Försvarsutskottets offentliga utfrågning om kärnvapen och radiologiska hot
Rapport från riksdagen 2007/08:RFR22
Försvarsutskottets offentliga utfrågning om kärnvapen och radiologiska hot
ISSN 1653-0942
ISBN 978-91-85943-34-0
Riksdagstryckeriet, Stockholm, 2008
2007/08:RFR22
Förord
Försvarsutskottet beslutade under våren 2008 att ta initiativ till en offentlig utfrågning om ämnet kärnvapen och radiologiska hot.
Utfrågningen ägde rum den 10 april 2008 och direktsändes även i SVT. Syftet med utfrågningen var att belysa aktuella frågeställningar som: Finns
det i dagsläget ett reellt kärnvapenhot och vilka stater är möjliga aktörer? Kan kärnladdningar användas i andra syften och av andra aktörer?
Frågeställningar om radiologiska källor och möjligheten att använda sådana i terrorsyfte diskuterades också och även de risker för olyckor som radiologiska källor kan ge upphov till.
Vid utfrågningen deltog institutionschefen Martin Goliath, förste forskare Jens Wirstam och laborator Björn Sandström från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Vidare deltog ambassadör Henrik Salander från Utrikesdepartementet och tf. avdelningschefen Lars van Dassen från Statens kärnkraftinspektion (SKI).
Utfrågningen dokumenterades i stenografiska upptagningar. Utskottet bedömer att vad som framfördes under utfrågningen är av allmänt intresse och därför bör göras tillgängligt för en vidare krets. Därför publiceras här en utskrift från utfrågningen tillsammans med det bildmaterial som förevisades.
Stockholm i juni 2008
På försvarsutskottets vägnar
Anders Karlsson
Ordförande
3
2007/08:RFR22
5
2007/08:RFR22
Deltagarförteckning
Medverkande
Martin Goliath, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)
Jens Wirstam, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)
Björn Sandström, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)
Henrik Salander, Utrikesdepartementet
Lars van Dassen, Statens kärnkraftinspektion (SKI)
Inbjudna gäster
Lena Oliver, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)
Göran Dahlin, Statens kärnkraftinspektion (SKI)
Jan Johansson, Statens strålskyddsinstitut (SSI)
Robert Finck, Statens strålskyddsinstitut (SSI)
Alexander Zorin, Försvarsmakten
Lars Ekecrantz, Miljödepartementet
Ulrika Möller, Utrikespolitiska institutet
Jan Prawitz
Nils Gyldén
Ledamöter
Anders Karlsson (s), ordf.
Rolf Gunnarsson (m), vice ordf. Karin Enström (m)
Peter Jonsson (s)
Nils Oskar Nilsson (m)
Staffan Danielsson (c)
Michael Hagberg (s)
Allan Widman (fp)
Mats Berglind (s) Isabella Jernbeck (m) Åsa Lindestam (s) Else-Marie Lindgren (kd) Rolf K Nilsson (m) Gunilla Wahlén (v) Inger Jarl Beck (s) Rosita Runegrund (kd) Peter Rådberg (mp) Patrik Forslund (m) Peter Jeppsson (s)
Eva Sonidsson (s) Eva Selin Lindgren (c)
7
2007/08:RFR22
Program
| Datum: | Torsdagen den 10 april 2008 |
| Plats: | Skandiasalen |
| 09.00–09.05 | Inledning |
| Anders Karlsson, ordförande försvarsutskottet | |
| 09.05–09.45 | Vad är ett kärnvapen? |
| Martin Goliath, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) | |
| 09.45–10.25 | Kärnvapenspridning, motverkande åtgärder |
| och kärnvapenhotet idag | |
| Jens Wirstam, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) | |
| Henrik Salander, Utrikesdepartementet | |
| 10.25–10.45 | Paus |
| 10.45–11.20 | Radiologiska hot |
| Björn Sandström, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) | |
| 11.20–11.55 | Frågestund |
| 11.55–12.00 | Avslutning |
8
2007/08:RFR22
Offentlig utfrågning om kärnvapen och radiologiska hot
Stenografisk utskrift från försvarsutskottets offentliga utfrågning torsdagen den 10 april 2008 om kärnvapen och radiologiska hot
Ordförande under utfrågningen var Anders Karlsson (s). Bilder som visades under utfrågningen finns som bilaga.
Inledning av försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson
Ordföranden: God morgon! Jag vill hälsa välkommen till försvarsutskottets offentliga utfrågning om kärnvapen och radiologiska hot. Ett speciellt välkommen riktar jag till de föredragande: Martin Goliath, Jens Wirstam, Henrik Salander och Björn Sandström, som ska föredra viktiga frågor för oss i försvarsutskottet så att vi ska kunna inhämta kunskap.
Utfrågningen syftar till att besvara frågan om det i dagsläget finns ett reellt kärnvapenhot eller vilka stater som är möjliga aktörer. Även frågan huruvida kärnladdningar kan användas i andra syften och av andra aktörer kommer att belysas. Likaså kommer frågeställningar om radiologiska källor som kan användas i terrorsyfte eller ge upphov till spridning vid olyckor att diskuteras.
Vi i riksdagens försvarsutskott har tagit initiativet till denna offentliga utfrågning i ämnet för att belysa de aktuella frågeställningarna.
Jag lämnar nu ordet till Martin Goliath från Totalförsvarets forskningsinstitut.
Vad är ett kärnvapen?
Martin Goliath, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI): Det är mycket glädjande att försvarsutskottet har tagit initiativ till utfrågningen. Vi som arbetar med de här frågorna på FOI tycker naturligtvis att det är viktigt att de lyfts fram på det här viset. Det kan vara värt att tillägga att vår verksamhet kan bedrivas tack vare att Utrikesdepartementet och andra uppdragsgivare har bedömt de här frågorna som viktiga inom överskådlig tid.
I det första passet tänkte jag försöka besvara frågan: Vad är kärnvapen? Jag tänkte dela upp det i tre delar. Först kommer jag att lite grann diskutera principerna för kärnladdningar. Sedan kommer jag att prata om kärnvapen och deras verkan. Slutligen kommer jag att gå in på kärnbränslecykeln och produktionen av fossilt material.
9
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
Om vi börjar med kärnladdningarna kan vi ställa frågan: Varifrån kommer energin i de här vapnen egentligen? Om man tänker sig vanligt explosivämne kan man notera att det är kemiska reaktioner som frigör energi. Det finns molekyler som reagerar och bildar mer stabila molekyler. I ett kärnvapen handlar det däremot om reaktioner i atomkärnor. Atomkärnor reagerar och bildar mer stabila atomkärnor, varvid energi frigörs.
Mängden energi skiljer sig väsentligt mellan vanligt explosivämne och kärnladdningar. Det framgår väldigt tydligt när man tittar på enheten för laddningsstyrka, alltså det sätt man anger styrkan hos ett kärnvapen. Där räknar man i kiloton. Det innebär tusen ton vanligt explosivämne i styrka. Det är den typen av storleksordningar som hanteras här. Man pratar även om megaton som alltså motsvarar 1 miljon ton explosivämne.
Man kan i runda tal säga att av 1 kilo plutonium går det att få ut ungefär 10 kiloton energi. Då inser ni att det är enorma mängder energi det handlar om här. Den största kärnladdning som har provats var på 50 megaton. Det är alltså enorma mängder energi det handlar om.
Det finns två huvudprinciper för att få ut den här energin ur atomkärnorna. Den ena är fission. Det innebär att en tung kärna klyvs, och efter visst sönderfall bildas två mer stabila atomkärnor. Den andra principen är fusion. Där slås två lätta kärnor ihop som därmed kan bilda en tyngre kärna som är stabil.
Fusion är betydligt svårare att få till stånd. Man behöver i princip ha en kärnladdning för att få i gång den processen. För att skapa laddningar med megatonstyrka, alltså riktigt stora laddningar, krävs det fusion. Men jag tänker inte säga så mycket mer om just fusion utan mer hålla mig till fission.
Fissionen kommer i gång genom att en neutron kolliderar med kärnan. På den bild jag visar kan ni se att det från vänster kommer in en partikel som kolliderar med kärnan. Den kommer nu att bli instabil, varvid den sönderfaller. I sönderfallet bildas ett par nya neutroner. Under rätt betingelser kan de neutronerna sätta i gång en kedjereaktion, det vill säga de här neutronerna bildar nya fissioner och man får så att säga ett förlopp som fortsätter och frigör enorma mängder energi. Längre fram kommer vi in på vilka kärnor det är som kan vara lämpliga som sådant här fissilt material.
För att kedjereaktionen verkligen ska komma i gång krävs det att en del av de här neutronerna verkligen orsakar nya fissioner, annars kommer reaktionen att dö ut. Är det så att mängden material är för liten kommer väldigt många av neutronerna att hinna försvinna ut ur materialet och orsakar inte en ny fission. Då kommer inte kedjereaktionen till stånd, och då talar man om att materialet är underkritiskt.
Har man en tillräckligt stor mängd material kan man i stället få antalet fissioner att växa lavinartat. Det är då man får det explosiva förlopp som utnyttjas just i kärnvapen. Då säger man att materialet är överkritiskt, att den kritiska massan för ett material är den mängd som krävs för att man ska kunna komma till den här kritiska punkten.
Materialets form är också avgörande för kriticiteten. Man kan säga att den effektivaste formen är att samla materialet i ett klot. Om man i stället väljer
10
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
att platta ut materialet eller dela upp det i två stycken bitar kan det bli en underkritisk konfiguration som sedan blir kritisk när man slår ihop de här delarna till ett klot igen. De principerna kan man också utnyttja i själva kärnladdningarna.
Sedan är det också så att man kan få en underkritisk mängd material att bli kritisk genom att komprimera den. Då kommer atomkärnorna lite närmare varandra, vilket gör att neutronerna har lättare att stöta på en atomkärna, och kedjan kan komma i gång.
Vilka material är det då som fungerar i det här sammanhanget? Vilka är de fissila material som man har till hands? För att ett fissilt material ska komma i fråga måste det kunna upprätthålla en så effektiv kedjereaktion som möjligt. Det handlar bland annat lite grann om att man vill utnyttja neutronerna så bra som möjligt för att få i gång nya fissioner. Det där är olika för olika material. Det är bara vissa som uppfyller det kriteriet, kan man säga.
Sedan finns det en praktisk aspekt i det här. Man måste kunna framställa materialet i större mängd. Jag kan säga att om man väger in båda de kraven är det egentligen tre kandidater kvar. Det är uran-235 (235U), plutonium-239 (239Pu) och även uran-233 (233U). Mutationen här är att bokstavskombinationen betecknar ett kemiskt ämne och att numret är antalet partiklar i kärnan. Det är de tre isotoper som man mest brukar beakta i de här sammanhangen. Övriga fissila material skulle vara för opraktiska eller för kostsamma att över huvud taget ta fram.
Om vi skulle försöka göra oss en fissionsladdning vill vi utgå från en underkritisk konfiguration. Man kan inte ha någonting som är kritiskt från början. Anledningen till det är att det finns neutroner runtomkring oss hela tiden. När vi väl har den underkritiska konfigurationen vill vi snabbt föra samman den till att bilda en så kraftigt överkritisk konfiguration som det nu är möjligt. Det här måste gå snabbt, och det beror just på de neutroner som finns runtomkring oss hela tiden.
Genom min handflata tränger i medeltal en neutron per sekund. De neutronerna är då av kosmiskt ursprung. Är man uppe och flyger på vanlig flyghöjd är det hundra gånger fler neutroner just för att man så att säga är närmare ursprunget. Men det finns neutroner runtomkring oss hela tiden. De skulle naturligtvis kunna sätta i gång den här processen om det fanns en mängd överkritiskt material, så det här måste gå snabbt.
Ett sätt att göra detta på är det man brukar kalla för kanonprincipen. Då har man utgått från att materialet delas upp i två delar. Sedan är det tänkt att man genom att detonera vanligt explosivämne ska skjuta ihop de här delarna snabbt. Det är ungefär som en kanon som skjuter in den lilla biten i den större. Väl där kommer konfigurationen att vara överkritisk, och just när det här är på plats gäller det att vi också har sett till att ha neutroner i stor mängd. Vi vill ju vara säkra på att det finns neutroner på plats. Vi kan inte lita på den naturliga bakgrunden riktigt. Vi vill verkligen att det ska sätta i gång. Någon form av neutronkälla får vi se till att ha där som slås på. Det är ett sätt att göra det här på.
11
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
Ett annat problem med fissilt material kan man säga är att vissa typer av radioaktiva ämnen avger neutroner. Det här blir ett bekymmer främst om man tänker sig att man vill använda plutonium. Det är nämligen så att det plutonium som har framställts delvis innehåller varianten plutonium-239, som vi nämnde förut, men det kommer också att innehålla en variant av plutonium som heter 240. Den har den benägenheten att den avger neutroner spontant. Det betyder att om vi skulle försöka utnyttja kanonprincipen med plutonium skulle de neutronerna tända laddningen lite för tidigt. Det skulle inte ge en så effektiv laddning som vi är ute efter.
En annan variant för att lösa problemet är så kallad implosionsladdning. Vi använder fortfarande explosivämne för ihopförandet. Men här utgår vi från ett klot av material i mitten som är underkritiskt eller ännu hellre ett skal. När man sedan detonerar explosivämnet trycks det ihop, imploderar mot centrum, och blir överkritiskt. Det går mycket fortare än den tidigare varianten. Här kan man faktiskt även lyckas med plutonium.
Jag tänkte inte säga så mycket mer om principerna för fissionsladdningar. Är det några spontana frågor i det här läget kan det kanske vara ett bra tillfälle att ta upp dem nu.
Allan Widman (fp): Jag har en mycket kort fråga. Du nämnde att det egentligen fanns tre kandidater, med hänsyn tagen till de egenskaper som de olika ämnena har, som man kan använda i de här sammanhangen. Kan ny teknik skapa flera kandidater på materialsidan?
Martin Goliath, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI): Med de isotoper eller de typer av material som man har att göra med kan jag tänka mig att det skulle kunna lyckas att ta fram nya typer av material. De är visserligen fissila, men problemet med dem är att de brukar vara så instabila att de i princip hinner sönderfalla innan du har lyckats sammanfoga laddningen. Det är väl en begränsning. Andra typer är oftast väldigt instabila och opraktiska av det skälet. Det är möjligt att det skulle kunna finnas teknisk utveckling som skulle kunna göra vissa ämnen möjliga att använda, men det är inget som jag känner spontant att jag kan lyfta fram.
Kärnvapenverkan
Jag tänkte fortsätta med att prata lite grann om kärnvapen och verkan. När vi har en kärnladdning är vi inte riktigt klara. För att den ska fungera som ett vapen måste det också vara praktiskt möjligt att använda den. Några viktiga utgångspunkter har jag listat.
Den första är att man naturligtvis vill att laddningarna ska ha en säker och förutsebar funktion. Det ska inte vara så att de detonerar om man råkar tappa dem, utan de ska vara säkra på det sättet. Den styrka som man får ut av laddningarna ska också vara ganska förutsebar. Man vill inte att det ska variera med en faktor 2 från gång till gång, utan det ska vara en ganska väl definierad styrka på dem. Det är ett problem.
12
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
Den andra utgångspunkten är att laddningen måste vara kompatibel med tänkbara vapenbärare. Storleken och vikten på laddningen måste vara sådan att man kan få med den på sin ballistiska robot eller i sitt flygplan. Det sätter också begränsningar. Omvänt måste laddningen tåla de påfrestningar som den utsätts för när den är sammanlänkad med en viss vapenbärare. När till exempel en ballistisk robot startar blir det en väldigt kraftig acceleration. Det måste laddningen kunna klara av för att det ska vara ett fungerande vapen.
Den tredje punkten, att den ska vara skyddad mot oauktoriserad användning, är ett dilemma. En beslutsfattare vill naturligtvis att ett beslut om användning ska leda till att det verkligen fungerar som det är tänkt samtidigt som ett försök att oauktoriserat använda vapnet måste vara omöjligt. Det har man löst på många olika sätt, bland annat med avancerade kodsystem, som ni säkert har hört talas om. Det är till och med så att laddningen i fredstid har delats upp så att olika delar förvaras hos olika myndigheter. Jag tror att det är en lösning som Indien använder sig av. Laddningar och delar till laddningar är fördelade på olika myndigheter.
Om kärnladdningars verkan kan man säga att de är upphov till ett antal olika verkansformer. Vilka av de här formerna som dominerar i ett visst läge beror framför allt på laddningsstyrkan, men även på andra omständigheter. Som för vanliga explosioner har man en stötvåg. Den ger tryckskador och även skador från splitter och kringflygande föremål. Jag kan också nämna att just i en stadsmiljö är ett stort problem alla dessa glasrutor som vi omger oss med. Det kan bli väldiga splitterskador inom stora avstånd på människor som utsätts för en stötvåg.
De extrema temperaturer som uppstår i kärnreaktionerna ger upphov till en väldigt intensiv värmestrålning från det här vapnet. Det är någonting som man inte alls har på samma sätt i vanliga explosivämnen. Det kan orsaka brännskador på en oskyddad människa och även ge upphov till bränder inom stora områden.
I samband med de kärnreaktioner som är ursprunget till energin avges det också så kallad joniserande initialstrålning. När det gäller verkan är de viktigaste typerna av strålning neutroner och gammafotoner.
De produkter som uppstår i fissionen är oftast väldigt radioaktiva. Det betyder att det kommer att finnas en kvarvarande strålning från materialet. Har explosionen skett nära markytan blir det lokalt nedfall i närområdet, det vill säga det blir nedfall i vindriktningen och runt omkring. Sker explosionen på högre höjd förs i stället materialet upp i atmosfären och sprids mer globalt.
Slutligen finns det någonting som heter elektromagnetisk puls, EMP som det oftast förkortas. Den verkar inte mot människa, kan man säga, däremot mot alla dessa elektroniska system som vi omger oss med. De påverkas av detta. Och även ledningsnät, som vårt kraftledningsnät, kan påverkas. Räckvidden är ganska stor. Utlöser man en explosion på mycket hög höjd kan man få den elektromagnetiska pulsen att i princip beröra en hel kontinent. Det är alltså en väldigt vittomfattande räckvidd för den typen av verkan.
13
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
Jag tänkte exemplifiera verkan med några bilder. Jag har lagt in cirklar på en karta. De representerar då olika verkansformer. I det här fallet är det en laddning på 1 kiloton som detonerar ungefär 150 meter ovanför den byggnad vi befinner oss i. Den innersta cirkeln är stötvågsverkan, den mellersta är verkan från värmestrålning och den som dominerar i det här fallet, den yttersta, vita cirkeln, är verkan från den joniserande initialstrålningen. Radien på den cirkeln är ungefär 900 meter i det här fallet. Att initialstrålningen dominerar är väldigt karaktäristiskt för låg laddningsstyrka. 1 kiloton är att betrakta som lågt i de här sammanhangen. Det är ganska karaktäristiskt att det är initialstrålningen som dominerar verkan.
Om vi ökar laddningsstyrkan med en faktor 1000 till 1 megaton ökar naturligtvis radierna. Det är inte så att de ökar med en faktor 1000, men det är illa nog ändå, kan man säga. Återigen är det så att den vita, nu den innersta cirkeln är verkan från initialstrålningen, den mellersta är stötvågsverkan och det som dominerar i det här fallet är i stället värmestrålningen. Den yttersta cirkeln har en radie på ungefär 11 kilometer. Jag utgår från samma punkt. Det är karakteristiskt för de höga laddningsstyrkorna att de ger väldigt mycket värmestrålning. Den verkan dominerar för de stora laddningsstyrkorna.
Det var det jag tänkte säga om kärnvapen och verkan. Vi kan väl göra ett litet avbrott för eventuella frågor här också.
Gunilla Wahlén (v): Man beskriver alltid att man skickar kärnladdningar från luften. Kan man ha kärnladdningar på marken, typ minor, som går uppåt i stället, eller måste de komma från luften för att ha effekt?
Om man skjuter ned ett flygplan som man misstänker är på väg med en kärnvapenladdning, kommer laddningen att explodera bara av att flygplanet faller till marken eller blir själva kärnvapenladdningen liggande?
Martin Goliath, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI): Jag börjar med frågan om markdetonation. I princip kan man välja att detonera ett kärnvapen på marken också. Det har även talats väldigt mycket från amerikanskt håll nu om vapen som dessutom ska tränga ned en bit i marken för att ytterligare öka verkan mot underjordiska anläggningar. Anledningen till att jag har tittat på luftexplosioner är att verkan är som störst uppe på en viss höjd. Man kan säga att man har en optimerad höjd för att få så stor verkan som möjligt. Det är det jag har utgått från. Jag har liksom tagit värsta scenariot.
Man kan säga att ett problem med markexplosioner är just den kvarvarande strålningen. Det lokala nedfallet blir betydligt mer omfattande om laddningen exploderar vid markytan.
Den andra frågan har lite grann att göra med det jag sade i början om säkerhet. Man vill ju att vapnet inte ska explodera om till exempel ett flygplan störtar. Det där jobbade de väldigt mycket med inom de etablerade kärnvapenmakterna när de hade kommit en bit i sina program. Då insåg de att de hade löst problemet med att få vapnen att fungera. Nu ville de se till att de bara fungerade när de hade tänkt att de skulle fungera. Man brukar prata om någonting som kallas för one-point-safety. Det har lite grann att göra med implosionsvarianten. Den måste tända över hela ytan samtidigt, runtom, för
14
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
att det ska bli symmetri. Tänder det på en punkt är det inte säkert att det fungerar. Det förvissade man sig i kärnvapenstaterna väldigt mycket om med hjälp av kärnvapenprov under 50-talet. Där såg de just det här som viktigt. Det har ju hänt olyckor där man har tappat kärnvapen. Explosivämnet exploderar visserligen ofta av sådana påfrestningar, men i och med att det inte exploderar symmetriskt har kärnreaktionen inte kommit i gång, och det är väldigt viktigt i sammanhanget.
Peter Jeppsson (s): Ordförande! Bara för att få en komplett bild av detta, hur pass stor är en bomb på 1 kiloton och en på 1 megaton?
Patrik Forslund (m): Herr ordförande! Med den här bilden och den tidigare bilden över huset som vi sitter i nu känns det som om den naturliga följdfrågan blir: Vilken effekt har en sådan här kärnvapenexplosion för miljön och för människorna, och under hur lång tid framöver kan man se de här effekterna?
Staffan Danielsson (c): Jag har en komplettering till Peter Jeppssons fråga. Hur stora var Nagasaki- och Hiroshimabomberna i förhållande till den här bilden? Vilken storlek skulle maxbomben på 50 megaton ha, placerad i Stockholm?
Martin Goliath, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI): Om vi börjar med den fysiska storleken kan jag säga att de första laddningarna var ganska klumpiga saker. Man hade svårt att få med dem på sina flygplan i början. Men utvecklingen gick väldigt fort, så vi kan säga att en 1-megatonsladdning utan problem skulle kunna ligga framför oss här som en ganska smäcker flygbomb helt enkelt. Det säger också en del om de mindre laddningsstyrkorna. Dem har man lyckats få ned i storlek så att en 1-kilotonsladdning kan skickas i väg i en artilleripjäs. Utvecklingen att få ned storleken på laddningarna gick ganska fort, kan man säga.
Jag anknyter där till den sista frågan också, om storleken på de första vapnen. Explosionsstyrkan tror jag att du var ute efter. Hiroshimabomben var på 15 kiloton i styrka. Nagasakibomben var på 20 kiloton. Det var den storleken man fick i de första typerna av laddningar.
Jag vågar inte riktigt svara på vilken verkansradie det skulle bli. Jag tror att det var det du var inne på med frågan om 50-megatonsbomben. Men det handlar om att utöka skalan för radierna ytterligare, dock inte med en faktor 50 mot det vi ser här. Den vidgar sig inte så kraftigt. Man kanske skulle kunna tänka sig, med ett snabbt överslag, att man skulle få verkansradien att bli tre gånger större, det vill säga att man mellan tummen och pekfingret skulle få en verkan ut mot 3–4 mil från nollpunkten med till exempel brandeffekten.
Slutligen var det frågan om miljö och påverkan på människa. Man kan säga att det är den kvarvarande strålningen som påverkar efter att det här har skett, och oavsett var laddningen sker förs det in radioaktiva ämnen i biosfären. Hur mycket som kommer lokalt beror på vilken höjd som explosionen sker på. Är man nere på lägre höjder kommer man att få ett lokalt nedfall, som ger enorma problem i närområdet, framför allt i vindriktningen. Sker det
15
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
på höga höjder sprids det ut globalt, vilket ger en förhöjd bakgrundsstrålning för oss alla. Det är väl så man kan se på det.
Ordföranden: Det känns som att vi har fått svar på frågorna. Vi går vidare.
Kärnbränslecykeln och produktion av fissilt material
Martin Goliath, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI): Då går jag in på min tredje bit, som handlar om kärnbränslecykeln och produktion av fissilt material.
Jag tänkte börja med att titta närmare på de typer av material som kan vara aktuella.
När det gäller uran-235, om man tittar på den vanliga berggrunden, är den genomsnittliga mängden uranmalm i jordskorpan ungefär 3 gram per ton berg. En god fyndighet kan vara upp till 30 000 gram per ton. De bästa fyndigheterna i Sydafrika ligger på den mängden uran.
Den här uranmalmen innehåller i själva verket bara en liten andel av uran- 235, som vi är intresserade av. Det är alltså mindre än 1 procent i uranet som är av den intressanta typen. För att kunna använda det måste man anrika det, som det kallas, alltså öka andelen av uran-235 i materialet. Man vill i vapensammanhang upp till mer än 90 procent. Man brukar tala om vapenuran, och det ligger en bit över 90 procent. Jag har också angett en kritisk massa för uran-235. Om man har en mängd uran-235 som är runt 50 kilo är man i regionen för en kritisk massa. Det är en stor mängd av uran-235, 50 kilo. Det kan vara bra att få en uppfattning om hur mycket material det handlar om.
När det gäller plutonium-239, som var den andra kandidaten vi pratade om, förekommer det inte naturligt. Det finns inte ute i naturen att bryta. Det måste framställas på konstgjord väg. Det gör man genom att i särskilda reaktorer bestråla en uranvariant som heter uran-238 med neutroner, och i slutändan kommer man att få plutonium-239.
Här har man då ett problem. Jag nämnde förut plutonium-240, för det kommer också att bildas i den här framställningsprocessen. Det har den egenskapen att det ger ifrån sig neutroner, och det vill man undvika så mycket man kan. Det löser man genom att byta bränslet i produktionsreaktorn ganska ofta. Det är nämligen så att plutonium-240 bildas mer ju längre tid man har bränslet i reaktorn. För att få plutonium som är av vapenkvalitet vill man ta ned halten av plutonium-240 till mindre än 5 procent av den totala mängden plutonium.
Det kan nämnas att det i en vanlig reaktor för energiproduktion också bildas plutonium. Eftersom man har uran-238 i bränslet kommer det att bildas plutonium. Men där kör man typiskt mycket längre tider innan man byter bränsle. Det bränslet innehåller plutonium av en dålig kvalitet för vapen.
När man ska ha ut plutoniumet ur bränslet måste man upparbeta bränslet. Det kallas det när man delar upp bränslet i dess olika beståndsdelar. Genom att bränslet är starkt radioaktivt måste det ske fjärrstyrt i anläggningar där
16
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
man inte kommer i närheten av bränslet. Det är ganska avancerade anläggningar som krävs för upparbetningsprocessen.
Den kritiska massan för plutonium-239 är i storleksordningen 10 kilo, så det krävs en mindre mängd plutonium än uran.
Slutligen är det uran-233. Det finns inte heller naturligt i naturen, så det måste man också framställa. Det görs på ett liknande sätt som när det gäller plutonium, men här utgår man från ett annat ämne, nämligen torium, torium- 232.
Uran-233 är lite problematiskt, eftersom framställningsprocessen kommer att leda till att det finns väldigt starkt radioaktiva ämnen som är svåra att få bort, till skillnad från uran-235 och plutonium-239, som när man väl har separerat ut dem inte är lika radioaktiva som uran-233. Det är ett problem när man ska hantera materialet. Det kan ändå vara intressant för länder som har stora toriumtillgångar att tillgå att trots allt fundera på den här vägen. Länder som har stora toriumtillgångar är till exempel Brasilien och Indien.
Kärnbränslecykeln är de processer som man använder sig av i hanteringen av kärnbränsle. Det hela börjar med att man ska bryta uranmalmen där man har hittat en fyndighet. Det börjar med en urangruva. Därefter koncentrerar man ut så mycket uran som möjligt ur det man har brutit. Koncentrationsprocessen leder till en uranförening som brukar kallas yellow cake. Det begreppet kan man stöta på i många sammanhang. Den är gulaktig, som namnet antyder.
Man kan säga att de två första stegen, urangruvan och urankoncentreringen, inte är så väldigt uranspecifika processer, utan det påminner väldigt mycket om vilken gruvbrytning som helst. Det är liknande handgrepp som det handlar om.
I nästa steg vill man konvertera yellow cake till en uranförening som heter uranhexafluorid. Den har den fördelen att den är gasformig, vilket underlättar när man sedan ska anrika uranet. Anrikningen syftar till att öka andelen uran- 235 i materialet. De flesta metoder som man använder utnyttjar att det finns en viktskillnad mellan uran-235 och de andra typerna av uran. Det är framför allt uran-238 som man ska försöka skilja bort sig ifrån, för det är det som är den vanligt förekommande varianten. Viktskillnaden mellan varje atomkärna gör att man kan separera olika typer av uran, till exempel genom en metod som utnyttjar centrifugering av gasen. Genom att använda sig av gascentrifugering av uranhexafluorid kan man separera de tyngre och de lättare kärnorna. Det är väl den metod som diskuteras mest i dag. Exempel på andra metoder för att separera uran är gasdiffusion och elektromagnetiska separationsmetoder.
Om det är vapenuran man är ute efter ska man försöka anrika till en halt av 235 på mer än 90 procent. När det gäller bränsle till reaktorer kan man i vissa reaktortyper använda oanrikat bränsle, och då behöver man inte det här steget. Men i de flesta reaktortyper vill man ha bränsle som är åtminstone låganrikat, så att man har en viss ökning av uran-235 för att det ska fungera bra, dock sällan mer än 5 procent.
Om det i stället är plutonium som man är ute efter kommer man in på ett annat ställe i kärnbränslecykeln. Då producerar man ett bränsle, och sedan ska
17
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
man neutronbestråla det i en reaktor. Som jag sade tidigare vill man ha korta bestrålningstider för att undvika plutonium-240. När man sedan har bestrålat bränslet måste man plocka ut plutoniumet ur bränslet, och det är, som sagt, väldigt avancerade anläggningar på grund av bränslets höga radioaktivitet.
Man kan sammanfattningsvis säga att det inte är så mycket som skiljer civil och militär kärnteknisk verksamhet på ytan när man tittar på det, men det finns några saker. En sak är anrikningsgraden. En anrikningsgrad på över 90 procent är någonting som sällan förekommer i några som helst andra sammanhang än just vapensammanhang. När det gäller plutonium är det produktionsprocessen, att man gör täta bränslebyten i en reaktor. Det är också en indikator på att man håller på med någonting speciellt.
Sedan kan man också säga att om man håller på med uranmetall är det inte heller någonting som dyker upp i vanliga fall. Det man brukar hantera är mest olika former av uranoxider, men just ren uranmetall är någonting som känns ganska vapenspecifikt.
Primitiva laddningar
Jag tänkte avsluta med att diskutera primitiva laddningar. Det är en fråga som ofta dyker upp: Hur svårt är det att göra någon form av enklare laddning?
Den främsta svårigheten, som jag ser det, är att tillverka eller komma över det fissila materialet. Då blir det givetvis intressant hur mycket fissilt material som finns på drift. Om man tittar tillbaka på det senaste decenniet kan man se att det har gjorts en del beslag av höganrikat uran. Då handlar det om uran som har en anrikningsgrad som ligger i närheten av vapenuranets kvalitet. Det finns kanske ett halvdussin kända beslag och en sammanlagd mängd på 6 kilo. Vi vet inte mörkertalet. Med 6 kilo kommer man inte särskilt långt i de här sammanhangen. Vi kommer ihåg att den kritiska massan låg i storleksordningen 50 kilo.
Anta då att vi har kommit över material och försöker göra en enkel kanonladdning. Det är i princip två underkritiska klumpar som man skjuter ihop så att det skulle kunna bli överkritiskt. Ett problem är att man kommer att få en väldigt osäker funktion för vapnet. Det är stor sannolikhet att det blir en blindgångare i någon mening. Men även en misslyckad kärnladdning skulle innebära en svår radiologisk situation. Man skulle sprida ut radioaktivt material i omgivningarna. Det är alltså inte någonting att ta lätt på.
Jag ska också nämna reaktorplutonium, som är någonting som dyker upp i diskussionen. Om man skulle tänka sig att man tar plutoniumet från en vanlig kraftproducerande reaktors bränsle och använder det, hur skulle det gå? Ja, då är problemet, som jag tog upp, att kvaliteten på plutoniumet i reaktorbränsle generellt är av en mycket sämre sort, vilket ställer till problem. Den aktör som vill utnyttja detta reaktorplutonium måste separera ut det i en upparbetningsprocess, och det kräver anläggningar som ett begränsat antal stater har tillgång till för att kunna upparbeta och få ut plutoniumet. Det är stor risk att plutoniumet inte ger den funktion man har tänkt sig just genom att det har den
18
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
här dåliga sammansättningen. Laddningen kanske inte fungerar så som man har tänkt sig över huvud taget.
Jag slutar där.
Ordföranden: Tack för det. Då finns det möjlighet att ställa några frågor innan jag ger ordet vidare.
Karin Enström (m): Skillnaden mellan att tillverka vanligt bränsle och vapenbränsle är anrikningsgraden och produktionsprocessen. Men när man gör bedömningar och tittar på vad man kan göra, kan man se det på annan form av utrustning? Hur mycket mer måste man kunna för att göra den högre anrikningsprocessen? Hur svårt är det att bedöma? Det är det man är ute efter, vilken kompetens och vad man kan tekniskt göra i en sådan här reaktor.
Åsa Lindestam (s): Jag funderar på det sista som du sade, om utbränt kärnbränsle och ett begränsat antal stater. Hur många är det? Vet vi i så fall vilka?
Martin Goliath, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI): Jag börjar med den första frågan. Om vi tittar på anrikningsprocessen sker den i steg. Man måste upprepa samma process flera gånger för att nå högre och högre anrikning. Om man kan anrika till 3 ½ procent kan man också anrika till 90 procent genom att i princip fortsätta processen. Det är samma metodik för att gå till högre anrikningsgrader.
När det gäller kapacitet till upparbetning har jag inte någonting i bakhuvudet direkt. Men jag tror att de anläggningar som finns är deklarerade i stor utsträckning. Sedan är det sådana aktörer som inte har skrivit på avtal som kan ha anläggningar som finns i det fördolda. Jag vet inte om någon annan har en bra siffra på ungefär hur mycket anrikningskapacitet som finns ute i världen.
Ordföranden: Tack! Vi går vidare till Jens Wirstam, som ska prata om kärnvapenspridning, motverkande åtgärder och kärnvapenhotet i dag, tillsammans med Henrik Salander från Utrikesdepartementet.
Kärnvapenspridning, motverkande åtgärder och kärnvapenhotet i dag
Jens Wirstam, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI): Jag kommer från FOI. Jag tänkte lite kort försöka beskriva läget när det gäller kärnvapenarsenaler, kärnvapenhot och spridningsfrågor kring kärnvapen.
Låt mig börja från början, precis som Alice i Underlandet, och ställa frågan: Varför skulle stater över huvud taget vara intresserade av kärnvapen?
Det har naturligtvis sin grund i att länder i viss mån betraktar världen som anarkistisk, där olika stater eller grupperingar av stater ibland har sammanfallande och ibland har motstridiga ambitioner och intressen. I en sådan värld är det till syvende och sist bara den egna staten som kan försvara nationens strategiska intressen. Som framgick av Martins tidigare föredrag är det uppenbart att kärnvapen är ett möjligt maktinstrument i en sådan anarkistisk värld. Som också framgick av Martins föredrag kan man anpassa kärnvapen
19
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
för militära syften, och därmed blir kärnvapen ett militärt medel för att uppnå vissa strategiska politiska intressen.
Givet kärnvapnets relativt stora destruktiva kraft följer också att kärnvapnen blir användbara i en betydligt vidare mening. Som ni alla vet förekommer kärnvapen i politisk retorik, i mer eller mindre outtalade hot, för att avancera vissa nationers strategiska intressen.
Den militära användbarheten utgör också en viktig distinktion jämfört med biologiska och kemiska vapen. Ibland brukar man koppla ihop kärnvapen och biologiska och kemiska vapen och kalla allt massförstörelsevapen. Men hos såväl biologiska som kemiska vapen är det betydligt svårare att förutse effekterna vid en militär användning. Den distinktionen gör att det är betydligt svårare, för att inte säga mycket svårare, att tro att man inom överskådlig tid kommer att få ett förbud mot kärnvapen på samma sätt som det finns ett förbud mot biologiska och kemiska vapen.
En annan faktor, förutom den militära användbarheten, som bidrar till att kärnvapen kan vara intressanta för stater är att teknologisk kunskap diffunderar. Det är naturligtvis på det hela taget någonting positivt. Men speciellt diffunderar kunskap som är relevant för kärnvapenframställning. Det gör att det för många stater i dag inte är ett oöverstigligt tekniskt hinder att framställa kärnvapen. Det är fortfarande ett ekonomiskt, och möjligen politiskt, kostsamt projekt, men totalkostnaden måste alltid ställas i relation till kostnaden för att upprätthålla något annat maktinstrument för att bemöta det upplevda hotet. Det är inte säkert att ett sådant annat maktinstrument ens finns tillgängligt för den staten.
Speciellt kan det upplevda hotet bestå av ett konventionellt militärt hot. Kärnvapen kan alltså användas för att bemöta konventionella militära hot. Situationen mellan Pakistan och Indien är ett typexempel på det.
Som en följd av det kommer att kärnvapen inte nödvändigtvis styr andra kärnvapen, som jag har skrivit i presentationen. Det betyder att Indiens kärnvapen inte nödvändigtvis påverkar Pakistans kärnvapenarsenal vad gäller struktur, sammansättning eller antal, eftersom Pakistans kärnvapen framför allt hänger samman med Indiens konventionella militära förmåga.
Efter att ha försökt måla upp något slags anarkistisk och ganska mörk bild av världen tycker jag att det är viktigt att påpeka att det ekonomiska och kulturella utbytet och beroendet i världen naturligtvis är väsensskilt jämfört med under till exempel kalla kriget. Den här ökande interdependensen i världen bidrar med största sannolikhet till att dämpa konflikter i världen och till att få stater att söka andra utvägar än väpnade konflikter ur eventuella konflikter.
Ett annat tecken på att världen inte är så anarkistisk som jag kanske försökte utmåla här är existensen av olika avtal. Ett sådant, och det kanske viktigaste avtalet, är icke-spridningsavtalet NPT, som alla stater förutom tre – Israel, Indien och Pakistan – är signatärer till. Bara det får betraktas som ett smärre mirakel.
20
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
I icke-spridningsavtalet definieras erkända kärnvapenmakter, nämligen USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien. Övriga stater som är signatärer har frånsagt sig rätten eller möjligheten att skaffa kärnvapen.
Några viktiga paragrafer i det här avtalet som är värda att nämna är artikel IV, som understryker alla staters rätt till civil kärnteknik, det vill säga till exempel kärnkraft, och artikel VI, som säger att de fem kärnvapenstaterna ska nedrusta och avveckla sina kärnvapen, dock utan att paragrafen anger någon tidsram för den nedrustningen.
Icke-spridningsavtalet har i år fyra decennier på nacken. Man kan väl säga att vi efter 40 år kan skönja vissa fragmenteringar när det gäller uppslutningen kring avtalets regelverk och anda. Det gäller såväl avsikten att nedrusta och avveckla kärnvapen som försöken att tydligare klargöra vari rätten till fredlig kärnteknik består och hur den rätten bör kontrolleras på ett tillfredsställande sätt.
En ytterligare svaghet i icke-spridningsavtalet är, som jag sade, att tre stater står utanför – Israel, Pakistan och Indien. Problemet är att alla de tre staterna innehar kärnvapen, även om Israel aldrig formellt har erkänt något kärnvapeninnehav. Det medför att de här tre staterna undandrar sig de skyldigheter som övriga erkända kärnvapenmakter har, samtidigt som de drar fördelar av att den absoluta majoriteten av stater har frånsagt sig rätten att skaffa kärnvapen.
Trots icke-spridningsavtalets fragmentering och tveksamheter i fråga om avsikt och uppslutning kring icke-spridningsavtalet skulle jag vilja påpeka att antalet strategiska kärnvapen, det vill säga väsentligen av den typ som går från kontinent till kontinent, har mer än halverats sedan kalla kriget slutade. Det finns i dag under 10 000 strategiska kärnvapen i världen, vilket är den lägsta nivån på nästan 50 år. Den här minskningen beror naturligtvis framför allt på drastiska reduktioner i såväl Ryssland som USA i och med upphörandet av kalla kriget. Övriga stater har på det hela taget i många fall inte nedrustat, till exempel Pakistan och Indien, men de staterna har betydligt mindre kärnvapenarsenaler och påverkar därför inte totalbilden speciellt mycket.
När det gäller direkta rustningskontrollerande och rustningsbegränsande avtal finns det till dags dato bara bilaterala avtal mellan Ryssland och USA. Inga andra kärnvapenstater, varken de tre övriga erkända kärnvapenstaterna eller de tre de facto-kärnvapenstaterna utanför NPT, ingår i några rustningsbegränsande avtal.
Mellan USA och Ryssland finns tre avtal. Det är dels INF, som förbjuder markbaserade medeldistansrobotar. För er som var med under 80-talet är de av typen Pershing II, SS-20 och så vidare som det var sådant liv om.
Det är dels ett strategiskt avtal som heter Start 1, som begränsar antalet stridsspetsar för USA och Ryssland till ungefär 6 000 vardera. Det avtalet löper ut i december 2009.
När det avtalet löper ut kvarstår bara det som kallas Sort, eller Moskvaavtalet, ett avtal som säger att den sista december 2012 ska Ryssland och USA vardera ha i storleksordningen 2 000 operativa laddningar. Sortavtalet säger
21
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
ingenting om vad man ska ha på julafton 2012, ingenting om vad man ska ha den 1 januari 2013 och ingenting om hur många laddningar man får ha förrådssatta. Det säger bara hur många laddningar man ska ha operativa på nyårsnatten 2012.
Dessutom finns inga kontrollmekanismer för att kontrollera i vilken mån Sortavtalet framskrider eller efterlevs på nyårsafton. Det finns bara i Start 1- avtalet. När Start 1 går ut i december om ett år kommer all information om USA:s och Rysslands strategiska kärnvapenarsenaler att försvinna. Då kommer vi att befinna oss i det läget att vi egentligen inte har några tillförlitliga uppgifter om arsenaler i några kärnvapenstater. Det är till exempel fallet med de taktiska kärnvapnen. Man kan säga att taktiska kärnvapen är allt som inte definieras i de här tre bilaterala avtalen. Där finns inga uppgifter om vad vare sig Ryssland eller USA har, har haft eller tänker sig ha i en framtid.
Jag ska göra en liten kort skiss över de erkända kärnvapenmakterna och några skönjbara trender i de staterna.
Trots reduktioner i kärnvapenarsenalen kvarstår beroendet av kärnvapen i USA, även om den kvalitativa förändringen sedan kalla krigets slut framför allt är den ökande konventionella kapaciteten i USA.
De här två benen reflekterar egentligen två fronter i den amerikanska hotbilden. Det är en där kärnvapen kommer till sin användning. Det handlar då om att bemöta strategiska rivaler, Ryssland och kanske i än högre grad framöver Kina. Den konventionella kapaciteten är däremot främst till för rivaler eller antagonister som består av mindre och auktoritära stater, där USA:s kärnvapenarsenal inte anses tillförlitlig, antingen beroende på karaktären på konflikten med den här mindre staten eller på svårigheter att kommunicera och förstå varandra, vilket gör att kärnvapenavskräckning så att säga förfelar sitt syfte.
I Ryssland har det också skett en drastisk reduktion av det totala antalet kärnvapen, men i motsats till USA är trenden snarare att beroendet av kärnvapen ökar på grund av att den konventionella kapaciteten har sjunkit. Och i takt med den ökande ekonomiska tillväxten i Ryssland har kärnvapenarsenalen och förnyelse av kärnvapenarsenalen en hög prioritet.
Speciellt ser man i Ryssland, beroende på den konventionella kapacitetens minskande förmåga, ett tvång att behöva använda kärnvapen i ett bredare syfte. Man diskuterar till exempel att deeskalera väpnade konflikter för att avsluta de konflikterna på ett för Ryssland fördelaktigt sätt. Jag menar alltså att Ryssland ska kunna utkämpa ett konventionellt krig men också kunna eskalera det och sätta in kärnvapen för att därefter få ett slut på den konflikten i ett fördelaktigt läge för Ryssland.
Den minskande konventionella förmågan i Ryssland bidrar också till att det blir än viktigare för kärnvapenarsenalen att man korrekt kan förutsäga framtiden. Strategiska kärnvapen är långsiktiga projekt, så Ryssland behöver redan i dag fundera över vilka konventionella kapaciteter som kommer att finnas i närområdet om, säg, 15 år. Bland annat har Ryssland uttryckt en önskan om att förvandla de bilaterala avtalen, som jag nämnde, till multilate-
22
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
rala sådana, det vill säga att man vill få med fler stater i den typen av kärnvapenbegränsande avtal. Man kan väl misstänka att det finns en viss oro för till exempel Kinas långsiktiga potential.
I Kina är kärnvapnen relativt få. I storleksordning är det mindre än i Ryssland och USA, och de är relativt åldersstigna. Men givet att Kina kan hålla ihop sitt land och sitt parti finns det heller inga hinder mot att ha en långsiktig uppgradering. Alltsedan Deng Xiaopings reformer för 30 år sedan har ekonomisk tillväxt varit i fokus. En ökad ekonomisk betydelse i världen medför att man får större regionala och globala politiska intressen. Samtidigt medför den ekonomiska tillväxten att militära utgifter också kan öka. Man pratar om att de totala militära utgifterna i år i Kina kommer att öka med 20 procent. Hur stor del av det som går till kärnvapen är okänt.
Slutligen, av de fem erkända kärnvapenmakterna, har vi Frankrike och Storbritannien som har en låg prioritet vad avser kärnvapen. Men den verkar åtminstone vara konsistent och väldefinierad. Det är kanske svårt att i dag se några akuta skäl till att Frankrike och Storbritannien skulle ha kärnvapen. Men man ska samtidigt komma ihåg att kärnvapen, som jag sade, är stora, långsamma och kostsamma projekt. Om Frankrike och Storbritannien fullständigt skulle avveckla sina kärnvapenprogram i dag skulle de ha mycket svårt att i framtiden återuppta den kapaciteten. Och det är väldigt svårt att i dag veta hur världen kommer att se ut i ett europeiskt perspektiv om, säg, 20 år.
Detta för oss in på riskländer, det vill säga länder som på ett eller annat sätt har avsagt sig rätten eller viljan att ha kärnvapen men som misstänks ha en kapacitet i varierande grad, stor eller liten.
Nordkorea gjorde, som ni vet, en provsprängning i oktober 2006 som med största sannolikhet var en provsprängning av ett kärnvapen eller en kärnladdning. Det är dock för närvarande oklart vilken kapacitet Nordkorea har att leverera sina eventuella kärnvapen, det vill säga vilken förmåga man har att placera sina kärnladdningar på till exempel en missil för att få ett funktionellt vapen, som Martin pratade om tidigare.
Nordkoreas strategi är, minst sagt, något oklar. Man kan anta att regimöverlevnad har högsta prioritet. De uppgörelser som har funnits om att Nordkorea ska avveckla sitt kärnvapenprogram verkar ha gått i stå – igen. Därför tror jag att framtiden för Nordkoreas eventuella kärnvapenprogram är högst oklar för tillfället.
Ett annat potentiellt riskland är Iran, som har ett väldigt ambitiöst föregivet civilt kärntekniskt program. Men det har en liten obalans och är konstigt dimensionerat, i alla fall för att vara ett rationellt civilt program.
IAEA, det vill säga det internationella atomenergiorganet, som har till uppgift att kontrollera att de föregivet civila kärntekniska verksamheterna också är civila har en hel del utestående frågor när det gäller Irans kärntekniska program. Jag tror att den avgörande frågan är vilka intentioner Iran har. Det är inte fråga om en teknisk dimension, utan det är fråga om en säkerhetspolitisk dimension.
23
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
Effekterna av till exempel de här två staterna med kärnvapen är förmodligen större än bara, så att säga, de två i sig. Man kan se någon form av dominoeffekt där stater i dessa länders närområde också ser sig tvungna att skaffa kärnvapen. Totaleffekten ackumuleras och blir mer negativ än vad effekten av de här två i sig skulle vara.
Som de här två exemplen visar kan man använda icke-spridningsavtalets rätt till civil kärnteknik för att möjligen bygga upp en kapacitet att framställa kärnvapen. Frågan är hur man kan stoppa denna eventuella spridning utan att samtidigt rasera icke-spridningsavtalet – det ska man komma ihåg. Svaret på den frågan är väl att man, om en stat verkligen vill skaffa kärnvapen, inte kan förhindra det. Det man kan göra är att fördröja en sådan utveckling. Därmed kan man ge en chans till förhandlingar och påbörja någon form av process där man förändrar landets upplevda situation. För det syftet finns det flera olika förslag. Det finns också ett flertal olika internationella sammanslutningar av stater.
En sammanslutning som är relevant i det här sammanhanget är Nuclear Suppliers Group, NSG, som är en sammanslutning av ett drygt 40-tal stater, däribland Sverige. Det är i stort sett Europa. Det är Nordamerika. Det är Brasilien. Det är Argentina. Det är Ryssland, Kina, Japan, Australien och Sydafrika. Det är ungefär så.
Det här är en sammanslutning som försöker sätta upp gemensamma regler för hur och vad man bör exportera avseende kärnteknik och produkter som har ett så kallat dubbelt användningsområde, det vill säga att de kan användas i ett kärnvapenprogram men att de också har ett användningsområde inom vanlig civil industri – jag tänker till exempel på fräsmaskiner.
Uppenbarligen är det en svår balansgång mellan att å ena sidan se till att teknologier inte hamnar i länders fördolda kärnvapenprogram och att å andra sidan inte förhindra legitim export och legitim internationell handel. Eftersom Nuclear Suppliers Group består av drygt 40 stater och det är konsensusbeslut kan ni förstå att det naturligtvis blir kompromisser. Olika länder har ju olika intressen. Men på det hela taget får man säga att NSG har varit en sammanslutning som har fungerat bra för att fördröja export av kärnvapenrelaterad teknik.
En het potatis inom NSG och inom kärnteknikvärlden i övrigt är huruvida man ska öppna för kärnteknikhandel med Indien. Eftersom Indien är en stat som har valt att stå utanför icke-spridningsavtalet, NPT, är länder och speciellt NSG-medlemmar väldigt restriktiva med handel med Indien gällande kärnteknik.
Fördelen med att öppna för ett sådant avtal är naturligtvis att man får in Indien på ett annat sätt i arbetet med spridningsfrågor. En annan fördel är naturligtvis att Indien är ett viktigt land. Det säger sig självt att det finns andra motiv än de rent kärntekniska bakom sådana här avtalsförslag.
En uppenbar nackdel med förslaget är att man genom att exportera kärnteknik till Indien kan frigöra indisk inhemsk teknik som kan gå till deras eget kärnvapenprogram.
24
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
Vad som väger tyngst av de här fördelarna och nackdelarna är up in the air. Ett annat förslag som ligger på bordet och som har mötts, och möts, av ett
ganska stort motstånd handlar om att ge IAEA utökade möjligheter att vid inspektioner leta efter icke-deklarerad verksamhet, det vill säga att leta efter verksamhet som landet i fråga inte har deklarerat som kärnteknisk verksamhet.
Som situationen är i dag kan IAEA egentligen bara konstatera att den kärntekniska verksamhet som man har uppgett att man har används för civila ändamål. IAEA kan i allmänhet inte säga någonting om att det inte finns ickedeklarerad kärnteknisk verksamhet, vare sig det är för civila eller militära ändamål.
Slutligen: Ett liggande förslag är att kärntekniska arrangemang ska vara i multilateral ägo i stället för att ske på nationell basis, som i dag. Det handlar om den här kärnbränslecykeln, som Martin visade, och speciellt om några steg i den kärnbränslecykeln, nämligen det som gäller anrikningen.
Det grundläggande problemet här är förstås att eftersom NPT ger rätt till civil kärnteknik måste den här typen av multilaterala arrangemang ske på frivillig basis, det vill säga de måste vara ekonomiskt attraktiva utan att för den skull förstöra existerande marknadsmekanismer, vilket är en svår balansgång. Risken är naturligtvis att man i sådana här arrangemang endast får med sig stater som har rent mjöl i påsen från början.
Ordföranden: Tack för det! Då är det fråga om det finns någon som vill ställa någon fråga eller om vi ska gå vidare till Henrik. Det är nog lika bra att Henrik Salander från Utrikesdepartementet får fortsätta. Sedan får vi se om det blir möjligt att ställa frågor. Annars får vi ta dem senare. Varsågod, Henrik!
Henrik Salander, Utrikesdepartementet: Tack så mycket, ordförande! Jag är chef för den enhet på UD som sysslar med bland annat vapenkontroll.
Som ni ser på tidtabellen har jag ganska kort tid på mig. Det passar bra, för jag har blivit instruerad att hålla mig kort och sedan svara på frågor resten av dagen.
Jag ska fortsätta på samma tema som Jens Wirstam har ägnat sig åt. Vi ska då komma ihåg att vad vi talar om här är ett strategiskt våldsmonopol som åtta eller nio länder har och som är specifikt för kärnvapen. Med åtta eller nio menar jag att det är lite osäkert med Nordkorea. De har ingen arsenal, så att säga. Det är inget riktigt kärnvapenland i det avseendet.
Termen massförstörelsevapen är väldigt missvisande därför att kärnvapen är det enda massförstörelsevapnet av strategisk betydelse. Biologiska och kemiska vapen är väldigt hemska i sig själva. Men i det kemiska fallet är de primitiva, och i båda fallen är de svåra att använda, som Jens nämnde.
Sedan tycker jag att vi ska komma ihåg en sak när vi håller på med sifferexercis om kärnvapeninnehavet, som vi nördar gärna ägnar oss åt, nämligen att det egentligen inte spelar någon roll för resten av världens länder om USA och Ryssland har 6 000 operativa kärnvapen eller 2 000 eller ens 1 000. Det är fortfarande ett strategiskt våldsmonopol. Om siffrorna börjar gå ned mot 100 för de här åtta nio länderna eller mot 50 per land talar vi om betydelseful-
25
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
la förändringar, om det dessutom är på väg ned. Men de reduktioner som sker just nu är egentligen inte strategiskt betydelsefulla.
Så lite kort om riskerna för det som ordföranden nämnde i sin inledning och som vi ännu inte har kommenterat så mycket. Vi får återkomma till detaljerna under frågestunden. Men jag skulle vilja gradera dem i kanske fyra olika nivåer.
Riskerna för ett storstrategiskt kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland eller mellan två pakter är i dag noll eller mycket nära noll. Så är det alltså i dag. Saker och ting kan förändras, men i dag är det så. Då talar vi alltså om statlig användning.
Riskerna för annan statlig användning i en regional kris någonstans i världen är större. De är tänkbara men inte närliggande. Då handlar det naturligtvis främst om de tre regionala områden där det finns kärnvapen och där spänningarna inte är under kontroll, nämligen koreanska halvön, subkontinenten med Indien och Pakistan och Mellersta Östern. Det är de tre där det är tänkbart men inte närliggande, där riskerna finns för kärnvapenanvändning mellan stater.
Den tredje nivån skulle vara terrorism. Där menar jag att risken är liten och kanske till och med överdriven. Vi kan komma tillbaka till det. Tidigare föredragande har varit inne på att det krävs 50 kilo uran. Det är någonting som terrorister i princip inte kan komma över, och det är väldigt svårt för terrorister utan statlig bas att tillverka eller stjäla ett kärnvapen. Vi ska komma ihåg, vilket inte har nämnts riktigt ännu, att det är oerhört svårt att tillverka kärnvapen. Det krävs årtionden av enormt avancerad industriell kapacitet för detta.
Slutligen skulle en fjärde nivå, också för terrorister eller icke-statliga aktörer, gälla det som ordföranden nämnde under namnet radiologiska hot, det som ofta kallas smutsig bomb. Där är risken avsevärt större. Det kan hända. Det kanske till och med någon gång kommer att hända. Det är ett idealiskt terrorvapen i den meningen att det sprids radioaktivitet, men det är inget kärnvapen. Man måste göra en distinktion här emellan. Man kan göra ett primitivt kärnvapen, släppa två klumpar, 25 kilo vardera, höganrikat uran mot varandra. Det är ett slags kärnvapen som kan ge en kärnvapenexplosion, om än av okänd styrka. Men det kan terrorister med yttersta svårighet åstadkomma. Det finns däremot en risk för en radiologisk bomb, en smutsig bomb. Det skulle kunna hända.
Detta var en kort översikt av riskerna. Vi får kanske återkomma till detaljer där.
Man kan då titta på vad som kan göras åt det här. Det är slående i dag hur likartade de program eller åtgärdspaket som finns är. För enkelhetens skull nämner jag de tre sista som finns i internationell hygglig konsensus och tar dem i kronologisk ordning – jag bara nämner dem.
Det är NPT-överenskommelsen, år 2000, mellan alla staterna, som Jens Wirstam nämnde, utom Indien, Israel och Pakistan. Avtalet är alltså slutet i konsensus i konferensen 2000 och innehåller de så kallade 13 stegen. Det är ett slags början mot kärnvapennedrustning. Överenskommelsen är alltså anta-
26
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
gen i enighet, vilket var överraskande redan då. I dag skulle det te sig omöjligt att nå motsvarande överenskommelse. Detta var under Clintonadministrationens sista månader, och det är väl inte utan att några av kärnvapenstaterna efter år 2000 har tagit vissa steg tillbaka från överenskommelsen och de 13 stegen.
Det är kronologiskt det första av de paket som jag talar om. Nästkommande är Blixkommissionen, 2006, där de 14 kommissionärerna från alla de tyngsta länderna i enighet lade fram 30 stycken rekommendationer om kärnvapen.
Det tredje jag tänkte nämna är Wall Street Journal-artiklarna, två gånger, av de fyra ex-ministrarna i USA, Kissinger, Shultz, Perry och Nunn – förlåt, alla har inte varit ministrar. De har skrivit två artiklar i Wall Street Journal med förslag som är mycket lika dem som finns i de 13 stegen och i övriga NPT-överenskommelser från 2000 och i de 30 rekommendationerna i Blixkommissionen.
Om man snabbt tittar igenom vad det är som föreslås ser man att det första eller kanske åtminstone det viktigaste som skulle kunna ske vore att kärnvapenprovstoppet trädde i kraft, det som kallas för CTBT, Comprehensive Test Band Treaty. Det är också det mest närliggande, därför att det är redan framförhandlat.
Texten är klar. Den är signerad av de flesta av världens länder och också ratificerad av de flesta. Men detta har inte trätt i kraft därför att nio av de 44 kärnteknologiskt kunniga staterna som anges i avtalet, som måste signera och ratificera innan det träder i kraft, har ännu inte gjort det. Bland de nio finns de stora och viktiga, inklusive USA, där senaten, som ni minns, år 1999 beslöt att inte ratificera provstoppsavtalet.
Det skulle kunna ske med en ny administration – det kan vi återkomma till. Men jag tror att man kan säga att den enskilt viktigaste händelsen för nedrustning och icke-spridning av kärnvapen i världen vore att provstoppet trädde i kraft.
Nästa åtgärd som är gemensam för de tre paket som jag talade om är det som så vackert kallas för FMCT, alltså Fissile Material Cut-off Treaty. Det är helt enkelt ett förbud mot att tillverka uran och plutonium för kärnvapenanvändning.
De förhandlingarna har inte startat. Förhandlingarna om att starta dem har gått i stå i Genève. Det var mycket nära för nio tio år sedan att de startade, men det skedde inte. Det är nära än i dag, men det kommer inte att ske än på ett tag. Det kan möjligen lossna inom ett eller ett par år. Innan dess kan man tänka sig ett moratorium för tillverkning av fissilt material, uran och plutonium, höganrikat uran. Men det finns inget formellt sådant. Däremot avhåller sig de flesta av de här åtta nio länderna för närvarande från tillverkning av fissilt material.
En tredje viktig sak som också är gemensam för de här åtgärdspaketen är det som Jens Wirstam var inne på, alldeles på slutet, nämligen en multilateralisering av kärnbränslecykeln. Det handlar alltså om att man sluter internatio-
27
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
nella överenskommelser om kontroll av bränslecykeln för att på så vis få kontroll över hur nära länder kan komma kärnvapentillverkning.
Detta är väldigt svårt, diplomatiskt sett, att åstadkomma. Men arbetet har börjat. Det har inte kommit lika långt som när det gäller provstoppet och kontrollen av fissilt material, men det har börjat. Problemet är att de flesta arrangemang på det här området kommer att te sig diskriminerande för flertalet länder i världen, liksom för övrigt NPT är diskriminerande i många avseenden.
Men diskussionen om det här fortsätter och kommer att utgöra en viktig komponent i ett sådant här åtgärdspaket.
Det är också naturligt att de strategiska reduktionerna måste fortsätta. USA och Ryssland måste fortsätta sina neddragningar, och det måste ske med transparens och irreversibelt.
Som Jens Wirstam nämnde är Moskvaavtalet fullt av hål, och det betyder ingenting efter 2012. Vapnen förstörs inte utan läggs i lager, så det är inte nedrustning det handlar om. Man skulle kunna säga att Moskvaavtalet är världens största de-alerting-åtgärd. De-alerting handlar om den operationella beredskapen hos kärnvapen. På så vis är det naturligtvis betydelsefullt, men Moskvaavtalet är icke transparent, och det är inte verifierbart, så de diskussionerna bör fortsätta. Och någon form av efterföljare till START- och Moskvaavtalet måste komma.
Sedan måste också förhandlingar om taktiska kärnvapen starta, främst mellan USA och Ryssland. Taktiska kärnvapen är en total anomali i dagens värld, efter kalla kriget. Det är korta missiler, granater, till och med minor och annat sådant. Det är korträckviddiga kärnvapen som i dag egentligen ter sig ganska absurda och som i dagens värld naturligtvis är långt ifrån en användning.
Ytterligare en åtgärd som har beskrivits i alla de åtgärdspaket som jag talade om, även i Wall Street Journal-artikeln, är de-alerting, som jag nämnde, alltså att man drar ned kärnvapnens operationella beredskap, minskar risken för användning av misstag. Fortfarande finns det tusentals strategiska kärnvapen som kan avfyras inom minuter. Det ter sig väldigt underligt i dagens värld.
Sådana överläggningar bör alltså starta, och Sverige och andra länder har lagt fram förslag i FN ganska nyligen om detta.
I de 13 stegen, redan år 2000, i NPT och även i Blixkommissionen och Wall Street Journal-artikeln talas det om en så kallad diminishing role. Det handlar alltså om att minska kärnvapnens roll i de nukleära doktrinerna hos de fem eller åtta länderna. Det här sker i någon mån. Kärnvapenstaternas doktriner förändras då och då subtilt, lite grann. Det är svårt att hänga med ibland. Ibland är det verbala och kanske inte särskilt verkliga förändringar, men det sker vissa förändringar till det bättre. Men det finns inga tecken på avgörande förändringar i synen på vapnen – de förnyas, rationaliseras och moderniseras. Möjligen finns det ett undantag när det gäller just synen. Det gäller i så fall Storbritannien. Där finns det vissa signaler om en förändrad syn.
28
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
Förra utrikesministern Beckett höll ett berömt tal för ett år sedan där hon mer än antydde en förändrad brittisk syn. Å andra sidan pågår nu diskussioner
– och man är rätt nära beslut – om att modernisera det ubåtsbaserade kärnvapnet i Storbritannien.
Tecknen går alltså åt olika håll. Men det står ändå klart att nedrustning och icke-spridning hör ihop. Det finns visserligen inget direkt samband mellan till exempel USA:s och Rysslands innehav av flera tusen kärnvapenstridsspetsar och nya länders ambitioner. Men det står ändå klart att så länge ett antal länder förbehåller sig rätten att ha kvar de här vapnen av strategiska skäl och för sin egen säkerhets skull kommer det att finnas ambitioner hos andra länder att skaffa sig samma typ av säkerhet.
Vi kanske kommer tillbaka till detta.
Iran kan vi komma tillbaka till. Där är risken egentligen inte att Iran i sig självt plötsligt skulle få kärnvapen och ge sig på grannländerna, utan det handlar om en decennielång spridningsrisk. Om Iran hade ett kärnvapen skulle andra länder i regionen vilja skaffa sig det. Jag tänker på Saudiarabien, Egypten, kanske Jordanien, Turkiet och andra. Det är mer den risken man talar om.
Vad gör Sverige? Jag kan komma tillbaka också till det senare under frågestunden. Jag kan hänvisa till två väldigt färska tal som Carl Bildt och Frank Belfrage har hållit. Carl Bildt höll det i London häromdagen, och Frank Belfrage höll det vid nedrustningskonferensen i Genève för en månad sedan. Där beskriver vi hur Sverige arbetar med kärnvapennedrustningsfrågorna, ickespridningsfrågorna.
Indien–USA-avtalet är en väldigt besvärlig historia. Det kan vi också komma tillbaka till under frågestunden. Låt mig bara säga att förutom CTBT, provstoppet, vore det enskilt viktigaste som nu kunde hända om USA tog ledningen för kärnvapennedrustningen. Det kan inte ske utan att USA, förhoppningsvis under den nya administrationen, kan ta ledningen i det här avseendet.
Allra sist vill jag bara säga att om 50 år eller så kommer det – det är jag övertygad om – att finnas antingen fler kärnvapenstater än de åtta nio som vi har nämnt eller färre. Det säger jag bara av det enkla skälet att situationen i dag inte är långsiktigt hållbar. Det kan helt enkelt inte upprätthållas att åtta länder säger till alla andra länder: De här sakerna är mycket bra för vår säkerhet. Vi tänker behålla dem, men ni får inte skaffa dem.
En sådan situation kan inte hålla. Därför kommer det att vara antingen färre eller fler kärnvapenstater om 50 år.
Ordföranden: Vi har överskridit tiden med nästan fem minuter. Vi har ett program som måste hållas. Nu är det tänkt att ha kaffepaus i ett rum vid sidan om här. Kl. 10.45 fortsätter utfrågningen.
29
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
Radiologiska hot
Ordföranden: Vi kommer nu till frågan om radiologiska hot. Först får vi lyssna till Björn Sandström från FOI och sedan till Lars Van Dassen från SKI. Varsågod, Björn Sandström!
Björn Sandström, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI): Tack! Jag är det norrländska bidraget i den här panelen. Jag jobbar på FOI CBRN Skydd och säkerhet i Umeå, medan mina kolleger jobbar här i Stockholm.
Jag blev ombedd att prata om radiologiska vapen. Därför tänker jag börja med en liten historik över sådana vapen. Det som senare hänt är att radiologiska ämnen används för terror och kriminalitet.
Man kan få utsläpp av radioaktivt material genom att göra attacker på kärnreaktorer, men det kommer jag inte att behandla i mitt föredrag. Däremot kommer jag att prata lite grann om vilka incidenter som har varit kring radioaktivt material i form av kriminella handlingar. Jag kommer också att visa några bilder över hur strålkällor ser ut. Vidare kommer jag att lite grann diskutera möjligheter till åtkomst och de väntade effekterna av en medveten utspridning. Avslutningsvis kommer jag att säga några ord om Försvarsmaktens personal i utlandstjänst som jag betraktar som en riskgrupp i de här sammanhangen – en svensk riskgrupp.
Beträffande förkortningen CBRN står C för kemiska, B för biologiska och R för radiologiska ämnen – nykomlingen här; tidigare var förkortningen NBC och ännu längre tillbaka ABC.
Radiologiska ämnen är radioaktiva ämnen som inte är klyvbara men som kan användas för att skada genom att de ger upphov till strålskada.
Nukleära ämnen är de ämnen som vi tidigare här i dag har pratat om – ämnen som är klyvbara och som kan användas i en kärnladdning.
När man låter så kallade experter som oss titta på och ranka CBRN- terrorhotets sannolikhet blir det oftast så att det kemiska hotet anses störst. Det har ju till och med inträffat terrorhandlingar, i Tokyo 1995 – Aum Shinrikyo – och även året innan i Matsumoto där man använde sig av kemiska stridsmedel.
De radiologiska stridsmedlen brukar komma som god tvåa. Man ser det här som möjligt för terrorister att åstadkomma.
Beträffande det biologiska hotet krävs det lite mer kunskap i fråga om laboratoriekunnande och mycket specialkunskap.
Sist i rankningen brukar kärnvapnen komma som än så länge anses för svåra för terrorister.
Vi kan titta på den svenska historiken när det gäller radiologiska vapen. Den startade med andra världskriget och slutet på detsamma när kärnvapen användes. Då insåg man att den kvarvarande strålningen var farlig. Detta ledde in tankarna på att man kunde använda radioaktiva ämnen som vapen. Rolf Sievert, som ingick i det nybildade FOA, 1945, gjorde uträkningar som tydde på att 100 gram radium utspritt per kvadratkilometer skulle vara farligt för de människor som bodde i området. Gick man upp till ett kilo radium skulle det bli nödvändigt att evakuera. Det här kan ni läsa om i Wilhelm
30
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
Agrells bok Svenska förintelsevapen. Där behandlas både kemiska vapen och kärnvapen i svensk historia fram till 1970.
Sieverts lösning på det här var att föreslå ett nätverk av fasta mätstationer på de tio största tätorterna. Han var orolig för att utländska agenter skulle kunna placera ut radioaktivt material. Nätverket kan jämföras med den amerikanska utbyggnaden efter den 11 september av sådana här nätverk. Det första som togs i bruk var väl det i Washingtons tunnelbana. I dag är en ring slagen bland annat runt New York. Man kan läsa om poliser som spårar upp bilar som innehåller radioaktiva katter och liknande. Men än så länge har man inte, såvitt jag vet, gjort några skarpa beslag av betydelse.
Den amerikanska historiken påverkade naturligtvis den svenska på den här tiden eftersom vi var starkt influerade av USA. Den amerikanska armén startade 1948 ett program, New Concept of Warfare. I det ingick tre forskningsbitar. Den första delen handlade om hur man radioaktivt skulle kunna kontaminera strategiskt viktiga områden under en lång tid, i offensivt syfte. Den andra huvuddelen, Program 3, gällde motsvarande kontaminering av evakuerade områden så att dessa inte kunde intas av fienden. Slutligen fanns det också ett mindre känt delprogram där man även tittade på sprängvapen i kombination med utspridning av radioaktiva ämnen. Det skulle riktas mot individer eller mindre grupper. Det här programmet verkar ha lagts ned ungefär 1954, då för en totalsatsning på kärnvapen. Men det var först förra året som en del av sekretessen kring de här programmen släpptes. Speciellt när det gäller det sista programmet, nummer 2 här, har vi nog inte sett särskilt mycket av vad som ingick.
Historiken kan sammanfattas med att det visar sig att det var produktions- och distributionsproblem för det radioaktiva materialet. Produktionen krävde tillgång till kärnreaktorer. Det var förenat med stora kostnader att framställa materialet. Eftersom det sönderfaller måste man hela tiden göra nytt material. Det blir också betydande strålskyddsproblem för användare – av en helt annan dignitet än när man använder sig av kärnvapen där relativt svagt radioaktiva ämnen ingår. Här var det alltså motsatsen – ämnen med korta halveringstider.
När det gäller vad som har inträffat i fråga om det som skulle kunna lyda under begreppen ”terrorism” och ”kriminalitet” inom området har jag tittat på efterkrigsperioden.
År 1961 exploderade en militär reaktor i Idaho Falls. Det var en experimentreaktor som den amerikanska militären hade tänkt använda där man behövde elektrisk ström. Den var mycket liten, bara en meter i diameter. Man hade många sådana reaktorer i Idaho Falls som man testade och körde. När det hade varit ledighet för jul och nyår 1960/61 och man den aktuella natten skulle dra i gång igen flög reaktorn i luften. Tre personer omkom – de som har svaret på frågan om det var en medveten handling att få reaktorn att brisera och explodera. För övrigt var den felkonstruerad, så det var av den anledningen som den exploderade. Mycket lite av detta har tidigare varit känt, men under det här decenniet har allt fler uppgifter kommit fram om händelsen.
31
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
Under ett antal år kring 1980 hade vi en stor mängd kärnkraftsrelaterade attacker. Bland annat Frankrike, Baskien, Schweiz, Sverige – jag återkommer till det – och Sydafrika drabbades.
År 1985 kom det ett hot om att man skulle förgifta New Yorks vattenreservoar med plutonium. Några av er kanske minns morden 1985 i tunnelbanan på fyra svarta ungdomar. Den som hotade ville ha den man som hade skjutit frigiven. Intressant är att ett laboratorium i New York, Environmental Monitoring Laboratory, gjorde månatliga undersökningar av plutonium i en form av kontrollprogram. Just den här månaden fick man ett förhöjt värde. Det var långt ifrån hälsofarligt men signifikant högre än tidigare. Problemet var att man bara hade tagit till vatten för ett prov så man kunde inte verifiera att det verkligen fanns plutonium utspritt i vattenreservoaren. Man kan säga att som hot fungerar det inte så bra med plutonium i vatten eftersom det är väldigt dålig vattenlöslighet när det gäller plutonium.
År 1993 var det en incident i Moskva. En affärsman, Vladimir Kaplun, mördades med hjälp av en cesiumstrålkälla inmonterad i hans stol. Såvitt jag vet är det första mordet där man har använt sig av en strålkälla.
År 1995 inträffade en väldigt omtalad händelse som har fått betydelse för detta med smutsig bomb. En tv-station i Moskva fick ett samtal från den tjetjenske separatistledaren Shamil Basaev. I det samtalet meddelade han att man hade placerat ut en strålkälla i en park i Moskva. Man sade samtidigt att man hade placerat ut fler strålkällor och hotade med att spränga dessa. Det var det första hotet om en smutsig bomb. Strålkällan hittades. Det fanns inget sprängämne apterat till den. Den var relativt ofarlig och mycket svag.
År 1997 däremot finns det en rapport om att man faktiskt hade hittat en icke detonerad smutsig bomb i Tjetjenien. I den situationen var nyhetsrapporteringen rätt kaotisk. Det är svårt att verifiera de här uppgifterna.
År 2003 var det ett scenario liknande det i Moskva tio år tidigare. En läkare i Kina dömdes till livstid efter att ha försökt döda sin kollega Liu. Han använde iridium-192.
Det mest berömda är kanske händelsen i London som väl ingen undgått att höra om. Alexander Litvinenko förgiftades med polonium-210. Där vet vi inte mer än så.
Jag har nämnt om de kärnkraftsrelaterade attentaten under 1970-talet. På västkusten fanns det en grupp som kallade sig M bestående av två personer som genomförde fem kärnkraftsrelaterade attentat. Man brände ställverket i Ranstad i Billingen där man på den tiden hade en urangruva.
Man genomförde ett lyckat attentat mot tingsrätten i Göteborg. Vid de andra tre attentaten briserade aldrig sprängämnet. Det var Ringhals, Moderaternas partilokal i Göteborg – Moderaterna ansågs som det mest kärnkraftsvänliga partiet – och ett ställverk vid ett vattenkraftverk uppe i Trollhättan, Lärje.
Förutom detta har vi haft ett par stölder av radioaktiva lösningar på tåg, alltså relativt ofarliga strålkällor. Det har avslöjats ett försök till smuggling av cesium-137 från Estland till Sverige när den här bilen skulle köra ombord på
32
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
färjan till Sverige. Då tog den estniska polisen de männen. 1994 var det ett utpressningsförsök mot den svenska staten när en litauisk medborgare hotade att sabotera Ignalina och kom till Ingvar Carlssons kontor och krävde 8 miljoner amerikanska dollar. Vi har också en händelse som dock inte var med radioaktivt material, men den är besläktad med det eftersom beryllium är ett av de ämnen som står på icke-spridningslistan och används som neutronreflektor i kärnvapen. Det försvann mellan Värtahamnen och Arlanda 1995. Gruppen M fick samvetskval 1981, överlämnade sig till polisen och dömdes efter det.
Vad är en strålkälla? IAEA har tagit fram ett system för att kategorisera strålkällor. Det finns i ett tekniskt dokument från IAEA från 2003. Arbetet inleddes 1998, så det var påbörjat redan innan elfte september. Det syftar till att man ska ha kontroll på de strålkällor som kan anses farliga.
Det finns fem kategorier i det systemet. De starkaste, de som är mycket starka och farliga, kategoriseras som nr 1. Där har vi strålkällor som används för industriell strålsterilisering. Det är stora anläggningar med mycket radioaktivt material. Det har hänt att människor har gått in i de här rummen som det rör sig om och dragit på sig livshotande strålskador. Senast var det i Belgien 2006 när säkerhetssystemet inte fungerade. En person gick in, vistades där inne i 20 sekunder ungefär, fick en betydande stråldos men överlevde.
Vi har i vår närhet en annan typ av strålkälla som är mycket farlig. Det är termoelektriska generatorer som används för att driva fyrar och liknande på platser som är svåra att komma åt och där man inte vill sätta upp en annan energikälla. De innehåller ett radioaktivt ämne som heter strontium-90 i stora kvantiteter. Den här bilden har vi fått från fylkesmannen i Nordmark, för Norge är inblandat i före detta Sovjet för att ta hand om sådana här och byta ut dem mot generatorer som drivs med solkraft.
Vi har medicinska strålkällor som kan vara mycket starka och som används i cancerbehandling. De är fortfarande av kategori 1, men de är betydligt svagare än dem vi såg på bilden innan.
Vi har strålkällor för forskningsändamål. Den här finns i källaren hos oss. Då är vi nere på klass 2. Den innehåller då mindre radioaktivt material naturligtvis, men det är ganska långlivat.
Det finns strålkällor som används för att testa svetsfogar. Den tekniken kallas industriell radiografering. Det inträffar rätt ofta olyckor med den här typen av strålkällor. Strålkällan åker in i den här slangen som ni ser fram och tillbaks, och man vevar den. När den är i skyddsläge är den i den bärbara klumpen i mitten. De används precis som på den här bilden ofta ute i det fria för att kontrollera tätheten på svetsfogar. Här var det fortfarande kategori 2. Materialet i det här fallet är iridium-192.
Försvarsmakten här hemma har strålkällor i kategori 2 för att öva. De innehåller kobolt-60. Ni ser att det här är något som man kan bära med sig.
I industrin finns det olika typer av mätare som innehåller strålkällor. Nu är vi nere på kategori 3. Det här är en flödesmätare som är bortmonterad från där
33
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
den har suttit. Normalt sitter den på ett rör och övervakar en process inne i röret, hur det flödar i det.
Det finns densitetsmätare som ofta används vid vägbyggen. Det här är den typ av strålkälla som man ofta ser vara på drift. Ni ser att den inte är så stor, och den här väskan kan man ha i bilen. De som använder den lämnar den i bilen när dagen är slut. Så stjäls bilen, och så försvinner strålkällan samtidigt. År 2003 var det en helt osannolik serie av sådana stölder i Kanada, i Ontario, när fem sådana här försvann inom en tvåmånadersperiod. Vi har aldrig fått någon förklaring till det skov som var. Det rapporteras också ofta från USA att någon sådan här typ är borta.
Slutligen är vi nere på kategori 4 och 5. Där har vi radioaktiva lösningar som finns i ett innerkärl, som ni ser till vänster, och en ytterbehållare, som ni ser till höger, av olika former. De här är de vanligast förekommande i Sverige. Det sker ungefär 100 000 leveranser årligen. Tittar man i hela världen är det ungefär 10 miljoner leveranser av radioaktiva lösningar. De används oftast inom medicinska tillämpningar för behandling. Det innebär att ämnena är väldigt kortlivade och försvinner snabbt. Det är därför det blir väldigt många transporter från reaktorn där de produceras.
När det gäller slutna strålkällor finns alla fem kategorierna i Sverige, däremot inte de absolut starkaste.
Strålkällor försvinner. Det uppskattas att det är åtminstone ett tusental strålkällor som är på drift i världen. De förloras oftast efter att man har slutat att använda dem i den tillämpning de har, och de har ställts i ett förråd där man inte har lika bra kontroll på dem. Det gjordes en undersökning inom EU i början av 2000-talet som sade att ungefär 70 strålkällor försvann årligen. Det var alltså innan utvidgningen. Då var vi 15 stater inom EU.
IAEA har också drivit fram ett direktiv som kallas Hassdirektivet. Det trädde i kraft den 1 januari 2006 och säger att det ska finnas nationella register för att följa starka källor från vaggan till graven.
De här kan användas för att skada. Utspridningen av radioaktiva ämnen, om avsikten är att bestråla människor, kan ske antingen genom att man placerar ut strålkällan och tar bort det blyskydd som finns eller genom att man spränger den i form av en smutsig bomb. Om man har en strålkälla och lite sprängämne har man sitt radiologiska vapen. Tanken är att man ska spränga det, och sedan ska man få en utspridning av det radioaktiva materialet.
Om man tar den strålkälla som jag har på den här bilden är det säkert ett ganska misslyckat attentat. Den strålkällan kommer inte att spridas. För att man ska kunna sprida en strålkälla krävs det väldigt sofistikerad sprängning. Man måste vara en väldigt bra sprängare för att kunna åstadkomma den tekniken.
Om vi tittar på troliga effekter av en sådan här smutsig bomb kan man förvänta sig dödsoffer i själva sprängningen. Sedan är tanken att man ska få en spridning av det radioaktiva materialet. Det är inte givet att man får det bara för att man spränger en strålkälla.
34
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
En av frågorna är när och hur man detekterar att det rör sig om en förhöjd strålning när det har varit ett sprängattentat. Har man inte fått någon form av underrättelse i samband med det med någon form av hot eller liknande är det stor risk att det dröjer ett litet tag innan man har konstaterat att det strålar. Medierna kommer att få en oerhört stor roll i ett sådant här scenario att försöka förklara det. Det finns en djup okunskap om radioaktiva ämnen och hur farliga de är. Eftersom man aldrig kan säga att det är helt ofarligt blir konsekvenserna att det måste vara farligt. Det finns en skala som är svår att förklara. Så det uppstår misstro, och det kommer oundvikligen att leda till en svår påfrestning för samhället.
De stora problemen med att ta hand om det här är att sanera det. Är det betydande mängder med radioaktivt material som är utspritt måste man skydda sig själv medan man sanerar det. En fråga som kan tänkas bli politisk i slutet är när saneringen kan anses färdig.
Avslutningsvis vill jag säga några ord om Försvarsmaktens utlandspersonal. De åker till ställen där oftast civilt strålskydd är helt eftersatt. Det har varit konflikter. I bästa fall finns det någon myndighet som har hand om de här frågorna. I de större konflikterna det senaste decenniet har man alltid stött på skadade civila strålkällor i samband med operationer. Därför utrustas alla i utlandstjänst med dosimetern D61. Den har ett inbyggt larm som gör att den larmar när man kommer i närheten av radioaktivt material.
Det största mediedrevet kring radioaktivt material och Försvarsmakten härrör sig från Kosovo i början på 2001 när det uppdagades att Nato i form av USA hade använt utarmat uran. Man hade skjutit 31 000 projektiler som väger ungefär 3 hekto styck. De är ungefär 10 centimeter långa. Totalt sett blir det 8 700 kilo utarmat uran. Det utarmade uranet är biprodukten när man gör anrikat uran. Så det här är mindre radioaktivt än vanligt uran. Jag har räknat ut att man hamnar någonstans på 0,13 terabequerel. Det motsvarar en strålkälla i klass 3–4. Den var utspridd över hela Kosovo.
En av nedslagsplatserna, den som heter 109, låg inom det svenska bevakningsområdet. Därför lovade ÖB mätningar på all försvarsmaktspersonal i Kosovo. I slutändan testade vi 200, de som hade varit och rört sig företrädesvis i det området samt 200 som var på väg ned till Kosovo för att avlösa styrkan där nere. Resultatet var att gruppen i Sverige hade mer uran i sin urin än gruppen nere i Kosovo. Vår rekommendation är att man ska behandla utarmat uran snarare som att det rör sig som en kemisk risk, det vill säga en tungmetall. Det här är ju ett väldigt tungt material, en och en halv gång så tungt som bly.
Sammanfattningsvis kan jag säga att det som jag nu har försökt att föredra för er är en fråga främst för polisen, SSI och SKI i dagsläget. Säkerhetspolisens bedömning av hotet i Sverige, och så har det varit de senaste åren, är att det inte finns något riktat hot mot Sverige. Men det är en förhöjd risk för terrorattentat mot vissa andra länders intressen i Sverige.
Jag hoppas att ni förstår att radiologiska vapen i dag inte handlar om statliga aktörer, utan det är terrorvapen. Framför allt i USA har man satsat enorma
35
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
medel på skyddsförmåga, och det har också ett stort massmedialt utrymme. Det är dirty bombs varje dag i amerikansk press, törs jag lova.
De inträffade radiologiska händelserna i Sverige pekar på att det finns ett behov av en svensk skyddsförmåga. Därvidlag är Försvarsmaktens utlandspersonal den mest utsatta gruppen.
Jag ska lämna över till Lars Van Dassen som ska säga några ord.
Lars Van Dassen, Statens kärnkraftinspektion (SKI): Jag jobbar på Statens kärnkraftinspektion. Jag ansvarar för en verksamhet som är att implementera stödåtgärder i före detta Sovjetunionen avseende en del av de problem som vi har diskuterat här, inte allihop, inte specifikt relaterade till kärnvapen men i relation till nukleärt material, radioaktivt material i vissa fall. Den tid jag har till förfogande är kort, men jag tänkte använda den ganska optimalt genom att visa några nedslag i den verksamhet som jag och mina kolleger håller på med dagligen.
Först en situationsbeskrivning. Det här är en kort introduktion till den nukleära radiologiska problematiken i ex-Sovjetunionen. Om ni tittar på fyrkanterna finns det först röda fyrkanter. Det inramade är delar av före detta Sovjetunionen där det fanns omfattande flottaktiviteter, framför allt ubåtar, också andra skepp där det är fråga om använt bränsle från flottan. Så finns det en grön fyrkant. Den inramar de delar av före detta Sovjetunionen, nuvarande Ryssland, även en del av Ukraina, där det finns en stor utvecklad civil nukleär sektor. Det är av stor omfattning där Rysslands och Ukrainas kärnkraftverk finns. Det är folkets boj i Ryssland.
Det finns en blå fyrkant. Den inramar de delar av Ryssland och före detta Sovjetunionen där kärnvapenkomplexet fanns och fortfarande finns i den omfattning det är kvar. Det är i stor omfattning under avveckling.
Det finns en svart cirkel. Den inramar de delar av Ryssland, Kaukasus, västra delarna av Centralasien där det är mycket stora problem med smuggling av nukleärt material, radioaktivt material. Det finns olika studier som har viss insyn i amerikanska studier som försöker kartlägga var de mest uppenbara handelsvägarna går, och de går i den här regionen. Om man tittar på kartan kanske man förstår lite vem det är utanför tidigare Sovjetunionen som efterfrågar sådana material.
Vi bedriver vår verksamhet enligt regleringsbrev från regeringen, UD och Miljödepartementet. Det är de som är våra diskussions- och dialogpartner för projektverksamheten. Det är tre huvudområden som vi har.
1.Reaktorsäkerhet. Det är nordvästra Ryssland och Ukraina, kärnkraftverk som är i Sveriges närhet.
2.Icke-spridningsverksamhet. Det är att hindra spridning av kärnvapenmaterial och kärnvapenteknologi. Det är Ryssland, Ukraina, Georgien och Ar- menien.
3.Avfallshantering. Det är nordvästra Ryssland. Där finns det några mycket notoriska ställen för hantering av nukleärt avfall. Det ska jag återkomma till.
36
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
Det som är ramverket för den här verksamheten är framför allt något som heter G 8 Declaration on Global Partnership. Det var G 8-staternas chefer som sommaren 2002 efter elfte september antog en deklaration att man skulle hjälpas åt och kontrollera åtkomsten till nukleärt och radioaktivt material i framför allt Ryssland. Det är en agenda som har spridit sig. Det är inte bara G 8-länderna som har anslutit sig till deklarationen. Det är många andra länder också, bland annat Sverige, Norge, Holland. Det är säkert 15–20 länder nu. Kretsen av mottagarländer har också utökats från Ryssland till några stycken till.
Exempel nr 1 är ett projekt vi har. Det är en före detta servicebas för sovjetiska flottan. Den ligger 50–60 kilometer fågelvägen från Murmansk. Det finns 22 000 utbrända bränslestavar med höganrikat uran. Jag hade kunnat visa andra bilder som kunde dokumentera hur fruktansvärt det ser ut där. Jag hade också kunnat visa några kort som visar att det faktiskt går att göra någonting. Det går att bygga byggnader för saker och ting under tak och så vidare. Det står under öppen himmel.
Jag har en kollega som just nu när vi pratar är i Moskva och deltar i ett internationellt arbete där man delar kakan mellan sig. Vem gör vad, och vem har vilken expertis?
Kol- och kärnkraftverk ligger på Kolahalvön. Där levererar vi visst stöd och ingår i samarbete med sådant som inte är livstidsförlängande för reaktorerna. Det är inte i svenskt intresse att kärnkraftverken livstidsförlängs. Men det är i svenskt intresse att säkerheten är så god som den bara kan vara. Just nu är det två aktuella saker som vi utvecklar och implementerar. Det är kameraövervakning av rörsystem i anslutning till själva kylvattensystemen och härden. Det är en tidig indikator på om något håller på att brista. Och så är det utrustning för ultraljudsundersökning av reaktortanken så man får en tidig indikator på om det är sprickbildning och så vidare.
Det här är också nära Murmansk. Det här är en före-och-efter-bild. På vänster sida ser ni en ubåt innan upphuggning. Hålet i ryggen beror på att bränslet ska lyftas ur. Bredvid är det en arbetsplattform som används för den här operationen. Den var komplett oskyddad. Vem som helst i hamnen kunde gå ombord, komma nära ubåten och därmed bränslet. Ibland har ubåtarna skadade robotar ombord som inte har kunnat lyftas ur. De ska med in till upphuggningsprocessen. I upphuggningshallen kan man ta ut roboten. Till höger ser man hur det ser ut när man har byggt ett säkerhetssystem. Det har vi gjort.
Det här är från ett projekt. Till vänster har det precis levererats detektionsutrustning till 49 skepp för den ukrainska kustbevakningen så att de kan göra mätningar på olika ställen på olika båtar och skepp som de kontrollerar. Vi har ett projekt under utveckling tillsammans med georgiska myndigheter för att utbilda deras personal i användning av detektionsutrustning.
Vi har ett ganska omfattande utbildningsprogram. Vi samlar ihop lärare vid sex universitet i Uralregionen som är intresserade av icke-spridnings- frågor. Vi ska om två veckor åka dit och ha den sista vändan med dem, ett
37
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
träningsförlopp där de sedan ska gå ut och etablera läskurser vid sina tekniska och mer statskunskapliga universitet i icke-spridning. Vi har en liknande verksamhet för studenter från universitet i Sibirien. Att vi har satsat på de här två områdena beror på det vi såg på översiktskartan i början. Det är precis i den här regionen som de gamla kärnvapenkomplexsektorerna fanns och där man av tradition aldrig lärde ut något till folk så de kunde förstå sammanhang inom ett helt område. Med det här projektet går vi precis motsatt väg. Vi försöker få folk, även om de jobbar tekniskt, politiskt eller juridiskt, att förstå saker och ting i en vidare kontext, teknisk, politisk, internationell politik och rätt, och så vidare.
Det här är en anläggning. Om ni skulle se den med egna ögon skulle ni inte sova bra på natten. Den ligger precis på stadsgränsen till Sankt Petersburg. Det är Center for Applied Chemistry. Det är en anläggning där man blandar friskt radioaktivt material med kemiska produkter för olika industriella tilllämpningar, även mindre mängder plutonium. Precis varför de gör det, i vilket syfte, har varit svårt för oss att förstå, men det är för geologiska mätningar, för vägbyggen och annat. Produktionsbyggnaden plus en annan produktionsbyggnad för tritium var komplett oskyddade när vi började arbeta där. Men gallret som syns till höger är ett första steg i ett säkerhetssystem som vi har under utveckling. Sedan kommer det till kameror, rutiner för vaktpersonal och så vidare. Projektet kommer att avslutas i april.
Jag kanske ska försöka säga något lite mer övergripande. Så som vi jobbar försöker vi jobba praktiskt med praktiska problem. Så lite som möjligt låter vi det övergå till stora och intellektuella studier. Det är snarare så att om vi jobbar praktiskt med en sak kommer vi in i lite större frågor kring hur det hänger ihop för en samlad lösning för problematiken, till exempel i Ukraina eller i Ryssland.
Informationsspridning är också viktig. Vi försöker att se till att det informationsunderskott som finns i Östeuropa förbättras, åtminstone med det som vi har med att göra, så att allmänheten får information om att nu är det faktiskt en lite tryggare värld som man kan gå in i.
Med våra medel, som inte är särskilt stora, har vi trots allt förmågan att påverka dem vi samarbetar med så att de tänker på och prioriterar säkerhetsfrågor annorlunda än om vi inte hade varit där. Det vi bedriver är också något som bidrar till säkerheten i Sverige. Om det finns färre risker i Ryssland till exempel finns det också en reducerad risk för att sådana material hamnar i Sverige.
Vi samfinansierar så gott det går. Vissa samarbetspartner börjar få pengar. Andra har det absolut inte. Men det som vi alltid upplever är att våra samarbetspartner rycker upp sig själva. Den andra gången vi kommer dit har de plötsligt anställt folk som ska hålla på med säkerhet. Folk som är bevakningspersonal har fått nya uniformer. De uppträder med ett annat självförtroende än vad de gjorde innan. Det är många bäckar små. Det är de som jag precis berättade om.
38
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
Frågestund
Ordföranden: Tack för det. Då var det tid för den avslutande frågestunden. Vi har ungefär 25 minuter på oss.
Michael Hagberg (s): Jag har två frågor. Den ena handlar om Iran, som jag inte tycker att Henrik gick in så djupt på. Vi har i veckan sett att de satsat på teknik för att framställa kärnbränsle i Iran. Det finns bedömare i FN som säger att det kan bli en säkerhetspolitisk konflikt i området om man undersöker materialet och ser att det kan användas till bomber eller liknande. Detta skulle jag vilja ha utvecklat.
Den andra frågan handlar om på vilket sätt man i programmet för avveckling av kärnvapen kan få in hur man ska destruera och slutförvara det giftiga material som blir över. Precis som vid civil kärnenergiproduktion är avfallet det största problemet. Jag tror att det är viktigt att man från regeringens sida har med detta och att det tas upp i förhandlingarna när man driver dessa frågor, som du, Henrik, sade att både kabinettssekreterare och utrikesminister hade gjort i närtid.
Allan Widman (fp): Jag har två frågor. Jens Wirstam berörde initialt att de som överväger att skaffa kärnvapen gör en avvägning mellan vad konventionella vapen kan åstadkomma och en kärnvapenförmåga. Detta leder osökt fram till frågan om de kostnader som är involverade för att utveckla kärnvapen. Hur kostnadseffektiva är de om man ställer kärnvapen och konventionella vapen mot varandra?
Den andra frågan är svårare att formulera. Jag noterade att varken Henrik Salander eller Jens Wirstam någon gång nämnde ordet terrorbalans. Det ordet dominerade ju debatten under 1970- och 1980-talet. Om man antar att Henrik har rätt och att det blir färre och färre som har kärnvapen framöver och tänker i termer av en nollvision, vilka risker innebär detta med tanke på att vi tidigare tänkte i termer av terrorbalans?
Eva Selin Lindgren (c): För några år sedan kom en rapport om universal compliance, en strategi, från den amerikanska tankesmedjan Carnegie. Den ger ungefär samma budskap som ni men vänder hotbilden lite. Man säger att det största hotet är nukleär terrorism. Det andra hotet är de nya kärnvapenstaterna och regionala konflikter. Det tredje är existerande arsenaler, förråden i bland annat Sovjetstaterna och Pakistan. Det fjärde man tar upp är risk för regimkollaps.
Detta sista är ju ett problem som kommer att bestå så länge det finns uran och plutonium på jorden. Frågan är: Vad händer om man byter regimer och så vidare?
Har ni tagit del av rapporten? Ser ni några väsentliga skillnader i förhållande till er egen värdering?
Henrik Salander, Utrikesdepartementet: Jag tar den sista frågan först. Jag var själv med och jobbade med Carnegiestudien om universal compliance. Riskvärderingen skiljer sig lite grann, och jag tog inte med den i min uppräkning
39
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
av tre paket eftersom den inte är internationellt överenskommen. Den är mycket amerikansk i sin riskvärdering.
När de talar om regimkollaps menar de MPT-regimen, icke-spridnings- regimen. De är oroliga för att det ska urholkas. Jag hade kunnat ta med studien, för i mycket är det samma åtgärder som förespråkas, men det är en mer amerikansk analys som på samma sätt som en del mitten- och högerorienterade tankesmedjor i USA talar om kärnvapen i fel händer. Man skiljer mellan rätta händer och fel händer, till skillnad mot exempelvis Blixkommissionen, som menar att det egentligen inte finns några rätta händer.
Frågan om eliminering eller förbud kan vi kanske återkomma till.
Allan Widman frågade om terrorbalans. Fortfarande gäller ju att strategiska kärnvapen egentligen bara duger till att avskräcka andra strategiska kärnvapen. De är militärt oanvändbara och framför allt politiskt oanvändbara. Det finns i dag inget scenario där de skulle kunna vara till militär eller politisk nytta.
Vilka risker har då nollvisionen om eliminering eller förbud? Jo, den medför just risken att det på vägen ned mot noll uppstår balansproblem, break-out problem, där något land mycket snabbt kan skaffa sig en arsenal och eventuellt ett behov av avancerat missilförsvar. Diskussionerna om missilförsvar i dag kommer att ha bäring i decennier, även om jag tror att de stora visionerna om missilförsvar kommer att vara för dyra för att realiseras på kort sikt. Men om vi skulle se en utveckling mot noll kärnvapen kommer missilförsvar att ha ett existensberättigande eller kanske vara nödvändigt.
När det gäller Iran är jag inte säker på att jag förstod frågan. Nu arbetar Iran på nya centrifuger. Det handlar om att få i gång flera tusen av dessa som spinner runt utan avbrott. Det kräver enorma mängder elektricitet och mycket kunnande, så det är en lång väg för Iran. Man går i riktning mot att tänkbart kunna skaffa sig kärnvapen. Naturligtvis uppstår då frågan huruvida något land skulle försöka slå ut denna kapacitet. Detta har diskuterats i USA och Israel. Det är i dag ingen som exakt kan bedöma riskerna.
Vid nedrustning av kärnvapen är avfallsproblemet mycket riktigt mycket stort. Främst Ryssland har brottats med detta i decennier. Man har hela tiden avvecklat kärnvapen. Det är inte enbart ett nedrustningsspecifikt problem. Det tillverkas nya, och gamla kärnvapen retires. Ryssarna har gjort detta i större utsträckning än amerikanerna.
Hur tar man då hand om uran och plutonium? Hittills har vi låtit dessa länder sköta det själva. Sverige har naturligtvis stor expertis på området, men just här förekommer inget internationellt samarbete eftersom det gäller militära hemligheter.
Jens Wirstam, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI): Henrik Salander tog upp det mesta jag ville säga, men jag har några kommentarer.
Som du nämnde planerar Iran nu att installera nya centrifuger för anrikning. Frågan är till vilka reaktorer. Det står inga reaktorer och väntar på bränsle i Iran i dag. Detta ger upphov till frågor om Irans intentioner. Trots uppmaningar från FN:s säkerhetsråd utökar man sin anrikningskapacitet trots
40
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
att man inte har några reaktorer som väntar på detta bränsle. Det ger upphov till frågor.
När det gäller kostnaderna för kärnvapen är det svårt att uppskatta detta i ekonomiska termer. Jag menar att det handlar mer om kostnader i termer av nationens eller regimens överlevnad. Om till exempel Iran skulle ha intentionen att framställa kärnvapen är det klart att USA är en tänkbar antagonist. Det är också helt klart att Iran inte har någon möjlighet att stå upp mot USA:s konventionella kapacitet.
När det gäller terrorbalans kan man argumentera att till exempel konflikten i Kashmir hålls på en lägre nivå för att både Indien och Pakistan har kärnvapen. Jag säger inte att det är så, men man kan överväga det. Med kärnvapen närmar man sig vissa trösklar där man stannar upp och tänker till innan man passerar. Med ren konventionell krigföring kan man hamna i en slippery slope som hela tiden eskalerar.
Åsa Lindestam (s): Jag tror att många av oss har sett bilderna från Murmansk, som vi nu fick se igen. Det känns ändå som vårt närområde. Jag skulle vilja fråga: Har vi koll på läget i dag i hela detta område, och hur långt har vi egentligen kommit med hjälpen som bland andra Sverige och Norge är inblandade i? Har vi avverkat hälften, eller har vi bara börjat?
Gunilla Wahlén (v): Hur stor bedömer man att risken är för att kärnvapenländer i dag placerar ut sina vapen i andra länder, till exempel ställer dem i ett afrikanskt land mot betalning? Det kan ju fungera som en handelsvara – om till exempel Ryssland eller Kina placerar ut vapen, så slipper länderna bygga själva. Då blir det en spridning på olika kontinenter, där man gör som USA har gjort i Europa.
I dag är ju kärnvapen mer rörliga och finns på ubåtar med mera. Hur stor är risken för att ett land i dag kan köpa sig kärnvapen för en bra penning?
Sedan undrar jag om ansvaret för icke-spridning. Frankrike och England tar vi inte upp så mycket här. Vad har de för ansvar? Finns det något avtal där Frankrike och England är pådrivande, och hur pådrivande är de till exempel för att sanera i Murmansk? Vad ställer Sverige för krav på att EU ska vara pådrivande för en nollvision?
Patrik Forslund (m): Jag ställer min fråga mot bakgrund av det som har skett i Sverige – de incidenter som har varit och med tanke på det framtida slutförvaret. Hur bedömer ni att det fysiska skyddet ser ut i dag för det använda kärnbränsle som finns, och hur kommer det att se ut i framtiden? Är det som diskuteras av SKB tillräckligt, eller vill man se ett utökat fysiskt skydd?
Lars van Dassen, Statens kärnkraftinspektion (SKI): Hur bra koll har vi? Det är oerhört svårt att säga. EBRD, Europeiska utvecklingsbanken, har samlat en strategi för allt som ska göras i nordvästra Ryssland. Det är en mycket omfattande plan. Man förvånas över alla anläggningar som finns. Man har kommit långt i kartläggningen, men enbart inom den civila sfären.
Den militära sfären är fortfarande helt mörk, med några undantag. Amerikanerna har varit inne och samarbetat med ryssarna på några ställen, men vi
41
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
andra har i stort sett ingen aning. Man upptäcker fortfarande hela byggnader med avfall från 1950- och 1960-talen som kanske står obevakade. Att återta förlorad kunskap kommer att ta tid.
Hur långt har man då kommit? För tre år sedan gjorde amerikanerna en bedömning att för att etablera fysiskt skydd för anläggningar med anrikat uran med en anrikningsgrad över 20 procent hade man uppnått 60 procent av det som fanns att göra. Det arbetet är nog avslutat inom några år, men det finns många andra anläggningar. Man har också insett att det inte är detta anrikade uran som är det mest eftersträvansvärda radioaktiva materialet. Internationellt kan man inte fortsätta jobba i Ryssland hur länge som helst, men behov kommer att finnas ännu i några år.
England har en stor roll i det arbetet, tror jag, även om England och Ryssland har diplomatiska problem. På det här området utvecklas arbetet fortfarande bra. Vi har samarbetat med engelsmän och ryssar i vissa projekt, och det har alltid gått bra. När det gäller viss kunskap är det en fördel att Storbritannien är en kärnvapenmakt – det gör ont att säga det, men det är så – för det finns vissa arbetsområden som de kan gå in och hantera med expertis som vi inte har.
Frankrike är mer selektivt engagerade, men de är också närvarande på Kolahalvön.
Henrik Salander, Utrikesdepartementet: Det är mest Gunilla Wahléns frågor som rör mig.
När det gäller kärnvapen utplacerade i andra länder är det något som har förekommit. USA har haft ett litet antal kärnvapen i sju Natoländer under ett antal år. Generellt är det väldigt ovanligt. När man har skaffat sig kärnvapen behåller man dem för sig själv. Att man säljer kärnvapen till andra länder är något som inte förekommer och som det inte är någon stor risk för.
Det som gällde Frankrike och Storbritannien beskriv jag kort. De kunde båda vara mer pådrivande mot en nollvision, som du säger. I EU-arbetet märker vi att det går lite trögt att driva på för kärnvapennedrustning eftersom det finns två kärnvapenstater i EU. Men man har god enighet om ickespridningsavtalet, provstoppsavtalet och avtalet om fissile material. Där jobbar EU enat för förhandlingar och ikraftträdande för de avtalen.
Det är sant att Frankrike och Storbritannien ingår endast i MPT och inte i de övriga avtalen, men det beror på att de hittills framförhandlade neddragningarna har gällt bara USA och Ryssland, av uppenbara skäl. I alla paket som jag nämnde och i till exempel MPT-överenskommelserna från 2000 – de 13 stegen – finns dock förslag om att också de mindre kärnvapenstaterna så småningom ska ingå i förhandlingarna när väl de stora har gjort sitt. Man ska också komma ihåg att inom MPT har alla kärnvapenstater gjort en unequivocal undertaking att göra sig av med alla sina kärnvapen på sikt. Frågan är bara på hur lång sikt.
Jens Wirstam, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI): Jag vill kommentera detta med utplacering av kärnvapen i andra länder. Precis som Henrik Salander sade har det redan skett. Kubakrisen roterade ju kring den frågan. Man
42
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT 2007/08:RFR22
måste dock skilja mellan att man geografiskt placerar ut kärnvapen och att man släpper kontrollen över dem. Mig veterligen har de kärnvapen som USA har haft utplacerade aldrig lämnat amerikansk kontroll.
Göran Dahlin, Statens kärnkraftinspektion (SKI): Jag vill kommentera frågan om det fysiska skyddet och slutförvaret. I dagens läge pågår en stor upprustning av det fysiska skyddet på de svenska anläggningarna genom den nya föreskrift som SKI utfärdade för några år sedan. För slutförvaret måste SKB när de ansöker redovisa vilka åtgärder som vidtas för att ha ett tillräckligt fysiskt skydd för anläggningarna. Den granskningen sker i sinom tid. Men bestrålat bränsle är inte så känsligt i de här sammanhanget, så ur sådan spridningssynpunkt är det nog ingen fara.
Ordföranden: Tack för detta! Nu har vi kommit till slutpunkten för denna intressanta förmiddag. Jag lämnar ordet till viceordföranden, Rolf Gunnarsson.
Avslutning
Rolf Gunnarsson (m): Herr ordförande! Tack för en intressant och givande förmiddag – om än skrämmande. I försvarsutskottet har vi haft extra intressanta veckor. Förra veckan hade vi seminarium om IT-säkerhet och om de hot som finns där. I dag var det ännu ett ämne som ruskar om och får en att tänka till om de nya hot som finns.
I helgen hade Vetenskapsradion ett tvåtimmarsprogram om kärnvapen och om svenskt agerande för 20 eller 30 år sedan. Det programmet gav dagens utfrågning olika funderingar.
Mycket har hänt sedan kalla krigets slut, även om kärnvapenhoten finns kvar. En viss trygghet gav inlägget om att risken för storkrig var lika med noll. Detta med smutsiga bomber är självklart oroande.
Det är intressant att följa vad som sägs i de här frågorna, och det är intressant att ”kalla krigare” som Henry Kissinger talar om att kärnvapen på sikt bör avskaffas – försiktigt, men det är ändå en ljusning. Men samtidigt som den strategiska balansen, terrorbalansen, har förändrats kvarstår ändå hoten.
Precis som EU:s säkerhetsstrategi pekar ut finns det största hotet i dag i skärningen mellan kärnvapen och terrorister. Efter 11 september har vi tvingats inse att det finns terrorister som inte har några som helst hämningar när det gäller att utföra terrorangrepp med varierat utfall. Just de radiologiska vapnen eller de smutsiga bomberna utgör en extra stor källa till hot i det sammanhanget.
Några av oss har besökt FOI i Umeå. Varje gång jag går ut därifrån är det med nya funderingar och frågor. Det finns mycket oroande tecken i vissa stater. På slutet hörde vi här om Iran, och vi tvingas leva med att Nordkorea har betydande förmåga inom området även om vissa positiva framsteg har gjorts där. Vi har också talat om Indien, Pakistan, Israel, liksom självklart USA och Ryssland.
43
2007/08:RFR22 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM KÄRNVAPEN OCH RADIOLOGISKA HOT
Vi går härifrån och vet att det inte är några tekniska svårigheter att framställa kärnvapen. Vi vet att vi knappast kan hindra utvecklingen, men vi kan fördröja den. Vi har lärt oss att det finns en rad så kallade riskländer. Vi vet väldigt lite om antalet taktiska kärnvapen, och vi har fått lära oss att strålkällor försvinner, ca 70 per år – en oroande siffra i alla fall i mina amatörögon. Ickespridningsarbetet blir därför oerhört viktigt även framöver.
Det kommer att krävas en stor bredd av institutioner och aktörer. Sverige kommer även fortsättningsvis att vara drivande inom detta område. Ambassadör Salander gav exempel på vad Sverige har gjort och gör på detta område i bland annat FN.
Än en gång tack till alla medverkande och deltagare! Ordföranden: Med detta förklarar jag den här utfrågningen avslutad.
44
2007/08:RFR22
Bilaga – Bilder från utfrågning
Bilder som visades av Martin Goliath, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), under hans presentation vid den offentliga utfrågningen om kärnvapen och radiologiska hot.
Vad är ett kärnvapen?
45
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
46
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
47
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
48
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
49
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
50
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
51
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
52
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
Bilder som visades av Jens Wirstam, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), under hans presentation vid den offentliga utfrågningen om kärnvapen och radiologiska hot.
Kärnvapenspridning, motverkande åtgärder och kärnvapenhotet idag
53
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
54
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
55
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
56
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
Bilder som visades av Björn Sandström, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), under hans presentation vid den offentliga utfrågningen om kärnvapen och radiologiska hot.
Radiologiska hot
57
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
58
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
59
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
60
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
61
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
62
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
63
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
64
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
65
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
66
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
67
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
68
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
69
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
Bilder som visades av Lars van Dassen från Statens kärnkraftinspektion (SKI), under hans presentation vid den offentliga utfrågningen om kärnvapen och radiologiska hot.
70
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
71
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
72
| BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING | 2007/08:RFR22 |
73
| 2007/08:RFR22 | BILAGA – BILDER FRÅN UTFRÅGNING |
74
| RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN | 2004/05–2005/06 | |
| 2004/05:RFR1 | TRAFIKUTSKOTTET | |
| Transportforskning i en föränderlig värld | ||
| 2004/05:RFR2 | NÄRINGSUTSKOTTET | |
| Statens insatser för att stödja forskning och utveckling i | ||
| små företag | ||
| Rapport till riksdagens näringsutskott | ||
| 2004/05:RFR3 | KONSTITUTIONSUTSKOTTET | |
| Nationella minoriteter och minoritetsspråk | ||
| 2004/05:RFR4 | SKATTEUTSKOTTET | |
| Skatteutskottets offentliga seminarium om skatte- | ||
| konkurrensen den 15 mars 2005 | ||
| 2005/06:RFR1 | JUSTITIEUTSKOTTET | |
| Brottsskadeersättning och skadestånd på grund av brott. | ||
| Undersökning av skillnader mellan beslutad brottsskade- | ||
| ersättning och av domstol sakprövat skadestånd | ||
| 2005/06:RFR2 | JUSTITIEUTSKOTTET | |
| Särskild företrädare för barn | ||
| Uppföljning om tillämpningen av lagen (1999:997) om | ||
| särskild företrädare för barn | ||
| 2005/06:RFR3 | MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET | |
| Förutsättningarna för småskalig livsmedelsproduktion – | ||
| en uppföljning | ||
| 2005/06:RFR4 | KONSTITUTIONSUTSKOTTET | |
| Regeringsmakt och kontrollmakt. | ||
| Offentligt seminarium tisdagen den 15 november 2005 | ||
| anordnat av konstitutionsutskottet | ||
| 2005/06:RFR5 | KULTURUTSKOTTET | |
| Statsbidrag till teater och dans | ||
| En uppföljning av pris- och löneomräkningens | ||
| konsekvenser | ||
| 2005/06:RFR6 | UTRIKESUTSKOTTET | |
| Utrikesutskottets uppföljning av det multilaterala utveck- | ||
| lingssamarbetet | ||
| 2005/06:RFR7 | TRAFIKUTSKOTTET | |
| Sjöfartsskydd | ||
| En uppföljning av genomförandet av systemet för skydd | ||
| mot grova våldsbrott gentemot sjöfarten | ||
| 2005/06:RFR8 | UTRIKESUTSKOTTET | |
| Vår relation till den muslimska världen i EU:s grann- | ||
| skapsområde | ||
| 2005/06:RFR9 | NÄRINGSUTSKOTTET | |
| Näringsutskottets offentliga utfrågning om elmarknaden | ||
| den 18 maj 2006 | ||
| RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN | 2006/07–2007/08 | |
| 2006/07:RFR1 | FINANSUTSKOTTET | |
| En utvärdering av den svenska penningpolitiken | ||
| 1995–2005 | ||
| 2006/07:RFR2 | UTRIKESUTSKOTTET OCH | |
| MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET | ||
| Offentlig utfrågning den 12 december 2006 om en gas- | ||
| ledning i Östersjön – fakta om projektet – internationell | ||
| rätt – tillvägagångssätt vid tillståndsprövning | ||
| 2006/07:RFR3 | TRAFIKUTSKOTTET | |
| Trafikutskottets uppföljning av flyttning av fordon | ||
| 2006/07:RFR4 | TRAFIKUTSKOTTET | |
| Trafikutskottets offentliga utfrågning om trafiklösningar | ||
| för Stockholmsregionen | ||
| 2006/07:RFR5 | MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET | |
| Offentlig utfrågning om förutsättningarna för att bedriva | ||
| småskalig livsmedelsproduktion | ||
| 2006/07:RFR6 | KULTURUTSKOTTET | |
| Offentlig utfrågning på temat Var går gränsen för den | ||
| konstnärliga friheten? | ||
| 2006/07:RFR7 | UTRIKESUTSKOTTET | |
| Sveriges deltagande i EU:s biståndspolitik | ||
| 2006/07:RFR8 | SKATTEUTSKOTTET | |
| Uppföljning av kvittningsregeln för nystartade företag | ||
| 2006/07:RFR9 | SOCIALUTSKOTTET | |
| Socialutskottets offentliga utfrågning på temat hiv/aids | ||
| torsdagen den 15 februari 2007 | ||
| (Omtryck, tidigare utgiven som 2006/07:URF4) | ||
| 2007/08:RFR1 | SKATTEUTSKOTTET | |
| Inventering av skatteforskare 2007 | ||
| 2007/08:RFR2 | TRAFIKUTSKOTTET | |
| Offentlig-privat samverkan kring infrastruktur – en | ||
| forskningsöversikt | ||
| 2007/08:RFR3 | MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET | |
| Uppföljning av de fiskepolitiska insatsernas resultat och | ||
| konsekvenser för företag inom fiskeområdet | ||
| 2007/08:RFR4 | SOCIALUTSKOTTET | |
| Socialutskottets offentliga utfrågning på temat våld mot | ||
| äldre, den 19 september 2007 | ||
| 2007/08:RFR5 | TRAFIKUTSKOTTET | |
| Uppföljning av hur stormen Gudrun hanterats inom | ||
| transport- och kommunikationsområdet | ||
| 2007/08:RFR6 | FÖRSVARSUTSKOTTET | |
| Utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut | ||
| 2007/08:RFR7 | SKATTEUTSKOTTET | |
| Öppet seminarium om attityder till skatter | ||
| 2007/08:RFR8 | FÖRSVARSUTSKOTTET | |
| Forskning och utveckling inom försvarsutskottets | ||
| ansvarsområde | ||
| RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN | 2007/08– | |
| 2007/08:RFR9 | JUSTITIEUTSKOTTET | |
| Uppföljning av Kriminalvårdens behandlingsprogram för | ||
| män som dömts för våld i nära relationer | ||
| 2007/08:RFR10 | TRAFIKUTSKOTTET | |
| Trafikutskottets offentliga utfrågningar hösten 2007 om | ||
| trafikens infrastruktur | ||
| 2007/08:RFR11 | KONSTITUTIONSUTSKOTTET | |
| Offentlig utfrågning den 22 november 2007 om tillstånd | ||
| för digital marksänd tv | ||
| 2007/08:RFR12 | MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET | |
| Offentlig utfrågning om förutsättningarna för att låta | ||
| transportsektorn omfattas av ett system med handel av | ||
| utsläppsrätter | ||
| 2007/08:RFR13 | SKATTEUTSKOTTET | |
| Skatteutskottets uppföljning av skogsbeskattningen | ||
| 2007/08:RFR14 | TRAFIKUTSKOTTET | |
| Förnybara drivmedels roll för att minska transportsektorns | ||
| klimatpåverkan | ||
| 2007/08:RFR15 | SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTET | |
| Äldreförsörjningsstödet i dagspressen 2002–2007 | ||
| 2007/08:RFR16 | TRAFIKUTSKOTTET | |
| Anpassningen av trafikens infrastruktur när klimatet | ||
| förändras | ||
| 2007/08:RFR17 | RIKSDAGENS UTSKOTT | |
| Riksdagens framtidsdag 2008 – konferensrapport | ||
| 2007/08:RFR18 | SOCIALUTSKOTTET | |
| Socialutskottets offentliga utfrågning på temat | ||
| Tillgänglighet inom hälso- och sjukvården | ||
| 2007/08:RFR19 | FINANSUTSKOTTET | |
| Finansutskottets offentliga utfrågning Statlig arbetsgivar- | ||
| politik och jämställdhet | ||
| 2007/08:RFR20 | NÄRINGSUTSKOTTET OCH | KULTURUTSKOTTET |
| Näringsutskottets och kulturutskottets offentliga utfråg- | ||
| ning om upphovsrätt på Internet | ||
| 2007/08:RFR21 | TRAFIKUTSKOTTET OCH FÖRSVARSUTSKOTTET | |
| Trafikutskottets och försvarsutskottets offentliga utfråg- | ||
| ning om IT-säkerhet | ||