MILITIE OMBUDS MANNENS (Redogörelse 1951:Mo)

MILITIE OMBUDS MANNENS

AMBETSBERATTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1951

STOCKHOLM 1951

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
508050

Innehållsförteckning.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning................ 7

Redogörelse för anhängigg]orda åtal och därmed Jämförliga åtgärder.

1. Åtal mot batteriadjutant för det han dels åsidosatt sin i särskilda föreskrifter stadgade

skyldighet att förvara av honom omhänderhavda förskottsmedel på betryggande sätt
och skilda från andra medel och dels vid olika tillfällen mot innehållet i givna föreskrifter
innehaft större förskottsbelopp än 250 kronor i kontanter................. 13

2. Åtal mot sekundchef för underlåtenhet att tillse att värnpliktiga, som vid inskrivning

hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, enligt föreskrift i 127 § 1 mom. inskrivningsförordningen
blivit föremål för prövning av granskningsnämnd för bestämmande av
deras användning i förbandets krigsorganisation samt den utbildning och tjänstgöring,
som de med hänsyn härtill hade att undergå................................... 16

3. Sedan en värnpliktig vid en flygflottilj för sina överordnade anmält att en civil person
föreslagit den värnpliktige viss samverkan för att möjliggöra tillgrepp från flottiljen
av tomfat för bensin, har tjänstförrättande flottiljchefen godkänt en honom underställd
plan, som inneburit att med bistånd av den värnpliktige sådana anordningar skulle vidtagas
att den tilltänkta gärningen kom till utförande och den civile personen därvid
kunde gripas på bar gärning. Sedan så skett har den civile personen dömts för snatteri.

Åtal mot tjänstförrättande flottilj chefen för tjänstefel........................... 28

4. Furir har bestraffats för olämpligt uppträdande mot värnpliktig ävensom för oförstånd

och oskicklighet i tjänst som dagunderofficer.................................... 37

5. Vid en av marinförvaltningen anbefalld, inom Stockholms kustartilleriförsvar utförd

årsprovskjutning med olika slag av krut sprängdes en kanon av grov kaliber, varvid
nio personer dödades och fem skadades. Åtal mot kapten vid kustartilleriet i egenskap
av skjutledare för försummelser i samband med skjutningen................. 45

6. Kapten har ålagts tillrättavisning för det han i egenskap av ordförande i regementes

utspisningsnämnd uraktlåtit att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden med
nämnden.................................................................... 69

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed Jämförlig
åtgärd.

1. Fråga om utfärdande av säkerhetsföreskrifter för simövningar.................... 73

2. Under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—1949 har i viss omfattning före kommit

att personer som under resan rapporterats för begångna förseelser — även
där så icke med hänsyn till omedelbart förestående förhör varit erforderligt — förvägrats
att innan utredningen verkställts åtnjuta landpermission................. 75

3. Frågor om avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff....................... 79

4. Förutsättning för bestraffning i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat

militärt mål samtidigt är anhängigt vid domstol................................ 82

5. Fråga om avfattningen av den i bestraffningsbeslut i disciplinmål ingående beskrivningen
av den gärning som bestraffningen avser................................. 83

6. Furir som frivilligt anmält sig till deltagande i militär idrottstävling och sedermera
uteblivit från tävlingen har — ehuru han icke erhållit klart besked om att han''varit
skyldig att deltaga i tävlingen — härför i disciplinär ordning erhållit bestraffning

för tjänstefel................................................................. 84

7. Olämpligt uppträdande av officer mot underbefäl................................ 91

Sid.

8. Fråga om förfarandet vid verkställighet av arreststraff då den som skall undergå

straffet vid tiden för straffverkställigheten icke är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten
...................................................................... 95

9. Militärt brottmål, där kronan är målsägande och den genom brottet uppkomna för lusten

eller skadan överstiger 200 kronor, skall hänskjutas till åklagaren även för det
fall att vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare finner att skadan eller
förlusten bör avskrivas........................................................ 97

10. Fråga om utbetalande av rättegångskostnadsersättning, som av domstol tillerkänts

den som för talan mot militär befattningshavares beslut i ersättningsmål.......... 100

11. Fråga om innebörden av föreskriften i militär rättegångslag att ålagd tillrättavisning

omedelbart skall gå i verkställighet............................................ 101

12. Fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare och polismyndigheter
av militära brottmål.................................................... 102

13. Angående vissa åtgärder till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen hos

militäråklagarna av till dem hänskjutna militära mål............................ 106

14. Fråga huruvida auditör fullgjort den honom åliggande skyldigheten att utöva en

allmän kontroll över rättsärendena vid det förband, där han tjänstgör............ 108

15. Vissa spörsmål angående hemligstämpling av militära handlingar m. m............ 109

16. Fråga om rätt för den som förordnats att i brottmål verkställa särskild förundersök ning

att erhålla utdrag av militärt straffregister för den person förundersökningen
avser........................................................................ 119

17. Anmärkning mot handläggningen av ansökan om tjänstledighet för att besöka sjuk

fosterfader................................................................... 120

18. Fråga om innebörden i visst avseende av föreskrifterna i tjänstereglementet för

krigsmakten om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes....................... 122

19. Fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa, som skall företagas

med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen använda tjänstebil, ehuru
annat billigare färdmedel står till förfogande.................................... 125

20. Fråga vid tillämpning av kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänste män

om på vilket sätt myndighet vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen bör
vara representerad..................................................... 127

21. Fråga huruvida tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet i princip bör få
föranleda förkortning av vederbörandes tjänstgöringstid i den ordinarie befattningen . 149

22. Fråga huruvida värnpliktig, som led av recidiverande sjukdom, bort förklaras till fälligt

oduglig till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad.
Tillika fråga om felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning beträffande
bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av förbandsläkare att vidtaga
rättelse härutinnan........................................................... 158

23. Fråga huruvida i fall då sjötillägg eller flygtillägg utgår till den som dömes till disciplinbot
tilläggen skola tagas i betraktande vid bestämmande av disciplinbotens belopp 164

24. Fråga om regementsintendents behörighet att självständigt handlägga upphandlings ärenden.

.................................................................... 171

25. Fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning skall

bedömas såsom lydnadsbrott jämlikt 26 kap. 1 § strafflagen eller bestraffas med tilllämpning
av 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning. Tillika fråga huruvida
för det fall sistnämnda lagrum är tillämpligt mot den värnpliktige förd ansvarstalan
skall handläggas såsom militärt mål...................................... 177

Redogörelse för gjorda iakttagelser angående tillämpningen av 1948 års militära’"”

straff- och processlagstiftning.................................................... 179

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Fråga om meddelande av föreskrifter om skyldighet för dagbefäl att mottaga fullfölj
dsinlaga i vissa militära mål............................................... 206

Sid.

2. Angående tillämpningen av bestämmelserna i inskrivningsförordningen rörande för faringssättet

då värnpliktig befinnes tillfälligt oduglig till krigstjänst och av sådan
anledning avbrott i tjänstgöringen skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans
tjänstduglighet............................................................... 207

3. Fråga angående straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet att behörigen förvara

mottagen order om tjänstgöring enligt 28 § vämpliktslagen...................... 218

4. Fråga om åtgärder för rättelse i fall då på grund av felaktig tillämpning av gällande

författningsbestämmelser genom domar eller disciplinära bestraffningsbeslut, mot vilka
talan ej fullföljts, disciplinbot blivit bestämd till för högt belopp.................. 221

5. Angående behov av förstärkning av tillgången på åklagare- och polispersonal, som

har att ombesörja utredning i militära mål..................................... 223

Yttrande 1 anledning av remiss av utredning angående försvarets personaltjänst.
............................................................................. 251

Sakregister till militieombudsmannens åren 1950 och 1951 avgivna fimbetsberättelser.
........................................................................... 257

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1950.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester från och
med den It till och med den 14 april och från och med den 25 till och med
den 30 i samma månad samt från och med den 26 juni till och med den
22 juli. På grund av sjukdom var jag under tiden från och med den 15 till
och med den 24 april oförmögen att sköta min tjänst. Jämlikt 17 § första
stycket i förenämnda instruktion har militieombudsmansämbetet under ifrågavarande
tider föreståtts av den för mig utsedde ställföreträdaren, hovrättsrådet
Karl Hugo Henkow. Med stöd av bestämmelserna i 17 § andra stycket
i instruktionen har jag uppdragit åt Henkow att från och med den 20 mars
till och med den 4 april 1950 förrätta de å militieombudsmansämbetet ankommande
göromålen med undantag av vissa ärenden. Under sistnämnda
tid har jag handlagt följande ärenden, nämligen d.nr 551/1949 angående
fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare och polismyndigheter
av militära brottmål, d.nr 98/1950 angående behov av förstärkning
av tillgången på åklagare- och polispersonal, som har att ombesörja
utredning i militära mål, samt d.nr 90/1950 angående tillämpningen
av vissa bestämmelser i inskrivningsförordningen.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,
Stockholms samt Uppsala län. Under dessa resor ha besökts:

Göta artilleriregemente;

Göteborgs luftvärnskår;

Göteborg—Halmstads försvarsområde;

Göta flygflottilj;

Västra flygbasområdet;
hovrätten för Västra Sverige;

Göteborgs rådhusrätt;
åklagarmyndigheten i Göteborg;

Dalregementet;

Falu—Mora försvarsområde;

arméns drivmedelsanläggning i trakten av Falun;
krigsmaterielverkets lokalförvaltning i Korsnäs;
rådhusrätten i Falun;
stadsfiskalen i Falun;

Svea artilleriregemente;

Sollentuna och Färentuna domsagas häradsrätt;
stadsfiskalen i Sundbyberg;

Upplands regemente;

Uppsala—Västerås försvarsområde;
arméns underofficersskola;
försvarets läroverk;

Upplands flygflottilj och flygkadettskolan;
rådhusrätten i Uppsala; samt
stadsfiskalen i Uppsala.

Därjämte har jag i Stockholm för inspektion besökt:

Ostkustens marindistrikt;

Stockholms örlogsstation;

Stockholms örlogsvarv; samt
Stockholms rådhusrätt.

Under den tid jag åtnjutit ledighet har tjänstföirättande militieombudsmannen
Henkow företagit inspektionsresor i Södermanlands, Västmanlands,
Värmlands och Örebro län, varvid han besökt:

Södermanlands pansarregemente;

Strängnäs försvarsområde;
landsfiskalen i Strängnäs distrikt;

Livgedingets domsagas häradsrätt;

Carl Gustafs stads gevärsfaktori;
ridskolan i Strömsholm;

Värmlands regemente;

Karlstads försvarsområde;
femte militärbefälsstaben;
rådhusrätten i Karlstad;
stadsfiskalen i Karlstad;
ammunitionsfabriken i Zakrisdal;

Göta ingenjörkårs mobiliseringscentral i Karlstad;
centralmagasinet i Kil;

arméns drivmedelsanläggning i trakten av Kristinehamn;

Bergslagens artilleriregemente;
rådhusrätten i Kristinehamn;
stadsf iskalen i Kristinehamn;
artilleriskjutskolan i Villingsberg; samt
Göta trängregementes kompani i Nora.

Vid inspektionen av truppförband har uppmärksamhet ägnats åt vården av
byggnader och materiel, åt hygieniska förhållanden och utspisning samt åt
socialvården. Arrestlokalerna ha härvid även besökts. Vid besök å förbandens
sjukhus ha sjukredovisningshandlingarna granskats. Tillika ha granskats
handlingar rörande upphandling och redovisning av materiel av olika
slag ävensom marketenterirörelser, varjämte förskottsmedel inventerats. Militieombudsmannens
besök vid domstolar och hos åklagarmyndigheter ha
avsett inspektion av handläggningen av militära mål. I fråga om de judiciella
handlingarna vid förbanden har granskning skett av disciplinmålsprotokoll,
tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar som ha avseende å den
från och med den 1 januari 1949 gällande militära straff- och processlagstiftningcn
samt därtill anknytande föreskrifter. Vid inspektionerna har
militieombudsmannen i regel biträtts av byråchefen och byråintendenten
vid militieombudsmansexpeditionen, en intendentursakkunnig officer samt
i vissa fall därjämte en tygsakkunnig officer.

Härjämte har jag i viss utsträckning följt verksamheten vid en i Saltsjöbaden
anordnad kurs för personalvårdsofficerare och personalvårdsassistenter.

Under året har liksom under år 1949 ägnats särskild uppmärksamhet
åt tillämpningen av den nya militära straff- och processlagstiftningen. Det
allmänna intrycket har varit att reformen i olika hänseenden medfört avsevärda
fördelar. Reformen har inneburit en av behovet påkallad systematisering
och väsentlig förenkling av hithörande straffbestämmelser, och genom
omläggningen av det militära rättegångsväsendet har framför allt vunnits
att i olika förekommande situationer kravet på rättssäkerhet blivit tillbörligt
beaktat. Genom den nya ordningen ha allmänna åklagare och domstolar
i betydande utsträckning tagits i anspråk för uppgifter inom rättsskipningen
på förevarande område, och i huvudsak gälla för denna medverkan
rättegångsbalkens regler rörande förundersökning och domstolsförfarande.
En given följd härav är att möjligheten att med önskvärd snabbhet slutbehandla
sådana mål, i vilka åklagare och domstolar medverka, blir beroende
av med vilken skyndsamhet dessa myndigheter med hänsyn till sina åligganden
i övrigt kunna fullgöra sina ifrågavarande arbetsinsatser. Vid inspektioner
har iakttagits att militära mål, i vilka åklagare och domstolar
medverkat, icke alltid blivit behandlade och avgjorda med den skyndsamhet
som av hänsyn till militära förhållanden varit önskvärd. Vad sålunda
förekommit har föranlett mig att dels i skrivelse till Konungen göra framställning
angående behovet av förstärkning av den åklagare- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, och dels i skrivelse
till riksåklagaren fästa dennes uppmärksamhet på angelägenheten av förtursbehandling
av militära mål.

Givetvis har det vid tillämpningen av den nya lagstiftningen icke kunnat
undgås att felaktigheter och missförstånd förekommit. I ett flertal fall ha
därav föranletts uttalanden från min sida. Till en del återfinnas dessa uttalanden
i den såsom bilaga till denna skrivelse fogade redogörelsen för vissa
ärenden som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd. De iakttagelser
och uttalanden i övrigt som ha avseende å den nya lagstiftningen ha
sammanförts i en härvid fogad särskild redogörelse för gjorda iakttagelser
angående tillämpningen av 1948 års militära straff- och processlagstiftning.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1950 års riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1950 från år 1949 balanserade

ärenden till ett antal av .......................................... 187

Under år 1950 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet .......................................... 579

enligt diariet över hemliga ärenden............................... 21

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1950, utgör
alltså .............................................. 787

De ärenden, som tillkommit under år 1950, utgöras av:

ärenden inkomna från myndighet................................. 39

klagomål eller framställning från enskilda ........................ 97

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning.................................. 450

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. .. 14

Summa 600

Av de från år 1949 balanserade 187 ärendena ha 56 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 114 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.
17 ärenden hade inkommit från myndighet.

Till behandling under år 1950 ha alltså förelegat 56 ärenden, som inkommit
från myndighet, 153 klagomål eller framställningar från enskilda, 564
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning, samt 14 organisations- och förvaltningsärenden
m. m., tillhopa 787 ärenden.

Av dessa ärenden ha

till annan myndighet hänvisats................................... 8

utan åtgärd avskrivits........................................... 51

på grund av återkallelse avskrivits................................ 8

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
...................................................... 445

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna........................................... 71

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd (varav 5 icke avslutats) ... 9

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef

(varav 11 icke avslutats) ...................................... 13

föranlett annan åtgäTd .......................................... 74

och äro vid 1950 års utgång

under utredning ................................................ 90

på militieombudsmannens prövning beroende (utom ovannämnda
5 + 11 icke avslutade ärenden) ................................ 18

Summa 787

Av hela antalet under år 1950 till behandling föreliggande ärenden (787)
ha under året slutbehandlats 663 medan till följande år balanserats 124.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid
1950 års början ännu icke slutligt prövade 1

anhängiggjordes under år 1950 ................................... 8

Summa 9

Av dessa åtal

ha under året slutligen avgjorts................................... 5

äro vid årets slut på prövning beroende............................ 4

Summa 9

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1950
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Som bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

förut omnämnda redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd,

i det föregående jämväl oinförmälda redogörelse för gjorda iakttagelser
angående tillämpningen av 1948 års militära straff- och processlagstiftning,

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsinannen gjorts
till Konungen, samt

redogörelse för yttrande, som av militieombudsmannen avgivits till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet.

Vad angår åtalen ha redogörelser ansetts böra lämnas endast för sådana
som, såvitt vid ämbetsberättelsens färdigställande varit känt, under året
prövats av första domstol. Förutom de mål, för vilka redogörelse sålunda
lämnats i berättelsen, ha under året åtal anhängiggjorts dels mot en regementsläkare
för tjänstefel dels ock mot en ryttmästare och en fanjunkare i
reserven likaledes för tjänstefel.

I avdelningen »vissa ärenden som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» ha i huvudsak medtagits sådana ärenden, vilka på grund av
de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda fallen.

Härjämte har upprättats ett vid den föreliggande ämbetsberättelsen fogat
sakregister, vilket med hänsyn till tidpunkten för den nya militära straffoch
processlagstiftningens ikraftträdande ansetts lämpligen böra omfatta
icke blott den nu avgivna utan jämväl nästföregående års berättelse.

Stockholm den 10 januari 1951.

ERIK WILHELMSSON

K. E. Skarvall

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1. Åtal mot batteriadjutant för det han dels åsidosatt sin i särskilda föreskrifter
stadgade skyldighet att förvara av honom omhänderhavda förskottsmedel
på betryggande sätt och skilda från andra medel och dels vid olika
tillfällen mot innehållet i givna föreskrifter innehaft större förskottsbelopp

än 250 kronor i kontanter.

Ämbetsberättelsen till 1950 års riksdag innehåller (s. 172 ff.) redogörelse
för ett av tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow mot styckjunkaren
vid Skånska luftvärnskåren Magnus Lövgren vid rådhusrätten i Malmö
anhängiggjort åtal för tjänstefel bestående däri att han, som i egenskap av
batteriadjutant omhänderhaft ett förskott å 4 000 kronor för ombesörjande
av vissa utgifter för batteriets räkning, genom att åtminstone sedan början
av maj 1948 förvara medel, vilka icke innestodo på hans tjänstepostgirokonto,
dels i bostaden och dels i sin plånbok åsidosatt skyldigheten att förvara
förskottsmedlen på betryggande sätt och avskilda från andra medel
ävensom att han vid åtminstone tre tillfällen under april och maj 1949 mot
innehållet i givna föreskrifter innehaft större förskottsbelopp än 250 kronor
i kontanter.

Redogörelsen utvisar att Magnus Lövgren haft de medel, som funnits i
bostaden, förvarade i ett cigarrettskrin, där Magnus Lövgren och hans hustru
även haft andra medel. Skrinet hade stått i ett låst skåp, till vilket endast
hustrun haft nyckel. Enligt vad Magnus Lövgren inför rådhusrätten uppgivit
hade tjänstemedlen legat i ett icke tillslutet kuvert nederst i skrinet.
Å kuvertet hade Magnus Lövgren antecknat, huru mycket pengar som funnits
i kuvertet allteftersom summan växlat. I skrinet hade även, dock ej alltid,
legat makarna Lövgren tillhöriga pengar och en del kvitton. Magnus
Lövgren hade vid rådhusrätten även uppgivit, att det hänt att han under
fälttjänstgöring burit förskottsmedel på sig. Det hade även rätt ofta inträffat
att han i plånboken haft mindre belopp för att ha pengarna till hands
för utgifter som han då haft anledning tro skulle ske. Han hade icke ständigt
gått med kronans pengar i sin plånbok. Magnus Lövgren hade vidare
uppgivit att han för gäldande av en större utgift, som sedermera visat sig
bliva mindre än han räknat med, den 7 april 1949 från postgirokontot uttagit
400 kronor och den 19 i samma månad kommit att kontant inneha 386
kronor 80 öre. Omkring den 19 april hade batterichefen omtalat att batteriet,
när kårchefen lämnade tillstånd därtill, under cirka en vecka skulle

gå ut på marsch i Skåne. Enär Magnus Lövgren beräknat att han för bestridande
av kostnader i anledning av marschen måst ha ett belopp av omkring
500 kronor tillgängligt, hade han behållit hela beloppet 386 kronor
80 öre i sin kassa.

Såsom av redogörelsen vidare framgår, ogillade rådhusrätten i dom den
5 november 1949 åtalet. Rådhusrätten fann av utredningen framgå, att
Magnus Lövgren, när han överförde större delen av de kontanta förskottsmedlen
från tjänstelokalen till sin bostad, handlat i avsikt att skapa större
trygghet för pengarnas förvaring och att han med hänsyn till de ostridigt
mindre tillfredsställande förvaringsanordningarna i tjänstelokalen haft fog
för sitt handlande. För Magnus Lövgren hade förvaringsstället i bostaden
med hänsyn till förhållandena där måst framstå såsom mera betryggande
än skrivbordet i tjänstelokalen. Förvaring av förskottsmedel i kuvert i samma
skrin, där makarna Lövgren även förvarat egna medel, ansåge rådhusrätten
under förhandenvarande förhållanden ej utgöra ett åsidosättande
av föreskriften om förskottsmedels förvarande på betryggande sätt och skilda
från andra medel. Med hänsyn till att rådhusrätten funne Magnus Lövgrens
tillit till sin hustru, när han efter de kontanta förskottsmedlens överförande
till skåpet i bostaden låtit henne liksom förut omhänderhava den
enda nyckeln till skåpet, helt naturlig och då det ej ådagalagts någon omständighet
på grund varav Magnus Lövgren skulle haft rimlig anledning antaga,
att hustrun av oförstånd eller eljest skulle förfoga över förskottsmedlen,
kunde Magnus Lövgrens underlåtenhet att själv omhänderhava nyckeln
till skåpet icke läggas honom till last såsom tjänstefel. I betraktande
av vad Magnus Lövgren uppgivit om anledningen till att han haft förskottsmedel
på sig i sin plånbok och därom att dessa medel i plånboken legat
skilda från hans egna pengar, kunde rådhusrätten icke finna, att Magnus
Lövgrens innehav av förskottsmedel i plånboken inneburit särskilt riskmoment
av beskaffenhet att han på grund därav åsidosatt föreskrifterna
om förskottsmedlens förvaring på betryggande sätt och skilda från andra
medel. Genom att redan innan tiden för den planerade marschen bestämts
innehava större kontant förskottsbelopp än 250 kronor hade Magnus Lövgren
förfarit felaktigt; men då hans åtgörande härutinnan syntes ha föranletts
av önskan att i god tid ha tillgängligt kontant belopp för beräknade utgifter
till marschen funne rådhusrätten felet icke vara av beskaffenhet att
föranleda ansvar.

Redogörelsen utvisar jämväl att militieombudsmannen i skrivelse till
förste stadsfiskalen i Malmö anmodat denne att vädja mot rådhusrättens
dom och därvid yrka att den mot Magnus Lövgren förda talan måtte till alla
delar bifallas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge meddelade dom i målet den 2 mars
1950 och anförde därvid.

I likhet med rådhusrätten finner hovrätten av utredningen framgå, att
Magnus Lövgren, när han överförde förskottsmedlen från tjänstelokalen

till sin bostad, handlat i avsikt att skapa större trygghet för pengarnas förvaring
och att han med hänsyn till de ostridigt mindre tillfredsställande
förvaringsanordningarna i tjänstelokalen haft fog för denna sin åtgärd.

Pengarna ha i bostaden förvarats i ett cigarrettskrin, vari tidvis även legat
en plånbok med makarna Lövgrens egna pengar. Magnus Lövgren har
uppgivit, att tjänstemedlen varit inlagda i ett kuvert, försett med luftvärnskårens
tjänstestämpel och med anteckning om det förvarade beloppets storlek.
Uppgiften har lämnats obestridd av åklagaren. Vid sådant förhållande
kan Magnus Lövgren i fråga om dessa medel icke anses ha åsidosatt föreskriften
att förskottsmedel skola förvaras skilda från andra medel.

Emellertid har skrinet varit inlåst i ett skåp, vartill endast hustrun haft
nyckel. Särskilt med hänsyn till att hustrun omhänderhaft icke endast
medlen för familjens uppehälle utan även medel för en av henne bedriven
marketenterirörelse samt att Magnus Lövgren — då han saknade egen nyckel
till skåpet — icke var i stånd att utöva en tillfredsställande kontroll över
tjänstemedlen, finner hovrätten förvaringen icke ha varit betryggande.

Magnus Lövgren har uppgivit, att han saknade tillgång till annat låst förvaringsrum
i bostaden. Han hade emellertid uppenbarligen kunnat utverka
tillstånd att för förvaringen av tjänstemedlen i hemmet dit överflytta det
av honom i tjänstelokalen disponerade kassaskrinet. Hovrätten finner därför
Magnus Lövgren icke kunna undgå ansvar för tjänstefel för det sätt
varpå förvaringen av förskottsmedel skett i hemmet. Tjänstefelet är emellertid
med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa.

Lika med rådhusrätten anser hovrätten, att Magnus Lövgren icke kan
fällas till ansvar för det han i viss utsträckning haft förskottsmedel förvarade
i sin plånbok.

Magnus Lövgren har medgivit, att han i överensstämmelse med vad åklagaren
påstått innehaft större kontanta förskottsbelopp än 250 kronor. Han
har emellertid gjort gällande, att detta kontantinnehav varit berättigat med
hänsyn till väntade utgifter i samband med förestående övningar — dels
skjutövningar i början och slutet av april och dels en kårmarsch. Hans närmare
uppgifter om dessa övningar ha varierat under förundersökningen och
i rättegången. Vad han uppgivit gör dessutom ej sannolikt att övningarna
varit av den omfattning eller varit så nära förestående att han kan anses
ha under den med åtalet avsedda tiden varit berättigad överskrida det för
vanliga fall högst medgivna beloppet av kontanta förskottsmedel, 250 kronor.
De särskilda omständigheterna vid Magnus Lövgrens förvaring av medlen
ha därjämte utgjort en särskild anledning för honom att icke innehava
onödigt stora kontanta förskottsmedel.

Hovrätten finner därför Magnus Lövgren även i detta hänseende vara
förvunnen till ansvar för tjänstefel. Då de för stora kontantinnehaven uteslutande
synas ha föranletts av önskan att i god tid ha medel tillgängliga
för beräknade utgifter kan icke heller detta tjänstefel anses ha varit av
svårare beskaffenhet.

Med ändring av rådhusrättens dom dömer hovrätten Lövgren, jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten ävensom 25 kap. 4 § samt 4 kap. 1 och
2 §§ strafflagen, för tjänstefel till disciplinbot under tio dagar. Disciplinbotens
belopp utgör åtta kronor 40 öre för dag.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

2. Åtal mot sekundchef för underlåtenhet att tillse att värnpliktiga, som vid
inskrivning hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, enligt föreskrift i 127 §
1 mom. inskrivningsförordningen blivit föremål för prövning av granskningsnämnd
för bestämmande av deras användning i förbandets krigsorganisation
samt den utbildning och tjänstgöring, som de med hänsyn härtill

hade att undergå.

I en till militieombudsmannen den 24 november 1948 inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 6244-1-46 Bengt Anders Harald Stalin bland annat:
Han hade tjänstgjort vid Svea livgarde från och med den 15 juni till och med
den 26 oktober 1948. Sedan Stalin under två till tre veckor varit sjukskriven
på grund av inflammation i pannans bihålor, hade han den 22 i sistnämnda
månad av vederbörande förbandsläkare förklarats tillfälligt oduglig
till krigstjänst för en tid av tio månader. Med hänsyn till vissa av Stalin
i klagoskriften framhållna omständigheter syntes det honom kunna ifrågasättas
huruvida detta förbandsläkarens förfarande varit sakligt grundat, och
Stalin hemställde därför om utredning beträffande befogenheten av ifrågavarande
åtgärd. Stalin vore hänförd till besiktningsgrupp 3 men hade det
oaktat ålagts tjänstgöring — tung tjänst vid kulspruta — i likhet med
värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 1. Enligt gällande bestämmelser
skulle värnpliktiga som hänförts till vissa av förekommande besiktningsgrupper,
däribland besiktningsgrupp 3, undergå omprövning inom kort tid
efter det tjänstgöringen påbörjats. Stalin hade för sin del icke blivit föremål
för sådan omprövning. Han hemställde om utredning jämväl med anledning
av sist berörda förhållanden.

På föranstaltande av militieombudsmannen har verkställts utredning i de
hänseenden som angåvos i klagoskriften. Vad som framkommit vid utredningen
i vad den avsett befogenheten av förbandsläkarens åtgärd att förklara
Stalin tillfälligt oduglig till krigstjänst har blivit föremål för särskild prövning
av militieombudsmannen.1

Vid den i övrigt verkställda utredningen har i huvudsak förekommit följande.

I en den It december 1948 till militieombudsmannen inkommen skrivelse
anförde sekundchefen för Svea livgarde översten Gustaf Magnus von Stedingk:
Då i klagoskriften anmärktes att enligt gällande bestämmelser inom
kort tid efter påbörjad tjänstgöring omprövning skulle ske av värnpliktiga

1 Se s. 158.

tillhörande vissa besiktningsgrupper åsyftades härined uppenbarligen stadgandet
i 127 § inskrivningsförordningen att värnpliktig, som vid inskrivning
hänförts till någondera av besiktningsgrupperna 3 eller 4, skall så
snart lämpligen kan ske efter påbörjandet av första tjänstgöring eller motsvarande
tjänstgöring undergå prövning av granskningsnämnd. För Stalins
del förhölle sig saken sålunda. Stalin hade vid inskrivningsförrättningen
hänförts till besiktningsgrupp 3 med kodbeteckningen 3-061 enligt tabell
III a till besiktningsreglementet den 14 januari 1944. Detta innebure att
hans synskärpa ej vore normal (synskärpan var å höger öga 0,4 och å
vänster öga l,o). Enligt anteckning å Jäkarkortet förbättrades icke synskärpan
genom glas. Efter verkställd prövning vid kompaniet hade emellertid
denna brist i synskärpan icke ansetts utgöra hinder för hans utbildning.
Då någon annan defekt ej förelegat och bristen i synskärpan icke gärna
kunde föranleda någon granskningsnämndens åtgärd, hade kompanichefen
icke anmält Stalin till prövning av nämnden. De beslut, som en granskningsnämnd
i förekommande fall kunde ha att fatta, grundades i praktiken dels
på läkarutlåtande och dels och icke minst på föreliggande uppgifter från
vederbörande kompanichef om dennes iakttagelser samt dennes förslag rörande
den värnpliktiges lämplighet för viss tjänst. Med den korta utbildningstid,
som nu stode till buds, hade det varit särskilt angeläget för
varje kompanichef att själv söka utröna i vad mån den enskilde soldaten
med hänsyn till sina fysiska och psykiska kvalifikationer kunde vara lämpad
för den utbildning, för vilken han uttagits, eller om ändring härutinnan
borde komma i fråga. Härav följde att varje soldat vore föremål för en oavbruten
granskning under sin militärtjänstgöring i vad det rörde såväl tjänstesom
sjukdomsförhållanden. Något undantag eller något förbiseende i sådant
hänseende hade på intet vis förekommit beträffande Stalin.

I avgivet yttrande uppgav tjänstförrättande regementsläkaren S. Urwitz
att Stalin under tjänstgöringen fått sådana besvär av sjukdomen i näsans
bihålor att han icke kunde tillgodogöra sig utbildningen, varför kompanichefen
begärt Stalins skiljande från vidare befälsutbildning vid kompaniet.
Då sjukdomen recidiverade, hade Stalin först sjukredovisats i sjukredovisningsgrupp
2 med handräckningstjänst i köket, d. v. s. motsvarande tjänst
som värnpliktiga i besiktningsgrupp 4 utförde, och därefter i enlighet med
vad i ärendet uppgivits förklarats tillfälligt oduglig till krigstjänst.

Sedan von Stedingk anmodats att inkomma med ytterligare upplysningar
i vissa angivna hänseenden — därvid bland annat besked skulle lämnas angående
de föreskrifter som kunde ha meddelats till säkerställande av att bestämmelserna
i 127 § inskrivningsförordningen i alla förekommande fall
iakttoges samt huruvida under åren 1948 och 1949 ifrågavarande bestämmelser
blivit åsidosatta i andra fall än beträffande Stalin — anförde von
Stedingk i inkomna yttranden: Inställelse till granskningsnämnd jämlikt
127 § inskrivningsförordningen anbefalldes å regementsorder efter förslag
av regementsläkaren och nämnden sammansattes i enlighet med i nyssnämnda
författningsrum givna anvisningar. Nämnden bestode sålunda av

i j08050. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

inskrivningschefen såsom ordförande, regementsläkaren eller av denne utsedd
läkare samt en med utbildningen väl förtrogen officer. Såsom protokollförare
tjänstgjorde en underofficer från personaldetaljen. Kompanichef
eller den värnpliktiges närmaste chef beordrades även närvara. Vid regementet
hade före år 1949 ej funnits någon skriftlig instruktion för granskningsnämnden.
För att under år 1948 åstadkomma ett snabbt urval av de
värnpliktiga och därmed erhålla »rätt man på rätt plats» hade i regementsorder
nr 777/1948 anbefallts att granskningsnämnden skulle sammanträda
den 7, 14, 21 och 28 juni. Av anledningar, som ej kunnat fastställas, hade
dock vid dessa tillfällen endast ett fåtal värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp
3 beordrats inställa sig inför nämnden. Till säkerställande av
att snarast efter skedd inryckning samtliga värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna
3 och 4 beordrades till inställelse inför granskningsnämnden
hade genom regementsorder den 8 april 1949, nr 590, utfärdats »Bestämmelser
för granskningsnämnd», vilka sedermera till alla delar i förekommande
fall följts. Granskningsnämnden hade tidigare arbetat enligt en inom
regementet utformad praxis, som härlett sig från år 1942 då de nya bestämmelserna
trätt i kraft. I överensstämmelse med denna praxis hade under
år 1948 och därefter till dess nyssnämnda regementsorder tillkommit
granskningsnämnden sammanträtt för prövning av värnpliktiga tillhörande
besiktningsgrupperna 3 och 4 huvudsakligen då anledning därtill förefunnits.
Prövning inför nämnden hade i sådana fall skett då inställelse påkallats
av regementsläkaren med hänsynstagande till den värnpliktiges fysiska
eller psykiska status i förhållande till hans fortsatta utbildning vid regementet.
I samband med inryckning till tjänstgöring genomginge de värnpliktiga
noggrann läkarundersökning. Vid denna undersökning toges vederbörlig
hänsyn till den besiktningsgrupp, till vilken den värnpliktige hänförts
i samband med inskrivningen. Denna läkarundersökning krävdes såsom
utgångspunkt för handläggning vid granskningsnämnd. Därest läkarundersökningen
icke givit anledning till uppflyttning eller nedflyttning i avseende
å besiktningsgrupp och sålunda underlag för sådan omprövning ej
förelegat, hade den värnpliktige icke inställts inför granskningsnämnd. Om
efter nu nämnda läkarundersökning någon värnpliktig bedömts böra
uppflyttas eller nedflyttas till annan besiktningsgrupp, hade han på förslag
av läkare hänvisats till granskningsnämnd, som då genom regementsorder
anbefallts sammanträda. Det sagda innebure att värnpliktiga tillhörande
besiktningsgrupperna 1, 2, 3 och 4 hade hänvisats till granskningsnämnd på
förslag av regementsläkaren, därest särskild anledning därtill förefunnits.
Regementsläkaren hade därvid samrått med vederbörande kompanichef.
Före varje inryckning av en större kontingent värnpliktiga (t. ex. en till
första tjänstgöring inbeordrad årskontingent) genomginges med samtliga
kompanichefer, kompaniadjutanter och plutonchefer inskrivningsförordningens
och personalinstruktionens bestämmelser rörande de värnpliktigas förhållanden
bland annat i vad gällde granskningsnämndens uppgifter och
skyldigheten att efter läkares noggranna förundersökning vid behov hänvisa

de värnpliktiga till nämnden. Denna genomgång hade letts av inskrivningschefen
till och med år 1948 och därefter av chefen för personaldetaljen.
Tillsyn över att kompanibefäl efter läkares inrådan anmält värnpliktiga
till granskningsnämnd hade verkställts av regementsläkaren, vilken i god
tid före nämndens sammanträde å sjukbesked namneligen angivit dem som
skolat hänvisas till nämnden. Dessförinnan hade vederbörande läkare haft
samråd med kompanibefälet. — Med hänsyn till nu omnämnda åtgärder
i samband med de värnpliktigas inställelse till första tjänstgöring hade anledning
icke förefunnits att till granskningsnämnd hänvisa andra värnpliktiga
än sådana som efter den i samband med inryckningen skedda
undersökningen av läkare bedömdes böra erhålla ändring beträffande besiktningsgrupp
och med hänsyn härtill eventuellt kunde komma att placeras
inom annan utbildningslinje. — Före inryckningen uttoges de värnpliktiga
till olika utbildningslinjer och förutsedd användning i blivande
krigsorganisation. Uttagningen skedde med ledning av till förfogande stående
läkarhandlingar och intelligensprov. Värnpliktig tillhörande besiktningsgrupp
3 eller 4 placerades därvid inom utbildningslinje, där han med
hänsyn till sina såväl fysiska som teoretiska kvalifikationer ansåges kunna
göra sig gällande och där han efter genomgången utbildning kunde på
bästa sätt fylla sin plats i krigsorganisationen. — Sedan frågan i hela
dess vidd nu upptagits till prövning hade genom förenämnda regementsorder
den 8 april 1949 utfärdats bestämmelser innebärande skyldighet
för kompanibefäl att snarast efter skedd inryckning av värnpliktiga
till granskningsnämnden hänvisa samtliga värnpliktiga tillhörande
besiktningsgrupperna 3 och 4, oavsett resultatet av läkarundersökningen.
Någon praktisk betydelse hade denna förändring icke haft, då anledning
till ändring av den värnpliktiges tjänstgöringsförhållanden saknats. Först
efter det en värnpliktig tjänstgjort under längre tid kunde kompanibefäl
och läkare bilda sig en bestämd uppfattning huruvida den värnpliktige med
hänsyn till sin fysiska och psykiska status erhållit riktig eller felaktig placering.
Först då hade enligt von Stedingks uppfattning tidpunkten varit
inne för ytterligare prövning genom granskningsnämnd. von Stedingk hade
i samband med utfärdandet av förenämnda bestämmelser i regementsordern
den 8 april 1949 vidtagit sådana åtgärder i avseende å verksamheten å personaldetaljen
att möjlighet förefunnes att fortlöpande utöva kontroll över
att samtliga värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 3 och 4 snarast
efter inryckningen hänvisades till granskningsnämnd. Slutligen kunde anföras
att det stora antalet nedgrupperingar, som årligen förekommit vid
regementet, icke kunnat giva von Stedingk den uppfattningen att vid regementet
tillämpade metoder för efterkommande av bestämmelserna i 127 §
inskrivningsförordningen varit otillfredsställande. Granskningsnämndens
verksamhet hade av von Stedingk personligen följts och delvis letts av honom.
Därvid hade enligt hans uppfattning så omfattande prövningar skett att
han ej haft skäl antaga att brister i systemet förelegat. Med hänsyn till att
numera ytterligare reglerande anvisningar tillkommit och fortlöpande kon -

troll anordnats hemställdes att vad i ärendet förekommit icke måtte föranleda
någon militieombudsmannens vidare åtgärd.

Vidare har dels med ledning av ytterligare uppgifter som på begäran lämnats
av von Stedingk och dels av införskaffade protokoll förda vid granskningsnämndens
under åren 1948 och 1949 hållna sammanträden inhämtats
följande: Under år 1948 ha sammanlagt 109 till besiktningsgrupperna 3 och
4 hänförda värnpliktiga inryckt till första tjänstgöring vid regementet. Av
dessa 109 värnpliktiga ha redan i samband med inryckningen 23 vid läkarbesiktning
befunnits odugliga eller tillfälligt odugliga till krigstjänst och
en av annan anledning hemförlovats, i följd varav beträffande sistnämnda
24 värnpliktiga fråga om prövning inför granskningsnämnd icke uppkommit.
Av återstående 85 värnpliktiga, därav 53 i besiktningsgrupp 3 och 32
i besiktningsgrupp 4, ha endast 29, därav 24 i besiktningsgrupp 3 och 5 i
besiktningsgrupp 4, prövats av granskningsnämnd. Beträffande 5 av de av
nämnden prövade har prövningen skett vid sammanträden som hållits drygt
två månader eller än senare efter inryckningen. Av de 61 (56+5) värnpliktiga,
som sålunda icke alls eller först efter mera än två månader blivit prövade
av granskningsnämnd, ha 13 efter delvis fullgjord tjänstgöring förklarats
odugliga eller tillfälligt odugliga till krigstjänst. Under år 1949 ha sammanlagt
129 värnpliktiga hänförda till besiktningsgrupperna 3 och 4 inryckt
till första tjänstgöring. Samtliga till besiktningsgrupp 3 hänförda, vilka
uppgingo till 98, ha senast inom elva dagar från inryckningen blivit prövade
av granskningsnämnd. Av de 31 värnpliktiga, som tillhörde besiktningsgrupp
4, ha 6 redan i samband med inryckningen vid läkarbesiktning befunnits
odugliga eller tillfälligt odugliga till krigstjänst. Av återstående 25
värnpliktiga i besiktningsgrupp 4 ha 2 blivit inom tio dagar från inryckningen
prövade av granskningsnämnd medan övriga 23 icke alls blivit föremål
för sådan prövning. Av sistnämnda 23 värnpliktiga ha sedermera efter en
tids tjänstgöring 10 förklarats odugliga eller tillfälligt odugliga till krigstjänst.
I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 16 juni 1950 dagtecknad till riksåklagarämbetet
överlämnad åtalsinstruktion följande.

Enligt 6 § i 1941 års inskrivningsförordning (nr 969) skola de värnpliktiga
vid läkarbesiktning efter kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd hänföras
till viss besiktningsgrupp sålunda att till krigstjänst dugliga hänföras
till någon av besiktningsgrupperna 1, 2, 3 eller 4, till krigstjänst tillfälligt
odugliga till besiktningsgrupp T och till krigstjänst odugliga till besiktningsgrupp
O. Bestämmandet av besiktningsgrupp sker enligt följande i besiktningskungörelsen
den 16 januari 1942 (nr 23) angivna grunder. Till besiktningsgrupperna
1 och 2 hänföras värnpliktiga, vilka äro fullt dugliga
till krigstjänst, därvid värnpliktiga med mycket god kroppskonstitution
och i övrigt för krävande tjänst lämpliga egenskaper hänföras till besikt -

ningsgrupp 1 och övriga till besiktningsgrupp 2. Till besiktningsgrupperna
3 och 4 hänföras värnpliktiga, behäftade med sådana fel, lyten eller sjukdomar,
som begränsa deras duglighet till krigstjänst, med fördelning grupperna
emellan sålunda att värnpliktiga, vilkas militära användbarhet är i
väsentlig grad begränsad, hänföras till besiktningsgrupp 4 och övriga till
besiktningsgrupp 3.

I 127 § inskrivningsförordningen meddelas bestämmelser om granskningsnämnd.
Enligt 1 mom. skall värnpliktig, som vid inskrivning hänförts
till någondera av besiktningsgrupperna 3 eller 4, så snart lämpligen
kan ske efter påbörjandet av första tjänstgöring eller motsvarande tjänstgöring
prövas för bestämmande av den användning, vartill han bör avses i
förbandets krigsorganisation, och den utbildning och tjänstgöring, som han
med hänsyn härtill bör undergå. I 2 mom. föreskrives att för verkställande
av sådan prövning som nyss nämnts skall vid varje förband finnas en
granskningsnämnd, bestående av chefen för förbandets mobiliseringsavdelning
såsom ordförande samt en militärläkare och en med utbildningsarbetet
väl förtrogen officer, de båda sistnämnda utsedda av förbandschefen.
Enligt 3 mom. åligger det granskningsnämnd att med hänsyn till den värnpliktiges
kroppsbeskaffenhet, yrke eller sysselsättning och förutsättningar
i övrigt bestämma den utbildning och tjänstgöring för vilken den värnpliktige
är användbar. Enligt bestämmelse i 4 mom. har vad i 1—3 mom. föreskrives
angående prövning av värnpliktig, som vid inskrivning hänförts till
någondera av besiktningsgrupperna 3 eller 4, även avseende å värnpliktig,
som under tjänstgöring befinnes böra hänföras till någon av nämnda besiktningsgrupper
eller — utan att sådan omplacering anses påkallad •— befinnes
icke motsvara de fordringar tjänsten ställer på honom. I 5 mom. stadgas
slutligen att närmare föreskrifter angående i paragrafen angiven prövning
av värnpliktiga samt angående tjänstgöring för dem meddelas i kommandoväg.
Enligt bemyndigande (personalinstruktionen, 1942 och 1945 års
upplagor, del I mom. 96) ha sådana tillämpningsföreskrifter meddelats av
försvarsgrenscheferna, för arméns vidkommande genom arméorder den 11
april 1942, nr 117, och den 13 oktober 1944, nr 475, vilken sistnämnda order
ersatte den först utfärdade (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1942, avd. D nr 33, och 1944, avd. D nr 107). I envar av de nu nämnda
arméorderna, liksom i motsvarande order inom övriga försvarsgrenar, föreskrives
bland annat att granskningsnämnd sammanträder på order av vederbörande
förbandschef, varvid såvitt gäller sådan på granskningsnämnd
ankommande prövning som avses i 127 § 1 mom. inskrivningsförordningen
tillika angives att nämnden skall, på sätt där stadgas, sammanträda så snart
lämpligen kan ske efter det inryckning till påbörjande av första tjänstgöring
eller motsvarande tjänstgöring vid förbandet ägt rum. De ifrågavarande
tillämpningsföreskrifterna innehålla vidare bland annat att granskningsnämndens
beslut skola genom förbandschef ens försorg delgivas de berörda
värnpliktiga ävensom truppbefälet samt att anteckning om besluten skall
införas å stamkort, läkarkort och tjänstgöringskor t samt i inskrivningsbok.

Det särskilda organ — granskningsnämnden — som enligt de nu återgivna
bestämmelserna i 1941 års inskrivningsförordning i vissa angivna fall
fått sig anförtrott prövningen av de värnpliktigas användbarhet i försvarets
tjänst, utgör en genom denna författning tillkommen nyhet. Enligt tidigare
inskrivningsförordningar gällde att bestämmandet om utbildning och tjänstgöring
för sådana värnpliktiga, som voro alt hänföra till dåvarande motsvarigheter
till besiktningsgrupperna 3 och 4 eller befunnos icke uppfylla de
krav tjänsten ställde på dem, i vissa fall ankom på vederbörande förbandschef,
i andra fall reglerades genom föreskrifter som utfärdades i kommandoväg
och — enligt stadgande i 1936 års inskrivningsförordning — i vissa särskilda
fall tillkom vederbörande arméfördelningschef. Först genom 1925 års
inskrivningsförordning tillkom föreskrift om att i vissa av ifrågavarande fall
vederbörande läkare hade att uttala sig beträffande den tjänstgöring, för
vilken den värnpliktige kunde finnas lämpad eller användbar.

Erfarenheterna från beredskapstjänstgöringen under åren 1939—1941 torde
ha givit belägg för att den ordning som dittills tillämpats för prövning
av användbarheten i krigsorganisationen av sådana värnpliktiga, som ej
voro fullt dugliga till krigstjänst, icke var tillfredsställande. Frågan om en
reformering av förfarandet upptogs av försvarsväsendets rullföringsnämnd,
som i ett den 11 december 1941 avgivet förslag till ny inskrivningsförordning
förordade inrättandet av en särskild granskningsnämnd i enlighet med
vad nu gäller. I den skrivelse, varmed författningsförslaget överlämnades till
chefen för försvarsdepartementet, anfördes härom följande: En särskild
prövning hade ansetts böra stadgas i fråga om värnpliktiga, som vid inskrivningen
eller under tjänstgöring hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4 eller
eljest under tjänstgöringen befunnits icke motsvara de fordringar som
tjänsten uppställde. Denna prövning hade till syfte att klargöra den användning
den värnpliktige borde få i krigsorganisationen samt den utbildning
han med hänsyn härtill borde undergå. Det hade synts i hög grad önskvärt
att för denna prövnings utförande förfoga över ett för ändamålet särskilt
tillsatt organ — i förslaget benämnt granskningsnämnd. I denna hade ansetts
böra ingå chefen för förbandets mobiliseringsavdelning, som ägde för
ändamålet erforderlig inblick i förbandets krigsorganisation, samt militärläkare
och med utbildningsarbetet väl förtrogen officer. Härigenom syntes
en betryggande säkerhet vinnas för att varje värnpliktig bleve efter sin
kroppsbeskaffenhet och förmåga använd och utbildad på ett såväl för den
enskilde som för försvaret tillfredsställande sätt.

Såsom förut nämnts föreskrives att den i 127 § 1 mom. inskrivningsförordningen
avsedda prövningen av inryckta värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna
3 och 4 skall verkställas så snart lämpligen kan ske efter
det inryckning till påbörjande av första tjänstgöring eller motsvarande
tjänstgöring vid förbandet ägt rum. Denna föreskrift torde innebära att i
dessa fall med prövningen icke bör få anstå längre tid än som erfordras för
utförande av de förberedande undersökningar som kunna vara av betydelse
för granskningsnämndens bedömande av de föreliggande fallen. Till sådana

undersökningar torde vara att räkna den allmänna läkarbesiktning av inryckta
värnpliktiga, som enligt 126 § 1 mom. a) inskrivningsförordningen
skall äga rum omedelbart efter inryckning till första tjänstgöring eller motsvarande
tjänstgöring, ävensom eventuell intelligensprövning i samband
med inryckningen. Det är uppenbart att studiet av de värnpliktigas självdeklarationer
och övriga anteckningar å de vid läkarbesiktningen föreliggande
läkarkorten ävensom av andra handlingar från de nu nämnda undersökningarna
kan giva goda utgångspunkter för granskningsnämndens bedömning.

Den i ärendet verkställda utredningen — som begränsats till åren 1948 och
1949 — giver vid handen att ett stort antal värnpliktiga, som vid inskrivning
blivit hänförda till besiktningsgrupp 3 eller 4 och under nämnda år
inryckt till Svea livgarde för fullgörande av första tjänstgöring, icke alls
blivit underkastade prövning av granskningsnämnd och att i ytterligare en
del fall sådan prövning kommit till stånd drygt två månader eller än senare
efter inryckningen. Under år 1948 ha sålunda sammanlagt 56 värnpliktiga
tillhörande endera av nämnda besiktningsgrupper icke alls blivit prövade
av granskningsnämnd och 5 värnpliktiga av nämnden prövats först i sådant
senare tidsskede som nyss nämnts. Det är i fråga om sistnämnda fall uppenbart
att prövningen icke, på sätt stadgas i 127 § 1 mom. inskrivningsförordningen,
kommit till stånd så snart lämpligen kunnat ske efter inryckningen.
Under år 1949 ha 23 värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 4, vilka då inryckt
till första tjänstgöring, icke alls blivit föremål för prövning av granskningsnämnd.

Från föreskriften att värnpliktiga hänförda till någon av besiktningsgrupperna
3 och 4 skola snarast efter inryckningen underkastas prövning av
granskningsnämnd bär icke medgivits annat undantag än att, såvitt gäller
armén tillhörande förband, enligt förenämnda arméorder den 13 oktober
1944 prövning icke skall avse värnpliktiga som uttagits för utbildning i specialtjänst
(se härom 128 § inskrivningsförordningen). Om sådana fall har
enligt vad utredningen giver vid handen icke varit fråga.

Av vad förut anförts framgår att det såväl för tillgodoseende av försvarets
intresse av att de värnpliktiga på tillfredsställande sätt utnyttjas i
krigsorganisationen som för beredande av betryggande säkerhet för de värnpliktiga
att icke bli tagna i anspråk för uppgifter, för vilka de med hänsyn
till kroppsbeskaffenhet och förmåga icke äro lämpade, är i hög grad angeläget
att den särskilda ordning som föreskrivits för prövning av hithörande
fall med noggrannhet tillämpas. Att de ifrågavarande bestämmelserna blivit
vid Svea livgarde åsidosatta i den utsträckning som förekommit måste betecknas
såsom synnerligen betänkligt. För vad härutinnan förekommit är
von Stedingk i sin egenskap av förbandschef ansvarig. Enligt tjänstereglementet
för krigsmakten mom. 53 åligger det honom såsom chef att tillse
att tjänsten bedrives samvetsgrant, nitiskt och planmässigt samt att ordning
och enhetlighet råda inom alla tjänstens grenar ävensom att i mån av

befogenhet meddela de bestämmelser och rättelser som påkallas. I tjänstgöringsreglementet
för armén § 34 mom. 12 stadgas att regementschef är ansvarig
för regementets krigstukt, krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt
samt förvaltning och expeditionstjänst. von Stedingks skyldighet att tillse
att granskningsnämnden i erforderlig utsträckning och å tid som vederbort
sammankommit för prövning av de fall den haft att handlägga bär särskilt
inskärpts genom den i arméordern den 13 oktober 1944 upptagna föreskriften
att granskningsnämnd sammanträder på order av förbandschefen.

von Stedingk har uppgivit att granskningsnämnden arbetat enligt en inom
regementet utformad praxis, som härlett sig från år 1942 då de nya bestämmelserna
trätt i kraft samt att denna praxis inneburit att — även såvitt
gällt värnpliktiga hänförda till någon av besiktningsgrupperna 3 och 4
— prövning inför granskningsnämnd skett endast i följande fall nämligen
dels om vid den allmänna läkarbesiktning av de värnpliktiga, som verkställdes
i samband med inryckningen, vederbörande bedömdes böra uppflyttas
eller nedflyttas till annan besiktningsgrupp än den tidigare bestämda och
dels om i tiden efter nämnda läkarbesiktning anledning ansåges föreligga
att taga en sådan uppflyttning eller nedflyttning under omprövning. I sistnämnda
fall hade det i regel varit kompanichefen som tagit initiativet till att
vederbörande anmäldes till prövning inför granskningsnämnden, sedan dessförinnan
samråd ägt rum mellan kompanibefälet och läkaren, von Stedingk
har vidare meddelat att före varje inryckning av en större värnpliktskontingent
med kompanibefälet genomgåtts gällande bestämmelser rörande de
värnpliktigas förhållanden bland annat i vad gällde granskningsnämndens
uppgifter och skyldigheten att efter läkares noggranna förundersökning vid
behov hänvisa de värnpliktiga till nämnden samt att varje soldat under
sin tjänstgöring vore föremål för en oavbruten granskning i vad det rörde
såväl tjänste- som sjukdomsförhållanden. Enligt von Stedingks förmenande
hade med hänsyn till omnämnda åtgärder i samband med de värnpliktigas
inställelse till första tjänstgöring anledning icke förefunnits att till granskningsnämnd
hänvisa andra värnpliktiga än sådana som efter den i samband
med inryckningen skedda undersökningen av läkare bedömdes böra erhålla
ändring beträffande besiktningsgrupp och med hänsyn härtill eventuellt
kunde komma att placeras inom annan utbildningslinje. I anslutning
härtill har von Stedingk uttalat att först efter det en värnpliktig tjänstgjort
under längre tid kompanibefäl och läkare kunde bilda sig en bestämd uppfattning
huruvida den värnpliktige med hänsyn till sin fysiska och psykiska
status erhållit en riktig eller felaktig placering samt att enligt von Stedingks
uppfattning tidpunkten först då varit inne för ytterligare prövning genom
granskningsnämnd. Vidare har von Stedingk framhållit att det stora antalet
nedgrupperingar, som årligen förekommit vid regementet, icke kunnat
giva honom den uppfattningen att vid regementet tillämpade metoder för
efterkommande av bestämmelserna i 127 § inskrivningsförordningen varit
otillfredsställande.

Vad von Stedingk sålunda anfört går helt vid sidan av den fråga den
framställda anmärkningen gällt. Det fortlöpande aktgivande från befälets
sida å de värnpliktigas hälsotillstånd och tjänstbarhet, varom von Stedingk
talar, innebär icke annat eller mera än vad som åligger befälet för åstadkommande
i särskilda fall av sådan prövning genom granskningsnämnd som
avses i 127 § 4 mom. inslcrivningsförordningen och kan på intet sätt föranleda
någon begränsning i den skyldighet som enligt 127 § 1 mom. föreligger att
låta samtliga värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 3 och 4 inom
angiven tid undergå prövning av granskningsnämnd. von Stedingks ifrågavarande
uttalanden innefatta att han — om han icke helt förbisett föreskrifterna
om den obligatoriska prövning som skall äga rum enligt 1 mom.
— ansett sig kunna på eget bevåg sätta dessa föreskrifter ur kraft. Då det
enligt dessa bestämmelser icke ansetts böra tilläggas vare sig truppbefälet
eller läkaren någon befogenhet att avgöra i vilka fall de värnpliktiga skola
hänvisas till prövning av granskningsnämnd kan något som helst avseende
icke fästas vid von Stedingks uttalande om svårigheten för kompanibefäl
och läkare att redan från början bilda sig en bestämd uppfattning om skäl
förelåge för en sådan åtgärd. Med anledning av vad von Stedingk anfört
därom att han i det förhållandet att ett stort antal nedgrupperingar årligen
förekommit vid regementet ansett sig ha funnit belägg för att tillämpningen
av bestämmelserna i 127 § inskrivningsförordningen icke varit otillfredsställande
kan anmärkas att det snarare synes förhålla sig så att, om granskningsnämndens
möjligheter att närmare undersöka föreliggande skäl för
omplaceringar inom olika ulbildningsgrenar blivit utnyttjade, detta skulle
ha varit ägnat att minska antalet fall, i vilka nedgruppering senare befanns
erforderlig.

von Stedingk framhåller att genom den i ärendet omnämnda regementsordern
av den 8 april 1949 meddelats anvisningar till säkerställande av att
samtliga värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 3 och 4 beordrades
till inställelse inför granskningsnämnden samt att fortlöpande kontroll härav
även anordnats. Likvisst har — vilket måste betecknas såsom i hög grad
anmärkningsvärt — av de värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 4, vilka
den 19 april och den 30 maj 1949 inryckte för fullgörande av första tjänstgöring,
icke någon blivit föremål för prövning av granskningsnämnd.

I nyssnämnda regementsorder har föreskrivits bland annat att, i fall då
sekundchefen personligen leder granskningsnämnds sammanträde, denne
utövar ordförandeskapet i nämnden. Denna bestämmelse är direkt stridande
mot föreskrifterna i 127 § 2 mom. inskrivningsförordningen, enligt vilka
såsom ordförande skall tjänstgöra chefen för förbandets mobiliseringsavdelning,
och utgör ytterligare belägg för att von Stedingk icke för sig klargjort
den ställning som enligt författningen tillkommer nämnden och de
arbetsformer under vilka den skall verka. Den på förbandschefen ankommande
tillsynen över att nämnden fullgör sina åligganden har förbandschefen
att utöva på annat sätt än att på sig själv överföra befogenheter som
tillkomma ledamot av nämnden. Tillsynen torde lämpligen utövas genom

inspektioner av nämndens verksamhet och, ej minst viktigt, genom granskning
av nämndens protokoll. De i ärendet tillhandahållna protokollen äro i
stor utsträckning behäftade med påfallande brister i avseende å tydlighet
och fullständighet. Särskilt kan härutinnan anmärkas följande. Enligt protokollsformulär,
som fastställts genom förenämnda arméorder den 16 oktober
1944, skall i särskilda kolumner i protokollet antecknas innehållet i
granskningsnämndens beslut angående dels avsedd krigsanvändning och
dels utbildning (tjänst, befattning). I ett stort antal fall ha sådana anteckningar
icke verkställts utan ersatts med en för båda kolumnerna gemensam
anteckning: »Ingen ändring». Detta från meddelade föreskrifter avvikande
förfarande måste betecknas såsom i hög grad otillfredsställande.

Det må i förevarande sammanhang framhållas att av särskild på militieombudsmannens
föranstaltande verkställd utredning, som avsett förhållandena
under åren 1948 och 1949 vid dels samtliga andra till fjärde militärområdet
hörande truppförband än Svea livgarde och dels Stockholms örlogsstation
och Vaxholms kustartilleriregemente, framgått att anledning till anmärkning
beträffande tillämpningen därstädes av föreskrifterna i 127 §
1 mom. inskrivningsförordningen icke förekommit.

På sätt framgår av det ovan anförda har von Stedingk under åren 1948
och 1949 underlåtit att tillse att bestämmelserna i 127 § 1 mom. inskrivningsförordningen
blivit riktigt tillämpade med påföljd att sammanlagt 84
värnpliktiga som enligt samma bestämmelser bort prövas av granskningsnämnd
icke blivit föremål för sådan prövning. Härigenom har von Stedingk
gjort sig skyldig till försummelse och oförstånd i tjänsten av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran. von Stedingk skall för vad han sålunda låtit
komma sig till last vid Svea hovrätt ställas under tilltal för tjänstefel jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten och 25 kap. 4 § allmänna strafflagen,
sistnämnda lagrum enligt dess från och med den 1 januari 1949 gällande
lydelse.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt riksåklagarämbetet att i
enlighet med sålunda meddelad instruktion vid Svea hovrätt väcka och utföra
åtal mot von Stedingk för tjänstefel.

* *

Enligt förordnande av riksåklagarämbetet väckte byråchefen hos ämbetet
Yngve Söderlund vid Svea hovrätt åtal mot von Stedingk för tjänstefel i det
avseende som angivits i åtalsinstruktionen. Sedan hovrätten utfärdat stämning
å von Stedingk att svara å åtalet, inkom denne med skriftligt genmäle,
däri han under bestridande av åtalet anförde, bland annat: Han hade själv
tillsett eller känt till att granskningsnämnd varit organiserad, att den sammanträtt
vid täta tillfällen och alltid i anslutning till dagar, då ett stort

antal värnpliktiga inryckt, samt att inånga värnpliktiga blivit behandlade
av granskningsnämnden. Han hade personligen eller indirekt genom chefen
för personalavdelningen varit angelägen att erinra den fast anställda personalen
om granskningsnämndens uppgifter och funktion. Det stora antal
värnpliktiga, som inställts inför granskningsnämnden, hade givit von Stedingk
den uppfattningen, att samtliga värnpliktiga, som bort inställa sig inför
nämnden, även blivit dit hänvisade. Under ifrågavarande år hade von
Stedingk haft en sådan arbetsbörda att, om han i varje detalj kontrollerat
underlydande tjänstemäns och avdelningschefers åligganden och verksamhet,
detta hindrat honom att fullgöra mera väsentliga åligganden.

Hovrätten meddelade dom i målet den 29 november 1950 och utlät sig därvid
sålunda.

I 127 § 1 mom. inskrivningsförordningen föreskrives, att värnpliktig, som
vid inskrivning hänförts till någondera av besiktningsgrupperna 3 eller 4,
skall så snart lämpligen kan ske efter påbörjandet av första tjänstgöring
eller motsvarande tjänstgöring prövas för bestämmande av den användning,
vartill han bör avses i förbandets krigsorganisation, och den utbildning och
tjänstgöring, som han med hänsyn härtill bör undergå. Enligt 2 mom. av
nämnda paragraf skall för verkställande av prövning, som i 1 mom. sägs,
vid varje förband finnas en särskild granskningsnämnd.

Av utredningen i målet framgår, att under 1948 sammanlagt 61 värnpliktiga,
tillhörande endera av nämnda besiktningsgrupper, vilka inryckt till
första tjänstgöring vid Svea livgarde, antingen icke alls blivit prövade av
granskningsnämnd eller av nämnden prövats först drygt två månader eller
senare efter inryckningen, samt att under 1949 sammanlagt 23 värnpliktiga,
tillhörande besiktningsgrupp 4, vilka jämväl inryckt till första tjänstgöring
vid regementet, icke alls blivit föremål för prövning av nämnden. Berörda
bestämmelser i 127 § 1 mom. inskrivningsförordningen hava således icke blivit
tillämpade. Härför är von Stedingk, som vid ifrågavarande tid var sekundchef
för regementet, ansvarig. Hovrätten — som anser vad von Stedingk
till sitt fredande från ansvar i målet anfört icke förtjäna avseende -—
finner förty att von Stedingk är förfallen till ansvar för försummelse och
oförstånd i tjänsten.

På grund av vad sålunda upptagits prövar hovrätten lagligt döma von Stedingk,
jämlikt 130 § första stycket första punkten strafflagen för krigsmakten,
jämförd med 9 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen
om ändring i strafflagen in. in., 25 kap. 4 § strafflagen och 2 § lagen om
disciplinstraff för krigsmän samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, för tjänstefel
till disciplinbot för tio dagar med tjugunio kronor 10 öre för dag.

3. Sedan en värnpliktig vid en flygflottilj för sina överordnade anmält att en
civil person föreslagit den värnpliktige viss samverkan för att möjliggöra
tillgrepp från flottiljen av tomfat för bensin, har tjänstförrättande flottiljchefen
godkänt en honom underställd plan, som inneburit att med bistånd
av den värnpliktige sådana anordningar skulle vidtagas att den tilltänkta
gärningen kom till utförande och den civile personen därvid kunde gripas på
bar gärning. Sedan så skett har den civile personen dömts för snatteri. Åtal
mot tjänstförrättande flottiljchefen för tjänstefel.

Genom Mora och Orsa tingslags häradsrätts dom den 29 september 1949
dömdes tegelbruksarbetaren Hans Iwan Skarp i Kallholn, Orsa, jämlikt 20
kap. 2 § strafflagen för snatteri till tjugufem dagsböter om fem kronor.
Skarp hade enligt domskälen erkänt att han den 5 mars 1948 vid flygfältet
i Tallhed olovligen tillgripit ett kronan tillhörigt tomt bensinfat, vilket fat
emellertid kronan sedermera återbekommit. Såväl med hänsyn till det tillgripnas
värde som den omständigheten att militärpersoner vid flygfältet i
Tallhed genom sitt beteende i viss mån framprovocerat tillgreppet, hade
häradsrätten funnit brottet vara att anse såsom ringa.

Sedan frågan, huruvida militär befattningshavare gjort sig skyldig till
brottsligt förfarande i samband med Skarps brott, på föranledande av landsfiskalen
i Orsa distrikt kommit under chefens för Hallands flygflottilj bedömande,
anhöll flottiljchefen hos militieombudsmannen om uttalande i frågan.
Vid framställningen fogade handlingar med den kompletterande utredning
som därefter verkställts visa i huvudsak följande.

Skarp berättade: Någon dag under veckan den 23—den 28 februari 1948
hade han åkt med sin personbil från Kallholn till Orsa och därvid passerat
två värnpliktiga från Hallands flygflottilj, vilken varit förlagd vid Tallheds
flygfält. De värnpliktiga hade fått följa med till Orsa. Under resan hade de
erbjudit sig att gengälda Skarp för hans vänlighet. Skarp hade då frågat de
värnpliktiga, om de kunde skaffa ett bensintomfat åt honom. De värnpliktiga
hade lovat att söka göra det. Om saken ginge att ordna, skulle de sätta
sig i förbindelse med Skarp. Troligen den 28 februari 1948 hade Skarp bevistat
en danstillställning i Sker. Skarp hade suttit med några kamrater,
när en värnpliktig i lokalen vinkat åt honom att komina. Den värnpliktige
hade börjat ett samtal med Skarp. Det hade förefallit som om han
hade reda på att Skarp tidigare frågat ett par andra värnpliktiga efter bensintomfat.
Han hade också erbjudit sig att hjälpa Skarp med att skaffa ett
fat. Skarp hade gått med på hans förslag men tillsagt honom att icke taga
några risker, enär saken i så fall finge bero. Det hade blivit överenskommet
att den värnpliktige skulle undersöka möjligheterna att komma över
tomfat och sedan ringa till Skarp. Han hade fått Skarps telefonnummer.
Någon dag i veckan därpå hade den värnpliktige ringt och sagt att »det
skulle gå bra att ordna tomfat». Han hade nämnt att han rullat fram tre fat
till skogsbrynet. Skarp hade sagt att han kunde klara sig med ett fat. De

hade bestämt att den värnpliktige skulle ringa ytterligare en gång och ange
den tidpunkt som bäst passade för att hämta faten. Någon dag senare hade
Skarp åter blivit uppringd av den värnpliktige som sagt att det passade om
Skarp komme till flygfältet omkring klockan 0100, då den värnpliktige
skulle möta Skarp. Vid avtalad tid hade Skarp infunnit sig med sin bil men
icke sammanträffat med den värnpliktige. Skarp hade emellertid iakttagit
att tre fat varit framrullade till skogsbrynet. Han hade tagit ett av dem
och åkt hem med det. iSkarp hade sedan åkt tillbaka till flygfältet i avsikt
att sammanträffa med den värnpliktige. När Skarp anlänt hade emellertid
en fänrik vid flottiljen kommit fram till Skarp och sagt att han sett när
Skarp hämtat bensinfatet. Fänriken hade följt med Skarp hem, och han och
Skarp hade sedan transporterat fatet tillbaka till förrådet å flygfältet. Fänriken
hade sagt att han för sin del icke trodde att det skulle bli några efterräkningar
för Skarp.

Värnpliktige nr 900-17-46 Sture Bolger uppgav: Han hade träffat Skarp i
Sker troligen den »21» februari. En man i kafélokalen, som senare visat sig
vara Skarp, hade kommit direkt fram till honom och frågat om han kunde
skaffa några bensinfat. Bolger hade blivit nyfiken och inlåtit sig i samtal
med Skarp. Denne hade bland annat omtalat att han tidigare vidtalat två
andra värnpliktiga vid flottiljen att skaffa bensinfat från flottiljens förråd
men att han sedan icke avhört dessa. En av dem skulle heta Gustafsson.
För att kunna uppdaga ytterligare detaljer om den tilltänkta kuppen hade
Bolger låtsats gå med på att biträda Skarp. Det hade överenskommits mellan
Bolger och Skarp att Bolger skulle sätta sig i förbindelse med Gustafsson
och i samråd med denne bestämma den lämpligaste tidpunkten för
tillgreppet. Gustafsson tjänstgjorde nämligen vid vaktavdelningen och saken
skulle ordnas vid något tillfälle då Gustafsson fullgjorde vakttjänst.
Sedan Bolger talat med Gustafsson, skulle Bolger ringa Skarp så att denne
å angiven tid kunde infinna sig vid flygfältet och avhämta faten. Dagen
efter sammanträffandet med Skarp hade Bolger emellertid avslöjat
komplotten för tjänstgörande dagofficeren, sergeanten Anders Kärrstrand,
som i sin tur rapporterat saken för kaptenen Ture Wage. Bolger hade
sedan blivit inkallad till Wage och för denne fått berätta hela händelseförloppet.
I avsikt att kunna sätta fast kuppmakarna hade Wage uppmanat
Bolger att fortsätta »spelet» och låtsas vara Skarp förbunden. Bolger hade
därför ringt upp Skarp och sagt att saken nog skulle ordna sig och att
han skulle sätta sig i förbindelse med Gustafsson. Bolger hade sedan tagit
reda på Gustafsson. Vid samtalet med denne hade det framgått att Gustafsson
och hans kamrat icke velat vara med på att hjälpa Skarp med att taga
bensinfat ur flottiljens förråd. Bolger hade då frågat Gustafsson om icke han
och Gustafsson gemensamt kunde ordna saken. Gustafsson hade ställt sig avvisande
men Bolger hade övertalat honom under framhållande av att det
icke vore någon risk och att Skarp utlovat ersättning. Gustafsson hade slutligen
gått med på saken. Ingenting hade bestämts i detalj men det hade varit
klart att tillgreppet skulle ske någon natt när Gustafsson ginge vakt. Efter

samtalet med Gustafsson hade Bolger för Kärrstrand berättat vad som dittills
förekommit. En kväll några dagar efter sammanträffandet med Skarp
hade Bolger ringt till denne och omtalat att han träffat Gustafsson och att
de kommit överens om att ordna saken. Bolger hade sagt att han skulle ringa
vidare under torsdagen. På onsdagen hade fänriken Rune Torbiörnsson blivit
dagofficer. Bolger hade samtalat med denne om saken och redogjort för
vad som dittills förevarit. Torbiörnsson hade givit Bolger order om att på
torsdagen ringa upp Skarp och meddela denne att allt vore klart och att han
kunde komma till flygfältet omkring klockan 0100. Vid det samtal med
Skarp som därefter följt hade Bolger frågat vad han skulle få i ersättning.
Skarp hade lovat femton kronor för varje fat. För »spelets gång» hade Bolger
också frågat Skarp om denne kunde skaffa brännvin, vilket Skarp påstått
sig kunna göra. Bolger hade även vid tillfället utfäst sig att rulla fram
tre tomfat åt Skarp. Bolger hade under torsdagen ringt ytterligare en gång
till Skarp och talat om att Skarp nog icke skulle träffa Bolger själv på natten,
emedan det skulle bli nattflygning och Bolger vore kommenderad till väderlekstjänst.
Tomfaten skulle emellertid vara framrullade till avtalad plats,
där Skarp kunde hämta dem. Det hade varit Torbiörnsson som velat ha det
så. Påföljande lördag hade Bolger träffat Skarp i Sker. Skarp hade då talat
om att han blivit ertappad, när han under föregående natt tagit ett av de
framrullade bensinfaten. Bolger hade icke omnämnt att detta berott på en
komplott mot Skarp från »flygfältets» sida. Bolger hade själv icke velat vara
med på att fortsätta kontakten med Skarp men han hade varit tvungen att
finna sig däri, då hans överordnade velat ha det så.

Wage uppgav: Han hade tjänstgjort som chef för den division av Hallands
flygflottilj som under februari och mars 1948 haft vinterövningar vid
flygfältet i Tallhed. En dag under nämnda tid hade Torbiörnsson eller Kärrstrand
anmält, att Bolger omtalat att han tillsammans med några civila personer
planerat att taga bensin från flottiljens förråd. Wage hade fått den uppfattningen
att Bolger velat draga sig ur spelet genom att anmäla de civila. Det
hade varit diskussion mellan Torbiörnsson och Wage om hur man skulle
förfara. Wage hade till en början trott att det hela vore ett skämt, men så
småningom hade han och Torbiörnsson kommit överens om att »Bolger skulle
få hållas» för att man skulle få se om det verkligen låge något bakom. De
hade också beslutat att skärpa bevakningen. Det hade aldrig varit på tal att
brottet skulle förebyggas och de hade inte trott så mycket på vad Bolger
berättat, enär han verkat litet överspänd och haft livlig fantasi. Då Wage
haft hand om vakttjänsten hade det mera kommit an på honom än de andra
officerarna vid flottiljen, vilka hade flygtjänst, att ta sig an fallet. Det hade
därför varit Wage som beordrat vaktcheferna att skärpa bevakningen vid
bensinupplaget. I övrigt hade Wage endast i mycket ringa grad tagit befattning
med planen att infånga tjuven.

Torbiörnsson berättade: Han hölle för troligt att han fått de första upplysningarna
rörande det tilltänkta tillgreppet genom Wage och att Wage anmodat
Torbiörnsson att sätta sig i förbindelse med Kärrstrand för att bli

närmare insatt i detaljerna. Efter det Torbiörnsson erhållit informationer av
Kärrstrand hade han kallat till sig Bolger och hört honom i saken. Torbiörnsson
hade diskuterat saken med Wage. Under sin diskussion hade de
kommit till den uppfattningen att händelserna borde få utveckla sig så som
Skarp tänkt sig; de skulle med andra ord bortse från att Bolger kommit på
andra tankar i fråga om sin medverkan till den planerade stölden. Wage och
Torbiörnsson hade ansett ett sådant förfarande lämpligt, emedan de icke
visste om Bolger talade sanning. Bolger hade verkat något överspänd. Om
Bolger talade sanning vore det klart att det funnes en opålitlig person i närheten,
vilken när som helst kunde tillgripa bensinfat eller annan materiel vid
flygfältet. Genom att låta Skarp hållas skulle man enligt Torbiörnssons tanke
få belägg för detta förhållande. Torbiörnsson hade härefter torsdagen den
4 mars sökt upp majoren Gösta Wigart, som var tjänstförrättande flottiljchef,
och delgivit honom planen att infånga tjuven eller tjuvarna. Wigart
hade ej haft något att erinra mot planen att försöka få fast Skarp och hade
lämnat sitt samtycke till att det tilltänkta tillgreppet fullföljdes; dock finge
Bolger icke personligen deltaga i utförandet. Senare samma dag hade Torbiörnsson
givit Bolger order att — i enlighet med vad som avtalats mellan
Bolger och Skarp — ringa upp Skarp och därvid meddela denne att saken
var ordnad och att tillgreppet kunde utföras, då Gustafsson ginge vakt mellan
klockan 0100 och 0300 natten mellan torsdagen den 4 mars och fredagen
den 5 mars. Bolger hade åtlytt ordern och senare rapporterat för Torbiörnsson
att han ringt till Skarp. Natten mot fredagen den 5 mars hade Torbiörnsson
omkring klockan 0015 i sällskap med vaktchefen furiren Viktorsson begivit
sig till bensinupplaget, där tomfaten funnos, för att invänta tjuven.
Tidigare på kvällen hade han och Viktorsson rullat fram tre tomma bensinfat
så att de kommit att ligga något avsides från de övriga faten. Torbiörnsson
och Viktorsson hade därefter bevakat platsen från ett tält i närheten.
Ungefär klockan 0125 hade Skarp kommit och tagit ett av faten samt avlägsnat
sig med detsamma. Då Torbiörnsson väntat att Skarp skulle återkomma
för att hämta flera fat hade bevakningen fortsatt. Skarp hade också
återkommit. Torbiörnsson hade då gått fram till Skarp och förklarat för
honom att hans tidigare tillgrepp av ett bensinfat observerats. Torbiörnsson
och Skarp hade sedan hämtat det tillgripna fatet som förvarats hemma hos
Skarp och återställt det till förrådet. Torbiörnsson hade härunder frågat Skarp
om några värnpliktiga vore inblandade i saken, vilket Skarp förnekat. Skarp
hade sagt att han fått impulsen till tillgreppet då han en dag åkt förbi platsen
och sett faten. Torbiörnsson hade icke givit Skarp något löfte om afl
saken skulle få bero med vad som inträffat. Däremot hade Torbiörnsson
sagt alt han för sin del trodde att saken icke skulle komma att föranleda
någon vidare åtgärd. Torbiörnsson hade i vanlig ordning rapporterat saken
till sina överordnade.

Wage förklarade att han ville minnas att Torbiörnsson inlämnat en anmälan
om det inträffade, vilken senare vidarebefordrats till vederbörande
landsfiskal.

Wigart uppgav: Wigart hade vid tiden för ifrågakomna händelser tillfälligt
tjänstgjort som flottiljchef. En dag hade Torbiörnsson anmält att en
värnpliktig vid flottiljen fått reda på att en person i orten ämnade tillgripa
ett eller flera tomma bensinfat ur flottiljens förråd. Den värnpliktige skulle
bland annat ha omtalat att en civil person sökt kontakt med honom för att
förmå honom att biträda vid ett eventuellt tillgrepp. Torbiörnsson hade förelagt
Wigart en plan att avslöja den eventuelle tjuven. Såvitt Wigart nu kunde
erinra sig hade planen i stort sett överensstämt med vad Torbiörnsson uppgivit
i saken. Wigart ville också minnas att han, då planen diskuterades med
Torbiörnsson, uttryckt vissa tvivel om huruvida ett allvarligt menat tillgreppsbrott
vore att befara. Wigart hade emellertid ansett att Torbiörnsson
borde få handla i enlighet med sin plan för att man därigenom skulle kunna
komma till klarhet i saken. Wigart hade därför givit sin sanktion till planens
utförande. Härutöver hade Wigart icke tagit någon aktiv del i saken
på annat sätt än att han givit order om att den värnpliktige icke finge vara
personligen närvarande, då tillgreppet kunde väntas ske. Denna order hade
Wigart givit för att skydda den värnpliktige för trakasserier från den eventuelle
tjuven och dennes bekanta. Påföljande dag hade Torbiörnsson anmält
att tillgreppet skett under natten.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i en den 15 april
1950 dagtecknad till riksåklagarämbetet överlämnad åtalsinstruktion följande.

Utredningen giver vid handen att Bolger för sina överordnade avslöjat de
förhandlingar som han och Skarp fört rörande tillgrepp av tomfat från kronans
förråd vid flygfältet i Tallhed. Efter att ha diskuterat saken med Wage
har Torbiörnsson för Wigart såsom tjänstförrättande flottiljchef framlagt
en plan, vilken inneburit dels att Bolger skulle beordras att meddela Skarp
lämplig tid och plats för tillgreppet och dels att sådana anordningar skulle
vidtagas att Skarp komme att gripas på bär gärning. Planen har godkänts
av Wigart och kommit till utförande, med påföljd att Skarp sedermera
dömts för snatteri.

Vid bedömande av de från militär sida vidtagna åtgärderna måste först
uppmärksammas att något brott icke förelåg, när Bolger avslöjade vad som
förekommit mellan honom och Skarp. De uppgifter Bolger lämnade vid avslöjandet
utvisade på sin höjd att ett tillgreppsbrott kunde komma att förövas
mot flottiljens förråd av tomfat, och så har saken även uppfattats av
berörda militära befattningshavare.

Med hänsyn till militärt förbands skyldighet att taga vård om egendom
som disponeras av förbandet ankommer det uppenbarligen på personalen
att söka förhindra brott som rikta sig mot egendomen. Den närmast till
hands liggande åtgärden i detta hänseende är i allmänhet att ombesörja
effektiv bevakning. Enligt bestämmelser för vakttjänsten, meddelade genom

generalorder den 18 december 1948, nr 3636 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret, 1948, avd. B s. 283), är vakttjänstens ändamål, såvitt gäller
förråd, att hindra obehöriga att vinna tillträde till och vistas inom förråd
ävensom att hindra brands utbredning, stöld och annan skadegörelse. Eftersom
i förevarande fall var fråga om en person, vilken såväl till namn som
telefonadress var känd, har det emellertid funnits särskilt gynnsamma möjligheter
att annorledes förebygga det befarade brottet. Med den kännedom
om Skarp, som vunnits genom den särskilda förundersökningen beträffande
honom, kan utan tvivel antagas att Skarp skulle ha avstått från tanken att
orättmätigt tillägna sig något från flottiljen, därest han fått veta att han
redan i förväg kunde misstänkas. Hade sådana upplysningar om Skarp, som
berättigade till ett dylikt antagande, icke kunnat inhämtas eller hade eljest
uppstått svårigheter att komma till rätta med fallet, synes det naturligaste
ha varit att hänvändelse gjorts till polismyndigheten. Utöver vad nu antytts
torde den militära personalen icke ha haft befogenhet att ingripa mot Skarp
i anledning av Bolgers avslöjande.

De åtgärder som vidtagits för att »få fast» Skarp stå uppenbarligen icke
i överensstämmelse med vad som enligt det sagda får anses ha ålegat vederbörande
militära befattningshavare. I stället för att söka förhindra det
befarade brottet ha dessa genom Bolger givit Skarp anvisningar med avseende
å brottets utförande. Det finnes knappast skäl att antaga att Skarp
skulle ha fullbordat det tilltänkta brottet om fortsatta underrättelser från
Bolger uteblivit. Skarp har tydligen ansett sig vara i behov av dennes hjälp
för att kunna utföra tillgreppet. På grund härav framstår Skarps slutliga
handlande i saken såsom framprovocerat.

Provokation eller liknande förfarande för att komma till rätta med brottslighet
måste i princip anses vara ett förkastligt tillvägagångssätt likaväl då
det gäller militär som civil verksamhet. Endast i speciella undantagsfall
lär begagnandet av dylika metoder kunna betraktas som försvarligt. Då det
är fråga om att under krigstid upptäcka ett för rikets säkerhet mycket farligt
spioneri eller när eljest synnerligen viktiga intressen stå på spel, kan
man sålunda nödgas bortse från det för rättskänslan stötande i att på provokatorisk
väg avslöja en brottsling som icke på vanligt sätt kunnat åtkommas.
Att det i förevarande fall icke i någon mån varit motiverat att använda
provokation, torde ligga i öppen dag. Det må därför i detta sammanhang
endast framhållas, att Skarp såvitt veterligt icke vid ifrågavarande
tidpunkt varit misstänkt för annan brottslighet än den som enligt Bolgers
uppgifter kunnat komma till stånd.

Det mot Skarp tillämpade förfarandet är sålunda enligt min mening otillbörligt.
Sakens allvarliga beskaffenhet framträder särskilt i betraktande av
att Skarp icke förut varit straffad men genom förfarandet förletts att begå
ett förmögenhetsbrott, för vilket han blivit dömd. Den omständigheten, att
domstolen funnit brottet vara ringa med hänsyn till bland annat de provor
katoriska åtgärderna, kan givetvis icke inverka på bedömandet av dessa
åtgärder i och för sig. Det klandervärda, såvitt angår de militära befattnings ‘5

-.>08050. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

havarna, ligger däri att de försatt Skarp i en sådan situation, att han ansett
sig kunna begå brottet.

Ansvaret för de från militär sida vidtagna åtgärderna torde åvila Wigart.
Planläggningen synes visserligen ha gjorts av Torbiörnsson, men denne har
tydligen icke på eget bevåg ansett sig kunna verkställa planen. Han har
därför av Wigart i egenskap av tjänstförrättande flottiljchef inhämtat samtycke
till att få handla enligt planen. Även om Wigart under diskussionen
med Torbiörnsson skulle fått en bestämd uppfattning att Skarp under alla
omständigheter komme att föröva ett tillgreppsbrott, måste det anses anmärkningsvärt
att Wigart samtyckt till så långtgående åtgärder som här
varit i fråga. Av utredningen framgår emellertid att Wigart funnit vissa
tvivel föreligga, huruvida ett allvarligt menat brott vore att befara. Vid detta
förhållande tvekar jag icke att beteckna det såsom uppenbart omdömeslöst
av Wigart att tillåta de planlagda åtgärdernas utförande.

I enlighet med det anförda har alltså Wigart gjort sig skyldig till tjänstefel
genom att den 4 mars 1948 för verkställighet godkänna en plan, vilken
bland annat inneburit att Skarp skulle lämnas anvisningar om lämplig tid
och plats för tillgrepp av tomfat från kronans förråd vid flygfältet i Tallhed.

Vad Wigart sålunda låtit komma sig till last synes — med hänsyn till att
nu gällande lag icke skulle medföra lindrigare straff — vara att bedöma
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Wigant bör därför ställas under
åtal vid hovrätten för Västra Sverige.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt riksåklagarämbetet att i
enlighet med sålunda meddelad instruktion vid hovrätten för Västra Sverige
väcka och utföra talan mot Wigart.

* *

Enligt förordnande av riksåklagarämbetet väckte byråchefen hos ämbetet
Yngve Söderlund vid hovrätten för Västra Sverige åtal mot Wigart för tjänstefel
i det avseende som angivits i åtalsinstruktionen.

Hovrätten meddelade dom i målet den 10 november 1950 och utlät sig därvid
sålunda.

Genom dom den 29 september 1949 dömde Mora och Orsa tingslags häradsrätt
Skarp jämlikt 20 kap. 2 § strafflagen till bötesstraff för det han
den 5 mars 1948 vid flygfältet i Tallhed olovligen tillgripit ett kronan tillhörigt
tomt bensinfat.

Efter uppdrag av riksdagens militieombudsman har åklagaren i hovrätten
yrkat ansvar å Wigart jämlikt 130 § i den numera upphävda strafflagen för
krigsmakten den 23 oktober 1914 samt anfört: Såsom tjänstförrättande flottiljchef
godkände Wigart den 4 mars 1948 för verkställighet en plan, vilken
bland annat innebar, att Skarp skulle lämnas anvisningar om lämplig tid och

plats för tillgrepp av tomfat från kronans förråd vid flygfältet i Tallhed.
Wigart har därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

Angående händelseförloppet är följande upplyst: Bolger avslöjade i februari
1948 för sina överordnade vid flottiljen — bland dessa Wage och Torbiörnsson
— att Skarp planerade att tillsammans med Bolger tillgripa tomfat
från kronans förråd vid flygfältet. Wage och Torbiörnsson överläde om
saken och kommo därvid till den uppfattningen, att händelserna borde få utveckla
sig så som Skarp tänkt sig. Den 4 mars 1948 uppsökte Torbiörnsson
Wigart i dennes egenskap av tjänstförrättande flottilj chef och delgav honom
en plan att avslöja Skarp. Wigart godkände planen men föreskrev därvid, att
Bolger icke finge vara personligen närvarande vid planens verkställande. På
order av Torbiörnsson ringde Bolger därefter upp Skarp och meddelade denne,
att allt vore klart och att tillgreppet kunde utföras på avtalad plats mellan
klockan 1 och 3 natten till den 5 mars. Torbiörnsson och en furir rullade
på kvällen den 4 mars fram tre bensinfat, så att dessa kommo att ligga
avsides från de övriga faten, och bevakade senare platsen från ett tält i närheten.
Omkring klockan 1.25 kom Skarp och tog ett av de framrullade faten
samt bortförde det i sin bil. När Skarp efter en stund återkom till platsen,
gick Torbiörnsson fram till Skarp och förklarade, att han iakttagit tillgreppet.

Åklagaren har till utveckling av sin talan åberopat vad militieombudsmannen
i sin instruktion för åtalet anfört, bland annat i följande hänseenden:
Den av Wigart godkända planen innebar dels att Bolger skulle beordras att
meddela Skarp lämplig tid och plats för tillgreppet dels ock att sådana anordningar
skulle vidtagas att Skarp komrne att gripas på bär gärning. När
Bolger avslöjade vad som förekommit mellan honom och Skarp, förelåg icke
något brott. Eftersom Skarp var känd, funnos särskilt gynnsamma möjligheter
att förebygga det befarade brottet. De åtgärder som vidtagits stå uppenbarligen
icke i överensstämmelse med vad som får anses ha ålegat vederbörande
militära befattningshavare. I stället för att söka förhindra det befarade
brottet ha dessa genom Bolger givit Skarp anvisningar med avseende å
brottets utförande. Provokation eller liknande förfarande för att komma till
rätta med brottslighet måste i princip anses vara ett förkastligt tillvägagångssätt.
Att det i förevarande fall icke varit motiverat att använda provokation
torde ligga i öppen dag. Det mot Skarp tillämpade förfarandet är sålunda
otillbörligt. Sakens allvarliga beskaffenhet framträder särskilt i betraktande
av att Skarp icke förut varit straffad men genom förfarandet förletts att begå
ett förmögenhetsbrott för vilket han blivit dömd. Ansvaret för de från militär
sida vidtagna åtgärderna torde åvila Wigart.

Wigart har medgivit, att han godkänt en av Torbiörnsson framlagd plan
att avslöja Skarp, men förnekat att han därigenom gjort sig skyldig till
tjänstefel. Wigart har i hovrätten bland annat anfört: När han gav sitt
bifall till iscensättandet av planen, avsåg han därmed endast att få fastslaget,
huruvida del verkligen låg något allvar bakom Bolgers tal om att
Skarp sökte tillägna sig tomfat från flottiljens förråd. Wigart avsåg där -

emot icke att Skarp för den händelse han gjorde ett försök att fullfölja
sitt uppsåt skulle tillatas att fullborda ett tillgrepp. Wigart — och även
Torbiörnsson — tänkte sig icke annat än att Skarp, när han på natten
uppenbarade sig på den plats, där tomfaten voro upplagda, skulle erhålla
en allvarlig tillsägelse att avstå från sina planer på att med de värnpliktigas
hjälp söka komma över tomfat. Skarp tappade emellertid ett fat och
blev synbarligen rädd att det buller, som därvid uppstod, skulle tilldraga
sig någon posts uppmärksamhet, varför han snabbt startade sin bil och
körde därifrån, innan Torbiörnsson hann fram för att hejda honom. Genom
denna tillfällighet fick Torbiörnssons ursprungliga plan ett annat förlopp.
Arrangerandet av den fälla, som lädes ut för Skarp, kan icke i och för sig
anses som provokation. Wigart deltog ej i utförandet av planen.

Åklagaren har bland annat genmält: Wigarts uppgifter rörande innebörden
av den plan, Wigart godkänt, synas vara en efterhandskonstruktion
och stå icke i överensstämmelse med vad Torbiörnsson och Wigart tidigare
anfört i saken. Torbiörnsson hade haft tillfälle att hindra Skarp från tillgreppen
men utnyttjade icke detta. Det måste anses klart att planen inneburit
bland annat att sådana anordningar skulle vidtagas, att Skarp komme
att gripas på bar gärning. Även om det emellertid skulle förhålla sig som
Wigart i detta hänseende påstått, synes Wigart icke kunna undgå ansvar.
Då Torbiörnsson framlade planen för Wigart, torde det ha ålegat denne att
lämna Torbiörnsson sådana direktiv att det blivit möjligt att verkställa
planen i enlighet med Wigarts avsikter. Wigart borde därför ha gjort förbehåll
att de planerade åtgärderna icke finge leda till framprovocerande
av brott.

Hovrätten finner i målet utrett, att den av Torbiörnsson utarbetade planen
inneburit såväl att Bolger skulle meddela Skarp anvisningar om tid
och plats för ett tillgrepp som ock att Skarp skulle försättas i sådant läge,
att han kunde taga ett tomfat samt därvid gripas på bar gärning.

Wigart måste ha insett att planen haft denna innebörd.

Det har icke varit befogat att använda de åtgärder planen omfattade och
planens verkställande har medfört att Skarp förövat ett brott, som han
sannolikt eljest icke skulle ha begått.

Genom att för verkställighet godkänna den framlagda planen har Wigart
förty visat oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

Hovrätten dömer Wigart jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten den
23 oktober 1914 jämförd med 9 § lagen den 30 juni 1948 angående införande
av lagen om ändring i strafflagen m. m. för tjänstefel till disciplinbot
bestämd till löneavdrag under tio dagar med sjutton kronor 80 öre
för dag.

Målet är, sedan Wigart fullföljt talan mot hovrättens dom, beroende på
Kungl. Maj :ts prövning.

4. Furir har bestraffats för olämpligt uppträdande mot värnpliktig ävensom
för oförstånd och oskicklighet i tjänst som dagunderofficer.

I en den 26 november 1949 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 1724-1-48 Hans Lindberg: Han tjänstgjorde vid Göta
trängregemente å sjätte kompaniets tredje pluton. På uppdrag av sina kamrater
vid plutonen ville han anmäla furiren nr 40-9-49 Karl-Erik Svensson
för olämpligt uppträdande i tjänsten. De åtgärder från Svenssons sida som
Lindberg närmast avsåge vore följande. Den 31 oktober 1949 skulle plutonen
ställa upp med Svensson som befäl. Svensson hade kommenderat rättning
framåt men därvid talat med så låg röst att ordern icke uppfattats av
samtliga. Enligt uppgift hade flera som stått i närheten icke hört vad Svensson
sagt. Till dem som icke uppfattat Svenssons order hörde värnpliktige nr
486-6-48 Arne Eliasson. Denne hade stått näst sist i plutonen och hade, sedan
Svensson kommenderat rättning, vänt sig om och samtalat med en kamrat.
Svensson hade då rusat fram till Eliasson, fattat honom i axeln och
skakat honom samt yttrat: »Vad fan hör ni inte upp för.» — Den 22 november
1949, då Svensson tjänstgjort som dagunderofficer, hade han enligt
egen uppgift vid tapto klockan 2200 släckt ljuset på logement nr 5, där en
del av tredje plutonen haft sina sängplatser. Strax därefter hade Svensson
återkommit och påstått att någon tänt ljuset igen. Ljuset hade visserligen
brunnit, när Svensson kommit, men strömbrytaren hade under en tid varit
trasig, varför Lindberg och hans kamrater ansåge att det hela kunde vara
ett misstag från Svenssons sida. Då Svensson på sätt nyss sagts återkommit,
hade han i tur och ordning väckt samtliga i logementet och förhört dem om
vem som tänt ljuset. Alla hade nekat och Svensson hade sedan återkommit
så fort de somnat och upprepat samma sak ända till klockan 0200, sammanlagt
sju gånger. På morgonen klockan 0625 hade han ånyo kommit och frågat
dem om ljuset. En försvårande omständighet ansåge Lindberg och hans
kamrater vara att plutonen ifrågavarande vecka haft vakttjänst, varför fem
man hade vakat föregående natt och ytterligare fem skulle vaka natten därpå.
Dessa tio värnpliktiga hade sålunda icke fått sova på två nätter. — Svenssons
befälsföring och uppträdande mot plutonen hade även i övrigt varit av
den art att Lindbergs och hans kamraters förtroende för Svensson som befäl
allvarligt rubbats.

Genom en å skriften gjord påteckning hade 30 värnpliktiga å sjätte kompaniets
tredje pluton, däribland Eliasson, förklarat att de tagit del av anmälningen
och i alla stycken instämde däri.

Sedan skriften översänts till stadsfiskalcn i Skövde med anhållan om fullständig
utredning, inkom den 17 december 1949 protokoll över förhör med
— förutom Svensson samt Lindberg och Eliasson — värnpliktiga nr 719-15-48 Stig Andrén, nr 1965-4-48 Rune Grönqvist, nr 453-9-48 Gunnar Johnsson,
nr 205-9-48 Karl-Axel Mellberg, nr 1028-15-49 Karl-Erik Olsson, nr 1371-8-48 Henry Söödcr och nr 1004-5-48 Bernt Ulin. Av protokollet inhämtades
följande.

Angående Svenssons uppträdande mot Eliasson den 31 oktober 19i9.

Svensson uppgav: Han hade varit i militärtjänst sedan december 1945, då
han börjat som volontär vid regementet, varefter han genomgått stamskolor
till och med furirskola. Från midsommaren 1949 vore han kommenderad
till tjänstgöring vid sjätte kompaniet. Sedan han tjänstgjort där någon
tid hade han märkt att de värnpliktiga vid detta kompani hade sämre anda
än de värnpliktiga vid första kompaniet, där han förut varit placerad. De
hade brustit i militärt uppträdande och övrigt befäl på kompaniet hade icke
påtalat bristerna. Svensson hade bland annat fäst sig vid att de värnpliktiga
icke intagit enskild ställning, då de tilltalades av befäl, och att order icke
alltid åtlyddes ordentligt och utan invändningar. Svensson hade försökt
hålla den ordning han varit van vid från tjänstgöringen på första kompaniet,
och detta hade givit anledning till konflikter med de värnpliktiga. Den 31
oktober 1949 hade Svensson varit beordrad att leda en övning i handgranatkastning
med tredje plutonen. Materiel skulle uttagas i övningsmaterielförrådet
på Norra fältet. Svensson hade marscherat mot förrådet och under
vägen skickat två man, av vilka Eliasson varit en, till cykelboden för att
hämta viss materiel, som skulle lämnas in i övningsmaterielförrådet. Medan
Svensson ordnat redovisningen av materielen, hade truppen vilat utanför
förrådet. Sedan Svensson tagit ut handgranatsattrapper hade han kommenderat
uppställning. Truppen hade ställt upp långsamt och motvilligt. Svensson
hade därför kommenderat »vila» och gjort om uppställningsrörelsen.
Det hade emellertid knappast gått bättre andra gången. Eliasson och den
man som varit med honom i cykelboden hade under tiden kommit till förrådet
med den materiel de hämtat. Medan Eliasson och hans kamrat uppehållit
sig i förrådet hade Svensson låtit de övriga hämta var sin attrapp, varefter
plutonen ställt upp som förut. Sedan Eliasson lämnat in sin materiel,
hade han kommit ut till uppställningsplatsen och därvid tagit med sig en
attrapp. Plutonen hade varit uppställd i gruppkolonner och Eliasson hade
stått och pratat med »kökarlen» i den grupp Eliasson tillhörde. Svensson
hade nu kommenderat rättning och de flesta hade rättat in sig. Som vanligt
hade emellertid ordningen i plutonen varit dålig. Eliasson, som enligt Svenssons
uppfattning borde ha hört rättningskommandot, hade stått vänd med
ryggen mot täten och fortsatt att prata. Svensson, som varit förargad på de
värnpliktiga för att uppställningarna gått långsamt, hade gått fram till Eliasson,
tagit honom i ena armen och vänt på honom så att han kommit att stå
vänd mot täten. Svensson hade icke ruskat Eliasson. Han hölle däremot
icke för otroligt att han fällt det uttryck som omnämndes i Lindbergs skrivelse.
Eliasson hade därefter själv rättat in sig. Svensson ansåge att han förfarit
riktigt då han tagit i Eliasson och vänt honom rätt. Det vore bra att
»ta tag» i en person i ett fall som detta, enär vederbörande då trodde »att
nästa gång slår han kanske till». Avsikten med greppet i Eliasson hade sålunda
varit att skrämma denne att tro att Svensson kunde slå till en annan
gång. Samma dag på eftermiddagen hade Svensson blivit inkallad till kom -

panichefen, som förebrått Svensson hans handlingssätt. Svensson hade då
frågat hur han borde bete sig för att få folk att lyda. Härtill hade kompanichefen
svarat att man under inga förhållanden finge »ta i folk». Eliasson
hade enligt vad kompanichefen uttalat icke velat göra någon formell anmälan
om det inträffade utan endast underrätta kompanichefen därom.

Eliasson berättade: Samarbetet mellan befälet och de värnpliktiga hade
hela tiden varit mycket gott utom i vad det gällde Svensson. Denne hade
skapat en del irritation bland annat genom att bedriva ridundervisningen så
att Eliasson och flera av de andra värnpliktiga i plutonen blivit rädda för
ridning. Svensson hade även i övrigt varit otrevlig i tjänsten. Den 31 oktober
1949 hade plutonen under befäl av Svensson marscherat från kaserngården
mot övningsmaterielförrådet. Under vägen dit hade Svensson gjort halt med
plutonen samt kommenderat Eliasson och Grönqvist att gå in i cykelboden
och hämta en del rengöringsmateriel. Sedan Eliasson och Grönqvist utfört
sitt uppdrag hade de kommit efter till förrådet, där plutonen hållit på att
ställa upp. Eliasson och Grönqvist hade lämnat rengöringsmaterielen till
Svensson samt därefter utan order gått för att ställa in sig i plutonen. Därvid
hade Eliasson växlat några ord med en kamrat som stått i kön och hade
härunder en kort stund ställt sig med ryggen mot täten, där Svensson uppehållit
sig. Eliasson hade icke hört något kommandoord och utan att Eliasson
»visste något om» hade Svensson kommit fram till honom samt fattat
tag i hans vapenrock vid ena axeln och ruskat honom kraftigt. Svensson
hade yttrat »Va fan rättar ni inte in er för?» eller något liknande. Eliasson
hade inte svarat utan endast ställt in sig i kön av plutonen. Eliasson, som
alltid försökt göra sitt bästa och varit intresserad av militärtjänsten, hade
fått en »mindre chock» av den behandling han fått utstå. Han hade icke
väntat ett sådant uppförande ens av Svensson.

Andrén berättade om händelseförloppet den 31 oktober lika med Eliasson
och tilläde: Andrén hade icke hört några kommandoord från Svensson men
denne hade rusat fram till Eliasson, fattat honom i axeln och ruskat honom
samt vänt honom mot sig under det Svensson yttrat »Vad fan hör ni inte
upp för» eller något liknande. Eliasson hade icke svarat något men tydligen
blivit både ledsen och förvånad. Andrén och alla de övriga hade tyckt att
Svenssons uppträdande varit olämpligt så mycket mera som Eliasson alltid
visat sig exemplarisk i tjänsten.

Grönqvist uppgav att Svensson uppträtt obehärskat under ridlektionerna
samt förmälde rörande händelsen den 31 oktober: Grönqvist som stått i ledet
närmast framför Eliasson hade sett Svensson komma rusande från täten av
kolonnen ner till Eliasson och taga i dennes vänstra arm och ruska honom.
Samtidigt hade Svensson yttrat: »Va fan hör ni inte upp för.» Huruvida
Svensson uttalat något kommandoord, innan lian rusat fram till Eliasson,
hade Grönqvist icke hört. Eliasson vore sådan att han alltid ville göra sitt
hästa. Grönqvist vore därför av den uppfattningen att Eliassons uppförande
icke berott på ouppmärksamhet eller slöhet utan helt och hållet på att han
icke hört Svenssons kommandoord. På grund härav ansåge Grönqvist att

Svenssons handgripliga tillrättavisning av Eliasson varit obefogad och väckt
onödig irritation hos de värnpliktiga.

Johnsson, Olsson, Sööder och Ulin uppgåvo samtliga, att Svensson rusat
fram till Eliasson och ruskat honom, samt berättade i övrigt om händelseförloppet
den 31 oktober i huvudsak lika med Eliasson. Johnsson, Olsson och
Ulin hade, enligt vad de uppgåvo, icke hört att Svensson kommenderat uppställning
eller rättning framåt. Sööder berättade att Svensson innan de värnpliktiga
gått in i förrådet och hämtat materielen sagt att, sedan alla hämtat
sina attrapper, plutonen ånyo skulle ställa upp utanför förrådet. Sedan
Sööder hämtat sin materiel hade han ställt in sig på sin plats i gruppen.
Eliasson hade enligt vad Sööder vidare uppgav tillsammans med Grönqvist
skickats till ett annat förråd för att hämta någonting och hade av denna
anledning sannolikt icke hört Svenssons order om uppställning.

Angående Svenssons uppträdande mot de värnpliktiga å logementet natten
mellan den 22 och den 23 november 1949.

Lindberg tilläde till sin berättelse i klagoskriften vid förhör den 28 november
1949 följande: Svensson hade kommit till logementet klockan 2200
för att i vanlig ordning släcka ljuset. Vid Svenssons ankomst hade troligen
alla i logementet förlagda utom Lindberg gått till vila. Lindberg hade just
hållit på att krypa ned i sin bädd. Han kunde inte säga om ljuset verkligen
blivit släckt, enär han dragit filten över huvudet. Det hade i varje fall inte
varit tal om att Lindberg eller någon av de andra i logementet skulle släcka
ljuset. Strömbrytaren vid dörren hade en längre tid varit felaktig, vilket visat
sig däri att ljuset vid några tillfällen, sedan man tryckt på knappen och
släckt, ånyo tänts av sig självt. Svensson hade därefter kommit in på logementet
ytterligare sju gånger senast omkring klockan 0200 och väckt samtliga
samt frågat dem om de tänt ljuset. Troligen tredje gången Svensson
kommit in på natten och väckt dem hade han sagt att han skulle fortsätta
med väckningen till dess någon av dem erkände att han tänt ljuset. Lindberg
hade förklarat, att han i så fall erkände, att de tänt ljuset, samt tillagt
att han följande dag skulle sätta upp en anmälan till militieombudsmannen.

Vid förhör följande dag ändrade Lindberg delvis sina uppgifter och uppgav:
Svensson hade släckt ljuset klockan 2200. Då han gått, hade värnpliktige
Mellberg stigit upp och tänt ljuset. Detta hade icke Lindberg sett själv,
men någon av de andra värnpliktiga på logementet hade talat om det för
Lindberg vid något av de tillfällen, då Svensson varit inne och väckt dem
samt frågat vem som tänt ljuset. De flesta på logementet hade tyckt att
Mellberg genast borde ha erkänt att han tänt ljuset.

Svensson förmälde: Den 22 november hade Svensson varit dagunderofficer
vid de fem kompanier, som varit förlagda i gamla kasernen. I enlighet
med sin instruktion hade han släckt ljuset i kompaniernas lokaler klockan
2200. Han hade börjat i sjätte kompaniet och först släckt i tvättrummet
samt därefter i tur och ordning logement nr 6, logement nr 5, korridoren
och logement nr 3. När han släckt i korridoren hade det fortfarande varit

släckt i logement nr 5, men då Svensson skulle lämna kompaniets lokaler
hade han märkt att ljuset ånyo brunnit i logement nr 5. Svensson hade,
gått dit och frågat värnpliktige Mellberg vem som tänt ljuset. Mellberg, som
varit sysselsatt med att ordna med sin säng och stått på golvet, hade tveksamt
svarat att han icke visste detta. Svensson hade sagt att han skulle
komma tillbaka och taga reda på vem som tänt ljuset. Han hade släckt i de
övriga lokalerna, lämnat rapport till kaserndagunderofficeren och återvänt
till logementet nr 5 omkring klockan 2220. En del av de värnpliktiga på
logementet hade då somnat. Svensson hade frågat dem, som legat i närheten
av Mellberg, om de tänt ljuset. Alla som tillfrågats hade nekat. En värnpliktig
hade dock sagt sig veta vem som tänt ljuset »men det får han tala
om själv». Svensson hade gått därifrån och återkommit för sedvanlig visitation
klockan 2400. Han hade därvid väckt alla i logementet och i tur och
ordning frågat dem, om de tänt ljuset. Alla utom Olsson hade sagt sig icke
veta vem som tänt. Olsson hade sagt: »Det vet jag inte, men det var någon
därborta», varvid han pekat åt det håll, där Mellberg låg. Lindberg hade
sagt att han skulle anmäla Svensson för militieombudsmannen. Svensson
hade därefter visiterat övriga kompanier och återvänt till logement nr 5
omkring klockan 0020. Han hade därvid åter väckt alla värnpliktiga på logementet
och upprepat sina frågor men fått ungefär samma svar som förut.
Ungefär klockan 0040 hade Svensson åter besökt logementet med samma
resultat. Vid tiden omkring klockan 0100 hade Svensson varit inne på logementet
för sista gången under natten. Han hade då märkt att de värnpliktiga
varit irriterade. De hade klagat på att Svensson varit för sträng mot dem
och bland annat sagt att Svensson vore den ende som anmälde värnpliktiga,
vilka ej enligt föreskrifterna stege upp vid revelj. Värnpliktige nr 1663-2-48
Carlsson hade också sagt: »Där de gamla sjunga, där kvittra de unga.»
Svensson hade funnit detta kränkande. Han hade nämligen fått den uppfattningen
att Carlsson genom detta uttryck velat reta Svensson för att han
vore ett år yngre än de värnpliktiga. Svensson hade frågat vad Carlsson menade
med sitt uttryck. Carlsson hade då på »ett fint sätt» antytt att Svensson
vore så dum, att han nog inte kunde fatta det, varför det kunde göra
detsamma med förklaringen. Vid revelj klockan 0630 hade Svensson väckt
på logementet och upprepat sina frågor, men inte fått något positivt svar.
Svensson ansåge att han handlat rätt. Under förmiddagen den 23 november
hade Svensson anmält det inträffade för kompanichefen. Denne hade sagt
att det kunde vara farligt att »göra något som verkar som om man toge sig
egen bestraffningsrätt».

Mellberg uppgav: Då Svensson klockan 2200 släckt ljuset hade Mellberg
redan gått till vila. Som han emellertid känt att han börjat frysa om ryggen,
hade han någon minut därefter gått upp för att bädda om sin säng och
lägga dit ytterligare en filt. Mellberg hade tänt ljuset i logementet och gått
tillbaka till sin säng för att börja ombäddningen. Det hade varit då som
Svensson kommit tillbaka och frågat vem som tänt ljuset. Han hade först
frågat Mellberg och därefter flera av de andra, men alla hade svarat, att de

icke visste vem som tänt. Svensson hade då släckt och gått sin väg. Sedan
hade han kommit tillbaka till logementet upprepade gånger under natten,
senast omkring klockan 0230, och tänt ljuset samt upprepat sina frågor för
att utröna vem som vore den skyldige. Följande dag hade de värnpliktiga å
tredje plutonen skrivit under en av Lindberg uppsatt klagoskrift till militieombudsmannen.
Mellberg visste att skrivelsen icke helt överensstämde
med verkliga förhållandet, men han hade tänkt att eftersom alla kommit
överens om att skylla på »den trasiga strömbrytaren» och icke yppa att
Mellberg tänt ljuset, så hade det icke varit någon risk för Mellberg att skriva
under. Det hade icke varit för att retas med Svensson, som han tänt ljuset.
Anledningen till att han icke vidgått att han tänt ljuset då han blivit tillfrågad
därom av Svensson hade varit att han varit rädd för att Svensson
skulle rapportera honom.

Olsson berättade vid förhör den 28 november: Den 22 november klockan
omkring 2200 hade Svensson kommit in på logementet och ställt sig i dörröppningen,
där han tryckt på kontakten till det elektriska ljuset för att
släcka på logementet, varefter han gått. Olsson hade varit vaken och sett att
ljuset icke släckts genom Svenssons tryck på kontakten. Omkring fem å sex
minuter därefter hade Svensson kommit tillbaka, gått in i logementet och
frågat flera av de värnpliktiga, vem som tänt ljuset. Mellberg hade varit
sysselsatt med att bädda om sin säng, och Svensson hade gått fram till honom
och frågat om det vore han som tänt ljuset, vilket Mellberg förnekat.
Troligen hade Lindberg talat om för Svensson att kontakten till belysningen
brukade krångla och att det icke vore alla gånger som ljuset släcktes, då
man tryckte på kontakten. Svensson hade då yttrat: »Jaså, ni vill inte erkänna,
men jag återkommer.» Därefter hade Svensson släckt och gått sin
väg. Omkring klockan 0200 hade Olsson blivit väckt av Svensson, som frågat
vem som tänt ljuset. Olsson hade svarat att han icke visste det och att det
nog inte vore någon som gjort det. Svensson hade gått. Olsson hade av sina
kamrater hört, att Svensson varit inne på logementet flera gånger på natten
och väckt dem samt frågat vem som tänt ljuset. Efter väckningen klockan
0200 hade Svensson såvitt Olsson visste icke kommit tillbaka mer under
natten.

Vid fortsatt förhör senare samma dag vidgick Olsson att han förut lämnat
felaktig upplysning om händelseförloppet såtillvida att hans uppgift om
att Svensson icke lyckats släcka ljuset klockan 2200 varit oriktig. Svensson
hade släckt ljuset, som kort därefter tänts av Mellberg.

I särskild skrivelse den 21 januari 1950 meddelade stadsfiskalen i Skövde,
att Eliasson ävensom samtliga värnpliktiga, som den 22 november 1949
varit förlagda å sjätte kompaniets femte logement och upprepade gånger
blivit väckta av Svensson, vid förhör den 17 januari 1950 var för sig uppgivit,
att de icke ämnade föra talan mot Svensson om ersättning samt att
de ej heller eljest påfordrade att målet handlades vid domstol.

Efter en redogörelse för utredningen anförde militieombudsmannen i
skrivelse den 16 mars 1950 till chefen för Göta trängregemente följande.

I fråga om Svenssons uppträdande mot Eliasson den 31 oktober 1949 har
Svensson vidgått, att han tagit Eliasson i armen och vänt honom helt om
och att Svensson därvid troligen fällt det i klagoskriften påtalade yttrandet:
»Vad fan hör ni inte upp för.»

Härigenom har Svensson gjort sig förfallen till ansvar jämlikt 26 kap. 9 §
strafflagen för oskickligt beteende mot Eliasson.

Svensson har själv uppgivit att avsikten med hans beteende mot Eliasson
varit att »skrämma denne att tro att Svensson en annan gång kunde slå
till». Detta uttalande vittnar om en högst anmärkningsvärd brist på förståelse
för vad befälet har att iakttaga i fråga om bemötandet av underordnade
och måste komma att inverka vid bedömandet av förseelsens svårhetsgrad.

Vidkommande härefter Svenssons uppträdande mot de värnpliktiga å
logement nr 5 i den s. k. gamla kasernen natten mellan den 22 och den 23
november 1949 har Svensson uppgivit följande. Han hade klockan 2200
släckt ljuset i logementet, men ljuset hade ånyo brunnit i logementet då
Svensson skulle lämna kompaniets lokaler. Svensson hade därför gått in på
logementet och frågat vem som tänt ljuset. Då Svensson icke erhållit något
besked, hade han sagt att han skulle komma tillbaka och taga reda på vem
som vore den skyldige. Svensson hade därefter infunnit sig å logementet
ytterligare fem gånger under natten med 20 till 40 minuters mellanrum,
sista gången omkring klockan 0100. Han hade varje gång frågat de värnpliktiga
vem som tänt ljuset. De fyra sista gångerna hade vid Svenssons
ankomst alla eller så gott som alla på logementet sovit och Svensson hade
då väckt dem i tur och ordning samt frågat ut dem. Han hade icke vid något
tillfälle kunnat få någon klarhet i vem som tänt ljuset. Det hade senare
visat sig, att Mellberg vore den skyldige.

Svensson har genom sitt nu anmärkta beteende visat oförstånd och oskicklighet
i tjänsten. Det borde ha stått klart för Svensson att, då han icke omedelbart
erhöll visshet om vilken av de värnpliktiga som tänt belysningen i
logementet, han icke själv hade någon befogenhet att verkställa utredning
härom utan i stället haft att anmäla saken till vederbörande kompanichef.
Svenssons försök att framtvinga ett erkännande genom att upprepade gånger
under natten väcka de värnpliktiga vittnar, liksom hans förut berörda
förklaring till hans uppträdande gentemot Eliasson, om en i hög grad förkastlig
inställning i fråga om behandlingen av underordnade. Av de värnpliktiga
måste helt naturligt Svenssons beteende vid besöken i logementet
ha uppfattats såsom syftande till att trakassera dem. I enlighet med vad nu
angivits är Svensson i förevarande hänseende förvunnen till ansvar jämlikt
25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel.

Som emellertid såväl Eliasson som samtliga de värnpliktiga som natten
mellan den 22 och den 23 november 1949 bcfunno sig i logement nr 5 förklarat,
att de icke ämna föra talan mot Svensson om enskilt anspråk med
anledning av vad denne låtit komma sig till last samt icke heller eljest på -

fordra att målet handlägges vid domstol, finner jag mig kunna jämlikt 83 §
militära rättegångslagen underställa Eder frågan om Ni vill avgöra målet
i disciplinär ordning.

Med anledning av förfrågan från stadsfiskalen i Skövde om eventuellt
ingripande mot Lindberg och andra värnpliktiga på grund av att de lämnat
oriktiga uppgifter i klagomålen till mig ävensom under förundersökningen
har jag meddelat stadsfiskalen att, enär de värnpliktiga icke stå under min
tillsyn, saken i denna del icke föranleder något mitt yttrande.

* *

Chefen för Göta trängregemente anmälde att han genom beslut den 3
april 1950 jämlikt 26 kap. 9 §, 25 kap. 4 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
ålagt Svensson disciplinstraff av arrest i åtta dagar för oskickligt
beteende och tjänstefel, bestående däri att Svensson dels den 31 oktober
1949 tagit en värnpliktig i armen, vänt honom helt om samt fällt olämpligt
yttrande dels ock under natten mellan den 22 och den 23 november 1949
i ett av sjätte kompaniets logement väckt de värnpliktiga fem gånger med
20—40 minuters mellanrum och förhört dem angående vem som efter
klockan 2200 tänt ljus i logementet.

Svensson fullföljde talan mot beslutet hos Skövde tingslags häradsrätt
med yrkande att straffet måtte nedsättas.

Häradsrätten meddelade den 11 april 1950 beslut i målet och utlät sig
därvid sålunda.

Häradsrätten finner utrett, att Svensson, vilken ej hade stadigvarande
befäl inom förbandet, den 31 oktober 1949 under övning med värnpliktiga
ur en pluton av sjätte kompaniet tagit en värnpliktig i armen samt vänt
honom om för att få en order om rättning vid uppställning utförd ävensom
att han i samband därmed fällt svordom.

Det har av Svensson uppgivits, att svårigheter funnits för upprätthållandet
av disciplin och ordning inom plutonen, och denna uppgift finner häradsrätten
förtjäna tilltro. Åklagaren, vilken lett förhör med personal från
förbandet i förevarande ävensom i andra mål, har också vid häradsrätten
vitsordat, att andan inom förbandet ingalunda varit den bästa.

Hänsyn härtill bör tagas vid bedömandet av Svenssons gärning.

Vad Svensson tänkt vid tillfället i fråga vittnar väl om oförstånd och
bristande omdöme men även om de svårigheter han haft i utövandet av
sin tjänst.

Häradsrätten anser, att hans nu påtalade förfarande, ett mindre lämpligt
sätt att göra sig åtlydd, är att anse såsom tjänstefel.

I fråga om Svenssons handlande den 22 och den 23 november 1949 finner
häradsrätten liksom regementschefen, att gärningen är att bedöma
som tjänstefel. Svensson har handlat i oförstånd, och någon hänsyn bör
tagas till förhållandena vid förbandet.

På grund av vad sålunda förekommit finner häradsrätten skäligt på det
sätt ändra det överklagade beslutet, att straffet för vad som enligt ovan
ligger Svensson till last, jämlikt 25 kap. 4 § ävensom 4 kap. 1 och 2 §§
strafflagen, bestämmes till disciplinstraff av arrest i fem dagar.

Häradsrättens beslut har vunnit laga kraft.

5. Vid en av marinförvaltningen anbefalld, inom Stockholms kustartilleriförsvar
utförd årsprovskjutning med olika slag av krut sprängdes en kanon av
grov kaliber, varvid nio personer dödades och fem skadades. Åtal mot kapten
vid kustartilleriet i egenskap av skjutledare för försummelser
i samband med skjutningen.

Vid en inom Stockholms kustartilleriförsvar den 19 augusti 1948 anordnad
skjutning med en kanon av grov kaliber sprängdes pjäsen med påföljd
att nio personer dödades och fem skadades.

Med anledning härav verkställdes utredning av militära myndigheter och
landsfiskalen i Nynäshamns landsfiskalsdistrikt, varefter förhör höllos inför
regementskrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente, dit ärendet för
undersökning hänskjutits av chefen för kustartilleriförsvaret översten Karl
Rudolf Kolmodin. På uppdrag av chefen för marinen verkställdes vidare
utredning angående orsakerna till olyckan av Kolmodin under medverkan
av kommendörkaptenerna C. G. A. B. de Maré och S. H. Ringi, tjänstförrättande
chefen för marinförvaltningens artilleribyrå överstelöjtnanten B. Sundholm,
kemisten i marinförvaltningen ingenjören F. Wedel samt tjänstemännen
hos Aktiebolaget Bofors kaptenen S. Svedberg och ingenjören F. Tilländer.
Sedan ärendet härpå övertagits av militieombudsmannen, uppdrogs åt
kriminalstatspolisen att verkställa ytterligare utredning, varjämte på militieombudsmannens
föranstaltande vissa särskilda undersökningar och försök
gjordes med anlitande av sakkunniga.

Av den förebragta utredningen framgår till en början följande.

Genom skrivelser den 5 mars och den 29 april 1948 beordrade marinförvaltningen
Kolmodin att låta verkställa årsprovskjutning med krut av fem
olika leveranser.

Sedan skrivelserna kommit Kolmodin tillhanda, överlämnade denne ärendet
till tygmästaren överstelöjtnanten Per Ivar Lindström. Denne lämnade
i sin tur ärendet till kaptenen Olof Askelöf, som i egenskap av tygofficer
hade att verkställa skjutningen. Varken Kolmodin eller Lindström — av
vilka den sistnämnde åtnjöt semester under tiden närmast före skjutningen
eller från och med den 12 juli till och med den 17 augusti 1948 med en
infanteriofficer såsom vikarie — togo därefter befattning med förberedelserna
till skjutningen utan dessa ombesörjdes helt av Askelöf i samarbete
med marinförvaltningen, där ärendet handlades av majoren Erik Oliver
Esbjörn Wallin. Dessutom förekom visst samarbete mellan Askelöf och

provskjutningscentralen å Karlsborg, genom vars försorg vid skjutningen
uppmätning skulle ske av projektilernas utgångshastighet.

Det krut som skulle provskjutas var apterat i laddningar av olika typer,
vilka fastställts för användning vid skjutning med kanoner av viss grov kaliber.
De olika laddningarna voro betecknade: laddning 1 leverans 53, laddning
1 leverans 59, laddning 1 leverans 4, laddning 2 leverans 10 och laddning
2 leverans 12. Laddning 1 bestod av endast en laddning, medan laddning
2 utgjordes av två lika stora halvladdningar. Laddning 1 leverans 4,
som är 118 centimeter lång och på grund därav utfyller det mesta av längden
i kanonens laddningsrum, samt laddning 2 leveranserna 10 och 12, av
vilka en halvladdning i längd mäter 60 centimeter, hade tidigare använts
vid upprepade tillfällen, varför egenskaperna hos de i dessa laddningar ingående
krutsorterna voro väl kända vid skjutning med pjäser av grov kaliber.
Det krut, varav laddning 1 leveranserna 53 och 59 tillverkats och som ursprungligen
varit avsett att användas vid skjutning med kanoner av mindre
grov kaliber, hade däremot prövats i kanoner med den grövre kalibern vid
endast två tillfällen, nämligen 1944 och 1946. Den typ av laddning 1 leveranserna
53 och 59, som skulle provskjutas 1948, hade fastställts först efter
1946 års skjutning och var 60 centimeter lång. Den hade alltså samma längd
som en halvladdning av laddning 2 samt hade även i övrigt — frånsett
märkningen å kardustyget — samma utseende samt dessutom i det närmaste
samma vikt som en dylik halvladdning.

Enligt det program som gällde för den nu ifrågavarande skjutningen
skulle laddningarna användas i följande ordning: skott nr 1: laddning 1
leverans 53; skott nr 2: laddning 1 leverans 59; skott nr 3: laddning 1 leverans
4; skott nr 4: laddning 1 leverans 53; skott nr 5: laddning 1 leverans
59; skott nr 6: laddning 1 leverans 4; skott nr 7: laddning 2 leverans 10;
skott nr 8: laddning 2 leverans 12; skott nr 9: laddning 2 leverans 10 och
skott nr 10: laddning 2 leverans 12. Vidare skulle, därest så erfordrades,
efter skott nr 6 skjutas en enkel serie med användande av de i laddning 1
ingående leveranserna 53, 59 och 4 och efter skott nr 10 ytterligare två skott,
det ena med laddning 2 leverans 10 och det andra med laddning 2 leverans
12.

Den kanon, som användes vid skjutningen, är uppställd över en av betong
gjuten pjäsbrunn, som till ett djup av ungefär sju meter är nedsprängd
i berget. Från brunnens botten, som står i förbindelse med ammunitionsoch
krutförråd i samma plan, transporteras projektiler och krutladdningar
upp till pjäsen i inbyggda, såsom paternosterverk konstruerade hissar. Dessa
manövreras medelst vevar, anbragta å brunnens mellanplan eller servisbryggan,
som med lejdare står i förbindelse dels nedåt med brunnsbottnen och
dels uppåt med det kring pjäsen uppbyggda golvet. Pjäsen inneslöts av ett
pansartorn, byggt av 20 millimeter tjock pansarplåt, som fastgjorts vid järnbalkar
med skruvnitar av stål. I den bakre pansarplåten (ryggskölden) var
en dörr upptagen. — Kruthissen är konstruerad för samtidigt uppsändande
av två delladdningar till laddning 2. På grund härav är den försedd med par -

vis över varandra placerade hisskorgar, i vilka laddningarna inläggas från
ett å bottenplanet befintligt inlastningsbord. När därvid den första korgen
i ett av korgparen belastats med en laddning, kan denna korg icke vevas upp
längre än till dess den andra kommit i jämnhöjd med inlastningsbordet.
Först då en laddning lagts även i sistnämnda korg eller denna belastats med
en attrapp eller annan barlast av minst 10 kilograms vikt eller också särskilda,
för hissens normala användning ej avsedda åtgärder vidtagits för
frigörande av vissa spärranordningar, kan hissen åter sättas i rörelse. Laddning
1 leverans 4 kan på grund av sin längd ej transporteras med hissen.
— För uppmätning av projektilernas utgångshastighet hade av personal
från provskjutningscentralen å skjutplatsen uppmonterats en kronografanläggning.
Till denna hörde mätmaster eller kronografgalgar, som uppställts
på olika avstånd framför pjäsen samt voro försedda med ramar eller spolar,
genom vilka projektilerna skulle passera. Den längst från pjäsen stående
galgen hade en spole, vars öppning mätte 65 X 80 centimeter.

Enligt en av Askelöf verkställd arbetsfördelning tjänstgjorde under skjutningen vid

pjäsen: flaggrustmästaren Gustaf Helmer Söderström, pjäschef,
rustmästaren Johan Artur Teodor Brändsjö, mekanismskötare, furiren Lars
Arvid Westling, laddare, värnpliktiga nr 6529-1-47 Sven Gunnar Svensson
och nr 1704-3-47 Sivert Emanuel Wallbom, båda riktare, samt värnpliktige
nr 228-10-47 Erik Alfred Karlsson, vilken tjänstgjorde såsom vakt vid två i
pjästornet placerade telefoner;

å mellanplanet: värnpliktiga nr 3876-1-47 Stig Arne Bergström och
nr 714-1-47 Lars Hugo Book, båda hisskötare; samt

å bottenplanet: furiren John Birger Gustafsson, ammunitionsunderbefäl,
samt tygarbetarna Erik Rudolf Holmberg och Per Henry Söderman,
projektil- och krutlangare.

Av de nu namngivna personerna hade Söderström, ehuru han ej fått särskild
artilleriutbildning, vid flera föregående tillfällen såsom pjäschef varit
med om skjutningar med kanoner av nu ifrågavarande kaliber. Han hade
dessutom deltagit i utarbetandet av en preliminär instruktion för betjänande
av sådana kanoner, vilken instruktion även behandlade kruthissen. Av de
övriga synas endast Brändsjö och Gustafsson samt möjligen Westling ha
haft några erfarenheter av skjutning med denna kanontyp. Samtliga de å
mellan- och bottenplanen tjänstgörande saknade kännedom om kruthissens
konstruktion.

Dessutom tjänstgjorde såsom säkerhetschef sergeanten John Bertil Sigvard
Lindersson. Denne, som hade till uppgift att bevaka det vid skjutningen
såsom farligt ansedda området och varsko, om sjöfarten — skjutriktningen
var utåt havet — lade hinder i vägen för skjutningen, uppehöll sig å en plats
i kustbandet, varifrån han hade telefonförbindelse med pjäsen.

Vidare närvoro vid skjutningen ytterligare ett antal personer, av vilka följande
uppehöllo sig å skilda platser bakom pjästornet: Wallin, kaptenen
Torsten Nordgren, flaggstyrmannen Folke Ivar Nikolaus Hammar, sjukvårds -

korpralen Matti Albert Klockare, förmannen Joel William Ferdinand Westerberg
samt tygarbetarna August Gunnar Karlsson, Bror Ivar Blom och Erik
Bertil Jonsson.

Olyckan inträffade vid avlossandet av första skottet, för vilket såsom
förut nämnts skulle användas laddning 1 leverans 53. Därvid slets mekanismen
från eldröret, varjämte vissa andra skador uppstodo å pjäsen. Dessutom
bortsletos tornets ryggsköld, högra sidosltöld och bakre takplåt, medan
övriga sköldar i tornet lossnade. Vid olyckan dödades samtliga de personer,
som uppehöllo sig inne i tornet samt dessutom Wallin, Nordgren och
Hammar. Askelöf, Bergström, Book, Klockare och August Gunnar Karlsson
tillfogades kroppsskador. Bergströms skada var av svår beskaffenhet och
har medfört fullständig dövhet å båda öronen. Svårhetsgraden av den skada
som åsamkades August Gunnar Karlsson har ännu ej kunnat fastställas. De
övriga skadade erhöllo endast ringa skador, vilka ej efterlämnat men.

Enligt vad kronografanläggningen utvisade, hade projektilen passerat genom
kronografspolarna med ungefär beräknad hastighet.

Strax efter det att olyckan inträffat genomsöktes terrängen omkring pjäsen,
därvid på olika avstånd bakom och till höger om densamma i skjutriktningen
räknat en mängd olika delar av mekanismen samt ryggskölden och
högra sidoskölden anträffades. Bakre takplåten påträffades framför pjäsen.
Det föremål, som hittades längst bort från pjäsen, var den minst 100 kilogram
vägande kammarskruven, vilken kastats 460 meter bakåt. Dessutom
tillvaratogos vissa av Söderström och Brändsjö i anledning av skjutningen
verkställda anteckningar.

Efter prövning av i ärendet föreliggande utredning uppdrog militieombudsmannen
genom beslut den 12 augusti 1950 åt revisionssekreteraren
Gunnar Ekedahl att vid Stockholms rådhusrätt anställa åtal mot Askelöf i
enlighet med anvisningar i en Ekedahl samma dag tillställd skrivelse, varefter
till Ekedahl överlämnades en till åtalsbeslutet ansluten instruktion med
närmare anvisningar för åtalets utförande. I denna instruktion anfördes följande.

Då ifrågavarande typ av laddning 1 icke förut använts samt vid skjutning
med kanoner av grov kaliber endast vunnits ringa erfarenhet av egenskaperna
hos det krut, varav laddningen tillverkats, torde skjutningen böra anses
ha varit av experimentell natur. Med hänsyn till den likhet som förelåg
mellan den av endast en krutkardus bestående laddning 1 leveranserna 53
och 59 och en halvladdning av laddning 2 är det uppenbart att den ifrågavarande
skjutningen var förbunden med risk för att på grund av förväxlingar
eller andra misstag pjäsen kunde komma att laddas med två krutkarduser
av laddning 1 eller med en sådan kardus jämte en halvladdning
av laddning 2. Denna risk var så mycket mera påtaglig som kruthissens konstruktion
förutsatte samtidigt uppsändande av två krutladdningar, ehuru
ifrågavarande laddningar 1 bestodo av endast en krutladdning. Några speci -

ella för skjutningen gällande säkerhetsföreskrifter utfärdades likväl icke av
den myndighet, som beordrat skjutningen. Ej heller framhöllos för de för
skjutningen ansvariga de särskilda risker som enligt vad nu angivits voro
förhanden. Det kan ifrågasättas, huruvida icke så bort ske. För den försumlighet
som enligt vad nu angivits kan ha förekommit vid förberedandet avskjutningen
år 1948 synes emellertid ansvaret helt ha åvilat den vid olyckan
omkomne Wallin. Det må i detta sammanhang anmärkas att vid den första
provskjutningen år 1944 marinförvaltningen föreskrev att försiktighet skulle
iakttagas vid skjutningen samt att med hänsyn till risken för pendeltryck
laddningen skulle fördelas över större delen av laddningsrummet. Några dylika
föreskrifter lämnades däremot icke vid 1946 års provskjutning. Denna
skjutning avsåg liksom skjutningen år 1944 inskjutning av laddningsvikt,
vilket innebar att — även om såsom upplysts den vid 1946 års skjutning använda
laddningstypen hade en fastställd längd av 73 centimeter —• laddningens
längd kunde i någon mån ha varierat. Det kan vid nu angivna förhållanden
icke med säkerhet bedömas huruvida med hänsyn till kruthissens
konstruktion eller eljest vid de tidigare provskjutningarna förelågo risker
för förväxlingar beträffande krutet som voro jämförbara med de riskmoment
som voro för handen vid den senaste skjutningen.

Kolmodin och Lindström få, i avsaknad av närmare instruktioner från
marinförvaltningen, anses ha varit berättigade att utgå från att skjutordern
avsett en sedvanlig skjutning av teknisk art och kunna förty ej lastas för
att särskilda säkerhetsföreskrifter ej lämnats.

Vad angår Askelöf har det ålegat honom att i egenskap av ledare för skjutningen
med hänsyn till nyssnämnda, för honom väl kända riskmoment tillse
att skjutningen ägde rum under betryggande former.

Utredningen giver vid handen, att skjutningen verkställts med starkt reducerad
såväl pjäs- som ammunitionsbetjäning samt att manskapet i stor
utsträckning varit orutinerat. Med hänsyn till vad som upplysts om dels
svårigheten att frigöra manskap för skjutningen och dels den praxis, som
på grund av att någon eldhastighet ej eftersträvades tillämpats vid skjutningar
av ifrågavarande slag, kan emellertid någon berättigad anmärkning
härför ej riktas mot Askelöf, under förutsättning att pjäs- och ammunitionsbetjäningen
erhållit erforderliga instruktioner.

Beträffande de närmare omständigheterna vid och i samband med skjutningen
är utrett följande: Sedan dagen för skjutningen fastställts till den 19
augusti 1948 och Askelöf den 17 augusti erhållit ett inom marinförvaltningen
utarbetat program för skjutningen beordrade han vid telefonsamtal sistnämnda
dag tygunderofficeren flaggjunkaren Torsten Edvard Karlsson,
som då befann sig å skjutplatsen för vidtagande av förberedelser för skjutningen,
att framtaga och iordningställa ammunition enligt programmet, för
vars innehåll Askelöf redogjorde. Själv inställde sig Askelöf å skjutplatsen
på morgonen den 18 augusti. Denna dag använde Askelöf för granskning
av vissa dessförinnan utförda förberedande arbeten, för anordnande av erforderliga
telefonförbindelser-samt åt ombesörjande av ärenden av admini4
-5080H0. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

strativ art, såsom förplägnad och förläggning. På morgonen den 19 augusti
sammankallade han personalen som anlänt till skjutplatsen föregående dag
på kvällen samt lämnade en orientering om skjutningens ändamål och
tänkta förlopp. Därjämte fördelade han personalen till olika arbetsuppgifter.
Innan skjutningen påbörjades uppsökte Askelöf bottenplanet, där han
kontrollerade, att rätt ammunition framtagits och iordningställts samt instruerade
Gustafsson om vilka projektiler och laddningar som skulle användas
samt i vilken ordning laddningarna skulle förekomma. Däremot erhöll
ammunitionsbetjäningen ingen upplysning om huru många laddningar
som ingingo i de olika skotten och icke heller — lika litet som hisskötarna
—- några som helst instruktioner i fråga om kruthissen. Redan innan order
om uppsändande av ammunition till första skottet kom från pjästornet hade
Gustafsson, Holmberg och Söderman, vilka felaktigt utgått från att två krutkarduser
skulle användas till första skottet, för inlastning i hissen framtagit
två karduser av laddning 1. Det har även framkommit att kruthissens
konstruktion var för dem obekant. Askelöf orienterade före skjutningen
Söderström och Brändsjö om den ammunition, som beräknades åtgå, därvid
Askelöf visade ett av honom upprättat protokoll, våld för de skott, som
skulle skjutas med laddning 2, antecknats siffran 2, följd av multiplikationstecken
och vikten av en halvladdning av laddning 2. Protokollet upptog emellertid
ej någon uppgift om att laddning 1 bestod av endast en kardus. Då
pjäsen skulle iordningställas för första skottet transporterades med hissen
på en gång två karduser av laddning 1 upp till pjäsen. Detta skedde sedan
från pjästornet givits order om att två karduser skulle uppsändas samtidigt.
Det har icke kunnat utrönas vem som gav denna order och ej heller i vilka
ordalag ordern gavs. Askelöf, som uppehöll sig inne i tornet för att övervaka
laddningsarbetet, tog själv en av de båda karduserna från kruthissens avlastningslucka
och lämnade den till Söderström, som förde in laddningen i
pjäsen. Samtidigt blev emellertid Askelöf upptagen av ett telefonsamtal från
Lindersson, som meddelade, att segelbåtar inom tio minuter beräknades befinna
sig inom skjutfältet. Under telefonsamtalet satt Askelöf på grund av
telefonens placering på huk med ryggen mot pjäsen. Efter samtalets slut
lämnade Askelöf tornet för att underställa Wallin och Nordgren frågan, huruvida
man borde vänta med att avlossa första skottet. Sedan man beslutat att
genast skjuta första skottet samt rapport kommit från Söderström, att pjäsen
var klar för skott, återvände Askelöf till tornet, där han kontrollerade pjäsens
inställning i höjd- och sidled. Han iakttog emellertid ej då om den andra av
de båda upptransporterade krutkarduserna låg kvar på avlastningsluckan.
Efter det Askelöf åter lämnat tornet samt konstaterat, att skjutfältet fortfarande
var klart, gav han order om avfyring. Tändpatronen klickade emellertid.
Sedan tändpatronen utbytts, gav Askelöf, som befann sig bakom
tornet, förnyat eldkommando, varpå skottet gick.

Vid de förhör som förekommit ha upplysningar grundade å iakttagelser
av vad som tilldrog sig inne i pjästornet före skottets avlossande kunnat
lämnas endast av, förutom Askelöf, förenämnde tygarbetaren Jonsson. Denne

hax- uppgivit att han stått omedelbart utanför den öppna dörren till pjästornet
och av intresse för laddningsarbetet följt detta. Han hade ett svagt
minne av att det i tornet i närheten av kruthissen legat två krutkarduser och
han hade sett att Askelöf tagit och till Söderström överräckt en kardus, som
denne fört in i pjäsen. Därefter hade troligen Brändsjö lagt in två tryckmätare
i pjäsen, varpå dennas mekanism stängts för att sedan ej öppnas
innan skottet avlossades. Jonsson hade emellertid ej oavbrutet haft sin uppmärksamhet
riktad på laddningsarbetet utan under det detta pågått även
intresserat sig för vad som försiggått utanför tornet.

Genom den sålunda förebragta utredningen är ådagalagt att under det
pjäsen iordningställdes för första skottet efter därom från pjästornet given
order två krutkarduser forslats upp till pjästornet. Med hänsyn bland annat
därtill att Jonsson icke odelat haft sin uppmärksamhet riktad å vad som tilldrog
sig inne i pjästornet kunna Jonssons uppgifter icke tillmätas avgörande
betydelse vid bedömande av huruvida en eller två krutkarduser blivit
inlagda i pjäsen. Den omständigheten att före skottets avlossande två krutkarduser
funnos tillgängliga i pjästornet innebar givetvis viss risk för att
mer än en kardus kunde komma till användning. Att från pjästornet givits
order om uppforslande av två karduser kan vidare giva visst stöd för antagande
att det icke för pjäsbetjäningen i tornet eller i varje fall ej för samtliga
där tjänstgörande stått klart att till första skottet skulle användas endast
en kardus. Även om Söderström och jämväl Brändsjö haft kännedom
om att den ifrågavarande laddningen 1 bestod av endast en kardus, är det
icke uteslutet att på grund av annat misstag från deras sida båda karduserna
införts i pjäsen.

Såsom framgår av det nu anförda är genom den utredning som föreligger
beträffande händelseförloppet i samband med skjutningen icke uteslutet att
två krutkarduser använts. Tvärtom innefattar denna utredning visst, om
än icke tillräckligt stöd för att så varit förhållandet. Avgörande för bedömandet
härutinnan blir den sakkunnigutredning som förebragts.

Den av Kolmodin verkställda utredningen gav till resultat, att olyckan
orsakats av onormalt högt tryck inom pjäsen samt att detta tryck med största
sannolikhet ej kunde förklaras på annat sätt än att två laddningar i stället
för en kommit till användning vid skottet. I i-apporten redogjordes dessutom
för fem andra teorier angående orsakerna till pjässprängningen. Av dessa
teorier avvisade utredningsmännen förbehållslöst fyra, enligt vilka förklaring
till det inträffade söktes i något av följande alternativ, nämligen sabotage,
s. k. efterbrännare, som skulle ha förorsakats av att mekanismen ej
varit ordentligt stängd, tillbakaglidande av projektilen samt abnormt övertryck,
förorsakat av detonationsartad förbränning av endast en laddning.
Enligt den femte av de ifrågavarande teorierna söktes förklaring till pjässprängningen
i förekomsten av pendeltryck. Härmed förstås det ökade tryck
som förutsatts kunna uppkomma då krutladdningen är koncentrerad till ena
änden av laddningsrummet och gaserna från det efter hand antända krutet
med alltmera ökad hastighet strömma mot andra änden av laddningsrum -

met, varifrån den sålunda uppkomna tryckvågen reflekteras. Sistnämnda
teori betecknas av utredningsmännen såsom en ytterst osannolik förklaring
till det inträffade.

De slutsatser, vartill Kolmodin och de andra sakkunniga som biträtt honom
sålunda kommit, vinna stöd av den i övrigt verkställda sakkunnigutredningen
och i samband därmed gjorda undersökningar.

Vid genomsökning av terrängen omkring pjäsplatsen, som verkställts av
statspolisen, påträffades en tryckmätare. Denna hade vid olyckshändelsen
varit inlagd i pjäsen för uppmätning av det tryck, som utvecklades vid skottet.
Tryckmätaren har undersökts av civilingenjören I. Sven-Nilsson, som
funnit att tryckmätaren varit utsatt för ett tryck av minst 7 625 och högst
7 815 kg/cm2. Det normala trycket vid användande av laddning 1 leverans 53
har beräknats till 2 500 kg/cm2. Vid skjutning med sådan laddning dels i
tryckmätningskärl och dels i kanon av ifrågavarande kaliber har uppmätts
ett tryck av 2 550 respektive 3 000 kg/cm2. Försvarets forskningsanstalt har
i avgivet yttrande ansett det otroligt att endast en laddning åstadkommit
ett så högt tryck som det å den omnämnda tryckmätaren uppmätta. Sprängämnesinspektören,
som även avgivit yttrande, har funnit det i högsta grad
sannolikt att två laddningar använts. Professorn i teknisk fysik vid tekniska
högskolan W. Weibull har i skrivelse till sprängämnesinspektören
förklarat sig anse allt tala för att dubbla laddningar varit orsak till olyckan.
Krutet i laddning 1 leverans 53 har undersökts å försvarets forskningsanstalt
utan att undersökningen föranlett någon anmärkning mot krutet.
Marinförvaltningen har i samråd med sprängämnesinspektionen låtit utföra
försök med bränning av en friliggande krutladdning. Resultatet därav visar
att, därest den ena av de uppforslade båda laddningarna vid olyckan kvarlegat
vid sidan av pjäsen, denna laddning bort efterlämna tydliga spår i
form av kvarsittande krutrester i målningen å tornets pansarplåtar. Från
dessa plåtar taget färgavskrap har undersökts å statens kriminaltekniska
anstalt utan att krutpartiklar kunnat påträffas i färgavskrapet. Terrängen
runt pjäsplatsen har noga genomsökts, varvid icke några krutrester anträffats.

De nu återgivna uttalandena av sakkunniga och vad till stöd därför förekommit
innebära att förklaring till pjässprängningen rimligen icke kan
sökas i den s. k. pendeltrycksteorien. Såsom stöd för att i förevarande fall
pjässprängningen kunnat åstadkommas genom pendeltryck har av Askelöf
åberopats att vid en år 1942 i Bofors inträffad skjutolycka med användande
av endast en laddning uppkommit ett tryck ungefär dubbelt så stort som
det normala. Denna händelse kan emellertid enligt vad av utredningen
framgår förklaras av vissa olämpliga egenskaper hos det då använda krutet.
Icke heller eljest torde kunna påvisas några med den nu ifrågavarande
händelsen jämförbara fall där pendeltryck åstadkommit skadeverkningar å
pjäsen. Såsom stöd för ifrågavarande teori torde icke kunna åberopas fall
då vid inträffade pjässkador tillfyllestgörande utredning icke kunnat förebringas
rörande samtliga de omständigheter som varit av betydelse för bedömande
av orsaken till skadorna.

Askelöf har vidare i frågan rörande pendeltrycksteorien hänvisat till
uttalanden av kaptenen B. Westin, vilken under utredningen anlitats såsom
sakkunnig. I detta hänseende må framhållas följande. Westin har i ett av
honom i samarbete med civilingenjören T. Bonell avgivet utlåtande funnit
att något bestämt yttrande om huruvida en eller två laddningar vid olyckstillfället
varit införda i pjäsen ej kunde avgivas. Sedermera har Westin
med biträde av statspolisen å olycksplatsen verkställt vissa undersökningar,
vilka enligt hans uppfattning skulle motsäga antagandet att två laddningar
kommit till användning. Westin har gjort gällande att mekanismen slitits
loss från pjäsen först sedan projektilen lämnat loppet samt att, om två
laddningar använts, projektilen vid sådant förhållande bort få väsentligt
högre utgångshastighet än vad som varit fallet. Enligt vad Westin trott sig
finna hade pjäsens mekanism då den slets loss förorsakat dels ett märke i
betongbrunnens överkant och dels ett brott å en där anbragt järnring; detta
märke och brott vore i skjutriktningen räknat belägna bakom och till vänster
om pjäsen, sådan denna varit inställd då projektilen lämnade loppet. Westin
har på grund av sina nyssnämnda iakttagelser ansett sig kunna konstatera
att mekanismen slitits loss från pjäsen först sedan projektilen lämnat
loppet.

Riktigheten av det av Westin gjorda, å hans iakttagelser på platsen grundade
uttalandet kan icke vitsordas. Det har nämligen upplysts att i en berghäll
bakom pjäsen finnes ett kraftigt märke, som med all sannolikhet
åstadkommits av mekanismen. Av Westin åsyftade skador å betongbrunnen
kunna ha orsakats av andra losslitna pjäs- och torndelar än mekanismen.
Vid nu angivna förhållande och med hänsyn till sakkunnigutredningen
i övrigt kan vad Westin uttalat därom att de av honom verkställda undersökningarna
skulle motsäga antagandet att två laddningar kommit till
användning icke tillmätas någon betydelse.

På grund av vad ovan anförts måste det tagas för visst, att olyckan orsakats
av att båda de till pjästornet uppforslade laddningarna införts i pjäsens
laddningsrum och vid avfyringen åstadkommit sådant tryck att pjäsen
sprängts.

Av den lämnade redogörelsen framgår att ammunitionsbetjäningen av
Askelöf icke erhöll upplysning om hur många laddningar som ingingo i de
olika skotten och icke heller någon som helst instruktion i fråga om kruthissen.
Vad angår instruerandet av pjäspersonalen har Askelöf ej velat
göra gällande att han för Söderström och Brändsjö uttryckligen framhållit
att den nya laddning 1, som hade samma utseende som en halvladdning av
laddning 2, bestod av endast en kardus.

Askelöf har invänt att de av honom lämnade instruktionerna i allt fal!
varit tillräckliga. Ytterligare instruktioner till ammunitionspersonalen utöver
de lämnade hade enligt hans mening ej varit erforderliga, enär denna
personal haft alt avvakta noggranna order från pjäsbetjäningen om uppsändande
av projektiler och laddningar. Därest särskild instruktion rörande
kruthissens användning varit påkallad, hade det ankommit på Söderström

att lämna sådan instruktion. Den tid som stått till Askelöfs disposition hade
ej medgivit att han själv lämnade detaljinstruktioner i olika hänseenden.
Vid skjutningar av ifrågavarande slag, då någon eldhastighet, ej eftersträvades,
läte sig väl göra att under skjutningens gång vidtaga erforderliga rättelser
och göra påpekanden i fråga om den mekaniska skötseln av pjäsen.
Laddning 1 vid kustartilleriet bestode alltid av endast en krutkardus. Den
redogörelse, som Askelöf lämnat Söderström och Brändsjö, hade därför
innefattat erforderliga upplysningar om ammunitionen, vilket enligt Askelöfs
mening även bestyrktes av de anteckningar, som Söderström och Brändsjö
verkställt angående skjutningen.

Såsom förut nämnts framgår av utredningen att ammunitionsbetjäningen
felaktigt utgått från att två krutkarduser skulle användas till första skottet
och därför redan innan ordern om uppsändande av ammunition kom från
pjästornet för inlastning i hissen framtagit två karduser av laddning 1. Det
föreligger anledning antaga att, därest ammunitionsbetjäningen varit riktigt
informerad, den nyssnämnda ordern från pjästornet icke utan gensägelse
skulle ha efterkommits och att därigenom den risksituation kunnat undvikas
som förekomsten av två laddningar 1 i pjästornet inneburit. I betraktande
icke minst av det förhållandet att kruthissen var konstruerad för
uppforsling samtidigt av två krutkarduser kunde uppkomsten av en sådan
risksituation icke uteslutas. Tillbörlig försiktighet hade därför bort föranleda
Askelöf att själv orientera ammunitionsbetjäningen om huru många
krutkarduser som ingingo i de olika laddningarna ävensom beträffande
kruthissens konstruktion och verkningssätt eller i varje fall att förvissa sig
om att ammunitionsbetjäningen genom pjäschefens försorg erhållit erforderliga
upplysningar i nu angivna hänseenden. Med hänsyn till de påtagliga
riskmoment som förelågo hade Askelöf även bort uttryckligen fästa
Söderströms och Brändsjös uppmärksamhet på att den nya laddningen 1
hade samma utseende som en halvladdning av laddning 2 och de risker
för misstag som voro förbundna härmed. Det kan i detta sammanhang anmärkas
att inom kustartilleriet fall förekomma då även laddning 2 består
av endast en kardus. Såsom förut nämnts behövde vid en skjutning av
ifrågavarande slag någon eldhastighet icke eftersträvas och något hinder
att ägna kravet på säkerhet all den uppmärksamhet och omsorg som omständigheterna
påkallade förelåg därför ej. Något avseende kan följaktligen
icke fästas vid Askelöfs påstående därom att tillräcklig tid ej stod
honom till buds att själv lämna detalj instruktioner i olika hänseenden.

Askelöf har alltså gjort sig skyldig till försummelser så till vida att han
i de hänseenden som nu angivits underlåtit meddela honom underställd
personal erforderliga instruktioner eller såvitt gäller ammunitionsbetjäningen
i vart fall underlåtit tillse att sådana instruktioner genom pjäschefens
försorg blivit lämnade.

Jämväl i annat hänseende har Askelöf uppenbart åsidosatt vad honom
ålegat. Av vad förut anförts framgår att Askelöf, då han före skottets avlossande
befann sig i pjästornet, iakttog att två krutkarduser voro liggande

vid sidan av pjäsen. Askelöfs ålgärd att själv överräcka den ena av krutkarduserna
till Söderström giver vid handen att Askelöf insåg den risk
som var förenad med att två krutkarduser funnos tillgängliga i pjästornet.
Det hade ovillkorligen ålegat Askelöf att med anledning av vad han sålunda
iakttog genom uttrycklig varning till pjäsbetjäningen eller på annat
sätt effektivt förebygga den risk för olyckshändelse som den föreliggande
situationen innebar. Askelöfs försummelse härutinnan måste betecknas såsom
synnerligen allvarlig.

I enlighet med vad ovan angivits är Askelöf förvunnen till ansvar jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten samt 14 kap. 9 § andra stycket och
17 § allmänna strafflagen dels för tjänsteförsummelse, dels för vållande
till annans död, vilket vållande med hänsyn till omständigheterna vid brottet
och verkningarna därav får anses såsom synnerligen grovt, och dels för
vållande till kroppsskada som avses i 14 kap. 10 § och — eventuellt — i
14 kap. 12 § strafflagen.

Även om det vid prövning av utredningen ej skulle anses ådagalagt, att
två laddningar kommit till användning vid olycksskottet, har Askelöf i
varje fall jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten gjort sig skyldig till
tjänstefel därigenom att på grund av hans ovannämnda försummelser en
påtaglig risk uppkommit för att båda laddningarna samtidigt skulle komma
till användning.

Ekedahl påstod vid Stockholms rådhusrätt ansvar å Askelöf i de avseenden
som av militieombudsmannen angivits.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 24 november 1950 och utlät
sig därvid sålunda:

Åklagaren har yrkat ansvar å Askelöf, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
samt 14 kap. 9 § andra stycket och 17 § allmänna strafflagen, för
tjänsteförsummelse, för vållande till annans död, vilket vållande finge anses
såsom synnerligen grovt, samt för vållande till kroppsskada, därvid åklagaren
anfört: Den 19 augusti 1948 verkställdes på order av marinförvaltningen
och under ledning av Askelöf i dennes egenskap av tygofficer inom
Stockholms kustartilleriförsvar årsprovskjutning av krut med en inom
kustartilleriförsvaret uppställd kanon av grov kaliber. Vid första skottet
sprängdes pjäsen. Därvid dödades samtliga de personer som vid tillfället
betjänade pjäsen, nämligen flaggrustmästaren Gustaf Helmer Söderström,
rustmästaren Johan Artur Teodor Brändsjö, furiren Lars Arvid Westling,
värnpliktige Sven Gunnar Svensson, värnpliktige Sivert Emanuel Wallbom
och värnpliktige Erik Alfred Karlsson, samt dessutom majoren Erik
Oliver Esbjörn Wallin, kaptenen Torsten Nordgren och flaggstyrmannen
Folke Ivar Nikolaus Hammar. Vidare erhöllo — förutom Askelöf — värn -

pliktige Stig Arne Bergström, värnpliktige Lars Hugo Book och furiren
Matti Albert Klockare kroppsskador. Bergströms skada är av beskaffenhet,
som avses i 14 kap. 10 § strafflagen. De skador, som tillfogades Book och
Klockare, voro av lindrigare beskaffenhet. — Genom vad som framkommit
under den verkställda förundersökningen får anses utrett, att olyckan föranletts
därav att två krutladdningar i stället för en kommit till användning
vid olycksslcottet. Att så kunnat ske är att tillskriva försummelser i olika
hänseenden av Askelöf. Denne har sålunda uraktlåtit att före skjutningen
lämna erforderliga upplysningar beträffande de olika krutladdningar, som
enligt skjutprogrammet skulle komma till användning vid densamma, samt
beträffande kruthissens konstruktion och verkningssätt. I vart fall har
Askelöf underlåtit att förvissa sig om att personalen erhållit instruktioner
om kruthissens konstruktion och verkningssätt. Vidare har Askelöf uraktlåtit
att, sedan han iakttagit att två krutladdningar i stället för som rätteligen
bort ske endast en forslats upp till pjäsen till första skottet, vidtaga
därav betingade åtgärder för att förekomma att på grund av misstag båda
laddningarna komme till användning till detta skott. Även om det vid prövning
av utredningen ej skulle anses ådagalagt, att två laddningar kommit
till användning vid olycksskottet, har Askelöf i varje fall gjort sig skyldig
till tjänstefel därigenom att på grund av hans ovannämnda försummelser
en påtaglig risk uppkommit för att båda laddningarna samtidigt skulle
komma till användning, och yrkas i sådant fall ansvar å honom jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten.

Domskäl.

Askelöf har vitsordat, att den 19 augusti 1948 på order av marinförvaltningen
och under ledning av Askelöf i hans egenskap av tygofficer inom
Stockholms kustartilleriförsvar verkställdes årsprovskjutning av krut med
en inom kustartilleriförsvaret uppställd kanon av grov kaliber, att pjäsen
vid första skottet sprängdes, att därvid dödats samtliga de personer som
betjänade pjäsen, nämligen Söderström, Brändsjö, Westling, Svensson, Wallbom
och Karlsson, samt dessutom Wallin, Nordgren och Hammar, att
vidare förutom Askelöf själv — Bergström, Book och Klockare erhöllo
kroppsskador samt att de skador, som tillfogades Book och Klockare, voro
av lindrigare beskaffenhet. Vidare har Askelöf uppgivit, att, enligt vad han
hört uppgivas, Bergström i samband med pjässprängningen förlorat trumhinnorna
och till följd av tryckskador, som vid tillfället uppkommit, blivit
döv. Askelöf har bestritt, att två krutladdningar i stället för en kommit till
användning vid olycksskottet. Härjämte har Askelöf förnekat, att han uraktlåtit
att före skjutningen lämna erforderliga upplysningar beträffande de
olika krutladdningar, som enligt skjutprogrammet skulle komma till användning
vid densamma. Han har uppgivit, att han före skjutningen ej själv
lämnat instruktion i fråga om kruthissens konstruktion och verkningssätt,
samt uttalat, att han saknat anledning lämna instruktion därutinnan, enär
sådant gjorts av annan, som beträffande kruthissens funktionering var sak -

kunnig, och Askelöf har tillika gjort gällande, att han saknat anledning förvissa
sig om, huruvida dylik instruktion givits personalen. -—- Askelöf har i
anslutning till sina nu återgivna uppgifter berättat: Inom Stockholms kustartilleriförsvar
är tygofficeren så att säga tygmästarens högra hand i fråga
om skötseln av tygmateriel. Tygofficerens huvudsakliga verksamhetsområde
avser artillerimateriel och däribland främst kanoner samt ammunition till
dessa. I många fall får tygofficeren uppdrag att lösa särskilda uppgifter i
enlighet med direktiv givna av marinförvaltningen. Den ifrågavarande årsprovskjutningen
utgjorde en sådan uppgift. Syftet med en årsprovskjutning
är verkställande av prov av materiel och ammunition i olika hänseenden.
För årsprovskjutningar gälla vissa bestämmelser, vilka emellertid
endast äro tekniska föreskrifter och icke innefatta reglering av verksamheten.
Några säkerhetsbestämmelser för årsprovskjutningar finnas icke fastställda.
Av de bestämmelser som gälla övningsskjutningar kunna de exercismässiga
föreskrifterna icke tillämpas beträffande verksamheten vid en pjäs,
där årsprovskjutning skall äga rum. Verksamheten där kan nämligen inte
ledas exercismässigt utan måste i stort sett ledas genom tillsägelser och
gestalta sig olika från fall till fall. Man kan vid en årsprovskjutning icke
lämpligen ha så stor pjäsbetjäning som skall finnas vid övningsskjutningar
utan man brukar ha endast nyckelposterna besatta. Skjutledarens åligganden
vid en sådan teknisk skjutning är att organisera och leda det hela, så
att ändamålet med skjutningen uppnås. — Den skrivelse vari årsprovskjutningen
av marinförvaltningen anbefalldes hade för verkställighet överlämnats
till Askelöf någon gång under våren 1948. I den skrivelsen hade givits
bestämmelser, att årsprovskjutningen skulle avse vissa krutsorter. Skrivelsen
hade sedermera kompletterats med en skrivelse med order om att årsprovskjutningen
även skulle avse andra krutsorter, däribland krut betecknat
NK 5 (57) leverans 53, den krutsort som ingått i de karduser av laddning
1 som strax före olycksskottets avlossande blivit uppförda till pjästornet.
Askelöf, vilken som tygofficer haft att planlägga årsprovskjutningen,
hade redan på ett tidigt stadium — i maj eller juni 1948 — med flaggjunkaren
Torsten Edvard Karlsson och flaggrustmästaren Söderström såsom
tekniska medhjälpare — Karlsson i fråga om kronograferna och Söderström
beträffande pjäsen — diskuterat skjutningens planläggning och uppdragit
de allmänna riktlinjerna för skjutningen. Riktlinjerna voro klara
någon gång före midsommaren. En tid därefter hade Askelöf rörande skjutningen
varit i kontakt med marinförvaltningen, därvid han fått meddelande
om att provskjutningscentralen i Karlsborg önskade närvara vid årsprovskjutningen
för att därvid verkställa vissa prov rörande användandet av en
särskild sorts kronograf vid stora pjäser. Sedan Askelöf med anledning därav
haft kontakt med provskjutningscentralen, hade han en dag i slutet av
juli eller början av augusti besökt den ifrågavarande pjäsplatsen samt där
hland annat rekognoscerat platser för kronografer och kontrollerat, att ammunition
för skjutningen enligt av Askelöf till flaggjunkaren Karlsson tidigare
givna order dittransporterats. Någon tid därefter hade Askelöf från

marinförvaltningen mottagit ett skjutprogram, angivande hur skjutningen
skulle försiggå, bland annat i vilken ordning laddning 1 och stridsladdningen,
laddning 2, skulle komma till användning. Enligt skjutprogrammet
skulle först skjutas ett antal skott med användande av laddning 1 och därefter
ett antal skott med användande av laddning 2. Av laddning 1 skulle
först skjutas ett skott med en kardus av leverans 53, därefter ett skott med
en kardus av leverans 59, därefter ett skott med användande av en kardus
av leverans 4 och därefter en serie om tre skott, varvid skulle användas enahanda
laddningar med krutleveranserna i samma ordning som vid de tre
första skotten. På grund av den sålunda anbefallda ordningen, i vilken de
olika laddningssorterna skulle användas, hade det varit nödvändigt, att de
olika laddningssorterna före skjutningen upplades i sådan ordning att någon
förväxling av laddningssort icke kunde ifrågakomma för något skott.
Av innehållet av det från marinförvaltningen mottagna skjutprogrammet
hade Askelöf den 17 augusti telefonledes givit flaggjunkaren Karlsson del.
Den 16 augusti hade Askelöf från Söderström fått rapport om att denne på
platsen kontrollerat pjäsmaterielen. — Den 18 augusti hade Askelöf ånyo
inställt sig på den plats, där skjutningen skulle äga rum. En stor del av
dagen hade han ägnat åt kontroll av materielen och övriga förberedelsearbeten.
Ammunitionen hade då funnits i durkarna till den ifrågavarande
pjäsen men ännu icke varit upplagd i den ordning den skulle komma till användning
enligt skjutprogrammet. Han hade därför givit flaggjunkaren
Karlsson order att ordna projektiler och laddningar på angivet sätt samt
att därvid särskilt tillse, att de olika krutleveranserna lades i sådan ordning
att, när laddningarna skulle befordras upp till pjästornet, något misstag
icke skulle kunna äga rum i fråga om olika slag av laddning för de särskilda
skotten. Vidare hade Askelöf tillsett, att erforderliga telefonförbindelser
ordnats. Dessa förbindelser, med undantag av telefonförbindelsen till den
plats där säkerhetschefen för det farliga området skulle uppehålla sig under
skjutningen, hade varit ordnade vid 1500—1600-tiden. Den sistnämnda
förbindelsen hade Askelöf tänkt sig skolat ordnas av en på platsen befintlig
linjepatrull, och han hade själv avsett följa patrullen och tillse att förbindelsen
blev rätt ordnad. På grund av rådande dåligt väder hade han icke
vågat ta risken att skicka ut linjepatrullen — den skulle med båt ha färdats
till säkerhetschefens uppehållsplats — utan låtit patrullen kvarbliva
i väntan på bättre väder. Då vädret ännu vid 1900-tiden icke blivit bättre
hade han bestämt sig för att utan anlitande av linjepatrullen själv jämte en
linjeingenjör ordna telefonförbindelsen till säkerhetschefens uppehållsplats.
Denna plats hade varit belägen ungefär fem kilometer från pjäsplatsen, och
de hade nödgats taga sig väg dit genom oländig och bergig terräng. Askelöf
och linjeingenjören hade därför vid 1900-tiden påbörjat ordnandet av förbindelsen.
Sedan denna blivit klar, hade de återkommit till förläggningen
i trakten av pjäsplatsen vid 2230- eller 2300-tiden. I en matsal hade då på
Askelöfs order samlats den del av den på platsen befintliga personalen, som
ännu icke gått till sängs. Där hade sålunda samlats bland andra flaggjunkaren
Karlsson, rustmästaren Brändsjö, furiren John Birger Gustafsson och

möjligen också furiren Westling. Vid tillfället hade uppgjorts en förteckning
över all personal, som skulle stå till förfogande vid skjutningen, och
Askelöf hade med de tillstädesvarandc diskuterat, hur denna personal lämpligen
borde användas. Vidare hade Askelöf, som vid tillfället medhaft marinförvaltningens
nyss omförmälda båda skrivelser och skjutprogrammet,
med de övriga gått igenom och diskuterat innehållet i dessa tre handlingar.
Det hade kollationerats, att allt fanns med som skulle vara med. Vid tvåtiden
på natten hade sammankomsten avslutats, och Askelöf hade då dragit
sig tillbaka till sitt rum. Där hade han därpå utarbetat den personalfördelning,
som skulle gälla för skjutningen. Vidare hade han räknat ut, hur
stor sektor som skulle anses vara farligt område samt skrivit en instruktion
för säkerhetschefen. Ytterligare hade Askelöf i protokollform skrivit en
instruktion omfattande fem protokollsblad, nämligen ett blad för varje laddningstyp
och varje blad upptagande numren å de skott som med respektive
laddningstyp skulle skjutas enligt skjutprogrammet. Slutligen hade han
gjort upp en promemoria för den följande dagen. Förutom nu återgivna
förberedelsearbeten hade Askelöf för att skjutningen skulle kunna genomföras
haft att lösa åtskilliga arbeten av administrativ art. — Den 19 augusti
på morgonen klockan 0700 hade Askelöf haft all personal, som anlänt till
platsen och skulle vara med vid skjutningen, samlad inför sig. Därvid hade
han avdelat personal, som Söderström i egenskap av pjäschef, flaggjunkaren
Karlsson vid kronograferna och Gustafsson i egenskap av ammunitionsunderbefäl
i durkarna skulle ha sig underställd, därvid Gustafsson såsom ammunitionsunderbefäl
underställts pjäschefen Söderström. Vidare hade Askelöf
orienterat den samlade personalen om den förestående skjutningens förlopp
i stort och om vad som var ändamålet med densamma ävensom om att
skjutningen skulle övervaras av representanter för marinförvaltningen,
arméförvaltningen och Gotlands kustartilleriförsvar, varjämte Askelöf lagt
de närvarande på hjärtat att vid skjutningen göra sitt allra bästa. I samband
med att Askelöf avslutat sin genomgång hade han yttrat ungefär följande:
»Är det någon som ej förstår vad han nu skall göra, sa säg till och
fråga mig.» Sedan Askelöf därpå givit personalen order att utgå till sina
respektive platser och göra klart för skjutningen, hade han kallat till sig
sergeanten John Bertil Lindersson, vilken han utsett till säkerhetschef, och
med Lindersson genomgått den av Askelöf skrivna instruktionen för säkerhetschefen.
Lindersson hade därpå utgått till sin uppehållsplats enligt instruktionen,
och en halv timme innan skjutningen skulle börja enligt uppgjord
plan hade Lindersson per telefon anmält sig vara på uppehållsplatsen.
Efter det Askelöf med Lindersson genomgått instruktionen och utfört en
del göromål av väsentligen administrativ art, hade han ungefär klockan 0815
begivit sig till pjäsen och jämte flaggjunkaren Karlsson gått ned i durkarna
för att kontrollera, att ammunitionen iordningställts på rätt sätt. Han hade
funnit anordningarna riktiga och godkänt dem. Därpå hade han kallat till
sig ammunitionsunderbefälet Gustafsson och givit honom noggranna instruktioner
beträffande såväl projektiler som laddningar samt förvissat sig

om att Gustafsson fullt behärskade sin uppgift. Efter denna instruktion och
genomgång med Gustafsson hade han ungefär klockan 0900 återvänt upp
till pjäsen. Just då hade till platsen anlänt en ingenjör och en löjtnant från
provskjutningscentralen i Karlsborg, vilka skulle verkställa förut omtalade
prov med en särskild sorts kronograf. Dessa två personer, vilka under den
gångna natten varit förlagda i Nynäshamn, hade på grund av särskilda omständigheter
inställt sig på platsen senare än som varit avsett, och detta
förhållande hade föranlett att skjutningen, vilken varit utsatt att börja
klockan 1000, icke kunde påbörjas förrän ungefär klockan 1100. På därom
av personalen från provskjutningscentralen gjord framställning hade densamma
fått disponera pjäsen för verkställande av viss inriktning i och för
kontroll av kronografernas ställning, och därför hade övrigt arbete vid
pjäsen fått avbrytas. Det uppehåll i arbetet vid pjäsen som därigenom uppkommit
för Söderström och Brändsjö hade Askelöf begagnat på det sättet,
att han tagit Söderström och Brändsjö med sig ned i durkarna och där med
dem — med ledning av den förut omtalade av Askelöf i protokollform
skrivna instruktionen avseende ammunition, som skulle skjutas enligt
skjutprogrammet —- genomgått hur ammunitionen var ordnad i durkarna.
I samband därmed hade Askelöf framhållit att, eftersom för de olika skotten
skulle användas i tur och ordning laddningar av olika slag, Askelöf, för att
varje missförstånd skulle undvikas, i instruktionen lagt upp ett blad för
varje laddningstyp och på varje blad sammanfört alla skott, som skulle
skjutas med den laddningstyp som bladet avsåg. Den i protokollform uppgjorda
instruktionen hade Askelöf vid samma tillfälle överlämnat till Söderström.
Askelöf hade även särskilt framhållit för Söderström och Brändsjö,
att av laddning 1 leverans 53 skulle enligt skjutprogrammet skjutas
första, fjärde och eventuellt sjunde skotten. Sedan instruktionen och genomgången
avslutats med Söderström och Brändsjö, hade Askelöf åter begivit
sig upp till pjäsen, där då personalen från provskjutningscentralen i
det närmaste avslutat sysslandet med inriktandet av pjäsen, och han hade
därefter ägnat någon tid åt att tillse, att allt var i sin ordning. Strax före
klockan 1000 hade majoren Wallin jämte kaptenen Nordgren och några
andra personer anlänt till platsen. Askelöf hade då på Wallins begäran
inledningsvis redogjort för hur skjutningen var upplagd och organiserad.
Efter denna redogörelse hade Wallin sagt sig vilja inspektera ammunitionens
iordningställande nere i durkarna. Askelöf hade därför jämte, bland
andra, Wallin gått ned i durkarna, och där hade då Gustafsson fått för
Wallin i detalj redogöra för hur ammunitionen var upplagd och ordnad
ävensom för i vilken ordning de särskilda laddningssorterna skulle komma
till användning vid de olika skotten. Gustafsson hade givit en fullt tillfredsställande
redogörelse och Wallin hade uttalat sitt erkännande samt förklarat
sig nöjd med det hela. Besöket i durkarna hade varat ungefär tjugu
minuter. Efter besöket där hade Askelöf och Wallin återvänt till pjäsplatsen.
Förberedelsearbetena där hade då fortskridit så långt att själva skjutningen
kunde börja. Askelöf hade därför givit order om att all personal

skulle intaga tilldelade platser, och han hade i samband därmed själv mycket
noga kontrollerat pjäsens inriktning. Han hade även kontrollerat att
telefonförbindelserna till kronograferna och till säkerhetschefen fungerade
samt att skjutfältet var klart. När allt syntes vara som det skulle vara hade
Askelöf givit tillsägelse om att ammunition för första skottet skulle upp
till pjästornet. Askelöf, som då uppehållit sig utanför pjästornet, hade
kort stund därefter gått in i detta för att taga laddningen för första
skottet och överlämna den till Söderström. Han hade då lagt märke
till att på kruthissens avlastningslucka lågo två laddningar. Av dessa
hade han tagit den yttersta, och, genom att se på märkningen av denna
kardus, hade han kontrollerat, att det var rätt kardus för första skottet.
Kardusen hade han överräckt till Söderström i det han yttrat: »Här
är laddningen.» Söderström hade mottagit kardusen, därvid han sagt: »Det
är bra», och därefter hade Söderström lagt in kardusen i pjäsens laddningsrum.
Samtidigt hade det kommit ett telefonsamtal till Askelöf, vid vilket
säkerhetschefen Lindersson meddelat, att skjutfältet inom tio minuter
skulle komma att bli stört av segelbåtar och att denna störning beräknades
till ungefär tjugu minuter. Askelöf hade med anledning därav lämnat pjäsen
samt uppsökt Wallin och Nordgren för att underställa dem frågan,
huruvida första skottet borde avlossas omedelbart eller först sedan de omnämnda
segelbåtarna hunnit passera det farliga området. Innan Askelöf
efter samtalet med Wallin och Nordgren, varvid bestämts att första skottet
omedelbart skulle avlossas, hunnit återvända till pjäsen, hade han fått rapport
om att denna var klar för skott. Askelöf hade då gått in i pjästornet
och ånyo kontrollerat, att pjäsen A7ar rätt inriktad. Då Askelöf därvid passerat
kruthissens avlastningslucka måste denna hava varit stängd, enär
Askelöf eljest icke skulle kunnat komma förbi luckan fram till höjdriktarens
plats i pjästornet. Därefter hade Askelöf åter lämnat pjästornet. I samband
med att han gått ut därifrån hade han låtit per telefon meddela personalen
vid kronograferna och säkerhetschefen, att pjäsen var klar för skott. Utkommen
ur pjästornet hade Askelöf ställt sig snett till höger och bakom
pjäsen i skjutriktningen sett, varefter han från denna plats kommenderat
»Eld». Därvid hade det blivit klickskott, varför byte av tändpatron verkställts
utan att därvid pjäsens mekanism öppnades. När byte av tändpatron
skett och Askelöf åter avspanat skjutfältet, hade han på nytt givit eldkoinmåndo.
Omedelbart därpå hade pjäsen sprängts. Askelöf hade därvid till
följd av det uppkomna lufttrycket kastats bakåt, men han hade hunnit
observera, att mynningsflamman var ovanligt stor och att det kring pjäsen
blev liksom ett eldhav.

Rådhusrätten finner det icke hava blivit i målet styrkt, att kanonen, då
den sprängdes, varit laddad med mera än en kardus av laddning 1. Åtskilliga
i målet förebragta omständigheter giva enligt rådhusrättens mening
tvärtom stöd för antagande, att icke två utan endast en laddning använts
för skottet. Det är i målet ostridigt att, när laddningsarbetet börjat, det i
pjästornet vid pjäsen funnits två karduser av laddning 1. Åklagaren har

uppgivit, att utredningen visar, att Askelöf själv tagit en av dessa laddningar
och överlämnat den till Söderström ävensom att den sistnämnde därefter
lagt in den laddningen i laddningsrummet i kanonen. Askelöf har uppgivit,
att han vid överräckandet av laddningen till Söderström yttrat: »Här är
laddningen» och att Söderström svarat: »Det är bra.» Dessa Askelöfs uppgifter
hava icke blivit vederlagda. Det vittnesmål som avgivits av tygarbetaren
Erik Bertil Jonsson giver starkt stöd för antagandet att, från det
laddningsarbetet börjat och till dess kanonens mekanism efter detta arbetes
avslutande stängts, det icke i kanonens angivna laddningsrum inlagts
mera än en laddning 1. Stöd för ett sådant antagande giva även vittnesmål
som beträffande Söderströms kvalifikationer avgivits av överstelöjtnanten
Per Ivar Lindström, rustmästaren Karl Sören Pettersson, ingenjören Knut
Ivar Hagberg, majoren Carl Anders Lennart Falk och kaptenen Arne Markus
Rosenbaum. Rådhusrätten finner nämligen på grund av deras vittnesmål, att
det icke kan med fog ifrågasättas att Söderström ens på grund av misstag lagt
in i laddningsrummet även en andra laddning 1. Åklagaren har sagt sig
ej ifrågasätta annat än att, på sätt av Askelöf uppgivits, Söderström själv
fört anteckningar å ett fragment av protokoll ingivet dels i original, betecknat
såsom aktbil. 139, och dels i fotografisk kopia, intagen å s. 302 i aktbil.
12, ävensom å ett kontrissemätningsprotokoll ingivet dels i original, betecknat
såsom aktbil. 133, och dels i fotografiska kopior, betecknade såsom
aktbil. 117—118. Enligt vittnesmål av kaptenen Jonas Nils Oscar Beer ha den
19 augusti 1948 efter pjässprängningen tillvaratagits på platsen sagda fragment
och kontrissemätningsprotokoll ävensom ett exemplar av det av Askelöf
för årsprovskjutningen uppgjorda skjutprogrammet, av vilka handlingar
kontrissemätningsprotokollet och exemplaret av skjutprogrammet vid
anträffandet legat på varandra. I anslutning till vad ovan sagts därom, att
det icke kan med fog ifrågasättas att Söderström ens på grund av misstag
lagt in i laddningsrummet även en andra laddning 1, finner rådhusrätten
det böra anmärkas, att anteckningarna å fragmentet och kontrissemätningsprotokollet,
sammanställda dels med skjutprogrammet och dels med Askelöfs
ej vederlagda uppgift om vilken leverans av laddning 1 som enligt
skjutprogrammet skulle användas för första skottet och vilken leverans avladdning
1 som enligt skjutprogrammet skulle användas för andra skottet,
giva starkt stöd för antagande, att Söderström vid laddningen haft fullt
klart för sig att det skulle användas för första skottet endast en kardus av
laddning 1 leverans 53 och för andra skottet endast en kardus av laddning
1 leverans 59. Såsom vittne i målet avhörde förmannen Joel William
Ferdinand Westerberg har i avgivet vittnesmål berättat, att han, som vid
pjässprängningstillfället haft att syssla med elektriska anordningar vid
kronograferna men därvid alltemellan gått fram till pjäsen, hört Söderström
— innan skottet avlossats och innan det dessförinnan blivit klickskott
— ge ordern: »Skicka upp en laddning till, så vi har vid nästkommande
skott.» Westerberg har i samband därmed uppgivit, att han tidigare
hörts i saken en gång av polismyndigheten per telefon och en gång

vid militärförhör, att han vid dessa förhör icke nämnt något om Söderströms
nyss återgivna order och att anledningen till att han då icke nämnt
något därom varit den, att han icke tillfrågats beträffande denna detalj.
Rådhusrätten fick vid vittnesförhöret med Westerberg den bestämda uppfattningen,
att Westerberg hade ett mycket klart minne av händelseförloppet.
Genom Westerbergs vittnesmål, sammanställt med vittnesberättelser
som avgivits av Gustafsson och tygarbetaren Per Henry Söderman, finner
rådhusrätten styrkt, att det varit Söderström som innan olycksskottet avlossats,
till pjästornet uppbeordrat två karduser av laddning 1, med påföljd
att två sådana karduser funnits i pjästornet vid pjäsen när laddningsarbetet
börjat. Då, på sätt ovan sagts, det icke kan med fog ifrågasättas,
att Söderström ens på grund av misstag lagt in i laddningsrummet mera
än en kardus, och det tillika förefinnes starkt stöd för antagande att Söderström
vid laddningen haft fullt klart för sig, att för första skottet skulle
användas endast en kardus av laddning 1, måste Söderströms motiv för
uppbeordrande av en andra laddning hava varit ett annat än att även denna
andra laddning skulle användas för första skottet. — I fråga om konstruktionen
av den laddning 1 som kommit till användning vid olycksskottet
har i en skrivelse från chefen för Stockholms kustartilleriförsvar,
översten Rudolf Kolmodin, av den 25 augusti 1948 till chefen för marinen,
vilken skrivelse kontrasignerats av åklagarens biträde i målet kommendörkaptenen
Carl Gustaf de Maré och vilken skrivelse av åklagaren åberopats
som skriftligt bevis, gjorts följande uttalande: »Med den konstruktion av
laddningen, som var fastställd, upptager densamma emellertid något mindre
än hälften av laddningsrummets längd. Därigenom är uppkomsten av
s. k. pendlande tryck, särskilt vid det använda livliga krutet, icke helt utesluten,
även om hittills föreliggande erfarenhet icke i detta fall göra dem
sannolika. Sådana tryck kunna stiga icke obetydligt över de normala.» Kaptenen
Bo Lars Axel Westin, vilken hörts såsom sakkunnig i målet, har uttalat,
att —- även om endast en kardus av laddning 1 använts vid olycksskottet
— det kan ha uppkommit ett onormalt högt tryck och att sprängningen
möjligen förorsakats av pendeltryck, även kallat multipeltryck. I
fråga om förekomsten av pendeltryck har Westin åberopat försök i tryckbomb,
redovisade å s. 177 av den franske krutingenjören Vieille i ett arbete
— »Mémoriale des poudres et salpétres» årgång 3, år 1890 — vid
vilka försök laddningarna haft olika placering i tryckbomberna. Westin
har berättat, att dessa försök enligt Vieille visat, att vid korta laddningar
uppstå tryckvågor, som reflekteras flera gånger. Westin har vidare uppgivit,
att dessa tryckvågor åstadkomma vid sin passage genom krutladdningen
en momentan och avsevärd ökning av krutets förbränningshastighet,
varigenom abnormt höga lokala tryck respektive förstärkning av tryckvågorna
kunna uppstå. Westin har även berättat om fyra försök som jämte
andra finnas upptagna i en tablå å s. 217 av Vieilles angivna arbete, och
Westin har beträffande vart och ett av dessa fyra försök angivit laddningstäthet,
tryck, tryckbombens längd och laddningens fördelning i laddnings -

rummet. Särskilt vad som enligt denna tablå framkommit vid de fyra försöken
finner rådhusrätten föranleda, att man måste räkna med att pjässprängpingsolyckan
den 19 augusti 1948 kan ha förorsakats av pendeltryck
uppkommet vid användande av endast en kardus av laddning 1. Ett antagande
att så kan ha förhållit sig finner rådhusrätten vinna stöd även av
det vittnesmål som avgivits av förre bruksdisponenten Henrik Nordenfelt.
Rådhusrätten finner det böra bemärkas, vad som av marinförvaltningen i
skrivelse den 17 juli 1944 till chefen för Göteborgs kustartilleriförsvar —
vilken skrivelse av Askelöf åberopats såsom skriftligt bevis — föreskrivits,
nämligen att vid inskjutning, som i skrivelsen anbefallts av laddning 1 med
krut NK5 (57) lev. 53 för pjäs med enahanda kaliber som den ifrågavarande
försiktighet borde iakttagas och laddningen fördelas över större delen
av laddningsrummets längd, enär annars risk för multipeltryck förelåge.

Rådhusrätten övergår härefter till åklagarens påståenden att Askelöf underlåtit
lämna erforderliga instruktioner angående olika krutladdningar,
som enligt skjutprogrammet skulle komma till användning vid skjutningen,
samt i fråga om kruthissens konstruktion och verkningssätt, ävensom
att Askelöf underlåtit förvissa sig om att personalen erhållit instruktioner
i angivna hänseenden rörande kruthissen. Åklagaren har själv uppgivit, att
det blivit utrett i fråga om av Askelöf lämnade instruktioner följande:
dels har Askelöf den 19 augusti på morgonen före skjutningens början vid
en uppställning med den personal, som var tillstädes på platsen och skulle
deltaga i skjutningen, givit en allmän instruktion om skjutningens ändamål
och tänkta förlopp samt fördelat personalen till olika befattningar;
dels har Askelöf därefter nere i durkarna gått igenom med det avdelade
ammunitionsunderbefälet, vittnet Gustafsson, den ammunition, som skulle
användas, och förvissat sig om att Gustafsson kände till, i vilken ordning de
olika laddningarna skulle förekomma; dels har Askelöf därpå med pjäschefen
Söderström och mekanismskötaren Brändsjö gått igenom ammunitionen
samt givit dem instruktioner med ledning av ett av Askelöf upprättat
protokoll, vari angivits de olika skotten som skulle skjutas och vilka laddningar
som skulle användas till de olika skotten; och dels har Askelöf
därefter varit nere i durkarna en gång till i sällskap med majoren Wallin,
vilken tydligen varit närvarande i egenskap av representant för marinförvaltningen,
därvid Wallin ingående granskat ammunitionen och förvissat
sig om att ammunitionsunderbefälet Gustafsson kände till, i vilken ordning
laddningarna skulle förekomma, ävensom förvissat sig om att krutlådorna
varit rätt placerade, varjämte Wallin förklarat sig nöjd med de i
durkarna vidtagna förberedelserna. Genom dessa åklagarens uttalanden i
fråga om Gustafsson samt utredningen i övrigt finner rådhusrätten styrkt,
att Askelöf givit Gustafsson erforderliga instruktioner, rörande vilka laddningar
som skulle ifrågakomma och i vilken ordning de skulle komma till
användning. — På grund av den utbildning Gustafsson enligt sitt vittnesmål
erhållit under anställning vid krigsmakten borde han ägt kännedom
om kruthissens konstruktion och verkningssätt. Han har själv, då han hörts

såsom vittne, förklarat att han kunde kruthissens funktionering från utbildningen
i underbefälsskola och uppgivit, att den kruthiss, utbildningen avsett,
varit av samma beskaffenhet som kruthissen på den ifrågavarande
pjäsplatsen. Gustafsson har i vittnesmålet lämnat den uppgiften att, sedan
en av hans medhjälpare i durken vid namn Holmberg i en av kruthissens
korgar lagt en laddning 1 men det då tydligen inte gått att få upp
kruthissen, Gustafsson, för att få hissen upp med laddningen, antagligen
sagt »Lossa luckan». Tillsyningsmannen Erik Rudolf Holmberg har i avgivet
vittnesmål bekräftat, att Gustafsson under angivna omständigheter
ropat »Lossa luckan». Med beaktande av vad nu sagts samt vad i målet
upplysts angående hissens konstruktion och verkningssätt, särskilt en till
hissen hörande i pjästornet befintlig lucka med tillhörande spärranordning,
finner rådhusrätten det styrkt, att Gustafsson haft nöjaktig kännedom om
kruthissens funktionering, och Askelöf har vid sådant förhållande ej varit
pliktig att giva Gustafsson instruktion rörande kruthissen. Rådhusrätten
vill i detta sammanhang som sin mening uttala, att om emellertid Gustafssons
kännedom rörande kruthissens konstruktion och verkningssätt icke
varit nöjaktig, en sådan omständighet icke skulle varit ens en indirekt orsak
till pjässprängningen vid det förhållandet att det måste anses ha ankommit
på pjäschefen som ammunitionsunderbefälets förman att avgöra,
vilka laddningar som skulle uppsändas med hissen och hur många som
skulle användas vid laddning av pjäsen. — På grund av vad som i målet
blivnit omvittnat beträffande Söderströms och Brändsjös kompetens finner
rådhusrätten det av utredningen framgå, att de instruktioner, som Askelöf
givit Söderström och Brändsjö beträffande ammunitionen, varit mer än
tillräckliga, och utredningen giver tillika vid handen, att Söderström och
Brändsjö haft erforderlig kännedom om vilka laddningar som skulle förekomma
och i vilken ordning de skulle komma till användning. Det måste
vidare på grund av Söderströms och Brändsjös tidigare utbildning och de^ras
i målet omvittnade kompetens tagas för visst, att de ägt erforderlig
kännedom om kruthissens konstruktion och verkningssätt, och det har därför
ej varit påkallat, att Askelöf särskilt instruerat dem i dessa hänseenden.
— Därest det skulle anses, att den personal, som vid skjutningen lytt under
Söderström, Brändsjö och Gustafsson och sålunda icke direkt under
Askelöf, borde hava erhållit instruktioner angående de olika krutladdningar
som enligt skjutprogrammet skulle komma till användning vid skjutningen
samt i fråga om kruthissens konstruktion och verkningssätt, hade det
icke särskilt ålegat Askelöf att giva denna personal instruktioner i angivna
hänseenden eller förvissa sig om alt sådana instruktioner lämnats.

Rådhusrätten upptager härpå till behandling dels åklagarens påstående,
att Askelöf uraktlåtit att, sedan han iakttagit att två krutladdningar i stället
för som rätteligen bort ske endast en forslats upp till första skottet, vidtaga
därav betingade åtgärder för att förekomma att på grund av misstag
båda laddningarna komme till användning vid detta skott och dels åklagarens
alternativt framställda påstående om tjänstefel därigenom att på grund

5 ~>()S0.r)0. Mil it i c o in bil ds månne n s ti mb et sb er (i 11 cl se.

av påstådda försummelser en påtaglig risk uppkommit för att båda laddningarna
samtidigt skulle komma till användning. I denna del har åklagaren
gjort gällande, att föreskriften i moment 322 av provisoriska säkerhetsbestämmelser
för skjutning med artilleripjäser och lv-kulsprutor vid kustartilleriet
(Säk B KA) 1944 med lydelse »Före skjutning kontrolleras, att
laddningar av avsedd sort (avsedda sorter) äro klargjorda och placerade
så att misstag beträffande slag av laddning ej riskeras vid pjäserna» —
även om föreskriften icke varit direkt tillämplig på årsprovskjutningen i
fråga — bort av Askelöf ex analogia beaktas vid densamma; och åklagaren
har vidare gjort gällande att det förhållandet, att vid laddningsarbetets
början två karduser av laddning 1 funnits vid pjäsen i pjästornet
innefattat ett sådant riskmoment, som åsyftas med föreskriften. Av Falks
vittnesmål samt av de av Askelöf såsom skriftliga bevis åberopade skriftliga
yttrandena, avgivna det ena av chefen för Blekinge kustartilleriförsvar
översten Alf Nyman (aktbil. 108) och det andra av överstelöjtnanten
Sven Emil Haglund (aktbil. 109), och med beaktande av vad som av Westin
omtalats i fråga om Nymans och Haglunds kompetens, bland annat uppgiften
att Haglund författat de säkerhetsbestämmelser, i vilka moment 322
ingår, finner rådhusrätten utrett, att det i och för sig icke varit stridande
mot vid tiden för pjässprängningen gällande instruktioner att två karduser
före laddningsarbetets början funnits uppförda till pjästornet. Vidare
finner rådhusrätten att, om det skulle anses att förefintligheten i pjästornet
även av den andra kardusen orsakat förhandenvaron av en farlig
situation, Askelöf gjort vad som på honom ankommit för att avvärja eventuell
fara, därigenom att han själv tagit en av karduserna och, med yttrandet
»Här är laddningen», överlämna den till Söderström, vilken vid mottagandet
av laddningen svarat »Det är bra» och fört in laddningen i laddningsrummet
i pjäsen.

På grund av vad ovan upptagits finner rådhusrätten det utrett, att Askelöf
icke gjort sig skyldig till försummelse eller fel i något av de hänseenden
som av åklagaren påståtts ävensom att Askelöf icke varit vållande till
pjässprängningen samt därav förorsakade dödsfall och kroppsskador.

Domslut.

Rådhusrätten förklarar Askelöf fri från ansvar i målet.

Sedan militieombudsmannen till övervägande förehaft frågan huruvida
talan skulle fullföljas mot rådhusrättens dom, antecknades härom följande.

Bland de av rådhusrätten anförda domskälen ingår i första hand att rådhusrätten
finner det icke ha blivit i målet styrkt att kanonen, då den sprängdes,
var laddad med mera än en kardus av laddning 1. Rådhusrätten finner
vidare att det blivit styrkt att Askelöf givit Gustafsson erforderliga instruktioner
rörande vilka laddningar som skulle ifrågakomma och i vilken ordning
de skulle komma till användning. Härjämte finner rådhusrätten av utredningen
framgå att de instruktioner som Askelöf givit Söderström och Bränd -

sjö beträffande ammunitionen varit mer än tillräckliga och att utredningen
giver vid handen att Söderström och Brändsjö haft erforderlig kännedom
om vilka laddningar som skulle förekomma och i vilken ordning de skulle
komma till användning. Vidare konstaterar rådhusrätten att, om det skulle
anses att förefintligheten i pjästornet av två krutkarduser av laddning 1
inneburit en farlig situation, Askelöf gjort vad på honom ankommit för att
avvärja den fara som eventuellt förelåg.

Vad i domen anförts till stöd för rådhusrättens ståndpunktstagande beträffande
frågan huruvida Askelöf meddelat av omständigheterna påkallade
instruktioner angående ammunitionen kan enligt militieombudsmannens mening
uppenbarligen icke utgöra godtagbar motivering för ett avvisande av
påståendet att dessa instruktioner varit bristfälliga. Rådhusrättens konstaterande
av att Askelöf givit Gustafsson erforderliga instruktioner om vilka
laddningar som skulle ifrågakomma och i vilken ordning de skulle komma
till användning samt att Söderström och Brändsjö haft erforderlig kännedom
om vad som i dessa hänseenden varit bestämt går helt vid sidan av vad
åklagaren i denna del lagt Askelöf till last. Åklagaren har icke påtalat
att Askelöf ej skulle ha angivit vilka olika slag av laddningar som skulle användas
till de olika skotten samt ordningsföljden mellan dessa, utan åklagaren
har — vilket av åklagaren med all tydlighet framhölls under rättegången
— lagt Askelöf till last att han icke för vederbörande klargjort att laddning 1
leveranserna 53 och 59 bestod av endast en krutkardus och att en sådan laddning
— frånsett märkningen å kardustyget — vore i alla avseenden förväxlingsbart
lik en halvladdning av laddning 2. Av utredningen framgår icke i
någon mån att Askelöfs instruktioner skulle ha innefattat någon upplysning
i nu angivet hänseende och i domen göres icke heller gällande att så skulle
ha varit fallet. Vid nu angivna förhållande är det väl förklarligt men därför
ej mindre anmärkningsvärt att — efter det i domen konstaterats att åklagaren
vitsordat att Askelöf med Gustafsson »gått igenom» den ammunition
som skulle användas och förvissat sig om att Gustafsson kände till i vilken
ordning de olika laddningarna skulle förekomma — rådhusrätten funnit sig
kunna» såsom stöd för konstaterandet att Askelöf givit Gustafsson erforderliga
instruktioner i fråga om ammunitionen i första hand åberopa vad åklagaren
i nyssnämnda hänseende uttalat. Ett till synes övertygande belägg för
att Gustafsson icke i det hänseende åklagaren påstått erhållit erforderliga
instruktioner torde vara att finna i den omständigheten att, då ammunition
skulle uppsändas till första skottet, Gustafsson utan erhållen order framforslat
två laddningar från durken. Enligt vad som framgår av det förut
anförda synes jämväl rådhusrättens konstaterande av att Askelöfs instruktioner
till Söderström och Brändsjö beträffande ammunitionen varit mer än
tillräckliga ha tillkommit under det felaktiga antagandet att åklagarens påstående
i denna del skulle ha avsett bristande instruktioner om vilka olika
laddningar som skulle användas till de olika skotten och ordningsföljden
mellan dessa.

Då rådhusrätten konstaterar att Askelöf gjort vad på honom ankommit

till förebyggande av den fara, som kunde lia varit förbunden med att två
karduser av laddning 1 samtidigt funnos i pjästornet, anföres såsom motivering
härför allenast att Askelöf själv tog en av karduserna och, med yttrandet
»Här är laddningen», överlämnade den till Söderström, vilken därvid
svarade »Det är bra» och därefter förde in laddningen i pjäsens laddningsrum.
Då såsom förut anmärkts Askelöf icke i samband med tidigare lämnade
anvisningar beträffande skjutningen fäst uppmärksamheten på att laddning
1 leveranserna 53 och 59 i motsats till laddning 2 bestod av endast
en krutkardus, förefaller det uppenbart att Askelöf icke genom sitt nämnda
åtgörande kan anses ha ens tillnärmelsevis fullgjort vad som i den föreliggande
risksituationen ålegat honom. Det kan även anmärkas att, såvitt av
domen framgår, rådhusrätten icke i detta sammanhang till bedömande upptagit
frågan huruvida det icke varit av omständigheterna påkallat att Askelöf
vid sitt besök i pjästornet strax innan första skottet skulle lossas gjort sig
underkunnig om varthän den kvarvarande laddningen, vilken han tidigare
sett ligga å kruthissens avlastningslucka, dåmera blivit flyttad. -— Vid prövningen
av målet i nu förevarande del har rådhusrätten funnit det utrett att
det i och för sig icke varit stridande mot meddelade säkerhetsbestämmelser
att två krutkarduser redan före laddningsarbetets början funnits tillgängliga
i pjästornet. Då åklagaren fäst uppmärksamheten på den säkerhetsbestämmelse,
som särskilt tager sikte på att förebygga förväxlingar beträffande ammunitionen,
har åklagaren givetvis därmed endast avsett att framhålla, att
genom denna föreskrift ytterligare inskärptes den skyldighet till försiktighet
i sådant hänseende som oavsett förefintliga instruktioner ålegat Askelöf vid
en skjutning av sådan art som den förevarande. Åklagaren har således ingalunda,
såsom av rådhusrättens dom kan synas framgå, ansett Askelöfs skyldighet
att vidtaga av omständigheterna betingade säkerhetsåtgärder beroende
av förefintligheten av i förevarande fall mer eller mindre direkt tilllämpliga
säkerhetsföreskrifter.

Såsom framgår av vad ovan anförts torde rådhusrättens domsmotivering
i flera hänseenden kunna göras till föremål för befogade invändningar. Vid
avgörande av huruvida talan bör fullföljas mot domen synes dock i första
hand avseende böra fästas vid den utredning som är att tillgå för bedömande
av frågan huruvida pjässprängningen förorsakats av att två krutkarduser
införts i laddningsruminet. I åtalsinstruktionen har framhållits hurusom den
utredning som förelåg beträffande omständigheterna i samband med skjutningen
innefattade visst, om än icke tillräckligt stöd för att så varit förhållandet
samt att avgörande för bedömandet härutinnan bleve den sakkunnigutredning
som förebragts. Frågan blir alltså närmast huruvida vid
den nu förekomna rättegången någon ändring skett i fråga om det utredningsmaterial
som sammanställt bedömdes innefatta tillfyllestgörande bevisning
om att pjässprängningen haft den orsak som nyss angivits. Härvid
synes böra beaktas följande. Av rådhusrättens protokoll framgår att tygarbetaren
Jonsson vid vittnesförhör inför rådhusrätten i väsentligt hänseende
ändrat sina vid tidigare förhör lämnade uppgifter. Vidare har, på sätt

framgår av rådhusrättens dom, förmannen Westerberg i avgivet vittnesmål
lämnat uppgifter som icke framkommit vid tidigare hållna förhör. Icke heller
dessa uppgifter torde kunna frånkännas viss betydelse. Genom vad sålunda
förekommit torde den utredning som numera föreligger rörande det faktiska
händelseförloppet mindre än tidigare tala för att två krutkarduser kommit
till användning. Vid sådant förhållande och då den till stöd för åtalet åberopade
sakkunnigutredningen — ehuru den väl funnit det i hög grad osannolikt
att pjässprängningen kunnat orsakas av förhöjt tryck från endast en
laddning — likväl icke helt uteslutit möjligheten härav, torde prövningen
av fullföljdsfrågan böra leda till att tillräckliga skäl icke föreligga för ett
överklagande av rådhusrättens dom i vad avser prövningen av frågan om
orsaken till pjässprängningen. Ett överklagande av domen skulle följaktligen
bliva begränsat till det i andra hand framställda yrkandet om ansvar
å Askelöf för tjänstefel bestående däri att genom försummelser av denne
i de hänseenden som angivits i åtalsinstruktionen uppkommit risk för att
båda laddningarna samtidigt skulle komma till användning. Ehuru på sätt
förut framhållits invändningar synas kunna göras mot rådhusrättens motivering
för att anse Askelöf icke i något av angivna hänseenden ha gjort sig
skyldig till fel eller försummelse, torde det likväl med hänsyn till omständigheterna
icke kunna anses påkallat att fullfölja talan endast beträffande omförmälda
i andra hand framställda yrkande.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

6. Kapten har ålagts tillrättavisning för det han i egenskap av ordförande i
regementes utspisningsnämnd uraktlåtit att i föreskriven utsträckning avhålla

sammanträden med nämnden.

Vid en av militieombudsmannen den 13 juni 1950 verkställd inspektion
av Dalregementet granskades protokoll från regementets utspisningsnämnds
sammanträden för tiden från och med den 30 juni 1949. Av protokollen
framgick att nämnden sammanträtt den 30 juni, den 2 november och den
20 december 1949 samt den 9 maj 1950.

I mom. 642 tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives bland annat
följande. Chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj inhämtar manskapets
önskemål rörande förplägnaden genom en utspisningsnämnd, bestående
av en regementsofficer eller kapten (ryttmästare) såsom ordförande,
en underofficer, tre fast anställda av manskapet samt minst tre värnpliktiga.
Officer och underofficer beordras av förbandschefen; övriga ledamöter
i nämnden utses av portionstagarna på sätt förbandschefen bestämmer.
Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden, efter order av
förbandschefen eller efter hemställan till ordföranden av medlem i nämnden.
Protokoll skall föras över nämndens sammanträde och inlämnas till
förbandschefen.

I arméorder den 6 maj 1947 nr 233 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1947, avd. D nr 59) ha meddelats vissa kompletterande föreskrifter
angående utspisningsnämnd. De värnpliktiga ledamöterna skola enligt
denna order utgöras av minst en värnpliktig per kompani (motsvarande)
och väljas av de värnpliktiga själva. Vidare föreskrives i ordern bland annat
att utspisningsnämnd skall regelbundet sammanträda en gång varje
månad.

Enär beträffande den tid som förenämnda granskning av utspisningsnämndens
protokoll avsåg föreskriften om regelbundna sammanträden en
gång i månaden icke syntes ha iakttagits infordrade militieombudsmannen
i skrivelse till regementschefen den 8 augusti 1950 förklaring från ordföranden
i nämnden samt yttrande av regementschefen.

Ordföranden i utspisningsnämnden kaptenen K. Hård af Segerstad anförde
bland annat: Anledningen till de uteblivna sammanträdena med utspisningsnämnden
under juli, augusti, september och oktober 1949 samt
februari, mars och april 1950 hade varit att Hård af Segerstad medvetet
uraktlåtit att avhålla sammanträden. Han hade haft semester under tiden
den 1—den 10 juli och därefter till och med september tjänstgjort såsom
adjutant å utbildningsavdelningen och tjänstförrättande stabschef. Skördeuppehåll
hade pågått dagarna den 3—den 17 juli. Eftersom utspisningsnämnden
sammanträtt den 30 juni och truppen därefter haft 14 dagars
ledighet, hade Hård af Segerstad med hänsyn till sina omfattande åligganden
i övrigt ansett frågan om sammanträde med utspisningsnämnden liksom
många andra ärenden kunna lämnas å sido under juli. Under augusti
hade arbetsanhopningen tvingat honom att tveklöst åsidosätta det mesta
som icke fordrade omedelbar åtgärd. Intet hade förekommit som kunnat
giva anledning att hänföra frågan om sammanträde med utspisningsnämnden
till annan kategori av ärenden. Först sedan Hård af Segerstad från
och med den 1 oktober beordrats såsom tjänstförrättande chef för livkompaniet
och chef för volontärskolan hade lättnad i arbetsbördan inträtt, och
mot slutet av sistnämnda månad hade han kunnat kalla till sammanträde
med nämnden den 2 november. Under tiden den 18 december—den 12 februari
hade Hård af Segerstad för studier varit befriad från tjänstgöring,
varunder befattningen såsom personalvårdsofficer och ordförande i utspisningsnämnden
uppehållits av kaptenen Ahlgren, vilken samtidigt upprätthållit
ett flertal andra befattningar och därför ansett sig tvungen att
underlåta att hålla sammanträde med nämnden under januari. Efter återinträde
i tjänst den 16 februari hade Hård af Segerstad till och med den
26 i samma månad tjänstgjort såsom tjänstförrättande stabschef. Under
tiden den 20 februari— den 4 mars hade övningar bedrivits på annan ort
och de värnpliktiga hade utryckt den 11 i sistnämnda månad. Hård af
Segerstad hade ansett det föga av behovet påkallat med sammanträde med
nämnden i februari, eftersom truppen efter övningarna på annan ort skulle
vara samlad i kasernen endast under en vecka före utryckningen. Efter de
värnpliktigas utryckning hade Hård af Segerstad ansett personalvårdsorga -

nens kontakt med den fåtaliga truppen tillräckligt god för att göra sammanträden
med nämnden under mars och april överflödiga. Inom regementet
hade inga menliga följder kunnat märkas av den låga sammanträdesfrekvensen.

Regementschefen översten O. Häger anförde bland annat att såsom framginge
av Hård af Segerstads förklaring denne innehaft ett flertal uppgifter,
vilket givetvis menligt inverkat på hans verksamhet såsom ordförande i utspisningsnämnden,
samt att för undvikande av ett upprepande av det inträffade
vissa åtgärder komme att vidtagas, bland annat inarbetande i kaserninstruktionen
av bestämmelser för utspisningsnämnden.

Sedan Häger härefter anmodats inkomma med besked från Hård af Segerstad
huruvida denne gjorde gällande, att det med hänsyn till andra arbetsuppgifter
icke varit humorn möjligt att avhålla föreskrivna sammanträden
med utspisningsnämnden, ävensom med besked angående anledningen till
att han icke hos regementschefen anmält, att han ansett sig icke medhinna
att fullgöra uppdraget såsom ordförande i nämnden, anförde Hård af Segerstad
i avgivet yttrande: Han gjorde icke gällande att hans arbetsuppgifter
utgjort hinder för honom att avhålla föreskrivna sammanträden med nämnden.
Han hade vid något tillfälle under hösten 1949 till regementschefen
framfört, att han på grund av anhopade göromål nödgats skjuta vissa åligganden
som personalvårdsofficer åt sidan, men Hård af Segerstad hade därvid
icke särskilt nämnt åliggandet som ordförande i utspisningsnämnden.
Han insåge numera att det bort åligga honom att hos regementschefen föreslå
annan befattningshavare att i hans ställe vara ordförande i utspisningsnämnden.
På grund av anhopningen i göromål och då övriga officerare som
kunde ifrågakomma såsom ordförande i nämnden haft omfattande arbetsuppgifter,
hade någon sådan hänvändelse till regementschefen icke kommit
till stånd.

I anslutning till Hård af Segerstads sist avgivna yttrande anförde Häger:
När Hård af Segerstad i sitt första yttrande förklarat att han »medvetet uraktlåtit»
att avhålla sammanträden med nämnden, betraktade Häger hans
ordval som ett uttryck för hans rättframma natur att icke vilja undandraga
sig ett ansvar och icke som ett uttryck för avsiktlig uraktlåtenhet att åtlyda
utfärdade bestämmelser. Med hänsyn till Hård af Segerstads stora förtjänster
som personalvårdsofficer och som plikttrogen officer i övrigt och till det
förhållandet att mathållningen veterligen varit till de värnpliktigas belåtenhet
hemställdes att militieonibudsmannen efter den gjorda utredningen icke
måtte vidtaga vidare åtgärd i ärendet.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 3 november 1950 till regementschefen följande.

Av utredningen framgår att utspisningsnämnden, vilken enligt meddelade
föreskrifter skall sammanträda en gång i månaden, icke sammanträtt under
någon av månaderna juli—oktober 1949 samt januari—april 1950 ävensom

att, med undantag för januari 1950, ansvaret för att sammanträden icke
kommit till stånd åvilat Hård af Segerstad. Denne har såsom förklaring till
sitt handlingssätt huvudsakligen åberopat de omfattande göromål i övrigt
som ålegat honom. Han har emellertid icke velat göra gällande att dessa
åligganden utgjort hinder för avhållande av sammanträden med nämnden.
Vad Hård af Segerstad sålunda låtit komma sig till last innebär tjänsteförsummelse
av beskaffenhet att icke böra undgå beivran. Med hänsyn till omständigheterna
finner jag för min del påföljden lämpligen kunna med tilllämpning
av 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän stanna vid tillrättavisning
för tjänstefel jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen. Jag får därför hemställa
att Ni, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten över Hård
af Segerstad, ville till prövning och avgörande upptaga förevarande fråga.

Regementschefen anmälde i skrivelse den 7 november 1950 att han för
tjänstefel meddelat Hård af Segerstad tillrättavisning i form av varning.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga om utfärdande av säkerhetsföreskrifter för simövningar.

Ämbetsberättelsen till 1950 års riksdag innehåller (s. 252 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen handlagt ärende, som föranletts av
att värnpliktige nr 156-2-47 Olov Gunnar Nordberg den 2 augusti 1948
omkommit genom drunkning i samband med simövningar vid Värmlands
regementes badplats i Sandbäckstjärnet.

Av redogörelsen framgår att regementskrigsrätten, vid vilken olyckan
gjordes till föremål för undersökning, genom utslag den 18 juni 1949 på
yrkande av vice krigsfiskalen Gustaf Ljungström dömt löjtnanten E. Prage
och värnpliktige korpralen R. Kwart på anförda skäl jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten och 14 kap. 9 § allmänna strafflagen, jämfört med
4 kap. 1 och 2 §§ sistnämnda lag, för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt
och vållande till annans död att till kronan utgiva vardera femtio
dagsböter om fyra kronor.

I redogörelsen uppgavs att krigsrättens utslag vunnit laga kraft. Denna
uppgift, som grundades på ett från krigshovrättens expedition lämnat besked
av sådant innehåll, är emellertid felaktig. Talan mot krigsrättens
utslag fördes nämligen av Prage och Kwart var för sig.

Svea hovrätt meddelade utslag i målet den 27 december 1949 och utlät
sig därvid sålunda.

På av krigsrätten anförda skäl finner hovrätten Prage och Kwart förvunna
till ansvar för vållande till Nordbergs död. Genom denna gärning
få de tillika anses ha gjort sig skyldiga till tjänstefel. Enär emellertid enligt
efter den 1 januari 1949 gällande lag Prage och Kwart för vad de sålunda
låtit komma sig till last allenast skola straffas jämlikt 14 kap. 9 §
allmänna strafflagen, samt denna lagstiftning måste anses föranleda till
ett mildare bedömande än tidigare gällande lag, men Prage och Kwart
likväl förskyllt de av krigsrätten utmätta straffen, prövar hovrätten rättvist
jämlikt anförda lagrum fastställa det slut krigsrättens utslag innehåller.

Kungl. Maj :t, dit Prage och Kwart fullföljde sin talan, fann i utslag den
7 oktober 1950 ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

Redogörelsen utvisar jämväl att militieombudsmannen i skrivelse den
0 juli 1949 till överbefälhavaren hemställde alt överbefälhavaren skulle
taga under övervägande frågan om behovet av att allmänna föreskrifter angående
säkerhetsåtgärder vid simövningar utfärdades av central militär

myndighet. I skrivelsen framhölls att vid en undersökning av möjligheten
att meddela sådana föreskrifter av Riksföreningen för simningens främjande
på militieombudsmannens begäran i sådant hänseende utarbetade förslag
syntes kunna tjäna till ledning.

Sedermera har överbefälhavaren genom högkvartersorder den 30 maj
1950 nr 58: 15 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1950, avd. B nr
46) utfärdat säkerhetsföreskrifter att gälla inom krigsmakten vid simundervisning
och badning av följande lydelse.

»I. Vid fasta badanläggningar som förvaltas av militära- myndigheter.

1. Instruktion för säkerhetstjänsten vid badplatsen skall finnas utfärdad
genom vederbörande förbandschefs (motsvarande) försorg och vara
anslagen därstädes.

2. Vid instruktionens avfattande skall förutom simfrämjandets badregler,
vilka utan kostnad kunna erhållas från föreningen (Sveavägen 29,
Stockholm), nedanstående tjäna till ledning.

a) Vid simundervisning och anbefalld badning skola livräddare och övervakare,
med uppgift att påkalla livräddarnas uppmärksamhet, finnas utsedda.
Antalet livräddare och övervakare avpassas efter antalet på en gång
badande.

b) Frälsarkrans (livboj) och räddningsstång (omkring 5 meter lång och
försedd med fast ögla) böra finnas vid badplats med bryggor; en räddningsstång
vid varje vändbrygga. Vid öppna strandbad bör dessutom tillkomma
räddningsbåt.

Denna materiel prövas vid badsäsongens början och övning i dess handhavande
anordnas under något av de första simundervisningspassen.

c) Vid simprov skall provbanan om möjligt läggas längs stranden (fartyget);
eljest skall räddningsbåt med roddare, livräddare och livräddningsmateriel
finnas tillgänglig samt banan som regel ej överstiga 50 m längd.

II. Vid fasta badanläggningar som förvaltas av civila myndigheter och
där militära avdelningar bada skall vederbörande förbandschef (motsvarande)
förvissa sig om att betryggande säkerhetsföreskrifter äro utfärdade
av vederbörande civila myndighet. Därest så icke är fallet, skola säkerhetsföreskrifter
att gälla då militär personal badar utfärdas av förbandschefen.

III. Vid tillfälliga badplatser åligger det vederbörande övningsledare att
tillse att erforderliga säkerhetsåtgärder vidtagas. Härvid skall, om badning
eller simundervisning äger rum längs stranden (fartyget), livräddare och
övervakare enligt punkt I 2 a avdelas och utplaceras längs stranden (fartyget);
eljest skall livbåt finnas tillgänglig och bemannas med roddare och
livräddare.

IV. Vid simning i samband med fälttävlingar och övningar innebärande
större kroppsansträngning skall särskild omsorg ägnas åt säkerhetstjänsten
med hänsyn till de ökade risker som föreligga vid simning omedelbart
efter sådana tävlingar (övningar).

Militär chef, som beordrar att simundervisning (bad) skall äga rum,
skall förvissa sig om att vederbörande övningsledare känner till innehållet
i utfärdade lokala säkerhetsföreskrifter eller — då sådana saknas — denna
order.»

2. Under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—1949 har i viss omfattning
förekommit att personer som under resan rapporterats för begångna
förseelser — även där så icke med hänsyn till omedelbart förestående förhör

varit erforderligt — förvägrats att innan utredningen verkställts åtnjuta

landpermission.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 31 augusti 1950 till chefen
för marinen.

I samband med den av militieombudsmannen företagna utredningen angående
vissa förhållanden å kryssaren Gotland under dess vinterexpedition
1948—1949 hade värnpliktige nr 657-16-47 Richard Erik Du Rietz hos militieombudsmannen
bland annat anmält att personer som under resan rapporterats
för begångna förseelser — även där så icke med hänsyn till omedelbart
förestående förhör varit erforderligt — förvägrats att innan utredning
verkställts åtnjuta landpermission. För den verkställda utredningen, förutom
i vad densamma har avseende å nämnda av Du Rietz väckta fråga, har
redogörelse lämnats i militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1950 års
riksdag (s. 325 ff.). Under utredningen angående omförmälda av Du Rietz
påtalade förhållanden — vilken utredning verkställts dels genom militär
myndighets och polismyndighets försorg och dels genom å militieombudsmansexpeditionen
hållna förhör med vissa personer — ha förutom Du Rietz,
sekonden å fartyget kommendörkaptenen av andra graden S. F. G. Broms
samt fartygets väbel flaggstyrmannen S. O. Bark hörts 68 personer, av vilka
40 under fartygets resa rapporterats för olika förseelser. I ärendet har vidare
yttrande avgivits av chefen för marinen.

Bark anförde till en början vid militärförhör i april 1949: Rapporterad
personal hade fått vara kvar ombord tills utredning verkställts. Någon föreskrift
härom hade ej meddelats ombord utan härvidlag hade »den gamla
lagen» följts. Detta hade tillämpats till omkring den 25 februari 1949, då örlogsstationens
i Karlskrona cirkulärorder nr 6 av den 18 februari 1949 kommit
fartyget till handa, i vilken order med anledning av den från och med
den 1 januari 1949 gällande nya krigslagstiftningen uttalades, att annan åtgärd
för att förhindra eller att förvägra personal att på fritid lämna kasernområdet
än förordnande om förvarsarrest eller tagande i förvar jämlikt 36 §
militär rättegångslag icke hade stöd av gällande författningar. — Sedan Bark
av chefen för marinen anmodats att förtydliga sina sålunda lämnade uppgifter,
förklarade Bark i maj 1949 att vad han uttalat därom att de rapporterade
finge kvarvara ombord tills utredning verkställts åsyftade att så vore
fallet den dag som rapporten inkommit, samt att, om förhör av någon anledning
ej hållits samma dag, permission medgivits.

Vid av landsfogden i Blekinge län i september 1949 hållet förhör med Bark
förklarade denne: Det kunde ha inträffat fall, då rapporterade under mer än
en dag fått stanna omhord, ehuru de varit berättigade till permission. Bark,
som härvidlag följt den kutym, som tidigare tillämpats å flottans fartyg,

liade såvitt han kunde erinra sig ej talat med Broms om huruvida rapporterade
skulle få gå i land innan förhör hållits med dem eller icke. Broms kunde
dock enligt Barks uppfattning omöjligen ha varit ovetande om Barks förfaringssätt.

Bark anförde vidare vid polisförhör i maj 1950: Han hade med sitt omförmälda
yttrande till chefen för marinen endast avsett att angiva, att rapporterad
personal vid flera tillfällen efter hänvändelse till sekonden erhållit permission
samt att vägran av permission för personal, som stått under rapport,
därför icke varit ovillkorlig. I de fall, då Broms medgivit permission
för rapporterad personal, hade Bark å den förteckning, som fördes över från
fartyget permitterade (permissionsplånet), raderat bort den överkorsning
som funnits över vederbörande nummer å förteckningen.

Broms, som vid ett flertal tillfällen yttrat sig i saken, har i huvudsak anfört
följande: Han hade icke förvägrat rapporterad personal permission i avvaktan
på hållande av militärförhör. Då fartyget legat i hamn hade emellertid
militärförhör i vissa fall hållits under fritid, varvid de rapporterade i
de fall de varit berättigade till permission av naturliga skäl fått sin permission
inskränkt under den tid som åtgått för förhörets hållande. Broms vore
fullt medveten om att det varken före eller efter den 1 januari 1949 varit
tillåtet att på grund av förestående förhör meddela permissionsförbud i annan
utsträckning än som erfordrats för förhörets hållande. Broms hade redan
i samband med resans anträdande meddelat Bark vad som vore att iakttaga
i detta hänseende, varvid Broms fäst Barks uppmärksamhet på militieombudsmannens
uttalande i saken i någon av de senaste årsberättelserna.
Påpekandet till Bark hade ej skett i form av något klart direktiv i orderform,
då det enligt Broms’ uppfattning vore fråga om ett »för envar rättänkande
individ» självklart förhållande, och Broms haft all anledning förmoda, att
Bark därvidlag delade Broms’ uppfattning. Det hade inom flottan sedan
gammalt uppfattats såsom en rättighet för besättningen att, när tillfälle att
gå i land förelegat och något särskilt hinder därför icke förefunnits, få
komma i land och detta vore särskilt fallet under utomlandsexpeditioner.
Det förefölle därför Broms mycket svårförklarligt att Bark kunnat hysa
en sådan uppfattning som han nu slutligen gjorde gällande. Vid några tillfällen
hade personer som stått under rapport hänvänt sig till Broms med
förfrågan om de icke hade rätt att gå i land, varvid Broms meddelat dem att
något hinder härför ej förelegat. De enstaka fall av otillåten permissionsvägran
i avvaktan på förhör, som härigenom kommit till Broms’ kännedom,
hade av Broms bedömts som rent »expeditionella» misstag av en eller annan
anledning och att Broms på något sätt meddelat eller låtit meddela Bark
härom torde vara otvivelaktigt. Om Bark haft en annan uppfattning i denna
sak borde frågan i samband härmed på ett eller annat sätt ha kommit upp.
Det hade nämligen varit ett intimt samarbete mellan Bark och Broms beträffande
bland annat förhörens anordnande och de åtgärder som med hänsyn
därtill måste vidtagas och såväl Broms som Bark hade varit mycket
noga med att tillse att från båda sidor härvidlag tillämpades enhetliga prin -

ciper. Enligt Broms’ uppfattning hade Bark i sin tjänstgöring som väbel
varit mycket skicklig och synnerligen samvetsgrann. Om det system som
enligt vad Bark uppgivit använts i fråga om landpermission för rapporterad
personal allmänt tillämpats på fartyget, förefölle det anmärkningsvärt att
icke under resan något påpekande härom i en eller annan form framförts
till Broms. Besättningen hade i allmänhet varit så väl insatt i omfånget av
sina rättigheter att någon protest häremot enligt Broms’ uppfattning i sådant
fall icke borde ha uteblivit. Vid den allmänna planeringen av expeditionen
hade Broms anmodat Bark, som under resan skulle tjänstgöra såsom
väbel, att sätta sig in i lagbestämmelserna -— såväl de då gällande som de som
skulle komma att gälla efter den 1 januari 1949 — och hade även tillsagt
Bark att för detta ändamål taga kontakt med rättsvårdsdetaljen på örlogsstalionen
i Karlskrona. Någon direkt kontroll på att Bark förskaffat sig
kännedom om hithörande föreskrifter och behärskade dessa hade icke
gjorts, men Broms hade haft det bestämda intrycket att Bark varit väl insatt
i bestämmelserna. — Beträffande permissionsplånen uppgav Broms att någon
föreskrift ej utfärdats om skyldighet att föra sådana handlingar samt
att desamma icke av honom underkastats någon granskning.

Vid ytterligare förhör med Bark anförde denne: Han hade icke av Broms
fått några klara direktiv rörande rapporterad personals rätt till permission.
Det torde dessutom, enligt Barks uppfattning, icke ha varit möjligt för
Broms att lämna några andra föreskrifter i detta avseende än dem, som Bark
följt och som hade stöd i då gällande bestämmelser. Bark kunde ej erinra sig,
att Broms fäst hans uppmärksamhet på militieombudsmannens uttalande i
någon årsberättelse, varav skulle framgå att rapporterad personal ägde ovillkorlig
rätt till permission. —- Med anledning av Broms’ uttalande att permission
sedan gammalt ansetts som en rättighet, uppgav Bark att så aldrig
varit fallet. Bark kände icke till huruvida Broms i samtliga de fall, där
rapporterad personal vänt sig till Broms med begäran om permission, beviljat
sådan. Bark hade icke funnit något egendomligt i att Broms i dylika
fall beviljade permission, då Broms enligt gällande bestämmelser ägt rätt
att under förutsättning att särskilda skäl förelåge bevilja sådan. Det vore
emellertid mycket egendomligt att Broms icke funnit anledning att diskutera
förhållandet med Bark. Bark hade icke å rättsvårdsdetaljen efterhört
några föreskrifter i nämnda angelägenhet, enär han icke hade anledning
därtill, då det funnits fullt tydliga bestämmelser i olika order och föreskrifter.

Av uppgifter som av chefen för marinen infordrats från de lokala marinmyndigheterna
framgår bland annat att för kustflottan före den 14 februari
1949 och för Karlskrona örlogsstation före den 18 i samma månad gällt
orderföreskrifter av i huvudsak den innebörden att, om ej annorlunda bestämdes,
manskap som var ställt under rapport icke medgavs permission
respektive vistelse utom kasernområde under tiden till dess vederbörligt förhör
avslutats. Chefen för Karlskrona örlogsstation framhöll i anslutning
till avlämnandet av nyssnämnda uppgifter, att förfaringssättet att förbjuda

personal som »låg under rapport» att lämna kasernområdet sedan lång tid
tillbaka ansetts vara en naturlig och av alla accepterad föreskrift, som gått
in i allmänna medvetandet, samt att orsaken härtill kunde härledas från
det förhållandet, att den rapporterade skulle finnas tillgänglig, så att förhöret
icke skulle äventyras genom dennes försvinnande.

I för egen del avgivet yttrande anförde chefen för marinen bland annaf
följande: De infordrade upplysningarna syntes giva vid handen, att inskränkningarna
i rapporterads rätt att åtnjuta ledighet under fritid fått
en alltför generell karaktär, ehuru de rätteligen bort ifrågakomma endast
i de speciella fall då vederbörandes närvaro vore erforderlig vid av rapporten
föranledd utredning eller förhör. I den mån vid tiden för den nya
krigslagstiftningens ikraftträdande restriktiva föreskrifter beträffande permission
för rapporterad personal alltjämt tillämpats, hade dessa föreskrifter
i samband därmed upphävts. Av den av chefen för marinen företagna
utredningen framginge att såväl på Karlskrona örlogsstation som vid kustflottan
fram till februari 1949 gällt vissa inskränkningar i rapporterads
rätt till permission. Chefen för marinen funne det naturligt att Bark, som
tillhörde Karlskrona örlogsstation och under sin tidigare tjänstgöring haft
att ställa sig ifrågavarande föreskrifter till efterrättelse, därest han icke
erhållit särskilda direktiv, följt den å örlogsstationen och vid kustflottan
tillämpade ordningen.

Av den i övrigt verkställda utredningen framgår att under kryssarens
ifrågavarande expedition i ett flertal fall förekommit att personer, som
rapporterats för någon förseelse, i avbidan på förhör meddelats permissionsförbud,
även där så icke erfordrats med hänsyn till omedelbart förestående
förhör. Det framgår emellertid tillika att i åtskilliga fall någon
dylik inskränkning ej gjorts i personalens rätt att åtnjuta landpermission.
Anledningen till att under resan i detta avseende före den tidpunkt
i februari 1949, då omförmälda stationsorder kommit fartyget tillhanda,
tillämpats olika principer har icke kunnat genom den företagna utredningen
till fullo klarläggas. Uppenbarligen är detta förhållande dock delvis
att tillskriva den omständigheten att Broms och Bark synas ha haft
motsatta uppfattningar angående förevarande spörsmål.

Den av Bark härutinnan hävdade meningen kan enligt min uppfattning
icke anses riktig. Bark synes emellertid, där permissionsinskränkning i
det avseende som här är i fråga förekommit, ha följt den vid örlogsstationen
i Karlskrona vid ifrågavarande tidpunkt tillämpade ordningen. Med
hänsyn härtill och då Bark — som själv tillhörde nämnda örlogsstation
— icke av Broms eller annan erhållit bestämda direktiv om annat förfaringssätt,
kan enligt min mening någon erinran icke riktas mot Bark.

Att Broms icke uppmärksammat att å fartyget i förevarande hänseende
tillämpats en annan ordning än Broms avsett synes i viss mån kunna tillskrivas
det förhållandet att principerna enligt de för Karlskrona örlogsstation
före den 18 februari 1949 gällande orderföreskrifterna icke enhetligt
tillämpats å fartyget. Det synes mig emellertid kunna ifrågasättas hu -

ruvida det icke måste anses ha ålegat Broms att åtminstone stickprovsmässigt
granska de jämlikt föreskrifter i reglemente för marinen (del II,
§ 89 punkt 12) å fartyget förda permissionsplånen. Därest så skett torde
det icke kunnat undgå Broms att rapporterad personal i större utsträckning
än av Broms varit avsett kvarhållits ombord i avbidan på förhör. I
varje fall torde en sådan kontroll ha varit påkallad med hänsyn till att
några tydliga direktiv icke av Broms synas ha lämnats till Bark.

Jag låter bero vid av mig här gjorda uttalanden och företager icke vidare
åtgärd i ärendet. Broms och Bark skulle genom chefens för marinen försorg
givas del av denna skrivelse.

3. Frågor om avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff.

Sedan Stockholms rådhusrätts tjugufjärde avdelning med skrivelse den
17 februari 1949 till justitieombudsmannen för kännedom överlämnat en
av rådhusrätten den 11 i samma månad meddelad dom, däri rådhusrätten
i samband med ådömande av arreststraff förordnat om avräkning av tid,
under vilken den dömde enligt rådhusrättens beslut hållits i förvarsarrest,
har justitieombudsmannen med skrivelse den 22 april 1949 till militieombudsmannen
överlämnat handlingarna i ärendet för den åtgärd militieombudsmannen
kunde finna av förhållandena påkallad.

Rådhusrätten anförde i sin förenämnda skrivelse: Med stöd av 4 kap.
12 § strafflagen kunde rätten vid ådömande av frihetsstraff eller böter
förordna om avräkning av häktningstid. Jämlikt 86 § militära rättegångslagen
skulle den som enligt rättens beslut hölles i förvarsarrest anses såsom
häktad. I proposition till 1948 års riksdag nr 216, s. 143, hade chefen
för justitiedepartementet uttalat, att syftet med denna bestämmelse vore
bland annat att förvarsarresttiden skulle åtminstone delvis kunna avräknas
från straffet. Det hade för rådhusrätten framstått såsom tvivelaktigt
huruvida arreststraff skulle anses såsom frihetsstraff. Sålunda hade det
synts rådhusrätten uppenbart att vid tillämpning av 3 § lagen den 20 december
1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig
arrest icke skulle hänföras till frihetsstraff. Emellertid syntes det rådhusrätten
icke efter ordalagen oriktigt att vid tillämpning av 4 kap. 12 §
strafflagen i begreppet frihetsstraff inlägga även arreststraff. Det skulle
också leda till praktiskt otillfredsställande resultat om avräkning icke
finge ske å arreststraff. Det hade nämligen visat sig att förvarsarrest i
många fall kunde bli bestående förhållandevis länge i avvaktan på förundersökningens
slutförande. Rådhusrätten hade funnit att de sistnämnda
synpunkterna hade mest fog för sig. Med hänsyn till den ovisshet som
syntes råda rörande förevarande spörsmål och då frågans lösande enligt
rådhusrättens mening vore av stor betydelse, hade rådhusrätten velat
hringa domen och anförda synpunkter till justitieombudsmannens kännedom.

I anledning av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen i
skrivelse till rådhusrätten den 1 februari 1950 följande.

I 4 kap. 12 § strafflagen stadgas bland annat att, därest den som är för
brott tilltalad varit för något brott varom i målet rannsakats i häkte hållen
och han i målet dömes till frihetsstraff på viss tid eller till böter, domstolen
må, om med hänsyn till omständigheterna så prövas skäligt, förordna
att straffet skall anses till viss del eller helt och hållet verkställt
genom den dömdes hållande i häkte; frihetsstraff som omedelbart ådömes
må dock ej anses verkställt till större del än som svarar mot häktningstiden.
I rådhusrättens skrivelse anföres att ovisshet syntes råda huruvida
vid tillämpning av nämnda lagrum i uttrycket »frihetsstraff» borde inbegripas
jämväl arreststraff. För avgörande av detta spörsmål lär tillfyllestgörande
ledning kunna hämtas från förarbetena till ifrågavarande år 1903
i strafflagen införda bestämmelser om avräkning av häktningstid ävensom
från det av 1901 års krigslagstiftningskommitté den 3 april 1905 avgivna
förslaget till strafflag för krigsmakten.

Sedan högsta domstolen den 21 oktober 1902 avgivit yttrande över ett
inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om tillgodoräknande
av häktningstid — innehållande bestämmelser vilka liksom de nuvarande
medgåvo avräkning av häktningstid dels å frihetsstraff på viss tid och dels
å böter — anförde vederbörande departementschef vid ärendets föredragning
i statsrådet bland annat följande (Nytt juridiskt arkiv, avd. II 1903
nr 9, s. 56 f.): Såsom högsta domstolen framhållit är det otvivelaktigt, med
hänsyn till den principiella betydelsen av de i förslaget upptagna bestämmelserna,
önskvärt att åt desamma beredes plats i strafflag. Då förslagets
innehåll närmast torde vara att hänföra till de ämnen som avses i 4 kap.
av allmänna strafflagen, synas nu förevarande stadganden kunna lämpligen
intagas i nämnda kapitel. På grund av den hänvisning till allmänna
strafflagen, som innehålles i 30 g av strafflagen för krigsmakten, bliva de
nya stadgandena utan vidare tillämpliga i fråga om brottmål som skola
bedömas enligt sistnämnda lag; och lärer det vara uppenbart att, då fråga
är om stadgandenas tillämpning i mål av nyssnämnda art, under frihetsstraff
å viss tid kommer att innefattas jämväl arreststraff.

Av departementschefen åsyftade i 30 § första stycket av dåvarande strafflag
för krigsmakten den 7 oktober 1881 upptagna hänvisning innehöll bland
annat att vad i allmän lag funnes stadgat om delaktighet i brott, om sammanträffande
av brott, om förening eller förändring av straff och om återfall
i brott — denna uppräkning överensstämde med dåvarande rubrik till
4 kap. allmänna strafflagen — skulle lända till efterrättelse vid tillämpning
av strafflagen för krigsmakten.

I 1901 års krigslagstiftningskommittés förslag till strafflag för krigsmakten
upptogos i 33 § första stycket bestämmelser av enahanda lydelse som
motsvarande stadganden i 30 § första stycket i 1881 års strafflag för krigsmakten.
I anslutning till nämnda lagrum i förslaget anförde kommittén (betänkandet
del II, s. 110): Av de i 33 § första stycket i förslaget använda

ordalagen, som överensstämma med rubrikerna till 3, 4 och 5 kapitlen i allmänna
strafflagen, framgår att samtliga bestämmelser i dessa kapitel skola
i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl vid tillämpning av strafflagen
för krigsmakten, sålunda bland annat reglerna i 4 kap. angående tillgodoräknande
av häktningstid. Med hänsyn till avfattningen av åsyftade stadgande
i sistnämnda kapitel får naturligtvis dylikt tillgodoräknande äga rum
jämväl då det ådömda straffet utgöres av arreststraff.

De nu berörda i krigslagstiftningskommitténs förslag upptagna bestämmelserna
inflöto i oförändrad lydelse i 1914 års strafflag för krigsmakten
och ha därefter under lagens giltighetstid till utgången av år 1948 icke
undergått andra omredigeringar än att de, efter hand som rubrikerna till 3
och 4 kapitlen allmänna strafflagen under samma tid ändrats, jämkats till
överensstämmelse med de nya kapitelrubrikerna.

Av det ovan anförda framgår att alltifrån det i 4 kap. allmänna strafflagen
infördes bestämmelser om att å frihetsstraff som ådömes på viss tid
får avräknas tid varunder den dömde varit häktad uttrycket »frihetsstraff»
avsetts att inbegripa jämväl arreststraff. Det förhållandet att före ikraftträdandet
av nuvarande militärstraffrättsliga lagstiftning användandet av
arreststraff uteslutande reglerades av speciallagstiftning föranledde emellertid
att en tillämpning över huvud taget av strafflagens avräkningsregler
vid ådömande av arreststraff måste, såsom jämväl framgår av det ovan anförda,
grundas å särskild bestämmelse härom i speciallagstiftningen. I sistnämnda
hänseende har läget blivit ett annat sedan numera arreststraffet i
princip inordnats i det enligt allmänna strafflagen tillämpade straffsystemet,
vilket kommit till uttryck såtillvida att dels i 2 kap. 15 a § strafflagen
angives att särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff och dels i 26
kap. samma lag upptagits straffbestämmelser vari i åtskilliga fall såsom
straff utsatts disciplinstraff. Med utgångspunkt från att såsom förut påvisats
det i 4 kap. 12 § strafflagen använda uttrycket »frihetsstraff» avsetts
inbegripa jämväl arreststraff innebär det ändrade läget att i sistnämnda lagrum
meddelade regler för avräkning av häktningstid utan särskild föreskrift
härom bliva tillämpliga även å arreststraff.

I förevarande sammanhang må jämväl upptagas ett annat näraliggande
spörsmål som icke beröres i rådhusrättens skrivelse. Jämlikt 86 § militära rättegångslagen
skall, om rätten beslutar att tillsagd förvarsarrest skall bestå, det
anses som om den arresterade vore häktad. Såsom rådhusrätten anmärkt
har i propositionen till nyssnämnda lag departementschefen uttalat att denna
bestämmelse syftade till att förbättra den arresterades ställning bland annat
i det hänseendet att förvarsarresttiden skulle åtminstone delvis kunna avräknas
från straffet. Av stadgandets avfattning torde framgå att detsamma
inrymmer möjlighet till avräkning endast för tid som förvarsarresten fortbestått
enligt domstolens därom meddelade beslut och således icke för någon
del av den förvarsarresttid som ligger före domstolens nämnda beslut.
För jämförelse kan i detta sammanhang även anmärkas att häktad icke har
möjlighet atl få avräkning för tid då han före häklningstiden varit anhållen.

— bOHObO. Mililieombudanuinnens ämbetsberättclse.

— Handlingarna i ärendet utvisa att i enlighet med vad nu angivits i förevarande
fall icke å straffet avräknats längre tid än som förflutit från beslutet
om förvarsarrestens fortbestånd och till dess domen meddelades.

4. Förutsättning för bestraffning i disciplinär ordning av person, mot vilken
åtal i annat militärt mål samtidigt är anhängigt vid domstol.

Vid militieombudsmannens granskning av arrestantkort som inkommit
från marinens underofficersskola hade iakttagits, att furiren Nils Westerlund
dömts till disciplinstraff dels den 21 maj 1949 av rådhusrätten i Karlskrona
för förargelseväckande beteende den 29 januari 1949 och dels genom
beslut av kommendören K. M. Östberg den 27 maj 1949 för undanhållande
den 15 i sistnämnda månad.

I infordrat yttrande meddelade Östberg att anledningen till att målet rörande
undanhållandet icke jämlikt 22 § första stycket punkt 7 militära rättegångslagen
hänskjutits till åklagaren varit att målets handläggning härigenom
skulle ha avsevärt fördröjts med därav följande men för krigslydnaden.
Det av rådhusrätten avgjorda målet hade överlämnats till åklagaren
den 25 februari 1949 och först den 30 maj samma år hade domen i målet
inkommit till skolavdelningen.

Med anledning av detta uttalande av Östberg anhöll militieombudsmannen
om upplysning huruvida Östberg — innan han beslöt att handlägga målet
rörande undanhållandet som disciplinmål — hos åklagare eller domstol
efterhörde om och i vad mån målets hänskjutande till åklagaren enligt 22 §
första stycket punkt 7 militära rättegångslagen skulle komma att föranleda
uppskov med målets handläggning. I skrivelse den 28 mars 1950 upplyste
avdelningsintendenten C. G. von Schmalensée att någon sådan förfrågan
icke syntes ha framställts från chefen för skolavdelningen. I

I skrivelse den 23 augusti 1950 till Östberg anförde militieombudsmannen
följande.

Av Edert yttrande i ärendet framgår att, då Ni upptog frågan om Westerlunds
lagförande för undanhållande, det var för Eder känt att det ankom
på civil myndighet — åklagarmyndigheten och rådhusrätten i Karlskrona —
att verkställa utredning angående annan förseelse — förargelseväckande
beteende — som Westerlund kunde antagas ha begått. Vid nu angivna förhållande
hade det jämlikt 22 § första stycket punkt 7 militära rättegångslagen
ålegat Eder att till åklagaren hänskjuta jämväl det mål som rörde undanhållandet,
därest icke genom målets hänskjutande vållats uppskov, som
varit till avsevärt men för krigslydnaden. Av utredningen framgår att då Ni
beslöt att själv avgöra sistnämnda mål det av Eder förutsattes att målets
hänskjutande till åklagaren skulle ha föranlett avsevärt uppskov med sakens
avgörande utan att såsom grund för ett sådant antagande kunde angi -

vas annan omständighet än att såvitt Ni visste det tidigare till åklagaren
hänskjutna målet mot Westerlund då ännu icke blivit av domstolen avgjort.
Om förfrågan gjorts hos vederbörande åklagare skulle det ha kommit
till Eder kännedom att avgörandet av det tidigare målet var nära förestående
och det kan icke hållas för osannolikt att det vid samråd från Eder sida
med åklagaren hade kunnat så ordnas att båda de ifrågavarande målen blivit
av domstolen på en gång upptagna och avgjorda till och med inom den tid
som åtgick för Eder att efter auditörens hörande avgöra det nytillkomna målet.
Det må härvidlag framhållas att anmälan om den senare förseelsen inkom
till Eder den 16 maj 1949, att Edert straffbeslut förelåg först den 27 i samma
månad samt att domstolen under mellantiden handlade och avgjorde det tidigare
målet. I varje fall kan det icke vara försvarligt att med tillämpning
av ifrågavarande undantagsbestämmelse i 22 § första stycket punkt 7 militära
rättegångslagen en av flera föreliggande förseelser blir föremål för särskild
bestraffning i disciplinär ordning utan att dessförinnan inhämtats upplysningar
som möjliggöra ett sakligt bedömande av att målets hänskjutande
till åklagaren skulle vålla uppskov som är till avsevärt men för krigslydnaden.

Jag låter bero vid den anmärkning som innefattas i det ovan anförda.

5. Fråga om avfattningen av den i bestraffningsbeslut i disciplinmål ingående
beskrivningen av den gärning som bestraffningen avser. I

I anslutning till granskning av till militieombudsmannen inkomna arrestantkort
anmärkte militieombudsmannen i skrivelse till sekundchefen för
Svea livgarde den 15 april 1950 att denne den 6 februari 1950 med åberopande
av 26 kap. 13 § strafflagen ålagt värnpliktige nr 855-1-46 Jeansson arrest
i sex dagar »för det han den 29 januari 1950 lämnat honom beordrad vakttjänst
och olovligen avlägsnat sig från regementet före anbefalld tjänstetids
slut» samt anhöll i anslutning härtill att sekundchefen ville inkomma
med eget och auditörens yttrande angående anledningen till att Jeansson
dömts endast för övergivande av post och ej tillika för undanhållande.

Sådana yttranden inkommo den 27 april 1950. Auditörcn Allan Wirgin
anförde med instämmande av sekundchefen: Att Jeansson dömts allenast
för övergivande av post jämlikt 26 kap. 13 § strafflagen vore riktigt trots att
i brottsbeskrivningen även angivits »avlägsnat sig från regementet före anbefalld
tjänstetids slut». Detta hade skett fullt medvetet och utan att Wirgin
bortsett från att straffet för övergivande av post ej uteslöte att straff samtidigt
kunde åläggas för undanhållande. I nu förevarande fall rörde det sig
emellertid endast om några minuter. Jeansson hade avlägsnat sig någon
minut före klockan 1900 och avlösningen hade ägt rum någon minut efter
klockan 1900. Att vid sådant förhållande ådöma särskilt straff för undanhållande
hade Wirgin funnit olämpligt. Däremot torde intet hinder ha mött
att såsom en i viss mån försvårande omständighet i brottsbeskrivningen
medtaga jämväl avlägsnande.

I skrivelse den 21 augusti 1950 till sekundchefen för Svea livgarde anförde
militieombudsmannen följande.

Att Jeansson, ehuru han icke endast lämnat vakttjänsten utan därefter
även olovligen avlägsnat sig från kasernområdet, likväl dömts endast för
övergivande av post föranleder med hänsyn till omständigheterna icke någon
erinran från min sida. Begränsningen av straffåläggandet till att avse
endast övergivande av post hade emellertid uppenbart bort föranleda motsvarande
begränsning vid beskrivningen av den brottsliga gärningen. Genom
att på sätt som skett i förevarande fall i beskrivningen av den straffbara
gärningen upptagits jämväl det olovliga avlägsnandet från kasernområdet
har straffbeslutet i denna del blivit missvisande och ägnat att föranleda
ovisshet om vad som rätteligen åsyftats med beslutet. Med den avfattning
gärningsbeskrivningen erhållit har nämligen angivits att den ålagda bestraffningen
avser jämväl det olovliga avlägsnandet från kasernområdet och att
vederbörande således förskyllt straff även för undanhållande, medan såsom
stöd för straffåläggandet åberopats endast 26 kap. 13 § strafflagen och i
enlighet härmed det brottsliga förfarandet rubricerats allenast såsom övergivande
av post. Att en sådan oklarhet icke bör få vidlåda ett meddelat straffbeslut
ligger i öppen dag. Att döma av auditörens uttalande har med den
använda gärningsbeskrivningen avsetts att giva tillkänna att vid straffmätningen
det olovliga avlägsnandet beaktats såsom en i viss mån försvårande
omständighet. Givetvis kan det icke vara något att invända mot att i ett
straffbeslut även redovisas omständigheter som i ena eller andra riktningen
påverkat straffmätningen men lika klart är att i sådant fall av formuleringen
måste framgå att den förmildrande eller försvårande omständighet
vartill sålunda tagits hänsyn icke ingår såsom ett led i det straffbara förfarandet.
Det kan icke möta någon svårighet att i förekommande fall iakttaga
detta vid straffbeslutens avfattande.

Jag låter bero vid den anmärkning som innefattas i det ovan anförda.

Auditören skulle genom sekundchefens försorg givas del av skrivelsens
innehåll.

6. Furir som frivilligt anmält sig till deltagande i militär idrottstävling och
sedermera uteblivit från tävlingen har — ehuru han icke erhållit klart besked
om att han varit skyldig att deltaga i tävlingen — härför i disciplinär
ordning erhållit bestraffning för tjänstefel. I

I en den 15 november 1948 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde furiren nr 1312-19-46 Karl Rune Wikman: Den 2 september 1948
hade chefen för Luleå luftvärnskår ålagt Wikman vaktarrest i två dagar för
försummelse i tjänsten med anledning av att Wikman icke inställt sig för
deltagande i en fälttävlan inom sjätte militära idrottsdistriktet. Wikman
hade icke på kårorder beordrats att deltaga i tävlingen utan hade i egenskap
av medlem i kårens idrottsförening frivilligt anmält sig till deltagande. Han

hemställde att militieombudsmannen måtte pröva huruvida vid angivna förhållande
militär myndighet ägt ålägga bestraffning.

Av skriften bifogade handlingar inhämtades följande.

I skrivelse till kårchefen den 23 augusti 1948 rapporterade kaptenen T.
Carolius i egenskap av ledare för ifrågavarande fälttävlan att Wikman, vilken
anmält sig såsom deltagare i tävlingen och därför beordrats deltaga i
densamma, utan att anmäla förfall uteblivit från tävlingen, som ägt rum
den 22 nämnda augusti. Vid militärt förhör, som med anledning av rapporten
hölls den 24 i samma månad, uppgav Wikman bland annat: Han hade
anmält sig som deltagare i tävlingen men bestrede att han kunde anses ha
blivit beordrad att deltaga i densamma. Att så skulle ha varit förhållandet
hade nämligen icke på något sätt kommit till uttryck genom någon order.
Då han den 18 eller den 19 augusti hos löjtnanten O. H. Bjärno anmälde
att han avsåge att deltaga i tävlingen, hade denne krävt klart besked huruvida
Wikman skulle eller icke skulle deltaga, vartill Wikman genmält att
hans anmälan vore definitiv. På fråga av Wikman när avfärden skulle ske
hade Bjärno svarat att avfärd sannolikt komme att äga rum från kåren på
eftermiddagen lördagen den 21 augusti. Tiden för avfärden hade sedermera
bestämts till klockan 0530 söndagen den 22 augusti men till följd av missuppfattning
hade Wikman utgått från att avfärden skulle ske först klockan
0630. Wikman hade vid sistnämnda tidpunkt infunnit sig å den plats
varifrån transportbilarna skulle utgå och först då kommit till insikt om sitt
misstag. Han hade haft kännedom om att tävlingsdeltagarna skulle samlas
klockan 0700 samma dag vid Norrfjärdens kyrka belägen omkring fem mil
sydväst om Luleå. Han hade till en början aldrig reflekterat över att det
endast varit en halv timme mellan den av honom antagna tidpunkten för
avfärden från kåren och inställelsen å den på fem mils avstånd därifrån
belägna samlingsplatsen. Då han senare kommit att tänka på detta förhållande,
hade han trott att samlingen vid Norrfjärdens kyrka blivit framflyttad
till senare tidpunkt än klockan 0700. Han hade icke hos någon av
sina kamrater förhört sig angående tiden för avfärden från kåren eller frågat
någon av dem om tidpunkten för samlingen vid kyrkan blivit ändrad.
På söndagsmorgonen hade han blivit väckt av kasernvakten klockan 0445
men hade då icke reflekterat över att väckning skett så tidigt som en och
tre kvarts timme före den tidpunkt då enligt vad han antagit avfärden
skulle ske. Det hade till en början varit hans avsikt att under mellantiden
begiva sig in till staden för att äta men han hade ändrat sig och kvarstannat
i förläggningen och hade i god tid före klockan 0630 begivit sig till
den plats, varifrån transportbilarna skulle avgå. Han hade aldrig haft
någon tanke på att hålla sig undan från tävlingen och hade tvärtom blivit
mycket besviken över att ej få deltaga i densamma.

Handlingarna utvisade vidare att genom beslut den 2 september 1948 av
översten B. N. J. Juel såsom tjänstförrättande kårchef, kontrasignerat av
auditören S. Ahlström, Wikman jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för försummelse i tjänsten ålagts vaktarrest i två dagar.

Efter anmodan att inkomma med yttrande med anledning av klagoskriften
anförde Ahlström: Wikman syntes vara av den uppfattningen att ifrågavarande
idrottstävling icke haft något med militärtjänsten att skaffa utan
varit en rent privat angelägenhet. Såsom grund härför åberopade han att
han frivilligt anmält sitt deltagande och ej i förväg genom kårorder beordrats
deltaga i tävlingen. Av en liögkvartersorder från arméinspektionen den
3 september 1947, avd. C nr 33: 1, jämförd med det av militärbefälhavaren
för sjätte militärområdet fastställda tävlingsprogram, som avsåge bland
annat ifrågavarande fälttävlan, fram ginge emellertid att deltagande i denna
tävling räknades som militärtjänst. Tävlingen utfördes nämligen under
tjänstetid och kostnaderna för anordnande av och deltagande i densamma
bestredes av anslaget för förbandens vanliga övningar. Vid överläggningen
mellan kårchefen och Ahlström före målets avgörande hade båda varit på
det klara med nu angivna förhållanden och att kårchefen således var behörig
att ålägga disciplinstraff i förevarande fall. I och med att Wikman
meddelat Bjärno, att hans anmälan var definitiv, hade detta varit liktydigt
med att Wikman beordrats deltaga i tävlingen. Att skriftlig order om Wikmans
deltagande i tävlingen ej utfärdats före tävlingsdagen berodde på att
i hithörande fall order om deltagande i tjänstgöring utom förläggningsorten,
som kunde medföra rätt till traktamentsersättning, av praktiska skäl icke
utfärdades förrän efter ifrågavarande tjänstgörings avslutande, så att exakta
tider för avresa och återkomst kunde angivas i samma orderpunkt som
själva beordrandet av tjänstgöringen. I föreliggande fall hade skriftlig order
om tävlingsdeltagare utfärdats den 24 augusti 1948. I denna order hade
Wikman givetvis icke upptagits, eftersom han icke deltagit i tävlingen och
sålunda icke blivit traktamentsberättigad. Vad anginge själva straffbeslutet
hade kårchefen och Ahlström funnit att Wikman, som varit medveten om
att samling före tävlingen skulle ske klockan 0700 vid Norrfjärdens kyrka,
visat försumlighet genom att icke förvissa sig om tidpunkten för avfärden
från luftvärnskåren. Med hänsyn till avståndet till den anbefallda samlingsplatsen
och det förhållandet, att Wikman i anledning av den förestående
tävlingen väckts klockan 0445, hade Wikman rimligen icke kunnat
räkna med att avfärden från kåren skulle ske vid den av honom uppgivna
tidpunkten. Wikmans försumlighet härutinnan hade av kårchefen och Ahlström
ansetts icke böra undgå beivran.

Den i yttrandet omförmälda högkvartersordern innehåller föreskrifter angående
bland annat av militärbefälhavare för vederbörande militärområde
(militära idrottsdistriktet) gemensamt anordnade tävlingar. Enligt dessa föreskrifter
äger militärbefälhavare såsom utbildning i militär idrott inom militärområde
godkänna visst i ordern angivet antal tävlingar per år inom olika
idrottsgrenar, varvid för sådana tävlingar tjänstetid må tagas i anspråk och
kostnaderna för såväl anordnandet som deltagandet få bestridas av anslaget
för förbandens vanliga övningar. I det »Program för sjätte militära
idrottsdistriktets tävlingar sommaren 1948», varav ett tryckt exemplar var
bifogat yttrandet, funnos under rubriken »utföres på tjänstetid och bekos -

las av övningsanslaget» angivna olika tävlingar däribland nu ifrågavarande
»DM i fälttävlan» den 22 augusti. Å programmet fanns i tryck anbragt, förutom
distriktsordförandens av sekreteraren kontrasignerade underskrift,
jämväl följande av militärbefälhavaren för sjätte militärområdet, med kontrasignation
av vederbörande stabschef, undertecknade påskrift: »Tävlingarna
anbefallas till utförande. Tävlingsbestämmelserna fastställas till huvudsaklig
efterrättelse.»

I infordrat yttrande förklarade Juel att det enligt hans uppfattning icke
kunde råda tvivel om att tävlingen var att likställa med tjänstgöring för den
personal som anmält sig till deltagande samt att han till alla delar instämde
i Ahlströms uttalanden.

Efter hemställan till chefen för armén att denne ville delgiva militieombudsmannen
sin uppfattning angående frågan i vilka fall och under vilka
förutsättningar det för krigsman kunde anses föreligga tjänsteplikt att deltaga
i idrottstävling, till vilken han frivilligt anmält sig, anförde chefen för
armén: Tjänsteplikt för krigsman att deltaga i idrottstävling, till vilken han
frivilligt anmält sig, ansåges föreligga, om han efter eget medgivande och
för egen utbildning beordrades (beordrats) deltaga i dylik tävling. Att skriftlig
order härom ofta utfärdades först efter det tävlingen ägt rum vore en
rent praktisk åtgärd. Härigenom undvekes ändringar angående deltagare
m. m. och de med tävlingen förenade kostnaderna kunde på ordern noggrant
preciseras.

Sedan Juel härefter anmodats inkomma med förnyat yttrande, innehållande
upplysningar i vissa angivna hänseenden, anförde han: Wikman hade
icke skriftligen beordrats att deltaga i ifrågavarande tävling, eftersom han på
grund av sitt uteblivande icke upptagits i den kårorder angående deltagande
i tävlingen som enligt praxis utfärdats först efter det tävlingen ägt rumt
Emellertid syntes det Juel uppenbart, att Wikman måste ha insett att det
genom anmälningen till tävlingen uppstått tjänsteplikt för honom att deltaga
i densamma, och detta av följande omständigheter. Visserligen hade någon
generell order om innebörden av dylik anmälan Juel veterligen icke utfärdats
vid luftvärnskåren, men såsom stamanställd sedan en längre tid kunde
Wikman näppeligen ha undgått att bliva underkunnig om tillämpad
praxis vid kåren i hithörande fall, nämligen att sedan anmälningar upptatagits
till tävlingar, vilka enligt fastställt tävlingsprogram räknades som
tjänstgöring, kårorder om deltagande utfärdades först efter det tävlingen
ägt rum. Det kunde framhållas att Wikman jämlikt kårorder den 21 oktober
1947 deltagit i en militär idrottstävling och först efteråt blivit skriftligen
beordrad att deltaga i densamma. Visserligen hade då till den ifrågavarande
orderpunkten tillagts »förut meddelat», men detta hade icke inneburit
alt order tidigare utfärdats om samma sak, utan allenast att tidigare fastslagits
att vederbörande skulle deltaga i tävlingen, vilket soin regel brukade
ske genom definitiv anmälan i samband med förfrågan härom. Den omständigheten,
att nu ifrågavarande tiivling varit utsatt till eu söndag, vore icke

av beskaffenhet att fråntaga tävlingen karaktär av tjänstgöring, enär det
ofta förekomme att tid, som normalt skulle utgöra fritid, måste tagas i anspråk
för dylika ändamål, vilket delvis även sammanhängde med förkortningen
av utbildningstiden. Det förtjänade att påpekas, att jämväl den tävling
i vilken Wikman i efterhand beordrats deltaga genom ovannämnda
kårorder den 21 oktober 1947 ägt rum å tid, som normalt skulle varit fritid.
I sistnämnda fall hade det varit fråga om orienteringslöpning i mörker, som
utfördes på natten. Det program för sjätte militära idrottsdistriktets tävlingar,
å vilket nu ifrågavarande tävling funnits upptagen och varav framgått
att tävlingen hade karaktär av tjänstgöring, hade å kåren funnits anslaget
på vederbörliga anslagstavlor, och skyldighet förelåge för personalen
att taga del av tjänsten berörande anslag. Härav framginge att Wikman måste
ha haft klart för sig tävlingens karaktär av tjänstgöring för dem som
anmält sitt deltagande. Det förefölle under sådana förhållanden orimligt
att tänka sig, att Wikman efter sin anmälan kunnat vara av den uppfattningen,
att någon tjänsteplikt att deltaga icke skulle förefinnas och att han
utan påföljd skulle kunna utebliva. Med sådant betraktelsesätt skulle dylika
tävlingar helt kunna spolieras, funktionärer sändas ut till ingen nytta
m. m. Wikmans egna uppgifter vid förhöret den 24 augusti 1948 syntes
även giva vid handen att Wikman måste ha insett att han varit skyldig att
deltaga i tävlingen. Wikman uppgåve sålunda, att Bjärno »krävde klart
besked» och att Wikman då förklarat att hans anmälan vore »definitiv».
Någon uttryckligt uttalad order från Bjärno syntes ej ha förekommit, men
däremot hade Wikmans definitiva anmälan efter Bjärnos avkrävande av
besked under förhandenvarande omständigheter till innebörden varit likställd
med en muntlig order. — Vid målets avgörande hade Juel begränsat
sig till att beivra den försumlighet varom utredning stått att vinna av Wikmans
egna uppgifter. När Wikman uppfattat tidpunkten för avfärden från
kåren till 0630, borde han med hänsyn till den meddelade och av honom
uppfattade tidpunkten för samling vid Norrfjärdens kyrka och den omständigheten
att han genom kasernvakten väckts klockan 0445 ha förvissat sig
om, huruvida den av honom uppfattade tidpunkten för avfärden kunde vara
riktig eller huruvida tidpunkten för samling i Norrfjärden framflyttats.
Hans försumlighet härutinnan avsåges med straffbeslutet. Ehuru Juel funnit
Wikmans nämnda försumlighet betänklig, bland annat med hänsyn därtill
att man av en person som genomgått stamskolorna och stått i tur att
bliva befordrad till furir skäligen kunde fordra ett bättre omdöme, hade
Juel med hänsyn till omständigheterna i målet nöjt sig med att ådöma i det
närmaste minimum av disciplinstraff.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit i ärendet anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 1 mars 1950 till översten Juel följande.

Chefen för armén har uttalat att för krigsman, vilken frivilligt anmält sig
till deltagande i idrottstävling, ansåges uppkomma tjänsteplikt att deltaga i

tävlingen om han efter eget medgivande och för egen utbildning beordrades
deltaga. Den tävling, varom i förevarande fall är fråga, har av militärbefälhavaren
anbefallts till utförande på tjänstetid och kostnaderna skulle bestridas
av förbandets övningsanslag. Det synes icke kunna ifrågasättas annat än att
Wikman, efter det han anmält sig till deltagande i tävlingen och därvid
på tillfrågan förklarat att hans anmälan vore definitiv, kunnat beordras till
deltagande med den verkan att det såsom tjänsteplikt ålegat honom att
ställa sig till efterrättelse de bestämmelser som meddelades för tävlingens
genomförande. En sålunda uppkommen tjänsteplikt hade tvivelsutan även
inneburit skyldighet för Wikman att, därest föreliggande omständigheter
givit honom anledning till ovisshet huruvida han rätt uppfattat lämnat meddelande
om tiden för tävlingsdeltagarnas avfärd från förbandet, genom förfrågan
göra sig underkunnig om tiden för avfärden vid äventyr att underlåtenhet
härutinnan kunde ådraga honom ansvar för försummelse i tjänsten.
En oeftergivlig förutsättning för att situationen skall ha blivit den nu
angivna är emellertid att Wikman på ett för honom otvetydigt sätt fått sig
såsom tjänsteplikt ålagt att deltaga i tävlingen. Vid det förhör som föregick
straffbeslutet bestred Wikman att någon order i sådant hänseende förelegat.
Ahlström anför i sitt yttrande att i och med att Wikman meddelat
Bjärno att hans anmälan vore definitiv detta varit »liktydigt» med att Wikman
beordrats deltaga i tävlingen. I samband därmed omnämner Ahlström
att anledningen till att skriftlig order om Wikmans deltagande i tävlingen
ej utfärdats före tävlingsdagen varit att i hithörande fall order om deltagande
i tjänstgöring utom förläggningsorten, som kunde medföra rätt till
traktamentsersättning, av praktiska skäl icke utfärdades förrän efter tjänstgöringens
avslutande så att exakta tider för avresa och återkomst kunde
angivas i samma orderpunkt som själva beordrandet av tjänstgöringen. I
Edert yttrande anföres att det syntes Eder uppenbart att Wikman måste
ha insett att det genom hans anmälan till tävlingen uppstått tjänsteplikt för
honom att deltaga. Såsom skäl för denna Eder uppfattning anför Ni att,
ehuruväl Eder veterligt någon generell order om innebörden av dylik anmälan
icke utfärdats vid kåren, Wikman såsom stamanställd sedan längre tid
näppeligen kunde ha undgått att bliva underkunnig om vid kåren tillämpad
praxis att i sådana fall som det förevarande kårorder om deltagande
i tävling utfärdades först efter det tävlingen ägt rum. Vidare framhåller Ni
att Wikman tidigare — på hösten 1947 — deltagit i en tävling och i detta
fall först efteråt blivit skriftligen beordrad att deltaga. Det program, anför
Ni ytterligare, å vilket nu ifrågavarande tävling funnits upptagen och varav
framgått att tävlingen hade karaktär av tjänstgöring, hade å kåren funnits
anslaget å vederbörliga anslagstavlor, och skyldighet förelåge för personalen
att taga del av tjänsten berörande anslag.

Vad av Eder och Ahlström sålunda anförts utgör enligt min mening icke
tillfredsställande motivering för Eder ståndpunkt att anse Wikman ha blivit
beordrad att deltaga i den ifrågavarande tävlingen. Vid prövningen av
denna fråga är i första hand att uppmärksamma att deltagande i tävlingen

var beroende av frivillig anmälan. Detta förhållande borde, särskilt i betraktande
av att det icke var fråga om militär tjänstgöring i egentlig mening,
ha föranlett att vederbörande genom allmänt tillkännagivande eller enskilt
upplysts om att sådan anmälan medförde att den som anmält sig komme
att beordras till deltagande i den förestående tävlingen eller att anmälan
förpliktade därtill på samma sätt som om därom förelåge en order avseende
vanlig militär tjänstgöring. Vad B jämo till Wikman yttrade därom att
denne hade att lämna klart besked om han skulle deltaga eller ej torde icke
kunna anses ha innefattat nöjaktig upplysning i nyssnämnda hänseende.
Även vid anordnandet av tävlingar i civil regi torde vara vanligt att arrangörerna
äro angelägna att tillse att anmälda deltagare lämna bestämt besked
om att de ha för avsikt att infinna sig. Icke heller den omständigheten att
i tävlingsprogrammet angavs att ett flertal däri angivna tävlingar, däribland
den nu ifrågavarande, skulle utföras på tjänstetid och bekostas av
övningsanslaget torde ha innefattat något klargörande besked om att även
tävlingar som på sätt här varit fallet helt infölle å fritid skulle i fråga om
skyldighet för anmälda deltagare att infinna sig till och fullfölja tävlingen
vara att likställa med anbefalld tjänstgöring. Wikman har bestritt att order
om hans deltagande i den ifrågavarande tävlingen kunde anses ha förelegat
och han har icke innan straff ålades honom blivit närmare hörd beträffande
de omständigheter som i nu förevarande ärende av Eder och Ahlström
anförts såsom skäl för att han måste ha insett att han blivit under
tjänsteansvar skyldig att deltaga i tävlingen.

Av vad ovan anförts framgår att det enligt min mening kan i hög grad
ifrågasättas huruvida förutsättningar förelegat för åläggande av bestraffning
i förevarande fall. Att situationen blivit oklar i det hänseende som varit
av avgörande betydelse vid prövningen av bestraffningsärendet är enligt
vad av utredningen framgår helt att tillskriva brister i ordergivningen i
samband med anordnandet av den ifrågavarande tävlingen. Det hade uppenbarligen
icke varit förenat med någon svårighet eller olägenhet att på
förhand giva tillkänna att anmälan till deltagande i tävlingen — oavsett att
den var anordnad å tid som eljest utgjorde fritid — medförde skyldighet att
deltaga. Det är från rättssäkerhetens synpunkt icke tillfredsställande att i
ett bestraffningsärende utfylla en brist i ordergivningen av förevarande slag
genom icke oantastbara antaganden om hur situationen tett sig för den
förment felande.

Jag har härigenom velat giva Eder del av min ovan uttalade uppfattning
och förutsätter att erfarenheterna från ifrågavarande bestraffningsärende
föranleda Eder att tillse att i framdeles inträffande fall icke förekommer sådan
oklarhet i ordergivningen som här måste anses ha varit för handen.

7. Olämpligt uppträdande av officer mot underbefäl.

I en den 30 maj 1949 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren nr 109-5-45 J. T. Hulthén, Hälsinge flygflottilj, bland annat: Hösten
1948 hade kaptenen Nils Hellquist företagit persedelinspektion å den division
Hulthén tillhörde. Hellquist hade därvid uppträtt olämpligt mot Hulthén
framför trupp. Hulthén hade just framlämnat sina persedlar då Hellquist
observerat att Hulthén börjat anlägga mustasch. Hellquist hade uppmanat
Hulthén att raka sig, varvid Hulthén svarat att han vore nyputsad
och att han icke hade sett någon bestämmelse om att man icke finge ha
mustasch. Hellquist hade då sagt att det icke vore ett manligt skägg och
att det såge löjligt ut. Han hade rekommenderat Hulthén kronans grova
handduk som ett bra medel. Hulthén hade ansett sig förolämpad men hade
icke sagt någonting utan väntat att Hellquist skulle ge honom tillstånd att
ställa in sig i truppen, eftersom visitationen för Hulthéns del varit klar.
Hellquist hade i stället uppmanat Hultén att göra helt om och visa sina
kamrater hur löjlig mustaschen såge ut. Hulthén hade tvekat men ånyo
blivit uppmanad att vända sig om. Hellquist hade frågat vad Hulthén gjorde,
när Hellquist sade att han skulle vända sig om. Hulthén hade svarat att
han skulle vända sig om, men att han kunde klaga sedan. Då Hulthén därefter
vänt sig om, hade Hellquist frågat Hulthéns kamrater om de icke tyckte
att det såge löjligt ut med mustaschen, men ingen hade svarat. Hellquist
hade då vänt sig särskilt till furiren nr 17-5-47 Bengt Torsten Persson
med frågan: »Ser det inte löjligt ut, vad säger Persson?» Persson hade svarat
att han inte ville yttra sig om saken. Hellquist hade då i stället vänt sig
till en korpral Hägglund och frågat om inte han tyckte att det såge löjligt ut.
Hägglund hade svarat att han inte tyckte det utan ansåge det vara fint med
mustasch. Hulthén hade i detta sammanhang meddelat Hellquist, att han
ansåge sig förolämpad och att han skulle låta saken gå vidare. I korridoren
hade befunnit sig flera värnpliktiga som hört Hellquists yttranden. Hulthéns
kamrater hade senare framhållit att de tyckte att Hulthén inte skulle tolerera
Hellquists uppträdande. Hulthén hade tänkt igenom saken och kommit
till det resultatet, att Hellquist kanske inte menat så illa utan överilat sig,
varför Hulthén låtit saken bero. Då Hulthén emellertid vid flera senare tillfällen
observerat att Hellquist hyste ett visst agg till Hulthén, hade Hulthén
ånyo börjat överväga att anmäla händelsen. Sista gången Hulthén ansett sig
ha anledning konstatera en sådan inställning från Hellquists sida hade varit
i samband med att visst missförstånd uppkommit rörande behandlingen av
en av Hulthén i maj 1949 gjord ansökan om tjänstledighet.

Sedan skriften översänts till polismyndigheten i Söderhamn med anhållan
om fullständig utredning, inkom den 17 juni 1949 från stadsfiskalen i
Söderhamn protokoll över förhör med — förutom Hulthén och Hellquist —
sergeanten Bengt Lidén, furiren Persson, furiren nr 5162-1-45 Nils Sune
Nordman, furiren nr 29-4-48 Sven Olof Gran och flottiljläkaren Björn Hå -

kansson. Samtliga hörda hade — enligt stadsfiskalens uppgift i missivskrivelsen
till militieombudsmannen — förklarat att de hade mycket svagt minne
av vad som passerat vid ifrågavarande tillfälle.

Hulthén uppgav vid det med honom hållna förhöret bland annat: Ifrågavarande
persedelvisitation hade ägt rum i andra divisionens kasern i korridoren
en trappa upp. Visitationen, som endast omfattat stampersonalen
vid andra divisionen, hade tillgått så att samtliga fått gå fram — de hade
stått uppställda på ett led — och visa sina persedlar en i sänder efter upprop.
Hulthén önskade icke föra någon skadeståndstalan mot Hellquist, men
han yrkade att målet skulle handläggas inför domstol.

Hellquist anförde: Han vore sedan den 1 maj 1948 chef för andra divisionen
vid flottiljen. Omkring den 1 oktober 1948 hade Hulthén överflyttats
från tredje till andra divisionen. Hulthén hade emellertid endast tillhört
andra divisionen ur personalredovisningssynpunkt. Han hade aldrig haft sin
egentliga tjänstgöring förlagd till andra divisionen utan hade tjänstgjort
som hjälpreda åt en flygplanmästare på materielavdelningen. Anledningen
härtill vore att Hulthén icke kunde anförtros något ansvarsfullare arbete sedan
han råkat ut för ett nervsammanbrott, som Hellquist icke visste något
närmare om. Hellquist hade då detta inträffade tjänstgjort på Såtenäs. I
början av november 1948 hade flottiljchefen haft persedelinspektion med
flottiljens hela personal. Vid denna inspektion hade en del anmärkningar
gjorts mot vissa detaljer och samtliga divisionschefer hade därför beordrats
att hålla eftervisitation. Hellquist hade hållit denna eftervisitation några
dagar senare. Visitationen hade avsett endast de till divisionen hörande
furirerna och hade utförts på det sätt Hulthén uppgivit. När Hulthén
kommit fram, hade Hellquist observerat att Hulthén verkat orakad.
Han hade haft en del skäggstrån på överläppen, vilket icke sett vårdat ut
på en person i uniform. Någon mustasch i egentlig mening hade det absolut
icke varit. Hellquist hade sagt till Hulthén att han borde »raka bort det
där». Vad Hulthén svarat på detta kunde Hellquist ej erinra sig. Hellquist
hade därefter, sedan han beordrat Hulthén att vända sig mot kamraterna,
frågat dessa hur de tyckte att mustaschen såge ut. När Hellquist icke fått
något svar hade han utan att upprepa frågan vänt sig direkt till ett par av
Hulthéns kamrater. Vad dessa svarat kunde Hellquist icke direkt påminna
sig, men de hade i vart fall sagt något om att det icke vore fult. Det vore
möjligt att Hellquist sagt att det vore lämpligt med en grov handduk.
Hellquist kunde icke alls erinra sig att Hulthén tvekat, när Hellquist sagt
till honom att vända sig om och att det därvid fällts en del yttranden. När
Hulthén blivit uppropad, hade Hellquist varit av den uppfattningen att han
icke tidigare haft med Hulthén att göra. Detta vore ju helt naturligt, enär
Hulthén icke tjänstgjort under Hellquist. Det hade med säkerhet ej funnits
några värnpliktiga i korridoren under visitationen. Hellquist vore alltid
mycket noga med att se till att icke anmärka på någon inför denne underställd
personal. Hellquist hade icke haft någon som helst anledning att hysa
agg till Hulthén, som han aldrig haft något att göra med.

Lidén uppgav: Han hade den 16 november 1948 biträtt Hellquist med
persedelvisitation på andra divisionen. Visitationen hade avsett en grupp,
som uteslutande bestått av stampersonal. Samtliga hade stått uppställda på
ett led och hade fått lämna fram sina persedlar en efter en. Hulthén hade
blivit föremål för ovanligt många anmärkningar, vilket icke varit ovanligt
för honom. Han hade av Hellquist fått en tillsägelse att något förbättra sin
persedelvård. Hellquist brukade vid visitationer av detta slag också ägna
någon uppmärksamhet åt den personliga vården såsom hårklippning, rakning
m. in. och giva tillsägelser härom. Vid detta tillfälle hade Hulthén börjat
anlägga mustascher, vilka enligt Lidéns uppfattning sett en smula »roliga»
ut. När det varit Hulthéns tur att komma fram, hade Hellquist frågat
honom om han tyckte att mustaschen vore vacker. Hulthén hade svarat jakande.
Hellquist hade då framställt samma fråga först till hela gruppen men
ej fått något svar och därefter till ett par av furirerna. Vad dessa svarat
kunde Lidén ej med säkerhet påminna sig, men han trodde att två svarat
att de ej tyckte, att mustaschen vore vacker. En av de tillfrågade, korpralen
Hägglund, hade emellertid förklarat, att enligt hans mening mustaschen
vore vacker. Hägglund hade själv burit mustascher vid tillfället. Lidén kunde
icke erinra sig att Hulthén fått någon särskild order att göra helt om.
Hulthén hade emellertid vid ett tillfälle stått vänd mot truppen. Lidén hade
ej lagt märke till några andra än Hulthéns kamrater i korridoren. Lidén
hade uppfattat det hela som en ren bagatell, varför han ej lagt det så mycket
på minnet. Hulthén vore enligt hans mening en hygglig pojke men ytterligt
känslig. Han hade hösten 1948 vårdats på flottiljens sjukhus för en
nervåkomma.

Persson berättade: Han hade varit närvarande vid visitationen. När Hulthén
kommit fram hade Hellquist frågat, om Hulthén tyckte, att hans mustasch
vore vacker. Persson kunde ej erinra sig vad Hulthén svarat. Hellquist
hade därefter kommenderat Hulthén att göra helt om, men denne hade
dröjt med att utföra ordern. Hellquist hade då frågat Hulthén, vad denne
gjorde, när Hellquist sade åt honom att vända sig om. »Då vänder jag mig
om», hade Hulthén svarat, men samtidigt yttrat något om att han skulle
låta höra av sig senare. £edan Hulthén vänt sig om hade Hellquist frågat
hela gruppen, vad de tyckte om mustaschen. Ingen hade lämnat något svar.
Hellquist hade då frågat korpralen Hägglund, som svarat att han tyckte att
mustaschen vore vacker. Därefter hade Persson fått samma fråga. Persson
hade svarat att han icke kunde yttra sig i saken. Hellquist hade rekommenderat
Hulthén att använda en av kronans grova handdukar. Hellquists ton
vid tillfället hade varit en smula irriterad men ej hård eller elak. Hulthén
hade mycket svårt att anpassa sig. Han vore en smula »egen» av sig men
snäll och hygglig samt duktig som mekaniker. Persson hade känt honom
sedan år 1944.

Nordman meddelade att även han varit närvarande vid persedelvisitationen
och berättade om vad som därvid förekommit i stort sett lika med Lidén
och Persson samt tilläde: Hellquist hade också sagt något om att Hul -

théns mustasch ej såge manlig ut. Hellquist hade i början använt helt vanlig
ton men hade så småningom under samtalet med Hulthén blivit en smula
ironisk. Det vore icke ovanligt att befäl gjorde anmärkningar på hårklippning
o. s. v. men knappast på det sätt som skett vid tillfället. Hulthén vore
synnerligen känslig av sig och brukade taga illa vid sig av minsta anmärkning.

Gran förmälde att han varit närvarande vid visitationen samt berättade
om händelseförloppet i huvudsak lika med Lidén och Persson med följande
tillägg: Hulthén hade haft många anmärkningar på sina persedlar. Även Gran
hade blivit tillfrågad vad han tyckte om Hulthéns mustasch och hade därvid
svarat, att han ansåge det vara Hulthéns ensak. Hellquist hade frågat
Hulthén om han någon gång försökt med en grov handduk. Hulthén vore
känd för att vara mycket känslig av sig. Enligt Grans uppfattning måste det
inträffade ha varit pinsamt för honom.

Håkansson upplyste: Hulthén hade under omkring fjorton dagar i juni
1948 vårdats på flottiljens sjukhus för sömnlöshet och deprimerat sinnestillstånd.
Håkansson hade låtit Hulthén undersökas av en »psykiatrisk konsult»
och denne hade givit vissa råd angående Hulthéns vård. Hulthén vore
enligt Håkanssons mening överdrivet känslig.

I anledning av yttrandena om Hulthéns nervsjukdom uppgav Hellquist
ytterligare: Han hade icke vid tidpunkten för visitationen känt till att Hulthén
vore så ytterst känslig. Han hade endast hört talas om att Hulthén råkat
ut för något nervsammanbrott och att detta berott på överansträngning
under eskaderövningar.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 31 januari 1950 till chefen för Hälsinge flygflottilj följande.

Enligt tjänstereglementet för krigsmakten skall chef i sitt uppträdande
vara ett gott föredöme. Han skall förhålla sig värdigt och grannlaga mot underställda
samt söka vinna deras förtroende och aktning. Rättelse och kritik
skall av honom meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes värdighet
och anseende icke nedsättas.

I nu nämnda hänseenden har Hellquist brustit. Utredningen giver vid handen
att Hellquist vid ifrågavarande tillfälle gentemot Hulthén uppträtt överlägset
och sårande genom att på ett för Hulthéns självkänsla stötande sätt
förlöjliga honom inför hans kamrater. Hellquist har därvid icke varit ett
gott föredöme för övriga närvarande. I viss mån försvårande är att Hellquist
enligt vad han själv vidgått känt till att Hulthén tidigare varit nervsjuk.

Ehuru anmärkning sålunda kan göras mot Hedquists uppträdande, finner
jag mig dock kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda
med uttalande tillika av den förväntan att Hellquist framdeles noga aktgiver
på vad som åligger honom i hans uppträdande gentemot underordnade.

Hellquist och Hulthén skulle erhålla del av skrivelsen.

8. Fråga om förfarandet vid verkställighet av arreststraff då den som skall
undergå straffet vid tiden för straffverkställigheten icke är tjänstgörings skyldig

vid krigsmakten.

Vid militieombudsmannens inspektion av Signalregementet den 21 april
1949 antecknades att genom beslut av regementschefen den 8 mars 1949 furiren
nr 5098-1-46 Söderberg jämlikt 26 kap. 1 § strafflagen för lydnadsbrott
ålagts disciplinstraff av arrest sex dagar. Sedan Söderberg fullföljt talan
mot beslutet hade Södra Roslags domsagas häradsrätt i beslut den 8 april
1949 ej funnit skäl att göra ändring i regementschefens beslut.

Vid disciplinmålsprotokollet fanns fogat en den 11 april 1949 dagtecknad
av regementsstabschefen, överstelöjtnanten N. Jetzel, enligt order undertecknad
skrivelse till f. d. furiren Söderberg. I skrivelsen meddelades att, sedan
häradsrätten icke funnit skäl göra ändring i överklagade beslutet, det Söderberg
ålagda disciplinstraffet skulle gå i verkställighet och att Söderberg
för den skull inbeordrades till Signalregementet den 11 april 1949 med anmälan
till dagofficeren senast klockan 1730 för undergående av straffet.
Å skrivelsen hade tecknats »Sthlm 61 u/4 1949. Kvitteras: Sven-Göte Söderberg».
Straffet hade verkställts under tiden den 11—den 17 april 1949.

Vid inspektionen upplystes av vederbörande expeditionsunderofficer att
Söderberg innan häradsrättens beslut i saken meddelats slutat sin tjänstgöring
vid regementet samt att Söderberg vid delgivningen av skrivelsen av den
11 april 1949 tillfälligt uppehållit sig inom förläggningsområdet. Det meddelades
även att Söderberg under tiden för straffverkställigheten tillerkänts
lön men att på grund av stadgandet i 4 § tredje stycket lagen om disciplinstraff
för krigsmän hela lönebeloppet innehållits.

Sedan Jetzel anmodats uppgiva varå han stödde sin befogenhet att inbeordra
Söderberg till tjänstgöring, anförde Jetzel i inkommet yttrande: Söderberg
hade slutat sin tjänst vid regementet dén 31 mars 1949. Då Jetzel
erhållit vetskap om att Söderberg, som därefter varit svåranträffbar, den
11 april 1949 vistades inom regementets område, hade Jetzel ringt upp landsfiskalen
Nyqvist i Solna och meddelat honom alt Söderberg funnes inom
området samt frågat om Jetzel finge delgiva Söderberg häradsrättens beslut
ävensom överenskomma med Söderberg om tid för straffets verkställande.
Detta hade medgivits av landsfiskalen. Söderberg hade ombetts komma till
regementsstabsexpeditionen och sedan Söderberg infunnit sig där hade han
blivit delgiven beslutet. Söderberg hade med hänsyn till att han erhållit
plats vid Stockholms spårvägar ansett det förmånligt alt snarast möjligt
avtjäna straffet. Överenskommelse hade därför träffats att straffet skulle
verkställas med början samma dag klockan 1730, varå kvitto tagits. Söderberg
hade därefter gått hem och hämtat erforderliga toalettartiklar m. m.
Jetzel hade ånyo ringt Nyqvist och meddelat honom tidpunkten för straffets
verkställande. Således hade Jetzel i ärendet helt handlat i samförstånd
med Nyqvist och Söderberg själv. Söderberg kvarslode såsom värnpliktig
furir till och med den 31 december 1952.

Efter det militieombudsmannen anhållit om upplysning på vilka grunder
Söderberg tillerkänts lön under strafftiden, anförde regementschefen i avgivet
yttrande: När straffet ådömdes hade Söderberg varit anställd såsom
furir på aktiv stat. Jämlikt regementsorder hade han erhållit avsked från
och med den 1 april 1949 samt från och med samma dag förordnats till
värnpliktig furir. Under straffets avtjänande hade han icke erhållit vare
sig någon lön som furir på aktiv stat, emedan denna anställningsform för
hans del då upphört, eller såsom dåmera värnpliktig furir något penningbidrag
enligt 1945 års kungörelse om värnpliktsavlöning. Det för Söderberg
i sistnämnda egenskap utgående penningbidraget å tre kronor per dag, eller
för strafftiden tillhopa 18 kronor, hade betraktats såsom innehållet enligt
4 § disciplinlagen.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 21 januari 1950 till regementschefen
följande.

I 40 § rättsvårdskungörelsen stadgas bland annat att, om den som skall
undergå arreststraff vid tiden för verkställigheten icke vistas vid avdelning
av krigsmakten, länsstyrelsen eller polischefen i orten skall, efter därom
gjord framställning, ombesörja vederbörandes överlämnande till föreståndaren
för militärhäktet; anses fara för avvikande ej föreligga, må den som
skall undergå straffet föreläggas att inställa sig hos föreståndaren. Tydligt
är att med sistnämnda bestämmelse avses föreläggande icke av militär myndighet
utan av länsstyrelse eller polischef. Någon befogenhet för militär
myndighet att sedan värnpliktigs tjänstgöringsskyldighet upphört beordra
vederbörande att inställa sig för att undergå straff förefinnes ej.

Jetzels ovan omförmälda skrivelse till Söderberg innehöll bland annat att
Söderberg inbeordrades till regementet för avtjänande av straffet. Denna
avfattning av skrivelsen giver närmast vid handen att det icke för Jetzel stått
klart att Söderberg ej kunnat för nämnda ändamål av militär myndighet
beordras till inställelse. Skrivelsen i fråga har emellertid icke kommit till
användning på sådant sätt att Söderberg av densamma föranletts att inställa
sig vid förbandet. Utredningen visar nämligen att Söderberg, efter
det han avgått från sin tjänst såsom furir på aktiv stat, den 11 april 1949
redan innan han erhöll del av skrivelsen tillfälligt uppehöll sig vid förbandet
och därvid överenskom med Jetzel att samma dag i militärhäktet vid
förbandet börja undergå det Söderberg ådömda arreststraffet. Mot Jetzels
förfarande att på sätt skedde träffa överenskommelse med Söderberg om
straffets verkställande är icke i och för sig något att erinra. Då fråga är
om verkställighet av arreststraff som ålagts någon som vid tiden för straffverkställigheten
icke längre är tjänstgöringsskyldig, torde det tvärtom för
undvikande av onödig omgång understundom vara lämpligt att, innan till
länsstyrelse eller polismyndighet göres i 40 § rättsvårdskungörelsen avsedd
framställning om vederbörandes inställande vid militärhäktet, den militäre
chef som har att befordra straffet till verkställighet hos den dömde förhör

sig huruvida denne vill utfästa sig att å viss angiven tid självmant inställa
sig för undergående av straffet. En dylik hänvändelse måste emellertid
göras i sådan form att därav klart framgår att det icke är fråga om någon
order. Det kan vara lämpligt att hänvändelsen i regel sker skriftligen.
—- Någon anledning för Jetzel att på sätt som skedde av landsfiskalen inhämta
medgivande till straffets verkställande i förekommen ordning har
icke förelegat. Verkställigheten av disciplinstraff ankommer, som framgår
av 10 § lagen om disciplinstraff för krigsmän, alltid på militär myndighet,
därvid dock på sätt nyss angivits biträde av civil myndighet kan anlitas för
vederbörandes inställande för undergående av straffet. Givet är att, därest
i en sådan situation som den förevarande tidigare gjorts framställning hos
civil myndighet om sådant biträde, framställningen omedelbart bör återkallas
sedan frågan om straffverkställigheten blivit på nu angivet sätt
ordnad.

Av Edert yttrande i ärendet framgår att det för den tid Söderberg för
straffets avtjänande vistats vid förbandet ansetts böra gottskrivas honom
det penningbidrag å tre kronor om dagen, som enligt 1945 års kungörelse
om värnpliktsavlöning under anbefalld tjänstgöring tillkommer värnpliktig
furir, men att med tillämpning av 4 § disciplinlagen och 13 § nämnda kungörelse
delta penningbidrag i sin helhet innehållits. Ett sådant förfarande
har icke stöd i gällande författningar. Under den tid Söderberg vistades vid
förbandet för undergående av straffet förelåg för honom icke någon tjänstgöringsskyldighet
och vid sådant förhållande kunde över huvud taget fråga
icke uppkomma om tillämpning av vare sig 1945 års kungörelse om värnpliktsavlöning
eller stadgandet i 4 § disciplinlagen om löneavdrag under
strafftid. Det må i detta sammanhang anmärkas, att föreskriften i 42 §
rättsvårdskungörelsen att den som undergår arreststraff skall erhålla mat
och dryck i enlighet med vad som tillkommer meniga icke har något samband
med straffarrestantens avlöningsförhållanden. Portion till straffarrestant
skall nämligen under alla förhållanden tillhandahållas utan ersättning
(jfr Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1949, avd. A s. 2 och Tjänstemeddelanden
rörande sjöförsvaret 1949, avd. A s. 36).

Jag vidtager ej vidare åtgärd i ärendet.

Jetzel skulle erhålla del av skrivelsen.

9. Militärt brottmål, där kronan är målsägande och den genom brottet uppkomna
förlusten eller skadan överstiger 200 kronor, skall hänskjutas till
åklagaren även för det fall att vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare
finner att skadan eller förlusten bör avskrivas. 1

1 en till militieombudsmannen den 17 januari 1950 inkommen skrivelse
anförde chefen för Bergslagens artilleriregemente, översten Axel Philipson,
följande: I 60 § militär rättegångslag föreskreves att, därest ansvarsfråga
mot krigsman prövades i disciplinmål, ersättningsskyldighet finge åläggas

7 -508050. Militieombudsmctnnens umbetsberättelse.

i samma mål. Bestraffningsberättigad befälhavare hade emellertid enligt
58 § samma lag icke rätt att ålägga dylik ersättningsskyldighet, därest förlusten
eller skadan överstege 200 kronor. Enligt 19 § i militär rättsvårdskungörelse
ägde den bestraffningsberättigade tillika besluta att, därest
kronan borde vidkännas förlusten, densamma skulle avskrivas om beloppet
icke överstege 500 kronor. I de uti 60 § militär rättegångslag omförmälda
fallen torde synnerligt ofta vederbörande befälhavare finna att den
ersättningsskyldige gjort sig förfallen till ansvar. Även om vederbörande
befattningshavare funne att straffet uppenbarligen ej komme att överstiga
arrest i 15 dagar, syntes han på grund av stadgandet i 58 § i sistnämnda
lag icke vara berättigad handlägga målet, därest ersättningsskyldigheten
överstege 200 kronor. För det fall att vederbörande beslraffningsberättigade
befattningshavare jämlikt 19 § militär rättsvårdskungörelse funne avskrivning
böra ske förelåge väl i allmänhet icke sådana omständigheter att
straffansvar borde utkrävas. Emellertid läte det sig väl tänkas, att en krigsman
i samband med skadans uppkomst gjort sig skyldig till förseelse utan
att densamma stode i sådant sammanhang till skadan eller förlusten, att
förseelsen borde lämnas obeivrad. Beslötes ej avskrivning av förlusten eller
skadan skulle jämlikt 20 § i ovannämnda kungörelse ärendet, därest ersättningsskyldighet
som i 10 kap. militär rättegångslag omförmäldes icke
ålades vederbörande, hänskjutas till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.
För den händelse det ersättningsbelopp som skulle utdömas
överstege 200 kronor eller det belopp som skulle avskrivas överstege 500
kronor och vederbörande befattningshavare funne att den i första hand
ansvarige tillika borde ådömas disciplinstraff av arrest under 15 dagar,
borde enligt Philipsons förmenande ärendet under åberopande av 22 §
första stycket punkt 6 militär rättegångslag hänskjutas till vederbörande
åklagare, i vilket fall åklagaren borde i god tid underrätta den centrala
förvaltningsmyndigheten om dagen för målets behandling vid rätten. Därest
denna tolkning av lagen kunde anses riktig, hade detta icke vunnit klart
och otvetydigt uttryck vare sig i lagtexten eller i lämnade tillämpningsföreskrifter.
Philipson hemställde därför om besked huruvida hans tolkning
vore riktig.

Militieombudsmannen infordrade i ärendet yttrande från försvarets civilförvaltning,
som därvid anförde följande: Den av Philipson förfäktade
uppfattningen, att ärende angående skada å eller förlust av kronans egendom,
då fråga tillika vore om straffansvar, borde i angivna fall överlämnas
till vederbörande åklagare syntes riktig med hänsyn till innehållet i 10 §
punkt 3 militär rättegångslag, vilket lagrum torde ha förbisetts. Det av
Philipson åberopade stadgandet i 22 § första stycket punkt 6 samma lag
torde däremot icke ha avseende å de fall, om vilka här vore fråga. I anslutning
härtill ville civilförvaltningen framhålla, att fall, då vederbörande
funnes förskylla disciplinstraff under det att den skada eller förlust, som
föranlett undersökningen, ansåges böra avskrivas, i praktiken torde visa sig
synnerligen sällsynta, även om sådana fall kunde tänkas undantagsvis upp -

komma. Innebörden av 10 § punkt 3 militär rättegångslag torde dock få
anses vara den, att mål av ifrågavarande slag skulle överlämnas till vederbörande
åklagare så snart värdet av skada eller förlust överstege 200 kronor.
Det torde nämligen få anses riktigast, att i ett sådant fall jämväl ersättningsfrågan
alltid prövades av domstol och att regementschef icke toge
ställning till spörsmålet, huruvida skadan eller förlusten borde avskrivas.
Beträffande åklagares skyldighet att underrätta vederbörlig central förvaltningsmyndighet
syntes klara bestämmelser saknas. Dylik underrättelse
skulle givetvis enligt sakens natur ske i alla större mål. Därest emellertid
åklagare ville utföra kronans målsägandetalan i mål, som avsåge skador
och förluster till lägre värde, torde från central myndighets sida icke föreligga
något hinder för honom att utföra denna talan utan att i förväg underrätta
myndigheten, vilken, därest belopp överstigande 500 kronor utdömdes,
enligt bestämmelserna i av civilförvaltningen utfärdade Föreskrifter
och anvisningar angående förfarandet vid krigsmakten, då egendom
gått förlorad eller skadats, från förbandet alltid erhölle avskrift av
domen för bevakande. Civilförvaltningen ville emellertid icke uttala någon
bestämd uppfattning i denna fråga, vilken syntes vara i viss mån svävande.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 21 juni 1950 till Philipson följande.

Enligt 10 § punkt 3 militär rättegångslag må straff ej åläggas i disciplinmål
om kronan är målsägande och ersättningsskyldighet för den genom
brottet uppkomna förlusten eller skadan ej må åläggas i sådant mål,
vilket jämlikt 58 § samma lag är fallet såframt den förlust eller skada
som skall ersättas överstiger 200 kronor. I dylikt fall skall på grund av
stadgandet i 22 § första stycket punkt 2 (ej punkt 6) målet hänskjutas till
åklagaren. I likhet med civilförvaltningen finner jag att mål av ifrågavarande
slag där värdet av skadan eller förlusten överstiger 200 kronor böra
hänskjutas till åklagaren även för det fall att vederbörande bestraffningsberättigade
befattningshavare anser att skadan eller förlusten bör avskrivas.

Frågan om åklagarens skyldighet att i dylikt fall förbereda och utföra
kronans ersättningstalan regleras genom stadgandet i 22 kap. 2 § rättegångsbalken.
Erinran om åklagarens skyldigheter härutinnan har även
gjorts i ovan omförmälda av civilförvaltningen utfärdade anvisningar.
Åklagaren är på grund av nämnda stadgande i rättegångsbalken skyldig att
i samband med åtalet förbereda och utföra även kronans ersättningstalan,
om det kan ske utan olägenhet och anspråket ej finnes obefogat. Åklagaren
har att själv pröva om dessa förutsättningar för förberedande och utförande
av ersättningstalan genom åklagarens försorg föreligga. Där han finner
så icke vara fallet, torde det åligga honom att underrätta vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet härom.

Jag företager icke vidare åtgärd i ärendet.

100

10. Fråga om utbetalande av rättegångskostnadsersättning, som av domstol
tillerkänts den som för talan mot militär befattningshavares beslut i

ersättningsmål.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 6 september 1950 till
Stockholms rådhusrätt följande.

Sedan värnpliktige nr 1459-20-49 Stig Roland Törnblom i en till militieombudsmannen
den 15 februari 1950 inkommen skrift begärt militieombudsmannens
bistånd för utbekommande av ersättning för rättegångskostnad
i överklagat ersättningsmål, verkställdes genom militieombudsmannens
försorg utredning i saken. Härav framgår följande.

Chefen för Vaxholms kustartilleriregemente förpliktade genom beslut
den 6 oktober 1949 Törnblom att ersätta kronan med elva kronor 75 öre
för en krigsmakten tillhörig till Törnblom för begagnande utlämnad bajonett.
Med anledning av fullföljd talan mot nämnda beslut befriade Stockholms
rådhusrätt genom beslut den 8 december 1949 Törnblom från honom
ålagd ersättningsskyldighet samt föreskrev att kronan skulle ersätta Törnblom
hans rättegångskostnad i målet med nio kronor. För utfående av
sistnämnda belopp hade Törnblom, enligt vad som uppgivits, per telefon
hänvänt sig till rådhusrätten, till regementet samt till advokatfiskalen vid
försvarets civilförvaltning, varifrån han hänvisats till »fyra olika instanser».
Av den »instans», som Törnblom sist förfrågat sig hos, hade han
uppmanats att ånyo vända sig till rådhusrätten. Av sekreteraren Nils Edwall
i rådhusrätten hade Törnblom tillråtts att hos militieombudsmannen
anhålla om uppgift å den myndighet, som kunde ha att å kronans vägnar
utanordna beloppet.

Handlingarna i ärendet överlämnades av militieombudsmannen med
skrivelse den 20 februari 1950 till civilförvaltningen för den åtgärd för beloppets
utanordnande till Törnblom som ankomme på civilförvaltningen.
Därvid begärdes tillika civilförvaltningens yttrande dels med anledning av
vad som uppgivits om tidigare hänvändelse i saken till civilförvaltningen,
dels ock angående vilken ordning som tillämpades för utbetalande av ersättningar
av här ifrågavarande slag, varvid bland annat borde framgå huruvida
utbetalning även kunde ske vid vederbörande förband.

Civilförvaltningen — som den 21 februari 1950 under hand meddelat att
beloppet av civilförvaltningen samma dag medelst postanvisning utbetalats
till Törnblom —- anförde i ett den 11 mars 1950 inkommet yttrande: Vad
beträffade Törnbloms tidigare hänvändelse till civilförvaltningen, hade advokatfiskalen
hos ämbetsverket bestämt uppgivit, att han icke mottagit någon
förfrågan i ärendet. Ej heller hade det kunnat utrönas, huruvida annan
befattningshavare inom advokatfiskalskontoret mottagit dylik förfrågan.
Civilförvaltningen hade i cirkulärskrivelse den 11 oktober 1949 genom
Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret, Tjänstemeddelanden rörande
sjöförsvaret och Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet utfärdat anvisningar

101

beträffande ersättning i vissa fall för inställelse i militära mål vid domstol.
I denna hade dock ej lämnats anvisningar för sådana fall som här avsåges
och med vilka civilförvaltningen då ej ansett sig behöva räkna. Med hänsyn
till vad som förevarit hade civilförvaltningen funnit påkallat att bemyndiga
vederbörande kassaavdelningar att utbetala ersättning, som av
domstol tillerkändes den som jämlikt 64 § militär rättegångslag förde talan
mot militär befattningshavares beslut i ersättningsmål. Föreskrift härom
hade den 28 februari 1950 utfärdats genom cirkulärskrivelse i ovannämnda
tjänstemeddelanden och ekonomiska föreskrifter.

Angående vad sålunda förekommit har jag härigenom velat underrätta
rådhusrätten.

Jag företager icke vidare åtgärd i ärendet.

11. Fråga om innebörden av föreskriften i militär rättegångslag att ålagd
tillrättavisning omedelbart skall gå i verkställighet.

Vid militieombudsmannens inspektion den 15 maj 1950 av Göteborgs
luftvärnskår antecknades i protokollet bland annat följande. I närvaro av
samtliga batterichefer och batteriadjutanter genoingingos en del olika spörsmål
angående tillrättavisningsförteckningarnas förande. Härvid framställdes
med anledning av stadgandet i 69 § militär rättegångslag, att ålagd tillrättavisning
omedelbart skall gå i verkställighet, från batterichefernas sida
förfrågan huruvida det kunde anses stå i strid med detta stadgande att en
person t. ex. i början av veckan meddelades tillrättavisning i form av åläggande
att påföljande lördag och söndag fullgöra viss vakttjänst.

Det tillsades att besked härom senare skulle meddelas.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 5 september 1950 till chefen
för Göteborgs luftvärnskår följande.

Av förarbetena till 69 § militär rättegångslag framgår att man ansett det
angeläget att verkställighet av ålagd tillrättavisning skyndsamt kommer
till stånd. I propositionen till nämnda lag (1948 nr 216 s. 178) påpekas sålunda
att om verkställigheten skulle anstå i avbidan på begärd omprövning,
syftet med tillrättavisningarna i väsentlig mån skulle förfelas, samt
att därför i förslaget upptagits föreskrift att ålagd tillrättavisning skall gå
i verkställighet omedelbart.

I den av hovrättsassessorn S. Dennemark utarbetade promemorian angående
den nya militära straff- och processlagstiftningen (s. 28) framhålles att
föreskriften om omedelbar verkställighet av ålagd tillrättavisning innebär
att, om någon å exempelvis en onsdag meddelas tillrättavisning i form av
utcgångsförbud under två dagar, verkställigheten skall påbörjas omedelbart
och icke får uppskjutas till lördag och söndag i syfte att drabba den felande
hårdare.

102

Vad av Dennemark sålunda uttalats anser jag vara riktigt. I enlighet härmed
samt på grund av nyssnämnda uttalande i förarbetena har föreskriften
om omedelbar verkställighet av ålagd tillrättavisning betydelse icke
endast med hänsyn till effektiviteten av den meddelade tillrättavisningen
utan även till förhindrande av att tiden för verkställande av tillrättavisning
bestämmes på ett sådant sätt att härigenom åstadkommes en av lagstiftaren
icke avsedd skärpning av tillrättavisningen. Att i fråga om en i
början av en vecka meddelad tillrättavisning i form av åläggande att under
två dagar fullgöra viss vakttjänst angående verkställigheten föreskriva att
denna skall ske påföljande lördag och söndag måste med hänsyn till det
intrång som härigenom göres å vederbörandes veckoslutsledighet uppfattas
såsom en väsentlig skärpning av tillrättavisningen. Därest den förseelse
för vilken tillrättavisning meddelas är av så grov beskaffenhet att det anses
lämpligt att verkställigheten av extratjänst pågår t. ex. även lördag och
söndag står givetvis den möjligheten till buds att, om beslutet meddelas
å en onsdag, giva vederbörande fem dagars extratjänst. Så får dock givetvis
endast ske om förseelsen i och för sig motiverar en så sträng tillrättavisning
som fem dagars extratjänst innebär.

12. Fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare och
polismyndigheter av militära brottmål.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 5 april 1950 till riksåklagaren.

Uti ett här anhängigt ärende avseende frågan huruvida tillbörlig snabbhet
från åklagare- och polismyndigheters sida iakttagits vid handläggningen
av militära mål ha åtskilliga militäråklagare i sina remissyttranden även berört
frågan huruvida de militära målen från dessa myndigheters sida givits
eller böra givas förtursbehandling.

Endast stadsfiskalen i Luleå uttalar sig i denna fråga helt negativt i det
han, utan närmare motivering, förklarar att de militära målen icke kunna
erhålla någon särställning i förhållande till övriga brottmålsärenden. Förste
stadsfiskalen i Malmö påpekar att han alltid då ärende rörande militärt
brott överlämnas till poliskammaren för utredning anhåller om skyndsam
behandling. Stadsfiskalen i Karlstad meddelar att order givits å kriminalavdelningen
om förtur åt militär ärendena och att denna order såvitt möjligt
följts. Stadsfiskalen i Kristinehamn uttalar att militärmålen där i regel behandlats
med förtursrätt. Stadsfiskalen i Boden framhåller att det för upprätthållande
av disciplinen inom krigsmakten är av stor betydelse att de
militära målen handläggas snabbt samt att han därför gjort allt vad han
kunnat för att giva dessa mål prioritet. Motsvarande förhållande synes gälla
i fråga om handläggningen av militärmålen i Karlskrona. Stadsfiskalen där
anför härom bland annat: Dessa mål behandlas i regel med förtursrätt, beroende
därpå att i varje fall bland personal tillhörande flottan byte av kom -

103

menderingar rätt ofta förekommer. I görligaste mån måste därför målen
från flottan handläggas medan de misstänkta befinna sig i Karlskrona.
Givetvis kan det stundom icke undvikas att en eller annan hinner lämna
orten — han kommenderas t. ex. till örlogsstationen i Stockholm eller Göteborg
innan målet hunnit utsättas till huvudförhandling. I åtskilliga dylika
fall har det ansetts lämpligare att — även om detta föranleder någon tidsutdräkt
— behålla målen vid Karlskrona rådhusrätt än att överföra dem till
annan domstol, varigenom belastningen därstädes skulle ökas. Dessvärre
bliva nog övriga brottmål i viss mån åsidosatta till förmån för militärmålen
och i regel kunna åtminstone för stadsfiskalens vidkommande övriga arbetsuppgifter,
för hans del bestående i poliskammar- och civilförsvarsgöromål,
behandlas först i andra hand, vilket i längden knappast torde vara
tillfredsställande. — Landsfiskalen i Eksjö uppgiver att mellankommande
spanings- och utredningsarbeten av särskild betydelse föranlett att militärmålen
stundom icke kunnat bliva föremål för omedelbar behandling. I Linköping
behandlas de militära målen av kriminalpolisen alltid med »viss»
förtursrätt. I Uppsala synas de militära målen erhålla förtursbehandling
endast om vederbörande förbandschef det begär. Militäråklagaren i Skövde
rekommenderar att militära mål som avse lydnadsbrott och andra
brott, som beröra den militära disciplinen, av såväl polismän som verkställa
utredning som av åklagaren handläggas med förtursrätt framför
övriga militära och »civila» brottmål. Stadsfiskalen i Borås ifrågasätter
såsom tänkbar anordning för ernående av snabbare handläggning av de
militära ärendena att föreskrift meddelas om att sådana ärenden skola
handläggas med förtursrätt och jämväl bliva med förtursrätt framför övriga
ärenden föremål för kriminalpolisens utredning. Stadsfiskalen i Nyköping
framhåller att snabbare handläggning av militära mål endast torde
vara påkallad i fall, där förseelsen begåtts av värnpliktiga. Dessa ärenden
böra givetvis avgöras före utryckningsdagen; när sådant ärende hänskjutes
till åklagaren bör angivas vederbörandes utryckningsdag.

Någon föreskrift, varav direkt framgår att i fråga om militära mål i
allmänhet från åklagares och polismyndigheters sida skall vid handläggningen
iakttagas särskild skyndsamhet, har icke meddelats. Att så förutsatts
skola ske torde emellertid framgå av åtskilliga stadganden i ''militär
rättegångslag. Härvid bortses från de bestämmelser i 31—34 samt 85 och
86 §§ nämnda lag, varigenom lämnats föreskrifter för handläggningen i fall
där förvarsarrest ålagts. Om hållande av militärförhör stadgas i 24 § att
sådant skall äga rum så snart ske kan. När i disciplinär ordning ålagts arreststraff,
gäller enligt 43 § en klagotid på allenast två dagar och verkställighet
av domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall
jämlikt 91 §, där domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder
av att domen eller beslutet ej vunnit laga kraft. Om handläggningen av
klagomål som anförts över beslut i disciplinmål stadgas i 47—49 §§ hland
annat att i rätt tid inkommen fullföljdsinlaga jämte protokoll och övriga

104

handlingar i målet utan dröjsmål skall översändas till åklagaren, som så
snart ske kan i erforderliga delar skall fullständiga utredningen samt därefter
skyndsamt till rätten insända handlingarna. — Den väsentliga anledningen
till att i militär rättegångslag i olika sammanhang understrukits
kravet på snabbhet i handläggningen av militära mål torde vara hänsyn till
disciplinen inom krigsmakten. I några lagrum har detta kommit till tydligt
uttryck. Enligt 22 § skall militärt mål av bestraffningsberättigad befattningshavare
genast hänskjutas till åklagaren, om civil myndighet har att verkställa
utredning angående annat brott, som den misstänkte antages ha begått,
men enligt föreskrift i samma lagrum skall detta gälla endast under
förutsättning att ej genom målets hänskjutande vållas uppskov, som är
till avsevärt men för krigslydnaden. Vidare stadgas i 88 § i fråga om domstols
handläggning att där det med hänsyn till disciplinens upprätthållande
eller eljest finnes vara av vikt att målet skyndsamt avgöres särskilt
sammanträde om så erfordras skall utsättas att hållas så snart det lämpligen
kan ske.

Behovet av snabbhet i den militära rättsskipningen underströks även i
olika sammanhang i förarbetena till den nya lagstiftningen. Föreningen Sveriges
krigsdomare och auditörer framhöll att det i fråga om de militära
målen, såsom allmänt vore erkänt, gällde att snabbheten vore av synnerligen
stor betydelse för upprätthållande av disciplinen inom krigsmakten
(prop. 1948: 216 s. 56). Häradshövdingeföreningen uttalade beträffande frågan
huruvida häradsrätterna borde tagas i anspråk för militär rättsskipning,
att det gällde att mot varandra avväga två olika intressen, nämligen å
ena sidan hänsynen till såväl nämndemännens som kanslipersonalens behov
av viss sammanhängande ledighet under sommartid samt, å den andra,
den militära organisationens lika uppenbara behov av domstolssammanträden
även under denna tid (prop. s. 63). Med anledning av att vissa remissinstanser
hävdat den uppfattningen, att den militära rättsskipningen icke
kunde ske med samma snabbhet och smidighet vid allmänna domstolar som
vid särskilda för ändamålet inrättade specialdomstolar, framhöll departementschefen
att han till fullo beaktade betydelsen ur disciplinär synpunkt
av en snabb handläggning men att han räknade med att detta intresse skulle
kunna tillgodoses även om rättsskipningen i militära mål överflyttades till
de allmänna domstolarna. I motiveringen till 88 § anförde han i detta avseende
närmare att i fråga om rådhusrätterna, som sammanträdde varje
vecka, farhågorna för att den militära rättsskipningen icke skulle kunna
ske med samma snabbhet som vid specialdomstolar icke ägde något egentligt
berättigande. Även vad anginge häradsrätterna framstode dessa farhågor
som i viss mån överdrivna. Departementschefen erinrade att häradsrätterna
enligt den nya rättegångsordningen skulle hålla ting betydligt oftare än
tidigare. En olägenhet vore att ting ej förekomme under sommaren eller
eljest under de tider då häradsrätten hade ferier. Nackdelen härav minskades
emellertid av att särskilt sammanträde kunde utsättas närhelst det
erfordrades (1 kap. 8 § rättegångsbalken). Genom sistnämnda regel — som

105

för övrigt gällde även beträffande rådhusrätt — öppnades tydligen möjligheter
att tillgodose behovet av snabba avgöranden i militära mål. Emellertid
ansåg departementschefen det vara lämpligt att man genom ett särskilt
stadgande inskärpte vikten av att dessa möjligheter i erforderlig utsträckning
begagnades (prop. s. 73, 193).

Vad ovan anförts giver oförtydbart vid handen att militära brottmål skola
vid domstol handläggas med särskild skyndsamhet. Det synes uppenbart att
vad som härutinnan gäller i lika hög grad har tillämpning beträffande den
förundersökning eller utredning i övrigt som av åklagare eller av polismyndighet
företages i dylika mål. Det skulle vara meningslöst med en anordning
enligt vilken allenast för ett visst avsnitt av förfarandet i militära
brottmål skulle allmänt krävas iakttagande av större snabbhet än i andra
mål. De skäl som föranlett att man ansett sig böra genom särskilda föreskrifter
understryka kravet på snabbhet i handläggningen från åklagarens
sida av klagomål, som av den dömde anförts över i disciplinär ordning
meddelat bestraffningsbeslut, göra sig gällande även i fråga om mål, vilkas
handläggning på grund av stadgandet i 22 § militär rättegångslag från början
hänskjutits till åklagaren. Den omständigheten att det i enlighet med föreskrifterna
i nämnda lagrum ej ansetts till fyllest med utredning genom militär
myndighets försorg kan givetvis ej tagas till intäkt för att i dessa fall
icke under förundersökningen kravet på skyndsamhet behöver beaktas. En
annan sak är att en förundersökning i allmänhet torde vara en mera omständlig
procedur än en rent militär utredning och därför ofta måste draga
längre tid än ett militärförhör.

Om någon tvekan sålunda ej synes kunna råda därom att militära brottmål
böra av åklagare och polismyndigheter handläggas med särskild skyndsamhet
— nära nog samtliga de militäråklagare som yttrat sig i denna fråga
ha även uttalat sig i denna riktning —- är det emellertid förenat med vissa
svårigheter att närmare angiva vad detta innebär. I militäråklagarnas yttranden
ha härvidlag skilda meningar kommit till uttryck. Att militära mål,
såsom militäråklagaren i Uppsala meddelat, där givas förtursbehandling endast
om vederbörande förbandschef det begär, är knappast tillfredsställande,
och när militäråklagaren i Skövde rekommenderar förtursbehandling
endast av militära mål som avse lydnadsbrott och andra brott, som beröra
den militära disciplinen, innebär även detta en väl snäv gränsdragning. Även
militära mål som icke direkt beröra disciplinen kunna bland annat med
hänsyn till krigsmaktens effektivitet och funktionsduglighet kräva skyndsam
behandling. Från nu angivna synpunkter torde med förtursrätt böra
behandlas mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som oinförmäles
i dels 11 kap. 10 och 11 §§ strafflagen, därest den brottslige vid gärningens
begående var iklädd militär tjänstedräkt, dels ock 25 kap. 1—4 och
9 §§ samt 20 och 27 kap. samma lag. 1 fråga om övriga mål som enligt 3 §
militär rättegångslag skola anses såsom militära brottmål torde böra från
fall till fall bedömas huruvida av ovan anförda skäl bör iakttagas särskild

106

skyndsamhet vid handläggningen. Vad särskilt angår förmögenhetsbrott och
trafikförseelser, som skola behandlas såsom militära brottmål, synes snabbhetskravet
i allmänhet icke kunna anses vara mera framträdande än vid
liknande brott av civila personer. Där den misstänkte vid brottets hänskjutande
till åklagaren icke längre fullgör tjänstgöring vid krigsmakten samt
på grund härav jämlikt 2 § andra stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän
i stället för arrest bör ådömas böter, torde det i allmänhet icke heller
vara erforderligt att målet erhåller förtursbehandling.

Jag har härigenom velat fästa Eder uppmärksamhet på ovan behandlade
spörsmål.

Förenämnda skrivelse har av riksåklagarämbetet — med tillkännagivande
att ämbetet anslöte sig till militieombudsmannens däri gjorda uttalanden
— delgivits samtliga stats- och militäråklagare.

13. Angående vissa åtgärder till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen
hos militäråklagarna av till dem hänskjutna militära mål.

I samband med en av militieombudsmannen företagen utredning angående
frågan med vilken skyndsamhet handläggningen hos vederbörande militäråklagare
sker av till dem hänskjutna militära mål1 upplystes att chefen för marinen
vidtagit särskilda åtgärder för att befordra snabbheten i handläggningen
av militära mål. Sålunda hade chefen för marinen på begäran av
militäråklagaren i Stockholm, under erinran om fördelarna med större
skyndsamhet vid handläggning av de militära målen, lämnat vissa anvisningar
för vinnande av enhetlighet och för ernående av fullständighet i uppgifterna
vid måls hänskjutande till militäråklagaren. Nämnda anvisningar
innehålla i huvudsak följande. 1) Uppgjorda övningsschema eller särskilda
uppgifter beträffande fartygens uppehållsplatser översändas tills vidare kontinuerligt
till militäråklagaren i Stockholm. 2) Vid hänskjutande av åtalsmål
till militäråklagare översändes förutom originalhandlingarna — där så
utan olägenhet kan ske — minst ett exemplar av desamma i avskrift. 3)
Med samtliga exemplar av till militäråklagare överlämnade handlingar i
militärt brottmål närslutes en förteckning i tillämpliga delar innehållande
bland annat följande, nämligen a) uppgift om den misstänktes fullständiga
namn, födelsedatum, födelseort och bostadsort; b) för fast anställd uppgift
om från och med vilken dag anställningen innehaves, för värnpliktig personal
och reservpersonal från och med vilken dag vederbörande är inkallad,
tjänstgöringstidens avsedda varaktighet och eventuellt från och med vilken
dag han är hemförlovad; c) nuvarande tjänstgöringsplats, när nuvarande
kommendering beräknas upphöra samt vilken nästföljande tjänstgöringsplats
beräknas bliva; d) utdrag ur militärt straffregister (bifogas förteckningen);
e) uppgift å löneförmåner och löneavdrag vid disciplinbot;

’ Se s. 102.

107

f) därest arreststraff anses böra verkställas med tjänstgöring i enlighet
med stadgandet i 4 § lagen om disciplinstraff för krigsman angivande av
skälen härtill; samt g) om det föreliggande brottet anses böra bedömas
såsom rymning enligt stadgandet i 26 kap. 12 § strafflagen angivande av
skälen härtill. 4) I rapporter och protokoll in. m. i militära mål skall noga
iakttagas att icke sådana förkortningar förekomma som kunna göra innehållet
svårläst eller oklart för civila befattningshavare, vilka kunna komma
att taga del i målets vidare handläggning.

Under åberopande av vad sålunda förekommit framhöll militäråklagaren
i Göteborg i skrivelse till militieombudsmannen att handläggningen av de
militära målen skulle i väsentlig grad underlättas därest av chefen för marinen
utfärdades enahanda föreskrifter för Göteborgs örlogsstation och Göteborgseskadern
i fråga om uppgifter till militäråklagaren i Göteborg i till
denne hänskjutna mål.

Sedan marinstaben genom militieombudsmannens försorg underrättats
om det önskemål som militäråklagaren i Göteborg i denna del uttalat, har
chefen för marinen den 10 februari 1950 i skrivelse som delgivits bland
andra chefen för Västkustens marindistrikt erinrat därom att ovannämnda
på begäran av militäråklagaren i Stockholm utfärdade anvisningar för kännedom
och för iakttagande i tillämpliga delar överlämnats till bland andra
samtliga marindistriktschefer samt att avsikten därvid var att vederbörande
chef direkt med åklagarmyndigheten skulle överenskomma om hur de meddelade
anvisningarna borde tillämpas för att erhålla en efter de lokala förhållandena
avpassad ordning för att möjliggöra snabb handläggning av förekommande
fall. Där så ännu icke skett hade vederbörande chef att snarast
vidtaga härav betingade åtgärder.

Under åberopande av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i särskilda skrivelser den 20 mars 1950 till chefen för armén och
chefen för flygvapnet följande.

För handläggningen av till militäråklagarna hänskjutna militära mål ^r
det uppenbarligen av värde att åklagarna från vederbörande förband utan
onödig omgång erhålla tillgång till vissa erforderliga uppgifter m. m. i enlighet
med vad som inskärpts genom de av chefen för marinen utfärdade
anvisningarna. Då det möjligen även för Eder underställda förband kan
vara erforderligt med särskilda anvisningar för detta ändamål har jag
härigenom velat fästa Eder uppmärksamhet på frågan för den åtgärd som
Ni kan finna påkallad.

Chefen för armén har den 13 oktober 1950 genom arméorder nr 859
(Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1950, avd. D nr 144) meddelat
anvisningar i ovan angivet hänseende av i huvudsak enahanda innehåll som
förberörda av chefen för marinen tidigare utfärdade anvisningar.

108

14. Fråga huruvida auditör fullgjort den honom åliggande skyldigheten att
utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det förband, där han

tjänstgör.

Enligt 1 § e) i instruktionen för auditörer den 29 oktober 1948 åligger
det auditör att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid förband,
där han tjänstgör, och att med råd och anvisningar bistå de övriga befattningshavare,
på vilka handläggningen av dessa ärenden ankommer.

Vid inspektion av krigsflygskolan den 11 maj 1949 beslöt militieombudsmannen
att under hänvisning till nämnda föreskrift samt militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1949 s. 257—258 från chefen för krigsflygskolan
infordra upplysning angående vilka åtgärder som före inspektionen av
auditören vid skolan företagits för fullgörande av ifrågavarande åliggande.

I härefter inkommet yttrande anförde auditören G. G. A. C. Berencreutz:
Såsom auditör vid krigsflygskolan sedan åtskilliga år tillbaka vore han väl
insatt i förhållandena där och efter den nya lagstiftningens ikraftträdande
den 1 januari 1949 hade han besökt förbandet första gången den 25 samma
januari. Därefter hade han — så ofta anledning därtill funnits — stått i
förbindelse med förbandet telefon- eller brevledes. Vidare ville Berencreutz
framhålla att han efter den 11 maj 1949 besökt förbandet den 31 maj, den 17
juni och den 13 juli, varjämte vice auditören besökt förbandet den 13 maj.
Vid något av besöken hade Berencreutz företagit den i 50 § militära rättsvårdskungörelsen
avsedda halvårsgranskningen av förteckningen över tillrättavisningar.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 18 januari 1950 till Berencreutz
följande.

Vid tillkomsten av förenämnda bestämmelse i auditörsinstruktionen torde
det ha förutsatts att en sådan kontroll som där avses icke kan komma
till stånd med mindre auditören regelbundet och utan alltför långa uppehåll
personligen besöker det förband, där han tjänstgör. Utan att så sker
lär det icke vara möjligt för auditören att erhålla den närmare kännedom om
rättsärendenas handläggning vid förbandet, som är erforderlig för att auditören
skall kunna i verklig mening utöva uppsikt över dessa ärenden. Bättsärendena
vid förbanden handhavas till stor del uteslutande av befattningshavare
utan juridisk skolning. Så är bland annat förhållandet beträffande
tillämpningen av det system av utarbetade blankettformulär, varå det expeditionella
handhavandet av dessa ärenden i stor utsträckning är grundat.
Det är förklarligt om härvidlag felaktigheter uppkomma på grund av att
vederbörande befattningshavare missuppfattat ifrågakommande lagbestämmelser
eller andra föreskrifter. Icke heller lär det alltid kunna förutsättas
att från befattningshavarnas sida erforderlig noggrannhet ägnas handhavandet
av dessa ärenden. Det ligger i öppen dag att auditören icke kan räkna

109

med att vid förbindelse med förbandet huvudsakligen per telefon eller brevledes
bliva underkunnig om förelupna fel av nu angiven art liksom att förbandspersonalen
icke med en sådan ordning blir i tillfälle att anlita auditören
för rådfrågning i den utsträckning som förutsatts. Det synes med hänsyn
till vad nu anförts uppenbart, att auditörens skyldighet att utöva en allmän
kontroll över rättsärendena icke kan anses uppfylld om han — såsom
här skett — under en tid av fyra till fem månader besöker förbandet vid
endast ett tillfälle och i övrigt söker uppehålla kontakten med förbandet per
brev och telefon. Särskilt otillfredsställande måste en sådan ordning bliva
under tiden närmast efter det en genomgripande ny militär straff- och
processlagstiftning trätt i kraft. De iakttagelser jag gjort vid min inspektion
av krigsflygskolan den It maj 1949 måste också anses bekräfta att den
kontrollverksamhet som åvilat Eder såsom auditör vid krigsflygskolan före
nyssnämnda tidpunkt icke fullgjorts i tillräcklig omfattning. Jag finner det
synnerligen angeläget att auditörerna ägna tillbörlig uppmärksamhet åt
nämnda del av sin verksamhet, ett förhållande som jag understrukit i min
i den senaste ämbetsberättelsen intagna skrivelse till riksdagen. Då jag emellertid
förutsätter att för Edert vidkommande rättelse sker, vidtager jag ej
vidare åtgärd i ärendet.

15. Vissa spörsmål angående hemligstämpling av militära handlingar m. m.

Vid en av militieombudsinannen den 5 juni 1946 förrättad inspektion av
Karlskrona kustartilleriregemente antecknades vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll följande.

I regementskrigsrättens inbundna protokoll för år 1945 hade den 27
februari under nr 25 och den 17 april under nr 46 antecknats »Domboken
förvaras hos regementsadjutanten», varjämte de blad varå dessa anteckningar
gjorts försetts med stämpeln »Hemlig jäml. kung. 1938 nr 757».
Protokollet för den 27 februari, vilket avsåg ett åtalsmål mot löjtnanten vid
kustartilleriet Gustrin, företeddes. Detsamma var försett med stämpeln
»Hemlig». I protokollet hade antecknats att krigsrätten beslutat att målet
skulle handläggas inom lyckta dörrar. Gustrin hade erinrat att han vore
kommenderad såsom elev vid sjökrigshögskolan och att han på grund av
skriftligt prov ej kunde komma tillstädes å den ifrågasatta uppskovsdagen.
Härefter hade antecknats: »Vid nu upplysta förhållande och då Kungl.
Sjökrigshögskolan lyder under särskilda krigsrätten i Stockholm hemställde
åklagaren att krigsrätten ville från vidare handläggning avskriva målet samt
till chefen för Karlskrona kustartilleriregemcnte överlämna protokoll över
vad som förekommit för hans vidare åtgärd med målet. Med bifall till åklagarens
hemställan blev härefter målet avskrivet och skulle protokollsutdrag
tillställas Regementschefen.» — I det beslut varigenom målet sålunda avskrivits
syntes icke av regementskrigsrätten ha lämnats någon föreskrift
om protokollets hemlighållande.

Den 17 april 1945 hade målet åter upptagits vid regementskrigsrätten,
varvid i det jämväl jämlikt kungörelse 1938: 757 hemligstämplade protokollet
antecknats: »Utskrift av krigsrättens förutnämnda protokoll den 27
februari 1945 under nr 25 i domboken förelåg och lades till handlingarna
i målet, vilket krigsrätten icke fann skäl handlägga inom stängda dörrar.»
Handläggningen av målet hade uppskjutits till den 24 april 1945. Vid detta
rättegångstillfälle hade icke i protokollet gjorts någon anteckning om handläggning
av målet inom stängda dörrar. Ej heller hade i samband med förnyad
avskrivning av målet meddelats något beslut om hemlighållande av
protokollen. Emellertid hade jämväl protokollet för den 24 april försetts
med stämpel »Hemlig jäml. kung. 1938 nr 757». I protokollsternen för den
24 april hade inhäftats regementskrigsrättens ovannämnda protokoll för
den 27 februari 1945.

Det anmärktes att, enär av regementskrigsrätten ej syntes ha meddelats
något beslut om hemlighållande av protokoll avseende sammanträdet den
27 februari 1945 ■— vid vilket rättegångstillfälle handläggning skett inom
lyckta dörrar — samt handläggningen vid sammanträdena den 17 och den
24 april 1945 ej skett inom lyckta dörrar, någon laglig grund för hemligstämpling
av ifrågavarande protokoll ej syntes föreligga.

Militieombudsmannen infordrade yttrande från regementskrigsrättens civila
ledamöter samt från regementschefen.

Auditören R. Vasser, som vid berörda rättegångstillfällen tjänstgjort som
auditör, anförde: I den till regementschefen författningsenligt ingivna konceptdomboken
avseende krigsrättens handläggning den 27 februari 1945, nr
25, av åtalsmålet mot dåvarande löjtnanten Gustrin lydde slutet ordagrant
sålunda:

»Vid nu upplysta förhållande och då Ivungl. sjökrigshögskolan lyder under
särskilda krigsrätten i Stockholm, hemställde åklagaren, att krigsrätten
ville från vidare handläggning avskriva målet samt till chefen för Karlskrona
kustartilleriregemente överlämna protokoll över vad som förekommit
för hans vidare åtgärd med målet.

Med bifall till åklagarens hemställan blev härefter målet avskrivet och
skulle protokollsutdrag tillställas regementschefen.

Jämlikt 36 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar förordnade krigsrätten, att protokollet i målet
jämte tillhörande handlingar icke få utlämnas förrän tio år härefter.

In fidem
R. Vasser.»

Vasser anförde vidare: I höjd med Vassers namnunderskrift hade vice
krigsdomaren F. W. Flensburg, som samma dag tjänstgjort som krigsrättens
ordförande, i samband med efteråt verkställd justering av domboken
för ifrågavarande rättegångsdag tecknat sina namninitialer, varför någon
tillskrift efteråt vore utesluten. Hemligstämplingen av den för regementschefen
omedelbart verkställda protokollsutskriften hade sålunda varit fullt i
sin ordning, och det syntes icke direkt framgå av formuleringen i 36 § sekretesslagen,
att det särskilda beslutet om den tidrymd, varunder domboks -

akten skulle hemlighållas, nödvändigt behövde inflyta i utskriften, vilken
sistnämnda ju allenast skulle ligga till grund för regementschefens beslut om
eventuell vidare åtgärd emot Gustrin. Denna utskrift vore verkställd på
grund av krigsrättens direkta beslut därom, och regementschefen hade långt
före utgången av den i 38 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
omförmälda tiden utbekommit jämväl krigsrättens konceptdombok.
Såvitt anmärkningen gällde det nu omskrivna finge sålunda anses fastslaget,
att hemligstämplingen av domboksternen nr 25/1945 och utskriften därav
överensstämde med krigsrättens beslut. Sedermera hade på regementsexpeditionen
verkställts hemligstämpling jämväl av konceptdomboksakterna
under nr 46 den 17 och den 24 april 1945 i mål mot samme officer, och
hade vidare — likaledes genom något förbiseende ■— den »till handlingarna
i målet» lagda utskriften av domboken för den 27 februari inklippts
i domboksternen för den 24 april i stället för att inläggas bland övriga så
kallade »inneliggande handlingar» till 1945 års dombok. Den av regementsexpeditionen
verkställda hemligstämplingen hade sådan formulering som
upptoges i 3 § kungörelsen den 25 november 1938, nr 757, och kunde icke
vara för någon bindande såvitt avsåge innehållet i konceptprotokollet den
17 och den 24 april 1945. — Huruvida krigsdomstol, som från militär befälhavare
emottagit handlingar med hemligstämpling enligt 3 § i nämnda
kungörelse, kunde intaga dessa i mål, som handlades inför öppna dörrar,
utan sådan föregående prövning (av chefen för försvarsdepartementet), som
omförmäldes i sista stycket av sagda paragraf, vore en fråga, varå något
svar icke erhölles i här ovan citerade författningar. Till ovanstående kunde
tilläggas att, enligt uppgift från regementsexpeditionen, ingen begäran därstädes
gjorts att få del av innehållet i domboksakterna under nr 46 för
den 17 och den 24 april 1945, varför sålunda någon skada av vad som förelupit
ej inträffat.

Flensburg förklarade sig vitsorda, att de av Vasser angivna faktiska omständigheterna
vore i överensstämmelse med verkliga förhållandena.

För egen del anförde regementschefen: Protokollet för den 27 februari,
som av honom ansetts vara huvudprotokollet, hade ankommit till regementet
från krigsrätten såsom hemligstämplat. Enär protokollen av den 17
och den 24 april tillhörde samma ärende, hade de synts honom böra biläggas
huvudprotokollet. Av denna anledning hade även dessa protokoll hemligstämplats.
Regementschefen hade ytterligare styrkts i denna sin uppfattning
om protokollens förvaring därigenom att ärendet, från början hemligstämplat,
remitterats till honom från chefen för Blekinge kustartilleriförsvar
för handläggning vid regementskrigsrätten. Förhörshandlingarna
innchölle hland annat uppgift om ett rörligt 15 cm halteris ammunitionsutrustning
och grupperingsplats enligt hemligt signalmeddelande från chefen
för marinen. Då alla i detta ärende ingående skrivelser från högre chefer
vore hemligstämplade och avskrifter av dessa handlingar inginge såsom
bilagor i krigsrättens protokoll den 17 och den 24 april hade han ansett sig
icke ha någon som helst rätt att förvara dessa handlingar såsom offentliga.

112

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 6 september 1950 till chefen för Karlskrona kustartilleriregemente
följande.

Beträffande frågan om allmänna handlingars offentlighet och de undantag
därifrån som äro medgivna meddelas föreskrifter i tryckfrihetsförordningen
samt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) ävensom i vissa andra
härtill anknytande författningar. Den före den 1 januari 1950 gällande
tryckfrihetsförordningen av år 1812 ersattes från och med sistnämnda dag
av en av 1949 års riksdag antagen ny tryckfrihetsförordning. Hithörande lagstiftning
i övrigt har i anslutning till den nya allmänna rättegångsordning
som trätt i kraft den 1 januari 1948 undergått vissa ändringar, vilka dock
icke erhöllo omedelbar giltighet för den militära rättsskipningen (se lagen
den 10 juli 1947, nr 635, om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken
å rättegången vid krigsdomstol) men i samband med ikraftträdandet den 1
januari 1949 av den nya militära rättegångslagen erhöllo tillämpning även
i fråga om militära mål.

Som för de genom förevarande ärende aktualiserade spörsmålen numera
gälla i viss mån ändrade bestämmelser, skall redogörelse här lämnas dels
för de för krigsdomstolarna före den 1 januari 1949 gällande reglerna,
dels för den reglering som frågorna i samband med nya rättegångsbalken
och den nya militära processlagstiftningen erhållit, dels ock för föreskrifterna
i förevarande avseenden i den nya tryckfrihetsförordningen och därmed
sammanhängande författningar.

Före den 1 januari 1949 gällande regler.

I § 2 mom. 2 1812 års tryckfrihetsförordning stadgas — i överensstämmelse
med vad alltjämt gäller enligt 2 kap. 1 § nya tryckfrihetsförordningen
— att varje svensk medborgare skall äga fri tillgång till allmänna
handlingar, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet, utan andra
inskränkningar än sådana som i vissa särskilt angivna hänseenden kunde
vara påkallade, bland annat av hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande
till främmande makt. De inskränkningar varom sålunda är fråga
framgå närmare av sekretesslagen och av författningar som utfärdats med
stöd därav. Beträffande handlingar som röra krigsmaktens mobilisering och
åtskilliga andra militära förhållanden äger Konungen enligt 4 § sekretesslagen
förordna, att de ej få utlämnas. Dylikt förordnande har meddelats
genom kungörelse den 25 november 1938, nr 757. På försvarsväsendets område
har således denna kungörelse, vilken varit gällande till den 1 augusti
1950, närmare reglerat vilka handlingar som skola vara hemliga enligt 4 §
sekretesslagen.

Befogenheten att pröva framställning att utfå viss allmän handling har
enligt 1812 års liksom enligt den nya tryckfrihetsförordningen i regel
tillagts den myndighet hos vilken handlingen finnes. Någon generell före -

113

skrift om skyldighet för myndighet att å handlingen verkställa anteckning
angående de inskränkningar, som på grund av sekretesslagens bestämmelser
gälla i fråga om handlingens offentlighet, har icke meddelats. När allmän
handling tidigare försetts t. ex. med beteckningen »Hemlig», har denna
hemligstämpling sålunda icke i och för sig haft någon rättslig betydelse
utan endast varit att betrakta som ett påpekande för vederbörande
befattningshavare att handlingen enligt lag kunde vara hemlig. Beträffande
vissa särskilda slag av hemliga handlingar var förhållandet emellertid annorlunda.
Enligt § 2 mom. 4 tredje stycket i 1812 års tryckfrihetsförordning
ägde nämligen Konungen, där det fanns av särskilda förhållanden påkallat
till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande, förordna att
handlingarna i viss ordning skulle förses med anteckning om att de voro
hemliga. Fråga huruvida handling, å vilken sådan anteckning skett, likväl
lagligen borde utlämnas, fick prövas allenast av den eller de myndigheter
Konungen bestämt. Dylik s. k. kvalificerad hemligstämpel innebar sålunda
att prövningsrätten i fråga om handlingens utlämnande förbehölls viss
myndighet. Annan myndighet, som förvarade handlingen, ägde icke pröva,
om denna enligt lagen var offentlig eller hemlig, utan skulle på grund av
hemligstämpeln vägra att lämna ut handlingen. I 3 § i 1938 års kungörelse
har med stöd av ifrågavarande lagrum i tryckfrihetsförordningen föreskrivits,
att vissa i kungörelsen omförmälda handlingar skola av den myndighet,
hos vilken de upprättas eller till vilken de först inkomma, överst å första
sidan eller eljest på ett i ögonen fallande sätt förses med anteckningen:
»Hemlig jämlikt kung. 1938 nr 757». Fråga huruvida handling, å vilken
dylik anteckning skett, likväl lagligen fick utlämnas prövades av chefen
för försvarsdepartementet.

Reglerna om hemlighållande av domstolshandlingar intaga, som framgår
av 35 och 36 §§ sekretesslagen, en särställning. Angående innebörden av
dessa regler må anföras följande. Vid de allmänna underrätterna och vissa
andra domstolar, bland annat krigsdomstolarna, skulle förhandlingen, utom
i vissa undantagsfall, vara offentlig. Protokollet över den offentliga förhandlingen
med de handlingar som intagits däri kunde därför icke vara
hemligt. Sekretessen i fråga om domstolsprotokoll måste således anknyta
till de fall, då handläggning skedde inom stängda dörrar. I sekretesslagen
skildes i detta hänseende mellan protokoll å ena sidan och andra hos domstolen
förvarade handlingar å andra sidan. Huvudregeln var att protokollet
vid underrätt fick hemlighållas endast i den mån det avsåg handläggning
inom stängda dörrar. Hade handläggningen i målet däremot varit offentlig,
skulle protokollet vara offentligt, även om en däri intagen handling
eller protokollets innehåll i övrigt skulle kunnat föranleda hemlighållande
enligt annat stadgande i sekretesslagen. Beträffande allmän handling, som
ingivits till domstolen men ej influtit i protokollet, gällde däremot där handläggningen
varit offentlig de särskilda sekretessbestämmelserna i sekretesslagen
utan inskränkning. Hade således en viss handling endast delvis intagits
i domstolens offentliga protokoll, blev endast denna del offentlig;

8—50S050. Mililieombudsmannens ämbelsberältelse.

114

återstoden av handlingen kunde vara sekretesskyddad. Protokoll över handläggning
inom stängda dörrar samt därvid till domstolen ingivna handlingar
fingo icke utan dess tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från domstolens
handläggning. När domstolen skilde målet från sig, ägde den förordna
att dylika protokoll och ingivna handlingar ej heller därefter finge
utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre än sjuttio år, förflutit från
dagen för förordnandet. Där sådant förordnande ej meddelades gällde om
protokoll och inneliggande handlingars offentlighet samma regler som om
handläggningen varit offentlig.

Av det ovan sagda framgår, att förordnande om handläggning inom stängda
dörrar utgjorde ett villkor för att underdomstols protokoll skulle åtnjuta
sekretesskydd. Huruvida handläggning vid domstol skall vara offentlig
eller må äga rum inom stängda dörrar, reglerades tidigare liksom för
närvarande ej i sekretesslagen utan i allmän lag. Beträffande krigsdomstolarna
stadgades härom i 57 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
att rannsakning vid krigsrätt skulle hållas offentligen, utom i fall,
där undantag från rannsakningens offentlighet i brottmål i allmän lag medgavs,
eller i krig eller, då rikets krigsmakt eller del därav för annat ändamål
än övning ställdes eller var ställd på krigsfot, sådan offentlighet ansågs
vara hinderlig för krigsföretagens framgång eller menlig för krigsmaktens
säkerhet. De bestämmelser i allmän lag, vartill i paragrafen hänvisades,
voro bland annat upptagna i en förordning den 22 april 1881. Enligt
denna undantogos från offentlighet mål som rätten fann vara för anständigheten
och sedligheten stötande ävensom mål, vari på grund av rättegångens
offentlighet något kunde uppenbaras som med hänsyn till rikets
säkerhet borde hållas hemligt för främmande makt. Bestämmelserna om
handläggning av mål inom stängda dörrar innebära att allenast den del av
målet, under vilken sekretesskyddade omständigheter beröras, bör handläggas
på sådant sätt. En uppdelning av handläggningen bör således ske
och övriga delar av målet ''handläggas offentligt.

Såsom av det ovan anförda framgår fick domstols protokoll icke i något
fall förses med kvalificerad hemligstämpling, d. v. s. stämpeln »hemlig» i
förening med hänvisning till 1938 års kungörelse. Där handläggning skett
inom stängda dörrar fick den del av protokollet som avsåg sådan handläggning,
innan domstolen i utslaget tagit slutlig ställning till frågan om protokollets
hemlighållande även i fortsättningen, provisoriskt förses med anteckningen
»hemlig». Om domstolen när den skilde målet från sig ej meddelade
något beslut om fortsatt hemlighållande innebar detta att protokollen
även i de delar där de avsågo handläggning inom stängda dörrar blevo
offentliga. Den provisoriska anteckningen »hemlig» borde då utplånas eller
överkorsas. Förordnade domstolen i det slutliga utslaget att protokoll och
inneliggande handlingar (härmed avses icke i protokollet såsom bilagor intagna
handlingar) skulle för viss tid vara hemliga, grundade sig sekretessen
uteslutande på detta domstolens förordnande. Att detta förordnande vid utskrivande
av utslaget icke i något fall borde uteslutas är därför uppenbart.

115

En eventuell påstämpling å utslaget av ordet »hemlig» säger i och för sig
icke något om innebörden eller omfattningen av den påbjudna sekretesssen
utan utgjorde endast ett observandum för vederbörande att ur utslaget
inhämta upplysning härom. Där domstolens förordnande ej avsåg de
handlingar som ej influtit i protokollet, de »inneliggande handlingarna»,
eller domstolen över huvud ej meddelat något förordnande om sekretess,
gällde i fråga om de inneliggande handlingarna sekretesslagens allmänna
sekretessföreskrifter. Dylik handling, som t. ex. hemligstämplats enligt 1938
års kungörelse, var sålunda även i fortsättningen att anse såsom hemlig
enligt denna kungörelse, vilket ej var fallet då domstol lämnat föreskrift
om sekretessen (såvida domstolen ej härvid hänvisat till bestämmelserna i
1938 års kungörelse).

Vad beträffar frågan huruvida krigsdomstol, som från militär befälhavare
emottagit handlingar med hemligstämpling enligt 1938 års kungörelse,
kunde intaga dessa handlingar i protokoll som fördes vid offentlig handläggning,
utan att dessförinnan medgivande därtill lämnats av chefen för försvarsdepartementet,
må anföras följande. Av den förut lämnade redogörelsen
torde framgå att domstol var formellt obunden av sekretesslagens allmänna
sekretessföreskrifter och sålunda även av hemligstämpling som på
grundval av 4 § sekretesslagen skett enligt 1938 års kungörelse. Om domstolen
sålunda var av den uppfattningen att innehållet av en enligt denna kungörelse
hemligstämplad handling som borde inflyta i protokollet ej var sådant
att förhandlingen borde hållas inom lyckta dörrar, var domstolen oförhindrad
att genom handlingens intagande i protokollet bryta sekretessen.
Där handläggningen med hänsyn till dylik handlings innehåll hållits inom
lyckta dörrar, kunde domstolen även, om den vid den slutliga prövningen
av sekretessfrågan fann något behov av sekretesskydd ej föreligga, genom
att ej i utslaget lämna föreskrift om fortsatt sekretess föranleda att handlingen
blev offentlig. Domstol hade sålunda en fullt självständig prövningsrätt
och något tillstånd att bryta sekretessen i fråga om enligt 1938 års kungörelse
hemligstämplade handlingar skulle av domstolen ej inhämtas från
chefen för försvarsdepartementet.

Ändringar föranledda av nija rättegångsbalken och den nya militära processlagstiftningen.

De bestämmelser om offentlighet vid domstolarna och häri medgivna inskränkningar
som meddelats genom förordningen den 22 april 1881 ha numera
influtit i 5 kap. 1 § nya rättegångsbalken, vari även upptagits vissa ytterligare
bestämmelser, enligt vilka rätten i särskilda fall har befogenhet
eller skyldighet att förordna om förhandling inom stängda dörrar. Stadgandet
i 57 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes har ersatts
av föreskrifter av motsvarande innebörd i 92 § militära rättegångslagen. Genom
särskild lag av den 10 juli 1947 (nr 630) om inskränkning av offentligheten
vid domstol beträffande allmänna handlingar ha meddelats bestäm -

116

melser, som icke ha någon motsvarighet i vad tidigare gällt. Härigenom har
nämligen föreskrivits att, om vid förhandling inför domstol företes allmän
handling, som enligt vad därom är stadgat icke må utlämnas till envar, och
det finnes vara av synnerlig vikt att ej genom handlingens offentliggörande
något uppenbaras som av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen bör
hållas hemligt, domstolen äger, även om föreskrift därom eljest ej är i lag
meddelad, förordna att förhandlingen i vad den angår sådan handling skall
hållas inom stängda dörrar.

Bestämmelserna om hemlighållande av domstolshandlingar i 36 § sekretesslagen
ha genom lagändring den 10 juli 1947 (nr 629) i vissa avseenden
undergått ändring. Någon skillnad göres sålunda icke längre i sekretesshänseende
mellan domstols protokoll å ena sidan och andra domstolshandlingar
å andra sidan, vilket sammanhänger därmed att under det nya rättegångsförfarandet
handlingar som företetts vid förhandling i målet icke såsom
tidigare varit fallet skola tagas till protokollet utan komma att läggas till
akten. Beträffande samtliga nu avsedda handlingar gäller detsamma som
tidigare gällt om domstols protokoll. För att bereda möjlighet att undvika
olägenheterna därav att skilda sekretesstider och olika förutsättningar för
utlämnande skola komma att gälla i fråga om handlingar, som förvaras hos
domstolen, och de exemplar av samma handlingar, som finnas hos annan
myndighet, har domstolen — där förhandling hållits inom stängda dörrar
—- enligt den nya lydelsen av 36 § sekretesslagen erhållit möjlighet att i sitt
förordnande föreskriva att eljest gällande sekretessbestämmelser skola tilllämpas
beträffande viss handling. Därest domstol med stöd härav föreskrev
att sekretessbestämmelserna i 1938 års kungörelse — vilken grundades bland
annat på bestämmelserna i 4 § sekretesslagen — skulle tillämpas beträffande
viss handling, hade handlingen skolat åsättas stämpeln »hemlig» i förening
med hänvisning till 1938 års kungörelse. Denna hemligstämpling från
domstolens sida grundades då icke omedelbart därpå att handlingen tidigare
av annan myndighet åsatts dylik stämpel utan på det förhållandet att domstolen
vid sin prövning av handlingens innehåll ur sekretessynpunkt kommit
till samma resultat som den myndighet som tidigare prövat frågan.

Vidare har, till skillnad mot vad tidigare gällt, domstol som handlagt målet
tillerkänts befogenhet att efter det förordnandet om hemlighållande vunnit
laga kraft, tillåta utlämnandet av handlingar, dock att i fall, där allenast
viss myndighet är behörig att pröva fråga om handlings utlämnande (kvalificerad
hemligstämpling) domstolen icke utan denna myndighets samtycke
kan lämna tillstånd till handlingens utlämnande.

Av nya tryckfrihetsförordningen föranledda ändringar.

Genom den nya tryckfrihetslagstiftningen ha meddelats i vissa avseenden
ändrade bestämmelser om hemligstämpling. Under det att, som av det förut
anförda framgår, i den tidigare lagstiftningen endast givits föreskrifter om
s. k. kvalificerad hemligstämpling har i den nya tryckfrihetsförordningen

117

även upptagits regler om hemligstämpling i övrigt. Enligt 2 kap. 14 § första
stycket tryckfrihetsförordningen gäller sålunda att där hos myndighet finnes
allmän handling, som skall hållas hemlig, och myndigheten anser särskild
åtgärd böra vidtagas till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande,
myndigheten äger förse handlingen med anteckning om att den är
hemlig. Angående sådan anteckning stadgas att den skall innehålla uppgift
å det lagrum, som åberopas för handlingens hemlighållande, dagen för
anteckningen samt den myndighet, som låtit verkställa anteckningen.

Genom det refererade stadgandet ha myndigheterna icke ålagts någon
skyldighet att förse handling med hemligstämpling utan endast reglerats formen
för hemligstämpling när sådan kommer till användning. I förarbetena
till lagrummet (SOU 1947: 60 s. 75) anfördes angående behovet av ett dylikt
stadgande: Ehuru en anteckning å allmän handling om dess hemlighållande
icke hade någon avgörande betydelse för frågan om dess hemlighet, vilket
förhållande kommit till klart uttryck vid tillkomsten av sekretesslagen, syntes
likväl den uppfattningen stundom komma till uttryck att handlingen bleve
hemlig genom att den hemligstämplades. En sådan uppfattning kunde
medföra att handlingen komme att hemlighållas i större omfattning än som
vore lagligen motiverat. I än högre grad bleve detta fallet, om andra beteckningar,
såsom förtrolig, konfidentiell, endast för tjänstebruk, ej för pressen,
uppfattades såsom föreskrifter om handlingens hemlighållande. Emellertid
kunde ej bortses från att dylika anteckningar av myndigheterna begagnades
och även i fortsättningen torde komma att användas för att förhindra att
hemlig handling av misstag utlämnades. Behov härav kunde föreligga särskilt
då handlingar, som vore hemliga, översändes till annan myndighet. Formen
för sådana anteckningar syntes därför böra närmare regleras i lagen.
En olägenhet med nu förekommande anteckningar av sådant slag vore framför
allt att därav ej brukade framgå, vilken myndighet som gjort anteckningen,
när detta skett eller grunden för att handlingen ansetts hemlig. Uppenbart
vore att ett krav på att dessa uppgifter skulle vara utsatta framtvingade
ett noggrannare ställningstagande hos den myndighet, som gjorde anteckningen,
och därför kunde motverka obehörigt hemligstämplande. Principiellt
borde det ock ankomma på myndigheten, ej på enskild befattningshavare, att
besluta om handlingens förseende med sådan anteckning. För den myndighet,
som hade att pröva en framställning om handlingens utlämnande, vore
dessa uppgifter även av betydelse. Andra beteckningar än sådana som innehålla
de nu angivna uppgifterna borde icke få användas för att angiva att en
handling vore hemlig.

Förutom ovannämnda regler om icke obligatorisk hemligstämpling ha i 2
kap. 14 § andra stycket nya tryckfrihetsförordningen upptagits bestämmelser
om obligatorisk hemligstämpling av vissa handlingar, vilka bestämmelser i
princip motsvara förut gällande föreskrifter om kvalificerad hemligstämpling.
Konungen äger sålunda beträffande särskilda slag av handlingar, vilkas
hemlighållande för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse, förordna att viss
myndighet skall pröva fråga om utlämnande. Där sådant förordnande med -

118

delats, skall å handling som däri avses, jämte de uppgifter som skola upptagas
i icke obligatorisk hemligstämpling, antecknas den myndighet som är
behörig att pröva fråga om utlämnande. Framställning hos annan myndighet
att utbekomma handling, varå dylik anteckning skett, skall ofördröj ligen
på sökandens begäran hänskjutas till den behöriga myndigheten. — I motiven
till stadgandet (bet. s. 76) framhölls att betydelsefulla militära handlingar
i stor utsträckning handhavas av underordnad personal, vilken ej
äger nödiga förutsättningar att bedöma behovet av sekretess. Med hänsyn
härtill ansågs en möjlighet alltjämt böra finnas att genom kvalificerad hemligstämpling
förbehålla viss myndighet prövningsrätten i fråga om allmän
handlings utlämnande. Reglerna härom borde dock göras tillämpliga inom
ett mera begränsat område än för närvarande; avvikelse från eljest gällande
behörighetsregler borde få förekomma endast då fråga vore om handling,
vars hemlighållande för rikets säkerhet vore av synnerlig betydelse.

Med anledning av de i tryckfrihetsförordningen upptagna bestämmelserna
om hemligstämpling upphävdes genom kungörelse den 21 december 1949,
nr 679, 3 § i 1938 års ovan omförmälda kungörelse. Sedermera har 1938 års
kungörelse helt ersatts av en ny kungörelse av den 16 juni 1950, nr 462, kallad
försvarets sekretesskungörelse. I 4 § av denna kungörelse stadgas i anslutning
till föreskriften i 2 kap. 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
att beträffande sådan i 1 eller 2 § i kungörelsen avsedd handling, vars hemlighållande
är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet, frågan huruvida
handlingen må utlämnas skall prövas av chefen för försvarsdepartementet.
Av försvarsstaben ha utfärdats närmare föreskrifter om utseendet av de
nya stämplar som böra användas dels för icke obligatorisk hemligstämpling
och dels för obligatorisk (kvalificerad) hemligstämpling (se Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1949, avd. B s. 340 och 1950, avd. B s.
227).

Tryckfrihetsförordningens nya bestämmelser om hemligstämpling torde
såtillvida vara av betydelse för domstolshandlingar att domstol som önskar
förse handling med anteckning att den är hemlig måste tillse att anteckningen
uppfyller de krav som enligt 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen
ställas på sådan anteckning. I fråga om kvalificerad hemligstämpling gäller
därvid liksom tidigare att domstolen icke utan samtycke av vederbörande
myndighet får lämna tillstånd till handlingens utlämnande. Det är emellertid
att märka att de i 1 och 2 §§ i försvarets sekretesskungörelse uppräknade
handlingarna allenast där de äro av synnerlig betydelse för rikets säkerhet
skola förses med kvalificerad hemligstämpling under det att detta enligt
1938 års kungörelse före den 1 januari 1950 var regel.

Militieombudsmannen företog icke vidare åtgärd i ärendet. Auditören
Vasser skulle genom regementschefens försorg givas del av skrivelsen.

119

16. Fråga om rätt för den som förordnats att i brottmål verkställa särskild
förundersökning att erhålla utdrag av militärt straffregister för den person

förundersökningen avser.

Vid militieombudsmannens inspektion den 16 maj 1950 av Göta artilleriregemente
antecknades i protokollet bland annat följande. Majoren C. G.
Wahlström framställde vid inspektionen förfrågan angående tillämpningen
i visst avseende av 61 § första stycket militär rättsvårdskungörelse. Han
anförde därvid: Det förekomme ofta att av person som av domstol erhållit
uppdrag att förrätta särskild personundersökning hos förbandet gjordes
framställning om fullständigt utdrag av militärt straffregister beträffande
den person som undersökningen avsåge. Ehuru framställningen gjorts med
föranledande av domstolens uppdrag att förrätta särskild förundersökning,
kunde man dock enligt Wahlströms mening icke anse att framställningen
gjorts av domstol, varför i här ifrågavarande fall något utdrag av straffregistret
icke brukade meddelas. I stället meddelades emellertid med anledning
av förfrågningen vederbörande genom särskild skrivelse på grundval av uppgifter
i straffregistret närmare upplysningar angående den omfrågade personen.
Det vore av intresse att erhålla ett klart besked huru i förevarande
avseende skulle förfaras.

Det tillsades att militieombudsmannen komme att till närmare undersökning
upptaga det uppställda spörsmålet.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 5 september 1950 till chefen
för Göta artilleriregemente.

Enligt 61 § militär rättsvårdskungörelse skall fullständigt utdrag av militärt
straffregister meddelas då framställning därom göres av justitiekanslern,
justitieombudsmannen eller militieombudsmannen, av domstol, länsstyrelse
eller allmän åklagare eller av interneringsnämnden eller statens
kriminaltekniska anstalt. Till annan civil myndighet än nu sagts, så ock till
enskild vars rätt må vara beroende på upplysning ur militärt straffregister
ska^l registerutdrag lämnas, då Kungl. Maj :t för särskilt fall givit tillstånd
därtill. — Vad sålunda föreskrivits överensstämmer i huvudsak med motsvarande
stadgande avseende det hos fångvårdsstyrelsen förda allmänna straffregistret
(se 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 om straffregister).

Det är på grund av avfattningen av ovannämnda stadganden klart att
person som jämlikt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i
brottmål av domstol förordnats till förundersökare icke är berättigad att
för fullgörande av detta uppdrag erhålla utdrag av vare sig det allmänna
straffregistret eller militärt straffregister. Den omständigheten att framställning
om sådant utdrag göres med föranledande av domstols uppdrag
att förrätta särskild förundersökning kan, såsom även majoren Wahlström
framhållit, icke föranleda till annat bedömande. Vederbörande förunder -

120

sökare torde, därest han önskar erhålla del av militärt straffregister för den
person som förundersökningen avser, vara hänvisad till att för detta ändamål
begära bistånd av domstolen eller av åklagaren i målet. I militärt mål
torde det — i varje fall där fråga är om ådömande av disciplinstraff —
åligga domstolen att tillse att utdrag ur militärt straffregister finnes tillgängligt.
Någon uttrycklig föreskrift härom finnes visserligen icke men att
sådan skyldighet föreligger får anses framgå av motiven till stadgandet i
15 § lagen om disciplinstraff för krigsmän. I nämnda lagrum föreskrives
att i fråga om användande i visst fall av arrest eller disciplinbot särskilt skall
beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl, och i förarbetena
härtill framhålles att för en fullt följdriktig tillämpning av denna bestämmelse
skulle erfordras att uppgifter om tidigare bestraffningar alltid funnes
att tillgå samt att i fråga om disciplinstraff upplysningar härom kunna
erhållas från det militära straffregistret (SOU 1946:83 s. 207). Förundersökaren
torde därför i militärt mål regelmässigt kunna genom hänvändelse
till åklagaren eller till domstolen erhålla del av utdrag av militärt straffregister
för den tilltalade. Beträffande icke militära mål föreligger icke
samma anledning för åklagare eller domstol som beträffande militära mål
att rekvirera utdrag av militärt straffregister, varför sådant utdrag väl
vanligen icke hos någon av dessa myndigheter kan beräknas vara att tillgå
för förundersökaren. Denne kan emellertid, därest han för det honom givna
uppdraget anser det vara av intresse att taga del av militärt straffregister
för den tilltalade, hos åklagaren eller domstolen göra framställning om infordrande
av utdrag av nämnda straffregister.

Förundersökare synas endast på någon av de här angivna vägarna kunna
erhålla tillgång till utdrag av militärt straffregister för vederbörande. Att
militär myndighet tillmötesgår från förundersökare framställd begäran om
dylikt utdrag genom att i stället i annan form på grundval av uppgifter i
straffregistret lämna besked om ålagda bestraffningar kan icke anses riktigt.
En annan sak är att militär myndighet givetvis bör i möjligaste män
tillhandagå förundersökare med begärt besked om hur den tilltalade förhållit
sig under militärtjänstgöring, varvid betyg som tilldelats den tilltalade
bland annat torde kunna tjäna till ledning. Därvid bör dock icke få
meddelas några som helst uppgifter angående bestraffningar eller tillrättavisningar
som den tilltalade erhållit under sin militärtjänstgöring.

17. Anmärkning mot handläggningen av ansökan om tjänstledighet för att

besöka sjuk fosterfader.

Sedan militieombudsmannen med anledning av innehållet i en i tidningen
Aftonbladet för den 23 december 1949 intagen artikel med rubriken »Vägrades
permission till fosterfaders dödsbädd» anhållit om närmare upplysningar,
har chefen för arméns jägarskola med en den 13 februari 1950
dagtecknad skrivelse till militieombudsmannen överlämnat genom skolchefens
försorg verkställd utredning i saken.

121

Härav framgår följande.

Värnpliktige nr 614-19-48 Brännström vid jägarskolans fjärde kompani
i Kiruna hade den 20 december 1949 omkring klockan 1830 erhållit ett klockan
1800 samma dag från Pajala avsänt telegram av följande innehåll:
»Kom hem genast far svårt sjuk — Sten.» Brännström hade med anledning
härav följande dag klockan 0835 — tjänsten börjar under vinterskedet först
klockan 0830 — till sin plutonchef, överfuriren Jahrlenfors, ingivit ansökan
om tjänstledighet den 22 december 1949 klockan 0700—den 26 i samma månad
klockan 2400, varvid telegrammet åberopades samt såsom skäl för
tjänstledighet uppgavs »sjukdom i hemmet». Sedan Jahrlenfors av tjänstgöringskortet
för Brännström inhämtat att dennes fader var död samt att
hans närmaste anhörig var hans morfader, hade Jahrlenfors per telefon satt
sig i förbindelse med sjukstugeläkaren i Pajala samt därvid erfarit att
Brännströms morfader sedan hösten 1949 vårdades där. Angående vad i övrigt
vid telefonsamtalet förekommit föreligga motsägande uppgifter. Enligt
den tidningsartikel som föranlett remissen till chefen för jägarskolan hade
sjukstugeläkaren John Henriksson uppgivit, att den person som ringde från
jägarskolan absolut ville provocera att Henriksson skulle säga att det inte
var någon fara med patienten. Henriksson hade emellertid, enligt vad han
uppgivit, svarat att om det varit hans far skulle han ha åkt hem genast, men
att det vore svårt att säga »om han dör i dag eller i morgon». Jahrlenfors
gör gällande att han, på förfrågan om patientens tillstånd var sådant att det
motiverade Brännströms omedelbara hemresa, av Henriksson endast erhållit
det beskedet att patientens tillstånd sedan 14 dagar tillbaka försämrats.
Jahrlenfors’ telefonsamtal hade åhörts av kompaniadjutanten, sergeanten
Holmstrand, vilken uttalat att han ansåge de av Jahrlenfors härom lämnade
uppgifterna vara sanna samt att någon sådan provokation som i tidningsartikeln
omförmälts därvid icke förekommit. — Sedan tjänstledighetsansökningen
härefter »på grund av kommendering» avstyrkts av såväl Jahrlenfors
som av tjänstförrättande kompanichefen, löjtnanten Andersson, hade
ärendet omkring klockan 1530 den 21 december handlagts av bataljonschefen,
majoren E. Lundholm, vilken avslagit densamma. Efter det Brännström
omkring klockan 1700 samma dag erhållit underrättelse härom hade
chefen för jägarskolan, överstelöjtnanten N. Jonson, omkring klockan 2200
blivit uppringd av cn person i Pajala, vilken meddelat att Brännströms morfader
var svårt sjuk samt att av Brännström gjord framställning om ledighet
blivit avslagen. Jonson hade på grund härav samma kväll beordrat kompaniadjutanten
att meddela Brännström att denne finge avresa till Pajala med
omnibusen klockan 0800 följande morgon. Brännström hade härigenom erhållit
ledighet från och med den tidpunkt, som han i sin tjänstlcdighetsansökan
angivit. Emellertid hade Brännström omkring klockan 0200 på
natten den 22 december erhållit telefonmeddelande om att hans morfader
avlidit.

122

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 27 februari 1950 till chefen
för arméns jägarskola.

Handläggningen av Brännströms ifrågavarande tjänstledighetsansökan giver,
såvitt av utredningen framgår, anledning till erinran. Såsom ett av de
skäl som föranlett att ansökningen av bataljonschefen avslagits har åberopats
att telegrammets lydelse varit missvisande. Så är emellertid enligt min
mening ingalunda fallet. Telegrammet är undertecknat av Brännströms morbroder
och det är sålunda fullt riktigt att denne i telegrammet meddelar
att »far» är sjuk. Det förefaller anmärkningsvärt att vederbörande som vid
förbandet handlagt ansökningen icke innan beslut om avslag meddelats från
Brännström inhämtat erforderliga upplysningar, varvid det även torde ha
framkommit att Brännströms morfader även varit Brännströms fosterfader,
hos vilken Brännström vistats sedan han var två månader gammal. Även
om telegrammet uppfattats så att detsamma åsyftade Brännströms fader
torde det med hänsyn till angivna förhållanden icke kunnat betraktas som
missvisande. De upplysningar som Jahrlenfors enligt egen uppgift vid samtalet
med sjukstugeläkaren erhållit om den sjukes tillstånd synas knappast
heller ha jävat påståendet i telegrammet att vederbörande var svårt sjuk.

Med hänsyn till att det av bataljonschefen meddelade beslutet om avslag
på Brännströms tjänstledighetsansökan genom ingripande av skolchefen
ändrats så att Brännström fått åtnjuta ledighet i enlighet med vad han begärt
anser jag mig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

18. Fråga om innebörden i visst avseende av föreskrifterna i tjänsteregle mentet

för krigsmakten om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes. I

I en den 18 maj 1948 dagtecknad framställning anhöll kaptenen på arméns
reservstat P. G. E. Du Rietz hos Kungl. Maj :t om anstånd till år 1949
med den tjänstgöring om 45 dagar, som han var skyldig fullgöra före den
1 oktober 1948, då hans tjänstgöringsskyldighet i fredstid upphörde. I
framställningen anmälde Du Rietz att han nämnda den 18 maj begåve sig
på affärsresa till utlandet för en tid av två månader. Framställningen expedierades
tjänstevägen genom Karlsborgs luftvärnsregemente, där Du Rietz
var truppregistrerad, tredje militärbefälsstaben, arméinspektionens luftvärnsavdelning
och arméstaben. Tjänstförrättande chefen för Karlsborgs
luftvärnsregemente framhöll vid framställningens expediering den 20 maj
1948 att han intet hade att erinra mot det begärda anståndet men upplyste
därvid att Du Rietz icke genom regementet inkommit med anhållan att
under två månader få vistas i utlandet. Dåvarande militärbefälhavaren för
tredje militärområdet, numera generallöjtnanten Folke Högberg, framhöll
vid framställningens insändande till chefen för armén den 22 maj 1948 att
Du Rietz icke av Högberg beviljats tillstånd till ifrågavarande utlandsvistelse.
Inspektören för luftvärnet förklarade sig intet ha att erinra mot framställningen
och chefen för arméstaben tillstyrkte på uppdrag av chefen för

123

armén densamma vid dess insändande till försvarsdepartementet den 2
juni 1948. Genom beslut den 6 augusti 1948 biföll Kungl. Maj :t Du Rietz’
framställning.

Uti en den 10 september 1948 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde Du Rietz: Med anledning därav att Högberg hos chefen för armén
anmält, att Du Rietz icke av Högberg beviljats tillstånd till utlandsvistelse,
hade Du Rietz i skrivelse den 9 augusti 1948 till stabschefen vid militärbefälsstaben
påpekat att det på grund av stadgandet i tjänstereglementet
för krigsmakten mom. 541 icke syntes ha förelegat skyldighet för Du Rietz
att inhämta tillstånd till ifrågavarande vistelse utom riket. Stabschefen hade
i skrivelse den 26 augusti 1948 meddelat, att så länge uppskovsansökan
icke bifallits eller tiden för Du Rietz’ tjänstgöring ej fixerats Du Rietz enligt
mililärbefälhavarens uppfattning jämlikt tjänstereglementet mom. 542 bort
före avresan begära tillstånd till utomlandsvistelsen. Då militärbefälhavarens
tolkning av ifrågavarande bestämmelser för Du Rietz framstode såsom
helt obegriplig, hade han velat fästa militieombudsmannens uppmärksamhet
på vad som förekommit. Frågan vore såtillvida av praktisk betydelse för
Du Rietz att det ofta inträffade att han måste med mycket kort varsel avresa
utomlands, varvid han saknade möjlighet att avvakta militärbefälhavarens
tillstånd. Du Rietz ville även påpeka att det borde åligga vederbörande
militära myndighet att i så god tid lämna meddelande om tjänstgöring
av ifrågavarande slag att rätten att utan tillstånd vistas utom riket
60 dagar i följd icke kränktes.

Högberg inkom på begäran av militieombudsmannen med yttrande samt
åberopade därvid utredning som av honom infordrats från chefen för Karlshorgs
luftvärnsregemente.

Av den verkställda utredningen inhämtas följande.

Den 15 april 1948 hade från Göteborgs luftvärnskår till luftvärnsregementet
ingått meddelande att Du Rietz avsåges skola tjänstgöra vid kåren
den 17 augusti—den 30 september 1948. Med anledning härav hade Du
Rietz genom skrivelse den 15 juli 1948 från stabschefen vid luftvärnsregementet
beordrats att den 16 augusti 1948 inställa sig vid luftvärnskåren för
fullgörande av honom under år 1948 åliggande fredstjänstgöring om 45
dagar. Angående tiden för Du Rietz’ nämnda tjänstgöring hade uppgift
dessförinnan influtit i bilagor till såväl den 20 april som den 21 maj 1948
utfärdade regementsorder. Den senare regementsordern hade i juni 1948
tillställts Du Rietz.

Chefen för luftvärnsregementet, översten B. F. Bengtsson, anförde: Att
Du Rietz icke omedelbart efter det från luftvärnskåren ingått meddelande
om tjänstgöringen underättats därom, hade varit beroende på att planläggning
för repetitions-, beredskaps- och efterutbildningsövningar pågått. Det
hade varit Bengtssons avsikt att till dessa övningar efter hörande av inspektören
för luftvärnet i första hand inkalla sådan reservstats- och reservpersonal,
som skulle fullgöra tjänstgöring under år 1948. Bengtsson ansåge
att, enär tjänstgöringstiden för Du Rietz icke när denne insände sin an -

124

sökan om anstånd varit av Bengtsson exakt fastställd, Du Rietz bort göra
framställning om tillstånd att vistas utrikes. Härför talade även den omständigheten
att Du Rietz ägt kännedom om att tjänstgöringen skulle fullgöras
före den 1 oktober 1948. Sedan Du Rietz’ tjänstgöringstid av Bengtsson
fixerats, hade inkallelseorder mer än en månad före inryckningsdagen
tillställts Du Rietz. Bengtsson hänvisade i denna del till stadgandet i 110 §
första punkten andra stycket inskrivningsförordningen.

Högberg anförde i sitt yttrande följande: Du Rietz ville göra gällande att
i mom. 541 tjänstereglementet för krigsmakten omförmält tillstånd att
högst 60 dagar i en följd vistas utomlands innebure en oinskränkbar rättighet.
Högberg kunde icke dela denna uppfattning. Tjänstgöringsskyldigheten
måste nämligen anses ha prioritet framför den enskildes förmenta
rätt. Högberg ansåge därför, att Du Rietz bort begära tillstånd till den utlandsresa,
som han i ansökningen om anstånd med tjänstgöringen anmält
att han skulle företaga, för att därigenom förskaffa sig visshet om att han
icke under denna utlandsvistelse komme att inkallas. Då Du Rietz icke inkommit
med sådan anhållan, hade Högberg funnit sig böra anmäla detta
närmast i syfte att påskynda ärendets avgörande till förekommande av
eventuell inkallelse dessförinnan och möjligen under den redan anträdda
utlandsresan. Vad Du Rietz anfört rörande önskvärdheten av att order om
tjänstgöring meddelades i god tid funne Högberg riktigt men ville vad det
föreliggande fallet beträffade hänvisa till den omfattande korrespondens,
som i fråga om tiden för tjänstgöringen ägt rum mellan berörda myndigheter
och Du Rietz.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 20 april 1950 till militärbefälhavaren
för tredje militärområdet.

Angående tillstånd att vistas utom riket i fred gäller enligt § 45 tjänstereglementet
för krigsmakten bland annat följande: Personal på aktiv stat
och annan personal, som är inbeordrad till tjänstgöring, må under ledighet
vistas inom Danmark, Finland och Norge under högst åtta dagar i följd
utan särskilt tillstånd. Fast anställd personal, som icke är inbeordrad till
tjänstgöring, äger utan tillstånd vistas utom riket under högst 60 dagar i
följd (mom. 541). Fast anställd personal och till tjänstgöring inbeordrad
värnpliktig och krigsfrivillig personal, som under längre tid eller i annat
fall än förut sagts önskar vistas utom riket, är skyldig att därom inhämta
tillstånd (mom. 542). Sådant tillstånd meddelas —- i fall varom här är fråga
— av direkt under chef för försvarsgren lydande chef (mom. 543).

Den tolkning av nämnda föreskrifter i tjänstereglementet för krigsmakten,
för vilken Högberg och Bengtsson givit uttryck, är uppenbarligen
icke riktig. Huruvida »inbeordrad till tjänstgöring» rätteligen avser befattningshavare
som mottagit order om tjänstgöring eller befattningshavare
som på grund av erhållen order är i tjänstgöring, synes däremot kunna

125

vara föremål för tvekan. Med hänsyn till syftet med att i förevarande hänseende
skilja mellan inbeordrad och icke inbeordrad personal torde emellertid
en person, som vid viss tidpunkt emottagit inkallelse till tjänstgöring
från och med viss senare tidpunkt, icke få anses redan genom mottagandet
av denna underrättelse vara inbeordrad till tjänstgöring i föreskrifternas
mening. Så blir fallet först från och med den senare tidpunkt, då
enligt ordern tjänstgöringsskyldigheten skall börja. Ett visst stöd härför
utgör bestämmelsen, att personal på aktiv stat och annan personal, som
är inbeordrad till tjänstgöring, under ledighet må vistas inom vissa
länder under högst åtta dagar i följd utan särskilt tillstånd. Den tid som
förflyter mellan dagen för inkallelseorderns mottagande och inställelsedagen
torde nämligen icke kunna betraktas såsom »ledighet» (jämför tjänstereglementet
mom. 461).

I enlighet med vad sålunda anförts synes icke för du Rietz ha förelegat
skyldighet att för ifrågavarande utrikes resa ansöka om tillstånd hos militärbefälhavaren.

Beträffande frågan om Du Rietz kan anses inom vederbörlig tid ha underrättats
angående den för honom bestämda tjänstgöringstiden vill jag
framhålla att det givetvis är angeläget att den som skall fullgöra tjänstgöring
erhåller definitivt besked därom så tidigt som möjligt. Även om
Bengtsson, med hänsyn till vissa överväganden — som möjligen kunde föranleda
ändring i den av chefen för Göteborgs luftvärnskår den 14 april
1948 för Du Rietz föreslagna tjänstgöringstiden -— icke ansett sig kunna
omedelbart underrätta Du Rietz, synes dock meddelande ha bort lämnas
denne utan dröjsmål, sedan den bestämda tjänstgöringstiden den 20 april
1948 upptagits på regementsorder.

Jag har härigenom velat tillkännagiva min uppfattning beträffande förevarande
spörsmål och får anhålla att Ni ville ombesörja att såväl Högberg
som Bengtsson erhålla del av denna skrivelse.

19. Fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa, som
skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, ehuru annat billigare färdmedel står till förfogande. I

I anslutning till granskning av arrestantkort från Roslagens flygkår hade
militieombudsmannen av tillgängliga handlingar inhämtat att den 29 mars
1949 med en kåren tillhörig personbil för löjtnanten Einar Tibells räkning
utförts körning från Tibells bostad, Torsvikssvängen 23, Lidingö, till centralstationen
i Stockholm.

Sedan militieombudsmannen med anledning härav anmodat chefen för
Roslagens flygkår att inkomma med upplysningar, anförde denne i avgivet
yttrande: Tibell hade vintern 1948—1949 genomgått kurs vid flygkrigshögskolan
i Stockholm men hade fullgjort flygtjänstgöring vid Roslagens flygkår,
där hans flygutrustning förvarades. Våren 1949 hade Tibell beordrats alt

126

deltaga i flygvapenövning med förläggning i Fårösund och hade därvid måst
medföra vinterflygutrustning. Denna som bestode av fallskärm, flytväst,
vinterflygdräkt m. m. vore tung och skrymmande, varför Tibell erhållit tillstånd
att för transporten från Hägernäs till centralstationen begagna tjänstebil
samt att själv jämte personligt bagage för de cirka två veckor övningen
varade medfölja samma bil från bostaden. -— Några särskilda föreskrifter
för resor av här ifrågavarande slag funnes icke. Personalen hänvisades vid
tjänsteresor normalt till allmänna kommunikationsmedel. Det vore emellertid
kårchefen obetaget att efter eget bedömande i varje särskilt fall då
speciella omständigheter förelåge göra avsteg härifrån.

Försvarets civilförvaltning anförde i infordrat yttrande följande: Medgivandet
att använda tjänstebil för Tibells resa från bostaden å Lidingö till
centralstationen i Stockholm kunde enligt civilförvaltningens mening icke
anses stå i överensstämmelse med de grunder, som gällde i fråga om ersättning
för resekostnad m. m. till tjänsteman vid förrättning i statens ärenden.
Enligt 4 § allmänt resereglemente finge nämligen rese- och traktamentsersättning
icke tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle ha
utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt,
som med avseende på resans ändamål samt för åstadkommande av minsta
sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. I
ärendet hade icke ens påståtts, än mindre visats, att det med avseende å resans
ändamål varit lämpligast att anlita bil för färden från bostaden till centralstationen.
Tibell hade för färd från bostaden i Lidingö till centralstationen
allenast ägt utfå ersättning beräknad enligt billigaste till buds stående
färdmedel, d. v. s. spårvagn eller buss. Av Tibells reseräkning framginge, att
han fått ersättning för färd med spårvagn den 29 mars 1949 från bostaden
till centralstationen i samband med ifrågavarande tjänsteresa samt dessutom
för samma dag traktamente med 7 kronor. Med hänsyn till det sätt,
varpå transporten i detta fall ordnats, ansåge civilförvaltningen Tibell skyldig
ersätta statsverket de härav föranledda kostnaderna. Enligt vad civilförvaltningen
inhämtat, torde driftskostnaderna vid ifrågavarande färd med
tjänstebilen kunna beräknas till 8 kronor 40 öre. — Vidkommande frågan om
de allmänna förutsättningar, under vilka militär tjänstebil borde få utnyttjas
för vederbörande befattningshavares avhämtande i bostaden och för liknande
ändamål, finge civilförvaltningen erinra, att statens sakrevision med
skrivelse den 11 december 1946 till Kungl. Maj :t inkommit med utredning
och förslag rörande användande av tjänstebil m. m., i vilken utredning
bland annat nämnda fråga berörts. Civilförvaltningen vore av den uppfattningen,
att när fråga endast vore om transport mellan bostaden och det färdmedel,
med vilket resan i övrigt skulle företagas, tjänstebil icke borde få
nyttjas, då andra och billigare färdmedel kunde begagnas. Om däremot
tjänsteresa i dess helhet skulle företagas med tjänstebil, syntes av praktiska
skäl lämpligt att vederbörande med tjänstebilen avhämtades vid sin bostad
och efter tjänsteresans avslutande återtransporterades till bostaden.

127

Under hand har från civilförvaltningen inhämtats att av ämbetsverket
mot Tibell framställts krav på inbetalande av ovan omförmälda belopp om
åtta kronor 40 öre.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 8 september 1950 till chefen för Roslagens flygkår.

I likhet med civilförvaltningen finner jag medgivandet för Tibell att använda
tjänstebil för resa från bostaden å Lidingö till centralstationen i
Stockholm icke stå i överensstämmelse med de grunder, som enligt allmänt
resereglemente gälla i fråga om ersättning för resekostnad. När fråga endast
är om transport mellan bostaden och det färdmedel, med vilket resan i övrigt
skall företagas, synes — såsom civilförvaltningen även uttalat — tjänstebil
icke böra få nyttjas, då andra och billigare färdmedel kunna begagnas.

Jag företager icke vidare åtgärd i ärendet. Vederbörande militäre befattningshavare
som vid förbandet beslutat om ifrågavarande biltransport skulle
genom kårchefens försorg givas del av denna skrivelse.

20. Fråga vid tillämpning av kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän om på vilket sätt myndighet vid muntlig förhandling jämlikt
kungörelsen bör vara representerad. I

I en till militieombudsmannen den 29 januari 1948 inkommen skrift anförde
Sveriges juristförbund följande:

I fråga om förhandlingsrätt ha tjänstemän, som äro i allmän tjänst, ännu
icke uppnått samma ställning som arbetstagare i allmänhet. Tjänstemännens
organisationer äro icke erkända såsom arbetsgivarens jämlikar, och de
förhandlingar, som de medverka i, leda icke till avtal, som äro för parterna
bindande. Rätten att träffa det slutliga avgörandet är förbehållen vederbörande
myndighet ensam. Härom finnas uttryckliga bestämmelser såväl i
kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän
(1 §) som i lagen den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän (1 §). Den begränsning i tjänstemännens förhandlingsrätt, som
sålunda föreligger, medför i och för sig betydande olägenheter för tjänstemännen.
I avvaktan på det genombrott, som införandet av full förhandlingsrätt
skulle innebära, måste tjänstemännen noga bevaka den begränsade rätt,
som nu är dem tillerkänd. Juristförbundet, som tillerkänts förhandlingsrätt
gentemot flera myndigheter — däribland arméförvaltningen — har ofta kunnat
konstatera, att myndigheterna sakna förståelse för det värde, en verklig
förhandling kan äga för tjänstemännen. Det har inträffat, att framställningar
om förhandling helt enkelt lämnats obesvarade. Det händer också att förhandlingar
visserligen komma till stånd men att dessa från arbetsgivarens
sida föras på sådant sätt, att myndigheten tydligt visar sin inställning att
endast fylla de formella förutsättningarna för att myndigheten skall kunna
fatta ett ensidigt men lagligen giltigt beslut. Till skyddande av tjänstemän -

128

nens rätt nödgas juristförbundet påkalla militieombudsmannens uppmärksamhet
i fråga om det sätt, varpå arméförvaltningen handlagt ett förhandlingsärende.
Förhistorien till det nu aktuella ärendet är följande. I skrivelse
till arméförvaltningen den 15 november 1946 anförde Sveriges yngre juristers
förening (senare ombildad till Sveriges juristförbund): Arméförvaltningen
hade i sina den 19 augusti 1946 avgivna petita för budgetåret 1947/48
bland annat äskat medel från icke ordinarie anslaget för inrättande av tvenne
amanuenstjänster å tygavdelningens civilbyrå med placering i 16 respektive
18 lönegraden. Härigenom syntes arméförvaltningen, som till följd av tidigare
extraordinära förhållanden icke torde ha kunnat överblicka det fredsmässiga
behovet av arbetskraft med juridisk utbildning utan haft dylika befattningshavare
i stor utsträckning knutna till verket medelst kontrakt, nu
velat bereda befattningshavarna en fastare anställningsform. Föreningen, till
vilken de flesta av de vid arméförvaltningen anställda juristerna vore anslutna,
hade icke på sätt som föreskreves i 5 § förhandlingsrättskungörelsen
beretts tillfälle att taga del av utkast till verkets medelsäskanden för budgetåret
1947/48. Föreningen måste beklaga, att så icke skett, då föreningen,
som av principiella skäl varit angelägen om att taga del av verkets beräkningar
av det fredsmässiga behovet av administrativ personal, därigenom berövats
möjligheten att i tid överlägga om antalet erforderliga tjänster och
dessas löneställning och sålunda tillvarataga sina medlemmars intressen. -—
Under åberopande av militieombudsmannens beslut den 25 april 1945 i ett
då anhängigt ärende anhöll föreningen, som ansett sig icke böra i annan
ordning påtala de anmärkta förhållandena, i sin skrivelse den 15 november
1946, att arméförvaltningen för framtiden måtte iakttaga förhandlingsrättskungörelsens
bestämmelser beträffande frågor, som hade avseende å föreningens
medlemmar. I svarsskrivelse till föreningen den 21 november 1946
bekräftade arméförvaltningen, att ämbetsverket i framtiden komme att låta
sig angeläget vara att iakttaga kungörelsens bestämmelser jämväl i vad anginge
föreningen.

Beträffande sina medelsäskanden för budgetåret 1948/49 underrättade
arméförvaltningen juristförbundet i skrivelse den 9 augusti 1947. Arméförvaltningens
förslag innebar bland annat, att en förste byråsekreterarbefattning
(Ca 29) skulle ändras till en byrådirektörsbefattning (Ca 31), att en
förste byråsekreterarbefattning (Ca 27) skulle uppflyttas till lönegrad Ca 29
samt att eu e. o. förste byråsekreterarbefattning (Ce 27) skulle uppflyttas
till lönegrad Ce 29. Med anledning av skrivelsen den 9 augusti 1947 hemställde
juristförbundet hos arméförvaltningen om överläggningar med ämbetsverket
jämlikt kungörelsen om förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Samtidigt anförde juristförbundet skriftligen bland annat: Vidkommande
till en början byråchefernas löneställning hade förbundet i olika sammanhang
haft tillfälle att inför statsmyndigheter framhålla, att löneförmånerna
för befattningshavare i den s. k. rådsklassen — 33 lönegraden — undergått
en sådan relativ försämring, att avlöningsförmånerna icke längre svarade
emot det kvalificerade arbetet. Förbundet finge hemställa, att ämbetsverket

129

vid avgivande av sina petita måtte föreslå åtgärder ägnade att tillgodose befattningshavare
i chefsställning i detta hänseende. — Beträffande tjänsterna
i övrigt framhöll förbundet skriftligen, att det kunde ifrågasättas, huruvida
icke civilbyrån vore av den omfattning, att chefen för byrån borde erhålla
ställning såsom avdelningschef med däremot svarande högre lönegradsplacering.
Vidare hemställde förbundet, att ämbetsverket i sina petita
måtte upptaga förslag, att en befattningshavare i byråchefsställning å tygavdelningen
skulle uppföras såsom byråchef. Slutligen anhöll förbundet, att
en befattning i lönegraden Ca 31 måtte inrättas för den nuvarande förste
byråsekreteraren i lönegraden Ca 27. De begärda förhandlingarna ägde rum
den 21 augusti 1947. Arméförvaltningen representerades därvid av t. f. förste
byråsekreteraren G. Weisner, samtidigt ordförande. För juristförbundet var
dess ombudsman Bertil Lidgard närvarande. I förhandlingsprotokollet från
den 21 augusti 1947 antecknades följande: »Sedan ordföranden förklarat
sammanträdet öppnat, anfördes från juristförbundets sida: Byråchefernas
löneställning hade under senare år undergått en sådan relativ försämring,
att avlöningsförmånerna icke längre svarade mot det kvalificerade arbete,
som ålåge en byråchef. Vid jämförelse med löneställningen för befattningshavare
med motsvarande kvalifikationer inom den kommunala förvaltningen
framginge, att juristerna inom statsförvaltningen i allmänhet vore sämre
tillgodosedda i avlöningshänseende än de kommunala förvaltningsjuristerna.
Förbundet hemställde därför, att ämbetsverket vid avgivande av sina
anslagsäskanden måtte föreslå åtgärder, ägnade att tillgodose befattningshavare
i chefsställning i detta avseende. — I anslutning till berörda principiella
uppfattning hemställde förbundet vidare, att den å arméförvaltningens
personalförteckning upptagna förste byråsekreteraren i lönegrad Ca 29
måtte i anslagsäskandena föreslås till erhållande av byråchefsbefattning.
Förbundet ville till stöd för denna sin hemställan framhålla, att vederbörande
befattningshavare under omkring tio år de facto tjänstgjort såsom byråchef,
varför det kunde anses rimligt, att befattningshavaren — i avvaktan
på resultatet av den militära förvaltningsutredningens förslag till omorganisation
av den militära förvaltningen — placerades såsom byråchef i åtminstone
lönegraden Ce 33. Enligt förbundets uppfattning innebure den av
ämbetsverket för befattningshavaren föreslagna lönegraden Ca 31 en nedvärdering
av tjänsten i fråga. Från ämbetsverkets sida förklarades, att ämbetsverket
funne de av förbundet framförda synpunkterna beaktansvärda och
överensstämmande med ämbetsverkets uppfattning men ansåge sig med hänsyn
till den pågående förvaltningsutredningen icke kunna framlägga något
förslag i årets anslagsäskanden.» -—- Förhandlingarna förklarades därefter
avslutade. Vid justering av protokollet påpekades från juristförbundets
sida, att av protokollet icke framginge arméförvaltningens ställningstagande
till de framförda yrkandena.

Till ytterligare belysning av det sätt, varpå arméförvaltningen handlägger
förhandlingsärenden vill juristförhundet beröra vad som förekom vid
förhandlingar den 8 oktober 1947 mellan arméförvaltningen samt fem sär !l—508050.

Militieombtulsmannens ämbetsberättelse.

130

skilda personalorganisationer. I en promemoria anförde juristförbundet då
vissa synpunkter på den å staten för arméförvaltningen i lönegraden Ca 24
upptagna revisorsbefattningen, varjämte förbundet yttrade: »Ett annat förhållande,
som i förevarande sammanhang synes vara förtjänt av visst beaktande,
är att vid civilbyrån f. n. — chefsbefattningen oräknad — sammanlagt
finnas 14 tjänster för jurister. Därav tillhöra icke mindre än 10 den
reglerade befordringsgången och 1 är ordinarie tjänst i lönegraden Ca 24. Då
sistangiven befattning icke kan räknas såsom befordringstjänst för jurist,
finnas alltså endast 3 befordringstjänster bland 14 juristbefattningar — ett
när det gäller personal med lång och dyrbar utbildningstid synnerligen stort,
utanför juristerna i administrativ statstjänst okänt missförhållande. —
Vidkommande av tjänsteförteckningssakkunniga gjort ställningstagande till
lönegradsplacering av juristpersonal (administrativ personal) kan visserligen
därav icke klart utläsas men får dock antagas, att de sakkunniga icke
avsett att ställa juristpersonalen i sämre läge än ingenjörspersonalen. Vid
jämförelse med vad de sakkunniga föreslagit i fråga om lönegradsplacering
inom sistnämnda personalkategori torde under alla förhållanden få
anses klart att ovan angiven befattning icke rimligen kan placeras lägre
än i 27 lönegraden.»

I förhandlingsprotokollet från den 8 oktober 1947 antecknades bland annat
följande:

»Närvarande:

För arméförvaltningen: Förste byråsekreteraren N. Wettergren, ordförande.

För statsverkens ingenjörsförbund: Civilingenjören E. Höjer.

För arméns ingenjörsförening och civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund:
Ingenjören L. Laurin.

För försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund: Flygingenjören
J. H. Kylberg.

För försvarets civila tjänstemannaförbund: Ingenjörerna H. Håkansson
och K. E. Andersson samt tjänstemannen H. Sundström.

För Sveriges Juristförbund: Förbundssekreteraren S. von Feilitzen.

Vid protokollet, undertecknad Borud, civilbyrån.

§ 1. Ordföranden förklarade sammanträdet öppnat och meddelade, att
förhandlingarna föranletts av den nu pågående tjänsteförteckningsrevisionen
beträffande befattningar vid försvaret, och hänvisade härutinnan till föredragande
departementschefens uttalanden i Kungl. Maj :ts proposition nr
246 vid 1947 års riksdag sid. 29 samt uppgav vidare, att dagens förhandlingar
skulle avse tjänstebenämningar och lönegradsplaceringar för vissa
civila ordinarie och extra ordinarie befattningar (med undantag för kontors-
och biträdespersonal) med avlöning från arméförvaltningens avlöningsanslag.
Ordföranden erinrade vidare om de förhandlingar, som den 21
augusti 1947 hållits mellan ämbetsverket, å ena, samt juristförbundet, å
andra sidan, angående vissa å personalförteckningen upptagna ordinarie
och extra ordinarie befattningar för juridisk-administrativ personal vid äin -

131

betsverket samt hänvisade till däröver upprättat förhandlingsprotokoll, vars
huvudsakliga innehåll i korthet återgavs.

§ 9. Såsom komplettering till sina yrkanden vid de inledningsvis omförmälda
förhandlingarna den 21 augusti 1947 yrkade juristförbundets ombud,
att den å ordinarie stat upptagna revisorsbefattningen i lönegrad Ca 24 skulle
höjas till Ca 27 samt att tjänstcbenämningen skulle ändras till förste byråsekreterare.
Såsom motivering härför hänförde sig ombudet till innehållet
uti bilagda promemoria. Övriga personalombud förklarade sig å respektive
organisationers vägnar biträda de från juristförbundet såväl nu som vid de
tidigare förhandlingarna framförda yrkandena och i övrigt dela de framförda
synpunkterna rörande den låga löneställningen för civilbyråns juristpersonal.
Ordföranden förklarade sig för sin del beredd att tillstyrka de av
juristförbundet beträffande ovannämnda befattning framställda yrkandena.»

Förhandlingsprotokollet innehåller i övrigt i åtta paragrafer särskilda yrkanden
och anföranden från personalorganisationernas sida. Allenast på en
punkt gjordes ett uttalande från ordförandens sida i det att denne erinrade,
att frågan om ändrad löneställning för en viss chefsbefattning med hänsyn
till den pågående förvaltningsutredningen icke lämpligen borde upptagas
till prövning i förevarande sammanhang.

Såvitt angår den vid förhandlingarna omnämnde förste byråsekreteraren
i lönegraden Ca 29 förde förbundet därefter frågan vidare genom en skrivelse
till chefen för försvarsdepartementet den 22 november 1947. Härvid
anförde förbundet bland annat: Då denne befattningshavare under omkring
tio år de facto tjänstgjort såsom byråchef med lönekompensation härför,
torde det få anses rimligt, att befattningshavaren — i avvaktan på resultatet
av nämnda förvaltningsutrednings förslag till omorganisation av den militära
förvaltningen — erhölle åtminstone e. o. byråchefs ställning och lön.
Juristförbundet finge förty hemställa, att förbundet måtte beredas tillfälle till
överläggningar direkt med departementet beträffande löneförhållandena för
denna juristbefattning vid arméförvaltningen. — Från statssekreteraren i
finansdepartementet har juristförbundet därefter den 16 december 1947 erhållit
en skrivelse av följande innehåll: »I fem särskilda, den 22 november
1947 dagtecknade skrifter har Sveriges juristförbund anhållit, att tillfälle
måtte beredas förbundet till överläggningar direkt med försvars-, social-,
kommunikations- respektive finansdepartementet rörande löneställningen
för vissa befattningshavare vid arméförvaltningen, riksförsäkringsanstalten,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet och statskontoret. I anledning
härav får jag på finansministerns uppdrag meddela följande. Personalorganisationerna
äga möjlighet att vid förhandlingar med vederbörande
myndigheter i samband med utarbetandet av petita framföra sina önskemål
beträffande löneställningen för olika befattningar. Genom protokollsutdrag
över förhandlingarna komma dylika önskemål att vara tillgängliga
vid remissbehandlingen av pctitaframställningarna och vid budgetarbetet
inom departementen. Att departementen skulle ha direkta överläggningar
med olika personalorganisationer beträffande dylika frågor låter sig icke

132

göra redan med hänsyn därtill, att arbetet på statssekreteraravdelningarna
därigenom skulle förryckas under den knappt tillmätta och hårt arbetstyngda
tid, då statsverkspropositionen skall utarbetas. Härtill kommer, att
det utredningsmaterial, som föreligger i ämbetsverkens petitaframställningar
och däröver inhämtade remissyttranden, av naturliga skäl bör kunna
förutsättas vara fullständigt, varför det är angeläget, att de synpunkter
och önskemål, som i förekommande fall äro att andraga från personalorganisationernas
sida, i sin helhet äro kända redan på petitastadiet. De vid utarbetandet
av riksstatsförslaget föreliggande avvägningsfrågorna äga, även
i vad de avse detaljer, ett sådant inbördes sammanhang som led i den allmänna
budgetpolitiken, att föga utrymme finnes för att låta dem bli beroende
av resultatet av personalöverläggningar på detta stadium i budgetarbetet.
»

Juristförbundet är nödsakat att påtala det sätt, varpå arméförvaltningen
handlagt förhandlingsärendet i augusti 1947. Förbundet har erhållit den
uppfattningen, att arméförvaltningen låtit sitt handlande påverkas av den
erinran om tjänstemännens rätt, som framställdes i förbundets skrivelse
den 15 november 1946, i den riktningen att arméförvaltningen velat till
formen uppfylla föreskrifterna om förhandling men samtidigt behandla den
organiserade juristpersonalen så snävt som möjligt. Det är juristförbundet
angeläget att understryka, att anmärkning icke framställes mot den fungerande
ordföranden vid förhandlingarna den 21 augusti 1947. Denne gjorde
säkerligen det bästa möjliga av den situation, i vilken han blivit försatt.
Ehuru förhandlingsrätten i främsta rummet kan betraktas såsom en förmån
för arbetstagarna, så är det dock uppenbart, att den jämväl är avsedd
att tjäna ett allmänt intresse. Även om vederbörande myndighet skulle anse
att det är mera till skada än nytta, att den underlydande personalen beredes
tillfälle att framföra sina yrkanden och sina synpunkter så kan det
för Kungl. Maj :t, som har avgörandet i sin hand, vara av värde att få del
av vad personalen kan anföra. Visserligen ha personalorganisationerna,
därest de avvisas av de under Kungl. Maj :t lydande myndigheterna, fortfarande
kvar sin rätt att vända sig till föredragande departementschefen.
Den naturliga arbetsordningen är dock att allt material såvitt möjligt redan
föreligger samlat och bearbetat, då ärendet kommer inför Kungl. Maj:t.
Det bör sålunda redan vid förhandlingar med vederbörande myndighet klarläggas
i vad mån myndigheten biträder de av arbetstagarna framställda
yrkandena. De meningsskiljaktigheter, som stå kvar, böra vara klarlagda,
så att de olika ståndpunkterna och de omständigheter, på vilka dessa
stödjas, tydligt kunna framläggas för Kungl. Maj :t. I denna del vill förbundet
för övrigt hänvisa till statssekreterarens i finansdepartementet
ovannämnda skrivelse, enär förbundet i allt väsentligt kan ansluta sig till
de där framförda synpunkterna. Juristförbundet måste givetvis i första
hand bevaka tjänstemännens intresse av att få till stånd ordentliga förhandlingar.
Arbetstagarnas rätt till förhandlingar innebär en skyldighet för
arbetsgivaren, i detta fall staten, att ingå i svaromål på de yrkanden ar -

133

betstagarna framställt. Därutöver är arbetsgivaren skyldig att själv framlägga
förslag till lösning av förhandlingsfrågan. Dessa motförslag kunna
— som förbundet bär sig väl bekant — ofta vara rent negativa. De skola
dock innebära, att myndigheten tagit ståndpunkt. Arbetsgivaren får icke
lämna arbetstagarna i ovisshet om hur han anser frågan skola lösas. Det
är vidare klart, att man icke kan nöja sig med att yrkanden från ömse håll
framföras och att motsidan tar ståndpunkt till dessa. Man måste komma
fram till verkliga överläggningar, så att skälen för och emot ett förslag till
lösning bli framlagda och diskuterade. Verkliga överläggningar förutsätta
deltagande från båda hållen. Att lagens innebörd är den nu angivna framgår
bland annat därav att en personalorganisations framställning om överläggningar
beträffande allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor
alltid skall leda till muntliga förhandlingar. Vederbörande myndighet äger
icke någon befogenhet att efter lämplighetssynpunkter pröva, om förhandling
behövs eller icke. Vid sammanträdet den 21 augusti 1947 kan enligt
juristförbundets mening en verklig överläggning med arméförvaltningen
icke anses ha kommit till stånd. Detta berodde därpå att arméförvaltningen
icke uppdragit åt sin representant att å arméförvaltningens vägnar föra
verkliga förhandlingar. Arméförvaltningens representant torde endast ha
haft i uppdrag att till förbundet framföra de beslut, som arméförvaltningen
redan fattat i de aktuella frågorna. De yrkanden, som förbundet framställde
vid förhandlingarna, och den motivering, som anförts till stöd för dessa
yrkanden, torde arméförvaltningens representant ha kunnat bemöta endast
genom att framföra sin personliga mening. Förbundet kom således aldrig
till tals med sin verkliga motpart. Det mycket allmänt hållna uttalande
från arméförvaltningens sida, som intagits i protokollet, är för personalen
av föga värde. Det ligger i sakens natur, att en byråsekreterare i arméförvaltningen
knappast kan utan ingående föregående överläggningar med sina
överordnade ingå på förhandlingar rörande den av juristförbundet väckta
frågan om byråchefernas löneställning vid arméförvaltningen. Förhandlingar
i den meningen, att förslag framlades från ömse sidor med angivande
av skäl förekommo heller icke. •—- Protokollet från den 8 oktober 1947
visar redan genom sitt eget innehåll, att det icke är ett protokoll över förda
förhandlingar. Det innefattar korta anteckningar över personalorganisationernas
yrkanden. Då ordföranden på en särskild punkt förklarade sig
beredd att tillstyrka de av juristförbundet framställda yrkandena, visar
själva anteckningen därom, alt det icke är arméförvaltningens ståndpunkt,
som fastslagits. I hela protokollet finns ingenting, som röjer motsidans inställning
till de behandlade spörsmålen, »överläggningarna» ha med andra
ord varit helt ensidiga. — Därest ämbetsverken taga till vana att vid
förhandlingar låta sig företrädas av underordnade befattningshavare, som
icke kunna på ett för ämbetsverket bindande sätt taga ståndpunkt till uppkommande
förhandlingsfrågor, måste förhandlingarna urarta och förlora
sin betydelse. I verkligheten skulle man då med en förhandling ej uppnå
annat än att ämbetsverket ställde till förfogande eu protokollförare, som

134

antecknade motpartens förslag och anförd motivering. Juristförbundet har
intet intresse av att belasta ämbetsverken med en sådan protokollföring
utan kan självt skriftligen framföra sin mening i fall då skriftlig förhandling
är tillräcklig. Då juristförbundet å andra sidan begär muntliga överläggningar,
så sker det därför att förbundet anser det vara av betydelse att
direkt med vederbörande myndighet få diskutera den sak, som är i fråga.
Förbundet har trott sig i förevarande fall ha haft möjlighet att genom sin
argumentering kunna påverka de personer, vilka såsom ledamöter i plenum
hade att deltaga i beslut i ärendet. Därför nödgas förbundet hålla på
sin rätt och kräva, att dessa personer eller någon av dem underkastar sig
besväret att möta personalens representanter. Även om arméförvaltningen
i denna sak skulle intaga den ståndpunkten, att arméförvaltningen komme
att ställa sig rent negativ, oberoende av vilka yrkanden personalen framställde
och oberoende av vilka skäl som åberopades, så vidhåller juristförbundet
dock sin rätt att få tala med vederbörande myndighet. Juristförbundet
får anhålla, att militieombudsmannen ville till prövning upptaga
detta för statstjänstemännen viktiga spörsmål och angiva sin uppfattning,
huruvida arméförvaltningens sätt att handhava förhandlingsärendet varit
riktigt.

Arméförvaltningen avgav på anmodan av militieombudsmannen yttrande i
ärendet. Härvid voro fogade avskrifter av dels den av juristförbundet refererade
skriftväxlingen i november 1946 mellan arméförvaltningen och Sveriges
yngre juristers förening, dels ock det den 8 oktober 1947 förda förhandlingsprotokollet
jämte därtill hörande bilaga. Arméförvaltningen framhöll under
åberopande av omförmälda skriftväxling, att såväl juristföreningen som
arméförval tningen, vars inställning till förhandlingsrätten torde klart framgå
av dess svarsskrivelse, betraktade den sak som föranlett skriftväxlingen
såsom utagerad genom densamma. Arméförvaltningen tillbakavisade juristförbundets
antagande att arméförvaltningens förmenta snävhet gentemot
förbundet skulle ha föranletts av juristföreningens skrift till arméförvaltningen
i november 1946. Arméförvaltningen anförde vidare: Juristförbundets
önskemål beträffande förhandlingsrättens tillämpning vid arméförvaltningen
synas hänföra sig till dels sättet för arméförvaltningens representation
vid förhandlingarna och dels arméförvaltningens ståndpunktstagande vid
förhandlingar till krav, som framföres av förbundet. Förbundet påtalar därjämte
vissa brister, som enligt förbundets uppfattning vidlåda protokoll från
förhandlingar mellan förbundet och arméförvaltningen den 21 augusti och
den 8 oktober 1947. — Beträffande arméförvaltningens representation vid
förhandlingar med juristförbundet kräver förbundet, att de personer, vilka
som ledamöter i plenum ha att deltaga i beslut i ärendet, eller någon av
dem »underkastar sig besväret att möta personalens representanter». De
ärenden, rörande vilka förhandlingar ägt rum med juristförbundet, ha avsett
arméförvaltningens underdåniga framställningar rörande ämbetsverkets
eget medelsbehov. Dessa ärenden avgöras enligt 25 § 1. a) i ämbetsverkets
instruktion av chefen för arméförvaltningen, d. v. s. chefen för armén. Vid

135

föredragning av dylika ärenden, vilken ankommer på chefen för civilbyrån
eller annan föredragande vid samma byrå (instr. 16 och 21 §§), böra generalfälttygmästaren
och generalintendenten närvara (instr. 25 § 2). Ett tillmötesgående
av juristförbundets krav skulle sålunda regelmässigt innebära,
att chefen för armén skulle närvara vid förhandlingarna med förbundet,
exempelvis rörande behovet av en amanuens vid civilbyrån. Det är
bland annat med hänsyn till de högt kvalificerade och mycket omfattande
arbetsuppgifter, som åvila chefen för armén, ganska överraskande att förbundet
på fullt allvar kunnat framföra detta krav. Då ingen av dem, som i
övrigt ha att närvara vid handläggningen av ärenden av nu ifrågavarande
slag, äger deltaga i ärendenas avgörande, synes juristförbundet icke åtnöja
sig med att en av dessa representerar ämbetsverket vid förhandlingar med
förbundet. Arméförvaltningen har vid förhandlingar med personalorganisationer
låtit sig företrädas av chefen för civilbyrån eller annan föredragande
vid byrån, utan att detta veterligen föranlett erinringar från annan personalorganisation
än juristförbundet. Sättet för arméförvaltningens representering
vid ovannämnda förhandlingstillfällen innebar sålunda icke något
avsteg från gängse praxis. Numera extra ordinarie förste byråsekreteraren
Weisner, som representerade arméförvaltningen vid förhandlingstilltallet
den 21 augusti, har omfattande erfarenhet av förhandlingsverksamhet,
förvärvad vid förhandlingar rörande kollektivavtal för försvarets arbetare
samt från centrala förhandlingar angående tolkning av arméförvaltningens
intendenturavdelning berörande kollektivavtal. Weisner har flera
år varit föredragande vid civilbyrån. Att chefen för civilbyrån vid detta förhandlingstillfälle
icke representerade arméförvaltningen föranleddes dels
av brådskande arbetsuppgifter i samband med genomförandet av det nya
avlöningsreglementet dels -—- och ej minst — av den omständigheten att
förhandlingarna bland annat avsågo löneställningen för nämnde byråchef.
Någon annan byråchef inom arméförvaltningen, rörande vilken förbundet
kan förhandla, finnes nämligen icke, vilket förhållande för övrigt synes vara
förbundet obekant. Vid förhandlingstillfället den 8 oktober företräddes
arméförvaltningen av förste byråsekreteraren Wettergren på grund av att
denne besatt detaljkännedom om de befattningar, rörande vilka förhandlingarna
beräknades komma att röra sig. Wettergren är sedan ett tiotal år
föredragande vid civilbyrån. Av det anförda torde framgå, att arméförvaltningen
haft fullgoda skäl för det sätt, varpå ämbetsverket låtit sig representeras
vid ifrågavarande förhandlingar. Något formellt stöd synes icke
kunna åberopas för juristförbundets krav i denna del. — I fråga om arméförvaltningens
ståndpunktstagande vid förhandlingar till krav som framföras
av juristförbundet har förbundet {i samband med ovannämnda förhandlingstillfällen
påtalat, att av protokollen från förhandlingarna icke
framginge arméförvaltningens ställningstagande till de yrkanden, som
framförts. Förbundet framför nu i sin skrift klagomål över delta förhållande.
Ett tillmötesgående av juristförbundets krav, att av förhandlingsprotokoll
skall framgå arméförvaltningens ställningstagande till av förbun -

136

det framförda yrkanden, skulle icke stå i överensstämmelse med gällande
författningsföreskrifter. I 9 § förhandlingsrättskungörelsen stadgas nämligen
bland annat att fråga, varom förhandling förts, icke må av myndighet
upptagas till slutlig behandling, innan protokoll över muntlig förhandling
kommit myndigheten tillhanda. Det må även erinras om att föredragande
departementschefen på sin tid (prop. 1937: 128 s. 126) uttalade, att
någon bundenhet för myndigheten icke kunde tänkas uppkomma, förrän
denna efter förhandlingarnas avslutande fattat sitt beslut. Arméförvaltningen
har sålunda haft fullgoda skäl att tillbakavisa förbundets ifrågavarande
krav. Juristförbundet utgår från att arméförvaltningens representant
vid förhandlingarna den 21 augusti 1947 endast haft i uppdrag att till
förbundet framföra de beslut, som arméförvaltningen redan fattat i de
aktuella frågorna. Denna uppfattning är givetvis felaktig. Vad som förekom
före förhandlingarna var att ämbetsverkets representant med föredraganden
i ärendet hade överläggning rörande den av juristförbundet väckta
frågan. På grundval av denna överläggning angav arméförvaltningens representant
ämbetsverkets uppfattning på sätt som skett. Förbundet anser
att verklig överläggning med arméförvaltningen icke kommit till stånd vid
ifrågavarande tillfälle. Återgivande i protokollet av den diskussion, som må
ha förekommit, torde få anses överflödigt, då ämbetsverkets uppfattning
angivits överensstämma med förbundets. I protokollet har även klart angivits
anledningen till att juristförbundets krav icke ansågos böra upptagas
i riksdagsäskandena. I sin underdåniga skrivelse den 25 augusti 1947
med överlämnande av förslag till anslagsäskanden anförde arméförvaltningen
bland annat följande: »Med Sveriges juristförbund har, i enlighet
med från förbundet framförd begäran, förhandlingar förts i anledning av
förevarande anslagsäskanden. Med bifogande av protokoll från dessa förhandlingar
får arméförvaltningen uttala, att ämbetsverket finner angeläget
att befattningshavare i ledande ställning inom statsförvaltningen beredas
löneförmåner, som stå i bättre överensstämmelse med den löneställning,
som gäller för motsvarande befattningshavare i kommunal tjänst. Med
hänsyn till pågående utredning rörande den militära förvaltningen har arméförvaltningen
emellertid icke ansett sig kunna i detta sammanhang framlägga
förslag i överensstämmelse med juristförbundets ståndpunkt.» -—
Vad beträffar förhandlingsprotokollet för den 8 oktober 1947 anser förbundet,
att detsamma redan genom sitt eget innehåll utvisar att det icke är
ett protokoll över förda förhandlingar. Som stöd för detta påstående framhåller
förbundet vidare, att protokollet endast innefattar korta anteckningar
angående personalorganisationernas yrkanden samt att då arméförvaltningens
representant på en enda jfunkt (§ 9) förklarar sig beredd att tillstyrka
de av förbundet framställda yrkandena, arméförvaltningens ståndpunkt
därmed icke fastslagits. Arméförvaltningens representant har härom
uppgivit, att personalorganisationerna i de flesta fall (§§ 2, 3, 6, 7 och 8)
icke framfört yrkanden utan allenast uttalat vissa önskemål, varöver särskilt
ställningstagande från arméförvaltningens sida icke påkallats. Där

137

formliga yrkanden framställts ha dessa i två fall (§§ 4 och 5) upptagits av
ämbetsverket i underdånig skrivelse och allenast i ett fall (§ 9) avböjts,
varom juristförbundet underrättats. De framställda önskemålen och yrkandena
ha emellertid —- såsom framgår av de vid förhandlingstillfället
förda, alltjämt bevarade blyertsanteckningarna — föregåtts av ingående
diskussioner, vilka enligt överenskommelse mellan berörda personalorganisationer
dock icke återgivits i protokollet. Vad beträffar de frågor, som
behandlats i §§ 4—5, framgår av nämnda blyertsanteckningar, att ordföranden
förklarat sig enig med organisationerna i vad avsåge skäligheten
av de framställda yrkandena. Något krav på att ordförandens personliga
uppfattning härutinnan skulle angivas i protokollet framställdes icke från
sagda personalorganisationer. Allenast i den fråga (§ 9), där juristförbundet
berördes, hade argumenteringen för det framställda yrkandet så noggrant
som möjligt intagits i protokollet, och därjämte hade på juristförbundets
begäran ordförandens i saken uttalade mening återgivits, oaktat
denne vid förhandlingstillfället påpekat, att han icke komme att själv föredraga
ärendet inför verkets ledning. —- Av vad ovan anförts framgår, att
arméförvaltningen haft fullgoda skäl för sin ståndpunkt i fråga om sättet
för ämbetsverkets representation vid förhandlingar med personalorganisationer
samt i fråga om kravet att vid förhandling ämbetsverkets representant
skulle på ett för verket bindande sätt taga ståndpunkt till uppkommande
förhandlingsfrågor. Juristförbundet synes anse sig kunna
utgå från att arméförvaltningen hyser den uppfattningen, att förhandlingsrätten
är mera till skada än till nytta. Den fleråriga erfarenhet,
ämbetsverket har av förhandlingar med andra personalorganisationer, utvisar
att förhandlingsrätten kan medföra påtagliga fördelar även för arbetsgivarparten.
Arméförvaltningen, som ingalunda underskattar juristförbundets
redan gjorda insatser för förbättrad löneställning för administrationens
jurister, hyser den förhoppningen, att kommande förhandlingar
med juristförbundet skola bliva till ömsesidig fördel för parterna. Utsikterna
härtill bliva icke mindre, om juristförbundet visar förståelse för ämbetsverkets
inställning till ovan berörda spörsmål.

Juristförbundet inkom med påminnelser och anförde därvid: Juristförbundet
kan bekräfta arméförvaltningens uppfattning, att kontroversen i november
1946 betraktades såsom utagerad i och med arméförvaltningens skrivelse
av den 21 november 1946. Det var först i augusti 1947 som förbundet
fick anledning att ändra uppfattning på denna punkt. Juristförbundet vill
också uttryckligen framhålla, att förbundet icke hyst eller hyser den meningen,
att arméförvaltningens ställningstagande i de av förbundet omnämnda
sakfrågorna påverkats av den lilla kontroversen. Juristförbundet har kritiserat
allenast arméförvaltningens sätt att handhava förhandlingarna. Vad
angår arméförvaltningens representation vid förhandlingarna har juristförbundet
icke haft tanke på att tala med chefen för armén. Förbundet har
tänkt sig att någon person i högre ställning med verkligt inflytande på per -

138

sonalärendena skulle kunna ägna någon kortare tid åt att med personalen
och dess representanter diskutera vissa problem, som personalen ansett värda
en överläggning. Något verkligt missförstånd på denna punkt torde icke
iöreligga; förbundet antecknar, att militieombudsmannens remiss till arméförvaltningen
av detta ärende besvarats, icke av chefen för armén, utan av
krigsrådet Östergren på arméförvaltningens vägnar. Detta förhandlingsärende
borde redan på dess tidigare stadium ha kunnat behandlas på motsvarande
sätt. I detta sammanhang vill förbundet för övrigt påpeka, att förbundet
med sin skrivelse till militieombudsmannen avsett att få klarlagd en
viktig rättsfråga och inte att få en diskussion med finurligheter ur arméförvaltningens
instruktion. Arméförvaltningen har framhållit, att det vore
praxis inom arméförvaltningen att låta sig vid förhandlingar representeras
så som skett i det aktuella fallet. Detta tillvägagångssätt skulle, arméförvaltningen
veterligen, övriga förhandlingsberättigade organisationer vara införstådda
med. De upplysningar, som förbundet inhämtat, tyda emellertid på
att arméförvaltningens uppfattning härutinnan är felaktig och att det tvärtom
råder irritation och missnöje med arméförvaltningens inställning. Det
kan även vara av intresse att anteckna, att den praxis, arméförvaltningen
utbildat, avviker från den inställning till den statliga förhandlingsrätten, som
andra ämbetsverk intagit. I det förhållandevis stora antal förhandlingsärenden,
som juristförbundet haft att handlägga hösten 1947, har det icke i ett
enda fall förekommit, att verken undandragit sig att överlägga med personalens
representanter genom sin ledning, som icke sällan utgjorts av ett fullsuttet
plenum. — Juristförbundets krav rörande ämbetsverkets representation
ligga över huvud icke på det formella planet. Vad förbundet velat uppnå är
att höra ämbetsverkets mening rörande de väckta frågorna. Om förbundets
yrkanden avvisades, ville förbundet höra skälen därtill, så att förbundet i sitt
fortsatta arbete kunnat taga hänsyn till dessa skäl. Om ämbetsverket varit
av annan mening än förbundet, har förbundet önskat höra denna mening
och motiveringen för den. I förevarande fall avsåg förbundets framstöt rörande
byråchefernas löneställning löneförmånerna för hela den s. k. rådsklassen,
vilket för övrigt tydligt framgick redan av förbundets skriftliga framställning
till arméförvaltningen före de muntliga förhandlingarna. Förbundet
fäster stort avseende vid denna för såväl personalen som statsverksamheten
viktiga fråga och ansåg det vara av värde att få överlägga med ämbetsverket
rörande densamma. I fråga om arméförvaltningens ståndpunktstagande
avser juristförbundet — såsom framgår redan av det föregående — i första
hand icke protokollföringen. Protokollföringen är visserligen av betydelse,
eftersom Kungl. Maj :t endast genom protokollet får del av vad som förekommit,
men det primära är dock överläggningarna mellan ämbetsverket och
personalen. Protokollet har icke gjorts till föremål för anmärkning därför
att det är knapphändigt utan därför att det i sin knapphändighet fullt täcker
verkligheten och de knappa förhandlingarna. Bestämmelserna i 9 § förhandlingsrättskungörelsen
innebära, att ett ärende icke får upptagas till avgörande
innan justerat förhandlingsprotokoll föreligger. Det är emellertid

139

orimligt att därav sluta sig till att ömsesidiga förhandlingar skulle vara förbjudna,
eftersom ämbetsverket därigenom skulle bli bundet i sitt slutliga
avgörande. På det hela taget måste man se på förhandlingsfrågor på ett
enklare och naturligare sätt än vad arméförvaltningen velat göra. Förhandlingar
utgöra icke en strid, där varje eftergift åt motparten innebär en förlust
å den egna sidan. De gå allenast ut på att låta ämbetsverkets egna synpunkter
kompletteras genom de speciella personalsynpunkterna. Vad särskilt
angår förhandlingarna den 8 oktober 1947 är det i överensstämmelse
med förbundets allmänna inställning, att ordförandens personliga uppfattning
icke är av väsentlig betydelse. I synnerhet gäller detta, om den till sin
natur är ett slags reservation med undermeningen, att ämbetsverket har en
annan uppfattning. Arméförvaltningen har i sitt yttrande skilt mellan tre
instanser inom ämbetsverket i ett förhandlingsärende, nämligen mellan ämbetsverkets
utsedde representant, föredraganden i ärendet samt ämbetsverkets
ledning. I anslutning härtill vill juristförbundet sammanfatta sin
ståndpunkt så, att personalen skall ha rätt att träffa verkets ledning. Det är
en onödig och olämplig omgång, att ämbetsverkets utsedde representant —
efter föregående överläggningar med föredraganden i ärendet — skickas
till förhandlingar, därefter rapporterar vad som förekommit till föredraganden,
varpå denne verkställer föredragning inför verkets ledning. Med anledning
av vad arméförvaltningen nu i sitt yttrande anfört rörande praxis i
förhandlingsärenden, vill juristförbundet ifrågasätta, huruvida icke en närmare
utredning bör göras angående förfaringssättets överensstämmelse med
lag och lagstiftarens mening.

Vid juristförbundets påminnelseskrift var fogad kopia av en skrift den
4 april 1948 från juristförbundet till statssekreteraren i finansdepartementet.
Juristförbundet erinrade däri till en början om innehållet i den skrivelse
från samme statssekreterare som den 16 december 1947 kommit förbundet
tillhanda samt förklarade att förbundet i huvudsak kunde instämma i vad
statssekreteraren däri anfört. Förbundet anförde vidare: Verkliga förhandlingar
bestå icke allenast däri att personalen inför vederbörande myndighet
uttalar sina önskemål och framlägger sina synpunkter. Även myndigheten
bör deltaga i överläggningarna, så att dessa bli ömsesidiga. Vid förhandlingarna
bör det bli klart i vad mån myndigheten biträder de av personalen
framställda yrkandena. De meningsskiljaktigheter, som stå kvar, böra vara
klarlagda, så att de olika ståndpunkterna och de omständigheter, på vilka
dessa stödjas, tydligt framträda. Endast om så är fallet kan det sägas, att
utredningsmaterialet är fullständigt. Det ligger emellertid icke i juristförbundets
hand att ensamt kunna garantera en fullständig utredning. Det har
i vissa fall visat sig vara svårt att vid muntliga förhandlingar få till stånd
ett verkligt deltagande från ämbetsverkets sida. Sålunda har juristförbundet
nyligen nödgats påkalla militieombudsmannens uppmärksamhet rörande
det sätt varpå ett centralt ämbetsverk tillämpat förhandlingsrättskungörelsen.
T sådana situationer, där förbundet icke lyckats komma till tals med
vederbörande ämbetsverks ledning, bär förbundet ansett sig kunna hos före -

140

dragande departementschefen anhålla om överläggningar. Skulle vederbörande
ämbetsverk kunna visa personalorganisationerna från sig eller snävt
begränsa förhandlingarna till det minimum, som krävs för att ett lagligen
giltigt beslut skall kunna fattas, samt departementscheferna icke heller kunna
tillmötesgå personalen, hamnar man lätt i ett läge, som kan leda till
onödiga konflikter. Staten såsom arbetsgivare kan visserligen falla tillbaka
på principståndpunkten, att arbetsgivaren ensam bestämmer arbets- och lönevillkoren.
Personalen har då ej någon annan försvarsmöjlighet än att intaga
den motsvarande ståndpunkten att arbetstagarna ensamma avgöra om
de vilja taga anställning på de erbjudna villkoren. Ett alltför snävt uppträdande
från arbetsgivarens sida vid förhandlingar kan därför driva fram
konflikter, som personalen strävat efter att förebygga. Förbundet har den
bestämda uppfattningen, att en konflikt aldrig bör utbryta förrän alla möjligheter
till överenskommelse genom förhandlingar äro uttömda. — I detta
sammanhang vill förbundet jämväl beröra ett annat förhållande, som inverkar
på förhandlingarna och deras resultat. Därest Kungl. Maj :ts kansli
icke vill betungas med personalöverläggningar utan överlämna åt ämbetsverken
att förebringa ett fullständigt utredningsmaterial, måste ämbetsverken
också lämnas fria händer att föra förutsättningslösa förhandlingar. Ämbetsverken
böra liksom personalorganisationerna fritt få framlägga sin
egen ståndpunkt till den föreliggande frågan. Vid förhandlingar med ämbetsverken
har förbundet ofta fått det intrycket, att förhandlingarna dominerats
av cirkulär, som utsänts från finansdepartementet. Det är icke tillfredsställande,
att Kungl. Maj :ts kansli skjuter från sig besväret med personalöverläggningar
men samtidigt på ett bestämmande sätt ingriper i förhandlingsarbetet.
Under åberopande av vad sålunda anförts måste förbundet hävda
sin rätt att så långt det är möjligt söka genom förhandlingar lösa uppkommande
tvistefrågor.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 18 mars 1950 till arméförvaltningen följande.

Genom kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän (nr 292) har det tillerkänts dessa rätt att beträffande vissa i
kungörelsen närmare angivna frågor förhandla med vederbörande myndighet,
dock att inskränkning därigenom ej får göras i myndigheten tillkommande
beslutanderätt. Härvid jämställes med myndighet styrelse för sådan
statlig institution, som icke kan betraktas såsom myndighet (1 §). Förhandling
skall äga rum mellan myndigheten samt förening av tjänstemän eller
förening av flera sådana föreningar. Endast förening som Kungl. Maj :t tillerkänt
förhandlingsrätt i förhållande till myndigheten äger sådan rätt. Myndighet
må uppdraga åt underlydande organ att å myndighetens vägnar förhandla
beträffande visst ärende eller vissa slag av ärenden (2 §). Innan myndighet
avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida frågan är av prin -

141

cipiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess tjänstemän,
på lämpligt sätt bereda de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade
föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle att taga kännedom
om föreliggande utkast till sådana villkor. Påkallar förening i anledning
härav förhandlingar, skall meddelande härom lämnas inom skälig
tid och senast inom en vecka efter delfåendet (5 §). Förhandling äger rum i
skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera sidan muntlig förhandling,
skall sådan äga rum, även om skriftlig förhandling pågår eller föregått (6 §).
Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan oskäligt
dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, så framt icke
muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas.
Myndighet må förklara skriftlig förhandling avslutad, då myndigheten så
prövar skäligt (7 §). Tid och plats för muntlig förhandling bestämmas av
myndigheten, varvid skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt
fördröjes. Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen samt förordnar
sekreterare att föra protokoll. Ordföranden må förklara muntlig
förhandling avslutad, då han så prövar skäligt. I protokollet skola framlagda
förslag och avgivna förklaringar återgivas, varvid skälen för de å
ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet angivas. Protokollet
skall justeras av ordföranden samt en representant för myndigheten och
eu representant för varje i förhandlingen deltagande förening (8 §). Fråga,
varom förhandling förts, må -—- med visst undantag — av myndighet
icke upptagas till slutlig behandling, innan en vecka förflutit från det
skriftlig förhandling förklarats avslutad eller innan protokoll över muntlig
förhandling kommit myndigheten tillhanda (9 §). Då ärende, som
enligt kungörelsen varit föremål för förhandling, överlämnas till annan
myndighet eller till Konungen, skall i ärendet förd skriftväxling jämte
protokoll från muntlig förhandling biläggas (10 §). På därom av myndighet
eller förening gjord framställning må, därest Konungen så prövar
skäligt, förhandling äga rum mellan ombud, som av Konungen utses, och förening
(11 §).

Chef för arméförvaltningen är enligt den för arméförvaltningen gällande
instruktionen av den 17 december 1943 (nr 889) chefen för armén och såsom
souschef förordnar Kungl. Maj :t generalfälttygmästaren eller generalintendenten.
Verksamheten inom arméförvaltningen bedrives på två avdelningar,
nämligen tygavdelningen under chefskap av generalfälttygmästaren och intendenturavdelningen
under chefskap av generalintendenten, samt en civilbyrå
under chefskap av ett krigsråd. Chefen för arméförvaltningen är i
främsta rummet ansvarig för fullgörandet av ämbetsverkets åligganden.
Souschefen utövar under chefen för ämbetsverket den omedelbara ledningen
av detta i vad avser för verket gemensamma angelägenheter och skall tillse
att civilbyråns personal med nit och noggrannhet fullgör sina skyldigheter.
Å civilbyrån är förutom krigsrådet en å arméförvaltningens personalförteckning
upptagen sekreterare föredragande. Det åligger envar befattningshavare
alt utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som

142

påkallas av vederbörande förman. Å civilbvrån handläggas bland annat ärenden
som angå arméförvaltningens avlöningsanslag. Angående ärendenas
handläggning gäller att av chefen för arméförvaltningen avgöras bland annat
ärenden avseende framställningar rörande arméns medelsbehov på tyg- och
intendenturförvaltningens områden ävensom rörande arméförvaltningens
eget medelsbehov. Vid föredragning av dylika ärenden inför chefen för arméförvaltningen
böra, förutom'' vederbörande föredragande, avdelningscheferna
vara närvarande. Envar, som i egenskap av föredragande eller eljest
enligt föreskrift i instruktionen är närvarande vid avgörandet av arméförvaltningens
mål och ärenden, åligger, därest ämbetsverkets beslut icke överensstämmer
med hans mening, att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga
mening.

Den meningsskiljaktighet som föreligger mellan arméförvaltningen och
juristförbundet gäller främst frågan på vilket sätt myndighet vid muntlig
förhandling jämlikt förhandlingsrättskungörelsen bör vara representerad.
Juristförbundet finner det vara oriktigt av arméförvaltningen att vid förhandlingar
med förbundet låta representera sig av tjänsteman som icke kan
anses tillhöra arméförvaltningens ledning. Arméförvaltningen anser emellertid
att ämbetsverket haft fullgoda skäl för sin ståndpunkt i fråga om sättet
för ämbetsverkets representation vid förhandlingarna. Juristförbundet
gör även gällande att arméförvaltningens representant på grund av sin ställning
inom ämbetsverket av naturliga skäl icke kunnat såsom vederbort vid
förhandlingarna taga ståndpunkt till uppkommande frågor, under det att
arméförvaltningen å sin sida invänder att det icke är meningen att myndighetens
representant vid muntliga förhandlingar skall på ett för myndigheten
bindande sätt taga ställning till uppkommande förhandlingsfrågor.

Bestämmelserna i 1937 års kungörelse innefatta icke några direkta anvisningar
om huru vederbörande myndighets representation vid muntlig
förhandling skall anordnas. Givetvis är härvidlag av betydelse vilken målsättning
som uppställes för muntlig förhandling enligt kungörelsen. Vissa
antydningar härom finnas i 8 §. Angående protokollföringen stadgas häri
att i protokollet skola återgivas framlagda förslag och avgivna förklaringar
samt därvid i korthet angivas skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna.
Det kan även erinras om vad i 7 § stadgas därom att vid skriftlig
förhandling böra i svarsskrivelsen, så framt icke muntlig förhandling
däri påkallas, angivas skälen för intagen ståndpunkt. Av dessa bestämmelser
torde få dragas den slutsatsen att parterna å ömse sidor vid muntlig
förhandling skola tillkännagiva sina ståndpunkter samt motivera dessa.
När det gäller att bestämma på vilket sätt myndighet vid muntlig förhandling
skall låta representera sig måste uppenbarligen tillses att utsedda representanter
kunna vid förhandlingarna fullgöra vad i nyssnämnda hänseende
åligger myndigheten.

Vissa uttalanden i förarbetena till kungörelsen belysa närmare dessa
frågor.

143

I det av tillkallade sakkunniga den 9 oktober 1936 avgivna betänkandet
med förslag rörande förhandlingsordning för statstjänstemän (SOU 1936:
41 s. 53) meddelade de sakkunniga att vid överläggningar som de haft med
ombud för åtskilliga organisationer, representerande tjänstemän av såväl
högre som lägre lönegrad, av tjänstemännen framhållits att det endast genom
muntliga förhandlingar med vederbörande myndigheter vore möjligt
att uppnå, att tjänstemännens synpunkter bleve på ett tillbörligt sätt diskuterade
och beaktade. Tjänstemännen ansåge sig icke utan rätt till muntliga
förhandlingar kunna känna trygghet för att för dem viktiga frågor
skulle erhålla en tillräckligt allsidig behandling. Det utbyte av skäl och
motskäl, som vid muntliga förhandlingar kunde komma till stånd, och den
större förtrogenhet med motpartens betraktelsesätt, som därvid kunde vinnas,
skulle tvivelsutan undanröja många anledningar till motsättningar
mellan ledning och personal. En bättre ömsesidig förståelse och ett förtroendefullare
samarbete skulle sålunda skapas. Tjänstemännens på en
grundlig erfarenhet vilande sakkunskap skulle bliva bättre tillvaratagen
och utnyttjad. Å andra sidan skulle personalen genom det muntliga tankeutbytet
erhålla en närmare kännedom om de synpunkter, som myndigheterna
i förvaltningens och det allmännas intresse måste anlägga vid prövningen
av förekommande frågor. Därmed skulle det också bliva lättare än
för närvarande för personalen att lära sig inse, i vilken mån dess önskemål
och krav borde begränsas. Det syntes icke kunna förnekas, att en samverkan
av dylik art skulle vara både till statens och statstjänstemännens.
bästa.

De sakkunniga — som vitsordade att det på skäl som av tjänstemännen
anförts ur dessas synpunkt förelåge behov av en förhandlingsordning —
framhöllo (bet. s. 65) att det även för staten i dess egenskap av arbetsgivare
för tjänstemännen måste vara fördelaktigt att lära känna sina befattningshavares
uppfattning och taga vara på uppslag från personalens sida. Vid
en förhandling mellan administrationen och personalen kunde en fråga
omedelbart diskuteras och klarläggas. Även om den slutliga bestämmanderätten
alltid kvarlåge hos myndigheterna, kunde dock vid de direkta förhandlingarna,
eventuellt genom ömsesidigt tillmötesgående, resultat ernås,
för vilka även personalen kände sig ha ansvar. Personalen erhölle därjämte
genom förhandlingarna en närmare kännedom om de synpunkter, som
myndigheten ansåge sig i förvaltningens och det allmännas intresse böra
anlägga vid frågornas prövning. Tjänstemännen insåge därigenom lättare,
i vad mån de borde begränsa sina önskemål och krav. De motsättningar,
som möjligen kunde finnas mellan myndigheten och tjänstemännen, bleve
på sådant sätt mildrade. Om en myndighet före utfärdandet av förändrade
bestämmelser i avseende å arbetsvillkor lyckades övertyga tjänstemännen
om lämpligheten och nödvändigheten av dessa bestämmelser, bortfölle anledningar
till missnöje från tjänstemännens sida. En klokt genomförd förhandlingsordning
bidroge alltså till att stärka det ömsesidiga förtroendet
mellan över- och underordnade, som vore en av grundvalarna för förvalt -

144

ningsarbetets lugna gång. — I en redogörelse för huvuddragen av förslaget
anförde de sakkunniga bland annat följande (bet. s. 80): Förhandlingar
mellan myndighet och tjänstemannaförening kunde äga rum i skriftlig eller
muntlig form. Troligen torde i de flesta fall förhandlingarna komma att
inledas genom skriftväxling mellan parterna. Så snart från endera sidan
påkallades muntliga förhandlingar, skulle sådana äga rum. De direkta och
muntliga förhandlingarna mellan myndighet och tjänstemannaförening
kunde anses utgöra det väsentligaste innehållet i den föreslagna ordningen.
Ehuru det av mera formella skäl icke stadgats i författningen, att ordförande
skulle söka åvägabringa samförstånd mellan parterna, torde det
böra betonas, att grundtanken i förhandlingsförfarandet helt naturligt medförde,
att ordföranden borde leda förhandlingarna i sådan anda.

Genom proposition till 1937 års riksdag (nr 12S) framlades av Kungl.
Maj :t förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Departementschefen — som fann det av de sakkunniga utarbetade
förslaget till förhandlingsordning vara väl avvägt och ägnat att, med vissa
jämkningar, läggas till grund för lagstiftning i ämnet — anförde i fråga
om den allmänna motiveringen till förslaget bland annat följande (prop.
s. 41): Även om det stode klart, att den förhandlingsordning som föresloges
till införande icke komme att medföra någon inskränkning i myndigheternas
beslutanderätt, borde det dock fastslås, att avsikten med lagstiftningen
vore att skapa ett visst inflytande för tjänstemännen vid tillkomsten av
bestämmelser rörande deras anställnings- och tjänsteförhållandcn liksom
även i fråga om tillämpningen av sådana bestämmelser, vilket även understrukits
av de sakkunniga. Detta innebure emellertid icke, att myndigheter
och tjänstemän vid förhandlingar skulle komma att stå mot varandra såsom
likaberättigade parter. Departementschefen ansåge sig dock kunna
utgå från att myndigheterna skulle inse, att det låge i deras eget intresse
att aktivt medverka vid förhandlingar med tjänstemännen, varigenom ökad
möjlighet kunde vinnas att vid besluts fattande taga hänsyn till av tjänstemännen
framställda motiverade önskemål.

Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag förklarade sig länsstyrelsen
i Södermanlands län (prop. s. 35) anse, att förhandlingsrätten
borde begränsas så, att tjänstemännen finge del av myndigheternas synpunkter
och kunde göra sina påminnelser samt få dessa antecknade till protokollet.
Lotsstyrelsen uttalade att det vore viktigt, att förhandlingar endast
bleve av förberedande och utredande art i alla de fall, då beslutanderätten
ej tillkomme den förhandlande myndigheten, samt att myndighet
ej borde vara skyldig att vid förhandlingar giva definitivt besked om sin
ställning ens om myndigheten hade beslutanderätt i frågan.

Departementschefen förklarade (prop. s. 42), att vad av bemälda länsstyrelse
sålunda föreslagits angående begränsning av förhandlingsrätten
måste betecknas såsom föga effektivt för vinnande av det ändamål, som
avsåges med en förhandlingsordning. Huruvida en myndighet redan vid förhadlingstillfället
borde giva definitivt besked om sin ställning, vilket lots -

145

styrelsen ansett vara olämpligt, måste enligt departementschefens mening
naturligtvis bliva beroende på omständigheterna i det särskilda fallet, varför
det icke syntes möjligt att giva någon generell föreskrift härom i den
ena eller andra riktningen.

Angående frågan om myndighets representation vid förhandlingar anförde
de sakkunniga (bet. s. 88): Självfallet vore, att myndighet fritt skulle
äga utse sina representanter vid förhandlingar med en tjänstemannaförening.
De sakkunniga ville blott framhålla det betydelsefulla i att myndighetens
chef personligen deltoge i åtminstone viktigare förhandlingar. För
förhandlingarnas snabba och lyckliga genomförande måste det nämligen
vara av största vikt, att myndighetens representanter kunde taga ståndpunkt
till uppkomna frågor redan under förhandlingarnas gång, så att
dessa icke behövde uppskjutas för inhämtande av förnyade instruktioner.
För varje verk med större personalstater torde till särskilt bedömande böra
upptagas frågan om och i vilken utsträckning underlydande organ till myndigheten
borde tillerkännas befogenhet att föra förhandlingar med tjänstemannaföreningarna.
Man måste därvid naturligtvis anknyta till verkets
konstruktion, och det avsåges alltså icke, att nya organ i något avseende
skulle tillskapas. De sakkunniga hade icke ansett sig kunna närmare undersöka,
huru frågan om befogenhet för underlydande organ till myndighet
att självständigt föra förhandlingar borde lösas för de särskilda myndigheternas
verksamhetsområden. Förslag härutinnan torde böra infordras
från de olika myndigheterna. Bestämmelser i ämnet borde införas i varje
verks instruktion.

Även vissa andra uttalanden i de sakkunnigas betänkande äro i detta
sammanhang av intresse.

De sakkunniga meddela att under deras överläggningar med representanter
för olika myndigheter upplysningar lämnats angående förhandlingar
som dessa utan stöd av någon lagfäst förhandlingsordning fört med personalorganisationerna.
Tyngdpunkten i järnvägsstyrelsens överläggning med
personalen hade legat i de muntliga diskussionerna, vilka oftast ägde rum
vid ett personligt besök hos vederbörande byråchef, sedan tjänstemannarepresentanterna
genom telefonpåringning gjort sig underrättade om lämpligheten
av ett besök. I fråga om lotsstyrelsen uppgavs att tjänstemännens
representanter ofta för överläggning om olika spörsmål finge företräde inför
styrelsen in pleno. Förhandlingar fördes även ofta mellan generaltullstyrelsen
och representanter för personalorganisationerna, varvid dessa
infunne sig hos styrelsen och uppvaktade generaltulldirektören eller vederbörande
byråchef (bet. s. 37—39).

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framhöll järnvägsstyrelsen
att om detta trots styrelsens bestämda avstyrkande genomfördes,
komme det i tillämpningen att tynga förvaltningsapparaten hos ett verk
som statens järnvägar i sådan grad, att eu förstärkning av styrelsens och
distriktschefernas arbetskrafter bleve oundgängligen nödvändig. Det torde
då bliva ofrånkomligt att inom styrelsen inrätta eu särskild, högre befatt 10

508050. Militieombudsmannens ämbctsberättelse.

146

ning -— och därjämte ett till hans hjälp stående kansli — vars innehavare
skulle ha att upptaga och föra förhandlingarna med personalorganisationerna.
Det funnes nämligen enligt styrelsens mening ingen möjlighet att
pålägga berörda styrelsens ledamöter en till förfång för deras övriga, viktiga
arbetsuppgifter så ökad arbetsbörda som den enligt förslaget vidsträckta
förhandlingsrätten skulle medföra (prop. s. 31).

Departementschefen förklarade att det låge i sakens natur, att en viss
ökning av myndigheternas arbetsbörda icke kunde undvikas, då en förhandlingsrätt
enligt ordnade former tillerkändes statstjänstemännen. I den
mån en förstärkning av myndigheternas arbetskrafter visade sig vara nödvändig,
torde emellertid, framhöll departementschefen, statsmakterna icke
komma att undandraga sig att lämna härför erforderliga anslag (prop.
s. 43).

Gentemot vad de sakkunniga uttalat angående önskvärdheten av att myndighets
chef personligen deltoge i åtminstone viktigare förhandlingar anförde
länsstyrelsen i Älvsborgs län: Även om ingenting i själva författningen
utsädes i nu berörda angelägenhet, kunde länsstyrelsen icke underlåta
att uttala som sin uppfattning olämpligheten av att ett visst moraliskt
tryck utövades på en verkschef att ägna större eller mindre uppmärksamhet
åt olika arbetsuppgifter. Naturligtvis borde tillvaratagande av arbetskraftens
rationella utnyttjande under hänsynstagande till de arbetandes
bästa vara föremål för verkschefens synnerliga uppmärksamhet, men samtidigt
måste understrykas, att huvudsaken dock vore vad myndigheten
eller verket till allmänhetens bästa skulle utreda. Allt för mycket plåstrande
med oväsentliga detaljer i arbetet vore icke att rekommendera och torde
framför allt icke få upptaga för andra uppgifter behövliga och för dem särskilt
kvalificerade arbetskrafter (prop. s. 54).

Departementschefen framhöll med anledning av vad länsstyrelsen i Älvsborgs
län sålunda anfört, att en verkschef visserligen självfallet alltid hade
att själv bedöma, beträffande vilka ärenden han ville personligen deltaga
i förhandlingarna. I likhet med de sakkunniga ansåge departementschefen
att det emellertid vore lämpligt att i samband med införandet av en ny ordning
i förhållandet mellan myndigheter och tjänstemän framhålla det betydelsefulla
i dessa förhandlingar och att de, åtminstone i viktigare frågor,
vore av den karaktär, att verkschefen personligen borde deltaga. Lämpligheten
av att så skedde hade tydligt framgått av de vid de affärsdrivande
verken dittills förda formlösa förhandlingarna (prop. s. 57).

Socialstyrelsen anförde under remissbehandlingen av sakkunnigbetänkandet,
att det muntliga förhandlingsinstitutet principiellt konstruerats såsom
en vid sidan av myndigheten fallande anordning, samt att ordförandens
och även sekreterarens ställning till myndigheten vid sådant förhållande
bleve tämligen oklar. En annan av remissmyndigheterna påpekade, att föreskriften
om att myndighet skulle utse ordförande ej fullt överensstämde
med de sakkunnigas motivering, vari det framhölles att myndighetens chef
borde deltaga i förhandlingarna (prop. s. 124).

147

Departementschefen yttrade angående frågan om ordförandens ställning:
Såsom de sakkunniga anfört, torde befogenhet att utse ordförande att leda
förhandling principiellt böra tillkomma myndighet. I övervägande antalet
fall torde en av myndighetens representanter böra utses till ordförande.
Vid vissa ömtåliga frågor torde det emellertid visa sig vara lämpligt att
förordna en utomstående opartisk person till ordförande. Det borde kännas
som en plikt för myndighet att i förekommande fall överlägga med motparten
angående valet av ordförande, så att en sådan situation ej komme
till stånd, att den utsedde ordföranden möttes med misstro av tjänstemännen.
Det av socialstyrelsen använda uttrycket om det muntliga förhandlingsinstitutet,
att detsamma principiellt konstruerats såsom en vid sidan
om myndigheten fallande anordning, kunde i viss mån anses giva en riktig
bild av vad som åsyftats med bestämmelserna. Att härmed skulle följa
någon oklarhet med hänsyn till ordförandens och sekreterarens ställning
till myndigheten, kunde departementschefen dock icke finna. Ordföranden
och sekreteraren utförde sina uppgifter enligt uppdrag av myndigheten och,
om de vore tjänstemän hos myndigheten, utan särskild ersättning. Att
ordföranden, om han vore en av myndighetens representanter, samtidigt
med de uppgifter, som åvilade honom såsom ordförande, hade att föra
myndighetens talan överensstämde helt med vad som praktiserades vid förhandlingar
mellan parterna på arbetsmarknaden, innan en opartisk ordförande
utsåges. Med hänsyn till att de muntliga förhandlingarna så att
säga fördes vid sidan om myndigheten, bleve protokollet, även om det fördes
av en tjänsteman hos myndigheten och utskreves på myndighetens bekostnad,
icke att betrakta som en myndighetens expedition utan vore i stället
parternas gemensamma egendom (prop. s. 125).

Ovan refererade uttalanden i förarbetena till 1937 års kungörelse giva
enligt min mening oförtydbart vid handen att vid kungörelsens tillkomst
fästs stort avseende vid att vederbörande myndighet vid enligt kungörelsen
anordnade muntliga förhandlingar erhåller sådan representation att verkliga
överläggningar i den mening som i kungörelsen åsyftas kunna komma till
stånd. Vid dylika överläggningar skola å ömse sidor utbytas skäl och motskäl.
Från myndighetens sida gäller det sålunda att närmare angiva och
belysa de synpunkter som myndigheten lägger på den fråga som är föremål
för förhandling. Även om myndigheten vid tillfället ej kan giva definitivt
besked om sin ställning kan dock från motpartens sida uppställas anspråk
på att redan under förhandlingarnas gång erhålla kännedom om myndighetens
preliminära inställning samt skälen härför. Det har även förutsatts
att ordföranden vid förhandlingar jämlikt kungörelsen skall söka åvägabringa
samförstånd mellan parterna. Till den målsättning som sålunda gäller
för muntliga förhandlingar enligt 1937 års kungörelse måste, som förut
nämnts, tagas hänsyn vid utseende av myndighetens representation. Omfattningen
och vikten av den eller de frågor som förhandlingarna avse ha
härvidlag även viss betydelse. Ehuru del icke såsom allmän regel kan ford -

148

ras att myndighetens chef skall alltid själv medverka vid förhandlingarna,
är det, åtminstone i viktigare frågor, ofta lämpligt att verkschefen personligen
deltager. Där så icke sker bör emellertid i verkets representation ingå
vederbörande personalchef eller annan som tillhör ledningen för verket. Endast
en person i denna ställning torde i allmänhet vara lämpad att vid
sådana överläggningar som här avses företräda myndigheten. Om i något
fall representation i enlighet härmed icke kan ordnas, måste i varje fall
fordras att den person som representerar myndigheten är fullkomligt insatt
i de förekommande frågorna och har samma möjligheter som personer tillhörande
ledningen att ingå i närmare diskussion och angiva myndighetens
— åtminstone preliminära — ståndpunkt till frågorna. Att det icke i stället
för åt föredraganden i de frågor som förhandlingarna avse bör överlåtas
åt annan, lägre befattningshavare att representera myndigheten synes uppenbart.

I fråga om förhandlingarna i augusti 1947 har arméförvaltningen såsom
skäl för att ämbetsverket icke härvid representerats av chefen för civilbyrån
åberopat — förutom vissa andra brådskande arbetsuppgifter för denne
— den omständigheten att förhandlingarna bland annat avsåge löneställningen
för samme byråchef. Med anledning härav må påpekas att det
knappast kan anses såsom en lämplig anordning att arméförvaltningen vid
förhandlingar avseende löneställning för högre befattningshavare låter sig
representeras av en tjänsteman i lägre befattning inom samma verk. Om
av naturliga skäl chefen för arméförvaltningen — arméchefen — icke ansetts
böra betungas härmed torde det ha legat närmast till hands att för detta
ändamål anlitats souschefen vid arméförvaltningen eller den avdelningschef
som ej är souschef. Om så ansetts erforderligt hade det givetvis varit
möjligt att därjämte såsom representant utse även annan befattningshavare.

Av arméförvaltningens yttrande framgår att ämbetsverket vid förhandlingarna
såväl i augusti som i oktober 1947 företrätts av befattningshavare
vilken icke själv var föredragande inför verkets ledning i det ärende som
förelåg till behandling. Att låta annan tjänsteman än den som har det omedelbara
ansvaret för ärendets beredning och föredragning vid förhandling
representera ämbetsverket kan, som av det förut sagda framgår, icke anses
riktigt. Att den tjänsteman, som vid förhandlingarna i oktober 1947
representerade arméförvaltningen, beträffande vissa av juristförbundet
väckta frågor i stället för att närmare angiva och motivera ämbetsverkets
ståndpunkt endast förklarat sig beredd att »för sin del» tillstyrka yrkandena,
torde sammanhänga därmed att denne tjänsteman ej haft den ställning
att han kunnat på sätt i förhandlingskungörelsen förutsatts närmare
klargöra ämbetsverkets synpunkter på frågorna. Arméförvaltningen har
icke beträffande överläggningarna i oktober 1947, såsom beträffande förhandlingarna
i augusti samma år, påstått att det för chefen för civilbyrån
förelegat något hinder att närvara vid förhandlingarna.

Arméförvaltningen har gjort gällande att ett tillmötesgående av juristförbundets
krav, att av förhandlingsprotokoll skall framgå arméförvalt -

149

ningens ställningstagande till av förbundet framförda yrkanden, icke skulle
stå i överensstämmelse med gällande författningsföreskrifter. Med anledning
härav må framhållas följande. Väl kan, som av det förut anförda
framgår, icke fordras att vederbörande myndighets representation redan
vid förhandlingstillfället definitivt tager ställning till den föreliggande frågan.
Detta innebär emellertid icke att den som representerar myndigheten
icke skulle vara skyldig att vid förhandlingarna lämna upplysning angående
de synpunkter som av myndigheten — och sålunda icke allenast av
vederbörande representant personligen — läggas på frågan, vilket i allmänhet
från myndighetens sida torde innebära ett preliminärt ställningstagande
till det förevarande spörsmålet. Ett sådant tillkännagivande kan
givetvis icke vara för myndigheten bindande.

Jag har härigenom velat giva Eder del av min uppfattning angående förevarande
spörsmål och företager icke vidare åtgärd i ärendet.

21. Fråga huruvida tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet i princip
bör få föranleda förkortning av vederbörandes tjänstgöringstid i den

ordinarie befattningen.

I en den 15 november 1948 dagtecknad till chefen för Bråvalla flygflottilj
ställd skrivelse anhöll musikfanjunkaren vid flottiljen Ernfrid Anténius
om utredning i vissa avseenden angående musikdirektören vid flottiljen
S. A. R. Sundbergs tjänstgöringsförhållanden. I skrivelsen uttalades att
Sundberg — som även tjänstgjorde såsom timlärare vid Norrköpings kommunala
mellanskola — icke i erforderlig omfattning själv ledde utbildningsverksamheten
vid musikkåren. På grund härav och under hänvisning till
anteckningar som av Anténius sedan år 1945 dag för dag förts angående
Sundbergs tjänstgöringstider vid flottiljen hemställdes om undersökning,
huruvida det vore med musikkårens bästa förenligt att Sundberg innehade
annan befattning vid sidan av sin tjänst vid flottiljen.

Under åberopande av vad sålunda förekommit hänvände sig Anténius
den 15 december 1948 till militieombudsmannen och begärde därvid att
militieombudsmannen ville vidtaga erforderliga åtgärder för undersökningens
fullföljande. Anténius framhöll därvid att Sundberg icke hade några
lektioner vid musikkåren, varför all undervisningsverksamhet där vore lagd
på underofficerarna. Anténius ifrågasatte om det icke ålåge Sundberg att
meddela musikmanskapet undervisning i instrumentalmusik och musikteori.

Flotliljchefen, överstelöjtnanten A. Söderlindh, inkom den 16 februari
1949 med upplysningar i ärendet samt åberopade därvid en av musikdirektören
vid Svea flygflottilj B. Wiklander upprättad promemoria beträffande
musikutbildningen vid musikkåren vid Bråvalla flygflottilj.

Wiklander anförde i den av honom upprättade promemorian: Han hade
av chefen för flygvapnet ställts till chefens för Bråvalla flygflottilj förfogan -

150

de den 31 januari och den 1 februari 1949 för inspektion av musikkåren.
Inspektionen hade omfattat följande grenar av utbildningen, nämligen utbildning
å huvudinstrument, signalblåsning, trumslagning, musikteori, kårrepetition,
stråkorkesterrepetition och marschmusik. Resultatet av utbildningen
å huvudinstrument, vari sju elever av olika grader deltagit, hade
med hänsyn till elevernas anställningstid, olika anlag in. m. varit tillfredsställande
och i ett fall mer än tillfredsställande. Lärarna (underofficerarna)
hade i samtliga fall varit kvalificerade och hade fullgjort sitt arbete på
lämpligt sätt. — Utbildningen i signalblåsning hade varit tillfredsställande.
Utbildningen i trumslagning hade emellertid varit mindre tillfredsställande.
Wiklander ansåge det omöjligt att med endast tre timmars lektion per
vecka, vilken vore den tid som enligt veckoprogrammet anslagits härtill,
kunna få fram ens nödtorftigt kunniga marschtrumslagare. Denna gren av
utbildningen borde omfatta flera lektioner. Med hänsyn till musikkårens
ringa numerär och nödvändigheten att i första hand utbilda vederbörande
elever på biåsinstrument, torde dock utbildningen i trumslagning få begränsas
till sju eller åtta timmar per vecka. —- Utbildningen i musikteori
hade varit tillfredsställande. Inspektionen hade i denna del förutom muntligt
förhör omfattat skriftligt prov i musiklära. Den 1 februari 1949 hade
anordnats kårrepetition, varvid Sundberg lett första delen av programmet.
Hans kvalifikationer såsom orkesterledare vore ställda över varje tvivel och
som väntat hade kåren även spelat mjukt och elegant. Instrumentens avstämning
hade varit god och tekniskt sett hade musikkåren väl skilt sig
från det ganska avancerade stycke som spelats. Wiklander hade vid inspektionen
medfört tre musiknummer, nämligen en ouvertyr, en fantasi
och ett annat stycke, det sistnämnda arrangerat i modern stil. Samtliga
dessa stycken hade varit helt okända för musikkåren, som emellertid under
Wiklanders ledning utan anmärkning spelat dem direkt från notbladen.
— Wiklander hade slutligen även åhört en stråkorkesterrepetition, ledd
av Sundberg (vid pianot), samt marschmusik under ledning av Anténius.
Stråkorkesterns prestationer, vilka väsentligt nedsatts genom violoncellistens
och kontrabasistens tjänstledighet respektive sjukdom, hade dock varit
tillfredsställande. Beträffande marschmusiken, som i och för sig varit
bra, ville Wiklander erinra om manskapets puts samt att vakanserna, en
furir och en elevbeställning, här gjort sig särskilt märkbara. Dessa beställningar
borde snarast återbesättas. — Sammanfattningsvis uttalade Wiklander
att kårens musikaliska standard för närvarande vore god. Det förhållandet,
att Sundberg vid sidan av sin tjänst vid flottiljen innehade lärarbefattning
vid stadens skolor, hade icke märkbart inverkat på musikkårens
arbete. De personliga motsättningar, som syntes råda mellan Sundberg
och hans personal, torde så småningom leda till att de personliga
initiativen avtrubbades, varvid en standardsänkning bleve ofrånkomlig.
Mera smidighet i samarbetet skulle vara till gagn för musikkårens fortsatta
arbete.

Söderlindh anförde: Musikkårens kvalitet vore enligt hans personliga

151

uppfattning hög. För att knyta de kulturella förbindelserna fastare och
stärka samhörighetskänslan mellan flottiljen och bygden, närmast Norrköpings
stad, hade musikkåren stundom ställts till förfogande för konserter
i samband med civila evenemang av officiell karaktär. Det hade också förekommit,
att Sundberg medgivits permission för att vid förfall för den ordinarie
dirigenten för Norrköpings orkesterförening ersätta denne vid offentliga
konserter och repetitioner härför. Söderlindh hade icke funnit dessa
förhållanden inverka oförmånligt på musikkårens sätt att fullgöra sina
uppgifter vid flottiljen, varför Söderlindh hade för avsikt att även i fortsättningen
i möjligaste mån tillgodose civila önskemål i här berörda avseenden.
Av Wiklanders promemoria beträffande musikutbildningen vid flottiljens
musikkår torde framgå, att i detta avseende inga erinringar kunde resas
med undantag för vad anginge utbildningen i trumslagning, som med
anledning härav nu fått ökat utrymme på programmet. I övrigt syntes anledning
saknas att vidtaga förändringar i organisationen av utbildningsverksamheten
vid musikkåren. Det syntes icke heller erforderligt ur tjänstesynpunkt
att fråntaga Sundberg honom medgiven rätt att jämsides med tjänsten
vid flottiljen meddela musikundervisning vid Norrköpings kommunala
mellanskola.

Militieombudsmannen anmodade härefter i skrivelse den 9 mars 1949
flottilj chefen att föranstalta om kompletterande utredning avseende bland
annat dels frågan vilka avvikelser från Sundbergs ordinarie tjänstgöringstider
vid flottiljen som föranleddes av hans tjänstgöring vid skolan, dels ock
i vilken omfattning Sundberg sedan år 1947 beviljats permission för tjänstgöring
i Norrköpings orkesterförening samt för annat ändamål, varvid besked
tillika skulle lämnas med anledning av de anteckningar som av Anténius
förts angående Sundbergs tjänstgöring i vad de avsåge tiden från
och med år 1947.

Söderlindh inkom den 31 maj 1949 med den begärda utredningen och anförde
därvid bland annat följande: Sundbergs ordinarie tjänstgöringstider
vid flottiljen vore vardagar utom lördagar klockan 0830—1700 och lördagar
klockan 0830—1200. Hans tjänstgöring vid Norrköpings kommunala mellanskola
utövades under läsåret 1948—1949 på följande tider, nämligen
måndagar, fredagar och lördagar klockan 1400—1530 samt tisdagar och
onsdagar klockan 1445—1530. Med hänsyn till det stora avståndet mellan
flottiljen och skolan och därmed sammanhängande tidsödande förflyttningar
mellan dessa båda tjänstgöringsplatser, 35—40 minuter, krävde
tjänstgöringen vid skolan i själva verket frånvaro från flottiljen måndagar
och fredagar klockan 1315—1615 samt tisdagar och onsdagar klockan 1400
-—1615. Härtill komme att Sundberg, som på grund av lokalbrist icke kunnat
tilldelas eget arbetsrum vid flottiljen, medgivits tillstånd att dagligen
klockan 0830—0900 och 1600—1700 i hemmet utföra sådant arbete, som
krävde arbetsro såsom korrespondens med musikföretag, programsättning,
partiturstudier, utarbetande av instruktioner och kompendier in. in. I samråd
med Wiklander hade Söderlindh medgivit, att även musikunderoffice -

152

rarna i viss utsträckning finge utföra arbete (notskrivning) i hemmet. —
Efter en redogörelse för den utredning som bland annat med ledning av
Anténius’ omförmälda anteckningar verkställts angående Sundberg sedan
år 1947 av olika anledningar beviljad ledighet anförde Söderlindh vidare:
Han hade icke sedan han den 1 oktober 1948 tillträtt befattningen såsom
chef för flottiljen konstaterat att Sundberg, utöver vad som erfordrades för
tjänstgöring i kommunala mellanskolan, utan vederbörligen beviljad permission
varit frånvarande från flottiljen. Det vore dock numera i de flesta fall
icke möjligt för Söderlindh att kontrollera av Sundberg lämnade uppgifter
beträffande erhållen permission. Söderlindh ville emellertid framhålla, att
Sundberg vid flera tillfällen haft svårt att passa de av Söderlindh angivna
tjänstgöringstiderna vid flottiljen. Detta hade tills vidare endast föranlett
tillsägelse från Söderlindhs sida, varjämte Sundberg beordrats att tills vidare
varje dag till flottilj adjutanten anmäla ankomst och avgång. Enär den
enskilda utbildningen av musikeleverna kunde anförtros åt härför väl kvalificerade
underofficerare, hade Söderlindh icke funnit skäl till ändring av
det gällande systemet, enligt vilket Sundberg för närvarande icke själv bedreve
individuell undervisning utan endast övervakade denna. Söderlindh
hade också godtagit, att undervisningen i musikteori meddelades av en av
underofficerarna som särskilt gjort framställning härom och som av Sundberg
ansåges kvalificerad härför.

Under framhållande av att Sundberg — som av Kungl. Maj :t medgivits
tillstånd att med sin tjänst vid flottiljen förena musikundervisning vid Norrköpings
kommunala mellanskola — på grund härav under läsåret 1948—
1949 under ordinarie tjänstetid varit frånvarande från flottiljen under en
tid av över tio timmar i veckan, för vilken tid Sundberg icke syntes ha lämnat
kompensation genom tjänstgöring å annan tid, anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 15 juli 1949 chefen för flygvapnet att inkomma
med yttrande.

I den 28 september 1949 avgivet yttrande anförde chefen för flygvapnet
bland annat följande: Sundberg, som utnämnts till musikdirektör vid flygvapnet
från och med den 1 oktober 1944 med placering vid Bråvalla flygflottilj,
hade i november 1944 hos Kungl. Maj:t gjort framställning att vid
sidan av sin tjänst som musikdirektör vid flygvapnet få inneha tjänst som
timlärare vid Norrköpings kommunala mellanskola. Chefen för flygvapnet
hade i sitt yttrande över framställningen uttalat, att det principiellt syntes
olämpligt att en militär befattningshavare medgåves rätt att inneha civila
tjänster i den omfattning som Sundberg begärde. Med hänsyn till att Sundberg
innehaft lärartjänsterna före anställningen som musikdirektör vid
flygvapnet och då svårigheter kunde förefinnas för skolorna att under pågående
termin erhålla ersättare, hade chefen för flygvapnet ansett sig böra
tillstyrka framställningen för tiden till och med den 31 december 1944.
Kungl. Maj :t hade den 1 december 1944 bifallit framställningen för tiden
intill den 1 januari 1945. I december 1944 hade Sundberg ingivit en ny
framställning att fortfarande jämväl under vårterminen 1945 få inneha tim -

153

lärarbefattningen. Sundberg hade därvid angivit att lärarverksamheten omfattade
i medeltal en timme per dag. Chefen för flygvapnet hade, med hänsyn
till dels av Sundberg framförda ekonomiska skäl och dels att den civila
verksamheten som lärare endast omfattade i medeltal en timme per dag,
tillstyrkt framställningen, vilken den 4 januari 1945 av Kungl. Maj :t bifallits.
Sedermera hade Kungl. Maj :t genom beslut varje år förlängt tidigare
lämnade medgivanden att gälla tills vidare ett år i taget, under förutsättning
att ordinarie tjänst icke lade hinder i vägen härför. Då flottilj chefen icke
vid något tillfälle till chefen för flygvapnet anmält, att Sundbergs tjänstgöring
som timlärare vid Norrköpings kommunala mellanskola inverkat
menligt på hans tjänstgöring vid flottiljen, hade chefen för flygvapnet icke
funnit orsak föreslå Kungl. Maj :t ett upphävande av Sundberg lämnat medgivande
till förening av desså tjänster. — Arbetsordningen vid Norrköpings
kommunala mellanskola under läsåret 1949—1950 innebure för Sundberg
en tjänstgöringsskyldighet i enlighet med följande, nämligen måndagar och
fredagar klockan 1350—1435 och 1445—1525 samt tisdagar och onsdagar
klockan 1445—1525. Sundberg hade alltså sex undervisningstimmar per
vecka, d. v. s. i medeltal en timme per dag. Lades därtill den tid, som det
toge för Sundberg att förflytta sig från flottiljen till skolan och åter, uppginge
hans bortovaro från flottiljen till omkring tio timmar per vecka.
Tjänstgöringstiden för Sundberg vid Norrköpings kommunala mellanskola
vore sålunda alltjämt densamma, som han uppgivit i sin framställning till
Kungl. Maj :t i december 1944. Enligt uttalande av Wiklander vore kårens
musikaliska standard för närvarande god och Sundbergs fullgörande av
nämnda lärartjänst hade icke märkbart inverkat på musikkårens arbete.
Ehuru det torde,ligga i sakens natur, att musikkårens standard skulle vara
ännu bättre än vad som för närvarande vore fallet, om Sundberg icke förenade
sin tjänst vid flottiljen med timlärartjänst i Norrköping, ansåge chefen
för flygvapnet tillräckliga skäl icke föreligga för ett upphävande av
medgivandet för Sundberg att inneha sistnämnda tjänst.

Sedan militieombudsmannen genom skrivelse den 30 september 1949 till
civilförvaltningen anhållit om yttrande beträffande frågan, huruvida meddelat
tillstånd att med tjänst av här ifrågavarande slag förena viss annan
verksamhet i princip borde få föranleda förkortning av vederbörandes
tjänstgöringstid i ordinarie befattning, anförde civilförvaltningen i ett den
28 december 1949 inkommet yttrande: Ämbetsverket hade från skolöverstyrelsen
under hand inhämtat, att Sundbergs undervisningsskyldighet såsom
timlärare vid Norrköpings kommunala mellanskola under budgetåret
1948—1949 enligt i överstyrelsen tillgängliga handlingar omfattat omkring
14 timmar för vecka. För undervisningen utginge jämlikt den till kungörelsen
den 28 april 1949 angående timarvoden under läsåret 1949—1950
åt vissa lärare i övningsämnen (nr 266) fogade timtaxan ett arvode för
veckotimme av 255 kronor motsvarande med angiven undervisningsskyldig -

het en ersättning för månad av

/255 x 14 x 30
\ 273

392 kronor 30 öre. I be -

154

traktande av omfattningen av tjänstgöringen och den därför utgående ersättningen
torde anställningen vara att hänföra till sådan tjänstebefattning,
som avsåges i 7 § statens allmänna avlöningsreglemente. Enligt 1 mom.
andra stycket nämnda författningsrum finge tillstånd att förena tjänst med
bland annat tjänstebefattning beviljas endast där dylik förening prövades
icke inverka hinderligt för utövandet av vederbörandes tjänst. Nämnda stadgande
innebure icke någon saklig ändring i förhållande till vad som härutinnan
tidigare gällt. På sätt framginge av det i propositionen 1948: 225 s. 53
återgivna uttalandet hade 1936 års lönekommitté i fråga om de synpunkter,
som borde vara vägledande vid prövningen av frågan om meddelande av
sådant tillstånd anfört följande: »Syftet vore att förekomma missbruk av
tjänstemännens i och för sig naturliga rätt att använda sin fritid efter
gottfinnande. Det vore felaktigt att härvid utgå från, att varje sysslande
med uppdrag vid sidan om den statliga befattningen vore ur statens synpunkt
förkastligt och olämpligt. Bisyssleväsendets utan tvivel avsevärda
omfattning inom statsförvaltningen betingades i icke ringa grad därav, att
statstjänstemännen tagits och alltjämt toges i anspråk för uppdrag av offentlig
karaktär, statliga och icke-statliga, för vilkas fullgörande de på grund
av sin rutin och vana vid förvaltningsarbete vore särskilt skickade. Man
vore här inne på en sida av bisyssleväsendet där lämpligheten av ett ingripande
i restriktiv riktning i varje fall kunde diskuteras. En åtgärd till
minskande av bisyssleväsendet inom statsförvaltningen borde framför allt
gå ut på att förhindra, att tjänstemännen i rent förvärvssyfte åtoge sig sådana
tidskrävande eller eljest maktpåliggande sysslor och uppdrag vid sidan
om statstjänsten, vilka inverkade hinderligt för tjänsteutövningen.» — Av
1936 års lönekommittés ovan återgivna uttalande framginge, att syftet med
bestämmelserna i avlöningsreglementet om förening av tjänst med tjänstebefattning
eller uppdrag främst varit att förekomma missbruk av tjänstemannens
i och för sig naturliga rätt att använda sin fritid efter gottfinnande
samt att förhindra, att tjänstemannen i rent förvärvssyfte åtoge sig sådana
tidskrävande eller eljest maktpåliggande sysslor och uppdrag vid sidan av
statstjänsten, vilka inverkade hinderligt för tjänsteutövningen. Av berörda
uttalande samt av bestämmelsen i 7 § A 1 mom. sista stycket statens allmänna
avlöningsreglemente ansåge civilförvaltningen framgå, att tillstånd
att förena tjänst med annan verksamhet i princip icke borde föranleda förkortning
av vederbörandes tjänstgöringstid i den ordinarie befattningen. I
vissa fall torde dock åtminstone tidvis icke vara möjligt att undvika kollision
med den ordinarie tjänstgöringstiden. Av de handlingar, som legat till
grund för Kungi. Maj :ts medgivande för Sundberg att med tjänsten som
musikdirektör vid Bråvalla flygflottilj förena befattning såsom timlärare i
musik vid Norrköpings kommunala mellanskola, framginge, att musikutbildningen
vid skolan avsetts förlagd till tid, som normalt utgjorde tjänstgöringstid
å musikdirektörstjänsten. Sagda förhållande kunde emellertid
icke anses innebära att Sundberg på grund av Kungl. Maj:ts beslut skulle
äga åtnjuta en regelbunden avkortning av tjänstgöringstiden å musikdirek -

155

törsbeställningen. Enligt 7 § A 2 mom. statens allmänna avlöningsreglemente
skulle tjänsteman, där han på grund av befattningen eller uppdraget
tillfälligtvis icke kunde bestrida sin tjänst, göra framställning om ledighet
i erforderlig utsträckning. På sätt framginge av handlingarna i ärendet hade
Sundberg av flottilj chefen beviljats ledighet i form av permission i den omfattning,
som varit nödvändig för undervisningsskyldighetens fullgörande.
Med berörda från avlöningsreglementet återgivna bestämmelse kunde emellertid
enligt civilförvaltningens mening icke ha åsyftats sådan ledighet (permission)
som utan att inverka på vederbörandes avlöningsförhållanden
praktiskt sett innebure en regelbunden förkortning av tjänstgöringstiden
å den ordinarie tjänsten. Även om Sundbergs tjänstgöring som timlärare —
såsom framginge av den verkställda undersökningen — icke märkbart inverkat
på musikkårens arbete, kunde det likväl med hänsyn till den omfattande
och regelbundna tjänstgöring, varom här vore fråga, förefalla tveksamt,
om åtgärden att bevilja Sundberg ledighet i form av permission i den
utsträckning som här skett kunde stå i överensstämmelse med grunderna
för de i 7 § A 2 mom. statens allmänna avlöningsreglemente intagna bestämmelserna.
I den framställning från Sundberg, som legat till grund för
Kungl. Maj :ts beslut den 4 januari 1945, hade lärarverksamheten vid kommunala
mellanskolan, enligt vad av handlingarna i ärendet framginge, angivits
skola omfatta i medeltal en timme för dag. Såsom tidigare anförts
omfattade undervisningsskyldigheten under budgetåret 1948—1949 omkring
14 timmar för vecka. Med hänsyn till den ökade undervisningsskyldigheten
och därav följande behov av utsträckt ledighet, syntes frågan om Sundbergs
rätt att med musikdirektörstjänsten förena befattningen såsom musiklärare
Vid ifrågavarande skola ha bort underställas Kungl. Maj :t för förnyad prövning.

Efter att ha erhållit del av vad sålunda förekommit anförde Sundberg i
ett den 15 mars 1950 inkommet yttrande bland annat följande: Sundberg
hade när han tillträdde sin befattning vid flottiljen personligen uppvaktat
statsrådet K. G. Ewerlöf och för honom framhållit att förutsättningen för
att Sundberg skulle kunna antaga tjänsten vore att han finge förena den
med timlärarbefattningen vid kommunala mellanskolan eller bibehålla sin
plats som soloklarinettist vid Norrköpings orkesterförening. Som befattningen
vid orkester föreningen inkräktat för mycket på den ordinarie tjänsten
vid flottiljen hade Sundberg dock måst frånsäga sig denna anställning. I
sin framställning den It december 1945 till Kungl. Maj:t hade Sundberg
angivit i vilken omfattning skolundervisningen skulle komma att inkräkta
på den ordinarie tjänstetiden vid flottiljen. Det timantal, som därvid angivits,
vore detsamma som för närvarande eller sex timmar å ordinarie
tjänstetid med det undantaget att torsdagens lektioner förlagts till fredagar
klockan 1350—1525. Sundberg hade härigenom å torsdagarna blivit helt fri
från undervisningen i skolan. Genom denna förändring hade Sundberg numera
möjlighet att tjänstgöra å flottiljen å följande tider, nämligen måndagar
och fredagar klockan 0800— 1325 och 1550—1700, tisdagar och ons -

156

dagar klockan 0800— 1420 och 1550—1700 samt torsdagar och lördagar hela
dagen. Övriga timmar vid skolan vore förlagda till lördag eftermiddag och
två kvällar i veckan vore anslagna till kör- och orkesterövning. Skolans
rektor ställde sig välvillig när det gällde att ordna Sundbergs tjänstgöring
vid skolan för den händelse denna skulle kollidera med tjänsten å flottiljen.
Sundberg hade genom sin anställning vid skolan möjlighet att göra
en god reklam för flottiljen. Skolan, som vore den största i Norrköping,
hade bland annat en teknisk linje och många elever brukade rådgöra med
Sundberg om möjligheter till anställning vid flygvapnet. Sundberg hade
dessutom möjlighet att till flottiljens musikkår knyta sådana ynglingar från
skolans orkester, som hade fallenhet för musikeryrket och vilkas karaktärsegenskaper
Sundberg under flera år varit i tillfälle att följa. Genom fortsatt
arbete vid skolan kunde Sundberg också motverka att han såsom musikledare
bleve ensidigt inställd till musikalisk utövning. — Vad beträffade
den ekonomiska sidan av saken, kunde Sundberg på grund av sin ålder
vid anställningen vid flottiljen (40 år) endast komma i åtnjutande av halv
pension. Halv grundpension för löjtnanter vore enligt inhämtade upplysningar
175 kronor per månad och syntes vara otillräcklig att leva på. En
musikdirektörs nuvarande löneförmåner vore ej heller så stora, att de medgåve
avsättning av medel för s. k. självpensionering. — Sundberg ville
slutligen framhålla att överbefälhavaren i skrivelse den 11 juli 1944 till
musikaliska akademien förordat samverkan mellan militära och civila musiker
till främjande av ortens musikkultur och till gagn för militärmusikernas
vidare utbildning samt att flottiljchefen medgivit underofficerare
vid flottiljen att i viss utsträckning medverka i orkesterföreningen, då vid
sjukdomsfall för denna uppstått svårigheter att få stämmorna besatta.

Söderlindh anförde i den 15 mars 1950 inkommet yttrande bland annat:
Såsom av civilförvaltningen framhållits omfattade Sundbergs undervisningsskyldighet
som timlärare vid kommunala mellanskolan under då pågående
lästermin mer än cirka en timme per dag, nämligen 14 lektioner om 45
minuter per vecka. Av dessa vore dock alltjämt endast sex lektioner förlagda
till för musikkåren gällande ordinarie tjänstetid. Med hänsyn till den tid,
som erfordrades för förflyttning mellan de båda tjänstgöringsplatserna, uppginge
Sundbergs frånvaro från tjänsten vid flottiljen i överensstämmelse
med vad Söderlindh tidigare framhållit till i runt tal tio timmar per vecka
så länge lästerminen vid kommunala mellanskolan påginge. Det syntes Söderlindh
icke ur tjänstesynpunkt föreligga tillräckligt bärande skäl för att
frantaga Sundberg den honom medgivna rätten att förena sin tjänst vid
flottiljens musikkår med ovannämnda timlärartjänst.

I en den 21 juli 1950 från chefen för flygvapnet inkommen skrivelse har
i anslutning till tidigare avgivet yttrande meddelats att den förut lämnade
uppgiften, att Sundberg genom beslut av Kungl. Maj :t årligen erhållit förlängning
av det den 4 januari 1945 erhållna medgivandet att förena musikdirektör
stjänsten med viss annan tjänst, icke vore riktig. De årligen av
Kungl. Maj :t utfärdade medgivandena om utsträckning under ytterligare

157

ett år av tidigare medgivanden att förena tjänster avsåge icke sådana, där i
ansökan angivits viss tidsbegränsning vilket icke uppmärksammats.

Vid skrivelsen var fogad en den 22 juni 1950 dagtecknad framställning i
saken till Kungl. Maj :t av Sundberg vari denne — under åberopande av att
han numera blivit uppmärksammad på att tillstånd rätteligen bort inhämtas
årligen — anhållit att få under läsåret 1950—1951 uppehålla ifrågavarande
tjänst såsom timlärare.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 5 augusti 1950 till Konungen följande.

Av den verkställda utredningen framgår att musikdirektören Sundberg
av Eders Kungl. Maj :t den 4 januari 1945 medgivits tillstånd att under vårterminen
1945 med sin tjänst vid flygflottiljen förena musikundervisning vid
Norrköpings kommunala mellanskola. Sundberg, som på grund av missuppfattning
antagit att förnyad ansökan därefter icke erfordrades, har i enlighet
härmed fortfarande under den tid skolundervisningen pågått under ordinarie
tjänstetid varit frånvarande från flygflottiljen mera än tio timmar
i veckan, för vilken tid Sundberg icke synes ha lämnat kompensation genom
tjänstgöring å annan tid. Nämnda tillstånd kan emellertid, såsom civilförvaltningen
framhållit, icke anses ha inneburit rätt för Sundberg att åtnjuta
regelbunden avkortning av tjänstgöringstiden å musikdirektörsbeställningen,
och det kan ifrågasättas om det kan anses riktigt att för detta
ändamål i den utsträckning som här skett bevilja Sundberg ledighet i form
av permission.

Med anledning av vad sålunda förekommit har jag ansett mig böra härigenom
för Eders Kungl. Maj :t framlägga resultatet av den verkställda utredningen
såvitt rör förevarande fråga.

Vidkommande det av musikfanjunkaren Anténius hos militieombudsmannen
anhängiggjorda ärendet i övrigt har jag funnit det av utredningen framgå
att Sundberg icke vederbörligen iakttagit de vid flygflottiljen gällande
tjänstgöringstiderna men att det icke i övrigt blivit styrkt att Sundberg utan
därtill erhållet tillstånd varit frånvarande från tjänstgöringen vid flygflottiljen.
På grund av vad överstelöjtnanten Söderlindh uppgivit därom att han
med anledning av Sundbergs försumlighet meddelat honom vissa särskilda
föreskrifter, har jag emellertid beslutat att i denna del låta bero vid vad
sålunda förekommit.

158

22. Fråga huruvida värnpliktig, som led av recidiverande sjukdom, bort förklaras
tillfälligt oduglig till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp
för lägre tjänstbarhetsgrad. Tillika fråga om felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning
beträffande bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet
av förbandsläkare att vidtaga rättelse härutinnan.

I en till militieombudsmannen den 24 november 1948 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 6244-1-46 Bengt Anders Harald Stalin bland annat:
Han hade tjänstgjort vid Svea livgarde från och med den 15 juni till och
med den 26 oktober 1948. Sedan han sammanlagt omkring 25 dagar varit
sjuk, därav under två till tre veckor på grund av inflammation i pannans
bihålor, hade han den 22 i sistnämnda månad av vederbörande förbandsläkare
förklarats tillfälligt oduglig till krigstjänst för en tid av tio månader.
Vid förfrågan hos förbandsläkaren hade Stalin fått den uppfattningen
att dennes åtgärd tillkommit på begäran av tjänstförrättande chefen för det
kompani där Stalin tjänstgjorde, kaptenen Thörnell, och av den anledningen
att denne ansett, att Stalin icke varit i stånd att följa utbildningen. Denna
Thörnells uppfattning hade tydligen icke delats av Stalins plutonchef, löjtnanten
Bagge, som ställt sig helt oförstående till och för övrigt ej blivit tillfrågad
om lämpligheten av att tillfälligt odugligförklara Stalin på grund av
oförmåga att följa utbildningen. Det syntes Stalin kunna ifrågasättas huruvida
förbandsläkarens förfarande varit riktigt och Stalin hemställde därför
om utredning om befogenheten av ifrågavarande åtgärd. Vidare anhölle
Stalin om utredning i anledning av att han, som vid inskrivning hänförts
till besiktningsgrupp 3, icke blivit i enlighet med gällande bestämmelser
prövad av granskningsnämnd. Oaktat han varit hänförd till nämnda besiktningsgrupp
hade det ålagts honom tjänstgöring i likhet med värnpliktiga
tillhörande besiktningsgrupp 1.

Verkställd utredning har givit vid handen att Stalin liksom även ett flertal
andra värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 3 och 4 icke undergått
sådan prövning av granskningsnämnd, som avses i 127 § 1 mom. inskrivningsförordningen.
I denna del har utredningen i särskild ordning blivit
föremål för militieombudsmannens provning.1

I övrigt har i ärendet förekommit följande.

I infordrat yttrande anförde tjänstförrättande regementsläkaren S. Urwitz:
Stalin hade vid inskrivningsförrättningen på grund av nedsatt synskärpa
— å höger öga 0,4 och å vänster öga l,o — placerats i besiktningsgrupp
3. Denna synskärpa vore dock så hög att han rätteligen icke bort
klassificeras i så låg besiktningsgrupp. Vid inryckningen till tjänstgöring
hade Stalin icke visat tecken på kroppslig svaghet. I den å Stalins läkarkort
upptagna självdeklarationen, som Stalin avgivit vid läkarundersökningen i
samband med inryckningen, hade Stalin på en där förekommande fråga om
han vore fullt frisk endast avgivit svaret: »svag ordblindhet». Därför hade

1 Se s. 16.

159

det icke funnits anledning att placera honom i lindrigare tjänstgöring. Senare
under tjänstgöringen hade det visat sig att Stalin lede av kronisk
sinusit (bihåleinflammation). Den i samband med inryckningen verkställda
läkarundersökningen hade icke, sådan den varit upplagd, kunnat visa denna
Stalins sjukdom. Stalin hade dock varit väl medveten om att han sedan
flera år tillbaka lidit av sjukdomen. Då sjukdomen under tjänstgöringen
givit sig tillkänna hade Stalin därav fått sådana besvär, att han icke kunnat
tillgodogöra sig utbildningen, varför Stalins ordinarie kompanichef, kaptenen
Broberg, begärt att Stalin till följd därav måtte skiljas från vidare
befälsutbildning vid kompaniet. Enligt Urwitz’ mening kunde tjänstgöringen
såsom sådan knappast ha varit orsak till sjukdomen, då Stalin redan under
sin civila verksamhet före inryckningen haft denna sjukdom vid flera tillfällen.
Det vore erfarenhetsmässigt känt att sjukdomen recidiverade för
banala förkylningar. Under tjänstgöringen hade situationen blivit den att
Stalin med anledning av sjukdomen skulle antingen omföras i annan besiktningsgrupp
eller under erforderlig tid erhålla anstånd med den återstående
tjänstgöringen. Enligt Urwitz’ uppfattning hade Stalins sinusit knappast
kunnat rubriceras såsom svårartad och möjlighet att Stalin skulle bli helt
bra hade kunnat förutses. Därför hade Stalin genom vederbörande läkares
försorg — under tid då Stalin varit sjukredovisad — fått handräckningstjänst
i köket, d. v. s. motsvarande tjänst som värnpliktiga i besiktningsgrupp
4 utförde. Det hade emellertid visat sig att Stalin även därunder haft
besvär och det hade därför icke funnits annan möjlighet än att giva honom
anstånd under erforderlig tid. Då det synts Urwitz klarlagt att tjänstgöringen
icke kunnat vara orsak till Stalins sinusit hade Stalin den 22 oktober
1948 enligt 126 § 4 mom. inskrivningsförordningen meddelats anstånd med
den återstående tjänstgöringen. I övrigt ville Urwitz framhålla att enär försvaret
genom de för närvarande allt mindre årsklasserna tillfördes allt färre
värnpliktiga samt bland dessa antalet för vapentjänst i fält lämpliga allt
mera minskades, det måste i försvarets intresse strävas efter att i största
möjliga utsträckning undvika nedklassning av de värnpliktiga till besiktningsgrupp
4.

I avgivet yttrande anförde sekundchefen för Svea livgarde översten G. M.
von Stedingk att, då den sinusit varav Stalin befunnits lida icke kunde betraktas
som så svårartad att det ej kunnat förutsättas att Stalin skulle kunna
bliva helt återställd, det syntes von Stedingk icke vara något att erinra mot
att Stalin på sätt som skett med anledning av sjukdomen förklarats tillfälligt
oduglig till krigstjänst.

Sedan utlåtande i ärendet infordrats från försvarets sjukvårdsförvaltning
överlämnade sjukvårdsförvaltningen dels utlåtande av medlemmen i ämbetsverkets
vetenskapliga råd professorn T. Skoog och dels eget utlåtande.

Skoog anförde bland annat: Stalins pannhåleinflammationer, som vid upprepade
tillfällen recidiverat före inryckningen i militärtjänsten och soin
under densamma vid två tillfällen, dels en kortare tid i augusti och dels under
en längre tid fr. o. in. mitten av september, väsentligt inkräktat på hans

160

militärutbildning vore säkerligen förorsakade av en lokal disposition för
slemhinneinflammationer i höger pannhåla, möjligen beroende på rent anatomiska
förhållanden, möjligen på konstitutionella inflammationsdisponerande
faktorer. Några grövre anatomiska förändringar i näskaviteten, som
skulle kunna förklara denna disposition, syntes enligt journalkorten icke
föreligga, varför den konstitutionella faktorn vore mest sannolik. Under dessa
förhållanden förelåge alltid risk för lokal inflammation i anslutning till
akuta förkylningar, som under militärtjänsten med de därvid förknippade
förkylningsriskerna vid en disposition som den föreliggande säkerligen kunde
förväntas bliva mera frekventa än under andra förhållanden. Beträffande
Stalins tjänsteoduglighetsförklaring på grund av de under pågående militärtjänstgöring
recidiverande pannhåleinflammationerna kunde Skoog för
egen del ej anse annat än att fullt bärande medicinska skäl härför förelegat.
Stalins kvarstannande i tjänst särskilt under de för denna åkomma
särskilt ogynnsamma senhöst- och vintermånaderna kunde med goda skäl
misstänkas ha kommit att innebära förnyade sjukdomsattacker, som ytterligare
skulle ha inskränkt hans möjligheter till tillfredsställande militärutbildning.
Ehuru den möjligheten icke kunde helt förnekas att under
den tio månaders period, vartill tjänsteodugligheten uppskattades, en ökad
resistens gentemot den lokala bihåleinflammationen under sakkunnig behandling
kunde tänkas inträda och Stalin sålunda efter utgången av denna
tid kunde vara bättre rustad att ur denna synpunkt motstå militärtjänstgöringens
påfrestningar, talade dock den medicinska erfarenheten beträffande
dessa konstitutionella för slemhinneinflammationer disponerande faktorer
för att tendensen till recidiv icke läte sig påverka i förut antydd riktning
utan kvarstode under avsevärd tid av livet.

Försvarets sjukvårdsförvaltning framhöll som sin mening att vederbörande
läkare vid förbandet icke handlat felaktigt, då han på sätt som skett
förklarat Stalin tillfälligt oduglig till krigstjänst, samt att med hänsyn till
att den vid inskrivningsförrättningen skedda nedgrupperingen föranletts
av synnedsättning intet funnes att erinra mot att Stalin haft samma tjänst
som i besiktningsgrupp 1 placerade. Sjukvårdsförvaltningen ansåge vidare
den omständigheten att Stalin icke prövats av granskningsnämnd i förevarande
fall sakna betydelse.

Vid granskning av det angående Stalin upprättade läkarkortet framgick
av å kortet verkställda anteckningar följande: Stalin har vid inskrivning
den 15 februari 1946 hänförts till besiktningsgrupp 3 med angivande av
sjukdomsnummer 061, vilket enligt tabell III a till besiktningsreglementet
avser nedsatt synskärpa. Stalins synskärpa var vid inskrivningen å höger
öga 0,4 och å vänster öga l,o. Såsom undersökningsläkare vid inskrivningen
tjänstgjorde regementsläkaren vid Svea artilleriregemente G. E. Y. Jungert.
Stalin har den 16 juni 1948 undergått läkarundersökning vid Svea livgarde,
vilken verkställdes av värnpliktige läkaren K.-E. Rydmark. Den under
rubriken »Självdeklaration angående ärftliga anlag, genomgångna sjukdomar
in. in.» upptagna frågan om Stalin ansåge sig för det dåvarande —

161

vid undersökningen i samband med inryckningen — vara fullt frisk har av
Stalin besvarats på sätt Urwitz uppgivit i sitt yttrande. Envar av följande
under samma rubrik upptagna frågor nämligen »Har Ni lidit av med feber
förenad ledgångsreumatism?» och »Har Ni lidit av öronflytning, inflammation
i näsans bihålor?» har av Stalin besvarats med »Ja». Övriga i självdeklarationen
upptagna frågor huruvida han lidit av vissa angivna sjukdomar
ha däremot besvarats nekande. Vid läkarundersökningen den 16 juni
1948 har synskärpan befunnits vara på höger öga 0,5 och på vänster öga l,o.

Vid inställelse å militieombudsmansexpeditionen uppgav Jungert: Han
hade tjänstgjort såsom läkare vid den inskrivningsförrättning i februari
1946 då Stalin inskrivits. Enligt anvisningarna i tabell III a till besiktningsreglementet
hade Stalin oavsett den vid undersökningen konstaterade nedsatta
synskärpan bort placeras i någondera av besiktningsgrupperna 1 eller
2. Det kunde inträffa fall då hos den undersökte konstaterades dels något
tel som låge under men intill gränsen av den svårighetsgrad som enligt
anvisningarna skulle föranleda placering i viss besiktningsgrupp för lägre
tjänstbarhetsgrad och dels någon eller några jämförelsevis mindre betydande
åkommor som enligt anvisningarna icke heller i och för sig skulle
föranleda placering i sådan besiktningsgrupp samt att i sådana fall hänsyn
toges till samtliga dessa undersökningsresultat sålunda att den undersökte
likvisst placerades i den ifrågavarande gruppen för mindre tjänstbara. I
dylika fall brukade Jungert — förutom det han med användande av tabellens
kodnummer å läkarkortet angåve det kroppsfel eller den sjukdom
som enligt vad nu nämnts väsentligen varit bestämmande för klassificeringen
— å kortet inom parentes jämväl anteckna närmast tillämpliga kodnummer
för den eller de åkommor som bidragit till den skedda klassificeringen.
Med hänsyn till att å Stalins läkarkort icke funnes någon anteckning
av sist angivet slag vore det sannolikt att dennes hänförande till
besiktningsgrupp 3 vore att tillskriva förbiseende av Jungert vid tillämpning
av anvisningarna i tabellen.

Vid förhör förmälde Rydmark: Efter fullgjord fackutbildning hade han
den 1 juni 1948 påbörjat facktjänstgöring såsom värnpliktig läkare vid
Svea livgarde och hade i mitten av samma månad tjänstgjort såsom undersökningsläkare
vid då förekommande läkarbesiktning av inryckta värnpliktiga.
Han hade icke något som helst minne av vad som förekommit vid
den av honom verkställda undersökningen av Stalin. Enligt de anvisningar
Rydmark erhållit beträffande sina åligganden vid dylika besiktningar skulle,
om resultatet av undersökningen gav anledning till att hänföra den undersökte
till annan besiktningsgrupp än den vid inskrivningen fastställda, bestämmandet
härav överlåtas till vederbörande ordinarie militärläkare, eventuellt
i den ordningen att frågan först underställdes granskningsnämnden.
Rydmark vitsordade att med tillämpning av anvisningarna i tabell III a
till besiktningsreglementet Stalin icke skulle med hänsyn till den nedsatta
synskärpan ha placerats i annan besiktningsgrupp än någon av besiktningsgrupperna
1 eller 2. 11

11 —5080~y0. MilHieombudsmannens ämbetsberättelse.

162

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 16 juni 1950 till von Stedingk följande.

Professorn Skoog har i det av honom avgivna utlåtandet funnit att fullt
bärande medicinska skäl förelegat för tjänstförrättande regementsläkaren
Urwitz’ åtgärd att förklara Stalin tillfälligt oduglig till krigstjänst. I anslutning
till detta uttalande har Skoog vidare anfört att — ehuru den möjligheten
icke kunde helt uteslutas att under den tidsperiod, vartill Stalins
tjänsteoduglighet uppskattats, en ökad resistens gentemot den lokala bihåleinflammationen
under sakkunnig behandling kunde tänkas inträda och
Stalin sålunda efter utgången av nämnda tid kunde vara bättre rustad att
motstå militärtjänstgöringens påfrestningar — den medicinska erfarenheten
beträffande dessa konstitutionella för slemhinneinflammationer disponerande
faktorer dock talade för att tendensen till recidiv icke läte sig
påverka i förut antydd riktning utan kvarstode under avsevärd tid av livet.
Detta av Skoog gjorda tillägg synes knappast kunna uppfattas annorlunda
än att, för den händelse Urwitz’ prövning i stället föranlett att Stalin omförts
till besiktningsgrupp 4 — vari värnpliktig med recidiverande bihåleinflammation
enligt besiktningsreglementet skall placeras — en sådan åtgärd
icke heller skulle ha givit anledning till kritik. Uppenbarligen har det
alltså här varit fråga om ett gränsfall emellan ifrågavarande båda alternativ.
Vad i ärendet förekommit synes icke giva anledning till anmärkning
mot Urwitz för att han valt det förstnämnda alternativet. Urwitz har framhållit
att han på angivna skäl i försvarets intresse bemödar sig om att i
största möjliga utsträckning undvika nedklassning av de värnpliktiga till
besiktningsgrupp 4. Detta hans uttalande giver, utan anknytning till det
föreliggande fallet, anledning framhålla att en sådan strävan som den nyss
omförmälda självfallet icke får föranleda att i fall, då enligt sakligt bedömande
övervägande skäl tala för en nedklassning, läkaren i stället förklarar
vederbörande tillfälligt oduglig till krigstjänst för att därigenom
tillvarataga en till äventyrs förefintlig men praktiskt sett föga sannolik
möjlighet att denne vid förnyad prövning skall kunna bibehållas i den
från början bestämda besiktningsgruppen. Ett sådant förfarande skulle
icke vara förenligt med tillbörligt hänsynstagande till de olägenheter för
de värnpliktiga som ett uppskjutande av återstående tjänstgöring till en
mer eller mindre avlägsen framtida tidpunkt merendels måste innebära.

Av utredningen framgår att Stalin vid inskrivningsförrättning den 15
februari 1946 på grund av nedsatt synskärpa — höger öga 0,4 och vänster
öga l,o — hänfördes till besiktningsgrupp 3. Enligt anvisningar i den till
besiktningsreglementet den 14 januari 1944 hörande tabellen III a skall en
i nyss angiven grad nedsatt synskärpa icke föranleda klassificering i annan
besiktningsgrupp än någondera av grupperna 1 eller 2. Stalin skulle således
rätteligen med hänsyn till sin tjänstbarhet i allmänhet ha hänförts
till endera av sistnämnda besiktningsgrupper. Det förelupna felet är uppenbarligen
att tillskriva förbiseende av den vid förrättningen tjänstgörande
läkaren — regementsläkaren Jungert — vid tillämpning av anvisningarna

163

i tabellen. Enligt vad utredningen giver vid handen torde detta misstag beträffande
klassificeringen ha varit utan betydelse för senare prövning av
frågan om vilka åtgärder som varit påkallade med anledning av den sjukdom
som föranlett att Stalin av Urwitz förklarats tillfälligt oduglig till krigstjänst.
Givetvis är det likvisst i hög grad angeläget att största noggrannhet
iakttages för undvikande av fel av dylik beskaffenhet.

Vid den läkarundersökning som verkställdes i samband med att Stalin
i juni 1948 påbörjade sin tjänstgöring befanns synskärpan vara på höger
öga 0,5 och på vänster öga l,o. Stalin skulle då rätteligen, därest ej annat
förhållande föranledde hans bibehållande i besiktningsgrupp 3, ha omförts
till någondera av besiktningsgrupperna 1 eller 2. Att så ej skedde torde
emellertid, lika litet som den felaktiga klassificeringen vid inskrivningen,
ha haft någon betydelse för senare vidtagna åtgärder beträffande Stalins
sjukdom. Värnpliktige läkaren Rydmark, vilken verkställde undersökningen
av Stalin, har uppgivit att, enligt de anvisningar han erhållit beträffande
sina åligganden vid dylika undersökningar, uppkommen fråga om den undersöktes
hänförande till annan besiktningsgrupp än den vid inskrivningen
bestämda skulle för avgörande överlåtas till vederbörande ordinarie militärläkare.
Rydmark har såvitt gäller Stalin åsidosatt vad i angivna hänseende
blivit honom ålagt.

Urwitz har i ärendet anfört att Stalin då han inryckte till tjänstgöring
var väl medveten om sin kroniska sinusit — bihåleinflammation — av
vilken han lidit sedan flera år samt att den i samband med inryckningen
verkställda läkarundersökningen, sådan den var upplagd, icke kunnat visa
denna Stalins sjukdom. Detta Urwitz’ uttalande ter sig i hög grad anmärkningsvärt
i betraktande av att enligt anteckning å läkarkortet angående
Stalin denne jakande besvarat den i självdeklarationen upptagna frågan
om han tidigare lidit av öronflytning eller inflammation i näsans bihålor.
Huruvida detta föranlett att Stalins tidigare sjuklighet blivit föremål för
uppmärksamhet vid den ifrågavarande läkarundersökningen kan icke utrönas
med stöd av den åstadkomna utredningen.

I ärendet är vidare upplyst att Stalin — liksom ett flertal andra värnpliktiga
tillhörande besiktningsgrupperna 3 och 4 — icke blivit föremål
för sådan prövning av granskningsnämnd, som enligt föreskrift i 127 § 1
mom. inskrivningsförordningen skall verkställas beträffande alla värnpliktiga
i nämnda besiktningsgrupper. I detta hänseende föreligger en allvarlig
försummelse, som blivit föremål för särskild utredning. Denna har föranlett
att jag i denna del beslutat anställa åtal. I övrigt låter jag bero vid de
uttalanden som innefattas i det ovan anförda.

Avskrifter av skrivelsen översändes samtidigt till försvarets sjukvårdsstyrelse,
Jungert, Rydmark och Stalin. Urwitz skulle genom von Stedingks
försorg erhålla del av skrivelsen.

164

23. Fråga huruvida i fall då sjötillägg eller flygtiliägg utgår till den som
dömes till disciplinbot tilläggen skola tagas i betraktande vid bestämmande

av disciplinbotens belopp.

I en den 13 augusti 1949 till militieoinbudsmannen inkommen skrivelse
anförde chefen för kustflottan: Vid bestämmande av beloppet av disciplinbot
hade föreskrifterna i 4 och 6 §§ disciplinlagen inom kustflottan tolkats
så, att disciplinbotsbeloppet borde utgöras av summan av de avdrag, som
vid arreststraff gjordes å vederbörandes kontanta löneförmåner. Detta hade
inneburit, att även sjötillägg medräknats vid fastställande av disciplinbotsbeloppet.
Emellertid hade försvarets civilförvaltning i skrivelse meddelat,
att disciplinbot för stamanställda och värnpliktiga borde utgöras endast av
löneavdrag med belopp motsvarande B-avdrag enligt statens allmänna avlöningsreglemente
respektive penningbidraget. Med anledning härav anhölle
chefen för kustflottan om uttalande huruvida civilförvaltningens tolkning
kunde anses riktig och, om så vore fallet, huru borde förfaras i de mål där
för hög disciplinbot ådömts (sjötillägget inräknats).

Civilförvaltningen, som hördes i ärendet, yttrade därvid: Enligt 6 § första
stycket jämfört med 4 § sista stycket lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff
för krigsmän utgjordes disciplinboten av löneavdrag, vilket för den
som åtnjöte avlöning från krigsmakten bestämdes till samma belopp för
dag, som det löneavdrag vederbörande enligt gällande avlöningsföreskrifter
hade att vidkännas vid undergående av arreststraff. Sådana föreskrifter vore
för tjänstemän, vilka åtnjöte avlöning enligt statens allmänna avlöningsreglemente,
intagna i 28 § B Försvaret 2 punkten sagda reglemente, enligt
vilka föreskrifter den som underginge arreststraff för sådan tid skulle vidkännas
B-avdrag. Vidare vore i bilaga D till tilläggsbestämmelserna till statens
allmänna avlöningsreglemente under Anmärkningar punkten 2 a) och
försvarets civilförvaltnings den 7 januari 1949 meddelade föreskrifter och
anvisningar rörande tillämpningen inom försvaret av statens allmänna avlöningsreglemente
och tilläggsbestämmelserna till sagda reglemente bestämmelser
meddelade om minskning eller avstående av till vissa tjänstemän utgående
arvoden. Dessa bestämmelser innebure bland annat, att för tjänsteman,
som underginge arreststraff och å lönen hade att vidkännas B-avdrag,
arvodet för sådan tid skulle minskas med hälften eller beträffande arvoden
för särskilda uppdrag in. m. den större del, som erfordrades för avlönande
av vikarie. För värnpliktiga gällde jämlikt 13 § kungörelsen den 21 december
1945 om värnpliktsavlöning (nr 881), sådant författningsrummet
lydde enligt kungörelse den 17 december 1948 (nr 788), att den, som
underginge arreststraff, icke finge uppbära på sådan tid belöpande penningbidrag
enligt 11 § 1 mom. Utginge till värnpliktig penningbidrag enligt
11 § 4 mom. kungörelsen, skulle han i fråga om löneavdrag vid un -

165

dergående av arreststraff jämställas med innehavare av beställning med
placering i 5 löneklassen av löneplan nr 5 i statens löneplansförordning.
Här återgivna bestämmelser finge anses såsom sådana i gällande
avlöningsföreskrifter meddelade bestämmelser om löneavdrag, som avsåges
i 4 g sista stycket disciplinlagen jämförd med 6 § första stycket samma
lag. — Beträffande frågan om sjötilläggets inräknande i disciplinbotens dagbelopp
kunde anmärkas, att sjötillägget vore avsett att utgå allenast under
sjötjänstgöring och att indragningen av sjötillägget för tid, då vederbörande
icke fullgjorde tjänstgöring, ej vore att anse såsom löneavdrag. Vidare borde
uppmärksammas att bestämmelsen i 23 § Försvaret 4 punkten tilläggsbestämmelserna
till statens allmänna avlöningsreglemente allenast avsåge
tid, varunder tjänsteman bland annat i anledning av undergående av arreststraff
icke fullgjorde tjänstgöring. Därest tjänsteman under arresttiden
fullgjorde sjötjänstgöring, förelåge sålunda intet hinder för att till honom
för sådan tid utbetala sjötillägg. — I betänkandet med förslag till strafflagstiftning
för krigsmakten (SOU 1946: 83 s. 193—194) anförde utredningsmännen
rörande beräknandet av disciplinbotens dagbelopp i huvudsak
följande. »Eftersom de värnpliktiga utgöra huvuddelen av krigsmaktens
personal, torde man lämpligen böra utgå från de värnpliktigas ställning i
lönehänseende. Enligt kungörelsen om värnpliktsavlöning (SFS 1945:881)
utgöras de förmåner som tillkomma värnpliktiga under fredstjänstgöring
av dels penningbidrag, dels förplägnad, inkvartering och utrustning eller
kontant ersättning därför, dels särskild ersättning under sjö- och flygtjänstgöring
samt gottgörelse för resa i tjänsten, dels sjukvård och begravningshjälp,
dels ock premier för genomgången utbildning. Under krigstjänstgöring
äro de värnpliktigas förmåner enligt krigsavlöningsreglementet (SFS
1945: 833) dels terminslön, dels månadslön i vissa fall, dels förplägnad, inkvartering,
utrustning och sjukvård ävensom viss fribrevsrätt, dels ock flygtraktamente
för deltagande i flygning, gottgörelse för tjänsteresa och viss
tjänstgöring, ersättning för dykeriarbete och minsvepning samt begravningshjälp.
Dessutom äro de värnpliktiga enligt familjebidragsförordningen (SFS
1946: 99) berättigade till familjebidrag i mån av behov och i vissa fall till
hemortslön. Av de angivna förmånerna synas endast penningbidraget i
fredstid och terminslönen i krigstid böra tagas i betraktande vid utformningen
av reglerna rörande disciplinbot. Övriga löneförmåner ha antingen
karaktär av naturaförmåner eller utgå endast under speciella förutsättningar
och lämpa sig därför icke i detta hänseende. Om sålunda för de värnpliktigas
del disciplinbotstraffet utformas så att det endast avser förlust av vissa
utgående förmåner, bör tydligen en motsvarande begränsning göras för
övriga krigsmän som uppbära avlöning från krigsmakten. Eftersom värnpliktigas
penningbidrag och terminslön äro de förmåner vilka, enligt vad
i det föregående förutsatts, skola avstås vid undergående av arrest, synes
en tillfredsställande ordning uppnås om löneavdraget för all personal bestämmes
till det belopp som skall avstås under arresttid. — Enligt de för närvarande
beträffande fredstid gällande avdragsbestämmelserna är förhållan -

166

det mellan avdraget för varje dag och årslönen sådant att avdraget ungefär
synes motsvara ett skäligt dagsbotsbelopp, därest detta bestämmes på grundval
av lönen. Denna nära överensstämmelse mellan disciplinbot och dagsbotsstraffet
synes fördelaktig. Det är även förenat med betydande praktisk
fördel att löneavdraget vid disciplinbot och löneminskningen vid arreststraffs
undergående överensstämma. Dessutom följer därav, att förhållandet
mellan de båda arterna av disciplinstraff blir otvetydigt i det att skillnaden
dem emellan i allmänhet endast kommer att bestå i den med arresten förenade
frihetsförlusten. På grund av det anförda har därför stadgats att disciplinbot
utgöres av löneavdrag med belopp som enligt gällande avlöningsföreskrifter
skall innehållas vid arreststraffs undergående.» — I propositionen
1948 nr 144 s. 187 och 206 förklarade sig föredragande departementschefen
i princip godtaga den nya form av disciplinstraff, som disciplinbot
utgjorde. Mot de av utredningen upptagna närmare reglerna om denna
straffart hade departementschefen i sak icke något att erinra. Disciplinbotens
belopp för dag borde sålunda enligt departementschefens mening vara
samma belopp som skall avstås vid avtjänande av arrest. Att på sätt i något
av remissyttrandena över utredningens förslag föreslagits uppställa särskilda,
från löneavdragen vid arrest avvikande belopp, syntes departementschefen
medföra betydande praktiska olägenheter. Förslaget lämnades av riksdagen
utan erinran (riksdagsskrivelse nr 379 jämförd med första lagutskottets
utlåtande nr 39 s. 88.) —- Av nu återgivna uttalanden i förarbetena till
disciplinlagen framginge, att avsikten icke varit att vid bestämmandet av
disciplinbotens dagbelopp taga i betraktande sådana särskilda lönetillägg,
som utginge vid vissa slag av tjänstgöring. Då såsom förut framhållits avstående
av sjötillägget för tid då sjötjänstgöring ej fullgjordes icke vore att
anse såsom löneavdrag, skulle sjötillägget ej heller enligt ordalydelsen i förut
berörda författningsrum i disciplinlagen tagas i betraktande vid bestämmandet
av disciplinbotens dagbelopp. — Frågan om huru borde förfaras i
de mål där för hög disciplinbot ådömts (sjötillägget inräknats), innefattade
ett spörsmål, varöver det icke torde ankomma på civilförvaltningen att uttala
sig.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde inilitieombudsmannen
i skrivelse den 8 mars 1950 till chefen för kustflottan.

Enligt 4 § disciplinlagen, vilket lagrum innehåller bestämmelser om arreststraff,
skall under strafftiden den som åtnjuter avlöning från krigsmakten
vidkännas löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter.
Vad angår disciplinbot stadgas i 6 § samma lag att sådant
straff utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 §
sägs. Beträffande sistnämnda stadgande uttalades, såsom framgår av civilförvaltningens
yttrande, i det betänkande som låg till grund för ifrågavarande
lagstiftning bland annat följande: Det vore förenat med betydande
praktisk fördel att löneavdraget vid disciplinbot och löneminskningen vid

167

arreststraffs undergående överensstämde. Dessutom följde därav, att förhållandet
mellan de båda arterna av disciplinstraff bleve otvetydigt, i det att
skillnaden dem emellan i allmänhet endast koinme att bestå i den med arresten
förenade frihetsförlusten. Det hade därför stadgats att disciplinbot
utgöres av löneavdrag med belopp som enligt gällande avlöningsföreskrifter
skall innehållas vid arreststraffs undergående.

Den i 6 § disciplinlagen förekommande hänvisningen till 4 § innebär således
att disciplinboten utgöres av löneavdrag som per dag motsvarar det
belopp, varmed vederbörande enligt gällande avlöningsföreskrifter har att
vidkännas avdrag vid undergående av arreststraff. I enlighet härmed ha de
bestämmelser i hithörande avlöningsföreskrifter, som reglera löneavdragen
vid disciplinbot och arreststraff, utformats så att därvid endast angivits
vilka avdrag som skola ifrågakomma då vederbörande undergår arrest. Hithörande
under fredstjänstgöring tillämpliga bestämmelser om löneavdrag
återfinnas dels såvitt gäller vid försvarsväsendet anställda i statens allmänna
avlöningsreglemente och tilläggsbestämmelserna till samma reglemente
ävensom andra därtill anslutna föreskrifter och dels i fråga om värnpliktiga
i värnpliktsavlöningskungörelsen. Vad först angår lön som tillkommer personal
hörande till förstnämnda kategori gäller enligt föreskrift i avlöningsreglementet
28 § B Försvaret punkten 2 att vederbörande skall för tid, under
vilken han undergår arreststraff, vidkännas B-avdrag. Det är härvid
utan betydelse huruvida arreststraffet eller del därav verkställes med eller
utan tjänstgöring. I bilaga D till tilläggsbestämmelserna till reglementet
meddelas under Anmärkningar punkten 2 a) föreskrifter om avdrag under
tid för verkställighet av arreststraff jämväl å vissa särskilt angivna löneförmåner,
nämligen s. k. avlöningsförstärkningar och olika slag av s. k.
befaltningsarvoden. Dessa löneförmåner skola under strafftiden i regel
minskas med hälften, vilket närmast motsvarar B-avdraget. Enligt av försvarets
civilförvaltning den 7 januari 1949 meddelade föreskrifter och anvisningar
rörande tillämpningen inom försvaret av statens allmänna avlöningsreglemente
och tilläggsbestämmelserna till sagda reglemente gälla i
huvudsak motsvarande bestämmelser även beträffande i nämnda bilaga D
upptagna Arvoden för särskilda uppdrag in. m. Jämväl i fråga om nu omförmälda
särskilda löneförmåner — bland vilka sjötillägg icke ingår — är
det utan betydelse huruvida den dömde under strafftiden deltager i tjänstgöring
eller ej. (Visst i ovannämnda föreskrifter i bilaga D till tilläggsbestämmelserna
till reglementet använt uttryck torde visserligen skenbart
kunna giva stöd för annan tolkning av de ifrågavarande föreskrifterna. Av
sammanhanget lär emellertid otvetydigt framgå att, i enlighet med civilförvaltningens
uttalande i ärendet, föreskrifterna ha den innebörd som nu angivits.
Vidare kan anmärkas att ingressen till hithörande bestämmelser i
civilförvaltningens ovannämnda anvisningar den 7 januari 1949 är missvisande
såtillvida att bestämmelserna angivits avse endast löneavdrag i samband
med tjänstledighet men av bestämmelsernas innehåll i övrigt torde
kunna slutas att, såsom civilförvaltningen även framhållit i sitt yttrande,

168

dessa jämväl avse löneavdrag i samband med verkställighet av arreststraff.)
Vidare ha genom kungl. brev den 29 juli 1949 med vissa bestämmelser i fråga
om avlöningen för musikelever (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1949, avd. A nr 41 och Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1949, avd.
A nr 48) meddelats särskilda föreskrifter beträffande avdrag under arresttid
å den kontanta ersättning som enligt vissa angivna bestämmelser tillkommer
sådan personal. Även i dessa fall är det utan betydelse huruvida
den dömde under strafftiden deltager i tjänstgöring eller ej. — Beträffande
värnpliktiga gäller enligt 13 § kungörelsen om värnpliktsavlöning att värnpliktig,
som undergår arreststraff, icke äger uppbära på sådan tid belöpande
penningbidrag, som avses i 11 § 1 mom. samma kungörelse, d. v. s. det
vanliga för dag beräknade penningbidraget. Det enligt 11 § 4 mom. i vissa
särskilda fall utgående, på annat sätt beräknade penningbidraget blir föremål
för avdrag enligt viss angiven beräkningsgrund. Icke heller enligt dessa
för värnpliktiga gällande bestämmelser har det någon betydelse huruvida
den dömde under strafftiden deltager i tjänstgöring eller ej.

I det i civilförvaltningens yttrande åberopade betänkande, som låg till
grund för den nya strafflagstiftningen för krigsmakten, framhölls beträffande
innehållet i 4 § disciplinlagen att med hänsyn bland annat till det sätt,
varpå disciplinboten enligt 6 § i förslaget utformats, den med arreststraffet
följande löneminskningen — i motsats till dåvarande ordning — borde
gälla hela strafftiden och ej allenast den tid varunder tjänstgöring icke
fullgjordes; vid den överarbetning av de dåvarande bestämmelserna om löneavdrag
som föranleddes härav vore därför särskilt att beakta, förutom utsträckning
av löneminskningen att gälla hela strafftiden, att bestämmelser
i förevarande hänseende borde finnas för alla krigsmän som åtnjöte lön
eller liknande ersättning från krigsmakten. Vid jämförelse med vad i betänkandet
anförts i anslutning till 6 § disciplinlagen framgår att till »lön och
liknande ersättning» icke är att räkna vare sig naturaförmåner eller ersättning
därför eller löneförmåner som utgå endast »under speciella förutsättningar».
Såsom exempel på sistnämnda slag av förmåner ha i betänkandet
angivits särskild ersättning under sjö- och flygtjänstgöring, gottgörelse för
resa i tjänsten och premier för genomgången utbildning. Följaktligen måste
med stadgandet i 4 § disciplinlagen om löneavdrag med belopp som är
angivet i gällande avlöningsförfattningar åsyftas endast bestämmelser som
gälla »lön och liknande ersättning» i nyss angiven mening och avse strafftiden
i dess helhet. Att en i löneförfattningarna upptagen avdragsregel avser
strafftiden i dess helhet måste då också innebära att den ifrågavarande
löneförmånen ansetts utgöra lön i egentlig bemärkelse eller bedömts vara
med lön likställd ersättning i den mening som angives i förarbetena till
disciplinlagen.

Utöver de föreskrifter i löneförfattningarna, för vilka ovan redogjorts, torde
icke vare sig beträffande personal som är underkastad statens allmänna avlöningsreglemente
eller i fråga om värnpliktiga ha meddelats några bestämmelser
som reglera avlöningsförhållandena under arresttid utan hänsyn till

169

om straffet verkställes med eller utan tjänstgöring. En annan sak är att i
fråga om den förut berörda gruppen av löneförmåner, som utgå endast under
speciella förutsättningar, i vissa fall meddelats bestämmelser som taga
sikte på avlöningsförhållandena under arrest utan tjänstgöring. I de fall då
sådana bestämmelser meddelats, gäller det förmåner som alla karakteriseras
av den grundläggande föreskriften att förmånen utgår endast om visst slags
tjänstgöring fullgöres. Om tjänstgöringen av en eller annan anledning icke
kommer till stånd utgår sålunda förmånen icke. Beträffande en del av nu
berörda förmåner har det emellertid ansetts påkallat att härutöver sasom en
förtydligande tilläggsbestämmelse särskilt föreskriva att om tjänstgöringen
av olika angivna anledningar — bland annat undergående av arrest — icke
fullgöres, förmånen icke utgår. Sålunda har i fråga om sjötillägg — som i
avlöningsreglementet upptages under rubrik »Lönetillägg vid vissa slag av
tjänstgöring» — givits föreskrifter som innebära att den som under sjökommendering
undergår arrest utan att deltaga i tjänstgöring icke äger
uppbära sjötillägg under tid då han sålunda icke fullgör tjänstgöring medan
däremot förmånen även under arresttid utgår i den mån straffet verkställes
med tjänstgöring. Av det förut anförda framgår att dessa bestämmelser
icke äro att hänföra till sådana föreskrifter om löneavdrag som avses i 4 §
disciplinlagen och följaktligen icke heller skola tagas i betraktande vid
fastställande av beloppet av disciplinbot, vilket enligt 6 § samma lag skall
bestämmas med tillämpning av i 4 § avsedda föreskrifter om löneavdrag.
Det ligger för övrigt i öppen dag att — enär den som dömts till disciplinbot
icke såsom följd härav blir utesluten från att fullgöra honom åliggande
tjänstgöring —- disciplinbotsbeloppet icke kan bliva att bestämma med hänsynstagande
till en löneminskning som vederbörande vid undergående av
arreststraff har att vidkännas endast i den mån straffet verkställes utan
tjänstgöring. Tvärtom kräver följdriktigheten att löneminskningen för den
som dömes till disciplinbot icke blir större än löneminskningen för dem som
undergår arrest med tjänstgöring.

Det må anmärkas att vad nu sagts har motsvarande tillämpning beträffande
flygtillägg.

I fråga om här ovan åsyftade författningsbestämmelser rörande sjötillägg
må ytterligare anmärkas följande. Sjötillägg tillkommer beställningshavare
vid försvarsväsendet enligt föreskrifter i 35 § 2 mom. statens allmänna avlöningsreglemente
ävensom värnpliktiga enligt 18 § 1 mom. kungörelsen om
värnpliktsavlöning, varest föreskrives att värnpliktig, som fullgör sjötjänstgöring
eller tjänstgöring i sjöreserv, äger åtnjuta sjötillägg enligt därom
för motsvarande personal på aktiv stat gällande bestämmelser. Den nyss
åsyftade föreskriften att sjötillägg icke får uppbäras då arrest verkställes
utan tjänstgöring finnes upptagen i 23 § Försvaret punkten 4 i tilläggsbestämmelserna
till avlöningsreglementet.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen instämmer jag i det av
civilförvaltningen gjorda uttalandet att i fall då sjötillägg utgår till den

170

som dömes till disciplinbot sjötillägget icke skall tagas i betraktande vid
bestämmande av disciplinbotens belopp.

Frågan huru det bör förfaras i fall där genom ej överklagade beslut disciplinbot
blivit bestämd till för högt belopp kommer att av mig göras till
föremål för särskild utredning och provning.1

II.

I skrivelse till chefen för flygvapnet den 12 juni 1950 anförde militieombudsmannen
bland annat följande.

Vad i skrivelsen den 8 mars 1950 till chefen för kustflottan anförts beträffande
frågan huruvida sjötillägg skall tagas i betraktande vid bestämmande
av dagsbeloppet för disciplinbot gäller i tillämpliga delar även om
flygtillägg (under flygtillägg inbegripas här även mekanikertillägg, flyglärartillägg
och elevtillägg). Icke heller flygtillägg skall sålunda medräknas
vid bestämmande av disciplinbotsbelopp.

Beträffande flygtillägg må särskilt anföras följande.

Flygtillägg tillkommer beställningshavare vid försvarsväsendet enligt föreskrifter
i 35 § 3 mom. statens allmänna avlöningsreglemente. Enligt 24 § i
tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet beräknas flygtillägget per
månad i motsats till sjötillägget som utgår för dag; för rätt att komma i
åtnjutande av flygtillägg skall beställningshavare fullgöra flygtjänstgöring,
vartill han kommenderats i vederbörlig befattning, minst tre dagar inom
loppet av en flygmånad, varmed förstås tiden från och med den 21 i en
månad till och med den 20 i nästföljande månad. Vad värnpliktiga beträffar
åtnjuta dessa enligt 18 § 4 mom. i 1945 års kungörelse om värnpliktsavlöning
(nr 881) ersättning under flygtjänstgöring enligt vad därom särskilt
stadgas. De särskilda stadganden som här åsyftas återfinnas dels i kungl.
brev den 11 juli 1947 angående särskilda förmåner under flygtjänstgöring
för värnpliktiga (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1947, avd. A s.
199), dels ock i kungl. brev den 30 juni 1948 angående flyglärartillägg m. m.
till värnpliktiga (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1948, avd. A s.
137).

Flygtilläggen tillhöra liksom sjötilläggen en grupp av löneförmåner som
alla karakteriseras av den grundläggande föreskriften att förmånen utgår
endast om visst slags tjänstgöring fullgöres. Om tjänstgöringen av en eller
annan anledning icke kommer till stånd, går vederbörande sålunda miste
om förmånen. Beträffande en del av nu berörda förmåner har det emellertid,
såsom även angivits i nyssnämnda skrivelse, ansetts påkallat att härutöver
såsom en förtydligande tilläggsbestämmelse särskilt föreskriva att, om
tjänstgöringen av olika angivna anledningar — bland annat undergående
av arrest — icke fullgöres, förmånen icke utgår. Beträffande sjötilläggen
ha redan i statens allmänna avlöningsreglemente upptagits föreskrifter i
detta hänseende. Vad flygtilläggen angår ha däremot sådana bestämmelser

1 Se s. 221.

171

utfärdats först genom kungl. brev den 18 november 1949 angående avstående
i vissa fall av flygtillägg in. in. samt civilförvaltningens i anslutning
därtill den 2 januari 1950 meddelade föreskrifter (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1950, avd. A s. 1). Enligt dessa föreskrifter skall, om
beställningshavare av anledning varom förmäles i 28 § statens allmänna
avlöningsreglemente under III och IV eller i punkt 2 av de särskilda bestämmelserna
för försvaret — bland annat undergående av arreststraff —
icke fullgör tjänstgöring, för sådan tid under flygmånad innehållas så stor
del av berörda förmåner som svarar mot antalet dagar varunder tjänstgöring
icke fullgöres. Att nyssnämnda föreskrifter i kungl. brevet den 18
november 1949 i tillämpliga delar gälla även värnpliktiga torde framgå av
6 punkten i ovannämnda kungl. brev den 11 juli 1947, enligt vilket stadgande
i fråga om tillämpningen av bestämmelserna i samma kungl. brev i motsvarande
delar skola lända till efterrättelse i vederbörlig ordning utfärdade
tillämpningsföreskrifter till 41 § 3 inom., numera 35 § 3 inom., statens allmänna
avlöningsreglemente. I anslutning härtill har försvarets civilförvaltning
den 31 mars 1950 med ändring i ämbetsverkets den 28 januari 1949
meddelade anvisningar angående tillämpningen av kungörelsen om värnpliktsavlöning
rörande innebörden av här anförda bestämmelser förklarat
att värnpliktiga tillkommande flygtillägg, mekanikertillägg, elevtillägg och
flyglärartillägg icke utgå för tid, varunder den värnpliktige av anledning
som omförmäles i 13 § första stycket kungörelsen om värnpliktsavlöning
(bland annat undergående av arreststraff) icke fullgör tjänstgöring samt
att av förmånerna i fråga skola i förekommande fall under flygmånad innehållas
så stor del som svarar mot det antal dagar, varunder flygförmåner
sålunda icke må åtnjutas.

På sätt närmare utvecklas i skrivelsen till chefen för kustflottan äro de
bestämmelser, som enligt vad nu angivits reglera mistningen av en sådan för
särskild tjänstgöring utgående löneförmån som flygtillägget utgör, icke att
hänföra till i 4 § disciplinlagen avsedda föreskrifter om löneavdrag. Bestämmelserna
i fråga skola följaktligen icke, lika litet som motsvarande bestämmelser
om mistning av sjötillägg, tagas i betraktande vid fastställande
av beloppet av disciplinbot, vilket enligt 6 § samma lag skall bestämmas
med tillämpning av i 4 § angivna föreskrifter om löneavdrag.

24. Fråga om regementsintendents behörighet att självständigt handlägga

upphandlingsärenden.

Vid militieombudsmannens inspektion av Västerbottens regemente den 9
juni 1949 antecknades bland annat följande: I regementsintendentens expedition
granskades därstädes förvarade upphandlingsprotokoll för tiden från
och med den 1 juli 1948. Regementschefen syntes icke ha deltagit i något
upphandlingsärende. Samtliga protokoll voro justerade av regementsintend
en ten. Denne meddelade, att han grundade sin behörighet att i regemcnts -

172

chefens ställe besluta och handla i upphandlingsärenden å stadgandet i 5 §
4 mom. allmänna fredsförvaltningsregleinentet.

I infordrat yttrande hänvisade regementschefen till ett av regementsintendenten,
kaptenen N. Frost, avgivet utlåtande, vari Frost anförde: Allmänna
fredsförvaltningsreglementet stadgade i 5 § 4 mom. bland annat att tjänstegrenschef
skulle besluta och handla med samma befogenhet och ansvar, som
eljest tillkomme förvaltningsmyndigheten, i sådana ärenden som icke vore
av grundläggande natur eller av större räckvidd. Ett upphandlingsärende
kunde väl knappast endast därför att det vore ett upphandlingsärende anses
vara av grundläggande natur eller större räckvidd. Den omständigheten att
upphandlingsförordningen angåve att myndigheten ägde fatta beslut i upphandlingsärenden
torde väl knappast vara av avgörande betydelse. Upphandlingsförordningen
vore nämligen skriven 1920 och allmänna fredsförvaltningsreglementet
1945. Det senare reglerade hela fredsförvaltningsapparaten
under det att den förra endast reglerade köp och försäljning. Man
kunde väl knappast heller tänka sig att »besluta och handla med samma
befogenhet och ansvar som eljest tillkommer förvaltningsmyndighet» inte
skulle vara fullt liktydigt med begreppet »myndighet» i upphandlingsförordningen.
Vid organisationsnämndens besök vid regementet i samband
med att förvaltningstjänsten rationaliserades hade denna fråga diskuterats,
varvid organisationsnämndens ledamot utan ringaste tvekan förklarat
sig helt dela Frosts åsikt.

Efter remiss inkom försvarets civilförvaltning den 2 januari 1950 med
yttrande i ärendet. Vid yttrandet var fogad en inom arméförvaltningens intendenturavdelning
upprättad promemoria, i vilken uttalades följande. Till
stadgandet i 5 § 4 mom. allmänna fredsförvaltningsreglementet hade dåvarande
generalintendenten, som till väsentliga delar utarbetat reglementsförslaget,
i Svensk Intendenturtidskrift 1945 nr 7 s. 196 i förevarande fråga
lämnat följande kommentar: »I fråga om upphandlingsärenden ankommer
det givetvis på chefen att besluta om anskaffningens art och omfattning, medan
däremot effektuerandet av chefens beslut i enlighet med gällande bestämmelser
bör uppdragas åt tjänstegrenschefen.» Av nämnda moment
framginge, att regementschefen kunde förbehålla sig avgörandet i upphandlingsärenden,
till exempel i fråga om antagande av anbud. Emellertid borde
särskilda skäl föreligga för att en sådan åtgärd skulle vidtagas. För egen del
anförde civilförvaltningen: Den åberopade föreskriften i 5 § 4 mom. allmänna
fredsförvaltningsreglementet hade till syfte att avlasta mera rutinmässiga
arbetsuppgifter från vederbörande förbandschef. Även upphandlingsärenden
kunde, såvitt ämbetsverket kunde bedöma, i icke ringa utsträckning vara
av sådan karaktär, att en tillämpning av författningsrummet tedde sig
befogad. Detta gällde måhända framför allt i fråga om upphandling av proviant
enligt riktlinjer, som uppdragits av högre myndighet och inom ramen
för av förbandschefen beslutad plan för upphandlingsverksamheten. Det
måste enligt civilförvaltningens mening avgöras från fall till fall, huruvida
en av tjänstegrenschef ensam verkställd upphandling skulle anses ha ägt

173

rum i författningsenlig ordning eller icke. Civilförvaltningen ville i detta sammanhang
erinra om att 5 § 4 mom. förvaltningsreglementet enligt sin lydelse
icke finge tillämpas för det fall, att förvaltningsmyndigheten enligt särskilda
föreskrifter hade att själv fatta beslut. Denna bestämmelse kunde synas
innebära ett hinder för författningsrummets tillämpning beträffande
handläggningen av upphandlingsärenden, alldenstund gällande upphandlingsförordning
med myndighet, som hade att besluta i dylika ärenden, för
försvarsväsendets del otvivelaktigt avsåge vederbörande förvaltningsmyndighet
(regementschef motsvarande). Emellertid finge en dylik tolkning anses
alltför formell med hänsyn till bl. a. det förhållandet, att upphandlingsförordningen
tillkommit vid en tidpunkt, då någon motsvarighet till här
ifrågavarande föreskrift i förvaltningsreglementet icke fanns. Riktigare vore
att anse tjänstegrenschef, vilken beslutade i upphandlingsärenden inom ramen
för de i förevarande stadgande givna förutsättningarna, såsom myndighet
i upphandlingsförordningens mening. Slutligen borde framhållas, att 5 §
4 mom. förvaltningsreglementet, som givetvis i och för sig fyllde ett ofrånkomligt
praktiskt behov, syntes ha givit upphov till förhållandevis varierande
tolkningar och att det ingalunda vore uteslutet, att författningsrummet
i fråga understundom på sina håll utnyttjades utöver vad som varit avsikten
vid dess tillkomst.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 19 juli 1950 till chefen för
Västerbottens regemente följande.

Av 2 § Kungl. Maj:ts reglemente den 15 juni 1945 angående allmänna
grunder för förvaltningen inom försvaret i fred (allmänt fredsförvaltningsreglemente)
framgår att förvaltningsärenden utgöras av, förutom kassaärenden,
egentliga förvaltningsärenden och att därmed förstås tekniska
och ekonomiska ärenden angående åtgärder för tillgodoseende av krigsmaktens
behov av materiel och andra förnödenheter, förläggning, transporter,
sjuk- och veterinärvård, byggnader och anläggningar ävensom avnödiga
penningmedel m. m. Enligt 3 § utövas förvaltningen i fråga om egentliga
förvaltningsärenden dels av vissa centrala förvaltningsmyndigheter
och dels av särskilt angivna regionala och lokala förvaltningsmyndigheter,
nämligen bl. a. militärbefälhavare, chef för regemente, marindistriktschef,
chef för kustartilleriförsvar och chef för flygflottilj.

I 5 § 3 mom. stadgas att regional och lokal förvaltningsmyndighet tillkommer
att på föredragning av vederbörande tjänstegrenschef (tygofficer,
intendent, ingenjör, kasernofficer, läkare, veterinär in. fl.) eller annan föredragande
fatta erforderliga beslut i vad rör egentliga förvaltningsärenden.
Enligt 5 § 4 mom. skall i sådana vid regional eller lokal förvaltningsmyndighet
förekommande egentliga förvaltningsärenden som avse beställningar,
avlämnande av redovisningshandlingar, uppgifter o. dyl. samt verkställighetsåtgärder
i anslutning till fattade beslut ävensom andra ärenden

174

eller grupper av ärenden, som icke äro av grundläggande natur eller av störe
räckvidd, vederbörande tjänstegrenschef eller annan föredragande besluta
och handla med samma befogenhet och ansvar som eljest tillkommer
förvaltningsmyndigheten, allt för såvitt icke beslutet är av principiell natur
eller rubbar dispositionen av till förvaltningsmyndighetens förfogande stående
medel eller myndigheten enligt särskilda föreskrifter har att själv
fatta beslut eller förbehållit sig avgörandet.

Jämlikt 7 § 1 mom. äro vederbörande chef och föredragande gemensamt
ansvariga för beslut i egentliga förvaltningsärenden; dock att, om chefen
beslutar i strid mot föredragandens mening, denne, för att skydda sig mot
ansvar, har att emot beslutet skriftligen anföra sin avvikande mening. För
beslut, som utan föredragning fattas, är den som fattat beslutet ensam ansvarig.
På grund av 9 § 1 mom. skall, i de fall då föredragande anför avvikande
mening mot vederbörande chefs beslut, protokoll föras. I övrigt skall,
då icke av påteckning å handling eller eljest framgår vilka som varit beslutande
och föredragande, föras protokoll eller föredragningslista innefattande,
förutom upplysning i nämnda hänseende, kortfattad anteckning angående
ärendena och däri meddelade beslut. Protokoll och föredragningslista
skola av chefen till riktigheten bestyrkas. Angående protokolls förande
i upphandlings- och entreprenadärende hänvisas till vad som är särskilt
stadgat.

Såsom de återgivna föreskrifterna utvisa skola alltså egentliga förvaltningsärenden
vid exempelvis ett regemente i princip ombesörjas av regementschefen.
Genom direkt stadgande (5 § 4 mom.) har emellertid handhavandet
av åtskilliga åtgärder, med vissa förbehåll, delegerats till föredraganden.
Avsikten därmed har tydligen varit att frigöra de militära cheferna
från sådana rutinmässiga göromål och ärenden av mindre vikt, med vilka
de ansetts icke behöva personligen taga befattning för att kunna rätt
utöva chefskapet. I motiveringen till det förslag, som ligger till grund för
ifrågavarande reglemente, framhölls att i samtliga för de centrala försvarsförvaltningarna
gällande instruktioner förutsatts att förvaltningsärendens
avgörande icke skulle förläggas till högre instans inom vederbörligt ämbetsverk
än ärendets vikt krävde. Sålunda hade till båtnad för snabbhet,
enkelhet och effektivitet ett stort antal ärenden delegerats till avgörande av
byråchefer och andra tjänstemän inom verken. Det vore att förutse att, om
samma principer genomfördes inom de regionala och lokala förvaltningarna,
liknande gynnsamma verkningar även där skulle ernås. Genom en
på lämpligt sätt genomförd delegering av beslutanderätten konune också
ett sedan lång tid tillbaka eftersträvat önskemål att tillgodoses, nämligen
att högre och lägre militära chefer, icke minst regements- och motsvarande
chefer, befriades från en mängd oväsentliga men dock tidsödande förvaltningsgöromål.
Samtidigt vore det dock av vikt att tillse, att cheferna icke
förlorade ledningen och översikten av det för förbandets utbildning, tjänstbarhet
och krigsberedskap så viktiga förvaltningsarbetet.

De ärenden som vederbörande föredragande i enlighet härmed bemyndi -

175

gats att självständigt handlägga synas kunna indelas i tre olika grupper.
Den första utgöres av sådana rutinärenden som avse beställningar samt avlämnande
av redovisningshandlingar, uppgifter o. dyl. Till den andra hänföras
ärenden som endast innefatta verkställighetsåtgärder i anslutning till
tidigare fattade beslut. Och den tredje gruppen består av andra ärenden
som varken äro av grundläggande natur eller av större räckvidd. Beträffande
samtliga ärenden fordras dock, att det beslut som skall fattas icke är av
principiell natur eller rubbar dispositionen av till förvaltningsmyndighetens
förfogande stående medel samt att chefen icke enligt särskilda föreskrifter
själv har att fatta beslut eller förbehållit sig avgörandet.

Då det gäller att bedöma huruvida upphandlingsärende faller under föredragandens
behörighet, måste uppmärksammas att ett dylikt ärende i regel
innefattar flera olika åtgärder. Först beslutas att upphandlingen skall äga
rum. Därefter vidtagas vissa förberedande åtgärder, såsom utarbetande av
särskilda bestämmelser då normalbestämmelser ej fastställts. Vidare infordras
anbud, varvid bl. a. avgöres om offentlig kungörelse skall utfärdas
eller utbjudandet ske genom särskilda skrivelser. Slutligen prövas inkomna
anbud, och i samband därmed tages ställning till frågor om ingående
av avtal, säkerhets ställande o. dyl. Varje åtgärd av sålunda antytt slag
torde i nu ifrågavarande hänseende böra betraktas som ett särskilt ärende,
och en upphandling lär därför ur förvaltningsteknisk synpunkt få anses
bestå av ett flertal ärenden.

Otvivelaktigt är beslutet om upphandlingen i allmänhet ett ärende av
grundläggande natur. Även då fråga är om förhållandevis obetydliga belopp,
utgör beslutet grunden för en mängd efterföljande åtgärder. Själva
upphandlingsbeslutet ligger sålunda utom föredragandens behörighetsområde,
detta så mycket mer som upphandlingen innebär medelsdisposition och
varje beslut, vilket rubbar dispositionen av de till förvaltningsmyndighetens
förfogande stående medel, uttryckligen förbehållits chefen. Därest upphandling
beslutas i enlighet med en tidigare av chefen eller högre myndighet
fastställd plan, synes däremot beslutet icke vara av grundläggande natur
och, under förutsättning att beslutet ej heller är av större räckvidd, kan det
följaktligen vara hänförligt till den här ovan angivna tredje gruppen av
ärenden. Jämväl i vissa andra fall torde föredraganden självständigt kunna
äga fatta beslut om upphandling. Att med någon fullständighet angiva de
situationer, i vilka upphandlingsbeslut icke är av grundläggande natur, synes
knappast låta sig göra. Det måste emellertid fasthållas att — såsom i
motiveringen till reglementsförslaget uttalades — på chefen bör ankomma
att besluta om anskaffningens art och omfattning. Endast då vid beslutet
om upphandlingens företagande utrymme saknas för bestämmande i detta
hänseende, torde över huvud kunna ifrågakomma alt föredraganden är behörig.

De efter beslutet följande göroinålen för upphandlings genomförande
synas vara att karakterisera såsom verkställighetsåtgärder, tillhörande den
ovan angivna andra gruppen av ärenden, och skola alltså i princip ombe -

176

sörjas av föredraganden ensam. I det ursprungliga förslaget till gällande
reglemente angavs detta uttryckligen genom att orden »verkställande av
beslutade upphandlingar» användes i stället för »verkställighetsåtgärder i
anslutning till fattade beslut». Den ändring av förslaget som genom reglementets
slutliga utformning kom till stånd kan uppenbarligen icke ha betydelse
i fråga om upphandling; den torde uteslutande ha åsyftat att till
föredraganden delegera verkställandet av även andra beslut än upphandlingsbeslut.

Vid ombesörjandet av verkställighetsåtgärder med avseende å upphandling,
liksom eljest då fråga är om ärende som i och för sig faller inom
föredragandens kompetensområde, kunna givetvis de ovannämnda generella
villkoren medföra inskränkning i föredragandens behörighet. Om en fråga
av principiell natur kräver avgörande, måste sålunda föredraganden inhämta
chefens beslut i denna del, innan han fortsätter verkställigheten. På samma
sätt bör förfaras då chefen vid upphandlingsbeslutets meddelande eller
eljest förbehållit sig avgörandet av viss fråga, t. ex. prövningen av inkomna
anbud. Vad angår särskilda föreskrifter, enligt vilka myndigheten har
att själv fatta beslut, förutsättes visserligen i Kungl. Maj:ts förordning den
16 januari 1920 angående upphandling och arbeten för statens behov samt
försäljning av staten tillhörig lös egendom, att »myndigheten» skall besluta
och handla i ärenden som avses i förordningen, men därmed synes icke
ställning ha tagits till frågan vem som i varje särskilt fall äger företräda
myndigheten. Upphandlingsförordningen torde sålunda icke kunna anses
innefatta sådana särskilda föreskrifter som nyss sagts.

I enlighet med det anförda har alltså chefen regelmässigt att fatta beslutet
att upphandling skall ske, medan det i allmänhet ankommer på föredraganden
att utan chefens uppdrag ombesörja verkställandet av beslutet.
Eftersom ansvaret för de av chefen fattade besluten åvilar chefen och föredraganden
gemensamt, i den mån icke den sistnämnde anfört avvikande
mening, samt föredraganden ensam ansvarar för de åtgärder som av honom
självständigt vidtagits, är det givetvis av vikt att handlingar finnas,
ur vilka i efterhand kan utläsas vem som träffat varje särskilt avgörande.
Föredragandens självständigt beslutade åtgärder torde väl oftast komma
till uttryck i kungörelse, skrivelse eller annan handling, som han med angivande
av sin befattning undertecknar. Då sålunda eller annorledes, t. ex.
av det speciella protokoll som enligt upphandlingsförordningen skall föras,
framgår vilken som fattat ifrågakomna beslut, erfordras tydligen icke ytterligare
protokollering. I andra fall måste däremot protokoll eller föredragningslista
föras jämlikt de ovan anmärkta föreskrifterna i fredsförvaltningsreglementet.
Givetvis framstår det som särskilt angeläget att denna
skyldighet blir iakttagen beträffande det grundläggande beslutet, men även
i fråga om verkställighetsåtgärderna bör ansvarsfördelningen vara klar.
Att protokoll skall till riktigheten bestyrkas av chefen endast i den mån
denne fattat besluten, torde vara självfallet.

Jag företager icke vidare åtgärd i saken.

177

25. Fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning
skall bedömas såsom lydnadsbrott jämlikt 26 kap. 1 § strafflagen eller
bestraffas med tillämpning av 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning.
Tillika fråga huruvida för det fall sistnämnda lagrum är tillämpligt mot

den värnpliktige förd ansvarstalan skall handläggas såsom militärt mål.

I skrivelse den 24 juli 1950 anhöll chefen för Södra skånska infanteriregementet
om militieombudsmannens uttalande huruvida en till första
tjänstgöring under fredstid inryckt värnpliktig, som trots upprepade anmaningar
vägrat underkasta sig skyddskoppympning, borde straffas jämlikt
26 kap. 1 § strafflagen för lydnadsbrott eller jämlikt 22 § lagen den 2 juni
1916 om skyddskoppympning för underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt
samt — för det fall att sistnämnda lagrum skulle vara tillämpligt — huruvida
en mot den värnpliktige förd ansvarstalan skulle handläggas som militärt
mål.

Med anledning härav anförde militieombudsmannen i skrivelse den 31 juli
1950 till regementschefen följande.

Ledning för besvarandet av ifrågavarande spörsmål kan erhållas i det av
särskilda sakkunniga den 16 november 1946 avgivna betänkandet med förslag
till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83) s. 236—238 jämfört
med s. 73. Av vad i betänkandet anföres framgår i''huvudsak följande.
Den före den 1 januari 1949 gällande lagstiftningen utgick från att underlåtenhet
av krigsman att fullgöra ympningsplikt — varom bestämmelser
meddelats dels i 1916 års lag om skyddskoppympning och dels i lagen
den 18 juli 1942 om skyddsympning inom försvarsväsendet — i princip
borde, då befallning därom givits, bestraffas såsom lydnadsbrott. Såsom ett
avsteg härifrån gällde emellertid att underlåtenhet i fredstid att fullgöra
skyddskoppympning icke fick bedömas som lydnadsbrott utan skulle straffas
med böter enligt 1916 års lag. De sakkunniga ha på vissa anförda grunder
förklarat sig anse att tillräckliga skäl knappast förelåge att bibehålla
denna avvikelse från huvudprincipen. Enligt de sakkunnigas mening borde
således underlåtenhet att efterkomma befallning om fullgörande av ympningsplikt
enligt den nya lagstiftningen såväl i fredstid som under krigsförhållanden
utan undantag i princip kunna bestraffas såsom lydnadsbrott.
I betänkandet uttalas emellertid vidare att en tillsägelse, som avsåge iakttagande
av en skyldighet, för vars underlåtande särskilt ansvar vore stadgat,
i allmänhet borde anses utgöra en erinran och icke betraktas som en befallning,
vars eftersättande medförde straff för lydnadsbrott. För att en befallning
av sistnämnda art skulle anses föreligga borde fordras att befallningen
genom sin form eller eljest tydligt utmärkte att den icke endast utgjorde en
erinran. I enlighet härmed borde man, då det gällde bestraffning för att
framtvinga en sådan skyldighet som ympningsplikten, med andra ord i
första band lita till det särskilda ansvar som stadgats i 1916 och 1942 års
lagar.

12—508050. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

178

Av Eder skrivelse framgår icke tydligt huruvida till den värnpliktige riktade
tillsägelser att underkasta sig skyddskoppympning givits sådan form
som enligt vad nyss angivits förutsättes för att underlåtenheten att efterkomma
tillsägelserna skulle kunna bestraffas såsom lydnadsbrott. Vad utredningen
i denna del kan utvisa torde vara avgörande för om brottet bör
bestraffas enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller 22 § i 1916 års lag. Om sistnämnda
lagrum skulle vara tillämpligt uppkommer fråga huruvida ansvarstalan
mot den värnpliktige bör behandlas såsom militärt brottmål. Avgörandet
härav blir beroende av huruvida den värnpliktige genom sin ifrågavarande
underlåtenhet åsidosatt sin tjänsteplikt eller ej. De sakkunniga utgå
tydligen från att så är fallet, vilket framgår av vad å s. 237 i betänkandet
anförts angående tillämpning av 25 kap. 5 § strafflagen i fråga om brott mot
1916 års lag av krigsmän underkastade ämbetsansvar. Jämlikt 3 § första
stycket punkten 3 militära rättegångslagen är sålunda målet att behandla
som militärt brottmål, vilket emellertid med hänsyn till att straff för brott
mot ifrågavarande lagrum icke kan åläggas i disciplinmål skall handläggas
vid domstol. Om föreliggande utredning lämnar rum för tvivelsmål huruvida
tillsägelsen till den värnpliktige erhållit sådan form att straff för lydnadsbrott
kan ådömas bör målet under alla förhållanden hänskjutas till
domstol.

179

Redogörelse för gjorda iakttagelser angående tillämpningen
av 1948 års militära straff- och processlagstiftning.

Militieombudsmannen har under sin inspektionsverksamhet och i samband
med granskning av arrestantkort ägnat särskild uppmärksamhet åt tillämpningen
av den nya militära lagstiftningen. Beträffande vissa därvid uppkomna
spörsmål hänvisas till den avdelning av ämbetsberättelsen, vari redogörelse
lämnats för en del särskilda ärenden som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd. Utöver vad som framkommit eller uttalats vid handläggningen
av dessa ärenden följer här en kortfattad översikt över frågor som ha avseende
å tillämpningen av den nya militära lagstiftningen (hänvisningar till
lagrum åsyfta där ej annat angives allmänna strafflagen).

9 kap. 8 § strafflagen.

I några fall har fråga uppkommit om gränsdragningen mellan s. k. simulation,
som utgör en form av det i 9 kap. 8 § avhandlade brottet »svikande av
försvarsplikt», och tjänstefel enligt 25 kap. 4 § eller 26 kap. 18 §. I ett av
dessa fall hade en värnpliktig förskaffat sig tjänstledighet under en dag
genom att lämna osanna uppgifter om sjukdom i familjen, ekonomiska förhållanden
m. m. Sedan rätta förhållandet uppdagats bestraffades den värnpliktige
i disciplinär ordning för tjänstefel enligt 26 kap. 18 §. I avgivet yttrande
anförde auditören bland annat: Såväl det i 9 kap. 8 § förekommande
uttrycket »tjänstgöring för rikets försvar» som brottsbeteckningen »svikande
av försvarsplikt» föranledde till antagande att den tjänstgöringsskyldighet
som undandragandet avsåge skulle ha varit av någon betydenhet och att vad
som härutinnan framstode som en bagatell fölle utanför stadgandet. Under
förarbetena till 59 § strafflagen för krigsmakten i paragrafens lydelse år
1940, varifrån brottsbeskrivningen vore hämtad, anfördes såsom exempel på
de lindrigaste brottsfallen allenast att någon sökte undandraga sig tjänstgöringen
en eller annan dag. Utom tjänstgöringens längd syntes emellertid
även dess beskaffenhet höra beaktas, t. ex. å ena sidan tjänst av särskild betydelse
för det allmänna eller för egen utbildning, å andra sidan handräckningstjänst
eller närvaro under natten i en förläggning. En avgränsning på
detta sätt av 9 kap. 8 § mot bagatellfall överensstämde med den tillämpning
av 59 § strafflagen för krigsmakten som förekommit under 1940-talet och
syntes numera vara särskilt motiverad därav att de mest utpräglade bagatellfallen
eljest skulle vara undantagna från reaktion medelst tillrättavisning.
Beaktas borde även värnpliktslagens bestämmelse, att tiden för undanhållande
icke medförde förlängning av tjänstgöringstiden med mindre det
vore av minst ett dygns varaktighet.

180

Det synes icke med fog kunna hävdas att, på sätt auditören gjort gällande,
avfattningen av 9 kap, 8 § skulle antyda att från stadgandets tillämpning
skulle vara uteslutna sådana bagatellfall som de ovan åsyftade. Icke heller
av förarbetena till stadgandet torde kunna utläsas att en sådan begränsning
varit åsyftad. I motiven till 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten
förklaras att åtskilliga fall av lindrig beskaffenhet torde komma att bliva
hänförliga under detta stadgande, exempelvis om någon genom förebärande
av sjukdom sökte undandraga sig tjänstgöring en eller annan dag. Straffskalan
för brottet borde därför vara tämligen vid och bestämmas till fängelse
eller straffarbete i högst två år eller, där brottet vore ringa, disciplinstraff
(SOU 1940: 8 s. 94). Vid tillkomsten av 9 kap. 8 § strafflagen har straffskalan
mildrats genom att böter upptagits däri, vilket av de sakkunniga (SOU 1944:
69 s. 164) motiverades med att under bestämmelsen rymdes även jämförelsevis
lindriga fall, såsom då någon genom att simulera sjukdom undandroge
sig en enstaka försvarsövning.

I enlighet med vad nu angivits lär det icke kunna anses riktigt att i fall
av simulation tillämpa straffbestämmelserna för tjänstefel i allmänhet.
Att detta iakttages är av praktisk betydelse särskilt med hänsyn till att beivrande
av brott mot 9 kap. 8 § icke kan ske i disciplinär ordning.

26 kap. 9 § strafflagen.

Straffbestämmelserna i 26 kap. 9 § rörande oskickligt beteende mot krigsman
och i 26 kap. 16 § angående förargelseväckande beteende inom område
eller utrymme som nyttjas av krigsmakten motsvara ■— tillsammans med det
allmänna stadgandet i 11 kap. 11 § rörande förargelseväckande beteende —
i huvudsak de äldre bestämmelserna i 96 § strafflagen för krigsmakten, som
straffbeläde brister i uppförandet i olika hänseenden. Det har i tillämpningen
visat sig föreligga vissa svårigheter att särskilja 26 kap. 9 § och 26
kap. 16 § dels i förhållande till varandra och dels i förhållande till den
generella tjänstebrottsbestämmelsen i 26 kap. 18 §. En viss tendens har förmärkts
att giva 26 kap. 9 § en alltför extensiv tolkning och låta densamma
helt ersätta det tidigare stadgandet i 96 § strafflagen för krigsmakten.
Förarbetena (SOU 1946: 83 s. 94) visa att till grund för stadgandet i 26
kap. 9 § ligger intresset att värna om en viss yttre korrekthet i uppförandet
krigsmän emellan. Såsom typiska förseelser enligt detta lagrum kunna
nämnas fall då en värnpliktig med anledning av någon av ett underbefäl
framställd erinran kommer med mer eller mindre otidiga invändningar, dock
givetvis under förutsättning att invändningen icke innefattar vägran att
efterkomma given order och därför föranleder straff för lydnadsbrott. Vidare
är det riktigt att döma för oskickligt beteende då befäl meddelar rättelse
på ett sätt som visar påtaglig ringaktning mot den underlydande,
t. ex. rycker i hans kläder eller använder svordomar mot honom. För tilllämpning
av 26 kap. 9 § fordras alltid att vanvördnaden eller missaktningen
riktar sig mot annan krigsman. Om t. ex. en värnpliktig vid en uppställning
för oväsen eller eljest ställer till bråk utan att därvid rikta sig mot

181

någon av befälet eller kamraterna skall förseelsen bedömas som förargelseväckande
beteende enligt 26 kap. 16 §.

Det i 26 kap. 9 § använda uttrycket »mot krigsman» kan lätt leda till uppfattningen
att den mot vilken i stadgandet avsett brott begås alltid skall betraktas
som målsägande. Enligt 6 kap. 8 § förstås med målsägande den emot
vilken brott begånget är eller som därav förnärmad blivit eller skada lidit.
Spörsmålet har betydelse bland annat för frågan huruvida mål angående brott
enligt 26 kap. 9 § kan handläggas och avgöras i disciplinär ordning. Jämlikt
22 § första stycket punkten 1 militära rättegångslagen skall nämligen militärt
brottmål genast hänskjutas till åklagaren om i målet finnes annan målsägande
än kronan och enligt 10 § punkten 2 samma lag må straff ej åläggas
i disciplinmål om annan målsägande än kronan finnes och denne förklarar
sig ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller
eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol. I nu ifrågavarande hänseende
har uppmärksammats fall då förbandschef, sedan värnpliktig visat
vanvördnad mot underbefäl i och för dennes tjänst, hänskjutit målet härom
till åklagaren med åberopande av 22 § första stycket punkten 1 militära
rättegångslagen, varefter åklagaren återställt handlingarna med framhållande
att i mål om vanvördnad mot förman denne icke utan vidare vore
att betrakta som målsägande utan att för avgörande härutinnan vore av betydelse
huruvida förmannen känt sig kränkt och om han framställt några
ersättningsanspråk. Fallet belyser den tveksamhet som kan uppkomma vid
tolkningen av 26 kap. 9 §. Det kan vidare här erinras att enligt 36 kap. 1 §
rättegångsbalken målsägande icke får höras som vittne, även om han ej för
talan i målet. Det riktiga bedömandet av föreliggande fråga torde vara att
den mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande icke i princip
är att betrakta som målsägande. Förarbetena (SOU 1946: 83 s. 94) måste
anses utvisa att det straffbara förfarandet icke bedömts såsom riktat mot
vederbörande förman eller underlydande personligen utan såsom ett störande
av den militära ordningen och intresset av ett gott förhållande mellan
befäl och manskap samt ett ostört samarbete i övrigt i krigstjänsten.
I enstaka fall måste man dock räkna med att brottets inriktning mot viss
person kan nå en sådan intensitet att — ehuru enligt 26 kap. 8 § straffbar
missfirmelse dock icke kan anses föreligga — vederbörande likväl bör betraktas
som målsägande. Några mera bestämda riktlinjer för gränsdragningen
kunna knappast angivas utan förhållandena i det särskilda fallet måste
bliva avgörande. Det torde dock kunna hävdas att avgörande betydelse icke
utan vidare bör tillerkännas vederbörandes uppgift att han känner sig förnärmad
genom förseelsen.

26’ kap. 11 § strafflagen.

Bedömningen av undanhållande enligt 26 kap. It § har i många fall visat
sig erbjuda svårigheter. Särskilt i fråga om gränsdragningen mellan 26
kap. 11 § och den allmänna straffbestämmelsen för tjänstefel i 18 § samma
kapitel ha missuppfattningar och tveksamhet yppat sig. Olika grupper av
fall kunna här särskiljas.

182

I flera fall har situationen varit den att någon som varit sjukredovisad
antingen såsom delvis tjänstbar eller såsom icke tjänstbar med vård i förläggningen
avvikit från kasernområdet. Förseelsen har i en del av dessa
tall bedömts enligt 26 kap. 18 §. Såsom motivering härför har emellanåt
anförts att den dömde åsidosatt i tjänstereglementet för krigsmakten för
ifrågavarande fall meddelade föreskrifter som innefatta förbud för dessa
grupper av sjukredovisade att utan tillstånd lämna kasernområdet. De åsyftade
bestämmelserna återfinnas i mom. 808, där det föreskrives att delvis
tjänstbara sjuka må, om läkaren icke annat bestämmer, vistas inom hela
kasernområdet samt av vederbörande chef för kompani eller flygdivision
medgivas tillstånd att vistas även utom detta område. Om i förläggning vårdade
icke tjänstbara sjuka föreskrives att de icke må lämna kompaniets eller
flygdivisionens lokaler utom vid måltider och för naturbehov, om icke läkaren
annat bestämmer; tillstånd må icke lämnas dem att vistas utom kasernområdet
annat än efter läkarens för varje särskilt fall lämnade medgivande.
Den sålunda angivna grunden för att i nu avsedda fall tillämpa 26 kap.
18 § är emellertid icke hållbar. Det avgörande är nämligen att vederbörande
utan tillstånd lämnat kasernområdet och därmed sin avdelning. Även
om han därvid samtidigt åsidosatt föreskrifter innefattande inskränkningar
i rörelsefriheten blir brottsligheten till fullo beaktad genom straffbudet för
undanhållande, och bestämmelserna om tjänstefel i 26 kap. 18 § strafflagen
äro icke tillämpliga på gärning som är särskilt belagd med straff. På bedömningen
bör icke — såsom på något håll gjorts gällande — inverka att
förseelsen ägt rum å tid då huvuddelen av personalen haft permission eller
annan ledighet som medfört rätt att vistas utom kasernområdet. Man torde
härvidlag böra anse att, då för sjukredovisad lämnats föreskrifter innebärande
att han skall uppehålla sig inom kasernområdet, detta område, såvitt
gäller den sjukredovisade, utgör anvisad uppehållsplats för den avdelning
som han icke olovligen kan lämna utan att göra sig skyldig till undanhållande.
Annorlunda blir emellertid det fall att bedöma då i förläggning vårdad
icke tjänstbar sjuk väl lämnar kompanilokalerna men icke kasernområdet
— han besöker till exempel det inom kasernområdet belägna marketenteriet.
Han har då icke lämnat sin avdelning och då något särskilt straffstadgande
för dylikt fall icke finnes är förseelsen rätteligen att hänföra
under 26 kap. 18 § strafflagen. (Jfr SOU 1946: 83 s. 99, varav framgår att i
sist angivna exempel kompani eller annan underavdelning av regemente eller
motsvarande förband icke är att inrymma under uttrycket »avdelning av
krigsmakten» i 26 kap. 11 §.)

Liknande synpunkter som de nu angivna äro att tillämpa även i fall då
krigsman, som ålagts tillrättavisning i form av utegångsförbud — vare sig
detta innefattar förbud att vistas utom kasernområdet eller att lämna viss
del därav, exempelvis kompanilokalerna — överträder det meddelade förbudet.
Avviker vederbörande från kasernområdet måste han även i dessa
fall anses ha lämnat sin avdelning och förseelsen bör därför bedömas enligt
26 kap. 11 § och icke som i många fall skett jämlikt 26 kap. 18 §. Någon

183

gång ha både 11 § och 18 § åberopats, vilket givetvis är felaktigt. Om däremot
den som ålagts ett till kompaniförläggningen anknutet utegångsförbud väl
lämnat kompanilokalerna men icke kasernområdet, har han ådragit sig
straff allenast enligt 26 kap. 18 § för tjänstefel. Såsom felaktig måste betecknas
en från auditörshåll framförd synpunkt att i sist avsedda fall vederbörandes
»avdelning» till följd av tillrättavisningen skulle kunna sägas
ha blivit begränsad till kompanilokalen. •— Då det gäller krigsmän som överträtt
meddelat utegångsförbud har stundom — i stället för att i enlighet
med vad nu angivits 26 kap. 11 § eller 18 § kommit till användning — straff
ålagts jämlikt 26 kap. 1 § för lydnadsbrott. Tankegången har härvid varit
att utegångsförbudet såsom innefattande en av förman för särskilt fall lämnad
föreskrift borde anses utgöra eller i varje fall vara likställd med förmans
befallning i tjänsten. En underlåtenhet att lyda dylik befallning måste,
har man sagt sig, inverka menligt ur disciplinsynpunkt och avsikten med bestraffning
av lydnadsbrott är just att upprätthålla disciplinen bland dem som
stå under direkt befäl. Ett sådant bedömande av hithörande fall som det nu
angivna kan icke godtagas. Visserligen meddelas tillrättavisning i form av
utegångsförbud genom en av förman lämnad föreskrift. Åtgärden har emellertid
icke karaktär av befälsutövning utan innefattar utövande av en judiciell
befogenhet i likhet med vad som är fallet i fråga om åläggande av arreststraff.
Något åsidosättande av förmans befallning på sätt i 26 kap. 1 § avses
föreligger således icke. Om det nyssnämnda bedömandet godtoges skulle
följdriktigheten kräva att även den som undanhållit sig eller rymt under
pågående arreststraff ansåges ha ådragit sig ansvar för lydnadsbrott därigenom
att han överträtt den särskilda av förman meddelade föreskrift som
innefattas i verkställighetsförordnandet. Att en sådan lagtillämpning icke
skulle vara riktig ligger i öppen dag.

26 kap. 11 § stadgar straff — förutom för den som avviker eller utebliver
från avdelning av krigsmakten vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas —
även för den som »eljest» avviker eller utebliver »från tjänstgöringsställe
som är bestämt för honom». Enligt förarbetena (SOU 1946: 83 s. 100) har
sistnämnda del av stadgandet tillkommit med tanke på att krigsman utebliver
från för honom bestämt tjänstgöringsställe i fall då krigsmannen på
grund av tjänstgöringens art över huvud icke tillhör avdelning av krigsmakten.
Den avfattning 26 kap. 11 § i denna del erhållit har i flera fall givit
upphov till missförstånd och feltolkning. Man har sålunda ansett vederbörandes
uteblivande från tjänstgöringsställe inom avdelningen (t. ex. kompanis
övningsplats, tjänstgöringsplats i köket, annan arbetsplats till vilken
vederbörande kommenderats) böra föranleda ansvar för undanhållande,
varvid man stött sig på lagtextens uttryck »eller eljest från tjänstgöringsställe».
I ett dylikt fall — en värnpliktig hade efter sjukvisitation underlåtit
inställa sig till tjänstgöring vid sin pluton och i stället lagt sig i logementet
— har auditören framhållit att det låge betydligt närmare till hands
att i uttrycket »eller eljest» lägga in meningen »eller utan att avvika från avdelningen»
än att såsom lagstiftaren avsett i uttrycket inlägga betydelsen

184

»eller avviker han utan att vara kommenderad vid avdelning». Att denna
tolkning varit riktig hade förefallit auditören så uppenbart att han icke haft
en tanke på att kontrollera den i förarbetena, så mycket mindre som den
värnpliktiges förseelse innebure just vad man i dagligt tal brukade kalla
för undanhållande. Av det förut anförda framgår att auditörens bedömande
av förseelsen såsom undanhållande varit felaktigt, vilket denne även
vidgått. Såsom auditören framhållit får den nu berörda tolkningsfrågan
särskild betydelse med hänsyn till återfallsbestämmelserna i 26 kap. 11 §
första stycket andra punkten.

Emellanåt har förelegat anledning att upptaga frågan om uppsåtets betydelse
för straffbarhet vid olovlig bortovaro. Då värnpliktig eller annan
krigsman olovligen varit borta från kasernområde och därmed från den
avdelning av krigsmakten vid vilken han skall vistas kan han i allmänhet
undgå ansvar för undanhållande endast om han handlat av ren oaktsamhet
och sålunda utan uppsåt. Tillika fordras för sådan utgång att hans handlande
icke varit förbundet ens med s. k. eventuellt uppsåt. Sådant uppsåt
anses vara för handen då den bortovarande försatt sig i en situation som
inneburit risk för att han skulle komma att olovligen vara borta från förbandet
och det tillika kan förutsättas att, även om han varit viss om ett sådant
resultat av sitt handlande, han likväl icke skulle ha avstått därifrån.
I flera fall har berörts frågan vilken betydelse som borde tillmätas tidslängden
för bortovaron. Det torde i detta hänseende vara klart att ett till
tiden mera obetydligt olovligt uteblivande från avdelningen icke kan redan
på grund av sin korta varaktighet undgå beteckningen undanhållande för
att såsom ofta skett i stället behandlas som tjänstefel. Även i nu avsedda
fall blir uppsåtet avgörande för gärningens rubricerande som undanhållande.
Tiden för bortovaron kan emellertid i vissa fall få betydelse vid avgörandet
av frågan om uppsåt föreligger eller icke. Om till exempel en värnpliktig,
som under permission tillfälligt vistas å någon plats på jämförelsevis
långt avstånd från förläggningen, dit han sedan återvänder på cykel,
inställer sig någon kortare stund efter permissionstidens utgång och uppger
att han felberäknat tiden för återfärden, är det tydligt att hans uppgifter
kunna komma att vinna stöd av den relativt ringa tidrymd bortovaron
omfattat och att gärningen således, om förutsättningar härför i övrigt föreligga,
kan komma att bedömas som tjänstefel. Om däremot, såsom i ett fall
inträffat, en värnpliktig som efter permission kommer omkring en halv
timme för sent till kasernen medger att han efter besök å en nöjeslokal
påbörjat återfärden till kasernen först några minuter före permissionstidens
utgång, ehuru han väl visste att han behövde omkring en halv timme
för återfärden, är det tydligt att uppsåt förefinnes och att förseelsen bör
hänföras till undanhållande. Å andra sidan kunna även förekomma fall då
en bortovaro som omfattar mera avsevärd tid icke blir att bedöma såsom
undanhållande. Som exempel kan anföras det fall att en värnpliktig, som
under permissionstid bedriver studier å rum utanför kasernområdet, inställer
sig i kasernen först åtskilliga timmar efter ledighetens slut och därvid

185

uppger att han under studiearbetet ofrivilligt insomnat och återvänt till kasernen
så fort han vaknat. I ett sådant fall bör vederbörande icke straffas
för undanhållande med mindre speciella omständigheter framkomma som
styrka förefintligheten av uppsåt. Även om vederbörande icke kan anses ha
förfarit uppsåtligt — därvid även eventuellt uppsåt i förut angiven mening
kommer i betraktande — kunna förhållandena dock givetvis vara sådana att
den försenade inställelsen måste tillskrivas oaktsamhet och därför bör föranleda
ansvar för tjänstefel. En ofta åberopad förklaring till att vederbörande
uteblir är att han vid återfärd till kasernen kommit för sent till tåg
eller buss. Om det därvid framkommer att han sökt förvissa sig om avgångstiden
eller på grund av tidigare resor ansett sig känna till densamma men
misstagit sig och därför kommit för sent kan, om han likväl finnes ha brustit
i tillbörlig omsorg, uteblivandet komma att ådraga honom ansvar för
tjänstefel. Visar det sig däremot att han icke gittat taga närmare reda på
förbindelserna utan så att säga »tagit risken» av för sen återkomst kan
förseelsen vara att bedöma som uppsåtligt undanhållande. Andra ofta uppgivna
orsaker till uteblivande äro att väckarklockan icke ringt eller att cykeln
gått sönder på vägen till kasernen. Liknande synpunkter kunna här
anläggas. Klart är att invändningar av dylikt slag icke utan vidare kunna avvisas.
Närmare upplysningar angående de omständigheter varå invändningarna
grundas böra i den mån så är möjligt alltid införskaffas. Exemplen kunna
givetvis varieras och omständigheterna i det särskilda fallet måste alltid
bliva avgörande. — I en del fall har gjorts gällande att endast i den mån
uteblivande inkräktat på tid som varit avsedd för utbildning eller andra
tjänsteåligganden ansvar för undanhållande skulle kunna inträda. Huruvida
så varit fallet är en omständighet som kan vara av betydelse ur straffmätningssynpunkt
men torde sakna betydelse för gränsdragningen mellan
undanhållande och tjänstefel.

26 kap. 13 § strafflagen.

Frågan om förutsättningarna för tillämpning av stadgandet om övergivande
av post har gjorts till föremål för ganska detaljerade uttalanden i förarbetena
(SOU 1946: 83 s. 108). I ett icke ringa antal fall ha emellertid
uppkommit spörsmål rörande stadgandets räckvidd. Klart synes vara att under
stadgandet inbegripas icke endast vakter och poster med fasta postställen
eller patrulleringstjänst utan även åtskilliga andra krigsmän med uppgifter
som påkalla att de ständigt skola vara tillgängliga. Detta är fallet bland
annat med brandberedskapen som enligt något varierande instruktioner har
att träda i funktion vid brandlarm och vissa andra tillfällen. Detsamma
torde gälla en del andra beredskapsgrupper såsom s. k. sjöreserv vid örlogsvarv.
1 fall som varit under bedömande har åt sådan sjöreserv varit anförtrodd
såväl posttjänst som mera beredskapsbetonad tjänstgöring i fråga om
brand in. in. En annan grupp som i allmänhet torde falla under 26 kap. 13 §
är stallposterna. Om en stallpost obehörigen lämnar sin post i stallet är det
sålunda klart att förseelsen skall bedömas som övergivande av post. Givetvis

186

förutsättes här som alltid att vaktpasset påbörjats då förseelsen äger rum.
Eljest blir förseelsen att bedöma som tjänstefel eller undanhållande. Det räcker
alltså inte med att vederbörande vid brottstillfället varit kommenderad
till tjänstgöringen i fråga. Likaså är det tydligt att 26 kap. 13 § bör tillämpas
på stallpost som under vaktfri tid har att uppehålla sig på viss anvisad plats
och som obehörigen lämnar denna. Under sjötjänst kommenderas poster och
vakter av varierande typer. En del av dessa ha sin tjänstgöring förlagd till
särskilt anvisade postställen och äro därför otvivelaktigt sådana krigsmän
som avses i 26 kap. 13 §. Såsom exempel kunna angivas löpare å fartyg med
uppgift att uträtta erhållna order av olika slag och därefter åter inställa sig
ä anvisat postställe samt vidare trossbottenposter som ha speciella uppgifter
beträffande ordningshållningen å trossdäcket. — När i nyssnämnda förarbeten
(s. 108) talas om »vaktavdelning som väl skall ligga i beredskap men
först efter viss tids varsel skall träda i verksamhet» torde närmast åsyftas
förhållanden under beredskapstillstånd.

I några fall har förelegat anledning att framställa erinringar rörande tilllämpad
praxis i fråga om gränsdragningen mellan övergivande av post och
tjänstefel. I sådant avseende har uppmärksammats hland annat att såsom
tjänstefel bedömts förseelse bestående i att vaktchef utan uppgiven anledning
varit frånvarande från vaktlokalen under omkring en timme, ehuru
han enligt sin instruktion fått lämna lokalen endast för tjänsteärende och
för intagande av ordinarie måltid. Beslutet motiverades av auditören med
att vaktchefen visserligen brutit mot föreskriften att uppehålla sig i vaktlokalen
men att han näppeligen kunde sägas ha satt sig ur funktion; det
hade icke visats att han avlägsnat sig längre inom kasernområdet än att han
med kort varsel kunnat tillkallas så snart anledning därtill förelegat. Militieombudsmannen
uttalade att enligt hans mening vaktchefens förseelse icke
blivit riktigt bedömd och framhöll bland annat att en vaktchef som utan
godtagbar anledning lämnade vaktlokalen på sätt som skett icke torde kunna
sägas ha under denna tid uppfyllt sin plikt att vara i funktion där sysslan
skulle fullgöras. Liknande erinran har framställts mot att som tjänstefel
bedöma fall då vaktpost utan tillstånd lämnat postställe och under en tid
av omkring 15 minuter uppehållit sig i den intilliggande vaktlokalen. I detta
fall framhölls av auditören att vaktposten knappast helt undandragit sig sin
bevakningsuppgift, enär han från vaktrummet hade möjlighet att se vad som
tilldrog sig vid poststället och å området närmast däromkring.

26 kap. 15 § strafflagen.

Detta lagrum upptager straff för fylleri av krigsman inom område eller
utrymme som nyttjas av krigsmakten. I sådana fall då förseelsen visserligen
ägt rum inom utrymme som nyttjas ay krigsmakten men likväl å allmän
plats i den mening som avses i 11 kap. 10 § har det förekommit att sistnämnda
stadgande tillämpats. Såsom skäl härför har anförts, att alla fall av fylleri
å allmän plats borde bedömas enhetligt enligt den allmänna straffbestämmelsen
för fylleri. Att en sådan lagtillämpning icke är riktig framgår av mo -

187

tiven till 26 kap. 15 § (SOU 1946: 83 s. 112). Här konstateras att enligt gärningsbeskrivningen
i 26 kap. 15 § även vissa fall som eljest bort bestraffas
enligt 11 kap. 10 § i stället bliva att hänföra under 26 kap. 15 §. Tillika
framhålles att det torde vara lämpligt att alla fall, som ha den nära anknytning
till krigsmakten som beskrivningen i sistnämnda lagrum angiver, bedömas
efter en och samma paragraf.

26 kap. 18 § strafflagen.

Vad förut anförts i anslutning till uppkomna frågor om gränsdragningen
mellan det generella tjänstebrottsstadgandet i 26 kap. 18 § och andra straffbud
torde utvisa att — även om av de dömande myndigheterna i allmänhet
icke direkt förbisetts att 26 kap. 18 § blir tillämplig endast under förutsättning
att den föreliggande förseelsen icke är straffbar enligt annat lagrum —
det icke alltid ägnats tillräcklig uppmärksamhet åt huruvida förseelser, som
inneburit åsidosättande av genom reglementen eller annorledes ålagda t jänsteplikter,
rätteligen varit att hänföra under annat särskilt straffbud.

I en del fall har även förekommit att det helt förbisetts att 26 kap. 18 §,
liksom det motsvarande generella tjänstebrottsstadgandet i 25 kap. 4 §, på
sätt nyss anmärkts äro subsidiära i förhållande till andra straffbud. Såsom
exempel härpå kan nämnas att, då såsom bilmekaniker tjänstgörande krigsman
olovligen tagit och brukat en kronan tillhörig bil som för reparation
inlämnats till den verkstad där han tjänstgjorde, vederbörande domstol felaktigt
ansett förseelsen böra bedömas såväl enligt 20 kap. 6 § första stycket
såsom egenmäktigt förfarande som enligt 26 kap. 18 § såsom tjänstefel, under
det att rätteligen endast förstnämnda lagrum skolat åberopas.

26 kap. 19 § strafflagen.

Det har visat sig att ibland tveksamhet rått angående vad som gäller beträffande
straffbarheten av medverkan till militära brott. I princip skall
sådan medverkan bedömas efter allmänna regler. Något särskilt stadgande
härom har icke ansetts erforderligt. Regeln gäller emellertid icke utan undantag.
Sålunda har i överensstämmelse med det speciella stadgandet i
25 kap. 10 § andra stycket strafflagen den inskränkning uppställts som
framgår av 26 kap. 19 § andra stycket, vari stadgas att för medverkan till
gärning varom i 26 kap. 18 § sägs allenast den må dömas som därigenom
åsidosatt sin tjänsteplikt. Såsom motiv till detta undantagsstadgande har
angivits att det för att förebygga tjänstefel, vilket brott innefattar ett åsidosättande
av tjänsteplikt i .största allmänhet utan att det allmänna eller
någon enskild tillfogas skada eller förfång, icke ansetts behövligt att utom
ämbetsmannen själv även straffa dem som jämte honom medverkat till gärningen
(SOU 1946: 83 s. 121, proposition 1948: 144, s. 123 och BeckmanBergendal-Strahls
kommentar till lagstiftningen om brott mot staten och
allmänheten s. 637).

I ärenden som rört tillämpning av 26 kap. 19 § andra stycket ha gjorts
uttalanden som tyda på att viss föreskrift i 28 mom. andra stycket tjänste -

188

reglementet för krigsmakten ansetts ha betydelse vid tillämpningen av nu
berörda lagrum. Genom det åsyftade stadgandet i reglementet föreskrives
att det är krigsman förbjudet att uppmana eller söka förleda till lydnadsbrott
eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt.
Det är uppenbart att genom en dylik allmän föreskrift i militärt reglemente
icke kan åstadkommas att varje medverkan till annan krigsmans tjänsteförseelse
blir att betrakta såsom åsidosättande av tjänsteplikt, vilket skulle
innebära att såvitt gäller krigsmän den begränsning av ansvaret för medverkande
som lagstiftaren avsett med stadgandet i 26 kap. 19 § andra stycket
skulle i administrativ ordning upphävas.

Vad som förekommit vid granskningsverksamheten i denna del giver
vidare anledning framhålla att inskränkningen av ansvaret för medverkande
icke har avseende å den svårare formen av generellt tjänstebrott, nämligen
tjänstemissbruk enligt 26 kap. 17 § strafflagen. Därest sålunda t. ex. en logementschef
på uppmaning av en kamrat, som olovligen avvikit från sin avdelning,
vid visitation avlämnar denne såsom kommenderad, synes logementschefen
ha gjort sig skyldig till tjänstemissbruk medan hans kamrat bör
vara förfallen till ansvar för, förutom undanhållande, medverkan till tjänstemissbruk.

26 kap. 21 § strafflagen.

Enligt den i anslutning till detta lagrum utfärdade kungörelsen den 19
november 1948 (nr 693) om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen
krigsmakten och krigsman skola såsom krigsmän anses — förutom de som
tillhöra i första stycket första punkten av lagrummet omförmälda personalgrupper
— jämväl vissa andra i kungörelsen angivna vid krigsmakten anställda
eller krigsfrivilliga personer, samtliga under den tid de i sådan egenskap
äro tjänstgöringsskyldiga ävensom eljest under förhållanden som avses
i lagrummets andra stycke. Bland de i kungörelsen angivna personalgrupperna
upptages kvinnlig krigstjänstpersonal. Det har förekommit att
innebörden av sistnämnda uttryck missuppfattats. Sålunda har i ett fall en
underrätt felaktigt utgått från att en vid ett förband anställd kvinnlig köksföreståndare
var att hänföra till kvinnlig krigstjänstpersonal och således
skulle anses såsom krigsman. Domstolen fann nämligen en värnpliktig, som
under tjänstgöring i köket underlåtit att åtlyda av koksföreståndaren given
order om utförande av visst arbete och därvid även brustit i anständigt uppförande
mot henne, förvunnen till ansvar jämlikt 26 kap. 1 och 9 §§ för
lydnadsbrott och oskickligt beteende. Förutsättning för ansvar enligt 26 kap.
1 § är emellertid att befallningen givits av förman, varmed enligt 26 kap.
21 § tredje stycket avses krigsman som har befäl över annan krigsman, och
för ansvar jämlikt 26 kap. 9 § fordras att krigsman brister i anständigt uppförande
mot annan krigsman. Vad som avses med uttrycket kvinnlig krigstjänstpersonal
framgår av tjänstereglementet för krigsmakten. Enligt mom.
91 i reglementet utgöres den kvinnliga krigstjänstpersonalen av vid krigs -

189

makten tjänstgörande krigsfri villiga kvinnor och enligt mom. 110 utgöres
krigsfrivillig personal av personal som, utan att enligt värnpliktslagens
föreskrifter eller eljest vara krigstjänstskyldig, anställts såsom frivillig i
befattning enligt mobiliseringstabell. Köksföreståndaren kan följaktligen icke
i sin egenskap av vid krigsmakten anställd befattningshavare ha varit att
hänföra till kvinnlig krigstjänstpersonal utan tillhör i sådan egenskap enligt
tjänstereglementet mom. 101 a) krigsmaktens civila personal. (Att hon
däremot under beredskapstillstånd eller krig — om ej annat förordnas - -i sin nämnda egenskap skall anses såsom krigsman framgår av 27 kap. 14 §.)
_Som exempel på kvinnlig krigstjänstpersonal kunna nämnas sådana medlemmar
av lottakårerna, vilka genom personliga avtal med militär myndighet
blivit antagna för tjänstgöring i befattning, som enligt mobiliseringstabell
är avsedd att bestridas av lotta. Sådana lottor — kallade A-lottor — aro att
hänföra till krigsmän under tid då de äro tjänstgöringsskyldiga i befattning
som nyss nämnts eller då, utan att så är fallet, beträffande dem sådana
förhållanden äro för handen som avses i 26 kap. 21 § andra stycket.
Med tjänstgöring i mobiliseringsbefattning torde härvid böra jämställas
deltagande under fredstid i övning, till vilken vederbörande efter åtagande
inkallats med anledning av krigsplaceringen (jfr SOU 1946: 83 s. 131).
Vid tillämpning av 26 kap. 21 § andra stycket, vari stadgas bland annat
att även under annan tid än då tjänstgöringsskyldighet föreligger vederbörande
skall anses såsom krigsman då han offentligen uppträder i militär
tjänstedräkt, är att beakta att de kårdräkter som begagnas av medlemmar
i lottakårerna icke äro att hänföra till militär tjänstedräkt (jfr
SOU 1946: 83 s. 136) utan att dit är att räkna endast sådan uniform som i
vederbörlig ordning blivit fastställd såsom militär tjänstedräkt. (I förevarande
sammanhang kan vidare anmärkas att vissa av försvarsgrenscheferna
meddelade bestämmelser rörande kvinnlig krigstjänstpersonal — arméorder
den 11 november 1949 nr 889, marinorder den 12 maj 1950 nr 310
och flygvapenorder den 11 juli 1950 nr A 31 — blivit i hithörande delar
så avfattade att de kunna giva anledning till den missuppfattningen att
A-lottor skulle, även om de icke bära militär tjänstedräkt, vara krigsmän
jämväl då de under fredstid enligt åtagande vid krigsmakten fullgöra tjänstgöring
som ej har samband med de mobiliseringsbefattningar, vari de antagits.
) I motsats till A-lottorna äro de så kallade B-lottorna, vilka antagas
icke av militär myndighet utan av styrelsen för vederbörande lottakår, ej
anställda såsom frivilliga i befattning enligt mobiliseringstabell och tillhöra
således icke den kvinnliga krigstjänstpersonalen. De äro följaktligen icke
heller då de under fredstid stå till förfogande för tjänstgöring vid krigsmakten
att hänföra till krigsmän utan tillhöra då enligt tjänstereglementet mom.
101 a) krigsmaktens civila personal. Icke heller tillhandahålles dem under
sådan tjänstgöring militär tjänstedräkt. — Vad ovan sagts beträffande Aoch
B-lottor har motsvarande tillämpning i fråga om kvinnlig A- och B-pcrsonal
inom andra frivilliga försvarsorganisationer.

190

26 kap. 22 § strafflagen.

Enligt detta stadgande skola av den personal som avses i 21 § första stycket
officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de
som inneha motsvarande tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar.
Detta innebär bland annat att för krigsmän av angivna kategorier stadgandena
om ämbetsbrott i 25 kap. fa direkt tillämpning. Att detta gäller även
turirer - och att dessa salunda vid förekommande generella ämbetsbrott
skola straffas icke enligt 26 kap. 17 § eller 18 § utan jämlikt 25 kap. 1 §
respektive 4 § — har emellanåt förbisetts.

4 § disciplinlagen.

Enligt denna paragrafs andra stycke skall arrest verkställas med tjänstgöring
i den mån strafftiden överstiger tio dagar. I en del fall har ovisshet
rått om vad som bör förstås med uttrycket strafftiden i fall då enligt 9 §
disciplinlagen sammanläggning skett av arreststraff som ådömts genom
olika domar eller beslut. Uppenbart är att i sådana fall nämnda uttryck
måste anses avse den sammanlagda strafftiden. Om två straffbeslut, varigenom
någon ålagts arrest i ena fallet i tolv dagar och i andra fallet i femton
dagar, på en gång förekomma till verkställighet, skall sålunda — sedan
straffen sammanlagts till arrest i tjugusju dagar — straffet verkställas under
tio dagar utan tjänstgöring och under sjutton dagar med tjänstgöring.
Det har gjorts gällande att vid avbrott i verkställigheten — såsom exempel
kan nämnas att den dömde rymmer efter att ha avtjänat fem dagar av
ett arreststraff om femton dagar — ny strafftid skall anses börja löpa då
återstoden av straffet börjar verkställas och att till följd därav frågan om
denna del av arreststraffet skall verkställas med eller utan tjänstgöring blir
beroende av huruvida och i vilken mån återstoden av strafftiden överstiger
tio dagar. En sådan uppfattning saknar helt stöd i lag. I det sistnämnda
exemplet skall sålunda den rymde sedan han återförts till häktet avtjäna
ytterligare fem och icke tio dagar utan tjänstgöring.

Om vid tiden för verkställigheten av ådömt arreststraff den dömde icke
längre är i tjänstgöring vid krigsmakten, uppkommer fråga huru det i detta
fall ställer sig med tillämpningen av föreskriften att arrestant skall deltaga
i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar. Militieombudsmannen
har i denna fråga uttalat att, eftersom den dömde icke är tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten och det således icke utan frivilligt åtagande
från hans sida kan åläggas honom att deltaga i tjänstgöring, tillfälle bör
beredas arrestanten att efter eget åtagande deltaga i anvisad lämplig tjänstgöring
samt att, om han icke begagnar sig av sådant erbjudande, hinder
icke bör möta att låta straffverkställigheten fortgå på sätt som sker då den
dömde ej deltager i tjänstgöring. Skulle i sistnämnda fall föreligga den i
förevarande lagrum jämväl förutsedda situationen att straffets verkställande
utan tjänstgöring befinnes medföra fara för arrestantens hälsa, lär
annan utväg icke stå till buds än att förordna om avbrott i verkställigheten.

191

5 § disciplinlagen.

Enligt föreskrift i andra stycket i förevarande lagrum må under vissa
angivna förutsättningar avbrott äga rum i verkställigheten av arrest. Om
sådant avbrott förordnar den befattningshavare som enligt 10 § disciplinlagen
har att befordra straffet till verkställighet (jfr även 45 § sista punkten
rättsvårdskungörelsen). I en del fall har tveksamhet visat sig råda om
hur strafftiden skall beräknas då avbrott i verkställigheten ägt rum. Någon
anledning till tvekan härutinnan finnes ej. Då avbrott sker, skall tiden för
avbrottet icke tillgodoräknas arrestanten såsom strafftid, vilket innebär
att tidpunkten för straffets slut skall förskjutas i samma mån som avbrottet
varat. Någon uttrycklig föreskrift härom har enligt uttalande i förarbetena
till lagen icke ansetts behövlig (SOU 1946: 83 s. 192). Det nu sagda
gäller vilken än orsaken varit till avbrottet.

74 § disciplinlagen.

Tillrättavisning i form av utegångsförbud skall enligt vad som angives i
förevarande lagrum avse viss bestämd tid, högst sju dagar. Det torde enligt
ordalagen lig^a närmast till hands att beräkna tiden efter kalenderdagar,
varav följer att maximitiden om sju dagar icke till någon del får inkräkta på
mer än sju kalenderdagar. Det bör således icke anses tillåtet att såsom förekommit
— med analogi från vad som enligt 4 § disciplinlagen gäller beträffande
arreststraffet — beräkna varje dag till 24 timmar, vilket skulle
innebära att högsta tiden för åläggande av utegångsförbud skulle bliva 7 X
24 timmar och således kunna komma att belöpa på mer än sju kalenderdagar.
(Jfr ämbetsberättelsen 1949 s. 254.) Vid en tillämpning av förevarande
stadgande i enlighet med vad nu angivits torde följdriktigheten kräva
att om utegångsförbud meddelats för visst bestämt antal dagar understigande
sju, verkställigheten icke i sådant fall bör inkräkta å flera kalenderdagar
än det i tillrättavisningsbeslutet bestämda antalet dagar. Om exempelvis
ett utegångsförbud avseende en tid av tre dagar börjat tillämpas den 8
januari klockan 1800 skall således förbudet upphöra att gälla med utgången
av den 10 januari och icke först den 11 januari klockan 1800. Givetvis föreligger
dock icke något hinder att i tillrättavisningsbeslutet fastställa tiden
för utegångsförbudet från bestämt klockslag å viss angiven dag till viss tidpunkt
å någon följande dag under förutsättning att förbudet icke kommer
att belöpa å mera än sju kalenderdagar.

3 § militära rättegångslagen.

Oklarhet synes på vissa håll råda beträffande frågan huruvida mål om
ansvar å krigsman för oaktsainhet vid förande av kronans motorfordon är
att anse såsom militärt brottmål eller skall handläggas i den ordning som
gäller för brottmål i allmänhet.

Enligt 3 § första stycket punkten 3 militär rättegångslag skola — förutom
mål om ansvar för av krigsman förövade brott som avses i punkterna

192

1 och 2 av nämnda paragraf — såsom militära brottmål anses mål om ansvar
i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt. Huruvida
i visst fall mål om ansvar för förseelse mot vägtrafikstadgan skall handläggas
såsom militärt brottmål eller ej blir därför beroende på om förseelsen
kan anses tillika innefatta en tjänsteförsummelse.

I förarbetena till den nya krigslagstiftningen (SOU 1946: 91 s. 119—120)
framhålles att förseelse mot allmän författning, som förövats under tjänsteutövning,
ofta torde innefatta försummelse av tjänsteplikt. Så t. ex. måste
det anses såsom tjänsteplikt åligga den som framför kronans motorfordon
att iakttaga de föreskrifter, som i vägtrafikstadgan äro givna till förekommande
av att skada åsamkas fordonet eller detta förorsakar skada för annan
(jfr Nytt juridiskt arkiv, avd. I, 1942 s. 25 samt Beckman-Bergendal-Strahl:
Brott mot staten och allmänheten s. 611).

Av nämnda uttalande torde framgå att här åsyftade trafikmål i allmänhet
äro att anse såsom militära brottmål. I ett fall har vederbörande förbandschef,
synbarligen för att undanröja den oklarhet som enligt hans mening förelåge
i denna del, meddelat särskild föreskrift om att motorfordonsförare
städse skall iakttaga vägtrafikstadgans bestämmelser. Såsom här ovan i annat
sammanhang framhållits kan emellertid särskild tjänsteplikt i regel icke
anses uppkomma därigenom att i militär föreskrift anbefalles något som
enligt allmän författning ändock åligger krigsmän liksom andra personer,
varför en dylik föreskrift icke i och för sig i förevarande avseende kan medföra
några rättsverkningar.

Beträffande 3 § militära rättegångslagen må vidare framhållas att, då i
första stycket punkten 4 stadgas att såsom militärt brottmål skall anses mål
om ansvar för brott varigenom någon som ej är krigsman men innehar tjänst
vid krigsmakten åsidosatt sin tjänsteplikt, med uttrycket »innehar tjänst
vid krigsmakten» avses att vederbörande innehar sådan befattning att han
är ämbets- eller tjänsteman.

9 § militära rättegångslagen.

I flera fall har förekommit att bestraffning ålagts i disciplinär ordning
ehuru den föreliggande förseelsen icke enligt förevarande lagrum kunnat
bliva föremål för beivran i sådan ordning. Det har härvid framför allt varit
fråga om förseelser som skolat bedömas enligt något av de lagrum — 22 kap.
2, 4 eller 7 § eller 24 kap. 2 § strafflagen — som angivas i punkten 2 i förevarande
paragraf i militära rättegångslagen. Straff för sådana förseelser får
åläggas i disciplinmål under förutsättning att fråga är om krigsmakten tillhörig
eller för dess behov avsedd egendom som lämnats åt den brottslige för
begagnande. Det har i de avsedda fallen förbisetts att det måste vara fråga
om egendom som den felande fått till sig utlämnad för att brukas av honom,
såsom beklädnads- och sängpersedlar, handvapen, cykel o. dyl. (Jfr SOU 1946:
91 s. 132.) Såsom exempel på nu anmärkta felaktigheter kan nämnas att
med tillämpning av 24 kap. 2 § strafflagen straff ålagts värnpliktiga för att
de brutit sönder klädkrokar i förläggningen eller kastat sten på lyktor inom
kasernområdet.

193

13 § militära rättegångslagen.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer — förutom vissa i 12 § militära
rättegångslagen angivna högre chefer — jämväl innehavare av vissa
andra i 13 § första stycket samma lag omförmälda befattningar under förutsättning
att innehavarna äro av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass.
Om så icke är fallet äger enligt 13 § andra stycket vederbörande försvarsgrenschef
uppdraga åt annan befattningshavare av lägst sådan grad
eller tjänsteklass som nyss nämnts att, utan hinder av att denne ej äger
befälsrätt över den personal varom är fråga, utöva bestraffningsrätt över
personalen. Skulle detta med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena medföra
avsevärd olägenhet och har den lägre befattningshavaren kaptens grad
eller tjänsteklass, må bestraffningsrätten anförtros åt honom, om det finnes
lämpligen kunna ske.

Sedan i ett par fall uppmärksammats att disciplinstraff ålagts av chef i
sådan befattning som avses i 13 § första stycket ehuru denne hade endast
kaptens grad, har upplysts att vederbörande med disciplinär bestraffningsrätt
utrustade högre chef — regementschef -— ansett sig kunna med stöd
av sist omförmälda undantagsbestämmelse i 13 § andra stycket anförtro bestraffningsrätten
åt ifrågavarande befattningshavare av kaptens grad. Förfarandet
är givetvis oriktigt enär, såsom avfattningen av lagrummet otvetydigt
giver vid handen, tillämpningen av denna undantagsbestämmelse ankommer
på försvarsgrenschefen. Det må även framhållas att i den vid 1948
års riksdag framlagda propositionen till ifrågavarande lag (nr 216 s. 110)
departementschefen framhöll att, då i nu avsedda fall prövningen av frågan
om bestraffningsrättens överlåtande åt den lägre befattningshavaren lagts
i försvarsgrenschefens hand, därigenom torde ha skapats garantier för att
bedömningen skulle bli restriktiv och att en så snävt utformad undantagsregel
uppenbarligen ej behövde väcka några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

22 § militära rättegångslagen.

Enligt detta lagrum åligger det bestraffningsberättigad befattningshavare,
som på grund av anmälan eller eljest erhållit kännedom om brott av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål,
att under vissa i lagrummets första stycke angivna förutsättningar genast
hänskjuta målet till åklagaren. Vid lagrummets tillämpning har oklarhet
visat sig råda bland annat beträffande innebörden av här nedan berörda
stadganden.

Föreskriften i första stycket punkten 1 att hänskj utande skall
ske om i målet finnes annan målsägande än kronan.

Det har beträffande detta stadgande gjorts gällande att för måls hänskj litande
till åklagaren skulle vara förutsatt att målsägande framställt ersättningsanspråk
eller tillkännagivit att han i annat hänseende kommer att
föra talan i målet. Sålunda har exempelvis i fall då personskada uppstått vid
skjutövning hävdats att, sedan hos förbandschef eller auditör blivit upplyst

18—!>080r>0. Militieomlnidsmannens ämbetsberättelse.

194

att icke någon av de vid skjutningen skadade avsåg att föra ersättningstalan
eller eljest påkallade domstolshandläggning, anledning ej förelegat att
hänskjuta målet till åklagaren, enär vid nu angivna förhållanden måste
anses att målsägande ej funnes.

Beträffande innebörden av ifrågavarande stadgande kan upplysning hämtas
från förarbetena till militära rättegångslagen. I det betänkande som låg
till grund för lagstiftningen framhålles (SOU 1946: 91 s. 73 o. 81—82), att i
vissa särskilda fall utredning genom civil myndighet kunde anses mera betryggande
än ett militärt utredningsförfarande. Så vore förhållandet då av
krigsman begånget brott tillkommit under sådana omständigheter att annan
krigsman vore målsägande beträffande brottet. I sådana fall borde anmälan
om brottet få göras hos åklagaren eller utan iakttagande av tjänstevägen hos
vederbörande bestraffningsberättigade befälhavare, på vilken det då skulle
ankomma att omedelbart överlämna anmälan till åklagaren. I de fall då
brott anmälts hos den bestraffningsberättigade med iakttagande av tjänstevägen
borde däremot enligt betänkandet utredningen kunna anförtros åt
militärbefälet. Sistnämnda synpunkt biträddes icke av departementschefen
som i den till 1948 års riksdag avgivna propositionen (nr 216 s. 128) på anförda
skäl förklarade sig anse att brottsutredningen borde få ankomma på
civil myndighet > alla de fall där krigsman vore målsägande beträffande
brottet, vilken ordning för övrigt även borde gälla då målsäganden icke vore
krigsman. Departementschefen sade sig visserligen inse att denna regel
ibland kunde komma att medföra vissa besvärligheter i den praktiska tilllämpningen,
enär det i ett eller annat fall kunde vara svårt för den bestraffningsberättigade
att avgöra, om någon målsägande verkligen funnes. Skulle
emellertid den bestraffningsberättigade underlåta att hänskjuta ett mål till
åklagaren, trots att målsägande funnes, borde detta icke läggas honom till
last, därest hans förbiseende kunde anses ursäktligt och det icke funnes anledning
antaga att den militära utredningen igångsatts av mindre lojala
motiv.

Vad sålunda återgivits från förarbetena giver otvetydigt vid handen att
hänskjutande till åklagaren avsetts alltid skola ske så snart det visar sig att
målsägande finnes och alltså oberoende av huruvida målsäganden har några
yrkanden att framställa eller icke (jfr Nytt juridiskt arkiv, avd. II, 1943
s. 18). Vad med målsägande skall förstås blir liksom eljest att avgöra med
ledning av 6 kap. 8 § strafflagen. — Att det ifrågavarande stadgandet om
måls hänskjutande till åklagaren avsetts skola tillämpas på sätt nu angivits
synes jämväl vinna stöd av vad i 83 § första stycket militära rättegångslagen
stadgas därom att — i fall då åklagare finner sig böra underställa bestraffningsberättigad
befattningshavare huruvida denne vill i disciplinär ordning
avgöra ett till åklagaren hänskjutet eller av denne eljest utrett militärt brottmål
— åklagaren dessförinnan skall tillfråga målsägande om han ämnar
föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar
att målet handlägges vid domstol. Enligt vad denna föreskrift giver vid
handen har det förutsatts att innan vederbörande chef hänskjuter militärt

195

mål till åklagaren upplysning icke blivit införskaffad angående målsägande^
inställning i nyss angivna hänseenden.

I ett fall då dödsolycka inträffade i samband med stridsskjutning har
vederbörande förbandschef såsom skäl för att målet icke omedelbart av honom
hänskjutits till militäråklagaren för förbandet hänvisat till att — jämte
det förbandschefen jämlikt 23 § militära rättegångslagen själv låtit verkställa
viss förberedande utredning till förekommande av att bevis skulle gå förlorat
eller utredningen eljest avsevärt försvåras — målet måste anses ha
blivit omedelbart hänskjutet till åklagaren genom att lägre befäl som befann
sig på olycksplatsen tillkallade närmaste fjärdingsman. Med anledning härav
framhöll militieombudsmannen att det tillkommit förbandschefen och
icke det lägre befäl, som befann sig på olycksplatsen, att besluta om sakens
hänskjutande till åklagaren samt att preliminär underrättelse om beslutet
bort omedelbart meddelas militäråklagaren. Skyldigheten att lämna sådant
meddelande kunde icke anses fullgjord genom att fjärdingsmannen tillkallats,
detta så mycket mindre som denne var underställd annan åklagare än
militäråklagaren för förbandet. (Beträffande förbandschefens hänvisning till
att utredning företagits jämlikt 23 § militära rättegångslagen, se vad i det
följande upptagits i anslutning till sistnämnda lagrum.)

Föreskriften i första stycket punkten 2 att hänskjutande skall
ske om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål.

Det har förekommit att, sedan till förbandschef inkommit anmälan om
att en förbandets bil å allmän väg kolliderat med annat fordon, militärförhör
anställts innan målet efter auditörens hörande överlämnades till åklagaren.
Militieombudsmannen har på grund härav funnit anledning framhålla att
av 9 § militära rättegångslagen framginge att straff för ovarsamt förande av
bil å allmän väg (förseelse mot 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan) icke kunde
åläggas i disciplinmål och att målet följaktligen genast borde ha hänskjutits
till åklagaren utan någon utredning från militär myndighets sida, varvid
jämväl hänvisats till 1 § rättsvårdskungörelsen, enligt vilket stadgande bestraffningsberättigad
befattningshavare skall, innan utredning genom militärförhör
påbörjas, pröva att utredningen icke på grund av stadgandena i
22 § militära rättegångslagen i stället skall ombesörjas av civil myndighet. —
(Jfr vad ovan anförts i anslutning till 3 § militära rättegångslagen.)

Föreskriften i första stycket punkten 7 att hänskjutande skall
ske om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott,
som den misstänkte antages ha begått, och ej genom målets hänskjutande
vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnaden.

Det har framkommit att tveksamhet emellanåt förefunnits rörande tolkningen
av uttrycket »har att verkställa utredning». Militieombudsmannen
har i sådant sammanhang framhållit att den omständigheten i och för sig att
den civila myndighetens utredningsarbete kan vara avslutat, när fråga om
hänskjutande av det nya brottet uppkommer, ej torde få medföra att punkten
7 icke skulle vara tillämplig. Endast om genom det nya målets hänskju -

196

tande till civil myndighet skulle vållas uppskov som är till väsentligt men
för krigslydnaden kan militär befattningshavare — om övriga förutsättningar
därför föreligga — i disciplinär ordning ålägga bestraffning för brottet
i fråga. Om det nya brottet skulle vara så bagatellartat att det synes
orimligt att med anledning därav rubba på en för det tidigare målet redan
fastställd förhandlingsordning, torde förutsättning ofta föreligga för åklagaren
att sedan målet hänskjutits till honom besluta om åtalseftergift jämlikt
20 kap. 7 § första stycket punkten 2 rättegångsbalken. Här kan även
erinras om bestämmelserna i 45 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken om utvidgande
av åtal samt vad i anslutning härtill i 23 kap. 22 § andra stycket
samma balk föreskrives därom att förundersökning i dylikt fall kan underlåtas.

I annat sammanhang ■— s. 82 — har berörts hurusom bestraffningsberättigad
befattningshavares prövning av frågan om genom måls hänskjutande
till åklagaren vållas uppskov som är till avsevärt men för krigslydnaden
förutsätter att från åklagare eller domstol inhämtas upplysningar som möjliggöra
ett sakligt bedömande härav.

23 § militära rättegångslagen.

Enligt detta lagrum kan viss förberedande utredning ankomma på bestraffningsberättigad
befattningshavare ändå att målet skall hänskjutas till åklagaren,
nämligen i fall då fara föreligger att bevis går förlorat eller utredningen
eljest avsevärt försvåras. Det har förekommit att, då med stöd av detta
stadgande förberedande utredning företagits, med målets hänskjutande till
åklagaren jämlikt 22 § militära rättegångslagen fått anstå till dess den
förberedande utredningen blivit helt eller delvis verkställd. Ett sådant förfarande
har icke någon laglig grund. Även om förutsättningar föreligga för
verkställande av sådan förberedande utredning varom nu är fråga, har därigenom
på intet sätt vederbörande blivit fritagen från den i sistnämnda lagrum
stadgade skyldigheten att genast hänskjuta målet till åklagaren. Tvärtom
kan det i sådana fall då utredningen brådskar — exempelvis vid händelser
med dödlig utgång eller svår skadeverkan — vara än mera angeläget än
eljest att hänvändelsen till åklagaren sker ofördröj ligen och det torde därför
ofta vara lämpligt att underrättelse om vad som förekommit preliminärt
lämnas telefonledes för att åklagaren skall bliva i tillfälle att själv eller genom
sakkunnig utredningspersonal på platsen lämna anvisningar för eller
övertaga den genom militär myndighet påbörjade utredningen.

32 § militära rättegångslagen.

Enligt detta stadgande skall den som tagits i förvarsarrest omedelbart frigivas
om skäl ej längre förekomma att kvarhålla den arresterade. Prövningen
härav ankommer på närmast bestraffningsberättigade befattningshavare (jfr
31 och 34 §§ militära rättegångslagen). Fråga har uppkommit huruvida, sedan
mål vari någon tagits i förvarsarrest hänskjutits till åklagaren, det fortfarande
och intill dess domstolen jämlikt 86 § militära rättegångslagen med -

197

delat beslut beträffande förvarsarrestens bestånd tillkommer den bestraffningsberättigade
att med stöd av nu förevarande lagrum förordna om den
arresterades frigivande därest skäl ej längre finnas föreligga för hans kvarhållande.
Militieombudsmannen har i förekommande fall givit uttryck åt den
uppfattningen att hithörande bestämmelser icke rimligen kunna givas annan
innebörd än att jämväl efter målets hänskjutande till åklagaren och till
dess beslut av domstolen föreligger den bestraffningsberättigade har att vidtaga
i 32 § militära rättegångslagen avsedd prövning och åtgärd.

40 § militära rättegångslagen.

Enligt detta lagrum skall, om i disciplinmål den bestraffningsberättigade
ej själv hållit militärförhöret, denne under vissa angivna förutsättningar -—
bland annat om anledning förekommer att ålägga arrest i mera än åtta dagar
— personligen höra den misstänkte, där det utan avsevärd olägenhet kan ske.
I ett fall där chefen för en flygflottilj ålagt arrest i femton dagar för undanhållande
uppmärksammades att i det i ärendet upprättade protokollet under
rubriken »Förhör enligt 40 § militära rättegångslagen» antecknats: »Förhöret
hållet i närvaro av flottilj chefen». Av handlingarna framgick att med
»förhöret» åsyftades det militärförhör som hållits av en av flottiljchefen
förordnad förhörsledare. I vidare mån än nyss nämnts förekom icke någon
anteckning i den del av den tryckta protokollsblanketten, vari anteckningar
angående förhör enligt 40 § militära rättegångslagen skola införas.

I anledning härav har militieombudsmannen anmärkt följande. Enligt 24 §
militära rättegångslagen skall militärförhör hållas av den bestraffningsberättigade
själv eller av den som denne enligt i lagrummet givna anvisningar
därtill förordnat. Närmare regler om militärförhör finnas i 2—9 §§ militära
rättsvårdskungörelsen. Av hithörande bestämmelser framgår att den bestraffningsberättigade
icke kan anses såsom förhörsledare enbart på grund
därav att militärförhör hålles i hans närvaro. Då sålunda i förevarande fall
flottilj chefen ej själv hållit militärförhöret och det icke gjorts gällande att
förhör som avses i 40 § militära rättegångslagen skulle ha varit förenat med
avsevärd olägenhet — varom i sådan händelse upplysning skulle ha lämnats
i protokollet — hade det med hänsyn till det straff som utmättes ålegat flottiljchefen
att hålla sådant förhör som avses i sistnämnda lagrum.

43 § militära rättegångslagen.

I förevarande lagrum stadgas att, om någon vill föra talan mot beslut
varigenom arreststraff ålagts, klaganden skall inkomma med fullföljdsinlaga
inom två dagar från den dag, då han erhöll del av beslutet. Detta stadgande
har understundom tillämpats felaktigt sålunda att fullföljdstiden räknats
icke såsom i lagrummet angivits från den dag, d. v. s. från utgången av
den dag, då den dömde erhöll del av straffbeslutet utan från den tidpunkt
under dagen, vid vilken delgivningen skedde (vederbörande har exempelvis
erhållit del av straffbeslutet den 9 mars 1950 klockan 0800 och har därefter,
då överklagande ej dessförinnan sketl. fått börja avtjäna straffet den 11 i
samma månad klockan 0800).

198

I fråga om visst annat spörsmål angående beräkning av fullföljdstid i
disciplinmål hänvisas till ämbetsberättelsen 1950 s. 437 ff. och s. 206 i föreliggande
ämbetsberättelse.

51 § militära rättegångslagen.

Enligt stadgande i förevarande lagrum skall, då talan fullföljts mot bestraffningsberättigad
befattningshavares beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, domstolens avgörande av saken ske genom beslut. Det har ofta iakttagits
att, då i sådana fall det överklagade beslutet fastställts, domstolen
icke i sitt beslut angivit de skäl som legat till grund för domstolens avgörande.
Enligt 30 kap. 5 § rättegångsbalken skall i dom upptagas, bland annat,
domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat. Vad sålunda föreskrivits
om dom gäller på grund av stadgandet i 10 § samma kapitel även
i fråga om slutligt beslut »om frågans beskaffenhet fordrar det». Det synes
med fog kunna göras gällande att — i varje fall där det överklagade beslutet
icke innehåller erforderlig motivering — underrätten bör, även om
någon ändring icke göres i det överklagade beslutet, närmare angiva skälen
för sitt beslut. Detta torde vara påkallat särskilt med hänsyn därtill att
part vid fullföljd av talan mot underrättens beslut har behov av att äga
kännedom om grunderna för underrättens avgörande av saken.

64 § militära rättegångslagen.

I detta lagrum förekommande hänvisning till 8 kap. militära rättegångslagen
innebär att, då talan fullföljts mot militär befattningshavares beslut
i ersättningsmål, domstolens avgörande av saken skall ske genom beslut.
Liksom i fråga om domstols beslut i fullföljda disciplinmål har ofta iakttagits
att, då domstol fastställt överklagade beslut i ersättningsmål, domstolen
icke i sitt beslut angivit de skäl som legat till grund för domstolens avgörande.
Vad i det föregående i anslutning till 51 § militära rättegångslagen
anförts beträffande angelägenheten av att i där avsedda fall domstolarnas
beslut innehålla erforderlig motivering äger — i förevarande fall
med hänvisning till 17 kap. 7 och 12 §§ rättegångsbalken — i alla avseenden
motsvarande tillämpning beträffande domstolarnas beslut i fullföljda ersättningsmål.

78 § militära rättegångslagen.

Enligt detta lagrum skall hovrätt omedelbart upptaga mål om ansvar eller
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs
eller därmed likställd eller högre befattning eller av annan ämbetseller
tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författningskall
väckas i hovrätt. Med »ämbetsbrott» avses här uteslutande s. k. självständiga
ämbetsbrott, d. v. s. gärningar som äro straffbara endast om de
begås av den som är underkastad ämbetsansvar. Hit höra i första hand
brott enligt 25 kap. 1—4 §§ strafflagen men däremot icke brott enligt 26
kap. strafflagen eller andra med straff belagda till självständiga ämbets -

199

brott icke hänförliga gärningar, varigenom vederbörande åsidosatt sin
tjänsteplikt. Skulle sålunda en militär befattningshavare som enligl nu förevarande
lagrum har att för ämbetsbrott svara omedelbart inför hovrätt
göra sig skyldig till lydnadsbrott eller undanhållande skall talan om ansvar
härför upptagas av vederbörande underrätt och icke av hovrätt (SOU 1944:
69 s. 419 och 446 samt prop. 1948:80 s. 354 ävensom Beckman—Bergendal
—Strahl: Brott mot staten och allmänheten s. 569, 571 och 611-—612).

79 § militära rättegångslagen.

Enligt vad det visat sig har allt emellanåt förbisetts att utförande av åtal
i militära mål i vissa fall ankommer på landsfogde och icke å vederbörande
distriktsåklagare, vilket föranlett att mål överlämnats till distriktsåklagaren
i stället för såsom rätteligen bort ske till landsfogden. Med anledning
härav må därför erinras, att enligt 4 § landsfogdeinstruktionen det åligger
landsfogde att — där icke på grund av särskilda bestämmelser annan ordning
gäller — vid de allmänna underrätterna inom länet ävensom vid fullföljd
i hovrätt utföra åtal för bland annat i följande lagrum i allmänna
strafflagen omförmälda brott, nämligen 9 kap. 8 och 9 §§, 14 kap. 10 och
11 §§, 19 kap. 1—4, 6 och 7 §§, 20 kap. 5 §, 21 kap. 4 §, 25 kap. 1—4 och 9 §§,
26 kap. 2 § andra stycket, 3 §, 7 § andra stycket, 10 §, 12 § andra stycket
andra punkten, 13 § andra stycket andra punkten samt 27 kap. ävensom
för annat än i allmänna strafflagen 25 kap. 1—4 §§ omförmält brott varigenom
ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt (jfr 3 § militära rättegångslagen).

86 § militära rättegångslagen.

Enligt detta lagrum gäller att, sedan till åklagare hänskjutits mål vari
någon tagits i förvarsarrest, det efter anmälan därom av åklagaren ankommer
på domstolen att pröva frågan om beståndet av förvarsarresten och att,
om domstolen beslutar att arresten skall bestå, det skall anses som om den
arresterade vore häktad. I samband med företagna inspektioner har i en del
fall förekommit anledning att fästa vederbörande domstols uppmärksamhet
på vad sistnämnda föreskrift innebär i fråga om befogenhet för rätten att
förordna om förvarsarrestens fortsatta bestånd jämväl för tid efter det dom
i målet meddelats. I detta hänseende innebär ifrågavarande föreskrift att,
om förvarsarrestanten dömes för brottet och i 24 kap. rättegångsbalken angivna
förutsättningar för hans häktande äro för handen, rätten äger -— på
motsvarande sätt som enligt 21 § i nämnda kapitel gäller i fråga om häktad
—- förordna att den dömde skall i förvarsarrest avbida att domen vinner
laga kraft. I de åsyftade fallen — domarna avsågo där arreststraff — ha domstolarna
emellertid förordnat att den dömde skulle kvarbliva i förvarsarrest
»i avbidan på straffets verkställande». Såsom motivering för att förordnandet
givits detta innehåll har anförts att, då flyktfara bedömts föreligga, det
ansetts olämpligt att frigiva den dömde för den mycket korta tid som -— med
hänsyn till föreskriften i 91 § militära rättegångslagen om omedelbar verk -

200

ställighet av arrest som ådömts av domstol — kunde förutsättas komma att
förflyta innan verkställigheten av straffet påbörjades.

Ett förordnande om den dömdes kvarblivande i förvarsarrest i avbidan på
straffets verkställande har i enlighet med vad ovan angivits icke något stöd
i lag. I fall då, såsom regelmässigt är förhållandet, av domstol ålagt arreststraff
omedelbart skall gå i verkställighet torde icke heller förefinnas något
praktiskt behov av en sådan förlängning av förvarsarresten. Den militäre
befattningshavare som har att befordra straffet till verkställighet torde nämligen
utan stöd av något domstolens förordnande om att förvarsarresten
fortfarande skall bestå kunna föranstalta om att det vaktmanskap som haft
att överföra den arresterade från militärhäktet till rätten omedelbart efter
domens meddelande återför honom till militärhäktet för undergående av
straffet.

Till ytterligare belysning av det nu behandlade spörsmålet kan även hänvisas
till vad som förekom i samband med tillkomsten av det stadgande som
genom lag den 18 juni 1949 upptogs i tredje stycket av nu förevarande lagrum.
Enligt detta stadgande tillägges rätten befogenhet att, då i militärt mål
den tilltalade dömes till annan påföljd än disciplinstraff eller böter, under
förutsättningar som i 30 § militära rättegångslagen angivas för tillsägande
av förvarsarrest förordna att den dömde skall i förvarsarrest avbida att domen
vinner laga kraft. I nu avsedda fall behöva således icke de förutsättningar
som i rättegångsbalken angivas för häktning vara för handen. I det
remissyttrande som i samband med denna lagändring avgavs av krigshovrätten
ifrågasattes huruvida icke i de fall som åsyftades med det föreslagna
stadgandet kunde under vissa förhållanden föreligga behov av en föreskrift
som berättigade domstolarna att förordna att häktning eller förvarsarrest
skulle bestå till dess verkställighet av det ådömda straffet kunde äga rum.
Med anledning härav uttalade departementschefen att han ansåge sig icke
i detta hänseende böra väcka något förslag då ifrågavarande spörsmål hade
betydelse även för andra än militära mål och följaktligen borde lösas i ett
större sammanhang (prop. 1949: 98 s. 20).

88 § militära rättegång slagen.

Enligt föreskrift i första stycket av förevarande lagrum bör utsättande
av förhandling i militärt mål ske efter samråd med vederbörande chef. I
andra stycket stadgas att, där det med hänsyn till disciplinens upprätthållande
eller eljest finnes vara av vikt att målet skyndsamt avgöres, särskilt
sammanträde skall om så erfordras utsättas att hållas så snart det lämpligen
kan ske.

I skrivelse den 5 april 1950 till riksåklagaren har militieombudsmannen
upptagit frågan med vilken skyndsamhet militära mål böra hos åklagare
och polismyndigheter företagas till handläggning (se denna ämbetsberättelse
s. 102 ff.). I skrivelsen — som av riksåklagarämbetet delgivits samtliga statsoch
militäråklagare med tillkännagivande att ämbetet anslöte sig till militieombudsmannens
i skrivelsen gjorda uttalanden — har på anförda skäl fram -

201

hållits bland annat att vid handläggningen hos åklagare och polismyndigheter
borde med förtursrätt behandlas mål om ansvar för vissa av krigsman
förövade brott, nämligen dels under viss förutsättning brott enligt It kap.
10 och 11 §§ strafflagen och dels brott enligt 25 kap. 1—4 och 9 §§ samt
26 och 27 kap. samma lag, samt att i fråga om övriga mål som enligt 3 §
militära rättegångslagen skola anses som militära brottmål borde från fall
till fall bedömas huruvida anledning förelåge att iakttaga särskild skyndsamhet.
Av skrivelsen framgår vidare att det sålunda angivna kravet på
förtursrätt vid handläggningen hos åklagare och polismyndigheter i lika
mån gäller beträffande målens behandling vid domstol och således bör beaktas
jämväl vid tillämpning av vad i andra stycket av nu förevarande lagrum
föreskrives om utsättande av särskilt sammanträde för handläggning av
militärt mål. På förekommen anledning kan i detta sammanhang även framhållas
att, då skäl därtill föreligger, särskilt sammanträde skall utsättas oberoende
av huruvida vederbörande militäre chef framställt begäran därom
vid det samråd som enligt lagrummets första stycke skall äga rum.

91 § militära rättegångslagen.

Beträffande domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts
gäller enligt förevarande lagrum att, om domstolen ej annorlunda förordnat,
verkställighet skall ske utan hinder av att domen eller beslutet ej vunnit
laga kraft.

Fråga har uppkommit huruvida i fall då omedelbar verkställighet av ådömt
disciplinstraff sålunda skall äga rum möjlighet föreligger för den dömde att
hos högre domstol utverka förordnande att verkställighet icke skall ske förrän
lagakraftägande dom eller beslut föreligger. Militieombudsmannen har
givit uttryck åt den uppfattningen att det måste anses tillkomma högre
domstol att på klagan av den dömde meddela sådant förordnande som nyss
nämnts med verkan att straffverkställigheten genast avbrytes (jfr Nytt juridiskt
arkiv, avd. II, 1938 s. 81—82).

8 § råttsvårdskungörelsen.

Vid militieombudsmannens inspektioner har ofta iakttagits att i protokoll
över militärförhör intagna berättelser och utsagor undertecknats av den
hörde.

Av militieombudsmannen har i dylika fall framhållits följande.

Enligt 8 § råttsvårdskungörelsen skall, sedan utsaga av misstänkt eller
annan upptecknats i protokollet, innan förhöret avslutas utsagan uppläsas
för den hörde eller tillfälle på annat sätt lämnas honom att granska innehållet
samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot innehållet.
Erinran som ej föranleder ändring skall antecknas och uppteckningen
må därefter ej ändras.

Föreskrifter av i huvudsak lika lydande innehåll ha upptagits i rättegångsbalken,
i fråga om domstols protokoll i 6 kap. 8 § och beträffande
förundersökningsprotokoll i 23 kap. 21 §. Processlagberedningen har i motiven
till G kap. 8 § rättegångsbalken berört frågan huruvida den hörde

202

skall, då avfattningen av i domstolens protokoll antecknad utsaga godkännes,
genom påteckning av sitt namn vitsorda riktigheten. Beredningen framhåller
att härigenom skulle vinnas en ej oviktig kontroll av att uppteckningen
riktigt återgåve utsagans innehåll samt anför vidare: Å andra sidan
hade mot fordran å vitsordande genom påteckning gjorts gällande, att vittne
eller annan, som nödgades att omedelbart granska en honom förelagd uppteckning
av vad han yttrat, i regel icke vore i stånd att härvid utöva den erforderliga
kritiken i fråga om uppteckningens riktighet; ofta vore han benägen
att utan vidare taga uppteckningen för god. Fara förelåge alltså att
det skriftliga godkännandet tillädes ett bevisvärde, som det icke ägde. En
underskrift på en vittnesberättelse kunde, som erfarenheten från de skriftliga
vittnesattesterna visat, göra vittnet benäget att vid senare förhör vidhålla
även oriktiga uppgifter. De sålunda framförda synpunkterna kunde
icke frånkännas berättigande. Beredningen hade därför icke ansett sig böra
uppställa krav på skriftligt godkännande av den hörde.

Vad av beredningen sålunda uttalats har avseende även å förundersökningsprotokoll.
De skäl som anförts för att utsagor som antecknas i domstolsprotokoll
samt i förundersökningsprotokoll icke skola undertecknas av
den hörde torde äga motsvarande tillämpning i fråga om protokoll vid militärförhör
och annat förhör i disciplinmål.

Uppenbart oriktigt är det att i fall då den hörde förklarar sig icke kunna
godkänna uppteckningen i protokollet av avgiven berättelse —- han anser
berättelsen felaktigt återgiven eller vill ändra sina uppgifter —- det oaktat
förmå honom att underteckna utsagan, även om i samband härmed tillfälle
beredes honom att genom tillägg till protokollet giva uttryck åt sin uppfattning
om hur protokollet bör avfattas.

11 § rättsvårdskungörelsen.

Enligt detta stadgande skall, då bestraffningsberättigad befattningshavare
ålägger disciplinstraff, i beslutet angivas den gärning bestraffningen
avser, tiden för gärningens begående och, där så erfordras, övriga omständigheter
för dess kännetecknande ävensom brottsbeteckningen och tillämpat
lagrum.

I samband med granskning av arrestantkort har i ett flertal fall uppmärksammats
att straffbeslut i disciplinmål innehållit missvisande beskrivningar
av de brottsliga gärningarna.

För ett dylikt fall har redogörelse lämnats å s. 83 ff.

I andra fall har det t. ex. förekommit att bestraffning ålagts med åberopande
av 26 kap. 11 § strafflagen, därvid emellertid den gärning bestraffningen
avsett angivits med att vederbörande »utan tillstånd varit frånvarande
från tjänstgöringen». Militieombudsmannen har i nu åsyftade fall
framhållit följande: Frånvaro från tjänstgöring föranledde icke i och för
sig ansvar för undanhållande. För sådant ansvar förutsattes att vederbörande
avvikit eller uteblivit från den avdelning av krigsmakten, vid vilken
han skulle tjänstgöra eller vistas. Om vederbörande utebleve från tjänstgöringen
utan att lämna avdelningen vore gärningen i allmänhet att hän -

203

föra till tjänstefel eller i vissa fall övergivande av post. Den i förevarande
fall använda gärningsbeskrivningen antydde närmast att vederbörande gjort
sig skyldig till tjänstefel. Av handlingarna framginge emellertid att den tilltalade
rätteligen dömts för undanhållande. Gärningen borde därför i enlighet
med vad som anförts ha beskrivits på ett sätt som riktigt anslöte till den
i 26 kap. 11 § strafflagen angivna brottsbestämningen.

13 § rättsvårdskungörelsen.

Enligt detta stadgande skall slutligt beslut i disciplinmål kontrasigneras
av auditören om dennes yttrande inhämtats. Kontrasignation erfordras dock
icke, om auditörens yttrande avgivits skriftligen och beslutet till alla delar
överensstämmer med yttrandet.

Det har i flera fall uppmärksammats att straffbeslut icke kontrasignerats
av auditören ehuru i yttrande, som avgivits av denne, föreslaget arreststraff
icke angivits till exakt antal dagar utan med användande av sådana uttryck
som »cirka sex dagars arrest» eller »arrest i fyra eller fem dagar». Tydligt
är att, även om i beslutet straffet bestämts i förstnämnda fall till sex dagar
och i sistnämnda fall till något av de angivna alternativen fyra eller fem
dagar, sådan överensstämmelse mellan auditörens yttrande och beslutet som
förutsättes i nu ifrågavarande stadgande icke varit för handen och att därför
auditörens kontrasignation av beslutet varit erforderlig. Samma anmärkning
kan framställas beträffande fall då i auditörens yttrande icke angivits
det belopp per dag, vartill ådömd disciplinbot blivit i straffbeslutet
bestämd.

I ett av militieombudsmannen handlagt ärende, vari anmärkning förelåg
mot ett av förbandschef meddelat, av auditören kontrasignerat straffbeslut,
framkom att auditören, vilkens yttrande avgivits telefonledes på grundval
av därvid skedd föredragning av föreliggande förhörsprotokoll, kontrasignerat
straffbeslutet först efter det beslutet delgivits den dömde och även i
övrigt åtgärder vidtagits för verkställighet av beslutet. Att så tillgått hade
berott på föreliggande brådska med hänsyn till att den dömde inom kort
skulle hemförlovas. Ett sådant förfaringssätt som det i förevarande fall
tillämpade innebär ett uppenbart åsidosättande av de bestämmelser som enligt
vad ovan angivits gälla beträffande kontrasignation av straffbeslut. Innan
verkställighetsåtgärder i något avseende få vidtagas måste givetvis — med
det undantag som gäller i fall då auditören avgivit skriftligt yttrande i målet
eller sådan situation föreligger som avses i 39 § militära rättegångslagen
— straffbeslutet vara kontrasignerat av auditören. Av utredningen i det nu
avsedda ärendet framgår även att den felaktighet, som kommit att vidlåda
det meddelade straffbeslutct, helt varit att tillskriva det förhållandet att
beslutet i den avfattning det erhöll icke blev föremål för granskning av auditören.

M § rättsvårdskungörelsen.

Enligt 40 § rättsvårdskungörelsen skall den som har att befordra arreststraff
till verkställighet — vanligen vederbörande bestraffningsberättigad bo -

204

fattningshavare — bestämma strafftidens början och slut samt med skriftlig
uPP§if^ om den bestämda strafftiden till föreståndaren för militärhäktet låta
överlämna den som skall undergå straffet. För detta ändamål skall användas
av försvarets civilförvaltning upprättad blankett, benämnd » straff orderarrest»,
som skall undertecknas av den chef som befordrar straffet till verkställighet.
Jämlikt 41 § andra stycket i kungörelsen skall, där beslut om avbrott
i verkställighet av arreststraff meddelats, med avseende å det återstående
straffet i tillämpliga delar gälla vad i 40 § stadgas. Detta innebär att
i nyssnämnda fall till föreståndaren för militärhäktet skall av den som har
att befordra straffet till verkställighet lämnas av denne underskrivet skriftligt
besked angående den återstående strafftidens början och slut. Det torde
ej möta något hinder att för detta ändamål använda den vid straffverkställighetens
början upprättade blanketten »strafforder-arrest». Att i här avsedda
fall särskilt beslut om den fortsatta straffverkställigheten skall meddelas
har ej alltid uppmärksammats.

50 § rättsvårdskungörelsen.

I fråga om den i förevarande paragraf omförmälda förteckningen över
meddelade tillrättavisningar må följande nämnas.

Enligt stadgande i paragrafens första stycke skall vid anteckning av ett
tillrättavisningsbeslut i förteckningen införas en kortfattad redogörelse för
föi seelsen med angivande av bland annat den beteckning som förseelsen har
i strafflagen och tiden för dess begående. Med hänsyn framför allt till den
i paragrafens tredje stycke stadgade skyldigheten för regementschef eller
motsvarande chef att med biträde av auditören i efterhand granska angående
manskapet upprättade förteckningar får redogörelsen för förseelsen ej bli
så kortfattad att den icke innehåller för gärningens kännetecknande erforderliga
uppgifter och de faktiska upplysningar i övrigt som i förekommande
fall kunna vara av särskild betydelse för gärningens bedömande. Det har
ofta förekommit att tillrättavisningsförteckningarna varit bristfälliga i det
hänseende som nu angivits. Sålunda har i många fall redogörelsen för förseelsen
inskränkts till exempelvis »Brott mot givna föreskrifter», »För sen
ankomst» eller »Vanvördnad mot förman». Det har också ofta förbisetts att
förteckningen utöver den faktiska beskrivningen av gärningen även skall
upptaga den beteckning som förseelsen har i strafflagen.

Tillrättavisningsförteckningen skall enligt nu ifrågavarande stadgande vidare
innehålla uppgift om tillrättavisningens beskaffenhet. Enligt 14 § disciplinlagen
kan utegångsförbud innefatta bland annat förbud att under fritid
vistas utom kasernområde eller motsvarande område eller åt viss avdelning
upplåten del därav. Föreskriften om att tillrättavisningens beskaffenhet skall
angivas innebär att av förteckningen skall framgå vilken särskild form av
utegångsförbud som kommit till användning, och det är således icke tillfyllest
att angiva tillrättavisningens beskaffenhet genom att använda endast
beteckningen utegångsförbud. På motsvarande sätt bör vid åläggande av
extratjänst särskilt angivas vilket slag av extratjänst åläggandet avser. Att

205

den ifrågavarande bestämmelsen tillämpas i enlighet med vad nu angivits
är av betydelse såväl för undvikande av osäkerhet om beslutets innebörd som
med hänsyn till efterföljande granskning av tillrättavisningsrättens utövning.

Av förteckningen skall vidare bland annat framgå vilken befattningshavare
som meddelat tillrättavisningen. Ehuru föreskrift härom icke meddelats
är det lämpligt att varje anteckning om meddelad tillrättavisning undertecknas
av den befattningshavare isom ålagt tillrättavisningen eller, där anteckningen
innehåller uppgift å dennes namn, förses med hans signatur.

Den förenämnda skyldigheten för regementschef och chef för motsvarande
förband att med biträde av auditören granska de förteckningar som
avse manskapet skall fullgöras minst en gång varje halvår. Denna föreskrift
torde innebära att mellan två på varandra följande granskningar icke bör
få förflyta längre tid än sex månader. Om verkställd granskning och dagen
därför synes lämpligen anteckning böra göras å förteckningen.

I några fall har iakttagits att i militärt brottmål åberopats angående den
tilltalade upprättat utdrag ur tillrättavisningsförteckningen. Under förarbetet
till den nuvarande militära strafflagstiftningen uttalades (SOU 1946: 83
s. 206) att det icke syntes tillfredsställande att tillrättavisningar registrerades
på sådant sätt att desamma för någon längre tid belastade de felande.
I sådant syfte har i förevarande paragraf föreskrivits, att anteckningarna
över meddelade tillrättavisningar skola verkställas fortlöpande. Med hänsyn
till vad nu sagts bör icke utdrag som nyss nämnts införskaffas i disciplinmål
eller annat militärt mål för att tjäna till upplysning angående vederbörandes
förhållande i tjänsten.

8 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Angående upptagande av nöjdförklaring av häktad föreskrives i förevarande
lagrum att nöjdförklaring ej gäller utan att domen eller rättens eller
domarens bevis om målets utgång, såvitt den dömde rörer, finnes att tillgå
för den som mottager förklaringen samt den dömde haft betänketid till andra
dagen efter den då domen vid rätten avkunnades för honom eller blev
honom annorledes delgiven. Myndighet som äger mottaga nöjdförklaring
av häktad skall så snart ske kan erinra den häktade om hans rätt att avgiva
sådan förklaring och vad därvid är att iakttaga samt å den dag, då
nöjdförklaring först kan avgivas, evad det är söckendag eller helgdag, etterhöra
huruvida han vill avgiva sådan förklaring.

Det har i fråga om upptagande av nöjdförklaring av häktad som förvaras
i militärarrest i flera fall visat sig att det för vederbörande militäre befattningshavare
förelegat ovisshet om från vilken dag betänketiden för den dömde
skolat räknas. Ehuru det väl i allmänhet torde kunna förutsättas att där
domen avkunnats samma dag, som huvudförhandlingen företagits, avkunnandet
skett i den häktades närvaro, är detta dock icke alltid givet. Det synes
därför vara lämpligt att å domen eller, där i stället för domen översändes
bevis om målets utgång, å detta bevis göres anteckning varav framgår
huruvida domen blivit för den dömde avkunnad eller ej.

206

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Fråga om meddelande av föreskrifter om skyldighet för dagbefäl att mottaga
fullföljdsinlaga i vissa militära mål.

Ämbetsberättelsen till 1950 års riksdag innehåller (s. 437 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 1 december 1949 till Konungen avlåten
skrivelse angående meddelande av föreskrifter om skyldighet för dagbefäl
att mottaga fullföljdsinlaga i vissa militära mål. I skrivelsen anförde militieombudsmannen
bland annat följande.

Enligt 43 § militära rättegångslagen hade den som i disciplinmål av bestraffningsberättigad
befattningshavare dömts till arreststraff att, där han
ville föra talan däremot, inom två dagar från den dag, då han erhöll del av
beslutet, till den som meddelat detsamma inkomma med fullföljdsinlaga.
Klagande som lydde under kompanichef eller motsvarande chef finge ock
inom samma tid avlämna inlagan till denne. I 33 kap. 3 § rättegångsbalken
stadgades bland annat alt inlaga eller annan handling finge till rätten inlämnas
genom bud eller insändas med posten i betalt brev och att handlingen
skulle anses inkommen, då handlingen eller avi om försändelse, i
vilken handlingen funnes innesluten, avlämnats till rätten eller dess kansli.
Vad sålunda i 33 kap. 3 § rättegångsbalken stadgats gällde på grund av 6 §
militära rättegångslagen även för avlämnande av inlaga till befattningshavare
vid krigsmakten, som meddelat beslut om arreststraff. För angivande
av den tid på dagen då skyldigheten att mottaga inkomna handlingar upphörde
brukade vanligen användas uttrycket tjänstetidens slut. Med nämnda
tidpunkt kunde dock fatalietiden icke anses definitivt ha utgått. I enlighet
med uttalande av vederbörande departementschef i propositionen nr 16 till
1946 års riksdag finge, om en handling oaktat skyldigheten att mottaga den
icke längre förelåge likväl av behörig tjänsteman mottoges senare under
dagen, handlingen böra anses rätteligen inkommen. Om inlaga ingåves å
regementsexpedition syntes densamma icke behöva personligen mottagas av
den befälhavare som meddelat beslutet. Det vore tillräckligt att den å expeditionen
avlämnades till den befattningshavare som enligt gällande föreskrifter
eller vanligen tillämpad ordning hade att mottaga inkommande
handlingar. Motsvarande borde anses gälla i fråga om inlagas inlämnande
på kompaniexpedition. Av praktisk betydelse för möjligheten för klaganden
att utnyttja den föreskrivna fullföljdstiden vore frågan om befogenhet för
dagbefälet att å vederbörande chefs vägnar mottaga handlingar som inlämnades
för att tillställas denne. Den ställning dagbefälet intoge enligt bestämmelserna
i tjänstereglementet för krigsmakten syntes icke oförenlig med

207

skyldighet att mottaga fullföljdsinlagor. Av flera skäl syntes det vara önskvärt
att genom uttryckliga föreskrifter tillförsäkra en klagande rätt att överlämna
sin fullföljdsinlaga till dagbefäl. Skyldigheten att mottaga fullföljdsinlagor
syntes lämpligen kunna anförtros icke endast kaserndagbefälet utan
även kompanidagbefälet. Den föreslagna ordningen borde få gälla jämväl
klagan över annat avgörande i disciplinmål än åläggande av arreststraff
ävensom klagan över beslut i ersättningsmål samt i fråga om mottagande
av inlaga vid fullföljd av talan mot krigsrätts dom eller beslut. Föreskrift
om skyldighet för dagbefäl att i enlighet med vad sålunda angivits mottaga
fullföljdsinlagor syntes lämpligen böra upptagas i tjänstereglementet för
krigsmakten, förslagsvis såsom tillägg till mom. 657 och 663.

Med anledning av militieombudsmannens framställning har genom generalorder
den 16 juni 1950 nr 2181 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1950, avd. B s. 184) fogats tillägg till förenämnda moment i tjänstereglementet
för krigsmakten. Tillägget till mom. 657 är av följande lydelse:
»Den som vill föra talan mot beslut i disciplin- eller ersättningsmål eller mot
krigsrätts dom eller beslut äger, under tid då vederbörlig expedition ej är
öppen, avlämna sin fullföljdsinlaga hos kaserndagbefälet. Det åligger i sådant
fall kaserndagbefälet att mottaga inlagan, förse denna med anteckning
om tidpunkten för mottagandet samt vidarebefordra densamma till
expeditionen.» Till mom. 663 har gjorts detta tillägg: »Under förläggning
utom ordinarie förläggningsort äger den, som vill föra talan mot beslut i
disciplin- eller ersättningsmål eller mot krigsrätts dom eller beslut, att under
tid då vederbörlig expedition ej hålles öppen avlämna sin fullföljdsinlaga
hos kompanidagbefälet (divisionsdagbefälet). Det åligger i sådant fall
kompanidagbefälet (divisionsdagbefälet) att mottaga inlagan, förse denna
med anteckning om tidpunkten för mottagandet samt vidarebefordra densamma
till expeditionen.»

2. Angående tillämpningen av bestämmelserna i inskrivningsförordningen
rörande förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt oduglig till krigstjänst
och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen skall ske i avbidan å
förnyad prövning av hans tjänstduglighet.

Den 5 april 1950 avlät militieombudsmannen i förenämnda fråga följande
skrivelse till Konungen.

»I två hos militieombudsmannen anhängiggjorda ärenden ha uppkommit
vissa frågor rörande innebörden av de bestämmelser i inskrivningsförordningen
den 30 december 1941 (nr 969), som ha avseende å fall då värnpliktig
befinnes tillfälligt oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott
i tjänstgöringen skall ske i avbidan å förnyad prövning av vederbörandes
tjänstduglighet. I nämnda ärenden ha olika uppfattningar gjorts gällande
angående tolkningen av hithörande bestämmelser.

Det ena av dessa ärenden avser ctl vid Smålands artilleriregemente inträf -

208

fat fall. Under fullgörande därstädes av första tjänstgöring deltog värnpliktige
nr 459-9-48 N. A. Nilsson söndagen den 16 oktober 1949 å fritid i en i
Habo anordnad fotbollsmatch mellan två icke militära idrottsföreningar
och fick därvid ena benet avsparkat. Nilsson intogs med anledning därav å
länslasarettet i Jönköping. Enligt ett av regementsläkaren C. Grant den 20
i samma månad utfärdat intyg befanns Nilsson vid sistnämnda dag jämlikt
126 § inskrivningsförordningen företagen läkarbesiktning på grund av benbrott
tillfälligt oduglig till krigstjänst och hänfördes till besiktningsgrupp T
för en tid av tio månader. I intyget angavs därjämte att tjänstgöringen icke
kunde antagas ha varit orsak till kroppsskadan och att denna endast föranledde
anstånd med tjänstgöringen. Enligt resolution av truppregistreringsmyndigheten
vid regementet den 25 oktober 1949 meddelades Nilsson anstånd
med den återstående tjänstgöringen enligt 126 § 4 mom. inskrivningsförordningen
till och med den 20 augusti 1950. I enlighet härmed har å
Nilssons stamkort antecknats att han fullgjort tjänstgöring till och med den
20 oktober 1949.

Det andra ärendet avser ett likartat olycksfall som drabbat värnpliktige
nr 387-5-48 B. A. Svedin under tid då han vid Norrlands artilleriregemente
fullgjorde första tjänstgöring. Söndagen den 7 augusti 1949 — Svedin hade
då sedan någon tid vistats i sitt hem i Månsåsen på grund av sjukdom ådragen
i tjänsten — deltog han i en i Oviken anordnad fotbollsmatch mellan
icke militära lag. Svedin fick därunder ena benet avsparkat och intogs till
följd härav å länslasarettet i Östersund. Enligt ett den 16 september 1949
dagtecknat intyg av regementsläkaren J. Eriksson befanns vid prövning
sistnämnda dag med stöd av tillgängligt läkarintyg Svedin tillfälligt oduglig
till krigstjänst på grund av benbrott och hänfördes till besiktningsgrupp
T för en tid av tolv månader räknat från och med den 5 september 1949.
I Erikssons intyg angavs tillika att tjänstgöringen icke kunde antagas ha
varit orsak till skadan och att denna endast föranledde anstånd med tjänstgöringen
jämlikt 126 § 4 mom. inskrivningsförordningen. Enligt resolution
av truppregistreringsmyndigheten vid regementet den 20 september 1949
meddelades Svedin jämlikt nämnda författningsrum anstånd med den återstående
tjänstgöringen räknat från och med den 5 september 1949. I Svedins
stamkort har antecknats att han fullgjort tjänstgöring (utryckningsdagen
inberäknad) till och med den 5 september 1949. Svedin vårdades å lasarettet
i Östersund för benbrottet till och med den 8 oktober 1949. — Beträffande
anledningen till att det Svedin meddelade anståndet med återstående
tjänstgöring räknats först från och med den 5 september 1949 har regementschefen
anfört följande: Svedin hade ådragit sig den ifrågavarande
skadan utom tjänsten. I 131 § 1 mom. b) inskrivningsförordningen stadgades
att om värnpliktig varit frånvarande från tjänstgöring av annan orsak än
som angives under a) i samma moment (sjukdom eller skada vartill tjänstgöringen
kan antagas ha varit orsak eller tjänstledighet som förbandschef
äger bevilja) eller i 27 § 3 mom. D värnpliktslagen (vissa fall av frihetsberövande),
må den tid han varit frånvarande tillgodoräknas honom, därest

209

den sammanlagt icke överstiger en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen
omfattar. Av den tid Svedin efter den 8 augusti 1949, då han friskskrevs från
den sjukdom han ådragit sig i tjänsten, vårdats å lasarettet i Östersund hade
i enlighet med nyssnämnda stadgande 27 dagar, motsvarande en tiondel av
första tjänstgöringen, tillgodoräknats honom såsom tjänstgöringstid. Därest
en värnpliktig för skada ådragen utom tjänsten hemförlovades innan en
tiondel av tjänstgöringstiden tilländagått, skulle detta medföra högst otillfredsställande
konsekvenser. En sådan ordning skulle innebära att en värnpliktig,
som utom tjänsten ådroge sig småskador eller kortvariga sjukdomar,
enligt inskrivningsförordningen kunde vara sjukskriven sammanlagt en
tiondel av tjänstgöringstiden, medan det skulle kunna förvägras en värnpliktig,
som råkade ut för ett allvarligt olycksfall eller en långvarig sjukdom,
att få tillgodoräkna sig den stipulerade tiondelen av tjänstgöringstiden.
Vidare skulle en felbedömning av läkaren kunna åstadkomma att en värnpliktig
hemförlovades för sjukdom eller skada som inom överraskande kort
tid ginge till hälsa.

Av det ovan anförda framgår att förevarande båda fall blivit olika behandlade
såtillvida att för Nilssons del tjänstgöringen beräknades ha upphört
så snart det av förbandsläkaren fastställts att den ådragna skadan föranledde
Nilssons hänförande till besiktningsgrupp T, medan Svedin innan
för hans del tjänstgöringen ansågs ha upphört fick av den tid han vårdades
å sjukhus såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig en tiondel av det antal
dagar den för honom från början bestämda tjänstgöringen omfattade. Denna
olikhet i behandlingen av de sinsemellan likartade ärendena har även inneburit
att Svedin under den del av sjukhusvistelsen som tillgodoräknades honom
såsom fullgjord tjänstgöring kom i åtnjutande av fri sjukvård ävensom
till värnpliktig utgående penningbidrag.

Med anledning av vad sålunda förekommit inkom chefen för centrala
värnpliktsbyrån, översten G. af Klintberg, den 21 februari 1950 med begärt
utlåtande och anförde därvid följande: Av handlingarna framginge, att det i
båda ärendena vore fråga om värnpliktiga, som drabbats av olyckshändelser,
till vilka tjänstgöringen icke varit orsak. I intetdera fallet hade den
lidna skadan varit av sådan art, att ändring i värnpliktsförhållandena ifrågasatts.
Även i övrigt vore de båda fallen likartade och någon principiell olikhet
i deras behandling syntes icke vara påkallad. De båda berörda regementscheferna
syntes ävenledes ha bedömt ärendena i princip på samma sätt. Båda
hade sålunda ansett, att 126 § 4 mom. inskrivningsförordningen varit tilllämpligt.
Chefen för Smålands artilleriregemente hade med stöd av detta
moment hemförlovat den värnpliktige omedelbart. Chefen för Norrlands artilleriregemente
hade — att döma av visst av denne i saken gjort uttalande
— ansett sig haft rätt att hemförlova den värnpliktige omedelbart men hade
låtit honom kvarstanna i tjänst så lång tid som enligt 131 § 1 mom. b) inskrivningsförordningen
finge tillgodoräknas som fullgjord tjänstgöring. —-Jämväl före de nu aktuella fallen syntes ovisshet ha rått om den rätta tolkningen
av de berörda momenten i inskrivningsförordningen, vilket framför

14—508050. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

210

allt torde ha berott på den skenbara motsättningen mellan å ena sidan 126 §
4 inom., enligt vilket anstånd skall meddelas utan angiven tidsfrist för hemsändandet,
och å andra sidan 131 § 2 mom., som stadgade att värnpliktig,
som varit frånvarande under viss angiven tid, skall hemförlovas. Den
ståndpunkt centrala värnpliktsbyrån och dess förutvarande chef intagit vid
underhandsförfrågningar i den berörda tolkningsfrågan kunde, efter vad
af Klintberg inhämtat, angivas på följande sätt. Frågan borde bedömas på
grundval av vad vederbörande läkare meddelat om skadans långvarighet.
Ansåge läkaren, att skadan vore av sådan art, att den värnpliktige ej kunde
beräknas bliva tjänstbar inom tiondelen av det antal dagar tjänstgöringen
omfattade, skulle han omedelbart ''hemförlovas’. Ansåge däremot läkaren,
att möjligheter förelåge för tillfrisknande inom nämnda tid, finge den värnpliktige
under samma tid kvarstanna vid förbandet, varefter han hemförlovades,
om tillfrisknande ej skett. — Den sålunda inom centrala värnpliktsbyrån
intagna ståndpunkten saknade emellertid uttryckligt stöd i inskrivningsförordningen.
Vid ett försök till tolkning av författningens ordalydelse
komme man enligt af Klintbergs mening till ett annat resultat. Det vore
nämligen iögonenfallande, att 126 § inskrivningsförordningen handlade om
vad som skall iakttagas vid läkarbesiktning under värnpliktstjänstgöring.
Sådan läkarbesiktning skall enligt 1 mom. äga rum a) omedelbart
efter inryckning till tjänstgöring i vissa särskilt angivna fall b) under tiden
för tjänstgöringens fullgörande av värnpliktig, som befunnits ha kroppsfel,
lyte eller sjukdom, som kan föranleda ändring i lians värnpliktsförhållande.
4 mom., som avhandlade T-förklaring av värnpliktig av anledning, som beräknas
icke föranleda ändring i hans värnpliktsförhållande, kunde uppenbarligen
icke tillämpas vid läkarbesiktning enligt 1 mom. b). I de här aktuella
fallen vore icke heller 1 mom. a) tillämpligt. Det vore sålunda enligt af Klintbergs
mening felaktigt att i dessa fall över huvud taget tillämpa 126 §. De
båda värnpliktiga skulle sålunda icke ha undergått läkarbesiktning i inskrivningsförordningens
mening, de skulle icke ha T-förklarats och anstånd
utan ansökan med återstående tjänstgöring skulle icke ha meddelats dem
utan de skulle — när de varit frånvarande under tid som överstigit en tiondel
av det antal dagar tjänstgöringen omfattade — ha hemförlovats jämlikt
131 § 2 mom. — Tolkades bestämmelserna på detta sätt — vilket enligt
af Klintbergs mening vore det enda riktiga — bortfölle den inledningsvis
antydda, skenbara motsättningen mellan 126 § och 131 §. — Förbandsläkarna
hade enligt den ovan angivna tolkningen icke handlat riktigt, då de
T-förklarat de båda värnpliktiga jämlikt 126 § 4 mom. inskrivningsförordningen.
Förbandscheferna hade härigenom föranletts att meddela de båda
värnpliktiga anstånd enligt samma moment, vilket likaledes vore oriktigt.
Chefen för Norrlands artilleriregemente hade emellertid uppskjutit anståndets
ikraftträdande till den tidpunkt, då den värnpliktige rätteligen bort
hemförlovas enligt 131 § 2 mom., varigenom resultatet blivit detsamma som
om författningen tillämpats riktigt. — Till belysande av ''skuldfrågan'' kunde
ytterligare framhållas följande. Genom generalorder nr 1524/1945 hade

211

fastställts blankett för läkarintyg ’att användas vid jämlikt IF § 126 företagen
läkarbesiktning’. I anslutning härtill hade försvarets sjukvårdsförvaltning
den 5 juni 1946, efter samråd med centrala värnpliktsbyrån, meddelat
vissa föreskrifter, införda i Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsförvaltning
1946, nr 8. I dessa förekomme ett stycke (p 4 A) av följande
lydelse: ’I det övervägande antalet fall torde T-förklaring böra enligt
IF § 126, mom. 4, föranleda anstånd och den värnpliktiges bibehållande vid
truppslaget (förbandet) i samma eller annan tjänst.’ Detta stycke vore formellt
riktigt, ehuru enligt af Klintbergs mening här borde angivits, att förfaringssättet
enligt 126 § 4 mom. endast kunde tillämpas vid läkarbesiktning
omedelbart efter inryckning enligt 126 § 1 mom. a). I föreskrifterna
hade jämväl bort angivas de fall, då 126 § icke vore tillämplig i dessa sammanhang,
och det kunde ifrågasättas, om det icke bort finnas ett särskilt
formulär för läkarintyg att användas vid hemförlovning enligt 131 § eller
alternativt plats på det befintliga formuläret i samma syfte. Som föreskrifterna
nu utformats, syntes det förklarligt, att förbandsläkarna och i viss
mån även regementscheferna tagit fel. Liknande feltolkningar torde ävenledes,
som inledningsvis framhållits, vara vanliga. Bestämmelserna i 126 och
131 §§ inskrivningsförordningen vore utan tvivel svårtolkade. En omarbetning
av värnpliktslagen och inskrivningsförordningen vore förestående, och
det vore af Klintbergs avsikt att i samband därmed föreslå en annan lydelse
av de berörda paragraferna.

Innan det föreliggande spörsmålet av mig närmare utvecklas, torde lämpligen
de författningsbestämmelser — 126 och 131 §§ inskrivningsförordningen
_ till vilka den efterföljande framställningen huvudsakligen anknyter,
böra i sin helhet här återgivas.

126 §.

1. Läkarbesiktning skall äga rum:

a) omedelbart efter inryckning till första tjänstgöring eller motsvarande
tjänstgöring av värnpliktig, som blivit inskriven utan personlig inställelse
eller som vid inskrivningsförrättning ej kunnat underkastas den läkarbesiktning
som befunnits erforderlig; samt

b) under tiden för tjänstgöringens fullgörande av värnpliktig, som befunnits
hava kroppsfel, lyte eller sjukdom, som kan föranleda ändring i
hans värnpliktsförhållande.

Läkarbesiktningen utföres av legitimerad läkare, besiktning som avses
ovan under b) såvitt möjligt av två sådana läkare.

2. Har värnpliktig vid läkarbesiktning befunnits vara oduglig till krigstjänst,
skall han hemförlovas. Värnpliktig, som befunnits vara tillfälligt
oduglig till krigstjänst av anledning, som beräknas kunna föranleda ändring
i hans värnpliktsförhållande, skall hemförlovas, därest han icke, om
förhållandet föranletts av sjukdom eller skada, till vilken tjänstgöringen
kan antagas hava varit orsak, önskar kvarbliva i tjänstgöring.

Läkarintyg utfärdas och tillställes den värnpliktige. Hemförlovas den
värnpliktige, skall avskrift av läkarintyget översändas till vederbörande inskrivningschef.

212

3. Har avskrift av läkarintyg, som i 2 mom. sägs, inkommit till inskrivningschef,
förfar han enligt bestämmelserna i VI kap. Angår läkarintyget
värnpliktig, som vid läkarbesiktning befunnits vara tillfälligt oduglig till
krigstjänst, skall den värnpliktige kallas att vid äventyr att eljest bliva inkallad
till tjänstgöring inställa sig inför inskrivningsnämnden eller inskrivningschefen
å tid, som bestämmes av denne, för undergående av förnyad
prövning.

4. Har värnpliktig vid läkarbesiktning befunnits vara tillfälligt oduglig
till krigstjänst av anledning, som beräknas icke föranleda ändring i hans
värnpliktsförhållande, skall han utan ansökan meddelas anstånd under erforderlig
tid med den återstående tjänstgöringen, därest han icke, om förhållandet
föranletts av sjukdom eller skada, till vilken tjänstgöringen kan
antagas hava varit orsak, önskar kvarbliva i tjänstgöring.

5. Har värnpliktigs kroppsbeskaffenhet eller hälsotillstånd vid läkarbesiktning
befunnits böra föranleda ändring av tidigare fattat beslut rörande
tilldelning eller uttagning, utfärdas läkarintyg, vilket i original tillställes
den värnpliktige och i avskrift översändes till vederbörande inskrivningschef.
Denne förfar enligt bestämmelserna i VI kap.

Bör enligt läkarintyget verkställd uttagning till officers- eller underofficersutbildning
upphävas och har den värnpliktige påbörjat tjänstgöring för
sådan utbildning, må han på ansökan hemförlovas. Upphäves uttagningen
skall den värnpliktige hemförlovas.

6. Värnpliktig, vilken jämlikt denna paragraf hemförlovats från eller beviljats
anstånd med tjänstgöring på grund av sjukdom eller skada, vartill
tjänstgöringen kan antagas hava varit orsak, äger såsom tjänstgöringstid
tillgodoräkna sig den fullgjorda tjänstgöringen, i förekommande fall beräknad
på sätt i 131 § 1 mom. sägs.

Värnpliktig, som hemförlovats eller beviljats anstånd av annan anledning
än i första stycket sägs, äger tillgodoräkna sig den fullgjorda tjänstgöringen
såsom tjänstgöringstid endast för såvitt denna, i förekommande fall beräknad
på sätt i 131 § 1 mom. sägs, uppgår till minst en tiondel av den tjänstgöring,
till vilken han blivit inkallad, dock minst åtta dagar.

131 §.

1. Beträffande rätt för värnpliktig att såsom fullgjord tjänstgöring tillgodoräkna
sig tid, varunder han icke deltagit i tjänstgöring, gäller följande.

a) Värnpliktig, vilken till följd av sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen
kan antagas hava varit orsak, eller på grund av tjänstledighet, som
förbandschef äger bevilja, icke deltagit i tjänstgöring, äger såsom tjänstgöringstid
tillgodoräkna sig det antal dagar, han sålunda varit frånvarande
från tjänstgöring.

b) Har värnpliktig av annan orsak än under a) härovan eller i 27 § 3
mom. D värnpliktslagen sägs varit frånvarande från tjänstgöring må den
tid han varit frånvarande tillgodoräknas honom såsom fullgjord tjänstgöring,
därest den sammanlagt icke överstiger en tiondel av det antal dagar
tjänstgöringen omfattar.

c) Vid beräkning av den tid värnpliktig jämlikt 27 § 3 mom. D värnpliktslagen
icke äger tillgodoräkna sig såsom tjänstgöringstid iakttages att, därest
värnpliktig för rymning eller olovligt undanhållande ådömts disciplinstraff
utan tjänstgöring, tiden för rymningen eller det olovliga undanhållandet
sammanslås med tiden för straffet.

2. Värnpliktig, som av annan orsak än i 1 mom. a) sägs varit frånvarande
från tjänstgöring under tid, som överstiger en tiondel av det antal
dagar tjänstgöringen omfattar, skall hemförlovas, så framt ej efter anmä -

213

lan av vederbörande förbandschef eller eljest i kommandoväg annorlunda
bestämmes.

Värnpliktig, som sålunda hemförlovats, äger tillgodoräkna sig fullgjord
tjänstgöring såsom tjänstgöringstid på sätt i 124 § sägs.

3. Värnpliktig, som icke jämlikt 1 mom. äger tillgodoräkna sig tid, varunder
han varit frånvarande, såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring, skall,
därest han ej hemförlovas, kvarhållas under motsvarande tid efter utgången
av den bestämda tjänstgöringstiden.

I sitt yttrande uttalar af Klintberg att i sådana fall som de förevarande
126 § inskrivningsförordningen över huvud taget icke skulle ha tillämpats.
Enligt hans mening skulle sålunda Nilsson och Svedin icke ha undergått läkarbesiktning
i inskrivningsförordningens mening, de skulle icke ha Tförklarats
och anstånd utan ansökan med återstående tjänstgöring skulle
icke ha meddelats dem utan de skulle — när de varit frånvarande under
tid som överstigit en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattade
—- ha hemförlovats jämlikt 131 § 2 mom. samma förordning. Denna sin
ståndpunkt motiverar af Klintberg på följande sätt. 126 § handlade om
vad som skall iakttagas vid läkarbesiktning under värnpliktstjänstgöring.
Sådan läkarbesiktning skall enligt 126 § 1 mom. äga rum a) omedelbart
efter inryckning till tjänstgöring i vissa särskilt angivna fall och
b) under tiden för tjänstgöringens fullgörande av värnpliktig, som befunnits
ha kroppsfel, lyte eller sjukdom, som kan föranleda ändring i hans
värnpliktsförhållande. Då 4 mom. i samma paragraf avhandlade T-förklaring
av värnpliktig av anledning, som beräknas icke föranleda ändring i
hans värnpliktsförhållande, kunde sistnämnda moment icke tillämpas vid
läkarbesiktning enligt 1 mom. b). I de här aktuella fallen vore icke heller
1 mom. a) tillämpligt. Följaktligen uppkomme icke alls fråga om tillämpning
av 126 §.

Med hänsyn till den bristande klarhet i formulering och begreppsbestämningar,
som synes utmärka åtskilliga av de i förevarande hänseende tillämpliga
föreskrifterna i inskrivningsförordningen, torde det vara i viss mån
förklarligt att osäkerhet kan uppstå beträffande det riktiga förfaringssättet
i sådana fall som de förevarande. En sammanställning av olika hithörande
bestämmelser giver dock oförtydbart vid handen att af Klintbergs tolkning
av 126 § icke är hållbar.

I 126 § 1 mom. angives under vilka förutsättningar läkarbesiktning av
värnpliktiga skall äga rum medan i 2—6 mom. meddelas föreskrifter om
vilka åtgärder vederbörande läkare och truppregistreringsmyndighet alltefter
resultatet av läkarbesiktningen ha att i olika angivna fall vidtaga.
I 1 mom. angivas under a) vissa särskilda fall då omedelbart efter vederbörandes
inryckning till första tjänstgöring eller motsvarande tjänstgöring
läkarbesiktning alltid skall företagas. Detta stadgande föranleder i detta
sammanhang icke någon kommentar. Enligt 1 mom. b) skall vidare under
liden för tjänstgöringens fullgörande läkarbesiktning äga rum av värnpliktig,
som befunnits ha kroppsfel, lyle eller sjukdom, som kan föranleda

214

ändring i hans värnpliktsförhållande. Det ligger i sakens natur och framgår
även otvetydigt vid en jämförelse med texten i 2 och 4 mom. att i 1 mom.
b) avsedd läkarbesiktning skall företagas så snart möjlighet över huvud
taget förefinnes att det kroppsfel eller lyte eller den sjukdom varom fråga
är kan föranleda ändring i vederbörandes värnpliktsförhållande och att det
härvidlag är utan betydelse huruvida sådan ändring anses mer eller mindre
sannolik. Ett bedömande av sistnämnda fråga ingår i den prövning som
göres vid själva läkarbesiktningen och kan därför självfallet icke få utgöra
någon förutsättning för att i 1 mom. b) avsedd läkarbesiktning skall komma
till stånd. Detta har kommit till uttryck i författningstexten sålunda att
i 1 mom. b) talas om kroppsfel, lyte eller sjukdom, som kan föranleda
ändring i vederbörandes värnpliktsförhållande, medan i 2 och 4 mom. —
vari enligt vad nyss nämnts meddelas föreskrifter om åtgärder som skola
vidtagas i anslutning till det bedömande vari läkarbesiktningen resulterar
— bland annat avhandlas fall där vederbörande befunnits vara tillfälligt
oduglig till krigstjänst av anledning, som beräknas kunna föranleda
respektive beräknas icke föranleda ändring i hans värnpliktsförhållande.
Att något bedömande av graden av sannolikhet för blivande ändring
i vederbörandes värnpliktsförhållande icke utgör förutsättning för att läkarbesiktning
enligt 1 mom. b) skall komma till stånd är så mycket tydligare
som initiativet till åstadkommande av sådan läkarbesiktning måste tillkomma
icke endast vederbörande läkare utan även truppbefälet och den värnpliktige
själv. — Redan genom det nu anförda torde vara påvisat att af
Klintberg icke kan anses ha riktigt tolkat författningstexten, då han i sitt
utlåtande hävdar att en läkarbesiktning, som resulterar i att konstaterad
tillfällig oduglighet till krigstjänst bedömes icke föranleda ändring i vederbörandes
värnpliktsförhållande, ej skulle vara att hänföra till sådan läkarbesiktning
som avses i 126 § 1 mom. b) och att i följd härav de åtgärder
av truppregistreringsmyndigheten, som för nu angivna fall föreskrivas i
4 inom., icke skulle kunna komma till användning. Det kan vidare anmärkas
att denna ståndpunkt leder till det föga rimliga resultatet att de genom
1941 års inskrivningsförordning nytillkomna bestämmelserna i 4 mom.
-— varigenom av praktiska skäl hemförlovningsförfarandet för där angivna
fall ersattes med en enklare form för tjänstgöringens avbrytande — skulle
få betydelse endast då sådana fall inträffade i de undantagsvis förekommande
situationer som avses i 1 mom. a). Det må i detta sammanhang
framhållas att bestämmelserna i 4 mom. innebära att i sådana fall av tillfällig
oduglighet till krigstjänst som bedömas gynnsamma möjlighet beretts
förbandschefen att besluta om tjänstgöringens avbrytande under erforderlig
tid, efter vars utgång den hemsände — fortfarande utan att ärendet
såsom då hemförlovning skett behöver hänskjutas till inskrivningsnämnden
— har att ånyo undergå läkarbesiktning vid förbandet. Anses därvid
den tidigare såsom tillfällig bedömda odugligheten till krigstjänst ha övergått
till bestående otjänstbarhet eller, om så ej är fallet, böra föranleda annan
ändring i vederbörandes värnpliktsförhållanden (d. v. s. ändring i så -

215

dan tidigare beslutad tilldelning eller uttagning varom stadgas i 8 och 9 §§
inskrivningsförordningen), åligger det jämlikt 12 § andra stycket värnpliktslagen
förbandschefen att för fortsatt behandling och avgörande överlämna
ärendet till insltrivningsnämnden; resulterar däremot den förnyade
läkarbesiktningen vid förbandet icke i något av nu angivna alternativ, beslutar
förbandschefen själv i ärendet, d. v. s. han låter vederbörande återgå
i tjänst eller förordnar, om skäl därtill föreligga, om fortsatt anstånd med
fullgörandet av den återstående tjänstgöringen.

Såsom framgår av det förut anförda avser stadgandet i 126 § 4 mom.
sådana fall, där värnpliktig vid läkarbesiktning befunnits vara tillfälligt
oduglig till krigstjänst av anledning som beräknas icke föranleda ändring i
hans värnpliktsförhållande. Så har vid läkarbesiktning bedömts vara förhållandet
i de i förevarande sammanhang aktuella fallen, af Klintberg har, då
han närmare utvecklar den av honom hävdade meningen att stadgandet i
4 mom. icke haft tillämpning i dessa fall, uttalat att detta innebure att de
ifrågavarande värnpliktiga icke borde ha undergått läkarbesiktning ’i inskrivningsförordningens
mening’. Med anledning härav må anmärkas följande.
I 6 § inskrivningsförordningen stadgas att vid läkarbesiktning enligt
denna förordning värnpliktig skall efter kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd
hänföras till någon av i samma paragraf angivna besiktningsgrupper.
Bland dessa upptages ''besiktningsgrupp T — tillfälligt odugliga till krigstjänst’.
I kungörelse den 16 januari 1942, nr 23, (besiktningskungörelsen)
ha under rubrik ''Om läkarbesiktningar enligt inskrivningsförordningen’
lämnats vissa närmare föreskrifter rörande den prövning som enligt 6 §
inskrivningsförordningen skall äga rum vid bestämmande av besiktningsgrupp.
Dessa föreskrifter avse utan undantag varje läkarbesiktning som
verkställes för sådan prövning som nyss nämnts, därvid givetvis, om såsom
i förevarande fall den sjuke icke vårdas å förbandets eget sjukhus, vederbörande
militärläkare kan grunda sitt bedömande uteslutande å intyg av
annan läkare (jämför 160 § inskrivningsförordningen). De läkarbesiktningar,
som ägt rum i förevarande fall, ha föranletts av uppkommen fråga
huruvida vederbörande med hänsyn till inträffad kroppsskada borde kvarstå
i den besiktningsgrupp, vartill han såsom duglig till krigstjänst tidigare
hänförts, och har resulterat i överförande till besiktningsgrupp T. I belysning
av vad nu anmärkts torde af Klintbergs uttalande att de ifrågavarande
värnpliktiga icke borde ha undergått läkarbesiktning ’i inskrivningsförordningens
mening’ ytterligare visa att han icke riktigt tolkat hithörande bestämmelser
i inskrivningsförordningen.

Det kan även från förarbetena till inskrivningsförordningen hämtas belägg
för att sådana fall som de förevarande äro att bedöma med tillämpning
av 126 § 4 mom. inskrivningsförordningen. Det av försvarsväsendets rullföringsnämnd
utarbetade förslag, som låg till grund för 1941 års inskrivningsförordning,
innehöll i 126 och 131 §§ bestämmelser av i sak enahanda
innehåll som motsvarande paragrafer i förordningen. I bilagor till den
skrivelse, varmed förslaget överlämnades till chefen för försvarsdepartc -

216

mentet, upptogos samlingar av exempel till ledning vid bedömandet av verkningarna
av de föreslagna bestämmelserna. I en av dessa bilagor (bilaga 1)
återfinnes ett exempel (nr 5) avseende följande fall. En värnpliktig har
inkallats till första tjänstgöring om 360 dagar med början den 1 april. Den
1 maj är situationen, sådan den beskrives i exemplet: ''Befunnen tillfälligt
oduglig till krigstjänst av anledning, som beräknas icke föranleda ändring
i värnpliktsförhållandet, tjänstgöringen icke orsak’. Fallet blir enligt vad
i exemplet angives att behandla sålunda: ''Meddelas utan ansökan anstånd
till nästa år (126 §, 4 mom.). Den fullgjorda tjänstgöringen — 30 dagar
— räknas icke tillgodo som tjänstgöringstid, då den icke uppgår till 7m av
tjänstgöringen. Inkallas till tjänstgöring nästa år den 1 april’. —- Här har
alltså direkt angivits att bestämmelserna i 126 § 4 mom. äro tillämpliga å
fall som enligt af Klintbergs tolkning av 126 § icke alls skola bedömas enligt
denna paragraf. (Jämför även generalorder den 12 maj 1942, nr 1880,
angående läkarbesiktning av vissa vid fältförband tjänstgörande värnpliktiga,
där i punkten 1 gives föreskrift om läkarbesiktning jämlikt inskrivningsförordningen
för ''eventuell'' ändring i vederbörandes värnpliktsförhållanden).

Med det anförda exemplet har också anvisats huru inskrivningsförordningens
bestämmelser äro att tillämpa vid bedömandet av ett annat i det
föregående antytt spörsmål. Det bär förut anmärkts hurusom de föreliggande
aktuella fallen blivit av vederbörande förbandschefer olika behandlade
såtillvida att i fråga om den å Smålands artilleriregemente tjänstgörande
värnpliktige hans tjänstgöring beräknades ha upphört så snart det
av förbandsläkaren fastställts att den ådragna skadan föranledde den värnpliktiges
hänförande till besiktningsgrupp T, medan den å Norrlands artilleriregemente
tjänstgörande värnpliktige, innan för hans del tjänstgöringen
ansågs ha upphört, fick av den tid han vårdades å sjukhus såsom tjänstgöringstid
tillgodoräkna sig en tiondel av det antal dagar den för honom
bestämda tjänstgöringstiden från början omfattade, af Klintberg har uttalat
att enligt hans åsikt båda förbandscheferna visserligen förfarit oriktigt då
de meddelat anstånd jämlikt 126 § 4 mom. men att genom att chefen för
Norrlands artilleriregemente uppskjutit anståndets ikraftträdande till den
tidpunkt då den värnpliktige skulle ha blivit hemförlovad jämlikt 131 § 2
mom. resultatet i detta fall likväl blivit detsamma som om författningen
tillämpats på sätt af Klintberg ansåge riktigt.

I första hand må här — med bortseende tills vidare från den anvisning
som innefattas i den från förarbetet till förordningen härrörande exempelsamlingen
—- undersökas vad författningstexten kan innehålla till upplysning
i det föreliggande spörsmålet. I 126 § 6 mom. meddelas bestämmelser
angående tillgodoräknande av tjänstgöringstid för den som enligt samma
paragraf hemförlovats från (2 mom.) eller beviljats anstånd med tjänstgöringen
(4 mom.). Beträffande samtliga fall då tillgodoräknande av tjänstgöringstid
skall ifrågakomma föreskrives att den som hemförlovats eller beviljats
anstånd skall äga tillgodoräkna sig den fullgjorda tjänstgöringen, i

217

förekommande fall beräknad på sätt i 131 § 1 mom. sägs. Det föreligger
uppenbarligen icke någon anledning att läsa dessa bestämmelser på annat
sätt än ordalagen giva vid handen eller att med ’den fullgjorda tjänstgöringen’
avses tjänstgöring som blivit eller skall anses fullgjord vid den tidpunkt
då vederbörande hemförlovades eller beviljades anstånd. Den i 126 §

6 mom. meddelade hänvisningen till 131 § 1 mom. kan icke innefatta någon
anvisning om att meddelandet av beslut om hemförlovning eller beviljande
av anstånd skall uppskjutas i avbidan å inträde av någon senare tidpunkt
än den då förutsättningar förelågo för hemförlovning eller beviljande av
anstånd. Hänvisningen innebär — vilket klart framgår av 131 § 1 mom.
— icke annat än att med stöd av bestämmelserna i sistnämnda moment skall
bedömas huruvida och i vad mån den värnpliktige äger såsom fullgjord
tjänstgöring tillgodoräkna sig tid, varunder han under den tilländalupna
tjänstgöringstiden icke deltagit i tjänstgöring. Anledning till frånvaron kan
vara flerfaldig: sjukdom — även sådan som icke haft något samband med
den sjukdom som föranlett hemförlovningen eller anståndet — tjänstledighet,
avtjänande av arreststraff m. m. I 131 § 1 mom. användes i fråga om
sådan frånvaro som bedömandet avser uttrycket ''varit frånvarande från
tjänstgöring’. Användandet av ordet ''varit’ torde ytterligare bekräfta att
det icke är med författningsbestämmelserna förenligt att uppskjuta beslutet
om hemförlovning eller beviljande av anstånd till senare tidpunkt än den
då förutsättningar för beslutets meddelande inträtt. Det bör vidare uppmärksammas
att hänvisningen i 126 § 6 mom. avser endast 131 § 1 mom.
Med hänsyn härtill är det så mycket mera uppenbart att den i 131 § 2 mom.
upptagna bestämmelsen om hemförlovning av värnpliktig när i där avsedda
fall frånvaron från tjänstgöring kommit att överstiga en tiondel av det antal
dagar tjänstgöringen omfattar icke kan berättiga till ett uppskjutande
av åtgärd som skall vidtagas med tillämpning av 126 §.

Med det nu anförda torde ha påvisats att det icke är med gällande bestämmelser
förenligt att vid tillämpning av 126 § 4 mom. uppskjuta beslut om
beviljande av anstånd för att därigenom bereda vederbörande tillfälle att få
tillgodoräkna sig ytterligare tid såsom fullgjord tjänstgöring. Såsom redan
antytts framgår också detta klart av det förberörda exemplet i den från
förarbetena till inskrivningsförordningen härrörande exempelsamlingen. I
det i exemplet avsedda fallet — anstånd med den fortsatta tjänstgöringen
hade viss angiven dag beviljats med tillämpning av 126 § 4 mom. — skall
enligt anvisningarna till exemplet den i tiden före beslutet fullgjorda tjänstgöringen
icke tillgodoräknas såsom tjänstgöringstid, enär den icke uppgått
till en tiondel av den tjänstgöring till vilken vederbörande blivit inkallad.
Anvisningarna innefatta sålunda ett tydligt avvisande av det av chefen för
Norrlands artilleriregemente tillämpade förfaringssättet att låta anstå med
beslutet för att därigenom möjliggöra tillgodoräknande av ytterligare tid
såsom fullgjord tjänstgöring.

1 sitt yttrande upplyser af Klintberg, att den ståndpunkt som av honom
hävdats i de föreliggande frågorna icke överensstämmer med de anvisningar

218

som, innan af Klintberg tillträdde chefsskapet för centrala värnpliktsbyrån,
av byrån gåvos vid förfrågningar i de berörda spörsmålen. Att döma av
de upplysningar som lämnats angående innehållet i dessa tidigare anvisningar
ha de helt överensstämt med den uppfattning i de föreliggande frågorna
varåt jag ovan givit uttryck, af Klintberg framhåller vidare att 126
och 131 §§ inskrivningsförordningen utan tvivel vore svårtolkade och att
ovisshet rådde angående den rätta tolkningen av hithörande bestämmelser.

En tillämpning av den ståndpunkt beträffande tolkningen av förevarande
författningsbestämmelser som af Klintberg hävdar skulle leda till resultat,
som uppenbarligen icke äro avsedda och ej heller torde kunna anses
av omständigheterna påkallade. En sådan tillämpning skulle sålunda föranleda
bland annat att i ett säkerligen icke obetydligt antal fall, där värnpliktiga
på grund av tillfällig oduglighet till krigstjänst hemförlovas eller
beviljas anstånd med den återstående tjänstgöringen, den senare tjänstgöringsperioden
komme att utan grundad anledning förkortas. Vad nu sagts
gäller i lika mån det förfaringssätt som vid tillämpningen av hithörande bestämmelser
kommit till användning vid Norrlands artilleriregemente i det
ena av de ovan omhandlade fallen.

Det synes mig i hög grad angeläget att åtgärder snarast -— utan avvaktande
av den mera genomgripande omarbetning av inskrivningsförordningen
som uppgivits förestå — vidtagas för undanröjande av den osäkerhet som
visat sig råda beträffande tillämpningen av ifrågavarande från praktisk
synpunkt synnerligen betydelsefulla föreskrifter i förordningen.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville taga under
övervägande av mig nu framförda spörsmål.»

3. Fråga angående straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet att behörigen
förvara mottagen order om tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen.

Den 29 april 1950 avlät tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i
förenämnda fråga följande skrivelse till Konungen.

»I en den 21 april 1949 till militieombudsmannen inkommen skrivelse anförde
chefen för centrala värnpliktsbyrån översten Egon Tengberg att det,
såvitt inom byrån kunde bedömas, icke syntes finnas föreskrifter som ålade
en icke inkallad värnpliktig att med tillbörlig aktsamhet handha överlämnad
hemligstämplad order. Vid skrivelsen hade för kännedom fogats vissa av
mobiliseringschefen vid Södermanlands pansarregemente insända handlingar.
Dessa handlingar utvisa i huvudsak följande: Till värnpliktige nr
555-44-25 Westlin hade från regementet avsänts en rekommenderad försändelse
innehållande hemlig krigsplaceringsorder. Försändelsen hade den 7
augusti 1948 utkvitterats å postkontoret i Eskilstuna men senare samma dag
upphittats öppnad på en pulpet i allmänhetens avdelning inom postkontoret.
Då försändelsen därefter inslagits i ps-kuvert och ånyo aviserats adressaten,

219

hade den icke blivit avhämtad. Den hade därför återsänts till regementet,
som med anledning härav hos polismästaren i Eskilstuna begärt att Westlin
skulle ställas under åtal. Till svar härå hade biträdande stadsfiskalen K. M.
Fogelklou meddelat att något brott icke ansåges föreligga, vare sig mot
8 kap. 12 § strafflagen eller 38 § värnpliktslagen.

Det synes kunna ifrågasättas huruvida åklagarmyndighetens bedömande
var riktigt. En krigsplaceringsorder av här ifrågavarande slag är hemligstämplad
och innehåller bland annat uppgift varest vederbörande skall inställa
sig om han inkallas till krigs tjänstgöring. Då Westlins förfarande att
lämna försändelsen öppnad på en för allmänheten avsedd plats torde kunna
betraktas som ett allmänt kungörande av ordern, förelågo enligt min mening
skäl att anse Westlin ha gjort sig skyldig till straffbar oaktsamhet enligt
8 kap. 12 § strafflagen i dess lydelse före den 1 januari 1949 (jfr SOU
1940: 8 s. 49). Med fog skulle dessutom kunnat göras gällande att Westlin,
åtminstone sedan försändelsen andra gången aviserats honom, förskyllt
ansvar jämlikt 38 § värnpliktslagen. Vad som förekommit ger emellertid
anledning att närmare undersöka huruvida militär myndighets åtgärder för
värnpliktigas inkallande till krigstjänstgöring åtnjuta erforderligt straffrättsligt
skydd.

Enligt vad som framgår av den tryckta bilagan till 1948 års upplaga av
inskrivningsbok (s. 26 ff.) meddelas värnpliktig i regel redan i fredstid
sin krigsplacering genom krigsplaceringsorder. I denna anges var och när
den värnpliktige skall inställa sig, om han blir inkallad till krigstjänstgöring.
I vissa fall anges dessutom vid vilket förband han skall tjänstgöra och vilken
befattning han skall inneha. Tid för inställelsen kan anges med Törsta
organiseringsdag’, ''andra organiseringsdag’ o. s. v. Plats för inställelsen
är i regel utrustningsorten. Mera sällan anges som samlingsplats järnvägsstation,
varifrån färden avses ske i trupp till utrustningsorten. I vissa fall
kan värnpliktig få färdighållningsorder. Denna anger att han skall hålla
sig färdig för att snabbt kunna inställa sig till krigstjänstgöring. Värnpliktig
kan inkallas till krigstjänstgöring genom krigstjänstgöringsorder, genom
kungörelse eller genom radio. Värnpliktig som redan i fredstid fått krigsplaceringsorder
kommer vid inkallelse i regel att beordras inställa sig på tid
och plats som krigsplaceringsordern anger. För värnpliktig som icke fått
krigsplaceringsorder angivas tid och plats för inställelse i lcrigstjänstgöringsordern.

Krigsplaceringsorder av ovan angivna beskaffenhet och sådan krigstjänstgöringsorder
som anger tid och plats för inställelse innehålla tydligen ofta
uppgifter vilka icke böra komma till allmänhetens kännedom. Uppenbarandet
för främmande makt av uppgift om utrustningsort kan medföra men for
försvaret. Därest värnpliktig som mottagit krigsplaceringsorder utlämnar
denna så att obehörig kan få del av densamma, torde följaktligen de i gällande
lag, 8 kap. 4—6 §§ strafflagen, upptagna bestämmelserna om spioneribrotten
kunna bli tillämpliga. Sker utlämnandet med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, föreligger spioneri (4 §) eller grovt spioneri (5 §).

220

Saknas dylikt kvalificerat uppsåt, kan gärningen bestraffas som obehörig
befattning med hemlig uppgift (6 § första stycket) eller vårdslöshet med
hemlig uppgift (6 § andra stycket).

Straffskyddet för inkallelseatgärderna bör emellertid icke bedömas endast
ur synpunkten att hemliga uppgifter kunna bli uppenbarade. Man måste
aven beakta risken att ifrågavarande order icke uppfylla sitt ändamål. En
värnpliktig som icke i vederbörlig ordning fullgör sin inställelseskyldighet
skall enligt 26 kap. 11 eller 12 § strafflagen ådömas straff för undanhållande
eller rymning. Härför fordras dock att den värnpliktige ägt kännedom om
inställelseskyldigheten. Detta krav är tillgodosett redan genom så kallat
eventuellt uppsåt, och jämväl den som icke tagit del av sin inställelseorder
kan därför under vissa omständigheter straffas såsom nyss sagts (se SOU
1946: 83 s. 101 och NJA 1942 s. 470).

Särskilt i fråga om krigstjänstgöring är emellertid inställelseskyldighetens
iakttagande en så viktig sak att det såvitt möjligt bör säkerställas att
utfärdade order komma vederbörande tillhanda och bli behörigen förvarade.
Den som under fredstid vägrat att mottaga en för honom avsedd krigsplaceringsorder
lär i allmänhet icke kunna fullgöra sin inställelseskyldighet vid
inträffad mobilisering, även om han då skulle vilja det. Detsamma gäller
den som förstört mottagen order eller eljest icke har den i behåll när inställelsen
skall äga rum. Förfrågningar hos militära myndigheter skulle i varje
fall bli nödvändiga, och om värnpliktiga i större omfattning sakna erforderliga
uppgifter angående tid och plats för sin inställelse, kan följaktligen
mobiliseringsplanernas genomförande allvarligt störas.

Bland annat med hänsyn till synpunkter av nu angiven art torde bestämmelsen
i 38 § värnpliktslagen ha tillkommit. Däri stadgas att därest värnpliktig
om rekommenderad postförsändelse mottagit avi, av vilken framgår
att försändelsen avsänts av militär myndighet, och underlåter utan laga
förfall att avhämta försändelsen eller om värnpliktig, då försändelse från
militär myndighet tillhandahålles honom, vägrar att utkvittera eller mottaga
densamma, han skall dömas till dagsböter. Genom denna bestämmelse
är alltså sörjt för att en värnpliktig icke utan att ådraga sig straffansvar
kan förhindra att exempelvis en krigsplaceringsorder kommer honom tillhanda.
Däremot synes den icke täcka det fall, att ordern väl mottagits men
icke behörigen tillvaratagits. Huruvida en värnpliktig i dylikt fall — förutsatt
att spioneribrott ej föreligger — över huvud kan straffas, torde vara
beroende på om den generella tjänstebrottsbestämmelsen i 26 kap. 18 §
strafflagen är tillämplig.

I detta hänseende är att märka att värnpliktiga enligt 26 kap. 21 § samma
lag äro krigsmän, förutom under tid då de äro tjänstgöringsskyldiga, även
såvitt angår fullgörandet av dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan
särskild tjänsteplikt. Avgörande i fråga om straffbarheten är alltså om
en icke inkallad värnpliktig kan anses ha tjänsteplikt att förvara en honom
tillhandakommen order med avseende å krigst jänstgöring. Huruvida så är
förhållandet synes kunna vara föremål för tvekan. I motiven till sistnämnda

221

strafflagsstadgande uttalas att det beträffande de värnpliktigas straffansvar
icke funnes skäl att avvika från vad som borde gälla för annan personal,
och i anslutning därtill framhålles att de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet
vore för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktslagen samt att de militära
myndigheternas rätt att ålägga en värnpliktig något alltså vore begränsad
i enlighet därmed (SOU 194(1: 83 s. 137). Med hänsyn till de värnpliktigas
rättssäkerhet måste det anses synnerligen angeläget att nämnda begränsning
upprätthålles. Värnpliktslagen innehåller emellertid icke någon
föreskrift med förpliktelse att förvara mottagen order. Under dessa omständigheter
synes det få antagas att icke inkallade värnpliktiga ej ha sådan
tjänsteplikt i förevarande hänseende att tjänstefelsansvar kan ifrågakomma.

Det anförda visar således att en värnpliktig i stor utsträckning icke är
straffbar för underlåtenhet att förvara en av honom mottagen order beträffande
krigstjänstgöring. Något skäl varför ett sådant fall i ansvarshänseende
icke skulle vara likställt med det att den värnpliktige underlåtit att utkvittera
ordern torde icke kunna andragas. På grund härav bör den föreliggande
luckan lämpligen utfyllas genom ett tilläggsstadgande i 38 § värnpliktslagen.
Detta synes förslagsvis kunna ges det innehållet, att till samma
straff som i paragrafen är sagt skall dömas, där värnpliktig underlåter att
behörigen förvara mottagen order med avseende å tjänstgöring enligt 28 §.
Ett sådant stadgande skulle givetvis få subsidiär giltighet i förhållande till
bestämmelserna i 8 kap. 4—6 §§ strafflagen.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville taga
under övervägande av mig nu framförda spörsmål.»

4. Fråga om åtgärder för rättelse i fall då på grund av felaktig tillämpning
av gällande författningsbestämmelser genom domar eller disciplinära bestraffningsbeslut,
mot vilka talan ej fullföljts, disciplinbot blivit bestämd till

för högt belopp.

Den 16 oktober 1950 avlät militieombudsmannen i förenämnda fråga
följande skrivelse till Konungen.

»På förekommen anledning har jag till utredning förehaft frågan om beräknande
av beloppet av disciplinbot i fall då till den dömde utgår sjötilllägg
eller flygtillägg. I skrivelser, som jag tillställt chefen för kustflottan
och chefen för flygvapnet,1 har närmare utvecklats innebörden av hithörande
föreskrifter i lagen om disciplinstraff för krigsmän och därtill anslutna
bestämmelser i gällande avlöningstörfattningar. Därav framgår alt vid bestämmande
av disciplinbotens belopp — vilket skall motsvara i tillämpliga
avlöningsföreskrifter angivna löneavdrag — utgående sjötillägg och flyglillägg
icke skola tagas i betraktande, enär de icke utgöra i förevarande sammanhang
avsett löneavdrag.

1 Sc s. 166 och 170.

222

Genom särskild på mitt föranstaltande verkställd utredning har utrönts
att i nämnda hänseende i åtskilliga fall förfarits felaktigt i det att jämväl
sjötillägg och flygtillägg medräknats vid bestämmandet av disciplinbotens
belopp. Sålunda ha inom marinen förekommit fyrtioåtta fall där diseiplinbotsbeloppet
blivit på angivet sätt för högt beräknat. Merbeloppen uppgå till
sammanlagt 369 kronor 30 öre. Härtill komma två belopp å sammanlagt en
krona 50 öre utgörande mässpenningar som i två av de nu åsyftade fallen
blivit jämte sjötilläggen innehållna. Icke heller mässpenningar få enligt
gällande författningar medräknas vid bestämmandet av disciplinbotsbeloppet,
vilket framgår bland annat av redogörelsen i min ovannämnda skrivelse
till chefen för kustflottan. De belopp varmed disciplinboten blivit för högt
beräknad utgöra alltså för marinens vidkommande sammanlagt 370 kronor
80 öre. I tio av de nu åsyftade fallen ha emellertid — ehuru de för högt
beräknade disciplinbotsbeloppen blivit bestämda genom i laga ordning tillkomna
och ej överklagade beslut, meddelade i två fall av domstol och i övriga
fall i disciplinär ordning — vederbörande kassachefer i efterhand vidtagit
rättelse sålunda att merbeloppen antingen icke blivit innehållna vid
förekommande löneutbetalningar eller ock sedermera återbetalats. De fall
där rättelse sålunda skett avse belopp å sammanlagt 116 kronor 60 öre. Felaktigt
innehållna merbelopp, som icke återbetalats, uppgå följaktligen för
marinens del till sammanlagt 254 kronor 20 öre. — Vid flygvapnet har i sex
fall förekommit att disciplinbot bestämts till för högt belopp genom att
utgående flygtillägg därvid medräknats. Merbeloppen uppgå i dessa fall till
sammanlagt 134 kronor 91 öre. Av utredningen framgår att bestraffningarna
ådömts i ett fall av domstol och i övriga fall i disciplinär ordning.

Den beräkning som i omförmälda fall ligger till grund för bestämmande
av disciplinbotsbeloppen strider uppenbart mot vad som avsetts med gällande
författningsbestämmelser. Ehuru enligt inhämtade besked slutligt avgörande
redan föreligger i de mål varom här är fråga och vanliga rättsmedel
således icke stå till buds för att åstadkomma rättelse av de oriktiga besluten
är det enligt min mening givet att såvitt möjligt i samtliga fall återbetalning
bör ske av felaktigt uttagna belopp. Såsom förut anmärkts har i en
del fall rättelse redan vidtagits sålunda att, utan avseende å vad i straffbeslutet
bestämts rörande beloppet av disciplinboten, vederbörande kassachef
vid skedda löneutbetalningar innehållit endast vad som rätteligen bort
avdragas eller ock i efterhand till den dömde återbetalat det överskjutande
beloppet. Givetvis kan det icke ha varit riktigt att på sådant sätt låta rätta
de i dessa fall föreliggande besluten. För rättelse av besluten i de mål, där
återbetalning av överskjutande belopp icke skett, måste i varje fall andra
utvägar prövas.

I första hand har jag därvid tagit under övervägande huruvida de befattningshavare
som äro ansvariga för de felaktiga besluten kunna anses ha
ådragit sig skyldighet att till vederbörande återgälda de belopp varmed disciplinboten
blivit för högt beräknad. Med hänsyn till föreliggande omständigheter
bör enligt min mening vad som förekommit skäligen icke läggas de

223

ifrågavarande befattningshavarna till last såsom tjänstefel. Därvid har bland
annat beaktats att enligt vad som upplysts bestämmandet av disciplinbotsbeloppen
regelmässigt skett på grundval av uppgifter som till ledning härför
lämnats av befattningshavare som haft att ombesörja förekommande
löneutbetalningar. Med hänsyn till de påtagliga svårigheter som varit förenade
med ett riktigt bedömande av innebörden av hithörande avlöningsföreskrifter
torde icke heller sistnämnda befattningshavare böra göras ansvariga
för de förelupna felen. Enligt min åsikt uppkommer således icke
fråga om ersättningsskyldighet för någon av nu angivna befattningshavare.

Vidare har övervägts huruvida — vid det förhållandet att de skedda felberäkningarna
måste anses uppenbart strida mot gällande författningsbestämmelser
— för åstadkommande av rättelse i nu ifrågavarande fall bör
anlitas utvägen att hos högsta domstolen ansöka om resning. Med hänsyn
till den omgång och den arbetsbelastning som resningsansökan i icke mindre
än fyrtiofyra mål skulle medföra har jag ansett en sådan åtgärd böra
om möjligt undvikas.

Med hänvisning till vad sålunda anförts har jag ansett mig böra hemställa
att Eders Kungl. Maj :t ville taga under övervägande att från fjärde
huvudtitelns anslag till extra utgifter ställa medel till förfogande för återbetalning
till vederbörande av de belopp å tillhopa 389 kronor 11 öre, varmed
i nu åsyftade fall disciplinbotsbeloppen blivit för högt beräknade. I
samband härmed hemställes vidare att Eders Kungl. Maj :t låter bero vid de
åtgärder, som enligt vad ovan angivits i andra fall av vederbörande kassachefer
vidtagits för tillrättaläggande av sådana felberäkningar varom här
är fråga.»

5. Angående behov av förstärkning av tillgången på åklagare- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål.

Den 6 april 1950 avlät militieombudsmannen i förevarande spörsmål följande
skrivelse till Konungen.

»Med anledning av vad som framkommit vid inspektioner som av mig
verkställts under år 1949 har jag föranstaltat om den utredning, för vilken
redogöres i här bifogade promemoria angående behov av förstärkning av
tillgången på åklagare- och polispersonal, som har att ombesörja utredning
i militära mål. Härav framgår att efter ikraftträdandet av den nya krigslagstiftningen
handläggningen hos vissa distriktsåklagare av till dem hänskjutna
militära mål varit förenad med betydande tidsutdräkt. Detta synes
i viss mån vara att tillskriva det förhållandet, att den nya militära processlagstiftningen
å åtskilliga håll medfört en icke oväsentlig ökning i åklagarnas
och polismyndigheternas arbetsbörda. Den härigenom ökade arbetsbelastningen
har för dessa myndigheter varit så mycket mera kännbar som de
även genom nya rättegångsbalkens ikraftträdande ett år tidigare erhållit
ökade arbetsåligganden. De speciella hänsyn som i fråga om handläggning -

224

eu av de militära målen måste tagas till kravet på skyndsamhet har på
grund härav i många fall icke kunnat tillbörligen tillgodoses utan eftersättande
av andra göromål.

Frågan om behovet av utökning av de allmänna domstolarnas samt åklagare-
och polismyndigheternas personaluppsättning var under förarbetena
till den nya militära rättegångslagstiftningen föremål för övervägande.
Särskild uppmärksamhet ägnades i detta sammanhang även åt spörsmålet
huruvida städerna kunde anses äga rätt till gottgörelse av statsverket för
kostnaderna för de militära målens handläggning vid rådhusrätterna. I den
17 december 1946 avgivet betänkande angående revision av det militära
rättegångsväsendet (SOU 1946: 91) samt i Bilaga 4 till 1948 års statsverksproposition
redogöres närmare härför. Härav framgår att av reformen berörda
myndigheter, vilkas verksamhet helt eller delvis bestrides av statsmedel,
i flera fall räknat med att de nya arbetsuppgifterna komme att kräva förstärkning
av personalorganisationen. Även för vissa städer uppkomme genom
övertagandet av den militära rättsskipningen vissa ökade kostnader,
för vilka städerna ansåge sig böra tillerkännas ersättning av statsmedel.
Det framhölls i betänkandet att ett tillförlitligt bedömande av de ökade
kostnader, som komme att föranledas av reformen, försvårades av att det
icke vore möjligt att på förhand bilda sig en bestämd uppfattning om den
inverkan nya rättegångsbalken komme att få på arbetsbördan för domstolarna
och åklagarmyndigheterna. Med hänsyn härtill borde uppenbarligen
även den ersättning som kunde finnas böra utgå till städerna bestämmas
först i efterhand.

Chefen för justitiedepartementet framhöll (prop. s. 93) att omständigheter
förelåge, vilka för det dåvarande i hög grad försvårade ett ställningstagande
till den ifrågasatta förstärkningen av personalorganisationen. Framförallt
då det gällde domstolarna och då i främsta rummet hovrätterna
rådde ovisshet om den inverkan som den genom nya rättegångsbalkens
ikraftträdande från den 1 januari 1948 tillämpade allmänna processordningen
komme att få på arbetsbördan. Det vore därför omöjligt att tillförlitligt
bedöma, i vad mån domstolsorganisationen i olika delar komme att
medgiva den ytterligare arbetsbelastning som övertagandet av de militära
målen medförde. Vad nu sagts gällde i stort sett även åklagarmyndigheterna.
Härtill komme emellertid även att det icke vore möjligt att bilda sig en bestämd
uppfattning om den ökade arbetsbörda som bleve en följd av de militära
målens överflyttande till de allmänna domstolarna. De svårigheter,
som enligt vad nu anförts förelåge vid ett bedömande av frågan om förstärkning
av domstols- och åklagarorganisationen, föranledde till att ställning
icke för det dåvarande borde tagas till de ifrågasatta utvidgningarna.
I den mån under den korta tidrymd som vore i fråga — senare hälften av
budgetåret 1948/49 —■ behov av arbetsförstärkning komme att göra sig
gällande med anledning av krigsdomstolsreformen, borde erforderlig personalökning
åvägabringas genom tillfälliga anordningar. Anledning syntes
icke föreligga att fördenskull räkna upp anslagen avseende avlöningar till

225

personalen vid hovrätter och häradsrätter eller till landsfiskalerna m. fl.
Av vad nu sagts följde att någon förstärkning av åklagare- och polispersonalen
i Boden icke — såsom föreslagits — för det dåvarande borde genomtöras.
Däremot syntes en omprövning redan nu böra verkställas av löneställningen
för stadsfiskalen i Boden såvitt avsåge tiden efter den 1 januari
1949 med hänsyn till att löneställningen i samband med att poliskåren i
Boden förstatligades bestämdes under hänsynstagande till att stadsfiskalen
kunde förväntas skola erhålla förordnande såsom krigsfiskal och i denna
egenskap uppbära särskilt arvode. — överförandet av de militära målen
till de allmänna domstolarna syntes icke böra föranleda att anslagen till
omkostnader för dessa myndigheter uppräknades. Det genom krigsdomstolsreformen
uppkommande spörsmålet om ersättning till städerna för
deras kostnader för den militära rättsskipningen syntes departementschefen
icke då böra regleras utan lösas i samband med den större frågan om städernas
särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Denna
fråga komme så snart omständigheterna det medgåve att tagas upp inom
finansdepartementet.

Beträffande frågan om särskild kompensation till stadsfiskalen i Boden
föreslog chefen för inrikesdepartementet, i anslutning till vad chefen för
justitiedepartementet härom anfört, att nuvarande innehavaren av befattningen
skulle provisoriskt tillerkännas visst belopp såsom kompensation
för förlusten av krigsfiskalsarvodet (se Bilaga 13 till 1948 års statsverksproposition
s. 241).

Utöver vad ovan angivits yrkades icke vid 1948 års riksdag några utökade
anslag till åklagare- eller polispersonal med anledning av den nya
militära rättegångsordningen. Riksdagen beslöt i enlighet med de framställda
yrkandena.

Den vid antagandet av den nya militära rättegångslagen tills vidare undanskjutna
frågan om på grund härav erforderlig utökning av personalorganisationen
synes med hänsyn till de upplysningar som inkommit från
vissa militäråklagare nu böra upptagas till förnyad prövning. Sedan numera
den nya allmänna rättegångsordningen varit i kraft under mera än
två år och den nya militära processordningen under mera än ett år, torde
förutsättningarna att bedöma behovet av personalförstärkningar vara betydligt
större än vid 1948 års riksdag. Chefen för inrikesdepartementet
framhåller i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag i samband
med anslagsäskandena till statspolisorganisationen, att kriminalstatspolisens
arbetsbörda under och efter kriget oavbrutet ökat utan att personalen
i motsvarande grad förstärkts. Till ökningen hade bland annat den
nya rättegångsordningen bidragit och det torde numera, uttalar departementschefen,
få anses till fullo styrkt, att denna reform medfört avsevärt
skärpta krav på kriminalstatspolisens utredningsarbete, särskilt i kvantitativt
hänseende. I anledning av personalens otillräcklighet hade åklagarmyndigheternas
rekvisitioner av kriminalpolis icke kunnat tillgodoses i
önskvärd omfattning (prop. Bil. 13 s. 259).

15—508050. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

226

Även om de hittills vunna erfarenheterna icke kunna anses giva tillräckligt
material för ett mera definitivt ställningstagande till den framtida
personalorganisationen i fråga om åklagare- och polismyndigheter, som i
större omfattning ha att handlägga militära mål, synes dock nödvändigt
att statsmakterna, där erforderliga tillfälliga anordningar icke annorledes
kunna åvägabringas eller kunna påräknas bliva vidtagna genom vederbörande
kommuns försorg, skyndsamt vidtaga härav betingade åtgärder för
tillgodoseende av kravet på snabbhet i den militära rättsskipningen.

De önskemål som av militäråklagarna framförts i fråga om förstärkning
av personalorganisationen ha avseende å dels åklagarmyndigheternas egen
arbetskraft, dels ock den polispersonal, som står till deras förfogande för
utredning i militära mål, samt berör i båda fallen såväl organ till vilkas
verksamhet staten helt eller delvis bidrager som personal, för vars avlöning
vederbörande kommun har att själv svara.

Beträffande personaltillgången hos åklagarmyndigheter, vilkas omkostnader
helt bestridas av statsmedel, ha vissa önskemål uttalats av landsfogden
i Östergötlands län, landsfiskalen i Ängelholms distrikt och stadsfiskalen
i Boden. Landsfogden erinrar om att han i skrivelse den 31 augusti
1948 till riksåklagarämbetet framhållit att hans arbetsbörda var av sådan
storlek att han ej kunde sköta sin tjänst utan assistenthjälp, samt att arbetsbördan
därefter ytterligare ökat genom att landsfogden fått taga befattning
med militära mål. Landsfogden hade under år 1949 endast under
vissa tider erhållit assistenthjälp. Landsfiskalen i Ängelholms distrikt upplyser
att den ordinarie landsfiskalsassistenten i distriktet under tiden den
26 april—den 27 augusti 1949 varit förordnad å annan tjänst utan att kompetent
vikarie för honom stått att erhålla samt understryker att den efterlysta
snabbheten i handläggningen av såväl allmänna som militära mål endast
kan ernås därigenom att åklagarna utan tidsutdräkt erhålla erforderlig
utökning i arbetskraften. Stadsfiskalen i Boden framhåller som en bidragande
orsak till dröjsmålen med de militära målens handläggning, att
stadsfiskalens arbetsbörda är allt för betungande. Det vore för närvarande
icke möjligt för stadsfiskalen att i önskvärd utsträckning själv deltaga i
förundersökningarna i de militära målen.

Anspråk på förstärkning av den polispersonal, för vars verksamhet ersättning
utgår av statsmedel, ha framförts av landsfogdarna i Östergötlands
och Blekinge län samt av stadsfiskalen i Boden. Landsfogden i Östergötlands
län påpekar att det föreligger behov av att kriminalstatspolisen i länet
utökas med en kriminalkonstapel och landsfogden i Blekinge län upplyser
att han med hänsyn till den arbetsökning som processreformen fört
med sig begärt utökning av kriminalstatspolisen i länet, därvid såsom skäl
för utökningen även åberopats att utredningar i militära ärenden från Blekinge
flygflottilj måste handhavas av kriminalstatspolisen. Stadsfiskalen
i Boden framhåller med instämmande av landsfogden i Norrbottens län att
kriminalavdelningens i Boden personaluppsättning är otillräcklig.

Vidkommande åklagare- och polisorganisationen i städer — förutom Boden

227

— som här äro i fråga och för vars kostnader för dessa ändamål vederbörande
kommun har att själv svara, har i åtskilliga fall påpekats behovet av personalförstärkning.
Detta är beträffande åklagarorganisationen fallet i fråga
om Stockholm, Karlskrona, Borås och Kristianstad, önskemål om förstärkning
av polispersonalen framföras beträffande Stockholm, Karlskrona, Skövde,
Sollefteå, Linköping, Norrköping, Halmstad, Luleå och Kristianstad.

Ehuru det tillkommer de kommunala myndigheterna att sörja för att den
åklagare- och polispersonal ställes till förfogande, som är nödvändig för
tillgodoseende av kravet på erforderlig snabbhet i handläggningen av de militära
målen, föreligger det dock anledning antaga att vederbörande kommuns
beredvillighet härvidlag kan i viss mån bli beroende av frågan huruvida
någon medverkan till täckande av de härigenom uppkommande kostnaderna
kan påräknas från statsmakternas sida. I några fall ha i remissyttrandena
gjorts antydningar härom. Militäråklagaren i Stockholm föreslår
sålunda med hänsyn till att handläggningen i militärmålen utgör ett statsintresse
att för utredning därav några polismän ställas till förfogande av
statspolisen. Stadsfiskalen i Karlskrona uttalar en förhoppning att stadens
anslagsbeviljande myndigheter skola beakta behovet av förstärkning av kriminalpolispersonalen
men understryker att en lycklig lösning dock till mycket
stor del förutsätter statsverkets medverkan. Det vore, framhåller stadsfiskalen,
fullt förståeligt att Karlskrona stad icke vore benägen att ikläda
sig alltför stora utgifter för polis- och åklagarväsendet, då dessa kostnader
till övervägande del vore förorsakade av överflyttningen av krigsdomstolarnas
verksamhet å de kommunala organen. En icke oväsentlig ökning av arbetsuppgifterna
hade uppenbarligen förorsakats därav att flottans värnpliktsskola,
som mottoge samtliga värnpliktiga vid flottan, förlagts till staden.
— Landsfiskalen i Sollefteå distrikt framför såsom ett önskemål för
vinnande av snabbare handläggning av militära mål, att särskild utredningsman
för desamma på statsverkets bekostnad anknytes till den lokala polisen.
En sådan befattningshavare skulle, framhåller landsfiskalen, åtminstone i
hans distrikt ha full sysselsättning året runt.

Därest de önskemål som framförts om förstärkning av den åklagare- och
polispersonal, som avlönas av statsmedel, icke anses utan vidare kunna tillgodoses,
synes böra närmare undersökas vilka åtgärder som i dessa fall äro
nödvändiga för ernående av erforderlig skyndsamhet i den militära rättsskipningen.
Om möjligt synas de mera trängande behoven härutinnan i varje
fall böra snarast tillgodoses genom tillfälliga anordningar.

Vad beträffar frågan om förstärkning av den åklagare- och polispersonal,
till vars avlöning statsverket icke lämnar något bidrag, åligger det visserligen
— som förut nämnts — vederbörande kommun att ansvara för att rättsskipningens
behov i dessa delar bli tillbörligen tillgodosedda. Något ingripande
av vederbörande länsstyrelse mot kommun som icke tillfredsställande sörjer
för tillgången på polispersonal kan emellertid komma till stånd endast i
fall där kommunen kan sägas ha uppenbarligen åsidosatt sina åligganden
enligt polislagen. På grund härav och med hänsyn till de krav som i sam -

228

band med tillkomsten av den nya militära rättegångsordningen från städernas
sida ställts på ersättning av statsmedel för de med anledning av
krigsdomstolarnas avskaffande uppkommande kostnaderna för städerna torde
kunna befaras att fullt tillfredsställande anordningar icke på alla håll
skola kunna erhållas utan statsmakternas medverkan. Det torde icke kunna
betraktas såsom tillfyllest att härvidlag allenast avvakta en framtida reglering
av frågan om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten. I avbidan härpå kan det för tillgodoseende av behovet av personalförstärkning
för vissa städers räkning bli erforderligt med provisoriska
åtgärder.

Det torde icke låta sig göra att utan närmare utredning taga ställning till
frågan om vilken form en statlig medverkan bör erhålla. Beträffande kriminalstatspolisen
gäller väl att denna huvudsakligen skall användas till
tjänstgöring utom den stad, där den är förlagd. Det kan emellertid erinras
om att för visst fall meddelats föreskrifter varigenom den begränsning, som
eljest gäller i fråga om kriminalstatspolisens användningsområde, eliminerats.
Sålunda har i kungörelsen den 6 maj 1938 med vissa bestämmelser rörande
polis- och tullmyndigheternas verksamhet för bekämpande av olovlig
rusdryckshantering föreskrivits att — där Ivungl. Maj :t förordnat, att i
stad med statspolisavdelning ett bestämt antal av den för kriminalpolistjänst
avsedda statspolispersonalen huvudsakligen skall användas för spaning och
annan undersökning rörande olovlig rusdryckshantering — i fråga om det
område, inom vilket kriminalstatspolis främst skall användas, skall gälla
den avvikelsen från vad eljest är stadgat, att till tjänstgöringsområdet skola
höra även förläggningsstaden samt annan stad, där kriminalpolisavdelning
finnes, samt att i följd härav vad som är stadgat rörande rekvisition av
kriminalstatspolis skall äga motsvarande tillämpning för polismyndighet i
berörda städer. Det vore måhända en tänkbar lösning att en häremot svarande
föreskrift meddelas för utnyttjande av kriminalstatspolis i fråga om utredningar
i militära mål. Om en dylik föreskrift av principiella skäl icke anses
böra givas generell giltighet, kan man tänka sig att sådant medgivande
som här avses allenast efter prövning i varje särskilt fall lämnas för vissa
städer, där på grund av den omfattning i vilken militära mål förekomma och
omständigheterna i övrigt anses skäligt att statsmakterna lämna sin medverkan.

Beträffande de av här ifrågavarande städer, i vilka kriminalstatspolis icke
är förlagd, gäller väl att vid förekommande behov biträde kan erhållas från
vederbörande kriminalstatspolisavdelning. I vissa fall kan måhända genom
förstärkning av personalen å sådan avdelning erhållas det biträde med
utredningar i de militära målen, som är erforderligt. Om förhållandena emellertid
äro sådana att det med hänsyn till avståndet mellan förläggningsorten
för de ifrågavarande militärförbanden och kriminalstatspolisavdelningen
icke är lämpligt att kontinuerligt anlita personal från denna avdelning, torde
det vara nödvändigt att på annat sätt lösa frågan. En möjlighet skulle
måhända vara att betrakta utökningen av polispersonalen för ifrågava -

229

rande ändamål som erforderlig för hela rikets behov, i vilket fall Kungl.
Maj :t i enlighet med 4 § polislagen skulle äga att — utan samband med inrättandet
av kriminalstatspolisavdelning -—■ bestämma om anställandet av
sådan personal inom vederbörande polisdistrikt.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed under åberopande av de upplysningar som av
mig införskaffats samt under hänvisning till ovan anförda synpunkter hemställa,
att Eders Kungl. Maj :t ville taga under övervägande av mig nu framförda
spörsmål.»

Den i skrivelsen omförmälda promemorian var av följande lydelse.

Promemoria

angående verkställd utredning rörande behov av förstärkning av tillgången
på åklagare- och polispersonal, som har att ombesörja utredning

i militära mål.

Vid inspektionsresor som militieombudsmannen under år 1949 företagit
har iakttagits att efter ikraftträdandet av den sedan 1 januari 1949 gällande
nya krigslagstiftningen handläggningen hos vissa distriktsåklagare av till
dem hänskjutna militära mål varit förenad med betydande tidsutdräkt. För
att erhålla en överblick över läget i detta hänseende i fråga om samtliga distriktsåklagare,
som regelmässigt ha att tjänstgöra såsom åklagare i militära
mål (dessa åklagare kunna lämpligen benämnas militäråklagare), har militieombudsmannen
i oktober 1949 genom vederbörande statsåklagare infordrat
vissa uppgifter härom. Av militieombudsmannen uppställdes härvid
följande frågor, nämligen 1) till vilket antal uppgick den 1 oktober 1949 till
vederbörande militäråklagare hänskjutna militära mål, som för åklagarens
vidkommande icke blivit avslutade; 2) huru många av dessa mål hade inkommit
till militäråklagaren under var och en av månaderna januari—september;
samt 3) vilken är — i förekommande fall — anledningen till den
balans som uppkommit och vilka åtgärder kunna vidtagas för att ernå en
snabbare handläggning av ifrågavarande mål. Statsåklagarna ålades även
att för egen räkning lämna mot punkterna 1—3 svarande uppgifter.

De uppgifter som lämnats till besvarande av de under punkterna 1 och 2
uppställda frågorna ha sammanställts i härvid fogade tablåer, av vilka den
ena avser till militäråklagare och den andra till vissa statsåklagare inkomna
mål.1 Härav framgår att av det totala antalet den 1 oktober 1949
icke avslutade militära mål 58 procent varit äldre än en månad, 40 procent
äldre än två månader och 27 procent äldre än tre månader. Motsvarande
siffror äro för Stockholm respektive 72, 49 och 35 procent, för Karlskrona
36, 25 och 13 procent samt för Göteborg 56, 39 och 23 procent. (Det
totala antalet till åklagaren före den 1 oktober 1949 hänskjutna mål var för
Stockholm 617, för Karlskrona 418 och för Göteborg 241.) I den förstnämn -

1 Se s. 249.

230

da tablån ha jämväl för varje militäråklagare angivits de förband och
andra militära enheter från vilka under fredsförhållanden det övervägande
antalet militära mål kunna beräknas inflyta till vederbörande åklagare.

Såsom anledning till förekommande dröjsmål i handläggningen av de militära
målen angivas i remissvaren skilda omständigheter.

Vissa militäråklagare framhålla härvidlag det i förhållande till tidigare
ordning mera omständliga och tidsödande förfarande som är förenat med
företagande av förundersökning enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser.
Förste stadsfiskalen i Malmö, vilken där själv tjänstgör såsom
militäråklagare, anför i denna del: Den utredning som förebringas i de militära
målen vid allmän domstol torde vara mera tillfredsställande än den
som i allmänhet plägade förebringas inför krigsdomstol. Det synes fördenskull
naturligt att överförande av de militära målen till allmän domstol
kommer att medföra tidsutdräkt, som i större mål kan bliva betydande. För
att undvika sådan tidsutdräkt torde, under förutsättning att polisens förundersökning
i möjligaste mån påskyndas, inte mycket kunna göras. Då ett
mål numera skall vara fullt utrett vid huvudförhandlingen kan ju under
förundersökningen intet förbigås, som kan tjäna till belysning av detsamma.
— Landsfiskalen i Eksjö distrikt påpekar att för handläggning av militärmålen
inför civil domstol med iakttagande av rättegångsbalkens krav på
fullständighet beträffande förundersökningen så gott som regelmässigt måst
verkställas kompletterande utredningar. Stadsfiskalerna i Boden och i Luleå
erinra i detta sammanhang även om det betydande merarbete som nya rättegångsbalkens
bestämmelser om processordningen medfört. T. f. stadsfiskalen
i Borås anför härutinnan följande: Arbetsåliggandena enligt den nya
processlagstiftningen ha ökat i en omfattning, som knappast varit förutsedd.
Man torde säkerligen icke göra sig skyldig till någon överdrift genom att påstå
att åklagarens arbetsbörda genom processreformens genomförande mångdubblats.
Åklagaren är numera undersökningsledare i samtliga de fall där
någon är skäligen misstänkt för ett brott. Han har att i denna sin egenskap
följa utredningsarbetet, hålla förhör åtminstone med för allvarligare brott
misstänkta personer och att meddela direktiv till åklagaren underställd personal
vid brottmålsutredningarna. Åklagarens tid har därför i en stad av
Borås’ storlek blivit synnerligen splittrad. Det bör jämväl i detta sammanhang
påpekas att uppvaktningarna vid rådhusrätten ofta draga ut på tiden,
och det är mycket vanligt att rättsförhandlingarna pågå mellan klockan
1000 och 1700. Än vidare är att observera att hovrättsuppvaktningarna
medföra att åklagaren kanske en dag i veckan över huvud taget icke kan
anträffas å tjänsterummet.

Av ett flertal militäråklagare åberopas såsom anledning eller bidragande
orsak till förekommande dröjsmål med utredningen i de militära målen
vissa med de militära förhållandena sammanhängande särskilda
omständigheter. Stadsfiskalen i Borås uppger att det till en början förelegat
stora svårigheter för vederbörande att behärska den nya militära straff -

231

lagstiftningen och åstadkomma en riktig brottsrubricering. Landsfiskalen i
Eksjö distrikt framhåller, att tillämpningen av den nya krigslagstiftningen
till en början helt naturligt vållat vissa svårigheter på grund av med densamma
uppkommande helt nya spörsmål, samt uttrycker en förmodan, att
målens handläggning framdeles avsevärt skall underlättas genom vunna erfarenheter.
Stadsfiskalen i Boden anlör i denna del: De militära målen skilja
sig från mål i allmänhet genom att de kräva kunskaper om en hel mängd
föreskrifter icke blott i tjänstereglementen utan även, bland annat, i general-
eller regementsorder, som gälla för den militära verksamheten, den militära
personalens olika skyldigheter, ordningen inom militära etablissement
in. in. Dessa föreskrifter äro också till sin natur sådana, att de ofta ändras.
Utredningen i de militära målen ställer därför mycket stora krav på utredningspersonalen.
Då fängelsestraff ingår i det övervägande antalet lagrum
i 26 kap. strafflagen, måste förundersökning enligt rättegångsbalkens föreskrifter
verkställas, vilket knappast är ägnat att påskynda målens utredning
och handläggning. Den invändningen kan måhända göras, att det skulle
vara möjligt att förenkla utredningen. Detta torde dock ej låta sig göra, åtminstone
icke i någon nämnvärd grad. Så länge de allmänna domstolarna
äro i saknad av militär sakkunskap, måste upplysningar angående speciella
reglementsföreskrifter och andra militära förhållanden i regel tillföras domstolen
genom åklagarens förundersökning, som alltså måste belastas med
allehanda uppgifter i dylika hänseenden. — Motsvarande synpunkter utvecklas
i ett vid sistnämnde militäråklagares yttrande fogat utlåtande av
poliskommissarien i Boden. Denne anför bland annat: Det gamla krigsrättsförfarandet
torde bättre än den nya ordningen ha varit ägnat att snabbt
bringa målen under rättens prövning. Nu sker förundersökning — sådan erfordras
i allmänhet — hos polisen, en förhållandevis vidlyftig protokollering
äger rum, den misstänkte skall beredas tillfälle taga del av utredningen
för att därvid eventuellt framställa yrkanden om viss av honom önskad
utredning — sådana framställningar göras i förhållandevis stor utsträckning
— åtalsbeslut skall fattas, om detsamma skall den underrättas som
beslutet gäller och stämningsansökan skall ingivas och delgivas, innan målet
kan komma upp till huvudförhandling. Möjligen skulle förfarandet hos polisen
kunna förenklas så till vida att protokolleringen gjordes mindre vidlyftig,
därest åklagaren hade möjlighet att själv personligen följa utredningarna.
Detta är emellertid ogörligt på grund av andra göromål. Av samma
anledning kan åklagaren icke alltid alldeles omedelbart fatta sitt beslut
i åtalsfrågan. Även om dessa mål i regel äro av enkel beskaffenhet, kräva
de dock en omsorgsfull prövning.

Militäråklagaren i Stockholm åberopar såsom en av de omständigheter,
som bidragit till uppkomsten av den föreliggande balansen i fråga om de
militära målen, att arbetet härmed för åklagarens vidkommande hittills
varit särskilt krävande på grund av den helt nya lagstiftning, som tillkommit
för dessa mål såväl på straffrättens område som beträffande utredningsoch
rättegångsförfarandet. Han anför härom närmare: De nya lagbestäm -

232

melserna ha i åtskilliga hänseenden vid praktisk tillämpning visat sig vara
svårtolkade, och till följd av de många och genomgripande nyheterna inom
lagstiftningen på detta område har mycket ringa vägledning kunnat erhållas
från tidigare praxis. Gränsen mellan de olika brottskategorierna är ofta
flytande, och i mera tveksamma och svårbedömliga fall kräves tidsödande
studium av lagstiftningens förarbeten. Enbart avgörandet av frågan huruvida
ett mål skall behandlas som militärt brottmål eller icke medför ej
sällan svårigheter och samma är förhållandet beträffande forumbestämmelserna.
De militära brottmålen äro vidare till sin art och natur mycket varierande
och förete ofta brottstyper t. ex. undanhållande, rymning, former
av lydnadsbrott och tjänstefel, som icke alls eller endast i begränsad omfattning
förekomma å andra åklagarkammare. Sålunda förekomma å nionde
åklagarkammaren — där militärmålen handläggas — såväl enmans- och
tremansmål som nämndmål. Vidare förekomma här förutom de rent militära
brottmålen, d. v. s. huvudsakligen mål enligt 26 kap. strafflagen, även
dylika kombinerade med vanliga brottmål, t. ex. mål angående stölder, bedrägerier,
förskingringar och olika slag av misshandel. Ej sällan inträffar
att en värnpliktig under rymning förövar ett antal stölder eller inbrott tillsammans
med en eller flera stöldligor, därvid utredningen blir omfattande
och krävande. Förutom nämnda slag av brottmål förekomma även i ganska
betydande utsträckning trafikmål samt även s. k. ungdomsmål. För att rätt
förstå och handlägga militärmålen måste militäråklagaren känna till och
vara insatt i de reglementen, instruktioner och särskilda föreskrifter, som
reglera de olika militära befattningshavarnas tjänstgöring och förhållanden
i tjänsten. Detta är självfallet nödvändigt därför att i åtskilliga mål åtalsbeslutet
grundas på vederbörande befattningshavares underlåtenhet att iakttaga
för honom gällande bestämmelser i berörda hänseende. Militäråklagaren
måste därför vara väl förtrogen med bestämmelserna i reglementen,
instruktioner och föreskrifter för arméns olika truppslag samt för flottan
och flygvapnet. Enbart gällande reglementen och föreskrifter för flottan kräva
ett omfattande studium. Dessutom måste han i förekommande fall känna
till bestämmelserna rörande intendentur- och kassaväsendet. I mål rörande
felaktig navigering av flottans fartyg har arbetet underlättats genom
att sakkunnigt biträde erhållits av en officer i marinstaben. Så är dock ej
fallet beträffande mål från flygvapnet, utan i dylika mål är militäråklagaren
i stor utsträckning hänvisad till studium av gällande instruktioner och
föreskrifter i varje särskilt fall.

Landsfiskalen i Eksjö distrikt påpekar att i vissa fall genom personalförändringar
vid militärförbanden på grund av hemförlovningar, övningar
utom förläggningsorten samt andra dylika anledningar målen icke kunnat
slutföras medan vederbörande varit anträffbar inom distriktet, samt att som
en följd härav utredning måst verkställas även å annan ort. Jämväl militäråklagaren
i Göteborg samt stadsfiskalerna i Ystad, Visby och Härnösand
understryka de svårigheter för erhållande av skyndsam utredning som föranledas
därav att vederbörande när förhör skall verkställas icke är tillgänglig

233

vid förbandet. Militäråklagaren i Göteborg åberopar även de speciella förhållanden
som gälla för flottans personal. Han anför härom: Göteborgseskaderns
rörlighet kring hela svenska kusten och i utländska farvatten
har hindrat utredningen genom att den för brott misstänkte samt eventuella
vittnen m. fl. ej kunnat anträffas för förhör. Det har varit svårt att över
huvud taget på Göteborgs örlogsstation få veta, var eskaderns fartyg funnits.
Sedan man väl fått reda på deras uppehållsort — tiden för uppehållet
har oftast ej kunnat angivas — och handlingarna remitterats till vederbörande
polismyndighet för utredning, har fartyget redan avgått till annan
ort eller till sjöss utan angivet mål. Efter ny förfrågan hos stationsmyndigheterna
har i de fall, då fartyget ej varit till sjöss eller i utlandet tiden
härför har kunnat uppgå till flera veckor — upplysning om fartygets nya
uppehållsort erhållits, varefter handlingarna remitterats till annan polismyndighet
ofta med samma resultat som vid den första remissen etc.
Stadsfiskalen i Ystad erinrar om de särskilda svårigheter att snabbt utreda
militärmål från Södra skånska infanteriregementet som föranledas därav
att regementet är fördelat på två förläggningsorter, Ystad och Revingehed.

Militäråklagaren i Stockholm framhåller såsom en omständighet, som
måhända i högre grad än andra verkar fördröjande på militärmålens slutbehandling
och avgörande, det tidsödande utredningsförfarandet. Han anför
till utveckling härav: I andra brottmål än de militära — med undantag för
enmansmålen och trafikmålen — sker i Stockholm i regel all utredning genom
kriminalpolisavdelningens försorg, vars personal sköter utredningsarbetet
utan att vederbörande åklagare behöver i detalj övervaka eller leda
detsamma. Åklagaren kan i dessa mål — bortsett från de svårare och mera
komplicerade fallen — ägna sig mera åt det verkliga åklagararbetet, d. v. s.
avgörandet av åtalsfrågan och utförandet av åtal vid domstolsförhandlingen.
Beträffande militärmålen är förhållandet annorlunda. Av de cirka 25
militära förband, som i judiciellt hänseende tillhöra Stockholms radhusrätt,
äro vissa förlagda i Stockholm. Bland dessa komma de flesta målen från
Stockholms örlogsstation, Stockholms örlogsvarv, Stockholms luftvärnsregemente
och Livregementet till häst, i nu nämnd ordning. Utredningen i dessa
mål ombesörjes å kriminalavdelningens tredje rotel av en överkonstapel och
två kriminalkonstaplar, som numera erhållit en sådan erfarenhet av dessa
mål, att militäråklagaren endast i tämligen ringa utsträckning behöver övervaka
eller ingripa i utredningsarbetet. En betydande del av de militära
brottmålen komma emellertid från förband, som äro f Öl lagda utom Stockholm.
Hit höra framför allt mål från kustflottans fartyg inom Ostkustens
marindistrikt, marinens underofficersskola å Berga, Hårsfjärdens örlogsdepå,
Vaxholms kustartilleriregcmente, Svea flygflottilj, Roslagens flygkår, Södertörns
flygflottilj och infanteriskjut skolan å Rosersberg. I dessa mål sker
utredningen genom medverkan av vederbörande landsfiskaler. Åär en anmälan
om brott inkommer från en förbandschef, är den oftast åtföljd av ett
militärförhörsprotokoll, som innehåller anteckningar om ett kortfattat och
summariskt förhör med den misstänkte och eventuella vittnen och måls -

234

ägare. I regel måste detta förhörsprotokoll kompletteras med utredning i
vissa för åtalsfrågans avgörande nödvändiga avseenden. Tillhör den misstänkte
ett förband utom Stockholm, måste handlingarna remitteras för utredning
till vederbörande landsfiskal. Därvid är det nödvändigt eller i varje
tall lämpligt att militäråklagaren antingen i själva remisskrivelsen eller i
en vid densamma fogad promemoria såvitt möjligt noggrant anger vilka åtgärder
utredningen avser och vilka personer som böra höras. Detta har visat
sig nödvändigt för att undvika tidsödande kompletteringar av den inkomna
utredningen. När sedan handlingarna återkomma efter verkställd utredning,
belinnes det ofta att någon eller några av de angivna upplysningsgivarna icke
kunnat anträffas för att höras. Militäråklagaren har då att själv genom
skrivelser till pastorsämbeten eller andra myndigheter efterspana den icke
anträffade och — då hans vistelseort blir känd — remittera ut ärendet till
vederbörande polismyndighet för hans hörande, därvid nya anvisningar angående
förhöret skola medsändas. Ej sällan inträffar det att ett militärärende
måste tre eller flera gånger remitteras till olika polismyndigheter för
utredning. Vid varje tillfälle handlingarna återkomma, måste ärendet genomläsas
för kontroll huruvida ytterligare utredning är nödvändig eller ej.
I målen från kustflottan, där befäl och manskap ofta förflyttas från det ena
fartyget till det andra, kan utredningsarbetet stundom bliva tidsödande. Enbart
efterforskandet var de olika fartygen befinna sig, då utredningen skall
äga rum, kan vara besvärligt. Sedan väl utredningen avslutats, men innan
målet hunnit avgöras, händer det ej sällan, att nya anmälningar angående
samma person inkomma t. ex. angående ett nytt lydnadsbrott eller en ny
tjänsteförsummelse, och utredningsarbetet och remissförfarandet måste sättas
i gång på nytt. Militäråklagaren måste dessutom ha uppmärksamheten
riktad på tidpunkten för vederbörandes utryckning ur militärtjänsten för
att såvitt möjligt målet skall kunna avgöras innan den tilltalade eller vittnen,
om de bo avlägset från Stockholm, lämna förbandet.

Stadsfiskalen i Halmstad påpekar att vissa ärenden från den där förlagda
flygflottiljen äro ganska tidsödande, enär de ofta fordra tekniskt utredningsarbete,
varvid i många fall yttrande får inhämtas från statens kriminaltekniska
anstalt.

Frågan huruvida de militära målen givits eller böra givas förtursbehandling
har berörts av flera militäråklagare. I särskild skrivelse
den 5 april 1950 till riksåklagaren har militieombudsmannen —- efter en
redogörelse för vad härutinnan av militäråklagarna uppgivits — under
hänvisning till uttalanden i förarbetena till den nya militära processlagstiftningen
angivit vissa synpunkter som enligt militieombudsmannens mening
synas böra läggas på frågan om med vilken skyndsamhet militära mål
böra av åklagare och polismyndigheter företagas till handläggning. Nämnda
skrivelse1 har genom riksåklagarämbetets försorg delgivits samtliga statsoch
militäråklagare. .

Beträffande frågan vilka åtgärder — förutom förstärkning av åklagare -

1 Se s. loa.

235

eller polispersonalen -— som kunna vidtagas för att ernå en snabbare
handläggning av de militära målen föreslår landsfogden i Uppsala
län att militärmyndigheterna antingen om möjligt på ett tidigare stadium
överlämna de militära ärendena till polismyndigheterna eller inom de militära
förbanden anställa kvalificerade utredningsmän, vilka genomgått överkonstapelklass
i polisskola. Det senare alternativet torde enligt landsfogdens
mening vara att föredraga, enär därigenom dels polismyndigheterna
få en erforderlig avlastning av deras stora arbetsbörda, dels jämväl ärenden,
som endast leda till disciplinärt förfarande av militär chef, bliva noggrannare
utredda.

Såsom anledning till uppkommen balans eller såsom medel att ernå en
snabbare handläggning av de militära målen åberopa 18 av de 43 militäråklagare,
som regelmässigt ha att tjänstgöra såsom åklagare i militära mål,
förhållanden som sammanhänga med bristande personaltillgång.
Landsfogden i Östergötlands län framför vidare för egen del vissa önskemål
i fråga om tillgången till landsfogdeassistent. För de olika önskemål
och synpunkter som i remissyttrandena uttalas angående personalförhallandena
redogöres i det följande.

1) Stockholm.

Militäråklagaren i Stockholm, stadsfiskalen W. Ryhninger, redogör i sitt
den 8 december 1949 dagtecknade yttrande närmare för huru militäråklagarens
i Stockholm arbete är organiserat. Han anför härom: Såsom biträde
åt militäråklagaren å nionde åklagarkammaren har under år 1949 varit
förordnad en stadsfiskalsassistent. Denne assistents tjänstgöring har delats
mellan nionde och första åklagarkamrarna på så sätt, att han tjänstgjort
tre dagar (måndag, tisdag och onsdag) å nionde kammaren och återstående
veckodagar å första kammaren. Arbetet å nionde kammaren har fördelats
så, att militäråklagaren uppvaktat vid rådhusrättens tjugufjärde avdelning
å torsdagar, medan assistenten uppvaktat å samma avdelning måndagar
och tisdagar varje vecka. Å torsdagarna handläggas huvudsakligen
nämndmål och å måndagar och tisdagar i regel tremansmål och enmansmål.
Å onsdagar har assistenten verkställt expediering i sina mål (vadeinlagor,
genmälen, underrättelser till målsägare m. in.) och stämt i enklare
mål. Arbetet med målens utredning har militäråklagaren ensam omhänderhaft.
Under 1949 ha hittills fem olika assistenter tjänstgjort å nionde åklagarkammaren.
Med hänsyn till att det i regel tar omkring en månad för
en ny assistent att sätta sig in i det speciella arbetet med handläggningen
av militärmålen, innebär varje ombyte av assistent å kammaren en tillfällig
ökning av militäråklagarens arbetsbörda. Vidare tjänstgör å nionde
kammaren ett första kontorsbiträde, som sköter militäråklagarens expedition,
d. v. s. målens diarieföring, utskrift och expediering av alla kammarens
skrivelser, besvarandet av telefonförfrågningar från de militära myndigheterna,
ordnandet och sorterandet av målen, uppsättandet av sessionslistor
efter kontroll vid rådhusrätten av utsatta mål o. s. v. Detta biträde

236

har tjänstgjort å kammaren alltsedan den 1 januari 1949 och har genom sin
erfarenhet med målen och kunnighet varit till stor hjälp. Det skulle vara
till stor fördel för arbetet med militärmålen om någon ändring härvidlag
icke skedde. — Men militärmålen äro icke de enda mål, som för närvarande
handläggas å nionde åklagarkammaren. Å kammaren finnas fortfarande
kvar balanserade vanliga brottmål av A- och B-målskaraktär från föregående
år, som på grund av den stora arbetsbördan ännu ej hunnit avgöras.
Vidare handläggas av militäraklagaren å nionde åklagarkammaren enligt
särskilt uppdrag av förste stadsfiskalen de s. k. spionerimålen, d. v. s. mål
angående brott mot 8 kap. strafflagen. Vad beträffar spionerimålen medföra
dessa för åklagaren i dennes egenskap av undersökningsledare på grund av
målens särpräglade art av lättförklarliga skäl en betydande arbetsbelastning.
Under år 1949 har ett flertal spioneriutredningar handlagts av militäråklagaren,
av vilka tre under året föranlett åtal vid Stockholms rådhusrätts
åttonde avdelning. I samtliga dessa fall ha de misstänkta bestritt
brottsligt förfarande. Den korta tid, som står till förfogande för utredningen,
och de krav, som ställas på densammas noggrannhet och fullständighet,
samt de ofta svårbedömliga rättsfrågor, som uppkomma till avgörande i
dessa mål, ställa stora krav på åklagaren-undersökningsledaren. I dessa mål
är det på grund av flera omständigheter nödvändigt, att åklagaren i större
utsträckning än vad beträffande de vanliga brottmålen är fallet kan närvara
vid och deltaga i utredningsarbetet från första stund. Han måste dessutom
för att kunna vara insatt i de olika speciella förhållanden och frågor,
som kunna uppkomma i dessa mål, mellan utredningarna taga del av och
studera en hel del skriftligt material, som berör detta område. Under den
tid en spioneriutredning pågår har åklagaren — därest han skulle kunna
sköta denna utredning på det effektiva, snabba och noggranna sätt som
krävs — icke möjlighet att i nämnvärd omfattning medhinna andra arbetsuppgifter.
Under år 1949 har militäråklagarens arbete med spionerimålen
tagit minst tre månader i anspråk av militäråklagarens arbetstid. För dessa
arbetsuppgifter har militäråklagaren endast vid enstaka tillfällen erhållit
partiell befrielse från handläggning av övriga mål. Att militäråklagaren
över huvud taget kunnat hinna med behandlingen av såväl den ordinarie
arbetsbördan med militärmålen som spionerimålen har huvudsakligen berott
på att han i stor utsträckning för arbetet måst taga i anspråk sin lediga
tid på kvällar och söndagar. Då det gäller handläggning av dylika
speciella och kvalificerade mål, kan det ifrågasättas huruvida icke arbetsresultatet
kan bliva lidande av att utföras av en alltför hårt pressad arbetskraft.
Arbetet på nionde åklagarkammaren är alltså redan nu hårt forcerat.
En ytterligare ökning av arbetet är absolut otänkbar.

Beträffande frågan vilka åtgärder som kunna vidtagas för att ernå en
snabbare handläggning av militärärendena anför militäråklagaren följande:
För det första är det nödvändigt, att militäråklagaren som biträde med militärmålen
erhåller en stadigvarande heltidsanställd assistent. För det andra
bör militäråklagaren befrias från det nuvarande tidsödande och tyngande

237

utredningsarbetet i militärmålen. Utredningsarbetet torde lämpligen överföras
till en särskild avdelning inom kriminalpolisen i Stockholm, förslagsvis
till en avdelning bestående av en kriminalöverkonstapel och fyra kriminalkonstaplar,
varav en konstapel borde stå till förfogande huvudsakligen
för utredningar, som infordras av andra militäråklagare. Med hänsyn
till att handläggningen i militärmålen utgör ett statsintresse, borde åtminstone
två av dessa befattningshavare ställas till förfogande av statspolisen.
Genom denna reform skulle enhetlighet och effektivitet i utredningsarbetet
erhållas. För det tredje vore det önskvärt — såvida icke på
grund av nuvarande förhållanden en särskild åklagar tjänst bör inrättas med
hänsyn till spionerimålens kvalificerade beskaffenhet och koncentration
till Stockholm —- att, därest militäråklagaren även i fortsättningen skulle
handhava utredningen och åtalen i dylika mål, ledighet beredes honom från
övriga arbetsuppgifter å åklagarkammaren under hela den tid arbetet med
spionerimål pågår. Denna ledighet bör dock icke innebära, att vederbörande
vikarie allenast uppvaktar vid förhandlingar i rådhusrätten, utan också att
han utför ett sådant arbete, att den ordinarie militäråklagarens arbetsbalans
icke ökas.

Förste stadsfiskalen i Stockholm Martin Lundqvist yttrar med anledning
av vad sålunda föreslagits: I samband med genomförande av vissa, delvis
av andra skäl än de här ifrågavarande betingade ändringar i åklagarmyndighetens
organisation, kommer militäråklagaren att från och med den 1 januari
1950 få till sitt förfogande en förste stadsfiskalsassistent (Ca 30),
som skall handlägga en fjärdedel av samtliga allmänna tremansmål (omkring
75 per månad), och i övrigt biträda militäråklagaren vid behandling
av militärmålen. Militäråklagaren bör härigenom beredas någon lättnad i
sin arbetsbörda. —• De av Ryhninger föreslagna åtgärderna för utredningsarbetets
överförande till en särskild avdelning inom kriminalpolisen i Stockholm
kräva medverkan från antingen polismyndigheten i Stockholm, polismyndigheten
i Stockholms län eller statspolisen. Kriminalpolisintendenten
i Stockholm har på förfrågan förklarat, att han icke ansåge sig kunna utan
personalförstärkning utnyttja kriminalpolisen i Stockholm för utredningar
angående militära brott, förövade utom Stockholm, men att han vore villig
att gemensamt med förste stadsfiskalen hos den av stadskollegiet i Stockholm
för behandling av bland annat frågor rörande kriminalpolisens arbetsbalans
tillsatta s. k. balanskommittén göra cn framställning om anställande
av ytterligare en polisman med uppgift att tjänstgöra såsom »clearingorgan»
mellan militäråklagaren och polismyndigheterna i Stockholms län. Det torde
få anses ovisst, om stadens myndigheter komma att bifalla en sådan framställning.
Med landsfogden i Stockholms län och stalspolisintendcntcn ha
förhandlingar inletts i syfte att lösa ifrågavarande spörsmål, men dessa
förhandlingar ha ännu ej lett till något resultat. — Vad beträffar spionerimålen
föreligga för närvarande svårigheter att förlägga dessa till annan
åklagare än militäråklagaren. Stadsfiskalen Ryhningers hemställan om partiell
tjänstledighet under tider, då han är sysselsatt med behandling av

238

spionerimål, synes i och för sig rimlig och kommer framdeles att tillmötesgås,
i den mån tillgång på personal och anslag det medgiva.

2) Karlskrona.

Stadsfiskalen i Karlskrona Nils Cederholm framhåller i sitt den 15 oktober
1949 dagtecknade yttrande, att balansen den 1 oktober 1949 i förhållande
till totala antalet militärmål (418) utgjorde 17 procent, vilket enligt
Cederholms mening knappast kunde anses anmärkningsvärt. Man torde enligt
Cederholms uppfattning snarare kunna säga, att polis- och åklagarväsendet
i Karlskrona med hänsyn till den knappa personalen och mängden
arbetsuppgifter förmått att rätt väl hålla undan militärmålen. Förhållandena
vore dock sådana att vissa åtgärder måste vidtagas. Cederholm utvecklar
närmare skälen härför och anför därvid: Även om balansen just
nu icke kan anses anmärkningsvärt stor hyser Cederholm rätt stor oro för att
den skall komma att öka mer och mer. Den har endast med yttersta möda
hittills kunnat hållas inom rimliga gränser. Det är Cederholms bestämda
uppfattning, att den arbetstakt som nu hålles icke torde kunna bibehållas
någon längre tid. Även personalen på kriminalpolisens militäravdelning
börjar förefalla överansträngd. Såväl åklagarmyndighetens som kriminalavdelningens
personal är för knapp i förhållande till arbetsuppgifterna. För
närvarande är polismästaren tillika stadsfiskal och har såsom hjälp med
åklagargöromålen en biträdande stadsfiskal. På stadsfiskalen ankommer att
handlägga nämndmål och mål om åtalseftergift under det att biträdande
stadsfiskalen handlägger alla andra mål. Arbetsfördelningen är icke ändamålsenlig.
Bland annat belastas stadsfiskalen med för många militära
nämndmål. De vanligast förekommande militärmålen äro rymningar och persedelförskingringar.
Rymningarna äro så gott som undantagslöst förbundna
med persedelförskingring av sådan omfattning, att målen bli nämndmål. Någon
bättre arbetsfördelning torde ej kunna ernås. Överflyttas samtliga militärmål
till biträdande stadsfiskalen, skulle dennes arbetsbörda bliva onormalt
stor. Han har redan nu större arbetsbörda, än som kan anses skäligt. Detta
skulle vara förhållandet även om såsom kompensation för de militära nämndmålen
t. ex. strafförelägganden skulle flyttas tillbaka till stadsfiskalen. För
övrigt är arrangemanget icke tänkbart, enär Sveriges juristförbund såsom
villkor för godkännande av befattningens placering i 30 löneklassen ställt
att befattningshavaren icke skulle handlägga nämndmål. Den principiellt
sett enda riktiga lösningen torde vara, att polismästaren helt befrias från
åklagargöromål, att en självständig befattning såsom stadsfiskal inrättas
samt att denne, som ensam icke mäktar fullgöra alla åklagargöromålen,
erhåller en assistent. I första ögonblicket kan det tyckas att så många befattningshavare
icke skulle behövas med hänsyn till stadens storlek. I själva
verket är denna tänkta personalstyrka helt säkert ganska väl avpassad
efter behovet. Karlskrona har en fast befolkning av i runt tal 31 000 invånare.
Härtill komma minst omkring 4 000 värnpliktiga per år. Sålunda i
verkligheten cirka 35 000 invånare. Man kan visserligen tänka sig, att man

239

nöjde sig med en särskild polismästare och en särskild stadsfiskal. Då blir
emellertid åklagaren för hårt belastad. Han kan i viss mån avlastas på så
sätt, att polismästaren förordnas att handlägga strafförelägganden, vilket
ligger närmast till hands för honom med hänsyn till hans övriga arbetsuppgifter.
Det kan emellertid ifrågasättas, om denna avlastning skulle vara tillräcklig
för stadsfiskalen. Det är icke troligt. Han skulle säkert behöva befrias
från mera. Närmast till hands ligger då att uppdraga åt polismästaren
att handlägga ytterligare mål, t. ex. trafikmål. Därmed är emellertid i själva
verket icke mycket vunnet. Stadsfiskalen kommer alltjämt att få dragas med
en viss balans framför allt av militärmål, och polismästaren kommer återigen
att betungas med arbetsuppgifter, som — sedan han befriats från åklagaruppgiften
■— i viss mån ligga på sidan av hans egentliga verksamhetsområde,
och vilka arbetsuppgifter i hög grad hindra honom i hans övriga
funktioner såsom polischef, såsom civilförsvarschef och såsom ensam ledamot
av poliskammaren. Det kan vidare tagas för visst, att ingen av befattningshavarna
förmår fylla sina uppgifter såsom åklagare på det sätt som
nya rättegångsbalken förutsätter och som kräver ett ständigt aktivt deltagande
i förundersökningarna. Även om målen fördelas på sätt som ovan
antytts skulle man likväl, åtminstone tidvis, behöva anlita främmande hjälp
för att avverka uppkommen balans. Därför anser Cederholm att man lika
väl kan taga Steget fullt ut genast och till stadsfiskalens förfogande ställa en
assistent, gärna såsom arvodesbefattning. I sina anslagsäskanden för år
1950 har Cederholm fört fram frågeställningen till diskussion. Drätselkammaren
ställer sig icke helt främmande för spörsmålet och har remitterat
frågan till lönenämnden. Frågan torde också komma att diskuteras inom en
av stadsfullmäktige på Cederholms begäran tillsatt kommitté med uppgift
närmast att utreda frågan om polisorganisationen i staden. Cederholms begäran
om utredning i denna fråga är närmast föranledd därav att kriminalavdelningen
är uppenbart för svag, framför allt med hänsyn till mängden
militärmål. För närvarande tjänstgöra på kriminalpolisens militäravdelning
två man. Under de gångna månaderna har vid vissa tillfällen på grund av
sjukdom och kommenderingar till andra tjänster endast en man kunnat
tillhandahållas denna avdelning. Det torde stå fullkomligt klart att en så
ringa personalstyrka är uppenbart otillräcklig. Det verkliga behovet torde
vara minst fyra man. Vid sådant förhållande är det oundvikligt att avdelningen
ej hinner fullgöra sina funktioner. Dessvärre är det ogörligt att förstärka
avdelningen, då kriminalpolisen i sin helhet är för svag och alltför
arbetstyngd. Det finnes anledning att hysa vissa förhoppningar, att stadens
anslagsbeviljande myndigheter komma att beakta svårigheterna och inom
ramen för sin förmåga medverka till en ändamålsenlig lösning av desamma.
Det skall emellertid ingalunda fördöljas att en lycklig lösning till mycket
stor del förutsätter statsverkets välvilliga medverkan. Det är fullt förståeligt
att Karlskrona stad icke är benägen att ikläda sig alltför stora utgifter för
polis- och åklagarväsendet, då dessa till övervägande del äro förorsakade av
överflyttningen av krigsdomstolarnas verksamhet å de kommunala organen.

240

En icke oväsentlig ökning av arbetsuppgifterna har uppenbarligen förorsakats
därav att flottans värnpliktsskola, som mottager samtliga värnpliktiga
vid flottan, förlagts till staden. Karlskrona intager otvivelaktigt en markant
särställning bland garnisonsorterna. Denna särställning måste konsekvent
också komma tillsynes i fråga om polis- och åklagarorganisationen.
Skall denna i fortsättningen kunna fullgöra sina till kvantiteten omfattande
arbetsuppgifter på ett kvalitativt fullgott sätt fordras en tillräcklig
och ändamålsenlig personalökning. För egen del förordar Cederholm delning
av befattningen såsom polismästare och stadsfiskal på två befattningar,
en polismästare och en stadsfiskal, samt såsom biträde åt den senare en
assistent. Därjämte bör kriminalavdelningen ökas från nuvarande sex till
minst tio man och därutöver med en kriminalöverkonstapel.

3) Göteborg.

Militäråklagaren i Göteborg, stadsfiskalen Georg Lindeblad, anför angående
anledningen till den uppkomna balansen: Utredning av målen eller
stämningsansökan till domstol har ej medhunnits på grund dels av att förhörsledarna
— två kriminalpolismän och åklagaren — i förhållande till arbetets
omfattning varit för få, dels av att åklagaren tillfölje annat arbete ej
medhunnit att ansöka om stämning till domstol. Härtill kommer att det under
tiden januari—april 1949 ålåg åklagaren i militärmål att även handlägga
en tredjedel av trafikmålen samt ungdomsmålen, men sedan den 1 maj har
åklagaren att utom militärmålen endast handlägga en tredjedel av trafikmålen.
Under en annan åklagares i Göteborg semester sex veckor under juli
och augusti ålåg det åklagaren i militärmål att även sköta denne åklagares
tjänst. Till den uppkomna balansen av mål har även bidragit åklagarens och
de båda kriminalpolismännens semestrar under juni—augusti. Under två av
dessa månader tjänstgjorde endast en kriminalpolisman, och vikarien för
åklagaren — en annan stadsfiskal i Göteborg -— ålåg det endast att föra
talan vid domstolen i av åklagaren redan instämda mål. Vikarien hade även
sin egen tjänst att sköta. Vid semestrarnas slut den 1 september hade därför
balansen av mål stigit till ett 100-tal. Under tiden januari—april hade
till militäråklagaren hänskjutits 80 mål. Den 1 maj, då Lindeblad övertog
handläggningen av militärmålen, voro balanserade mål 20, d. v. s. 25 procent
av dittills hänskjutna mål. Den stora balansen på 100 mål vid semestrarnas
slut pressades genom övertidsarbete ner, så att balansen den 15 september
endast var 70 mål och den 1 oktober 52 mål eller 22 procent av alla sedan
nyåret hänskjutna mål. Och dock hade under tiden maj—september, d. v. s.
fem månader, hänskjutits dubbelt så många mål som under de fyra månaderna
januari—april. Genom fortsatt forcerat arbete har balansen under
oktober minskats ytterligare.

Förste stadsfiskalen i Göteborg anför: Såsom stadsfiskal Lindeblad framhållit
ankommer för närvarande på militäråklagaren att utöver militärmål
handlägga en tredjedel av trafikmålen. Från och med den 1 november 1949
kommer emellertid, enligt tidigare uppgjord plan till ändring av åklagarnas

241

tjänstgöringsindelning, militäråklagaren att befrias från befattningen med
trafikmål. Vid sidan om militärmålen kommer han därefter att, utom i fall
där särskilda omständigheter påkalla jämkning av arbetsuppgifternas fördelning,
allenast tagas i anspråk för handläggning av mål, vari allmän åklagare
har att föra talan inför poliskollegiet. Vid utredning av militära mål
biträdes åklagaren för närvarande av en kriminalöverkonstapel och en kriminalkonstapel.
Med hänsyn till de erfarenheter som hittills vunnits angående
göromålens omfattning bör nämnda personal kunna medhinna förekommande
utredningsuppgifter utan onödig tidsutdräkt. I följd härav torde,
sedan berörda ändring av åklagarnas tjänstgöringsindelning trätt i tillämpning,
någon balans icke behöva uppstå beträffande militärmålens handläggning.

4) Ängelholm.

Landsfiskalen i Ängelholms distrikt Eric Hammar framhåller att för hans
del ej något eftersatts, som varit ägnat att bringa såväl allmänna som militära
brottmål till ett snabbt slut. Han erinrar om sitt till 1945 års krigsdomstolsutredning
i augusti 1946 avgivna yttrande angående överflyttande av
de militära åklagaruppgifterna å allmän åklagare, i vilket yttrande anfördes
bland annat följande: Han kunde icke biträda den optimistiska uppfattningen,
att allmänna åklagarens sysslande med militära mål endast skulle
taga ringa tid i anspråk. Med tanke på de noggranna bestämmelser, som
reglerade allt militärt, och dessa bestämmelsers olikheter mot de civila funnes
grundad anledning förutsätta att åklagarens arbetsbörda, som redan
nu vore hart när omöjlig att bära, snabbt skulle pressa vederbörande över
gränsen för mänsklig prestationsförmåga. I detta sammanhang erinrades
om den rådande bristen på kvalificerad hjälp åt åklagarna, som alltjämt
gjorde sig gällande. Icke ens den personal, som skulle finnas, stode längre
till förfogande. Enbart den förberedande utredningen i militärmål förutsatte
tillgång till speciellt utbildad personal och sådan funnes icke utanför det
militära. Inom en snar framtid komme Ängelholms stad att jämväl i utsöknings-
och indrivningshänseende läggas under landsfiskalen i Ängelholms
distrikt, och för den händelse nu ifrågakomna åklagaruppgifter trots här
antydda betänkligheter likväl ålades landsfiskalen, bleve en väsentlig utökning
av dennes personal ofrånkomlig. Detta i sin tur framkallade behov av
större expeditionslokal än den nuvarande. För tjänstens behöriga skötande
ansåges en assistent, en kontorist och ett kontorsbiträde vara det minsta
möjliga. Det kunde icke nu med säkerhet beräknas, huruvida indrivningsverksamheten
inom Ängelholms stad komme att medföra behov av ett extra
biträde för i huvudsak kamerala arbetsuppgifter. För expeditionen erfordrades
tre rum mot nuvarande två jämte nödigt utrymme för arkiv. Enligt
nådigt brev den 29 juni 1945 hade Kungl. Maj:t förordnat att inom
Ängelholms distrikt skulle finnas eu landsfiskalsassistent i löneklass Eo 18
och ett kontorsbiträde i löneklass Eo 4 eller A 4. Av dessa hade assistenten
endast sporadiskt upprätthållit sin befattning, som för närvarande vore vakant.
Vikarie för assistenten hade icke funnits alt tillgå.

16 —508050. Militieombudsmannens ämbetsberätlelse.

242

Under åberopande av vad han sålunda år 1946 anfört påpekar Hammar
att de av honom då uttalade farhågorna nu äro på väg att besannas. Han
anför vidare: De ökade arbetsuppgifterna ha icke medfört någon som helst
utökning av åklagarnas arbetshjälp och en icke önskvärd eftersläpning i arbetet
har också gjort sig allt mera gällande. Under sommarhalvåret är assistenten
i Ängelholms distrikt regelbundet förordnad å andra befattningar
och arbetsbördan med brottmålen helt lagd å landsfiskalen, då kvalificerad
ersättare för assistenten icke står att erhålla. Det är numera fullständigt uteslutet,
att en person med normala krafter och arbetsförmåga skall kunna
hinna med tjänstegöromålen under den tid distriktet är i avsaknad av assistent.
Även vinterhalvåret kräver den yttersta anspänning av såväl landsfiskalens
som assistentens arbetsförmåga. Riktigheten av dessa påståenden
har vid flera tillfällen vitsordats av överordnade myndigheter. För egen del
anser Hammar den efterlysta snabbheten i handläggningen av såväl allmänna
som militära mål endast kunna ernås därigenom att åklagarna utan tidsutdräkt
erhålla den utökning i arbetskraften, varom de så ofta och förgäves
gjort framställningar.

Uti ett i annat sammanhang av Hammar den 31 augusti 1949 till militieombudsmannen
avgivet yttrande angående dröjsmål med handläggningen
av vissa till landsfiskalen i Ängelholms distrikt från krigsflygskolan hänskjutna
ärenden anförde Hammar: Ärendena hade handlagts med all den
skyndsamhet, som med hänsyn till arbetsbelastningen och disponibel arbetskraft
varit möjlig. Hammar ville påpeka, att uppdraget såsom åklagare
vid bland annat krigsflygskolan icke medfört utökning av biträdespersonalen
å landsfiskalskontoret. Till belysning av bristen på arbetskraft kunde
framhållas att ordinarie landsfiskalsassistenten varit förordnad å annan
tjänst under tiden den 26 april—den 27 augusti 1949 utan att kompetent vikarie
åt honom stått att erhålla. Ängelholms distrikt vore det folkrikaste
inom länet och torde otvivelaktigt vara det mest arbetstyngda särskilt med
hänsyn till brottmålsärendena.

5) Skövde.

Militäråklagaren i Skövde, t. f. stadsfiskalen Evert östlund, anför: Med nuvarande
tillgång på åklagare och polismän torde endast ytterligare arbetsprestationer
av tjänstemännen kunna medföra snabbare handläggning av
ärendena. Under senare år har Skövde stads invånarantal och antalet ärenden
— både »civila» brottmål och ännu mer ärenden, som ej avse utredning
om brott -— starkt stegrats, utan att någon ökning av polispersonalen förekommit.
Ej ens tillkomsten av de militära målen från tre regementen, en
militärbefälsstab, en försvarsområdesstab med underställd personal (hemvärn,
befälsutbildningsförbund in. m. samt vid beredskapstillstånd eller krig
ett otal förband), två truppslagsskolor och ett självständigt kompani, allt i
Skövde, vidare ett regemente, en flygflottilj, ett självständigt kompani och
inrättningar i Karlsborg samt Gudhems remontdepå, har kunnat förmå de
kommunala myndigheterna att medgiva någon ökning av polispersonalen.
Genom dessa förhållanden har även åklagarens arbete ökats i motsvarande

243

omfattning. Vid sidan av normala arbetsuppgifter är åklagaren med stöd av
bestämmelse i civilförsvarslagen ålagd att vara civilförsvarschef, vilket medför
betydande arbetsökning. Civilförsvarsuppgifterna kunna med hänsyn till
deras synnerliga vikt för krigsberedskapen ej i större omfattning skjutas åt
sidan av hänsyn till polis- och åklagaruppgifterna.

Landsfogden i Skaraborgs län understryker, att stadsfiskalen i Skövde på
grund av sin stora arbetsbörda har svårigheter att handlägga de militära målen
med önskvärd skyndsamhet.

6) Sollefteå.

Militäråklagaren, landsfiskalen i Sollefteå distrikt G. A. Edlund, upplyser
att av de 23 mål som såvitt ankom på åklagaren den 1 oktober 1949 voro
oavgjorda icke mindre än 16 av.sågo olovligt tillgrepp, där den skyldige icke
kunnat ertappas. Två av de balanserade ärendena avse bilkollisioner, som
inträffat under mars och april månader 1949. Då såväl förare som vittnen
slutat sin militärtjänst strax efter det kollisionerna inträffat, har följden
blivit, att en tidsödande utredning måst igångsättas. Samtliga i kollisionerna
medverkande ha bott på olika håll, varför ett remissförfarande till
olika polismyndigheter åstadkommit, att förundersökningen dragit långt ut
på tiden. Det finnes icke någon möjlighet att ernå snabbare handläggning i
dylika ärenden. Förhållandena äro ju enahanda i icke militära mål, som
t. ex. röra kollisioner mellan fordon, vilkas förare och passagerare höra
hemma på orter utom distriktet. Innan ett sådant mål kommer upp till handläggning
vid domstol, kan ju ärendet ha passerat ett tiotal olika polismyndigheter
för förhör med vederbörande medagerande. Det är vidare att märka,
att merarbetet för såväl polispersonalen som åklagaren ökat betydligt
efter den nya krigslagstiftningen. De militära utredningar, som överlämnas
till åklagaren, måste alltid kompletteras, och då någon utökning av polispersonalen
icke ägt rum efter den 1 januari 1949, ha vissa svårigheter uppstått
att hinna med det merarbete, som lagts på åklagare i garnisonsstäder.
Före den 18 oktober 1949 ha icke mindre än 70 militära mål överlämnats till
militäråklagaren för handläggning. Ett önskemål för vinnande av snabbare
handläggning av militära mål vore, att särskild utredningsman för desamma
på statsverkets bekostnad anknötes till den lokala polisen. En sådan befattningshavare
skulle åtminstone i Sollefteå landsfiskalsdistrikt ha full sysselsättning
året runt.

7) Visby.

Militäråklagaren i Visby, t. f. stadsfiskalen Paul önnered, uppgiver såsom
bidragande orsak till det dröjsmål, som kan föreligga beträffande handläggningen
av vissa ärenden, bristen på polispersonal för utredningsändamål
samt anhopningen under sommartid av ett stort antal ärenden av civil natur
som följa med den då rådande stora turistinvasionen.

8) Linköping och Norrköping.

Militäråklagaren i Linköping, stadsfiskalen T. G. Eveland, påpekar i sitt
yttrande, att med hänsyn till den stora mängden åklagarärenden i Linkö -

244

ping, innefattande även militära mål i alltmer ökad omfattning, den föreliggande
balansen i fråga om militära mål får anses vara synnerligen minimal.

Landsfogden i Östergötlands län C. O. Linneil anför: Vid en jämförelse
mellan den inom länet den 1 oktober 1949 föreliggande balansen i fråga om
militära mål och den balans, som beträffande icke militära brottmålsärenden
brukar framkomma vid Linneils inspektioner hos distriktsåklagarna i
länet, finner Linnell, att den förstnämnda är synnerligen gynnsam. Det är ej
ovanligt, att icke militära ärenden, som inkommit till åklagaren två år före
inspektionen eller ibland ännu längre tillbaka i tiden, ej hunnit bliva avslutade.
Frånsett stadgandena i 85 § och 88 § andra stycket militära rättegångslagen
känner Linnell ej någon bestämmelse som säger, att militära mål under
alla förhållanden skola handläggas före andra ärenden. I de militära mål
som inkommit till landsfogden har icke någon varit tagen i förvarsarrest.
Och mål angående flyghaveri anser Linnell ej vara ett sådant mål, som avses
i 88 § andra stycket, såvida det ej är fråga om så kallad busflygning; i
intet av de ärenden angående flyghaverier som inkommit har det emellertid
varit fråga om dylik vårdslös flygning.

Beträffande frågan vilka åtgärder som kunna vidtagas för ernående av en
snabbare handläggning av de militära målen anför Linnell vidare: De undersökningar,
som inkomma till åklagaren från de militära myndigheterna,
torde i allmänhet ej vara så fullständiga, att ett åtalsbeslut kan grundas därpå.
Ytterligare undersökning blir därför erforderlig, antingen av åklagaren
själv eller genom den honom underställda kriminalpolispersonalen. Åklagaren
är emellertid i regel helt upptagen med andra göromål och torde därför
ej ha tid att ägna sig åt att verkställa förundersökningar. Vad kriminalpolisen
angår torde det vara allmänt känt, att i de större och medelstora städerna
dess arbetsbörda är synnerligen stor. Det sagda gäller kriminalpolisens
i Linköping och Norrköping arbetsbörda. Därtill kommer att vissa ärenden,
i vilka kriminalpolisen har att verkställa förundersökning, äro av den
beskaffenhet, att förundersökningen omedelbart måste verkställas. Detta
gäller framför allt förundersökningar i grövre brottmål. För att i Linköping
och Norrköping förundersökningar i militära ärenden skola kunna verkställas
snabbare än vad hittills skett torde det bliva nödvändigt, att kriminalpolisen
i envar av de båda städerna utökas. Vad som sagts om kriminalpolisen
i nu nämnda båda städer gäller även om kriminalstatspolisen i länet.
År 1950 torde emellertid komma att göras framställning om att kriminalstatspolisen
i fråga utökas med en kriminalkonstapel. — För närvarande
finnas i Linköping anställda en stadsfiskal - — tillika polismästare — och en
biträdande stadsfiskal samt i Norrköping två stadsfiskaler och en biträdande
stadsfiskal, den sistnämnde jämväl kriminalpolisintendent. Inrättande av
ytterligare stadsfiskalstjänster i någondera av de båda städerna anser Linnell
ej kunna komma i fråga, åtminstone ej för närvarande. Vad landsfogden
beträffar hemställde Linnell i skrivelse till riksåklagarämbetet den 31
augusti 1948, under framhållande av att Linneils arbetsbörda var av sådan
storlek att han ej kunde sköta sin tjänst utan assistenthjälp, att assistent
snarast möjligt anställdes hos honom. Linnell fick det beskedet att assistent

245

på grund av brist på personal ej för det dåvarande kunde tillhandahållas.
Frågan ordnades emellertid för tillfället på så sätt, att Linnell själv efter
ansökan därom erhöll partiell tjänstledighet från landsfogdetjänsten under
en månad och en landsfogdeassistent under tiden uppehöll tjänsten i övrigt.
Den 1 januari 1949 ökades Linnells arbetsbörda ytterligare genom att Linnell
då kom att få taga befattning med militära ärenden från ej mindre än
tre regementen, två flygflottiljer och flygförvaltningens försökscentral. Visserligen
tillhandahölls Linnell under tiden februari—augusti assistent. På
sommaren vikarierade assistenten emellertid omkring en månad för landsfogden
i ett annat län och omkring en månad för Linnell. I verkligheten var
det alltså endast cirka fyra månader som assistenten fullgjorde assistenttjänstgöring
hos Linnell, och under den tiden avarbetade han en del av den
då föreliggande balansen genom att efter förordnande av Linnell väcka och
utföra åtal i vissa brottinålsärenden. Sedan den 1 september 1949 är Linnell
åter i avsaknad av assistent, och ovisst är när sådan kommer att anställas.
Linnell arbetar i tjänsten icke blott under den för länsstyrelsetjänstemännen
bestämda arbetstiden utan även under kvällar och söndagar. Mer
kan Linnell icke göra.

9) Halmstad.

Militäråklagaren i Halmstad, stadsfiskalen C. W. Sjögren, framhåller att
det synes uppenbart, att en utökning av kriminalpolisen i Halmstad är nödvändig
i anledning av militärärendena, samt meddelar att han kommer att
göra framställning härom.

Landsfogden i Hallands län N. L. Eklund uttalar, att kriminalpolisen i
Halmstad, som sedan länge haft en tyngande arbetsbörda, genom ökningen
av dess arbete med militärärendena blivit så överhopad med göromål, att
stadsfiskalens blivande framställning om utökning av kriminalpolispersonalen
är i hög grad motiverad.

10) Ronneby.

Militäråklagaren, landsfiskalen i Ronneby distrikt W. Winge, anför i sitt
den 13 oktober 1949 dagtecknade yttrande: Orsaken till att de äldre av de
den 1 oktober 1949 ej avgjorda ärendena ej hunnit avslutas är arbetsanhopning
såväl å landsfiskalskontoret som hos vederbörande fjärdingsman. Vad
arbetet å landsfiskalskontoret beträffar har detsamma nu fortskridit så
långt, att arbctsbalansen inom den närmaste tiden är avverkad. Beträffande
fjärdingsmännen är förhållandet det att deras antal i polisdistriktet är otillräckligt.
En framställning till vederbörande kommunalmyndighet om anslag
till två nya polismansbefattningar har lämnats utan bifall, varför
Winge kommer att göra ansökan till länsstyrelsen om åläggande för polisdistriktet
att anslå erforderliga medel till ytterligare polismän.

Landsfogden i Blekinge län Stig Kaijser upplyser att han med hänsyn till
den arbetsökning, som processreformen fört med sig, begärt en utökning av
kriminalstatspoliscn i länet, därvid han som skäl för utökningen även åbe -

246

ropat, att utredningar i militära ärenden från Blekinge flygflottilj måste
handhavas av kriminalstatspolisen.

It) Uppsala.

Militäråklagaren, stadsfiskalen Hans Eriksson, framhåller, att i fråga om
de militära målen icke i Uppsala föreligger någon balans att tala om, samt
anför vidare: I den mån man önskar ett snabbare avarbetande av militärmålen
finnes ej annan utväg än att statsmakterna ställer arbetskraft till
förfogande. Tvärt emot vad Eriksson före militärmålens överflyttande till
allmän domstol ansåg sig ha anledning räkna med, har det visat sig att
militärmålen medfört en betydande ökning i arbetsbördan för polismyndigheten,
som nödgats ställa personal till förfogande för utredningsarbetet. Det
går inte att till domstolen komma med de enkla men i och för sig tillräckliga
utredningar, som förekommo vid krigsrätterna. Nu måste å militärmålen
tillämpas hela rättegångsrefonnens tillkrånglade och omständliga
procedur.

12) Boden och Luleå.

Militäråklagaren i Boden, t. f. stadsfiskalen Carl Gerdin, åberopar i
det av honom avgivna yttrandet ett utlåtande av poliskommissarien B.
Brickell, vari denne anför bland annat följande: En bidragande orsak till
att de militära målen icke alltid kunnat utredas och bringas till avgörande
med den snabbhet, som med hänsyn till den militära disciplinens upprätthållande
måhända varit önskvärd, är förefintlig personalbrist inom kriminalavdelningen.
Denna avdelning, som skall handhava utredningar angående
brott ävensom kontrollen över främlingar inom Bodens fästnings skyddsområde
samt i viss utsträckning tjänstgöra som kriminalstatspolis, bestod
ursprungligen av en kriminalöverkonstapel och fem kriminalkonstaplar,
vilket antal numera utökats till sex kriminalkonstaplar. Därjämte tjänstgöra
vid avdelningen regelbundet tre eller fyra till tjänstgöring där kommenderade
poliskonstaplar. Detta förhållande är icke lyckligt. De till tjänstgöringen
kommenderade konstaplarna ha ofta icke genomgått överkonstapelsklassen
vid polisskolan samt ha icke heller den erfarenhet och rutin, som
följer av mångårig kriminalpolisverksamhet. Vid semestrar och sjukdomsfall
kunna i regel ersättare ej erhållas, eller ock kommenderas otränad
personal till avdelningen. Det synes nödvändigt att man snarast råder bot
för dessa missförhållanden. Kriminalavdelningen bör utökas med tre kriminalkonstaplar.
Möjligen skulle samtidigt en indragning kunna ske av två
e. o. poliskonstapelstjänster. Med nuvarande organisation kan kriminalavdelningen
ej arbeta effektivt, och detta är den väsentliga orsaken till
att handläggningen icke blott av militära utan även och kanske i synnerhet
av andra mål blir fördröjd. Då de militära målen utredas i första hand,
bliva de icke militära målen rätt ofta liggande otillbörligt lång tid utan att
slutföras.

Gerdin anför: Den främsta anledningen till att handläggningen av militära
mål fördröj es är utan tvekan att söka i det förhållandet, att utrednings -

247

personal i tillräcklig omfattning och med erforderliga kvalifikationer icke
står till förfogande. En förstärkning av kriminalavdelningen i den omfattning
Brickell angivit i sitt yttrande synes ofrånkomlig. I annat fall kunna
omöjligen de militära målen handläggas med erforderlig snabbhet, och balanser
kunna icke undvikas. En annan orsak, som här bidrager till att
fördröja de militära målens handläggning, är att stadsfiskalens arbetsbörda
är alltför betungande. Förundersökningen i militära mål kräver onekligen
en betydande personlig arbetsinsats även från stadsfiskalens sida, men under
nuvarande förhållanden är det för honom omöjligt att fullgöra denna
insats i önskvärd utsträckning.

Militäråklagaren i Luleå, stadsfiskalen Olof Lundmark, anför: Att
viss balans uppkommit beror huvudsakligast på den ständigt ökande arbetsbördan
för åklagaren och kriminalpolisen samt det betydande merarbete
nya rättegångsbalkens bestämmelser om processordningen medfört. Luleå
stads snabba tillväxt bidrager i hög grad till ökning av polis- och åklagarväsendets
arbetsbörda.

Landsfogden i Norrbottens län Erik Wiberg anför beträffande handläggningen
av militärmålen i Boden och Luleå: Som framgår av stadsfiskalernas
yttranden är främsta anledningen till uppkommen balans att söka i kriminalavdelningarnas
otillräckliga personaluppsättning. En ökning av utredningspersonalen
beträffande såväl Boden som Luleå torde vara ofrånkomlig.
En förenkling av förfarandet i militära mål kan väl knappast genomföras.
Ej heller kan det med hänsyn till disciplinen vid krigsmaktens
avdelningar vara lämpligt att eftersätta kravet på snabbast möjliga lagföring
för militära brott. Såvitt Wiberg kan finna, torde därför svårigheterna
knappast kunna bemästras annorledes än genom ökning av vederbörande
utredningsavdelningar på så sätt, att från avdelningarna personal kan lösgöras
för sysselsättning enbart med militära mål utan att avdelningarnas
utredningsverksamhet i övrigt beskäres.

13) Borås.

Militäråklagaren i Borås, t. f. stadsfiskalen G. Bergdahl, anför i ett den
22 oktober 1949 dagtecknat yttrande angående anledningen till att de militära
ärendena icke blivit behandlade med den skyndsamhet, som enligt den
militära lagstiftningen förutskickas: Borås stad har ett invånarantal av
cirka 56 000 personer. Intill den 29 augusti 1949 har Bergdahl under en tidrymd
av cirka tre och ett halvt år ensam tjänstgjort såsom åklagare och
förundersökningsledare, dock med undantag av ärenden rörande strafföreläggande.
Att arbetsbördan redan före den nya processlagstiftningens ikraftträdande
varit betydande torde vara uppenbart. Bland annat på grund av
den genom den nya processlagstiftningen ökade arbetsbördan har sedan
den 29 augusti 1949 med undantag för 14 dagar en extra åklagare varit
förordnad, och denne åklagare innehar nu förordnande till årets slut för
att Bergdahl i sin egenskap av t. f. stadsfiskal skall kunna avarbeta den
brottmålsbalans, som tyvärr uppkommit. Balansen berörde i augusti månad
1949 omkring 200 mål. Militära ärenden utredas av eu avdelning

248

av kriminalpolisen, benämnd tredje kommissionen. Denna avdelning handlägger
jämväl bland annat mordbränder. På avdelningen har efter den
1 januari och intill den 1 oktober 1949 ankommit att utreda icke mindre
än 15 mordbrandsanläggningar. Helt naturligt måste dessa ärenden behandlas
med största grad av skyndsamhet. Övriga ärenden och således jämväl
militära sådana ha därför fått utredas i andra hand.

Landsfogden i Älvsborgs län Curt d’Orchimont anför i yttrande den 28
oktober 1949: Anledningen till den uppkomna balansen, vilken icke är särskilt
anmärkningsvärd, har av stadsfiskalen förklarats, och av honom angivna
förhållanden kunna av d’Orchimont vitsordas. Balans torde knappast
behöva befaras, när åklagarförhållandena i Borås slutgiltigt ordnats. För
närvarande är stadsfiskalstjänsten vakant och såsom extra åklagare tjänstgör
en assessor vid rådhusrätten. Det är d’Orchimonts avsikt att, sedan
stadsfiskalstjänsten besatts, göra framställning om ytterligare en stadsfiskalstjänst.

14) Kristianstad.

Militäråklagaren i Kristianstad, stadsfiskalen Ruben Stenvik, uppger i
ett den 20 oktober 1949 dagtecknat yttrande såsom anledning till den balans,
som möjligen kan anses vara för handen, otillräcklig tillgång på personal
samt meddelar att en kommitté sysslar med utredning angående omorganisation
och förstärkning av polis- och åklagarväsendet i staden. Förslag
väntas bliva framlagt inom den allra närmaste tiden.

15) Ystad.

Med anledning av vissa iakttagelser i samband med en av militieombudsmannen
den 9 maj 1949 företagen inspektion hos militäråklagaren i Ystad
har verkställts utredning, varvid framkommit att i fråga om handläggningen
av ett flertal militära mål förekommit betydande dröjsmål. Sålunda
hade i ett fall, sedan med anledning av i februari 1949 inkomna anmälningar
förhör hållits den 19 maj, protokollet över förhöret förelegat utskrivet
först omkring den 10 augusti 1949. I andra fall hade den 30 augusti
1949 då yttrande avgavs till militieombudsmannen alltjämt icke verkställts
utskrift av protokoll, som hållits vid förhör mera än tre månader tidigare.
T. f. stadsfiskalen Lars Fremling uppgav såsom anledning till dröjsmålen
med utskrivandet av protokollen brist på skrivbiträde. Fremling åberopade
härutinnan transumt av skrivelse den 18 augusti 1949 till stadsfullmäktige i
Ystad, varigenom begärts anslag till anställande av ett extra skrivbiträde.

I förevarande ärende hänvisar t. f. stadsfiskalen i Ystad Gunnar Stenelid
till vad i nyssnämnda ärende förekommit samt upplyser att bristen på
skrivbiträde numera avhjälpts.

16) Söderhamn.

Militäråklagaren i Söderhamn, stadsfiskalen Martin Andreae, uppgiver
att det mål, som den 1 oktober 1949 ännu icke avslutats, inkommit till militäråklagaren
den 15 augusti 1949 samt att dröjsmålet torde bero på försenad
utredning på grund av personalbrist.

249

Tablå

utvisande antalet till militäråklagarna inkomna den 1 oktober 1949 Icke avgjorda milb
tära mål med angivande av tiden då målen inkommo till åklagaren.

\| sf = stads- och It = landsfiskal	Militäråklagare- distrikt	Januari	Februari	g SO 2	> •o 2.	Säl £>''	C-. C 3	C-. £	Augusti	September	Total balans Vio 1949	De större militära enheter från vilka målen härröra	r = rådhusrätt h = häradsrätt
sf	Stockholm......	i	—	—	3	7	24	14	23	28	100	K 1; Lv 3, Ing 1, S 1, ÖSS, SK, KA 1, kustflottan, Stockh.-avd., F 2, F 8, och F 18 m. m.	r
sf	Karlskrona......	—	i	2	—	1	5	8	8	44	69	ÖSK, BK, KA 2, FISS och kustflottan	r
sf	Göteborg.......	i	—	3	2	—	6	8	9	23	52	A 2, Lv 6, ÖSG, GbK, KA 4, Göteborgsavd, och F 9	r
lf	Ängelholm......	—	—	—	2	—	1	6	7	19	35	F 5 och F 10	h
sf	Skövde.........	3	i	—	3	4	2	7	1	12	33	K 3, P 4, Lv 1, T 2 och F 6	h
lf	Solna ..........	—	—	2	2	2	4	3	2	17	32	I 1	h
It	Sollefteå........	—	3	5	1	1	—	4	4	5	23	I 21 och T 3	h
sf	Visby..........	—	1	—	1	1	3	5	7	4	22	I 18, A 7, GK och KA 3	r
sf	Linköping......	—	—	1	—	—	—	2	8	10	21	I 4, Lv 2, T 1 och F 3	r
sf	Halmstad.......	—	—	—	—	1	—	3	4	7	15	I 16 och F 14	r
lf	Ronneby........	2	2	—	1	—	4	1	—	5	15	F 17	h
sf	Uppsala........	—	1	—	—	—	2	1	4	5	13	I 8, AUS, F 16 och F 20	r
sf	Boden..........	—	—	—	—	1	1	2	3	5	12	I 19, A 5, A 8 och Ing 3	h
lf	Eksjö ..........	—	—	5	1	1	1	2	1	1	12	I 12 och Ing 2	h
sf	Sundbyberg ____	1	—	1	1	—	1	1	3	3	11	A 1	h
sf	Borås..........	—	—	—	1	2	2	1	—	4	10	I 15	r
1 sf	Kristinehamn ...	—	—	—	—	—	4	—	—	6	10	A 9 och ArtSS	r
sf	Luleå ..........	1	—	—	1	—	1	—	4	3	10	Lv 7 och F 21	r
sf	Östersund ......						1	1	2	5	9	I 5, A 4 och F 4	r
i sf	Kristianstad ....						1	—	1	5	7	I 6 och A 3	r
sf	Lidköping .....''.	—	—	—	1	9	1	—	—	3	7	F 7	r
sf	Norrköping.....							2	—	5	7	F 13	r
i sf	Nyköping.......						1	3	1	2	7	F 11	r
sf	Ystad..........	—	1	1	1	i	1	—	2		7	I 7	r
lf	Enköping.......	—	—	—	—	i	1	—	—	4	6	P 1	r
sf	Örebro.........	—	2	—	1	—	—	1	—	2	6	I 3 och T 2 N	r
sf	Västerås........								1	4	5	F 1	r
sf	Falun..........									4	4	I 13	r
lf	Hässleholm.....								2	2	4	P 2 och T 4	h
sf	Malmö.........	—	—	1	—	i	—	—	1	1	4	Lv 4	r
lf	Strängnäs.......									4	4	P 3	h
sf	Uddevalla......							1	1	2	4	I 17	r
sf	Växjö..........							1	—	3	4	I 11	r
1	Karlstad........								2	1	3	I 2	r
1 lf	Kiruna.........	—	—	1	—	—	—	1	—	1	3	JS	h

250

sf = stads- och It = landsfiskal	Militäråklagare- distrikt	Januari	Februari	Mars	> ■o •“1.	Maj	C 3	Juli	Augusti	September	Total balans V io 1949	De större militära enheter från vilka målen härröra	r = rådhusrätt h = häradsrätt
sf	Jönköping ......	_	_	__	_	_	l	_		1	2	A 6	r
sf	Gävle..........	—							1	—	1	I 14	r
sf	Härnösand......	—	—	—	—	—	l	—	—	—	1	HK och KA 4 H	r
sf	Söderhamn.....	—	—	—	—	—	—	—	1	_	1	F 15
sf	Umeå..........	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	I 20 och K 4	r
sf	Hälsingborg ....	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	K 2	r
sf	Kalmar.........	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	F 12	r
sf	Sundsvall.......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	Lv 5	r
	Summa	9	12	22	22	2G	69	38	103	251	592

Tablå

utvisande antalet till vissa statsåklagare inkomna, den 1 oktober 1949 icke avgjorda militära
mål med angivande av tiden då målen inkommo till åklagaren (endast de
statsåklagare hos vilka den 1 oktober 1949 förefunnos icke avgjorda militära mål

äro här upptagna).

	Jan.	Febr.	Mars	April	Maj	Juni	Juli	Aug.	Sept.	Total balans Vio 1949
Blekinge län........	_	_	_	_	1			1	5	7
Jämtlands län......	—	—	—	_		_	_	7		7
Östergötlands län....	—	1		—	1	2	_		3	7
Kristianstads län....	—	—	—	_	_	_	1	_	1	2
Västmanlands län ...	—	—	—	_	_	__	1	_	1	2
Gotlands län........	—	—	—	_	—	1	_	_		1
Kronobergs län......	—	—	—	—	—	—	—	_	1	1
Malmöhus län.......	—	—	1	—	—	_	_	_	_	1
Skaraborgs län......	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1
Summa	—	1	1	—	2	3	2	8	12	29

251

Yttrande i anledning av remiss av utredning angående
försvarets personaltjänst.

Militieombudsmannen avlät den 20 november 1950 i anledning av förenämnda
remiss följande skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

»Genom remiss den 21 oktober 1950 har tillfälle beretts mig att avgiva
yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning den 3 oktober
1950 avgivet, såsom del I betecknat betänkande med förslag angående försvarets
personaltjänst.

Det torde numera allmänt erkännas att de uppgifter som ankomma på
personalvården inom försvaret äro av sådan vikt att en särskild organisation
för detta ändamål icke kan undvaras. Erfarenheterna giva även belägg för
att det är i hög grad önskvärt att den nuvarande provisoriska organisationen
icke blott väsentligt utbygges utan även gives en fastare och mera ändamålsenlig
utformning, önskvärt är även att detta sker snarast möjligt. Med
hänsyn till den betydelse i olika hänseenden — icke minst för krigsmaktens
effektivitet — som är att tillmäta personalvården inom försvaret synes en
utökning av personalvårdsorganisationen inom den kostnadsram som angives
i förslaget knappast böra i och för sig*i»iöta några betänkligheter. Givet
är emellertid att, särskilt i betraktande av den provisoriska karaktären av
den nuvarande organisationen, i samband med reformen måste uppkomma
åtskilliga spörsmål som vid sidan av kostnadsfrågan bliva av betydelse för
den nya organisationens genomförande. Beträffande några av dessa frågor
har jag funnit anledning till tveksamhet huruvida förslaget kan anses innefatta
en tillfredsställande lösning. Härvid avses i första hand den tilltänkta
organisationen av personalvården vid det icke ringa antal förband, där enligt
förslaget deltidstjänstgörande personalassistenter skulle anlitas. Vidare har
jag funnit anledning upptaga frågan huruvida vad förslaget innehåller rörande
de kompetenskrav, som böra gälla vid uttagning av den för den ifrågavarande
verksamheten avsedda civila personalen, innefattar tillräckliga
garantier för att rekryteringen i sin helhet skall bliva fullgod.

Enligt förslaget skola deltidsanställda personalassistenter finnas vid 25
ensamliggande medelstora och mindre förband. Å garnisonsort där flera
förband äro förlagda skola finnas en eller flera för förbanden gemensamma
heltidstjänstgörande personalkonsulenter eller assistenter, och vid vissa större
ensamliggande förband skall finnas en heltidsanställd konsulent. Utredningen
framhåller att det i olika sammanhang räknats med att för personalvården
borde finnas en heltidsanställd befattningshavare vid varje förband.

252

Sålunda hade överbefälhavaren i sitt yttrande över 1945 års försvarskommittés
förslag anslutit sig till denna norm, varvid han dock förklarat att,
med hänsyn till att kostnaderna borde hållas nere och tveksamhet rådde
om heltidsanställd assistent vid mindre förband kunde få full sysselsättning,
heltidsbefattningarna i regel kunde inskränkas till sådana garnisonsorter,
där två eller flera förband vore förlagda. Utredningen förklarar för sin del
att en heltidsanställd befattningshavare erfordrades vid varje förband men
att nödvändigheten av stark återhållsamhet i fråga om nya statsutgifter föranledde
utredningen att framlägga ett organisationsförslag som visserligen
innebure vissa avsteg från den sålunda angivna principen men i allt fall kunde
ha en godtagbar effektivitet. Förutsättningar för att principen kunde frångås
vore dock att vissa arbetskrävande uppgifter koncentrerades till ett blivande
centralt organ och en distriktsorganisation med en förste personalkonsulent
i ettvart av de däri ingående fyra distrikten ävensom och framför
allt att vid varje förband en officer på aktiv stat såsom personalofficer
utnyttjades inom personalvården i större utsträckning än de nuvarande personalvårdsofficerarna.

Den föreslagna begränsningen av organisationen genom anlitande av deltidsanställda
personalassistenter innebär enligt min mening en påtaglig, om
än måhända svårfrånkomlig brist i det framlagda förslaget. Utredningen
framhåller själv i samband med motiveringen för den i jämförelse med de
nuvarande förhållandena föreslagna utökningen av de heltidsanställda befattningshavarna
att genom anlitandet av deltidstjänstgörande assistenter
lörlorades mycket av den kontinuitet som vore en av förutsättningarna för
framgång med arbetet inom personalvården, varvid bland annat vore att
beakta att assistenten måste hirnia följa utvecklingen inom de områden, där
han vore verksam, och att icke minst den rutin som en heltidsassistent förvärvade
vore av stort värde för tjänsten. Härtill komme att en civil deltidsassistent
icke kunde få den erfarenhet om militära förhållanden som borde
anses nödvändig; en befattningshavare inom personalvården måste kunna
’leva med’ i den militära miljön och känna förbandets ’anda’.

Även om nyss angivna av utredningen anförda synpunkter i och för sig
giva anledning till tveksamhet inför utredningens förslag rörande organisationen
av personalvården vid förband med deltidstjänstgörande assistent,
avse erinringarna mot förslaget i denna del i första hand utredningens antagande
att personalvården vid ifrågavarande förband skulle på sätt som avses
kunna effektiviseras genom medverkan av personalofficeren. Enligt utredningens
förslag skulle av eu personalofficer vid förband med deltidsanställd
assistent i personalvårdsfrågor krävas i stort sett samma kunskaper, arbetsinsats
och ansvar som av en personalkonsulent, och personalofficeren måste
kunna tagas i anspråk för personalvårdsarbete under en icke obetydlig del av
sin tjänstetid. Uppgiften som personalofficer finge, enligt vad utredningen
särskilt framhållit, i dessa fall icke anses som någon bisyssla, och tjänstgöring
såsom personalofficer borde så väldesättas, att den kunde anses som
en merit även i militärt avseende. Befattningen såsom personalofficer borde

253

icke anförtros någon som visat sig iner eller mindre olämplig som trupputbildare
eller av andra skäl, som hade samband med hans personliga förmåga,
icke kunnat givas tillräckliga arbetsuppgifter vid förbandet.

Utredningen har över huvud taget icke uttalat sig angående möjligheten
att frigöra officerare från den övriga verksamheten vid förbanden för att
anlitas såsom personalofficerare i den omfattning som föreslagits. Överbefälhavaren
framhöll i sitt förenämnda yttrande att även om man bortsåge
från det på grund av vakanser pressade läget i fråga om befälstillgången,
man endast i undantagsfall kunde utgå från att en personalvårdsofficer, om
han i övrigt vore lämplig för uppgiften, skulle hinna med att vid sidan av
annan krävande tjänst taga hand om de speciella personalvårdsfrågorna på
sådant sätt att inga mera betydelsefulla uppgifter bleve åsidosatta. Det torde
vara befogat antaga att detta uttalande i allt väsentligt alltjämt äger
aktualitet; utredningen anför själv — låt vara i annat sammanhang — att
vid så gott som alla förband för närvarande rådde brist på befäl och att
officerare, underofficerare och underbefäl hade en stor arbetsbörda, i varje
fall om de på ett tillfredsställande sätt skulle kunna sköta sina utbildningsuppgifter
och andra åligganden. På grund av vad sålunda framhållits synes
det mig kunna befaras att de officerare som förordnas till personalofficerare
vid förband med deltidsanställd assistent regelmässigt icke kunna komma
att ägna sig åt de personalvårdande uppgifterna tillnärmelsevis i den av
utredningen förutsatta omfattningen. Det torde jämväl kunna dragas i tvivelsmål
huruvida för uppgiften såsom personalofficerare särskilt lämpliga
befattningshavare över huvud taget komma att vara benägna att tjänstgöra
i sådan befattning. En dylik tjänstgöring måste givetvis komma att minska
möjligheterna att deltaga i sådan utbildning och tjänstgöring som är direkt
inriktad på att öka vederbörandes militära kunskaper och erfarenhet. Det
synes föga sannolikt att vad utredningen uttalat därom att tjänstgöring såsom
personalofficer borde värdesättas som merit även i militärt avseende
kan få någon större praktisk betydelse.

Med hänsyn till vad nu anmärkts måste det enligt min mening starkt betvivlas
att, därest utredningens förslag i förevarande del genomföres, personalvården
vid förband med deltidsanställd assistent kommer att fungera
med avsedd effektivitet. Tvärtom är det antagligt att reformens genomförande
icke i nämnvärd grad kommer att innebära någon förstärkning av
den nuvarande personalvårdsorganisationen vid de förband varom nu är
fråga. I betraktande liärav böra i första hand andra utvägar sökas till lösning
av frågan om personalvårdens organisation vid dessa förband. I en
del fall synes det icke vara ogörligt att för någorlunda närbelägna förband
inrätta en gemensam konsulentbefattning. I fråga om mera ensamliggande
förband — såsom vissa flygflottiljer — äro svårigheterna alt nå eu tillfredsställande
lösning uppenbarligen större. Det synes icke uteslutet att
fortsatta överväganden i fråga om dessa förband skola resultera i att för
närvarande ingen annan ordning kan genomföras än den av utredningen
föreslagna med en deltidsanställd assistent. I sådan händelse är det uppen -

254

barligen angeläget att på annan väg än genom medverkan av personalofficer
söka i möjligaste mån såväl kvalitativt som kvantitativt öka de deltidsanställda
assistenternas arbetsinsatser. För sådant ändamål torde bland
annat böra övervägas att genom höjning av de av utredningen föreslagna
arvodena bereda möjlighet att för ifrågavarande befattningar erhålla särskilt
dugliga personer, som ha möjlighet att åt arbetsuppgifterna ägna mera
tid än utredningen förutsatt.

Vad härefter angår de kompetenskrav som böra gälla för rekryteringen
av den civila personalvårdskåren anföres i betänkandet att det med hänsyn
till synpunkter som inhämtats under utredningen icke kunde anses lämpligt
att fastställa vissa krav på kvalifikationer av teoretisk och praktisk
natur, vilka sedan ensartat skulle följas vid uttagning av ifrågavarande
personal. Så många områden skulle helst vara täckta av denna personals
sakkunskap och erfarenhet att det icke vore att räkna med att till befattningarna
erhålla sökande som ägde alla dessa kvalifikationer. I stället måste
särskild utbildning ordnas inom försvaret. Från vissa krav borde dock undantag
kunna medgivas endast i synnerligen speciella fall. Dessa krav angivas
av utredningen sålunda: med goda vitsord fullgjord första värnpliktstjänstgöring;
teoretisk utbildning som givit en god allmänbildning; erfarenhet
av förenings- och ungdomsarbete och social verksamhet; god organisationsförmåga;
en ålder vid första anställningen av mellan 25 och 35 år;
samt sådana personliga egenskaper som energi, intresse för människor, förmåga
till samarbete och umgänge med människor av alla slag, initiativrikedom
och praktiskt handlag. Den åsyftade särskilda utbildningen inom försvaret
skulle, såvitt gäller den ifrågavarande civila personalen, omfatta dels
en kurs under minst två månader för blivande heltidsanställda konsulenter
och assistenter och dels en kurs under två veckor för aspiranter till befattningar
avsedda för deltidsljänstgörande assistent. Härjämte skulle
ungefär vartannat år för i tjänst varande befattningshavare anordnas repetitionskurser
eller konferenser med en varaktighet av någon vecka. Den
förstnämnda kursen skulle omfatta undervisning i: försvarets organisation,
administration, reglementen och instruktioner, inre tjänst med flera ämnen
av militär natur, socialt arbete, social och ekonomisk lagstiftning, rättsvård,
medborgarkunskap, förenings- och studieteknik, biblioteksarbete, informations-,
press- och filmtjänst, förströelsearrangemang, yrkesvägledning,
intendentur- och sjukvårdstjänst, själavård, psykologi och pedagogik, marketenteriverksamhet,
idrott och kontaktverksamhet med den civila delen av
samhällslivet m. m. I kursen borde ingå praktiska övningar, visningar och
prov. För tvåveckorskursen skulle samma riktlinjer gälla i tillämpliga delar.

Av den i betänkandet gjorda skisseringen av ämnesgrupperna i de tilltänkta
personalvårdskurserna inom försvaret torde med all tydlighet framgå
att arbetsuppgifterna inom personalvården kräva betydande kvalifikationer
såväl av mera allmän natur som på skilda specialområden. Att så är
förhållandet bestyrkes även av den i betänkandet lämnade redogörelsen för
arbetsuppgifterna inom den lokala personalvården. Det ifrågasättes givet -

255

vis icke annat än att bland sådana för personalvården intresserade aspiranter,
som utan särskilda formella meriter uppfylla i betänkandet allmänt
angivna krav på god allmänbildning och praktisk erfarenhet från föreningsarbete
och social verksamhet, kunna förvärvas för ifrågavarande uppgifter
lämpliga personer. Utredningens förslag att över huvud taget icke uppställa
några formella kompetensvillkor synes likvisst vara ägnat att ingiva betänkligheter.
Det torde knappast kunna bestridas att, särskilt då det gäller
rekrytering inom en större personalkår — i förevarande fall är det fråga
om en organisation avsedd att inrymma 82 befattningshavare, därav 68 i
den lokala organisationen och 14 i det centrala organet — uppställandet av
vissa om än icke undantagslösa krav på betygsatt utbildning bör innefatta
vissa garantier för att rekryteringen överlag blir i möjligaste mån tillfredsställande.
För de myndigheter som skulle ha att bestämma rörande tillsättningen
— enligt förslaget skulle denna rätt i flertalet fall tillkomma det
centrala organet — bör det vara till god hjälp för ett enhetligt och rättvist
bedömande av de sökandes kvalifikationer om vissa mera bestämt angivna
normer för denna prövning äro att tillgå. Enligt min mening ligger det för
övrigt i öppen dag att med hänsyn till de kvalifikationer som måste fordras
av de ifrågavarande befattningshavarna det är väl motiverat att såsom allmän
norm för urvalet uppställas krav på viss genomgången utbildning, i varje
fall såvitt gäller befattningar med heltidstjänstgöring. Likaså finner jag
det uppenbart att de särskilda kurser, som enligt förslaget skola anordnas för
dem som utsetts såsom lämpliga för tjänstgöring inom personalvården,
måste för att fylla sitt ändamål bliva av väsentligt större omfattning än som
avsetts.

Det nu berörda spörsmålet torde vara av den betydelse att förslaget jämväl
i denna del bör bliva föremål för ytterligare överväganden. Några mera
bestämda uttalanden om efter vilka riktlinjer en lösning lämpligen bör sökas
kunna icke göras med stöd av den utredning som föreligger. Den närmast
till hands liggande lösningen förefaller dock vara att i första hand vissa, låt
vara icke oeftergivliga krav på genomgången utbildning uppställas för vinnande
av anställning såsom aspirant till befattning varom nu är fråga, varjämte
såsom utredningen även förutsatt för anställning såsom extra tjänsteman
skulle fordras godkända betyg från en under aspiranttjänstgöringen genomgången
särskild utbildningskurs av erforderlig omfattning. Vilka kompetenskrav
som böra uppställas för vinnande av aspirantanställning måste givetvis
bliva beroende av omfattningen av den utbildning som kommer att
meddelas i aspirantkursen. Särskilt gäller detta beträffande frågan huruvida
kompetenskraven böra avse icke blott teoretisk utbildning utan även
praktisk verksamhet. Måhända kunna övervägandena finnas böra leda till
den lösningen att, i varje fall såvitt avser teoretisk utbildning, såsom kompetenskrav
uppställas godkända avgångsbetyg från eller i huvudsak genomgången
utbildning vid vissa angivna högre skolor och andra läroanstalter —
däribland socialinstituten — med rätt för den anställande myndigheten att
frångå dessa kompetensvillkor där särskilda omständigheter föranleda där -

256

till, såsom i fall då vederbörande — jämte erforderliga teoretiska kunskaper
inhämtade på annat sätt än vid nyss avsedd läroanstalt — äger praktisk
erfarenhet från förenings- och ungdomsarbete och social verksamhet.

Med hänvisning till vad sålunda anförts anser jag mig böra ifrågasätta
huruvida icke, innan den föreslagna reformen genomföres, ovan berörda
spörsmål böra bliva föremål för ytterligare utredning och överväganden.»

257

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950 och 1951 avgivna
äm betsberättelser.

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473; — vissa spörsmål angående hemligstämpling
av militära handlingar m. in., 1951 s. 109.

Arreststraff, avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79; —
se även Verkställighet av disciplinstraff.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden å kryssaren Gotland
under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Auditör, åliggande att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — innebörden i vissa
hänseenden av föreskriften att auditör skall kontrasignera beslut i disciplinmål,
vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203.

Avskrivning av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Beslut, fråga om skyldighet för domstol att vid prövning av talan i fullföljda
disciplinmål och ersättningsmål lämna motivering för sitt beslut, 1951 s.
198; -— se även Auditör.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149.

Dagbefäl, skyldighet att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningar, 1951
s. 222; •— fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig tillämpning
av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd till
för högt belopp, 1951 s. 221.

Disciplinmål, bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15, 25 o. 206; — fråga när
bestraffningsbeslut i disciplinmål skall anses ha blivit meddelat och således
såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade blivit definitivt,
1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser av
disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — förutsättning för bestraffning
i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat militärt mål
är anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195; — fråga om avfattningen i bestraffningsbeslut
av beskrivningen av den gärning som bestraffningen avser,
1951 s. 83 o. 202; — straff ålagt för icke straffbar gärning, 1950 s. 196;
— se även Auditör.

Disciplinär bestraffningsrätt, förordnande för befattningshavare med lägre
tjänsteställning än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951 s. 193.

17—508050. Militieombudsmannens ämbelsberältehe.

258

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även för
det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97.

Expedition, gallring av handlingar, 1950 s. 473.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; — vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; -— förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kassaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — se även Representation.

Fast anställt manskap, se Domstolsfråga.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Frikallelse, föranledd av underlåtenhet att utreda ifrågasatt simulation, 1950
s. 153.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna ill kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — åtgärder i samband med beivran av fylleriförseelser
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950
s. 377.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127.

Förhör, innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad befattningshavare
att i vissa fall personligen höra den misstänkte, 1951 s. 197; —
furir som genom att nattetid väcka och förhöra värnpliktiga sökt utröna
vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse har ådömts straff för
tjänstefel, 1951 s. 37.

Förläggning, skiftning av kojer och sängkläder i manskaps- och aspirantmässar
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 358;
— underofficerarnas förläggningsförhållanden under samma expedition,
1950 s. 380.

Förolämpning, av underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 och 1951 s. 13; — ofullständigt
genomförd inventering av förskott, 1950 s. 195.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket punkten 1
militära rättegångslagen att mål skall hänskjutas till åklagaren om i målet
finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193.

259

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79; — domstols förordnande om förvarsarrests bestånd,
1951 s. 199.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473.

Granskningsnämnd, förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning
hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd,
1951 s. 16.

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950
s. 317.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427.

Inkallelseorder, fråga om straff för underlåtenhet av värnpliktiga att behörigen
förvara sådan order, 1951 s. 218.

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s. 207;
— se även Läkarbesiktning.

Inventering, ofullständigt genomförd inventering av förskott, 1950 s. 195.

Klagan i disciplinmål, se Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950
s. 444.

Krigsman, innebörden av uttrycket kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188.

Landsfogde, se Åklagare.

Lydnadsbrott, fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning
skall bedömas som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen
eller bestraffas med tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning,
1951 s. 177.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning beträffande
bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av förbandsläkare
att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — se även Inskrivningsförordningen.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvalt -

260

ning, 1950 s. 447; — ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,

1950 s. 463; — fråga om upprättande av sakregister över militieombudsmannens
ämbetsberättelser, 1950 s. 470.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare-
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s. 102
o. 200; — vissa åtgärder av militära myndigheter till befordrande av
skyndsamhet vid handläggningen av militära mål hos militäråklagarna,

1951 s. 106; — se även Beslut, Trafikmål.

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; — se även Protokoll.
Militärhäkte, innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt 54 § andra stycket
rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425.

Militärt straffregister, fråga om rätt för personundersökare i brottmål att
erhålla utdrag av militärt straffregister, 1951 s. 119.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 g strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.
Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring av häktad, 1951 s. 205.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56.

Olämpligt uppträdande, av officer mot underbefäl, 1951 s. 91; — av furir
mot värnpliktig, 1951 s. 37.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande av
tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125; — gränsdragningen
mellan oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen, förargelseväckande
beteende enligt 16 § samma kapitel och tjänstefel enligt 18 §
nämnda kapitel, 1951 s. 180.

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
1951 s. 251.

Polismyndighet, civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307;
— fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — se även Åklagare.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
1950 s. 56.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951 s.
201.

Provokation, 1951 s. 28.

261

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av domstol
tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951 s.
100.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.
Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.
Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning''
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s.
273; vid provskjutning med kustartilleripjäs, 1951 s. 45.
Skyddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951 s.
177.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Simövningar, Skjutning.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 243; —
fråga om samtidigt användande för olika förseelser av disciplinstraff och
tillrättavisning, 1950 s. 217; — vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman
utan tillrättavisningsrätt, 1950 s. 44; — upphävande av tillrättavisning,

1950 s. 225; — se även Tillrättavisningsförteckning, Vapenfria värnpliktiga.
Jfr Verkställighet av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204; — vissa frågor
angående granskning av tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 205; — utdrag
ur tillrättavisningsförteckning bör ej införskaffas i disciplinmål eller
annat militärt mål, 1951 s. 205.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192; — se även Bisyssla.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187. Jfr Oskickligt beteende,
Simulation, Undanhållande, Övergivande av post.

Tjänsteplikt, se Tävlingar.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,

1951 s. 183.

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. s.
195.

Tryckfrihetsförordningen, inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler
framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — se även Allmänna handlingar.
Tävlingar, militär personals medverkan för genomförande av vissa tävlingar,

1950 s. 444; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till deltagande
i militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till tjänstefel,

1951 s. 84.

262

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181; — innebörden
av uttrycket tjänstgöringsställe i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s.
183.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt handlägga
upphandlingsärenden, 1951 s. 171.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse högst
sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud, som
bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — verkställighet
av arreststraff i annat militärhäkte än vid den dömdes eget förband,

1950 s. 212; — förfarandet vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige
icke längre är tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. s. 190; — frågor
om verkställande med eller utan tjänstgöring av arrest efter sammanläggning
av flera arreststraff eller efter avbrott i sådant straff, 1951 s.
190; — förnyat förordnande om verkställighet efter avbrott i arreststraff,

1951 s. 203; — beräkning av strafftid vid avbrott i verkställigheten av
ax-reststraff, 1951 s. 191; — arrest utan bevakning, 1950 s. 32.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s. 249; — innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101; — se även Utegångsförbud.

Värnpliktslagen, fråga angående straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet
att behörigen förvara mottagen order om tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen,
1951 s. 218.

Åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagare- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223; —
underlåtenhet att verkställa utredning som varit erforderlig, 1950 s. 13;
— se även Militära mål.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Ämbetsansvar, 1951 s. 190 o. s. 198.

Övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen i 26 kap. 13 § strafflagen.