Socialutskottets offentliga utfrågning på temat våld mot äldre

Rapport från riksdagen 2007/08:RFR4

Socialutskottets offentliga utfrågning på temat våld mot äldre den 19 september 2007

ISSN 1651-6885

ISBN 978-91-85943-07-4

Riksdagstryckeriet, Stockholm, 2007

Förord

RIKSDAGENS SOCIALUTSKOTT

Socialutskottet anordnade en offentlig utfrågning den 19 september 2007 på temat våld mot äldre.

Utfrågningen anordnades mot bakgrund av att socialutskottet önskar bredda sina kunskaper om våld mot äldre och utskottet avsåg att genom utfrågningen få en beskrivning av problemet ur olika perspektiv. Därtill var det känt för utskottet att vissa stadsdelsförvaltningar i Stockholm och Göteborg redan arbetar aktivt med frågan och utskottet önskade att också få en närmare beskrivning av det arbetet.

Utfrågningen kan även ses som ett led i utskottets uppföljande och utvärderande verksamhet. Utskottet bedömer att vad som sades under utfrågningen är av allmänt intresse och att det bör göras tillgängligt för en vidare krets. Därför publiceras här en utskrift av utfrågningen.

Stockholm i november 2007

Kenneth Johansson

Monica Dohnhammar

2007/08:RFR4

Socialutskottets offentliga utfrågning på temat våld mot äldre onsdagen den 19 september 2007

Deltagande inbjudna:

Högskolan i Kalmar

Britt-Inger Saveman, professor

Lundby stadsdelsförvaltning, Göteborgs stad

Margareta Larsson, enhetschef

Eva Andersson, planeringsledare

Kungsholmens stadsdelsförvaltning, Stockholms stad

Kerstin Ohlsson, verksamhetschef

Gunilla Carlsson, verksamhetsplanerare

Nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor, Uppsala universitet

Mariella Öberg, underläkare, forskare

Sveriges Kommuner och Landsting

Vård- och omsorgsavdelningen

Per-Olov Nylander, seniorhandläggare

Jenny Norén, handläggare

Pensionärernas riksorganisation, PRO

Inger Hestvik, 1:e vice ordförande

Guy Lööv, ombudsman

Sveriges Pensionärsförbund, SPF

Kjerstin Genell Andrén, utredare

2007/08:RFR4

Brottsförebyggande rådet

Felipe Estrada, chef, enheten för forskning och utveckling

Brottsoffermyndigheten

Ulf Hjerppe, informatör

Rikspolisstyrelsen

Philip Jansson, t.f. enhetschef, enheten för utredning/lagföring

Hans Ekerbring, brottsförebyggande polisinspektör, Örebro närpolisområde

Socialstyrelsen

Christer Neleryd, enhetschef

Gunnel Torstensson, utredare

Från socialutskottet deltog:

Kenneth Johansson (c), ordförande

Ylva Johansson (s), vice ordförande

Cecilia Widegren (m)

Magdalena Andersson (m)

Christer Engelhardt (s)

Marianne Kierkemann (m)

Marina Pettersson (s)

Jan R Andersson (m)

Lennart Axelsson (s)

Margareta B Kjellin (m)

Elina Linna (v)

Catharina Bråkenhielm (s)

Lars-Ivar Ericson (c)

Thomas Nihlén (mp)

Finn Bengtsson (m)

Per Svedberg (s)

Lennart Levi (c)

Ann Arleklo (s)

Barbro Westerholm (fp)

Rosita Runegrund (kd)

Eva Olofsson (v)

Maria Kornevik Jakobsson (c)

Maria Lundqvist-Brömster (fp)

Utfrågningen ägde rum i andrakammarsalen.

2007/08:RFR4

Socialutskottets offentliga utfrågning på temat våld mot äldre onsdagen den 19 september 2007

Ordföranden: Jag hälsar er varmt välkomna till socialutskottets offentliga utfrågning på temat våld mot äldre. Jag säger särskilt välkommen till alla er som ska medverka, utskottets ledamöter och övriga intresserade här i riksdagens andrakammarsal men också till er som via tv-sändning följer denna utfrågning.

Vad kan vara värre än att människor inte kan försvara sig och att gamla, barn och funktionshindrade utsätts för våld och övergrepp? Det är fullständigt oacceptabelt och måste på alla sätt förhindras. Våld och övergrepp mot äldre är ett dolt och allvarligt samhällsproblem som måste uppmärksammas betydligt mer och som dessutom inrymmer ett stort mörkertal. Många äldre känner sig otrygga och är ofta sårbara. Den fysiska förmågan kan vara nedsatt, det kan vara svårt att komma undan och att försvara sig. Stödet från arbetskamrater finns kanske inte längre, och nätverk i form av släkt och vänner börjar glesna. Så ska vi inte ha det. Man måste få känna trygghet på ålderns höst. Vi måste påverka attityderna i antivåldsinriktning.

Vad tänker vi på när vi hör ordet våld? Ordet har många dimensioner. Hur ser situationen ut? Vad kan vi göra för att förebygga? Hur hjälper vi offren? Vi måste påminna oss om att psykiskt våld kan vara lika kännbart som fysiskt våld, ibland värre.

Socialutskottets syfte med dagens utfrågning är att bredda våra kunskaper om våld mot äldre för att kunna gå vidare och intensifiera insatserna mot våldet. Vi minns alla undersköterskan Sarah Wägnert som för tio år sedan steg fram och berättade om missförhållanden på ett äldreboende. Hon fick ge namn åt lex Sarah som innebär att man ska anmäla allvarliga missförhållanden inom äldre- och handikappomsorgen. En uppföljning som Socialstyrelsen gjorde 2002 visade att 28 % av alla anmälningar rörde övergrepp av olika slag, fysiska, psykiska och sexuella. Genom lex Sarah fick vi en liten uppfattning om det våld som sker inom äldre- och handikappboenden och andra insatser enligt socialtjänsten.

Men det finns andra typer av våld som inte registreras på detta sätt och som det därmed är svårare att få en uppfattning om. Hur är det med gatuvåldet? Ur den officiella brottsstatistiken kan man vad jag förstår inte utläsa hur många fall av misshandel som rör äldre personer. Hur är det med inomhusvåldet? Det är det våld som oftast sker inom familjen där offret och förövaren är bekanta med varandra. På senare år har flera studier publicerats som tar upp frågan om mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld, och vår kunskap om dessa områden har ökat. Men även i forskningen om familjerelaterat våld saknas ibland ett äldreperspektiv. Enligt omfångsundersökningen från Umeå verkar våld i nära relationer vara det största problemet. Kvinnor är mest utsatta, men även män drabbas.

2007/08:RFR4

Dels pågår ett arbete i regeringen, och hos andra, som prioriterar brottsbekämpning. Dels pågår ett arbete med en handlingsplan för att bekämpa våldet mot kvinnor. Det har införts stimulansbidrag till kommuner och landsting som kan användas till demensvården. Dementa personer riskerar på grund av sin sjukdom att i högre utsträckning än andra möta våld. Vi har fått en ändring i socialtjänstlagen där socialnämndens ansvar förtydligas beträffande insatser för brottsoffer, främst våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Det pågår en utredning om en värdighetsgaranti som speciellt ska se till att vi ska ha en omsorg präglad av ett etiskt förhållningssätt, fri från övergrepp och med särskild hänsyn till de allra sköraste individerna, de som inte själva kan göra sin röst hörd.

Det finns helt nödvändiga utbildningsinsatser. Inom EU pågår arbetet med Daphne II för att bekämpa våld mot barn, unga och kvinnor samt skydda våldsoffer och riskgrupper, för att ta ett exempel. Och i morgon har faktiskt EU-kommissionen en liknande utfrågning som denna i syfte att stimulera till aktiviteter mot detta dolda problem.

Det är mycket som händer, det är viktiga frågor och det är det som vi vill belysa. Vi i socialutskottet vet att det pågår ett omfattande arbete runt om i hela landet, och ni representerar en del av det. Vi tycker att det är mycket värdefullt att få ta till oss kunskaper om vad som händer. Vi ser fram emot att få lära oss mer av det som vi ska använda i det fortsatta arbetet för att bekämpa våld mot äldre.

Med det vill jag än en gång hälsa er alla välkomna. Jag hoppas och är övertygad om att det ska bli en förmiddag som vi kommer att ha stor glädje av i det kommande arbetet för att nå ett oerhört viktigt mål.

Därmed går vi in på den första föredragningen.

Britt-Inger Saveman, Högskolan i Kalmar: God morgon och tack för inbjudan till den här mycket betydelsefulla dagen! Under 20 år har jag jobbat med frågan om övergrepp mot äldre. Det senaste arbetet som jag har gjort är att för Socialstyrelsens räkning i det pågående arbetet om riktlinjer för demensvården skriva en del som handlar om vanvård i samband med att personer vårdas för demenssjukdom. Vad man kan se i litteraturgenomgången är att det genom åren faktiskt inte finns så mycket forskning som ger klar evidens. Men i denna typ av frågor är det kanske inte det vi får eftersträva, utan det räcker långt att vi har en väl beprövad erfarenhet inom området. (Bild 2)

Jag ska göra en kort resumé av vad som har hänt under dessa 20 år. Redan på 70-talet fanns det rapporter i USA, och till Sverige kom frågan 1986. Jag lade själv fram en avhandling inom ämnet 1994, och den är fortfarande aktuell. Det har pågått en del våld i vården-projekt. Det har blivit internationellt erkänt med International Network for the Prevention of Elder Abuse. WHO och FN har också aktualiserat frågan. Det finns en World Awareness Day, alltså en internationell dag specifikt för the Prevention of Elder Abuse, den 15 juni varje år. Vi har ganska aktuella forskningsavhandlingar. Det är en lican-

2007/08:RFR4

tiatavhandling från 2006, och nu den 1 november kommer en avhandling på Umeå universitet av en av mina doktorander. (Bild 3)

Det som är gjort är helt klart inte enbart det som jag har varit inblandad i, men mycket har jag varit inblandad i under åren. Förutom de delstudier som jag ger er ett axplock av finns också studier gjorda av till exempel Lars Tornstam, från Uppsala universitet, i ett tidigt skede av 80-talet. Margareta Grafström från Kungsholmenprojektet intervjuade anhöriga till dem som led av demens. Den sista studien man kan räkna hit är den som Hjelde Eriksson gjorde i Umeå och som redan har refererats lite grann. (Bild 4)

Det finns många hinder för åtgärder och forskning. Ett av de stora hindren är att det är ett tabubelagt område. Ett annat hinder är att vi har dåligt med offentlig statistik. Även om lex Sarah bidrar till att vi får veta mer om det som händer är det fortfarande många som kanske underlåter att rapportera. Det är ett lågprioriterat område. Övergrepp mot äldre går emot våra föreställningar om vad som är ett gott åldrande. (Bild 5)

Vad är det vi talar om? Man kan använda många olika begrepp såsom övergrepp, misshandel, försummelse, kränkning och vanvård. Det kan vara fysiskt, psykiskt, socialt, sexuellt, etniskt och religiöst. Vi talar om offer och förövare men också om vittnen som blir delaktiga i detta för att de ser vad som händer men kanske inte har civilkurage nog att kunna föra frågan upp i ljuset. (Bild 6)

Det finns olika definitioner vilket försvårar att vi talar om samma sak. En definition som blir mer och mer vedertagen är den som jag har exemplifierat här. Den beskriver våld mot äldre som en enstaka eller upprepad handling eller frånvaro av önskvärd och lämplig handling som utförs inom ett förhållande där det finns en förväntan på förtroende och som förorsakar skada eller smärta hos en äldre person. (Bild 7)

Jag vill återigen fästa uppmärksamheten på hindren för upptäckt, nämligen att vi talar om olika saker, att det är tabun och förbud – man kanske inte tillåts att berätta vad som sker – och att den som avslöjar riskerar att bli hotad.

(Bild 8)

Vilka är då situationerna med våld eller övergrepp mot äldre? Åldern i sig har kanske en underordnad betydelse på ett sätt, men fokus måste ändå sättas på den gruppen eftersom man har talat mycket om våld mot kvinnor och barn. Vi ser att det kan gälla vem som helst över 65 år, om man nu sätter den gränsen. Det visar sig att det är fler kvinnor, men i högre åldrar är det också fler kvinnor än män i befolkningen. Det är många gånger äldre, 80–90-åringar, funktionshindrade och ofta med en demenssjukdom.

Vilka är det som utövar våldet? Det kan tyvärr vara familjemedlemmar i nära relationer, men det kan också vara vem som helst. Det kan vara sådana som knackar på och uppger sig vilja ge hjälp i hemmet eller själva frågar om hjälp och rånar, slår ned och kanske dödar. Det är missbrukare och psykiskt funktionshindrade, men det finns också vårdpersonal bland förövarna.

(Bild 9)

2007/08:RFR4

Det är nära relationer, ofta förenat med kommunikationssvårigheter från det ena eller andra hållet. Man kan inte riktigt tolka de tecken och signaler som människor i nära relationer ger till varandra. Det kan vara familjevåld, och det kan vara vårdrelaterat. (Bild 10)

Vilka andra faktorer har betydelse för att det kan gå snett? Isolering är en känd sådan faktor. Man kan fundera på om våld leder till isolering eller om isolering leder till våld. Både–och är säkert möjligt. I studier har utmattning visat sig vara en faktor både för närstående som vårdar och vårdpersonal. Och om igen: Det blir en dålig och ohållbar relation. (Bild 11)

Den som har en demenssjukdom löper ungefär dubbelt så stor risk att bli utsatt för våld. Har man dessutom ett stort vårdbehov, är fysiskt beroende, har en sämre ADL-förmåga, en grad av problematiska beteendeförändringar, en förändrad sinnesstämning och en kognitiv försvagning ökar risken ännu mer.

(Bild 12)

Man kan se att våldet mot äldre tar sig uttryck i framför allt tre kontexter. Det är i hemmet, inom vården och ute på stan. Det är klart att det finns en risk att blir rånad och misshandlad ute på stan, och det är förenat med mycket rädsla. Det finns studier som pekar på att äldre människor är mycket rädda för att gå ut och bli utsatta. De är kanske mer rädda för det än för det som kan hända i hemmet eller i en vårdkontext. (Bild 13–14)

Just nu jobbar jag deltid i Umeå och tittar på skadehändelser som har kommit till akutmottagningen på regionsjukhuset i Umeå. I går roade jag mig med att titta på de senaste fyra åren. Ungefär 2 000 fall av skadehändelser där äldre är inblandade kommer varje år till mottagningen. Det som var registrerat som våldshändelser var cirka fyra fall per år – det kunde variera från tre till sex fall. Det är alltså inte mycket som registreras, och det tyder återigen på att detta är ett område som inte belyses i statistik.

I hemmet är det traditionellt kvinnomisshandel. Det slutar inte för att parterna går i pension. Det är också det beroende barnet. Med det menar jag till exempel missbrukande söner och döttrar. De kanske är utstötta från samhället i övrigt, och den enda de har att gå till är den åldrande mamman eller pappan. Där kan de få både bostad och pengar, och får de inte så tar de. De kan också skaffa sig mediciner genom de läkemedel som mamman och pappan har fått utskrivna. (Bild 15)

Vårdarrollen innebär en speciell stress för den som vårdar. Det för med sig förändringar i relationerna. Slutligen har vi främlingen som kan komma in i hemmet.

Det kanske alltid har förekommit våld i hemmet. Man kanske gör något som man tror är gott, men det leder till något ont. Tålamodet tryter, man blir förändrad, konflikter och problem uppstår, det är isolering och sjukdom. När det gäller vården är det samma sak. Man kanske har en god ambition, men rutiner, tidsbrist och okunskap leder till att det ändå blir försummelse och vanvård. Sedan har vi en fråga som inte är mycket belyst, nämligen att vårdtagare

2007/08:RFR4

sinsemellan kanske också begår brott och utövar våld mot varandra. (Bild 16– 17)

Inom vården ser man ofta detta som ett cirkulärt fenomen. Att jobba i vården av äldre rapporteras ofta som en arbetsmiljöfara just för att man som vårdpersonal blir utsatt för nyp, slag och sexuella kränkningar. Men man kanske inte riktigt tolkar signaler, och det kan finnas olika sätt att se på detta. Vem är man lojal mot? Att det är personalens arbetsplats och samtidigt den äldres boende, vad går först? Hjälper verkligen lex Sarah i dessa fall? (Bild 18)

Vi vet att äldre personer är utsatta. Vi vet att 1—5 procent av den äldre befolkningen över 65 år kan vara utsatt för någon typ av övergrepp. Vi vet också att det finns stora mörkertal. Bland vårdpersonal som tillfrågas är det ungefär 10 procent som spontant erkänner att de känner till fall. Men man har svårt att finna former för att ingripa och åtgärda. Det föreligger brist på kunskap.

(Bild 19)

Vi behöver veta mer, vi behöver utbildning, vi behöver ett inifrånperspektiv, vi behöver lyfta fram de äldres egna berättelser, vi behöver stringenta studier om omfång och orsaker och vi behöver mer interventioner. Men vi behöver också civilkurage på alla nivåer för att avslöja och ingripa. (Bild 20)

Att både som offer och som förövare få berätta kan i sig vara en hjälp. Det är viktigt att jag vågar vara vittne och whistleblower och har en arbetsledare som finns till hands och tar mig på allvar när jag talar om att jag ser missförhållanden. Och det är viktigt att ledningen erbjuder utbildning och handledning och ger det stöd som efterfrågas. (Bild 21)

Alla möten är etiska möten. Vi är alla involverade i varandras liv. Vi har ett ömsesidigt beroende av varandra. Jag vågar stå här i dag utan att misstänka att någon här vill skada mig. I alla relationer och situationer har vi ett moraliskt och etiskt ansvar som bygger på respekt, kärlek, makt att göra men inte makt över och medmänsklighet. (Bild 22) Mest betydelsefullt verkar det vara att ha en god relation och en tydlig och klar kommunikation som fungerar med de nära, med familjen och vårdarna. En god investering för framtiden är att se till att man ger sina barn en trygg och kärleksfull uppväxt. Då får man nog tillbaka det när man själv blir gammal. (Bild 23)

När jag är ute och föreläser brukar jag säga att det är omoraliskt att inte ingripa när man misstänker övergrepp mot andra människor, oberoende av ålder. Om man inte reagerar och agerar kan man anses vara medskyldig.

(Bild 24)

Margareta Larsson, Lundby stadsdelsförvaltning, Göteborgs stad: År 2004 blev Lundby stadsdelsförvaltning kontaktad av Kerstin Kristensen som jobbar på kvinnojouren ADA i Göteborg. Hon hade via Socialstyrelsen och Göteborgs stad fått pengar till att hålla i ett projekt som handlade om våld mot äldre. Vi tackade ja direkt, för vi kände att detta var en fråga som vi inte hade närmat oss tidigare. Syftet var att medvetandegöra att funktionshindrade och

2007/08:RFR4

äldre inte står fria från våld och att också få fram en modell för handläggning av kvinnofridsärenden. (Bild 26)

Projektet bestod av några olika delar. Det var en omfångsundersökning som gick ut till 590 omsorgstagare. Den var väldigt omfattande så vi undrade hur många svar vi skulle få. Det blev 339 svar, vilket innebar en svarsfrekvens på 59 procent. Medianåldern var 79 år på dem som hade svarat att de var eller hade varit utsatta för någon form av våld. 68 procent var kvinnor, och 32 procent var män. Vi hade också en utbildning för personalen och en intervjuundersökning där man frågade personalen om man hade upplevt våld när man jobbade i hemtjänsten och om man själv hade varit utsatt för våld någon gång. (Bild 27)

Efter utbildningen och omfångsundersökningen träffades projektledningen, jag och Eva Andersson och talade om vad vi skulle göra med all den kunskap som vi hade fått under projektets gång. Vi beslutade oss för att göra en dokumentation, och det blev våra riktlinjer som vi jobbar efter i dag. (Bild 27)

Utbildningen som personalen i hemtjänsten fick var på två halvdagar och ett återkopplingstillfälle. Under de båda halvdagarna fick personalen kunskap om vad våld är och vilka olika typer av våld som finns – försummelse, psykiskt, fysiskt och sexuellt våld. De fick också kunskap i våldets normaliseringsprocess. Vem är det som slår och vem blir slagen? Ofta är det så att mannen inte ser sig som misshandlare, och kvinnan ser sig inte som misshandlad. De fick också viktig kunskap om att våga se, våga fråga och våga agera och att som personal i en annans hem våga säga: Jag ser att du inte mår bra och far illa. Det är en mycket viktig kunskap. De fick också veta var man kan finna stöd, både internt och externt, inom socialtjänsten, kvinnojourerna, rättsväsendet och kanske sjukvården. De fick också lära sig hur man hanterar en misstanke. Vad gör man när man kommer in i en annan människas hem och ser att något inte står rätt till? Till sist fick de veta vad lagstiftningen och sekretessen säger om att anmäla eller inte anmäla det man ser. (Bild 28)

Eva Andersson, Lundby stadsdelsförvaltning, Göteborgs stad:

Nu går vi in på Lundbys riktlinjer för handläggning av kvinnofridsärenden. Utifrån den kunskap som vi fick av undersökningen och de frågor som ställdes under personalens utbildning stod det helt klart för oss att vi behövde skriftliga riktlinjer för att ge stöd åt våra medarbetare när de ställs inför omsorgstagare som har blivit utsatta för övergrepp. Det är en mycket svår situation att hantera. Det är viktigt att personalen känner trygghet, har kunskap och kan agera utifrån sin yrkesroll.

Riktlinjerna ska ge kunskap om vilket förhållningssätt man bör ha i sitt arbete, vad man kan ge för information till kvinnan och vilket stöd man kan ge, vilka befogenheter man har som anställd – vad man får och inte får göra – och vad sekretesslagen säger när man hanterar vuxna människors utsatthet. Riktlinjerna ska också ge ett praktiskt stöd för hur man ska förhålla sig och vad man ska göra. När det gäller förhållningssätt har vi fyra viktiga punkter. (Bild 29)

2007/08:RFR4

Det första är att man måste vara mycket lyhörd för omsorgstagarens behov. Det stöd man ger måste styras av den individuella situationen. Vi måste ha förståelse för hur svårt det är för dessa kvinnor att söka hjälp utifrån, att lämna sitt hem i allvarliga situationer eller att ens kunna prata om det som de utsatts för. Det är också viktigt att komma ihåg att kvinnan inte alltid upplever att hon är misshandlad och att mannen inte alltid upplever att han misshandlar. Man kanske har levt många år tillsammans och upplever att man lever i ett normalt förhållande. (Bild 30)

Det andra är att all vårdpersonal ska kunna informera om kvinnofrid.

Det tredje är att man aldrig ska hänvisa en misshandlad kvinna till en annan arbetsgrupp eller handläggare.

Det måste alltid vara den som kvinnan har fått förtroende för och som hon har berättat om sin situation för som blir den person som har den nära kontakten och som hjälper henne att komma rätt.

Det fjärde är att vi alltid måste ge de här ärendena högsta prioritet. (Bild 30) Sedan gäller det handläggningen. Hur gör man praktiskt? Jo, det allra vik-

tigaste är att våga ställa frågor. Om man har en misstanke om att det har försiggått någonting eller om man ser att någon har utsatts för misshandel måste man våga fråga vad som har hänt. Om då kvinnan säger att hon har varit utsatt för våld eller övergrepp informerar vi om de möjligheter till hjälp och stöd som finns. Man erbjuder sig till exempel att hjälpa till att göra en polisanmälan, att följa med till vårdcentral och sjukhus, om det finns skador som behöver ses om, eller att kontakta anhöriga och vänner. Vi tar inte över ansvaret, utan vi lägger tillbaka det på kvinnan och frågar: Vad vill du att vi ska hjälpa dig med? Detta kanske måste upprepas många gånger innan kvinnan kan förmå sig till att ta emot hjälp.

Om kvinnan förnekar att det har hänt någonting – hon säger att hon inte har utsatts för någon misshandel eller något övergrepp – talar man om för henne att man hör vad hon säger men att man själv upplever att det ändå har hänt någonting. Man förmedlar till henne att man är orolig för henne. Man erbjuder sig naturligtvis att hjälpa till med det som hon vill ha hjälp med. Det kan ibland vara att hon ska få någon annan att prata med. Man kan hjälpa till att förmedla den kontakten.

Om kvinnan bekräftar att ett övergrepp har skett men inte vill att man ska göra någonting informerar man på samma sätt om alla de möjligheter till hjälp som finns. Man erbjuder hjälp och stöd.

Sedan kommer vi till frågan om att anmäla eller inte anmäla. Ja, vill kvinnan göra en anmälan erbjuder man sig direkt att följa med till polisstation eller att be polis komma hem och ta emot anmälan i hemmet. Man prioriterar det med en gång.

Behöver man hjälp och stöd som undersköterska i den situationen ska man kontakta sin chef. Om kvinnan inte vill göra någon anmälan men vi ändå upplever att det är en så allvarlig situation att vi inte kan lämna henne ensam är vi uppriktiga och säger det till kvinnan: Jag känner att jag inte kan lämna dig ensam. Jag vågar inte det. Jag måste kontakta min chef och prata med

2007/08:RFR4

henne om vad vi ska göra. Då är det den ansvariga enhetschefen som tar beslut om vi ändå ska göra en anmälan mot den enskildes önskemål.

Vi har ett sista blad i våra riktlinjer. Där finns telefonnummer till alla kvinnojourer i Västra Götalands län, så att man direkt kan ringa upp och få hjälp. Vi har fått mycket bra hjälp och stöd från olika kvinnojourer. (Bild 30)

Kerstin Ohlsson, Kungsholmens stadsdelsförvaltning, Stockholms stad: Jag är avdelningschef vid äldreomsorgen i Kungsholmens stadsdelsförvaltning. Jag har med mig Gunilla som är verksamhetsplanerare och som delvis har arbetat som samordnare i projektet kring värn för äldre.

Det hela startade för vår del 2004 då vi fick ett uppdrag av den dåvarande stadsdelsnämnden att starta någon verksamhet till stöd för äldre personer som for illa på olika sätt. Förebilden eller modellen var en verksamhet som fanns i Oslo som kallades för värn för äldre.

Vi åkte på studiebesök till Oslo. Det var tjänstemän från förvaltningen. Pensionärsrådet var med. Församlingarna var med. Och vi hade en intressant dag då vi träffade tjänstemännen vid den här verksamheten. Vi kom tillbaka och bestämde oss för att vi nog inte skulle göra riktigt som de hade gjort i Oslo. Där hade man en speciell verksamhet där man arbetade med det här. Vi bestämde oss för att vi skulle använda de befintliga resurser som vi hade. Vi har ju väldigt mycket resurser som kan användas när det gäller det här. Det handlar mer om att samordna och tydliggöra de resurserna.

Vi startade en arbetsgrupp som fick i uppdrag just att titta på vilka resurser som finns, att titta på ansvarsfrågorna inom socialtjänsten, det vill säga framför allt mellan individ- och familjeomsorg och äldreomsorg. Som ni vet förekommer det ju alltid i organisationer diskussioner om vilket ansvarsområde man har och hur samarbetet ska gå till. Det ägnade vi rätt mycket tid åt.

(Bild 31)

Gruppen hade också ett uppdrag att göra en handlingsplan för det här arbetet. Den handlingsplanen hade tre perspektiv. Vi skulle starta ett nätverk, utveckla ett nätverk och hålla det vid liv. Vi skulle arbeta med kompetensutveckling. Det var då kompetensutveckling av personalen. Det handlade om att medvetandegöra personalen i de här frågorna och också utbilda dem. Och vi skulle arbeta med information både inom vår egen organisation och utåt mot allmänheten, naturligtvis. (Bild 32)

Nätverket består i dag av äldreomsorgen, individ- och familjeomsorgen och omsorgen om funktionshindrade. Församlingarna är väldigt aktiva i det här nätverket. Primärvården finns med. Polisen finns med. (Bild 33)

Sedan har vi i det här nätverksarbetet knutit väldigt många olika kontakter. Vi har kontakt med Resursgruppen för kvinnofrid. Vi har haft kontakt med Brottsofferjouren. Det här är väldigt viktigt. Som jag har varit inne på tidigare finns det väldigt mycket insatser i samhället. Det kan lätt bli tårta på tårta, så det gäller att utveckla det här samarbetet och använda sig av varandra.

Nätverket är ju till för samarbete, för informationsspridning och för att man ska upptäcka de människor som far illa och som behöver stödet.

2007/08:RFR4

Vi har också bildat en resursgrupp som egentligen är den arbetande gruppen. Den består i dag av två biståndshandläggare från äldreomsorgen och två biståndshandläggare från omsorgen om funktionshindrade. Det finns två socialsekreterare som arbetar med de här frågorna och en anhörigkonsulent. Det är just anhörigkonsulenten som är spindeln i nätet, så att säga, i det här arbetet och som har väldigt mycket kontakter utanför den vanliga vården. Det är den här gruppen som ska kunna gå in och ge stöd och råd både till personal och direkt till personer som har de här problemen. (Bild 34)

Sedan har vi, som jag sade, arbetat väldigt mycket med kompetensutveckling av personal. Gunilla ska berätta lite mer om vilka insatser vi har gjort.

Gunilla Carlsson, Kungsholmens stadsdelsförvaltning, Stockholms stad: Ja, det handlar om föreläsningar, seminarier och riktade utbildningar. Vi har insett att det är jätteviktigt med utbildning på alla nivåer hos personalen. Det gäller biståndshandläggarna, hemtjänstpersonalen men också våra enhetschefer som har en väldigt viktig roll när det gäller att stötta personalen i de här svåra frågorna. (Bild 35)

Syftet är då att man ska kunna se signaler och våga se signaler om att allt kanske inte står riktigt rätt till. Man ska också veta vart man ska gå vidare med den information som man har fått.

Hösten 2005 hade vi en föreläsning med Barbro Westerholm och en föreläsning med Viveka Holst från RSMH. Det var vid två tillfällen, och det var riktat till hemtjänstpersonal och till de här olika grupperna av personal.

Sedan hade vi ytterligare ett utbildningstillfälle. Det var hösten 2006. Då hade vi plockat in Lundby stadsdelsförvaltning till oss. De berättade ungefär det som ni har hört nu. Vi hade även Brottsofferjouren där. De kan också stötta oss i vårt arbete.

Utifrån bland annat det som vi hörde från Lundby stadsdelsförvaltning om den utbildning som de har haft för personalen har vi nu tagit kontakt med Alla kvinnors hus. De har bra utbildningar för sina volontärer. Och den 3 oktober ska vi ha en heldagsutbildning. Den är riktad till våra enhetschefer inom förvaltningen, men vi har också bjudit in utförarchefer, eftersom vi har många utförare som har hand om vår hemtjänst. Och vår resursgrupp är med.

Det är en heldag, så det blir ett rätt så brett perspektiv. Det handlar om lagstiftning men framför allt om hur man går tillväga som personal när man upptäcker de här svåra situationerna. Det handlar också om socialtjänstens ansvar. Och man ska ha fallbeskrivningar.

Den dagen ser vi väldigt mycket fram emot. Förhoppningsvis kan vi bredda utbildningen så småningom till att även gälla vår hemtjänstpersonal som är de som jobbar nära våra gamla. (Bild 35)

Kerstin Ohlsson, Kungsholmens stadsdelsförvaltning, Stockholms stad: Vi har jobbat en hel del med information. Vi har en informationsbroschyr om den här verksamheten med viktiga telefonnummer som går ut på olika sätt. Den finns på väldigt många olika ställen. Vi har också haft riktad information

2007/08:RFR4

framför allt till personal inom äldreomsorgen, både enhetschefer och annan personal.

Sedan har vi haft annonser med jämna mellanrum i lokalpressen om de resurser som finns. Vi har i år också gjort lite speciella utskick inom äldreomsorgen till personer som inte har någon form av insats från äldreomsorgen. Det är ett utskick till personer över 75 år och ett lite mer riktat utskick till personer över 85 år. Då får man en broschyr om äldreomsorgen inom Kungsholmens stadsdelsförvaltning. I den informationen finns det också information om värn för äldre. (Bild 36)

Vi ska avsluta med en fråga. Det är den fråga som vi ställer oss själva väldigt mycket nu. Vad är nästa steg i det här? Vi har nämligen upptäckt en svårighet under de här åren, och det är att hitta de här personerna. Faktum är att vi inte har kommit i kontakt med så väldigt många personer som behöver de här insatserna. Då kan man fråga sig: Vad beror det på? Har vi haft ett felaktigt innehåll i vår information? Har den riktat sig fel? Är det här en av myterna inom äldreomsorgen? Finns inte de här personerna? De kanske inte finns på Kungsholmen med den befolkningsstruktur som finns där. Det finns en rad frågor som vi måste ställa oss och försöka få svar på. Kanske kan den här utfrågningen ge några svar. (Bild 37)

Mariella Öberg, Nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor, Uppsala universitet: Jag är forskningsläkare på Nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor, förkortat NCK.

Jag ska berätta lite kort vad NCK är. Det började med att Rikskvinnocentrum inrättades i Uppsala 1994 efter förslag från Kvinnovåldskommissionen. Uppgiften för Rikskvinnocentrum var att ha en patientklinik och utbildning och forskning inom området mäns våld mot kvinnor. Centrumet ombildades 2006 till att vara nuvarande NCK. Skillnaden är att det nu är mer fokus på utbildning och att det ligger under Uppsala universitet. Det är som en egen bubbla i universitetet och har en egen styrelse underställd rektorn. (Bild 39)

Jag ska berätta om NCK:s uppdrag. Bland annat har vi fortfarande patientverksamhet dygnet runt. Vi har en jourtelefon så att kvinnor kan ringa. Vi har läkare, barnmorskor och kuratorer som tar hand om patienterna. Vi ska ge stöd till organisationer och myndigheter. Vi ska sprida kunskap och utveckla metoder för bemötande och omhändertagande. Vi ska också utbilda inom ämnet mäns våld mot kvinnor inom olika professioner. Vi ska följa, sammanställa och sprida forskning samt bedriva egen forskning på vårt patientmaterial. Just nu jobbar vi med två regeringsuppdrag som vi har. Det ena gäller en nationell kristelefon som kommer att inrättas snart. Det andra gäller ett nationellt program för omhändertagande av offer för våldtäkt. (Bild 40)

Våra erfarenheter av våld i nära relationer hos äldre kvinnor kan se lite olika ut. Följande fall är ett exempel:

En kvinna inkom en natt till akutmottagningen. Vi kan kalla henne Hilda. Hon är 86 år. Hon hittades utomhus. Hon hade inga ytterkläder. Till en början när polisen eller andra privatpersoner frågade henne vad som hade hänt sade

2007/08:RFR4

hon att hon inte ville säga något eller att hon inte kunde säga något. När de väl kommer in till akuten blir hon undersökt. Man tar av henne på överkroppen för att sätta på henne sjukhuskläderna. Då visar det sig att hon har blåmärken över hela kroppen.

Hon vill fortfarande inte säga vad som har hänt, men man sätter sig ned med henne och har ett längre samtal. Då kommer det fram, ganska motvilligt och väldigt skamset, att hennes son Anders faktiskt har varit hemma hos henne. Han bor hos henne för tillfället eftersom han hyr ut sin egen lägenhet. Han har varit hos henne, och i berusat tillstånd har han gett sig på henne för att han ville ha pengar. Efter misshandeln har han kastat ut henne från hennes eget hus. (Bild 41)

Det här fallet låter väldigt förfärligt. Det man också kan säga är att det är ganska tydligt. Det är svårt för personalen att missa att någonting är väldigt fel med den här kvinnan som kommer in och är ganska skadad. Det ger en misstanke om att något är allvarligt fel, och det är inte så många som kan missa att ställa frågan.

Det här är inte så vanligt att man ser. Just i det här fallet gick det bra. Polisen fick tag i sonen, och han hamnade i fängelse. Problemen var ju inte över för Hilda för hon tyckte förstås att det var oerhört skamligt och hemskt att hennes egen son skulle hamna i fängelse. Hon fick anmäla sin egen son.

Det brukar se ut på ett annorlunda sätt när äldre söker vård. Vi kan ta ett exempel med en 73-årig kvinna. Hon söker för långvarig yrsel och lite illamående, lite diffusa symptom. Hon uppsöker antingen akutmottagningen eller sin husläkare. Man gör en noggrann undersökning. Allting ser helt normalt ut

– bra. Då avvaktar man.

Sedan kommer besök nummer tre – hon har varit hos lite olika läkare under tiden. Då har hon fortfarande diffusa besvär. Hon säger att någonting måste vara fel eftersom hon inte mår bra. Efter tredje besöket gör man då en mer noggrann utredning och tar sig verkligen tid med henne. Men utfallet är helt normalt, så det finns ingenting man kan göra. Alla prover är bra. Alla undersökningsresultat är bra.

Efter ytterligare ett par läkarbesök kommer hon återigen och träffar någon annan. Hon säger att hon verkligen inte mår bra. Då, efter sjätte sjunde besöket, kanske man börjar fundera. Det måste ju vara någonting. Då är det någon som sätter sig ned med henne, har ett längre samtal och frågar direkt: Är du utsatt för något våld eller någonting? Jo, då kommer det fram att hon bor med sin make som har misshandlat henne psykiskt och fysiskt under hela deras liv. Han misshandlar henne inte fysiskt längre; det har han inte gjort på många år. Men för ett år sedan fick han en stroke. Efter det har han blivit ännu elakare, och nu står hon nästan inte ut med att vara hemma.

Efter det här besöket förstår man ju vad det är, varför hon har sökt. Hon är egentligen frisk, men det är någonting som har varit fel. Då kan man sätta in stödinsatser, och så behöver hon inte söka sjukvården. (Bild 42)

Det som vi vill göra på NCK är att genom utbildning se till att – det har varit uppe tidigare – man ställer frågan tidigare. Om man ställer frågan vid

2007/08:RFR4

första besöket behöver kvinnan inte lida så mycket. Då behöver hon inte gå runt i den här vårdkedjan hela tiden, utan då kan man upptäcka det. (Bild 43)

Vi tycker någonstans att det är hälso- och sjukvårdens ansvar att ha kunskap. Vad är det som kännetecknar våld i en nära relation i allmänhet? Vad är viktigt att tänka på just när det gäller äldre? Äldre kvinnor anmäler i ännu mindre grad än vad yngre kvinnor gör. De har levt länge med sina män. Det kan vara söner och döttrar som man absolut inte vill anmäla, så det finns ett specifikt problem.

Sedan är det också viktigt med bemötandet, att fråga, att lyssna, att tro på vad kvinnan berättar och att ta sig tid. Man måste ta sig tid med patienten. Det går inte att bara ställa frågan snabbt och sedan gå vidare, utan man måste ha lite tid.

Det är också viktigt att fråga direkt. Det är det bästa sättet att få reda på om psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld har förekommit. Det handlar om en direkt fråga. Frågar man inte får man inga svar. Och har man inga svar finns ju inte heller problemet. (Bild 44)

Per-Olov Nylander, Sveriges Kommuner och Landsting: Tack för att vi har blivit inbjudna! Vi ser oerhört positivt på att socialutskottet har tagit det här initiativet för att belysa övergrepp och våld mot äldre.

Sveriges Kommuner och Landsting är arbetsgivare och medlemsorganisation för Sveriges 290 kommuner, 18 landsting och regionerna Skåne och Västra Götaland. Ett av våra uppdrag är att ge kommuner och landsting bättre förutsättningar för lokalt och regionalt självstyre. Visionen som förbundet har är att utveckla välfärden. Vi erbjuder våra medlemmar stöd och service. Att sprida kunskap och förmedla goda exempel är därför oerhört viktigt för oss.

I debatten är det ofta väldigt tyst om äldre som brottsoffer, särskilt när det gäller våld i nära relationer. Det har redan nämnts flera gånger i dag. Jag tror att vi kommer att höra det åtskilliga gånger till.

Erfarenheter från bland annat kvinnojourer visar att det ibland kan vara så att en kvinna först efter att hennes partner avlidit börjar berätta att hennes liv har präglats av fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Det är en utmaning för samhället att hitta sätt att nå äldre som lever med våldet, så att det blir möjligt för dem att leva ett liv fritt från övergrepp. Det är en utmaning för oss alla att lyfta fram och angripa ett tabubelagt ämne. Det här med tabu har också nämnts redan. Det är, tror jag, någonting som vi måste tänka särskilt på, eftersom det finns olika grupper av äldre som har särskilda behov. Man kan ha nedsatt förmåga att föra sin egen talan. Man kan vara funktionshindrad. Man står i beroendeställning till den anhörig som utsätter en för våld.

Precis som när det gäller annat våld är det oftast en närstående som är förövaren. Som tidigare chef för kommunal äldreomsorg fick jag flera gånger frågor från personal som undrade hur de skulle förhindra att anhöriga genom hot och påtryckningar tog hand om – stal – pensionspengarna. Vi hade aldrig så många besök som när pensionen utbetalades.

2007/08:RFR4

Den största problemgruppen är som alltid när det gäller de äldre deras presumtiva arvingar. Det här vill ingen höra talas om, eftersom majoriteten av de anhöriga är omtänksamma och kärleksfulla. Det är så mycket lättare att tala om det som syns i massmedierna, de mopedburna väskryckande slynglarna, kvinnoligan som tränger sig in i lägenheten under förevändning att de vill låna telefonen eller få ett glas vatten eller den elaka personalen på ett särskilt boende som hånar och förödmjukar.

Jenny Norén, Sveriges Kommuner och Landsting: Våld är alltid en brottslig handling, och det kan aldrig vara en privatsak. Det tror vi måste vara grunden i all verksamhet när det handlar om att just bryta det här tabut.

Som vi har hört och kommer att höra i dag finns det omfattande kunskap om våld mot äldre. Det finns också runt om i landet en hel del verksamhet och samverkan mellan myndigheter och ideella organisationer kring äldre brottsoffer. Men det ser så klart väldigt olika ut.

Jag vill passa på att tipsa om en bok. Ni känner säkert redan till den, men jag gör det i alla fall. Den heter Trygghet som saknas. Det är en bok om våld och övergrepp mot äldre som Brottsofferjourernas Riksförbund tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan och Sveriges Pensionärsförbund gav ut förra året. Den ger en bra och överskådlig bild av kunskapsläget, av verksamheter och av metoder som man kan använda för att arbeta med våldsutsatta.

För att man ska kunna arbeta förebyggande och öka upptäckten av övergrepp krävs ju just kunskap, som vi redan har hört här.

Sveriges Kommuner och Landsting har de senaste åren arbetat aktivt för kvinnofrid. Bland annat har vi gett ut en kunskapsöversikt om mäns våld mot kvinnor, som jag vet har delats ut till samtliga riksdagsledamöter. Jag ska ge lite information om den. Boken är tänkt att vara en kunskapsbank och ett verktyg som kan inspirera och vägleda vidare arbete. (Bild 46)

Vi arrangerade också fyra välbesökta regionala konferenser under hösten 2006. Fokus för vår satsning har varit att lyfta fram exempel på hur man framgångsrikt kan arbeta lokalt med att ge stöd till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Vi vill också lyfta fram frågan om hur man jobbar förebyggande på bred front för kvinnofrid.

I denna satsning har våld mot äldre funnits med som ett självklart perspektiv. Men samtidigt är det en fråga som kanske inte har fått tillräcklig uppmärksamhet.

Under 2008 kommer vi att genomföra en kartläggning av våra medlemmars kvinnofridsarbete. Där kommer våld mot äldre kvinnor att vara en viktig aspekt som vi vill kartlägga.

Avslutningsvis vill jag säga att våld i nära relationer främst handlar om ojämställdhet. Därför är ett brett jämställdhetsarbete viktigt och också att det finns ett genusperspektiv på de här frågorna om våld mot äldre. Det får man aldrig glömma. Kunskap behövs också brett i samhället för att vi som medmänniskor ska våga se våldet och våga fråga om våldet. Kunskaperna finns. Vi behöver bara ta dem till oss och verkställa dem.

2007/08:RFR4

Inger Hestvik, PRO: Våld i alla former ger egentligen en bild av det samhälle som vi lever i. Vi i PRO tror att våldet skulle kunna minska om det gjordes tydliga politiska satsningar för att motverka våldstendenser, till exempel i form av resurser och kompetenshöjning.

PRO som organisation måste också ta ett ansvar för att se om enskilda medlemmar utsätts för våld. Det här är en uppgift som vi är väldigt dåligt utbildade för men som vi måste engagera oss mer i än vi gör i dag.

När vi talar om våldsmodeller tänker vi kanske i första hand på en äldre kvinna med rullator som blir nedslagen på gatan och får handväskan bortryckt. Det är den bild vi har fått genom massmedierna. Det är då vi ropar på flera poliser. Det har också PRO gjort.

Dessbättre är den här typen av våld inte så vanlig. Men bilden skapar en otrygghet, en rädsla hos äldre. Det i sin tur gör att den äldre föredrar att stanna hemma, låser in sig i sin rädsla, och där står ensamheten vid dörren. Att utsätta en äldre för denna ensamhet är i sig egentligen en typ av våld.

Våldet har många ansikten och ett, det vanligaste, är som vi har hört våld i det egna hemmet från anhöriga. Och man frågar sig: Hur kan man bruka våld mot någon man egentligen håller av?

I dag utövas merparten av all omsorg av en äldre anhörig, maka/make eller söner och döttrar. När omsorgsbehoven ökar kan vardagen till slut bli alltför tuff och svårhanterlig. Det kan i sin tur leda till våld både mot den som behöver omsorgen och mot den anhöriga från omsorgstagaren.

Vilken hjälp kan då en anhörigvårdare få i sin pressade situation? PRO anser att det finns stora brister i stödet till de anhöriga. De anhöriga behöver generös avlastning för att orka med ett ofta tungt arbete, både fysiskt och psykiskt. De behöver också träffa andra anhörigvårdare som de kan dela sina erfarenheter med och få stöd från. Känslan att jag inte är ensam är viktig. De behöver också kontakt med ansvariga för kommunens omsorger och med sjukvården.

Med mera förståelse och kunskap kan kanske den där knuffen och örfilen, som kan tas till i en pressad situation, undvikas. Våldet kan minskas. Önskvärt vore ju om vi till exempel på våra föreningsmöten kunde diskutera våld mot äldre. Men där finns en barriär. Familjeäran står på spel: Jag vill inte visa mig svag.

Skrämmande är att våld också utövas av personal i äldreomsorgen. Mest handlar det där om försummelser och kränkningar, ett dåligt bemötande. Men det förekommer också direkt fysiskt våld. Vad är orsaken? Det kan nog till största delen sökas i pressade arbetsvillkor, eftersom budgettänkandet ofta fått större vikt än omsorgen om de äldre. Personalminskningar har blivit allt vanligare. En annan orsak kan sökas i att fyra av tio inte har den utbildning som krävs för att klara av arbetet inom äldreomsorgen på rätt sätt.

För att lösa de här problemen kan resultatet från Kompetensstegen vara till stor hjälp. Kommunerna har visat stor vilja till förbättringar, men de behöver

2007/08:RFR4

statens stöd för att klara uppgiften. Med en bättre utbildad personal kan våldet i äldreomsorgen minska och helst helt försvinna.

Vi vet att ensamhet, både den rent konkreta och den känslomässigt upplevda, kan vara en grogrund för misstänksamhet och ibland för våldsamheter. Att bryta ensamheten, att erbjuda offentliga mötesplatser där man kan äta eller dricka en kopp kaffe tillsammans med andra, att få de äldre att känna sig trygga stärker den äldres självkänsla och gör den äldre mindre utsatt för våld, men kanske också mindre benägen att bruka våld mot andra.

Vår organisation, PRO, försöker på alla vis bryta den här ensamheten. Gemenskap är ett viktigt ord i vår verksamhet, men vi klarar inte ensamma av den uppgiften. Här måste samhället finnas med. Jag tycker att den undersökning som har gjorts i Umeå är mycket intressant men samtidigt oroväckande. De förslag till lösningar som läggs fram i boken Ofrid, redovisningen av undersökningen, borde nu tas på allvar och ligga till grund för kommande satsningar mot våld mot äldre.

Kjerstin Genell Andrén, SPF: Vi är väldigt glada över att ha fått komma hit och berätta om vad vi på SPF gör i de här frågorna.

Frågan om våld mot äldre väcktes ganska tidigt, och den som var initiativtagare till detta var Barbro Westerholm, som då var ordförande för Sveriges Pensionärsförbund. Vi har arbetat på lite olika sätt. Det viktigaste vi har gjort tror jag är att vi har skrivit faktablad. Dem måste jag erkänna att jag inte är ansvarig för. Det är vår jurist Olof Björlin som har skrivit dem, men han är förhindrad att komma hit i dag så därför har jag lovat att ta över detta.

Vi skriver alltså faktablad, kortare information till framför allt våra ledamöter i de kommunala pensionärsråden och i landstingens pensionärsråd, men också för andra medlemmar. Bladen läggs ut på nätet så att man lätt kan komma åt dem, men de kan också distribueras direkt från vårt förbundskansli.

När det gäller våld mot äldre har vi gett ut tre olika faktablad. Det första heter Våld mot äldre, det andra heter Anhörigvåld och det tredje heter Våld i vården. Jag tänkte lite kort redogöra för vad vi har kommit fram till i de här faktabladen och vilka åtgärder som man behöver vidta. Detta kommer delvis att bli en repetition av vad många andra har sagt, framför allt av vad Britt- Inger Saveman har sagt. Det beror på att de här faktabladen är baserade på den forskning och den kunskap som vi har.

När det gäller våld mot äldre kan man säga att när SCB i sin statistik redogör för hur många som blir utsatta för våld på gatan glömmer man att väldigt många äldre över huvud taget inte går ut. Det tar inte statistiken någon hänsyn till. Där är alltså ett mörkertal som jag tror är ganska stort.

I de här faktabladen försöker vi ge lite goda råd. Det är sådana saker som också har varit på tapeten tidigare: Släpp inte in någon du inte känner! Gå inte och ta ut hela pensionen på banken, i bankomaten eller vad det nu är, utan ha så lite pengar som möjligt på dig! Att inte släppa in någon du inte känner är viktigt med tanke på de ligor som finns. Det har varit en liga här i Stockholm

2007/08:RFR4

nyligen med kvinnor som har ringt på och bett att få låna telefonen. Den typen av situationer måste man vara väldigt mån om att undvika.

Kortfattat är de viktigaste punkterna i det här faktabladet att SPF i de kommunala pensionärsråden begär redovisning från kommunen om de planer som finns för att hjälpa äldre som drabbats av våld. Som vanligt står det förstås i socialtjänstlagen att man ”bör”. Det borde stå ”skall” när det gäller kommunens ansvar. KPR begär redovisning av kommunens planer som allmänt syftar till att minska våldet. SPF på det lokala planet har kontakt med polisen och lokala organ, till exempel Boj och Brå, för att vara delaktiga i det här arbetet.

Det vi också gärna ser är att några av våra medlemmar blir delaktiga som ledamöter i framför allt Bojs verksamhet och även att detta tas upp på våra medlemsmöten ute i landet. Vi vill att man bjuder in representanter från polisen, från Boj med flera för en diskussion om våldet.

En annan fråga som har varit uppe i dag handlar om något som tyvärr är väldigt vanligt, nämligen anhörigvåldet. Som också har sagts utövas det ofta, inte alltid men ofta, av mannen eller sonen. Det här tar sig olika uttryck. Det är inte bara fysiskt våld, som ni har berört här tidigare. Det är också kränkningar. Det är ekonomiska övertramp. Det är alla möjliga sådana saker som vi måste vara uppmärksamma på. Det är precis som man säger i Europeiska ministerrådets uttalande från 1992.

Sedan har vi problemet med våld i vården. Jag tror inte att det är så förfärligt ofta som vårdpersonal tar till våld. Men det är skrämmande att det är så få lex Sara-anmälningar. Jag pratade just med Kerstin Ohlsson från Kungsholmen, jag kommer också därifrån, om det spelar någon roll om det är kommunen som ansvarar för till exempel hemtjänsten eller om det är entreprenörer. Det tycks inte vara någon skillnad. Det är svårt att anmäla enligt lex Sara därför att det dels är krångligt, dels är man så rädd för att peka ut någon annan. Det är ett av bekymren.

Om igen uppmanar vi naturligtvis alla våra ledamöter i KPR och LPR och även andra medlemmar att aktivt delta i det här arbetet.

Jag har några exemplar av de här faktabladen som jag kan lämna till er.

Vi ska inte glömma den skrift jag har i handen som kom ut 2002, om jag minns rätt, om kvinnofriden. Det var bland andra Margareta Winberg och Barbro Westerholm som låg bakom. Även den har jag några extra exemplar av som jag kan lämna här.

Ordföranden: Tack så mycket! Det har varit mycket intressanta föredragningar. Nu ska vi ha en liten paus till kl. 11.00 då det är återsamling. Hittills har vi hållit tidsplanen alldeles perfekt. Tack för det!

Ordföranden: Vi återupptar utfrågningen.

Felipe Estrada, Brottsförebyggande rådet: Brå, som jag representerar, är ett centrum för kunskap om brott och åtgärder mot brott. Vi arbetar oftast med regeringsuppdrag som kommer från Justitiedepartementet, och vi samarbetar

2007/08:RFR4

ganska mycket med rättsväsendets myndigheter. Mot denna bakgrund är det väldigt glädjande att vi har blivit inbjudna av socialutskottet i dag.

När vi tar oss an brottsfrågor är det ofta denna typ av frågor som vi försöker söka svar på. Det handlar om hur vanlig brottstypen är, i detta fall våld mot äldre, vilka grupper som är mest drabbade, vilken karaktär som våldet har, när våldet sker, var våldet sker och hur våldet ser ut. Hur utvecklingen ser ut är en väldigt viktig fråga. Det är mot bakgrund av utvecklingen som vi ofta kan bedöma om de politiska insatser som vi gör har de effekter som vi vill att de ska ha. Vi jobbar ofta med att identifiera kunskapsluckor och självklart med att ta fram förebyggande åtgärder. (Bild 48)

Som forskare har vi ofta att förhålla oss till en hel del problem i de kunskapskällor som vi har att använda. När det gäller våld mot äldre har vi som en av de viktigaste källorna offer- och trygghetsundersökningar. De är viktiga därför att de äldres egna erfarenheter kommer fram där. En stor del av mörkertalet kan synliggöras i offerundersökningar. Problemet är att en hel del av våra undersökningar bara täcker äldre fram till 84 års ålder, vilket betyder att en hel del av det våld som sker mot de allra äldsta aldrig kommer att kunna synliggöras i offerundersökningar.

Ytterligare ett problem med offerundersökningar är bortfallet. Även om vi nu ska beskriva våldet mot dem som är upp till 84 år kommer inte alla att välja att ingå i undersökningen. Slutligen har vi dessutom det som vi kallar för internt bortfall, alltså att man är med i undersökningen men undviker att svara på de mest känsliga frågorna. Och vi har hört i dag att mycket av detta våld mot äldre kommer att hamna där.

Vi har kriminalstatistik. Där finns det faktiskt möjligheter att ta fram uppgifter om våld mot äldre genom att man utnyttjar den information som finns om målsägande, men detta är inte något som tas fram rutinmässigt, utan man får göra specialanalyser.

Vi har sjukhusdata där vi kan titta på det lite grövre våldet som leder till inskrivningar i patientregistret som Socialstyrelsen ansvarar för.

Vi har även de lyckligtvis få fall av dödligt våld som vi kan analysera. Som våldsforskare är vi ofta intresserade av det dödliga våldet som ett uttryck för utvecklingen av det allra grövsta våldet där vi har ett minimalt mörkertal.

(Bild 49)

Vilken bild får vi enligt dessa olika kunskapskällor? Inom Brottförebyggande rådet genomför vi sedan 2006 en stor nationell trygghetsundersökning. Av bilden framgår omfattningen av det våld som rapporteras av de intervjuade. Vi kan se att av hela befolkningen i åldern 16–79 år är det ungefär 2,7 procent som uppger att de under det senaste året har utsatts för misshandel. Bland de äldre var det ytterst få som uppgav detta i undersökningen. Det är något fler som uppger att de har blivit hotade. De nivåer som vi ser i den nationella trygghetsundersökningen stämmer tämligen väl med dem som man ser i SCB:s så kallade ULF-undersökningar, alltså undersökningar av levnadsförhållanden. (Bild 50)

2007/08:RFR4

Vi kan se att det finns ett kriminologiskt axiom som säger att utsattheten för våld minskar med ålder. Men detta är alltså något som man inte kan ta för givet när det gäller de äldre eftersom våra undersökningar bara sträcker sig fram till ungefär 80 års ålder. Vi har väldigt lite information om de allra äldsta. Och i den här typen av offerundersökningar ser vi att de äldre framför allt rapporterar hothändelser i större utsträckning än fysiskt våld.

Vi ser också något som kanske tydliggör problemen med denna typ av undersökningar, nämligen att det våld som synliggörs är det våld som sker på allmänna platser. Vi lyckas alltså inte lika bra belysa det våld som sker i nära relationer. Det kan finnas olika anledningar till det, som vi har talat om tidigare, nämligen att det självklart är känsligare att i en intervjusituation uppge att man har utsatts för den typen av våld. (Bild 50)

Hur ser utvecklingen ut med de källor som vi har till vårt förfogande? Den så kallade ULF-undersökningen beskriver utvecklingen 1990–2005. Vi ser att utsattheten för våld för hela befolkningen ligger på ungefär 6–7 procent och för de äldre på ungefär 2 procent. Det är små förändringar över tid. (Bild 51)

Vi kan välja att titta på antalet människor som kommer in till våra sjukhus och skrivs in och som alltså hamnar i patientregistret. Detta handlar bara om den slutna vården, och där våldet är en uttrycklig orsak till behandlingen. Vi ser då att det är ungefär 100 äldre per år. Det är alltså fråga om ganska små tal, precis som vi hörde tidigare från Umeå. Det är något fler män än kvinnor, men det är små förändringar över tid. (Bild 52)

Slutligen ska jag ta upp det allra grövsta våldet, det som leder till döden. Det är små tal, men sedan 1990 är det tio–tolv äldre över 65 år som faller offer för dödligt våld i Sverige per år. Även här är det små skillnader mellan män och kvinnor. Det är ungefär lika många män som kvinnor. Vi kan också titta på vad som kännetecknar dessa fall. Då får vi en bekräftelse på att det mesta av detta dödliga våld är familjerelaterat eller relaterat till bekanta.

(Bild 53)

Jag ska gå över till att tala om det som har varit uppe som ett våldsproblem av en helt annan magnitud. Då ser vi trygghetsdelen, alltså att äldre är mer otrygga än resten av befolkningen. Men när vi säger detta ska vi se att de skillnader som kommer fram i våra trygghetsundersökningar inte är dramatiska, utan vi ser att ungefär 34 procent av den äldre befolkningen uppger att den känner stor oro över brottsligheten i samhället mot 29 procent av befolkningen som helhet. (Bild 54) Större skillnader får vi om vi, precis som påtalades tidigare, tittar på andelen äldre som avhåller sig från att gå ut på grund av att de är oroliga för att utsättas för våld. Här ser vi att närmare 30 procent av de äldre känner att de är otrygga vid utevistelse mot drygt 20 procent av resten av befolkningen. Men den stora skillnaden är vad som blir konsekvensen av denna otrygghet. Unga människor uppger att de är otrygga, men de går trots allt ut, medan äldre är otrygga och stannar hemma. (Bild 55)

Jag ska göra en summering. Såvitt vi kan se i de statistikkällor som vi har till vårt förfogande med sina brister verkar det inte som om våldet mot äldre ha ökat, åtminstone inte sedan 1990, med de reservationer som vi får göra för

2007/08:RFR4

de brister som vi har i våra kunskapskällor. Vi kan se att oro för våld och otrygghet är mer förekommande än i resten av befolkningen, men de flesta äldre är trygga, vilket också är något som är värt att ha i åtanke. (Bild 56)

Något som också har varit väldigt tydligt under denna hearing är att våld mot äldre skiljer sig från övrigt våld. Vi ser helt olika typer av våld i olika grupper i samhället. Och det som kännetecknar våldet mot äldre är att det sker i nära relationer och att det sker på institutioner. För den totala befolkningen är den stora delen dels våld i samband med yrkesutövning, dels våld i samband med nöjeslivsdeltagande och självklart våld i nära relationer. För de äldre handlar det framför allt om den sista tårtbiten. (Bild 56)

Det som jag också tycker har kommit fram väldigt tydligt i hearingen i dag är att de äldres utsatthet kännetecknas av en sårbar situation och en utsatt situation som handlar om att de ofta är beroende, och där våldet är väldigt osynligt för andra parter. Detta gör att rättsväsendet har en ganska grannlaga uppgift. De traditionella polisiära metoderna fungerar inte lika bra för denna typ av våld. Detta har också kommit fram väldigt tydligt i ett regeringsuppdrag som vi jobbar med och som handlar om våld mot personer med funktionshinder. Detta regeringsuppdrag ska vi avrapportera i slutet av november. Och väldigt mycket av det som vi kommer att trycka på påminner om den diskussion som vi har här i dag. (Bild 56)

Ulf Hjerppe, Brottsoffermyndigheten: Jag är jurist och arbetar med informationsfrågor vid Brottsoffermyndigheten.

Jag vill börja med att tacka för att vi har blivit inbjudna till denna hearing. Jag kommer att ge några exempel på hur Brottsoffermyndigheten har arbetat med att synliggöra frågan om våld mot äldre och våra erfarenheter från området. Först ska jag kortfattat berätta om Brottsoffermyndigheten.

Myndigheten har som övergripande mål att främja alla brottsoffers rättigheter, behov och intressen, och vår kärnverksamhet är att besluta i ärenden om statlig brottsskadeersättning, att förvalta Brottsofferfonden och fördela fondens medel till forskning och utvecklingsarbete och att vara ett kunskapscentrum i frågor som rör brottsoffren.

Genom ett väl utvecklat samarbete med andra myndigheter, organisationer och ideella föreningar arbetar myndigheten aktivt med att uppmärksamma alla brottsoffers situation. Genom spridning av informationsmaterial, återkommande seminarier och konferensverksamhet liksom representation i olika referensgrupper bidrar myndigheten både till att göra möjligheten till brottsskadeersättning känd och till att sprida nyvunnen kunskap inom det i Sverige fortfarande relativt unga viktimologiska forskningsfältet.

Myndighetens breda kontaktytor ger också signaler om var det är önskvärt att komplettera kunskapsbilden. Ett sådant område är förekomsten, omfattningen och omhändertagandet av äldre personer som utsätts för våld.

Brottsskadeersättning är myndighetens största och mest resurskrävande verksamhet. Den som har varit utsatt för ett brott och inte får sitt skadestånd från gärningsmannen och som inte heller kan få någon försäkringsersättning

2007/08:RFR4

kan vända sig till Brottsoffermyndigheten för att erhålla statlig brottsskadeersättning. För att få sådan ersättning krävs att ett brott begåtts och att brottet är polisanmält. Denna ersättning kan utgå trots att det inte finns någon känd gärningsman om sökanden visar att det föreligger övervägande sannolikhet för att ett brott har förövats mot sökanden.

Brottsskadeersättningen täcker främst personskador och ersättning för kränkning, medan sakskador i normalfallet inte ersätts. Sakskador ersätts uteslutande om det är en person på rymmen från en kriminalvårdsanstalt, häkte, LVM- eller LVU-hem som har orsakat skadan. Undantagsvis kan man ändå få ersättning för sakskador enligt 4 § brottsskadelagen. Då krävs att den skadelidandes förmåga att försörja sig allvarligt har äventyrats eller att ersättningen framstår som särskilt angelägen. Här åsyftar man i första hand brott mot äldre, såsom väskryckning eller tillgrepp från en äldre person i samband med ett post- eller bankbesök. Ett annat exempel är när en eller ett par personer under någon förevändning tränger sig in hos en åldring och där tillgriper kontanter. Här har man som åldring alltså en något större möjlighet att få den sakskada som inträffar ersatt. Naturligtvis har äldre brottsoffer samma goda möjligheter som andra brottsoffer att få ersättning för personskador och att få eventuella kränkningsersättningar som kan komma i fråga.

Under 2006 kom det in totalt nästan 11 000 ansökningar om brottsskadeersättning. Av dessa 11 000 var 565 från personer som är 65 år eller äldre, alltså ungefär 5 procent. Äldre personer kommer alltså i åtnjutande av denna ekonomiska kompensation som brottsskadeersättningen utgör.

Men Brottsoffermyndigheten har också mer aktivt arbetat för att ta fram ny kunskap inom området våld mot äldre. Under 2000 startade myndigheten med delfinansiering från Socialdepartementet en omfångsundersökning som presenterades 2001. Den har ni hört talas här tidigare i dag. Enkätundersökningens hela namn är Ofrid? – Våld mot äldre kvinnor och män –- en omfångsundersökning i Umeå kommun. Den författades av socionomen och psykoterapeuten Hjelde Eriksson. Denna undersökning riktades till 1 500 män och kvinnor som var 65 år eller äldre och bosatta i Umeå kommun. Svarsfrekvensen var hög, 76 procent, vilket innebär att ungefär 11 procent av Umeå kommuns befolkning i detta aktuella åldersspann har besvarat frågorna. Svarandena var bosatta i hela Umeå kommun, alltså både i Umeå stad och på landsbygden, och därför torde den spegla den övriga befolkningen i Sverige relativt väl.

Bland resultaten kan nämnas att 16 procent av kvinnorna och 13 procent av männen uppger att de har blivit utsatta för någon typ av våld eller övergrepp från det att de har fyllt 65 år. Jag kan också nämna att sjukdom, funktionshinder och hög ålder ökar risken för våld eller övergrepp mot kvinnor, medan det för män är den egna alkoholberusningen som verkar öka risken för våld eller övergrepp mest. Generellt sett är konsekvenserna av brottsutsatthet större och allvarligare för kvinnor än för män. Det är också få av de personer som har rapporterat att de har blivit utsatta för våld som har fått någon hjälp eller har sökt någon hjälp.

2007/08:RFR4

Även om det har gått några år sedan denna undersökning genomfördes finns det goda skäl att anta att siffrorna fortfarande rätt väl speglar dagens verklighet. Hela undersökningen hittar man i fulltext på Brottsoffermyndighetens webbplats www.brottsoffermyndigheten.se under publikationer.

Myndigheten har även genom Brottsofferfonden möjlighet att medverka till att en ökad kunskap på området kommer till stånd. Brottsofferfonden genererar varje år över 30 miljoner kronor genom att dömda gärningsmän förpliktas att betala en avgift till fonden. Brottsofferfonden beviljar bland annat medel till olika forskningsprojekt och utvecklingsprojekt.

Generellt sett vid fördelningen av medel gäller att de verksamheter och projekt som bäst främjar brottsoffer ska beviljas bidrag. Därtill har myndigheten under en rad år haft i uppdrag att särskilt prioritera projekt som har haft en inriktning mot utsatta kvinnor, barn och ungdomar samt offer för brott med rasistiska, främlingsfientliga, antisemitiska, islamofobiska eller homofobiska inslag. Numera ska däremot projekt där samverkan ingår som en viktig del prioriteras. Brottsofferfonden önskar därför att det inkommer ansökningar om projekt, exempelvis om brott mot äldre, där samverkan ingår som en viktig beståndsdel. Vi hörde att representanten från Brå, Felipe Estrada, poängterade vikten av att samverka när det gäller våld mot kvinnor. Och här har vi alltså ytterligare ett incitament att söka projektmedel för projekt som har just med samverkan att göra.

Ett projekt med anknytning till dagens tema som har erhållit medel från Brottsofferfonden är professor Marie Torstensson Levanders undersökning

Utsatthet för våld och otrygghet bland äldre. Ett av resultaten från den här undersökningen indikerar att paradoxen att äldre är den grupp i samhället som har den lägsta utsattheten för brott men upplever den starkaste rädslan inte med nödvändighet stämmer. Undersökningen indikerar i stället att unga människor oroar sig ungefär lika mycket för att bli utsatta för brott som äldre. Däremot svarar fler äldre personer att de inte vill gå ut efter mörkrets inbrott, vilket har tolkats som att oron är väldigt stor och dessutom att denna oro skulle vara irrationell eftersom risken att utsättas för brott är låg. Den här oron kan dock ha sina naturliga förklaringar, vilket vi delvis har varit inne på tidigare, nämligen att den allmänna sårbarheten är högre för äldre personer genom exempelvis försämrad syn, hörsel och ekonomisk ställning. Dessutom riskerar brottsutsattheten för en äldre person att leda till allvarligare skador och följder än för en ung person. Slutligen är det också tänkbart att äldre personer inte har samma stora intresse som yngre personer att röra sig ute sent på kvällen. Utifrån dessa observationer kan det tolkas som ett tecken på rationalitet snarare än irrationalitet att äldre personer är ovilliga att gå ut efter mörkrets inbrott.

Inom ramen för Brottsoffermyndighetens verksamhetsområde att vara ett kunskapscentrum arrangerade myndigheten redan 1999 tillsammans med Vetenskapsrådet och Riksbankens jubileumsfond en viktimologisk forskarkonferens som lockade ett fyrtiotal forskare och doktorander. Ett tema på

2007/08:RFR4

denna konferens var våld mot äldre, och en av föreläsarna var professor Britt- Inger Saveman som vi har hört här tidigare i dag.

Varje år ordnar dessutom Brottsoffermyndigheten temadagar. Och vid vissa av dessa temadagar har frågan om våld mot äldre berörts, exempelvis av socionomen och psykoterapeuten Hjelde Eriksson, alltså författaren till Ofrid, och professor Marie Torstensson Levander, vars undersökning jag också refererade till, som har föreläst på dessa temadagar.

En gång per år högtidlighåller Brottsoffermyndigheten den internationella brottsofferdagen. Och vid den internationella brottsofferdagen 2008 kommer Christen Erlingsson, som vi hörde talas om tidigare och som snart kommer att disputera på en avhandling med titeln Perceptions of elder abuse: Witnesses perspectives, att föreläsa.

Detta var några korta inblickar i hur Brottsoffermyndigheten försöker sprida kunskap och intresse för frågan om våld mot äldre. Myndigheten arbetar aktivt för att alla brottsoffergrupper ska uppmärksammas och för att varje brottsoffer ska få det stöd och den hjälp som han eller hon behöver.

Brottsoffermyndigheten bevakar noga utvecklingen på detta område och välkomnar därför särskilt det initiativ som socialutskottet har tagit.

Avslutningsvis vill jag rikta en uppmaning till försöksverksamheter, pilotprojekt, utbildningsverksamheter och forskare i landet inom detta område att söka medel från Brottsofferfonden så att kunskapen om, bemötandet, vården och omhändertagandet av äldre personer som utsätts för våld kan förbättras.

Philip Jansson, Rikspolisstyrelsen: Tack för inbjudan. Jag ska göra en allmän kommentar, nämligen att jag tycker att det är glädjande att se att ni verkar ha ett tvärsektoriellt perspektiv på det problem som vi ska tala om i dag. Det är icke bara en fråga för rättsväsendet. Och det har vi nog känt till i många år, men nu verkar det som att vi rör oss i den riktningen i samverkan också.

Jag jobbar som tillförordnad enhetschef på Rikspolisstyrelsens huvudkontor på något som kallas Polisavdelningen. Där jobbar vi hårt och intensivt med att utveckla polisens kärnverksamhet när det gäller metodval, systemstöd och så vidare.

Jag har med mig en kamrat från polismyndigheten i Örebro, Hans Ekerbring. Han får presentera sig själv närmare om en stund. Vi hade tänkt att jag skulle tala i fem minuter, och sedan talar Hans i fem minuter i rättvisans namn.

Det har redan talats mycket om statistik. Jag ska göra en kort upprepning. När det gäller utsatthet för brott utsätts en fjärdedel av befolkningen mellan 16 och 79 år för brott. Var tionde person i befolkningen i samma ålderskategori utsätts för brott mot person. (Bild 58)

Inför mitt anförande här bad jag via min handläggare Brå att ta fram särskild statistik när det gäller våld mot äldre. Och utan att på något sätt marginalisera problemet, det vill jag verkligen betona, vill jag som tjänsteman försöka placera in problemet så att det får en adekvat inramning.

2007/08:RFR4

På bilden framgår det av tabellen att de stora volymerna handlar om misshandel mot kvinnor, misshandel mot män och personrån. Längst till höger framgår det totala antalet anmälda brott till polisen. Antalet fall av misshandel mot kvinnor är omkring 26 500. Antalet anmälda brott mot äldre är 701. Det motsvarar 3–4 procent av den totala volymen. Utan att det blir någon sifferexercis ser ni ändå att det inte är fråga om tvåsiffriga tal. (Bild 59)

När det gäller temat trygghet och otrygghet ser vi via undersökningar och uppgifter som vi har fått från Brå att ungefär tre fjärdedelar av den vuxna befolkningen känner sig ganska eller mycket trygga när de går ut ensamma sent en kväll i sitt eget bostadsområde. Ju äldre en person är, desto mer oroad över brottsligheten i samhället är man trots, som vi tidigare har hört, att äldre är utsatta för brott i ringa omfattning och att utevistelsen i brottsfrekventa miljöer, och då menar jag restauranger, kollektivtrafik och så vidare, i stort sett har upphört under den brottsfrekventa tiden. (Bild 60)

Unga oroar sig mer för våldsbrott, medan äldre tenderar att oroa sig mer för tillgreppsbrott, alltså till exempel inbrott.

Hur jobbar då polisen mot brott när det gäller äldre? Inför detta anförande har vi ringt runt till alla polismyndigheter. Och samtliga uppger att detta arbete är prioriterat inom samtliga polismyndigheter. Vi har också fått signaler om att denna typ av brottslighet varierar stort under året. Därför bevakar man periodvis brottsutvecklingen intensivt.

Polisens bild av brott mot äldre stämmer faktiskt väldigt väl med den bild som presenterades i den nationella trygghetsundersökningen 2006, det vill säga att våld är mycket ovanligt, i varje fall den anmälda och rapporterade brottsligheten på området. Men tillgreppsbrotten dominerar när det gäller brott mot äldre.

Eftersom i alla fall den anmälda våldsbrottsligheten är mycket ovanlig riktas de flesta av polisens åtgärder mot tillgreppsbrott som drabbar äldre. (Bild 61)

Polisen har under en längre tid byggt upp ett arbetssätt som bygger på att man jobbar mycket med underrättelseverksamhet. Vi kallar det internt för polisens underrättelsemodell, och den håller vi nu på att genomföra hos samtliga myndigheter. Det innebär kortfattat att det finns en analysenhet som sitter på det som vi kallar för kriminalunderrättelsetjänsten. Denna analysenhet har till uppgift att följa brottsutvecklingen i varje länsmyndighet. Sedan finns det en liknande funktion nationellt.

När denna kriminalunderrättelsetjänst sitter och analyserar och tittar på brottsutvecklingen prioriterar den naturligtvis brott mot äldre, som jag tidigare har nämnt. (Bild 62)

Jag ska säga något om vad man konkret gör. Då vill jag först säga att fokus i detta arbete kanske inte bör ligga på den repressiva sidan. Fokus i detta arbete från rättsväsendets och samhällets sida måste ligga på det brottsförebyggande området. Här har vi jobbat väldigt mycket med att utveckla samarbetet med olika aktörer inom samhället. Polisen ingår till exempel i alla dessa

2007/08:RFR4

lokala brottsförebyggande råd som finns. Det finns 260–280 lokala Brå numera som ingår som en stabil aktör och kanske den viktigaste.

När det gäller våld kan jag också säga att det under en längre tid har varit en negativ utveckling. Där har vi under en längre tid jobbat hårt och intensivt, och gör det fortfarande, för att vända denna utveckling åt rätt håll. Där har vi av naturliga skäl särskilt prioriterat våld utomhus.

När det gäller brott i nära relationer, som har nämnts här tidigare, vill jag också tala om att vi på Rikspolisstyrelsen nu driver ett stort projekt om brott i nära relationer. Det är ett projekt som har en styrgrupp, och den styrgruppen leds av rikspolischefen. Det är naturligtvis en signalverkan både mot samhället och in mot organisationen. I denna samverkansform som har skapats ingår i styrgruppen också många andra generaldirektörer från Socialstyrelsen etcetera. Och där hoppas vi att vi ska få ett stort genomslag.

Dessutom driver vi ett pågående arbete där det gäller att ta fram en nationell brottsofferstrategi som naturligtvis kommer att ha bäring på det här. Vi driver också simultant ett arbete med att ta fram en nationell brottsförebyggande strategi.

Jag vill också tillägga att vi har särskilt utsedda utredare när det gäller den repressiva delen. Som vi har hört är det här svårutreda brott. Det handlar ofta om seriebrottslighet, det handlar ofta om att vi får uppgifter väldigt sent in i systemet och ska agera därefter.

Hans Ekerbring: Jag heter Hans Ekerbring och jobbar som polisens tjänsteman i det lokala brottsförebyggande rådet i Örebro. Där jobbar jag tillsammans med Sören Svensson som är kommunens samordnare. Vi jobbar alltså två personer på heltid med det brottsförebyggande arbetet där.

Bakgrunden till att jag är här och ska prata lite grann om Våga leva livet är just trygghetsmätningar som har skett tidigare, äldres otrygghet och också naturligtvis ett antal händelser som sker där äldre människor råkar illa ut och blir drabbad av elände.

Vi från det lokala brottsförebyggande rådet tog kontakt med Örebro universitet. Vi fick ett antal studenter där att göra ett examensarbete på det här området. Hur ska vi kunna göra det lite mer tryggt för våra äldre? De är oroliga.

Vi sade att grunden för det hela är att det ska vara positivt. Det ska komma ut positiva budskap. Vi ska inte skrämmas, utan vi ska lämna positiva vibbar här. Det skulle ske i form av en studiecirkel. För att vi skulle nå ut riktigt bra hade vi träffar med pensionärsorganisationerna för att höra om det fanns ett behov av detta. Dessutom ville vi att alla de olika studieförbunden skulle komma med. På det sättet har vi jobbat.

Vi lade upp studiecirkeln i fem olika sektioner. Det är meningen att man ska stanna filmen och prata lite grann efter varje del. Det handlade om detta, som någon tog upp, att det ringer på dörren. Hur hanterar vi det på ett positivt sätt? Hur hanterar vi våra pengar när vi är ute? Vi har ett avsnitt som handlar om grannsamverkan och ett avsnitt som handlar om hur vi ska agera om

2007/08:RFR4

olyckan är framme och om det händer någonting. Där har SOS Alarm en väldigt stor del i det hela tillsammans med brandförsvaret.

Med en filmsnutt på 26 minuter, som ni för övrigt har fått och kan titta på vid tillfälle, försöker vi göra detta på ett positivt sätt. Vi vill trycka på att samarbetet med studieförbunden och att få ut folkrörelsearbetet är jätteviktigt. Och det är inte bara det här man pratar om när man träffas i de här cirklarna, utan det blir mycket annat klokt sagt också. (Bild 63)

Gunnel Torstensson: Jag vill tacka för att vi har fått komma hit. Det har varit oerhört lärorikt att lyssna på det som har sagts hittills. Precis som tidigare talare har sagt handlar det här om att det finns olika dimensioner när det gäller våld mot äldre. Det vi på Socialstyrelsen har sysslat med när det gäller de äldre handlar enbart om våld inom vård och omsorg.

Socialstyrelsens roll i det sammanhanget är normerande. Vi har gett ut ett antal föreskrifter om kvalitetsarbete och anmälningsskyldighet. Det gäller både socialtjänsten och hälso- och sjukvården. När det gäller lex Sara pågår det ett arbete med att revidera den föreskriften. Vi räknar med att det ska vara klart våren 2008. Vi kommer också att göra en handbok för att underlätta för personalen att hantera de här frågorna. (Bild 64)

Lex Sara är lite komplicerad. Det finns ett första led i bestämmelsen som inte alls handlar om anmälningsskyldighet utan har en mycket mer proaktiv hållning, nämligen att man ska vaka över att de äldre får en god omvårdnad och lever under trygga förhållanden. Det handlar om att vara steget före och att reagera på signaler för att man inte ska hamna i en situation som bara har förlorare.

Det finns en svårighet när man ska försöka följa upp de anmälningar som görs ute i landet. Vi har gjort några försök. Det visar sig att det blir en väldigt grumlig bild. Man tolkar lagstiftningen så olika i kommunerna. Det gör att det blir svårt att till och med på länsnivå få en bild av hur det ser ut.

Jag kan berätta att den senaste undersökning som vi gjorde handlade om 2002. Då visade det sig att anmälningarna kom från hälften av landets kommuner. I de flesta län var det en eller två kommuner som svarade för flertalet anmälningar. De enskilda verksamheterna hade i stort sett inga anmälningar. Man kan undra om detta speglar verkligheten.

Vi har tittat på det länsstyrelserna har gjort för 2005. Det är 19 länsstyrelser som har tittat på detta. Då kom 38 procent av alla anmälningar från ett län, och det var inget storstadslän. 26 procent av anmälningarna kom från de tre storstadslänen tillsammans. Detta ger en bild av att detta är komplicerat.

När vi reviderar föreskriften vill vi också skriva in det mer proaktiva förhållningssättet. Därför trycker vi också på den första halva av bestämmelsen. På samma vis är det i de nya föreskrifter som har kommit om kvalitetssystem inom socialtjänsten. Där finns det också en koppling till anmälningsskyldigheten. Man måste också betona tillsynens roll, och då handlar det inte bara om de anmälningar som har gjorts utan också om hur man arbetar för att förhindra att det uppstår situationer som personalen inte kan bemästra. (Bild 65)

2007/08:RFR4

När det gäller våld från närstående eller utomstående har vi haft ett regeringsuppdrag. Det var 2002–2003 då vi gav medel till kvinnojourer. Ett av de projekten handlade just om kvinnofridsutbildning för personal inom hemtjänsten, det som vi fick höra om från Lundby förut. Där var målet att öka kunskapen om detta. Jag tycker att det ni har kommit fram till i Lundby är imponerande. Man kan undra hur man ska göra för att få spridning på sådan kunskap som ni har tagit fram. (Bild 66)

Nu har vi på Socialstyrelsen fyra uppdrag. Där finns äldre med, men huvudmålgruppen är kvinnor i gemen och barn som bevittnar våld. (Bild 67)

Vi ska bland annat ge utvecklingsmedel till förstärkt kvinnojourverksamhet och förstärkt brottsofferjourverksamhet. Det ska vi göra tillsammans med länsstyrelserna.

Vi ska också jobba fram bedömningskriterier för tillsynen av socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor, och där ingår naturligtvis äldre.

Sedan ska vi arbeta med kvalitetssäkring av bedömningsinstrument för socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor.

Det hela ska mynna ut i en kunskapsvägledning för socialtjänstens arbete när det handlar om våldsutsatta kvinnor. Det är en väldig tonvikt på kvinnor här, men vi utgår ifrån att det går att använda också för våldsutsatta äldre män.

Den som samordnar de här uppdragen hos oss på Socialstyrelsen är Annika Eriksson. Jag har skrivit upp hennes mejladress. (Bild 67)

De här uppdragen är alldeles färska. Vi håller på att formera projektorganisationer för de här uppdragen. Där räknar jag med att äldreenheten absolut kommer att ha en roll.

Jag skulle vilja avsluta med att man verkligen kan fundera över hur vi gör för att synliggöra våld mot äldre. Då tänker jag på hur man får spridning av goda idéer. Där kanske vi kan ha en roll. Man kan också fundera lite över hur det fungerar att vi är så många aktörer. Det känns som om man behöver någon typ av samordning här, efter det jag har hört i dag. Det finns många goda intentioner, men risken är att vi var och en jobbar med vårt eget område och sedan blir det en massa tomma hål emellan.

Ordföranden: Nu har vi gått igenom de inledande föredragningarna och fått en bra redovisning. Nu vill utskottets ledamöter ställa frågor.

Catharina Bråkenhielm (s): Det har varit oerhört intressanta föredragningar. De har varit korta och väldigt kärnfulla. De frågetecken som jag hade när jag kom i morse är egentligen uträtade. Jag skulle vilja ställa en fråga till Margareta och Eva från Lundby stadsdelsförvaltning. Jag tycker att de lämnade en jättebra information. Är det fler stadsdelar i Göteborg som har tagit efter detta? Finns det någon statistik som visar att er information har haft effekt?

Sedan ser jag även att det står i er broschyr att de äldre ska begära legitimation från hemtjänsten. Vad jag har förstått har man inte längre legitimation

2007/08:RFR4

i hemtjänsten i Göteborg. I väldigt många kommuner i Sverige existerar inte detta. Det är också en tanke.

Finns det något resultat på papperet av ert jättebra jobb? Har fler stadsdelar i Göteborg tagit över det sätt som ni arbetar på?

Representant från Lundby: Vi har fått ganska många förfrågningar om att åka runt och prata om det vi har gjort. Jag tror att en del är på gång att utbilda sin personal. Det kanske blir så på ett mer påtagligt sätt nu eftersom man har ändrat till ”skall” när det gäller att kvinnor som blir utsatta för våld ”skall” få hjälp. Man har ändrat detta i lagen. Jag tror att det kommer att göra att många kommer att arbeta med detta på ett annorlunda sätt. Jag kan inte svara på om det är några fler än vi just i dag, men vi har utbildat all personal inom äldreomsorgen i Lundby stadsdelsförvaltning, och det pågår fortfarande. Och hemtjänstens personal i Göteborg har legitimation.

Margareta B Kjellin (m): Tack för en intressant förmiddag! Jag har två väldigt korta frågor till Sveriges Kommuner och Landsting, men jag har en djupare fundering. Innan vi hade en lag mot barnaga var det ingen som ansåg att det var barnmisshandel. Jag vill fråga både Brottsförebyggande rådet och Rikspolisstyrelsen om det behövs en ny lagstiftning för att vi ska se en större frekvens av det här lilla upprepade kränkande våldet som misshandel, vilket inte sker i dag.

Sedan har jag några korta frågor till SKL. Anser ni att det behövs särskilda medel för att man ska se det här kränkande våldet mot äldre i vården? Är inte det en del av kvaliteten inom äldreomsorgen? Har socialtjänsten något ansvar i missbruksvården när det gäller att skydda föräldrar till missbrukande barn?

Felipe Estrada: Det här är ett problem som inte bara gäller våld mot äldre. Vi har ett stort mörkertal när det gäller våld i nära relationer. Det gäller också andra grupper och även barnmisshandel. Det är svårt att synliggöra det. Det är en politisk fråga om man vill synliggöra det och utvidga våldsbegreppet. Mycket av det som vi pratar om i dag kommer att vara svårt för en åklagare att driva inom befintlig lagstiftning. Den är mer anpassad för fysiskt våld och hot. Det psykiska våldet är svårare att arbeta med på det sättet.

Philip Jansson: Din konkreta fråga var om vi behöver en ny lagstiftning, och svaret är nej. Vi har adekvat lagstiftning. Det gäller snarare att se till att utnyttja den på ett effektivt och professionellt sätt, och det innefattar samverkan, tidiga signaler och så vidare.

Per-Olov Nylander: Först var det frågan om särskilda medel. Det är självklart att om man vill ha en ambitionshöjning eller satsa på forskning lär det alltid behövas särskilda medel som är riktade för att få fart på någonting. Sedan är frågan hur mycket pengar du lovar oss.

2007/08:RFR4

Sedan var det en fråga om socialtjänsten har ansvar för missbrukare. Problemet är oftast väldigt konkret. Det fanns ett exempel här om en missbrukande son som kommer hem eller till äldreboendet i samband med pensionsdags och har en korrekt och legal fullmakt för att sköta gamla mammas affärer. Där har inte missbrukarvården någon möjlighet att ingripa. Eller var det något annat du tänkte på?

Margareta B Kjellin (m): Jag tänkte inte på när man har en fullmakt, utan på just detta att det finns personer i den öppna missbruksvården, och man vet att de saknar ett boende. Vilket ansvar har man då gentemot de gamla föräldrarna som blir utsatta?

Per-Olov Nylander: Socialtjänsten har ansvar för att hjälpa till med boendet. Men om de flyttar hem till den gamla är det väldigt svårt för samhället att ingripa och lyfta ut. Det fungerar inte så.

Eva Olofsson (v): Jag tycker också att det har varit en väldigt intressant dag. Jag vill ställa frågor om det som är mest tabubelagt och osynliggjort, det vill säga våld i nära relationer. Vi har fått två bra exempel som egentligen bygger på kunskap och strukturerat systematiskt arbete. Men det känns som om Lundby och Kungsholmen är alldeles för ensamma. Det känns lite som om äldre kvinnor försvinner i kvinnofridsarbetet och att våld mot äldre i nära relationer och mäns våld mot äldre kvinnor försvinner i äldreomsorgens arbete.

Det ställdes en fråga från Kungsholmens stadsdelsförvaltning, tror jag, om vad som är nästa steg. Jag skulle vilja rikta frågan: Vad kan man mer konkret göra för att Kungsholmen och Lundby inte bara ska vara lite udda bra verksamheter och för att det här ska slå igenom? Jag väljer att rikta frågan till SKL, som har kontakt med alla kommuner och landsting, och Socialstyrelsen, som också har en roll gentemot alla kommuner och landsting. Och då tänker jag både på de äldre som finns inom äldreomsorg och på de äldre som inte har hemtjänst eller bor i äldreboende.

Per-Olov Nylander: Vi är oerhört tacksamma om vi kan sprida goda exempel. Vi är även här i dag för att lära oss och lyssna på kunskap och exempel från olika håll. Jag tyckte själv att frågan från Kungsholmens stadsdelsförvaltning var oerhört berättigad. Vad är nästa steg? Jag sitter själv med frågan och har inte svaret. Men vi är självfallet behjälpliga med att sprida goda exempel. Jag tror att ett sådant här tillfälle är starten för att få i gång en aktivitet kring detta.

Christer Neleryd: Vi instämmer i konstaterandet att vi i dag har hört flera goda exempel från Stockholm, Göteborg och Uppsala. Vi på Socialstyrelsen håller på att ta fram en vägledning för kommunerna. Dessutom är vi beredda att bidra till att sprida de här goda exemplen. Vi får väl överväga metoder för

2007/08:RFR4

det, men jag är öppen för att vi, till exempel tillsammans med SKL, skulle kunna göra någonting för att erfarenheterna från Stockholm och Göteborg når ut till resten av landet.

Britt-Inger Saveman: Jag vill säga något om detta med nästa steg. Det har faktiskt visat sig att utbildning och kunskapshöjning för alla personalkategorier som jobbar med den här frågan är en viktig faktor för att förebygga våld mot äldre. Det andra är teamsamarbete, att man verkligen går ihop och jobbar i team runt de enskilda fallen. För det tredje gäller det att vi försöker att förändra attityderna i samhället men också inom personalgrupper när det gäller hur vi egentligen ser på de äldre i samhället.

Barbro Westerholm (fp): Jag har en fråga till SKL och en till Socialstyrelsen. Om man ska kunna se, reagera och agera på ett problem, som här när det gäller våld mot äldre, fordras det kunskap. SKL har en framgångsrik utbildning när det gäller kvinnovåld där äldre, som flera har sagt, finns med i marginalen. Men som vi också har hört i dag är det mycket som skiljer här.

Min fråga till SKL är: Kan ni tänka er, efter det ni har hört här i dag och efter att tagit del av allt det arbete som görs inom EU, att ha en egen utbildning när det gäller våld mot äldre efter modellen våld mot kvinnor? EU har det här som en högprioriterad fråga. I morgon har EU en motsvarande utfrågning om våld mot äldre där en hel del kunskap kommer fram.

Sedan har jag en fråga till Socialstyrelsen. Samordning mellan olika aktörer nämndes. Det har väl också blivit tydligt här att det är många som arbetar i sina stuprör. Om ni skulle få det ansvaret, tycker ni att det känns väldigt meningsfullt? Hur ser ni på att ta det ansvaret?

Jenny Norén: Vi kan inte sitta här i dag och lova en stor utbildningssatsning, men det är självfallet en viktig fråga. Jag vill också passa på att svara lite på Socialstyrelsens inbjudan att vi skulle kunna hitta samverkansmöjligheter. I och med att vi nästa år ska göra en kartläggning över medlemmarnas kvinnofridsarbete, där våld mot äldre kvinnor också kommer att vara en viktig del, finns det anledning att titta på om man kan bredda den till att bli en utbildning kring de här frågorna också.

Christer Neleryd: Vi tror att välfärdsarbete i dag, och ännu mer i framtiden, kommer att handla om samverkan mellan både offentliga, privata och frivilliga aktörer. Vi medverkar gärna till att samordna den här typen av insatser.

Thomas Nihlén (mp): Jag tänkte i första hand vända mig till representanterna från Socialstyrelsen. Min fråga handlar om de demenssjukas situation inom vård och omsorg och deras utsatthet för våld, övergrepp, missförhållande och vanvård.

2007/08:RFR4

Min fråga är: I vilken omfattning gör Socialstyrelsen i dag oanmälda tillsynsbesök inom äldreomsorgen och demensvården för att på så sätt upptäcka olika typer av missförhållanden?

Sedan skulle jag också vilja veta om Socialstyrelsen tycker att dagens omfattning på tillsynen är tillräcklig.

Lars-Ivar Ericson (c): Jag vill tacka för bra föredragningar, men jag saknar en problematik här i dag, nämligen kvinnors våld mot män. Det förekommer ju psykisk och fysisk misshandel kvinna gentemot man, inte minst bland de äldre. Jag undrar om professor Saveman vet om det finns någon forskning om detta. Sedan vill jag också fråga stadsdelsförvaltningarna om ni har träffat på den här problematiken? Eller är det möjligtvis så att män avstår från att anmäla på grund av rädsla eller skam?

Lennart Axelsson (s): Herr ordförande! Det här är en fråga med många olika dimensioner. Som jag ser det finns det två nyckelgrupper. Det är personalen och pensionärsorganisationerna. Vi har pratat en hel del om personalen. Jag tror att det är viktigt att man får möjlighet att träffas och diskutera de här frågorna genom utbildningar och liknande. Jag har egentligen en fråga till SKL, och ni har kanske redan svarat på den. Vilka behov ser ni att vi i riksdagen skulle kunna tillgodose när det gäller utbildning för personalen?

Sedan har jag en fråga till pensionärsorganisationerna. Ser ni några konkreta saker som ni tycker att vi borde ta tag i för att underlätta er roll när det gäller våld inom familjen?

Slutligen skulle jag vilja ge Hans Ekerbring en möjlighet att komma in. Han fick så lite tid till sitt anförande. I pausen diskuterade vi möjligheten att kräva utdrag ur brottsregistret även för anställda inom den här vården. Kan du utveckla det lite grann?

Rosita Runegrund (kd): Britt-Inger Saveman inledde med att fråga om våld leder till isolering eller om isolering leder till våld. Risken att drabbas av våld är dubbelt så hög om man är dement. Jag har en fråga till SKL och även till Kungsholmens stadsdelsförvaltning eftersom de tog upp att anhörigkonsulenten är en spindel i nätet. Då är mina frågor: Tar den övriga vården till sig de anhörigas kunskap? Hur använder man den kunskap som de anhöriga har? Hur ser det ut när det gäller hembesök?

Jag har en fråga till Socialstyrelsen också. Jag skulle vilja veta mer om uppföljning av regeringsuppdraget man hade 2002–2003 med projektmedel för kvinnofridsutbildningen till Lundby. Det ställs väldigt många frågor hur man ska kunna sprida detta vidare. Ligger det i uppföljningen av det regeringsuppdraget?

Christer Neleryd, Socialstyrelsen: Frågan gällde tillsynsverksamheten. Man kan konstatera att oanmälda tillsynsbesök är ovanliga inom socialtjänsten

2007/08:RFR4

både från länsstyrelsens sida och från Socialstyrelsens tillsyn av hälso- och sjukvården.

Tillsynen av äldreomsorgen har fått ökade resurser på senare år. Det ser vi i statistiken över de sociala tillsynsrapporterna. Tillsyn som är inriktad på den här typen av missförhållanden, det vill säga äldre som utsätts för våld, gäller på samma sätt som överallt som vi har hört i dag.

Från Socialstyrelsens sida tar vi på regeringens uppdrag fram nya bedömningskriterier för den sociala tillsynen, tillsynen av socialtjänsten när det gäller våldsutsatta kvinnor.

När det gäller fältet kommer vi i vår att ge ut nya riktlinjer för demensvården. Som vi har hört här i dag finns den här problematiken med i bilden.

Britt-Inger Saveman, Högskolan i Kalmar: Jag ska svara när det gäller genusperspektivet. En av anledningarna till att vi pratar om övergrepp mot äldre är att det är just äldre människor det handlar om. Det handlar inte om kvinnor och män, utan om människor.

Det finns en stor studie från USA som visar att antalet män var större i populationen utsatta än kvinnor. Det finns motsägande resultat, men jag tror av vad jag har läst att om det är tabu att prata om detta så är det dubbelt tabu för många män att erkänna att de är utsatta för våld i sin familjerelation.

För ett antal år sedan hade jag förmånen att vara med i Nationella rådet för kvinnofrid och prata om våld mot äldre kvinnor. Jag var lite opportun och mitt föredrag handlade om våld mot äldre. Jag framförde den genusaspekt som vi kanske inte har sett så mycket av, nämligen att det inom vården huvudsakligen handlar om kvinnor. Det våld som begås där begås huvudsakligen av kvinnor mot de äldre män och kvinnor som finns där.

Eva Andersson, Lundby stadsdelsförvaltning: När det gäller kvinnors våld mot män har personalen lärt sig att känna igen situationer där det förekommer våld och ser det även om det är män som utsätts för våld. Vi kan använda våra riktlinjer på samma sätt oavsett om det är män eller kvinnor som utsätts. Det gör man självklart också.

Kerstin Olsson, Kungsholmens stadsdelsförvaltning: Jag fick en fråga om anhörigkonsulenten och hennes roll och om man kan få hembesök. Anhörigkonsulenten har en central roll i det här arbetet, men hon har också många andra arbetsuppgifter som handlar om stöd till anhöriga. Hon kan göra hembesök och ge råd, men det gör ju också biståndshandläggarna.

Anhörigkonsulenten står också för en del utbildning av anhöriga som vårdar sina närstående. Hon har också anhörigcirklar, samtalsgrupper och gör en del andra insatser som gäller anhöriga.

Vi har också speciell utbildning av personal till så kallade anhörigombud och anhörigavlastare. I den utbildningen får man veta en del om de här problemen.

2007/08:RFR4

Kjerstin Genell Andrén, Sveriges Pensionärsförbund: Vi arbetar mycket ute i landet, både PRO, SPF och de tre andra pensionärsorganisationerna, med de här frågorna och anser att de är väldigt viktiga. Men vi måste komma ihåg att det handlar om frivillighet. Det handlar inte om tvång för våra organisationer. Det är oftast eldsjälar som drar i gång detta.

Guy Lööv, Pensionärernas riksorganisation: Jag vill understryka att det finns två aspekter när det gäller våld inom familjerna. Det är dels det som har tagits upp här nu om att det behövs mer stöd till anhöriga som kommunen ska ge.

Den frivilliga verksamheten är naturligtvis viktig. Där fordras också stöd till den kontaktverksamhet som våra organisationer har lokalt där man kan träffas och diskutera och dryfta svåra och komplicerade frågor. Man kanske också har kännedom om huruvida det förekommer olika typer av våld inom familjerna.

Det stödet är viktigt för att det ska fungera. Det krävs kommunala insatser eftersom det är frivilliga som inte är professionella som ska kunna bistå.

Hans Ekebring, Rikspolisstyrelsen: Jag pratar nu för Brottsförebyggande rådet i Örebro. När vi har varit ute och diskuterat detta och utbildat hemtjänstpersonal i de här specifika frågorna har man vid ett flertal tillfällen uttryckt att man känner sig väldigt utsatt som personalgrupp när det händer saker. Det händer att en anställd stjäl från en brukare och kanske är hårdhänt.

Man har sagt att man skulle vilja ha kontroll av dem som anställs på samma sätt som man har inom barnomsorgen. Det kanske man skulle överväga.

Jenny Norén, Sveriges Kommuner och Landsting: Jag ska inte svara på frågan om vilka behov riksdagen kan tillgodose när det gäller utbildning av personalen.

Jag vill lyfta in NCK som vi verkligen ska titta närmare på. Vi tittar med stor förväntan på NCK och dess utbildningsverksamhet som just nu byggs upp. De har en stor och värdefull kunskap. De har utbildat inom de här frågorna inom kommun, landsting och regioner under en längre tid och kommer att få ett utökat uppdrag. Det tycker vi är jättebra.

Det är något som vi vill lyfta fram. Där är det viktigt att det finns resurser och att det kommer i gång. Vi är förväntansfulla inför NCK:s utökade verksamhet.

Ann Arleklo (s): Jag vill också tacka för bra föredragningar. Jag har en fråga till Britt-Inger Saveman.

Vi har i dag hört om olika faktorer som kan påverka eller öka våldet mot äldre. De faktorerna stämmer också väl in på våld mot barn. Vi har pratat om isolering, stress, pressade situationer, fysiskt beroende av vårdtagare, tålamod som tryter, nära anhöriga och ojämställdhet.

2007/08:RFR4

Jag vill fråga Britt-Inger: Är jag helt ute och cyklar eller finns det likheter mellan dessa två utsatta grupper – de i början och slutet av livscykeln - och skulle man i så fall kunna hämta hjälp och stöd från den forskning som finns när det gäller barnmisshandel och övergrepp?

Marianne Kierkemann (m): Jag sällar mig till övriga. Det har varit mycket intressanta föredragningar. Vi har hört om våld mot äldre inom vård och omsorg från närstående och utomstående.

Jag riktar mig till Britt-Inger Saveman och Socialstyrelsen. Min inriktning är på dem som är absolut skörast, alltså de som är senildementa och helt beroende av vårdpersonal för sin överlevnad.

Lex Sara kom till för ett antal år sedan. Det var ju Sarah Wägnert som var vikarie på ett äldreboende som hade civilkurage nog att anmäla övergrepp. Trots lex Sara och trots att tio procent känner till övergrepp är det mycket som inte rapporteras. Vittnen har inte civilkurage att anmäla.

Räcker lex Sara som den ser ut i dag? Jag ser att den är på väg att revideras. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om anmälan av missförhållanden känns lite flummiga. Det vore bra om man dessutom kunde revidera dem. Räcker lex Sara som den ser ut i dag?

Marina Pettersson (s): Jag vill också tacka för bra föredragningar. Jag riktar mig till Rikspolisstyrelsen och Hans Ekebring.

Det material som ni har tagit fram, Våga leva livet – om äldres rätt till trygghet, är väldigt bra. En pyramid beskriver förutsättningar för stölder och brott. Där kan man utläsa att risken är större för inbrott om objektet är attraktivt och svagt skyddat.

Jag funderar då på frågan om teknisk utrustning och utveckling och larm i äldres bostäder för att motverka brott och hot om våld. Har äldre tillgång till och kännedom om de tekniska hjälpmedlen och den utveckling som finns som kan avskräcka från brott? Får de den hjälpen av samhället i dag?

Lennart Levi (c): Jag vill anknyta till en fråga som ställdes alldeles nyss: Kommer våldet på äldre dar ramlandes som en blixt från klar himmel? Det kan det inte göra. Det har en förhistoria. Det kanske är ett beteende och en attityd som är grundlagd långt tidigare.

Jag har läst i Brås statistik över våld hos tonårsungdomar. Det är en ganska förfärande läsning.

Har inte alla här, inklusive oss från socialutskottet, ett samlat ansvar för samhällsklimatet? Svaret är givetvis jo, men frågan är: Hur i all världen påverkar man detta klimat? Går det över huvud taget, och i så fall hur? Min fråga ställs i första hand till Brå.

Britt-Inger Saveman, Högskolan i Kalmar: Det var en fråga om de faktorer som kan relatera till att våld uppkommer och att de mycket liknar faktorer för

2007/08:RFR4

barn och den svaga grupp som de utgör. Visst gör de det. Det är mycket inom det familjerelaterade våldet som ser likartat ut. När beroendeförhållandena förändras eller när man har familjemedlemmar med funktionshinder ökar riskerna.

Vi kan säkert lära mycket. När vi startade kunskapsupphämtningen på 80- talet handlade det om att läsa in vad som var gjort inom barnmisshandelsområdet.

Man kan fundera över hur väl man lyckas hantera frågan om att förebygga grovt familjerelaterat våld mot barn. Vi har många exempel på att man har misslyckats. Jag kan inte den delen så väl, men det är helt klart att vi har mycket att lära där.

Den andra frågan gällde om lex Sara räcker och vad man gör med riktlinjerna för vården av de demenssjuka. Jag tycker inte att lex Sara räcker när det gäller vad som sker i hemmen och inte heller i förhållande till att det uppstår en lojalitetskonflikt i personalgrupper om man ska våga ha civilkurage att anmäla det som försiggår. Det kan bli bättre med revideringen.

När det gäller de riktlinjer som Socialstyrelsen arbetar med är det bra att jag har fått vara med och jobba med frågan om vanvård. Det är ju låg vårdkvalitet. Det finns all anledning att det finns med i riktlinjerna så att man fokuserar på hur man ska komma åt det.

Gunnel Torstensson, Socialstyrelsen: Frågan var om lex Sara är tillräcklig. Man kan fråga sig om det är ändamålsenligt att lex Sara och lex Maria har så olika konstruktion. Vi har förstått att det ställer till det ute i verksamheterna. När vi reviderar föreskrifterna kommer vi att göra en skrivelse om de bekymmer vi ser med detta. Det kommer vi att gå in med till regeringen. Det kan vara ett av förslagen.

Man kan behöva se över konstruktionen. Det är olyckligt med så olika lagar som ska gälla samma målgrupp.

Hans Ekebring, Rikspolisstyrelsen: Jag kan inte svara på frågan om vilka rättigheter människor har att få larm. Jag vet att om det finns behov har människor trygghetslarm.

När vi pratar om attraktiva och svagt skyddade objekt handlar det om att man ska tänka på saker och ting i sitt boende så att man är noga med att hålla dörrarna stängda och så vidare. Man kanske också ska vara noga med attraktiva saker som man har hemma och ha dem inlåsta. Smycken kanske man bör ha på andra ställen än hemma. Bara det man behöver ska vara där.

Man kan diskutera mycket kring den så kallade rutinaktivitetsteorin. Vi försöker få folk att förstå detta på ett enkelt sätt.

Felipe Estrada, Brottsförebyggande rådet: Går det att påverka samhällsklimatet? Ja, det gör det. Jag tycker att den här hearingen är ett uttryck för ett sådant arbete. Jag vet att vi har ett pågående arbete ute i skolorna som handlar

2007/08:RFR4

om antimobbning, synen på relationen mellan pojkar och flickor och så vidare. Det pågår alltså ett sådant arbete.

Ett problem är att när vi synliggör problem i samhället tenderar vi att bli otåliga, men det är ju med all rätt. Vi vill att det ska gå fortare än vad det gör.

Finn Bengtsson (m): Jag har en fråga ur brukarperspektiv som mer självrannsakande riktar sig till de myndigheter som är representerade här. Jag har valt att ställa frågan till Socialstyrelsen och Brottsoffermyndigheten. Men den kan gälla samtliga myndigheter.

Vi tänker oss att isolering är det största problemet och att man vill ge uttryck för det. En isolerad äldre människa utan anhöriga ringer och möts av en telefonväxel med tonval där det finns en obligatorisk telefonkö. Man uppmanas då att söka på en anonym e-postadress, till exempel info@socialstyrelsen.se eller också föreslås att man ska gå in på www.brottsoffermyndigheten.se.

Så småningom lyckas man kanske få tag i någon tjänsteman som kan svara på frågorna – man har ingen annan att anförtro sig åt. Det handlar om ett problem i nära relation till våra myndigheters lägre nivåer. Man når ofta inte fram eftersom man hänvisas tillbaka till den nivå där problemet är.

Har man från myndigheternas sida någon självrannsakande attityd till att möta det egentliga problemet på brukarnivå?

Maria Kornevik Jakobsson (c): Tack alla ni som har varit här och berättat i dag. Det är skönt att det är många som drar i trådarna, men det blev inte lättare av att få veta hur vi har det i vårt samhälle.

Jag har en fråga till stadsdelsförvaltningarna. När ni med era bra program har hittat och identifierat de äldre dementa, män eller kvinnor, som har blivit utsatta hur hjälper man dem att bearbeta sina upplevelser efteråt? Det gäller att det blir bättre och inte mer ensamt. Traditionella terapiformer kanske inte räcker till. Har ni några bra förslag?

Christer Neleryd, Socialstyrelsen: Vi kan instämma i att myndigheterna, framför allt de lokala, är svårtillgängliga. Det är svårt att hitta ingångar på hemsidor. Det är svårt att få tag på folk kvällar och helger. Lösningen är naturligtvis bättre metoder för kommunerna att nå ut till medborgarna med en tillgänglig service.

Den andra nyckelfrågan handlar om personalens utbildning. Bättre utbildad personal och personal som har kunskap om de här frågorna ställer också de rätta frågorna till vårdtagaren.

Gunnel Torstensson, Socialstyrelsen: Får jag inflika en sak? Det som Lundby tog upp om att man skulle sprida kunskap till nyckelgrupper uppfattade jag som att det gäller grupper som äldre kommer i kontakt med i sitt dagliga liv. Det är enklare om man kan identifiera sådana grupper att utbilda. Det är en bit på väg.

2007/08:RFR4

Ulf Hjerpe, Brottsoffermyndigheten: Frågan gällde möte på brukarnivå. Jag vill först anknyta till en fråga som handlade om samordning. Brottsoffermyndigheten har tagit fram ett nationellt samordningsprogram för brottsofferfrågor. Äldre personer som utsätts för våld är naturligtvis brottsoffer. Inom ramen för det nationella samordningsprogrammet skulle även våld mot äldre kunna innefattas.

När det gäller att möta på brukarnivå är det ett problem för myndigheterna att kommunicera med medborgarna. Man kan naturligtvis diskutera hur man ska göra. Vi försöker utveckla vår hemsida så att den ska vara så lättillgänglig som möjligt så att man får en stor del av informationen genom hemsidan. På så sätt kan man lösgöra resurser till vår servicetelefon dit medborgare kan ringa under kontorstid för att få tala med en person och få information om sina rättigheter, kanske framför allt om skadestånd och brottsskadeersättning.

Därutöver kommunicerar Brottsoffermyndigheten på en rad olika sätt med hjälp av informationsbroschyrer och liknande. Under hösten kommer vi att ta fram ett interaktivt utbildningsmaterial om hur en rättegång går till.

I likhet med många andra myndigheter försöker vi på Brottsoffermyndigheten att kommunicera direkt med medborgarna på ett bra och effektivt sätt.

Gunilla Carlsson, Kungsholmens stadsdelsförvaltning: Man kan självklart behöva hjälp med stödsamtal då man har varit utsatt för någonting. Där har vi en resursgrupp som består av vår anhörigkonsulent och biståndshandläggare. Man kan också ta kontakt med församlingen och diakonissorna som vi också har samarbete med. Det kanske inte är lika laddat att ha den kontakten. Vi har också sjukvården. Det ser lite olika ut, men det finns möjligheter.

Margareta Larsson, Lundby stadsdelsförvaltning: Du frågade hur man kan stötta en kvinna eller man som är dement och har blivit utsatt för våld. Vi har inte stött på det i hemtjänsten i mitt område sedan vi har haft den här utbildningen. Vi har däremot haft kvinnor som har varit utsatta för våld. De har fått god hjälp av kvinnojouren när det gäller samtal. Vi har stöttat dem att åka till en kvinnojour. Kvinnojourerna har också kommit hem i de fall då man inte har kunnat flytta på sig.

Jag kan tyvärr inte svara när det gäller dementa, men visst blir det speciella svårigheter.

Ordföranden: 15 av oss ledamöter har fått bra svar på sina frågor. Det är fantastiskt. Ett stort tack för det.

Jag överlämnar då ordet till utskottets vice ordförande, Ylva Johansson, för avslutning.

2007/08:RFR4

Ylva Johansson (s): Jag vill också tacka. Det har varit en mycket intressant förmiddag. Jag vill tacka er som har kommit hit med era kunskaper och gjort oss och dem som har följt detta i tv-sändning kunnigare.

Jag vill rikta ett särskilt tack till Britt-Inger Saveman som är en av dem i Sverige som har drivit de här frågorna allra längst. Hon kommer med en lång erfarenhet och mycket kunskap. Många har vittnat om att man ganska nyligen har börjat arbeta med de här frågorna. Du är en av dem som har arbetat med dem väldigt länge.

Jag vill göra några reflexioner efter de föredragningar och diskussioner som har varit.

Äldre är ingen homogen grupp. Man blir inte könlös eller slutar ha sociala problem eller psykiska sjukdomar för att man passerar 65. I diskussionerna låter det ofta som om äldre skulle vara likadana och ha liknande behov. Det är viktigt att vi visar att skillnaderna är stora.

Den här hearingen har handlat mycket om våld i nära relationer. Det är jag glad för. Det finns ju också våld från personal i vård och omsorg. Det är anmärkningsvärt med de stora skillnader i benägenhet att anmäla enligt lex Sara som Socialstyrelsen redovisar. Det gäller skillnader regionalt men också skillnad mellan offentlig och privat verksamhet. Jag hoppas att man kan ändra på detta med en översyn. Vi har också våld från okända.

Om vi koncentrerar oss på våld i nära relationer har det sagts några sanningar här som förtjänar att upprepas.

Våld är alltid en brottslig handling. Det är viktigt att komma ihåg. Någon sade att den som utövar våld eller utsätts för våld inte alltid är medveten om att det är en onormal och brottslig handling som man utövar eller utsätts för. Det är en speciell problematik att det uppfattas som normalt. Den som blir utsatt är ofta, men inte alltid, i en beroendeställning. Det kan vara en mycket stark beroendeställning, om man är svårt funktionshindrad eller har mycket nedsatt autonomi.

Vi har sett exempel på våld som har pågått länge och som fortsätter fastän man blir äldre. Vi har sett exempel på sådant som uppstår eller förvärras av en sjukdom. Det kan vara en stroke eller en demenssjukdom eller något annat som förändrar situationen.

Det kan vara våld och hot som har funnits men som blir förvärrat av att den som är utsatt blir skör och möjlig att utöva våld mot på ett annat sätt än tidigare. När pappa var stor och stark var det något annat än när pappa är gammal och skör.

PRO tog upp frågan om anhörigvårdare som vill väl men som inte alltid klarar av det. Ibland går ilskan mot sjukdomen eller funktionshindret över i en ilska mot den person som har sjukdomen eller funktionshindret. Det är en ilska som man har svårt att hantera.

Det finns en sak som är homogen för äldre. Det är att äldre är storkonsumenter av vård och omsorg. Det betyder att äldre mer än någon annan grupp i samhället möter personal som har till uppgift att hjälpa dem. Det ger oss

2007/08:RFR4

unika möjligheter att agera och att upptäcka och åtgärda via personalen. Det har vi sett exempel på från Lundby och Kungsholmen.

Jag tycker att nästa steg måste bli att vi agerar också på nationell nivå. Jag skulle gärna se att man hade kompetenskrav på personalen i äldreomsorgen. Jag skulle gärna se en nationell satsning på kompetensutveckling för personal i vård och omsorg som möter den här typen av problematik.

Jag skulle gärna se ett förbättrat anhörigstöd där det finns möjlighet att tala om och våga erkänna att det faktiskt var så att jag skakade min man i morse eftersom jag blev så arg och att man får hjälp så att det inte drivs vidare.

Jag skulle också gärna se att Socialstyrelsen tog initiativ till att statistiken också omfattar de riktigt gamla och även dem med nedsatt autonomi som ofta utelämnas i statistiska undersökningar. Jag skulle gärna se att man skaffar sig en bättre bild av problemet och kanske tar initiativ till nationellt stöd eller nationell rådgivning om hur kommunerna på ett systematiskt sätt kan och bör arbeta med de här frågorna.

Dagens hearing har varit ett initiativ från socialutskottet över alla partigränser. Det är viktigt att poängtera. Jag hoppas att det betyder att vi nu gemensamt sätter frågan om att förhindra våld mot äldre högt på dagordningen.

Tack alla medverkande!

2007/08:RFR4

BILAGA

Bilder från utfrågningen

Bild 1

Våld mot äldre

Offentlig utfrågning på temat våld mot äldre Riksdagens socialutskott

19 september 2007

Britt-Inger Saveman

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 2

Bakgrund

•>20–årig fokusering på och forskning inom problemområdet

•För Socialstyrelsens riktlinjer för demensvård gjort en litteraturgenomgång av >600 referenser, 124 relevanta för våld i vården av personer med demenssjukdom

•Låg grad av evidens – men …..

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 3

Lite historik

•70-talet första rapporterna från USA

•1985 första studien i Norden (Norge)

•1986 kom frågan till Sverige

•1994 doktorsavhandling (Saveman)

•1997 våld i vården-projekt

•2000-talet - INPEA, WHO, FN,

•2006 - World Elder Abuse Awareness Day 15/6

•2006 licentiatavhandling (Sandvide)

•2007 doktorsavhandling (Erlingsson)

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 4

Axplock av forskning (Saveman et al.)

•Distriktssköterskors och distriktsläkares medvetenhet om äldre och övergrepp

•Vård av personer med demens inom akutsjukvården

•Övergrepp mot äldre inom särskilda boenden

•Äldre personers och ”stödorganisationers” uppfattning om övergrepp mot äldre

•Risk indikatorer, screening- och definitionsfrågor

•Våld i vården – ett cirkulärt fenomen

•Ett samverkansprojekt Sverige-Japan

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 5

Hinder för åtgärder och forskning

•Tabu – ingen berättar

•Ingen säker offentlig statistik

•Lågprioriterat område – på alla nivåer, svårt få medel, fåtal intresserade forskare

•Övergrepp mot äldre – går emot vår föreställning om ett gott och tryggt åldrande

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 6

Våld mot äldre - Vad är det vi pratar om?

•	Övergrepp	•	Fysiska
•	Misshandel	•	Psykiska
•	Försummelse	•	Ekonomiska
•	Kränkningar	•	Sexuella
•	Vanvård

Offer, förövare, vittnen

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 7

Vad är det vi pratar om?

Definition – ett exempel:

”Våld mot äldre är en enstaka eller upprepad handling, eller frånvaro av önskvärd/lämplig handling, som utförs inom ett förhållande där det finns en förväntan på förtroende och som förorsakar skada eller smärta hos en äldre person”

(Torontodeklarationen 2002)

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 8

Hinder för upptäckt

•Ingen klarhet i vad vi pratar om (ingen enad definition)

•Tabun och förbud

•Attityder och föreställningar

•Risker med att man avslöjar vad som pågår

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 9

Situationer av våld/övergrepp

Den äldre som utsätts		Den som utövar
•	Vem som helst	•	Familjemedlem
•	Fler kvinnor ?	•	Vem som helst -
•	Äldre-äldre		främling
•	Funktionshinder	•	Missbrukare
•	Ofta med	•	Psykiskt
	demenssjukdom		funktionshindrad
		•	Vårdpersonal

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 10

Situationer av våld/övergrepp förekommer ofta i nära relationer och inkluderar ofta kommunikationssvårigheter

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 11

Andra faktorer av betydelse för att det kan gå snett

•Isolering

•Utmattning

•En ohållbar och dålig relation

•Personer med demenssjukdom löper ca två gånger större risk än andra att utsättas…….

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 12

Om man dessutom har

•ett stort vårdbehov

•ett fysiskt beroende

•sämre ADL-förmåga

•en hög grad av problematiska beteendeförändringar

•en förändrad sinnesstämning

•en kognitiv försvagning

….... Så ökar risken ännu mer

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 13

Våld & äldre

I hemmet

Inom vården

Ute på stan

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 14

Våld ute på stan

Att bli rånad	Att bli	Mycket rädslor
	misshandlad

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 15

I hemmet

”Kvinno-	”Det	”Vårdar-	”Främling
	beroende		som
misshandel”		rollen”
	barnet”		kommer in”

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 16

Inom familjen

•Våld har alltid förekommit

•Att göra gott som blir ont

•Tålamodet tryter

•Hon/han är så förändrad

•Konflikter och problem

•Isolering

•Sjukdom

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 17

Inom vården

”Att göra gott	Försummelse	Vårdtagare
	och	mot
som blir ont”
	vanvård	vårdtagare

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 18

Inom vården

•Cirkulärt fenomen

•Personalens lojalitet – mot vem?

•Personalens arbetsplats är de äldres boende – det kan leda till konflikt

•Hjälper Lex Sarah?

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 19

Vad vi vet –

utifrån professionellas utsagor

•Äldre personer är utsatta för övergrepp

•Stora mörkertal

•Ca 10% av professionella har kännedom om faktiska fall & risksituationer

•De professionella har svårt att finna former för att ingripa och åtgärda

•Det föreligger brist på kunskap och information

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 20

Vad vi inte vet och vad vi behöver veta mer om

•Kontrollerade studier om tex utbildningens betydelse för minskat antal fall av våld mot äldre inom t ex vården

•Ett inifrånperspektiv, dvs fånga upp berättelser från familjer

•Mer stringenta studier om omfång och orsaker

•Mer interventioner för att minska lidandet

•Mer civilkurage för att avslöja och ingripa

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 21

Vad kan hjälpa?

•Att både som offer och förövare får berätta om sin situation och få hjälp

•Att som vittne våga vara ”whistleblower”

•Att arbetsledare finns till hands för personalen

•Att erbjuda utbildning och handledning

•Att ge det stöd som efterfrågas

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 22

Etik och moral

•Alla möten är etiska

•Involverad i varandras liv

•Ömsesidigt beroende

•Respekt och kärlek

•Makt och ansvar

•Medmänsklighet

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 23

Mest betydelsefullt verkar det vara att ha en god relation och en tydlig och klar kommunikation som fungerar med de som är nära

(familj och vårdare)

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

Bild 24

Det är omoraliskt att inte ingripa när man misstänker övergrepp mot andra människor oberoende av ålder. Om man inte reagerar och agerar kan man anses vara medskyldig.

Tack för mig!

HUMANVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 25

Våld mot äldre – så här ger vi personal inom hemtjänsten stöd att agera

21 september 2007

Bild 26

Syftet:

•Att medvetandegöra att funktionshindrade och äldre inte står fria från våld

•Att ta fram en modell för handläggning av kvinnofridsärenden

21 september 2007

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 27

Projektet

•Omfångsundersökning

•Utbildning och intervjuundersökning

•Workshops

•Dokumentation

21 september 2007

Bild 28

Utbildningen har gett personalen kunskap om:

•Våldets normaliseringsprocess

•Att våga se – fråga - agera

•Var man kan finna stöd

•Hur man hanterar en misstanke

•Lagstiftning och sekretess

21 september 2007

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 29

Riktlinjerna skall ge kunskap om..

•Vilket förhållningssätt man bör ha

•Information och stöd till kvinnan

•Vilka befogenheter man har som anställd

•Vad sekretesslagen säger

21 september 2007

Bild 30

…och praktiskt stöd i…

•Förhållningssätt

•Handläggning

•Att anmäla – eller inte anmäla

•Viktiga telefonnummer

21 september 2007

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 31

Värn för äldre

Kungsholmens stadsdelsnämnd

2004 Uppdrag Studiebesök Oslo

Samordna befintliga resurser Arbetsgrupp

Bild 32

Värn för äldre

Kungsholmens stadsdelsnämnd

•Nätverk

•Kompetensutveckling

•Information

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 33

		NÄTVERK
	•Äldreomsorg	•Församlingarna
	•Individ- och	•Primärvården
	familjeomsorg	•Polisen
	•Omsorg för
	funktionshindrade

Bild 34

Värn för äldre

Kungsholmens stadsdelsnämnd

RESURSGRUPP

•2 biståndshandläggare äldre

•1 biståndshandläggare funktionshindrade

•1 socialsekreterare

•1 anhörigkonsulent

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 35

Värn för äldre

Kungsholmens stadsdelsnämnd

KOMPETENSUTVECKLING

•Föreläsningar

•Seminarier

•Riktad utbildning

Bild 36

Värn för äldre

Kungsholmens stadsdelsnämnd

INFORMATION

•Informationsbroschyr

•Riktad information

•Annons i lokalpressen

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 37

Nästa steg?

Bild 38

Riksdagens socialutskott

Offentlig utfrågning på temat våld mot äldre

Onsdagen den 19 september 2007

Mariela Öberg

Forskningsläkare

Nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 39

NCK

ombildning 2006

Inrättades 1994 (SOU94:56)

Gemensamt åtagande mellan regeringen och landstinget i Uppsala län

NCK

Nationellt Centrum för Kunskap om mäns våld mot kvinnor

Uppsala

Universitet

Egen styrelse

Bild 40

PATIENT-

VERKSAMHET

NCK

24/7

Nationell kristelefon

Nationellt program för omhändertagande av offer för våldtäkt

STÖD

till organisationer och myndigheter

NCK:s uppdrag

	SFS 2006:1072
FORSKNING	Sprida kunskap
	och utveckla
följa	metoder för
sammanställa	bemötande och
sprida	omhändertagande
egen forskning	UTBILDNING
	UTBILDNING
	för olika
	professioner i
	ämnet mäns våld
	mot kvinnor

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 41

En vinternatt inkommer Hilda, 86, med polis till akuten. NCK Hon har hittats utomhus utan ytterkläder och till en

början vill hon eller kan hon inte berätta vad som har hänt. Vid undersökning finner man utspridda blåmärken över hela kroppen. Efter ett längre samtal berättar Hilda något motvilligt och mycket skamset att hennes son Anders, 62, som tillfälligt bor hos henne i berusat tillstånd gett sig på henne med knytnävarna samt ett bälte för att få henne att ge honom pengar. Han har efter misshandeln kastat ut Hilda från hennes eget hus.

Bild 42

Besök 1

73-årig kvinna söker vård pga långvarig yrsel.

NCK

Stödinsatser sätts in och kvinnan behöver inte söka sjukvården lika ofta.

Längre samtal med patienten. På direkt förfrågan om våld berättar hon att hon bor tillsammans med åldrig make som alltid misshandlat henne psykiskt och fysiskt men att detta förvärrats efter att han fått en stroke för 1 år sedan.

Besök 6

Trots de friande utredningarna berättar patienten att hon fortfarande inte mår bra.

Helt normal undersökning. Avvaktan.

Besök 3

Fortfarande diffusa besvär med yrsel, illamående.

Utredning påbörjas som utfaller helt normalt.

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 43

Besök 1

73-årig kvinna söker vård pga långvarig yrsel.

NCK

Helt normal undersökning. Avvaktan.

Genom att ställa frågan om våld i ett tidigt stadium synliggörs kvinnan och hennes lidande kan minskas.

Bild 44

Hälso- och sjukvårdens ansvar:

NCK

Kunskap

Vad kännetecknar våld i en nära relation i allmänhet och vad är viktigt att tänka på i synnerhet när det är en äldre kvinna som drabbas?

Bemötande

Fråga, lyssna och tro på vad kvinnan berättar

Direkt fråga

Bästa sättet att få reda på om psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld har skett

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 45

NCK

Nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor

www.nck.uu.se

Bild 46

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer - en kunskapsöversikt

•En kunskapsbank och ett verktyg som kan inspirera och vägleda vidare arbete.

•Täcker in en bredd av problemkomplexet mäns våld mot kvinnor på ett lättillgängligt sätt.

•Lämpar sig väl som kursmaterial och till studiecirklar.

www.skl.se/kvinnofrid

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 47

Våld mot äldre

Offentlig utfrågning, Riksdagens socialutskott

Brottsförebyggande rådet

Felipe Estrada

19 september 2007

Bild 48

Viktiga kriminologiska frågor

•Hur vanligt är våld mot äldre?

–Vilka är mest drabbade?

•Vilken karaktär har våldet?

–När, var, hur?

•Hur ser utvecklingen ut?

–Ökar det, blir det grövre?

•Kunskapsluckor

•Hur kan våldet förebyggas?

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 49

Kunskapskällor

•Offertrygghetsstudier: äldres uppgifter våld & oro

–Bortfallsproblem

•Max 79-84 år / icke-deltagande / känsliga frågor

•Kriminalstatistik: Enbart det som anmäls till polis

•Svårt men möjligt särskilja äldre i specialstudier

•Sjukhusdata: våld som lett till inskrivning

–Enbart de mest allvarliga fallen

–Öppenvårdsdata under uppbyggnad

•Dödligt våld: Få fall men i princip alla händelser

Bild 50

Offer och Trygghetsundersökningar

”Utsatta senaste året”

N T U 2 0 0 6	1 6 -7 9 å r	6 5 -7 4 å r	7 5 -7 9 å r
M is s h a n d e l	2 ,7	0 ,0	0 ,2
H o t	4 ,6	1 ,9	0 ,9

S C B 2 0 0 4 -0 5	1 6 -8 4 å r	6 5 -7 4 å r	7 5 -8 4 å r
V å ld e lle r h o t	7 ,0	2 ,0	1 ,3

-Utsattheten minskar med ålder? Inte givet i gruppen äldre

-Äldre rapporterar främst utsatthet för hot

-Typ av våld skiljer sig åt:

-Äldre utsätts för våld hemma/institution; inte arbete eller krogen

-Men detta framkommer inte tydligt i offerundersökningarna - Istället hot på allmän plats som anges som vanligast

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 51

Utvecklingen av våld mot äldre (1)

Offerundersökningar (SCB): andel utsatta våld eller hot 1990-2005

1 0
9
8
7
6								vå ld e lle r h o t: 1 6 -8 4	(U L F )
								vå ld e lle r h o t: 1 6 -8 4	(U L F )
5								6 5 -7 4
4								7 5 -8 4
4
3
2
1
0
-91	-93	-95	-97	-99	_01	_03	2004	2005
1990	1992	4	1996	1998	2000	2002	2004	2005
1990	1992	199	1996	1998	2000	2002
-	7 procent av vuxna befolkningen
-	Nästan 2 procent av äldre, dvs ca 25 000 äldre
-	Små förändringar över tid

Bild 52

Utvecklingen av våld mot äldre (2)

Sjukhusdata: antal inskrivna pga våld 1990-2005

125
100
75
50
25
0
0	1	2	3	4	1995	6	1997	1998	9	2000	1	2002	3	2004	5
199	99	199	99	199		199			99		00		00		00
199	1	199	1	199		199			1		2		2		2

Män: 65+

Kvinnor: 65+

-2500 totalt per år därav ca 100 äldre.

-Lite fler män än kvinnor.

-Små förändringar över tid

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 53

Utvecklingen av våld mot äldre (3)

Dödligt våld mot äldre (+ 64 år) 1990-2005

-Ungefär 12 äldre offer per år. Oftast familj/bekant.

-52 procent av offren män och 48 procent kvinnor

Bild 54

Nationella trygghetsundersökningen (NTU-Brå)

Andel som känner stor oro över brottsligheten i samhället år 2005 bland personer mellan 65-79 år och bland samtliga (16- 79 år).

40%

30%

20%

34%

29%

10%

65-79

Samtliga

-Något fler äldre oroliga över brottsligheten

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 55

Nationella trygghetsundersökningen (NTU-Brå)

A n d e l g a n s k a e ll e r m y c k e t o tr y g g a v i d				u t e vis te ls e s e n k v ä ll å r 2 0 0 5 .
		65 - 7 9 å rin g a r j ä m fö rt m e d s a m tlig a p e rs o n e r (1 6 -7 9 å r).
4 0 ,0 0					A n d e l o tr yg g a
4 0 ,0 0					A n d e l o tr yg g a
3 0	,0 0				s o m in te g å r u t


2 0	,0 0


1 0	,0 0



0	,0 0



			6 5 -7 9 å r	S a m tlig a

-Något fler äldre otrygga utomhus

-Betydligt fler äldre än unga går ej ut pga otrygghet

Bild 56

Våld mot äldre: en sammanfattning

•Våld mot äldre verkar inte ha ökat sedan år 1990

•Oro för våld och otrygghet mer förekommande.

–Men de flesta äldre är trygga

•Våldet bland äldre skiljer sig från övrigt våld

–Sker ofta i hemmet från familj eller anställda vid institutioner

•Forskning visar på en dold, sårbar och utsatt position

–Svårt för rättsväsendet. Kräver samverkan

•Brå har regeringsuppdrag om våld mot funktionshindrade

–Tar upp samma problem, redogör för brottsförebyggande åtgärder

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 57

Brott mot äldre

Philip Jansson RPS

Hans Ekebring Örebro

Rikspolisstyrelsen

Bild 58

Utsatthet för brott

•En fjärdedel av befolkningen mellan 16-79 år utsätts för brott.

•Var tionde person i befolkningen mellan 16-79 år utsätts för brott mot person.

Rikspolisstyrelsen

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 59

Statistik över våld mot äldre

Anmälda brott efter brottstyp1, målsägarens2, 3 ålder, år 2006

Brottstyp	Ålder, år					Äldre totalt			Totalt antal
	65-69	70-74	75-79	80-84		85-		Ålder okä	målsäganden
Framkallande av fara. Annat	30	29	9		2	12	82	478	1114
Fullbordat mord mot kvinna4	0	2	0		0	3	5	43	85
Fullbordat mord mot man4	5	1	2		1	0	9	91	134
Försök till mord mot kvinna	5	1	2		2	3	13	6	236
Försök till mord mot man	9	5	5		2	3	24	35	710
Grov misshandel mot kvinna	15	10	9		0	5	39	25	1108
Grov misshandel mot man	29	10	13		1	2	55	208	4417
Misshandel mot kvinna	275	158	115		64	89	701	368	26510
Misshandel mot man	336	151	114		64	32	697	783	41899
Personrån	103	73	69		57	66	368	87	7075
Vållande till annans död. Annat5	3	3	1		0	0	7	46	58
Vållande till kroppsskada. Annat5	16	25	16		14	16	87	29	769
Väskryckning	80	56	68		63	63	330	21	2073

1 Brottstyperna kan ha flera målsägare

2 Målsägarna är bruttoredovisade

3 Målsägarna kan förekomma i flera brottstyper

4 Statistiken över anmälda fullbordade mord är högre än det faktiskta antalet mord 5 I statistiken över vållande till annans död ingår inte trafik- eller arbetsolycka

Rikspolisstyrelsen

Bild 60

Trygghet/otrygghet

•Ungefär tre fjärdedelar av den vuxna befolkningen känner sig ganska eller mycket trygga när de går ut ensamma sent en kväll i sitt eget bostadsområde.

•Ju äldre en person är, desto mer oroad över brottsligheten i samhället är man, trots att äldre är utsatta för brott i ringa omfattning och att utevistelse i brottsfrekventa miljöer i stort sett upphört.

•Unga oroar sig för våldsbrott medan äldre oroar sig för inbrott.

Rikspolisstyrelsen

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 61

Polisens arbete mot brott mot äldre

•Arbetet mot brott mot äldre personer är prioriterat inom Polisen.

•Den här typen av brottslighet varierar stort över året, och därför bevakas brottsutvecklingen extra noga vad gäller brott mot äldre.

•Polisens bild av brott mot äldre överensstämmer med den bild som presenteras i Nationella Trygghetsundersökningen 2006, dvs. att våld är mycket ovanligt medan tillgreppsbrott dominerar avseende brott mot äldre.

•Eftersom våld mot äldre är mycket ovanligt, riktas de flesta av polisens åtgärder mot tillgreppsbrott som drabbar äldre.

Rikspolisstyrelsen

Bild 62

Polisens arbete mot brott mot äldre, forts.

•I varje polismyndighet finns en analysenhet, kriminalunderrättelsetjänst, vars uppgift är att följa brottsutvecklingen i myndigheten.

•Kriminalunderrättelsetjänsten prioriterar uppföljningen av den brottslighet som drabbar äldre.

Rikspolisstyrelsen

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 63

Exempel på polisens insatser

•Särskilt utsedda utredare för brott mot äldre

•Information om tillvägagångssätt och signalement på gärningspersoner sänds ut i informationsnätverk, och vidarebefordras till personal i yttre tjänst som ökar bevakningen i brottsdrabbade områden.

•Spårsäkring genomförs på brottsplatserna. Den nya DNA-lagstiftningen har inneburit att flera brottsserier mot äldre har kunnat klaras upp.

•Polisinsatser som genomförs dokumenteras i en nationell databas, som samtliga myndigheter har tillgång till.

•Polisen i Örebro har i samverkan med Brottsförebyggande rådet tagit fram ett informationsmaterial som riktar sig till äldre. Informationsmaterialet består av en broschyr och film, med tillhörande studiehandledning.Vi får strax höra mer om detta.

•Polisen i Lund samverkade med det lokala brottsförebyggande rådet under temat "Brott mot äldre" och arrangerade en temadag i Stadshallen med föredrag och utställningar.

•Polismyndigheten i Skåne har vi haft ett myndighetsgemensamt projekt

riktat mot åldringsbrott (PanterII). Projektet var inte specifikt inriktat på våldsbrott utan mera traditionella åldringsbrott.

Rikspolisstyrelsen

Bild 64

Våld mot äldre

•Våld och övergrepp inom vård och omsorg

•Våld och övergrepp från närstående

•Våld och övergrepp från utomstående

BILAGA 2007/08:RFR4

Bild 65

Våld inom vård och omsorg

Socialstyrelsens normerande roll:

•SOSFS 2006:11

Ledningssystem för kvalitet i verksamhet enligt SoL, LVU, LVM, LSS

•SOSFS 2000:5 och SOSFS 2005:8 (revidering pågår – klart våren 2008) Lex Sarah

•SOSFS 2005:12

Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården

•SOSFS 2005:28 Lex Maria

Bild 66

Våld från närstående eller utomstående

Regeringsuppdrag:

2002/2003: Projektmedel för kvinnofridsutbildning för personal inom hemtjänst i Lundby och Tynnered

Målet var att ge personalen större kunskap om hur de kan upptäcka våld och att få en ökad beredskap att agera

2007/08:RFR4 BILAGA

Bild 67

Våld från närstående eller utomstående

Regeringsuppdrag 2007:

•Utvecklingsmedel till förstärkt kvinnojoursverksamhet (2009-06-01)

•Bedömningskriterier för tillsynen av socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor .... (2009-06-01)

•Kvalitetssäkring av bedömningsinstrument för socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor .... (2009-12-01)

•Vägledning för socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor ....

(2009-12-01)

Samordning av uppdragen: Annika Eriksson S/IF

E-post: annika.eriksson@socialstyrelsen.se	Telefon: 075 247 3038

RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN		2004/05–2005/06

2004/05:RFR1	TRAFIKUTSKOTTET
	Transportforskning i en föränderlig värld
2004/05:RFR2	NÄRINGSUTSKOTTET
	Statens insatser för att stödja forskning och utveckling i
	små företag
	Rapport till riksdagens näringsutskott
2004/05:RFR3	KONSTITUTIONSUTSKOTTET
	Nationella minoriteter och minoritetsspråk
2004/05:RFR4	SKATTEUTSKOTTET
	Skatteutskottets offentliga seminarium om skatte-
	konkurrensen den 15 mars 2005
2005/06:RFR1	JUSTITIEUTSKOTTET
	Brottsskadeersättning och skadestånd på grund av brott.
	Undersökning av skillnader mellan beslutad brottsskade-
	ersättning och av domstol sakprövat skadestånd
2005/06:RFR2	JUSTITIEUTSKOTTET
	Särskild företrädare för barn
	Uppföljning om tillämpningen av lagen (1999:997) om
	särskild företrädare för barn
2005/06:RFR3	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Förutsättningarna för småskalig livsmedelsproduktion –
	en uppföljning
2005/06:RFR4	KONSTITUTIONSUTSKOTTET
	Regeringsmakt och kontrollmakt.
	Offentligt seminarium tisdagen den 15 november 2005
	anordnat av konstitutionsutskottet
2005/06:RFR5	KULTURUTSKOTTET
	Statsbidrag till teater och dans
	En uppföljning av pris- och löneomräkningens
	konsekvenser
2005/06:RFR6	UTRIKESUTSKOTTET
	Utrikesutskottets uppföljning av det multilaterala utveck-
	lingssamarbetet
2005/06:RFR7	TRAFIKUTSKOTTET
	Sjöfartsskydd
	En uppföljning av genomförandet av systemet för skydd
	mot grova våldsbrott gentemot sjöfarten
2005/06:RFR8	UTRIKESUTSKOTTET
	Vår relation till den muslimska världen i EU:s grann-
	skapsområde
2005/06:RFR9	NÄRINGSUTSKOTTET
	Näringsutskottets offentliga utfrågning om elmarknaden
	den 18 maj 2006

RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN		2006/07–

2006/07:RFR1	FINANSUTSKOTTET
	En utvärdering av den svenska penningpolitiken
	1995–2005
2006/07:RFR2	UTRIKESUTSKOTTET OCH
	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Offentlig utfrågning den 12 december 2006 om en gas-
	ledning i Östersjön – fakta om projektet – internationell
	rätt – tillvägagångssätt vid tillståndsprövning
2006/07:RFR3	TRAFIKUTSKOTTET
	Trafikutskottets uppföljning av flyttning av fordon
2006/07:RFR4	TRAFIKUTSKOTTET
	Trafikutskottets offentliga utfrågning om trafiklösningar
	för Stockholmsregionen
2006/07:RFR5	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Offentlig utfrågning om förutsättningarna för att bedriva
	småskalig livsmedelsproduktion
2006/07:RFR6	KULTURUTSKOTTET
	Offentlig utfrågning på temat Var går gränsen för den
	konstnärliga friheten?
2006/07:RFR7	UTRIKESUTSKOTTET
	Sveriges deltagande i EU:s biståndspolitik
2006/07:RFR8	SKATTEUTSKOTTET
	Uppföljning av kvittningsregeln för nystartade företag
2007/08:RFR1	SKATTEUTSKOTTET
	Inventering av skatteforskare 2007
2007/08:RFR2	TRAFIKUTSKOTTET
	Offentlig-privat samverkan kring infrastruktur – en
	forskningsöversikt
2007/08:RFR3	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Uppföljning av de fiskepolitiska insatsernas resultat och
	konsekvenser för företag inom fiskeområdet