Konstitutionsutskottets seminarium om en nordisk samekonvention

Rapport från riksdagen 2011/12:RFR4

ISSN 1653-0942

ISBN 978-91-86673-23-9

Riksdagstryckeriet, Stockholm, 2011

2011/12:RFR4

Förord

Nordiska rådet beslöt 1995 att inleda arbetet med en nordisk samekonvention i syfte att säkerställa det samiska folkets rätt att självt bestämma om sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling och att för sina egna syften förfoga över sina naturtillgångar.

År 2005 redovisade en expertgrupp ett utkast till en nordisk samekonvention (se bilaga 1). Utkastet utarbetades av en expertgrupp vars sammansättning och mandat fastställdes av de ansvariga ministrarna för samiska frågor och sametingsordförandena i Sverige, Norge och Finland vid ett möte i Helsingfors den 13 november 2002.

Förhandlingarna mellan Sverige, Norge och Finland om en nordisk samekonvention inleddes under våren 2011. Förhandlingsdelegationerna består av såväl samiska som statliga representanter.

Mot denna bakgrund anordnade konstitutionsutskottet den 9 juni 2011 ett seminarium om en nordisk samekonvention.

Syftet med seminariet var att belysa de frågor som kommer att behandlas i en kommande nordisk samekonvention samt att ge riksdagens ledamöter möjlighet att ställa frågor. Av programmet (se nästa sida) framgår vilka talare som hade inbjudits till seminariet.

I det följande redovisas bl.a. en utskrift av den stenografiska uppteckning som gjordes vid seminariet. Inlagor och rapporter som lämnades in vid seminariet återfinns som bilagor i denna rapport (se bilaga 2–6).

Stockholm i december 2011

Peter Eriksson

Konstitutionsutskottets ordförande

Thomas Larue

Föredragande

2011/12:RFR4

Program för seminariet

Dag:	Torsdagen den 9 juni 2011
Tid:	Kl. 09.00–12.00
Plats:	Andrakammarsalen i riksdagen

Program

09.00Inledning

Peter Eriksson (MP), konstitutionsutskottets ordförande

09.05Konventionsförslaget

Carsten Smith, f.d. Høyesterettsjustitiarius

09.30	Frågor och diskussion
Paus

10.30Brister i rättsordningen rörande samerna

Bertil Bengtsson, professor i civilrätt och f.d. justitieråd

10.40Aktuella fakta om samernas situation

Hugh Beach, professor i kulturantropologi

10.50Internationell kritik mot Sveriges samepolitik

Peter Nobel, juris doktor och f.d. diskrimineringsombudsman (DO)

11.00Vårt gemensamma ansvar att motverka orättvisa

Anders Wejryd, ärkebiskop i Svenska kyrkan

11.10Frågor och diskussion

12.00Slut

Medverkande

Carsten Smith är f.d. Høyesterettsjustitiarius och professor vid Oslo universitet. Smith var ordförande i den expertgrupp som tog fram utkastet till en nordisk samekonvention.

Bertil Bengtsson är professor i civilrätt och f.d. justitieråd. Bengtsson är numera adjungerad professor vid Luleå tekniska universitet.

Hugh Beach är professor i etnologi vid institutionen för kulturantropologi och etnologi, Uppsala universitet.

PROGRAM FÖR SEMINARIET 2011/12:RFR4

Peter Nobel är juris doktor och har tidigare varit advokat, diskrimineringsombudsman (1986–1991), generalsekreterare i svenska Röda Korset (1991– 1994) och expert i FN:s kommitté mot rasdiskriminering (1998–2001).

Anders Wejryd är ärkebiskop i Svenska kyrkan.

2011/12:RFR4

Konstitutionsutskottets seminarium om en nordisk samekonvention

Ordföranden: Jag heter Peter Eriksson och är ordförande i konstitutionsutskottet i riksdagen. Jag vill hälsa er alla som har kommit hit i dag för att delta och närvara vid det här mötet välkomna.

I dag ska vi diskutera en nordisk samekonvention. Själva syftet med mötet är att vi riksdagsledamöter och politiker ska få lite mer kännedom och kunskap om frågan om en nordisk samekonvention, hur läget ser ut i dag och vilka problem och möjligheter det här innebär. Jag är väldigt glad att vi har fått så många kunniga deltagare och talare till mötet.

Jag vill påminna om att alla som deltar i diskussionen måste trycka på mikrofonknappen, så att ni når ut inte bara här i salen utan även till de tv-tittare som vi härmed också hälsar välkomna.

Vi börjar dagen med att Carsten Smith talar. Han har varit professor vid Oslo universitet och Høyesterettsjustitiarius. Det är inget lätt ord för en svensk. Han har också varit ordförande i den expertgrupp som har förberett ett förslag till samekonvention. Därefter kommer vi att ha en liten diskussion och en paus.

Efter det har vi ytterligare några talare, bland andra professor Bertil Bengtsson och professor Hugh Beach från Uppsala samt Peter Nobel och Anders Wejryd, som är lite grann initiativtagare till den här samlingen och diskussionen. Peter Nobel är före detta diskrimineringsombudsman, och Anders Wejryd är ärkebiskop.

Jag ber om ursäkt för att vi tyvärr bara har manliga talare. Vi hade gärna sett att det hade blivit på ett annat sätt, men vi har inte varit tillräckligt kompetenta för att klara av det på ett bra sätt. Vi ber om ursäkt för det. Vi har inte någon tolk, men vi har inte heller fått någon begäran om det. Det har nog mest med den saken att göra. Samtalet kommer att hållas på svenska på grund av att det är till svenska politiker vi talar. Det gäller att försöka få dem att förstå de här sakerna lite bättre.

Därmed tror jag att vi börjar. Vi kommer att få en genomgång av Carsten Smith. Jag hälsar dig hjärtligt välkommen till det här mötet och hoppas att det ska bli ett intressant möte också för dig.

Carsten Smith: Samene er urfolket til de tre nordiske statene Sverige, Finland og Norge. Rettsreglene om samer, ofte kalt sameretten, har som hovedoppgave å skape et så sterkt rettsvern for samisk kultur at den kan leve videre, med alt hva den har samlet i seg av et folks liv gjennom århundrer.

Men hvorfor en nordisk konvensjon?

”Vi samer er ett folk, og rikenes grenser skal ikke bryte vårt folks fellesskap.” Dette er samefolkets politiske grunnsetning. Men statsgrensene skjærer

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

gjennom samenes historiske hjemland, og statenes politikk har over årene skapt mange skillelinjer gjennom samenes samfunnsliv.

For samefolket vil en konvensjon være en styrking av folkets fellesskap, for statene en fastlegging av et felles statsansvar overfor deres felles urfolk. Oppgaven for ekspertgruppen har samlet sett vært å utforme en konvensjon for samene som et eget folk, ikke bare for reindriftssamer eller skogssamer eller kystsamer eller andre grupper av samer. Arbeidet skal for første gang gi et felles rettsgrunnlag for samefolket, uavhengig av om den enkelte same er bosatt i eller statsborger i den ene eller annen av de tre stater. Hvis arbeidet lykkes, blir det en allsamisk rettsdannelse – et grunnlagsdokument for en indre selvbestemmelse med et rettsfellesskap for det samiske folket. Denne felles rettsregulering for ett folk i tre ulike stater har allerede møtt en internasjonal interesse. Det er mange urfolk og minoriteter som lever grenseoverskridende.

Den nordiske konvensjonen er i utkast på mer enn femti artikler, så denne omtalen må konsentrere seg om enkelte hovedspørsmål. Utkastet bygger på noen prinsipielle synspunkter, som har fått sin plass i en fortale, der de blir anerkjent fra statenes side. Jeg nevner blant flere at det samiske folket har en egen kultur og et eget samfunnsliv med egen historie, egne tradisjoner, eget språk, egne næringer og egne fremtidsvisjoner. Samtidig fremheves fra sametingenes side noen grunnsetninger, blant annet det samiske folkets ønske, vilje og rett til å ta ansvar for utviklingen av egen fremtid.

Konvensjonens formål er å gi samene rettigheter slik at de skal kunne utvikle sitt språk, sin kultur, sine næringer og sitt samfunnsliv – og som et viktig tillegg: med minst mulig hinder av landegrensene. Dette står som en fanebestemmelse. I det videre innhold tegner det seg tre hovedlinjer.

For det første fastlegger konvensjonen samefolkets allmenne rettigheter. For det andre utvikler den mer spesielle rettigheter som følger av stillingen som urfolk. Det gjelder både forvaltningsmessige rettigheter, kulturelle rettigheter, territorielle rettigheter og næringsrettigheter. For det tredje tar konvensjonen opp spørsmål som skyldes statsgrensenes splitting av sameland og de ulike rettsregimer i de tre stater. Det er behov for en enklere samhandling, praktisk samvirke på alle felter, mellom samene i de tre land.

Resultatet av konvensjonen er i stor grad en nedtegning og presisering av rettigheter som allerede har et annet rettsgrunnlag, men det er også en styrking og nyskaping av rettigheter. Det er mitt inntrykk at nyhetsverdien er større i Sverige og Finland enn i Norge. Under enhver omstendighet har kodifikasjonen og fellesreguleringen en egenverdi.

Den viktigste av de allmenne rettigheter er retten til selvbestemmelse. Ar- tikkel 3 første setning uttaler:

”Samene har rett til selvbestemmelse som et folk i overensstemmelse med folkerettens regler og bestemmelsene i denne konvensjonen.” FNs to menneskerettskonvensjoner av 1966, både den om sivile og politiske rettigheter og den om økonomiske, sosiale og kulturelle rettigheter, har som åpningsbestemmelse at: ”All peoples have the right of self-determination.” FNs urfolks-

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

erklæring av 2007, som kom etter utkastet til samekonvensjonen, fastslår det samme prinsipp generelt for urfolk.

Men samene er ikke bare et urfolk. De oppfyller også de vilkår som normalt stilles for å være et folk i folkerettslig forstand, noe som har fått uttrykk i formuleringen i utkastet at samene har rett til selvbestemmelse ”som et folk”. Det innebærer at samene allerede i dag, selv om urfolkserklæringen bare er en declaration, har de rettigheter som følger av 1966-konvensjonene.

Selvbestemmelsen i utkastet henviser til ”folkerettens regler og bestemmelsene i denne konvensjonen”. Det nærmere innhold av denne retten vil i stor grad bli fastlagt gjennom de andre artiklene i utkastet.

Fra de øvrige allmenne rettigheter nevnes prinsippet om ikkediskriminering, og i tilknytning til dette også prinsippet om ”særlige positive tiltak”, i svensk tekst ”särskilda positiva åtgärder”. For å gjennomføre samenes rettigheter etter konvensjonen skal statene, sier utkastet, etter behov treffe slike positive særtiltak overfor dem. Det kan dreie seg om særlige materielle rettsregler, særlige forvaltningsmessige ordninger eller særlige bevilgninger.

Et viktig grunnprinsipp er også hensynet til samiske sedvaner. Ved utarbeidelse av lovgivning på områder der det kan finnes samiske sedvaner, skal det utredes om slike sedvaner foreligger, og om de i så fall bør gis vern. Også i rettsanvendelsen skal tilbørlig hensyn tas til disse sedvaner.

Den viktige del av formålet, som er å fremme det praktiske samvirket over grensene, har fått uttrykk i to prinsippbestemmelser, dels om samarbeid om kulturelle og næringsmessige ordninger, dels om samarbeid om undervisning og velferdsordninger. Statene blir forpliktet til å fjerne hindringer som beror på at det samiske bosetningsområdet strekker seg over flere land.

Statsgrensene skaper enkelte store spørsmål, som reindriften mellom landene. Men grensene skaper samtidig en mengde mindre spørsmål, som kan være særdeles praktisk viktige for dem som rammes, som for eksempel, blant mange andre som beskrives, organisering og finansiering av kultursamarbeid i det kulturelt utsatte sørsamiske området eller av helsetjenester over en grense foretatt av helsepersonell med samisk bakgrunn.

Innenfor samisk styring står sametingene i hvert land sentralt. De treffer selvstendige vedtak i de saker der de har myndighet etter nasjonal eller internasjonal rett. For øvrig er det utformet regler om sametingenes medvirkning til ulike typer av vedtak.

I saker av vesentlig betydning for samene skal det skje forhandlinger med sametingene før det treffes vedtak av offentlig myndighet. Det er i tillegg lagt inn en godkjenningsrett. Statene skal ikke vedta eller tillate slike tiltak, altså åtgärder, som i betydelig grad kan skade de grunnleggende vilkår for samisk kultur, samiske næringer eller samisk samfunnsliv, for så vidt ikke sametinget i landet samtykker i dette. Dersom slikt samtykke ikke blir gitt, kan man si at sametingene ved denne bestemmelse har fått en vetorett for disse inngripende vedtak.

Forholdet til nasjonalforsamlingene er særskilt omhandlet. Statenes nasjonalforsamling eller deres utvalg eller andre organer skal på begjæring ta imot

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

representanter for sametingene for at disse skal kunne redegjøre for spørsmål av betydning for samene. Det enkelte lands nasjonalforsamling gir nærmere regler om sakstyper og fremgangsmåte.

Samene har i økende grad engasjert seg på det internasjonale plan, i og utenfor FN. Utkastet fastslår at sametingene skal representere samene i mellomstatlige forhold, og at statene skal fremme samenes representasjon i internasjonale institusjoner og møter. Utkastet med merknader gir en sterk begrunnelse for å gi samene status som fullverdig medlem av Nordisk Råd.

Det er i siste instans videreføring av samenes kultur som er det sentrale formål for hele rettsreguleringen. Kapitlet om samisk språk og kultur har bestemmelser om en lang rekke sektorer av kulturlivet. Jeg skal påpeke et par sider ved de samiske rettigheter og det statlige ansvar som her blir etablert.

Avgjørende for språkets fremtid er utdanningen. I de samiske områdene skal samene ha mulighet til undervisning både i samisk, altså kunnskap om samisk som språk, og på samisk, dvs. at undervisningen i andre emner foregår på samisk. Samiske barn og ungdom utenfor de samiske områdene skal ha mulighet til undervisning i samisk, men også på samisk i den utstrekning det må anses rimelig i de enkelte områder. De nasjonale læreplanene skal utarbeides i samarbeid med sametingene og tilpasses samiske barn og ungdoms kulturelle bakgrunn og behov.

Fra en annen sektor nevner jeg at statene skal, i samarbeid med sametingene, sørge for at helseog sosialtjenesten i de samiske bosetningsområdene er organisert slik at samene er sikret et helseog sosialtilbud tilpasset deres språklige og kulturelle bakgrunn. Også utenfor de samiske bosetningsområdene skal helseog sosialmyndighetene ta hensyn til språk og kulturbakgrunn for de samiske pasienter og klienter.

Til slutt i kulturkapitlet er det tatt inn den viktige forståelsen av kulturgrunnlaget som følger av minoritetsvernet i konvensjonen om sivile og politiske rettigheter: Statenes forpliktelser i spørsmål om samisk kultur omfatter også det materielle kulturgrunnlaget, slik at samene får de nødvendige næ- ringsmessige og økonomiske vilkår for å kunne sikre og utvikle sin kultur.

For samisk rett til land og vann har verken Finland eller Sverige ratifisert ILO-konvensjon nr. 169 om urfolk. Norge har ikke bare ratifisert den, men har i finnmarksloven bestemt at konvensjonen går foran loven ved motstrid.

Det nordiske konvensjonsutkast omfatter både rettigheter og forvaltning, både rett til grunnen og til naturressurser, både arealog ressursforvaltning og miljøvern med miljøforvaltning. Utkastet tar sikte på regler som oppfyller ILO-kravene.

For eiendomsretten til grunnen er denne oppfyllelsen sikret ved at utkastet direkte henviser til internasjonale regler som gjelder for bruk i lang tid. Med hensyn til andre rettigheter, særlig bruksrettigheter og vern mot inngrep i naturen, er det formulert regler i samsvar med nordisk rettslig språkbruk og nordiske rettsprinsipper om langvarig tradisjonell bruk.

Hovedbestemmelsen er artikkel 34 om tradisjonell bruk av land med sjøer og vassdrag. Den taler dels om grunnlag for eiendomsrett, dels om grunnlag

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

for bruksrett. Dette spørsmålet om eiendomsrett var kanskje det vanskeligste spørsmålet under hele arbeidet med konvensjonsutkastet.

Denne bestemmelsen gir en prinsipiell anerkjennelse av at langvarig bruk kan danne grunnlag for samenes individuelle eller kollektive eiendomsrett. Men for de nærmere betingelser henviser konvensjonen her til nasjonale eller internasjonale regler. Det innebærer at rettsanvendelsen vil kunne gi ulike resultater ved de ulike landenes domstoler. Lenger var det ikke mulig for ekspertgruppen å bli enig. I Norge har Høyesterett i den såkalte Svartskogendommen fra 2001 fastslått kollektiv eiendomsrett for befolkningen i et område, det var i vesentlig grad samisk befolkning, etter en langvarig bruksutøvelse. Det ble her primært bygget på det gamle norske rettsprinsipp om alders tids bruk, men også henvist til ILO-konvensjonen. Hva utkastet vil lede til i Finland og Sverige, vil vel, så vidt jeg forstår, dels bero på landenes domspraksis om urminnes hävd eller tilsvarende prinsipp, dels på den mulige internrettslige virkningen av ILO-konvensjonen. Bestemmelsene her åpner for en utvikling.

For andre rettigheter enn eiendomsrett har utkastet felles regler: om bruk, om utnytting av naturressurser og om medvirkning i forvaltning.

Med hensyn til bruksrettigheter gis det en selvstendig hjemmel for dette. Den sier at hvis samene, uten å anses som eiere, innehar og tradisjonelt har brukt visse landområder eller vannområder til reindrift, jakt, fiske eller på annen måte, skal de ha rett til fortsatt å inneha og bruke områdene i samme utstrekning som tidligere. Samtidig blir det gitt viktige supplerende regler, dels om avveining i forhold til konkurrerende bruk, dels om tilpasning av bruken til den økonomiske og tekniske utviklingen, og dels om hensynet til at samisk bruk ofte ikke etterlater varige spor i naturen.

Det blir videre fastsatt en plikt for statene til å identifisere de landområder der samene etter disse regler kan ha rettigheter, og det skal etableres hensiktsmessige ordninger for at samene skal kunne få prøvet sine krav på rettigheter til land og vann.

For disse landområder skal samenes rett til naturressurser særskilt vernes. Tillatelse til undersøkning eller utvinning skal ikke gis dersom virksomheten skulle gjøre det vesentlig vanskeligere for samene å utnytte de aktuelle områdene, og denne utviklingen er vesentlig for samisk kultur. Disse regler for naturressurser gjelder også for andre inngrep i naturen. Til dette knytter det seg regler om erstatning for skade og for del i utbytte av virksomhet.

Jeg nevner at disse reglene om landog vannrettigheter ifølge utkastet også skal gjelde for bruk i fjorder og kystfarvann, og at dette er i dag det største stridsspørsmål i Norge.

Etter fremleggelsen av konvensjonsutkastet i 2005 har et norsk utvalg utarbeidet en innstilling, ferdig i 2008, med lovutkast om retten for samer og andre til fiske i havet utenfor Finnmark. Lovutkastet fikk tilslutning fra Sametinget og har vært behandlet senere i konsultasjoner mellom Sametinget og Fiskeridepartementet. Det er i forrige måned fremlagt et dokument fra regjeringen om enkelte lovendringer, men der det fra samisk hold blir tatt vesentli-

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

ge reservasjoner, særlig med hensyn til hvilke plikter som staten har ifølge folkeretten.

Kapitlet om samiske næringer innledes med en generalklausul om vern av samisk næring og ressursutnyttelse, og det gjelder slik virksomhet som er vesentlig for å opprettholde og utvikle samiske lokalsamfunn.

For reindriften fastslår utkastet prinsippet om at rettighetene bygger på sedvane. Norge og Sverige skal opprettholde og utvikle reindriften som en særrett for samene. Finland anerkjenner ikke en slik særrett, men vil styrke den samiske reindriftens stilling, sies det, under hensyn til protokoll i tilslutningsavtalen til EU, som sier at samene kan gis ensamrätt til reindrift i tradisjonelle samiske områder.

For reindriften over statsgrensene er det tosidige konvensjoner. Grensen mellom Finland og Norge har vært sperret for reindrift helt siden 1852 og mellom Finland og Sverige siden 1888. Der det ikke er grenseelv, er det gjerder. I forholdet mellom Sverige og Norge gjelder omstridte konvensjonsregler. Det vårt utkast anser som det beste, sett fra et samisk og nordisk synspunkt, er at grenseproblemene for reindriften i størst mulig grad blir regulert ved lokale avtaler mellom reindriftsutøverne i de enkelte områder. Det er samisk reindrift det dreier seg om. Og utkastet gir slike lokale avtaler rettslig prioritet. Samtidig fastslås det prinsippet for reindriften over grensene, noe det en tid var uenighet om, at også denne reindriftsretten bygger på sedvane. Først hvis verken lokale avtaler eller sedvane gir løsning, skal reindriftskonvensjonene komme inn i bildet.

For gjennomføring av konvensjonen skal det bli opprettet en nemnd, en samekonvensjonsnemnd, som skal rapportere til de tre lands regjeringer og sameting. For å sikre en enhetlig bruk av konvensjonen skal statene gjøre den direkte anvendelig som nasjonal lov.

Det er en rettighetskonvensjon som gir både de enkelte samer og samefolket bestemte rettigheter. Både individuelle samer og grupper av samer, som sametingene, kan gjøre rettighetene gjeldende ved de nasjonale organer.

Når denne nordiske samekonvensjonen blir gjennomført, vil det ikke lenger ha den samme betydning om ILO-konvensjonen om urfolk blir ratifisert. Ekspertgruppen har under arbeidet søkt å inkludere de emner både fra ILO- konvensjonen og andre folkerettslige instrumenter som har betydning for samene i våre nordiske land.

Til slutt fremhever jeg det rettsprinsippet som er selve grunnmuren: Et folks rett til kulturutøvelse er en av de grunnleggende menneskerettigheter.

Ordföranden: Tack så mycket! Det var en bra genomgång. Innan vi lämnar ordet fritt för diskussion tänkte jag bara säga något kort om hur vi ser på läget i Sverige. Som Carsten var inne på har vi under ganska många år diskuterat samefolkens rätt, bland annat genom diskussionen om ILO-konventionen. Det har lite grann gått in i en återvändsgränd i den svenska riksdagen, har vi känt.

Därför är det initiativ om att försöka få till en nordisk samekonvention som i grunden Nordiska rådet har tagit intressant. Det har gått några år sedan

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

Carsten Smith och de övriga lade fram förslaget om en nordisk samekonvention. Man kan undra varför det kommer upp och blir intressant och varför konstitutionsutskottet tar initiativ till en diskussion just nu. Det hänger samman med att förhandlingarna om en nordisk samekonvention mellan de tre olika regeringarna har startat i år.

I det sammanhanget är det också viktigt att frågan diskuteras och förs fram till allmän debatt innan diskussionerna är över. Vi tycker i konstitutionsutskottet att detta är en viktig fråga och vill därför medverka till att debatten blir lite bredare. Vi ser positivt på att regeringarna försöker komma överens och hitta lösningar på dessa viktiga frågor.

Jag lämnar nu ordet till Stefan Mikaelsson, som vill säga några ord i debatten.

Stefan Mikaelsson: Tack så mycket! Jag heter alltså Stefan Mikaelsson, och jag är Sametingets ordförande. Jag ber att få tacka konstitutionsutskottet för att man har arrangerat detta seminarium och även för inbjudan.

Det är ganska många riksdagsledamöter här. Det är bra, speciellt om man jämför med hur det var då Sametinget höll plenum här. Då var det inte lika många. Vi och jag är glada att ni är här!

De grundläggande principerna för ILO-konventionen nr 169 är respekt och deltagande – respekten för den kulturella, spirituella, sociala och ekonomiska organisationen och identiteten för urfolken. Konventionen erkänner samtidigt att urfolk är fullt kapabla att tala för sig själva och att delta i beslutsprocesser som berör oss. Deltagandet ska också uppfattas som ett värdefullt bidrag till samhällsbyggandet i de länder som det berör.

Samerna lever inte i ett majoritetssamhälle. Vi lever i ett dominerande samhälle, där den svenska kulturen, lagstiftningen och myndigheternas uppbyggnad är så dominerande att det kväver och krossar det samiska sättet att leva. Högsta domstolens dom i Nordmalingsprocessen är motsatsen. Den är en frisk fläkt i en tät skog en varm sommardag. Det är glädjande att Högsta domstolen hade modet att gå emot tidigare domar.

Sveriges avoghet mot att ratificera ILO-konventionen påverkar också det globala samhället. Både Sverige och Finland som medlemsländer i Europeiska unionen förhandlar med länder i till exempel Sydamerika om associationsavtal. En del av dessa länder har ratificerat ILO-konventionen. Vad sätter då de svenska och finska förhandlingsdelegationerna för värde på det? Det är frågan. Innefattar mänskliga rättigheter handelsrättigheter, eller är det mer värt än ratifikationen av ILO-konventionen av olika sydafrikanska länder?

Det som har hänt sedan remissen av utkastet till en nordisk samekonvention är att Sverige har lämnat en rapport till ESC-kommittén hösten 2006 där man erkänner att urfolk har rätt till självbestämmande enligt artikel 1 i bägge 1966 års konventioner. FN har antagit urfolksdeklarationen. I år blev den nya grundlagen giltig, där samerna definieras som folk.

Utvecklingen står inte still. Den kommer att drivas framåt. Men frågan är om tre av världens rikaste länder kan ha en gemensam attityd och ett gemen-

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

samt förhållningssätt och harmonisera lagstiftningen för samerna i de tre olika länderna. Finns det en politisk vilja, eller finns det inte?

Jag skulle kunna säga mycket, men jag kanske får återkomma. Det man ändå kan säga är att Sverige har övertagit ordförandeskapet i Arktiska rådet. Arktis har mycket värdefulla resurser, och mycket av dessa resurser finns på urfolkens territorium. Kommer man att ha olika syn på de fasta deltagarnas möjligheter att påverka i Arktiska rådet? Eller kommer man att dra slutsatserna av Sveriges ställningstagande i det internationella forumet att urfolken till exempel har rätt till självbestämmande? Kommer man också att göra en förändring så att det blir en annan attityd och ett annat förhållningssätt än det norska och danska ordförandeskapet, som var närmast föregående, hade?

Sverige och svenska riksdagsledamöter har ett gott initiativ och ett bra förhållningssätt att studera på nära håll: Man kan studera Laponiaförvaltningen, som har samiskt ledarskap. Det innebär inte att man ska exkludera det svenska. Vi vill alltså inte utesluta, utan se till att svenska intressen har möjlighet att medverka. Vi lever ju mitt i det svenska. Samerna i Norge, Sverige, Finland och Ryssland lever ofta i samhällen som domineras av statsmedborgare från respektive land. Laponiaförvaltningen är en så oerhört bra utveckling, som Sveriges riksdag borde studera och ta till sig för att få ett gott exempel i närområdet.

Jag vill än en gång tacka för att jag har fått möjligheten att framföra några ord här. Jag vill precis som EU-parlamentet har gjort uppmana Sveriges riksdag att omedelbart ratificera ILO-konventionen nr 169. Det är en signal till de nordiska länderna, men det är också en signal till det globala världssamfundet att urfolken är en kraft att räkna med och att Sverige respekterar dem.

Ordföranden: Vi tackar Stefan Mikaelsson, ordförande i Sametinget. Jag lämnar nu ordet fritt för frågor.

Helene Petersson i Stockaryd (S): Tack för genomgången! Detta är en fråga som vi i konstitutionsutskottet har levt med i ganska många år och som man känner har stannat upp nästan totalt. Jag är jätteglad att vi har kommit så här långt och att man åtminstone har tagit steget att en förhandling ska börja.

En fråga som jag satt och funderade på gäller något som Carsten Smith nämnde i början. Nyskapande av rättigheter gäller kanske mer konventionen för Sverige och Finland än för Norge. Mycket kanske har att göra med land- och markrättigheterna eftersom man har kommit lite längre i Norge när det gäller dessa frågor. Jag undrar om Nordmalingsmålet kommer att påverka dessa frågor så att det kanske ändå blir lättare att lösa ut detta när domstolen har satt ned foten på området.

Det handlar också om Sametinget som förhandlingspart. Tinget har närmast en vetorätt, sade du. Konsultation har varit en diskussionspunkt där man har kommit längre i Norge men som man har efterlyst i Sverige. Jag skulle vilja höra om du har några synpunkter på just dessa två frågor.

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

Carsten Smith: När jag sade att mitt intryck var att det som är nyskapade rättigheter i konventionsutkastet mer har effekt för Sverige och Finland är detta min totalbedömning, också med den insikt som jag efterhand har fått om svenska och finska interna förhållanden. Då är det speciellt land- och vattenrättigheterna jag har haft för ögonen. När vi skrev konventionen hade Norge där kommit väsentligt längre i riktning mot att acceptera samiska rättigheter, både i domstol och i lagstiftning.

Mitt intryck är dock att nyare svensk rättspraxis, i alla fall en dom som jag är bekant med och har studerat ingående, går ett steg längre – nej, jag törs inte här framföra någon tydlig uppfattning om domens prejudikatsvärde, men mitt intryck är att det rör på sig i svensk rättspraxis på denna punkt. Detta kommer förmodligen att underlätta arbetet i de vidare konventionsförhandlingarna.

Konsultationsverksamheten är en punkt där man, delvis efter att konventionsutkastet kom till, har kommit längre än tidigare i Norge i riktning mot att upprätta fasta regler för konsultationer mellan Sametinget i Norge och den norska regeringen. Genom kunglig resolution har man utarbetat regler som ger Sametinget ganska vittgående möjligheter att kräva konsultationer. Det står självfallet inget om vilket resultat man kan kräva, men konsultationer in good faith kan Sametinget i mycket stor utsträckning ställa krav på. Det ska gälla alla typer av saker som är av väsentlig betydelse för samefolket.

Jag är inte så bekant med hur långt detta har kommit i de båda andra länderna. I det norska sammanhanget är det dock tydligt att denna generella konsultationsrätt, som man nu också arbetar på att lagfästa – där är man dock bara i beredningsstadiet än så länge – är något som kraftigt ökar Sametingets reella politiska inflytande, även om den inte säger något om det rättsliga resultatet av konsultationerna.

Ann-Britt Åsebol (M): Tack så mycket, Carsten Smith, för en bra genomgång av samekonventionen och de spörsmål som hör till detta! Det ger anledning till ett antal frågor. Jag tangerar lite grann av det som Helene Petersson sade.

Men jag tänkte främst fråga dig, Carsten, lite grann om artikel 34 i samekonventionen – den som tar upp traditionellt brukande av land och vatten. Detta är möjligen en okunskapsfråga av mig. Du tangerade lite grann hur det ser ut i de olika nordiska länderna och hur långt vi har kommit. Men vad är de stora stötestenarna i det traditionella brukandet av vatten? Och vilka är det som sätter käppar i hjulet? Jag vet inte om det är Carsten eller möjligen Stefan från Sametinget som har den bästa kunskapen om detta. Men precis som vi har sagt redan tidigare är Nordmalingsfallet en del i att man förhoppningsvis kan nå framgång i detta. Det är en fundering jag har om det här.

Jag har också en fundering på det du sade om det samiska språket och samisk kultur. Jag funderar lite grann på hur vi ska implementera detta i hela skolan. Jag kommer från en landsdel, Dalarna, där vi har en sameby. Jag har undervisat samiska barn i skolan på svenska. Reflexionen är naturligtvis: Varför har vi inte kommit längre? Och finns det ställen där man har kommit

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

längre så att man även i vanliga skolor undervisar i samiska eller har samiska som någon form av hemspråk?

Ordföranden: Då går ordet till Tomas Cramér, som är tidigare sameombudsman.

Tomas Cramér: HD har, som Sametingets företrädare nämnde, givit en dom den 27 april i år. Där finns vissa punkter som är särskilt intressanta – punkt 5, punkt 14 och punkt 34–35. I punkt 14 säger HD att rätten till renskötsel är en civilrättslig rätt som tillkommer samebefolkningen som ett kollektiv. Men denna samebefolkning och detta kollektiv är inte organiserat. Om detta ska vara seriös lagstiftning måste detta samekollektiv och denna samebefolkning bli organiserade. Det måste ske genom en folkräkning.

Den nuvarande valrätten till Sametinget baserar sig på renskötsel eller på språkbakgrund. Då är det många samer, kanske särskilt de viktiga lärda samerna som kom bort 1928 genom en tokig lagstiftning, som är viktiga att få med.

Dessutom har vi fått en ny grundlag i kraft den 1 januari i år. Den åberopas inte uttryckligen av HD 2011, men den ligger bakom domen. Den nämner samerna namneligen. Samerna är den enda av de fem minoriteterna som nämns särskilt. I motiven står det att samerna är ett urfolk. Då har man i realiteten i grundlagen erkänt konventionen ILO 169 även om den inte är ratificerad. Vid en internationell prövning i Strasbourg eller Genève torde ILO 169 räknas som allmän folkrätt oavsett om vi har ratificerat den eller inte.

Sametinget är felkonstruerat. Det är konstruerat som ett statligt ämbetsverk, och det går inte ihop med HD:s dom i år eller med grundlagen. Om Sametinget säger ja till förslag till renbeteskonvention är det staten som säger ja till staten. Det måste alltså bli en omgörning av Sametinget à la Åland, Färöarna och Grönland. Sameland är en av de i folkrätten behandlade four small nations of the North. Samerna måste också komma in i Nordiska rådet, vilket vi har tagit initiativ till här men utan att samerna är tillerkända medlemskap. Det kan kanske karakteriseras med hårda ord som jag inte vill komma med här.

Före omgörandet av Sametinget kan inte Sametinget ingå i en nordisk samekonvention. Dessutom handlar det om en annan sak: Samerna är nu under ministerstyre i Sverige. Det är en lantbruksminister som har hand om samerna, och för honom överväger andra intressen framför de samiska intressena. Det råder stora motsättningar. Det måste bli ett ämbetsverk, lämpligen Kammarkollegium, som tar över detta. Enligt svensk grundlag ska det inte vara ministerstyre eller departementsstyre över särskilda frågor. Grundlagen kräver att det ska vara en särskild förvaltning, alltså ett ämbetsverk.

Detta säger jag nu med fullmakt av ett antal tongivande renskötare och samer. De är bland andra författaren Lars Walkeapää, som har skrivit en mycket intressant bok om samernas flyttningar till Norge, till öarna och ud-

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

darna, och målaren och renskötaren Lars J. Nutti. Walkeapää tillhör Tuorpon sameby och Lars Nutti Sirkas. Jag företräder också Alexander och Zoe Pittja från Sörkaitum. Detta är alltså ett anförande som jag håller med fullmakt från tongivande samer.

Ordföranden: Tack så mycket, Tomas! Det var trevligt att få höra från Sörkaitum i min tidigare hemkommun.

Karl Larsson: Jag heter Karl Larsson och jobbar som jurist med samefrågor. Jag har en fråga till Carsten angående artikel 36 i konventionsförslaget.

Finns det några förarbeten eller motsvarande som skulle hjälpa nordiska domstolar att tillämpa dessa regler, framför allt när det gäller hur begreppen ”allvarligt försvåra” eller ”områdena i fråga” ska tillämpas eller tolkas? Som jag ser det är problemet med den svenska lagstiftningen inte reglerna som sådana utan hur de tillämpas.

Carsten Smith: Det utkast till nordisk samekonvention som föreligger har ganska omfattande förarbeten. Det är en ganska tjock bok. Mitt svar är alltså jakande där. I den mån dessa frågor kommer upp på nationell basis, antingen i domstolar eller i förvaltningen, så finns det förarbeten.

Ordföranden: Man måste väl i och för sig påminna om att om den nordiska samekonventionen blir en realitet är det detta framförhandlade förslag och den text som kopplas till det som är den primära urkunden.

Carsten Smith: Det håller jag självfallet helt med om. Men jag håller fast vid att i den mån sådana frågor som behandlas i konventionen reser sig som aktuella problem i dag finns det åtskilliga synpunkter i förarbetena som kan vara av intresse.

Ordföranden: Då tror jag att vi tar en liten paus till klockan 10.30, då vi fortsätter diskussionerna. Då kommer Bertil Bengtsson att tala först. Efter de talare som följer har vi återigen en möjlighet att diskutera och begära ordet från golvet.

PAUS

Bertil Bengtsson: Meningen är att jag ska säga några ord som belyser samernas rättsställning i Sverige och framför allt den mycket speciella rätten till mark och vatten man har, renskötselrätt, som är grundad på lag och inte på avtal och som ger rätt till renbete, jakt och fiske på stora områden i Norrland.

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

För att man ska förstå rättsläget är det bra att hålla en sak i minnet. Det är stor skillnad på hur jurister bedömer rättsfrågor som rör samerna och hur politikerna, särskilt i Regeringskansliet, ser på dessa frågor. Den skillnaden framträder på åtskilliga sätt i lagstiftningen, och man kan säga att lagstiftaren, bland annat av den orsaken, har gått minst sagt försiktigt fram när det gäller samernas rättigheter.

En utgångspunkt när det är fråga om samernas rättigheter är det välkända Skattefjällsmålet som Högsta domstolen dömde i januari 1981. Det gällde i första hand äganderätten till vissa fjällmarker i norra Jämtland, men HD fick komma in på en rad andra rättsfrågor som rörde samerna. Vad som särskilt bör framhållas är att målet, i motsats till vad massmedierna och många andra menade, inte blev en fullständig motgång för samerna. Bland annat menade HD att samernas rätt kunde växla i olika delar av fjällmarken och att det inte var uteslutet att de på historisk grund kunde ha äganderätt till vissa områden i allra nordligaste Sverige. HD hade dock inte att ta ställning till detta, för målet rörde bara Jämtland. HD framhöll också, vilket är av intresse i sammanhanget, att samernas renskötselrätt var grundlagsskyddad på samma sätt som äganderätt, alltså hade samma skydd som annan rätt till egendom enligt grundlagen.

Dessa uttalanden i domstolen var trots allt en framgång för samerna. Man kan dock inte säga att de särskilt har påverkat lagstiftarens inställning i fortsättningen – även om de ledde till vissa ändringar i rennäringslagen 1993.

Samerna har en historisk rätt, en sorts nyttjanderätt på obegränsad tid till fjällmarkerna. Där får de driva renskötsel året runt. Den rätten vilar på vad man kallar för urminnes hävd, ett gammalt svenskt rättsinstitut. Dessutom har de rätt till vinterbete i större delen av Norrland där de av ålder bedrivit renbete.

Nyttjanderätten, som alltså egentligen skulle vara jämställd med äganderätten i fråga om skydd, har i själva verket dåligt skydd av lagstiftaren. Enligt rennäringslagen får markägaren när denne använder åretruntmarker inte vidta åtgärder som medför ”avsevärd olägenhet” för samerna. Däremot får ägaren vidta åtgärder som bara innebär lite lagom olägenhet för dem. Man kan jämföra med att det skulle stå i lagen att en jordägare vid arrende eller en hyresvärd vid uthyrning skulle vara tillåten att ställa till lite olägenheter för nyttjanderättshavaren – bara de inte blir för allvarliga. Det är knappast tänkbart med en sådan regel.

Det är klart att renskötselrätten är en speciell rätt, men förhållandet är ändå påfallande. I fråga om vinterbetesrätten finns det, enligt rennäringslagen i varje fall, inga restriktioner alls för vad markägaren kan göra för att försvåra samernas nyttjanderätt.

När nu markägaren enligt lagen har rätt att inskränka samernas möjlighet till renbete, jakt och fiske borde det vara naturligt att samerna skulle vara berättigade till ersättning för att de tillfogas dessa olägenheter som lagen talar om. Det står i lagmotiven att de har rätt till ersättning, men det konstiga är att lagstiftaren inte har velat skriva ut rätten till ersättning i lagen. Skälet man

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

åberopade var att det var oklart hur rätten skulle formuleras. Det är ett mycket ovanligt grepp av lagstiftaren att i en utförlig lag på mer än 90 paragrafer inte vilja skriva ut att en part är berättigad till ersättning i en av de allra viktigaste punkterna i lagen. Så är det i alla fall, och också det visar att samerna har något av en särställning i svensk rätt.

Ett annat speciellt drag är lagstiftarens behandling av samernas jakt- och fiskerätt som ingår i renskötselrätten. Historiskt sett hade samerna ensamrätt till jakt och fiske i fjällområdet, i varje fall på statens mark. Under 1800- och 1900-talet förekom en mängd statliga utredningar som utgick från samisk ensamrätt. Till och med i Skattefjällsmålet sade staten att samerna hade ensamrätt till jakt och fiske på fjället. Visserligen fick inte samerna själva upplåta jakt- och fiskerätten – jag återkommer till det – men avgifterna för upplåtelserna gick till samerna.

När 1987 års jaktlag kom ändrades dock statsmakternas ståndpunkt. Man förklarade att samerna inte hade någon riktig jakträtt. Den egentliga jakträtten på statens mark hade staten. Samerna hade rätt att jaga men ingen jakträtt. Samma inställning hade statsmakterna när det blev en ny fiskelag på 1990- talet. Samerna hade rätt att fiska men ingen fiskerätt.

Resultatet av denna inställning blev 1993 en väl känd och kontroversiell lagstiftning om småviltsjakten och fisket på fjället. Staten bestämde att jakten och fisket skulle upplåtas i stor omfattning på fjällmarkerna vad än samerna sade, för egentligen var det ju statens jakt- och fiskerätt. Samerna skulle alltjämt få uppbära avgifterna. De fick dock inte bestämma över upplåtelserna, för enligt rennäringslagen är det länsstyrelsen som bestämmer om upplåtelserna.

Att en viss grupp personer inte får bestämma över sin jakt- och fiskerätt är något mycket säreget i svensk rätt utan annan motsvarighet. Samerna har av urminnes hävd jakten och fisket, och tidigare erkände staten som sagt att det var en ensamrätt som gällde för de allra flesta fjällmarker. Samerna ska dock inte få bestämma över jakten och fisket själva. Statsmakterna har framhållit att det då är risk att det inte blir så många upplåtelser som man önskar, och därför är det säkrast att staten sköter upplåtelserna. Detta är en sorts förmyndarskap över samerna, och det har ofta ansetts diskriminerande. Detta saknar motsvarighet i någon annan grupp personer i svensk rätt – att någon av urminnes hävd har jakt- och fiskerätt men inte själv få bestämma över den.

Över huvud taget har samerna en begränsad rätt att bestämma över sina områden och begränsade möjligheter att motsätta sig ingrepp från statens sida. Hur diskriminerande detta är beror på hur man ser på samernas historiska rätt. Jag ska inte gå in på detaljer men nämna att detta särskilt gäller de så kallade skogssamerna som inte är särskilt välbehandlade av lagstiftaren.

Domstolarna har haft en mer positiv syn på samernas rättigheter än politikerna. Som vi var inne på tidigare har samerna i april 2011 vunnit en process i HD. Det var det så kallade Nordmalingsmålet som gällde rätten till vinterbete i Nordmalings kommun. Det var en framgång för samerna, och det var en bra och elegant dom av HD. Dessvärre löste den inte alla problem ens beträffande

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

vinterbete, så den förhoppning många hade på att saken nu skulle vara klar får begränsas till just de frågor som målet berörde. Det visar dock på det jag talade om inledningsvis, nämligen att juristerna ser på dessa frågor på ett annat vis än politikerna.

De senaste decennierna har det förekommit en rad utredningar som på olika sätt har försökt att förbättra eller precisera samernas rättigheter. Ofta har de inspirerats av internationella konventioner, som till exempel ILO- konventionen om ursprungsfolk. Det ena betänkandet efter det andra har lagts fram, och förslagen har vanligen understötts av juridiska remissinstanser. När de har kommit till departementet har dock politikerna blivit bekymrade. Ibland har man direkt talat om risken för hur lokalbefolkningen skulle reagera om samernas rätt vad gäller till exempel jakt och fiske skulle förstärkas på historisk grund. Också markägarorganisationer och jägarorganisationer har motsatt sig lagändringarna.

Resultatet har blivit att alla förslag har lagts på hyllan. Det är inte så konstigt mot bakgrund av att det är kontroversiellt. Det är dock ovanligt att man tagit det ena initiativet efter det andra för att precisera en folkgrupps intressen och lagt fram förslag som innebär det man tänkt men sedan blivit så rädd på politiskt håll att man lagt det ena förslaget efter det andra på hyllan. Det är tydligt att det möter stora bekymmer att förbättra rättigheterna för denna minoritetsgrupp.

Det finns åtskilligt fler bristfälligheter i lagstiftningen att tala om, men detta kan i alla fall i någon mån illustrera de problem som finns med att göra gällande samernas rättigheter i Sverige.

Hugh Beach: Ärade deltagare! Jag har under 40 år arbetat bland och studerat renskötande folk över hela världen och mycket här i Sverige. De samiska levnadssätten är i alla avseenden påverkade av svensk lagstiftning. Den moderna renskötselindustrin är organiserad, ledd och beskattad som ett svenskt företag. Samebyns ordförande måste fungera som en arbetsledare som i effektivitetens namn fördelar lönearbete till de övriga renskötarna så att de presterar för det gemensamma kollektivets bästa. Det gradvisa införandet av lönesystem i samebyarna har lett till ökad effektivitet, men det har också påverkat bosättningsmönster och ibland lett till förändrade relationer mellan renskötare och renar, förminskat kunnande och negativ påverkan på samebyarnas inbördes sammanhållning.

Varje renägande familjegrupp som ekonomisk enhet inom samebyns kollektiva affärsföretag är en röstande enhet, vilket innebär ett återupplivande av det gamla husbondebegreppet på så sätt att en kvinnas egendom och rösträttsstyrka baserad på antalet renar liksom aktier i ett bolag ingår i hennes husbondes, det vill säga hennes fars eller makes. Samernas traditionella jämlikhet mellan könen blir därigenom satt ur spel.

Eftersom betesmarkerna som är tillgängliga för en ekonomiskt hållbar renskötsel rent ekologiskt är begränsade kan den statliga administrationen tillgripa tvångsslakt av ägda renar om antalet blir för stort. Man har också funnit

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

vägar att begränsa antalet renägare i de olika samebyarna. Enligt lag beslutas medlemskap i en sameby av dess medlemmar. Eftersom antalet renar för varje sameby är begränsat och ett ständigt ökat antal renar krävs för att upprätthålla en med liknande yrkesgrupper jämförbar levnadsstandard innebär varje ny medlem ett hot mot tidigare medlemmars uppehälle. Det är sällsynt att en ny samisk renskötare släpps in i en sameby. Barn och anhöriga till tidigare medlemmar fyller på leden.

Till följd av detta, en av de mest ödesdigra aspekterna av svensk samepolitik, har en klyfta uppstått inom det samiska folket mellan samer som kan och får bedriva renskötsel och de som inte får. Det ska noteras att alla återstående samiska rättigheter till naturtillgångar, innefattande också jakt och fiske, enligt svensk lag har reserverats för de samer som är medlemmar i en sameby.

Trots att alla samer sedan 1993 har rätt att bedriva renskötsel är det alltså bara de som upptagits som medlemmar i en sameby, ungefär 15 procent av Sveriges samer, som har rätt att utöva denna rättighet.

Med hänsyn till att betesmarkerna är begränsade och aldrig varaktigt kan räcka till för alla samers aspiration på renskötsel kanske denna svåra situation måste accepteras. Men vad som borde vara viktigt är att inte på ett nedlåtande sätt se på nödvändigheten av att indela i renskötande och icke renskötande samer, utan tänka igenom hur skiljelinjerna ska dras och av vem.

Det finns ingen lag som hindrar en svensk från att öppna en restaurang, men det finns inte heller någon garanti för att restaurangföretaget ska lyckas. Antalet restauranger är självreglerande. Om en same lämnar rennäringen innebär den svenska samepolitiken att han eller hon berövas sina samiska rättigheter. I gällande renskötsellag finns en museal tendens att vilja frysa den samiska kulturen. Enligt lag får samebyarna inte bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.

Vidare skapar svensk lag en stängd marknad för samerna. Det finns ingen fri etableringsrätt när det gäller renskötsel. Eftersom denna näring är så intimt förknippad med den samiska kulturens begreppsvärld och dess fortsatta liv har den svenska statens förmyndarattityd gett upphov till internationell kritik. Att samer som ännu bebor sina fäders land blir uteslutna från medlemskap i samebyar i sitt eget område skapar djupa sår hos det samiska folket. Kulturell kontinuitet uppnås inte genom att bevara de yttre formerna genom yttre tvång utan kan ske undan för undan genom självbestämmande.

Som ett steg i den riktningen har den svenska staten inrättat ett sameting. Men kritiker påpekar att Sametinget har konstruerats som en statlig myndighet, i slutändan lydande under regeringen och inte behörigt att väcka talan mot regeringen inför en domstol.

Uppskattningar av antalet samer i Sverige rör sig från 17 000 till 40 000 individer. Det finns ingen folkräkning. Samiska intressen och i slutändan samiska rättigheter ligger enligt demokratiska regler i händerna på den omgivande icke-samiska befolkningen. Följaktligen är moraliska ställningstaganden avgörande för samernas intressen. Det är en oundviklig situation för många urbefolkningar världen runt. Olyckligtvis har majoriteten svenskar

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

inga eller dåliga kunskaper om samisk verklighet, Sametingets ställning och problem, regleringen av renskötseln eller den samlade effekten av olika svenska lagar.

Rättigheter grundade på samisk etnicitet kom inte till formellt uttryck förrän Sametingets tillkomst 1993 då Sverige ställdes inför frågan hur sådan etnicitet skulle definieras. Dock hade Högsta domstolen redan 1981 i Skattefjällsdomen preciserat att samernas rättsförhållanden är ”uttömmande reglerade i rennäringslagen”. Det är ett yttrande som förkväver varje tanke på allmänna samiska rättigheter och begränsar sådana rättigheter endast till sådana som avser uppehälle genom renskötsel.

Samerna är och har alltid varit ett folk med eget språk, kultur, landområde och historia innefattande många fler människor än dem som bedriver renskötsel. Deras rätt som ett folk har erkänts av det internationella samfundet inklusive Sverige. Ändå och trots detta erkännande är det inte mycket som ändrats i svensk lag och politik, förutom mindre första-hjälpen-reformer i linje med den allmänna utvecklingen av minoritetsrätterna.

Sverige har nyligen antagit ändringar i regeringsformen som innebär en liten markering av samerna som en speciell minoritet i Sverige. Trots detta och trots oräkneliga offentliga utredningar om samernas villkor vidmakthåller regeringen en i grunden kolonial samepolitik utstofferad med modern välfärdsideologi.

Diskrepansen mellan inhemsk samepolitik och internationella människorättsideal omhuldade av Sverige leder till omskakande rättstvister mellan samer och enskilda markägare.

Trots det nya erkännandet i regeringsformen förblir samerna föremål för regeringens ministerstyre. En förutsättning för en internationellt godtagbar förändring av svensk samepolitik och för ratificering av den nordiska samekonventionen är att man rekonstruerar Sametinget till en stark och oberoende enhet. Det borde inte längre fungera som ett svenskt ämbetsverk.

Ironiskt nog, ehuru föregivet skyddande betesresurserna, förutsättningen framför andra för samernas kulturella överlevnad, samtidigt lagfästande den lömska splittringen mellan samerna, har staten ändå inte garanterat tillräckliga betesresurser. Inga mekanismer har inrättats för att avvärja en oundviklig minskning av antalet aktiva renskötare som krävs för det ökade antal renar som en familj behöver om den ska kunna bibehålla sin levnadsstandard då samebyns gemensamma högsta möjliga tillåtna renantal förblir oförändrat. Dessutom blir statens föresatser att skydda av liten betydelse när exploateringsindustrier som gruvdrift, skogsbruk och kraftverksbyggen inkräktar på betesmarkerna.

Det är uppenbart att här krävs inrättningar och procedurer som hör alla parter och tar hänsyn till kulturella rättigheter och internationell rätt i ett rättssäkert förfarande. Den föreslagna nordiska samekonventionen erbjuder en sådan möjlighet.

Frågan är inte om samerna och deras kultur ska gå under utan snarare hur denna kultur ska få utvecklas och vem som ska ha rätten att staka ut dess väg.

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

Peter Nobel: Pacta sunt servanda, sade romarna. Avtal skola hållas. Detta tycker man skulle gälla alldeles särskilt i ett anständigt land som Sverige när man skriver på och ratificerar internationella traktater. Det borde gälla också i förhållande till samerna i vårt land.

Viktiga FN-konventioner har redan nämnts. Carsten Smith nämnde de två från 1966. Oerhört viktig är också FN-konventionen från 1965 om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. FN:s rasdiskrimineringskommitté är det organ som i dialog med staterna ska försöka se till att den följs. Vi har också den europeiska MR-konventionen och den europeiska ramkonventionen om nationella minoriteter. Det är väl de viktigaste hittills.

Nu har Sveriges sätt att leva upp till sina förpliktelser enligt de här avtalen utsatts för viss och återkommande kritik av övervakningsorganen. Men denna kritik har med få undantag inte gjort något märkbart avtryck i den allmänna debatten här i Sverige. Något som har ägnats stort utrymme i kritiken gäller förhållandet till landets samer.

Varifrån kommer då kritiken? Inom FN-systemet har den uttalats framför allt av Rasdiskrimineringskommittén men också av Rådet för mänskliga rättigheter, Kommittén för sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter samt av FN:s särskilda rapportör om urfolkens rättigheter. Inom Europeiska gemenskapen har det varit kommissionären för mänskliga rättigheter, den rådgivande kommittén för den europeiska ramkonventionen samt ministerrådet som har kritiserat Sverige. Detta är kort sagt hela den internationella orkestern på det här området.

Vilka punkter har det då gällt? I första hand har det naturligtvis gällt samernas rätt till mark som av hävd har ägts eller brukats, liksom renbeteslagstiftningens splittrande och fördärvliga effekter, inkräktande på jakt och fiske liksom behovet av gränsdragning och skälig, snabb och rättvis ersättning i sådana fall där tidigare rättigheter inte kan återställas.

Kritiken har vidare uppmärksammat samernas underläge inför domstolarna på grund av tre olika förhållanden. Dels är det otillräckliga ekonomiska resurser. Man har inte rättshjälp i de här målen. Dels är det svårigheterna att åstadkomma skriftlig bevisning och dokumentation liksom svårigheterna att kunna visa märken på marken som styrker tidigare användning. Samerna har ju fört ett nomadiserande levnadssätt och inte efterlämnat några sådana märken av bosättning. Slutligen har man tvingats föra processerna på majoritetsfolkets språk, och man har tvingats röra sig med majoritetsfolkets rättsbegrepp.

Kritiken har också uppmärksammat språkfrågorna och kulturfrågorna. Sametingets inrättande välkomnades, men man har hela tiden påpekat stora

brister när det gäller Sametingets självständighet och inflytande. Man pekar också på att det har brustit i tydlighet och stabilitet när det gäller statens och statsorganens ansvar gentemot samerna.

Sedan den omtalade ILO-konventionen kom 1989, faktiskt med mycket aktiv svensk medverkan vid tillkomsten, har man också tjatat om att Sverige ska ratificera den, som Norge har gjort. Den svenska regeringen har också sagt att det ska ske men att man måste utreda diverse saker först. Det är, som

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

har påpekats från denna talarstol i dag, ingen brist på utredningar. Någon har sagt att varje årtionde har avsatt en stor utredning och två små. Men så kom då detta utkast till nordisk samekonvention som vi diskuterar i dag. Uppmaningarna från internationellt håll att ratificera har då mest kommit att inrikta sig just på denna nordiska samekonvention.

Vi som har medverkat här i dag hoppas att detta ska vara en framkomlig väg ut ur det för samerna – och för samernas motparter – skadliga och för Sverige pinsamma dödläget.

För ungefär ett år sedan uttalade FN:s råd för mänskliga rättigheter följande: Det förefaller emellertid, beroende på svårigheten och omfattningen hos dessa frågor, som om en lösning endast kan åstadkommas om och när lagstiftaren kliver in. Det skulle också svara mot det historiska ansvaret för föreliggande situation, som kan sägas åvila staten.

När det gäller den svenska trögheten att fullt ut anamma och respektera internationella avtal på människorättsområdet har man ofta hört inte minst jurister tala om svårigheten med dessa främmande rättsfigurer, den osvenska lagstiftningstekniken och krånglet med att passa in det hela i det svenska rättssystemet och så vidare. Det är ofta något av den obotfärdiges förhinder. När vissa frågor kommer upp, till exempel ILO-konventionen, är det nästan som om en rullgardin hade dragits ned. Det blir ett reflexmässigt avståndstagande och debatten är redan avslutad.

Den som är intresserad av att se hur de svenska resonemangen har gått när man har velat avvakta eller inte komma till skott kan titta i betänkandet om en ny struktur för mänskliga rättigheter, SOU 2010:70. Där redovisas för de olika konventionerna hur resonemangen har gått när man har tvekat eller avböjt.

Jag vill avsluta med att berätta att under de år jag tjänstgjorde i FN:s rasdiskrimineringskommitté hörde man ibland – inte ofta, men ibland – från någon av de regeringar som vi resonerade med att en viss regel ”inte passade in” i deras system. Den och den regeln passar inte oss, sade de. Då kunde någon av oss i kommittén svara: Det är just det som är meningen! De internationella MR-konventionerna har kommit till för att påverka och förändra de nationella rättssystemen. Det är ju det som är meningen med dem. Om man inte uppnår någon förändring av de nationella rättssystemen är alltihop meningslöst. Då blir det ingen bättre värld.

Det är givetvis viktigt att länder med hög standard när det gäller mänskliga rättigheter föregår med goda exempel – i alla avseenden.

En mer utförlig och detaljerad översikt av vem, vad, när och hur när det gäller det internationella övervakningssystemets kritik av Sveriges samepolitik finns tillgänglig härute efter seminariet. Jag tackar uppriktigt för er närvaro och er uppmärksamhet.

Ordföranden: Tack själv, Peter Nobel! Då överlämnar vi ordet till ärkebiskop Anders Wejryd, som också är välkommen att tala en stund.

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

Anders Wejryd: Jag är glad över att det här initiativet har kunnat förverkligas och att vi är samlade här i dag. Rubriken på det jag skulle säga är ”Vårt gemensamma ansvar för att motverka orättvisa”. Nu vet vi alla hur svårt det är att definiera rättvisa, så jag tänker tala om vårt gemensamma ansvar. Som vi har fått belyst här är ju detta frågor som i mycket ligger i händerna på det omgivande samhället. Det blir alltså i mycket en moralisk fråga. Här är det inte röststyrkan som avgör, utan det handlar om vissa principer som vi måste upprätthålla.

Vårt gemensamma ansvar. Det är saker som vi måste komma överens om och som är grundläggande. Vi behöver utnyttja de tankar som finns om grundläggande fri- och rättigheter.

Jag har en gammal kamrat från högstadiet som är filosofilärare i Västerås. Han brukar fråga ABB-ungarna när de börjar gymnasiet: Vad tror ni på? Jo, de tror på många saker – saker som de kan bevisa, som de säger, för de är fostrade i en empirisk värld. Men tror ni då inte på något annat än det ni kan bevisa, frågar han. Nej, det gör de inte, säger de, åtminstone inte om de inte kan se att det brukar bli bra konsekvenser av att göra si eller så. Tror ni inte på mänskliga rättigheter, frågar han. Jo det gör de nästan allihop. Men dem kan ni inte bevisa, säger han.

Det är ändå något som gör detta till något grundläggande i vår värdighet som människor – att upprätthålla grundläggande rättigheter inför varandra. Det är naturligtvis ingen slump att de olika stegen i internationell rätt har tagits efter kriser och bankrutt. Det har skett när krig blev grymmare, när folkgrupper utrotats och så vidare. Då har man sett att det inte är så som vi skulle vilja tro, att alla innerst inne är snälla och att om majoriteten får resonera och rösta blir det bra. Det räcker inte. Vi måste bära med oss minnet av tider där de mörka stråken blev tydligare. Därför har vi konventioner och tal om mänskliga rättigheter.

I Sverige befinner vi oss i den knepiga positionen att vi håller en hög profil utåt samtidigt som vi har svårt att omsätta det i praktiken här hemma. Att jag står här som ärkebiskop i Svenska kyrkan beror mycket på att detta är en kritik som vi möter i våra internationella kontakter: Varför kan ni inte leva upp till detta som ni säger är grundläggande för en anständig stat och för kristna människor?

Att jag står här är naturligtvis också för att vi har dessa motsättningar i Svenska kyrkan – en folkrörelse som är fyra gånger större än LO, brukar jag säga, men numera är den faktiskt fyra och en halv gånger större. Den rymmer naturligtvis också de här konflikterna, men ändå har vi ett kyrkomötesbeslut om att verka för att ILO-konventionen ska ratificeras. Vi lever med spänningar och konflikter. Det är livets villkor och ett etiskt ansvar, men vi kan inte bara handla utifrån var makten och det pragmatiskt gångbara ligger. Vi måste också ta hänsyn till andra förpliktelser som vi har valt att ikläda oss på grund av erfarenheter av verkliga krislägen.

Sverige är ett mycket enhetligt land. Detta att fiske- och jakträtten tillhör staten är ett väldigt centralistiskt perspektiv, och det är nog ganska självklart

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

för oss att acceptera, men det är mycket ovanligt i många andra rättstraditioner. Är det hållbart med den centralistiska utgångspunkten när vi säger oss vilja skapa ett land med en levande mångfald? Måste vi inte förstå att det ska finnas rum för minoriteter att vara trogna ideal så länge de inte hindrar det som är grundläggande i den kultiverade och respektabla staten?

Ibland tänker jag att det kanske är så enkelt som att fjordarna i Norge har gjort att man har kunnat acceptera att folk kan få prata olika och tänka olika men ändå finnas i samma land, medan vi med vår väldigt uniforma tradition har haft svårare för det.

I Psaltaren står: ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra.” Det tycker jag är ett bra ord att ta med sig från en sådan här hearing. ”Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ned från himlen.” Det vore väl kul om den blickade ned också från Helgeandsholmen över fjällvärlden?

När jag gick ut på toaletten här i början av dagen upptäckte jag att jag inte hade tagit på mig någon krage. Då kom jag att tänka på min kollega John Sentamu, ärkebiskop av York, som sade att han inte skulle sätta på sig kragen förrän Mugabe hade fallit. Han är själv afrikan. Jag vet inte om jag är redo att göra något så drastiskt, men nog vore det roligt om åtminstone den nordiska samekonventionen bleve ratificerad?

Ordföranden: Tack, Anders Wejryd! Då går vi över till en fortsättning av diskussionen sedan tidigare. Ordet är fritt.

Cecilia Brink (M): Jag vill börja med att tacka alla deltagare. Ni har ökat åtminstone min kunskap i detta ämne otroligt mycket. Jag har en fråga om detta med renbeteslagstiftningen i Sverige. Jag skulle vilja veta hur detta ser ut i Norge och Finland. Finns det motsvarande lagstiftning där, eller har man reglerat frågorna på något annat sätt?

Carsten Smith: Situationen i Finland skiljer sig i påtaglig grad, men det kan andra svara bättre på. Där finns det ingen ensamrätt för samerna som man har i Sverige och Norge i de samiska renbetesdistrikten. I huvudsak kan man säga att renbeteslagstiftningen är tämligen likartad i Sverige och Norge, särskilt genom att man slår fast att den vilar på sedvanerätt. I avgörande konflikter är det alltså sedvanesituationen som ska vara avgörande. Jag ska inte gå in på den speciella frågan om det gränsöverskridande renbetet mellan Sverige och Norge, som ju genom åren på många sätt har hamnat i en olycklig situation. Också där fanns det under lång tid oenighet om huruvida det var sedvanerätten som skulle vara avgörande. Därför fick man också ganska omfattande konventioner mellan de båda länderna.

Den nordiska konventionen är i utkastet ganska klar om att det är sedvana som ska vara avgörande. För övrigt är man där väldigt inställd på att det bästa sättet att lösa detta är att man säger att detta handlar om samisk renskötsel och

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

att det är de samiska organen själva som i gränsområdena får komma fram till avtal om det hela.

Hugh Beach: Jag kan inte komplettera med så mycket. Låt mig nämna att i Finland behöver man, som Carsten Smith nämnde, inte vara av samisk härkomst för att kunna bedriva renskötsel. Också när det gäller Sverige måste man göra en distinktion mellan att kunna äga renar och att sköta renar. Jag tror att kungen äger renar, men han måste ha en skötare. Alla renar i Sverige måste ha en skötare. Renskötselrätten tillkommer bara dem som är av samisk härkomst. I Finland behöver man inte vara same. Det räcker med att vara bosatt i ett renskötseldistrikt, men man måste nog också ha mark att ha renarna på.

Jag tror att inte heller Norge går fritt från problematiken om vilka som ska få bedriva renskötsel. Det är nog öppet för alla samer, men jag tror att Norge har ett slags kvot – ett permit-system. Kanske någon som är här från norska sametinget kan upplysa oss om detta. Detta är en problematik som existerar.

Carsten Smith: Låt mig tillägga: Man måste vara av samisk härkomst för att få bedriva renskötsel, men det är inte alla samer som har rätt till det. Det finns bestämda regler om hur man får rätt till renskötsel, och där spelar familjesituationen över tid en betydande roll.

Ordföranden: Låt mig ställa en fråga. Det finns vissa förhoppningar om att dödläget när det gäller rättigheter för samerna som folk skulle kunna brytas genom en nordisk samekonvention. Men man kan väl också tänka sig att det finns en risk för att man kommer överens på den lägsta nivån, så att det blir de som har minst intresse av att föra saken framåt som får sätta tonen och att de andra anpassar sig till den nivån. Då blir det ju inte så stora steg framåt. Vad säger ni, är det möjligt att se det så?

Carsten Smith: Den tanken är mig egentligen främmande. Jag vet inte om frågan ställdes särskilt med tanke på renskötseln. Låt mig i alla fall starta med att säga att konventionen uttryckligen är en konvention om minimirättigheter. I den mån man genom de kommande förhandlingarna skulle komma att reducera rättigheterna i förhållande till förslaget kommer det inte att ha någon påverkan på rättsläget i de länder där man har ett bättre rättsskydd för samerna än vad konventionen skulle slå fast.

Det visade sig under förhandlingarna att vi i Norge när det gällde egendomsrätt hade erkänt en större grundval än man hade gjort i Sverige och Finland. Där stod det klart att de rättigheter som samer hade förvärvat genom lång tids bruk och som också kunde innebära egendomsrätt inte kunde reduceras genom konventionen.

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

Lars Melin: Jag är en av de advokater som företrädde samebyarna i Nordmalingsmålet. Jag har lyssnat på mycket av det som har sagts här. Det har varit kloka och i stort okontroversiella ord om behovet av att bevara den samiska identiteten. Inte minst är det för oss svenskar fint att ha samerna i Sverige.

Jag skulle kunna gå så långt som att säga att nästan allt som har sagts här i dag skulle också de som stämde samerna hålla med om. De tycker också att samerna ska bevaras.

Det finns alltså en diskrepans mellan de vackra orden och det konkreta som händer. Också arbetet med en nordisk samekonvention, som vore förnämlig, kommer förr eller senare till den punkten där man måste se var konfrontationspunkten är och var det praktiska måste göras.

I min yrkesroll har jag alltid varit tränad att gå på det praktiska: Vad kan göras nu och konkret? Det kan man också fråga sig när det gäller den situation som samerna har i Norden.

Indirekt nämndes det att det finns omkring 20 000 samer i Sverige – människor som upplever sin identitet som samisk – och omkring 3 000 av dem är renskötare. I realiteten är nog den siffran ännu mindre, men den är omkring 10 till 15 procent.

Men vi får inte förledas att tro att en så liten grupp inte har betydelse för den samiska identiteten. I verkligheten är det precis tvärtom. Renen och allt som kommer av den är ytterst central. Vill man kraftsamla sina resurser på en punkt där de får stor effekt ska man satsa dem på att skydda rennäringen, och den punkt där den behöver skyddas och få ett klargörande är vinterbetesrätten på privatägd mark. Det handlar om en avvägning mellan renskötselns intressen och markägarens.

Jag vill gärna framhålla att det inte råder någon konkurrens om äganderätten. Äganderätten sätts inte i fråga. Den tillkommer markägarna. Här handlar det i stället om en nyttjanderätt som utnyttjas med stora intervaller och på vintrarna och vars huvudsakliga tecken är att renen krafsar fram lav.

Renen och samerna gör inte resan från sommarlanden ned mot kusten av andra skäl än att renarna ska överleva. Renarna svälter under vintern och äter lav. De har en unik förmåga att tillgodogöra sig näringsämnen ur lav. Laven är inte något som tillvaratas kommersiellt av markägarna. Belastningen är ringa, och konflikter finns det konfliktlösningsmekanismer för.

Man ska också skjuta in det sakförhållandet att antalet renar i Sverige max kan vara drygt 200 000. Man kan inte som med nötkreatur reglera antalet, utan i den naturliga biotop som detta gäller är antalet under gynnsamma förhållanden drygt 200 000 djur.

Nu kommer jag till den praktiska vägen. Dra en linje från norra Dalarna till Bottenhavet i enlighet med Gränsdragningskommissionens uppfattning i den SOU som kom för ett par år sedan.

Slå fast i en lag att det finns renbetesrätt norr om den gränsen för samernas renar under vinterhalvåret på privatägd mark!

Sådana processer som den jag har sysslat med under 13 år och som markägarna sysslade med i 22 år är inte lämpliga att låta rättsordningen ta hand

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

om. Det är väldigt svårt för samerna att driva sådana processer när de angrips. Det är också, med förlov sagt, svårt för domstolarna att ta åt sig alla de fakta och all den bakgrund som egentligen krävs.

Nej, det ankommer på er som lagstiftare att ta initiativet till att försöka undanröja framtida konflikter. Det är först när man får lugn i renskogen som vi kan se fram emot att få ha samer i ett oöverblickbart antal år.

Hans Ekström (S): Jag uppfattar det som att det för att modernisera Sametinget och möjliggöra identifikation av en vidare grupp samer än de som definieras utifrån rennäringen krävs någon typ av möjlighet till etnisk registrering eller dylikt. Det där är en fråga som vi i Sverige har brottats med när det gäller alla de etniska minoriteterna. I exempelvis grannlandet Finland registreras människor efter modersmål och man vet storleken på minoriteter och vilka som identifierar sig med olika grupper. Vi har inte detta i Sverige. Det blir ett problem om man ska ha en representativ församling om man inte kan registrera sig till den. Jag skulle vilja ha den frågan belyst lite grann, för den är minst sagt kontroversiell i det här landet.

Hugh Beach: Syftar du på medlemslängden i Sametinget? Det märkliga är att man i Sverige kör med två olika samedefinitioner, eller snarare en definition och en icke-definition. Man måste vara av samisk härkomst, som sedan inte definieras, för att ha renskötselrätt. Men när det gäller röstlängden i Sametinget kör man med det dubbla, ett objektivt kriterium och ett subjektivt kriterium. Man ska då känna sig kom same och ska ha tillämpat samiska som språk i hemmet eller ha föräldrar eller morföräldrar – eller kanske ännu en generation tillbaka, jag glömmer – som har haft samiska som språk i hemmet. Om man inte kan samiska själv och hänvisar tillbaka genom släktleden är det så att om språket har tappat i kontinuitet under tiden men man kan syfta tillbaka till någon i släkten som har registrerat sig tidigare, då kan man köra på registreringskontinuitet i stället för språkkontinuitet.

Det är alltså ganska invecklat. Problematiken är att det inte är direkt sagt hur mycket samiska man ska ha i hemmet och med vem man ska prata. Det var en ilsken samisk reporter som sade: Räcker det med att kunna svära åt sin hund på samiska? Det gick fram till kommittén, som svarade: Ja, egentligen, kanske det?

Detta är svåra saker. Jag ser det som en övergång. Sverige är i en övergångsfas mellan att ha essentialistiska, som man kallar det i antropologivärlden, begrepp för etnicitet till att ha konstruktiva begrepp, från att tycka att det är någonting i generna till att tycka att det är någonting som ska ligga i kulturen som man förvärvar. Det är inte en genetisk rätt utan en kulturell, någonting vi konstruerar, som ska vara grunden till rätten.

Rennäringslagen säger att man ska vara av samisk härkomst. Det är en sorts genetisk grej. Sametinget går åt ett annat håll. Man kan fråga samerna själva, för de har förstås varit med i dessa konstruktioner av begrepp och

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

definitioner till Sametinget. Det var en mycket klok same som sade: Vi tycker att den här definitionen är bra nog för oss nu. Den skickar ut ett nät som är vitt nog för att fånga in dem som vi vill tycka är samerna nu – inte för att den inte kan ändras, men det är vår sak att bestämma det.

Jag vet inte om jag har besvarat din fråga, men det är en mycket invecklad problematik. Vilka är samerna som ska bestämma vilka samerna är?

Lars Anders Baer: Till att börja med skulle jag vilja hävda att förslaget om en nordisk samekonvention hör till en gammal god nordisk tradition. Det finns sämre traditioner också i Norden, men det är nog viktigt att ta i beaktande att Finland var en del av Sverige fram till för lite mer än 200 år sedan och att vi har haft en personalunion mellan Norge och Sverige. Det finns väldigt starka band, och det är klart att det finns många beröringspunkter. En av dem är just samerna.

Den första gränsen i sameområdet, som drogs 1751, har en speciell kodicill, ett speciellt bihang. Tanken var att man skulle garantera den lapska nationens fortsatta existens. Vad gäller förslaget till samekonvention finns en logik utifrån gränstraktaten och de löften som traktatsunderskrivarna Danmark och Sverige då gav. Förslaget till samekonvention följer till en del just den traditionen, vilket är bra.

Sedan har vi hela efterkrigstiden med det nordiska samarbetet. På det sättet har det varit tämligen enkelt. Vi har ett rätt så omfattande nordiskt samarbete. Även om det numera har blivit lite överkört av EU och mycket annat finns det fortfarande i grunden. Det har underlättat arbetet över gränserna i rätt så hög grad.

Det man kan konstatera när det gäller Sverige, Finland och Norge är att länderna beroende på omständigheterna har lite olika syn på samer. Man hamnar i olika spår. Vi pratade om renskötselrätt i Finland till exempel. Även riksdagsmän här i Sverige, som är medlem i EU, är möjliga potentiella renägare i finska Lappland, men det är en annan historia.

Problemet här i Sverige är att man är väldigt – ursäkta namnet – renfixerad. Samer och renar är synonymer. I Finland har man väldigt svårt att förstå den diskussion som vi för i Sverige. På norsk sida är man kanske inte heller så renskötselfixerad, på gott och ont. Varför har vi hamnat där vi har hamnat i Sverige? Det handlar mycket om lagstiftning och det som bland annat Bertil Bengtsson med flera har berört här. Vi är inne på det spåret. Frågan är hur vi kan ta oss ur det här spåret. En nordisk samekonvention kan vara ett sätt att rätta till svårigheter som är specifika för Sverige. Jag vet också att det finns specifika svårigheter på finsk och norsk sida som skulle kunna hanteras med en samekonvention. På det sättet menar jag på att parlamentarikerna i de tre länderna har ett väldigt bra läge nu.

Det är också konstaterat att det geopolitiska läget har förändrats drastiskt under de senaste 20 åren. Under kalla kriget hade vi samer som hade varit isolerade från de andra samerna i 70 år. Samtidigt är det också en boom uppe i norr, som ni vet. Det är mycket olja, gas och annat. Det handlar om energin.

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

Tyskarna ska smälla igen alla kärnkraftverk. Det kommer att bli en väldigt stor press på energiproduktionen. Det finns gott om mineraler. För att kunna hantera dessa väldigt stora utmaningar i framtiden är ni i Sveriges riksdag tvungna att, jag vet inte om någon norsk eller finsk parlamentariker är här, hantera dem på något sätt. Detta är inte något specifikt svenskt, norskt eller finskt problem. Ryssarna har samma problem. Danskarna och grönländarna har delvis löst det. Vi har samma problem i USA och Ryssland.

För närvarande är Sverige ordförande i Arktiska rådet. Det är viktigt att man kan komma med intryck från andra länder. Sveriges riksdag borde åka, kanske inte till Ryssland, men till USA och Kanada, kanske även till Norge och titta på Sametinget och hur man har hanterat Finnmarksfrågor. Jag tror till och med att Kanada är det mest innovativa. Där kan man se en diversitet av förvaltningsmodeller, ”co-management” av land och vatten, även kopplat till mineralutvinning och oljeutvinning. För närvarande är det ett stort konsortium som leds av en indianstam vid McKenzie river som håller på att bygga en oljepipeline från Ishavet till USA och Kanada.

Ordföranden: Konstitutionsutskottet var faktiskt i Kanada för inte länge sedan och studerade de här frågorna. Jag vill passa på att rikta en fråga vidare – Helene får ursäkta och vänta lite – till Stefan Mikaelsson. Tycker du att de samiska frågorna kommer fram i Arktiska rådet på ett bra sätt? Nu pratar vi om en nordisk konvention. Nordiska rådet har tagit initiativ, men Arktiska rådet borde kanske vara väl så intressant.

Stefan Mikaelsson: Jag tackar för frågan. Arktiska rådet är en alldeles otroligt underbar skapelse, speciellt om man ställer det i relation till när den etablerades. Om jag inte minns fel var det 1996. Men en organisation som är statisk, det vill säga som inte förändrar sig och som inte tar hänsyn till utvecklingen i omvärlden, är politiskt sett en döende organisation. Jag hoppas att Arktiska rådet inte är det, och jag hoppas att det svenska ordförandeskapet kommer att medföra en förändring sett till de permanenta deltagarnas representation, rätt och finansiering.

Arktiska rådet siktar mycket på miljö och har gjort otroligt bra rapporter, men ibland är det så att rapporterna har en vetenskaplig del och en politisk del, eftersom politikerna inte alltid är överens med vetenskapsmännen. Arktiska rådet är en bra skapelse, och vi måste se till att det svenska ordförandeskapet innebär en förändring och förbättring av Arktiska rådet, så att det blir en dynamisk organisation, som den var 1996.

Helene Petersson i Stockaryd (S): Jag tackar för de sista genomgångarna och era reflexioner. Att jag signalerade att jag ville ha ett ord till har att göra med det som Lars Anders kom in på: att vi är så rennäringsfixerade här. Jag ser också möjligheter när jag tittar i konventionen: Man lyfter väldigt tydligt fram språket, kulturen och möjlighet till annan verksamhet. Vi måste kanske tänka

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

efter när det gäller samebyarnas organisation i dag, som egentligen är en hindrande verksamhet för utvecklingen av andra delar av den samiska kulturen.

En annan sak som jag tycker det är jättebra att man lyfter upp i en speciell artikel är samiska medier. Jag satt med i Presstödsutredningen, där vi hade till uppgift att titta på minoriteternas medier, speciellt de samiska. Men i dag hindrar lagstiftningen att man har ett övergripande samarbete över landgränserna. Nu vet jag att kulturministern har tagit ett initiativ. Man har en diskussion på gång. Jag vet inte om någon av er känner till hur man hanterar det här i de andra länderna och om det finns större förutsättningar genom detta eller genom de andra ländernas lagstiftning till att komma framåt, ha större gemensamma medier och exempelvis kunna stödja varandra över landgränserna och ställa större krav på television och public service att utöka detta och få det som en större rättighet, trots att man sänder ganska mycket i dag på samiska i både radio och tv.

Språket är jätteviktigt. Hugh Beach var inne på det här. För den demokratiska möjligheten att få rösta i Sametinget är språket ett av kriterierna. Ska vi behålla den formen måste man se till att det finns möjlighet att bevara sitt språk och arbeta med det. Det är en av de viktiga saker som vi har att titta på, men också andra länder.

Ordföranden: Är det någon som vill kommentera? Bertil?

Bertil Bengtsson: Nej, jag vill återkomma, men kanske inte just om det här.

Carsten Smith: Jag vill gärna understryka att man må ha främjat språkbevarandet och kulturbevarandet över huvud taget starkt. Vi hamnar lätt i en diskussion om markspörsmål och rendriftsspörsmål. Självfallet är de centrala, och de må lösas. Men de må heller icke få överskugga det hela. I Norge lär det vara en mycket liten andel av den samiska befolkningen som är knuten till rendrift, inte bara direkt utan också indirekt. Men spörsmålet handlar om att bevara en samlad kultur för ett folk som är mycket bredare än den del som är knuten till rendriften. Det var en allmän kommentar.

När det gäller medierna vill jag säga att vi har många särskilda bestämmelser om det i konventionsutkastet, nättopp med sikte på den betydelse det har. Min erfarenhet från Norge är att fördelen på denna punkt är att Norge är delat i två delar. De samiska spörsmålen upptar en enorm del av medierna i de nordliga delarna av landet. I den södra delen, där den samiska befolkningen är långt mindre utbredd och där man gärna talar om att de nationella medierna har sitt säte, är samespörsmålen långt mindre framme.

Tuve Skånberg (KD): Jag vill tacka alla föredragande och också dem som bidragit från golvet till den ökade kunskapsinhämtning som vi som parlamen-

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

tariker har fått. När vi nu går mot slutet och jag åtminstone för min del försöker sammanfatta ser jag en del problem för oss som parlamentariker att bryta det dödläge som det har talats om. Det gäller till exempel vem som representerar samerna. Vem har legitimitet att representera och definiera samerna? Om det inte är Sametinget, vem är det då? Vem kan definiera själva problematiken och formulera frågan och problemet? Det har till och med varit de som underkänt eller varit nära att underkänna Sametingets legitimitet.

Vad är ärendet i dag? Vad är det ni vill att vi parlamentariker ska ta ställning till och föra vidare? Vad är problemet? Den ena ytterligheten har en minimalistisk linje och har talat om att det handlar om rätten till bruk av lavar och vinterbete. Det går långt mellan gångerna, och det är bara frågan om att man får beta lavar och sedan dra vidare när vinterbetet inte är aktuellt längre. Den andra ytterligheten har talat om egna territorier, med Färöarna och Åland som mönster. Konventionen ligger någonstans i mitten mellan ytterligheterna. Vi som parlamentariker vill lyssna på vad problemet är, vilken den önskvärda lösningen är och vem som företräder problemet. Jag skulle vilja fråga: Finns det någon konsensus bland er som talar för samefolkets rättigheter? Vad är det ni vill?

Bertil Bengtsson: Det du tar upp är problematiskt. I själva verket är det en rad olika frågor. En del kan lösas av konventionen, andra går att lösa oberoende av konventionen. Du talade om vad som är praktiskt att göra. När det är fråga om ett sådant problem som aktualiserades i Nordmalingsmålet – var får man bedriva renskötsel? – är det någonting som konventionen inte tar ställning till. Man kan mycket väl tänka sig en sådan lagstiftning som du talar om och som i viss mån belyser detta. Där har vi problem som kanske kan isoleras i någon mån.

Sedan är bekymret att dessa rättsfrågor i övrigt hänger så nära ihop med andra problem. Man kan tycka att när det är fråga om samebyns interna förhållanden och sådant detta inte skulle vara så svårt att ordna, men det visar sig att när man har försökt att lagstifta om förvaltningen av samebyarna, exempelvis om samebyarna i Sverige skulle öppnas eller inte, har det fått återverkningar beträffande lokalbefolkningens ställning och rättigheter. Det blir motsättningar, till och med när det är interna frågor.

Här är det också så, som flera har varit inne på, att man talar om samernas rättigheter till mark och vatten, men det är svårt att bortse från den samiska kulturen. De griper i varandra på ett bekymmersamt sätt. Jag förstår mycket väl att detta för parlamentariker måste te sig komplicerat, eftersom det är en rad olika frågor som griper i varandra och som är svåra att isolera.

Man kan väl säga att när vi har hoppats på att det ska bli något resultat av arbetet med samekonventionen har vi väl knappast haft förhoppningen att den ska lösa alla bekymmer som vi pratar om här. Men det blir ett steg framåt. Poängen med det är att vi här i varje fall har ett konkret förslag som några av Nordens förnämsta jurister har skrivit och som är en bra utgångspunkt. Men sedan blir det en massa bifrågor som inte löses av den konventionen och som

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

man undan för undan tar upp, till exempel utbredningen av vinterbetesmarker och sådant.

Vad jag kan säga är bara att jag förstår problematiken och håller med om att det är problem. Men det är svårt att komma med en lösning och säga att kan man klara det på det eller det viset. Man får ha vissa delmål. Ett delmål är den nordiska samekonventionen.

Det finns säkert andra som vill kommentera detta ytterligare.

Ordföranden: Hugh får gärna säga något kort också.

Hugh Beach: Jag tror inte att man ska avskräckas. Visst finns det alla möjliga olika grupperingar, viljor och sådant inom samevärlden, men inte särskilt mycket mer än vad som finns inom det svenska samhället. Vi har olika ägandestrukturer och olika kollektiviteter. Man kan representeras i domstol som individ, vägsamfällighet, klubb eller vad som helst, också som ett folk eller en nation inom internationell rätt. Det är samma sak med samerna.

Jag tror inte att man ska tänka på det som att den ena måste slå ut den andra. Självklart har en sameby som en enhet viss talesrätt och är också en juridisk person framför domstolen. Individer har det också, och sedan är kanske problemet Sametinget.

I internationell rätt – nu är det andra som kan mer om det än jag – är det svårt för det svenska Sametinget, som är ett statligt ämbetsverk, att gå upp mot staten. Men vem ska då annars vara samisk representant och företräda samerna som ett representativt organ? Vilka samer kan man då fråga. Det kan inte riktigt vara Sametinget som åvilar statligt direktivtvång. Därför menar jag att Sametinget i grund och botten måste struktureras om för att vara ett självständigt organ, inte en statlig myndighet. Titta runt internationellt! Det är helt vansinnigt att ha det på det sättet. Men det är klart: Man har Sametinget, man har samebyar, man har individer och man har kanske samfälligheter av alla möjliga slag – som vanligt.

Ordföranden: Jag tänkte passa på att släppa in Audhild Schanke från den norska förhandlingsdelegationen, som kanske också kan tala kring dessa frågor lite.

Audhild Schanke: Jag är icke politiker i Sametinget i Norge, utan anställd. Jag sitter i den delegation som regeringen har utnämnt och som ska förhandla om den nordiska samekonventionen.

Angående spörsmålet om vem som talar å samernas vägnar vill jag säga att det i Norge i spörsmål om rättsutveckling, näringsliv, den politiska utvecklingen och mycket annat är erkänt – och det är ingen som tvivlar på det – att det är Sametinget som talar å samernas vägnar. Så vill jag också tro att det är här i Sverige.

2011/12:RFR4 KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION

När det gäller spörsmålet om panelens legitimitetsgrund vill jag som anställd, fortsatt icke som politiker, säga att Sametinget i Norge har slutit sig till huvudtanken i konventionsförslaget. Det var det som panelen redogjorde för och begrundade ytterligare. Legitimitetsgrunden må alltså vara absolut tillräcklig.

Här blir det en hel del diskussion om land och vatten. Det är förståeligt; det är vanskliga spörsmål. Jag tycker kanske att man icke helt har blivit varse att de politiskt vanskliga spörsmål som kommer i säcken ”kultur, språk och medier” kräver lika intensiva diskussioner och förhandlingar. Jag må som arkeolog bland annat få lov att peka på artikel 32 om samisk kulturminnesvård, som säger att fornminnen eller kulturminnen ska skyddas i lag och förvaltas av landets sameting. Det är ett krav som jag vet att man har diskuterat i Sverige i många årtionden, men man har stått alldeles still här. Man har kommit lite längre på den vägen i Norge.

Detta illustrerar att det icke bara är spörsmål om rätten till land och vatten som kan bli vanskliga diskussionsspörsmål, utan allt som har att göra med myndighetsöverföring till Sametinget. Som det har påpekats är det inte längre bara ett rådgivande organ utan en reell myndighet. Helst ska det definieras genom lag. Det är vanskliga spörsmål, men också mycket viktiga.

Ordföranden: Vi börjar närma oss slutet på diskussionen, eftersom vi ska avsluta klockan 12. Jag tänkte släppa in en till som inte har fått ordet tidigare, Jörgen Bohlin, som har begärt att få ordet och som länge har varit juridisk representant för SSR, om jag inte minns fel. Stämmer det, Jörgen?

Jörgen Bohlin: Tack, det stämmer! Ett drygt trettiotal år var jag inte bara jurist hos Samernas riksförbund, utan sprang också i detta hus.

Efter detta utmärkta seminarium är det väl få som inte inser behovet av eller rättare sagt kravet på en reformerad statlig samepolitik. Jag håller mig framför allt till förhållandena på den svenska sidan.

Jag vill göra en liten reflexion över vad som har hänt och inte hänt i det här huset. Samefrågor, om jag får ta den lite bredare beskrivningen, har uppfattats som särintressen. Jag är rädd för att det fortfarande är många som tycker att det är ett särintresse. Det framskymtar lite här att markägare eller jägare protesterar och att det skulle vara på det ena eller andra sättet. Egentligen är det naturligtvis ett nationellt intresse. Enligt den belysning som Peter Nobel och andra har gett har detta också uppmärksammats i andra länder. Här tillhör Sverige visserligen inte skurkstaterna, men det är inte en riktigt anständig stat, för man har inte städat upp på bakgården. Den här mattan som det har sopats saker och ting under i många årtionden börjar bli så knölig att gå på att både samer och svenskar snubblar på den.

Visst finns det anledning att göra någonting nu. Men det är också så att samefrågor har varit något slags Svarte Petter-frågor i detta parlament. Det har varit bra att slippa sitta i regeringen, för då har man inte ansvar för den

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS SEMINARIUM OM EN NORDISK SAMEKONVENTION 2011/12:RFR4

frågan i alla fall. Vilken regering det än har varit – vi har en viss erfarenhet av byten på senare tid – har det varit lika handfallet när man väl kommit i regeringsställning. Den halvmesyr som alliansregeringen försökte sig på är vittnesbörd nog om det.

När nu klockan slår 12 skulle jag egentligen bara vilja ge uppmaningen till varje parti, i den allians man befinner sig i eller i den färgskala som man vill åstadkomma, att man skapar sig en egen uppfattning, gärna i dialog med den samiska sidan. Där vill jag liksom många andra säga att det i och för sig krävs en reformering av Sametinget, men att det ändå är Sametinget som är medspelaren på den gemensamma plan som både samer och svenskar befinner sig på.

Ordföranden: Jag tror också att vi måste ha det som en utgångspunkt i ett vidare arbete. De valda sametingen måste trots allt ses som legitima representanter.

Diskussionen visar att det kan finnas en väg framåt ur det dödläge som vi har haft åtminstone i Sverige när det gäller de samiska frågorna om vi använder ett nordiskt perspektiv. Det är en väg att minska lite på problemet att vi också har olika rättssituationer i de olika länderna och olika möjligheter för den samiska rätten att komma fram. Jag tycker också att man kan se det som ett sätt att närma sig ett samiskt perspektiv i stället för att utgå från det nationella svenska, norska eller finska, för att på så sätt kanske kunna anta något annat än majoritetsfolkens perspektiv hela tiden när man diskuterar de här frågorna.

Tack ska ni ha, ni som har kommit hit i dag och deltagit och lyssnat! Det har varit väldigt givande.

2011/12:RFR4

BILAGA 1

BILAGA 1 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 1

BILAGA 1 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 1

BILAGA 1 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 1

BILAGA 1 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 1

BILAGA 1 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 1

BILAGA 1 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 1

BILAGA 1 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 1

BILAGA 1 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 1

BILAGA 1 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 1

2011/12:RFR4

BILAGA 2

2011/12:RFR4

BILAGA 2

BILAGA 2 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 2

BILAGA 2 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 2

BILAGA 2 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 2

2011/12:RFR4

BILAGA 3

2011/12:RFR4

BILAGA 3

BILAGA 3 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 3

BILAGA 3 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 3

BILAGA 3 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 3

BILAGA 3 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 3

2011/12:RFR4

BILAGA 4

2011/12:RFR4

BILAGA 5

BILAGA 5 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 5

BILAGA 5 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 5

BILAGA 5 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 6

BILAGA 6 2011/12:RFR4

2011/12:RFR4

BILAGA 6

BILAGA 6 2011/12:RFR4

RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN		2009/10
		2009/10
2009/10:RFR1	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Uppföljning av statens insatser för småskalig livsmedelsproduktion
2009/10:RFR2	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Svenska fiskbestånd med framtidsfokus
2009/10:RFR3	SOCIALUTSKOTTET
	Forskning som berör socialtjänstlagen och kompletterande regelverk
2009/10:RFR4	SOCIALUTSKOTTET
	Socialutskottets och Statens medicinsk-etiska råds öppna
	seminarium om en ny fosterdiagnostisk metod den 22 oktober 2009
2009/10:RFR5	SOCIALUTSKOTTET
	Socialutskottets öppna seminarium om äldrefrågor
	den 26 november 2009
2009/10:RFR6	FÖRSVARSUTSKOTTET
	Försvarsutskottets offentliga utfrågning om Afghanistan
2009/10:RFR7	TRAFIKUTSKOTTET
	Pumplagen – uppföljning av lagen om skyldighet att tillhandahålla
	förnybara drivmedel
2009/10:RFR8	KULTURUTSKOTTET
	Kulturutskottets offentliga utfrågning om funktionshindrade och
	scenrummet
2009/10:RFR9	SOCIALUTSKOTTET
	Socialutskottets öppna seminarium om socialtjänstlagen med fokus
	på dess utformning och tillämpning inom socialtjänsten den 28
	januari 2010
2009/10:RFR10	TRAFIKUTSKOTTET
	Trafikutskottets offentliga utfrågning om den senaste tidens stora
	tågförseningar den 18 februari 2010
2009/10:RFR11	KULTURUTSKOTTET
	Kulturutskottets offentliga utfrågning om jämställdhet och makt-
	strukturer inom kulturens område
2009/10:RFR12	CIVILUTSKOTTET
	Näringslivets självregleringsorgan – utvecklingen sedan 2003
2009/10:RFR13	TRAFIKUTSKOTTET
	Samhällsekonomisk kalkylering – referat från trafikutskottets

seminarium den 12 november 2009

RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN		2010/11
		2010/11
2010/11:RFR1	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Uppföljning av ekologisk produktion och offentlig
	konsumtion
2010/11 RFR2	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Uppföljning av statens satsning på hållbara städer
2010/11 RFR3	CIVILUTSKOTTET, TRAFIKUTSKOTTET, MILJÖ- OCH
	JURDBRUKSUTSKOTTET
	Hållbara städer – med fokus på transporter, boende och
	grönområden
2010/11:RFR4	TRAFIKUTSKOTTET
	Offentlig utfrågning om vinterberedskapen inom järn-
	vägstrafiken
2010/11:RFR5	FINANSUTSKOTTET
	Utvärdering av riksbankens penningpolitik och arbete
	med finansiell stabilitet 2005–2010
	Engelska
	Evaluation of the Riksbank’s monetary policy and work
	with financial stability 2005–10
2010/11:RFR6	KULTURUTSKOTTET
	Kulturutskottets offentliga utfrågning om barns och ung-
	as rätt till kultur

RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN		2011/12
		2011/12
2011/12:RFR1	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Biologisk mångfald i rinnande vatten och vattenkraft –
	En uppföljning
2011/12:RFR2	UTBILDNINGSUTSKOTTET
	Utbildningsutskottets offentliga utfrågning om forsk-
	nings- och innovationsfrågor
2011/12:RFR3	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Offentlig utfrågning om biologisk mångfald i rinnande
	vatten och vattenkraft