att
denne utfarit i otidigheter och därvid kallat Ridderstedt för »idiot» samt
använt andra dylika tillmålen. Vid 1550-tiden hade Ridderstedt fått order
av Odmark att omedelbart begiva sig till kompaniets garage och där avvakta
plutonens hemkomst för att deltaga i »visitation efter körning». Det vore
föreskrivet, att varje bilbesättning efter en körnings slut skulle verkställa översyn
av fordonet innan det placerades i garage. Ridderstedt ville minnas, att
det vid tillfället var fulltalig besättning — en förste och en andre förare —
på samtliga i övningen deltagande fordon. Odmark hade sålunda icke haft
något motiv ur utbildningssynpunkt för sin order. Det regnade »fruktansvärt»
vid tillfället. Ridderstedt hade handlat i enlighet med den erhållna
ordern och icke besökt sitt logement för att hämta sin regnrock. Han hade icke
heller haft någon möjlighet att söka regnskydd vid garagebyggnaderna, då
dessa varit låsta. Plutonen hade, enligt vad Ridderstedt känt till, icke väntats
åter förrän vid 1700-tiden. Först vid 1730-tiden hade de första av plutonens
fordon kommit, och dessa hade ställts in i garagen utan någon besiktning.
Något befäl hade icke varit närvarande. Tillsammans med de först
anlända värnpliktiga hade Ridderstedt återvänt till sin förläggning. Han
hade då varit våt »in på bara kroppen». Några dagar senare hade Ridderstedt
omtalat en del av det inträffade för sin kompanichef, kaptenen Holm.
Under samtalets gång hade Holm meddelat, att han uppmärksammat Odmarks
uppträdande gentemot Ridderstedt och att han tillhållit Odmark
att behandla Ridderstedt på samma sätt som de övriga värnpliktiga och
icke försvåra Ridderstedts tjänst. Samtidigt hade Holm uppmanat Ridderstedt
att anmäla om några nya intermezzon skulle inträffa. — Onsdagen
den 27 februari 1952 hade Ridderstedt varit sjukredovisad i »grupp 2 teori»,
vilket innebar att Ridderstedt skulle deltaga endast i teoretisk undervisning.
Ridderstedt hade troligen då varit sjukredovisad sedan några dagar, under
vilken tid Odmark flerfaldiga gånger gjort sig ärende till Ridderstedts logement,
där han bland annat visiterat Ridderstedts skåp, beordrat Ridderstedt
borsta sina skor, byta skor med mera. Några andra skåp på logementet hade
icke varit föremål för visitation. Nämnda onsdag vid 1545-tiden hade plutonen
återkommit från övningar till kompaniet och fått order av Odmark om
vapenvård. Ridderstedt hade därvid legat på sin säng i logementet. Ridderstedt
hade nämligen lidit av migrän, vilken åkomma besvärat Ridderstedt
sedan fem eller sex år tillbaka. För att besöka toaletten hade Ridderstedt
gått ut i kompanikorridoren och då mött Odmark, som frågat, var Ridderstedt
hade sitt vapen. Ridderstedt hade meddelat, att hans vapen fanns i
regementets vapensmedja. Odmark hade då hämtat ett gevär, som tillhörde
en annan sjukredovisad värnpliktig vid namn Johansson, vilken även han

vistades i förläggningen, samt beordrat Ridderstedt att rengöra geväret. Vid
förfrågan hos Johansson hade Ridderstedt av denne fått veta, att Johansson
dagen förut noggrant rengjort vapnet och att vapenvården visiterats och
godkänts av sergeanten Söderberg samt att vapnet därefter icke använts.
Ridderstedt hade nu uppsökt Odmark i korridoren och rapporterat hur saken
förhöll sig. Odmark hade genmält, att han ville bli åtlydd och att gevärets
samtliga delar skulle torrtorkas, visiteras av Odmark och därefter anoljas.
Klockan hade då varit mellan 1600 och 1615. Odmark hade givit order,
att Ridderstedt för honom skulle visa upp geväret torrtorkat klockan 1615,
vilken order även gällt en värnpliktig vid namn Göransson, som också var
sjukskriven och fått tillsägelse att verkställa vapenvård, trots att han fullgjort
sådan vård dagen förut och fått sitt vapen godkänt av Söderberg.
Ridderstedt hade sålunda haft endast några minuter till sitt förfogande att
verkställa ordern, medan de övriga värnpliktiga vid plutonen vid denna tid
haft sina vapen så gott som klara för inspektion. Ridderstedt och Göransson
hade först begivit sig till kompaniets putsrum, vilket dock var upptaget, varför
de återvänt till logementet, där de brett ut tidningar på ett bord och
börjat med vapenvården. Klockan 1630 hade Odmark kommit in i logementet
och frågat, om de vore färdiga, varpå de sanningsenligt svarat: »Inte
riktigt». Odmark hade yttrat: »Fortsätt med vapenvård, jag visiterar klockan
1930», varpå Odmark avlägsnat sig. Ridderstedt och Göransson hade
fortsatt att torka vapnen till omkring klockan 1715, då de ansett arbetet vara
slutfört. Tjänsten vid regementet slutade klockan 1645, såvida icke någon
speciell tjänst anbefallts. Enligt vad Ridderstedt ville minnas hade de även
fått tillsägelse att vid den angivna tidpunkten, klockan 1930, vara uppställda
i kompanikorridoren medförande vapnen. Vid 1830-tiden hade Ridderstedt
och Göransson iakttagit, att Odmark uppehöll sig i kompanikorridoren, varvid
på förslag av Ridderstedt såväl Ridderstedt som Göransson hämtat de
torrtorkade vapnen och ställt upp i korridoren för att få visitationen »undanstökad».
Odmark hade frågat dem »vad klockan var», vartill Göransson
svarat, att »hon är väl omkring tjugo minuter i sju». Ridderstedt hade upplyst
Odmark om att uppställningen skulle ske först klockan 1930. »Sånt
skitprat», hade Odmark yttrat, varpå Ridderstedt upprepat, att Odmark
bestämt tidpunkten för visitationen till klockan 1930. »Sånt förbannat skitprat»,
hade Odmark ånyo yttrat. Ridderstedt hade genmält, att »kan fänriken
kalla det för skitprat, den gång fänriken själv har uppgivit tiden». Odmark
hade då yttrat: »Det enda ni kan komma med är alltid en massa skitprat.
» Ridderstedt kunde icke detaljerat redogöra för den fortsatta ordväxlingen.
Odmark »blev alldeles utom sig» och hade börjat skrikande utfara
i svordomar och ärekränkande tillmålen, varvid Ridderstedt och Göransson,
som även blivit uppbragta, underlåtit att stå i enskild ställning.
De hade sagt till Odmark, alt det varit lugnt på plutonen under den tid
Odmark hade varit sjukskriven. Ridderstedt och Göransson hade av Odmark
blivit kallade för »idioter». Odmark hade vidare sagt, att de hade svårt för
att falla och att de voro »dumma i huvudet». Odmark hade använt så hög
i f>278.r>3. Militieombiidsmannens cimbetsberätlelse.

röst, att det väckt allmän uppmärksamhet på »hela kompaniet». Odmark
hade även förklarat, att han följande dag skulle anmäla dem för »för sen
ankomst» till uppställningen. Under omkring en kvart hade de fått utstå en
»ordentlig utskällning». Ridderstedt hade härunder flerfaldiga gånger sökt
avbryta Odmark för att få tillfälle att framföra sina synpunkter beträffande
tidpunkten för uppställningen men varje gång — troligen ett tiotal gånger
— avbrutits med: »Håll käften». Därefter hade Odmark visiterat Göranssons
vapen, framfört några anmärkningar och beordrat fortsatt torrtorkning.
De olika delarna av vapnet hade varit isärtagna och inspektionen förlöpt
så, att delarna en efter en överlämnats till Odmark för granskning. Så
snart Odmark sett på en vapendel, hade han slängt den på en soffa omkring
en meter därifrån. När Göransson visat upp samtliga delar av sitt vapen,
hade han tagit vapendelarna och gått in i putsrummet, varefter Ridderstedts
vapen inspekterats på liknande sätt. Därunder hade dagunderofficeren
furiren Löfquist kommit förbi, varvid Odmark »nickade» åt Ridderstedt
och skrattade hånfullt. Löfquist hade stannat och åsett den fortsatta
visitationen. Så snart Löfquist anlänt, hade Odmark börjat framföra en
mängd anmärkningar på vården av de olika gevärsdelarna. Odmark hade
hållit fram geväret och sagt till Ridderstedt att syna patronläget med orden:
»Ser ni, att det inte är ordentligt.» Ridderstedt, som icke kunnat se något
fel, hade svarat, att »jag ser inget». Samma fråga och svar hade upprepats
ytterligare en gång, varvid Odmark sagt, att »då ser ni förbannat dåligt».
Då Odmark fortsatt: »Det måste ju vara fel på ögonen, så det är bäst, att ni
låter undersöka er med detsamma», hade Ridderstedt genmält: »Jag får
vänta till i morgon, för det är stängt på sjukan för i dag». Ridderstedt
hade fått order att fortsätta med vapenvården och ställa upp för visitation
av vapnet klockan 1930. Två eller tre gånger hade Odmark frågat om tidpunkten
var uppfattad, och Ridderstedt hade svarat jakande varje gång.
Göransson hade nu kommit till platsen för att få sitt vapen på nytt visiterat,
och Ridderstedt hade begivit sig till logementet. Kommen dit hade han
tyckt sig höra sitt namn nämnas men icke uppfattat detta som att Odmark
kallade på honom, varför han fortsatt in i logementet. Därpå hade han hört
att Odmark med ljudlig stämma kallade på honom och ropade hans namn.
Ridderstedt, som hade vapendelarna i ena handen, hade vänt om och sprungit
ut från logementet för att Odmark icke skulle anmärka på att han icke
snabbt åtlydde kallelsen. När han passerade ut genom logementsdörren
hade han iakttagit att Odmark närmade sig från höger, springande eller med
hastiga steg. Odmark hade därpå »slängt sig över» Ridderstedt, fattat med
sina båda händer framifrån om vapenrockens krage på ömse sidor om strupen
med knogarna mot halsen — bakvänd fattning med händerna — och
med kraft dragit åt kragen, så att knogarna kraftigt trycktes in mot struphuvudet.
Ridderstedt, som icke var förberedd på anfallet, »tappade andan»
genom trycket mot strupen och blev »vimsig» men försökte att slita sig loss.
Eftersom han hade bördor i händerna, kunde han icke använda händerna
för att taga sig loss utan »slängde kroppen» åt ömse håll. Efter någon minut

eller så hade det lyckats Ridderstedt att komma fri och han hade då tagit
några steg framåt och lagt ifrån sig geväret på en soffa, varefter han gått
mot Odmark och ställt sig framför honom, beredd på ett anfall från Odmarks
sida. Odmark hade »argt» sett Ridderstedt i ögonen och yttrat: »Ni
skall få det ett helvete den tid, som är kvar.» Odmark hade därpå givit order
åt Löfquist att visitera Ridderstedts vapen klockan 1930, varefter Odmark
avlägsnat sig. Ridderstedt hade vid överfallet och vid kroppspendlingarna,
förmodligen av Odmarks högra tumnagel, på baksidan av halsens
högra del erhållit ett vertikalt omkring fem centimeter långt och ganska
djupt rivsår, som blött ymnigt. Vidare hade den översta knappen i uniformsrocken
blivit bortryckt. Fem värnpliktiga hade förutom Löfquist åsett uppträdet.
Ridderstedt hade satt ihop geväret utan att företaga någon ytterligare
vård. Geväret hade därefter vid den anbefallda tiden granskats av Löfquist,
som godkänt vapenvården. På morgonen torsdagen den 28 februari 1952 hade
Ridderstedt ingivit en skriftlig rapport om det inträffade till Holm. Ridderstedt
hade med anledning härav blivit inkallad till Holm samma dag och då fått
redogöra för vad som förevarit. Även Odmark hade varit närvarande. Odmark
hade förnekat, att han förorsakat såret på halsen och att han kallat
Ridderstedt och Göransson för idioter. Holm hade meddelat, att anmälan
skulle ställas till regementschefen och uppmanat Ridderstedt att ingiva ny
anmälan, ställd till rätt forum. Etter förhöret hade Ridderstedt begivit sig
till sjukstugan, där han fått såret på halsen omsett. Ridderstedt hade talat
om för vederbörande läkare, huru såret uppstått, vilket antecknats i sjukjournalen.
Läkaren hade vidare uppgivit, att han fått order att meddela
Ridderstedt, att denne skulle anmäla sig för regementsläkaren Schneider. Ridderstedt
hade också uppsökt denne, som underhållit sig med Ridderstedt
och talat om oroligheter på kompaniet och dylikt. Ridderstedt hade emellertid
börjat bli misstänksam, då han icke kunnat förstå orsaken till
Schneiders konversation. Ridderstedt hade fått relatera, huru »bråket uppkommit»,
varvid Ridderstedt omtalat, att han ingivit anmälan till kompanichefen.
Vidare hade Ridderstedt meddelat att han hade för avsikt att hänvända
sig till militieombudsmannen. Schneider hade då sagt, att »det lönar
sig icke att bråka, man tjänar icke på det och det är bäst att hålla sig lugn».
Schneider hade vidare frågat, om Ridderstedt var nervös, varpå Ridderstedt
svarat, att »det hade naturligtvis inverkat». Vidare hade Schneider
frågat om Ridderstedt »hade något emot» att Ridderstedt blev undersökt av
en nervspecialist i Linköping. Ridderstedt hade svarat, att han ingalunda
kände behov av någon sådan undersökning. Schneider hade vid minst tre
tillfällen sagt, att han »måste nog i alla fall göra det», varvid Schneider
åberopat den omständigheten, att Ridderstedt under senare tid varit
sjukskriven i ganska stor omfattning. »Det blir nog bäst, att ni får gå till
eu nervspecialist, så får vi gruppera ned er till grupp 4, handräckningstjänst.
» Antingen Schneider eller Ridderstedt hade då nämnt, att sådan
tjänst innebar två månaders längre tjänstgöringstid. Till sist hade Schneider
fällt något uttryck som »gå tillbaks till kompaniet, tag tillbaks rapporten,

så att det blir lugnt, så skall det vara jämt», varmed han tydligen avsett,
att Ridderstedt icke behövde nedgrupperas. Ridderstedt hade lovat efterkomma
anmaningen för att undvika några dylika åtgärder. Ridderstedt hade
senare samma dag talat med Holm och sagt att det enligt vad Ridderstedt
kunde förstå vore ren utpressning att Ridderstedt under hot om nedgruppering
skulle förmås att taga tillbaka anmälan. Ridderstedt hade frågat
Holm, om denne varit i kontakt med läkaren, varvid Holm förklarat, att
han icke haft något att skaffa därmed. Någon timme senare hade Ridderstedt
blivit kallad till kompaniexpeditionen och tillfrågad av Holm i närvaro
av kompaniadjutanten fanjunkaren Lust om Ridderstedt stode fast vid sitt
uttalande, att han blivit utsatt för utpressning från läkarens sida, varvid
Holm tillagt att, om Ridderstedt stode fast vid detta sitt uttalande, Holm
skulle föranstalta om anmälan gentemot Ridderstedt för beskyllning om
tjänstefel. Ridderstedt hade blivit betänksam och antagit, att han kunde
bliva åtalad för detta sitt uttalande, varför han efter en stunds eftertanke
svarat »nej». Samtalet mellan Schneider och Ridderstedt hade ägt rum i enrum,
varför Ridderstedt icke kunde förebringa någon bevisning om vad
som förevarit. Hans uppgifter vore emellertid sanningsenliga. I samband
med att Ridderstedt av Holm fått upplysning, att han ställt sin anmälan
till fel person, hade han begärt att återfå sin anmälan. Holm hade då sagt,
att han icke lämnade ifrån sig skrivelsen utan att han skulle behålla den.
Ridderstedt hade omtalat att han hade för avsikt att tillskriva såväl militieombudsmannen
som regementschefen, varvid Holm meddelat, att Ridderstedt
kunde få taga del av sin skrivelse till honom, då anmälningarna skulle
upprättats. Ridderstedts den 13 mars 1952 dagtecknade skrift till militieombudsmannen
hade av Ridderstedt uppsatts redan i slutet av februari. Skriften
hade av Ridderstedt ingivits till kompaniexpeditionen samma dag den
vore dagtecknad. Anledningen till att skriften icke dagtecknats och inlämnats
å kompaniexpeditionen tidigare än som skett hade varit att Ridderstedt
önskat dessförinnan taga del av vissa tidsuppgifter i sin till kompanichefen
tidigare ingivna anmälan. Ridderstedt hade icke blivit i tillfälle härtill, ehuru
han för sådant ändamål flerfaldiga gånger å kompaniexpeditionen sökt
Holm, vilken då icke varit anträffbar. Skriften till militieombudsmannen
hade å kompaniexpeditionen mottagits av fanjunkaren Lust. Denne hade, sedan
han börjat läsa skriften, erhållit ett telefonsamtal, varför han lagt ifrån sig
handlingen på sitt skrivbord. Odmark hade därvid kommit in i rummet och
fått se skriften samt till en början flyktigt granskat denna. Slutligen hade han
tagit skriften, satt sig på en stol bakom Lust och börjat läsa. Ridderstedt
hade då anhållit att få tillbaka sin skrift och frågat, om Odmark var berättigad
att taga del av den samt framhållit, att han lämnat den till Lust för
att skriften »skulle gå tjänstevägen». Odmark hade svarat, att »jag läser
så mycket jag vill, det har jag rättighet till». Odmark hade därefter tagit
del av skriftens innehåll. — Vad Ridderstedt i det föregående relaterat vore
endast eu ringa del av vad Ridderstedt fått utstå från Odmarks sida under
sin tjänstgöringstid. Så gott som dagligen hade Odmark »på ett eller annat

vis» givit sin avoga inställning gentemot Ridderstedt till känna. Ridderstedt
kunde nu icke närmare redogöra för alla de tillfällen, då han utsatts för
»förföljelser» från Odmarks sida. Odmark hade emellertid bland annat inför
trupp i enstaka fall uttalat ärekränkande tillmålen gentemot Ridderstedt,
såsom »idiot», »dumhuvud» med mera. Genom Odmarks uppträdande hade
Ridderstedts intresse för tjänsten »förflyktigats» och hans tjänsteutövning
försvårats. Detta hade resulterat i att Ridderstedt visat likgiltighet för
tjänsten och icke fullgjort denna med det nit, som han annars skulle ha
gjort. Ävenså kanske Ridderstedt varit trotsig. Denna hans inställning vore
emellertid helt beroende på Odmarks felaktiga befälsföring.

Odmark: Han vore född år 1927 och hade befordrats till fänrik vid trängtrupperna
den 1 april 1951. Den 28 maj 1951 hade Odmark placerats som
chef för andra plutonen vid Svea trängregementes första kompani. Troligen
i oktober 1951 hade Ridderstedt placerats på plutonen. Redan från det Ridderstedt
kommit till plutonen hade han visat sig synnerligen ointresserad
av tjänsten, varit slö och uppträtt »drumligt och oförskämt många gånger».
— Troligen en dag i november 1951 hade plutonen haft skjutövningar. Övningarna
hade till en början tillgått så, att de värnpliktiga från 200-metersvallen
fått avgiva ett skott, varefter de fortfarande i skjutställning skulle
med hög röst anmäla sitt namn och skjutresultat. Då Ridderstedt blivit i tur
att avgiva dylik anmälan, hade Odmark icke uppfattat vad Ridderstedt rapporterat.
Odmark mindes numera icke huru stort avståndet mellan honom
och Ridderstedt varit, men Odmark förmodade att det kunnat uppgå till omkring
15 meter. Odmark mindes ej heller om Ridderstedt haft något förband
om halsen, men det vore möjligt att så varit fallet. Odmark hade uppmanat
Ridderstedt att repetera resultatet med högre röst. Ridderstedt hade
då nämnt något om att han var förkyld eller att han hade ont i halsen.
Odmark hade uppfattat detta som en förevändning av Ridderstedt och varit
övertygad om att Ridderstedt av »trilska» icke rapporterat med tillräckligt
hög röst. Odmark kunde icke detaljerat erinra sig vad som förevarit eller
vad som yttrats. Det vore möjligt, att Odmark sagt till Ridderstedt att »hålla
tyst» och fortsätta att repetera sitt skjutresultat, till dess att Odmark kunde
godkänna anmälan. Odmark hade icke något minne av alt han »skällde ut»
Ridderstedt. Det vore möjligt att Ridderstedt var förkyld, men han kunde
icke gärna ha varit det i så hög grad att han ej i vederbörlig ordning kunnat
anmäla skjutresultatet. Ridderstedt hade ej höjt rösten något utan ideligen
återkommit med att orsaken härtill var att finna i den ådragna förkylningssjukdomen.
Odmark hade blivit uppbragt och fällt ett olämpligt uttryck
med innebörd att »jag skiter i er hals». Vid övningens slut, då rast hade
anbefallts, hade Ridderstedt uppsökt Odmark, uppträtt ganska nonchalant
och nämnt något om, att han tyckte det vara olämpligt av Odmark att fälla
ett dylikt yttrande. Odmark hade då sagt till Ridderstedt, att denne skulle
anhålla i vanlig ordning om ett samtal och att Odmark skulle försöka »fostra»
Ridderstedt till »en god soldat». Efter hemkomsten hade Ridderstedt och
Odmark samtalat om händelsen, varvid Odmark yttrat, att Ridderstedt icke

skulle taga Odmarks uttalanden så bokstavligt. — Någon dag i början av
januari 1952 hade plutonen varit sysselsatt med skissritning under Söderbergs
befäl. Ett visst terrängavsnitt på en karta skulle avritas och en viss
färdväg, vilken plutonen senare skulle färdas, markeras. Samtliga värnpliktiga
i plutonen hade förelagts samma uppgift, då de värnpliktiga sedermera
skulle orientera efter skisserna. När lektionen var slut hade Söderberg
anmält, att Ridderstedt icke kunnat rita en godtagbar skiss, och föreslagit
att Ridderstedt med anledning härav under eftermiddagen skulle övas i
skissritning och icke deltaga i bilorienteringen. Odmark hade ansett en dylik
övning vara behövlig och givit Ridderstedt order att på sitt logement under
eftermiddagen syssla med skissritning. Odmark hade förelagt Ridderstedt
vissa arbetsuppgifter och Ridderstedt hade beordrats att efter färdigställandet
av varje skiss uppvisa denna för godkännande. Odmark hade först instruerat
Ridderstedt och lämnat en bok till honom, vari skissritningens grunder
och utförande beskrevos. Odmark kunde nu icke draga sig till minnes
med vilka fel de av Ridderstedt uppvisade skisserna voro behäftade. Ej heller
kunde han minnas, att han godkände någon skiss. Marschvägen skulle
vara markerad genom grövre blyertsstreck sålunda att en större landsväg
skulle vara markerad med två parallellt gående streck och en mindre väg
med endast ett streck. Odmark ville minnas, att Ridderstedt markerat en
större landsväg med endast ett grovt streck och att Odmark anmärkt härpå.
Ridderstedt, vilken som vanligt uppträdde »slängigt och hängigt», hade förklarat,
att han blivit lärd av Söderberg att rita så som han gjort. Odmark
hade därvid upplyst Ridderstedt huru denne skulle rita, men Ridderstedt
hade ej godtagit påpekandet. Ridderstedt hade ansett sig ha rätt och icke
velat taga rättelse trots erinringarna. Odmark hade då sagt till Ridderstedt,
att denne skulle »hålla käften». Odmark kunde nu icke detaljerat erinra sig
den fortsatta ordväxlingen. Odmark hade blivit vredgad på Ridderstedt och
givit honom »en utskällning». Det vore möjligt, att Odmark härvid i hastigheten
fällt några olämpliga uttryck. Han hade icke något minne av att han
kallat Ridderstedt för »idiot» eller använt några andra ärekränkande tillmålen
och han hölle icke detta för troligt. Ridderstedts uppgift, att Odmark
med handen knuffat till honom, saknade all grund och vore sanningslös. Anledningen
till att Odmark beordrat Ridderstedt till garagen för att där avvakta
plutonens hemkomst vid 1600-tiden för deltagande i visitation av fordonen
hade varit att Ridderstedt skulle övas i motortjänst. Odmark hade beräknat,
att plutonen skulle anlända inom den närmaste kvarten för att hinna
sluta tjänsten på sedvanlig tid klockan 1645. Eftersom Odmark icke givit
order om viss utrustning, hade det stått Ridderstedt fritt att taga på sig
erforderliga kläder. Odmark bestrede, att sysselsättningen utdelats såsom
någon bestraffning. Vilket väder, som vid tillfället varit rådande, mindes
Odmark icke. Någon gång i januari, då Odmark och Holm resonerat om
Ridderstedt och då i synnerhet om dennes uppträdande, hade Odmark fått
del rådet av Holm, att Odmark skulle behandla Ridderstedt på samma sätt
som de övriga värnpliktiga i plutonen, vilket råd Odmark sökt följa. —

Onsdagen den 27 februari 1952 hade Ridderstedt varit sjukredovisad i
»grupp 2 teori», vilket förhållande varit bekant för Odmark. Odmark hade
varit av den uppfattningen, att vapenvård räknades till med teori jämförbar
tjänstgöring och att något hinder icke förelåg att en på angivet sätt sjukredovisad
deltog i sådan tjänst. Det vore möjligt, att Odmark under den tid
Ridderstedt var sjukredovisad då och då visiterat Ridderstedts personliga utrustning
för kontroll av att denna befann sig i gott skick. Odmark ansåge
nämligen, att även en i »grupp 2 teori» sjukredovisad skulle sköta sin personliga
utrustning på föreskrivet sätt. Odmark hade numera icke något minne
av dessa visitationer och vad som då förekommit. Vid 1530-tiden angivna
dag hade plutonen kommit till förläggningen och då fått order att verkställa
så kallad särskild tillsyn av vapnen, varmed förstodes torrtorkning, visitation
samt in- och anoljning. Visitation hade anbefallts till klockan 1615.
Något senare — Odmark kunde icke närmare angiva tidpunkten — hade
Odmark mött Ridderstedt i kompanikorridoren. På fråga av Odmark hade
Ridderstedt uppgivit, att hans vapen var inlämnat till vapenverkstaden. Odmark
hade då tagit ett gevär från plutonens vapenställ, vilket vapen sedermera
visade sig tillhöra Johansson som även var sjukskriven, och överlämnat
vapnet till Ridderstedt med order att verkställa vapenvård och att ha
vapnet klart för visitation vid plutonens uppställning. Göransson hade fått
samma order. Odmark hade ej tänkt på att sysselsätta även Johansson.
Det hade icke varit Odmarks avsikt att såsom någon form av bestraffning
sysselsätta Ridderstedt och Göransson utan meningen hade varit, att alla
sjukredovisade skulle deltaga i tjänsten. Att så icke skett hade berott på
förbiseende från Odmarks sida. Ridderstedt hade anmält att vapnet tillhörde
Johansson och att detta dagen förut varit föremål för vård samt godkänts
av Söderberg, varför någon ytterligare vård icke var nödvändig. Eftersom
själva vapenvården icke varit det primära utan fastmer övningen i vapenvård
och sysselsättandet av Ridderstedt och Göransson hade Odmark
vidhållit sin order. Efter det Odmark inspekterat samtligas vapen utom Ridderstedts
och Göranssons, hade Odmark klockan 1645 gått in på deras logement
och frågat dem, om de voro klara, varpå de svarat nekande. Eftersom
Göransson och Ridderstedt haft mindre tid än de övriga till sitt förfogande
att färdigställa vapnen för visitationen, hade Odmark icke framställt någon
erinran med anledning av att vapnen icke voro färdiga ulan förklarat, att
Göransson och Ridderstedt skulle fortsätta med vapenvården och att Odmark
skulle visitera vapnen klockan 1830. »Var?», hade Göransson frågat,
vartill Odmark genmält: »I korridoren här utanför». »Jag uppfattade icke
tiden riktigt», hade därpå Ridderstedt yttrat, varvid Odmark med hög röst
ånyo sagt klockan 1830. Ridderstedts uppgift, att den anbefallda tidpunkten
varit klockan 1930, vore felaktig. Någon tvekan härom rådde icke för Odmarks
del. Odmark hade därefter avlägsnat sig från logementet, varefter
han sammanträffat med dagunderofficeren, furiren Löfquist, och beordrat
denne närvara vid visitationen samt därvid troligen även nämnt något om
att Löfquist skulle vara beredd att verkställa eu senare visitation därest

Odmark icke kunde godkänna vapnen. Klockan 1827 hade Odmark infunnit
sig i kompanikorridoren, där Ridderstedt med bart överliv sysslade med att
spela bordtennis. Odmark hade utan att säga något gått förbi Ridderstedt
fram till den plats i korridoren, där visitationen skulle äga rum. Ridderstedt
hade avbrutit spelet och gått in på sitt logement. Klockan 1833 hade
Ridderstedt och Göransson ställt upp på uppställningsplatsen påklädda och
medförande vapnen isärtagna. Odmark hade frågat dem, om de visste vad
klockan var, och fått ett nekande svar. Odmark hade sagt, att klockan var
1833 och att det funnes en kanslihusklocka att titta på. Ridderstedt hade
meddelat, att de ställt upp en timme för tidigt och att uppställningen enligt
den av Odmark tidigare givna ordern skulle ske klockan 1930. Odmark kunde
icke i detalj redogöra för det fortsatta samtalet. Han mindes emellertid, att
Ridderstedt framhärdat i sin åsikt att uppställningen skulle ha skett klockan
1930 och att Odmark då nämnt något om att »detta var skitprat». Det vore
möjligt, att Odmark även brukat någon svordom. Göransson och Ridderstedt
hade svarat emot och kommit »med dumma kommentarer», vilket gjort, att
Odmark fattade humör och »skällde» ut dem ordentligt. De hade varit
»slängiga» och icke stått i enskild ställning vid tilltal. Odmark kunde nu
icke uppgiva de exakta ordalag han använt. Han kunde icke erinra sig,
att han utfarit i otidigheter, men han ville icke bestrida Ridderstedts uppgifter
härom. Odmark förmodade, att han icke brukat sådana uttryck som
»idiot» och att »de voro dumma i huvudet». Han mindes emellertid, att han
tillfrågat Ridderstedt om denne »hade svårt för att fatta». För att överrösta
och tysta Ridderstedt och Göransson hade han använt ganska hög röst.
Odmark mindes, att han även nämnt något om att han övervägde att anmäla
dem för försen ankomst. Några gånger hade Odmark sagt till dem, att de
»skulle hålla käften». Odmark hade börjat med att visitera Göranssons vapen,
vilken visitation tillgått så att Göransson överlämnat vapendel för vapendel,
som besiktigats av Odmark, varefter Odmark lagt delarna på en
närbelägen soffa. Att han slängt vapendelarna vore överdrift även om han
icke varsamt lagt dem på soffan. Odmark hade anmärkt på några vapendelar
och beordrat, att Göransson skulle rengöra delarna bättre och därefter åter
visa upp vapnet. Göransson hade då begivit sig till putsrummet, varefter
Odmark på samma sätt granskat det av Ridderstedt medförda geväret. Odmark
hade icke »skrattat» och »nickat» åt Ridderstedt, då Löfquist anlänt.
Eftersom Ridderstedts vapen varit betydligt sämre torrtorkat än Göranssons,
hade Odmark funnit sig föranlåten att framföra en mängd anmärkningar.
Bland annat hade patronläget icke varit ordentligt torrtorkat. Odmark hade
hållit fram vapnet, så att Ridderstedt skulle få möjlighet att själv se, att
anmärkningen var befogad. Ridderstedt hade sagt, att han icke kunde se
någon smuts i patronläget, varvid Odmark yttrat något om att »det var
bäst att Ridderstedt undersökte ögonen». Ridderstedt hade svarat, att sjukmottagningen
var stängd för dagen. Odmark mindes icke, att han yttrat att
Ridderstedt »såg förbannat dåligt». Odmark hade givit Ridderstedt order att
fortsätta med vapenvården och att ställa upp för ny visitation klockan 1930.

För att vai’a säker på att det icke skulle bliva någon missuppfattning hade
Odmark låtit Ridderstedt repetera tidpunkten. Göransson hade nu anlänt till
platsen och Odmark hade begynt visitera dennes vapen, varvid Ridderstedt
börjat gå mot sitt logement. Ridderstedt »muttrade» något under vägen,
vilket Odmark icke uppfattat. För att låta Ridderstedt få möjlighet att
tala ut, hade Odmark ropat på honom. Ridderstedt hade då befunnit sig på
ett avstånd av omkring fyra meter i omedelbar närhet av logementsdörren.
Odmark hade använt så hög röst, att Ridderstedt ovillkorligen måste ha hört
anropet. Trots detta hade han fortsatt att gå in i logementet. Odmark hade
blivit arg, då Ridderstedt icke hörsammat kallelsen, och med kraftig röst
ånyo ropat Ridderstedts namn en eller möjligen två gånger. Odmark hade
därpå lämnat Göranssons vapen till Löfquist och sprungit efter Ridderstedt.
Denne hade kommit ut från logementet och de hade mötts i korridoren
omedelbart utanför dörren. Odmark »tappade behärskningen» och ville minnas,
att han med sin vänstra hand gripit tag i framsidan av Ridderstedts
vapenrock, som var knäppt, omedelbart under kragen och hållit ett fast
grepp. Ridderstedt »kastade» icke med kroppen men hade kanske vridit sig
något i sidled och bakåt. Några sekunder efter det att greppet tagits hade
Odmark kommit till besinning och insett, att han handlat överilat, varför
han omedelbart självmant släppt sitt tag i vapenrocken. Han hade vid tillfället
varit så uppbragt, att möjligheter funnes, att han misstagit sig i fråga
om händelseförloppet. Han mindes icke att han tagit något grepp i kragen
eller gjort någon åtstramning av denna. Uppsåt att på något sätt skada Ridderstedt
hade han icke haft. Avsikten hade varit »att taga tag i karlen och
ruska till honom och få honom att förstå att det var allvar». Sedan Ridderstedt
kommit fri, hade Ridderstedt slängt ifrån sig vapnet på en soffa i
kompanikorridoren och rusat emot Odmark samt ställt sig »bröst mot bröst
mot mig i färdigställning». Odmark hade då hållit sig »kall», även om han
fortfarande var vred. Ridderstedt hade sagt, att det skulle stå Odmark dyrt
och att han skulle »passa sig». Det vore möjligt, att Odmark i sin upprörda
sinnesstämning bemött Ridderstedts hot med något uttalande om att »Ridderstedt
skulle få det ett helvete den tid, som var kvar». Odmark hade emellertid
icke något minne härav. Odmark hade frågat Löfquist om denne uppfattat
Ridderstedts hot, vartill Löfquist svarat att han hört detta. Odmark
hade givit order åt Löfquist att visitera vapnet klockan 1930, varefter han
avlägsnat sig. Någon dag i mitten av mars 1952 hade Odmark gått in på
kompaniexpeditionen där Lust och Ridderstedt då uppehållit sig. Odmark
hade gått fram till Lusts skrivbord, där Odmark granskat en telefonlista.
Lust hade varit upptagen av telefonsamtal. I samband härmed hade Odmark
lagt märke till en skrift, som legat på bordet. Skriften hade icke varit adresserad
till någon viss person. Odmark hade sett, att skriften gällt honom,
varför han utan att fråga Lust tagit hand om skriften och satt sig på eu stol
i rummet, där han börjat läsa igenom handlingen. Ridderstedt hade frågat
om Odmark hade rätt att läsa skriften, vartill Odmark svarat jakande. Odmark
hade icke något minne av att Ridderstedt begärt att få sin skrift och

att Odmark vägrat honom detta, men det vore möjligt, att så varit förhållandet.
Ridderstedt hade icke nämnt något om att skriften var avsedd alt
ställas till militieombudsmannen. — Odmark hade icke på något sätt varit
verksam för att få Ridderstedt nedgrupperad eller underkastad psykiatrisk
undersökning. Huruvida Sclineider övervägt en dylik undersökning, hade
Odmark sig icke bekant. Icke heller hade Odmark gjort sig skyldig till någon
»förföljelse» mot Ridderstedt eller sökt försvåra dennes tjänsteutövning.
Däremot hade Ridderstedt varit »uppkäftig och stretat emot» samt
gjort allt för att försvåra tjänsten för Odmark och av denna anledning hade
det ofta uppstått kontroverser mellan Odmark och Ridderstedt. Odmark vore
orutinerad i truppföring och plutonen hade varit den första trupp vilken
underställts Odmark, sedan han blivit officer. Detta förhållande borde tillräknas
honom såsom en förmildrande omständighet.

Värnpliktige nr 1426-4-50 Sven Göransson: Göransson fullgjorde sin värnplikt
vid samma pluton som Ridderstedt. Alltsedan Ridderstedt kom till plutonen
på hösten 1951 hade Odmark varit »svår» mot Ridderstedt på så sätt,
att Odmark genom utnyttjande av sin befälsställning så gott som dagligen
försvårat tjänsten för Ridderstedt genom att »skälla på honom» och genom
att tilldela honom de sämsta arbetsuppgifterna. Någon dag i slutet av februari
1952 hade Göransson varit sjukredovisad i grupp 2, varmed förstodes, att
Göransson skulle deltaga i den inre tjänsten. Ridderstedt hade samma dag
varit sjukskriven i »grupp 2 teori», d. v. s. Ridderstedt hade varit befriad
från all tjänst utom teoretisk undervisning. Då plutonen kommit hem från
dagens övningar vid 1545-tiden, hade beordrats vapenvård med uppställning
och visitation i kompanikorridoren klockan 1615. Eftersom Göransson och
Ridderstedt voro sjukredovisade, hade de till en början icke deltagit i denna
tjänst. Vid 1600-tiden hade Ridderstedt träffat Odmark i korridoren, därvid
Odmark givit order åt Ridderstedt och Göransson, som under tiden kommit
tillstädes, att verkställa vapenvård. Ridderstedt hade upplyst Odmark om
att Ridderstedts gevär vore inlämnat till vapenverkstaden för reparation.
Odmark hade då hämtat ett gevär, som var tilldelat en annan, likaledes sjukredovisad
värnpliktig. Såväl detta vapen som Göranssons gevär hade dagen
förut blivit föremål för vapenvård och båda gevären hade då visiterats och
godkänts av Söderberg. Ridderstedt hade anmält detta förhållande för Odinark,
vilken dock icke ändrat den givna ordern. Eftersom Ridderstedt och
Göransson börjat med vapenvården långt senare än de andra, hade de icke
varit färdiga med torrtorkningen av vapnen till uppställningen klockan
1615. Efter uppställningens slut hade Odmark kommit in på logementet och
frågat om de vore färdiga för visitation av vapnen, vartill Göransson svarat:

Nästan». »De är inte färdiga», hade Odmark yttrat, vartill Göransson upprepat:
»Nästan». »Fortsätt med vapenvård, jag visiterar klockan halv åtta»,
hade Odmark yttrat och därpå avlägsnat sig »nonchalant» från rummet.
Göransson och Ridderstedt hade sysslat med torrtorkning av vapnen till
1700-tiden, då de ansett arbetet slutfört. Vid 1830-tiden hade Göransson och
Ridderstedt suttit på en soffa i kompanikorridoren, då Odmark anlänt dit.

Odmark hade gått förbi dem eu gång utan att säga något och sedan fortsatt
att gå fram och tillbaka i korridoren. »Om vi skulle gå in efter gevären och
få dem visiterade nu, så är vi ifrån det», hade Ridderstedt yttrat. De hade
därpå gått efter sina vapen, som varit isärtagna, och ställt upp i kompanikorridoren.
»Vet ni vad det betyder med för sen ankomst», hade Odmark
yttrat, vartill Göransson svarat nekande. »Det var ju halv sju, ni skulle
ställa upp», hade Odmark fortsatt. Ridderstedt hade då sagt, att Odmark
beordrat uppställning klockan 1930. »Skitprat», hade Odmark yttrat, vartill
Ridderstedt genmält, att det »inte var något skitprat». »Sånt förbannat
skitprat», hade Odmark då sagt och tyckts bli vredgad. Odmark »röt och
skrek, svor och skällde» och utfor i otidigheter mot Göransson och Ridderstedt.
Om Ridderstedt hade Odmark yttrat att han vore »dum i huvudet» och
till dem båda att de vore »idioter». Ridderstedt och Göransson hade sagt
emot och yttrat, att de icke vore »dumma i huvudet» och att de ej vore några
»idioter». Till en början hade de stått i enskild ställning men sedermera
intagit en mera ledig ställning, allteftersom de blevo »utskällda». Göransson
kunde nu icke närmare angiva vad Odmark skrek till dem men de hade fått
utstå en ordentlig »utskällning», som varat omkring en kvart. Flerfaldiga
gånger hade Odmark, när Göransson och Ridderstedt velat förklara sig,
skrikit »håll käften». Odmark hade börjat att visitera Göranssons vapen,
därvid han anmärkt på torrtorkningen och påstått att det fanns smuts
kvar. Göransson hade icke kunnat se annat än att vapendelarna varit ordentligt
rengjorda; men »vill man hitta fel, så kan man alltid göra det».
Under inspektionen hade Odmark slängt ifrån sig vapendelarna på en soffa
någon meter från den plats där Odmark stod. Göransson hade fått order att
torka rent vapnet på de av Odmark angivna ställena och visa upp det igen,
så snart detta var klart. Göransson hade begivit sig till putsrummet, där han
ytterligare torkat vapendelarna, och därefter åter gått ut i korridoren där
Odmark var sysselsatt med att inspektera Ridderstedts vapen. Göransson
hade hört. att Odmark anmärkt på Ridderstedts vapen och att han anmodat
Ridderstedt att se i patronläget. Då Ridderstedt svarat, att han icke kunde
se någon smuts eller något fett i patronläget, hade Odmark skrikit: »Då
ser ni förbannat dåligt» samt tillagt att Ridderstedt skulle gå till sjukstugan
och hämta ut glasögon. Slutligen hade Ridderstedt fått order att visa
upp vapnet klockan 1930, varefter Ridderstedt begivit sig till logementet.
Odmark hade därefter tagit Göranssons gevär och hållit detta i handen.
När Ridderstedt varit på väg in i logementet och kommit ungefär till dörren,
hade Odmark ropat: »Ridderstedt». Ridderstedt hade tydligen icke
uppfattat anropet utan fortsatt in på logementet, varför Odmark »vrålade»
Ridderstedts namn och kastade Göranssons gevär till furiren Löfquist, som
uppehöll sig i närheten. Odmark hade synts vara »utom sig av vrede» och
sprungit mot logementsdörren, varifrån Ridderstedt ungefär samtidigt springande
kommit ut. Odmark hade från höger kastat sig över Ridderstedt, tagit
ett kraftigt tag med händerna om Ridderstedts rockkrage på ömse sidor om
Ridderstedts strupe och klämt åt kragen. Göransson kunde nu icke närmare

precisera, hur Odmark hållit i Ridderstedts krage. Greppet hade dock varit
så kraftigt, att Ridderstedt måste ha haft svårigheter att andas. Ridderstedt,
som hållit gevärsdelar i båda sina händer, hade icke kunnat använda händerna
till att freda sig utan vridit på kroppen för att komma lös, vilket efter
någon minut lyckats, varefter Ridderstedt slängde ifrån sig geväret på
en soffa i korridoren och gick emot Odmark samt stannade någon meter
ifrån honom. Odmark hade yttrat: »Ni ska få det ett helvete, den tid ni har
kvar». Därefter hade Odmark givit order åt Löfquist att visitera Ridderstedts
gevär klockan 1930, varpå Odmark avlägsnat sig. Göransson hade iakttagit,
att Ridderstedt under uppträdet troligen av en nagel erhållit ett vertikalt
gående omkring tre centimeter långt rivsår på halsen. Skadan hade
med all säkerhet uppstått under »slagsmålet». Den övre knappen i Ridderstedts
vapenrock hade blivit bortsliten. Ridderstedt hade ej verkställt någon
ytterligare vapenvård. Vid det fastställda klockslaget hade vapnet visiterats
av Löfquist, som icke framfört någon anmärkning.

Värnpliktige nr 239-1-50 Karl Henrik Wåhlberg: Han hade deltagit i den
av Ridderstedt åsyftade under hösten 1951 anordnade skjutövningen. Enligt
vad han ville draga sig till minnes hade Ridderstedt ifrågavarande dag varit
förkyld och haft svårighet att tala. När det blev Ridderstedts tur att anmäla
sitt skjutresultat — Wåhlberg hade då suttit på en bänk några meter från
den plats där Ridderstedt låg i skjutställning — hade Ridderstedt ropat ut
resultatet, enligt vad Wåhlberg kunde förstå, så högt han förmått och fullt
tydligt. Odmark hade emellertid uppmanat Ridderstedt att repetera och ropa
högre. Ridderstedt hade genmält att han på grund av förkylning ej kunde
skrika högre. Odmark hade då skrikit: »Jag vill skita i er hals» eller något
dylikt med samma innebörd. — Det hade ofta uppstått kontroverser mellan
Ridderstedt och Odmark. Vem som varit orsak härtill undandroge sig Wåhlbergs
bedömande. Han hade icke vid något tillfälle hört Odmark använda
ärekränkande tillmålen mot Ridderstedt. En viss olust för tjänsten hade
kunnat spåras på plutonen under det senaste halvåret, vilket till stor del
haft sin grund i uppträdena mellan Odmark och Ridderstedt. Wåhlberg vore
av den uppfattningen att kontroverserna i viss mån inverkat disciplinupplösande
på truppen och således varit till men för utbildningen. Ridderstedt
hade icke, enligt vad Wåhlberg kunnat förmärka, visat sig påfallande slö
eller ointresserad för tjänsten.

Värnpliktige nr 488-4-50 Uno Johansson: Jämväl han hade deltagit i den
omnämnda skjutövningen. Han ville minnas att Ridderstedt då varit förkyld
och haft svårt för att tala. När det blivit Ridderstedts tur att anmäla sitt
skjutresultat, hade denne ropat ut resultatet troligen så högt han förmådde.
Odmark hade emellertid beordrat Ridderstedt att repetera resultatet under
förmenande att Ridderstedt talade för lågt. Ridderstedt hade genmält att han
hade ont i halsen och alt detta var anledningen till att han icke kunde tala
högre. Odmark hade då gått fram till Ridderstedt och skrikit något om att
han ville bli åtlydd samt tillagt: »Har jag sagt att ni ska tala högre, så ska
ni fan i mig göra det också.» När Ridderstedt ånyo försökt förklara varför

han icke förmådde ropa högre, hade Odmark yttrat: »Jag ska skita er i halsen».
— Någon dag i slutet av februari 1952, då Johansson varit sjukredovisad
i »grupp 2 teori», hade Ridderstedt kommit in till Johansson på logementet
medförande Johanssons gevär samt meddelat att Ridderstedt av Odmark
blivit beordrad att rengöra geväret. Johansson hade föregående dag
utfört noggrann vapenvård på geväret och vid efterföljande visitation fått
detta godkänt av Söderberg, varefter vapnet icke varit i bruk. Om dessa förhållanden
hade Johansson upplyst Ridderstedt. Johansson, som i fortsättningen
hela tiden vistades i logementet, hade icke iakttagit vad som därefter
tilldrog sig i kompanikorridoren. Senare på dagen hade Ridderstedt
kommit in på logementet och omtalat att han blivit överfallen av Odmark.
Ridderstedt hade haft ett blödande, omkring tre centimeter långt och ganska
brett rivsår på halsen samt uppgivit att skadan tillfogats honom av Odmark.
Vidare hade den översta knappen i Ridderstedts vapenrock varit borta. Johansson
hade sett att denna var knäppt då Ridderstedt tidigare var inne i
logementet. — Odmark hade under plutonens utbildningstid visat en viss
tendens att genom olika åtgöranden i tjänsten hämnas på de personer, till
vilka han fått agg. En bland dessa hade varit Ridderstedt, vilken alltsedan
sin ankomst till plutonen så gott som dagligen fått reprimander i form av
utskällningar från Odmarks sida. Vid flera tillfällen hade Johansson hört
Odmark utfara i smädelser — såsom »dumhuvud» och »idiot» — då han
talade till Ridderstedt. Johansson vore emellertid icke i stånd att närmare
redogöra för dessa uppträden. Ett specialuttryck, som Odmark flerfaldiga
gånger använt när något icke passat honom, vore: »Ni ska få det ett helvete
den tiden ni är kvar, det skall jag bli man för.» Odmarks obalanserade sätt
hade skapat irritation i truppen och inverkat menligt såväl på andan i truppen
som på utbildningen. Ridderstedt hade under senare tid visat sig slö
och ointresserad av tjänsten, vilket troligen haft sin grund i Odmarks förföljelser.
Ansvaret för det inträffade återfölle, enligt vad det syntes Johansson,
helt på Odmark.

Värnpliktige nr 571-10-50 Sven Lundkvist: Lundkvist hade tyckt sig märka,
att Odmark alltsedan Ridderstedts ankomst till plutonen haft en viss
animositet gentemot denne, vilket tagit formen av kitslighet och utskällningar
i onödan. Lundkvist kunde nu icke angiva de olika tillfällen, då
sådana tilldragelser förekommit. Enligt vad Lundkvist tyckt sig ha iakttagit
hade Ridderstedt icke visat sig obstinat lagd gentemot befälet utan hade
fullgjort sin tjänst med samma nit som de övriga vid plutonen. Odmark
syntes själv ha ansvaret för det motsatsförhållande, som uppstått mellan
denne och Ridderstedt. Lundkvist hade sig icke bekant förspelet till uppträdet
på kvällen onsdagen den 27 februari 1952 i annan mån än att Ridderstedt
och Göransson, vilka båda troligen voro sjukredovisade, blivit beordrade
verkställa vapenvård. Vid 1845-tiden nämnda dag hade Lundkvist vistats
i sitt logement. Därvid hade Ridderstedt kommit in i logementet och
gått fram till sin säng. Samtidigt härmed hade Lundkvist uppfattat, alt Odmark
»vrålade» efter Ridderstedt. Ridderstedt hade då vänt och sprungit ut

ur logementet, tydligen för att efterkomma kallelsen, varunder han hållit
vapendelar i händerna. Så snart Ridderstedt passerat dörröppningen, hade
Lundkvist iakttagit Odmark som snett framifrån höger sprungit mot Ridderstedt
samt med båda händerna fattat ett kraftigt tag om kragen på Ridderstedts
vapenrock på ömse sidor om halsen och klämt åt kragen. Hur greppet
närmare tagits, hade Lundkvist icke uppmärksammat. Åtstramningen hade
dock varit så kraftig, att Lundkvist förmodade att det uppkommit svårigheter
för Ridderstedt att andas. Ridderstedt hade försökt slita sig loss genom
att vrida kroppen åt olika håll, vilka försök så småningom lyckats.
Lundkvist förmodade, att Odmark självmant icke släppt sitt grepp utan att
Ridderstedt genom egna ansträngningar lyckats komma loss. Ridderstedt
hade lagt ifrån sig vapendelarna på en soffa i korridoren och ställt sig fram''
för Odmark. Vad som då yttrats, hade Lundkvist icke hört. Dagen därpå
hade Lundkvist iakttagit, att Ridderstedt haft ett några centimeter långt rivsår
på halsen, vilket Ridderstedt uppgivit sig ha fått i samband med uppträ
det. Lundkvist hade icke vid något tillfälle hört att Odmark utfarit i ärekränkande
tillmålen mot Ridderstedt.

Värnpliktige nr 5107-1-50 Ingemar Karlsson: En dag i slutet av februari
1952 hade Karlsson vid 1845-tiden vistats på sitt logement. Plötsligt hade
Karlsson hört »skrik och skrän» från korridoren och igenkänt Odmarks
röst. Karlsson hade gått ut i korridoren och då iakttagit att Ridderstedt kommit
utspringande från ett annat logement samtidigt som Odmark snett framifrån
höger »kastade sig» över Ridderstedt. Odmark hade fattat med båda
händerna i Ridderstedts rockkrage på ömse sidor om främre delen av
Ridderstedts hals och med knogarna in mot halsen — omvänd fattning —
varefter han kraftigt dragit ihop kragen och tryckt knogarna mot halsen.
Kraften i greppet måste ha resulterat i att svårigheter uppkommit för Ridderstedt
alt andas. Ridderstedt, som hållit vapendelar i händerna, hade försökt
slita sig loss genom alt vrida och »slänga» med kroppen. Efter någon
minut hade det lyckats för Ridderstedt att komma loss. Odmark hade ej
släppt sitt grepp självmant. Ridderstedt hade lagt ifrån sig vapendelarna på
eu soffa i korridoren och gått i riktning mot Odmark. Karlsson, som tyckt
att uppträdet var obehagligt, hade åter gått in på sitt logement. Han hade
icke hört den fortsatta ordväxlingen mellan Odmark och Ridderstedt. Några
minuter senare hade Ridderstedt visat upp ett omkring tre centimeter långt
och en centimeter brett ytligt rivsår på halsens baksida av sådant utseende,
att såret kunde ha uppstått av en nagel. Ridderstedt hade förklarat, att han
ådragit sig skadan vid uppträdet. Den översta knappen i Ridderstedts vapenrock
hade varit bortsliten.

Värnpliktige nr 663-4-50 Arne Augustsson: Någon dag i slutet av februari
1952 hade Augustsson vid 1845-tiden uppehållit sig i sitt logement,
då han hört »ett väldigt liv» i kompanikorridoren. För att se vad som orsakade
skränet, hade han gått ut i korridoren och därvid varseblivit att Ridderstedt
från ett annat logement sprang ut i korridoren. I samma ögonblick
hade Odmark med händerna och med knogarna vända uppåt gripit tag i främ -

re delen av Ridderstedts rockkrage på ömse sidor av halsen. Ridderstedt,
som bar gevärsdelar i händerna, hade rocken uppknäppt. Odmark hade dragit
åt kragen med ett kraftigt grepp och tryckt in sina knogar på båda sidor
om Ridderstedts strupe. Odmark hade hållit kvar greppet krampaktigt, medan
Ridderstedt vridit kroppen åt sidorna och på detta sätt efter en kort
stund lyckats taga sig loss. Augustsson hade därpå gått in på sitt logement.
Augustsson hade icke iakttagit, att Ridderstedt ådragit sig några skador under
uppträdet. — Odmark hade under de senaste månaderna, enligt vad
Augustsson tyckt sig ha förmärkt, visat en avog inställning mot Ridderstedt
och varit kitslig mot honom. Ridderstedt hade icke visat sig påfallande
slö eller likgiltig i tjänsten utan hade fullgjort sina tjänsteåligganden
på samma sätt som de övriga i plutonen. Enligt Augustssons åsikt vore orsaken
till osämjan mellan Odmark och Ridderstedt att finna i Odmarks obehärskade
uppträdande. Augustsson hade icke hört att Odmark fällt några
ärekränkande tillmålen mot Ridderstedt.

Furiren nr 8-4-51 Alf Löfquist: Troligen onsdagen den 27 februari 1952
hade Löfquist tjänstgjort som dagunderofficer vid första kompaniet. Vid
något tillfälle, innan tjänsten var slut för dagen, hade Odmark beordrat Löfquist
att infinna sig i kompaniets korridor klockan omkring 1830. Odmark
hade upplyst om att Odmark då skulle visitera två gevär, som till denna tidpunkt
skulle vara iordninggjorda av Ridderstedt och Göransson för inspektion.
Odmark hade vidare tillsagt Löfquist, att denne skulle i egenskap av
dagunderofficer vara beredd att senare under kvällen inspektera dessa vapen,
om Odmark ej kunde godkänna den utförda vapenvården. Vid 1840-tiden hade Löfquist ankommit till kompanikorridoren, där Odmark var
sysselsatt med att granska det av Ridderstedt uppvisade vapnet. Göransson
hade då troligen befunnit sig i putsrummet. Odmark hade verkat lugn och
behärskad, även om han syntes vara vred. Ridderstedt hade haft vapnet
isärtaget och efter hand överlämnat vapendelarna till Odmark, som framfört
en del anmärkningar om att det fanns smuts på vapendelarna. Odmark
hade i synnerhet anmärkt på rengöringen av patronläget och sträckt
fram vapnet till Ridderstedt för att denne själv skulle få möjlighet att konstatera
befogenheten av Odmarks anmärkning. Ridderstedt hade genmält, att
han icke kunde iakttaga någon smuts i patronläget. Ridderstedt hade icke
stått i enskild ställning och hans uppträdande hade varit synnerligen nonchalant.
Odmark hade höjt rösten och ännu en gång frågat om Ridderstedt
icke kunde se att det var smuts i patronläget. Då Ridderstedt ånyo svarat
nekande, hade Odmark ytterligare höjt rösten och yttrat: »Då ser ni dåligt»
eller något liknande. Det vore möjligt, att Odmark härvid även använt någon
svordom. Ridderstedt hade icke svarat, med anledning varav Odmark, som
då tycktes vara ganska vredgad, ropat att det måste vara något fel på Ridderstedts
ögon och att Ridderstedt skulle gå och undersöka dem på sjukhuset.
Ridderstedt hade genmält, att sjukmottagningen vore stängd för dagen
och att en undersökning därför måste anstå till morgondagen. Odmark
hade därefter givit order, atl Ridderstedt skulle »göra om» vapenvården och

visa upp vapnet för Löfquist klockan 1930 samma dag. Odmark hade ett
flertal gånger frågat Ridderstedt om denne uppfattat tidpunkten. Avståndet
mellan logementsdörren och den plats, där vapenvisitationen ägde rum,
hade varit omkring fem meter. Ridderstedt hade därefter begivit sig till sitt
logement. Då Ridderstedt befann sig någon meter från logementsdörren, hade
Odmark ropat Ridderstedts namn med så hög röst, att det icke rådde
något tvivel om att Ridderstedt uppfattat tillropet. Ridderstedt hade emellertid
fortsatt in i sitt logement, varvid Odmark ytterligare två gånger ropat
på Ridderstedt. Vid sista tillropet hade Odmark använt alla sina röstresurser.
Odmark hade under tiden varit sysselsatt med att visitera Göranssons
vapen. Odmark hade, då han icke blev åtlydd av Ridderstedt, blivit ursinnig
och kastat vapnet till Löfquist, som uppfångat det, varefter Odmark
snabbt gått mot logementsdörren. Då Odmark framkom dit, hade Ridderstedt
kommit utspringande från logementet. Löfquist hade icke från den
plats, där han befann sig, kunnat se vad som utspelades, enär Odmark
skymt sikten för honom. Löfquist hade emellertid kort därefter iakttagit att
Odmark och Ridderstedt stått mitt emot varandra »bröst mot bröst» under
en kort stund. Därefter hade Ridderstedt gått fram till en soffa i korridoren,
på vilken han kastat ifrån sig vapnet, varefter han ställt sig »i färdigställning»
i närheten av Odmark och yttrat något om att »det här ska stå
fänriken dyrt». Vad som därefter yttrades kunde Löfquist icke draga sig
till minnes i vidare mån än att antingen Odmark eller Ridderstedt använt
uttrycket »drummel» eller något liknande. Tidigare hade Löfquist icke hört,
att några ärekränkande tillmålen fällts. Odmark hade därefter avlägsnat
sig sedan han först tillsagt Löfquist att visitera geväret vid anbefalld tid.
Klockan 1930 hade Löfquist verkställt visitationen och godkänt geväret. Löfquist
hade icke kunnat se att vapnet ur renlighetssynpunkt var behäftat med
några större brister. — Löfquist hade icke tjänstgjort vid Odmarks pluton,
varför han icke kunde uttala sig om dennes befälsföring.

Kaptenen Karl-Erik Holm redogjorde vid polisförhör närmare för sin
handläggning av Ridderstedts till honom ställda anmälan mot Odmark och
uppgav vidare bland annat: Enligt Holms uppfattning vore Ridderstedt opålitlig
och fullgjorde icke på ett tillfredsställande sätt de tjänsteuppgifter
som ålades honom. Ridderstedt hade visat sig vara synnerligen besvärlig
och kverulerande och hade alltid sökt utverka förmåner utöver vad som
komme andra värnpliktiga till del. Det vore möjligt att Odmark tagit Ridderstedt
i upptuktelse mera än som varit förhållandet beträffande andra värnpliktiga,
vilket i sådant fall helt varit betingat av Ridderstedts eget uppträdande.
Eftersom Odmark vore orutinerad i trupptjänst, hade Holm vid några
tillfällen givit Odmark det rådet att han för att undvika kontroverser skulle
behandla Ridderstedt på samma sätt som de övriga värnpliktiga i truppen.
Ridderstedt hade några gånger uppsökt Holm och framfört klagomål mot
Odmark.

Regementsläkaren Carl Schneider, vilken jämväl hördes i saken, förnekade
därvid bestämt att han på något sätt utsatt Ridderstedt för påtryck -

ningar i avsikt att förmå denne att återtaga sin anmälan mot Odmark, varjämte
Schneider närmare redogjorde för vad som enligt hans uppfattning
förevarit vid det av Ridderstedt åsyftade samtalet mellan denne och
Schneider.

Av i ärendet ingivet utdrag av det för Ridderstedt vid regementet upplagda
läkarkortet framgick, att Ridderstedt den 26 februari 1952 på grund
av migrän sjukredovisats i grupp 2 med tjänstgöringsskyldigheten begränsad
till deltagande i teoretisk undervisning samt att Ridderstedt vid sjukvisitation
den 29 februari 1952 företett ett tumändstort rodnat krustabelagt
område på halsens vänstra sida. Ridderstedt uppgav i ärendet, att såret på
halsen infekterats och att läkningen tagit en tid av omkring tre veckor.

Ridderstedt och Göransson förklarade sig icke ämna föra ersättningstalan
mot Odmark.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 24 maj 1952 dagtecknad, till landsfogden
i Östergötlands län överlämnad åtalsinstruktion:

Vid övervägande av vad genom Odmarks egna uppgifter och övriga utsagor
i ärendet framkommit till stöd för de påståenden, som gjorts gentemot
Odmark, måste anses ådagalagt följande.

Vid omförmälda på hösten 1951 med plutonen anordnade skjutövning
har Odmark, sedan Ridderstedt på förekommen anledning förklarat att han
hade ont i halsen, till Ridderstedt fällt yttrandet: »Jag skiter i er hals»
eller något uttryck av enahanda innebörd. Härigenom har Odmark visat
missaktning mot underlydande av beskaffenhet att jämlikt 26 kap. 9 §
strafflagen föranleda ansvar för oskickligt beteende. — Odmark har vidare
vid det tillfälle i januari 1952, då han instruerade Ridderstedt i skissritning,
med anledning av invändningar från dennes sida yttrat: »Håll käften»
och vidare »Jag skall tysta till käften på er». Vid samma tillfälle har Odmark
till Ridderstedt även riktat tillmälet: »Idiot». Odmark har genom
förstnämnda båda yttranden gjort sig skyldig till sådant oskickligt beteende
som nyss nämnts och har genom sistberörda tillmäle ådragit sig ansvar
jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman. — Vidare
har Odmark den 27 februari 1952, då Ridderstedt var sjukredovisad såsom
delvis tjänstbar med tjänstgöringsskyldigheten begränsad till deltagande i
teoretisk undervisning, beordrat Ridderstedt att utföra vapenvård å en annan
värnpliktigs vapen. Med hänsyn till att Ridderstedt var sjukredovisad
på sätt nyss angivits — varom Odmark enligt vad han själv vidgått hade
kännedom -— har Odmark ej ägt ålägga Ridderstedt att utföra vapenvård.
Genom denna sin åtgärd har Odmark i sin tjänst visat oförstånd av beskaffenhet
att jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen föranleda ansvar för tjänstefel.
Härjämte har Odmark, vilken vid tillfället även beordrade Göransson att utföra
vapenvård, i samband med visitation av Ridderstedts och Göranssons vapen
och med anledning av att Ridderstedt och Göransson hävdat, att viss

3—527/15,1. Mililicombudsmannens ämbetuberättelse.

annan än av Odmark påstådd tid blivit bestämd för visitationen, till dem
yttrat: »Sånt skitprat», »Sånt förbannat skitprat» och »Det enda ni har att
komma med är alltid en massa skitprat», varjämte Odmark upprepade gånger
tillsagt dem att »hålla käften». Genom dessa sina yttranden har Odmark
ådragit sig ansvar för sådant oskickligt beteende som förut nämnts. Vid
samma tillfälle har Odmark till Ridderstedt och Göransson riktat tillmålet
»idioter» samt till Ridderstedt yttrat att denne var »dum i huvudet». Härigenom
har Odmark gjort sig skyldig till missfirmelse mot krigsman. Odmark
har härjämte vid nu nämnda tillfälle uppsåtligen misshandlat Ridderstedt
genom att med båda händerna fatta om kragen på Ridderstedts vapenrock
med knogarna mot hans hals och draga åt kragen så kraftigt att
knogarna tryckts in mot Ridderstedts strupe, varvid Odmark även tillfogat
Ridderstedt ett tumändstort rivsår på halsen. Genom detta sitt förfarande
har Odmark ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap. 7 § strafflagen för våld mot
krigsman. Slutligen har Odmark genom att efter misshandeln till Ridderstedt
yttra: »Ni skall få det ett helvete den tid som är kvar» gjort sig skyldig
till oskickligt beteende.

Av flera värnpliktiga, tillhörande samma pluton som Ridderstedt, har
uppgivits att Odmark visat benägenhet att förfölja och trakassera Ridderstedt.
Att Odmark vid upprepade tillfällen förbrutit sig mot Ridderstedt på
sätt som skett giver stöd för riktigheten av dessa uppgifter. I detta sammanhang
synes böra framhållas, hurusom Odmark vid omförmälda tillfälle då
han anbefallde vapenvård beordrade Löfquist icke endast att närvara vid
den till senare tidpunkt bestämda visitationen av Ridderstedts och Göranssons
vapen utan även att vara beredd att under kvällen verkställa ytterligare
visitation därest Odmark icke kunde godkänna vapnen. Denna Odmarks åtgärd
torde i belysning av vad i övrigt förekommit knappast kunna tydas annorlunda
än att Odmark gärna sett att vapenvården kunde underkännas
vid den första visitationen. Icke minst med hänsyn till vad sålunda anmärkts
beträffande Odmarks inställning gentemot Ridderstedt framstår Odmarks
förgripelser mot denne såsom synnerligen allvarliga. Även om Odmark, såsom
han framhållit, var ovan vid trupptjänst och därför haft svårt att komma
till rätta med indisciplinärt uppträdande av underlydande, borde Odmark
i allt fall ha insett att sådant uppträdande från Ridderstedts sida icke
kunde berättiga Odmark att gentemot Ridderstedt förfara på sätt som skett.

Genom utredningen har icke blivit styrkt att Odmark i andra hänseenden
än ovan angivits låtit något komma sig till last av beskaffenhet att föranleda
ansvar.

Av utredningen har icke heller framgått att Schneider utsatt Ridderstedt
för påtryckningar i avsikt att förmå denne att återtaga mot Odmark gjord
anmälan eller att Schneider eljest förfarit på sätt som kan göras till föremål
för anmärkning.

Holms handläggning av Ridderstedts till honom ställda anmälan kommer
att av mig prövas i särskild ordning.

I enlighet med vad ovan anförts skall Odmark ställas under åtal vid rådhusrätten
i Linköping jämlikt 25 kap. 4 § samt 26 kap. 7, 8 och 9 §§ strafflagen
för tjänstefel, våld mot krigsman, missfirmelse mot krigsman och
oskickligt beteende.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Östergötlands
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i Linköping
väcka och utföra åtal mot Odmark.

* *

Landsfogden C. O. Linneil påstod vid rådhusrätten i Linköping ansvar
å Odmark i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 24 oktober 1952 och yttrade
därvid.

Åklagaren har yrkat ansvar å Odmark för följande gärningar: Under
tjänstgöring såsom plutonchef för Svea trängregementes första kompanis
andra pluton har Odmark låtit följande komma sig till last, nämligen:

Vid en med plutonen hösten 1951 anordnad skjutövning har Odmark till
Ridderstedt, sedan denne på förekommen anledning förklarat att han hade
ont i halsen, fällt yttrandet: »Jag skiter i er hals» eller något uttryck av
enahanda innebörd. Härigenom har Odmark visat missaktning mot underlydande
av beskaffenhet att föranleda ansvar för oskickligt beteende. —
Lagrum: 26 kap. 9 § strafflagen.

Vid ett tillfälle i januari 1952, då Odmark instruerade Ridderstedt i skissritning,
har Odmark med anledning av invändningar från Ridderstedts sida
yttrat: »Håll käften» och vidare: »Jag skall tysta till käften på er.» Vid
samma tillfälle har Odmark till Ridderstedt även riktat tillmälet »idiot».
Odmark har genom förstnämnda båda yttranden gjort sig skyldig till sådant
oskickligt beteende som nyss nämnts och genom sistnämnda tillmäle ådragit
sig ansvar för missfirmelse mot krigsman. — Lagrum: 26 kap. 9
och 8 §§ strafflagen.

1. Vidare har Odmark den 27 februari 1952, då Ridderstedt var sjukredovisad
såsom delvis tjänstbar med tjänstgöringsskyldigheten begränsad till
deltagande i teoretisk undervisning, beordrat Ridderstedt att utföra vapenvård
å en annan värnpliktigs vapen. Med hänsyn till att Ridderstedt var

sjukredovisad på sätt nyss angivits — varom Odmark enligt vad han själv
vidgått hade kännedom — har Odmark ej ägt ålägga Ridderstedt att utföra
vapenvård. Genom denna sin åtgärd har Odmark i sin tjänst visat oförstånd
av beskaffenhet att föranleda ansvar för tjänstefel. — Lagrum: 25 kap.
4 § strafflagen.

2. Härjämte har Odmark, vilken vid tillfället även beordrade värnpliktige
Göransson att utföra vapenvård, i samband med visitation av Ridderstedts
och Göranssons vapen och med anledning av att Ridderstedt och Göransson
hävdat, att viss annan än av Odmark påstådd tid blivit bestämd för visitationen,
till dem yttrat: »Sånt skitprat», »Sånt förbannat skitprat» och »Det
enda ni har att komma med är alltid en massa skitprat», varjämte Odmark
upprepade gånger tillsagt dem att »hålla käften». Genom dessa sina yttranden
har Odmark ådragit sig ansvar för sådant oskickligt beteende som förut
nämnts. — Lagrum: 26 kap. 9 § strafflagen.

3. Vid samma tillfälle har Odmark till Ridderstedt och Göransson riktat
tillmålet »idioter» samt till Ridderstedt yttrat att denne var »dum i huvudet».
Härigenom har Odmark gjort sig skyldig till missfirmelse mot krigsman.
— Lagrum: 26 kap. 8 § strafflagen.

4. Odmark har härjämte vid nu nämnda tillfälle uppsåtligcn misshandlat
Ridderstedt genom att med båda händerna fatta om kragen på Ridderstedts
vapenrock med knogarna mot hans hals och draga åt kragen så kraftigt att
knogarna tryckts in mot Ridderstedts strupe, varvid Odmark även tillfogat
Ridderstedt ett tumändstort rivsår på halsen. Genom detta sitt förfarande
har Odmark ådragit sig ansvar för våld mot krigsman. — Lagrum: 26
kap. 7 § strafflagen.

5. Slutligen har Odmark genom att efter misshandeln till Ridderstedt yttra:
»Ni skall få det ett helvete den tid som är kvar» gjort sig skyldig till
oskickligt beteende. — Lagrum: 26 kap. 9 § strafflagen.

D o m s k ä 1.

Åtalet enligt punkt A.

Odmark har erkänt den av åklagaren påstådda gärningen. Erkännandet
styrkes av utredningen i målet.

Rådhusrätten finner gärningen vara att bedöma i enlighet med åklagarens
yrkande.

Åtalet enligt punkt B.

Odmark har erkänt, att han yttrat till Ridderstedt: »Håll käften.» Odmark
har vidare uppgivit, att han, som vid tillfället riktat skarpa förebråelser mot
Ridderstedt, icke kunde erinra sig men icke ville bestrida, att han därunder
jämväl fällt uttrycket: ».lag skall tysta till käften på er» och tillmålet
»idiot».

Genom vad Odmark sålunda uppgivit och vad i övrigt i målet förekommit
finner rådhusrätten styrkt, att Odmark begått de av åklagaren påstådda

gärningarna. Gärningarna äro att bedöma i enlighet med åklagarens yrkanden.

Åtalet under punkt C 1.

Odmark har medgivit, att han med vetskap om att Ridderstedt varit sjukredovisad
i grupp 2 med tjänstgöringsskyldigheten begränsad till deltagande
i teori beordrat Ridderstedt att utföra vapenvård å annan värnpliktig tilldelat
vapen men bestritt, att han därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel,
samt vidare uppgivit: I den teoretiska undervisning, som de värnpliktiga
erhöllo, inginge jämväl praktiska övningar. Då de värnpliktiga exempelvis
under ledning av befäl instruerades i ett vapens konstruktion, funktion och
vård, finge varje i undervisningen deltagande värnpliktig ha ett vapen framför
sig, vilkets lösa delar han finge taga isär och därefter sätta ihop efter
anvisningar från befälet. När utbildningen framskridit så långt, att de värnpliktiga
haft full kunskap om vapnets konstruktion och vård, finge de självständigt
utföra vapenvård utan direkt överinseende av befäl. Denna omständighet
kunde ej anses betaga vapenvården dess egenskap av att samtidigt
utgöra en nyttig övning i vapenlära. Odmark ansåge därför, att den vapenvård,
som han ålagt Ridderstedt att utföra, ingått som ett led i teoretisk undervisning.
Vapenvård fordrade ingen kroppsansträngning och den hade icke
på något sätt varit menlig för den sjukdom, för vilken Ridderstedt sjukskrivits.

Rådhusrätten finner, att den vapenvård å annan värnpliktig tilldelat vapen,
som Odmark ålagt Ridderstedt att utföra, icke kan, såsom Odmark
påstått, utgöra teoretisk undervisning. Med hänsyn härtill finner rådhusrätten,
att Odmark, som varit medveten om att Ridderstedt varit sjukredovisad
med tjänstgöringsskyldigheten begränsad till dylik undervisning, genom
att ålägga Ridderstedt att utföra ifrågavarande vapenvård gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Åtalet under punkt C 2.

Odinark har erkänt, att han begått de av åklagaren påstådda gärningarna.
Erkännandet styrkes av utredningen i målet.

Rådhusrätten finner gärningarna vara att bedöma i enlighet med åklagarens
yrkande.

Åtalen under punkterna C 3 och C 5.

Odmark har uppgivit, att han icke hade något minne av men att han icke
ville bestrida, att han fällt de av åklagaren påstådda yttrandena.

Genom vad Odmark sålunda uppgivit samt vad i övrigt i målet förekommit
finner rådhusrätten styrkt, att han begått ifrågavarande gärningar. Gärningarna
äro att bedöma i enlighet med åklagarens yrkanden.

Åtalet under punkt C i.

Odmark har uppgivit: Enligt det minne, som han hade av händelseförloppet,
hade han med vänster hand fattat ett kraftigt tag i övre delen på

Ridderstedts vapenrock i syfte att »skaka om» honom och en ä två sekunder
därefter släppt sitt grepp i Ridderstedts vapenrock. Då emellertid Odmark
vid tillfället på grund av Ridderstedts uppträdande varit synnerligen
uppbragt, vore det möjligt, att han misstagit sig i fråga om händelseförloppet.
Odmark ville därför icke bestrida att han förfarit på sätt åklagaren angivit.
Odmark hade icke haft för avsikt att tillfoga Ridderstedt skada, och
Odmark hade efter det han släppt sitt grepp icke iakttagit något rivsår å
Ridderstedts hals.

Odmark har vidare i denna del av målet anfört: Sedan han beordrat Ridderstedt
och Göransson att utföra vapenvård, hade han en stund senare visiterat
vapnen. Dessa hade ej kunnat godkännas, och Ridderstedt och Göransson
hade fått order att utföra ytterligare vapenvård samt att för ny visitation
av vapnen ställa upp i logementskorridoren klockan 1830. Då Odmark
vid nämnda tidpunkt infunnit sig i korridoren, hade varken Ridderstedt eller
Göransson ännu ställt upp. Ridderstedt hade varit sysselsatt med bordtennisspel
i korridoren. Efter ett par minuter hade emellertid Göransson och Ridderstedt
kommit fram till Odmark och företett vapnen för besiktning. Då
Odmark i skarpa ordalag förehållit dem det olämpliga i att icke ställa upp å
den tid, som Odmark angivit, hade det blivit en häftig ordväxling, enär Ridderstedt
och Göransson påstått, att uppställningen enligt Odmarks order
varit bestämd till klockan 1930 och icke till klockan 1830. Vid visitationen
hade icke något av vapnen kunnat godkännas. Ridderstedt hade inlåtit sig
i förnyad diskussion med Odmark, då Odmark påvisat bristerna i den utförda
vapenvården. Såsom Odmark tidigare uppgivit hade han icke något
bestämt minne av vilka yttranden han härunder fällt. Ridderstedt och Göransson
hade emellertid beordrats att fortsätta vapenvården samt ställa upp
för ny visitation klockan 1930. Då Ridderstedt därefter avlägsnat sig, hade
Odmark ropat honom tillbaka. Oaktat Ridderstedt befunnit sig endast ett
par meter från Odmark och oaktat Odmark tre gånger högt och ljudligt uttalat
Ridderstedts namn, hade denne låtsats att han icke hört Odmarks tillrop
och icke visat något tecken att åtlyda Odmarks kallelse. Odmark hade
då helt förlorat behärskningen och sprungit fram mot Ridderstedt samt därefter
fattat tag i honom på sätt han tidigare uppgivit.

Åklagaren har åberopat ett utdrag av läkarkort, enligt vilket Ridderstedt
vid sjukbesök den 29 februari 1952 företett ett tumändstort rodnat krustabelagt
område å halsens vänstra sida.

Odmark har häremot genmält, att det icke vore uteslutet att Ridderstedt
själv åsamkat sig skadan.

Genom Odmarks erkännande och vad i övrigt i målet förekommit finner
rådhusrätten styrkt, att han på sätt åklagaren påstått gjort sig skyldig till
våld mot Ridderstedt.

Odmark har vidare uppgivit: Ridderstedt hade tillhört Odmarks pluton
sedan den 27 oktober 1951. Odmark hade då själv varit officer endast omkring
ett halvt år och varit ganska orutinerad. Odmark hade emellertid varit

ambitiös och velat uppnå ett gott utbildningsresultat för plutonen. Med undantag
för Ridderstedt hade det i stort sett icke funnits något att anmärka
mot de värnpliktiga å plutonen. Ridderstedt hade haft svårt att underordna
sig och att lyda en order. Han hade sällan eller aldrig ställt upp i rätt tid
och med rätt utrustning. Han hade icke haft ordning på sin militära utrustning.
Han hade icke vid något tillfälle utfört en självständig uppgift ordentligt.
Oaktat Odmark vid upprepade tillfällen med vänlighet uppmanat Ridderstedt
att söka finna sig till rätta med sin militärtjänstgöring, hade det
icke blivit någon förbättring i Ridderstedts uppförande. Ridderstedt hade ofta
opponerat sig mot Odmark och kommit med invändningar i plutonens närvaro.
Ridderstedt hade varit så klok, att han »precis vetat hur långt han
kunnat gå». Så småningom hade Odmark blivit irriterad över Ridderstedts
uppträdande. Vid varje övning hade det alltid inträffat något med Ridderstedt.
Odmark hade fått behärska sig och söka att icke förgå sig mot Ridderstedt.
Ridderstedt hade »dragit med sig» ett antal lättpåverkade värnpliktiga,
och andan på plutonen hade efter hand blivit sämre. Ridderstedt
hade icke brytt sig om hotet att erhålla arrest eller permissionsförbud. Odmark,
som icke vetat hur han skolat komma tillrätta med Ridderstedt, hade
slutligen tappat besinningen och förgått sig mot Ridderstedt på sätt som
skett.

Åklagaren har medgivit, att Ridderstedts uppträdande under den tid, som
han tillhört Odmarks pluton, icke varit tillfredsställande, men påstått att
anledningen härtill varit den, att Odmark hyst agg till och förföljt Ridderstedt.
Med hänsyn härtill ansåge åklagaren, att Odmarks förgripelser mot
Ridderstedt skett under försvårande omständigheter.

Rörande Ridderstedts uppträdande under sin militärtjänstgöring vid regementet
har på Odmarks begäran vittnesförhör hållits med sergeanten Olof
Söderberg, furirerna Ingvar Öberg och Tage Qvist samt kaptenen Karl-Erik
Holm.

Av vittnesmålen framgår, att Ridderstedt under militärtjänstgöringen varit
mycket svårhanterlig, att han som regel gjort passivt motstånd mot befälet,
att hans uppträdande varit omilitäriskt och att han haft dålig ordning
på sin militära utrustning, att han, då han erhållit någon order, städse kommit
med invändningar och utfört ordern motvilligt, att han, som varit avogt
inställd mot befälet, på allt sätt sökt förarga befälet samt att vittnena icke
förmärkt att Odmark uppträtt annorlunda mot Ridderstedt än mot övriga
värnpliktiga på plutonen.

Holm har vidare uppgivit, att Ridderstedt varit den mest svårhanterliga
värnpliktige som Holm haft att göra med under sina tretton år som befäl.

Med hänsyn till Odmarks uppgifter rörande Ridderstedts uppträdande
under militärtjänstgöringen, vilka uppgifter bestyrkas av vittnesmålen, finner
rådhusrätten icke, såsom åklagaren påstått, att Odmarks förgripelser
mot Ridderstedt kunna anses ha skett under försvårande omständigheter.

Domslut.

Rådhusrätten dömer Odinark jämlikt 25 kap. 4 §, 26 kap. 7, 8 och 9 §§
samt 4 kap. 1 och 2 § § strafflagen för tjänstefel, våld och missfirmelse mot
krigsman samt oskickligt beteende till disciplinstraff av arrest i åtta dagar.

Härjämte förpliktade rådhusrätten Odmark att till statsverket återgälda
450 kronor, som av allmänna medel tillerkänts för Odmark i målet förordnad
offentlig försvarare.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Åtal mot överstelöjtnant för det denne missfirmat vaktchef och i vaktavdelningen
ingående värnpliktiga genom att i kränkande form ifrågasätta

vaktpersonalens ärlighet.

Till militieombudsmannen inkom den 10 mars 1952 en klagoskrift från
sju värnpliktiga vid Västmanlands flygflottilj, nämligen nr 233-10-51 Thure
Pettersson, nr 262-10-51 Karl Einar Rönn, nr 264-10-51 Thore Skogman,
nr 276-10-51 Lennart Karlsson, nr 287-10-51 Gunnar Gustavsson, nr 319-10-51
Ingvar Eklund och nr 322-3-51 Lars Pettersson. I skriften anfördes i huvudsak
följande: överstelöjtnanten Sven Erik Hedberg hade den 3 mars 1952
inspekterat flottilj vakten, i vilken klagandena då tjänstgjorde. Därvid hade
Hedberg bland annat yttrat: »Man kan inte lita på er vakter, utan ni är i
stället en samling tjuvar. Ja, det är just vad ni är.» Klagandena hade tagit
detta Hedbergs yttrande mycket hårt. Yttrandet hade gjort, att de fått en
känsla av att deras ansträngningar att göra allt på bästa sätt och vara en
effektiv vakt icke uppskattats. Det hade också hos dem skapat en stark
känsla av olust och ringaktning. Klagandena anhölle därför att militieombudsmannen
ville utreda fallet.

På militieombudsmannens föranstaltande verkställdes utredning i saken
genom landsfogdens i Västmanlands län försorg. Förhör höllos därvid med
— förutom klagandena och Hedberg — vissa andra personer.

Av utredningen framgick, att ett par solglasögon förkommit för Hedberg.
Glasögonen, som tillhörde kronan, hade varit av försöksmodell och värda
omkring 27 kronor. De hade enligt uppgift förvarats i ett skinnfodral som
legat i en ficka på Hedbergs flygoverall. Overallen hade under tiden den
27—den 29 februari 1952 hängt i vaktlokalen vid flottiljen.

Karlsson uppgav: Han vore sedan den 16 november 1951 inkallad till
tjänstgöring vid flygflottiljen och förlagd på fjärde divisionen, där han tillhörde
den s. k. vaktplutonen. Från den 28 februari 1952 klockan 1800 till den
29 februari klockan 1800 hade Karlsson fullgjort tjänst i flottilj vakten.
Den 29 februari på eftermiddagen hade han av vaktchefen fått order att
till Hedberg överlämna dennes flygoverall, som hängde i vaktlokalen. Karlsson
hade sett att overallen hängt i vaktlokalen några dagar, men när den

lämnats in där visste icke Karlsson, då han icke befunnit sig i vaktlokalen
vid detta tillfälle. Karlsson hade tidigare icke vetat vem som ägde overallen.
Då Karlsson fått ordern att lämna overallen till Hedberg, hade Karlsson
tagit ned den från klädhängarens krok samt lagt den över högra armen, och
därvid särskilt sett till att fickorna hängde nedåt så att ingenting skulle
kunna falla ur dem. Sedan hade han gått »raka vägen» till kanslihuset och
överlämnat overallen till Hedberg, som omedelbart undersökt fickorna på
overallen. Hedberg hade anmärkt på, att ett par solglasögon saknades. Hedberg
hade därpå ringt till vaktchefen och tillsagt denne att sända en man
till kanslihuset för att hjälpa Karlsson att söka efter glasögonen på vägen
från vaktlokalen och till kanslihuset, därför att det kunde tänkas att glasögonen
fallit ur overallen. Skogman hade sänts upp, och denne och Karlsson
hade sedan sökt efter glasögonen utan att finna dem. Hela vaktstyrkan hade
sedan blivit visiterad på respektive logement, men glasögonen hade icke påträffats
hos någon. Från den 2 mars klockan 1800 och till den 3 mars klockan
1800 hade Karlsson ånyo tjänstgjort i flottiljvakten. Vakten hade då
•bestått av, förutom Karlsson, övriga klagande samt vaktchefen, korpralen
Pettersson. Någon gång under dagen den 3 mars hade Hedberg kommit till
vaktlokalen. Karlsson hade uppehållit sig inne i vaktkuren, men dörren ut
till vaktlokalen (dagrummet) hade stått öppen. Ytterligare en man, troligen
Skogman, hade uppehållit sig i vaktkuren, medan de övriga befunnit sig
ute i vaktlokalen. Vaktchefen hade stått utanför vakten. Ställföreträdande
vaktchefen, värnpliktige Thure Pettersson, hade lämnat av och Hedberg
hade frågat efter vaktchefen, som med anledning därav ropades in. Hedberg
sade till vaktchefen att dennes hår var för långt och att han skulle klippa
sig. Såvitt Karlsson mindes hade Hedberg anmärkt även på städningen och
sagt något om att det var osnyggt. Hedberg hade också frågat om en instruktion
eller dylikt, som var uppsatt på väggen i vaktrummet, var riktig. Karlsson
kunde icke erinra sig att Hedberg vid detta tillfälle nämnt något om
glasögonen eller att något annat kommit bort. Hedberg hade emellertid yttrat:
»Man kan inte lämna in någonting i vakten utan att det kommer bort.
Man kan inte kalla er vakter ulan ni är i stället en samling tjuvar.» Huruvida
Hedberg yttrat något därutöver kunde Karlsson icke säga. Hedberg var arg
och »rev i». Hedberg hade strax därefter gått därifrån. Karlsson försäkrade
att han återgivit Hedbergs yttrande riktigt. Han hade särskilt lagt Hedbergs
ord på minnet, därför att denne sagt att de vore en samling tjuvar. Alla
i vaktlokalen och i kuren hade hört Hedbergs yttrande och »alla tog åt sig».
De hade därför på en gång kommit överens om att anmäla Hedberg, då de
icke ansett sig behöva »ta emot» ett sådant yttrande. Karlsson hade antagit
att det var glasögonen som Hedberg syftat på. Även vaktchefen hade varit
förargad, men det hade aldrig varit tal om att denne skulle vara med på
anmälan. De hade beslutit sig för alt skriva till militieombudsmannen och
följande dag hjälpts åt med atl sälta ihop en skrift. Karlsson ansåge, att
innehållet i skriften vore riktigt. Det vore dock några ord, »det är just vad
ni är», eller något liknande som Karlsson icke uppfattat, men det hade varit

någon annan som lagt dessa ord på minnet, varför även de intagits i skrivelsen.
Det hade varit något mer som icke stämt exakt med vad Karlsson
lyckt sig ha hört, men det riktigaste, nämligen att Hedberg ansett dem för
en samling tjuvar, hade alla uppfattat lika. Hedberg hade icke vid något
annat tillfälle uttryckt sig nedlåtande om Karlsson. Hedberg borde emellertid
ha något straff. Karlsson ämnade icke föra talan om enskilt anspråk
men påfordrade att målet handlades vid domstol.

Thure Pettersson, Rönn, Skogman, Gustavsson, Eklund och Lars Pettersson
berättade i allt väsentligt i överensstämmelse med vad Karlsson uppgivit.
Eklund påfordrade dock icke för sin del att målet skulle handläggas
vid domstol.

Rönn tilläde: Han hade »tittat på» overallen då den hängde i vaktlokalen.
Det hade troligen varit den 28 på kvällen efter det han klockan 1800 gått på
vakten. Rönn hade uppehållit sig i vaktlokalen och sett overallen hänga där.
Han hade tänkt att han skulle se efter vem som ägde den. I en på byxbenet
placerad ficka, vars lock icke var tillknäppt, hade han sett att det fanns
ett kartfodral av papp. Rönn hade dragit upp kartfodralet och vecklat upp
kartan, som var en flygkarta med sifferuppgifter troligen om hur en landning
skulle göras. Rönn hade icke förstått sig på den. Han hade vikit ihop kartan
och stoppat ned den i fickan. I samma ficka hade även funnits en gråvit
trasa omkring 30 X 40 cm. Denna hade Rönn dragit upp ur fickan och
svängt den runt ett tag. Det hade varit endast på skämt. Rönn hade sedan
stoppat ned trasan i fickan. Rönn kunde icke minnas om han knäppt igen
locket över fickan efter det han stoppat ned kartan och trasan. I en annan
ficka på byxbenet hade funnits ett par handskar, gula till färgen. Även för
denna ficka fanns ett lock och detta hade troligen öppnats av Rönn. Han
hade dock icke tagit upp handskarna ur fickan och han »kikade» endast ned

1 fickan. Om det funnits ytterligare föremål i fickan visste han icke. I den
ficka där kartfodralet funnits kunde det emellertid icke ha varit något mera
än kartan och trasan. Rönn hade sedan stängt till locket över handskarna.
Han förnekade bestämt att han sett några solglasögon i fodral vid tillfället.
Likaså förnekade han att han »gick igenom» eller tittade i några andra
fickor än de nu nämnda. Rönn hade icke sett något glasögonfodral där. Det
hade endast varit av nyfikenhet som han sett efter i fickorna i overallen. Han
hade icke haft någon som helst avsikt att tillgripa några saker. Han förnekade
bestämt att han tillgripit glasögonen eller andra föremål.

Även vaktchefen, korpralen nr 57-10-51 Karl-Erik Pettersson, lämnade
uppgifter av huvudsakligen samma innehåll som Karlssons berättelse.

Hedberg anförde: Han tjänstgjorde vid Västmanlands flygflottilj och
hade varit tjänstförrättande flottiljchef under tiden den 10 februari — den

2 mars 1952. Natten till den 27 februari 1952 hade Hedberg färdats i bil till
Västerås från ett tjänsteuppdrag på annan ort. Bilen hade förts av en värnpliktig
från Svea flygflottilj. Som passagerare i bilen hade medföljt förutom
Hedberg två andra officerare från Västmanlands flygflottilj samt två marinofficerare.
Hedberg hade suttit till höger om chauffören i framsätet och

hade haft sin flygoverall löst över sig som skydd mot draget. Vid framkomsten
till Västerås på natten hade Hedberg stigit ur bilen inne i själva staden
och därvid lämnat overallen i bilen och sagt till chauffören att han skulle
lämna in den i vakten vid flottiljen, dit chauffören skulle fortsätta med bilen.
Strax innan Hedberg stigit ur bilen hade han knäppt igen fickorna på
overallen och sagt till chauffören: »Det ligger ett par flygglasögon och en del
andra grejer i fickan här. Se till att dom inte ramlar ur.» Hedberg hade
direkt konstaterat att flygglasögonen fanns i en av fickorna när han knäppte
igen locket på densamma. På middagen den 27 februari hade Hedberg på
flottiljen tillsagt tjänstgörande vaktposten, att Hedbergs overall skulle sändas
till första divisionen. På grund av något missförstånd hade emellertid
denna order icke utförts utan Hedberg hade den 29 februari fått underrättelse
om att Hedbergs overall fortfarande hängde i vakten. Hedberg hade då
låtit meddela att overallen omedelbart skulle sändas upp till Hedbergs tjänsterum.
Hedberg hade också låtit meddela, att den som bar upp overallen
skulle vara försiktig så att han icke tappade saker och ting som förvarades
i fickorna. En värnpliktig från flottiljvakten hade kommit upp till Hedberg
med overallen och Hedberg hade gått igenom fickorna och då upptäckt att
solglasögonen saknades. Något annat hade icke saknats. Den värnpliktige
hade fått tillsägelse att söka efter glasögonen på vägen tillbaka till vakten,
men glasögonen hade ej anträffats. För att få reda på glasögonen hade
Hedberg beordrat chefen för fjärde divisionen kaptenen Bengt Weman att
verkställa visitation av den del av vaktstyrkan som tjänstgjort under tiden
den 26—den 29 februari 1952. Vaktstyrkan utginge ur fjärde divisionen.
Hedberg hade icke ansett det sannolikt att glasögonen kunde ha förkommit
innan overallen inlämnades till flottiljvakten natten till den 27 februari.
Det hade enligt Hedbergs uppfattning funnits sannolika skäl att antaga att
någon i vaktlokalen tillgripit glasögonen. Efter föranstaltande av Weman
hade också den 29 februari verkställts visitation av vaktstyrkan. Icke heller
därvid hade glasögonen anträffats. Den 3 mars på förmiddagen hade Hedberg
gjort en visitationsrond i vissa lokaler inom flygflottiljen. Under denna
förrättning hade Hedberg mellan klockan 1100 och 1130 kommit till flottiljvaktens
vaktlokal för att göra visitation där. Utanför vaktlokalen hade
Hedberg mött vaktchcfen som stod och rökte pipa. Hedberg hade gått in i
vaktlokalen, men vaktchefen hade stannat kvar utanför. När Hedberg kommit
in i lokalen, hade ställföreträdande vaktchefen anmält sig för Hedberg,
varefter Hedberg gått runt i lokalen för att inspektera ordningen.
Hedberg hade funnit att ordningen var eftersatt. I dagrummet hade det
varit ostädat, bland annat hade papperstussar och cigarrettstumpar legat
på golvet, och på toaletten hade kaffesump varit uthälld i tvättstället.
Hedberg hade sagt till om städning omedelbart, som också påbörjats. Därefter
hade Hedberg kallat in vaktchefen och påpekat för denne, som var
ansvarig för städningen, att det var osnyggt i lokalen. Vidare hade Hedberg
framhållit för vaktchefen att denne borde klippa håret, eftersom han
var alldeles för långhårig. Redan den omständigheten att vaktchefen, som

sett Hedberg gå in i vaktlokalen, underlåtit att inställa sig där omedelbart
hade gjort att Hedberg blivit förargad på vaktchefen. Den bristande
ordningen inne i lokalen hade bidragit till att förstärka Hedbergs intryck
att vaktchefen var nonchalant i tjänsten. Under Hedbergs samtal med vaktchefen
hade såvitt Hedberg kunnat se endast tre värnpliktiga varit närvarande
i vaktlokalen (dagrummet). Huruvida dörren stått öppen till vaktkuren
kunde Hedberg icke uttala sig om. Under det fortsatta samtalet med
vaktchefen hade Hedberg frågat var overallen hade hängt innan den skickats
upp till kanslihuset. Sedan platsen utpekats för Hedberg, hade Hedberg
frågat om det var någon som sett till hans glasögon. Det hade svarats
nekande. Därefter hade Hedberg yttrat till vaktchefen ungefär följande:
»Det är för jäkligt att man inte kan lita ens på vakten utan jag tycker ni
bär er åt som om ni vore en samling tjuvar i stället för att vara de som skall
svara för ordningen och säkerheten på flottiljen.» Det vore möjligt att
yttrandet kunde ha fallit på ett annat sätt och att Hedberg sagt: »Det är
för jäkligt att man inte ens kan hänga in grejer i vaktlokalen utan att det
försvinner någonting. Jag tycker att ni bär er åt som om ni vore en samling
tjuvar i stället för att vara de som skall svara för ordningen och säkerheten
på flottiljen.» När yttrandet fälldes hade Hedberg visserligen varit
arg — han hade ilsknat till på grund av vaktchefens nonchalans — men
dock icke varit så uppretad att han icke vetat vad han yttrat. Efter att ha
slutfört inspektionen, bland annat genom besök i arrestlokalen, hade Hedberg
lämnat vaktlokalen.

Värnpliktige nr 5223-1-51 Karl Otto Nyström uppgav: Natten till den 27
februari 1952 hade Nyström, som tjänstgjorde vid Svea flygflottilj, blivit
beordrad att köra några officerare, däribland Hedberg, från Tullinge till
Västerås. Då Hedberg i Västerås steg ur bilen, överlämnade han en flygoverall
till Nyström med det beskedet att denna skulle lämnas till flottiljvakten.
Hedberg hade icke sagt något om vad overallens fickor innehölle,
utan han hade endast yttrat att overallen skulle lämnas i flottiljvakten samt
att Nyström skulle hälsa från Hedberg. Något annat kunde Nyström icke
minnas atl det varit tal om. Sedermera hade Nyström lämnat overallen till
en vaktpost, som troligen befann sig inne i vaktkuren. Då han lämnade över
overallen hade han sagt att den tillhörde Hedberg. Något mera hade Nyström
icke yttrat. Nyström hade icke sett efter om overallen hade fickor eller om
dessa voro försedda med lock och i så fall om de voro tillknäppta. Han hade
bara tagit overallen, som legat i framsätet bredvid honom sedan Hedberg
lämnat bilen, och överlämnat den till vaktposten. Han visste icke vad som
kunde ha funnits i fickorna. Han hade ej heller lagt märke till att något
fallit ur fickorna och blivit liggande i framsätet. Ett par dagar senare hade
någon person från Västmanlands flygflottilj ringt till garageförmannen vid
Svea flygflottilj och frågat om några glasögon anträffats i bilen. Nyström
hade icke anträffat några glasögon. Garageförmannen och Nyström hade
emellertid mycket noggrant undersökt bilen och framsätet, men de hade
icke kunnat finna några glasögon.

Löjtnanten Sven Olof Olsson uppgav: Han hade varit med som passagerare
i den bil, vari bland andra Hedberg färdats från Tullinge till Västerås
natten till den 27 februari 1952. Vid framkomsten till Västerås hade Hedberg
lämnat sin overall i bilen och sagt till chauffören att han skulle lämna
in den i vakten. Hedberg hade varit angelägen att overallen skulle komma
in ordentligt till vakten och påpekat att han hade ett par flygglasögon i en
ficka i overallen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i en den 28 maj
1952 dagtecknad, till landsfogden i Västmanlands län överlämnad åtalsinstruktion
följande.

Av utredningen får anses framgå att, sedan ett par till Hedberg utlämnade,
kronan tillhöriga glasögon förkommit ur en flygoverall, som under
tiden den 27—den 29 februari 1952 varit upphängd i vaktlokalen vid flygflottiljen,
Hedberg vid inspektion av vakten den 3 mars 1952 till den då
tjänstgörande vaktpersonalen yttrat: »Man kan inte lämna in någonting i
vakten utan att det kommer bort. Man kan inte kalla er vakter utan ni är
i stället en samling tjuvar.»

Genom nämnda yttrande har Hedberg förgripit sig med smädelse mot
vaktpersonalen i dess tjänst. Hedberg är följaktligen förfallen till ansvar
enligt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman.

Vad sålunda ligger Hedberg till last finner jag icke kunna undgå beivran.
Hedberg skall därför ställas under åtal vid rådhusrätten i Västerås för det
han den 3 mars 1952 fällt ovan angivna yttrande.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden
i Västmanlands län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion
vid rådhusrätten i Västerås väcka och utföra åtal mot Hedberg för missfirmelse
mot krigsman.

* *

Landsfogden Erik Lindström påstod vid rådhusrätten i Västerås ansvar
å Hedberg i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 20 juni 1952 och yttrade därvid.

Domskäl. Hedberg har bestritt åtalet samt uppgivit: Han hade vid ifrågavarande
tillfälle yttral ungefär följande: »Det är för jäkligt att man inte
kan lita ens på vakten. Jag tycker ni bär er åt som om ni vore en samling
tjuvar i stället för att vara de, som skall svara för ordningen och säkerheten
på flottiljen.» Härvid hade vaktchefen och ytterligare några av

vaktpersonalen varit närvarande i vaktrummet under det att andra uppehållit
sig i en intill detta rum liggande vaktkur. De sistnämnda torde knappast
ha kunnat höra yttrandet.

I målet är icke utrett, att Hedberg yttrat sig på annat sätt än han själv
uppgivit.

Rådhusrätten finner att Hedberg genom det av honom fällda yttrandet,
även om detsamma haft det innehåll han själv uppgivit, måste anses ha
gjort sig skyldig till smädelse mot vaktchefen och de till vaktpersonalen
hörande värnpliktiga genom att i kränkande form ifrågasätta deras ärlighet.

Domslut. Rådhusrätten dömer Hedberg jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen,
jämfört med 4 kap. 1 § samma lag och 7 § lagen om disciplinstraff för
krigsmän, för missfirmelse mot krigsmän till disciplinbot för femton dagar,
varje bot tjugusex kronor 20 öre.

Hedberg fullföljde talan mot rådhusrättens dom och yrkade i första hand
frikännande och i andra hand straffnedsättning.

Svea hovrätt meddelade dom i målet den 24 september 1952 och fastställde
därvid rådhusrättens dom.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Vid utredningen i förevarande ärende framkom att den visitation, som
företagits beträffande vissa värnpliktiga för eftersökande av i ärendet ifrågakomna
glasögon, innefattat jämväl kroppsvisitation. I anledning härav
uppkommen fråga om förutsättningarna för åtgärdens vidtagande behandlas
nedan (s. 80 ff.) i redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett
åtal.

4. Åtal mot fanjunkare för det denne missfirmat värnpliktig bland annat
genom beskyllning för onykterhet i tjänsten.

I en den 29 oktober 1951 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 1670-20-50 Per-Johan Berglund: Han tjänstgjorde
å kasernkompaniet vid Västerbottens regemente såsom bilförare. Söndagen
den 14 oktober 1951 vid 17-tiden hade kaserndagunderofficeren kommit
upp till Berglunds logement och meddelat att Berglund skulle taga
ut den av honom omhänderhavda bilen samt köra för regementschefen
under spaning efter en person, som gått vilse. Berglund hade följt dagunderofficeren
ut på kaserngården, där det meddelats att den efterspanade
återfunnits men att kompaniadjutanten på kasernkompaniet, fanjunkaren
Yngve Larsson, kört ut med bilen. Berglund hade därefter återvänt till
logementet. När Berglund påföljande dag infunnit sig i garaget, hade han
funnit att bilen fått några smärre skador på taket, vilket Berglund ome -

delbart anmält för kompanichefen, kaptenen Ragnar Wall. Denne hade känt
till, att Larsson använt bilen under söndagen. Under det Berglund befunnit
sig på kompaniexpeditionen, hade Larsson kommit in dit, varvid Wall
meddelat att Berglund sett några repor på bilen. Härpå hade Larsson svarat:
»Ja, det kan hända», varpå han vänt sig mot Berglund och yttrat: »Du
skall inte grina upp dej här mot mej och förresten var du inte i sådant tillstånd,
att du kunde köra bil.» Berglund hade protesterat mot beskyllningen
och avlägsnat sig. Något senare samma dag, då Berglund befunnit sig
vid garaget, hade Larsson kommit fram till Berglund och yttrat: »För kommande
samarbete skall du sluta med sådana lappfasoner». Larsson, som
brukade använda ett mycket ovårdat språk, hade om Berglund även använt
benämningarna »lappdjävul» och »lappjesus». Berglund ville i detta sammanhang
meddela, att han vore hemmahörande i Hemavan, beläget i lappmarken.
Berglund hade vidare samma dag erfarit av överfuriren vid kasernkompaniet
Gustaf Helge Ericsson, som kommit in på kompaniexpeditionen
efter det Berglund lämnat denna, att Larsson till denne uppgivit att Berglund
varit full på söndagen. Vid morgonuppställningen den 20 oktober 1951
hade Larsson uttalat sitt missnöje över ordningen på kompaniet samt, med
tydlig hänsyftning på Berglund, fortsatt: »Om jag få» order att låta utföra
en körning på söndagen och chauffören är full, kör jag själv.» Det kunde
enligt Berglunds mening icke vara någon tvekan om att Larsson därvid
avsett Berglund, eftersom de övriga tre chaufförerna på kasernkompaniet
vid ifrågavarande tid på söndagen vistats i sina hem i närheten av förläggningsorten
och Berglund sålunda varit den ende kvarvarande chauffören.
Senare på dagen samma den 20 oktober hade Berglund inställt sig på kompaniexpeditionen
och i närvaro av Wall frågat Larsson, om denne menade
det han sagt vid uppställningen. Larsson hade svarat: »Ja, det gör jag.» Berglunds
avsikt hade varit att, om Larsson återtagit sitt påstående, låta bero vid
vad som förekommit. Den mot Berglund riktade beskyllningen för att ha varit
berusad saknade varje grund, och det kunde anses helt uteslutet att Larsson
varit i god tro beträffande sanningsenligheten av sitt påstående. Berglund,
som vore helnykterist och aldrig smakat vare sig vin eller sprit, ansåge
Larssons beteende vara synnerligen betänkligt och anhölle, att militieombudsmannen
måtte vidtaga sådana åtgärder, som skaffade Berglund upprättelse,
samt, om så funnes befogat, befordrade Larsson till laga näpst.

Sedan skriften översänts till stadsfiskalen i Umeå med anhållan om fullständig
utredning, inkom från denne den 13 december 1951 protokoll över
förhör som med anledning av Berglunds i skriften lämnade uppgifter hållits
med förutom Berglund och Larsson — Wall, Ericsson, sergeanten
Ove Pettersson, förrådsarbetaren Olof Malkolm Johansson, garageföreståndaren
Olof Gunnar Jonsson, värnpliktiga nr 1671-20-50 Frans Henry Burman
och nr 1895-8-46 Karl Johan Johansson, vilka därvid anfört i huvudsak
följande.

Berglund: Den 13 oktober 1951 på kvällen hade Berglund uppehållit sig
ute i staden tillsammans med Karl Johan Johansson. De hade återkommit

till kompaniet vid 24-tiden, varefter Berglund så gott som omedelbart gått
och lagt sig. Han hade sovit till vid 9.30-tiden på morgonen, varefter han
ätit frukost i regementets matsal i sällskap med Burman och därpå återvänt
till sitt logement, där han legat och läst till klockan 12. Därefter hade han sovit
till klockan omkring 17, då dagunderofficeren kommit och väckt honom
med order att han skulle taga ut bilen. Berglund hade följt dagunderofficeren
ut på kaserngården. Sedan de erfarit att Larsson själv kört ut med den personbil,
som Berglund brukade föra, hade dagunderofficeren meddelat Berglund,
att han finge återvända till kompaniet. Omkring en halvtimme senare
hade Larsson kommit upp på kompaniet och givit order till Berglund att
låta justera kopplingen på bilen, vartill Berglund svarat, att han skulle låta
göra detta. Något annat hade icke yttrats dem emellan den dagen. Då Berglund
den 15 oktober 1951 på morgonen tagit ut bilen ur garaget, hade han
observerat att några mindre repor och en obetydlig buckla hade funnits på
bilens tak. För att icke själv bliva beskylld för att ha förorsakat skadorna,
hade Berglund beslutit sig för att anmäla förhållandet till kompanichefen.
Berglund hade så gott som omedelbart gått upp på kompaniexpeditionen,
där Wall ensam befunnit sig, och anmält skadorna. Därefter hade Larsson
kommit in. Wall hade då meddelat denne, att Berglund anmält, att det
blivit några repor på bilen. »Det kan hända det», hade Larsson svarat
och därefter vänt sig till Berglund och sagt: »Och förresten ska du inte
grina upp dej mot mej. Du var förresten inte i sådant tillstånd att du kunde
Köra bil.» Till detta hade Berglund lågmält svarat: »Jo, det var jag» samt
därefter återvänt till garaget. Något senare samma dag, då Berglund uppenållit
sig utanför garaget, hade Larsson kommit dit och sagt: »För kommande
samarbete skall du sluta upp med sådana där lappfasoner.» Därtill
nade Berglund svarat: »Ja, fanjunkarn.» Uttrycken »lappdjävul» och »lappjesus»
hade Larsson fällt senare samma dag om Berglund i garaget i närvaro
av Olof Malkolm Johansson och Jonsson. Berglund hade då icke varit
närvarande. Den 20 oktober 1951 vid morgonuppställningen hade Larsson
varit på dåligt humör. Efter att först ha anmärkt på att en del stolar och
sängar vore skadade hade han yttrat: »Om jag får order att låta utföra en
körning på söndagen och chauffören är full, så kör jag själv.» Berglund
hade ögonblickligen förstått, att Larsson avsett honom, eftersom han var
den chaufför, som fått order att utföra söndagens körning och dessutom var
den ende chauffören som fanns tillgänglig på kasernkompaniet på söndagen.
Berglund hade förvånat sig över att Larsson kunnat yttra sig så,
då denne icke sammanträffat med Berglund före det han själv tagit bilen
och kört ut. Senare samma dag hade Berglund gått in på kompaniexpeditionen,
där Wall och Larsson befunnit sig, och frågat huruvida Larsson
vidhölie vad han sagt vid uppställningen. Berglund hade därvid avsett
beskyllningen för onykterhet, ehuru han ej uttryckligen sagt detta. Larsson
hade svarat: »Ja, det gör jag.» På grund av att Berglund vore nykterist,
hade Larsson kommit att beröra »Berglunds ömmaste punkt», då han orättvist
beskyllde Berglund för att ha varit onykter. Dessutom hade Larsson,

enligt vad Berglund erfarit, både till Wall och Ericsson sagt, alt Berglund
varit full den ifrågavarande söndagen. Det förekomme dagligen att Larsson
använde ett grovt språk till kompaniets värnpliktiga.

Larsson: Han vore kompaniadjutant på kasernkompaniet och tillika uppbördsman
för motorfordonsmaterielen vid kompaniet. Den 14 oktober 1951
hade en man från vakten kommit upp i Larssons bostad på regementet och
sagt, att regementschefen omedelbart behövde en bil för spaning efter en
flicka som icke återkommit efter en orienteringstävling. Larsson hade fattat
saken så, att han borde köra själv, eftersom det var brådskande och
alltså icke tillrådligt att ödsla tid med att söka efter någon bilförare. Larsson
brukade för övrigt köra själv, då det behövdes under helger och söndagar.
Han hade tagit den bil, som Berglund brukade köra, varefter han hämtat
regementschefen vid dennes bostad och utfört den ifrågavarande körningen.
Vid återfärden till regementet hade ett par cyklar varit placerade på biltaket,
som saknade särskild hållare för ändamålet. Sedan Larsson återställt
bilen i garaget på regementet, hade han gått upp på kasernkompaniet, där
Berglund och några andra värnpliktiga uppehållit sig. Då Berglund fått se
Larsson, hade Berglund försökt smita in på sitt logement. Larsson hade
emellertid genskjutit Berglund och sagt till honom att på morgonen följande
dag lämna in bilen på verkstaden för reparation, emedan kopplingen vore
dålig. Berglund hade muttrat några för Larsson ofattbara ord. Samtidigt
hade Larsson märkt, att det doftade sprit från Berglund. Larsson hade blivit
något road av situationen, eftersom Berglund tidigare framhållit för Larsson
att han vore nykterist. Det hade märkts, att Berglund ville undvika Larsson.
Enligt Larssons uppfattning hade Berglund icke varit påverkad i sådan
grad att det funnits anledning för Larsson att ingripa mot Berglund.
Larsson hade därefter lämnat kompaniet. Den 15 oktober 1951, då
Wall och Larsson uppehållit sig på kompaniexpeditionen, hade Larsson
lämnat expeditionen en stund för att sätta upp ett anslag på tavlan
i kompanikorridoren. När han åter kommit in på expeditionen, hade
Berglund befunnit sig där. Då dörren till kompaniexpeditionen stått
på glänt, hade Larsson under det han var på väg in hört Berglund
yttra till Wall, att det blivit repor på bilen och att dessa icke uppkommit
under det Berglund använt bilen. Larsson hade blivit arg över att
Berglund kommit för att skvallra på honom och sagt: »Du ska inte skvallra
på mej, reporna ha blivit av cykelhandtagen, det är bara att ta olja på en
trasselsudd och ta bort reporna, och för resten var du inte i sådant tillstånd
att du kunde köra bil.» Med sistnämnda uttalande hade Larsson åsyftat,
att det doftat sprit av Berglund på söndagen. Larsson förnekade, att han
använt uttrycket »Du skall inte grina upp dej mot mej». Berglund hade för
sin del icke yttrat någonting. Då Berglund lämnade kompaniexpeditionen
hade han vänt på huvudet och blängt ilsket. Wall och Larsson hade icke
talat om saken efter det Berglund gålt ut. Omkring 15 minuter senare hade
Larsson sammanträffat med Berglund vid garaget. Larsson hade då sagt
till Berglund: »Sådana där lappfasoner ska du sluta upp med, för vidare

4—527853. Militieombudsmannens ämbetsberältclse.

samarbete. Här är det vanligt att vi brukar hjälpa varann och inte springa
och skvallra på varann.» Berglund hade icke svarat någonting utan endast
tagit på sig en tjurig uppsyn. Den 20 oktober 1951 vid reveljen hade Larsson
visiterat kompaniet och funnit »en massa felaktigheter». Sålunda hade
sprit och civila kläder förvarats i en del av skåpen i logementen, varjämte
bland annat skadegörelse förövats å ett stort antal stolar och ett par sängar.
Vid den därpå följande morgonuppställningen hade Larsson i skarpa ordalag
påtalat de missförhållanden som framkommit vid visitationen. Han hade
slutat sitt anförande med att säga, att han inte ville veta av något skvaller,
samt tillagt: »Får jag en order, så utför jag den omedelbart och går inte
och frågar en bilförare om jag får använda de bilar jag själv kvitterat. Fördenskull
behöver ni inte gå och skvallra på mej. Är det något fel, så svarar
jag för det själv. Den som har skvallrat på mej nu, han var till yttermera
visso full.» Vad som inspirerat Larsson till detta senare yttrande hade i
första hand varit fallet Berglund. Men det hade även förekommit andra, mera
påtagliga fall av spritpåverkan på kompaniet. Senare på dagen hade Berglund
inställt sig på kompaniexpeditionen, där Wall och Larsson uppehållit
sig. Berglund hade anhållit att få tala med Larsson, vilket beviljats. Berglund
hade sedan frågat, om Larsson menat det han sagt vid uppställningen
tidigare på dagen. Därtill hade Larsson svarat: »Ja, det gör jag.» Larsson
hade svarat så därför att han haft den uppfattningen, att Berglund verkligen
varit spritpåverkad den 14 oktober 1951. Vid ett Larssons senare samtal
med Wall, vilken därvid omtalat att Berglund vid besök hos Wall förnekat
att han varit spritpåverkad, hade Larsson förklarat sig vidhålla sin
förut uttalade uppfattning härom. Att Larsson skulle ha till Ericsson nämnt
något om att Berglund varit spritpåverkad kunde han ej erinra sig. Larsson
kunde ej heller påminna sig, att han i garaget i Berglunds frånvaro
kallat denne »lappdjävul» eller »lappjesus». Han ville dock ej förneka, att
så kunde ha varit fallet. Larsson insåge att det varit mindre lämpligt av
honom att använda uttrycket »lappfasoner» vid den tillsägelse han gav
Berglund vid deras förenämnda sammanträffande vid garaget den 15 oktober.
I övrigt bestrede Larsson att han handlat felaktigt mot Berglund. Han
vore fortfarande av den bestämda uppfattningen, att Berglund varit spritpåverkad
den 14 oktober 1951. Larsson hade alltid haft en ärlig avsikt att
på alla sätt hjälpa de värnpliktiga. Han hade därför blivit synnerligen förbittrad,
då han märkt, att Berglund smugit sig in till kompanichefen och
skvallrat på Larsson om reporna på bilen. Han ansåge att Berglund kunnat
komma direkt till honom och tala om skadan, som varit mycket obetydlig.
Skador av sådant slag brukade Larsson själv reparera i garaget.

Vid senare förhör förklarade sig Larsson minnas att han vid sammanträffandet
med Berglund å kompaniexpeditionen den 15 oktober fällt det
av Berglund påstådda yttrandet: »Och för resten ska du inte grina upp dej
mot mej.»

Sedan Berglund erhållit del av Larssons uppgift att det doftat sprit av
Berglund den 14 oktober 1951, uppgav Berglund: Han bestrede bestämt att

det doftat sprit från honom. Möjligen kunde Larsson ha blivit vilseledd
därav att det doftat hårvatten av Berglund. Han använde nämligen dagligen
ett hårvatten som vore starkt doftande.

Wall: Den 15 oktober 1951 hade Berglund kommit in på kompaniexpeditionen,
där Wall ensam befunnit sig, och anmält, att det under veckohelgen
blivit en del repor på den bil Berglund brukade köra och att han själv icke
åstadkommit dessa. Berglund hade just börjat tala, då Larsson kommit in.
Larsson hade avbrutit Berglund och sagt: »Det är jag som kört för regementschefen
och jag ämnar inte be en bilförare om tillåtelse att få köra de
bilar jag själv kvitterat.» Troligen hade Larsson även nämnt något om att
han undanbad sig skvaller. Vidare hade Larsson sagt: »Och för resten var
du inte i sådant tillstånd att du kunde köra bil.» Berglund hade då lämnat
kompaniexpeditionen utan att säga någonting. Han hade under sitt uppehåll
på expeditionen icke sagt någonting om att det var Larsson som använt bilen.
Någon dag senare hade Berglund kommit in till Wall och förklarat, att han
absolut icke smakat sprit söndagen i fråga. Vidare hade han talat om att
han var nykterist. Wall hade vidarebefordrat Berglunds uppgifter till Larsson,
som endast svarat någonting om »att han hade sin uppfattning om
saken». Vid kompaniets uppställning på morgonen den 20 oktober hade Wall
varit närvarande. Larsson hade därvid läxat upp manskapet med anledning
av att skadegörelse förövats på inventarierna i logementen. Därefter
hade Larsson yttrat något sådant som »får jag order att utföra en
Körning på söndagen och chauffören är full, så kör jag själv». Wall hade
förstått att Larsson syftat på Berglund, ehuru dennes namn icke nämnts.
Senare på dagen hade Berglund kommit in på expeditionen och frågat om
Larsson menade det han sagt vid uppställningen på morgonen. Därtill hade
Larsson svarat: »Jag har ingen anledning att ändra mej.» Berglund hade
då sagt: »Tack, det var bara det jag ville veta.» Wall hade icke hört att
Larsson kallat Berglund »lappdjävul» eller »lappjesus». Han ville emellertid
framhålla, att ordet »jesus» ofta användes av Larsson; det kunde ibland
hända att Larsson sade exempelvis »Hör du jesus, gå och gör det och det.»
Sådana saker brukade dock Larsson säga i skämtsam och vänlig ton och
Wall hade för sin del fattat uttrycket som ett bevis från Larssons sida
på den samhörighet han kände med den han talade till. Därtill komme att
Larsson rent allmänt sett vore litet grov och plump, då han skämtade. Wall
ville framhålla, att Larsson nyligen vårdats för magsår. Enligt Walls åsikt
lede Larsson ännu av sviter av sjukdomen.

Ericsson: Den 15 eller den 16 oktober 1951 hade Larsson vid samtal med
Ericsson nämnt, att Larsson varit ute och kört bil närmast föregående söndag.
Samtidigt hade han sagt någonting om att »lilla bilföraren» varit onykter
vid tillfället. Det vore möjligt att han i stället för onykter använt uttrycket
»full». Till att börja med hade Ericsson ej haft riktigt klart för sig
vad Larsson menat med »lilla bilföraren». Då han med anledning därav
sett frågande på Larsson, hade denne nämnt namnet Berglund. Sedan hade
det icke blivit mera talat om saken mellan Ericsson och Larsson. De hade

varit ensamma på kompaniexpeditionen vid tillfället. Ericsson hade för sin
del icke funnit att Larsson använde grövre språk än militärer i allmänhet.
Han brukade emellertid vara rätt valhänt och grovkornig, då han försökte
sig på att vara skämtsam. Ericsson hade icke hört Larsson kalla Berglund
»lappdjävul» eller »lappjesus». Orden inginge emellertid i den vokabulär
Larsson använde då han skämtade. Sålunda hade Larsson vid ett
tillfälle kallat även Ericsson för »jesus».

Pettersson: Han hade tjänstgjort som kaserndagunderofficer den 14 oktober
1951. Någon gång på eftermiddagen hade det blivit fråga om att regementschefen
skulle fara ut med en bil för att leda spaningarna efter en
flicka, som ej återkommit efter en orienteringstävling. Pettersson hade fått
order att skaffa fram bilen. Sedan han låtit en ordonnans i vakten taga
kontakt med Larsson, hade Pettersson själv gått upp på kasernkompaniet
och väckt Berglund, som låg och sov på ett logement där. Berglund hade
följt med Pettersson ned på kaserngården. Det hade då befunnits att Larsson
själv kört ut med en bil för att hämta regementschefen. Då Berglund
alltså icke behövde köra, hade Pettersson sagt till honom att han finge återvända
till kompaniet. Pettersson vore säker på att Berglund icke varit spritpåverkad
vid tillfället. Pettersson hade visserligen icke luktat på Berglund
men ansåge sig ändå kunna avgöra saken.

Olof Malkolm Johansson: Vid ett tillfälle i slutet av oktober 1951, då
Johansson och Jonsson uppehållit sig i regementets garage, hade Larsson
kommit dit och velat ha en bil. Jonsson hade sagt, att Larsson kunde ju
taga den bil, som Berglund brukade köra. Larsson hade då yttrat någonting
om att han icke ville låna bil av »en sån där lappdjävul». Jonsson hade då
sagt till Larsson, att det väl icke vore så farligt, att Berglund rapporterat att
det blivit skador på bilen.

Jonsson: En dag i slutet av oktober 1951 hade Larsson kommit till garaget
för att hämta en bil. Jonsson hade påpekat, att den bil Berglund brukade
köra vore ledig. Larsson hade då yttrat: »Jag vill inte ta någon bil av den
där lappdjävulen». Det vore dock möjligt att Larsson icke använt sistnämnda
ord utan i stället uttrycket »lappjesus». Larsson hade tagit en annan
bil och kört ut.

Burman: Söndagen den 14 oktober 1951 hade Burman haft sällskap med
Berglund till regementets matsal, där de ätit frukost. Omedelbart därefter hade
Burman och Berglund återvänt till kompaniet och båda gått till sängs. Burman
hade sovit till dess dagunderofficeren kommit och väckt Berglund, som
skulle ut och köra bil. Burman kunde intyga att Berglund varit nykter såväl
under deras samvaro vid besöket i matsalen som vid det tillfälle då Berglund
väcktes av dagunderofficeren. Burman hade aldrig sett Berglund förtära
rusgivande medel eller vara påverkad av sådana.

Karl Johan Johansson: Den 13 oktober 1951 hade han och Berglund på
kvällen varit tillsammans ute i staden. De hade därunder besökt en biografföreställning,
som börjat klockan 1900, varpå de efter en promenad återvänt
till regementet vid 2330-tiden. Sedan hade de suttit och pratat en stund

inne på Johanssons logement, varefter Johansson gått och lagt sig och Berglund
begivit sig till sitt logement. Ingendera av dem hade förtärt rusdrycker
på kvällen. Johansson hade hört talas om att Berglund vore nykterist. Vid
10-tiden påföljande dag hade Johansson sett Berglund i matsalen. Han hade
icke talat med Berglund. Denne hade förefallit vara nykter.

I ett den 3 november 1951 utfärdat intyg förklarade regementsläkaren
Gunnar Jungner -— med anledning av Berglunds och andra mot Larsson riktade
anmälningar — att Larsson tagits under observation för sjukdom och
att Larssons i anmälningarna påtalade handlingssätt kunde antagas stå i
samband med sjukdom.

Den 6 december 1951 meddelade Jungner, att den i intyget omnämnda
observationen slutförts, att denna givit vid handen att Larssons handlingssätt
icke kunde antagas stå i samband med sjukdom samt att Larssons magsår
vore läkt.

Med anledning av Jungners sistnämnda uppgift anmärkte Larsson, att
han fortfarande hade avsevärda obehag av sitt maglidande samt att han
starkt betvivlade, att magsåret verkligen vore läkt.

Wall anförde i en den 7 januari 1952 till militieombudsmannen inkommen
skrivelse: De värnpliktiga vid kasernkompaniet, vilka icke under lördagen
eller tidigare erhållit uppgifter för den kommande söndagen, vore att betrakta
som lediga och icke i tjänst. Därest en ledig bilförare under söndagen
förtärt sprit och vid återkomsten till kompaniet erhölle en körorder,
vore det hans ovillkorliga skyldighet att anmäla att han förtärt sprit och
därigenom få körordern upphävd. Enligt Walls mening skulle det vara ett allvarligt
fel av en bilförare att i ett sådant fall utan vidare åtaga sig en körning.

I en till chefen för Västerbottens regemente ställd, den 5 december 1951 till
stadsfiskalen i Umeå överlämnad skrift, som undertecknats av värnpliktige
nr 1G20-20-47 Nordin och sjuttiotvå andra värnpliktiga vid regementets kasernkompani,
anfördes att, sedan undertecknarna erfarit att Larsson blivit
anmäld hos militieombudsmannen, de ville bistå Larsson med ett spontant
uttryck för deras uppskattning av honom genom att framhålla att han enligt
deras mening alltid uppträtt rättrådigt och föredömligt. Han hade sålunda
städse mot dem ådagalagt ett »renhårigt» uppträdande och lämnat klara
besked.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 5 februari 1952 dagtecknad, till stadsfiskalen
i Umeå överlämnad åtalsinstruktion följande.

Genom den förebragta utredningen är ådagalagt att Larsson dels den 15
oktober 1951 på kompaniexpeditionen i närvaro av Wall yttrat till Berglund:
»Du skall inte grina upp dej här mot mej, och för resten var du inte i ett
sådant tillstånd, att du kunde köra bil», dels samma eller påföljande dag,
sedan han för Ericsson omtalat att han själv utfört körningen den 14 oktober
1951, till Ericsson vidare yttrat att Berglund vid tillfället varit onykter,

dels någon dag efter den 15 oktober 1951 vid samtal med Wall fällt ett
yttrande av innebörd att Larsson vidhölle att Berglund varit spritpåverkad
vid tillfället, dels den 20 oktober 1951 inför det uppställda kompaniet
yttrat: »Om jag får order att låta utföra en körning på söndagen och chauffören
är full, kör jag själv», dels ock senare sistnämnda dag på kompaniexpeditionen
i närvaro av Wall på fråga av Berglund förklarat sig
vidhålla vad han yttrat inför kompaniet. Larsson har vidgått att han med
sitt nyssnämnda yttrande inför kompaniet åsyftat Berglund, och av utredningen
framgår, att av de vid uppställningen närvarande i varje fall Wall
förstod att så var förhållandet.

Genom sina berörda yttranden har Larsson tillvitat Berglund att vid det
ifrågavarande tillfället ha varit så påverkad av starka drycker, att han icke
kunnat fullgöra sin tjänst som bilförare. Larsson har härigenom beskyllt
Berglund för onykterhet i tjänsten och Larsson är följaktligen förfallen till
ansvar jämlikt 16 kap. 7 § och 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot
krigsman genom tillmäle om brott, som avses i 26 kap. 14 § samma lag.
Såvitt av den föreliggande utredningen kan bedömas saknas skäl för antagande
att beskyllningarna framställts av arghet.

Av utredningen framgår vidare att Larsson vid ett tillfälle i slutet av
oktober 1951 med hänsyftning på Berglund till Olof Malkolm Johansson och
Jonsson yttrat att Larsson icke ville använda en bil som kördes »av en sån
där lappdjävul». Genom detta yttrande måste Larsson anses ha gjort sig
förfallen till ansvar jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot
krigsman.

Vad Larsson enligt det nu anförda låtit komma sig till last bör icke undgå
beivran. I övrigt finner jag den av Berglunds anmälan föranledda utredningen
icke giva anledning till ansvarstalan mot Larsson.

På grund av vad ovan upptagits skall Larsson vid rådhusrätten i Umeå
ställas under åtal dels med anledning av de yttranden, varigenom Larsson
beskyllt Berglund för onykterhet i tjänsten, jämlikt 16 kap. 7 § och 26 kap.
8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman genom tillmäle om brott som
avses i 26 kap. 14 § samma lag, och dels med anledning av ovannämnda till
Olof Malkolm Johansson och Jonsson fällda yttrande jämlikt 26 kap. 8 §
strafflagen för missfirmelse mot krigsman.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt stadsfiskalen i Umeå att i
enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i Umeå väcka
och utföra åtal mot Larsson.

* *

Stadsfiskalen Bengt Resare påstod vid rådhusrätten i Umeå ansvar å Larsson
i enlighet med åtalsinstruktionen dels med anledning av de yttranden,
varigenom Larsson beskyllt Berglund för onykterhet i tjänsten jämlikt 16

kap. 7 § och 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman genom
tillmäle om brott, som avses i 26 kap. 14 § strafflagen (åtalspunkt A i rådhusrättens
nedan återgivna dom) och dels med anledning av ifrågavarande
till Olof Malkolm Johansson och Jonsson fällda yttrande jämlikt 26 kap.
8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman (åtalspunkt B). Härjämte
yrkade åklagaren — med anledning av en från värnpliktige nr 327-20-46
Johannes Eby till regementschefen ingiven, av denne till åklagaren hänskjuten
anmälan mot Larsson — ansvar å Larsson jämlikt 26 kap. 9 § strafflagen
för oskickligt beteende (åtalspunkt C).

I sistnämnda åtalspunkt anförde åklagaren gentemot Larsson följande.
Den 1 november 1951 hade den å kompaniet tjänstgörande beredskapsstyrkan,
som bestod av elva man, enligt order inställt sig å exercishuset för att
iordningställa lokalen för en biografföreställning, varvid bland annat ett
piano skulle flyttas. I beredskapsstyrkan hade tjänstgjort bland andra Eby.
Under uppehållet i lokalen hade Eby satt sig att spela vid pianot. Larsson,
som jämväl befunnit sig i lokalen, hade därvid gått fram till Eby och slagit
igen pianolocket samt knuffat till Eby, så att denne fallit frän stolen och
ned på golvet. Härigenom hade Larsson gjort sig skyldig till oskickligt beteende.

Berglund yrkade skadestånd av Larsson med 500 kronor för psykiskt lidande,
som tillfogats Berglund genom beskyllningen mot honom för onykterhet,
samt med 160 kronor för kostnad för juridiskt biträde vid avfattandet
av anmälan och en ytterligare skrift i ärendet till militieombudsmannen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 2 april 1952 och yttrade därvid.

D o m s k ä 1.

Åtalspunkt A.

Larsson har erkänt, att han vid i åtalet angivna tillfällen fällt yttranden
av det innehåll åklagaren uppgivit med undantag dock för det påstådda uttalandet
om Berglund till Ericsson. I sistnämnda hänseende har Larsson
uppgivit, att han talat med Ericsson om Berglund först efter det Larsson
hörts vid förundersökningen i målet samt att Larsson härvid yttrat till
Ericsson: »Nog är det fan, att jag skall vara så förbannat dum, att jag skall
hjälpa folk här på lördagar och söndagar. Och jag skall ha sagt, att han är
full!» Larsson har bestritt att han genom sina yttranden missfirmat Berglund,
därvid Larsson till sitt försvar åberopat: Han hade varit och vore fortfarande
övertygad om att Berglund varit onykter. Larsson grundade denna
uppfattning därå, att Larsson, när han efter sin körning ifrågavarande söndag
träffat Berglund i kompanikorridoren, känt spritlukt från honom, och
att denne hälsat på ett tillgjort sätt. Larssons uttalanden om Berglund till
Wall hade lämnats i tjänsten på frågor av denne och kunde därför icke
medföra ansvar för Larsson. Larsson hade icke åsyftat Berglund i sitt yttrande
inför det uppställda kompaniet, att Larsson körde själv om han finge

körorder och chauffören vore full. Då Larsson efter uppställningen på fråga
av Berglund inför Wall förklarat, att han icke hade anledning att ändra
på vad han sagt vid uppställningen, hade Larsson icke tänkt just på detta
yttrande utan på ett förmaningstal som han hållit för kompaniet vid uppställningen;
det hade förekommit skadegörelse på inventarier å kompaniet
och Larsson hade påtalat detta vid tillfället.

Rätten finner genom vittnesmål av Ericsson styrkt, att Larsson till Ericsson
uttalat sig om Berglund såsom åklagaren påstått. De övriga yttranden
av Larsson, vilka avses i åtalet, äro vitsordade av Larsson och bestyrkas
jämväl av Berglunds uppgifter samt vittnesmål av Wall.

Larssons invändning att Berglund icke åsyftats i Larssons yttrande inför
det uppställda kompaniet förtjänar icke avseende liksom ej heller Larssons
påstående att han icke tänkt på detta yttrande, när han efter uppställningen
på fråga av Berglund inför Wall förklarat sig vidhålla vad han sagt vid
tillfället.

Berglund har uppgivit, att han icke smakat sprit berörda söndag samt
upplyst, att han vore nykterist. Berglunds förklaring förtjänar tilltro. Larssons
antagande, att Berglund varit onykter, har därför enligt rättens uppfattning
varit fullständigt grundlöst.

Det är upplyst i målet, att Berglund av tjänstgörande dagunderofficeren
tillsagts att utföra den körning Larsson företagit med den Berglund tilldelade
bilen samt att Berglund berett sig för körningen men senare fått besked,
att Larsson farit i hans ställe.

Rätten finner, att Larsson genom sina ifrågavarande yttranden, varigenom
han utan fog beskyllt Berglund för att ha varit så påverkad av starka
drycker att han icke kunnat utföra körningen, måste anses ha missfirmat
Berglund i och för dennes tjänst.

Åtalspunkt B.

Larsson har vidgått, att han vid det i åtalet avsedda tillfället yttrat till
Jonsson, att han icke ville låna en bil av »en sån där lappjesus» men påstått
att han därmed icke åsyftat Berglund utan en annan chaufför, vars namn
Larsson vägrade uppgiva.

Genom vittnesmål av Olof Malkolm Johansson och Jonsson är utrett, att
Larsson vid tillfället yttrat, att han icke ville taga en bil som kördes av
»en sån där lappdjävul» eller »lappjesus». Av vittnesmålen framgår vidare,
att yttrandet fällts i sådant sammanhang, att det varit uppenbart, att Berglund
åsyftats. Larsson har härigenom gjort sig förfallen till ansvar för missfirmelse
mot Berglund.

Åtalspunkt C.

Larsson har mot redogörelsen i åtalet för händelseförloppet vid passeringen
i exercishuset invänt, att han försiktigt lagt igen pianolocket och att
han med ena handen dragit upp Eby från stolen. Påståendet att Larsson
knuffat Eby från stolen i golvet vore sålunda enligt Larsson oriktigt.

Rätten finner emellertid genom vittnesmål av värnpliktiga nr 1369-20-50
Klas Bertil Moström, nr 1169-20-50 Klas Uno Grahn och nr 66-20-50 Rolf
Erik Holm styrkt, att Larsson betett sig på sätt i åtalet angivits. Genom att
uppträda så har Larsson brustit i anständigt uppförande mot krigsman.

Berglunds enskilda anspråk mot Larsson.

Larsson har bestritt anspråket.

Rätten finner Berglund berättigad till skadestånd för lidande, som tillfogats
Berglund genom den åberopade ärekränkningen, ävensom för kostnad,
som skäligen varit påkallad för tillvaratagande av Berglunds rätt. I förstnämnda
hänseende är Berglund skäligen gottgjord med ett belopp å 100 kronor
och i det senare anser rätten ett belopp å 100 kronor tillfyllest. Rätten
bestämmer sålunda Larssons skadeståndsskyldighet till 200 kronor.

Domslut.

Larsson dömes jämlikt 26 kap. 8 och 9 §§ samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
för missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende till disciplinbot
bestämd till löneavdrag under tio dagar med tio kronor 20 öre för dag.

Larsson förpliktas att till Berglund utgiva skadestånd med tvåhundra
kronor.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Åtal mot kompanichef för det denne genom visst yttrande förgripit sig
mot två värnpliktiga i kompaniet.

I en den 29 november 1951 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktiga nr 802-20-50 Berthold Napoleon Hjukström och nr 827-20-50 Sten Assar Eriksson följande: De tjänstgjorde sedan den 28 maj 1951
vid fjärde kompaniet vid Västerbottens regemente. I samband med att de
senast åtnjutit permission hade de missuppfattat permissionstidens längd
och till följd därav inställt sig å kompaniet omkring ett dygn för sent. Följande
morgon hade kompanichefen kaptenen Karl Arne Lindström kallat
in dem på kompaniexpeditionen i och för förhör. Då Hjukström och Eriksson
skulle förklara sin missuppfattning hade de icke hunnit långt förrän
Lindström börjat använda olika svordomar mot dem och till slut utropat:
»Ni kan ju förbanne mej inte vara kloka.» Därefter hade de blivit brutalt
utkörda. Då de icke ansåge sig förtjänta av det tilltalssätt och den behandling
de blivit utsatta för, anhölle de att lämplig bestraffning måtte givas
Lindström med anledning av det inträffade.

Sedan skriften översänts till stadsfiskalen i Umeå med anhållan om fullständig
utredning, inkom från denne den 4 februari 1952 protokoll över
förhör som i anledning av de i skriften lämnade uppgifterna hållits med —
förutom Lindström samt Hjukström och Eriksson — kompaniadjutanten å

fjärde kompaniet fanjunkaren Torsten Nyberg. Vid förhören uppgåvo de
hörda personerna följande.

Hjukström: Han hade ansökt om långpermission från och med fredagen
den 16 november till och med tisdagen den 20 november 1951 klockan 0045.
Han hade emellertid missräknat sig på en dag och i verkligheten avsett att
få vara borta från regementet till onsdagen den 21 november klockan 0045.
Han och Eriksson hade skrivit sina ansökningar samtidigt och de hade båda
haft fullt klart för sig, att de ville vara borta till sistnämnda datum och
klockslag. De hade rättat sin restid därefter och återkommit till Umeå med
en rälsbuss, som enligt tidtabellen anlände klockan 0019, samt inställt sig
vid regementet strax efter nämnda klockslag. Då de passerade kasernvakten,
hade de fått reda på att de rapporterats som saknade. Onsdagen den 21
november på morgonen hade de blivit inkallade på kompaniexpeditionen,
där Lindström och Nyberg uppehöllo sig. Lindström hade frågat dem hur
det kommit sig att de återvänt till regementet för sent. Då de förklarat, att
de feluppfattat permissionstidens längd, hade Lindström sagt: »Hur fan kan
ni tro det?» Han hade därefter fortsatt att svära och använda olika uttryck,
som Hjukström nu ej riktigt kunde erinra sig. Bland annat hade Lindström
sagt: »Ni kan förbanne mej inte vara kloka.» Till sist hade han skrikit: »Ut
för helvete.» Hjukström hade då förstått att Lindström menade att de skulle
avlägsna sig från expeditionen. De hade ej gått ut alldeles med detsamma
utan velat förklara sig. Detta hade de emellertid ej fått utan blivit definitivt
utkörda av Lindström.

Eriksson: Han hade ansökt om långpermission under tiden den 16—den
20 november 1951 klockan 0045 och fått denna ansökan beviljad av Lindström.
Då han skrev permissionsansökan, hade han emellertid avsett att
permissionen skulle avse hela dagen den 20 november och att han skulle få
komma tillbaka till regementet den 21 november med en rälsbuss, som anlände
till Umeå klockan 0019. Han hade hela tiden trott att hans permission
varat till sistnämnda dag klockan 0045 och rättat sin restid därefter, så att
han återkommit till regementet denna dag vid 0030-tiden. Han var då i sällskap
med Hjukström, som gjort samma felaktiga beräkning som han själv
beträffande permissionstidens längd. Då de passerade vakten, hade de fått
kännedom om att de rapporterats som saknade. Onsdagen den 21 november
på morgonen hade Eriksson och Hjukström blivit inkallade på kompaniexpeditionen
till Lindström, som uppehöll sig där tillsammans med Nyberg.
Lindström hade frågat Eriksson och Hjukström hur det kommit sig att de
återvänt till regementet för sent. Då de förklarat, att de missuppfattat permissionstidens
längd, hade Lindström börjat att svära och domdera. Eriksson
kunde ej minnas vilka svordomar Lindström använt, »men det var fula
svordomar». Därefter hade Lindström sagt: »Ni kan förbanne mej inte vara
kloka.» Därpå hade han åter svurit och skrikit »ut» flera gånger. Eriksson
och Hjukström hade dock stått kvar en stund och velat förklara sig. Detta
hade de emellertid ej fått utan Lindström hade kört ut dem.

Nyberg: Onsdagen den 21 november 1951 vid 8-tiden hade han tillsain -

mans med Lindström uppehållit sig på kompaniexpeditionen. Nyberg hade
varit sysselsatt med skrivgöromål. Lindström hade låtit kalla in Hjukström
och Eriksson och avfordrat dem förklaring med anledning av att de efter
permission återkommit till regementet ungefär ett dygn försenade. Hjukström
och Eriksson hade därvid gjort gällande, att de missuppfattat permissionstidens
längd och att detta varit anledningen till att de återkommit för
sent. Nyberg hade fortsatt med sitt skrivarbete under det Lindström talat
med Hjukström och Eriksson. På grund därav hade han icke i detalj hört
vad som yttrats, särskilt som han under tiden även mottagit ett telefonsamtal.
Så mycket hade han emellertid hört att han förstått att Lindström
icke trott på Hjukströms och Erikssons förklaring. Lindström hade blivit
uppretad och sagt något om att »ni bär er åt som om ni inte vore kloka».
Såvitt Nyberg kunde erinra sig hade Lindström icke yttrat sig på det sätt
Hjukström och Eriksson uppgivit. Nyberg kunde ej minnas huruvida Lindström
överhuvudtaget använt svordomar under det Hjukström och Eriksson
uppehöllo sig på kompaniexpeditionen. Slutligen hade Lindström med
hög röst uppmanat Hjukström och Eriksson att gå ut från expeditionen.
Huruvida de genast åtlytt denna uppmaning eller om den fått upprepas mindes
ej Nyberg. Såvitt Nyberg kunde erinra sig hade Lindström icke på
minsta sätt uppträtt ojust mot Hjukström och Eriksson vid tillfället.

Lindström: Hjukström och Eriksson hade av Lindström beviljats permission
under tiden den 16—den 20 november 1951 klockan 0045. De hade emellertid
återkommit till regementet ungefär ett dygn försenade. På grund därav
hade Lindström kallat in Hjukström och Eriksson på kompaniexpeditionen
den 21 november vid 0730-tiden och avfordrat dem förklaring. De hade
då gjort gällande att de missuppfattat sina permissionssedlar, som de
själva skrivit. Lindström hade sträckt upp dem och förklarat, att han
skulle anmäla dem till regementschefen för undanhållande. Det vore mycket
sannolikt, att han under uppsträckningen använt uttrycket: »Ni kan
ju förbanne mej inte vara kloka.» Detta vore troligare än att han använt
den av Nyberg uppgivna formuleringen, »ni bär er åt som om ni inte vore
kloka». Lindström kunde icke erinra sig det exakta ordvalet. Icke heller
kunde Lindström minnas att han i övrigt använt svordomar vid tillfället.
Då har. haft för avsikt att anmäla undanhållandet till regementschefen, vilket
skulle få till följd att vederbörande bleve hörda av dagmajoren, hade
han ansett, att han icke vidare borde orda om saken med Hjukström och
Eriksson. Han hade därför med hög röst anmodat dem att gå ut från kompaniexpeditionen.
Hjukström och Eriksson hade efterkommit uppmaningen,
ehuru motvilligt.

Hjukström och Eriksson förklarade båda, att de ämnade begära ersättning
för psykiskt lidande och att de därför hemställde, att målet måtte
handläggas vid domstol.

Enligt vad utdrag av militärt straffregister utvisade hade tjänstförrättande
chefen för Västerbottens regemente den 27 november 1951 ålagt envar av
Hj ukström och Eriksson arrest i tio dagar för tjänstefel och lydnadsbrott

bestående i att de underlåtit att följa bestämmelser angående permission
den 20 november 1951 och att de ej åtlytt förmans befallning angående utrustning
vid övning den 23 samma månad.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i en den 8 mars 1952
dagtecknad, till stadsfiskalen i Umeå överlämnad åtalsinstruktion följande.

Av utredningen framgår, att Lindström vid ifrågavarande tillfälle icke
uppträtt på tillbörligt sätt mot Hjukström och Eriksson. Sedan dessa på
tillfrågan förklarat att deras underlåtenhet att i rätt tid iakttaga inställelse
efter permission berott på missuppfattning beträffande permissionstidens
längd, har Lindström bland annat yttrat: »Ni kan förbanne mej inte vara
kloka.» Särskilt med hänsyn till att Lindström härmed avsett att giva Hjukström
och Eriksson uppsträckning samt att Lindström med hög röst anmodat
dem att avlägsna sig innan de närmare fått förklara sig, måste det citerade
yttrandet ha varit kränkande för Hjukström och Eriksson. Att märka
är att deras påstående om missuppfattning i och för sig ej torde kunna anses
osannolikt.

Vid nu angivna förhållanden har Lindström såsom krigsman förgripit
sig med smädelse mot andra krigsmän i deras tjänst och är följaktligen förfallen
till ansvar jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman.

Vad Lindström sålunda låtit komma sig till last finner jag icke kunna
undgå beivran. Tillfälle bör beredas Hjukström och Eriksson att föra den
ersättningstalan, vartill de anse sig ha fog.

I enlighet härmed skall Lindström ställas under åtal vid rådhusrätten i
Umeå för det han den 21 november 1951 å regementets fjärde kompanis
expedition fällt ovannämnda yttrande.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt stadsfiskalen
i Umeå att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten
i Umeå väcka och utföra åtal mot Lindström för missfirmelse
mot krigsman.

* *

Stadsfiskalen Bengt Resare påstod vid rådhusrätten ansvar å Lindström :
enlighet med åtalsinstruktionen, varjämte åklagaren — därest Lindström icke
skulle anses skyldig till missfirmelse mot krigsman — i andra hand yrkade
att, enär Lindström genom att bete sig så som skett i vart fall måste anses ha
brustit i anständigt uppförande mot krigsman eller i sin tjänsteplikt att
uppträda hovsamt och värdigt mot underordnad, Lindström måtte fällas til!
ansvar för oskickligt beteende eller för tjänstefel.

Hj ukström och Eriksson yrkade vid rådhusrätten skadestånd av Lindström
för psykiskt lidande som tillfogats dem genom den åtalade missfirmelsen,
vardera med 100 kronor.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 2 april 1952 och utlät sig därvid
sålunda.

Domskäl. Lindström har bestritt åtalet och ersättningsanspråken, därvid
han till sitt försvar åberopat: Lindström vidginge, att han fällt yttrandet,
att Hjukström och Eriksson icke kunde vara kloka. Yttrandet vore ett
talesätt och Lindström hade därigenom icke avsett ifrågasätta Hjukströms
och Erikssons förståndsgåvor. Ej heller hade Lindström avsett att vid tillfället
giva Hjukström och Eriksson någon uppsträckning. Lindströms syfte
hade varit att erhålla underlag för den anmälan Lindström haft att avgiva
till regementschefen i anledning av Hjukströms och Erikssons för sena
ankomst. Det bestredes vidare, att Hjukström och Eriksson icke fått tillfälle
att närmare förklara sig. Yttrandet hade fällts först efter det Hjukström
och Eriksson var för sig avgivit förklaring. Uttalandet hade under
sådana omständigheter icke inneburit någon missfirmelse mot Hjukström
och Eriksson. Det bestredes jämväl, att Lindströms uppträdande vore straffbart
såsom oskickligt beteende eller tjänstefel.

Hjukström och Eriksson ha om vad som förekommit vid tillfället samstämmigt
uppgivit: Lindström hade i tur och ordning — de kunde icke
erinra sig ordningsföljden — frågat Hjukström och Eriksson om orsaken
till deras för sena ankomst. Hjukström och Eriksson hade båda förklarat,
att de misstagit sig på inställelsetiden; de hade trott att de skulle inställa
sig senast klockan 0045 den 21 november i stället för samma tid den 20
november. Till detta hade Lindström sagt: »Hur fan kan ni tro det, ni ha ju
själva skrivit permissionssedeln.» Hjukström och Eriksson hade sökt förklara
sig ytterligare, men Lindström hade slagit näven i bordet och utropat:
»Ni kan förbanne mig inte vara kloka» samt tillsagt dem att avlägsna
sig. Då Hjukström och Eriksson icke omedelbart gått, hade Lindström
ropat: »Ut, för helvete ut.»

Lindström har icke direkt påstått, att de av Hjukström och Eriksson lämnade
uppgifterna skulle vara oriktiga men förklarat att han icke hade något
minne av att han skulle ha slagit näven i bordet och ej heller att han skulle
ha yttrat: »Hur fan kan ni tro det» eller ropat »Ut, för helvete ut». Rätten
har icke funnit anledning att ifrågasätta sanningsenligheten av Hjukströms
och Erikssons uppgifter. Med hänsyn härtill anser rätten genom Hjukströms
och Erikssons berättelse styrkt, att Lindström förhållit sig på sätt
Hjukström och Eriksson uppgivit. Rätten har av såväl Lindströms som Hjukströms
och Erikssons uppgifter fått den uppfattningen, att Lindströms yttrande
till Hjukström och Eriksson att de icke kunde vara kloka framstått
—- icke som ett omdöme om deras förståndsgåvor — utan som ett uttryck
för Lindströms indignation över den förklaring Hjukström och Eriksson
lämnat till sin för sena ankomst, vilken förklaring Lindström tydligen fun -

nit uppenbart osannolik. Med hänsyn härtill kan yttrandet icke anses innefatta
missfirmelse mot Hjukström och Eriksson. Emellertid finner rätten
att Lindström genom att uppträda på sätt skett måste anses ha brustit i
anständigt uppförande mot krigsman.

Vad Lindström låtit sig komma till last är icke av beskaffenhet att föranleda
skadeståndsskyldighet för honom mot Hjukström och Eriksson.
Hjukströms och Erikssons ersättningsanspråk kunna därför icke bifallas.

Domslut. Åtalet bifalles på det sätt att Lindström dömes jämlikt 26 kap.
9 § strafflagen för oskickligt beteende till disciplinbot bestämd att utgå
under tre dagar med nitton kronor 40 öre för dag.

Hjukströms och Erikssons ersättningstalan ogillas.

En av rådhusrättens tre ledamöter var skiljaktig och anförde: »Lika med
majoriteten finner jag visat, att Lindström fällt de påtalade yttrandena.
Uppenbarligen ha dessa varit olämpliga. Med hänsyn till omständigheterna,
under vilka de fällts, finner jag dock att de icke äro av beskaffenhet att
föranleda ansvar för Lindström. Jag prövar därför rättvist ogilla åtalet.
I skadeståndsfrågan är jag ense med majoriteten.»

Lindström fullföljde talan mot rådhusrättens dom och yrkade att bliva
befriad från ansvar.

Hovrätten för övre Norrland meddelade dom i målet den 8 september
1952 och yttrade därvid.

Domskäl. Genom Lindströms uppgifter i förening med Hjukströms och
Erikssons berättelser finner hovrätten styrkt, att Lindström under samtalet
yttrat: »Ni kan förbanne mej inte vara kloka, som bär er åt på det
här sättet», samt att Lindström även i övrigt under samtalet svurit.

Lindström kan ej genom detta sitt yttrande anses ha gjort sig skyldig
till missfirmelse mot Hjukström och Eriksson.

Utredningen visar, att Hjukström och Eriksson allvarligt förbrutit sig
mot gällande föreskrifter samt ej under samtalet med Lindström, trots att
de erhållit tillfälle därtill, tillfredsställande kunnat förklara sitt handlingssätt.

Vid det förhållandet att Lindströms yttranden fällts under ett samtal, som
får anses ha varit enskilt, samt att Lindström haft berättigad anledning till
missnöje med Hjukström och Eriksson, finner hovrätten, att Lindströms
uppträdande icke heller kan anses ha inneburit oskickligt beteende eller
tjänstefel.

Domslut. Med upphävande av rådhusrättens domslut, såvitt talan däremot
förts, ogillar hovrätten åtalet mot Lindström.

Hovrättens dom vann laga kraft. I anslutning till att förevarande ärende
härefter avslutades lät militieombudsmannen anteckna följande. Såsom
motivering för att Lindström icke fällts till ansvar jämlikt 26 kap. 9 §
strafflagen har hovrätten åberopat dels att »Lindströms yttranden fällts

under ett samtal, som får anses ha varit enskilt», och dels att »Lindström
haft berättigad anledning till missnöje med Hjukström och Eriksson». Sådan
domen i denna del blivit avfattad torde det icke vara helt uteslutet
att domen kan komma att tydas så att enligt hovrättens mening ifrågavarande
lagrum i princip icke skulle vara tillämpligt därest en såsom oskickligt
beteende eljest straffbar gärning ägt rum mer eller mindre »enskilt»
och föranletts av befogat missnöje med den mot vilken gärningen riktats.
Det torde icke behöva närmare utvecklas hurusom en sådan, av hovrätten
säkerligen icke avsedd tydning av domen är oförenlig med lagrummets
innebörd.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal.

1. Korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över menig
i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten och underlåtenhet
av menig att efterkomma av korpral i nämnda hänseenden givna tillsägelser
kan således icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott.

Vid militieombudsmannens inspektion den 15 juni 1951 av rådhusrättens
i Visby handläggning av militära mål och ärenden uppmärksammades, att
rådhusrätten den 24 november 1950 dömt värnpliktige nr 1551-10-49 Erik
Sören Karlsson bland annat jämlikt 26 kap. 1 § strafflagen för lydnadsbrott,
bestående däri att Karlsson, som tillhörde kasernkompaniet vid Gotlands
infanteriregemente, underlåtit att efterkomma tillsägelse av en korpral
— tjänstgörande å sjätte kompaniet vid samma regemente — att Karlsson
skulle uppgiva sitt nummer och namn samt det kompani han tillhörde.

Av handlingarna i målet inhämtades följande. Korpralen hade till regementschefen
anmält, att Karlsson vid ett tillfälle under den 9 oktober 1950
stått utanför furirsmässen med händerna nedstuckna antingen i byxlinningen
eller i byxfickorna. Vid tillsägelse av korpralen att taga bort händerna
hade Karlsson förklarat, att han icke mottoge några order på sin fritid.
Karlsson hade därefter vägrat att på förfrågan uppgiva namn och kompani
samt förklarat, att de uppgifterna finge vederbörande taga reda på
själv. Vidare hade Karlsson yttrat: »Jag skall väl träffa dig någon gång,
din djävul, så du inte ser dagens ljus mer.» Sedan målet av regementschefen
den 17 oktober 1950 jämlikt 22 § första stycket punkten 1 militära rättegångslagen
hänskjutits till åklagaren, uppgav Karlsson vid polisförhör den
20 oktober bland annat: Karlsson ansåge att korpralen, som vid tillfället
varit fri från tjänsten, icke haft någon anledning att ingripa mot Karlsson,
som tillhörde ett annat kompani än korpralen. Med anledning härav hade
Karlsson blivit uppretad och vägrat att efterkomma korpralens tillsägelser.
Hotet mot denne hade tillkommit i Karlssons uppretade tillstånd och hade
endast varit ett tomt hot, som han icke haft för avsikt att fullfölja. — Åklagaren
yrkade vid rådhusrätten ansvar å Karlsson för det denne, sedan korpralen
den 9 oktober 1950 med anledning av att Karlsson enligt korpralens
uppfattning icke uppfört sig riktigt avfordrat Karlsson uppgift om nummer
och namn samt namnet på hans kompani, dels vägrat lämna dessa uppgifter,
enär han icke vore skyldig taga order på sin fritid, och dels genom smädligt
yttrande missfirmat korpralen. Karlsson erkände, att han begått de av
åklagaren påstådda gärningarna.

Med anledning av att Karlsson funnits ha gjort sig skyldig till lydnads -

brott, vilket förutsatte att Karlsson vid tillfället stått under befäl av korpralen,
begärdes från rådhusrätten upplysning på vilken grund korpralen ansetts
ha haft befälsrätt över Karlsson och hänvisades därvid till tjänstereglementet
för krigsmakten mom. 187 och den upphävda föreskriften i mom.
188 samma reglemente.

I avgivet yttrande anförde rådhusrätten: Så långt efteråt kunde icke någon
av de i målets avgörande deltagande ledamöterna av rådhusrätten erinra
sig vad som avhandlats rörande korpralens befälsrätt. Av handlingarna i
målet ville det närmast synas, som om den egentliga uppmärksamheten varit
riktad på Karlssons invändning att det rörde sig om fritid, en omständighet
som enligt rådhusrättens uppfattning icke hade någon betydelse. Det
kunde därför tänkas att i det undermedvetna legat någon tanke på den
numera upphävda bestämmelsen i 79 § strafflagen för krigsmakten. Möjligen
hade rådhusrätten också fäst sig vid att det enligt tjänstereglementet
för krigsmakten mom. 45 och 54 åligger envar överordnad att tillse, att fel
eller försummelse icke lämnas oanmärkt. Det ville därför synas som om
den ifrågavarande gärningen icke innefattat lydnadsbrott utan tjänstefel.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 13 juni 1952 till rådhusrätten i
Visby följande.

Vid bedömandet av huruvida Karlsson genom sin vägran att lämna korpralen
uppgift om nummer, namn och kompani gjort sig skyldig till lydnadsbrott
är av intresse att göra en jämförelse mellan de föreskrifter, som i hithörande
hänseende gällde före det strafflagen för krigsmakten upphävdes
den 1 januari 1949, och nu gällande bestämmelser å området.

I strafflagen för krigsmakten fanns, förutom de allmänna straffbestämmelserna
rörande lydnadsbrott som riktade sig mot förmans befallningar
angående tjänsten, ett särskilt stadgande i 79 §, enligt vilket den som underlät
att efterkomma överordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter i
vad som rörde allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten skulle beläggas
med disciplinstraff eller dömas till fängelse i högst sex månader. I
3 § samma lag föreskrevs att krigsman, som innehade högre tjänstegrad än
annan krigsman, vore i förhållande till denne överordnad och att därjämte
envar förman vore överordnad i förhållande till den honom underlydande;
den, för vilken annan vore överordnad, vore i förhållande till denne underordnad.
I fråga om begreppet förman stadgades i 2 § nämnda lag att krigsman,
som inom samma regemente eller annan till armén hörande avdelning,
där styrkan icke översteg ett regementes storlek, eller inom flottan
eller inom kustartilleriet innehade högre tjänstegrad än annan krigsman,
var dennes förman. Därjämte var envar inom krigsmakten förman för den,
över vilken han enligt tjänstereglemente eller särskilt förordnande innehade
ständig eller tillfällig befälsrätt. Den, för vilken annan var förman, var underlydande
i förhållande till förmannen. För flygvapnets del föreskrevs i

5—527853. Militieombiidsmannens ämbelsberättelse.

1 § lagen den 11 mars 1927 med vissa till strafflagen för krigsmakten och
lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser
angående flygvapnet, att krigsman som inom flygvapnet innehade högre
tjänstegrad än annan krigsman var dennes förman.

I anslutning till den ovannämnda bestämmelsen i 79 § strafflagen för
krigsmakten gåvos i 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten bestämmelser
dels i mom. 12 om skyldighet för krigsman att åtlyda av överordnad
meddelade föreskrifter om iakttagande av allmän ordning och ordningen
inom krigsmakten, och dels i mom. 187 och 188 om skyldighet för överordnad
och förman att taga tillfällig befälsrätt. I mom. 187 föreskrevs att i
uniform klädd officer, underofficer, flaggkorpral, överfurir, högbåtsman,
furir och civilmilitär tjänsteman av officers eller underofficers tjänsteklass
— dock icke präst eller predikant — skulle, då någon med lägre tjänsteställning
förgick sig mot allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten,
taga befäl över honom samt meddela föreskrift eller vidtaga åtgärd, som
förseelsen påkallade. Enligt mom. 188 ålåg det vidare förman att, då underlydande
i chefs frånvaro begick fel eller försummelse, där så erfordrades
taga befäl över den underlydande samt meddela föreskrift eller vidtaga åtgärd,
som förseelsen påkallade.

Av vad ovan anförts framgår att enligt de tidigare gällande bestämmelserna
högre tjänstegrad alltid medförde förmanskap för krigsman gent emot
annan krigsman under förutsättning att båda tillhörde samma regemente
eller annan motsvarande avdelning inom armén eller båda tillhörde flottan
eller kustartilleriet eller flygvapnet. Detta innebar bland annat, att en korpral
vid ett regemente av armén var förman för en menig vid samma regemente,
även om denne icke tillhörde grupp över vilken korpralen hade befälsrätt.
Om den menige i chefs frånvaro begick fel eller försummelse, ålåg
det korpralen att taga befäl och meddela föreskrift eller vidtaga åtgärd enligt
vad som stadgades i tjänstereglementet för krigsmakten mom. 188. Underlåtenhet
att efterkomma av korpralen meddelad föreskrift i vad som
rörde allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten medförde för den
menige straffansvar enligt 79 § strafflagen för krigsmakten.

I den nya militära strafflagstiftningen ha de tidigare i strafflagen för
krigsmakten intagna bestämmelserna om brott mot krigslydnaden ersatts
med bestämmelserna om lydnadsbrott och grovt lydnadsbrott i 26 kap. 1 och

2 §§ strafflagen. Enligt förstnämnda paragraf skall krigsman, som vägrar
eller underlåter att lyda förmans befallning eller otillbörligen uppehåller
befallningens fullgörande, dömas för lydnadsbrott till disciplinstraff eller
fängelse, där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten. Straffbarheten
för lydnadsbrott förutsätter alltså att befallning givits av förman.
Termerna överordnad och underordnad ha icke upptagits i den nya lagen.
Enligt 26 kap. 21 § tredje stycket strafflagen är krigsman, som har befälsrätt
över annan krigsman, dennes förman; krigsman, över vilken annan
krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhållande till denne. Genom
att begreppet förman i den nya lagstiftningen gjorts helt beroende av den

administrativa regleringen av befälsrätten, har begreppet erhållit en i viss
mån annan innebörd än tidigare.

Bestämmelser om befälsrätt äro meddelade — förutom genom olika av
Kungl. Maj :t utfärdade instruktioner — i 1945 års tjänstereglemente för
krigsmakten vilket, i samband med den nya militära strafflagstiftningens
ikraftträdande, enligt generalorder nr 3713 den 27 december 1948 erhöll
ändrad lydelse i vissa hithörande delar. Reglementet föreskriver i de hänseenden
varom här är fråga följande. Befälsrätt är rätt att i vad avser tjänsten
ävensom, i den omfattning som framgår av mom. 421, i vad avser allmän
ordning utöva befäl. Med befälsrätt följer jämväl skyldighet att utöva
det befäl, som avses med denna rätt (mom. 151). Befälsrätten är ständig
eller tillfällig (mom. 154). Envar med chefskap enligt krigsmaktens organisation
i fred eller i krig har ständig befälsrätt över vederbörligt förband
(mom. 161). Den som har ständig befälsrätt äger tilldela underställd personal
tillfällig befälsrätt. Enahanda befogenhet tillkommer ock den, som tilldelats
sådan befälsrätt (mom. 171). — De av den nya strafflagstiftningen
betingade ändringarna i reglementet inneburo, bland annat, att den förut
omförmälda föreskriften i mom. 188 om skyldighet för förman att taga befäl
upphävdes. Däremot bibehölls — med smärre ändringar — den likaledes
förut omförmälda föreskriften i mom. 187 om skyldighet för officer,
underofficer och underbefäl av lägst furirs tjänstegrad ävensom vissa civilmilitära
tjänstemän att taga befäl; detta skall enligt bestämmelsens ändrade
lydelse ske därest i chefs frånvaro någon med lägre tjänsteställning
åsidosätter sin tjänsteplikt eller förgår sig mot allmän ordning; härvid skall
iakttagas vad i mom. 421 stadgas. I sistnämnda moment föreskrives bland
annat, att chef är skyldig att ingripa, då underlydande åsidosätter sin tjänsteplikt
eller förgår sig mot allmän ordning, och att i chefs frånvaro enahanda
skyldighet åligger jämväl annan förman samt envar som jämlikt
mom. 187 äger taga befäl. På allmän plats får dock, då fråga är om förseelse
mot allmän ordning, ingripande ske endast under vissa i momentet angivna
förutsättningar. I anslutning till nu återgivna bestämmelser erhöll
mom. 12 i reglementet den ändrade lydelsen att däri stadgades skyldighet
för krigsman att åtlyda de föreskrifter som av förman meddelas till skydd
för allmän ordning.

Av det anförda framgår att — sedan enligt den nya lagstiftningen egenskapen
av förman utan undantag gjorts beroende av förhandenvaron av befälsrätt
— det icke såsom tidigare förefinnes någon till förmansbegreppet i
dess förutvarande mening ansluten befogenhet för underbefäl av korprals
eller lägre grad alt taga befäl över menig, som begått fel eller försummelse.
En annan sak är att en korpral, som t. ex. i egenskap av gruppchef har
ständig befälsrätt över menigt manskap i gruppen eller, enligt vad i inom.
171 i tjänstereglemente t angivits, tillagts tillfällig befälsrätt över viss personal,
jämlikt mom. 421 i reglementet är på grund av denna sin redan förhandenvarande
befälsrätt skyldig att ingripa, då underlydande åsidosätter
sin tjänsteplikt eller förgår sig mot allmän ordning. Endast i sådana situa -

tioner som de nu angivna kan således en menig ådraga sig ansvar för lydnadsbrott
genom underlåtenhet att efterkomma av en korpral given tillsägelse
med anledning av fel eller försummelse från den meniges sida.

Såsom rådhusrätten i sitt yttrande framhållit har i tjänstereglementet
för krigsmakten mom. 45 och 54 föreskrivits skyldighet för överordnad att
icke lämna oanmärkt fel eller försummelse, som i eller utom tjänsten begås
av underordnad. Nämnda föreskrifter, som ligga helt vid sidan av frågan
om befälsrätt, innebära dock uppenbarligen endast att överordnad skall i
förekommande fall anmäla fel eller försummelse av underordnad.

Av det ovan anförda framgår att förutsättningar för ådömande av straff
för lydnadsbrott i förevarande fall icke varit för handen. Då Karlssons vägran
att lämna korpralen uppgift om nummer, namn och kompani icke heller
synes vara att hänföra under annan straffbestämmelse, borde rådhusrätten
följaktligen ha lämnat åklagarens talan i denna del utan bifall.

Ehuru rådhusrätten således förfarit felaktigt vid avgörandet av ifrågavarande
mål, låter jag emellertid med hänsyn till omständigheterna bero vid
det uttalande som innefattas i det ovan anförda.

2. Fråga huruvida den som gjort sig skyldig till undanhållande eller rymning
därjämte är förvunnen till ansvar för lydnadsbrott eller tjänstefel med anledning
av att han genom sin utevaro undandragit sig tjänsteåliggande, som
han på grund av erhållen order eller eljest haft att fullgöra
under tiden för utevaron.

Vid granskning av arrestantkort från Norrbottens regemente för december
1951 uppmärksammades, att regementschefen, översten A. G. Hallström,
genom ett den 20 november 1951 meddelat, av auditören G. A. Ekeroth kontrasignerat
beslut jämlikt 26 kap. 1 och 11 §§ strafflagen ålagt värnpliktige
nr 1843-19-50 Renberg arrest i åtta dagar för lydnadsbrott och undanhållande,
vilka förseelser enligt straffbeslutet bestått däri att Renberg lördagen
den 3 november och söndagen den 4 november 1951 underlåtit att verkställa
anbefalld anmälan för kaserndagunderofficeren ävensom nämnda dagar
olovligen varit borta från regementet under tid, då han skolat förrätta
extratjänst.

Av handlingarna i ärendet inhämtades: Renberg hade den 3 november
1951 av sin kompanichef för brott mot givna ordningsföreskrifter meddelats
tillrättavisning i form av extratjänst tre gånger att verkställas under
tiden den 3—den 5 november. Omkring klockan 1230 den 3 november hade
kompanichefen underrättat Renberg om den ålagda tillrättavisningen samt
därvid givit Renberg order att envar av ifrågavarande dagar i samband med
vaktavlösningen anmäla sig för kaserndagunderofficeren, som haft att reglera
extratjänsten. Renberg, som avsett att under veckoslutspermissionen
besöka sitt hem i Moskosel, hade hos kompanichefen anhållit att verkställigheten
av tillrättavisningen skulle uppskjutas, vilken anhållan emellertid

icke bifallits. Det oaktat hade Renberg den 3 november vid 13-tiden avrest
till Moskosel. Han hade återkommit till regementet den 4 november omkring
klockan 2300. Den 5 november hade han enligt den givna ordern gjort anmälan
hos dagunderofficeren och fullgjort extratjänsten.

Från Hallström och Ekeroth infordrades upplysning rörande anledningen
till att Renbergs förfarande bedömts såsom både undanhållande och lydnadsbrott,
därvid hänvisades dels till uttalande i det den 16 november 1946
avgivna betänkandet med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten
(SOU 1946: 83 s. 73), dels till ett i Nytt juridiskt arkiv avd. I 1943 s. 459
refererat rättsfall och dels till militieombudsmannens ämbetsberättelser
1918 s. 139 och 1919 s. 20. I ett av Ekeroth avgivet yttrande, till vilket
Hallström anslöt sig, anfördes: Om Renberg icke haft att på angivet sätt
anmäla sig för kaserndagunderofficeren den 3 och den 4 november 1951 för
att därefter förrätta extratjänst, hade han varit berättigad att dessa dagar
vara borta från regementet på sätt som skett. Han hade därför icke varit
skyldig att nämnda dagar befinna sig å regementet andra tider än klockan
1800 och under de därefter följande arbetsperioderna. Med hänsyn härtill
hade Ekeroth bedömt saken så, att Renberg gjort sig skyldig till två olika
lydnadsbrott och två olika undanhållanden. Undanhållandet den 3 november
hade tagit sin början i och med att Renberg underlåtit att klockan 1800
verkställa beordrad anmälan för kaserndagunderofficeren. Möjligen kunde
man betrakta det så, att undanhållandet börjat senare än klockan 1800,
nämligen om arbetet varit avsett att påbörjas först senare. Även om undanhållandet
emellertid tagit sin början samtidigt med att lydnadsbrottet ägt
rum, hade Ekeroth för sin del ansett det otillfredsställande att icke tillämpa
såväl 26 kap. 1 § som 11 § strafflagen, då nämligen lydnadsbrottet varit en
inledning till och förutsättning för undanhållandet och därigenom ur disciplinär
synpunkt mera väsentligt. Det låge enligt Ekeroths mening till på
ett annat sätt i förevarande fall, än då någon exempelvis lämnade förbandet
olovligen och som en följd därav försummade att fullgöra en tjänsteplikt.
Lydnadsbrottet och undanhållandet hade den 4 november upprepats
på enahanda sätt. Brottsbestämningen vid sammanträffande av brott innefattade
ofta vanskliga problem. Omständigheterna vore ständigt skiftande
och gränserna understundom flytande.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 22 oktober 1952 till Hallström
följande.

Den som gör sig skyldig till undanhållande eller rymning undandrager
sig härigenom även fullgörandet av de tjänsteåligganden, som han enligt
reglementen eller andra föreskrifter eller honom personligen meddelade
order har att utföra under tiden för bortovaron. Då straffbestämmelserna
för undanhållande och rymning just ha till syfte att förebygga att den
tjänstgöringsskyldige genom att avvika eller utebliva undandrager sig tjänst -

göringen och gör sig oåtkomlig för befälsutövning, är det uppenbart att den
felande icke bör kunna i vanliga fall dömas till ansvar, förutom för utevarobrottet,
även för de försummelser i form av tjänstefel eller lydnadsbrott
som på sätt nyss angivits bliva en följd av hans bortovaro. Av det förenämnda
rättsfallet i Nytt juridiskt arkiv avd. I 1943 s. 459 framgår att det
nu sagda ansetts ha tillämpning även i fall då utevarobrottet bedömts endast
såsom undanhållande. Det var där fråga om en värnpliktig, som under
tid då han hållit sig undan skolat enligt erhållen order för visst ändamål
inställa sig å en militär expedition. Den värnpliktige dömdes endast för undanhållandet
och icke därjämte för lydnadsbrott. Genom den lagstiftning
som nu gäller har icke tillkommit någon bestämmelse som lär kunna giva
anledning till att den föreliggande frågan numera bär bedömas annorlunda
än i nämnda rättsfall. Den princip som där kommit till uttryck bör uppenbarligen
— såsom av det följande framgår dock icke undantagslöst — äga
tillämpning utan hänsyn till arten av de tjänsteåligganden, vilkas fullgörande
den undanhållne till följd av bortovaron undandrager sig. Vare sig
dessa tjänsteåligganden bestå i allmän eller speciell utbildning i den tjänstegren
där vederbörande tagits i anspråk eller i anbefalld men vid avvikandet
ännu icke påbörjad tjänstgöring i kasernvakt eller liknande vaktgöring bör
endast ådömas straff för själva undanhållandet. Därest bortovaron inneburit
undandragande av tjänsteplikter av särskild betydelse blir enligt nuvarande
lagbestämmelser detta i allmänhet att beakta på annat sätt än att
gärningen straffbelägges såsom innefattande flerfaldig brottslighet. I stället
blir här i första hand fråga om tillämpning av det för svårare fall av
undanhållande avsedda stadgandet i 26 kap. 12 § strafflagen. Enligt detta
stadgande skall undanhållande bedömas såsom rymning bland annat därest
med hänsyn till arten av den uteblivnes tjänstgöring undanhållandet medfört
eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt
men för tjänsten. Om icke förutsättningar föreligga för tillämpning
av denna strängare straffbestämmelse bliva givetvis även vid tillämpning av
26 kap. 11 § med tjänstgöringsförhållandena under bortovaron sammanhängande
omständigheter att beakta vid straffmätningen.

Från den ovan angivna principen om ådömande av straff endast för utevarobrottet
måste såsom förut antytts vissa undantag göras. Så är till en
början förhållandet i fall då av utevaron föranledd underlåtenhet att fullgöra
en dessförinnan meddelad order blir att bedöma såsom grovt lydnadsbrott
enligt 26 kap. 2 § första stycket. För sådant brott skall dömas till
fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Att brottet skall straffas med
tillämpning av denna jämförelsevis stränga latitud föranleder att konkurrenssituation
måste anses vara för handen och att således straffbestämmelserna
för såväl utevarobrottet som det grova lydnadsbrott^ skola åberopas.
Enligt det nu berörda stadgandet i 26 kap. 2 § skall vid bedömande
huruvida lydnadsbrottet är grovt särskilt beaktas om befallningen avsett
tjänsteåtgärd av större vikt eller om brottet skett inför samlad trupp eller
förövats av flera i samråd. Då i de fall varom i detta sammanhang kan bliva

fråga underlåtenheten att åtlyda befallningen sker genom att den beordrade
avhåller sig från att tjänstgöra, kan för brottets bedömande såsom
grovt här icke komma i betraktande någon omständighet i samband med
själva utförandet av brottet. Icke minst med hänsyn härtill torde sådana
konkurrenssituationer som de nu åsyftade bliva sällan förekommande.

Ett ytterligare fall då på motsvarande grunder som nyss angivits straffbestämmelserna
för såväl utevarobrott som lydnadsbrott skola samtidigt
tillämpas kan uppkomma om undanhållande eller rymning äger rum under
krigstillstånd och den bortovarande har att under tiden för utevaron fullgöra
någon honom förut meddelad order. I dylikt fall bestraffas utevarobrottet
med tillämpning av 26 kap. 11 § andra stycket eller 12 § andra stycket
och lydnadsbrottet jämlikt 26 kap. 2 § andra stycket.

Vidare kan i fall då den som gör sig skyldig till undanhållande haft att
under tiden för utevaron fullgöra någon honom förut meddelad order straffbestämmelsen
för lydnadsbrottet, även om detta icke är grovt, bliva att tilllämpa
jämte straffbestämmelsen för undanhållande, nämligen om vid hänsynstagande
till den meddelade och till följd av bortovaron icke utförda
ordern den sistnämnda straffbestämmelsen finnes i det särskilda fallet icke
lämna utrymme för utmätande av det straff som bör ifrågakomma. Om nu
i sådana fall som det omnämnda undanhållandet — såsom enligt 26 kap.
11 § är regel — icke kan i och för sig förskylla strängare straff än disciplinstraff
men straffet anses böra bestämmas till fängelse, är det tydligt att
straffbestämmelserna för såväl lydnadsbrott som undanhållande — 26 kap.
1 och 11 §§ — bli att tillämpa.

Likartat blir bedömandet om den, som gjort sig skyldig till undanhållande,
under den tid han håller sig undan därjämte gör sig förfallen till särskilt
tjänstefel, som är att anse som grovt. Då i straffskalan för grovt tjänstefel
ingår endast fängelse måste jämväl i denna situation konkurrens anses
vara för handen. Straffbestämmelsen för grovt tjänstefel skall alltså
tillämpas jämte straffbestämmelsen för utevarobrottet.

I detta sammanhang må även omnämnas ytterligare en situation där underlåtenhet
att efterkomma en under tiden för utevaron tillkommen order
kan föranleda ansvar för lydnadsbrott samtidigt med att jämväl utevarobrottet
blir föremål för bestraffning. I nu åsyftade alltemellanåt inträffade
fall — som dock principiellt icke ha något samband med de tidigare behandlade
undantagen från huvudregeln —- har situationen varit den att
den bortovarande påträffats av någon sin förman och därvid av denne beordrats
att omedelbart återvända till förbandet men underlåtit att efterkomma
ordern och fortfarande hållit sig undan. Då han mottog ordern var
han tillfälligt åter föremål för befälsutövning med skyldighet att ställa sig
till efterrättelse därvid meddelade order och den ifrågavarande ordern medförde
skyldighet för honom att, i omedelbar anslutning till att befälsrätten
utövades gentemot honom, vidtaga åtgärd för att efterkomma ordern. Under
sådana förhållanden kan den omständigheten att han även i fortsättningen
håller sig undan givetvis icke föranleda att han undgår ansvar för lydnads -

brott. I ett i Nytt juridiskt arkiv avd. I 1944 s. 466 refererat mål har ett
sådant fall som det här åsyftade varit under bedömande, därvid ansvar
ådömts såväl för undanhållande som för lydnadsbrott.

Då i förevarande fall Renbergs undanhållandebrott börjat i och med att
Renberg den 3 och den 4 november 1951 klockan 1800 underlåtit att inställa
sig vid regementet för att efter anmälan hos kaserndagunderofficeren
fullgöra den ålagda extratjänsten, kan det uppenbarligen icke anses att —
såsom av Ekeroth ifrågasatts — Renberg skulle ha gjort sig skyldig till särskilda
lydnadsbrott som begåtts innan undanhållandebrotten börjat.

Ehuru på grund av det anförda anledning finnes till anmärkning mot
ifrågavarande angående Renberg meddelade straffbeslut i vad denne därigenom
funnits skyldig till ansvar för lydnadsbrott, låter jag bero vid vad
i saken förekommit.

Ekeroth skulle genom Hallströms försorg erhålla del av innehållet i skrivelsen.

3. Fråga till vilken militär befattningshavare sådan anmälan skall ställas
och ingivas som avser brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall
handläggas såsom militärt mål.

I en den 14 februari 1952 till militieombudsmannen ingiven skrivelse anförde
auditören hos cheferna för Stockholms kustartilleriförsvar och Vaxholms
kustartilleriregemente rådmannen S. Tidstrand bland annat följande:
Enligt 21 § militära rättegångslagen må anmälan om brott av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål göras -—
förutom hos åklagare och polismyndighet — hos den närmast bestraffningsberättigade
befattningshavaren eller således, vid ett sådant förband som
Vaxholms kustartilleriregemente, hos regementschefen. Enligt mom. 421 i
tjänstereglementet för krigsmakten skall sådan anmälan ske till den närmast
lillrättavisningsberättigade chefen eller således, vid nämnda regemente, till
kompanichefen. Det syntes föreligga en motsättning mellan dessa båda stadganden.
Viss tveksamhet, huruvida sådan motsättning förelåge, kunde möjligen
vara befogad med hänsyn till avfattningen av 21 § militära rättegångslagen
(ordet små»). Även om sistnämnda stadgande med hänsyn till denna
sin avfattning skulle anses innebära, att anmälan finge ställas även till kompanichefen,
syntes det emellertid föreligga en ofrånkomlig motsättning mellan
de båda bestämmelserna på det sätt, att mom. 421 i tjänstereglementet,
genom föreskriften att anmälan »skall» ställas till kompanichefen, i själva
verket innebure förbud mot det förfaringssätt, anmälan till regementschefen,
som enligt 21 § militära rättegångslagen åtminstone vore det regelmässiga.
Härvid hade Tidstrand utgått från att föreskrifterna om anmälan »hos» respektive
»till» viss befattningshavare hade avseende å den befattningshavare,
till vilken anmälan skulle adresseras, och icke den befattningshavare, till
vilken anmälan skulle ingivas. I sistnämnt hänseende syntes bestämmel -

serna om tjänsteväg vara tillämpliga. Enär 21 § militära rättegångslagen
måste anses innebära rätt för en anmälare, som gjort anmälan till regementschefen,
att få anmälningen framförd till denne, hade Tidstrand vidare utgått
från att mom. 392 i tjänstereglementet, enligt vilket stadgande lägre chef i vissa
fall ägde avgöra till högre chef ställt tjänstemeddelande, ej vore tillämpligt
å anmälan om brott och att således kompanichef, som mottoge en till regementschefen
ställd anmälan om militärt brott, ej med stöd av sistnämnda
stadgande ägde stoppa anmälningen och själv avgöra saken t. ex. genom tillrättavisning.
Det ville synas som om intetdera av de ifrågakomna stadgandena,
21 § militära rättegångslagen och mom. 421 i tjänstereglementet, innefattade
en tillfredsställande reglering av frågan, till vem anmälan borde ställas.
Vad anginge förstnämnda stadgande innehölle ju den militära lagstiftningen
föreskrifter av innebörd, att bagatellförseelser borde sonas med tillrättavisning
och att prövningen av tillrättavisningsärenden regelmässigt borde
ankomma på kompanicheferna. Med hänsyn härtill och då de flesta förseelserna
torde vara bagatellförseelser, borde bestämmelserna vara sådana,
att anmälningar om dylika förseelser regelmässigt ställdes till kompanicheferna
och ej till regementscheferna. Även om 21 § militära rättegångslagen
skulle kunna tolkas så, att stadgandet ansåges ej innefatta förbud mot att
ställa anmälan till kompanichefen — vilket dock syntes tveksamt — vore i
varje fall stadgandets avfattning missvisande såtillvida, att detsamma ej
ens omnämnde det förfaringssätt, anmälan till kompanichefen, som enligt det
nu anförda borde tillämpas oftast. Vidare innehölle stadgandet i fråga icke
någon bestämmelse om avgränsning mellan de fall, då anmälan borde ställas
till kompanichefen, och de fall, då anmälan borde ställas till regementschefen.
Detta förhållande kunde, såsom ock inträffat vid Vaxholms kustartilleriregemente,
föranleda att anmälningar om bagatellförseelser i icke
ringa omfattning ställdes till regementschefen med påföljd att vissa olägenheter
uppkomme. Mom. 421 i tjänstereglementet vore i dess nuvarande lydelse
utan tvekan otillfredsställande såtillvida, att stadgandet, såsom förut
framhållits, innefattade rent förbud mot att ställa anmälan till regementschefen,
vilket förfaringssätt ju vore uttryckligen lagstadgat i 21 § militära
rättegångslagen; och någon anledning till ett dylikt undantagslöst förbud
syntes ej föreligga. Det förevarande spörsmålet vore av icke ringa praktisk
betydelse. Det förhållandet, att jämlikt 21 § militära rättegångslagen anmälan
utan inskränkning finge ställas till regementschefen, hade bland annat
vid Vaxholms kustartilleriregemente medfört, att till regementschefen i
ganska stor utsträckning riktades anmälningar även om bagatellförseelser.
Uppskattningsvis utgjorde sådana anmälningar en fjärdedel till en tredjedel
av samtliga av regementschefen behandlade anmälningar om militära
brott. Då regementschefen givetvis icke kunde taga sin tid i anspråk för att i
samtliga dessa bagatellfall hålla sådana icke protokollförda förhör, som borde
ske i tillrättavisningsfall, medförde det påtalade anmälningsförfarandet
till en början, att samtliga ifrågakomna bagatellfall måste bliva föremål för
militärförhör, där protokoll måste föras. Det bleve beträffande varje sådant

fall remiss till förhörsledare, protokollföring och återremiss m. in. och således
en hel del arbete, som skulle blivit onödigt, om anmälningen hade ställts
till kompanichefen och denne hade åtgärdat saken med tillrättavisning. Härtill
komme arbete och tidsspillan för regementschefen personligen vid den
därefter följande prövningen av förseelsen. Det kunde omnämnas, att till
undvikande av de nu påtalade olägenheterna nyligen börjat vid Vaxholms
kustartilleriregemente tillämpas det förfarandet, att regementschefen till
kompanicheferna remitterade bagatellfall för prövning, huruvida anmälningen
kunde åtgärdas genom tillrättavisning eller huruvida saken möjligen
kunde helt förfalla. Detta förfaringssätt vore emellertid endast ett av förhållandena
föranlett provisorium, och det lämpligaste vore givetvis en sådan
ordning, att regementschefen, såvitt möjligt, befriades från all befattning
med bagatellfallen. — Under åberopande av det anförda ville Tidstrand
fästa militieombudsmannens uppmärksamhet på spörsmålet till vilken militär
befattningshavare anmälan borde ställas i fråga om brott, som skulle
handläggas i den för militära brottmål stadgade ordningen. Tidstrand ville
därvid framhålla, att en avgränsning ej borde ske i sådan form att det i
realiteten bleve anmälaren som finge att bedöma, huruvida anmälan borde
ställas till den ene eller den andre befattningshavaren.

Vid Tidstrands skrivelse voro fogade dels utdrag av regementsinstruktionen
för Vaxholms kustartilleriregemente och dels en av chefen för regementet,
översten B. Lindeberg, den 7 februari 1952 utfärdad regementsorder, nr
11.

I regementsinstruktionen stadgades i mom. 1901 följande:

Anmälan till bestraffning för begången förseelse skall vara ställd till regementschefen
men inlämnas till kompanichefen om den anmälde är placerad
på kompani---och vidarebefordras därefter direkt till regementsexpe ditionens

rättsdetalj.

Därest anmälan avser person, som ej är placerad på kompani, inlämnas
denna direkt till rättsdetaljen.

Anmälan skall i regel vara skriftlig och bör innehålla kortfattad redogörelse
för de närmare omständigheterna vid förseelsens begående och uppgift
om de vittnen och bevis i övrigt, som i saken äro att tillgå.

Utan hinder av vad ovan i detta moment är föreskrivet må anmälan, som
endast avser förseelse av sådan beskaffenhet, att den ej kan förutsättas
föranleda annan beivran än tillrättavisning, ställas till den närmaste befälhavare,
som över den felande äger tillrättavisningsrätt.

Regementsordern innehöll bland annat följande:

Det är en vanlig företeelse, att anmälningar om bagatellartade förseelser
ställas till regementschefen. Detta medför ofta dröjsmål med behandlingen
av förseelsen, enär militärförhör in. m. skall hållas innan beslut kan fattas. I
fortsättningen komma anmälningar avseende förseelser, vilka ej synas böra
föranleda annan beivran än tillrättavisning, att överlämnas till vederbörande
kompanichef för prövning, huruvida förseelserna av kompanichefen anses
böra sonas med tillrättavisning eller saken rent av bör förfalla. I så fall
skall kompanichefen fatta beslut därom, varefter uppgift om vidtagen åtgärd
skall meddelas regementschefen.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 21 april 1952 till Tidstrand
följande.

I Eder skrivelse har Ni underställt mig spörsmålet till vilken militär befattningshavare
sådan anmälan skall ställas som avser brott av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål. Ni har därvid
framhållit att enligt Edert förmenande stadgandet i 21 § militära rättegångslagen
att sådan anmälan må göras hos vederbörande närmast bestraffningsberättigade
chef (i allmänhet regementschef) icke vore förenligt med
vad i tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives om att anmälan skall
göras hos den närmast tillrättavisningsberättigade chefen (i allmänhet kompanichef).

Innan det föreliggande spörsmålet av mig närmare utvecklas torde lämpligen
böra i ett sammanhang här återgivas de bestämmelser, varom i hithörande
hänseende är fråga.

I 21 § militära rättegångslagen stadgas följande.

Anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas
som militärt mål må göras, förutom hos åklagare och polismyndighet,
hos den befattningshavare som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt
över den misstänkte.

År krigsman målsägande, må han göra anmälan utan iakttagande av vad
i tjänstereglementen eller eljest finnes föreskrivet om anmälans befordran i
tjänsteväg.

De i lagrummet åsyftade föreskrifterna om anmälans befordran i tjänsteväg
liksom åtskilliga andra bestämmelser av betydelse i förevarande sammanhang
återfinnas i 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten och innehålla,
såvitt nu är i fråga, i huvudsak följande.

Tjänstemeddelande skall — där icke annat föreskrives i reglementet eller
är särskilt stadgat — befordras i vanlig tjänsteväg från vederbörande högre
chef (myndighet) genom samtliga mellanvarande chefer (myndigheter) till
vederbörande lägre chef (myndighet) samt i motsatt ordning från den sistnämnde.
Är krigsman målsägande, må han göra anmälan direkt hos den
befattningshavare som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över
den, mot vilken anmälan göres (mom. 386). Rapport (anmälan) avgives i
allmänhet till närmaste chef som, där omständigheterna så påkalla, vidarebefordrar
densamma. Då i reglementet eller eljest är särskilt stadgat, att
skriftlig anmälan skall göras till viss chef (myndighet) och därvid icke
föreskrivits, att anmälan skall insändas direkt, skall även denna befordras
i vanlig tjänsteväg (mom. 388). Envar inom kompani eller flygdivision
äger vända sig med tjänstemeddelande direkt till kompani- eller förbandschefen
(mom. 390). Till högre chef (myndighet) ställt tjänstemeddelande
rörande ärende, som enligt gällande föreskrifter otvetydigt kan avgöras av
lägre chef (myndighet), till vilken det i tjänsteväg inkommit, skall avgöras
av den lägre chefen (myndigheten) under hänvisning till nämnda föreskrifter.
Om från underställd inkommet tjänstemeddelande berör ärende, som
enligt gällande föreskrifter otvetydigt kan avgöras av lägre chef (myndig -

het) än den, till vilken det inkommit, skall meddelandet under hänvisning
härtill återsändas till den chef (myndighet), som äger avgöra ärendet (mom.
392). Chef är — med viss angiven begränsning i fråga om vad som inträffar
å allmän plats — skyldig att ingripa, då underlydande åsidosätter sin
tjänsteplikt eller förgår sig mot allmän ordning. Enahanda skyldighet åligger
i chefs frånvaro jämväl annan förman samt envar som enligt härom i
reglementet särskilt meddelad föreskrift äger taga befäl då någon med lägre
tjänsteställning förgår sig mot allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.
Den som ingriper skall därvid efter befogenhet meddela sådana
föreskrifter eller vidtaga sådana åtgärder, som påkallas av förseelsen. Anser
han förseelsen fordra tillrättavisning eller bestraffning och äger han icke
själv förordna därom, skall han ofördröjligen skriftligen eller muntligen
anmäla förhållandet till den chef, som närmast äger tillrättavisningsrätt
över den felande. Anser sistnämnde chef förseelsen icke kunna sonas med
tillrättavisning och äger han icke själv bestraffningsrätt, skall han föra anmälan
vidare till den, som äger sådan rätt. Anmälan gjord av officer, underofficer
eller vederlike icke lydande under den chef, som närmast har
bestraffningsrätt över den felande, eller av civil myndighet skall dock alltid
föras vidare till den, som har bestraffningsrätt. Om anmälan, som skall
föras vidare, endast föreligger muntligen, skall den som vidarebefordrar
anmälan dessförinnan skriftligen uppteckna vad som anmälts samt låta
handlingen underskrivas av den som gjort anmälan (mom. 421).

Vid besvarandet av det av Eder upptagna spörsmålet är i första hand att
uppmärksamma vad i 21 § andra stycket militära rättegångslagen stadgas
därom att, om krigsman är målsägande, han må göra anmälan utan iakttagande
av vad i tjänstereglementen eller eljest finnes föreskrivet om anmälans
befordran i tjänsteväg. Av detta stadgande måste givetvis följa att då
anmälan göres av krigsman, vilken icke i det föreliggande fallet är målsägande,
meddelade föreskrifter om anmälans befordran i tjänsteväg skola
lända till efterrättelse. Förarbetena till lagrummet giva på intet sätt vid
handen att vid lagens tillkomst avsågs annat än att i 1945 års tjänstereglemente
för krigsmakten meddelade bestämmelser om anmälningars befordran
i tjänsteväg skulle i sin dåvarande utformning alltjämt vara tillämpliga
utan andra avvikelser än som föranleddes av vad i lagrummet föreskrevs
därom att anmälan skulle kunna göras även hos åklagare eller polismyndighet
och att, om anmälaren vore krigsman och tillika målsägande, han
under alla förhållanden skulle vara fritagen från skyldighet att låta anmälan
befordras tjänstevägen. Från vissa uttalanden under förarbetena torde
fastmera kunna hämtas stöd för att den nu angivna ordningen avsågs
skola tillämpas (se särskilt proposition nr 210 till 1948 års riksdag s. 121).
De nu åsyftade bestämmelserna i tjänstereglementet för krigsmakten ha
icke heller efter tillkomsten av militära rättegångslagen undergått annan
ändring än att, på sätt framgår av det förut anförda, i mom. 386 upptagits
ett tillägg av innehåll att, om krigsman är målsägande, han må göra an -

inälan direkt hos den befattningshavare som i disciplinmål äger bestraffningsrätt
över den, mot vilken anmälan göres.

Med utgångspunkt från vad ovan framhållits torde en sammanställning
av 21 § militära rättegångslagen med hithörande bestämmelser i tjänstereglementet
för krigsmakten giva vid handen följande.

Enligt första stycket i nämnda lagrum må anmälan göras — förutom hos
åklagare eller polismyndighet — hos den befattningshavare som i disciplinmål
närmast äger bestraffningsrätt över den misstänkte. Såsom förut anmärkts
följer av stadgandet i lagrummets andra stycke att, om anmälan
göres av krigsman, som icke är målsägande, anmälan skall
befordras tjänstevägen. Att så skall ske även då såsom i förevarande fall anmälan
angivits skola göras hos viss befattningshavare framgår av den förut
omnämnda i mom. 388 i tjänstereglementet upptagna föreskriften att, då i
reglementet eller eljest är särskilt stadgat att skriftlig anmälan skall göras
till viss chef och därvid icke föreskrivits att anmälan skall insändas direkt,
denna även i sådant fall skall befordras i vanlig tjänsteväg. Anmälan varom
nu är fråga skall således inlämnas till den chef som vid befordran tjänstevägen
från lägre till högre chef har att i första hand mottaga handlingen.
Av mom. 386, 388 och 390, jämförda med mom. 421, framgår vidare att i
nu avsedda fall anmälan skall i första hand göras till den chef (i regel
kompanichef eller däremot svarande chef) som närmast äger tillrättavisningsrätt
över den felande.

Av vad nu anförts lär otvetydigt framgå att, då i 21 § första stycket militära
rättegångslagen föreskrives att anmälan må göras hos den befattningshavare
som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över den misstänkte,
däri icke är att inlägga annat än att gjord anmälan skall upptagas
i sådan ordning att, därest fråga uppkommer om åläggande av straff i disciplinmål,
ärendet kommer att slutligen handläggas och prövas av i lagrummet
angiven befattningshavare.

Beträffande innebörden av vad som föreskrives i lagrummets andra stycke
torde knappast någon tvekan kunna uppstå. Stadgandet innebär givetvis
— vilket även kommit till uttryck i förenämnda i mom. 386 i tjänstereglementet
upptagna tillägg — att i fall då anmälan göres av krigsman, vilken
är målsägande, denne äger efter eget avgörande antingen anlita tjänstevägen
i den mening som ovan angivits eller ock göra anmälan direkt hos
vederbörande bestraffningsberättigadc chef.

Om den tillrättavisningsberättigade chef, som enligt vad förut angivits
har att i första hand mottaga eu tjänstevägen inkommen anmälan, finner
förseelsen kunna sonas med tillrättavisning, skall — på sätt framgår av
mom. 392 och mom. 421 i reglementet — anmälan icke vidarebefordras till
högre med bestraffningsrätt utrustad chef utan omedelbart bliva föremål
för åtgärd av den tillrättavisningsberättigade chefen. Enligt vad uttryckligen
angives i mom. 392 skall så ske även om anmälan är ställd till nämnde
eller annan högre chef än den tillrättavisningsberättigade. Anmälaren har
således icke genom att ställa anmälan till högre chef möjlighet att fram -

tvinga anmälans vidarebefordrande till denne. I detta sammanhang bör
även framhållas att, om i det föreliggande fallet finnes annan målsägande
än kronan, målet skall enligt 22 § första stycket punkten 1 militära rättegångslagen
hänskjutas till åklagaren, samt att, då befogenheten att besluta
härom uteslutande ankommer på den bestraffningsberättigade chefen, en
i tjänsteväg ingiven anmälan skall i sådana fall under alla förhållanden
vidarebefordras till denne.

Den av Eder berörda frågan till vilken chef anmälan i militärt mål bör
ställas är såsom framgår av det nu anförda utan inflytande på anmälans
handläggning och förty utan egentlig praktisk betydelse. Givet är dock, att
en anmälan, som med stöd av 21 § andra stycket militära rättegångslagen
ingives direkt till den bestraffningsberättigade chefen, också bör vara ställd
till denne. Att såsom sker vid Vaxholms kustartilleriregemente låta enbart
den omständigheten att en anmälan blivit ställd till regementschefen föranleda
att densamma under alla förhållanden vidarebefordras till regementschefen
är således icke förenligt med gällande föreskrifter. Icke heller överensstämmer
det med tjänstereglementets bestämmelser om anmälans befordran
i tjänsteväg att, på sätt som skett i regementsinstruktionen, föreskriva
att till kompanichef inlämnad anmälan skall från denne vidarebefordras
direkt till regementschefen. Vidarebefordrandet bör rätteligen ske
genom vederbörande bataljonschef.

Med ovan återgivna uttalanden var förevarande ärende av militieombudsmannen
slutbehandlat. En avskrift av skrivelsen tillställdes chefen för Vaxholms
kustartilleriregemente.

4. Sedan anmälan om brott inkommit till fartygschef, som icke ägt bestraffningsrätt
i disciplinmål, har denne författningsstridigt hållit militärförhör
innan han vidarebefordrat anmälningen till bestraffningsberättigad befattningshavare.
Härigenom har meddelad föreskrift om ådömande av gemensamt
straff för flera av den anmälde begångna brott, även blivit åsidosatt.

Vid militieombudsmannens inspektioner i vad de berört den militära rättsvården
ävensom eljest under militieombudsmannens ämbetsverksamhet har
uppmärksammats, att i militära rättegångslagen och rättsvårdskungörelsen
meddelade föreskrifter angående det förberedande förfarandet i militära
bestraffningsärenden icke alltid iakttagas. För ett dylikt ärende har redogörelse
lämnats i militieombudsmannens ämbetsberättelse 1952 s. 162 ff.
Med hänsyn till ifrågavarande bestämmelsers grundläggande betydelse för
det judiciella förfarandet vid förbanden och då jämväl under senare tid förekommit
fall, där bestämmelserna åsidosatts, har militieombudsmannen funnit
angeläget i sådana fall ånyo framhålla vikten av att bestämmelserna noggrant
iakttagas. I ett av de under senare tid påtalade fallen voro omständigheterna
följande.

Vid granskning av arrestantkort från första ubåtsflottiljen för oktober

1951 uppmärksammades bland annat, att furiren nr 263-11-48 Karlsson
ålagts dels den 16 augusti 1951 av rådhusrätten i Karlskrona arrest i femton
dagar för fylleri, förargelseväckande beteende, tjänstefel och undanhållande,
dels ock den 3 september 1951 av flottilj chefen arrest i fem dagar
för undanhållande den 12—den 13 augusti samma år.

Sedan upplysning begärts rörande orsaken till att icke sistnämnda mål
med hänsyn till innehållet i 22 § första stycket punkten 7 militära rättegångslagen
hänskjutits till åklagaren, anförde flottilj chefen i skrivelse den
31 januari 1952 till militieombudsmannen följande: Anmälan om Karlssons
den 12—den 13 augusti 1951 begångna undanhållandebrott hade sistnämnda
dag av vakthavande jourstyrmannen gjorts till Karlssons fartygschef å
ubåten Sjöormen. Därefter hade militärförhör hållits av denne. Protokoll
över militärförhöret hade ingivits till dåvarande flottilj chefen den 19 augusti.
Då vid denna tidpunkt dom beträffande Karlssons tidigare förseelser
redan meddelats av rådhusrätten, hade målet handlagts såsom disciplinmål.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 27 mars 1952 dagtecknad, till chefen
för första ubåtsflottiljen avlåten skrivelse följande.

Enligt 21 § militära rättegångslagen må anmälan om brott av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål göras,
förutom hos åklagare eller polismyndighet, hos den befattningshavare som
i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över den misstänkte. Föreskrifter
rörande de åtgärder som under det därefter följande utredningsförfarandet
ankomma på militär myndighet återfinnas i första hand i 22 §
militära rättegångslagen. Enligt detta lagrum skall, om bestraffningsberättigad
befattningshavare på grund av anmälan eller eljest erhållit kännedom
om brott som avses i 21 §, denne under vissa angivna förutsättningar
genast hänskjuta målet till åklagaren. Sådant hänskjutande skall enligt
första stycket punkten 7 nämnda lagrum ske om civil myndighet har att
verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte antages ha
begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov, som är till avsevärt
men för krigslydnaden. Om icke målet hänskjutes till åklagaren och
förundersökning angående brottet ej ändock inletts av civil myndighet skall
— med undantag för de fall där tillrättavisning finnes vara tillfyllest eller
saken prövas vara av så ringa vikt att den bör helt förfalla — utredning
om brottet ske vid militärförhör. Enligt 24 § militära rättegångslagen skall
militärförhör hållas antingen av den bestraffningsberättigade själv eller av
den han i allmänhet eller för visst fall förordnat. 1 anslutning till de nu
återgivna sladgandena föreskrives i 1 § militära rättsvårdskungörelsen att,
innan militärförhör påbörjas, vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare
skall pröva att utredningen icke på grund av stadgandena i
22 § militära rättegångslagen i stället skall ombesörjas av civil myndighet.
Enligt 15 § rättsvårdskungörelsen skall, så snart bestraffningsberättigad
befattningshavare mottagit anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om

ansvar därför skall handläggas som militärt mål eller eljest vidtagit åtgärd
i anledning av sådant brott, kontrollkort upprättas beträffande målet, vare
sig detta handlägges som disciplinmål eller hänskjutes till civil myndighet.
I 24 g första stycket rättsvårdskungörelsen stadgas att, om bestraffningsberättigad
befattningshavare fått kännedom om att någon begått flera brott,
för vilka straff bör av honom åläggas i disciplinmål, bestraffning för brotten
skall åläggas på en gång, om ej därigenom vållas uppskov som är till
avsevärt men för krigslydnaden. I anslutning till detta stadgande föreskrives
i samma paragrafs andra stycke att, innan disciplinmål avgöres, genom
granskning av upprättade kontrollkort skall utrönas, huruvida vederbörande
är misstänkt för annat brott.

Av Edert yttrande i ärendet framgår, att vid behandlingen av anmälan
mot Karlsson för undanhållande den 12—den 13 augusti 1951 tillämpats en
ordning, varigenom de ovan återgivna stadgandena rörande handläggningen
av militära mål blivit åsidosatta. När ifrågavarande anmälan den 13 augusti
inkommit till fartygschefen, hade denne haft att — utan att dessförinnan
hålla militärförhör i saken — skyndsamt vidarebefordra anmälan tjänstevägen
till flottilj chefen. Sedan kontrollkort upplagts hade det därefter jämlikt
1 § rättsvårdskungörelsen ankommit på denne att, innan utredning genom
militärförhör påbörjats, pröva huruvida icke på grund av stadgandena
i 22 § militära rättegångslagen utredningen i stället skolat ombesörjas av
civil myndighet. Vid sådan prövning skulle genom granskning av upprättade
kontrollkort ha utrönts att Karlsson vid rådhusrätten stod under tilltal
för andra brott, i följd varav målet bort jämlikt 22 § första stycket
punkten 7 militära rättegångslagen hänskjutas till åklagaren. Det synes
sannolikt att, därest så skett, gemensamt straff för samtliga ifrågavarande
brott skulle ha ådömts Karlsson. Genom att fartygschefen i förevarande fall
hållit militärförhör innan han vidarebefordrat anmälan mot Karlsson till
flottilj chefen har den i 24 § rättsvårdskungörelsen omförmälda granskningen
av upprättade kontrollkort kommit att ske så sent, att den icke kunnat
fylla avsett ändamål.

Ehuru sålunda behandlingen av ifrågavarande anmälan icke skett i överensstämmelse
med gällande föreskrifter, låter jag bero vid vad i ärendet
förekommit.

Fartygschefen skulle genom flottiljchefens försorg erhålla del av skrivelsen.

5. Vid flygflottilj har för eftersökande av förkommen materiel företagits
kroppsvisitation å vissa värnpliktiga. Fråga om förutsättningarna för vidtagande
av sådan åtgärd.

Ämbetsberättelsen innehåller ovan (s. 40 ff.) redogörelse för ett av tjänstförrättande
militieombudsmannen Henkow mot överstelöjtnanten vid flygvapnet
Sven Erik Hedberg anhängiggjort åtal för missfirmelse mot krigsman.

Redogörelsen utvisar bland annat följande. Ett par kronan tillhöriga solglasögon,
värda omkring 27 kronor, hade förkommit vid Västmanlands flygflottilj
under tiden den 27—den 29 februari 1952. Glasögonen hade varit
utlämnade till Hedberg och förvarats i dennes flygoverall. Overallen hade
av Hedberg medförts vid en den 27 februari i bil företagen tjänsteresa och
vid resans slut i Västerås överlämnats till chauffören, som beordrats inlämna
overallen i vakten vid flottiljen. Sedan chauffören lämnat overallen
till vakten, hade overallen hängt i vaktlokalen till den 29 februari på förmiddagen,
då den på Hedbergs order av en värnpliktig tillhörande den då
tjänstgörande vakten burits till Hedbergs tjänsterum. När Hedberg mottog
overallen, hade glasögonen saknats. Efterforskningar av glasögonen hade
verkställts inom vaktlokalen och på vägen från vaktlokalen till Hedbergs
tjänsterum, utan att glasögonen återfunnits.

Av utredningen i ärendet framgick vidare bland annat följande. För ytterligare
eftersökande av glasögonen hade på eftermiddagen den 29 februari
tillgänglig personal — sammanlagt 20 man — av den s. k. vaktplutonen,
ur vilken pluton flottiljvakten utgick, blivit föremål för visitation på respektive
logement. Visitationen, som ombesörjts av vaktplutonens chef, överfuriren
Bertil Bindå, med biträde av tre furirer, hade tillgått så att manskapet
fått ställa upp vid sina skåp och därur taga fram sina tillhörigheter.
I skåpen förvarade kläder och där befintliga väskor och portföljer hade
undersökts. Dessutom hade sängutrustningen genomgåtts. Vidare hade undersökning
skett av manskapets påhavda kläder sålunda att den visiterande
känt utanpå fickorna och, därest han märkt något egendomligt, känt efter
även i fickorna. De förkomna glasögonen hade icke återfunnits vid visitationen.

Om föranstaltandet av visitationen uppgavs vid verkställd utredning följande.

Hedberg: För att få reda på glasögonen hade Hedberg, som vid tillfället
var tjänstförrättande flottiljchef, beordrat chefen för fjärde divisionen kaptenen
Bengt Weman att verkställa visitation av den del av vaktstyrkan som
tjänstgjort under tiden den 26—den 29 februari 1952. Vaktstyrkan utginge
ur fjärde divisionen. Hedberg hade icke ansett det sannolikt att glasögonen
kunde ha förkommit innan overallen inlämnades till flottiljvakten. Det hade
enligt Hedbergs uppfattning funnits sannolika skäl att antaga att någon i
vaktlokalen tillgripit glasögonen. När Hedberg talat med Weman, hade han
icke nämnt något annat än visitation och någon tillsägelse om kroppsvisitation
hade icke förekommit.

Weman: Han hade beordrat Bindå att företaga visitation av vid vaktplutonen
tillgänglig personal. En sådan visitation omfattade skåp, sängar, kläder
eller överhuvudtaget alla ställen där eftersökt föremål kunde finnas.
Något annat än skåpvisitation hade emellertid icke avsetts med ordern om
visitation. Hur orden exakt fallit kunde han numera icke erinra sig. Bindå
hade senare överlämnat en rapport över den verkställda visitationen.

Bindå: Weman hade anbefallt visitation av den på vaktplutonen närva 6—527853.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

rande personalen, emedan det förutsattes, att glasögonen kunde ha tillgripits
av någon från vaktplutonen. Bindå hade, innan visitationen börjat,
underrättat sina medhjälpare om anledningen till visitationen och förklarat
att en grundlig undersökning skulle göras för att eftersöka glasögonen.
Bindå hade skrivit rapport över visitationen och överlämnat denna till Weman.

Det må anmärkas, att i den av Bindå till Weman avgivna rapporten visitationen
omnämnts som »skåpvisitationen».

I anslutning till en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 31 maj 1952 till
chefen för Västmanlands flygflottilj följande.

I 28 kap. rättegångsbalken finnas bestämmelser om husrannsakan samt
kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Beträffande kroppsvisitation gäller
i huvudsak följande. Om anledning förekommer att brott förövats varå frihetsstraff
kan följa, må kroppsvisitation företagas för eftersökande av föremål,
som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet
som kan äga betydelse för utredning om brottet. Å annan än den som skäligen
kan misstänkas för brottet må kroppsvisitation dock företagas, allenast
om synnerlig anledning förekommer att därigenom föremål, som är underkastat
beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet vinnas (28
kap. 11 §). Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken må föremål, som skäligen
kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott
någon avhänt eller på grund av brott förverkat, tagas i beslag. Förordnande
om kroppsvisitation meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.
Kan kroppsvisitation antagas medföra synnerlig olägenhet för den hos
vilken åtgärden företages bör, om ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas
utan rättens förordnande (28 kap. 4 och 13 §§). över kroppsvisitation
skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen och vad
därvid förekommit (28 kap. 9 och 13 §§).

Enligt 37 § första stycket militära rättegångslagen må bestraffningsberättigad
befattningshavare i anledning av brott, för vilket underlydande är
misstänkt, förordna om kroppsvisitation, där sådan befogenhet tillkommer
åklagare. Av förarbetena till nämnda lagrum framgår att departementschefen
ansåg det varken erforderligt eller önskvärt att tillägga bestraffningsberättigad
befattningshavare befogenhet att förordna om husrannsakan. Departementschefen
framhöll emellertid, att visitation av t. ex. ett klädskåp i ett
logement likväl kunde ske och hänvisade därvid till militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1947 s. 175 ff.

I § 134 mom. 1 i tjänstgöringsreglementet för flygvapnet föreskrives att
visitationer skola anställas dels på bestämda tider med visst ändamål för
varje gång, dels på obestämda tider efter förefallande behov. Enligt flottiljinstruktionen
för Västmanlands flygflottilj skall divisionschef genom täta
och oregelbundna visitationer såväl själv som genom underlydande befäl
tillse ordningen inom divisionen samt åligger det allt befäl att tillse, att givna

föreskrifter om persedlars och inventariers användning, förvaring och vård
efterlevas.

Av vad sålunda anförts framgår alltså att skåpvisitation kan företagas så
snart divisionschefen anser det erforderligt för ordningens övervakande, medan
däremot kroppsvisitation endast får ske då bestraffningsberättigad befattningshavare
finner vissa särskilda förutsättningar föreligga och förordnar
därom.

Den vid förevarande tillfälle verkställda visitationen har tydligen icke
varit begränsad till de visiterades skåp och där förvarade persedlar. I viss
utsträckning ha också kläder, som de visiterade haft på sig, blivit undersökta.
Eftersom undersökning av någons kläder eller vad han eljest bär på
sig är att hänföra till kroppsvisitation, har den företagna åtgärden innefattat
jämväl sådan visitation.

Hedberg, som vid tillfället var tjänstförrättande flottiljchef och sålunda
ägde bestraffningsrätt, har emellertid förklarat att han icke förordnat om
kroppsvisitation. Varken Weman, som i egenskap av divisionschef beordrat
den företagna visitationen, eller Bindå, vilken ombesörjt densamma, synes
heller ha varit av den uppfattningen att sådant förordnande givits. Den
kroppsvisitation som förekommit har därför skett utan lagligt stöd.

För Bindå, som närmast är ansvarig för det sätt varpå den anbefallda
visitationen utförts, kan det väl ha framstått såsom naturligt att eftersökning
av den förkomna egendomen skulle ske jämväl i de kläder som de
\isiterade
förutsättningar för meddelande av förordnande om kroppsvisitation förelegat.
Å andra sidan måste emellertid fasthållas att kroppsvisitation är ett
tvångsmedel som innebär ett kännbart ingrepp mot den enskilde och därför
i lagstiftningsväg omgärdats med starka garantier mot missbruk. Likaväl
som vederbörande chef innan han förordnar om kroppsvisitation måste sorgfälligt
pröva om de i lagen angivna förutsättningarna äro för handen, är det
av vikt att den som beordrats att visitera icke utan att förordnande meddelats
företager något som faller inom kroppsvisitationens område.

Utöver sitt sålunda gjorda uttalande fann tjänstförrättande militieombudsmannen
icke skäl att vidtaga någon åtgärd i anledning av vad som förekommit.

Hedberg, Weman och Bindå skulle genom flottiljchefens försorg erhålla
del av skrivelsen.

6. Fråga huruvida det varit med gällande bestämmelser förenligt att ålägga
straff i disciplinär ordning i fall då den till bestraffning anmälde hos domstol
fullföljt ännu icke prövad talan mot beslut, varigenom i enahanda ordning
straff ålagts honom för annan förseelse.

Vid granskning av arrestantkort från Jämtlands fältjägarregemente för
april 1951 uppmärksammades, att värnpliktige nr 401-5-46 Edström ålagts
dels den 5 april 1951 av rådhusrätten i Östersund sex dagars arrest för

fylleri dels ock den 9 april 1951 av regementschefen, översten N. E. Bouveng,
tio dagars arrest för undanhållande den 29 mars samma år.

Sedan upplysning begärts rörande skälen till att icke sistnämnda mål med
hänsyn till bestämmelserna i 22 § första stycket punkten 7 militära rättegångslagen
hänskjutits till åklagaren utan avgjorts av regementschefen, anförde
Bouveng i yttrande den 2 juli 1951 följande: Den 5 mars 1951 hade
till Bouveng inkommit anmälan mot Edström för fylleri. Militärförhör hade
hållits den 6 mars och den 8 mars hade Edström av Bouveng ålagts disciplinstraff
av arrest i sex dagar för fylleri. Mot detta beslut hade Edström fört
talan vid rådhusrätten, som meddelat slutligt beslut den 5 april 1951, varigenom
Bouvengs beslut fastställts. Den 29 mars 1951 hade till Bouveng anmälts,
att Edström gjort sig skyldig till undanhållande. Bouveng hade beordrat
militärförhör troligen samma dag eller möjligtvis den 3 april, då
den skriftliga anmälan uppförts på kontrollkort. Militärförhör hade hållits
den 6 april och förhör enligt 40 § militära rättegångslagen den 9 april. Sistnämnda
dag hade Edström av Bouveng ålagts disciplinstraff av arrest i tio
dagar. Såväl Bouveng själv som auditören F. Victor hade varit av den uppfattningen,
att 22 § första stycket punkten 7 militära rättegångslagen icke
varit tillämplig i förevarande fall, eftersom det hos rådhusrätten anhängiga
målet avsåge talan mot ett av Bouveng tidigare meddelat straffbeslut och
det därför icke gärna kunde sägas att civil myndighet hade »att verkställa
utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava begått».
Om så ansåges vara fallet skulle ju i princip också den omständigheten att
en värnpliktig klagat till vederbörande hovrätt eller till högsta domstolen
medföra, att utredning angående ett nytt brott skulle hänskjutas till vederbörande
åklagare, därest ej genom målets hänskjutande skulle vållas uppskov,
som vore till avsevärt men för krigslydnaden. Därest denna Bouvengs
tolkning av 22 § första stycket punkten 7 militära rättegångslagen skulle
vara felaktig, komme Bouveng givetvis att i fortsättningen tillämpa den tolkning
som militieombudsmannen ansåge vara den riktiga. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 24 januari 1952 till Bouveng
följande.

I 186 § strafflagen för krigsmakten stadgades att, om någon på en gång
var angiven för förseelse, som enligt 185 § samma lag kunde beivras i den
för disciplinmål föreskrivna ordningen, och brott, som tillhörde krigsdomstols
upptagande, båda målen skulle hänskjutas till domstolen. Enligt uttalande
i det den 17 december 1946 avgivna betänkandet angående revision av
det militära rättegångsväsendet (SOU 1946: 91 s. 136) borde denna inskränkning
i den disciplinära bestraffningsrätten bibehållas. I det därefter tillkomna,
till lagrådet remitterade förslaget till militär rättegångslag föreskrevs
också — 10 § punkten 1 i förslaget — att även om ett av krigsman
förövat brott vore sådant att straff därför kunde åläggas i disciplinmål, så
icke finge ske om den brottslige samtidigt vore misstänkt för annat brott och

straff för detta ej kunde åläggas i disciplinmål. Att bestraffningsberättigad
chef i sådant fall hade att genast hänskjuta även förstnämnda mål till åklagaren
följde av stadgandet i 22 § första stycket punkten 2 i lagförslaget
att så skulle ske om straff för brottet ej finge åläggas i disciplinmål. 1 lagförslaget
fanns däremot icke någon motsvarighet till det stadgande, som
återfinnes i 22 § första stycket punkten 7 i den sedermera antagna lagen och
enligt vilket militärt mål skall hänskjutas till åklagaren om civil myndighet
har att verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte
antages ha begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov, som
är till avsevärt men för krigslydnaden. Sistnämnda stadgande tillkom på
inrådan av lagrådet, som vid behandlingen av 10 § i det remitterade förslaget
anförde följande: »I 9 § uppräknas de brott, för vilka straff må åläggas
i disciplinmål. Enligt stadgande i 10 § har undantag gjorts för den händelse
den som begått sådant brott samtidigt är misstänkt för annat brott och straff
för detta ej kan åläggas i disciplinmål. Syftet härmed är att båda brotten
skola bliva bestraffade i ett sammanhang. Det kan dock ifrågasättas om
detta undantagsstadgande bör vara ovillkorligt. På sätt redan i motiven till
202 a § strafflagen för krigsmakten erinrades kunna nämligen fall tänkas
förekomma, där det för krigslydnadens och ordningens upprätthållande är
oundgängligt att. bestraffning skyndsamt ålägges. I sådana fall bör det ej
vara obligatoriskt att målet hänvisas till handläggning inför domstol med
därav föranledd tidsutdräkt. En föreskrift i denna riktning synes emellertid
böra så avfattas, att hänvisning till domstolsförfarande framstår som det
normala, varifrån avvikelse får göras endast då avsevärt men för krigslydnaden
kan befaras uppkomma genom uppskov med bestraffningen. Å andra
sidan har i det remitterade förslaget ej beaktats att, även om det andra brott
för vilket den brottslige är misstänkt är av den beskaffenhet att straff
därför kan åläggas i disciplinmål, den bestraffningsberättigade befattningshavaren
likväl kan hava på sätt i förslaget stadgas av annan orsak hänskjutit
målet därom till åklagaren eller att denne eljest påbörjat utredningen
om sådant brott. Fallet synes nämligen icke kunna inrymmas under
första stycket punkt 6 i 22 §, eftersom ''sakens beskaffenhet’ svårligen kan
antagas syfta på ett sådant förhållande som att den brottslige begått även ett
annat brott än det i stadgandet närmast avsedda.1 I ifrågavarande fall synes
det lika påkallat som i det i förslaget reglerade, att båda brotten bestraffas
i ett sammanhang. Det ovan sagda torde äga motsvarande tillämpning då
åtal mot den misstänkte redan väckts beträffande ett av brotten. För att tillgodose
båda här berörda synpunkter skulle kunna förfaras på det sätt, att
stadgandet under 1 i 10 § får utgå och att i stället i 22 § första stycket som
ett särskilt fall då mål skall hänskjutas till åklagaren upptages att civil
myndighet har att verkställa utredning angående annat brott, som den miss- 1

1 Enligt bär åsyftade föreskrift skulle målet hänskjutas till åklagaren om de» bestraffningsberättigade
i andra fall än de som avsåges i punkterna I—5 [tå grund av sakens beskaffenhet
funne synnerliga skäl föreligga att målet handlades vid domstol.

tänkte antages hava begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov
som är till avsevärt men för krigslydnaden.»

I Edert yttrande har Ni givit uttryck åt den uppfattningen att redan ordalagen
i det ifrågavarande stadgandet i 22 § första stycket punkten 7 militära
rättegångslagen skulle tyda på att stadgandet icke hade avseende å fall då
det mål som förelågc hos den civila myndigheten — åklagare eller domstol
— avsåge talan mot ett i disciplinmål meddelat straffbeslut. Denna Eder
uppfattning synes icke ha skäl för sig. Vid en sammanställning av detta
stadgande med andra hithörande bestämmelser torde nämligen oförtydbart
framgå att, då såsom förutsättning för tillämpning av stadgandet angives
att i annat mål rörande den misstänkte civil myndighet »har att verkställa
utredning», det citerade uttrycket bör läsas såsom liktydigt med att i sådant
mål erforderlig utredning ankommer på civil myndighet. Den omständigheten
att utredningen i målet till äventyrs redan är mer eller mindre långt
framskriden eller till och med avslutad, när fråga uppstår om hänskjutande
till åklagaren av ett senare tillkommet mål, bör med andra ord icke i och för
sig kunna utesluta tillämpning av det ifrågavarande stadgandet i punkten 7
(jfr militieombudsmannens ämbetsberättelse 1951 s. 195 f.).

Icke heller vad som enligt den ovan lämnade redogörelsen förekommit i
samband med stadgandets tillkomst torde giva något belägg för att det varit
avsett att från tillämpning av stadgandet undantaga fall då det mål som
föreligger hos civil myndighet innefattar klagan mot ett i disciplinär ordning
meddelat straffbeslut. Å andra sidan synes visserligen lika litet från
förarbetena kunna hämtas något stöd för att stadgandet tillkommit med
sikte även på sådana fall varom nu är fråga. Vid beaktande av grunden för
stadgandet — nämligen att jämväl i militära mål i möjligaste mån säkerställa
tillämpningen av den i 4 kap. 1 § strafflagen fastställda principen om
utmätande av gemensamt straff — torde det dock ligga närmast till hands
att låta stadgandet omfatta även nu ifrågavarande fall. Givet är att därvid
lika väl som eljest förutsättningar kunna föreligga för tillämpning av vad
i stadgandet föreskrives därom att det senare tillkomna målet ej skall hänskjutas
till åklagaren om därigenom vållas uppskov som är till avsevärt
men för krigslydnaden. Att så regelmässigt torde bliva förhållandet då i det
först uppkomna målet talan fullföljts i hovrätt eller högsta domstolen ligger
i öppen dag.

I annat sammanhang — se ämbctsberättelsen 1951 s. 82 f. — har jag haft
anledning framhålla hurusom bestraffningsberättigad befattningshavares
prövning av frågan om genom måls hänskjutande till åklagaren vållas uppskov,
som är till avsevärt men för krigslydnaden, förutsätter att från åklagare
eller domstol inhämtas upplysningar som möjliggöra ett sakligt bedömande
härav.

Med det anförda har jag velat giva Eder del av min uppfattning i saken.
Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Victor skulle genom Bouvengs försorg erhålla del av skrivelsen.

7. Kapten har meddelat överfurir tillrättavisning — varning — för förseelse,
som icke kunnat beivras i disciplinär ordning. Efter att ha blivit uppmärksamgjord
å det felaktiga däri har kaptenen, sedan tillrättavisningen redan
verkställts genom varningens tillkännagivande för överfuriren, ändrat tillrättavisningen
till att avse annan förment förseelse av överfuriren, vilken
därvid icke heller erhöll tillfälle att förklara sig beträffande vad som dåmera
lades honom till last. Härjämte har kaptenen vid samtal, som han senare haft
med överfuriren, brustit i anständigt uppförande.

I en den 20 december 1951 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
överfuriren nr 161-19-45 Evert Wäppling, basbataljonen, Norrbottens
flvgbaskår, klagomål däröver att Wäppling den 30 november 1951 av sin
bataljonschef kaptenen Alf Gunnar Nyström ålagts tillrättavisning i form
av varning för fylleri, vilken förseelse skulle ha begåtts vid ett tillfälle —
den 28 november 1951 — då Wäppling i sällskap med furiren nr 1151-19-47
Andersson besökt hotell Standard i Kiruna. I skriften framhöll Wäppling,
hland annat, att Nyström — som själv besökt hotellet vid tillfället — uppmanat
Andersson att taga hand om Wäppling, att Wäppling emellertid enligt
uttalanden av såväl Andersson som andra personer skött sig klanderfritt,
och att Wäppling vid tillfället burit civil klädsel.

Sedan skriften översänts till kårchefen med anhållan om utredning i ärendet,
inkom denne den 30 januari 1952 med avskrift av förteckning över tillrättavisningar
beträffande Wäppling samt protokoll över förhör med Nyström,
Wäppling och ytterligare personer.

Avskriften av tillrättavisningsförteckningen utvisade att Nyström den 30
november 1951 — sedan förhör enligt 67 § första stycket militära rättegångslagen
hållits den 29 november — meddelat Wäppling tillrättavisning i form
av varning. Av avskriften framgick vidare, att i den kolumn av förteckningen,
vari skall införas en kortfattad redogörelse för förseelsen, uppgift
om tiden för dess begående och förseelsens beteckning enligt strafflagen,
först antecknats »Fylleri», men att denna anteckning överstrukits och ersatts
med »Onykterhet i tjänsten». Uppgift om tiden för förseelsens begående
saknades.

Nyström uppgav vid förhöret: Nyström, som varit beordrad till Kiruna
för att inspektera eu kurs i snöröjning, hade den 28 november på kvällen
besökt hotell Standard. Sedan Nyström intagit supé hade han flyttat över
till ett annat bord, där en ingenjör, två fanjunkare och en sergeant suttit.
Nyström hade därigenom kommit att sitta intill det bord, där Wäppling och
Andersson suttit. Wäppling hade varit civilklädd, medan Andersson burit
uniform. Omkring klockan 2230 hade Wäppling börjat bli »pratsam», dock
utan att vara direkt störande. Ungefär en timme senare hade Wäppling
kommit fram till Nyströms bord. Wäppling hade då varit synbart berusad.
Han hade icke kunnat stå upprätt utan stöd. Ansiktsuttryck och kroppsrörelser
hade vittnat om att han var starkt påverkad. Han hade sluddrat och

försökt tala om något för en av fanjunkarna; vad Wäppling sade hade Nyström
ej uppfattat. Eftersom Wäppling icke heller helt kunde uppfatta vad
fanjunkaren sade, hade Nyström bett fanjunkaren säga till Wäpplipg att
denne skulle gå och sätta sig, vilket Wäppling så småningom gjort. Nyström
hade sedan sagt till Wäppling, att denne skulle avlägsna sig från lokalen,
vilket Wäppling på grund av sitt påverkade tillstånd icke uppfattat. Då
Wäppling nu befunnit sig i ett sådant tillstånd, att han icke kunde sitta
upprätt vid bordet och enligt Nyströms uppfattning knappast var medveten
om sin omgivning, hade Nyström beordrat Andersson att taga hand om
Wäppling samt tillse att denne avlägsnades ur lokalen och blev förd till förläggningen.
När Wäppling gått, hade även Nyström lämnat matsalen. Tamburvaktmästaren
hade därvid talat om att det var andra gången, som Wäppling
uppträtt överlastad på hotellet. Nyström ville framhålla, att Wäppling
vid tillfället icke uppträtt störande för omgivningen, men att han varit så
överlastad, att han icke kunnat taga vara på sig själv. — I bussen ut till
flygfältet påföljande dag klockan 0700 hade Nyström märkt att Wäppling
icke helt hunnit nyktra till. Hans tillstånd hade emellertid icke varit sådant
att Nyström ansett sig behöva avvisa honom. Efter framkomsten till Kalixfors
hade Nyström samlat befälet och talat om tjänsten i allmänhet. Nyström
hade därvid kommit in på den under gårdagen inträffade händelsen,
varvid Nyström framhållit att sådant icke finge hända och att det inträffade
skulle komma att rapporteras till kårchefen. Efter uppställningen hade
Wäppling kommit in till Nyström och bett om ett enskilt samtal. Wäppling
hade därvid lovat, att han i fortsättningen skulle bättra sig. Nyström hade
emellertid meddelat Wäppling att han ansåge det inträffade så allvarligt
att han i alla fall måste rapportera det till kårchefen. Vid återkomsten till
flygbaskåren den 30 november hade Nyström till kårchefen lämnat rapport
över läget i Kiruna samt därvid talat om episoden med Wäppling. Nyström
hade föreslagit kårchefen, att Wäppling icke skulle erhålla bestraffning, då
han lovat bättring, utan i stället tillrättavisning i form av varning. Kårchefen
hade meddelat att han icke hade något att erinra däremot. Nyström
hade därefter meddelat Wäppling tillrättavisning i form av varning för fvlleri.
Efter föredragning för kårchefen hade denna varning ändrats till onykterhet
i tjänsten, vilken ändring införts i förteckningen över tillrättavisningar.
Nyström vidginge att han gjort sig skyldig till det formella felet att
tillrättavisa Wäppling för fylleri i stället för onykterhet i tjänsten.

Wäppling uppgav vid förhöret: Wäppling, som varit beordrad till Kiruna
som förläggningschef och transportchef, hade den 28 november tillsammans
med Andersson besökt hotell Standard för att äta middag. De hade kommit
dit omkring klockan 1900. Nyström, som då redan befunnit sig där, hade
under kvällen bytt bord, varvid han kommit att sitta intill Wäpplings och
Anderssons bord. Wäppling och Andersson, vilka innan de kommit till hotellet
icke förtärt någon sprit, hade var för sig till maten tagit två snapsar
och efteråt druckit två groggar. Under kvällen hade Wäppling från sitt bord
samtalat med Nyström, vilket denne då icke haft något emot. Wäppling hade

senare gått över till Nyströms bord för att samtala med en av fanjunkarna
som suttit där. Då Wäppling kommit tillbaka till sitt bord, hade Nyström
sagt till Andersson att denne och Wäppling skulle åka hem. När man har
sprit i kroppen vore man visserligen ur stånd att bedöma sig själv. Wäppling
ansåge emellertid att han icke varit farligt påverkad, eftersom vaktmästaren
å hotellet icke ingripit. Påföljande dag hade Wäppling varit i tjänst och känt
sig fullt återställd.

Wäppling uppgav vidare vid förhöret att, då Wäppling till Nyström lämnat
sin till militieombudsmannen ställda anmälan, Nyström yttrat att Wäppling
»var djävulskt omoraliskt dum, och att det var precis som att sparka
en officer i aschelet att lämna in rapport till MO»; troligen hade flygteknikern
nr 1233-19-44 Viklund och furiren nr 68-19-49 Tornlund hört vissa delar
av Nyströms yttrande.

Med anledning av Wäpplings uppgift om vad som förekommit då Wäppling
inlämnade anmälningsskriften till Nyström hördes denne ånyo, varjämte
förhör höllos med Viklund och Tornlund.

Nyström uppgav vid det förnyade förhöret: När Nyström den 11 december
1951 befunnit sig på baskompaniets expedition vid flygfältet i Kiruna, hade
Wäppling kommit in för att lämna sin anmälan. Nyström hade, när han läst
igenom anmälningsskriften, blivit upprörd, enär han ansett denna vara en
hämndeakt från Wäpplings sida. Nyström förnekade att han sagt att Wäppling
vore »djävulskt omoraliskt dum» men vidginge att han fällt ett yttrande
av ungefär följande lydelse: ».lag anser att det finns andra vägar att få rättelse
i det här på än att gå till MO, och jag anser det här vara att sparka en
officer i aschelet, men vill överfuriren ha det så här, så gärna för mej.»

Viklund uppgav vid det med honom hållna förhöret: En eftermiddag troligen
i mitten av december 1951, då Viklund uppehållit sig i baracken nr 16,
hade han från expeditionen hört ungefär följande yttrande: »Är det så att
överfuriren tänker sparka en officer i aschelet, så gärna för mej.» Rösten
hade varit påfallande lik Nyströms. När Wäppling kommit ut från expeditionen,
hade han frågat Viklund och Tornlund om de hade hört någonting.
Viklund hade svarat att han hört det förut citerade yttrandet samt frågat,
vad Nyström åsyftat med detta. Wäppling hade därvid svarat, att det rört
sig om anmälan till militieombudsmannen.

Tornlund uppgav vid förhöret: Tornlund hade vid det tillfälle då Wäppling
ingav sin anmälan vistats på expeditionen i baracken. Han hade därvid
från Nyströms expcditionsrum hört ordväxling mellan denne och Wäppling,
varvid Nyström talat mycket högröstat. Tornlund hade hört enstaka ord av
samtalet men, eftersom han varit sysselsatt med något skrivarbete, icke
särskilt lagt på minnet vad som sades. Han hade endast ett minne av att
Nyström låtit arg.

Den genom kårchefens försorg införskaffade utredningen avsåg i övrigt
förhör med ett flertal personer rörande Wäpplings tillstånd vid besöket å
hotell Standard.

Med anledning av vad Nyström vid förhöret uppgivit därom att den Wäpp -

ling meddelade tillrättavisningen ändrats till att avse onykterhet i tjänsten
anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 7 februari 1952 till kårchefen
att denne ville från Nyström införskaffa yttrande dels rörande de omständigheter,
på grund varav Nyström ansett Wäppling ha under tjänsteutövning
varit onykter, dels ock rörande det förhållandet att i tillrättavisningsförteckningen
icke angivits tiden för förseelsens begående. Vidare anhöll militieombudsmannen
i skrivelsen — med anledning av de uppgifter Nyström lämnat
om samråd med kårchefen vid meddelandet av tillrättavisningen — att kårchefen
ville inkomma med eget yttrande dels rörande den befattning han tagit
med tillrättavisningsärendet, dels ock —- därest han medverkat till beslutet
att tilldela Wäppling varning för onykterhet i tjänsten — rörande de
omständigheter varå han grundat sitt bedömande i saken.

Den 12 mars 1952 inkom kårchefen med de begärda yttrandena.

Nyström anförde i sitt yttrande: Som Nyström uppgivit vid förhöret hade
han vid färden ut till flygfältet den 29 november 1951 klockan 0700 — vilken
färd företogs i en av kronan hyrd buss för militär personal i uniform —
märkt att Wäppling icke helt hunnit nyktra till. Nyström hade under färden
haft möjlighet att iakttaga Wäppling dels direkt och dels genom backspegeln
i bussen. Wäppling hade då enligt Nyströms mening visat så tydliga tecken
på onykterhet — såsom omotiverade rörelser, oskärpa i blicken in. in. — att
Nyström ett ögonblick övervägt att förklara Wäppling icke tjänsteduglig under
dagen. När Nyström efter framkomsten till flygfältet talat med Wäppling,
hade Nyström fortfarande kunnat konstatera att Wäppling icke helt
hunnit nyktra till. Då det emellertid varit tydligt att Wäppling tagit sig
samman för att kunna sköta sin tjänst, hade Nyström låtit det hela bero till
dess han finge anmäla det inträffade för kårchefen. Nyström ansåge odiskutabelt
att Wäpplings förmåga att fullgöra tjänsten vid tillfället varit nedsatt.
— Uraktlåtenheten att i tillrättavisningsförteckningen angiva tiden för förseelsens
begående berodde på förbiseende från Nyströms sida.

Kårchefen anförde: Den 30 november 1951 hade Nyström för kårchefen
relaterat vad som förekommit på hotell Standard den 28 november. Mot
Nyströms beslut att tilldela Wäppling varning för fylleri hade kårchefen
icke haft något att erinra, därvid han utgått från att Wäppling varit iklädd
uniform vid besöket på hotell Standard. Något senare hade han erhållit kännedom
om att Wäppling var civilklädd vid tillfället. Han hade då meddelat
Nyström att Wäppling vid sådant förhållande icke kunnat åläggas varning
för fylleri men att Wäppling däremot, om han vid tjänstens början den 29
november var så påverkad av starka drycker att hans förmåga att fullgöra
tjänsten måste antagas vara nedsatt, kunde meddelas varning för onykterhet
i tjänsten.

I skrivelse till kårchefen den 13 mars 1952 anhöll militieombudsmannen
att kårchefen ville från Nyström införskaffa och till militieombudsmannen
inkomma med yttrande i vissa i skrivelsen närmare angivna hänseenden,
varjämte hemställdes att kårchefen — därest han funne saken därtill föranleda
— ville inkomma med eget yttrande. I skrivelsen framhölls bland an -

nät följande. Enligt 14 § disciplinlagen må i stället för disciplinär bestraffning
användas tillrättavisning för mindre förseelser av beskaffenhet att
straff därför kan åläggas i disciplinmål. För användande av tillrättavisning
förutsättes således att straffbar gärning av beskaffenhet att kunna beivras i
den för disciplinmål stadgade ordningen blivit begången. Enär i disciplinmål
ej må anställas förhör under edsansvar med vittnen, kan tillrättavisning
icke — lika litet som då fråga är om ådömande av straff — åläggas med
mindre den misstänkte erkänt förseelsen eller i vart fall vidgått de faktiska
omständigheter som läggas honom till last. Liksom fallet är med straff får
givetvis icke heller tillrättavisning under några omständigheter åläggas,
därest det är föremål för tvekan huruvida den misstänkte begått gärningen.
Jämlikt 67 § första stycket militära rättegångslagen skall — innan någon
meddelar tillrättavisning — han vid förhör med den felande lämna denne
tillfälle att förklara sig.

Den 8 april 1952 inkom kårchefen med yttrande av Nyström samt eget
yttrande.

Nyström anförde: Vid det med Wäppling den 29 november 1951 hållna förhöret
hade Wäppling lämnats tillfälle att förklara sig rörande sitt uppträdande
föregående kväll. Däremot hade under detta förhör icke berörts Wäpplings
tillstånd den 29 november. Detta hade berott på att Nyström felaktigt
utgått från att han ägt att tillrättavisa Wäppling för dennes uppträdande
kvällen innan, därest Wäppling vidginge att han då varit berusad, och att
saken därmed skulle vara utagerad och någon särskild påföljd för Wäpplings
onykterhet morgonen därpå icke skulle inträda. Vid förhöret hade
Wäppling vidgått att han varit »full» kvällen innan. Däremot hade Wäppling
icke yttrat någonting om sitt uppträdande på morgonen den 29 november,
eftersom Nyström vid förhöret icke lagt Wäppling något till last därutinnan.
Wäppling hade den 4 april 1952 delgivits den ändrade tillrättavisningen. —
Nyström erkände att han förfarit felaktigt dels genom att meddela tillrättavisning
för fylleri oaktat Wäppling vid tillfället i fråga varit civilklädd och
dels genom att därefter ändra tillrättavisningen utan att Wäppling lämnats
tillfälle att förklara sig. Som bidragande orsaker till sitt felaktiga förfaringssätt
ville Nyström anföra att han missuppfattat kårchefens upplysning att
Wäppling kunde meddelas varning för onykterhet i tjänsten under de av
kårchefen angivna förutsättningarna. Vidare ville Nyström framhålla att
handläggningen av ärendet mot Wäppling försvårats därav att Wäpplings
arbetsplats vid tidpunkten i fråga var belägen i Kiruna och att direkt kontakt
med Wäppling därför var svår att ernå.

För egen del anförde kårchefen, att det vore möjligt att hans yttrande
till Nyström, alt Wäppling under angiven förutsättning kunde tillrättavisas
för onykterhet i tjänsten, kunde ha framförts på sådant sätt, att Nyström
förletts att förbise nödvändigheten av att iakttaga gällande bestämmelser;
kårchefen kunde dock icke erinra sig den ordagranna lydelsen av yttrandet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 6 maj 1952 till chefen för Norrbottens
flygbaskår följande.

Såsom i skrivelsen den 13 mars 1952 till Eder framhållits må enligt 14 §
disciplinlagen i stället för disciplinär bestraffning användas tillrättavisning
för mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål.
Förutsättning för användande av tillrättavisning är således att
straffbar gärning av beskaffenhet att kunna beivras i den för disciplinmål
stadgade ordningen blivit begången. Av de i 9 § militära rättegångslagen givna
bestämmelserna angående omfattningen av den disciplinära bestraffningsrätten
framgår att då krigsman gör sig skyldig till fylleri straff därför
kan åläggas i disciplinmål — förutom i fall då förseelsen begåtts inom område
eller utrymme som nyttjas av krigsmakten — allenast därest den
brottslige vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt. För användande
av tillrättavisning förutsättes vidare — liksom för åläggande av
straff i disciplinmål — att den misstänkte erkänt förseelsen eller i vart fall
vidgått de faktiska omständigheter som läggas honom till last. I ändamål
bland annat att säkerställa att den misstänktes inställning härutinnan skall
bliva klarlagd har i 67 § första stycket militära rättegångslagen föreskrivits
att, innan någon meddelar tillrättavisning, han skall vid förhör med den felande
lämna denne tillfälle att förklara sig. Någon motsvarighet finnes numera
icke till den före den 1 januari 1949 gällande bestämmelsen i § 40 militära
bestraffningsförordningen att, om vederbörande befälhavare själv iakttagit
förseelsen, tillrättavisning fick utan föregående förhör meddelas omedelbart.
Såsom framhållits i militieombudsmannens ämbetsberättelse 1938
s. 142 innebar för övrigt icke heller sistnämnda stadgande något avsteg från
den för all straffprocess gällande grundsatsen att förseelsen skall vara erkänd
eller åtminstone bevislig utan endast ett undantag från regeln att förhör
med den felande skulle hållas. — I 68 § militära rättegångslagen föreskrives
att, om någon vill begära omprövning av honom ålagd tillrättavisning,
han skall skriftligen eller muntligen göra framställning därom hos närmast
högre befattningshavare som har bestraffningsrätt.

Det sätt på vilket Nyström behandlat det ifrågavarande tillrättavisningsärendet
giver i olika hänseenden anledning till erinringar.

Nyström har sålunda — som han själv vidgått — förfarit felaktigt genom
att meddela Wäppling tillrättavisning för fylleri, oaktat Wäppling vid besöket
å hotell Standard den 28 november 1951 icke var iklädd militär
tjänstedräkt och förseelsen således icke kunnat bliva föremål för beivran i
disciplinär ordning. Nyströms vidare åtgärder i tillrättavisningsärendet innebära
att han, då han blivit uppmärksamgjord på att tillrättavisning för fylleri
icke kunnat meddelas, genom överstrykning i tillrättavisningsförteckningen
ändrat sitt tidigare beslut sålunda att han i stället ålagt tillrättavisning
för en — såväl i fråga om tiden för gärningens begående som gärningens
art — helt annan förseelse, nämligen onykterhet i tjänsten den 29 november.
Det av Nyström den 29 november meddelade beslutet om tillrättavis -

ning för fylleri lär, sedan tillrättavisningen verkställts genom varningens
tillkännagivande för Wäppling, ha blivit definitivt och icke kunnat göras till
föremål för omprövning i annan ordning än den som anges i 68 § militära
rättegångslagen. Rätteligen hade Nyström, då han kommit till insikt om
heslutets felaktighet, bort antingen själv göra framställning hos närmast
bestraffningsberättigade chef om beslutets omprövning eller underrätta
Wäppling om beslutets felaktighet och om möjligheten för denne att begära
dylik omprövning.

Nyström har vidare medgivit att han, innan han ändrade beslutet till att
avse tillrättavisning för onykterhet i tjänsten, icke lämnat Wäppling tillfälle
att yttra sig rörande de omständigheter, som ansågos kunna föranleda
straffbarhet för dylik förseelse. Såvitt handlingarna i ärendet utvisa har
Wäppling först den 4 april 1952 — då han i samband med utredningen i
förevarande ärende fick del av det ändrade beslutet — erhållit kännedom
om att sådan förseelse lagts honom till last. Nyströms underlåtenhet att
hålla förhör med Wäppling är så mycket mera anmärkningsvärd som enligt
av Nyström i ärendet lämnad uppgift Wäpplings tillstånd den 29 november
icke var sådant att Nyström ansåg sig behöva avstänga denne från
tjänstgöring. Nyström hade i detta förhållande bort finna särskild anledning
att noggrant överväga sin åtgärd att utan Wäpplings hörande ändra
beslutet på sätt som skedde. Vad i förevarande ärende förekommit giver
anledning förutsätta att, därest Wäppling vid förhör fått tillfälle att förklara
sig, denne skulle ha förnekat att han kunde lastas för onykterhet i
tjänsten.

Vad Nyström såsom förklaring till sitt felaktiga förfaringssätt anfört
därom att han vid det samråd i saken, som förekommit mellan Eder och
honom, missuppfattat Edert yttrande att Wäppling kunde under av Eder
angiven förutsättning tillrättavisas för onykterhet i tjänsten giver mig anledning
framhålla följande. Av utredningen i ärendet framgår att Ni, då Ni
erhållit kännedom om att Wäppling vid besöket å hotell Standard icke var
iklädd militär tjänstedräkt, meddelat Nyström att Wäppling vid sådant
förhållande icke kunnat åläggas tillrättavisning för fylleri men att Wäppling
däremot, om han den 29 november var så påverkad av starka drycker
att hans förmåga att fullgöra tjänsten var nedsatt, kunde åläggas tillrättavisning
för onykterhet i tjänsten. Även om måhända försiktighetsskäl kunde
ha givit Eder anledning att, då Ni för Nyström framhöll möjligheten att
meddela tillrättavisning för onykterhet i tjänsten, fullständigare än som skett
angiva förutsättningarna härför, har Ni å andra sidan med fog kunnat räkna
med att gällande bestämmelser om åläggande av tillrättavisning voro för
Nyström kända. I allt fall är vad härutinnan må ha förekommit icke av
beskaffenhet att fritaga Nyström — som under eget ansvar behandlat och
avgjort del ifrågavarande tillrättavisningsärendet — från anmärkning för
det fel som i förevarande avseende förekommit.

Nyström har ytterligare vidgått att han, då Wäppling den 11 december
1951 till Nyström lämnat sill till mig ställda klagoskrift i ärendet, till Wäpp -

ling fällt ett yttrande av innebörd att dennes anmälan innebure detsamma
som att »sparka en officer i aschelet». Härigenom har Nyström betänkligt
åsidosatt sin skyldighet att såsom chef iakttaga ett värdigt och grannlaga
uppträdande. Vad Nyström härutinnan låtit komma sig till last är så mycket
mera förkastligt, som hans uppträdande vid tillfället av Wäppling
kunnat uppfattas som en påtryckning i syfte att förmå honom att återtaga
sin anmälan. Särskilt om, såsom Nyström vid förhör i ärendet uppgivit, det
ovannämnda yttrandet fällts i anslutning till att Nyström för Wäppling
framhållit att det funnes andra vägar att få rättelse i saken, har en dylik
uppfattning legat nära till hands.

Oaktat Nyström på sätt ovan anförts förfarit felaktigt vid behandlingen
av tillrättavisningsärendet samt vid mottagandet av Wäpplings anmälningsskrift
brustit i anständigt uppträdande, finner jag mig emellertid med
hänsyn till omständigheterna kunna låta bero vid den erinran som innefattas
i det anförda. Jag har därvid — beträffande anmärkningen mot Nyström
för brist i anständigt uppträdande vid mottagandet av anmälningsskriften
— beaktat att vad Nyström därvid låtit komma sig till last uppenbarligen
i väsentlig grad föranletts av att Wäppling i anmälningsskriften gjort gällande
att Nyström vid besöket å hotell Standard själv var påverkad av starka
drycker. Utredningen giver icke stöd för att någon anmärkning i sådant
hänseende kan riktas mot Nyström. I övrigt finner jag den i anledning av
Wäpplings anmälningsskrift företagna utredningen ej föranleda åtgärd från
min sida.

Vad i ärendet förekommit synes giva Eder anledning överväga huruvida
icke den Wäppling ålagda tillrättavisningen för onykterhet i tjänsten bör
hävas. Det hemställes, att Ni ville hit inkomma med besked om den åtgärd
Ni härutinnan kan finna skäl vidtaga.

Nyström och Wäppling skulle genom kårchefens försorg erhålla del av
skrivelsen.

Kårchefen anmälde i skrivelse den 9 maj 1952 att — enär utredningen
visat att laga förutsättningar att ålägga Wäppling tillrättavisning saknats
— kårchefen efter auditörens hörande undanröjt tillrättavisningen.

8. Frågor dels rörande tillämpning av i 22 § militära rättegångslagen upptagen
föreskrift om till vilken åklagare militärt mål i där avsedda fall skall
hänskjutas och dels angående innebörden av visst i 71 § samma lag
förekommande uttryck.

Vid den av militieombudsmannen utövade tillsynen över rättsskipningen
i militära mål har uppmärksammats att vederbörande bestraffningsberättigade
chefer och dem biträdande auditörer icke alltid rätt uppfattat vad en -

ligt 22 § andra stycket militära rättegångslagen gäller därom att mål, som
icke får handläggas i disciplinär ordning, skall hänskjutas till åklagare vid
den underrätt, vilken enligt 70 § samma lag är domstol för den ifrågavarande
avdelningen. Vad sålunda förekommit har tidigare föranlett uttalanden
av militieombudsmannen. Då på sina håll tveksamhet alltjämt synts råda
i nu nämnda hänseende, har militieombudsmannen för att bringa sina tidigare
uttalanden till mera allmän kännedom ansett sig böra låta sammanställa
och till Föreningen Sveriges auditörer överlämna en redogörelse för
vad i hithörande delar förekommit i ett under år 1951 avgjort ärende. I redogörelsen
har ansetts böra upptagas även en annan i samma ärende behandlad
fråga, som dock närmast berör åklagarnas och domstolarnas verksamhetsområden.
Denna fråga gäller innebörden av det i 71 § militära
rättegångslagen förekommande uttrycket »— den avdelning, till vilken den
misstänkte hör —».

Den ifrågavarande redogörelsen var så lydande.

I ett hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende rörande en skjulolycka,
som inträffat under en till Västergötland förlagd fälttjänstövning.
upplystes att — sedan enligt till övningsledaren inkommen rapport det skadebringande
skottet befanns ha lossats av en i övningen deltagande officer
—- sålunda uppkommet mål angående ansvar å denne hänsköts till militäråklagaren
i Stockholm. Den ifrågavarande officeren innehade beställning
såsom kapten vid Hallands regemente men var vid tiden i fråga elev vid
krigshögskolan samt deltog i fälttjänstövningen under tillfällig kommendering
till tjänstgöring vid Göta artilleriregemente. Målet instämdes till och
handlades vid Stockholms rådhusrätt.

Vid ärendets avgörande uttalade militieombudsmannen bland annat följande.

Då bestraffningsberättigad befattningshavare jämlikt 22 § militära rättegångslagen
har att hänskjuta mål till åklagaren skall — med undantag
för fall där hovrätt är första domstol eller då krigsrätt är inrättad — målet
hänskjutas till åklagare vid den underrätt som enligt 70 § samma lag är
domstol för avdelningen. Domstol för avdelning av krigsmakten är enligt
70 § allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort; dock må
enligt föreskrift i samma lagrum Konungen, där ett ändamålsenligt ordnande
av rättsskipningen så kräver, beträffande viss avdelning förordna att
annan allmän underrätt skall vara domstol för avdelningen. Dylika förordnanden
ha för åtskilliga avdelningar av krigsmakten meddelats genom kungörelse
den 19 november 1948, nr 692, med vissa särskilda bestämmelser om
laga domstol i militära mål m. m. Avfattningen av hithörande bestämmelser
i 22 § nyssnämnda lag giver oförtydbart vid handen alt, då i detta lagrum
angives att målet skall hänskjutas till åklagare vid den underrätt som är
domstol för avdelningen, med »avdelningen» avses den avdelning av krigsmakten,
vilkens chef närmast äger bestraffningsrätt över den för brottet
misstänkte. För sådan befogenhet förutsättes enligt 12 § militära rättegångslagen
att befälsrätt — ständig eller tillfällig — över den misstänkte

tillkommer den chef som utövar bestraffningsrätt vid avdelningen. Tillfällig
befälsrätt är för handen bland annat i fall då personal från en avdelning
av krigsmakten för viss tid eller för viss tjänsteförrättning kommenderas
till tjänstgöring vid annan avdelning av krigsmakten och därigenom
för viss tid eller inom gränserna för förrättningen kommer under befäl
av chefen för den avdelning, där tjänstgöringen fullgöres. Av vad nu anförts
framgår, att det förhållandet att kaptenen hade sin ordinarie placering
vid Hallands regemente men kommenderats till mer eller mindre tillfällig
tjänstgöring vid andra avdelningar av krigsmakten icke borde vid en
riktig tillämpning av hithörande föreskrifter ha varit ägnat att föranleda
tveksamhet om till vilken åklagarmyndighet målet mot kaptenen skolat hänskjutas.
Härvidlag kunde nämligen såsom ovan påvisats icke ifrågakomma
annan åklagarmyndighet än åklagaren vid domstolen för det förband, vars
chef närmast ägde bestraffningsrätt över kaptenen. Enär denne vid ifrågavarande
tid torde ha stått under befäl av chefen för Göta artilleriregemente,
vilken således också närmast hade bestraffningsrätt över kaptenen, synes
målet ha bort överlämnas till militäråklagaren i Göteborg.

De föreskrifter som enligt vad ovan nämnts gälla därom att mål, vari
utredningen ankommer på civil myndighet, skall hänskjutas till åklagaren
vid viss angiven domstol innebära icke att därmed även är bestämt att åtal
i målet skall upptagas av denna domstol. Reglerna om vilken eller vilka
domstolar i första instans som äro behöriga att upptaga åtal i militära
mål återfinnas i 71—75 §§ militära rättegångslagen. Tillämpningen av dessa
regler ankommer icke i någon mån på vederbörande i disciplinmål bestraffningsberättigade
befattningshavare utan åvilar helt åklagarmyndigheter och
domstolar. Vad i ärendet förekommit torde emellertid giva anledning till
att här även något ingå på de nu åsyftade reglerna. Dessa innehålla i huvudsak
följande. Åtal i militärt brottmål upptages, om brottet förövats under
tjänstgöring vid krigsmakten, av domstolen för den avdelning, till vilken
den misstänkte hör eller där han vid brottets förövande tjänstgjorde
(71 § första stycket). Om den misstänkte då åtal väckes tjänstgör vid annan
avdelning än nu sagts, må ock domstolen för denna avdelning upptaga åtalet,
där rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt (71 § andra stycket). Åtal i militärt brottmål
må ock upptagas av rätten i den ort där brottet förövades eller av den
rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, om rätten med
hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner
synnerliga skäl föranleda därtill (73 §).

Såsom framgår av det nu anförda gäller såsom grundläggande regel att
åtal i militärt brottmål, som icke omedelbart tillhör hovrätts prövning,
skall upptagas av underrätten för den avdelning, till vilken den misstänkte
hör eller där han vid brottets förövande tjänstgjorde. Vid tillämpning av
denna bestämmelse har det understundom blivit föremål för tvekan vilken
avdelning av krigsmakten den misstänkte skall anses tillhöra. I samband
med lagens tillkomst ha icke gjorts några uttalanden som kunna tjä -

na till ledning i detta hänseende. När det gäller värnpliktiga torde i enlighet
med vad som stadgas i 11 § inskrivningsförordningen den 30 december
1941 få anses att värnpliktig, som hänförts till grupp K, tillhör det förband
han är tilldelad samt att värnpliktig i allmänhet — sådan värnpliktig tilldelas
enligt 9 § inskrivningsförordningen allenast visst truppslag — tillhör
det förband, som enligt i kommandoväg meddelade föreskrifter erhåller
sina värnpliktiga från det inskrivningsområde eller del därav, inom vilket
den värnpliktiges kyrkobokföringsort är belägen.1 Såsom exempel må anföras
att en värnpliktig i allmänhet, som är kyrkoskriven å ort inom Östergötlands
inskrivningsområde och tilldelats arméartilleriet, tillhör Smålands
artilleriregemente, enär detta förband erhåller sina värnpliktiga bland annat
från nämnda inskrivningsområde. Flottan tilldelade värnpliktiga i allmänhet
tillhöra enligt samma generalorder någon av örlogsstationcrna i Stockholm,
Karlskrona och Göteborg. Därest sådan värnpliktig sjökommenderas,
bör han i enlighet med vad här angivits alltjämt anses tillhöra örlogsstationen.
Framhållas må att en värnpliktig regelmässigt är truppregistrerad
vid det förband, vilket han enligt det sagda skall anses tillhöra. Detta gäller
emellertid icke undantagslöst, ty dels äro vissa värnpliktiga truppregistrerade
icke vid förband utan vid inskrivningsexpedition eller vid centrala
värnpliktsbyrån, och dels hänföras vid förband truppregistrerade värnpliktiga
understundom i registreringshänseende till annat förband än det som
de få anses tillhöra. I fråga om vid krigsmakten fast anställda torde såsom
allmän princip böra anses gälla att vederbörande tillhör den avdelning av
krigsmakten, vid vilken han innehar beställning, eller — då det gäller personal
som icke är tillsatt i beställning vid viss avdelning av krigsmakten —
den avdelning där han är placerad till tjänstgöring. I sistnämnda fall torde
i anslutning till i andra författningar använd terminologi även i förevarande
sammanhang böra skiljas mellan placering vid viss avdelning och kommendering
till tjänstgöring vid viss avdelning för längre eller kortare tid
så att vederbörande anses tillhöra avdelningen endast om han i den mening
som nu avses är placerad därstädes. Sålunda synes exempelvis en officer
vid ingenjörtrupperna böra anses tillhöra den ingenjörkår, vid vilken han
placerats för tjänstgöring, även om han på grund av särskild kommendering
för någon tid tjänstgör vid annat förband. Vid flottan fast anställda
torde jämväl under tid då de äro sjökommenderade böra anses tillhöra den
örlogsstation, som är vederbörandes stationeringsort. Icke heller i fråga om
den fast anställda personalen äger truppregistrering alltid rum vid det
förband vederbörande enligt det sagda får anses tillhöra.

Med tillämpning av de synpunkter som nu anförts får det anses att kaptenen
även under tid då han tjänstgjort vid krigshögskolan tillhört Hallands
regemente. Rådhusrätten i Halmstad, som är laga domstol för nämnda
regemente, hade därför enligt 71 § första stycket militära rältegångslagen
varit behörig att upptaga åtalet mot kaptenen. Enär denne vid tiden

1 Sådana föreskrifter ha senast meddelats genom generalorder nr 2302 den 22 juli lStf''2 (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1952, avd. B nr 59).

7—5278!>3. Militieombudsmannens ämb et sberättelse.

för olyckshändelsen tjänstgjorde vid Göta artilleriregemente, torde även
Göteborgs rådhusrätt, som är domstol för sistnämnda regemente, ha varit
i förevarande fall i första hand behörig domstol. Med hänsyn till att kaptenen,
enligt vad som upplysts, vid den tidpunkt då åtal mot honom anhängiggjordes
återgått till tjänstgöring vid krigshögskolan, har under den
i 71 § andra stycket militära rättegångslagen omförmälda särskilda förutsättningen
Stockholms rådhusrätt varit behörig att upptaga åtalet. Slutligen
ha enligt 73 § nämnda lag jämväl domstolen i orten där olyckan ägde rum
ävensom den domstol, där kaptenen skall svara i tvistemål i allmänhet, varit
behöriga under den förutsättning som angivits i lagrummet.

9. Värnpliktig, som skadats vid militär övning till följd av att gällande säkerhetsföreskrift
icke iakttagits, har — sedan det befunnits att det inträffade
icke kunnat läggas någon enskild till last — efter framställning från
militieomhudsmannen erhållit skadestånd av kronan. Tillika fråga om uraktlåtenhet
av bestraffningsberättigad befattningshavare att i enlighet med 22 §

första stycket punkten 1 militära rättegångslagen hänskjuta målet till

åklagaren.

I en den 23 januari 1951 till militieomhudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktiga nr 94-10-49 Bror David Svensson och nr 1894-1-49 Eje
Gustav Ingemar Oxelmark bland annat följande: Den 5 september 1950
hade under övning i posteringstjänst med personal ur Svea ingenjörkårs
sjätte kompani inträffat en olycka, vid vilken Svensson och Oxelmark skadats
av ett löst skott med påföljd att Svenssons högra ringfinger och å Oxelmarks
vänstra fot tån invid stortån måste amputeras. Olyckan hade skett,
då Oxelmark skulle såsom vaktpost visitera Svensson vilken uppträdde som
»civilist med full handlingsfrihet». Svensson hade därvid försökt att vrida
Oxelmarks gevär ur händerna på denne, varvid ett löst skott brunnit av.
Händelsen hade åsetts av kompanichefen löjtnanten Karl Tore Malmquist,
plutonchefen fänriken Erik Egon Rosell och sergeanten Karl Arne örjestedt.
Vid av Malmquist efter olyckan hållet förhör hade Svensson och Oxelmark
samt Rosell hörts. Den sistnämnde hade därvid intygat att ren olycka
förelegat. Av en tillfällighet hade emellertid Svensson och Oxelmark fått
reda på, att det enligt mom. 410 säkerhetsinstruktionen för armén vore förbjudet
att ha ammunition i gevär vid en sådan övning i närstrid som den
vid vilken Svensson och Oxelmark skadats. Malmquist hade i strid med
denna bestämmelse givit order om att ammunition skulle användas i gevären.
Med anledning av vad som förekommit anhölle Svensson och Oxelmark
att saken måtte utredas.

Vid ifrågavarande tid gällde 1943 års upplaga av säkerhetsinstruktionen
för armén. Genom arméorder nr 832 den 14 oktober 1949 (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1949, avd. D nr 140) anbefalldes införande

av vissa tillägg i instruktionen, däribland ett nytt moment — mom. 410 —
av följande lydelse:

På grund av risken för olycksfall genom vådaskott är det förbjudet att vid
handgemäng taga i eller på annat sätt påverka en motståndares vapen.

Denna föreskrift gäller icke vid övning som avser att under övervakning
av utbildningsbefäl inlära förfaringssätten vid avväpning av motståndare.
Vid sådan övning skola dock vapnen vara oladdade eller laddade med blindpatroner
(laddbricka).

Vid Svea ingenjörkår återgavs innehållet i arméordern å kårorder den
18 oktober 1949. Mom. 410 inflöt sedermera i ändringstryck nr 16 till säkerhetsinstruktionen.
Nämnda ändringstryck utsändes den 20 februari 1950
från armébokförrådet till ingenjörkåren.

I anledning av den från Svensson och Oxelmark inkomna skriften verkställdes
på militieombudsmannens föranstaltande en omfattande utredning
i saken.

Beträffande händelseförloppet vid olyckstillfället framkom i huvudsak
följande: Olyckan hade inträffat å ingenjörkårens övningsplats å Laxön.
Den vid tillfället bedrivna övningen hade planlagts av Malmquist och letts
av Rosell. övningen hade avsett åtgärder vid civila personers inpassering
vid postering. Härvid hade Svensson och värnpliktige nr 667-10-49 Sven
Ove Lindberg uppträtt såsom civila. För kontroll av att posteringsmanskapet
omsorgsfullt visiterade dem hade Rosell beordrat Svensson att dölja
sin kulsprutepistol i ena byxbenet. Sedan Svensson och dennes kamrat under
övningen på halt-rop från posten vid posteringen stannat framför denna,
hade Oxelmark, som tjänstgjorde såsom posteringschef, gått fram från
posteringen och därvid medtagit en eller två av posteringsmanskapet för att
visitera de »civila». Under visitationen hade Svenssons kulsprutepistol upptäckts,
vilket föranlett Svensson att angripa den visiterande med påföljd att
ett handgemäng uppkommit. Oxelmark, som var utrustad med ett med lösa
skott laddat gevär och som till en början uppehållit sig på något avstånd
från de övriga, hade vid handgemängets börjat närmat sig de stridande och
därvid osäkrat sitt vapen för att markera sin beredskap. Vid försök av
Svensson att taga från Oxelmark dennes gevär hade det skott avgått som
skadat Svensson och Oxelmark.

Vid utredningen framkom vidare, att Rosell i samband med att han beordrade
Svensson att stoppa kulsprutepistolen i ena byxbenet meddelat
Svensson att denne vid övningens genomförande hade handlingsfrihet samt
att — ehuru Rosell följaktligen borde ha räknat med att händelseförloppet
under övningen kunde utvecklas till handgemäng mellan posteringsmanskapet
och de deltagare i övningen som skulle visiteras — Rosell likväl
icke vidtagit någon åtgärd för efterkommande av vad i mom. 410 andra
stycket säkerhetsinstruktionen föreskrives därom att vid övningar i avväpning
vapnen skola vara oladdade eller laddade endast med blindpatroner
(laddbricka). Till förklaring härav har Rosell uppgivit, att det omnämnda
ändringstrycket nr 16 icke fanns infört i det exemplar av instruktionen,

100

som å kåren tillhandahållits Rosell i samband med den ifrågavarande övningen,
och att Rosell därför vid tillfället icke haft kännedom om den komplettering
av instruktionen, som skett genom tillkomsten av mom. 410. Rosells
nu nämnda uppgift har föranlett att utredningen delvis kommit att
inriktas på förhållanden av betydelse för bedömande av huruvida Rosells
bristande kännedom om föreskriften i fråga kan ha varit för hans del ursäktlig.
Härjämte har under utredningen tagits sikte på omständigheter som
vid ansvarsfrågans bedömande kunna vara av betydelse dels för Malmquists
vidkommande och dels beträffande den expeditionspersonal som närmast
haft att svara för säkerhetsinstruktionens komplettering med utkomna ändringstryck.

Efter prövning av den sålunda verkställda utredningen anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 18 september 1951 till advokatfiskalen hos
försvarets civilförvaltning följande.

På sätt närmare utvecklats i särskild skrivelsen bilagd promemoria hade
militieombudsmannen vid prövning av frågan om väckande av åtal med anledning
av vad som inträffat vid den i ärendet ifrågakomna övningen funnit
att i mom. 410 säkerhetsinstruktionen meddelade föreskrifter blivit vid
övningen åsidosatta men att på grund av föreliggande omständigheter varken
övningsledaren eller annan kunde ställas till ansvar för den inträffade
händelsen. Med stöd av den verkställda utredningen syntes kunna förutsättas
att, om nämnda säkerhetsföreskrifter iakttagits, olyckan icke hade
kunnat inträffa. På grund härav och med hänsyn till omständigheterna i
övrigt borde Svensson och Oxelmark hållas skadeslösa med anledning av
vad som inträffat. Vid prövning av fråga om ersättning till Svensson enligt
militärersätlningsförordningen hade riksförsäkringsanstalten funnit den
Svensson åsamkade skadan icke efter militärtjänstgöringens upphörande ha
föranlett nedsättning av hans arbetsförmåga i sådan grad att han blivit
berättigad till ersättning enligt nämnda förordning på grund av minskning
av arbetsförmågan. Svensson hade i det hos militieombudsmannen anhängiga
ärendet framställt anspråk på skadestånd, innefattande bland annat
viss livränta. Oxelmark hade icke i ärendet och ej heller, såvitt framginge
av handlingarna, hos riksförsäkringsanstalten dittills framställt anspråk
på ersättning.

Med hänvisning till vad sålunda anförts och med överlämnande av den
i ärendet verkställda utredningen anhöll militieombudsmannen, att advokatfiskalen
ville upptaga frågan om åtgärder för att bereda Svensson och
Oxelmark — den senare under förutsättning att krav från honom framställdes
— det skadestånd av kronan som borde utgå till dem med anledning
av de skador de ådragit sig vid ifrågakomna tillfälle.

I en den 10 januari 1952 till arméförvaltningens tygavdelning i saken avlåten
skrivelse anförde advokatfiskalen — med förmälan, att från Oxelmark
icke inkommit eller syntes vara att förvänta något anspråk på kronan
— bland annat följande: I likhet med militieombudsmannen funne advo -

101

katfiskalen Svensson böra med hänsyn till omständigheterna beredas gottgörelse
för den skada, som åsamkats honom. Svensson hade yrkat ersättning
med 600 kronor för år för mistad arbetsförtjänst och med 1 500 kronor
för sveda och värk samt stadigvarande lyte och men ävensom med 5
kronor för ett läkarintyg och med 50 kronor för advokatarvode. Enligt
föreliggande utredningsmaterial bedömdes skada å ena ringfingret innefattande
förlust av ytter- och mellanfalangerna medföra en faktisk invaliditet
av endast 3 1/3 procent. En så obetydlig nedsättning i arbetsförmågan
borde icke föranleda rätt att uppbära ersättning för förlorad arbetsförtjänst
eller livränta. För sveda och värk syntes en ersättning av 500 kronor innefatta
skälig gottgörelse. Ersättning för stadigvarande lyte och framtida men
syntes skäligen böra bestämmas till likaledes 500 kronor. Härvid hade beaktats,
att, då invaliditetsgraden bedömts vara så låg, att särskild ersättning
för mistad arbetsförtjänst eller livränta icke borde utgå, sist angivna belopp
500 kronor i viss mån finge anses innefatta ersättning för de men i
arbetet, som Svensson kunde komma att lida till följd av mistningen av
del av högra ringfingret. Mot de för läkarintyg och advokatarvode begärda
ersättningsbeloppen syntes icke någon erinran vara att göra. Med åberopande
av vad sålunda anförts föresloges, att arméförvaltningen måtte utbetala,
till Svensson tillhopa 1 005 kronor och till Svenssons biträde 50 kronor.

I skrivelse till militieombudsmannen den 18 mars 1952 meddelade tygavdelningen,
att avdelningen — som i ärendet inhämtat yttrande från försvarets
skaderegleringsnämnd — beslutit tillerkänna Svensson och dennes biträde
de av advokatfiskalen föreslagna ersättningarna samt att beloppen
utanordnats den 14 mars 1952.

Vid utredningen av omständigheterna i samband med den ifrågakomna
olyckshändelsen upplystes, att kårchefen, översten W. Dahlgren, efter mottagen
anmälan om det inträffade icke hänskjutit saken till åklagaren. Härutinnan
framkom vidare följande. Rapport angående olyckan hade den 5
september 1950 — eller således samma dag olyckan inträffade -— av chefen
för det detachement, vartill sjätte kompaniet hörde, telefonledes avgivits
till Dahlgren. Denne hade därvid beordrat utredning. I anledning härav
hade Malmquist den 13 september 1950 hållit förhör med Svensson, Oxelmark
och Rosell och därefter samma dag med en till kårchefen ställd skrivelse
till denne översänt protokoll över förhöret. Enligt förhörsprotokollet
uppgav Svensson vid förhöret bland annat följande. Han hade vid ifrågavarande
övning skolat föreställa en civil person —■ »femtekolonnare» —- på
väg mot posteringslinjen och hade därvid erhållit handlingsfrihet. Svensson
hade vid tillfället för visitation omringats av två man ur posteringen. Genom
en snabb manöver hade Svensson lyckats taga en kulsprutepistol av eu
man i posteringen. Omedelbart därefter hade Svensson kastat sig på Oxelmark,
vilken också tillhörde posteringen, och fattat tag i Oxelmarks gevär
över mynningen och svängt mynningen mot marken, varvid Oxelmark, som

102

hade vapnet osäkrat, av våda kommit åt avtryckaren med påföljd att ett
löst skott avgått från vapnet och skadat Svenssons högra ringfinger och en
tå på Oxelmarks vänstra fot så svårt att fingret och tån måste amputeras.
Enligt förhörsprotokollet hade den av Svensson lämnade berättelsen vitsordats
av Oxelmark och Rosell, varjämte vid förhöret vidare framhållits av
Rosell att gällande säkerhetsbestämmelser upprepade gånger meddelats
truppen och av Malmquist att han ansåge ren olyckshändelse föreligga.
Mom. 410 säkerhetsinstruktionen omnämndes icke i förhörsprotokollet.

Vid förhör uppgav Dahlgren: Han hade icke något minne av att han
mottagit Malmquists skrivelse av den 13 september 1950 jämte det därvid
fogade förhörsprotokollet. Av en av Dahlgren å skrivelsen gjord anteckning
framginge dock att, när skrivelsen jämte protokollet inkommit till kårexpeditionen,
Dahlgren överlämnat handlingarna till sjukvårdsavdelningen.
Dahlgren kunde icke uppgiva vilka överväganden från hans sida som kunde
ha föregått handlingarnas överlämnande till sjukvårdsavdelningen. Han
liölle emellertid för troligt att han vid fördelningen av posten, vilket måste
ske snabbt, icke kommit att tänka på huruvida anledning funnits att överlämna
saken till åklagaren. Det vore även möjligt att han ansett det vara en
»liten sak», jämförbar med fall då mindre hand- och fotskador uppkommit
till följd av yxhugg eller användning av explosiva tändmedel eller dylikt,
och att han velat låta anstå med frågan om målets hänskjutande till åklagaren
till dess ersättningsärendet behandlats. Om skadorna varit av sådan art,
att de skadade kunde tänkas ha anspråk utöver den ersättning som riksförsäkringsanstalten
kunde väntas komma att tillerkänna dem, skulle Dahlgren
ha överlämnat saken till åklagaren. — Vid ifrågavarande tid hade
Dahlgren icke haft innehållet i mom. 410 säkerhetsinstruktionen aktuellt
för sig.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till Dahlgren den 30 oktober 1952 följande.

Enligt stadgande i 22 § militära rättegångslagen åligger det bestraffningsberättigad
befattningshavare, som på grund av anmälan eller eljest erhållit
kännedom om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas
som militärt mål, att under förutsättningar som angivas i första
stycket punkterna 1—7 nämnda lagrum genast hänskjuta målet till vederbörande
åklagare. Så skall enligt nu angivna bestämmelser ske bland annat,
om i målet finnes annan målsägande än kronan. Även om vederbörande
chef föranstaltar om sådan förberedande utredning som avses i 23 § militära
rättegångslagen, åligger det honom att utan avbidan å slutförandet av sådan
utredning genast underrätta åklagaren.

Såsom framgår av vad nu anmärkts angående innehållet i 22 § militära
rättegångslagen har prövningen av frågan om måls hänskjutande till åklagaren
förutsatts skola ske utan att någon särskild utredning är att tillgå
såsom grundval, för denna prövning. Det är vid sådant förhållande uppenbart
att, då i lagrummet stadgas skyldighet för bestraffningsberättigad be -

103

fattningshavare att så snart han på grund av anmälan eller eljest erhållil
kännedom om där avsett brott under vissa särskilt angivna förutsättningar
hänskjuta målet till åklagaren, däri måste inläggas att hänskjutande skall
ske så snart på grund av inkommen anmälan eller med hänsyn till eljest
tillgängliga upplysningar finnes anledning antaga att brottsligt förfarande
kan föreligga. Endast om det utan vidare av omständigheterna otvetydigt
framgår att den gärning varom fråga är icke kan innefatta brottsligt förfarande,
torde den bestraffningsberättigade vara befogad att underlåta att
till åklagaren hänskjuta mål, beträffande vilket i övrigt förutsättningarna
för sådan åtgärd äro för handen. (Jämför militieombudsmannens ämbetsberättelse
1952 s. 158 ff. samt Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1951, avd. D nr 117.)

I enlighet med det nu sagda skall således bestraffningsberältigad befattningshavare,
därest han erhållit kännedom om inträffad olyckshändelse
som medfört skada å person, genast hänskjuta målet till åklagaren, såframt
icke redan från början av omständigheterna otvetydigt framgår att
olyckshändelsen icke kan vara att tillskriva begånget tjänstefel eller annat
brott.

Av utredningen i målet framgår, att Ni underrättades om den inträffade
olyckshändelsen dels genom muntlig rapport av detachementschefen samma
dag olyckshändelsen ägt rum och dels genom Malmquists skrivelse av
den 13 september 1950 med det därvid fogade förhörsprotokollet samt att
Ni vid intetdera tillfället och ej heller senare vidtagit åtgärd för målets hänskjutande
till åklagaren. Huruvida Ni genom detachementschefens rapport
erhöll sådana upplysningar om vad som inträffat att Ni redan på grund
därav bort finna anledning hänskjuta saken till åklagaren framgår icke
med tydlighet av utredningen. Om så ej var förhållandet, hade det i allt fall
ålegat Eder att ofördröj ligen inhämta de ytterligare upplysningar som varit
erforderliga för bedömande av vad Ni haft att åtgöra i saken. Då Ni sedermera
fick del av det från Malmquist överlämnade förhörsprotokollet borde
det under alla förhållanden ha blivit klart för Eder att den föreliggande situationen
påkallade sakens hänskjutande till åklagaren. Protokollet utvisade
att olyckshändelsen medfört skada å person, vilket innebar att i målet
fanns enskild målsägande. Svenssons i protokollet antecknade uppgift, att
han vid övningen markerat en civil person, som skulle visiteras, och att
han härvid erhållit handlingsfrihet, torde vidare ha givit anledning förutsätta
att övningsledaren måste ha räknat med att händelseförloppet kunde
komma att utvecklas till handgemäng. Med hänsyn härtill och i betraktande
av vad enligt förhörsprotokollet sedermera inträffade under övningen
torde innehållet i protokollet närmast ha givit anledning till antagande att
föreskrifterna i mom. 410 i säkerhetsinstruktionen blivit åsidosatta. Enligt
vad Ni uppgivit hade Ni emellertid vid ifrågavarande tid icke föreskrifterna
i nämnda moment aktuella för Eder. Det oaktat och oavsett vad enligt förhörsprotokollet
uppgivits därom att gällande säkerhetsbestämmelser med -

104

delats truppen och att ren olyckshändelse förelåge, borde Ni vid granskning
av protokollet i vart fall ha kommit till den slutsatsen att det icke
kunde anses otvetydigt att olyckshändelsen ej var att tillskriva begånget
tjänstefel. Det hade följaktligen ålegat Eder att i varje fall sedan Ni tagit
del av protokollet ofördröj ligen hänskjuta saken till åklagaren. Genom Eder
underlåtenhet härutinnan har Ni betänkligt brustit i vad Ni såsom bestraffningsberättigad
befattningshavare haft att iakttaga.

På föranledande av mig har arméförvaltningens tygavdelning i anledning
av i ärendet från Svenssons sida framfört krav tillerkänt denne viss gottgörelse
av kronan utöver av riksförsäkringsanstalten till honom utbetalad
ersättning. Något krav på ersättning har icke framförts av Oxelmark.

Med hänsyn till omständigheterna och då Ni får anses ha felat endast
av ovarsamhet, finner jag mig med stöd av stadgandet i 4 § i den för mig
gällande instruktionen kunna låta bero vid den erinran som innefattas i
vad ovan anförts.

10. Fråga huruvida kravet på skyndsam handläggning av militära mål borde
för vissa fall föranleda ändring av gällande särskilda bestämmelser om beslut
rörande åtal mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse.

Vid tjänstförrättande militieombudsmannens inspektion den 26 juli 1951
av handläggningen av militära mål hos stadsfiskalen i Karlskrona anförde
tillförordnade stadsfiskalen K. Fogelklou bland annat följande: Ett besvärligt
problem utgjorde handläggningen av åtalsfrågor rörande på prov utskrivna
ungdomsfängelsefångar. Då dessa beginge nya brott — även obetydliga
militära förseelser — och målen härom hänskötes till åklagaren, måste
denne, innan han kunde meddela åtalsbeslut, enligt föreskrift i 19 § lagen
om ungdomsfängelse inhämta medgivande till åtalet av statsåklagaren, vilken
i sin tur måste höra ungdomsfängelsenämnden. Det kunde ibland dröja
ett par månader innan tillstånd till åtal i dylikt fall kunde erhållas. Det
vore ur disciplinens synpunkt mycket otillfredsställande att brott begångna
av ungdomsfängelsefångar i regel icke kunde beivras lika snabbt som brott,
som begåtts av andra personer i militärtjänst. Eftersom åklagaren i Karlskrona
i allmänhet erhölle rapport om brott av ungdomsfängelsefånge 8—9
gånger i kvartalet, kunde förhållandet icke bagatelliseras. Fogelklou ansåge
att det föreskrivna tillståndet av statsåklagaren efter ungdomsfängelsenämndens
hörande icke borde vara behövligt då det endast gällde att döma till
disciplinstraff. Att märka vore att dylikt tillstånd icke vore erforderligt, då
militär chef ålade straff i disciplinmål.

Sedan vad Fogelklou sålunda anfört delgivits riksåklagaren, inhämtade
denne yttranden från landsfogdarna i Blekinge, Östergötlands, Skaraborgs
och Norrbottens län, statsåklagarna i Göteborg och Stockholm samt ungdomsfängelsenämnden.

Landsfogden i Blekinge län S. Kaijser anförde bland annat: Under tiden

105

den 1 juli 1950—den 1 september 1951 hade hos honom i militära brottmål
förekommit 27 fall där fråga uppkommit om tillämpning av 19 § lagen om
ungdomsfängelse. Själv hade han med största skyndsamhet behandlat dessa
ärenden. Utlåtanden från ungdomsfängelsenämnden hade i samtliga berörda
fall utom nio avgivits inom fjorton dagar och endast i ett fall hade tiden
överstigit en månad. Beträffande frågan huruvida tillstånd av statsåklagare
vore behövligt i fall där, såsom Fogelklou uttryckt saken, det endast gällde
att döma till disciplinstraff ville Kaijser framhålla att det icke alltid kunde
på förhand bedömas huruvida påföljden komme att stanna vid disciplinstraff
eller ej. Det kunde också tänkas uppkomma fall, då det vid huvudförhandling
vid domstolen framkoimne att brottet varit av grövre art än
åklagaren från början förutsatt. I sådana fall som de nu åsyftade kunde
det vid tillämpning av den av Fogelklou ifrågasatta ordningen bliva nödvändigt
att utsätta målet till ny huvudförhandling. En sådan förenkling som
Fogelklou föreslagit syntes därför icke vara ägnad att undanröja de påtalade
förseningarna. Ett avhjälpande av olägenheterna skulle emellertid kunna
åstadkommas om genom riksåklagarämbetet gjordes framställning till
ungdomsfängelsenämnden om skyndsam handläggning av ärenden i militära
brottmål.

Landsfogden i Östergötlands län C. O. Linnell anförde: Av till honom
under tiden från och med den 1 januari 1949 till och med den 30 augusti
1951 inkomna sjuttiofem ärenden, vari yttranden inhämtats från ungdomsfängelsenämnden,
hade endast två avsett brott av beskaffenhet att fråga
om ansvar därför skolat handläggas som militärt mål. I ett av dessa två
ärenden hade begärt yttrande från nämnden inkommit efter omkring en
månad. I det andra fallet, där den misstänkte varit anhållen, hade yttrandet
inkommit innan anhållningstiden utgått. Av det anförda framginge enligt
Linnells förmenande att inom hans verksamhetsområde vid handläggning
i militära mål av frågor om åtal mot provutskrivna ungdomsfängelsefångar
icke förekommit sådan tidsutdräkt, som påtalats av stadsfiskalen i
Karlskrona.

Landsfogden i Skaraborgs län E. Nyström yttrade: Det hade inom hans
verksamhetsområde mera sällan förekommit att på prov utskrivna ungdomsfängelsefångar
gjort sig skyldiga till brott under militärtjänst. Under
år 1951 hade sålunda endast ett sådant fall inträffat. Av Nyström i detta
ärende den 14 september från ungdomsfängelsenämnden begärt yttrande
hade telegrafiskt avgivits den 1 oktober. Vid handläggning av frågor om
åtal mot personer tillhörande ifrågavarande kategori brukade, vare sig det
gällde militära eller vanliga brottmål, nämndens sekreterare där särskild
skyndsamhet påkallades jämförelsevis kort tid efter det yttrande begärts
telegrafiskt meddela huruvida nämnden tillstyrkte eller avstyrkte åtal. Nyström
hade därför icke erfarenhet av att ärendenas handläggning någon
längre tid fördröjts genom att ungdomsfängelsenämndens yttrande måst
avvaktas och någon lagändring syntes Nyström knappast vara behövlig.

Landsfogden i Norrbottens län B. Ankar anförde: En granskning av hos

106

honom förda diarier hade icke givit vid handen att någon anmärkningsvärd
tidsutdräkt förorsakats av den föreskrivna proceduren, överläggningarna
med ungdomsfängelsenämnden hade i allmänhet skett per telefon och yttrandena
hade vid ett flertal tillfällen inkommit telegramledes. Det vore
emellertid uppenbart att provningsföreskrifterna vore ägnade att försena
handläggningen, i synnerhet när det gällde militära mål, där handläggningen
alltid måste forceras. Ankar hade därför icke något att erinra mot den
ifrågasatta lagändringen.

Förste stadsfiskalen i Göteborg G. Persson anförde: Enligt hos honom
förda diarier hade sedan den 1 april 1949 förekommit endast två ärenden,
vari åtalsprövning jämlikt 19 § ungdomsfängelselagen skett beträffande
ungdomsfängelsefångar som gjort sig skyldiga till brott av beskaffenhet att
fråga om ansvar för brottet skolat handläggas som militärt mål. I båda
dessa fall, som avsett allvarligare brott, hade ungdomsfängelsenämnden efter
framställning avgivit preliminära telegrafiska yttranden, vilket medfört
att statsåklagaren kunnat meddela beslut i åtalsfrågan endast ett fåtal dagar
efter det att ärendena hänskjutits till hans prövning. Av det sagda
framginge att i Göteborg icke förekommit olägenheter av det slag som påtalats
av stadsfiskalen i Karlskrona. Emellertid syntes det finnas anledning
att upptaga till övervägande, huruvida icke rent disciplinära förseelser som
begåtts av provutskrivna ungdomsfängelsefångar under fullgörande av militärtjänst
borde kunna beivras vid domstol utan ungdomsfängelsenämndens
hörande.

Förste stadsfiskalen i Stockholm M. Lundquist åberopade ett av tillförordnade
stadsfiskalen B. E. Berndtsson på anmodan av Lundquist avgivet
yttrande. Berndtsson anförde i sitt yttrande: Då den misstänkte i militära
brottmål vore anhållen eller tagen i förvarsarrest, kunde yttrande från ungdomsfängelsenämnden
erhållas inom ett par tre dagar efter en telefonbegäran
hos nämndens sekreterare om samtidigt en kort promemoria över
vad som förekommit översändes till nämnden. Den slutliga utredningen behövde
således icke avvaktas. Några olägenheter hade i sådana fall icke visat
sig föreligga. Vore den misstänkte på fri fot, dröjde det i allmänhet två
till fyra veckor, innan yttrande från ungdomsfängelsenämnden inkomme
och åtalsfrågan kunde avgöras. Detta kunde givetvis medföra olägenhet,
bland annat såtillvida att den misstänkte under tiden kunde hinna bliva
hemförlovad. Ur saklig synpunkt kunde ifrågasättas, om det vore nödvändigt
med tillstånd till åtal mot ungdomsfängelsefångar i sådana militära
mål, vari endast disciplinstraff komme i fråga. Med hänsyn till krigslydnaden
och ordningen inom krigsmakten kunde statsåklagaren i dylika fall
svårligen förordna om åtalseftergift. Det borde också i detta sammanhang
framhållas, att det icke vore säkert att det i nu omnämnda fall komme till
åklagarens kännedom, att den misstänkte vore utskriven på prov från ungdomsfängelse,
enär det i dessa fall icke förelåge skyldighet för åklagarna att
beställa utdrag ur straffregistret, och sådana utdrag i allmänhet heller
icke begärdes. Det sist sagda gällde för övrigt även för vanliga bötesmål,

107

som icke vore att hänföra till militärmål. En lagändring syntes lämplig sålunda
att yttrande från ungdomsfängelsenämnden och medgivande av statsåklagare
icke bleve erforderligt åtminstone i fall, då å brottet icke kunde
följa annat straff än disciplinstraff eller böter. Även med en sådan regel
skulle emellertid fortfarande kvarstå en bristande korrespondens mellan
skyldigheten att beställa straffregisterutdrag och att inhämta statsåklagares
tillstånd för åtal. I de fall, då fängelse förekomme i latituden och det
kunde bliva aktuellt att utmäta sådant straff, kunde det dock förutsättas
att åklagaren på grund av innehållet i andra stycket av kungörelsen den
It) december 1947 om skyldighet att inhämta utdrag av straff registret i regel
begärde sådant utdrag.

Lundquist tilläde i sitt yttrande till riksåklagaren: De av Berndtsson omförmälda
olägenheterna hänförde sig — åtminstone för Stockholms vidkommande,
där statsåklagarfunktionerna i förevarande avseende delegerats å
stadsfiskal — icke till att statsåklagare hade att pröva åtalsfrågan utan till
att ungdomsfängelsenämnden skulle höras före åtalsfrågans prövning. På
grund härav kunde ifrågasättas om ej lagstiftningen på denna punkt borde
ändras därhän, att ungdomsfängelsenämndens hörande borde slopas i sådana
fall, där det med hänsyn till krigslydnaden vore av särskild vikt, att
handläggningen av saken skedde snabbt. I varje fall syntes, såsom Berndtsson
framhållit, så kunna ske, om brottet endast vore belagt med disciplinstraff
eller böter.

Ungdomsfängelsenämnden anförde i sitt yttrande: Nämnden ville till en
början bekräfta, att åklagarna kunde erhålla yttrande mycket snabbt, om
de hos sekreteraren gjorde hemställan om skyndsam behandling. Det ginge
då till så, att sekreteraren föredroge ärendet telefonledes för ledamöterna.
Detta vore en handläggningsform, som i och för sig vore föga lämplig men
som — icke blott då det vore fråga om militära mål — visat sig nödvändig
för att tillgodose kravet på skyndsamhet i åtalsfrågor. Nämnden sammanträdde
var fjortonde dag och det vore för närvarande omöjligt att öka sammanträdenas
antal. Om begäran om yttrande inkomme kort efter ett sådant
ordinarie sammanträde, föredroges ärendet vid nästa sammanträde och
nämndens yttrande expedierades en å två veckor därefter. Det kunde således
ibland dröja omkring fyra veckor innan åklagaren finge svar. Någon
gång remitterades ärendet till tillsynsman eller skyddskonsulent och kunde
då bli ytterligare fördröjt, men detta vore i militära mål ganska sällsynt. Om
målet vore av huvudsakligen disciplinär art, vållade ärendet hos nämnden
föga besvär; åtal tillstyrktes så gott som alltid. Men de militära målen rörde
icke sällan stöld och andra egentliga strafflagsbrott, och de skilde sig då
föga från andra mål. Hörde brottslingen till abnormklientelet, kunde ett
åtalsärende — som på papperet kanske såge skäligen enkelt ut — bereda
åtskilligt besvär och föranleda samråd med militärläkare och andra, t. ex. i
syfte att få utrönt om vederbörande skulle befrias från vidare militärtjänst
och hur han i så fall skulle behandlas. Fall av detta slag förekomme emellanåt.
De handlades per telefon och telegraf och under kontakt med åklaga -

108

ren men kunde givetvis ändå vålla tidsutdräkt. — Beträffande den nämnda,
ibland väl långa expeditionstiden ville nämnden blott anmärka, att den berodde
på otillräckliga personalresurser vid nämndens kansli. För ändring
härutinnan fordrades ökade anslag. Nämndens framställningar härom hade
hittills icke bifallits. — Emellertid hade såsom redan framhållits nämnden
alltid brukat tillmötesgå önskemål om skyndsam handläggning i brådskande
fall — vare sig målet vore militärt eller icke —- och extraordinära former
hade då tillgripits för handläggningen. Yttrandet meddelades då telegrafiskt
omedelbart efter beslutet. Men det vore klart, att denna metod icke
kunde användas i hur stor utsträckning som helst. Den måste begränsas till
fall där förhållandena verkligen påkallade en avvikelse från det normala
sättet för handläggningen. Nämnden hade intrycket, att stats åklagarna
numera kände till att de kunde få mycket snabbt besked från nämnden
och att de begagnade möjligheten med urskillning. Frågan om lagändring
hade berörts i riksdagens skrivelse nr 403/1945, som innebure godkännande
av första lagutskottets utlåtande nr 44/1945 (se särskilt utlåtandet s. 9—
10). Skrivelsen hade år 1947 överlämnats till strafflagberedningen. Nämnden
vore ej i tillfälle att nu gå närmare in på dessa problem. Det förefölle åtminstone
vid första påseende icke tilltalande att söka en lösning i den riktning
som nu hade ifrågasatts, nämligen att utsöndra vissa militära mål där brottet
vore obetydligt och kunde antagas bliva belagt med disciplinstraff. När
det vore fråga om att ställa en provutskriven inför domstol, borde nog
nämnden få tillfälle att yttra sig. Att brottet i och för sig vore ringa behövde
icke nödvändigtvis betyda, att det vore utan intresse för nämnden i dess
egenskap av eftervårdsmyndighet.

I skrivelse till militieombudsmannen den 5 december 1951 anförde riksåklagaren,
att enligt hans mening anledning icke syntes föreligga att
sedan ungdomsfängelsenämnden erhållit del av vad i saken förekommit —
vidtaga ytterligare åtgärd i ärendet.

Med hänsyn till vad som framkommit vid den i ärendet verkställda utredningen
fann militieombudsmannen vidare åtgärd däri icke vara från militieombudsmannens
sida påkallad.

Stadsfiskalen i Karlskrona underrättades om vad i ärendet förekommit.

11. Då överrätt meddelat beslut innebärande att ersättning, som i samband
med rättegång utgått av allmänna medel till annan än part i rättegången,
nedsatts till lägre belopp än tidigare blivit fastställt skall, sedan beslutet vunnit
laga kraft, avskrift därav tillställas vederbörande länsstyrelse.

Av militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1952 års riksdag (s. 149
tf.) framgår bland annat följande. I ett av revisionssekreteraren Gunnar
Ekedahl enligt förordnande av militieombudsmannen vid Stockholms rådhusrätt
anhängiggjort mål mot kaptenen Olof Askelöf angående ansvar med
anledning av en vid kustartilleriet inträffad skjutolycka förordnade rådhus -

109

rätten den 25 januari 1950 advokaten Sten Levander i Falun till offentlig
försvarare för Askelöf. Levander fordrade vid rådhusrätten ersättning av
allmänna medel för försvaret av Askelöf med 20 879 kronor 50 öre, därav
17 700 kronor i arvode. Genom beslut den 24 november 1950 tillerkände rådhusrätten
Levander ersättning av allmänna medel med av denne fordrade
belopp. I dom samma den 24 november förklarade rådhusrätten, att kostnadsbeloppet
skulle stanna å statsverket, över nyssnämnda beslut anförde
Ekedahl, efter förordnande av militieombudsmannen, besvär hos Svea hovrätt
under yrkande att den ersättning å 17 700 kronor, som genom beslutet
tillerkänts Levander i arvode, måtte väsentligt nedsättas och därvid i varje
fall icke bestämmas till högre belopp än 9 000 kronor. Levander bestred
bifall till besvären. Sedan hovrätten genom beslut den 21 april 1951 på anförda
skäl funnit den av Ekedahl förda talan om nedsättning av det Levander
i arvode tillerkända beloppet icke kunna upptagas till prövning, prövade
Kungl. Maj :t, där militieombudsmannen besvärat sig, genom beslut den
19 september 1951 lagligt att med upphävande av hovrättens berörda beslut
visa målet åter till hovrätten, som hade att på anmälan företaga detsamma
till ny handläggning.

Sedan Ekedahl hos hovrätten anmält målet till återupptagande, meddelade
hovrätten den 21 december 1951 följande beslut: Hovrätten prövar rättvist
att, med ändring av överklagade beslutet, bestämma arvodet till Levander
till ett belopp av 10 000 kronor, i följd varav den Levander för försvaret
av Askelöf av allmänna medel tillkommande ersättningen utgör tillhopa
13 179 kronor 50 öre.

Genom beslut den 29 mars 1952 fann Kungl. Maj:t, där Levander besvärat
sig, prövningstillstånd icke kunna beviljas, i följd varav hovrättens beslut
skulle stå fast.

På given anledning meddelade länsstyrelsen i Kopparbergs län i skrivelse
den 21 april 1952 till militieombudsmannen, att Levander — med förmälan
att hovrättens beslut vunnit laga kraft den 29 mars 1952 — till länsstyrelsen
den 4 april 1952 inbetalat 7 700 kronor men att länsstyrelsen icke erhållit
vederbörlig bekräftelse att laga kraft åkommit hovrättens beslut.

Under hänvisning till 13 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser
angående vissa kostnader vid domstol anhöll militieombudsmannen i
skrivelse den 23 april 1952 till ordföranden i nedre justitierevisionen, att
yttrande måtte inhämtas från vederbörande tjänsteman inom nedre justitierevisionen
rörande anledningen till att avskrift av Kungl. Maj:ts beslut icke
tillställts länsstyrelsen.

Den 14 maj 1952 inkom ordföranden i nedre justitierevisionen med yttrande
från protokollssekreteraren Harald Broman.

Broman anförde bland annat: I hovrättens beslut, vilket enligt Kungl.
Maj :ts beslut skulle stå fast, hade någon återbetalningsskyldighet icke föreskrivits.
Vid expedieringen av Kungl. Maj :ts beslut hade Broman, som var
ansvarig för expedieringen, förbisett att beslutet likväl kunde komma att
medföra återbetalningsskyldighet för Levander under den förutsättningen

Ilo

att han redan uppburit det av rådhusrätten utdömda beloppet, trots att rådhusrättens
beslut icke vunnit laga kraft. Att denna förutsättning förelåg
framgick icke av handlingarna i målet. I enlighet med bestämmelserna i
13 § kungörelsen den 10 juli 1947 hade den 2 maj 1952, oaktat Levander
redan fullgjort återbetalningsskyldigheten, två avskrifter av Kungl. Maj:ts
beslut expedierats till länsstyrelsen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 14
juli 1952 till ordföranden i nedre justitierevisionen följande.

I kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader
vid domstol stadgas bland annat: När i mål eller ärende vid domstol
rätten slutligen fastställer ersättning av allmänna medel till vittne, sakkunnig,
försvarare eller annan som ej är part skall, om det begäres, skriftligt
besked om beslutet genast utan avgift tillhandahållas den ersättningsberättigade.
Denne äger att mot kvitto å beskedet omedelbart utbekomma ersättningen.
Lyftes ej ersättningen inom en vecka, skall den tillställas den berättigade
genom domstolens försorg (7 §). När någon av domstol förpliktas
att till statsverket återgälda ersättning, som avses i kungörelsen eller eljest
i samband med rättegång utgått av allnfiänna medel, skall inom två veckor
från det beslutet därom vunnit laga kraft avskrift av beslutet i två exemplar
för verkställighet översändas till länsstyrelsen i den ort där den förpliktade
är bosatt. På avskrifterna skall anteckning ske om beloppet av den kostnad
som omfattas av ersättningsskyldigheten. Vad sålunda är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning när överrätt meddelar dom eller beslut, som innebär
att lägre rätts beslut om återbetalningsskyldighet skall stå fast (13 §).

Medan sålunda försvarare är berättigad att omedelbart utbekomma ersättning
som av allmänna medel tillerkänts honom, skall beslut, varigenom någon
förpliktats att till statsverket återgälda ersättningen, inom viss tid
sedan beslutet vunnit laga kraft expedieras för verkställighet. I allmänhet
är naturligtvis den som ålagts ersättningsskyldigheten annan än den ersättningsberättigade.
Då högre rätt ändrat ersättningsbeslut av lägre rätt, kan
emellertid den ersättningsberättigade själv ha att återgälda ersättningen
eller del därav. Att även i detta fall föreskrifterna om expediering för verkställighet
äro tillämpliga, torde vara otvivelaktigt.

I Svea hovrätts förevar ande beslut den 21 december 1951, vilket enligt
Kungl. Maj :ts beslut den 29 mars 1952 skall stå fast, har Levander visserligen
icke uttryckligen förpliktats att återgälda något belopp till statsverket.
Eftersom den Levander av underrätten tillerkända ersättningen blivit nedsatt
med 7 700 kronor, har dock hovrättens beslut haft grundläggande betydelse
för Levanders skyldighet att återbetala vad han för mycket uppburit.
Såsom framgår av det ovan anförda har Levander varit berättigad att omedelbart
utbekomma det av underrätten bestämda beloppet och, därest han
ej utnyttjat denna möjlighet inom en vecka, har underrätten haft skyldighet
att tillställa honom beloppet. Det måste alltså förutsättas, att när Kungl.

Maj :ts beslut meddelats, Levander hade att återbetala nyssnämnda 7 70G
kronor. På grund härav hade i enlighet med förut återgivna bestämmelser
avskrift av Kungl. Maj :ts beslut bort i två exemplar översändas till länsstyrelsen
i Kopparbergs län inom två veckor från beslutets dag.

Broman, som är ansvarig för expedieringen av Kungl. Maj :ts beslut, har
underlåtit att iakttaga vad sålunda ålegat honom. För att statsverkets rätt
skall kunna tillvaratagas i fall sådana som det förevarande, är det uppenbarligen
av vikt att expedieringsskyldigheten blir vederbörligen fullgjord.

Utöver sina sålunda gjorda uttalanden fann tjänstförrättande militieombudsmannen
icke skäl att vidtaga någon åtgärd i anledning av vad som
förekommit.

Broman skulle genom ordförandens i nedre justitierevisionen försorg erhålla
del av skrivelsen.

12. Fartygschef har missfirmat underlydande samt jämväl eljest brustit i
vad han haft att iakttaga i sitt uppträdande gentemot honom underställd

personal.

I en den 21 februari 1952 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren vid Stockholms örlogsstation nr 3073-1-51 Johansson bland
annat följande: Johansson hade varit kommenderad på radarskolfartyget
Prins Carl under tiden oktober—december 1951. Fartygschef hade varit kaptenen
Åke Altrichter. Under kommenderingen hade Johanssons tjänstgöring
i huvudsak bestått i att vara arbetsförman, vakthavande underofficer samt
signalman. Enligt egen uppfattning hade Johansson fullgjort dessa åligganden
på bästa sätt, en uppfattning som delats av bland andra Johanssons
närmaste arbetschef ombord uppbördsskepparen flaggstyrmannen Fredriksson.
Vid avgången från fartyget hade Johansson emellertid av Altrichter
tilldelats betyget »o» (otillfredsställande) i yrkesskicklighet och allmän duglighet.
Betyget för uppförande hade varit 10 (mycket gott). Beslut om betygen
i yrkesskicklighet och allmän duglighet hade fattats av Altrichter
utan att denne i enlighet med gällande föreskrifter infordrat förslag från
det befäl under vilket Johansson närmast varit ställd. Altrichters beslut
hade jämte motivering meddelats i en Altrichters skrivelse till Johansson
av den 9 januari 1952. Johansson ansåge i Altrichters skrivelse gjorda uttalanden
om Johanssons egenskaper och bedömningen av hans arbetsprestation
ombord vara felaktiga. Dessutom ansåge Johansson att Altrichters på egen
hand gjorda bedömning skett utan noggrant övervägande, enär Johansson
under sin tjänst ombord mycket litet varit i kontakt med Altrichter.
Från sin tjänstgöring på närmast föregående fartyg, en minsvepare,
hade Johansson erhållit betyget »s» (skicklig) i yrkesskicklighet
och allmän duglighet. — Altrichter hade enligt Johanssons mening vid
flera tillfällen inför besättningen uppträtt obehärskat och på ett sätt som

112

vitt skilde sig från bestämmelserna i mom. 45, 47 och 50 i tjänstereglementet
för krigsmakten. Vid ett tillfälle hade Altrichter låtit kalla till sig på bryggan
en annan av furirerna ombord, vilken vid tillfället tjänstgjorde som vakthavande
underofficer, och tillfrågat denne om flaggan var hissad. (Denne furir,
vilkens namn angives i klagoskriften, benämnes i fortsättningen B.) Sedan
B besvarat frågan jakande och därefter avlägsnat sig, hade Altrichter beordrat
en fänrik att kontrollera, att flaggan verkligen var hissad, därvid

Altrichter yttrat: »---så kanske vi får dit den djävulen». Flaggan hade

varit hissad. Senare hade Altrichter meddelat B att även om denne vore
ombord aldrig så länge skulle B icke erhålla godkända betyg av Altrichter.
Detta Altrichters uttalande hade gjorts i närvaro av en värnpliktig. Vid ett
annat tillfälle hade Altrichter i fartygets högtalaranläggning skrikit: »Ni
springer som ena djävla löss.» Altrichter hade i flera fall utan hänsyn till
att underlydande varit närvarande och i en del fall obefogat givit enskilda av
besättningen utskällning i obehärskad ton. Sedan utskällningen upphört
och den utskällde sökt meddela Altrichter rätta förhållandet angående den
anmärkning, varom det var fråga, hade detta avspisats med: »Tyst».

Sedan skriften översänts till chefen för Stockholmsavdelningen med begäran
om yttrande från Altrichter, inkom den 3 april 1952 från nämnde
chef ett av Altrichter i saken avgivet yttrande.

Altrichter anförde i sitt yttrande bland annat följande: Han hade tjänstgjort
som fartygschef på radarskolfartyget Prins Carl under tiden den 1
oktober 1951—den 23 januari 1952. Under sitt befäl hade Altrichter haft
bland andra tre furirer tillhörande däckspersonalen, av vilka Johansson var
en. Som arbetsförman hade det ålegat Johansson att tillsammans med de
andra två furirerna efter särskild fördelning omhänderha personal för vissa
— i allmänhet för varje särskild gång — beordrade arbeten och härvid
leda den personal, som avdelats för ifrågavarande arbeten. Dessutom hade
det tillkommit Johansson som furir att själv, då så erfordrades, giva order
om arbeten för tjänstens behöriga gång. Liksom fallet var med de övriga
furirerna, hade Johansson ofta kommit för sent till uppställningar och vederbörande
arbetsförman — uppbördsskepparen — hade ofta nödgats skicka
extra bud efter Johansson. När arbetena sedan väl varit beordrade, hade
dessa fortlöpt i allmänhet mera beroende på de värnpliktigas önskan att
någon gång under arbetstiden få arbetet färdigt än på Johanssons ledarskap.
I likhet med de båda andra furirerna hade Johansson emellanåt föredragit
att leda arbetet på sådant sätt, att han »någon gång» tittade efter vad som
försiggick. Jämväl i sin tjänstgöring såsom signalman hade Johansson varit
undermålig.

Sedan Altrichter i anslutning till vad sålunda anförts närmare angivit olika
omständigheter som Altrichter funne utgöra belägg för att Johansson brustit
i fullgörande av honom åliggande tjänsteplikter, anförde Altrichter vidare:
Oupphörligt hade Altrichter påpekat för furirerna, att de såsom vakthavande
vore tvungna att själva ingripa i saker och ting — materiel, som
låg på obehörig plats i närheten av poststället, båtar som måste förtöjas

113

om på grund av att de lågo och höggo mot kaj eller strandskoning med ty
åtföljande skador och mycket annat. Ingen av furirerna hade dock ansträngt
sig det minsta för att själv åstadkomma någonting. Altrichter hade fått
påpeka strängt taget allting, och när vederbörande fått en order hade Altrichter
i de flesta fall också fått göra åtskilliga kontroller för att arbetet
verkligen skulle bli utfört — förutom att Altrichter ständigt fått ingripa på
grund av furirernas påfallande okunnighet och slöhet. I detta sammanhang
kunde Altrichter påpeka, att på fjärde kvarteret — sammanlagt
funnes fyra vaktkvarter på däck — hade tjänstgjort en värnpliktig.
Denne värnpliktige hade skött sina åligganden och arbeten
oändligt mycket bättre än någon av furirerna. Av vad Altrichter anfört
framginge att, även om Johansson enligt egen uppfattning fullgjort sina
åligganden på bästa sätt, han icke ägt eller visat sig äga sådana kvalifikationer,
att han kunnat sköta tjänsten så att han blivit berättigad till annat
vitsord än »otillfredsställande». Altrichter ville härvidlag särskilt understryka,
att icke någon av furirerna kunnat leva i okunnighet om Altrichters
fordringar hur tjänsten skulle skötas. Altrichter hade kallat dem samtliga
till sig och givit dem instruktioner, vilket skett redan ganska tidigt under
expeditionen. — Vad anginge Johanssons påstående att uppbördsskepparen
flaggstyrmannen Fredriksson ansåge Johansson ha skött sitt arbete på bästa
sätt, vore detta icke med verkliga förhållandet överensstämmande. Altrichter
hade vid ett flertal tillfällen med ombord kommenderade underofficerare,
Fredriksson ingalunda undantagen, diskuterat furirerna och deras sätt att
sköta tjänsten. Icke någon av underofficerarna hade haft något gott att säga
om Johansson eller de andra furirerna. Altrichter hade senare varit i ny
kontakt med Fredriksson och denne hade därvid på nytt framhållit, att
han delade Altrichters uppfattning att Johansson icke var värd mera än
vitsordet »otillfredsställande». Icke heller Johanssons påstående, att beslut
om betygen i yrkesskicklighet och allmän duglighet fattats av Altrichter utan
att förslag infordrats från det befäl under vilket Johansson närmast var
ställd, vore sant. Betyget hade satts efter samråd med förste officeren ombord,
kaptenen i flottans reserv Trybom. Det vore möjligt, att Altrichter
icke tillkallat Fredriksson och rådgjort med denne i omedelbar anslutning
till beslutet om Johanssons vitsord. Samrådet med Trybom och tidigare
samtal med Fredriksson och fartygets väbel, underofficeren av andra graden
Wagenius — samtliga dessa hade samma åsikt som Altrichter om Johansson

— ansåge Altrichter ha varit tillräckligt starka skäl för att Altrichter icke
skulle behöva hysa något tvivel om att vitsordet för Johansson var fullt
rättvist. Johanssons påstående, att han under sin tjänst ombord mycket litet
varit i kontakt med Altrichter, vore osant. Johansson hade nästan dagligen

— i de flesta fall många gånger om dagen — kommit i kontakt med Altrichter.
Otaliga hade de gånger varit, då Johansson kallats till bryggan för
order eller för signalering — ofta med åtföljande ny kallelse för tillrättavisning
för dåligt utfört arbete och slöhet. Johansson hade vidare i sin skrift
gjort gällande, att Altrichter vid flera tillfällen uppträtt obehärskat och på

H—527853. Militicombudsmannens ämbetsberättelse.

114

ett sätt som vitt skilde sig från bestämmelserna i vissa angivna moment i
tjänstereglementet för krigsmakten. Altrichter förmodade att Johansson
härmed närmast hänsyftade på att han av Altrichter vid ett flertal tillfällen
fått tillrättavisningar och ofta också befogade utskällningar, varvid det
knappast kunnat undvikas att det skett i närvaro av värnpliktiga. Den av
Johansson omnämnda händelsen, då den av honom åsyftade furiren B tillfrågats
huruvida flaggan var hissad, hade utspelats den 5 december 1951.
Fartyget hade på morgonen angivna dag lämnat sin ankarplats redan
klockan 0530 för att under dagen medhinna visst övningsprogram. I den
tidiga timmen hade det varit fullständigt mörkt. Efter cirka en halvtimmes
gång hade Altrichter från kommandobryggan försökt upptäcka flaggan, som
skulle vara hissad på flaggspelet längst akterut. Enligt gällande bestämmelser
skulle örlogsflagga alltid vara hissad under gång. Altrichter hade frågat
vakthavande officeren, fänriken Wik, om han kunde upptäcka någon
flagga, vilket han besvarat nekande. Därefter hade Altrichter tillkallat B,
vilken som vakthavande befann sig på däck akterut, och då denne kommit
upp på bryggan frågat honom: »År flaggan hissad?» B hade icke svarat
omedelbart utan först efter någon sekunds tvekan och, enligt den uppfattning
Altrichter fick, utan att ha verkligt reda på saken: »Ja, det är den»
eller något liknande. Med anledning av att Altrichter tvivlat på att B verkligen
visste om flaggan var hissad, hade Altrichter givit följande order:
»Fänrik Wik går ner och ser efter om flaggan är hissad.» Wik hade troligen
givit något svar och därefter omedelbart begivit sig ner från bryggan och
akteröver för att utföra den erhållna ordern. B hade härvid stått kvar bredvid
Altrichter ungefär så lång tid som det tagit för Wik att komma till
akterkant av bryggan — cirka tio meter — utan att någonting vidare yttrats
mellan Altrichter, Wik och B. Därefter hade B vänt sig om och lämnat
bryggan. Efter några ögonblick hade Wik återkommit och rapporterat att
flaggan var hissad. Efter ytterligare några ögonblick hade B åter kommit
upp på bryggan och vänt sig till Altrichter med orden: »Anhåller få veta
vad chefen har emot mig?» Altrichter hade gått något åt sidan på bryggan
med B och svarat honom direkt på hans fråga med följande ord: »Jo, det
skall furiren få reda på. Jag anser att furiren är oduglig både i sitt arbete
och som underbefäl. Och det vill jag bara tala om för furiren, att när jag
skall sätta tjänstbarhet för er, så kommer jag att ge er direkt vitsordet
otillfredsställande. Varsågod, där är mitt svar till er.» Härefter hade B lämnat
bryggan. På den öppna bryggan hade rorgängaren icke kunnat undgå att
höra vare sig den framförda frågan eller det givna svaret. •— Händelseförloppet
vid det av Johansson omnämnda tillfälle, då Altrichter skulle i fartygets
högtalaranläggning ha skrikit: »Ni springer som ena djävla löss»,
hade varit följande. Kort tid efter det Altrichter tillträtt som fartygschef
hade inträffat ett haveri på den ena av fartygets två ångpannor. Detta hade
medfört, att fartyget kunnat röra sig med endast ett fåtal knop. Propellermaskineriet
skulle normalt ha cirka 980 hästkrafter men hade efter haveriet
fått endast cirka 240, vilket i sin tur medfört, att propellern gjort endast

115

47 varv per minut mot normalt omkring 110. Navigering och manövrering
av fartyget hade blivit förenade med stora svårigheter. Risker för haverier
i form av grundstötningar, misslyckade manövrer vid ankomst och avgång
m. m. hade varit avsevärda. Dessa svårigheter och risker hade förelegat
redan vid ganska lugnt väder och växte oerhört vid förvärrade väderleksförhållanden.
Natten före den dag, då den av Johansson påtalade händelsen
inträffade, hade fartyget legat till ankars i närheten av Hårsfjärden. Vindstyrkan,
som redan kvällen förut varit ganska stor, hade växt under natten
och uppgått till mellan 15 och 20 sekundmeter. Under morgontimmarna
hade fartygets ankare börjat släppa sitt tag i botten, varför Altrichter beslutit
att försöka gå in till fartygets ordinarie förtöjningsplats vid Furuholmens
brygga. Vindförhållandena i sundet, där bryggan vore belägen, hade visat
sig vara mycket ogynnsamma och tilläggningen hade hållit på att i ett
mycket tidigt stadium få ett katastrofartat slut. Alldeles intill bryggan - -endast några meter från ena kortsidan — sköt en mindre bergudde ut och
alldeles utanför denna var djupet för litet. Då fartyget närmade sig bryggan
höll det på att driva på denna bergudde, varför Altrichter nödgats sätta full
fart framåt i maskin — så mycket den nu orkade — för att överhuvudtaget
komma förbi bergudden och icke riskera att riva upp fartygsbotten. Detta
hade emellertid samtidigt medfört, att fartyget i det allra närmaste vräktes
på bryggan, vilken vid den kraftiga törnen höll på att tryckas omkull in
mot strandkanten. Bryggan vore sedan flera år tillbaka murkcn och de
förtöjningspållare, som funnes på den, brötes av vid minsta påfrestning.
Omedelbart efter den nyssnämnda törnen mot bryggan hade det lyckats
för den personal, som befann sig på fördäck, att få i land en wire till en
av de murkna träpållarna. Vinden hade pressat hårt på förifrån och Altrichter
hade vetat, att om den nyssnämnda förliga pållaren bräcktes av,
skulle akterskeppet omedelbart ränna upp på den omnämnda grundningen
Od bergudden vid sidan om bryggan. Lämplig förtöjning akterut hade fartyget,
såvitt Altrichter kunnat se, icke fått i land. Vid förtöjning vid Furuholmens
brygga hade alltid som säkerhet använts ett par grova wirar lagda
kring extra kraftiga pållare, som funnos innanför bryggan på själva strandkanten
och som voro nedgjutna i betong. Altrichter hade därför omedelbart
givit order till fördäck genom att ropa — Altrichter hade mycket kraftig
stämma — från bryggan någonting i stil med: »Få i land en wire med detsamma.
» Denna order hade emellertid icke medfört annan reaktion än att
ett par tre man långsamt och med händerna i fickorna börjat »masa» sig
efter däck. Det hade varit bråttom och för att få fart på folket hade Altrichter
skrikit över bryggskärmen: »Snärj på era djävla löss. Ni rör er som
löss på tjärstickor allihop.» Då hade det blivit annan fart och wiren hade
kommit i land. — Johansson hade slutligen i sin skrift beskyllt Altrichter
för att Altrichter »obefogat» och i »obehärskad ton» skulle givit enskilda
av besättningen utskällning samt att, då vederbörande sökt förklara sig.
Altrichter avbrutit honom med: »Tyst.» Altrichter vågade påstå att befogenheten
av Altrichters kritik undandroge sig Johanssons bedömande. Efter

116

nära nitton år i flottan, varav femton som officer, visste Altrichter åtskilligt
om tjänsten. Altrichter bestrede att han gjort några obefogade vare sig anmärkningar
eller utskällningar. Vad den obehärskade tonen beträffade ansåge
Altrichter också detta Johanssons påstående vara felaktigt. Däremot erkände
Altrichter att han åtskilliga gånger blivit »topp tunnor rasande» över det sätt
varpå en del personal tycktes tro sig få sköta sina åligganden i Altrichters
fartyg. Altrichter hade från början talat om vad han fordrat och det hade
icke varit någonting omöjligt. Men när slöhet parad med okunnighet —
många gånger beroende på ovilja att lära sig från gång till gång — gjort det
omöjligt för Altrichter att vare sig det gällt detaljer eller större sammanhang
genomföra övningar m. m., då hade också syndaren fått veta av Altrichters
uppfattning och höra av hans befogade ilska. Altrichter ville även minnas att
det någon eller kanske några gånger förekommit att personal, som felat efter
en tillrättavisning försökt försvara en sjuk sak. Altrichter ansåge sig icke
som fartygschef ha skyldighet att diskutera påtagliga felaktigheter i det
oändliga med underlydande personal, varför Altrichter tystat ner syndaren
och samtidigt tillhållit honom det olämpliga i hans fortsatta uppträdande.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 26 april 1952 till chefen för
Stockholmsavdelningen följande.

I tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives beträffande chefs skyldigheter
bland annat följande: Chef skall i sitt uppträdande vara ett gott
föredöme. Han skall förhålla sig värdigt och grannlaga mot underställda
samt söka vinna deras förtroende och aktning. Rättelse och kritik skall meddelas
på grannlaga sätt, så att den felandes värdighet och anseende icke nedsättas.

Av utredningen framgår, att Altrichter under sin tjänstgöring såsom fartygschef
åsidosatt vad i angivna hänseenden ålegat honom. Så måste anses
vara förhållandet i fråga om Altrichters åtgörande att i närvaro av den
värnpliktige rorgängaren till omförmälde furir B yttra att enligt Altrichters
uppfattning B vore oduglig såväl i sitt arbete ombord som överhuvudtaget
såsom underbefäl samt att B icke komme att av Altrichter erhålla godkänt
vitsord för sin tjänstgöring. Uppenbart är att den mot B under sådana förhållanden
riktade kritiken varit ägnad att i hög grad nedsätta B:s auktoritet
i förhållande till honom underställd personal och därigenom i fortsättningen
försvåra hans tjänstgöring ombord. Enligt vad som upplysts har visserligen
Altrichters nämnda yttrande närmast föranletts av B:s vid tillfället gjorda
förfrågan huruvida Altrichter hade något emot denne. Detta förhållande kan
dock icke ha utgjort försvarlig anledning för Altrichter att anse sig fritagen
från den för chef föreskrivna skyldigheten att meddela kritik på grannlaga
sätt, så att den felandes värdighet och anseende icke nedsättas. Ett föredömligt
uppträdande från Altrichters sida hade i den föreliggande situationen
krävt att Altrichter ålagt sig den behärskningen att — om han ansett

117

det påkallat att med anledning av B:s förfrågan meddela sin uppfattning
angående denne och detta icke på platsen kunnat ske utan att den värnpliktige
kom att åhöra vad som yttrades — låta anstå med kritiken till
härför lämpligt tillfälle. Vad Altrichter med anledning av Johanssons i
ärendet gjorda anmälan uppgivit därom att Johansson av Altrichter vid ett
flertal tillfällen fått »tillrättavisningar och utskällningar» och att det därvid
knappast kunnat undgås att det skett i närvaro av värnpliktiga giver vid
handen att Altrichter icke haft tillbörlig insikt om angelägenheten av att
såvitt möjligt undvika att utsätta underbefälet för kritik i närvaro av meniga.
Altrichters allmänt gjorda uttalande att han vid meddelande av kritik låtit
vederbörande »veta av Altrichters uppfattning och hans befogade ilska»
synes tyda på att Altrichter icke tillräckligt förstått betydelsen av att iakttaga
den värdighet och behärskning i uppträdandet, som tillhör utövandet
av chefskap.

Altrichter har vidare genom att vid ordergivning i samband med i ärendet
omförmälda tilläggning med fartyget till några bland besättningen fälla
uttrycket »djävla löss» i sådan grad åsidosatt vad som enligt tjänstereglementet
ålegat honom i hans uppträdande gentemot underlydande att han
därigenom gjort sig skyldig till missfirmelse mot dem som avsetts med detta
hans yttrande. Av utredningen framgår att yttrandet fällts under omständigheter
som få anses i viss mån förmildrande.

Genom utredningen har icke blivit ådagalagt att Altrichter gjort sig skyldig
till fel eller försummelse i andra hänseenden än ovan påvisats.

Då Altrichter i de avseenden han låtit förseelse komma sig till last får
anses ha felat endast av ovarsamhet och utan vrång avsikt, finner jag mig,
med stöd av 4 § i den för mig gällande instruktionen, kunna låta bero vid
den erinran som innefattas i det anförda med uttalande tillika av den förväntan
att Altrichter framdeles noga aktgiver på vad som åligger honom i
hans uppträdande gentemot underlydande.

Avskrift av skrivelsen tillställdes Altrichter och Johansson.

13. Kompanichef har missfirmat och jämväl eljest visat missaktning mot

underlydande. I

I en den 1 november 1951 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 905-2-40 John Arne Bertold Bjärnemo bland annat
följande: Han hade nyligen fullgjort repetitionsövning vid ett batalj onstrosskompani
med visst angivet fältpostnummer. Förhållandena vid förbandet
hade varit ägnade att undergräva viljan hos truppen att göra sitt hästa. Sålunda
hade kompanichefen, löjtnanten i reserven Olle Lundström, iakttagit
ett så olämpligt uppträdande inför trupp och även i övrigt i förhållande
till de meniga i kompaniet alt detta påtagligt inverkat på de menigas känsla
för samhörighet med befälet, vilket i sin tur medfört en allmän olustkänsla
vid fullgörande av förelagda uppgifter. Det kunde först anmärkas att Lund -

118

ström ofta använt tilltalsordet »du» till de meniga i sädana sammanhang att
tilltalet verkat direkt nedsättande. Lundström hade vidare använt sig av
allehanda kränkande tillmålen inför trupp. Som exempel kunde anföras att
Lundström inför trupp den 27 september 1951 frågat efter Bjärnemo, som
tjänstgjorde som Lundströms chaufför, i följande ordalag »Var är nu den
där djävla lusen?» Som ännu ett exempel i förevarande hänseende kunde
anföras följande. Under den i repetitionsövningen ingående manövern i
Västergötland hade Bjärnemo tillfälligtvis hållit med bilen vid ett samhälle
vid Tidan. Lundström hade passat på tillfället att sova i bilen och därvid
givit Bjärnemo och motorcykelordonnansen Kurt Persson order att väcka
Lundström »när majoren kom». Såväl Bjärnemo som Persson hade uppfattat
ordern som en tillsägelse att väcka Lundström då majoren kom till den
plats där de uppehöllo sig. Under det Lundström sov, hade majoren passerat
i bil. Som ordern uppfattats hade Bjärnemo och Persson därvid ansett sig
icke skola väcka Lundström. Då denne senare fick vetskap om att majoren
passerat medan Lundström sov, hade han yttrat till Bjärnemo och Persson:
»O, era djävla löss». Som ytterligare exempel på Lundströms olämpliga handhavande
av trupp ville Bjärnemo anföra att Lundström under fälttjänstövningen
fordrat en så perfekt personlig vård som om fråga varit om depåförband.
Trots att Bjärnemo sökt hålla en så god hygien som förhållandena
tillåtit, hade Lundström bland annat i närvaro av fänriken Knut Lundin
om Bjärnemo yttrat att »han är så smutsig så han luktar», överhuvudtaget
hade Lundström ständigt trakasserat Bjärnemo under inkallelsen.
Bjärnemo hade under tjänstgöringen gjort sitt bästa vid fullgörandet av
förelagda uppgifter och hade iakttagit ett i allo oklanderligt uppträdande.

Sedan skriften översänts till stadsfiskalen i Ystad med anhållan om fullständig
utredning, inkom från denne den 5 december 1951 protokoll över
förhör som med anledning av Bjärnemos i skriften lämnade uppgifter av
polismyndigheten i Malmö hållits med —- förutom Lundström och Bjärnemo
— värnpliktige nr 1087-7-42 Kurt Henrik Persson, värnpliktige fänriken
nr 715-2-40 Knut Erik Sixten Lundin, värnpliktige sergeanten nr 524-3-40
Nils Axel Fennhagen, värnpliktige nr 443-22-40 Sven Holger Jakobsson och
värnpliktige korpralen nr 82-2-41 Inge Alexander Plymouth.

Vid förhören uppgåvo:

Bjärnemo: Under tiden den 11 september- -den 12 oktober 1951 hade han
fullgjort repetitionsövning vid ett förband ur Södra skånska infanteriregementet.
Han hade därvid hela tiden tjänstgjort som personbilförare på
bataljonens trosskompani, varvid han i huvudsak haft att utföra körningar
för Lundström. Redan under repetitionsövningens andra eller tredje dag
hade Bjärnemo märkt, att han hade svårt för att vara Lundström till lags.
Denne hade sålunda vid olika tillfällen anmärkt på Bjärnemos sätt att köra
bilen, vilket Bjärnemo ansåge ha varit oberättigat, eftersom bilen var ganska
sliten. Bjärnemo hade dessutom reagerat mot att Lundström fordrade att
alla i kompaniet skulle vara nyrakade varje morgon, trots att kompaniet
låg förlagt i tält i närheten av en sjö, där det icke fanns tillgång till annat

119

rakvatten än sjövattnet som var oanvändbart, eftersom det var uppblandat
med slam och dy. Den 27 september 1951 omkring klockan 2000 hade förbandet
varit uppställt för att deltaga i en nattövning. Härunder hade Bjärnemo
på Lundströms order ställt bilen i en skogsdunge i närheten av förbandet.
Lundström hade därefter kommit fram till Bjärnemo, som uppehöll
sig vid bilen, och yttrat: »Var i helvete är Bjärnemo, det duger min själ
inte detta här. Ni ska bli degraderad till vanlig lastbilschaufför.» Bjärnemo
och Lundström hade därefter med bilen färdats till eu plats ungefär 400
meter från uppställningsplatsen. Härunder hade Lundström fortsatt att bråka
med Bjärnemo genom att kalla honom för »lus» och andra liknande uttryck.
Bjärnemo hade ej svarat utan utfört körningen under tystnad. Några dagar
senare hade förbandet deltagit i en manöver i Västergötland. Härunder hade
en morgon vid 9-tiden Bjärnemo och Lundström samt Persson uppehållit
sig i ett samhälle vid Tidan. Då övningarna i stort sett pågått hela natten,
hade Lundström satt sig i bilen för att sova, medan Bjärnemo och Persson
uppehållit sig utanför bilen. Lundström hade uppmanat Bjärnemo att väcka
honom »när majoren kom». Bjärnemo hade uppfattat ordern så, att han
skulle väcka Lundström, om majoren (bataljonschefen) kom till platsen för
ordergivning. Efter ungefär en halv timme hade majoren kommit körande
i sin bil men, då han ej gjorde min av att stanna, hade Bjärnemo icke ansett
sig behöva väcka Lundström. Efter ytterligare en stund hade en annan
officer kommit tillstädes och väckt Lundström, som då frågat, om majoren
synts till. Officeren hade då svarat, att majoren åkt förbi för en stund
sedan. Lundström hade nu blivit förargad och yttrat till Bjärnemo och Persson:
»O, era djävla löss.» Några dagar före utryckningen hade Bjärnemo
tvättat bilen, varvid hans uniform blivit våt. Han hade därefter kört till
kompaniets expedition i Revinge för att uträtta ett ärende. Härunder hade
han träffat Lundström och Lundin, varvid Lundström beordrat Bjärnemo
att köra honom och Lundin till officersmässen. Under färden dit hade
Lundström yttrat till Bjärnemo: »Bjärnemo är så smutsig, så att han luktar.
När tvättade han sig sist och bytte underkläder?» Bjärnemo hade emellertid
ej svarat, eftersom han visste att Lundström icke tålde några motsägelser.
Bjärnemo ansåge, att den egendomliga lukt, som eventuellt fanns i bilen
vid tillfället, uppstod när hans uniform höll på att torka. Bjärnemo hade
icke några ersättningsanspråk och överlämnade åt åklagaren att avgöra, om
målet skulle handläggas inför domstol.

Persson: Under tiden den 11 september--den 12 oktober 1951 hade Persson
fullgjort repetitionsövning vid ett förband ur Södra skånska infanteriregementet
och därvid tjänstgjort som motorcykelordonnans åt Lundström,
varför han träffat både denne och Bjärnemo dagligen. Redan under den
första tiden av inkallelsen hade Persson märkt, att Lundström »höll efter»
Bjärnemo, som vid olika tillfällen försökte »maska». Bjärnemo hade sålunda
sällan varit anträffbar i tältet utan för det mesta legat i sin medförda
privatbil. Persson hade emellertid icke vid något tillfälle hört, att
Lundström under denna tid uttalat sig kränkande om Bjärnemo. Under den

120

senare delen av inkallelsetiden hade förbandet deltagit i en manöver i Västergötland.
Härunder hade Persson och Bjärnemo en morgon vid 9-tiden uppehållit
sig i närheten av Lundströms bil, medan Lundström själv suttit i
bilen och sovit. Under tiden hade Persson sett, att den major, som tjänstgjorde
som bataljonschef, vid några tillfällen körde förbi. Kort därefter
hade en stridsdomare kommit till platsen och inlett samtal med Lundström,
som vaknat. Lundström hade då frågat stridsdomaren, om majoren kört förbi,
varvid stridsdomaren svarat, att majoren passerat Lundströms bil vid
ett par tillfällen. Lundström hade därvid vänt sig till Persson och Bjärnemo
samt yttrat: »Era djävla löss.» Persson hade då förstått, att Lundström
velat bli väckt, när majoren passerade. Persson hade emellertid ej fått order
att väcka Lundström. Han hade ej heller hört, att Bjärnemo fått order
härom. Persson kunde ej erinra sig några andra episoder, som vore av betydelse
för utredningen. Persson hade icke tidigare haft Lundström som
chef men hade under den korta tid han stått under dennes befäl lärt sig att
uppskatta honom som en god kompanichef. Han ansåge Lundström ha
varit »det bästa befälet på hela bataljonen». Persson hade icke vid något
annat tillfälle än det av Persson omnämnda hört Lundström kalla någon
för »lus». Persson hade ej fäst sig vid, att Lundström kallat honom och Bjärnemo
för »löss», eftersom han ansett Lundströms yttrande vara en följd
av tillfällig upphetsning. Lundström hade ej brukat använda tilltalsordet
»du».

Lundin: Under tiden den 11 september—den 12 oktober 1951 hade Lundin
fullgjort repetitionsövning vid ett förband ur Södra skånska infanteriregementet
som värnpliktig fänrik, varvid han varit chef för förbandets trosspluton
och direkt underställd Lundström med vilken Lundin så gott som
dagligen kommit i kontakt. Lundin hade emellertid endast mera sporadiskt
haft kontakt med Bjärnemo, som ej tjänstgjort under Lundins befäl. Redan
under de första dagarna hade Lundin lagt märke till att Lundström »höll
efter» Bjärnemo, som enligt Lundins uppfattning endast utförde sina åligganden,
när befälet hade honom »under ögonen», och troligen var mindre
intresserad av tjänsten, när han befann sig på egen hand. En kväll ungefär
fjorton dagar efter inryckningsdagen hade Lundin och kompaniets övriga
befäl uppehållit sig i närheten av Lundström i avvaktan på order från bataljonsstaben
att en nattövning skulle börja. Härunder hade Lundström
givit order till sitt underlydande befäl, varvid han råkat bliva ganska högljudd.
Det vore även tänkbart, att han därunder kallat på Bjärnemo, men
Lundin hade ej hört, att han kallat honom »lus» eller något annat. Troligen
några dagar senare hade Lundin och Lundström färdats i bil från kompaniexpeditionen
till förläggningen. Bjärnemo hade fört bilen. Lundström hade
suttit framme i bilen bredvid Bjärnemo, medan Lundin suttit i baksätet.
Under färden hade Lundström frågat Bjärnemo, om ej denne skötte sin
personliga hygien, och tillagt: »Jag liksom tycker, att det börjar lukta om
Bjärnemo.» Bjärnemo hade förklarat, att han tvättade sig och skötte sin
hygien, som han borde göra. Lundin hade vid tillfället icke känt någon lukt

121

i bilen. Lundström hade icke vid något tillfälle uttalat sig kränkande om
Bjärnemo i Lundins närvaro. Lundin ansåge, att Lundström, i egenskap av
kompanichef, varit i sin fulla rätt att kontrollera sina underlydandes hygien,
varför hans fråga till Bjärnemo ej på något sätt kunnat anses kränkande.
Lundin hade aldrig hört, att Lundström tilltalat någon med »du» inför trupp.
Lundin hade aldrig tidigare stått under Lundströms befäl men hade under
repetitionsmånaden fått det intrycket, att Lundström hade mycket »gott
handlag» med sina underlydande. Lundström hade ofta brukat tala med
vem som helst i kompaniet på ett naturligt och rättframt sätt, och Lundin
hade ej hört, att någon av de inkallade klagat över Lundströms uppträdande
inför trupp.

Fennhagen: Under tiden den It september—den 12 oktober 1951 hade han
fullgjort repetitionsövning vid ett förband ur Södra skånska infanteriregementet
som värnpliktig sergeant. Han hade därunder varit chef för förbandets
packtross och direkt underställd Lundström, varvid han så gott som
dagligen kommit i kontakt både med denne och med Bjärnemo, som tjänstgjorde
som bilförare. Redan under de första dagarna hade Fennhagen lagt
märke till att Bjärnemo var slö och ointresserad av tjänsten. Bjärnemo hade
även brukat övernatta i sin bil i stället för att lägga sig i tält, vilket Fennhagen
ansåge vara en anledning till att Lundström möjligen kunde ha blivit
förargad på Bjärnemo. Under den följande tiden hade Fennhagen märkt, att
Lundström vid olika tillfällen varit tvungen att i sträng och tillrättavisande
ton uppmana Bjärnemo att utföra sina åligganden. Fennhagen hade ansett
tillsägelserna berättigade, eftersom han lagt märke till att Bjärnemo gjort
vad han kunnat för att »hålla sig undan». Ungefär fjorton dagar efter repetitionsövningens
början hade Lundströms förband en kväll uppställts för
nattövningar. Härunder hade Fennhagen uppehållit sig i närheten av Lundström.
Under tiden hade Lundström fått order per radio att inställa sig hos
bataljonschefen, varför han ett par gånger ropat på Bjärnemo, som troligen
uppehöll sig i närheten. Då Bjärnemo ej kommit till platsen, hade Lundström
yttrat: »Var är den djävla lusen Bjärnemo» eller någonting liknande.
Lundströms yttrande hade åhörts av ett tiotal underbefäl. Under den följande
tiden hade Fennhagen ej varit i närmare kontakt med Lundström
eller Bjärnemo. Han hade emellertid träffat Lundström på kompaniexpeditionen
i Revinge några dagar före utryckningen, varvid Lundström troligen
suttit och skrivit ut betyg till dem som fullgjort beredskapsövningen. Härunder
hade Lundström vid något tillfälle använt ordet »lus», varför Fennhagen
påpekat för Lundström, alt det kunde vara förenat med vissa risker
att begagna ordet »lus» i olika sammanhang. Fennhagen hade nämligen hört
ryktas, att någon på förbandet tänkte anmäla Lundström för militieombudsmannen.
Lundström hade då medgivit, att han ibland kanske yttrat något,
som »han inte menat något med». Fennhagen hade icke haft några anmärkningar
mot Lundströms sätt att sköta sitt kompani, och Fennhagen hade
kommit mycket bra överens med Lundström. Fennhagen hade även fått det
intrycket att Lundström varit omtyckt av de värnpliktiga. Bjärnemo hade
varit slö och ointresserad av tjänsten.

122

Jakobsson: Under tiden den 11 september—den 12 oktober 1951 hade han
fullgjort repetitionsövning vid Södra skånska infanteriregementet och då
tjänstgjort som sjukvårdare i Lundströms trosskompani. Han hade därunder
ofta kommit i kontakt med Lundström och Bjärnemo, men han hade ej
märkt, att Lundström på något sätt hållit efter Bjärnemo eller att denne i
sin tur uppträtt nonchalant eller opassande. Ungefär fjorton dagar efter
inryckningen hade förbandet en kväll varit uppställt för att deltaga i en
nattövning. Härunder hade Jakobsson befunnit sig omkring tio meter ifrån
Lundström, som vid tillfället haft sina troppchefer samlade omkring sig.
Efter en stund hade det kommit order att Lundström skulle begiva sig till
bataljonschefen, varför han kallat på Bjärnemo. Då denne ej kommit till
platsen, hade Lundström ropat: »Var är nu den djävla lusen.» Några minuter
senare hade Bjärnemo kommit till platsen, varvid han fått tillsägelse
av Lundström att uppehålla sig i närheten av honom och ej avlägsna sig
från platsen i onödan. Strax därefter hade Lundström och Bjärnemo åkt
ifrån platsen. Jakobsson hade ej lagt märke till att några ytterligare intermezzon
förekommit mellan Lundström och Bjärnemo. Lundström hade aldrig
kallat Jakobsson för »du», och Jakobsson hade ej heller hört, att han
kallat någon annan av de inkallade för »du». Jakobsson hade under den tid
han stått under Lundströms befäl fått ett gott intryck av denne, frånsett att
Lundström vid något tillfälle varit »lite grov» i munnen. För övrigt hade
Lundström varit skämtsam och trevlig. Jakobsson ansåge, att de positiva
omdömena om Lundström växte ju längre man finge stå under hans befäl.

Plymouth: Under tiden den It september—den 12 oktober 1951 hade han
fullgjort repetitionsövning vid ett förband ur Södra skånska infanteriregementet
som signalist. Han hade därunder vid ett tillfälle blivit kommenderad
till Lundströms förband för att tjänstgöra vid en nattövning. När Plymouth
därunder vid troligen 4-tiden på natten befunnit sig med sin signalstation
på eu plats i närheten av Revinge, hade han hört Lundström yttra: »Kommer
inte den djävla lus-en snart» eller något liknande. Plymouth hade förstått,
att yttrandet gällt Lundströms bilförare Bjärnemo, som efter en stund
kommit till platsen. Bjärnemo hade emellertid själv troligen ej hört yttrandet.
Plymouth hade befunnit sig ett tiotal meter från Lundström. Då Plymouth
endast tjänstgjort ett dygn på Lundströms förband, hade han ej
kommit i någon närmare kontakt med denne eller Bjärnemo.

Lundström: Han hade fullgjort repetitionsövning vid Södra skånska infanteriregementet
under tiden den 3 september—den 14 oktober 1951 som chef
för ett bataljonstrosskompani. Härunder hade han disponerat en personbil,
som fördes av Bjärnemo. Redan på ett tidigt stadium hade han märkt, att
Bjärnemo icke var någon säker bilförare, vilket han kanske vid något tillfälle
påpekat för denne. Lundström vore van bilförare men hade icke kört
bilen själv förrän under Västgötamanövern, då Bjärnemo ofta blivit trött
och därför fått ligga och sova i baksätet. Redan från början hade Lundström
lagt märke till att Bjärnemo var slö och ointresserad av tjänsten. Han hade
märkt, att Bjärnemo ibland »höll sig undan». Sålunda hade denne vid några

123

tillfällen suttit på marketenteriet i samband med att han skulle spola ellei
reparera bilen. Då Bjärnemos »skubbningar» emellertid icke vid varje tillfälle
kunnat kontrolleras, hade det hela fått bero. Lundström hade icke
något minne av den av Bjärnemo påtalade händelsen vid nattövningen den
27 september 1951. Det vore emellertid ej otänkbart, att Lundström fällt
något yttrande i irritation över att Bjärnemo icke var på sin plats. Lundström
förnekade dock, att han direkt tilltalat Bjärnemo med »lus» eller
något annat nedsättande uttryck. Under manövern i Västergötland hade
Lundström en morgon med sitt förband befunnit sig vid Tidan. Då han ej
sovit mer än tre timmar de närmast föregående nätterna, hade han satt sig
i bilen för att sova, sedan han dessförinnan givit Bjärnemo och Persson,
vilken tjänstgjorde såsom motorcykelordonnans, order att väcka honom,
när bataljonschefen passerade. Efter en stund hade han vaknat, varvid
någon talade om, att bataljonschefen redan kört förbi. Lundström hade då
blivit uppretad, varför det vore tänkbart, att han fällt det yttrande, som
Bjärnemo och Persson uppgivit. Någon av de sista dagarna under inkallelsetiden
hade Lundström och Lundin färdats i bilen med Bjärnemo som förare.
Då Lundström därvid känt, att det luktade illa i bilen, hade han frågat
Bjärnemo, när denne senast badat och bytt underkläder. Bjärnemo hade ej
svarat något konkret utan uppgivit, att han »brukade tvätta sig». Under
manövern i Västergötland hade Lundström ofta märkt, att Bjärnemo luktade
illa, vilket han även påtalat för denne. Med anledning av Bjärnemos
anmärkning mot »att Lundström under fälttjänstövningen fordrat en så
perfekt personlig vård som om fråga varit om depåförband» ville Lundström
framhålla att han ansåge det ha varit hans plikt som kompanichef
att tillse manskapets hygien, eftersom det redan under repetitionsövningens
andra dag visat sig, att manskapet ställt upp utan att ha tvättat och
rakat sig. Detta hade möjligen delvis berott på svårigheten att skaffa vatten,
varför Lundström låtit bygga bryggor ut i den av Bjärnemo åsyftade sjö,
vid vilken kompaniet var förlagt. Det hade också sedermera visat sig, att
>; sjukskrivningsprocentcn» varit minst på Lundströms kompani och på ett
annat kompani, där befälet ej heller släppt efter i fråga om kravet på allmän
hygien. Lundström hade aldrig kallat någon av manskapet för »du». I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 1 mars 1952 till Lundström
följande.

I tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives beträffande chefs skyldigheter
bland annat följande: Chef skall i sitt uppträdande vara ett gott
föredöme. Han skall förhålla sig värdigt och grannlaga mot underställda
samt söka vinna deras förtroende och aktning. Rättelse och kritik skall
meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes värdighet och anseende
icke nedsättas.

Av utredningen framgår att Ni i Edert uppträdande gentemot Bjärnemo
och Persson brustit i vad Ni enligt nämnda föreskrifter haft att iakttaga.

124

Sålunda har Ni enligt vad Ni själv vidgått eller icke velat bestrida dels vid
ett tillfälle då Ni eftersökt Bjärnemo i och för viss tjänsteförrättning om
denne använt benämningen »den djävla lusen», dels vid ett annat tillfälle
med anledning av viss förment försummelse av Bjärnemo och Persson till
dem riktat tillmålet »djävla löss» och dels, då Ni vid ett senare tillfälle i
tjänsten färdades i en av Bjärnemo förd bil och därvid tyckte Eder märka
att det luktade illa i bilen, frågat Bjärnemo när denne senast badat och bytt
underkläder. Genom förstnämnda båda yttranden har Ni i sådan grad åsidosatt
vad som i förenämnda hänseenden ålegat Eder att Ni gjort Eder skyldig
till missfirmelse av krigsman. Den av Eder vid det sist angivna tillfället
till Bjärnemo ställda frågan måste anses ha varit för Bjärnemos självkänsla
sårande och nedsättande och genom detta Edert uppträdande mot Bjärnemo
har Ni visat sådan bristande aktning mot underlydande krigsman som är
att hänföra till oskickligt beteende.

Genom utredningen har icke blivit ådagalagt att Ni felat i andra hänseenden
än ovan nämnts.

Bjärnemo har icke påfordrat att hans mot Eder gjorda påståenden skola
bliva föremål för prövning av domstol och icke heller Persson har i fråga
om missfirmelsen mot honom framställt något yrkande i sådant avseende.
Vid nu angivna förhållanden och då Ni i de hänseenden Ni blivit övertygad
att ha förgått Eder mot Bjärnemo och Persson får anses ha felat endast av
ovarsamhet och utan vrång avsikt, finner jag mig, med stöd av 4 § i den
för mig gällande instruktionen, kunna låta bero vid en allvarlig erinran till
Eder om de sålunda begångna förseelserna med uttalande tillika av den
förväntan att Ni vid tillfällen då Ni framdeles kommer att tjänstgöra vid
krigsmakten noga aktgiver på vad som åligger Eder i Edert uppträdande
gentemot underlydande.

Avskrift av skrivelsen tillställdes för kännedom chefen för Södra skånska
infanteriregementet samt Bjärnemo och Persson.

14. Efter framställning från 1949 års tjänsteförteckningskommitté har ett
ämbetsverk upprättat och tillställt kommittén en promemoria rörande verkets
synpunkter på lönegradsplaceringen av vissa tjänster inom verket. Fråga
om promemorians beskaffenhet av allmän handling samt huruvida hinder

för dess utlämnande förelåg. I

I en den 29 augusti 1952 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
krigsmaterielverkets ingenjörsförening genom sin ordförande, förste
byråingenjören S. E. O. Bager, följande: Krigsmaterielverket hade — enligt
vad som uppgivits i ett utkast till petitaskrivelse för budgetåret 1953/54, som
verket den 12 augusti 1952 tillställt föreningen — till 1949 års tjänsteförteckningskommitté
avlämnat ett förslag till lönegradsplacering av verkets
personal. Förslaget hade på ett ställe i petitaskrivelsen betecknats såsom
avlämnat under hand. Föreningen hade dels muntligt och dels i skrivelse

125

den 20 augusti 1952 hos verket anhållit att få taga del av näinnda förslag,
som enligt föreningens uppfattning vore offentligt. Å verkets exemplar av
denna skrivelse hade av chefen för administrativa byrån, byråchefen E.
Einar Nyländer, antecknats att skrivelsen icke föranledde någon åtgärd. Då
det vore av vitalt intresse för personalen att få klarlagt, huruvida förslag
från verket avseende personalen kunde avlämnas i sådan form att de ej
bleve offentliga, nödgades föreningen anhålla om militieombudsmannens
prövning, huruvida ifrågavarande förslag skulle undantagas från att vara
offentlig handling. Vidare anhölle föreningen att militieombudsmannen, därest
handlingen befunnes vara offentlig, måtte vidtaga åtgärd som medförde
att föreningen finge taga del av förslaget.

I berörda skrivelse den 20 augusti 1952 — vilken jämte utkastet till petitaskrivelse
bifogats anmälningsskriften — hade föreningen förklarat sig
icke ha någon erinran mot vad krigsmaterielverket i vissa angivna hänseenden
anfört i petitaskrivelsen, frånsett att föreningen icke kunde uttala sig
om verkets förslag till lönegradsplaceringar, då de icke delgivits föreningen.
I skrivelsen anförde föreningen vidare: Vid förfrågan hade från verket
meddelats, att nämnda förslag vore avgivet under hand och icke offentligt.
Ehuru det förefölle föreningen som om förslaget borde vara offentligt, kunde
föreningen utan tillgång till förslaget ej bedöma detta. Föreningen anhölle
emellertid att verket toge frågan om förslagets offentlighet under omprövning.
För den händelse verket därvid skulle anse att handlingen icke vore
offentlig, anhölle föreningen om uppgift å det författningsrum, varå denna
uppfattning grundades.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 30 augusti 1952 till krigsmaterielverket
anhållit om yttrande med anledning av föreningens ifrågavarande
skrift, anförde krigsmaterielverket i ett den 9 september 1952 till
militieombudsmannen inkommet yttrande: Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 13 maj 1949 hade tillkallats särskilda sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning rörande lönegradsplacering för statstjänstemän och
vissa icke-statliga befattningshavare in. m. (1949 års tjänsteförteckningskommitté).
Enligt sina direktiv hade kommittén ställning icke blott såsom
utredningskommitté i hävdvunnen mening utan också som delegation för
förhandlingar med tjänstemännens huvudorganisationer. Uppdraget torde
vara ovanligt, i det att kommittén skulle arbeta dels såsom utredningsorgan
och dels såsom staten-arbetsgivarens förhandlingspart gentemot tjänstemännens
förhandlingsberättigade organisationer. I skrivelse den 29 mars
1952 hade kommittén infordrat sammanställning av samtliga inom ämbetsverket
inrättade tjänster jämte arbetsredogörelse för varje byrå, sektion och
detalj inom verket. Med skrivelse den 13 juni 1952 hade verket avlämnat
de begärda uppgifterna. Någon gång under senare delen av juli hade Nyländer
blivit uppringd av en sekreterare hos kommittén, som förmälde att
kommittén, som tagit del av de utav verket avlämnade uppgifterna, vore
villig bereda verkschefen eller verksledningen tillfälle att under hand framföra
sina synpunkter på lönegradsplaceringen av vissa befattningshavar -

126

grupper. Tillika framhölls att, enär kommittén skulle under senare delen av
sommaren upptaga förhandlingar rörande dessa frågor med tjänstemännens
organisationer, verkschefen eller verksledningen icke borde förhandla med
personalen eller dess organisationer. Efter sålunda givna riktlinjer hade inom
krigsmaterielverkets ledning företagits en genomgång av nuvarande lönegradsplacering
av verkets personal inom lönegraderna 17—33. Någon kontakt
hade därvid givetvis icke tagits med vederbörande förhandlingsberättigade
personalföreningar. Däremot hade i några enstaka fall vederbörande
byråchefer lämnat sina sektionschefer tillfälle att avgiva vissa detaljuppgifter
rörande personalens arbetsförhållanden. Arbetet hade resulterat i en
till kommittén överlämnad promemoria, vid vilken fogats tablåer över samtliga
de befattningar, som sålunda varit föremål för bedömande. Vid förberedande
föredragning inför verkets plenum den 1 augusti rörande de riktlinjer,
efter vilka arbetet med verkets riksdagspetita för nästkommande
budgetår skulle uppgöras, hade beslutats att några förslag till lönegradsförändringar
icke för det dåvarande skulle föreslås i avvaktan på bland annat
de förslag härom, som förutsattes komma att avgivas av tjänsteförteckningskommittén.
Då emellertid inrättandet av vissa nya befattningar utöver
nu gällande personalstater ansetts särskilt påkallat, hade till vederbörande
förhandlingsberättigade personalorganisationer med skrivelse den
12 augusti överlämnats ett inom administrativa byråns kanslisektion
utarbetat utkast till riksdagspetita för nästkommande budgetår. Den 19
augusti hade Bager hos Nyländer framställt begäran om att få taga del axett
i utkastet omnämnt till kommittén överlämnat »förslag» till lönegradsplacering
av viss del av verkets personal. Nyländer hade därvid, på enahanda
sätt som nu skett i verkets yttrande till militieomhudsmannen, upplyst
Bager om kontakten mellan kommittén och verket samt kommitténs i
samband därmed lämnade anvisningar och karaktären av de upplysningar,
kommittén önskat av verksledningen, ävensom att verkschefen till kommittén
under hand överlämnat en promemoria i ärendet, vilken icke från kommitténs
eller verksledningens sida uppfattats som något verkets definitiva ställningstagande
till behandlade spörsmål och som därför icke heller kunde
komma att av kommittén behandlas såsom ett tjänsteutlåtande innefattande
något ämbetsverkets beslut. Som ett kriterium på att de särskilda pleniledamöterna
så uppfattat överläggningen och resultatet därav hade framhållits
för Bager, att pleniledamöterna till följd av sakens natur ansett sig
sakna möjlighet till reservationer. Promemorian vore enligt verkets
uppfattning icke en ämbetsskrivelse. Under samtalets gång hade Bager erinrats
om innehållet i 2 kap. 6 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen och
6 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna
handlingar. Därjämte hade Bagers uppmärksamhet fästs på möjligheten
för föreningen att hos kommittén begära att få taga del av handlingarna,
detta så mycket hellre som kommittén kunde förutsättas äga bättre
förutsättningar att bedöma handlingarnas natur och lämpligheten av deras
utlämnande. Tillika hade Bager erinrats om att föreningen vid kom -

127

mande förhandlingar mellan kommittén och föreningen sannolikt konnne
att på ett eller annat sätt få del av promemorian — i varje fall i den mån
kommittén komme att beakta innehållet däri. Slutligen hade för Bager framhållits
att i liknande situationer andra verksledningar förfarit på samma
sätt i förhållande till såväl vederbörande departement som 1949 års tjänsteförteckningskommitté.
Kommittén torde på grund av Kungl. Maj :ts ovanberörda
direktiv intaga partsställning gent emot tjänstemannaorganisationerna.
Till följd därav syntes kommittén böra anses berättigad att för sin
information från myndigheter eller andra införskaffa vissa utredningar
och att själv bedöma, i vad mån sådant material borde utlämnas till motpartens
kännedom. Slutligen ville krigsmaterielverket framhålla att verket
lagt allenast principiella synpunkter på den förevarande frågan och att,
därest militieombudsmannen skulle anse handLingarna böra av verket utlämnas
utan kommitténs hörande, intet vore från verkets eller verksledningens
sida att erinra däremot.

Efter att ha tagit del av krigsmaterielverkets yttrande anförde föreningen
i avgivna påminnelser, bland annat: Den av verket till kommittén överlämnade
promemorian vore enligt föreningens åsikt att anse som allmän handling
enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen och vore icke hänförlig under
något av de i nyssnämnda lag angivna undantagsfallen. I verkets yttrande
hade icke anförts några omständigheter som styrkte en motsatt uppfattning.
Huruvida promemorian vore en ämbetsskrivelse eller ej saknade
betydelse för sakfrågan, enär begreppet ämbetsskrivelse ej förekomme i
tryckfrihetsförordningen. I 2 kap. 6 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen
talades endast om protokoll hos riksdagens eller kyrkomötes utskott, riksdagens
revisorer, statliga kommittéer eller kommunalmyndighet. Då krigsmaterielverket
icke hörde till angivna myndigheter och handlingen icke torde
vara något protokoll, vore nämnda lagrum icke tillämpligt. Bestämmelsen
i 6 § förenämnda lag avsåge handlingar för utredning i rättstvist och
vore icke heller tillämplig. Även om — såsom i verkets yttrande anförts —
Ijänsteförteckningskommittén skulle anses intaga partsställning gentemot
tjänstemannaorganisationen, kunde denna omständighet icke påverka karaktären
av de handlingar som vore upprättade inom verket. Med anledning
av vad i yttrandet anförts om möjligheten att hos kommittén taga del av
promemorian ville föreningen framhålla att det för denna tett sig naturligt
alt hos verket begära att få del av en där upprättad handling. Vidare
kunde härvidlag framhållas, att kommittén kunde ha behov av handlingen
för inom kommittén pågående arbete, varför hinder på den grund kunde
föreligga för kommittén att tillhandahålla handlingen. Frågan om en handling
skulle utlämnas eller ej måste avgöras med tillämpning av gällande
lagbestämmelser och finge icke vara beroende av en myndighets uppfattning
om lämpligheten av dess utlämnande. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 23 september 1952 till krigsmaterielverket
följande.

128

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas, att varje svensk medborgare
skall i den ordning i paragrafen vidare sägs äga fri tillgång till allmänna
handlingar. I den sålunda stadgade rätten må gälla allenast sådana inskränkningar,
som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande
till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet
för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande
och beivrande eller till skydd för statens, menigheters eller enskildas behöriga
ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd, personlig
säkerhet, anständighet och sedlighet; och skola i särskild av Konungen och
riksdagen samfällt stiftad lag noga angivas de fall, då enligt nyssnämnda
grunder allmänna handlingar skola hållas hemliga.

Enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen äro allmänna handlingar alla
hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de till
myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.

I 5 § samma kapitel föreskrives att diarier, journaler, register eller andra
sådana förteckningar skola anses upprättade, då de färdigställts för anteckning
eller inf öring. Protokoll och därmed jämförliga anteckningar skola
anses upprättade, då de av myndigheten justerats eller eljest blivit färdigställda.
Andra handlingar, som hänföra sig till visst mål eller ärende, skola
anses upprättade, då de expedierats eller, om expedition ej äger rum, då
målet eller ärendet blivit av myndigheten slutbehandlat.

Enligt 6 § tredje stycket nämnda kapitel skola protokoll hållna hos riksdagens
eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens revisorer eller statliga
kommittéer eller hos kommunalmyndighet i ärende, som myndigheten handhar
allenast för beredning, anses upprättade först då det ärende protokollen
avse hos myndigheten slutförts och, såvitt angår riksdagens revisorer, berättelse
däröver offentliggjorts.

Enligt 8 § samma kapitel skall allmän handling, som ej skall hållas hemlig,
på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den
som för läsning eller avskrivning på stället önskar taga del därav.

De enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen medgivna undantagen från
den i lagrummet givna huvudregeln om allmänna handlingars offentlighet
äro upptagna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. I 6 § nämnda lag
stadgas att handlingar som upprättats eller anskaffats för myndighets räkning
till utredning i någon dess rättstvist ej må utan myndighetens tillstånd
utlämnas förrän saken blivit avgjord eller tjugu år förflutit från handlingens
datum.

I 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen föreskrives att framställning om allmän
handlings utbekommande skall göras hos den myndighet, där handlingen
finnes, och skall av myndigheten prövas. År vården om handlingen
enligt arbetsordning eller givet uppdrag anförtrodd viss befattningshavare,
har denne att själv besluta i fråga om handlingens utlämnande; dock åligge
honom att därvid ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelade föreskrifter
samt att, då det kan ske utan omgång, i tveksamma fall hänskjuta

129

frågan till myndighetens avgörande. Vägrar befattningshavaren att utlämna
handlingen skall, om sökanden det begär, frågan hänskjutas till myndigheten.

Av vad krigsmaterielverket i sitt yttrande anfört synes framgå att verket
till stöd för sin vägran att till föreningen utlämna den ifrågavarande promemorian
åberopar dels att promemorian med hänsyn till att den icke vore
att anse som en »ämbetsskrivelse» utan avlämnad »under hand» och med
hänsyn till innehållet i 2 kap. 6 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen
icke skulle vara att hänföra till allmän handling, och dels att handlingen
såsom anskaffad till utredning i rättstvist i varje fall icke finge utan kommitténs
tillstånd utlämnas förrän saken blivit avgjord.

Den ifrågavarande promemorian har efter framställning från tjänsteförteckningskommittén
upprättats av krigsmaterielverket och tillställts kommittén
för att vid den utredning, som inom kommittén pågår rörande lönegradsplacering
för vissa tjänster inom verket, tjäna som upplysning rörande
verkets synpunkter på lönegradsplaceringen. Promemorian har således upprättats
i ärende vars handläggning ankommit på verket eller befattningshavare
inom verket, och vad verket anfört om att promemorian icke skulle
vara en ämbetsskrivelse kan ej vara av beskaffenhet att motivera handlingens
undandragande från offentligheten. Att promemorian, såsom verket
framhållit, icke uppfattats som något verkets definitiva ställningstagande
till de i promemorian behandlade spörsmålen och av kommittén icke kunde
komma att behandlas som ett tjänsteutlåtande innefattande något verkets
beslut saknar likaledes betydelse för frågan om promemorians egenskap av
allmän handling.

I och med att promemorian från verket expedierats till kommittén har
promemorian enligt den i 2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen givna huvudregeln
om den tidpunkt, då handling skall anses upprättad, blivit att anse
som allmän handling. Den i 6 § tredje stycket samma kapitel intagna undantagsbestämmelsen
— innebärande att protokoll hållna hos statliga kommittéer
i ärende, som myndigheten handhar allenast för beredning, skola anses
upprättade först vid en senare tidpunkt — kan uppenbarligen icke äga tilllämpning
å ifrågavarande hos verket upprättade promemoria.

Då enligt det anförda promemorian varit att anse som allmän handling,
när föreningen begärde att få taga del av densamma, har det ankommit på
Nyländer — som haft sig vården om handlingen anförtrodd — att på grundval
av bestämmelserna i sekretesslagen pröva huruvida hinder för utlämnande
av promemorian förelåg. Dylikt hinder har Nyländer ansett sig finna
i den i 6 § nämnda lag givna bestämmelsen att handlingar som upprättats
eller anskaffats för myndighets räkning till utredning i någon dess rättstvist
ej må utan myndighetens tillstånd utlämnas förrän saken blivit avgjord
eller tjugu år förflutit från handlingens datum. Beträffande innebörden av
ifrågavarande bestämmelse må följande framhållas.

Förslag om sekretesskydd beträffande handlingar anskaffade för myndighets
rättstvist framlades första gången i ett av sakkunniga år 1935 av —527853.

Militie o mbuds m annens ämbet sberättelse.

130

givet förslag till lag om förbud mot vissa allmänna handlingars utlämnande
från myndighet (SOU 1935:5). I 6 § nämnda lagförslag hade intagits en
bestämmelse av följande lydelse (s. 12): »Handlingar, som av myndighet
upprättats eller anskaffats för kronans eller menighets räkning till utredning
i någon dess pågående eller möjligen blivande rättstvist, må ej utan
vederbörande myndighets tillstånd utlämnas, förrän saken blivit slutligen
avgjord eller tio år förflutit från handlingens datum». Såsom motivering
för stadgandet anförde de sakkunniga (s. 52—53): »Enligt vad de sakkunniga
inhämtat torde ett icke ringa behov av en bestämmelse sådan som den
föreslagna vara för handen. Då kronan indrages i rättstvister avgiver exempelvis
ofta justitiekanslern yttrande, däri invändningar, som motparten kan
tänkas framföra, undersökas och saken i övrigt diskuteras på ett sätt, som
i viss mån motsvarar det, på vilket en advokat kan avhandla en sak med
sin klient. Det kan uppenbarligen lända kronan till men att dylika yttranden
bliva tillgängliga för motparten, innan tvisten är avgjord. Även beträffande
de affärsdrivande verken, såsom järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
domänstyrelsen, torde ett starkt behov av sekretesskydd i förevarande hänseende
finnas. Därest offentlighet för kommunala handlingar, såsom de
sakkunniga föreslå, blir genomförd i principiellt samma utsträckning som
för statliga, synes vidare den föreslagna bestämmelsen nödig för behörigt
skydd av kommunernas intressen. De sakkunniga hava ej heller funnit
några avgörande betänkligheter föreligga mot det ifrågasatta sekretesskyddet.
Stat och menighet böra vid rättstvister med enskilda icke försättas i
sämre ställning än dessa. Givetvis avser bestämmelsen icke att för stat eller
menighet inskränka den sannings- och editionsplikt, som processrättsligt må
gälla eller kan komma att gälla för parter i rättegång. Bestämmelsen är så
avfattad, att den gäller även då uppkommen rättstvist skall avgöras genom
skiljedom. Sekretessen varar endast tills saken på ett eller annat sätt blivit
slutligen avgjord. För den händelse detta i något fall skulle dröja mer än
10 år från handlingens upprättande, blir handlingen emellertid efter denna
tids förlopp offentlig.»

Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag anförde lantmäteristyrelsen,
att för det fall att en myndighet för någon dess rättstvist av annan
myndighet begärde utlåtande svårighet ofta kunde uppstå för den senare
myndigheten vid ställningstagande till sekretessen beträffande det begärda
utlåtandet. Under alla förhållanden syntes ett underrättelseförfarande myndigheterna
emellan bliva erforderligt, och det kunde ifrågasättas om icke
utlåtandet borde hållas under sekretess av den myndighet som upprättat detsamma
allenast på särskild hemställan av den myndighet på vilken det ankomme
att anhängiggöra eller utföra rättegången.

I den proposition, vari förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar förelädes 1937 års riksdag (nr 107), erhöll
6 § följande lydelse (prop. s. 3): »Handlingar som av myndighet upprättats
eller anskaffats för kronans eller menighets räkning till utredning i rättstvist
må ej utlämnas utan tillstånd av den myndighet som har att föra talan

131

i saken, förrän densamma blivit slutligen avgjord eller tjugu år förflutit
från handlingens datum.» I motiven till den föreslagna bestämmelsen anfördes
(prop. s. 44): »Ett stadgande i den riktning de sakkunniga föreslagit
synes behövligt. Det har, beträffande den föreslagna lagens tillämpning i
allmänhet, av justitiekanslern framhållits, att det stundom kunde bliva nödvändigt
för sekretessens upprätthållande att samarbete ägde rum mellan
myndigheterna inbördes. Ej minst i de fall lantmäteristyrelsen påpekat blir
en viss kommunikation mellan myndigheterna otvivelaktigt erforderlig. För
att underlätta tillämpningen i det av styrelsen avsedda hänseendet har ändring
i stadgandet vidtagits såtillvida att däri angivits att meddelande av tillstånd
att utlämna handling som omfattas av sekretessregeln skall ankomma
på den myndighet som har att föra talan i saken.»

I konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av propositionen (nr 21)
erhöll paragrafen sin nu gällande lydelse.

Genom kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för sta
tens tjänstemän (nr 292) har det tillerkänts dessa rätt att bland annat beträffande
tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor
förhandla med vederbörande myndighet. Denna rätt avser endast att
bereda de av kungörelsen berörda tjänstemännen tillfälle att framföra synpunkter
och önskemål i den fråga, varom förhandling må äga rum, och
innebär, såsom i 1 § kungörelsen uttalats, ingen inskränkning i den myndigheten
tillkommande beslutanderätten. Såsom krigsmaterielverket i sitt
yttrande anfört har tjänsteförteckningskommittén ställning som förhandlingsorgan
mellan staten och tjänstemännens huvudorganisationer. Även om
förhandlingar skulle komma att upptagas mellan kommittén och tjänstemannaorganisation
rörande ifrågavarande lönegradsplaceringar hos verket,
är det emellertid med hänsyn till det anförda uppenbart att det tillkommer
staten — Kungl. Maj :t och riksdagen — att ensam fatta avgörande i frågan
och att på ifrågavarande område icke finnes utrymme för någon sådan
rättstvist som avses i 6 § sekretesslagen. Bestämmelsen i nämnda lagrum
har därför icke utgjort hinder för promemorians utlämnande till föreningen.
Då det icke ens påståtts alt för handlingens hemlighållande skulle kunna
åberopas annat stadgande i sekretesslagen, har alltså Nyländer bort villfara
föreningens begäran att få taga del av promemorian.

Jag finner således att Nyländer genom sin berörda, av krigsmaterielverket
sedermera gillade vägran att tillhandahålla promemorian förfarit felaktigt.
Med hänsyn till angelägenheten av att myndighets vägran alt tillhandahålla
begärd handling föregås av eu noggrann prövning att hinder för handlingens
utlämnande föreligger enligt de i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen
givna bestämmelserna, måste Nyländer genom sitt berörda åtgörande
anses ha betänkligt brustit i vad han i sin tjänsteutövning haft att iakttaga
i förevarande hänseende. Då emellertid Nyländer får anses ha felat endast
av ovarsamhet och då verket utfäst sig att, därest dess uppfattning i frågan
vid min prövning av ärendet befunnes oriktig, utlämna promemorian samt
föreningen icke, såvitt framgår av vad i ärendet förekommit, lidit någon

132

skada genom det inträffade dröjsmålet med handlingens utlämnande, finner
jag mig kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det ovan anförda.

15. Vid regemente tjänstgörande värnpliktiga läkare ha i olika hänseenden
försummat att i sjukredovisningshandlingarna verkställa föreskrivna anteckningar.
Regementsläkaren har skyldighet tillse att vid förbandet tjänstgörande
läkare få del av och sätta sig in i meddelade föreskrifter
rörande sjukredovisningen.

Vid militieoinbudsmannens inspektion den 26 februari 1952 av Östgöta
luftvärnsregemente anmärktes i anslutning till granskning av å läkarexpeditionen
förvarade sjukredovisningshandlingar bland annat följande.

Enligt anteckningar å läkarkortet för värnpliktige nr 31-4-53 Vahnberg
hade denne — efter att ha blivit sjukredovisad den 7 januari 1952 för vård å
förbandets sjukhus och den 16 i samma månad i sjukredovisningsgrupp 2
såsom delvis tjänstbar — den 21 januari redovisats såsom tjänstbart behandlings-
och kontrollfall (genom införande av kodbeteckningen B i kolumnen
för tjänstbarhet) med föreläggande om återbesök hos läkaren den
28 i samma månad. Sistnämnda anteckning var icke i enlighet med meddelade
föreskrifter avslutad med läkarens namnteckning. Den 28 januari samt
den 1 och den 2 februari 1952 hade Vahnberg ånyo redovisats såsom B-fall,
alltjämt utan angivande av vilken läkare som verkställt anteckningarna. —
Vid granskning av läkarkortet för värnpliktige nr 918-4-50 östring framgick
av anteckning — upptagen i det utrymme å kortets baksida som är avsett
för angivande av undersökningsresultat vid läkarbesiktning i samband med
inryckning till första tjänstgöring — att vid sådan undersökning av Östring
den 4 juni 1951 taget urinprov (Hellers prov) utfallit positivt, d. v. s. utvisat
äggvita i urinen. Å kortets framsida hade vidare som första anteckning
upptagits: »4/g Heller:pos.em.Heller:neg. 3/ö Heller:neg.em.Heller:neg.»Enligt
gällande föreskrifter hade östring rätteligen med anledning av resultatet
av det först tagna provet bort å läkarkortet redovisas såsom B-fall. De nu
nämnda anteckningarna å kortets framsida hade enligt vad som uppgavs
blivit gjorda av sjuksköterskan. Å framsidan av kortet hade vidare genom
införande för den 5 juni 1951 av anteckningen »Af» i kolumnen för tjänstbarhet
angivits, att Östring då avförts från läkarens redovisningshandlingar.
Icke heller i fråga om sistnämnda anteckning var genom namnteckning av
vederbörande läkare angivet, att anteckningen verkställts av denne. — Vad
som anmärkts därom att Östring med anledning av resultatet av taget urinprov
hade bort redovisas såsom B-fall befanns vid granskning av läkarkortet
för värnpliktige nr 541-4-50 Rosén gälla jämväl denne.

Efter anmodan inkom regementschefen översten S. Odelberg den 3 juni
1952 med ett av regementsläkaren C. Tibblin avgivet yttrande, därvid Odelberg
jämväl meddelade att han icke hade något att tillägga utöver vad Tibblin
i sitt yttrande anfört.

133

Tibblin anförde: Vad först anginge anteckningarna å läkarkortet för Vahnberg
ville Tibblin framhålla att å kortet funnes för den 16 januari 1952 med
maskinskrift införda vissa sjukdomsanteckningar, vilka avslutats med läkarens
namn, nämligen B. Selin. Samme läkare hade därefter å kortet infört
dels en anteckning för den 17 januari och dels de i ärendet omnämnda anteckningarna
för den 21 och den 28 januari samt den 1 och den 2 februari,
enligt vilka Vahnberg blivit redovisad såsom behandlings- och kontrollfall.
Selin hade visserligen icke utsatt sitt namn vid någon av dessa under tiden
från och med den 17 januari till och med den 2 februari införda anteckningar,
men av innehållet i anteckningarna framginge tydligt att dessa vore förda
i anslutning till förenämnda för den 16 januari med maskinskrift gjorda
anteckning. — Anmärkningarna beträffande anteckningarna å Östrings och
Roséns läkarkort vore av rent formell natur. Anteckningarna visade tydligt
att båda fallen betraktats såsom kontrollfall och behandlats som om de blivit
redovisade såsom B-fall. Enligt såväl vanlig civil medicinsk som militärmedicinsk
praxis verkställdes dylika anteckningar i journaler och hithörande
kort av den sjukvårdspersonal, som utfört förekommande prov. Läkarens
namn hade visserligen icke utsatts i anslutning till ifrågavarande anteckningar
å framsidan av korten men detta syntes i förevarande fall helt
sakna betydelse, då å baksidan av korten funnes ej endast datum för den
läkarbesiktning som föranlett de fortsatta Hellerproven och den då tjänstgörande
läkarens namn utan även anteckning om att då taget Hellerprov utfallit
positivt. — Enär de påtalade felen vore av väsentligen formell art och
de framställda anmärkningarna därför ej vore av någon betydelse, skulle
anmärkningarna helt säkert ha uteblivit, om militieombudsmannen vid inspektionen
hört ordinarie förbandsläkaren. Med de massundersökningar, som
förekomme i samband med de värnpliktigas inryckning, kunde det icke
undvikas att vissa sådana småfel av formell natur som de nu ifrågavarande
beginges av läkare och sjukvårdspersonal. Den verkliga sjukvårdsbehandlingen
måste gå i första rummet och därför kunde, oaktat läkare och sjukvårdspersonal
efter bästa förmåga fullgjorde sina åligganden, under de dagar
sådana massundersökningar påginge anteckningar icke såsom under övrig
tid av året föras med den exakthet som formellt vore önskvärd. Det vore
ej möjligt att en ordinarie läkare vid ett truppförband av luftvärnsregementets
storlek skulle kunna i detalj kontrollera att obetydliga småfel undvekes.
De olika läkare, som ställdes till förfogande som hjälp, disponerades i allmänhet
ej under längre tid än 1—4 veckor åt gången och kunde under denna
tid svårligen hinna sätta sig in i det militära sjukredovisningsförfarandet i
fråga om förandet av kort och journaler. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 27 juni 1952 till chefen för Östgöta
luftvärnsregemente följande.

Enligt föreskrift i mom. 112 i försvarets sjukvårdsstyrelses den 15 decem -

134

ber 1950 utfärdade från och med år 1951 gällande bestämmelser angående
sjukredovisning vid försvarsväsendet i fred (Sjukred F) skall läkare med
sin namnteckning avsluta alla anteckningar å läkarkortets framsida. I styrelsens
memorandum den 11 december 1950 för vid förband tjänstgörande
läkare (Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsstyrelse nr 10/1950)
föreskrives vidare under rubriken »Förande av blanketter», att läkare skall
på vederbörligt kort utsätta sitt namn, förtydligat med maskinskrift eller
tryckbokstäver.

Såsom av det förut anförda framgår ha å Vahnbergs läkarkort under tiden
från och med den 17 januari till och med den 2 februari 1952 i samband med
verkställda sjukvisitationer införts anteckningar utan att vederbörande härför
ansvarige läkare därvid utsatt sitt namn. Sjukvårdsstyrelsens nyssnämnda
föreskrifter ha således här blivit åsidosatta. Läkaren har ej ens — i enlighet
med vad tidigare var föreskrivet — avslutat anteckningarna med sin
signatur. Tibblin har upplyst att samtliga de undersökningar som föranlett
dessa anteckningar utförts av värnpliktige läkaren B. Selin.

Tibblin har i denna del anfört, att Selin visserligen uraktlåtit att utsätta
sitt namn men att en för den 16 januari 1952 å kortet införd anteckning avslutats
med Selins namn och att av innehållet i därefter följande anteckningar
som avsåge av Selin utförda undersökningar tydligt framginge att dessa
sistnämnda anteckningar vore förda i anslutning till anteckningen för den
16 januari.

Vad Tibblin sålunda anfört giver vid handen, att denne ej gjort klart för
sig syftet med de bestämmelser varigenom vederbörande läkare ålagts att
med sin namnteckning avsluta alla anteckningar som av honom införas å
läkarkorten. Syftet är givetvis att, i alla förekommande fall, av läkarkortet
— som är huvudhandling för sjukredovisningen å förbanden — skall utan
vidare kunna med full visshet inhämtas vilken läkare som vidtagit den eller
de åtgärder som avses med varje särskild å kortet införd anteckning. Att så
kan ske är uppenbarligen framför allt av vikt med hänsyn till fall där patienten
i fortsättningen kommer under behandling av annan läkare vid eller
utom förbandet och det därvid visar sig påkallat att inhämta närmare upplysningar
rörande de bedömanden och åtgärder som förekommit vid tidigare
behandling av patienten. Även i andra sammanhang, såsom vid handläggning
av ärenden enligt militärersättningsförordningen, kan behov av sådana
upplysningar göra sig gällande. Självfallet är det också av vikt att av läkarkorten
kan inhämtas tydlig upplysning om vilken läkare som i visst fall bär
ansvaret för vidtagna eller underlåtna åtgärder. Av vad nu anförts framgår
att Tibblins nyssberörda uttalande går helt vid sidan av den fråga som den
i denna del av ärendet framställda anmärkningen gällt.

Vad angår östrings och Roséns läkarkort har vid inspektionen anmärkts,
att med anledning av resultatet av de urinprov som togos i samband med
undersökningarna av östring och Rosén den 4 juni 1951 envar av dem bort
å läkarkortet redovisas såsom s. k. behandlings- och kontrollfall. Dessa undersökningar
ha utförts av värnpliktige läkaren A. Eklund. I fråga om redo -

135

visning av behandlings- och kontrollfall gäller enligt i Sjukred F meddelade
föreskrifter bland annat följande. Med behandlings- och kontrollfall avses
fall där vederbörande utan att tjänstbarheten är nedsatt dock är i behov av
viss behandling eller kontroll. Sjukanmäld eller sjukredovisad, som sålunda
efter undersökning förklaras tjänstbar men i behov av viss behandling eller
kontroll, redovisas såsom tjänstbart behandlings- och kontrollfall genom införande
av kodbeteckningen B i den för angivande av tjänstbarhet avsedda
kolumnen å kortet, varjämte i kolumnen för angivande av diagnos m. m.
antecknas anledningen till att vederbörande redovisas såsom behandlingsoch
kontrollfall. A läkarexpeditionen skola läkarkorten förvaras beträffande
friskredovisad personal i »friskpärm» och såvitt gäller sjukredovisad personal
samt tjänstbara behandlings- och kontrollfall i »läkarens pärm». Å
det för truppbefälets orienterande avsedda s. k. sjukkortet skola i nu avsedda
fall i kolumnen för tjänstbarhet införas motsvarande anteckning som
i kolumnen för tjänstbarhet å läkarkortet. Särskild vikt bör läggas vid
antecknande å sjukkort av tid för återbesök beträffande tjänstbara behandlings-
och kontrollfall. Anteckningar å läkarkorten skola införas av läkaren
själv, medan anteckningar å sjukkorten efter läkarens diktamen verkställas
av dennes biträde. — Beträffande redovisningen av behandlings- och kontrollfall
har vidare i sjukvårdsstyrelsens förenämnda memorandum den 11 december
1950 till vid förband tjänstgörande läkare intagits följande erinran:
»Samtliga icke sjukredovisade, beträffande vilka fortsatta undersökningar
befinnas erforderliga (exempelvis efter läkarundersökning i samband med
inryckning till första tjänstgöring), skola redovisas såsom tjänstbara behandlings-
och kontrollfall.»

Angående förandet av Östrings och Roséns läkarkort är upplyst följande.
Sedan vid den läkarbesiktning, som Östring och Rosén den 4 juni 1951 undergingo
efter inställelse till första tjänstgöring, blivit å anvisat utrymme å
baksidan av korten beträffande undersökningsresultaten antecknat bland annat
att taget Hellerprov utfallit positivt, har å första raden av kortens framsida
införts anteckning härom med angivande av datum för läkarbesiktningen.
I anslutning härtill ha å vederbörandes kort vidare antecknats resultaten
av fortsatta Hellerprov som tagits för östrings vidkommande under
den 5 juni och för Roséns del under den 5 och den 6 juni. Genom införande
av anteckningen »Af» i kolumnen för tjänstbarhet ha östring och Rosén därefter
avförts ur läkarens redovisning, östring den 5 och Rosén den 6 juni.
Enligt lämnad upplysning ha anteckningarna å kortens framsida rörande
resultaten av de tagna proven införts av sjuksköterskan. Upplysning om vem
som å korten infört anteckningarna om östrings och Roséns avförande ur
läkarens redovisning föreligger icke.

Av det anförda framgår, att vid förandet av östrings och Roséns läkarkort
i Sjukred F meddelade föreskrifter blivit i olika hänseenden åsidosatta.
I och med att det med hänsyn till resultatet av det först tagna Hellerprovet
bestämdes, att ytterligare sådana prov skulle tagas, hade det ålegat den vid
läkarbesiktningen tjänstgörande läkaren att genom anteckning å framsidan

136

av läkarkorten redovisa Östring och Rosén såsom behandlings- och kontrollfall
med angivande tillika av anledningen härtill. Så har icke skett. Visserligen
har å framsidan av korten införts anteckning om utfallet av det först
tagna Hellerprovet men utan att Östring och Rosén därvid blivit genom anteckning
i kolumnen för tjänstbarhet (införande av kodbeteckningen B) redovisade
såsom behandlings- och kontrollfall. Tibblin har uttalat, att den anmärkning
som framställts i sistberörda hänseende vore av endast formell
natur, då de ifrågavarande anteckningarna i allt fall tydligt visade att båda
fallen betraktats som kontrollfall och behandlats som om de blivit redovisade
som B-fall. Detta Tibblins uttalande synes giva vid handen, att denne
icke heller gjort klart för sig syftet med och den närmare innebörden av de
bestämmelser, som i olika hänseenden i Sjukred F meddelats beträffande
behandlings- och kontrollfallen. Det må härvidlag framhållas hurusom sådan
anteckning i tjänstbarhetskolumnen som nyss nämnts för med sig att
läkarkortet skall, så länge redovisningen som B-fall kvarstår, förvaras i läkarens
pärm (sjukpärmen) och därigenom blir överfört till den grupp av
läkarkort, som enligt vad särskilt föreskrivits skall å läkarexpeditionen genomgås
efter avslutandet av dagens sjukvisitation. Betydelsen av de i dessa
hänseenden givna föreskrifterna framstår tydligt om därmed sammanställas
de bestämmelser som gälla beträffande antecknande av tid för återbesök hos
läkaren. Dessa bestämmelser innebära att i fråga om envar som blivit redovisad
såsom behandlings- och kontrollfall — liksom beträffande de sjukredovisade
— den för återbesöket bestämda tiden alltid framgår av läkarkortet.
Om tid för återbesöket ej utsatts, skall nämligen frånvaron av sådan anteckning
anses betyda att vederbörande fått sig förelagt att infinna sig vid
nästkommande sjukvisitation. Har annan tid bestämts, skall detta angivas å
kortet.

Huruvida Östrings och Roséns läkarkort under den tid, varom i förevarande
fall är fråga, förvarats i sjukpärmen eller på annan plats framgår icke
av utredningen och torde för övrigt numera icke heller kunna tillförlitligt
utrönas. Det synes ingalunda uteslutet att den av biträdespersonalen — sjuksköterskan
— som ombesörjt efterundersökningarna och därom infört anteckningar
å korten under tiden också omhänderhaft dessa. Har så varit förhållandet,
har det kontrollsystem, som hithörande sjukredovisningsföreskrifter
innebära, icke kunnat på avsett sätt fungera. Därtill kommer att det
förelupna felet under alla förhållanden medfört att truppbefälet icke genom
föreskriven anteckning å vederbörandes sjukkort erhållit meddelande om att
östring och Rosén stodo under läkarens tillsyn enligt de föreskrifter som
gälla för behandlings- och kontrollfall. Den omständigheten att i förevarande
fall erforderliga efterundersökningar kommit till utförande och att
upplysning härom kan erhållas genom verkställda anteckningar kan givetvis
icke utgöra något försvar för att bestämmelser som avse att förebygga försummelser
i sådana hänseenden åsidosättas. Av det anförda framgår, att
underlåtenheten att å korten införa den för behandlings- och kontrollfall

137

föreskrivna kodbeteckningen ingalunda, såsom Tibblin velat göra gällande,
kan betecknas såsom ett fel av endast formell natur.

Såsom förut nämnts skall enligt föreskrift i Sjukred F läkaren själv införa
och med sin namnteckning avsluta alla anteckningar å läkarkortens
framsida. I förevarande fall har överlåtits åt sjuksköterskan att införa förekommande
anteckningar å Östrings och Roséns läkarkort. Tibblin har härom
anfört, att det icke av medicinska skäl funnits någon anledning till anteckning
av vederbörande läkare samt att enligt vanlig civil medicinsk och militärmedicinsk
praxis anteckningar av dylikt slag i journal och å kort verkställdes
av den sjukvårdspersonal, som ombesörjde proven. Detta Tibblins
uttalande måste betecknas såsom anmärkningsvärt i betraktande av att det
förfarande, som av denne angivits vara praxis vid sjukredovisningen å förbandet,
innebär ett uppenbart åsidosättande av meddelade föreskrifter. I
anslutning till de å Östrings och Roséns läkarkort verkställda anteckningarna
rörande resultaten av de fortsatta proven har beträffande envar av
dem i kolumnen för tjänstbarhet införts anteckningen »Af», varigenom båda
blivit avförda ur läkarens redovisning. Å korten finnes varken föreskriven
namnteckning eller annat, som utvisar att denna åtgärd blivit beslutad av
vederbörande härför ansvarige läkare. Tibblin har icke särskilt yttrat sig
om huru han bedömer detta uppenbara fel i sjukredovisningsförfarandet.

För de fel, som enligt vad ovan angivits blivit begångna, åvilar ansvaret
närmast de värnpliktiga läkare — Selin och Eklund — som i de särskilda
fallen tjänstgjort såsom undersökningsläkare. Tibblin har i sitt yttrande
anfört att de olika läkare, som ställdes till förfogande såsom hjälp i sjukvården
vid förbandet, i allmänhet ej disponerades under längre tid än 1—i
veckor och under denna tid svårligen kunde hinna sätta sig in i det militära
sjukredovisningsförfarandet i fråga om förandet av kort och journaler.
Enligt mom. 781 i tjänstereglementet för krigsmakten utövar under förbandschefen
den till tjänsteställningen främste läkaren ledningen av sjukvårdstjänsten
vid förbandet. Härmed följer uppenbarligen skyldighet för
nämnde läkare att tillse, att vid förbandet tillfälligt tjänstgörande läkare få
del av och sätta sig in i meddelade föreskrifter rörande sjukredovisningen.

Vad i ärendet förekommit har jag funnit vara av beskaffenhet att böra
bringas till arméöverläkarens kännedom för de åtgärder från dennes sida för
kontroll över efterlevnaden av gällande sjukredovisningsföreskrifter, vartill
han må finna anledning. För sådant ändamål har jag tillställt arméöverläkaren
en avskrift av denna skrivelse med anhållan tillika att denne ville
giva Selin och Eklund del av skrivelsen. I övrigt företager jag ej vidare
åtgärd i ärendet.

Tibblin skulle genom regementschefens försorg erhålla del av skrivelsen.

138

16. Fråga under vilka förutsättningar och i vilken ordning i tjänst varande

värnpliktiga skola åtnjuta ledighet med anledning av mottagen kallelse
till inställelse vid domstoL

Sedan i ett hos militieombudsmannen anhängigt ärende uppkommit fråga
under vilka förutsättningar och i vilken ordning i tjänst varande värnpliktiga
skulle åtnjuta ledighet med anledning av mottagen kallelse till inställelse
vid domstol, anförde militieombudsmannen i en den 26 juni 1951
dagtecknad, till chefen för försvarsstaben avlåten skrivelse följande.

Av avgörande betydelse för besvarandet av det ifrågavarande spörsmålet
torde i första hand bliva huruvida i fall där behovet av ledighet för nu
avsett ändamål icke kan tillgodoses genom beviljande av permission, d. v. s.
ledighet under kortare tid än hel tjänstgöringsdag, ledigheten skall beviljas
med tillämpning av de bestämmelser om tjänstledighet som finnas upptagna
i § 43 tjänstereglementet för krigsmakten. Härutinnan har enligt
vad från vissa håll inhämtade upplysningar giva vid handen i praxis förfarits
olika.

De nyss åsyftade föreskrifterna, som gälla tjänstledighet och semester i
fred, innefatta dels grundläggande bestämmelser (mom. 486—499), dels särskilda
bestämmelser för fast anställda (mom. 503—509), dels särskilda bestämmelser
för värnpliktiga (mom. 511—513) och dels särskilda bestämmelser
angående semester (mom. 515—521).

Enligt mom. 486 innebära tjänstledighet och semester ledighet från tjänstgöring
under hel tjänstgöringsdag eller därutöver. Beträffande ledighet för
värnpliktiga — för denna personalkategori kan icke bli fråga om ledighet i
form av semester — föreskrives i mom. 511 viss begränsning av det antal
dagar förbandschef äger bevilja tjänstledighet (särskilda föreskrifter i sådant
avseende ha numera meddelats i generalorder). Enligt 131 § inskrivningsförordningen
äger värnpliktig såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig
det antal dagar han varit frånvarande från tjänstgöring på grund av tjänstledighet,
som förbandschef beviljat.

I mom. 487 i tjänstereglementet angivas vissa fall där ledighet icke må
vägras, däribland sjukdom och annat laga förfall. Då värnpliktig till följd
av sjukdom är helt eller delvis urståndsatt att deltaga i tjänstgöring skall
emellertid hans otjänstbarhet icke föranleda beviljande av tjänstledighet
utan den värnpliktige blir i sådana fall i stället sjukredovisad enligt särskilda
av försvarets sjukvårdsstyrelse enligt bemyndigande utfärdade bestämmelser
angående sjukredovisning vid försvarsväsendet i fred (Tjänstemeddelanden
från försvarets sjukvårdsstyrelse nr 8/1950). I 27 § värnpliktslagen
ha meddelats föreskrifter om huruvida frånvaron från tjänstgöring
skall tillgodoräknas såsom tjänstetid eller ej. I fråga om andra laga
förfall än sjukdom — härmed avses enligt mom. 434 i tjänstereglementet
om någon genom avbrott i allmänna samfärdseln eller annan omständighet
som han ej bort förutse hindrats att fullgöra vad honom ålegat — torde

139

•däremot icke finnas några särskilda bestämmelser som för de värnpliktigas
vidkommande bereda möjlighet till ledighet i annan form än permission eller
tjänstledighet. Därav skulle följa att, om tiden för förfallet uppgår till
eller överstiger hel tjänstgöringsdag, frånvaron kommer att inkräkta på
det sammanlagda antal dagar vartill enligt härom gällande bestämmelser av
förbandschef beviljad ledighet högst får uppgå. Enligt vad som inhämtats
vid förfrågningar å en del förband i Stockholm och trakten däromkring torde
emellertid vid dessa förband regelmässigt icke heller värnpliktigs frånvaro på
grund av annat laga förfall än sjukdom föranleda beviljande av tjänstledighet
under tiden för bortovaron utan endast ett konstaterande av att vederbörande
på grund av laga förfall varit hindrad att fullgöra honom under
tiden åliggande tjänstgöring.

Enligt mom. 412 i tjänstereglementet skall i tjänstgöring varande personal,
som erhållit offentligt uppdrag eller mottagit kallelse till offentlig
förrättning eller till domstol, därom göra anmälan till närmaste chef, personal
inom kompani eller flygdivision till egen kompani- eller flygdivisionschef.
Vilka åtgärder en sådan anmälan bör föranleda torde såvitt kunnat
utrönas icke vara angivet i vidare mån än genom viss hithörande föreskrift
i mom. 488. Enligt detta stadgande bör i vissa där angivna fall ledighet icke
utan viktiga skäl vägras. Bland dessa fall upptages enskild angelägenhet
av synnerlig vikt, varmed enligt vad i stadgandet vidare angives bland
annat avses legal förrättning som bouppteckning eller arvskifte efter nära
anhörig eller inställelse vid domstol ävensom personlig angelägenhet, som
är jämförbar med de i stadgandet uppräknade. Med hänsyn till stadgandets
avfattning i nu angivna del torde såvitt gäller ledighet för inställelse
vid domstol under stadgandet knappast kunna inrymmas annat än inställelse
i sådant mål eller ärende, vari den kallade har ett personligt eller ekonomiskt
intresse att bevaka. Härvid lär i främsta rummet komma i fråga
inställelse såsom part i tvistemål eller såsom tilltalad i brottmål. Inställelse
vid domstol för avläggande av vittnesmål är icke på samma sätt som när
det gäller inställelse såsom part att anse såsom en personlig angelägenhet
och torde därför icke kunna sägas omfattas av stadgandet. Av det förut anförda
lär framgå att skyldighet att iakttaga inställelse såsom vittne icke kan
vara att anse såsom laga förfall för bortovaro från tjänstgöring, i följd
varav icke heller mom. 487 giver någon ledning för bedömande av hur det
skall förfaras då en värnpliktig anmäler att han mottagit kallelse till inställelse
såsom vittne. Enligt de upplysningar som inhämtats torde emellertid
vid flertalet av de ovan avsedda förbanden -— i den mån på grund av
bortovarons längd utvägen att meddela permission ej står till buds — utan
åtskillnad mellan fall då domstolskallelsen avser avläggande av vittnesmål
eller inställelse såsom part beviljande av tjänstledighet icke ifrågakomma
utan i stället endast utfärdas ett tjänstemeddelande, enligt vilket den till
domstolen kallade beredes befrielse från tjänstgöring under den tid som
åtgår för inställelsen. Denna praxis torde dock icke vara enhetlig. Enligt
uppgift lär nämligen vid ett av förbanden tillämpas den ordningen att i

140

varje fall då inställelse vid domstol ifrågakommer -— vare sig fråga är om
avläggande av vittnesmål eller inställelse såsom part — vederbörande i vanlig
ordning beviljas tjänstledighet. I motsats till vad som tillämpas vid de
andra förbanden kommer således här bortovaron att inkräkta på den tid som
i fortsättningen står förbandschefen till buds att bevilja vederbörande ytterligare
tj änstledighet.

Med hänvisning till vad sålunda framhållits hemställde militieombudsmannen,
att chefen för försvarsstaben ville avgiva yttrande i ärendet.

Chefen för försvarsstaben, generalmajoren R. Åkerman, anförde i skrivelse
till militieombudsmannen den 7 april 1952 bland annat följande: Ledighet
för inställelse vid domstol syntes icke böra vägras utan viktiga skäl och
någon skillnad borde härvidlag icke göras mellan inställelse såsom svarande,
målsägande eller vittne. Sådan ledighet borde för värnpliktiga icke föranleda
avdrag å annan ledighet som chef ägde bevilja. För att reglera dessa förhållanden
krävdes vissa ändringar av bestämmelserna för ledighet i tjänstereglementet
för krigsmakten och den generalorder som innehölle bestämmelser
rörande de värnpliktigas tjänstledighet. För åvägabringande härav
hade försvarsstabschefen på uppdrag av överbefälhavaren ingivit framställning
härutinnan till Kungl. Maj :t. Vid ärendets handläggning inom försvarsstaben
hade samråd ägt rum med samtliga försvarsgrenschefer.

I försvarsstabschefens skrivelse omnämnda framställning föranledde —
enligt generalorder den 26 september 1952 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1952, avd. B nr 76) — viss omredigering av hithörande bestämmelser
i tjänstereglementet för krigsmakten. Sålunda infördes i mom.
488 i reglementet här nedan med kursiv stil angivna tillägg.

488. Ledighet bör icke utan viktiga skäl vägras

för inställelse vid domstol såsom vittne,

för enskild angelägenhet av synnerlig vikt.

Med enskild angelägenhet av synnerlig vikt avses

legal förrättning såsom bouppteckning eller arvskifte efter nära anhörig
eller inställelse vid domstol såsom svarande eller målsägande,

Efter viss genom samma generalorder den 26 september 1952 vidtagen
omredigering av mom. 511 och 512 i tjänstereglementet — denna omredigering
avsåg närmast ändringar i andra än nu ifrågavarande hänseenden —
innebära hithörande bestämmelser numera att i sådant särskilt fall då förbandschefs
rätt att bevilja värnpliktig tjänstledighet är begränsad till sammanlagt
visst antal dagar däri icke skall inräknas i mom. 488 avsedd ledighet.

141

17. Fråga huruvida innehavare av arvodesbefattning för pensionerad personal
vid försvarsväsendet är skyldig att förutom de arbetsuppgifter som äro
direkt hänförliga till befattningen fullgöra även annan tjänstgöring

vartill han beordras.

I en den 11 december 1950 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde majoren i trängtruppernas reserv R. Rehbinder bland annat följande:
Han tjänstgjorde sedan den 15 september 1942 i arvodesbefattning
såsom tygofficer vid Skövde försvarsområde. Genom generalorder den 25
april 1944, nr 1595, hade föreskrivits att i dylika arvodesbefattningar anställd
personal under då rådande förstärkt försvarsberedskap vore skyldig
att jämte sina åligganden i den innehavda befattningen jämväl fullgöra
annan tjänstgöring av tillfällig art. Även efter beredskapens upphörande år
1945 hade på vissa håll försvarsområdesbefälhavarna alltjämt utnyttjat arvodespersonal
för arbetsuppgifter vid sidan av vederbörandes befattning, exempelvis
för tjänstgöring såsom dagofficer eller säkerhetschef, medan inom
andra försvarsområdesstaber arvodespersonalen icke anlitats för dylik extra
tjänstgöring. Rehbinder hade av befälhavaren för Skövde försvarsområde,
översten R. Fredholm, blivit kommenderad till dagtjänst, vilken återkomme
ungefär var tionde vecka. Då Rehbinder framhållit för Fredholm, att Rehbinder
icke vore skyldig fullgöra sådan tjänstgöring, hade Fredholm anmält
förhållandet för tjänstförrättande militärbefälhavaren dåvarande översten
C. Årmann. Enligt vad Fredholm muntligen meddelat Rehbinder hade Årmann
förklarat, att han icke ändrade Fredholms order angående Rehbinders
tjänstgöring som dagofficer men att det stode Rehbinder fritt att anföra klagomål.
— Den arvodesbefattning som tygofficer, vilken Rehbihder innehade,
vore fullt ut lika krävande som en vanlig statofficerstjänst. Någon begränsning
av tjänstgöringstiden per dag funnes icke. Resorna vore många och ofta
krävande. Därest Rehbinder skulle göra all annan anbefalld tjänstgöring
utöver tvgofficerstjänsten, kunde man fråga sig vad skillnaden vore mellan
arvodestjänst och statofficerstjänst. Det torde dessutom vara mycket sällsynt,
att en tygofficer vid truppförband gjorde någon som helst dagofficerstjänst.
Rehbinder hemställde därför att frågan om arvodespersonalens tjänstgöringsskyldighet
måtte genom militieombudsmannens försorg utredas.

Genom omförmälda generalorder nr 1595/1944 föreskrevs, i anslutning till
kungl. brev den 30 juni 1942 med bestämmelser rörande arvodesbefattningar
för pensionerad personal vid försvarsväsendet in. in., att under då rådande
förstärkt försvarsberedskap eller i samband därmed anbefalld mobilisering i
arvodesbefattning anställd personal skulle, enligt vederbörande förbandsehefs
(motsvarande chefs) bestämmande, vara skyldig att — utan hinder
för tjänsten i arvodesbefattning — fullgöra tillfälliga uppdrag, t. ex. såsom
ledamot i inventeringskommission eller i krigsrätt, såsom ställföreträdande
dagbefäl o. s. v.; och finge sådant uppdrag jämväl avse kommendering utom
för läggningsorten.

142

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till militärbefälhavaren för tredje
militärområdet anhållit om upplysningar och yttrande i anledning av Rehbinders
skrift, inkom tillförordnade militärbefälhavaren dåmera generalmajoren
Årmann den 31 januari 1951 till militieombudsmannen med eget yttrande
ävensom med yttrande från Fredholm.

Fredholm anförde i sitt yttrande bland annat följande: Samtliga officerare
vid Skövde försvarsområde, utom försvarsområdesbefälhavaren, ävensom
underofficerare av lägst fanjunkares grad turade i dagofficerstjänsten, varigenom
densamma för den enskilde i regel återkomme en gång i kvartalet,
under semestertid något oftare. Samtliga — således även arvodister som
vore jämngamla med eller äldre än Rehbinder — hade uppfattat denna tjänst
såsom en självklar sak och hade på ett lojalt och föredömligt sätt städse
fullgjort även denna del av tjänsten. Då arbetsåliggandena för dagofficeren
i en försvarsområdesstab vore jämförelsevis obetydliga, bleve i förevarande
sammanhang benämningen dagofficerstjänst i viss mån missvisande. Därest
Rehbinder skulle befrias från dagofficerstjänsten, syntes det emellertid
skäligt att även övriga arvodister befriades från densamma. Om så skedde,
skulle denna tjänst få upprätthållas enbart av personalen på aktiv stat.
Denna personal hade före den 1 oktober 1950 utgjorts av två officerare och
tygförvaltaren samt bestode numera av tre officerare och tygförvaltaren.
Dagofficerstjänst för enbart dessa skulle således återkomma var fjärde
vecka, under semestertid och vid sjukdomsfall för någon eller några av dem
än oftare. Rehbinder hade alltsedan januari 1947 turat med övriga officerare
i fråga om dagofficerstjänsten. Då Rehbinder till Fredholm framfört sina
betänkligheter mot att fullgöra dagofficerstjänst, hade Fredholm framhållit
att han icke ansåge sig kunna avgöra denna fråga utan att rådfråga militärbefälhavaren.
Orsaken härtill hade varit, att en befrielse från dagtjänsten
för Rehbinder helt naturligt borde medföra befrielse även för övriga befattningshavare
— utom officerarna och tvgförvaltaren på aktiv stat — helst
som flera av dessa personer hade en väl så krävande daglig tjänstgöring som
Rehbinder. Vid Fredholms förfrågan hade Årmann sagt sig anse, att någon
ändring av den vid försvarsområdet sedan flera år tillbaka tillämpade praxis
icke borde ske. Fredholm hade meddelat detta till Rehbinder. Rehbinders
påstående, att det vore sällsynt att tygofficer vid truppförband gjorde dagofficerstjänst,
vore måhända riktigt. Rehbinder tycktes emellertid förbise
att dagofficerstjänsten vid ett regemente vore av en helt annan och av
högst väsentligt mera omfattande natur än motsvarande tjänst vid en stab.
Dessa tjänster hade egentligen endast namnet gemensamt. Det syntes icke
heller på något sätt motiverat att vid en stab giva tygofficeren någon privilegierad
ställning gentemot övriga befattningshavare, vilka alla hade likartade
och minst lika krävande arbetsuppgifter som tygofficeren. I detta
sammanhang kunde även framhållas, att en av de som dagofficcr turande
vore major på aktiv stat och stabschef vid försvarsområdesstaben. Det vore
icke heller brukligt att sådana befattningshavare gjorde dagtjänst. Med

143

hänsyn till vad Fredholm sålunda anfört kunde Fredholm icke finna, att
Rehbinder ålagts någon egentlig tjänstgöring utöver arvodesbefattningen.

Ärmann anförde i sitt yttrande bland annat: De grundläggande bestämmelser,
som enligt kungl. brev den 30 juni 1947 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1947, avd. A nr 65) för närvarande gällde angående
arvodesbefattningar för personal vid försvarsväsendet, innehölle icke någon
definition av begreppet arvodesbefattning. Några uttryckliga för fredstid
gällande bestämmelser beträffande tjänsteåliggandena för innehavare av arvodesbefattning
funnes ej heller meddelade i kommandoväg. Det tycktes också
i flera fall föreligga viss tveksamhet beträffande chefs rättighet att utnyttja
arvodespersonal för olika tjänsteuppdrag. Särskilt med tanke på generalordern
nr 1595/1944, som utfärdades under den förstärkta försvarsberedskapen,
syntes Rehbinder ha visst fog för sin inställning. Enligt Årmanns mening
borde emellertid de i generalordern meddelade bestämmelserna vara generellt
tillämpliga och icke begränsade till beredskapstid. Saken syntes ligga
till så, att en innehavare av arvodesbefattning ständigt ansåges vara knuten
till sin bestämda befattning, under det att personalen på aktiv stat alltid
måste vara beredd att bliva placerad i flera olika befattningar och efter behovet
utföra de mest växlande tjänsteuppdrag. Löneförmånerna för en arvodist
och en befattningshavare på aktiv stat i motsvarande lönegrad vore i stort
sett lika. Arvodisten hade på egen begäran erhållit förmånen att efter uppnådd
pensionsålder få kvarstå i tjänst. Ur rättvisesynpunkt — samma lön,
samma arbete —- syntes någon väsentlig skillnad mellan en arvodist och
en »statare» i vad gällde tjänstgöringsskyldigheten icke böra förefinnas. Det
förefölle dessutom praktiskt taget omöjligt att draga upp bestämda gränser
för omfattningen av det arbete, som en arvodist vore skyldig att fullgöra.
Det borde således enligt Årmanns uppfattning alltid finnas möjlighet för
vederbörande chef att inom rimliga gränser använda jämväl denna personal
för viss annan tjänst utöver den speciella arvodestjänsten. I föreliggande fall
syntes det Ärmann ofrånkomligt att i försvarsområdesstaben möjlighet
måste förefinnas att även utnyttja tygofficeren för arbete av mer tillfällig
natur. I annat fall skulle tjänsten inom försvarsområdesstaben icke kunna
bliva effektiv. Därest en tolkning av föreskrifterna för arvodespersonal i
enlighet med vad Ärmann uttalat icke skulle anses riktig, vore Ärmann av
den bestämda uppfattningen, att systemet med arvodesbefattningar - - särskilt
vid försvarsområdesstaberna — borde helt omprövas.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 6 februari 1951 till chefen
för armén anhållit om dennes yttrande i ärendet, anförde chefen för armén
i skrivelse den 22 juni 1951 bland annat följande: De bestämmelser rörande
inrättandet av arvodesbefattningar för pensionerad personal vid försvarsväsendet
som utfärdats genom i ärendet omförmälda kungl. brev den 30 juni
1942 hade under beredskapstiden kompletterats med vissa genom generalordern
nr 1595/1944 meddelade föreskrifter rörande arvodespersonalens
tjänstgöringsskyldighet. Beträffande avsikten med sistnämnda bestämmelser
hänvisades till en vid yttrandet i avskrift fogad den 19 april 1944 av då -

144

varande arméchefen till Konungen avlåten skrivelse. Förhållandena under
det sistförflutna året hade i vad gällde dagtjänsten varit i viss mån likartade
med beredskapstidens. Sålunda hade det utrikespolitiska läget medfört
en viss skärpning av bestämmelserna rörande dagtjänsten. Arbetsomfånget
vid staber och förband hade varit betydande, främst på grund av
pågående omorganisation och ökad utbildningsverksamhet. Denna ökade arbetsbörda
hade i många fall måst fördelas även på arvodespersonal. Någon
formell rätt att ålägga arvodespersonalen tjänst utöver den som följde av
befattningen, t. ex. dagtjänst, syntes icke föreligga. Personalen hade emellertid
hittills frivilligt ställt sig till förfogande. Rehbinders framställning
aktualiserade frågan om återinförande av bestämmelser, liknande dem, som
gällde under beredskapstiden. Chefen för armén komme därför att överväga
en framställning till Kungl. Maj :t i förevarande hänseende.

I den i arméchefens yttrande omförmälda den 19 april 1944 av dåvarande
chefen för armén till Konungen avlåtna skrivelsen anfördes följande: Officerare
och underofficerare, som tjänstgjorde i arvodesbefattning, skulle helt
naturligt fullgöra sin huvudsakliga tjänst i den befattning, för vilken tjänsten
avsetts. Det vore emellertid erforderligt, att gränsen för deras tjänstgöringsskyldighet
icke droges alltför restriktivt. Särskilt under rådande förhållanden,
då allt befäl toges hårt i anspråk, vore det rättvist, att även personal
i arvodesbefattning användes så, att ett rationellt utnyttjande av arbetskraften
möjliggjordes och att tjänsten för truppbefälet lättades. Som
exempel på tjänstgöring, som på detta sätt lämpligen borde kunna åläggas
befattningshavare i arvodesbefattning, kunde anföras inventeringsförrättningar,
ledamotskap av krigsrätt, viss dagbefälstjänst m. m. I stor utsträckning
torde arvodespersonalen redan tagas i anspråk för sådan tjänstgöring. Avsaknaden
av bestämmelser hade emellertid på sina håll föranlett tveksamhet
att beordra ifrågavarande personal att fullgöra arbete, som låge utanför
arvodesbefattningens egentliga verksamhetsområde. Det vore därför önskvärt,
att bestämmelser i berört hänseende utfärdades. På grund av vad sålunda
anförts hemställdes, att bestämmelser för tjänstgöringsskyldighet för
personal i arvodesbefattning vid sidan av med sådan förenad verksamhet
måtte utfärdas.

I skrivelse till försvarets civilförvaltning den 16 november 1951 anhöll
militieombudsmannen om ämbetsverkets utlåtande i ärendet. Civilförvaltningen
anförde i skrivelse den 28 december 1951 bland annat följande: Såsom
framginge av handlingarna i ärendet funnes numera för innehavare av för
pensionerad militär personal avsedda arvodesbefattningar icke några specialföreskrifter,
som reglerade deras tjänstgöringsförhållanden. Med hänsyn
härtill torde för innehavare av dylik arvodesbefattning, såvitt här vore
fråga, gälla samma regler som för personal på aktiv stat. Ett särskilt stöd
för uppfattningen, att någon åtskillnad i tjänstgöringsavseende icke kunde
göras mellan, å ena sidan, militär personal på aktiv stat, och, å andra sidan,
innehavare av arvodesbefattning utgjorde det förhållandet, att vissa befattningar
i den militära organisationen vore avsedda för antingen officer på

145

stat eller arvodist. Så vore fallet med befattningarna för vissa försvarsområdesbefälhavare
samt för cheferna för mobiliserings- och personaldetaljerna
vid rationaliserade regementen med inskrivningsexpedition. Vid några försvarsområden
hade — låt vara provisoriskt —- för arvodespersonal avsedda
intendents- och tygofficersbefattningar enligt Kungl. Maj:ts medgivande besatts
med personal på aktiv stat. I ett av chefen för armén avgivet underdånigt
förslag till rationaliserad organisation av stabs- och förvaltningstjänsten
vid försvarsområdesstab hade uttalats, att i princip samtliga intendentsoch
tygofficersbefattningar borde kunna bestridas av alternativt personal på
aktiv stat eller arvodespersonal. Enligt civilförvaltningens mening vore alltså
arvodespersonalen underkastad samma skyldigheter med avseende på
tjänstgöringsförhållandena som den aktiva personalen. Med utgångspunkt
härifrån ansåge civilförvaltningen, att i förevarande fall försvarsområdesbefälhavaren,
som jämlikt försvarsområdesinstruktionen hade regementschefs
makt och myndighet över bland annat i försvarsområdesstaben ingående
militär och civilmilitär personal, varit och alltjämt vore oförhindrad att
ålägga Rehbinder dagofficerstjänst liksom också, att Rehbinder varit och
vore skyldig att fullgöra såväl dylik som annan honom ålagd tjänstgöring.
Framhållas kunde, att enligt gällande bestämmelser rörande arbetstid för
viss militär och civilmilitär personal i stabsförvaltnings- eller (och) expeditionstjänst
chef, därest göromålens behöriga gång det krävde, ägde påfordra
nödig utsträckning av den i bestämmelserna angivna tjänstgöringstiden
(Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1945, avd. A nr 91).

Under ärendets behandling hos militieombudsmannen inhämtades, att chefen
för försvarsstaben — i enlighet med framställning från chefen för armén
och efter hörande av övriga försvarsgrenschefer — i skrivelse den 2
augusti 1951 hos Kungl. Maj :t hemställt om utfärdande av bestämmelser
innebärande att vad enligt generalordern nr 1595/1944 föreskrevs angående
arvodespersonalens tjänstgöringsskyldighet erhöll tillämpning utan i ordern
angiven begränsning till beredskapstid och mobilisering.

Militieombudsmannen utlät sig i beslut den 24 januari 1952: I överensstämmelse
med vad civilförvaltningen uttalat i sitt i ärendet avgivna yttrande
finner jag den omständigheten att Rehbinder förordnats i viss arvodesbefattning
icke utgöra hinder för hans anlitande enligt försvarsområdesbefälhavarens
bestämmande för fullgörande av dagofficerstjänst och andra
särskilda tjänsteuppdrag. Vid nu angivna förhållande och då i ärendet är
upplyst att på föranledande av chefen för försvarsstaben frågan om utfärdande
av särskilda föreskrifter rörande arvodespersonalens tjänstgöringsskyldighet
är föremål för Kungl. Maj :ts prövning, föranleder Rehbinders
framställning icke annan åtgärd från min sida än att handlingarna i ärendet
skola för kännedom tillställas chefen för försvarsdepartementet.

Sedan handlingarna i ärendet härefter överlämnats till chefen för försvarsdepartementet,
blev genom generalorder nr 439 den 13 februari 1952
den förut omnämnda generalordern nr 1595/1944 upphävd. I anslutning
härtill meddelades i expeditionsskrivelse samma dag från försvarets kom 10—527853.

MiUticombudsmanncns ämbctsberätlelse.

146

mandoexpedition (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1952, avd. B
nr 13): Gällande anställnings- och avlöningsbestämmelser för personal i arvodesbefattning
innefatta i tjänstgöringsavseende inga särbestämmelser för
nämnda personal i förhållande till personal på aktiv stat. Innehavare av arvodesbefattning
är följaktligen skyldig att vid sidan av de arbetsuppgifter
som äro direkt hänförliga till denna hans befattning fullgöra tjänst vartill
han av arbetsledningen inom stab (motsvarande) beordras.

Efter vad sålunda förekommit avslutades förevarande ärende av militieombudsmannen.

18. Utredning föranledd av den Göteborgs kustartilleriförsvar tillhöriga
bogserbåten Barbaras förlisning i Göteborgs skärgård
den 29 augusti 1950.

Den 29 augusti 1950 förliste den Göteborgs kustartilleriförsvar tillhöriga
bogserbåten Barbara under gång från Känsö till Galtö i Göteborgs skärgård.
Vid olyckan omkommo genom drunkning nio man, däribland befälhavaren
sergeanten Gustav Henrik Stjärnskog, medan återstående elva man lyckades
rädda sig i land på Galtö.

Omedelbart efter olyckan igångsattes förundersökning under ledning av
förste stadsfiskalen i Göteborg i egenskap av militäråklagare. Vid förundersökningen
förebragtes omfattande utredning angående omständigheterna i
samband med olyckan, bland annat genom förhör med samtliga överlevande
från olyckan och ett flertal befattningshavare vid kustartilleriet. Vidare införskaffades
utlåtanden från sakkunniga myndigheter. Vid förundersökningen
framkom bland annat följande.

Barbara, som på beställning av marinförvaltningen byggts av Aktiebolaget
Norrköpings Varv & Verkstad för kustartilleriets räkning, var färdigställd
i april 1950. Sedan Stjärnskog, som kommenderats till befälhavare på
Barbara, närvarit vid besiktning av fartyget i Norrköping den 25—den 27
april 1950, förde Stjärnskog båten till Göteborg, där den tilldelades Älvsborgs
kustartilleriregemente med placering vid sjötransportcentralen. Stjärnskog
tjänstgjorde därefter som befälhavare på Barbara till tiden för olyckan.
Till en början användes Barbara huvudsakligen för målbogsering vid
övningsskjutningar inom kustartilleriet. De erfarenheter som gjordes vid
dessa övningar voro emellertid av sådan art, att Barbara bedömdes olämplig
som målbogserare och senare erhöll annan användning. Anmärkningarna
gällde i första hand att Barbaras maskinstyrka var så ringa, endast 200
hästkrafter, att Barbara vid målbogsering icke kunde uppnå tillnärmelsevis
den hastighet som därvid erfordras. Vidare hade tvekan angående Barbaras
sjövärdighet uppkommit. Bland annat hade allmänt den iakttagelsen gjorts
att Barbara krängde kraftigt vid girar och endast långsamt rätade upp
sig efter krängningar. Vid ett tillfälle i juli 1950, då Barbara under hårt

147

väder — omkring 22 sekundmeters vindstyrka — användes vid övningar
söder om Kungsbackafjorden, hade Barbara under en styrbordsgir gjort
en så kraftig krängning att babords gångbord vattenfyllts från mitten av
däckshuset och akteröver. Vid tillfället hade slagits sakta fart, och Barbara
hade långsamt rest sig efter krängningen. Händelsen hade framkallat
oro hos en del av besättningen. I skrivelse den 21 juli 1950 till
chefen för andra bataljonen vid regementet påtalade Stjärnskogs kompanichef,
kaptenen Knut Hamilton, Barbaras olämplighet som målbogserare
och anförde därvid bland annat: Barbara vore ej tillräckligt sjövärdig.
Kustartilleriets sjöfrontsmål vore konstruerade för att tåla påfrestningar vid
bogsering i vindstyrka upp till åtminstone 12 sekundmeter. Den sjö, som
reves upp vid sådan vindstyrka, vore efter kusten synnerligen grov och
arbetsförhållandena ombord i samband med målbogsering olidliga. Barbara
vore byggd som en mindre hamnbogserbåt och med all säkerhet icke avsedd
för målbogseringar utomskärs i hårt väder.

På grund av vad Hamilton i sin skrivelse anfört och anmärkningar som
i övrigt framställts mot Barbara avlät chefen för Göteborgs kustartilleriförsvar
den 9 augusti 1950 till inspektören för kustartilleriet, generalmajoren
Hjalmar Åström, en skrivelse, vari framhölls att Barbara icke uppfyllde de
krav som måste ställas på en målbogserare vid sjöfrontsskjutningar. I skrivelsen
uttalades att Barbaras maskinstyrka vore för svag och att Barbara
ej vore lämplig för gång utomskärs samt hemställdes att inspektören för
kustartilleriet måtte utverka att i stället för Barbara en användbar målbogserare
ställdes till förfogande under de repetitionsövningar som skulle äga
rum i september.

Sedan vid förundersökningen från Åström begärts upplysning om vilka
åtgärder som vidtagits med anledning av sistnämnda skrivelse, anförde
Åström: Den ifrågavarande skrivelsen utmynnade i en hemställan att en
bättre målbogserare än Barbara skulle ställas till förfogande under viss
tid. De anmärkningar, som i skrivelsen anförts mot Barbaras maskinstyrka
och sjöduglighet, hade såsom av sammanhanget framginge avsett endast
att utgöra motivering för denna framställning. Den 22 augusti 1950 hade
chefen för Göteborgs kustartilleriförsvar underrättats om att annan båt ställdes
till förfogande erforderlig tid under förutsättning att Barbara lämnades
i ersättning. Några bestämmelser innefattande inskränkningar eller förbud
för användningen av Barbara hade icke utfärdats av Åström.

Ett flertal vid förundersökningen lämnade uppgifter gåvo vid handen
att den tvekan om Barbaras sjövärdighet, som i olika hänseenden framkommit,
icke delats av Stjärnskog. Denne hade sålunda vid flera tillfällen
till sina chefer yttrat sig berömmande om Barbaras sjöegenskaper. Bland
annat hade han vid ett tillfälle yttrat till Hamilton att dennes uppgifter i
skrivelsen den 21 juli 1950 om Barbaras oduglighet till sjöss icke vore
riktiga. Stjärnskog hade av sin bataljonschef erhållit order att i början
av september 1950 inkomma med särskilt utlåtande rörande Barbaras sjövärdighet.

148

På förmiddagen den 29 augusti 1950 anlände Barbara, som då var ställd
till chefens för andra kompaniet förfogande för transportuppgifter, till
Styrsö. På eftermiddagen inkom till kompanichefen, kaptenen Sven Jacobsson,
begäran från befälhavaren på vedettbåten 55 — som efter att under
dagen ha utfört målbogsering i trakten av Vinga gått in till Känsö — att
mat skulle sändas från Styrsö till vedettbåten, varjämte begärdes att två
man från vedettbåten skulle hämtas för att följa med tillbaka till Styrsö.
Jacobsson, som biföll denna framställning och beordrade Stjärnskog att med
Barbara utföra transporten, kom samtidigt att tänka på att kompaniet på
Styrsö hade en kapsåg, som skulle sändas till Galtö. Jacobsson fann det
lämpligt att låta Barbara fortsätta från Känsö till Galtö med sågen och från
Galtö återvända direkt till Styrsö. Han gav därför order om denna transport
och var närvarande då sågen togs ombord på Barbara. Vädret bedömdes av
Jacobsson vid avgången som hårt, dock utan att ingiva några farhågor.
Stjärnskog hade icke anfört några betänkligheter mot resan. Jacobsson gav
icke Stjärnskog order om viss gångväg utan det ankom på Stjärnskog att
själv bestämma denna. Barbara avgick från Styrsö omkring klockan 1730
och anlände till Känsö strax före klockan 1800. Under en del av sträckan
från Styrsö till Känsö hade Barbara kommit att gå i öppen sjö; och där
fått känning av kraftig sjöhävning. Stjärnskog sammanträffade under uppehållet
på Känsö med befälhavaren på vedettbåten 55, som därvid yttrade
till Stjärnskog: »Det var väldigt vad det friskar i.» Vid 18-tiden fortsattes
färden till Galtö. För att nå bestämmelseorten, belägen på nordsidan Galtö,
kunde Stjärnskog gå antingen en inre väg öster om Brännö eller en betydligt
kortare yttre väg mellan Stårholmen och Tannskär. Stjärnskog valde att
gå den yttre vägen. Sedan Barbara med full fart passerat sundet söder om
Stårholmen, sattes kursen söder om bränningen Kocken i ungefär västlig
riktning mot Buskär. Sjöhävningen blev nu allt kraftigare, och rorsmannen
hade för Stjärnskog framhållit att han tyckte det var hårt väder. När Kocken
passerats, gav Stjärnskog rorsmannen order om styrbords gir mot Böttö.
Barbara kom efter denna gir att intaga ungefär nordostlig kurs och fick den
kraftiga sydvästliga vinden och sjön på babords låring. Strax därefter lyftes
Barbara av en kraftig våg, varvid hon krängde hårt över åt styrbord. Omedelbart
därefter, innan Barbara hunnit resa sig efter krängningen, kom en
ny kraftig våg, varvid krängningen ökades till dess fartyget låg helt på
sidan och så småningom vattenfylldes. I samband med att den senare
vågen gick mot Barbara hade rorsmannen efter order av Stjärnskog lagt
rodret babord, möjligen dikt babord. Barbara hade hela tiden framförts med
full fart framåt.

Rörande väderleksförhållandena vid olyckstillfället uppgav vid Vinga fvr
anställde lotsen Lennart Bergdén följande: Han hade omkring 20 minuter
före Barbaras förlisning med lotsbåt gått genom Stårholmssund ut till Vinga.
Han bedömde vindstyrkan vid tillfället till 20—25 sekundmeter; en tämligen
jämn sydvästlig vind hade rått. Sjögången hade varit mycket svår. På grund
av den kraftiga sjön hade lotsbåten vid upprepade tillfällen måst stäva sjön

149

och sakta farten. I farvattnet vid Kocken rådde till följd av uppgrundningar
och ojämna bottenförhållanden alltid särskilt besvärlig sjögång vid hård
sydvästlig vind. Bergdén ansåge, att sjögången vid olyckstillfället varit värre
än vanligt vid rådande vindstyrka.

St järnskog har erhållit den utbildning, som enligt gällande reglemente
erfordras för att föra fartyg av Barbaras storleksordning, samt fått goda
vitsord över tidigare tjänstgöring å andra kronans fartyg. Han var väl förtrogen
med farvattnen i Göteborgs skärgård.

Kommendörkaptenen O. Lilljequist och marindirektören B. Wallin, vilka
av chefen för marinen såsom sakkunniga ställts till förfogande vid förundersökningen,
anförde i ett den 22 september 1950 dagtecknat utlåtande bland
annat: Enligt den av marinförvaltningen till Aktiebolaget Norrköpings Varv
& Verkstad lämnade byggnadsspecifikationen hade Barbara byggts och utrustats
så att bland annat fordringarna för fartyg i kustfart enligt svenska
fartygsinspektionens bestämmelser uppfyllts. När Barbara under färden från
Känsö till Galtö kommit ut i öppet vatten väster om Galtö, hade Barbara
kommit att gå i kustfart enligt fartygsinspektionens farvattenindelning. Farvattnet
väster om Galtö och särskilt kring bränningen Kocken vore av lotsar
och andra känt för oberäknelig och besvärande sjögång vid hårda vindar
mellan sydsydväst och väst. Barbaras huvuddata överensstämde väl med en
i Sverige vanlig typ av bogserbåt med omkring 300 hästkrafter. Utom vad
avsåge maskinstyrkan avveke Barbara emellertid från denna typ genom
sitt höga däckshus och sin uppdragna brädgång samt viss utrustning för
målbogsering. De vid fartygskonstruktion använda s. k. konstruktionskoefficienterna
överensstämde tämligen väl om en jämförelse i sådant hänseende
gjordes mellan Barbara och bogserbåtar av liknande typ. Den primära orsaken
till olyckan syntes vara att rådande väderleksförhållanden och Barbaras
sjövärdighet felbedömts, vilket lett till att onödiga risker tagits.

Sjötekniske konsulenten hos kommerskollegium Bo Bergström uttalade i
en den 14 november 1950 dagtecknad promemoria angående Barbaras förlisning
att kantringen förorsakats av dåligt väder med grov sjö kombinerat
med viss oförmåga från befälhavarens sida att i en kritisk situation rätt
handha Barbaras manövrering samt mindre god viktstabilisering hos fartyget;
dessutom ville det synas som om fartyget med hänsyn till förhållanden
som sammanhängde med dess formstabilitet icke varit lämpat för gång
utomskärs under ogynnsamma väderleksförhållanden. Rörande befälhavarens
felaktiga manövrering anförde Bergström i sin promemoria närmare
följande: Vid den styrbordsgir, som företogs efter det Kocken passerats,
borde befälhavaren ha reducerat farten. När Barbara medelst babords roder
sökte upphäva styrbordsgiren, hade befälhavaren begått sitt ödesdigra misstag,
då han efter den första kraftiga överhalningen med styrbords reling under
vatten kommenderade dikt babords roder utan att slå sakta fart i maskinen.
Om befälhavaren i detta kritiska ögonblick kört upp Barbara i vind
medelst en utdragen gir under sakta fart, hade olyckan möjligen kunnat undvikas.

150

Sedan förundersökningsledaren hos kommerskollegium anhållit om utredning
och utlåtande rörande Barbaras stabilitetsegenskaper, förklarade
kommerskollegium i ett den 19 juni 1951 avgivet utlåtande — under hänvisning
till ett från förste fartygsinspektören i Göteborg Sten Sellström infordrat,
den 16 juni 1951 dagtecknat yttrande — att kommerskollegium biträdde
de slutsatser, till vilka Sellström kommit. I sitt berörda yttrande uttalade
Sellström, under hänvisning till verkställd utredning och av honom
i särskild promemoria närmare utvecklade synpunkter, att utredningen visade
att Barbara icke hade sådan erforderlig stabilitet, varom stadgades i
58 § förordningen den 20 maj 1927 angående fartygs byggnad och utrustning
(byggnadsförordningen), samt att Sellström i följd härav funnit Barbara på
grund av bristande stabilitet icke vara i sjövärdigt skick enligt 5 a § sjölagen
att nyttjas i kust- eller vidsträcktare fart.

Den 11 juli 1951 meddelade militäråklagaren, i vad ärendet föll under hans
bedömande, följande beslut: »Av utredningen framgår, att ingen av de för
kommenderingen ansvariga vid beordrandet av transporten med Barbara av
manskap, proviant och kapsåg från Styrsö till Galtö haft skälig anledning
antaga att rådande vind och sjöhävning skolat kunna lägga hinder i vägen
för fullgörandet av uppdraget. Ej heller hade sådana anmärkningar om Barbaras
mindre goda sjövärdighet kommit till deras kännedom att de av denna
anledning bort ställa sig tveksamma till kommenderingen. Några närmare
direktiv angående färdvägen hade icke utfärdats, då enligt gällande bestämmelser
båtbefälhavaren ensam vore ansvarig för båtens manövrering och navigering.
Ej heller i övrigt har framkommit något av beskaffenhet, som kan
medföra ansvar. I anledning härav föranleder ärendet icke till någon vidare
åtgärd från min sida.»

Utredningen i ärendet fullföljdes därefter av militieombudsmannen, därvid
särskild uppmärksamhet ägnades frågan huruvida bristande sjövärdighet
hos Barbara föranlett eller medverkat till olyckan.

Efter anmodan av militieombudsmannen avgav marinförvaltningen i ärendet
två yttranden, dagtecknade det ena den 31 augusti 1951 och det andra
den 5 april 1952, varjämte särskilda utlåtanden avgåvos av verkets fartygsoch
projektbyråer ävensom befattningshavare som haft att fatta beslut angående
Barbaras konstruktion. I sina yttranden förklarade marinförvaltningen
sig icke kunna godtaga Sellströms ovannämnda uttalande att Barbara
på grund av bristande stabilitet icke varit i sjövärdigt skick att nyttjas
i kust- eller vidsträcktare fart samt bemötte närmare de synpunkter Sellström
till stöd härför utvecklat i sin promemoria.

I berörda promemoria hade Sellström anfört, bland annat: Barbara hade
på grund av sin konstruktion icke haft tillräcklig vare sig krängningsvidd,
maximal rätande hävarm eller mot sådan hävarm svarande krängningsvinkel.
Dessa bristfälliga stabilitetsegenskaper hade på ett avgörande sätt bidragit
till Barbaras kantring. Att så varit förhållandet hade framgått vid
verkställd undersökning av Barbaras stabilitet med avseende å roderverkan,

151

vindtryck, brädgångens inverkan och vid olyckstillfället rådande sjögång.
Vid undersökningen hade rörande nämnda faktorers inverkan å stabiliteten
framkommit följande. Såväl utförda beräkningar som praktiska försök hade
visat, alt Barbara enbart för rodret hårt över krängde till omkring 12 grader.
Beräkningarna förutsatte ett statiskt jämviktstillstånd, då fartyget
befunne sig i giren, samt att inga därvid ifrågakommande krafter, såsom
vind, sjögång eller liknande, påverkade fartyget. Om Barbara utsattes enbart
för ett jämnt vindtryck från sidan av omkring 20 sekundmeter, inträdde
statisk jämvikt vid omkring 7 graders krängning. En vindstöt kunde med
hänsyn till sin dynamiska effekt ge upphov till ännu större krängning. Den
sammanlagda statiska effekten av roder och vindtryck hade sådan verkan,
jämfört med det rätande momentet, att fartyget enbart på grund härav
kunde anses vara i icke sjövärdigt skick. Vid övervägande av orsakerna till
kantringen finge brädgångens betydelse icke underskattas. Dess inverkan
kunde sägas vara indirekt och direkt. Enligt Sellströms mening vore brädgångens
indirekta verkan av allra största betydelse, enär den kunde ha vilselett
befälhavaren att överskatta Barbaras sjövärdighet. Om Barbara utrustats
med låg brädgång eller öppet räcke, hade befälhavaren säkrare kunnat
bedöma fartygets verkliga sjövärdighet, emedan sjön brutit in över däck
vid betydligt mindre sjögång än den som rådde vid olyckstillfället. Det vore
möjligt att befälhavaren då icke gått ut under rådande väderleksförhållanden
eller vänt om och gått den inre, längre vägen till destinationsorten. Undersökningen
hade visat att även den direkta verkan av brädgången varit
av betydelse på grund av dennas höjd i förhållande till Barbaras storlek samt
rådande vågor och vindtryck. Utförda beräkningar hade visat att vattnet
trots länsportarnas storlek icke hunne rinna ut tillräckligt hastigt. Efterforskningar
i äldre och modern litteratur angående vågteori samt förfrågningar
hos kustbefolkningen beträffande vågornas höjd och längd visade, att
vågor av samma eller nära lika period som fartygets kunde ha förekommit
på olycksplatsen. Sådan överensstämmelse i periodiciteten kunde framkalla
kraftiga rullningar hos fartyget, varför krängningar på upp till 30 grader enbart
orsakade av vågorna kunde ha förekommit. Inverkan av roder och vindtryck
försvårades därför genom den kraftiga sjögången. — För att kunna
bedöma det inträffade fullständigt vore det emellertid av synnerlig vikt att
hänsyn toges till det sätt på vilket ett fartyg av denna typ i allmänhet planerades.
Man utginge därvid ofta från någon bogserbåt, som visat sig bra,
och gjorde vissa lämpliga ändringar. Därvid borde anmärkas att brädgång
ofta förekomme på bogserbålar, särskilt på sådana som användes i hamntjänst.
Omfattande stabilitetsundersökningar företoges praktiskt taget icke
på bogserbåtar, utan ofta finge vederbörande befälhavares erfarenheter ligga
som grund vid nykonstruktioner.

Mot vad Scllströin sålunda anfört uttalade marinförvaltningen bland annat:
Ett fartygs stabilitet kunde icke sägas vara otillfredsställande utan att
man kunde påvisa alt de yttre krafter som tillätes angripa fartyget ovillkorligen
ledde till kantring. Sellström hade i sill yttrande försökt sig på en dylik

152

bedömning. Genom uttalandet att den sammanlagda statiska effekten av
roder och vindtryck hade sådan verkan jämfört med det rätande momentet,
att Barbara enbart på grund därav kunde anses vara i icke sjövärdigt skick,
hade Sellström uppställt en norm för bedömande av fartygs sjövärdighet,
som marinförvaltningen icke ansåge vara allmängiltig. Det vore sannolikt att
många fartyg, som utan tvivel bedömdes sjövärdiga för gång såväl i kustfart
som i vidsträcktare fart, under angivna förhållanden — nämligen framförda
med full fart, rodret dikt och påverkade av 20 sekundmeters vind rätt från
sidan — skulle kränga så avsevärt att sjösäkerheten äventyrades. Det vore
riktigt att Barbara, som följd av relativt låg metacenterhöjd och hävarm,
lätt påverkades av vindtryck och girkrafter. Å andra sidan vore den låga
metacenterhöjden gynnsam för att minska risken för stora krängningsrörelser
vid sjöhävning. Sellström hade tillmätt brädgångens befintlighet stor
betydelse, framför allt dess indirekta verkan. Till Sellströms uttalande att
brädgången skulle ha kommit befälhavaren att överskatta fartygets sjöegenskaper
kunde marinförvaltningen icke ansluta sig. Slitsarna i brädgången,
som i första hand vore avsedda att underlätta vattenavrinningen,
tjänade även till att varna befälhavaren om att krängning skett till däck
genom att vatten då inträngde genom slitsarna. Brädgången hade sin betydelse
som skydd mot stänk och sjö för besättningen, men gåve dessutom
fartyget ett stort upprätande moment upp till relativt stora krängningsvinklar
(omkring 32 grader). Det vore å andra sidan riktigt att, om fartyget
toge in stora mängder vatten innanför brädgången, fartygets stabilitet då
väsentligt försämrades. Vid bedömning av för- och nackdelar med brädgång
på fartyg vid gång i hårt väder kunde därför olika meningar göra sig gällande.
Marinförvaltningen ansåge det emellertid vara av betydelse att av
föreliggande utredningar icke styrkts att katastrofen verkligen orsakats av
att sjön gått in innanför brädgången förrän fartyget varit i det läge, att
kantringen skulle ha skett vare sig Barbara haft brädgång eller icke. Vid
förundersökningen hörda personer hade uppgivit, att sjön icke gått in över
lovarts brädgång. över lä brädgångskant hade vatten troligen icke intagits
förrän fartyget krängt till en vinkel av 20—30 grader. Vid de förhållanden,
som rådde vid olyckstillfället, hade Barbaras kantring då med all säkerhet
redan varit oundviklig.

Marinförvaltningen anförde vidare: I den till kontraktet med Aktiebolaget
Norrköpings Varv & Verkstad hörande specifikationen hade föreskrivits att
fartyget skulle byggas och utrustas så, att det fyllde fordringarna för fartyg
i kustfart enligt svenska fartygsinspektionens bestämmelser jämte bestämmelserna
för fartyg, avsedda för gång i is, samt med de extra förstärkningar
och ökade dimensioner som framginge av lämnad midskeppssektion
och specifikationen. Ifrågavarande föreskrift hade icke avseende å Barbaras
stabilitet och innebar icke i och för sig att fartyget skulle användas
inom något angivet farvattensområde. De i byggnadsförordningen — vilken
i allmänhet icke ägde tillämpning å marinens fartyg — förekommande beteckningarna
inre fart, kustfart etc. användes regelmässigt icke inom ma -

153

rinen, då de där saknade relevans. Emellertid tillämpade marinförvaltningen
stundom det tillvägagångssättet att, såsom i förevarande fall skett, i en
fartygsbyggnadsspecifikation hänvisades till fartygsinspektionens bestämmelser.
Att så skedde berodde på att särskilda, detaljerade byggnadsbestämmelser
för smärre fartyg av i huvudsak handelsfartygstyp icke förelåge
för marinens fartyg. Det vore sålunda en praktisk åtgärd att på ett
dylikt sätt hänvisa till befintliga och särskilt för privata skeppsvarv väl
kända byggnadsbestämmelser. Vad Barbara beträffade avsåge den ifrågavarande
hänvisningen i byggnadsspecifikationen i första hand dimensioneringen
av fartygets skrovbyggnadsdelar och omfattningen av dess utrustning.
Om fartygets huvuddimensioner, inredning, maskineri och arrangement i
övrigt hade föreskrifter lämnats i annan ordning. — Beträffande stabilitetsegenskaperna
lämnade byggnadsförordningen intet siffermässigt stöd fölen
jämförelse. Föreskriften i 58 § nämnda förordning att ett fartygs stabilitet
skall vara »erforderlig» innebure uppenbarligen, att varje bedömande måste
ske under hänsynstagande till för fartyget avsedd användning. Ett fartygs
stabilitetsegenskaper kunde på konstruktionsstadiet över huvud taget icke
objektivt bestämmas. För att erhålla stöd för en bedömning utfördes därför
jämförelse med likadana eller liknande fartyg, företrädesvis sådana som
visat sig ha god sjövärdighet. Jämförelsen underlättades av vissa tekniska
beräkningar, som gåve ett siffermässigt underlag för jämförelsen. Barbara
tillhörde en typ av fartyg inom marinen, benämnd »bogserbåt typ B». (Marinförvaltningen
hänvisade härutinnan till vad i ärendet upplysts om Barbaras
tillkomsthistoria, därom närmare redogörelse kommer att lämnas
nedan.) Denna typ representerades av bogserbåtarna Lövsta, Gerda, Egil,
Beckholmen och Nya Varvet, av vilka de tre förstnämnda inköpts och de
två andra nybyggts för marinens räkning. Barbara utgjorde den sist tillkomna
båten av denna typ. Med användande av brukliga benämningar för
utom marinen nyttjade bogserbåtar kunde samtliga dessa båtar sägas närmast
vara av typen hamnbogserbåt. Då byggandet av Barbara förbereddes
inom marinförvaltningen eftersträvades att dess stabilitetsegenskaper skulle
bliva likvärdiga med övriga båtar av typ B. Närmast till hands låg att såsom
jämförelsematerial välja Beckholmen och Nya Varvet. Eu allmänt omfattad
mening syntes ha varit, att dessa bogserbåtar vore ur sjövärdighetssynpunkt
godtagbara för uppgifter, liknande dem för vilka Barbara avsågs.
Under projekteringsarbetet framkomna önskemål att Barbara skulle förses
med högre däckshus och vissa anordningar för målbogsering skulle emellertid
medföra en förhöjd viktstyngdpunkt, d. v. s. en minskning av viktstabiliteten,
jämfört med Beckholmen och Nya Varvet. Marinförvaltningen
hade därför föreskrivit att båtens bredd skulle ökas med 0,25 meter. Detta
medförde en ökning av formstabiliteten, som avsåg att kompensera den minskade
viktstabiliteten. I övrigt hade tillsetts att vissa högt belägna byggnadsdelar
icke gjorts onödigt tunga, varjämte brädgångens tjocklek av samma
skäl begränsats. Vidare hade föreskrivits att efter Barbaras färdigställande
skulle företagas krängningsprov, varmed avsåges att utröna belägenheten

154

av fartygets viktstyngdpunkt. Sedan vid företaget krängningsförsök denna
bestämts och på grundval därav gjorda beräkningar givit till resultat, att
metacenterhöjden för Barbara var ungefär densamma som för Nya Varvet,
bedömdes dess stabilitet tillfredsställande. Att bedömningen icke grundade
sig på ytterligare teoretiska beräkningar avseende framställning av en s. k.
hävarmskurva, berodde på att ett sådant förfarande vore mycket ovanligt
för små fartyg inom såväl örlogs- som handelsflottan. Sedan efter förlisningen
mera utförliga beräkningar utförts såväl för Barbara som för Nya
Varvet i avsikt att analysera haveriorsakerna, hade konstaterats att Barbaras
stabilitetsegenskaper karakteriserades av en godtagbar begynnelsestabilitet
samt tämligen låga värden på den maximala hävarmen, den vinkel vid vilken
den uppträdde samt den s. k. stabilitetsvidden. Det borde framhållas att en
stor metacenterhöjd icke under alla omständigheter vore gynnsam för
ett fartygs sjövärdighet. Stabilitetsegenskaperna måste anpassas efter fartygets
användningsområde i varje särskilt fall. För en båt av Barbaras typ
och avsedd för målbogsering i sjö vore det enligt marinförvaltningens mening
gynnsamt ur sjövärdighetssynpunkt med en relativt låg metacenterhöjd.
Marinförvaltningen — som icke ville göra gällande annat än att, då byggandet
av Barbara förbereddes, dess sjövärdighet bort bedömas med utgångspunkt
från att fartyget skulle bli sjovärdigt vid gång i sådant farvatten,
som i byggnadsförordningen avsåges med uttrycket »kustfart» — ville
vidare framhålla att det säkraste underlaget för att bedöma ett fartygs sjövärdighet
erhölles från erfarenheterna av fartyget i bruk. Varken från den
besiktning, som skett i samband med leveransen av Barbara, eller under den
tid av omkring fyra månader Barbara var i användning på västkusten hade
till marinförvaltningens kännedom kommit några uppgifter om att fartyget
icke ansåges sjövärdigt.

Sedan militieombudsmannen härefter i skrivelse till kommerskollegium
anhållit om förnyat yttrande i saken med anledning av vad marinförvaltningen
anfört i sina yttranden, meddelade kommerskollegium i en den 8
juli 1952 till militieombudsmannen inkommen skrivelse, att kommerskollegium
biträdde vad Sellström anfört i ett från honom infordrat förnyat yttrande
av den 28 juni 1952.

I sistberörda yttrande uttalade Sellström att vad i ärendet ytterligare
förekommit icke ändrade hans tidigare framförda åsikt, att Barbara icke
var sjövärdig för kustfart. Sellström anförde vidare i sitt yttrande, bland
annat: Det kunde icke bestridas att i svenska handelsflottan fartyg med
liknande bristfälliga stabilitetsegenskaper kunde tänkas gå i kustfart. Det
förtjänade vidare att ytterligare understrykas vad Sellström förut i ärendet
uppgivit därom att vid bedömande av ärendet största möjliga hänsyn borde
tagas till allmänt rådande praxis vid projektering av bogserbåtar. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 23 september 1952 till chefen
för marinen följande.

155

Beträffande den del av ärendet, som varit under militäråklagarens prövning,
finner jag den förebragta utredningen ej föranleda annat bedömande
än det vartill denne i sitt beslut den 11 juli 1951 kommit.

I ärendet ha framkommit anmärkningar beträffande planerandet av ifrågavarande
fartygsbygge, huvudsakligen innefattande att Barbara icke ägt
den stabilitet som erfordras vid gång utomskärs i hårt väder. Vid bedömande
av i vad mån fel eller försummelse härutinnan förekommit är av
betydelse att taga del av omständigheterna i samband med Barbaras tillblivelse.
Härom har i ärendet blivit utrett följande.

I underdånig skrivelse den 18 oktober 1939 angående regleringen av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, Sjöförsvaret, för budgetåret
1940/41 framlade marinförvaltningen förslag till ersättningsbyggnadsprogram
för kustartilleriet avseende åren 1940/41—1944/45. I detta program
ingingo bogserbåtar av två typer, benämnda A och B. Beträffande ifrågavarande
bogserbåtar anfördes därvid -—- med citat av vad dåvarande chefen
för kustartilleriet yttrat i skrivelse den 9 augusti 1939 till marinförvaltningen
— följande: »Bogserbåtar erfordras i första hand för bogsering av
vid kustartilleriets skjutövningar använda mål. Vid målbogsering fordras en
bogserbåt med möjlighet att utveckla hög fart, så att skjutövningarna kunna
utföras med någorlunda krigsmässiga farter hos målen. Detta kan med
kustartilleriets nuvarande båtmateriel ej ske. Jagare hava visserligen undantagsvis
ställts till förfogande från flottan för målbogsering vid kustartilleriets
skjutningar, men det ligger i sakens natur, att behovet av målbogsering
icke kan fyllas på denna väg. Därför äro snabbgående bogserbåtar, här benämnda
typ A, som kunna göra omkring 18 knops fart, vid kustartilleriet
oundgängligen erforderliga. Med hänsyn till kostnaderna måste emellertid
bogserbåtar typ A bliva av begränsat antal. Jämväl av kostnadsskäl torde
bliva nödvändigt att begränsa kravet å fart till den nämnda, omkring 18
knop, varvid det förutsättes, att i viss omfattning målbogsering med högre
farter vid kustartilleriets skjutningar må utföras av fartyg från flottan. Behovet
av bogserbåtar för övriga bogseringar, då farten ej nödvändigtvis
måste vara hög, kan då tillgodoses genom att ett antal bogserbåtar med lägre
(omkring 10 knops) fart, typ B, jämväl anskaffas. Bogserbåtar äro behövliga
jämväl för bogsering av kustartilleriets ej maskindrivna båtmateriel
m. in.» I 1939 års ersättningsbyggnadsprogram ingick en bogserbåt av typ B
(Gerda). I underdånig skrivelse den 27 augusti 1942 angående anslag till
marinen för budgetåret 1943/44 redogjorde marinförvaltningen för 1939
ars ersättningsbyggnadsprogram samt framlade vidare förslag till ytterligare
nyanskaffning av båtmateriel för kustartilleriet, 1942 års ersättningsbyggnadsprogram.
I delta program ingingo två bogserbåtar av typ B, för vilka
medel — 400 000 kronor — sedermera beviljades. Sedan verkställda undersökningar
givit vid handen, alt de beviljade medlen icke voro tillräckliga
för att nybygga två bogserbåtar av ifrågavarande typ, framfördes från marinförvaltningens
sida förslag om att endast en av båtarna skulle nybyggas,
medan den andra skulle anskaffas genom inköp av en begagnad bogserbåt.

156

I en den 24 januari 1945 dagtecknad promemoria från stabschefen hos
inspektören för kustartilleriet till marinförvaltningens skeppsbyggnadsavdelning
uttalades att det föreslagna nybygget borde ske. Vidare framhölls i
promemorian att — för att bogserbåten även skulle kunna användas såsom
målbogserare — vissa ändringar å densamma måste vidtagas, innebärande
bland annat att anordningar för målbogsering skulle anbringas samt brygga
anordnas över styrhytten. Vid ytterligare förhandlingar i saken mellan stabschefen
och skeppsbyggnadsavdelningen meddelade avdelningen, att anbud å
bogserbåt liknande den vid Stockholms örlogsvarv använda bogserbåten
Beckholmen skulle utläggas, varvid ovannämnda av stabschefen föreslagna
ändringar skulle införas å förslagsritningen. Sedan marinförvaltningen i
underdånig skrivelse den 27 september 1945 hemställt om bemyndigande
att med anlitande av den för bogserbåtar typ B avsedda anslagsposten å
400 000 kronor inköpa bogserbåten Egil samt nybygga en bogserbåt avtyp
B, vilket nybygge beräknades draga en kostnad av omkring 275 000
kronor, fann Kungl. Maj :t den 12 oktober 1945 gott bemyndiga marinförvaltningen
att med anlitande av nämnda anslag gå i författning om inköp av
bogserbåten Egil samt nybyggnad av en bogserbåt av angiven typ. Sedan härefter
ytterligare förhandlingar förts mellan stabschefen och skeppsbyggnadsavdelningen,
varvid bland annat beslut fattades om den förut omförmälda
ökningen av bogserbåtens bredd, tecknades den 16 april 1946 kontraktet
mellan max-införvaltningen samt Aktiebolaget Norrköpings Varv & Verkstad.

Av vad sålunda och för övrigt blivit utrett i ärendet framgår följande. Vid
de förhandlingar och beslut som ledde till byggandet av Barbara har klar
åtskillnad gjorts mellan å ena sidan målbogserare i egentlig mening, benämnda
bogserbåtar typ A, och å andra sidan bogserbåtar typ B. Bogserbåtar
av sistnämnda typ, vilka skilja sig från målbogserarna bland annat
därigenom att de icke kunna utveckla lika hög hastighet som dessa, äro avsedda
att användas vid hamnhogseringar och andra bogseringar, där särskilda
krav å hastighet icke göra sig gällande. De äro på grund härav, särskilt
med hänsyn till önskemålet att kunna hålla krigsmässig hastighet vid
kustartilleriets målbogseringar, normalt icke lämpade att ahvändas vid dessa.
Med hänsyn till bristen å lämpliga målbogserare vid kustartilleriet har emellertid
i viss utsträckning — särskilt vid förberedande skjutövningar och
skolskjutningar — förekommit att jämväl bogserbåtar av typ B tagits i anspråk
vid kustartilleriets målskjutningar. Det är tydligt att å en målbogserare
med hänsyn till dess användningsuppgift måste ställas större krav
på stabilitet och sjösäkerhet i övrigt än å de huvudsakligen för hamnbogsering
avsedda båtarna av typ B och att — i den mån båtar av sistnämnda
typ komma till användning vid målbogseringar eller eljest vid gång utomskärs
— detta måste ske med viss försiktighet och särskilt hänsynstagande
till rådande vind- och sjöförhållanden.

Då byggandet av Barbara förbereddes inom marinförvaltningen, avsågs
att Barbara i fråga om stabilitetsegenskaper och konstruktion i övrigt skulle

157

i huvudsak överensstämma med de bogserbåtar av typ B, som redan funnos
i marinen. Härifrån gjordes under projekteringsarbetet det avsteget att —
med hänsyn till framställda önskemål om att Barbara skulle kunna användas
även såsom målbogserare — målbogseringsanordningar anbringades och
högre däckshus uppfördes, varjämte såsom motvikt mot den härav föranledda
försämringen av stabiliteten bredden å fartyget ökades. Även om
härigenom Barbaras användbarhet jämväl såsom målbogserare blev särskilt
markerad, är det å andra sidan uppenbart att de företagna ändringarna —-vilka sålunda t. ex. ej inneburo någon ökning av fartygets maskinstyrka
— icke voro av den art att Barbara härigenom blev att anse såsom en målbogserare
i egentlig mening. Vad ovan anförts om angelägenheten av att
iakttaga försiktighet beträffande användande av bogserbåtar av typ B vid
målbogseringar eller eljest vid gång utomskärs har därför ägt giltighet även
beträffande Barbara, och marinförvaltningen har ägt utgå från att Barbara
skulle efter vederbörande befälhavares bedömande erhålla en sålunda med
hänsyn till vind- och sjöförhållanden begränsad användning. Att Barbara
skulle komma att användas utomskärs under så svårartade väderleksförhållanden,
som rådde vid olyckstillfället, har marinförvaltningen därför icke
haft anledning räkna med.

Jag finner på grund av det anförda och vad eljest i saken förekommit
omständigheterna icke vara sådana att fel eller försummelse med avseende
å Barbaras byggnad kan läggas befattningshavare vid marinförvaltningen
till last.

Såsom marinförvaltningen framhållit i ärendet böra erfarenheterna från
ett fartyg i bruk erbjuda det säkraste underlaget för bedömande av fartygets
sjösäkerhet och det är vidare givet att det inom marinen i stor utsträckning
måste ankomma på vederbörande fartygsbefälliavare — vilken det enligt
reglementet för marinen (del III A § 143) åligger att förskaffa sig alla tillgängliga
upplysningar om fartyget och att i detalj lära känna dess egenskaper
— att med den erfarenhet han erhållit av fartygets sjösäkerhet
efter eget bedömande tillse att denna icke sättes i fara. Barbara hade vid
tiden för olyckan använts vid Göteborgs kustartilleriförsvar omkring fyra
månader. Stjärnskog, som i egenskap av befälhavare å Barbara vid olyckstillfället
var ensam ansvarig för dess manövrering, navigering och säkerhet,
hade under hela denna tid varit kommenderad som befälhavare å Barbara.
Såsom tidigare framhållits hade under denna tid allmänt den iakttagelsen
gjorts att Barbara krängde kraftigt vid girar och endast långsamt reste sig
efter krängningar, vilket särskilt kommit till uttryck vid olyckstillbudet
i juli 1950 under övningarna i närheten av Kungsbackafjorden. De sålunda
gjorda erfarenheterna hade bland annat föranlett Stjärnskogs kompanichef
att i skrivelse till bataljonschefen påtala Barbaras bristande sjövärdighet
vid målbogsering under ogynnsamma väderleksförhållanden, varjämte
Stjärnskog erhållit order att till bataljonschefen avgiva särskilt utlåtande
angående Barbaras sjövärdighet. Vid förundersökningen i ärendet har vidare
framkommit att en vid regementets sjötransportcentral anställd ser -

158

geant, som dagen före den ifrågavarande olyckan iakttagit att Barbara
vid en gir i lugnt väder gjort en onormalt stor överhalning och endast långsamt
rest sig efter denna, meddelat denna sin iakttagelse till Stjärnskog,
därvid han tillagt: »Den där båten skall du vara försiktig med». Nu anmärkta
förhållanden ha utgjort särskild anledning för Stjärnskog att icke överskatta
Barbaras sjövärdighetsegenskaper, och det måste mot bakgrunden
av vad sålunda förekommit anses att St järnskog brustit i tillbörlig försiktighet
genom att låta Barbara gå ut i det vid rådande vind- och sjöförhållanden
synnerligen besvärliga farvattnet utanför Galtö. Ändamålet med resan
från Känsö till Galtö — transport av en kapsåg — var uppenbarligen
av den art att Stjärnskog, efter meddelande till kaptenen Jacobsson om
att han ansåge vädret för hårt, kunnat låta anstå med resan. För Stjärnskog
hade vidare funnits möjlighet att gå den längre inomskärsvägen till bestämmelseorten
på Galtö.

Den i ärendet företagna utredningen får med hänsyn till det anförda anses
giva vid handen, att den inträffade olyckan väsentligen är att tillskriva den
i nu angivet hänseende visade ovarsamheten. Det kan icke uteslutas att
härtill jämväl bidragit Stjärnskogs i Bergströms promemoria påtalade olämpliga
manövreringsåtgärder vid olyckstillfället.

På grund av vad sålunda anförts och då utredningen icke giver stöd för
antagande att — i vidare mån än nu angivits — hos befattningshavare förekommit
fel eller försummelse i avseenden, som ha samband med Barbaras
förlisning, företager jag ej vidare åtgärd i ärendet.

Marinförvaltningen skulle genom chefens för marinen försorg erhålla del
av skrivelsen.

19. Utredning föranledd av flaggmaskinisten Ernst Hilding Anderssons
lagförande för grovt spioneri m. m.

Flaggmaskinisten vid flottan Ernst Hilding Andersson anhölls den 21
september 1951 av åklagarmyndigheten i Stockholm såsom skäligen misstänkt
för grovt spioneri. Genom beslut den 27 september 1951 förklarade
Stockholms rådhusrätt Andersson häktad såsom på sannolika skäl misstänkt
för grovt spioneri.

Åklagaren påstod därefter vid rådhusrätten ansvar å Andersson för grovt
spioneri och för olovlig underrättelseverksamhet.

I fråga om åtalet för grovt spioneri gjorde åklagaren gällande, att Andersson
under sin tjänstgöring som underofficer vid flottan vid ett antal tillfällen
under tiden från slutet av år 1949 till september 1951 med uppsåt att
gå Sovjetunionen tillhanda obehörigen anskaffat och sammanställt samt till
representanter för Sovjetunionen överlämnat uppgifter rörande svenska
försvarsverk, vapen och förråd in. m., vars uppenbarande för främmande
makt kunnat medföra men för försvaret vid krig eller av krig föranledda
utomordentliga förhållanden och av vilka uppgifter en del avsett förhållanden
av synnerlig vikt.

159

Den olovliga underrättelseverksamheten hade enligt åklagarens påstående
bestått däri, att Andersson — med uppsåt som nyss angivits — under
åren 1950 och 1951 bedrivit verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande
militära förhållanden, vilkas uppenbarande för den nämnda främmande
makten kunnat medföra men för annan främmande makts säkerhet.

Andersson erkände i huvudsak de gärningar åklagaren lade honom till
last.

Genom dom den 14 november 1951 dömde rådhusrätten Andersson till
straffarbete på livstid för grovt spioneri, varigenom Andersson åsidosatt sin
tjänsteplikt, samt för olovlig underrättelseverksamhet, varigenom Andersson
likaledes åsidosatt sin tjänsteplikt. Andersson förklarades härjämte
avsatt från sin tjänst såsom underofficer vid flottan.

Rådhusrättens dom vann laga kraft.

Sedan Andersson anhållits, framfördes i skilda sammanhang i pressen
uttalanden av innehåll, att det på militärt håll syntes ha brustit i vaksamhet
gentemot Anderssons förehavanden, och framhölls önskvärdheten av
ett klarläggande i detta avseende. Liknande synpunkter anfördes även i en
den 1 november 1951 till mililieombudsmannen inkommen skrift från före
detta rådmannen och vice krigsdomaren Nils Aschan.

De nämnda uttalandena inneburo i huvudsak följande: Andersson hade
under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet tagit aktiv del i kommunistiska
möten i Stockholm samt bedrivit kommunistisk propaganda
bland den militära personalen på Stockholms örlogsstation och därvid bland
annat medarbetat i och varit verksam för spridning av en kommunistisk
propagandatidskrift, benämnd »Torpeden». Anderssons kommunistiska inställning
och verksamhet hade varit allmänt känd av hans militära kamrater,
bland vilka Andersson gått under namnet »kommunisten». Vad sålunda
förekommit kunde icke ha undgått att komma till Anderssons överordnades
kännedom. Andersson hade också bedrivit sin spionverksamhet under
former som bort väcka misstankar. Det oaktat hade Andersson fått kvalificerad
utbildning och betrotts med ansvarsfulla arbetsuppgifter. I hög grad
anmärkningsvärt vore att Andersson vid ett tillfälle fått besöka Bodens fästning
och där inhämta uppgifter om försvarsviktiga förhållanden, vilka uppgifter
han sedan vidarebefordrat.

Med anledning av vad sålunda och i övrigt i skilda sammanhang uttalats
rörande bristande vaksamhet gentemot Anderssons förehavanden och med
hänsyn jämväl till vad som framkom i målet mot Andersson fann sig militieombudsmannen
böra till utredning upptaga frågan huruvida anledning
funnes till antagande att Anderssons verksamhet för införskaffande av de
upplysningar han vidarebefordrat kunnat förebyggas eller begränsas genom
skärpt uppmärksamhet inom de kretsar, där Andersson varit verksam. I anslutning
till denna utredning har till undersökning även upptagits frågan
under vilka förutsättningar och i vilken omfattning förevisningar av Bodens
fästning eljest ägt rum i samband med studiebesök därstädes.

160

Den sålunda verkställda utredningen har ägt rum huvudsakligen genom
förhör, som hållits å militieombudsmansexpeditionen eller å de hördas
tjänstgöringsorter. I en del av sistnämnda fall har anlitats särskild förhörsledare,
som ställts till förfogande av statspolisen. Även Andersson själv
har undergått förhör, som hållits å fångvårdsanstalten å Långholmen. I allt
ha på militieombudsmannens föranstaltande 72 personer hörts eller fått
avgiva yttrande i ärendet.

I det följande lämnas en redogörelse för vad i huvudsakliga delar framkommit
genom den i ärendet föreliggande utredningen.

Andersson — som är född år 1909 — erhöll fast anställning vid flottan
såsom tredje klass sjöman (skeppseldare) på hösten 1927. Han genomgick
därefter föreskrivna manskaps- och underofficersskolor samt avlade underofficersexamen
år 1934. Samma år befordrades han till flaggkorpral. Han
utnämndes till underofficer av andra graden år 1940 och till flaggunderofficer
år 1945.

Förutom annan utbildning inom maskinavdelningen har Andersson vid
flottan genomgått specialkurser i elektroteknik (åren 1942—1943) och i
eldledning (åren 1947—1948). Dessutom har han år 1946 erhållit avgångsbetyg
från facklinjen i starkströmselektroteknik vid Stockholms stads tekniska
aftonskola och år 1950 avlagt ingenjörsexamen vid Högre tekniska
läroverket i Stockholm.

Efter sin befordran till flaggkorpral år 1934 har Andersson huvudsakligen
tjänstgjort å olika fartyg till en början såsom maskinist och därefter —
från år 1943 — såsom uppbördselektriker, sist på statsisbrytaren Ymer från
maj 1950 till slutet av juni 1951. Andersson tjänstgjorde, då han anhölls, å
fartygsavdelningen vid Stockholms örlogsvarv. Han har under hela sin
tjänstetid tillhört Stockholms örlogsstation.

Såsom framgått av vad inledningsvis anförts dömdes Andersson dels för
grovt spioneri och dels för olovlig underrättelseverksamhet. Vad i sistnämnda
hänseende förekommit torde icke vara av intresse i förevarande
sammanhang. De för främmande makt avsedda upplysningar, varom här
var fråga, ha nämligen, enligt vad rättegångshandlingarna giva vid handen,
i allt väsentligt av Andersson införskaffats under sådana förhållanden att
hans åtgöranden härutinnan icke kunnat tilldraga sig någon uppmärksamhet
bland dem, med vilka han haft beröring i anledning av sin tjänst.

Av domen, såvitt den rör de förfaranden varigenom Andersson gjort sig
skyldig till grovt spioneri, inhämtas bland annat följande: Andersson hade,
sedan han av en befattningshavare vid sovjetryska ambassaden i Stockholm
blivit sammanförd med en rysk medborgare, anställd vid den sovjetryska
telegrambyrån Tass, av den sistnämnde från hösten 1949 efter hand mottagit
sammanlagt fem uppdrag att införskaffa upplysningar angående vissa
militära eller för militära ändamål betydelsefulla förhållanden. Efter det
såsom uppdragsgivare inträtt en annan sovjetrysk medborgare — anställd

161

såsom tjänsteman hos den sovjetryske marinattachén — hade Andersson
erhållit två uppdrag, därav det ena av liknande beskaffenhet som de uppdrag
han tidigare mottagit. Andersson hade varit verksam för införskaffande
av de begärda upplysningarna samt till uppdragsgivarna överlämnat
skriftliga rapporter med upplysningar i anledning av de sex första uppdragen
och sökt framföra skriftlig rapport med upplysningar i anledning av
det sista uppdraget.

De olika rapporterna avgåvos vid följande tidpunkter, nämligen på hösten
1949 (nr 1), i början av juni 1950 (nr 2), under senare hälften av september
1950 (nr 3), i början av december 1950 (nr 4), i början av juni 1951
(nr 5), i slutet av juni 1951 (nr 6) och i mitten av september 1951 (nr 7).

Beträffande innehållet i de olika rapporterna må nämnas följande.

Rapport nr 1. Uppdraget innebar, att Andersson skulle införskaffa
upplysningar angående 1) vilka fartyg som låge inne på Stockholms örlogsstation
och fartygens beredskapsgrad; 2) väntade dispositioner av de vid
Stockholms örlogsstation förlagda fartygen, d. v. s. ombyggnadsplaner och
väntade omstationeringar av fartygen; samt 3) kustflottans sammansättning
och däri ingående fartygs operativa indelning ävensom — troligen —
vilka örlogsstationer fartygen tillhörde. Rapporten innefattade i det närmaste
fullständiga svar med avseende å punkterna 1) och 2) samt till 50—
60 procent svar i fråga om punkten 3), däribland troligen även svar å spörsmålet
vilka örlogsstationer fartygen tillhörde.

Rapport nr 2. Uppdraget innebar, att Andersson skulle införskaffa
upplysningar angående 1) beredskapsgraden och väntade dispositioner för
fartyg å Stockholms örlogsstation; 2) sammansättningen av kustflottan;
samt 3) vid Stockholms örlogsstation befintliga militära anläggningar av
olika slag ävensom beredskapen och kuppberedskapen på basen. Rapporten
innehöll svar å frågorna enligt punkt 1) till ungefär 95 procent, frågorna
enligt punkt 2) till ungefär 60 procent och frågorna enligt punkt 3) till
ungefär 90 procent. Med anledning av vad uppdraget innehöll enligt punkt
3) upprättade Andersson — sannolikt med ledning av någon karta — en
skiss över Stockholms örlogsstation med utmärkande av olika viktiga anläggningar
ävensom en särskild handling med förklaringar till de å skissen
utmärkta anläggningarna. Skissen och handlingen bifogades rapporten.

Rapport nr 3. Uppdraget innebar, att Andersson under det statsisbrytaren
Ymer komine att vara förlagd till Karlskrona örlogsvarv på sommaren
1950 skulle vara verksam för att tillhandagå med 1) uppgifter om
på örlogsvarvet liggande örlogsfartyg, beredskapsgraden för dessa och väntade
dispositioner för de fartyg, som tillhörde örlogsstationen, d. v. s. ombyggnadsplaner
och omstationeringar av fartygen; 2) skiss över Karlskrona
örlogsbas och örlogsstationens område, innefattande alla viktigare militära
byggnader, förråd, depåer, skyddsrum, förbindelsecentraler in. m. jämte en
närmare beskrivning av de olika detaljerna; 3) uppgifter över belägenheten
och arten av försvarsanordningar runt Karlskrona örlogsbas; samt 4) övriga
uppgifter av värde. — I rapporten besvarade Andersson i det när11
—527853. M ili t i eomb udsman nens ämb et sberättelse.

162

maste fullständigt frågorna enligt punkt 1) i uppdraget. För fullgörande
av den under punkt 2) omnämnda delen av uppdraget tillhandahöll Andersson
sin uppdragsgivare en av Andersson utförd kopia av en å Ymer tillfälligt
förvarad, Karlskrona örlogsvarv tillhörig karta över varvet och delar
av Karlskrona stad. Å kopian funnos av Andersson införda kompletteringar
avseende efter kartans upprättande tillkomna ändringar och nya anläggningar
så att kopian i sitt kompletterade skick fullständigt återgav samtliga
då befintliga anläggningar av militärt intresse inom de områden kartan
omfattade. Den under punkt 3) omförmälda delen av uppdraget utförde
Andersson sålunda att han dels å fyra av honom uppgjorda skisser över
öar i Karlskrona skärgård och dels å en generalstabskarta över Karlskronaområdet
verkställde med teckenförklaringar försedda inprickningar, utvisande
belägenheten av fort, bunkers, befästningar, förråd, depåer, kaserner,
spärrhinder, bunkertorn och kulsprutenästen. Med anledning av vad uppdraget
innehöll enligt punkt 4) lämnade Andersson i rapporten uppgifter
bland annat om antalet anställda vid örlogsvarvet i Karlskrona och om
medlemsantalet i varvets driftsvärn med angivande av den allmänna karaktären
av driftsvärnets beväpning samt om storleken av manskapsstyrkan i
Karlskrona under det sista beredskapsåret.

Rapport nr 4. Uppdraget innebar införskaffande av uppgifter angående
1) vilka fartyg som låge inne på Stockholms örlogsstation, fartygens
beredskapsgrad och väntade dispositioner samt ombyggnadsplaner och
kommande omstationeringar av fartygen; samt 2) kustflottans sammansättning
och dess operativa indelning. —- Rapporten innehöll i det närmaste
fullständiga svar på frågorna enligt punkt 1) samt svar till 60—70 procent
på frågorna enligt punkt 2).

Rapport nr 5. Uppdraget innebar, att Andersson under statsisbrytaren
Ymers expedition vintern 1950—1951 skulle införskaffa uppgifter angående
befästningsanläggningar längs den norrländska kusten, lämpliga
landstigningsplatser därstädes och platser i övrigt av militär betydelse. —-Under Ymers expedition erfor Andersson att för kustartilleriets räkning en
del fortifikationsarbeten pågingo å viss plats å Norrlandskusten, och uppgift
härom intog Andersson i rapporten, varvid Andersson angav namnet
på platsen och antalet med fortifikationsarbetena sysselsatta personer. Då
Ymer angjorde Gustavsviks örlogsdepå, tog Andersson fotografier av en
docka och en verkstadsbrygga och negativen till dessa fotografier fogade
Andersson vid rapporten. Därjämte tog Andersson ett antal fotografier av
en marinen tillhörig oljehamn, på vilka fotografier kunde iakttagas ingångstunnlar
till förråden och befästningsanordningar å ett berg i närheten, och
av uppgifter, som personer i oljehamnen vid samtal med varandra lämnade,
inhämtade Andersson upplysningar rörande myckenheten pannbrännolja
och motorbrännolja, som förvarades i oljehamnen, samt om tjockleken av
bergstunnlarnas tak. Negativen till sist omförmälda fotografier ävensom de
genom avlyssning av samtal införskaffade upplysningarna vidarebefordrade
Andersson i samband med rapporten, och uppgav därvid namnet å olje -

163

hamnen. Vid besök å Norrbottens flygbaskår, dit underofficerssällskapct i
Luleå inbjudit underofficerarna på Ymer, gjorde Andersson iakttagelser
angående förefintligheten av bunkers och erhöll av personal vid kåren vissa
uppgifter om förbandet, och redogörelse för vad han sålunda inhämtat lämnade
han i rapporten. Andersson och två andra underofficerare på Ymer
fingo vid ett tillfälle deltaga i ett studiebesök i Bodens fästning, vilket med
vederbörligt tillstånd anordnats för personal från flygbaskåren. Vid studiebesöket,
som leddes av särskilda ciceroner, gjorde Andersson iakttagelser
och inhämtade upplysningar beträffande ett fästningsfort och ett stabsfort
ävensom i vissa andra hänseenden. Beträffande fästningsfortet inhämtade
Andersson upplysningar bland annat angående taggtrådsspärrar och
stridsvagnshinder vid uppfarten till fortet samt dylika spärrar och stridsvagnshinder
runt omkring fortet, antalet artilleripjäser i fortet och deras
kaliber, hjässans utseende och arten och omfattningen av taggtrådsspärrar
och löpgravar runt hjässan på bergstoppen, den ungefärliga beskaffenheten
av det luftvärn, som var avsett för fortets omedelbara försvar, bergstunnlarnas
ungefärliga storlek, den ungefärliga beskaffenheten av ett ainmunitionsförråd,
den ungefärliga moderniteten beträffande anordningarna för
ammunitionslangning, eldledningscentralen och dess arbetssätt, ungefärlig
uppgift om fortpersonalens storlek vid mobilisering samt uppgifter om
frontgravarnas storlek och ungefärliga sträckning. I fortets maskincentral
kunde Andersson på dieselmotorernas märkplåtar avläsa effekten på motorerna.
Vid passerandet av de olika trapporna inom fortet gjorde Andersson
med ledning av trappstegens antal och höjd en beräkning av bergtakets
tjocklek. Under vistelsen i fortet gjorde han även en uppskattning av pansarkalotternas
vikt såvitt gällde de större kanonerna. Under besöket i stabsfortet
inhämtade Andersson upplysningar angående vägspärrar och taggtrådshinder
på vägen till stabsfortet, antalet tunnelingångar till fortet samt
huruvida de voro camouflerade eller icke, beskaffenheten av skyddsanordningarna
vid huvudingången samt storleken av den besättning, som var avdelad
för fortets försvar. Förutom rapporten upprättade Andersson med ledning
av en generalstabskarta en skiss över Bodens fästningsområde, varå
han angav älvsystemet, sjöar, landsvägar och järnvägar ävensom vissa befästningsanläggningar
samt belägenheten av en transformatortunnel och eu
kraftig vägspärr, varjämte han å skissen gjorde en teckenförklaring till de
därå företagna inritningarna.

Rapport nr 6. Uppdraget innebar inhämtande av upplysningar angående
1) vilka fartyg som låge inne på Stockholms örlogsstation, deras beredskapsgrad
och väntade dispositioner ävensom ombyggnadsplaner och
omstationeringar av fartygen; 2) kustflottans sammansättning och operativa
indelning; samt 3) förhållanden i övrigt rörande fartyg på andra örlogsstationer.
- Rapporten innefattade i det närmaste fullständiga svar å
frågorna enligt punkt 1) i uppdraget och till eu del svar å frågorna enligt
punkt 2) men icke, såvitt utrönts, några uppgifter i anledning av punkt 3).

Rapport nr 7. I denna rapport lämnade Andersson — förutom upp -

164

gifter i det avseende uppdraget avsåg, nämligen angående ett utländskt
flottbesök i Karlskrona — jämväl vissa uppgifter rörande svenska örlogsf
ar tyg.

Rådhusrätten har i sin dom funnit, att de uppgifter Andersson införskaffat
gällt förhållanden, vilkas uppenbarande för främmande makt kunnat
medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig
föranledda utomordentliga förhållanden. Härjämte har rådhusrätten på
grundval av ett av försvarsstaben avgivet utlåtande funnit utrett, alt en del
uppgifter rört förhållanden av synnerlig vikt.

I fråga om Anderssons tillvägagångssätt vid införskaffandet
av de för hans uppdragsgivare avsedda upplysningarna inhämtas av rådhusrättens
dom bland annat följande.

Uppdrag nr 1. Andersson begagnade sig i viss utsträckning av utfrågning
av kamrater. I en del fall förekom det »naturliga tillfällen», då
Andersson kunde framställa direkta frågor, i andra fall provocerade han
fram samtal med olika personer. Ofta inhämtade Andersson sina uppgifter
genom att till en kollega framkasta ett medvetet oriktigt påstående, som
kollegan därefter rättade till, och därigenom fick Andersson en korrekt
uppgift. Åtskilliga uppgifter kände Andersson själv till från sin egen tjänstgöring
vid flottan. Sålunda kände han beträffande frågorna under punkt 1)
till omkring 80 procent av uppgifterna. I övrigt inhämtade han uppgifterna
genom förfrågningar på tidigare omnämnt sätt. Av de uppgifter, som erfordrades
för besvarandet av frågan under punkt 2), kände Andersson själv
till omkring 50 procent och införskaffade återstoden genom förfrågningar.
Besvarandet av frågorna under punkt 3) var svårare, eftersom Andersson
själv icke kände till så mycket om kustflottan. Han fick därför lägga ned
ett mycket stort arbete på förfrågningar för besvarande av sistnämnda frågor.

Uppdrag nr 2. De av Andersson lämnade uppgifterna byggde dels
på vad Andersson på grund av sin tjänstgöring hade sig bekant och dels
på av Andersson gjorda utforskningar. Fortfarande förelåg emellertid för
Andersson rätt stora besvärligheter att lämna uppgifter om kustflottans
operativa indelning, enär det var svårt att göra närmare utforskningar härutinnan.

Uppdrag nr 3. Andersson var vid uppdragets utförande kommenderad
på Ymer, som då låg vid Karlskrona örlogsvarv för reparation och utrustning.
I nu förevarande fall gick Andersson till väga på ungefär samma
sätt som han tidigare gjort i Stockholm vid insamlandet av uppgifter, som
han icke själv genom egna iakttagelser och undersökningar kunde skaffa.
Eftersom han ej varit i Karlskrona sedan början av 1940-talet, föllo sig
många frågor till kamrater, som han icke träffat på länge, mer naturligt där
än i Stockholm. Uppgifterna enligt punkt 1) i uppdraget inhämtade Andersson
dels genom egna iakttagelser och dels genom utfrågning av kamrater.
Vid fullgörande av uppdraget enligt punkt 2) gick Andersson, som tidigare

165

nämnts, till väga sålunda, att han kopierade en karta över örlogsvarvet
jämte vissa delar av Karlskrona stad. Denna karta hade på Anderssons föranstaltande
från örlogsvarvet utlånats till Ymer och där placerats i däcksmässen.
Det hade enligt vad Andersson uppgivit varit besvärligt för honom
att utföra detta arbete, emedan han ständigt måste vara på sin vakt för att
icke någon skulle överraska honom. Då han sysslade med kopieringen hade
han emellertid hela tiden haft dörren till däcksmässen låst och han hade
alltid förlagt arbetet till tider då han beräknade, att kamraterna icke skulle
ha anledning att besöka mässen. Arbetet hade sålunda utförts mestadels
under någon halvtimme eller timme på middagen efter tjänstgöringstidens
slut men ihland även under lunchraster och alltemellanåt också under söndagar
och kvällar då Andersson på grund av att personal från varvet hade
övertidsarbete varit indelad till jourtjänst ombord. Med ledning av egna
iakttagelser på örlogsvarvets område kompletterade Andersson kartkopian.
Uppgifterna enligt punkterna 3) och 4) i uppdraget inhämtade Andersson
genom egna iakttagelser och genom utfrågning av kamrater.

Uppdrag nr 4. Andersson gick härvid till väga på ungefär samma
sätt som vid tidigare uppdrag. Genom att försiktigt utfråga sina kamrater
lyckades han insamla uppgifterna. Det ställde sig därvid svårt för Andersson
att i Stockholm framställa naturliga frågor i alltför stor utsträckning om
fartyg förlagda till andra örlogsstationer. Angående de större krigsfartygen
lyckades han dock skaffa uppgifter.

Uppdrag nr 5. De uppgifter Andersson införskaffade inhämtade han
genom egna iakttagelser och genom förfrågningar hos militär personal och
civilpersoner. Uppgifterna rörande Bodens fästning grundades — förutom
på Anderssons egna iakttagelser — på upplysningar som lämnades av vederbörande
ciceroner vid förevisningen av fästningen.

Uppdrag nr 6. För att kunna besvara frågorna gick Andersson till
väga på samma sätt som tidigare och utfrågade sina kamrater om de avsedda
förhållandena, varjämte han gjorde egna iakttagelser.

Uppdrag nr 7. De uppgifter, Andersson lämnade rörande svenska
militära förhållanden, inhämtade han i Karlskrona under en tjänstledighetsresa
genom egna iakttagelser och genom utfrågning av militär personal.

Såsom framgår av ovan återgivna delar av domen har Andersson i sin
spionverksamhet tillhandagått främmande makt med upplysningar som
herört samtliga försvarsgrenar. Denna hans verksamhet har såvitt gäller
marina förhållanden varit av betydande omfaltning och avsett såväl fartyg
och fartygsförband som försvarsanordningar och andra anläggningar i land.
De i dessa hänseenden lämnade upplysningarna har Andersson grundat,
förutom å tidigare inhämtad eller genom egna iakttagelser erhållen kunskap
om de avsedda förhållandena, å uppgifter som Andersson erhållit genom
utfrågningar under samtal med militär personal, varvid han företrädesvis
hänvänt sig till sina kolleger inom underofficerskåren. I fråga om försvarsanstalter
tillhörande armén har Anderssons spionverksamhet gällt Bodens

166

fästning och i anslutning till denna befintliga försvarsanläggningar. De upplysningar,
varmed Andersson i detta hänseende tillhandagålt, ha helt grundats
å hans egna iakttagelser vid besök å platsen och å upplysningar som
vid förevisning av fästningen lämnats av officerare som varit beordrade att
leda förevisningen. Av Andersson lämnade upplysningar som berört flygvapnet
ha gällt Norrbottens flygbaskår och grundats dels å egna iakttagelser
under besök vid kåren och dels å uppgifter som han erhöll av personal
vid kåren.

Enligt vad som framgår av den i ärendet föreliggande utredningen har i
samband med Anderssons besök i Bodens fästning och vid Norrbottens flygbaskår
icke förekommit något som varit ägnat att hos de på dessa platser
tjänstgörande befattningshavare, med vilka Andersson tillfälligt kom i beröring,
ingiva misstanke om att Andersson sysslade med införskaffande av
upplysningar rörande försvaret. Dessa befattningshavare ha sålunda varken
med hänsyn till Anderssons uppträdande eller eljest haft anledning att gentemot
Andersson iakttaga större försiktighet än i förhållande till andra i
besöken deltagande. Till den del utredningen avsett frågan huruvida Anderssons
insamlande av uppgifter i och för spionverksamheten kunnat förebyggas
eller begränsas genom skärpt uppmärksamhet inom hans omgivning,
har följaktligen denna utredning — som redovisas under det här nedan
närmast följande avsnittet — huvudsakligen varit inriktad på förhållanden
inom marinen, där Andersson under avsevärd tid kontinuerligt bedrivit
sin brottsliga verksamhet. Vad från rättegångshandlingarna varit att inhämta
därom att Andersson såsom deltagare i det omförmälda studiebesöket
i Bodens fästning fått tillgång till upplysningar av synnerlig vikt rörande
fästningens försvar har föranlett särskild, i ett senare avsnitt redovisad utredning
för klarläggande av vilka föreskrifter som gällt i fråga om tillstånd
till besök inom fästningsområdet och förevisningar av där befintliga försvarsanordningar
ävensom den praxis som i nämnda hänseenden blivit tilllämpad.
Den utredning som föreligger beträffande Anderssons besök vid
Norrbottens flygbaskår giver icke anledning till något uttalande utöver vad
förut anmärkts därom att för de befattningshavare vid kåren, med vilka
Andersson sammanträffat, icke funnits anledning att gentemot Andersson
iakttaga större försiktighet än i förhållande till andra deltagare i besöket.
Det har därför icke ansetts påkallat att här närmare redovisa den i sistberörda
del föreliggande utredningen.

ANDERSSONS SPIONVERKSAMHET BETRÄFFANDE MARINA
FÖRHÅLLANDEN.

I samband med den särskilda utredning som, i vad avser förhållandena
inom marinen, verkställts för utrönande av huruvida inom hithörande kretsar
tillbörlig vaksamhet kan anses ha iakttagits gentemot Anderssons förehavanden
ha förhör hållits med, förutom Andersson själv, sammanlagt 44

167

personer, därav 9 officerare, 1 chefstjänsteman tillhörande mariningenjörkåren,
21 underofficerare, 7 stamunderbefäl, 2 civilanställda befattningshavare
och 4 värnpliktiga. Av de hörda officerarna tjänstgöra fyra i befattningar
vid Stockholms örlogsstation. Sålunda ha hörts stationschefen, chefen för centralavdelningen
vid stationen, tillika säkerhetschef därstädes, chefen för personalavdelningen
och vidare en officer med åliggande bland annat att biträda
vid beredningen av ärenden tillhörande säkerhetstjänsten. I övrigt ha
hörts officerare som under tider varom i rättegången varit fråga haft befäl
över eller eljest kommit i beröring med Andersson, företrädesvis officerare
som tjänstgjort å statsisbrytaren Ymer under fartygets vinterexpedition
1950—1951. Av do underofficerare som hörts i ärendet ha inemot hälften
blivit antagna såsom tredje klass sjömän inom maskinavdelningen samtidigt
med Andersson eller således år 1927 och därefter, med endast något undantag,
även samtidigt med Andersson genomgått rekrytskolan (1927—1928),
korpralskolan (1929—1930) och underofficersskolan (1932—1934), varjämte
flertalet av dessa underofficerare jämväl senare under längre eller kortare
tidsperioder tillsammans med Andersson tjänstgjort å olika fartyg eller i
land. Av återstoden av de hörda underofficerarna ha de flesta efter avslutad
utbildning tidvis haft samma tjänstgöringsplats som Andersson, därav åtskilliga
under kommendering å statsisbrytaren Ymer 1950—1951. Två av de
underofficerare som hörts ha tjänstgjort, den ene sedan mera än ett tiotal
år tillbaka såsom chef för underofficersdetaljen inom personalavdelningen
vid Stockholms örlogsstation och den andre såsom föreståndare för kommenderingsdetaljen
inom fartygsavdelningen vid Stockholms örlogsvarv. I
ärendet hörda stamunderbefäl och värnpliktiga ha samtliga samtidigt med
Andersson tjänstgjort å statsisbrytaren Ymer under Anderssons ifrågavarande
kommendering å detta fartyg.

Såsom förut antytts har i uttalanden i pressen gjorts gällande, att det
bland Anderssons yrkeskamrater och befäl måste ha varit allmänt känt att
Andersson var övertygad kommunist och i varje fall tidigare aktivt deltagit
i kommunistisk propaganda, samt att detta förhållande, särskilt då därtill
kom att Andersson i betydande utsträckning införskaffade för sin spionverksamhet
erforderliga uppgifter genom fortgående utfrågningar inom honom
närstående militära kretsar, borde ha varit ägnat att föranleda åtgärder
som kunnat förebygga eller i varje fall i ett tidigt skede stävja hans
brottsliga förehavanden.

Vad först angår det i nyssnämnda sammanhang anmärkta förhållandet,
att Andersson skulle ha aktivt deltagit i kommunistisk propaganda, framgår
av utredningen att så varit fallet men att denna Anderssons verksamhet infallit
under en jämförelsevis begränsad tidrymd i slutet av 1920-talet och
början av 1930-talet. Härom inhämtas av Anderssons egna i rättegångshandlingarna
antecknade uppgifter i huvudsak följande. Förmodligen under vintern
1928—1929 besökte Andersson på föranledande av en kamrat bland de
å Stockholms örlogsstation tjänstgörande stamrekryterna ett kommunistiskt

168

möte i Klara Folkets hus. Han fick därvid impulsen att börja studera politiska
spörsmål och besökte därefter, allt under det han bedrev sådana studier,
flera kommunistiska möten, varvid han så småningom kom till den
uppfattningen att ett socialistiskt-kommunistiskt samhällssystem vore det
enda riktiga och att genom kommunistpartiets arbete och förkunnelse funnes
möjlighet att komma fram till en sådan samhällsform. Han deltog under
denna tid jämte flera andra stamanställda från flottan i sammankomster
där det överlädes om och även beslöts att utgiva en stencilerad tidning, »Torpedens»,
för spridande av kommunistisk propaganda bland den militära personalen
på örlogsstationen. Andersson blev den av personalen på örlogsstationen
som därefter, troligen från hösten 1929 till sommaren 1930, mest sysslade
med tidningen i det han dels skrev notiser till tidningen om olika enligt
hans åsikt rådande missförhållanden inom flottan och dels sysslade med
distribuering av tidningen inom örlogsstationen. De av Anderssons kamrater
på stationen, som tagit del i överläggningarna om tidningens tillblivelse, hade
därefter endast en helt kort tid deltagit i arbetet för tidningen. De hade
efter hand dragit sig tillbaka, troligen mest på grund av bristande intresse.
Tidningen hade utkommit i regel en och ibland två gånger i månaden. Upplagans
storlek hade växlat från lägst omkring 100 till högst omkring 600
exemplar. Merendels hade även andra av manskapet på stationen än Andersson
tagit del i distributionen av tidningen. Av de sju eller åtta av Anderssons
rekrytkamrater, som ägnade sig däråt, funnes numera icke någon kvar i
tjänst vid flottan. I regel hade Andersson fått hand om sin anpart av tidningsexemplaren
i samband med att han bevistat möten på Klara Folkets
hus, varefter han verkställt distributionen genom att lägga ut tidningen på
olika lokaler och andra platser på Skeppsholmen eller på annat sätt tillse att
tidningen kom i händerna på manskapet. Det hade hela tiden hållits hemligt
att Andersson hade något med tidningen att skaffa och det hade aldrig
blivit känt för någon av befälet att Andersson sysslade med tidningen och
distributionen av densamma. Givetvis hade dock befälet haft kännedom om
att tidningen existerade. Det hade nämligen ibland förekommit, att någon av
officerarna fått tag i tidningen på något av distributionsställena. Andersson
hade åtagit sig att även på annat sätt än genom att medverka i och distribuera
»Torpeden» bedriva kommunistisk propaganda inom örlogsstationen,
bland annat genom att inom lämpliga kretsar av manskapet agitera för besök
på kommunistiska möten. Med hänsyn till den stora rörligheten bland
manskapet till följd av sjökommenderingar och andra ändringar i tjänstgöringsförhållandena
hade det dock varit svårt att med framgång bedriva något
arbete inom denna del av den verksamhet Andersson påtog sig. —- Vid
senare förhör inför rätten har Andersson uppgivit, att det vore möjligt att
han redan under år 1928 — i sådant fall troligen i november eller december
— började syssla med distribuering av »Torpeden» men att han vore säker
på att hans befattning därmed upphörde under år 1930. — Enligt anteckning
i ett av protokollen över de förhör som under förundersökningen höllos med
Andersson har denne uppgivit att han år 1929 blivit inskriven i den svenska

169

sektionen av kommunistiska ungdomsinternationalen. Vid förhör inför rätten
har Andersson emellertid dels nekande besvarat till honom framställd
fråga om han vore ansluten till något politiskt parti och därvid tillagt att
han aldrig varit det och dels vidare förklarat att han icke vid tidigare förhör
lämnat någon uppgift innebärande att han inträtt såsom medlem i kommunistiska
ungdomsinternationalen.

Av de i ärendet hörda underofficerarna ha två — båda kamrater med Andersson
redan från rekrytskolan — förklarat sig ha ägt kännedom om att
Andersson under sin rekryttid haft att skaffa med tidningen »Torpeden»,
därvid den ene av dem tillagt att, enär han fattat detta Anderssons förehavande
endast som ett uttryck för ungdomlig äventyrslust, saken med åren
fallit honom ur minnet och åter blivit aktuell för honom först i och med att
Anderssons spioneri uppdagats. Tre andra underofficerare —- likaledes kamrater
till Andersson redan från rekrytskolan — ha förklarat att de ägt kännedom
om eller i varje fall hört uppgivas att Andersson under rekryttiden givit
uttryck för sin anslutning till kommunistiska åsikter men däremot icke
haft sig bekant att Andersson då tagit aktiv del i kommunistisk agitation.
En av dessa underofficerare har därvid tillagt följande. Stamrekryterna hade
i stor utsträckning blivit omhändertagna av civila arbetare på örlogsvarvet,
vilka genom utdelning av litteratur och annan propaganda sökt påverka rekryterna
i kommunistisk riktning. Flera av stamrekryterna, däribland sagesmannen
själv, hade också besökt kommunistiska möten. Huruvida Andersson
varit bland mötesdeltagarna kunde sagesmannen ej erinra sig men Andersson
hade, om så varit förhållandet, icke någon gång uppträtt bland de aktiva
på mötena. — Övriga underofficerare ävensom i ärendet hörda officerare ha
enligt av dem gjorda uttalanden överhuvudtaget icke — i varje fall icke i
tiden innan Anderssons spioneri uppdagades — haft någon kännedom om nu
berörda till Anderssons rekryttid hänförliga förhållanden.

Vid den utredning som verkställts för utrönande av vad under Anderssons
tortsatta tjänstgöring fram till tiden för hans anhållande i hans omgivning
varit känt beträffande Anderssons politiska inställning har i huvudsak framkommit
följande.

Av underofficerarna ha de flesta — något mer än halva antalet av de hörda
som tillhöra denna kategori — förklarat att de varken själva, hört eller av
andra erfarit, att Andersson efter rekryttiden gjort några uttalanden rörande
sin politiska inställning eller eljest givit till känna att han anslöte sig till
någon politisk ytterlighetsriktning. Övriga hörda underofficerare, av vilka
det övervägande flertalet varit kamrater med Andersson redan från rekrytskolan,
ha däremot gjort uttalanden, som innebära att de haft kännedom om
att Andersson även efter rekryttiden i ett eller annat sammanhang givit
uttryck för sympatier för kommunismen, men ha nära nog samstämmigt —
undantagen beröras närmare i det följande — uppgivit att sådana uttalanden
från Anderssons sida icke förekommit sedan avsevärd tid tillbaka och i varje
fall knappast senare än under början av 1940-talet. Dessa Anderssons uttalanden
hade enligt vad vidare framhållits genomgående fattats såsom uttryck

170

för ett teoretiskt intresse för politiska problemställningar på samma sätt
som Andersson lade i dagen ett anmärkningsvärt stort intresse att även på
andra områden sätta sig in i förekommande problem, varom hans trägna fritidsstudier
i olika ämnen också vittnade. Denna Anderssons läggning i förening
med en viss inbundenhet i uppträdandet hade föranlett att han i kamratkretsen
allmänt gått under namnet »profeten». Däremot hade det icke i
något sammanhang förekommit att, såsom påståtts, om Andersson använts
benämningen »kommunisten». Andersson hade, har det vidare framhållits,
efter att tidigare mest ha förhållit sig tystlåten då politiska frågor kommo
på tal i kamratkretsen egentligen först i tiden efter utbrottet av det sista
världskriget någon gång tagit till orda i sådana frågor, därvid hans uttalanden
närmast gått ut på ett kraftigt fördömande av den nazistiska regimen i
Tyskland och tillkännagivande i samband därmed av sympatier för Tysklands
motståndare. Det hade varit mest i sådana sammanhang som han fällt
yttranden, vilka kunnat tyda på att han närmast anslöte sig till de kommunistiska
idéerna. Det har vid i ärendet hållna förhör även förekommit uttalanden
av innebörd att det förhållandet att Andersson under senare år avhållit
sig från att i kamratkretsen yttra sig i politiska frågor tagits som belägg
för att Andersson efter världskrigets slut och den senare händelseutvecklingen
övergivit sina sympatier för den kommunistiska ideologin. —
Förvaltaren Å, tjänstgörande såsom chef för kommenderingsdetaljen inom
fartygsavdelningen vid Stockholms örlogsvarv, har uppgivit: Under sin
tjänstgöring inom fartygsavdelningen hade Å hört att det man och man
emellan bland befattningshavarna resonerats om att det funnes anledning antaga
att åtskilliga av de kollektivt anställda arbetarna vore kommunister, därvid
även en del namn hade nämnts. Några motsvarande samtal i fråga om
militära befattningshavare hade icke förekommit. Under tidigare år hade
däremot även beträffande militära befattningshavare sådana personer varit
på tal som då omfattat nazistiska åsikter.

Beträffande de antydda undantagsfallen då Andersson även under senare
tid givit uttryck för sin politiska inställning har vid utredningen framkommit
följande. Flaggmaskinisten J, numera pensionsavgången, har uppgivit:
Han hade första gången kommit i kontakt med Andersson då de under åren
1945—1948 samtidigt tjänstgjort inom en och samma jagardivision. J hade
vid samtal med Andersson genast fått den uppfattningen att Andersson var
kommunist, vilket också förefallit ha varit allmänt känt bland underofficerarna
vid Stockholms örlogsstation. Vid ett tillfälle hade J vid ett samtal
med en dåvarande förrådskonstapel fört på tal frågan om lämpligheten av
att Andersson trots sin kommunistiska inställning finge vara kvar i sin då
innehavda befattning som uppbördselektriker. Förrådskonstapeln, vilken
känt Andersson väl, hade genmält att Anderssons kommunistiska uppfattning
hölle sig på det ideologiska och teoretiska planet och att det därför icke
förelåge någon fara. Med hänsyn till detta besked och då J utgått från att
Anderssons politiska inställning var känd bland hans kamrater, hade J ansett
sig för sin del icke ha anledning att efterforska huruvida officerarna

171

även hade kännedom därom. —- Underofficeren av andra graden sjukvårdskonstapeln
N har vid förhör berättat: N hade första gången träffat Andersson
på våren 1945, då N och Andersson under en kortare tid samtidigt
tjänstgjort i samma jagardivision — densamma som den av f. d. flaggmaskinisten
J åsyftade — men N hade då endast flyktigt blivit bekant med
Andersson och hörde icke talas om att Andersson hade sympatier för någon
viss politisk riktning. Därefter hade N ej träffat Andersson förrän på våren
1950, då Andersson tillträdde befattningen såsom uppbördselektriker
på statsisbrytaren Ymer, där N då tjänstgjorde såsom redogörare. N och
Andersson hade därefter tjänstgjort ombord å Ymer dels en kortare tid
under försommaren 1950 och dels under fartygets vinterexpedition 1950—
1951. N hade därunder dagligen träffat Andersson under tjänstetid och
även varit tillsammans med honom under fritid såväl ombord som vid besök
i land, varpå de efter att på sommaren 1951 ha avmönstrat från Ymer
fortsatt umgänget och därvid även besökt varandras hem. Andersson hade
till sin läggning verkat sluten och kanske något inåtvänd och hade ogärna
talat om sina privata förhållanden. Det hade måhända förekommit att politiska
frågor diskuterats i underofficersmässen ombord å Ymer men N hade
ett starkt minne av att Andersson överhuvudtaget aldrig deltagit i några
diskussioner bland mässkamraterna, vare sig politiska eller andra. Då N
och Andersson vid samtal sig emellan någon gång kommit in på politiska
frågor hade det enligt vad N ville minnas inträffat att N givit uttryck åt
åsikter som Andersson ej gillat. Av yttranden, som Andersson i sådana sammanhang
fällt, hade N fått det intrycket att Andersson intog en kommunistisk
ståndpunkt. Andersson hade emellertid aldrig yttrat något om att
han gillade ett visst partis program utan talat om politiska ideologier ur
mera allmän synpunkt. De uttalanden som sålunda förekommit från Anderssons
sida kunde närmast karaktäriseras så att därav framskymtat att
han »icke var någon vän av kapitalet».

De i ärendet hörda officerarna ha samtliga förklarat att de — liksom de
saknat kännedom om Anderssons förut berörda förehavanden under rekryttiden
— icke heller hört talas om eller eljest känt till att Andersson under
senare tid givit uttryck för sin anslutning till någon politisk ytterlighetsriktning
eller eljest haft sig något bekant angående Anderssons politiska
inställning. Chefen för Stockholms örlogsstation har i samband därmed
uppgivit att till honom i hans egenskap av chef för underofficerskåren vid
stationen alltemellanåt under hand framförts upplysningar berörande vissa
kårmedlemmars mer eller mindre privata förhållanden. Beträffande Andersson
hade stationschefen icke erfarit annat än att, vilket jämväl föreliggande
vitsord utvisat, Andersson var framstående såsom yrkesman och att
han genom studier vid sidan av sin tjänstgöring utbildat sig till ingenjör. De
båda i ärendet hörda vid Stockholms örlogsstation tjänstgörande officerarna,
vilka närmast tagit befattning med säkerhetsärendena därstädes, ha
sammanstämmande lämnat upplysningar, varav framgår att i en del fall
från stationsbefälet — som enligt generalorder nr 1842 den 1 juli 1948

172

punkt 10 haft att till försvarsstaben anmäla misstänkta fall av spioneri
— gjorts anmälan till försvarsstaben på grundval av till säkerhetschefen
inkomna upplysningar, som icke i och för sig utgjort anledning till misstanke
om spioneri eller annan illegal verksamhet men likväl bedömts böra
allmänt sett föranleda undersökning rörande någon viss persons pålitlighet.
Av sekretesskäl kan här icke lämnas närmare redogörelse för nu
åsyftade fall.

I ärendet hörda personer tillhörande kategorierna stamunderbefäl och
värnpliktiga ha ävenledes samtliga förklarat att de icke haft sig något bekant
angående Anderssons anslutning till politiska ytterlighetsåsikter eller överhuvudtaget
beträffande hans inställning i politiskt hänseende. En av de
värnpliktiga, vilken tjänstgjort såsom hovmästare i underofficersmässen å
Ymer från slutet av december 1950 till i mitten av juni 1951, har uppgivit
att han därunder icke någon gång hört att det i underofficersmässen förekommit
några samtal rörande politiska frågor.

Vid den i förevarande hänseende verkställda utredningen har vidare särskild
uppmärksamhet ägnats åt en viss tilldragelse, som omnämnts av en
av de i ärendet hörda underofficerarna, flaggmaskinisten K. Enligt uppgift
av K skulle denne, då han troligen på hösten 1950 vid samtal med en vid
Stockholms örlogsvarv anställd besiktningsingenjör E blivit upplyst om att
Andersson vore ifrågasatt till en ingenjörsbefattning'' vid varvet, till E ha
yttrat: »Är det inte konstigt att Andersson kan få en sådan befattning, han
som är kommunist?» Av utredningen framgår att K — vilken känt Andersson
alltifrån rekryttiden och hört honom såväl då som senare giva uttryck
för kommunistiska åsikter — väl till E fällt ett yttrande av angiven innebörd
men att han därvid icke anfört något belägg för sitt påstående beträffande
Andersson. Genom utredningen ha icke heller framkommit omständigheter
som giva anledning till antagande att K senare än i slutet av 1930-talet hört några uttalanden av Andersson eller andra rörande dennes inställning
i politiskt hänseende. Vidare framgår av utredningen att E vid
samtalet gav uttryck för att han icke fann K:s nämnda påstående troligt
men likväl icke av K upplystes om vad denne hade för grund för påståendet.

Vid förhör med Andersson har denne beträffande frågan i vad mån han
under senare tid givit uttryck för någon viss politisk inställning anfört bland
annat: Hösten 1940 i samband med finsk-ryska kriget och även vid krigsutbrottet
mellan Tyskland och Ryssland sommaren 1941 hade Andersson varit
mycket engagerad i diskussioner i politiska och militära frågor, men han
trodde knappast att han efter år 1941 överhuvudtaget med någon diskuterat
eller eljest yttrat sig i politiska spörsmål. Anledningen härtill hade icke
varit att han velat hemlighålla sin politiska inställning — han hade utgått
från att den var känd och hade icke ansett att den var något att skämmas
för — men han hade varit fullkomligt ointresserad av diskussioner. Dessa
slutade nämligen i bästa fall med att man konstaterade, att uppfattningarna
icke ginge att förena men vanligen blev man ovänner mer eller mindre.
Andersson hade varit trött på andras diskussionstaktik, som visade att de

173

vore mest intresserade av att deklarera sina egna åsikter med fasthållande
vid att de under alla förhållanden hade rätt. Dessutom hade Andersson under
senare år ansett det rent oklokt att deltaga i politiska diskussioner. Han
trodde icke att hans kamrater haft någon direkt anledning att anse honom
vara kommunist. Sannolikt hade de haft den uppfattningen, att han var radikalt
inställd. I den mån Andersson givit uttryck för kommunistiska åsikter
torde detta ha fattats som utslag av allmän diskussionslusta. Enligt Anderssons
förmenande förelåge flera omständigheter som tydde på att det
förhölle sig på sätt han nu gjort gällande. Sålunda hade Andersson, då det
vid ett tillfälle varit ifrågasatt att han skulle erhålla en ingenjörsbefattning
vid Stockholms örlogsvarv, av ett stort antal bland befattningshavarna vid
varvet uppmanats att taga tjänsten i fråga, vilket säkerligen icke skulle ha
förekommit om han varit känd såsom ansluten till en politisk ytterlighetsriktning.
Vidare kunde nämnas följande. Sedan det en tid därefter blivit
fråga om att Andersson skulle omskolas till telemästare, vilket skulle haft
till följd att Andersson med hänsyn till sin tjänsteålder blivit den till tjänsteställningen
främste inom teleinästarkåren, hade av denna anledning personalen
inom den ifrågavarande yrkesgrenen framfört invändningar mot den
tilltänkta omplaceringen. Därest några betänkligheter härutinnan kunnat
anföras med hänvisning till vad som varit känt angående Anderssons politiska
inställning skulle med all sannolikhet så också ha skett.

I nu förevarande sammanhang må slutligen ytterligare omnämnas följande.
Förut omförmälde flaggmaskinisten K har beträffande ett samtal,
som enligt K:s uppgift skulle för ett par eller några år sedan ha förekommit
mellan honom och Andersson, berättat följande: Vid det åsyftade samtalet
hade Andersson omtalat att han på någon angiven plats träffat en viss
person. Andersson hade beträffande den ifrågavarande personen uppgivit
antingen att denne var en högre uppsatt person inom det kommunistiska
partiet eller möjligen att denne var tjänsteman vid den sovjetryska beskickningen,
vilketdera kunde K numera ej erinra sig. K hade för sig att Andersson
uppgivit att sammanträffandet ägt rum på Essingebron eller på någon
av Essingeöarna eller möjligen på Västerbron. K kunde numera ej uttala
sig om huruvida han vid tillfället reflekterat närmare över Anderssons yttrande.
Det vore möjligt att så ej varit förhållandet, enär K såsom han i annat
sammanhang uppgivit känt till att Andersson givit uttryck för kommunistiska
åsikter. Kanske hade det från Anderssons sida varit endast ett
förfluget ord. Det hade verkat precis som om Andersson svalt det sista av
sitt yttrande liksom hade han plötsligt kommit att tänka på att han talade
om något olämpligt.

Hörd med anledning av K:s uppgifter har Andersson anfört: Andersson
hade klart för sig vilken episod K åsyftade. Det ifrågavarande samtalet mellan
Andersson och K hade ägt rum troligen någon gång under år 1950. De
hade vid tillfället - som fallet oftast varit vid deras sammanträffanden —
kommit att tala om gamla bekanta. Irland annat hade det blivit tal om eu
redaktör R — hörd såsom vittne i målet mot Andersson —- vilken tidigare

174

varit stamanställd vid flottan och vore jämnårig med Andersson och K.
Huruvida K varit närmare bekant med R kände Andersson icke till. På
grund av att R av politiska skäl erhållit avsked från sin tjänst vid flottan
hade han varit ofta diskuterad i Anderssons och K:s kamratkrets. Andersson
hade för K berättat att Andersson vid något tillfälle av en händelse sammanträffat
med R på Västerbron, där de stått och pratat en stund. Troligen
hade vid samtalet mellan Andersson och K även berörts att R vore anställd
i tidningen Ny Dag. Att det vid tillfället skulle ha varit tal om sovjetryska
beskickningen hade Andersson intet minne av och hölle det för mycket osannolikt.
Andersson hade nämligen alltid vid sina samtal med kamrater sökt
undvika att beröra så brännbara saker. Vad som förekommit mellan Andersson
och K vid det ifrågavarande sammanträffandet hade i varje fall icke
varit av den art att K haft anledning att därav draga några som helst misstankar
om att Andersson sysslade med spionage.

Såsom förut angivits har den företagna utredningen vidare inriktats på att
närmare undersöka huruvida de utfrågningar av militär personal, varav
Andersson begagnat sig för att införskaffa för hans uppdragsgivare avsedda
upplysningar, skett under omständigheter som varit ägnade att ingiva misstanke
om att Andersson sysslade med spionage. Till huru stor del dessa
upplysningar av Andersson inhämtats på sätt varom nu är fråga har icke
kunnat utrönas närmare än som — med stöd av Anderssons egna uppgifter
— angivits i rådhusrättens dom. Däremot har utredningen i ärendet givit
stöd för vad Andersson enligt rättegångshandlingarna uppgivit därom att
han vid utfrågningarna praktiskt sett icke vänt sig till andra än kamrater
inom underofficerskåren, med vilka han på olika tjänstgöringsplatser kommit
i beröring. Vad angår frågan huruvida Anderssons nu berörda tillvägagångssätt
varit av beskaffenhet att böra väcka misstankar mot honom —
vilken fråga ägnats ingående uppmärksamhet vid de förhör som hållits med
personer, vilka kunnat antagas ha blivit föremål för utfrågningar från Anderssons
sida — har i denna del förekommit i huvudsak följande. Allmänt
har framhållits, hurusom av naturliga skäl inom underofficerskåren, liksom
inom andra befälskategorier, tjänsteförhållanden mer än något annat
vore det vanliga samtalsämnet kårmedlemmarna emellan. Att Andersson
likaväl som andra inom underofficerskåren deltagit i och säkerligen ibland
även själv tagit upp samtal som berört egna eller andras förhållanden i
tjänsten vore därför en given sak. Lika naturligt vore att i sådana sammanhang
— exempelvis då det bleve tal om när någon viss av kamraterna kunde
påräkna sjökommendering eller sådan kommendering för honom komme
att upphöra — indirekt kunde komma att beröras även militära förhållanden,
som hade betydelse jämväl ur annan synpunkt än för vederbörande personligen.
I de nyss anförda exemplen låge det sålunda nära till hands att
tidpunkten för utrustning eller avrustning av det fartyg sjökommenderingen
gällde komme under diskussion. Icke någon av de i saken hörda har, enligt
vad med bestämdhet förklarats, vid något tillfälle funnit att Andersson vid

175

samtal framställt frågor, som med hänsyn till vad frågan gällt eller på grund
av omständigheterna i övrigt kunnat giva anledning antaga att Andersson
för något obehörigt ändamål sökte skaffa sig upplysningar rörande militära
förhållanden. Ej heller ha, med de undantag som beröras i det följande,
någon av de hörda kunnat draga sig till minnes vad samtalen med Andersson
rört i den mån något visst förhållande av militär art därvid kan ha
kommit på tal. I anslutning till vad sålunda uttalats har även framhållits
att Andersson allmänt varit känd för sin vetgirighet i vad det gällde såväl
militära som andra kunskapsområden och att det därför fallit sig helt naturligt
att Andersson alltid visat sig mycket intresserad av allt vad som rörde
tjänsten och detta icke endast beträffande hans eget verksamhetsområde.
—- Förvaltaren Å — såsom förut nämnts chef för kommenderingsdetaljen
inom fartygsavdelningen å Stockholms örlogsvarv —- har i förevarande sammanhang
uppgivit: Det hade icke vid något tillfälle inträffat, att Andersson
hos Å förfrågat sig angående ombyggnadsplanerna för fartyg eller liknande
förhållanden. Det enda i fråga om tjänsteförhållanden som avhandlats hade
varit planläggning av kurser i elektroteknik vid varvet, där Andersson tidvis
tjänstgjort såsom lärare vid sådana kurser. Elektroteknik vore också
Å:s specialfack och detta hade föranlett att Å och Andersson ofta haft ganska
ingående samtal om utbildningen på detta område och vad därmed sammanhängde.
Därvid hade Andersson icke gjort några förfrågningar om anskaffning
eller modernisering av materiel på det elektrotekniska området.

Såsom nyss nämnts ha de personer som yttrat sig i nu förevarande hänseende
endast undantagsvis kunnat draga sig till minnes vad som varit på
tal vid tillfällen då förhållanden av militär art blivit berörda vid samtal med
Andersson. Beträffande dessa fall har framkommit följande. Förvaltaren L
har uppgivit: Vid ett tillfälle för några år sedan, då L tjänstgjorde såsom
uppbördsmaskinist å jagaren Gävle, hade Andersson, vilken samtidigt tjänstgjort
som uppbördselektriker å en annan jagare, vid besök ombord å Gävle
hos L begärt att få taga del av inventarieböckerna över den elektriska uppbörden.
L hade icke lämnat Andersson tillstånd härtill utan hänvisat denne
att söka de upplysningar han önskade i de originalhandlingar som förvarades
på vederbörande kontor inom örlogsvarvet. När L genom tidningarna
erfarit att Andersson blivit anhållen för spioneri, hade detta kommit som
eu överraskning för L och han hade först någon tid efteråt börjat draga
sig till minnes den nu omförmälda tilldragelsen ombord å Gävle. — Förut omnämnde
flaggmaskinisten K har berättat: Vid ett tillfälle under sommaren
1950 hade K i sällskap med en flaggrustmästare J uppehållit sig utanför
centralstationen i Karlskrona. Av en tillfällighet hade Andersson kommit till
platsen och i fortsättningen deltagit i samtalet mellan K och J. Därvid hade
Andersson frågat .1 om modell och kaliber på luftvärnspjäserna på en viss
kryssare, troligen Göta Lejon. K kunde numera ej erinra sig huruvida J i detalj
besvarat Anderssons frågor eller om .1 endast givit något allmänt besked.
K hade för sin del ej funnit Anderssons fråga särskilt anmärkningsvärd, då
K känt till att Andersson genomgått en kurs för eldledningsmaskinister.

176

Hörd med anledning av K:s uppgifter har flaggrustmästaren J förklarat, att
han hade ett dunkelt minne av att han och K, då de vid ett tillfälle på sommaren
1950 i sällskap befunno sig på någon gata i Karlskrona, av en händelse
träffat Andersson. J kunde icke erinra sig att Andersson därvid ställde
några frågor till J angående något fartygs artillerimateriel men ansåge det
mycket möjligt att så kunde ha varit fallet. Icke heller J, som även för sin
del haft kännedom om att Andersson genomgått en kurs för eldledningsmaskinister,
skulle ha blivit förvånad om så skett. Därest såsom K uppgivit
frågorna gällt modell och kaliber på luftvärnspjäserna på någon av kryssarna,
hade J med all säkerhet också besvarat frågorna, då dessa i sådant fall
icke gällt något av hemlig natur. Samma upplysningar hade J varit oförhindrad
att lämna, om vid visning av det fartyg varå J tjänstgjorde någon
av allmänheten framställt förfrågan därom.

Andersson har i nu ifrågavarande hänseende uppgivit: Såvitt Andersson
förstode hade på sina håll den uppfattningen gjort sig gällande, att Andersson
alltsedan han var yngling strävat och utbildat sig endast för att få underlag
för sin spionverksamhet. Detta vore alldeles felaktigt. Andersson
hade under all sin tid arbetat och läst för att utbilda sig men hade icke
haft någon tanke på att ägna sig åt spionverksamhet förrän under senare
år, då han kom i förbindelse med den krets av utlänningar varifrån han
erhöll uppdragen att bedriva spionage. Anderssons kolleger hade väl känt
till att Andersson på grund av sitt intresse för att skaffa sig grundlig utbildning
sökt att i möjligaste mån få genomgå kurser av olika slag och hade
icke haft någon anledning tänka sig att det intresse för tjänsten, som Andersson
i all sin tid lagt i dagen, skulle resultera i att de kunskaper han
inhämtat också skulle kunna bli honom till nytta under verksamhet såsom
spion. Anderssons inställning gentemot kollegerna och överhuvudtaget försvarets
personal hade varit den allra bästa och han hade, när han började
med spionverksamheten, haft klart för sig att det skulle vara olämpligt av
honom att skaffa sig för spionverksamheten avsedda upplysningar genom
utfrågningar inom militära kretsar under förhållanden, som kunnat innebära
risk för att den utfrågade på ett eller annat sätt kunde ställas till svars
för att han tillhandagått Andersson. Han hade därför varit i högsta grad
försiktig och hänsynsfull i nu nämnda avseende. Såvitt han komme ihåg hade
han icke medvetet utsatt någon för någon risk eller frågat om något som
kunnat göra att de tillfrågade drogo misstankar eller överhuvudtaget reagerade
på något sätt. I många fall hade han också avsiktligt undvikit att
framställa några som helst frågor för att icke utsätta sina kamrater för och
själv taga några risker. Inom marinen, i vart fall inom den personalkategori
Andersson tillhört, ansåges det som ganska självklart att man såsom
brukligt vore talade om saker och ting rörande tjänsten och det fölle icke
någon in att detta kunde vara förenat med någon risk. Anderssons samtal
och frågor hade varit fördelade på en mängd olika håll och han hade icke
koncentrerat sig på någon eller några särskilda. Förmodligen hade han talat
med hundratals. Värdet av upplysningarna hade ej varierat så mycket

177

att han lagt på minnet Irån vilken han fått den ena eller den andra upplysningen.
Han kunde icke heller erinra sig att han funnit någon eller några
av dem till vilka han framställt frågor mera tillgängliga än andra då det
gällt att lämna de upplysningar Andersson sökt få fram. Det vore också av
vikt alt uppmärksamma att Andersson i första hand och till huvudsaklig
del genom egna iakttagelser inhämtat de upplysningar han vidarebefordrat
till sina uppdragsgivare. I andra hand hade han inriktat sig på att få tillgång
till upplysningar genom att fästa i minnet vad han som åhörare av
andras samtal eller i andra sammanhang hörde omtalas utan att han för
ändamålet själv behövt deltaga i förekommande samtal. Vidare hade han
tagit fasta på upplysningar han indirekt kunnat erhålla vid samtal, vari han
själv deltagit utan att därvid föra på tal något av vad som varit föremål för
hans efterforskningar. Först i sista hand hade han använt sig av direkta
utfrågningar och dessa hade icke varit många. Bland kolleger vore det vidare
så att vad någon i ett samtal deltagande visste av honom vanligen förutsattes
också vara känt av den eller dem med vilka han talade. Det borde i
detta sammanhang även framhållas att Andersson till sin läggning'' vore nytiken
och att han därför såväl då det gällt militära förhållanden som beträffande
allt möjligt annat frågat om saker och ting som han ej direkt haft
med att göra. Andersson hade sålunda, även efter det han börjat insamla
upplysningar för spionverksamheten, fortsatt att fråga jämväl beträffande
förhållanden, varav han endast för egen del varit intresserad. I enlighet med
vad nu angivits ansåge Andersson sig kunna med bestämdhet utgå från all
icke någon av hans kolleger kunnat på något sätt misstänka honom för att ha
sysslat med insamlande av upplysningar för något obehörigt ändamål. Andersson
hade aldrig hänvänt sig till officerare för att genom förfrågningar
eller på annat sätt inhämta upplysningar i ämnen som varit föremål för hans
efterforskningar dels emedan han överhuvudtaget icke funnit sig väl tillrätta
med att mer än nödvändigt tala med officerare och dels därför att en
sådan åtgärd från hans sida kunde ha varit ägnad att väcka uppmärksamhet.

Beträffande de av förvaltaren L och flaggmaskinisten K omförmälda särskilda
tilldragelser, för vilka förut redogjorts, har Andersson på tillfrågan
anfört: Han hade icke något minne av att han, på sätt L berättat, uppsökt
denne å jagaren Gävle med begäran att få taga del av inventarieböckerna
över den elektriska uppbörden å fartyget men höllc för troligt att det kunde
ha tillgått såsom L uppgivit. Andersson hade nämligen för en del år sedan
tjänstgjort såsom lärare i en kurs i elektroteknik, därvid han undervisat
bland annat i installation av specialinstrument å fartyg. För att skaffa underlag
för denna undervisning hade han varit hänvisad till att taga del av
beskrivningar över sådana anläggningar på olika fartyg. Andersson hade
också i viss utsträckning haft sig ålagt att ha tillsyn över utförandet av
dylika anläggningar och hade även av denna anledning haft behov av upplysningar,
som varit alt finna i sådana inventarieböcker varom här vore
fråga. Ehuru Andersson icke heller hade något direkt minne av det av K
skildrade sammanträffandet mellan Andersson och flaggrustmästaren .1,
12 ”»27 MilHicnm budsman ne ns (imbe t sbc rättelse.

178

förefölle det troligt att Andersson därvid kunde ha frågat J om modell och
kaliber på luftvärnspjäserna på något visst fartyg. Likaväl som det låge
nära till hands att det vid sammanträffande med en maskinist bleve tal om
förhållanden inom hans yrkesgren vore det också naturligt att det vid samtal
med en rustmästare bleve tal om ny materiel som tillkommit inom hans
verksamhetsområde. Såsom lv framhållit hade Andersson under sin utbildning
även haft att skaffa med artillerimateriel, vilket föranlett att Andersson
mera än kanske flertalet av sina kolleger inom maskinavdelningen varit
intresserad också av den artilleristiska sidan. Vid nu angivna förhållanden
borde sådana frågor till J från Anderssons sida som de av K omförmälda
icke ha varit ägnade att väcka någon förvåning.

Vidare har under utredningen särskild uppmärksamhet ägnats vissa förhållanden
i samband med Anderssons tjänstgöring å statsisbrytaren Ymer.
Av redogörelsen för rådhusrättens dom framgår, hurusom Andersson till
fullgörande av i spionverksamheten erhållet uppdrag att tillhandagå med
upplysningar angående vissa militära anläggningar i Karlskrona tillställt
sin uppdragsgivare en av Andersson utförd kopia av en från örlogsvarvet
å Ymer tillfälligt ombordtagen karta över örlogsvarvet och vissa delar av
Karlskrona stad. Av domen inhämtas vidare följande. Alltifrån Ymers ankomst
till Karlskrona i juni 1950 hade Andersson så gott som dagligen i
tjänsteangelägenheter besökt den elektriska verkstaden på örlogsvarvet och
där uppmärksammat den omnämnda kartan, som var synnerligen minutiöst
utförd och därför av Andersson bedömdes vara mycket lämplig såsom hjälpmedel
vid uppgörandet av den skiss han skulle tillhandahålla sin uppdragsgivare.
För att få tillgång till kartan hade Andersson väckt fråga om att
han och hans kamrater för att med minsta omgång kunna orientera sig
beträffande belägenheten av verkstäder och andra inrättningar inom varvet
skulle efterhöra möjligheten att tillsvidare få såsom lån taga över kartan
till Ymer. Sedan tillstånd härtill lämnats vid samtal om saken, som Andersson
och hans kamrater hade med personalen å verkstaden, blev kartan, som
var av storleken l1/2 )< 1 meter och uppspänd på plywood, överförd till
Ymer och placerad i däcksmässen, varest Andersson därefter höll till under
arbetet med kopieringen, därvid han alltid hade dörren till mässen låst. Å
kopian, som utfördes med användande av kalkerpapper, utmärkte Andersson
även efter kartans tillkomst vidtagna ändringar av byggnader och annat
ävensom nytillkomna anläggningar. Arbetet med framställandet av den
sålunda kompletterade kopian var mycket omfattande och tidsödande. Å
kartan voro upptagna icke mindre än omkring 800 detaljer, samtliga försedda
med teckenförklaringar å nedre delen av kartan. Andersson kopierade
jämväl samtliga dessa teckenförklaringar och, i den mån de icke längre
stämde med de faktiska förhållandena, införde han därjämte med hänvisningar
försedda förklaringar till de ändringar och kompletteringar, som han
ritade in å kartan. Såsom förut angivits utförde Andersson nu omförmälda
arbete huvudsakligen på eftermiddagarna efter tjänstetidens slut men ibland

179

aven, då så var lägligt, under lunchraster samt under söndagar och kvällar
vid tillfällen då Andersson ensam hade jourtjänst ombord med anledning
av att personal från varvet var i arbete på övertid.

I samband med utredningen i förevarande ärende har det ansetts böra
närmare undersökas huruvida vad Andersson i nu berörda hänseende förehaft
sig varit ägnat att väcka uppmärksamhet i hans omgivning. Några omständigheter,
som giva vid handen att så skulle ha varit förhållandet i fråga
om Anderssons åtgöranden för att få kartan överförd till Ymer, ha därvid
icke framkommit. Andersson har härutinnan själv uppgivit, att han av försiktighetsskäl
talade så litet som möjligt om kartan och därför ansåge det
osannolikt att framställningen om utlånandet av kartan gjordes av honom.
Det sannolika vore enligt hans mening att den direkta framställningen härom
gjordes av någon av de andra underofficerarna ombord eller ock att
någon av varvspersonalen utan någon direkt framställning erbjöd utlåning
av kartan.

Vid den utredning som från nyss angivna synpunkt i övrigt verkställts i
nu berörda del av ärendet har framkommit följande. Under den tid Andersson
ombord å Ymer ägnade sig åt framställandet av kopian till varvskartan
var fartygets besättning — såväl befäl som manskap — avmönstrad och
under denna tid tjänstgjorde ombord icke andra av besättningen än, förutom
Andersson själv, uppbördsmaskinisten numera förvaltaren K. G. Pettersson,
flaggmaskinisten C. G. Kenneryd, maskinisten C.-E. Andersson, en
högbåtsman, två furirer och två värnpliktiga, vilka samtliga voro kvarkommenderade
å örlogsvarvet för att tjänstgöra å Ymer under den tid utrustnings-
och reparationsarbeten pågingo å fartyget. De sålunda kvarkommenderade
bodde alla i land. Underofficerarna och högbåtsmannen intogo tillsammans
lunch ombord, därvid matlagningen ombesörjdes av högbåtsmannens
hustru och maten serverades i den omnämnda däcksmässen, som eljest
användes av högbåtsmännen men dit nu även underofficerarna voro hänvisade
på grund av att deras egen mäss stod under reparation. I övrigt förekom
under ifrågavarande tid icke någon utspisning ombord. Den ordinarie
tjänstgöringen ombord slutade för samtliga klockan 1600. Vid de tillfällen
då arbetare från varvet utförde arbeten å fartyget på övertid, ålåg det en av
befälet ombord att vara kvar för tillsyn till klockan 2000. Denna extra tjänstgöring
gick i tur mellan underofficerarna och högbåtsmannen. Ventilerna till
högbåtsmansmässen kunde inifrån förskärmas med pansarluckor. Då de
ombordvarande vid tjänstetidens slut lämnade fartyget, låstes dörren till
högbåtsmansmässen, därvid nyckeln lades undan på något ställe invid den
överbyggnad, vari mässen var inrymd. Samtliga underofficerarna ombord
kände till var denna nyckel sålunda förvarades. Även den enda då öppna
nedgången till inredningen under däck låstes vid tjänstetidens slut och denna
nyckel lämnades till polisvakten på varvet. — Andersson har uppgivit att
han icke blev iakttagen av någon under det han var sysselsatt med framställandet
av kopian till varvskartan. Vid den i förevarande del verkställda
utredningen har icke förekommit något som motsäger denna Anderssons
»PPgift -

180

Av redogörelsen för rådhusrättens dom framgår vidare hurusom — sedan
Andersson erhållit uppdrag att under sin fortsatta tjänstgöring å Ymer införskaffa
uppgifter angående befästningsanläggningar och platser i övrigt
av militär betydelse längs den norrländska kusten — Andersson vid den
rapport, som han med anledning härav tillställde sin uppdragsgivare, fogade
negativen till ett antal av Andersson tagna fotografier av dels vissa anläggningar
inom Gustavsviks örlogsdepå, nämligen dockan och en verkstadsbrygga,
och dels en marinen tillhörig oljehamn. Det har i uttalanden som
förekommit i anslutning till rättegången mot Andersson gjorts gällande, att
dennes sysslande med fotografering av militära anläggningar rimligen icke
kunde under förhandenvarande omständigheter ha undgått att tilldraga sig
uppmärksamhet hland de å fartyget tjänstgörande och att med hänsyn härtill
Anderssons förehavanden syntes ha bort bli föremål för närmare undersökning
från befälets sida. Vid den utredning som företagits beträffande hithörande
förhållanden har i huvudsak framkommit följande. Av de personer
tillhörande besättningen å Ymer, som blivit hörda i saken — däribland
såväl befäl som meniga — har icke någon själv sett eller av andra ombord
hört nämnas att Andersson vid de tillfällen, då fartyget angjorde Gustavsvik
och den nämnda oljehamnen, tog några fotografier av anläggningarna
därstädes och ej heller iakttagit att Andersson eljest använde sin kamera
till att taga bilder med motiv, som kunnat antagas vara av intresse ur militär
synpunkt. Andersson har för sin del uppgivit att, då han tog fotografierna
av anläggningarna i Gustavsvik och i oljehamnen, han noggrant tillsåg
att han icke blev iakttagen av någon och att han icke vid något annat
än dessa två tillfällen fotograferat någon anläggning eller annat, som varit
av militärt intresse.

Av utredningen i denna del framgår vidare att Andersson köpte den av
honom använda kameran med tillbehör, däribland ett teleobjektiv, under
liden närmast innan Ymer i början av december 1950 avgick från Stockholm
på sin expedition i de norrländska farvattnen och att han för bestridande
av utgifterna för inköpet, vilka uppgingo till sammanlagt inemot 1 800 kronor,
av sin uppdragsgivare erhöll 1 200 kronor och av en av sina kamrater
ombord, förenämnde sjukvårdskonstapeln N, upplånade 300 kronor, vilket
sistnämnda belopp Andersson efter hand återbetalade. Enligt vad Andersson
uppgivit hade han till förekommande av att ombord väcktes några misstankar
beträffande ändamålet med inköpet av kameran alltifrån början inriktat
sig på att i sitt uppträdande lägga i dagen att han — vilket för övrigt till
stor del också överensstämde med verkliga förhållandet —- blivit biten av
intresse för fotografering. Han samrådde sålunda med sjukvårdskonstapeln
N angående inköpet av kameran och intresserade även N för att tillsammans
med Andersson ägna sig åt den hobbyverksamhet, vari fotografiutrustningen
skulle användas. Detta föranledde N att hänvända sig till fartygschefen, kommendörkaptenen
S, med begäran om tillstånd för Andersson att såsom fotolaboratorium
använda det till fartygets sjukhytt hörande badrummet. Härom
har S anfört: De problem, som ägde sammanhang med fritidssysselsätt -

181

ningen, hade otta visat sig ganska svårbemästrade ombord å isbrytarna och
S, som sedan år 1945 varit fartygschef å Ymer under flera av dess vinterexpeditioner,
hade brukat vidtaga särskilda åtgärder för att bereda besättningen
tillgång till lämpliga fritidssysselsättningar. Sålunda hade S för
sådant ändamål bland annat låtit anskaffa materiel till snickeri- och läderplastikarbeten.
Kort efter det fartyget i december 1950 lämnat Stockholm
hade S av N, som var redogörare ombord, tillfrågats huruvida S hade något
emot att N och Andersson sysslade med fotografering ombord, då de vore
intresserade därav som hobby, och om de finge använda badrummet till
sjukhytten som framkallningsrum. S hade tagit detta som ett gott uppslag
såsom bidrag till ordnandet av fritidsverksamheten ombord och för sin del
framkastat det förslaget att N och Andersson skulle mot ersättning tillhandahålla
fotografier åt besättningen, varefter S meddelat att han icke hade
något emot att badrummet toges i anspråk för det angivna ändamålet.

Enligt vad av utredningen vidare framgår har Andersson i avsikt att förebygga
möjligen uppkommande tvivel om att Andersson på rättmätigt sätt
åtkommit den jämförelsevis dyrbara kameran alltemellanåt vid samtal med
kolleger och andra ombord gjort uttalanden, som kunnat så tydas att Andersson
därmed velat göra gällande att han vunnit på lotteri eller tippning,
och det har även förekommit att Andersson fört på tal möjligheten att till
billigt pris komma över begagnade kameror. För sjukvårdskonstapeln N,
vilken såsom förut nämnts Andersson redan i förväg delgav sina planer på
köpet av kameran, har Andersson, enligt vad N berättat, därvid framhållit
att Andersson sedan länge varit intresserad av att få ägna sig åt fotografering
men tidigare icke haft möjlighet härtill med hänsyn till sina begränsade
inkomster under de långa tider han varit landkommenderad men att
han efter kommenderingen på Ymer ansett sig ha förutsättningar att kunna
realisera sina planer på kameraköpet. — Enligt vad utredningen givit
vid handen ägnade Andersson sig flitigt åt fotografering såväl ombord som
under besök i land. I det i sjukhyttens badrum utförda arbetet med framkallning,
förstoring och kopiering deltog även i stor utsträckning sjukvårdskonstapeln
N. Den använda förstoringsapparaten tillhörde en ombord tjänstgörande
ubåtsmaskinist S och flyttades till badrummet då detta togs i anspråk
som fotografilaboratorium, varefter till en början också S där sysslade
med framkallning och annat filmarbete. Då S efter någon tid avmönstrade,
lämnade denne förstoringsapparaten kvar ombord med tillstånd för Andersson
att tillsvidare använda densamma. Motiven för de av Andersson å
1 artyget tagna fotografierna ha huvudsakligen utgjorts av persongrupper
ombord, isbildningar å fartyget, isformationer i fartygets färdväg, assisterade
fartyg, folkanhopningar vid tilläggsplatserna och annat dylikt. Vid två tillfällen
sände Andersson för upptagande av beställningar bland besättningen
omkring av honom tagna, i ett album inhäftade fotografier, vilket föranledde
beställningar första gången av mellan 500 och 400 och andra gången av
något hundratal kort. Andersson har såsom förut antytts bestämt förnekat
att han i andra fall än då han tog fotografierna av anläggningarna i Gustavs -

182

vik och i oljehaxnnen anpassat valet av motiv med tanke på spionverksamheten.
Andersson har i detta sammanhang framhållit att det vore en given
sak att vid fotografering av grupper ombord, vilka ofta togo plats vid
relingen, eller av isbildningar eller i närheten varande fartyg även bakomvarande
kustpartier eller hamnområden kommit med på kortet. Med hänsyn
till att kameran i sådana fall varit inställd för tagning av det avsedda motivet
hade dock bakgrunden i regel icke framträtt med någon skärpa och Andersson
hade i varje fall icke någonsin inriktat sig på att å korten få fram
kust- eller hamnmotiv. — Även andra å fartyget tjänstgörande än Andersson,
sannolikt omkring ett tiotal, medhade kameror, som mer eller mindre
flitigt konnno till användning ombord. Det förekom även att pressfotografer,
som medföljde på vissa sträckor av resan, fotograferade ombord.
Filmen till Anderssons kamera var av storleken 18 X 24 millimeter och
det har av Andersson framhållits att det med hänsyn till det ringa formatet
knappast förefunnits någon möjlighet att av negativen till korten få någon
uppfattning om detaljer i bakgrunden å korten. Beträffande fotografierna
av anläggningarna i Gustavsvik och i oljehamnen har Andersson uppgivit,
att han allteftersom filmen framkallades avskilde negativen till dessa kort
från filmen, varefter han förvarade de avklippta delarna undangömda i sin
hytt. Att delar av dessa filmrullar saknades hade icke någon kunnat märka.
Det hade nämligen ofta förekommit att misslyckade eller mindre väl tagna
kort avskilts från filmrullen och att sålunda ett stort antal filmrullar varit
sönderklippta. Med undantag av de nämnda negativen hade all filmmateriel
förvarats i sjukhyttens badrum, tillgänglig för alla som hade ärenden
dit.

Vid den i ärendet verkställda utredningen har jämväl i åtskilliga andra
hänseenden än ovan berörts närmare undersökts huruvida omständigheter
förelegat som kunnat giva anledning till misstanke mot Andersson för brottsliga
förehavanden. Därvid har icke framkommit något som ansetts vara av
betydelse för bedömandet av i denna del av ärendet föreliggande frågor.

Av den i det föregående redovisade utredningen framgår, att av de i ärendet
hörda endast två — båda tillhörande samma personalkategori som Andersson
och anställda i flottan samma år som denne — haft kännedom om
att Andersson under rekryttiden aktivt deltagit i kommunistisk propaganda
genom att medverka vid distribuering av tidningen »Torpeden» inom Stockholms
örlogsstation. Att kännedomen härom icke varit mera allmän synes
fullt förklarligt. Såsom även framgår av utredningen bedrevs denna propaganda
med strängt iakttagande av att de däri deltagande skulle undvika att
röja sig och av de sju eller åtta av Anderssons rekrytkamrater som jämte
denne "deltogo i verksamheten torde, såsom Andersson framhållit, numera
icke finnas någon kvar i tjänst vid flottan. Att det för deltagarna i propagandaarbetet
legat vikt vid att verksamheten hemlighölls framgår oförtydi>art
av vad i ärendet upplysts därom att en av deltagarna erhöll avsked
då hans politiska ytterlighetsinställning blev känd. Med hänsyn till det in -

183

tresse för tjänsten och sin egen fortbildning som Andersson sedermera
ådagalade synes det även förklarligt att, såsom även framhållits under utredningen,
Anderssons nu åsyftade förehavande under en länge sedan förfluten
tidsperiod för den som hade kännedom därom kommit att fattas endast
som uttryck för ungdomlig äventyrslust från Anderssons sida. Härvidlag
är även att taga i betraktande det i ärendet upplysta förhållandet att vid
ifrågavarande tid icke endast Andersson och de som jämte honom medverkade
vid spridandet av »Torpeden» utan även andra av stamrekryterna under
påverkan av agitation, som särskilt bedrevs av civila arbetare på varvet,
kommo att intressera sig för den kommunistiska åsiktsriktningen, i
varje fall såtillvida att åtskilliga av dem besökte i staden anordnade kommunistiska
möten. Vad nu anmärkts torde jämväl tillfyllest förklara, att
icke heller de tre i ärendet hörda underofficerarna, som uppgivit sig väl ha
ägt kännedom om att Andersson under rekryttiden gav uttryck för sin anslutning
till kommunistiska åsikter men däremot icke haft sig bekant att
Andersson då tog del i kommunistisk agitation, funnit anledning att fästa
särskilt avseende vid vad de sålunda haft sig bekant från Anderssons rekryttid.
I övrigt har icke någon av de i saken hörda överhuvudtaget haft någon
kännedom om att Andersson under rekryttiden lagt i dagen något intresse
i det hänseende varom nu är fråga. Med hänsyn till vad i här förevarande
sammanhang ovan framhållits torde den kännedom, som Anderssons kamrater
inom underofficerskåren undantagsvis haft rörande hans nu avsedda
förehavanden under rekryttiden, icke böra anses i och för sig ha utgjort
grundad anledning till misstro mot Andersson beträffande hans pålitlighet.

Vad härefter angår förhållandena under senare tid än den nyss berörda
har utredningen givit vid handen att de flesta — något mer än halva antalet
— av de underofficerare som hörts i ärendet liksom samtliga hörda inom
övriga personalkategorier icke heller haft någon kännedom om att Andersson
i fortsättningen under någon period av sin tjänstetid genom av honom
gjorda uttalanden eller eljest givit tillkänna något beträffande sin politiska
inställning. De övriga i saken hörda underofficerarna, av vilka flertalet varit
kamrater med Andersson redan från rekryttiden, ha samtliga haft kännedom
om att Andersson i ett eller annat sammanhang givit uttryck för
sympatier för kommunismen men ha —- med endast ett par undantag —
icke hört några sådana uttalanden från Anderssons sida sedan avsevärd tid
tillbaka och i varje fall ej senare än under tidigare delen av 1940-talet. Andersson
har också själv förklarat att han på av honom angivna skäl knappast
trodde att han efter år 1941 överhuvudtaget med någon diskuterat
eller eljest yttrat sig i politiska spörsmål. De uttalanden i dylika frågor som
sålunda tidigare förekommit från Anderssons sida ha enligt vad allmänt
framhållits genomgående fattats såsom uttryck för ett teoretiskt intresse för
politiska problemställningar på samma sätt som Andersson mer än som
vore vanligt visade sig intresserad av atl också på andra områden sätta sig
in i förekommande problemställningar. Vidare har av utredningen framgått
att i den mån Andersson enligt vad nu angivils inom kamratkretsen

184

gjort uttalanden, som kunnat giva anledning till slutsatser beträffande
hans politiska inställning, dessa uttalanden väsentligen framkommit under
diskussioner, som ägt rum i tiden efter utbrottet av det andra världskriget,
och därvid närmast gått ut på ett fördömande av den nazistiska regimen i
Tyskland och tillkännagivande i samband därmed av sympatier för Tysklands
motståndare. Att Andersson skulle, såsom i ett flertal pressuttalanden
gjorts gällande, i kamratkretsen ha gått under namnet »kommunisten» är
enligt vad utredningen givit vid handen icke med verkliga förhållandet överensstämmande.

Med hänsyn till vad i nu angivna hänseenden anmärkts och i övrigt framkommit
rörande de förhållanden som i förevarande sammanhang blivit föremål
för utredning torde icke heller finnas fog för påstående att vad under
senare perioder av Anderssons tjänstetid hland en begränsad krets av dennes
yrkeskamrater varit känt rörande hans ställningstagande i politiska
frågor i och för sig varit av beskaffenhet att böra ådraga Andersson misstanke
för opålitlighet.

Såsom förut anmärkts har utredningen givit vid handen att Andersson
vid de utfrågningar av militär personal, varav han i viss utsträckning begagnat
sig för att införskaffa för hans uppdragsgivare avsedda upplysningar,
praktiskt sett uteslutande vänt sig till kamrater inom underofficerskåren,
med vilka han på sina olika tjänstgöringsplatser kommit i beröring.
Andersson har härom uppgivit, att han av försiktighetsskäl och av hänsyn
till sina kamrater först i sista hand och endast i begränsad omfattning använt
sig av direkta utfrågningar och att de samtal, av vilka han på detta
eller annat sätt kunnat draga nytta i sin spionverksamhet, varit fördelade
på en mängd olika håll, förmodligen på hundratals av hans kamrater, därvid
han särskilt aktgivit på att ej koncentrera sig på någon eller några särskilda.
Han hade härvidlag jämväl kunnat draga fördel av att han alltid och
således även i tiden innan han börjat befatta sig med spionage — någon
som helst tanke åt detta håll hade han icke haft förrän under senare år, då
han kom i förbindelse med den krets av utlänningar, varifrån han erhöll
sina uppdrag — varit känd för sin benägenhet att i samvaron med kamrater
föra på tal såväl tjänsteförhållanden som allt möjligt annat, även sådant
som han ej direkt haft med att göra. Vad Andersson sålunda uppgivit
till förklaring av att enligt hans mening hans nu ifrågavarande förfarande
icke varit ägnat att tilldraga sig någon uppmärksamhet har vunnit stöd avvad
i övrigt framkommit vid den i förevarandc del verkställda utredningen.
Därav torde sålunda bland annat framgå icke endast att Andersson i den
mån han använt sig av direkta utfrågningar måste överlag ha gått tillväga
med sådan försiktighet att han icke givit anledning till någon misstanke beträffande
avsikten med frågorna utan även att i de fall, där de i saken hörda
undantagsvis kunnat draga sig till minnes vad som varit på tal vid tillfällen
då förhållanden av militär art blivit berörda, de av Andersson därvid
framställda frågorna icke varit av beskaffenhet att böra väcka någon uppmärksamhet.

185

1 nu förevarande sammanhang har till bedömande jämväl förelegat frågan
huruvida — även om grundad anledning till misstanke mot Andersson
icke varit för handen — utredningen likväl giver stöd för antagande att de
som vid samtal med Andersson tillhandahållit av denne önskade upplysningar
därigenom åsidosatt dem åliggande tystnadsplikt beträffande militära
förhållanden. Enligt tjänstereglementet för krigsmakten mom. 27 är
det krigsman förbjudet att i eller utom tjänsten lämna obehörig upplysning
om förhållande som enligt föreskrift skall hållas hemligt eller som han eljest
förstår skall hållas hemligt. Vad som skall inläggas i detta stadgande har —
såsom närmare kommer att framgå av redogörelsen för den del av ärendet
som berör förevisningarna av Bodens fästning — varit föremål för något
skiftande meningar. Det torde vara naturligt att, då det såsom i nu förevarande
fall gäller förhållandet mellan befattningshavare inom en och samma
militära enhet eller yrkesgren, tystnadsplikten enligt gängse uppfattning
icke rimligen ansetts böra givas sådan omfattning att ett tjänsten befrämjande
meningsutbyte förhindras. Vidare har framhållits att sådana förhållandena
vore inom här ifrågavarande personalkategori det vanligen kunde
förutsättas att vad någon i ett samtal deltagande visste också vore känt
av den eller dem med vilka han talade. Härjämte kan i förevarande sammanhang
hänvisas till vad som anförts därom att — exempelvis då det
bleve tal om när någon viss av kamraterna kunde påräkna sjökommendering
eller sådan konnnendering för honom komme att upphöra — indirekt
kunde komma att beröras även militära förhållanden, som hade betydelse
jämväl ur annan synpunkt än för vederbörande personligen. Det torde kunna
antagas att Andersson vetat att begagna sig av sådana frågeställningar
för att åtkomma upplysningar angående tidpunkten för utrustning eller avrustning
av det fartyg kommenderingen gällt. Med hänsyn till vad nu anförts
och i övrigt vid utredningen framkommit torde fog icke finnas för anmärkning
att tillbörlig tystnadsplikt blivit åsidosatt.

Av den förut lämnade redogörelsen för utredningen i ärendet i vad avser
de särskilt berörda förhållandena under Anderssons tjänstgöring å statsisbrytaren
Ymer torde tillfyllest framgå att icke heller i dessa avseenden
förelegat anledning till misstanke mot Andersson för brottsliga förehavanden.

I anslutning till vad ovan anförts torde slutligen sammanfattningsvis kunna
fastslås, alt enligt vad utredningen i ärendet giver vid handen det icke
finnes fog för framkomna påståenden därom att Anderssons verksamhet
för införskaffande av de upplysningar han vidarebefordrat eller avsett att
vidarebefordra till sina uppdragsgivare borde ha kunnat förebyggas eller
begränsas genom skärpt uppmärksamhet inom de militära kretsar där Andersson
varit verksam.

186

STUDIEBESÖK I BODENS FÄSTNING.

Som tidigare nämnts deltog Andersson jämte två andra underofficerare
från statsisbrytaren Ymer i ett studiebesök i Bodens fästning, vilket med
vederbörligt tillstånd anordnats för personal från Norrbottens flygbaskår.
Vid besöket, som ägde rum den 16 maj 1951, inhämtade Andersson uppgifter
om fästningen och i anslutning till denna befintliga försvarsanläggningar
samt om försvaret i stort av övre Norrland. Dessa uppgifter, vilka
delvis omförmälts i samband med redogörelsen för rådhusrättens dom, intog
Andersson i sin rapport nr 5. I det förut jämväl berörda yttrandet av
försvarsstaben, vilket avgavs den 23 oktober 1951 efter begäran av åklagarmyndigheten
i Stockholm, anfördes bland annat följande: Uppgifterna om
fästningen och i anslutning till denna befintliga försvarsanläggningar hade
— med hänsyn till såväl fästningens betydelse för försvaret av övre Norrland
som uppgifternas huvudsakliga riktighet och deras detaljrikedom —
avsett förhållanden av synnerlig vikt. Vad angingc uppgifterna om försvaret
i stort av övre Norrland hade dessa icke varit helt exakta eller detaljerade
men icke desto mindre ägnade att röja den aktuella försvarsplanläggningen
i stort, särskilt om de såges i sammanhang med uppgifterna om
Boden och vissa andra av Andersson i samma rapport lämnade uppgifter.
Nu ifrågavarande uppgifter hade således även de avsett förhållanden av
synnerlig vikt.

I skrivelse den 23 oktober 1951 till militärbefälhavaren för sjätte militärområdet
anmodade chefen för armén militärbefälhavaren att verkställa
utredning dels beträffande de bestämmelser som gällde och den praxis som
tillämpades i fråga om studiebesök i allmänhet i Bodens fästning och dels
beträffande omständigheterna vid besöket den 16 maj 1951, varvid särskilt
skulle klargöras vem som medgivit tillstånd till besöket och vilka direktiv
som lämnats i samband därmed ävensom ciceronernas befogenhet att meddela
de givna upplysningarna. Vidare anmodades militärbefälhavaren att
inkomma med förslag till bestämmelser för framtida besök inom befästningsanläggningarna.
Den grundläggande principen skulle därvid vara att
anläggningarna finge förevisas och uppgifter lämnas endast i den mån
den besökande med säkerhet bedömdes behöva upplysningarna i och för sin
tjänst. Härjämte föreskrev chefen för armén att tillsvidare förevisning för
utomstående av anläggningar inom Bodens fästning icke finge äga rum.

1 skrivelse till chefen för armén den 27 oktober 1951 inkom militärbefälhavaren
med den av chefen för armén begärda utredningen ävensom med
förslag till bestämmelser för besök inom befästningsanläggningar.

Sedan chefen för armén till försvarsstaben överlämnat den av militärbefälhavaren
sålunda verkställda utredningen, anförde överbefälhavaren i
skrivelse den 31 januari 1952 till chefen för armén bland annat följande:
Förfarandet i samband med besöket den 16 maj 1951 syntes icke stå i överensstämmelse
med av överbefälhavaren meddelade föreskrifter för säkerhetstjänsten.
De officerare, som utsetts att visa anläggningarna, syntes icke

187

heller ha lått erforderliga instruktioner för sin verksamhet. Omständigheterna
vid ifrågavarande händelse och resultatet av den verkställda utredningen
syntes giva anledning antaga att inom Bodens fästning icke i tillräcklig
mån vidtagits sådana åtgärder som varit påkallade till följd av vad
som framkommit vid kontroll och inspektion av säkerhetstjänsten 1949—
1950 och med anledning av viss av överbefälhavaren utfärdad order (närmare
berörd i det följande). På grund av vad sålunda förekommit överlämnades
ärendet till chefen för armén för de åtgärder som befunnes erforderliga
i disciplinärt och annat hänseende.

Under hänvisning till den hos militieombudsmannen pågående, av Anderssons
lagförande föranledda utredningen framställde chefen för armén
hos militieombudsmannen förslag att militieombudsmannen skulle övertaga
den fortsatta handläggningen av det hos chefen för armén genom överbefälhavarens
förenämnda skrivelse uppkomna ärendet. Sedan militieombudsmannen
funnit ändamålsenligt att utredningen övertoges av militieombudsmannen,
meddelades detta i skrivelse den 12 mars 1952 till chefen för armén.
Enligt bemyndigande av överbefälhavaren överlämnades ärendet härefter av
chefen för armén till militieombudsmannen.

Den genom militieombudsmannens försorg verkställda utredningen har
inriktats på att klarlägga den praxis, som gällt för studiebesök i Bodens
fästning, ävensom att utröna de närmare omständigheterna vid besöket
den 16 maj 1951 och vid vissa andra besök, som uppmärksammats under
utredningen. Utredningen har ansetts böra begränsas till att avse främst
tiden den 1 januari 1950—den 30 september 1951. I nu förevarande del av
ärendet ha 27 personer blivit hörda.

Innan redogörelse lämnas för vad sålunda och i övrigt framkommit i
saken, synes en översikt av på området tillämpliga föreskrifter böra givas.

Tillämpliga föreskrifter. I tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives
i bestämmelser upptagna under rubriken »Tillträde till fästning, befästning
och militärt etablissement in. in.» — i hithörande hänseenden följ
ande.

596. Gränserna för fästnings (kustartilleriförsvars) skyddsområde fastställas
av Konungen.

Befästningsområde omfattar varje Kronan tillhörigt eller åt Kronan i vederbörlig
ordning upplåtet markområde, inom vilket befästning — häri inbegripet
varje för stridsverksamhet eller stridsledning avsedd anläggning
— är belägen samt varje med låsanordning försedd sådan befästning.

597. Tillträde till befästningsområde må av myndighet, under vilken det
lyder, medgivas krigsmakten tillhörande personal, administrativa myndigheter
samt sådana medlemmar av frivilliga, för rikets försvar avsedda kårer
och föreningar, för vilkas verksamhet tillträde kan vara av betydelse.

Övriga svenska medborgare må erhålla tillträde till befästningsområde
endast, om de där skola utföra arbete.

Utlänning får icke tillträde till befästningsområde.

Föreskrifter för tillträde till inom befästningsområde liggande bostad
utfärdas av vederbörande myndighet.

188

Kontrollföreskrifter utfärdas av vederbörande ehef, där så erfordras enligt
högre chefs anvisningar.

598. Tillträde till skyddsområde, med undantag för inom detsamma belägna
befästningar och övriga militära etablissement m. in., är utan inskränkning
medgivet svenska medborgare.

Om utlänning stadgas härutinnan särskilt.

(500. Förutom det, som enligt gällande föreskrifter skall hållas hemligt,
skall allt sådant, vars förevisande eller meddelande kan vara till skada eller
olägenhet för försvaret, fullständigt undandragas besökande utlännings eller
eljest obehörigs uppmärksamhet och kännedom. I övrigt gäller härom vad
särskilt stadgas.

Förråd må icke besökas av obehöriga. Upplysningar om förråd må lämnas
endast den, som är berättigad erhålla sådana.

Beträttande tystnadsplikten i fråga om försvaret berörande förhållanden
finnas bestämmelser meddelade — förutom i ovan återgivna mom. 600 i
tjänstereglementet för krigsmakten — bland annat i mom. 27 i samma
reglemente ävensom i vissa generalorder och högkvartersorder.

Mom. 27 i tjänstereglementet är av följande lydelse:

Det är krigsman förbjudet att i eller utom tjänsten i ord, skrift, bild
eller på annat sätt lämna obehörig upplysning om förhållande, som enligt
föreskrift skall hållas hemligt eller som han eljest förstår skall hållas hemlijgt,
sasom beträffande krigsmaktens organisation, beväpning, övningar, mobilisering,
gruppering och övriga krigs- och stridsförberedelser samt beträffande
krigsindustrien och civila försvarsåtgärder. Det är jämväl förbjudet
att till obehörig utlämna hemlig handling samt att för obehörig vppa innehåll
i sådan handling. I

I en den 5 januari 1949 utfärdad generalorder, nr 40, med bestämmelser
för att hindra obehörig information om försvarsväsendet (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1949, avd. B nr 5) föreskrevs, bland annat, att
vid tillämpningen av mom. 27 i tjänstereglementet för krigsmakten om förbud
att lämna obehörig upplysning om militära förhållanden skulle iakttagas
att till obehörig icke finge lämnas underrättelser om vissa i generalordern
uppräknade, försvaret berörande förhållanden, däribland befästningar,
deras bevakning och försvar, lagring för krigsbehov av utrustning och förnödenheter,
krigsorganiserade stridskrafters styrka och det operativa krigsförberedelsearbetet.

Generalordern den 5 januari 1949, nr 40, har numera ersatts av en den
16 november 1951 utfärdad generalorder, nr 4104 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1951, avd. B nr 92). I sistnämnda generalorder är uppräkningen
av de försvaret berörande förhållanden, varom underrättelse icke
må lämnas obehörig, i åtskilliga hänseenden utvidgad. Härjämte stadgas i
den nya generalordern, bland annat, följande.

Uppgift av hemlig natur må endast delges person som med säkerhet bedömes
behöva uppgiften i och för sin tjänst; varje annan person är obehörig.

189

1 en den 1 juli 1948 utfärdad generalorder, nr 1842, med bestämmelser
rörande den militära säkerhetstjänsten (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1948, avd. It nr 58) stadgades bland annat: Säkerhetstjänstens
ändamål är att inom försvarsväsendet åstadkomma skydd mot spioneri, sabotage
och annan skadegörelse ävensom mot landsskadlig propaganda och
landsskadlig verksamhet i övrigt. Säkerhetstjänsten omfattar i huvudsak följande
grenar, nämligen kontraspionage, utlänningskontroll, övervakningstjänst,
sekretesskontroll, teknisk skvddstjänst och vakttjänst. Sekretesskontrollen
innebär kontroll med avseende på handhavande av hemlig materiel
och hemliga handlingar samt iakttagande av tystnadsplikten ävensom åtgärder
i övrigt för att hindra obehörig information om försvarsväsendet
eller om andra ur försvarssynpunkt betydelsefulla förhållanden. Ansvaret
för säkerhetstjänsten vid resp. staber, förband, verk och anstalter m. in.
åvilar vederbörande chefer. Vid vissa enheter, däribland militärbefälsstab
och försvarsområdesstab, skall säkerhetschef vara utsedd. Säkerhetschefs
uppgift är att inom vederbörande stab, förband o. s. v. handlägga ärenden
rörande säkerhetstjänsten samt leda upplysnings- och utbildningsverksamheten
inom säkerhetstjänstens område.

Den ovan refererade generalordern av den 1 juli 1948 har numera ersatts
av en den 24 mars 1952 utfärdad generalorder, nr 963, med bestämmelser
för den militära säkerhetstjänsten (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1952, avd. B nr 26).

Vid kontroll av säkerhetstjänsten inom Bodens fästning i slutet av juli
1949 beredde sig från försvarsstaben utsända kontrollanter tillträde till
vissa anläggningar inom fästningen och inhämtade där upplysningar av
hemlig natur. Denna händelse erhöll vidsträckt publicitet. Med anledning av
de brister i säkerhetstjänsten, som sålunda framkommit vid truppförbanden
i Boden och på andra håll inom krigsmakten, utfärdade överbefälhavaren
den 15 december 1949 en särskild högkvartersorder angående säkerhetstjänsten.
I denna framhölls, att tecken tydde på att främmande kunskapartjänst
och annan landsskadlig verksamhet i icke ringa omfattning bedreves
i riket; överbefälhavaren förväntade därför att alla förbandschefer med
kraft skulle ingripa för att avhjälpa de brister i säkerhetstjänsten som ännu
lunnes. Anvisningar lämnades för de åtgärder, som härvid främst skulle
vidtagas. Bland annat föreskrevs följande:

5. Uppgifter av hemlig natur må icke delges befattningshavare i större
utsträckning än som är eller kan bliva erforderligt för dennes tjänst.

17. Genom tid efter annan förnyad genomgång med all personal skola
allmänna förhållningsregler lämnas för vad enskilda befattningshavare ha
att iakttaga i och utom tjänsten i fråga om vaksamhet och iakttagande av
sekretess.

21. Förbandschef skall genom ofta återkommande kontroll inom säkerhetstjänstens
olika grenar förvissa sig om att utbildningen på förevarande
område är tillfredsställande och att säkerhetsåtgärderna äro betryggande.

190

Den 22 december 1949 utsände överbefälhavaren en redogörelse för iakttagna
bristfälligheter vid kontroll av säkerhetstjänsten inom försvarsväsendet
år 1949. Redogörelsen skulle delges i tjänst varande officerare (motsvarande)
i den omfattning vederbörande förbandschef bestämde, t. ex. i
form av att vissa delar meddelades i ett föredrag av säkerhetschefen.

Den 8 december 1950 utfärdade överbefälhavaren med anledning av
erfarenheter från inspektion av säkerhetstjänsten år 1950 en ny order angående
denna tjänst, vari lämnades vissa ytterligare anvisningar för dess fortsatta
planläggning och utövande.

Chefen för armén -— vilken såsom tidigare nämnts i skrivelse den 23 oktober
1951 till militärbefälhavaren för sjätte militärområdet föreskrivit att
tillsvidare förevisning för utomstående av anläggningar inom Bodens fästning
ej finge ske — utfärdade den 20 december 1951 en arméorder med vissa
bestämmelser angående studiebesök i Bodens fästning att gälla från och
med den 1 januari 1952. Ordern är av följande lydelse:

1. Skolor, vilka medgivas tillträde till Bodens fästning i undervisningssyfte,
indelas i nedanstående kategorier.

I. Militära högskolor.

Kurser för regementsofficerare.

II. Truppslagsofficersskolor.

Kurser för kompaniofficerare.

III. Krigsskolan.

Endast svenska medborgare, som kommenderats som elever till ovanstående
skolor och kurser, äga tillträde för studiebesök.

2. Studiebesök må omfatta:

Kategori I.

Allmän rundvandring i någon anläggning. Orientering om fästningsförsvarets
principer och fästningens roll i försvaret av övre Norrland, dock
utan att planläggningen i stort för försvaret av övre Norrland beröres.

Kategori II.

Allmän rundvandring i någon anläggning. Huvuddragen av fästningsförsvarets
principer samt, beroende på elevernas truppslag, en något fullständigare
teknisk genomgång inom vissa specialområden, t. ex. fortifikatoriska
eller artilleristiska.

Kategori III.

Allmän rundvandring i någon anläggning. Orientering endast om sådana
allmänt kända saker som fortens läge och antal. Förevisning av några
pjäser, genomgång av eldledningsförfarande. Demonstration av eskarp, kontereskarpgalleri,
diamantgrav etc.

3. Förläggning inom ett fort medgives för kategori I—III, dock icke för
vid skola anställd civil eller civilmilitär personal.

Anmärkas må vidare, att av överbefälhavaren genom högkvartersorder
den 8 mars 1952 — med stöd av mom. 597 sista stycket tjänstereglementet
för krigsmakten och under hänvisning till mom. 596 andra stycket i samma
reglemente — utfärdats anvisningar för kontrollen vid studiebesök vid befästningar.
(Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1952, avd. B nr 21.)
Denna högkvartersorder har följande lydelse:

191

1. Befästning må förevisas och uppgifter lämnas endast i den mån den
(de) besökande av den myndighet under vilken befästningen lyder med
säkerhet bedömes behöva upplysningarna i och för sin tjänst.

2. Framställning om att få avlägga besök skall bl. a. innehålla

besökets ändamål samt tidpunkten för detsamma ävensom, i förekommande
fall, önskemål om förevisningsobjekt;

grad (titel), namn och befattning för den (de) besökande (ledare för besöksgrupp
anges särskilt); samt

sättet för besökandes (ledares för besöksgrupp) legitimering.

3. Tillstånd till studiebesök lämnas av den myndighet under vilken befästning
lyder. Samma myndighet ansvarar för att befästning förevisas och
uppgifter lämnas endast enligt i mom. 1 angivna grunder. För varje särskilt
fall utfärdar myndigheten till beordrad ciceron och medhjälpare erforderliga
anvisningar. Dessa skola bl a ange vilka anläggningar eller delar därav
som få visas och vilka uppgifter som få lämnas.

4. Förteckning över besökande jämte anteckningar om vad som i huvudsak
visats vid besöken föres i vederbörlig expedition.

5. Försvarsgrenschef (centralt ämbetsverk) utfärdar de ytterligare anvisningar
som kunna vara påkallade, allmänt eller beträffande vissa befästningar.

6. I tveksamt fall hänskjutes fråga om studiebesök till överbefälhavaren.

Den sist återgivna ordern utfärdades efter framställning till chefen för
försvarsstaben från chefen för armén, som därvid åberopade det av militärbefälhavaren
för sjätte militärområdet avgivna förslaget till bestämmelser
för besök inom befästningsanläggningar. Chefen för armén anförde i framställningen,
att de föreslagna bestämmelserna vore ur arméns synpunkt
lämpliga men att det vore önskvärt, att likartade föreskrifter för tillträde
till befästningsanläggningar gällde för alla tre försvarsgrenarna.

Befälsförhållandena i Boden. Det direkta befälet över Bodens fästning utövas
av befälhavaren för Bodens försvarsområde, tillika kommendant i Bodens
fästning. Jämlikt mom. 583 i tjänstereglementet för krigsmakten är
han dessutom platsbefälhavare i Boden.

Befattningen som försvarsområdesbefälhavare har till och med den 30
september 1951 utövats av ställföreträdande militärbefälhavaren för sjätte
militärområdet med en ställföreträdande försvarsområdesbefälhavare vid
sin sida. Från och med den 1 oktober 1951 har befattningen som försvarsområdesbefälhavare
frigjorts från tjänsten som ställföreträdande militärbefälhavare.
I samband med att sålunda en självständig befattning som försvarsområdesbefälhavare
inrättats, har tjänsten som ställföreträdande försvarsområdesbefälhavare
indragits. Under tiden den 1 januari—den 30 september
1951 voro befälsförhållandena provisoriskt reglerade sålunda, att
ställföreträdande försvarsområdesbefälhavaren utövade det direkta befälet
(iver försvarsområdet och fästningen, medan ställföreträdande militärbefälhavaren
— fortfarande under benämningen kommendant — alltjämt handlade
de ärenden som berörde säkerhetstjänsten inom fästningens skyddsområde.

Såsom militärbefälhavare för sjätte militärområdet har under tiden den

192

1 oktober 1946—den 14 oktober 1951 tjänstgjort generalmajoren S. Colliander.
Befattningen som ställföreträdande militärbefälhavare har utövats av
översten F. Odenrick under tiden den 1 april 1947—den 19 april 1951 och
av översten H. Kring sedan den 20 april 1951. Såsom stabschef vid kommendantstaben
har varit placerad eu officer vid generalstabskåren och ha
i befattningen såsom stabschef tjänstgjort under tiden den 1 oktober 1945
—den 30 september 1948 kaptenen B. Folcker och under tiden den 1 oktober
1948—den 31 december 1950 kaptenen T. Broms. Stabschef en tjänstgjorde
tillika i den kommendanten underställda befattningen såsom säkerhetschef.
I samband med genomförandet av den förut berörda provisoriska
organisationen placerades Broms vid sistnämnda tidpunkt i militärbefälsstaben,
varefter i kommendantstaben tillsvidare icke ingick någon särskild
stabschef. Såsom adjutant vid kommendantstaben tjänstgör sedan den 1 oktober
1949 kaptenen vid Norrbottens regemente B. Holmqvist, vilken jämväl
tidigare — åren 1944—1946 — tjänstgjort i samma befattning.

Vid utredningen har av nedan angiven personal uppgivits bland annat
följande.

Colliander: Såsom militärbefälhavare hade Colliander visserligen varit
ansvarig för tjänsten inom hela militärområdet, men när det gällt Bodens
fästning hade Colliander ansett att i enlighet med gällande bestämmelser
kommendanten varit i första hand ansvarig. Kommendantens viktigaste
uppgifter med avseende å fästningen hade varit krigsplanläggningen och
säkerhetstjänsten. Såsom stabschef hos kommendanten hade tjänstgjort en
generalstabsofficer. Med hänsyn till kommendantens ställning och då han
haft eu så högt kvalificerad medhjälpare hade Colliander ansett att säkerhetstjänsten
kunde av kommendanten skötas på egen hand, så mycket mera
som kommendanten varit betydligt mindre arbetsbelastad än militärbefälhavaren.
Beträffande kommendantens åligganden i övrigt med avseende å
fästningen kunde nämnas, att kommendanten haft att självständigt sköta
samarbetet med polismyndigheten. Så t. ex. hade, i fall då bestämmelser
rörande beträdandet av vissa till fästningen hörande områden och anläggningar
meddelats å anslag och skyltar, sådana tillkännagivanden alltid utgivits
i kommendantens och ej i militärbefälhavarens namn. I enlighet med
vad nu framhållits hade vidare, då såsom förekommit allmänheten fått tillträde
till visst område i samband med skidtävlingar, tillstånd härtill lämnats
av kommendanten. — Det hade mellan Colliander och Odenrick, vilken
varit kommendant under större delen av Collianders tid som militärbefälhavare
i Boden, varit fullt klart att Odenrick skulle självständigt sköta
säkerhetstjänsten. Colliander kunde icke heller erinra sig något fall, där
Odenrick för Colliander föredragit någon fråga rörande säkerhetstjänsten,
i vad densamma avsett besök i fästningen. När det däremot gällt övningar
i kuppberedskap för fästningens skyddande mot sabotage och vad därmed
ägt samband, hade det ålegat Odenrick att föredraga ärendet för Colliander,
enär i sådana fall trupp skolat deltaga i övningen. Eftersom Odenrick i
första hand svarat för säkerhetstjänsten med avseende å fästningen hade

193

Odenriek också haft att taga initiativet till sådana organisatoriska ändringar
på säkerhetstjänstens område som krävt medverkan av militärbefälhavaren.
I sådant hänseende kunde nämnas, att efter föredragning av Odenrick
framställning gjorts till Kungl. Maj:t angående ändring i fråga om
bevakningssystemet i fästningen så att man övergått från militära till civila
vakter. Detta hade enligt Collianders uppfattning inneburit en fördel ur
bevakningssynpunkt. Colliander hade haft stort förtroende för Odenricks
noggrannhet och grundlighet vid genomförandet av förelagda uppgifter.
Med hänsyn härtill hade Colliander ansett Odenriek fullt kvalificerad att
självständigt handlägga till säkerhetstjänsten hörande ärenden utan att
dessa behövt föredragas för Colliander. Därest Odenriek hyst tveksamhet
vid avgörandet av ett säkerhetstjänsten berörande ärende, syntes dock föredragning
för Colliander ha bort ske.

Odenriek: Han hade såsom ställföreträdande militärbefälhavare för sjätte
militärområdet efterträtt dåvarande översten Allstrin. Vid Odenricks tillträde
av tjänsten hade han erhållit en av Allstrin utarbetad promemoria
med redogörelse för ställföreträdande militärbefälhavarens väsentligare arbetsuppgifter.
Säkerhetstjänsten hade ej omnämnts i promemorian i vidare
mån än att det däri angivits att Odenriek hade att hänvända sig till stabschefen
vid kommendantstaben för närmare upplysningar om säkerhetstjänsten.
Stabschefen hade varit föredragande för Odenriek i ärenden angående
säkerhetstjänsten fram till år 1951, då befattningshavaren i fråga
överförts till militärbefälsstaben. Därefter hade adjutanten vid kommendantstaben
fått motsvarande uppgift. Jämväl dessförinnan hade adjutanten
i stabschefens ställe haft att taga befattning med säkerhetstjänsten, nämligen
när stabschefen varit frånvarande från staben eller förhindrad av
annan tjänst, varjämte adjutanten biträtt stabschefen med ärendenas förberedande.
Odenriek hade såsom ställföreträdande militärbefälhavare efter
trätts av Kring. I och för överlämnande av tjänsten hade Odenriek sammanträffat
med Ivring den 16 och den 17 april 1951. Kring hade dessa dagar
på grund av annan tjänst varit disponibel endast ett par timmar. Odenrick
hade i samband med överlämnandet av tjänsten tillhandahållit Kring
en promemoria rörande de viktigare tjänsteuppgifterna på samma sätt som
skedde när Odenriek på sin tid tillträdde tjänsten. I denna promemoria och
vid de personliga sammanträffandena med Kring hade säkerhetstjänsten
av Odenriek berörts endast i stora drag. Odenriek hade omtalat för Kring,
att kommendanten svarade för säkerhetstjänsten. Vidare hade Odenriek
nämnt, att framställningar om studiebesök i Bodens fästning ofta gjordes,
stundom i eu omfattning som vore besvärande, och att kommendanten icke
utan vidare kunde vägra sitt tillstånd utan hade att följa gällande bestämmelser.

Kring: Det hade från början varit meningen att Kring under tiden den
16—den 19 april 1951 skulle ha parallelltjänstgjort med Odenriek för att
sätta sig in i de olika åligganden, som åvilade kommendanten. På grund av
att Kring beordrats att redan den 17 april företaga en inspektionsresa inom
1*1 527853. Militieombudsnuinncns ämbetsbcrättelsc.

194

militärområdet hade detta arrangemang icke kunnat genomföras, varför
Kring haft endast en dag på sig för att dels övertaga kommendantskapet och
dels överlämna chefskapet över Smålands artilleriregemente, där Kring senast
tjänstgjort, till dåvarande chefen för Bodens artilleriregemente, vilken
skulle efterträda Kring som regementschef. Någon tid att dryfta detaljer
med Odenrick hade därför icke stått till buds, och frågan om studiebesöken
hade ej berörts av Odenrick eller Kring. Odenrick hade visserligen överlämnat
en promemoria till Kring över vad denne hade att iakttaga som kommendant,
men i denna promemoria hade studiebesöken icke omnämnts. 1
fråga om säkerhetstjänsten hade Kring haft för avsikt att längre fram,
sedan han hunnit sätta sig in i förhållandena på platsen, gå igenom alla
dithörande bestämmelser och att därefter, enligt vad han från början tänkt
sig, på hösten 1951 anordna en övning häri. Han hade även låtit utarbeta
ett utkast till en plan för en sådan övning, men på grund av omorganisationen
av kommendantskapet hade övningen icke blivit av.

Förekomsten au studiebesök. Den omfattning i vilken studiebesök i Bodens
fästning — till studiebesök räknas i det följande självfallet icke besök
som ägt rum i och för viss tjänsteförrättning eller utförande av visst arbete
— förekommit under den vid utredningen aktuella tiden den 1 januari
1950—den 30 september 1951 har icke kunnat till fullo klarläggas. Vid kommendantstaben
ha nämligen icke förts några särskilda anteckningar om
studiebesök. I de fall framställning om besök skett skriftligen har visserligen
skrivelsen diarieförts i vanlig ordning men i regel ha framställningarna
skett muntligen — i stor utsträckning telefonledes — därvid några
anteckningar icke gjorts. I den mån besöken föranlett utfärdandet av särskilda
passerbevis ha dock vissa upplysningar kunnat inhämtas ur stabens
register för sådana bevis, men anteckningarna i detta register ha varit
synnerligen knapphändiga. Ofta har något särskilt passerbevis icke utfärdats
utan de besökande ha fått inpassera på vederbörande cicerons passerbevis
under förutsättning att detta varit försett med anteckning att det
gällde även för medhjälpare. Vid inpasserandet i respektive anläggning har
därefter vederbörande fortvaktmästare gjort anteckning i dagbeskedet om
namnet på den för vilken passerbeviset var utställt, bevisets nummer samt
de övriga uppgifter, som framgått av beviset. Då en ciceron medfört en
grupp besökande, har således i regel antecknats endast t. ex. »Major N. N.
jämte medhjälpare». I en del fall — dock mera undantagsvis — har av
fortvaktmästaren även antecknats antalet medföljande besökande. Fortdagbeskeden
ha icke behövt förvaras längre tid än ett år och ha därefter
fått brännas.

Bland de studiebesök av militära enheter som enligt vad utredningen givit
vid handen ägt rum under tiden den 1 januari 1950—den 30 september
1951 må — förutom besöket av personal från Norrbottens flygbaskår och
statsisbrytaren Ymer den 16 maj 1951 — nämnas: krigshögskolan (mars
1951), dåvarande artilleri- och ingenjörhögskolan (februari och juli 1950),

195

krigsskolan (januari 1951), sjökrigsskolan (juli 1950), luftvärnets kadettskola
(februari 1950), två icke närmare angivna kadettskolor (februari
1950 och februari 1951), kustflottan (juli 1951), Luleå luftvärnskår (april
1950 och mars 1951) och Norrbottens flygbaskår (maj 1950). Studiebesök
ha även avlagts av icke militär personal. Av sådana besök ha följande gjorts
till föremål för närmare utredning, nämligen ett besök av representanter
för Försvarets civila tjänstemannaförbund den 25 april 1951, ett besök av
två professorer vid Stockholms högskola den 18 maj 1951 och ett besök
den 9 juni 1951 av en grupp i en kamratsammankomst deltagande värnpliktiga,
vilka under sin värnpliktstjänstgöring varit förlagda i fästningen.

I anslutning till vad i förevarande hänseende framkommit har Colliander
uppgivit bland annat följande: Colliander — som redan år 1910 såsom kadett
deltagit i en förevisning av Bodens fästning för krigsskolans elever —
kände till att även under hans tid som militärbefälhavare ett flertal studiebesök
ägt rum därstädes. Sålunda erinrade han sig särskilt att sådana besök
gjorts av krigshögskolan, dåvarande artilleri- och ingenjörhögskolan,
Notliinska försvarskommittén och kustflottan. I de nu nämnda skolornas
studieplan torde besök i Bodens fästning ha ingått. Den 16 november 1946
hade dåvarande överbefälhavaren, generalen Jung, inspekterat krigsplanläggningen
inom militärområdet samt då även besökt fästningen, därvid
Colliander varit närvarande. Colliander hade vid tillfället redogjort för krigsplanläggningen
i dess helhet. Frånsett detta överbefälhavarens besök hade
Colliander —• såvitt han kunde erinra sig — icke närvarit vid någon förevisning
av fästningen. Vid Nothinska försvarskommitténs besök hade fästningen
förevisats av Odenrick. Därvid hade Colliander icke varit tillstädes.
Däremot hade Colliander närvarit då kommittén besökt övriga befästningsanläggningar
inom militärområdet.

Holmqvist har uppgivit att, då han år 1949 återupptog tjänstgöringen såsom
adjutant i kommendantstaben, han funnit att visningarna av fästningen
då fått betydligt större omfattning än de hade under hans tidigare tjänstgöring
i samma befattning åren 1944—1946.

Principerna för beviljande av tillstånd till studiebesök. 1 förevarande hänseende
ha nedan angivna personer uppgivit bland annat följande.

Colliander: Enär kommendanten haft att i första hand svara för säkerhetstjänsten
i fästningen, hade Colliander ej haft anledning ingå på tolkningen
av mom. 597 och 600 i tjänstereglementet. Högkvartersordern av den
15 december 1949 hade direkt tillsänts kommendanten, vilket framginge av
avsändningslistan. Odenrick hade därför varit ansvarig för genomförandet
och tillämpandet av de klargörande bestämmelser som innefattades i högkvartersordern,
i vad densamma avsåge säkerhetstjänsten inom fästningen.
Detta Collianders uttalande gällde ordern i alla delar, således bland annat
punkterna 5 samt 17 och 21. — Det vore Collianders åsikt att, då framställning
om studiebesök gjordes från chef inom annan försvarsgren, denne chef
hade att ansvara för att honom underställd personal som skulle deltaga i

196

besöket vore pålitlig ur säkerhetssynpunkt och i och för sin tjänst hade intresse
av förevisningen. Armémyndigheterna kunde ju ej känna till andra
försvarsgrenars personal. På samma sätt vore vederbörande förbandschef
inom armén ansvarig för sin personal vid studiebesök hos andra försvarsgrenar.
Enligt givna bestämmelser skulle militärbefälhavaren för sjätte militärområdet
i händelse av krig samarbeta med marinen. Colliander ansåge
därför att t. ex. kustflottans studiebesök i Bodens fästning varit fullt berättigat,
så mycket mera som chefen för kustflottan, då han gjorde framställningen
om besök i fästningen, samtidigt inbjöd personal från militärområdet
att bese kustflottans fartyg. Det måste överhuvudtaget föreligga intresse
för de olika försvarsgrenarna av inbördes kontakt för ömsesidig orientering.

Odenrick: Som redan nämnts hade Odenrick vid sitt tillträde av tjänsten
såsom ställföreträdande militärbefälhavare hänvisats till stabschefen — vid
denna tid Folcker — för upplysningar rörande säkerhetstjänstens tidigare
handhavande. Odenrick hade också efter tillträdet vid något tillfälle med
Folcker diskuterat principerna för beviljandet av tillstånd till studiebesök
i fästningen. Odenrick hade haft en jämförelsevis restriktiv inställning då
det gällt frågan i vilken utsträckning besök inom fästningen borde tillåtas.
Folcker hade emellertid hänvisat till ditintills tillämpad praxis som, enligt
vad Odenrick funnit, gått något längre än som varit förenligt med hans inställning.
I vissa fall hade Odenrick ansett sig icke böra frångå de tidigare
principerna, medan han i andra fall funnit sig icke kunna medgiva en så
vidsträckt tolkning av bestämmelserna som torde ha tillämpats före hans tid.
Såsom exempel härpå ville Odenrick anföra följande. Ett till fästningen hörande
område hade till en början varit helt och hållet avlyst för allmänheten.
Då terrängen inom området varit synnerligen lämplig för skidlöpning
och backhoppning, hade emellertid — efter åtskilliga framställningar från
befolkningen och sedan frågan också upptagits i pressen — en av Odenricks
företrädare som kommendant medgivit att under tid, då befästningarna
voro täckta av snö, allmänheten skulle få tillträde till området och vissa
spår få uppläggas, bland annat kring den s. k. Paglabacken, där större skidtävlingar
brukade hållas. I detta fall hade Odenrick till en början ställt sig
tveksam huruvida allmänheten borde medgivas tillträde men i betraktande
av tidigare praxis hade Odenrick ansett det knappast vara av säkerhetsskäl
erforderligt och ej heller lämpligt att vägra allmänheten tillträde. Vid tävlingar
hade för övrigt särskild bevakning varit anordnad. Några år före
Odenricks tid som ställföreträdande militärbefälhavare hade läroverket i
Boden erhållit studentexamensrätt. I samband med en sedermera skedd examensförrättning
vid läroverket hade rektorn hos Odenrick begärt tillstånd
för de då ditkomna censorerna att bese fästningen. Enär censorerna icke
haft sådan militär eller annan anställning att ett besök i fästningen kunnat
vara av betydelse för fullgörandet av deras tjänsteuppgifter, hade Odenrick
icke bifallit rektorns framställning. — Det hade förekommit att från militära
kontingenter som besökt Boden särskilt sådana som kommit från

197

sydligare delar av landet — begärts tillstånd till studiebesök i någon del av
lastningen. Såsom skäl för framställningen hade därvid anförts antingen
något mera direkt tjänsteintresse, såsom att personalen i fråga vore krigsplacerad
vid förband som vore avsedda att medverka vid försvar av övre
Norrland, eller ock ett mera allmänt intresse av orientering i hithörande
hänseende. I fall då Odenrick ställt sig tveksam beträffande sådana framställningar
hade ofta för Odenrick framhållits att ett avslag skulle te sig
anmärkningsvärt, då därigenom befälspersoner skulle komma att avvisas
under det att på platsen tjänstgörande värnpliktiga utan inskränkning erhölle
tillträde till anläggningen i fråga. Odenrick hade också i regel bifallit
framställningar om besök från militära skolor och från befälspersonal vid
vissa förband. Det hade därvid varit fråga om förband ur marinen — såsom
sjökrigsskoleavdelningen vid dess besök i Luleå — samt förband ur flygvapnet,
som under viss utbildning varit förlagda vid flygfält i Norrbotten.
Några skolor eller förband omfattande meniga — obefordrat manskap —
hade Odenrick veterligen icke begärt eller erhållit besökstillstånd med undantag
för konstapelskolor ur artilleriet, som varit förlagda vid Bodens artilleriregemente
för vinterutbildning och som i samband därmed fått se
något av fästningens bestyckning. De skolor i övrigt, som gjort framställning
om besök, hade varit dels arméns högskolor och några av dess truppslagsofficersskolor,
varest eleverna sålunda utgjorts av officerare, dels krigsskolan
och någon eller några kadettskolor, vilkas elever alltså vore blivande
officerare (på stat, i reserven eller värnpliktiga). Framställningar från dessa
skolor hade regelmässigt bifallits. Då sjökrigsskoleavdelningen besökt Boden
hade en viss kategori av underbefäl, nämligen högbåtsmän, fått medfölja.
Vid studiebesöket hade avdelningen uppdelats i två grupper, omfattande
den ena officerarna och de äldre kadetterna och den andra underofficerarna,
de yngre kadetterna och högbåtsmännen, i vilken sistnämnda grupp
troligen ingått såväl maskin- som däckspersonal. — De grundläggande bestämmelser
som varit att tillämpa vid beviljande av tillträde till befästningsområdet
och beträffande förevisningar av anläggningarna därstädes återfunnes
i mom. 597 och mom. 600 i tjänstereglementet för krigsmakten. Därjämte
nade för kontrollen vid inpassering gällt särskilda för fästningen utfärdade
föreskrifter. Enligt Odenricks förmenande innebure mom. 600 i tjänstereglementet
ett fastslående av att den som med tillämpning av föreskrifterna i
mom. 597 medgivits tillträde till ett befästningsområde icke därmed utan
vidare finge anses behörig att erhålla kännedom om allt som funnes inom
Oefästningsområdet. Även om mom. 600 innehölle vissa riktlinjer till ledning
för bedömande av i vilka hänseenden en besökande skulle anses obehörig
att få del av viss upplysning, förefunnes enligt vad det syntes Odenrick
icke någon särskilt skarp avgränsning mellan ifrågavarande båda moment.
Om en i verklig mening markerad gränsdragning varit avsedd borde, enligt
Odenricks förmenande, mom. 597 ha angivits gälla tillfälligt tillträde för visst
ärende och icke såsom enligt föreliggande utformning tillträde i allmänhet.
Det förefölle Odenrick som om mom. 597 vore ganska generöst formu -

198

lerat med avseende å förutsättningarna för beviljande av tillträde och det
vore Odenricks uppfattning att det skulle ha varit av värde för den som fått
sig ålagt att avgöra frågor om tillträde till befästningsområde om han haft
stöd i mera snävt begränsade bestämmelser i inom. 597. Härtill kommc, att
en gränsdragning mellan inom. 597 och mom. 600 sålunda att det förra momentet
ansåges enbart reglera förutsättningarna för själva tillträdet till befästningsområdet
medan i det senare momentet bestämdes vad vederbörande
ägde få kännedom om inom området icke anslöte till förhållandena sådana
de praktiskt gestaltade sig. Det såsom befästningsområde avspärrade
området sammanfölle nämligen stundom praktiskt taget med själva befästningen.
I och med att en besökande kommit innanför gränsen för befästningsområdet
hade han också i flera fall kommit in i befästningen och hade
möjlighet att taga del av sådant som borde undandragas obehörigas kännedom.
Hade han sålunda kommit innanför de forten omslutande säkerlietsstängslen,
vore han inne på befästningsområdet. Inom de flesta av dessa
områden kunde man utan att passera någon ny grind eller spärr så förflytta
sig att man finge en överblick över stormgraven med dess flankeringsanläggningar
och forthjässan med dess pansarkupoler. En person, som fått
tillträde till ammunitionstunneln och sålunda kommit in i tunneln, hade
därmed också fått se det väsentligaste av anläggningen. Vid många av de
permanenta fältbefästningar, som inginge i fästningens försvar, vore det
avspärrade området icke större än att man från stängslet kunde få en god
överblick över befästningen, och befunne man sig innanför stängslet kunde
man iakttaga detaljerna. — Med anledning av högkvartersordern den 15 december
1949 hade Odenrick inspekterat och gått igenom verksamheten och
bevakningen vid de olika befästningsanläggningarna och kontrollerat att
denna fungerade tillfredsställande. Vidare hade Odenrick förvissat sig om
att personal- och legitimationskontroll skedde i erforderlig utsträckning.
Odenrick ansåge utfärdandet av den nu nämnda högkvartersordern tyda på
att tidigare bestämmelser ej varit tillfredsställande formulerade. Denna order
finge nämligen anses innehålla mera restriktiva bestämmelser än förut
gällt. Vad anginge generalordern den 16 november 1951, nr 4104, funne
Odenrick densamma innefatta ett »utomordentligt förtydligande» i förhållande
till vad tidigare gällt och tillkomsten av ordern visade också enligt
Odenricks förmenande att behov av sådant förtydligande förelegat. Odenrick
ville ånyo framhålla vad han tidigare anfört därom att enligt hans uppfattning
mom. 597 i tjänstereglementet vore väl generöst formulerat med
avseende å förutsättningarna för beviljandet av tillträde till befästningsområde
och ej givit tillräckligt stöd för den beslutande att avslå framställningar
om studiebesök. Odenrick kunde i betraktande av vad han sålunda och
i andra hänseenden framhållit ej finna att han för sin del gjort sig skyldig
till någon efterlåtenhet vid tillämpningen av de bestämmelser som funnits
på hithörande område. Med hänsyn till betydelsen av att den personal inom
krigsmakten, som innehade eller utbildades för befattningar såsom officerare
och underofficerare, genom orienteringar på olika områden bleve för -

199

trogen med försvarsproblemen i stort hade det enligt Odenricks mening varit
fullt befogat att förevisningar anordnats för studiegrupper, som bestått
av sådan personal. Odenrick hade ibland fått det intrycket att man i andra
sammanhang, exempelvis vid försvarsutställningar, varit mycket generös
med att delgiva även uppgifter som vid en strikt avgränsning rätteligen
kanske borde ha ansetts vara av mer eller mindre hemlig natur. För personer
i befälsställning låge det också nära till hands att framställa frågan
varför ej de borde kunna få del av sådant, varom inom fästningen sysselsatta
arbetare och värnpliktiga erliölle kännedom. — Odenrick hade varit
ensam beslutande i ärenden rörande studiebesök och hade icke samrått med
Colliander före beslutens fattande. Ibland hade Odenrick dock orienterat
Colliander om sina beslut. Så hade skett t. ex. när Odenrick såsom tidigare
nämnts vägrat censorerna vid läroverkets studentexamen besökstillstånd.
Såvitt Odenrick hade fattat det hade Colliander gillat Odenricks ställningstagande
i frågan. Colliander hade givetvis i sin egenskap av militärbefälhavare
haft kännedom om när olika militära skolor kommo till Boden och han hade
av Odenrick fått veta huruvida de skulle besöka fästningen eller ej, men någon
närmare orientering rörande vad som skulle förevisas eller på vad sätt
förevisningen skulle ske hade Colliander icke erhållit. Odenrick hade icke
heller lämnat Colliander någon orientering i fråga om principerna för förevisningarna
och Colliander hade icke heller begärt att få någon sådan orientering.

Kring: De principer, som efter Krings tillträdande av kommendantskapet
tillämpats vid beviljandet av tillstånd till studiebesök hade inneburit, att sådant
tillstånd beviljats under följande förutsättningar, nämligen att det
förelegat behov av besöket i och för vederbörandes tjänst eller besöket ansetts
påkallat såsom ett led i sådan allmän orientering som förekomme olika
truppslag emellan samt att framställning om besöket gjorts av vederbörande
chefsmyndighet. Kring hade därvid bestämt fasthållit vid att endast två anläggningar
finge visas, nämligen fort V och anläggning VIII, och detta av
två skäl. Dels hade Kring inhämtat, att ett stort antal personer redan sett
dessa båda anläggningar, och dels skulle den besökande få en mycket begränsad
bild av fästningen, om han tilläventyrs var ute i ett illegalt ärende.
Vidare hade Kring, då han givit order om att endast dessa två anläggningar
finge visas, avsett att icke några andra anläggningar inom fästningen finge
beröras vid den redogörelse som lämnades av vederbörande ciceroner. Sålunda
hade, för att taga ett exempel, det varit avsett att försvarsplanen icke
skulle få beröras. Kring hade dock icke förvissat sig om att dessa principer
stått klara för ciceronerna utan ansett att detta icke behövde särskilt påpekas
för befattningshavare i deras ställning, enär fullt tillräcklig vägledning
härutinnan vore given genom bestämmelserna i mom. 27 i tjänstercglementet
för krigsmakten. Kring hade uppfattat innebörden av hithörande bestämmelser
i tjänstereglementet så, att mom. 27 innehölle en rent allmän
bestämmelse och att förfarandet i fråga om tillträde reglerades av bestämmelserna
i mom. 597 och 600. Enligt föreskrift i mom. 597 kunde tillträde

200

till fästningen medgivas krigsmakten tillhörig personal, men när det bleve
fråga om vad som skulle få visas för vederbörande eller omtalas för honom
finge detta bliva föremål för prövning från fall till fall. Kring ansåge det
självklart, att när det gällde krigsplanläggning och liknande uppgifter av
mera ömtålig art endast den, som hade behov av uppgiften i och för sin tjänst,
vore att anse som behörig. Högkvartersordern den 15 december 1949 kunde
enligt Krings åsikt icke innebära någon skärpning av bestämmelserna i
tjänstereglementet utan vore endast att betrakta som en komplettering till
dessa. Lydelsen av punkt 5 i högkvartersordern »är eller kan bliva erforderlig
för dennes tjänst» måste ovillkorligen lämna utrymme för eu mer
eller mindre subjektiv bedömning. Skulle bestämmelsen tolkas strikt, borde
enligt Krings åsikt endast följande tre kategorier räknas som behöriga, nämligen
1) personal som vore krigsplacerad vid anläggningen i fråga, 2) personal
som bedreve utbildning vid anläggningen och 3) personal som handlade
ärenden rörande anläggningen. Om bestämmelsen vore att tolka sålunda,
skulle icke ens besök av militära högskolor få medgivas. Sådana besök
vore emellertid tillåtna enligt arméordern den 20 december 1951. Det vore
ju också nödvändigt för krigsmaktens personal att för sin tjänst få orientering
rörande andra försvarsgrenar. Speciellt gällde detta personal inom
flygvapnet därvid — såvitt nu rörde orientering beträffande Bodens fästning
— hänsyn måste tagas till att personal från denna försvarsgren kunde
komma att få uppträda i samverkande försvar av fästningen. Vidare ville
Kring framhålla, att det syntes honom icke vara tillrådligt för en chef att
omedelbart vid tillträdandet av eu ny befattning genomföra förändringar
som till sin räckvidd kanske icke kunde av honom genast överblickas. Kring
hade givetvis velat först sätta sig in i tjänsten som kommendant och därefter
göra de ändringar, som kunde vara befogade eller önskvärda. Som
redan nämnts hade Kring även haft för avsikt att grundligt gå igenom de
bestämmelser, som rörde säkerhetstjänsten vid fästningen. Genomförandet
av denna hans föresats hade först fördröjts genom resor och inspektioner
och därefter för Krings vidkommande förfallit i och med den omorganisation
som skedde inom militärområdet från och med den 1 oktober 1951. Vad
anginge högkvartersordern den 15 december 1949 ville Kring såsom sin åsikt
framhålla att vad i punkten 17 i ordern föreskreves om skyldighet afl vid
genomgång tid efter annan med all personal lämna allmänna förhållningsregler
beträffande säkerhetstjänsten för fästningens vidkommande icke kunde
ha gällt Kring i den befattning han innehaft utan stabschefen. Den i
punkten 21 föreskrivna skyldigheten att utöva kontroll över utbildningen inom
säkerhetstjänsten och effektiviteten av vidtagna säkerhetsåtgärder hade däremot
givetvis ålegat Kring i hans egenskap av kommendant. Såsom han framhållit
hade han ju även haft för avsikt att företaga sådan kontroll. I anslutning
till vad Kring nu anmärkt beträffande punkten 17 ville Kring även
framhålla, att han icke haft någon befälsrätt över vare sig militärbefälsstaben
eller förbanden.

Folcker: Han hade i egenskap av stabschef varit föredragande i besöks -

201

ärenden med undantag möjligen för enstaka fall, då Folcker varit upptagen
av andra tjänstegöromål eller ej tillstädes. När Odenrick tillträtt befattningen
som kommendant hade Odenrick förhört sig hos Folcker vilka principer som
tidigare tillämpats i fråga om beviljandet av tillträde till fästningen för studiebesök.
I samband med dessa Odenricks förfrågningar hade vissa bestämmelser
i tjänstereglementet för krigsmakten varit på tal, i vart fall bestämmelserna
i mom. 596—602 angående tillträde till fästning, befästning
och militärt etablissement m. in. Därvid hade mellan Odenrick och Folcker
diskuterats bland annat omfattningen av befästningsområdet. Liknande överläggningar
hade säkerligen också ägt rum mellan tidigare kommendanter
och Folcker. Resultatet av Odenricks och Folckers diskussioner rörande befästningsområdets
omfattning hade blivit att såsom befästningsområde ansetts
böra räknas alla inhägnade områden runt fort och anläggningar. —
Folcker kunde nu ej erinra sig att det vid Folckers föredragningar av besöksärenden
för Odenrick förekommit någon diskussion om vilken innebörd
som vid en sammanställning av mom. 597 och mom. 600 i tjänstereglementet
för krigsmakten borde inläggas i de där upptagna bestämmelserna. Vad
anginge mom. 600 hade det icke funnits anledning att diskutera innebörden
av uttrycket »obehörig» när det gällt besök av förbandsgrupper, enär vid
bemanningen av fästningen ett otal värnpliktiga varit i tillfälle att se fästningen
invändigt och det alltså icke spelat någon större roll, därest en enstaka
förbandsgrupp därutöver fått se en detalj av befästningarna. — Samtliga
framställningar om militära studiebesök under Folckers tid som stabschef
hade kommit från officiellt håll, d. v. s. från vederbörande skol- eller
förbandschefer. Avslag å gjorda framställningar om studiebesök hade —
enligt vad Folcker ville minnas — icke meddelats i vidare mån än att några
censorer vid studentexamen i läroverket erhållit avslag, då de begärt att få
hese fästningen. Den praxis vid meddelande av tillstånd till studiebesök, för
vilken Folcker redogjort, hade varit oförändrad under hela den tid Folcker
haft med besöksärendenas handläggning att skaffa.

Broms: Den princip som under Broms’ tid som stabschef tillämpats vid
beviljandet av tillstånd till studiebesök hade inneburit, att officerare och
underofficerare samt elever vid kadettskolor för blivande officerare på stat
utan vidare ansetts behöriga att erhålla tillträde till fästningen. Broms ansåge
det för sin del självklart, att dessa kategorier vore behöriga enligt
mom. 597 och 600 i tjänstereglementet för krigsmakten. Högkvartersordern
den 15 december 1949 hade icke föranlett några skriftliga bestämmelser
I ran kommendantstaben rörande tillträdet till fästningen eller vad som vore
att iakttaga vid visningarna och icke heller hade någon ändring skett i dittills
tillämpad praxis. Skälet därtill hade sannolikt varit, att inom kommendantstaben
punkten 5 i högkvartersordern uppfattats såsom gällande
expeditions- och vakttjänsten och icke som innefattande några restriktioner
i fråga om tillträde till fästning. Broms vore för övrigt fortfarande av
den uppfattningen, att formuleringen av punkten 5 närmast ledde tanken
till de nyss nämnda verksamhetsgrenarna. Framställningar från civila om

202

att få bese fästningen hade enligt vad Broms kunde erinra sig alltid avslagits
med undantag dock för den Nothinska försvarskommittén.

Holmqvist: Den princip, som tillämpats vid beviljandet av framställningar
om studiebesök, hade inneburit att tillstånd lämnats endast i de fall, där
vederbörande kunde tänkas i sin tjänst ha fördel eller nytta av ett besök
eller där besöket kunde anses vara ett led i den allmänna orienteringen
olika truppslag emellan. Att denna princip skulle gälla hade uttryckligen
framhållits av såväl Odenrick som Kring. De enda undantag från principen
som förekommit hade enligt vad Holmqvist kunde erinra sig varit att vissa
grupper av riksdagsledamöter fått tillstånd att bese fästningen. — Holmqvist
ansåge, att det ankommit på kommendanten att avgöra frågan huruvida
viss besöksgrupp skulle anses behörig att få bese fästningen. I och
med att kommendanten medgivit en studiegrupp tillstånd att besöka fästningen,
hade han därmed också, enligt Holmqvists förmenande, tydligen
ansett gruppen behörig att få fästningen för sig förevisad.

Besöksärendenas handläggning. Militärbefälhavaren har i sin ovan omförmälda
skrivelse den 27 oktober 1951 till chefen för armén i nu förevarande
hänseende anfört följande: Framställning om studiebesök hade i regel skett
telefonledes till kommendantens adjutant, stundom direkt till kommendanten.
Endast undantagsvis hade skriftlig framställning gjorts. Vid mottagandet
av framställningen eller eljest vid ärendets förberedande liade införskaffats
upplysningar om vilken eller vilka personalkategorier som ingingo
i den tilltänkta studiegruppen, antalet besökande, besökets ändamål och
eventuella särskilda önskemål samt vidare — när det gällde andra personer
än officerare och underofficerare — huruvida personalkontroll skett. Uppgift
å grad och namn hade begärts endast beträffande ledaren. Ärendet hade
därefter föredragits för kommendanten.

I förevarande del av ärendet har uppgivits bland annat följande.

Folcker: Då det gällt studiebesök av elever i militära högskolor hade i
regel från skolan inkommit skriftlig framställning redan flera månader före
det planerade besöket. Övriga förband hade gjort sina framställningar —
vanligtvis muntligen — när de redan befunnit sig på platsen. Framställningarna
hade i alla förekommande fall föredragits för kommendanten.

Broms: Framställningar om tillstånd till besök hade i regel skett skriftligen
men även telefonförfrågningar liade förekommit. Närmare upplysningar rörande
deltagarna i studiegrupperna hade brukat införskaffas endast beträffande
ledaren för gruppen, vilken ansetts ansvarig för deltagarna. Stabschcfen
eller adjutanten vid kommendantstaben hade sedan föredragit ärendet
för kommendanten.

Holmqvist: Under sin tidigare tjänstgöring som adjutant i kommendantstaben
åren 1944—1946 hade Holmqvist icke haft något att skaffa med förevisningarna
av fästningen eller med handläggningen av framställningar om
tillstånd till studiebesök. Sedan han år 1949 återinträtt i tjänst såsom adjutant
hade han ofta fått taga befattning också med besöksärendenas hand -

203

läggning. Framställningar om studiebesök hade gjorts såväl skriftligt
som muntligt, i det senare fallet oftast telefonledes. Skriftliga framställningar
hade diarieförts i vanlig ordning, medan — när framställning skett
muntligt — några anteckningar icke gjorts utöver vad som kunnat erfordras
såsom stöd för minnet hos den, som mottagit framställningen. Framställningar
hade i regel gjorts då det gällt militära skolor av respektive skolchefer
och då det varit fråga om andra förband av vederbörande stabschef.
Stabschefen vid kommendantstaben hade varit ansvarig för besöksärendenas
handläggning och haft att göra den utredning, som varit erforderlig i
och för ärendenas föredragning för kommendanten. I vissa fall hade stabschefen
överlämnat sådana ärenden till Holmqvist för utredning, och Holmqvist
hade då haft att taga reda på till vilken kategori de besökande vore att
hänföra, orsaken till att vederbörande ville bese fästningen, huru många
deltagare som inginge i besöksgruppen samt förekommande särskilda önskemål
beträffande visningen. Någon kontroll av vederbörandes behörighet att
få tillträde till fästningen eller taga del av de uppgifter, som komme att
lämnas till dem, hade icke gjorts vid kommendantstaben. Såväl stabschefen
som Holmqvist hade emellertid alltid varit mycket noga med att erinra
den, som gjorde framställning om studiebesök eller stod som ledare för
besöksgrupp, att endast omdömesgill och pålitlig personal finge medfölja
vid förevisningen. Namnuppgift hade icke begärts på någon annan i en
besöksgrupp än ledaren, och Holmqvist ansåge för sin del att det skulle
varit praktiskt ogenomförbart att — när fråga varit om större besöksgrupper
— företaga kontroll av varje deltagare vid inpasseringen till de olika
anläggningarna. Gruppledaren hade därför ansetts vara ansvarig för samtliga
deltagare i gruppen. Då besöksärendena föredragits för kommendanten
— denna föredragning hade omhänderhafts i regel av stabschefen men
ibland även av Holmqvist — hade endast de sakuppgifter som framkommit
vid den nämnda formella undersökningen lämnats, och kommendanten
hade därefter haft att pröva frågan om vederbörande skulle medgivas tillstånd
till studiebesök.

Odenrick: Han kände till att framställningar om tillstånd till studiebesök
gjorts antingen skriftligt eller muntligt. Skriftliga framställningar hade
givetvis diarieförts i vanlig ordning. Huruvida muntliga framställningar
diarieförts eller antecknats på annat sätt visste Odenrick icke.

Colliander har anfört, att i fråga om studiebesök av större omfattning enligt
Collianders mening genomgående borde ha fordrats skriftlig framställning.

Ciceronerna. Såsom ciceroner ha tjänstgjort mera undantagsvis kommendanten
själv, vid behov med biträden, och i övrigt stabschefen samt adjutanten
vid kommendantstaben ävensom officerare från Bodens artilleriregemente
och fortifikationsbefälsstaben i Boden.

Bland de officerare från artilleriregementet och fortifikationsbefälsstaben,
som mera regelbundet tjänstgjort som ciceroner, kunna nämnas då -

204

varande majoren S. S. Ankarcrona, majoren D. B. Brattberg och kaptenen
A. Nordström, samtliga från regementet, samt fortifikationsbefälhavaren majoren
A. Raab och kaptenerna G. Almqvist och E. Fahlander, de båda sistnämnda
från fortifikationsbefälsstaben.

Kontroll över inpassering i samband med studiebesök. Bestämmelser för
tillträde till de olika forten inom Bodens fästning återfinnas i »Instruktion
för vakttjänsten vid fort I—V och anläggning VIII», fogad såsom bilaga till
av kommendanten år 1947 utfärdade garnisonsföreskrifter. Denna instruktion
innehåller bland annat följande. In- och utpasseringskontroll utföres
av vaktchefen vid vederbörande fort eller anläggning. Viss närmare angiven
personal må — därest vederbörande med säkerhet igenkännes — medgivas
tillträde utan att legitimation företes. All övrig personal skall avkrävas legitimation.
Legitimation innebär, att person kan dels identifiera sig och
dels bevisa att just han har rätt att beträda visst område. Bevisning om rätt
att vistas inom fortet eller anläggningen och det inhägnade området sker
medelst »särskilt passertillstånd», vilket utfärdas av militärbefälhavaren,
»särskilt passerbevis», vilket utfärdas av kommendanten, »kommendantsorder»,
»artillerichefsorder» eller »arbetskort». Andra passersedlar eller passerbevis
än de nu nämnda gälla icke som bevisning i förevarande avseende.

Militärbefälhavaren har i sin skrivelse den 27 oktober 1951 till chefen för
armén i hithörande hänseende anfört följande. De såsom ciceroner anlitade
befattningshavarna innehade för egen del »särskilt passerbevis», utfärdat
av kommendanten för ett kalenderår åt gången. Passerbeviset utfärdades
för den i beviset namngivne innehavaren därav »jämte medhjälpare» och
gällde samtliga fort och andra anläggningar inom fästningen. För studiegrupper
utfärdades av kommendanten eget »särskilt passerbevis», upptagande
nummer på beviset, gruppledarens grad och namn, antal medföljande
personer, det fort eller den anläggning, som skulle visas, samt giltighetsdag.

Odenrick har i saken uppgivit följande: Olika slag av passerbevis hade
funnits, nämligen dels för kalenderår gällande och dels tillfälligt gällande
bevis. De hade utfärdats av kommendanten med namnunderskrift av denne
och hade varit numrerade i fortlöpande serie. Enligt vad Odenrick ville
minnas hade passerbevisen år från år haft olika färg. De för kalenderår
gällande bevisen hade utfärdats, sedan från de olika förbanden i Boden inhämtats
namnuppgift på den personal som i och för tjänsten vore i behovav
sådana kort. I samband med namnuppgifter som sålunda lämnats hade
ej närmare angivits för vilket tjänsteändamål vederbörande behövde årstillstånd,
varför det vore möjligt att även ciceronskap av förbandschefen
ansetts vara skäl för utfärdande av årstillstånd. Vissa passerbevis hade varit
utfärdade för viss person »jämte medhjälpare». Odenrick hade sökt vara
restriktiv i fråga om utfärdandet av sådana bevis. De hade tillhandahållits
huvudsakligen fortifikationsofficerare och verkmästare, som lett arbeten
inom fästningen, samt vid Bodens artilleriregemente tjänstgörande befattningshavare,
vilka haft sin verksamhet förlagd till fästningen. Huruvida

205

även befattningshavare, som mera stadigvarande anlitats såsom ciceroner,
enbart på grund av detta sitt uppdrag erhållit passerbevis som berättigade
att medtaga medhjälpare kände Odenrick ej till. Det vore emellertid troligt
att i varje fall en del av de befattningshavare, som fått sig ålagt sådant
uppdrag, haft »medhjälpartillstånd», enär nu ifrågavarande befattningshavare
valts bland den personal som haft största sakkunskapen i fråga om
fästningen och därför också på grund av sin egentliga tjänst ofta haft
»medhjälpartillstånd». Det hade varit förutsatt alt särskilda passerbevis
skulle utfärdas för besöksgrupperna men i vissa brådskande fall hade kontrollen
möjligen skett i den formen, att stabschefen eller adjutanten telefonerat
till vederbörande vaktchef och meddelat, att viss befälsperson, utrustad
med personligt passerbevis, jämte besökande vore att vänta. I vart
fall hade Odenrick utgått från att sådan kontrollringning skulle ske, när
icke särskilt passerbevis utfärdats, och att stabschef och adjutant varit införstådda
härmed. Om nu åsyftade kontrollringningar borde anteckningar
kunna återfinnas i vederbörande vakt journaler. Huruvida det förekommit
att besöksgrupper av vederbörande ciceron medtagils på dennes »medhjälpartillstånd»
utan att särskilt passerbevis utfärdats och utan att kontrollringning
till vaktchefen skett, kände Odenrick ej till. Odenrick hade emellertid
ej haft anledning tänka sig en sådan eventualitet, enär ett sådant förfaringssätt
knappast varit överensstämmande med andan i de i förevarande
hänseende tillämpliga bestämmelserna i garnisonsföreskrifterna och Odenrick
utgått från att dessa bestämmelser efterlevts. De av Odenrick utfärdade
särskilda passerbevisen hade upptagit namn på ledaren för besöksgruppen
jämte uppgift å antalet deltagare i övrigt i gruppen. Det hade icke
före lämnandet av tillstånd till studiebesök brukat från kommendantstabens
sida införskaffas namnuppgift å de olika deltagarna i besöksgruppen,
då detta ansetts mindre påkallat med hänsyn till att det varit känt vilken
kategori vederbörande tillhört. Det skulle givetvis ha varit en ytterligare
säkerhetsåtgärd därest de besökande samtliga varit namneligen angivna.
Hesöken hade emellertid varit av den art att det ansetts att besöksgruppernas
ledare kunnat ansvara för de deltagare som ingått i grupperna. Odenrick
hade utgått från att ciceroner som innehaft »medhjälpartillstånd» icke medtagit
besökande med stöd av detta passertillstånd utan att besöksärendet
föredragits för Odenrick.

Förevisningarnas omfattning. Militärbefälhavaren har i sin skrivelse den
27 oktober 1951 till chefen för armén i förevarande hänseende anfört bland
annat följande: Förevisningarna hade anpassats efter arten av besöket.
Ciceronerna hade på grundval av de allmänna bestämmelserna och efter
eget omdöme avgjort förevisningarnas omfattning. Viss rutin härvidlag
hade efter hand utformats, främst med ledning av de erfarenheter ciceronerna
vunnit genom att närvara vid av kommendanterna ledda förevisningar.
Bland de rutinåtgärder, som alltid vidtagits, kunde nämnas, a 11
erinran gjorts om uppgifternas sekretessgrad, a t t förbud meddelats mot

206

anteckningar, att det kontrollerats att kamera icke medfördes samt att
besöksgruppen hållits samlad, så att icke någon fick röra sig enskilt. Den
främste ciceronen hade i regel givit en ram kring uppgifterna om fästningen
genom att anföra något om dennas historia och, allt efter klientelets kvalifikationer,
mer eller mindre ingående beröra fästningens uppgift. Endast
en av ciceronerna, kaptenen Nordström, kunde erinra sig ha erhållit någon
anvisning för sin verksamhet som ciceron. Anvisningen, som lämnats av
Odenrick, hade inneburit att så fullständiga upplysningar som möjligt skulle
lämnas elever vid krigshögskolan och artilleri- och ingenjörhögskolan. Detta
hade Nordström ansett även innebära, att i andra fall färre upplysningar
skulle lämnas.

Vid militieombudsmannens utredning har vidare framkommit följande:
Någon skriftlig instruktion för ciceronerna har icke funnits. Vid enstaka
tillfällen ha de erhållit muntliga anvisningar men dessa ha varit mycket
knapphändiga och ofullständiga. Ett exempel härå är den i militärbefälhavarens
skrivelse omnämnda, av Odenrick till Nordström lämnade anvisningen
att elever i vissa angivna militära högskolor skulle vid visningar erhålla
så fullständiga upplysningar som möjligt. Nordström har härom uppgivit,
att denna anvisning av Odenrick gavs efter förfrågan av Nordström vad en
förestående visning för elever i krigshögskolan skulle omfatta. Anvisningen i
fråga hade, enligt vad Nordström vidare anfört, kanske kunnat tydas så att
mindre kvalificerade grupper icke skulle erhålla lika fullständiga upplysningar.
Denna fråga hade emellertid enligt Nordströms uppfattning lösts av
sig själv, enär den anslagna tiden i regel icke medgivit en något så när ingående
visning. Vidare är upplyst, att vid ett tillfälle år 1950 med anledning
av ett då anmält besök av personal från kustflottan mellan Odenrick och
Holmqvist diskuterats frågan om vilka upplysningar som skulle få lämnas
de besökande. Odenrick framhöll därvid, att det endast vore fråga om en
allmän orientering och att några detalj uppgifter icke finge utlämnas. Vid
ett annat tillfälle har enligt vad Holmqvist uppgivit Odenrick tillsagt honom
att några förhållanden av taktisk art icke finge beröras vid visningar av fästningen.
Därjämte ha enligt uppgift av Broms vid en del tillfällen några av
ciceronerna, däribland Nordström, frågat Broms huruvida fästningens försvar
i stort finge beröras vid visningarna. Broms hade med anledning härav
meddelat, att det enda som därvidlag kunde medgivas vore en terrängorientering
från forthjässan och utpekande av fortens läge. Vidare har, enligt vad
som uppgivits av Fahlander, denne några gånger tillfrågat Holmqvist i dennes
egenskap av adjutant i kommendantstaben vad den i då förekommande
fall avsedda visningen skulle omfatta. Härtill hade Holmqvist endast svarat
att det gällde »det gamla vanliga». Såvitt kunnat utrönas ha icke i vidare
mån än nu angivits till ciceronerna lämnats eller av dem begärts några anvisningar
om vad visningarna och därtill anslutna upplysningar skulle omfatta.
I fråga om de besökandes behörighet att få del av uppgifter av hemlig
natur ha de befattningshavare, vilka blivit anlitade såsom ciceroner, genomgående
förklarat att de ansett sig icke ha behövt taga ställning därtill, enär

207

de utgått från att i och med att kommendanten givit vederbörande tillstånd
att bese fästningen det därmed också varit avgjort att de besökande vore
behöriga i nu förevarande hänseende. Av utredningen framgår emellertid
att ciceronerna överlag inriktat sig på att efter eget bedömande begränsa
uppgiftslämnandet med hänsyn till å ena sidan studiegruppens kvalifikationer
och därav beroende behov av upplysningar och å andra sidan de ifrågavarande
upplysningarnas betydelse från sekretessynpunkt. Sålunda torde
ciceronerna ha undvikit att lämna upplysningar om storleken av ammunitions-
och livsmedelsupplag och andra förhållanden av betydelse för bedömande
av fästningens uthållighet ävensom rörande för försvaret av fästningen
beräknade personalstyrkor.

Härutöver har uppgivits följande.

Colliander: Han hade utgått från att Odenrick i regel själv lett större
studiebesök. För denna sin uppfattning hade Colliander fått belägg därigenom
att han vid ett par tillfällen, då han efterfrågat Odenrick, erhållit besked
att Odenrick vore upptagen med förevisning av fästningen för t. ex.
krigshögskolan. Colliander — vilken som tidigare nämnts varit underkunnig
om Odenricks stora noggrannhet och grundlighet — hade även förutsatt
att Odenrick lämnat anvisningar för och tagit kontroll på omfattningen
av de förevisningar, vid vilka Odenrick ej själv varit närvarande.

Odenrick: När det gällt beviljande av tillstånd till studiebesök, hade Odenrick
vid föredragning av ärendena från fall till fall bedömt vad förevisningen
skulle omfatta. Vid besök av kontingenter, som bestått av personal
med lägre kvalifikationer, hade förekommit endast förevisningar i stort
utan ingående på det väsentliga i fråga om anläggningen. När det däremot
gällt militära högskolor hade Odenrick brukat anbefalla, att det väsentliga
skulle demonstreras för personalen. Vid sådana besök hade Odenrick
också i regel, när han så kunnat, själv närvarit. Därvid hade Odenrick brukat
redogöra för fästningens historia och hur utvecklingen av den militära
tekniken och förhållandena i Norrbotten medfört nya fordringar på befästningssystemet
samt konsekvenserna därav. Detaljerna i anläggningarna
hade däremot demonstrerats av det särskilda förevisningsbefälet. Odenrick
hade i nu avsedda fall brukat medfölja jämväl under detaljförevisningen,
ehuru Odenrick givetvis icke kunnat »vara med överallt». Odenrick hade
försökt att om möjligt vara närvarande vid visningar för skolor, som heståtl
av officerare eller blivande officerare. — När det gällt militära högskolor
— krigshögskolan samt dåvarande artilleri- och ingenjörhögskolan — - hade
Odenrick ansett att det väsentliga borde visas och även detaljuppgifter lämnas.
Odenrick hade nämligen bedömt, att flertalet av eleverna i dessa skolor
skulle i en framtid komma på sådana poster alt det för dem vore av betydelse
alt de erhölle uppgifter av såväl artilleristisk som fortifikatorisk och
organisatorisk art samt att dessa elever måste anses ha sådan mognad och
pålitlighet och sådant omdöme att någon risk för missbruk av de lämnade
uppgifterna icke rimligen borde föreligga. Odenrick hade sannolikt icke vid
någon föredragning gjort något principuttalande om nu nämnda praxis

208

rörande visningarnas omfattning, utan Odenrick hade tagit ställning härtill
från fall till fall. Det vore nog riktigt, att Odenrick till Nordström sagt,
att krigshögskolan skulle få »så fullständiga uppgifter som möjligt». Med
detta uttryck hade Odenrick avsett »det väsentliga», d. v. s. det som vid
föregående besök från samma högskola demonstrerats vid tillfälle då Nordström
eller annan officer ur Bodens artilleriregemente liksom Odenrick
själv varit närvarande. Vid förevisningar för de mindre kvalificerade besöksgrupperna
skulle däremot, såsom förut antytts, förhållanden av mera
väsentlig art icke beröras. Såvitt Odenrick kunde erinra sig hade vederbörande
föredragande — när han upplyste att viss militär kontingent önskade
bese fästningen och kontingenten tillhört den mindre kvalificerade gruppen
— brukat yttra: »Då tar vi väl bara eu sådan där enkel förevisning». Då
Odenrick bekräftat detta, hade han därmed ansett det ankomma på föredraganden
att tillse att vad sålunda bestämts angående omfattningen av
förevisningen också kom till förevisningsbefälets kännedom. Odenrick hade
ansett sig kunna anförtro ciceronerna tillämpningen av beslutet, särskilt
som dessa ägt mångårig rutin av förevisningar, och Odenrick hade utgått
från att ciceronerna med hänsyn till denna sin vana och traditionerna vid
respektive förband — Bodens artilleriregemente och fortifikationsbefälsstaben
— borde ha förstått att, då en »enkel» förevisning anbefalldes, uppgifter
av väsentligare beskaffenhet icke borde lämnas de besökande. Efter
tillkomsten av arméordern den 20 december 1951 med dess nya och skärpta
bestämmelser ställde det sig givetvis betydligt lättare för kommendanten att
fatta ståndpunkt i uppkommande frågor huruvida tillstånd till studiebesök
borde lämnas och i vilken utsträckning visning borde ske vid de olika besöken.
Odenrick hade under sin tid som kommendant i huvudsak tillämpat
samma riktlinjer som nu kommit till uttryck i arméordern, i det han, på
sätt framginge av vad han förut anfört, indelat de besökande kontingenterna
sålunda att han hänfört: till en första grupp militära högskolor, till en
andra mindre kvalificerad grupp truppslagsofficersskolor och till en tredje,
den minst kvalificerade gruppen, kadettskolor och liknande skolor. Med högskolor
avsåge Odenrick krigshögskolan samt dåvarande artilleri- och ingenjörhögskolan.
Studiebesök för högskolor från andra försvarsgrenar än armén
hade icke varit aktuella under Odenricks tid som kommendant. Fördelningen
på andra och tredje grupperna hade skett utan hänsyn till vilken
försvarsgren besökskontingenten tillhört. Enahanda indelningsgrunder som
de nu angivna hade av Odenrick tillämpats i fall där, på sä It förut angivits,
besöksgrupperna tillhört andra förband än militära skolor. Då framställningar
gjorts om studiebesök hade icke från kommendantstabens sida brukat
inhämtas upplysning om syftet med besöket, enär detta kunnat bedömas
redan på grundval av lämnat besked om till vilken kategori de besökande
varit att hänföra. — Sammanfattningsvis ville Odenrick framhålla, att han
ansåge det lämpligt och riktigt att de kvalificerade besöksgrupperna fått
kännedom om allt väsentligt i fråga om fästningen. Dessa besöksgrupper
hade Odenrick också sökt leda själv. Vad anginge förevisningarna för de

209

mindre kvalificerade besöksgrupperna hade Odenrick redan framhållit att
han ej avsett att dessa förevisningar skolat vara ingående. Odenrick hade
haft den uppfattningen att rutinen vid förbanden i Boden varit så god att
det icke erfordrats några andra anvisningar till ciceronerna beträffande omfattningen
av förevisningarna än de allmänna riktlinjer härutinnan som på
sätt förut nämnts angivits i samband med föredragningen av besöksärendena.
För denna sin uppfattning hade Odenrick ansett sig finna stöd i det
förhållandet att någon tvekan eller några förfrågningar rörande förevisningarnas
detaljer icke framförts till Odenrick. Med hänsyn härtill och då
ciceronerna varit av Odenrick kända såsom omdömesgilla och kvalificerade
hade han icke heller haft någon känsla av att det förelegat behov att i detalj
granska ciceronernas verksamhet.

Kring: Han hade, då han i april 1951 tillträdde tjänsten såsom ställföreträdande
militärbefälhavare, fått veta, att de officerare, som avsåges skola
tjänstgöra som ciceroner vid visningar av till fästningen hörande anläggningar,
fullgjort enahanda uppdrag vid upprepade tillfällen tidigare. Av
denna anledning hade Kring icke ansett sig behöva giva dem några särskilda
instruktioner eller förhållningsregler.

Folcker: Under den tid — åren 1945—1948 — Folcker tjänstgjort som
stabschef hade det endast vid ett fåtal tillfällen förekommit att fästningen
besökts av annan militär personal än den som utbildades eller eljest tjänstgjorde
därstädes. Dessa besöksgrupper hade utgjorts av personal från krigshögskolan,
flygkrigshögskolan och möjligen även artilleri- och ingenjörhögskolan
samt från pansartruppernas kadettskola ävensom några icke-skolförband.
Eleverna i de militära högskolorna hade i regel erhållit en mycket
noggrann redogörelse för hur försvaret var ordnat. Kadettskolan däremot
hade ej fått någon så ingående orientering utan förevisningen för denna
skola hade varit av mera »stickprovsmässig» natur. En av besöksgrupperna
från icke-skolförband hade utgjorts av ett kompani ur ett gästande pansarförband.
I alla besöksgrupperna från icke-skolförband hade ingått såväl befäl
som manskap. För högskolorna hade förevisats fort V och anläggning
VIII samt ett drivmedels- och ett ammunitionsförråd, för kadettskolan endast
fort V och anläggning VIII samt för besöksgrupperna från icke-skolförband
endast fort V. I regel — uppskattningsvis vid 70—80 procent av besöken
— hade Folcker själv tjänstgjort såsom ciceron. Måhända hade också kommendanten
varit närvarande någon gång då fästningen visats för någon högskola.
När Folcker ej tjänstgjort som ciceron, hade i allmänhet någon officer
från Bodens artilleriregemente lett förevisningen. Några skriftliga anvisningar
för ciceronerna hade ej funnits. Icke heller hade några muntliga
anvisningar givits från fall till fall. Folcker och de andra ciceronerna hade
således haft att själva bestämma förevisningarnas omfattning. Det hade
emellertid varit självklart vad som skulle och vad som icke skulle förevisas
och omtalas. Att exempelvis storleken av ammunitions-, drivmedels- och
livsmedelsförråd icke skulle omtalas annat än möjligen för högskolorna
hade varit självfallet. Folcker trodde för övrigt icke att sådana uppgifter
14 -527853. Militieombudsmnnnens ämbetsberättelsc.

210

lämnats ens till högskolorna. Vid besök av icke-skolförband hade försvarsplanen
för fästningen icke berörts utan förevisningen hade bestått i en
»stickprovsmässig utpekning». Täckningstjockleken i berg och runt kanoner
och dylikt hade ej särskilt påpekats, men de besökande hade själva kunnat
bilda sig en uppfattning om täckningens tjocklek. Den trupp, som låge
förlagd till fästningen, hade för övrigt mycket större möjligheter än besökande
att göra iakttagelser inom fästningen.

Broms: Ciceronerna hade under Broms’ tid som stabschef åren 1948—
1950 i stort sett fått handla efter praxis. Några skriftliga direktiv hade icke
utfärdats, men däremot hade muntligen tillsagts, att några upplysningar
om fästningens försvar i stort icke finge lämnas. Orientering i sådant avseende
hade i förekommande fall, exempelvis vid besök av krigshögskolan,
lämnats av kommendanten själv eller av Broms på order av kommendanten.

Holmqvist: Han hade tjänstgjort som ciceron vid ett tiotal förevisningar.
De upplysningar, som lämnats vid dessa visningar, hade i regel innefattat
endast en allmän orientering och några detaljer hade Holmqvist aldrig gått
in på. Enligt av Odenrick härom given tillsägelse hade Holmqvist icke berört
några förhållanden av taktisk art. De rent tekniska detaljerna hade
Holmqvist icke känt till i så stor utsträckning, att han kunnat lämna några
mera ingående upplysningar därom. Några instruktioner eller anvisningar
utöver vad nu nämnts hade Holmqvist icke erhållit för sitt ciceronskap och
han hade icke heller begärt några sådana, enär han ansett kommendantens
direktiv tillfyllest. Vid de av Holmqvist ledda förevisningarna hade det rört
sig om små besöksgrupper, i regel 1—4 personer. Någon annan militär personal
än officerare hade aldrig ingått i dessa besöksgrupper.

Promemorior för ciceronverksamheten. I militärbefälhavarens förenämnda
skrivelse den 27 oktober 1951 till chefen för armén upplystes i detta hänseende
följande. Fahlander och Nordström hade till ledning vid fullgörandet
av sina uppdrag såsom ciceroner var för sig utarbetat en promemoria,
vilken de också, envar för sitt vidkommande, följt vid visningarna. Dessa
promemorior hade icke uppvisats för vare sig kommendanten, chefen för
Bodens artilleriregemente eller fortifikationsbefälhavaren. Fahlander hade
utarbetat sin promemoria i samråd med Almqvist. Konceptet till Nordströms
promemoria hade granskats av Ankarcrona och Brattberg, därvid alla i utkastet
förekommande uppgifter beträffande fredslagring i forten av ammunition,
livsmedel och materiel samt täcknings-(pansar-) tjocklek och skottvidder
uteslutits.

Fahlanders promemoria är dagtecknad den 2 mars 1950 samt innehållei
redogörelse för fästningens försvarspian och allmänna utbyggnad ävensom
specialuppgifter i olika hänseenden beträffande fort V och anläggning VIII.
Nordströms promemoria är dagtecknad i februari 1951 och avser förevisning
av fort V, för vilket Nordström under tiden den 1 september 1949—
den 15 novembar 1951 var fortchef. Denna promemoria innehåller dels en
historik över fästningen och dels specialuppgifter beträffande fort V men

211

icke någon redogörelse för försvarsplanen. I promemorian är inledningsvis
antecknat bland annat: »Det måste med skärpa framhållas, att de uppgifter
som lämnas merendels äro av hemlig natur, innan genomgången börjas.
Det är också nödvändigt att förevisaren gör klart för sig studiegruppens
förutsättningar och intressen. Givetvis får tyngdpunkten läggas på olika detaljer
om åhörarna utgöras av exempelvis en högre fortifikationskurs eller
t. ex. en kadettskola ur pansartrupperna. Dessutom torde flera och mera
preciserade upplysningar av hemlig natur kunna lämnas i det förra fallet
än i det senare. Hänsyn härtill har icke tagits i nedanstående framställning.
Här har ett kunskapspensum framlagts rent objektivt. Sovringen och tendensen
får bestämmas från fall till fall enligt ovan samt blir givetvis även
beroende av det framställningssätt som är eget för förevisaren.»

I fråga om tillkomsten av promemoriorna ha Fahlander och Nordström
uppgivit följande.

Fahlander: Den förevisningspromemoria, Fahlander utarbetat, hade tillkommit
sedan Fahlander av Almqvist beordrats att göra en sammanställning
av data och annat beträffande fort V och anläggning VIII att användas
som underlag vid visningar. Den närmaste anledningen till denna order
hade enligt vad Fahlander ville minnas varit antingen att någon större visning
förestått eller också att en större visning nyligen ägt rum och att det därvid
visat sig besvärligt att hopsamla för visningen erforderliga uppgifter.
Fahlander hade hämtat sitt arbetsmaterial från olika handlingar i fortifikationsbefälsstabens
hemliga arkiv, bland annat en historik rörande fästningens
utbyggnad samt vissa uppgifter om försvarsplanen. Anledningen till att Fahlander
i promemorian tagit med uppgifter om försvarsplanen hade varit,
att Fahlander räknat med att kommendanten eller någon motsvarande befälsperson
vid en förevisning kunde ställa någon fråga i det nämnda hänseendet.
Vidare hade Fahlander använt vissa konstruktionsritningar och
även tagit med några uppgifter om pågående eller planerade utbyggnader.
Vid arbetets början hade Almqvist i stora drag nämnt vad som borde ingå i
sammanställningen. Sedan Fahlander upprättat ett utkast, hade han visat
detta för Almqvist, varefter de i samråd gjort en del ändringar och strykningar.

Nordström: Promemorian rörande fort V utgjorde i huvudsak en av Nordström
gjord sammanställning av minnesanteckningar, som Nordström under
sin tid som fortchef därstädes för eget bruk efter hand verkställt för
att användas vid de visningar av fortet, som han blev beordrad att ombesörja.
Anledningen till promemorians tillkomst hade varit att i början av
är 1951 emotsågs ett studiebesök av en större grupp, troligen ur krigshögskolan.
Såsom ciceroner vid del blivande besöket hade utsetts - — förutom Nordström
— en del andra officerare, bland dem Ankarcrona och Brattberg.
Under tiden närmast före visningen hade de övriga ciceronerna gång på gång
tillfrågat Nordström om olika detaljer i fortet, och då Nordström därav
kunnat sluta sig till att det förelåg behov av en vägledning för ciceronerna
hade han bestämt sig för att utarbeta promemorian. Nordström hade talat

212

med såväl Brattberg som Ankarcrona om promemorian och diskuterat innehållet
med dem. Såväl Brattberg som Ankarcrona hade ansett promemorian
fylla ett länge känt behov. Någon annan av befälet vid Bodens artilleriregemente
hade Nordström icke underrättat om promemorians tillkomst. Vid
Ankarcronas och Brattbergs genomgång av materialet till promemorian hade
några enstaka uppgifter strukits, men i stort hade promemorians innehåll
motsvarat Nordströms minnesanteckningar. Någon mera ingående diskussion
beträffande promemorians innehåll hade icke förekommit, kanske
närmast beroende på att Nordström haft ganska kort tid på sig att färdigställa
densamma.

I förevarande del har vidare uppgivits bland annat följande.

Colliander: Han hade icke sett eller eljest känt till Fahlanders och Nordströms
promemorior. Colliander funne det anmärkningsvärt att Almqvist
— som biträtt vid utarbetandet av Fahlanders promemoria — ej visat promemorian
för Odenrick, vilket borde ha tett sig naturligt med hänsyn till
att Almqvist stått i nära kontakt med militärbefälsstaben och haft andra
föredragningar för Odenrick. Däremot kunde motsvarande icke sägas om den
av Nordström uppgjorda promemorian. Nordström och Brattberg, vilka
granskat promemorian, hade tillhört Bodens artilleriregemente och detta
förband låge på ett par kilometers avstånd från militärbefälsstaben. Enligt
Collianders uppfattning borde emellertid Brattberg ha föredragit promemorian
för regementschefen. Denne hade därvid haft att taga ställning till
huruvida promemorian borde föredragas för Odenrick. Enligt Collianders
uppfattning funnes det anledning antaga att regementschefen skulle ha ansett
en sådan åtgärd påkallad. Därest Odenrick fått del av promemorian,
kunde det vidare antagas att denne funnit frågan om promemorians utformning
så viktig att han tagit upp spörsmålet med Colliander. Detta
skulle sannolikt i sin tur ha medfört att hela principfrågan kommit upp.
Colliander ville i detta sammanhang nämna att han ej trodde att hans företrädare
som militärbefälhavare lämnat några direktiv i fråga om studiebesöken
i fästningen. — De viktigaste uppgifterna i promemoriorna vore de
som rörde bestyckningen och dess skottvidder, täckningstjockleken och besättningsstyrkor.
Endast sådana officerare, som i och för sin tjänst vore i
behov av dylika uppgifter, borde orienteras härom. Då det gällde personal
från annan försvarsgren kunde t. ex. chefen för samt stabspersonalen vid en
flygeskader eller annan avdelning, som skulle samverka i försvaret av
Bodenlinjen, behöva erhålla upplysningar om skottvidder.

Odenrick: Han hade icke tidigare sett de av Fahlander och Nordström utarbetade
förevisningspromemoriorna eller överhuvudtaget ägt kännedom
om deras existens. För vederbörande ciceron hade det givetvis varit av
värde att ha en förevisningspromemoria att hålla sig till och Odenrick funne
det i och för sig ha varit ett riktigt och förtjänstfullt initiativ, att promemorior
uppgjorts. Odenrick ansåge emellertid att — därest tveksamhet
förelegat hos vederbörande rörande förevisningarnas omfattning — detta
borde ha anmälts till Odenrick liksom att under alla förhållanden prome -

213

moriorna lämpligen borde ha underställts Odenrick för granskning. När det
gällde att bedöma vad som skulle hållas eller icke hållas hemligt för en
mindre kvalificerad besöksgrupp försvårades bedömandet därigenom att
det funnes officiella böcker som innehölle uppgifter varav åtskilligt rörande
fästningen kunde inhämtas. Med hänsyn till sist anmärkta förhållande
hade ciceronerna måhända ansett sig icke böra taga så allvarligt på gränsdragningen
vid förevisningen för mindre kvalificerade besöksgrupper. Odenrick
ville i detta sammanhang framhålla, att Bodens fästning vore mer än
40 år gammal och att studiebesök förekommit sedan dess tillkomst utan att,
såvitt Odenrick kände till, tidigare funnits några särskilda instruktioner
för visning av fästningen.

Kring: Han hade icke fått kännedom om Fahlanders och Nordströms
promemorior förrän i samband med utredningen i spionmålet. I fråga om
innehållet i promemoriorna hade Kring i stort sett intet att anmärka i vad
gällde uppgifterna rörande fort V och anläggning VIII utom möjligen beträffande
några enstaka detaljer. Däremot kunde i fråga om Fahlanders
promemoria anmärkas att försvarsplanen icke alls hade bort där omnämnas
och Kring skulle, om han haft någon befattning med tillkomsten av promemorian,
helt visst ha tillsett att detta parti ej medtagits. Enligt Krings
uppfattning vore det nämligen alldeles klart, att försvarsplanen icke borde
omnämnas vid en vanlig förevisning och en redogörelse för försvarsplanen
hade därför icke haft sin plats i en instruktion för ciceronerna. Detta hindrade
dock icke att enligt Krings mening en del av försvarsplanen kunde ha
berörts vid en visning för t. ex. elever från krigshögskolan. Kring ville vidare
framhålla att, särskilt mot bakgrunden av det förhållandet att de i
fästningen till icke ringa antal tjänstgörande värnpliktiga ej kunde hållas
okunniga om anordningarna inom den del av fästningen där de tjänstgjorde,
det i princip icke borde kunna riktas någon anmärkning mot att ciceronerna
vid visningarna lämnat uppgifter beträffande fort V och anläggning
VIII i den omfattning soin angivits i promemoriorna.

Folcker: Han hade fått del av Fahlanders och Nordströms promemorior
i samband med militieombudsmannens utredning. Vid de förevisningar som
Folcker lett i egenskap av ciceron hade beträffande fort V och anläggning
VIII lämnats en del detalj upplysningar i de hänseenden som vore angivna
i Nordströms promemoria men icke i så stor utsträckning eller så fullständigt
som förekomme i promemorian. Fahlanders promemoria syntes mindre
detaljrik beträffande de nämnda båda anläggningarna och de uppgifter
Folcker lämnat vid visningarna hade, enligt vad han trodde sig kunna uppgiva,
närmare anslutit sig Ull Fahlanders än till Nordströms promemoria.
Upplysningar om försvarsplanen hade dock endast delgivits vid visningar
för besöksgrupper från krigshögskolan och flygkrigshögskolan. Vad anginge
de fortifikatoriska detaljerna i promemorian kunde Folcker icke närmare
angiva vilka uppgifter som lämnats, enär förevisandet härutinnan ombesörjts
av eu forlifikafionsofficer, som brukat åtfölja Folcker vid förevisningarna.

214

Besöket den tö maj 1951. Vid den av militärbefälhavaren verkställda utredningen
framkom följande: Omkring en vecka före den 16 maj uppringdes
Holmqvist av dåvarande adjutanten vid Norrbottens flygbaskår löjtnanten
Birger Nilsson som anhöll, att tillstånd måtte utverkas till ett studiebesök
i fästningen den 16 maj för personal ur flygbaskåren. På förfrågan
upplyste Nilsson därvid, att i besöket skulle deltaga 24 officerare och underofficerare
jämte en ledare, samtliga tillhörande flygbaskåren. Holmqvist
hade vid samtalet med Nilsson fått den uppfattningen, att studiebesöket gällt
en allmän orientering om fästningen. Ärendet föredrogs därefter för Kring,
som biföll framställningen och anbefallde, att vid besöket skulle visas fort V
och anläggning VIII samt att visningen skulle ordnas enligt tidigare tillämpade
principer. Kring hade, då det avsågs att som ciceroner anlita personal
som tidigare haft sådant uppdrag, icke ansett skäl föreligga att utfärda några
ytterligare, särskilda direktiv. Den 15 maj uppringdes Holmqvist ånyo av
Nilsson, varvid tid och plats för besöket bestämdes. Dessutom upplyste nu
Nilsson, att i studiegruppen skulle, utöver personalen ur flygbaskåren, ingå
ett mindre antal underofficerare från Ymer. Detta anmäldes icke av Holmqvist
för Kring men delgavs däremot ciceronerna. Härefter utskrevs på kommendantsexpeditionen
ett passerbevis för »Förv E. Wåhlström F 21 jämte
27 man, fort V och anläggning VIII, ie/5».

Såsom ciceroner vid förevisningen den 16 maj 1951 tjänstgjorde Fahlander
och löjtnanten vid Bodens artilleriregemente N. G. Svärd. Av dessa förevisade
Fahlander anläggning VIII och Svärd fort V. Fahlander lämnade därjämte
en allmän orientering dels rörande försvarssystemet i stort och dels
rörande principerna för försvaret av fort V. Vid förevisningen följde Svärd
den av Nordström utarbetade promemorian och Fahlander den av honom
själv upprättade promemorian.

I sin skrivelse till chefen för armen den 27 oktober 1951 har militärbefälhavaren
rörande de vid förevisningen den 16 maj 1951 av Fahlander och
Svärd lämnade uppgifterna anfört bland annat följande: Gällande bestämmelser
innebure icke något förbud att beträffande fästningen lämna upplysningar
av ifrågavarande art till officerare och underofficerare. Befattningshavare
tillhörande dessa kategorier kunde nämligen icke betraktas såsom
obehöriga. Fahlander och Svärd syntes därför i sin egenskap av ciceroner
ha varit berättigade att meddela ifrågavarande upplysningar. Däremot hade
icke förelegat någon befogenhet att lämna uppgifter om försvarsplanläggningen
i stort. I betraktande av besökets art syntes emellertid en större förtegenhet
även om de förevisade anläggningarna inom fästningen i detta fall
ha varit motiverad.

Vid den på militieombudsmannens föranstaltande verkställda utredningen
har vid förhör med nedan angiven personal uppgivits bland annat följande.

Holmqvist: Såväl Kring som Broms och Holmqvist hade under tiden närmast
före den 16 maj 1951 befunnit sig i Jokkmokk. Holmqvist hade därunder
fått telefonpåringning från Nilsson, som frågat om en grupp från
flygbaskåren kunde få tillstånd att viss angiven dag göra ett studiebesök i

215

ett fort inom fästningen. Nilsson hade även nämnt antalet deltagare i det tilltänkta
besöket. Holmqvist hade omedelbart föredragit ärendet för Kring,
som därvid beslöt att besöket skulle få äga rum samt beordrade Holmqvist
att anmoda Bodens artilleriregemente och fortifikationsbefälsstaben att svara
för visningen, som skulle gälla fort V och anläggning VIII. Samma dag hade
Holmqvist underrättat Nilsson om utgången av ärendet samt meddelat stabsehefen
vid regementet och Fahlander, att regementet respektive fortifikationsbefälsstaben
skulle svara för visningen och beordra ciceroner. Holmqvist
kunde icke erinra sig, om han därefter varit i kontakt med Nilsson,
men han ville icke bestrida, att Nilsson uppringt honom den 15 maj samt
att tid och plats för visningen därvid bestämts. Det vore nog riktigt, att
Holmqvist därvid fått besked om att personal från Ymer önskade medfölja
och att Holmqvist icke varit i kontakt med Kring för att tillfråga denne i
saken utan på egen hand lämnat tillstånd till att besöksgruppen på detta
sätt utökades. Holmqvist ville dock framhålla, att enligt hans förmenande
besöksgruppens utökning med personal från Ymer varit en fråga av beskaffenhet
att böra underställas Kring och att Holmqvist därför säkerligen,
innan han lämnade något besked i saken, förgäves sökt komma i förbindelse
med Kring.

Kring: En dag i mitten av maj 1951, då Kring med sin stab under övning
uppehöll sig i Jokkmokk, hade Holmqvist meddelat, att det genom stabschefen
vid Norrbottens flygbaskår gjorts framställning om att en grupp
officerare och underofficerare från detta förband skulle få göra ett studiebesök
i Bodens fästning. Kring hade icke tidigare tagit befattning med något
ärende rörande studiebesök i fästningen och hade icke heller på platsen haft
tillgång till de författningar, som reglerade frågan om tillträde till befästningsanläggningar,
varför Kring frågat Holmqvist, hur det brukade förfaras
vid behandlingen av sådana framställningar som den förevarande. Holmqvist
hade svarat, att personal från flygbaskåren tidigare fått tillstånd till
liknande studiebesök. Med hänsyn till denna upplysning och i betraktande
av att framställningen gällt personal från flyget i Luleå och att densamma
skett på officiell väg hade Kring icke funnit anledning till annat än att bifalla
framställningen. Efter återkomsten till Boden hade Kring vid något
tillfälle tagit del av de bestämmelser som gällde i förevarande hänseende
och därvid kommit till den uppfattningen, att personal tillhörig krigsmakten
vore behörig att få tillträde till fästningen och även bese densamma. Kring
hade icke något som helst minne av att Holmqvist för Kring anmält, att
personal från Ymer önskade medfölja vid flygbaskårens studiebesök. Därest
Holmqvist den 15 maj sökt Kring för att efterhöra om även personal från
Ymer kunde få medfölja i den avsedda besöksgruppen, hade Holmqvist
knappast haft möjlighet att komma i förbindelse med Kring, enär Kring
då hela dagen var frånvarande från sin tjänst med anledning av erhållet
uppdrag alt vara examensvittne vid studentexamen i läroverket. Det vore
svårt alt säga hur Kring skulle ha ställt sig, därest han fått vetskap om att
personal från Ymer avsågs skola ingå i gruppen. En omständighet som talade

216

för att Kring kanske icke skulle ha lämnat tillstånd härtill vore att någon
framställning från officiellt håll icke blivit gjord i detta hänseende. Det vore
emellertid, särskilt med hänsyn till att under Odenricks tid personal från
flottan fått tillstånd att bese fästningen, också mycket möjligt, att Kring
skulle ha bifallit framställningen även såvitt gällde personalen från Ymer.
Kring ansåge dock, att frågan om den sålunda tilltänkta utökningen av besöksgruppen
ovillkorligen borde ha underställts honom.

Colliander: Han ansåge för sin del att det vore en stor skillnad i fråga om
förutsättningarna för att lämna tillstånd till besök i fästningen för personal
från Norrbottens flygbaskår och för bifall till en sådan framställning beträffande
personal från Ymer. Enligt Collianders förmenande måste det anses
att Holmqvist genom att på egen hand lämna dylikt tillstånd för underofficerare
från Ymer överskridit sina befogenheter. Därest Holmqvist ej
kunnat komma i kontakt med Kring, borde Holmqvist ha föredragit framställningen
för Colliander eller för dennes stabschef, som tillika var säkerhetschef
för militärområdet. Om Colliander haft att taga ställning till frågan,
skulle Colliander säkerligen ha ställt sig mycket tveksam med hänsyn
till att framställningen ej kommit från fartygschefen på Ymer. Colliander
hade med största sannolikhet — även om Kring varit svåranträffbar — gjort
allt för att få kontakt med Kring, som ju närmast hade att handlägga och
avgöra hithörande spörsmål. Colliander hade icke tidigare haft någon känsla
av att den ordning som tillämpats i fråga om utfärdande av passerkort ej
varit tillfredsställande. Colliander ansåge emellertid, att det för besöket den
16 maj 1951 utfärdade passerkortet icke varit tillfredsställande utformat.
Passerkortet borde i vart fall ha innehållit uppgift om vilka befälskategorier
och försvarsgrenar de besökande tillhört. Att som nu skett endast angivits
besöksgruppens ledare »jämte 27 man» hade varit för lättvindigt.

Odenrick: Därest Odenrick haft att behandla framställningen att personal
från Ymer skulle få deltaga i flygbaskårens studiebesök, skulle Odenrick
sannolikt ha undersökt saken närmare emedan framställningen icke
kommit från officiellt håll. Om den hade gjorts av fartygschefen på Ymer,
skulle Odenrick däremot otvivelaktigt utan vidare ha bifallit framställningen.

Studiebesök av civil personal. Såsom tidigare omnämnts ha i en del fall
även civila personer tillåtits besöka fästningen. Icke heller beträffande dessa
besök ha vare sig i kommendantstaben eller vid de anläggningar inom
fästningen, där besöken ägt rum, förts några anteckningar av vilka upplysningar
kunnat inhämtas rörande deltagarna i besöken eller vad därvid eljest
förekommit. Genom den på militieombudsmannens föranstaltande verkställda
utredningen ha emellertid i åtskilliga hänseenden upplysningar erhållits
jämväl beträffande nu avsedda besök. Den i det följande lämnade
redogörelsen för den härutinnan företagna utredningen har ansetts kunna
inskränkas till vad därvid i huvudsak framkommit.

Den 25 april 1951 förevisades anläggning VIII för omkring ett trettiotal

217

till årssammanträde i Boden församlade styrelseledamöter, revisorer och
ombudsmän i Försvarets civila tjänstemannaförbund. Framställning om tillstånd
till visningen gjordes efter anmodan av förbundets lokalavdelning i
Boden av garnisonsassistenten därstädes T. Tegby vid personligt besök hos
Odenrick någon tid före årssammanträdets början den 23 nämnda april.
Tegby företedde därvid en förteckning över deltagarna i det ifrågasatta besöket,
vilken handling av Odenrick försågs med en av denne signerad anteckning
av innehåll att de i förteckningen angivna personerna syntes böra
beredas tillträde till anläggning VIII och om så önskades även till utsiktstornet
å öngårdsberget. Odenrick har uppgivit att han, som icke hade något
minne av Tegbys besök, ej kunde yttra sig om sin befattning med ifrågavarande
ärende i vidare mån än att av formuleringen av hans nämnda anteckning
tydligt framginge att den varit avsedd endast som ett råd till den
som framdeles komme att besluta i ärendet. Vidare har Odenrick anfört att
hans positiva inställning till besöket syntes kunna förklaras av att nära nog
samtliga i förteckningen upptagna personer voro anställda vid krigsmakten
eller hos statlig administrativ myndighet. Kring — vilken såsom förut
nämnts den 20 april 1951 tillträdde befattningen såsom ställföreträdande
militärbefälhavare med åliggande bland annat att handlägga ärenden som
berörde säkerhetstjänsten inom fästningen —- har för sin del framhållit
att å handlingen funnes, förutom den av Odenrick gjorda påskriften, jämväl
anteckningen »Fahlander» samt att på förfrågan som Kring gjort hos
Holmqvist denne förklarat att sistnämnda anteckning otvivelaktigt verkställts
av Holmqvist, som därmed avsett att Fahlander skulle tjänstgöra
såsom ciceron vid det ifrågasatta besöket och att Holmqvist efter att ha
verkställt anteckningen förmodligen överlämnat förteckningen till Tegby
för att av denne tillställas Fahlander eller ock sänt den direkt till Fahlander.
Enligt Holmqvists mening hade i varje fall ärendet säkerligen icke i
vidare mån än nu nämnts varit föremål för handläggning inom kommendantstaben.
Kring har i anslutning till det nu anförda förklarat att han icke
hade något minne av att han tagit någon befattning med det ifrågavarande
besöksärendet samt att det funnes anledning förmoda att, sedan förteckningen
på något av nu angivna sätt kommit Fahlander till handa, denne
liksom hans chef inom fortifikationsbefälsstaben — Raab — med anledning
av Odenricks å förteckningen gjorda anteckning felaktigt utgått från att
besökstillståndet varit klart. Vid visningen tjänstgjorde Fahlander och
Raab såsom ciceroner. Det kan med hänsyn till vad som framkommit vid
utredningen antagas, att visningen varit av jämförelsevis kort varaktighet.
Före visningen framhöll Raab för samtliga deltagare i besöksgruppen, att
de icke finge vidarebefordra upplysningar som de komme att erhålla vid
visningen.

Den 18 maj 1951 besöktes fort V av två professorer vid Stockholms högskola,
vilka vid tillfället tjänstgjorde såsom censorer vid studentexamen vid
läroverket i Boden. Tillstånd till besöket lämnades av Kring. Härom har
vidare uppgivits följande.

218

Kring: Han hade under sin tjänstgöring såsom examensvittne av de
nämnda professorerna blivit tillfrågad om det funnes möjlighet för dem att
få göra ett besök i fästningen. Kring hade med anledning härav i telefon
satt sig i förbindelse med Holmqvist och frågat denne om det funnes någon
bestämmelse som förbjöde en sådan visning, därvid Kring framhållit att
det endast var fråga om att de besökande skulle gå igenom en anläggning
och därefter se på utsikten från anläggningen och att det således icke vore
fråga om någon visning i egentlig bemärkelse. Holmqvist hade genmält att
det icke funnes något hinder och att sådana besök skett tidigare. Kring hade
då tillsagt Holmqvist att tillsammans med professorerna gå igenom fort V
och därvid även föra dem upp på hjässan av fortet men samtidigt återigen
framhållit att det icke vore fråga om någon visning i egentlig mening. När
Kring en tid därefter tog del av bestämmelserna i mom. 597 andra stycket
i tjänstereglementet för krigsmakten och därvid fann att de båda professorerna
icke varit behöriga att få tillträde till fästningen, hade Kring frågat
Holmqvist huru han kunnat upplysa honom att förhållandet vore det motsatta.
Holmqvist hade alltjämt genmält att sådana besök förekommit tidigare
och därvid hänvisat till att bland andra statsutskottets ledamöter under
Odenricks tid fått bese fästningen utan att detta besök varit föranlett av
deras egenskap av utskottsledamöter.

Holmqvist: Kring hade frågat honom om de båda professorerna hade rätt
att få besöka ett fort. Holmqvist hade, enligt vad han ville minnas, svarat:
»Rätt är det nog inte, men besöket kan väl jämställas med besök av enskilda
riksdagsmän, och sådana besök har skett tidigare.» Kring hade uppgivit,
att han kände vederbörande mycket väl, samt bett Holmqvist taga
med dem upp på hjässan till fort V och visa dem utsikten därifrån, vilket
Holmqvist även gjort. Någon tid därefter hade Kring meddelat Holmqvist,
att Kring uppmärksammat att det icke stått i överensstämmelse med mom.
597 andra stycket i tjänstereglementet för krigsmakten att medgiva professorerna
tillträde till fästningen, samt frågat Holmqvist varför han likväl
uppgivit att något hinder för besöket ej förelåg. Holmqvist hade då hänvisat
till, att han av Colliander blivit beordrad att visa fort V för en enskild
riksdagsman och att det enligt Holmqvists mening icke funnes någon skillnad
mellan detta och det föreliggande fallet.

Colliander: Den av Holmqvist åsyftade riksdagsmannen tillhörde statsutskottet
och var tillika en av riksdagens revisorer samt skulle enligt vad
Colliander nu kunde erinra sig egentligen ha medföljt då utskottet tidigare
besett fästningen. Riksdagsmannen hade emellertid då varit förhindrad. Då
han senare i annat ärende kommit till Boden, hade han begärt att få bese
fästningen, vilket föranlett Colliander att i kommendantens frånvaro lämna
tillstånd till besök i fort V. Colliander ansåge, att detta hans åtgörande
icke på något sätt kunnat av Holmqvist tagas till intäkt för att föreslå Kring
att bifalla framställningen från de båda censorerna, helst som Holmqvist
icke känt de motiv som medfört att Colliander lämnat tillstånd för riksdagsmannen
att besöka fästningen.

219

Den 9 juni 1951 förevisades fort V för en civil besöksgrupp, bestående av
ett tiotal i en kamratsammankomst deltagande värnpliktiga av årsklass
1926, vilka såsom tillhörande kategorien studenter och likställda under
värnpliktstjänstgöring vid Bodens artilleriregemente varit förlagda i fästningen.
Framställning till kommendanten om tillstånd till besöket gjordes
skriftligen av förut omnämnde dåvarande majoren Ankarcrona, vilken själv
tillhörde årsklass 1926, och tillstyrktes av chefen för Bodens artilleriregemente
i dennes egenskap av artillerichef i fästningen. Tillstånd till besöket
lämnades genom å framställningen gjord påskrift, undertecknad av
Holmqvist »på uppdrag av tjf kommendanten». Tjänstförrättande kommendant
var vid tiden för behandlingen av framställningen dåvarande chefen
för Norrbottens regemente översten P. Lande. Ankarcrona var själv ciceron
för gruppen. Beträffande det nu ifrågavarande besöket har vidare uppgivits
följande.

Ankarcrona: Han hade varit medveten om att deltagarna kanske ej formellt
varit behöriga att bese fästningen. Ankarcrona hade därför endast låtit
dem göra en rundvandring kring den besökta anläggningen — fort V —
och därvid icke lämnat några upplysningar angående annat än helt allmänna
förhållanden och sådant, som de besökande varit förtrogna med
sedan värnpliktstiden. Ankarcrona ansåge sig kunna gå i god för deltagarnas
pålitlighet.

Holmqvist: Han hade för Lande föredragit det ifrågavarande besöksärendet.
Holmqvist hade därvid framhållit att besöket rent formellt icke
vore tillåtet men att, då artillerichefen i fästningen ställt sig positiv till
framställningen, denne närmast finge taga ansvaret. Tillstånd till besöket
hade för övrigt även kunnat meddelas genom artillerichefsorder och Holmqvist
förmodade att det varit av grannlagenhetsskäl som så ej skett.

Lande: Han kunde icke påminna sig huruvida ifrågavarande besöksärende
föredragits för honom. Därest Holmqvist föredragit ärendet — vilket
Lande icke direkt kunde eller ville förneka ehuru det syntes honom föga
troligt att så skett — hade föredragningen varit vilseledande såtillvida att
Holmqvist bort med hänsyn till innehållet i mom. 597 och 600 i tjänstereglementet
för krigsmakten direkt avstyrka bifall till framställningen. Vad
Holmqvist anfört därom att tillstånd till besöket kunnat meddelas genom
artillerichefsorder vore uppenbart grundlöst, då artillerichefen givetvis lika
litet som kommendanten haft någon befogenhet att medgiva tillstånd för
civilpersoner att besöka fästningen för det ändamål varom här varit fråga.

Enligt mom. 27 i 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten är del krigsman
förbjudet alt lämna obehörig upplysning om förhållande, som enligt
föreskrift eller enligt vad han eljest förstår skall hållas hemligt. I den
tidigare omnämnda generalordern den 5 januari 1949 — numera ersatt avgeneralordern
den 16 november 1951 nr 4104 med i sak enahanda men därjämte
i åtskilliga hänseenden utvidgade bestämmelser — föreskrives att vid
tillämpning av nyssnämnda stadgande i tjänstereglementet skall iakttagas

220

att till obehörig icke må lämnas underrättelse om vissa i ordern uppräknade
försvaret berörande förhållanden, däribland befästningar, deras bevakning
och försvar, lagring för krigsbehov av utrustning och förnödenheter, krigsorganiserade
stridskrafters styrka och det operativa krigsförberedelsearbetet.

Av utredningen framgår, att vid de visningar av Bodens fästning, företrädesvis
avseende fort V och anläggning VIII, som i samband med studiebesök
av militär personal ägt rum under den tid — från och med januari
1950 till och med september 1951 — varom i ärendet närmast varit fråga,
de i besöken deltagande i icke ringa utsträckning erhållit upplysningar om
de förevisade befästningsanläggningarna samt anstalterna för deras bevakning
och försvar. Utredningen giver vidare vid handen att i en del fall jämväl
lämnats upplysningar rörande krigsbesättningsstyrkor, ammunitionsoch
livsmedelslager samt andra förhållanden av betydelse för bedömande
av fästningens uthållighet ävensom upplysningar rörande försvarsplanläggningen
för fästningen och därtill anslutna anläggningar.

Ovan angivna stadgande i mom. 27 tjänstereglementet för krigsmakten och
de därtill anslutna bestämmelserna i generalordern den 5 januari 1949 innefatta
förbud mot lämnande av upplysningar i de hänseenden som nu angivits,
därest den som ifrågasättes skola erhålla upplysningarna är »obehörig».
Även om någon definition å detta uttryck icke finnes vare sig i
nämnda moment eller annorstädes i tjänstereglementet, bör det likväl rimligen
icke kunna råda någon tvekan om vilka riktlinjer som avsetts skola
tillämpas vid tydningen av nämnda uttryck. Därvid bortses tillsvidare från
att numera — genom den i det föregående omnämnda, den 15 december
1949 av överbefälhavaren utfärdade ordern — särskild anvisning givits om
vad som är att iakttaga beträffande utlämnandet av sådana uppgifter varom
nu är fråga. Då uttrycket »obehörig» under alla förhållanden måste innebära
att nu åsyftade upplysningar icke få meddelas andra personer än
sådana som ha ett legitimt behov därav, måste det i det sammanhang uttrycket
här använts vara uppenbart att såsom obehörig är att anse
var och en som icke kan åberopa att han på grund av någon honom
anförtrodd allmän funktion är i behov av upplysningen. Att såvitt
gäller till krigsmakten hörande personal därvidlag icke redan vederbörandes
egenskap av krigsman kan göra honom behörig ligger i öppen dag. En sådan
tillämpning av det ifrågavarande stadgandet skulle leda till det föga
rimliga resultatet att alla en militär myndighets åtgöranden skulle, i den mån
de icke blivit dokumenterade i handlingar av hemlig natur, utan undantag
kunna meddelas vilken som helst i tjänst varande värnpliktig eller fast anställd
krigsman. Något annat alternativ kan då icke återstå än att anse envar
obehörig som icke har något av tjänsten betingat behov av upplysningen.
Såsom ovan antytts förelåg också redan före ingången av den tidsperiod,
som i ärendet närmast varit föremål för utredning, en i orderform meddelad
anvisning varav klart framgick hur det ifrågavarande stadgandet i tjänstereglementet
vore att tillämpa. Genom den ovannämnda högkvartersordern
av den 15 december 1949 har nämligen föreskrivits, att uppgifter av hem -

221

lig natur icke må delges befattningshavare i större utsträckning än soin är
eller kan bliva erforderligt för dennes tjänst.

Med hänsyn till vad nu framhållits är det likaledes klart att någon annan
innebörd än nu angivits icke heller kan inläggas i det i mom. 600 i tjänstereglementet
använda uttrycket obehörig när i detta under rubriken »Tillträde
till fästning, befästning och militärt etablissement in. in.», upptagna
stadgande föreskrives bland annat att förutom det, som enligt gällande föreskrifter
skall hållas hemligt, allt sådant, vars förevisande eller meddelande
kan vara till skada eller olägenhet för försvaret, skall fullständigt undandragas
obehörigs uppmärksamhet och kännedom.

En helt annan sak är under vilka förutsättningar tillträde till befästningsområde
må beviljas enligt mom. 597 i tjänstereglementet. Härom föreskrives,
såsom framgår av det förut anförda, i detta stadgande att tillträde må avmyndighet,
under vilken hefästningsområdet lyder, medgivas krigsmakten
tillhörande personal, administrativa myndigheter samt sådana medlemmar
av frivilliga, för rikets försvar avsedda kårer och föreningar, för vilkas
verksamhet tillträde kan vara av betydelse; övriga svenska medborgare må
erhålla tillträde endast om de inom området skola utföra arbete och tillträde
får överhuvudtaget icke medgivas utlänning. Med dessa föreskrifter
avses uppenbarligen icke alls, såsom på sina håll synes ha felaktigt antagits,
att reglera huruvida och i vad mån den som erhållit tillträde till befästningsområde
skall anses behörig att erhålla kännedom om anläggningar och
annat inom området, vars uppenbarande kan medföra skada eller olägenhet
för försvaret. Avgörandet härutinnan har beträffande samtliga de studiebesök
vid anläggningarna inom Bodens fästning, som beröras av den i ärendet
verkställda utredningen, skolat ske uteslutande med tillämpning av den
princip som på sätt ovan angivits kommit till uttryck i mom. 27 och mom.
600 i tjänstereglementet för krigsmakten och förcnämnda högkvartersorder
av den 15 december 1949.

Det hör i anslutning till det nu anförda även framhållas, att i den generalorder
av den 16 november 1951 med bestämmelser till förhindrande av obehörig
information om försvarsväsendet, vilken såsom ovan nämnts ersatte
vad härutinnan gällde enligt generalordern av den 5 januari 1949, intagits en
bestämmelse av innehåll alt uppgift av hemlig natur endast får delges person
som med säkerhet bedömes behöva uppgiften i och för sin tjänst och
att varje annan person är obehörig. Härigenom har sålunda genom en i orderform
meddelad anvisning ånyo blivit inskärpt att uttrycket obehörig i
hithörande bestämmelser i tjänstereglementet för krigsmakten har den innebörd
som ovan angivits.

I förenämnda högkvartersorder av den 15 december 1949 föreskrives, att
uppgift av hemlig natur icke får delges befattningshavare i större utsträckning
än som är eller kan bliva erforderligt för dennes tjänst. Enligt den
anvisning beträffande innebörden av uttrycket obehörig, som innefattas i
den sålunda givna föreskriften, är det till en början klart, att behörigheten
att erhålla del av uppgifter av angivet slag icke ansetts behöva under alla

222

förhållanden begränsas till upplysningar av betydelse för genomförandet av
tjänsteåligganden soin äro under utförande. Beträffande frågan huru långt
behörigheten att få del av uppgifter av hemlig natur därutöver bör kunna
utsträckas torde knappast någon bestämd ledning kunna hämtas från den
i högkvartersordern givna anvisningen att uppgifterna jämväl kunna få
avse sådant varav vederbörande kan bliva i behov för sin tjänst. Då praktiskt
sett ringa möjlighet torde föreligga att ingå på något bedömande av ännu
icke aktuella arbetsuppgifter i den befattning vederbörande enligt fredsorganisationen
innehar, synes det ligga nära till hands att i den nämnda anvisningen
inlägga att upplysningar få lämnas rörande förhållanden som
bedömas vara av betydelse visserligen icke för vederbörandes arbetsuppgifter
i hans innehavda befattning men väl för hans åligganden i den befattning,
vari han är avsedd att krigsplaceras. Möjlighet föreligger ock att
med anvisningen närmast avsetts att vid bedömandet av behörighetsfrågan
hänsyn skall tagas icke endast till vederbörandes åligganden i den befattning
han innehar utan även till betydelsen från försvarsorganisatorisk synpunkt
av de tjänsteåligganden han med hänsynstagande till gängse befordringsförhållanden
kan förutsättas komma att få. Vare sig företräde gives
åt den ena eller den andra av de nu angivna tydningarna av den ifrågavarande
anvisningen i högkvartersordern eller bådadera anses kunna jämsides
tillämpas, är det uppenbart att anvisningen måste, så länge dess innebörd
icke blivit närmare angiven, ha lämnat ett icke ringa utrymme för subjektiva
bedömanden. Såsom förut nämnts ha också numera i förevarande
hänseende meddelats särskilda föreskrifter genom en den 20 december 1951
utfärdad arméorder. Enligt denna order, som endast avser Bodens fästning,
får tillträde till fästningen för studiebesök icke beviljas andra personalkategorier
än elever i följande skolor och kurser, nämligen dels militära högskolor
och kurser för regementsofficerare, dels truppslagsofficersskolor och
kurser för kompaniofficerare och dels krigsskolan. Därmed är såvitt gäller
militär personal bestämt att tillstånd till besök, som icke är påkallat med
hänsyn till något särskilt tjänsteåliggande, ej får medgivas i andra fall än
sålunda uttryckligen blivit angivet. I ordern givas vidare närmare föreskrifter
om vad studiebesöken i fråga om envar av de angivna tre personalkategorierna
få omfatta. För samtliga tre kategorierna skall visningen begränsas
till en allmän rundvandring i någon anläggning. Den förstnämnda kategorien
får därjämte orienteras om fästningsförsvarets principer och fästningens
roll i försvaret av övre Norrland, dock utan att planläggningen i stort
för försvaret av övre Norrland beröres. Vid besök av personal tillhörande
den i andra hand omnämnda kategorien få huvuddragen av fästningsförsvarets
principer delgivas samt, med beaktande av vilket truppslag personalen
tillhör, en något fullständigare teknisk genomgång ske inom vissa specialområden,
t. ex. fortifikatoriska eller artilleristiska. Personal tillhörande den
tredje kategorien får orienteras endast om sådana allmänt kända förhållanden
som fortens läge och antal, varutöver i detta fall får förekomma: visning
av några pjäser, genomgång av eldledningsförfarandet samt demonstration
av eskarp, kontereskarpgalleri, diainantgrav och dylikt.

223

Såsom förut framhållits har under den tid, som utredningen närmast avsett
eller från och med januari 1950 till och med september 1951, vid visningar
i samband med studiebesök i fästningen i allmänhet i icke ringa utsträckning
lämnats upplysningar om de förevisade anläggningarna samt anstalterna
för deras bevakning och försvar och i en del fall även uppgifter rörande
krigsbesättningsstyrkor, ammunitions- och livsmedelslager och andra
förhållanden av betydelse för bedömandet av fästningens uthållighet ävensom
rörande försvarsplanläggningen för fästningen och därtill anslutna anläggningar.
De besöksgrupper, som sålunda i större eller mindre utsträckning
erhållit upplysningar om förhållanden av hemlig natur, ha utgjorts vid
åtskilliga av besöken av elever i fristående militära skolor och i andra fall
av personal från regementen eller motsvarande förband. Enligt vad utredningen
givit vid handen ha sålunda under den angivna tiden besök avlagts
av elever i krigshögskolan, dåvarande artilleri- och ingenjörhögskolan, krigsskolan,
sjökrigsskolan och tre kadettskolor samt av personal från kustflottan,
Luleå luftvärnskår och Norrbottens flygbaskår. Hilding Andersson och
två andra å statsisbrytaren Ymer tjänstgörande underofficerare medföljde
den studiegrupp, som tillhörde flygbaskåren. I besöksgrupperna från förbanden
ha var för sig eller samtidigt ingått såväl officerare och underofficerare
som underbefäl. Enligt vad i ärendet uppgivits — riktigheten av denna uppgift
har dock icke kunnat med bestämdhet fastställas — har icke i någon av
besöksgrupperna ingått menigt manskap. Upplysningar av betydelse för bedömande
av fästningens uthållighet samt rörande försvarsplanläggningen ha
företrädesvis lämnats vid besök av elever i krigshögskolan och artilleri- och
ingenjörhögskolan men ha även, om än icke med samma fullständighet, lämnats
vid besök av andra studiegrupper, däribland vid det besök den 16 maj
1951, vari Hilding Andersson deltog.

Ansvaret för säkerhetstjänsten inom fästningen har enligt den i det föregående
omnämnda generalordern av den 1 juli 1948 åvilat kommendanten i
fästningen. Odenrick inträdde år 1947 i befattningen såsom kommendant.
Sedan Odenrick i samband med företagen provisorisk omreglering av vissa
hithörande befäls- och personalförhållanden med utgången av år 1950 frånträtt
det honom såsom kommendant tillkommande direkta befälet över fästningen,
har i enlighet med samma generalorder Odenrick alltjämt och till
dess han den 19 april 1951 jämväl frånträdde befattningen såsom ställföreträdande
militärbefälhavare för sjätte militärområdet haft att - jämte sina
åligganden i övrigt i sistnämnda befattning — handlägga de ärenden som
berörde säkerhetstjänsten inom fästningens skyddsområde. Odenrick har således
under större delen av den tidsperiod, som i ärendet särskilt blivit föremål
för undersökning, närmast haft ansvaret för säkerhetstjänsten inom fästningen,
vari bland annat ingått anordnande av erforderlig sekretesskontroll.
Samtliga ovan omnämnda studiebesök inföllo också, med undantag av de besök
som avlades av personal från kustflottan samt från Norrbottens flygbaskår
och statsisbrytaren Ymer, under den tid Odenrick hade ansvaret för
säkerhetstjänsten inom fästningen.

224

Odenrick har förklarat att han, som varit ensam beslutande i ärenden rörande
studiebesök och icke samrått med militärbefälhavaren före beslutens
fattande, ej kunde finna att han gjort sig skyldig till någon efterlåtenhet vid
tillämpningen av de bestämmelser som funnits på hithörande område. Beträffande
handläggningen av besöksärendena har av Odenrick i huvudsak
upplysts följande. Framställningar om tillstånd till studiebesök hade då det
gällt besöksgrupper bestående av elever i militära skolor för officerare eller
blivande officerare eller av befälspersonal vid något visst förband — det hade
därvid mestadels varit fråga om förband ur marinen och flygvapnet — av
Odenrick regelmässigt bifallits. Med hänsyn till betydelsen av att den personal
inom krigsmakten, som innehade eller utbildades för officers- eller underofficersbefattningar,
genom orienteringar på olika områden bleve förtrogen
med försvar sproblemen i stort hade det enligt Odenricks mening varit
fullt befogat att förevisningar anordnats för studiegrupper, som bestått av
sådan personal. Odenrick hade känt till att de grundläggande bestämmelser
som varit att tillämpa vid beviljande av tillträde till befästningsområdet och
beträffande förevisningar av anläggningarna därstädes återfunnos i mom. 597
och mom. 600 i tjänstereglementet för krigsmakten. Enligt Odenricks förmenande
innebure mom. 600 ett fastslående av att den som med tillämpning
av föreskrifterna i mom. 597 medgivits tillträde till ett befästningsområde
icke därmed utan vidare finge anses behörig att erhålla kännedom om allt som
funnes inom befästningsområdet. Även om mom. 600 innehölle vissa riktlinjer
till ledning för bedömande av i vilka hänseenden en besökande skulle anses
obehörig att få del av vissa upplysningar, förefunnes enligt vad det syntes
Odenrick icke någon särskilt skarp avgränsning mellan ifrågavarande båda
moment. Vid sådant förhållande och då det förefölle Odenrick som om mom.
597 vore ganska generöst formulerat med avseende å förutsättningarna för
beviljande av tillträde, skulle det enligt Odenricks uppfattning ha varit av
värde för den som fått sig ålagt att avgöra frågor om besökstillstånd om han
haft stöd i mera snävt begränsade bestämmelser i mom. 597. Härtill komme
att en gränsdragning mellan mom. 597 och mom. 600 sålunda att det förra
momentet ansåges enbart reglera förutsättningarna för själva tillträdet till
befästningsområdet medan i det senare momentet bestämdes vad vederbörande
ägde få kännedom om inom området icke anslöte sig till förhållandena sådana
de praktiskt gestaltade sig. Det såsom befästningsområde avspärrade
området sammanfölle nämligen stundom praktiskt taget med själva befästningen.
I och med att en besökande kommit innanför gränsen för befästningsområdet
hade han också i flera fall kommit in i befästningen och därmed
blivit satt i tillfälle att göra iakttagelser beträffande förhållanden som
borde undandragas obehörigas kännedom. Vidare kunde framhållas att det
för personer i befälsställning låge nära till hands att framställa frågan varför
ej de kunde få del av sådant, varom inom fästningen sysselsatta arbetare
och värnpliktiga erhölle kännedom. Högkvartersordern av den 15 december
1949, av vilken Odenrick på sin tid erhållit del, innehölle enligt hans förmenande
mera restriktiva bestämmelser än förut gällt. Ordern hade föranlett

225

att Odenrick inspekterat och gått igenom verksamheten och bevakningen vid
de olika befästningsanläggningarna och därvid kontrollerat att denna fungerat
tillfredsställande och att personal- och legitimationskontroll skedde i
erforderlig utsträckning.

Vad Odenrick anfört rörande svårigheten att överhuvudtaget finna en tydlig
gränslinje mellan mom. 597 och mom. 600 i tjänstereglementet liksom
hans uttalande därom att genom högkvartersordern av den 15 december
1949 tillkommit mera restriktiva bestämmelser än som tidigare gällt synes

— i betraktande av vad ovan framhållits rörande ifrågavarande föreskrifter

— närmast tyda på att Odenrick icke tillräckligt övervägt hithörande frågor.
Detsamma torde gälla det av Odenrick gjorda uttalandet att det skulle föreligga
svårighet att i praktiken särskilja tillämpandet av det ena och det
andra av de förstnämnda båda stadgandena i sådana fall där en anläggning
inom ett befästningsområde är så belägen att en besökande redan i och med
att han erhåller tillträde till befästningsområdet också kommer in i anläggningen
och där omedelbart kan göra iakttagelser beträffande förhållanden
som böra undandragas obehöriga. Uppenbart är att i dylika situationer frågan
om vederbörandes behörighet att erhålla kännedom om förhållanden av
angiven art skall avgöras icke med tillämpning av de bestämmelser som enligt
mom. 597 gälla beträffande förutsättningarna för tillträde till befästningsområde
utan enligt de i mom. 600 upptagna föreskrifterna rörande hemlighållandet
av sådant, vars förevisande eller meddelande kan vara till skada
eller olägenhet för försvaret. I anslutning till vad nu anmärkts uppställer sig
närmast frågan huruvida Odenrick till följd av underlåtenhet att med tillbörlig
omsorg sätta sig in i hithörande föreskrifter kommit att åsidosätta vad
han haft att iakttaga vid prövningen av besöksärendena. Av vad ovan anförts
framgår, hurusom enligt den genom högkvartersordern av den 15 december
1949 givna anvisningen beträffande tydningen av det i tjänstereglementets
ifrågavarande stadganden använda uttrycket obehörig de i studiebesöken deltagande
icke ägt erhålla kännedom om förhållanden av här avsedd natur i
större utsträckning än som var eller kunde bliva erforderligt för vederbörandes
tjänst. Enligt vad som upplysts har Odenrick regelmässigt bifallit framställningar
om tillstånd till studiebesök i sådana fall där besöksgruppen bestått
av officerare eller blivande officerare eller annan befälspersonal. Såsom
skäl för detta sitt ståndpunktstagande har Odenrick hänvisat till betydelsen
av att den personal inom krigsmakten som innehade eller utbildades för
officers- eller underofficersbefattningar genom orienteringar på olika områden
bleve förtrogen med försvarsprobleinen i stort. På sätt förut angivits är
det uppenbart att den nämnda anvisningen i högkvartersordern, så länge
dess innebörd icke blivit närmare angiven, måste ha lämnat ett icke ringa
utrymme för subjektiva bedömanden. Icke minst torde detta gälla bedömandet
av vad som »kan bliva erforderligt» för vederbörandes tjänst. Det synes likväl
kunna ifrågasättas huruvida det varit med anvisningens syfte väl förenligt
att däri inlägga ett medgivande till uppgiftslämnande för orientering i
den vidsträckta mening varom här varit fråga. I varje fall torde det icke

15 5278.r)3. M Hit i c o in bild s mannen s ämbetsberättelse.

226

utan fog kunna göras gällande, att en del av besöksgrupperna — däribland
kontingenterna från marinen —■ borde ha uteslutits eller åtminstone ha blivit
föremål för en betydlig gallring. Med hänsyn till vad nyss framhållits rörande
det utrymme för subjektiva bedömanden, som anvisningen i högkvartersordern
måste anses ha lämnat, lär det dock icke kunna läggas Odenrick
till last såsom tjänstefel att han meddelat tillstånd till studiebesök enligt den
grund och i den omfattning som ovan angivits.

Av utredningen framgår att vid visningar i samband med de besök, vartill
tillstånd lämnats, de besökande tillåtits taga kännedom om eller delgivits
upplysningar angående förhållanden av hemlig eller eljest krigsviktig natur
i en utsträckning som icke kan anses ha tillnärmelsevis erfordrats för sådan
orientering som visningen avsett. Även om det får antagas att, såsom under
utredningen uppgivits, i nämnda hänseenden en viss differentiering skett
med hänsyn till sammansättningen av de olika besöksgrupperna, är det likväl
uppenbart att denna differentiering icke motsvarat vad som varit av omständigheterna
påkallat. Vad härutinnan brustit i detta sammanhang
avses i första hand den tid varunder Odenrick var ansvarig för säkerhetstjänsten
— är enligt vad utredningen giver vid handen att tillskriva det förhållandet
att de befattningshavare, åt vilka det uppdrogs att såsom ciceroner
leda visningarna, icke av Odenrick erhöllo några närmare direktiv angående
visningarnas omfattning. Såsom förut anmärkts har, såvitt av utredningen
framgår, Odenrick härvidlag inskränkt sig till att vid enstaka tillfällen lämna
mycket knapphändiga och ofullständiga muntliga anvisningar. Sålunda har
Odenrick dels beträffande en förestående visning för elever i krigshögskolan
tillsagt den utsedde ciceronen att de besökande skulle erhålla så fullständiga
upplysningar som möjligt och dels för adjutanten i kommendantstaben, vilken
biträdde såsom föredragande av besöksärenden och emellanåt även
tjänstgjorde såsom ciceron, framhållit vid ett tillfälle att en tilltänkt visning
för personal från kustflottan vore avsedd att vara endast en allmän
orientering, varvid några detalj uppgifter ej finge lämnas, och vid ett annat
tillfälle att några förhållanden av taktisk art ej finge lämnas vid visningarna.
Även om, såsom Odenrick framhållit, han haft anledning förutsätta att ciceronerna
med omdömesgillhet fullgjorde sina uppdrag, har det i allt fall
ålegat Odenrick att tillse att ciceronerna erhöllo lämpliga och fullständiga
instruktioner. Sådan situationen nu var ha ciceronerna, enligt vad allmänt
förklarats, ansett sig kunna utgå från att i och med att tillstånd
givits till visst studiebesök de besökande därmed också vore behöriga att
utan någon inskränkning i alla förekommande hänseenden erhålla upplysningar
rörande den eller de anläggningar besöket gällde. Den begränsning
härutinnan, som vissa av ciceronerna likväl iakttagit, synes ha varit
mer eller mindre tillfällig och har icke framstått såsom uttryck för någon
genomförd princip. Att de sålunda rådande förhållandena varit otillfredsställande
framgår icke minst därav att ett par av ciceronerna -- Fahlander
och Nordström — funnit anledning att utan att Odenrick därom erhöll
vetskap till vägledning vid visningarna upprätta de i ärendet omnämnda pro -

227

memoriorna. Genom sin underlåtenhet att lämna ciceronerna närmare förhållningsorder
måste Odenrick anses ha betänkligt brustit i vad som ålegat
honom vid handhavandet av säkerhetstjänsten.

Enligt vad av utredningen vidare framgår har den ordning som tillämpats
beträffande registreringen av besöksärenden och kontrollen över studiegruppernas
inpassering i befästningsanläggningarna icke heller varit tillfredsställande.
Sålunda har i kommendantstaben diarieföring skett endast av sådana
ärenden vari skriftlig framställning förelegat, medan i fall där besökstillstånd
meddelats efter muntlig framställning — vilket varit det vanligast
förekommande — rörande besöken icke verkställts några i kommendantstaben
bevarade anteckningar i vidare mån än att för studiegruppen utfärdat
passerbevis registrerades. I passerbevisen angavs namneligen endast den
främste i studiegruppen och i regel innehöllo bevisen därutöver icke andra
anteckningar än uppgift å antalet deltagare i gruppen. I åtskilliga fall utfärdades
för övrigt icke något särskilt tillståndsbevis för studiegruppen och
tilläts gruppen då inpassera på det av ciceronen innehavda, för honom själv
»jämte medhjälpare» utställda passerkortet. I de inpasseringslistor som av
vederbörande fortvaktmästare fördes i de olika anläggningarna inom fästningen
infördes beträffande förekommande besök i regel icke mera än att
där återgavs vad som fanns antecknat i det företedda tillståndsbeviset eller
i fall, då ciceronens passerkort användes, dennes namn jämte antalet honom
åtföljande deltagare i studiegruppen. Det ligger i öppen dag att den ordning
som enligt vad nu angivits tillämpats beträffande registrering av besöksärenden
och kontroll över inpasseringarna i anläggningarna icke tillnärmelsevis
fyllt de krav som måste ställas på en med omsorg anordnad sekretesskontroll.
Under den verkställda utredningen ha rikliga tillfällen funnits
att erhålla en uppfattning om de olägenheter som kunna bli en följd av
sådana brister varom nu är fråga. Det har sålunda i viss utsträckning visat
sig helt omöjligt och i övrigt varit förenat med betydande svårigheter att
utan tillgång till för ändamålet tillfyllestgörande anteckningar framskaffa
tillförlitliga upplysningar om de studiebesök som förekommit och sammansättningen
av besöksgrupperna. Såvitt gäller den tid, varunder Odenrick
haft ansvaret för säkerhetstjänsten, måste nu avsedda bristfälligheter vara
att tillskriva underlåtenhet av Odenrick att meddela av omständigheterna
påkallade anvisningar.

Ehuru Odenrick i enlighet med vad ovan angivits får anses ha brustit i
sina åligganden med avseende å säkerhetstjänsten inom fästningen, finner
jag mig kunna låta bero vid den erinran, som för hans vidkommande
innefattas i del ovan anförda.

Av utredningen framgår att Kring under tiden från och med den 20 april
1951, då han tillträdde befattningen såsom ställföreträdande militärbefälhavare
för sjätte militärområdet, till och med den 150 september samma år
utöver sina åligganden i nämnda befattning haft att handlägga förekommande
ärenden rörande säkerhetstjänsten inom fästningens skyddsområde.
Under denna tid tillämpades, enligt vad utredningen giver vid handen, i stort

228

sett enahanda principer som tidigare vid prövning av framställningar om
tillstånd till studiebesök och några ändringar av betydelse vidtogos icke
heller beträffande omfattningen av visningarna, registreringen av besöksärenden
eller kontrollen över studiegruppernas inpassering i befästningsanläggningarna.
Vad ovan anmärkts beträffande förhållandena på förevarande
område innan ansvaret för säkerhetstjänsten övertogs av Kring
gäller således i huvudsak även den tid varom nu är fråga. Kring har framhållit
att, då det icke synts honom tillrådligt för en chef att omedelbart vid
tillträdandet av en ny befattning genomföra förändringar som till sin räckvidd
kanske icke kunde av honom överblickas, Kring velat först sätta sig in
i sina nya tjänsteåligganden och därefter göra de ändringar som kunde vara
befogade eller önskvärda. Kring hade alltifrån början haft för avsikt att
snarast möjligt grundligt gå igenom de bestämmelser som rörde säkerhetstjänsten
vid fästningen. Genomförandet av denna hans föresats hade först
fördröjts genom resor och inspektioner och därefter för Krings vidkommande
förfallit i och med den omorganisation som — enligt generalorder
den 20 september 1951 — skedde inom militärområdet från och med den 1
oktober samma år.

Vad angår det studiebesök i fästningen den 16 maj 1951, vari Hilding Andersson
deltog, är upplyst att, sedan tillstånd i vederbörlig ordning lämnats
till besök av personal från Norrbottens flygbaskår, kaptenen Holmqvist i
egenskap av föredragande av det ifrågavarande ärendet efter därom gjord
framställning på egen hand medgivit att gruppen fick utökas med ett antal å
statsisbrytaren Ymer tjänstgörande marinen tillhörande underofficerare.
Holmqvist har icke varit behörig att vidtaga denna åtgärd och har alltså
härutinnan förfarit felaktigt. Beträffande anledningen till detta Holmqvists
förfarande framgår av utredningen att för Holmqvist förelegat svårigheter
att i tid komina i förbindelse med Kring för att underställa denne den uppkomna
frågan om studiegruppens utökning. Då det med hänsyn till vad i
saken förekommit kan förutsättas att Holmqvist försökt att för ändamålet
anträffa Kring och Holmqvist torde ha haft viss anledning utgå från att
ett bifall till den ifrågavarande framställningen låtit sig förena med dittills
tillämpad praxis, finner jag Holmqvists berörda förfarande icke föranleda
någon åtgärd från min sida.

Av utredningen framgår att under nu ifrågavarande tid vid tre olika tillfällen
tillträde till vissa av befästningsanläggningarna medgivits civila besöksgrupper.
Detta har icke varit förenligt med gällande bestämmelser. Vad
angår ett av de ifrågavarande besöken - detta besök ägde rum den 25
april 1951 och frågan om tillstånd till besöket upptogs förberedclsevis i tiden
närmast innan Odenrick frånträdde handhavandet av säkerhetstjänsten inom
fästningen — torde med stöd av utredningen kunna antagas att detta besöksärende
icke blivit i vederbörlig ordning slutgiltigt prövat. De befattningshavare,
som haft att förbereda besöket och sedermera även tjänstgjorde
såsom ciceroner vid visningen, ha emellertid felaktigt utgått från att Odenrick
slutgiltigt prövat ärendet och därvid beviljat det begärda besökstillståndet.

229

Detta felaktiga antagande torde med hänsyn till omständigheterna kunna
anses ha varit ursäktligt. Tillstånd till ett av de båda övriga av nu ifrågavarande
besök har lämnats under tid då chefen för Norrbottens regemente
tillfälligt tjänstgjorde i Krings befattning.

Med hänsyn till vad i ärendet blivit utrett angående de närmare omständigheterna
i samband med de för civil personal meddelade besökstillstånden
föranleder icke heller vad i detta hänseende förevarit vidare åtgörande
från min sida.

Vad Kring enligt vad ovan angivits anfört därom att han rimligtvis icke
kunnat vara beredd att omedelbart efter det han övertagit ansvaret för säkerhetstjänsten
inom fästningen vidtaga åtgärder för omläggning av dittills
sedan länge tillämpad praxis synes icke böra frånkännas beaktande. På
grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner jag vad
som förekommit med avseende å Krings handhavande i allmänhet av hans
åligganden beträffande säkerhetstjänsten inom fästningen icke vara av beskaffenhet
att föranleda någon min vidare åtgärd.

Den verkställda utredningen har ej heller i annat här ovan icke särskilt
berört hänseende givit anledning till ingripande från min sida.

Vad sålunda i ärendet förekommit delgavs med särskilda skrivelser, bland
andra, överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna.

230

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående meddelande av närmare föreskrifter rörande rätten att företaga
övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag eller ledighet.

Ämbetsberättelscn till 1946 års riksdag innehåller (s. 371 ff.) redogörelse
för eu av militieombudsmannen den 7 november 1945 till Konungen avlåten
skrivelse angående meddelande av närmare föreskrifter rörande rätten att
företaga övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag eller ledighet. I
skrivelsen anförde militieombudsmannen bland annat följande.

Statsverkets starkt markerade intresse av att tjänsteresor icke missbrukades
i samband med semester och annan ledighet läte sig icke väl förena
med alltför lösliga normer rörande rätten att företaga övningsflygningar.
Vissa direktiv vore redan givna i syfte att begränsa de mer eller mindre privata
övningsflygningarna samt att garantera, att övningsmomentet vederbörligen
beaktades. Emellertid förelåge ett behov av närmare regler. Det hade
ifrågasatts att utfärda dylika bestämmelser i form av flygvapenorder. Med
hänsyn till bestämmelsernas nära samband med rätten till tjänsteresor borde
emellertid enligt militieombudsmannens mening erforderliga föreskrifter i
ämnet utfärdas av Kungl. Maj :t. När det gällde att hindra missbruk, hade
man att lita till revision samt övervakning från överordnades sida. I den mån
dessa flygningar företoges såsom övningsflygningar utan att framträda såsom
tjänsteresor syntes däremot kontrollen bliva delvis försvårad. Denna
omständighet syntes böra särskilt uppmärksammas. Under åberopande av
vad sålunda anförts hemställde militieombudsmannen, att Kungl. Maj :t ville
taga under övervägande, huruvida icke närmare föreskrifter borde meddelas
rörande rätten att företaga övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet.

I anledning av militieombudsmannens framställning uppdrog Kungl.
Maj :t genom beslut den 26 april 1946 åt statens sakrevision att i samråd
med vederbörande myndigheter verkställa utredning och inkomma med förslag
rörande reglering av, bland annat, frågan om rätt för personal vid flygvapnet
att företaga övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag eller
ledighet ävensom att vid övningsflygning medföra passagerare.

Sakrevisionen överlämnade därefter med skrivelse den 11 december 1946
till Kungl. Maj :t en inom sakrevisionen utarbetad promemoria med utredning
i ärendet jämte förslag till bestämmelser för övningsflygning i samband
med annat tjänsteuppdrag eller i förening med ledighet.

Häröver avgåvos utlåtanden till Kungl. Maj :t av försvarets civilförvaltning,
efter hörande av chefen för flygvapnet, samt av riksräkenskapsverket
och av statskontoret.

231

Kungl. Maj:t utfärdade därefter genom skrivelse den 21 december 1951
till chefen för flygvapnet följande bestämmelser att gälla för övningsflygning
i samband med annat tjänsteuppdrag eller i förening med ledighet:

1. Tillstånd att företaga anbefalld övningsflygning i samband med fullgörande
av annat tjänsteuppdrag eller i förening med ledighet må lämnas
av lägst flottiljchef (motsvarande) beträffande honom underlydande personal
under de villkor och förutsättningar, som nedan angivas.

2. All övningsflygning, varom här är fråga, skall förberedas och genomföras
så att den fyller ett bestämt utbildningsändamål. Under tid, då flygsäkerhetstjänsten
är inskränkt till beredskapstjänstgöring, må övningsflygning
förekomma allenast i särskilda undantagsfall.

3. övningsflygning får kombineras med annat tjänsteuppdrag, då så med
hänsyn till uppdragets natur befinnes lämpligt och det kan ske med bibehållande
av flygningens karaktär av effektiv övning.

4. Personal (företrädesvis i stabs- och förvaltningstjänst), som på grund
av sin tjänst eller bristande tillgång på lämpliga flygplan är förhindrad att
under tjänstetid genomföra vissa delar av ordinarie flygutbildning (t. ex.
längre navigeringsflygning), må medgivas att företaga övningsflygning under
eller i samband med ledighet, därest flygningen så anordnas, att statsverket
icke åsamkas extra kostnader.

5. Under övningsflygning, varom här är fråga, må passagerare utan
tjänsteuppdrag icke medfölja. Passagerare i tjänsteuppdrag må medfölja
under iakttagande av de särskilda föreskrifter för flygning med passagerare
som meddelas av chefen för flygvapnet.

2. Angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i disciplinmål,
där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning, låta

målet förfalla.

Ämbetsberättelsen till 1949 års riksdag innehåller (s. 223 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 17 december 1948 till Konungen avlåten
skrivelse angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i
disciplinmål, där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning
och saken prövas vara av ringa vikt, låta målet förfalla. I skrivelsen framhöll
militieombudsmannen, att det vore önskvärt att den i 22 g första stycket
militära rättegångslagen stadgade ovillkorliga skyldigheten för bestraffningsberättigad
befattningshavare att hänskjuta mål till åklagaren, om det
kunde förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skulle kunna åstadkommas
genom den bestraffningsberättigades försorg, såvitt gällde disciplinmålen
begränsades på motsvarande sätt som för det dåvarande gällde enligt
den i 204 § strafflagen för krigsmakten upptagna bestämmelsen om befogenhet
för den bestraffningsberättigade att i angivna fall låta målet förfalla,
där saken prövades vara av synnerligen ringa vikt. Militieombudsmannen
hemställde förty, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande ifrågavarande
spörsmål.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har vunnit beaktande genom
eu med anledning av proposition nr 9 till 1952 års riksdag tillkommen
lag (SFS nr 122/1952) angående ändrad lydelse av bland annat 22 § militära

232

rättegångslagen. Lagrummet erhöll därvid i hithörande delar följande lydelse: Om

målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående
brottet ej ändock inletts av civil myndighet, skall utredning om brottet ske
vid militärförhör. Finnes tillrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 §
stadgas.

Prövas saken vara av synnerligen ringa vikt, äger bestraffningsberättigad
befattningshavare utan hinder av vad förut i denna paragraf sägs avskriva
målet, under förutsättning att däri ej finnes annan målsägande än kronan
samt att straff för brottet må åläggas i disciplinmål.

3. Angående åtgärder för rättelse i fall då på grund av felaktig tillämpning
av gällande författningsbestämmelser genom domar eller disciplinära bestraffningsbeslut,
mot vilka talan ej fullföljts, disciplinbot blivit bestämd till

för högt belopp.

Ämbctsberättelsen till 1951 års riksdag innehåller (s. 221 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 16 oktober 1950 till Konungen avlåten
skrivelse angående åtgärder i fall då på grund av felaktig tillämpning av
gällande författningsbestämmelser genom domar eller disciplinära bestraffningsbeslut,
mot vilka talan ej fullföljts, disciplinbot blivit bestämd till för
högt belopp. I skrivelsen anförde militieombudsmannan bland annat följande: På

förekommen anledning hade militieombudsmannen till utredning förehaft
fiågan om beräknande av beloppet av disciplinbot i fall då till den
dömde utginge sjötillägg eller flygtillägg. I skrivelser till chefen för kustflottan
och chefen för flygvapnet hade militieombudsmannen närmare utvecklat
innebörden av hithörande föreskrifter i lagen om disciplinstraff för
krigsmän och därtill anslutna bestämmelser i gällande avlöningsförfattningar.
Därav framginge att vid bestämmande av disciplinbotens belopp — vilket
skulle motsvara i tillämpliga avlöningsföreskrifter angivna löneavdrag
utgående sjötillägg och flygtillägg icke skulle tagas i betraktande, enär
de icke utgjorde i förevarande sammanhang avsett löneavdrag. Genom särskild
på militieombudsmannens föranstaltande verkställd utredning hade
utrönts att i nämnda hänseende i åtskilliga fall förfarits felaktigt, i det att
jämväl sjötillägg och flygtillägg medräknats vid bestämmandet av disciplinbotens
belopp. Sålunda hade inom marinen och flygvapnet förekommit
tillhopa femtiofyra fall, där disciplinbotsbeloppet blivit på angivet sätt för
högt beräknat. Merbeloppen uppginge till sammanlagt 504 kronor 21 öre.
Därtill komme två belopp å sammanlagt en krona 50 öre utgörande mässpenningar
som i två av de nu åsyftade fallen blivit jämte sjötillägg innehållna.
Icke heller mässpenningar finge enligt gällande författningar medräknas vid
bestämmandet av disciplinbotsbeloppet. I tio av de nu åsyftade fallen hade
emellertid — ehuru de för högt beräknade disciplinbotsbeloppen blivit bestämda
genom i laga ordning tillkomna och ej överklagade beslut — veder -

233

börande kassachefer i efterhand vidtagit rättelse sålunda att merbeloppen antingen
icke blivit innehållna vid förekommande löneutbetalningar eller sedermera
återbetalats. De fall där rättelse sålunda skett avsåge belopp å sammanlagt
116 kronor 60 öre. Felaktigt innehållna merbelopp, som icke återbetalats,
uppginge följaktligen till sammanlagt 389 kronor 11 öre. — Med hänvisning
till vad sålunda och i övrigt anförts hemställde militieombudsmannen att
Kungi. Maj :t ville dels taga under övervägande att från fjärde huvudtitelns
anslag till extra utgifter ställa medel till förfogande för återbetalning till
vederbörande av de belopp å tillhopa 389 kronor 11 öre, varmed i nu åsyftade
fall disciplinbotsbeloppen blivit för högt beräknade, dels ock låta bero vid
de åtgärder som enligt vad i det föregående angivits i andra fall av vederbörande
kassachefer vidtagits för tillrättaläggande av sådana felberäkningar
varom här vore fråga.

över militieombudsmannens skrivelse avgåvo försvarets civilförvaltning
och statskontoret infordrade utlåtanden till Kungl. Maj :t.

Genom beslut den 23 maj 1952 medgav Kungl. Maj :t — som lät bero vid
de av vederbörande kassachefer vidtagna åtgärderna -— att från fjärde huvudtitelns
anslag till extra utgifter finge utbetalas ett belopp av 389 kronor
11 öre för återbetalning av de belopp varmed i ifrågavarande fall disciplinbotsbeloppen
blivit för högt beräknade.

4. Angående behov av förstärkning av tillgången på åklagare- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål.

Ämbetsberättelsen till 1951 års riksdag innehåller (s. 223 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 6 april 1950 till Konungen avlåten skrivelse
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagare- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål. I sJcrivelsen anförde
militieombudsmannen bland annat följande.

Av utredning, som militieombudsmannen låtit verkställa, framginge att
efter ikraftträdandet av 1948 års militära straff- och processlagstiftning
handläggningen hos vissa distriktsåklagare av till dem hänskjutna militära
mål varit förenad med betydande tidsutdräkt. Detta syntes i viss mån vara
att tillskriva det förhållandet, att den nya militära processlagstiftningen å
åtskilliga håll medfört en icke oväsentlig ökning i åklagarnas och polismyndigheternas
arbetsbörda. Den härigenom ökade arbetsbelastningen hade för
dessa myndigheter varit så mycket mera kännbar som de även genom nya
rättegångsbalkens ikraftträdande ett år tidigare erhållit ökade arbetsåligganden.
De speciella hänsyn som i fråga om handläggningen av de militära målen
måste tagas till kravet på skyndsamhet hade på grund härav i många
fall icke kunnat tillbörligen tillgodoses utan eftersättande av andra göromål.
Även om de hittills vunna erfarenheterna icke kunde anses giva tillräckligt
material för ett mera definitivt ställningstagande till den framtida personalorganisationen
i fråga om åklagare- och polismyndigheter, som i större om -

234

fattning hade att handlägga militära mål, syntes dock nödvändigt att statsmakterna,
där erforderliga tillfälliga anordningar icke annorledes kunde
åvägabringas eller kunde påräknas bliva vidtagna genom vederbörande kommuns
försorg, skyndsamt vidtoge härav betingade åtgärder för tillgodoseende
av kravet på snabbhet i den militära rättsskipningen. Därest de önskemål
som vid militieombudsmannens utredning framförts om förstärkning av den
åklagare- och polispersonal, som avlönades av statsmedel, icke ansåges utan
vidare kunna tillgodoses, syntes böra närmare undersökas vilka åtgärder
som i dessa fall vore nödvändiga för ernående av erforderlig skyndsamhet
i den militära rättsskipningen. Om möjligt syntes de mera trängande behoven
härutinnan i varje fall böra snarast tillgodoses genom tillfälliga anordningar.
— Under hänvisning till vad sålunda och i övrigt i skrivelsen anförts
samt under åberopande av den i saken verkställda utredningen hemställde
militieombudsmannen, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande av militieombudsmannen
framförda spörsmål.

I proposition nr 9 till 1952 års riksdag, varigenom förslag framlades om
vissa detaljändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, upptogs
även fråga om vikten av skyndsamhet vid behandlingen och avgörandet
av vissa militära brottmål. I en vid propositionen fogad, inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria anfördes i nämnda fråga följande.

Av ett flertal stadganden i militära rättegångslagen framgår, att skyndsamhet
bör iakttagas vid handläggningen av militära brottmål. Det har nämligen
ansetts vara av synnerlig vikt för upprätthållande av disciplinen inom
krigsmakten samt för krigsmaktens effektivitet och funktionsduglighet överhuvudtaget,
att militära brottmål i regel avgöras skyndsamt. Såsom riksdagens
militieomhudsman i sin senaste ämbetsberättelse förklarar sig ha iakttagit
och från militärt håll med skärpa underslrukits, ha emellertid militära
mål i vilka åklagare och domstolar medverkat icke alltid blivit behandlade
och avgjorda med den skyndsamhet som av hänsyn till militära förhållanden
varit önskvärd. Militieombudsmannen har för sin del i anledning härav riktat
en den 5 april 1950 dagtecknad skrivelse till riksåklagaren med framhållande
att vissa närmare angivna militära brottmål borde av åklagare och
polismyndigheter behandlas med förtursrätt, vilken skrivelse av riksåklagarämbetet
— med tillkännagivande att ämbetet anslöte sig till militieombudsmannens
däri gjorda uttalanden — delgivits samtliga stats- och militäråklagare
(se milititombudsmannens ämbetsberättelse 1951 s. 102 ff.). Vidare har
militieombudsmannen dels riktat vissa skrivelser i ämnet till cheferna för
armén och flygvapnet (ämbetsberättelsen s. 106 f.) och dels i skrivelse till
Konungen den 6 april 1950 (ämbetsberättelsen s. 223 ff.) hemställt om övervägande
av vissa synpunkter rörande behovet av förstärkning av tillgången
på åklagare- och polispersonal, som har att ombesörja utredning i militära
mål. I remissyttrande över sistnämnda skrivelse har riksåklagarämbetet på
anförda skäl anfört, att det icke torde vara påkallat att ytterligare bygga ut
åklagarorganisationen särskilt för att möta kravet på snabbare handläggning
av militära mål, och statspolisintendenten har föreslagit, att miiitieombudsmannens
skrivelse i vad avsåge polisväsendet icke måtte föranleda någon
särskild åtgärd. Skrivelsen har icke heller föranlett några åtgärder från
Kungl. Maj:ls sida.

235

Däremot har Kungl. Maj :t den 11 maj 1951 utfärdat ett cirkulär till domstolarna,
åklagarna och polismyndigheterna om vikten av att särskild skyndsamhet
iakttagcs vid behandlingen och avgörandet av vissa militära brottmål
(SFS 1951 nr 197). Det är angeläget att utvecklingen på detta område uppmärksammas.
Skulle det därvid visa sig, att cirkuläret ej haft avsedd effekt,
få ytterligare åtgärder övervägas.

1 den sålunda berörda frågan anförde departementschefen i propositionen
följande.

En negativ erfarenhet av den nya militära straff- och processlagstiftningen
har varit atl militära mål, i vilka åklagare och domstolar medverkat, icke
alltid blivit behandlade och avgjorda med den skyndsamhet som av hänsyn
till militära förhållanden varit önskvärd. Även om detta sakernas tillstånd
icke torde ha inneburit en så påtaglig försämring i jämförelse med tidigare
rådande förhållanden som man på militärt håll varit benägen att göra gällande
- därest man nämligen tar hänsyn till det på krigsrätternas tid livligt
praktiserade uppskovssystemet — framstå givetvis alla ur disciplinär
synpunkt menliga dröjsmål med handläggningen av militära mål såsom en
mycket allvarlig olägenhet, vilken det är angeläget att i görligaste mån undanröja.
I promemorian ha redovisats vissa framställningar och åtgärder
i denna fråga, och det har därvid även omnämnts att Kungl. Maj :t den 11
maj 1951 utfärdat ett cirkulär till domstolarna, åklagarna och polismyndigheterna
om vikten av att särskild skyndsamhet iakttages vid behandlingen
och avgörandet av vissa militära brottmål. I avvaktan på verkningarna
av detta cirkulär anser jag icke erforderligt att för närvarande vidtaga
några ytterligare åtgärder i saken. Givetvis är det dock av stor vikt att noggrant
följa utvecklingen på detta område. Skulle det därvid visa sig, att cirkuläret
ej haft avsedd effekt, få såsom redan i promemorian framhållits ytterligare
åtgärder övervägas.

I>et i förevarande sammanhang omnämnda av Kungl. Maj :t den 11 maj
1951 utfärdade cirkuläret är så lydande.

Av ett flertal stadganden i militära rättegångslagen framgår att skvndsamhet
bör iakttagas vid handläggningen av militära brottmål. Det har nämligen
ansetts vara av synnerlig vikt för upprätthållande av disciplinen inom
krigsmakten samt för krigsmaktens effektivitet och funktionsduglighet
överhuvudtaget, atl militära brottmål i regel avgöras skyndsamt. Såsom
riksdagens militieombudsman i sin senaste ämbetsberättelse förklarar sig
hava iakttagit, hava emellertid militära mål i vilka åklagare och domstolar
medverkat icke alltid blivit behandlade och avgjorda med den skyndsamhet
som av hänsyn till militära förhållanden varit önskvärd. Med hänsyn härtill
vill Kungl. Maj :t härigenom för alla dem det vederbör understryka vikten
av att militära brottmål, i vilka åklagare och domstolar medverka, bliva
behandlade och avgjorda med all den skyndsamhet som omständigheterna
i det särskilda fallet kräva och medgiva. För domstolarnas vidkommande
erinras härvid om föreskrifterna i 88 § militära rältegångslagen, att utsättande
av förhandling i militärt mål bör ske efter samråd med vederbörande
chef och att där det med hänsyn till disciplinens upprätthållande eller eljest
finnes vara av vikt att målet skyndsamt avgöres särskilt sammanträde om
så erfordras skall utsättas att hållas så snart det lämpligen kan ske.

Från de synpunkter som ovan anförts bör under fredstid särskild skyndsamhet
i regel iakttagas vid behandling av mål om ansvar för sådant av
krigsman förövat brott som omförmäles i dels 9 kap. 8 §, 25 kap. 1—4 och

236

9 §§ samt 26 kap. strafflagen, dels ock It kap. 10 och 11 §§ samma lag, i
sistnämnda båda fall därest den brottslige vid gärningens begående var iklädd
militär tjänstedräkt. Då målet avser klagan över beslut, varigenom arrest
ålagts av befattningshavare vid krigsmakten, bör undantagslöst iakttagas att
målet prövas med största möjliga skyndsamhet. Sålunda har åklagaren att
ställa sig till noggrann efterrättelse stadgandena i 48 och 49 §§ militära rättegångslagen
att de åtgärder varom där är fråga skola verkställas så snart
ske kan, varvid åklagaren bör beakta att nöjaktig utredning kan hava åvägabragts
redan vid militärförhöret. Vidare bör domstolen låta sig angeläget
vara att så snart som möjligt utsätta förhör enligt 51 § nämnda lag.

Slutligen må understrykas vikten av att till åklagare hänskjutna militära
brottmål såvitt möjligt bliva avgjorda innan den misstänkte avslutat sin
tjänstgöring. Detta nödvändiggör i regel en särskilt skyndsam handläggning,
då brottet förövats under en mera kortvarig militärtjänstgöring, exempelvis
en repetitionsövning, eller mot slutet av en längre tjänstgöring.

5. Angående omfördelning i visst fall av meddelade auditörsförordnanden.

Ämbetsberättelsen till 1952 års riksdag innehåller (s. 247 f.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 16 oktober 1951 till Konungen avlåten
skrivelse angående omfördelning i visst fall av meddelade auditörsförordnanden.

I enlighet med vad i nämnda skrivelse ifrågasatts förordnade Kungl. Maj :t
den 14 december 1951 — med ändring därutinnan av kungl. brevet den 29
oktober 1948 angående arvoden till auditörer m. in. — att från och med den
1 januari 1952 auditören hos chefen för Västmanlands flygflottilj med flera
chefer skulle, i stället för auditören hos chefen för Södermanlands pansarregemente
med flera chefer, biträda jämväl chefen för ridskolan, därvid arvoden
åt nu ifrågavarande auditörer skulle utgå med oförändrade belopp.

6. Angående anteckning i militärt straffregister och å kontrollkort av straffföreläggande
för brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall

handläggas som militärt mål.

Ämbetsberättelsen till 1952 års riksdag innehåller (s. 248 ff.) redogörelse
för en av tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow den 30 november
1951 till Konungen avlåten skrivelse angående anteckning i militärt straffregister
och å kontrollkort av strafföreläggande för brott av beskaffenhet att
fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål. I skrivelsen anfördes
bland annat följande.

Genom olika författningsbestämmelser hade möjliggjorts att institutet
strafföreläggande skulle kunna tillämpas även i militära brottmål samt
sörjts för att de militära cheferna skulle erhålla kännedom om meddelade
strafförelägganden. I vad mån inom krigsmakten skulle vidtagas åtgärd i
anledning av erhållet besked om strafföreläggande syntes däremot icke ha
uttryckligen föreskrivits. Det vore angeläget att sådan ändring genomfördes

237

i gällande bestämmelser om förande av militärt straffregister att strafföreläggande
komme att i princip behandlas lika med domstols dom. Det förefölle
vidare vara önskvärt att, i samband med den ifrågasatta ändringen beträffande
straffregistreringen, gällande bestämmelser om kontrollkorts förande
förtydligades med hänsyn till förekomsten av strafförelägganden. På
grund av vad sålunda och i övrigt blivit anfört hemställdes, att Kungl. Maj :t
ville taga de framförda spörsmålen under övervägande.

Med anledning av tjänstförrättande militieombudsmannens ifrågavarande
framställning förordnades genom kungörelse den 25 september 1952 (nr
646) om ändrad lydelse av 17 och 57 §§ militära rättsvårdskungörelsen sålunda
att i 17 § infördes föreskrift att på kontrollkort skall antecknas jämväl
inkomna uppgifter om strafföreläggande och i 57 § stadgades att i militärt
straffregister skall antecknas straff som av åklagare förelagts för brott
av beskaffenhet, att fråga om ansvar därför skall handläggas såsom militärt
mål, såframt föreläggandet skall gälla som lagakraftvunnen dom.

Författningsändringen trädde i kraft den 1 november 1952.

7. Angående översyn av gällande bestämmelser om prövning i vissa fall av
värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning.

Den 21 mars 1952 avlät militieombudsmannen i förenäinnda ämne följande
skrivelse till Konungen.

»I ett av mig upptaget ärende rörande handläggningen vid Norra skånska
infanteriregementet av en från värnpliktige nr 259-4-35 Arne Larsson inkommen
skriftlig ansökan om ändrad krigsplacering till följd av sjukdom
har förekommit bland annat följande. Larsson åberopade till stöd för sin
ansökan ett läkarintyg, enligt vilket han led av angina pectoris, och hemställde
att bli överförd från trupptjänst till annan med hänsyn till hans
sjukdom lämplig tjänst. Regementsläkaren, till vilken ansökningen med det
åtföljande läkarintyget överlämnades för yttrande, antecknade å ansökningen
att bedömning av Larssons tjänstbarhet förutsatte specialundersökning
av denne. 1 skrivelse till Larsson från chefen för personalavdelningen vid
regementet, kaptenen Carl-Eric Roth, meddelades därefter, att ändring av
Larssons krigsplacering förutsatte att han enligt bestämmande av militärläkare
befanns böra hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad
än besiktningsgrupp 1, till vilken han vore hänförd, att om ej tillräckligt
starkt läkarintyg företeddes sådan nedgruppering icke kunde ske utan
särskild undersökning och att, enär av det i förevarande fall insända läkarintyget
icke framginge annat än att den angivna åkomman endast föranlett
ordination av en månads vila och medicin, regementsläkaren icke med stöd
av intyget kunnat ändra Larssons hänföring till besiktningsgrupp, i följd
varav krigsplaecringen skulle bestå. Sedan Larsson, under det utredning i
saken pågick hos militieombudsmannen, till regementet inkommit med ett

238

nytt läkarintyg, utvisande att Larsson fortfarande led av angina pectoris och
därför tillråtts att undvika kroppsansträngningar, blev Larsson av vederbörande
förbandsläkare förklarad tillfälligt oduglig till krigstjänst för tiden
till nästkommande inskrivningsförrättning. I samband med denna åtgärd
blev Larssons tidigare krigsplacering upphävd.

Efter prövning av förenämnda av mig upptagna ärende anförde jag i en
till regementschefen avlåten skrivelse bland annat följande:

När en värnpliktig under tid då han icke fullgör militärtjänstgöring anmäler
att han ådragit sig sjukdom (varmed här och i det följande jämställes
kroppsfel eller lyte) av beskaffenhet att inverka på hans tjänstbarbet, blir
tillvägagångssättet vid ärendets handläggning väsentligt olika, allteftersom
fråga är om fall, då sjukdomen antages kunna föranleda ändring i vederbörandes
värnpliktsförhållanden,1 eller fall då anledning till sådan ändring
icke föreligger men sjukdomen likväl kan vara av beskaffenhet att inverka
på den värnpliktiges krigsanvändning. I fortsättningen benämnas fall av
först angivet slag fall av typen A och fall tillhörande sistnämnda grupp fall
av typen B.

I fall av typen A ankommer prövningen av ärendet på inskrivningsnämnden
eller inskrivningschefen. I 12 § värnpliktslagen föreskrives nämligen
att, om på grund av värnpliktigs kroppsbeskaffenhet eller hälsotillstånd fråga
uppkommer om ändring av tidigare fattat beslut rörande hans krigsduglighel
eller rörande tilldelning eller uttagning, det åligger inskrivningsnämnd
att avgöra sådan fråga, och enligt stadgande i 96 § inskrivningsförordningen
äger inskrivningschef under tid då inskrivningsförrättning ej hålles
upptaga och fatta beslut i bland annat sådant ärende som nu nämnts,
där det med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes böra prövas
före nästinfallande inskrivningsförrättning.

Är fråga om fall av typen B ankommer handläggningen av ärendet uteslutande
å den myndighet som har att bestämma angående den värnpliktiges
krigsanvändning, vilket innebär att ärendet handlägges vid det förband som
är truppregistreringsmyndighet.

Ärenden rörande fall av typen A kunna anhängiggöras på olika sätt. I
34 § inskrivningsförordningen stadgas att den som på grund av sin kroppsbeskaffenhet
eller sitt hälsotillstånd önskar påkalla ändring av tidigare fattat
beslut rörande duglighet till krigstjänst, tilldelning eller uttagning bör
insända ansökan därom till vederbörande inskrivningsnämnd eller inskrivningschef
ävensom att framställning som nu sagts må göras jämväl vid personlig
inställelse vid inskrivningsförrättning eller inför inskrivningschefen.
Det förekommer emellertid även att anmälningar i fall av typen A göras till
det förband som är truppregistreringsmyndighet och sådan myndighet får
härigenom att förberedelsevis handlägga även sådana fall, oaktat den slutliga
prövningen här ankommer på inskrivningsnämnd eller inskrivningschef.

1 Härmed avses frikallelse från värnpliktens fullgörande eller ändring av sådan tidigare beslutad
tilldelning eller uttagning varom stadgas i 8 och 9 §§ inskrivningsförordningen.

239

Enligt särskilda föreskrifter som närmare beröras i det följande skall, om
vid sådan förberedande handläggning hos truppregistreringsmyndigheten
befinnes att ärendet bör i fortsättningen prövas såsom ett fall tillhörande
typen A, ärendet av truppregistreringsmyndigheten anmälas hos inskrivningschefen.
Enligt stadgande i 66 § sista stycket inskrivningsförordningen
skall sådan anmälan därefter handläggas i likhet med ansökan, som av
värnpliktig gjorts direkt hos inskrivningsnämnden eller inskrivningschefen.

Sedan ett ärende rörande fall av typen A på endera av nu angivna vägar
kommit under behandling av inskrivningsnämnd åligger det enligt föreskrift
i 34 § inskrivningsförordningen den värnpliktige att på kallelse personligen
inställa sig inför nämnden eller inskrivningschefen. Enligt särskild föreskrift
såväl i det tidigare gällande som i det nuvarande den 26 september
1951 av försvarets sjukvårdsstyrelse utfärdade provisoriska besiktningsreglementet
äger den prövande myndigheten föranstalta om för den värnpliktige
kostnadsfri poliklinisk specialundersökning å närmast belägna
militära eller civila sjukhus, då särskilda omständigheter föreligga som
göra det önskvärt att säker diagnos omgående ställes för att möjliggöra den
värnpliktiges klassificering. Enligt bestämmelser i kungörelsen om värnpliktsavlöning
(nr 881/1945) äger värnpliktig för undergående av sådan
besiktning och prövning varom nu är fråga efter vissa angivna grunder åtnjuta
antingen fri resa eller resekostnadsersättning och den värnpliktige
kan i samband med inställelse inför inskrivningschef även erhålla förplägnad,
inkvartering och sjukvård vid truppförband på sätt som gäller för värnpliktiga
under tjänstgöring.

Då det gäller den förberedande handläggningen hos truppregistreringsmyndigheten
av fall tillhörande typen A finnas icke — lika litet som beträffande
handläggningen därstädes av fall av typen B — några föreskrifter
som tillägga truppregistreringsmyndigheten befogenhet att kalla den värnpliktige
till personlig inställelse eller föranstalta om poliklinisk specialundersökning.
Icke heller föreligger här möjlighet att bereda den värnpliktige
kostnadsfria resor för inställelse hos truppregistreringsmyndigheten eller
kostnadsfri vistelse och sjukvård vid truppförbandet i samband med sådan
inställelse. Den fråga som här närmast uppkommer blir därför huru truppregistreringsmyndigheten
har att förfara i fall då den värnpliktige icke med
insända handlingar styrkt den anmälda sjukdomen eller, när det gäller
ärenden av typen A, icke heller gjort sannolikt att sådan sjukdom är för
handen som bör föranleda ärendets överlämnande till inskrivningschefen.

Anmälan från värnpliktig om ådragen sjukdom inkommer vanligen till
truppregistreringsmyndigheten i samband med den adresskontroll, som
truppregistreringsmyndigheten har att årligen ombesörja. De grundläggande
bestämmelserna om denna adresskontroll och vad därmed äger samband
återfinnas i 145 § inskrivningsförordningen. Enligt vad där stadgas
åligger det förbandschef att jämlikt föreskrifter, som meddelas i kommandoväg,
årligen så ofta förhållandena göra det erforderligt kontrollera, all
postförsändelse kan under registrerad adress komma värnpliktig tillhanda.

240

samt hos de värnpliktiga inhämta upplysningar om personliga förhållanden,
som kunna vara av militärt intresse. De särskilda föreskrifter, vartill
hänvisas i stadgandet, ha upptagits i Personalinstruktion, Del I, vars senaste
upplaga fastställts genom generalorder nr 3709/1945, och innehålla
bland annat följande. Det åligger truppregistreringsmyndighet att verkställa
adresskontrollen samt att hos de värnpliktiga inhämta erforderliga upplysningar
om personliga förhållanden, som kunna inverka på vederbörandes
tjänstgöring eller krigsanvändning (58 inom.). Adresskontrollen bör årligen
omfatta samtliga trupp registrerade värnpliktiga och företrädesvis äga
rum i samband med den årliga utsändningen av krigsplaceringsorder (59
inom.). Upplysningar rörande förhållanden, som kunna inverka på värnpliktigs
tjänstgöring eller krigsanvändning, infordras i samband med adresskontroll
samt eljest när behov av sådana upplysningar föreligga (60 mom.).
Vid adresskontrollen tillställes den värnpliktige en blankett till s. k. svarskort.
Upplysningar om personliga förhållanden, som kunna inverka på värnpliktigs
tjänstgöring eller krigsanvändning, infordras i regel med användande
av brevkort och svarskort enligt för adresskontroll fastställt formulär
(61 och 66 inom.). Å svarskortet finnes särskilt utrymme för uppgift
om ådragen bestående sjukdom som icke förut anmälts och som är av sådan
art att krigsdugligheten för framtiden kan påverkas därav. Enligt till
svarskortet hörande anvisningar skall vid anmälan om sjukdom även angivas
läkare eller sjukvårdsinrättning, som kan styrka sjukdomens art, och
upplysning lämnas om understöd som med anledning av sjukdomen må ha
åtnjutits av allmänna medel. Svarskort befordras avgiftsfritt med posten.
Enligt 35 § värnpliktslagen är värnpliktig skyldig att på anfordran lämna
militär myndighet erforderliga upplysningar rörande personliga förhållanden
av militärt intresse och att senast inom åtta dagar besvara sådan myndighets
skriftliga förfrågan därom. Underlåtenhet härutinnan kan medföra
bötesstraff och föranleda föreläggande vid vite att fullgöra ifrågavarande
skyldighet. På grund av detta stadgande är en värnpliktig väl skyldig att i
honom tillställt svarskort icke endast uppgiva ådragen bestående sjukdom
utan även i anslutning härtill lämna de upplysningar i övrigt, som föreskrivas
i de till svarskortet hörande anvisningarna. Någon skyldighet att
genom anskaffande av läkarintyg eller andra handlingar medverka till utredning
rörande sjukdomen föreligger däremot icke. — I förevarande sammanhang
är även att uppmärksamma det åliggande för truppregistreringsmyndighet,
varom föreskrift meddelats i 7 mom. andra stycket Personalinstruktion,
Del II (hemlig).

I fråga om förfarandet hos truppregistreringsmyndigheten, då från värnpliktig
inkommit anmälan om sjukdom, har av centrala värnpliktsbyrån
meddelats vissa föreskrifter, upptagna i »Iakttagelser och anvisningar i
värnplikts- och registreringsfrågor». Dessa föreskrifter avse förfarandet då
anmälan om sjukdomen gjorts i sådant svarskort som förut nämnts. I ett
dylikt meddelande nr 1/1945 föreskrives sålunda följande. Svarskort, som
innehålla uppgift om ådragen bestående sjukdom, skola överlämnas till ve -

241

derbörande truppförbandsläkare för granskning. Efter verkställd granskning
skall läkaren uppdela korten i två grupper, bestående den ena av kort,
vari anmälts sjukdom »som anses böra medföra ändring i värnpliktsförhållandena
(= ändrad tilldelning eller uttagning, frikallelse)», och den andra
gruppen av övriga kort. Sedan de sålunda uppdelade korten av läkaren återställts,
skall truppregistreringsmyndigheten till vederbörande inskrivningschef
lämna uppgift på värnpliktiga, vilkas svarskort hänförts till den förstnämnda
gruppen, varvid sådan uppgift skall anses utgöra anmälan, som
avses i 66 § sista stycket inskrivningsförordningen. Beträffande de värnpliktiga,
vilkas kort hänförts till den andra gruppen, skall däremot icke vidtagas
någon särskild åtgärd. Enligt ett sedermera utfärdat meddelande nr
1/1948 skola de värnpliktiga, vilkas svarskort hänförts till den förstnämnda
gruppen, omregistreras till inskrivningsexpeditionen.1 Det bör för sammanhangets
skull här framhållas att den grupp, vartill enligt de nu återgivna
föreskrifterna skola hänföras anmälda fall av sjukdom som anses böra medföra
ändring i vederbörandes värnpliktsförhållanden, motsvarar i det föregående
omnämnda fall, vilka betecknats såsom tillhörande typen A.

Vid en tillämpning av de av centrala värnpliktsbyrån sålunda meddelade
föreskrifterna möter i första hand spörsmålet huru det bör förfaras då uppgifterna
i en till truppregistreringsmyndigheten inkommen anmälan om
sjukdom väl icke utesluta men å andra sidan icke giva något mera påtagligt
stöd för att fråga är om sjukdom som kan föranleda ändring i vederbörandes
värnpliktsförhållanden. För att en anmäld sjukdom skall vara att
hänföra till fall av typen A och således medföra vederbörandes omregistrering
till inskrivningsexpeditionen förutsättes enligt de nämnda föreskrifterna
att sjukdomen »anses böra» medföra ändring i värnpliktsförhållandena.
Avfattningen giver vid handen att omregistrering icke skall ske med
mindre av den värnpliktige tillhandahållna eller av truppregistreringsmyndigheten
införskaffade upplysningar giva stöd för antagande att fråga är
om sjukdom, som kan föranleda ändring i vederbörandes värnpliktsförhållanden.
En sådan tolkning av den ifrågavarande bestämmelsen vinner även
stöd av vad i anvisningarna till svarskortet föreskrives om skyldighet att
jämväl lämna upplysning angående läkare eller sjukvårdsinrättning, som
kan styrka sjukdomens art, samt om understöd som med anledning av sjukdomen
utgått av allmänna medel. Härmed har givetvis åsyftats att bereda
möjlighet att i tveksamma fall även från andra håll än den värnpliktige
själv införskaffa upplysningar utöver vad svarskortet innehåller rörande
den anmälda sjukdomen. Det kan i detta sammanhang anmärkas att i 161 §
inskrivningsförordningen föreskrives att, då del för fastställande av värnpliktsförhållande
för värnpliktig finnes behövligt, förutom vissa andra angivna
myndigheter även förbandschef (d. v. s. truppregistreringsmyndighet)
äger göra framställning om upplysning hos myndighet, som förväntas kun 1

Bestämmelser av enahanda innehåll som de nu återgivna föreskrifterna i centrala värnpliktsbyråns
meddelanden nr 1/1915 och 1/1 48 ha upptayits i ett av centrala värnpliktsbyrån
den 96 januari 1952 framlagt utkast till ny Personalinstruktion Del I.

16 -,r»97853. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

242

na lämna sådan, samt att sådan myndighet är pliktig att, där så ske kan,
lämna sålunda begärda uppgifter.

Med hänsyn till vad ovan framhållits rörande hithörande i inskrivningsförordningen
och personalinstruktionen upptagna och av centrala värnpliktsbyrån
meddelade bestämmelser måste det förutsättas att, då till ett
truppförband i samband med adresskontroll eller eljest från värnpliktig inkommer
anmälan om ådragen bestående sjukdom, befattningshavare som
handlägger sådana ärenden är skyldig att i förekommande fall vidtaga åtgärder
för att i den mån så är möjligt införskaffa de ytterligare upplysningar
som kunna vara erforderliga för bedömande av huruvida fråga är om fall
av typen A och för det därav beroende ställningstagandet till huruvida den
värnpliktiges anmälan skall föranleda hans omregistrering till inskrivningsexpeditionen.
Såsom den föregående redogörelsen utvisar äro möjligheterna
att påfordra medverkan av den värnpliktige vid införskaffande av dylik
kompletterande utredning begränsade till att han vid ansvarspåföljd är skyldig
att inom viss tid på anfordran lämna upplysningar rörande personliga
förhållanden av militärt intresse. Redan med ledning av de uppgifter som
enligt vad ovan angivits skola i det vid adresskontrollen använda svarskortet
av den värnpliktige lämnas i anslutning till däri gjord anmälan om
sjukdom torde i åtskilliga fall från annat håll än från den värnpliktige själv
kunna inhämtas erforderliga upplysningar om sjukdomens beskaffenhet.
Om tillfyllestgörande utredning icke kan åstadkommas på detta sätt eller
genom föreläggande för den värnpliktige att fullständiga de upplysningar
han lämnat i samband med sin anmälan om sjukdomen står den möjligheten
till buds att vid hänvändelse till den värnpliktige för denne framhålles
lämpligheten av att han anskaffar och till förbandet överlämnar intyg av
läkare angående sjukdomen. Givetvis bör det härvid framhållas att den
värnpliktige har att själv vidkännas kostnaderna för intygets anskaffande. I
dylikt fall bör det även meddelas den värnpliktige att, därest han icke är i
tillfälle att inkomma med läkarintyg men anser att sjukdomen bör föranleda
ändring i värnpliktsförhållandena, han lämpligen bör ingiva ansökan om
sådan ändring till inskrivningsnämnden eller inskrivningschefen. Samtidigt
bör den värnpliktige underrättas om att han vid inställelse inför nämnden
eller inskrivningschefen kan, om det anses erforderligt, bli utan kostnad
för honom specialundersökt å sjukhus ävensom att han vid inställelsen
kommer i åtnjutande av fri resa eller resekostnadsersättning och, om han
inställer sig inför inskrivningschefen, under vistelse vid truppförband erhåller
kostnadsfri förplägnad, inkvartering och sjukvård.

Vad härefter angår fall där av värnpliktig anmäld sjukdom av truppregistreringsmyndigheten
bedömes icke böra föranleda ändring i hans värnpliktsförhållanden
och således icke heller hans omregistrering till inskrivningsexpeditionen
för fortsatt prövning av denna fråga, har förut framhållits
hurusom enligt centrala värnpliktsbyråns meddelande nr 1/1945 truppregistreringsmyndigheten
icke skall vidtaga någon åtgärd i fall då å svarskort
anmäld sjukdom icke anses böra medföra ändring i vederbörandes

243

värnpliktsförhållanden. I delta centrala värnpliktsbyråns meddelande göres
icke något undantag för fall där anledning föreligger till antagande att
sjukdomen kan inverka på den värnpliktiges krigsanvändning (i det föregående
betecknade såsom fall av typen B). Det må emellertid anmärkas, ~att
chefen för centrala värnpliktsbyrån i en den 21 april 1948 till samtliga inskrivningschefer
utsänd cirkulärskrivelse i fråga om ett fall, där en värnpliktig
anmält att han led av kronisk tarmkatarr, gjort ett uttalande, som
innebär att ändring beträffande den värnpliktiges krigsanvändning skulle
kunna vidtagas redan på grundval av anmälan om sjukdom, vars förhandenvaro
sannolikt skulle medföra att den värnpliktige borde hänföras till besiktningsgrupp
för lägre tjänstbarhetsgrad än den grupp han tillhör. Enligt
uttalandet borde i dylikt fall tidigare skedd krigsplacering upphävas men
den värnpliktige kvarstå vid truppförbandet för att närmare undersökas i
samband med inkallelse till repetitions- eller efterutbildningsövning eller
eventuell beredskapstjänstgöring. Det uttalande som gjorts i denna cirkulärskrivelse
till inskrivningscheferna — skrivelsen torde icke alls ha tillställts
förband där inskrivningschef ej finnes — står tydligen icke i överensstämmelse
med den förut omnämnda föreskriften i centrala värnpliktsbyråns
meddelande nr 1/1945, enligt vilken icke någon åtgärd skall av truppregistreringsmyndigheten
vidtagas i sådana fall som de nu avsedda. Det
synes för övrigt kunna ifrågasättas huruvida föreskrifter, som innebära att
truppregistreringsmyndigheterna kunna låta anstå med åtgärder för prövning
i förekommande fall av värnpliktigas krigsanvändning, överhuvudtaget
äro förenliga med de förut berörda, med stöd av 145 § inskrivningsförordningen
meddelade bestämmelserna 1 58 och 60 mom. personalinstruktionen
om skyldighet för truppregistreringsmyndighet att från värnpliktiga
infordra upplysningar rörande förhållanden som kunna inverka på deras
tjänstgöring eller krigsanvändning. Än mindre torde föreskrifter av nu
åsyftat innehåll låta sig förena med det förut omnämnda stadgandet i personalinstruktionen
del II. Vad nu anmärkts har föranlett mig att i särskild
ordning upptaga frågan om behovet av klarläggande bestämmelser i nu
berörda hänseende.

Handlingarna i ärendet utvisa att Larsson den 4 mars 1949 till regementet
inkom med skriftlig ansökan om ändrad krigsplacering på grund av
sjukdom, därvid Larsson hemställde att få tjänstgöra såsom krigskassor
eller i annan liknande befattning. Enligt ett av Larsson vid ansökningen
fogat, den 4 januari 1949 dagtecknat läkarintyg hade Larsson vid undersökning
den 22 december 1948 i och för sökande av sjuktjänstledighet från
civil befattning befunnits lida av angina pectoris och därför ordinerats eu
månads vila samt medicin. Larssons ansökan behandlades av Roth i egenskap
av chef för personalavdelningen, varest bland annat behandlades
ärenden rörande krigs- och fredsplacering och ändringar i värnplikts- och
tjänstgöringsförhållanden. Regementsläkaren, med vilken Roth rådförde sig.
antecknade å Larssons ansökan att bedömning av Larssons tjänstbarhet
förutsatte specialundersökning av denne. Det oaktat fattades icke något

244

beslut i ärendet förrän efter det Larsson den 30 april 1949 ånyo skriftligen
hänvänt sig till regementet. I en den 3 maj 1949 dagtecknad skrivelse
lämnade Roth meddelande till Larsson om beslutets innehåll. Enligt beskedet
förutsattes i Larssons fall för ändrad krigsplacering att han vid
läkarbesiktning hänfördes till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad
än besiktningsgrupp 1, vartill Larsson vore hänförd, och enär enligt läkarintyget
Larssons åkomma endast föranlett ordination av en månads vila
och medicin hade regementsläkaren icke med stöd av intyget kunnat ändra
Larssons hänföring till besiktningsgrupp. På grund därav hade enligt meddelandet
Larsson fått kvarstå i sin krigsplacering.

I avgivet yttrande har Ni uppgivit att Roths samråd med regementsläkaren
utmynnat i att läkarintyget icke ansetts utgöra tillräcklig grund för
ändring av tidigare beslut rörande hänföring till besiktningsgrupp och icke
heller syntes utvisa sådan bestående nedsättning av tjänstbarheten, att
ändrad krigsplacering vore påkallad. Vidare har Ni i yttrandet anfört, att
Roth med meddelandet till Larsson avsett bland annat att, därest Larsson
fortfarande vore sjuk och sjukdomen vore av allvarligare art, han borde
inkomma med nytt läkarintyg.

Det är uppenbart att det av Larsson åberopade läkarintyget varit alltför
litet upplysande för att möjliggöra ett bedömande huruvida sjukdomen var
av beskaffenhet att böra föranleda ändring i Larssons värnpliktsförhållanden.
Enär det icke utan vidare kunnat uteslutas att Larssons besvär härrört
från sjukdom av sådan beskaffenhet hade i enlighet med vad ovan framhållits
åtgärder bort vidtagas för inhämtande av upplysningar varigenom
sjukdomens beskaffenhet kunnat bedömas. Sålunda hade det enligt föreskrifterna
i 60 och 66 mom. personalinstruktionen ålegat Roth alt i första
hand, lämpligen med användande av blankett till svarskort, från Larsson
infordra sådana kompletterande upplysningar rörande den anmälda sjukdomen
som ansågos erforderliga och vidare att, därest omständigheterna föranlett
därtill, tillika utnyttja den i 161 § inskrivningsförordningen angivna
och enligt anvisningarna till svarskortet jämväl förutsatta utvägen att inhämta
ytterligare upplysningar från civil läkare eller sjukvårdsinrättning.
Om resultat icke kunnat nås med anlitande av nu angivna förfarande, hade
Roth lämpligen bort tillråda Larsson att insända nytt läkarintyg av innehåll
som möjliggjort ett bedömande av sjukdomens inverkan på Larssons tjänstbarhet,
varjämte Roth samtidigt bort upplysa Larsson om vilka möjligheter
som på sätt ovan angivits stått denne till buds att få frågan om hans
militära användbarhet med hänsyn till sjukdomen prövad. Larssons anmälan
om ådragen sjukdom har tillkommit på dennes eget initiativ och utan
samband med adresskontroll, som avsett ett större antal värnpliktiga. Det
lär vid sådant förhållande så mycket mindre kunna göras gällande att tid
icke stod till buds att ägna Larssons anmälan den handläggning som enligt
vad nu angivits bort ske.

Enligt vad i Edert yttrande uppgivits skulle Roth visserligen med sitt besked
till Larsson ha avsett bland annat att Larsson skulle föranledas att, om

245

sjukdomen vore av allvarligare art, inkomma med fullständigt läkarintyg.
Med hänsyn till att meddelandet till Larsson innefattat besked om ett,
såsom det kunde uppfattas, slutligt ställningstagande till dennes framställning
om ändrad krigsplacering, torde beskedet emellertid icke ha varit
ägnat att föranleda Larsson att anskaffa nytt läkarintyg. Om Roth avsett
detta borde han, innan beslut fattades med anledning av Larssons framställning,
ha på ett klargörande sätt underrättat Larsson därom.

Ehuru i enlighet med vad ovan angivits behandlingen av Larssons framställning
om ändrad krigsplacering synes kunna göras till föremål för
erinringar, har jag likväl med hänsyn till att åtgärder sedermera vidtagits
för att få till stånd omprövning av Larssons tjänstbarhet ansett mig kunna
låta bero vid de uttalanden som innefattas i det anförda.

Vad som framkommit genom den utredning, som verkställts i det av
Larsson hos mig anhängiggjorda och genom min förenämnda skrivelse till
chefen för Norra skånska infanteriregementet avslutade ärendet, har föranlett
mig att jämväl upptaga frågan huruvida icke behov föreligger av en
översyn i vissa hänseenden av de bestämmelser som berörts i min nämnda
skrivelse.

Av den i saken lämnade redogörelsen framgår hurusom, då eu i tjänst
icke varande värnpliktig anmäler att han ådragit sig sjukdom av beskaffenhet
att inverka på hans tjänstbarhet, förfarandet vid ärendets handläggning
blir väsentligt olika, allteftersom fråga är om fall, då sjukdomen antages
kunna föranleda ändring i vederbörandes värnpliktsförhållanden, eller
fall då anledning till sådan ändring icke föreligger men sjukdomen likväl
kan vara av beskaffenhet att inverka på den värnpliktiges krigsanvändning.
I redogörelsen har härom vidare framhållits följande. Ärenden tillhörande
den förstnämnda gruppen kunna anhängiggöras dels genom ansökan till
eller vid personlig inställelse av den värnpliktige hos vederbörande inskrivningsnämnd
eller inskrivningschef och dels genom anmälan av den värnpliktige
till det förband där han är truppregistrerad. Oavsett i vilken ordning
ärendet anhängiggjorts ankommer prövningen av ärendet på inskrivningsnämnden
eller inskrivningschefen. Har ärendet anhängiggjorts hos truppregistreringsmyndigheten
(förbandet) åligger det därför truppregistreringsmyndigheten
att, om den anmälda sjukdomen »anses böra medföra ändring
i värnpliktsförhål lande na», överlämna ärendet till inskrivningsmyndigheten
för slutlig prövning, vilket sker genom att den värnpliktige omregistreras
til! inskrivningsexpeditionen. Om ärendet icke gäller ändring i vederbörandes
värnpliktsförhållanden utan endast ifrågasatt ändring av tidigare
bestämd krigsplacering, ankommer handläggningen och prövningen av ärendet
uteslutande å truppregistreringsmyndigheten.

I min förenämnda skrivelse har jag vidare framhållit att det vid en riktig
tillämpning av nu gällande bestämmelser bör anses åligga befattningshavare,
som har att handlägga till truppregistreringsmyndigheten inkomna
anmälningar från värnpliktiga om ådragen sjukdom, att i förekommande

246

fall vidtaga åtgärder för att i den mån så är möjligt erhålla tillgång till de
ytterligare upplysningar, som äro erforderliga för bedömande av om den
anmälda sjukdomen är av beskaffenhet att kunna föranleda ändring i vederbörandes
värnpliktsförhållanden och för det därav beroende ställningstagandet
till huruvida den värnpliktiges anmälan skall föranleda hans omregistrering
till inskrivningsexpeditionen. Av den i skrivelsen lämnade redogörelsen
lär emellertid även framgå att hithörande föreskrifter påtagligt
brista i önskvärd klarhet. Vad som förekommit i omförmälda vid Norra
skånska infanteriregementet handlagda ärende torde också tillfullo ha
ådagalagt behovet av en översyn i syfte att åstadkomma tydliga bestämmelser
i nu förevarande avseende.

Vid den ifrågasatta översynen torde vidare finnas anledning överväga
huruvida för truppregistreringsmyndigheterna föreligger behov av mera vidsträckta
befogenheter än nuvarande bestämmelser inrymma då det gäller
att föranstalta om komplettering av den utredning, varå truppregistreringsmvndigheterna
i förekommande fall ha att grunda sin preliminära prövning
av ifrågasatt ändring i vederbörandes värnpliktsförhållanden. Av den
tidigare redogörelsen framgår, hurusom den för närvarande föreliggande
befogenheten härutinnan inskränker sig till följande åtgöranden, nämligen
dels åläggande med stöd av 35 § värnpliktslagen för den värnpliktige att vid
äventyr av bötesstraff eller vitesföreläggande lämna truppregistreringsmyndigheten
upplysningar rörande personliga förhållanden av militärt intresse
och dels införskaffande med stöd av 161 § inskrivningsförordningen av upplysningar
från myndigheter, som förväntas kunna tillhandagå därmed. Det
har förut även framhållits, hurusom i förevarande hänseende andra och
vidsträcktare möjligheter stå inskrivningsnämnder och inskrivningschefer
till buds vid handläggning av sådana ärenden varom nu är fråga. Sålunda
må erinras att, sedan ett dylikt ärende genom anmälan av den värnpliktige
själv eller av truppregistreringsmyndigheten kommit under behandling av
inskrivningsnämnd, det jämlikt 34 § inskrivningsförordningen åligger den
värnpliktige att på kallelse personligen infinna sig inför inskrivningsnämnden
eller inskrivningschefen, att enligt besiktningsreglementet inskrivningsmyndigheten
under vissa förutsättningar äger föranstalta om för den värnpliktige
kostnadsfri poliklinisk specialundersökning å närmast belägna militära
eller civila sjukhus, att enligt kungörelsen om värnpliktsavlöning
värnpliktig för undergående av sådan besiktning och prövning som nu
nämnts efter vissa angivna grunder åtnjuter antingen fri resa eller resekostnadsersättning,
och att enligt samma kungörelse den värnpliktige kan
i samband med inställelse inför inskrivningschef även erhålla förplägnad,
inkvartering och sjukvård vid truppförband på sätt som gäller för värnpliktiga
under tjänstgöring. Då det gäller hos truppregistreringsmyndigheten
anhängiggjorda ärenden rörande ifrågasatt ändring i vederbörandes värnpliktsförhållanden
kan visserligen föreligga möjlighet för truppregistreringsmyndigheten
att genom att omregistrera den värnpliktige till inskrivningsexpeditionen
bringa ärendet under behandling av inskrivningsnämnden eller

247

inskrivningschefen och därigenom åstadkomma att förutsättningar inträda
för utnyttjande av de möjligheter att fullständiga utredningen som enligt vad
nu angivits stå inskrivningsmyndigheterna till buds. Häremot kan dock
framhållas att enligt gällande föreskrifter omregistrering uppenbarligen icke
avses skola ske med mindre hos truppregistreringsmyndigheten föreliggande
upplysningar giva stöd för antagande att fråga är om sjukdom, som kan
föranleda ändring i vederbörandes värnpliktsförhållanden. Fråga blir då
närmast huruvida denna på truppregistreringsmyndigheterna ankommande
preliminära prövning kan på tillfredsställande sätt fullgöras med de begränsade
möjligheter, som enligt nuvarande bestämmelser stå dessa myndigheter
till buds då det gäller att införskaffa för prövningen erforderlig utredning.
Självfallet är det från såväl enskild som allmän synpunkt av vikt att icke
sådana ärenden som de nu ifrågavarande av truppregistreringsmyndigheterna
lämnas utan åtgärd till följd av bristande möjligheter att på den föreliggande
utredningen verkställa en sakligt grundad prövning. Enahanda
spörsmål möter då det gäller truppregistreringsmyndigheternas handläggning
av ärenden där det icke är fråga om ändring i vederbörandes värnpliktsförhållanden
men den anmälda sjukdomen likväl kan tinnas vara av beskaffenhet
att böra föranleda ändring av tidigare bestämd krigsplacering.
Dessa spörsmål beröras vidare i det följande i ett sammanhang.

I min skrivelse till regementschefen har framhållits hurusom enligt av
centrala värnpliktsbyrån i meddelande nr 1/1945 lämnade anvisningar
vilka även upptagits i ett nyligen framlagt förslag till ny personalinstruktion
— från värnpliktig inkommen anmälan om sjukdom, som anses icke böra
medföra ändring i hans värnpliktsförhållanden, ej skall föranleda någon
särskild åtgärd av truppregistreringsmyndigheten samt att denna föreskrift
måste innebära att, även om den anmälda sjukdomen anses kunna föranleda
ändring i förut bestämd krigsplacering, frågan härom icke skall bliva
föremål för vidare prövning från truppregistreringsmyndighetens sida. Av
redogörelsen i skrivelsen framgår emellertid tillika att, enligt uttalande i
en av chefen för centrala värnpliktsbyrån den 21 april 1948 till samtliga
inskrivningschefer utsänd cirkulärskrivelse, av värnpliktig anmäld sjukdom,
som befunnes icke böra föranleda ändring i hans värnpliktsförhållanden
men väl nedklassning till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad, även
borde medföra att tidigare bestämd krigsplacering upphävdes i avbidan å att
den värnpliktige såsom alltjämt kvarstående vid sitt förband bleve töremål
för närmare undersökning i samband med inkallelse till repetitions- eller
efterutbildningsövning eller eventuell beredskapstjänstgöring.

I min omförmälda skrivelse har — jämte det att där framhållits den bristande
överensstämmelsen mellan förenämnda från centrala värnpliktsbyrån
utgivna anvisningar — även ifrågasatts huruvida föreskrifter, som innebära
att truppregistreringsmyndigheterna kunna låta anstå med åtgärder
för prövning i förekommande fall av värnpliktigas krigsanvändning, äro förenliga
med vissa angivna bestämmelser i inskrivningsförordningen och personalinstruktionen.
Redan vad nu anmärkts torde utgöra anledning att när -

248

mare överväga vilken ordning som lämpligen bör gälla för prövning av sådana
fall där den anmälda sjukdomen kan föranleda ändring i vederbörandes
krigsplacering utan att härvid jämväl blir fråga om ändring i hans värnpliktsförhållanden.
Enligt mitt förmenande bör det uppenbarligen icke endast
i de enskilda värnpliktigas utan även i försvarets eget intresse eftersträvas
att uppkommen fråga huruvida av värnpliktig anmäld sjukdom, som
icke föranleder ändring i hans värnpliktsförhållanden, likväl bör medföra
ändring i tidigare bestämd krigsplacering snarast blir föi’emål för avgörande
och icke, såsom enligt de från centrala värnpliktsbyrån utgivna anvisningarna
synes vara avsett, uppskjutes till dess den värnpliktige vid en mer eller
mindre avlägsen eller oviss framtida tidpunkt inställer sig till tjänstgöring.
Olägenheterna med en sådan ordning framstå givetvis såsom mest påtagliga
i fall där det icke är att räkna med någon inkallelse av vederbörande förrän
han under inträffande beredskaps- eller krigstillstånd inställer sig till tjänstgöring
vid det förband i krigsorganisationen, varest han blivit krigsplacerad.
Uppenbart är också att olägenheterna i fråga ingalunda kunna förutsättas
vara begränsade till något mindre antal fall, enär det givetvis ofta måste inträffa
att den värnpliktiges anmälan om sjukdom icke utgör tillräckligt underlag
för bedömande av vare sig huruvida ändring bör ske i hans värnpliktsförhållanden
eller om sjukdomen eljest inverkar på hans krigsanvändning.
Vid tillämpning av centrala värnpliktsbyråns omförmälda meddelande
nr 1/1945 torde även sådana fall som de nu nämnda i regel bliva hänförda
till den grupp av ärenden, vari icke någon som helst åtgärd skall vidtagas
av truppregistreringsmyndigheten.

I sådana fall där redan den värnpliktiges anmälan om ådragen sjukdom
och andra av denne tillhandahållna eller eljest föreliggande handlingar utgöra
tillräcklig grund för ett tillförlitligt bedömande av frågan om ändrad
krigsplacering synes det knappast kunna föreligga något hinder för att
truppregistreringsmyndigheten utan uppskov prövar ärendet och vidtager
den ändring i angivna hänseende som må finnas påkallad. Huruvida det bör
ankomma på truppregistreringsmyndigheten att i fall då tillgängliga handlingar
icke lämna erforderlig ledning för omprövning av den värnpliktiges
krigsanvändning även vidtaga åtgärder för införskaffande av kompletterande
utredning torde i första hand bliva beroende av huruvida vid förbandet
finnes eller kan beredas tillgång till erforderlig personal för handhavandet
av dylika uppgifter. Ett bedömande härav förutsätter givetvis en närmare
undersökning av dessa förhållanden med beaktande tillika av de fördelar
både för de enskilda värnpliktiga och för krigsorganisationens ändamålsenlighet
som en revision av hithörande bestämmelser i ovan antydd riktning
måste innebära.

Om truppregistreringsmyndigheterna finnas böra vara verksamma för
införskaffande av utredning i och för prövning av vederbörandes krigsanvändning,
torde det även böra tillses att införskaffandet genom truppregistreringsmyndigheterna
av för prövningen erforderlig utredning kommer att
kunna ske med anlitande av mera effektiva utvägar än som för närvarande

249

stå till buds. Förut har framhållits hurusom enahanda spörsmål föreligger i
fråga om truppregistreringsmyndigheternas befattning med ärenden rörande
av anmäld sjukdom påkallad ändring i vederbörandes värnpliktsförhållanden.
Riktlinjerna för ett övervägande av nu angivna spörsmål torde såtillvida
vara givna att det i första hand bör undersökas om och i vad mån
de bestämmelser, varigenom på sätt ovan angivits möjligheter beretts inskrivningsmyndigheterna
att införskaffa utredning i hos dem anhängiga
ärenden, lämpligen kunna utsträckas sålunda att motsvarande möjligheter
beredas även truppregistreringsmyndigheterna i vad avser deras handläggning
av hithörande ärenden. Det torde kunna antagas att behov härav skall
finnas överlag föreligga i fråga om förbandens truppregistreringsmyndigheter
och i all synnerhet beträffande förband, där inskrivningschef icke linnes.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville taga under
övervägande av mig nu framförda spörsmål.»

8, Angående skyldighet för domstol att i vissa fall lämna meddelande om

skadeståndskrav i trafikmål.

Den 9 april 1952 avlät militieombudsmannen i förenämnda ämne följande
skrivelse till Konungen.

»Enligt 1 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon skall
sådan försäkring finnas å motorfordon som är registrerat här i riket eller
utan registrering här brukas i trafik. Försäkringen skall i princip tagas och
vidmakthållas av fordonets ägare. Undantagna från försäkringsplikt äro
vissa i 4 § samma lag uppräknade personer och sammanslutningar, däribland
staten. Om sådan ägare av motorfordon icke tagit trafikförsäkring
och i följd av trafik med fordonet uppstår skada, för vilken ägaren eljest
icke enligt lag är ansvarig, är ägaren pliktig att till den som lidit skadan
utgiva vad denne ägt utfå av försäkringsgivaren, om trafikförsäkring funnits.
I Eders Kungl. Maj :ts förordning den 3 maj 1946 med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap
och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, stadgas följande.
För skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap
eller traktortåg må staten av fordonets förare utkräva ersättning
endast om denne under färden gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 §
lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon
(numera ersatt av lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott)
eller om han orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
eller brukat fordonet utan lov. Vad föraren av fordonet nödgats utgiva
i ersättning för skada som tillfogats annan än staten äge han, där
skadan icke uppstått under nyss angivna förhållanden, av staten söka åter
i den mån staten är gentemot den skadelidande ansvarig för skadan. Vad
sålunda stadgas om staten tillhörigt fordon skall ock gälla med avseende å

250

fordon, som innehaves av staten med nyttjanderätt, varmed följer befogenhet
att anställa förare å fordonet. Enligt 22 § trafikförsäkringslagen är, om
mot ägare, brukare eller förare av motorfordon föres talan om ersättning
för skada i följd av trafik med fordonet, käranden skyldig att därom underrätta
den försäkringsanstalt, i vilken fordonet är försäkrat, i så god tid
att försäkringsgivaren kan inträda i rättegången. Visas det ej, då målet
förekommer till handläggning, att sådan underrättelse lämnats, skall enligt
samma lagrum domstolen giva käranden nödig tid därtill och, om denna
tid försittes, är käranden förlustig sin rätt mot försäkringsgivaren. Någon
motsvarande skyldighet att underrätta ägaren har icke ålagts den som vill
föra talan om ersättning för skada som uppkommit i trafik med motorfordon,
å vilket enligt bestämmelserna i 4 § trafikförsäkringslagen ägaren
icke tagit trafikförsäkring.

1 skrivelse till Eders Kungl. Maj :t den 26 april 1948 med förslag om ändring
av 22 § trafikförsäkringslagen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anfört, bland annat: Föreskrifterna i nämnda lagrum hade främst motiverats
med att det för försäkringsgivaren vore betydelsefullt att det icke
utan hans hörande bleve avgjort att och med vilket belopp skadestånd skulle
utgå. På grund av stadgandena i förordningen den 3 maj 1946 vore det i
regel staten som hade att svara för de skador, som uppkomme i trafik med
statens motorfordon. Ofta fördes emellertid skadeståndstalan emot föraren
i samband med av åklagaren anhängiggjort åtal och understundom erhölle
vederbörande statliga myndighet icke underrättelse om rättegången och
styrelsen betoges därför möjligheten att inträda i rättegången såsom mellankommande
part. Det vore dock uppenbart, att styrelsen med hänsyn till
förarens rätt att av staten söka åter vad han nödgats utgiva hade lika stort
intresse av att bliva underrättad om de mot föraren framställda ersättningskraven
som en försäkringsgivare i vad avsåge hos denne försäkrat fordon.
Styrelsen funne det därför angeläget att i trafikförsäkringslagen intoges föreskrift
av innebörd att, om mot brukare eller förare av motorfordon, som
tillhörde staten, fördes talan om ersättning för skada i följd av trafik med
fordonet, käranden skulle vara skyldig att, därest trafikförsäkring för fordonet
icke tecknats, underrätta vederbörande statliga myndighet om sin
avsikt att föra ersättningstalan i så god tid, att myndigheten hunne låta sig
representeras i rättegången. Den i 22 § i lagen föreskrivna påföljden för
kärande, som försuttit av domstolen utsatt tid för underrättelse, syntes böra
gälla även i förhållande till staten för det fall att fordonet brukats utan lov.
1 sådant fall hade nämligen staten icke annat ansvar än som skulle åligga
trafikförsäkringsgivare om bilen vore trafikförsäkrad.

I anledning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse avgavs yttrande
av justitiekanslersämbetet, som härjämte till Eders Kungl. Maj :t överlämnade
av ämbetet från ombudsmannen hos järnvägsstyrelsen och advokatfiskalen
i försvarets civilförvaltning infordrade yttranden. Ombudsmannen
hos järnvägsstyrelsen förklarade i sitt yttrande, att han instämde i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag under förutsättning att dess ge -

251

nomförande icke vore förenat med för stora lagtekniska svårigheter men anförde
tillika, att den upptagna frågan måhända kunde lösas på ett enklare
sätt genom att för motorfordonsförare vid statliga verk föreskreves att, om
inträffat missöde i trafik med något verkets fordon föranlett förarens instämmande
till domstol, denne vore pliktig att till verket lämna underrättelse
om dagen för målets förekomst. Advokatfiskalen i civilförvaltningen
ansåg att det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avsedda syftet skulle
kunna vinnas utan lagändring om det ålades domstolarna att tillse att i
mål där ersättningstalan fördes mot förare av motorfordon, för vilket enligt
4 § trafikförsäkringslagen försäkringsplikt icke förelåge och som ej det
oaktat vore trafikförsäkrat, underrättelse om målet i god tid före huvudförhandlingen
tillställdes fordonets ägare, med iakttagande att, om fordonet
ägdes av kronan, underrättelsen skulle med uppgift om fordonets registreringsnummer
tillställas den myndighet, som hade att bevaka kronans talan
i mål om ansvarighet för skada i följd av trafik med fordonet, eller ock den
myndighet, som disponerade fordonet.

Justitiekanslersämbetet anförde: Staten och andra i 4 § trafikförsäkringsiagen
omförmälda ägare av bilar, som icke tagit trafikförsäkring, hade
tydligen intresse av att erhålla kännedom om den ersättningstalan, som riktats
eller komme att riktas mot förare av sådant fordon. I förhållande till
andra ägare av bilar intoge emellertid nu ifrågavarande bilägare endast för
det fall, att bilen brukades utan lov, en särställning beträffande ersättningsskyldigheten
för skada till följd av trafik med bilen; de ägare, som icke
behövde hålla trafikförsäkring å sina bilar och jämväl underläte detta,
svarade nämligen även i berörda fall för trafikskada. I alla andra fall hade
angivna bilägare icke annan ansvarighet än den, egenskapen att vara ägare
till bil medförde, låt vara att dessa ägare, i motsats till andra, icke kunde
övervältra ansvarigheten å trafikförsäkringsgivare. En föreskrift av innehåll,
att skadelidande skulle vara skyldig att underrätta icke trafikförsäkringspliktiga
bilägare om sina skadeståndsanspråk, syntes i de vanliga fallen,
där ansvarigheten för ägaren således sammanfölle med den ansvarighet,
som åvilade varje annan ägare av bil, icke kunde förbindas med sådan
påföljd för underlåtenhet att efterkomma föreskriften, som stadgades i 22 §
trafikförsäkringslagen. Ett lagfästande av dylik påföljd skulle ju medföra,
att här avsedda bilägare finge en mera gynnad ställning än andra. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens framställning innefattade ej heller ett sådant
förslag. Alt meddela en föreskrift av ifrågasatt innehåll utan påföljd för
underlåtenhet att efterkomma densamma torde knappast hava tillräckligt
fog för sig. I de fall åter, då bil brukats utan lov. torde visserligen föreskrift
om underrättelseskyldighet kunna förbindas med påföljd för underlåtenhet
att fullgöra skyldigheten. Men något större behov av ett stadgande
med detta innehåll syntes icke finnas, eftersom nämnda fall endast mera
sällan inträffade. Såsom skäl emot den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden
läge det nära till hands att ytterligare anföra, att staten och därmed i förevarande
hänseende likställda bilägare rätteligen borde på annat sätt än ge -

252

nom den som lidit skadan kunna erhålla kännedom om att ersättningsanspråk
riktades mot någon av deras bilförare. Genom att anmoda sina bilförare
att lämna underrättelse om inträffad skada i följd av trafik med bil
skulle förevarande bilägare kunna antagas erhålla betryggande möjlighet att
vinna erforderliga upplysningar om väntad eller anhängiggjord skadeståndstalan.
Emellertid torde av dessa bilägare i varje fall staten på det sättet befinna
sig i undantagsställning, att inom vissa förvaltningsområden, särskilt
med omfattande personalorganisation, trots alla ansträngningar svårigheter
mötte att förmå bilförare eller dem närmast överordnade myndigheter att till
vederbörande insända erforderlig underrättelse om skadeståndsanspråk.
Framför allt syntes detta gälla inom försvarsväsendet. För statens del kunde
således anförda omständighet icke åberopas såsom skäl mot den föreslagna
lagändringen. Tvärtom syntes det kunna ifrågasättas, om icke i anslutning
till det förslag, som framlagts av advokatfiskalen vid försvarets
civilförvaltning i hans yttrande, domstolarna borde anmodas tillse, att där
ersättningstalan fördes mot förare av sådant staten tillhörigt motorfordon,
som icke vore trafikförsäkrat, underrättelse om målet, innefattande uppgift
om fordonets registreringsnummer, i god tid före huvudförhandlingen tillställdes
den myndighet, som hade att bevaka statens talan i dylika mål,
eller, om denna myndighet ej vore känd, den myndighet, som disponerade
fordonet, allt såframt denna myndighet icke redan ägde kännedom om
den mot föraren väckta talan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse torde icke ha föranlett någon
Eders Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

I detta sammanhang må framhållas, att i ett av 1945 års försäkringsutredning
den 15 juni 1949 avgivet betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring
m. m. (SOU 1949: 26) försäkringsplikten föreslagits utvidgad
till att omfatta även statens motorfordon, dock med undantag för sådant
fordon som tillhör krigsmakten eller av denna tagits i anspråk med nyttjanderätt.
Något stadgande om skyldighet för den som för ersättningstalan
mot förare eller brukare av motorfordon av sist angivet slag att underrätta
vederbörande förvaltningsmyndighet vid krigsmakten har icke upptagits
i förslaget. Även om sagda förslag blir upphöjt till lag, skulle sålunda det
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen väckta problemet kvarstå i vad avser
krigsmaktens motorfordon.

Vid en av mig den 15 juni 1951 förrättad inspektion av rådhusrätten i
Visby upptogs förevarande spörsmål av borgmästaren H. J. O. Löwenberg,
varvid denne anförde bland annat: I åtskilliga fall hade rådhusrätten i militära
mål, vari yrkats ansvar å förare av krigsmakten tillhörigt motorfordon
för ovarsam framfart, på yrkande av målsägande förpliktat den tilltalade
att utgiva skadestånd. Enligt vad som kommit till Löwenbergs kännedom
hade det alltemellanåt inträffat att föraren guldit det utdömda beloppet
och därefter icke, ehuru han därtill varit berättigad, av kronan sökt
åter vad han sålunda nödgats utgiva. Framför allt vore detta fallet, då det
gällde ersättning för mindre skador som uppkommit exempelvis å cyklar.

253

Det anförda syntes giva vid handen att de tilltalade i sådana mål icke från
vederbörande militära förvaltningsmyndighet komme i åtnjutande av det bistånd
för reglerande av skadeståndsfrågan, som kronan borde vara skyldig
lämna i lika mån som försäkringsbolagen då det gällde trafikförsäkrade motorfordon.

Sedan jag i den föreliggande frågan infordrat yttrande från försvarets
civilförvaltning, anförde civilförvaltningen i skrivelse den 11 september
1951: Då det tidigare ofta hänt att de militära myndigheterna icke till vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet anmält inträffade skadefall i följd
av trafik med krigsmakten tillhöriga motorfordon, hade under år 1948 inom
civilförvaltningens advokatfiskalskontor — som vore centralt organ inom
försvarsväsendet för utredning av mål angående dylika skadefall — utarbetats
ett formulär för skadeanmälan, vilket tillställts de militära förband som
disponerade motorfordon. I den mån dylik anmälan inkoinme, syntes någon
fara för enskild persons förfång icke föreligga. Då det, såsom undantagsvis
förekommit, blivit bekant för advokatfiskalen, att en förare utgivit ersättning,
hade advokatfiskalen tagit initiativ till att föraren i mån av befogenhet
fått sitt åter. Beträffande frågan om skyldighet att i militära trafikmål
underrätta kronan om föreliggande skadeståndsanspråk hade civilförvaltningen
yttrat sig i utlåtande den 27 oktober 1949 till chefen för handelsdepartementet
med anledning av remiss å 1945 års försäkringsutrednings
betänkande. Civilförvaltningen hade därvid anfört: »Beträffande lagförslaget
synes anledning föreligga till en erinran, som för övrigt även kan framställas
mot nu gällande lag, nämligen angående skadelidandes underrättelseskyldighet
(18 §). Då kronans ställning beträffande krigsmaktens motorfordon
i väsentliga hänseenden är jämförlig med en försäkringsgivares, borde
även kronan beredas säkerhet för att komma i åtnjutande av den förmån,
som består i möjligheten att kunna inträda i rättegång om trafikskada på
egen förares sida. Betydande olägenheter ha nämligen uppstått genom att
kronan antingen icke alls eller ock för sent erhållit kännedom om förekomsten
av sådana mål. Ehuru påföljd av talans förlust mot kronan såsom ägare
av krigsmaktens motorfordon icke lärer kunna stadgas för utebliven underrättelse
om rättegång mot förare av dylika fordon, borde domstolarna likväl
i någon form åläggas alt tillse, att kronan vid behov skall erhålla meddelande
om, att rättegång anhängiggjorts, i så god tid, att intervention må
kunna ske. Om av hänsyn till följdriktigheten bestämmelse av sådant innehåll
icke kan intagas i förevarande lag, som icke avser krigsmaktens fordon,
bör särskild författning i ämnet utfärdas.» Med hänvisning till vad civilförvaltningen
sålunda tidigare anfört ville civilförvaltningen såsom sin uppfattning
uttala att fullt säkra garantier mot missförhållanden av påtalad art
icke kunde skapas i annan form än genom en bestämmelse av i remissvaret
angiven innebörd.

Såsom antytts i civilförvaltningens till mig avgivna yttrande ankommer
det på advokatfiskalskontoret i civilförvaltningen såsom centralt organ att
verkställa utredning rörande ersättningskrav mot kronan i anledning av

254

skador, som uppstått i följd av trafik med krigsmaktens motorfordon. Advokatfiskalskontoret
utför även kronans talan i hithörande mål. Med hänsyn
till det stora antalet över hela landet spridda militära förband och myndigheter
som disponera över motorfordon måste självfallet betydande svårigheter
förefinnas att inom krigsmaktens organisation åstadkomma en anordning,
varigenom det centrala organet i alla förekommande fall erhåller underrättelse
om ersättningsanspråk som i trafikmål väckas mot förare av
krigsmaktens motorfordon. Vad civilförvaltningen anfört i nyss berörda
yttrande ävensom vad som förekommit i samband med min inspektion av
rådhusrätten i Visby torde också giva belägg för att med nuvarande författningsbestämmelser
risk föreligger för att rättsförluster kunna uppkomma
för förare av kronans motorfordon. Det synes mig därför angeläget att den
föreliggande frågan snarast blir reglerad. Enligt min mening synes den
praktiskt mest lämpliga lösningen vara att finna i den av såväl justitiekanslersäinbetet
som civilförvaltningen ifrågasatta anordningen att underrättelseplikten
ålägges den domstol som upptager målet.

Med hänvisning till 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktionen får jag hemställa att Eders Kungl. Maj :t ville till övervägande
upptaga ovan berörda spörsmål.»

9. Angående fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom

disciplinstraff ålagts.

Den 10 november 1952 avlät militieombudsmannen i förenämnda ämne
följande skrivelse till Konungen.

»I 6 § militära rättegångslagen föreskrives att med avseende å rättegången
i militära mål skall i tillämpliga delar, där ej i nämnda lag eller eljest
är särskilt stadgat, gälla vad om rättegång i allmänhet är föreskrivet, därvid
disciplinstraff skall anses lika med böter.

Enligt 54 kap. 9 § rättegångsbalken må talan mot hovrätts dom eller slutliga
beslut i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, ej i vidare mån än
som framgår av 10 § komma under högsta domstolens prövning, med mindre
högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill.

I 10 § nämnda kapitel stadgas att prövningstillstånd må meddelas allenast
om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar att talans prövning
eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga (första
punkten); eller om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill
hovrätten kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl
förekomma till talans prövning (andra punkten).

Enligt 12 § andra stycket samma kapitel må i anledning av talan rörande
ansvar prövningstillstånd enligt 10 § andra punkten ej meddelas tilltalad
med mindre talan avser brott, varå straffarbete eller avsättning kan följa,
eller ock annat brott och den tilltalade förklarats straffri på grund av sin

255

sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd med straffs ådömande eller för
brottet dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller
till ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter
ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under 1 500 kronor
eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under nämnda
belopp eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering.

I skrivelse den 27 mars 1952 till envar av rikets hovrätter anförde jag
följande: Fråga hade uppkommit huruvida då hovrätt dömt tilltalad till arreststraff
i fall då talan icke avsett brott, varå straffarbete eller avsättning
kan följa, prövningstillstånd finge meddelas den tilltalade enligt såväl
första som andra punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken eller allenast
enligt första punkten i nämnda lagrum. Då enligt stadgande i 54 kap.
12 § frågan härom i fall då böter ådöints gjorts beroende av dagsböternas
antal eller, i fråga om penningböter, bötesbeloppets storlek, gåve den i 6 §
militära rältegångslagen intagna regeln om disciplinstraffs likställande i
processuellt hänseende med böter uppenbarligen ingen ledning för spörsmålets
bedömande. Icke heller förarbetena till sistnämnda lagrum lämnade
någon ledning härvidlag. Då det vid nu angivna förhållanden kunde finnas
skäl för en framställning från min sida om lagändring i förtydligande syfte
hemställdes att hovrätten ville inkomma dels med yttrande angående huru
vid hovrätten förfarits vid meddelande av fullföljdshänvisningar i berörda
fall och huruvida enligt hovrättens mening lagändring i frågan vore påkallad,
dels ock med de ytterligare upplysningar som kunde lämnas i och
för frågans bedömande.

I avgivna yttranden ha hovrätterna anfört följande.

Sven hovrätt: Den i 0 § militära rättegångslagen intagna regeln om disciplinstraffs
likställande i processuellt hänseende med böter gåve, såsom i militieombudsmannens
skrivelse anförts, icke ledning för bedömande av det
spörsmål, som i skrivelsen upptagits till behandling. Icke heller förarbetena
till nämnda lagrum gåve någon ledning i detta hänseende. Innan hovrätten
lämnade en redogörelse för huru hovrätten förfarit vid meddelande av fullföljdshänvisningar
uti ifrågavarande fall, ville hovrätten något beröra den
likartade 1''ullföljdsfråga, som uppkom i krigshovrätten vid ådömande av
arreststraff. Enligt 22 § strafflagen för krigsmakten var disciplinstraff arrest
av fyra olika slag; arrest utan bevakning och vaktarrest kunde åläggas
minst en dag och högst femton dagar; för övriga slag av arrest
skärpt arrest och sträng arrest — var maximitiden lägre än femton dagar.
I 103 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgades, att i
avseende på rättegång vid krigsdomstol och verkställighet av dess utslag
skulle i allt, varom ej i sistnämnda lag eller i annan lag eller författning
vore särskilt stadgat, lända till efterrättelse vad i fråga om rättegång rid
allmän domstol och verkställighet av dess utslag funnes föreskrivet, där det
vore tillämpligt. 30 kap. It) § äldre rättegångsbalken upptog beträffande
prövningstillstånd bestämmelser, som, såvitt nu är i fråga, voro av samma

256

innehåll som reglerna i 54 kap. 12 § nya rättegångsbalken. Utöver nämnda
bestämmelser i lagen om krigsdomstolar och äldre rättegångsbalken fanns
i äldre lagstiftning icke någon processuell föreskrift av betydelse för avgörande
av frågan huruvida, då krigshovråtten dömde tilltalad till arreststraff
i fall talan icke avsett brott, varå straffarbete eller avsättning kunde följa,
fullföljdshänvisning om prövningstillstånd skulle meddelas den tilltalade
enligt såväl första som andra punkten i 30 kap. 9 § första stycket äldre rättegångsbalken
eller allenast enligt första punkten i samma lagrum. Emellertid
gav krigshovråtten enligt gammal praxis i nu berörda fall alltid fullföljdshänvisning
allenast enligt första punkten. Ett stöd härför utgjorde
vissa bestämmelser i 15 § strafflagen för krigsmakten och 4 § lagen om
införande av nya strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes samt vad i avseende därå iakttagas
skall. I förra lagrummet uppräknades de straffarter, som användes för brott
efter strafflagen för krigsmakten, och enligt uppräkningen var disciplinstraffet
upptaget efter bötesstraffet; i senare lagrummet föreskrevs, att vid
bestraffande av brott, som förövats innan nya strafflagen för krigsmakten
blivit gällande, disciplinstraff skulle anses lindrigare än böter. Å andra
sidan stadgades i 47 § strafflagen för krigsmakten, bland annat, alt i fråga
om tid för åtal av brott och för verkställande av utslag disciplinstraff skulle
anses lika med fängelse enligt allmän lag. -—• Hovrätten överginge härefter
till att redogöra för huru hovrätten förfarit vid meddelande av fullföljdshänvisningar.
Praxis syntes under den första tiden av den nya lagstiftningens
tillämpning ha varit något vacklande, då — som ovan anförts - varken
av 6 § militära rättegångslagen eller förarbetena till detta lagrum ledning
erhölles för bedömandet av spörsmålet. Sålunda hade anvisning om prövningstillstånd
ibland meddelats enligt såväl första som andra punkten i
54 kap. 10 § nya rättegångsbalken samt ibland allenast enligt första punkten
i samma lagrum. Under de senare åren hade emellertid den praxis utbildat
sig, att fullföljdshänvisning givits enligt båda punkterna i fall då hovrätten
dömt till ett längre arreststraff samt allenast enligt första punkten i
fall då hovrätten ådömt ett kortvarigare arreststraff. Gränsen mellan ett
kortare och ett längre arreststraff hade dragits vid arrest femton dagar. Att
hovrätten ej stannat för att lämna hänvisning allenast enligt första punkten
hade sin grund i att maximitiden för det genom den nya lagstiftningen
införda arreststraffet bestämts till trettio dagar, d. v. s. lika lång lid som det
lägsta fängelsestraffet. Att å andra sidan meddela hänvisning enligt båda
punkterna hade ej ansetts lämpligt med hänsyn till att ett kortare arreststraff
i fullföljdshänseende, liksom tidigare, torde kunna anses jämställt
med ett lindrigare bötesstraff. Att gränsen mellan de olika slagen av fullföljd
dragits på sätt nu sagts sammanhängde dels med den praxis, krigshovrätten
tillämpat, och dels med det förhållandet att arrest femton dagar låge
ungefär mitt emellan minsta och längsta liden för arreststraffet, därvid jämförelse
skett med den bestämmelse i 54 kap. 12 § nya rättegångsbalken, som
avsåge gränsdragningen vid det mitt på bötesskalan liggande straffet sextio

257

dagsböter. På grund av vad sålunda upptagits ansåge hovrätten en lagändring
påkallad. Enligt hovrättens mening borde fullföljden därvid regleras
i enlighet med hovrättens numera tillämpade praxis så att hänvisning om
prövningstillstånd allenast enligt första punkten i 54 kap. 10 § nya rättegångsbalken
meddelas i fall då arrest ådöines i högst femton dagar samt att
hänvisning enligt såväl första som andra punkten i nämnda lagrum meddelas
i fall då arrest ådömes för längre tid än femton dagar. Hovrätten åberopade
till stöd för sin uppfattning de skäl och omständigheter, för vilka redogjorts
i samband med upplysningarna om hovrättens praxis. Därjämte hänvisades
till 8 § militära rättegångslagen, i vilket lagrum stadgades, bland
annat, att straff finge åläggas i disciplinmål allenast om straffet funnes böra
bestämmas till arrest i högst femton dagar. Slutligen ville hovrätten väcka
frågan huruvida icke en lagändring borde omfatta jämväl det andra slaget
av disciplinstraff eller disciplinbot. Visserligen meddelades regelmässigt fullfölj
dshänvisning allenast enligt första punkten, då hovrätten dömde till disciplinbot,
och någon tvekan i detta avseende hade ej förekommit. Emellertid
lämnade 6 § militära rättegångslagen och förarbetena till detta lagrum ej
heller beträffande disciplinbot någon ledning för fullföljdsfrågan.

Göta hovrätt: Under tiden från och med den 1 januari 1949 hade frågan
för hovrättens del varit aktuell i sex fall vid meddelande av fullfölj dshänvisning.
Av de tilltalade hade i dessa fall en dömts till femton dagars arrest, en
till arrest tio dagar med avdrag för redan avtjänade sex dagar ävensom till
trettio dagsböter samt fyra envar till åtta dagars arrest, varvid i ett fall
avdrag skulle ske med vad den tilltalade redan kunde ha avtjänat av straffet.
I samtliga fall hade i fullföljdshänvisningen angivits att prövningstillstånd
kunde meddelas endast enligt första punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken.
Enär icke i något stadgande angivits om eller när prövningstillstånd
jämlikt 10 § andra punkten i nu avsedda fall finge meddelas, måste vid
lämnande av fullföljdshänvisning bedömandet av ifrågavarande spörsmål
ske på det sätt att arreststraffet — som enligt 6 § militära rättegångslagen
i processuellt hänseende vore likställt med böter — vägdes mot de i 54
kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken angivna bötesstraffen. Delta förfarande
torde beträffande kortvariga arreststraff knappast kunna giva annat
resultat än att arreststraffet icke nådde upp till det straffminimum, som
erfordrades för att prövningstillstånd jämlikt andra punkten finge meddelas.
Då emellertid någon norm eller eljest någon regel för en direkt jämförelse
icke funnes, bleve bedömandet vanskligt och vid långvarigare arreststraff
eller i fall då den tilltalade dömts till såväl arrest som böter kunde
tvekan uppstå huruvida icke prövningstillstånd jämlikt andra punkten borde
få meddelas. Med hänsyn till den osäkerhet vid bedömandet som frånvaron
av klara regler i förevarande hänseende sålunda medförde ansåge hovrätten
en författningsändring i förtydligande syfte önskvärd. Vid meddelande
av fullföljdshänvisning för tilltalad, som dömts till disciplinbot, hade
hovrätten i samtliga fall angivit, att prövningstillstånd kunde meddelas en 17—527S53.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

258

dast enligt 10 § första punkten. Ehuru det väl knappast kunde anses att vid
ådömande av disciplinbot — då jämförelse med dagsböter tedde sig naturlig
— prövningstillstånd jämlikt 10 § andra punkten skulle kunna meddelas,
såframt talan icke avsett brott varå straffarbete eller avsättning kunde
följa, torde dock för tydlighetens skull ett stadgande härom vara lämpligt,
därest beträffande arreststraffen ifrågasatt författningsändring skedde.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: I det av militieombudsmannen angivna
fallet hade hovrätten ansett prövningstillstånd kunna meddelas den
tilltalade allenast enligt första punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken. Hovrätten
hade menat att 6 § militära rättegångslagen närmast föranledde en
sådan tolkning. Enligt hovrättens mening förelåge behov av en lagändring
i förtydligande syfte. Det syntes motiverat att arrest i fullföljdshänseende
likställdes med fängelse.

Hovrätten för Västra Sverige: Hovrätten hade i ifrågavarande fall i fullföljdshänvisningarna
upptagit, att prövningstillstånd kunde meddelas de
tilltalade endast enligt första punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken. De
ådömda arreststraffen hade uppgått till minst sex högst femton dagar.
Ifrågavarande tolkningsspörsmål torde till en början böra ses mot bakgrunden
av tidigare stadganden om inskränkningar i fullföljdsrätten. Enligt lagen
den 14 maj 1915 om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken föreskrevs
i 30 kap. 6 § 1 mom. nämnda balk, bland annat, att i brottmål, som
fullföljts i hovrätt, ändring i hovrättens slutliga utslag ej finge sökas av
tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden för
brott, som i lag vore belagt med straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning
av ämbete på viss tid. Samtidigt stadgades i 13 § samma kapitel om
möjlighet för enskild part att, bland annat i fall där fullföljd av talan enligt
6 § ej fick äga rum, erhålla prejudikat- och intressedispens. I rättsfallen
N. J. A. 1916 s. 121 och 1917 s. 517 fastslogs att tilltalad, som av krigshovrätten
dömts till arrest jämlikt den allmänna tjänstefelsbestäinmelsen i
130 § dåvarande strafflagen för krigsmakten, kunde utan dispens fullfölja
talan till högsta domstolen. Genom lag den 5 maj 1933 erhöll emellertid 30
kap. 6 § rättegångsbalken ändrad lydelse. Därvid stadgades i paragrafens
första moment bland annat att ändring ej finge sökas av tilltalad, med
mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden för brott, varå straffarbete
eller avsättning efter lag kunde följa, eller för annat brott dömts till
fängelse, mistning av ämbete på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter
omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra kronor. Vid förarbetena
till denna ändring anförde vederbörande departementschef (jfi
N. J. A. avd. II 1933 s. 802): »De i 30 kap. R.B. stadgade inskränkningarna
i rätten att fullfölja talan mot hovrätts utslag gälla jämväl utslag som meddelats
av krigsöverdomstol.---. Om 30 kap. 6 § R.B. erhåller det nya

innehåll i fråga om tilltalads fullföljdsrätt som förut angivits, kommer
detta för krigsrättsmålens del att betyda, att den ovillkorliga fullföljdsrätten
bibehålies vid brott som kunna medföra straffarbete, varemot vid övriga
brott det ådömda straffet blir avgörande. Har detta stannat vid disciplin -

259

straff eller dagsböter under 60, får talan icke fullföljas till H. D.» Efter den
1 juli 1933, då ifrågavarande lagändring trädde i kraft, blev alltså möjligheten
för tilltalad att från krigsöverdomstol fullfölja talan till högsta domstolen
väsentligt beskuren. De i 54 kap. 12 § andra stycket nya rättegångsbalken
givna bestämmelserna anslöte sig i huvudsak till 30 kap. 6 § 1 mom.
äldre rättegångsbalken i dess lydelse enligt lagen den 5 maj 1933 (jfr SOU
1938: 44 s. 558). Den väsentliga skillnaden mellan stadgandena bestode däri,
att de förut gällande begränsningarna i fullföljdsrätten, vilka hänförde sig
till brottets svårhet, nu anknutits till prövningen av frågan huruvida prövningstillstånd
skulle meddelas, och att denna fråga skulle bedömas med
hänsyn till den omfattning i vilken talan fullföljts. I detta sammanhang
kunde erinras om att statsmakterna år 1945, för att nedbringa den dåvarande
arbetsbalansen i högsta domstolen, ändrat bestämmelserna om fullföljdsrätten
i 30 kap. äldre rättegångsbalken till huvudsaklig överensstämmelse
med nya rättegångsbalkens fullföljdsregler. I den tidigare militära
straff- och processlagstiftningen hade icke funnits någon allmänt gällande
bestämmelse om förhållandet mellan disciplinstraff och böter (jfr emellertid
47 § i strafflagen för krigsmakten). Förarbetena till 6 § militära rättegångslagen
innehölle icke något som tydde på att man genom regeln att
disciplinstraff skulle i processuellt hänseende anses lika med böter avsett
att vidga möjligheterna för tilltalad, som av hovrätt dömts till disciplinstraff,
att få sin talan prövad av högsta domstolen. Särskilt med hänsyn
till att högsta strafftiden för arrest genom 1948 års lag om disciplinstraff
för krigsmän samtidigt höjdes från tidigare femton till trettio dagar, kunde
det i och för sig ha varit naturligt att saken förts på tal. Det kunde erinras
om att man i 8 § militära rättegångslagen meddelade en bestämmelse av
innebörd att befälhavare ej skulle kunna ålägga längre tids arrest än förut,
femton dagar. Någon fastställd beräkningsgrund för huruvida visst arreststraff
skulle anses ekvivalent med eller svårare än sextio dagsböter funnes
icke. På grundval av det anförda torde man kunna antaga, att det icke varit
lagstiftarens mening att prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § andra punkten
rättegångsbalken finge meddelas den tilltalade i fall, då denne av hovrätt
dömts till disciplinstraff för brott, varå straffarbete eller avsättning
ej kan följa. Hovrätten funne ej heller i och för sig önskvärt eller befogat
att s. k. ändringsdispens kunde meddelas i sådana fall. Med utgångspunkt
från hovrättens tolkning av lagstiftarens mening framstode utformningen
av 6 § militära rättegångslagen såsom icke fullt adekvat. Under hänvisning
till vad sålunda anförts finge hovrätten uttala, att skäl syntes föreligga till
väckande av fråga om ändring av 6 § militära rättegångslagen.

Hovrätten för Nedre Norrland: Antalet till hovrätten fullföljda militära
brottmål hade hittills varit obetydligt. Efter militära rättegångslagens ikraftträdande
den 1 januari 1949 hade hovrätten ådömt arreststraff i endast två
fall, därav blott i det ena för brott varå icke kunnat följa straffarbete eller
avsättning. I sistberörda mål hade den tilltalade av underrätten dömts jämlikt
26 kap. It §, 12 kap. 2 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen ävensom

260

3 § lagen om disciplinstraff för krigsmän för undanhållande och ringa urkundsförfalskning
till disciplinstraff av arrest i tjugufem dagar. Hovrätten,
som ej fann skäl göra ändring i underrättens dom, angav i fullföljdshänvisningen
att prövningstillstånd kunde meddelas endast jämlikt 54 kap.
10 § första punkten rättegångsbalken. Varken militära rättegångslagen eller
dess förarbeten syntes såsom av militieombudsmannen framhållits kunna
ge något svar på frågan huruvida en tilltalad i ett fall som det sistberörda
skulle ha möjlighet att erhålla prövningstillstånd även jämlikt 54 kap. 10 §
andra punkten rättegångsbalken. Av förarbetena till lagen om disciplinstraff
för krigsmän syntes framgå att arrest vore avsett som en lindrigare straffart
än fängelse. Även om ett arreststraff kunde nå samma varaktighet som
lägsta fängelsestraff förelåge också mellan de båda straffarterna sådana påtagliga
olikheter i fråga om sättet och platsen för verkställigheten att arreststraffet
ur den dömdes synpunkt torde framstå som lindrigare än fängelse.
En viss ledning för jämförelse mellan arreststraff och böter skulle kunna
hämtas från lagen om verkställighet av bötesstraff. Enligt denna lag motsvarade
vid förvandling sextio dagsböter -—- som jämlikt 54 kap. 12 § rättegångsbalken
vore det lägsta straff vid vilket prövningstillstånd på grund
av 54 kap. 10 § andra punkten samma balk finge meddelas — fängelse fyrtiofem
dagar. Eftersom arrest aldrig kan ådömas för längre tid än trettio
dagar skulle — även för det fall att arrest och fängelse ansåges som lika
svåra straff — ett arreststraff under alla omständigheter kunna anses som
lindrigare än sextio dagsböter. Med detta betraktelsesätt skulle därför prövningstillstånd
i förevarande fall kunna meddelas endast jämlikt 54 kap.
10 § första punkten rättegångsbalken. Även sakliga skäl syntes tala för att
en tilltalad som av hovrätt dömts till arrest för brott, varå icke kunde
följa straffarbete eller avsättning, icke borde få prövningstillstånd annat
än jämlikt 54 kap. 10 § första punkten rättegångsbalken. Enligt 91 § militära
rättegångslagen skulle domstols dom eller beslut, varigenom disciplinstraff
ålagts, gå i verkställighet utan hinder av att domen eller beslutet
icke vunnit laga kraft, där ej domstolen annorlunda förordnat. Med
hänsyn härtill kunde det antagas att en sådan dom vanligen vore verkställd
redan innan den komme under hovrättens prövning. Den dömdes
intresse av att överklaga hovrättens avgörande torde därför kunna antagas
ej sällan vara ringa. Det måste vidare enligt hovrättens mening kunna förutsättas
att i de mål, i vilka disciplinstraff komme till användning, rättssäkerhetens
krav bleve på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda genom
målets prövning av två domstolar. Hovrätten tillstyrkte emellertid att en lagändring
i förtydligande syfte skedde. I anslutning till vad ovan anförts syntes
militära rättegångslagen härvid böra kompletteras med ett stadgande
av innehåll att tilltalad, som av hovrätt dömts till arrest för brott, varå icke
kunde följa straffarbete eller avsättning, vid fullföljd av talan mot hovrättens
dom eller beslut skulle kunna erhålla prövningstillstånd endast jämlikt
54 kap. 10 § första punkten rättegångsbalken.

261

Honrätten för övre Norrland: Hovrätten hade endast i ett fall haft att meddela
fullföljdshänvisning åt tilltalad, som dömts till arreststraff för brott
varå straffarbete eller avsättning icke kunnat följa. I fullföljdshänvisningen
hade tillkännagivits, att prövningstillstånd kunde meddelas den tilltalade
enligt såväl första som andra punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken.
Enligt vad som inhämtats av referenten i målet syntes den här åsyftade
frågan icke ha varit föremål för något ingående övervägande utan torde hovrättens
ställningstagande ha rönt inverkan av en strävan att i ett fall, där
lagen icke lämnade en klar vägledning, undvika att handla till den tilltalades
nackdel. Vid tillämpning av den före 1949 gällande rätten syntes förevarande
spörsmål icke ha vållat några svårigheter. Disciplinstraff var då
i fullföljdshänseende uppenbarligen likställt med lägre bötesstraff, d. v. s.
böter omedelbart i penningar, ej uppgående till ettusenfemhundra kronor,
eller dagsböter, ej uppgående till sextio (jfr bl. a. N. J. A. II 1915 s. 143
samt N. J. A. II 1933 s. 802 f.). Införandet av bestämmelsen i 6 § militära
rättegångslagen om disciplinstraffs likställande med böter utan angiven
uppdelning av bötesstraffet i olika svårhetsgrader medförde, att nyssnämnda
föllföljdsregel för disciplinstraff formellt upphävdes, dock utan att ersättas
av någon ny lagregel. Såvitt kunnat utrönas hade någon ändring i
förhållande till vad tidigare gällt icke varit åsyftad. I detta sammanhang
kunde anmärkas, att lagstiftaren i ett annat fall då bötesstraff av olika svårhetsgrad
medförde olika verkan — 4 kap. 14 § strafflagen — uttryckligen
likställt disciplinstraff med bötesstraff av viss svårhetsgrad med avseende
på straffets verkan (se 12 § disciplinlagen, tidigare 33 § strafflagen för krigsmakten).
Hovrätten funne det obestridligt, att oklarhet rådde om vilken verkan
gällande lag tilläde arreststraff i fråga om möjligheten att erhålla prövningstillstånd
enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken, samt ville för sin del
förorda en framställning om lagändring i förtydligande syfte.

Av de sålunda avgivna yttrandena framgår att den oklarhet, som i förevarande
hänseende utmärker regeln i 6 § militära rättegångslagen om disciplinstraffs
likställande med böter, föranlett osäkerhet om vilken fullföljdshänvisning
som skall meddelas i fall då tilltalad av hovrätt dömts till arreststraff
för brott varå straffarbete eller avsättning icke kan följa, och att
vid hovrätterna förfarits olika vid meddelande av fullföljdshänvisningar
i dylika fall. Med hänsyn härtill synes, såsom också förordats av samtliga
hovrätter, eu lagändring i förtydligande syfte böra ske.

Beträffande frågan hur fullföljdsrätten i förevarande hänseende bör bestämmas
ha i hovrätternas yttranden framförts olika förslag. Hovrätterna
för Västra Sverige och Nedre Norrland ha uttalat sig för att fullföljdstillstånd
borde få meddelas endast enligt första punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken,
medan hovrätten över Skåne och Blekinge föreslagit, alt arrest
i fullföljdshänseende borde likställas med fängelse och alltså alltid
föranleda fullföljdshänvisning jämväl enligt andra punkten i nämnda lagrum.
Mot dessa förslag kan andragas att de i vissa fall leda till ett materielll

262

mindre tillfredsställande resultat. Å ena sidan kan sålunda göras gällande
att, med den förhållandevis långa maximitid för arrest som numera gäller,
den som dömts till arreststraff av längre varaktighet icke bör vara betagen
möjligheten att erhålla prövningstillstånd enligt båda punkterna i 10 §. Då
arrest ur verkställighetssynpunkt icke kan anses lindrigare än fängelse
skulle det te sig särskilt otillfredsställande om en person som dömts till
arrest i 30 dagar skulle i fullföljdshänseende vara sämre ställd än den som
dömts till fängelse lika lång tid. Å andra sidan måste det även anses olämpligt
att den som för en relativt ringa förseelse dömts till ett kortare arreststraff
skall ha möjlighet att erhålla prövningstillstånd enligt båda ifrågavarande
punkter. Särskilt med hänsyn till nu anförda synpunkter synes mig
företräde böra givas åt den av Svea hovrätt föreslagna utvägen att i fullföljdshänseende
göra åtskillnad mellan längre och kortare arreststraff så
att den mera omfattande rätten till prövningstillstånd må tillkomma endast
den som dömts till arreststraff av viss minimilängd. Var en dylik gräns
mellan längre och kortare arreststraff bör dragas kan givetvis vara föremål
för olika meningar. Någon lämpligare gräns härvidlag synes mig emellertid
knappast erbjuda sig än den Svea hovrätt i sitt yttrande föreslagit, d. v. s.
att prövningstillstånd enligt andra punkten i 10 § må meddelas allenast tilltalad
som dömts till arrest i mer än femton dagar. Till stöd för eu dylik
gränsdragning må framhållas — utöver vad Svea hovrätt i sitt yrkande anfört
— att därmed vinnes att disciplinmål normalt icke kunna bli föremål
för prövning av fyra dömande instanser. Den föreslagna gränsdragningen
skulle innebära att beträffande arrest ej över femton dagar tidigare gällande
ordning för meddelande av fullföljdshänvisning vid arrest bibehölles,
medan de genom den nya krigslagstiftningen tillkomna arreststraffen på
längre tid i fullföljdshänseende bleve jämställda med fängelse.

Ehuru någon tvekan icke kan råda därom att den som dömts till disciplinbot
bör erhålla prövningstillstånd allenast enligt första punkten i 10 §
synes mest följdriktigt att, såsom Svea hovrätt och Göta hovrätt förordat,
den ifrågasatta lagändringen får omfatta även disciplinbot.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville taga
under övervägande av mig nu framförda spörsmål.»

263

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av utredning
angående stats- och kommunaltjänstemäns
förhandlingsrätt.

Militieombudsmannen avgav den 29 november 1952 i anledning av förenämnda
remiss följande underdåniga yttrande.

»Genom remiss den 11 januari 1952 har Eders Kungl. Maj:t berett mig
tillfälle att avgiva yttrande över ett av 1948 års förhandlingsrättskommitté
avgivet betänkande angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt.
Med anledning härav får jag i underdånighet anföra följande.

Med remissen torde enligt vad jag ansett mig kunna förutsätta icke ha
avsetts ett närmare bedömande från min sida av de grundläggande principerna
för den nyordning på arbetsrättens område, som kommitténs förslag
innebär i vad avser stats- och kommunaltjänstemän. Jag har sålunda
funnit mig böra begränsa mitt yttrande till vissa frågor, som på ett eller
annat sätt ha samband med förhållanden, åt vilka jag har att ägna uppmärksamhet
i min ämbetsutövning.

Det framlagda förslaget till lag om offentliga tjänstemän upptager i 12—
18 §§ bestämmelser om åtal och ansvar för tjänstefel. Enligt 12 § skola
vissa högre befattningshavare för begångna tjänstefel åtalas vid hovrätt
eller högsta domstolen efter vad därom är särskilt stadgat. Dessa befattningshavare
skola icke vara underkastade disciplinär bestraffning. I 13 §
regleras den disciplinära bestraffningsrätt, som i fråga om andra än i 12 §
avsedda befattningshavare skall tillkomma den myndighet varunder den
felande lyder. 14 § innehåller bestämmelser om fullföljd av talan mot
disciplinära straffbeslut och i 15 § givas vissa regler beträffande förfarandet
i disciplinärenden. I 16 § meddelas bestämmelser om befogenhet för
myndigheten att i avvaktan å vidare prövning av ansvarsfrågan avstänga
Vederbörande från tjänstgöring. 17 § innehåller viss komplettering till 13
och 16 §§. 18 § lyder: Om disciplinstraff för krigsmän, mål angående åläggande
av sådana straff samt krigsrätt är särskilt stadgat.

I den utformning 18 § erhållit i förslaget giver stadgandet icke någon
otvetydig ledning för den med stadgandet åsyftade avgränsningen av de nu
ifrågavarande föreskrifterna i tjänstemannalagen i förhållande till de särbestämmelser
som på motsvarande områden gälla beträffande flertalet till
krigsmakten hörande befattningshavare. Givet är att vid sidan av de i nu
berörda del av lagförslaget upptagna stadgandena alltjämt skola tillämpas
icke endast de särbestämmelser som meddelats beträffande de militära
disciplinstraffen utan även vad som gäller angående det rättelsemedel —
tillrättavisning av olika slag — som enligt 14 § lagen om disciplinstraff för

264

krigsmän må för mindre förseelser användas i stället för disciplinär bestraffning.
Detta torde knappast klart ha kommit till uttryck genom det
i 18 § i lagförslaget gjorda förbehållet beträffande vad som är särskilt
stadgat om »disciplinstraff för krigsmän». Vad angår det i fortsättningen
av samma stadgande använda uttrycket »mål angående åläggande av sådana
straff» — d. v. s. disciplinstraff för krigsmän —- kan anmärkas att
uttrycket icke ansluter till den terminologi, som förekommer inom den militära
processlagstiftningen, och därför är oklart till sin innebörd. Härvidlag
må endast nämnas att i den militära processlagstiftningen förekomma dels
begreppet »disciplinmål», varmed avses av befattningshavare vid krigsmakten
handlagt mål angående sådant brott för vilket enligt vad som stadgas
i 9 och 10 §§ militära rättegångslagen straff må åläggas i disciplinär
ordning, därvid endast disciplinstraff kan ifrågakomma, och dels det i
3 § samma lag definierade begreppet »militära brottmål», omfattande såväl
disciplinmål som av domstol upptagna mål rörande brott av de slag som
angivas i sistnämnda lagrum. Även i militära brottmål, som handläggas av
domstol, användes för ringare brott disciplinstraff. — Vad som avsetts med
att i lagförslagets nu ifrågavarande stadgande hänvisa till de bestämmelser
som gälla angående krigsrätt synes även oklart.

Av det anförda torde framgå att 18 § i lagförslaget bör redaktionellt omarbetas.
Det kan i detta sammanhang framhållas att jämväl det år 1951
av särskild utredningsman framlagda förslaget till allmän verksstadga
(SOU 1951: 12) innehåller bestämmelser om åtal och ansvar för tjänstefel.
Enligt i detta förslag upptagen föreskrift skola nämnda bestämmelser
icke gälla person, vilken i sin tjänst hos verket är underkastad ansvar
såsom krigsman. Om formuleringen av 18 § i det föreliggande lagförslaget
i princip anslötes till avfattningen av nämnda föreskrift i förslaget till
verksstadga, synes därmed den avsedda begränsningen av tjänstemannalagens
ifrågavarande bestämmelser bliva riktigare uttryckt.

Av föreskrifterna i 18 § i lagförslaget framgår icke otvetydigt huruvida
där åsyftade befattningshavare vid krigsmakten avsetts skola vara undantagna
från tillämpning av 16 § i förslaget. Enligt mom. 432 i tjänstereglementet
för krigsmakten äger vederbörande chef befogenhet att avstänga underlydande
befattningshavare från tjänstgöring endast under förutsättning
att denne blivit ställd under åtal för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete.
Någon anledning till att förutsättningarna för chefsmyndighets befogenhet
att avstänga befattningshavare från tjänstgöring skola vara mera
begränsade då det gäller militära befattningshavare än i fråga om annan
tjänsteman torde icke förefinnas. Vad nu anmärkts bör beaktas vid den
omarbetning av 18 § i förslaget, som enligt vad ovan angivits bör ske.

Enligt 13 § i förslaget kan av befattningshavare begånget tjänstefel bland
annat föranleda beslut att befattningshavaren skall mista lönen under visst
antal dagar, högst femton. I samband med införandet av den i 6 § lagen
om disciplinstraff för krigsmän reglerade nya strafformen disciplinbot föreskrevs
i nämnda lagrum att verkställighet av det löneavdrag, varav disci -

265

plinboten utgöres, får fördelas på flera avlöningstillfällen. För att i förekommande
fall möjliggöra hänsynstagande till den felande åliggande försörjningsplikt
synes sådan fördelning böra kunna ske även då det gäller i
13 § i förevarande lagförslag avsedd mistning av lön, detta så mycket
mera som här är fråga om mistning av lönen i dess helhet och icke, såsom
beträffande disciplinboten ofta är fallet, endast en del av löneförmånerna.
Därest uppdelning av ålagd lönemistning på flera avlöningstillfällen anses
icke kunna ske utan stöd av därom meddelad lagbestämmelse, torde förslaget
böra kompletteras härutinnan.

I 16 § andra stycket i förslaget meddelas föreskrifter om under vilka
förutsättningar befattningshavare, som varit avstängd från tjänstgöring, är
berättigad att komma i åtnjutande av avlöningsförmån, som han under avstängningen
fått avstå. Så är fallet bland annat om avstängningen finnes
ha varit obefogad. Denna föreskrift är hämtad från 28 § A III i statens allmänna
avlöningsreglemente. Enligt vad jag i min ämbetsverksamhet erfarit
har tillämpandet av ifrågavarande bestämmelse berett svårigheter. Det
torde vara önskvärt att möjligheten av att åstadkomma en till sin innebörd
mera bestämd föreskrift överväges.

Enligt föreskrift i 19 § 5 i förslaget må beslut om uppsägning av offentlig
tjänsteman icke fattas utan att myndigheten dessförinnan med angivande
av skälen för den tilltänkta åtgärden berett tjänstemannen skälig tid till
yttrande i ärendet. I en del av mig handlagda ärenden rörande befogenheten
av verkställda uppsägningar av vid krigsmakten anställda befattningshavare
har framkommit att den anställde — i de förevarande fallen har
fråga varit om extra ordinarie tjänstemän — blivit uppsagd utan att denne
dessförinnan fått del av de skäl, som enligt vad sedermera upplysts legat
till grund för uppsägningen, eller eljest erhållit varsel om uppsägningen.
Det har i sådana fall framhållits att några bestämmelser, som ålade chefsmyndighet
skyldighet att lämna den anställde något meddelande i nu angivna
hänseenden, icke funnes. Enär det tillämpade förfaringssättet syntes
mig icke vara tillfredsställande och då jag ansåg mig ha anledning antaga
att förhandlingsrättskommittén till övervägande upptagit ifrågavarande
spörsmål, avlät jag den 13 september 1951 till kommittén en skrivelse i saken,
därvid jag till kommittén överlämnade handlingarna i ett av de nu
åsyftade ärendena. I skrivelsen anförde jag bland annat följande: Frågan
huruvida det bör åligga vederbörande chefsmyndighet att, innan extra ordinarie
tjänsteman uppsäges från sin befattning, lämna denne varsel om uppsägningen
med tillkännagivande av skälen för densamma synes mig vara
av sådan betydelse för ifrågavarande tjänstemäns rättsskydd att jag ansett
mig böra närmare utreda och överväga denna fråga. Då det med hänsyn
härtill för mitt vidkommande är av intresse att erfara huruvida kommittén
avser att i sitt blivande betänkande behandla ifrågavarande spörsmål och
framlägga förslag till bestämmelser i ämnet får jag anhålla att om möjligt
erhålla upplysning härutinnan.

266

I skrivelse den 30 september 1951 meddelade kommittén den begärda upplysningen.

Med det nu anförda har jag velat framhålla angelägenheten av att bestämmelser
i det hänseende varom nu är fråga komma till stånd i överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit. Därest det av kommittén framlagda
förslaget till tjänstemannalag anses icke böra läggas till grund för lagstiftning
i ämnet, synes mig behovet av föreskrifter i det av mig sist berörda
hänseendet böra föranleda att bestämmelser härutinnan snarast bliva i särskild
ordning utfärdade.»

267

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning
om ändrad lagstiftning rörande
verkställighet av arreststraff.

Mililieombudsmannen avgav den 15 december 1952 i anledning av förenämnda
remiss följande underdåniga yttrande.

»Genom remiss den 14 november 1952 har Eders Ivungl. Maj :t berett mig
tillfälle att avgiva yttrande över en av överbefälhavaren i underdånig skrivelse
den 7 i samma månad gjord framställning om ändring i visst hänseende
av gällande bestämmelser rörande avbrott i och uppskov med verkställigheten
av arrest. Med anledning av remissen får jag i underdånighet anföra
följande.

Såsom framhålles i överbefälhavarens skrivelse gäller i förevarande hänseende
för närvarande följande: Jämlikt 40 § militära rättsvårdskungörelsen
skall arreststraff taga sin början så snart ske kan, där ej uppskov finnes
böra meddelas enligt vad därom är särskilt stadgat. Avbrott i eller uppskov
med verkställigheten av arrest må — enligt 5 § andra stycket lagen om
disciplinstraff för krigsmän — äga rum i den mån det finnes nödvändigt
med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl
därtill eljest föreligga.

I anslutning till de nu återgivna föreskrifterna erinras vidare i överbefälhavarens
skrivelse om de bestämmelser som gälla i fråga om arrestants deltagande
i tjänstgöring. Härom stadgas i 4 § disciplinlagen att arrestant skall
deltaga i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar och att i
övrigt arrest skall verkställas utan tjänstgöring, där ej i straffbeslutet på
grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl annorlunda
förordnats; om emellertid arrest utan tjänstgöring finnes medföra fara för
arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden eller vad därav återstår
deltaga i tjänstgöring. Av betydelse i förevarande sammanhang är även, såsom
vidare framhålles i överbefälhavarens skrivelse, bestämmelsen i 131 §
inskrivningsförordningen att värnpliktig som varit frånvarande från tjänstgöring
skall i vissa fall — däribland om frånvaron har sin grund i avtjänande
av arreststraff — hemförlovas därest frånvaron överstiger en tiondel
av det antal dagar den för honom bestämda tjänstgöringstiden omfattar.

I överbefälhavarens ifrågavarande framställning föreslås nu att till det
ovan återgivna stadgandet i 5 § andra stycket disciplinlagen fogas följande
tillägg: »Är arrest ålagd under sådan för den dömde bestämd tjänstgöringsperiod
som ej överstiger fyrtio dagar, må avbrott eller uppskov ock äga
rum om och i den mån verkställighet under tjänstgöringsperioden ej kan
ske utan olägenhet för avsedd utbildning.»

268

Såsom motivering för den föreslagna lagändringen har överbefälhavaren
anfört följande: Vid tillkomsten av 1948 års militära straff- och processlagstiftning
förekommo icke repetitionsövningar med krigsorganiserade förband.
Sådana övningar hade ägt rum sedan år 1950 och avsåges skola äga
rum även i fortsättningen. Erfarenheterna hade visat att, när det gällde
värnpliktiga inkallade till nämnda övningar, stora svårigheter förelåge att
på ett ändamålsenligt sätt tillämpa bestämmelserna om arreststraffs verkställande.
Detta vore ur disciplinär synpunkt så mycket mera olägligt som
fylleriförseelserna i samband med inryckningarna under de senaste åren i
oroväckande grad ökat och även andra brott mot krigstukten förekomme.
Ådömdes den felande arrest utan tjänstgöring, medförde detta, därest arreststraffet
måste verkställas utan uppskov, stora olägenheter för utbildningen.
Vore det därvid fråga om en person i nyckelbefattning — t. ex. inom
en pjässervis — kunde sålunda de övriga värnpliktigas och därmed förbandets
utbildning äventyras. I vart fall ginge dyrbar övningstid förlorad,
vilket vore betänkligt med hänsyn till den starkt begränsade lid som stode
till förfogande. Om strafftiden överstege tre dagar (för befäl fyra dagar) -—
en tiondel av tjänstgöringstiden — föranledde bestraffningen att den värnpliktige
hemförlovades för att ånyo inbeordras påföljande år. Detta medförde
att han måste omkrigsplaceras, vilket kunde förorsaka svårigheter,
särskilt i fråga om specialutbildad personal, som vore svårersättlig. Om å
andra sidan den felande ådömdes arrest m e d tjänstgöring, innebure detta
i många fall att. straffet icke finge den avskräckande verkan som vore
önskvärd. Under repetitionsövningarna förlädes förbanden ofta i tält eller
på annat fältmässigt sätt. Det kunde då inträffa — särskilt vid ogynnsam
väderlek — att arrestlokalen vore betydligt bekvämare än den ordinarie förläggningen.
Utnyttjades åter tillfälliga arrestlokaler, kunde den från psykologisk
synpunkt ytterligt ogynnsamma situationen uppkomma, att extra
personal måste kommenderas för vakthållning och att arrestanten finge det
drägligare än vaktmanskapet. De nu angivna olägenheterna skulle avhjälpas,
därest verkställandet av arreststraff i fall varom här vore fråga kunde
regelmässigt uppskjutas till tidpunkten för de värnpliktigas utryckning.
Enär bestämmelserna i 5 § andra stycket disciplinlagen emellertid icke torde
medgiva detta, funne överbefälhavaren en lagändring i enlighet med förslaget
erforderlig. Förslaget innebure naturligtvis icke ett frångående av
principen om skyndsamhet vid behandling och avgörande av mål av disciplinär
betydelse.

Enligt vad jag under min ämbetsverksamhet erfarit ha vederbörande militära
chefer vid avgörandet av frågor rörande verkställighet av arreststraff,
som ålagts till repetitionsövningar inkallade värnpliktiga, ofta ställts inför
problem som i olika hänseenden berett svårigheter. Dessa svårigheter torde
väsentligen haft sin grund däri att — såsom överbefälhavaren också antytt —
hithörande författningsbestämmelser icke äro avfattade under hänsynstagande
till de särskilda förhållanden, som föreligga i samband med de repe -

269

titionsövningar med krigsorganiserade förband vilka komrao till stånd först
i tiden efter tillkomsten av den nya militära straff- och processlagstiftningen.
Det torde härvidlag förhålla sig så att de ifrågavarande bestämmelserna
icke kunna anses giva en fullt otvetydig ledning för bedömande av vissa
spörsmål som, då det gäller tjänstgöringsförhållandena under sådana övningar,
måste vid den praktiska tillämpningen mera än eljest komma i förgrunden.

För sammanhangets skull anser jag mig till en början böra något beröra
det huvudsakligaste av de spörsmål som åsyftats med det sist gjorda uttalandet.
Såsom förut antytts kan enligt 4 § disciplinlagen i straffbeslut, varigenom
arreststraff ålägges, undantagsvis förordnas att straffet skall jämväl
i vad avser de tio första dagarna av strafftiden verkställas med tjänstgöring.
För sådant avsteg från huvudregeln förutsättes att »tjänstens krav eller
eljest föreliggande särskilda skäl» föranleda därtill. Enligt 5 § andra stycket
samma lag må avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest äga
rum »i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den
arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga». Alltemellanåt
— särskilt då fråga varit om ådömande och verkställande av
arrest under krigsförbandsvis anordnade repetitionsövningar — har det
spörsmålet uppkommit huruvida, i fall där redan vid straffets åläggande
befinnes att arrest utan tjänstgöring icke låter förena sig med tjänstens
krav men hindret är jämförelsevis tidsbegränsat, i straffbeslutet skall förordnas
om straffets verkställande med tjänstgöring eller i stället verkställigheten
skall uppskjutas i avbidan å hindrets upphörande. Frågan är med
andra ord huruvida i angivna fall i första hand skall tillämpas undantagsbestämmelsen
i 4 § disciplinlagen om arrests ådömande med tjänstgöring
eller stadgandet i 5 § andra stycket samma lag om uppskov med eller avbrott
i verkställigheten. Någon ledning för besvarandet av denna fråga torde icke
kunna erhållas genom en sammanställning av ordalagen i de angivna båda
stadgandena. Om upplysning däremot sökes i förarbetena till lagen, återfinnes
(prop. nr 144/1948 s. 198) ett uttalande av vederbörande departementschef,
vari synes kunna inläggas en anvisning om huru förevarande fråga
bör bedömas. Departementschefens nu åsyftade uttalande var föranlett av
att i 4 § i det genom propositionen framlagda förslaget till disciplinlag -—■
med avvikelse från det sakkunnigförslag som låg till grund för propositionen
— upptagits det ovan omnämnda stadgandet, varigenom undantag medgavs
från huvudregeln att ålagt arreststraff skulle i vad avsåg de första tio
dagarna av strafftiden verkställas utan tjänstgöring. Departementschefen
anförde i detta sammanhang bland annat: För att utesluta den risk för olägenheter,
som tjänstgöringsförbudet »trots detta» kunde innefatta -— det
här citerade uttrycket anslöt sig till därförinnan av departementschefen
gjord hänvisning till bland annat de i 5 § i lagförslaget upptagna stadgandena
om avbrott i och uppskov med verkställigheten av arrest — syntes
möjlighet böra öppnas för den dömande myndigheten att förordna om undantag
från tjänstgöringsförbudet; sådant förordnande borde dock endast

270

få meddelas om det på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande
särskilda skäl funnes påkallat.

Enligt min mening bör det — så mycket hellre som stöd för en sådan
ordning synes kunna hämtas från nu nämnda uttalande under förarbetena
till lagen — ligga i sakens natur att arreststraffets karaktär av att i princip
utgöra en total isolering av den dömde från hans omgivning icke skall rubbas
utan att först möjligheten undersökts att genom uppskov med verkställigheten
överkomma de hinder, som från tjänstesynpunkt kunna föreligga för
straffets verkställande utan tjänstgöring. Samma mening synes ha kommit
till uttryck i Regners och Henkows lagkommentar »Den militära strafflagstiftningen»,
vari å s. 327 i anslutning till 4 § disciplinlagen uttalas följande:
»För att undantag från tjänstgöringsförbudet skall kunna anses påkallat av
tjänstens krav, måste fordras att tjänstens behöriga gång skulle äventyras
om arrestanten icke själv utför sina tjänsteuppgifter, och dessutom måste
tjänsteuppgifterna vara av sådan beskaffenhet att avbrott i eller uppskov
med straffverkställigheten icke är tillräckligt.» Vad nu framhållits rörande
den ordningsföljd, som bör iakttagas vid tillämpning av de omhandlade bestämmelserna
i 4 och 5 §§ disciplinlagen, blir av betydelse bland annat för
bedömande av verkningarna av den föreslagna lagändringen i visst hänseende
som närmare beröres i det följande.

De svårigheter som mött då det gällt att i nu avsedda fall tillämpa nuvarande
bestämmelser om uppskov med verkställighet av arreststraff ha föranlett
att bedömandet av hithörande frågor blivit i hög grad oenhetligt, såväl
de olika förbanden emellan som inom ett och samma förband. Detta
förhållande torde böra ses med utgångspunkt från att de åsyftade bestämmelserna
i 5 § andra stycket disciplinlagen om uppskov med straffverkställigheten
icke innefatta vare sig någon begränsning av den tidrymd uppskovet
må avse eller något förbud mot att låta uppskovet gälla till utgången
av pågående tjänstgöringsperiod. Härtill kommer emellertid att i andra
delar av den militära straff- och processlagstiftningen ävensom eljest i olika
sammanhang givits uttryck för angelägenheten av att arreststraff i disciplinens
intresse bliva verkställda så snart sig göra låter. Under förhandenvarande
förhållanden torde många militära chefer ha funnit att det överhuvudtaget
icke kan ifrågakomma att med stöd av de nuvarande bestämmelserna
i nyssangivna lagrum till slutet av pågående repetitionsövning uppskjuta
verkställigheten av straff, som ålagts för förseelser vilka begåtts vid
inryckningen eller inom kortare tid därefter. Andra chefer åter synas ha
ställt sig tveksamma beträffande möjligheten härav eller i allt fall ansett
att — ehuru straffens verkställande under tjänstgöringsperioden påtagligt
varit till men för tjänstens bedrivande —- föreliggande faktiska förhållanden
icke utgjort tillräcklig grund för att med stöd av nämnda lagrum låta anstå
med verkställigheten till tjänstgöringsperiodens slut. Ett sådant ståndpunktstagande
som det sist angivna torde säkerligen i många fall haft fog
för sig, särskilt i betraktande av den till synes rigorösa avfattningen av de
ifrågavarande bestämmelserna, enligt vilka ett uppskjutande av verkställig -

271

heten ej får ske med mindre det finnes »nödvändigt» med hänsyn till tjänsten.
Enligt vad jag inhämtat har i åtskilliga av de fall, där sålunda bestämmelserna
om uppskov med straffverkställigheten ej kommit till användning,
vederbörande chef hellre ansett sig böra, med tillämpning av den
omförmälda undantagsregeln i 4 § disciplinlagen, i straffbeslutet förordna
om straffets verkställande med tjänstgöring. Det har slutligen i ett icke
ringa antal fall förekommit att den militäre chefen med stöd av bestämmelserna
i 5 § andra stycket låtit anstå med straffverkställigheten till tjänstgöringsperiodens
slut.

Till belysande av vad nu framhållits beträffande rådande oenhetlighet i
praxis på förevarande område kan hänvisas till vad som framkommit vid en
undersökning, som inom militieombudsmansexpeditionen verkställts med
ledning av jämlikt 54 § rättsvårdskungörelsen från förbanden insända arrestantkort.
Undersökningen har avsett förband tillhörande armén — repetitionsövningar
med krigsförband förekomma inom armén och, dock endast
sedan kort tid tillbaka, inom kustartilleriet — och har omfattat en av de
större övningsomgångacna under år 1952, nämligen den repetitionsövning
som ägt rum för meniga från början av september till början av oktober
(30 dagar) och för inkallade i befälsställning från slutet av augusti till
början av oktober (40 dagar). Vid undersökningen ha genomgåtts samtliga
de fall, där till repetitionsövning inkallade (befäl och meniga) ålagts och
undergått arreststraff för förseelser, som begåtts i samband med inryckningen
eller senare under tjänstgöringsperioden. Sammanlagda antalet sådana
bestraffningsärenden uppgår till 310, härrörande från 42 olika
förband. Av dessa bestraffningsärenden ha 22 gällt inkallade i befälsställning
och de återstående meniga värnpliktiga. I 71 av nu avsedda 310
fall har frågan om uppskov med verkställigheten till tjänstgöringsperiodens
slut icke varit i här avsedd mening aktuell, vilket praktiskt taget undantagslöst
berott på att straffet antingen ålagts i ett så sent skede av tjänstgöringsperioden
att det ej kunnat till någon nämnvärd del verkställas före
periodens slut eller ock ålagts efter tjänstgöringsperiodens slut. Med bortseende
från de nu angivna fallen återstå alltså 239 fall, där det i den mening
som här avses kunnat komma under övervägande att låta anstå med verkställigheten
till utgången av tjänstgöringsperioden. I 143 av dessa fall har
verkställigheten ägt rum under tjänstgöringsperioden; i icke mindre än 59
av sistnämnda fall har emellertid i straffbeslutet förordnats om straffets
verkställande med tjänstgöring, varjämte i 30 av dessa 59 fall avbrott i
verkställigheten förekommit, ibland i den utsträckning att verkställigheten
blivit uppdelad på ända upp till fyra olika omgångar. I 96 fall (239 — 143
= 96) har vederbörande chef ansett sig kunna med stöd av 5 § andra stycket
disciplinlagen uppskjuta verkställigheten till tjänstgöringsperiodens slut.
I sistnämnda fall ha inräknats även sådana fall där, efter avbrott i verkställigheten,
återstående del av straffet verkställts först efter tjänstgöringsperiodens
utgång. Vid nio av de av undersökningen berörda förhanden ha
såväl uppskovsfall som icke-uppskovsfall förekommit, medan vid övriga för -

272

band, där frågan om uppskov haft aktualitet, straffen genomgående verkställts
antingen utan uppskov (vid 16 förband) eller efter uppskov till tjänstgöringsperiodens
slut (vid 10 förband). I fall där straffet verkställts utan
tjänstgöring har så gott som undantagslöst strafftiden uppgått till mera än
en tiondel av tjänstgöringsperioden. Icke i något av de fall, där verkställigheten
uppskjutits till tjänstgöringsperiodens slut, har det varit fråga
om arrest med tjänstgöring.

Enligt min mening föreligga starka skäl för en lagändring av den innebörd
som angives i överbefälhavarens framställning. De olägenheter som äro
förbundna med den nuvarande ordningen torde tillfyllest framgå av vad
överbefälhavaren i sin skrivelse andragit och av den ovan lämnade redogörelsen
för den oenhetlighet som i de fall varom här är fråga utmärker
tillämpningen av gällande bestämmelser på hithörande område. Även om,
såsom av det förut anförda torde framgå, de nuvarande bestämmelserna i
5 § andra stycket disciplinlagen om uppskov med och avbrott i verkställandet
av ålagt arreststraff kunna i viss mån inrymma möjlighet att under
krigsförbandsvisa repetitionsövningar låta anstå med straffverkställigheten
till tjänstgöringsperiodens slut, lämna dessa bestämmelser uppenbarligen
icke det utrymme för en dylik åtgärd som påkallas av hänsyn till de särskilda
förhållanden varunder dessa övningar måste genomföras för att
fylla sitt ändamål. Att så förhåller sig framgår med all tydlighet icke minst
därav att, såsom förut anmärkts, de militära cheferna för att överkomma
med straffverkställigheten förbundna hinder för övningarnas planmässiga
genomförande i stor utsträckning sett sig nödsakade att förordna om straffets
verkställande med tjänstgöring. Ett sålunda framtvingat avsteg från
den i lagen fastställda normala straffverkställighetsformen måste såväl ur
disciplinär synpunkt som eljest anses betänkligt.

Givetvis bör härjämte å andra sidan undersökas huruvida den av överbefälhavaren
föreslagna ordningen att i här avsedda fall straffverkställigheten
regelmässigt skall kunna uppskjutas till tidpunkten för de värnpliktigas
utryckning kan antagas i något hänseende komma att för de värnpliktiga
medföra olägenheter som tala emot förslagets genomförande. Därvid
möter i första hand frågan huruvida icke straffverkställighetens förläggande
till tid efter tjänstgöringsskyldighetens upphörande kan anses i
och för sig innebära en nackdel för de värnpliktiga. För besvarande av denna
fråga blir det nödvändigt att något beröra vad enligt särskilda bestämmelser
gäller angående beräknande av tjänstgöringstid för värnpliktig i fall
av frånvaro från tjänstgöringen samt vissa därmed sammanhängande förhållanden.
I överbefälhavarens skrivelse framhålles, hurusom enligt bestämmelse
i 131 § inskrivningsförordningen värnpliktig som varit frånvarande
från tjänstgöring skall i vissa fall — däribland om frånvaron har sin grund
i avtjänande av arreststraff — hemförlovas därest frånvaron överstiger en
tiondel av det antal dagar den för honom bestämda tjänstgöringstiden omfattar.
Detta innebär att hemförlovning skall ske, då det gäller värnpliktig,

273

som inkallats till 30 dagars repetitionsövning, så snart han under tjänstgöringsperioden
varit frånvarande mera än tre dagar för undergående av
arrest utan tjänstgöring och, då det gäller den som inkallats till hefälsoch
repetitionsövningar om sammanlagt 40 dagar, så snart han av nyss
angiven anledning varit frånvarande från tjänstgöring mera än fyra dagar.
I och med att den tidpunkt inträder, då hemförlovning skall ske, upphör
tjänstgöringsskyldigheten men det oaktat kvarhålles givetvis arrestanten i
militärhäktet även under den del av strafftiden som då tilläventyrs ännu
återstår. Enligt särskild föreskrift i 131 § inskrivningsförordningen medför
hemförlovningen därjämte att arrestanten icke heller får såsom fullgjord
tjänstgöring tillgodoräkna sig den vid nyssnämnda tidpunkt redan
undergångna delen av straffet. Vidare gäller enligt föreskrifter i 124 och
131 §§ i förordningen att i fall då hemförlovning sålunda skett arrestanten
äger såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna den tjänstgöring han må ha
fullgjort innan straffverkställigheten påbörjades endast om tiden för denna
tjänstgöring uppgår till minst en tiondel av den tjänstgöring, till vilken han
hlivit inkallad, dock minst åtta dagar. Om straffet ålagts för längre tid
än tio dagar, i vilket fall enligt 4 § disciplinlagen arrestanten har att under
den överskjutande tiden deltaga i tjänstgöring, skall det sysslande med
handräckmingsgöromål eller annat arbete som arrestanten enligt frivilligt
åtagande kan konuna att utföra under denna tid - - jämför militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1951 s. 95 och 190 — icke tillgodoräknas arrestanten
såsom fullgjord tjänstgöring oaktat arbetet fullgöres under den
tjänstgöringsperiod till vilken han inkallats; enär för arrestanten icke längre
föreligger någon tjänstgöringsskyldighet efter den tidpunkt från vilken
hemförlovningen räknas kan det nämligen för arrestantens del icke bliva
fråga om att »deltaga i tjänstgöring». Vad nu sagts innebär att ett arreststraff,
som i samband med övningar varom nu är fråga ålagts för längre
tid än tre respektive fyra dagar utan att därvid förordnats om straffets verkställande
med tjänstgöring, under alla förhållanden måste avtjänas å tid
som icke tillgodoräknas den dömde såsom fullgjord tjänstgöring och vidare
att, därest verkställigheten av ett sådant straff tager sin början tidigare än å
nionde dagen efter inryckningen, vederbörande icke heller får tillgodoräkna
sig den tjänstgöring han må ha fullgjort innan straffverkställigheten
påbörjades. Av den undersökning av hithörande fall, för vilken ovan
redogjorts, framgår dels att i fall, där straffet verkställts utan tjänstgöring,
strafftiden så gott som undantagslöst uppgått till mera än en tiondel av
tjänstgöringsperioden och dels att i fall, där verkställigheten uppskjutits
till tjänstgöringsperiodens slut, det utan undantag varit fråga om arrest
utan tjänstgöring. Med utgångspunkt från nu angivna förhållanden och
i betraktande av vad förut framhållits därom att, innan förordnande meddelas
om arreststraffs verkställande med tjänstgöring, möjligheten av uppskov
med verkställigheten först hör prövas, kommer uppenbarligen den av
överbefälhavaren föreslagna utvidgningen av möjligheten all uppskjuta
straffverkställigheten till tjänstgöringsperiodens slut all praktiski sell fa

In f>27Militienmbiiäsnutnnens ämbetsberättelse.

274

betydelse endast i fall där ett verkställande av straffet under tjänstgöringsperioden
skulle medföra att den bestraffade hemförlovades. Av den lämnade
redogörelsen för hur situationen i sådana fall ställer sig beträffande
den hemförlovades tjänstgöringsförhållanden framgår oförtydbart att straffets
verkställande under pågående tjänstgöringsperiod icke kan i något hänseende
för honom innebära någon fördel i förhållande till det läge som
inträder om verkställigheten uppskjutes till periodens slut. Tvärtom torde
situationen snarare i många fall bliva den motsatta, i det att för den hemförlovade
kan komma att föreligga skyldighet att i en senare tjänstgöringsomgång
ånyo fullgöra av honom före straffverkställighetens påbörjande
redan utförd tjänstgöring. För fullständighetens skull må i detta sammanhang
framhållas, att arrestants möjlighet att åtaga sig utförandet av handräckningsgöromål
eller annat arbete under den tid av ådömt arreststraff
som överstiger tio dagar givetvis icke är beroende av huruvida straffet verkställes
under eller efter den tjänstgöringsperiod, till vilken arrestanten är
inkallad.

Den av överbefälhavaren föreslagna lagändringen är självfallet ägnad att
föranleda en ökning av de fall där straffverkställigheten uppskjutes till
tjänstgöringsperiodens slut. Detta förhållande torde måhända kunna i sin
tur ibland medföra att vid förbandet tillgängliga arrestlokaler icke komma
att förslå för ett påbörjande samtidigt av straffverkställigheten i samtliga
sådana fall. Att döma av tillgängliga upplysningar om erfarenheterna vid
förband där redan nu uppskovsförfarandet mera allmänt kommit till användning
synes dock i sådant hänseende knappast behöva befaras några
olägenheter av betydelse. I mån av behov torde i många fall föreligga möjlighet
att låta verkställigheten ske i annat militärhäkte än vid det egna
förbandet. Under alla förhållanden lär det vara uppenbart att de svårigheter
som föreligga att med den nuvarande ordningen behörigen tillgodose
kravet på att repetitionsövningarna skola kunna genomföras utan menliga
störningar måste tillmätas avgörande betydelse framför de till synes föga
grundade farhågorna för att straffverkställigheten i enstaka fall icke skulle
kunna taga sin början i omedelbar anslutning till tjänstgöringsperiodens
slut. Om några olägenheter i sådant hänseende tilläventyrs komma att framträda
synes det ligga närmast till hands att överväga sådan jämkning av
gällande bestämmelser om militärhäkten att det med begränsning till nu
avsedda fall blir tillåtet att i mån av behov inrätta tillfälliga arrestlokaler.

Såsom förut angivits utgör tjänstgöringstiden för värnpliktiga, inkallade
till repetitionsövningar med krigsorganiserade förband, trettio dagar för
meniga och fyrtio dagar för befäl. Uppenbarligen är det med hänsyn härtill
som överbefälhavaren föreslagit att lagändringen skall begränsas till
fall, där tjänstgöringsperioden ej överstiger fyrtio dagar. Givetvis bör lagändringens
räckvidd begränsas till vad förhållandena närmast påkalla. Att
detta skett genom ett direkt anknytande till förhållanden som regleras
genom bestämmelser tillhörande ett från lagen helt fristående område torde.

275

om saken ses från lagteknisk synpunkt, knappast kunna anses fullt tillfredsställande.
En tillräckligt bestämd avgränsning kan dock måhända icke
genomföras efter någon mera allmängiltig norm.

Med åberopande av vad sålunda anförts finner jag mig böra tillstyrka en
lagändring av den innebörd som angives i överbefälhavarens ifrågavarande
framställning.»

276

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1953 avgivna
ämbetsberättelser.

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473;— vissa spörsmål angående hemligstämpling
av militära handlingar in. in., 1951 s. 109; — fråga om viss
av ämbetsverk upprättad promemorias beskaffenhet av allmän handling
samt huruvida hinder för dess utlämnande förelåg, 1953 s. 124.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72; — se även Militärförhör.

Arreststraff, avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79; —
fråga huruvida hinder att verkställa arreststraff bör föranleda straffets
åläggande med tjänstgöring eller uppskov med verkställigheten, 1952 s.
176 o. 1953 s. 267; — se även Verkställighet av disciplinstraff.

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,
t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden å kryssaren Gotland
under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Auditör, åliggande att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — innebörden i vissa
hänseenden av föreskriften att auditör skall kontrasignera beslut i disciplinmål,
vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203; — fråga angående omfördelning
i visst fall av meddelade auditörsförordnanden, 1952 s. 247 o. 1953
s. 236.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415.

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64.

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; — tillämpliga föreskrifter
angående studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Sjukredovisning.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslut, fråga om skyldighet för domstol att vid prövning av talan i fullföljda
disciplinmål och ersättningsmål lämna motivering för sitt beslut, 1951 s.
198; _ delgivning av beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170; — se även Auditör och Fullföljdsrätt.

277

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149.

Bodens fästning, se Befästning.

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186; — disciplinär bestraffning av civil tjänsteman
för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende, 1952 s. 127.

Dagbefäl, skyldighet att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206;
— se även Arvodesbefattning.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningar, 1951
s. 222; -— fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig tilllämpning''
av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232.

Disciplinmål, bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15, 25 o. 206; -— fråga när
bestraffningsbeslut i disciplinmål skall anses ha blivit meddelat och således
såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade blivit definitivt,
1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser av
disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — förutsättning för bestraffning
i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat militärt
mål är anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195, 1953 s. 83; — fråga om
avfattningen i bestraffningsbeslut av beskrivningen av den gärning som
bestraffningen avser, 1951 s. 83 o. 202; — straff ålagt för icke straffbar
gärning, 1950 s. 196; — se även Anmälan, Auditör, Förundersökning, Militärförhör,
Tjänsteväg.

Disciplinär bestraffningsrätt, förordnande för befattningshavare med lägre
tjänsteställning än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951 s. 193.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dom, delgivning av dom i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94; —
se även Fullföljd, Prövningstillstånd, Rättegångskostnad, Tjänstledighet,
Trafikmål.

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, se Rättegångskostnad.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner alt skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97.

Expedition, gallring av handlingar, 1950 s. 473.

Expeditionsskyldighet, se Rättegångskostnad.

278

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; — vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; -—- förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251; — utredning föranledd av den marinen
tillhöriga bogserbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146; — se även Representation,
Vakttjänst.

Fast anställt manskap, se Domstolsfråga.

Flygning, se övningsflygning.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Frikallelse, föranledd av underlåtenhet att utreda ifrågasatt siinulation, 1950
s. 153.

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna i 11 kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — åtgärder i samband med beivran av fylleriförseelser
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950
s. 377.

Fånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av i krig
tagna fångar, 1952 s. 212.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, se Tillhörighet till förband.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127; — yttrande i anledning av remiss av
utredning angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263.

Förhör, innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad befattningshavare
att i vissa fall personligen höra den misstänkte, 1951 s. 197; —
furir som genom att nattetid väcka och förhöra värnpliktiga sökt utröna
vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse har ådömts straff för
tjänstefel, 1951 s. 37.

279

Förkommen materiel, se Kroppsvisitation.

Förlisning, se Fartyg.

Förläggning, skiftning av kojer och sängkläder i manskaps- och aspirantmässar
under kryssaren Gotlands vinterexpedilion 1948—49, 1950 s. 358;
— underofficerarnas förläggningsförhållanden under samma expedition,

1950 s. 380.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 och 1951 s. 13; — ofullständigt
genomförd inventering av förskott, 1950 s. 195.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158; —- innebörden av stadgandet i samma paragraf
första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas till åklagare om
i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193, 1952 s. 153 o.
1953 s. 98; — fråga rörande tillämpning av föreskriften i samma paragraf
om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953 s. 94;
angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i disciplinmål,
där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning,
låta målet förfalla, 1953 s. 231; — se även Åtal.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79; — domstols förordnande om förvarsarrests bestånd,

1951 s. 199.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473.

Granskningsnämnd, förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning
hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd,
1951 s. 16 o. 1952 s. 13.

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 98.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75 o. 1953 s. 13.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427.

Inkallelseorder, fråga om straff för underlåtenhet av värnpliktiga att behörigen
förvara sådan order, 1951 s. 218.

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinncs tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s. 207
o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighct
och krigsanvändning, 1953 s. 237; — se även Läkarbesiktning.

Inventering, ofullständigt genomförd inventering av förskott, 1950 s. 195.

280

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet
dömde, 1952 s. 166; — förutsättning för bestraffning i disciplinär
ordning av person, som hos domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot
beslut, varigenom i enahanda ordning straff ålagts honom för annan
förseelse, 1953 s. 83; — se även Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950
s. 444.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i militärt
mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen.

Krigsman, innebörden av uttrycket kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för eftersökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s. 64;

fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning
skall bedömas som lydnadsbrott enligt 26 kap. i § strafflagen
eller bestraffas med tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning,

1951 s. 177; — se även Undanhållande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller bänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning beträffande
bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av förbandslälcare
att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande vid
läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga läkare,

1952 s. 14; — se även Inskrivningsförordningen.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85 o. 1952 s. 14.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; — ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,
1950 s. 463; — fråga om upprättande av sakregister över militieombudsmannens
ämbetsberättelser, 1950 s. 470.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1952
s. 301.

281

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare-
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s. 102
o. 200, 1953 s. 233; — vissa åtgärder av militära myndigheter till befordrande
av skyndsamhet vid handläggningen av militära mål hos militäråklagarna,
1951 s. 106; — fråga om gemensam handläggning vid underrätt
av dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål
angående åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den
i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; — se även Anmälan, Beslut, Fullföljd,
Förundersökning, Prövningstillstånd, Tjänsteväg, Trafikmål, Åklagare,
Åtal.

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; — chef som ej har bestraffningsrätt
i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han vidarebefordrar
anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i militära
mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — se även Protokoll.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; — innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbaracker, vilka användas som militärhäkten,
1952 s. 231.

Militärt straffregister, angående anteckning i militärt straffregister av straffföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — fråga om rätt
för personundersökare i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.
s. 195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117.

Motorfordon, se Trafikmål.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, av häktad, 1951 s. 205.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56.

Olämpligt uppträdande, av officer mot underbefäl, 1951 s. 91, 1953 s. 87 o.
111; — av furir mot värnpliktig, 1951 s. 37.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — so även Bcfälsrätt.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117; — gränsdragningen mellan oskickligt beteende
enligt 26 kap. 9 § strafflagen, förargelseväckande beteende enligt
16 § samma kapitel och tjänstefel enligt 18 § nämnda kapitel, 1951 s. 180.

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75.

282

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
1951 s. 251.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s. 111.

Polismyndighet, civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307;

— fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — se även Åklagare.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
1950 s. 56.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201.

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254.

Repetitionsövning, se Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Rymning, se Undanhållande.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av domstol
tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951 s. 100;

— åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning av
allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; — överrätts beslut,
varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit nedsatt,
skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet, 1953 s. 108.

Rättskraft, i fråga om avgörande av mål angående fylleri, 1952 s. 172.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Simulation, 1950 s. 153; -— gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
51 o. s. 59, 1953 s. 132; — innebörden i visst fall av sjukredovisning såsom
delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av läkare att i sjukredovisningshandlingar
verkställa föreskrivna anteckningar, 1953 s. 132;

— skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av förbandsläkare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,
1952 s. 135; — den främste läkaren vid förband har skyldighet tillse att
övriga läkare vid förbandet få del av och sätta sig in i meddelade föreskrifter
angående sjukredovisningen, 1953 s. 132.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14.

283

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,
1953 s. 98; — se även Trafikmål.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s.
273; vid provskjutning med kustartilleripjäs, 1951 s. 45; —- frågor om ansvar
och ersättningsskyldighet med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren
Gotland inträffad skjutolycka, 1952 s. 190.

Skyddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

Skärmbildsundersökning, föranleder under viss förutsättning den undersöktes
redovisande som s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s. 51.

Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. 158.

Strafföreläggande, angående anteckning i militärt straffregister och å kontrollkort
av strafföreläggande i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Studiebesök, se Befästning.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Handgemäng, Handgranatkastning,
Simövningar, Skadestånd, Skjutning.

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten.
1953 s. 189.

Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrvcket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,
1953 s. 94.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84 o. 243,
1952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; — fråga om samtidigt användande
för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; —
vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950
s. 44; — upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o. 1953 s. 87; —• se
även Tillrättavisningsförteckning, Vapenfria värnpliktiga. Jfr Verkställighet
av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204; — vissa frågor
angående granskning av tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 205; —- utdrag
ur tillrättavisningsförteckning bör ej införskaffas i disciplinmål eller
annat militärt mål, 1951 s. 205.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192; — se även Bisyssla.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffhud, 1951 s. 187. Jfr Olämpligt
uppträdande, Oskickligt beteende, Simulation, Undanhållande, övergivande
av post. Se även Civil befattningshavare.

Tjänsteplikt, se Tävlingar.

Tjnnsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72. Jfr Anmälan.

284

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. It § strafflagen.
1951 s. 183.

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon liandlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. s.
195; — angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skadeståndskrav
mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249.

Tryckfrihetsförordningen, inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler
framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustflottan utfärdade order
ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke
fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — se även Allmänna
handlingar.

Tävlingar, militär personals medverkan för genomförande av vissa tävlingar,
1950 s. 444; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till deltagande
i militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till tjänstefel,
1951 s. 84.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 195i s. 181 o. 1952
s. 146; — fråga om samtidigt tillämpande av straffbestämmelserna för
undanhållande (rymning) och lydnadsbrott (tjänstefel), 1953 s. 68; —
innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe i 26 kap. 11g strafflagen, 1951
s. 183; — se även övergivande av post.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt handlägga
upphandlingsärenden, 1951 s. 171.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse högst
sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud, som
bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191.

Utredning, genom åklagare i militära mål, se Förundersökning och militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226.

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — verkställighet
av arreststraff i annat militärhäkte än vid den dömdes eget förband,

285

1950 s. 212; — förfarandet vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige
icke längre är tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177
o. 1953 s. 274; — fråga huruvida då av ett arreststraff om femton dagar
de fem första enligt förordnande i straff beslutet verkställts med tjänstgöring
straffet i övrigt må verkställas utan tjänstgöring, 1952 s. 176; -— förordnande
att arreststraff med hänsyn till den dömdes tjänstgöringsförhållanden
skall verkställas med tjänstgöring må meddelas endast i samband
med straffets åläggande, 1952 s. 178; — åtgärder för verkställande av arreststraff
då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd för verkställigheten
föreligger hinder, vars varaktighet icke kan närmare bedömas, 1952
s. 179; —frågor om verkställande med eller utan tjänstgöring av arrest
efter sammanläggning av flera arreststraff eller efter avbrott i sådant
straff, 1951 s. 190; — förnyat förordnande om verkställighet efter avbrott
i arreststraff 1951 s. 203; — beräkning av strafftid vid avbrott i verkställigheten
av arreststraff, 1951 s. 191; — arrest utan bevakning, 1950 s. 32;
— verkställighet av arreststraff i samband med krigsförbandsvisa repetitionsövningar,
1953 s. 267; — se även Arreststraff, Militärhäkte.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s. 249; —■ innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101; — fråga huruvida värnpliktig
som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,

1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, se Kroppsvisitation.

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.
273; — yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285; — fråga angående straffbeläggande av värnpliktigs
underlåtenhet att behörigen förvara mottagen order om tjänstgöring
enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218; — angående prövning i vissa fall
av värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning, 1953 s. 237; — se
även Beredskapsövning.

Åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagare- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223 o. 1953
s. 233; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit erforderlig,
1950 s. 13; — sc även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Militära mål, Rättegångskostnad.

Åtal, i militärt mål mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,

1953 s. 104; — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Ämbetsansvar, 1951 s. 190 o. s. 198.

Övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen i 26 kap. 13 § strafflagen,
1951 s. 185; — fråga om samtidigt tillämpande av straffbestämmelserna
för övergivande av post och undanhållande, 1952 s. 148.

Övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.