AVGIVEN VID RIKSDAGEN

Redogörelse 1967:Mo

MILITIEOMBUDSMANNENS

AMBETSBERATTELSE

ÅR 1967

STOCKHOLM 1967 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning ........................ 5

Redogörelse för åtal och åtgärder för disciplinär bestraffning

1. Åtal mot överstelöjtnant för tjänstefel bestående i att han vidtagit åtgärder
ägnade att obehörigen påverka personer vilka åberopats som sakkunniga

vid domstol ............................................................ 13

2—11. Åtal mot tio underofficerare för osant intygande med åsidosättande av tjänsteplikt
.................................................................. 36

12. Åtal mot löjtnant för missfirmelse mot värnpliktig och oskickligt beteende . . 54

13. Åtal mot löjtnant för oskickligt beteende ................................ 61

14. Åtal mot värnpliktig sergeant för vårdslöshet i trafik, bestående i underlå tenhet

att tillse att marscherande trupp under mörker bar föreskrivna reflexmärken
................................................................ 69

15. Åtal mot kapten för tjänstefel bestående i att explosiva varor förvarats i

strid mot gällande föreskrifter ........................................ gi

16. Disciplinär åtgärd mot sergeant för missfirmelse mot värnpliktiga .......... 81

Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller åtgärd för disciplinär bestraffning

1. Värnpliktig som icke läst inkallelseorder så noga att han rätt uppfattat innehållet
och därför inställt sig för sent har gjort sig skyldig till förseelse mot

38 § värnpliktslagen och ej till tjänstefel .................................. 84

2. Fråga huruvida värnpliktig, som i logement misshandlat annan värnpliktig,

därigenom åsidosatt sin tjänsteplikt. Tillika fråga om tillämpningen av 21
kap. 7 § brottsbalken .................................................... 95

3. Fråga om straffrihet för flykt ur militärhäkte ............................ 98

4. Fråga om ansvar och ersättningsskyldighet då driftvärnsman brustit i skyldigheten
att taga vård om honom tilldelat vapen ............................ 101

5. Fråga om förande av förteckning enligt 55 § militära rättsvårdskungörelsen i

fall då omhändertagen förvarats i annan lokal än militärhäkte ............ 105

6. Frågor om flottiljchefs skyldighet dels att genast till åklagaren hänskjuta mål

angående flyghaveri och dels att vid tillsättande av haveriutredning beakta
förhållanden av jävsnatur. Tillika spörsmål angående olycksriskerna vid militär
uppvisningsflygning ................................................ 108

7. Åtalsfråga rörande kollision mellan flygplan från olika flottiljer bör avgöras

i ett sammanhang av en och samma åklagare .............................. 122

8. Frågor huruvida haverikommissions utredning av flyghaveri skett på tillfyl lestgörande

sätt och om erforderligt samråd mellan kommissionen och vederbörande
åklagare ägt rum .............................................. 128

9. Spörsmål angående flygledningens inställning till flyghaveriers utredande . . 144

10. Fotografi av en för brott misstänkt man samt vissa uppgifter om hans person
har på tidningsredaktörs begäran utlämnats från det förband där mannen
fullgjort värnpliktstjänstgöring. Fråga huruvida utlämnandet kan klandras 163

var befriad från marsch och fysisk träning, att till fots förflytta sig viss
sträcka. Fråga i vad mån kompanichefen härvid förfarit felaktigt .......... 164

12. Fråga om rätt för medlem av svensk FN-kontingent att bära vapen som ej

tilldelats honom i tjänsten .............................................. 177

13. Fråga huruvida anhörig till värnpliktig bort underrättas om att denne intagits
på sjukhus ........................................................ 181

14. Fråga huruvida regementschef ägt beordra militär sjukvårdspersonal att medverka
vid förflyttning av civila sjukhuspatienter .......................... 190

15. Fråga om värnpliktig varit skyldig att ha sitt hår kortklippt. Tillika fråga

huruvida beslut om hävande av underbefälsuttagning föregripits .......... 193

16. Frågor huruvida försvarets sjukvårdsstyrelse i ett där anhängigt ärende dels

haft skäl att inhämta yttrande från annan myndighet, dels inom rimlig tid
lämnat begärd upplysning angående handläggningen och dels givit det slutliga
beslutet en tillfredsställande avfattning .................................. 202

Redogörelse för framställning till Konungen

Vissa frågor rörande rättsskipningen vid de svenska FN-kontingenterna .... 213

Redogörelse för yttranden till Konungen och departementschef

1. Yttrande till Konungen över 1963 års JO-utrednings betänkande »Riksdagens

justitieombudsmän» .................................................... 250

2. Yttrande till chefen för försvarsdepartementet över 1960 års värnpliktsutred nings

betänkande rörande värnplikten .................................... 257

3. Yttrande till chefen för försvarsdepartementet över ett av 1964 års utredning

rörande vapenfria värnpliktiga avgivet betänkande »Vapenfri tjänst» ........ 5

Sakregister till militieombudsmannens åren 1950—1967 avgivna ämbetsbcrättelser

260

Till RIKSDAGEN

Jämlikt § 100 regeringsformen och 18 § i den för riksdagens ombudsmän
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1966.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester under tiden
den 3—den 4 januari, den 4—den 7 april, den 23—den 27 maj, den It—den
29 juli, den 15—den 19 augusti och den 7—den 11 november samt tjänstledighet
på grund av sjukdom under tiden den 28 februari—den 4 mars 1966.
Jämlikt 24 § första stycket i förenämnda instruktion har militieombudsmansämbetet
under ifrågavarande tid föreståtts av den för mig utsedde
ställföreträdaren, hovrättsrådet Gunnar Thyresson. Med stöd av bestämmelserna
i 24 § andra stycket i instruktionen har jag, enär arbetets behöriga
gång det krävt, åt Thyresson uppdragit att under tiden den 10 januari—den
11 februari, den 16 februari, den 5 maj, den 13—den 17 juni samt den 28
november—den 9 december 1966 handlägga vissa till honom överlämnade
ärenden.

Inspektionsresor har av mig företagits till Västernorrlands, Gävleborgs,
Stockholms, Uppsala, Västmanlands samt Blekinge län. Under dessa resor
har besökts:

Sundsvalls luftvärnskår;
hovrätten för Nedre Norrland;
rådhusrätten i Sundsvall;
åklagarmyndigheten i Sundsvalls distrikt;

Hälsinge flygflottilj;

Sydöstra Hälsinglands domsagas häradsrätt;
åklagarmyndigheten i Söderhamns distrikt;

Gävle försvarsområde;

Hälsinge regemente;

Gävleborgs inskrivningsområde;
rådhusrätten i Gävle;

länsåklagarmyndigheten i Gävleborgs län;
åklagarmyndigheten i Gävle distrikt;

Härnösands försvarsområde;
marinkommando Nord;

Norrlands kustartilleriförsvar;

Härnösands kustartillerikår;

Ångermanlands södra domsagas häradsrätt;

länsåklagarmyndigheten i Västernorrlands län och Jämtlands län;
åklagarmyndigheten i Härnösands distrikt;

Västernorrlands regemente;

Västernorrlands inskrivningsområde;

Norrlands trängregemente;
arméns hundskola;

Ångermanlands mellersta domsagas häradsrätt;
åklagarmyndigheten i Sollefteå distrikt;
sjökrigsskolan;

Svea flygkår;

Roslagens luftvärnsregemente;
luftvärnsskjutskolan;

Mellersta Roslags domsagas häradsrätt;
åklagarmyndigheten i Norrtälje distrikt;

Göta livgarde;

pansartruppernas kadett- och aspirantskola;
åklagarmyndigheten i Enköpings distrikt;

Uppsala samt Västerås försvarsområdens Västeråsdel;

Västmanlands flygflottilj;
centrala flygverkstaden i Västerås;
flygförvaltningens verkstadsskola i Västerås;
rådhusrätten i Västerås;

länsåklagarmyndigheten i Västmanlands län;

åklagarmyndigheten i Västerås distrikt;

arméns intendenturförråd i Arboga;

centrala flyg verkstaden i Arboga;

flygförvaltningens underhållsavdelnings förrådsbyrå;

flygförval tningens datacentral;

marinkommando Syd;

Karlskrona försvarsområde;

Blekinge kustartilleriförsvar;

Karlskrona kustartilleriregemente;

Karlskrona örlogsskolor;
rådhusrätten i Karlskrona;

länsåklagarmyndigheten i Blekinge län och Kronobergs län;
åklagarmyndigheten i Karlskrona distrikt;

Blekinge flygflottilj;

Östra och Medelsta domsagas häradsrätt; samt
distriktsåklagaren i Ronneby.

Därjämte har jag i Stockholm för inspektion besökt:

Stockholms försvarsområde; samt
försvarets civilförvaltning.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsmannen
Thyresson företagit en inspektionsresa till Norrbottens län, varvid
han besökt:

sjätte militärområdet;

Norrbottens regemente;

Norrbottens inskrivningsområde;

Norrbottens pansarbataljon;

Bodens artilleriregemente;

Norrlands signalbataljon;

Bodens tygstation;

Luleå tingslags häradsrätt; samt
åklagarmyndigheten i Bodens distrikt.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
särskilt ägnats rättsvården därstädes, expeditionstjänsten, beskaffenheten
och vården av byggnader med tillhörande anordningar och deras
lämplighet för avsett ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning,
sjukvård, personalvårds verksamhet, vården av intendentur- och tygmateriel,
anordningar i samband med förekommande verkstadsdrift samt planläggningen
av verkskydd. Besök har avlagts i militärhäktena vad förbanden.
Granskningen av de judiciella handlingarna har omfattat disciplinmålsprotokoll,
tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar som har avseende
å den militära straff- och processlagstiftningen samt därtill anknytande
föreskrifter. Vid besök å militärsjukhusen har sjukredovisningshandlingarna
granskats. Granskning har vid inspektionerna tillika skett av handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom
av räkenskaper för marketenterier, varjämte förskottsmedel inventerats,
kontroll företagits angående bevakning av utestående fordringar och
införselräkenskaper granskats. Vidare har å mobiliseringsavdelningar och
inskrivningsexpeditioner granskats där förvarade personalredovisningsoch
mobiliseringshandlingar.

Besöken hos domstolar och åklagarmyndigheter har avsett inspektion av
handläggningen av militära mål. Därvid har bland annat undersökts i vad
mån kravet på skyndsamhet vid behandling av målen beaktats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av byråcheferna
vid militieombudsmansexpeditionen. Därjämte har vid inspektionerna
anlitats en intendentur- och en tygsakkunnig officer samt för granskning
av personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar en härutinnan sakkunnig
officer.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1966 års riksdag
utvisar kvarstod vid början av år 1966 från år 1965 balanserade ären -

den till ett antal av............................................ 123

Under år 1966 har tillkommit ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ............................... 696

enligt hemliga diariet därutöver................................ 58

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1966, har alltså
utgjort ..................................................... 877

De ärenden, som tillkommit under år 1966, har utgjorts av:

ärenden inkomna från myndighet................................ 12

ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från

enskilda .................................................. 121

ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med mili tieombudsmannen

åliggande granskning ...................... 606

ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. m............................................... 15

Summa 754

Av de från år 1965 balanserade 123 ärendena hade 6 ärenden inkommit
från myndighet, 46 ärenden uppkommit genom klagomål eller andra framställningar
från enskilda samt 69 ärenden uppkommit vid inspektioner eller
eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning. Två ärenden
tillhörde gruppen »militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. m.».

Till behandling under år 1966 har alltså förelegat 18 ärenden som inkommit
från myndighet, 167 ärenden som uppkommit genom klagomål eller
andra framställningar från enskilda, 675 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande
granskning samt 17 ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation
och förvaltning m. in., tillhopa 877 ärenden.

Av dessa 877 ärenden har

till annan myndighet överlämnats.............................. 8

utan åtgärd avskrivits ........................................ 9

på grund av återkallelse avskrivits.............................. 5

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
....................................................... 143

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna ........................................ 172

föranlett åtal (varav 1 icke avslutats)............................ 6

föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning...................... 1

föranlett erinran om begånget fel eller annat påpekande............ 250

föranlett framställning till Konungen eller annan myndighet (vilka

icke avslutats).............................................. 4

föranlett yttrande till Konungen eller annan myndighet............ 3

föranlett annan åtgärd ........................................ 149

och var vid 1966 års utgång

under utredning.................... ......................... 107

på prövning beroende (förutom ovannämnda 1+4 icke avslutade
ärenden) .................................................. 20

Summa 877

•fl—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

Av hela antalet under år 1966 till behandling föreliggande ärenden (877)
har sålunda under året slutbehandlats 745 och till år 1967 balanserats 132.
Av åtalen och de disciplinära åtgärderna, avseende sammanlagt 16 personer,

var vid 1966 års början ännu icke slutligt avgjorda.............. 11

tillkom under år 1966 ........................................ 5

Summa 16

Av dessa åtal och disciplinära åtgärder

blev under år 1966 slutligt avgjorda............................ 15

var vid 1966 års utgång ännu icke slutligt avgjort................ 1

Summa 16

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1966
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör kommer att överlämnas till
vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom en sammanställning
(återgiven å s. 11) över ärenden uppkomna genom klagomål
eller andra framställningar från enskilda,

redogörelse för åtal och åtgärder för disciplinär bestraffning,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd för
disciplinär bestraffning,

redogörelse för framställning till Konungen samt
redogörelse för yttranden till Konungen och departementschef.

I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd för
disciplinär bestraffning, har i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1966 års riksdag avgivna ärnbetsberättelsen,
har nu utökats till att avse jämväl de ärenden för vilka redogjorts
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 10 januari 1967

HUGO HENKOW

Sven Sjöberg

S ammans t ällning

över ärenden uppkomna genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda

	Antalet	Därav
	under 1966	under 1966
	föreliggande	inkomna
	ärenden	ärenden
Framställningarna har avsett:
Missfirmelse eller annat olämpligt uppträdande____	18	14
Utövandet av militär rättsvård..........	26	17
Vid förvarsväsendet anställd personals
antagande och entledigande............	g
befordran....................
tjänstgöring...................
avlöning ....................
Värnpliktsförhållanden samt värnpliktigas tjänstgöring och av-
löning ..................
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ..	4	1
Militär hälso- och sjukvård; ersättning för sjukdom och olycks-
fall......................
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed samman-
hängande författningar................	3	3
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom försvarsvä-
sendet .....................
Summa	167	121
Klagandena har varit:
Vid försvarsväsendet anställd personal
Officerare och vederlikar............	28	19
Underofficerare och vederlikar ....	11	9
Underbefäl och vederlikar samt meniga ......	8	6
Civila befattningshavare ........	7	4
Värnpliktiga (och hemvärnspersonal)...........	63	44
Enskilda personer utom försvarsväsendet........	49	39
Enskilda organisationer ........	1	0
Summa	167	121

REDOGÖRELSE FÖR ÅTAL OCH ÅTGÄRDER FÖR
DISCIPLINÄR BESTRAFFNING

1. Åtal mot överstelöjtnant för tjänstefel bestående i att lian vidtagit åtgärder
ägnade att obehörigen påverka personer vilka åberopats
som sakkunniga vid domstol

Ämbetsberättelsen till 1966 års riksdag innehåller (s. 137) en kortfattad
redogörelse för ett av militieombudsmannen vid Stockholms rådhusrätt anställt
åtal mot en överstelöjtnant för tjänstefel. Av redogörelsen framgår att
målet vid tidpunkten för färdigställandet av nämnda ämbetsberättelse var
beroende på Svea hovrätts prövning. Sedan slutgiltig dom numera föreligger,
lämnas här nedan en närmare redogörelse för målet.

Tredje flygeskadern utförde under tiden den 10—den 13 mars 1961 en
s. k. flerdagarsövning. Därvid var tredje divisionen ur Västmanlands flygflottilj
under befäl av kaptenen A. U. Andersson baserad på Upplands flygflottiljs
fält i Uppsala. Divisionen hade till uppgift att med jaktflygplan
försvara bl. a. Uppsala; förbandet ingick således i försvarssidan, där majoren
N. A. Palmgren var jaktledare. Som anfallsförband (målförband)
tjänstgjorde tredje divisionen ur Södertörns flygflottilj. I övningsbestämmelserna
var övningsområde angivet genom hänvisning till en bilagd kartskiss,
på vilken områdets sydöstra gräns utgjordes av en rät linje genom
Karlsborg, Eskilstuna, en punkt något söder om Uppsala och kusten vid
Ålands hav samt nordvästra gränsen av en därmed i stort sett parallell
linje på ungefär 150 kilometers avstånd. Den 10 mars utförde en grupp,
bestående av tre plan typ Hunter J 34 ur förutnämnda division från Södertörns
flygflottilj med fältflygaren av första graden J.-O. Bergman såsom
gruppchef, från västnordväst ett mörker företag (högbombanfall) mot Uppsala
på 12 000 meters höjd. Med anledning av anfallet uppsände försvarssidan
en rote (d. v. s. två stycken) flygplan typ Lansen J 32 B ur förutnämnda
division från Västmanlands flygflottilj. Såsom rotechef tjänstgjorde
fänriken R. M. Fröjd och såsom rotetvåa dennes divisionschef, Andersson.
Redaktören L. H. D. Ramsten vid Sveriges radio medföljde som
passagerare i Anderssons plan. Ramsten skulle utföra ett reportage för
radions räkning. J 32-roten erhöll kontakt med J 34-gruppen i närheten
av Uppsala. I samband med att gruppen passerade Uppsala och strax därefter
flög ut över övningsområdets sydostgräns begärde och fick Bergman
tillstånd av trafikledningen på Arlanda att landa där. J 32-roten följde
efter gruppen och kom därigenom in i Stockholms terminalområde. Då för

flygning inom detta område erfordrades tillstånd av ett särskilt kontrollorgan,
begärde roten sådant och erhöll därvid tillåtelse att flyga inom området
på lägst 4 000 meter. När J 34-gruppen befann sig i närheten av Arlanda,
anföll Fröjd ett av gruppens plan. Andersson sökte därefter komma
i anfallsläge i förhållande till Bergmans flygplan. Därvid kolliderade det
av Andersson förda planet med Bergmans plan. Kollisionen ägde rum på
omkring 1500 meters höjd. Båda flygplanen blev manöverodugliga. Besättningarna,
d. v. s. Bergman, som var ensam i sitt plan, samt Andersson och
Ramsten, hoppade i fallskärm och undkom med vissa skador. Flygplanen
totalförstördes.

För utredning av haveriet tillsatte chefen för flygvapnet (CFV) en haverikommission,
i vilken ingick hovrättsrådet L. Simonsson som ordförande
samt bland övriga ledamöter specialflygläkaren L. Laurell och stabstrafilcledaren
E. Jones, båda vid flygvapnet. Kommissionen avgav rapport över
undersökningen den 15 september 1961. CFV avgav den 12 juni 1962 utlåtande
med anledning av kommissionens rapport.

Sedan genom militieombudsmannens försorg viss kompletterande utredning
verkställts, beslöt militieombudsmannen den 20 maj 1963 ställa Andersson
och Palmgren under åtal vid rådhusrätten i Västerås.1 Å Andersson
skulle yrkas ansvar 1) jämlikt 19 kap. 5 § strafflagen för det han, då J 32-roten flög dels utanför det bestämda övningsområdet och dels inom Stockholms
terminalområde under lägsta tillåtna höjd, icke såsom det ålegat
honom i egenskap av förman för rotechefen vidtagit åtgärd för företagets
avbrytande utan fortsatt stridsverksamheten även sedan rotechefen avlägsnat
sig från J 34-gruppens närhet och därigenom av oaktsamhet vållat
att det av honom förda flygplanet i trakten av Arlanda kolliderade med
ett av gruppens flygplan, med påföljd att båda flygplanen störtade och
totalförstördes och att fara för andras liv uppstod (allmänfarlig vårdslöshet
i förening med åsidosättande av tjänsteplikt), och 2) jämlikt 25 kap.
4 § strafflagen för det han vid samma flygning såsom chef i det av honom
förda flygplanet tillåtit Ramsten medfölja, oaktat att denne icke hade möjlighet
att sätta fotterna på katapultstolens fotstöd, icke var försedd med
flyghjälm eller g-dräkt samt icke undergått vederbörligt undertryckskammarprov,
och därigenom av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatt
sin tjänsteplikt (tjänstefel). Palmgren skulle åtalas jämlikt 25 kap.
4 § strafflagen för det han, som vid tillfället i egenskap av jaktledare hade
det yttersta ansvaret för J 32-rotens företag och ägde kännedom om att
det fortsattes utanför övningsområdet, icke vidtagit någon åtgärd i syfte
att företaget skulle avbrytas och därigenom av försummelse, oförstånd eller
oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt (tjänstefel).

På begäran av den av militieombudsmannen förordnade åklagaren i målet,
byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen B. Isacson, avgav CFV

1 Se därom ämbetsberättelsen till 1966 års riksdag s. 13.

den 15 augusti 1963 yttrande jämlikt kungörelsen den 30 december 1948 angående
inhämtande av myndighets yttrande i vissa mål rörande brott av
ämbetsmän m. fl. I yttrandet anförde CFV som sin mening dels att Andersson
gjort sig skyldig till felbedömning i vissa hänseenden vid flygningen
och eftersatt sin skyldighet att kontrollera att Ramsten genomgått undertryckskammarprov
men att Andersson likväl ej borde ådömas ansvar och
dels att intet fel kunde läggas Palmgren till last.

Genom dom den 4 januari 1964 ogillade rådhusrätten åtalen mot Andersson
och Palmgren. Med anledning härav vädjade militieombudsmannen i
Svea hovrätt mot domen och yrkade att åtalen måtte bifallas. Genom dom
den 23 oktober 1964 biföll hovrätten i så måtto militieombudsmannens
talan mot Andersson att denne jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen dömdes
till disciplinbot under tjugu dagar för tjänstefel. Detta bestod i att Andersson
närmat sig målförbandet oaktat att han bort inse att det avslutat
målgången. Åtalet mot Palmgren ogillades. Mot hovrättens dom fullföljde
militieombudsmannen talan i högsta domstolen under yrkande att åtalen
helt måtte bifallas.

I skrift till högsta domstolen den 25 januari 1965 hemställde advokaten
C. P. Ossbahr i egenskap av försvarare för Andersson och Palmgren —
med förmälan att specialflygläkaren A. B. Frykholm, flygstaben, icke deltagit
i handläggningen av saken vare sig inom flygstaben eller eljest —
att denne måtte kallas att vid huvudförhandlingen i domstolen såsom sakkunnig
höras rörande den flygande personalens arbetsförhållanden ur medicinsk
och psykologisk synpunkt med hänsyn särskilt till dylika förhållanden
vid stridsövning av i målet förevarande slag. Isacson anförde i skrivelse
till högsta domstolen den 3 februari 1965 att de omständigheter som
Andersson ville bevisa genom hörandet av Frykholm var utan betydelse i
målet men att, därest högsta domstolen skulle tillåta att Frykholm hördes
vid huvudförhandlingen, jämväl Jones måtte inkallas att såsom sakkunnig
höras rörande övningsområdets och terminalområdets betydelse ur flygsäkerhetssynpunkt.
Genom beslut den 16 februari 1965 fann högsta domstolen
ej skäl att för det dåvarande tillåta begärda vittnesförhör.

Den 9 februari 1965 anmälde Jones till Isacson att han, på grund av att
han åberopats som sakkunnig i förenämnda mål, den 8 februari 1965 beordrats
till ett sammanträde i flygstaben inför överstelöjtnanten Åke Lönnberg.
Med anledning härav beslöt militieombudsmannen att Jones skulle
närmare höras rörande vad som förekommit vid sammanträffandet mellan
Jones och Lönnberg.

Vid förhör inför militieombudsmannen den 10 februari 1965 uppgav
Jones: På morgonen den 8 februari 1965 höll Jones i egenskap av chef för
flygvapnets trafikledarskola en lektion i en lokal tillhörig Roslagens flygkår,
Hägernäs. Under lektionen kom ett bud som underrättade Jones om
att han klockan 1015 skulle inställa sig hos Lönnberg i flygstaben för ett

mycket viktigt sammanträde. Jones visste då ej vad sammanträdet gällde.
Jones transporterades i tjänstebil till flygstabens lokaler i Stockholm och
anmälde sig på utsatt tid för Lönnberg. Denne nämnde då att även Frykholm
skulle komma för att deltaga i sammanträdet. Jones frågade varför
han själv kallats. Lönnberg svarade »detta är anledningen», varvid Lönn~
berg till Jones överlämnade en avskrift av Isacsons skrivelse den 3 februari
1965 till högsta domstolen. Jones läste igenom skrivelsen. Lönnberg frågade
om Isacson haft någon kontakt med Jones, vilket denne bejakade. Lönnberg
sade då, »kunde tänka det». Frykholm kom härefter tillstädes och
underrättades om anledningen till sammanträdet, varvid förutnämnda skrivelse
överlämnades till Frykholm. Denne verkade något förvånad, då han
fick höra anledningen till sammanträdet. Lönnberg talade härefter om förenämnda
måls prejudicerande betydelse. Han nämnde att det var av största
vikt att militieombudsmannens talan i högsta domstolen ogillades. Skulle
så inte bli fallet bleve enligt Lönnberg fastslaget att domstolarna skulle bedöma
alla felaktigheter och missgrepp som begås under militär flygning,
vilket skulle hämma flygvapnets rörelsefrihet och medföra att flygvapnet
ej skulle kunna fullgöra den målsättning som utstakats av statsmakterna.
Lönnberg redogjorde för målets gång i stort och påpekade bl. a. att militieombudsmannens
talan ogillats i rådhusrätten samt att utgången blivit liknande
i hovrätten, dock att Andersson där fällts till böter. Lönnberg läste
upp de i målet åberopade paragraferna i 19 och 25 kapitlen strafflagen. I
anslutning till angivandet av straffsatserna för allmänfarlig vårdslöshet anförde
Lönnberg: »Kan det vara riktigt att Andersson döms efter denna
paragraf?» Jones fattade frågan som retorisk och besvarade den därför ej.
Lönnberg redogjorde vidare för hur CFV såg på militieombudsmannens
åtalsinstruktion och nämnde att CFV varit förbittrad över att han ej fått
yttra sig över vad som framkommit i målet före det militieombudsmannen
fattat sitt beslut i åtalsfrågan. Lönnberg gick härefter igenom CFV:s den
15 augusti 1963 dagtecknade yttrande i vissa delar. Lönnberg redogjorde
även med egna ord för CFV :s inställning i saken. Först talade Lönnberg
något om vad som anförts i yttrandet rörande flygförares situation i flygplan
med höga prestanda. Därefter övergick han till att läsa upp vad i CFV :s
yttrande anförts om innebörden av begreppet övningsområde. Härvid framhöll
Lönnberg att enligt CFV:s uppfattning bestämmelserna om övningsområde
tillkommit för att avvisa i övningen ej deltagande flygplan från
området men att föreskrifterna ej lade hinder i vägen för i övningen deltagande
flygplan att operera utanför området. Jones påpekade att han inte
kunde ansluta sig till denna tolkning. Lönnberg sade att man senare under
sammanträdet närmare skulle diskutera saken. Lönnberg fortsatte med att
redogöra för vad i CFV:s yttrande anförts om terminalområdets betydelse.
Lönnberg nämnde att den radiotrafik som förekommit vid olyckstillfället ej
varit korrekt men att det dock borde kunna godtagas att radar jaktledarens

uppgift om att ingen civil trafik förekom inom terrninalområdet av Andersson
tolkats som tillstånd att få flyga in i området. Jones invände att han ej
kunde inse att radar jaktledarens orientering kunde fattas såsom ett tillstånd.
Lönnberg vidhöll sin inställning trots Jones’ invändningar och framhöll
att det var radarjaktledaren som förfarit felaktigt. Härefter övergick
man till att diskutera övningsområdets betydelse. Lönnberg framhöll att det
måste anses ha varit tillåtet för försvarsjakten att fullfölja anfall utanför
övningsområdet. Frykholm anslöt sig till denna uppfattning. Jones ansåg
att övningsområdet hade bestämda gränser. Jones argumenterade för sin
ståndpunkt genom att hänvisa till bestämmelserna i Ordnings- och säkerhetsföreskrifter
för flygning (OSF) mom. 8 st. 2 och 3 samt mom. 297 om
ständiga övningsområden för Västmanlands flygflottilj (F 1) och krigsflygskolan
(F 5). Lönnberg ansåg det vara fel att hänvisa till vad som fanns
stadgat om ständiga övningsområden och anmanade Jones att hålla sig till
vad som fanns stadgat i OSF mom. 8 första stycket. Lönnberg framhöll åter
att sistnämnda bestämmelse riktade sig till i övningen ej deltagande flygplan.
Jones omtalade att man i den haverikommission, som tillsatts i anledning
av ifrågavarande haveri, ingående diskuterat hur OSF mom. 8
skulle tolkas. Innan Jones tog slutgiltig ställning i denna tolkningsfråga
tog han kontakt med kaptenen Elofsson i flygstaben. Elofsson, som sedan
en längre tid tillbaka sysslat med en omarbetning av OSF, hade samma
mening i saken som Jones. Denna mening är den som upptagits i haverikommissionens
rapport. Lönnberg förebrådde Jones för att han vänt sig till
Elofsson och ej direkt till Lönnberg som var avdelningschef. Lönnberg fortsatte
samtalet med att säga att om Jones skulle vittna i högsta domstolen
borde han noga väga sina ord och ej uttala sig alltför kategoriskt. Jones
borde därför enligt Lönnberg ej säga att det var förbjudet för försvarsjakten
att företaga stridshandlingar utanför övningsområdet utan endast att det
var olämpligt om så skedde. Frykholm reagerade inför detta uttalande av
Lönnberg och sade: »Ja, men Du skall väl ej tala om för Jones vad han
skall säga.» Lönnberg medgav då att han uttryckt sig mindre väl. Man kom
därefter in på Jones’ verksamhet i trafikledarskolan. Lönnberg framhöll för
Jones att den omständigheten att Jones var chef för skolan ej medförde att
Jones kunde anses ha någon särskild auktoritet i det nu aktuella fallet.
Lönnberg framhöll ånyo att Jones noga borde tänka på vad han skulle säga
i högsta domstolen. Sedan Lönnberg omtalat att han skulle vara sjukledig
fjorton dagar och därför måste klara av även andra ärenden, bad han Frykholm
tala vidare med Jones. Sammanträdet var slut någon gång efter klockan
1200, men innan de åtskildes sade Jones till Lönnberg att han fann det
hela så obehagligt att han övervägde att underrätta militieombudsmannen
om att han »inte kunde ställa upp som vittne». Medan Jones och Frykholm
avlägsnade sig från Lönnbergs tjänsterum sade Jones till Frykholm att han
tyckte att det hela var underligt. Såvitt Jones förstod var Frykholm av sam -

ma mening. Jones nämnde för Frykholm att han ej kunde frångå sin tidigare
uppfattning och att han hade samvetsbetänkligheter mot att vittna.
Frykholm framhöll att »Lönnberg skall väl ej säga hur Du skall vittna».
Även då Jones och Frykholm följande dag träffades på ett sammanträde
i luftfartsstyrelsen talade de om vad som förekommit hos Lönnberg. Liksom
förut tycktes Frykholm vara överens med Jones om att Lönnberg betett
sig egendomligt. Jones har genom vad som förekommit försatts i samvetsnöd.
Han hade ingen tanke på att i högsta domstolen framföra andra
åsikter än dem han själv omfattade. Han kom därför till slutsatsen att han
borde söka bli befriad från att i högsta domstolen uttala sig i saken. Han
sökte redan på eftermiddagen den 8 februari få kontakt med Isacson för att
diskutera saken. Jones befarar att hans inställning i denna sak kan åsamka
honom olägenheter i hans tjänst i flygvapnet och eventuellt läggas honom
till last i befordringsärenden. Meningsskiljaktigheter mellan Jones och
Lönnberg under deras gemensamma arbete i haverikommissionen angående
den s. k. Ängelholmsolyckan har sannolikt lett till att Lönnberg utfärdat
sämre vitsord för Jones än denne ansåg sig berättigad till. Jones står för
närvarande som sökande till en tjänst som förste stabstrafikledare. Jones
är av Kungl. Maj :t utnämnd till sin nuvarande tjänst men hans placering
vid flygkåren är bestämd av CFV. Det finns liknande tjänster även på
andra håll, t. ex. i Karlskrona.

Med anledning av vad Jones uppgivit beslöt militieombudsmannen att
höra Frykholm, chefen för flygvapnet generallöjtnanten L. Thunberg och
Lönnberg i saken. Förhöret med Frykholm ägde rum den 10 februari och
med Thunberg den 13 februari, medan Lönnberg på grund av sin sjukdom
kunde höras först dén 1 mars 1965.

Frykholm anförde: I flygvapnet tjänstgör två specialflygläkare, Frykholm
och Laurell. Laurell ingick i den haverikommission som tillsattes i anledning
av den s. k. Ramstensolyckan. Med anledning härav har det fallit på
Frykholms lott att medverka vid denna olyckas behandling inom flygledningen.
Eftersom frågan ansetts ha mycket stor vikt, har Frykholm hela
tiden följt densamma. Frykholm bär sålunda lämnat visst underlag till
CFV:s yttrande över haverikommissionens rapport. Före det CFV avgav det
den 15 augusti 1963 dagtecknade yttrandet har samråd säkerligen ägt rum
med Frykholm rörande yttrandets utformning i de delar där Frykholm är
sakkunnig. Frykholm blev av Lönnberg kallad till ett sammanträde på
Lönnbergs tjänsterum den 8 februari 1965 klockan 1015. Lönnberg skulle
vara sjukledig ungefär fjorton dagar och ville dessförinnan lämna en orientering
om målet i högsta domstolen. Lönnberg hade tidigare nämnt att det
kunde bli aktuellt att Frykholm kallades till domstolen för att höras såsom
sakkunnig. När Frykholm kom till Lönnbergs tjänsterum var, förutom
Lönnberg, även Jones tillstädes. Lönnberg lät Frykholm taga del av Isacsons
den 3 februari 1965 dagtecknade skrivelse. Av skrivelsen framgick

bl. a. att Jones och Frykholm eventuellt skulle höras såsom sakkunniga i
högsta domstolen. Lönnberg redogjorde för hur CFV såsom myndighet såg
på förutnämnda mål. Han orienterade om hur målet kommit till högsta
domstolen och föredrog de i målet åberopade paragraferna i 19 och 25 kapitlen
strafflagen samt framhöll skillnaden i straffsatser. Lönnberg påpekade
att målets utgång hade den största principiella betydelse för flygvapnet.
Lönnberg gick härefter igenom valda delar av CFV:s förutnämnda,
den 15 augusti 1963 dagtecknade yttrande. För Frykholm var dessa synpunkter
inte nya, men avsikten var tydligen främst att orientera Jones.
Sedermera diskuterades närmare vilken betydelse övningsområdet och
terminalområdet hade i målet. Det framgick härvid att Lönnberg och Jones
hade olika uppfattning om begreppet övningsområde. Lönnberg framhöll
att CFV hade den ståndpunkt som Lönnberg framförde men påpekade samtidigt
klart och tydligt att »det är klart att ni i högsta domstolen måste säga
som ni själva tycker». Lönnberg uttryckte sig emellertid på ett sådant sätt
att det är möjligt att Jones kan ha fått den uppfattningen att Lönnberg ville
ge Jones direktiv i saken. Frykholm fick dock själv alls inte ett sådant intryck.
Frykholm tycker att det är fullt naturligt att han och Jones, som är
anställda i flygvapnet, orienteras om CFV:s ståndpunkt i målet. Efter sammanträdet,
som varade i ungefär två timmar, talades Jones och Frykholm
vid. Jones verkade vara i stark affekt och illa berörd. Frykholm träffade
Jones även påföljande dag. Jones började då diskutera vad som förekommit
vid sammanträdet och antydde att han uppfattat det som om Lönnberg ville
ge Jones direktiv att uttala sig i viss riktning i högsta domstolen. Frykholm
kunde inte förstå Jones’ inställning utan tyck le att det hela verkade löjligt.
Efter det att Frykholm den 9 februari kallats till förhör inför militieombudsmannen
telefonerade lian till Jones för att tala om saken. Jones yttrade
helt omotiverat »bär Du sett vilka vitsord Lönnberg givit mig». Frykholm
insåg då att Jones’ reaktion efter sammanträdet med Lönnberg uppenbarligen
har sin förklaring i att Jones är fientligt inställd mot Lönnberg. Särskilt
tillfrågad om anledningen till att Frykholm, som ju enligt egen uppgift
redan förut var väl insatt i ifrågavarande haveriärende, skulle närvara vid
sammanträdet på Lönnbergs tjänsterum, förklarade Frykholm att dels kände
han ej till målets läge i domstolshänseende och dels var meningen att
Frykholm skulle övertaga ärendet under Lönnbergs sjukledighet. Inom
flygstaben har man sysslat med nu förevarande mål omkring 2—3 månader.
Inspektören för flygsäkerhetstjänsten föredrog den 6 februari 1965 ärendet
för CFV.

Thunberg uppgav: Han har i efterhand fått kännedom om det ifrågavarande
sammanträdet på Lönnbergs tjänsterum den 8 februari 1965. Efter
sammanträdet har han haft korta samtal med Frykholm och Jones och
därigenom kunnat bilda sig en ungefärlig uppfattning om vad som förekom
vid tillfället. Enligt vad han förstått har sammankomsten ägt rum på initia -

tiv av Lönnberg. Thunberg har varken givit order om sammankomsten eller
känt till att den skulle äga rum. Han har inte heller genom något yttrande
eller på annat sätt givit Lönnberg anledning tro att denne handlade enligt
Thunbergs intentioner då han höll ifrågavarande sammankomst. Thunberg*
bär inte ens vetat om att Jones var »inblandad» i målet. Thunberg kan inte
tänka sig att något annat vittne i målet varit utsatt för påverkan. I vart fall
har inte Thunberg själv talat med något vittne. Thunberg anser att den genomgång
Lönnberg höll med Jones och Frykholm var oförsiktig och onyanserad.
Thunberg tror emellertid inte att Lönnbergs avsikt var att försöka
påverka Jones och Frykholm utan att han endast avsåg att Jones och Frykholm
skulle få kännedom om Thunbergs åsikter angående målet. Thunberg
anser för sin del det vara olämpligt att vidtaga någon åtgärd eller göra något
uttalande som av ett vittne kan uppfattas som försök till påverkan.

Lönnberg uppgav: Ossbahr telefonerade lördagen den 6 februari 1965 till
Lönnberg och omtalade att militieombudsmannen i det i högsta domstolen
anhängiga målet ingivit en ny skrivelse. Enligt denna önskade militieombudsmannen
vid huvudförhandlingen i målet höra Jones såsom sakkunnigt
vittne. Däremot ansåg militieombudsmannen enligt skrivelsen det vara onödigt
att Frykholm, vilken av Andersson åberopats såsom sakkunnig, hördes
vid förhandlingen. Ossbahr frågade vem Jones var och vad han hade för befattning.
Lönnberg besvarade dessa frågor, och något ytterligare förekom ej
vid samtalet. Lönnberg erhöll senare en avskrift av förenämnda skrivelse.
Beträffande nämnda mål vill Lönnberg erinra att militieombudsmannen i
vadeinlagan bl. a. anf.ört, att det torde kunna ifrågasättas om flygvapnet inte
drivit övningsrealismen alltför långt och att det lär ankomma på domstolarna
att avgöra huruvida det alltjämt finns utrymme att hävda säkerhetsintresset.
I revisionsinlagan har militieombudsmannen framhållit att den
ståndpunkt CFV intagit i olika frågor i målet inte utan vidare kan godtagas
som ett uttryck för objektiv sakkunskap. Med hänsyn till dessa uttalanden
och med beaktande av att berörda mål nu skulle avgöras i högsta instans
hade Lönnberg fått uppfattningen att målets utgång var av största betydelse
för flygvapnets fortsatta verksamhet. Lönnberg, som är chef för flygsäkerhetsavdelningen
i flygstaben, ansåg det därför vara hans plikt att informera
de tilltänkta vittnena om fakta i målet. Enligt Lönnbergs förmenande vore
det olyckligt om vittnena på grund av dåligt bedömningsunderlag skulle
lämna uppgifter som de sedan ångrade. Lönnberg kände till att Jones ingått
som ledamot i den haverikommission som utrett det haveri vilket föranlett
ifrågavarande ansvarstalan mot Andersson. Lönnberg tyckte att det var
underligt att militieombudsmannen — sedan militieombudsmannen hört
den främsta sakkunskapen på området, nämligen CFV — såsom sakkunnig
önskade höra, icke kommissionens ordförande utan den CFV underordnade
Jones. När Lönnberg på lördagen fick meddelandet om att Jones eventuellt
skulle höras som vittne, visste Lönnberg att han påföljande måndag skulle

läggas in på sjukhus för operation. Det var ovisst huruvida han skulle hinna
bli friskskriven före huvudförhandlingen i högsta domstolen. Lönnberg
var den inom flygstaben som bäst kände till målet, och han ansåg inte att
han kunde överlämna den tilltänkta orienteringen för vittnena till någon
annan. Han befann sig därför i tidsnöd och var dessutom pressad av tanken
på den förestående operationen. Beslutet att kalla Frykholm och Jones
för orientering om målet har Lönnberg fattat själv; han har inte rådgjort
med någon av sina överordnade. Han har inte lämnat någon liknande orientering
till tidigare i målet hörda vittnen och sakkunniga. Däremot höll han
vid ett flygsäkerhetsmöte i januari 1964 för eskader-, förbands- och flygchefer
ett anförande rörande ansvarsfrågor i samband med flygning. Ett liknande
anförande har han hållit vid flygvapnets bomb- och skjutskola för
nuvarande och blivande divisionschefer. Härvid berörde Lönnberg ej direkt
det aktuella målet utan höll sig till frågans principiella sida. På morgonen
måndagen den 8 februari 1965 ringde Lönnberg och sökte Jones på dennes
arbetsplats, trafikledarskolan, som är inrymd i lokaler tillhöriga Roslagens
flygkår, Hägernäs. Jones var upptagen med en lektion, och Lönnberg lät
därför genom bud framföra till Jones att denne skulle inställa sig till ett
viktigt sammanträde i flygstaben hos Lönnberg klockan 1015 samma dag.
Ungefär samtidigt kallade Lönnberg i telefon Frykholm till sammanträdet
och nämnde därvid att även Jones skulle vara närvarande. När Jones på utsatt
tid infann sig på Lönnbergs tjänsterum överlämnade Lönnberg förutnämnda
skrivelse, i vilken militieombudsmannen begärt att Jones skidle höras
som vittne. Lönnberg sade till Jones att denna skrivelse var anledningen
till att Jones och Frykholm kallats till sammanträdet. Under tiden kom
Frykholm in i rummet och fick efter Jones taga del av skrivelsens innehåll.
Lönnberg sade att han, med hänsyn till att det kunde bli aktuellt för Frykholm
och Jones att vittna i högsta domstolen, ville redogöra för målet.
Lönnberg påpekade att målet enligt hans uppfattning skulle få stor prejudicerande
verkan. Därest militieombudsmannen vann bifall till sin fullföljda
talan i målet skulle det innebära en avsevärd skärpning av hittillsvarande
praxis. Troligen skulle åklagarna under sådana förhållanden i större utsträckning
än för närvarande åtala flygvapnets personal för åtgärder i samband
med flygning. Den flygande personalens åtgöranden skulle i avsevärt
större utsträckning än för närvarande prövas av domstolarna. Detta skulle
få stor betydelse för flygvapnets verksamhet. Lönnberg redogjorde därefter
för innehållet i militieombudsmannens åtalsinstruktion. Han nämnde att
denna var mycket »hårt» skriven. Lönnberg beklagade att CFV inte beretts
tillfälle att yttra sig i målet innan militieombudsmannen skrev denna instruktion.
Därest så skett skulle förmodligen målet icke ha »snedvridits»
från början. Vissa meningsskiljaktigheter mellan militieombudsmannen och
CFV rörande hemligstämpling av delar av åtalsinstruktionen torde ha bidragit
till att förhållandet blivit spänt mellan dessa myndigheter. Lönnberg

beklagade även detta. Lönnberg nämnde att målet i första instans avgjorts
av rådhusrätten i Västerås och att militieombudsmannens talan där helt
ogillats. Han talade därefter något om innehållet i militieombudsmannens
vadeinlaga. Han redogjorde sedan i stort för vad som förevarit vid huvudförhandlingen
i hovrätten och målets utgång därstädes. Han nämnde att
CFV:s yttrande i hovrätten, att »en normalt kvicktänkt» förare borde ha
handlat annorlunda än Andersson gjort, förmodligen bidragit till hovrättens
för Andersson ogynnsamma ställningstagande. På frågor av Frykholm
och möjligen också av Jones redogjorde Lönnberg översiktligt för de olika
avsnitten i hovrättens dom. Lönnberg berörde därefter frågan, huruvida
flygsäkerheten kan förbättras genom bestraffning av personal som felat.
Han framhöll att militieombudsmannen önskade att man i större omfattning
än som nu är fallet skulle ingripa med straff. Lönnberg påpekade att
hovrätten tillämpat en paragraf i 25 kap. strafflagen men att militieombudsmannen
yrkade att 19 kap. samma lag, som är avsevärt strängare, skulle
tillämpas i målet. Han redogjorde ur minnet för de aktuella stadgandena i
25 och 19 kap. strafflagen och angav straffsatserna i stort. Lönnberg redogjorde
vidare — i anslutning till CFV:s yttrande den 15 augusti 1963 — för
CFV:s syn på målet. Lönnberg framhöll härvid att enligt militieombudsmannen
var det ej tillåtet för försvarsjakten att anfalla utanför övningsområdet
men att CFV, såsom framgick av nyssnämnda yttrande, hade en annan
uppfattning. Lönnberg hänvisade till OSF mom. 8. Jones framhöll då
med skärpa att han inte kunde dela CFV:s uppfattning. Jones sade att man
noga diskuterat frågan i haverikommissionen och att Jones var av den uppfattning
som kommit till uttryck i haverikommissionens rapport. Jones argumenterade
för sin ståndpunkt genom att hänvisa till bestämmelserna i
OSF mom. 8 st. 2 och 3 samt mom. 297 om ständiga övningsområden. Jones
nämnde att han fått »tipset» till denna jämförelse av kaptenen Elofsson i
flygstaben, som vid tiden för haveriet var sysselsatt med en omarbetning av
OSF. Lönnberg sade att det hade varit bra om Jones underrättat honom om
Elofssons uppgifter, eftersom Lönnberg var chef för den avdelning där Elofsson
var sysselsatt. Lönnberg framhöll, för att ej bli missförstådd, för Jones
att denne vid ett kommande vittnesförhör givetvis endast skulle säga vad
han själv tyckte var riktigt. Lönnberg hade från början ej avsett att diskutera
kontroversiella ståndpunkter med Jones men lockades in i ett meningsutbyte,
vilket Lönnberg ångrar. Jones yttrade att han intagit en viss bestämd
ståndpunkt i haverikommissionen och undrade »vad han skulle kunna
säga nu». Lönnberg genmälde att »man blir väl klokare när man får ett
bättre bedömningsunderlag». Lönnberg fattade det som att Jones blev osäker
på vad han egentligen ville säga. Lönnberg framhöll ånyo att Jones skulle
framlägga den ståndpunkt han själv omfattade. Jones sade »jag vill inte
vara med och vittna mer». Lönnberg bedömde att Jones kände ansvaret vara
för stort och målet för komplicerat. Lönnberg ville på intet sätt söka förmå

Jones till att underlåta att A?ittna i högsta domstolen, vilket han även framhöll
för Jones. Lönnberg var i tidsnöd och avslutade sammanträdet med att
uppmana Frykholm och Jones att noga studera handlingarna i målet samt
nämnde att dessa förvarades hos majoren Gellner. Lönnberg har på känn
att Jones blev »pressad» av sammanträdet, d. v. s. att han fann problemen
alltför svåröverskådliga. Jones ger visserligen normalt ett lugnt och auktoritativt
intryck men är i verkligheten labil till sin läggning. Härmed menar
Lönnberg att Jones inför en påfrestning relativt lätt förlorar sinnesjämvikten.
Jones tillhör ej den typ av människor som låter sig påverkas. Lönnberg
hade inte någon avsikt att söka påverka Jones att vittna på visst sätt. Med
hänsyn till målets principiella natur och dess vikt för flygvapnet ansåg han
emellertid att han borde ge Frykholm och Jones ett så bra bedömningsunderlag
som möjligt. I sak delar Lönnberg CFV:s inställning i målet, och han
betraktar det som olyckligt om de tilltänkta vittnena på grund av dålig information
i högsta domstolen skulle lämna uppgifter som de sedan skulle
ångra. Att Jones möjligen missuppfattat Lönnbergs avsikt med sammanträdet
beklagar Lönnberg. Lönnberg kan ej inse att han förfarit felaktigt. —
Härefter genomgicks protokollet över förhöret den 10 februari 1965 med
Jones i förevarande ärende. Lönnberg anförde i anslutning härtill: Jones’
uttalanden såsom de antecknats i protokollet har allmänt erhållit en alltför
tillspetsad form och är i vissa avseenden oriktiga eller vilseledande. Frykholm
verkade sålunda ej förvånad då han fick höra anledningen till sammanträdet.
Lönnberg har ej sagt att det var av största vikt att militieombudsmannens
talan ogillades, utan Lönnbergs »budskap» var att Frykholm
och Jones måste vara mycket noggranna då de avlade vittnesmål. Lönnbergvet
ej, om han yttrat »kan det vara riktigt att Andersson döms efter denna
paragraf», men Lönnberg tycker ej att det låter sannolikt att han uttryckt
sig så. Lönnberg har inte sagt, att CFV var »förbittrad» över att han ej fått
yttra sig innan militieombudsmannens åtalsinstruktion utfärdades, utan endast
att Lönnberg beklagade att så blivit fallet; därest CFV fått yttra sig hade
kanske åtalsinstruktionen fått en annan form. Lönnberg har inte med
Jones diskuterat huruvida radar jaktledaren förfarit felaktigt. Efter det
Lönnberg redovisat CFV:s yttrande i denna fråga förde Jones några nya ansvarsförhållanden
på tal. Eftersom sådana problem helt föll utom ramen
för den av Lönnberg tilltänkta redovisningen av målet, förklarade sig Lönnberg
inte beredd att ta upp dessa frågor till diskussion. Lönnberg har, i enlighet
med vad Jones påstår, framhållit att det måste anses ha varit tillåtet
för törsvarsjakten att fullfölja anfall utanför övningsområdet. Detta var eu
del av redovisningen för CFV:s yttrande, där denna slutsats dragits som
följd av stadgandet i OSF mom. 8. Beträffande Jones’ yttrande »Lönnberg
ansåg det vara fel att hänvisa till vad som fanns stadgat om ständiga övningsområden
och anmanade Jones att hålla sig till vad som fanns stadgat i
OSF mom. 8 första stycket» bestrider Lönnberg att han i detta sammanhang

givit Jones några anvisningar. Lönnberg framhöll endast att, eftersom det
ej fanns något förbud att anfalla utanför övningsområdet, det här rörde sig
om en lämplighetsfråga och ej en bestämmelsefråga. Lönnberg bestrider att
han anmanat Jones att »ej säga att det var förbjudet för försvarsjakten att
företaga stridshandlingar utanför övningsområdet utan endast att det var
olämpligt om så skedde». Ej heller medgav Lönnberg vid sammanträdet att
han uttryckt sig mindre väl. Det var inte heller så att Frykholm riktade
Lönnbergs uppmärksamhet på eventuellt ogrannlaga uttryckssätt genom att
säga »Du skall väl ej tala om för Jones vad han skall säga». Det var i stället
Lönnberg själv som i detta sammanhang framhöll för Jones att denne inte
skulle missförstå Lönnberg utan endast säga vad Jones själv ansåg vara rätt
och riktigt.

Högsta domstolen har den 23 april 1965, utan att ha hört vare sig Jones
eller Frykholm, meddelat dom i berörda haverimål.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 5 maj 1965 dagtecknad, till överåklagaren
i Stockholm överlämnad åtalsinstruktion följande.

Utredningen i ärendet visar följande. På grund av vad som framkommit
vid förundersökning rörande en den 10 mars 1961 inträffad kollision i luften
mellan två militär flygplan lät jag, enligt utfärdad åtalsinstruktion och
genom särskilt förordnad åklagare, anställa åtal mot kaptenen Andersson,
som var förare av det ena flygplanet, och majoren Palmgren, vilken i egenskap
av jaktledare hade det yttersta ansvaret för samma plans flygning.
Dom i målet meddelades av rådhusrätten i Västerås den 4 januari 1964 och,
i anledning av min fullföljda talan, av Svea hovrätt den 23 oktober 1984.
Sedan målet härefter av mig fullföljts i högsta domstolen, begärdes vittnesförhör,
från de tilltalades sida i skrift den 25 januari 1965 med specialflygläkaren
Frykholm och av åklagaren i skrivelse den 3 februari 1965 med
stabstrafikledaren Jones. Både Frykholm och Jones avsågs skola höras såsom
sakkunniga. Med anledning av de gjorda framställningarna om vittnesförhör
anmodade överstelöjtnanten Lönnberg den 8 februari 1965 Frykholm
och Jones att samma dag inställa sig till ett sammanträde i Lönnbergs tjänsterum
i flygstaben. Vid sammanträdet, som varade ungefär två timmar, var
icke någon annan än Lönnberg, Frykholm och Jones närvarande och det
enda överläggningsämnet utgjordes av ifrågavarande haverimål.

Enligt vad Lönnberg uppgivit påpekade han i början av sammanträdet att
målet enligt hans uppfattning skulle få stor prejudicerande verkan. Till
förklaring härav framhöll han att ett bifall till åtalet skulle innebära en
avsevärd skärpning av hittillsvarande praxis, i det att den flygande personalens
åtgöranden i avsevärt större utsträckning än för närvarande skulle
prövas av domstolarna, samt att detta skulle få stor betydelse för flygvapnets
verksamhet. Härefter redogjorde Lönnberg för innehållet i åtalsinstruk -

tionen och nämnde att den var mycket »hårt» skriven. I samband därmed
beklagade han att chefen för flygvapnet icke beretts tillfälle att yttra sig före
instruktionens utfärdande. Efter omnämnande av att åtalet helt ogillats
av rådhusrätten redogjorde Lönnberg i stort för vadeinlagans innehåll, vad
som förekommit vid huvudförhandlingen i hovrätten och målets utgång
därstädes. Han uttalade därvid att flygvapenchefens yttrande i hovrätten,
att »en normalt kvicktänkt» förare borde ha handlat annorlunda än Andersson
gjort, förmodligen bidragit till hovrättens för Andersson ogynnsamma
ställningstagande. Därefter berörde Lönnberg frågan huruvida flygsäkerheten
kan förbättras genom bestraffning av personal som felat samt
framhöll att militieombudsmannen önskade att man i större omfattning än
hittills skulle ingripa med straff. Lönnberg påpekade även att hovrätten
dömt jämlikt en paragraf i 25 kap. strafflagen men att militieombudsmannen
yrkat att det avsevärt strängare 19 kap. samma lag skulle tillämpas i
målet. Vidare redogjorde Lönnberg, i anslutning till chefens för flygvapnet
yttrande den 15 augusti 1963, för dennes syn på målet. Då Lönnberg
framförde den uppfattning som chefen för flygvapnet hade i fråga om
övningsområdets betydelse för försvarsjakten, hävdade Jones en annan
mening, och en tämligen ingående diskussion följde. Sedan Jones yttrat att
han som ledamot i haverikommissionen intagit en viss bestämd ståndpunkt
i frågan och undrat »vad han skulle säga nu», genmälde Lönnberg
att »man blir väl klokare när man får ett bättre bedömningsunderlag».
Lönnberg avslutade sammanträdet med att uppmana Frykholm och Jones
att noga studera handlingarna i målet, som förvarades hos en befattningshavare
i flygstaben.

Av det sålunda upptagna framgår, icke minst i belysning av vad Jones
berättat angående sammanträdet, att Lönnberg kritiserat den ståndpunkt
som legat till grund för åtalet och framhävt den uppfattning som chefen
för flygvapnet intagit. Även om Lönnberg, såsom han påstått, därvid yttrat
att Frykholm och Jones i vittnesmål givetvis skulle uttala sin egen mening,
har han dock åtminstone i förtäckta ordalag rekommenderat chefens för
flygvapnet uppfattning i visst avseende; enligt Jones’ uppgifter angav Lönnberg
uttryckligen vad Jones borde säga såsom vittne. Lönnbergs anordnande
av sammanträdet och hans på nyss angivna sätt lämnade redogörelse
för målet innebar emellertid i och för sig en klar anvisning om vilken ståndpunkt
en befattningshavare vid flygvapnet borde omfatta. Hur ringa möjligheten
att göra avsteg från denna anvisning kunnat te sig, framgår av
den samvetskonflikt i vilken Jones råkat. Uppenbarligen kan man i sammanhanget
icke bortse från det militära subordinationsförhållandet eller
den omständigheten att chefen för flygvapnet är högste personalchef inom
försvarsgrenen.

Vid nu angivna förhållanden måste vad som förekommit beträffande ifrågavarande
sammanträde anses ha varit ägnat att obehörigen påverka de ut -

sagor som kunde komma att avgivas av Frykholm och Jones såsom sakkunniga.
Det är självfallet av största vikt för rättssäkerheten att domstol
vid prövningen av ett mål kan utgå från att hörda sakkunniga uttalat sin
verkliga mening och icke påverkats av ovidkommande hänsyn. Väl torde
det vara ofrånkomligt att en sakkunnig stundom har svårt att frigöra sig
från de olika band, av vilka han i sitt dagliga liv är bunden. Så mycket
viktigare är det då att han icke utsättes för direkt påverkan. När någon vid
domstol åberopats som sakkunnig, måste en befattningshavare med ämbetsansvar
vara pliktig att avhålla sig från allt som kan medföra obehörig påverkan.
På grund av Lönnbergs ställning såsom chef för flygsäkerhetsavdelningen
i flygstaben har det för övrigt ålegat honom att främja flygsäkerheten,
och detta åliggande fullgöres givetvis icke om hans åtgärder innebär
fara att domstol, som har att bedöma flygsäkerhetsfrågor, skall vilseledas.

Genom att Lönnberg kallat Frykholm och Jones till ifrågavarande sammanträde
och därvid uttalat sig på sätt som skett har han följaktligen åsidosatt
sin tjänsteplikt. Att Lönnberg gjort gällande att han ansett det vara
hans skyldighet att informera Frykholm och Jones om fakta i målet, kan
på sin höjd tillerkännas avseende såtillvida att Lönnberg får anses ha handlat
av oförstånd. Med hänsyn till den synnerliga vikten av att rättsskipningen
fredas från otillbörliga ingrepp är emellertid vad Lönnberg låtit komma
sig till last likväl ett tjänstefel av mycket allvarlig beskaffenhet och kan
förty icke undgå beivran.

I enlighet med det anförda skall Lönnberg ställas under åtal vid Stockholms
rådhusrätt jämlikt 20 kap. 4 § första stycket brottsbalken för det
han av oförstånd åsidosatt sin tjänsteplikt genom att den 8 februari 1965,
med anledning av att framställning gjorts om Frykholms och Jones’ hörande
såsom sakkunniga i ifrågavarande haverimål, i Lönnbergs tjänsterum
i flygstaben anordna sammanträde med dem och därvid göra uttalanden,
ägnade att obehörigen påverka de utsagor Frykholm och Jones kunde
komma att avgiva.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt överåklagaren i Stockholm
att i enlighet med sålunda meddelad instruktion själv eller genom honom
underställd lämplig åklagare vid Stockholms rådhusrätt väcka och utföra
talan mot Lönnberg.

* *

Kammaråklagaren D. Halldin påstod vid Stockholms rådhusrätt ansvar å
Lönnberg i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 9 september 1965 och dömde
därvid Lönnberg jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel att till kronan
utgiva trettio dagsböter om fyrtiofem kronor.

Domskälen angavs av rådhusrätten sålunda.

Lönnberg har vitsordat, att han på grund av att han fått kännedom om
att Frykholms och Jones’ hörande som sakkunniga begärts i det i högsta
domstolen anhängiga målet kallat Frykholm och Jones till sig i tjänsten
och vid detta sammanträde redogjort för frågor som hade samband med
målet. Han har emellertid förnekat, att han därigenom gjort sig skyldig till
tjänstefel och framhållit, att han på grund av sin tjänst ansett sig vara
skyldig anordna sammanträdet för att orientera Frykholm och Jones om
allt vad Lönnberg visste i saken och därigenom öka bedömningsunderlaget
för dem.

Vid rätten har Lönnberg berättat bl. a. följande: Han var vid ifrågavarande
tidpunkt chef för flygsäkerhetsavdelningen i flygstaben. Troligen
lördagen den 6 februari 1965 blev Lönnberg i telefon uppringd av Ossbahr,
vilken omtalade, att i det s. k. Ramstenmålet militieombudsmannen hos
högsta domstolen begärt att få Jones hörd som sakkunnig och att från försvarets
sida påkallats förhör med Frykholm såsom sakkunnig. På fråga av
Ossbahr omtalade Lönnberg vem Jones var och vad denne hade för arbetsuppgifter.
Från Ossbahr mottog Lönnberg sedan en kopia av miiitieombudsmannens
framställning om Jones’ hörande och hade den tillgänglig vid
sammanträdet den 8 februari. Ossbahrs meddelande framkallade hos Lönnberg
åtskillig undran hur han, som på grund av sin tjänst starkt kände
ansvar för flygsäkerheten inom flygvapnet, skulle förfara för att Frykholm
och Jones skulle få vidgat och bästa möjliga underlag för sina uttalanden
om de skulle vittna i det — såsom Lönnberg såg det — viktiga Ramstenmålet.
Om detta mål hade Lönnberg av avsnitt i militieombudsmannens
vadeinlaga och i revisionsinlagan fått den uppfattningen att dess utgång
kunde få mycket stor principiell betydelse för flygvapnets fortsatta verksamhet.
Om ombudsmannens synpunkter skulle vinna gehör och avvägningen
mellan den operativa målsättningen och säkerhetskraven således skulle
göras av domstol, kunde detta komma att negativt inverka på den flygvapnet
av riksdagen givna målsättningen. För Lönnberg stod det klart, att sakkunnigutlåtandena
måste vara vederhäftiga och ytterst väl genomtänkta och
att de sakkunniga måste veta att målet även rörde principiella frågor av
betydande räckvidd. Måndagen den 8 februari klockan 13 skulle Lönnberg
intagas på sjukhus och på lördagen hade han av olika anledningar ej möjlighet
att samråda med sina chefer. Han var den ende inom flygledningen
som var väl insatt i målet och han var nu i tidsnöd. På måndagsmorgonen
beslöt han ensam att kalla Frykholm och Jones till sig på tjänsterummet
samma dag klockan 1015. Hans avsikt var att ge dem en orientering bl. a.
om domstolsavgörandens räckvidd, särskilt högsta domstolens domars be -

tydelse för flygvapnet och dess fortsatta verksamhet, om Ramstenmålets
handläggning i rådhusrätt och hovrätt och de synpunkter som från ömse
sidor därvid framförts, och om vikten av absolut vederhäftighet i de sakkunnigutlåtanden
som nu eventuellt skulle avges i målet. Vidare ämnade
Lönnberg uppmana Frykholm och Jones att noga studera handlingarna i
målet och även ge dem erforderliga litteraturanvisningar. Dessutom ville
Lönnberg, eftersom målet var omfattande, lämna en sådan orientering att
Frykholm och Jones lättare skulle kunna finna de passager som de kunde
finna särskilt intressanta från sina utgångspunkter och med tanke på de
sakkunnigutlåtanden som de kunde få avgiva. Vid sammanträdet hade
Lönnberg av handlingar i målet tillgängliga endast militieombudsmannens
revisionsinlaga av den 3 februari 1965 och flygvapenchefens yttrande av den
15 augusti 1963, i vars avfattande Lönnberg för övrigt tagit stor del. Jones
infann sig först. Han frågade om anledningen till kallelsen. Lönnberg gav
Jones militieombudsmannens revisionsinlaga med orden »det här är anledningen».
Sedan även Frykholm anlänt inledde Lönnberg med att omtala,
att innehållet i vadeinlagan och revisionsinlagan givit Lönnberg den uppfattningen
att utgången av målet i högsta domstolen skulle kunna sträcka
sina verkningar betydligt utanför själva målet och att Lönnberg därför ansett
det vara oerhört viktigt, att Frykholm och Jones såsom föreslagna sakkunniga
fingo en allsidig orientering om vad som förevarit i målet. Han
talade även om åtalsinstruktionen och framhöll, att den inom flygledningen
ansetts vara »hårt» skriven, att det var olyckligt att flygvapenchefen ej fått
yttra sig i ansvarsfrågan innan instruktionen avfattades och att Lönnberg
trodde att om så skett instruktionen kanske delvis fått en annan utformning.
Han fortsatte därefter orienteringen på sätt han planerat och gick mot
slutet även igenom innehållet i flygvapenchefens yttrande den 15 augusti
1963. Härvid berörde han till en början vissa frågor som han ansåg vara
av intresse för Frykholm. Sedan övergick han till att redogöra för vad yttrandet
innehöll i fråga om innebörden av begreppet övningsområde. Vid
redogörelsen om rätt för flygförare till stridshandling utanför övningsområdes
gräns gjorde Jones ett inpass innebärande att han på denna punkt ej
delade flygvapenchefens uppfattning. Lönnberg, som snarare ville referera
än diskutera, svarade, att »jag vill inte ta upp den frågan nu, vi får se om
det blir någon tid över sedan», och fortsatte genomgången med synpunkter
i yttrandet under rubriken »Anfallets genomförande». Återstående delar av
yttrandet voro ej aktuella och genomgingos därför ej. Då genomgången var
avslutad, fann Lönnberg att han kunde ägna ytterligare någon tid åt sammanträdet.
Jones’ yttrande om begreppet övningsområde hade hos Lönnberg
såsom yrkesman väckt intresse, och eftersom han undrade vad Jones
kunde ha för motivering för sin uppfattning efterlyste han den. Jones angav
sina motiv, och en diskussion i saken började mellan Jones och Lönnberg.

Under denna yttrade Jones ungefär följande: »Vad skall jag nu säga, jag
har ju hävdat en åsikt i haverikommissionen och jag kan väl inte nu utan
vidare påstå motsatsen.» Lönnberg fick av yttrandet den tanken att Jones
kanske under diskussionen blivit osäker om vilken ståndpunkt han skulle
inta i frågan och ville ha ett råd hur han skulle bära sig åt för att ändra
uppfattning. Lönnberg sade därför, sedan han först framhållit det egendomliga
i att man vid trafikledarskolan — där Jones var chef — skulle
tolka av flygvapenchefen utfärdade bestämmelser på annat sätt än chefen
avsett, att »du kan väl säga att man blir ju klokare när man får större bedömningsunderlag,
när man vet mer om det här så får man bättre insikter».
Samtidigt slog det Lönnberg att hans råd kunde tänkas bli missförstått,
varför han — för säkerhets skull två gånger — sade, att Jones vid vittnesförhör
givetvis ej skulle säga annat än vad han själv ansåg riktigt. Jones,
som i detta skede gav intryck av osäkerhet, svarade: »ja, jag vet inte längre
om jag vill vara med och vittna om det här». Lönnberg fick av hans yttranden
uppfattningen, att Jones liksom tyckte att målet var för besvärligt för
honom och att han ej kunde överblicka det på ett sådant sätt att han ville
uppträda som sakkunnig i högsta domstolen. Lönnberg, som alls icke önskade
att Jones skulle draga sig undan vittnesmål utan endast velat vidga
hans bedömningsunderlag, uppmanade Jones att ej träda tillbaka. Sammanträdet
pågick omkring två timmar. Lönnberg kände ej på förhand till
Jones’ uppfattning om begreppet övningsområde. Haverikommissionen hade
några år tidigare i sin rapport härutinnan utan reservation uttalat en uppfattning
som skilde sig från den i flygvapenchefens yttrande, och denna
kommissionens uppfattning hade Lönnberg i minnet vid sammanträdet.
Jones hade visserligen enligt vad Lönnberg visste varit ledamot av kommissionen
men detta behövde, såsom Lönnberg såg saken, ej betyda att Jones
helt delade kommissionens uppfattning på denna punkt eller ens att han
var beredd på att till varje pris hålla på den, särskilt med tanke på att mycket
hänt och många nya och djupträngande aspekter lagts på Ramstenmålet
sedan den tid då kommissionen diskuterade frågan. Då Jones såsom nyss
sagts under sammanträdet i ett inpass klargjorde att han ej delade flygvapenchefens
uppfattning om innebörden av begreppet övningsområde, stod
frågan om lämpligheten av att taga upp en diskussion i ämnet egentligen
ej klar för Lönnberg. Han blev som fackman intresserad av vilka motiv
Jones hade för sin uppfattning och tog därför upp diskussionen. Lönnberg
tyckte knappast nu och skulle sannolikt ej heller vid sammanträdet ansett
det vara något fel att med en sakkunnig diskutera en fråga, i vilken Lönnberg
ansåg sig själv vara sakkunnig. Lönnberg övervägde ej den möjligheten
att Jones med hänsyn till militära lydnadsförhållanden eller till sin ställning
inom flygvapnet skulle kunna känna sig i någon mån tvingad att vid
kommande vittnesförhör ge uttryck för en annan uppfattning än den han

verkligen omfattade. Med den kännedom Lönnberg hade av Jones’ personlighet
ansåg Lönnberg sig kunna slå fast att Jones ej läte sig påverkas att
ändra uppfattning även om den vore felaktig.

På åklagarens begäran ha såsom vittnen hörts Jones och Frykholm. De
ha berättat:

Jones: Han har varit anställd i flygvapnet sedan 1936 med avbrott omkring
fem år för tjänstgöring i luftfartsstyrelsen. Den 8 februari 1965 blev
Jones med kort varsel kallad att infinna sig på Lönnbergs tjänsterum samma
dag. Då Jones, som ej kände anledningen till kallelsen, på utsatt tid
inställde sig, överlämnade Lönnberg en skrivelse från militieombudsmannen
till högsta domstolen, i vilken Jones’ hörande som sakkunnig i Ramstenmålet
påkallades, och sade att skrivelsen föranlett Lönnberg att kalla till
sammanträde. Sedan Jones läst igenom skrivelsen kom Frykholm tillstädes
och fick likaledes taga del av den. Lönnberg omtalade, att syftet med sammanträdet
var att han ville gå igenom hur målet handlagts i underrätterna.
Under den följande genomgången framförde Lönnberg bl. a. den synpunkten
att målets utgång i högsta domstolen skulle ha mycket stor prejudicerande
betydelse, i det att bifall till militieombudsmannens talan skulle innebära
att domstolar skulle kunna få att pröva allsköns fel som begingos under
flygning och att detta kanske skulle lägga hämsko på flygvapnets verksamhet.
Vid tillfället genomgick Lönnberg även flygvapenchefens yttrande
av den 15 augusti 1963 genom att läsa upp delar som beröra övningsområde,
terminalområde och radarjaktledarens terminologi. Härvid framhöll Jones,
att han ej delade chefens uppfattning i fråga om begreppet övningsområde.
Lönnberg svarade, att de icke nu skulle diskutera denna fråga utan att de
efter genomgången kunde taga upp en diskussion i frågor, där uppfattningarna
skilde sig. Efter genomgången blev det också ett meningsutbyte särskilt
mellan Lönnberg och Jones om innebörden av begreppet övningsområde,
varvid Jones vidhöll sin ståndpunkt. Lönnberg gjorde gällande att flygvapenchefens
tolkning var den riktiga, och Jones fick av Lönnbergs yttranden
en känsla av att Lönnberg ansåg att Jones vid eventuellt vittnesförhör
ej borde uttala sig så kategoriskt som Jones gjorde vid sammanträdet.
Jones vill minnas, att Lönnberg yttrade att man ej borde säga att det var
förbjudet men väl kanske att det var olämpligt att företaga luftstrid utanför
övningsområde. I detta skede sade Frykholm något av innebörd att »Du
skall väl inte säga honom vad han skall säga». Jones tyckte sig ha kommit
i en obehaglig situation; å ena sidan hade Jones som ledamot av haverikommissionen
i anledning av ifrågakomna flygolycka hävdat en mening,
som efter vad han funnit hade stöd i flygvapenchefens yttrande över
olyckan, å andra sidan skulle Jones nu vid domstolsförhanding ej vara så
kategorisk i sitt omdöme. Denna konfliktsituation, grundad som den var på
känslan av att Jones skulle komma att anses som illojal mot flygvapnet om
Jones ej modifierade sin uppfattning, föranledde Jones att under samman -

trädet uttala, att Jones efter vad som förevarit vid sammanträdet övervägde
att meddela militieombudsmannen att Jones helst ville avsäga sig uppdraget
att kallas som sakkunnig. Till detta yttrade Lönnberg antagligen något om
att han uttryckt sig mindre väl och att det ej var fråga om någon order.

Frykholm: På morgonen den 8 februari 1965 kallade Lönnberg till sammanträde
på sitt tjänsterum. Då Frykholm anlände var Jones redan tillstädes.
Lönnberg lämnade en redogörelse för Ramstenmålet och för principiella
synpunkter som flygledningen hade på målet. Frykholm hade redan tidigare
skaffat sig inblick i målet, dels på eget initiativ, dels genom diskussioner
med Lönnberg och personal inom haveriavdelningen. Lönnbergs genomgång
innebar därför för Frykholm liksom en repetition av kända förhållanden.
Det enda nya var att det nu förelåg en skrivelse från militieombudsmannen,
varav framgick att Jones och Frykholm kunde komma att kallas som
sakkunniga vid målets behandling i högsta instans. Efter Lönnbergs genomgång
uppstod huvudsakligen mellan Jones och Lönnberg en diskussion om
tolkningen av begreppet övningsområde, där de företrädde motsatta uppfattningar.
Härunder uttalade Lönnberg, att flygvapenchefen hade den uppfattning
Lönnberg företrädde och att en sakkunnig vid domstol naturligtvis
skulle uttala den uppfattning han själv omfattade. Frykholm kunde icke
minnas, att Frykholm under sammanträdet sade något till Lönnberg av innebörd
att Lönnberg ej skulle sitta och tala om för Jones vad denne skulle säga
i högsta domstolen. För Frykholm var det uppenbart att Jones under diskussionen
blev sakligt pressad. Efter sammanträdet men ej dessförinnan var
Jones påtagligt illa berörd. Detta förvånade Frykholm, eftersom Frykholm
ej kunde finna någon rimlig anledning till att Jones tog så illa vid sig som
han faktiskt gjorde. Då Frykholm troligen nästa dag träffade Jones, visade
denne fortfarande en affektladdad attityd. Påföljande dag hade Frykholm
från militieombudsmannens expedition fått reda på att Jones anmält Lönnberg
för försök att påverka Jones och Frykholm i egenskap av föreslagna
sakkunniga. Frykholm, som ställde sig frågande till den vändning saken tagit,
ringde upp Jones i telefon och frågade honom i nog så kärva ordalag
»vad för spektakel som var på gång». Jones svarade: »Har du läst Lönnbergs
vitsord om mig.» Frykholm drog slutsatsen att någon form av aggression
låg bakom Jones’ handlande.

Utredningen visar, att Lönnberg haft en kritisk inställning till synpunkter
som framförts av åklagaren i Ramstenmålet. Denna inställning har
Lönnberg på olika sätt låtit komma till uttryck vid sammanträdet, och i
samband härmed har han även stött chefens för flygvapnet uppfattning.
Annat kan ej antagas än att Lönnbergs framställning framstått som en
rekommendation av hur förekommande frågor borde bedömas. Framställningen
måste i betraktande av föreliggande omständigheter anses ägnad att
obehörigen påverka åtminstone Jones i hans egenskap av föreslagen sakkunnig.

Genom att på sätt som skett kalla till sammanträde och vid detta giva en
uppenbarligen av Lönnbergs befattning inom flygvapnet influerad framställning
av den art som nyss sagts har Lönnberg visat oförstånd i tjänsten
och därigenom ådragit sig ansvar för tjänstefel.

Lönnberg fullföljde talan mot rådhusrättens dom med yrkande att mot
honom förd ansvarstalan måtte lämnas utan bifall.

Svea hovrätt meddelade dom i målet den 9 augusti 1966 och lämnade därvid,
med ändring av rådhusrättens dom vidkommande huvudsaken, åtalet
utan bifall.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Hovrätten finner väl, lika med rådhusrätten, att Lönnberg visat oförstånd
i tjänsten genom att vid sammanträdet den 8 februari 1965 på förmiddagen
göra uttalanden, ägnade att »obehörigen» påverka Jones.

Emellertid bör i målet beaktas dels vad Lönnberg enligt rådhusrättens
dom anfört därom att han till följd av bl. a. sjukdom var i tidsnöd, dels att
Lönnberg, såsom framgår av Jones’ vittnesutsaga, vid sammanträdet den
8 februari 1965 avslutningsvis uttalade önskemålet att Jones och Frykholm
skulle — utan biträde av Lönnberg, vilken samma dag klockan 13
inlades på sjukhus — ta del av samtliga handlingar i Ramstenmålet. Med
hänsyn till nu nämnda och övriga omständigheter kan berörda oförstånd
icke anses vara av beskaffenhet att föranleda ansvar för tjänstefel.

Från denna dom, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av hovrättsrådet Weidenhaijn och adjungerade ledamoten Krön,
Tar assessorn Matton och adjungerade ledamoten Nordström skiljaktiga
och fann ej skäl att göra annan ändring i rådhusrättens dom än att beloppet
av varje dagsbot bestämdes till trettiofem kronor.

Militieombudsmannen fullföljde talan mot hovrättens dom under yrkande
att åtalet måtte bifallas. I sin den 31 augusti 1966 dagtecknade revisionsinlaga
anförde militieombudsmannen följande.

Enligt domskälen har hovrätten, lika med rådhusrätten, funnit att Lönnberg
visat oförstånd i tjänsten. Hovrätten har emellertid förklarat att berörda
oförstånd icke kan anses vara av beskaffenhet att föranleda ansvar
för tjänstefel. Till stöd för denna ståndpunkt har hovrätten anfört två särskilda
omständigheter.

Den första av dessa är att Lönnberg, på sätt han anfört enligt rådhusrättens
dom, till följd av bl. a. sjukdom var i tidsnöd. En sådan omständighet
kan väl utgöra en ursäkt för att en ämbetsman icke hinner på ett riktigt
sätt fullgöra ett åliggande. I förevarande fall var emellertid icke fråga
om något, med vilket Lönnberg hade att taga befattning. Det förfarande som

ligger Lönnberg till last innebär ju att han opåkallat ingripit i ett rättegångsmål.
Att utgången i målet var av stor principiell betydelse för flygvapnet
medförde givetvis icke rätt att ingripa utan borde i stället ha verkat
avhållande. För en ämbetsman i Lönnbergs ställning borde det under
alla omständigheter ha stått klart att varje åtgärd som är ägnad att otillbörligen
påverka personer som avses skola höras vid domstol är förkastlig.
Men även om Lönnbergs tidsnöd skulle ha bidragit till omdömeslösheten att
anordna ifrågavarande sammanträde, kan den dock icke göra anordnandet
försvarligt. Det förhållandet att Lönnberg ägnade omkring två timmar åt
sammanträdet synes överhuvudtaget icke vara förenligt med att han befann
sig i tidsnöd.

Den andra av hovrätten åberopade omständigheten till stöd för att Lönnbergs
förfarande icke bedömts såsom tjänstefel utgöres av hans vid sammanträdet
avslutningsvis uttalade önskemål att Jones och Frykholm själva
skulle ta del av samtliga handlingar i Ramstenmålet. Huru denna omständighet
kan medverka till straffrihet synes vara svårt att förstå. I och för
sig utgör den icke annat än en opåkallad uppmaning till Jones och Frykholm
att förbereda sig för ett blivande förhör, önskemålet bör emellertid
tolkas mot bakgrunden av vad som förekommit under sammanträdet. Eftersom
Lönnberg under detta givit till känna vad enligt hans uppfattning sakkunnigutsaga
borde innehålla, kan hans avslutningsuttalande icke gärna
uppfattas annorledes än som ett understrykande av det förut sagda. Icke
ens om uttalandet anses utgöra en uppmaning till objektivitet skulle emellertid
Lönnberg därigenom kunna ha omintetgjort vad som förekommit under
sammanträdet. I vart fall gäller detta, såsom Lönnberg måste ha insett,
för Jones’ del.

På grund av det sålunda upptagna anser jag att hovrätten icke anfört
bärande skäl för sitt domslut. Omständigheterna i målet är emellertid ej
heller eljest sådana att straffrihet kan ifrågakomma. Med hänsyn till rättsskipningens
integritet är det åtalade förfarandet av den allvarliga beskaffenhet
att ett frikännande framstår som betänkligt. Att hovrätten fördömt
förfarandet genom att beteckna det såsom oförstånd i tjänsten kan ur prejudicerande
synpunkt icke anses tillräckligt. Enligt min mening är det
därför synnerligen angeläget att åtalet bifalles.

Kungl. Maj:t meddelade dom i målet den 20 december 1966 och prövade
därvid lagligt fastställa hovrättens domslut.

Domskälen angavs av högsta domstolen sålunda.

Vid huvudförhandlingen inför högsta domstolen har Lönnberg lämnat
uppgifter, som i huvudsak överensstämmer med vad han enligt rådhusrättens
domskäl uppgivit inför rådhusrätten, dock med följande ändringar
och tillägg. Med hänsyn till sin ledande ställning inom flygvapnet beträffande
flygsäkerhetsfrågor ansåg Lönnberg det vara sin plikt att informera
2—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

Jones och Frykholm om den erfarenhet, som inom flygvapnet fanns angående
de flygsäkerhetsfrågor som var aktuella i målet. Vad särskilt angår
Jones var denne visserligen chef för trafikledarskolan, men det fanns fördenskull
knappast anledning förmoda, att han besatt all den sakkunskap
som kunde erfordras för att yttra sig i målet. Särskilt gällde detta frågan
om innebörden av begreppet övningsområde, ett spörsmål av rent operativ
karaktär. Lönnberg kände till att Jones varit medlem i haverikommissionen;
Lönnberg hade själv föreslagit honom till uppdraget, närmast för att
han skulle tillföra kommissionen sakkunskap beträffande en trafikledares
uppgifter och i fråga om innebörden av begreppet terminalområde. Före
sammanträdet hade Lönnberg icke någon bestämd uppfattning om vad Jones
ansåg om innebörden av begreppet övningsområde. Lönnberg hade icke
uppfattat kommissionens utlåtande på denna punkt så, att det med säkerhet
utgjorde ett uttryck för Jones’ personliga mening. I vart fall kunde
Jones knappast känna till allt vad som inom flygledningen förekommit beträffande
denna fråga i tiden efter det kommissionen avgivit sitt utlåtande.
Lönnberg hade visserligen högre tjänsteställning än Jones, men denne var
icke underställd Lönnberg utan chefen för Roslagens flygkår, och Lönnberg
hade ej befälsrätt över honom. Vad beträffar Frykholm hade denne
högre tjänsteställning än Lönnberg. Lönnberg hade alltså icke någon befogenhet
att beordra vare sig Jones eller Frykholm till sammanträdet. Lönnberg
avsåg att vid sammanträdet dels göra en genomgång av Ramstenmålet,
dels framföra synpunkter på betydelsen av högsta domstolens kommande
avgörande och dels ge en orientering om de olika synpunkter som från
ömse sidor framkommit i målet. Det var Lönnbergs tanke, att Jones och
Frykholm på detta sätt skulle få bättre möjligheter att förbereda sig inför
domstolsförhandlingen. — Under sammanträdet framställdes frågor av såväl
Jones som Frykholm. Lönnberg blev överraskad, när Jones vid genomgången
av flygvapenchefens yttrande av den 15 augusti 1963 så kraftigt tog
avstånd från flygvapenchefens i yttrandet uttalade uppfattning angående
innebörden av begreppet övningsområde. I anledning av Jones’ inpass förklarade
emellertid Lönnberg att han icke då kunde taga tipp frågan men
att man möjligen kunde återkomma till densamma längre fram under sammanträdet,
om tiden räckte till. — Det visade sig sedermera att det blev
5_io minuter över för en diskussion i frågan. Jones tryckte vid diskussio nen

särskilt på det förhållandet, att flygvapenchefen efter olyckan utfärdat
bestämmelser om att i en övning deltagande plan ej fick flyga utanför övningsområdet.
Lönnberg upplyste da Jones om att dessa bestämmelser, som
haft provisorisk karaktär, sedermera ändrats så, att luftstrid ej får upptagas
men väl ett påbörjat anfall fullföljas utanför övningsområdet. Under
diskussionens gång blev Jones mera tveksam och yttrade ungefär följande.
»Vad skall jag säga nu då, när jag har haft en annan mening i haverikommissionen?»
Lönnberg yttrade härtill något om att man väl blir klokare,
när man får veta mera, samt tilläde: »Det är klart, att du skall säga vad

do anser vara riktigt.» Det var från Lönnbergs sida icke tal om att ge Jones
någon anvisning om hur Jones borde uttala sig inför domstolen.

Med hänsyn till Lönnbergs ställning som chef för flygstabens flygsäkerhetsavdelning
kan det ej anses ha varit opåkallat, att han vilie försäkra sig
om att Jones och Frykholm blev ordentligt insatta i målet. Emellertid medförde
Lönnbergs ställning att han framstod såsom en auktoritativ representant
för flygledningen, vilken var inblandad i målet. Härigenom förelåg
risk för att ett ingripande från hans sida lätt kunde uppfattas såsom påtryckning.
Lönnberg hade därför, även vid ett ingripande som enbart syftade
till att informera, anledning att vara försiktig, så att fara för misstolkning
förebyggdes. I fråga om Frykholm, vars kompetens låg på det medicinska
planet, synes någon anmärkning i detta hänseende ej kunna riktas
mot Lönnbergs förfaringssätt. Vad åter angår Jones, som var anställd inom
flygvapnet i den ordinära officerskarriären och i lägre tjänsteställning än
Lönnberg, måste Lönnbergs åtgärd att anordna ett särskilt sammanträde
för genomgång av målet betecknas såsom mindre lämplig. Sammanträdet
kom vidare att utveckla sig på sådant sätt, att gränsen för vad som kunde
betraktas såsom enbart information får anses ha överskridits. Den diskussion
som vid slutet av sammanträdet uppkom mellan Lönnberg och Jones
om innebörden av begreppet övningsområde, vid vilken diskussion Lönnberg
starkt underströk flygvapenchefens uppfattning, var ägnad att försätta
Jones i en konfliktsituation. En sådan situation uppstod också, även om
denna ej haft den allvarliga innebörd som Jones velat göra gällande.

Genom vad sålunda förekommit får Lönnberg anses ha förfarit felaktigt.
Lönnberg har emellertid handlat med redbart uppsåt och icke avsett annat
än att vad han ansåg vara riktiga synpunkter skulle bli framförda i målet.
Diskussionen i slutet av sammanträdet var tydligen icke förutsedd från
början utan föranledd av att Lönnberg blev överraskad av Jones’ kraftiga
reaktion mot flygvapenchefens yttrande. Hänsyn bör också tagas till att
det kan ha varit vanskligt för Lönnberg att rätt bedöma hur han skulle förhålla
sig med avseende å den pågående rättegången, som han, särskilt sedan
målet förts till högsta domstolen, bedömde såsom mycket betydelsefull
för det tjänsteområde där han intog en ledande och ansvarig ställning. Vad
han låtit komma sig till last bör därför, såsom hovrätten funnit, icke föranleda
ansvar för tjänstefel.

Från denna dom, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av justitieråden Digman, Bergsten, Hesser och Walberg, var justitierådet
Hedfeldt skiljaktig och yttrade:

Jag ansluter mig till vad som upptagits i domens första stycke.

Skälet till att Lönnberg anordnade det ifrågavarande sammanträdet var,
såsom framgår av utredningen, att flygvapenchefens och militieombudsmannens
skiljaktiga åsikter i fråga om flygsäkerhetens främjande brutit
sig starkt i Ramstenmålet och att detta måls utgång å ömse sidor tillädes
stor principiell betydelse. Vidare hade Lönnberg erfarit, att militieombuds -

mannen begärt att få höra Jones som sakkunnig inför högsta domstolen.
Lönnberg måste ha insett att militieombudsmannen icke vidtog en sådan
åtgärd utan att han inhämtat Jones’ åsikt i någon i målet betydelsefull fråga
och därför ansett hans hörande vara av vikt. Huruvida Jones’ utsaga
skulle komma att stödja åklagarsidan eller försvaret kunde Lönnberg icke
veta, men sannolikheten talade för att i detta sena skede av målet militieombudsmannen
åberopade ny sakkunnig endast om denne väntades stödja
hans egen mening.

I betraktande härav borde Lönnberg ha visat stor försiktighet med att
avhandla ämnet med Jones. I stället har Lönnberg kallat Jones till sig och
under ett par timmars tid utförligt genomgått vad som förekommit i målet,
redogjort för de nämnda skiljaktiga åsikterna och understrukit målets principiella
betydelse. Med hänsyn till Jones’ tjänsteställning inom flygvapnet
har särskilt framhållandet av flygvapenledningens ståndpunkt i säkerhetsfrågan
och motsättningen till militieombudsmannens åsikt därom uppenbarligen
varit ägnat att försätta Jones i ett tvångsläge därutinnan, att för
den händelse Jones i något för åtalet betydelsefullt avseende var av annan
åsikt än flygvapnets ledning, han vid det tillämnade sakkunnigförhöret kunde
råka i samvetsnöd om han skulle säga sin verkliga mening eller av lojalitet
mot flygvapnet och dess chef uttala sig mera obestämt. Vad angår
Frykholm kan med hänsyn till omständigheterna antagas, att någon motsvarande
risk ej förelegat. _ .....

Lönnberg har genom sin berörda åtgärd visat oförstånd i sm tjänst. Särskilt
med hänsyn till den fara, som genom åtgärden uppkommit för att utredningen
i Ramstenmålet ej skulle bli så fullständig som önskvärt var,
är förseelsen av sådan art att Lönnberg ej kan undgå ansvar.

Omständigheterna är dock mildrande, särskilt därutinnan att Lönnberg
kände Jones som en person med självständiga åsikter, vilken icke brukade
låta sig påverkas. Lönnbergs åtgärd är därför angriplig mera av principiella
skäl än på grund av risken för påverkan i det särskilda fallet. Straffet bör

förty sättas lägre än i rådhusrättens dom.

På grund av det sagda prövar jag lagligt att med ändring av hovrattens
dom döma Lönnberg jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel att bota
femton dagsböter å fyrtio kronor.

2—11. Åtal mot tio underofficerare för osant intygande med
åsidosättande av tjänsteplikt

Ämbetsberättelsen till 1966 års riksdag innehåller (s. 138) en kortfattad
redogörelse för ett av militiemobudsmannen vid rådhusrätten i Växjö anställt
åtal mot tio underofficerare för osant intygande med åsidosättande
av tjänsteplikt. Av redogörelsen framgår att rådhusrätten meddelat dom
i målet men att detta, sedan militieombudsmannen fullföljt talan mot domen,
vid tidpunkten för färdigställandet av nämnda ämbetsberättelse var
beroende på Göta hovrätts prövning. Sedan hovrätten numera meddelat dom
i målet och densamma vunnit laga kraft, lämnas här nedan en närmare redogörelse
för målet.

Tidningen Kvällsposten innehöll den 18 mars 1964 en artikel med rubriken
»Otroliga detaljer i småländska hem värnsskandal en». I artikeln uppgavs
bl. a. att tio underofficerare på order av en för bedrägeri och tjänstefel
åtalad hemvärnsofficer skrivit falska kvitton med innehåll att underofficerarna
tjänstgjort som hemvärnsinstruktörer när de i själva verket varit
funktionärer vid hemvärnsfester, men att de det oaktat sluppit åtal för
osant intygande.

Med anledning av innehållet i artikeln anhöll militieombudsmannen hos
landsfogden i Kronobergs län att få del av verkställd utredning och de beslut
i åtalsfrågan som kunde ha meddelats. Landsfogden B. von Steyern
tillställde på grund härav militieombudsmannen dels ett den 18 december

1963 dagtecknat förundersökningsprotOkoll, dels den 5 och den 16 mars

1964 av von Steyern meddelade beslut i åtalsfrågan, dels ock en av von
Steyern den 17 mars 1964 utfärdad ansökan om stämning å kaptenen Leif
Wass. Sedan von Steyern anmodats yttra sig med anledning av en inom
militieombudsmansexpeditionen upprättad granskningspromemoria, inkom
han den 19 oktober 1964 med begärt yttrande. Slutligen har införskaffats
rådhusrättens i Växjö akt i nyssnämnda mål mot Wass.

Av handlingarna i ärendet inhämtades följande.

Hemvärnet, som utgör en del av armén, består av militärt organiserade,
på frivillighetens väg rekryterade förband. Ledningen av hemvärnet,
såvitt nu är i fråga, utövas av försvarsområdesbefälhavaren. Försvarsområdet
är för hemvärnets verksamhet indelat i hemvärnsområden. Vid försvarsområdesstaben
finns en liemvärnsavdelning, vars chef är en arvodesanställd
hemvärnsofficer. Denne planlägger och leder, själv eller genom
instruktörer, hemvärnets utbildning och övningar. Hemvärnspersonalen
äger rätt att besluta om vården av tillgångar och anläggningar, vilka icke
tillhör staten eller bekostas av statsmedel. Nämnda beslutanderätt utövas
inom försvarsområdet av försvarsområdets förtroendenämnd.

Efter bemyndigande av förtroendenämnden inom Kalmar-Växjö försvarsområden
anordnade Wass i egenskap av hemvärnsofficer för hemvärnets
räkning folkfester på Kronobergshed den 26—den 28 maj 1961, den
18—den 20 maj 1962 samt den 22, 23, 25 och 26 maj 1963.

Vid festen år 1961 medverkade som funktionärer fanjunkarna A. G. E.
Lindqvist, G. V. Ljungklint, C.-J. G. Bengtsson och E. T. L. Sandberg.
I samband med festen anordnades eu förevisningsövning av hemvärnet.
Vid förberedelserna för denna övning och i densamma deltog samtliga
nyssnämnda personer ävensom sergeanten numera fanjunkaren N. O. Hammarstedt.
Vid festen år 1962, då någon förevisningsövning ej var anordnad,
deltog som funktionärer Lindqvist, Ljungklint, fanjunkaren E. V. Rydén,
sergeanten numera fanjunkaren G. G. V. Axelsson, sergeanten J. H. V.
Ottosson, sergeanten numera fanjunkaren B. A. O. Gustafsson och sergeanten
numera fanjunkaren K. M. G. Svensson. Slutligen medverkade vid
festen år 1963, då ej heller någon förevisningsövning ägde rum, Lindqvist,

Ljungklint, Rydén, Axelsson, Ottosson, Gustafsson och Sandberg. Funktionärernas
uppgifter var bl. a. att ha hand om bilparkeringen vid festplatsen,
biträda med ordningshållning samt tjänstgöra som spärrvakter och
kontrollanter.

Under åberopande av oriktiga verifikationer förmådde Wass försvarets
civilförvaltning att av hemvärnets övningsanslag utanordna vissa belopp,
vilka Wass använde till att täcka en del av kostnaderna för berörda folkfester.
På talan av von Steyern dömde rådhusrätten den 20 maj 1964
Wass till ansvar för grovt bedrägeri medelst osant intygande i förening med
åsidosättande av tjänsteplikt.

Bland de oriktiga verifikationerna ingick kvittenslistor vilka i hithörande
delar lyder så som framgår av den å s. 39—43 intagna sammanställningen.
(Av de i sammanställningen använda förkortningarna betyder L
lektion och Ö övning.)

Ifrågavarande underofficerare, vilka samtliga var anställda vid Kronobergs
regemente, uppgav under förundersökningen följande.

Lindqvist: Han hade tjänstgjort som instruktör vid hemvärnet i Kronobergs
län sedan år 1942. Åren 1961, 1962 och 1963 tjänstgjorde han på
anmodan av Wass vid festerna på Kronobergshed. År 1961 tjänstgjorde
han vid en förevisningsövning av hemvärnet i samband med festen samt
var dessutom funktionär på kvällarna. Åren 1962 och 1963 tjänstgjorde
han under samtliga festdagar och hade till uppgift att ordna parkering
samt stå vid insläppen till festplatsen. Hemvämsinstruktörerna hade av
Wass utlovats arvode, och man hade diskuterat att de skulle erhålla ersättning
i likhet med andra funktionärer vid festerna. Då ersättning skulle
hämtas, vilket skedde hos Wass på hans expedition, lade Wass fram en
kvittenslista och anmodade instruktörerna att skriva ersättning för tjänstgöring
i likhet med vad de brukade erhålla som instruktörer på deras
olika hemvärnsområden. För sin medverkan år 1961 utkvitterade Lindqvist
138 kronor å kvittenslista nr 6981, för sin medverkan år 1962 329
kronor å lista nr 6948 och för medverkan år 1963 »506» kronor å lista nr
8058. Wass utbetalade själv ersättningen. Vad som utgick för instruktörstjänstgöring
vid hemvärnet brukade utbetalas av fanjunkaren Nils Persson
eller av den på hemvärnsexpeditionen tjänstgörande kontoristen.
Lindqvist hade därför icke någon tanke på att den ersättning han fick
för tjänstgöringen på festen skulle betalas av annan än av festkassan.

Ljungklint: Sedan år 1941 hade han tjänstgjort som instruktör vid
hemvärnet inom Algutsboda, Lammhults, Asa, Lessebo och Hovmantorps
hemvärnsområden. Under åren 1961, 1962 och 1963 tjänstgjorde han
liksom flera andra underofficerare vid festerna på Kronobergshed. De hade
efter frivilligt åtagande beordrats till detta. År 1961 förekom vid festen
söndagen den 28 maj en förevisningsövning av hemvärn, och hemvärnsinstrulctörerna
ägnade sig därför åt förberedelser för förevisningen under
såväl fredagen den 26 som lördagen den 27 maj. Efter förberedelsernas av -

Kvittenslista för instruktör sarvoden m. m.
Förband

Grad och namn	Avresa	Till övning vid
från	den	kl
Fj Lindqvist ........	Växjö	27/5	14,00	Hälleberga
Fj Lindqvist ........	Växjö	24/5		Växjö
Fj G. Ljungklint......	Växjö	29/4	14.00	Asa
Fj G. Ljungklint......	Växjö	14/5	00.00	Lammhult
Fj G. Ljungklint......	Växjö	26/5	15.30	Lammhult
Fj G. Ljungklint......	Växjö	27/5	13.00	Asa
Fj E. Sandberg ......	Växjö	26/5	15.30	IJjortsberga
		27/5	13.00	Alvesta
Fj C.-J. Bengtsson ....	Växjö	22/4	13.00	Väckelsång
Fj C.-J. Bengtsson ....	Växjö	27/5	17.00	Moheda
Serg. O. LIammarstedt	Växjö	27/5	15.00	Åseda hvo
Fanj. G. Ljungklint. . . .	Växjö	19/5	13.00	Lammhult

Återkomst	Övn tim	Ar- vode	Styrkt	Traktamente	Kvittens

den	kl			kostn	dag	natt	Summa	Unpsifterna bestyr-
							Kontant	kas och vidstående
							utbetalas	belopp kvitteras
								Verif. nr 069S1
28/5	16.30	L3 Ö6	27 27		40	17	111	A. G. E. Lindqvist
		L3	27		—	—	27	A. G. E. Lindqvist
30/4	16.30	L3 Ö8	27 27		40	17	in	G. Ljungklint
14/5	19.00	Ö7	27		23		50	G. Ljungklint
26/5	24.00	L3	27		20		47	G. Ljungklint
28/5	20.00	L3 Ö8	27 27		43	17	114	G. Ljungklint
26/5	24.00	L3	27		20		47	E. Sandberg
28/5	20.00	L3 Ö7	27 27		43	17	114	E. Sandberg
23/4		L3	27		40	17	in	Carl-Johan
17.00	Ö7	27		Bengtsson
		t .a	27		30	17	101	Carl-Johan
28/5	16.00	Ö7	27		Bengtsson
								Verif. nr 7090
28/5	16.30	Ö7 L3	24 24	22	36	15	121	O. Hammarstedt
								Verif. nr 6948
20/5	20.30	L3 Ö8	54		48	20	122	G. Ljungklint

Grad och namn

Avresa

Till övning
vid

Återkomst

Övn

År-

Styrkt

Traktamente

Kvittens

från

Lim

vode

rese-

den

kostn

dag

natt

Summa

Uppgifterna bestyr-

Kontant

kas och vidstående

utbetalas

belopp kvitteras

Verif. nr 6948

Fj V. Rydén ........

Växjö

19/5

13.00

Rottne

20/5

122

Valter Rydén

Ö8

Fj V. Rydén ........

Växjö

26/5

12.30

Åseda

27/5

122

Valter Rydén

Ö8

Serg. G. Axelsson......

Växjö

12/5

12.30

Kalvsvik

13/5

106

G. V. Axelsson

Ö6

Serg. G. Axelsson......

Växjö

19/5

13.00

Hamneda

20/5

17.00

106

G. V. Axelsson

Ö6

Serg. G. Axelsson......

Växjö

26/5

13.00

Traryd

27/5

18.00

106

G. V. Axelsson

Ö6

Serg. G. Axelsson......

Växjö

22/5

16.30

Hamneda

22/5

24.00

G. V. Axelsson

Serg. J. Ottosson......

Växjö

28/4

12.30

Tingsryd

29/4

18.30

106

J. Ottosson

Ö6

Serg. J. Ottosson......

Växjö

19/5

13.00

Braås

20/5

17.00

106

J. Ottosson

Ö6

Serg. J. Ottosson......

Växjö

26/5

13.00

Tingsryd

27/5

18.00

106

J. Ottosson

Ö6

Fj Lindqvist ........

Växjö

24/3

14.00

Hälleberga

26/3

04.00

142

A. G. E. Lindqvist

Ö7

Fj Lindqvist ........

Växjö

19/5

13.00

Braås

20/5

17.00

118

A. G. E. Lindqvist

Öl

Fj Lindqvist ........

Växjö

25/5

15.30

Tingsryd

26/5

03.00

A. G. E. Lindqvist

Ö6

Verif. nr 6846

Serg. G. Svensson ....

Växjö

12/5

12.30

Hjortsberga

13/5

17.00

106

Gösta Svensson

Serg. G. Svensson ....

Växjö

17/5

15.30

Alvesta

17/5

24.00

Ö6

Gösta Svensson

Serg. G. Svensson ....

Växjö

17/5

15.30

Tingsryd

18/5

24.00

Ö6

Gösta Svensson

Serg. G. Svensson ....

Växjö

18/5

14.00

Braås

19/5

20.00

110

Gösta Svensson

2f—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

Grad och namn

Avresa

från

Serg. G. Svensson
Serg. O. Gustafsson....

Serg. G. Svensson

Serg. Gustafsson

Fj V. Rydén.

Fj V. Rydén.....

Fj G. Ljungklint .
Fj G. Ljungklint.

Fj G. Ljungklint.

Fj G. Ljungkiint.
Fj G. Ljungklint.
Serg. Gustafsson .

Växjö

den kl

26/5

2/6

30/5

6/4

22/5

7/4

16/5

22/5

25/5

28/5

22/5

14.00
13.45

13.00

15.00

13.00

15.00

07.00

15.00

14.00

13.00

15.00
15.00

Till övning
vid

Markaryd

Åseda

Markaryd

Linneryd

Åseda

Rottne

Algutsboda

Hovmantorp

Algutsboda

Lessebo

Lammhult

Åseda

Återkomst

den kl

27/5

3/6

31/5

7/4

23/5

7/4

16/5

23/5

26/5

28/5

23/5

15.00

17.30

16.00

17.00

19.30

24.00

17.30

18.45

23.30

17.00

Övn

tim

6Ö

Ö7

Ö6

Ö7

Öl

Ar- vode	Styrkt rese- kostn	Traktamente	Kvittens
dag	natt	Summa Kontant utbetalas	Uppgifterna bestyr-kas och vidstående belopp kvitteras
					Verif. nr 6949
48		40	18	106	Gösta Svensson
48		40	18	106	Olle Gustafsson
					Verif. nr 7469
48		40	18	106	Gösta Svensson
					Verif. nr 7764
48		40	18	106	Olle Gustafsson
					Verif. nr S059
54		44	20	118	Valter Rydén
54		44	20	118	Valter Rydén
27		26	—	53	G. Ljungklint
27		22	—	49	G. Ljungklint
54		44	20	118	G. Ljungklint
54		48	20	122	G. Ljungklint
27		22	—	49	G. Ljungklint
48		44	20	112	O. Gustafsson

Grad och namn

Avresa

från

den

Till övning
vid

Återkomst

den

Ovn

tim

Serg. Gustafsson......	Växjö	27/5	17.00	Linneryd	27/5	23.30
Serg. Gustafsson......	Växjö	28/5	17.00	Almundsryd	28/5	23.30
Serg. Gustafsson......	Växjö	29/5	17.00	Åseda	29/5	23.15
Fj Lindqvist..........	Växjö	30/3	11.20	Tingsryd	31/3	19.15
Fj Lindqvist..........	Växjö	4/4	15.00	Urshult	5/4	07.00
Fj Lindqvist..........	Växjö	6/4	11.30	Urshult	7/4	19.00
Fj Lindqvist..........	Växjö	18/4	15.00	Tingsryd	19/4	07.00
Fj Lindqvist..........	Växjö	16/5	18.00	Braås	16/5	23.00
Fj Lindqvist..........	Växjö	22/5	14.00	Ljuder	23/5	17.45
Serg Axelsson ........	Växjö	30/4	14.00	Hamn e da	1/5	17.45
Serg Axelsson ........	Växjö	9/5	18.00	Moheda	9/5	23.00
Serg Axelsson ........	Växjö	14/5	18.00	Kalvsvik	14/5	24.00
Serg Axelsson ........	Växjö	16/5	18.00	Bergunda	16/5	23.00
Serg Axelsson........	Växjö	22/5	14.00	Moheda	23/5	17.45
Serg Axelsson........	Växjö	25/5	14.00	Kalvsvik	26/5	17.45
Serg Axelsson........	Växjö	28/5	18.00	Flamneda	28/5	24.00
Serg Axelsson.......	Växjö	30/5	19.30	Traryd	30/5	24.00
Sg J. Ottosson.......	Växjö	26/1	13.00	Urshult	27/1	17.00

Ö4

Öl

Ö4

Ö6

Ar vode -

Styrkt

rese kostn -

Traktamente

dag natt

Kvittens

Summa

Kontant

utbetalas

126

12G

(SO

109

112

Uppgifterna bestyrkas
och vidstående
belopp kvitteras

Verif. nr 8059
O. Gustafsson
O. Gustafsson
O. Gustafsson

Verif. nr 8058
A. G. E. Lindqvist

A. G. E. Lindqvist
A. G. E. Lindqvist

A. G. E. Lindqvist
A. G. E. Lindqvist
A. G. E. Lindqvist

G. V. Axelsson

G. V. Axelsson
G. V. Axelsson
G. V. Axelsson

G. V. Axelsson

G. V. Axelsson
G. V. Axelsson

Verif. nr S060
John Ottosson

Grad och namn

Avresa

Till övning
vid

Återkomst

Övn

tim

Ar-

vode

Styrkt

Traktamente

Kvittens

från

den

kostn

dag

natt

Summa

Uppgifterna bestvr-

Kontant

kas och vidstående

utbetalas

belopp kvitteras

Verif. nr 8060

Sg J. Ottosson........

Växjö

9/2

13.00

Tingsryd

10/2

17.00

112

John Ottosson

ÖG

Sg J. Ottosson........

Växjö

4/5

13.00

Markaryd

5/5

17.00

112

John Ottosson

Ö6

Sg J. Ottosson........

Växjö

18/5

13.00

Tingsryd

19/5

17.00

112

John Ottosson

Ö6

Växjö

7/5

17.30

Urshult

7/5

23.00

John Ottosson

Sg J. Ottosson........

Växjö

21/5

17.30

Bergunda

21/5

23.00

John Ottosson

Fj E. Sandberg ......

Växjö

22/5

13.00

Hjortsberga

23/5

17.00

118

E. Sandberg

Ö6

Växjö

25/5

13.00

Skatelöv

26/5

16.30

118

E. Sandberg

— —

rf*-

slutande samt efter förevisningens slut den 28 maj tjänstgjorde han på
festplatsen. Wass hade lovat instruktörerna vanligt instruktörsarvode samt
traktamente för deras deltagande på Kronobergshed. Några dagar efter
festens slut erhöll han i arvode sammanlagt 322 kronor enligt kvittenslista
nr 6981. Vid festerna åren 1962 och 1963 förekom icke några hemvärnsövningar,
utan Ljungklint var endast funktionär. Han hade därvid hand
om reklamen samt biträdde vid bilparkeringen och med ordningshållning.
För tjänstgöringen vid festen år 1962 erhöll han i arvode 122 kronor enligt
kvittenslista nr 6948 samt för festen år 1963 391 kronor enligt kvittenslista
nr 8059. Betalningen erhöll han vid samtliga tillfällen av Wass
på dennes tjänsterum. Ljungklint kvitterade enligt direktiv av Wass
arvodena på ovannämnda kvittenslistor med beteckningen »kvittenslista för
instruktörsarvoden m. m.» och angav tjänstgöringen till olika tider inom
liemvärnsområden, där han brukade vara instruktör. Ljungklint var av
den uppfattningen att festkassan betalade hans arvoden åtminstone för
åren 1962 och 1963. Utbetalningen skedde på Wass’ tjänsterum. I vanliga fall
utbetalades instruktörsarvodena på expeditionen. Ljungklint reflekterade
icke över varför å kvittenslistan skulle angivas oriktiga tjänstgöringsplatser.
Någon som helst tanke på att Wass skulle kunna använda kvittenslistorna
i oriktigt syfte hade Ljungklint icke.

Bengtsson: Han hade tjänstgjort som instruktör vid hemvärnet i Kronobergs
län sedan många år tillbaka. År 1961 erhöll han, efter frivilligt åtagande,
order att tjänstgöra vid ifrågavarande hemvärnsfest. Under söndagen
den 28 maj skulle förevisningsövning av hemvärnsavdelningar även
hållas. Han tjänstgjorde vid festen alla tre dagarna, den 26—den 28 maj.
Under fredagen och lördagen ägnades en del av tiden åt att förbereda söndagens
förevisningsövning. På söndagsförmiddagen deltog han i förövningen
till uppvisningen samt hade på eftermiddagen hand om uppgifter i samband
med uppvisningen. Enligt överenskommelse med Wass hjälpte han på
kvällarna till på festplatsen. Ersättningen skulle utgå såsom för hemvärnsövningar.
Han kvitterade ersättningen på en lista, som förelädes honom av
Wass. Han skrev i enlighet med dennes anmodan på kvittenslista nr 6981
att han den 27 maj klockan 1700 avrest från Växjö till övning i Moheda,
att han återkommit därifrån den 28 maj klockan 1600 samt att han i arvode
och traktamente erhållit tillhopa 101 kronor. Huruvida han erhöll
ytterligare ersättning kan han icke erinra sig. Om den å samma kvittenslista
angivna kvitteringen för övning i Väckelsång den 22 och den 23 april i
verkligheten avsåg gottgörelse för hans deltagande som funktionär på Kronobergshed
kan han icke avgöra.

Enligt uppgift från hemvärnet i Väckelsång har övning med instruktör
endast förekommit den 18 och den 19 mars 1961.

Sandberg: Under åren 1961 och 1963 tjänstgjorde han efter frivilligt åtagande
vid hemvärnsfesterna på Kronobergshed. I samband med festen år
1961 förekom förevisningsövning med hemvärnet. Sandberg vitsordar att

han i arvode för nämnda tjänstgöring utkvitterade 161 kronor enligt kvittenslista
nr 6981. Den huvudsakliga tiden åtgick till förberedelse till övningen
och tjänstgöringen under densamma. Under den tid som festen pågick
respektive kvällar tjänstgjorde han dock vid festplatsen såsom kontrollant
för inpasseringen. År 1963 var Sandberg under två dagar kontrollant
för inpasseringen. För denna tjänstgöring utkvitterade han ett arvode
om 236 kronor enligt kvittenslista nr 8060. Utkvittering av arvodena för
åren 1961 och 1963 skedde hos Wass på dennes expedition. Pengarna utbetalade
Wass från en kassa, som han hade på sitt tjänsterum. Sandberg
fick den uppfattningen att det var ur kassan från festerna som pengarna
utbetalades. Vid kvitteringen sade Wass att arvodet skulle skrivas på de
hemvärnsområden, där Sandberg brukade tjänstgöra. Wass dikterade helt
hur Sandberg skulle ange tjänstgöringstiden. Sandberg reflekterade icke över
varför han skulle skriva oriktiga uppgifter. Eftersom utbetalningarna gjordes
av Wass personligen och från annan plats och kassa än som var brukligt,
trodde han att pengarna härrörde av inkomster från festerna och att
kvittenslistorna endast skulle användas vid redovisning inför hemvärnets
förtroendenämnd.

Hammarstedt: År 1961 medverkade han i planläggningen och genomförandet
av en förevisningsövning av inkallat hemvärn på Kronobergshed i
samband med festligheterna som anordnats där. Han gjorde på lördagen i
ordning en del förevisningsmoment, napalm och bomber, samt deltog på
söndagen i en förövning och slutligen i uppvisningen. Han tror inte att
han tjänstgjorde något på festen efter övningens slut. Han erhöll för sin
medverkan i arvode 121 kronor. Han kvitterade sitt arvode på en kvittenslista
för instruktörsarvoden nr 7090. På Wass’ anmodan skrev han att
tjänstgöringen avsåg Åseda hemvärnsområde. Han hade liksom övriga medverkande
underofficerare lovats arvode såsom för hemvärnsövning. Han förstod
icke annat än att arvodet skulle betalas av hemvärnet.

Rydén: Han hade tjänstgjort vid hemvärnet som instruktör redan från
dess början. Under åren 1962 och 1963 tjänstgjorde han på begäran av Wass
vid de festligheter som i hemvärnets regi anordnades å Kronobergshed. Han
hade hand om parkeringen vid festplatsen. Under år 1962 tjänstgjorde han
alla tre festdagarna, den 18—den 20 maj, och erhöll sammanlagt i arvode
244 kronor. Han kvitterade detta på kvittenslista nr 6948 såsom tjänstgöring
den 19 och den 20 maj i Rottne, 122 kronor, samt den »25» och den
»26» maj i Åseda, likaledes 122 kronor. Under år 1963 tjänstgjorde han vid
festen den 22 och den 23 maj och erhöll sammanlagt 236 kronor enligt kvittenslista
nr 8059. Wass hade lovat de tjänstgörande att de i ersättning skulle
få vad de erhöll under två lördags-söndagsövningar som instruktörer.
Rydén kvitterade ut sina ersättningar på Wass’ expedition och skrev enligt
Wass’ anvisningar datum och tjänstgöringsorter på kvittenslistan. Betalningen
tog Wass ur sin kassa för festen. Rydén förstod icke att kvittens -

listan skulle användas för att utfå ersättning av kronans medel. Wass nämnde
aldrig något om att ersättningarna skulle utgå av övningsanslaget.

Axelsson: Han hade sedan flera år tillbaka tjänstgjort som instruktör vid
hemvärnet. Han medverkade vid festerna på Kronobergshed åren 1962 och
1963. De vid festerna tjänstgörande underofficerarna lovades av Wass ersättning
enligt samma grunder som då de tjänstgjorde som instruktörer
vid hemvärnsövningar. Axelsson tjänstgjorde båda åren inom festområdet
såsom spärrvakt och för ordningshållning. Då det var fråga om att erhålla
betalning uppsökte han Wass på dennes expedition. Wass lämnade fram en
kvittenslista och uppmanade Axelsson att skriva på listan som för ett instruktörsarvode
inom de områden, där han tjänstgjorde som instruktör. I
enlighet härmed utkvitterade Axelsson år 1962 ett sammanlagt arvode om
352 kronor enligt kvittenslista nr 6948 samt år 1963 sammanlagt 522 kronor
enligt kvittenslista nr 8058. Han reflekterade icke över att kvittenserna
kunde av Wass användas på orätt sätt.

Ottosson: Han hade då och då vid behov arbetat som instruktör vid hemvärnet.
På anmodan av Wass tjänstgjorde han vid ifrågavarande hemvärnsfester
åren 1962 och 1963. År 1962 tjänstgjorde han tre dagar, den 18—
den 20 maj, vid utsläppet från festplatsen och erhöll i ersättning härför
sammanlagt 318 kronor enligt kvittenslista nr 6948. Å kvittenslistan angav
han att han tjänstgjort den 28 och den 29 april i Tingsryd, den 19 och den
enligt kvittenslista nr 8060. Han angav då på kvittenslistan att han tjänstgjorde
han alla fyra festdagarna, därav två dagar vid insläppet till festplatsen
och två dagar vid utsläppet, och erhöll en ersättning av 518 kronor
enligt kvittenslista nr 8060. Han angav då på kvittenslistan att han tjänstgjort
den 26 och den 27 januari i Urshult, den 9 och den 10 februari i
Tingsryd, den 4 och den 5 maj i Markaryd, den 18 och den 19 maj i Tingsryd,
den 7 maj i Urshult och den 21 maj i Bergunda. Wass hade uppmanat
honom att skriva kvittona som tjänstgöring inom de olika hemvärnsområdena,
och Ottosson skrev kvittona i enlighet härmed. Han erhöll betalningen
av Wass på dennes expedition, och Wass utbetalade beloppen ur en kassa
som han hade. Ottosson hade icke en tanke på att kvittenserna skulle kunna
användas för att få pengar utanordnade av kronans medel. Ottosson reflekterade
icke över varför Wass ville att han skulle skriva oriktiga tider och
t j änstgör ingsplatser.

Gustafsson: Han hade sedan flera år tjänstgjort som instruktör vid hemvärnet
i Kronobergs län. Han tjänstgjorde även vid festerna åren 1962 och
1963. Härvid var han år 1962 kontrollant vid de olika stånden, och år 1963
hjälpte han Wass före festen att ordna denna och stod under festdagarna
till Wass’ förfogande för olika uppdrag. Han lovades ersättning såsom för
övning med hemvärnet. Han utkvitterade på Wass’ expedition ersättningen
på listor, som Wass föreläde honom, och angav där tjänstgöringen såsom
instruktörsarbete på olika platser och dagar i enlighet med Wass’ instruktioner.
Han tjänstgjorde således år 1962 tre festdagar och angav på kvittens -

listorna nr 6949 och 7764 tjänstgöringen vara, den 26 och den 27 maj övning
i Åseda med en ersättning av 106 kronor samt den 30 och den 31 maj övning
i Linneryd med en ersättning av likaledes 106 kronor. År 1963, då han
endast tjänstgjorde två av festdagarna, angav han i kvittenslistan nr 8059
att han tjänstgjort den 22 och den 23 maj i Åseda, 112 kronor, den 27 maj
i Linneryd, 35 kronor, den 28 maj i Almundsryd, 35 kronor, och den 29
maj i Åseda, 35 kronor. Betalningen lämnade Wass ur festkassan på sin
expedition. Instruktörsarvoden för hemvärnsövningar brukade alltid utbetalas
av fanjunkaren Persson ur en av honom förvaltad förskottskassa.
Gustafsson hade därför icke någon som helst misstanke om att kvittenslistorna
av Wass skulle användas i orätt syfte.

Svensson: Under festligheterna år 1962 tjänstgjorde Svensson efter frivilligt
åtagande samtliga dagar. Dessutom medverkade han dagen innan
festligheterna, då han var semesterledig. Sistnämnda dag utförde Svensson
tillsammans med nio värnpliktiga såsom handräckningsmanskap förberedelsearbete
till festen, såsom uppsättande av snöstaket runt festområdet
samt iordningställande av festplatsen. Under festdagarna hade han ett 10-tal värnpliktiga under sitt befäl. Dessa hjälpte till med handräckningsarbete
åt lottorna vid serveringen och såsom betjäning i olika slags stånd för
basaranordningar. Några dagar efter festen var Svensson hos Wass på dennes
expedition och utkvitterade sammanlagt 516 kronor för sin tjänstgöring
före och under festligheterna. På anmodan och efter diktamen av Wass angav
Svensson på särskilda kvittenslistor för instruktörsarvoden nr 6846,
6949 och 7469, olika tider och tjänstgöringsplatser beträffande tjänstgöringen
i fråga. Detta skedde helt efter Wass’ bestämmande. Svensson reflekterade
icke över anledningen till att tjänstgöringen skulle angivas på detta
sätt. Han hade icke tidigare tjänstgjort vid hemvärnet. Fördenskull hade
han icke känt till förhållandena utan varit i den tron, att hemvärnsfesten
i fråga ingick i verksamheten för hemvärnet. Utan att tänka sig för hade
han alltså angivit tjänstgöringen på kvittenslistorna så som Wass befallde
honom att göra.

Wass har under förundersökningen i den del varom nu är fråga uppgivit:
Vid ifrågavarande fester tjänstgjorde Ljunglclint, Lindqvist, Rydén,
Ottosson, Gustafsson, Axelsson och Sandberg som funktionärer. Då det var
fråga om deras betalning ansåg de att de borde få samma gottgörelse som
polisen. Wass sade då att de fick skriva ut en kvittenslista så att han kunde
taga ut ersättningarna på övningsanslaget, om det eventuellt fanns pengar
på detta. De lämnade in kvittenslistorna till Wass, som betalade ut ersättningarna
ur festkassan, emedan tillräckliga medel icke fanns i kassan
för övningsanslaget. Då medel efter rekvisition inkommit överfördes pengar
från sistnämnda kassa till festkassan.

von Steyern har i förenämnda beslut den 5 mars 1964 anfört: Lindqvist,
Ljungklint, Bengtsson, Hammarstedt, Rydén, Axelsson, Ottosson, Gustafsson,
Svensson och Sandberg har väl, då de av Wass erhållit ersättning för

medverkan vid av Wass anordnade folkfester på Kronobergshed, på anmodan
av Wass kvitterat ersättningsbeloppen på kvittenslistor avsedda för
instruktörsarvoden inom hemvärnet med oriktigt angivande av att ersättningarna
avsett hemvärnsövningar och därigenom möjliggjort för Wass att
med kvittenslistorna som verifikationer utfå medel från hemvärnets övningsanslag,
men enär de med hänsyn till omständigheterna uppenbarligen
får anses ha handlat utan brottsligt uppsåt, skall åtal ej ske.

I sitt på militieombudsmannens begäran avgivna yttrande anförde von
Steyern: Beslutet att icke åtala de för osant intygande misstänkta underofficerarna
har grundats på följande bedömande. De objektiva rekvisiten
för osant intygande förelåg i samtliga fall. Däremot fann von Steyern det
icke klarlagt att underofficerarnas uppsåt omfattat samtliga objektiva förutsättningar
för straffbarhet; framför allt synes de ha saknat insikt om att
deras förfarande inneburit fara i bevishänseende. Samtliga torde varit övertygade
om att de ersättningar de emottagit betalts av medel, som influtit
av festerna, och att Wass ägde fritt disponera över dessa medel för utbetalande
av ersättning till funktionärerna vid festerna. Beloppens storlek hade
bestämts genom avtal mellan underofficerarna och Wass personligen att
motsvara arvode som skulle utgått vid instruktörsarbete i hemvärnet, och
då betalning och utkvittering av ersättningarna skett i enlighet med avtalen
och på direkt anvisning eller diktamen av Wass torde det förhållandet,
att de vid kvitteringen fått angiva olika data och orter, för dem ha framstått
som något mindre väsentligt, blott ersättningssumman var riktig, och icke
ägnat att kunna förvanska något bevis. Såvitt visats har ingen av underofficerarna
törstått Wass’ mening med att utkvitteringarna skulle göras på
sätt som skett, och flertalet synes alls icke ha reflekterat över innebörden
av Wass’ direktiv. Dessa omständigheter fann von Steyern starkt tala för
att åtal icke borde ske, enär uppsåt icke visats. Därtill kom det förhållandet
att samtliga underofficerare såsom underlydande till Wass svårligen
kunde motsäga denne då de direkt tillsades att skriva kvittenserna på sätt
som skett. Dessa förhållanden sammantagna föranledde von Steyern att
avskriva saken mot samtliga ifrågavarande underofficerare. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 18 januari 1965 dagtecknad, till länsåklagaren
i Blekinge och Kronobergs län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Av utredningen framgår att envar av fanjunkarna Lindqvist, Ljungklint,
Bengtsson, Sandberg, Hammarstedt, Rydén, Gustafsson, Axelsson och
Svensson samt sergeanten Ottosson under åren 1961—1963 i ett eller flera
av här avsedda fall med sitt namn kvitterat till honom av dåvarande hemvärnsofficeren
Wass utbetalt belopp. Varje kvittering har verkställts på en
av försvarets civilförvaltning tillhandahållen blankett med rubriken »Kvittenslista
för instruktörsarvoden mm». Enligt den tryckta texten på blan -

ketten har vederbörande samtidigt med kvitteringen bestyrkt uppgifter om
dels beloppets fördelning i arvode, resekostnad och traktamente, dels ock
ort och tid för avresa, plats för den övning till vilken resan gjorts, tid för
återkomst samt antalet timmar som övningen pågått.

Genom erkännanden och vad eljest i saken framkommit är ådagalagt att
berörda uppgifter i samtliga fall var oriktiga. De kvitterade beloppen utgjorde
nämligen i verkligheten ersättning, icke för tjänsteresa till och instruktörsarbete
vid angiven hemvärnsövning utan för medverkan vid någon
av de folkfester som Wass för hemvärnets räkning anordnat å Kronobergshed
i maj månad ettvart av åren 1961—1963.

En kvittenslista av ifrågavarande slag är sådan urkund som avses i 15
kap. 11 § brottsbalken. Då de osanna uppgifter som lämnats i varje särskilt
tall innefattat påstående att hemvärnsövning, med uppgiftslämnaren
som instruktör, ägt rum viss tid på viss plats, har de angått annat än dennes
egna angelägenheter. Uppenbart är att lämnandet av de osanna uppgifterna
på sätt som skett icke blott stått i strid mot vederbörandes tjänsteplikt
utan även inneburit fara i bevishänseende. Det saknas anledning antaga
annat än att förfarandet skett uppsåtligen.

Vid angivna förhållanden har envar av Lindqvist, Ljungklint, Bengtsson,
Sandberg, Hanunarstedt, Rydén, Gustafsson, Axelsson, Ottosson och Svensson
gjort sig skyldig till osant intygande med åsidosättande av tjänsteplikt.
Varken den omständigheten att brotten begåtts på anmodan av Wass eller
att dennes syfte icke varit känt är av beskaffenhet att fritaga från ansvar.

I enlighet med det anförda skall åtal mot Lindqvist, Ljungklint, Bengtsson,
Sandberg, Hammarstedt, Rydén, Gustafsson, Axelsson, Ottosson och
Svensson väckas vid rådhusrätten i Växjö jämlikt 15 kap. 11 § brottsbalken
för det de,

Lindqvist åren 1961—1963 i kvittenslistorna nr 6981, 6948 och 8058,
Ljungklint åren 1961—1963 i kvittenslistorna nr 6981, 6948 och 8059,
Bengtsson år 1961 i kvittenslistan nr 6981,

Sandberg åren 1961 och 1963 i kvittenslistorna nr 6981 och 8060,
Hammarstedt år 1961 i kvittenslistan nr 7090,

Rydén åren 1962 och 1963 i kvittenslistorna nr 6948 och 8059,
Gustafsson åren 1962 och 1963 i kvittenslistorna nr 6949, 7764 och 8059,
Axelsson åren 1962 och 1963 i kvittenslistorna nr 6948 och 8058,
Ottosson åren 1962 och 1963 i kvittenslistorna nr 6948 och 8060 samt
Svensson år 1962 i kvittenslistorna nr 6846, 6949 och 7469,
uppsåtligen lämnat osanna uppgifter om tjänsteresa till och instruktörsarbete
vid angiven hemvärnsövning, vilken åtgärd inneburit fara i bevishänseende,
och därigenom gjort sig skyldiga till osant intygande med åsidosättande
av tjänsteplikt.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt länsåklagaren i Blekinge
och Kronobergs län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid

rådhusrätten i Växjö räcka och utföra talan mot de ifrågavarande tio
underofficerarna.

& *

❖

Länsåklagaren Iv. Lithner påstod vid rådhusrätten ansvar å Lindqvist,
Ljungklint, Bengtsson, Sandberg, Hammarstedt, Rydén, Gustafsson, Axelsson,
Ottosson och Svensson i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 1 juli 1065 och dömde därvid
envar av Lindqvist, Ljungklint, Sandberg, Rydén, Gustafsson, Axelsson och
Ottosson jämlikt 13 kap. 11 § första stycket samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
för osant intygande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt att
böta tjugufem dagsböter, varje dagsbot bestämd till för Lindqvist tretton
kronor, Ljungklint nitton kronor, Sandberg fjorton kronor, Rydén nitton
kronor, Gustafsson tolv kronor, Axelsson fjorton kronor och Ottosson åtta
kronor.

Åtalet mot Bengtsson, Hammarstedt och Svensson ogillades.

Domskälen angavs av rådhusrätten sålunda.

De tilltalade ha bestritt åtalet. De ha, med undantag av Hammarstedt
och Svensson, uppgivit: Då de anmodades medverka vid hemvärnsfesterna
var det förutsatt, att de skulle åtnjuta ersättning härför enligt samma grunder
som tillämpades för instruktörer vid hemvärnsövning. För att »täcka
in» de arvodesbelopp som de sålunda ansågo sig berättigade till, ifyllde de
enligt Wass’ anvisningar kvittenslistorna på sådant sätt, att som övningsplats
angavs deras vanliga övningsplatser som instruktörer, varvid de vanliga
tidpunkterna för avresa till och återkomst från respektive övningsplats
angåvos och som lektions- och övningstid upptogs den tidslängd som
vanligen åtgick för instruktörsarbetet. Deras medverkan vid hemvärnsfesterna
hade emellertid tagit längre tid i anspråk än vad sålunda angivits. De
uppgivna dagarna för övningarna överensstämde delvis med tiden för hemvärnsfesterna,
inberäknat de dagar som åtgingo för förberedelse för festerna
och efterarbete, men voro delvis fingerade. Ersättningen utbetalades av
Wass på hans expedition, medan instruktörsarvode vanligen utbetalades
av en befattningshavare på hemvärnsexpeditionen. De togo för givet, att
ersättningarna utgingo av festkassan och hade ingen tanke på att Wass
skulle använda kvittenslistorna på sätt som skett.

Bengtsson, som deltagit i 1961 års hemvärnsfest och som övningsplatser
uppgivit Väckelsång och Moheda, har tillagt: Vid ifrågavarande fest var
anordnad en uppvisningsövning av hemvärnsmän. Hans medverkan inskränkte
sig huvudsakligen till biträde vid denna övning och förberedelse
till densamma. På anmodan av Wass hjälpte han emellertid på kvällarna
till vid festplatsen. Hemvärnsmän från hela hemvärnsområdet, således

även från Väckelsång, deltogo. Festplatsen Kronobergshed är belägen inom
Moheda kommun.

Hammarstedt har uppgivit: Han medverkade i planeringen och genomförandet
av uppvisningsövningen vid hemvärnsfesten 1961 men deltog i övrigt
icke i festarrangemangen. Under rubriken »övningsplats» i kvittenslistan
antecknade han på anmodan av Wass »Åseda hvo». Hemvärnsmän från
nämnda hemvärnsområde deltogo i övningen.

Svensson, som uppgivit i huvudsaklig överensstämmelse med förstnämnda
tilltalade, har emellertid framhållit, att han, som tidigare endast tjänstgjort
som instruktör inom den frivilliga befälsutbildningen och ej vid hemvärnet,
icke känt till förhållandena inom hemvärnet.

Vad angår åtalet mot Hammarstedt kan med hänsyn till arten av hans
medverkan vid hemvärnsfesten 1961 och omständigheterna i övrigt icke
anses styrkt, att han insett att hans uppgifter i kvittenslistan varit oriktiga.
Hammarstedt kan förty icke fällas till ansvar i målet.

Vidkommande övriga tilltalade måste av omständigheterna anses framgå,
att de insett, att de i kvittenslistorna lämnade och bestyrkta uppgifterna
för beräknande av dem tillkommande ersättning för deras medverkan vid
hemvärnsfesterna varit osanna samt att uppgifterna inneburit fara i bevishänseende.
Med hänsyn till det nära sambandet mellan armén och hemvärnet
såsom en del av armén måste de vid uppgifternas avgivande anses ha
åsidosatt sin tjänsteplikt såsom underofficerare vid armén. De ha sålunda
gjort sig skyldiga till osant intygande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt.

Brotten äro begångna före brottsbalkens ikraftträdande. En tillämpning
av brottsbalkens stadganden skulle i förevarande fall icke leda till lindrigare
straff. Gärningarna böra förty bedömas jämlikt 13 kap. 11 § första
stycket och 25 kap. 5 § strafflagen. Rådhusrätten finner emellertid ej skäl
tillämpa sistnämnda lagrum till förhöjning av straff.

Stämningarna i målet ha delgivits de tilltalade olika dagar i februari och
mars månader 1965. Enligt 5 kap. 14 § 5. strafflagen är för osant intygande
i förening med åsidosättande av tjänsteplikt jämlikt 13 kap. 11 § och 25
kap. 5 § strafflagen straff förfallet om den misstänkte ej erhållit del av åtal
för brott inom två år. Jämlikt 12 § lagen om införande av brottsbalken må,
även om hinder ej möter till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd
ej ådömas, om straff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning
efter lag som gällde då brottet begicks. På grund av det anförda skall
påföljd ej ådömas för de under 1961 och 1962 begångna brotten. I följd
härav kunna Bengtsson och Svensson ej fällas till ansvar och övriga tilltalade
allenast för de 1963 begångna brotten.

Vid straffets bestämmande bör beaktas att de tilltalade handlat på uppmaning
av överordnad och icke haft någon fördel av sitt förfarande. Rådhusrätten
finner med hänsyn härtill brotten kunna sonas med böter.

Militieombudsmannen fullföljde talan mot rådhusrättens dom under yrkande
att åtalen måtte helt bifallas. I sin den 14 juli 1965 dagtecknade vadeinlaga
anförde militieombudsmannen följande.

Beträffande åtalet mot Hammarstedt visar utredningen att denne med
sin namnteckning bestyrkt att han den 27 maj 1961 klockan 1500 begivit
sig från Växjö till Åseda eller annan ort inom Åseda hemvärnsområde, att
han där utfört instruktörsarbete vid hemvärnet, under övning 7 timmar och
lektioner 3 timmar, samt att han återkommit till Växjö den 28 maj klockan
1630. Men i verkligheten har Hammarstedt icke ens uppehållit sig inom hemvärnsområdet
under angiven tid utan medverkat i planeringen och genomförandet
av uppvisningsövning vid en hemvärnsfest på Kronohergshed. De
av honom bestyrkta uppgifterna är alltså osanna.

Såsom skäl till att Hammarstedt likväl icke funnits kunna fällas till ansvar
i målet har rådhusrätten anfört att det icke kan anses styrkt att han
insett att hans uppgifter varit oriktiga. Det synes emellertid ligga i öppen
dag att Hammarstedt haft sådan insikt. Däremot har han måhända icke
insett anledningen till att han anmodats lämna de oriktiga uppgifterna. Men
varken detta förhållande eller den omständigheten att hans medverkan vid
hemvärnsfesten bestått i sysslande med en uppvisningsövning, i vilken hemvärnsmän
från Åseda hemvärnsområde deltog, torde kunna lända honom
till ursäkt för att han bestyrkt osanna uppgifter i en kvittenslista som, enligt
vad han måste ha förstått, skulle utgöra räkenskapsverifikation och
följaktligen bli föremål för granskning. På grund härav kan Hammarstedt
icke undgå ansvar i enlighet med åtalet.

Övriga vadesvarande har av rådhusrätten funnits övertygade om osant
intygande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt, ehuru åtalen helt
eller delvis ogillats på grund av att straff ansetts vara förfallet för de under
åren 1961 och 1962 begångna gärningarna.

Enligt 5 kap. 15 § strafflagen förfaller straff för brott, som avses i 25 kap.
5 § strafflagen och ej är belagt med svårare allmänt straff än straffarbete
i två år, därest den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtalet inom fem
år (jfr Beckman m. fl., Brott mot staten och allmänheten, andra upplagan,
s. 597). Av 35 kap. 1 § 2. brottsbalken framgår att samma preskriptionstid
gäller för brott, varå svårare straff än fängelse i ett år men icke över fängelse
i två år kan följa. Med tillämpning av bestämmelsen i 20 kap. 5 § brottsbalken
må för i målet ifrågavarande gärningar, varigenom tjänsteplikt åsidosatts,
fängelse i högst två år ådömas. Uttrycket »kan följa» i 35 kap. 1 §
brottsbalken skall förstås så, att vid bedömandet av om preskription inträtt
hänsyn skall tagas jämväl till straffhöjningsbestämmelsen i 20 kap. 5 §
brottsbalken (jfr Beckman m. fl., Brottsbalken II s. 375—376).

Av det sagda framgår att preskriptionstiden för de av mig åtalade gärningarna
uppgår till fem år såväl enligt strafflagen som enligt brottsbalken,
vilken sistnämnda enligt mitt förmenande skall tillämpas i målet. Då vade -

svarandena erhållit del av åtalen inom fem år från gärningarnas begående
bör min talan bifallas även i de delar, som ogillats på grund av preskription.

Göta hovrätt meddelade dom i målet den 1 mars 1966 och dömde därvid,
med upphävande av rådhusrättens dom i vad därigenom åtalet mot Bengtsson,
Hammarstedt och Svensson lämnats utan bifall, envar av dem jämlikt
13 kap. 11 § första stycket strafflagen för osant intygande i förening med
åsidosättande av tjänsteplikt att till kronan utgiva tjugufem dagsböter, varje
dagsbot bestämd för Bengtsson till femton kronor, för Hammarstedt till tio
kronor och för Svensson till åtta kronor. Hovrätten ändrade vidare på det
sätt rådhusrättens dom beträffande Lindqvist, Ljungklint, Sandberg, Rydén,
Gustafsson, Axelsson och Ottosson att hovrätten — med bifall till åklagarens
talan jämväl såvitt avsåg gärningar begångna åren 1961 och 1962 — dömde
envar av dem jämlikt 13 kap. 11 § första stycket och 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
för osant intygande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt att
till kronan utgiva fyrtio dagsböter, varje dagsbot bestämd till belopp som
för envar av de tilltalade angivits i rådhusrättens dom.

Domskälen angavs av hovrätten sålunda.

I målet är utrett, att de tilltalade i den omfattning åklagaren gjort gällande
i kvittenslistor, avsedda för instruktörsarvoden m. in. inom hemvärnet,
med sina namn bestyrkt uppgifter, att de företagit tjänsteresor till och
utfört instruktörsarbete vid hemvärnsövningar på olika tider och platser
inom Kronobergs län. I verkligheten ha de angivna hemvärnsövningarna
icke ägt rum utan har bestyrkande av uppgifterna haft till syfte att verifiera
utbetalningar till de tilltalade för deras medverkan vid hemvärnsfester på
Kronobergshed.

Uppgifterna ha alltså varit osanna. Genom sitt bestyrkande av att övningarna
skett få de tilltalade anses ha lämnat uppgift även om annat än
egna angelägenheter. Åtgärderna ha inneburit fara i bevishänseende.

Hovrätten finner uppenbart att samtliga de tilltalade, alltså även Hammarstedt,
varit medvetna om såväl att uppgifterna voro oriktiga som att
lämnandet av desamma kunde innebära fara i bevishänseende.

Genom sitt förfarande ha de tilltalade gjort sig skyldiga till osant intygande
och tillika åsidosatt sin tjänsteplikt.

För osant intygande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt är preskriptionstiden
enligt lag fem år oavsett om det särskilda straffskärpningsstadgandet
för åsidosättande av tjänsteplikt tillämpas eller icke vid straffmätningen.
Åtalet skall därför bifallas till alla delar.

Bedömning enligt brottsbalken leder ej till lindrigare straff än enligt
strafflagen, i följd varav sistnämnda lag skall tillämpas.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

12. Åtal mot löjtnant för missfirmelse mot värnpliktig och
oskickligt beteende

I en den 7 mars 1966 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 450330-431 B. I. Henningsson klagomål mot löjtnanten vid
Norrlands dragoner L. E. V. Wallén för det denne vid skilda tillfällen under
tiden den 29 januari—den 5 februari 1966 uppträtt olämpligt mot Henningsson.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 7 mars 1966 till chefen för
Norrlands dragoner anhållit om utredning och yttrande med anledning av
innehållet i skriften, inkom den 11 maj 1966 den begärda utredningen jämte
ett av förbandschefen överstelöjtnanten I. Bondeson den 27 april 1966 dagtecknat
yttrande. Utredningen innefattade förhör med — förutom Henningsson
och Wallén ■— bland andra skvadronchefen ryttmästaren G. Casparsson
och stallchefen rustmästaren S. E. Karlsson samt värnpliktiga korpralerna
nr 440625-695 Hammarbäck, nr 451004-871 Nilsson, nr 430426-81 Dyhlén,
nr 440226-643 Lind, nr 450211-341 Lindén, nr 460127-155 Coldin, nr
420418-11 Ottenby, nr 431012-283 Rydholm och nr 431003-335 Wachtmeister,
samtliga tjänstgörande vid andra skvadronen vid förbandet.

Rörande Henningssons värnpliktsförhållanden har i Bondesons yttrande
uppgivits följande. Henningsson var vid inryckningen i början av juni 1965
uttagen för underofficersutbildning i beriden jägartjänst vid Norrlands
dragoner. Han placerades för utbildningen på plutonchefsskolan vid andra
skvadronen. Skvadronchef var ryttmästaren Casparsson och som skolchef
tjänstgjorde Wallén. Enligt centrala värnpliktsbyråns beslut den 28 januari
1966 erhöll Henningsson samtidigt med att uttagningen till underofficersutbildningen
upphävdes ändrad uttagning från beriden jägartjänst till expeditionsbiträde
och tilldelades Västerbottens regemente. Henningsson skulle
dock fullgöra den återstående delen av sin första tjänstgöring vid Norrlands
dragoner med utryckningsdag den 7 april 1966. Av chefen för Västerbottens
regemente placerades han vid stabsavdelningen på Norrlands dragoner.
Med anledning härav beordrade chefen för denna avdelning Henningsson
att börja tjänstgöringen vid avdelningen tisdagen den 1 februari
klockan 0815. Intill dess skulle Henningsson disponeras av chefen för andra
skvadronen. I och med uttagningen till expeditionsbiträde borde Henningsson
enligt normalt tillämpade regler ha omförlagts till handräckningsavdelningen.
Det ålåg Bondeson att fatta beslut härom. Innan beslutet meddelades
önskade emellertid Bondeson överlägga i saken med cheferna för andra
skvadronen och liandräckningsavdelningen. På grund av en under tiden den
31 januari—den 4 februari 1966 utom förläggningsorten pågående övning,
i vilken Bondeson och Casparsson deltog, kom överläggningen inte till
stånd förrän den 4 februari. Därvid beslöts att Henningsson skulle omförläggas
till liandräckningsavdelningen den 7 februari.

Henningsson anförde i klagoskriften: Med anledning av att han uttagits
till expeditionsbiträde blev han ålagd att börja tjänstgöra på stabsexpeditionen
den 1 februari 1966 klockan 0815. Till och med den 31 januari tjänstgjorde
han som stallhandräckning med rätt till fem minuters rast varje
timme och kafferast enligt stallchefens bestämmande. Den 29 januari beviljades
han av stallchefen rast klockan 0915—0930. Under rasten vistades
han i logementet på andra skvadronen. Av Wallén blev han emellertid, oaktat
han sålunda beviljats rast, utkörd och uppmanad att återgå till arbetet
i stallet. — Den 1 februari uppehöll sig Henningsson på morgonen i logementet
på andra skvadronen och ordnade sina kläder före tjänstgöringen
på stabsexpeditionen. Wallén inträdde i logementet och tillsade Henningsson
att tjänstgöra i stallet. Henningsson åtlydde inte uppmaningen under
hänvisning till att han skulle börja tjänstgöringen på stabsexpeditionen
klockan 0815. Wallén uppträdde då hotfullt och slog med knytnäven mot
hans huvud. Slaget träffade ett skåp bredvid Henningsson, men Henningsson
är av den uppfattningen att Wallén siktade mot hans huvud. Efter slaget
beordrade Wallén honom att hädanefter göra stalltjänst varje morgon
klockan 0715—0815 och tilläde: »Jag vill inte se dig sitta och tryna på luckan.
» — Den 4 februari utdelade Casparsson en »varning» till dem som
med klagomål hänvände sig direkt till förbandschefen, varvid Henningssons
namn nämndes. Casparsson tilläde att om någon framdeles framförde
klagomål direkt till förbandschefen skulle »vederbörande sättas dit för ordervägran».
— Påföljande dag valdes Henningsson av plutonchefsskolans
elever till »Bäste kamrat och soldat». Med anledning av valet uttalade Casparsson
vid en efterföljande uppställning: »Jag lägger in mitt veto. Jag
anser inte att Henningsson är bäste soldat utan tvärtom.» Wallén tillfogade:
»Det är egendomligt att ni kan välja en sådan som Henningsson.» — Efter
tjänstens slut sistnämnda dag uppehöll sig Henningsson på logementet på
andra skvadronen för att klä om. Wallén kom in i logementet och tillfrågade
honom varför han inte var borta därifrån eftersom han blivit nedgrupperad,
samt tilläde: »Jag vill inte ha dig här. Du hänger här som en djävla
amöba.»Wallén gav även Henningsson en utskällning för att denne diskuterat
omförläggningen med förbandschefen.

De i ärendet hörda har uppgivit följande.

Wallén: Sedan Henningsson vid sammanträde med granskningsnämnden
vid förbandet någon av de sista dagarna i januari 1966 placerats i besiktningsgrupp
3, kvarstod han vid plutonchefsskolan tills beslut om hans
fortsatta tjänstgöring fattades. Skvadronchefen bestämde därför att han
tills vidare skulle tjänstgöra i stallet som stallhandräckning. Henningsson
meddelades av Wallén sina arbetstider i stallet, vilka överensstämde med
tjänstgöringstiderna för skolans övriga elever. Före plutonchefsskolans avmarsch
till övningar den 1—4 februari erhöll Wallén meddelande om
att Henningsson uttagits till handräckningstjänst och under återstoden
av sin första tjänstgöring skulle vara placerad vid handräckningsavdel -

ningen. Då Wallén inte hade möjlighet att före avmarschen personligen
hinna tala med Henningsson, ombad han ett vänpliktigt expeditionsbiträde
att framföra order till Henningsson att avrusta och flytta till handräckningsavdelningens
förläggning. Ordern meddelades Henningsson. Under
övningen frågade Wallén vid telefonsamtal med skvadronexpeditionen
om avflyttningen verkställts. Därvid fick han reda på att Henningsson
inte ville flytta. Wallén tillsade att ordern om flyttning ånyo skulle framföras
till Henningsson. Flyttningen verkställdes emellertid inte förrän den
7 februari. Wallén kan inte erinra sig att han den 29 januari kört ut Henningsson
från logementet och beordrat honom till arbete i stallet, oaktat
stallchefen beviljat honom rast. Wallén håller emellertid för sannolikt att
Henningssons uppgift därom är riktig. Henningssons uppfattning att han
hade rätt till vissa raster är dock felaktig. Wallén hade ju tillsagt honom
att hans arbetstider skulle överensstämma med arbetstiderna för skolans
övriga elever. Wallén uppträdde inte hotande mot Henningsson den 1
februari. Då Wallén vid visitation nämnda dag klockan 0745 frågade Henningsson
varför denne inte befann sig i stallet, anmälde Henningsson att
han beordrats tjänstgöra på stabsexpeditionen och att hans arbete där
skulle börja först klockan 0815. Henningsson meddelades då att han skulle
göra stalltjänst tillsammans med övriga elever klockan 0715—0800 före
tjänstgöringen vid expeditionen. Vid tillfället uppträdde Henningsson utmanande
nonchalant. Han reste sig inte förrän på tillsägelse, stod med dålig
hållning och anlade ett försmädligt ansiktsuttryck. Wallén, som var arg
och irriterad över beteendet, talade i högre ton än normalt och dunkade
knytnäven i dörren till ett skåp i närheten av Henningsson. Slaget var inte
måttat mot honom. Henningsson borde inte ha kunnat uppfatta slaget som
riktat mot sitt huvud eftersom det utfördes med böjd armbåge, träffade
skåpet med den mjuka undre delen av den knutna handen och utdelades
med vänster hand. Slaget var jämförbart med att man »slår näven i bordet».
Avståndet mellan Henningssons huvud och skåpet torde ha uppgått
till minst en halv meter. Henningssons redogörelse för vad som förevarit
vid uppställningen efter valet av »Bäste kamrat och soldat» är i huvudsak
riktig. Wallén kan inte påminna sig ha sagt att Henningsson »hängde
som en djävla amöba». Om amöba använts som liknelse för att karaktärisera
någonting i samband med Henningssons agerande kan Wallén inte
se annat än att en sådan liknelse var tämligen befogad. Wallén anser det
dock uteslutet att han använt uttrycket amöba i kombination med någon
svordom som ett mot Henningssons person riktat skällsord. Wallén har
klandrat Henningsson för att ha uppehållit ordern om flyttning till handräckningsavdelningen.
Däremot har Wallén inte påtalat att Henningsson
vänt sig till förbandschefen med klagomål.

Henningsson: Vid det tillfälle Wallén slog näven i logementsskåpet uppträdde
Henningsson inte, såsom Wallén uppgivit, nonchalant. Han var rädd

för Wallén och hade svårt att koncentrera sig. Hans rädsla blev uppfattad
som nonchalans. När Wallén först tilltalade honom stod Wallén omkring
fem meter ifrån honom. Därefter halvsprang eller hoppade Wallén fram
emot honom och ställde sig att stirra honom stint in i ögonen på ett avstånd
av tio centimeter. Henningsson blev då allvarligt rädd, och när Wallén
plötsligt höjde handen och slog mot honom, vek han instiktivt huvudet åt
sidan. Tidigare hade han inte haft något otalt med Wallén. På grund av de
trakasserier Wallén utsatte honom för i samband med att han skulle förflyttas
från plutonchefsskolans förläggning kom han i djup psykisk obalans
och magrade fyra kilo på fjorton dagar. Han hade svårt att sova om
nätterna, då han bara tänkte på Wallén.

Karlsson: Han tjänstgjorde som stallchef lördagen den 29 januari 1966.
Han kan inte erinra sig att han beviljade Henningsson rast ifrågavarande
dag mellan klockan 0915 och 0930 och håller det för osannolikt med hänsyn
till den stora arbetsmängden under lördagsförmiddagar.

Hammarbäck: Han och Henningsson uppehöll sig i logementet den 29
januari 1966 då Wallén inträdde där. På Walléns fråga om vad Henningsson
gjorde på skvadronen svarade denne att han hade rast. Wallén beordrade
honom till stallet. Henningsson upprepade att han fått rast av stallchefen,
men Wallén vidhöll ordern.

Nilsson: Han uppehöll sig den 1 februari 1966 mellan klockan 0730 och
0800 i sitt logement. Henningsson sysslade där med persedelvård. Wallén
inträdde i logementet och sade något som Nilsson inte uppfattade. Efter
en stund hörde Nilsson att Wallén höjde rösten och lät uppretad. Nilsson
såg då att Wallén stod väldigt nära Henningsson. Wallén höjde näven och
utdelade ett slag som träffade ett skåp bredvid Henningsson. Nilsson såg
inte om slaget riktades mot Henningssons huvud eller mot skåpet. Wallén
tillsade Henningsson att göra stalltjänst och inte uppehålla sig i logementet
mera.

Dyhlén: Vid tillfället den 1 februari kom Wallén in i logementet och yttrade
att han inte ville se Henningsson sitta och tryna där. Henningsson stod
med ryggen mot sitt skåp och Wallén stod rakt framför honom och slog
ett slag som träffade skåpet. Dyhlén kan ej avgöra om slaget var riktat mot
skåpet eller mot Henningssons huvud.

Casparsson: Vid den av Henningsson åsyftade uppställningen den 4
februari meddelade Casparsson eleverna i anledning av att Henningsson
i ett trivialt ärende hänvänt sig direkt till förbandschefen att han inte ville
veta av att personal från skvadronen vände sig direkt till denne utan att
först ha anmält sin avsikt till Casparsson. Syftet med föreskriften var att
bespara förbandschefen onödigt spring. Någon varning utdelades emellertid
inte och Casparsson fällde inte yttrandet att »vederbörande skulle sättas
dit för ordervägran». Före utryckningen från skvadronen utses årligen av
befäl och soldater »Bäste kamrat — bäste soldat». Skvadronchefen har veto -

rätt om valet skulle anses olämpligt. Vid uppställningen efter valet uttalade
Casparsson: »Jag kan inte acceptera ert val, eftersom jag inte kan betrakta
Henningsson som bäste soldat utan snarare tvärtom.»

Lind, Lindén och Coldin har uppgivit att Casparsson vid uppställningen
den 4 februari 1966 uttalat att de värnpliktiga som hänvände sig direkt till
förbandschefen med klagomål framdeles skulle komma att bestraffas för
orderbrott.

Ottenby, Rydholm och Nilsson har lämnat uppgifter om vad som förekommit
vid uppställningen efter valet av »Bäste kamrat och soldat» som i
allt väsentligt överensstämmer med vad Henningsson uppgivit.

Wachtmeister: Han uppehöll sig i logementet lördagen den 5 februari, då
Wallén kom dit. Henningsson satt vid radion. Wallén yttrade: »Vad gör
Henningsson här? Jag vill inte se Henningsson bär hänga omkring som en
djävla amöba.» Henningsson svarade att han fått lov att vara där. Wallén
frågade då varför han inte tidigare flyttat såsom han fått order om samt
beordrade honom att före klockan 0700 påföljande måndag vara borta
från skvadronen. Wallén undrade även varför Henningsson vänt sig till förbandschefen
i en sådan här sak; detta var ju inget att diskutera.

Bondeson anförde i sitt yttrande bl. a. följande. Den 31 januari ålåg det
Henningsson enligt skvadronchefens föreskrifter att tjänstgöra i stallet som
stallhandräckning. Wallén hade bestämt att hans arbetstider därvid skulle
överensstämma med arbetstiderna för övriga elever vid plutonchef sskolan.
Dessa erhåller i motsats till de i stallet ständigt tjänstgörande handräckningsvärnpliktiga
normalt inga »långraster». Wallén var därför i sin fulla
rätt att beordra Henningsson tillbaka till stallet. Eleverna vid plutonchefsskolan
har stalltjänst mellan klockan 0715 och 0800. Även Henningsson
borde ha fullgjort stalltjänst under nämnda tid innan han den 1 februari
klockan 0815 började tjänstgöringen på stabsexpeditionen. Att Bondesons
beslut om Henningssons omförläggning till handräckningsavdelningen fördröjts
synes inte ha blivit känt för Wallén på grund av den intensiva övningsverksamhet
som pågick under tiden i fråga. Beslut och delgivningar
skedde då inte i den takt och ordning som är normalt förekommande.
Wallén levde i tron att beslut om förflyttningen fattats redan den 31 januari.
Denna hans uppfattning torde utgöra förklaringen till att han kände sig
irriterad av att Henningsson fanns kvar vid skvadronen till den 7 februari.
Det förhållandet att Henningsson enligt vad som upplysts för Bondeson
visat bristande vilja att försöka tillgodogöra sig utbildningen torde även
ha bidragit till Walléns beteende. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i en den 17 juni
1966 dagtecknad, till länsåldagaren i Västerbottens län överlämnad åtalsinstruktion
följande.

Av Casparssons uppgifter och övrig utredning i ärendet framgår att Casparsson
vid uppställningen med skvadronen den 4 februari 1966 förbjöd de
värnpliktiga vid denna att hänvända sig till förbandschefen utan att dessförinnan
ha underrättat Casparsson såsom skvadronchef därom. I betraktande
av att envar krigsman enligt kap. 6 mom. 26 tjänstereglementet för
krigsmakten äger att med klagomål rörande sin chef hänvända sig till dennes
närmaste chef och att krigsman, som är målsägande, enligt 21 § andra
stycket militära rättegångslagen må göra anmälan om brott utan iakttagande
av vad som eljest finnes föreskrivet om anmälans befordran i tjänsteväg,
kan det av Casparsson utfärdade förbudet synas alltför onyanserat.
Med hänsyn till att Casparsson emellertid tydligen avsåg att erinra endast
om den eljest enligt kap. 15 mom. 17 tjänstereglementet gällande huvudregeln
att tjänstemeddelande till chef skall befordras genom mellanvarande
chefer, kan någon anmärkning inte riktas mot Casparsson med anledning
av vad som i förevarande hänseende förekommit.

Vad som förevarit med anledning av valet av Henningsson till »Bäste
kamrat — bäste soldat» ger inte heller anledning till anmärkning vare sig
mot Casparsson eller mot Wallén.

I fråga om Walléns uppträdande i övrigt beträffande Henningsson framgår
av utredningen till en början att Wallén på morgonen den 29 januari
1966, när Henningsson uppehöll sig i skvadronens logement, beordrade
Henningsson att avlägsna sig därifrån och utföra tjänst i stallet oaktat Henningsson
uppgav för honom att han beviljats rast av stallchefen och därför
befann sig i logementet. Ehuru det enligt min mening ter sig som anmärkningsvärt
att Wallén utdelat ordern utan avseende å Henningssons
uppgift om rasten, är med hänsyn till vad som upplysts om att Henningssons
arbetstider i stallet skulle överensstämma med övriga värnpliktigas
vid plutonchefsskolan vad som härutinnan förevarit inte av beskaffenhet
att föranleda någon åtgärd från min sida.

Beträffande Walléns tillsägelse till Henningsson den 1 februari att denne
skulle göra stalltjänst tillsammans med plutonchef sskolans övriga elever
till klockan 0800, innan han började tjänstgöra på stabsavdelningen klockan
0815, finns med hänsyn till vad nyss angivits om hans arbetstider inte något
att direkt anmärka, men jag kan inte underlåta att uttrycka en viss förvåning
över att Henningsson ansågs böra tjänstgöra i stallet nära nog ända
fram till det klockslag då han skulle börja en helt olikartad tjänstgöring
på förbandets stabsexpedition.

Genom vad i ärendet utretts är inte styrkt att Wallén vid sistberörda tillfälle
den 1 februari förgripit sig med våld å Henningsson. Däremot framgår
av Walléns egna uppgifter och övrig utredning att han i anledning av att
han blivit förargad på Henningsson gått tätt inpå honom och i obehärskad
sinnesstämning dunkat sin knutna hand i ett omedelbart intill Henningsson
befintligt skåp. Wallén har härigenom brustit i anständigt uppförande mot

Henningsson i dennes tjänst och sålunda gjort sig skyldig till oskickligt beteende
enligt 21 kap. 9 § brottsbalken.

Henningssons och Wachtmeisters uppgifter slutligen ger vid handen att
Wallén den 5 februari 1966 i anledning av att Henningsson då ännu ej
flyttat från skvadronen yttrade till Henningsson att han inte ville se honom
hänga där som en »djävla amöba». Wallén, som saknat anledning att
gång efter annan kritisera Henningsson i anledning av hans närvaro på
skvadronen eftersom Henningsson, enligt vad Bondeson uppgivit, inte
skulle flytta därifrån förrän den 7 februari, har genom nämnda tillmäle förolämpat
Henningsson i hans tjänst och därigenom gjort sig skyldig till
missfirmelse mot krigsman enligt 21 kap. 8 § brottsbalken.

I enlighet med det anförda skall Wallén ställas under åtal vid rådhusrätten
i Umeå jämlikt 21 kap. 8 och 9 §§ brottsbalken för missfirmelse mot
krigsman och oskickligt beteende.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt länsåklagaren
i Västerbottens län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion
vid rådhusrätten i Umeå låta väcka och utföra talan mot Wallén.

T. f. länsåklagaren S. Hamrin påstod vid rådhusrätten ansvar å Wallén i
enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 26 augusti 1966 och dömde
därvid Wallén jämlikt 21 kap. 8 och 9 §§ brottsbalken samt 7 § lagen om
disciplinstraff för krigsmän för missfirmelse mot krigsman och oskickligt
beteende till fem dagars disciplinbot om elva kronor 30 öre för dag.

Domskälen angavs av rådhusrätten sålunda.

I målet är upplyst, att Henningsson tillhörde en kontingent värnpliktiga,
som i juni 1965 inryckt till Norrlands dragoner för att där genomgå underofficersutbildning
i beriden jägartjänst med Wallén som skolchef, att
Henningsson den 28 januari 1966 erhållit ändrad uttagning från jägartjänst
till expeditionstjänst med placering vid stabsavdelningen vid förbandet
samt att denna omplacering medförde att Henningsson skulle ha sin
förläggning på ett annat logement än tidigare.

Wallén har bestritt ansvar.

Henningsson har anfört: Han hade på kvällen den 31 januari av skvadronchefen
underrättats om, att han den 1 februari klockan 0815 skulle
anmäla sig för tj änstgöring på stabsexpeditionen. Han stannade därför kvar
på logementet, när de övriga lämnade logementet klockan; 0715 för tjänstgöring.
Medan han befann sig på logementet, kom Wallén strax före klockan

0800 in och frågade vad han gjorde där och sade till honom att han skulle
tjänstgöra i stallet. Henningsson omtalade då för Wallén, att han skulle
inställa sig på stabsexpeditionen klockan 0815. Under samtalet med Henningsson
tog Wallén ett par snabba steg mot denne och slog i upphetsad
sinnesstämning med vänster knytnäve i ett skåp som stod till höger
och omedelbart intill Henningsson. Slaget träffade skåpet i närheten av
Henningssons ansikte. Medan förbandet befann sig på övningar under tiden
den 1—4 februari, hade han av stabschefen erhållit tillstånd att kvarbo på
logementet till den 7 februari. Vid tillfället den 5 februari kom Wallén in
på logementet och frågade vad Henningsson gjorde där. Han omtalade då
för Wallén, att han fått tillstånd att bo kvar på logementet till den 7 februari.
Wallén sade då till honom att han ej skulle »hänga där som en djävla
amöba».

Wallén har uppgivit, att han vid det första tillfället icke kände till, att
Henningsson fått order att inställa sig på stabsexpeditionen, att Henningsson
uppträtt provocerande, att han slagit ett slag i skåpet för att giva eftertryck
åt sina ord i samband med att han tillsade Henningsson att denne
skulle tjänstgöra i stallet, att han vid det senare tillfället just återkommit
från den ovannämnda övningen och icke kände till att Henningsson, som
han tidigare beordrat att avflytta, fått tillstånd att bo kvar på logementet
samt att han vid detta tillfälle fällt ett yttrande av innebörd, att Henningssons
beteende var värdigt en amöbas.

Wachtmeister, som uppehöll sig i logementet vid det senare tillfället, har
uppgivit, att Wallén till Henningsson yttrat: »Ni hänger här som en djävla
amöba».

Vid övervägande av vad sålunda upptagits finner rådhusrätten utrett, att
Wallén vid de ovanstående tillfällena uppträtt på sätt åklagaren gjort
gällande. Han är förty förfallen till ansvar för oskickligt beteende och missfirmelse
av krigsman. Omständigheterna få dock anses mildrande.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

13. Åtal mot löjtnant för oskickligt beteende

I en den 15 mars 1966 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
värnpliktige nr 450627-87 F. Lundberg att löjtnanten vid Svea livgarde
N.-G. Staf under tjänstgöring vid högvakten på Stockholms slott den
2 mars 1966 dels uppträtt berusad av starka drycker, dels ock på olika sätt
förgripit sig på värnpliktige nr 421229-141 R. K. E. Andersson.

Sedan skriften översänts till polismästaren i Solna polisdistrikt med begäran
om utredning i saken, inkom från denne ett den 18 mars 1966 dag -

tecknat förundersökningsprotokoll rörande förhör med — förutom Staf,
Lundberg och Andersson — kaptenen B. R. Svanström, överfuriren R. A. G.
Liljhammar samt värnpliktiga nr 440314-067 K.-G. Dunell och nr 441025-105
U. E. Släde. Enligt förundersökningsprotokollet uppgav de hörda personerna
följ ande.

Dunell: Under tiden den 28 februari—den 2 mars 1966 tjänstgjorde han
som kalfaktor under högvaktstjänstgöring vid Stockholms slott. Då han började
tjänstgöringen såg han att Staf i ett pentry intill vaktchefens arbetsrum
i högvaktsflygeln förvarade en butelj punsch, eu butelj whisky och en butelj
armagnac, vilka buteljer var urdruckna till hälften, samt ett par obrutna
vinbuteljer. Vid 1100-tiden den 1 mars iakttog Dunell att Staf blandade en
grogg på whisky och troligtvis grappo i pentryt och förtärde den i salongen.
Samma dag vid 1800-tiden fick Staf besök av en civil person. De satte sig i
salongen och åt middag. Till middagen förtärde de en helbutelj rött vin. Besökaren
gick omkring klockan 2200. Vid 2330-tiden fick Staf besök av en
kvinna. Dunell serverade dem te och en tårtbit. Staf sade att han och besökaren
skulle repetera för en revy »Muck -66» och att Dunell skulle gå och
lägga sig. Dunell iakttog att Staf och kvinnan hade vardera ett nästan tomt
glas punsch på bordet. Han kunde inte förmärka på Stafs gång, tal eller
uppträdande i övrigt att denne förtärt sprit.

Svanström: Under tiden den 27 februari—den 2 mars 1966 var Staf kommenderad
som vaktchef vid högvakten på Stockholms slott. Svanström, som
var vakthavande kapten, övertog den 28 februari klockan 2000 tjänstgöringen
som vaktchef och tjänstgjorde till påföljande morgon klockan 0730.
Han åtog sig vaktchefssysslan för att Staf skulle få vila sig. Någon annan
avlösning hade nämligen ej kunnat ordnas. Innan Svanström avlöste Staf
åt de middag tillsammans och förtärde därvid var sitt glas rödvin om cirka
15 centiliter. Till kaffet vid 1900-tiden drack de var sitt glas punsch av
normal storlek. Klockan 2000 genomfördes vaktavlösning med Staf som
vaktchef och Svanström som vakthavande kapten. Avlösningen genomfördes
utan anmärkning. Omkring klockan 2230 gick Staf till sängs. Påföljande
morgon anmälde han sig hos Svanström vid 0700-tiden och genomförde
vaktavlösningen klockan 0800. Stat verkade pigg och utvilad. På morgonen
den 2 mars träffade Svanström Staf på slottet före vaktavlösningen. Varken
då eller föregående dag hade Svanström kunnat förmärka några tecken
på spritpåverkan hos Staf.

Liljhammar: Han tjänstgjorde som ställföreträdande vaktchef på slottet
den 28 februari—den 2 mars 1966. Liljhammar uppehöll sig vid morgonuppställningarna
den 1 och den 2 mars på yttre borggården i omedelbar
närhet av vaktstyrkan men han har icke sett att Staf vid dessa tillfällen burit
hand mot någon värnpliktig. Liljhammar är absolut säker på att Staf ej
vid något tillfälle under högvaktstjänstgöringen varit spritpåverkad.

Andersson: Han var kommenderad till högvaktstjänstgöring på slottet un -

der tiden den 28 februari—den 2 mars 1966. Vid uppställningen på gevärsbron
på yttre borggården den 1 mars klockan 0800 stöd Andersson i det
främre av de två leden av värnpliktiga när Staf inspekterade truppen. Då
Stat passerade Andersson sade han: »Höj huvudet.» Samtidigt satte han sin
dragna sabel med spetsen mot Anderssons hals alldeles ovanför struphuvudet.
Andersson höjde huvudet en aning, varpå Staf yttrade: »Nu kommer
spetsen.» Andersson höjde då huvudet ytterligare något i rädsla för att bli
stucken. Han kände visserligen till Stafs »tuffa jargong» men tyckte att händelsen
var obehaglig och kände sig hotad vid tillfället, dock ej till livet. Staf
tog därefter bort sabeln från Anderssons hals och fortsatte inspektionen.
Framför gevärsbron där Staf uppehöll sig vid tillrättavisandet av Andersson
rådde svår halka; det var moddigt och sörjigt. Andersson fick inte någon
skada av sabeln, som endast vidrört halshuden lätt. Vid högvaktsexercis påföljande
morgon klockan 0710 på gevärsbron rörde Andersson sig efter
kommandot »Giv akt». Staf kom då springande fram till honom och skrek:
»Stå still.» Staf verkade ganska upphetsad. Samtidigt slog han med sin
knutna hand två kraftiga slag uppe på Anderssons hjälm. Det »skakade till»
i huvudet på Andersson av slagen, som troligen utdelades med vänster hand.
Andersson skadades emellertid ej. Han märkte inte några synliga symtom
på att Staf förtärt sprit vid något tillfälle under högvaktstjänstgöringen.

Lundberg: Vid uppställningen den 1 mars på gevärsbron stod Lundberg
i andra ledet snett bakom Andersson. Sedan Stat kommenderat »Giv akt»
gick han direkt fram till Andersson och yttrade: »Lyft på huvudet.» Lundberg
såg ej om Andersson åtlydde uppmaningen. Staf lyfte sin dragna sabel
och satte den mot Anderssons hals omedelbart ovanför struphuvudet och
sade: »Nu kommer spetsen.» Lundberg kan inte uttala sig om huruvida sabelspetsen
vidrörde Anderssons halshud. Staf höll kvar sabelspetsen vid
Andersons hals några sekunder, varefter han återvände till sin plats framför
truppen. Lundberg fick inte den uppfattningen att Staf ämnade sticka till
Andersson med sabeln. Lundberg kunde inte märka på Staf om denne var
spritpåverkad. Han brukade ofta rätta de värnpliktigas ställningar med sabeln.
Vid högvaktsexercisen påföljande morgon gick Staf, sedan han kommenderat
»Giv akt», med raska steg fram till Andersson och sade: »Stå
still.» Samtidigt slog han med sin knutna hand ett kraftigt slag uppe på
Anderssons hjälm. Det skrällde till när slaget, som troligen utdelades med
höger hand, träffade hjälmen. När Staf vid visitationen stannade framför
Lundberg kände denne spritlukt från Stafs andedräkt. Lundberg märkte
även att Stafs gång var ostadig och Lundberg fick den uppfattningen att
han var spritpåverkad.

Släde: Vid uppställningen på gevärsbron den 1 mars uppmanade Staf Andersson
att höja huvudet och riktade sin dragna sabel mot honom. Det
fanns inte något i Stafs uppträdande som tydde på att han var spritpåverkad.
Sedan Staf den 2 mars vid högvaktsexercisen kommenderat »Giv akt»

gick han fram till Andersson och yttrade: »Stå still.» Kort därefter hörde
Släde hur Stat tilldelade Andersson troligtvis två slag med ena handen på
hjälmen. Det lät som om slagen var förhållandevis kraftiga. Släde lade
märke till att Stafs röst vid tillfället var extra skarp. Han verkade upphetsad
och såg något trött ut. Släde kunde inte märka om Staf var spritpåverkad.

Stat: Under tiden den 27 februari klockan 1300—den 2 mars klockan 1200
tjänstgjorde han som vakt chef vid högvakten på Stockholms slott. På grund
av rådande befälsbrist nödgades Staf tjänstgöra som chef för två vaktorngångar.
Från den 28 februari klockan 2100 till påföljande morgon klockan
0700 övertog dock Svanström uppgiften som vaktchef för att Staf skulle få
vila. När Staf påbörjade högvaktstjänstgöringen den 27 februari hade han
med sig en bruten helbutelj whisky, en obruten helbutelj konjak, en obruten
helbutelj punsch, en helbutelj sherry samt två obrutna buteljer vin. Spritdryckerna
hade han medfört för att kunna bjuda besökare. Sammanlagt
hade Staf under tjänstgöringen besök av tio personer, som bjöds på spritdrycker.
Samtliga buteljer medfördes hem efter tjänstgöringen med något
av innehållet kvar, och konjaksbuteljen var i det närmaste orörd. Den 28
februari åt han middag tillsammans med Svanström. Till maten drack de
vardera ett glas rödvin på omkring 10 centiliter. Möjligen hade de före middagen
druckit ett glas sherry. Efter middagen drack Staf tillsammans med
Svanström en bägare punsch motsvarande ett glas av normal storlek. Därutöver
förtärdes inte några alkoholhaltiga drycker den kvällen. Staf kände
sig inte påverkad av förtäringen. Den 1 mars klockan 0800 genomförde Staf
vaktavlösning på gevärsbron. Han kan inte erinra sig att det inträffade något
speciellt vid tillfället. Det är möjligt att Staf rättat dålig hållning hos
Andersson genom att peka på honom med sabeln. Han brukar ibland under
högvaktstjänstgöring peka på någon värnpliktig med sabeln, eventuellt handen,
när han ej vet vad vederbörande heter, och Staf vet överhuvudtaget
inte vem ifrågavarande Andersson är, eftersom denne ej tillhör Stafs pluton.
Staf har emellertid inget som helst minne av att han vidrört någon med
sabeln eller fällt yttrandet »Nu kommer spetsen». Staf förtärde inte grogg
på förmiddagen den 1 mars. Vid 1800-tiden nämnda dag fick han besök av
en manlig bekant. De åt middag tillsammans och förtärde därvid det mesta
av innehållet i en rödvinsbutelj. Staf drack två glas om tillhopa cirka 20 centiliter
och besökaren återstoden. Denne gick vid 2200-tiden. Klockan 2230
fick Staf avtalat besök av en kvinna, som skulle medverka i revyn »Muck
-66». De skulle tillsammans repetera vissa nummer i revyn. Dessförinnan
bjöd Staf på te och tårta samt ett glas punsch. Även Staf drack ett glas. Vid
2400-tiden bjöd Staf på whisky men drack själv inte något. Efter ytterligare
repetition avlägsnade sig kvinnan vid 0200-tiden den 2 mars. Sedan Staf
skrivit dagbesked och talat med Liljhammar gick han vid 0300-tiden till
sängs. Han kände sig inte påverkad av de förtärda dryckerna. Staf kan inte
erinra sig att det inträffade något anmärkningsvärt under högvaktsexerci -

sen den 2 mars, men det är möjligt att han vidrört hjälmen på Andersson
för att korrigera dess läge. Han kan möjligen även ha knackat Andersson på
hjälmen. Staf har nämligen ibland tillgripit skämtsamma och uppmuntrande
metoder för att rätta till fel när han märkt att de värnpliktiga verkat spända
och nervösa inför en uppgift. Staf bestrider att han vid något tillfälle under
den aktuella högvaktstjänstgöringen varit påverkad av starka drycker så
att han varit olämplig att sköta sin tjänst. Han bestrider även vad som
lägges honom till last med avseende å Andersson.

Kommendanten i Stockholm översten P. Tamm har i ett den 25 mars
1966 avgivet yttrande anfört: Instruktionen för högvakten innehåller inga
bestämmelser angående förvaring eller förtäring av rusdrycker. Föreskriften
i tjänstereglementet för krigsmakten kap. 12 mom. 37, att rusdrycker icke
får förvaras eller förtäras i sådana lokaler inom för krigsmakten upplåtet
område, som helt eller delvis är avsedda för meniga, är därför tillämplig.
Vaktchefen vid högvakten har sedan mycket lång tid tillbaka haft tillstånd
att i sitt inre rum och pentry förvara och förtära alkoholhaltiga drycker.
Dessa utrymmen är icke avsedda för meniga ntan är närmast jämförbara
med mässlokaler. Vid två av Tamm den 2 mars 1966 företagna inspektioner
av högvakten, nämligen på morgonen och vid avlösningen på middagen,
kunde han ej hos Staf förmärka tecken på spritpåverkan. Enligt instruktionen
har vaktchefen rätt att taga emot besök av utomstående, dock att det för
besök efter klockan 2200 erfordras tillstånd av chefen för garnisonsavdelningen
eller vakthavande kaptenen. Staf har begärt och av Svanström erhållit
dylikt tillstånd. Slutligen framhåller Tamm att, ehuru formellt intet
hinder föreligger för vaktchefen att under högvaktstjänstgöringen medföra
och förtära spirituösa eller att taga emot besök, dessa rättigheter självfallet
på grund av högvaktens karaktär av honnörsvakt vid slottet måste utnyttjas
med måttfullhet och omdöme.

Närmare hörd i anledning av vad Tamm uppgivit har Svanström förklarat
att han med hänsyn till att iStafs kommendering som vaktchef förlängts och
att denne därigenom kommit i tidsnöd med förberedelsearbetet för revyn
lämnat Staf generellt medgivande att mottaga besök efter klockan 2200 i
den utsträckning han fann det erforderligt. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 6 maj 1966 dagtecknad, till chefsåklagaren
i Solna åklagardistrikt överlämnad åtalsinstruktion följande.

Av utredningen framgår att löjtnanten Staf under tiden den 27 februari—
den 2 mars 1966 tjänstgjort som vaktchef vid högvakten å Stockholms slott.

Staf har uppgivit att han vid tjänstgöringens början haft med sig tre helbuteljer
spritdrycker och tre helbuteljer vin samt att han under tjänstgöringstiden
haft besök bl. a. av en kvinna under tiden den 1 mars klockan
2230—den 2 mars omkring klockan 0200.

3—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

Särskilt med hänsyn till att vaktchef enligt gällande instruktion för högvakten
praktiskt taget ständigt är i tjänst måste nämnda förhållanden anses
anmärkningsvärda. Då något hinder i och för sig icke förelegat för Stat
att förvara rusdrycker i de av honom i egenskap av vaktchef disponerade
lokalerna och Staf i föreskriven ordning erhållit tillstånd att mottaga besök
efter klockan 2200, finner jag emellertid vad i denna del förekommit icke
kunna läggas Staf till last såsom brottsligt förfarande.

Mot Stafs bestridande har icke blivit styrkt, vare sig att han av de medhavda
dryckerna själv förtärt mer än en obetydlig mängd eller att han eljest
under ifrågavarande tjänsteutövning varit sa påverkad av alkoholhaltiga
drycker att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antagas ha varit nedsatt.
Staf kan sålunda ej heller i detta avseende anses ha ådragit sig ansvar.

Värnpliktige Andersson har uppgivit att Staf dels vid uppställning den
1 mars, samtidigt som han tillsagt Andersson att höja huvudet, satt sin
dragna sabel mot Anderssons hals ovanför struphuvudet så att sabelspetsen
lätt berört halshuden och därefter yttrat: »Nu kommer spetsen», dels ock
vid uppställning den 2 mars, efter att ha kommenderat »Giv akt», skrikit till
Andersson att han skulle stå still och samtidigt slagit två kraftiga knytnävsslag
på hans hjälm.

Staf, som bestritt ansvar, har förklarat sig icke ha något minne av de av
Andersson omnämnda händelserna men har medgivit möjligheten av att han
i tillrättavisande syfte pekat på Andersson med sabeln och knackat på dennes
hjälm.

Anderssons uppgifter i förevarande avseende bekräftas emellertid i huvudsak
av vad värnpliktiga Lundberg och Släde berättat.

Vid angivna förhållanden måste det anses utrett att Staf brustit i anständigt
uppförande mot Andersson då denne var i tjänsteutövning och sålunda
gjort sig skyldig till oskickligt beteende.

I enlighet med det anförda skall Staf ställas under åtal vid Solna domsagas
häradsrätt jämlikt 21 kap. 9 § brottsbalken för det han å Stockholms
slott brustit i anständigt uppförande mot krigsman i tjänsteutövning genom
att dels den 1 mars 1966 sätta sin dragna sabel mot Anderssons hals och
yttra: »Nu kommer spetsen», dels ock den 2 mars 1966 slå knytnävsslag på
Anderssons hjälm.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt chefsåklagaren i Solna åklagardistrikt
att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid Solna domsagas
häradsrätt väcka och utföra talan mot Staf.

❖ *

Distriktsåklagaren Sigurd Dencker påstod vid häradsrätten ansvar å Staf
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 5 juli 1966 och dömde därvid
Staf jämlikt 21 kap. 9 § brottsbalken för oskickligt beteende till disciplinstraff
av disciplinbot för femton dagar om elva kronor 80 öre för dag.

Domskälen angavs av häradsrätten sålunda.

Staf har förklarat sig varken kunna erkänna eller förneka vad åklagaren
lagt honom till last, enär han icke hade något minne av de aktuella händelserna.
Närmare hörd över åtalet har Staf inför häradsrätten bland annat
uppgivit: Han tjänstgjorde vid 1. plutonen, 4. kompaniet på regementet.
Kapten Svanström var kompanichef. Under tiden den 27 februari klockan
1300—den 28 februari 1966 klockan 2000 var plutonen kommenderad till
högvaktstjänstgöring. 2. plutonen vid 4. kompaniet var sedan den 28 februari
klockan 2000—den 2 mars klockan 1200 kommenderad till samma
tjänstgöring. Staf tjänstgjorde som vaktchef för 1. plutonen. På grund av
rådande befälsbrist nödgades Staf emellertid med kort varsel tjänstgöra som
vaktchef även under 2. plutonens tjänstgöring. Den 28 februari 1966 klockan
2100 övertog dock Svanström befälet som vaktchef för att Staf skulle få vila
till påföljande dag klockan 0700. Högvaktstjänstgöringen är alltid pressande
men Staf var vid tillfället icke anmärkningsvärt trött. Före den aktuella
tjänstgöringen hade Staf lett någon övning med 2. plutonen men han hade
aldrig tidigare haft någon närmare kontakt med Andersson. Vid den typ av
uppställning med högvakten, som är aktuell i målet, skall vaktchefen enligt
sin instruktion ha sabeln dragen. Vid uppställningarna är det då alltid en
del smådetaljer i soldaternas klädsel och hållning, som icke är korrekta.
Staf brukar då ibland med sin sabel eller t. ex. genom att fatta tag i soldatens
hjälm rätta till den felande detaljen för att åskådarna skall se så litet
som möjligt; soldaten står nämligen under uppställningen i givakt och skulle
vederbörande själv rätta till någon detalj skulle hans rörelser göra ett störande
intryck. Vid vissa tillsägelser kan det hända att Staf pekar mot soldaten.
Vid händelserna i fråga kände Staf icke igen Andersson; han kan icke
erinra sig att han satt sabelspetsen mot Anderssons hals och ej heller att
han fällt det av åklagaren påstådda yttrandet eller att han slagit på Anderssons
hjälm.

Andersson har inför häradsrätten bland annat uppgivit: Han hade tidigare
aldrig haft någon närmare kontakt med Staf. Vid den ordinarie uppställningen
klockan 0800 den 1 mars 1966 på yttre borggården stod Andersson i
främre ledet. Staf gick sin vanliga visiteringsrond och när han kom till Andersson
satte han sabelspetsen så att den direkt berörde Anderssons strupe
just under hakan och sade ungefär »Res på huvudet». Tydligen reste Andersson
icke tillräckligt på huvudet eftersom Staf strax därefter yttrade »Nu
kommer spetsen». Staf stod omkring en och en halv meter från Andersson.
Andersson kände sabelspetsen vidröra huden. Han kände sig dock icke hotad
och trodde ej heller att Staf skulle sticka sabeln genom halsen; däremot
kände han sig förargad på grund av Stafs uppträdande. — Den 2 mars 1966
klockan 0710 hade man en extra uppställning på samma ställe för att träna

den förestående vaktavlösningen. När Staf visiterat färdigt gjorde truppen
under givakt »i remmen gevär». Antagligen rörde Andersson något på sig.
Staf sprang då fram mot Andersson och slog i vart fall två slag med sin —
troligen knutna — hand ovanpå Anderssons hjälm. Slagen var relativt kraftiga
men Andersson kände icke någon smärta; däremot kände han sig omskakad
— det »ruskade till» i huvudet — av slagen. Andersson kände sig
förnärmad och kränkt av det sålunda inträffade eftersom han icke tyckte sig
ha begått några större förseelser.

Ekonomie studeranden Folke Lundberg har på åklagarens begäran hörts
såsom vittne i målet och därvid bland annat uppgivit: Vid högvaktsuppställningarna
stod han i bakre ledet någon meter snett bakom Andersson. Vid
uppställningen den 1 mars 1966 stod truppen i givakt. Staf sade till Andersson
att han hade hakan för lågt. Därefter riktade Staf sabelspetsen rakt mot
Anderssons strupe och yttrade något av innebörd »Nu kommer spetsen».
Lundberg såg icke om sabelspetsen direkt berörde Anderssons hud men Staf
höll i varje fall spetsen högst någon centimeter från Anderssons strupe. —
Vid anmärkningstillfället den 2 mars 1966 stod Staf mitt framför truppen.
Staf tog ett par steg åt sidan och rusade sedan mot Andersson och slog
åtminstone ett förhållandevis kraftigt slag rakt ovanpå Anderssons hjälm.
Andersson föreföll ganska oberörd av slaget eller slagen. När Staf slog på
Anderssons hjälm »skrällde det till»; om det var hjälmen som slog mot Anderssons
huvud eller om skramlet berodde på hjälmens konstruktion kan
Lundberg icke avgöra.

Genom Anderssons och Lundbergs utsagor och övrig utredning i målet
framgår att Staf på sätt åklagaren påstått såväl riktat sin sabel mot Andersson
som också slagit med knytnäven mot dennes hjälm.

Därigenom måste Staf anses ha brustit i anständigt uppförande mot Andersson.

Åklagarens ansvarstalan skall därför vinna bifall jämlikt åberopat lagrum.

Annan påföljd än disciplinstraff i form av disciplinbot bör icke komma
i fråga för vad Staf låtit komma sig till last.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

14. Åtal mot värnpliktig sergeant för vårdslöshet i trafik, bestående i
underlåtenhet att tillse att marscherande trupp under mörker
bar föreskrivna reflexmärken

På Solbergavägen i Eksjö körde en personbil på kvällen den 12 april 1965
under mörker bakifrån in i en marscherande pluton från Göta ingenjörregemente
med påföljd att tre värnpliktiga skadades, en av dem så svårt
att han avled efter några timmar. I en notis om olyckan i Dagens Nyheter
följande dag uppgavs att soldaterna i plutonen icke burit reflexmärken på
uniformerna.

Militieombudsmannen anhöll med anledning härav hos länspolischefen
i Jönköpings län att få del av den utredning som kunde komma att verkställas
i saken och den åtgärd från polismyndighetens sida som kunde
komma att föranledas av utredningen. Från länspolischefen inkom den 12
augusti 1965 ett i Eksjö polisdistrikt upprättat, den 11 maj 1965 dagtecknat
förundersökningsprotokoll jämte en skrivelse om att protokollet i vederbörlig
ordning överlämnats till åklagarmyndigheten i Eksjö åklagardistrikt.
På grund härav begärde militieombudsmannen hos åklagarmyndigheten
att få del av den ytterligare utredning som genom dess försorg kunde komma
att företagas och vederbörande åklagares beslut i åtalsfrågan. Den 1
november 1965 inkom från åklagarmyndigheten en genom distriktsåklagaren
T. Rydberg företagen kompletterande utredning och ett av honom den
28 oktober fattat beslut i åtalsfrågan. Sedan militieombudsmannen därefter
i skrivelse till chefen för armén anmodat denne att yttra sig i saken inkom
arméchefen generallöjtnanten C. Göransson den 1 december med yttrande.

Från förundersökningshandlingarna inhämtades följande.

Den förenämda plutonen, som tillhörde elfte kompaniet vid regementet,
utgjordes olycksdagen av 18 meniga värnpliktiga och två befäl, nämligen
ställföreträdande plutonchefen värnpliktige sergeanten nr 410331-615 K. O.
Johansson och värnpliktige furiren nr 560-15-23 E. I. Andersson, samtliga
inkallade till repetitionsövning. Plutonen hade på kvällen under ledning av
Johansson haft en på kompaniets veckoprogram fastställd övning i försvar
av arbetsplats i trakten av Ränneslätt, övningen slutade omkring klockan
2020, varpå plutonen anträdde marsch hem till sin förläggning i Eksjö.
Olyckan inträffade klockan 2035, då plutonen befann sig på Solbergavägen
130 meter öster om Skedalabaracken på Ränneslätt inom Eksjö stad.
Den bil som körde in i plutonen — en Volvo PV av 1954 års modell —
fördes av studeranden S. E. Fischerström. Värnpliktiga nr 466-9-46 E. G. L.
Svensson, nr 430318-241 P.-O. R. Sunesson och nr 290904-783 A. E. Golander
kastades omkull vid olyckan. Svensson erhöll skallskador som ledde
till döden. Sunesson fick hjärnskakning och var på grund härav medvetslös
en stund. Han erhöll även ett köttsår bakom liöger öra och stukade

vänster tumme. Golander fick skador på vänster armbåge och vänster tumme.
Ett av Svensson buret gevär bröts sönder.

Solbergavägen leder från Solberga över Smålands Anneberg och Ränneslätt
till Eksjö. Den löper på olycksplatsen horisontellt i en långsträckt
svag kurva åt vänster i riktning mot Eksjö. Körbanan är 7 meter bred och
belagd med gatsten. På båda sidor om körbanan finns 0,7 meter breda
cykelbanor av betong och vid utsidan av dessa 0,5 meter breda gruskanter.
Sikten längs vägen mot olycksplatsen är fri omkring 300 meter från Solbergahållet
och omkring 100 meter från Eksjöhållet. Vägbelysning saknas
på platsen. Vid olyckstillfället rådde torr men mulen väderlek och mörker.
Plutonen marscherade på fyra led på den vänstra sidan av vägen i färdriktningen
mot Eksjö. Det första ledet till vänster i färdriktningen, vilket
bestod av fem värnpliktiga, marscherade på gruskanten. Det andra ledet
om fyra man gick på cykelbanan. De tredje och fjärde leden, omfattande
fyra respektive tre värnpliktiga, gick på körbanan med fjärde ledet cirka
1,5 meter in på denna. Två värnpliktiga vilka var avdelade såsom ammunitionsbärare
gick 2—3 meter efter den övriga truppen i linje rakt bakom
de andra och tredje leden. Någon meter bakom ammunitionsbärarna
marscherade Johansson och Andersson. Johansson gick till höger om Andersson
lika långt in på körbanan som det fjärde ledet i truppen. Den vid
olyckan omkomne Svensson gick som tredje och siste man i det fjärde
ledet. Golander gick framför Svensson som andre man i samma led. Sunesson
gick till vänster om Golander såsom andre man i det tredje ledet.

Såväl plutonens befäl som de meniga hade vid inryckningen till repetitionsövningen
utrustats med reflexmärken. Vid olyckstillfället bär emellertid
endast Johansson sådant märke synligt på uniformen. Nio av de värnpliktiga
i plutonen har vid polisförhör uppgivit att de vid tillfället hade sina
reflexmärken i uniformsfickan. Av de övriga i plutonen har några förklarat
att de hade sina märken kvarliggande i förläggningen, medan andra icke
yttrat sig om huruvida de medförde reflexmärken eller ej. Order hade icke
givits om att reflexmärke skulle medföras och bäras vid tillfället.

Föreskrifter om bärande av reflexmärke är meddelade i arméorder nr
518 den 2 september 1959 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret avd.
D, TLD, nr 103/1959).1 Bestämmelserna innehåller bl. a. följande. Reflexmärket
består av en med fästanordning försedd metallplatta med en reflexyta
om c:a 20 cm2. Märket tilldelas all personal tjänstgörande i trupp.
Det bäres i tjänsten vid övningar under sådana förhållanden att ökat skydd
mot mörkerolyckor krävs. För att ge godtagbar effekt placeras reflexmärket
högst en meter ovanför marknivån. Det fästes antingen omedelbart
ovanför foten (på damask, i byxans nederkant e. d.) eller i nedre kanten
av ytterplaggets ärm. Märket skall vetta mot den farligaste trafikriktning 1

Nya bestämmelser för bärande av reflexmärke (reflexband) har meddelats av överbefälhavaren
den 21 juni 1966 (TLB nr 27, TSB nr 41).

en och placeras på den kroppssida som är närmast vägbanans mitt. —- Föreskrift
om att reflexmärke (reflexband) skall bäras då skydd krävs mot
mörkerolyckor är införd också i Uniformsbestämmelser för armén (Uni A),
1962 års upplaga. Vidare föreskrives i mom. 218 i regementsinstruktionen,
utfärdad i juni 1961, att reflexmärke av fastställd modell (TLD nr 103/1959)
skall bäras under övningar enligt övningsledares bestämmande.

Stabschefen vid regementet majoren A. Horste har uppgivit att ett exemplar
av regementsinstruktionen fanns tillgängligt på varje kompaniexpedition
inom regementet vid tiden för ifrågavarande repetitionsövning men att
det värnpliktiga befälet inte vare sig genom regementsorder eller annorledes
anmodats taga del av instruktionen.

Fischerström berättade vid polisförhör den 10 maj 1965 följande. Han
startade med sin faders bil från Smålands Anneberg den 12 april omkring
klockan 2030 för att köra till Eksjö. I bilen medföljde en kamrat till honom,
snickaren J.-E. Björk. Fischerström förde bilen med hastigheter omkring
90 kilometer i timmen. Vid Ränneslätt väster om Skedalabaracken
uppmärksammade Fischerström en mötande bil och bländade därför av
ljuset på sin bil till halvljus samt fortsatte färden med ungefär samma hastighet
som förut. Mötet skedde mitt för baracken. I samband med mötet
uppmärksammade Fischerström ytterligare en från Eksjöhållet kommande
bil — en Volkswagen av 1964 års modell — som fördes med halvljus. Med
anledning härav fortsatte Fischerström att ha avbländat till halvljus och
nedbringade sin bils hastighet till drygt 80 kilometer i timmen. När den
mötande bilen var på ett avstånd av cirka 50 meter framför Fischerströms
bil ropade Björk »militärer». I samma ögonblick fick Fischerström se att
det gick två uniformsklädda personer cirka 30 meter framför hans bil på
körbanan. Fischerström gjorde genast en blixtsnabb högergir in mot körbanans
mitt. Han bedömde situationen så, att den mötande bilen då var
på ett avstånd av endast ett tiotal meter från hans bil. För att inte kollidera
med den mötande bilen styrde Fischerström hastigt sin bil åt vänster. I
samma ögonblick såg Fischerström att det gick flera militärer på vägen.
Genom den kanske alltför hastiga vänstergiren som Fischerström nödgades
göra »neg bilen till», varigenom den kom något för långt åt vänster och
gjorde en »böj» in i truppen, varvid en man blev påkörd. Fischerström
stannade bilen ett trettiotal meter bortom olycksplatsen. Han hade inte
blivit direkt bländad av den sist mötande bilens belysning men blev dock besvärad
av ljusskenet. Några reflexer eller andra tecken från truppen hade
han inte sett. Han förnekade att han gjort sig skyldig till vårdslöshet i
trafik och vållande till annans död men ville inte bestrida att han gjort sig
skyldig till viss oaktsamhet bestående i att han inte genast efter mötet med
den första bilen slagit på helljuset. Hade så skett är det sannolikt att han
upptäckt truppen tidigare.

Björk uppgav vid polisförhör den 6 maj: Fischerströms bil hade enligt

Björks bedömande en hastighet av cirka 80 kilometer i timmen under färden.
Björk tittade dock aldrig på hastighetsmätaren. Fischerström bländade
av i god tid före mötet med den första bilen som kom emot dem omedelbart
väster om Skedalabaracken. Därefter växlade Fischerström inte om till
helljus emedan det kom ytterligare en mötande bil. Han fortsatte att köra
med oförminskad hastighet på halvljus. När den sistnämnda bilen var cirka
60 meter från Fischerströms bil fick Björk helt plötsligt se två eller tre
uniformsldädda män omkring 30 meter framför denna. Björk ropade till.
Förmodligen fick Fischerström syn på militärerna samtidigt som Björk.
Han gjorde en hastig högergir in mot mitten av körbanan. I samma stund
upptäckte Björk att den mötande bilen var endast ett tiotal meter framför
Fischerströms bil. Sannolikt blev Fischerström rädd, och för att inte kollidera
med den mötande bilen vred han blixtsnabbt över sin bil åt vänster. I
detta skede fick Björk se att det var flera militärer på vägen. Han gav ett
nytt varningsrop men för sent. Fischerströms bil kolliderade med en av
militärerna och stannade efter att ha fortsatt omkring 30 meter från olycksplatsen.
Björk hade inte sett några reflexmärken på soldaterna. Sikten var
vid olyckstillfället något nedsatt på grund av dis. När Fischerström förde
bilen på halvljus var sikten framåt cirka 30 meter.

Vid polisförhör den 21 april med föraren av den sist mötande bilen,
kronojägaren J. G. V. Johansson, och en passagerare i denna bil, bagaren
R. A. V. Eriksson, uppgav dessa i allt väsentligt sammanstämmande: De
uppmärksammade truppen på 70—80 meters avstånd, och ljuset på deras bil
bländades då genast av till halvljus. När bilen, som fördes nära vänstra
kanten av körbanan i sin färdriktning, befann sig omkring 25—30 meter
från truppen fick de syn på Fischerströms bil 30—40 meter bakom truppen.
Denna bil girade omedelbart innan den kom ifatt militärtruppen hastigt åt
höger in mot vägbanans mitt och svängde därefter åter åt vänster, därvid
den körde in i truppen. — Ivronojägaren Johansson uppgav ytterligare att
Fischerströms bil hade hög hastighet och avbländat ljus.

Sergeanten Johansson, som är född den 31 mars 1941 och fullgjorde befäls-
och repetitionsövning under tiden den 26 mars—den 6 maj 1965, berättade
vid polisförhör den 14 april och den 14 september 1965 följande.
Han erhöll militärutbildning åren 1961—1962. Huruvida det under utbildningstiden
var tal om bärande av reflexmärken minns han inte. Han kan
inte erinra sig ha sett arméordern den 2 september 1959 om sådana märken
före olyckstillfället. Det är möjligt att regementsinstruktionen utdelats till
honom, men han hade inte av förman erinrats om bestämmelsen däri om
ifrågavarande märken lika litet som han gjorts uppmärksam på arméordern.
Både han och truppen hade emellertid fått ut reflexmärken, och
han medger att han i egenskap av övningsledare för plutonen under den
aktuella kvällsövningen borde ha sett till att de som ingick i plutonen då
bar de märken som tilldelats dem. Plutonchefen och han turades om att

leda de olika övningspassen. Under olycksdagen hade Johansson morgonpasset
och kvällspasset. Medan plutonchefen hade eftermiddagspasset förberedde
Johansson kvällsövningen. Den gällde hela kompaniet men skedde
plutonsvis. Det var beräknat att den skulle äga rum mellan klockan 1830
och 2200, men sedan övningsuppgifterna fullgjorts och blivit godkända avbröts
den omkring klockan 2030 och plutonen anträdde hemmarschen till
Eksjö. Johansson, vilken var den ende som bar reflexmärke, hade märket
fastsatt baktill till höger på livremmen till stridsselen. Han gick sist i
truppen för att ha uppsikten över bakomvarande trafik. Flera bilar passerade
truppen bakifrån på Solbergavägen innan den kom fram till olycksplatsen.
I samtliga fall gjorde Johansson tecken till bilförarna genom att
räcka ut sin högra arm och på så sätt fästa uppmärksamhet på truppen.
Själv uppmärksammade han dessa bilar genom skenet från deras strålkastare.
När olycksbilen närmade sig truppen framfördes den sannolikt på
halvljus, eftersom Johansson ej upptäckte den förrän den var i jämnhöjd
med honom. Han gjorde därför inte något tecken till föraren av denna bil.
Ögonblicket efter det den passerat Johansson girade den åt vänster och
körde på Svensson. Omedelbart därefter fördes den åt höger, varvid Golander
var nära att bli påkörd. Huruvida Golander var i beröring med bilen
kunde Johansson inte med säkerhet yttra sig om. Sunesson var inte i beröring
med bilen utan blev såvitt Johansson kunde bedöma skadad av ett
gevär. Johansson vill inte förneka olämpligheten av att föra truppen under
mörker på en relativt livligt trafikerad väg på fyra leds bredd. Han anser
dock att han vidtagit åtgärder till förhindrande av olycka dels genom att på
sätt som skett gå sist i truppen för att hålla uppsikt över bakomvarande
fordonstrafik och ge tecken åt förare av fordon som närmade sig truppen
bakifrån, dels genom att själv bära reflexmärke. Enligt egen uppfattning
hade han möjlighet att uppmärksamma fordon som kom bakifrån, om de
hade helljus. Att han inte uppmärksammade olycksbilen på ett tidigare stadium
än som var fallet berodde förmodligen på att den såsom förut nämnts
framfördes på halvljus och med ganska hög fart. Givetvis kan mötet med
den från Eksjöhållet kommande personbilen ha medverkat till att Johansson
ej i tid lade märke till olycksbilen.

Den 23 april 1965 företogs en rekonstruktion av olyckan mellan klockan
2100 och 2200 på olycksplatsen. Liksom vid olyckstillfället rådde då mörker
och vädret var torrt men mulet. En militärtrupp på 20 man, huvudsakligen
bestående av de vid olyckan närvarande, uppställdes i enlighet med
formeringen vid olyckstillfället. Fischerströms bil och den sist mötande
bilen stannades på olika avstånd från truppen med bilarnas strålkastare
avbländade till halvljus. Enligt intyg den 21 april 1965 av Aktiebolaget
Nässjö bilhall uppfyllde belysningsanordningarna på Fischerströms bil de
bestämmelser om fordonsbelysning som utfärdats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
När Fischerströms bil stöd 50 meter bakom truppen och en

3f—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

halv meter från vänstra kanten av körbanan i sin färdriktning och den
mötande bilen befann sig 15 meter framför truppen, kunde truppen inte
iakttagas från Fischerströms bil, när truppen inte bar reflexmärken. I förundersökningsprotokollet
har angivits att detta berodde på strålkastarljuset
från den mötande bilen och på att halvljuset från Fischerströms bil
ej nådde fram till truppen. Vidare har såsom en bidragande orsak till att
truppen ej var synlig i protokollet angivits »belysningen på Solbergavägen
i bakgrunden». Medan bilarna befann sig i nu angivna lägen fick truppen
sätta på sig reflexmärken. Johansson hade sitt märke fäst baktill i livremmen
såsom vid olyckstillfället. De övriga i truppen hade sina reflexmärken
fastsatta nedtill på byxbenen. Johanssons reflexmärke kunde endast med
svårighet iakttagas, under det att de övrigas märken syntes tillfredsställande.
Från Fischerströms bil fanns således möjlighet att upptäcka truppen genom
soldaternas reflexmärken. Härefter uppställdes Fischerströms bil 30
meter balrom och den mötande bilen 10 meter framför truppen. När soldaterna
inte bar reflexmärken syntes truppen endast svagt. Soldaternas uniformer
smälte samman med omgivningen, d. v. s. den grå körbanan och
den med vissnat gräs bevuxna marken på båda sidor om vägen. När soldaterna
däremot bar reflexmärken nedtill på byxbenen markerades truppen
mycket tydligt, särskilt när den gjorde på stället marsch.

Med anledning av vad som förekom vid rekonstruktionen har Fischerström
och Björk vid polisförhören med dem samstämmigt uppgivit att om
soldaterna vid olyckstillfället burit lämpligt placerade reflexmärken skulle
Fischerström ha upptäckt truppen tidigare än som skett och olyckan hade
kunnat undvikas.

Rydberg har i det av honom den 28 oktober 1965 meddelade beslutet i
åtalsfrågan förklarat, att åtal skulle väckas mot Fischerström för vårdslöshet
i trafik och vållande till annans död, samt i övrigt anfört: Genom förundersökningen
har ådagalagts, att manskapet i den militära avdelning, i
vilken värnpliktige Svensson vid olyckstillfället ingick, icke burit föreskrivet
reflexmärke. Jämlikt arméordern den 2 september 1959 och mom.
218 i regementsinstrulctionen skall sådant märke under vissa betingelser
bäras vid militära övningar enligt övningsledares bestämmande. Övningsledare
var vid ifrågavarande tillfälle värnpliktige sergeanten Johansson.
Denne har uppgivit, att han icke känt till de bestämmelser som reglerar användandet
av reflexmärken i det militära. Av utredningen framgår jämväl
att dessa bestämmelser icke repeterats eller påpekats under den befälsövning
som föregick repetitionsövningen. Mot bakgrunden av dessa omständigheter
ävensom det förhållandet att övningsledaren var värnpliktig sergeant, synes
det icke böra läggas denne till last, att han på den korta sid som stått till
hans förfogande icke förmått inhämta tillförlitlig kännedom om den mångfald
av bestämmelser som reglerar den militära verksamheten. Då grundad
anledning till misstanke om tjänstefel sålunda ej föreligger mot Johansson

och ej heller misstanke om vårdslöshet i trafik från Johanssons sida, nedlägges
förundersökningen såvitt densamma avser Johansson.

Av en till förundersökningsprotokollet fogad kopia av skrivelse den 19
oktober 1965 från chefsåklagaren i Eksjö åklagardistrikt O. Kellgren till
länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län framgår att Hellgren ansluter sig
till Rydbergs uppfattning om att åtal för tjänstefel icke borde väckas.

Militieombudsmannen framhöll i den förutnämnda skrivelsen till chefen
för armén att det huvudsakliga skälet till att Rydberg nedlagt förundersökningen
angående Johansson synes ha varit, att Johansson ej känt till
gällande föreskrifter om bärande av reflexmärken och icke under ifrågavarande
tjänstgöringsperiod blivit erinrad om dessa föreskrifter. Med anledning
härav anhöll militieombudsmannen att arméchefen, efter verkställande
av den ytterligare utredning som kunde anses erforderlig, skulle
inkomma med yttrande i frågan huruvida Johansson eller annan; eftersatt
sina skyldigheter med avseende å reflexmärkens bärande ävensom det yttrande
i övrigt vartill arméchefen kunde finna anledning.

I sitt den 1 december 1965 till militieombudsmannen inkomna yttrande
uttalade arméchefen Göransson bl. a. följande. Av polis- och åklagarmyndigheterna
verkställd utredning utvisar, att Johansson vid tillfället ej
kände till vare sig de centralt utfärdade eller de i regementsinstruktionen
intagna bestämmelserna angående bärande av reflexmärke. Såvitt gäller
innehållet i regementsinstruktionen åligger det allt befäl att göra sig underrättat
om de bestämmelser däri som erfordras för deras tjänst. Johanssons
bristande kännedom om instruktionens bestämmelser om reflexmärke
synes därför icke i och för sig kunna fritaga honom från ansvar för ett
åsidosättande av bestämmelserna. Dessa är emellertid utformade på sådant
sätt, att de förutsätter vederbörande övningsledares helt självständiga bedömande
av huruvida i det särskilda fallet en order om reflexmärkes bärande
bör utfärdas. Även om det vid ett objektivt bedömande i efterhand
kan synas uppenbart, att i förevarande fall Johansson lämpligen bort utfärda
en sådan order innan han lät truppen anträda hemmarschen, torde
mot bakgrunden av nu anförda förhållanden enbart Johanssons underlåtenhet
i detta hänseende — såsom ock vederbörande chefs- och distriktsåklagare
funnit — icke kunna läggas honom till last som en försummelse
av beskaffenhet att föranleda ansvar för tjänstefel. Det skulle möjligen
kunna ifrågasättas om icke Johanssons åtgärd att låta trupp, som ej var
utrustad med reflexmärken eller andra liknande varnings anordningar, företaga
hemmarschen på sätt som skedde — med två led marscherande till
vänster och cirka 1,5 meter in på den för fordonstrafik avsedda körbanan
— innebar ett sådant åsidosättande av hans skyldighet att iakttaga vad som
skäligen fordrades för truppens säkerhet, att han därigenom — helt oavsett
förekomsten av särskilda bestämmelser om reflexmärkens bärande — visat
oförstånd i tjänsten. Vederbörande förundersökningsledare har emellertid

ej funnit grundad anledning föreligga till misstanke att Johansson gjort
sig skyldig till vårdslöshet i trafik. Under förutsättning att denna bedömning
från åklagarmyndighetens sida av frågan huruvida Johansson i sin
egenskap av truppens befälhavare iakttagit den omsorg och varsamhet som
till förekommande av olycksfall betingades av omständigheterna är riktig
—■ en fråga som Göransson icke ansåg sig ha anledning att gå närmare in på
— fann Göransson Johanssons förfarande icke heller rimligen kunna läggas
Johansson till last såsom tjänstefel. — Beträffande frågan huruvida annat
befäl än Johansson eftersatt sina skyldigheter med avseende å reflexmärkes
bärande erinrade Göransson om att chef enligt kap. 6, mom. 39 tjänstereglementet
för krigsmakten (TjRK) skall noga bereda underlydande för deras
uppgifter och sörja för att kunskaper, färdigheter och befälsförmåga förbättras.
Göransson framhöll emellertid samtidigt det icke vara praktiskt
möjligt att vid varje repetitionsövning repetera alla grundläggande order
och anvisningar för varje slag av tjänsteutövning och än mindre att varna
för alla tänkbara risksituationer. De här ifrågavarande bestämmelserna
om reflexmärkes bärande är av den art, att såväl fast anställd som
värnpliktig personal i befälsställning kan förutsättas utan särskild anmaning
skaffa sig kännedom om bestämmelserna. Göransson ansåg därför
icke att något Johansson överordnat befäl genom underlåtenhet att särskilt
orientera om dessa bestämmelser eller annorledes gjort sig skyldig till
fel i tjänsten. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i en den 16
februari 1966 dagtecknad, till länsåklagaren i Jönköpings län överlämnad
åtalsinstruktion följande.

Vid den ifrågavarande olyckan på Solbergavägen i Eksjö kvällen den 12
april 1965, då Fischerström med bil bakifrån körde på en trupp värnpliktiga
tillhörande Göta ingenjörregemente, marscherade den till tjugo man
uppgående truppen på fyra led på vägens vänstra sida i färdriktningen,
med två led på gruskanten och cykelbanan utanför den egentliga körbanan
och två led inne på denna upptagande ungefär 1,5 meter av dess bredd.
Såsom förut angivits blev Svensson, vilken gick såsom siste man i det
längst in på körbanan marscherande ledet, påkörd av olycksbilen och därvid
tillfogad så svåra skallskador att han avled. Golander, som gick framför
Svensson, och Sunesson, som gick till vänster om Golander, kastades till
följd av påkörningen omkull och erhöll därvid kroppsskador.

Det var vid tillfället så mörkt att, enligt vad som framgår av den i det
föregående omnämnda rekonstruktionen av olyckan, truppen icke utan att
manskapet bar reflexmärken kunde upptäckas från olycksbilen på ett avstånd
av 50 meter, om bilens strålkastare — vilka uppfyllde fastställda krav
på billyse — endast gav halvljus, såsom var fallet vid olyckan. På ett av -

stånd av 30 meter syntes truppen vid rekonstruktionen endast svagt från
bilen när denna hade halvljus och manskapet icke bar reflexmärken.

Ingen annan i truppen än sergeanten Johansson, som var övningsledare
för den, bar reflexmärke vid olyckstillfället. Han hade märket fastsatt baktill
pa livremmen till stridsselen och gick, enligt vad utredningen ger vid
handen, ungefär 2 meter bakom truppen i linje med det längst in på körbanan
marscherande ledet för att, när han av ljussken bakifrån varskoddes
om annalkande fordon, fästa den vägfarandes uppmärksamhet på truppen.
Vid rekonstruktionen av olyckan framgick att hans reflexmärke endast
med svårighet kunde iakttagas från olycksbilen, när den befann sig 50 meter
bakom truppen med halvljuset tänt. Enligt vad Johansson förklarat
upptäckte han icke bilen vid olyckstillfället förrän den var i jämnhöjd med
honom och hann därför icke ge något varningstecken. Huvudorsaken till
att Johansson icke uppmärksammade bilen i tid var sannolikt att den ej
fördes med helljus och att den närmade sig honom med förhållandevis hög
hastighet, enligt vad utredningen ger vid handen 80—90 kilometer i timmen.
En bidragande orsak var förmodligen att Johansson hade halvljuset
från den bil som mötte truppen vid olyckan emot sig.

Med hänsyn till vad sålunda är utrett om svårigheten att upptäcka truppen
i mörkret och otillräckligheten av de åtgärder som Johansson vidtagit
för att varsko vägtrafikanterna om truppen måste omständigheterna vid
marschen anses ha varit sådana att den i förenämnda arméorder nr 518 den
2 september 1959 (TLD nr 103/1959) meddelade föreskriften om bärande
av reflexmärke till ökat skydd mot mörkerolyckor varit tillämplig. Johansson
var uppenbarligen okunnig icke endast om denna föreskrift utan även
om bestämmelsen i den förut angivna regementsinstruktionen att reflexmärke
skall bäras enligt övningsledares bestämmande. Hans okunnighet
härutinnan får visserligen, huvudsakligen på de skäl distriktsåklagaren
Rydberg anfört, betraktas som i vass man ursäktlig, men å andra sidan
måste det enligt min mening utan vidare framstå såsom självklart, utan
att närmare regler därom behöver finnas, att befäl som leder en militärtrupp
vid marsch på allmänt befaren väg under sådana förhållanden som
här var för handen är skyldig tillse att manskapet bär i den militära uti
ustningen ingående reflexmärken eller att andra verksamma åtgärder vidtages
till truppens skydd. Genom att underlåta detta har Johansson brustit
i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingats
av omständigheterna. Oaktsamheten är icke att betrakta som ringa.
Johansson måste således anses ha under åsidosättande av tjänsteplikt
gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik.

I betraktande av den höga hastighet, varmed olycksbilen fördes vid tillfället,
och med hänsyn även till omständigheterna i övrigt kan icke med tillräcklig
säkerhet uteslutas att påkörningen av truppen skulle ha skett även
om manskapet burit reflexmärken. Följaktligen kan Johansson icke anses

lia i sådan grad bidragit till påkörningen att han på grund av det dödsfall
och de kroppsskador som orsakats av denna är förfallen till ansvar
för vållande till annans död och vållande till kroppsskada.

I enlighet med det anförda skall Johansson ställas under åtal vid Norra
och Södra Vedbo domsagas häradsrätt jämlikt 1 § första stycket lagen den
28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott för vårdslöshet i trafik
under tjänsteutövning.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt länsåklagaren
i Jönköpings län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion
vid Norra och Södra Vedbo domsagas häradrätt lata väcka och utföra
åtal mot Johansson.

Distriktsåklagaren Rydberg yrkade vid häradsrätten ansvar å Johansson
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Häradsrätten — som i rättegången handlade jämväl förenämnda åtal mot
Fischerström för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död samt skadeståndstalan
mot de tilltalade — meddelade dom i målet den 15 juni 1966
och dömde därvid Johansson jämlikt 1 § första stycket trafikbrottslagen
för vårdslöshet i trafik under tjänsteutövning till tjugu dagsböter om femton
kronor. Fischerström ådömdes sjuttiofem dagsböter för det med åtalet
mot honom avsedda brottet.

I domskälen anförde häradsrätten, såvitt avser prövningen av straffansvar,
följande.

Var och eu av de tilltalade har förnekat vad åklagaren lagt honom till
last.

Fischerström har uppgivit: Han körde en Volvo PV av 1954 års modell
österut på vägen med eu hastighet av omkring 85—90 kilometer i timmen.
Björk medföljde som passagerare och satt till höger i framsätet. En bil kom
österifrån på vägen. Såväl Fischerström som den mötande bilens förare
bländade av. Efter den bilen kom ytterligare en bil österifrån. Redan vid
mötet med den första bilen såg Fischerström den andra bilen, vilken framfördes
med halvljus. Fischerström fortsatte därför med halvljus. Han minskade
farten så att den var uppskattningsvis knappt 80 och därefter ungefär
70 kilometer i timmen. Han körde så nära vägens mittlinje som möjligt.
Mellan de två mötena körde han på halvljus cirka 100 meter. Ungefär 30
meter före det sista mötet ropade Björk till: »Militärer». Fischerström såg
då två militärer och svängde ut åt höger, så att han körde grensle över vägens
mittlinje. Han fick nu den mötande bilen emot sig, flygel mot flygel,

och styrde därför åt vänster. Vid vänstergiren gick bilen något längre åt
vänster än han avsett. Han såg en gevärskolv, hörde en smäll, bromsade och
stannade på vänstra sidan av vägen. Han backade. Någon sprang fram och
anmodade honom att hämta ambulans.

På fråga har Fischerström yttrat, att han tror, att det hade funnits plats
att passera mellan truppen och den mötande bilen.

Johansson har uppgivit: Vid tillfället fullgjorde han sedan den 26 mars
1965 befäls- och repetitionsövning. Han var efter en övning på hemmarsch
med plutonen. Truppen gick så långt till vänster som möjligt med endast
två led på själva körbanan. Själv gick Johansson längst bak och längst åt
höger i plutonen. Han höll uppsikt bakåt, ehuru ej konstant. Flera bilar
passerade plutonen i östlig riktning. Johansson märkte ljuskäglan från dessa
bilar, som framfördes med helljus. Han höll upp höger hand som signal
och vinkade sedan fram bilarna. Den av Fischerström förda bilen märkte
han däremot icke förrän den var vid sidan av honom, en halv — en meter
till höger. Han har en diffus minnesbild av vad som hände. Bilen gjorde
emellertid en inbuktning åt vänster framför honom. — Johansson hade reflexmärke
fäst på remmen till stridsselen. I övrigt bar plutonen icke reflexmärke.
Såvitt han kan erinra sig, hade han icke före ifrågavarande tillfälle
tagit del av någon order eller instruktion om att reflexmärken skulle bäras.
Han visste, att reflexmärken tilldelats personalen, och anser sig därför ha
haft viss insikt om att sådana vid behov skulle användas.

Såsom vittnen ha hörts, på åklagarens begäran civilingenjören Urban
Palmgren samt på begäran av Fischerström Björk och förste poliskonstapeln
Gustaf Sahlin.

Palmgren, född 1929, har berättat: Han är kapten i väg- och vattenbyggnadskåren
och var vid tillfället Johanssons kompanichef. Enligt Palmgrens
uppfattning är det icke realistiskt att tänka sig att en man i Johanssons
ställning skulle läsa bestämmelserna om reflexmärken. Troligen hade han
ej heller muntligen fått del därav.

Björk, född 1943, har berättat: Han satt till höger om Fischerström i bilens
framsäte. Vid möte med en bil slog Fischerström på halvljus och minskade
farten till omkring 80 kilometer i timmen. Då ytterligare en bil nalkades
österifrån, fortsatte Fischerström med halvljus. Det dök upp två militärklädda
personer på vägen, och Björk skrek till. Fischerström styrde då
åt höger och bromsade. Den mötande bilen var emellertid så nära, att
Fischerström fick gira tillbaka åt vänster. Björk fick se ytterligare militärer
och skrek till igen, men då var det för sent. — Björk såg icke något reflextecken.
Han hade intryck av att det var fara för kollision mellan den av
Fischerström förda bilen och den sista mötande bilen.

Sahlin, född 1906, har berättat: Han har tjänstgjort såsom förhörsledare
i saken och var med vid en rekonstruktion av olyckan, som företogs den
23 april 1965. Platsen fastställdes med ledning av bland annat blodfläckar.

Enligt Sahlins uppfattning hade den marscherande plutonen en bredd av tre
meter. Efter avdrag med 0,5 meter för gruskant och 0,7 meter för cykelbana
kommer Sahlin till att plutonen av själva körbanans bredd upptog
1,8 meter. Vid rekonstruktionen fick Sahlin det intrycket, att truppen var
svår att upptäcka. När truppen var utan reflexmärken, kunde man icke upptäcka
den förrän man kommit så nära som 30—40 meter. Truppen med
reflexmärken anbragta vid nederkanten av byxorna kunde man se mycket
tydligt på 50 meters avstånd. Han upptäckte truppen senare, när reflexmärkena
placerats i livremshöjd.

Chefen för ingenjörregementet har i yttrande till häradsrätten anfört
bland annat: Johansson hade icke erhållit tillräcklig utbildning för att själv
kunna leda utbildning av soldater på ett i alla avseenden riktigt sätt. Vid den
aktuella övningen koncentrerades därför Johanssons verksamhet på det
»svåra» momentet, själva övningen, och icke på marschen. Johansson
hade icke fullgjort militär tjänst på drygt två och ett halv år, när han våren
1965 inkallades till repetitionsövning. — I betraktande av att Johansson
icke kände till bestämmelserna om att alla skulle bära reflexmärke synes
Johanssons åtgärder för att minska risken för mörkerolycka, nämligen dels
att låta truppen marschera med två led utanför vägbanan, dels att själv med
påtaget reflexmärke gå sist i högra ledet, i och för sig lämpliga.

Genom vad Fischerström uppgivit och utredningen i övrigt finner häradsrätten
styrkt, att Fischerström, sedan han avbländat till halvljus, höll en
hastighet av omkring 70 kilometer i timmen. Denna hastighet var för hög.
Fischerström har alltså färdats ovarsamt. Han har genom sitt färdsätt vållat
Svenssons död. Fischerström är följaktligen förvunnen till ansvar för
vårdslöshet i trafik samt vållande till annans död, ringa fall.

Vad angår Johansson, hade det ålegat honom, oavsett huruvida han ägde
kännedom om givna bestämmelser angående reflexmärken, att, då han
med trupp marscherade på väg i mörker, tillse, att betryggande åtgärder
företogs till förebyggande av mörkerolycka. Det är utrett, att den marscherande
plutonen var svår att se för andra vägtrafikanter och att tillräckliga
försiktighetsmått icke vidtagits. Johansson kan förty icke undgå ansvar för
vårdslöshet i trafik under tjänsteutövning.

Häradsrättens dom har, såvitt avser ådömda straff, vunnit laga kraft.

15. Åtal mot kapten för tjänstefel bestående i att explosiva varor
förvarats i strid mot gällande föreskrifter

Militieombudsmannen beslöt i en den 24 oktober 1966 dagtecknad åtalsinstrnklion
att en kapten skulle ställas under åtal vid Solna domsagas häradsrätt
jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel, bestående i att kaptenen
såsom ledare för vissa under tiden juli—september 1964 inom Järflotta
gård utförda sprängningsarbeten av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt
sin tjänsteplikt genom att såväl nämnda tid som därefter intill mars
1965 i strid mot gällande bestämmelser låta i byggnader på gården förvara
en betydande mängd explosiva varor.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt länsåklagaren i Stockholms
län att själv eller genom honom underställd lämplig åklagare väcka och utföra
talan i målet, påstod t. f. länsåklagaren N.-Å. Jonsson i ansökan till
häradsrätten om stämning å kaptenen ansvar å denne enligt åtalsinstruktionen.

Målet är beroende på häradsrättens prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

16. Disciplinär åtgärd mot sergeant för missfirmelse mot värnpliktiga

I en den 6 oktober 1965 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktiga nr 440318-127 J. Kött, nr 440227-935 B. R.
Pettersson och nr 450322-853 L. G. Lundgren vid Svea ingenjörregemente:
Den 4 oktober 1965 beordrades de att putsa fönster i ett logement för sjunde
kompaniet inom regementet. En annan värnpliktig gick för att hämta
trasor och rödsprit och själva lade de sig på var sin säng i logementet. De
hade fotterna utanför sängarna, som endast var utrustade med madrasser.
Medan de låg där kom sergeanten J. W. Dahlgren in i logementet och sade
till dem: »Här ligger ni era grisdjävlar och svinar ner med fotterna på
sängarna.» Pettersson svarade att de inte låg med fotterna på sängarna.
Dahlgren yttrade då: »Upp för helvete innan jag blir förbannad.» Som
vittne åberopade de värnpliktige nr 431013-123 B. T. Edvardsson.

Sedan skriften översänts till polismästaren i Solna polisdistrikt för utredning,
inkom från denne den 29 december 1965 protokoll över förhör
som hållits med bl. a. förenämnda personer.

De av Kött, Pettersson, Lundgren och Edvardsson vid förhören lämnade
uppgifterna beträffande Dahlgrens yttranden vid ifrågavarande tillfälle
överensstämmer i stort sett med vad som påståtts i klagoskriften.

Dahlgren berättade vid förhöret med honom: Ingen av de värnpliktiga

i logementet gjorde någon min av att resa sig upp när han kom in. Detta
och den omständigheten att tre av dem låg på sängarna gjorde honom
ytterst upprörd. Han vidgår att han kallade Kött, Pettersson och Lundgren
»förbannade grisar». Vilka ord han använde när han anmodade de värnpliktiga
att resa sig upp kommer han inte ihåg men det är inte uteslutet
att han sade: »Upp för helvete innan jag blir förbannad.»

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i skrivelse den
10 februari 1966 till chefen för Svea ingenjörregemente följande.

Dahlgren har vidgått att han den 4 oktober 1965 på ett logement inom
regementet kallat Kött, Pettersson och Lundgren för »förbannade grisar»
med anledning av deras uppträdande i tjänsten. Genom yttrandet har han
förolämpat dem för deras tjänst och således gjort sig skyldig till missfirmelse
mot krigsman enligt 21 kap. 8 § brottsbalken.

Vidare har Dahlgren icke velat förneka att han vid samma tillfälle till
de värnpliktiga på logementet yttrat: »Upp för helvete innan jag blir förbannad.
» Härigenom har han brustit i anständigt uppförande mot krigsman
och således ådragit sig ansvar för oskickligt beteende enligt 21 kap.
9 § brottsbalken.

Enär enligt inhämtat besked målsägandena icke påfordrar att målet
handlägges vid domstol och vad Dahlgren låtit komma sig till last icke
synes böra föranleda annan påföljd än som kan åläggas i disciplinär ordning,
får jag jämlikt 83 § militära rättegångslagen underställa Eder frågan
huruvida Ni vill avgöra saken.

Den 22 februari 1966 inkom en kopia av det utav regementschefen översten
A. Bernström den 16 februari 1966 i målet meddelade beslutet, kontrasignerat
av vice auditören S. Engström. I beslutet hade Dahlgren för missfirmelse
mot krigsman, bestående däri att han kallat tre värnpliktiga »förbannade
grisar», ålagts disciplinbot för sex dagar med tio kronor 10 öre
per dag. Beslutet har vunnit laga kraft.

Enär Dahlgren icke, i enlighet med vad som angivits i skrivelsen till Bernström
den 10 februari 1966, fällts till ansvar för oskickligt beteende och av
det infordrade disciplinmålsprotokollet framgick att militärförhör icke
hållits med Dahlgren, inhämtades förklaringar från Bernström och Engström.

I förklaringarna uppgavs huvudsakligen att polisutredningen icke ansetts
tillräckligt klarläggande för att det skulle kunna avgöras om Dahlgren

gj ort sig skyldig till oskickligt beteende ocli att erforderlig utredning ej
heller ansetts kunna erhållas genom militärförhör.

Med anledning härav erinrade tjänstförrättande militieombudsmannen i
skrivelse till Bernström den 27 maj 1966 att under förax-betena till militära
rättegångslagen uttalats att, om bestraffningsberättigad befälhavare i mål
som enligt 83 § sagda lag överlämnats av åklagaren till honom finner den
föreliggande utredningen icke vara tillfyllest för ansvarsfrågans prövning,
han har att återlämna målet till åklagaren (SOU 1946: 91 s. 95 och prop.
1948: 216 s. 188). Tjänstförrättande militieombudsmannen framhöll att i enlighet
härmed ifrågavarande mål mot Dahlgren borde ha återlämnats till
militieombudsmannen. Med detta nttalande var ärendet avslutat. Engström
skulle genom Bernströms försorg erhålla del av skrivelsen.

REDOGÖRELSE FÖR VISSA ÄRENDEN SOM ICKE
FÖRANLETT ÅTAL ELLER ÅTGÄRD FÖR
DISCLIPLINÄR BESTRAFFNING

1. Värnpliktig som icke läst inkallelseorder så noga att han rätt uppfattat
innehållet och därför inställt sig för sent har gjort sig skyldig
till förseelse mot 38 § värnpliktslagen och ej till tjänstefel

Vid granskning av Göta hovrätts akt i mål mellan allmän åklagare och
värnpliktige nr 380122-245 M. O. P. Gustafson uppmärksammades följande.

Gustafson erhöll under hösten 1964 en inkallelseorder, enligt vilken han
den 1 mars 1965 senast klockan 1400 skulle inställa sig vid Norra Smålands
regemente för fullgörande av repetitionsövning om 30 dagar.

Åklagaren yrkade vid Norra och Södra Vedbo domsagas häradsrätt ansvar
å Gustafson i första hand för tjänstefel jämlikt 21 kap. 18 § brottsbalken
och i andra hand för förseelse mot 38 § värnpliktslagen. Åklagaren
lade Gustafson till last att han av försummelse underlåtit att taga noggrann
del av ordern och på grund därav fått den felaktiga uppfattningen, att inryckningen
skulle ske den 30 mars 1985, samt inställt sig den 3 mars 1965
sedan han från regementet telefonledes mottagit anmodan därom.

Vid häradsrätten erkände Gustafson vad åklagaren lagt honom till last
och uppgav beträffande omständigheterna i huvudsak följande: Han hade
någon dag i början av oktober 1964 på posten utkvitterat en försändelse
innehållande den ifrågavarande ordern, som han vid hemkomsten ögnade
igenom under det han och den övriga familjen satt och åt. Han fick därvid
den uppfattningen att han skulle rycka in till militärtjänstgöring med början
den 30 mars 1965 under en tid av 30 dagar. Han lade in ordern i sin
inskrivningsbok, som han förvarade i en skrivbordslåda i hemmet. Dagen
därpå talade han om för sin arbetsgivare att han var inkallad från den 30
mars 1965 och en månad framöver.

Åklagai en förklarade att Gustaisons förfarande borde bedömas som
tjänstefel, enär han av försummelse gjort sig skyldig till olovlig utevaro
från och med inställelsetidpunkten den 1 mars 1965.

I dom den 27 april 1965 konstaterade häradsrätten att av uttalande av
militieombudsmannen (se ämbetsberättelsen 1966 s. 144—149) framgår, att
enligt hans mening ett sådant förfarande som det varom i nu förevarande
mål är fråga icke är att bedöma som tjänstefel utan som förseelse mot 38 g
värnplikt slagen. Häradsrätten fann de av militieombudsmannen utvecklade
skälen för hans ståndpunktstagande vara bärande och anslöt sig därför helt

till den av militieombudsmannen uttalade meningen. På grund härav dömde
häradsrätten, med ogillande av åklagarens i första hand framställda ansvarsyrkande,
Gustafson jämlikt 38 § värnpliktslagen att för vad han låtit
komma sig till last utgiva tio dagsböter.

Åklagaren överklagade domen med yrkande att Gustafson måtte fällas
till ansvar för tjänstefel. Enligt åklagarens mening vore bestämmelserna i
38 § värnpliktslagen tillämpliga allenast i det fall att en värnpliktig överhuvudtaget
icke vidtagit någon åtgärd för att få del av försändelsens innehåll.
En värnpliktig gjorde sig således, enligt åklagarens förmenande, skyldig
till tjänstefel om han såsom i föreliggande fall tagit del av försändelsen
men av förbiseende eller annan orsak misstagit sig beträffande tidpunkten
för inställelsen och därigenom inställt sig för sent.

Hovrätten anförde i dom den 16 december 1965: Gustafson har av försummelse
— genom att icke taga noggrann del av inkallelseordern — inställt
sig för sent vid sitt förband. Den omständigheten att utevaron haft
sin grund i förhållanden, som ligger före den tidpunkt då Gustafson var
att anse såsom krigsman, kan enligt hovrättens mening icke föranleda till
att vad Gustafson låtit komma sig till last skall bedömas annorledes än såsom
tjänstefel. Med ändring av häradsrättens dom dömer hovrätten Gustafson
jämlikt 21 kap. 18 § brottsbalken och 2 § andra stycket lagen om disciplinstraff
för krigsmän för tjänstefel till det av häradsrätten bestämda
straffet.

Med anledning av vad sålunda förekommit hemställde militieombudsmannen
genom skrivelse den 27 december 1965 till riksåklagaren att denne
ville till prövning upptaga frågan om ansökan om revision av hovrättens
dom samt framhöll därvid: Av utredningen i målet framgår att Gustafson
icke tagit del av inkallelseordern på sätt det ålegat honom. Då han härigenom
förskyllt ansvar enligt 38 § värnpliktslagen, synes det av hovrätten
åberopade lagrummet, 21 kap. 18 § brottsbalken, icke ha varit tillämpligt.
Ansvar enligt sistnämnda lagrum kan nämligen icke ifrågakomma då gärningen
är särskilt belagd med straff. Att Gustafson till följd av nyssnämnda
törseelse inställt sig för sent vid sitt förband kan enligt min mening icke
föranleda ansvar. Olovlig utevaro som skett av oaktsamhet har i gällande
lag ej särskilt belagts med straff och med hänsyn till att krigsmannaansvaret
i princip begränsats till tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger är ej
heller tjänstefelsbestämmeisen i 21 kap. 18 § brottsbalken tillämplig. Skälen
för denna ståndpunkt framgår av vad jag anfört i det av häradsrätten åberopade
uttalandet. Skulle av någon anledning 38 § värnpliktslagen ej ha
ansetts tillämplig i förevarande fall, borde sålunda Gustafson ha frikänts
från ansvar. Hovrättens domskäl är alltför torftiga för att man av dem skall
kunna förstå varför hovrätten icke ansett 38 § värnpliktslagen men däremot
21 kap. 18 § brottsbalken tillämplig i målet. Genom domen har emellertid
hovrätten kommit att taga ställning till ett mycket betydelsefullt spörs -

mål, som ännu icke fått sin lösning genom en stadig praxis. Det är därför
synnerligen angeläget att målet blir föremål för högsta domstolens bedömande.

Riksåklagaren ansökte härefter om revision och yrkade i revisionsinlagan
att högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, måtte fälla Gustafson
till ansvar för förseelse mot värnpliktslagen och ej för tjänstefel samt
nedsätta straffet.

Vid huvudförhandling i högsta domstolen yrkade byråchefen B.-O. Berggren,
som enligt förordnande förde riksåklagarens talan, i första hand att
högsta domstolen måtte finna gärningen böra bedömas såsom förseelse mot
värnpliktslagen samt nedsätta straffet. I andra hand yrkade Berggren att
Gustafson måtte, såsom hovrätten funnit, fällas till ansvar för tjänstefel.

Högsta domstolen meddelade den 5 april 1966 följande dom.

Riksåklagaren har icke ifrågasatt riktigheten av vad Gustafson uppgivit
därom att han allenast ögnat igenom ordern och då fått den uppfattningen
att han skulle inställa sig till tjänstgöring den SO mars 1965 samt att han
därefter lagt in ordern i sin inskrivningsbok och tagit fram den först i anledning
av förfrågan den 2 mars från polismyndigheten varför han icke
dagen före inställt sig till tjänstgöring.

Det får således anses utrett, att Gustafson icke någon gång läst ordern så
noga att han rätt uppfattat dagen då han hade att inställa sig till tjänstgöring.
Vid sådant förhållande har han ej i den mening, som avses i 38 §
värnpliktslagen, tagit del av ordern.

Gustafson är följaktligen förfallen till ansvar enligt nyssnämnda lagrum
och skall då icke dömas för tjänstefel.

För vad Gustafson låtit komma sig till last förskyller han det straff domstolarna
utmätt.

Kungl. Maj :t prövar förty lagligt att, med upphävande av hovrättens dom,
fastställa häradsrättens domslut.

Sedan militieombudsmannen hos riksåklagaren hemställt om yttrande
med anledning av vad Berggren vid huvudförhandlingen i högsta domstolen
yrkat, inkom riksåklagaren den 14 juni 1966 med ett från Berggren införskaffat
yttrande samt yttrande för egen del.

Berggren anförde: Det var såväl då revisionsinlagan avläts som senare
Berggrens personliga uppfattning, att Gustafson gjort sig skyldig till förseelse
mot värnpliktslagen, eftersom han, med högsta domstolens ord, icke
någon gång läst ordern så noga att han rätt uppfattat dagen då han hade att
inställa sig till tjänstgöring. När Berggren förberedde sig för huvudförhandligen
i målet började han emellertid — därtill närmast föranledd av att hovrätten
enhälligt fällt Gustafson till ansvar för tjänstefel — att överväga vilken
ståndpunkt han skulle intaga för det fall, att Gustafson likväl skulle
finnas ha fullgjort vad som ålegat honom enligt 38 § värnpliktslagen. Detta
spörsmål hade ej berörts i revisionsinlagan. Gustafson hade under angiven
förutsättning antingen gjort sig skyldig till tjänstefel eller också till en
straffri försummelse. Stöd för båda ståndpunkterna fanns i det i militie -

ombudsmannens ämbetsberättelse 1966 s. 144 omförmälda ärendet; jämför
å ena sidan det av justitieråden Lind, Yngve Söderlund och Bergsten avgivna,
av militieombudsmannen återgivna yttrandet, och å andra sidan militieombudsmannens
utveckling av sin egen mening. Berggren var för egen del benägen
att ansluta sig till den av de tre justitieråden företrädda uppfattningen.
Av betydelse för detta ställningstagande var bland annat de konsekvenser,
som den av militieombudsmannen hävdade tolkningen syntes kunna
medföra i vissa fall. Om nämligen en värnpliktig uppsåtligen skulle försitta
alla möjligheter att inställa sig i tid men vid den tidpunkt då han skulle
ha inställt sig gjorde allt för att snarast möjligt komma till sitt förband
torde militieombudsmannens ståndpunkt leda till, att den värnpliktige ej
skulle kunna straffas för sin uppsåtliga, olovliga utevaro. Detta fann Berggren
svårt att godtaga. I målet hävdade Berggren alltså, att Gustafson i
andra hand gjort sig skyldig till tjänstefel. Han anser, att detta under förhanden
varande omständigheter var den naturliga åklagarståndpunkten. Det
är också hans mening, att denna ståndpunkt, därest andrahandsyrkandet
kommit under bedömande, oavsett utgången varit bäst ägnad att klargöra
högsta domstolens inställning till det ifrågavarande tolkningsspörsmålet.

Riksåklagaren anförde: Gustafson hade otvivelaktigt gjort sig förfallen till
ansvar enligt 38 § värnpliktslagen genom att icke ta del av inkallelseordern
på sätt det ålegat honom, och det kunde följaktligen icke komma i fråga att
han skulle dömas för tjänstefel för att han ej inställt sig i rätt tid till tjänstgöring.
Anledning förelåg därför icke för Berggren att — med ändring av
riksåklagarens ändringsyrkande i revisionsinlagan — framställa ifrågavarande
andrahandsyrkande vid huvudförhandlingen i målet. Med hänsyn till
arten av Gustafsons försummelse skilde sig målet i ett väsentligt avseende
från det fall som upptagits till behandling enligt militieombudsmannens ämbetsberättelse
1966 s. 144—149. Det fallet gällde den straffrättsliga bedömningen,
när en värnpliktig, som väl tagit del av inkallelseorder, till följd av
senare inträffad oaktsamhet försummar att inställa sig. Av Berggrens förklaring
framgår ej att han med sitt andrahandsyrkande avsett att ta ställning
till berörda tolkningsfråga. Yrkandet kan dock uppfattas som ett sådant
ställningstagande, vilket med hänsyn till omständigheterna i målet
varit opåkallat.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 6 juli 1966 till riksåklagaren
följande.

Genom högsta domstolens ifrågavarande dom får anses fastslaget att värnpliktig,
som icke med tillräcklig noggrannhet tagit del av inkallelseorder och
till följd därav ej inställt sig i rätt tid, är förfallen till ansvar enligt 38 §
värnpliktslagen och icke för tjänstefel. Eftersom i hovrättens dom den
försenade inställelsen skjutits i förgrunden och såsom utevaro av oaktsamhet
ansetts utgöra tjänstefel men detta betraktelsesätt icke godtagits, skulle

möjligen kunna ifrågasättas om ej konsekvenserna av högsta domstolens
dom sträcker sig längre än nyss sagts. Det torde dock vara osäkert huruvida
någon sådan slutsats kan dragas. I förevarande mål har ju endast varit under
bedömande att en värnpliktig, som saknat riktig uppfattning om dagen
då han hade att inställa sig, uteblivit under viss tid.

Beträffande det fall, att en värnpliktig underlåtit att inställa sig på den
i inkallelseorder angivna tidpunkten utan att 38 § värnpliktslagen ansetts
tillämplig, har jag i ett tidigare sammanhang (militieombudsmannens ämbetsberättelse
1966 s. 144—149) som min mening uttalat att med hänsyn till
begränsningen i krigsmannaansvaret straff för tjänstefel jämlikt 21 kap.
18 § brottsbalken icke kan ifrågakomma. Delta ställningstagande har givetvis
skett med beaktande av bl. a. förarbetena till gällande lag. Det har emellertid
visat sig att en närmare redogörelse för förarbetena i hithörande delar
skulle kunna vara av intresse. Med anledning härav må anföras följande.

I 1 § 1914 års strafflag för krigsmakten (SLK) stadgades att till krigsmän
hänfördes enligt lagen värnpliktiga under den tid de fullgjorde dem åliggande
tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten samt då de under färd till eller
från sin tjänstgöringsort stod under militärbefäl. Enligt 6 § SLK lydde under
lagen bl. a. krigsmän. Av 7 § samma lag framgick emellertid att värnpliktiga,
ändå att de icke enligt vad förut sagts lydde under lagen, i vissa
fall var underkastade straff efter densamma på sätt i 61, 101, 130 och 157 §§
stadgades.

Enligt 61 § skulle vad i 48—54 och 59 §§ fanns stadgat om krigsmän i tilllämpliga
delar gälla beträffande värnpliktiga, ändå att de icke skulle vara
att hänföra till krigsmän. Nämnda paragrafer ingick i det kapitel i SLK
som handlade om rymning och olovligt undanhållande. Beträffande paragrafernas
innehåll må i övrigt nämnas följande. I 49 § stadgades om rymning
av krigsman som var tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning.
Enligt 50 § skulle rymning av krigsman i annat fall än det i 49 § omförmälda
bestraffas med fängelse i högst sex månader eller med disciplinstraff,
men om brottet bestod i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid
krigsmakten och den brottslige ännu ej varit i sådan tjänstgöring samt ej
heller tillförne varit för rymning straffad, fick svårare straff än disciplinstraff
ej åläggas honom. Bestämmelsen i 54 § föreskrev disciplinstraff för
den händelse att krigsman, som på grund av inkallelse eller enligt åtagande
eller efter tilländagången tjänstledighet var skyldig att inställa sig till tjänstgöring
men på grund av laga förfall därifrån uteblev, underlät att så snart
ske kunde hos vederbörande befälhavare anmäla förfallet.

Jämväl 157 § var upptagen i ett kapitel som handlade om rymning och
olovligt undanhållande, ehuru detta såsom ingående i krigsartiklarna icke
ägde tillämpning under fredsförhållanden. Bestämmelsen stadgade straff för
värnpliktig som tillhörde beväringens första uppbåd men vistades utom

riket och underlåtit att vid utbrott av krig mellan Sverige och annan makt
så snart ske kunde återvända till hemorten.

I 101 § föreskrevs att vad i 98 och 100 §§ var stadgat skulle äga tillämpning
jämväl å värnpliktiga, ändå att de icke lydde under SLIv, där någon av
dem begick brott som i nämnda paragrafer sades beträffande åt honom till
förvaring anförtrodd egendom. Stadgandet i 98 § handlade om förmögenhetsbrott
beträffande egendom som tillhörde krigsmakten eller var avsedd
för dess behov och förmögenhetsbrott mot någon som lydde under SLK.
Enligt 100 § skulle den som förstörde, skadade, tillägnade sig eller ock olovligen
förfogade över eller brukade åt honom till begagnande lämnad utrednings-
eller beklädnadspersedel dömas, där brottet var ringa, för persedelförseelse.

Intill den 1 juli 1943 innehöll 130 § bestämmelser utformade i två
stycken. Enligt det första skulle krigsman straffas om han visade vårdslöshet,
försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter,
som ålåg honom efter reglementen eller andra allmänna författningar,
instruktioner eller särskilda föreskrifter eller av förhållandenas beskaffenhet
påkallades, och ej i SLK eller annan lag särskilt ansvar var satt å
förseelsen. I andra stycket föreskrevs att vad i denna paragraf var stadgat
om krigsmän skulle äga tillämpning jämväl å officerare, underofficerare och
manskap, hörande till krigsmaktens reservpersonal, ändå att de icke eljest
skulle lyda under denna lag.

Från och med nämnda dag infördes i 130 § ett tredje stycke. Enligt detta
skulle värnpliktig, som åtnjöt ledighet från tjänstgöring vartill han inkallats
jämlikt 28 § värnpliktslagen, även i fall då han ej var att anse som
krigsman, straffas så som i första stycket sades, därest han genom underlåtenhet
att göra föreskriven anmälan om var han träffades eller genom annan
dylik försummelse föranledde att meddelande om inställelse till tjänstgöring
icke nådde honom.

Den sålunda berörda lagändringen och den ovan återgivna lydelsen av
101 § SLK tillkom genom lag den 30 juni 1943. Av motiven till denna (jfr
Nytt juridiskt arkiv, NJA, avd. II 1943 s. 834—839) framgår att ett i NJA I
1942 s. 506 refererat rättsfall varit av grundläggande betydelse i lagstiftningsärendet.
En värnpliktig, som inkallats till militärtjänstgöring, hade
hempermitterats tillsvidare men ej hemförlovats. Då han skulle beordras till
omedelbar återinställelse kunde han ej genast anträffas. Han åtalades jämlikt
130 § SLK för underlåtenhet att fullgöra sin skyldighet att lämna uppgift
om adressförändring. Domstolarna fann att den värnpliktige under
hempermitteringen icke varit att hänföra till krigsman och att han vid
sådant förhållande icke var underkastad ansvar efter SLK för vad i målet
lagts honom till last. Föredragande departementschefen anförde:

För tillämpning av straffbestämmelserna om rymning och olovligt undanhållande
förutsättes, att den värnpliktige äger kännedom om sin skyldighet
att inställa sig. När värnpliktiga inkallas till tjänstgöring genom allmän

kungörelse, torde de i och med kungörandet få anses ha erhållit sådan kännedom.
Utebliva de från tjänstgöringen, äro de följaktligen förfallna till
straff enligt nämnda bestämmelser. Sker inkallelse, såsom nu är vanligt,
genom personlig order till varje värnpliktig, fordras för straffbarhet, att den
värnpliktige erhållit del av ordern. Härvid är tillfyllest, att den värnpliktige
mottagit en försändelse eller avi om en sådan, därest han inser att försändelsen
innehåller en inkallelseorder (NJA I 1942 s. 470).

Därest ej straff kan ådömas för rymning eller olovligt undanhållande,
finnes beträffande värnpliktig möjlighet att enligt 38 § värnpliktslagen
döma honom till dagsböter, om han utan laga förfall underlåter att
avhämta rekommenderad postförsändelse, om vilken han mottagit avi,
varav framgår att försändelsen avsänts av militär myndighet, eller om han
vägrar att utkvittera eller mottaga försändelse från militär myndighet. Vidare
finnes bestämmelsen i 37 § värnpliktslagen om straff för underlåten
adressanmälan. Beträffande krigsman gäller, att ansvar kan inträda enligt
130 § strafflagen för krigsmakten för vårdslöshet, försummelse, oförstånd
eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som åligga honom
efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller
särskilda föreskrifter eller som påkallas av förhållandenas beskaffenhet,
under förutsättning att särskilt ansvar för förseelsen ej är utsatt i strafflagen
för krigsmakten eller annan lag. Denna bestämmelse gäller även
krigsmaktens reservpersonal. Straffet utgöres av disciplinstraff eller, om
brottet är av svårare beskaffenhet än att det kan anses vara sonat med sådant
straff, av fängelse i högst sex månader eller mistning av ämbete eller
tjänst på viss tid. Officer eller underofficer kan dömas till avsättning, därest
omständigheterna äro synnerligen försvårande. Straff kan enligt nu
nämnda lagrum inträda t. ex. då krigsman i strid mot meddelad föreskrift
underlåter att under permission anmäla förändring av vistelseort, medan
beträffande enahanda förseelse av värnpliktig, som icke är krigsman, icke
finnes annan straffbestämmelse än 37 § värnpliktslagen.

Det torde vara uppenbart, att strafflagen för krigsmakten i allmänhet icke
bör vara tillämplig på värnpliktiga som ej äro i tjänstgöring. Under tjänstgöringstid
inräknas emellertid även sådan tid, då den värnpliktige åtnjuter
tillfällig permission eller tjänstledighet. Värnpliktiga som hempermitterats
tills vidare eller på viss bestämd, längre tid böra däremot icke behandlas
som krigsmän. Enligt nuvarande beredskapssystem äro permitteringstiderna
ofta så långa att den värnpliktige förlorar den närmare kontakt med
krigsmakten som torde böra utgöra en förutsättning för att han skall vara
underkastad strafflagen för krigsmakten. Särskilt gäller detta i fråga om
straffbestämmelserna för brott mot krigslydnaden. Det synes icke böra ifrågakomma,
att den värnpliktige vid sådan hempermittering utan inskränkning
underkastas de skyldigheter som åtfölja lydnadsförhållandet gentemot
förmän och överordnade inom krigsmakten. De skäl som sålunda tala mot att
den värnpliktige skall vara underkastad strafflagen för krigsmakten i allmänhet
göra sig gällande även mot en utsträckning av 130 § till att gälla
värnpliktiga, eftersom en sådan utsträckning skulle medföra en allmän lydnadsplikt
för dem.

De förpliktelser med avseende å tjänstgöringen vid krigsmakten som skola
åvila ifrågavarande hempermitterade värnpliktiga böra vara begränsade och
i lagen särskilt angivna. Nuvarande bestämmelser i detta hänseende synes
emellertid böra kompletteras. Såsom i ärendet framhållits kräver det mili -

lära beredskapssystemet, att hempermitterade förband kunna ånyo inkallas
utan omgång. Fördenskull är det bl. a. nödvändigt, att de hempermitterade
värnpliktiga icke eftersätta sin skyldighet att anmäla adressförändring. Eu
bestämmelse häremot torde därför böra införas i strafflagen för krigsmakten.
Bestämmelsen torde dock böra begränsas att gälla, då underlåtenhet att
göra adressanmälan har till följd att inkallelseorder icke når den person till
vilken den är riktad. Å andra sidan synes det vara erforderligt att bestämmelsen
jämte underlåten adressanmälan även avser andra liknande försummelser.
Sådana försummelser äro väl i viss utsträckning straffbara enligt
38 § värnpliktslagen men genom att de omfattas av en bestämmelse i
strafflagen för krigsmakten kan åtal därför ske i den ordning som eljest
gäller för militära förseelser. Att utföra åtalet vid allmän underrätt är
mindre lämpligt med hänsyn till att förseelsen, då fråga är om inkallelseorder,
regelmässigt kan beivras först sedan den skyldige ånyo inträtt i
tjänstgöring.

Med anledning av vad som anförts i vissa yttranden torde vidare i strafflagen
för krigsmakten böra upptagas en bestämmelse för sådana fall som
då hempermitterad förstör, skadar, tillägnar sig eller olovligen förfogar över
eller brukar vapen, beklädnadspersedlar eller annan utrustning som anförtrotts
honom till förvaring. Även dylika brott upptäckas i regel icke förrän
vid inställelse till fortsatt tjänstgöring. Tillräckliga skäl synes däremot icke
föreligga att i större utsträckning än nu sagts göra strafflagen för krigsmakten
tillämplig på hempermitterade värnpliktiga.

Med utgången av år 1948 ersattes SLIv av ny lagstiftning som numera finnes
upptagen i brottsbalken (BrB). I det sakkunnigförslag som ligger till
grund för denna lagstiftning anfördes under rubriken »Huvuddragen i förslaget»
(SOU 1946:83 s. 50):

Beträffande frågan om de yttre gränserna för bestämmelsernas tillämplighet
följer av krigslagstiftningens natur av undantagslagstiftning, att dess
tillämpning icke bör sträcka sig längre än nödvändigt. Den prövning av
spörsmålet som vid utredningen skett har emellertid givit vid handen, att
några större sakliga avvikelser från vad som i detta hänseende för närvarande
gäller icke torde vara påkallade.

Föredragande departementschefen underströk (prop. 1948: 144 s. 57) att
av krigslagstiftningens karaktär av undantagslagstiftning följer att bestämmelserna
bör begränsas till vad som kräves för att deras syfte skall tillgodoses.

Liksom SLK fordrar gällande lag att olovlig bortovaro skall ske uppsåtligen
för att straff för undanhållande eller rymning skall kunna ådörnas. Beträffande
det förra av dessa brott anfördes sålunda i sakkunnigförslaget
(SOU 1946: 83 s. 100—101):

För att undanhållande skall vara straffbart böra de angivna objektiva förutsättningarna,
avvikande eller uteblivande från viss avdelning eller särskilt
tjänstgöringsställe, vara täckta av uppsåt. Enbart oaktsamhet skall icke
medföra straff enligt förevarande bestämmelse. Har någon av misstag trott
sig vara permitterad, är han alltså straffbar för undanhållande endast om
avvikande skett under sådana omständigheter att eventuellt uppsåt kan anses
föreligga. Likaledes bör den som efter ledighet inställer sig för sent vara

fri från ansvar för undanhållande, därest förseningen beror på ett trafikmissöde,
varmed han ej kunnat räkna. Sin största praktiska betydelse får
emellertid kravet på uppsåt vid underlåtenhet att iakttaga inställelse efter
inkallelse till tjänstgöring. Den som underlåter att inställa sig måste ha ägt
kännedom om sin skyldighet därutinnan. Om inkallelse skett genom allmän
kungörelse lärer visserligen, i enlighet med gällande grundsatser, den
uteblivne genom inställelseorderns kungörande få anses ha erhållit kunskap
om sin inställelseskyldighet, dock att härvid torde böra uppställas det kravet
ätt ordern icke är så oklar att missförstånd framstår såsom ursäktligt. Vanligen
ske emellertid inkallelser numera genom personliga order. För att
straff för undanhållande skall kunna ådömas någon som inkallats enbart
genom sådan order, måste fordras att ordern kommit honom till handa,
därest ej omständigheterna äro sådana att eventuellt uppsåt med avseende
å inställelseskyldigheten kan anses föreligga (NJA 1942 s. 470).

Enligt 21 kap. 20 § första stycket BrB är värnpliktig krigsman under den
tid han i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldig. Detta innebär en viss avvikelse
från SLK. Härom anfördes (SOU 1946: 83 s. 132—133):

Av det föregående framgår att flertalet av dem, som förutsatts skola vara
krigsmän, icke äro ständigt tjänstgörande. Bland annat ha reservpersonal,
värnpliktiga, hemvärnsmän och krigsfrivilliga tjänstgöringsskyldighet endast
under vissa bestämda tidsperioder eller under vissa angivna förutsättningar.
Det torde därför vara nödvändigt att egenskapen av krigsman på
något sätt inskränkes till tid då tjänstgöringsskyldigheten är aktualiserad.
Enligt SLK gäller för de nämnda personalkategorierna att lagen i princip
är tillämplig endast då tjänstgöringsskyldighet fullgöres. Detta innebär tydligen
att den faktiska tjänstgöringen är avgörande, så att den som inkallats
till tjänstgöring men uteblir vid fastställd inställelsedag i allmänhet icke
kan straffas enligt SLK för gärningar som av honom förövats innan han
sedermera, frivilligt eller tvångsvis, kommer tillstädes. För att möjliggöra
bestraffning av underlåtenhet att iakttaga inställelse till tjänstgöring ha
därför särskilda bestämmelser måst meddelas, vilka i SLK återfinnas i 61 §.
Att sådana särbestämmelser erfordras utgör en olägenhet och jämväl i andra
avseenden är den nuvarande regeln mindre lämplig. Det synes därför mera
tillfredsställande att — i likhet med vad som i allmänhet gäller utomlands
och beträffande viss personal även enligt 6 § SLK — låta tillämpligheten av
de militärstraffrättsliga bestämmelserna vara beroende av tjänstgöringsskyldigheten
och icke av den faktiska tjänstgöringen. En värnpliktig bör sålunda
vara krigsman från och med den tidpunkt då han skall inställa sig
till tjänstgöring och upphöra att vara krigsman först då tjänstgöringsskyldigheten
slutar. Har värnpliktig jämlikt 109 § inskrivningsförordningen
beordrats att vid viss tid inställa sig å särskild samlingsplats, bör ävenledes
tjänstgöringsskyldigheten anses inträda då han skall inställa sig, även om
den egentliga tjänstgöringen skall fullgöras å annan ort med början kanske
först senare dag''. Att i 116 § inskrivningsförordningen föreskrivits att inoch
utryckningsdagar icke skola inräknas i den i 27 § värnpliktslagen fastställda
tjänstgöringstiden, bör alltså icke inverka i här ifrågavarande avseende
(se NJA 1909 s. 148, jfr dock MO 1925 s. 223). Härigenom synes också
ett stadgande som det i 1 § SLK intagna, att värnpliktiga skola hänföras
till krigsmän även då de under färd till eller från sin tjänstgöringsort stå
under militärbefäl, bliva obehövligt. Att en värnpliktig, som icke inställer
sig utan håller sig undan från tjänstgöringen, under denna tid lyder under

de militära straffbestämmelserna jämväl i andra hänseenden än beträffande
straff för undanhållande, torde icke ha någon praktisk betydelse.

I 21 kap. 20 § andra stycket BrB stadgas att värnpliktig, förutom under
tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger, har ansvar såsom krigsman jämväl
i vissa särskilda fall. Beträffande detta stadgande anfördes, såvitt nu är
i fråga (SOU 1946: 83 s. 135—137):

Genom att tillämpligheten av de militärstraffrättsliga bestämmelserna
ställs i relation till tjänstgöringsskyldigheten och icke till faktisk tjänstgöring
blir, såsom förut nämnts, kompletterande stadgande om tillämpligheten
beträffande undanhållande och rymning icke erforderligt. I vissa andra
avseenden synas emellertid dylika stadganden vara nödvändiga.

De som äro krigsmän under tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger kunna
ha vissa tjänsteplikter även under annan tid. Sålunda stadgas i tjänstereglementet
för krigsmakten att all enligt personalinstruktion registrerad
personal, som icke är beordrad till krigstjänstgöring, skall hålla registreringsmyndigheten
underrättad om sin postadress och sin kyrkobokföringsort.
Även i andra fall föreskriver tjänstereglementet anmälningsskyldighet,
t. ex. för stampersonal vid konkurs och omyndighetsförklaring. Härjämte
måste givetvis den som fått sig anförtrodd viss persedel anses ha tjänsteplikt
att vårda denna, och det kan uppenbarligen tänkas ytterligare situationer
då liknande särskilda tjänsteplikter behöva åläggas personalen. Med avseende
å alla här åsyftade tjänsteplikter torde ansvar såsom krigsman böra
föreligga även om tjänstgöringsskyldighet i övrigt icke samtidigt är för
handen. På grund härav har i förevarande paragraf ytterligare föreskrivits
att de som vid tjänstgöringsskyldighet äro krigsmän skola vara att anse som
sådana även såvitt angår fullgörandet av dem eljest åliggande anmälningsskyldighet
eller annan särskild tjänsteplikt. Detta stadgande motsvarar närmast
130 § andra och tredje styckena samt 132 § andra stycket SLK.

Även värnpliktiga kunna under vissa omständigheter ha tjänsteplikter då
de eljest icke äro tjänstgöringsskyldiga. Vid hempermittering på obestämd
tid kan det åligga värnpliktig att vårda persedlar som anförtrotts honom
samt att lämna sådan adressuppgift att inställelseorder kan nå honom.
Sistnämnda skyldighet åvilar värnpliktig även då han ej är inkallad. Beträffande
de värnpliktigas straffansvar torde det icke finnas skäl att avvika
från vad som bör gälla för annan personal. De värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet
är för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktslagen, och de
militära myndigheternas rätt att ålägga en värnpliktig något är alltså begränsad
i enlighet därmed. Skyldigheten att göra adressanmälan är föreskriven
i värnpliktslagen, 34 §. Särskilt ansvar för överträdelse av denna
föreskrift finnes stadgat i 37 och 38 §§. Om viss annan uppgiftsskyldighet
innehålla 35 och 39 §§ bestämmelser. Den som ej inställer sig vid inskrivningsförrättning
straffas enligt 36 §. I samtliga dessa fall, som icke avses i
de speciella straffstaagandena i 26 kap. i förslaget, är jämväl tillämpningen
av den generella tjänstefelsbestämmelsen i 26: 18 utesluten på grund av
dess subsidiära natur. Under beredskaps- och krigstid äro visserligen de
värnpliktigas skyldigheter icke lika specificerat angivna. Det ligger emellertid
i sakens natur, att inkallade värnpliktiga, då de ej äro i tjänstgöring,
kunna åläggas särskilda tjänsteplikter endast i den mån dessa ha ett mycket
direkt samband med egentlig tjänstgöring. Så är t. ex. fallet med plikten
att vårda anförtrodd egendom samt att lämna uppgifter som erfordras för

att inställelseorder skall kunna delgivas. Att det ankommer på de militära
myndigheterna att bestämma vilka särskilda tjänsteplikter som skola gälla
under hempermittering på obestämd tid, torde för övrigt icke innebära
någon äventyrlighet, eftersom i princip dessa myndigheter alltid ha möjligheten
att inbeordra till tjänstgöring.

Av det anförda framgår oförtydbart att en värnpliktig som inkallats till
fredstjänstgöring (27 § värnpliktslagen) icke kunde fällas till ansvar enligt
SLK för att han av oaktsamhet inställt sig för sent. Den bakomliggande
tanken hade kommit till uttryck även genom den mildare bedömning av
uppsåtlig underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring som i 50 § SLK föreskrevs
för det fall att den brottslige ännu icke varit i tjänstgöring vid krigsmakten
och ej heller förut varit straffad för rymning. Detta rättsläge var
utgångspunkten när 1946 års sakkunnigförslag och, på grundval därav, nu
gällande lag utarbetades; den för nämnda förslag närmast ansvarige hade
för övrigt varit föredragande i lagrådet i det lagstiftningsärende som ledde
till 1943 års ändring av 130 § SLK (SOU 1946: 83 s. 3 och prop. 1943: 306
s. 19). Det måste givetvis förutsättas att en principiell avvikelse i ny lag
skulle ha åtföljts av uttrycklig motivering. Såvitt jag kan finna innehåller
emellertid motiven till gällande lag icke någon sådan utan giver i stället stöd
för att avvikelse ej varit avsedd. Att märka är att vid tiden för gällande lags
tillkomst 38 § värnpliktslagen endast stadgade straffansvar för värnpliktig
som om rekommenderad postförsändelse mottagit avi, av vilken framgick
att försändelsen avsänts av militär myndighet, och underlåtit att utan laga
förfall avhämta försändelsen eller för värnpliktig som, då försändelse från
militär myndighet tillhandahölls honom, vägrat att utkvittera eller mottaga
densamma. Såsom framgår av departementschefens ovan återgivna uttalande
vid 1943 års ändring av 130 § SLK ansågs en värnpliktig ha erhållit
del av inkallelseorder då han mottagit en försändelse eller avi om en sådan,
därest han insåg att försändelsen innehöll eu inkallelseorder. Genom lag den
30 december 1953 (jfr NJA II 1953 s. 592—595) infördes i 38 § värnpliktslagen
ett tilläggsstadgande, enligt vilket värnpliktig skulle vara underkastad
straffansvar för underlåtenhet att taga del av innehållet i försändelse från
militär myndighet. I betraktande av nyssnämnda departementschefsuttalande
synes denna lagändring svår att förstå. Eftersom den tillkommit utan sedvanligt
utrednings- och remissförfarande torde kunna antagas att syftet närmast
varit att åstadkomma ett förtydligande. Angivna förhållanden är att
se som bakgrunden till mitt tidigare gjorda uttalande (jfr militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1966 s. 149) att skyldigheten att taga del av inkallelseorder
i normala fall ej bör anses fullgjord med mindre det skett på
sådant sätt att vederbörande vid tiden för inställelsen har kännedom om
inkallelseorderns innehåll.

Härmed är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Berggren.

2. Fråga huruvida värnpliktig, som i logement misshandlat annan
värnpliktig, därigenom åsidosatt sin tjänsteplikt. Tillika fråga
om tillämpningen av 21 kap. 7 § brottsbalken

Vid militieombudsmannens inspektion den 20 januari 1966 av åklagarmyndighetens
i Gävle åklagardistrikt handläggning av militära mål uppmärksammades
följande.

Chefen för Hälsinge regemente hänsköt den 5 mars 1965 till åklagarmyndigheten
ett disciplinmål angående värnpliktige nr 440903-753 L. K.
Jansson, vilken anmälts för olovlig bortovaro från regementet under tiden
den 14 februari 1965 klockan 2400—den 15 februari 1965 klockan 1330. 1
anledning härav verkställdes förundersökning med distriktsåklagaren M.
Skuncke som undersökningsledare.

Vid förundersökningen framkom följande. Jansson, som fullgjorde värnpliktstjänstgöring
vid regementet, var förlagd i logement 1. I samma logement
var även värnpliktige nr 450503-103 S. R. Karlsson förlagd. Under
sommaren 1964 hade de värnpliktiga i logementet förhyrt en televisionsapparat
i Janssons namn och på avbetalning inköpt en radioapparat i Karlssons
namn. Pengar till hyra och avbetalningar insamlades varje månad från de
värnpliktiga i logementet och överlämnades till Jansson, som åtagit sig att
erlägga de insamlade beloppen till den firma, som levererat apparaterna.
Jansson fullgjorde emellertid icke ordentligt sitt åtagande att inbetala beloppen.
Enligt Karlssons uppgift blev kamraterna »minst sagt förtretade»
över att Jansson misskötte inbetalningarna. Då Jansson söndagen den 14
februari 1965 vid 2300-tiden infann sig på logementet uppstod en dispyt
mellan honom och Karlsson om alltjämt oredovisade medel. Karlsson tilldelade
därvid Jansson åtminstone två slag i ansiktet. Enligt Karlssons uppgifter
utdelades slagen med öppen hand och var icke särdeles kraftiga, medan
Jansson påstått att de var knytnävsslag. Av slagen synes Jansson ha
kastats med huvudet mot ett skåp. Han blev omtöcknad och begav sig i sitt
förvirrade tillstånd till sin bostad i Gävle. I bostaden kräktes Jansson, och
han kände sig yr i huvudet. Påföljande morgon fann hans föräldrar honom
i sängen. Jansson var då omtöcknad och pratade osammanhängande. Senare
på dagen skjutsades Jansson till regementet. Under tiden den 15—den 18
februari var han på grund av sina vid tillfället ådragna besvär intagen på
regementssjukhuset under diagnosen misstänkt hjärnskakning. Jansson har
vid förundersökningen förklarat sig icke vilja ange Karlsson till åtal.

I beslut den 17 augusti 1965 fann Skuncke det icke kunna styrkas att
Jansson gjort sig skyldig till undanhållande eller tjänstefel. Beslutet innehöll
icke något yttrande angående Karlsson.

Vid inspektionen anmärktes följande. Genom vad i målet förekommit

synes kunna ifrågasättas om icke Karlsson genom misshandeln gjort sig skyldig
till våld mot krigsman jämlikt 21 kap. 7 § brottsbalken, för vilket brott
icke stadgas någon inskränkning i åklagares åtalsrätt. Därest våldet icke
skulle anses ha utövats i anledning av Janssons tjänst synes Karlsson i vart
fall genom misshandeln ha åsidosatt sin tjänsteplikt och brottet sålunda
jämlikt 21 kap. 22 § brottsbalken ha fallit under åklagarens åtalsrätt utan
hinder av eljest gällande begränsningar i åtalshänseende.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till Skuncke anhållit om yttrande
i saken anförde denne: Under förundersökningen framkom att Karlsson
under fritid i logementet misshandlat Jansson genom att tilldela denne åtminstone
två slag i ansiktet. Vid bedömningen av brottet fann Skuncke att
3 kap. 5 § brottsbalken om misshandel och ej 21 kap. 7 § brottsbalken om
våld mot krigsman var tillämplig, enär Karlsson icke kunde anses ha förgripit
sig å Jansson med anledning av dennes tjänst. Beträffande frågan
huruvida Karlsson genom misshandeln åsidosatt sin tjänsteplikt tog
Skuncke hänsyn till motivet för brottet och till att brottet i och för sig
måste anses som relativt ringa om man beaktar att effekten av brottet synes
ha blivit allvarligare än vad som omfattats av Karlssons uppsåt. I en krigsmans
tjänsteplikt torde såsom en allmän skyldighet ingå att uppföra sig
väl såväl i som utom tjänsten. Den omständighet som i detta fall främst
talat för att Karlsson åsidosatt sin tjänsteplikt synes vara att han förövat
misshandeln inom krigsmakten tillhöriga lokaler, nämligen i det logement,
där han och Jansson var förlagda. Brottet har i övrigt ingen anknytning
till Karlssons eller Janssons tjänst vid krigsmakten, utan anledningen
till att Karlsson förövade misshandeln synes helt och hållet ha sin grund i
att Jansson misskött sitt uppdrag att inbetala ifrågavarande från de värnpliktiga
i logementet insamlade penningbelopp. Skuncke fann därför övervägande
skäl tala för att Karlsson genom brottet icke åsidosatt sin tjänsteplikt.
Av samma skäl befanns åtal icke påkallat ur allmän synpunkt. Slutligen
ville Jansson icke ange brottet — som icke ägde rum på allmän plats —
till åtal. Ett annat betraktelsesätt skulle medföra att i det närmaste varje
krigsman, som inom krigsmakten tillhöriga lokaler misshandlar annan
krigsman, skulle — oavsett motivet och brottets svårighetsgrad — anses ha
åsidosatt sin tjänsteplikt och till följd härav åtalas, vilket knappast kan anses
vara motiverat. Skulle brottet däremot ha karaktären av kamratförtryck
föreligger uppenbarligen åsidosättande av tjänsteplikt. Frågan om ett
brott innefattar åsidosättande av tjänsteplikt är emellertid svårbedömd.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 17 maj 1966 till Skuncke
följ ande.

Utredningen visar att värnpliktige Karlsson vid 2300-tiden söndagen den
14 februari 1965 i det logement, där bl. a. han och värnpliktige Jansson var
förlagda, våldfört sig å den sistnämnde samt att anledningen till den så -

lunda förövade gärningen var att Jansson underlåtit att inbetala bland logementskamraterna
insamlade pengar till den firma, av vilken en televisionsapparat
förhyrts och en radiomottagare inköpts på avbetalning.

Frågan huruvida gärningen skall bedömas som våld mot krigsman jämlikt
21 kap. 7 § brottsbalken är tydligen beroende på om Karlssons förgripelse
mot Jansson kan anses ha skett med anledning av dennes tjänst. Såsom
framgår av vad jag i annat sammanhang anfört (se militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1965 s. 144 ffj är innebörden av det i nämnda
lagrum förekommande uttrycket »med anledning av hans tjänst» att ett
visst samband med vederbörandes tjänst föreligger. Med tjänst avses därvid
icke tjänsteutövning utan själva anställningsförhållandet eller, i fråga om
värnpliktig, det förhållandet att han efter inkallelse är tjänstgöringsskyldig.

Eftersom i förevarande fall televisions- och radioapparaterna uppenbarligen
anskaffats för de värnpliktigas trevnad under militärtjänstgöringen,
har det visserligen icke saknats samband mellan det utövade våldet och
tjänsten. Anskaffningen av apparaterna och Janssons åtagande att inbetala
för dessa insamlade pengar har emellertid, såvitt utredningen visar, helt och
hållet skett utan medverkan från befälets sida. Det torde därför vara naturligast
att icke anse våldet mot Jansson ha utövats med anledning av
hans tjänst.

Vid detta förhållande är ifrågavarande gärning, såsom Ni funnit, att bedöma
som misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken. Beträffande misshandel,
som icke förövats å allmän plats, stadgas i 11 § samma kapitel att brottet
må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal
eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Då fråga är om misshandel
varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt gäller emellertid, jämlikt
21 kap. 22 § brottsbalken, att brottet må åtalas av åklagare utan hinder
av nyssnämnda åtalsbegränsningar (se militieombudsmannens ämbetsberättelse
1965 s. 162 ff ).

En krigsmans tjänsteplikter är, såsom det i 21 kap. 18 § brottsbalken uttryckes,
vad som åligger honom enligt reglementen, instruktioner eller andra
allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet.
Givetvis hänför sig tjänsteplikterna i första hand till själva tjänstgöringen,
men också skyldigheter som endast indirekt sammanhänger med denna har
ålagts (jfr Beckman m. fl., Brottsbalken II s. 414). Även om det någon gång
må synas osäkert hur långt utom tjänsten en sådan skyldighet sträcker sig,
kan det icke gärna råda någon tvekan om att en krigsman har förpliktelser
med avseende å ordningen inom militära etablissement jämväl under tjänstefri
tid. Den som, i strid mot föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
kap. 12 mom. 36, förvarar rusdrycker i sitt logementsskåp åsidosätter
sålunda sin i föreskriften grundade tjänsteplikt och är förfallen till
ansvar för tjänstefel. En annan tjänsteplikt, som här är av direkt intresse,
har kommit till uttryck genom stadgandet i 21 kap. 16 § brottsbalken. Enligt
4—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

detta lagrum skall krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas
av krigsmakten, för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka
allmän förargelse dömas för förargelseväckande beteende. Självklart synes
vara att sistnämnda tjänsteplikt eftersättes likaväl av den som i ett logement
våldför sig på annan som av den som där t. ex. för oljud.

På grund av det anförda har Karlsson genom ifrågavarande misshandel
åsidosatt sin tjänsteplikt, och de av Eder åberopade åtalsbegränsningarna
i 3 kap. 11 § brottsbalken har följaktligen icke utgjort hinder mot att åtala
Karlsson.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

3. Fråga om straffriket för flykt ur militärhäkte

I samband med å militieombudsmansexpeditionen företagen granskning
av arrestantkort infordrades från Luleå tingslags häradsrätt handlingarna
i ett militärt brottmål mellan värnpliktige nr 441114-891 E. C. Inga och
allmän åklagare. Av handlingarna inhämtades följande.

Sedan dagofficeren vid Norrbottens regemente anmält att bl. a. Inga rymt
ur regementets arrestlokal, uppgav Inga vid militärförhör: Den 24 februari
1965, då Inga avtjänade arreststraff, låg han och sov i sin cell efter middagsmålet.
När han vaknade märkte han att någon öppnat dörren. Inga
gick ut i korridoren och såg att fönstret mot kaserngården var öppet. Han
hoppade ut och sprang upp till kompaniförläggningen. Bär uppehöll han
sig tills han omkring klockan 0130 återvände till arrestlokalen.

Genom beslut den 18 mars 1965 av chefen för regementet ålades Inga för
tjänstefel jämlikt 21 kap. 18 § brottsbalken arrest sex dagar »för det han
olovligen avvikit från arrestlokalen, under avtjänande av arreststraff, tiden
24/2 omkring kl 2000—26/2 1965 omkring kl 0130, varunder han uppehållit
sig inom kompaniets lokaler».

Inga fullföljde talan mot beslutet med yrkande att straffet skulle nedsättas
till disciplinbot. Häradsrätten meddelade, under ordförandeskap av
hovrättsfiskalen B. Bodén, beslut i målet den 22 september 1965. Genom
detta fastställdes — med den anmärkningen att Ingas frånvaro upphörde
omkring klockan 0130 den 25 februari 1965 — regementschefens beslut.

Med anledning av vad sålunda förekommit hemställde militieombudsmannen
genom skrivelse den 13 maj 1966 om yttrande av Bodén i frågan
huruvida Inga gjort sig skyldig till brottsligt förfarande genom att på sätt
som skett avvika från arrestlokalen.

I avgivet yttrande anförde Bodén: Han kan nu icke erinra sig ifrågavarande
mål eller hur han förberedde det inför förhandlingen. Han måste naturligtvis
i sak ha delat auditörens, regementschefens och åklagarens upp -

fattning om gärningens straffbarhet. Med hänsyn till beslutets avfattning
är det dock tydligt, att Bodén icke uppmärksammade den verkliga svårigheten
i målet och att han alltså icke ägnade gärningen den kritiska granskning,
som han bort göra. Såsom framgår av gängse kommentarer till den
militära strafflagstiftningen och brottsbalken föreligger i princip straffrihet
för den som själv flyr. Krigsman, som flyr ur militärhäkte, kan därför
ej straffas för sin egen flykt men gör sig i allmänhet skyldig till undanhållande
eller rymning. Fråga är då om krigsman, som olovligen avviker
från arrestlokalen utan att därigenom göra sig skyldig till undanhållande
eller rymning, begår brottslig gärning när han, såsom i detta fall, beger
sig till och vistas inom kompaniets lokaler. Den som flyr ur fångvårdsanstalt
kan icke straffas för flykten. Jämlikt 68 och 69 §§ lagen om behandling
i fångvårdsanstalt kan disciplinära åtgärder dock vidtagas mot honom,
däribland förlängning av verkställighetstiden med högst fjorton dagar. Krigsman,
som ålagts tillrättavisning i form av utegångsförbud och avviker från
kasernområdet, anses göra sig skyldig till undanhållande. Om utegångsförbudet
är anknutet till kompaniförläggningen och krigsmannen lämnar
förläggningen men icke kasernområdet är han förfallen till ansvar för
tjänstefel. Krigsman, som på grund av sjukskrivning skall vistas i sitt hem
men lämnar detta utan medgivande av läkaren, anses också göra sig skyldig
till tjänstefel. Bodén har icke funnit något uttalande eller någon refererad
praxis beträffande det problem, varom nu är fråga. Hovrätten för Övre
Norrland fastställde i en dom den 17 april 1963 en underrätts dom, varigenom
en värnpliktig dömts för tjänstefel till arrest för att han olovligen avvikit
från arrestlokalen och därefter uppehållit sig i kompanilokaler. I ett
tidigare avgörande, dom den 2 november 1956, hade samma hovrätt ogillat
ett av åklagaren framställt yrkande att en värnpliktig skulle fällas till ansvar
för undanhållande eller i vart fall tjänstefel för att han, då han var
tagen i förvarsarrest, under viss tid olovligen varit frånvarande från arrestlokalcn;
hovrätten förklarade att åklagaren lagt den värnpliktige till last
allenast att han avvikit från arrestlokalen och att denna gärning icke var
straffbar. Det måste ligga i sakens natur att den som undergår arreststraff
har att hålla sig i arrestlokalen. Om ett olovligt avvikande därifrån på sätt nu
är i fråga icke vore att anse såsom brottsligt förfarande, varvid någon annan
brottsbeteckning än tjänstefel icke torde vara aktuell, skulle avvikandet
icke kunna föranleda någon påföljd. Tillrättavisning torde nämligen ej
kunna komma i fråga, eftersom sådan förutsätter att gärningen är straffbar.
Detta skulle då leda till den något oväntade konsekvensen att den, som
är intagen i fångvårdsanstalt och därmed strängare bestraffad än den som
undergår arrest, kan disciplinärt få påföljd för att han olovligen lämnar
anstalten, liksom den som är ålagd utegångsförbud och alltså lindrigare
bestraffad kan dömas för undanhållande eller tjänstefel om han bryter mot
förbudet, medan den som olovligen avviker från arrestlokalen icke kan

100

på något sätt bestraffas för detta. Även om tvekan kan råda om den rätta
bedömningen av gärningen anser Boden övervägande skäl tala för att den är
straffbar såsom tjänstefel.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 27 september 1966 till
Boden följande.

Brottsbalken innehåller icke någon bestämmelse vari stadgas straff för
den som flyr då han är berövad friheten (jfr Beckman m. fl., Brottsbalken
II s. 261 och 581). Ståndpunkten att fånge är straffri för egen flykt har
intagits i den svenska straffrätten alltsedan tillkomsten av missgärningsballcen
i 1734 års lag (se Thvrén, Förberedande utkast till strafflag IX,
SOU 1930: 24 s. 199 och 225). I det till grund för gällande lag liggande förslaget
till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten framhöll straffrättskommittén,
att det för den fångne föreligger en så naturlig frestelse att
söka rymma att straffriheten borde bibehållas (SOU 1944: 69 s. 198).

En avvikelse i detta hänseende kan tyckas föreligga då fängelsefånge vid
rymning ålägges disciplinstraff. Även bortsett från att detta slag av disciplinär
bestraffning icke utgör påföljd för brott såsom i 1 kap. 3 § brottsbalken
sägs, synes emellertid avvikelsen vara skenbar. Enligt 68 och 69 §§ lagen
om behandling i fångvårdsanstalt är nämligen där angivna disciplinära åtgärder
avsedda att användas mot intagna som brutit mot anbefalld ordning
eller eljest visat klandervärt uppförande. Den som rymmer under avtjänande
av fängelsestraff i öppen anstalt eller genom att med våld bryta sig
ut ur sluten anstalt har väl regelmässigt gjort sig skyldig till sådant beteende.
Men om förvaringsrum, som skall hållas låst, tillfälligtvis genom
t. ex. slarv av vaktpersonalen lämnas öppet och den intagne begagnar sig
därav för att rymma, torde han icke kunna lastas för klandervärt uppförande,
och disciplinär åtgärd kan följaktligen ej vidtagas mot honom.

Vad ovan sagts om straffrihet vid flykt gäller självfallet även beträffande
krigsman som är berövad friheten. Att märka är emellertid att icke varje
frihetsinskränkning kan betecknas som ett frihetsberövande. I 17 kap. 12 §
brottsbalken, där brottstypen främjande av flykt regleras, nämnes särskilt
bland dem som är berövade friheten fånge, häktad och anhållen. Med dessa
är att likställa bl. a. den som tagits i förvarsarrest enligt 30 eller 86 §, tagits
i förvar enligt 36 § eller gripits enligt 29 § militära rättegångslagen (jfr
Begner-Henkow, Den militära strafflagstiftningen s. 97, och Beckman in. fl.,
Brottsbalken II s. 260). Ett utegångsförbud enligt 14 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän är däremot icke förenat med så effektiv inspärrning
att det kan anses utgöra ett frihetsberövande av här avsett slag. På liknande
sätt förhöll det sig med den form av disciplinstraff, som under benämningen
arrest utan bevakning fanns upptagen i 1914 års strafflag för krigsmakten
och som innebar förbud för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd
lämna det rum eller tält i vilket straffet verkställdes. Denna straff -

101

form hade huvudsakligen karaktär av ambitionsstraff, och då verkställigheten
uteslutande berodde på den arresterades hederskänsla och laglydnad,
upptogs i 60 § nämnda lag ett särskilt straffstadgande för den som i strid
mot förbudet lämnade rummet eller tältet (jfr Nytt juridiskt arkiv avd. It
1916 s. 422 samt Svedelius-af Geijerstam, Strafflag för krigsmakten s 67
och 160).

I enlighet med det anförda skall alltså den som t. ex. för undergående av
arreststraff intagits i militärhäkte vara straffri för flykt ur häktet. Vid detta
förhållande är det uppenbarligen uteslutet att antaga att han genom flykten
åsidosätter någon honom åvilande tjänsteplikt. Flykten får anses som
en naturlig följd av otillräcklig bevakning eller andra bristfälliga säkerhetsanordningar.
Om den som tager sig ut ur häktet därvid förövar skada
eller avlägsnar sig även från förbandet, kan han emellertid vara straffbar
för åverkan eller undanhållande.

I förevarande fall har värnpliktige Inga under avtjänande av arreststraff
avvikit fian militärhäktet utan att, såvitt utredningen visar, i samband därmed
ha begått någon brottslig gärning. Enligt min mening borde han därför
ha frikänts från ansvar.

Med mitt nu gjorda uttalande är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

4. Fråga om ansvar och ersättningsskyldighet då driftvärnsman brustit
i skyldigheten att taga vård om honom tilldelat vapen

I en till militieombudsmannen den 22 juni 1965 inkommen skrivelse anförde
översten P. Tamm i egenskap av befälhavare för Stockholms försvarsområde:
Driftvärnsmannen vid televerkets driftvärn i Stockholm
.1. Å. Fernström hade av försvarsområdets förråd tilldelats ett gevär m/96.
Sedan det anmälts att geväret förkommit, verkställdes utredning som visade
att Fernström förvarat geväret i strid mot gällande bestämmelser. Tamm
ansåg att Fernström på grund av det tjänstefel till vilket han sålunda gjort
sig skyldig borde åläggas att ersätta kronans förlust, 250 kronor. Auditören
B. Lännergren föreslog emellertid att kronan skulle vidkännas förlusten
och Tamm beslöt — ehuru med största tveksamhet — i enlighet med Lännergrens
förslag. Tamm anhåller om ett uttalande huruvida målet blivit
riktigt handlagt.

Vid Tamms skrivelse hade fogats kopior av handlingarna i berörda ersättningsmål.
Av dessa framgår följande.

Den 10 januari 1965 anmälde Fernström hos polisen i Täby distrikt att
geväret frånstulits honom. Fernström uppgav därvid att han förvarat geväret
i källaren till sin bostad i ett hyreshus i Roslags Näsby, att källaren
vård låst med ett hänglås, som gärningsmannen ryckt upp, och att geväret

102

stått fullt synligt från källargången. Genom en den 23 februari 1965 dagtecknad
förlustanmälan av ställföreträdande driftvärnschefen bragtes stölden
till försvarsområdesstabens kännedom. Protokoll i ersättningsmål upprättades
den 5 april 1965. I detta antecknades att Fernström vid telefonsamtal
medgivit att han icke skilt mekanismen från geväret och att detta
förvarats fullt synligt utifrån källargången. Förhörsledaren, kaptenen Åke
Zaar, föreslog att Fernström, enär han uppenbarligen icke iakttagit gällande
föreskrifter angående förvaring av till driftvärnsman utlämnat vapen
(Hemvärnet, Författningar, order och instruktioner m. m. /HvF/, F 1
IV A), skulle åläggas ersätta förlusten. Enligt nämnda föreskrifter, som är
meddelade i de den 12 juli 1951 av dåvarande arméförvaltningens tygavdelning
utfärdade bestämmelserna angående tvgmateriel och ammunition
till hemvärnet, åligger det hemvärnsman (driftvärnsman) att taga sådan
vård om honom tilldelat vapen att det icke åtkommes av obehörig samt att
förvara gevärsmekanism skild från geväret och under lås. Lännergren förklarade
i sitt yttrande, som avgavs den 18 maj 1965, att även om Fernström
gjort sig skyldig till viss försummelse i fråga om förvaringen av vapnet,
denna försummelse enligt Lännergrens mening icke var av den allvarliga
beskaffenhet att den borde föranleda ersättningsskyldighet för ett så betydande
belopp varom här var fråga och att hänsyn måhända borde tagas
till att ersättningsskyldighet i ett fall som det förevarande kunde skapa
ovilja mot försvaret. Lännergren föreslog därför att kronan skulle vidkännas
förlusten. Tamms i enlighet härmed fattade beslut meddelades den
31 maj 1965.

På begäran av militieombudsmannen inkom Lännergren den 2 juli 1965
med yttrande i ärendet. Enligt yttrandet hade Lännergren icke annat att
anföra i saken än att hans den 18 maj 1965 i målet lämnade yttrande utgjorde
ett riktigt uttryck för hans uppfattning i saken.

I en inom militieombudsmansexpeditionen därefter upprättad promemoria
anfördes följande.

Vad i ärendet förekommit ger anledning till följande frågor.

Fernström synes icke närmare ha hörts angående sina skyldigheter med
avseende å vapnets förvaring. Har han känt till att han skulle förvara vapnet
så att det icke kunde åtkommas av obehörig och att mekanismen skulle
förvaras skild från vapnet och under lås? I den mån så icke varit fallet,
varför har han ej delgivits bestämmelserna härom?

Fernström synes ej heller ha hörts tillräckligt ingående beträffande hans
förvaring av ifrågavarande vapen. Av vilken kvalitet var hänglåset? Var
källargången låst och i så fall hur? Vilka hade tillgång till källargången?
Varför hade han ej skilt mekanismen från vapnet ? Ansåg han förvaringen
tillräckligt säker?

Varför har icke frågan om Fernströms straffrättsliga ansvar upptagits till
prövning? Även om han icke ansetts kunna lastas för själva förvaringen,
har han ju i allt fall icke skilt mekanismen från vapnet. Sistnämnda förhållande
torde ha varit en avgörande förutsättning för att stölden av vapnet
skett.

103

I skrivelse till Tamm den 5 juli 1965 anhöll militieombudsmannen om
dennes yttrande i de hänseenden som angivits i promemorian. Med anledning
härav meddelade Tamm i skrivelse den 14 juli 1965 att han hos polisen
i Tähy distrikt begärt kompletterande utredning beträffande förvaringsutrymmets
beskaffenhet samt anförde i övrigt: Vid samtal med Fernström
uppgav denne, att han en kort tid före stölden utfört vård av vapnet i sin
bostad och sedan av en tillfällighet kommit att förvara geväret på sådant
sätt som omförmäles i protokollet. Under samtalets gång bibringades förhörsledaren
den uppfattningen att Fernström väl kände till bestämmelserna
angående förvaring av vapen. Ställföreträdande driftvärnschefen uppgav
att det alltid varit praxis vid televerkets driftvärn att i samband med
utlämning av vapen meddela den enskilde driftvärnsmannen skriftliga och
(eller) muntliga instruktioner angående vapnens förvaring i enlighet med
för hemvärnet gällande bestämmelser. Tamm anser att Fernström väl känt
till att vapnet skulle förvaras så att det icke kunde åtkommas av obehörig
och att mekanismen skulle förvaras skild från vapnet och under lås.
Lännergren ifrågasatte icke att Fernströms straffrättsliga ansvar skulle upptagas
till prövning. På grund härav har Tamm själv icke heller ansett att
så borde ske.

Den ovannämnda polisutredningen inkom till militieombudsmansexpeditionen
den 29 juli 1965. Av denna framgår följande. Beträffande hänglåsets
kvalitet har från statens kriminaltekniska anstalt inhämtats att hänglåsen
inte har någon bestämd indelning med hänsyn till beskaffenheten. Man
skiljer dock på hänglås med stiftlås och utan stiftlås. De förstnämnda är de
bästa. Källarutrymmet var låst med ett hänglås utan stiftlås. Beskaffenheten
av låset synes dock vara av mindre betydelse, eftersom källarutrymmet
omgärdas endast med nät av enkel kvalitet. På källargångens ytterdörr
fanns ett lås. Tillträde till källargången kunde dock erhållas via hiss från
fastighetens huvudentré, dit allmänheten hade fritt tillträde mellan klockan
0600 och 2100 varje dag. Att Fernström inte skilt mekanismen från
geväret har han uppgivit bero på ett tillfälligt förbiseende. Han hade nämligen
kort tid före tillgreppet rengjort vapnet och då glömt att taga mekanismen
ur detsamma. Fernström bär uppgivit att han anser förvaringsstället
fullt tillfredsställande från säkerhetssynpunkt och att han brukat ha
vapnet dolt från insyn av den som uppehåller sig i källargången, men att
det vid ifrågavarande tillfälle varit blottat därför att han flyttat vissa saker
i källaren.

Sedan militieombudsmannen därefter hos försvarets civilförvaltning anhållit
om yttrande i ärendet, anförde civilförvaltningen i en den 3 december
1965 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrivelse: I proposition
1948:216 (Nytt juridiskt arkiv avd. II 1949 s. 322) har föredragande departementschefen
uttalat sig för att en särskilt noggrann undersökning
måste verkställas, när eldhandvapen förkommit. I riksdagens första lagutskotts
utlåtande nr 35/1944 s. 13 uttalas att ersättningsskyldighet bör, där

104

icke på grund av särskilda förhållanden ett strängare ansvar kan anses
föreligga, ådönias allenast när omständigheterna ger stöd för att vederbörande
icke iakttagit normal aktsamhet. Mot bakgrunden av detta uttalande
bör enligt civilförvaltningens mening de omständigheter, som kan tala
för en reaktion mot Fernström i ena eller andra formen — bl. a. de risker
som uppkommer, då eldhandvapen råkar i obehörigas händer — vägas mot
önskvärdheten av att man icke genom alltför stränga åtgärder skadar den
försvarsvilja, på vilken frivilligverksamheten bygger. Med hänsyn även härtill
synes auditörens bedömning av ersättningsfrågan väl försvarlig. Civilförvaltningen
anser därför att avskrivningsbeslutet svårligen kan anses
felaktigt. Beträffande frågan om det straffrättsliga ansvaret må allenast
framhållas, att den omständigheten att förlusten avser ett eldhandvapen bör
särskilt beaktas. Under åberopande av vad sålunda anförts får civilförvaltningen
föreslå att frågan huruvida Fernström bort åläggas ersättningsskyldighet
icke måtte föranleda någon ytterligare åtgärd från militieombudsmannens
sida.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 2 maj 1966 till Tamm följande.

Såsom framgår av det föregående åligger det driftvärnsman att taga sådan
vård om honom tilldelat vapen att det icke åtkommes av obehörig
samt att förvara gevärsmekanism skild från geväret och under lås (se
Hemvärnet, Författningar, order och instruktioner in. in., F 1 IV A).

Utredningen visar att driftvärnsmannen Fernström, som enligt polisanmälan
den 10 januari 1965 blivit frånstulen ett honom tilldelat, kronan
tillhörigt gevär, haft geväret förvarat i ett låst källarutrymme i den hyresfastighet
i vilken han bodde. Källarutrymmet var emellertid endast med
ett nät av enkel beskaffenhet avskilt från källargången, och tillträde till
denna kunde under dagen erhållas genom fastighetens hiss. Geväret hade
varit placerat i källarutrymmet så att det kunnat iakttagas från källargången.
Gevärsmekanismen hade suttit kvar i geväret.

Under dessa förhållanden har Fernström uppenbarligen åsidosatt sin
tjänsteplikt att taga sådan vård om geväret att det icke åtkommes av obehörig
samt att förvara gevärsmekanismen skild från geväret och under lås.

Vid bedömande av vad sålunda förekommit är att märka de avsevärda
risker som kan vara förenade med att eldhandvapen kommer i obehöriga
händer. Genom särskild lagstiftning utövas från samhällets sida kontroll
över enskildas vapeninnehav. Enligt 3 § vapenförordningen får sålunda,
bortsett från vissa undantagsfall, skjutvapen innehavas allenast av den
som erhållit tillstånd att förvärva, innehava eller införa vapnet, och jämlikt
8 § i förordningen må sådant tillstånd meddelas endast enskild person
som finnes vara i behov av vapnet och skäligen kan antagas ej komma att
missbruka detsamma. I 12 § samma förordning är stadgat att envar som

105

för egen eller annans räkning innehar skjutvapen är skyldig att taga sådan
vård om vapnet att det ej åtkommes av obehörig; eftersättande av denna
skyldighet kan, jämlikt 14 § i förordningen, medföra att meddelat tillstånd
återkallas.

Med hänsyn härtill måste det anses vara av synnerlig vikt att tjänsteföreskrifter
angående skjutvapens förvaring noggrant iakttages av vederbörande
vare sig hans tjänst vid krigsmakten är grundad på frivillighet eller tvång.

På grund av det anförda hade enligt min mening Fernström för vad han
låtit komma sig till last bort åläggas straff för tjänstefel och skyldighet att
ersätta det förkomna vapnets värde.

Med mitt nu gjorda uttalande är ärendet av mig slutbehandlat.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Lännergren, försvarsområdesbefälhavaren
och försvarets civilförvaltning.

5. Fråga om förande av förteckning enligt 55 § militära rättsvårdskungörelsen
i fall då omhändertagen förvarats i annan lokal än militärhäkte

I 55 § militära rättsvårdskungörelsen föreskrivs följande. Över förvarsarrestanter,
vilka ej jämlikt 8G § andra stycket militära rättegångslagen
skola anses såsom häktade, samt över personer som omhändertagits jämlikt
36 § nämnda lag skall fortlöpande förteckning föras med angivande av
vederbörandes fullständiga namn och registreringsnummer, vem som beslutat
om frihetsberövandet, beslutets innehåll samt den tid förvaringen varat.

Vid militieombudsmannens inspektion av Sundsvalls luftvärnskår den
17 januari 1966 anmärktes att anteckning i förteckning enligt 55 § militära
rättsvårdskungörelsen inte syntes ha verkställts beträffande bl. a. värnpliktiga
P. och S., vilka enligt disciplinmålsprotokoll rörande dem varit tagna i
förvar jämlikt 36 § militära rättegångslagen.

Sedan militieombudsmannen med anledning härav begärt yttrande i saken
från kårchefen inkom översten B. Bredberg med ett av föreståndaren
för kårens militärhäkte avgivet yttrande. I detta förklarades att meddelande
inte lämnats föreståndaren om att P. och S., som varit inkallade till repetitionsövning
med inställelse vid Falu försvarsområde, tagits i förvar och att
därför anteckning i förteckningen uteblivit.

Efter att ha införskaffat disciplinmålsprotokollen angående P. och S. anförde
militiombudsmannen i skrivelse den 3 juni 1966 till kårchefen följande.
P. och S. togs i förvar den 16 september 1965 under repetitionsövning
i Dalarna. Av handlingarna i ärendet framgår ej om de förvarats i
militärhäkte eller i annan lämplig lokal (jfr 51 § militära rättsvårdskungörelsen).
Enligt 55 § militära rättsvårdskungörelsen skall emellertid förteckning
föras över samtliga personer som tagits i förvar. Föreståndaren

4f—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

106

för kårens militärhäkte har uppgivit att han ej fått meddelande att P. och
S. tagits i förvar, men i övrigt saknas upplysning huruvida de upptagits i
förteckning enligt nämnda paragraf. — Under hänvisning till det anförda
hemställde militieombudsmannen att kårchefen, efter verkställande av den
utredning som kunde finnas erforderlig, skulle inkomma med yttrande från
den eller de befattningshavare som haft ansvaret för P:s och S:s tagande i
förvar samt med eget yttrande.

Den 22 juni 1966 inkom de begärda yttrandena. Den för omhändertagandena
ansvarige, löjtnanten i reserven A. Wikström, som tjänstgjorde som
inmönstringsförrättare vid repetitionsövningen, anförde — utöver en redogörelse
för omständigheterna vid omhändertagandena — följande. P. och S.
förvarades inte i militärhäkte utan i en annan lämplig lokal i anslutningtill
inmönstringslokalen. Wikström avlät till befälhavaren för Falu försvarsområde
anmälan om att P. och S. inställt sig i berusat tillstånd. I anmälan
omnämndes att de båda värnpliktiga vid angiven tidpunkt omhändertagits
av Wikström. En likalydande anmälan avsändes till vederbörande
batterichef. Ytterligare anmälan ansåg Wikström inte erforderlig, enär
det förutsattes att nämnda chefer genom delgivning skulle underrätta den
eller de befattningshavare som hade anledning känna till det inträffade.

Bredberg anförde: Ifrågavarande förband stod under den mobiliseringsövning
som avhölls vid inryckningen och dagarna närmast därefter under
befäl av försvarsområdesbefälhavaren. Först den 19 eller 20 september kom
förbandet under Bredbergs befäl.

På grund av vad sålunda framkommit begärde militieombudsmannen
härefter yttrande i saken från befälhavaren för Falu försvarsområde. Från
försvarsområdesbefälhavaren översten G. Wetterhall inkom den 29 juni
1966 det begärda yttrandet, vari anfördes: Det förband, som P. och S. tillhörde,
hade mobiliseringsövning i trakten av Hedemora den 16—17 september
och en grupperingsövning i trakten av Rommehed den 18—19 september.
På morgonen den 20 september avgick förbandet till Åstön vid
Sundsvall för att där fullgöra huvuddelen av repetitionsövningen. Den 16—
19 september stod förbandet under Wetterhalls befäl. Wikströms anmälan
om omhändertagandet av de båda värnpliktiga diariefördes på försvarsområdesstaben
lördagen den 18 september samt kom til! Wetterhalls kännedom
måndagen den 20 september. Eftersom förbandet då hade avrest till
Åstön och trätt under befäl av chefen för luftvärnskåren, översände Wetterhall
omgående med stöd av 15 § militära rättegångslagen anmälan till sistnämnde
chef. Utöver Wikströms anmälan jämte hemställan till kårchefen
att avdöma målet avgavs intet särskilt meddelande angående omhändertagandet
av de båda värnpliktiga.

Genom skrivelse den 29 juni 1966 till chefen för försvarsstaben anhöll
militieombudsmannen om dennes yttrande i fråga om skyldigheten att un -

107

der förhandenvarande förhållanden föra förteckning enligt 55 § militära
rättsvårdskungörelsen.

I anledning härav inkom den 22 september 1966 ett på uppdrag av överbefälhavaren
av chefen för försvarsstaben generalmajoren C. E. Almgren
avgivet yttrande. Denne anförde: Enligt 51 § första stycket militära rättsvårdskungörelsen
skall den som tagits i förvar enligt 36 § militära rättegångslagen
förvaras i militärhäkte eller, där sådant icke finnes att tillgå,
i annan lämplig lokal. Beträffande förvarsarrestanter föreskrivs i förstnämnda
paragrafs andra stycke att sådan arrestant må förvaras i militärhäkte,
där sådant finnes. Rättsvårdskungörelsen innehåller inte föreskrifter
om var eller av vem förteckning enligt 55 § militära rättsvårdskungörelsen
skall föras. Flertalet omhändertagna förvaras emellertid i militärhäkte. Den
praxis har utbildat sig att förteckning över dem som förvaras i militärhäkte
förs av dess föreståndare. Då föreskrifter saknas om skyldighet att till föreståndaren
för militärhäktet för förbandet eller till annan befattningshavare
lämna uppgift om omhändertagande i annan lokal än militärhäkte, torde
inte sällan inträffa — som också framgår av vad som förekommit i detta
ärende — att uppgift om sådant omhändertagande inte inflyter i förteckningen
vid militärhäktet. Det kan å andra sidan inte vara avsett — och är
inte heller lämpligt eller från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande —
att särskilda förteckningar skall upprättas och föras av varje förman vid
de enstaka tillfällen då han ingriper med ett omhändertagande. Det synes
med hänsyn till nu berörda förhållanden påkallat att i lämplig form föreskrifter
utfärdas som säkerställer att uppgifter om omhändertaganden i
annan lokal än militärhäkte kommer att inflyta i de förteckningar som förs
vid militärhäktena. Härigenom uppnås att endast en sådan förteckning
kommer att föras vid varje förband. Det torde kunna förutsättas att händelse
som resulterar i tagande i förvar av vederbörande förman inte bedöms
och handläggs som tillrättavisningsärende utan att anmälan om förhållandet
och om den vidtagna åtgärden görs till vederbörande bestraffningsberättigad
chef, även när den händelse som föranlett omhändertagande inte
är av beskaffenhet att böra föranleda bestraffning. Uttrycklig föreskrift om
sådan anmälan saknas emellertid och synes nu böra meddelas. Anmälningsskyldigheten
bör då avse samtliga de uppgifter soin enligt 55 § militära
rättsvårdskungörelsen skall införas i förteckningen. Föreskrift bör vidare
meddelas om skyldighet för förbandschef (bestraffningsberättigad befattningshavare)
att tillse att när anmälan om omhändertagande av någon som
ej kunnat förvaras i militärhäkte gjorts, uppgifterna i ärendet omedelbart
blir intagna i den förteckning som förs vid militärhäktet för förbandet. Härvid
bör även uppgift om den använda lokalens belägenhet och beskaffenhet
samt om den handling från vilken denna uppgift hämtats tas in i förteckningen.
Överbefälhavaren är beredd att i de nya »Anvisningar rörande den

108

militära rättsvården (Anv Rättsvård)», som är under utarbetande, låta införa
berörda föreskrifter.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 6 oktober 1966 till överbefälhavaren
att med hänsyn till vad som upplysts om dennes avsikt att utfärda
föreskrifter militieombudsmannen ej fann skäl vidtaga ytterligare åtgärd
i ärendet.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Bredberg, Wetterhall
och Wikström.

I 1966 års upplaga av Anvisningar rörande den militära rättsvården
(Anv Rättsvård) har i mom. 6 föreskrivits, att skriftlig anmälan angående
omhändertagande jämlikt 30 eller 36 § militära rättegångslagen snarast skall
göras till bestraffningsberättigad befattningshavare med angivande av den
omhändertagnes fullständiga namn och registreringsnummer, vem som beslutat
åtgärden, beslutets innehåll, den tid förvaringen varat samt belägenheten
och beskaffenheten av den lokal där förvaringen skett. Vidare har i
mom. 41 föreskrivits att förbandschef skall tillse att då vid omhändertagande
med stöd av 30 eller 36 § vederbörande icke kunnat förvaras i militärhäkte
uppgifterna i ärendet enligt 55 § militära rättsvårdskungörelsen
intages i den fortlöpande förteckning över förvarsarrestanter och personer
som omhändertagits enligt 36 § som föres vid militärhäkte för förbandet.

6. Frågor om flottiljchefs skyldighet dels att genast till åklagaren hänskjuta
mål angående flyghaveri och dels att vid tillsättande av haveriutredning
beakta förhållanden av jävsnatur. Tillika spörsmål angående
olycksriskerna vid militär uppvisningsflygning

Sedan det genom en tidningsartikel uppmärksammats att ett flygplan av
typ J 35 Draken ur Upplands flygflottilj (F 16) i samband med start vid en
militär flyguppvisning i Söderhamn den 22 maj 1965 kolliderat med ett utrullningshinder1,
hemställde tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson
hos flottilj chefen om upplysningar rörande de åtgärder som kunde
ha vidtagits med anledning av haveriet.

I skrivelse den 4 juni 1965 anförde flottilj chefen översten B. Hedberg:

i Utrullningshindret är anbragt något utanför (i detta fall 30 meter) startbanan i dennas
förlängning och består av två stolpar mellan vilka spänts ett nät. Stolparnas höjd är
sex meter. Hindret har till uppgift att fånga upp flygplan som misslyckats i start eller
landning och som till följd härav rullat utanför banan.

109

Följande åtgärder har vidtagits. Driftstörningsanmälan har inlämnats av
föraren. Flygchefen vid F 16 majoren J.-H. Torselius har beordrats utreda
haveriet. Utredningsrapport beräknas insändas till chefen för flygvapnet
(CFV) före den 15 juni. Kaptenen R. U. Gustafsson, som var chef för den
uppvisningsgrupp i vilken ifrågavarande flygplan ingick, har fått order att
vid den fortsatta träningsverksamheten i första hand säkerställa kravet på
att samtliga flygplan i gruppen får tillräcklig marginal till eventuellt hinder
bortom banändan — som exempelvis utrullningshinder — och eftersätta
kravet på den perfekta sammanhållningen av gruppen i starten. Det kan
nämligen inte uteslutas att det omvända förhållandet kan ha varit en bidragande
orsak till tillbudet.

1 jänstförrättande militieombudsmannen hemställde i skrivelse den 10
juni 1965 till flottiljehefen att få del av förenämnda utredningsrapport samt
anförde: Det torde icke från början ha kunnat uteslutas, att förevarande
olyckshändelse berott på tjänstefel eller annat brott av beskaffenhet att
fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål. På grund härav
och då straff för ifrågavarande brott ej kan åläggas i disciplinmål, synes
målet genast ha bort hänskjutas till åklagaren. Såvitt framgår av flottiljchefens
skrivelse har sådant hänskjutande ej skett. Det hemställes därför
om yttrande rörande anledningen härtill.

I skrivelse den 2 juli 1965 avgav Hedberg det begärda yttrandet samt översände
därvid kopia av dels den infordrade utredningsrapporten och dels en
handling innefattande av CFV begärd komplettering av rapporten. Nämnda
begäran om komplettering hade framställts i skrivelse från CFV till flottiljchefen
den 18 juni 1965, vilken skrivelse införskaffades till militieombudsmansexpeditionen.

Av utredningsrapporten, vilken var dagtecknad den 8 juni 1965 och undertecknad
av Hedberg med kontrasignation av Torselius, inhämtades följande.
Vid den aktuella flygningen deltog en grupp ur F 16 i flygdagen vid
Hälsinge flygflottilj (F 15). Starten skedde i grupp och i formeringen vänster
flank.1 Medvinden var cirka 20 km/tim. Gustafsson hade något neddraget
motorvarv, vilket är rutin vid start i förband. Under rullningen på banan
minskade han varvet ytterligare något, då eu flygförare i gruppen anmälde
att han hade svart att »hänga med». Rättningen skedde senare än
normalt. Gustafssons flygplan och två andra plan passerade med marginal
över utrullningshindret vid bortre bankanten. Flygplan »fyra» i formeringen,
vilket fördes av löjtnanten O. L. Kallin, slog nosstället i utrullningshindrets
övre del. Noshjulet var då under infällning. Stänkskärmen skada i

Ifrågavarande grupp bestod av fyra flygplan vilka benämndes »ettan», »tvåan»,
»trean» och »fyran». Formeringen vänster flank innebär att »ettan» flyger främst åtföljd
av »tvåan» snett bakom till vänster; snett bakom och till vänster om »tvåan» flyger
»trean»; slutligen flyger »fyran» sist och snett bakom och till vänster om »trean».
Vid s. k. sluten formering, vilken användes vid ifrågavarande start, är mellanrummet
mellan varje flygplan en flygplansbredd, d. v. s. då flygplan typ J 35 ingår i formationen
cirka tio meter.

des härvid. Starten fullföljdes, nren nosställsluckan gick ej in. Kallin gick
ifrån förbandet, fällde ut landstället, flög ur bränsle och landade på F 16
efter att trafikledaren och räddningspersonal okulärbesiktigat stället. Bidragande
orsaker till haveriet har varit följande. Gustafssons flygplan hade
vid starten ett fullgasvarv på endast 98 %. Vid efterföljande kontroll konstaterades
att flygplanet hade sämre accelerationsprestanda än övriga flygplan
i gruppen. Gustafsson skrev efter landningen anmärkning på maxvarvtalet.
Detta har därefter justerats. Den aktuella starten var den första
gruppstarten med fyllda fälltankar/rökaggregat, vilket var ovant för Gustafsson
och förlängde startsträckan. Minskningen av gaspådraget under
starten för att hålla gruppen samlad kan ha påverkat förloppet. Passet var
det första gruppasset efter en dryg veckas uppehåll, då Gustafsson utfört
rekognosering för deltagande i Internationella flyg- och rymdsalongen i
Paris den 19 och 20 juni 1965. Starten i medvind bedömes ej utgöra någon
primärorsak. Varken Gustafsson eller trafikledaren bör lastas för valet av
startriktning, då banans längd (2 500 m) normalt skulle givit mycket goda
marginaler. Gustafsson har synnerligen stor erfarenhet och skicklighet som
förbandschef. Han har på grund härav utsetts som ledare för en av de
grupper som skall representera flygvapnet vid flygsalongen i Paris. Haveriet
har haft flera orsaker; över de flesta bär Gustafsson ej kunnat råda. I de
fall Gustafsson har kunnat påverka händelseförloppet kan någon direkt
ovarsamhet ej konstateras, varför Gustafsson ej bör lastas för det inträffade.
Ivallin kan ej lastas för det inträffade, då han normalt ligger stafflad
nedåt (negativt) och är helt koncentrerad på platshållningen i gruppen.1
Efter tillbudet har Ivallin handlat riktigt. Den beräknade reparationskostnaden
utgör 1 200 kronor. Samråd med auditören har ej ägt rum, och flottiljchefen
har beslutat att målet ej skall hänskjutas till åklagaren.

I CFV :s förenämnda skrivelse med begäran om komplettering av utredningsrapporten
har anförts: Rapporten erfordrar klarläggande komplettering
i följande avseenden, a) Vilken var den tekniska orsaken till flygplanets
sämre accelerationsprestanda? Kan i detta sammanhang erfarenheter
dras för att undvika ett upprepande? h) Gustafssons fullgasvarv under
starten uppnådde endast 98 %. Enligt rapportens redogörelse över händelseförloppet
reducerade Gustafsson enligt rutin för start i förband redan
från början detta varv för att senare under startförloppet ytterligare minska
effekten, då en flygförare hade »svårt att hänga med». Varvet torde därigenom
under del av startförloppet, vilket genomfördes i medvind, icke oväsentligt
ha underskridit de i särskild förarinstruktion för flygplan typ J 35
lägsta tillåtna 98 %. Avsikten med detta lägsta värde är att säkerställa
starten. Chefen för F 16 bör ytterligare utreda om Gustafsson verkligen kan

1 Staffling betyder avstånd mellan flygplanens girplan inom en formering. Staffling
anges som positiv (uppåt) eller negativ (nedåt). Negativ staffling innebär sålunda vid
planflykt att »tvåan» flyger på lägre nivå än »ettan».

anses ha iakttagit all rimlig aktsamhet i detta avseende. Därvid bör också
framgå om hela banlängden i verkligheten utnyttjades för startförloppet,
c) Passet var det första gruppasset efter en dryg veckas uppehåll. Det var
samtidigt den första gruppstarten med fyllda fälltankar/rökaggregat. Uppvisningen
synes därigenom ej helt ha föregåtts av erforderlig träning i enlighet
med CFV:s anvisningar för uppvisningsgrupper, varför det synes
kunna ifrågasättas om den överhuvudtaget borde ha genomförts utan ändring
av programmet för uppvisningen enligt tidigare planer. Ansvarsförhållandena
beträffande uppvisningens planläggning och genomförande bör därför
närmare klarläggas, d) Med hänsyn till här anförda frågeställningar
synes samråd med auditör väl motiverat, varvid hänskjutande till åklagaren
bör övervägas.

Den i anledning härav som komplettering av utredningsrapporten upprättade
handlingen innehåller följande: Främsta orsaken till haveriet synes
ha varit att Gustafssons flygplan vid den aktuella starten sannolikt hade ett
fullgasvarv på endast 98 % och att Gustafsson ändå minskade gaspådraget
för att hålla gruppen samlad. Flygplanets sämre accelerationsprestanda blev
en överraskning för Gustafsson, särskilt som han såsom gruppchef tilldelats
detta flygplan enär det vid tidigare flygningar visat sig »starkare» än övriga
flygplan uttagna för gruppen. I någon mån bidragande orsaker till haveriet
kan ha varit, för det första att starten utfördes i medvind och från en uppställningsplats
cirka 600 meter in på banan. Detta skedde för att man skulle
erhålla en lämplig uppställning, då två grupper startade samtidigt, och en
lämplig startriktning med hänsyn till uppvisningen. Starten utfördes dessutom
för första gången med fälltank monterad och fylld med 200 liter dieselolja
för rökutsläpp. Start från en uppställningsplats cirka 600 meter in
på banan medger på F 15 en startsträcka på 1 900 meter motsvarande en
sträcka som gruppen normalt under tidigare träning, även på F 15 vid ett
flertal tillfällen, använt. Start i medvind hade gruppen tidigare tränat och
av både Gustafsson och gruppmedlemmar konstaterats icke märkbart påverka
rullsträcka upp till 30 km/tim. Denna vindhastighet hade Gustafsson
bestämt som övre gräns för start på en bana som var 1 900 meter lång.
Start med fälltank hade av Gustafsson beräknats öka rullsträckan med
maximalt 50 meter. Det sätt på vilket starten skedde synes sålunda ha varit
väl planlagt och förberett. En annan omständighet som i någon mån kan
ha varit bidragande orsak till haveriet utgjordes därav att passet var det
första gruppasset efter en dryg veckas uppehåll. Detta förhållande var dock
förutsett och hade föranlett noggrann planläggning. Träningsprogrammet
för gruppen före den aktuella uppvisningen hade lagts upp med hänsyn till
detta och godkänts av flottilj chef och eskaderchef. Beträffande den förstnämnda
av de angivna orsakerna till haveriet, nämligen att Gustafssons
flygplan hade sämre accelerationsprestanda än övriga flygplan i gruppen,
kan ingen anmärkning riktas mot Gustafsson och ej heller mot någon an -

112

nan. Beträffande minskningen av gaspådraget kan väl Gustafsson möjligen
anses ha gjort sig skyldig till en felbedömning och han har kanske också
tagit för stor hänsyn till önskemålet att ha gruppen samlad i starten. Gustafsson
hade dock rätt att räkna med bättre accelerationsprestanda på flygplanet
och har därför blivit överraskad. Gustafsson har ej brutit mot några
bestämmelser, ej heller gjort sig skyldig till någon ovarsamhet. Vad angår
övriga förhållanden kan ingen anmärkning riktas mot planläggning, förberedelser
eller genomförande.

Hedberg anförde i sitt yttrande: Anledningen till att ifrågavarande mål
ej hänsköts till åklagaren var att Hedberg, sedan han studerat driftstörningsanmälan
och fått en redogörelse för händelseförloppet av Gustafsson,
på nedanstående grunder uteslutit misstanke om tjänstefel eller annat brott
som orsak till haveriet. Av de förberedande förhören med Gustafsson framgick
klart att han blivit överraskad av flygplanets minskade accelerationsprestanda
i starten och att han i övrigt förberett och genomfört flygningen
enligt tidigare plan och rutin. Då Hedberg personligen aktivt följt planläggningen
och förberedelserna för uppvisningsgruppens flygningar och likaledes
studerat gruppens uppträdande vid de flesta träningspassen och därvid
konstaterat att såväl Torselius som Gustafsson genomfört detta på ett synnerligen
noggrant och planmässigt sätt, fanns ingen anledning att betvivla
Gustafssons uppgifter eller ifrågasätta noggrannhet och förtänksamhet i
planläggning eller genomförande av uppvisningen. Hedberg följde också som
åskådare uppvisningen och kunde således bilda sig eu egen uppfattning om
händelseförloppet. Då Hedberg sålunda icke kunde finna skäl att misstänka
tjänstefel eller annat brott, fanns enligt hans uppfattning ingen anledning
att hänskjuta målet till åklagare.

Inom militieombudsmansexpeditionen upprättades härefter en den 1 september
1965 dagtecknad granskningspromemoria, i vilken anfördes: Vid
granskning av tillgänglig utredning synes framgå att det i nedan angivna
hänseenden kan ifrågasättas huruvida icke brottsliga gärningar begåtts i
samband med ifrågavarande flyguppvisning. 1) Den av Gustafsson ledda
gruppen, som bestod av fyra flygplan, har startat i sluten formering. Detta
är ej förenligt med bestämmelsen i Ordnings- och säkerhetsföreskrifter för
militär flygning, 1965 års upplaga, (OSF) kap. 5 mom. 3, att start i sluten
formering får ske i högst rote. 2) Ifrågavarande grupp har startat 600 meter
in på banan och i medvind, 20 km/tim. Detta förfarande står i mindre god
överensstämmelse med stadgandet i OSF kap. 5 mom. 3.3.1., enligt vilket
dels bana för start skall väljas med hänsyn till markvindens styrka och
riktning, dels ock längsta möjliga startsträcka på gällande bana normalt
skall uttagas med jet- och propellerflygplan. 3) Gustafsson kan möjligen ha
förfarit oaktsamt då han — för att hålla gruppen samlad — minskat gaspådraget
i starten i den omfattning som skett. 4) Kan det ur flygsäkerhetssynpunkt
anses tillrådligt att starta två jetgrupper med enbart 600 meters

113

mellanrum såsom här skett (fara för motorstopp hos något eller några av
de främre planen, risk för att lösa föremål kastas upp av jetströmmen
från dessa plan etc.)? Till jämförelse må erinras att det i OSF kap. 5 mom.
3.4.1. stadgas att avstånd vid start får under rullning på bana ej underskrida
1 000 meter mellan rotar eller rakt bakom varandra startande enskilda
flygplan, dock att inom förband avståndet får minskas till 300 meter
under förutsättning att, då efterbrännkammare användes, föraren i
bakomvarande flygplan kan iakttaga framförvarandes tändning. 5) Eu
sammanställning av omständigheterna vid berörda start ger vid handen att
denna skett a) i sluten formering i större förband än som är medgivet enligt
OSF, b) med en annan grupp i sluten formering startande endast 600
meter bakom, c) 600 meter in på banan, d) i medvind av 20 km/tim., e) med
minskat gaspådrag (för att möjliggöra gruppens sammanhållning och negativ
staffling, f) med fälltankar monterade på planen, vilket ökade startsträckan
med omkring 50 meter, g) med utrullningshindret i uppfällt läge.
Har en dylik start planlagts på ett ur flygsäkerhetssynpunkt godtagbart
sätt? — Vid nu angivna förhållanden kan icke uteslutas att brottslig gärning
begåtts. Förutom vad som närmast berör Gustafsson är att märka att
övningens planläggning synes ha varit behäftad med brister. Det framgår
icke av handlingarna i ärendet vilken som verkställt planläggningen. Flottiljchef
är emellertid enligt OSF kap. 8 mom. 2.1.2. ansvarig för att uppvisning
utföres på ett från flygsäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Då
sålunda varken Hedberg eller Gustafsson kan uteslutas som ansvarig, borde
Hedberg, i stället för att fatta beslut i egen sak, omedelbart ha hänskjutit
målet till åklagaren eller i vart fall överlämnat det till högre chef för bedömande
i nämnda hänseende. Enligt OSF kap. 15 mom. 3.4.4. ålåg det visserligen
Hedberg att utse haveriutredare. Då det såsom av ovanstående
framgår icke kan uteslutas att Hedberg själv har visst ansvar för haveriet,
borde han ha överlämnat frågan om haveriets utredande till högre chef.
Under alla omständigheter torde det vara olämpligt att, såsom skett, en
underlydande till Hedberg förordnats till utredare. Har utredaren dessutom
deltagit i planläggningen av uppvisningen, är förordnandet än mera anmärkningsvärt.

I skrivelse den 3 september 1965 till chefen för tredje flygeskadern hemställde
militieombudsmannen att eskaderchefen ville verkställa fullständig
utredning med anledning av vad som anfördes dels i granskningspromemorian
och dels i CFV:s förutnämnda skrivelse den 18 juni 1965 till flottiljchefen.
Med anledning härav anförde eskaderchefen generalmajoren L. Peyron
i skrivelse den 14 september 1965 till militieombudsmannen att han
jämlikt av CFV utfärdad order i skrivelse den 6 april 1965 var ansvarig
för förberedelser och genomförande av bl. a. »gruppvis flyguppvisning i division»
vid flygsalongen i Paris samt att han personligen nära övervakat
alla förberedelser för uppvisningen, varför han ifrågasatte lämpligheten av

114

att han själv verkställde den begärda utredningen. Till följd av vad Peyron
sålunda anmält övertogs utredningen av CFV, och i skrivelse till militieombudsmannen
den 14 september 1965 meddelade CFV att en flygvapnets
haverikommission genom CFV:s försorg skulle tillsättas för att verkställa
utredning i saken.

Haverikommissionen anförde i en den 10 december 1965 dagtecknad rapport
följande beträffande händelseförloppet: I början av mars 1965 fick
Hedberg och Torselius muntligt uppdrag av Peyron att under Peyron ansvara
för förberedelserna till och deltagandet i flygsalongen i Paris i juni
1965. Två grupper J 35 skulle deltaga, den ena ur F 16 och den andra ur
Södertörns flygflottilj (F 18). Chef för F 18-gruppen var kaptenen Jernow.
Torselius skulle för Peyron föredra programmen för uppvisningen och för
träningen. CFV utfärdade den 6 april 1965 närmare order om flygvapnets
deltagande i flygsalongen. Enligt ordern skulle elva J 35 ur tredje flygeskadern
deltaga i flyguppvisningen, dels gruppvis i division och dels enskilt.
Chefen för tredje flygeskadern skulle ansvara för förberedelser och genomförande
samt uttaga förband och personal. Honom medgavs tillstånd att påbörja
träning av avancerad flygning i grupp med aktuella förband. Vidare
gavs i ordern tillstånd för dessa förband att starta i sammanhållen grupp.
Program för uppvisningen skulle av eskaderchefen insändas till CFV. När
Hedberg och Torselius fick uppdraget att förbereda uppvisningen i Paris,
hade F 16-gruppen påbörjat sin träning som eskaderns uppvisningsgrupp.
Under april tränade grupperna var för sig på sina hemmaflottiljer fram
till påsk. Den 21 april föredrog Torselius uppvisningsprogrammet, som innehar
synkroniserad uppvisning med två grupper, för Peyron. De olika
manövrerna genomgicks därvid och godkändes av Peyron. CFV underrättades
om huvuddragen i programmet. Samträningen av de båda grupperna
påbörjades vid ett internatträningsläger på F 15 under tiden den 25—den
29 april. Den fortsatte därefter dels på F 16 och dels vid ett andra internatträningsläger
på Skånska flygflottiljen under tiden den 10—den 14 maj.
Vissa detaljjusteringar skedde efter hand i det av Peyron godkända programmet.
Även dessa justeringar godkändes av Peyron. Denne besökte vid
flera tillfällen F 16 och internatlägren, övervar ordergivningar och genomgångar,
deltog i diskussioner om uppvisningsprogrammen och åsåg övningarna.
Med hänsyn till att uppvisningen i Paris kunde komma att ske med
start i medvind övades sådana starter. Det befanns att en medvind av ungefär
30 km/tim. var övre gränsen för en säker start med sammanhållen
grupp på en bana av 2 000 meters längd och främre gruppen uppställd 100—
150 meter in på banan. Den 17—den 21 maj skedde uppehåll i träningen;
Torselius, Jernow och Gustafsson besökte då Paris i rekognoseringssyfte.
Jernow och Gustafsson återvände hem den 21 maj. Torselius stannade kvar
för tjänstgöring i Paris. Den 22 maj inställde sig Jernow och Gustafsson
på F 15, där de med sina grupper skulle deltaga i flyguppvisning samma dag

115

för allmänheten. I Torselius’ frånvaro fungerade Jernow som närmaste chef
för förbandet. Antalet pass för samträning av de båda grupperna uppgick
vid denna tid till 15. Före uppvisningsflygningen flög de båda grupperna
ett gemensamt pass med start rotevis och använde härunder för första
gången i större förband än rote fälltankar fyllda med dieselolja (rökaggregat).
I detta flygpass deltog ej Gustafsson. För att kontrollera sin flygtrim
flög han före uppvisningen enskilt ett 20—25 minuters pass avancerad flygning.
Uppvisningen på F 15 skulle ske enligt det tidigare övade uppvisningsprogrammet
ehuru med den skillnaden att rökaggregat skulle användas.
Jernow beslöt att start skulle ske på bana 31 med grupperna uppställda,
F 16-gruppen formerad i flank vänster ungefär 600 meter in på banan och
F 18-gruppen formerad i box (ruta) vid banans början.1 Valet av bana träffades
med hänsyn till önskemålet att de i jämnhöjd med banans slut församlade
åskådarna skulle kunna följa startförloppet bättre; på valet inverkade
vidare en strävan att ge uppvisningen karaktär av övning för uppvisningen
i Paris, där förhållandena med avseende å publikens placering,
startbana och startriktning förutsågs vara ungefär desamma som på F 15.
Den inbördes uppställningen och formeringen av de båda grupperna överensstämde
med vad man tidigare övat på bl. a. F 15 och förestavades av
önskemålet att hålla den bakre gruppen utanför den främres jetstrålar.
Vindriktningen på marken var 120°, d. v. s. i det närmaste medvind, vindstyrkan
var 20 km/tim., lufttrycket 1028 millibar och temperaturen 9,2° C.
Uppvisningsflygningen startade klockan 1508 i närvaro av bl. a. CFV, Peyron
och Hedberg. Uppställningen av F 16-gruppen i flank vänster innebar
att Gustafssons flygplan stod främst och längst till höger samt fyrans,
Kallins, flygplan stod sist och längst till vänster. Mellan dem stod med lika
luckor och avstånd tvåans och treans flygplan. När gruppens motorvarv
nått 80—85 %, gav Gustafsson order att släppa bromsarna. Han ökade därefter
till dess varvtalsvisaren pekade på 98 %, varefter han ej vidare iakttog
visaren. Under rullningen mot lättning begärde någon i förbandet minskning
av effekten, vilket föranledde Gustafsson att, enligt vad han själv uppger,
under ett kortare moment minska varvtalet med bedömt 1 /2—1 %. Gruppen
lättade i normal turordning med en negativ staffling mellan varje flygplan
av cirka 1 1/2—2 meter. Under det att de tre första flygplanen gick klara
över det enligt gällande föreskrifter resta utrullningshindret, kolliderade
Kallins flygplan med hindrets överlina. Kallin avbröt uppvisningen och
landade utan vidare missöde på F 16. F 18-gruppen började sin start, när
avståndet till F 16-gruppen enligt Jernows bedömande var ungefär 1 000
meter. Starten förlöpte utan missöde.

Haverikommissionens utlåtande är så lydande: Enligt OSF kap. 5 mom.

/Den slutna formeringen »ruta» eller »box» innebär att »ettan» flyger främst med
»tvåan» snett bakom till höger och »trean» snett bakom till vänster samt »fyran» rakt
bakom »ettan» och tillika bakom »tyåan» och »trean» samt negativt stafflad. Mellanrummet
mellan flygplanen är en flygplansbredd eller i detta fall tio meter.

116

3.3.1. skall startbana väljas med hänsyn till markvindens styrka och riktning
samt längsta möjliga startsträcka normalt uttagas med jetflygplan.
GFV:s order den 6 april 1965 med tillstånd för förbanden att starta i sammanhållen
grupp och det av Peyron fastställda uppvisningsprogrammet
innebar, att hela banlängden ej kunde utnyttjas av den grupp som startade
först. Jernows val av bana 31 och uppställningsplats på denna innebar, att
start skedde med en medvindskomposant av 19 km/tim. och att F 16-gruppen
förfogade över cirka 1 900 meters startsträcka. Såsom framgår av en
vid haverikommissionens rapport fogad teknisk rapport har denna sträcka
medgivit betryggande start för hela gruppen även i betraktande av vindförhållandena.
Med hänsyn härtill och då det förelegat särskilda skäl för
valet av såväl bana som uppställningsplats anser haverikommissionen, att
starten ej stått i strid med OSF:s bestämmelser om startbana och startsträcka.
Orsaken till haveriet synes vara att F 16-gruppen lättat senare än
normalt utan att detta kompenserats med en brantare stigning. Den fördröjda
lättningen kan möjligen ha berott på att Gustafssons flygplan ej
haft fullgod accelerationsförmåga. Även Gustafssons åtgärd att momentant
minska motorvarvet i syfte att hålla gruppen samlad torde ha medfört åtminstone
någon fördröjning av lättningen. Huruvida genom denna åtgärd
motorvarvet understigit 98 %, vilket enligt den särskilda förarinstruktionen
för flygplan typ J 35 A är lägsta värde för förbandschef vid start, har icke
kunnat utrönas. Med hänsyn till Gustafssons erfarenhet och de förhållanden
varunder starten skett är det knappast troligt att Gustafsson minskat
motorvarvet väsentligt under det lägsta tillåtna. Det må anmärkas att gruppstart
med rökaggregat icke övats före uppvisningen. Detta förhållande torde
dock icke ha inverkat på händelseförloppet.

I yttrande i ärendet den 2 mars 1966 anförde CFV: Den primära orsaken
till haveriet torde ha varit att Gustafsson efter en längre rullsträcka än normalt
icke kompenserat den sena lättningen med brantare stigning. Anledningen
till att rullsträckan före lättning sannolikt blivit längre än avsett
kan ej med säkerhet anges. Det synes mindre troligt att en flygförare med
Gustafssons erfarenhet skulle gjort ett gasavdrag av sådan storleksordning
eller varaktighet att det påverkat startsträckan på ett avgörande sätt. Ett
sådant handhavande av gasreglaget (motoreffekten) borde ha uppmärksammats
av gruppmedlemmarna. Oavsett orsaken till rullsträckans förlängning
torde denna i praktiken icke ha behövt innebära risk för kollision
med hindret, eftersom brantare stigning prestandamässigt kunnat uttagas.
Gustafsson synes dock icke ha reagerat för den längre rullsträckan och
kombinerat denna med risk för hinderkollision. Han har därför icke heller
funnit anledning avvika från tidigare intränat startmönster beträffande
stigningen. I detta sammanhang bör beaktas att Gustafssons grupp planmässigt
skulle utföra en flack stigning efter lättning. I enlighet med tidigare
haverierfarenhet synes det vid detta haveri finnas flera samverkande haveri -

117

orsaker. Det är vanskligt att närmare försöka gradera dessa faktorers inverkan
och betydelse t. ex. med avseende på ansvarsfrågan. Enligt CFV:s mening
har Gustafsson dock icke gjort sig skyldig till straffbar nonchalans
eller bristande uppmärksamhet, än mindre till någon medveten försummelse
eller oaktsamhet. Det synes icke möjligt att med säkerhet fastställa huruvida
Gustafsson vid sitt gasavdrag verkligen kommit att underskrida värdet
98 % och därmed gjort sig skyldig till avsteg från särskild förarinstruktion.
Ansvarsförhållanden vid och omfattningen av övningens planläggning framgår
av haverikommissionens utredning. Någon anledning till erinran i dessa
avseenden finns icke. De skäl som Hedberg redovisat som anledning till
att han icke hänskjutit ärendet till åklagaren synes böra accepteras. Just
genom att Hedberg på sätt som skett personligen följt planläggning och förberedelser
har han haft långt större möjligheter än vad som framgår av
utredningsrapporten att bedöma och avväga orsaken till det inträffade. Den
ytterligare utredning som utförts synes heller icke på något avgörande sätt
ha förändrat bedömningen att haveriet icke uppkommit genom någon förseelse
från Gustafssons sida. Genom sin personliga övervakning har Hedberg
även haft erforderliga möjligheter att bedöma förekomsten av eventuella
brister i planläggningen. Även om vare sig Hedberg eller Gustafsson
formellt kunnat uteslutas som ansvarig, synes dock någon anmärkning icke
böra riktas mot Hedberg för att han själv fattat beslut i ärendet. Att Hedberg
vid just detta haveri icke överlämnat frågan om utredning till högre
chef synes icke speciellt anmärkningsvärt, eftersom en flottilj chef alltid
ytterst har ansvaret för flygtjänsten vid förbandet och därmed för vad som
därunder inträffar. Att en underlydande, som dessutom deltagit i planläggningen
av uppvisningen, förordnats till utredare, måste ses mot bakgrunden
av att utredningar av detta slag icke i första hand avser en utredning av
chefsansvaret på olika nivåer utan utredning av ett speciellt haveriförlopp.
Den utredning av haveriet som den av flottiljchefen oberoende haverikommissionen
utfört ger icke anledning till någon misstanke att den ursprungliga
haveriutredningen underlåtit att redovisa eller beakta några faktorer,
som kunnat påverka en ansvarsbedömning. Med anledning av frågeställningarna
i den inom militieombudsmansexpeditionen upprättade granskningspromemorian
kan härutöver följande meddelas. Tillstånd för start i
sammanhållen grupp har meddelats av CFV i skrivelse den 6 april 1965.
Som framgår av utredningarna har startsträckor och medvindskomposanter
noggrant beräknats, och de beslut i dessa avseenden som fattats innehåller
godtagbara flygsäkerhetsmarginaler. Med hänsyn till de särskilda förutsättningarna
för starten anser CFV att dessa beslut icke står i strid med innebörden
i OSF kap. 5 mom. 3.3.1. Avståndet mellan grupperna under starten
synes ha varit väl över 1 000 meter och därmed i enlighet med OSF. Enligt
gällande bestämmelser skall utrullningshinder vara rest vid start.

Med anledning av att Torselius vid förhör inför haverikommissionen

118

uppgivit, att ifrågavarande uppvisningsgrupp ur F 16 tidigare haft två haverier,
införskaffades utredningsrapporterna rörande dessa. Den ena rapporten
är upprättad den 25 november 1964 med löjtnanten H. Hagman såsom
haveriutredare och den andra den 3 maj 1965 med Torselius som haveriutredare.
I båda fallen har utlåtande och beslut avgivits av Hedberg.

Av rapporten den 25 november 1964 inhämtades följande. Den 5 november
1964 startade Kallin som »fyra» i eu gruppstart i box vid Bråvalla flygflottilj.
Strax före lättningen slog vänster skärmplåt1 ut av skakningarna från
gruppchefens jetstråle. Detta distraherade Kallin, som gled ur gruppchefens
jetstråle och fick ett kraftigt vingdopp åt höger i samband med att
gruppen lättade. Kallin uppfattade inte att vingen slog i banan utan starten
fortsattes normalt. Efter ungefär fem minuters flygning märkte Kallin att
höger vingspets var uppböjd. Skadorna kontrollerades av rotechefen, och
då inga störningar märktes utfördes normal landning utan anmärkning vid
F 16. Reparationskostnaderna för skadorna har beräknats till 900 kronor.
Hedberg har under rubriken »Utlåtande och beslut» i rapporten anfört:
Start som »fyra» i box är svår att utföra och kräver stark koncentration av
flygföraren. Det är väsentligt att föraren ligger rakt bakom gruppchefen
för att få den störda luften efter denne symmetriskt fördelad utmed flygplanet.
En störning som den inträffade uppfattar föraren med sitt indirekta
seende och han har då svårt att analysera det inträffade. För att klarlägga
situationen har Kallin tvingats minska sin koncentration på platshållningen
och härvid glidit ur gruppchefens jetstråle. Den uppkomna snedanblåsningen
har orsakat vingdoppet. Vid en normal start skulle störningen
ej ha förorsakat skada på flygplanet och ej heller kunnat betraktas som tillbud.
Kallin har handlat i en svår situation med små marginaler, varför han
ej bör lastas för det inträffade.

I utredningsrapporten den 3 maj 1965 lämnas följande redogörelse för
händelseförloppet. Flygningen, som ägde rum den 29 april 1965, omfattade
samträning av F 16:s och F 18:s uppvisningsgrupper som förberedelse för
flygsalongen i Paris. Det aktuella passet var det tredje för dagen. Under en
vänstergunga1 2 (belastning 2—3 g)3 med gruppen formerad i ruta gled
högra flygplanet, »tvåan», vilket fördes av fältflygaren Zachrisson, in mot
gruppchefen, varvid suget från gruppchef splanet drog honom in så nära
att flygplanets vänstra vingspets touchade »fyran» som fördes av Kallin.
Kallin varnade Zachrisson på radio strax före touchen. Kallin drog sig tillbaka
men kände därefter en svag stöt, som han dock inte uppfattade som
en kollision. Strax därefter beordrade gruppchefen vänster flank. I samband

1 Skärmplåtarna är placerade i instrumentbrädans överkant och kan dragas ut ett
stycke för att förhindra uppkomsten av reflexer på instrumenttavlorna.

2 Vänstergunga är en manöver som innebär att förbandet upprepade gånger svänger
till vänster och stiger kraftigt.

8 Belastningen 2—3 g innebär att trycket på förarens kropp till följd av centrifugalkraften
uppgår till 2—3 gånger den egna kroppsvikten.

119

med omgrupperingen upptäckte Kallin att vänster vingspets på Zachrissons
flygplan var skadad. Övningen avbröts. Gruppchefen kontrollerade Kallins
flygplan och såg endast en obetydlig buckla. Zachrisson kontrollerade sitt
flygplans lågfartegenskaper utan anmärkning och landade därefter. Flyghöjden
var cirka 1 000 meter. Reparationskostnaderna beräknas till 3 500
kronor. Hedberg har i sitt utlåtande och beslut anfört: Haveriet bedöms
icke bero på manöverns svårighetsgrad, då rutformeringen är den enklaste
av de övade manövrerna. En möjlig orsak till haveriet kan vara, att Zachrisson
på grund av sin stora rutin börjat brista i koncentration i den relativt
enkla formeringen. Bidragande kan även ha varit att flygplanet hängt
något på vänster vinge, dock inom normerna för gällande bestämmelser.
Under dagen flögs tre träningspass, beroende på att träningsprogrammet
försenats på grund av en period av dåligt väder. Detta kan möjligen också
ha bidragit till händelsen trots att passen var korta (15 minuter). Samtliga
förare ingående i F 16 :s och F 18:s uppvisningsgrupper har uppmanats att,
efter hand som rutinen ökar, bibehålla full koncentration även i enklare
formeringar och manövrer. Antalet träningspass har fortsättningsvis maximerats
till två per dag. Zachrisson bör ej lastas för det inträffade.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 14 april 1966 till chefen för
flygvapnet följande.

Såsom framgår av det föregående har flyghaveriet i Söderhamn den 22
maj 1965, då ett flygplan ur Upplands flygflottilj vid start i grupp skadats
genom kollision med ett utrullningshinder, ursprungligen ägnats uppmärksamhet
från min sida i syfte att få utrönt om ansvarsfrågan handlagts i
föreskriven ordning.

Utredningen visar i detta hänseende att flottiljchefen Hedberg, sedan
flygchefen Torselius såsom haveriutredare avgivit rapport, den 8 juni 1965
beslutat att målet ej skulle hänskjutas till åklagaren.

I 22 § militära rättegångslagen stadgas att, om bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet att fråga om
ansvar därför skall handläggas som militärt mål, han genast skall hänskjuta
målet till åklagaren i vissa angivna fall, däribland då straff för brottet ej
må åläggas i disciplinmål. Av 9 § 3. samma lag framgår att straff ej må
åläggas i disciplinmål för tjänstefel då fråga är om sådan förseelse vid manövrering
eller navigering av krigsmaktens luftfartyg, som någon för dess
säkerhet ansvarig krigsman begått under utövande av befäl å detsamma
eller såsom förare därå, samt genom förseelsen uppkommit skada. Ej heller
må, enligt 10 § 3. nämnda lag, brott bestraffas i disciplinmål om kronan är
målsägande och ersättningsskyldighet för den genom brottet uppkomna
förlusten eller skadan ej må åläggas i disciplinmål, vilket jämlikt 58 och

120

60 §§ samma lag är fallet om den förlust eller skada som skall ersättas sammanlagt
överstiger 500 kronor.

Innebörden av denna reglering är att ansvarsfrågan i avsedda fall skall
upptagas till behandling, icke av den bestraffningsberättigade chefen utan
av åklagaren. Vid detta förhållande måste åklagaren praktiskt taget omedelbart
efter den inträffade händelsen få kännedom om densamma. Den
bestraffningsberättigade chefen får sålunda icke vänta med att hänskjuta
målet till åklagaren tills det verkställts närmare utredning om vad som
förekommit. Men, om överhuvud ett straffbart förfarande kan föreligga i
sammanhanget, är han ej heller behörig att göra ett sådant bedömande som
att brott ej begåtts. Ty då målet till följd därav ej blir hänskjutet till åklagaren,
kommer ju denne icke i tillfälle att fullgöra sin skyldighet att pröva
ansvarsfrågan. Endast när det redan från början otvetydigt framgår av omständigheterna
att fråga om ansvarspåföljd icke kan uppkomma i samband
med händelsen, äger den bestraffningsberättigade underlåta att genast hänskjuta
målet till åklagaren (jfr tjänstereglementet för krigsmakten kap.
22 mom. 11, Handbok i militär rättsvård, 1953 års upplaga, s. 66—67 samt
militieombudsmannens ämbetsberättelse 1959 s. 223).

Orsaken till haveriet i Söderhamn har från början icke framstått såsom
ldar. Redan detta förhållande innebär att det icke kunnat anses otvetydigt
att brottsligt förfarande ej förekommit. Hedberg borde följaktligen, såsom
Ni ock i skrivelsen till honom den 18 juni 1965 ifrågasatt, ha hänskjutit
målet till åklagaren. I enlighet med det ovan anförda skulle hänskjutandet
rätteligen ha skett genast efter det haveriet inträffat.

Hedberg har emellertid även ur en annan synvinkel handlat på ett sätt
som icke kan undgå kritik. Ifrågavarande flygplan ingick i en styrka som
förutom vid uppvisningen i Söderhamn skulle deltaga i den s. 1c. flygsalongen
i Paris. Ansvaret för styrkans förberedelser och träning åvilade eskaderchefen
Peyron, Hedberg och Torselius. Åtminstone Hedberg hade övervakat
planläggningen av uppvisningen i Söderhamn och var själv, liksom
Peyron, närvarande vid densamma. Såsom närmare framgår av ovan omförmälda,
inom militieombudsmansexpeditionen upprättade promemoria
har i åtskilliga hänseenden kunnat ifrågasättas om nämnda planläggning
skett med tillbörligt beaktande av flygsäkerhetens krav. Då sålunda en
granskning av omständigheterna vid haveriet måste komma att beröra icke
blott förarna utan även Peyron, Hedberg och Torselius, är det särskilt anmärkningsvärt
att Hedberg underlåtit att hänskjuta målet till åklagaren.
Av samma anledning synes emellertid det förhållandet, att Hedberg själv
förordnat haveriutredare och att han till sådan utsett Torselius, icke vara
godtagbart. En vedertagen rättsgrundsats är att en befattningshavare ej
skall fatta beslut i egen sak. Och att till utredare förordna någon, som själv
tagit del i vad som skall utredas och tillika är underlydande till annan med
liknande delaktighet i saken, måste regelmässigt anses olämpligt. Hedberg

121

borde därför till behörig överordnad ha överlåtit frågan om haveriutrednings
tillsättande.

Vad Hedberg enligt det anförda låtit komma sig till last innebär att han
åsidosatt gällande ordning rörande prövning av ansvarsfrågan och underlåtit
att beakta förhållanden av jävsnatur vid tillsättande av haveriutredning.
Då det emellertid torde kunna förutsättas att han framdeles i uppkommande
likartade fall skall vinnlägga sig om ett korrekt handlande i dessa hänseenden,
låter jag bero vid vad i denna del av saken förekommit.

Beträffande härefter omständigheterna i samband med ifrågavarande
uppvisningsflygning får av den numera föreliggande utredningen anses
framgå att orsaken till haveriet var att den grupp, i vilken det skadade
planet ingick och för vilken Gustafsson var gruppchef, lättat senare än
normalt utan att detta kompenserats med brantare stigning. Till den försenade
lättningen torde ha medverkat flera olika förhållanden, däribland
Gustafssons åtgärd att under startförloppet momentant minska motorvarvet.
Gustafsson har härom uppgivit att han, då motorvarvet var 98 %, ett
kort moment minskade detta något i syfte att hålla gruppen samlad.

Enligt särskild förarinstruktion för flygplan av förevarande typ får förbandschef
vid start i förband ej ha lägre motorvarv än 98 %. Gustafsson
liar alltså åsidosatt denna föreskrift. Den omständigheten att, enligt vad
som uttalats i den vid haverikommissionens rapport fogade tekniska rapporten,
en viss eftersläpning i varvtalsindikeringen normalt förekommer,
saknar enligt min mening betydelse härvidlag. En instruktionsföreskrift som
riktar sig till förare måste givetvis taga sikte på de värden som under vanliga
förhållanden kan avläsas på vederbörligt instrument.

Vad Gustafsson i nämnda hänseende låtit komma sig till last finner jag
emellertid med hänsyn till omständigheterna ej vara av beskaffenhet att
föranleda ansvar.

Vidare är i ärendet utrett att gruppstart med rökaggregat icke övats före
uppvisningen; att så bort ske har ej bestritts. Ansvaret härför åvilar närmast
Torselius och Hedberg. Ehuru det enligt min mening icke kan uteslutas
att nämnda underlåtenhet medverkat till haveriet, anser jag varken
Torselius eller Hedberg därigenom ha gjort sig skyldig till straffbar försummelse.

Slutligen visar utredningen att vid ifrågavarande flyguppvisning föreskrifterna
i Ordnings- och säkerhetsföreskrifter för militär flygning (OSF) icke
tillämpats i full utsträckning. De båda i uppvisningen deltagande grupperna,
som vardera bestod av fyra flygplan, har sålunda startat i sluten formering.
Enligt OSF kap. 5 mom. 3 får sådan start ske i högst rote, d. v. s.
med två flygplan. Dessutom har grupperna startat i medvind med en styrka
av cirka 20 km/tim., och den av Gustafsson ledda gruppen har påbörjat
starten åtminstone 600 meter in på den 2 500 meter långa banan. I OSF kap.
5 mom. 3.3.1. stadgas att bana för start skall väljas med hänsyn till mark -

122

vindens styrka och riktning och att längsta möjliga startsträcka på gällande
bana normalt skall uttagas.

De angivna föreskrifterna torde ha tillkommit i flygsäkerhetens intresse.
Anledningen till att start i sluten formering med mer än två flygplan icke
tillåtits synes främst vara att sådan start fordrar mycket stor koncentration
från förarnas sida och att anspråken på förarna i detta hänseende blir
högre ju större förbandet är. Varje förare i ett slutet förband är låst i sitt
manövrerande på grund av närheten till övriga förares plan, och hans möjligheter
att vidtaga lämpliga åtgärder vid oväntade händelser, såsom motorstörning
o. d., är i motsvarande mån inskränkta. Att start företages
i medvind innebär en begränsning av utrymmet för att lätta, och sådan
verkan följer givetvis även av att banans hela längd ej utnyttjas.

Med hänsyn till dessa synpunkter torde det vara otvivelaktigt att en uppvisningsflygning
sådan som den ifrågavarande inneburit en icke oväsentlig
ökning av olycksrisken. Denna bedömning synes bekräftas av det förhållandet
att den av Gustafsson ledda gruppen vid två tillfällen tidigare, den
5 november 1964 och den 29 april 1965, varit utsatt för haveri. Icke vid
något av de tre haverier som sålunda inträffat har visserligen uppkommit
skador av större omfattning. Det är emellertid tydligt att lyckliga omständigheter
härvidlag kan ha inverkat. En i och för sig obetydlig tillfällighet
kunde ha medfört att ett eller flera av haverierna fått helt andra proportioner.

Då vad som förekommit synes ha skett huvudsakligen i enlighet med
Edert bestämmande, kan icke göras gällande att de av Eder fastställda
föreskrifterna i OSF därigenom åsidosatts. Icke desto mindre anser jag
det kunna ifrågasättas om flygsäkerhetens krav blivit i tillräcklig grad
tillgodosedda, särskilt med hänsyn till att fråga varit om uppvisning. Enligt
min mening är det därför angeläget att spörsmålet angående olycksriskerna
vid uppvisningsflygning av Eder upptages till närmare övervägande.

Med det sålunda anförda är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Peyron, Hedberg, Torselius och Gustafsson skulle genom chefens för
flygvapnet försorg erhålla del av militieombudsmannens skrivelse. Avskrift
av densamma tillställdes haverikommissionens ordförande. 7

7. Åtalsfråga rörande kollision mellan flygplan från olika flottiljer bör
avgöras i ett sammanhang av en och samma åklagare

Den 18 april 1963 inträffade en kollision i luften mellan två flygplan typ
J 29 F, varvid fältflygaren S. A. Gustafsson omkom och båda flygplanen totalhavererade.

Sedan haverikommission tillsatts för utredning av haveriet, anhöll mili -

123

lieombudsmannen i skrivelse den 22 april 1963 till chefen för flygvapnet att
få del av kommissionens rapport och chefens för flygvapnet utlåtande med
anledning av rapporten. På grund härav inkom till militieombudsmansexpeditionen
den 13 september 1963 kommissionens rapport och den 18 mars
1964 chefens för flygvapnet utlåtande, vid vilket var fogat viss kompletterande
utredning. Av nämnda handlingar inhämtades följande.

Haveriet inträffade under en samövning mellan en grupp flygplan ur Östgöta
flygflottilj (F 3), ledd av divisionschefen löjtnanten E. B. H. Eriksson,
och en grupp ur Jämtlands flygflottilj (F 4), ledd av divisionschefen löjtnanten
K. H. Bergstedt. Före övningen hade vid telefonsamtal mellan Eriksson
och Bergstedt samråd skett om övningens uppläggning. Det hade därvid
överenskommits att F 4-gruppen skulle representera jaktattack och med
start från Upplands flygflottilj (F 16) anflyga över Tranås för att i Malmslätt
anfalla F 3:s hangarplattor. F 3-gruppen skulle representera försvarsjakt
och stå under ledning av radarjaldledare. Efter starten från F 16 anflög
F 4-gruppen på 12 000 meters höjd. Den bibehöll sin flyghöjd fram till F 3.
Då någon jaktmotverkan icke erhölls, svängde gruppen till sydlig kurs och
dök ned i kondensationsstrimmeskiktet (vid tillfället 9 000—12 000 meter)
för att underlätta F 3-gruppens kontaktmöjligheter. Ögonkontakt mellan
de båda förbanden erhölls också på 9 000 meters höjd. F 4-förbandet svängde
då mot F 3-förbandet, varefter luftstrid uppstod. Striden kom i huvudsak
att genomföras rote mot rote. Gustafsson, som var förare i ett av flygplanen
i F 4-gruppen, kom in bakom Erikssons flygplan. Dennes rotetvåa
fältflygaren J. A. Björkman avsåg att hjälpa sin rotechef genom att från
cirka 700 meters höjdöverläge dyka ned och försöka anfalla Gustafsson.
Björkman kom dock ned något lägre än Gustafsson och måste göra en stigande
vänstersväng under sitt försök att få Gustafssons flygplan i siktet.
Björkman uppskattade sitt avstånd till Gustafssons flygplan till omkring
300 meter vid anfallsförsöket. Björkman passerade därefter ut till höger om
och obetydligt över Gustafsson, varvid han momentant tappade ögonkontakten
med Gustafsson. Under Björkmans anfall varnades Gustafsson av sin
rotechef, som gav ordern »bryt». Gustafsson kvitterade denna order och bröt
kraftigt åt höger. Därvid kolliderade Gustafssons och Björkmans flygplan
praktiskt taget rygg mot rygg under hög närmandehastighet. Gustafsson
omkom sannolikt redan vid kollisionen, medan Björkman undkom med
smärre skador.

Haverikommissionen anförde i sitt utlåtande: Kollisionssituationen har
uppstått genom att Björkman momentant förlorat ögonkontakten med sitt
mål och genom att målet just då påbörjade undanmanöver. Kollisionen har
orsakats av att Björkman i den sålunda uppkomna situationen ej hunnit utföra
undanmanöver. Kommissionen har intet att erinra mot Gustafssons
uppträdande. Huruvida Björkman från det ögonblick han förlorade ögonkontakten
och tills en kollision blev oundviklig haft tid att vidtaga motåt -

124

gärder anser sig kommissionen ej kunna avgöra. Ej heller anser sig kommissionen
med säkerhet kunna fastställa, huruvida Björkman kunnat förhindra
att ögonkontakten momentant gick förlorad. Kommissionen finner
det anmärkningsvärt att Bergstedi och i viss mån även Eriksson frångått
den avsedda övningen. Sålunda har Bergstedt icke utfört attack mot F 3
utan fortsatt fram på höjd över F 3 och sedan gått ned till kondensationsstrimmehöjd
för att erhålla kontakt med F 3-gruppen. Sedan han väl uppnått
avsikten att ge F 3-gruppen möjlighet till kontakt har han ej utfört
attackuppgiften utan engagerat sig i jaktstrid. Eriksson har, sedan han väl
fått kontakt med F 4-gruppen, låtit anfallet mot denna utveckla sig till jaktstrid.

Chefen för flygvapnet har i sitt utlåtande över kommissionens rapport
anfört: Haverikommissionen finner det anmärkningsvärt att Bergstedt och
i viss mån även Eriksson frångått den avsedda övningen. I denna del av
ärendet har chefen för flygvapnet låtit verkställa kompletterande utredning
och följande kan framföras. F 3-förbandet representerade försvar sjakt och
hade till uppgift att engagera målförbandet i jaktstrid. Att F 4-förbandet
skulle representera jaktattack kan ej sägas innebära ett förbud mot jaktstrid
och har ej heller uppfattats så av Bergstedt. Mot Erikssons handlande
kan ingen anmärkning riktas. Genom att Bergstedt mindre eftersträvat alt
utföra anfallet mot hangarplattorna än att få kontakt med försvarsj akten
kan han sägas ha avvikit från ett tänkt övningsförlopp. Han har ansett
övningsändamålet i första hand böra vara uppträdande i samband med och
efter kontakt med försvarsjakt och har därför lagt upp flygningen i avsikt
att underlätta sådan kontakt för för svar sjakten. Därigenom erhölls bästa
utbytet av den avsedda övningen. Någon direkt anmärkning kan därför
ej riktas mot Bergstedts bedömning, liksom ej heller mot hans handlande
efter det kontakt erhållits. Det bör understrykas att de båda divisionschefernas
bedömande och handlande ej i någotdera fallet medfört uppgifter eller
påfrestningar på förbandsmedlemmarna, som dessa utbildningsmässigt normalt
ej skulle kunnat uppfylla.

1 skrivelse den 19 mars 1964 hemställde militieombudsmannen hos landsfogden
i Östergötlands län att få del av dennes beslut i åtalsfrågan med
anledning av haveriet. Därvid förutsattes uttryckligen att beslutet — ehuru
personal ur Jämtlands flygflottilj kunde ha medverkat till olyckans uppkomst
— skulle avse hela ifrågavarande händelseförlopp.

Tillförordnade landsfogden E. Lehrecke anförde i skrivelse den 6 april
1964: Efter att ha tagit del av handlingarna i saken har Lehrecke kommit
till den uppfattningen, att någon straffbar gärning under eller i samband
med ifrågavarande kollision icke synes kunna läggas någon befattningshavare
vid F 3 till last, och fattat beslut i enlighet härmed. Även om
Lehrecke närmast har samma inställning i fråga om de befattningshavare
vid F 4, som varit engagerade i den övning varunder kollisionen in -

125

träffade, har Lehrecke dock varit något tveksam beträffande Bergstedts
åtgärd att icke genast rikta in sig på anfallsmålet utan fortsätta på höjd
förbi detta för uppnående av kontakt med flygplanen nr F 3. Vid sådant
förhållande har Lehrecke ansett det riktigast att ärendet i vad avser Bergstedt
med hänsyn till kungörelsen den 25 september 1959 med vissa särskilda
bestämmelser om laga domstol i militära mål m. m. handlägges
av landsfogden i Jämtlands län. Lehrecke har samrått med tillförordnade
landsfogden i sistnämnda län, K. G. Ståhl, och denne har därvid varit av
samma uppfattning som Lehrecke. Efter överenskommelse med Ståhl kommer
denne därför att handlägga ärendet i den del som berör befattningshavare
A id F 4.

Sedan Ståhl låtit verkställa viss kompletterande utredning överlämnade
han till militieombudsmannen dels nämnda utredning och dels ett den 3
augusti 1964 dagtecknat beslut i åtalsfrågan. I beslutet fann Ståhl det icke
kunna visas att Bergstedt eller annan befattningshavare vid F 4 vid eller
i samband med i ärendet ifrågavarande kollision gjort sig skyldig till fel
eller försummelse av beskaffenhet att kunna föranleda ansvar.

Genom skrivelse den 22 oktober 1964 hemställde militieombudsmannen
om riksåklagarens yttrande angående lämpligheten av att skilda åklagare
handlagt åtalsfrågan rörande en och samma kollision i luften mellan två
flygplan.

Riksåklagarämbetet anförde i skrivelse den 3 november 1965: Enligt bestämmelserna
i 71 och 79 §§ militära rättegångslagen och kungörelsen den
25 september 1959 med vissa särskilda bestämmelser om laga domstol i
militära mål m. m. har Lehrecke varit behörig åklagare såvitt angår personal
ur F 3 och Ståhl såvitt angår personal ur F 4. De särskilda forumreglerna
vid brottskonnexitet enligt 75 § militära rättegångslagen jämfört
med 19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken torde icke ha grundat behörighet för
Lehrecke att — sedan han beslutat att ej väcka åtal mot befattningshavare
vid F 3 och sambandet således brutits — fatta beslut i åtalsfrågan beträffande
personal vid F 4. Riksåklagarämbetet har tidigare haft att taga
ställning till frågan om skilda åklagares behörighet i liknande situationer
och då uttalat sig i principiell överensstämmelse med det nyss sagda (skrivelse
den 18 februari 1958 till statsåklagaren i Stockholm). Jämlikt 73 §
militära rättegångslagen må åtal i militärt brottmål upptagas även av rätten
i den ort där brottet förövades, om detta med hänsyn till utredningen och
andra omständigheter finnes lämpligt. I det föreliggande fallet torde gärningsortens
forum vara Linköpings domsagas häradsrätt, inom vars domkrets
haveriet inträffade. Sedan Lehrecke funnit att åtal ej skulle väckas
mot befattningshavare vid F 3, synes utredningsskäl eller andra omständigheter
knappast ha föranlett att ett eventuellt åtal mot befattningshavare
vid F 4 skulle upptagas vid nämnda häradsrätt, som för övrigt icke är ordinarie
domstol för militära mål. Då Lehrecke bedömt att misstanke kunde

126

kvarstå mot befattningshavare vid F 4, får hans åtgärd att överlämna ärendet
till landsfogden i Jämtlands län anses stå i överensstämmelse med
forumreglerna i militära brottmål och därav följande kompetensregler för
åklagarna. Ämbetet anser icke att den dubbla åtalsprövningen i detta fall
medfört någon särskild olägenhet. En uppdelning av åtalsprövningen på
olika åklagare kan dock i vissa fall te sig otillfredsställande, och ämbetet
har såsom en utväg att praktiskt lösa problemet anvisat möjligheten att
en av de berörda åklagarna efter framställning till riksåklagarämbetet erhåller
förordnande som extra åklagare för att därigenom få saklig kompetens
att pröva ärendet i hela dess vidd. Vid flyghaverier föreligger ofta
starka skäl för en samlad åtalsprövning av en åklagare. Ämbetet kommer
att fästa åklagarnas uppmärksamhet på möjligheten till enhetlig åtalsbedömning
i enlighet med vad ovan anförts genom att tillställa dem avskrift
av denna skrivelse.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 6 juli 1966 till riksåklagaren
följande.

Av utredningen i ärendet framgår att åtalsfrågan i anledning av ifrågavarande
flyghaveri avgjorts genom två särskilda beslut. Det ena fattades
den 6 april 1964 av tillförordnade landsfogden i Östergötlands län Lehrecke
och avsåg personal ur Östgöta flygflottilj (F 3), det andra fattades den 3
augusti 1964 av tillförordnade landsfogden i Jämtlands län Ståhl och avsåg
personal ur Jämtlands flygflottilj (F 4). I intetdera beslutet ansågs
någon befattningshavare ha gjort sig skyldig till straffbar gärning.

I sak synes någon anmärkning ej kunna göras mot den bedömning av
åtalsfrågan som skett genom de meddelade besluten. Däremot måste det
anses otillfredsställande att frågan icke avgjorts i ett sammanhang av en
och samma åklagare.

Sålunda är det av arbetsekonomiska skäl angeläget att icke mer än en
åklagare behöver sätta sig in i ett vidlyftigt och svårbedömt mål. Regelmässigt
torde flyghaveri som föranlett tillsättande av haverikommission utgöra
mål av sådant slag.

Men jämväl från andra synpunkter synes en enhetlig åtalsprövning vara
önskvärd, då såsom i förevarande fall fråga är om ett sammanhängande
händelseförlopp. I 19 kap. 3 § rättegångsbalken meddelas bestämmelser
som möjliggör att åtal mot flera personer för medverkan till ett brott eller
för olika brott som äger samband med varandra kan upptagas av en domstol,
oaktat att denna enligt eljest gällande regler icke skulle vara behörig
beträffande alla de misstänkta. Grunden till dessa bestämmelser, som äger
tillämpning även i militära mål, är uppenbarligen att det i allmänhet med
hänsyn till såväl utredningen som övriga omständigheter är lämpligast att.

127

all brottslighet med inbördes samband blir bedömd på en gång. Någon
anledning att härvidlag skilja på bedömning av domstol och bedömning av
åklagare synes icke finnas.

I 79 § militära rättegångslagen stadgas, såvitt nu är i fråga, att allmän
åklagare i militärt brottmål är allmän åklagare vid domstol som har att
upptaga målet. Enligt 73 § samma lag kan sådant mål upptagas av rätten
i den ort där brottet förövats, om rätten med hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.
Huruvida sistnämnda förutsättning föreligger torde vara beroende på
hur åtalsprövningen utfaller och därför icke kunna avgöras förrän denna
skett.

Vid angivna förhållanden har Lehrecke såsom allmän åklagare vid Linköpings
domsagas häradsrätt, inom vars domkrets ifrågavarande haveri
inträffat, varit behörig att väcka åtal mot befattningshavare vid såväl F 3
som F 4 och följaktligen kunnat pröva hela åtalsfrågan.

En annan sak är om åtal lämpligen bort väckas vid nämnda häradsrätt,
därest en eller flera befattningshavare funnits skyldiga till straffbar gärning.
Hade ett åtal riktats mot befattningshavare vid F 3, torde det ha
legat närmast till hands att på grund av huvudregeln i 71 § militära rättegångslagen
åtalet anställdes vid rådhusrätten i Linköping; jämlikt 75 §
samma lag och 19 kap. 3 § rättegångsbalken kunde då också där ha åtalats
befattningshavare vid F 4. Skulle endast befattningshavare vid F 4 ha
funnits straffbar, kunde åtalet icke ha anhängiggjorts vid sistnämnda domstol
utan borde, om Linköpings domsagas häradrätt ej ansetts vara lämplig
domstol, ha väckts vid rådhusrätten i Östersund jämlikt huvudregeln i
71 § militära rättegångslagen. I sådant fall hade tydligen målet bort överlämnas
till allmän åklagare vid denna domstol (jfr 19 kap. 7 § andra stycket
rättegångsbalken) eller, om överenskommelse icke kunnat träffas med honom
om åtalets utförande, till Eder (jfr 7 § landsfogdeinstruktionen, SFS
1947: 997, och 42 § i nu gällande åklagarinstruktion).

På grund av det anförda anser jag alltså att Lehrecke bort företaga förevarande
åtalsfråga i dess helhet till prövning.

Med milt sålunda gjorda uttalande är ärendet av mig slutbehandlat.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes chefen för flygvapnet
samt Lehrecke och Ståhl.

128

8. Frågor huruvida haverikommissions utredning av flyghaveri skett på
tillfyllestgörande sätt och om erforderligt samråd mellan
kommissionen och vederbörande åklagare ägt rum

Den 30 september 1963 inträffade i trakten av Traryd en kollision i luften
mellan två flygplan ur krigsflygskolan, av vilka det ena planet typ 28 B
fördes av flygeleven L. R. Naessén och det andra planet typ 28 C fördes av
flygeleven H. S. Nyman med sergeanten E. Henriksson som medföljande
flyglärare. Båda planen störtade, varvid Nyman och Henriksson omkom
medan Naessén, som lämnade sitt flygplan med fallskärm, undkom med
kroppsskador.

Sedan militieombudsmannen genom uppgifter i tidningspressen uppmärksammat
haveriet, hemställde han i skrivelse den 2 oktober 1963 hos landsfogden
i Kristianstads län att denne skulle ge honom del av utredning och
beslut i åtalsfrågan med anledning av haveriet.

På grund härav tillställde länsåklagaren G. Kragh militieombudsmannen
den 16 augusti 1965 dels en av flygvapnets haverikommission den 22 januari
1964 dagtecknad rapport till chefen för flygvapnet över utredning angående
haveriet jämte vid rapporten fogade handlingar, dels ett av flygvapenchefen
den 1 december samma år avgivet utlåtande över rapporten
och dels ett av biträdande landsfiskalen i Ängelholms distrikt S.-E. Rydén den
12 sistnämnda månad meddelat beslut i åtalsfrågan. Härjämte inkom från
Kragh en den 12 augusti 1965 dagtecknad skrivelse.

Av handlingarna inhämtades följande.

Haveriet inträffade omkring klockan 0940 den 30 september 1963 under
ett pass skolövning, avseende samling i rote, då det av Naessén förda planet
28 B skulle ansluta till ledarflygplanet 28 C, fört av Nyman. Haverikommissionen,
som tillsattes av chefen för flygvapnet samma dag haveriet inträffade,
har i sitt utlåtande rörande flygningens utförande anfört följande. Genom
felbedömning av Naessén kom under samlingsmanövern det av honom
förda flygplanet med överskottsfart för nära flygplanet 28 C. Naessén tog
därvid ut luftbroms med påföljd att hans flygplan — trots att han sökte
parera därav föranledd noshöjning — steg och kolliderade med ledarflygplanet.
Kollisionen måste enligt kommissionens mening vara att hänföra till
Naesséns felaktiga handlande efter det han fann sig ha kommit i ett felaktigt
läge. I stället för att avbryta samlingsmanövern sökte han korrigera sitt
läge. Detta felaktiga beslut och därav följande åtgärder torde, enligt kommissionens
mening, vara att hänföra till Naesséns ringa rutin och bör ej
läggas honom till last.

Beträffande Naesséns livsföring under tiden närmast före haveriet föreligger
i kommissionens rapport utredning endast i form av förhör med

129

Naessén och flygeleven Ö. I. G. Andersson. Naessén, som hördes inför kommissionen
haveridagen omkring klockan 2000, har i denna del uppgivit: Han
kände sig fullt frisk på morgonen sagda dag, måndagen den 30 september
1963. Han var i Hälsingborg över helgen lördagen den 28—söndagen den 29
september. På lördagen for han med färja från Hälsingborg till Helsingör.
Han drack därvid omkring klockan 1500 tio centiliter gin och tonic. På återvägen
ungefär klockan 1700—1800 drack han fem centiliter konjak och fem
centiliter vodka med limejuice. Härefter for han återigen med färjan till
Helsingör och drack två drinkar, vardera bestående av tio centiliter gin
utspädd med grapetonic. På återfärden till Hälsingborg drack han ytterligare
tio centiliter. I Hälsingborg drack han på en restaurang sex centiliter
konjak vid 2300-tiden samt ett glas av cn dryck som kallas »Gröna hissen».
Därefter var han tillsammans med en flicka. Han kom i säng först klockan
0500 men sov till klockan 1300. Han steg då upp och åt lunch på en bär, promenerade
och drack kaffe. Han tog tåget till Klippan och buss därifrån till
Ljungbyhed. Han ställde in sitt bagage i ett rum som han hyrde tillsammans
med kamrater samt gick till ett konditori och drack kaffe och åt smörgåsar.
Han besökte ytterligare ett konditori och gick därefter till sitt rum och bytte
kläder varpå han begav sig till krigsflygskolan där han såg aktuellt på TV.
Han gick och lade sig vid 2200-tiden.

Flygeleven Andersson har berättat: Lördagen den 28 september reste han
tillsammans med flygeleverna Naessén, Paulsson och Erlandsson från Ljungbyhed
till Hälsingborg. De för klockan 1500 med färja från Hälsingborg till
Helsingör. De drack vardera en grogg bestående av åtta centiliter gin och
tonic. På återvägen klockan 1700 drack Andersson fem centiliter vodka och
limejuice. Efter att ha druckit kaffe i Hälsingborg for de återigen till Helsingör
och drack då någon drink kallad »Gröna hissen». På återfärden från
Helsingör drack Andersson inte något. De kom tillbaka till Hälsingborg
ungefär klockan 2000. De besökte en restaurang och stannade där till
klockan 0100.

I en vid haverikommisionens rapport fogad medicinsk rapport har ledamoten
i kommissionen specialflygläkaren A. Frykholm uttalat att samtliga
i kollisionen inblandade flygförare den dag haveriet inträffade var i god
fysisk och psykisk kondition men att det borde noteras som synnerligen
olämpligt att en förare under utbildning under en vilo- och rekreationsperiod
konsumerade alkohol i sådana mängder som varit fallet beträffande
Naessén.

Haverikommissionen har i sitt utlåtande i denna del anfört: Kommissionen
anser sig icke kunna fastställa något direkt samband mellan Naesséns
förenämnda spritförtäring och haveriet, enär Naesséns livsföring från
klockan 0500 söndagen den 29 september 1963 till tjänstens början den 30
september synes ha givit goda möjligheter till återhämtning. Det inträffade
ger emellertid kommissionen anledning framhålla att befälet synes böra ges

5—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

130

bättre möjligheter att övervaka de unga flygelevernas livsföring utom tjänsten.
1 sådant hänseende kan exempelvis övervägas införandet av skyldighet
att bära uniform även under icke-tjänstetid.

Chefen för flygvapnet anslöt sig i sitt den 1 december 1964 avgivna utlåtande
över haverikommissionens rapport till kommissionens uttalanden
om orsaken till haveriet och Naesséns ansvar samt meddelade att chefen för
krigsflygskolan med anledning av vad kommissionen anfört rörande flygelevernas
livsföring från den 1 maj 1964 infört uniformsplikt för flygeleverna
på icke-tjänstetid.

Vid tiden för haveriet gällde enligt Ordnings- och säkerhetsföreskrifter
för flygning (OSF), 1947 års upplaga, mom. 307, rörande alkoholförtäring
för flygande personal följande. All flygande personal bör i princip vara ytterligt
måttlig vid eventuell alkoholförtäring under de närmaste 24 timmarna
före flygtjänstgöringens början. Undantagsvis må en konsumtion
av högst 30 gram alkohol (motsvarande 10 centiliter starksprit eller 0,4 liter
lättvin eller 2 stycken starköl) kunna tillåtas dag före flygtjänstgöringsdag
i sådana fall där flygningen beräknas bli av mindre krävande slag. Under
inga förhållanden får dock alkoholförtäring förekomma senare än 12 timmar
före flygtjänstgöringens början, ölförtäring (klass II eller motsvarande)
må såsom måltidsdryck tillåtas i begränsad omfattning i samband med
flygtjänst.

Enligt OSF 1965 års upplaga kap. 12 mom. 4 får i samband med flygtjänst
(flygtrafikledningstjänst) och under de närmaste 8 timmarna före
flygning alkohol ej förtäras. Vid ordinarie måltid får dock förtäras högst
1/3 liter Öl (ej starköl eller mellanöl) eller ett glas lättvin. Under tiden mellan
24 och 8 timmar före flygning skall stor återhållsamhet iakttagas i fråga
om alkoholförtäring.

Länsåklagaren Kragh anförde i sin den 12 augusti 1965 dagtecknade skrivelse
till militieombudsmannen följande. I en den 5 oktober 1963 till landsfogden
inkommen skrivelse anmälde chefen för krigsflygskolan, att den 30
september 1963 en kollision inträffat mellan två av skolans flygplan, varvid
besättningen i det ena, sergeanten Henriksson och flygeleven Nyman, omkom
och föraren i det andra, flygeleven Naessén, i samband med fallskärmshopp
tillfogades smärre skador samt bägge flygplanen totalförstördes. Samtidigt
uppgavs, att anledningen till kollisionen utreddes av en av chefen för
flygvapnet tillsatt haverikommission. Den av kommissionen upprättade utredningsrapporten,
dagtecknad den 22 januari 1964, översändes den 1 december
1964 till krigsflygskolan från chefen för flygvapnet tillsammans med
det av denne samma dag avgivna utlåtandet i ärendet. Från skolan översändes
rapporten och utlåtandet den 3 december 1964 till landsfiskalen i
Ängelholms distrikt, där ärendet icke tidigare varit anhängigt. Landsfiskalsassistenten
Rydén, som den 1 oktober 1962 jämlikt 26 § 3 mom. landsfiskalsinstruktionen
förordnats att såsom biträdande åklagare fullgöra vad på

131

landsfiskalen i Ängelholms distrikt ankom i dennes egenskap av distriktsåklagare
i fråga om brott, varå icke kunde följa svårare straff än fängelse,
fattade den 12 december 1964 följande beslut: »Av den verkställda utredningen
framgår, att orsaken till haveriet har varit, att flygplan 28 B, fört
av fältflygareleven Naessén, genom förarens felbedömning under samlingsmanöver
med överskottsfart kommit för nära flygplan 28 C. Naessén har
därvid förfarit felaktigt genom att försöka korrigera sitt läge i stället för att
avbryta samlingsmanövern. Med hänsyn till Naesséns utbildningsståndpunkt
på den flygplanstyp, varom här är fråga, prövas dock det av honom begångna
felet icke vara av beskaffenhet att böra medföra ansvar för tjänstefel,
i följd varav ärendet avskrives från åklagarens vidare handläggning.»
Om detta beslut underrättades i mitten av december 1964 Naessén och chefen
för krigsflygskolan. — Under år 1964 efterfrågades troligen vid två tillfällen
ärendet per telefon av personal å landsfogdeexpeditionen i Kristianstad
hos krigsflygskolan, varvid besked erhölls, att haveriutredningen ännu
ej var slutförd. Med stöd av ordalydelsen i den preliminära anmälan om haveriet
från skolan förelåg ej anledning till annat antagande än att ansvaret
för den inträffade kollisionen åvilade någotdera planets förare. Om det av
Rydén den 12 december 1964 fattade beslutet erhölls ej kännedom på landsfogdeexpeditionen
förrän ärendet i början av februari 1965 efterfrågades
därifrån hos krigsflygskolan och åklagarmyndigheten i Ängelholm. På anmodan
insändes då akten i målet till länsåklagarmyndigheten. Vid fattandet
av beslutet har Rydén efter vad han muntligen uppgivit utgått från dels att
Naessén icke var underkastad ämbetsansvar jämlikt 25 kap. strafflagen —
vilken bedömning torde vara fullt korrekt — dels att ansvar för annan gärning
än brott mot 28 kap. 18 § strafflagen icke kunde ifrågakomma i målet.
Till följd härav har Rydén med stöd av sitt förenämnda förordnande ansett
sig behörig att meddela beslut i ärendet. Under föreliggande omständigheter
torde skäl icke föreligga till erinran mot att så skett. Beträffande Rydéns bedömning
att ansvar icke kunde ifrågakomma för annan gärning än brott
mot 26 kap. 18 § strafflagen synes icke någon omständighet föreligga, vilken
talar mot riktigheten härav. Under utredningen har intet framkommit, som
giver anledning till misstanke att något felaktigt förelupit vid ifrågavarande
övnings planläggning och genomförande — i annan mån än som avsett
Naesséns handlande — och ej heller i övrigt föreligger skäl att misstänka
befattningshavare med ämbetsansvar för åsidosättande av tjänsteplikt. Vad
åter avser Rydéns beslut att beträffande Naessén avskriva ärendet från
åklagarens vidare handläggning torde det föreliggande utlåtandet från chefen
för flygvapnet innebära tillräckligt underlag för att bedöma Naesséns
felaktiga manövrerande av flygplanet vara sådant, att det icke kan tillräknas
honom såsom försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Rydéns beslut
att icke väcka åtal mot Naessén för dennes åtgärder i samband med kollisionen
synes därför vara riktigt. — I ärendet har framkommit att Naessén

132

såvitt kunnat utrönas mer än ett dygn före ifrågavarande flygning under
fritid förtärt betydande mängder alkohol. Utredningen i detta hänseende synes
ej vara alltför vidlyftig men torde numera icke med utsikt till resultat
kunna fullföljas. De föreliggande uppgifterna — innefattande jämväl den i
haverirapporten ingående medicinska rapporten — kan icke anses utgöra
tillräckligt stöd för påstående att Naessén åsidosatt gällande säkerhetsföreskrifter
rörande alkoholförtäring före flygning. Under relaterade omständigheter
fann Ivragh ärendet icke kunna föranleda någon länsåklagarmyndighetens
åtgärd, varför det den 12 augusti 1965 även av Kragh avskrevs från
vidare åtgärd.

I skrivelse den 14 september 1965 hemställde militieombudsmannen att
chefen för krigsflygskolan, Kragh och haverikommissionens ordförande
hovrättsrådet G. Steen skulle avgiva yttranden, envar såvitt honom anginge,
i anslutning till vad som anfördes i en samma dag i ärendet upprättad
granskningspromemoria.

I berörda promemoria framhölls att chefen för krigsflygskolan borde
yttra sig i följande hänseenden, a) Enligt 22 § 2. jämfört med 9 § 3. militära
rättegångslagen skall mål av här ifrågavarande slag genast hänskjutas
till åklagaren. Olyckan inträffade den 30 september men anmälan om densamma
inkom enligt landsfogden till dennes expedition först den 5 oktober.
För att bereda åklagaren tillfälle att verkställa utredning i saken är det
nödvändigt att han på ett så tidigt stadium som möjligt erhåller föreskrivna
underrättelser om det inträffade. Det kan därför ifrågasättas om åklagaren
ej borde ha erhållit telefonmeddelande om haveriet omedelbart efter att det
blev känt av skolchefen. — b) Varför har haverikommissionens rapport och
flygvapenchefens utlåtande, sedan målet hänskjutits till landsfogden, översänts
till distriktsåklagaren? Borde icke landsfogden omedelbart fått underrättelse
om tillgänglig utredning?

I yttrande den 18 november 1965 anförde chefen för krigsflygskolan
översten Bengt Bellander följande, a) I samband med allvarliga haverier har
expeditionsföreståndaren vid krigsflygskolans stabsavdelning, tillika rättsvårdsunderofficer,
bl. a. att svara för att åklagaren underrättas så snart närmare
omständigheter kring haveriet är kända. Rutinen är härvid att såväl
distriktsåklagaren som länsåklagaren (tidigare landsfiskal och landsfogde)
underrättas per telefon samma dag haveriet inträffat. Den gjorda utredningen
har icke kunnat styrka att sådan anmälan gjorts vid det aktuella haveriet.
Något skäl för att den normala rutinen skulle frångåtts har dock icke
framkommit. Vid en haverikommissions ankomst orienteras kommissionen
om att anmälan till åklagare skett. Sedan ytterligare underlag för åklagarens
orientering erhållits (vanligen från den flyglärare som bäst känner till
omständigheterna kring haveriet) göres en skriftlig anmälan till åklagaren.

_ b) Haverikommissionens rapport med chefens för flygvapnet utlåtande

anlände till krigsflygskolan den 3 december 1964. Ett exemplar avsändes

133

samma dag till distriktsåklagare!! i Ängelholm. Denna väg för distribution
har vid alla dylika tillfällen följts konsekvent under senare år. Avsikten
därmed har varit att distriktsåklagaren icke skulle förbigås och att denne,
i de fall han icke hade befogenhet att handlägga ärendet, skulle vidarebefordra
detsamma till länsåklagaren (»tjänsteväg»). Distriktsåklagare^
handläggning av ärendet och övriga haveriärenden speglar också denna
åsikt.

I förutnämnda granskningspromemoria androgs beträffande landsfogdens/länsåklagarens
handläggning av ärendet följande. Landsfogden fick
kännedom om haveriet i vart fall den 5 oktober 1964. Han synes därefter ej
ha vidtagit annan åtgärd än att vid några tillfällen hos krigsflygskolan efterfråga
om haverikommissionens arbete slutförts. För bedömande av huruvida
förundersökning skulle inledas borde åklagaren snarast ha införskaffat
uppgifter i saken från haverikommissionen. Med hänsyn till vad som sedermera
framkommit rörande Naesséns spritförtäring synes det uppenbart att
åklagaren borde ha låtit komplettera kommissionens utredning genom att
kontrollera de av Naessén lämnade uppgifterna i denna del. Jämväl i övrigt
borde åklagaren ha sökt bilda sig en egen uppfattning om haveriet och dess
orsaker och ej endast avvaktat haverikommissionens utlåtande. En direkt
hänvändelse till kommissionen hade ju för övrigt medfört att åklagaren fått
del av kommissionens rapport redan i januari 1964 och icke såsom nu blev
fallet först i december samma år.

Kragh anförde i yttrande den 19 oktober 1965 följande. Ifrågavarande
ärende har först blivit anhängigt hos landsfogden genom militieombudsmannens
den 3 oktober 1963 till landsfogdeexpeditionen inkomna förfrågan
rörande haveriet. Denna förfrågan föranledde Kragh att i telefon hos krigsflygskolan
låta efterhöra ärendet, varefter den 5 oktober 1963 från skolan
inkom en anmälan om haveriet av i huvudsak samma innehåll, som varit
vanligt vid anmälningar om militära flyghaverier inom Kristianstads län.
Sådana haverier inom länet, där två flygförband är förlagda, har varit en
ärendegrupp av icke obetydlig frekvens. Under åren 1962—1964 har sålunda
hos landsfogden diarieförts 14 anmälningar om sådana haverier 1962, 12
anmälningar 1963 och 16 anmälningar 1964. Mellan hälften och två tredjedelar
av dessa anmälningar har utgjorts av fall, där anmälningarna åtföljts
av rapport över utredningar av haverinämnd eller haveriutredare och
där anmälningarna i allmänhet inkommit till åklagarens expedition omkring
två—fyra veckor efter tidpunkten för haveriet. I övriga fall har som
regel lämnats uppgift om att haveriutredningen verkställdes av flygvapnets
haverikommission. I dessa ärenden har rapporter över kommissionens utredningar
— vilka regelmässigt kompletterats med utlåtanden från chefen
för flygvapnet — först efter en tidsutdräkt av, överslagsvis, ett halvt till
två och ett halvt år kommit åklagaren tillhanda. Nu sist anmärkta förhållanden,
vilka, för att åklagaren skall kunna få tillfälle att på lämpligt sätt

134

och inom rimlig tid taga ställning till frågan huruvida förundersökning
bör inledas, icke kan betraktas såsom tillfredsställande, har Kragh givetvis
tidigare uppmärksammat. Han har även undersökt möjligheterna att
få en ändring till stånd. Sålunda erinrar sig'' Kragh, att han något av de
första åren han tjänstgjorde inom Kristianstads län, där han varit verksam
sedan sommaren 1960, vid telefonsamtal med souschefen vid flygstaben
efterhörde möjligheterna att snabbare få fram rapporter och utlåtanden
i ärenden angående militära flyghaverier. Något påtagligt resultat torde
detta samtal tyvärr icke ha medfört. Såvitt Kragh kan erinra sig har han i
förevarande ärende icke haft någon kontakt med haverikommissionen. De
civila utredningsmöjligheterna beträffande militära flyghaverier var under
den aktuella tiden synnerligen begränsade på grund av personalbrist inom
polisen. Till följd härav har Kragh icke ansett sig enbart med stöd av de
kortfattade anmälningarna om haverier från flygförbanden böra igångsätta
en polisutredning vid sidan om den militära haveriutredningen, därest
icke genom anmälan eller annorledes en särskild anledning förelegat till
antagande att brottslig gärning förövats. — Det är riktigt att Kragh i föreliggande
fall snarast borde ha införskaffat uppgifter från haverikommissionen
för bedömande av frågan, om förundersökning skulle inledas, samt att
Kragh med hänsyn till vad som sedermera framkommit rörande Naesséns
spritförtäring borde ha låtit komplettera kommissionens utredning genom
att kontrollera Naesséns utsaga i denna del. Emellertid vill Kragh påpeka,
att för honom tillgängliga handlingar, innan han erhöll haverirapporten, ej
innehöll någon uppgift, som direkt kunde giva stöd för misstanke om brott,
varför Kragh vid sin bedömning av ärendet endast följde en praxis, till
vilken han ej kunde finna något bättre alternativ. Att Kragh även såsom
åklagare över huvud taget borde ha sökt bilda sig en egen uppfattning om
haveriet och dess orsaker utan att avvakta haverikommissionens utlåtande
medgiver Kragh i princip, ehuru Kragh även härvidlag nödgas göra en reservation,
nämligen den att i dessa som regel synnerligen tekniskt inriktade
ärenden om flyghaverier det synes Kragh i det närmaste omöjligt att få
ärendena mera sakkunnigt utredda och bedömda än just av de särskilt tillskapade
haveri utredningsorganen. Att utan särskild anledning i ett enskilt
fall beordra och samtidigt med t. ex. en haverikommissions arbete låta
genomföra en utredning av polispersonal, som naturligen fullständigt saknar
kännedom om de speciella flygtekniska förhållandena, har Kragh ej
funnit anledning till. Hade så ändock skett, torde det som regel ha blivit
nödvändigt att före ett slutligt ställningstagande i åtalsfrågan inhämta särskilt
sakkunnigutlåtande av militär flygexpertis eller att avvakta haverikommissionens
utlåtande. Den enda möjligheten att under föreliggande förhållanden
komma ur de nuvarande svårigheterna för åklagaren att få erforderlig
kännedom om de anmälda flyghaverierna och utredningen rörande
dessa torde vara att föreskriften i 6 § första stycket kungörelsen den

135

27 februari 1959 om undersökning av militära luftfartsolyckor kommer att
tillämpas i praktiken. Såväl enligt ordalydelsen som enligt sakens natur
synes det närmast ankomma på haveriutredningsorganen att taga initiativ
till att det i nämnda författningsrum omnämnda samrådet kommer till
stånd. Med stöd av de erfarenheter Kragh nu fått finner han emellertid befogat
att åklagaren bidrager till att detta samarbete aktualiseras. Kragh har
därför för avsikt att framdeles, då anmälan om militärt flyghaveri gjorts
hos länsåklagarmyndigheten utan att någon utredning i ärendet bifogats,
omgående tillskriva vederbörande utredningsorgan samt under åberopande
av 6 § i ovannämnda kungörelse begära sådana uppgifter rörande omständigheterna
vid haveriet att i varje fall någon möjlighet föreligger för honom
såsom åklagare att taga ställning till frågan huruvida anledning föreligger
att brottslig gärning förövats.

I berörda granskningspromemoria ansågs slutligen haverikommissionens
ordförande, hovrättsrådet Steen, böra yttra sig i följande hänseenden, a)
Enligt 6 § kungörelsen den 27 februari 1959 om undersökning av militära
luftfartsolyckor skall haverikommissionen vid sitt arbete samråda med
polismyndighet eller åklagare, som i saken leder förundersökning jämlikt
23 kap. rättegångsbalken. Av tillgänglig utredning i ärendet framgår ej
huruvida sådant samråd ägt rum. Med hänsyn bl. a. till vad som redan
under olycksdagen framkom vid förhör med Naessén rörande dennes spritförtäring
kan ifrågasättas om landsfogden icke omedelbart borde ha underrättats.
— b) Naesséns egna uppgifter om spritförtäringen och hans
möjligheter till återhämtning under söndagen den 29 september synes, såvitt
framgår av kommissionens rapport, ej ha blivit kontrollerade. Borde
så ej ha slcett genom kommissionens försorg eller genom att bereda landsfogden
tillfälle att omedelbart komplettera utredningen? — c) Borde ej
kommissionens rapport omedelbart efter färdigställandet ha översänts direkt
till landsfogden för tillgodoseende av förutnämnda föreskrift om samråd? Steen

anförde i yttrande den 29 oktober 1965 följande, a) Enligt 11 kap.
11 § luftfartslagen den 6 juni 1957 skall undersökningskommissionen utföra
sitt arbete i samråd med polismyndighet eller åklagare, som i saken leder
förundersökning jämlikt 23 kap. rättegångsbalken. En bestämmelse av
samma innehåll infördes även i kungörelsen den 27 februari 1959 (nr 39)
om undersökning av militära luftfartsolyckor (6 §). Till bestämmelsen i
luftfartslagen anförde departementschefen bl. a. följande (prop. 1957: 69 s.
159). Även beträffande luftfartsolyckor gäller givetvis att förundersökning
jämlikt 23 kap. rättegångsbalken skall inledas, så snart anledning förekommer
att brott som hör under allmänt åtal förövats. Undersökningskommissionen
å sin sida skall utföra och fullfölja sitt uppdrag utan hinder av att
sådan förundersökning inletts. Erforderligt samråd bör äga rum mellan
kommissionen och undersökningsledaren. Bestämmelse härom har upptagits

136

i första stycket av förevarande paragraf. Som regel torde det vara lämpligt,
att undersökningsledaren avvaktar resultatet av kommissionens arbete, innan
förundersökningen avslutas. — Såsom framgår av förarbetena till luftfartslagen
kan undersökningar av en luftfartsolycka bedrivas jämsides och
självständigt av dels haverikommissionen och dels polisen, därvid självfallet
erforderligt samråd bör ske. Om polisundersökning sker, bör den dock
ej avslutas förrän kommissionen är klar med sitt arbete. Haverikommissionen
för militära luftfartsolyckor är oftast i verksamhet samma dag som
olyckan inträffar. Enligt den praxis som sedan flera år tillämpats brukar
kommissionen innan dess sammanträde börjar höra efter om åklagaren underrättats
om haveriet, och sammanträdet så att denne har möjlighet att nå
kontakt med kommissionen. I regel avvaktar åklagar- eller polismyndighet
haverikommissionens och chefens för flygvapnet utlåtanden över haveriet
innan den tar befattning med saken. Med hänsyn till flyghaveriernas ofta
komplicerade natur framstår förfarandet som naturligt. Även för kommissionen
med dess speciella tekniska och juridiska sakkunskap är det ofta
vanskligt att vid haveritillfället och i samband med den preliminära utredningen
avgöra om anledning förekommer till att brott som hör under allmänt
åtal förövats. Helt allmänt må framhållas att kommission i sitt arbete
mot bakgrunden härav söker utforma sin rapport på sådant sätt att
den kan läggas till grund för åklagarens bedömning av brottsfrågan. Beträffande
ifrågavarande haveri torde något frångående av denna ordning ej
ha skett. Enligt vad Steen sålunda under hand inhämtat från krigsflygskolan
lär muntlig underrättelse om haveriet och haverikommissionens förestående
sammanträde på skolan ha gått till åklagaren omedelbart efter haveriet.
Kommissionen tog även samma dag kontakt med polismyndighet för att
få hjälp med bl. a. sökandet efter vittnen till haveriet. Någon förundersökning
enligt 23 kap. rättegångsbalken torde ej ha inletts. Sedan haveriutredningen
avslutats, har haverikommissionens protokoll jämte chefens för
flygvapnet utlåtande tillställts åklagaren. — b) Naesséns egna uppgifter om
spritförtäring och hans möjligheter till återhämtning under söndagen den
29 september 1963 kontrollerades bl. a. genom förhör inför kommissionen
med hans kamrater flygeleverna Andersson, Paulsson och Erlandsson. I
redovisning över förhören, som nedtecknats för hand, har kommissionen
ansett det erforderligt att endast återge Anderssons vittnesmål. — c) Såsom
framgår av kommissionens utlåtande har Naesséns spritförtäring ägt rum
två dagar före haveriet och med goda möjligheter till återhämtning under
påföljande dag och natt. Enligt kommissionens bedömande kan spritförtäringen
icke sättas i direkt samband med haveriet. Det inträffade har emellertid
givit kommissionen anledning att reagera mot de unga flygelevernas
livsföring, som bl. a. från flygmedicinsk synpunkt bedömts icke lämplig.
Kommissionen har därför föreslagit att befälet borde ges bättre möjligheter
att övervaka eleverna utom tjänsten, exempelvis genom införande av skyl -

137

dighet åt t bära uniform även under icke-tjänstetid. Sådan skyldighet har
också införts. Slutligen må nämnas att haverikommissionen numera även
i samband med att den påbörjar sin utredning skriftligen hör efter hos åklagaren
om förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken inledes rörande
haveriet.

I skrivelse till Steen den 14 januari 1966 hemställde militieombudsmannen
om kompletterande yttrande av denne dels rörande frågan huruvida
tillfredsställande samråd mellan haverikommissionen och åklagaren
kunde anses ha förekommit, dels beträffande frågan hur närmare kontroll
verkställts av Naesséns egna uppgifter rörande dennes spritförtäring dagarna
före haveriet. Med anledning härav uppgav Steen i skrivelse den 5
april 1966 följande. Av Steens tidigare yttrande framgår att förundersökning
enligt 23 kap. rättegångsbalken icke inletts av åklagaren och att
följaktligen förutsättningar för sådant samråd som avses i 6 § kungörelsen
om undersökning av militära luftfartsolyckor jämförd med 11 kap. 11 §
luftfartslagen icke förelegat. Haverikommissionen har icke enligt de åberopade
lagrummen varit skyldig att söka samråd med åklagaren. Kommissionen
har icke heller på andra grunder ansett sig böra söka sådant
samråd. Det skall beaktas att kommissionen i stort är att jämställa med en
av Kungl. Maj :t tillsatt statlig utredning och att tillämpningen av den
militära rättegångslagen faller utanför kommissionens kompetensområde
(sålunda bl. a. 22 § nämnda lag, där bestraffningsberättigad befattningshavare
ålagts skyldighet att hänskjuta till åklagaren mål om brott som
han fått kännedom om). Eu haverikommission har följaktligen ingen
skyldighet enligt militära rättegångslagen eller följ dförfattningar till denna
att underrätta åklagaren om ett haveri och omständigheterna kring detta.
Kommissionen har icke heller någon skyldighet att kontrollera att flottiljchef
enligt Ordnings- och säkerhetsföreskrifter för militär flygning (OSF)
anmält haveriet till åklagaren och att haverikommission tillsatts. (OSF
1947 års upplaga mom. 326 och OSF 1965 års upplaga kap. 15 mom. 2
punkt 8. Jfr militieombudsmannens ämbetsberättelse 1960 s. 239.) Som
framgår av Steens tidigare yttrande efterhör kommissionen dock regelmässigt
om sådan underrättelse till åklagaren skett. Beträffande det aktuella
haveriet började kommissionen sin verksamhet samma dag som haveriet
inträffade genom att bl. a. upptaga förhör med vittnen och säkra bevisning
på haveriplatsen. Det får därför anses uteslutet att polisen eller
åklagaren kunnat inleda förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken i
anledning av haveriet utan att detta kommit till kommissionens kännedom.
Om polisiär undersökning inletts, hade kommissionen alltså genast
fått veta detta och kunnat inleda sådant samrådsförfarande som sägs i
6 § nämnda kungörelse. Som bekant är det emellertid endast i undantagsfall
åklagare eller polismyndighet inleder förundersökning på grund av
ett militärt haveri. Ej heller framkom sådana omständigheter under kom5j—660353.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse

138

missionens utredningsarbete på krigsflygskolan att det fanns anledning
antaga att biträde av åklagare eller samråd med denne sknlle ha lett till
ökad klarhet om olyckans förlopp eller om anledningen till haveriet. Exempelvis
frågan om Naesséns spritförtäring och omständigheterna kring denna
ansåg sig kommissionen ha utrett. Haverikommissionen kunde vidare
redan under sin verksamhet på krigsflygskolan ta i beräkning att haveriutredningen
snabbt skulle kunna slutföras och att åklagaren, om han så
önskade, genast skulle få del av utredningsresultatet. Åklagaren kunde
följaktligen ej heller behöva komma i tidsnöd om han önskade komplettera
utredningen. I januari 1964 eller cirka tre och en halv månader efter
haveriet ingav också kommissionen sin rapport med slututlåtande över
haveriet till chefen för flygvapnet. I och med detta hade kommissionen
skilt sig från sin befattning med haveriet och dess rapport hade blivit
offentlig handling, tillgänglig för envar. — Med hänsyn till bl. a. vad som
framkommit vid förhören med Naessén och dennes kamrater om deras
spritförtäring två dagar före haveriet vidtog kommissionen följande åtgärder.
Chefen för krigsflygskolan och flygstaben underrättades om elevernas
livsföring. Detta skedde troligen i samband med kommissionens utredningsverksamhet
på skolan den 1 oktober 1963. För att få belyst hur
efterverkningarna av den aktuella spritförtäringen tidsmässigt kunde sträcka
sig togs strax därefter underhandskontakt med 1957 års trafiknykterhetskommitté
(dess förutvarande sekreterare). Kommissionens medicinske
ledamot hade även överläggningar i denna fråga med professorn i teoretisk
alkoholforskning L. Goldberg. På grund av vad härvid förekom styrktes
kommissionen på ett relativt tidigt stadium i sin uppfattning att den uppdagade
alkoholförtäringen icke kunde sättas i direkt samband med haveriet.
Mot bakgrunden av vad nu sagts torde sammanfattningsvis kunna
framhållas att anledning icke förelegat för haverikommissionen att vare
sig under dess verksamhet på krigsflygskolan eller senare söka samråd
med åklagaren beträffande ifrågavarande haveri. — I militieombudsmannens
remisskrivelse har uttalats att Anderssons vittnesmål, sådant det upptagits
i kommissionens rapport, ej innehåller sådana uppgifter att Naesséns
utsaga om spritförtäring och hans möjligheter till återhämtning under
söndagen den 29 september 1963 kan kontrolleras. Med anledning härav
ville Steen meddela följande. Genom enbart läsning av Anderssons vittnesmål,
sådant det nedtecknats i kommissionens rapport, kan man icke kontrollera
Naesséns utsaga i alla delar. Den nedtecknade delen av Anderssons
vittnesmål fyller i huvudsak det syftet att visa tidpunkten för och omfattningen
av Naesséns och hans kamraters spritförtäring och omständigheterna
kring denna. Naesséns övriga kamrater har också inför kommissionen
bekräftat att de tillbringat lördagen och natten mot söndagen på sätt
Naessén och Andersson berättat. Som framgår av Steens tidigare yttrande
har kommissionen icke ansett det erforderligt att nedteckna dessa uppgif -

139

ter. I detta sammanhang må anmärkas följande. En viktig del av en haveriutredning
är uppgiften att söka få klarlagt den i haveriet inblandade flygförarens
förehavanden dygnet före olyckan. Anledningen härtill är att man
av erfarenhet vet att även en mindre konditionsnedsättning, otillräcklig
sömn eller brist på mat in. m. kan verka nedsättande på flygförmågan. En
central fråga i detta sammanhang är om flygaren 24 timmar före haveriet
förtärt alkohol (se OSF 1947 års upplaga mom. 307 samt OSF 1965 års
upplaga kap. 12 mom. 4). Är föraren omkommen blir ofta utredningen i
denna del besvärlig och särskilt grannlaga. I huvudsak arbetar kommissionen
på följande sätt. 1 första hand höres föraren själv, om detta är möjligt.
I samband med de olika förhör som äger rum inför kommissionen
med personer som kommit i kontakt med föraren någon gång under dygnet
före haveriet och då särskilt de 8 (12) timmarna före ställs frågor
ägnade att belysa om föraren varit i god psykisk och fysisk kondition vid
haveritillfället. Viss efterforskning i denna fråga brukar också ske hos
pei sonal som kommissionen kommer i kontakt med under sin vistelse på
förbandet, såsom dagbefäl, lärare, kamrater till flygföraren m. fl. Finns
det anledning att räkna med att dessa har något av vikt att berätta, kallas
de till törhör inför kommissionen. Protokollföring av kommissionens efterforskningar
i dessa hänseenden brukar endast ske om det härvid framkommit
något av betydelse för att klarlägga orsaken till haveriet, med
andra ord iakttagelser eller uppgifter som skulle tyda på att föraren vid
haveritillfället haft nedsatt psykisk eller fysisk kondition. Att protokollföringen
bör ske efter dessa principer framgår av de regler som i sådant
hänseende gäller för särskild undersökningskommission, förordnad av
Kungi. Maj :t (126 § 6 mom. luftfartskungörelsen den 24 november 1961,
nr 558, vari föreskrives att i kommissionens rapport i fråga om förhör den
avgivna utsagan skall antecknas i den mån den kan antagas vara av betydelse
för undersökningen). I det haveri där Naessén var inblandad ställde
sig undersökningen rörande hans förehavanden 24 timmar före haveiiet
lättare än i flertalet andra haverier. Naessén var elev på krigsflygskolan
med den skyldighet detta innebär att vistas inom förläggningen
och ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som där gäller för bl. a. nattvila
och intagning av måltider m. in. Eleverna står också under uppsikt
av dagbefäl, vaktpersonal, lärare in. fl. På kvällen samma dag som haveriet
inträffade fick Naessén inför kommissionen redogöra för sina förehavanden
dygnet före olyckan och då för den tid som hade särskilt intresse
för kommissionen, nämligen de 12 timmarna före haveriet. Härunder
kom Naessén att spontant berätta om sin och sina kamraters spritförtäring
två dagar före haveriet och därigenom avslöja en livsföring bland
eleverna som icke kunde anses förenlig med deras tjänstgöring. Den kontroll,
som därefter måste ske för att utreda om Naesséns uppgifter var riktiga,
att han ej fortärt sprit under söndagen och måndagen före flygningen

140

och att han under denna tid vilat och ätit tillfredsställande, skedde rutinmässigt
och enligt nyss redovisade praxis och principer för protokolllöring.
Av betydelse i denna kontroll har efterforskningarna rörande Naesséns
person, hans allmänna trovärdighet m. m., varit. Hur omfattande denna
kontroll av Naesséns uppgifter var kan Steen efter två och ett halvt år
ej erinra sig i detalj, men hans minnesbild är att den ej behövde bli särskilt
omfattande och tidsödande, då kommissionen redan vid förhören med
Naesséns kamrater blivit på det klara med att Naesséns uppgifter var riktiga.
Det inträffade haveriet, där en lärare och en elev omkom, väckte stor
förstämning i Ljungbyhed. Vad Steen särskilt kan erinra sig från utredningsarbetet
på krigsflygskolan är den positiva medverkan från all personal
där att söka få fram orsaken till haveriet. Det kan därför hållas för
visst att det knappast kunnat undgå kommissionen under dess efterforskningsarbete
att få veta om det beträffande Naessén framkommit omständigheter
som tydde på att hans psykiska eller fysiska kondition vid haveritillfället
varit nedsatt på grund av bl. a. hrist på vila eller spritförtäring
under den i OSF angivna kritiska tidrymden närmast före flygning eller
24 timmar. I det till haverikommissionens rapport fogade utlåtandet av
kommissionens medicinske ledamot sägs också att samtliga i kollisionen
inblandade flygförare den dag haveriet inträffade var i god psykisk och
fysisk kondition. Det kan till sist framhållas att kommissionen verkställt
undersökningar rörande Naesséns psykiska och fysiska kondition, trots
att omständigheterna vid haveritillfället får anses övertygande visa att
anmärkning icke kan riktas mot hans kondition under flygningen. Det förhåller
sig nämligen så att Naesséns flygplan vid kollisionstillfället ådrog
sig sådana skador på flygplanets stjärtparti att allvarliga manöversvårigheter
uppstod. Naessén lyckades emellertid efter det flygplanet kvickrollat
några varv få flygplanet under kontroll och återvända mot basen. Naesséns
flyglärare som uppehöll sig i kontrolltornet på basen beordrade Naessén
att utföra vissa prov i luften med flygplanet, vilket denne korrekt utfört.
Därefter har Naessén, sedan det bestämts att han skulle hoppa, likaledes
korrekt följt lärarens anvisningar om exempelvis fart, höjd och flygplanets
läge och inriktning före uthoppet. Bland annat har Naessén varit
tvungen att på grund av flygplanets skador hålla detsamma i rättvänt läge
och därunder komma ur och bort från flygplanet. Flygplantypen saknar
trots jetdrift utskjutningsanordningar. Därefter har Naessén haft att för
hand utlösa fallskärmen och i övrigt på ett riktigt sätt fullfölja fallskärmshoppet.
Att Naessén med sin ringa rutin som flygare klarat allt detta tyder
på att hans psykiska och fysiska kondition icke endast varit god utan med
all säkerhet synnerligen god vid haveritillfället.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson uttalade i beslut den
17 juni 1966 följande.

141

Av utredningen framgår sammanfattningsvis följande. Med anledning av
ifrågavarande flyghaveri måndagen den 30 september 1963 klockan 0940 —
då två flygplan från krigsflygskolan efter kollision med varandra under övningsflygning
störtade och besättningen på det ena planet omkom samt föraren
av det andra planet, flygeleven Naessén, räddade sig med fallskärm —
tillsatte chefen för flygvapnet under olycksdagen en haverikommission.
Naessén hördes av kommissionen omkring klockan 2000 samma dag. Enligt
de uppgifter som han därvid lämnade drack han lördagen den 28 september
från klockan 1500 till klockan 2300 åtminstone 56 centiliter starksprit och
gick icke till sängs förrän klockan 0500 söndagen den 29 september. Landsfogden
i Kristianstads län underrättades om haveriet genom en den 5 oktober
1963 till honom inkommen skrivelse från chefen för krigsflygskolan.
Haverikommissionen avgav den 22 januari 1964 rapport över verkställd undersökning
till chefen för flygvapnet. Kommissionen fann i sitt utlåtande
att kollisionen berodde på felmanövrering från Naesséns sida, men ansåg
att felmanövern var att hänföra till Naesséns ringa rutin och därför ej borde
läggas honom till last. Enligt kommissionens mening kunde något direkt
samband mellan Naesséns spritförtäring och haveriet icke fastställas, eftersom
Naesséns livsföring från söndagsmorgonen till tjänstens början på måndagen
syntes ha givit goda möjligheter till återhämtning. Chefen för flygvapnet
avgav den 1 december 1964 utlåtande i anledning av haverikommissionens
rapport. Utlåtandet och rapporten inkom till krigsflygskolan den 3
december. Handlingarna sändes samma dag från skolan till distriktsåklagaren
i Ängelholm, som den 12 december avskrev ärendet. Länsåldagaren i
Kristianstads län Kragh avskrev likaledes ärendet från vidare åtgärd genom
beslut den 12 augusti 1965.

Vad angår chefens för krigsflygskolan handläggning av haveriärendet må
erinras om att enligt 22 § första stycket 2. militära rättegångslagen jämfört
med 9 § 3. samma lag mål, i vilket kan uppstå fråga om ansvar för militär
flygförare för haveri med krigsmakten tillhörigt flygplan varigenom skada
uppkommit, alltid måste genast hänskjutas till vederbörande åklagare av
bestraffningsberättigad befattningshavare. Den bestraffningsberättigade får
således icke, såsom här skett, vänta med hänskjutandet tills haverikommissionen
verkställt närmare utredning om vad som förekommit. (Jfr Handbok
i militär rättsvård, 1953 års upplaga, s. 60—61.) Även om åklagare av rättsvårdsunderofficeren
vid krigsflygskolan per telefon underrättades om haveriet
samma dag det inträffade, kan ett sådant meddelande icke anses tillfyllest
för tillgodoseende av föreskriften att mål av ifrågavarande slag genast
skall hänskjutas till åklagare. Härutinnan må även erinras om bestämmelsen
i 28 § militära rättegångslagen att bestraffningsberättigad befattningshavare
vid hänskjutande av mål till åklagare bl. a. skall skriftligen angiva
på vilken i denna lag bestämd grund hänskjutandet sker. En annan sak är
att det självfallet är lämpligt att telefonmeddelande om inträffade flyghave -

142

rier omedelbart lämnas åklagare, emedan dennes möjligheter att skaffa
underlag för prövning av saken på ett tillfredsställande sätt härigenom underlättas.
Beträffande skolchefens handläggning av haveriärendet må vidare
framhållas att eftersom ärendet blivit anhängigt hos landsfogden genom
skolchefens skrivelse till honom den 5 oktober 1963 haverikommissionens
rapport och flygvapenchefens utlåtande över rapporten givetvis borde av
skolchefen ha tillställts landsfogden och icke, såsom varit fallet, distriktsåklagaren.

I fråga om haverikommissionens befattning med haveriärendet har kommissionens
ordförande hovrättsrådet Steen förklarat att vad Naessén uppgivit
om sin betydande alkoholförtäring lördagen den 28 september 1963 och
sina möjligheter till återhämtning påföljande söndag kontrollerats av kommissionen
genom förhör med Naesséns kamrater flygeleverna Andersson,
Paulsson och Erlandsson. Av dessa förhör bär endast det som hållits med
Andersson återgivits i kommissionens rapport, och såsom det upptagits där
ges icke någon antydan om att Andersson hörts om Naesséns förehavanden
under söndagen och att Naesséns uppgifter härom sålunda kontrollerats. Om
vad Paulsson och Erlandsson uppgivit finnes icke någon som helst upplysning
i rapporten. Eftersom det vid sammanställningen av en haverirapport,
såsom Steen själv framhållit, bland annat bör eftersträvas att rapporten utformas
så att den kan läggas till grund för åklagarens bedömning av ansvarsfrågan,
måste det betecknas som en brist att den kontroll som kommissionen
företagit av Naesséns ifrågavarande uppgifter blivit så knapphändigt
redovisad i föreliggande rapport att denna icke kan anses ge tillräckligt
säkert underlag för åklagarens prövning.

Vid förhöret med Naessén måste det ha varit i viss mån tveksamt om
hans därvid lämnade uppgifter om alkoholförtäringen — särskilt att den
avslutats mer än 24 timmar före haveriet — skulle kunna med säkerhet
kontrolleras enbart genom förhör med andra personer. På grund härav och
med hänsyn till den betydelse det hade att om möjligt få utrett huruvida
Naessén kunde antagas ha varit alkoholpåverkad vid haveritillfället borde,
för att icke någon utväg till sådan utredning skulle lämnas oförsökt, försiktigheten
ha bjudit att kommissionen omedelbart låtit föranstalta om att
blodprov snarast tagits på Naessén för utrönande av alkoholkoncentrationen
i hans blod. Om Naessén icke frivilligt velat medverka till blodprovstagning
kunde han ha tvingats därtill. I detta skede av utredningen kunde nämligen
Naessén skäligen misstänkas ha vid flygningen gjort sig skyldig till allmänfarlig
vårdslöshet jämlikt 19 kap. 5 § strafflagen, och å detta brott kan följa
fängelse. Förutsättningarna enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken för tvångsvis
tagande av blodprov i brottmål förelåg alltså. Eftersom haverikommissionen
enligt 7 § kungörelsen om undersökning av militära flygolyckor äger
påkalla utredning genom polismyndighet, kunde kommissionen ha hos sådan
myndighet begärt att blodprov skulle tagas å Naessén.

143

I 6 § sagda kungörelse stadgas bland annat, såsom förut nämnts, att haverikommissionen
skall vid sitt arbete samråda med åklagare som i saken
leder förundersökning jämlikt 23 kap. rättegångsbalken. I förevarande haveriärende
har samråd ej förekommit mellan kommissionen och åklagare.
Steen har hävdat att — eftersom förundersökning ej inletts i ärendet medan
kommissionen sysslade med utredningen — kommissionen icke enligt angivna
stadgande varit skyldig söka sådant samråd och att det icke heller på
annan grund funnits skäl därtill. Med anledning härav må anföras följande.

En haverikommissions uppgift är främst att verkställa undersökning angående
orsakerna till inträffat haveri. Såsom ett väsentligt moment i orsaksbedömningen
ingår regelmässigt ett klarläggande av vem som bär ansvaret
för haveriet. Ansvarsfrågan som sådan skall dock utredas av åklagaren. Med
hänsyn härtill är det angeläget att det snarast möjligt efter ett haveri etableras
kontakt mellan den med anledning av haveriet tillsatta haverikommissionen
och den åklagare som skall pröva ansvarsfrågan. Härigenom kan
åklagaren på ett tidigt stadium från kommissionen erhålla en sådan orientering
i saken att han utan dröjsmål kan avgöra om det finns anledning för
honom att omedelbart inleda förundersökning. Vidare kan först genom en
sådan kontakt vinnas klarhet om huruvida samråd erfordras för att kommissionen
och åklagaren skall kunna med omsorg fullgöra sina särskilda
uppgifter. Eftersom föreskriften om samråd i 6 § nämnda kungörelse riktar
sig till haverikommissionen bör det självfallet i första hand åligga denna att
ta initiativet till angivna preliminära kontakt med åklagaren. Om förevarande
kommission tagit ett sådant initiativ och åklagaren härigenom fått
vetskap om omständigheterna kring haveriet, särskilt Naesséns betydande
alkoholförtäring, skulle med all sannolikhet åklagaren funnit anledning att
omedelbart inleda förundersökning. Åklagaren skulle då otvivelaktigt ha
kunnat erhålla ett bättre underlag för prövningen av ansvarsfrågan än som
nu blev fallet.

Beträffande Kraghs handläggning av ärendet framgår att Kragh fick kännedom
om haveriet i vart fall den 5 oktober 1963. Därefter vidtog han ej
annan åtgärd än att han två gånger under år 1964 och vid ett tillfälle i februari
1965 lät efterfråga utredningen hos krigsflygskolan samt vid sistnämnda
tillfälle även gjorde förfrågan därom hos distriktsåklagaren.

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken skall förundersökning inledas så snart
anledning förekommer att brott som hör under allmänt åtal förövats. Detta
gäller givetvis även militära luftfartsolyckor. Eftersom haverikommissionen
icke satt sig i förbindelse med Kragh, borde Kragh, såsom han själv vidgått,
för bedömande av denna fråga snarast ha införskaffat uppgifter i saken
från kommissionen. Därest så skett torde Kragh ha fått del av de uppgifter
Naessén haveridagen lämnade om sin spritförtäring före ifrågavarande
flygning och om manövreringen av sitt flygplan. Dessa uppgifter
hade, såsom förut angivits, motiverat inledande av förundersökning. Med

144

hänsyn till vad som sedermera genom haverirapporten blivit känt för Kraglr
rörande Naesséns spritförtäring är det uppenbart att Kragh borde ha försökt
att få de uppgifter som Naessén lämnat kommissionen i denna del närmare
kontrollerade, även om en sådan kontroll då givetvis var försvårad
på grund av den tid som förflutit från haveriet.

Med det anförda är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens beslut tillställdes
chefen för krigsflygskolan, Steen, Kragh samt chefen för flygvapnet.

9. Spörsmål angående flygledningens inställning till flyghaveriers utredande

Chefen för flygvapnet generallöjtnanten L. Thunberg anförde såvitt nu
är i fråga i en till militieombudsmannen den 28 december 1965 inkommen
skrivelse: I ett den 18 december 1965 dagtecknat, till militieombudsmansexpeditionen
insänt brev, varav kopia tillställts flygstabens haveriavdelning,
framför kaptenen vid Västmanlands flygflottilj B. Flodén allvarliga misstankar
mot utredningsverksamheten inom flygvapnet i samband med flyghaverier
genom bl. a. påståendet att han sökt »fästa uppmärksamheten på
ytligheten och den mången gång fullt märkbara strävan att släta över om
inte rent av dölja eller föra bakom ljuset som mången gång karakteriserat
utredningarna». Eftersom Flodén synes ifrågasätta redligheten i flygvapnets
utredningsverksamhet, hemställes att de fakta varpå Flodén grundar sitt påstående
måtte klarläggas genom militieombudsmannens försorg.

I Flodéns berörda brev har i hithörande delar uttalats: Under sista tiden
har flygstabens haveriavdelning genomfört eskadervisa orienteringar för
haveriutredare i vilka även deltagit personal från armén och marinen. Själv
hade Flodén nöjet att få deltaga i den genomgång som fredagen den 17 december
1965 ägde rum för tredje flygeskaderns del. Genomgångarna har
skett vid flygstaben. I inledningsanförandet tillstods utan omsvep att brister
i utredningsarbetet hittills varit vanliga såväl beträffande utredningar genomförda
av haveriutredare och haverinämnd som av haverikommission.
Anförandet präglades av en sådan markant självkritik av rådande förhållanden
inom flygvapnets haveriutredningsinstitut att Flodén, som just försökt
fästa uppmärksamheten på ytligheten och den mången gång fullt märkbara
strävan att släta över om inte rent av dölja eller föra bakom ljuset som
mången gång karakteriserat utredningarna, uppfattade den nya given på
haveriavdelningen som ett verkligt hälsotecken och som ett tecken på eu
ärlig ambition att för framtiden anstränga sig för att gå till botten i haveriutredningarna
för att finna de grundläggande orsakerna i syfte att eliminera
dessa och förebygga upprepanden. Det är bara att nu hoppas, att detta
inte inskränker sig till en läpparnas bekännelse när det någon gång brän -

145

ner till och blir litet känsligt när ansvaret är att söka på högre nivå. Flodén
tror att friskare och ärligare utredningar kan förväntas, flygsäkerheten till
fromma. Otillräcklig förståelse för de svåra arbetsförhållandena och onödigt
strängt utkrävande av ansvar på så att säga förarnivå skulle nog i månget
fall kunna hämma utredarnas möjligheter att nå fram till sanningen och
därmed indirekt också hämma flygsäkerhetsarbetet.

På militieombudsmannens begäran inkom överbefälhavaren generalen T.
Rapp med ett den 10 maj 1966 dagtecknat yttrande jämte i saken verkställd
utredning, bestående av bl. a. dels två yttranden av Flodén, dagtecknade den
24 januari och den 9 februari 1966, dels ock ett den 7 februari 1966 av Thunberg
avgivet yttrande.

Flodén anförde i sitt förstnämnda yttrande: Hans ifrågavarande påstående
utgör ett sammanfattande uttryck för den uppfattning han erhållit
under en mångårig tjänst vid flygvapnet med ständig kontakt med haveriutredningar,
haveriutlåtanden, ansvarsutkrävande och flygsäkerhetsarbete
där han själv tidigare fungerat enligt de outtalade normer och på det sätt
han nu kritiserar. Var och en torde förstå att det inte är baserat på en fortlöpande
förd, skriftlig sammanställning av iakttagna brister och felaktigheter
under årens lopp, ur vilken nu lätt skulle kunna plockas fram lämpliga
exempel för att dokumentera hans kritiska uppfattning. Flodén har
inte i ärendet haft tillfälle att i nämnvärd mån genomgå haveriutredningar
för att belysa sin på 25 års erfarenhet grundade uppfattning men kan likväl
framhålla några få fall. Han anser det därvid nödvändigt framhålla att de
minnesuppgifter som sålunda lämnas ej kunnat kontrolleras till sin riktighet
i alla stycken och inte bör misstolkas som preciserade beskyllningar.
Det första fallet avser ett i februari 1962 inträffat haveri med ett flygplan
av typ J 29 ur flygkadettskolan i Uppsala i samband med övning i navigeringsflygning
under en flyglärares ledning. Flygplanet störtade vid Eskilstuna
under instrumentflygning mot Hässlö vid Västerås, dit föraren, en
kadett, dirigerats till följd av väderförsämring i Uppsala. Vid haveriet omkom
föraren. Haverikommissionen fäste uppmärksamheten på eu hel del
brister som sedan i chefens för flygvapnet utlåtande slätas över. Man söker
också dölja en avgörande faktor. I flygvapenchefens utlåtande sägs nämligen
beträffande rådande molnhöjd vid Uppsala endast att denna var 400
meter. Detta låter ju hyggligt, och prognosens förutsägelse om risk för försämring
till 200—300 meter verkar inte heller allvarlig. Att den rådande
molnhöjden om 400 meter utgjorde minimihöjd för kadetternas flygning
framgår inte. Detta förhållande ställer hela övningsuppläggningen i en
synnerligen kritisk dager, och utlåtandets konstaterande »att det förhållande
att mörkerflygningen blivit så svår berott på faktorer som icke kunnat
förutses» synes vara direkt vilseledande. Ett första flygpass hade inte kunnat
genomföras på grund av väderförsämringar i östra Uppland, som tvingat
till omläggningar under pågående flygning. Detta borde varit en välgrundad

146

anledning att uppfatta den i prognosen uttalade risken för väderförsämringar
som en realitet att räkna med. I enlighet med detta konstaterande
säger chefen för flygvapnet i utlåtandet att intrycket från första passet
stärkte flyglärarens uppfattning att prognosen stämde, d. v. s. att risk förelåg
för försämring. Trots detta hävdas att det var riktigt att starta det andra
passets flygningar, varunder haveriet skedde. Chefens för flygkadettskolan
ansvar för att flygningens andra pass överhuvudtaget kunde sättas i gång
under angivna förhållanden, när utbildningsmålet i mörkerflygning vid
kadettskolan är »någon färdighet att starta och landa samt utföra navigeringsflygning
med enskilda krigsflygplan», framhålles inte. Att ingen övningsledare
fanns avdelad för att från marken följa upp elevernas flygning,
när nu vädret låg på minimivärde med risk för försämring, slätas över med
hänvisning till knappheten på flyglärare. Att inte flygläraren, som själv
flög det första flygplanet och vid sin landning konstaterade att molnhöjden
var 200 meter med kraftig isbildning, genast dirigerade efterföljande elever
till alternativplatser kommenteras inte. Det är synnerligen märkligt, enär
en sådan åtgärd borde ha legat självklart nära till hands som det enda riktiga.
— Flodén kan som stöd för sitt påstående även åberopa haveriutredningar,
vari hänsyn tagits till i haverier inblandade personers tjänsteställning.
En felaktig infällning av landstället efter landning med flygplan av
typ J 28 renderade en flygförare vid krigsflygskolan rättslig påföljd, under
det att motsvarande felgrepp av en general, Peyron, vid landning på samma
fält vid ungefär samma tid framställdes som ett ursäktligt misstag av lätt
förväxlingsbara handtag, vilket Peyron ej stått till ansvar för. Ytterligare
kan anföras att Peyron och en kapten från flygkadettskolan vid något tillfälle
omkring år 1950 på grund av dåligt väder av trafikledningen hänvisades
att landa på Västmanlands flygflottilj. Kaptenen landade korrekt på
nämnda flottiljs flygfält medan Peyron däremot förbehöll sig rätten att
själv avgöra om det var nödvändigt avstå från att försöka landa på fältet
i Uppsala, varpå han landade där och havererade utan rättslig påföljd. —
Vidare må nämnas en kollision i luften över Ljungbyhed den 22 januari
1964 mellan två flygplan av typ Sk 50. Denna olycka är intressant såtillvida
att flygvapenchefens utlåtande över haveriet inte klarlägger ansvaret för att
instrument- och avancerad flygning fick ske i samma sektor utan höjdseparation
eller, om nu detta inte fick ske (oklart vad som gällde), ansvaret
för att en så verkligt betydelsefull flygsäkerhetsföreskrift ej »trängt igenom».
Häri ligger nämligen en väsentlig anledning till olyckan. Huruvida
Ordnings- och säkerhetsföreskrifter för flygning, OSF, reglerat saken är
även en aktuell fråga som ej belyses. — Slutligen framhåller Flodén att det
den 17 augusti 1965 inträffat ett allvarligt haveri vid Västmanlands flygflottilj,
då ett flygplan av typ J 32 kolliderade med marken under anfall
mot ett lågtflygande långsamt mål, ett flygplan av typ Sk 16. Ehuru haveriet
ej medförde att någon erhöll kroppsskada ger bestämmelserna i kun -

147

görelsen om undersökning av militära luftfartsolyckor enligt Flodéns mening
otvetydigt vid handen, att olyckan med hänsyn till dess allvarliga karaktär
bort utredas av haverikommission. Utredningen skedde emellertid
med en officer som haveriutredare. Att utse en underordnad och av överordnad
beroende tjänsteman som utredare av ett haveri, där uppenbarligen
det inträffade sammanhänger med försumlighet, förbiseende eller felbedömning
hos överordnad och avsaknad av föreskrifter från högsta ort, synes
vara emot gängse rättsprinciper och även emot kungörelsens intentioner
när det gällde en så allvarlig olycka som precis lika lätt kunde ha slutat med
dödskatastrof och totalhaveri. Enligt uppgift lär det vara chefen för flygstabens
haveriavdelning som på berörd flottiljs förfrågan avvisat tanken
på haverikommission och angivit att det skulle räcka med s. k. kaptensutredning,
formellt sett kanske inte något fel men i realiteten helt otillfredsställande.
Den verkställda utredningen berörde inte heller frågan om det
ansvar som åvilar högsta myndighet för att övningar av denna avancerade
karaktär jämlikt OSF får drivas ned till så låg flyghöjd som 50 meter utan
att chefen för flygvapnet anbefallt inskränkningar i anfallsflygplanens uppträdande
på de extremt låga höjder det är fråga om och på vilka flygvapnet
av högt ställda operativa krav anser det nödvändigt att öva i fredstid. Omedelbart
efter haveriet höjde flottilj chefen på eget initiativ gränsen för liknande
övningar till 100 meter. Något senare fastställde chefen för tredje
flygeskadern 75 meter som lägsta gräns. Chefen för flygvapnet däremot har
ännu inte, snart ett halvår efter tillbudet, kompletterat OSF med några inskränkningar
trots att utredningen framhäver behovet av kompletterande
bestämmelser. Den verkställda utredningen hade inte riktat någon uppmärksamhet
på de enligt Flodéns uppfattning djupast ansvariga i orsakskedjan,
nämligen chefen för flygvapnet och hans närmaste medhjälpare.

Thunberg anförde: Inledningsvis vill han framhålla att en utredning
självfallet bör låta alla omständigheter vid ett haveri komma fram, således
även förmildrande sådana. Det är Thunbergs övertygelse, att den flygande
personalen under all flygtjänst i regel sökt göra sitt bästa. Det är då naturligt
att vid misslyckanden, d. v. s. haverier, i haveriutredningar anföra de
förmildrande omständigheter som kan finnas. Detta bör fattas som ett självklart
stöd för personalen i dess riskfyllda och ofta pressande verksamhet
och bör icke förväxlas med försök att dölja eller släta över. Vid bedömningen
av Flodéns kritik mot utlåtandet över haveriet vid flygkadettskolan
den 26 februari 1962 bör följande faktiska förhållanden beaktas. Varken
flygläraren eller de berörda kadetterna påminde sig vid haverikommissionens
förhör att meteorologen under vädergenomgången före första flygpasset
varnat för sjunkande molnhöjd i Uppsala. Vittnesmålen synes tyda
på att meteorologen i varje fall icke klart meddelat att risk förelåg för sjunkande
molnhöjd. Under uppehållet mellan de två flygpassen, ungefär klockan
1750, tog flygläraren kontakt med meteorologen, som bl. a. angav att

148

vädret vid Upplands flygflottilj var något bättre än förutsett (molnhöjd
450 meter) och att det skulle bestå. Deu väderförsämring som senare inträffade
under andra flygpasset har överraskat meteorologen vid Upplands
flygflottilj, meteorologen vid Västmanlands flygflottilj (som inte började
misstänka någon väderförsämring förrän klockan 1855) och flygläraren,
som vid återkomsten efter det andra flygpasset före landningen kunde
konstatera att molnhöjden sjunkit till 350 meter. Enligt haverikommissionens
rapport är det först vid denna tidpunkt, d. v. s. omkring klockan 1900,
som meteorologen underrättat flygläraren att vädret gick mot en påtaglig
försämring. Mot denna bakgrund förefaller det befogat att i utlåtandet ange:
»Att mörkerflygningen blev så svår i detta fall har varit oavsiktligt och
synes främst ha berott på faktorer som icke kunnat förutses.» Med hänsyn
till dessa förhållanden torde även Flodéns funderingar kring minimimolnhöjd
för kadetternas mörkerflygning och olämpligheten av att andra flygpasset
påbörjades sakna relevans. För kadetternas mörkerflygning fanns
muntligt lägsta molnhöjd angiven, men den var icke som Floden påstår
400 meter utan 300 meter. — Beträffande Flodéns påstående att Peyron
gjort en felaktig infällning av landstället har företagen undersökning bekräftat
att dåvarande översten Peyron gjorde en vådainfällning av landställ
år 1956. En sergeant vid krigsflygskolan gjorde samma år en liknande vådainfällning,
men varken denne eller Peyron bestraffades. Däremot bestraffades
år 1962 en löjtnant vid skolan för en dylik vådainfällning. Vid den tidpunkten
gällde emellertid, i motsats till a ad som var fallet år 1956, vid
skolan en bestämmelse, som tillkommit för att undvika förväxlingar av
landställs- och vingklaffreglagen i flygplan av ifrågavarande typ, vilka
reglage är placerade tätt intill varandra. Enligt denna bestämmelse fick infällning
av vingklaff efter landning ske först på parkeringsplatsen, där
föraren kunde ägna mer uppmärksamhet åt vingklaffreglaget än vad som
var möjligt under utruilning på banan och inkörning. Löjtnanten bröt mot
bestämmelsen och blev av domstol bestraffad härför och icke för själva,
förväxlingen av reglagen. Den andra av Floden omförmälda olyckan, vari
Peyron varit inblandad, torde avse ett år 1951 vid flygkadettskolan i Uppsala
inträffat haveri. Vid angivet tillfälle utförde dåvarande överstelöjtnanten
Peyron och en kapten ungefär samtidigt men oberoende av varandra
kontroll av vädret i olika delar av Uppland. Under flygpasset försämrades
vädret så att vid tidpunkten för deras respektive landningar landningsförbud
(QGO) utfärdats i Uppsala. Dylikt landningsförbud kunde emellertid
tillfälligt upphävas under en kortvarig väderleksförbättring, t. ex. mellan
snöbyar. Av utredningsrapporten angående den relaterade händelsen framgår,
att kaptenen vid tidpunkten för sin avsedda landning i Uppsala på
grund av väderförhållandena hänvisades till annan bas (Västerås). Vid
tidpunkten för Peyrons landning rapporterade han emellertid sådana väderförhållanden
att trafikledaren med ledning därav gav Peyron tillstånd att

149

landa. Trafikledaren hänvisade sålunda ej Peyron att landa i Västerås utan
medgav tvärtom landningsförsök i Uppsala i den då rådande tillfälliga väderförbättringen.
Vid landningen förväxlade Peyron en råd ruskor längs
landningsbanan med motsvarande markering för parkeringsplats i omedelbar
anslutning till banändan. Landningen kom därför av misstag att ske
i den djupare snön vid sidan av landningsbanan, varvid flygplanet erhöll
vissa skador. Målet hänsköts till justitiekanslern, som ej fann skäl vidtaga
åtgärd i ärendet. — I fråga om den vid krigsflygskolan i Ljungbyhed den
22 januari 1964 inträffade kollisionen mellan två flygplan av typ Sk 50
framställde haverikommissionen anmärkning mot övningens planläggning
såtillvida att pejllandande flygplan tillåtits flyga genom sektor som avdelats
för annan övning. I chefens för flygvapnet utlåtande återgavs anmärkningen
och diskuterades olika metoder att lösa det föreliggande problemet.
Därvid framhölls bl. a. att den lösning som valts vid skolan, med indelning
av viss del av luftrummet för elever under viss övningsverksamhet och tilllämpning
av »se och bli sedd »-principen för den särskilt utvalda och specialutbildade
flyglärarpersonalen, icke kunde kritiseras. Det påpekades
emellertid att principerna icke oreflekterat fick tillämpas i alla sammanhang
och att flygning enligt »se och bli sedd»-principen sålunda icke bort
ske med ett instrumentförskärmat flygplan genom eu sektor upptagen av
avancerande flygplan. I anslutning härtill upplystes att skriftliga bestämmelser
som reglerade dessa förhållanden numera utgivits. De anmärkningar
som haverikommissionen framfört hade sålunda behandlats på vederbörligt
sätt. — Vidkommande det av Flodén omförmälda, vid Västmanlands flygflottilj
den 17 augusti 1965 inträffade haveriet hade detta följande händelseförlopp.
Ett målflygplan som skulle gå på 50 meters höjd gick på grund
av felbedömning i stället på cirka 30 meters höjd. En anfallande förare använde
en olämplig anfallsmetod och koncentrerade sig därvid så intensivt
på att nå ett gott anfallsresultat att han ägnade för liten uppmärksamhet
mot marken, underskred beordrad lägsta höjd och kolliderade med en trädtopp.
Planet landade därefter på flottiljens flygfält. Kungörelsen den 27
februari 1959 om undersökning av militära luftfartsolyckor innehöll bestämmelser
om tillsättande av haverikommission. I 3 § föreskrevs bl. a. att
om haveri medfört att någon avlidit eller fått allvarlig kroppsskada eller
allvarlig fara härför förelegat skulle undersökning verkställas av haverikommission.
Någon tvekan om tillämpningen av bestämmelsen angående
tillsättande av haverikommission behöver enligt Thunbergs mening i allmänhet
inte föreligga. Eftersom det i många haverifall inte går att med
någon grad av säkerhet avgöra att risk för allvarliga följder ej förelegat
uppställer sig understundom ett bedömningsproblem. I och för sig vore det
önskvärt att kunna utnyttja haverikommission även i de tveksamma fallen.
Kommissionen är emellertid personalkrävande, och tillgången på personal
med erforderliga kvalifikationer att ingå i haverikommission tvingar till

150

begränsningar. Vid valet av utredningsorgan har därför hänsyn tagits bl. a.
även till den förestående utredningens bedömda svårighetsgrad. Om det
under utredningens gång vid något tillfälle visat sig att svårigheterna att
utreda underskattats har utredningsorganet byggts ut till haverikommission.
I det av Flodén påtalade fallet ansågs utredningen böra kunna verkställas
genom flottilj chefens försorg bl. a. eftersom händelseförlopp och
orsaker vid anmälan om haveriet angavs lätta att klarlägga. Några skäl till
en förändrad bedömning därvidlag har inte framkommit. Flodéns påstående
att OSF saknar bestämmelser för uppträdande på låg höjd är felaktigt.
Vissa sådana bestämmelser finns i kap. 7. Självfallet bör befintliga bestämmelser
kontinuerligt överses och vid behov förbättras. I sin i oktober 1965
insända utredningsrapport över ifrågavarande haveri föreslog flottilj chefen
en ändring av OSF:s höj dbestämmelser för målflygplan. Thunberg har
ännu icke tagit slutlig ställning till detta förslag, som har många konsekvenser
och stort inflytande på flygvapnets krigsduglighet.

I sitt förenämnda den 9 februari 1966 dagtecknade yttrande anförde
Flodén beträffande de haverier som föranletts av vådainfällning av landställ
följande. Det är riktigt att Peyrons vådainfällning icke inträffade vid
samma tid som den dömde flygförarens utan, såsom Thunberg anfört, redan
år 1956. Beträffande Peyrons haveri bör emellertid även framhållas att
denne vid tillfället hade en passagerare ombord på flygplanet, vilket inte
redovisats i utredningen. När utlåtandet anger såsom förmildrande dels att
Peyron inte var särskilt hemmastadd på flygplanstypen i fråga och dels att
han var i mindre god form till följd av pressande stabstjänst framstår det
som synnerligen anmärkningsvärt att flygningens karaktär av passagerarflygning
inte omnämnes. Under dessa förhållanden kan nämligen bärigheten
av de framförda förmildrande omständigheterna ifrågasättas, ty eu
omdömesfull flygförare skulle väl knappast taga på sig ansvaret för eu
passagerares befordran om han ej ansåg sig tillräckligt influgen och i tillräckligt
god flygtrim för flygplanets säkra manövrering. Utredningen framstår
därför för Flodén som överslätande och direkt vilseledande.

Rapp anförde: Han har icke genom vad som förekommit funnit anledningbetvivla
att prövningen av ansvaret på högre nivå i regel sker och har
skett i den omfattning som är möjlig. Det har ej påvisats att haveriutredare
skulle underlåta redovisa eller sakna förmåga undersöka fel på högre nivå.
De av Flodén anförda haverifallen ger icke anledning till misstanke att vid
utredningar hänsyn tagits till i haverier inblandade personers ställning, t
fråga om Flodéns påstående om överslätande och vilseledande uppgifter i
utredningar delar Rapp Thunbergs uppfattning och har icke funnit skäl som
talar för att Flodéns anklagelser är riktiga.

Av införskaffade handlingar rörande det den 26 februari 1962 inträffade
haveriet med ett flygplan ur flygkadettskolan (F 20) inhämtades att till -

151

satt haverikommission avgav rapport den 12 juni 1962 och att Thunberg
avgav utlåtande den 27 november 1963.

Kommissionen anförde beträffande det sannolika händelseförloppet i
huvudsak:

Övningen utgjorde enskild navigeringsflygning, uppdelad på två pass.
Första passet avsåg navigeringsflygning under moln på 300 m höjd Upplands
flygflottilj (F 16)—Singö—örskär—Hållnäs—F 16 med landning i
skymning omkring klockan 1800. På grnnd av beräknat sämre väder vid
kusten angavs att förare, om de icke kunde hålla 100 m höjd, skulle stiga
över moln. Andra passet avsåg mörkerflygning i form av navigeringsflygning
över moln på cirka 3000 m höjd F 16—Rommehed—Hälsinge flygflottilj
(F 15)—F 16 med landning omkring klockan 1900. Landningen efter
andra passet skulle utföras som radarlandning direkt från färdlinjen på
sista sträckan. Anbefallda startmellanrum mellan flygplanen var i första
passet en minut och i andra passet två minuter.

I övningen deltog nio kadetter samt förste flygläraren. Plan nr 1 flögs
av läraren, nr 6 av kadetten Bergendahl och nr 10 av kadetten Andersson.

Vid vädergenomgång för F 20 klockan 1500, bekräftad klockan 1700 på
telefonförfrågan av flygläraren, lämnades enligt vakthavande meteorolog
bl. a. följande uppgifter avseende Uppsalatrakten: 8/8 moln, bas 400 in, trasor
ned till 300 m, översida 900 m. Sikt 5—10 km. Försämring på grund av
snöfall med molnbas 200—300 m och sikt ned till 3,5 km bedömdes möjlig.
Västmanlands flygflottilj (F 1) bedömdes vara säkraste alternativa
landningsplats.

Mellan klockan 1800 och klockan 2000 försämrades vädret vid F 16
såtillvida, som molnhöjden sjönk först till omkring 200 in och sedan ytterligare
till cirka 100 m.

Första passet genomfördes i stort enligt programmet. På grund av
sämre väder mellan Singö och Örskär steg dock Bergendahl över moln
och återvände till basen.

Mellan passen, ungefär klockan 1750, tog flygläraren enligt egen uppgift
ny kontakt med meteorologen och fick därvid reda på att F 15 fått
något bättre väder, att vädret vid F 16 skulle vara oförändrat och att F 1
hade samma molntäcke som F 16 men med något lägre molnundersida,
omkring 320 in. Med ledning av dessa uppgifter och egna erfarenheter från
första passet bestämde han att nästa pass kunde genomföras.

Flygplanen startade för andra passet i rätt ordning klockan 1819—1842.
Flygläraren fann vädret stämma med prognosen ända till dess han på återvägen
fick marksikt på 200 in (enligt den inspelade radiotrafiken) och
samtidigt konstaterade kraftig isbildning och något sämre sikt än vid
starten. Vid basen fann han molnundersidan vara omkring 350 m. Han
landade därefter utan svårighet klockan 1854.

Omedelbart efter det flygläraren kommit till omklädningsrummet ringde
meteorologen upp honom och meddelade att vädret hade försämrats. Meteorologen
föreslog att övningen skulle avbrytas. Flygläraren gjorde en överslagsberäkning
och fann att sista flygplanet då borde ligga i trakten av
F 15 och att alltså samtliga flygplan var på väg hem. Han fick samtidigt besked
om att F 1 var en god reserv. Under dessa förhållanden ansåg han,
att det skulle ställa till oreda, om han i det läget beordrade att övningen
skulle avbrytas.

152

De fyra efterföljande planen landade utan anmärkning klockan 1859—1909.
För övriga förare inträdde mer eller mindre allvarliga avvikelser från vad
som var avsett. Bergendahl fick efter diverse svårigheter kontakt med basen
samt gick in för landning. I sista insvängningen med landstället ute, fart
350 km/tim och startklaff utfälld fick han, såsom han redogjort för händelseförloppet,
g-stall. För att häva denna drog han på motorn helt. Han
kom då in i moln. På 600 m höjd fick han åter flygplanet i kontrollerat flygläge
med fart 250 km/tim och gjorde sedan fri molngenomgång. Han fick
nu marksikt på 150 m höjd men såg att det fanns lägre trasor. Han gjorde
sedan sannolikt tre landningsförsök, innan han slutligen med avläst omkring
100 liter bränsle kvar och med cirka 270 km/tim över banändan landade
tämligen långt in på närmast tillgängliga bana (26), där utrullningshindret
ej var rest. För att stanna på fältet tvingades han styra av banan
och stanna efter en kraftig sladd åt höger. Bergendahls landningstid var
klockan 1927.

Medan Bergendahl kretsade kring fältet under sina försök att landa,
nalkades återstående flygplan. Nr 7 och 8 erhöll tillstånd att landa, när
trafikledaren bedömde att Bergendahls läge medgav detta, och landade utan
anmärkning klockan 1918 och 1923. Nr 9, som fick marksikt på 150 m
och bedömde sikten till 3—4 km, lade sig trots erhållet medgivande att
landa i väntläge till dess nr 8 och 6 landat och gjorde sedan ett misslyckat
försök att taga sig till bana 03. Sedan han minskat höjden till 70 m men
ändock kommit in i moln, minskade han ytterligare till 50 m höjd och
lyckades vid ett andra försök landa på bana 03 klockan 1933. Under utrullningen
meddelade han på trafikledarens förfrågan, att molnhöjden vid
sista insvängningen var 50 in.

Den anhopning av flygplan som uppstått, när Bergendahl kom i svårigheter,
föranledde trafikledaren att klockan 1922 giva Andersson flyghänvisning
till F 1, som blivit förvarnad om att sådan hänvisning kunde komma
i fråga. Andersson uppgav då att han hade 800 liter bränsle kvar. När
samtliga utom nr 9 landat, tillfrågades Andersson om bränslemängden,
och han svarade »mellantank». Han blev då dirigerad tillbaka mot F 16,
men eftersom nr 9 omedelbart därpå landade och gav sina uppgifter om
vädret, fick Andersson för andra gången flyghänvisning till F 1. Hans uppgivna
bränslemängd var då 650 liter.

Troligen strax före klockan 1945 kolliderade Anderssons flygplan med
marken omkring 18 km från F 1 och ungefär 5 km öster om anbefalld inflygningskurs.
Den tekniska utredningen visar att nedslaget skedde på
sydostlig kurs i flack plané med låg fart. Flygplanet totalhavererade. Andersson
följde med flygplanet vid nedslaget och omkom.

Kommissionens utlåtande lyder:

Väderutvecklingen och uppgifter därom

Redan från början synes viss oklarhet ha rått vid F 20 angående den
väderutveckling som var att vänta. Varken flygläraren eller någon av de
hörda sju kadetterna, vilka senare efter förhör på denna punkt icke hade
tillfälle att kommunicera med sina kamrater, har enligt lämnade uppgifter
uppfattat att fara förelåg för att molnbasen skulle sjunka vid F 16. Däremot
har de flesta kadetterna uppfattat, att sikten kunde försämras, enligt vad
flertalet uppgivit ned till 5 km. Flygläraren har sagt sig ha uppfattat att sikten
skulle vara 7 km, efterhand förbättrad till 10 km. Om att sämre väder

153

skulle råda vid kusten har emellertid flygläraren såväl som åtminstone
ett par av kadetterna — kanske samtliga — haft kännedom.

Otillfredsställande är enligt haverikommissionens mening, att väderföredragningen
tydligen skett på ett sätt som icke förmått giva de närvarande
en i huvudsak riktig bild av vad meteorologen får antas ha velat bringa till
uttryck. Det kan för övrigt ej uteslutas att meteorologen delvis missmint sig
om de uppgifter han lämniat vid föredragningen. Kommissionen bedömer att
flyglärarens ovan återgivna siktuppgifter beror på missuppfattning eller
missminnelse.

Meteorologen har ostridigt underrättat flygläraren, att vädret vid F 16
gick mot påtaglig försämring. Med hänsyn till tidpunkten för flyglärarens
landning efter andra passet, klockan 1854, måste underrättelsen anses ha
givits först omkring klockan 1900 och ej, såsom meteorologen uppgivit, vid
en tidigare tidpunkt.

Övningens uppläggning och genomförande

Flygläraren har uppgivit, att övningen planlagts med hänsyn till kadetternas
olika utbildningsståndpunkt och delvis bristande rutin beträffande
mörkerflygning ävensom att ordergivningen med anledning därav gjordes
särskilt grundlig. Såvitt rör ordergivningen anser kommissionen någon erinran
ej vara att framställa. Däremot finner kommissionen det vara tveksamt
om icke flygläraren med hänsyn till den erfarenhet om vädret, som
han vunnit vid sin landning efter första passet, bort inse att genomförandet
av andra passet även vid oförändrad vädersituation kunde medföra allvarliga
svårigheter för de mindre rutinerade kadetterna. Ett inställande av
andra passet synes därför ha varit att förorda.

De anbefallda startmellanrummen för båda passen synes ha varit alltför
korta. Detta har visat sig därigenom att erforderlig separation icke alltid
kunde hållas, varigenom bl. a. trafikledarens arbetsbelastning tidvis blev
alltför stor.

När flygläraren efter sin andra landning erhöll meddelande om väderförsämringen
ungefär klockan 1900, gjorde han, som redan anförts, en överslagsberäkning
och fann, att det sista flygplanet då borde ligga i trakten av
F 15. Denna beräkning synes riktig. Med självfallet beaktande av att kommissionen
haft helt andra möjligheter att göra ett sådant bedömande vill
dock kommissionen framhålla, att flygläraren redan under sin landning
konstaterade klockan 1851 en sådan väderförsämring att han enligt kommissionens
mening och de vid F 20 för mörkerflygning gällande bestämmelserna
då bort fatta beslut om att efterföljande flygplan skulle omdirigeras till
lämplig reservlandningsplats.

Kommissionen finner det olämpligt att en så omfattande mörkerflygning
ledes och övervakas av endast en lärare.

Trafikledningens vid F 16 åtgärder

I föregående avsnitt har anmärkts på att otillräckliga startmellanrum lett
till att erforderlig separation icke alltid kunnat hållas mellan flygplanen
och att trafikledarens arbetsbelastning tidvis blivit alltför stor. Trafikledaren
synes ha bort uppmärksamma faran för detta redan före start.

Trafikledaren synes särskilt när Bergendahl gjorde sina landningsförsök,
medan andra flygplan anlände till fältets omedelbara närhet, men i viss mån
även tidigare och senare, ej ha medhunnit alla de åtgärder som ålåg honom
eller som han eljest lämpligen borde ha vidtagit. Haverikommissionen vill

154

härom, med hänvisning till det särskilda utlåtande rörande trafikledningen
vid F 16 som avgivits av kommissionens trafiktekniske sakkunnige, här anföra
endast följande.

Medan Bergendahl kretsade kring fältet, synes trafikledaren ha givit
landningstillstånd åt andra flygplan under sådana förhållanden, att enligt
OSF kap. V föreskriven separation icke torde ha förelegat. Utredningen visar
emellertid ej, att den teoretiskt föreliggande faran för sammanstötning
vid något tillfälle var aktuell.

Det vill vidare synas som om trafikledaren icke lämnat erforderliga upplysningar
särskilt om vädret. Detta gäller i synnerhet den omständigheten,
att kraftig men oförutsedd isbildning förekom.

Bergendahls svårigheter att landa

Omständigheterna får anses giva stöd åt Bergendahls uppgift, att han råkat
i g-stall. Förmodligen har isbildning på vingarna verksamt bidragit till
denna.

Vid bedömandet av Bergendahls handlande måste enligt kommissionens
mening beaktas hans bristande erfarenheter av mörkerflygning, den överraskande
väderförsämringen och g-stallen.

Anderssons haveri

Såvitt utredningen ger vid handen har Andersson haft situationen helt
under kontroll ännu när han tog plats på F 1 och flög ut på anbefalld utkurs.

Bränsleläget synes ha varit något ansträngt men icke direkt oroande. De
av Andersson rapporterade bränslemängderna stämmer med vad andra förare
uppgivit om den kvantitet bränsle de hade kvar, och de har alla, med
undantag av Bergendahl, landat med betryggande bränslereserver. Det höga
varvtalet vid nedslaget bestyrker också att motorn då ännu fungerade.

Den tekniska utredningen ger ej något belägg för materielfel hos flygplanet.

Vid denna utredning har emellertid säkringarna till pitotrörsuppvärmningen
befunnits frånslagna. Denna omständighet i förening med andra i
den tekniska utredningen förebragta omständigheter ger en förklaring till
hur Andersson på grund av isbildning — som möjligen kan ha initierats under
planén omedelbart före andra flyghänvisningen — kunnat förlora kontrollen
över fart och höjd och på sätt som skett kollidera med marken. Haverikommissionen
finner en hög grad av sannolikhet tala för att orsaken till
haveriet är att söka i isbildning i bl. a. pitotröret och därav följande felfunktion
hos vissa instrument. I det sista skedet kan även ha medverkat av
isbildning föranledd nedsatt sikt.

Övrigt

Utredningen har givit kommissionen anledning diskutera organisationen
av och riktlinjerna för flygutbildningen vid F 20.

Det förefinnes påtagliga olikheter mellan eleverna beträffande deras flygrutin
och flygtrim beroende bl. a. på kategori och flygslagsutbildning. Nuvarande
flygutbildning vid F 20 baseras i stort på dagjaktutbildning, och flygläraren
och flygavdelningscheferna är enbart dagjaktutbildade. Det synes
härvid förefinnas svårigheter att bibringa framförallt elever från attack
och spaning en sådan grundutbildning, exempelvis i avancerad flygning och
luftstrid, att dessa sedan hjälpligt kan följa med i den fortsatta flygutbildningen.

155

Betyget i flygtjänst har näst högsta koefficient, och eleverna är sannolikt
val medvetna om detta. Härigenom och i betraktande av vad ovan sagts kan
de av sin ambition lätt drivas att utföra övningar över sin förmåga.

Utbildningsmålet i flygtjänst jämlikt Bestämmelser för utbildning vid
flygvapnet (BUF) II B 1: 27 innefattar bl. a. »någon färdighet att starta och
landa samt utföra navigeringsflygning under mörker med enskilt krigsfpl».

Möjligheterna av att nå detta utbildningsmål ifrågasättes (få lärare,
många elever, olika utbildningsståndpunkt in. in.). Det vill dessutom synas
som om F 20 satt utbildningsmålet högre än det nyss angivna.

Kommissionens trafiktekniske ledamot har i sitt särskilda utlåtande föreslagit,
att en bestämmelse om 5 minuters startmellanrum vid navigering i
nedsatt sikt, alltså bl. a. i mörker, borde införas i OSF. Ehuru kommissionen
saknar underlag för att binda sig vid en viss siffra härvidlag, finner
kommissionen förslaget vara värt att upptagas till prövning.

I samma utlåtande har beträffande trafikledningen vid F 1 påpekats bl. a.
viss oklarhet mellan trafikledare och radarjaktledare, vilket dock ej torde
ha inverkat på haveriet. Kommissionen önskar understryka vikten av samstämmighet
under trafikledarens ledning härvidlag.

Enligt trafikledaren vid F 1 skall F iö omkring klockan 1900 ha underrättats
om att Östgöta flygflottilj (F 3) hade vitt väder. Meteorologen och
trafikledaren vid F 16 säger sig emellertid icke ha mottagit något sådant
meddelande. Därest detta uppfattats förefaller det sannolikt att Andersson
givits flyghänvisning till F 3.

Såväl det sist sagda som andra omständigheter, framkomna under denna
utredning, ger kommissionen anledning understryka vikten av både att order,
rapporter och orienteringar utformas klart och distinkt och att avsändaren
om möjligt kontrollerar att meddelandet verkligen uppfattats av mottagaren.

Frågan om automatisk tillslagning av pitotrörsvärmen är nämnd i den
tekniska utredningen och synes vara förtjänt av övervägande.

Till sist vill kommissionen framhålla vikten av att lcrigsflygplan är försedda
med fullgod instrumentbelysning. Jämför de synpunkter som en av
kadetterna framfört rörande möjligheterna att i mörker ställa om höjdmätaren
och läsa karta.

Thunberg anförde i sitt utlåtande:

Orsaken till haveriet bär sannolikt varit flygförarens glömska att slå till
pitotrörsvärmen, vilket förorsakat isbildning i pitotrören. Övriga flygplan
ur F 20 samt flygplan ur F 1 anmälde efter landning ovanligt kraftig isbildning
på såväl front- och sidorutor som på vingframkanten och antennen.
Flygplan 6 fick vid ett av landningsförsöken med landställ och startklaff
ute, fart 300 km/tim, g-stall. Ett plan ur F 1 kände på rakbana stalltendens
vid 260 km/tim, vilket är onormalt högt.

Den omständigheten att föraren sannolikt icke haft pitotrörsvärmen tillslagen
(bägge säkringarna är enligt utredningen frånslagna) förorsakade
troligen såväl fartmätar- som höjdmätarfel (fartmätaren på 0 och höj dmätaren
på över 500 m) varigenom föraren förlorade kontrollen över flygplanet
och kolliderade med marken. I det sista skedet kan även isbildning på
huv och rutor och därmed nedsatt sikt ha påverkat händelseförloppet.

Intet tyder på att föraren sökt lämna flygplanet. Intet har framkommit,
som tyder på materielfel.

Meteorologen har för väderföredragningen sannolikt haft en riktig bild

156

av väderutvecklingen grundad på det erhållna väderleksmaterialet. Han kan
ej lastas för att den lämnade prognosen ej kom att stämma med den verkliga
utvecklingen, enär han utnyttjat allt tillgängligt material på ett riktigt
sätt. Tillförlitlig metod att förutsäga isbildning saknas. Varken aktuell radiosondering
eller väderuppgifter från tidigare flygning gav anledning befara
isbildning under mörker flygningen. Någon kritik kan därför ej riktas
mot meteorologen för att vädergenomgången saknade förutsägelser om isbildning.

Det råder dock ej full klarhet om vad meteorologen sagt vid vädergenomgången.
Snarare synes vittnesmålen tyda på att meteorologens uppfattning
om risk för viss väderförsämring icke klart uttalats vid tillfället i fråga.
Detta understryker vikten av att kontroll sker i samband med genomgång,
så att alla eventuella oklarheter skingras.

Möjlighet att få verifikation på vad meteorolog sagt vid vädergenomgång
föreligger numera, sedan flottiljerna tillförts bandspelare för inspelning.

Övningsledarens intryck av vädret under första övningspasset gav honom
till synes ett bestyrkande av vad meteorologen angivit under vädergenomgången.
Hans beslut att genomföra även andra övningspasset kan sålunda
försvaras. Med tanke på vissa kadetters bristande flygrutin i samband med
mörkerflygning borde dock längre startmellanrum än 2 minuter anbefallts.
Med beaktande av den erfarenhet om vädret (isbildning, siktvärden in. in. )
övningsledaren vunnit under sin egen inflygning till landning borde han
omedelbart begett sig till tornet, eftersom han där hade kunnat förvissa sig
om att trafikledaren hade flygplanen under kontroll samt i det rådande
läget bättre kunnat bedöma om alternativ landningsplats borde anbefallas
för några, eventuellt samtliga, flygplan i luften.

Trafikledaren, som kände trafikledningens kapacitet, borde avrått övningsledningen
från att använda så korta startmellanrum. Trafikledningen
belastades ytterligare genom att en frekvens föll ur (kanal I). Såväl radarledning
som närtrafik fick därför utföras på samma frekvens. Det är riskfyllt
att leda ned flygplan till landning medan ett annat plan flyger runt
fältet under upprepade landningsförsök utan att trafikledaren helt känner
detta plans läge. Med hänsyn till den pågående väderförsämringen är det
dock förklarligt, alt trafikledaren försökte leda ned flygplanen så snabbt
som möjligt. Flygsäkerheten hade dock sannolikt bättre tillgodosetts, om
han i stället hade givit flyghänvisning till åtminstone några av flygplanen.

Vädermeddelande till förarna i luften har icke lämnats, ej heller inhämtats
förrän i sent skede.

En icke radartrafikledningsutbildad trafikledaraspirant tjänstgjorde vid
radarn. Även om vederbörande tidigare erhållit utbildning till radar jaktledare
och därför hade viss erfarenhet av radar tjänst, borde bemanningen
i tornet varit så ordnad att i stället radarutbildad trafikledare betjänat radarn.

Haverikommissionen har uttalat, att startmellanrummen mellan flygplanen
under mörkerflygning bör uppgå till minst 5 minuter och fastställas i
OSF. Sådana tidsmellanrum måste emellertid bero på övningens art, rådande
väder och tillgängliga 1 andningshjälpmedel. Det kan därför icke anses
lämpligt att binda startmellanrummen för all mörkerflygning till tid, som
ger betryggande marginal vid svåra förhållanden.

Haverikommissionen bär vidare uttalat, att organisation och riktlinjer
för flygutbildningen vid F 20 har vissa brister. Bland dessa påtalas elevernas
olika förutbildning, flyglärarnas utbildning på endast dagjakt, betygs -

157

jakten i flygtjänst, som kan inbjuda till chanstagningar från elevernas sida,
samt utbildningsmålet i mörkerflygning, vilket haverikommissionen anser
satts för högt.

Med anledning härav kan framhållas att vid utbildningen i flygning hänsyn
skall tagas till att attack- och spanings,förare är mindre rutinerade i
t. ex. luftstrid respektive förbandsflygning. Flyglärarna på F 20, som är
dagjaktutbildade, liar under kortare perioder tjänstgjort på attack- och
spaningsförband. Det är önskvärt, att denna förbandstjänstgöring för lärarna
utvidgas, men på grund av brist på personal vid F 20 kan detta önskemål
icke tillgodoses för närvarande.

Betygsättningen i flygning vid F 20 är sista möjligheten att inbördes gradera
eleverna i denna gren inom tjänstgöringen. Den anses därför nödvändig.
Vid denna betygsättning värdesättes inte enbart den rent personliga flygskickligheten
utan i högre grad än under tidigare utbildning även egenskaper
som t. ex. visat omdöme i flygtjänsten och ett riktigt flygsäkerhetsmässigt
handlande. Detta är F20:s ledning inriktad på och det framhålles
uttryckligen för eleverna.

Utbildningsmålet i mörkerflygning jämlikt BUF II B 1: 27 innefattar »någon
färdighet att starta och landa samt utföra navigeringsflygning under
mörker med enskilt krigsflygplan». Detta kan ej anses vara satt för högt
med hänsyn till tidigare genomgången utbildning och de uppgifter, som
rimligtvis bör kunna föreläggas eleverna, när de kommer i aktiv flygtjänst
på förband omedelbart efter ofificerskurs.

Om övningen hade kunnat genomföras under de förutsedda omständigheterna
kan svårighetsgraden icke anses ha överskridit vad som måste godtagas
för anbefallt utbildningsmål. Eftersom höj dminskningen före landningen
avsågs utföras på rakbana under radarledning, varvid flygföraren
huvudsakligen flyger på instrument, kan en kort molngenomgång icke bedömas
ha medfört någon nämnvärt ökad svårighetsgrad.

Haverikommissionen har ansett det olämpligt att en så omfattande mörkerflygning
letts och övervakats av endast en lärare. Med anledning härav
framhålles följande. Även om, som chefen för F 20 framhållit, kadetterna
nått en utbildningsståndpunkt som innebar att de relativt snart själva skulle
tjänstgöra som instruktörer, kan detta ej motivera avsteg från rimliga flygsäkerhetskrav
vid uppläggningen av en övning som denna. Det hade varit
mera välbetänkt och förutseende om ytterligare en flyglärare avdelats att
biträda vid ledningen och övervakningen. Det är å andra sidan förståeligt
att knappheten på flyglärare och dessas arbetsbelastning orsakar återhållsamhet
med lärarkrafterna särskilt vid övning av rutinkaraktär, vilket denna
övning vid planläggningen bedömdes vara.

Att mörkerflygningen blev så svår i detta fall har varit oavsiktligt och
synes främst ha berott på faktorer, som icke kunnat förutses.

Enligt trafikledaren vid F 1 skall F 16 omkring klockan 1900 ha underrättats
om att F 3 hade vitt väder. Detta meddelande, som kanske hade kunnat
föranleda att förare givits flyghänvisning till F 3, säger sig emellertid
vare sig meteorologi! eller trafikledaren vid F 16 ha mottagit. De närmare
omständigheterna har ej kunnat fullt klarläggas men understryker vikten
av fullgod trafikdisciplin vid meddelandens avsändande och mottagande.

Viss oklarhet har rått mellan trafikledaren vid F 1 och jaktradar samt
mellan trafikledarna vid F 1 och F 16. Det är av vikt att både order, rapporter
och orienteringar utformas klart och distinkt och att avsändaren om
möjligt kontrollerar, att meddelandet verkligen uppfattats av mottagaren.

158

Haverikommissionen har slutligen påtalat vikten av att krigsflygplan är
försedda med fullgod instrumentbelysning samt föreslagit automatisk tillslagning
av pitotrörsvärmen. Med anledning härav framhålles följande.

J 29 F är avsett som enbart dagjaktflygplan med möjligheter till förflyttningsflygningar
under mörker. Möjligheterna att med hjälp av instrumentbelysningen
t. ex. omställa höj dmätaren och läsa kartan kompletteras dänför
med ficklampa, som enligt OSF ingår i den personliga utrustningen under
mörkerflygning. Detta bedömes vara tillfyllest med hänsyn till flygplanets
avsedda användning.

Pitotrörsvärmen skall enligt Speciell förarinstruktion (SFI) J 29 F vara
tillslagen vid all flygning. En automatisering är kostnadskrävande och tekniskt
komplicerad, vilket ger ökade möjligheter till materielfel. Detta skulle
dessutom medföra en större omfattning av tillsynsarbetet. I stället bör större
vikt läggas vid att noggrant lära förarna SFI samt att vidmakthålla och kontrollera
deras kunnande genom ofta återkommande kabinexercis och prov.

I beslut den 21 november 1966 anförde militieombudsmannen följande.

Kaptenen Flodéns påstående, att ytlighet och märkbar strävan att släta
över, om inte rent av dölja eller vilseleda, mången gång karakteriserat flygvapnets
haveriutredningar, synes innebära att riktigheten av flygledningens
inställning till flyghaveriers utredande satts i fråga. Med anledning härav
må till en början framhållas följande.

I isåväl kungörelsen den 27 februari 1959 om undersökning av militära
luftfartsolyckor, vilken ägde tillämpning intill den 1 oktober 1966, som
numera gällande kungörelse den 22 juli 1966 i samma ämne stadgas att undersökning
av flyghaveri, som medfört att någon avlidit eller fått allvarlig
kroppsskada eller att betydande skada uppstått på flygplanet eller egendom
som icke befordrats därmed, och av haveritillbud i vissa fall skall verkställas
av haverikommission. Denna skall i rapport såvitt möjligt klarlägga händelseförloppet
och angiva sin uppfattning av anledningen till händelsen.
Enligt sistnämnda kungörelse gäller uttryckligen att haverikommissions utlåtande
skall innehålla vad som kan vara av betydelse för att bedöma huruvida
fel eller försummelse å någons sida bidragit till händelsen, huruvida
felet eller försummelsen bör föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet
samt huruvida särskilda åtgärder bör vidtagas för att förebygga att händelse
av samma eller liknande slag ånyo inträffar.

Någon utredningsfunktion åvilar icke flygledningen såvitt nu är i fråga.
Men då kommissions rapport avgives till chefen för flygvapnet, skall den
givetvis granskas inom flygledningen. Enligt 7 § instruktionen för chefen
för flygvapnet åligger det denne att handha flygsäkerhetstjänsten. Det synes
därför naturligt att granskningen i främsta rummet inriktas på — med författningstextens
ord — »huruvida särskilda åtgärder böra vidtagas för att
förebygga att händelse av samma eller liknande slag ånyo inträffar». Emellertid
är i kap. 6 mom. 35 tjänstereglementet för krigsmakten stadgat att
chef icke får lämna oanmärkt uppdagat fel eller försummelse mot gällande

159

föreskrifter nr. in. för tjänsten. Med hänsyn härtill måste tydligen granskningen
även avse frågan »huruvida fel eller försummelse å någons sida bidragit
till händelsen, huruvida felet eller försummelsen bör föranleda ansvar
eller ersättningsskyldighet». Det utlåtande som chefen för flygvapnet
avger efter slutförd granskning utsändes regelmässigt till cheferna för alla
förband och skolor inom flygvapnet. Det torde få förutsättas att därigenom
praktiskt taget all flygande personal inom försvarsgrenen kan taga del av
utlåtandets innehåll. Haverikommissions rapport lär däremot icke utan vidare
vara tillgänglig annorstädes än där haveriet inträffat.

Vid angivna förhållanden synes det tydligt att chefens för flygvapnet utlåtande
bör innehålla, förutom uttalanden om åtgärder till förhindrande av
nya olyckor, klara ställningstaganden till uppkomna frågor om fel eller försummelser.
Likaväl som ledaren av en övning kritiserar övningsdeltagare
som handlar felaktigt, måste i ett utlåtande som det ifrågavarande framställas
de anmärkningar som på grundval av kommissionens utredning eller
eljest funnits befogade. Att så sker är av mycket stor betydelse med
tanke på det framtida handlandet såväl av den som utsättes för anmärkning
som av andra i liknande situationer. Genom konsekvent kritik vid överträdelser
av flygsäkerhet siföreskrifter inskärpes också vikten av dessa. Ett kritikförfarande
av nu antytt slag står i överensstämmelse med personalens
verkliga intresse. Underlåtenhet att anmärka på fel och försummelser kan
nämligen få allvarliga följder. Både den felande och andra förledes tro att
något fel ej begåtts och att i fortsättningen samma eller likartat handlingssätt
kan tillämpas utan fara. Särskilt om felet bestått i att säkerhetsbestämmelse
åsidosatts, kan då den olycksrisk som bestämmelsen avsett att undanröja
eller minska komma till utlösning i form av haveri. Förhållandena blir
knappast bättre om det, då anmärkning mot begånget fel framställes, därjämte
förklaras att den felande ändå handlat försvarligt. Det uppstår osäkerhet
om felets betydelse och personalen kan bli vilseledd med avseende å
handlingssättets risker. Att den som framför kritik samtidigt påpekar ursäktande
omständigheter är i och för sig fullt riktigt. Men det kan vara
mycket vanskligt att göra därvid erforderlig avvägning så att den felandes
ansvar nyanseras utan att felets beskaffenhet fördunklas. Endast då begånget
fel är så allvarligt att åtal kan ifrågakomma torde emellertid framhållandet
av förmildrande omständigheter fylla något egentligt ändamål.
Eftersom åtalsprövning ankommer på åklagare och denne därvid har skyldighet
att beakta alla omständigheter, även sådana som talar till den misstänktes
förmån, är det givetvis angeläget att den sakkunskap som otvivelaktigt
finns inom flygledningen blir tillgänglig för honom. Om chefen för
flygvapnet i sitt utlåtande ensidigt betonar förmildrande omständigheter
eller eljest bristfälligt motiverar intagen ståndpunkt som avviker från kommissionens
mening kommer sakkunskapen icke till sin rätt.

Av utredningen framgår att ett haveri med ett flygplan av typ J 29 ur

160

flygkadettskolan i Uppsala inträffat den 26 februari 1962. Vid skolan företogs
nämnda dag en övning i enskild navigeringsflygning uppdelad på två
pass. I övningen deltog nio kadetter samt en flyglärare. Sedan det första
passet genomförts vid 1800-tiden, startade vid det andra passet, som avsåg
mörkerflygning över moln på cirka 3000 meters höjd, flygläraren klockan
1819 och de övriga därefter med två minuters startmellanrum mellan flygplanen.
Flygläraren landade klockan 1854. På grund av dåligt väder hänvisades
den sist startande kadetten att landa på Västmanlands flygflottilj. I
samband med landningen totalhavererade flygplanet och föraren omkom.

Vid vädergenomgång klockan 1500 hade för tiden klockan 1800—1930
förutsetts: 8/8 moln, has 400 m, trasor ned till 300 m. Översida 900 m. Sikt
5—10 km. Risk för försämring på grund av snöfall med sikt ned till 3,5 km.
och molnhöjd ned till 200 m.

I rapport den 12 juni 1962 framställde haverikommissionen åtskilliga anmärkningar,
däribland nedan upptagna:

Otillfredsställande är enligt kommissionens mening, att väderföredragningen
tydligen skett på ett sätt som icke förmått giva de närvarande en i
huvudsak riktig bild av vad meteorologen får antas ha velat bringa till uttryck.

I ett av chefen för flygvapnet generallöjtnanten Thunberg undertecknat,
den 27 november 1963 dagtecknat utlåtande anfördes i denna del:

Det råder ej full klarhet om vad meteorologen sagt vid vädergenomgången.
Snarare synes vittnesmålen tyda på att meteorologens uppfattning
om risk för viss väderförsämring icke klart uttalats vid tillfället i fråga.
Detta understryker vikten av att kontroll sker i samband med genomgång
så att alla eventuella oklarheter skingras.

I kap. VI mom. 128 OSF var föreskrivet dels att chef före ordergivning
för flygning studerar från väderleksstation inhämtade uppgifter (flygprognos,
lokalprognos m. m.) jämte synoptisk karta, då sådan finnes, avseende
av flygningen berörda och angränsande områden, dels ock att chef ansvarar
för att all i flygning deltagande personal före start erhåller noggrann vädergenomgång
för av flygningen berörda och angränsande områden samt kontrollerar
att personalen rätt uppfattat densamma. Med hänsyn härtill synes
ha borl bedömas huruvida flygläraren fullgjort sina skyldigheter. Kommissionens
uttalande om otillfredsställande väderföredragning torde få anses
som en bedömning i detta hänseende, men att Thunberg understrukit vikten
av kontroll kan uppenbarligen icke i och för sig uppfattas som vare sig kritik
eller tillbakavisande av kommissionens anmärkning.

Kommissionens rapport:

Kommissionen finner det vara tveksamt om icke flygläraren med hänsyn
till den erfarenhet om vädret, som han vunnit vid sin landning efter första
passet, bort inse att genomförandet av andra passet även vid oförändrad
vädersituation kunde medföra allvarliga svårigheter för de mindre rutine -

161

rade kadetterna. Ett inställande av andra passet synes därför ha varit att
förorda.

Thunbergs utlåtande:

Flyglärarens intryck av vädret under första passet gav honom till synes
ett bestyrkande av vad meteorologen angivit under vädergenomgången.
Hans beslut att genomföra även andra passet kan sålunda försvaras.

Genom förklaringen att genomförandet av andra passet kan försvaras har
Thunberg visserligen för sin del fritagit flygläraren från ansvar. Huruvida
detta innebär att Thunberg ansett flygläraren ha begått ett fel av ursäktlig
karaktär eller att denne överhuvudtaget ej felat kan icke utläsas av förklaringen.

Kommissionens rapport:

När flygläraren efter sin andra landning erhöll meddelande om väderförsämring
ungefär klockan 1900 gjorde han eu överslagsberäkning och
fann att sista flygplanet då borde ligga i trakten av F 15. Denna beräkning
synes riktig. Med självfallet beaktande av att kommissionen haft helt andra
möjligheter att göra ett sådant bedömanade vill dock kommissionen framhålla
att flygläraren redan under sin landning konstaterade klockan 1851
en sådan väderförsämring att han enligt kommissionens mening och de vid
kadettskolan för mörkerflygning gällande bestämmelserna då bort fatta beslut
om att efterföljande flygplan skulle omdirigeras till lämplig reservlandningsplats.

Thunbergs utlåtande:

Med beaktande av den erfarenhet om vädret (isbildning, siktvärden
m. m.) flygläraren vunnit under sin egen inflygning till landning borde han
omedelbart ha begett sig till tornet, eftersom han där kunnat förvissa sig
om att trafikledaren hade flygplanen under kontroll samt i det rådande
läget bättre kunnat bedöma om alternativ landningsplats borde anbefallas
för några, eventuellt samtliga, flygplan i luften.

De av kommissionen åsyftade, vid flygkadettskolan för mörkerflygning
gällande bestämmelserna innebar att lägsta molnhöjd var 300 meter om
övriga faktorer var gynnsamma. I Thunbergs utlåtande omnämnes icke
denna föreskrift. Beträffande kommissionens anmärkning, att flygläraren
bort fatta beslut om efterföljande flygplans omdirigering till reservlandningsplats,
har Thunberg underlåtit att yttra sig. I stället har han förklarat
att flygläraren bort bege sig till tornet för att få bättre underlag för
ett sådant beslut.

Kommissionens rapport:

Kommissionen finner det olämpligt att en så omfattande mörkerflygning
ledes och övervakas av endast eu lärare.

Thunbergs utlåtande:

Även om, som chefen för flygkadettskolan framhållit, kadetterna nått en
utbildningsståndpunkt som innebar att de relativt snart själva skulle tjänst 6—660353.

Militieombudsmannens åmbetsberättelse

162

göra som instruktörer, kan detta ej motivera avsteg från rimliga flygsäkerhetskrav
vid uppläggningen av en övning som denna. Det hade varit
mera välbetänkt och förutseende om ytterligare en flyglärare avdelats att
biträda vid ledningen och övervakningen. Det är å andra sidan förståeligt
att knappheten på flyglärare och dessas arbetsbelastning orsakar återhållsamhet
med lärarkrafterna särskilt vid övning av rutinkaraktär, vilket
denna övning vid planläggningen bedömdes vara.

Att mörkerflygningen blev så svår i detta fall har varit oavsiktligt och
synes främst ha berott på faktorer som icke kunnat förutses.

I stället för att godtaga eller avvisa kommissionens anmärkning om det
olämpliga i att endast eu lärare medverkat har Thunberg dels uttalat sig
i anslutning till ett yttrande av chefen för flygkadettskolan och dels förklarat
att det varit bättre med två flyglärare men att det var förståeligt
att knappheten på flyglärare orsakade återhållsamhet med lärarkrafterna.
I detta sammanhang förtjänar påpekas att, enligt vad som framgår av
kommissionens rapport, en av kadetterna före övningen icke deltagit i
mörkerflygning med krigsflygplan och att en annan icke flugit i mörker
sedan år 1959. Dessa uppgifter berörs ej i Thunbergs utlåtande i vidare
mån än som »vissa kadetters bristande flygrutin i samband med mörkerflygning».

Vad sålunda upptagits visar att vissa för en objektiv bedömning betydelsefulla
omständigheter icke redovisats i Thunbergs utlåtande. Även eljest företer
emellertid kommissionens och Thunbergs utlåtanden påtagliga skiljaktigheter.
Kommissionen har framfört kritik om än med tvekan och försiktighet.
Thunberg har i väsentliga delar underlåtit att klart taga ställning
till kommissionens anmärkningar och endast framhävt särskilda förhållanden
i anmärkta hänseenden. Enligt min uppfattning ger utformningen
av hans utlåtande i viss mån intryck av försvarsskrift. Under överbefälhavarens
utredning har Thunberg också förklarat att det är naturligt att
i haveriutredningar anföra de förmildrande omständigheter som kan finnas
samt att detta bör fattas som ett självklart stöd för personalen i dess
riskfyllda och ofta pressande verksamhet.

På grund av det anförda finner jag ej skäl till anmärkning mot Flodén
för hans ifrågavarande påstående.

Vad i övrigt framkommit föranleder, med hänsyn till bl. a. gällande bestämmelser
om preskription, ej särskilt uttalande från min sida.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av militieombudsmannens beslut, som innefattade slutligt avgörande
av även andra frågor än här berörda, tillställdes bl. a. Rapp, Thunberg
och Flodén.

163

10. Fotografi av en för brott misstänkt man samt vissa uppgifter om hans
person har på tidningsredaktörs begäran utlämnats från det förband
där mannen fullgjort värnpliktstjänstgöring. Fråga huruvida
utlämnandet kan klandras

I en den 1 oktober 1965 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige sergeanten H.-J. Ulfstedt följande: Den 14 maj 1965
publicerade tidningen Västerbottens-Kuriren ett fotografi av honom jämte
vissa uppgifter om hans person. Han var vid nämnda tidpunkt misstänkt
för brott men har sedermera befunnits oskyldig. Fotografiet, som tagits vid
Norrlands dragoner för bruk i militär legitimationshandling, hade liksom
uppgifterna i övrigt uppenbarligen ställts till tidningens förfogande av personal
vid förbandet. Han hade fullgjort värnpliktstjänstgöring vid förbandet
under tiderna juni 1960—september 1961 och februari—mars 1965. Det
förefaller honom som om riktigheten i denna militära beredvillighet att
medverka i sensationsjournalistik kan ifrågasättas.

Ski iften remitterades till chefen för Norrlands dragoner för upplysningar
och yttrande. Med anledning härav inkom den 13 oktober 1965 till militieombudsmannen
ett på nämnde chefs uppdrag av ryttmästaren R. W. Meyer
avgivet yttrande. I detta anfördes: Den 13 maj 1965 uppsöktes Meyer i sin
egenskap av pressofficer av en redaktör vid Västerbottens-Kuriren. Denne
bad om ett fotografi av Ulfstedt, vilken vid denna tid figurerade i den s. k.
Carlbergsstiftelseaffären. Enär sådant fotografi fanns på stabsavdelningen
och det icke förelåg något förbud mot att utlämna det, bifölls redaktörens
begäran jämlikt bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet.
Redaktören var tydligen väl orienterad om Ulfstedts person. Meyer omtalade
att Ulfstedt vid sin senaste tjänstgöring vid förbandet ansetts som ett dugligt
befäl med god förmåga att ha ordning på underställd personal och materiel.
Huruvida övriga uppgifter i tidningen utlämnats av personal vid
förbandet är obekant. Enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser om
anonymitetsskydd är förbandschefen förhindrad att undersöka detta. För
övrigt synes föreligga skyldighet att på begäran utlämna uppgifter i den
mån dessa förekommer i allmän handling. Uppgifter om Ulfstedts personaldata,
tjänstgöring m. m. förekommer i dylik handling och är icke hemliga.

Sedan Ulfstedt därefter beretts tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet,
anförde han i en den 29 oktober 1965 till militieombudsmannen inkommen
skrift: Han har icke begärt att det skall undersökas om det publicerade materialet
härrör från förbandet. Att så är fallet står nämligen fullt klart för
honom. Han vill ha fastställt om det kan anses riktigt att militär personal
utnyttjar sin tillgång till olika slags handlingar för medverkan i publicistik,
som är av det mest vulgära slag och som dessutom saknar militär anknyt -

164

ning. Enär pressofficeren uppfattar en sådan medverkan icke blott som
riktig utan till och med som en skyldighet, är det angeläget att militieombudsmannen
uttalar sig i frågan. Militär personal har frivilligt bidragit
till spridande av uppgifter om hans person i ett sammanhang som är för
honom kränkande och ägnat att utsätta honom för andras missaktning.
Detta sammanhang tangerar icke i sig självt någon militär fråga. Att under
dessa omständigheter den militära personalen skulle vara förpliktad att
på begäran underlätta identifieringen av en person som tjänstgjort vid förbandet
genom att för publicering utlämna ett fotografi av denne, kan icke
tillfredsställande motiveras genom vagt tal om bestämmelser om allmänna
handlingars offentlighet. Han hemställer därför om ett uttalande huruvida
det fotografi och de upplysningar rörande hans egenskaper som militärt
befäl, vilka utlämnats från förbandet och publicerats, kan anses som offentliga
och allmänt tillgängliga och huruvida information om krigsmaktens
personal på begäran bör lämnas till intresserade även om uppgifterna ej
uttryckligen betecknats som konfidentiella.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 21 mars 1966 till Ulfstedt följande.

I gällande tryckfrihetsförordning, 2 kap. 2 §, anges att allmänna handlingar
är alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,
vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade, samt att
med handling avses även karta, ritning eller bild. Härav följer att ifrågavarande
handlingar angående Eder varit att betrakta som allmänna handlingar.

Enligt samma förordning, 2 kap. 1 §, äger envar i princip fri tillgång till
allmänna handlingar. Förefintliga undantag har upptagits i särskild lag,
lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar. Däri stadgas att allmänna handlingar i vissa angivna fall skall
hållas hemliga. Såvitt utredningen i ärendet visar är icke något stadgande
i denna lag tillämpligt i förevarande sak.

Beträffande allmän handling, som ej skall hållas hemlig, föreskrives i
tryckfrihetsförordningen, 2 kap. 8 §, att sådan handling skall på begäran
genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning
eller avskrivning på stället önskar taga del därav samt att denne också
äger mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen.

Av vad sålunda upptagits framgår att den i ärendet åsyftade tidningsredaktören
haft rätt att få taga del av fotografiet och de övriga handlingarna
angående Eder. I den mån han vid förbandet framställt begäran därom har
det ålegat vederbörande befattningshavare att snarast tillhandahålla honom
handlingarna.

Därest redaktören i stället för att anhålla om att själv få taga del av

165

handlingar angående Eder begärt muntliga upplysningar om Eder, har det
icke förelegat något hinder för befattningshavaren att lämna upplysningarna.
I tryckfrihetsförordningen, 1 kap. 1 § andra stycket, stadgas nämligen
att det står envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i förordningen
föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst
för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller,
om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag för
yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter. Beträffande i
detta stadgande åsyftade undantagsföreskrifter må nämnas att, enligt tryckfrihetsförordningen
7 kap. 3 §, den som på grund av allmän befattning eller
i och för utövande av allmän tjänsteplikt erhållit kännedom om förhållande,
vars röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han
eljest enligt lag haft att iakttaga tystnad, icke äger straffritt uppenbara
vad han sålunda erfarit.

I enlighet med det anförda kan alltså någon anmärkning icke riktas mot
befattningshavare vid förbandet för att Edert fotografi och upplysningar
angående Eder person tillhandahållits för publicering. Att Ni genom publiceringen
ansett Eder ha blivit utsatt för sensationsjournalistik föranleder
icke annat bedömande. Ansvaret för innehållet i en tidning åvilar tidningens
utgivare, och något medverkansansvar beträffande tryckfrihetsbrott förekommer
icke.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes chefen för Norrlands
dragoner. 11

11. Kompanichef har dels anordnat kompletterande utbildning för bl. a.
tidigare sjukredovisade värnpliktiga, dels ålagt värnpliktiga tillrättavisning
för underlåtenhet att hålla logementsskåp låsta och dels beordrat en värnpliktig,
som var befriad från marsch och fysisk träning, att till fots förflytta
sig viss sträcka. Fråga i vad mån kompanichefen härvid förfarit felaktigt

Värnpliktiga nr 440726-127 Bo Andersson och nr 440519-713 Bo Aspling
tillhörande sjätte kompaniet vid Svea ingenjör regemente inkom den 4 oktober
1965 till militieombudsmansexpeditionen med var sin klagoskrift angående
löjtnanten K. E. G. Danelius.

Andersson anförde i sin skrift: Den 11 september 1965 blev han av tjänstförrättande
kompanichefen löjtnanten Danelius ålagd två dagars kompaniförbud
därför att hans klädskåp inte var låst vid aftonvisitationen föregående
dag. Skåpet stod emellertid i omedelbar anslutning till Anderssons säng,
i vilken Andersson hade suttit och läst en bok i avvaktan på visitationen. An -

166

dersson har aldrig upplysts om att det finns någon bestämmelse, enligt vilken
man vid aftonvisitation skall ha klädskåpet låst även om man är i dess
omedelbara närhet. Att Andersson påtalade vad sålunda förekommit sammanhängde
med att de värnpliktiga vid kompaniet ännu inte fått reda på
resultatet av en av dem hos regementschefen skriftligen gjord anmälan att
Danelius fredagen den 20 augusti 1965 beordrat kompletterande utbildning
under kvällen samma dag trots att tid för sådan utbildning inte fanns angiven
på veckoprogrammet.

Aspling anförde i sin skrift: Den 14 september 1965 beordrades han av
Danelius att tillsammans med fyra andra värnpliktiga marschera cirka 7,5
kilometer, fastän han meddelat att han av regementsläkaren sjukredovisats
i grupp 1 :m och befriats från fysisk träning. Härigenom förorsakades han
avsevärda fysiska smärtor. Om han fått förflytta sig på annat sätt, t. ex. i
promenadtakt, hade han sannolikt inte fått sådana smärtor.

Här må anmärkas att sjukredovisning i grupp 1 :m enligt regementsinstruktionen
innebär att vederbörande är befriad från marsch, gymnastik och
hastiga förflyttningar.

Sedan klagoskrifterna remitterats till chefen för regementet, inkom regementschefen
översten Å. Bernström den 15 oktober 1965 med utredning och
yttrande. Bland handlingarna i utredningen ingick en kopia av förenämnda
anmälan till honom angående Danelius’ åläggande av kompletterande utbildning.
I denna anmälan, som är dagtecknad den 25 augusti 1965, anfördes
följande. Den 17 augusti 1965 skulle kompaniet fullgöra en marsch på två
mil. Någon maximitid angavs inte. Fredagen den 20 augusti gav emellertid
Danelius order om att de som inte klarat marschen på tre timmar skulle
göra om den. Även de som varit kommenderade till annan tjänstgöring eller
sjukskrivna den 17 augusti skulle deltaga i den nya marschen. Det ifrågasattes
om Danelius förfarit riktigt, enär kompletterande utbildning ej fanns
upptagen på veckoprogrammet, ordern ej gavs förrän omkring klockan
1300 samma dag som den nya marschen skulle företagas ■— d. v. s. fyra timmar
innan dess början — och ordern såsom nämnts innefattade också dem
som varit kommenderade till annan tjänstgöring eller sjukskrivna den 17
augusti. Vidare hade Danelius vid ifrågavarande tillfälle indragit värnpliktige
nr 451008-395 Eklund tidigare meddelad permission och avslagit hans
förnyade ansökan om permission, under vilken han ämnat resa till Malmö
för att närvara vid en begravning; på grund av den tidigare beviljade permissionen
hade Eklund skaffat sig tågplatsbiljett.

Vidare ingick i Bernströms utredning bl. a. protokoll över förhör som
Bernström hållit med Danelius, Andersson och Aspling samt ett av regementsläkaren
L. Malmquist den 9 oktober 1965 avgivet yttrande.

Därefter verkställdes viss kompletterande utredning vid militieombudsmansexpeditionen.
Sålunda höll tjänstförrättande militieombudsmannen
Thyresson den 8 november 1965 förhör med Danelius. Därjämte inhämtades

167

per telefon upplysningar från Andersson och Malmquist samt fanjunkaren

I. Fransson och rustmästaren K. A. Karlsson, vilka upplysningar upptagits
i promemorior den 12 och den 24 november 1965. Enär av hit införskaffat
utdrag av kompaniets tillrättavisningsförteckning framgick att jämväl värnpliktiga
nr 440311-141 S. L. Wahlberg, nr 440607-129 Å. F. Blomberg, nr
440921-699 S. K. Thorell och nr 430612-695 S. N. G. Rodert av Danelius
ålagts två dagars kompaniförbud för att de icke haft sina klädskåp låsta vid
aftonvisitationen den 10 september 1965, hölls vidare av tjänsteman vid militieombudsmansexpeditionen
förhör med dessa värnpliktiga den 22 november
1965.

Av handlingarna i ärendet inhämtades följande.

1. Danelius’ åläggande av kompletterande utbildning

I 53 mom. Allmänna utbildningsbestämmelser för armén (AU), del I,
stadgas: För soldat som icke kunnat tillgodogöra sig viss del av utbildningen
i samma takt som sina kamrater inom samma avdelning, får -_-

enligt regementschefs skriftligen meddelade anvisningar — lägst kompanichef
anbefalla kompletterande utbildning på annan tid än daglig övningstid.
Efter medgivande av förbandschef (motsv) får kompletterande utbildning
anordnas på tjänstefri vardag. Sådan utbildning skall avse den övningsgren
(det ämne), vari vederbörande visat bristande kunskap eller färdighet,
och får icke ges karaktär av straff. Kompletterande utbildning bör
anbefallas efter noggrann prövning samt endast i övningsgren (ämne) av
särskild betydelse. Enbart frånvaro från viss utbildning på grund av sjukdom
e d får icke — utan att härav föranledd bristande kunskap eller färdighet
konstaterats — utgöra anledning till kompletterande utbildning.

Danelius har uppgivit: Marschen på två mil den 17 augusti 1965 var både
ett element i marschträning och ett prov för fältidrottsmärket. Den leddes
av kadetten, sergeanten Engdahl. Denne hade inte av Danelius underrättats
om att för marschen skulle gälla en maximitid av tre timmar. När Danelius
torsdagen den 19 augusti tog del av resultatlistorna konstaterade han att av
de cirka 80 deltagande värnpliktiga endast cirka 50 klarat av marschen inom
nämnda tid. Omkring 20 värnpliktiga i kompaniet hade inte deltagit i
marschen. Av dessa var 8 kommenderade till vakttjänstgöring och de Övriga
av annan anledning, t. ex. sjukredovisning, förhindrade att deltaga.
När Danelius fick reda på resultatet trodde han att deltagarna i marschen
hade känt till att en maximitid av tre timmar skulle gälla för den.
Han hade inte frågat Engdahl om de värnpliktiga i förväg underrättats om
maximitiden. Resultatet av marschen måste betecknas som dåligt. Föregående
år hade ett kompani under Danelius’ ledning marscherat samma
sträcka, och endast ett par värnpliktiga hade då använt längre tid än tre
timmar för marschen. På grund av det dåliga resultatet ansåg Danelius att
det förelåg behov av kompletterande utbildning. Han var emellertid osäker

168

på om han hade rätt att beordra sådan utbildning. Därför kontaktade han
tjänstförrättande bataljonschefen, löjtnanten L. Olsson, och inhämtade, under
åberopande av att tiden tre timmar överskridits av ett stort antal värnpliktiga,
dennes tillstånd till kompletteringsutbildningen. Möjligen sade Danelius
även till Olsson att avsikten var att den nya marschen skulle börja
klockan 1800 fredagen den 20 augusti. Danelius’ order till kompaniet den 20
augusti klockan 1300 innebar att de som den 17 augusti använt längre tid
för marschen än tre timmar skulle göra om marschen den 20 augusti klockan
1800 och att även de som varit sjukredovisade den 17 augusti skulle deltaga
i den nya marschen. Danelius ville kontrollera att de som varit sjukredovisade
kunde fullgöra marschen på tre timmar. De som haft vakttjänstgöring
slapp deltaga i den nya marschen. Detta ansåg Danelius rimligt med hänsyn
till att han själv hade kommenderat dem till v akttjänstgöringen. Han tänkte
kontrollera deras marschduglighet vid ett annat tillfälle, under ordinarie utbildningstid.
När Danelius beordrade den kompletterande utbildningen var
inte föreskrifterna i 53 mom. AU, del I, aktuella för honom. Han hade emellertid
den uppfattningen att det är praxis att beordra kompletterande utbildning,
om inte ifrågavarande marschprov klaras på tre timmar. Hans avsikt
var inte att den kompletterande utbildningen skulle utgöra något slags straffexercis.
Hur lång tid före sådan utbildning order härom skall meddelas har
inte föreskrivits. Enligt regementsinstruktionen ma kompletterande utbildning
enligt kompanichefs bestämmande äga rum på i dagordningen angiven
tid och skall behov härutöver anmälas till bataljonschefen, som fastställer
övningstid och övningsändamål. I batalj onsorder har bestämts att kompletterande
utbildning under juni, juli och augusti skall bedrivas på fredagar
klockan 1830—2030.

Bernström har anfört: Visserligen har, såsom Danelius uppgivit, inte
föreskrivits att kompletterande utbildning skall beordras viss tid innan
den äger rum, men det måste anses vara mindre lämpligt att ge order härom
så sent som skedde i förevarande fall. Den kompletterande utbildningen
var motiverad av att de värnpliktiga icke uppfyllde den minimifordran
som Danelius erfarenhetsmässigt ansåg sig kunna ställa på värnpliktiga,
att de kunde marschera två mil på tre timmar. Marschen ägde rum vid en
sådan tidpunkt av de värnpliktigas utbildning att de borde ha kunnat uppfylla
detta krav. Skäl för kompletterande utbildning kan därför anses ha
förelegat. De värnpliktiga borde dock före den första marchen ha underrättats
om att de fick använda högst tre timmar för marschen för att
marschprovet skulle kunna godkännas. Visserligen får enligt 53 mom.
AU, del I, inte enbart frånvaro från viss utbildning på grund av sjukdom
ed _ utan att därav föranledd bristande kunskap eller färdighet konsta terats

— utgöra anledning till kompletterande utbildning. Emellertid har
ingenjörinspektören i målsättningen för värnpliktsutbildningen starkt
understrukit vikten av fotmarsch, och den ifrågavarande marschen var,

169

förutom ett element i marschträningen, ett prov för fältidrottsmärket. Det
fanns därför fog för Danelius att till den kompletterande utbildningen beordra
även dem som var förhindrade att deltaga i den första marschen.
Danelius har förfarit mindre omdömesgillt men synes inte ha brutit mot
gällande bestämmelser. Denna sin uppfattning hade Bernström med anledning
av den förut omnämnda anmälan till honom låtit framföra till
Danelius med tillsägelse till denne att taga upp frågan med kompaniassistenten
och förklara varför han handlat som han gjort och tillstå att
den kompletterande utbildningen inte borde ha ägt rum, eftersom någon
minimifordran icke angivits för marschen den 17 augusti.

2. Eklunds permission

Danelius har uppgivit: Eklund hörde till dem som använt längre tid än
tre timmar för marschen den 17 augusti. Efter det att Danelius den 20
augusti gett order om den kompletterande utbildningen kom Eklund, omkring
klockan 1500, till Danelius och begärde permission därför att han
samma dag skulle resa till en begravning. Danelius svarade att Eklund
skulle få permission om han vid återkomsten kunde lämna ett intyg om
att han varit på begravningen. Eklund uppgav att han icke kunde skaffa
något sådant intyg. Då Danelius ånyo framhöll att intyg var en förutsättning
för permission sade Eklund att »då får det vara». Eklund nämnde
ingenting om att Danelius tidigare beviljat honom permission från klockan
1600 ifrågavarande dag, och Danelius själv hade inte upptäckt detta
förrän han undersökte saken när han fick del av de värnpliktigas anmälan
mot honom. Om Eklund hade omnämnt den tidigare beviljade permissionen,
hade Danelius troligen sagt till honom att denna inte längre gällde.
Innan Danelius tagit definitiv ställning till denna fråga skulle han dock
ha beaktat vilka olägenheter, t. ex. onödiga biljettkostnader, som Eklund
skulle åsamkas genom indragning av permissionen.

Bernström har anfört, att eftersom Eklund inte ville styrka sitt skäl för
permission Danelius inte syntes ha handlat felaktigt då han, trots att han
tidigare beviljat Eklund permission, beordrade denne att deltaga i den kompletterande
utbildningen.

3. Danelius’ åläggande av kompaniförbud

Danelius har berättat: Han var tjänstförrättande chef för sjätte kompaniet
i två perioder. Den första perioden omfattade de två sista veckorna i
juni och den första veckan i juli 1965. Den andra perioden sträckte sig
från första veckan i augusti till i oktober samma år. Under den första
perioden klagade dagbefälet ideligen på att det rådde oordning vid aftonvisitationerna
av kompaniet. Till slut tröttnade Danelius på klagomålen
och meddelade vid en uppställning med kompaniet att soldaten skulle vid
aftonvisitation befinna sig antingen i sängen iförd nattkläder eller vid
6f—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

170

sängen fullt påklädd och att han i bådadera fallen skulle ha klädskåpet
låst. Danelius kontrollerade inte att kompaniets samtliga värnpliktiga var
närvarande vid den nämnda uppställningen. Inte heller utfärdade han någon
skriftlig order om den meddelade föreskriften. Det äi tänkbait att
Andersson inte var närvarande vid uppställningen, eftersom han vid den
tidpunkten möjligen tillhörde ett annat kompani. Vid aftonvisitationen
den 10 september 1965 var det fyra eller fem värnpliktiga som hade sina
skåp olåsta. Då Danelius enligt 67 § första stycket militära rättegångslagen
höll förhör med dem i tillrättavisningsärendena vidgick de att så
varit fallet. Danelius framhöll att det inte var tillåtet att ha skåpen olåsta
vid aftonvisitationen. Huruvida Andersson då sagt att han inte kände till
detta, minns Danelius inte. Om emellertid Andersson framställt ett sådant
påstående, skulle Danelius troligen ha underlåtit att ålägga honom tillrättavisning.

Andersson har uppgivit: Vid Danelius’ förhör med Andersson i tillrättavisningsärendet
beträffande honom sade Danelius, att Andei sson haft
sitt klädskåp olåst vid aftonvisitationen den 10 september 1965 och därför
skulle åläggas två dagars kompaniförbud. Andersson sade då att han i
enlighet med plutonchefens löfte haft våta kläder hängande på skåpet och
att en del våta persedlar även låg i skåpet, varför han inte velat stänga dörren
förrän så sent som möjligt. Danelius svarade att Andersson kunnat ta
ut de våta sakerna nr skåpet och låsa dörren. Danelius frågade inte om
Andersson kände till den av Danelius utfärdade föreskriften om låsning
av klädskåpen. Andersson tror inte att han själv framhöll att han inte
visste om den. »I det militära lönar det sig inte att säga att man inte känner
till en föreskrift.» Andersson hade senare frågat plutonchefen, kompaniadjutanten
och flera av sina kamrater om de kände till att Danelius
föreskrivit att klädskåpen skulle vara låsta vid aftonvisitation, men ingen
av de tillfrågade hade gjort det.

Fransson har uppgivit: Med undantag för någon enstaka dag var han i
tjänst vid sjätte kompaniet under hela den tid som Danelius var tjänstförrättande
chef för kompaniet. Fransson, som var chef för kompaniets
signalpluton, brukade vara med om de flesta uppställningarna med kompaniet.
Han kan inte påminna sig ha hört Danelius föreskriva att klädskåpen
skulle vara låsta vid aftonvisitation. Danelius brukade dock vid
uppställningarna tala mycket om ordningsföreskrifter och dylikt, och det
kan hända att han sagt att klädskåpen skulle vara låsta utan att Fransson
lagt det på minnet.

Karlsson har uppgivit: Han var kompaniadjutant vid sjätte kompaniet
under den tid då Danelius var tjänstförrättande chef för kompaniet. Under
tiden den 5 juli—den 2 augusti 1965 hade han dock semester. Han deltog
regelmässigt i kompaniets uppställningar. Danelius brukade vid uppställningarna
tala ganska mycket om den inre tjänsten, ordningen i logemen -

171

ten och dylikt. Karlsson kan emellertid inte påminna sig att han hört Danelius
föreskriva att klädskåpen skulle vara låsta vid aftonvisitation.

Wahlberg har berättat: Han hade tjänstgjort vid sjätte kompaniets signalpluton
under hela den tid som Danelius var tjänstförrättande chef för
kompaniet. Såvitt han vet hade Danelius inte utfärdat någon föreskrift enligt
vilken klädskåpen skulle vara låsta vid aftonvisitation. I varje fall har
inte Wahlberg hört Danelius göra det. Wahlberg var bara någon enstaka
gång, på grund av sjukdom, borta från kompaniets uppställningar. Det
verkar som om ingen vid kompaniet kände till att Danelius utfärdat en
sådan föreskrift som här är i fråga. Vid aftonvisitationen den 10 september
1965 låg Wahlberg i sin säng, iförd nattkläder. Han hade slutit till
dörren till sitt klädskåp genom att haka på låset men hade inte låst detsamma.
Han hade legat och läst i en bok och tänkte lägga in den i skåpet
när han slutat läsa. Vid Danelius’ förhör med Wahlberg i tillrättavisningsärendet
angående honom sade Danelius att Wahlberg haft skåpet olåst och
därför skulle åläggas två dagars kompaniförbud. Danelius frågade inte om
Wahlberg kände till att Danelius föreskrivit att klädskåpen skulle vara
låsta vid aftonvisitation. Wahlberg påpekade ej heller att han saknade
kännedom härom.

Rodert, Thorell och Blomberg har i likhet med Wahlberg uppgivit att de
inte kände till någon föreskrift av Danelius att klädskåpen skulle vara
låsta. De förklarade också — Blomberg dock med viss tvekan — att Danelius
vid förhören med dem i tillrättavisningsärendena inte påpekat att han
meddelat nämnda föreskrift.

Danelius har icke gjort någon invändning mot vad Wahlberg, Rodert, Thorell
och Blomberg uppgivit om sagda förhör.

Bernström har anfört: I Armésoldat har föreskrivits att soldatens skåp
skall vara låst när han lämnar logementet. Enligt regementsinstruktionen
skall skåpet hållas låst så snart det inte kan övervakas. Den av Danelius
utfärdade föreskriften har sålunda inte stöd i Armésoldat och regementsinstruktionen.
Han har inte meddelat föreskriften på ett betryggande sätt.
Föreskrifter av detta slag bör bekräftas genom skriftlig order, som anslås
eller eljest finnes tillgänglig på kompaniet. I annat fall kan man inte begära
att de värnpliktiga skall komma ihåg och följa betämmelserna.

4. Danelius’ order till Aspling

Danelius har uppgivit: Den 14 september 1965 anmälde sig Aspling och
fyra andra värnpliktiga för honom efter att ha varit på sjukvisitation.
Aspling meddelade att han var sjukredovisad i grupp 1 och på grund av
fotbesvär befriad från marsch och fysisk träning. Den pluton som de värnpliktiga
tillhörde hade tidigare på cykel färdats till trakten av Sofielund,
cirka 7 kilometer från kasernområdet, för att där bedriva övningar, och
Danelius beordrade de från sjukvisitationen återkomna att cykla ut till

172

övningsplatsen. Efter cirka 10 minuter kom emellertid Aspling tillbaka
till Danelius och anmälde att de inte kunde få tag på nyckeln till cykelförrådet.
Danelius beordrade dem då att gå till övningsplatsen. Därvid
tänkte han inte på att Aspling var befriad från marsch. Hans order innebar
dock inte att de värnpliktiga skulle marschera. Det stod var och en
fritt att gå i egen takt. Aspling hade inte protesterat mot att gå. Danelius
kände inte närmare till vad för slags fotbesvär Aspling led av.

Aspling har berättat: Danelius beordrade de värnpliktiga att marschera
till Sofielund. Vid framkomsten anmälde Aspling till plutonchefen att han
var sjukredovisad på tidigare angivet sätt. När Aspling skulle atervända
till kasernen gick han först omkring en kilometer till fots men fick sedan
följa med övningsledaren i en bil. Aspling hade inte omtalat för övningsledaren
att han känt smärtor vid marschen till Sofielund. Först den 16
eller 17 september 1965 besökte han sjukavdelningen och anmälde att det
gjorde ont i foten.

Malmquist har anfört: Av de värnpliktiga som beordrades att till fots
begiva sig till Sofielund var endast Aspling och en annan värnpliktig sjukredovisade,
den senare var dock inte befriad från marsch. Ingen av dem
förorsakades kroppsligt men av marschen. Sjukredovisningen av Aspling
utgjorde ej hinder för att han, till fots eller på cykel, fick förflytta sig
enskilt, i den takt som passade honom. Den långa förflyttningen till fots
som här var i fråga var dock klart olämplig. Den utgjorde emellertid inte
någon fara för Asplings hälsa, även om det inte var någon tvekan om att
han kunde antagas ha fått smärtor och obehag av den. Aspling har sedan
länge haft ont i fotterna vid gående. Besvären hade accentuerats under
militärtjänstgöringen. Han hade dåliga fotvalv, plattfötter.

Bernström har förklarat: Genom den av honom verkställda utredningen
hade inte klarlagts om Danelius brutit mot gällande bestämmelser; Danelius
hade uppgivit att han beordrat Aspling att »gå» till Sofielund, medan
Aspling uppgivit att han fått order att »marschera» dit. Emellertid borde
den som är sjukredovisad i grupp l:m inte beordras att förflytta sig så
lång sträcka som det i detta fall var fråga om.

Bernström har därjämte anfört: Danelius, som är född 1939, blev officer
1961. Han har ännu icke den rutin och mognad som fordras för uppgiften
som kompanichef. Den mycket allvarliga befälsbristen vid regementet har
emellertid medfört att yngre befäl måste ställas inför uppgifter för vilka
de icke alltid visat sig helt vuxna. Danelius är ambitiös och arbetsam och
har allvarligt strävat efter att väl sköta sin tjänst och att skapa ett bra
kompani. Bristande rutin har skapat svårigheter. Om Danelius brutit mot
gällande bestämmelser torde främsta orsaken vara att söka i detta förhållande.

173

I skrivelse till Danelius den 10 februari 1966, vid vilken fogats ett exemplar
av den verkställda utredningen, meddelade tjänstförrättande militieombudsmannen
att han övervägde att väcka åtal mot Danelius för det denne
i närmare angivna hänseenden gjort sig skyldig till tjänstefel. Härom anfördes
bland annat. Enbart den omständigheten att de som var sjukredovisade
den 17 augusti 1965 icke deltog i marschen denna dag hade föranlett
att de ålades den kompletterande utbildningen den 20 augusti 1965;
Danelius uppgift att de som den 17 augusti var kommenderade till vakttjänstgöring
inte behövde deltaga i den nya marschen därför att han tänkte
kontrollera deras marschfärdighet under ordinarie utbildningstid visade
att utrymme för en sådan kontroll funnits under ordinarie utbildningstid
även beträffande de sjukredovisade. Danelius hade således brutit mot bestämmelserna
i 53 mom. AU, del I. Vidare hade han vid de förhör som han
höll i tillrättavisningsärendena underlåtit att, såsom det ålegat honom,
förvissa sig om att de förhörda kände till hans föreskrift om låsning av
klädskåpen. Slutligen hade Danelius genom att beordra Aspling att till
fots förflytta sig en sträcka av cirka 7,5 kilometer oaktat han enligt sjukredovisning
var befriad från marsch åsidosatt den honom enligt 6 kap. 37
mom. tjänstereglementet för krigsmakten åvilande skyldigheten att väl
vårda sig om de underlydande.

Den 22 februari 1966 inkom från Bernström en skrivelse, i vilken han anförde
följande. Då det synes tveksamt om det i erforderlig grad beaktats
att Danelius ställdes inför uppgifter, för vilka han saknade utbildning och
rutin, ansåg Bernström det vara sin skyldighet att komplettera sitt tidigare
yttrande i ärendet. Danelius placerades i maj 1965 som plutonchef vid
sjätte kompaniet. Under ordinarie kompanichefens bortovaro under tiden
juni—oktober 1965 beordrades Danelius som tjänstförrättande kompanichef.
Han hade då ännu icke genomgått truppslagsofficersskola och saknade
således kompanichefsutbildning. Bernström var medveten om detta
förhållande men disponerade icke någon annan officer, som kunde avses
för uppgiften. Det allvarliga befälsläget vid regementet och inte minst bristen
på kaptener och äldre löjtnanter gör att yngre befäl måste ställas inför
uppgifter, som de saknar erforderlig utbildning för. Detta medför också
risk för misstag av det slag som Danelius gjort sig skyldig till, misstag
som synes ha sin grund i bristande rutin och utbildning kombinerat med
en strävan att skapa ett gott utbildningsresultat. Dessa förhållanden måste
beaktas när man bedömer Danelius’ handlande. Om man ställer befäl inför
uppgifter, för vilka de saknar erforderlig utbildning, måste man bedöma
deras handlande med utgångspunkt härifrån. Sker inte detta, skapas arbetsförhållanden
för befälet som måste allvarligt påverka trivsel och arbetsglädje
och därmed ytterst arbetsresultaten.

Danelius anförde i en den 18 april 1966 inkommen skrift följande. Beträffande
marschprovet hade i skrivelsen till honom den 10 februari 1966

174

gjorts gällande att utrymme för en kontroll av de sjukredovisades marschfärdighet
funnits under ordinarie utbildningstid, eftersom han avsett att
kontrollera de till vakttjänstgöring kommenderade under sådan tid.
Denna slutsats är emellertid enligt Danelius’ uppfattning icke riktig. På
kompaniet fanns omkring 100 värnpliktiga, av vilka den 17 augusti 1965
12—14 var sjukredovisade och 8 var kommenderade till vakttjänstgöring.
Därest båda dessa grupper skulle ha uteslutits från deltagandet i den för
övriga värnpliktiga avsedda kompletterande utbildningen, hade det varit
nödvändigt att låta dem få genomgå marschprovet på ordinarie tjänstgöringstid.
Detta hade emellertid inneburit, att av kompaniets samtliga värnpliktiga
ej mindre än en femtedel varit frånvarande från den utbildning,
som kompaniets personal enligt utbildningsplanen då skulle ha genomgått.
Vid denna tidpunkt hade övningarna inom kompaniet uppnått det utbildningsavsnitt,
som innebär övningar inom plutons ram, och en frånvaro av
antydd omfattning måste ha menligt inverkat på möjligheten att med
kompaniet i övrigt genomföra den ordinarie utbildningsplanens övningar.
Marschprovets genomförande på ordinarie tjänstgöringstid skulle alltså ha
medfört, att annan utbildning blivit eftersatt. Att däremot låta allenast de
till vakttjänst kommenderade utföra marschprovet under ordinarie tjänstgöringstid
hade icke medfört eu motsvarande menlig inverkan på de planenliga
övningarna, eftersom i dylikt fall blott en tolftedel av kompaniets
personal varit frånvarande, vilken frånvaroomfattning motsvarar ett normalt
bortfall, som icke hindrar planenliga övningars genomförande. —
Därest de tillrättavisade värnpliktiga icke känt till den av Danelius givna
föreskriften, skulle sådan bristande kännedom givetvis ha kommit till uttryck
från deras sida vid de med dem hållna förhören. Så skedde emellertid
icke, i det att ingen av dem ställde sig främmande eller ens frågande
inför den sak, som förhöret gällde. Danelius har således icke handlat så,
att de icke lämnats tillfälle att förklara sig. Han talade givetvis icke ensam
och så oavbrutet under förhören, att de förhörda ej fick tillfälle att
göra en invändning av antytt slag. Tillfälle till förklaring fanns alltså, innan
han meddelade tillrättavisningarna. — Danelius hade beordrat Aspling
och de fyra andra värnpliktiga som varit på sjukvisitation att cykla
till Sofielund. Aspling anmälde emellertid efter en stund, att de värnpliktiga
icke kunde finna nyckeln till plutonens cykelförråd. Danelius beordrade
dem då att »gå» till Sofielund. Därvid anhöll Aspling att först få
äta lunch i matsalen, vilken framställning emellertid avslogs. Aspling
gjorde ingen invändning mot ordern att »gå» till Sofielund. Han påpekade
sålunda icke friskrivningen från deltagande i marsch, gymnastik och hastiga
förflyttningar samt fysisk träning. Aspling skulle säkerligen icke ha
underlåtit att påminna Danelius om detta förhållande, därest han själv
funnit sig icke utan skada kunna åtlyda ordern eller eljest ansett densamma
för sträng.

175

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 5 maj 1966
till Danelius följande.

Då kompletterande utbildning äger rum på tid som eljest skulle vara
tjänstefri och sålunda inkräktar på de värnpliktigas fritid kan ett aläggande
av sådan utbildning av dem lätt uppfattas som en form av bestraffning.
Särskilt kan det framstå såsom trakasseri om värnpliktiga som till
följd av sjukdom varit förhindrade deltaga i viss utbildning ålägges kompletterande
utbildning på fritid. Det är således av vikt att de tidigare återgivna
bestämmelserna i 53 mom. AU, del I, om anordnande av sådan utbildning
noggrant iakttages.

Den kompletterande utbildning i form av marschträning, som Ni i egenskap
av tjänstförrättande kompanichef beordrat skola äga rum fredagen
den 20 augusti 1965 på tjänstefri tid, avsåg icke blott värnpliktiga som
ej nått godtagbara resultat vid marschprovet den 17 augusti utan även
värnpliktiga som då var sjukredovisade, däremot icke värnpliktiga som till
följd av kommendering till vakt tjänstgöring ej kunnat deltaga i marschprovet.
Vidare är att beakta att huvuddelen av de värnpliktiga som beordrades
deltaga i den nya marschen torde ha varit lediga följande lördag. Det
kan därför antagas att många av dem varit inställda på att resa hem redan
på fredagseftermiddagen. Genom ordern om den nya marschen betogs
dem denna möjlighet, vilket måste lia drabbat hårdare än det eljest skulle
ha gjort eftersom ordern olämpligt nog gavs endast några få timmar
innan den nya marschen skulle äga rum.

På grund av sålunda angivna omständigheter kan ifrågasättas om Ni
icke egentligen ålagt den kompletterande utbildningen som en bestraffning.
Mot Edert förnekande vill jag dock icke göra gällande att så varit fallet.

Emellertid har Ni ålagt dem som var sjukredovisade den 17 augusti den
kompletterande utbildningen utan att Ni gjort någon som helst bedömning
av huruvida det brast i deras marschfärdighet. Enbart på grund av
den omständigheten att de icke deltog i den första marschen har de, utan
att härav föranledd bristande marschfärdighet konstaterats, ålagts den
kompletterande utbildningen.

På grund härav har Ni brutit mot den i 53 mom. AU, del I, givna föreskriften
att enbart frånvaro från viss utbildning på grund av sjukdom eller
dylikt icke får — utan att härav föranledd bristande kunskap eller färdighet
konstaterats — utgöra anledning till kompletterande utbildning. Ni
har sålunda gjort Eder skyldig till tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken.

Vad gäller Eklunds permission har Ni icke begått fel eller försummelse
av beskaffenhet att medföra ansvar.

De utegångsförbud som Ni ålagt Andersson, Wahlberg, Rodert, Thorell
och Blomberg såsom tillrättavisning har föranletts av att de överträtt en

176

föreskrift om låsning av klädskåp som Ni uppgivit Eder ha muntligen
meddelat vid en uppställning med kompaniet. På grund av de uppgifter
som lämnats av Wahlberg, Rodert, Thorell, Blomberg, Fransson och
Karlsson kan ifrågasättas om Ni verkligen utfärdat nämnda föreskrift, som
för övrigt måste anses i och för sig olämplig och onödig. Utredningen ger
dock icke tillräckligt klart besked i detta hänseende. Tydligen har emellertid
föreskriften, därest den utfärdats, meddelats på ett otillfredsställande
sätt. I annat fall skulle väl åtminstone någon av de nu nämnda personerna
som hörts om Edra uppgifter ha ägt kännedom om föreskriften.
Vidare är det långtifrån säkert att kompaniets samtliga värnpliktiga var
närvarande vid uppställningen. Vad beträffar Andersson är det icke ens
säkert att han tillhörde kompaniet vid ifrågavarande tidpunkt. Givetvis
borde, såsom Bernström anfört, föreskriften ha bekräftats genom skriftlig
order som anslagits eller eljest hållits tillgänglig på kompaniet. Detta
framstår också som angeläget med hänsyn till att föreskriften avvek från
bestämmelserna om låsning av klädskåp i Armésoldat och regementsinstruktionen.

Enligt 67 § första stycket militära rättegångslagen skall, innan tillrättavisning
meddelas, den felande vid förhör lämnas tillfälle att förklara sig.
Med hänsyn till vad förut anförts beträffande meddelandet av ifrågavarande
föreskrift hade det ålegat Eder att vid det förhör som Ni enligt
nämnda lagrum höll med Andersson, Wahlberg, Rodert, Thorell och Blomberg
förvissa Eder om att de kände till föreskriften. Av utredningen framgår
att Ni underlåtit att göra detta. Ni har således jämväl i detta hänseende
gjort Eder skyldig till tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken.

Vad slutligen gäller Eder order till Aspling framgår av utredningen att
Aspling, då Ni beordrade honom att till fots förflytta sig en sträcka av
cirka 7,5 kilometer, på grund av fotbesvär var befriad från marsch och
fysisk träning. Ni har förklarat att Ni beordrat Aspling att tillsammans
med fyra andra värnpliktiga gå nämnda sträcka och att detta innebar att
de fick förflytta sig i egen takt, medan Aspling uppgivit att Ni beordrat
dem att marschera. Huruvida ordern haft det ena eller andra innehållet
är av mindre betydelse, enär det under alla förhållanden, såsom framgår
av Malmquists yttrande, med hänsyn till Asplings hälsotillstånd varit klart
olämpligt att låta honom förflytta sig en så lång sträcka till fots. Det
finns icke anledning att ifrågasätta Asplings uppgift att han förorsakades
avsevärda fysiska smärtor. Ni har enligt egen uppgift icke tänkt på att
Aspling var sjukredovisad på angivet sätt när Ni gav ordern, trots att Ni
endast ungefär tio minuter tidigare hade underrättats härom. Detta vittnar
om nonchalans för den Eder enligt 6 kap. 37 mom. tjänstereglementet för
krigsmakten åvilande skyldigheten att väl vårda Eder om de underlydande.
Ni har sålunda även genom försummelse att iakttaga denna skyldighet
begått tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken.

177

Såsom jag framhöll i skrivelsen till Eder den 10 februari 1966 har jag
övervägt att ställa Eder under åtal för vad Ni låtit komma Eder till last.

Med hänsyn till att Ni, såsom Bernström anfört, beordrades att tjänstgöra
som kompanichef oaktat Ni saknade kompanichefsutbildning och
erforderlig rutin för uppgiften som kompanichef och då Ni, såvitt framgår
av utredningen, felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt, finner jag
mig emellertid med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän
kunna låta bero vid den erinran till Eder, som innefattas i det anförda.

Förevarande ärende är härmed av mig avslutat.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse tillställdes
Andersson och Aspling.

12. Fråga om rätt för medlem av svensk FN-kontingent att bära vapen
som ej tilldelats honom i tjänsten

I en den 15 december 1964 till militieombudsmannen inkommen skrift
påtalade hovrättsrådet H. E. Nordström —- under hänvisning till en insändare
i tidningen Expressen för den 12 i samma månad — att vid de
svenska FN-bataljonerna 24 G och 26 C bl. a. vissa officerare innehade
privata vapen samt ifrågasatte om icke vederbörande militära myndighet
borde anmodas utfärda förbud mot att till uniform bära annat vapen än
sådant som tilldelats i tjänsten.

Efter remiss inkom överbefälhavaren med yttrande i anledning av vad
som anförts i Nordströms skrift. Vid yttrandet var fogade dels ett av chefen
för armén avgivet yttrande jämte viss på överbefälhavarens uppdrag
verkställd utredning, dels yttrande av chefen för nämnda FN-bataljoner
översten J. Waern, dels ock yttrande av chefen för FN-bataljon 28 C översten
C. G. Ståhl. Sedan Nordström mött med påminnelser, inkom överbefälhavaren
med nytt yttrande.

Nordström har i ärendet anfört i huvudsak: Privat eller självvald beväpning
kan knappast vara förenlig med FN-militärens status och uppgift.
Därtill kommer de uppenbara riskerna av att dolt innehav av vapen
kan tjäna en angripare till ursäkt för överdrivet våld. Privat vapeninnehav
vid FN-förband bör därför genom tjänsteföreskrift förbjudas, såsom skett
exempelvis vid FN-bataljon 28 C. En sådan föreskrift är emellertid av så
allmän räckvidd, att det kan ifrågasättas om den riktigaste vägen är att
för varje förband omsätta föreskriften till order, vilka i ett ämne av detta
slag knappast kommer att utfärdas förrän tämligen långt efter avresan
från Sverige. Lämpligast vore att i t. ex. tjänstereglementet för krigsmakten
(TjRK) intaga ett generellt förbud mot att under FN-tjänstgöring till uniform
bära annat vapen än sådant som tilldelats i tjänsten. Strängt taget

178

kunde en sådan föreskrift kanske behöva göras ännu mer generell, nämligen
om det för närvarande kan anses icke föreligga hinder mot att man ens
i Sverige till uniform bär ett oreglementerat vapen i tjänsten under förutsättning
att man har vederbörlig licens. En tanke på sådant bärande av
vapen är Nordström främmande och skulle väl snart stäckas vid ett
förband i Sverige. Men tanken bör väl vara lika främmande då det gäller
ett svenskt förband utomlands i fredsuppdrag, som verkligen underlättas
av förtroende och tillit från omgivningens sida. En annan fråga är om man
bör sanktionera dold beväpning i tjänsten och formligen tilldela personalen
härför ägnade vapen. Detta spörsmål synes förtjäna samråd med övriga
nordiska länder som är engagerade i FN:s fredsbevarande operationer i
Främre Orienten (UNEF) och på Cypern (UNFICYP) samt med de militära
rådgivarna vid FN:s generalsekretariat, eftersom hållbar grund bör
finnas för att frångå vad som väl kan anses gälla konventionell militär beväpning.
Det kan visserligen icke göras gällande, att 1907 års Haagkonvention
skulle innehålla något förbud mot att reguljär militär trupp eller enskild
uniformerad medlem därav bär vapen dolt. Och en svensk FN-kontingent
är utan tvivel en sådan trupp, eftersom den utgör en avdelning av
den svenska krigsmakten. Haagbestämmelserna återger emellertid endast
minimikrav, som dessutom präglats för rena krigsförhållanden, och det är
ingalunda givet att FN:s fredsstyrkor kan nöja sig med att endast uppfylla
minimikrav.

Waern har uppgivit: Sedan sin FN-tjänstgöring i Kongo hösten 1961
har han själv innehaft en i Italien inköpt fickpistol. Han har även medgivit
honom underställd, särskilt utsatt personal att anskaffa och bära sådana
pistoler. Det måste anses som en plikt för en FN-bataljonschef att på allt
sätt förbättra skyddet för den särskilt utsatta personalen. Innehavet av
fickpistol utgör emellertid icke en förstärkning av beväpningen. Fickpistolen
är ett alternativ till pistol m/40 och innebär en försvagning av beväpningen
för att i känsliga situationer undvika provokation. En FN-bataljonschef
måste ha rätt att använda den för svensk trupp med hänsyn till
svensk FN-erfarenhet lämpligaste utrustningen. Nordströms förslag att i
TjRK reglera vilka vapen man i krissituationer utomlands får använda är
enligt Waerns uppfattning i hög grad verklighetsfrämmande och avstyrkes
bestämt.

Ståhl har beträffande förhållandena i förevarande hänseende vid FNbataljon
28 C uppgivit: Enligt bestämmelse utfärdad av chefen för UNFICYP
skall all FN-personal under tjänstgöring medföra vapen. Vad gäller sådan
personal, i vars tjänsteutövning ingår att i förhandlingssyfte taga kontakt
och överlägga med parterna i den rådande konflikten, är det ofta mindre
lämpligt att den inställer sig vid dylika förhandlingar försedd med synliga
vapen. Detta kan mången gång vara ägnat att skapa misstankar, skärpa
motsättningar och i allmänhet motverka en framgångsrik utgång av för -

179

handlingarna. Ståhl har därför ansett lämpligt att låta nu nämnd personal,
i den mån den innehar eget vapen av mer diskret utformning som kan medföras
i fickan, bära sådant vapen i stället för det mer iögonfallande tjänstevapnet.
Sådan avvikelse från gängse utrustning får emellertid endast ske
undantagsvis och med Ståhls tillstånd. Annan avvikelse från allmänna
bestämmelser rörande bärande av vapen i tjänsten är således icke tillåten
och bör ej heller medgivas.

Chefen för armén har anfört: FN-personalens allmänna uppgift är en
form av ordningshållning mellan parter som officiellt inte är i krig med
varandra. Enskilda tjänstemäns uppgift att förhandla med parterna synes
i huvudsak kunna jämställas med den uppgift en ordningshållningspatrull
i Sverige skall utföra. Ordningspatrull skall enligt TjRK kap. 19 mom. 36
utrustas med vapen enligt chefs bestämmande. Val av utrustning kan vara
svårt i en ömtålig och besvärlig situation om såväl strävan efter ett gott
samförstånd mellan krigsmakten och allmänheten som ett absolut krav på
hög användbarhet skall tillgodoses. FN-tjänstemännen uppträder helt officiellt
i FN-uniform som enskilda förhandlare. Att dessa skulle eftersätta
sitt personliga skydd kan ej ifrågasättas. Trots den kännedom om förhållandena
som arméchefen personligen erhållit vid besök hos FN-förband
anser han det svårt att bedöma säkerhetskraven i de skiftande situationer
som kan uppstå. Förhållandena är vidare helt olika i Kongo och på Cypern
i jämförelse med t. ex. Gaza. FN har inte utfärdat något förbud för enskild
att bära eller inneha lätta vapen, exempelvis pistol. På grund av vad sålunda
anförts anser arméchefen att något felaktigt förfarande icke kan läggas
Waern till last.

Överbefälhavaren har anfört: Med hänsyn till de skäl för viss personals
innehav och bärande av privata vapen som Waern anfört kan något felaktigt
förfarande icke läggas denne till last. I princip synes det dock vara
olämpligt att personal generellt tillätes bära dolda eldhandvapen under
ledighet och fritid. Erfarenheterna visar att situationer kan uppstå då behov
föreligger att för vissa tjänsteuppdrag utrusta ifrågavarande personal
med vapen som icke bäres öppet. Lämpliga vapen för sådant ändamål bör
emellertid ingå i förbandets utrustning och icke anskaffas av enskilda.
Privata eller eljest självvalda vapen bör således icke få innehas eller bäras
av svensk FN-personal vare sig i eller utom tjänsten. För att skapa klarhet
i denna fråga bör i vederbörligt reglemente utfärdas förbud för svensk uniformerad
FN-personal att under sin tjänstgöringstid inneha dylika vapen.
Överbefälhavaren har hos Kungl. Maj :t gjort framställning om utredning
i frågan. Så snart resultatet av utredningen föreligger och under förutsättning
att utredningen delar överbefälhavarens uppfattning kommer hemställan
att göras att Kungl. Maj :t i kommandoväg utfärdar bestämmelser, varigenom
sådan beväpning varom nu är fråga förbjudes. Vad gäller frågan
om tilldelning och bärande av dolda vapen vid vissa tjänsteuppdrag delar

180

överbefälhavaren Nordströms uppfattning att i fråga om behovet av dylik
beväpning samråd bör ske med de övriga nordiska länder som är engagerade
i UNEF och UNFICYP. Frågan om tillåtligheten enligt folkrättsliga regler av
att vapen bäres dolt är föremål för utredning hos Kungl. Maj :t, och överbefälhavaren
anser sig därför sakna anledning att nu ingå på denna fråga.
Därest frågan om att för vissa fall tillåta dold beväpning blir aktuell —
vilket är beroende av hur de två nyss angivna frågorna besvaras — avser
överbefälhavaren att i fråga om lämpligheten av att vapen bäres dolt samråda
dels med berörda nordiska grannländer, dels med de militära rådgivare
som är anknutna till FN:s generalsekretariat.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 12 april 1966 till överbefälhavaren
följande.

Av utredningen i ärendet framgår att i vissa fall medlem av svensk FNkontingent
med kontingentschefens tillstånd uppträtt beväpnad med fickpistol
som icke tilldelats honom i tjänsten.

Förbud mot annan beväpning än sådan som följer av gällande utrustningsbestämmelser
synes för närvarande icke finnas. Liksom det förefaller
naturligt att personalen vid förband i Sverige under fredstjänstgöring endast
får använda vapen av det slag som ställts till förfogande av krigsmakten,
torde även en FN-kontingent böra i officiell ordning tillhandahållas
erforderlig vapenutrustning och rätten för kontingentens medlemmar att
bära vapen vara i enlighet därmed begränsad. Jag anser sålunda, i likhet med
hovrättsrådet Nordström, att medlem av svensk FN-kontingent till uniform
icke bör få bära vapen av annat slag än som tilldelats honom i tjänsten.

Då det i ärendet gjorts gällande att medlem av FN-kontingent i speciella
situationer har behov av att vara beväpnad på ett sätt som icke verkar provocerande,
har emellertid fråga uppkommit om FN-personal över huvud får
utrustas så att den kan uppträda med dolda vapen.

Något folkrättsligt hinder mot sådan beväpning torde icke föreligga. Enligt
föreskrifter som FN:s generalsekreterare utfärdat för FN:s styrkor (se
beträffande styrkan på Cypern Secretary-General’s Bulletin 25 april 1964
punkt 40 samt i övrigt militieombudsmannens ämbetsberättelse 1964 s. 284)
åligger det visserligen styrkorna att iakttaga principerna och andan i de
allmänna internationella avtal som är tillämpliga på militär personals uppträdande.
Men förbud mot dold beväpning synes icke gälla för reguljärt
truppförband; för att krigets lagar, rättigheter och skyldigheter skall ha
tillämpning å milistrupper och avdelningar av frivilliga måste däremot
dessa trupper och avdelningar uppfylla bl. a. det villkoret att de bär sina
vapen öppet (1907 års reglemente angående lagar och bruk i lantkrig, artikel
1). Och att en svensk FN-kontingent såsom utgörande en avdelning
av den svenska krigsmakten är att betrakta som ett reguljärt förband ehu -

181

ru det rekryterats på frivillighetens väg, kan enligt min mening ej med fog
bestridas.

Även om sålunda från folkrättslig synpunkt hinder ej möter att FN-personal
bär dolda vapen, finnes dock skäl att ifrågasätta lämpligheten av sådan
beväpning. Styrkor, som har till uppgift att upprätthålla fred och ordning
och därvid bl. a. skall avvärja fientligheter mellan tvistande parter,
bör uppträda som ett föredöme för parterna och måste söka vinna deras förtroende
om uppgiften skall kunna fullgöras. Härmed står det knappast i
överensstämmelse att den som ger sken av att vara obeväpnad i verkligheten
ej är det. Å andra sidan får det anses givet att FN-personalens personliga
säkerhet såvitt möjligt måste tillgodoses. Ändamålsenliga vapen kan
vara ägnade att minska de risker som tjänstgöringen i och för sig medför.

Vid nu angivna förhållanden synes lämpligheten av att utrusta FN-kontingent
så att den kan uppträda med dold beväpning vara en internationellt
betonad avvägningsfråga. Eftersom kontingenten står till FN :s förfogande
och dess verksamhet bedrives under FN :s ledning, borde frågans avgörande
närmast ankomma på FN. I vart fall bör ett beslut i förevarande avseende
från svensk sida icke fattas utan att vederbörande FN-myndighets uppfattning
inhämtats.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är ifrågavarande ärende av mig slutbehandlat.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Nordström, Waern
samt rättschefen i försvarsdepartementet. 13

13. Fråga huruvida anhörig till värnpliktig bort underrättas
om att denne intagits på sjukhus

I en den 3 december 1964 till militieombudmannen inkommen skrift anförde
ingenjören H. Levin: Hans son, värnpliktige nr 441213-735 Curt Lewin,
ryckte in till militärtjänstgöring den 4 november 1964 vid Karlskrona
örlogsskolor. Den 29 november underrättades ingenjören Levin telefonledes
av en patient på centrallasarettet i Karlskrona om att sonen var intagen
på lasarettet och hade blivit opererad för blindtarmsinflammation och dessutom
led av lunginflammation. Meddelandet oroade ingenjören Levin med
hänsyn till att sonen tidigare vid flerfaldiga tillfällen haft lungsjukdomar.
Påföljande dag telefonerade såväl ingenjören Levin som hans hustru, som
var bosatt på annan ort än mannen, till lasarettet och fick då upplysning
om att sonen inlagts på sjukhuset den 23 november och opererats först för
blindtarmsinflammation och därefter för »något som man kan likna vid
tarmvred». Sonen uppgavs dessutom vara »duktigt» förkyld och hade förmodligen
ådragit sig lunginflammation. På fråga varför de anhöriga icke
genom örlogsskolornas eller sjukhusets försorg underrättats om sjuk—

182

domen svarades från lasarettet: »Det var konstigt, dom brukar meddela.»
Vid förnyad förfrågning på lasarettet den 1 december upplystes att sonen
nu var något bättre och att han varit »ganska sjuk förut».

Under åberopande av det anförda anhöll ingenjören Levin — med framhållande
att sonens tjänstgöring vid flottan med hänsyn till hans svaga
hälsa kunde komma att bli livshotande för honom — om utredning av frågan
huruvida sonen av militärläkare undersökts med erforderlig omsorg
och därvid befunnits lämplig för sjötjänstgöring. Vidare begärde ingenjören
Levin besked om anledningen till att sonens anhöriga inte i vederbörlig
ordning underrättats om sjukdomen.

I infordrat yttrande, dagtecknat den 8 december 1964, anförde tjänstförrättande
chefen för Karlskrona örlogsskolor kommendörkaptenen B. Santesson
följande. I samband med inställelsen till värnpliktstjänstgöring undergick
Curt Lewin den 4 november 1964 i gällande besiktningsreglemente
föreskrivna undersökningar och befanns i alla avseenden vara frisk. Av
den vid undersökningarna upptagna anamnesen framgick, att han haft
polio 1954, som läkt ut utan restpareser, och pleurit (lungsäcksinflammation)
1962. Sistnämnda sjukdom föranledde skolläkaren B. Lindell att
göra förfrågan vid centraldispensären i Borlänge om, huruvida Curt Lewin
därstädes var eller hade varit inregistrerad eller stod under kontroll för tuberkulos
sjukdom. Frågan besvarades nekande. Vid de undersökningar Curt
Lewin genomgått har sålunda intet framkommit, som föranleder hans hänförande
till besiktningsgrupp, som utesluter honom från sjökommendering.
Orsaken till att lasarettet, i samband med företagen operation, icke
meddelat patientens närmaste anhöriga är för Santesson okänd.

Genom skrivelse till försvarets sjukvårdsstyrelse anhöll härefter militieombudsmannen
om styrelsens yttrande i ärendet. Från styrelsen inkom
den 29 april 1965 till militieombudsmannen det begärda yttrandet, vartill
fanns fogade yttranden från Lindell, värnpliktige marinläkaren A. Sahlström,
som den 23 november 1964 remitterat Curt Lewin till centrallasarettet,
överläkaren vid kirurgiska kliniken på centrallasarettet E. Landelius
och medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, docenten O. Schuberth.

Lindell upplyste att Curt Lewins kompani via sjukkort underrättats om
att denne inlagts på sjukhus.

Sahlström uttalade att han i enlighet med sin tolkning av föreskrifterna
i kap. 21 mom. 39 tjänstereglementet för krigsmakten ej ansett det åligga
honom att underrätta Curt Lewins anhöriga. Föreskrifterna innehåller
följande: »Om tillståndet hos den som intagits på militär sjukvårdsanstalt
betecknas som allvarligt av den läkare som är ansvarig för vården, skall
meddelande om detta lämnas till vederbörande kompanichef (inotsv).
Denne skall i samråd med läkaren snarast låta underrätta anhörig till den
sjuke. — Om den sjuke vårdas på annan sjukvårdsanstalt förfares om
möjligt på samma sätt.»

183

Landelius anförde: Han liar ej fått uppgift om varför inte Curt Lewin
bett någon kontakta hemmet, vilket han väl borde ha kunnat göra första
dygnet efter blindtarmsoperationen eller i samband med inläggningen. Efter
den andra operationen var Curt Lewin nog på grund av febern i samband
med bronchopneumonien (lunginflammationen) på höger sida för omtöcknad
för att kunna tänka på saken under ett par dygn, men sedan har allmäntillståndet
bättrat sig dag för dag.

Schuberth förklarade att Curt Lewins sjukdom vid den tidpunkt då Sahlström
beslutade om inremitteringen till centrallasarettet icke var att betrakta
som allvarlig.

För egen del anförde sjukvårdsstyrelsen: Av de i ärendet tillgängliga handlingarna
synes framgå att Curt Lewin besökt sjukvårdsavdelningen vid örlogsskolorna
för bukbesvär. Sahlström fann vid undersökningstillfället en
lätt förhöjd kroppstemperatur (37,7°) och symtom tydande på blindtarmsinflammation,
varför han remitterade Curt Lewin till centrallasarettet. På
lasarettet opererades Curt Lewin samma dag på misstanken om blindtarmsinflammation.
Vid operationen fann man emellertid en frisk blindtarm.
Dagen efter operationen var han helt besvärsfri, men den 25 november
klagade han över smärtor i buken. Då ett mekaniskt hinder för tarmpassagen
misstänktes, opererades han på nytt. I efterförloppet tillstötte
en lunginflammation i högra lungan, vilken dock snabbt förbättrades i
likhet med operationssåren, och vid utskrivningstillfället var såväl lungröntgen
som operationsområde normala. Enligt sjukvårdsstyrelsens mening
har det i detta fall från början rört sig om ett s. k. »oklart bukfall», som
i efterförloppet drabbats av komplikationer av sådant slag, som dessvärre
emellanåt förekommer. -— Av handlingarna inhämtas vidare att Curt Lewin
vid inskrivningsförrättningarna den 27 november 1962 enligt bestämmelserna
i gällande besiktningsreglemente (Tjänstemeddelanden från försvarets
sjukvårdsstyrelse nr 12/1962) hänfördes till besiktningsgrupp 1. Detta
innebär enligt 1 § besiktningskungörelsen (SFS 1951:645) duglighet till
krigstjänst vid samtliga försvarsgrenar och truppslag. Något som gjorde
honom olämplig för tjänstgöring till sjöss framkom sålunda icke vid detta
tillfälle och ej heller vid läkarundersökningen i samband med inryckning
till första tjänstgöring den 4 november 1964. Vid detta senare tillfälle uppgav
Curt Lewin att han 1962 haft en pleurit (vatten i lungsäcken), varför
skolläkaren införskaffade uppgifter från centraldispensären i Borlänge,
huruvida Curt Lewin var eller hade varit inregistrerad därstädes. Enligt
svar därifrån, vilket ingick den 9 november 1964, besvarades båda frågorna
nekande. Samtidigt uppgavs att Curt Lewin den 18 december 1961 sökt
centraldispensären för att få sjömansintyg. — Styrelsen anser slutligen i
likhet med Schuberth att Curt Lewins sjukdomstillstånd vid den tidpunkt
då beslut om inremittering till centrallasarettet fattades icke var att betrakta
såsom allvarligt samt att vederbörande läkare under sådana förhål -

184

landen enligt styrelsens mening icke har åsidosatt föreskrifterna i kap. 21
mom. 39 tjänstereglementet för krigsmakten.

Sedan ingenjören Levin beretts tillfälle att avge påminnelser, genmälde
han i en den 29 juni 1965 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift: Vid undersökningen av Curt Lewin i samband med dennes inryckning
till militärtjänstgöring borde förfrågningar beträffande den av Curt
Lewin omförmälda pleuriten ha gjorts hos Högbo sanatorium (numera benämnt
Högbo sjukhus) i Falun, där Curt Lewin är mantalsskriven. Vidare
är uppgiften i yttrandena till militieombudsmannen om att Curt Lewin den
23 november 1964 sjukanmälde sig för bukbesvär oriktig. I själva verket
uppsökte han sjukvårdsavdelningen för förkylning och smärtor i höger
lunga. Om upplysningar från sanatoriet funnits tillgängliga på sjukavdelningen
hade Curt Lewin därstädes kunnat erhålla rätt behandling vid sjukbesöket
den 23 november och hade då kunnat slippa att underkastas operationerna.

Sedan i anledning av ingenjören Levins uppgifter yttrande begärts från
Curt Lewin, upplyste denne i en den 25 augusti 1965 till militieombudsmansexpeditionen
inkommen skrift följande. Vid inskrivningsförrättningen
meddelade han läkaren att han samma år vårdats på sjukhus för
lunginflammation men att han nu kände sig helt återställd. Vidare uppgav
han att läkaren på Högbo sanatorium upplyst att ärren på lungan verkade
att läka bra. Han framförde önskemål att få tjänstgöra vid flottan.
Vid läkarbesöket på örlogsskolornas sjukvårdsavdelning den 23 november
1964 underrättade Curt Lewin Sahlström om att han varit förkyld och nu
kände buksmärtor. Curt Lewin tilläde att han förmodade att han hade
lunginflammation, enär han haft det ett flertal gånger tidigare. Vid ankomsten
till centrallasarettet förklarade Curt Lewin att han trodde sig
ha lunginflammation men att Sahlström ansett blindtarmsinflammation
föreligga. Curt Lewin begärde ej på centrallasarettet att anhöriga skulle
underrättas, enär det syntes honom självklart att så skulle ske. Han var
för övrigt så sjuk att han varken fick eller kunde lämna sängen under den
första tiden.

Curt Lewins kompanichef löjtnanten K. A. Engström har i införskaffat
yttrande anfört: Att Curt Lewin efter sjukmönstring vid örlogsskolornas
sjukvårdsavdelning den 23 november 1964 remitterades till centrallasarettet,
meddelades Engström genom sjukkort. Anledningen till att Curt
Lewin intogs på lasarettet framgick inte av detta kort. De operationer som
företogs på lasarettet meddelades ej Engström vare sig av lasarettet eller
av örlogsskolornas sjukvårdsavdelning. Normalt besöker Engström personligen
alla värnpliktiga elever under sitt befäl som intages på lasarettet.
I detta fall kunde Engström på grund av sjukledighet den 26 och
27 november 1964 ej föranstalta om besök hos Curt Lewin förrän den 30
november. Denne besöktes då av högbåtsmannen Henriksson. Först denna

185

dag blev alltså kompanichefen underrättad om Curt Lewins tillstånd.
Curt Lewin var enligt Henrikssons uppfattning vid nämnda tidpunkt på
bättringsvägen. Huruvida han varit allvarligt sjuk under tiden före besöket
kunde Engström ej bedöma. Detta måste enligt hans förmenande avgöras
av den läkare, som haft ansvaret för vården. Om en elev intagits på
lasarett och sålunda är under sakkunnig vård, anser Engström sig på
goda grunder ha rätt att anta att vederbörande ej lider av någon allvarlig
sjukdom så länge Engström ej meddelats om motsatsen, vilket alltså ej
hade skett. Ej heller hade Engström efter Henrikssons besök anledning antaga
att Curt Lewin var allvarligt sjuk. Det hade endast framkommit att
han opererats för blindtarmsinflammation samt att han fått lunginflammation.
Enligt Henriksson lär Curt Lewin vid tillfället i fråga ha yttrat:
»Jag har opererats för blindtarmen och så har de nog satt lunginflammation
på mig också.» Efter Henrikssons besök på lasarettet tog Engström
kontakt med sjukvårds avdelningen och efterhörde om man där visste något
beträffande Curt Lewins tillstånd, men svaret blev negativt. Eftersom enligt
Engströms åsikt ingenting hade framkommit som tydde på att Curt
Lewin var eller hade varit allvarligt sjuk och Curt Lewin vid denna tidpunkt
var på bättringsvägen och således snart kunde förväntas återinträda
i tjänst, fann Engström ingen anledning att kontakta hans anhöriga. Efter
den 30 november 1964 besöktes Curt Lewin två gånger av Engström personligen
samt en gång av Henriksson.

Skolchefen kommendören H. Bong förklarade att anledning icke förelegat
för Engström att vidtaga åtgärder utöver dem som företagits.

I skrivelse den 8 september 1965 till medicinalstyrelsen anhöll militieombudsmannen
om styrelsens yttrande dels i frågan huruvida Curt Lewin
i samband med sitt den 23 november 1964 anmälda sjukdomstillstånd
ägnats den behandling, som hans tillstånd fordrat och som överensstämt
med vetenskap och beprövad erfarenhet, dels ock i frågan huruvida någon
läkare vid örlogsskolorna eller centrallasarettet i Karlskrona gjort sig
skyldig till fel eller försummelse genom att underlåta att vidtaga åtgärder
för att anhörig till Curt Lewin skulle underrättas om dennes sjukdom.

Den 24 maj 1966 inkom från medicinalstyrelsens disciplinnämnd det
begärda yttrandet jämte ett utlåtande från medlemmen av dess vetenskapliga
råd professorn emeritus O. Hultén och yttranden av bl. a. Landelius
och underläkaren vid centrallasarettet E. Johannesson.

Landelius anförde: Vid inremitteringen till centrallasarettet fick man
kännedom om Curt Lewins tidigare lunginflammationer. Sjukdomsbilden
och undersökning gav misstanke om att en akut blindtarmsinflammation
kunde föreligga. I dylikt fall är det helt emot »vetenskap och beprövad
erfarenhet» att underlåta operation, om inga större kontraindikationer
föreligger. Två dagar efter operationen företedde Curt Lewin ett sjukdomstillstånd
med kliniska tecken på ett mekaniskt hinder för tarmpas -

186

sagen, en ej ovanlig komplikation beroende på sammanlödningar i bukhålan,
vilken ofta kräver kirurgiskt ingrepp. Senare uppstod tecken på
infektion med hög feber, vartill man som förklaring dels fann smärre, inflammatoriska
processer på höger lungbas, dels så småningom framträdande
tecken på en sårinfektion, båda komplikationer, som ej är ovanliga
efter operation. Trots denna provkarta av smärre komplikationer repade
sig Curt Lewin snabbt, och 23 dagar efter intagningen kunde lian återgå
till sitt förband för fortsatt konvalescens. — Försök göres givetvis alltid
att få kontakt med de anhöriga, då det gäller barn och andra patienter,
som ej är i stånd att själva tänka på att på egen hand eller via personalen
söka förbindelse med sina anhöriga. I övriga fall anses det vara patientens
både rättighet och skyldighet att själv besluta vad han önskar i detta avseende.
Under ett par dagar kunde Curt Lewin på grund av sin höga feber
ej anses fullt kapabel att svara för sig själv i detta hänseende, men hans
tillstånd var på intet sätt oroande, och hög feber är en ej ovanlig reaktion
mot en infektion hos en frisk ungdom.

Johannesson anförde: När inneliggande patienter opereras ånyo eller
deras tillstånd ändras till det sämre, underrättas patienternas anhöriga rutinmässigt
av avdelningssköterstkan eller andra sjuksköterskor på vederbörande
avdelning. Att operatören eller jourhavande läkaren skulle sköta
om detta är uppenbarligen omöjligt ur arbetsorganisatorisk synpunkt.
Att Curt Lewins anhöriga inte underrättats i detta fall är förvånande. Varken
Johannesson eller avdelningssköterskan kan så lång tid efteråt erinra
sig huruvida Curt Lewins fader eftersöktes. Ofta kan anhöriga inte
anträffas per telefon.

Hultén utlät sig: Curt Lewin blev sänd till lasarettet omedelbart efter
det han sjukredovisats, och därmed övertog läkarna på lasarettet ansvaret
för behandlingen. Att han opererades på feldiagnosen appendicit (blindtarmsinflammation)
kan icke klandras, ty symtomen kunde väl tolkas som
appendicit, och eftersom temperaturen stigit från 37,7° till 38° och de vita
blodkropparna hade ett så högt värde som 19 300 kunde det vara riskabelt
att dröja med operationen och den borde utan risk ha kunnat företagas.
Den postoperativt inträffade ileuskomplikationen (tarmhinder) kunde
icke förutses. Den hävdes raskt efter andra operationen, men då inträffade
lunginflammationen. Hur sjukdomsförloppet skall tolkas är nu omöjligt
att avgöra. Det kan ha varit fråga om en primär, basal, högersidig lunginflammation,
som givit högersidiga buksymtom av appendicitkaraktär och
en tarmpares, men det skulle möjligen ha kunnat vara en bridileus, som
löstes oförmärkt vid andra operationen och som efterföljts av ett postnarkotiskt
infiltrat i högra lungbasen, vilken tidigare, år 1962, varit säte
för inflammation. En lungröntgenbild före första operationen hade möjligen
varit till nytta, men på detta tidiga stadium hade man sannolikt icke
sett några förtätningar och tolkningen hade blivit osäker på grund av

187

förefintliga pleuritrester. Av handlingarna att döma har ingen av de läkare
som handhaft vården om Curt Lewin gjort sig skyldig till försumlighet,
och trots feldiagnosen kan behandlingen sägas överensstämma med
vetenskap och beprövad erfarenhet. — Skyldighet att underrätta föräldrarna
borde ha förelegat eftersom Curt Lewin ännu icke hade uppnått
myndig ålder, och denna skyldighet tillkom egentligen operatören. Skyldigheten
att underrätta kan frångås om det innebär risk att vänta med
operationen tills kontakt uppnåtts med förmyndaren. I föreliggande fall
hade det icke varit förenat med någon risk att dröja med operationen ett
par timmar, för att åtminstone försöka nå föräldrarna med ett telefonbud.
Johannesson borde ha ordnat detta själv eller genom ombud, t. ex. avdelningssköterskan.
Hans underlåtenhet att kontakta Curt Lewins föräldrar
kan emellertid icke betraktas som försumlighet, som bör föranleda ansvar.

Disciplinnämnden slutligen anförde i sitt yttrande: I anslutning till Hulténs
utlåtande och på de skäl däri närmare utvecklats finner disciplinnämnden
av utredningen framgå att de läkare, som handhaft vården om
Curt Lewin, förfarit enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Vad härefter
angår frågan om skyldighet förelegat att underrätta Curt Lewins föräldrar
om hans sjukdom finner disciplinnämnden icke att tillståndet vid den tidpunkt
då Sahlström inremitterade honom till lasarettet var att betrakta
som allvarligt, varför något meddelande enligt kap. 21 mom. 39 tjänstereglementet
för krigsmakten icke kan anses ha bort lämnas. Icke heller
synes Curt Lewins tillstånd ha så allvarligt försämrats, sedan han intagits
på lasarettet, att — även om det varit synnerligen önskvärt att föräldrarna
underrättats — skyldighet härtill kan anses ha inträtt enligt 27 § sjukvårdsstadgan,
vari föreskrives att det vid allvarlig försämring i en intagen
patients tillstånd åligger sjukhusläkare att tillse att patientens närmaste
anhöriga blir underrättade. Utredningen ger således icke vid handen att
någon läkare vid örlogsskolorna eller centrallasarettet gjort sig skyldig till
fel eller försummelse genom underlåtenhet att vidtaga åtgärd för att anhörig
till Curt Lewin skulle underrättas om dennes sjukdom.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson uttalade i beslut den
29 juli 1966 följande.

Av utredningen i ärendet framgår sammanfattningsvis följande. Värnpliktige
Curt Lewin fullgjorde från och med den 4 november 1964 värnpliktstjänstgöring
vid Karlskrona örlogsskolor. Sjukredovisningshandlingarna
beträffande honom utvisar att han vid inskrivningen till militärtjänst
den 27 november 1962 konstaterades ha haft lunginflammation och vid
läkaiundersökningen i samband med tjänstgöringens början uppgivit sig
ha haft sådan inflammation sistnämnda år och blivit vårdad för sjukdomen
på sanatoriet i Falun. Denna upplysning föranledde skolläkaren

188

Lindell att genom skrivelse till Borlänge centraldispensär efterhöra huruvida
Curt Lewin var registrerad vid dispensären, vilket visade sig icke vara
fallet. Den 23 november 1964 uppsökte Curt Lewin skolornas sjukvårdsavdelning,
varvid det enligt sjukredovisningshandlingarna konstaterades att
han hade en obetydlig temperatur för höj ning samt under den föregående
dagen haft frysningar och matthetskänsla och därefter bukbesvär. Den
undersökande läkaren värnpliktige marinläkaren Sahlström remitterade
Curt Lewin till den kirurgiska avdelningen vid centrallasarettet i Karlskrona.
Det kompani Curt Lewin tillhörde underrättades om att han sänts
till lasarettet. Curt Lewin opererades på lasarettet den 23 november för
misstänkt blindtarmsinflammation. Vid operationen befanns emellertid
blindtarmen vara fullt normal. Sedan Curt Lewins buksmärtor återkommit
opererades han den 25 november för misstänkt tarmvred. Vid röntgenundersökning
den 27 november uppmärksammades en fläckformig förtätning
i högra lungans underlob av pneumoniutseende. Efter operationen den
25 november hade Curt Lewin omkring 40° feber och led av förvirringstillstånd.
Han utskrevs från lasarettet den 16 december. Ingen anhörig till
Curt Lewin underrättades om sjukdomen genom militär myndighets eller
lasarettets försorg.

Upplyst är att centraldispensär icke finnes i Falun och att därstädes bosatta
personer i förekommande fall registreras vid centraldispensären i
Borlänge. Under sådant förhållande kan det icke anses att Lindelis åtgärd
att infordra utredning allenast från centraldispensären och icke också
från sanatoriet i Falun varit otillräcklig. Icke heller eljest ger utredningen
skäl för antagandet att inskrivnings- eller inryckningsundersökningarna
skett utan tillräcklig noggrannhet eller eljest i strid mot gällande föreskrifter.

Ingenjören Levins påstående att Curt Lewin vid sjukbesöket den 23 november
1964 icke skulle uppgivit sig ha haft bukbesvär saknar fog. Det
motsäges bl. a. av Curt Lewins egna uppgifter. Vid sådant förhållande och
på grund av vad i övrigt förevarit finner jag, i likhet med medicinalstyrelsens
disciplinnämnd, icke skäl till anmärkning mot den medicinska behandlingen
av Curt Lewin.

Vidkommande skyldigheten att underrätta anhörig till värnpliktig som
insjuknat stadgas i kap. 21 mom. 39 tjänstereglementet för krigsmakten,
såsom förut nämnts, att om tillståndet hos den som tagits in på militär
sjukvårdsanstalt betecknas såsom allvarligt av den läkare som är ansvarig
för vården, meddelande om detta skall lämnas till vederbörande kompanichef
(rnotsv). Denne skall i samråd med läkaren snarast låta underrätta
anhörig till den sjuke. Om den sjuke vårdas på annan sjukvårdsanstalt
skall enligt ifrågavarande bestämmelse om möjligt förfaras på samma
sätt. Enligt 27 § sjukvårds stadgan åligger det, såsom ävenledes förut an -

189

givits, sjukhusläkare att tillse att någon av de närmaste anhöriga underrättas,
då intagen persons tillstånd allvarligt försämrats.

Såsom försvarets sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsens disciplinnämnd
uttalat var Curt Lewins tillstånd då marinläkaren Sahlström remitterade
honom till centrallasarettet icke att betrakta såsom allvarligt. Skäl
till anmärkning mot Sahlström förekommer därför ej i anledning av att
han ej vidtagit åtgärd för att Curt Lewins anhöriga skulle underrättas.

Ej heller under den fortsatta sj ukdomen kan i enlighet med vad disciplinnämnden
anfört Curt Lewins tillstånd anses ha så allvarligt försämrats att
läkare vid centrallasarettet genom underlåtenhet att meddela de anhöriga
kan anses ha åsidosatt bestämmelsen i 27 § sjukvårdsstadgan och därigenom
ådragit sig ansvar för tjänstefel.

Givetvis framstår det emellertid som otillfredsställande att Curt Lewins
föräldrar varit ovetande om att han under förhållandevis lång tid varit inlagd
på sjukhus och där genomgått två operationer med efterföljande komplikationer.
I viss mån kan, såsom överläkaren Landelius hävdat, ansvaret
härför anses åvila Curt Lewin vilken, såvitt utredningen visar, väl kunnat
före blindtarmsoperationen sörja för att de anhöriga fått vetskap om hans
situation. Det är dock förståeligt om en patient, som måhända är orolig
inför en förestående operation, icke alltid har i åtanke att meddela sig med
sina anhöriga. Det hade därför varit på sin plats om personal på sjukhuset
i anslutning till Curt Lewins intagning efterhört huruvida han önskade
kontakta sina anhöriga och om han i sådant fall ville själv ombesörja kontakten
eller önskade biträde av personalen. Genom en sådan förfrågan hade
Curt Lewin — som enligt vad han själv uppgivit utgått ifrån att underrättelse
till de anhöriga befordrades genom sjukhusets försorg — fått en tydligen
erforderlig påminnelse om vilka möjligheter som kunde anlitas för att
föräldrarna skulle underrättas. En omständighet som kan ha medverkat till
att underrättelsefrågan synes ha kommit i bakgrunden på lasarettet är att
det icke beaktats att värnpliktiga inkommer till sjukhus på sätt som merendels
avviker från det normala. I vanliga fall torde patienter som skall intagas
på sjukhus — bortsett från olycksfallsoffer — anlända till sjukhuset
från sina hem och ofta i sällskap med anhöriga. Självklart uppkommer i
sådana fall i regel inga problem av här ifrågavarande slag. Det anförda ger
mig emellertid anledning att framhålla vikten av att sjukhusläkare, som
mottager värnpliktiga patienter, i förekommande fall ägnar särskild uppmärksamhet
åt frågan om underrättelse till vederbörandes anhöriga. Om, i
fall då underrättelse bör ske, vederbörande läkare anmodar den värnpliktiges
kompanichef att underrätta de anhöriga eller väljer att genom sjukhusets
försorg ombesörja underrättelsen, synes vara av underordnad betydelse.

Kompanichefen Engström har förklarat att han varken från örlogssko -

190

lornas sjukvårdsavdelning eller från centrallasarettet fått något meddelande
om arten av Curt Lewins sjukdom före högbåtsmannen Henrikssons besök
på sjukhuset den 30 november 1964, och Engström har gjort gällande att han
under sådant förhållande saknat anledning förmoda att Curt Lewin var allvarligt
sjuk. Engströms uppfattning har otvivelaktigt stöd av innehållet i
kap. 21 mom. 39 tjänstereglementet för krigsmakten. Enligt kap. 6 mom. 37
samma reglemente åligger emellertid chef att väl vårda sig om de underlydande
samt främja deras rätt och bästa, och enligt kap. 21 mom. 38 skall
kompanichef eller den som denne beordrar tid efter annan om möjligt besöka
den som intagits på sjukhus. Även om Engström haft skäl förmoda att
Curt Lewins tillstånd icke var oroande borde han — som saknade all kännedom
om anledningen till att Curt Lewin intagits på sjukhus och fått kvarstanna
där —- med hänsyn till sistnämnda båda bestämmelser om befäls
skyldighet att vårda sig om värnpliktiga lämpligen tidigare än som skett ha
sökt göra sig underrättad om orsaken till Curt Lewins frånvaro från förbandet
och om erforderliga åtgärder vidtagits för att föräldrarna skulle erhålla
kännedom om det inträffade.

Med dessa uttalanden är ärendet slutbehandlat från min sida.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens beslut tillställdes
chefen för Karlskrona örlogsskolor, styresmannen för centrallasarettet i
Karlskrona, medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse samt H.
Levin. Lindell, Engström, Landelius, Johannesson och Sahlström skulle genom
respektive myndigheters försorg erhålla del av beslutet. 14

14. Fråga huruvida regementschef ägt beordra militär sjukvårdspersonal
att medverka vid förflyttning av civila sjukhuspatienter

Med åberopande av en i tidningen Nerikes Allehanda den 17 februari 1966
införd artikel med rubriken ”Storflytt på konvalescenthem” hemställde
ingenjören Klaus Rieschel, Laxå, i en den 21 februari 1966 till militieombudsmannen
inkommen skrift om utredning huruvida översten, numera
generalmajoren Ove Ljung i sin dåvarande egenskap av sekundchef för Livregementets
grenadjärer haft befogenhet att utlåna värnpliktig personal för
den i artikeln omnämnda civila tjänstgöringen.

Av tidningsartikeln framgick att fyra bårlag militära sjukvårdare från
regementet deltagit i överflyttningen av patienter från Adolfsbergs konvalescenthem
i Örebro till lokaler i Mellringe.

I skriften anförde Rieschel vidare: Någon nödsituation har inte förelegat
och civil sjukvårdspersonal finns alltid tillgänglig i Örebro. Ifrågavarande
slags utnyttjande av billig arbetskraft skapar irritation på berörd del av

191

arbetsmarknaden. Om de militära myndigheterna låter värnpliktiga under
utbildningstiden syssla med dylika civila uppdrag, leder detta också till att
allmänheten får den uppfattningen att värnpliktstiden för närvarande är för
lång.

Sedan Ljung med anledning av vad Rieschel anfört anmodats inkomma
med yttrande, anförde han: Den 16 februari 1966 skulle konvalescenthemmet
evakueras för ombyggnad och patienterna överföras till Mellringe sjukhus.
Efter framställning av styresmannen för regionsjukhuset i Örebro
ställde Ljung ett befäl och tolv värnpliktiga sjukvårdare till förfogande som
bårbärare vid förflyttningen av sängliggande patienter. Den värnpliktiga
personalen utgjordes av elever i den vid regementet bedrivna sjukvårdsutbildningen.
Denna avsåg komplettering av vederbörandes enskilda färdigheter
under tiden den 14—27 februari 1966. För huvuddelen av sjukvårdsplutonen
bedrevs utbildningen vid regementets sjukkvarter med omkring
100 sängliggande patienter. Förflyttningen genomfördes som övning i sjuktransporttjänst
den 16 februari mellan klockan 0800 och klockan 1600 samt
medförde inga extra kostnader för statsmakterna. Gällande föreskrifter i
tjänstereglementet för krigsmakten ger inga regler för utnyttjande av värnpliktiga
för här aktuellt ändamål. Ifrågavarande sjuktransport fyllde emellertid,
i enlighet med gällande utbildningsbestämmelser, ett bestämt syfte i
den viktiga specialutbildningen för värnpliktiga sjukvårdare, nämligen att
dessa fick öva sig i transport av sjuka personer som fordrade stort hänsynstagande.
Fn sjuktransport av denna art måste uppenbarligen ge ett värdefullare
utbildningsresultat än de transporter med värnpliktiga s. k. sårskademarkörer
som utgör huvuddelen av utbildningen i sjukbär ar tjänst. För
övrigt medförde de värnpliktigas insats att de civila patienterna snabbt kom
i en för den fortsatta vården ändamålsenlig miljö. Detta hade enligt styresmannen
för regionsjukhuset icke kunnat ske så snabbt och friktionsfritt
utan regementets medverkan.

Rieschel erhöll del av Ljungs yttrande och anförde därefter i en den 5
april 1966 till militieoinbudsmansexpeditionen inkommen skrift följande.
Militära förbandschefer får ej opåtalat gå utanför de av riksdagen och
försvarsdepartementet fastställda befogenheterna. Ljung har saknat befogenhet
att medgiva ifrågavarande utlåning av värnpliktiga till civil tjänstgöring.
Motiveringen för att så ändå skett lämnas därhän, eftersom den är ointressant
i vad avser den principiella sidan av saken. Såsom medborgare i ett
demokratiskt samhälle känner Rieschel oro över att en militär förbandschef
utan stöd av lag och föreskrifter lånar ut underställd personal till civil
tjänstgöring på direkt framställning av en civil företagsledare. Därest sådant
förfarande anses tillåtligt skulle t. ex. ett företag inom verkstadsindustrin
som lider brist på ingenjörer kunna vända sig till närmaste militära ingenjörförband
med anhållan om utlåning av värnpliktiga ingenjörer. Även i
detta hypotetiska fall skulle förbandschefen kunna åberopa utbildningsskäl.

192

Avslutningsvis framhöll Rieschel att han endast ur principiell synpunkt
intresserat sig för denna angelägenhet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 8 september 1966 till Ljung
följande.

Av utredningen framgår att Ni såsom sekundchef låtit ett befäl och tolv
värnpliktiga sjukvårdare medverka som bårbärare vid förflyttning av sängliggande
patienter den 16 februari 1966 från Adolfsbergs konvalescenthem
till ett annat civilt sjukhus.

Ni har förklarat att den värnpliktiga personalen utgjordes av elever i den
vid regementet bedrivna sjukvårdsutbildningen och att förflyttningen genomfördes
som övning i sjuktransporttjänst under tiden klockan 0800—
klockan 1600.

Enligt bestämmelser och anvisningar för utbildningen av värnpliktiga på
sjukvårdslinjen ur infanteriet och pansarinfanteriet (SU Vpl Sjv Inf och
Pinf, 1961 års upplaga) gäller såsom mål för utbildningen att de värnpliktiga
bibringas bestående färdigheter och kunskaper för avsedda befattningar
i sjukvårds-(sjukbårar-)tjänst inom krigsorganisationen. Beträffande utbildningens
omfattning föreskrives att under omkring fem veckor av utbildningstiden
de värnpliktiga meddelas sjukhusutbildning i den mån ej
begränsad platstillgång vid landets sjukvårdsinrättningar medför reducering
av antalet värnpliktiga och att sjukvårdstjänst innefattar bl. a. sjuktransporter
med handbår.

Ifrågavarande medverkan av värnpliktiga vid förflyttning av patienter kan
uppenbarligen icke anses som sjukhusutbildning men har däremot inneburit
att transport av sjuka med handbår övats. Det är emellertid tydligt att
övningsmomentet varit av begränsat värde. De värnpliktigas medverkan har
kommit till stånd efter framställning av styresmannen för regionsjukhuset
i Örebro, vilken ansett att den haft stor betydelse för patienterna. Vid
dessa förhållanden synes snarare ha varit fråga om militär medverkan i
civil verksamhet än om övning av värnpliktiga.

Tjänstereglementet för krigsmakten innehåller i kap. 17 föreskrifter om
militär medverkan i viss civil verksamhet. Enligt dessa får militär personal
under angivna förutsättningar användas i räddningstjänst och till att såsom
övningsuppgift utföra vägbyggnadsarbete m. m. samt tillåtas att medverka
vid idrottstävling, utställning o. d. som ej anordnas av krigsmakten. I den
mån tillämpliga föreskrifter saknas kan militär chef icke utan Kungl. Maj :ts
tillstånd anses äga rätt att låta underställd personal utnyttjas i civil verksamhet.

I förevarande fall har Ni sålunda icke haft befogenhet att låta militär personal
medverka vid patientförflyttningen. Att så skett har emellertid icke
medfört särskild kostnad eller annan olägenhet utan har tillgodosett ett

193

socialt intresse. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt är
Edert förfaringssätt icke av beskaffenhet att föranleda ansvar.

Jag företager icke vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Rieschel.

15. Fråga om värnpliktig varit skyldig att ha sitt hår kortklippt. Tillika
fråga huruvida beslut om hävande av underbefälsuttagning föregripits

I en till militieombudsmansexpeditionen den 29 september 1965 inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 441108-757 P. L. Lindahl, Härnösands
kustartillerikår: I Aftonbladet för den 26 september 1965 fanns under rubriken
»Så långt hår får inte ett svenskt befäl ha» en artikel om hur Lindahl,
som placerats vid kåren sedan han skilts från militärpolisutbildning vid
Livregementets husarer, blivit behandlad av de militära myndigheterna
därför att han har långt hår. Han vill nu själv framhålla några synpunkter
i saken. Han var från början uttagen till underbefälsutbildning och är det
fortfarande, teoretiskt sett. Vid kåren blev han i början av augusti 1965
tagen från trupp. Han tillhörde spärrbataljonen, men bataljonschefen
överstelöjtnanten A. Rosenbaum ville inte ha honom under sitt befäl, överförd
till kasernavdelningen började Lindahl tjänstgöra på Hemsön under
befäl av uppbördsmannen flaggjunkaren Larsson. Han tjänstgjorde som
förrådsarbetare, för det mesta tillsammans med två civilanställda. Någon
som helst militär ulbildning var det inte fråga om. Han var kvar på Hemsön
ungefär en månad. Härefter blev han förflyttad till underofficersmässen.
Vid denna arbetade han endast tre dagar. Sedan blev han överförd till
handvapenverkstaden, där han fortfarande tjänstgör. Han har sålunda inte
åtnjutit någon underbefälsutbildning sedan han placerades vid kasernavdelningen.
Och under den månad han tillhörde spärrbataljonen fick han
hela tiden syssla med fältarbete. Den enda »krigiska» utbildning han erhållit
vid kåren är fyra timmar avseende granatkastare. Trots att befälen
måste ha varit medvetna om detta kvarstår Lindahl som underbefälsuttagen.
Ingen hade tänkt på det felaktiga häri förrän han själv påpekade det för
fjorton dagar sedan. Han har ännu inte fått reda på när han skall rycka
ut. Som vanlig soldat skall man ju fullgöra en första tjänstgöring om 290
dagar. Lindahl har nu tjänstgjort 309 dagar. Han tar för givet att hans
underbefälsuttagning blir hävd. Om så sker har han emellertid tjänstgjort
för många dagar. På kårens mobiliseringsdetalj har uppgivits att han inte
skall få någon ersättning för att han tjänstgjort för länge. Han ifrågasätter
om detta kan vara riktigt.

Sedan skriften remitterats till chefen för kustartillerikåren för utredning
7—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

194

och yttrande, inkom den 22 november 1965 yttrande från kårchefen översten
C. G. Eklund. Därefter upprättades inom militieombudsmansexpeditionen
en promemoria, vilken översändes till kårchefen samt sekundchefen
för Livregementets husarer med hemställan om kompletterande utredning
och yttrande i vissa i promemorian angivna hänseenden. Begärda yttranden
inkom från sekundchefen överstelöjtnanten B. Ljungquist den 22 december

1965 och från Eklund den 26 januari 1966. Eklunds yttrande var åtföljt
av en av Rosenbaum upprättad promemoria. Vidare har efter remiss yttrande
inkommit från chefen från centrala värnpliktsbyrån den 14 februari

1966 och från överbefälhavaren den 7 september 1966. Sistnämnda yttrande
har på uppdrag av överbefälhavaren avgivits av chefen för försvarsstaben
generalmajoren C. E. Almgren.

Av den sålunda föreliggande utredningen inhämtades till en början följande.
Vid inskrivningsförrättning den 26 oktober 1962 hänfördes Lindahl
till besiktningsgrupp 1, tilldelades kustartilleriet och uttogs till underbefälsutbildning.
Han inkallades till första tjänstgöring om 324 dagar med
inryckning den 23 november 1964 och utryckning den 14 oktober 1965.
Då Lindahl ansetts lämplig för militärpolisutbildning, fick han den 24
november 1964 påbörja sådan vid Livregementets husarer. Den 7 juni 1965
skildes han från denna utbildning. I samband därmed hade Lindahls skvadronchef
ryttmästaren J. Rabber avgivit ett befälsomdöme beträffande honom
av följande lydelse: »Inga befälsegenskaper, dåligt uppträdande, oftast
osnygg, underkänd i polisteori.» Lindahl, som tilldelades vitsorden X, 4, 4,
blev från och med den 8 juni 1965 — med bibehållen underbefälsuttagning
— överförd till kustartillerikåren. Han placerades där vid spärrbataljonens
andra batteri men blev från och med den 4 augusti 1965 avförd från denna
avdelning. Den 17 september 1965 insände tjänstförrättande chefen
för kårens utbildningsavdelning kaptenen Å. Silén, på uppdrag av kårchefen,
till centrala värnpliktsbyrån förslag om att underbefälsuttagningen
av Lindahl skulle hävas. Förslaget var åtföljt av ett av Rosenbaum,
ordinarie chef för utbildningsavdelningen och för spärrbataljonen, avgivet
befälsomdöme. I detta erinrades om att Lindahl avpolletterats från militärpolisskolan
samt angavs att under Lindahls tjänstgöring vid kåren hans förutsättningar
att tillgodogöra sig underbefälsutbildning vid kustartilleriet prövats,
att därvid konstaterats att han saknar den ansvarskänsla som ställning
som befäl medför och visat dåligt omdöme genom att icke följa allmänt
vedertagna regler för personlig puts samt att dessa Lindahls karaktärsfel,
som icke kunnat bortarbetas, innebär att hans förutsättningar att
utöva militärt befäl icke kan godkännas. Enligt beslut av chefen för marinen
hemförlovades Lindahl med utgången av den 1 oktober 1965. Han
hade då tjänstgjort 312 dagar. Chefen för marinen hävde underbefälsuttagningen
genom beslut den 22 oktober 1965 och förklarade genom beslut den
16 december 1965 att den tjänstgöring Lindahl fullgjort utöver 290 dagar

195

skulle i personalredovisningshandlingarna antecknas såsom i direkt anslutning
till första tjänstgöringen fullgjord repetitionsövning (del därav).

Beträffande Lindahls tjänstgöring vid Livregementets husarer uppgav
Ljungquist: Vid inryckningen hade Lindahl visserligen långt hår, men det
var icke avsevärt längre än en de! andra nyinrycktas. På uppmaning av
sin plutonchef ansade han frisyren så att han såg vårdad ut. Han lät dock
håret bli allt längre, men på befälets tillsägelse jämnade han vid ytterligare
ett par tillfällen till håret i topparna. I maj 1965 erhöll han återigen tillsägelse
att snygga till håret. Detta gjorde han ej, men enär han då redan
föreslagits bli skild från militärpolisutbildningen vidtogs inga åtgärder mot
honom. Lindahls frisyr har ej påverkat bedömningen av hans lämplighet
som militärpolis på annat sätt än att den bidragit till att han ansågs
»osnygg». Lindahl var sjukredovisad långa perioder, till eu del såsom icke
tjänstbar och i övrigt såsom delvis tjänstbar. Detta medförde, förutom rena
kunskapsluckor hos honom, alt möjligheterna att under ett tidigt skede
bedöma hans befälsegenskaper försvårades. Han prövades dock i likhet
med övriga elever. Därvid framkom att han saknade den fasthet i tal och
uppträdande, som man kräver av befäl framförallt i militärpolistjänst. Dessutom
infann han sig till de flesta uppställningarna med felaktigt buren eller
ovårdad utrustning, vilket tydde på bristande självdisciplin och nonchalans
mot utfärdade bestämmelser. Med hänsyn till Lindahls långa frånvaro på
grund av sjukdom beslöt Rabber avvakta teoriskedets slut i april 1965
för att få en allsidig bedömning av Lindahl. Denne meddelades dock att
han, om någon förbättring icke skedde, skulle skiljas från utbildningen.
Efter teoriskedets slut, da det visade sig att Lindahl av civila lärare underkänts
i såväl straffrätt som ordningspolistjänst och någon förbättring i
övrigt ej skett, bedömdes han olämplig som militärpolis och föreslogs bli
skild från utbildningen. Det har tidigare visat sig att underbefälsuttagna
värnpliktiga, som varit olämpliga som militärpoliser och därför
skilts från militärpolisutbildningen, väl lämpat sig som gruppchefer
och gruppchefs ställföreträdare. Lindahl föreslogs bli skild från utbildningen
på grund av olämplighet för militärpolistjänst. Anledning att pröva
hans underbefälsuttagning ansågs icke föreligga vid denna tidpunkt. Lindahl
var en särling och accepterades ej av kamraterna. Förflyttning till
annan tjänst, annan miljö och andra kamrater skulle kanske få honom
att bjuda till och visa befälsegenskaper som svarade mot hans uttagning.
Ändrad uttagning borde ifrågakomma först sedan han prövats i annan
tjänst.

Vad häretter angår Lindahls tjänstgöring vid kustartillerikåren uppgav
Rosenbaum: Eftersom det erfordras speciella egenskaper för tjänstgöring
som militärpolis utgör ett skiljande från militärpolisutbildning icke i och
för sig en avgörande indikation på olämplighet för befälsutbildning. Rosenbaum
ansåg därför att Lindahl, trots det mycket negativa befälsomdömet

196

från Livregementets husarer, borde prövas ytterligare vid kåren och placerade
honom vid andra batteriets närförsvarspluton. Enär Rosenbaum påbörjade
sin semester några dagar efter Lindahls ankomst till kåren fick han ingen
kontakt med Lindahl förrän den 2 augusti 1965. Nämnda dag inspekterade
Rosenbaum spärrbataljonen. Han förvånades då över Lindahls osedvanligt
oklippta hår och beordrade Lindahl — liksom tidigare flera av Lindahls
kamrater — att klippa håret samma dag. Efter inspektionen meddelade
löjtnanten Norberg, chef för andra batteriet, att han tidigare anmält Lindahl
för att denne vägrat efterkomma av Norberg given order att klippa håret,
att militärförhör hållits i saken samt att målet av tjänstförrättande kårchefen
majoren Engius hänskjutits till åklagarmyndigheten i Härnösand.
Norberg hade stött sin anmälan på den i tjänstereglementet för krigsmakten
(TjRK) kap. 6 mom. 14 intagna bestämmelsen att »hår och skägg skola
hållas klippta och vårdade och få exempelvis icke hindra bärande av
skyddsmask» och på det förtydligande av bestämmelsen som Rosenbaum
angett i en särskild instruktion för befälet vid bataljonen. Detta förtydligande
lyder: »Håret skall vara kortklippt (samt kammat och borstat).» Visserligen
hade Norberg handlat formellt riktigt då han anmälde Lindahl, men
Rosenbaum ansåg att därigenom alltför starka medel tillgripits och att saken
borde handläggas på annat sätt. För att sätta sig in i fallet och för att försöka
förmå Lindahl att inse betydelsen av att den som blir satt att utöva befäl
är lojal mot gällande regler kallade Rosenbaum omedelbart till sig Lindahl
och sökte under ett ingående samtal förmå honom att ändra ståndpunkt.
Sålunda framhöll Rosenbaum för Lindahl att det inte var så länge
sedan män bar lika långt hår som Lindahl gjorde och att det inte var otroligt
att man med tiden skulle återgå till detta mode, men att det för närvarande
inte var föreskrivet »i den militära modejournalen» att man skulle ha
sådan frisyr. Rosenbaum framhöll vidare att en krigsmakt bedöms av främmande
observatörer, som har samma uppfattning om hållning och stil som
Rosenbaum, och att det skadar ett förbands anseende om de värnpliktiga
visar bristande lojalitet mot militära ordningsregler gällande t. ex. klädsel,
hållning, rakning och hårklippning. Rosenbaum förklarade att allt befäl
måste underkasta sig en mängd restriktioner och att Lindahl längre fram, om
han blev befäl, skulle inse att det bästa sättet att leda är att föregå med gott
exempel och att ingen trupp litar på en chef, som inte visar att han i alla avseenden
är lojal mot skrivna och oskrivna regler. Lindahl delade Rosenbaums
åsikter men var inte villig att klippa håret; han »ville behålla sitt ansikte».
Inte heller Rosenbaums påpekande att håret efter klippning snart skulle växa
ut igen förmådde rubba Lindahl från hans ståndpunkt. Rosenbaum förvissade
sig om att Lindahl inte var beroende av hårets utseende som musiker
eller dylikt. Rosenbaum bedömde att Lindahl kommit i en trotssituation och
förstod att man tillsvidare inte kunde komma någon vart med honom. Efter
ungefär en och en halv timmes samtal med Lindahl orienterade Rosenbaum

197

Eklund om fallet. Rosenbaum föreslog att målet mot Lindahl, vilket Rosenbaum
ansåg icke vara av den vikt att det borde drivas till sin spets, om
möjligt skulle återkallas från åklagarmyndigheten, samt att Lindahl tillfälligt
skulle få annan tjänstgöring för att i en helt ny miljö komma ur den
tvångssituation, i vilken han befann sig. Eklund godkände detta förslag.
Härom underrättade Rosenbaum Lindahl vid ett nytt, ävenledes långt samtal.
Lindahl fick därvid bl. a. veta att han skulle tjänstgöra hos mobiliseringsunderofficeren,
flaggjunkaren Larsson. Lindahl förklarade sig belåten
med detta. Rosenbaum meddelade batterichefen att Lind^il tillfälligt skulle
placeras på kasernavdelningen för tjänstgöring under Larsson samt informerade
denne och tjänstförrättande adjutanten vid kasernavdelningen, överfuriren
Östman, om de aktuella problemen med Lindahl och beordrade dem
att på lämpligt sätt medverka till att Lindahl bibringades förståelse för sitt
ansvar som soldat och blivande befäl. Det var Rosenbaums förhoppning att
Lindahl skulle ändra sin trotsande attityd och med tiden kunna återplaceras
vid andra batteriet. Frågan om Lindahl skulle godkännas eller ej skulle
därmed på vanligt sätt komma upp till bedömande i samband med utryckningen
den 14 oktober 1965. Den 3 augusti 1965 lämnade Rosenbaum Härnösand
för tjänstgöring på annan ort. Vid ett besök i staden den 16 september
1965 informerades han om Lindahls utveckling och fann att den inte
gått i den riktning han hoppats. Han skrev då det ovannämnda befälsutlåtandet.
Vad beträffar Lindahls uttalande att befälet inte tänkt på det felaktiga
i att han kvarstod som underbefälsuttagen vill Rosenbaum framhålla
att han i första hand ägnat sitt intresse åt hur Lindahl skulle utbildas till
underbefäl.

Eklund uppgav: Sedan Rosenbaum anmält att Lindahl i sitt uppträdande,
icke minst vad gällde den personliga putsen, gett uttryck åt så utpräglade
särdrag, att hans lämplighet för fortsatt befälsutbildning allvarligt
kunde ifrågasättas, beslöt Eklund, i enlighet med Rosenbaums förslag, att
Lindahl tillfälligt skulle skiljas från sin avdelning och sättas under befäl
av Larsson, som hade mångårig ocli väl vitsordad tjänst som trupputbildare
bakom sig. Eklund ansåg att det icke minst ur Lindahls egen synpunkt
var lämpligt att Lindahl för en tid, utan trycket från kamraterna
i sin dittillsvarande avdelning, gavs ytterligare möjlighet att ändra attityd
innan slutgiltig ställning togs till frågan om förslag att häva underbefälsuttagningen.
Sedan målet mot Lindahl på Eklunds begäran återsänts av
åklagaren avskrevs det av Eklund, enär han fann saken vara av synnerligen
ringa vikt. Enligt Eklunds uppfattning är frågan om Lindahls frisyr
perifer. Eklund anser nämligen att Lindahls sätt att hålla fast vid sin ovårdade
frisyr närmast är att betrakta som ett symptom på vissa, från befälsutbildningssynpunkt
mindre lyckade egenskaper och att det är dessa som är det
primära i sammanhanget. Lindahls frisyr kan icke ens med mycket god
vilja karaktäriseras som klippt och vårdad. Att han uppträdde i sådan

198

frisyr bidrog till att skapa intrycket att han var »oftast osnygg» och uppfattades
som ett utslag av så dåligt omdöme att hans befälslämplighet kunde
ifrågasättas. Det var dock icke enbart det långa, oftast ovårdade håret,
som föranledde denna bedömning. Vid ett tillfälle uppträdde han sålunda
i s. k. modskängor till uniform. Den under Rosenbaums frånvaro från regementet
tjänstförrättande chefen för utbildningsavdelningen hade ej informerats
om ärendet beträffande Lindahl, enär Rosenbaum avsåg att
själv handlägga detsamma. Rosenbaum hade icke möjlighet att göra det
förrän den 16 senåember 1965 på grund av sin tjänstgöring utanför kåren
och den stora arbetsbörda som därvid ålåg honom.

I det av Almgren avgivna yttrandet anfördes: Från överbefälhavarens
sida synes anledning till ställningstagande föreligga främst i fråga om
underbefälsuttagningens hävande och tillämpningen av kap. 6 mom. 14
TjRK. Vid tidpunkten för Lindahls skiljande från militärpolisutbildningen
fanns enligt överbefälhavarens mening icke tillräckligt underlag för förslag
om hävande av Lindahls underbefälsuttagning. Då Lindahl fortsatte befälsutbildningen
vid kåren hade kårchefen visserligen tillgång till de vitsord och
det befälsomdöme som vid Livregementets husarer utfärdats beträffande Lindahl
men saknade helt egen uppfattning om Lindahls förmåga. Det förefaller
därför naturligt att kårchefen, bl. a. i avsikt att personligen skaffa
sig ett säkert underlag för ett eventuellt förslag om hävande av underbefälsuttagningen,
lät Lindahl fortsätta underbefälsutbildningen. Under pågående
utbildning måste stor restriktivitet tillämpas vid sådant hävande
av underbefälsuttagning som icke sammanhänger med ändring av besiktningsgrupp,
och detta med hänsyn till konsekvenserna i utbiidningshänseende.
Hävs underbefälsuttagningen, avkortas tjänstgöringstiden vid kustartilleriet
från 324 till 290 dagar. Härigenom kommer utbildningen att avbrytas
före eller i början av den avslutande gemensamma förbandsutbildningen,
vilket medför att även utbildning till menigs befattning blir ofullständig.
Detta förhållande är beaktat i premiebestämmelserna, enligt vilka
tjänstgöringspremie utgår som kompensation för den längre tjänstgöringstiden.
Hävande av underbefälsuttagning under pågående utbildning bör
således ske endast i undantagsfall, när särskilda omständigheter är för
handen, och förutsätter i regel att vederbörande kan överföras till kategori,
där nackdelarna av den ofullständiga utbildningen icke väger alltför tungt.
Om hävande av uttagning ifrågakommer bör ställning härtill tagas i så
god tid att beslut kan föreligga före tidpunkten för utryckning vid den
kortare tjänstgöringstiden. Rosenbaums anmälan till Eklund angående
särdragen i Lindahls personliga uppträdande jämte kännedom om vitsorden
och befälsomdömet från Livregementets husarer synes ha utgjort tillräckligt
underlag för beslut av Eklund om omgående åtgärder för att få
underbefälsuttagningen hävd. En framställning härom till chefen för ma -

199

rinen den 2 augusti 1965 hade sannolikt resulterat i att ändring av uttagningen
kommit till stånd och att Lindahl kunnat utrycka den 10 september
1965. Den ytterligare prövning som skedde av Lindahls lämplighet för underbefälsutbildning
— varvid han skildes från sin avdelning och sattes under
befäl av en flaggunderofficer — kan ifrågasättas som en väl långt gående
åtgärd. Däremot strider icke denna ytterligare prövning mot gällande
utbildningsbestämmelser. Vid tillkomsten av bestämmelserna i kap. 6 mom.
14 TjRK synes främst följande för den enskilde och krigsmakten betydelsefulla
förhållanden ha varit vägledande. Bestämmelserna bör principiellt ha
sådan utformning att de icke medför onödiga och för den enskilde kränkande
ingrepp i den personliga integriteten. Vissa inskränkningar, bl. a. beträffande
hår och skägg, är dock nödvändiga för att tjänsten skall kunna
utövas på ett tillfredsställande sätt. Exempel härpå är att hår och skägg icke
får hindra bärande av skyddsmask. De utländska iakttagare som söker skapa
sig en uppfattning om sådana förhållanden inom den svenska krigsmakten
som disciplin och lojalitet är oftast hänvisade till de intryck som enskilda
uniformerade krigsmän kan ge. Enligt föreskriften att hår och skägg skall
hållas vårdade och klippta har strävan bl. a. varit att kunna visa upp medborgare
i uniform som icke i nämnvärd grad avviker från normalbeteendet.
Vid bestämmelsernas tillkomst kunde icke förutses sådana hårmodets växlingar,
som under senare år tagit sig uttryck i att en del värnpliktiga är
mycket långhåriga. Från arbetarskyddssynpunkt innebär det långa håret
uppenbara risker för olycksfall med allvarliga personskador som följd, liksom
det långa håret medför betydande svårigheter att under fältmässiga
förhållanden, ombord och även inom kaserner iaktta en sådan personlig
hygien som är angelägen. De värnpliktigas hår bör därför icke vara längre
än att det till större delen kan döljas av huvudbonad. En sådan tillämpning
av ifrågavarande bestämmelser överensstämmer med att kvinnliga arbetstagare
med stöd av arbetarskyddskungörelsen kan åläggas att bära håret
uppsatt eller dolt av särskild huvudbonad. Att manliga arbetstagare med
långt hår utgör ett allvarligt problem från yrkesskadesynpunkt framgår
med tydlighet av ett av arbetarskyddsnämnden i mars 1966 utsänt meddelande,
i vilket med anledning av gjorda förfrågningar anges att manliga yrkesskoleelever
med modernt långt hår, s. k. mods, bör kunna åläggas att bära
hårskydd. Att bära en frisyr som avviker från flertalet värnpliktigas
kan i enskilda fall medföra allvarliga svårigheter i kamratumgänget. Risken
för kamratförtryck kan öka i det kollektiva liv som värnpliktstjänstgöringen
måste medföra. Med hänsyn till att modet med långt bär visar starkt
vikande tendens finner överbefälhavaren att ifrågavarande föreskrifter i
TjRK är tillfyllest. Från arbetarskyddssynpunkt bör dock förhållandet fortsättningsvis
följas med uppmärksamhet.

200

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 21 oktober 1966 till Eklund följande.

Utredningen visar följande. Värnpliktige Lindahl uttogs vid inskrivningen
till underbefälsutbildning, vilket medförde att han skulle fullgöra en första
tjänstgöring om 324 dagar. Den 24 november 1964 började han militärpolisutbildning
vid Livregementets husarer. Då Lindahl befanns olämplig i militärpolistjänst,
överfördes han från och med den 8 juni 1965 till andra batteriet
vid kustartillerikårens spärrbataljon för att utbildas till närförsvarsman.
Efter anmälan av chefen för utbildningsavdelningen Rosenbaum beslöt
Ni att Lindahl den 4 augusti skulle skiljas från batteriet och ställas under
befäl av flaggjunkaren Larsson. Lindahl tjänstgjorde därefter först i
förrådsarbete på Hemsön under omkring en månad, sedan i underofficersmässen
tre dagar och slutligen i handvapenverkstaden. På förslag av Rosenbaum
gjordes den 16 september 1965 hos centrala värnpliktsbyrån framställning
om hävande av Lindahls underbefälsuttagning. Sedan Lindahl den
1 oktober 1965 hemförlovats, beslöt chefen för marinen dels den 22 oktober
1965 att underbefälsuttagningen skulle hävas, med påföljd att Lindahls
första tjänstgöring skulle omfatta allenast 290 dagar, och dels den 16 december
1965 att den tjänstgöring Lindahl fullgjort utöver 290 dagar skulle
i personalredovisningshandlingarna antecknas såsom fullgjord repetitionsövning
eller del därav.

Rosenbaums anmälan, som ledde till att Lindahl skildes från batteriet,
innehöll att denne i sitt uppträdande icke minst beträffande den personliga
putsen givit uttryck åt så utpräglade särdrag att hans lämplighet för fortsatt
befälsutbildning allvarligt kunde ifrågasättas. Rosenbaums förslag om
hävande av underbefälsuttagningen motiverades i ett av honom avgivet s. k.
befälsomdöme. I detta uttalas att Lindahl saknar den ansvarskänsla som
ställningen såsom befäl medför och visat dåligt omdöme genom att icke följa
allmänt vedertagna regler för personlig puts. Av vad Rosenbaum själv uppgivit
i förevarande ärende framgår att såväl hans anmälan som befälsomdömet
grundats huvudsakligen på det förhållandet att Lindahl, som hade
långt hår, s. k. modsfrisyr, icke kunnat förmås alt låta kortklippa håret i
enlighet med en av Rosenbaum utfärdad särskild instruktion.

I kap. 6 mom. 14 tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives att
krigsman skall iaktta personlig hygien och puts samt att hår och skäggskall
hållas klippta och vårdade och exempelvis icke får hindra bärande av
skyddsmask.

Såsom överbefälhavaren anfört torde vid denna föreskrifts tillkomst icke
ha beaktats att manlig ungdom numera i viss omfattning har frisyr med
långt hår. Med att håret skall hållas klippt synes sålunda endast ha avsetts
att det skall vara vårdat även genom sådan klippning som envar vanligen tid
efter annan låter företaga eller, enligt ordalagen i Armésoldat 1965 s. 135,

201

\ara så klippt att det ser vårdat ut. Icke heller eljest finnes anledning att
antaga att krigsman genom föreskriften ålagts att ha håret kortklippt. En
annan sak är att i fall då hår medför avgörande olägenhet för tjänsten, t. ex.
^id bärande av skyddsmask eller vid hanterande av maskinell utrustning,
vederbörande måste underkasta sig den justering av frisyren som erfordras
när olägenheten icke med mindre ingripande medel, såsom hårnät o. d., kan
undanröjas.

På grund av det sålunda anförda innebär ifrågavarande föreskrift icke
skyldighet för krigsman att ha sitt hår kortklippt, och Rosenbaums instruktion
om sådan skyldighet är följaktligen icke författningsenlig. Överbefälhavaren
har förklarat att han med hänsyn till att modet med långt hår visar
starkt vikande tendens finner föreskriften vara tillfyllest.

Vid angivna förhållanden synes Lindahls vägran att ändra sin frisyr icke
rimligtvis ha bort anses tyda på olämplighet för befälsutbildning eller visa
bristande ansvarskänsla och dåligt omdöme. Enligt min mening har därför
Rosenbaum saknat fog för vad han yttrat därom i ovannämnda anmälan
och befälsomdöme.

Edert på grundval av Rosenbaums anmälan fattade beslut att skilja Lindahl
från batteriet är emellertid i och för sig anmärkningsvärt. Det torde
ha varit naturligare att den ytterligare prövning av Lindahls lämplighet såsom
befäl, som Ni sagt Eder därmed ha velat åstadkomma, skett medan
Lindahl undergått fortsatt befälsutbildning än då han sysslat med handräckningsarbete.
I realiteten synes beslutet ha inneburit att Lindahls befälsutbildning
avbrutits. Eftersom Ni icke själv ägde befogenhet att häva
Lindahls uttagning till underbefälsutbildning, borde Ni ha avvaktat den behöriga
myndighetens avgörande. Att sådant föregripes på sätt som här skett
måste anses betänkligt såväl från allmän synpunkt som med hänsyn till den
enskildes intresse.

Utöver mitt nu gjorda uttalande finner jag ärendet icke påkalla vidare
åtgärd från min sida.

Rosenbaum skulle genom Eklunds försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift härav tillställdes överbefälhavaren, chefen för
centrala värnpliktsbyrån, sekundchefen för Livregementets husarer och Lindahl.

7f—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

202

16. Frågor huruvida försvarets sjukvårdsstyrelse i ett där anhängigt ärende

dels haft skäl att inhämta yttrande från annan myndighet, dels inom
rimlig tid lämnat begärd upplysning angående handläggningen och
dels givit det slutliga beslutet en tillfredsställande avfattning

Den 3 januari 1964 inkom till militieombudsmansexpeditionen från förste
flygläkaren O. Löfberg, Skånska flygflottiljen, en klagoskrift vari denne påtalade
försvarets sjukvårdsstyrelses handläggning av ett av honom därstädes
anhängiggjort ärende. Vid skriften var fogade avskrifter av två skrivelser
från Löfberg till sjukvårdsstyrelsen, den ena dagtecknad den 15 september
1962 och den andra den 30 oktober 1962, ävensom avskrifter av skrivelser
som förekommit i tidigare skriftvävling mellan Löfberg och sjukvårdsstyrelsen
rörande frånvaro från värnpliktstjänstgöring till följd av sjukdom
eller skada.

I skrivelsen den 15 september 1962 hade Löfberg anfört i huvudsak följande.

Den 29 augusti 1962 avlossade en värnpliktig vid flottiljen, sannolikt i
självmordssyfte, med en kulsprutepistol två skott mot huvudet. Han tycks
bli svårt invalidiserad då synen på båda ögonen samt lukt och smak troligen
för alltid gått förlorade. Anmälan om olycksfall enligt militärersättningsförordningen
har insänts till riksförsäkringsverket. Enär chefen för centrala
värnpliktsbyrån förklarat (sjukvårdsstyrelsens skrivelser den 17 maj och
den 22 augusti 1961, dnr 102: 12, samt centrala värnpliktsbyråns skrivelse
den 1 augusti 1961, nr 43: 32) att vid tveksamhet i bedömande av frågan
om tjänsten förorsakat sjukdom ärendet skall underställas värnpliktsbyrån
och sjukvårdsstyrelsen, anhålles om yttrande huruvida den skada som den
värnpliktige förorsakat sig själv uppsåtiigen skall anses vara ådragen i
tjänsten eller ej. Vid den psykologiska testningen i samband med inskrivningen
visade sig den värnpliktige vara fullt normal och han har icke
uppsökt flottilj sjukhuset för någon sjukdom. Polisutredningen har enligt
uppgift icke gett någon klar bild av orsaken till hans handlingssätt.

Skrivelsen den 30 oktober 1962 innehöll följande.

Den värnpliktiges tillstånd är sådant att han för all framtid är oduglig
till varje slag av militärtjänst (total blindhet på båda ögonen). Då svar å
skrivelsen den 15 september 1962 ej ingått och frågan om hemförlovning
fortfarande står öppen, anhålles om uppgift när svar kan förväntas. Att ersättning
beviljas av riksförsäkringsverket är icke liktydigt med att sjukdomen
eller skadan förorsakats av tjänstgöringen vid bedömandet av om hemförlovning
skall ske eller ej.

I klagoskriften anförde Löfberg: Av militieombudsmannens ämbetsberättelse
1960, s. 149—153, framgår att riksförsäkringsverkets bedömning, i
ärende rörande ersättning enligt militärersättningsförordningen, av frågan

203

om skada ådragits under militärtjänstgöring icke är bindande för de militära
myndigheterna när det gälier att med avseende å hemförlovning enligt
värnpliktslagen avgöra om tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak till
sjukdom eller skada. Riksförsäkringsverkets bedömning sker i regel mycket
välvilligt med hänsyn till att det gäller ekonomisk ersättning. I hemförlovningsfrågan
är det emellertid mången gång oerhört svårt för en förbandsläkare
att avgöra huruvida militärtjänsten skall anses ha förorsakat sjukdom
eller skada. I skrivelse till sjukvårdsstyrelsen den 1 augusti 1961 har
chefen för centrala värnpliktsbyrån därför förklarat att det i tveksamma
fall kan vara lämpligt att frågan underställes sjukvårdsstyrelsen och värnpliktsbyrån.
När Löfberg avlät skrivelsen den 15 september 1962 stod det
klart för honom att den värnpliktige för all framtid var oduglig till militärtjänst.
Från ekonomisk synpunkt var det emellertid av viss betydelse för
den värnpliktige om skadan skulle anses ådragen i tjänsten. Den 30 oktober
1962, då Löfberg ännu ej erhållit svar från sjukvårdsstyrelsen, avsände han
sin andra skrivelse till styrelsen. Vid ett tillfälle i mars 1963 påminde han
ännu en gång om ärendet vid telefonsamtal med tjänsteman hos styrelsen.
Någon dag därefter meddelades per telefon från styrelsen att ärendet överlämnats
till riksförsäkringsverket för dess yttrande. Löfberg har emellertid
ännu icke erhållit svar å skrivelsen den 15 september 1962.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 13 januari 1964 anhållit att
sjukvårdsstyrelsen i ärendet ville införskaffa yttrande från vederbörande
ansvariga befattningshavare inom styrelsen samt avgiva eget yttrande, inkom
den 31 januari 1964 ett den 29 samma månad dagtecknat yttrande,
för styrelsen undertecknat av förste byråläkaren W. Kock i egenskap av
tillförordnad chef för sjukvårdsbyrån. I detta anfördes: Enär Löfbergs skrivelse
den 15 september 1962 bedömdes vara av sådan art att yttrande borde
inhämtas från riksförsäkringsverket, remitterades skrivelsen dit genom beslut
den 10 oktober 1962. När Löfbergs skrivelse den 30 oktober 1962 inkom
till styrelsen hade något svar ej erhållits från riksförsäkringsverket. Den
21 december 1962 efterhörde dåvarande byråläkaren N. G. Hävermark per
telefon ärendet hos riksförsäkringsverket, varvid han upplystes om att riksförsäkringsverket
avvaktade infordrat polisprotokoll. I skrivelse till Löfberg
den 15 mars 1963 föreslog Hävermark, under hänvisning till telefonsamtal
samma dag, att Löfberg skulle taga direkt kontakt med riksförsäkringsverket.
Styrelsen har, trots påminnelser, först genom skrivelse den 21
januari 1964 erhållit svar från riksförsäkringsverket. Av skrivelsen synes
framgå att den värnpliktige icke lidit ekonomiskt avbräck på grund av inträffade
förhållanden. Styrelsen, som biträder de synpunkter som kommit
till uttryck i riksförsäkringsverkets remissvar, har saknat underlag för besvarande
av Löfbergs skrivelse den 15 september 1962 förrän remissvaret
inkom till styrelsen. Styrelsen beklagar det uppkomma dröjsmålet, som dock

204

varit betingat av omständigheter över vilka styrelsen icke kunnat råda. Enligt
styrelsens mening hade Löfberg lämpligen kunnat informera sig härom
genom förfrågan direkt hos styrelsen.

Vid sjukvårdsstyrelsens yttrande var fogad fotokopia av riksförsäkringsverkets
skrivelse den 21 januari 1964, så lydande:

Den 4 januari 1963 fann riksförsäkringsverket den värnpliktige berättigad
till ersättning enligt militärersättningsförordningen. Beslutet härom har
på sin tid delgivits den värnpliktige och flottilj chefen. Ersättning har utgivits
till den värnpliktige för tiden efter den 30 november 1962 då hans militärtjänstgöring
upphörde.

Den 6 februari 1964 inkom till militieombudsmansexpeditionen ytterligare
en skrift från Löfberg. Vid denna var fogade kopior av skrivelse den 30
januari 1964 från sjukvårdsstyrelsen till flottilj chefen och av riksförsäkringsverkets
ovannämnda skrivelse till styrelsen den 21 januari 1964.

I skrivelsen den 30 januari 1964, som för sjukvårdsstyrelsen undertecknats
av Kock i egenskap av tillförordnad chef för sjuk vårdsbyrån, med
kontrasignation av förste byråläkaren S. O. Björlin, meddelades följande.

Under hänvisning till sjukvårdsstyrelsens yttrande till militieombudsmannen
den 29 januari 1964 och till vad som av riksförsäkringsverket anföres
i skrivelse den 21 januari 1964 (bilägges i fotokopia) får ämbetsverket
uttala att sjukvårdsstyrelsen biträder de synpunkter som kommit til! uttryck
i riksförsäkringsverkets skrivelse.

Löfberg anförde: Av det svar som han erhållit från sjukvårdsstyrelsen
framgår endast att den värnpliktige av riksförsäkringsverket befunnits berättigad
till ersättning enligt militärersättningsförordningen, vilket emellertid
sedan länge varit känt vid flottiljen. För Löfberg gällde det att bedöma
fallet enligt bestämmelserna i värnpliktslagen och inskrivningsförordningen.
Sjukvårdsstyrelsen synes ha rådfrågat endast riksförsäkringsverket,
trots att chefen för centrala värnpliktsbyrån anbefallt att tveksamma fall
skall underställas även värnpliktsbyrån.

Sjukvårdsstyrelsens handlingar i det av Löfberg hos styrelsen anhängiggjorda
ärendet infordrades härefter till militieombudsmansexpeditionen. Av
dessa framgår att Löfberg jämväl i skrivelse till styrelsen den 17 december
1962 påmint om sin skrivelse den 15 september 1962 och att styrelsen i
skrivelse till flottilj chefen den 29 december 1962 meddelat att ärendet remitterats
till riksförsäkringsverket.

På militieombudsmannens begäran inkom chefen för centrala värnpliktsbyrån
den 16 februari 1965 med yttrande, i vilket anfördes: Enligt 27 §
3 mom. D värnpliktslagen äger värnpliktig såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna
sig frånvaro från tjänstgöring till följd av sjukdom eller skada, vartill
tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak. I värnpliktslagen finns emellertid
icke någon bestämmelse som kan tjäna till ledning vid bedömandet
av om sjukdom eller skada förorsakats av tjänstgöringen. Däremot finns

205

i militärersättningsförordningen bestämmelser som anger vad som avses
med skada eller sjukdom i tjänsten. I första hand är det för bandsläkaren
som bedömer såväl tillgodoräknande- som ersättningsfrågan. Förbandschefen
fattar beslut i tillgodoräknandefrågan, i vilken hänsyn icke behöver tagas
till det resultat som riksförsäkringsverket kommit till i ersättningsfrågan.
För att erhålla ett enhetligt bedömande i tillgodoräknandefrågan har
chefen för centrala värnpliktsbyrån — i avvaktan på utredning — begärt
att i Handbok för läkare inom armén, vilken gäller även inom flygvapnet,
intages en bestämmelse angivande att militärersättningsförordningen kan
tjäna som ledning vid bedömande av huruvida sjukdom eller skada förorsakats
av tjänstgöringen. Vad gäller det fall, om vilket Löfberg framställt
förfrågan hos sjukvårdsstyrelsen, skulle den värnpliktige när det konstaterats
att han var oduglig till krigstjänst omedelbart hemförlovas jämlikt
114 § insknivningsförordningen oberoende av om skadan föranletts av
tjänstgöringen eller icke.

I en inom militieombudsmansexpeditionen den 25 februari 1965 upprättad
promemoria anfördes följande. Enligt 116 § inskrivningsförordningen
skall i regel hemförlovning i anledning av frånvaro från tjänstgöring ske
när tiden för frånvaron överstigit eu tiondel av tiden för den tjänstgöring
till vilken värnpliktig inkallats eller det kan förutses att frånvarotiden kommer
att överstiga nämnda tidsperiod. Frånvaro från tjänstgöring till följd
av sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak,
skall emellertid icke föranleda hemförlovning. Sådan frånvaro äger nämligen
den värnpliktige enligt 27 § 3 mom. D värnpliktslagen tillgodoräkna
sig. Löfbergs framställning till sjukvårdsstyrelsen den 15 september 1962
har tydligen föranletts därav att han ansett att tillämpning av berörda bestämmelser
kommit i fråga. Emellertid framgår av 114 § 1 mom. inskrivningsförordningen
att, om värnpliktig vid läkarbesiktning bedömts vara
oduglig till krigstjänst, frågan om slutlig prövning av hans krigsduglighet
ofördröj ligen skall underställas inskrivningsnämnd eller insltrivningschef
och att den värnpliktige, om han vid dylik slutlig prövning befinnes oduglig
til! krigstjänst, omedelbart skall hemförlovas. Ifrågavarande värnpliktige
har uppenbarligen på grund av skadan blivit oduglig till krigstjänst. Såsom
chefen för centrala värnpliktsbyrån anfört skulle han därför hemförlovas
oberoende av om skadan förorsakats av tjänstgöringen eller icke. Av Löfbergs
skrivelse till sjukvårdsstyrelsen framgår att den värnpliktige kunde
bedömas vara oduglig till krigstjänst. Med anledning därav borde sjukvårdsstyrelsen
ha underrättat Löfberg om att den värnpliktige skulle hemförlovas
oberoende av svaret på den av Löfberg väckta frågan, vilken därför syntes
sakna betydelse. Sjukvårdsstyrelsen har emellertid i stället, genom beslut
den 10 oktober 1962, remitterat ärendet till riksförsäkringsverket, vilket
uppenbarligen var opåkallat. Om yttrande överhuvudtaget skulle ha inhämtats,
borde det ha skett från värnpliktsbyrån. Vem som är ansvarig för sjuk -

206

vårdsstyrelsens nämnda beslut framgår icke av handlingarna. I skrivelser
till sjukvårdsstyrelsen den 30 oktober och den 17 december 1962 anhöll Löfberg
om svar å sin framställning. Den på grund härav i skrivelse den 29
december 1962 till flottiljchefen meddelade upplysningen att ärendet hade
remitterats till riksförsäkringsverket synes ha bort meddelas Löfberg redan
i samband med att skrivelsen den 30 oktober 1962 ankom till sjukvårdsstyrelsen.
Vem som är ansvarig för det sålunda förelupna dröjsmålet framgår
ej heller av handlingarna. Riksförsäkringsverkets skrivelse till sjukvårdsstyrelsen
den 21 januari 1964 innehåller icke några synpunkter på den
fråga som Löfberg framställt till sjukvårdsstyrelsen. Meddelandet i skrivelsen
till flottilj chefen den 30 januari 1964 att sjukvårdsstyrelsen »biträder
de synpunkter som kommit till uttryck i riksförsäkringsverkets skrivelse»
utgör sålunda icke tillfredsställande besked till Löfberg.

Med skrivelse den 25 februari 1965 översände militieombudsmannen
handlingarna i ärendet till sjukvårdsstyrelsen för att styrelsen skulle inhämta
yttranden från dem som var ansvariga för beslutet den 10 oktober
1962 och för dröjsmålet med att lämna besked till Löfberg i anledning av
hans skrivelse den 30 oktober 1962 ävensom från Kock och Björlin. Militieombudsmannen
anhöll tillika att styrelsen skulle avgiva förnyat eget yttrande.
Den 12 juli 1965 inkom yttranden från, förutom styrelsen, Kock
och Björlin, förutvarande förste byråläkaren B. Blom och Hävermark.

Kock anförde i sitt yttrande: I skrivelsen den 15 september 1962 anhöll
Löfberg om yttrande huruvida den skada som den värnpliktige förorsakat
sig själv uppsåtligen skulle anses vara ådragen i tjänsten. Löfberg uppgav
därvid att den värnpliktige vid den psykologiska testningen visat sig fullt
normal, att han icke uppsökt flottiljens sjukhus för sjukdom och att polisutredningen
icke kunnat giva någon klar bild om orsaken till hans handlingssätt.
Löfbergs fråga har alltså icke gällt huruvida den värnpliktige
skulle hemförlovas. Hemförlovning regleras ju —• vilket måste vara känt
av Löfberg såsom mångårig militärläkare — bl. a. av 114 § 1 mom. inskrivningsförordningen
och var i detta fall oberoende av det av Löfberg väckta
spörsmålet. Någon särskild orsak för sjukvårdsstyrelsen att lämna Löfberg
upplysning i hemförlovningsfrågan, vilken skulle avgöras av inskrivningsmyndigheten
och icke av sjukvårdsstyrelsen, kan sålunda icke anses ha
förelegat. Chefen för centrala värnpliktsbyrån har i den av Löfberg åberopade
skrivelsen den 1 augusti 1961 endast uttalat att det vid tveksamhet om
tjänsten förorsakat sjukdom eller icke kan vara lämpligt att ärendet underställes
sjukvårdsstyrelsen och centrala värnpliktsbyrån. Någon skyldighet
för styrelsen att inhämta värnpliktsbyråns yttrande synes icke ha förelegat.
Den i promemorian framförda synpunkten att, om yttrande överhuvudtaget
skulle ha inhämtats, det borde ha skett från värnpliktsbyrån förefaller
därför förvånande. Styrelsen har att ta ställning från medicinsk syn -

207

punkt och värnpliktsbyrån saknar medicinsk experiis. Däremot kunde givetvis
Löfberg — om han velat följa chefens för värnpliktsbyrån rekommendation
— själv ha anhållit om värnpliktsbyråns yttrande. Det är sjukvårdsstyrelsens
skyldighet att så noggrant som möjligt söka utreda de medicinska
frågeställningar, som förelägges styrelsen. Såsom chefen för centrala
värnpliktsbyrån i sitt i ärendet avgivna yttrande anfört finns i militärersättningsförordningen
bestämmelser som kan tjäna till ledning vid bedömande
av om sjukdom eller skada förorsakats av tjänstgöringen, vilket
numera även anmärkes i Handbok för läkare inom armén. Härav torde framgå
att remissen till riksförsäkringsverket, vilken beslutades av Blom den
10 oktober 1982 efter samråd med Kock, bör anses ej endast berättigad utan
även lämplig. Därtill kommer att det hos riksförsäkringsverket kunde bedömas
ha samlats det material i form av sjukredovisningshandlingar, journalavskrifter,
polisprotokoll etc. som var oundgängligen nödvändigt såsom
underlag för även sjukvårdsstyrelsens bedömning av fallet. Anmärkningen
i pi*omemorian att remissförfarandet varit uppenbarligen opåkallat står i
strid med ovannämnda uttalande av chefen för centrala värnpliktsbyrån, till
vilken enligt promemorian eventuell remiss skulle ha ställts. Det torde
också kunna framhållas, att det bör anses få ankomma på vederbörande
myndighet att själv bestämma om remissförfarandet, för vilket inga särskilda
regler finns. När Löfbergs skrivelse den 30 oktober 1962 inkom till styrelsen
handlades Löfbergs ärende av Hävermark, som numera ej är verksam
inom styrelsen. I skrivelsen påminde Löfberg om att han gjort förfrågan,
om skadan kunde anses vara förorsakad av tjänstgöringen eller annat
förhållande. Han uppgav visserligen också att frågan om hemförlovning
fortfarande stod öppen. Detta innebar dock icke att hans frågeställning ändrats.
Vid denna tidpunkt saknade styrelsen underlag för besvarande av den
iippställda frågan men ansåg sig ha grundad anledning antaga att svar
snart skulle komma från riksförsäkringsverket. I annat fall hade styrelsen
— trots att frågan icke vid denna tidpunkt kunde slutgiltigt besvaras —
lämnat Löfberg skriftligt meddelande om ärendets läge tidigare än som
skett. Löfberg skulle dock enligt Kocks anvisning genom telefonsamtal från
Hävermark hållas underrättad om ärendets handläggning. Huruvida så
skett har nu icke med säkerhet kunnat fastställas, då så lång tid förflutit
sedan ärendets handläggning. Den 21 december 1962 har emellertid Hävermark
per telefon kontaktat en tjänsteman vid riksförsäkringsverket som
förklarade, att man väntade på infordrat polisprotokoll. Då sådant protokoll
icke inkommit ännu i slutet av december, avsände sjukvårdsstyrelsen
meddelandet till flottiljchefen den 29 december 1962. Att i sjukvårdsstyrelsens
skrivelse till flottilj chefen den 30 januari 1964 angavs »att sjukvårdsstyrelsen
biträder de synpunkter som kommit till uttryck i riksförsäkringsverkets
skrivelse» kunde, enär styrelsen icke haft att taga ställning i

208

den ekonomiska frågan men väl i den medicinska, rimligen icke antagas
innebära annat än att styrelsen velat uttala att tjänsten orsakat skadan.
Detta förefaller självklart.

Blom, Hävermark och Björlin anslöt sig till Kocks yttrande, varvid dock
Björlin upplyste att enligt sjukvårdsstyrelsens arbetsordning expedition
kontrasigneras till bestyrkande av att expeditionen överensstämmer med
justerat koncept. Hävermark förklarade därjämte att han för sin del ansåg
att handläggningen skett i överensstämmelse med det administrativa förfarande,
som förefaller honom riktigt.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande: För att kunna ge ett svar på
den av Löfberg framställda frågan fordrades en medicinsk bedömning. De
av Löfberg till styrelsen insända handlingarna utgjorde på intet sätt underlag
för en sådan bedömning. Eftersom fallet anmälts till riksförsäkringsverket,
som — i motsats till värnpliktsbyrån — hade tillgång till läkarexpertis
och som kunde förväntas erhålla vederbörlig polisrapport, ansågs det
ändamålsenligt för att icke säga nödvändigt att införskaffa yttrande därifrån.
Detta behövde ju icke influeras därav att riksförsäkringsverket sjäivt
hade att bedöma ärendet med utgångspunkt från militärersättningsförordningen.
Styrelsen vill dessutom framhålla att det enligt dess uppfattning
i princip är vanskligt att ifrågasätta om myndighets remiss varit påkallad
eller ej. Konsekvensen därav kan bli att myndighet i tveksamma fall avstår
från att inhämta de yttranden som trots allt kunde ha varit av betydelse
för ärendets bedömande. Vad gäller Löfbergs skrivelse den 30 oktober 1962
anser styrelsen att Löfberg snarast möjligt efter det att skrivelsen inkom
till styrelsen borde skriftligen ha meddelats att ärendet remitterats till riksförsäkringsverket
och att svar skulle avges så snart omständigheterna det
medgav. Vidare anser styrelsen att skrivelsen till flottiljchefen den 30 januari
1964 borde ha utformats så att ingen tvekan kunnat uppstå om att
värnpliktstjänstgöringen av styrelsen på medicinska grunder bedömts vara
orsak till den värnpliktiges skada. Nämnda smärre brister i formellt-administrativt
avseende förefaller dock knappast vara av karaktär att motivera
en anmälan till militieombudsmannen. Styrelsen vill även framhålla att enligt
den för styrelsen gällande instruktionen styrelsen under Kungl. Maj :t
i tekniskt och ekonomiskt avseende utövar ledningen av och uppsikten över
hälso- och sjukvården inom krigsmakten, vilket emellertid icke i praktiken
avhållit styrelsen från att bedöma även rent medicinska, till styrelsen hänskjutna
frågor.

I anslutning till en redogörelsen för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 21 januari 1966 till sjukvårdsstyrelsen
följande.

I 27 § 3 mom. D värnpliktslagen stadgas att värnpliktig, vilken till följd
av sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak,

209

icke deltagit i tjänstgöring, såsom tjänstgöringstid äger tillgodoräkna sig
den tid han sålunda varit frånvarande från tjänstgöring. Enligt 116 § 1 mom.
inskrivningsförordningen skall i regel frånvaro från tjänstgöring på grund
av annan sjukdom eller skada föranleda hemförlovning när tiden för frånvaron
överstigit en tiondel av tiden för den tjänstgöring till vilken den värnpliktige
inkallats eller när det kan förutses att frånvarotiden kommer att
överstiga nämnda tidrymd. Vidare gäller enligt 114 § 1 mom. inskrivningsförordningen
att om värnpliktig vid läkarbesiktning bedömts vara oduglig
till krigstjänst frågan om slutlig prövning av hans krigsduglighet ofördröjligen
skall underställas inskrivningsnämnd eller inskrivningschef och att
den värnpliktige, om han Aid dylik slutlig prÖAming befunnits oduglig till
krigstjänst, omedelbart skall hemförlovas.

Av utredningen i ärendet framgår följande. I skrivelse till Eder den 15
september 1962 anförde förste flygläkaren Löfberg att en värnpliktig vid
Skånska flygflottiljen den 29 augusti 1962, sannolikt i självmordssyfte,
med en kulsprutepistol avlossat två skott mot huvudet, att han tycktes bli
svårt invalidiserad då synen å båda ögonen samt lukt och smak för alltid
gått förlorade samt att anmälan om olycksfallet enligt militärersättningsförordningen
insänts till riksförsäkringsverket. Under hänvisning till tidigare
skriftväxling med Eder i frågan huruvida tjänsten skulle anses ha
förorsakat sjukdom eller skada anhöll Löfberg om Edert uttalande i detta
hänseende beträffande ifrågavarande skada. Den 10 oktober 1962 beslöt
förste byråläkaren Blom att skrivelsen skulle remitteras till riksförsäkringsverket
för yttrande. I skrivelse den 30 oktober 1962 till Eder anförde
Löfberg, att svar på framställningen den 15 september 1962 ännu ej ingått
och att »frågan om hemförlovning fortfarande står öppen», samt anhöll
om uppgift när svar kunde förväntas. Sedan Löfberg i skrivelse den 17 december
1962 ånyo anhållit om sådan uppgift, underrättade Ni genom skrivelse
den 29 december 1962 Löfberg om att ärendet remitterats till riksförsäkringsverket.
I skrivelse den 21 januari 1964 till Eder meddelade riksförsäkringsverket
att ämbetsverket den 4 januari 1963 funnit den värnpliktige
berättigad till ersättning enligt militärersättningsförordningen samt att ersättning
utgivits till honom för tid efter den 30 november 1962, då hans militärtjänstgöring
upphörde. Med en den 30 januari 1964 dagtecknad, av förste
byråläkaren Kock undertecknad skrivelse till chefen för flygflottiljen överlämnade
Ni en kopia av riksförsäkringsverkets nämnda skrivelse samt uttalade
i fråga om bedömningen av den värnpliktiges skada »att sjukvårdsstyrelsen
biträder de synpunkter som kommit till uttryck i riksförsäkringsA''erkets
skrivelse».

Det anförda ger vid handen att ifrågavarande, genom Löfbergs framställning
den 15 september 1962 hos Eder anhängiggjorda ärende icke handlagts
på tillfredsställande sätt. Sålunda måste till en början ifrågasättas om beslutet
den 10 oktober 1962, att yttrande skulle införskaffas från riksförsäk -

210

ringsverket, bort meddelas. En förvaltningsmyndighet har i allmänhet både
rätt och plikt att tillse att ett ärende blir fullständigt utrett och belyst av
erforderlig sakkunskap. Men givetvis innebär detta icke att varje åtgärd
med syfte att inhämta upplysningar och synpunkter i ärendet kan anses befogad.
Med hänsyn till angelägenheten av att handläggningen icke fördröjes
och att andra myndigheter ej onödigtvis betungas med arbete är det av
största vikt att beslut om remiss fattas endast då skäl därtill finnes.

Eftersom Löfberg i framställningen meddelat att anmälan insänts till
riksförsäkringsverket, var uppenbarligen anledningen till att han begärde
uttalande i frågan, huruvida den värnpliktiges skada förorsakats av tjänstgöringen,
önskemålet att få klarlagt om den värnpliktiges frånvaro på grund
av skadan skulle tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid. Den praktiskt
viktigaste följden av att frånvarotid ej tillgodoräknas är i fall av
långvarig sjukdom att hemförlovning skall ske. Med hänsyn härtill och
till framställningens och däri åberopade handlingars innehåll måste förutsättas
att Löfberg utgått ifrån att skadans samband med tjänstgöringen
hade avgörande betydelse för bedömande av om den värnpliktige skulle hemförlovas.
Då den värnpliktige genom skadan blivit oduglig till krigstjänst,
skulle han emellertid, såsom chefen för centrala värnpliktsbyrån anfört,
omedelbart hemförlovas jämlikt 114 § inskrivningsförordningen och detta
oberoende av om skadan föranletts av tjänstgöringen eller ej. Från ekonomisk
synpunkt torde det i regel också vara fördelaktigast för en under
tjänstgöring skadad värnpliktig att han hemförlovas så tidigt som möjligt.
Vid nu angivna förhållanden hade Löfberg omgående bort underrättas om
att hemförlovning skulle ske jämlikt nyssnämnda stadgande och att därvid
frågan om skadans samband med tjänstgöringen saknade betydelse. Någon
remiss till riksförsäkringsverket hade följaktligen icke varit behövlig. En
annan sak är att, om Löfberg även efter mottagandet av underrättelse som
nyss nämnts önskat uttalande om det huvudsakligen teoretiska spörsmålet
angående skadans samband med tjänstgöringen, en sådan remiss ej saknat
skäl.

Inom sjukvårdsstyrelsen har man synbarligen icke ägt närmare kännedom
om gällande bestämmelser angående frånvarotids tillgodoräknande och
förutsättningarna för hemförlovning. Vid samråd med centrala värnpliktsbyrån
kunde visserligen erforderliga upplysningar därutinnan ha inhämtats.
Sjukvårdsstyrelsen, som har till huvuduppgift att i tekniskt och ekonomiskt
avseende utöva ledningen av och uppsikten över hälso- och sjukvården
inom krigsmakten, besitter emellertid genom anställda läkare även
medicinsk sakkunskap, och Löfbergs framställning kunde med hänsyn till
ordalydelsen icke utan fog uppfattas så att Löfberg endast ansåg sig behöva
ett uttalande i den medicinska frågan om skadans samband med tjänstgöringen.
På grund härav finner jag Blom såsom ansvarig för handläggningen
såvitt nu är i fråga icke böra lastas för vad som i denna del förekommit.

211

Vidare synes anmärkningsvärt att Löfbergs skrivelse den 30 oktober
1962, vari begärdes besked om tidpunkten då svar på framställningen den
15 september kunde förväntas, icke föranlett någon omedelbar åtgärd. I
skrivelsen påpekade dock Löfberg att den värnpliktige för all framtid var
oduglig till varje slag av militärtjänst och att frågan om hemförlovning
fortfarande stod öppen. Härav borde vederbörande inom sjukvårdsstyrelsen,
byråläkaren Hävermark, oavsett hur framställningen den 15 september
uppfattats, ha dragit den slutsatsen att Löfberg var oviss om hemförlovningsfrågans
bedömande och ansåg saken brådskande. Eu naturlig åtgärd
hade då varit att taga kontakt med den på området sakkunniga myndigheten,
nämligen centrala värnpliktsbyrån, för att få råd angående ärendets
behandling. Under alla omständigheter borde emellertid Hävermark ha
lämnat Löfberg det begärda beskedet långt tidigare än som skett och utan
att denne genom särskild skrivelse behövt efterfråga beskedet. Den som anhängiggjort
ett ärende hos en myndighet och begär upplysningar om ärendets
handläggning har givetvis berättigat anspråk på att utan dröjsmål få
veta vad han önskar.

Genom underlåtenhet i enlighet med det sagda har Hävermark av oförstånd
eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt. Att han icke ens numera
inser det begångna felet utan gör gällande att handläggningen skett i överensstämmelse
med ett riktigt administrativt förfarande synes mig särskilt
betänkligt, och jag har därför övervägt att anställa åtal mot honom. Med
hänsyn till omständigheterna låter jag emellertid bero vid vad i saken förekommit.

Slutligen kan Edert avgörande av ärendet i anledning av Löfbergs framställning
den 15 september 1962 icke undgå kritik. Att den av Kock undertecknade
skrivelse, i vilken avgörandet innefattades, icke avläts förrän den
30 januari 1964 synes visserligen icke kunna lastas någon befattningshavare
inom sjukvårdsstyrelsen, eftersom riksförsäkringsverket besvarat styrelsens
remiss av den 10 oktober 1962 först den 21 januari 1964. Däremot måste
utformningen av skrivelsen den 30 januari 1964 anses anmärkningsvärd.

I och för sig möter det naturligtvis icke något hinder att en myndighet,
som skall uttala sig i en viss fråga, förklarar sig biträda de synpunkter som
kommit till uttryck i ett remissyttrande. Självklart är emellertid att ett sådant
tillvägagångssätt kan användas endast då remissmyndigheten verkligen
anfört någon synpunkt på frågan. I förevarande fall har riksförsäkringsverket
i sitt remissyttrande allenast meddelat att ämbetsverket funnit
den värnpliktige berättigad till ersättning enligt militärersättningsförordningen.
Ehuru detta meddelande icke enligt vanligt språkbruk torde kunna
betecknas som en anförd synpunkt, får det i sak anses innebära ett tillkännagivande
av att riksförsäkringsverket bedömt ifrågavarande skada utgöra
sådan i militärersättningsförordningen avsedd skada till följd av
olycksfall som drabbat den värnpliktige under militärtjänstgöring. Denna

212

bedömning kan A''äl vara av betydelse för men är icke avgörande vid prövningen
av frågan om den A''ärnpliktiges skada kan antagas ha förorsakats
av tjänstgöringen på sätt i värnpliktslagen och inskrivningsförordningen
avses. Beträffande sistnämnda fråga har riksförsäkringsverket icke alls uttalat
sig. Eftersom Ni i skrivelsen den 30 januari 1964 endast förklarat Eder
biträda de synpunkter som kommit till uttryck i riksförsäkringsverkets
skrivelse, har följaktligen Löfbergs framställning den 15 september 1962
icke blivit fullständigt besvarad.

Kock såsom den för Eder skrivelse ansvarige har i sitt till mig avgivna
yttrande förklarat att Ni velat uttala att tjänsten orsakat skadan och att
detta förefölle självklart. Även om avfattningen av sjukvårdsstyrelsens
skrivelse närmast ger intryck av att ha tillkommit genom att en olämplig
förebild på grund av misstag blivit använd, synes det med hänsyn till Kocks
nämnda förklaring icke kunna uteslutas att nonchalans eller omdömeslöshet
medverkat. Hur det än må förhålla sig härmed är emellertid skrivelsens
utformning i hög grad otillfredsställande. En befattningshavare med ämhetsansvar
som å ett centralt ämbetsverks vägnar utfärdar en skrivelse, innefattande
slutligt avgörande av ett ärende, måste uppenbarligen ägna sådan
omsorg däråt att skrivelsen utan vidare kan förstås av mottagaren.
Att så sker är av betydelse icke blott för denne utan även ur synpunkten
av allmänhetens förtroende för ämbetsverket.

Med det sålunda anförda är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Kock skulle genom sjukvårdsstyrelsens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift därav tillställdes Blom, Hävermark,
Björlin och Löfberg.

REDOGÖRELSE FÖR FRAMSTÄLLNING
TILL KONUNGEN

Vissa frågor rörande rättsskipningen vid de svenska FN-kontingenterna

Militieombudsxnannen avlät den 18 februari 1966 följande framställning
till Konungen.

Vid en av mig i november 1963 verkställd inspektion av den svenska militära
FN-lcontingenten i Främre Orienten framfördes från högkvarteret för
United Nations Emergency Force (UNEF) vissa principiella synpunkter på
rättsskipningen vid den svenska militära kontingenten. Dessa synpunkter
sammanfattades i en skrivelse den 20 november 1963 av den juridiske och
politiske rådgivaren vid UNEF:s högkvarter, Mr. Kanakaratne, vilken skrivelse
tillställdes mig.

I skrivelsen anförde Kanakaratne bl. a. följande: Åtskilliga förseelser
av mindre allvarlig natur begångna av svensk militär personal beivras av
chefen för den svenska bataljonen. Vid UNEF:s högkvarter är man fullt
nöjd med denna ordning och några svårigheter har icke uppstått. När det
däremot gäller allvarligare brott — såsom handlingar som medfört dödsfall
eller svår kroppsskada, allvarliga fall av uppsåtligt indisciplinärt uppträdande,
spionage, olagligt bruk av eldvapen, stöld och bedrägeri — saknar
den svenske bataljonschefen behörighet såväl att själv bestraffa den skyldige
som att sammankalla en militärdomstol för att rannsaka honom. Endast
civil domstol i Sverige är kompetent att döma i sådana fall. Även om
detta förhållande framstår som både lättförståeligt och beundransvärt mot
bakgrunden av Sveriges långa neutralitetstradition, bör en ändring komma
till stånd, enär Sverige under senare år, just på grund av sin neutralitet,
i alltmer ökande omfattning kallats att deltaga i FN:s fredsbevarande operationer
över hela världen. Den omständigheten att blott civil domstol i Sverige
kan pröva frågan om ansvar för brott, som begåtts av svensk personal
vid UNEF under tjänstgöring i Gaza, bär nämligen i de flesta fall lett till
materiellt felaktiga domar. Huvudvittnena i sådana fall måste nödvändigtvis
tillhöra antingen den infödda befolkningen i Gaza eller andra kontingenters
UNEF-personal. Oavsett till vilken av dessa bägge kategorier vittnena
hör, saknar de möjlighet att inställa sig för att vittna i en rättegång i Sverige.
Ehuru vittnesintyg av sådana personer lärer vara tillåtna vid svenska
domstolar, kan den tilltalade säkerligen bestrida bevisvärdet av intygen
med hänsyn till att det ej är möjligt att korsförhöra vittnena. Nackdelarna
av en rättegång, som hålles månader efter brottets förövande på en plats
hundratals mil från gärningsorten, är uppenbara och tarvar icke någon

214

kommentar. Ur FN:s synpunkt är detta förhållande ej tillfredsställande.
Nuvarande olägenheter skulle kunna elimineras antingen genom att chefen
för den svenska FN-bataljonen bemyndigades att upprätta en militärdomstol
för att handlägga mål om allvarligare brott, som begåtts av svensk personal
i Gaza, eller genom att för sådant ändamål en domare sändes från
Sverige medan kontingenten ännu vistades i värdlandet.

Med anledning av Kanakaratnes skrivelse utarbetades inom militieombudsmansexpeditionen
av en särskilt anlitad utredningsman en den 21 maj
1965 dagtecknad promemoria angående rättsskipningen vid svenska FN-kontingenter
i utlandet. Över denna promemoria har Svea hovrätt, Stockholms
rådhusrätt, riksåklagaren, överbefälhavaren samt cheferna för de svenska
militära FN-kontingenterna i Främre Orienten och på Cypern på min hemställan
inkommit med yttranden. Riksåklagaren har vid sitt utlåtande fogat
yttranden från överåklagaren i Stockholm, chefen för sjunde åklagarkamrnaren
samt militäråklagaren i Stockholm. Vid överbefälhavarens utlåtande
var fogat yttrande från chefen för armén. Vidare har Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges auditörer och 21 tidigare auditörer vid svenska
FN-bataljoner beretts tillfälle att avge yttrande över promemorian. Yttranden
har inkommit från advokatsamfundet och 9 tidigare auditörer, nämligen
hovrättsråden Gunnar Wessman och Hans Nordström, rådmannen
Bengt Lindeblad, t. f. polisöverintendenten Bengt Ekeroth, rådmannen Einar
Malmberg, biträdande häradshövdingen Åke Lindbohm, rådmännen Olof
Sundberg och Bertil Hagard samt häradshövdingen Carl-Gustaf Asplund.

Promemorian kommer i det följande att refereras i valda delar, varvid
remissyttrandena redovisas i anslutning till de avsnitt som av dem berörs.

Omfattningen av Sveriges militära FN-engagemang

Sedan slutet av 1940-talet bär svensk militär personal vid skilda tillfällen
ställts till FN :s förfogande för aktioner med syfte att upprätthålla internationell
fred och säkerhet. Till en början var det fråga om observatörsoch
övervakningsuppdrag i mindre skala i Palestina, Kashmir, Grekland
och Korea. Mer militärt eller kanske snarare polisiärt betonade uppgifter
fick den personal, som efter Suezkrisen år 1956 rekryterades till den militära
kontingenten i Främre Orienten. Förutom med denna kontingent bidrog
Sverige under fyra år — från sommaren 1960 till sommaren 1964 —
till FN :s verksamhet i Kongo (ONUC) med både en militär- och en teknikerkontingent.
Sedan mars 1964 ingår en svensk militärkontingent i FN :s
fredsstyrka på Cypern (UNFICYP). Under senare år har Sverige ställt
smärre observatörsgrupper till FN:s förfogande i Libanon, Nya Guinea och
Jemen. År 1963 utrustades en sjukhuskontingent för tjänstgöring i Rafah
i Främre Orienten, vilken kontingent avlöstes i april 1965.

Totalt har Sverige fram till den 1 januari 1966 haft omkring 22 500 personer
i tjänst inom den militära sektorn av FN :s verksamhet på olika håll

215

i världen. Större delen av denna personal har ingått i de sammanlagt 31
militära kontingenter, som Sverige satt upp under ifrågavarande period.
Den 1 januari 1966 tjänstgjorde närmare 1 500 svenskar i militära FN-befattningar,
varav ungefär 450 i Gaza och 1 000 på Cypern. I mitten av januari
1966 minskades Cypernbataljonen med omkring 200 man. Från och
med mars 1966 kommer en svensk och en dansk-norsk bataljon att alternera
i Gaza under ett år i sänder, varvid början göres med den dansknorska
bataljonen.

Med bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr 81 godkände 1964 års riksdag
riktlinjer för uppsättande och användande av en svensk beredskapsstyrka
för FN-tjänst. Huvuddelen av styrkan, som avses omfatta sammanlagt
cirka 1 600 man, skall utgöras av två bataljoner utrustade för vakttjänst och
upprätthållande av ordning. Därtill kommer en teknikerkontingent, innefattande
bl. a. en flygtransportdivision samt en stabs- och observatörsgrupp.
Beredskapsstyrkan beräknas — tillsammans med liknande styrkor från
övriga nordiska länder eller andra stater — kunna täcka förstahandsbehovet
för en insats av FN var som helst i världen i syfte att upprätthålla lugn
och ordning. Styrkan skall även kunna biträda vid hjälpverksamhet i samband
med naturkatastrofer, olyckor eller dylikt.

Av denna stående styrka har redan de bägge bataljonerna (benämnda beredskapsbataljoner)
satts upp. Den ena tjänstgör i Gaza och den andra
på Cypern. Av teknikerkontingenten har en teknisk kader om 50 man satts
upp men ännu ej tagits i anspråk för utlandstjänst.

Den svenska domsräitens utsträckning

I överenskommelser mellan FN och Förenade Arabrepubliken (se bilaga
till generalsekreterarens rapport den 8 februari 1957) samt mellan FN och
Cypern den 31 mars 1964 har fastslagits, att militär FN-personal i brottmål
icke skall vara underkastad någon annan domsrätt än sitt hemlands (konfiskation
vid valuta- och smuggelbrott lärer emellertid åtminstone av egyptiska
myndigheter betraktas såsom en administrativ åtgärd beträffande vilken
FN-personal ej åtnjuter immunitet). Eftersom brott begångna under
permission icke är undantagna, sträcker sig immuniteten längre än vad
som eljest ansetts gälla (se Sundberg, Folkrätt, andra uppl. s. 195 f). FN har
emellertid i nämnda överenskommelser garanterat att dess styrkor skall
respektera värdlandets lagstiftning, och de stater, som ställt personalen
till FN:s förfogande, har i förhållande till FN uttryckligen förklarat sig
beredda att utöva en bestämd och effektiv domsrätt beträffande varje brott
eller förseelse, som kan komma att begås av en medlem av respektive stats
nationella kontingent (se Sveriges överenskommelser med främmande makter
1957 nr 72 beträffande Sveriges deltagande i UNEF samt utrikesdepartementets
PM den 10 augusti 1965 med bilagor beträffande Sveriges deltagande
i UNFICYP).

216

Den militära rättsskipningens organisation

Enligt 1 § militära rättegångslagen (MRL) skall militära mål handläggas
vid allmän domstol utom i fall då de enligt MRL handlägges av befattningshavare
vid krigsmakten såsom disciplinmål eller ersättningsmål. De militära
tvistemålen torde icke erbjuda några speciella problem vid FN-förbanden
och är dessutom betydligt fåtaligare än de militära brottmålen.

Av praktisk och principiell betydelse är däremot frågan om ersättningsskyldighet
för skada å FN tillhörig egendom eller å tredje mans intresse
orsakad av svensk FN-personal i tjänsten. Särskilt gäller detta skador i
samband med motorfordonstrafik, eftersom det torde vara ovisst om 1946
års förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten, är tilllämplig
beträffande fordon som genom FN :s försorg ställts till svensk FNkontingents
förfogande. I avvaktan på eu överenskommelse mellan FN och
Sverige i denna fråga — enligt överenskommelsen mellan FN och Sverige
angående Sveriges deltagande i UNFICYP skall, i den mån det befinnes
lämpligt, tilläggsavtal ingås beträffande reglering av krav på grund av
handlingar som begåtts antingen i eller utom tjänsten av medlem av den
svenska kontingenten — synes det till skydd för den svenska FN-personalen
vara önskvärt med eu bestämmelse att svenska staten gentemot denna personal
svarar för ersättningsskyldighet, som personalen kan bli ålagd av
domstol på grund av åtgärd i tjänsten, utom i fall då vederbörande gjort sig
skyldig till uppsåtligt fel eller grov vårdslöshet eller, såvitt gäller framförande
av motorfordon, rattfylleri eller rattonykterhet.

Svea hovrätt framhåller betydelsen av en ersättningsregel av den i promemorian
skisserade typen. Flera remissinstanser förklarar sig ej ha något
att erinra mot den föreslagna bestämmelsen.

Såsom militära brottmål anses enligt 3 § MRL mål om ansvar för sådant
av krigsman förövat brott som omförmäles i något av följande kapitel eller
lagrum i brottsbalken (BrB), nämligen 16 kap. 15 och 16 §§ (fylleri och förargelseväckande
beteende), därest den brottslige vid gärningens begående
var iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10, 12 och 13 kap. (egendomsbrott och
allmänfarliga brott), därest brottet angått krigsmakten tillhörig eller för
dess behov avsedd egendom, 20 kap. 1—4 och 10 §§ (ämbetsbrott) samt 21
kap. (brott av krigsmän). Militära brottmål är vidare mål om ansvar för
andra i BrB omförmälda brott som krigsman förövat med anledning av
den förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten eller ock mot myndighet
eller annat organ tillhörande krigsmakten. Slutligen skall med visst
här ej aktuellt undantag mål om ansvar i andra fall än de särskilt uppräknade
för brott, varigenom krigsman eller någon som ej är krigsman men

217

innehar tjänst vid krigsmakten åsidosatt sin tjänsteplikt, anses som militärt
brottmål.

Enligt 9 § MRL må straff åläggas i disciplinmål för bl. a. fylleri och förargelseväckande
beteende i uniform, vissa smärre egendomsbrott, därest
fråga är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, samt
åtskilliga av de i 21 kap. BrB omförmälda brotten. Straffet får dock bestämmas
till arrest i högst 15 dagar eller disciplinbot. Om annan målsägande
än kronan finns och denne förklarar sig ämna föra talan om enskilt
anspråk eller eljest påfordrar alt målet handlägges vid domstol, får straff ej
åläggas i disciplinmål.

112 och 13 §§ MRL angives vissa befattningshavare som har bestraffningsrätt
i disciplinmål. Sistnämnda paragraf innehåller dessutom en generalklausul,
enligt vilken Kungl. Maj :t kan bestämma att bestraffningsrätt skall
tillkomma annan befattningshavare vid krigsmakten än de särskilt uppräknade.
I enlighet härmed har cheferna för de militära FN-kontingenterna
tillagts bestraffningsrätt över dem underställd personal.

Bestraffningsberättigad befattningshavare skall enligt 18 § MRL biträdas
av auditör. I motsats till vad fallet är i Sverige har varje militär FN-kontingent
av praktiska skäl en heltidsanställd auditör. För sådan gäller samma
behörighetsvillkor som för auditör vid förband i hemlandet. Han skall
således uppfylla villkoren för utövande av domarämbete och ha avlagt domared.

Domstol för avdelning av krigsmakten är enligt 70 § MRL allmän underrätt
i avdelningens ordinarie förläggningsort. Stadgandet innehåller emellertid
en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att, om ett ändamålsenligt
ordnande av rättsskipningen så kräver, beträffande viss avdelning förordna
att annan allmän underrätt skall vara domstol för avdelningen. Med tilllämpning
av denna bestämmelse har förordnats, att Stockholms rådhusrätt
skall vara domstol enligt MRL för samtliga svenska FN-förband då dessa
befinner sig utom riket.

Beträffande utredningen av brott, som begåtts av befattningshavare vid
svensk FN-kontingent, bör framhållas, att gränsdragningen mellan allmänna
och militära brottmål på utredningsstadiet icke har samma betydelse
som vid ett förband i hemlandet. I Sverige behöver militär myndighet över
huvud icke befatta sig med allmänna brottmål, utan det tillkommer de civila
polis- och åklagarmyndigheterna att helt ombesörja utredning och vidare
handläggning därav. Vid FN-förband i utlandet finns emellertid icke tillgång
till civila myndigheter av sådant slag. Eftersom polis- och åklagarmyndigheterna
i hemlandet i allmänhet saknar möjlighet att nöjaktigt utreda
utomlands begångna brott, måste i stort sett alla av svensk FN-personal
på platsen förövade gärningar, som är straffbara enligt svensk lag, utredas
genom förbandets försorg. I första hand är det den vid bataljonsstaben
tjänstgörande rättsvårdsunderofficeren — i det civila vanligen polisman —

218

som får svara för detta utredningsarbete, men han kan stundom erhålla
biträde av den militärpolis, som finns organiserad vid förbandet och som
har till främsta uppgift att sörja för allmän ordning och säkerhet vid detsamma.

Militärt brottmål skall enligt 22 § första stycket MRL av bestraffningsberättigad
befattningshavare genast hänskjutas till åklagare — när det gäller
mål från FN-förband således åklagarmyndigheten (militäråklagaren) i
Stockholm, dit för övrigt även flertalet av de ganska fåtaliga allmänna
brottmålen brukar överlämnas — bl. a. om i målet finns annan målsägande
än kronan, om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål, om det finns
skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid arrest i högst 15 dagar,
disciplinbot eller böter samt om det kan förutses att nöjaktig utredning om
brottet ej skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades
försorg. Om målet icke hänskjutes till åklagare, skall utredning om brottet
ske vid militärförhör. Sådant förhör hålles enligt 24 § MRL av bestraffningsberättigad
befattningshavare eller den han i allmänhet eller för visst fall
förordnat.

Föreligger fara att bevis går förlorat, skall emellertid den bestraffningsberättigade
enligt 23 § MRL, ändå att målet skall hänskjutas till åklagare,
dessförinnan företaga den utredning som ej lämpligen bör anstå. Detta undantagsstadgande
blir vid FN-kontingenterna huvudregel. Liksom i allmänna
brottmål är det ju i militära brottmål vanligen svårare för myndigheterna
i hemlandet att verkställa en nöjaktig utredning vid den tidpunkt —■
kanske åtskilliga månader efter gärningens förövande — då samtliga inblandade,
misstänkt, målsägande och vittnen, återvänt till Sverige. Att förbandet
vanligen ombesörjer utredning'' i alla militära brottmål har för övrigt
stöd i 82 § MRL, enligt vilket stadgande åklagare och polismyndighet
vid förundersökning i militärt brottmål äger erhålla nödigt biträde av personal
tillhörande krigsmakten. Enda skillnaden mellan allmänna och militära
brottmål ur utredningssynpunkt blir således vid FN-förbanden att i
de senare målen militärförhör äger rum medan i de förra rättsvårdsunderofficer
eller personal ur militärpolisen sköter förhör och övrig utredning.
Beträffande de allmänna brottmålen synes emellertid någon författningsbestämmelse
i förevarande hänseende ej ha utfärdats, varför rättslig grund
för utredning av allmänna brottmål genom FN-förbandens försorg strängt
taget saknas. Det förefaller lämpligt att legalisera åklagares och polismyndighets
rätt att även vid förundersökning i allmänt brottmål erhålla nödigt
biträde av personal tillhörande svensk FN-kontingent utom riket.

Prövas saken vara av synnerligen ringa vikt, äger bestraffningsberättigad
befattningshavare enligt 22 § fjärde stycket MRL avskriva målet, under
förutsättning att däri ej finns annan målsägande än kronan samt att straff
för brottet må åläggas i disciplinmål.

219

Förslaget om införande av en regel angående allmänna brottmål motsvarande
den i 82 § MRL beträffande militära brottmål tillstyrkes av riksåklagaren,
cheferna för de båda militära FN-lcontingenterna, Sundberg och
advokatsamfundet.

Nordström anför: En legalisering av den art som föreslås i promemorian
i fråga om det biträde, som lämnas hemmamyndigheter för förhör in. in.
med svensk som tjänstgör vid FN-förband, är påkallad, men en viss restriktivitet
kan böra föreskrivas angående den omfattning, i vilken utredningsbiträde
bör lämnas. Redan den expeditionella utrustningen — inklusive
skrivhjälp — är vid FN-förbanden givetvis begränsad till att i första
hand tillgodose kraven under fältliknande förhållanden. Det kan vidare göras
gällande, att det ur personalvårdssynpunkt och även ur effektivitetssynpunkt
är en lämplighetsfråga i vilken utsträckning FN-förbandens krafter
— olta knappa — skall tagas i anspråk för annat än det som strikt hör
till FN-uppgiftens framgångsrika lösande. En FN-soldat bör få ha anspråk
på att ägna sig åt sitt värv och framför allt icke bibringas intrycket att hans
överordnade besvärar sig och honom med sådant som ej angår FN-förbandet
utan uppfattas som en inblandning i hans privata mellanhavande med
någon utanför FN-förbandet. I fråga om utredningar är den föreslagna utsträckningen
tveksam. Exempel finns på att från lokala myndigheter i
Sverige begärts utredningar vid FN-förband i fall då dessa ej avsett brottmål
och eljest då utredningen väl kunnat anstå någon månad. Den i promemorian
föreslagna utvidgningen av 82 § MRL synes av anförda skäl böra
göras med det tillägget att det begärda biträdet kan påkallas då utredningen
ej lämpligen kan anstå.

Statistik över hänskjutna mål 1957—1964

På begäran har inom åklagarmyndigheten i Stockholm företagits en undersökning
av de militära (och även vissa allmänna) brottmål, som hänskjutits
dit från de svenska FN-kontingenterna i Gaza och Kongo under
åren 19o7—1964, totalt 307 mål (en person = ett mål oavsett gärningarnas
antal). I denna summa ingår 16 överklagade disciplinmålsbeslut. Antalet
mål per år varierade mellan 13 och 24 beträffande Gaza samt mellan 14 och
65 beträffande Kongo. Medeltalen utgjorde 19 respektive 38. Om man räknar
med en genomsnittlig tjänstgöringstid om sex månader per kontingent,
skulle antalet hänskjutna mål utgöra 10 för varje Gaza-kontingent och 19
för varje Kongo-kontingent. Skillnaden mellan Gaza- och Kongo-kontingenterna
i detta hänseende torde åtminstone delvis kunna förklaras av att de
senare regelmässigt var betydligt större än de förra. Såsom jämförelse må
nämnas att under loppet av ungefär nio månader år 1964 42 mål hänsköts
till militäråklagare tran de svenska kontingenterna på Cypern, som i storleksordning
ungefär motsvarade Kongo-kontingenterna.

Till de hänskjutna målen kommer några mål (exakta antalet är okänt)

220

rörande allmänna brott, vilka från respektive kontingent överlämnats direkt
till allmän åklagare i den misstänktes hemort. De är icke medräknade
i förevarande redogörelse.

Av de 307 hänskjntna målen återsändes 8 till vederbörande kontingentschef
enligt 83 § MRL för handläggning såsom disciplinmål.

Av återstående 299 mål överlämnades 58 till annan åklagare — vanligen
i den misstänktes hemort (se 73 § MRL) — för slutlig åtgärd (i de 58 ingår
även 9 fall där redan väckt åtal överflyttades enligt 19 kap. 7 § andra stycket
rättegångsbalken). I regel var förundersökning slutförd och avskrivningsgrund
ansågs icke föreligga, överlämnande skedde i sådana fall, då
den misstänktes hemort låg långt från Stockholm och gärningen var erkänd
eller åtminstone de faktiska omständigheterna vitsordade. Om det ansågs
finnas anledning att hos domstol eller åklagare kräva erfarenhet av de
speciella förhållandena vid FN-förband, skedde dock ej överlämnande.

Denna praxis att överlämna vissa mål till åklagare i den misstänktes
hemort har säkerligen besparat såväl den misstänkte som det allmänna en
hel del besvär och kostnader. Den har emellertid även visat sig ha den
nackdelen att såvitt kan bedömas av akterna lika fall ej alltid behandlats
lika. Av tio fall av tillgrepp av militära klädespersedlar i samband med
tvättbyte en viss dag avskrevs sålunda tre, ogillades två samt dömdes för
snatteri i fyra fall (mellan 15 och 25 dagsböter) och för egenmäktigt förfarande
i ett fall (20 dagsböter). Eu kapten dömdes att utge 25 dagsböter
för tjänstefel bestående i att han vid anbefalld vapenvisitation överlämnat
sin tjänstepistol laddad, medan den vid tillfället tjänstgörande arméteknikern
ålades disciplinbot för fem dagar på grund av att han åsidosatt sin
tjänsteplikt genom att före isärtagningen av pistolen underlåta att kontrollera
att vapnet var oladdat. Tre soldater ådömdes bötesstraff — varierande
mellan 25 och 50 dagsböter — för ringa häleri bestående däri att de under
övervakning av lossning av viss proviant omhändertagit och gömt undan
två kartonger med ölburkar (värda sammanlagt 34 kronor) som lossningsmanskapet
smusslat till dem, medan en annan soldat ådömdes en månads
ovillkorligt fängelsestraff för stöld bestående däri att han vid samma tillfälle
under lossningsarbetet tillgripit en flaska whisky värd 13 kronor. Av
två soldater, som tillsammans olovligen tillgripit två dörrar (värda sammanlagt
omkring 140 kronor) och använt dem för tillverkning av lådor för
transport av souvenirer till Sverige, dömdes den ene för snatteri att utge
60 dagsböter och den andre för stöld till fängelse en månad villkorligt.

Av de 299 målen avskrevs 142 av vederbörande åklagare (i något fält
först sedan åtal väckts), vilket motsvarar 47,5 procent. Den vanligaste avskrivningsgrunden
— i ungefär 50 procent av alla avskrivna mål — var
bristande bevisning (ibland uttryckt så att brott ej kan styrkas medelst i
landet tillgänglig bevisning). I knappt 25 procent av fallen ansågs gärningen
ej vara straffbar. Beträffande trafikmålen övervägde ringa oaktsamhet

221

som avskrivningsgrund (ungefär 20 procent av samtliga avskrivna mål);
bedömningen förefaller i detta hänseende ha varit något liberalare än vad
som normalt gäller trafikolyckor i Sverige, något som torde sammanhänga
med bevissvårigheterna. Man skulle således i fråga om trafikmålen kunna
säga att gränsen mellan avskrivningsgrunderna bristande bevisning och
ringa oakt samhet var flytande. I dessa fall — liksom i de relativt talrika
fallen av förseelser mot lokala trafikföreskrifter, främst hastighetsbegränsningar,
vilka gärningar i regel är att bedöma som tjänstefel — fanns ofta
endast utländska vittnen eller målsägande och då vanligen personal från
andra nationers FN-förband, t. ex. militärpoliser. Om det varit möjligt att
hålla rättegångsförhandling på platsen och därvid höra även utländska vittnen
samt i förekommande fall företaga syn å stället, förefaller det sannolikt
att åtal hade väckts i åtskilliga av dessa mål. Bortsett från trafikförseelser
och -brott (inklusive rattfylleri och rattonykterhet), vilka svarade
för drygt 35 procent av alla hänskjutna mål och knappt 45 procent av de
avskrivna målen, förekom däremot sällan (i högst 10 fall) icke-svenska
vittnen och målsägande i de avskrivna målen.

Bland de avskrivna trafikmålen förekom fem fall där någon i olyckan
inblandad civilperson (i regel barn) omkommit och fyra fall där någon
sådan åsamkats kroppsskada.

De i de avskrivna målen näst trafikbrott och -förseelser vanligaste gärningstyperna
var egendomsbrott (15 fall), våldsbrott (12 fall), fylleri (11
fall) och tjänstefel eller andra militära brott (11 fall).

Beträffande de mål, vari åtal väcktes — 157 stycken eller 52,5 procent
av samtliga 299 mål — bifölls åtalet till någon del i 129 fall (82 procent)
och ogillades helt i 28 fall (18 procent). Drygt hälften av de instämda
målen utgjorde s. k. stornämndsmål. Den tilltalade biträddes av offentlig
försvarare i 35 fall och av privat försvarare i 12 fall. I nästan vart tredje
mål åtnjöt således den tilltalade juridiskt biträde i någon form.

Exakta antalet i högre rätt fullföljda mål har icke kunnat fastställas. Det
torde dock vara förhållandevis litet, sannolikt högst ett tiotal.

Talrikast bland de mål, vari åtalet bifölls, var de som avsåg tjänstefel
och andra strikt militära brott (49), egendomsbrott (39), trafikbrott och
-förseelser (18), fylleri (11) samt våldsbrott (4).

Bland de ogillade målen övervägde de som avsåg egendomsbrott (13),
tjänstefel och andra miltära brott (7) samt fylleri (4).

För att tjäna såsom jämförelsematerial har en sammanställning gjorts
av statistik över samtliga militära brottmål vid åklagarmyndigheten i
Stockholm åren 1957—1964. Dessa siffror är dock ej helt kommensurabla
med dem som avser de från FN-kontingenterna under samma tid hänskjutna
målen, vilka alla följts upp till det slutliga avgörandet även om
detta meddelats efter 1964 års utgång. I statistiken över samtliga militära
brottmål anges nämligen för respektive år ett antal stämda mål, ett antal

222

avskrivna mål och ett antal till annan myndighet (bestraffningsberättigad
militär belattningshavare eller allmän åklagare i annat distrikt) överlämnade
mål. Summan av dessa mål överensstämmer endast approximativt
med antalet under samma år lottade mål — under ifrågavarande åttaårsperiod
utgjorde den förra summan 6 970 och den senare 7 340 — emedan
alla under ett år lottade mål icke hinner stämmas, avskrivas eller överlämnas
till annan myndighet under samma år. I gengäld redovisas bland de
stämda etc. målen för ett visst år även vissa kvarvarande, under föregående
år lottade mål.

Under förevarande period stämdes 3 650 mål, avskrevs 1 050 mål och
överlämnades 2 270 mål till annan myndighet. Om man antager att av de
överlämnade målen samma procentuella andel som beträffande de överlämnade
FN-målen (It av 66 = 17 procent) slutligen resulterade i avskrivning,
skulle det sammanlagda antalet under perioden avskrivna mål utgöra
1 436 eller 20 procent av summan av antalet stämda, avskrivna och till annan
myndighet överlämnade mål (6 970). Även om man antager att så mycket
som hälften av de överlämnade målen slutligen avskrevs, blir den totala
avskrivningsprocenten icke högre än 30. Detta innebär, att avskrivningsfrekvensen
torde vara väsentligt högre beträffande de från FN-kontingenterna
hänskjutna målen än vad som gäller »inhemska» militärmål.

Det har av praktiska skäl icke varit möjligt att få fram någon statistik
över utgången i de stämda målen. Enligt uppgift från befattningshavare,
som vid åklagarmyndigheten och rådhusrätten i Stockholm handlägger militärmål,
är dock frekvensen av ogillade mål ej oväsentligt högre beträffande
FN-målen än i fråga om övriga militärmål.

Särskilda domstolar vid FN-kontingenterna

I synnerhet den anmärkningsvärt höga avskrivningsfrekvensen beträffande
mål från FN-kontingenterna synes ge anledning att diskutera huruvida
icke Sveriges alltmer omfattande militära FN-engagemang ställer krav
på en djupgående reorganisering av rättsskipningen vid FN-kontingenterna
så att Sveriges inledningsvis berörda åtaganden gentemot FN att utöva
domsrätt beträffande varje brott eller förseelse, som begås av svensk FNpersonal
i respektive värdland, verkligen kan uppfyllas på ett effektivt sätt.
Det må bär framhållas, att cheferna för de danska FN-kommandona i Gaza
och på Cypern tillerkänts befogenhet att »i sserdeles påtraengende tilfaelde»
tillsätta en »militaer forh0rs- eller domsret» (en befogenhet som dock hittills
icke utnyttjats; se vidare härom Espersen, FN-styrker i retlig belysning,
Kpbenhavn 1965, s. 217 och 221 not 25) samt att Helsingfors krigsrätt,
som utgör forum för underbefäl och manskap vid den finländska övervakningsstyrkan
på Cypern, enligt upplysning från försvarsattachén vid den
svenska ambassaden i Helsingfors så vitt möjligt håller sina sessioner på

223

övervaknings styrk ans förläggningsplats. Vid de kanadensiska och irländska
FN-kontingenterna, som dock i motsats till de svenska uteslutande rekryteras
bland fast anställd personal (yrkesmilitärer), finns möjlighet att på
platsen sammankalla militärdomstol (court-martial) bestående av enbart
militära ledamöter. En juridisk rådgivare skall emellertid stå till domstolens
förfogande, och om någon sådan befattningshavare icke finns vid förbandet
sändes en jurist från hemlandet till domstolens sessioner.

Ur effektivitetssynpunkt synes det icke råda något tvivel om lämpligheten
av att handlägga flertalet mål — erkända såväl som bestridda — på
platsen, fcke-svenska målsägande och vittnen kan ju annars av geografiska
och ekonomiska skäl i regel ej höras inför svensk domstol. Även om det formellt
skulle vara möjligt att enligt 1946 års lag om bevisupptagning vid utländsk
domstol upptaga utsagorna vid domstol i respektive vittnes hemland
eller att enligt 35 kap. 14 § rättegångsbalken tillåta åberopande av uppteckning
av utsaga, som avgivits vid utredning genom den svenska kontingentens,
annat FN-organs (t. ex. militärpolisens) eller inhemsk myndighets försorg,
torde bevisvärdet av sådana utsagor vanligen vara ringa. Såsom exempel må
nämnas ett fall, då en inför egyptisk polismyndighet upptagen målsägandeutsaga
åberopades i översättning från arabiska via engelska till svenska (se
Svea hovrätts dom den 6 juni 1961 nr VI: B 103). Det kan vidare vara önskvärt
att domstolen bär möjlighet att företaga syn å stället.

Även om behov av att kunna anordna rättegång på platsen ur dessa synpunkter
— såsom ovan framhållits — hittills visat sig föreligga i huvudsak
endast beträffande trafikmål, kan givetvis den situationen uppkomma att
exempelvis ett grovt våldsbrott, för vilket en svensk är skäligen misstänkt,
ej kan beivras därför att den enda bevisningen gentemot den misstänktes
nekande är utsagor av utländska målsägande eller vittnen, som ej kan
höras inför svensk domstol. Det förefaller angeläget att i tid gardera sig
mot en sådan situation, som skulle kunna få allvarliga politiska konsekvenser.

Även när det gäller bestridda förseelser och brott, där det finns svenska
målsägande och vittnen, skulle i många fall en tillförlitligare bevisning
kunna förebringas vid rättegång på platsen än vad som är möjligt i Sverige.
Oavsett om den misstänkte omedelbart skiljes från anställningen och
sändes hem, kan ju någon rättegång ej hållas i Sverige förrän alla målsägande
och vittnen också återvänt, vilket kan dröja åtskilliga månader och
ibland till och med år. Under denna tid hinner minnesbilderna ofta förblekna
och utsagorna blir vaga och diffusa. Även domstolens bristande
kännedom om förhållandena på gärningsorten vid brottets förövande kan
inverka menligt på målets utgång.

Det är också ur humanitär synpunkt av vikt att en tilltalad ej under en
längre tid behöver vara i ovisshet om påföljden för de gärningar, som läg -

224

ges honom till last. Såsom tidigare framhållits förekommer det dessutom
för närvarande, att lika eller likartade fall, som av processekonomiska skäl
anses böra avgöras vid forum domicilii, bedömes olika.

Möjlighet att handlägga mål på platsen inom begränsad tid efter gärningens
begående skulle vidare ha avsevärd betydelse såväl för disciplinen inom
kontingenten (se kungl. cirkulär den It maj 1951 till domstolarna, åklagarna
och polismyndigheterna om vikten av att särskild skyndsamhet iakttages
vid behandlingen och avgörandet av vissa militära brottmål) som för dennas
och hela FN-styrkans anseende hos värdlandets befolkning och myndigheter.

När det gäller den praktiska utformningen av ett rättegångsförfarande
för FN-kontingenterna måste en avvägning ske mellan rättssäkerhetssynpunkter
och ekonomiska hänsyn. I det senare avseendet synes man böra
räkna med förhållandena i händelse av en FN-insats exempelvis i Bortre
Asien eller Sydamerika. Resorna från och till Sverige för domstolspersonalen
blir i ett sådant läge avsevärt mer tids- och kostnadskrävande än när
fråga är om de relativt närbelägna operationsområdena i Främre Orienten
och på Cypern. Att inrätta permanenta domstolar vid kontingenterna torde
å andra sidan vara ännu dyrbarare och knappast framstå såsom ekonomiskt
försvarligt med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal mål, som enligt vad
som framgår av förut lämnade uppgifter om målfrekvensen skulle kunna
tänkas bli föremål för rättegång, uppskattningsvis mellan 10 och 20 per
kontingent (dessa siffror är dock av lätt insedda orsaker mycket osäkra).
Mot inrättande av permanenta militärdomstolar vid kontingenterna talar
även andra skäl. Om domstolsledamöterna för att få tillräcklig sysselsättning
inordnades i kontingenterna och tilldelades även andra uppgifter än
de som sammanhänger med den dömande verksamheten — ifall detta överhuvudtaget
vore praktiskt möjligt — skulle sålunda domstolarna riskera
att förlora en del av sin integritet, vilket kunde vara ägnat att rubba tilliten
till deras verksamhet (jfr de argument som i första lagutskottets utlåtande
nr 15 vid 1932 års riksdag anfördes för avskaffande av krigsdomstolarna i
fredstid).

Det ur de flesta synpunkter idealiska systemet vore tydligen att låta exempelvis
en avdelning av Stockholms rådhusrätt i sin ordinarie sammansättning
jämte åklagare och en eller flera offentliga försvarare besöka de
svenska FN-kontingenterna med vissa intervaller. Om ej heller detta bedömes
vara ekonomiskt försvarligt, synes man böra undersöka möjligheterna
att i mer eller mindre modifierad form göra MRL:s bestämmelser om krigsrätt
tillämpliga beträffande FN-kontingenterna (jfr SOU 1946:83 s. 177
och 1946: 91 s. 243). Därvid synes dock en lämpligare benämning än krigsrätt
böra skapas.

Krigsrätt består enligt 96 § MRL av en lagfaren krigsdomare såsom ordförande
samt tre krigsrättsnämndemän, därav två civila och en militär. Den

225

militäre krigsrättsnämndemannen skall ha lägst regementsofficers grad. Inrättas
krigsrätt vid avskild avdelning och finns ej på orten lämplig person
som kan tjänstgöra såsom civil nämndeman, må enligt samma stadgande i
stället till nämndeman förordnas någon som fullgör militärtjänstgöring,
dock ej den som annorledes än i reserven är fast anställd vid krigsmakten.
Krigsrätt är domför med krigsdomaren ensam i de fall, då rådhusrätt vid
handläggning av militärt mål är domför med en lagfaren domare.

Till krigsrättsnämndeman må enligt 98 § MRL endast den förordnas som
är valbar till nämndeman vid allmän domstol. Så är enligt 4 kap. 6 § rättegångsbalken
fallet med envar som inom kommunen äger rösträtt vid val av
fullmäktige och där har sitt hemvist samt fyllt 25 men ej 70 år och ej är i
konkurstillstånd. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare,
polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras
talan inför rätta må dock ej vara nämndeman.

I 98 § MRL stadgas vidare att, om officer eller underofficer är svarande i
militärt mål, såsom militär krigsrättsnämndeman ej må tjänstgöra någon
som tillhör samma regemente eller samma därmed likställda förband, såvida
ej fråga är om krigsrätt vid avskild avdelning, där ingen annan finns
som kan fullgöra uppdraget.

Allmän åklagare vid krigsrätt är enligt 102 § MRL krigsfiskal, och enligt
103 § samma lag må till offentlig försvarare i mål som tillhör krigsrätts behandling,
om advokat icke finns att tillgå, förordnas annan lämplig person.

Det gäller nu att undersöka om några av de befattningshavare, som enligt
refererade bestämmelser erfordras vid krigsrätt, normalt finns att tillgå
vid en FN-kontingent.

Vad först beträffar krigsdomaren synes uppenbart att au ditören icke bör
tjänstgöra såsom sådan, även om han besitter den formella behörigheten
(jfr dock SOU 1946: 91 s. 220). Auditören intager nämligen icke den oberoende
ställning i förhållande till den militära organisationen, som man enligt
vad ovan framhållits bör kräva av ordföranden i en krigsrätt. Dessutom
skulle han vanligen av jäv vara förhindrad att tjänstgöra, enär den som
förut i egenskap av auditör tagit befattning med saken enligt 89 § MRL
icke må såsom domare deltaga i handläggningen av militärt mål.

Däremot skulle det kunna diskuteras att låta auditören tjänstgöra såsom
krigsfiskal (jfr SOU 1922: 34 s. 26 och 83 f). Därigenom kunde man vinna
den fördelen att det kontinuerligt funnes en åklagare med lokalkännedom på
platsen, vilken redan från början kunde leda förekommande förundersökningar
och i övrigt förbereda målen för huvudförhandling. Auditörens sakkunskap
skulle på detta sätt kunna tillvaratagas bättre än vad som vanligen
torde vara fallet för närvarande, då de juridiska uppgifterna ej alltid utgör
full sysselsättning för befattningshavaren.

Emot tanken på att låta auditören tjänstgöra som krigsfiskal talar önskemålet
att även åklagaren bör intaga en i förhållande till den militära orga8—660353.
Militieombudsmannens åmbetsberättelse

226

nisationen oberoende ställning. Så kan möjligen anses vara fallet med auditören
vid ett förband i Sverige, vilken uppehåller befattningen endast som
en bisyssla vid sidan av ett rent civilt yrke, medan auditören vid en FNkontingent
däremot är anställd vid krigsmakten och inordnad i den militära
organisationen. På grund av den för åklagare i 7 kap. 6 § jämfört med
4 kap. 13 § sjunde punkten rättegångsbalken stadgade jävsbestämmelsen
skulle auditören för övrigt vara förhindrad att uppträda som åklagare i
mål, vid vars avgörande eller hänskjutande han biträtt den bestraffningsberättigade.
Vidare skulle en sammanslagning av auditörs- och krigsfiskalsbefattningarna
innebära, att den i 52 § MRL åklagaren tillagda befogenheten
att fullfölja talan mot beslut i disciplinmål i realiteten sattes ur kraft
såvitt gäller FN-kontingenterna. Ehuru med sistnämnda stadgande ej är
förenad någon fortlöpande granskningsskyldighet från åklagarens sida och
denne således av rent praktiska skäl vanligen är förhindrad att inom föreskriven
tid — en månad från den dag då beslutet meddelades — inkomma
till rätten med stämning å den straff skyldige i andra fall än då denne själv
klagat, torde det vara ur principiell synpunkt betänkligt att slopa denna
möjlighet för en utom den militära organisationen stående myndighet att
när särskilda skäl påkallar det få den vid FN-kontingenterna utövade rättsskipningen
underkastad domstols prövning.

Anses nackdelarna av en sammanslagning av auditörs- och krigsfiskalsbefattningarna
överväga, kan problemet lösas på samma sätt som beträffande
krigsdomarbefattningen, nämligen genom att från Sverige sända ned
en åklagare (förslagsvis från militäråklagarkammaren i Stockholm) till
krigsrättens sammanträden eller möjligen några dagar dessförinnan för att
hinna förbereda dessa.

Såsom framgår av 96 § MRL kan man vid avskild avdelning — varmed
även borde kunna förstås en FN-kontingent (jfr Nytt juridiskt arkiv, NJA,
avd. II 1949 s. 623 ff) — i nödfall dispensera från kravet på att två av krigsrättsnämndemännen
skall vara civila. Sannolikt skulle det emellertid ej
sällan vara möjligt att förordna civila nämndemän även vid krigsrätt för
FN-kontingent. Sådana kunde nämligen rekryteras från den i värdlandet
befintliga svenska kolonin eller beskickningen, varigenom god lokalkännedom
skulle tillförsäkras domstolen. Vore ett dylikt arrangemang av någon
anledning icke möjligt att genomföra, finge två av nämndemännen uttagas
bland de civila eller civilmilitära befattningshavarna vid kontingenten, exempelvis
bland läkar- och postpersonalen.

Till protokollförare vid krigsrätten borde en expeditionsunderofficer vid
kontingenten — med hänsyn till jävsbestämmelsen i 6 kap. 2 § andra stycket
rättegångsbalken däremot ej rättsvårdsunderofficeren — kunna förordnas
lika väl som icke lagfaren kanslipersonal brukar anförtros samma syssla vid
underrätter i Sverige. Målsägande- och vittnesutsagor förutsättes kunna upptagas
medelst bandspelare (eventuellt transistoriserade).

227

Svenska tolkar, som behärskar värdlandets språk samt engelska och eventuellt
ytterligare språk, finns i regel vid kontingenten. Vid Gaza-bataljonen
lärer dock arabisktalande svensk tolk saknas.

Det svåraste problemet gäller offentlig försvarare. Såsom framgår av den
tidigare presenterade översikten över hänskjutna mål torde man få räkna
med att den tilltalade i åtminstone vart fjärde fall önskar juridiskt biträde.
I viss mån skulle problemet kunna lösas genom att införa krav på juris
kandidatexamen för förordnande som personalvårdsassistent vid FN-kontingent.
Personalvårdsassistenten kunde i så fall förordnas till offentlig
försvarare enligt undantagsregeln i 103 § MRL. Enligt förarbetena till denna
bestämmelse kan i nödfall även person utan juridisk utbildning förordnas
till offentlig försvarare (NJA II 1949 s. 363). Ej sällan torde det för övrigt
vid kontingenterna finnas reservofficerare och värnpliktigt befäl med juridisk
utbildning, vilka skulle kunna ifrågakomma såsom offentliga försvarare.
Intetdera alternativet är dock helt tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt,
eftersom i synnerhet den offentlige försvararen bör vara helt
oberoende i förhållande till den militära organisationen. Ur denna synpunkt
vore det bättre om lagfaren befattningshavare vid svensk beskickning i värdlandet
kunde förordnas till offentlig försvarare, vilket måhända stundom
vore möjligt. I vissa fall finge man dock sannolikt välja mellan att handlägga
målet i Sverige och att hämta en advokat från Sverige. I det senare fallet
torde kostnaderna även vid bifall till åtalet väsentligen komma att stanna
å statsverket enligt 31 kap. 1 § första stycket sista punkten rättegångsbalken.

Oavsett problemet med offentlig försvarare förefaller det uppenbart att
det måste finnas möjlighet att välja mellan handläggning på platsen och i
Sverige. Om brottet är erkänt och gärningsmannen omedelbart skilts från
anställningen vid kontingenten eller om brottet begåtts kort tid före eller
rentav under kontingentens återtransport till hemlandet och det i målet
icke finns målsägande eller vittnen, som kvarstannar på platsen (rekapitulanter
eller utlänningar), är det lämpligast att målet handlägges vid allmän
domstol i Sverige. Bestämmanderätten synes böra tillkomma krigsdomaren
eller i brådskande fall krigsfiskalen.

Däremot torde det knappast vara lämpligt att begränsa krigsrättens kompetens
genom vare sig enumeration av vissa måltyper eller en bestämmelse
motsvarande den i 1 kap. 5 § rättegångsbalken om häradsrätts domförhet
med tre i nämnden. I så fall kunde man riskera att krigsrätten visade sig
obehörig att handlägga just sådana mål, där värdet av en rättegång på
platsen skulle ha varit mest påtagligt (ungefär vartannat av de under åren
1957—1964 från kontingenterna i Gaza och Kongo instämda målen var stornämndsmål).
I stället torde möjlighet böra beredas krigsdomaren att med
hänsyn till samtliga omständigheter i målet avgöra var detta skall handläggas.
Därvid lärer särskilt bevisningens beskaffenhet samt den tilltalades

228

behov av och tillgång till effektivt försvar böra tillmätas betydelse. Också
militära tvistemål borde enligt krigsdomarens bestämmande kunna handläggas
vid krigsrätten. Även om huvudförhandling hölles vid allmän domstol
i Sverige, vore det kanske i vissa fall värdefullt alt kunna upptaga muntlig
bevisning inför krigsrätten, som då vore domför med krigsdomaren ensam.

Stundom finge man nog också räkna med att utredningen i mål, som
skulle handläggas vid krigsrätt, först behövde kompletteras i Sverige i vissa
hänseenden, exempelvis beträffande personal^. Detta borde dock sannolikt
ej erbjuda några större praktiska svårigheter.

Beträffande förfarandet vid krigsrätten finge MRL:s och rättegångsbalkens
bestämmelser gälla i tillämpliga delar. Åt krigsfiskalen borde lämpligen
enligt 45 kap. 1 § första stycket andra punkten i balken uppdragas att
själv utfärda stämning och ombesörja kallelser, varvid han i fråga om expeditionsarbetet
kunde biträdas av rättsvårdsunderofficeren. Några problem
skulle sannolikt behöva uppstå endast såvitt gäller vittnesplikten för personer
av icke-svensk nationalitet, eftersom krigsrätten komme att sakna
sahktionsmedel mot sådana vittnen. I fråga om personal tillhörande andra
FN-kontingenter torde inställelseplikt kunna skapas ordervägen genom medverkan
av respektive FN-myndigheter, och beträffande personer med medborgarskap
eller hemvist i värdlandet vore det måhända ej uteslutet att på
diplomatisk väg erhålla den inhemska polisens generella medverkan i fråga
om kallelser och inställelser. Sålunda innehåller FN:s överenskommelser
med Förenade Arabrepubliken och Cypern angående UNEF och UNFICYP
bestämmelser om att FN-styrkans och värdlandets myndigheter skall bistå
varandra med att anskaffa och tillhandahålla bevisning av olika slag (punkt
18). Däremot torde det vara svårare att tvinga motsträviga vittnen att avlägga
vittnesmål i saken. Huruvida några större praktiska problem i detta hänseende
skulle uppkomma, kan endast erfarenheten visa. Bristen på sanktionsmedel
i händelse av mened finge givetvis beaktas vid bevisvärderingen.

Några särskilda bestämmelser rörande fullföljd från krigsrätt till hovrätt
och om förfarandet i mål av förevarande slag i hovrätt synes knappast vara
påkallade i annat hänseende än att det fastslås vilken hovrätt som krigsrätt
för FN-kontingent skall lyda under (lämpligen Svea hovrätt). Visserligen
skulle det sannolikt ibland visa sig omöjligt att åter höra personer, som
hörts vid krigsrätten, men däråt torde intet vara att göra. Uppteckningar av
utsagor, som avgivits vid förhandling inför svensk domstol, lärer dock i regel
utgöra ett tillförlitligare processmaterial än de förhörsprotokoll, som för
närvarande kan förekomma.

Enligt det förslag till krigsrätt vid FN-kontingenter, som skisserats i det
föregående, skulle i regel endast krigsdomaren och krigsfiskalen behöva
hämtas från Sverige, medan övrig personal kunde tagas från respektive
kontingent. Om man förutsätter att till krigsdomare och krigsfiskal för -

229

ordnas befattningshavare vid Stockholms rådhusrätt och åklagarmyndigheten
i Stockholm, som normalt handlägger militärmål, skulle det allmännas
merkostnader för krigsrättens verksamhet i stort sett inskränka sig till utgifter
för krigsdomarens och krigsfiskalens resor och traktamenten. Krigsrättens
sammanträden borde normalt kunna anpassas så att krigsdomaren
och krigsfiskalen hade möjlighet att medfölja militär transportlägenhet —
i regel flygplan åtminstone i ena riktningen, varigenom resekostnaderna
minskades, I vart fall då de svenska FN-kontingenterna är förlagda så nära
varandra som för närvarande — i Gaza och på Cypern — skulle krigsdomalen
och krigsfiskalen kunna besöka dem bägge på samma resa. Huruvida
krigsrätten borde sammanträda å någorlunda bestämda tider — exempelvis
varannan månad eller en gång i kvartalet — eller endast i mån av behov,
är eu praktisk lämplighetsfråga, som det saknas anledning att här taga närmare
ställning till. Möjligen finge den i 24 kap. 13 § rättegångsbalken föreskrivna
fristen, inom vilken häktningsförhandling sikall hållas, förlängas
något. Denna frist är dock ej absolut utan tillåter undantag (»om synnerligt
hinder möter»).

Vid beräkningen av det allmännas merkostnader för en krigsrätt av förevai
ande beskaffenhet bör hänsyn tagas även till de besparingar, som krigsrättens
inrättande skulle medföra. Då bestridda mål från FN-kontingenterna
för närvarande handläggs vid domstol — i regel Stockholms rådhusrätt
kommer målsägande och vittnen vanligen från alla delar av Sverige. Även
den tilltalade bor ofta långt från Stockholm. Inställelsekostnaderna, som
utom beträffande den tilltalade regelmässigt utgår av allmänna medel, belöper
sig ofta till avsevärda belopp. Även vid bifall till åtalet har rätten i
åtskilliga fall latit huvudparten av dessa kostnader stanna å statsverket.
Erfarenhetsmässigt saknar för övrigt den tilltalade vanligen möjlighet att
återgälda det allmännas kostnader av förevarande slag, varför dessa i realiteten
brukar stanna å statsverket. Till det allmännas utgifter kommer så
målsägandenas och vittnenas besvär och ej ersättningsgilla omkostnader —
den till 50 kronor maximerade ersättningen för tidsspillan täcker ju ofta
icke det verkliga inkomstbortfallet — samt kostnaderna för den tilltalades
inställelse, vilka denne oberoende av målets utgång själv får stå för.

Svea hovrätt anför: Vidkommande behandlingen av de till domstol hänskjutna
målen anser hovrätten en genomgripande reform erforderlig. Sverige
måste på ett effektivt sätt kunna uppfylla sitt åtagande gentemot FN
att utöva domsrätt beträffande varje brott och förseelse, som begås av
svensk FN-personal i värdlandet. Det får anses otillfredsställande, att —
som för närvarande sker — till domstol hänskjutna mål upptages vid svensk
domstol först lång tid efter brottens begående och att möjlighet saknas att
i målet höra utländska målsägande och vittnen. Ej heller kan det anses
tillfredsställande, att — som av promemorian framgår — såväl avskriv -

230

ningsfrekvensen som frekvensen av ogillade åtal är betydligt högre beträffande
de från FN-kontingenterna hänskjntna målen än i fråga om »inhemska»
militärmål. För en reform talar jämväl det förhållandet, att vid
tillkomsten av de gällande rättsreglerna frågan om organiserande av svenska
militära förband för tjänstgöring utom riket ej aktualiserats, varför hänsyn
till därav föranledda speciella förhållanden icke tagits vid bestämmelsernas
utarbetande. Bristerna i den nuvarande rättsskipningen vid de svenska
FN-förbanden skulle kunna avhjälpas genom att en avdelning av Stockholms
rådhusrätt sammanträdde på förläggningsplatsen. Detta torde emellertid
ställa sig alltför kostsamt. En annan utväg är, att — i enlighet med
utredningsmannens förslag — en särskild domstol inrättas för förbanden,
varvid, såsom utredningsmannen anfört, krigsrätt enligt 15 kap. MRL kan
tjäna som mönster. Särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att snabbt
och med så tillförlitlig utredning som möjligt kunna avdöma målen från de
svenska FN-förbanden anser sig hovrätten kunna tillstyrka utredningsmannens
förslag härutinnan. Däremot anser hovrätten, att lagfaren befattningshavare
vid svensk beskickning i värdlandet icke bör ifrågakomma som offentlig
försvarare. För den händelse den tilltalades intresse komme att
strida mot värdlandets, skulle uppdraget som försvarare kunna lända till
men för beskickningsmannens ställning som diplomat i värdlandet. Ej heller
övriga av utredningsmannen nämnda personer synes lämpade för uppdrag
som offentlig försvarare. Bäst skickad för sådant uppdrag torde svensk
advokat vara. Även beträffande utseendet av krigsrättsnämndemän anser
hovrätten, att det kan te sig mindre lämpligt att anlita svensk beskickningspersonal.

Stockholms rådhusrätt anför: Rådhusrätten instämmer i de skäl för inrättande
av en särskild domstol, som angivits i utredningen. Det har icke
sällan framstått som en betydande brist att rådhusrätten saknat kännedom
om de lokala förhållandena på platsen för en påstådd förseelse. Detta gäller
ej endast i fråga om allvarlig brottslighet — rådhusrätten har därvid särskilt
några mål från Kongo i tankarna — utan även i fråga om ringare förseelser.
I sin verksamhet som militärdomstol för inhemska förband har rådhusrätten
haft möjlighet att besöka olika förläggningsplatser — inräknat
en del av flottans fartyg — ej endast vid syn under rättegång utan även
utan anknytning till pågående mål. De erfarenheter av de militära förhållandena,
som rätten därvid vunnit, kan utan tvivel betecknas som värdefulla
för ett i möjligaste mån riktigt bedömande av förekommande mål.
En sådan erfarenhet i fråga om FN-förbanden skulle givetvis vara än mer
värdefull med hänsyn till där rådande speciella förhållanden. I detta sammanhang
vill rådhusrätten understryka de av utredningsmannen framförda
synpunkterna på kostnaderna vid måls handläggande i Stockholm eller vederbörandes
återkomst. Ibland framstår dessa kostnader som orimliga; sålunda
uppgick vittneskostnaderna vid ett nyligen handlagt mål angående

231

fylleri på Cypern till flerfaldigt högre belopp än det för förseelsen utmätta
bötesstraffet. Rådhusrätten tillstyrker alltså på de av utredningsmannen
angivna skälen inrättande av särskild domstol vid FN-förbanden. Hur denna
domstol bör vara organiserad kan givetvis vara föremål för olika uppfattningar.
Det är uppenbart, att domstolen kommer att handlägga mål,
vid vilka enligt gällande processuella bestämmelser såväl liten som stor
nämnd skall medverka. Bland annat övergivande av post och våld mot
krigsmän, vilka brott omfattar gärningar av synnerligen skiftande svårhetsgrad,
är ju numera stornämndsmål. Det kan ifrågasättas, om FN-förbandens
tjänstgöringsförhållanden är så speciella, att man bör efterge den
rättssäkerhetsgaranti, som medverkan av stor nämnd anses medföra ur den
åtalades synpunkt. Bortsett från ekonomiska synpunkter — vilka rådhusrätten
icke anser vara dess sak att bevaka — torde det emellertid möta
betydande och kanske oöverstigliga svårigheter att på främmande ort arrangera
en stor nämnd. Men även om man genom lagstiftning möjliggör,
att domstolen städse blir domför med tre i nämnden, kan det diskuteras,
om domstolen bör organiseras som krigsrätt. Rådhusrätten delar utredningsmannens
uppfattning att denna benämning i och för sig bör undvikas.
Alternativet är, att domstolen anses vara avdelning av Stockholms
rådhusrätt. Ett sådant arrangemang står bäst i samklang med principerna
i gällande lagstiftning angående den militära rättsvården och synes vara
att föredraga framför krigsrätt — även om organisationen blir sådan, att
det endast är fråga om att välja benämning på en specialdomstol. Lika med
utredningsmannen anser rådhusrätten, att domstolens ordförande liksom
tjänstgörande åklagare bör vara helt fristående från FN-förbanden och
alltså vid behov hämtas från Sverige. Rådhusrätten delar även utredningsmannens
uppfattning, att den teoretiskt bästa organisationen ur vissa synpunkter
vore att medföra även nämnd från hemlandet. Å andra sidan
studie domstolen vid ett sådant förfarande berövas en tillgång, som av
ålder ansetts ligga i nämndens medverkan — nämligen dess speciella förtrogenhet
med de lokala förhållandena. Ur denna synpunkt kan med skäl
hävdas, att nämnden bör rekryteras på platsen. Som utredningsmannen
funnit torde svårigheter kunna uppstå att organisera nämnden enligt bestämmelserna
om krigsrätt; detta gäller ej endast de civila nämndledamöterna
utan även den militäre, som i vissa mål ej bör tillhöra samma förband
som den tilltalade. Nämnda svårigheter talar enligt rådhusrättens uppfattning
mot att domstolen organiseras som krigsrätt — om en så exceptionell
åtgärd vidtages bör den ske i enlighet med gällande lag. Det synes mera
tilltalande, att man obunden av reglerna om krigsrätts sammansättning
på i varje enskilt fall bästa möjliga sätt organiserar domstolen som avdelning
av Stockholms rådhusrätt. Det synes kunna anförtros åt domstolens
ordförande att svara för att nämnden far den lämpligaste sammansättningen.
Ett speciellt och väsentligt problem är frågan om offentlig försvå -

232

rare. Den i utredningen skisserade lösningen att anlita någon vid förbandet
eller beskickning tjänstgörande jurist torde väl ibland kunna vara tillfyllest.
Rådhusrätten vill emellertid understryka, att ett effektivt försvar i
ifrågavarande mål ofta fordrar en speciell förtrogenhet med den militära
straffrätten, som nämnda personer saknar. Även bortsett från detta krav är
det önskvärt för att inte säga nödvändigt med processvana hos försvararen,
och det synes tveksamt om en misstänkt eller tilltalad kommer att
åtnöjas med annan försvarare än han ägt påräkna i hemlandet. Det torde
därför ofta nog bli nödvändigt att låta försvarare från Sverige medfölja till
domstolen, vilket skapar andra problem än beträffande de tjänstemän,
vars medverkan förutsatts, såväl ur kostnads- som arbetssynpunkt. Det kan
befaras, att svårigheter av antydd art kan komma att betydligt minska
domstolens möjlighet att avgöra mål på platsen.

Riksåklagaren anför: De allvarligaste anmärkningar, som kan riktas
mot gällande militära rättegångslagstiftning såvitt gäller dess tillämpning
vid FN-kontingenter utom riket, sammanhänger med att handläggning av
bestridda brottmål på platsen ej är möjlig. Denna brist innebär, att Sverige i
större eller mindre mån saknar möjlighet att på ett effektivt sätt uppfylla
sitt åtagande gentemot FN — och indirekt gentemot respektive värdländer
— att beivra varje brott eller förseelse, som begås av medlemmar av svenska
FN-kontingenter. Detta bekräftas även av den i promemorian redovisade
höga avskrivningsfrekvensen i de från FN-kontingenterna hänskjutna målen.
Den enda möjligheten att råda bot på det angivna missförhållandet synes
vara att införa ett verkligt rättegångsförfarande vid FN-kontingenterna,
något som även skulle öka den enskildes rättssäkerhet i mål av förevarande
slag. Ämbetet delar således helt den i promemorian uttalade uppfattningen
om fördelarna av att handlägga flertalet mål på platsen. När det
gäller den praktiska utformningen av ett rättegångsförfarande vid FN-kontingenterna
måste man enligt ämbetets uppfattning taga hänsyn till att
kontingenterna ofta tjänstgör under mer eller mindre krigsliknande förhållanden.
Att det avlägsna hemlandet samtidigt befinner sig i fred saknar
i detta sammanhang betydelse. Det kan därför ifrågasättas om icke ur både
praktisk och principiell synpunkt det lämpligaste vore att göra samtliga för
krigsförhållanden avsedda bestämmelser i den militära straff- och rättegångslagstiftningen
tillämpliga på FN-kontingenterna, åtminstone i vissa
lägen. De i promemorian framförda reformförslagen har emellertid en
mera begränsad räckvidd och ämbetet finner därför ej anledning att ingå
närmare på den antydda vidsträcktare frågeställningen. Såsom framgår av
det anförda biträder ämbetet förslaget att införa krigsrätt vid FN-kontingenterna.
Främst av ekonomiska skäl anser ämbetet att en sådan krigsrätt
icke bör vara permanent utan, såsom föreslås i promemorian, i viss mån
ambulerande. Sålunda bör krigsdomaren komma från Sverige till krigsrättens
sammanträden. Beträffande krigsfiskalen däremot är det ämbetets

233

uppfattning att de i promemorian antydda fördelarna av att kontinuerligt
ha en åklagare på platsen överväger nackdelarna därav. Med hänsyn härtill
samt av ekonomiska skäl vill ämbetet således förorda en sammanslagning
av auditörs- och krigsfiskalsbefattningarna. Enligt ämbetets mening
utgör rättegångsbalkens jävsbestämmelser icke något hinder härför. Det må
i detta sammanhang framhållas att åklagare, som utfärdat strafföreläggande,
är oförhindrad att väcka och utföra åtal i målet, därest föreläggandet
av någon anledning icke godkännes, eller att föra talan i hovrätt, om den
misstänkte efter att ha godkänt föreläggandet besvärar sig över detsamma
enligt bestämmelserna i 59 kap. balken. Skulle jävsreglerna likväl anses
hindra att auditören uppträder som krigsfiskal, borde man kunna införa
en särbestämmelse i förevarande hänseende. Den i 52 § MRL åklagaren
tillagda fullfölj dsrätten i disciplinmål skulle ändå ha en viss funktion att
fylla i sådana fall då kontingentchefen frångått auditörens förslag. För
övrigt synes önskemålet, att en utom den militära organisationen stående
myndighet skall ha möjlighet att när särskilda skäl påkallar det få den
vid FN-kontingenterna utövade rättsskipningen underkastad domstols prövning,
kunna tillgodoses inom ramen för högre åklagarmyndighets tillsynsbefogenhet.
I händelse av en sammanslagning av auditörs- och krigsfiskalsbefattningarna
borde möjligen övervägas att skärpa kompetenskraven så
att endast den, som är eller varit innehavare av ordinarie eller extra ordinarie
domar- eller åklagarämbete, kunde förordnas på sådan tjänst. Beträffande
övriga befattningshavare vid krigsrätten samt förfarandet vid
denna biträder ämbetet de i promemorian framförda förslagen.

Militäråklagaren i Stockholm anför: Generellt sett är på utredningsstadiet
den största svårigheten att få fram bevisning vilken kan nyttjas vid svensk
domstol. I ett flertal mål finns fullt tillfredsställande bevisning för åtal,
men på grund av att vittnena ej tillhör de svenska förbanden kan åtal icke
genomföras till rimliga kostnader. En icke ringa del av dessa mål synes
dessutom vara av ganska allvarlig beskaffenhet. Vanligast förekommande
är de fall, där utländsk militärpolis ingripit mot svenska FN-soldater. Vidare,
när åtalat mål eller mål angående överklagat beslut väl kommer upp i
rätten är det ofta så gammalt, att eventuell muntlig bevisning uppenbarligen
blivit försämrad. Många mindre förseelser har då inte heller samma
intresse ur disciplinär synpunkt, vilket avspeglas i domarna. Detta kan man
säga generellt gäller militära mål, och vid samtal med chefer för olika militära
förband har dessa inskärpt vikten av att just smärre förseelser beivras
snabbt, enär dessa har en mer demoraliserande betydelse på övrig trupppersonal
än de svårare brotten. Slutligen besväras åklagarna vid huvudförhandlingarna
av det handikappet, att lokalkännedom saknas helt. Ett inrättande
av en särskild domstol för FN-kontingenterna synes vara en behövlig
lösning av de problem, vilka är förknippade med rättsskipningen vid de
svenska FN-förbanden. Domstolens organisation i överensstämmelse med

8-j-—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

234

krigsdomstol kan vara praktisk, och någon fara för rättssäkerheten torde
knappast uppkomma om ordföranden, såsom föreslagits, skall vara ordinarie
domare och då lämpligen från militäravdelningen vid Stockholms rådhusrätt.
Rekryteringen av nämndledamöter från svensk koloni eller beskickning
på orten torde medföra just de fördelar lagstiftarna avsett med
nämndinstitutionen genom deras lokala förankring såvitt rör platskännedom
och allmänna levnadsförhållanden. Särskilt det sistnämnda är väsentligt,
enär ledamöterna vid vanlig underrätt normalt helt saknar erfarenhet av
livsbetingelserna på de orter där svenska FN-förband verkar. Behovet av
försvarare vid domstolssammanträde i utlandet torde vara lika stort som
vid »FN-målens» behandling vid svensk domstol. Utredningsmannen har
föreslagit att juridiskt skolad personal vid svensk beskickning eller militär
eller civilmilitär personal med juris kandidatexamen vid de svenska förbanden
skulle kunna förordnas till offentlig försvarare vid krigsdomstolen.
Häremot har militäråklagaren allvarliga invändningar. Hans erfarenhet är,
att jurister utan nämnvärd processvana i mycket stor utsträckning saknar
de specialkunskaper en tilltalad har rätt att ställa på sin försvarare, och
han ifrågasätter om en juris kandidat med enbart administrativ erfarenhet
verkligen kan göra någon nytta för en tilltalad. En lämplig lösning av försvararproblemet
torde vara, att vid utseendet av de svenska beredskapsstyrkorna
även engagera en eller flera advokater. Dessa skulle då förbinda sig
att uppträda som försvarare vid de rättegångar, vilka kan bli aktuella under
kontraktstiden, ett år. Arvodet bestämmes i engagemanget och någon större
svårighet att få advokater med erfarenhet av brottmål för de få tillfällen,
det här rör sig om, torde icke uppstå. Åklagare vid denna specialdomstol
föreslår utredningsmannen skall vara antingen auditören eller svensk åklagare
och då lämpligen från militäråklagarkammaren i Stockholm. Att förordna
auditören till denna verksamhet synes något tveksamt. För det första
försvinner då den självständighet gentemot de militära myndigheterna, vilken
har synts vara en klar fördel vid arbetet med de militära målen. För det
andra saknas i allmänhet den specialutbildning som erfordras för åklagare
och vidare den erfarenhet som en åklagare skall besitta för att han tillfredsställande
skall kunna fullgöra denna funktion. Att utse en hemmavarande
åklagare att uppträda vid denna specialdomstol synes vara förknippat
med många väsentliga fördelar och härvid torde det dessutom vara
lämpligt att denne utses bland militäråklagarna i Stockholm. Dessa har
i övrigt regelbunden kontakt med samtliga »FN-mål» och torde även framdeles
komma att utföra åklagarens talan i de mål, vilka skall handläggas i
Sverige. Kostnaderna för att sända mer än ordföranden i »krigsdomstolen»
och en försvarare från Sverige till den ort där FN-bataljonen är förlagd
torde icke nämnvärt ökas om en åklagare medföljer, enär resorna till stor
del torde komma att samordnas med de ordinarie militära transporterna.

Chefen för armén anför: Möjligheter torde, vad beträffar aktuella FN -

235

engagemang och om FN:s flygtransportmedel får utnyttjas vilket torde
kunna förväntas, föreligga att med obetydliga kostnader transportera den
föreslagna krigsrättens ledamöter till förhandlingsplatserna. Transport
skulle sålunda kunna ske med redan organiserade flygtransporter Norden—
Nicosia på Cypern—Norden, vilka genomförs var fjortonde dag, respektive
Norden—Pisa—Norden, vilka äger rum en gång i veckan. Från Pisa till El
Arish (söder om Gaza) och åter torde möjlighet föreligga att medfölja en
kanadensisk FN-transportlinje. Särskilt FN-flyg upprätthåller därjämte en
i stort sett daglig förbindelse mellan Beirut och Gaza. För förbindelse mellan
Nicosia—Beirut och åter kan därjämte kommersiellt flyg utnyttjas för
en ringa kostnad. Huruvida motsvarande goda och billiga förbindelsemöjligligheter
kommer att föreligga i en eventuell framtida FN-operation, där
svenska FN-kontingenter engageras, kan självfallet icke förutses. Beslut
att inrätta särskilda krigsdomstolar bör därför tills vidare avse endast för
närvarande aktuella FN-operationer. Vad beträffar möjligheten att rekrytera
civila krigsrättsnämndemän må nämnas att 16 civila befattningshavare
ingår i en FN-beredskapsbataljon, nämligen tolkar, kanslibiträde, postpersonal,
marketenteriföreståndare, auditör, bataljonspastor, stabsredaktör,
stabsfotograf och hälsovårdsinspektörer. Antalet civilmilitära befattningshavare
i en dylik bataljon uppgår till 7, nämligen bataljonsassistent, läkare,
tandläkare, tyghantverkare och armétekniker.

Advokatsamfundets styrelse anför: Ur rättssäkerhetssynpunkt kan givetvis
riktas invändningar mot att man för FN-kontingenternas vidkommande
tillskapar en form av rättsskipning väsentligen motsvarande den som enligt
MRL icke får komma till användning annat än under beredskapstillstånd
och då riket är i krig. Å andra sidan har i promemorian på ett övertygande
sätt påvisats att starka skäl föreligger att möjliggöra en rättegång på platsen
i sådana fall där uppenbara olägenheter är förbundna med sakens hänskjutande
till rättegång i Sverige. Med hänsyn till vad som i detta hänseende
anförts i promemorian och då det av praktiska skäl torde få anses uteslutet
att låta rättsskipningen på platsen utövas av en fullsutten avdelning
av Stockholms rådhusrätt, vill styrelsen icke motsätta sig eu domstolsorganisation
i enlighet med vad som föreslagits i promemorian. Beträffande rättens
ordförande synes det i promemorian skisserade förslaget innefatta en
tillfredsställande lösning. Däremot kan betänkligheter anföras, när det gäller
domstolens övriga ledamöter. Den föreslagna ordningen innebär otvivelaktigt
en svagare sammansättning av domstolen än den eljest föreskrivna.
Med hänsyn till de speciella omständigheter som här föreligger anser styrelsen
dock att förslaget kan godtagas. Beträffande åklagaren har styrelsen
icke någon erinran mot förslaget. Däremot kan styrelsen icke godtaga förslaget
i vad det avser frågan om offentlig försvarare. Styrelsen kan icke
se något skäl varför den som åtalas vid den domstol varom här är fråga
skulle med avseende å rätten till försvar vara sämre ställd än den som stäl -

236

les under åtal vid annan svensk domstol. Den omständigheten att man av
praktiska hänsyn godtager en svagare domstolsorganisation än den ordinära
utgör icke något skäl att försvaga även den rättssäkerhetsgaranti som rätten
till offentligt försvar utgör. Att såsom offentliga försvarare anlita personalvårdsassistenter
eller annan militär personal vore klart otillfredsställande
med hänsyn till dessa personers beroende ställning i förhållande till
den militära organisationen. Icke heller kan lagfarna befattningshavare vid
svensk beskickning i värdlandet anses lämpliga för uppgiften som offentlig
försvarare. För dessa befattningshavare skulle ej sällan uppstå en kollision
mellan å ena sidan den tilltalades intressen och å andra sidan de intressen
som vederbörande befattningshavare hade att bevaka i sin egenskap av
svensk diplomat. Styrelsen måste därför hävda den uppfattningen att, om
det skisserade förslaget till svenskt domstolsförfarande utomlands genomföres,
konsekvensen måste bli den att rättegångsbalkens regler om offentlig
försvarare får gälla utan inskränkning och att sålunda svensk advokat
skall förordnas till offentlig försvarare. Någon anledning att tillåta tillämpning
av bestämmelsen i 103 § MRL föreligger icke, eftersom riket varken
befinner sig i beredskapstillstånd eller är i krig. Vinner styrelsens synpunkter
i frågan om offentlig försvarare gehör, blir följden givetvis att det allmännas
kostnader undergår en viss ökning, väsentligen motsvarande kostnaderna
för advokatens resa till och från det främmande landet och hans
uppehälle där. Emellertid framgår av promemorian att med all sannolikhet
här endast kan bli fråga om ett begränsat antal fall. I förhållande till de
stora kostnader som Sveriges deltagande i FN:s militära engagemang medför
spelar sålunda kostnaderna för ett fullgott försvar av de tilltalade en
mycket obetydlig roll. Därtill kommer att enligt förslaget möjlighet alltid
skulle föreligga att förlägga rättegången till Sverige, om detta med hänsyn
till samtliga omständigheter skulle vara lämpligare.

Asplund anför: Vad gäller problemet med offentlig försvarare kan ifrågasättas
om behovet av sådan verkligen skulle komma att bli så stort, att
problemet erbjuder några egentliga svårigheter. Enligt 87 § MRL tillkommer
rätt att på begäran erhålla offentlig försvarare — förutom anhållen, häktad
och i förvarsarrest tagen person — den som är misstänkt för brott, för
vilket är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning. Bestämmelsen utesluter
således sådan rätt för den som misstänks för något av de i 21 kap.
BrB upptagna brotten med undantag av myteri, våld eller hot mot krigsman,
rymning, övergivande av post och tjänstemissbruk samt vissa andra
brott, om de är grova. Av allmänna ej sällan förekommande brott faller
utanför stadgandet i 87 § MRL snatteri, bedrägligt beteende, undandräkt
och olovligt brukande. Promemorians beräkning av det genomsnittliga behovet
av offentlig försvarare, som bygger på statistik över hänskjutna mål
1957—1964 från kontingenterna i Gaza och Kongo, ger vid handen att i 35
av de 157 mål vari åtal väckts, offentlig försvarare var förordnad. Eftersom

237

statistiken omfattar 8 år, innebär det nämnda förhållandet att i genomsnitt
endast i 4 5 mål per år behov av offentlig försvarare förelåg. Frekvensen

av mål däri offentlig försvarare måste förordnas synes alltså statistiskt sett
bli obetydlig. I en del av de mål där det blir nödvändigt med offentlig försvarare
torde lämplig person — i enlighet med vad som anförts i promemorian
— kunna med stöd av undantagsregeln i 103 § MRL förordnas. I fåtalet
åtei stående fall bör man kunna handlägga målet i Sverige eller _

vilket väl av kostnadsskäl bör ske endast i undantagsfall — hämta advokat
från Sverige.

Nordström anser det böra övervägas, om icke den svenske militärpolischefen
vid bataljonen bör ges den ställningen och inneha den kompetensen att
han kan fullgöra uppgiften både som förundersökningsledare och som åklagare-krigsfiskal.
Nordström föreslår vidare, att redan vid uttagningen av
personal till FN-kontingent vissa personer förordnas till nämndemän vid
sidan om sin egentliga befattning vid kontingenten samt att det skall ankomma
pa den misstänkte att själv utse försvarare eller göra framställning
därom hos krigsdomaren, varvid 103 § MRL skulle kunna tillämpas så att
lämplig person vid förbandet eller eljest på platsen förordnades till försvarare
eller fungerade som sådan till dess i förekommande fall försvarare
från Sveiige anlände. Enligt Nordströms uppfattning är det knap att valrätt mellan krigsrätt och annan domstolsform tillkommer någon
annan än kontingentschefen efter hörande av auditören; dock bör
krigsrättsdomaren äga förordna annat, då kontingentschef beslutat att målet
skall hänskjutas till krigsrätt.

Lindeblad tillstyrker förslaget om särskilda domstolar vid FN-kontingenterna
men tinner det möjligt att rekrytera såväl domare som åklagare från
kontingenterna. Om Stockholms rådhusrätt förblev besvärsinstans för
disciplinmålen, skulle nämligen jävsfrågan enligt Lindeblads mening icke
bli aktuell beträffande auditören, utan denne skulle kunna fungera som
krigsdomare i hänskjutna mål. Behovet av lcrigsfiskal kunde tillgodoses genom
att sådana krav ställdes på rättsvårdsunderofficeren att denne jämväl
kunde tjänstgöra som åklagare. Fördelarna med en sådan militärdomstol
vore enligt Lindeblad att den kunde träda i verksamhet omedelbart samt
att dess befattningshavare ägde god lokalkännedom och erfarenheter av
internationella förhållanden.

Såsom alternativ till regelrätta domstolar vid FN-kontingenterna har av
Nordström och Lindeblad framförts förslag om införande av undersökningsdomstolar
eller undersökningskommissioner vid kontingenterna med den
anglosachsiska rättens courts of inquiry som förebild. En sådan undersökningsdomstol,
vilken i sin helhet skulle rekryteras på platsen med auditören
såsom ordförande, skulle kunna upptaga bevisning men ej döma i målen
utan i stället avge utförligt motiverade rekommendationer till vederbörande
dömande myndighet.

238

Flertalet övriga remissinstanser tillstyrker förslaget att inrätta särskilda
domstolar vid FN-kontingenterna men tager ej upp utformningen av dessa
domstolar till närmare diskussion. Endast fyra remissinstanser — Ekeroth,
Lindbohm, Sundberg och Hagard — avstyrker förslaget.

Sistnämnda remissinstanser framhåller betydelsen ur disciplinär synpunkt
av att den, som allvarligt missköter sig, omedelbart skiljes från förbandet
och sändes hem i stället för att gå kvar i avvaktan på krigsrättens
ankomst. Mot förslaget anföres även kostnadsskäl samt svårigheten att inställa
utländska målsägande och vittnen inför domstolen. Ekeroth ifrågasätter
vidare, huruvida den måttfullhet och humana inställning till påföljden,
som svenska domstolar har, kommer att värderas och uppskattas av
värdlandet samt flera av de andra i FN-arbetet deltagande nationerna.

Två av de fyra till förslaget negativt inställda remissinstanserna — Ekeroth
och Lindbohm — vitsordar likväl, att behov av domstol, som sammanträder
på platsen, kan uppkomma i speciella fall såsom då fråga är om
brott av särskild grovhet eller eljest av stor betydelse. För sådana undantagsfall
tillstyrker Ekeroth det i promemorian framförda förslaget, medan
Lindbohm förordar att en avdelning av Stockholms rådhusrätt tillkallas.

Lindbohm, Sundberg och Hagard föreslår — såsom ersättning för ett rättegångsförfarande
på platsen — alt bevisupptagning åt domstol i Sverige
skall kunna ske genom auditörens försorg. Sundberg förordar därutöver —
såsom ersättning för särskilda domstolar vid FN-kontingenterna — tillskapande
av ett kontradiktoriskt förfarande beträffande bestridda förseelser
och brott (utom grövre sådana) inför kontingentschefen eller, vid förfall
för denne, auditören och möjligen några av personalkårerna utsedda nämndemän,
varvid auditören eller annan lämplig person ur kontingenten skulle
framställa anklagelsen, höra den misstänkte, framlägga bevisningen —
eventuellt leda förhör med vittnen som hade att avlägga ed — och föreslå
straffet (jfr det ovan refererade, av Lindeblad framförda förslaget om införande
av krigsrätt med auditören som krigsdomare).

Sundberg finner, liksom Lindbohm, det i promemorian berörda jävsförliållandet
beträffande auditören icke vara av allvarligare art än att det
åtminstone kan undanröj as genom lagändring. Han framhåller sålunda, att
den påverkan auditören kan ha rönt genom sin tidigare rådgivning åt kontingentschefen
vid sakens hänskjutande icke gärna kan vara allvarligare
än den som en åklagare kan utsättas för, när han först har polisfunktion
såsom undersökningsledare och sedan uppträder som åklagare.

I anslutning till vad chefen för armén anfört om möjligheten för den
ifrågasatta krigsrättens ledamöter att utnyttja FN:s flygtransporter Norden
—Nicosia—Norden, Norden—Pisa—Norden, Pisa—El Arish—Pisa samt Beirut—El
Arish—Beirut har inhämtats följande upplysningar rörande gällan -

239

de biljettpriser för kommersiellt flyg i första klass (beloppet i den vänstra
kolumnen avser enkel resa och beloppet i den högra gäller tur och retur):

Beträffande rättsskipningen vid den finländska FN-kontingenten på Cypern
har följande uppgifter inhämtats sedan promemorian upprättades.

För vissa överträdelser av tjänsteplikt och ordning samt för vissa mindre
förseelser och fel i eller utom tjänsten kan, enligt ordningsstadgan för
krigsmakten, krigsman i ordningsmål (disciplinmål) åläggas ordningsstraff.
Såsom ordningsstraff kan användas bl. a. kasernförbud, extratjänst
och arrest i högst trettio dygn samt, beträffande officerare, dessutom enskilda
anmärkningar och föreställningar. Bestraffningsrätt i ordningsmål
tillkommer kontingentschefen samt, i begränsad omfattning, vissa uppräknade
befälspersoner av lägre grad.

Krigsrätt har att handlägga åtal mot krigsman för militärt brott. Militära
brott är de förbrytelser som i strafflagen för krigsmakten belägges med
straff. Krigsrätt består av en lagfaren ordförande (krigsdomare) samt två
militära ledamöter, varav den ene skall vara officer och den andre tillhöra
det övriga befälet eller manskapet.

För kontingenten på Cypern utgör Helsingfors krigsrätt forum, dock att
dess officerare har att svara inför Helsingfors hovrätt. Utan uttryckligt stöd
i lag har krigsrätten ansetts äga att vid behov sammanträda även å kontingentens
förläggningsplats på Cypern, varvid krigsdomaren reser dit från
Finland och de militära ledamöterna utses bland kontingentens befattningshavare.
Som åklagare fungerar då styrkans lagfarne rättsofficer eller — om

sadan icke finnes, vilket varit förhållandet under den senaste tiden _ en

från Finland nedrest allmän åklagare. Krigsrätten har sedan kontingentens
uppsättande i mars 1964 hittills hållit fem sammanträden på Cypern, varvid
totalt 44 personer dömts. Under samma tid bär krigsrätten vid sammanträden
i Helsingfors dömt 25 befattningshavare vid kontingenten. Sammanlagt
tre officerare tillhörande kontingenten har åtalats vid hovrätten men
målen har ännu ej avgjorts. Hovrätten har icke hållit något sammanträde
på Cypern och den förutsättes ej heller framdeles komma att sammanträda

Tilltalad äger vid krigsrätt anlita försvarare och i vissa fall kan krigsrätt
ex officio förordna försvarare, som ersättes av allmänna medel. Vid
Helsingfors krigsrätts sammanträden på Cypern har förekommit att tilltalade
såsom försvarare anlitat befattningshavare vid kontingenten. Däremot

Stockholm—Nicosia
Stockholm—Beirut
Stockholm—Pisa
Nicosia—Beirut

1 632 kronor
1 842 kronor
897 kronor
175 kronor

3101 kronor
3 500 kronor
1 705 kronor
332 kronor

där.

240

har krigsrätten icke ex officio förordnat försvarare vid något av dessa sammanträden.
Skulle sådant förordnande i framtiden meddelas i mål, som
handlägges på Cypern, anses den finländska staten med största sannolikhet
komma att ordna även försvararens transport till och från Cypern.

Icke-finländska vittnen och målsägande kan principiellt höras vid krigsrättens
sammanträden på Cypern. Vittnesed anses dock ej kunna komma
i fråga. Hittills har endast förekommit några fall då cyprioter uppträtt som
målsägande, varvid deras anspråk framställts av befullnräktigad befattningshavare
vid kontingenten eller av åklagaren.

Tvångsmedel

6 kap. MRL innehåller bestämmelser om de tvångsmedel som står till
buds vid ett militärt förband. Det minst ingripande tvångsmedlet är tagande
i förvar. Enligt 36 § MRL må sålunda krigsman, som inom militärt område
eller i uniform på allmän plats uppträder berusad, sa att det framgår av
hans åtbörder eller tal, eller eljest stör allmän ordning eller ordningen inom
krigsmakten, enligt förmans förordnande tagas i förvar. Den omhändertagne
får icke hållas i förvar längre än som betingas av det ändamål som
föranlett omhändertagandet. Tagande i förvar är således endast ett medel
för upprätthållande av ordningen och kan ej användas för att främja utredning
av brott eller förhindra flykt.

Civilklädd krigsman, som uppträder berusad på allmän plats utom militärt
område, kan icke tagas i förvar enligt 06 § MRL. Stadgandet förutsätter
tydligen, att civil polismyndighet skall ingripa i sådana fall. När det gäller
personal vid FN-kontingenter utomlands finns emellertid i regel icke denna
möjlighet, eftersom värdlandets myndigheter endast i undantagsfall äger inskrida
mot FN-personal. Enligt de tidigare nämnda överenskommelserna
mellan FN och respektive värdland har värdlandets myndigheter sålunda
rätt att omhändertaga en medlem av FN :s militära styrkor endast om han
ertappas med att begå eller försöka begå brott, som medför eller kan medföra
allvarlig skada å person eller egendom, samt under förutsättning att
FN :s egen militärpolis saknar möjlighet att ingripa med erforderlig snabbhet.
Den omhändertagne skall dock omedelbart överlämnas till behörig FNmyndighet.
Då det för upprätthållande av FN:s och kontingentens anseende
samt för undvikande av olämpliga intermezzon synes vara erforderligt att
kunna inskrida även mot berusade befattningshavare, som uppträder civilklädda
på allmän plats utom militärt område, borde tillämpningsområdet
utvidgas i angiven omfattning såvitt avser FN-kontingenter under tid då de
tjänstgör utom riket.

Förvarsarrest må enligt 30 § MRL — likaledes enligt förmans förordnande

_tillgripas, om den underlydande begått förseelse av svårare beskaffenhet

och det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt

241

att han ej lämnas på fri fot eller om han gjort sig skyldig till rymning och
det skäligen kan befaras att han ånyo avviker. Har den som förordnat om
förvarsarrest ej bestraffningsrätt över den arresterade, skall han enligt 31 §
MRL omedelbart och sist inom 24 timmar underrätta den närmast bestraffningsberättigade
om arresteringen och skälen därför. Kan förbindelse med
den bestraffningsberättigade ej uppnås inom sålunda föreskriven tid, skall
underrättelsen lämnas så snart sådan förbindelse erhållits. Den bestraffningsberättigade
åligger att omedelbart besluta om åtgärden skall bestå
eller den arresterade frigivas. Har någon tagits i förvarsarrest torde det
brott, för vilket han är misstänkt, i regel vara av så allvarlig natur att straff
ej kan åläggas i disciplinmål, även om brottet är erkänt. Inom fyra dagar
från den dag, då den bestraffningsberättigade förordnade om förvarsarrest
eller mottog underrättelse om att annan förman förordnat därom, måste
han enligt 34 § första stycket MRL avgöra målet, hänskjuta det till åklagare
eller frige den arresterade. Hänskjuts målet till åklagare, skall denne enligt
33 § MRL underrättas om arresteringen och skälen därför. Enligt 85 §
MRL ankommer det därefter på åklagaren att sist dagen efter den, då han
mottog underrättelse om arresteringen, antingen besluta att ej väcka åtal
och därom underrätta den som förordnat om arresteringen eller till rättens
prövning hänskjuta frågan om arresten skall bestå. Åklagaren behöver
således icke såsom vid gripande enligt 24 kap. 7 § sista stycket rättegångsbalken
på eget ansvar fatta något beslut om frihetsförlustens bestånd. Beträffande
rättens prövning av frågan om förvarsarrestens bestånd gäller enligt
86 § första stycket MRL i tillämpliga delar bestämmelserna i 24 kap.
13—16 §§ rättegångsbalken om häktningsförhandling. Dylik förhandling
kan således uppskjutas till dess erforderlig utredning hunnit komma åklagare
och domstol tillhanda.

Det kan emellertid även föreligga behov av ett skyndsamt frihetsberövande
antingen av utredningsskäl — t. ex. för att hindra en misstänkt att
undanröja bevisning eller kontakta vittnen — eller till förhindrande av att
en misstänkt fortsätter sin brottsliga verksamhet eller genom att avvika
undandrager sig lagföring eller straff. Förvarsarrest kan ju tillgripas endast
om vederbörande redan rymt en gång och det skäligen kan befaras att
han åter rymmer. I 29 § MRL har fördenskull stadgats, att bestraffningsberättigad
befattningshavare, om mot krigsman förekommer skäl till anhållande,
må förordna att denne skall gripas samt att vad i 24 kap. 7 §
tredje stycket och 8 § rättegångsbalken stadgas i sådant fall skall äga
motsvarande tillämpning. Anmälan om gripande skall sålunda skyndsamt
göras hos anhållningsmyndighet och den gripne så snart ske kan för förhör
inställas inför sådan myndighet eller inför polisman, åt vilken upp dragits
att hålla förhöret. Anhållningsmyndigheten har därefter att omedelbart
besluta om den gripne skall anhållas eller friges.

De senast återgivna bestämmelserna är anpassade efter förhållandena i

242

Sverige, där åklagarmyndighet snabbt och smidigt kan kopplas in, men de
är betydligt svårare att tillämpa vid ett FN-förband, som befinner sig på
stort avstånd från hemlandet. Anmälan om gripandet kan kanske visserligen
på telegrafisk väg överbringas till åklagarmyndighet i Sverige inom
några timmar, och denna myndighet kan även uppdraga åt polisman vid
ifrågavarande FN-förband — rättsvårdsunderofficer eller befattningshavare
vid militärpolisen — att hålla förhör med den misstänkte; att genast
inställa denne till förhör i hemlandet är ju i regel ogörligt eller i varje fall
opraktiskt med hänsyn till att han under förundersökningen på platsen
vanligen behöver stå till utredningspersonalens förfogande. Den misstänkte
får emellertid enligt 23 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken ej
kvar hållas längre än tolv timmar. Även om det skulle vara möjligt att inom
denna frist hinna förhöra den misstänkte, telegrafera ett sammandrag av
förhörsprotokollet till åklagaren och från denne erhålla telegrafiskt besked
i ärendet — något som ej alltid torde vara fallet — är det icke säkert
att åklagaren anser sig kunna på grundval av de kortfattade telegrafiska
uppgifterna fatta och taga ansvaret för ett anhållningsbeslut. Även om ett
sådant beslut likväl utverkas, kan det emellertid visa sig omöjligt att få
utredningsmaterialet och den misstänkte hemsända inom den i 24 kap. 12 §
rättegångsbalken föreskrivna fristen — sist å femte dagen efter den då den
anhållne inställdes för förhör — för ingivande till domstol av häktningsframställning.
Åklagaren blir kanske därför nödsakad att på grundval av samma
knapphändiga material, varpå anhållningsbeslutet meddelades, begära den
anhållne häktad. Häktningsförhandlingen kan däremot enligt 24 kap. 13 §
rättegångsbalken uppskjutas tills den anhållne hunnit transporteras hem till
Sverige (jfr Gärdes m. fl. kommentar till rättegångsbalken s. 331).

I förevarande hänseende synes därför en specialreglering vara påkallad
för FN-förbandens del. Sålunda kunde antingen berörda frister förlängas
eller befogenhet att besluta om anhållande tillerkännas kontingentschef enligt
samma regler som redan gäller beträffande förvarsarrest.

Enligt 37 § MRL må bestraffningsberättigad befattningshavare i anledning
av brott, för vilket underlydande är misstänkt, förordna om beslag,
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, där sådan befogenhet enligt lag
tillkommer åklagare (se 27 kap. 4 § och 28 kap. 13 § rättegångsbalken).
Har ej mål, vari förordnats om beslag, hänskjutits till åklagaren eller avgjorts
av den bestraffningsberättigade inom två veckor sedan beslaget verkställdes,
skall beslaget omedelbart hävas.

MRL innehåller icke någon bestämmelse om befogenhet för bestraffningsberättigad
befattningshavare att förordna om husrannsakan. Anledningen
därtill är att något behov av sådan befogenhet ej ansetts föreligga med hänsyn
till den visitationsrätt i militära etablissement som tillkommer befälet
(se NJA II 1949 s. 306 samt militieombudsmannens ämbetsberättelse 1966

243

s. 158). Den militära visitationsrätten torde emellertid icke gälla krigsmans
eller annans privata bostad. Föreligger behov av att undersöka sådan,
måste polis- eller åklagarmyndighet kopplas in. Eftersom detta av praktiska
skäl ej är möjligt vid FN-förbanden, synes en lagändring även i detta
hänseende påkallad så att kontingentschef erhåller samma befogenhet, som
tillkommer åklagare, jämväl i fråga om husrannsakan. Det förekommer
nämligen vid FN-förbanden att befattningshavare utnyttjar bostäder utanför
det militära området, vilka närmast har privat karaktär. Visserligen torde
militärpolisman enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken jämfört med 9 §
reglementet för militärpolisen (SFS 1964: 46) utan särskilt förordnande
vara befogad att företaga husrannsakan även i privat bostad som brukas
av svensk FN-personal, om åtgärden har till syfte att eftersöka den som
skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller att verkställa
beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock
eljest då fara är i dröjsmål. Denna befogenhet är emellertid alltför begränsad
för att vara tillfyllest i alla lägen, och ur rättssäkerhetssynpunkt framstår
det i varje fall som lämpligare att högre befattningshavare bär ansvaret
för tillgripande av tvångsmedel.

Svea hovrätt finner en specialreglering erforderlig för FN-förbandens del
i fråga om anhållande av en för brott misstänkt krigsman samt anser den
mest praktiska lösningen vara att tillerkänna kontingentschefen befogenhet
att besluta därom enligt samma regler som gäller för förvarsarrest. Mot
de i promemorian framförda förslagen om utvidgning av tillämpningsområdet
för institutet tagande i förvar samt införande av befogenhet för kontingentschef
att besluta om husrannsakan har hovrätten icke något att
erinra.

Riksåklagaren anför: Ämbetet biträder förslaget om en utvidgning av
tillämpningsområdet för institutet tagande i förvar till att avse även
civilklädd medlem av svensk FN-kontingent som uppträder berusad på allmän
plats utom militärt område i det land där kontingenten är förlagd.
Beträffande den ifrågasatta reformen av anhållningsinstitutet synes det ämbetet
mindre lämpligt att på militär myndighet överflytta en så utpräglad
åklagarfunktion som att besluta om anhållande. En reform i förevarande
hänseende skulle däremot kunna ske inom ramen för förvarsarrestinstitutet
genom att i 30 § MRL såsom en tredje arresteringsgrund tillägges att
underlydande är på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är stadgat
fängelse i ett år eller däröver, samt att flyktfara, kollusionsfara eller
fara för fortsatt brottslighet föreligger. Möjligen borde stadgas att endast
bestraffningsberättigad befattningshavare äger förordna om förvarsarrest
i detta fall. Mot förslaget att införa befogenhet för kontingentschef att
besluta om husrannsakan har ämbetet intet att erinra.

244

Överåklagaren i Stockholm samt Asplund förklarar sig i valet mellan
förlängning av vissa frister och anhållningsrätt för kontingentschef föredra
det förra alternativet, medan Lindbohm har motsatt uppfattning.

Nordström anför: Det vore ur klarhetens och effektivitetens synpunkt
fördelaktigast om förvarsarrest för militär personal gjordes till det enda
frihetsberövande tvångsmedlet och att sålunda förvarsarresten -— bortsett
från fallen i 30 § MRL — vore chefens form för ingripande i samtliga fall
då gripande enligt 29 § MRL eller anhållande är påkallat i fråga om FNmilitär.
Promemorians förslag om införande av befogenhet för kontingentschef
att besluta om husrannsakan är välgrundat, särskilt som denna befogenhet
i åtskilliga fall tillkommer dels svensk militärpolis, som lyder under
kontingentschef en, och dels FN:s egen militärpolis.

Flertalet övriga remissinstanser tillstyrker de i promemorian framförda
förslagen eller förklarar sig icke ha något att erinra däremot. Endast Lindeblad,
som anser krigsrättens hela personal böra rekryteras från kontingenten,
finner det ej erforderligt att införa befogenhet för kontingentschef
att besluta om anhållande och husrannsakan.

Den sålunda återgivna utredningen synes visa att rättsskipningen vid de
svenska FN-kontingenterna ej är anordnad på ett helt tillfredsställande sätt.
Även om det icke kan styrkas att materiellt oriktiga avgöranden i enskilda
fall förekommit, finns enligt min mening starka skäl att söka få till stånd
bättre förhållanden i berörda hänseende.

Gällande ordning är grundad på de i militära rättegångslagen (MRL)
för fredstid meddelade bestämmelserna, och rättsskipningen vid FN-kontingenterna
sker sålunda i samma former som vid regementen och andra
motsvarande förband här hemma. Då en svensk militärstyrka år 1956
första gången ställdes till FN:s förfogande för fredsbevarande uppgifter,
var det naturligt att man lät den vanliga ordningen för handläggning av
militära mål få tillämpning, eftersom det saknades både erfarenhet av en
sådan styrkas verksamhet och kännedom om engagemangets varaktighet.
Under den sedan dess förflutna tiden har ständigt en eller flera svenska
militär styrkor verkat i FN-tjänst, och därigenom finns numera helt andra
förutsättningar än tidigare att bedöma i vad mån de speciella förhållanden,
under vilka tjänsten bedrives, påkallar särregler i rättsvårdshänseende. Och
genom statsmakternas år 1964 fattade beslut om uppsättande av en svensk
beredskapsstyrka för FN-tjänst har Sveriges engagemang på detta område
fått en så permanent karaktär att en ändamålsenlig rättslig reglering ter
sig angelägen.

Frågan om rättsskipningen vid FN-kontingenterna är väl i första hand
ett svenskt intresse. Eftersom kontingentspersonalen är undantagen från
värdlandets brottmåls jurisdiktion och Sverige i förhållande till FN förbundit
sig att utöva en effektiv rättsskipning beträffande varje brott av svensk

245

kontingentsmedlem, får emellertid frågan betydelse även ur en vidare synvinkel.
I samband med min inspektion av den svenska kontingenten i Gaza
år 1983 förklarade högste befälhavaren för FN-trupperna där, generalen
Gyani, att enligt hans uppfattning bestraffningen av svenska soldater, som
varit inblandade i händelser angående vilka ortsmyndigheterna normalt
skulle ha dömt, icke skett på tillfredsställande sätt samt att detta ofta berett
honom bekymmer då nämnda myndigheter begärt att få veta hur den av
hemlandet utlovade effektiva rättsskipningen utövats. Gyani, som sade sig
ha förståelse för att man enligt svensk rätt ådömde förhållandevis milda
straff, framhöll att den svenska kontingenten saknade en domstol som genom
att sammanträda på platsen inom kort tid efter brottets begående hade
möjligheter att komma till riktigt resultat.

Onekligen företer just domstolsprövningen i första instans den mest framträdande
bristen i fråga om rättsvården vid FN-kontingenterna enligt nuvarande
ordning. När ett brott icke faller under kontingentschefens disciplinära
bestraffningsrätt, har åklagarmyndigheten i Stockholm att verkställa
utredning, och åtal för brottet skall anställas vid Stockholms rådhusrätt.
Denna domstol åligger även att upptaga klagan över beslut i disciplinmål
och ersättningsmål. Det är uppenbart att ett sådant system kan medföra
utredningssvårigheter. Den misstänktes inställelse vid myndighet i Stockholm
är i regel ej möjlig förrän han skilts från kontingenten. Beträffande
målsägande och vittnen gäller detsamma i den mån de är kontingentsmedlemmar,
medan de eljest praktiskt taget icke alls blir tillgängliga
för förhör i Stockholm. Vid dessa förhållanden måste antagas att, såsom
ock de i det föregående anförda statistiska uppgifterna synes visa,
brott icke beivras i den utsträckning det i och för sig är påkallat. Uteslutet
är ej heller att meddelad dom innebär annat resultat än det som en fullständig
utredning skulle ha medfört. I allmänhet torde visserligen enskild
person icke härigenom lida rättsförlust. Men det låter tänka sig att den som
blivit hemsänd i anledning av misstanke om brott skulle ha besparats denna
behandling därest han i tid fått sin sak prövad. Under alla omständigheter
torde det få anses otillfredsställande att en så ingripande åtgärd som förfarandet
med hemsändning kan praktiseras utan att det brott, för vilket vederbörande
misstänks, blivit föremål för rättslig prövning.

På grund härav synes det vara ett oundgängligt krav att domstolsprövning
kan äga rum på ort inom kontingentens verksamhetsområde och komma
till stånd utan tidsutdräkt (jfr D. W. Bowett m. fl., United Nations
Forces, London 1964, Stevens & Sons, s. 371 ff, särskilt s. 374, samt s. 436 ff,
särskilt s. 439). För att tillgodose detta krav är det dock icke nödvändigt
att särskild domstol inrättas. Långtifrån alla militära mål fordrar handläggning
på platsen, och jämväl mål av icke militär natur förekommer
till behandling. Med hänsyn härtill synes Stockholms rådhusrätt kunna bibehållas
såsom domstol för kontingenterna. I samband med att möjlighet

246

öppnas för rådhusrätten att sammanträda utom riket torde dock vissa organisatoriska
anordningar bli erforderliga. Sålunda bör handläggningen av
alla mål angående personal i FN-tjänst utom riket, oavsett målens art, ankomma
på en särskild avdelning. Då denna icke lär få full sysselsättning
med sådana mål och det givetvis är angeläget att ordföranden har erfarenhet
av militära mål, bör avdelningen vara anknuten till militärmålsavdelning.
Vidare torde nämnda FN-avdelning icke böra vara sammansatt på
vanligt sätt. Med hänsyn till att sammanträden kan ifrågakomma på avlägsna
orter och att mål av olika slag kan förekomma till behandling under
en och samma resa, bör sammansättningen vara ensartad och innebära så få
ledamöter som möjligt. Såsom förebild härvidlag torde kunna tjäna de i
96—98 §§ MRL givna bestämmelserna om krigsrätt. I rätten skulle sålunda
ingå, utom då den är domför med allenast ordföranden, tre nämndemän.
När domstolen sammanträder utom riket bör dessa utses av ordföranden
bland civila svenskar som finns i orten. Därest lämplig civil nämndeman
ej kan uppbringas bör i stället kontingentsmedlem, som icke är yrkesmilitär,
kunna anlitas. I övrigt torde vad om nämndemännens kvalifikationer
och om omröstning i rätten är stadgat för krigsrätt kunna erhålla motsvarande
tillämpning. Slutligen bör rättens behov av protokollförare och annan
biträdespersonal vid sammanträde å utrikes ort kunna tillgodoses genom
kontingentschefens försorg.

Givetvis måste, även då rätten sammanträder på utrikes ort, åklagare och
försvarare vara närvarande. Åklagaruppgiften bör ombesörjas av någon av
militäråklagarna i Stockholm. I egenskap av förundersökningsledare kan
han möjligen behöva inställa sig på sammanträdesorten någon dag i förväg,
men i regel torde han kunna leda utredningsarbetet från Stockholm. Enligt
82 § MRL äger han erhålla nödigt biträde av kontingentspersonalen
beträffande militära mål. Genom särskild föreskrift bör han tillförsäkras
sådan rätt även såvitt gäller andra, under FN-tjänsten uppkomna mål. En
sådan föreskrift får dock icke tolkas så att kontingentspersonalen skulle
vara förhindrad att, såsom för närvarande torde ske, lämna utredningshjälp
i mål som ej har samband med FN-tjänsten. Vad angår försvarare
stadgas i 103 § MRL att till offentlig försvarare i mål som tillhör krigsrätts
behandling må, om advokat icke finns att tillgå, annan lämplig person förordnas.
Detta stadgande synes böra givas motsvarande tillämpning i förevarande
fall, eftersom det icke är osannolikt att den misstänkte känner
någon lämplig person på platsen som han trots att denne ej är advokat
önskar få förordnad. Enligt min mening kan därvid även befattningshavare
vid svensk beskickning komma i fråga, åtminstone då målet saknar intresse
från värdlandets synpunkt. Men det torde tillika böra föreskrivas att, om
den misstänkte begärt att advokat skall förordnas, hans begäran skall
prövas som om rättens sammanträde skulle ägt rum i Sverige.

Den nu skisserade ordningen för handläggning av mål vid FN-kontin -

247

genterna kan uppenbarligen draga med sig icke oväsentliga kostnader.
Eftersom det är fråga om att tillgodose ett betydelsefullt rättsligt intresse,
bör dock avgörande vikt icke tillmätas storleken av kostnaderna, i synnerhet
som dessa under alla omständigheter kommer att te sig ringa i förhållande
till den sammanlagda årliga utgiften för nuvarande svenska kontingenter,
50 miljoner kronor, och den del därav som slutgiltigt belastar svenska
staten, 5 miljoner kronor. Icke desto mindre är det naturligtvis angeläget att
rimlig sparsamhet iakttages. Vid utformandet av den här ifrågasatta ordningen
har också denna synpunkt beaktats. För att kostnaderna i praktiken
skall kunna hållas inom skäliga gränser är det emellertid nödvändigt att
sammanträdena utom riket noggrant planeras. Därvid bör tillses exempelvis
att behandlingen av flera mål koncentreras till en sammanträdesresa
och att samma försvarare förordnas för alla målen. Av största betydelse ur
kostnadssynpunkt är givetvis resornas frekvens. Önskvärt vore att det kunde
givas regler om hur ofta sammanträdesresa skall företagas. Men detta
torde knappast låta sig göra, även om man normalt kunde räkna med ett
par, tre sammanträden under varje sexmånadersperiod. I stället synes det
därför kunna övervägas om icke rättens ordförande bör åläggas att före resans
företagande efter samråd med kontingentchefen och auditören upprätta
en fullständig reseplan, utvisande bl. a. behovet av skyndsam handläggning
och beräknade kostnader för samtliga i resan deltagande, samt
giva Svea hovrätt del av planen.

Även i andra avseenden än såvitt angår domstolsprövningen i första
instans synes rättsvården vid FN-kontingenterna vara bristfälligt reglerad.
De tvångsmedel som står till befälets förfogande är sålunda icke anpassade
efter kontingenternas tjänstgöringsförhållanden, och vissa särregler torde
därför vara erforderliga.

Institutet tagande i förvar kan enligt 36 § MRL användas dels då krigsman
uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal och
dels då krigsman eljest stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.
Därest krigsmannen ej befinner sig inom område eller utrymme
som nyttjas av krigsmakten, fordras emellertid att han uppehåller sig på
allmän plats och är iklädd militär tjänstedräkt. Sistnämnda villkor torde
vila på den förutsättningen att polismyndigheten ensam bör ha rätt att
ingripa mot den som ej bär uniform. Eftersom ingripande mot FN-personal
från värdlandets sida kan förekomma endast i begränsad utsträckning och
det under alla omständigheter torde vara lämpligast att svensk krigsman
i här avsedda fall omhändertages av kontingentens befäl, synes villkoret
att vederbörande är klädd i militär tjänstedräkt böra utgå.

Enligt 30 § MRL kan krigsman tagas i förvarsarrest dels då han begått
förseelse av svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande
finnes vara av synnerlig vikt att han ej lämnas på fri fot och dels då han
gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att han ånyo

248

avviker. Jämväl eljest när krigsman är misstänkt för brott kan det föreligga
behov av omedelbart frihetsberövande. I 29 § MRL stadgas också att
hestraffningsberättigad chef äger förordna om gripande av underlydande
krigsman, mot vilken förekommer skäl till anhållande. De för sådant fall
gällande tidsfristerna (23 kap. 9 § första stycket och 24 kap. 7, 8 och 12 §§
rättegångsbalken) är emellertid alltför korta då brottsutredningen måste
ske på avsevärt avstånd från den ort där anhållningsmyndigheten befinner
sig. Det lämpligaste sättet att undanröja olägenheten härav synes vara att
den bestraffningsberättigade chefen tillerkännes rätt att, ändå att i 30 §
MRL avsett fall ej är för handen, förordna att underlydande skall tagas i
förvarsarrest om denne på sannolika skäl är misstänkt för brott, för vilket
är stadgat fängelse i ett år eller däröver, och det med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen
kan befaras att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring
eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning eller ock anledning förekommer att han fortsätter
sin brottsliga verksamhet.

I 37 § MRL stadgas att bestraffningsberättigad chef i anledning av brott,
för vilket underlydande är misstänkt, må förordna om beslag, kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning, där sådan befogenhet enligt lag tillkommer
åklagare. Någon rätt för militär chef att förordna om husrannsakan finns
däremot ej, eftersom behov av sådan åtgärd endast förekommer mera sällan
och polis- eller åklagarmyndighet då kan anlitas. Vid FN-kontingenterna
händer det att kontingentsmedlem är inkvarterad utanför förläggningsområdet,
men möjligheten att anlita polis- eller åklagarmyndighet, om
husrannsakan skulle visa sig erforderlig, är av naturliga skäl begränsad.
Det synes på grund härav lämpligt att den bestraffningsberättigade chefen
tillerkännes rätt att förordna om husrannsakan under samma förutsättningar
som han äger förordna om beslag, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.

I detta sammanhang må slutligen upptagas en fråga som visserligen ej
rör rättsvårdens organisation vid FN-kontingenterna men som har materiellt-rättslig
karaktär och därför kan vara av mycket stor betydelse för
enskilda kontingentsmedlemmar. Frågan gäller den ersättningsskyldighet
som FN-personal kan bli ålagd av domstol på grund av felaktiga tjänsteåtgärder.

Enligt förordningen den 3 maj 1946 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas
av staten, är föraren slutligen ersättningsskyldig för skada i följd av
trafik med fordonet, endast om han under färden gjort sig skyldig till
brott mot 1 § andra stycket eller 4 § trafikbrottslagen eller om han orsakat
skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan
lov. I 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring

249

i strafflagen m. in. stadgas att om krigsman, som under utövande av befäl
å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering
eller navigering begått förseelse, för vilken han ej finnes förskylla
svårare straff än disciplinstraff eller böter, han icke skall vara skyldig att
gälda skada eller kostnad som genom förseelsen tillskyndats kronan eller
annan. Genom lag den 7 mars 1929 om befrielse i visst fall för befälhavare
eller förare å luftfartyg, hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda
skadestånd är föreskrivet, att vad i nyssnämnda lagrum är stadgat angående
befrielse i visst fall för befälhavare å krigsmaktens fartyg från skyldighet
att gälda skada eller kostnad skall gälla jämväl beträffande krigsman,
vilken under utövande av befäl å luftfartyg, hörande till krigsmakten,
eller såsom förare å sådant fartyg är ansvarig för dess säkerhet.

I vad mån dessa bestämmelser är tillämpliga beträffande personal i FNtjänst
torde vara osäkert. Det kan emellertid icke anses rimligt att FNpersonalen
skall åtnjuta befrielse från skadeståndsskyldighet i mindre
utsträckning än krigsmaktens personal i övrigt. Med hänsyn till FN-tjänstens
beskaffenhet synes det snarare vara motiverat att personalens skydd i
detta hänseende sträcker sig längre. Enligt min mening bör sålunda FNpersonalen
generellt befrias från skadeståndsskyldighet i anledning av
tjänsteåtgärd under förutsättning att uppkommen skada icke förorsakats
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller, såvitt angår förare av motorfordon,
uppstått då denne gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket
eller 4 § trafikbrottslagen eller brukat fordonet utan lov. Den omständigheten
att härav föranledda kostnader må anses skola bäras av FN
torde icke böra hindra att den ifrågasatta befrielsen genomföres i avbidan
på att överenskommelse därom kommer till stånd.

Med stöd av 19 § instruktionen för riksdagens ombudsmän får jag härmed
hemställa att Eders Kungl. Maj :t ville taga under övervägande det av
mig nu framförda spörsmålet.

REDOGÖRELSE FÖR YTTRANDEN TILL KONUNGEN
OCH DEPARTEMENTSCHEF

1. Yttrande till Konungen över 1963 års JO-utrednings betänkande
»Riksdagens justitieombudsmän»

Genom remiss den 3 december 1965 beredde Kungl. Maj :t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva utlåtande över det av 1963 års JO-utredning avgivna
betänkandet »Riksdagens justitieombudsmän» (SOU 1965:64). Med
anledning härav avgav militieombudsmannen den 25 februari 1966 följande
yttrande.

Utredningens förslag innebär i huvudsak att vissa delar av JO:s tillsynsområde,
nämligen domstols- och åklagarväsendet, kriminalvården, lantmäteriet
och polisväsendet i vad avser frågor som har anknytning till brottsutredningar,
överflyttas till MO samt att ombudsmännens skyldighet att
pröva klagomål begränsas och MO därjämte befrias från åliggandet att
särskilt övervaka efterlevnaden av bestämmelser rörande den ekonomiska
förvaltningen inom försvarsväsendet och skyldigheten att granska s. k.
arrestantkort.

Vid bedömande av den sålunda föreslagna utvägen att åstadkomma lättnad
i JO:s otvivelaktigt alltför stora arbetsbörda synes vissa drag i ombudsmansinstitutionens
allmänna karaktär vara av grundläggande betydelse.
Ombudsman utses av riksdagen och utgör dess ombud för kontroll av ämbetsmännens
tjänsteutövning. Har ombudsmannen ej längre riksdagens förtroende,
kan han entledigas före utgången av den tid, för vilken han utsetts.
Då kontrollverksamheten alltså bygger på att ombudsmannen åtnjuter riksdagens
förtroende, har det helt naturligt ansetts nödvändigt att ombudsmannen
själv fattar alla avgörande beslut i uppkommande ärenden. Givetvis
måste ombudsmannen utnyttja biträdeshjälp för ärendenas beredande
och föredragning samt för skrivgöromål o. d. Men institutionen ifår icke
utveckla sig till ett byråkratiskt ämbetsverk, där ärendena alltefter sin art
avgöres av olika tjänstemän och chefen i främsta rummet leder och fördelar
arbetet. Detta personliga moment i ombudsmansämbetet, som formellt kommer
till uttryck i meddelade beslut genom att dessa angives innefatta ombudsmannens
och icke ämbetets mening, medför i och för sig en begränsning
i kontrollverksamheten. Ombudsmannens uppgift är ju också att utöva
en »allmän» tillsyn. Praktiskt taget varje befattningshavare som är
underkastad denna tillsyn lyder emellertid under en eller flera högre chefer,
och dessutom finns särskilda myndigheter med revisions- och andra över -

251

vakningsuppgifter. Det är på dessa chefer och myndigheter det närmast
ankommer att tillse att befattningshavarna på lagligt sätt fullgör sina åligganden.
Ombudsmannens övervakning utgör sålunda en extraordinär kontroll.
Och en sådan behöver ej täcka allt som sker inom övervakningsområdet.
I princip ingriper ombudsmannen därför endast då klagomål eller
annan särskild omständighet föranleder därtill.

Av betydelse för bedömande av utredningsförslaget är vidare det förhållandet
att ombudsmannens verksamhet är riktad mot befattningshavare med
ämbetsansvar. Dessa är på det hela taget högt kvalificerade och har betrotts
med beslutanderätt å det allmännas vägnar i stundom mycket viktiga frågor.
Det säger sig självt att när t. ex. klagomål anförts mot en befattningshavare
med anledning av åtgärd som denne vidtagit beträffande klaganden, ombudsmannens
uppgift är både grannlaga och maktpåliggande. Att ombudsmannen
har att bedöma ovanligt ömtåliga och svåra ärenden understryker
vikten, ur såväl allmänhetens som tjänstemännens synvinkel, av att han intager
en auktoritativ ställning.

Med hänsyn till vad nu anförts i fråga om ombudsmansämbetenas allmänna
karaktär och arten av ombudsmännens uppgifter anser jag, i likhet
med utredningen, att en utökning av antalet ombudsmän om möjligt bör
undvikas.

Det är uppenbarligen mycket svårt att någorlunda säkert förutse hur utredningens
förslag om överflyttning av vissa delar av JO:s tillsynsområde
till MO kommer att verka i praktiken. Av betydelse i detta hänseende är
emellertid att de begränsningar i ombudsmännens skyldighet att pröva klagomål,
som utredningen föreslagit och i det följande skall närmare beröras,
får en lämplig utformning så att en verklig arbetslättnad därigenom åstadkommes.
Uppfylles denna förutsättning torde det vara möjligt att, såsom
utredningen anfört, de båda ombudsmännen skall, utan att dubblering av
ämbetena genom ställföreträdarna behöver tillgripas i större omfattning, få
erforderlig tid att själva behandla och avgöra alla klagomål och initiativärenden
som från praktisk eller principiell synpunkt är av betydelse för den
enskilde eller för den allmänna rättssäkerheten. I vart fall anser jag mig
ej ha tillräckliga skäl att göra gällande motsatsen såvitt avser klagomålen;
initiativverksamheten måste alltid i viss mån vara en regulator för uppnående
av rimliga arbetsförhållanden.

Tydligt är emellertid att förslaget för MO-ämbetets del måste medföra en
i det närmaste fullständig omläggning av verksamheten. Hittills har MO
uteslutande haft att ombesörja övervakning av det militära området. Verksamheten
har varit så omfattande att det befunnits nödvändigt att årligen
taga ställföreträdaren i anspråk för dubbleringstjänstgöring under flera
månader. Den utökning av tillsynsområdet som utredningens förslag innebär
kan, på grundval av de statistiska uppgifter som lämnats i betänkandet,
beräknas tillföra MO årligen cirka 500 klagomål utöver de som för närvarande
inflyter, cirka 90 per år. Det är uppenbart att behandlingen av bortåt

252

600 klagomål måste kräva en avsevärd arbetsinsats. Härav följer att utrymmet
för MO:s initiativverksamhet, framförallt i form av inspektioner, kommer
att minska, och denna minskning kan säkerligen ej uppvägas av den
föreslagna befrielsen från vissa speciella åligganden. Såvitt gäller försvarsväsendet
torde sålunda framdeles inspektionerna av de militära förbanden
icke kunna såsom hittills genomföras under en femårsperiod; redan av
arbetsekonomiska skäl synes det bli nödvändigt att samordna inspektioner
av militära förband och inspektioner av civila myndigheter. Och ej heller
kan man räkna med att sådan tidsödande granskning av flyghaverier och
andra allvarligare händelser, som i tämligen stor utsträckning företagits
med utgångspunkt från tidningsuppgifter, i fortsättningen kan äga rum annat
än i undantagsfall.

Den sålunda antydda inskränkningen i tillsynen över försvarsväsendet,
som alltså synes vara en oundviklig följd av utredningens förslag, kan uppenbarligen
väcka betänkligheter. Eftersom ett stort antal medborgare varje
år av tvång har att fullgöra militärtjänstgöring och verksamheten inom
försvaret i betydande omfattning är förhållandevis farlig, låter det säga sig
att en speciellt ingående övervakning alltjämt är påkallad. Men, såsom jag
framhållit i annat sammanhang (ämbetsberättelsen 1965 s. 263), försvarets
särställning i övervakningshänseende är utan tvivel numera mindre motiverad
än tidigare. Erinras kan bl. a. om den utveckling som ägt rum på personalvårdens
område och den ökade förståelsen hos befälet för rättsliga
synpunkter.

Vid dessa förhållanden och med hänsyn till angelägenheten av att undvika
en utökning av antalet ombudsmän vill jag i princip icke motsätta mig
utredningens förslag.

Vad härefter angår enskildheterna i förslaget har den ledande tanken i
fråga om överflyttningen av delar av JO:s arbetsområde till MO varit att,
förutom försvarsväsendet, även domstolsväsendet och vad därmed äger
samband borde stå under MO:s tillsyn, medan den statliga och kommunala
förvaltningen i övrigt skulle övervakas av JO. Detta torde vara lämpligt.
Huruvida lantmäteriet har närmare anknytning till domstolsväsendet än till
förvaltningen får dock anses tveksamt. Visserligen kan lantmäteriförrättning
bli föremål för prövning av ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare,
men sådan prövning förekommer icke vid det stora flertalet förrättningar.
Ifrågasättas måste jämväl om polisväsendets uppdelning i övervakningshänseende
kan anses motiverad. Såsom utredningen själv synes mena bör
sådan uppdelning av en och samma myndighet förekomma endast då starka
skäl talar därför. Med hänsyn till de i 2 § i utredningens förslag till instruktion
för ombudsmännen upptagna bestämmelserna om ombudsmans rätt att
behandla förhållande som tillhör den andre ombudsmannens tillsynsområde
torde tillräckliga skäl icke kunna anses föreligga.

Såsom framgår av det förut sagda har utredningen jämsides med för sia -

253

get om överflyttning av delar av JO:s arbetsområde till MO även framlagt
förslag om viss begränsning i ombudsmännens skyldighet att pröva klagomål.
De i detta hänseende utformade reglerna har upptagits i 16—20 §§ i
den föreslagna instruktionen.

Flertalet av dessa regler innebär att klagomål i särskilda fall kan avvisas
utan prövning (17—20 §§). De uppställda förutsättningarna för avvisning
måste anses tämligen invecklade och kan knappast utläsas ur reglerna utan
tillgång till utredningens motiv. Ytterst torde emellertid tillämpningen bli
beroende på ombudsmannens diskretionära prövning. Eftersom avvisningsrätten
i och för sig är av vikt för att ombudsmannen skall kunna koncentrera
sig på väsentligare spörsmål, synes därför kunna ifrågasättas om icke
ombudsman mer generellt kunde berättigas att avvisa klagomål. Reglerna
i 17—20 §§ skulle i så fall kunna utbytas mot en bestämmelse av innehåll
att om ombudsman finner att klagomål, med hänsyn till att det anförts senare
än ett år efter det att påtalade förhållandet inträffat, att dess prövning
uppenbarligen är av ringa betydelse för klaganden eller att annan sådan
omständighet föreligger, icke är av beskaffenhet att påkalla bedömning
från hans sida, ombudsmannen äger utan prövning avvisa klagomålet.

För den händelse en bestämmelse av detta slag ej anses lämplig må framhållas
att betydelsen av regeln i 17 § synes osäker. På grund av stadgandet
i 20 § får den överhuvud icke någon tillämpning då klagomålet avser dom,
beslut eller annat avgörande av domstol. Detsamma gäller klagomål avseende
beslut som fattats av befattningshavare med byråchefs eller högre
ställning. Då klagotid förflutit måste ombudsmannen under alla omständigheter
pröva anledningen till att möjligheten till överklagande ej utnyttjats.
Och föreligger alltjämt sådan möjlighet, torde klaganden formlöst kunna
underrättas därom och anmodas återkomma om han efter överklagandet
alltjämt anser sig böra vidhålla sitt klagomål. Regeln i 18 § synes ej böra
vara begränsad av stadgandet i 20 §. Är en väckt fråga av ringa betydelse
enligt vad i 18 § sägs, kan nämligen klaganden knappast ha fog att väcka
talan mot tjänsteman som avses i 20 §.

Den i 16 § instruktionsförslaget upptagna regeln innebär att klagomål i
särskilda fall kan överlämnas till vederbörlig myndighet för utredning och
prövning. Med hänsyn till den extraordinära naturen av ombudsmannens
kontrollverksamhet synes regeln onödigt begränsad. Av MO handlägges
årligen ett tiotal åtalsärenden, och dessa kräver i allmänhet ganska stor
arbetsinsats. En del av åtalen kommer till stånd på grund av klagomål av
värnpliktig eller annan därom att han utsatts för misshandel eller missfirmclse
av överordnad. I sådana fall är förhållandena oftast icke mer komplicerade
än i de brottmål som vanligen handlägges av distriktsåklagare. Att
klagomålen då överlämnas till vederbörlig åklagare för utredning och prövning
borde icke möta betänkligheter. Vidare förekommer det att klagomål
anföres hos MO angående ekonomiska förmåner, t. ex. familjebidrag, utbild -

254

ningspremier, lärararvoden o. d. Beträffande frågor av denna art är försvarets
civilförvaltning sakkunnig myndighet, och dit borde givetvis klaganden
i första hand ha vänt sig. En närmare precisering av fall som ombudsman
lämpligen bör kunna överlämna till vederbörlig myndighet för utredning
och avgörande synes icke vara möjlig och torde ej heller behövas, eftersom
klaganden alltid har rätt att återkomma till ombudsmannen om han ej
finner myndighetens och dess överinstansers avgörande godtagbart. På
grund härav bör enligt min mening ifrågavarande regel ändras så att klagomål,
som anförts utan att klaganden utnyttjat förefintlig möjlighet att i
vanlig ordning få saken prövad av vederbörande myndighet, av ombudsmannen
må överlämnas till myndigheten för utredning och prövning, därest
det lämpligen finnes kunna ske. Den av utredningen föreslagna lydelsen
av regeln torde i allt fall böra jämkas för att det klart skall framgå
att även klagomål mot polisman för åtgärder som han enligt anvisning av
åklagare företagit under förundersökning skall räknas som klagomål mot
tjänsteman inom åklagarväsendet (betänkandet s. 74—75).

I organisatoriskt hänseende har utredningen föreslagit att vardera ombudsmannen
liksom hittills skall till sitt förfogande ha kvalificerade befattningshavare
i ett särskilt kansli, men att däremot all erforderlig expeditions-
och skrivpersonal skall sammanföras till en för båda ombudsmännen
gemensam expedition. Som stöd för förslaget i dess senare del har
utredningen i första hand åberopat vissa allmänna synpunkter angående
nackdelarna av små arbetsenheter. Även om det därvid anförda i och för
sig äger sin riktighet, är det svårt att förstå hur en gemensam expedition
i förevarande fall skulle kunna medföra en rationellare handläggning av expeditionsgöromålen.
Utredningen har själv förordat att ombudsmännen även
i fortsättningen skall ha särskilda diarier och att vardera ombudsmannens
registratur, expeditionsskrivelser och inspektionsprotokoll skall samlas och
inbindas för sig. Beträffande ämbetsberättelsen har utredningen visserligen
ansett det naturligt att endast en gemensam berättelse upprättas men har
dock förutsatt att denna skall kunna utges i två delar, varav vardera ombudsmannen
kan »lämpligen disponera var sin del för redogörelse för sin
ämbetsförvaltning». För närvarande har ombudsmännen ändamålsenliga
lokaler i var sin våning i ett och samma hus. Detta förhållande har möjliggjort
erforderligt samarbete, särskilt på expeditionsgöromålens plan, t. ex.
i fråga om expeditionsvaktssysslorna och begagnande av kontorsmaskiner.

Ett genomförande av förslaget om gemensam expedition torde ej kunna
resultera i någon inbesparing av personal. Närmast tänkbart vore väl att
nuvarande båda expeditionsvakter ersattes av en sådan befattningshavare.
Expeditionsvakten vid MO-expeditipnen har emellertid på grund av sina
erfarenheter ansett det uteslutet att en expeditionsvakt skulle medhinna
att betjäna bägge ombudsmännen, och detta synes mig vara ett riktigt bedömande.
Oavsett att nuvarande lokaler torde vara tillräckliga även efter

255

den personalökning som överflyttningen av delar av JO:s arbetsområde till
MO medför för sistnämnda ämbete, måste tydligen en gemensam expedition
kräva nya gemensamma lokaler, i första hand för expeditionspersonalen
men med största sannolikhet jämväl för ombudsmansämbetena i sin
helhet. Endast därigenom skulle nämligen det försvårade samarbetet mellan
olika personalkategorier kunna i någon mån mildras. För övrigt torde
man få räkna med att ifrågavarande förslag kan komma att leda till allvarliga
komplikationer också för ombudsmännen själva.

Såsom ett särskilt skäl för förslaget om en gemensam expedition har
utredningen anfört sitt förslag om införande av gemensam ämbetstitel, justitieombudsman,
för båda ombudsmännen. Sistnämnda förslag har utredningen
funnit lämpligt från synpunkten av att ombudsmännen enligt utredningsförslaget
skall utrustas med en gemensam expedition. Att utredningen
sålunda i viss mån hamnat i en cirkel kan måhända vara förklaringen till
att i detta sammanhang icke beaktats det eljest av utredningen starkt understrukna
personliga momentet i ombudsmansinstitutionen. Det är emellertid
givet att gemensam ämbetstitel och gemensam expedition med gemensamma
lokaler utgör omständigheter som i hög grad är ägnade att äventyra den
personliga karaktären hos ämbetena. Åtminstone ur allmänhetens synvinkel
måste det vara naturligt att betrakta två justitieombudsmän såsom ledamöter
i ett och samma ämbetsverk på liknande sätt som t. ex. justitieråden
är ledamöter i högsta domstolen. Och justitieråden innehar ju icke personliga
ämbeten i den mening som här avses utan verkar uteslutande i högsta
domstolens namn.

Vad angår ämbetstiteln må i övrigt framhållas att utredningen själv funnit
det nödvändigt att ombudsmännen betecknas på sådant sätt att de
kan särskiljas. De av utredningen använda beteckningarna, justitieombudsmannen
för civilförvaltningen och justitieombudsmannen för domstolsoch
försvarsväsendet, är emellertid uppenbart olämpliga som ämbetstitlar.
I beslut, ämbetsberättelser och skriftliga handlingar i övrigt torde beteckningarna
få anses alltför ohanterliga men i muntliga sammanhang, t. ex.
då någon telefonledes kallas till förhör, förefaller de vara praktiskt taget
oanvändbara. Något hinder att benämna den ene ombudsmannen förvaltningsombudsman
och den andre justitieombudsman synes däremot icke
föreligga.

På grund av det nu anförda anser jag mig böra bestämt avstyrka förslagen
om gemensam expedition och om gemensam ämbetstitel.

Beträffande den föreslagna personalorganisationen har utredningen
framhållit att det icke är möjligt att med någon högre grad av säkerhet
beräkna huruvida denna är tillräcklig för att bemästra arbetsbördan inom
ämbetena. Enligt vad utredningen vidare förklarat bör därför ombudsmännen,
såsom för närvarande, ha möjlighet att vid sidan av sin ordinarie
personal anlita extra arbetskraft. Med hänsyn härtill finner jag utredning -

256

ens förslag i denna del kunna godtagas i avbidan på närmare erfarenbeter.
Påpekas bör dock att frågan om expeditions- och skrivpersonalen tarvar
förnyat övervägande, därest förslaget om gemensam expedition ej bifalles.

I anslutning till förslaget till personalorganisation har utredningen dels
understrukit angelägenheten av att myndigheterna »i den mån så är möjligt»
medverkar till att ombudsmännen till sitt förfogande erhåller den
kvalificerade arbetskraft som är erforderlig och dels framhållit att det, för
att ombudsmännen skall kunna förvärva och under avsedd tid behålla de
väl kvalificerade arbetskrafter som här avses, icke är tillräckligt att väl
vitsordad tjänstgöring måste anses äga ett betydande meritvärde utan att
det dessutom krävs att med tjänsterna är förenade »goda lönevillkor».
Dessa uttalanden berör ett problem som är livsviktigt för ombudsmansinstitutionen.
För att ombudsmännen på ett tillfredsställande sätt skall kunna
fullgöra sina viktiga och svåra uppgifter måste de ha tillgång till högt
kvalificerade medhjälpare. Detta i sin tur förutsätter, eftersom egen personalrekrytering
med aspirantantagning icke är möjlig, att en tjänsteman
som finnes lämplig för tjänstgöring hos ombudsman kan lösgöras från
den myndighet där han är anställd och att han kan tillförsäkras sådana
löneförmåner att han vill åtaga sig tjänstgöringen. Tyvärr inträffar det att
chef för statlig myndighet med kanske hundratals tjänstemän förklarar
att myndigheten icke har någon personal att avstå. Det förekommer ävenledes
att tjänsteman som ombudsman önskar anlita för tjänstgöring visserligen
är villig att åtaga sig tjänstgöringen men likväl, med hänsyn till
erbjudna löneförmåner, icke anser sig kunna göra det.

Med anledning härav vill jag framhålla följande. Riksdagens av utredningen
omnämnda uttalande »att från ämbetsmyndigheternas sida hinder
icke bör resas mot att befattningshavare frigöres för tjänstgöring, då ombudsmännen
framställer begäran därom» (se sammansatta konstitutions-,
banko- och första lagutskottets betänkande 1963: 1 s. 18) bör icke rimligen
tolkas så som utredningen synes vilja göra gällande genom sin ovan återgivna
förklaring att myndigheterna skall medverka »i den mån så är möjligt».
Enligt min mening måste riksdagsuttalandet anses vara en saklig
bekräftelse i moderniserad form av det kungl. cirkulär, som den 6 april
1854 utfärdats i enlighet med ett av rikets ständer fattat beslut. I detta cirkulär
föreskrives att, om till sekreterare hos JO antages innehavare av på
allmän stat uppförd syssla, denne skall under bibehållande av sin förra
befordringstur vara berättigad till erhållande av ledighet från sin förra
tjänst. Mot utredningens här förut återgivna förklaring att tjänsterna hos
ombudsmännen måste vara förenade med »goda lönevillkor» kan väl i och
för sig icke göras någon invändning. Att märka är emellertid att tillfredsställande
löneförmåner bör icke blott överskrida den lön som vederbörande
haft i sin vanliga tjänst utan även i princip täcka vad han uppburit för
extraarbete som han icke kan behålla under tjänstgöringen hos ombuds -

257

mannen. Eftersom utredningen icke framlagt något förslag till lönegradsplaceringar
utan hänvisat till kommande löneförhandlingar, synes i detta
sammanhang endast vara att framhålla att det är av synnerlig vikt att
de som å riksdagens vägnar skall föra nämnda förhandlingar har klart för
sig ifrågavarande löneförmåners i viss mån speciella funktion.

Slutligen må beträffande utredningens instruktionsförslag, utöver de
anmärkningar som följer av det föregående, ifrågasättas om icke dels den
i 7 § angivna skyldigheten att utföra åtal mot personer med anknytning till
riksbanken och riksgäldskontoret bör åläggas den ombudsman som har tillsyn
över nämnda verk, dels ock den i 12 § intagna bestämmelsen om rättighet
att insända skrift till ombudsman bör utgå såsom utgörande icke en
instruktionsföreskrift utan endast en erinran om vad som gäller enligt
särskilda författningar.

2. Yttrande till chefen för försvarsdepartementet över 1960 års
värnpliktsutrednings betänkande rörande värnplikten

Genom remiss den 13 december 1965 beredde statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet militieombudsmannen tillfälle att avgiva yttrande
över ett av 1960 års värnpliktsutredning avgivet betänkande rörande värnplikten
(SOU 1965:68).

Med anledning härav meddelade tjänstförrättande militieombudsmannen
Thyresson i en den 11 februari 1966 til! statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
avgiven skrivelse att utredningens förslag från de synpunkter
militieombudsmannen hade att företräda icke föranledde någon erinran
från dennes sida.

3. Yttrande till chefen för försvarsdepartementet över ett av 1964 års
utredning rörande vapenfria värnpliktiga avgivet betänkande
»Vapenfri tjänst»

Genom remiss den 13 december 1965 beredde statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet militieombudsmannen tillfälle att avgiva yttrande
över ett av 1964 års utredning rörande vapenfria värnpliktiga avgivet betänkande
»Vapenfri tjänst» (SOU 1965: 71). Med anledning härav avgav
tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson den 11 februari 1966
följande yttrande.

Utredningen utgår från att förutsättningen för medgivande av vapenfrihet
skall liksom hittills vara att bruket av vapen mot annan skulle med3—660353.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse

258

föra samvetsnöd för den värnpliktige. Det principiellt nya i utredningens
förslag är att de vapenfria skall frikopplas från det militära systemet. Att
deras tjänstgöring sålunda skulle komma att förläggas helt utanför krigsmakten
finner jag i likhet med utredningen medföra påtagliga fördelar.
Härigenom elimineras de allmänt omvittnade problem av framförallt disciplinär
art som orsakas av vapenfrias svårigheter att anpassa sig i militär
miljö. Utredningen har på ett förtjänstfullt sätt löst frågan om utväljande
av meningsfulla arbetsuppgifter för de vapenfria på totalförsvarets område.
Rimlig hänsyn har tagits till individuell övertygelse utan att samhällets
intresse åsidosatts.

Det är emellertid att beklaga att utredningen ansett sig icke kunna inom
vapenfrihetslagstiftningens ram slutgiltigt lösa det speciella problem som
Jehovas vittnen utgör genom att de icke accepterar någon som helst form
av samhällstjänst. Allvaret i deras samvetsbetänkligheter mot sådan tjänst
torde icke kunna betvivlas. De frihetsstraff, regelmässigt uppgående till
sammanlagt tio månader, som de nästan undantagslöst underkastar sig för
sin tros skull får anses vara bevis nog härför. Erfarenheten visar att bestraffningen
av dem såtillvida är ändamålslös att den icke åstadkommer
någon som helst förändring i deras inställning. Givetvis skulle en sådan
uppfattning som de företräder vara samhällsvådlig ifall den bleve mera
allmänt omfattad. Skulle man emellertid vid närmare övervägande finna att
risken för en utbredning av deras lära icke skulle nämnvärt öka om de befriades
från skyldighet att fullgöra varje slag av samhällstjänst, synes det
vara mest rationellt att medgiva dem sådan befrielse. Enklast torde detta,
såsom utredningen antytt, kunna ske genom att de förklaras temporärt
odugliga till krigstjänst. De skulle då icke bli inkallade till tjänstgöring och
följaktligen aldrig få tillfälle att genom sin totalvägran begå något brott.
Genomförandet av en sådan ordning torde erfordra ändring av stadgandet
i 4 § värnpliktslagen om grunderna för värnpliktigs befrielse från tjänstgöringsskyldighet.
Enligt stadgandets nuvarande lydelse kan nämligen befrielse
meddelas endast om odugligheten till krigstjänst beror på sjukdom,
försenad eller otillräcklig kroppsutveckling eller har annan dylik orsak.
Uppenbarligen är ingen av dessa befrielsegrunder i och för sig tillämplig
på Jehovas vittnen.

Beträffande det författningsmässiga genomförandet av utredningens förslag
har jag endast några mindre påpekanden att göra. I den föreslagna
lagen om vapenfria tjänstepliktiga är ordningsföreskrifter intagna angående
adressanmälan, mottagande av postförsändelse och skyldighet att lämna
uppgifter som har betydelse för tjänsten (8—10 §§). Föreskrifterna överensstämmer
i sak med vad som enligt 34, 35 och 38 §§ värnpliktslagen gäller
för vanliga värnpliktiga. I fråga om påföljden för överträdelser av föreskrifterna
skiljer sig emellertid den föreslagna lagen i viss mån från värnpliktslagen.
Enligt förslaget (18 §) utgöres påföljden beträffande samtliga

259

överträdelser av dagsböter, medan enligt värnpliktslagen (38 §) dagsböter
ifrågakommer endast beträffande överträdelse av bestämmelsen om mottagande
av postförsändelse. Påföljden för överträdelse av övriga ordningsföreskrifter
i värnpliktslagen ntgöres av enkla böter om tio kronor (37 och
39 §§). Skillnaden mellan lagförslaget och värnpliktslagen beträffande påföljderna
förefaller opåkallad. Lagförslagets påföljdsbestämmelse synes böra
jämkas så att den överensstämmer med värnpliktslagens bestämmelser.

I lagförslaget finnes straffbestämmelser angående undanhållande, lydnadsbrott
och tjänstefel av vapenfria tjänstepliktiga (16 och 17 §§). Till
dessa bestämmelser anknyter ett stadgande om att när sådant brott är att
anse som ringa den felande må i stället för straff åläggas tillrättavisning
i form av varning, extratjänst eller utegångsförbud (19 §). Lagförslaget innehåller
icke något stadgande om minimi- och maximigränserna för de två
sistnämnda tillrättavisningsformerna. Av motiven framgår att utredningen
avser att bestämmelse härom skall meddelas i tillämpningsföreskrifter till
lagen. Det torde emellertid kunna ifrågasättas om icke bestämmelser angående
omfattningen av tillrättavisningsformerna i fråga är av sådan frihetsinskränkande
karaktär att de bör meddelas i lag och icke i administrativ
ordning. Till jämförelse må erinras om att motsvarande bestämmelser
beträffande vanliga värnpliktiga är meddelade i lag, 14 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän.

260

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1967 avgivna
ämbetsberättelser

Allmänfarlig vårdslöshet, i samband med flygning, 1966 s. 13.

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; — vissa spörsmål
angående hemligstämpling av militära handlingar m. in., 1951 s. 109
o. 1956 s. 120; — hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende,
1955 s. 158; — vissa spörsmål angående hemligstämpling av den i 21 §
förundersökningskungörelsen omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s.
115; — fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen
att förse böcker och därmed jämförliga handlingar med anteckningen
»Endast för tjänstebruk», 1957 s. 144 o. 1958 s. 197; — lagligheten i visst
fall av förbehåll att handling skulle behandlas såsom förtrolig och delgivas
endast vissa befattningshavare, 1955 s. 163; — fråga om viss av
ämbetsverk upprättad promemorias beskaffenhet av allmän handling
samt huruvida hinder för dess utlämnande förelåg, 1953 s. 124; — fråga
om handlingar tillkomna under utredning verkställd av viss av ämbetsverk
tillsatt utredningsman äro allmänna handlingar, 1960 s. 109; — av
militär chef upprättade vitsord äro allmänna och offentliga handlingar
och envar äger således taga del och göra avskrift därav, 1954 s. 205; —
angående utlämnande till tidningsredaktion av fotografi av och i allmänna
handlingar förekommande upplysningar rörande värnpliktig, 1967 s.
163; — fråga huruvida användande i vissa fall av handbrev varit förenligt
med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingars
offentlighet, 1954 s. 214; — fråga om behov av bestämmelser till förebyggande
av att tryckfrihetsförordningens föreskrifter om allmänna handlingars
offentlighet åsidosättas genom användande av handbrev, 1954 s.
250; — vissa spörsmål angående ordningen för tillhandahållande myndigheter
emellan av handlingar rörande befattningshavares hälsotillstånd,
1957 s. 107; — nya sekretessföreskrifter för försvarets leverantörer m. fl.,
1957 s. 123; — bristfälligt handhavande av hemliga handlingar, 1959 s.
15 o. 1961 s. 31; — inskrivningschef har felaktigt vägrat utlämna allmänna
handlingar i ärende rörande ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst, 1960 s. 104; — se även Gallring.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Ammunition, fråga huruvida ammunition förvarats på betryggande sätt,
1961 s. 197; — fråga huruvida hemvärnschef iakttagit tillbörlig aktsamhet
och omsorg vid handhavandet av ammunition, 1965 s. 199.

Anbud, se Upphandling.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåten -

261

het av kompanichef att vidareoefordra anmälan i militärt mal till regementschefen,
1954 s. 85; — underlåtenhet av regementschef att vidarebefordra
anmälan i militärt mål till militärbefälhavaren, 1959 s. 93,
dröjsmål med ingivande av anmälan rörande militärt brott, 1957 s. 41; —
påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan, 1958
S- 17; __ vissa frågor rörande personalvårdskonsulents skyldighet att bi stå

värnpliktig med avfattande av anmälan mot förman, 1962 s. 89; se
även Militärförhör.

Anslag, felaktig utanordning från anslag, 1963 s. 33 o. 1964 s. 13; — bristande
kontroll av anslag, 1964 s. 13.

Anstånd, med tjänstgöring, se Inskrivningsförordningen.

Anställning, fråga om riktigheten av ämbetsverks anställningsbeslut med
hänsvn till den anställdes förhållande till enskild sammanslutning, 1963
s. 229.

Anställningsansökan, se Tjänsteväg.

Anställningssökande, se Tjänstetillsättning.

Arbetstid, fråga om underlåtenhet att iakttaga av myndighet föreskrivna arbetstider,
1963 s. 13.

Arrende, fråga om befattningshavare eftersatt kronans intresse vid handläggning
av arrendefrågor rörande Ravlunda skjutfält, 1958 s. 155.

Arrest, se Arrestantkort, Arreststraff, Militärhäkte, Verkställighet av disciplinstraff.

Arrestantkort, bristfälliga anteckningar i arrestantkort angående den gärning
bestraffningen avsett, 1955 s. 121; — arrestantkort skall icke upprättas
beträffande förvarsarrestant med mindre denne blivit att jämställa
med häktad, 1957 s. 74; — fråga om tidpunkten för arrestantkorts insändande
till militieombudsmannen, 1965 s. 171.

Arreststraff, fråga om ändrade bestämmelser angående användning av arreststraff
beträffande inom försvaret anställd personal, 1959 s; 243;
avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79 o. 1955 s. 101;

__ fråga om skäl förelegat för uppskov med eller avbrott i verkställighet

av arreststraff, 1959 s. 116 o. 1961 s. 55; — fråga om riktigheten av att
arreststraffs verkställande »avslutats» innan hela straffet verkställts, 196o
s. 154; — fråga huruvida hinder att verkställa arreststraff bör föranleda
straffets åläggande med tjänstgöring eller uppskov med verkställigheten,
1952 s. 176 o. 1953 s. 267; — fråga huruvida då arreststraff ådömes befälselev
tjänstens krav bör föranleda straffets åläggande med tjänstgöring,
1958 s. 61; -— skyldighet för värnpliktig att för eftertjänst kvarbliva vid
sitt förband utgör ej skäl att uppskjuta verkställighet av arreststraff till
dess eftertjänsten fullgjorts, 1958 s. 64; — två särskilda arreststraff ålagda
i stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — vissa spörsmål rörande
straffarrestants sysselsättande med arbete under arresttiden, 1957 s. 74 o.
1962 s. 74; — straffarrestants rätt till läsning, 1966 s. 237; — fråga om
löneavdrags storlek vid disciplinstraff för krigsmän, 1964 s. 232 o. 1965

262

s. 258; — se även Militärhäkte, Nöjdförklaring, Verkställighet av disciplinstraff.
Jfr Arrestantkort, Fullföljd.

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,

t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållande å kryssaren
Gotland under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Attest, oriktig, 1963 s. 33.

Auditör, åligger att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — fråga om skyldighet
för auditör att lämna anvisningar beträffande förandet av rättsvårdsblanketter
vid förbandet, 1955 s. 121; — bristande noggrannhet vid
handläggning av disciplinmål, 1958 s. 67, 1962 s. 51 o. 1965 s. 105; — innebörden
i vissa hänseenden av föreskriften att auditör skall kontrasignera
beslut i disciplinmål, vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203, 1956 s.
86 o. 1958 s. 71, jfr 1961 s. 87; — fråga angående omfördelning i visst fall
av meddelade auditörsförordnanden, 1952 s. 247 o. 1953 s. 236; — skiljaktig
mening i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s. 217.

Avdelning av krigsmakten, se Domstol.

Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246;
— se även Anställning. Jfr Traktamente.

Avsked, spörsmål huruvida underofficer i samband med ansökan om avsked
utsatts för obehörig påtryckning samt om avskedsbeslut bort meddelas
utan att dessförinnan pensionsfrågan prövats, 1962 s. 152.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Avstängning, ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att
befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring, 1956 s. 174.

Befordran, fråga huruvida överfurir som de senaste åren ej fullgjort trupptjänstgöring
kunnat befordras till rustmästare, 1962 s. 169; — fråga huruvida
befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet iakttagits vid tillsättande
av förvaltarbeställningar, 1965 s. 209.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415; — se även
Fartyg.

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81 o. 1963 s. 182.

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; — föreskrifter angående
studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

263

Belysningsanordningar, fråga om belysningsanordningar å militära släpfordon,
1962 s. 124.

Beredskapskungörelsen, fråga om ändring i beredskapskungörelsen, 1961
s. 222.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslag, se Spritdrycker.

Beslut, fråga om slutligt beslut av domstol bör upptagas i domstolens protokoll
eller avfattas i särskild handling, 1959 s. 113; — fråga om skyldighet
för domstol att vid prövning av talan i fullföljda disciplinmål och ersättningsmål
lämna motivering för sitt beslut, 1951 s. 198; — delgivning av
beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o. 1956
s. H4; _ se även Auditör, Disciplinmål, Ersättningsmål, Fullföljd, Fullföljd
srätt.

Bestickning, 1963 s. 33.

Betyg, fråga om i visst fall regementschef äger ompröva av skolchef meddelat
godkännande betyg, 1959 s. 173; — se även Tjänstgöringsintyg.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206, 1961 s. 65.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151, 1960 s.
115, 1964 s. 47 o. 111, jfr 1957 s. 27; — se även Transport.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149; — fråga om tillstånd till innehav av bisyssla, 1962 s. 145 o. 1963
s. 13.

Bodens fästning, se Befästning.

Bostadsbidrag, se Familjebidrag.

Bostadsförmedling, fråga om befattningshavare vid Försvarets bostadsförmedling
otillbörligt utnyttjat sin ställning för att skaffa sig ekonomisk
fördel, 1959 s. 197.

Brand, fråga om ansvar för uppkommen skogsbrand samt åtgärder till förekommande
av bränder, 1962 s. 110.

Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954
s. 267.

Byggnadsminnesmärken, fråga i samband med rivning av kronan tillhörig
byggnad om tillämpning av vissa föreskrifter om byggnadsminnesmärken,
1965 s. 249.

264

Båtar, fråga om utlåning av marinen tillhöriga båtar till personal vid marinen,
1964 s. 205.

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186 o. 1956 s. 88; — disciplinär bestraffning av
civil tjänsteman för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende,
1952 s. 127; — disciplinär åtgärd mot översköterska för underlåtenhet
att, sedan värnpliktig anmälts vara svårt sjuk, tillkalla läkare eller själv
undersöka huruvida behov av omedelbar vård förelåg, 1966 s. 139; —
åtal mot civil tjänsteman för bl. a. dröjsmål med handläggning av ärende,
1965 s. 80; ■— formen för samt avfattningen och delgivningen av beslut
om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare, 1956 s. 88; —
fråga om utfärdande av bestämmelser angående åtal och disciplinär bestraffning
i avseende å civila befattningshavare vid försvaret, 1955 s. 202
o. 1959 s. 250; jfr även 1956 s. 91; — se även Polismyndighet.

Civil verksamhet, fråga huruvida militär sjukvårdspersonal kunnat beordras
medverka vid förflyttning av civila sjukhuspatienter, 1967 s. 190.

Cykeltolkning, se Tolkning.

Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som erfordras
för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; — har skyldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; — flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodesbefattning.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — av beslut om disciplinär bestraffning
av civil befattningshavare, 1956 s. 88; — av auditörs skiljaktiga mening
i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s. 217; — av överordnad myndighet
anbefalld delgivning av beslut må icke fördröjas i avvaktan på
klarläggande av fråga i det ärende beslutet avser, 1959 s. 169.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningar,
1951 s. 222; — fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig
tillämpning av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232; — fråga om löneavdrags
storlek vid disciplinstraff för krigsmän, 1964 s. 232 o. 1965 s. 258;
— fråga om återbetalning av för högt beräknade disciplinbotsbelopp, 1965
s. 259; — sammanträffande av disciplinbots- och arreststraff, 1961 s. 62.
Jfr Fullföljd.

Disciplinmål, bristande noggrannhet vid handläggning av disciplinmål, 1958
s. 67, 1962 s. 51 o. 1965 s. 105; — bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15,
25 o. 206, 1961 s. 65; — fråga när bestraffningsbeslut i disciplinmål skall
anses ha blivit meddelat och således såvitt ankommer på den bestraffberättigade
blivit definitivt, 1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande
för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s.
217; — fråga huruvida i samband med begärd omprövning av ålagd tillrättavisning
disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som föranlett
tillrättavisningen, 1961 s. 83; — två särskilda arreststraff ålagda i

265

stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — förutsättning för bestraffning
i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat militärt mål är
anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195, 1953 s. 83; — fråga huruvida
icke militärt brottmål bort hänskjutas till åklagaren jämlikt 22 § första
stycket 7. militära rättegångslagen, 1966 s. 168; — avfattningen av straffbeslut
i fråga om angivandet av den gärning bestraffningen avsett, 1951
s. 83 o. 202, 1955 s. 99, 1956 s. 84 o. 1961 s. 105, jfr även 1956 s. 88; —
straff ålagt för icke straffbar gärning, 1950 s. 196, 1961 s. 15, 1962 s. 51
o. 1965 s. 105; — fråga huruvida värnpliktig, som på grund av olämpligt
uppträdande på allmän plats under fritid förts till sin förläggning och
meddelats förbud att lämna denna, kunnat bestraffas för överträdelse av
förbudet, 1966 s. 153; — ansvarsfråga kan ej upptagas till prövning i
disciplinär ordning sedan åklagaren beslutat att ej anställa åtal, 1954 s.
97, jfr även 1956 s. 89—90; — fråga om bestraffningsberättigad chef äger
avskriva mål angående brott som misstänkes ha förövats under inflytande,
av själslig abnormitet, 1965 s. 154; — fråga om straff beslut kunnat grundas
enbart på polisrapport eller om icke militärförhör bort hållas, 1966
s. 149; — fråga huruvida värnpliktig, som under olovlig utevaro från sitt
förband frivilligt inställt sig vid annat förband och där tillhandahållits,
biljett för återresa, kunnat i disciplinmål åläggas ersätta biljettkostnaden,
1966 s. 171; — bestraffningsberättigad befattningshavare som meddelat
beslut i disciplinmål skall egenhändigt underteckna beslutet, 195t>
s. 91; — fråga om införande av möjlighet för domstol att till annan domstol
överflytta mål angående klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål,
1964 s. 218 o. 1966 s. 241; — se även Anmälan, Auditöi-,
Förundersökning, Militärförhör, Tjänsteväg.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt då befälsrätt är földelad
å flera bestraffningsberättigade befattningshavare, 1959 s. 212 o. 1960
s. 236; — förordnande för befattningshavare som har lägre tjänsteställning
än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951 s. 193, 1956 s. 78 o.
1961 s. 87; — fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef för krigsorganiserat
förband, 1954 s. 94, styresman för central flygverkstad, 1958
s. 75, cheferna för centrala flygmaterielförrådet i Arboga och flygförvaltningens
centralförråd för intendenturmateriel i Västerås, 1958 s. 200; _

fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare undandragit sig
att i den utsträckning som bort ske utöva sin disciplinära bestraffningsrätt,
1956 s. 93; — fråga huruvida sådan befattningshavare ägt överlämna
mål till chefen för det förband, där den misstänkte var truppregistrerad,
1957 s. 32; — se även Civil befattningshavare, Infanteribefälhavare.
Jfr Tjänstgöringsplats.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dispensärregister, se Frikallelse.

Dom, av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant mål,
1956 s. 109; — domskäl i fråga om straffmätning, 1959 s. 113; — delgivning
av dom i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o.
1956 s. 114; — underlåtenhet att i rätt tid avsända domsbevis till militär
myndighet, 1954 s. 99; — fråga om behörighet att underteckna domsbevis,
1961 s. 90; — se även Fullföljd, Undanhållande. Jfr Protokoll.

10—660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

266

Domsbevis, se Dom.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94 o.
1957 s. 32; — mål som har karaktär av såväl tull- som militärmål skall
handläggas vid tullmålsdomstol, 1960 s. 77; — se även Ersättningsmål,
Fullföljd, Förvarsarrest, Hovrätt, Militära mål, Protokoll, Prövningstillstånd,
Rättegångskostnad, Tjänstledighet, Trafikmål, Åtal.

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Domvilla, se Rättegångsfel.

Driftvärnet, se Hemvärnet.

Drivmedelsförråd, se Instruktion.

Eftertjänst, för frågan om eftertjänst är det av betydelse att en riktig gränsdragning
göres mellan utevarobrott och andra brott, 1956 s. 144 o. 1961
s. 65; — angivandet i dom och straff beslut vid utevarobrott av tiden för
bortovaron är av betydelse för bestämmandet av eftertjänst för den dömde,
1956 s. 86 o. 1961 s. 95; — fråga om ändrade bestämmelser rörande
värnpliktigas fullgörande av eftertjänst, 1956 s. 181, 1957 s. 143, 1958 s.
203 o. 1960 s. 235; — värnpliktiga böra underrättas om innebörden av bestämmelserna
om eftertjänst, 1958 s. 93; — se även Arreststraff.

Egenmäktigt förfarande, se Tjänstefel.

Endast för tjänstebruk, se Allmänna handlingar.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, för skada vid militär övning till följd av att säkerhetsföreskrifter
blivit åsidosatta, 1955 s. 188; —- för läkarintyg, 1957 s. 130 o. 1960 s. 242;
— se även Rättegångskostnad, Skadestånd, Tjänstemissbruk, Uppfinning.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97; — bestraffningsberättigad befattningshavare
som meddelat beslut i ersättningsmål skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — olämplig formulering av skrivelse med krav på ersättning
för förkommen materiel, 1954 s. 126; —- vissa spörsmål rörande
handläggningen av ersättningsmål avseende flera förluster av materiel
under samma persons ansvar, 1957 s. 83; — vissa spörsmål rörande
bestraffningsberättigad chefs befattning med handläggning av fråga om
ersättning för förkommen eller skadad materiel, när den bestraffningsberättigade
själv är närmast ansvarig för materielen, 1957 s. 80; — fråga
om ersättningsskyldighet då driftvärnsman brustit i skyldigheten att taga
vård om honom tilldelat vapen, 1967 s. 101; — fråga om ändrade bestämmelser
angående ersättningsmål, 1960 s. 252; —• fråga om behandlingen

267

vid domstol av överklagat ersättningsmål vari åklagaren medgivit klagandens
yrkande, 1964 s. 94; — se även Disciplinmål, Materiel.

Expedition, se Gallring.

Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.

Expeditionstjänst, se Tjänstemeddelande.

Explosiva varor, förvaring av explosiva varor i strid mot gällande föreskrifter,
1967 s. 81.

Expropriation, fråga i samband med planerat förvärv av skogsmark om
stamräkning å marken kunnat företagas utan fastighetsägarens medgivande,
1966 s. 201.

Facklig verksamhet, se Förening.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14; — tilllämpning
av bestämmelserna om facktjänstgöring för värnpliktiga läkare,
1965 s. 257.

Familjebidrag, fråga om ansökan om bostadsbidrag skett i vederbörlig ordning,
1966 s. 215.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; — vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; — förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; —- förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164; — utredning föranledd av
den marinen tillhöriga bogserbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146; ■—• se
även Båtar, Representation, Vakttjänst.

Fast anställd, se Domstolsfråga.

Flyghaveri, förfarandet vid utredning av haverier inom flygvapnet, 1959
s, 219 o. 1960 s. 237; -— frågor huruvida haverikommissions utredning av
flyghaveri skett på tillfyllestgörande sätt och om erforderligt samråd
mellan kommissionen och vederbörande åklagare ägt rum, 1967 s. 128; —
spörsmål angående flygledningens inställning till flyghaveriers utredande,
1967 s. 144; — se även Förundersökning.

Flygning, frågor om allmänfarlig vårdslöshet, bristfällig säkerhetsutrustning
samt flygning utanför angivet övningsområde, 1966 s. 13; — spörsmål
angående olycksriskerna vid militär uppvisningsflygning, 1967 s.
108; — se även Övningsflygning.

Flygplan, fråga om säkerhetsanordningar vid startning och uppkörning av
motor till reaktionsdrivet flygplan, 1961 s. 148.

Flygtekniker, se Dagbefäl, Sjukredovisning.

268

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Folkrätt, fråga om undervisningen inom krigsmakten rörande krigets lagar
och bruk, 1964 s. 240.

Forum, yttrande över förslag om begränsning av forum privilegiatum, 1966
s. 243; — se även Disciplinmål, Åtal.

Framställning, se Tjänsteväg.

Frikallelse, värnpliktig har på grund av simulation felaktigt frikallats från
tjänstgöringsskyldighet, 1950 s. 153; — militärläkare bar i strid med utfärdad
föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i
tjänst, oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister,
1956 s. 28, 1957 s. 15 o. 1958 s. 15; — militärläkare har underlåtit
att i anseende till innehållet i företett läkarintyg tillse att en värnpliktig
befriades från repetitionsövning, 1956 s. 42.

Fritid, fråga om tillämpning av bestämmelserna rörande manskaps fritid i
fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom delvis tjänstbar, 1960 s.
153 o. 1961 s. 150; — fråga huruvida värnpliktig, som på grund av olämpligt
uppträdande på allmän plats under fritid förts till sin förläggning
och meddelats förbud att lämna denna, kunnat bestraffas för överträdelse
av förbudet, 1966 s. 153; — fråga om kompanichefs befogenhet att
på grund av värnpliktigs förhållande i tjänsten meddela denne förbud
att under fritid lämna förläggningsområde, 1966 s. 158. Jfr Ledighet.

Fritidsumdervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Frivillig befälsutbildning, kapten har såsom ledare för frivilliga betälsutbildningskurser
gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro vid
utbildningen, 1956 s. 51.

Frivillig försvarsorganisation, vissa spörsmål angående uppsägning av med
medlem i frivillig försvarsorganisation ingånget krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192; — ifrågasatt utformning av bestämmelser
om fullföljd mot beslut om disciplinär bestraffning av civila befattningshavare
inom försvarsväsendet, 1955 s. 207, jfr 1956 s. 90.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna ill kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — förhållandet mellan straffbestämmelserna
för fylleri och för onykterhet i tjänsten, 1955 s. 96 o. 1958 s. 58; — be -

269

slag å och förverkande av spritdrycker m. m. vid fylleri, 1957 s. 44, 1969
s. 246 o. 1961 s. 214; — åtgärder i samband med beivran av fylleriförseelser
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 377;
— straff för fylleri felaktigt ålagt i fall då berusad utan egen vilja förts
från enskilt till militärt område, 1961 s. 15; — straff för fylleri ålagt
oaktat förutsättningar därför ej förelegat, 1962 s. 51 o. 1985 s. 105; — se
även Resning.

Fånge, se Krigsfånge.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, samarbete mellan truppförband och det civila samhället, 1954 s.
265; —- se även Tillhörighet till förband. Jfr Tjänstgöringsplats.

Förening, fråga huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i föreningsrätt
dels genom att enskild förening anmodats lämna vissa upplysningar
rörande sin verksamhet och dels genom att om föreningen uttalats att
samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas, 1954 s. 153; —
fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med ledamot av elevförenings
styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet och att
därvid påfordra framvisande av en från föreningen till visst riksdagsutskott
avlåten skrivelse, 1961 s. 113; — fråga huruvida styckjunkare och
armétekniker genom yttranden vid facklig sammankomst överträtt vissa
föreskrifter i tjänstereglementet för krigsmakten, 1965 s. 183.

Förening av tjänster, se Bisyssla.

Förenta Nationerna, frågor om svensk FN-personals uppträdande under
oroligheter i Kongo och om undervisningen inom krigsmakten rörande
krigets lagar och bruk, 1964 s. 240; — vissa frågor rörande rättsskipningen
vid de svenska FN-kontingenterna, 1967 s. 213; — felaktig handläggning
vid truppregistreringsmyndighet av ansökan om anställning i
FN-bataljon, 1965 s. 204; — fråga huruvida svensk officer, som ställts till
FN:s förfogande för tjänstgöring såsom observatör, under denna tjänstgöring
varit att anse som krigsman enligt 21 kap. 20 § brottsbalken (26
kap. 21 § strafflagen), 1966 s. 179; — fråga om rätt för medlem av svensk
FN-kontingent att bära vapen som ej tilldelats honom i tjänsten, 1967 s.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127; — yttrande i anledning av remiss av
utredning angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263; — yttrande över lagförslag angående de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt, 1965 s. 268; — yttrande över förslag till be -

270

myndiganden och författningsändringar avseende riksdagens verk, föranledda
av statstjänstemannalagens ikraftträdande, 1966 s. 258.

Förhör, förhör rörande brott eller förseelse får av befattningshavare vid
krigsmakten icke utan särskilt förordnande hållas annat än i och för utövande
av honom tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätt,
1955 s. 51, 1956 s. 15 o. 1961 s. 71 ; — innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad
befattningshavare att i vissa fall personligen höia
den misstänkte, 1951 s. 197; — furir som genom att nattetid väcka och
förhöra värnpliktiga sökt utröna vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse
har ådömts straff för tjänstefel, 1951 s. 37; bristande
hänsyn från förhörsledares sida gentemot den hörde, 1955 s. 24, 1956 s.
15 0.1961 s. 47; — fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med
ledamot av elevförenings styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet
och att därvid påfordra framvisande av en från föreningen till
visst riksdagsutskott avlåten skrivelse, 1961 s. 113; — bristfälligt förhör
i tillrättavisningsärende, 1967 s. 165; — se även Utredning.

Förkommen materiel, se Ersättningsmal, Kroppsvisitation, Materiel.

Förlisming, se Fartyg.

Förläggning, brister i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
vid vissa förband, 1954 s. 113 o. 1963 s. 267; — brister i sanitärt
hänseende inom lägerplats å skjutfält, 1963 s. 270; skiftning av kojer
och sängkläder i manskaps- och aspirantmässar under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49; 1950 s. 358; — underofficerarnas förläggningsförhållanden
under samma expedition, 1950 s. 380. Jfr Vapenfria
värnpliktiga.

Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31, 1958 s. 17, 1960 s. 31, 1963 s. 189 o.
1965 s. 143. Jfr Tävlingar.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förordnande, föreskrifter om förordnande av värnpliktigt befäl har meddelats
i strid mot generalorder, 1965 s. 226.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; handhavande
och redovisning av förskott för tjänsteresa, 1958 s. 97; vissa spörsmål
rörande s. k. stående förskott för tjänsteresor, 1962 s. 138; — inventering
av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Försvarets läroverk, fråga om avgangen officersaspirants rätt att undergå
omprövning vid försvarets läroverk, 1963 s. 257; — se även Tjänsteförbindelse.

Förtursmål, fråga i visst fall huruvida till hovrätt fullföljt mål, däri underrätten
dömt till arreststraff, varit att behandla såsom förtursmål, 1957
s. 47.

271

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158 o. 1966 s. 168; —- innebörden av stadgandet
i samma paragraf första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas
till åklagare om i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193,
1952 s. 153, 1953 s. 98 o. 1957 s. 30; — fråga om flottiljchefs skyldighet
att genast till åklagaren hänskjuta mål angående flyghaveri, 1967 s. 108;
— fråga rörande tillämpning av föreskriften i 22 § militära rättegångslagen
om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953 s. 94 o.
1957 s. 32; — åtalsfråga rörande kollision mellan flygplan från olika
flottiljer bör avgöras i ett sammanhang av en och samma åklagare, 1967
s. 122; — fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare utan
giltiga skäl överlämnat militära mål till behandling av åklagarmyndighet
och domstol, 1956 s. 93; — den omständigheten att tvekan råder om en
gärnings straffvärdhet och rättsliga rubricering utgör i och för sig i regel
icke skäl för målets hänskjutande till åklagaren, 1956 s. 101; — angående
rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i disciplinmål,
där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning, låta målet
förfalla, 1953 s. 231; — yttrande över framställning om ändring i 13 §
förundersökningskungörelsen, 1955 s. 209; — vissa spörsmål rörande
hemligstämpling av den i 21 § förundersökningskungörelsen omförmälda
s. k. stora biografien, 1957 s. 115; — fråga rörande vem det åligger att
jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångslagen underrätta vederbörande
bestraffningsberättigade befattningshavare om att förundersökning
inletts i militärt mål, 1957 s. 37; — fråga huruvida mål kunnat avgöras
i disciplinär ordning därest gärningen bedömts såsom olovligt brukande,
1957 s. 27; — se även Utredning, Åtal.

Förundersökningsprotokoll, jfr Förundersökning, Vittneskallelse.

Förvaltning, fråga om effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning,
1959 s. 258; — yttrande över besvärssakkunnigas betänkande »Lag
om förvaltningsförfarandet», 1966 s. 246.

Förvar, fråga om fel förelupit vid beslut om tagande i förvar, 1960 s. 84.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79 o. 1955 s. 101; — domstols förordnande om förvarsarrests
bestånd, 1956 s. 106 o. 1951 s. 199; — spörsmål dels huruvida åklagare
då han till rättens prövning hänskjuter fråga om förvarsarrests bestånd
äger självständigt åberopa grund för förvarsarresten, dels ock huruvida
full bevisning om begången förseelse utgör förutsättning för förordnande
om förvarsarrest, 1963 s. 201; — förvarsarrest ålagd jämlikt
30 § första stycket 2. militära rättegångslagen skall ej bestå om förutsättning
för hemförlovning av arrestanten inträtt, 1958 s. 86; — fråga
om förutsättningar för dels tagande i förvarsarrest och dels förvarsarrests
bestånd, 1963 s. 104; — om förandet, såvitt angår förvarsarrestanter,
av den i 55 § militära rättsvårdskungörelsen omförmälda förteckningen,
1958 s. 91; — om förandet av sistnämnda förteckning i fall då

272

omhändertagen förvarats i annan lokal än militärhäkte, 1967 s. 105; —-se även Arrestantkort, Avlöning, Verkställighet av disciplinstraff.

Förverkande, se Spritdrycker.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o.
263, 1957 s. 185, 1960 s. 251 o. 1961 s. 221; — gallringsbara rättsvårdshandlingar
böra i regel förvaras för sig, 1955 s. 126; — felaktig utgallring
av sjuikredovisningshandlingar, 1960 s. 102, av betygshandlingar, 1961
s. 158.

Granatgevär, se Skjutning.

Granskningsnämnd, fråga om granskningsnämnds sammansättning, 1960 s.
98; — förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning
hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd,
1951 s. 16 o. 1952 s. 13; — plutonchef har utan bemyndigande av^ sin
kompanichef hänvänt sig till granskningsnämndens ordförande angående
en värnpliktig i plutonen, 1956 s. 61; — fråga om förtydligande av
bestämmelserna i inskrivningsförordningen med avseende å granskningsnämnds
befogenheter, 1957 s. 172 o. 1960 s. 234; — vid granskningsnämnds
sammanträde närvarande värnpliktig har ansetts skola beredas
tillfälle att yttra sig innan nämnden meddelar beslut beträffande honom
samt äga rätt att på begäran få upplysning om grunderna för beslutet,
1966 s. 221.

Gudstjänst, fråga om militär personals deltagande i gudstjänst och korum,
1958 s. 213 o. 1959 s. 211.

Handbrandsläckningsmateriel, kontroll av, 1966 s. 238.

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 918.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.

Handläggning, vid försvarsgrensstab av transportansökning, 1964 s. 129;
åtal mot civil tjänsteman för bl. a. dröjsmål med handläggning av ärende,
1965 s. 80; — felaktig handläggning vid truppregistreringsmyndighet av
ansökan om anställning i FN-bataljon, 1965 s. 204; — felaktig handläggning
inom central förvaltningsmyndighet av där anhängigt ärende, 1967
s. 202. Jfr Tjänsteväg.

Handräckning, värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser av chef
ställts till förfogande som drevkarlar vid älgjakt, 1961 s. 173. Jfr Mäss,
Tävlingar.

Handräckningstjänst, fråga om värnpliktigas utnyttjande i sådan tjänst vid
repetitionsövning, 1959 s. 137; — missbruk av förmanskap genom otillbörlig
kommendering till handräckningstjänst, 1963 s. 189.

Hemförlovning, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring,
1960 s. 149; — fråga om innebörden av bestämmelsen i 116 § 1 mom.

273

inskrivningsförordningen att viss frånvaro från tjänstgöring skall föranleda
hemförlovning, 1964 s. 184; — fråga om beräkning av hemförlovningsdag
på grund av sådan frånvaro från tjänstgöring som avses i 116 §
1 mom. inskrivningsförordningen, 1965 s. 175; —-se även Förvar sarrest.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hemvärnet, fråga om oriktigt förfarande av revisorer, utsedda att granska
förtroendenämnds vid hemvärnet förvaltning, 1966 s. 224; — fråga om
ansvar och ersättningsskyldighet då driftvärnsman brustit i skyldigheten
att taga vård om honom tilldelat vapen, 1967 s. 101.

Hot mot krigsman, se Våld.

Hovrätt, se Förtursmål, Militära mål, Protokoll, Referent.

Hår, fråga om värnpliktig varit skyldig att ha sitt hår kortklippt, 1967 s.
193.

Häktad, se Nöjdförklaring.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

Hälsovård, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s.
144; — vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i
stark kyla, 1957 s. 86; — frågor angående anordnandet av övningsmarsch
i stark kyla, 1959 s. 181.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427 o. 1957 s. 139; — kungörelsens
tillämpning beträffande utom krigsmakten tjänstgörande vapenfri
värnpliktig, 1960 s. 95; — fråga huruvida skyldighet att återgälda
hämtningskostnad enligt hämtningskungörelsen kan åläggas utan angivande
av belopp, 1963 s. 208.

Hänskjutande, av militärt mål till åklagare, se Förundersökning. Jfr Militärförhör.

Idrottstävling, se Tävlingar.

Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar, 1954
s. 90.

Infanterichef, se Infanteribefälhavare.

Inkallelseorder, vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet
att förvara och taga del av order och andra försändelser från militär
myndighet, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; — fråga huruvida värnpliktig,
som icke tillräckligt noggrant tagit del av inkallelseorder och därför inställt
sig för sent, gjort sig skyldig till tjänstefel eller förseelse mot 38 §
värnpliktslagen, 1966 s. 144 o. 1967 s. 84; — tidpunkten för inträdandet
10t —660353. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

274

av tjänstgöringsskyldighet beroende på innehållet i inkallelseorder, 1955
s. 104.

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s.
207, 1957 s. 139 o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas
krigsduglighet och krigsanvändning, 1953 s. 237 o. 1960 s. 233;
— behörig myndighet för prövning av anmälan om anstånd med repetitionsövning,
1959 s. 137; — personalofficerare har underlåtit att underställa
inskrivningsmyndighet frågor om ändring av värnpliktigs tilldelning
och uttagning, 1964 s. 166; — fråga huruvida anstånd med repetitionsövning
bort medgivas, 1961 s. 127; — fråga om behörigheten att
besluta i ärende rörande anstånd med repetitionsövning, 1965 s. 181; —
fråga om innebörden av bestämmelsen i 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen
att viss frånvaro från tjänstgöring skall föranleda hemförlovning,
1964 s. 184; — fråga om beräkning av hemförlovningsdag på grund av sådan
frånvaro från tjänstgöring som avses i 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen,
1965 s. 175; -— innebörden av stadgandet i 129 § inskrivningsförordningen
att värnpliktiga, som till följd av utvandring upphört att
vara här i riket kyrkobokförda, icke är skyldiga att inställa sig till tjänstgöring
så länge de vistas utomlands, 1966 s. 183; — se även Granskningsnämnd,
Lälcarbesiktning. Jfr Eftertjänst, Tjänstgöring.

Instruktion, underlåtenhet att utfärda skötselinstruktion för drivmedelsförråd,
1965 s. 13; — se även Ämbetsverk.

Inventering, av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Justitieombudsmannen, yttranden över förslag angående justitieombudsmannainstitutionen
in. in. 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267; — yttrande
över en av 1963 års JO-utredning gjord framställning om grundlagsändring,
möjliggörande utökning av antalet riksdagens ombudsmän, 1965
s. 262; — yttrande över 1963 års JO-utrednings betänkande »Riksdagens
justitieombudsmän», 1967 s. 250.

Jäv, bestraffningsberättigad chef är jävig att handlägga fråga om ersättning
för förkommen eller skadad materiel, när han själv är närmast ansvarig
för materielen, 1957 s. 80; — bestraffningsberättigad chef är jävig att
handlägga sak vari föreligger fråga om ansvar för honom själv, 1959
s. 93; — fråga om flottilj chefs skyldighet att vid tillsättandet av haveriutredning
beakta förhållanden av jävsnatur, 1967 s. 108. Jfr Anställning.

Kamratförtryck, fråga om uppdagande och förebyggande av kamratförtryck,
1958 s. 105 o. 1959 s. 142; — kamratförtryck ifrågasatt, 1965 s. 144.

Kasernområde, fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff
för vissa trafikbrott äro tillämpliga med avseende å väg inom inhägnat
kasernområde, 1956 s. 74. Jfr Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Kassaväsende, vissa spörsmål rörande kassachefs åligganden i fråga om inventering
av från kassan utlämnade förskott, 1957 s. 100.

275

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i
disciplinmålet dömde, 1952 s, 166; — fråga om införande av möjlighet
för domstol att till annan domstol överflytta mål angående klagan över
beslut i disciplinmål eller ersättningsmål, 1964 s. 218 o. 1966 s. 241; —
förutsättning för bestraffning i disciplinär ordning av person, som hos
domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot beslut, varigenom i enahanda
ordning straff ålagts honom för annan förseelse, 1953 s. 83; — se även
Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl, Klagan i disciplinmål.

Klagomål, kompanichef till vilken framförts klagomål har underlåtit att
skaffa sig sådan kännedom om saken att han säkert kunnat avgöra om
densamma påkallade åtgärd från hans sida, 1959 s. 163; se även Tryckfrihetsförordningen.

Klagotid, se Fullföljdstid.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950 s.
444, 1954 s. 148, 1956 s. 139, 1957 s. 103 o. 1961 s. 191; — kommendering
av paradstyrka i samband med festlighet å officersmäss, 1961 s. 179; —
se även Civil verksamhet.

Kontrasignation, se Auditör.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i
militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Korum, se Gudstjänst.

Krigsanvändning, se Inslcrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen, Läkarbesiktning.

Krigsfartyg, se Fartyg.

Krigsfrivillig, vissa spörsmål angående uppsägning av krigsfrivilligavtal,
1956 s. 123.

Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.

Krigskarteförråd, inrymt i otillfredsställande lokal, 1960 s. 101.

Krigsman, fråga från vilken tidpunkt en inkallad värnpliktig är underkastad
ansvar såsom krigsman, 1955 s. 102; — innebörden av uttrycket »kvinnlig
krigstjänstpersonal», 1951 s. 188; — fråga huruvida svensk officer, som
ställts till Förenta Nationernas förfogande för tjänstgöring såsom observatör,
under denna tjänstgöring varit att anse såsom krigsman enligt 21
kap. 20 § brottsbalken (26 kap. 21 § strafflagen), 1966 s. 179. Jfr Våld.

276

Kritik, rättelse och kritik skall meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes
värdighet och anseende icke nedsättes, 1964 s. 103. Jfr Missfirmelse,
Oskickligt beteende.

Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesiktning,
1954 s. 45.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för eftersökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80 o. 1966
s. 158.

Kulsprutepistol, se Skadestånd, Vakttjänst.

Kvalifikationskort, se Personalredovisning.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188 o. 1956 s. 123.

Kvittering, se Materiel.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

Ledighet, tjänstefrihet kan icke meddelas såsom kompensation för frivillig
militär medverkan vid civil skyttetävling, 1962 s. 130; — se även Permission,
Tjänstledighet. Jfr Fritid.

Livräddning, vissa spörsmål rörande övning i livräddning ur vak, 1960 s.
120. Jfr Sjöräddning.

Lungtuberkulos, se Frikallelse.

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s.
64; — ej åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnadsbrott,
1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma tillsägelser
av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. 81 o.
1963 s. 182; — innebär tillsägelse ej befallning utan allenast erinran om
meddelad ordningsföreskrift skall ohörsamhet beträffande tillsägelsen
bedömas icke såsom lydnadsbrott utan såsom tjänstefel, 1958 s. 67; —
fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning
skall bedömas som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller
bestraffas med tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning, 1951
s. 177; — överträdelse av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för
lydnadsbrott, 1961 s 78; — lydnadspliktens omfattning, 1963 s. 180; —
se även Ohörsamhet mot vakt, Resning, Undanhållande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning
beträffande bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet
av förbandsläkare att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande
vid läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnplik -

277

tiga läkare, 1952 s. 14; kroppsskada till följd av felbehandling i sambaiid
med läkarbesiktning, 1955 s. 183; — fråga om bestämmelser till
förhindrande av att inskrivningsskyldig värnpliktig undandrager sig
blivande tjänstgöringsskyldighet genom vägran att medverka vid läkarundersökning
för prövning av hans krigsduglighet, 1956 s. 166 o. 1957
s- 141 i — fråga om i vilken utsträckning å läkarkort skola införas anteckningar
om fortsatta undersökningar av s. k. behandlings- och kontrollfall,
1957 s. 94; — underlåtenhet av militärläkare att företaga tillräckligt
ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig, 1957 s. 21 o.
1963 s. 172; — fråga om militärläkares skyldighet att med anledning av
värnpliktigs hälsotillstånd vidtaga åtgärder för omprövning av den värnpliktiges
krigsduglighet, tilldelning och uttagning, 1964 s. 166; — se även
Inskrivningsförordningen, Sjukredovisning. Jfr Frikallelse.

Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Frikallelse, Lydnadsbrott, Läkarbesiktning,
Läkarintyg, Läkarvård, Sjukredovisning, Sjlikvidation,
Tystnadsplikt.

Läkarintyg, militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i företett
läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövning,
1956 s. 42; fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att utfärda
tjänstduglighetsintyg och om hans rätt till ersättning härför, 1957
s. 130; - fråga om rätt för tjänsteläkare till ersättning för läkarintyg av sett

att företes för allmän sjukkassa, 1960 s. 242 o. 1962 s. 191; — fråga
om tjänsteläkares skyldighet att godtaga av annan läkare utfärdat intyg,
1962 s. 93; — fråga om läkare ägt ändra ett av honom utfärdat och utlämnat
intyg, 1962 s. 169.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85, 1952 s. 14 o. 1959 s. 109; — efter det värnpliktig under militärtjänstgöring
avlidit i hjärtsjukdom har uppkommit fråga huruvida dröjsmål
med läkarutlåtande inverkat på sjukdomens förlopp, 1965 s. 233.

Materiel, fråga om kvittering av materiel utlämnad vid repetitions- och befälsövningar,
1958 s. 137; — kronan har oriktigt fått vidkännas förlusten
av materiel som gått förlorad till följd av att värnpliktiga icke iakttagit
normal aktsamhet, 1960 s. 92.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; — ifrågasatta ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,
1950 s. 463, 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267; — ifrågasatta
ändringar av militieombudsmansämbetets personalorganisation,
1956 s. 193, 1957 s. 184, 1958 s. 223 o. 1960 s. 271; — yttrande över en av
1963 års JO-utredning gjord framställning om grundlagsändring, möjliggörande
utökning av antalet riksdagens ombudsmän, 1965 s. 262; _ytt rande

över 1963 års JO-utrednings betänkande »Riksdagens justitieombudsmän»,
1967 s. 250; — yttrande över motion angående riksdagens ombudsmäns
verksamhet, 1965 s. 272; — fråga om upprättande av sakregister
över militieombudsmannens ämbetsberättelser, 1950 s. 470; — underlåtenhet
av regementschef att efterkomma militieombudsmannens anmo -

278

dan att medverka vid utredning, 1961 s. 134; — underlåtenhet att besvara
skrivelse från militieombudsmannen, 1965 s. 80.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
102, 200 o. 223, 1953 s. 233, 1956 s. 189 o. 1957 s. 47; — vissa åtgärder av
militära myndigheter till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen
av militära mål hos militäråklagarna, 1951 s. 106; — dröjsmål av
hovrätt vid behandlingen av militärt brottmål, 1957 s. 47; — fråga om
gemensam handläggning vid underrätt av dels mål angående klagan över
beslut i disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten
omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166;

— fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses som militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166;

— fråga om häradsrätts sammansättning i militära brottmål, 1960 s. 240;

— se även Anmälan, Beslut, Dom, Domstol, Fullföljd, Förundersökning,
Jäv, Prövningstillstånd, Tjänsteväg, Tjänstgöringsplats, Trafikmål, Utredning,
Åklagare, Åtal.

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; — chef som ej har
bestraffningsrätt i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han
vidarebefordrar anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i
militära mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — olämpliga
åtgöranden från förhörsledares sida, 1955 s. 24 o. 1961 s. 47; — fråga om
fel förelupit vid militärförhör, 1960 s. 84; — behörighet att hålla militärförhör,
1961 s. 71; — fråga om straffbeslut kunnat grundas enbart på
polisrapport eller om icke militärförhör bort hållas, 1966 s. 149; — se
även Protokoll, Utredning.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; — innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbyggnader, vari militärhäkten inrymts,
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara, 1952 s. 231, 1955 s.
189, 1956 s. 152, 1957 s. 79, 1960 s. 94 o. 1961 s. 165; — skottlossning å
skjutbana invid militärhäkte har ansetts kunna medföra psykisk påfrestning
för arrestanter i häktet, 1960 s. 141; — fråga om beskaffenheten
av kojer i militärhäkte, 1960 s. 141; — inredning av förvaringsrum
i militärhäkte, 1966 s. 237; — vissa frågor om rätt för straffarrestant
och förvarsarrestant att erhålla tillgång till sängkläder, 1961 s. 109;

— fråga om straffrihet för flykt ur militärhäkte, 1967 s. 98. Jfr Förvarsarrest.

Militär läkare, jfr Läkare.

Militärpsykologi, se Personaibehandling.

279

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1952
s. 301.

Militärt område, se Kasernområde, Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Militärt straffregister, dröjsmål med inf öring i militärt straffregister, 1958
s. 74; — angående anteckning i militärt straffregister av strafföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; -— fråga om rätt för personundersökare
i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119; — för straffregisterf öringen vid förbanden är av betydelse
att av dom i militärt mål framgår att domen avser sådant mål, 1956 s.
109.

Militäråklagare, se Åklagare.

Minnesbok, se Protokoll.

Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31, 1958 s. 17, 1960 s. 31, 1963 s. 189,
1964 s. 68 o. 1966 s. 112; — av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s.
151, 1964 s. 47 o. 111. Jfr Fritid, Handräckning, Kommendering, Privat
uppdrag, Tävlingar.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.

195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148, 1955 s. 54 o. 66,

1956 s. 15 o. 69, 1958 s. 17, 38 o. 43, 1959 s. 70 o. 158, 1960 s. 28 o. 45,

1961, s. 41 o. 47, 1963 s. 117, 148 o. 171, 1964 s. 64, 68 o. 75, 1965 s. 123

o. 138, 1966 s. 112, 1967 s. 54 o. 81; — mot tjänsteman, 1966 s. 128.

Motorfordon, vissa frågor rörande förhyrning av motorfordon i samband
med övningar, 1964 s. 196; — se även Belysninganordningar, Bil, Kasernområde,
Olovligt brukande, Parkeringsförbud, Trafikbrottslagen, Trafikmål,
Transport.

Muta, tagande av, 1963 s. 33.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; —- se även Förundersökning.

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135; — ersättning
för matportion som utlämnats till mäss från arméförbands matinrättning,
1959 s. 175; — yttrande över en av överbefälhavaren framlagd utredning
angående utnyttjande av värnpliktig och fast anställd personal
för olika arbetsuppgifter på militära mässar, 1962 s. 193.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arreststraff, 1955 s. 110, vid upptagande av nöjdförklaring av
häktad, 1961 s. 90; — innehållet i en för sitt ändamål godtagbar nöjdförklaring,
1955 s. 113; — nöjdförklaring kan ej ifrågakomma då arreststraff
ålagts genom domstols dom eller beslut, 1955 s. 108; — nöjdförklaring
av häktad, 1951 s. 205.

280

Obehörig påverkan, av sakkunniga, 1967 s. 13.

Offentlig handling, se Allmänna handlingar.

Ohörsamhet mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56; — innebörden
(beträffande otillåtet nyttjande av motorfordon) av det i 9 § 2. militära
rättegångslagen förekommande uttrycket »egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande», 1957 s. 27.

Olyckshändelse, bestämmelser rörande åtgärder vid inträffade olyckshändelser,
1957 s. 31.

Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s. 37 o. 91, 1953
s. 87 o. 111, 1954 s. 141, 1955 s. 24, 1956 s. 15, 1958 s. 43 o. 51.

Onykterhet i tjänsten, innebörden av det i straffbestämmelsen för onykterhet
i tjänsten förekommande uttrycket »under tjänsteutövning», 1955 s.
96, 1958 s. 58 o. 1961 s. 101; — beslag å och förverkande av spritdrycker
m. in. vid onykterhet i tjänsten, 1957 s, 44, 1960 s. 246 o. 1961 s.
214; — se även Fylleri.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — fråga huruvida
befäl bort ingripa mot sång med olämpligt innehåll, 1962 s. 178; —
se även Befälsrätt. Jfr Spritdrycker.

Osant intygande, lämnande å kvittenslista av osanna uppgifter om tjänsteresa
till och instruktörsarbete vid övning, 1967 s. 36.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117, 1954 s. 131 o. 144, 1955 s. 24, 1956 s. 15 o. 61,
1958 s. 38 o. 43, 1959 s. 98 o. 163, 1960 s. 15 o. 45, 1964 s. 68, 1965 s. 123,
1966 s. 112, 1967 s. 54 o. 61; — gränsdragningen mellan oskickligt beteende
enligt 26 kap. 9 § strafflagen, förargelseväckande beteende enligt
16 § samma kapitel och tjänstefel enligt 18 § nämnda kapitel, 1951 s.
180.

Pansarskott, bestämmelser till förebyggande av förväxling mellan olika typer
av pansarskott, 1955 s. 126.

Paradstyrka, se Kommendering.

Parkeringsförbud, lagligheten av förbandschefs förbud att använda viss parkeringsplats
inom förbandets område, 1956 s. 81.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, fråga huruvida avskedsbeslut bort meddelas utan att dessförinnan
pensionsfrågan prövats, 1962 s. 152.

281

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75; — fråga om
beviljande av permission i fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom
delvis tjänstbar, 1960 s. 153.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
1951 s. 251; •— över ett av överbefälhavaren framlagt förslag till
personalvårdsorganisation inom försvarsväsendet, 1958 s. 225; — över ett
av försvarets personalvårdsutredning avgivet principförslag till ny personalvårdsorganisation
inom krigsmakten, 1960 s. 263; — över ett av försvarets
personalvårdsutredning avgivet förslag till central nämndorganisation
för personalvårdsfrågor m. m. inom försvaret, 1962 s. 195; — över
ett av försvarets personalbehandlingsutredning avgivet betänkande angående
militärpsykologi och personaltjänst, 1954 s. 257; — fråga om rätt för
militära myndigheter att erhålla upplysning om ådömda straff in. m. beträffande
personal som beordras fullgöra militärtjänst, 1960 s. 254; —
vissa frågor rörande personalvårdskonsulents skyldighet att bistå värnpliktig
med avfattande av anmälan mot förman, 1962 s. 89. Jfr Uniform.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s.
111; — redovisning å kompletterande kvalifikationskort av enskilt samtal
med värnpliktig, 1966 s. 238.

Personalvård, se Personalbehandling.

Polismyndighet, angående innebörden av begreppet »polismyndighet», 1957
s. 39; — civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; —
fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — betydelsen i rättsligt hänseende
av uttrycket »polispersonal, anställd vid krigsmakten», 1955 s.
105; — se även Militära mål, Åklagare.

Privata förhållanden, militära befattningshavare ha obehörigt ingripit i officersaspirants
personliga förhållanden utom tjänsten, 1959 s. 150.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
missbruk av förmanskap: 1958 s. 17 o. 1960 s. 31; tjänstemissbruk:
1959 s. 15 o. 1960 s. 31; tjänstefel: 1950 s. 56, 1954 s. 31 o. 148.

Propaganda, fråga om MPiA-propaganda inom krigsmakten, 1964 s. 137.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201; — fråga angående antecknande i domstols protokoll av enighet
resp. meningsskiljaktighet mellan rättens ordförande och nämnden, 1956
s- Hl; — missvisande anteckningar i hovrätts protokoll och minnesbok
r.°f!an.de da§en för måls föredragning, 1957 s. 47; — underlåtenhet vid militärförhör
att för den hörde uppläsa eller låta honom på annat sätt granska
den upptecknade utsagan, 1961 s. 47; — se även Beslut.

282

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164. Jfr
Förplägnad.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192.

Raketgevär, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid skjutning
med raketgevär, 1955 s. 76.

Redovisning, se Förskott, Mäss.

Referent, angående referentens åligganden vid måls behandling i hovrätt,
1957, s. 47.

Reflexmärke, se Trafikbrottslagen.

Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »regementschefs
makt och myndighet», 1954 s. 95.

Regeringsformen, yttrande över författningsutredningens förslag till regeringsform
och riksdagsordning, 1965 s. 264.

Repetitionsövning, se Inskrivningsförordningen, Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330; — angående disposition av allmänna medel
avsedda för representation gentemot markägare m. fl., 1959 s. 144.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Resning, fråga om resning i mål vari värnpliktig dömts för lydnadsbrott,
1959 s. 119 o. 1960 s. 90; i mål vari regementschef ålagt värnpliktiga
straff för fylleri oaktat förutsättning för straffbarhet ej förelåg, 1963 s.
199; i mål vari värnpliktiga ålagts straff för fylleri utan att förutsättningar
därför förelegat, 1963 s. 200 o. 1965 s. 175.

Revision, fråga om oriktigt förfarande av revisorer, utsedda att granska
förtroendenämnds vid hemvärnet förvaltning, 1966 s. 224.

Rymning, se Undanhållande.

Ryttartävling, se Tävlingar.

Räddningstjänst, se Sjöräddning, Tävlingar.

Rättegångsfel, av beskaffenhet att föranleda undanröjande av straffbeslut,
1961 s. 87.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. 100; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersätt -

283

ning av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; — överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit
nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.

Rättelse, se Kritik.

Rättskraft, i fråga om avgörande i mål angående fylleri, 1952 s. 172; ■—• i
fråga om utevarobrott, 1961 s. 95.

Rättsvårdsblanketter, förandet av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 121 o.
126; — förvaring av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 124; — se även
Arrestantkort, Auditör.

Segelregatta, se Tävlingar.

Sekretessföreskrifter, se Allmänna handlingar.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Semester, fråga angående uppdelning av semester, 1963 s. 248.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
59, 1953 s. 132, 1955 s. 147 o. 1957 s. 94; — försummelse av militärläkare
att sjukredovisa värnpliktig i avvaktan på resultat av skärmbildsundersökning
rörande lungtuberkulos, 1959 s. 192; — innebörden i visst fall av sjukredovisning
såsom delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av
läkare att i sjukredovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteckningar,
1953 s. 132; — fråga om obehöriga anteckningar å sjukredovisningshandlingar,
1963 s. 252; — fråga huruvida i sjukredovisning upptagen
personal bör kunna avföras därur annorledes än i samband med återbesök
hos läkaren, 1954 s. 239; —• förvaring av »sjukkort-läkare», 1959 s.
191; — fråga om utgallring av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102; —
skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av förbandsläkare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,
1952 s. 135 o. 1956 s. 18; — den främste läkaren vid förband har skyldighet
tillse att övriga läkare vid förbandet få del av och sätta sig in i
meddelade föreskrifter angående sjukredovisningen, 1953 s. 132; — förfatiningsenligheten
av viss order om sjukredovisning av flygtekniker,
1955 s. 139; — fråga huruvida krigsman, som sjulcredovisats för vård i
hemmet, genom att avlägsna sig från hemmet gjort sig skyldig till tjänstefel
eller undanhållande, 1956 s. 143; — från marsch befriad sjukredovisad
värnpliktig felaktigt beordrad förflytta sig till fots viss sträcka, 1967
s. 165; — vissa spörsmål rörande ordningen för tillhandahållande myndigheter
emellan av sjukredovisningshandlingar, 1957 s. 107; — underlåtenhet
av tjänsteläkare att till sjukkassa rapportera av tjänsteman anmält
sjukdomsfall samt fråga om tillämpning av bestämmelserna om sjulckontroll,
1962 s. 93; — fråga om underrättelse till anhörig om värnpliktigs
intagning på sjukhus, 1967 s. 181; — se även Fritid, Permission.

284

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14; — underlåtenhet av militärläkare att
företaga tillräckligt ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig,
1957 s. 21 o. 1963 s. 172; — se även Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Sjukvård, se Läkarvård.

Sjukvårdspersonal, se Civil verksamhet, Tävlingar.

Sjöräddning, fråga om militära myndigheters åtgöranden i samband med
vissa sjöräddningsföretag, 1961 s. 182.

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,
1953 s. 98; — med anledning av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med
anledning av olycka till följd av hyls sprängning vid skjutning med kulsprutepistol,
1960 s. 73 o. 1962 s. 71; —• fråga om dylik skyldighet då militär
personal under fälttjänstövning utövat våld vid flyktförsök av obehörigen
kvarhållen civilperson, 1963 s. 215; — se även Ersättning, Trafikmål.

Skidtävling, se Hälsovård, Tävlingar.

Skiljaktig mening, av auditör i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s.
217.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid skjutning med raketgevär, 1955 s. 76,
med granatgevär, 1961 s. 166; vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s.
273; vid provskjutning med kustartilleripjäs, 1951 s. 45; vid skjutning
och bombfällning å övningsfält, 1962 s. 110; — frågor om ansvar och ersättningsskyldighet
med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren Gotland
inträffad skjutolycka, 1952 s. 190; — avhjälpande i visst fall av olägenheter
för ortsbefolkningen i samband med skjutövningar, 1955 s. 135;
— säkerhetsanordningar vid demonstrationsskjutningar vid Carl Gustafs
stads gevärsfaktori, 1960 s. 144; — se även Brand, Militärhäkte, Vakttjänst.

Skyddsgrop, se Stridsvagn.

Skyddskoppympning, straff för vägran afl underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

Skyttetävling, se Tävlingar.

Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. 158.

Spritdrycker, beslag å och förverkande av spritdrycker in. m. vid onykterhet
i tjänsten och vid fylleri, 1957 s. 44, 1960 s. 246 o. 1961 s. 214; — genom
att anlita annan för inköp av även ringa kvantitet rusdrycker gör sig värnpliktig
som är under 21 år skyldig till straffbar gärning, 1965 s. 165.

285

Sprängmedel, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid transport
av sprängmedel, 1955 s. 85; — fråga om säkerhetsbestämmelserna vid
användning av övningsslagtändare, 1964 s. 210. Jfr Explosiva varor.

Statsåklagare, se Åklagare.

Strafföreläggande, fråga om förutsättningar för begagnande av strafföreläggande
i fall då krigsman överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen
om hastighetsbegränsning, 1961 s. So; — angående anteckning i militärt
straffregister och å kontrollkort av strafföreläggande i militärt mål, 1952
s. 248 o. 1953 s. 236.

Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Straffmätning, se Dom, övergivande av post.

Stridsvagn, fråga huruvida en vänjningsövning, därvid en stridsvagn framfördes
över med trupp bemannade skyddsgropar, planlagts och genomförts
med erforderlig omsorg, 1956 s. 152; — fråga angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag, 1956
s. 152.

Studiebesök, se Befästning.

Stämning, fråga om ledamot av domstol underlåtit att föranstalta om utfärdande
och delgivning av stämning i brottmål, 1962 s. 15.

Svets- och skäraggregat, inbrottsskydd för, 1966 s. 239.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Svordomar, fråga om åtgärder mot bruket av svordomar inom krigsmakten,
1966 s. 234.

Sång, se Ordningen inom krigsmakten.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Ammunition, Brand, Flygplan,
Granatgevär, Handgemäng, Handgranatkastning, Militärhäkte, Pansarskott,
Raketgevär, Simövningar, Skadestånd, Skjutning, Sprängmedel,
Stridsvagn, Tolkning, Vakttjänst, Överskeppning.

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten,
1953 s. 189.

Sängkläder, se Militärhäkte.

Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,
1953 s. 94.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s, 84 o. 243,
1952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; — bristfälligt förhör i tillrättavis -

286

ningsärende, 1967 s. 165; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser
av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — vakttjänstgöring
utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950 s. 44 o.
1954 s, 31; — tillämpning av en i lag icke medgiven form av tillrättavisning,
1956 s. 81; — upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o. 1953 s.
87; — fråga huruvida i samband med begärd omprövning av ålagd tillrättavisning
disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som föranlett
tillrättavisningen, 1961 s. 83; — fråga i visst fall huruvida tillrättavisningsrätten
vid kompani kunnat, med förbigående av tillrättavisningsberättigad
kompanichef, uppdragas åt högre chef, 1957 s. 43; — tillrättavisningsrätt
tillkommer ej statschef vid försvarsområdesstab och
militärbefälsstab, 1958 s. 83; — fråga om ändrade bestämmelser angående
tillrättavisningsrätt gentemot fast anställt underbefäl med vederlikar,
1959 s. 243; — se även Tillrättavisningsförteckning, Vapenfria värnpliktiga.
Jfr Verkställighet av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204, 1959 s. 119 o.
1961 s. 78; — vissa frågor angående granskning av tillrättavisningsförteckning,
1951 s. 205; — tillvägagångssätt för antecknande av anmärkningar
framkomna vid granskning av tillrättavisningsförteckning, 1954
s. 88; — utdrag ur tillrättavisningsförteckning bör ej införskaffas i disciplinmål
eller annat militärt mål, 1951 s. 205.

Tillrättavisningsrätt, se Tillrättavisning.

Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig,
1954 s. 144 o. 1955 s. 66.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192 o. 1955 s. 107; — underlydande har
beordats till arbete som ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31, 1956 s. 139 o.

1957 s. 103, jfr 1950 s. 56 o. 1954 s. 148; — se även Bisyssla, Tjänstetillsättning.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen. Jfr Läkarbesiktning, Läkarintyg.

Tjänstebil, missbruk av, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151, 1960 s. 115, 1964
s. 47 o. 111; jfr 1957 s. 27; — se även Resekostnad.

Tjänstebiljett, fråga om tillhandahållande av militär tjänstebiljett för återresa
åt värnpliktig, som under olovlig utevaro från sitt förband inställt
sig vid annat förband, 1966 s. 171.

Tjänstebrevsrätt, åsidosättande av gällande föreskrifter om tjänstebrevsrätt,
1961 s. 123.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187; — tjänstefel
eller egenmäktigt förfarande, 1957 s. 27; —- tjänstefel eller lydnadsbrott,

1958 s. 67; — tjänstefel eller undanhållande, 1965 s. 152; — tjänstefel
eller förseelse mot 38 § värnpliktslagen, 1966 s. 144 o. 1967 s. 84. Jfr
Militärhäkte, Oskickligt beteende, Simulation, Undanhållande, Övergi -

287

vande av post. Se även Anslag, Arbetstid, Attest, Bisyssla, Civil befattningshavare,
Disciplinmål, Explosiva varor, Flygning, Förvarsarrest,
Handläggning, Instruktion, Obehörig påverkan, Olämpligt uppträdande,
Sprängmedel, Stämning, Tillrättavisning, Tilltalsord, Tjänstebil, Tävlingar.

Tjänsteförbindelse, fråga om innebörden av tjänsteförbindelse som officersaspirant
skall avgiva före inträde i försvarets läroverk, 1963 s. 257.

Tjänstemeddelande, stabschef har avlåtit viss framställning å högre chefs
vägnar (»enligt uppdrag») utan att härutinnan ha erhållit erforderligt
särskilt bemyndigande, 1956 s. 48.

Tjänstemissbruk, tjänsteman har berett annan tjänsteman viss gottgörelse
till vilken denne icke varit berättigad ävensom i ekonomiska frågor fattat
beslut vartill han icke varit behörig, 1963 s. 33; — se även Materiel, Privat
uppdrag.

Tjänsteplikt, fråga huruvida värnpliktig, som i logement misshandlat annan
värnpliktig, därigenom åsidosatt sin tjänsteplikt, 1967 s. 95; se även
Tävlingar, Ämbetsman.

Tjänsteresa, se Resekostnad. Jfr Förskott, Traktamente.

Tjänsteställning, för f. d. fast anställd, 1962 s. 169.

Tjänstetillsättning, åsidosättande av tillbörlig omsorg och noggrannhet vid
avgivande av yttrande beträffande sökande till vissa befattningar, 1960
s. 114; — fråga huruvida militär befattningshavare som tillhandagått
civil myndighet med upplysningar om anställningssökande därvid iakttagit
tillbörlig omsorg och aktsamhet, 1962 s. 78; —- försvarsgrenschef
har i fråga om tillsättande av vissa beställningar givit anvisning stridande
mot bestämmelse meddelad av Kungl. Maj :t, 1964 s. 117; — fråga
huruvida befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet iakttagits vid tillsättande
av förvaltarbeställningar, 1965 s. 209. Jfr Transportansökning.

Tjänsteutövning, fråga om ledamot av domstol gjort sig skyldig till medhjälp
till obehörig tjänsteutövning av domaraspirant, 1962 s. 15; — se
även Onykterhet i tjänsten.

Tjänsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72; — fråga huruvida skrivelse
till riksdagsutskott bort befordras tjänstevägen, 1961 s. 113; — av förbandschef
gjord, till Konungen ställd framställning som tjänstevägen insänts
till försvarsgrenschef har av denne icke vidarebefordrats, 1964 s.
126; — Till försvarsgrenschef ställd anställningsansökan som tjänstevägen
inkommit till annan försvarsgrenschef har av denne icke vidarebefordrats
till förstnämnde chef, 1966 s. 218. Jfr Anmälan.

Tjänstgöring, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring, 1960 s.
149; — se även Arreststraff, Verkställighet av disciplinstraff.

Tjänstgöringsintyg, fråga om innebörden av föreskriften i allmänna verksstadgan
om skyldighet för myndighet att på begäran av tjänsteman utfärda
intyg angående hans tjänstgöring hos myndigheten, 1961 s. 161.

288

Tjänstgöringsplats, chef som hänskjutit militärt mål till åklagaren skall, om
tjänstgöringsplatsen för den misstänkte ändras, underrätta eventuell ny
bestraffningsberättigad chef jämte åklagaren, 1957 s. 35.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143.

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138. Jfr Traktamente.

Tolkning, fråga om åtgärder med anledning av olycksriskerna vid cykeltolkning,
1966 s. 188.

Trafikbrottslagen, fråga huruvida lagen om straff för vissa trafikbrott är
tillämplig med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74;

— fråga om bilförare genom att i uttröttat tillstånd föra bil gjort sig
skyldig till vårdslöshet i trafik, 1961 s. 25; — fråga om övningsledare
gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik genom att underlåta att tillse att
marscherande trupp under mörker bar föreskrivna reflexmärken, 1967 s.
69. Jfr Transport.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195;

— angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skadeståndskrav
mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245. Jfr Kasernområde.

Traktamente, värnpliktigs rätt till traktamente vid resor i samband med
tjänstledighet och övningsuppehåll, 1955 s. 181.

Transport, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s.
144; — fråga om motorförare erhållit tillräcklig vila före motormarsch,

1960 s. 157, jfr Trafikbrottslagen. Se även Sprängmedel.

Transportansökning, fråga huruvida regementsofficer som hos försvarsgrenschef
ansökt om transport erhållit tillfredsställande orientering beträffande
handläggningen av transportansökningen, 1964 s. 129.

Tryckfrihetsförordningen, angående meddelande till tidningsredaktion av
uppgift om förhållanden varom kännedom erhållits i tjänsten genom upplysning
av förtrolig natur, 1959 s. 129; — fråga om ansvar för uttalanden
till tidningsredaktion rörande tjänsteförhållanden, 1961 s. 182; —
fråga om rätt att använda tryckt skrift för framställande av klagomål,

1961 s. 179; — fråga om otillåtet efterforskande av författare till tidningsartikel,
1961 s. 134; — inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler
framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustflottan utfärdade
order ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke
fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — fråga huruvida visst
uttalande av militär myndighet tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i
enskild förenings publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; — angående
utspridande av vissa skrifter vid trupp eller å flottans fartyg, 1954 s.
278; — se även Allmänna handlingar. Jfr Förening.

289

Tuberkulos, jfr Lungtuberkulos.

Tystnadsplikt, vissa spörsmål rörande läkares tystnadsplikt, 1957 s. 107; —
fråga om tystnadsplikt angående förhållanden varom kännedom erhållits
i tjänsten genom upplysning av förtrolig natur, 1959 s. 129.

Tävlingar, sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser
kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap
vid av civil organisation anordnade ryttartävlingar, 1956 s. 139; —
värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats att
tjänstgöra såsom markörer vid civil skyttetävling, 1957 s. 103 o. 1962 s.
130; — vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i
stark kyla, 1957 s. 86; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till
deltagande i militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till
tjänstefel, 1951 s. 84; — fråga om befogenhet för marin myndighet att tillhandagå
med fartyg och personal vid av enskild sammanslutning anordnad
segelregatta, 1961 s. 191; — fråga om befogenhet för flygvapnets del
att tillhandagå med övervakning från luften vid av enskild sammanslutning
anordnade kappseglingar, 1962 s. 182; — se även Kommendering.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181, 1952 s.
146, 1956 s. 143, 1961 s. 65 o. 1965 s. 152; -— beräkning av frånvarotid vid
ådömande av straff för undanhållande (rymning), 1958 s. 96 o. 203, 1960
s. 235; — i dom angående utevarobrott bör noga angivas tidpunkterna för
utevarons början och slut, 1961 s. 95; — fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för undanhållande (rymning) och lydnadsbrott
(tjänstefel), 1953 s. 68; — innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe i
26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143; — se även
Övergivande av post. Jfr Eftertjänst, Inskrivningsförordningen, Militärhäkte.

Underskrift, bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut
i disciplin- eller ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — se även Tjänstemeddelande.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Uniform, fråga angående införande vid armén av en till sällskapsdräkt avsedd
särskild uniform, vars anskaffande skulle vara obligatoriskt för vissa
personalkategorier, 1961 s. 154; — fråga huruvida personalvårdskonsulent
— tillika reservofficer — bör använda uniform i tjänsten, 1964 s.
213.

Uppdrag, se Bisyssla.

Uppfinning, frågor om handläggning av ärenden angående ersättning för
uppfinningar inom försvaret och spörsmål om principerna för bestämmande
av sådan ersättning, 1960 s. 182.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt
handlägga upphandlingsärenden, 1951 s. 171; — felaktig handläggning av
upphandlingsärende, 1955 s. 158 o. 1956 s. 129; — fråga huruvida myndighet
i visst fall ägt företaga upphandling under hand, 1962 s. 107; —

290

fråga om tillämpning av föreskriften i upphandlingskungörelsen om antagande
av för staten förmånligaste anbud, tillika fråga om ofullständigt
angivande av skäl för antagande av anbud, 1961 s. 142. Jfr Motorfordon.

Upplysningsverksamhet, fråga om lämpligheten av att försvarsgrenschef genom
cirkulärskrivelse till varuleverantörer uttalat önskemål om att visst
bokverk måtte inköpas, 1963 s. 226.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utbildning, fråga om anordnande av kompletterande utbildning, 1967 s. 165.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse
högst sju dagar, 1951 s. 191; -— verkställighetstiden vid utegångsförbud,
som bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191; —
överträdelse av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för lydnadsbrott,
1961 s. 78; — i tillrättavisningsförteckningen skall angivas vilket område
utegångsförbudet avser, 1951 s. 204.

Utgallring, av expeditions- och arkivhandlingar, se Gallring.

Utredning, kompanichef har utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; — underlåtenhet av regementschef att efterkomma militieombudsmannens
anmodan att medverka vid utredning, 1961 s. 134; —
åklagare är skyldig underrätta bestraffningsberättigad befattningshavare
om inledd brottsutredning i militärt mål även om utredningen ej är att
anse såsom förundersökning, 1960 s. 82; — »förberedande utredning» i
disciplinmål får förekomma endast i fall som avses i 23 § militära rättegångslagen,
1961 s. 71; — utredningsarbete inom ämbetsverk i Stockholm
har felaktigt förlagts till annan ort, 1962 s. 134; — se även Flyghaveri,
Förhör, Förundersökning, Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Uttagning, fråga huruvida beslut om hävande av underbefälsuttagning föregripits,
1967 s. 193.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226; — särskilda
säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning av
kulsprutepistoler under vakttjänst, 1954 s. 104, 1955 s. 131 o. 1959 s. 177;
•—• se även Tillrättavisning, Övergivande av post.

Vapenfria värnpliktiga, yttrande över ett av 1964 års utredning rörande
vapenfria värnpliktiga avgivet betänkande »Vapenfri tjänst», 1967 s.
257; — tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står under miltärt

291

befäl, 1950 s. 425; — fråga om behörigheten att besluta beträffande vapenfri
värnpliktigs förläggning under tjänstgöring utanför krigsmakten,
1963 s. 272; — se även Hämtningskungörelsen.

Vapenvägran, åtgärder av militär befattningshavare då värnpliktig förklarar
sig av samvetsskäl icke vilja fullgöra militärtjänst, 1959 s. 217; — se även
Resning.

Verksstadga, frågor rörande tillämpningen av eu föreslagen allmän verksstadga,
1955 s. 204; — se även Tjänstgöringsintyg.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — arreststraff
får ej verkställas om samtidigt till verkställighet föreligger straffarbetseller
fängelsestraff, 1955 s. 118; — verkställighet av arreststraff i annat
militärhäkte än vid den dömdes eget förband, 1950 s. 212; — förfarandet
vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige icke längre är
tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177, 1953 s. 274, 1956 s.
117 o. 1961 s. 55; — felaktiga åtgärder vid handläggning av ärende angående
införpassning till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig
för undergående av arreststraff, 1956 s. 117; — fråga huruvida då av ett
arreststraff om femton dagar de fem första enligt förordnande i straffbeslutet
verkställts med tjänstgöring straffet i övrigt må verkställas utan
tjänstgöring, 1952 s. 176; — förordnande att arreststraff med hänsyn
till den dömdes tjänstgöringsförhållanden skall verkställas med tjänstgöring
må meddelas endast i samband med straffets åläggande, 1952 s. 178;
•— bestraffningsberättigad chef äger icke ändra i straffbeslut meddelad
föreskrift att arreststraff skall verkställas med tjänstgöring, 1955 s. 118;
— vissa spörsmål rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under
arresttiden, 1957 s. 74 o. 1962 s. 74; — arreststraff icke till fullo verkställt
på grund av missuppfattning av domstols förordnande att straffet
skulle till viss del anses verkställt genom förvarsarrest, 1962 s. 73; — åtgärder
för verkställande av arreststraff då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd
för verkställigheten föreligger hinder, vars varaktighet icke
kan närmare bedömas, 1952 s. 179; — fråga huruvida skäl förelegat för
avbrott i verkställighet av arreststraff, 1963 s. 192; — fråga om riktigheten
av att arreststraffs verkställande »avslutats» innan hela straffet verkställts,
1965 s. 154; — innebörden vid sammanläggning av arreststraff av
uttrycket i 9 § disciplinlagen »förekomma på en gång till verkställighet»,
1955 s. 116; — frågor om verkställande med eller utan tjänstgöring
av arrest efter sammanläggning av flera arreststraff eller efter avbrott i
sådant straff, 1951 s. 190; — förnyat förordnande om verkställighet efter
avbrott i arreststraff, 1951 s. 203; — beräkning av strafftid vid avbrott i
verkställigheten av arreststraff, 1951 s. 191; — arrest utan bevakning (enligt
den numera upphävda strafflagen för krigsmakten), 1950 s. 32; —
verkställighet av arreststraff i samband med krigsförbandsvisa repetitionsövningar,
1953 s. 267; — felaktigt förfarande vid handläggning av ansökan
om uppskov med verkställighet av arreststraff, 1955 s. 110; — sammanträffande
av arrest- och disciplinbotsstraff, 1961 s. 62; — se även Arreststraff,
Militärhäkte. Jfr Nöjdförklaring.

292

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s 249; — innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101 o. 1952 s. 186; — fråga huruvida
värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,
1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, fråga om kompanichefs rätt att beordra visitation av förläggningstält
och packning, 1966 s. 158; — se även Kroppsvisitation.

Vitsord, se Allmänna handlingar, Betyg.

Vittne, se Vittneskallelse.

Vittnesförhör, jfr Vittneskallelse.

Vittneskallelse, vittne i brottmål får ej i vittneskallelsen föreläggas att före
vittnesförhöret »taga del av förundersökningsprotokollet», 1957 s. 46.

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14, 1954 s. 67, 1955 s. 15, 1962 s.
64, 1963 s. 148, 153 o. 175, 1964 s. 75; — gränsdragningen mellan 26 kap.
7 § strafflagen (våld eller hot mot krigsman) och 10 kap. 1 § samma lag
(våld eller hot mot tjänsteman), 1957 s. 26; — fråga huruvida våld mot
värnpliktig förövats med anledning av dennes tjänst (26 kap. 7 § strafflagen
respektive 21 kap. 7 § brottsbalken), 1965 s. 144 o. 1967 s. 95; —
militär personals rätt att bruka våld gentemot allmänheten, 1963 s. 215.

Väg, se Kasernområde, Trafikbrottslagen, Vägtrafikförordningen.

Vägtrafikförordningen, fråga huruvida vägtrafikförordningen är tillämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74; — fråga om
förutsättningar för begagnande av strafföreläggande i fall då krigsman
överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen om hastighetsbegränsning,
1961 s. 85.

Vänjningsövning, se Stridsvagn.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.
273; — yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s, 285; — yttrande över 1960 års värnpliktsutrednings
betänkande rörande värnplikten, 1967 s. 257; — vissa spörsmål om straffbeläggande
av värnpliktigs underlåtenhet att förvara och taga del av mottagen
order om tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s, 218 o.
1955 s. 191; — fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser
mot värnpliktslagen icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193
o. 1956 s. 166; — fråga huruvida värnpliktig, som icke tillräckligt noggrant
tagit del av inkallelseorder och därför inställt sig för sent, gjort sig
skyldig till tjänstefel eller förseelse mot 38 § värnpliktslagen, 1966 s. 144
o. 1967 s. 84; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsdug -

293

lighet och krigsanvändning, 1953 s. 237, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — se
även Beredskapsövning, Inskrivningsförordningen.

Åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223, 1953
s. 233 o. 1956 s. 189; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit
erforderlig, 1950 s. 13; — tillsynen i fråga om anhållanden av för brott
misstänkta, 1955 s. 209; — angående distriktsåklagares skyldighet att i
vissa fall inhämta statsåklagares medgivande till anställande av åtal, 1956
s. 102; — åklagares skyldighet att precisera den sak han jämlikt 83 §
militära rättegångslagen underställer bestraffningsberättigad befattningshavare,
1965 s. 172; — se även Flyghaveri, Fullföljdsrätt, Förundersökning,
Förvarsarrest, Militära mål, Rättegångskostnad, Åtal. Jfr Tjänstgöringsplats.

Åtal, i militärt mål mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,

1953 s. 104; — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94; — fråga
om avvisande av åtal som jämlikt 73 § militära rättegångslagen väckts
vid domstolen i den misstänktes hemort, 1964 s. 87; — utvidgning av
väckt åtal, 1956 s. 103; — innebörden av åtalsreglerna i 25 kap. 12 § och
26 kap. 23 § strafflagen (20 kap. 14 § och 21 kap. 22 § brottsbalken), 1965
s. 162 o. 1967 s. 95; — åtalsfråga rörande kollision mellan flygplan från
olika flottiljer bör avgöras i ett sammanhang av en och samma åklagare,
1967 s. 122; — se även Åklagare.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Återkallelse, påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan,
1958 s. 17.

Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198, 1955 s. 105.

Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.

Ämbetsman, ämbetsmans åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,

1954 s. 267. Jfr Våld.

Ämbetsverk, författningsenligheten av inom visst ämbetsverk utan tillstånd
av Kungl. Maj :t vidtagen organisationsändring och av därefter inom verket
tillämpad ordning för vissa ärendens handläggning, 1955 s. 165; —
innebörden av det i instruktionen för vissa ämbetsverk förekommande
uttrycket »därtill utsedd befattningshavare», 1955 s. 180; — högre chef
har i samarbetet med underordnade tjänstemän förbigått den som med
självständigt ansvar utövat det närmaste chefskapet över dessa, 1955 s.
181; — se även Verksstadga.

örlogsfartyg, se Fartyg.

Övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen för övergivande av
post, 1951 s. 185; — tillämpning av straffbestämmelsen för övergivande
av post, då vaktpost somnat under posttjänstgöring, 1955 s. 92; — under -

294

låtenhet att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva att
bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; — fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för övergivande av post och undanhållande,
1952 s. 148; — straffmätning vid ådömande av ansvar för övergivande
av post under fredstid, 1955 s. 92.

Överskeppning, vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar
i övergång av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt, 1957 s.
124.

Övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.

Övningsuppehåll, jfr Traktamente.