Utgifterna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde: (Riksdagens protokoll 1967:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16

ANDRA KAMMAREN

1967

29—31 mars

Debatter m. m.

Onsdagen den 29 mars

Sid.

Utgifterna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde:

Bidrag till sjö värnskåren..................................... 5

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m....................... 7

Lottaorganisationen......................................... 13

Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig............................. 13

Frivilliga djursjukvården i krig............................... 14

Frivilliga skytteväsendet..................................... 15

Byggnader och utrustning.................................... 18

Utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.............. 19

Televerkets anslagsbehov..................................... 21

Statsbidrag till Beligionspedagogiska institutet.................... 39

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m....... 43

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag......... 59

Effektivisering av övervakningen inom kriminalvården............. 60

Interpellation av herr Werner ang. undervisningen i samlevnadsfrågor
..................................................... 62

Meddelande om enkla frågor av:

herr Bimmerfors ang. gottgörelse för skada som åstadkommits av

svensk brottsling utomlands................................ 65

herr Gustavsson i Alvesta ang. gottgörelse för skada genom svensk

medborgares brottsliga handling inom eller utom Sverige....... 65

herr Lindahl ang. gottgörelse till norsk medborgare i anledning av

brott av rymlingar från svensk fångvårdsanstalt.............. 65

herr Fridolfsson i Stockholm ang. de generella undantagen från in vesteringsavgiften

för vissa byggnadsarbeten................. 65

herr Norrby ang. propositionsavlämnandet..................... 65

herr Gustavsson i Alvesta ang. viss befogenhet för prövningsnämnd 65
-Andra kammarens protokoll 1967. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Torsdagen den 30 mars

Sid.

Svar på frågor av:

herr Lindström ang. långsiktsplaneringen inom skogsindustrin. ... 66

herr Jansson ang. begränsning av de militära övningsprogrammen

i vissa fall................................................ 66

herr Öhvall ang. undsättning till isolerad öbefolkning genom militär

personal................................................. 68

herr Göransson ang. underhållet av försvarsmateriel............. 69

herr Sjöholm ang. skyddet mot djurplågeri vid hästsporttävlingar 70
herr Wikner ang. utredning rörande glesbygdens gymnasiefråga.. . 71

herr Krönmark ang. beslut om ändring av studiers tidsförläggning. 71
herr Nordstrandh ang. målsmännens representation i samarbets nämnd

vid skolenhet...................................... 73

fru Sundberg ang. föreslagen köttrealisation.................... 74

herr Blidfors ang. sjukpenning till kroniskt njursjuka personer..... 75

Meddelande ang. arbetsplenum................................. 76

Svar på interpellation av herr Andersson i Örebro ang. tillämpningen

av reduceringsregeln enligt varuskatteförordningen.............. 76

Vid remiss av propositioner..................................... 76

Interpellationer av:

herr Svanberg ang. den framtida organisationen av statens skogs förvaltande

och skogsindustriella verksamhet................. 86

herr Jonasson ang. åtgärder för att främja uppfödningen av nordsvenska
hästar............................................ 87

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh ang. tidpunkten för framläggande av proposition

rörande gymnasial yrkesutbildning.......................... 88

herr Antby ang. aktuella företagsnedläggningar och driftsinskränkningar
i Dalsland......................................... 88

herr Sjöholm ang. postförsändelser med diskriminerande påskrift.. 88

Fredagen den 31 mars

Meddelande om enkla frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. etiketterna på medicinflaskor..... 91

fru Ryding ang. vissa meddelanden om utmätningsförrättning.... 91

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 29 mars

Statsutskottets utlåtande nr 4, rörande utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde............................... 5

Innehåll

Nr 16

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 9, rörande utgifterna på kapitalbudgeten

inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde...... 19

— nr 41, ang. statsbidrag till Religionspedagogiska institutet....... 39

— nr 42, om statsbidrag till Sveriges folkhögskoleelevers förbund.... 43

— nr 44, ang. beslutanderätten i ärenden om tillstånd att bearbeta

icke inmutningsbara mineralfyndigheter på kronojord........... 43

Bevillningsutskottets betänkande nr 3, ang. förordning om avdrag vid

inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m............... 43

— nr 7, om successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag.
.................................................... 59

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29, ang. förordning om avdrag vid

inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m............... 60

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9, om effektivisering av

övervakningen inom kriminalvården.......................... 60

— nr 10, om åtgärder för att främja produktion av elektriska bilar. . 62

— nr 11, om utrustning av bil med förbandslåda.................. 62

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Onsdagen den 29 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 10 och
den 14—den 17 innevarande mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fru
Gärde Widemar enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 18 innevarande mars
—den 21 nästkommande april.

Fru Gärde Widemar beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 3

Utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Bidrag till sjövärnskåren

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(bilaga 6, punkt C 26, s. 63) att
till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 615 000 kr.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svenungsson m. fl. (1:130)
och den andra inom andra kammaren
av herr 7''hylén m. fl. (11:167), hem -

ställts att riksdagen måtte besluta att
anslaget Bidrag till sjövärnskåren höjdes
från 615 000 kr. till 675 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:130 och 11:167, till Bidrag
till sjövärnskåren för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
615 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:130 och 11:167, till Bidrag
till sjövärnskåren för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
675 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

THYLÉN (h):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 4 är fogade ett antal högerreservationer
som gäller de frivilliga försvarsorganisationerna.
Den första av
dem rör frågan om anslaget till sjövärnskårens
verksamhet. Motioner om
den frågan liksom flertalet andra rörande
de frivilliga försvarsorganisationernas
arbete har under senare år behandlats
av utskottet och diskuterats i riksdagen.

Sjövärnskårens huvudsyfte är att väcka
intresse för sjön. Det är en stor uppgift
organisationen påtagit sig, att med
de anslag och övriga resurser staten
ställer till förfogande samt med stora
insatser av frivilliga krafter befrämja
rekryteringen till såväl örlogs- som handelsflottan.
Rekryteringen sätter in i de

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Bidrag till sjövärnskåren

bästa ungdomsåren, 15—17 år, och kåren
ansvarar för att intresset väcks
på ett riktigt och stimulerande sätt hos
800 pojkar.

Sjövärnskårens verksamhet ger också
ungdomen en värdefull sysselsättning
under fritiden och utgör i dagens samhälle
ett nyttigt komplement till vår yrkesvägledning.
Detta innebär att de medel
som ställes till sjövärnskårens förfogande
besparar både pojkarna själva
och staten en dyrbar utbildningstid.
Härigenom kan måhända år av praktik
inbesparas för många ungdomar till
gagn för annan utbildning och dyrbar
yrkesvägledning, eller också kan under
ett senare skede för staten kostsam omskolning
undvikas.

Kostnaderna för det frivilliga försvarsarbetet
är mycket blygsamma för
staten — i den mån de bestrids med
statliga medel. Om de frivilliga insatserna
skulle betalas av staten, blev utgifterna
mångdubblade. Ingen inom det
frivilliga försvarsarbetet verksam ifrågasätter
dock att staten helt skall stå
för kostnaderna, men en rimligare fördelning
skulle avsevärt stärka intresset
och verka stimulerande inom de frivilliga
försvarsorganisationerna.

Jag har full förståelse för de svåra
avväganden i fråga om anslag som försvarsmyndigheterna
ställes inför. Men
jag har mindre förståelse för utskottet,
som inte kunnat ta ansvaret för den
obetydliga kostnadshöjning på 60 000
kronor till sjövärnskåren, som chefen
för marinen har hemställt om och vilken
begäran stöds av motionerna I: 130
och 11:167.

Herr talman! Mot bakgrunden av det
anförda ber jag att få yrka bifall till
den vid punkten 50 fogade reservationen
1 i statsutskottets utlåtande nr 4.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! På denna punkt har
högerns ledamöter i utskottet, liksom
på ytterligare fem punkter i utlåtandet,
föreslagit höjningar utöver vad Kungl.

Maj :t har föreslagit. Det rör sig i samtliga
fall om anslag till olika grenar av
den frivilliga försvarsverksamheten.

Då det gäller att värdera denna verksamhet
har riksdagen vid flera tillfällen
uttalat sig positivt. Även i år ställer
sig utskottet mycket välvilligt till
frivilligorganisationerna. Utskottet pekar
på att organisationerna ofta får
arbeta under svåra förhållanden, och
man säger det vara betydelsefullt att
frivilligverksamheten inom försvaret får
tillräckligt med medel för att bedriva
sin verksamhet på ett tillfredsställande
sätt. Detta gäller sjövärnskåren lika väl
som övriga frivilliga försvarsorganisationer.

Emellertid har försvarsministern för
hortåt ett år sedan tillsatt en utredningsman
— 1966 års värnpliktskommitté
— som skall utreda den närmare
utformningen av utbildningen av de
värnpliktiga som är uttagna till specialtjänst
och vissa frågor som rör den
frivilliga befälsutbildningen. Enligt direktiven
skall kommittén bl. a. pröva
de ekonomiska förmåner som utgår vid
frivillig utbildning och därvid uppmärksamma
de motioner i dessa frågor som
har behandlats under senare år här i
riksdagen. Även sjövärnskårens verksamhet
skall prövas i detta sammanhang.
Enligjt vad utskottet inhämtat
kommer denna kommitté att redan nästa
år framlägga sina förslag. Med hänsyn
till detta ansluter sig utskottet till
de förslag som Kungl. Maj :t framlagt
och som innebär visserligen måttliga
men ändock höjningar jämfört med vad
som utgår för närvarande. Dessa mycket
viktiga frågor bör lösas i ett sammanhang
när man har möjlighet att ta
del av de utredningsresultat som nu håller
på att arbetas fram.

Med hänsyn till detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Tliylén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
50 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Thylén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 141 ja och 36 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 51—151

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 152

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
in. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt K 1, s. 149) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av
5 150 000 kr.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kam -

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

maren av herrar Lundberg och Strandberg
(I: 674) och den andra inom andra
kammaren av herr Oskarson m. fl.
(II: 489), bl. a. hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte till Frivilliga
befälsutbildningsrörelsen in. m. för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 5 560 000 kr.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:674 och 11:489, såvitt
nu var i fråga, till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
5 150 000 kr.,

b) att motionerna 1:674 och 11:489,
i vad de avsåge statsmedel för utbildning
av B-personal, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Ottosson, Waltmark, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
under a) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 674 och II: 489, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga,
till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
in. m. för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 5 560 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON (h):

Herr talman! »Riksdagen har vid flera
tillfällen — senast föregående år —
understrukit betydelsen av den frivilliga
försvarsverksamheten och även uttalat
att hänsyn till denna verksamhets
betydelse borde tagas vid beräkningen
och avvägningen av anslagen under
fjärde huvudtiteln.

Ökade kostnader i förening med minskade
möjligheter att på frivillig väg täcka
medelsbehovet ha gjort, att frivilligorganisationerna
i större utsträckning
än tidigare blivit beroende av statsmedel.
Organisationerna arbeta därför

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

under svåra ekonomiska förhållanden.
Detta har bl. a. medfört, att bristen på
aktiva funktionärer är särskilt påtaglig.
Det synes utskottet betydelsefullt,
att frivilligverksamheten inom försvaret
får sådana resurser för sin verksamhet
att den kan bedrivas i den omfattning
och med den effektivitet, som
svarar mot de berättigade krav, som militära
myndigheter ställa på organisationernas
medverkan i utbildningsverksamheten.
»

Detta är ett ordagrant citat ur den
enhälliga delen av utskottets utlåtande
under denna punkt, och jag vill helhjärtat
instämma i uttalandet. Av citatet
framgår att utskottet år efter år, med
åtföljande beslut i riksdagen, framhållit
frivilligorganisationernas utomordentliga
betydelse för vårt försvar och
att det i och för sig finns anledning till
ökning av anslagen utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit. Trots detta har varje
år alla i utskottet utom högerledamöterna
funnit skäl att alltid anse att den av
regeringen gjorda avvägningen av anslag
till frivilligorganisationerna bör
stödjas. Detsamma är förhållandet i år.

Vi vet alla att regeringen i år föreslår
väsentliga nedskärningar av försvarets
kostnadsram, och vi har orsak att tro
att regeringen med stöd av kommunisterna
kommer att genomdriva sitt förslag.
Vi vet också att denna nedskärning
kommer att vålla stora svårigheter,
särskilt i övergångsskedet. Inställda
materialbeställningar drabbar förbanden
ojämnt och kan medföra att tidigare
investeringar inte kan utnyttjas
rationellt.

Förslaget innebär vidare begränsningar
av repetitionsövningarna. Samtidigt
medför det av 1966 års riksdag beslutade
värnpliktssystemet nya krav på
frivillig befälsutbihlning. Sekreteraren
i 1965 års försvarsutredning, överingenjör
Sven Hellman, har i en nyutkommen
skrift, »Försvar i en föränderlig
värld», påvisat hur lång verkan vi förväntar
av värnpliktsutbildningen. En

värnpliktig, som t. ex. grundutbildas år
1967, står kvar i krigsorganisationen
till efter år 1990.

Detta styrker enligt min mening vad
utskottet enhälligt anfört om den stora
betydelse de frivilliga organisationerna
har för försvarsvilja och försvarskraft.
Det gäller både de värnpliktiga själva
och möjligheterna att ersätta värnpliktiga
i totalförsvaret med genom de frivilliga
försvarsorganisationerna utbildad
personal.

Det förefaller mig därför underligt
när utskottet i år med hänvisning till
en utredning föreslår riksdagen att besluta
om en anslagstilldelning, som kommer
att medföra att de frivilliga organisationerna
får relativt sett mindre resurser
till sitt förfogande. Man kan allvarligt
befara att den verksamhet, om
vars värde man sägs vara enig, minskar
under den tid vi väntar på resultatet
av utredningens arbete.

Enligt min mening har den nya situation,
som uppkommit genom att försvarets
framtida organisation är oklar, i
hög grad stärkt skälen för att de frivilliga
försvarsorganisationerna bereds
bättre arbetsbetingelser. Det finns inte
något annat anslag som i nuvarande läge
för en så ringa kostnad bättrar på
det sviktande förtroende som både
utomlands och här hemma kan spåras
för vår försvarskraft och försvarsvilja.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
2.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 4, punkterna 152—156, behandlas
anslag till de frivilliga försvarsorganisationerna.
Jag tror att alla här
är väl medvetna om vilken omfattning
dessa organisationer har. Kanske kan
det ändå förtjäna att erinras om att de
frivilliga försvarsorganisationerna har
över en miljon aktiva och passiva medlemmar.
Redan detta förhållande pekar
tydligt på den betydelse som det frivilliga
försvarsarbetet måste tillmätas.

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Alla är positiva, och alla är beredda
att ge beröm åt dessa organisationers
arbete — det har bl. a. utskottets representant
här redan gjort — och det är
gott och väl och glädjande. Det är roligt
och stimulerande att få beröm, men
vad de frivilliga försvarsorganisationerna
nu behöver är medel för att kunna
fullfölja denna av alla berömda gärning.

Jag vill här peka på ett par områden,
som är väsentliga för vårt lands värnkraft
och där frivilligt försvarsarbete
hedrives. Detta arbete höjer försvarsmaktens
reella effektivitet i mycket hög
grad. Det gör alla organisationer, men
jag vill här först peka på den frivilliga
befälsutbildningsrörelsen, som enbart
tar sikte på att öka kunskaperna
och färdigheterna i de befattningar som
vederbörande har inom krigsorganisationen.
Samma sak gäller för övriga frivilliga
försvarsorganisationer i fråga om
uppgifter inom totalförsvarets ram.

För att kunna genomföra denna verksamhet
och nå ett gott resultat hade Centralförbundet
för befälsutbildning avsett
att ordna särskilda kurser, s. k. lokala
krigsförbandskurser. Såsom reservanterna
påpekar får dessa en särskilt hög
grad av aktualitet genom att en hel rad
repetitionsövningar inställes innevarande
år. Dessutom ställer, som också här
tidigare framhållits, det beslut vi fattat
på grundval av 1960 års värnpliktsutredning
(VU 60) betydligt större krav
på den frivilliga befälsutbildningsrörelsen.
Om denna ringa anslagshöjning
som yrkats hade getts till den frivilliga
befälsutbildningen hade detta i stor utsträckning
kunnat motverka den sänkning
av krigsmaktens effekt som onekligen
de inställda repetitionsövningarna
medför. Det gäller alltså här en åtgärd
som direkt skulle kunnat medföra ökad
effektivitet hos krigsmakten.

Vi är alla överens om att vår krigsmakts
förnämsta och främsta uppgift är
att vara fredsbevarande.

Den reguljära krigsmaktens förmåga

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

och insatser går mycket väl att mäta och
beräkna; en motståndare kan alltså räkna
fram en krigsmakts tekniska motståndskraft.
Vad som däremot inte kan
beräknas är den effekt som tillkommer
genom frivilligt försvarsarbete. I vårt
land är detta också av enastående omfattning.
Inget annat land kan visa upp
en motsvarande satsning på frivilligt
försvarsarbete. När en motståndare bedömer
ett lands motståndsförmåga kan
den som sagt ganska väl beräkna densamma,
men den marginaleffekt som ett
\ela folkets motstånd kan ge går däremot
inte att på samma sätt räkna fram.
Med den omfattning som det frivilliga
försvarsarbetet har kan vi påstå att hela
folket står bakom vårt lands försvar.
Från det senaste kriget har vi många
exempel som belyser betydelsen av en
sådan nationell motståndsanda och motståndsvilja.

På detta område gör de frivilliga försvarsorganisationerna
en mycket stor
insats genom att sprida kunskap om
vårt försvar till de svenska medborgarna.
De stärker därigenom förtroendet
till vår reguljära krigsmakt. Om en motståndare
finner att han här möter ett
helt folk som är berett att göra sitt
yttersta, tror jag att det många gånger
kanske är just detta som får honom
att avstå från att angripa. Därmed har
vi också vunnit vårt mål: bevarandet av
vårt lands fred och frihet.

Låt mig även peka på den samhällsnyttiga
verksamhet som de frivilliga
försvarsorganisationerna bedriver i vårt
fredssamhälle. Denna del av verksamheten
kommer ofta i skymundan i debatten.
Vi vet alla vilken betydelse det
har för hälsan att ha en god kondition.
Samtliga dessa organisationer bereder
sina medlemmar möjlighet till fritidssysselsättning
i skog och mark och som
kan bedrivas i den takt som vars och
ens kondition tillåter. Inom våra idrottssammanslutningar
är ofta tävlingarna
huvudsyftet, och där är det för många
människor varken lämpligt eller möjligt

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

att deltaga. Inom de frivilliga försvarsorganisationerna
kan emellertid var och
en deltaga efter måttet av sin förmåga.

Det är inte obekant för riksdagens
ledamöter att det även bedrivs en mycket
omfattande ungdomsverksamhet inom
de frivilliga organisationernas ram.
Här har vi möjlighet att bereda ungdomarna
en både intressant och meningsfylld
sysselsättning, varigenom de
kanske kan avhållas från sådan verksamhet
som är skadlig för samhället —
vi vet vilket problem ungdomskriminaliteten
och ungdomsbrottsligheten utgör.
Även på detta område har de frivilliga
organisationerna en stor uppgift att fylla
och gör beaktansvärda insatser.

Jag har tillsammans med några andra
riksdagsledamöter väckt en motion vid
årets riksdag, i vilken vi begär vissa
anslagshöjningar till de frivilliga försvarsorganisationerna.
Dessa höjningar
avser främst att förbättra arbetsförhållandena
för de aktiva funktionärerna.
Dessa har ingen ersättning för sitt arbete,
och de begär inte heller någon lön
för utfört arbete. Vad de vill ha och har
rättighet att kräva är ersättning för de
kostnader som de har i samband med
utförandet av siltt funktionärskap. Det
är kostnader för resor, telefon, bortovaro
från hemmet och för hjälp i hemmet
när de är borta. Detta måtte väl
vara ett rimligt krav som vi både kan
och bör uppfylla!

Ett annat område är den utbildning
av s. k. B-personal som ges på organisationernas
egen bekostnad. Denna torde
ha sin största omfattning inom lottaorganisationen.
Som vi framhåller i vår
motion har Sveriges lottakårer under
1964—1965 med egna medel utbildat
inte mindre än 1 500 s. k. B-lottor för
en kostnad av ca 125 000 kronor. Denna
B-personal är sådan personal som skall
tas i anspråk vid mobilisering och kupp,
och dessa befattningar är lika väsentliga
och värdefulla för försvaret som
vilken annan som helst. Vi anser det
rimligt att lotta- och övriga frivillig -

organisationer får använda statsmedel
för denna utbildning.

I utskottets utlåtande sägs att frågan
om frivilligorganisationernas villkor
skall utredas av 1966 års värnpliktskommitté,
och det är gott och väl. Den
skulle också ha utretts av VU 60 men
flyttades över till värnpliktskommittén.
Det säges nu i utlåtandet att kommitténs
förslag är att vänta nästa år. Det innebär
att riksdagen tidigast 1969 får ta
ställning till utredningens resultat. Detta
i sin tur innebär att de frivilliga organisationerna
måste arbeta ytterligare
minst två eller tre år under de kärva
och knappa förhållanden som råder i
dag.

Jag vill inte säga att medan gräset
gror dör kon, men hon kanske under
väntetiden blir så mager och kraftlös
och kommer i en så eländig kondition,
att hon aldrig mer kommer att kunna
repa sig och återvinna sina krafter,
även om gräset i framtiden skulle bli
bättre. De anslagshöjningar vi begär är
förhållandevis mycket små, men för organisationerna
som skulle få dem är de
mycket betydelsefulla och i många fall
rent av avgörande.

Som jag sade förut är det roligt att
få beröm för vad som görs och det uppskattas
säkert, men ibland tycker man
att det slösas med beröm till dessa organisationer
både från denna talarstol
och från talarstolar ute i landet i samband
med jubileer, riksstämmor och
riksmöten, då många framstående män
och kvinnor både från vår riksdag och
från andra håll talar vackert och länge
om det frivilliga försvarsarbetet. Organisationerna
är själva fullt medvetna om
sitt värde, men vad de kräver och vad
vi har skyldighet är att gå från ord till
handling och ge dem möjligheter att
bedriva sin verksamhet för att stärka
det svenska försvaret.

Jag anser de små anslagshöjningar
som är begärda i reservationerna så angelägna
för organisationernas verksamhet,
att riksdagen icke bör avvakta yt -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

terligare utredning. Eftersom alla tycks
vara överens om värdet och betydelsen
av denna verksamhet tycker jag att vi
också borde kunna vara överens om att
de föreslagna anslagshöjningarna är
mycket billiga investeringar för att ytterligare
stärka vårt folks försvarskraft.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 2,
3, 4, 5 och 6 vid statsutskottets utlåtande
nr 4.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Herr Oskarson menade
att det inte räcker med positiva uttalanden,
utan att det också behövs pengar
för att fullfölja verksamheten. Uppenbarligen
ligger det mycket i ett sådant
uttalande.

Nu är det emellertid inte fråga om
att strypa verksamheten, utan det gäller
att hålla den vid ungefär samma
nivå som hittills. Det är ju heller inte
några obetydliga belopp som ges till den
frivilliga försvarsverksamheten. Kungl.
Maj :t föreslår att anslaget till de frivilliga
organisationerna skall höjas med
445 000 kronor, och utskottsmajoriteten
har anslutit sig till detta förslag. Det är
både felaktigt och otacksamt att påstå
att det är ett så obetydligt belopp att
verksamheten skulle komma i farozonen
om inte ett ännu högre anslag beviljas.

Överbefälhavaren föreslår en höjning
med inte mindre än 2 106 000 kronor,
d. v. s. en mycket stor anslagshöjning,
som skulle möjliggöra en väsentlig utvidgning
av verksamheten. Det är mycket
möjligt att verksamheten bör utvidgas,
men jag vill hänvisa till vad jag
sade när punkt 50 behandlades för en
stund sedan om den utredning som
Kungl. Maj :t har tillsatt. Utredningen
håller på att arbeta och har aviserat ett
förslag om ett år. Det är inte vanligt
här i riksdagen att i ett sådant läge gå
med på en väsentlig anslagshöjning,
utan man brukar nöja sig med att ge sådana
anslag att verksamheten kan upprätthållas
på ungefär samma nivå som

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

tidigare, och sedan prövar man frågan
i ett enda sammanhang när allt material
föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr OSKAItSON (h):

Herr talman! Jag vet inte om herr
Gustafsson i Uddevalla har klart för sig
att arbetsförhållandena inom de frivilliga
försvarsorganisationerna verkligen
är besvärliga. Herr Gustafsson säger att
anslagen ligger på samma nivå som tidigare.
Det är riktigt, men jag tror inte
det är helt obekant för herr Gustafsson
att det förekommer kostnadsstegringar
på alla områden och även inom dessa
organisationers verksamhet. Därigenom
blir reellt sett anslagen sänkta, och
verksamheten kan inte hållas på samma
nivå som tidigare.

Vi har ansett att aktiva funktionärer
borde få ersättning för rena förluster1
som de gör i samband med sin verksamhet.
Jag tror att även herr Gustafsson
är beredd att instämma i att de utför
ett osjälviskt och oegennyttigt arbete.
När var och en har klart för sig
hur värdefullt deras arbete är tycker
jag att man också borde kunna gå med
på de relativt små anslagshöjningar som
det är fråga om här. Jag anser att organisationernas
krav är berättigade och
billiga.

Visst är det bra att få behandla allt
i ett sammanhang, men om man riskerar
att det därigenom åstadkommes
skada, bör man överväga om det verkligen
är lämpligt att vänta. Det är mot
bakgrund av den uppfattningen som jag
yrkar bifall till de reservationer som
är fogade till statsutskottets utlåtande.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Det är väl riktigt att
alla de anslag och bidrag som kommer
de frivilliga organisationerna till del
utnyttjas optimalt. När verksamheten
drivs på en hög nivå — vilket vi alla
har anledning att vara tacksamma för

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

— är det klart att besvärliga situationer
kan uppstå.

Att kostnaderna har stigit är alldeles
riktigt, men Kungl. Maj :t och utskottet
har beaktat detta och föreslår höjningar
som ändå inte är obetydliga. Även om
förhållandena är så besvärliga som herr
Oskarson säger och ytterligare höjningar
i och för sig skulle vara önskvärda,
så går det väl ändå att vänta
ytterligare något år till dess att utredningens
betänkande föreligger.

Herr PETERSSON (h):

Jo, herr Gustafsson i Uddevalla, det
är just där våra bedömningar skiljer
sig. Jag har den uppfattningen, att
frivilligorganisationerna får relativt
mindre resurser till sitt förfogande med
dessa anslag. Den oklarhet som råder
om försvarets framtida organisation
borde i stället vara ytterligare en anledning
att ge dem minst samma och helst
större resurser. Detta är orsaken till att
vi har reserverat oss.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jo, herr Gustafsson i
Uddevalla. Det är just det att man skall
vänta som vi vänder oss emot. Vi anser
att denna väntan kommer att åstadkomma
skada för det frivilliga försvarsarbetet.
Hade vi inte ansett det så hade
vi inte varit så bestämda i våra krav.
Det är en uppfattning som jag personligen
bar och som delas av många.

Därtill kommer ovissheten. Visserligen
är det sagt att utredningens resultat
skall föreligga nästa år. Emellertid har
vi tyvärr fått uppleva att detta problem
skulle ha klarats av VU 60, men det
sköts över till 1966 års värnpliktskommitté.
Jag vill inte påstå att något sådant
skall hända igen, men det är ändå
ett osäkerhetsmoment för de frivilliga
organisationerna. Därav följer stor osäkerhet
när de skall planera verksamheten.

Vidare måste man som redan på -

pekats ta hänsyn till det läge vari
frågan om hela vårt försvar befinner
sig i nu. Låt mig i anslutning därtill
bara säga att ju kärvare situationen blir
vad beträffar anslagen till den reguljära
krigsmakten, desto viktigare är det
att höja anslagen till de frivilliga försvarsorganisationerna,
då dessa, som
jag tidigare sade, är ett verktyg och ett
redskap för att sprida en god försvarsanda
och en stark försvarsvilja hos vårt
folk och därigenom bidra till att höja
landets totala värnkraft.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
152 :o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 166 ja och 38 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Lottaorganisationen — Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 153

Lottaorganisationen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt K 2, s. 149 och 150) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
2 200 000 kr.

Vidare hade i de förenämnda båda
likalydande motionerna I: 674 av herrar
Lundberg och Strandberg samt II: 489
av herr Oskarson m. fl. hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
till Lottaorganisationen för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
2 780 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 674 och II: 489, såvitt
nu var i fråga, till Lottaorganisationen
för budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 2 200 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

- att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 674 och II: 489, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Lottaorganisationen för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
2 780 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON (h):

Herr talman! Med stöd av argumenteringen
vid punkt 152 ber jag få yrka
bifall till reservationen nr 3.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Petersson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
153:o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 34 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 154

Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt K 3, s. 150) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av 325 000
kr.

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Frivilliga djursjukvården i krig

Vidare hade i de förenämnda båda
likalydande motionerna I: 674 av herrar
Lundberg och Strandberg samt 11:489
av herr Oskarson in. fl. hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte till
Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 380 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:674 och 11:489, såvitt
nu var i fråga, till Frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av 325 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 674 och II: 489, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 380 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON (h):

Herr talman! Med stöd av argumenteringen
vid punkt 152 her jag att få yrka
bifall till reservationen nr 4.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
154:o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 174 ja och 34 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 155

Frivilliga djursjukvården i krig

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt K 4, s. 150 och 151) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
50 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundberg (I: 387) och den andra inom
andra kammaren av fröken Wetterström
/ii. fl. (11:492), i vilka hemställts att
riksdagen måtte till Frivilliga djursjukvården
i krig för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av 75 000
kr.,

dels ock de förenämnda båda likalydande
motionerna 1:674 av herrar
Lundberg och Strandberg samt 11:489
av herr Oskarson m. fl., i vilka hem -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

ställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte till Frivilliga djursjukvården i
krig för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 87 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:387 och 11:492 samt
I: 674 och II: 489, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, till Frivilliga
djursjukvården i krig för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:387 och 11:492 samt med bifall till
motionerna I: 674 och II: 489, sistnämnde
båda motioner såvitt nu var i fråga,
till Frivilliga djursjukvården i krig för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 87 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON (h):

Herr talman! Med stöd av vad jag
anfört under punkt 152 ber jag att på
denna punkt få yrka bifall till reservationen
nr 5.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifal -

Frivilliga skytteväsendet

ler statsutskottets hemställan i punkten
155:o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voiteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 176 ja och 32 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 156

Frivilliga skytteväsendet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt K 5, s. 151) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 2 560 000 kr.

Vidare hade i de förenämnda båda
likalydande motionerna I: 674 av herrar
Lundberg och Strandberg samt II: 489
av herr Oskarson in. fl. hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte till
Frivilliga skytteväsendet för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
2 636 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:674 och 11:489, såvitt
nu var i fråga, till Frivilliga skytteväsendet
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 2 560 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Frivilliga skytteväsendet

Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 674 och II: 489, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Frivilliga skytteväsendet för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
2 636 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON (h):

Herr talman! Med stöd av den under
punkten 152 anförda argumenteringen
ber jag vid denna punkt att få yrka bifall
till reservationen nr 6.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom jag under en
följd av år haft tillfälle att på nära håll
följa skytterörelsen och utvecklingen inom
denna, vill jiag begagna detta tillfälle
att säga några få ord.

I motsats till några av reservanternas
talesmän skulle jiag då först vilja ta fasta
på den mycket välvilliga deklaration
som herr Gustafsson i Uddevalla tidigare
gjiorde om att frivilligrörelserna
över huvud taget och då även skytterörelsen,
när den nu pågående utredningen
är färdig med sitt arbete, bör
kunnia erhålla ett något rimligare bidrag.

Dein prisstegring vi haft här i landet
under seniare år och inte minst den allmänna
varuskatten har fördyrat alla de
utensilier som behövs i dessa frivilligrörelser,
för skytterörelsen t. ex. vapen
och ammunition. Det rör sig, mina damer
och herrar, om kostnadsstegringar
på miljontals kronor. Dessa prisstegringar
har i allt väsentligt förblivit
okompenisierade, och det är skyttarna
själva som fått stå för dessa ökade kostnader.
Resultatet har alltså blivit att deltagarna
i dessa frivilligorganisationer
för att kunna fortsätta med sitt oegennyttiga
— jag vill gärna instämma i det

omdömet — arbete personligen måste la
på sig den ekonomiska belastning som
uppstått.

Därtill kommer för skyttets del en
speciell synpunkt som jag gärna ville
understryka för de många ledamöter i
kammaren som deltar i kommunalt arbete.
Genom tätorternas tillväxt och utbredning
har de gamla skjutbanorna
ofta kommit att ligga omgärdade av bebyggelse.
Där de förut låg ostörda i en
utkant reser sig nu bostadshus högt omkring
dem. Och så har skyttarna, i viss
man åtminstone, uppfattats som ett störande
element därför laitt de några timmar
i veckan bär legat och knattrat och
skjutit. Ofta har man i skytterörelsen
sina familjer med sig; den är verkligen
en folkrörelse i ordets egentligaste mening.
Detta är en beklaglig utveckling.
Ty när skjutbanornia måste flyttas kör
kommunalpampar ma i väg dem miltals
ifrån där skyttarna bor, och dessa måste
ofta ta bil för att över huvud taget kunna
ta sig ut till den plats där de skall utöva
sin sport.

Alla deissa bekymmer gör att man icke
kan låta det fortsätta med bidragsgivningen
på det här sättet. Det visar sig
också, herr talman, i medlemsrekryteringen.
För första gången på många,
inånga år har nu skytterörelsens rekrytering
kommit in i en kris. Man märker
inte mimst bland ungdomen, att det är
svårt att få fram samma medlemsamskaffning
som man tidigare icke behövt
lägga ned något arbete för att åstadkomma.
Allt det bär gör att frivilligrörelsernia
— och jiag vill sii ga skytterörelsen
i all synnerhet, eftersom den
bär drabbats speciellt hårt av täitortsbildningen
och omflyttningen där —
bär kommit in i en kris där vi måste
fråga oss: Vill vi ha dem kvar eller vill
vi inte ha dem kvar? Vill vi ha dem kviar
så får vi lov att ge ett större bidrag än
som nu utgår.

Jag kommer att rösta med reservationen,
men vill ta fasta på herr Gustafssons
d Uddevalla utfästelse att det

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

skall kunna bli en välvillig omprövning
av frivilligrörelsernas andel av de pengar
som kommer att ges inom försvarets
kostnadsram. Jag tycker nog att det borde
vara möjligt att, utan hinder av att
en enmansutredare håller på med den
här sidan av saken, redan nu ta upp
frågan i den försvar »utredning där bl. a.
herr Gustafsson i Uddevalla och jag sitter.
Man skulle redan där kunna tänka
sig en omprövning av dessa belopp.

Oavsett detta uttalar jag förhoppningen
latt det skall bli en välvillig behandling
och att det efter alla de vänliga och
vackra ord om frivilligrörelserna, som
under många år ifrån försvarets högsta
företrädare och även vanliga dödliga
har framförts, nu skall viara -tid att låta
orden övergå i handling. Jag hoppas
alltså att vi nästa år skall ha bättre siffror
för frivilligrörelsernia -att yrka bifall
till än vi bär i år.

I detta anförande instämde herrar
Dickson (h), Hamrin i Jönköping (fp)
och Hamrin i Kalmar (fp).

Herr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl riktade viss
kritik mot oss som bär tal-at för reservationerna
därför att vi inte hade noterat
herr Gustafssons i Uddevalla välvilja
vad gällde de frivilliga organisationerna.
Jag måste uppriktigt säga att det ligger
ingenting nytt i den välviljan. Den
välviljan har utskottet visat i åratal och
riksdagen likaså, men det är bara högern
som har dragit konsekvensen och
också yrkat på högre anslag än vad regeringen
bär föreslagit. På den här punkten
får vi nu stöd av herr Ståhl, och det
skall vi vara tacksamma för.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! I denna punkt bär jag i
och för sig ingen ytterligare motivering
att anföra än vid de punkter vi tidigare
behandlat. Deit bör emellertid betonas
att skytteröreisen till skillnad från flertalet
övriga frivilliga försvarsorganisationer
många gånger får ett ganska be2
■—Andra kammarens protokoll 1967. A7j

Frivilliga skytteväsendet

tydande ekonomiskt stöd från såväl primärkommuner
som landsting. Jag vill
inte säga detta för iatt statsmakterna
skall kunna ta det till intäkt för en mera
restriktiv hållning i fortsättningen, men
om vi skall avväga de punkter vi n-u behandlat
där det föreligger reservationer,
så kan jag inte finna att skytteröreisen
befinner sig i ett sådant sämre läge än
övriga organisationer att det skulle motivera
-en avvikelse från vad K-ungl.
Maj :,t och utskottet hemställt.

Herr talman! Med det -anförda be-r jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Gustafssons i Uddevalla
bedömning av den ena eller den
andra frivilligrörelsens behov kan möjligen
bero på att herr Gustafsson väl
känner förhållandena inom den frivilliga
befälsutbildningsrörelsen, där han
själv är medlem sedan många år, men
att han inte känner förhållandena inom
skytteröreisen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Petersson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
156 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
!’ 16

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Byggnader och utrustning

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 58 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 157—i SI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 182

Byggnader och utrustning

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Under det senaste året
har många företag inom den svenska
industrin av olika anledningar, det höga
kostnadsläget, kapitalförsörjningssvårigheter
och andra konkurrensförsvårande
förhållanden, tvingats skära
ned driften och friställa arbetskraft. En
del företag har helt lagts ned, och andra
har, för att i fortsättningen kunna
vara konkurrenskraftiga, sett sig nödsakade
att öka sin tillverkning utanför
landets gränser.

Dessa problem har bl. a. i särskilt
hög grad drabbat den svenska textiloch
konfektionsindustrin. Samtidigt
som vi konstaterar detta, kan vi se att
staten medverkar till att ytterligare försvåra
för dessa företag och deras anställda
genom att på icke likvärdiga
konkurrensvillkor i försvarets fabriksverks
regi driva en icke lönsam konfektionstillverkning.
Utskottet påtalar i
sitt utlåtande att betydande nettotillskott
av investeringsmedel tillförts fabriksverket.
Därtill kommer att centrala
beklädnadsverkstaden inte erlägger
den nu ytterligare höjda omsättnings -

skatten för leveranser till statliga verk
och inrättningar. Härigenom har alltså
CBV:s möjligheter att — trots gällande
bestämmelser om antagande av förmånligaste
anbud vid statlig upphandling —
erhålla statliga leveranser även om de
offererade priserna överstiger anbud
från privata konkurrentföretag med upp
till 11 procent. Så sker också. Åtskilliga
exempel visar detta.

Detta förfarande är ägnat att väcka
starka principiella betänkligheter. Någon
konkurrens på lika villkor med privata
företag inom branschen kan inte
anses föreligga. Eftersom varuskatter
vid köp från privata företag inlevereras
till statsverket är innebörden endast en
onödig fördyring av statsverkets kostnader
för ifrågavarande upphandling.

Herr talman! Detta förfarande tycker
jag rimmar ytterligt illa med allt
tal om att försöka begränsa statsutgifterna
och ännu sämre med talet om att
försöka stärka det svenska näringslivet
och bevara den fulla sysselsättningen.
Att med skattemedel, bl. a. från lönsamma
privata företag, stödja icke lönsamma
statliga dylika, och därigenom
ytterligare försvåra för de förra, som
bär sig, och kanske tvinga också dessa
till förlust med ty åtföljande driftsnedläggelser
eller -inskränkningar, kan ej
vara försvarbart.

Statskontoret föreslog redan 1965 att
den här berörda verksamheten skulle
nedläggas för att undvika förluster.
Riksdagen följde inte statskontorets rekommendation.
Man skulle försöka ändra
produktionsinriktningen, och departementschefen
lovade att noggrant följa
verksamheten på detta område. Resultatet
skulle kunna framläggas om ett
par år. En avsevärd tid av dessa har
redan gått, och man hade kunnat förvänta
sig att i utskottsutlåtandet finna
någonting utsagt om tendenserna, men
så har inte skett. Utskottet skriver i
stället att vi skall få detta ärende redovisat
nästa år.

Jag förstår mot denna bakgrund att

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

varken departementschefen eller riksdagen
i dag vill göra något uttalande
i denna fråga eller fatta något beslut
förrän denna försöksverksamhet är redovisad.
Men vad man däremot borde
kunna begära — och jag hoppas att departementschefen
delar denna min uppfattning
—• är att det även under försöksverksamheten
skall få vara fri konkurrens
och konkurrens på lika villkor.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 183

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18b

Lades till handlingarna.

§ 4

Utgifterna på kapitalbudgeten inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1967/68
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Investeringsplan för kommunikationsverken
m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 8, s. 133—•
136) lämnat en sammanfattande redogörelse
för kommunikationsverkens investeringar,
avseende postverkets, televerkets,
statens järnvägars och luftfartsverkets
fonder samt statens vägverks
förrådsfond och sjöfartsverkets fond.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande mo -

tioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson in. fl. (I:
541) och den andra inom andra kammaren
av herr Björkman (11:667), i
vilka hemställts att riksdagen måtte
anvisa i motionerna angivna investeringsanslag,
innebärande en minskning
med 105 milj. kr. av den av departementschefen
föreslagna medelsanvisningen,
att ramen för televerkets investeringar
begränsades till 537 milj.
kr. och att som följd därav en ytterligare
minskning med 51 milj. kr. skedde
av den föreslagna medelsanvisningen
under televerkets fond samt att medelsanvisningen
till här berörda fonder sålunda
totalt skulle minskas med (105 +
51 =) 156 milj. kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna 1:541
och II: 667, i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits beträffande
den totala medelsförbrukningen av
herrar Virgin, Ottosson, Strandberg,
Bohman och Björkman, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna 1:541
och II: 667, i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Jag skall på denna
punkt fatta mig kort. Vårt yrkande
överensstämmer i långa stycken med
vad vi tidigare under flera år har framfört.
Men att i nuvarande budgetläge
lägga en extra 10-procentig marginal
ovanpå de investeringar, som enligt vad
som nu kan överblickas behöver göras
inom de statliga affärsverken, kan omöjligen
vara motiverat. Allra minst förefaller
det motiverat mot bakgrund av
den stränga behovsprövning som förekommer
på alla andra områden, både
i budgeten för den statliga sektorn och

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Investeringsplan för kommunikationsverken m. in.

när det gäller näringslivets finansiering.

Riksdagen har ingen anledning att avhända
sig kontrollen över de investeringar
som det här är fråga om genom
att ge regeringen den generella fullmakt
som är begärd. Skulle situationen under
budgetåret bli sådan att dessa pengar
verkligen behövs ■—-ja, då har regeringen
gängse möjligheter att komma tillbaka
till riksdagen med en framställning
om tilläggsanslag, som riksdagen
får pröva i vanlig ordning. Det är dock
här fråga om ett hundratal miljoner kronor.
Vi inom högerpartiet är klart medvetna
om att vårt förslag inte leder till
någon reell besparing. Det är en minskning
nu av utgiftsstaten med 100 miljoner
— men det är mycket möjligt att
man får ge tillbaka en del om regeringen
verkligen behöver pengarna. Vad
förslaget emellertid skulle innebära vid
ett förverkligande är en uppmaning till
återhållsamhet som i nuvarande läge är
i utomordentlig hög grad påkallad.

Detta var vad jag ville säga om den
allmänna frågan rörande tillägget utöver
investeringsanslagen för de affärsdrivande
verken. Men så kommer jag
över till frågan om det speciella anslaget
till investeringar för televerket. Vi
har i reservationen yrkat att dessa investeringar
skall fastställas till samma
belopp som de fastställdes till förra året
på förslag av departementschefen, nämligen
537 miljoner kronor. Sedan kom
det till, på grund av den fullmakt som
lämnats, ytterligare 26 miljoner kronor.
Men det ursprungliga beloppet var de
537 miljonerna.

I år föreslår departementschefen —
och majoriteten accepterar detta — att
anslaget till televerket skall ökas på
med ytterligare 51 miljoner kronor. Detta
kan vi inte finna särskilt välmotiverat.
Ty är det någonting, herr talman,
som vi i Sverige har gott om — där vi
verkligen är välförsedda — så är det
telefoner. Vi har ju telefoner i långt större
utsträckning än praktiskt taget något

annat folk; Sverige överträffas i fråga
om telefontäthet endast av Förenta staterna.
Fn aning långsammare utveckling
på detta område skulle verkligen
inte inge några större bekymmer. Det
finns så mycket annat som vi behöver
bättre än telefoner. Jag vet att jag får
till svar: »Ja, men då kan inte telefonköerna
avvecklas, och det blir besvärligt
för många människor.» Jag är fullt
införstådd med det, men det är inte bara
nyanmälda personer, vilka inte har
telefon förut, som står i telefonkön,
utan en hel mängd människor står där
för att få sin andra telefon eller för att
få telefon till sportstugan ute på landet.
Man skulle väl kunna sovra litet
och ta de angelägnaste behoven först.

Vi tycker alltså inte att en ökning
från föregående år till i år med 51 miljoner
kronor är påkallad. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen
1 vid punkten 1 av herr Virgin m. fl.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Denna reservation är
en gammal bekant både för andra kammaren
och, i synnerhet, för utskottet;
den har gått igen år efter år.

Herr Cassel säger mycket riktigt att
om man följde reservationen, skulle det
betyda att de många som står i ko för
att få telefon — och även för att få betala
ett rejält pris för den — inte skulle
kunna få någon alls. Herr Cassel menar
då att det borde kunna gå att sovra i
dessa köer. Han har varit med vid samma
tillfälle som jag när denna fråga
ställts — jag skall icke nämna av vem —-och fått det bestämda svaret från verksledningen
att man vid något tillfälle undersökt
om en behovsprövning beträffande
telefoner kunde genomföras men
att det visat sig absolut omöjligt — i varje
fall för en statlig myndighet som vill
uppträda med rimlig oväld och rättvisa
— att göra en sådan.

Vi har även i år övervägt denna tanke
men ansett att någon åtgärd inte kan
vidtagas utan att man vållar svårt av -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

bräck både för det ekonomiska livet
och för många människors privatliv.

Jag ber med hänvisning till vad jag
här anfört, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 ro)
i utskottets utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 30
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Televerkets anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (s. 144—172) före -

Televerkets anslagsbehov slagit

riksdagen dels att för budgetåret
1967/68 under televerkets fond anvisa
i statsrådsprotokollet angivna investeringsanslag
av tillhopa 632 700 000 kr.,
dels ock medge att televerket lämnades
i statsrådsprotokollet angivna beställningsbemyndiganden.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Dahlén (1:528) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Ohlin och Hedlund (11:677), i
vilka hemställts att riksdagen måtte till
Teleanläggningar m. m. för budgetåret
1967/68 under kapitalbudgeten, sjätte
huvudtiteln, anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 7 milj. kr.
minskat investeringsanslag av
592 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Erik Filip Petersson och Karl-Erik
Eriksson (1:12) och den andra inom
andra kammaren av herrar Jönsson i
Ingemarsgården och Jonsson (11:17);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Johan Olsson och Wikberg (1:91)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Josef son i Arrie och Eriksson
i Bäckmora (11:122);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (1:58) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
in. fl. (II: 77), i vilka hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att 1966 års reklamutredning
måtte i tilläggsdirektiv erhålla uppdrag
att snarast utreda och framlägga förslag
till erforderlig reglering av den reklamverksamhet
som fordrades för fristående,
bl. a. av pressen ägt TV-företag, så
att verksamheten kunde påbörjas samtidigt
med att de tekniska förutsättningarna
för den andra kanalen förelåge,
varvid det av föregående års riksdag

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Televerkets anslagsbehov

beslutade andra TV-programmet kunde
ersättas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (I: 532) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
in. fl. (11:668), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att inrättandet
av ett andra TV-program uppskötes tills
vidare och intill dess en mera gynnsam
statsfinansiell situation förelåge;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Eric Gustaf Peterson
(1:535) och den andra inom andra
kammaren av herr Stähl m. fl. (II: 679),
i vilka hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att förslag om tidpunkt för införande
av färg-TV i såväl program 1 som program
2 förelädes innevarande års riksdag; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sueningsson (1:681) och den andra
inom andra kammaren av herrar Nilsson
i Agnäs och Hedin (II: 520), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att med avslag på Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till ersättning för viss rundradioverksamhet
för budgetåret 1967/68
om 26,85 milj. kr. anslå 70 000 kr. för
televerkets kostnader för fria ljudradiolicenser
åt blinda, samt att uttala att
skolradioverksamheten samt den del av
programverksamheten gentemot utlandet
som ej täcktes av särskilt anslag
under tredje huvudtiteln skulle täckas
av licensmedel;

dels en inom andra kammaren av herr
Iinbin väckt motion (11:233);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Dickson och Fridolfsson i Stockholm
väckt motion (11:670).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:528 och 11:677, till
Teleanläggningar m. m. för budgetåret

1967/68 anvisa ett investeringsanslag av
599 000 000 kr.;

II. att riksdagen måtte

a) till Rundradioanläggningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 33 700 000 kr.;

b) medge att televerket lämnades de
beställningsbemyndiganden departementschefen
i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 3 januari
1967 föreslagit;

III. att motionerna 1:12 och 11:17
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna 1:91 och 11:122
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna I: 58 och II: 77 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; VI.

att motionerna 1:532 och 11:668
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionerna I: 535 och II: 679
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionerna I: 681 och II: 520
icke måtte av riksdagen bifallas;

IX. att motionen 11:233 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

X. att motionen II: 670 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande medelsanvisningen till
teleanläggningar av herrar Axel Andersson,
Ivar Johansson, Bengtson, Eric
Gustaf Peterson, Mattsson, Gustafsson i
Skellefteå, Gustafsson i Kårby, Källstad
och Tobé, vilka ansett att utskottet under
I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 528 och II: 677, till Teleanläggningar
m. m. för budgetåret 1967/
68 anvisa ett investeringsanslag av
592 000 000 kr.;

b) beträffande tilläggsdirektiv till
1966 års reklamutredning av herrar
Virgin, Ottosson, Strandberg, Bohman
och Björkman, vilka ansett att utskottet
under V. bort hemställa,

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 58 och II: 77, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa att 1966 års reklamutredning
i tilläggsdirektiv erhölle
uppdrag att snarast utreda och framlägga
förslag till erforderlig reglering av
den reklamverksamhet som fordrades
för fristående, bl. a. av pressen ägt TVföretag,
så att verksamheten kunde påbörjas
samtidigt med att de tekniska förutsättningarna
för den andra kanalen
förelåge, varvid det av föregående års
riksdag beslutade andra TV-programmet
kunde ersättas;

c) beträffande inrättandet av ett
andra TV-program av herrar Virgin,
Ottosson, Strandberg, Bohman och
Björkman, vilka ansett att utskottet under
VI. hort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 532 och II: 668, besluta
att inrättandet av ett andra TV-program
uppskötes tills vidare och intill dess en
mera gynnsam statsfinansiell situation
förelåge;

d) beträffande införande av färg-TV
av herrar Virgin, Axel Andersson, Ivar
Johansson, Bengtson, Ottosson, Eric
Gustaf Peterson, Strandberg, Bohman,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå, Gustafsson
i Kårby, Björkman, Källstad och
Tobé, vilka ansett att utskottet under
VII. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 535 och II: 679, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att förslag
om tidpunkt för införande av färg-TV i
såväl program 1 som program 2 förelädes
innevarande års riksdag;

e) beträffande motiveringen till yrkandet
i reservationen 2 d),

1) av herrar Axel Andersson, Ivar
Johansson, Bengtson, Eric Gustaf Peterson,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Gustafsson i Kårby, Källstad och Tobé,
vilka ansett att det stycke i utskottets
yttrande på s. 12, som började med »Av
liknande» och slutade med »års riksdag»,
bort ersättas med text av i reservationen
angiven lydelse;

2) av herrar Virgin, Ottosson, Strand -

Televerkets anslagsbehov

berg, Bohman och Björkman, vilka ansett
att förenämnda stycke i utskottets
yttrande bort ersättas med text av i
denna reservation angiven lydelse;

f) beträffande ersättning för viss
rundradioverksamhet av herrar Virgin,
Ottosson, Strandberg, Bohman och
Björkman, vilka ansett att utskottet under
VIII. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 681 och II: 520, i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad
reservanterna anfört rörande sättet för
bestridande av televerkets kostnader
för fria ljudradiolicenser åt blinda ävensom
skolradioverksamheten samt den
del av propagandaverksamheten för utlandet,
som ej täcktes av särskilt anslag
under tredje huvudtiteln.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Under denna punkt
finns det en hel rad reservationer, men
för att spara tid skall jag ta dem i ett
sammanhang. Punkten gäller televerkets
anslagsbehov.

Jag tror att kammaren håller mig räkning
för om jag nu inte provocerar till
någon större debatt över de problem som
vi diskuterat så väldeliga i höstas, nämligen
frågan om fri TV — fri radio contra
ett TV-radiomonopol. Låt mig bara,
herr talman, konstatera att monopolanhängarna
sannolikt inte har blivit flera
under de månader som förflutit sedan
vi den 14 december i fjol tog upp dessa
problem till en ingående debatt i kammaren.
Monopolradion och monopoltelevisionen
har på ett mycket eklatant
sätt sökt styrka monopolets allmänna
skadlighet.

Vi i högerpartiet betraktar yttrandefriheten
även i etermedia inte bara som
en mycket betydelsefull ingrediens i en
fungerande demokrati utan som en oavvisligt
nödvändig ingrediens i en fungerande
demokrati. Fri etablering av olika
företag på detta område kräver att man

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Televerkets anslagsbehov

tillåter reklamfinansiering. Den skuggrädsla
gentemot reklamen som vi har
upplevt under de senaste månaderna
börjar förefalla allt flera människor, allt
flera människor även i denna kammare,
en smula komisk, och den lär väl rätt
snart komma att gå över. Från vårt håll
kommer vi att envist hålla fast vid vårt
principiella ställningstagande till förmån
för fri radio och fri TV som kan
finansieras bl. a. genom reklam. Däremot
vill vi inte vara med om reklamfinansiering
av den statliga radion och televisionen,
som dessutom bygger på licensavgifter.
Jag ber alltså, herr talman,
att till att börja med få yrka bifall till
reservation 2 b av herr Virgin m. fl.

Den 14 december 1966 fattade riksdagen
ett beslut, som var sällsport illa genomtänkt,
åtminstone ur ekonomisk synpunkt,
och som samtidigt hade en högst
betydande räckvidd. Jag syftar på beslutet
att införa kanal för ett andra TVprogram,
ett beslut som fullt genomfört,
så att hela svenska folket skulle få glädje
av det, kommer att kosta omkring 450
miljoner kronor. Ansvaret för att detta
beslut togs den 14 december i fjol vilar
på oss alla. De inte socialistiska partierna
kan dock något trösta sig med att de
redan då framhävde hur mycket förnuftigare
det skulle vara att ge sig till tåls
några veckor, att avvakta den nya statsbudget
som skulle komma på riksdagens
bord i början på januari, att avvakta
den nya finansplanen och den nya nationalbudgeten
och på så sätt skaffa sig en
någorlunda god överblick över det ekonomiska
utrymme som skulle finnas
framöver för åtaganden av denna storleksordning.
Men, herr talman, den stora,
tunga majoriteten ville annorlunda.
Regeringen hade talat och regeringens
order skulle effektueras. Och så blev
det som det blev.

Jag medger öppet att jag skäms litet
över att inte ha antecknat en klar reservation
vid utskottsutlåtandet. Ansvaret
för beslutet faller emellertid allra
tyngst på regeringen, som inte upplyste

riksdagen om det ekonomiska lägets allvar
utan lät riksdagen fatta sitt beslut
i vanlig blåögd optimism, sökande tröst
i de gamla vanliga parollerna: allting
reder sig, kommer dag kommer råd
m. m. Mot bakgrunden av vad vi alla nu
vet om det ekonomiska läget och mot
bakgrunden av vad regeringen måste ha
vetat den 14 december i fjol är det fullständigt
uteslutet att ett investeringsbeslut
av detta slag skulle ha fattats av
riksdagen om det hade presenterats för
oss i dag.

Att i det läge där vi nu befinner oss
— med vikande konjunkturer, med kapitalbrist
för industrins investeringar
och för industrins strukturomvandling,
med bostadsbrist, med nödvändighet till
sträng hushållning över hela fältet —
binda sig för investeringar på inte mycket
mindre än en halv miljard kronor
för att få en andra kanal i TV är en
uppenbar misshushållning med resurserna
som omöjligen kan försvaras. Då
säger någon: »Ja, men det är roligt, det
är värdefullt, det är fint med ett andra
TV-program.» Ekonomiskt vettiga människor
klarar emellertid i första hand
det som är nödvändigt, ofrånkomligt
och brådskande och väntar med det som
kan anstå tills man får råd. Precis så
måste också en nation förfara om den
skall sköta sin ekonomi på ett försvarligt
sätt.

Herr talman! Vi har från högerpartihåll
yrkat att denna investering uppskjutes
tills vidare intill dess en mera gynnsam
statsfinansiell situation föreligger.
Jag medger att den tidpunkten är svår
att fixera, men det är väl uppenbart för
alla att den inte föreligger just i dag.

Vad svarar då utskottsmajoriteten?
Jo, om damerna och herrarna slår upp
s. 11 i utlåtandet kan ni längst ner på
sidan läsa: »Ej heller finner sig utskottet,
med beaktande av samma besluts
innebörd, kunna tillstyrka att riksdagen
—. — -—.» Utan ett ord till motivering
avvisar utskottsmajoriteten alltså varje
tanke på att vänta med denna stora in -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

vestering. Nog hade det i varje fall funnits
skäl att diskutera förslaget om ett
uppskov, framlägga de säkerligen djupt
övervägda motiv som utskottsmajoriteten
bygger sitt ställningstagande på och
har på lager. Man kunde t. ex. tänka sig
att utskottsmajoriteten hade sagt: »Utskottet
delar inte uppfattningen om den
ekonomiska situationens allvar» eller
»utskottet delar visserligen uppfattningen
om den ekonomiska situationens allvar
men finner frågan om införande av
en andra kanal i TV så utomordentligt
viktig och brådskande att den inte kan
uppskjutas.» Men det gör man inte. Man
bara beaktar samma besluts innebörd —
vad det nu kan innebära.

Ärade kammarledamöter! Ni känner
säkert alla igen den här situationen: En
familj satt i höstas och läste resebroschyrer
och tittade på kartan. Så beslöt man
att resa till Mallorca frampå vårkanten
—■ man tyckte att man hade råd med
det. Men hur ofta händer det inte tråkigheter
i en familj! I november dundrade
det ner ett kuvert med en skattsedel
i brevlådan, och den var på mycket
större belopp än någon hade räknat
med. Vad gör familjen då? Säger den:
»Kvarskatt eller inte kvarskatt; vi har
beslutat att resa till Mallorca, vi beaktar
samma besluts innebörd och reser
dit vare sig vi bär pengar eller inte»?
Ja, herr talman, jag medger att många
familjer förfar på detta sätt, men jag
kan inte anse att det tyder på ekonomisk
mognad och vederhäftighet. Jag
föreslår därför att vi förfar på ett annat
sätt och yrkar bifall till reservationen
2 c av herr Virgin m. fl.

Ytterligare ett par saker! Vare sig vi
vill det eller inte vill det, så tvingar sig
färg-TV på oss. Det dröjer bara några
månader innan Hamburgsändaren sätter
i gång med färg-TV. Då täcker Hamburgsändarn
en mycket stor del av Danmark,
och för att inte alla danskar skall titta
bara på tysk TV utan även på den danska,
är man tvungen att sätta i gång med
färg-TV-sändningar nästan samtidigt

Televerkets anslagsbehov

från Köpenhamn. Då inträffar det att
ett par hundra tusen familjer i södra
Sverige får tillgång till dansk färg-TV,
och då kommer icke resten av svenska
folket, om jag känner svenska folket rätt,
att nöja sig med svart-vitt. Jag är övertygad
om att färg-TV kommer över oss
med en naturkrafts styrka, mot vilken
det icke lönar sig att försöka rida spärr.

Men, herr talman, vad som här förestår
är en mycket dyrbar historia. Vi har
för närvarande i Sverige ungefär 2 miljoner
TV-mottagare. Att skaffa sig en
färg-TV-apparat kostar i dag någonting
i storleksordningen 3 500 kronor. Gör
vi det tankeexperimentet att alla som nu
har »svart-vit» TV skulle byta mot färgTV,
är det bara att multiplicera 2 miljoner
med 3 500 kronor, och om jag har
räknat rätt blir det 7 miljarder kronor.
Att detta inte kommer på en gång är
självklart, men det blir i alla fall säkert
fråga om högst betydande investeringar i
familjernas vardagsrum, investeringar
som snart nog kommer upp i ett par
hundra miljoner kronor. Det är därför
av stor betydelse att vi försöker hantera
problemet om övergång till färg-TV
på ett så vettigt och praktiskt sätt som
möjligt.

Till att börja med anmäler sig då frågan
om den svenska radioindustrins
situation. Både ur sysselsättningssynpunkt
och med hänsyn till vår valutareserv
vore det naturligtvis en stor fördel
om så många av de nya färg-TVapparaterna
som möjligt kunde fabriceras
här hemma. Enligt vad vi har blivit
underrättade om i utskottet måste man
emellertid för varje färg-TV-apparat
som skall tillverkas i Sverige köpa en
del rör och annan utrustning, som inte
lämpligen kan göras här, för 1 000 kronor.
Men för att radioindustrin i Sverige
på allvar skall kunna vara med och
konkurrera på den svenska marknaden
med färg-TV måste radioindustrin få
litet tid på sig. Det går inte att ställa om
tillverkningen över en natt. Minst 18
månader i förväg måste industrin veta,

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Televerkets anslagsbehov

vid vilken tidpunkt övergång till färgTV
skall äga rum.

En annan sak som vi också måste tänka
på i detta sammanhang är vad man
skall göra med de åldrade svart-vitapparater
som nu börjar bli litet slitna.
Flera tiotusental familjer går nu i valet
och kvalet: Skall man byta sin gamla
apparat mot en ny för svart-vit, skall
man ge ut flera hundra kronor på en
stor reparation, eller skall man vänta
tills färg-TV kommer och köpa en färgTV-apparat
direkt? Det avgörandet är
svårt, ja nästan omöjligt för en enskild
att träffa på ett förnuftigt sätt, om han
inte får veta när färg-TV-sändningarna
skall börja i Sverige. Om den frågan
behöver alltså familjerna runt om i landet
få besked så fort som möjligt.

Herr talman! Jag tillhör ingalunda
dem som härvidlag vill skynda på utvecklingen.
Jag är en tålmodig människa
och kan gärna vänta med färg-TV
ytterligare flera år — jag är helt övertygad
om att det finns en mängd andra
ting som det svenska folkhushållet behöver
betydligt bättre. Men jag finner
det angeläget och viktigt att övergången
noga studeras och att man då alldeles
speciellt uppmärksammar de samhällsekonomiska
aspekterna. Jag finner det
också viktigt att radioindustrin och allmänheten
får besked så fort som möjligt.
Ärendet är därför rätt brådskande,
men det är inte av mera komplicerad
innebörd än att regeringen, som ju brukar
ha handlingskraft när den vill, med
litet god vilja skulle kunna prestera
ett förslag till höstriksdagen. Jag ber
alltså att få yrka bifall även till reservationen
2 e 2.

Slutligen, herr talman, kommer jag
till reservationen 2 f. Den innehåller ett
upprepande av ett förslag som flera
gånger tidigare har framlagts från vårt
håll, och jag inskränker mig till att yrka
bifall till denna reservation av herr Virgin
m. fl.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Först ber jag att få beröra
en besparingsfråga.

Det statsfinansiella och samhällsekonomiska
läge som rådde när denna riksdag
började föranledde oss att verkligen
dra åt knutarna på olika håll, och
vi var alla angelägna om att hitta besparingsmöjligheter.
Det är en sådan
som avspeglas i den reservation som
mittenpartierna har avgivit vid punkten
3. Det föreslås där att rena byggnadsföretag
för televerket — alltså inte
någonting som har att göra med tillgodoseende
av behovet av telefoner eller
andra nödvändighetsvaror — till någon
del skulle uppskjutas, varigenom
detta år en besparing på 7 miljoner kronor
skulle åstadkommas. Det har icke
kunnat anföras några bärande skäl varför
ett sådant uppskov inte skulle vara
möjligt, och det gör att vi har framfört
förslaget reservationsvis. Jag ber, herr
talman, att till att börja med få yrka
bifall till reservationen 2 a.

Vad sedan i övrigt beträffar denna
punkt med dess många klämmar vill jag
till att börja med erinra om vad herr
andre vice talmannen nyss sade, nämligen
att riksdagen så sent som för tre
och en halv månad sedan, den 14 december
i fjol, tog ställning till principfrågan
om monopol eller friare etablering
av radio- och TV-företag. Riksdagsmajoriteten
förklarade då efter hård
argumentering mot monopolet, inte
minst från vår sida, att man skulle behålla
den typ av TV-oktroj som vi för
närvarande har i vårt land. Detta var
anledningen till att vi icke vid vårriksdagens
början förnyade vårt motionskrav
i denna del.

Jag ber emellertid, herr talman, att
till undvikande av varje missförstånd
här mycket starkt få understryka att
detta, att vi nu med hänsyn till den
korta tiden efter riksdagsbeslutet har
avstått från att vid detta tillfälle ställa
något yrkande i denna del, inte alls
får tolkas så att vi skulle ha övergivit

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

— vare sig jag personligen eller mitt
parti — den uppfattning som vi år
efter år med allt möjligt eftertryck
framfört här i kammaren. Det kan däremot
diskuteras hur ofta man skall
återkomma med ett sådant krav. När högern
nu i viss mån har gjort det i samband
med den s. k. reklamutredningen,
så har högerns reservation fått en sådan
formulering i detta avseende, att det
inte ter sig lätt att i den delen ge den
reservationen sin anslutning. Därvidlag
kommer jag att avstå.

Jag har personligen råkat ut för en
liten malör i detta sammanhang som jag
gärna vill redogöra för. Jag hade tillfälle
att delta i hela behandlingen av
denna fråga i avdelningen, och jag framförde
därvid, att jag ville markera både
min och mitt partis, folkpartiets, avvikande
mening i denna fråga genom att
till utlåtandet foga en blank reservation.
Emellertid blev jag tvungen att i ett
helt annat ärende resa ned till Geneve

— nedrustningskonferensen hade just
börjat — och det ville sig så illa, att
jag när denna fråga kom upp i utskottet
in pleno inte var närvarande. Jag
var därför inte i tillfälle att på sätt jag
angivit markera min och partiets ståndpunkt.
Det är ju praxis att blanka reservationer
avges i statsutskottet in pleno
och att inga andra än närvarande
ledamöter kan göra det, så att malören
är ur den synpunkten förklarlig, men
jag har här velat meddela anledningen
till att detta har kunnat passera.

Jag ber emellertid att i sakfrågan få
gå över till det som nu är aktuellt, nämligen
dels avståndstagandet ifrån högeryrkandet
om uppskov med TV 2, vilket
avståndstagande för oss och även för
utskottsmajoriteten ter sig angeläget,
dels också att markera vår önskan att
snarast möjligt låta svenska TV-tittare
och licensbetalare — det är inte minst
det som det är frågan om — få tillfälle
att se TV i färg, vilket man mycket
snart kommer att få göra ute på kontinenten.
Jag måste säga att herr andre

Televerkets anslagsbehov

vice talmannens gradering här alldeles
nyss i talarstolen av vad svenska konsumenter
vill ha och vad de behöver i
fråga om resor, TV och andra saker är
ett sätt att ta på hela denna problematik
som i varje fall jag har mycket
svårt att ansluta mig till.

Jag vet, och det vet vi alla, att intresset
för TV-tittandet hos svenska folket
är större än hos kanske något annat
folk, i varje fall något västeuropeiskt
folk — jag vet inte hur det är i detta
avseende öster om järnridån och jag
har inte tillgång till någon statistik från
Amerika — men tittarfrekvensen hos
övriga västeuropeiska folk är inte på
långt när så stor som den är här i landet,
det är uppenbart. Är det inte då
orimligt att vi från riksdagens sida
skulle liksom sätta oss till doms över
önskemålet att få detta massmedium så
väl utvecklat som möjligt och säga som
man nu gör från högerns sida beträffande
TV 2 att det är en sak som vi kan
skjuta på framtiden? Jag sätter värde
på att riksdagsmajoriteten utan tvekan
hållit fast vid det beslut som fattades
så sent som i december i fjol, och på
denna punkt ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan. Det är utomordentligt
viktigt att den tidsram och
det schema som då uppgjordes för utbyggande
av TV 2 också följs.

Herr talman! Vad sedan angår färgTV
är det klart att det kan göras invändningar
av olika slag. Vad som emellertid
står fast är det som herr vice talmannen
nyss sade, nämligen att vi vet
att Tyskland, Holland och i varje fall
när det gäller testkörning Danmark under
1967 kommer att ha färg-TV, och vi
vet också att vissa svenska stationer redan
nu är utrustade för färg-TV. Vidare
känner vi till att Sveriges Radio, åtminstone
på den materiella sidan, är
rustad för sändningar i färg, och det
som härvidlag i främsta rummet erfordras
är personell förstärkning. Ett mycket
stort antal TV-tittare i södra Sverige,
ett par hundra tusen personer,

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Televerkets anslagsbehov

kommer att kunna ta in färgprogram,
om de har apparater härför, via den
danska TV:n när danskarna börjar testköra.
Är det då rimligt att riksdagen
skulle ge sig in på något slags ransoneringslust
som innebär att frågan ytterligare
skjutes på framtiden?

På denna punkt har herr Gassel och
jag alldeles samma ståndpunkt i sak
även om min motivering ansluter sig till
den särskilda reservation som vi lämnat,
medan högern ju har en annan reservation.
Det är emellertid mycket viktigt
att vi får besked på den här punkten,
och jag kan inte annat än reagera något
emot det tänkesätt som inte minst
har kommit till uttryck när herr Palme
vid ett par tillfällen talat i dessa frågor,
nämligen att detta är ett behov som
inte i första rummet behöver tillgodoses.
Varken statsråd, riksdagsmän eller
andra skall avgöra i vilken mån människor
i ett fritt samhälle med fritt konsumtionsval
skall tillgodogöra sina behov
och i vilken takt det bör äga rum.
Här skall möjligheterna stå öppna och
det är därför inte nödvändigt att sändarna
är utbyggda i så stor utsträckning
att man täcker hela landet; man
bör kunna börja långt dessförinnan, åtminstone
med de nödvändiga provkörningarna.

Jag skulle också som ett tillägg till
vad herr Gassel anförde vilja säga några
ord om industrins situation. Svensk
TV-industri är ju klar att starta tillverkningen,
men det är givet att den
vill veta — och detta är ett helt legitimt
krav — när färg-TV kommer att
börja i större utsträckning så att en
större marknad för färg-TV-apparater
uppstår. Det har från industrihåll sagts,
att om man inte relativt snart får besked
i denna sak, så tvingas man till sådana
driftsinskränkningar att det blir nödvändigt
att avskeda åtskilliga hundratal
anställda. Man är övertygad om att
sådana uppsägningar kan förhindras
därest besked i god tid ges om införande
av färg-TV i enlighet med riksdagens

tidigare beslut. Det finns alltså även ett
arbetsmarknadsmässigt skäl att i detta
avseende inte vila på hanen.

Därtill kommer den samhällsekonomiska
synpunkten —• det berördes av
herr Gassel och jag instämmer med honom
— att ju längre tid vi får på oss
för anskaffning av apparater för färgTV,
desto större andel av denna marknad
kan då falla på svensk industri;
i motsatt fall föreligger risk för en kanske
hausseartad import av TV-apparater.
Om svensk industri kan få en större
del av denna marknad minskas också
den samhällsekonomiska påfrestning,
som kan bli ganska väsentlig, om beskedet
kommer för sent och vi får en
hausseartad import.

Får jag till sist beröra en fråga av
mer budgetmässig natur, en fråga som
jag tror spelar en viss roll för Sveriges
Radio som företag. Jag vet att bolaget
gjort framställning om att inte behöva
arbeta endast med televerkets fond av
licensmedel utan att man även inom
Sveriges Radio för programproduktion
skulle få tillfälle att fondera eventuella
överskottsmedel, vilka från år till år
kunde användas som buffert för programproduktionen.
Jag vet att denna
tanke av skäl som inte närmare angivits
stött på motstånd i kanslihuset.
Jag vet också att en sådan här anordning
i viss mån strider mot vad som är
hävd när det gäller användningen av
statliga medel. Men dessa medel är i
princip icke statliga. Det är här fråga
om licensbetalarnas avgifter, vilka används
för att bekosta både den tekniska
verksamheten och framför allt programverksamheten.
Jag kan därför inte förstå
annat än att det ligger god logik i
tanken att Sveriges Radio skulle få fondera
medel på det sätt som föreslagits.
Kontrollen över medlen skulle därigenom
inte på något sätt undandras det
allmänna. Jag har tänkt beröra denna
sak tidigare. Jag tycker att tanken innehåller
mycket av förnuft och skulle vara
till så stor fördel för programverksam -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

heten, att jag nu från denna plats velat
be herrarna på regeringsbänken och i
synnerhet kommunikationsministern att
verkligen på allvar ompröva, huruvida
en fondering av dessa medel på det sätt
jag antytt skulle kunna genomföras utan
alltför stort dröjsmål.

Med detta, herr talman, tror jag att
jag redovisat i varje fall det väsentliga
i de reservationer som vi har fogat till
utskottets utlåtande. Utom den reservation
jag nyss yrkade bifall till — nr 2 a
— gäller det reservationen nr 2 b med
den motivering som anges i reservationen
2 e 1. Med det anförda yrkar jag
bifall till dessa reservationer och i övrigt
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! När det gäller den reservation
som är lämnad från högerpartiet
angående uppskjutande av införandet
av TV 2 vill jag säga att det
är omöjligt att stödja något sådant, när
vi nyligen har beslutat om att vi skall
ha program 2 i TV och fastslagit tiden
till 1969/70. Det parti jag har äran företräda
stödde det beslutet, inte bara beträffande
tidpunkten och att det skall
bli fvå program i TV utan också att det
skall ske inom det nu etablerade företaget.
Vi är alltså anhängare av ett radio-
och TV-företag i Sverige av samma
struktur som vi har för närvarande. Vi
menar att det är det lämpligaste. Om
vi sedan kan få det så som vi beslöt i
liöstas att företaget arbetar med kanalkonkurrens,
vilket naturligtvis — som
jag redan den gången anförde — innebär
stora svårigheter, om vi kan få
produktionen mera decentraliserad och
bygga ut den regionala delen av företagets
verksamhet, tror vi från centerpartiets
sida att det bör finnas möjligheter
att få en bra ordning även på vår
framtida radio- och televisionsverksamhet.

Huruvida anhängarna av en sådan
linje har ökat eller minskat i antal se -

Televerkets anslagsbehov

dan i höstas är naturligtvis omöjligt att
veta. Herr Cassel trodde att de hade
minskat i antal. Ingenting har hänt som
talar för den meningen.

Avdelningens ordförande, herr Ståhl,
nämnde att han gärna skulle lämnat en
blank reservation i detta sammanhang
för att rädda sitt samvete något — inte
så att han skulle vilja stödja högerns
ståndpunkt att vi nu skulle ta någon
annan ställning, utan därför att han ville
markera att han och hans parti stod
på linjen med konkurrerande radiooch
televisionsföretag. Det finns ingen
som har misstänkt att herr Ståhl och
hans parti inte står kvar på den ståndpunkten,
och jag hoppas att ingen heller
misstänker centerpartiet för att inte
stå kvar på sin ståndpunkt. Vidare berättade
herr Ståhl att han inte fick
tillfälle att lämna den blanka reservationen
i utskottet därför att han då var
på nedrustningskonferensen i Geneve.
Jag vill påminna herr Ståhl om att det
vid det tillfället anmäldes att herr Ståhl
var på landstingssammanträde i Värmland.

Jag kan instämma i allt som har
sagts om betydelsen av att vi får ett
uttalande om tiden för införande av
färgtelevision. Jag vill påminna om att
centerpartiet i sin motion i höstas angav
att riksdagen borde uttala, att färgtelevision
skulle införas i Sverige vid
samma tidpunkt som TV 2. I avdelningen
gjordes då något som betecknades
som en kompromiss, nämligen att
man skrev att man »snarast» borde få
ett besked. Det är svårt att säga vad
som menas med snarast, men ett år bör
vara rimlig tid för att få ett besked.

Vi väckte sålunda ingen motion i
detta ämne under den allmänna mp»:
tionstiden utan avvaktade. Däreniot
väcktes en motion av folkpartiet som
begärde besked till höstriksdagen.

Under tiden som utskottet behandlade
ärendet svarade emellertid kommunikationsministern
på en fråga i medkammaren,
och av det svaret framgick att

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Televerkets anslagsbehov

kommunikationsministern inte hade för
avsikt att framlägga förslag i ärendet
detta år. Med anledning härav har vi
anslutit oss till den reservation som är
en frukt av folkpartimotionen och i vilken
yrkas, att riksdagen skall begära
att Kungl. Maj :t vid höstriksdagen ger
besked om när Kungl. Maj :t anser tiden
vara lämplig att införa färgtelevision i
Sverige. De skäl som tidigare anförts är
bärande. Det finns ingen anledning att
upprepa dem här.

Beträffande industrien på området
finns det anledning för mig och mina
kamrater på östgötabänken att tänka på
betydelsen av att den industrien får
hållpunkter för uppläggningen av sin
verksamhet. Den mest betydande delen
av radio- och TV-industrien är förlagd
till Östergötlands län, och därför är det
av alldeles speciellt intresse för oss att
få ett besked i denna fråga vid höstriksdagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationerna 2a och d.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall göra en liten
parentes, och de kammarledamöter som
har intresse av den ber jag att slå upp
sidorna 12 och 13 i utskottets utlåtande
nr 9. Vad utskottet där skriver handlar
om ett önskemål framfört i motionsform
att vi i TV och radio skall få
program »som främjar god smak, elementära
sanningskrav och respekt för
samhällets lagar». Detta motionsönskemål
har utskottet tagit ad notam. Visserligen
har utskottet avstyrkt motionen,
men avstyrkandet motiveras endast
med att utskottet ansett sig kunna
titgå från att »— vid ingåendet av det
nya avtal som Kungl. Maj:t har att sluta
med radioföretaget angående programverksamhetens
handhavande och därmed
sammanhängande frågor — det av
motionärerna angivna huvudsyftet i
princip kommer att tillgodoses---—».

Utskottet anser med rätta att det då
inte finns någon anledning för riks -

dagen att nu yttra sig vidare i frågan.
Jag vill understryka detta och instämmer
med utskottets inställning till regeringen.
Det förtroende som regeringen
sålunda får hoppas jag att regeringen
skall leva upp till när det gäller den
standard som utskottet här specificerat,
och jag vill tillägga att om en annan
regering än den nu sittande av en eller
annan anledning kommer att handlägga
frågan, hoppas jag att även den regeringen
kommer att motsvara dessa högt
ställda krav.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag har inte begärt
ordet för att bemöta herr Dickson, men
eftersom jag kommer så direkt efter
honom vill jag ändå säga några ord i
anslutning till utskottets utlåtande och
den motion som herr Dickson tillsammans
med en kollega har väckt i denna
kammare.

För sådana massmedia som radio och
TV torde det vara nära nog omöjligt att
skapa en medarbetarstab med förmåga
att komponera program som alla tycker
om. Det är ju så många som tycker och
tänker själva. Den ene tycker om en sak
och den andre tycker om någonting
annat. Många människor vill kanske
skapa sensation kring sig själva. Tillvägagångssätten
kan vara — höll jag på
att säga — tusenfaldiga. Kanske har
herr Dickson tidigare inte varit fullständigt
allergisk mot detta. Jag vill
därmed på intet vis påstå att han på
något sätt har skadat vare sig omgivningen
eller någon annan medmänniska,
och eftersom herr Dickson är nöjd
med utskottets lutåtande kan jag endast
hänvisa till detta.

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av de reservationer
som är fogade vid denna punkt i detta
utlåtande och som jag vill bemöta i
några avseenden. Jag skall börja med
yrkandet om en prutning på 7 miljoner
kronor till investeringar för televerkets

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

vidkommande i vad gäller inköp och
byggande av fastighet. Det verkar vara
så att oppositionen förklarar att den
socialdemokratiska regeringen är uttröttad
och saknar energi och kraft att
avskaffa kösamhället i flera avseenden,
när det gäller bostäder, i.nr det gäller
att få telefon, bilköer o. s. v. Även om
det är så som berr Cassel vill göra gällande
— vilket jag inte skall bestrida —•
att vi har ett synnerligen rikt förgrenat
telefonnät här i landet — vi ligger närmast
Amerika om jag inte tar fel ■—-vill ändå den som flyttar in i en ny
bostad också ha telefon samtidigt som
han flyttar in i den nya bostaden. Det
erfordras avsevärda investeringar för
detta, och det är inte bara fråga om
bostäder. Det gäller köpmän, kontor
och näringslivet i övrigt. Vi vill inte
vara med om denna prutning, ty den
innebär egentligen inte någon som helst
besparing, utan i realiteten ett skjutande
på framtiden av en investering.
Det är ur dessa synpunkter vi inte har
ansett oss kunna gå med på detta yrkande.

Vad sedan gäller de motioner som
har väckts -—-1:58 och 11:77 — vari
yrkas att 1966 års reklamutredning
måtte erhålla tilläggsdirektiv angående
TV-reklain i ett fristående företag, hade
vi samma motioner uppe i höstas, och
de avvisades så sent som den 14 december
i fjol. I anslutning till det yrkande
som nu återkommer vill jag säga, att i
debatten angående radio- och televisionsverksamheten
här i landet har
från högerns och folkpartiets sida gång
på gång — med en ihärdighet som vore
värd ett bättre syfte — framförts krav
på att nuvarande ordning skall ersättas
med ett system som tillåter nya fristående
företag av kommersiell karaktär
att etableras vid sidan av Sveriges
Radio. Genom en reservation vid årets
utskottsutlåtande över kommunikationsdepartementets
kapitalbudget har högern
sett till att den kommersiella TVgrytan
alltjämt hålls kokande.

Televerkets anslagsbehov

De argument som anförs i sådana här
sammanhang är välkända. Genom konkurrensen
mellan flera företag skall
man trygga ett större och mera varierat
programutbud och en större valfrihet
för allmänheten. Särskilt trycker man
—• såsom nu i högerreservationen — på
konkurrensens betydelse för den fria
opinionsbildningen.

Också de argument som anförts mot
högerns och folkpartiets förslag i detta
hänseende är välkända. Senast har de
med stor utförlighet redovisats i den
debatt som fördes i kamrarna i december
vid behandlingen av propositionen
om rundradions fortsatta verksamhet.
Jag skall därför nu inskränka mig till
att göra några konstateranden.

Då högern talar om etermedia och
opinionsbildning görs alltid jämförelser
med pressen på ett sätt som skall ge
allmänheten ett intryck av att det här
är fråga om massmedia som kan och
bör arbeta under likartade betingelser.
I själva verket är dock betingelserna
helt olikartade. En etableringsfrihet av
det slag, som erbjuder sig för medborgarna
på tryckfrihetens område, är av
tekniska och praktiska skäl omöjlig att
uppnå på etermediaområdet. Vad det
för etermediernas del kan bli fråga om
är förvisso ingen fri etablering utan på
sin höjd en privilegieutdelning inom
en mycket snäv krets. Högerns tal om
fri etablering är därför i detta sammanhang
ett meningslöst slagord eller,
om man så vill, ett konstgrepp. Ty det
är väl inte många som tror att skapandet
av ett eller annat reklamfinansierat
kommersiellt TV-företag vid sidan om
Sveriges Radio kommer att nämnvärt
aktivera samhällsdebatten, leda till en
allsidigare belysning av kontroversiella
frågor, intensifiera konsumentupplysningen
o. s. v. Och i fråga om den ökade
programmässiga valfrihet för allmänheten,
som man brukar tala om som en
följd av ett konkurrenssystem, kan hänvisas
till utländska erfarenheter som
närmast ger en motsatt bild.

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Televerkets anslagsbehov

Jag tycker att de avgivna reservationerna
korresponderar ganska dåligt
med varandra. I ena fallet yrkas att förverkligandet
av det beslut, som riksdagen
fattade för ungefär tre månader
sedan om införande av ett andra TVprogram,
skall uppskjutas av statsfinansiella
skäl. Det var väl många som liksom
jag lyssnade till TV-debatten om
den föreslagna nya statsbanken i förra
veckan. Om jag inte missuppfattade
högerns representant förklarade han
vid det tillfället att det statsfinansiella
läget inte alls är så besvärande och att
det i varje fall inte fanns anledning för
regeringen att framlägga detta förslag
om en ny statsbank. Men det var kanske
inte opportunt att då ge uttryck åt de
tongångar som vi nyss hört från herr
Cassel.

Så kommer han emellertid in på nästa
reservation, i vilken det yrkas att regeringen
skall framlägga förslag om införande
av färg-TV för innevarande års
riksdag. Vi vet alla vad detta skulle betyda
rent nationalekonomiskt och för
den stora allmänheten. Enligt de uppgifter
som vi har fått — det finns väl
ingen anledning att betvivla dem -— betingar
en färg-TV-apparat två, tre gånger
så högt pris om en apparat för svartvitt.

Vi är inte på något sätt allergiska
mot färgtelevisionen som sådan —- den
kommer utan tvivel — men det var en
mycket stark majoritet som i december
månad biföll utskottets skrivning, i vilken
förutsattes att riksdagen inom en
så snar framtid som möjligt skulle få
förslag från regeringen. Till denna
skrivning anslöt sig också herr Ståhl.
Nu har han tydligen glidit från den;
det dröjde väl inte mer än ungefär en
månad förrän han var färdig att författa
en motion om att vi skulle få förslag
redan till innevarande års riksdag.

Vi inom majoriteten sade under fjolåret
— och vi hyser samma uppfattning
i dag — att den sittande reklamutredningen
bör handlägga dessa frågor

och att riksdagen inte har anledning att
ge några tilläggsdirektiv.

Då jag hörde herr Gustafssons i Kårby
yttrande kom jag osökt att tänka på devisen:
»Hur skönt det är när bröder
sämjas.» Det skulle vara intressant att
se hur de nuvarande oppositionspartierna
i en koalitionsregering skulle
lyckas att skriva ihop sig, när meningarna
i detta avseende går så starkt
isär.

Vi har hävdat — och vi håller fortfarande
på detta — att riksdagen bör
lämnas ett besked cirka 18 månader—
2 år i förväg för att både de producenter
som skall tillverka TV-apparaterna
och övriga intressenter skall få den tid
på sig som de behöver. Från den synpunkten
har vi inte ansett det finnas
någon anledning att gå ifrån vårt ställningstagande
i december månad i fjol.

Om herr talmannen tillåter, ber jag
därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga delpunkter.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! När jag hör min vän
herr Ståhl på värmlandsbänken tala får
jag en känsla av att vi bägge två är litet
gammalliberala — herr Ståhl får ursäkta
att jag säger det. Vi står varandra
mycket nära därutinnan att vi har den
bestämda uppfattningen att människor
i gemen bör få göra vad de vill inom
rimliga gränser och använda sina pengar
som de själva önskar. Jag finner
herr Ståhls inställning därvidlag i hög
grad sympatisk. Men vi kommer inte
ifrån att allting har sina gränser och
att regeringen och även vi här i huset
har ålagts ett visst allmänt ansvar för
samhällsekonomien, för penningvärdet,
för valutareserven och allt vad därmed
sammanhänger. Därför måste både
regering och riksdag ibland ta på sig
att göra litet besvärliga och tråkiga ingrepp.

Beträffande de 450 miljoner som jag
talade om och vilka erfordras för att

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

skaffa kanal för ett andra TV-program
kan sägas att det onekligen är vi som
bär ansvaret. Det är vi som skall besluta
om huruvida de 450 miljonerna
skall sättas in eller inte. Det är inte
någon förmynderskapsmentalitet från
vår sida om vi fattar ett beslut härom.

Om vi då för tre månader sedan fattade
ett beslut i saken som var illa underbyggt
därför att vi inte var underrättade
om de ekonomiska förutsättningarna,
kan jag inte se något hinder
för att vi i dag tänker om, när vi
nu har fått reda på de ekonomiska förutsättningarna.
Vi kanske säger oss att
beslutet inte var så klokt. Låt oss vänta
med genomförandet av detta tills vi får
råd.

Här har tre talare stått upp och argumenterat
mot högerns synpunkter, men
jag måste säga, herr talman, att jag är
lika okunnig som jag var när jag började;
jag förstår fortfarande inte de
skäl dessa talare åberopar för att man
inte skall kunna skjuta på denna sak.
Jag har inte förstått om de ansett att
ekonomien är bättre än jag trodde att
den är, bättre än finansministern angivit
att den är. Herr Karlsson i Olofström,
som för övrigt lät historiens
vingslag susa över kammaren och talade
om regering och riksdag, om TVdiskussionen
angående statsbanken,
nämnde därvid att en högertalare skulle
ha låtit förstå att den svenska ekonomien
och framför allt den svenska
budgeten var långt bättre än man hade
trott. Jag känner inte alls igen detta.
Situationen är den att vi inte har dessa
450 miljoner kronor och att de måste
tas från något håll. Och då frågar man
sig: Finns det för närvarande ingenting
som är viktigare än att vi skaffar oss
ett andra TV-program?

Det hela påminner mig litet om den
gamla Strix-historien med gubben som
kommer hem till gumman och finner att

Televerkets anslagsbehov

ler när det inte finns en droppe brännvin
i huset?»

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den historia som herr
andre vice talmannen slutade med illustrerar
att vi åtminstone i vissa saker
har så olika värderingar, att risk kanske
föreligger för att vi inte riktigt kan
tala samma språk. Men jag tror ändå
att detta skall vara möjligt här.

Herr Cassel diskuterar frågan om anskaffningen
av TV-apparater och uppsättandet
av sändare som om det skulle
gälla pengar vilka skall tas ur statskassan.
Men så är det ju inte, herr Cassel.
Det är fråga om speciella avgifter,
vilka tittarna respektive lyssnarna årligen
skall betala. Enligt den planering
som riksdagen godkänt kommer dessa
avgifter att tas ut i ganska kraftigt ökade
portioner.

I ett land med sund ekonomi utgör
detta ett led i den valfrihet som medborgarna
skall ha, och jag fattar inte
att herr Cassel och jag i denna del kan
hysa olika meningar. Jag skäms inte
alls för att bli titulerad gammalliberal
— tvärtom. I den mån detta innebär en
bekännelse till det fria konsumtionsvalet
är jag övertygad gammalliberal, herr
Cassel. Jag hoppas att herr Cassel för
sin del inte skall ge sig längre ut i det
regleringssocialistiska träsk där han nu
tycks vara på väg att kliva ner sig.

Herr Karlsson i Olofström behöver
inte vara bekymrad över den olikhet i
uppfattningarna som finns mellan herr
Gustavsson i Kårby och mig beträffande
det ärende som behandlas under denna
punkt i utlåtandet. Det problemet kommer
vi båda att lösa utan större svårigheter.
Man måste skilja mellan vad som
är verkligt betydelsefullt och vad som
är av mindre vikt när man resonerar
om sådana frågor som herr Karlsson i
Olofström tog upp.

Det måste slutligen vara något missförstånd
när herr Karlsson i Olofström

hon köpt en visp: »År du rent från vettet
människa, skall du gå och köpa möb3
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Televerkets anslagsbehov

kopplar samman frågan om färg-TV
med reklamutredningen. Jag vill med
anledning av hans ord uttala den bestämda
förhoppningen att beskedet om
färg-TV inte skall dröja tills reklamutredningen
är klar, ty då kan konsekvenserna
verkligen bli sådana att inte
bara jag utan även herr Karlsson i
Olofström bär anledning att vara betänksam.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag håller med herr
Karlsson i Olofström om att reservationen
som avser minskat anslag till
televerkets husbyggnader inte innebär
någon egentlig prutning utan bara ett
uppskjutande, och därom behöver det
väl inte stå någon strid. På punkt efter
punkt i statsverkspropositionen kan vi
se att Kungl. Maj :t använt den tekniken,
att man något skjuter på verkställigheten
av vissa åtgärder. Detta är alltså inte
något ovanligt, och det bör givetvis
vara tillåtet även för oppositionen att
använda en sådan teknik när den framlägger
alternativa förslag.

När vi i höstas diskuterade frågan
om när färg-TV kunde införas i Sverige,
beslöt riksdagen att hemställa hos
Kungl. Maj:t om besked snarast. Jag
har sagt att detta »snarast» rimligtvis
bör tolkas som inom ett år efter det beslutet
fattats. Vad man nu begär är att
vi till höstriksdagen skall få besked av
Kungl. Maj :t i denna fråga. Det vore intressant
att höra vad herr Karlsson i
Olofström anser att »snarast» kan innebära.

I högerpartiets reservation beträffande
ett andra TV-program har yrkats att
verkställigheten av beslutet skall skjutas
framåt i tiden, men reservanterna
anger ingen bestämd tidpunkt. Däremot
biträder de den reservation där det begäres
ett besked om när färg-TV skall
införas i Sverige. Ja det måste vara till
fördel för verksamheten att vi vet att
ett andra TV-program skall införas
1969/70, och det måste väl också be -

tecknas som en fördel att vi får besked
om när färg-TV kommer att sändas
här i landet.

Jag tycker inte att herr Cassels ståndpunkter
står i god samklang med varandra
när det gäller de två reservationer
som han har biträtt.

I anledning av herr Karlssons i Olofström
farhågor om framtida regeringsbildande
vill jag säga att större bekymmer
har centerpartiet överlevt.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Kårby
hade svårt att se det logiska sambandet
mellan två av högerns reservationer.
Det förstår jag inte. Den ena reservationen
går ut på att man bör vänta med
att investera 450 miljoner kronor för att
skaffa kanal till ett andra TV-program
tills de ekonomiska utsikterna är bättre.
Och någon gång hoppas vi att den dagen
kommer. Den andra reservationen
gäller inte att riksdagen skall få ett besked
— så som någon råkade säga —
utan att Kungl. Maj :t och riksdagen
skall ge svenska folket besked om när
det skall införas färg-TV i Sverige.

Jag tycker det är viktigt att man
lämnar ett sådant besked och att man
ordentligt och målmedvetet planlägger
hur övergången praktiskt skall ordnas.
Jag har emellertid både i utskottet och
här understrukit, att jag inte alls är
angelägen om att övergången till färgTV
skall komma så fort som möjligt.
Där står jag närmast på samma linje
som herr Karlsson i Olofström. Det passar
inte i den ekonomiska situation,
där vi just nu befinner oss, att fresta
människor att skaffa färg-TV-apparater
i stor utsträckning.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Om det, såsom herr andre
vice talmannen anförde och som jag
instämmer i, är angeläget för industrien
att få besked om när färg-TV skall infö -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

ras i Sverige, så måste det också vara
ytterligt angeläget för samma industri
att veta att program 2 i TV här i landet
kommer att sättas i gång 1969/70. Det
är samma skäl som ligger bakom, nämligen
att man i god tid måste ha reda
på när någonting händer på detta område.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Herr Ståhl och herr
Gustafsson i Kårby försäkrar att man
nog skall komma överens om reklamen
i TV och radio. Det skulle vara intressant
att veta, vilken av dem som då
skall ge vika. Enligt mitt sätt att se är
det inte möjligt att kompromissa på
den punkten, utan den ene eller den
andre får ge vika, såvida man inte skall
ha det så, att det blir reklamsändningar
bara varannan dag.

Jag vill säga till herr Gustafsson i
Kårby att ordet »snarast» kan tolkas
litet som man vill — det kan vara samma
dag, samma vecka, samma månad,
eller det kan gälla en längre tid. Jag
tror dock inte att det var någon som
tänkte sig att riksdagen skulle få ett
förslag i den här frågan under innevarande
år. Det kan finnas anledning
att på detta område avvakta den tekniska
utvecklingen. Jag tror inte att våra
tekniker har hunnit så långt med färgTV
som det är möjligt att göra och det
brukar aldrig vara fel att lära av andras
misstag. Det kan vi ha anledning
att betänka även i ett sådant sammanhang
som detta, eftersom det är fråga
om nationalekonomiskt sett mycket stora
investeringar.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall be att med
några ord få ange skälen till att jag
inte kommer att stödja vare sig utskottets
förslag eller högerreservationen
utan kommer att lägga ned min röst
i frågan om instruktionen till en utredning
om reklamen i TV.

Utskottet hänvisar i sitt yttrande till

Televerkets anslagsbehov

riksdagsmajoritetens motivering i december,
vilken folkpartiet tog avstånd
från. Vi har inom partiet såvitt jag vet
samma uppfattning nu som då och kan
därför inte hänvisa till motiveringen
från december.

Jag vill helt kort understryka att vi,
såsom herr Ståhl redan har påpekat, anser
att man bör arbeta för ett reklamfinansierat
självständigt fristående TVföretag.
Jag har själv på ett tidigt stadium
föreslagit att tidningarna i varje
fall till stor del skulle bli ägare av ett
sådant företag, så att bortfallet av reklaminkomster
för dem i viss mån kan
kompenseras genom TV-reklamen.

Vidare anser vi det väsentligt att reklamköparna
icke får något inflytande
på programmen. Vi hävdar att det finns
möjligheter att ordna detta. Den oro
som i det avseendet finns på en del
håll, kanske även i centerpartiet, tror
vi är ogrundad. Vi kommer att fortsätta
att driva denna linje, att det bör finnas
en självständig TV 2, som i varje fall
till väsentlig del finansieras med reklam.
Detta är en helt annan inställning
än den som socialdemokratien företräder.

Nå, hur är det med liögerreservationen
i detta stycke? Den bygger i väsentliga
avseenden på samma allmänna inställning
som vår, men utan någon närmare
utredning ger den detaljerade anvisningar
om auktorisationsnämnd och
alla möjliga andra ting. Det förefaller
mig knappast vara klokt att redan nu
binda sig på dessa punkter.

I en annan reservation föreslår högern
att införandet av TV 2 skall uppskjutas.
Jag vill säga till herr andre
vice talmannen, att det är något av en
paradox att högern är ytterst angelägen
om vad man kallar friheten i etern,
d. v. s. att få fram så många självständiga
program som möjligt ■— och vi delar
högerns uppfattning på den punkten
■— men samtidigt anser sig tvungen att
föreslå att införandet av TV 2 skall
uppskjutas, d. v. s. att ett utpräglat mo -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Televerkets anslagsbehov

nopol skall behållas under en icke bekantgjord
period.

Jag förstår viil att herr Cassel säger,
att det är av ekonomiska skäl man gör
så, men även för detta resonemang vill
jag sätta ett frågetecken. Om nämligen
allmänheten i hög grad skulle uppskatta
att få fram ett andra TV-program
— det tror jag vi alla anser att allmänheten
gör — och är villig att betala för
detta, får den ståndpunkt som herr Cassel
företräder ett inslag av konsumtionsdirigering,
såsom herr Ståhl här antytt.

Ett annat vägande skäl för att inte
uppskjuta införandet är att ett program
2 i TV skulle vara väsentligt för
den offentliga debatten i vårt land. Jag
tror att både högern och vi ur den
synpunkten anser det ytterst angeläget
med ett program 2 i TV.

Jag kan inte se annat än att dessa
båda skäl tillsammans är tillräckligt
vägande för att man bör hålla fast vid
beslutet att införandet av TV 2 inte
skall ytterligare uppskjutas.

Herr talman! Jag är så övertygad om
att det på informationsområdet ännu
mindre än på något annat område är
lämpligt med monopol och att tillgång
till flera självständiga program skulle
betyda ett berikande av den svenska
demokratien, att jag varmt förordar att
TV 2 införs enligt nu fastställd plan.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Så sent som i december
förra året hade ju riksdagen en lång
diskussion om dessa frågor, varför vi
väl inte i dag behöver uppehålla oss vid
dem så länge.

Herr Ohlin tog upp den stora frågan
om på vilket sätt radio- och TV-företaget
skall vara konstruerat. Emellertid
vet herr Ohlin att riksdagen med stor
majoritet i december månad beslutade
att bygga ut det nuvarande företaget.
I den majoriteten ingick inte endast de
socialdemokratiska ledamöterna av denna
kammare och medkammaren utan
också praktiskt taget hela centerparti -

et. Herr Ohlin, som så gärna vill tala
om mittenalliansen, kan ju först ta upp
en diskussion med centerpartiet om den
skillnad mellan uppfattningarna i frågan
som finns inom de s. k. mittenpartierna.

Jag tror att vi bör sluta med att i detta
sammanhang missbruka ordet frihet
och talet om att den allmänna debatten
skulle tillföras något värdefullt genom
ett fristående reklamfinansierat radiooch
TV-företag. Vem kan starta ett sådant
företag? Herr Ohlin svarar »tidningarna».
Ja, det måste vara ganska
kapitalstarka tidningar som skulle kunna
göra det, och jag tror inte att friheten
i ett sådant företag blir större än i
det nuvarande företaget.

Jag begärde emellertid närmast ordet,
herr talman, för att ta upp frågan
om färg-TV och erinra om vad utskottet
egentligen sade därvidlag förra året
och som riksdagen godkände den 14
december. Jag vet inte om avdelningens
ordförande herr Ståhl och herr Gustafsson
i Kårby har gått tillbaka till
detta utlåtande. Jag skall inte citera
allt vad utskottet uttalat i detta sammanhang,
men jag vill återge en del som
visar att man inte bara bör haka upp
sig på uttrycket »snarast möjligt».

I utlåtandet sägs efter en redogörelse
för frågan bl. a. följande: »Av det
sagda framgår att skäl talar för ett klarläggande
och ett fixerande av tidpunkten
för införande av färg-TV. Utskottet
finner dock, att ytterligare analyser av
såväl teknisk som samhällsekonomisk
art erfordras, innan riksdagen binder
sig för en bestämd tidpunkt. Riksdagsbeslutet
måste dock komma i god tid
och senast minst två år före införande
av färg-TV.»

Vidare heter det: »Utskottet vill med
hänsyn härtill föreslå riksdagen att hos
Kungl. Maj :t begära att frågan om införande
av svensk färg-TV i såväl program
1 som program 2 göres till föremål
för fortsatta överväganden och att
förslag i ärendet snarast möjligt före -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

läggs riksdagen.»---Därefter kom mer

ytterligare en sats som jag vill understryka:
— — — »Av vikt är i sammanhanget
att samråd sker med våra
nordiska grannländer.»

Jag tycker att detta är en rätt utförlig
och stark motivering och dessutom
en motivering som fordrar en analys.
Herr andre vice talmannen uttalar sig i
dag så tvärsäkert, men han har tidigare
framhållit, att det gäller svårbemästrade
problem och att vi bör överlägga
med våra nordiska grannländer som
har samma svårigheter som vi. Men det
nämner inte herr andre vice talmannen
i dag.

Jag tror att vi nu har ungefär samma
situation som i december förra året.
Jag är av den uppfattningen att färgTV
kommer, men vi skall väl ändå ge
regeringen någon tid att klara de problem
som föranledde utskottets förslag
om en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Herr andre vice talmannen CASSEL

(b):

Herr talman! Får jag bara tacka herr
Johansson i Norrköping för att han
erinrade mig om att jag även skulle ha
nämnt att vi bör överlägga med våra
nordiska bröder i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Televerkets anslagsbehov

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
112 ja och 94 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. V) i utskottets utlåtande
nr 9, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 b) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Televerkets anslagsbehov

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 158
ja och 31 nej, varjämte 18 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 c);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. VI) i utskottets utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 c) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 175 ja och

29 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VII

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
2 d); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3 :o)
mom. VII) i utskottets utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 d) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
111 ja och 94 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Utskottets motivering godkändes.

Mom. VIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Statsbidrag till Religionspedagogiska institutet

dels ock på bifall till reservationen 2 f);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr andre vice talmannen Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
mom. VIII) i utskottets utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 f) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 174 ja och 31
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IX och X

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 4—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Lades till handlingarna.

§ 5

Statsbidrag till Religionspedagogiska
institutet

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av väckta motioner

angående statsbidrag till Religionspedagogiska
institutet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson m.fl. (1:196) och
den andra inom andra kammaren av
herr Neländer m. fl. (II: 253), hade hemställts
att riksdagen måtte besluta att
Religionspedagogiska institutet i Uppsala
skulle tilldelas ett anslag av 30 000
kr.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:196 och II: 253 icke måtte bifallas av
riksdagen.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Axel Andersson, Ivar Johansson,
Oitosson, Wallmark, Thorsten Larsson,
Nyman, Bohman, Mattsson, Gustafsson
i Skellefteå, Gustafsson i Kårby, Nelander,
Källstad och Nordstrandh, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:196 och II: 253, till Ridrag
till religionspedagogiska institutet
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 30 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsutskottet har på
tre rader i sitt utlåtande avvisat kristna
riksdagsgruppens motion om att statsbidrag
skulle utgå till Religionspedagogiska
institutet med 30 000 kronor. Utskottet
säger att de skäl som anförts
för att ett anslag till institutet skulle
uppföras på riksstaten inte är tillräckliga,
men utskottet har inte på något
sätt i sitt resonemang klargjort sin bevisföring
därvidlag. Man frågar sig
onekligen vilka skäl som skulle anses
tillräckliga för att institutet skulle erhålla
ett anslag.

Vid flera andra tillfällen har det här
i riksdagen motionerats om ett anslag
till Religionspedagogiska institutet. Det

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Statsbidrag till Religionspedagogiska institutet

är ett institut som bidrar till fortbildning
och vidareutbildning av undervisare
i kristendomskunskap. En mycket
viktig del av institutets kursverksamhet
utgör de religionspedagogiska seminarierna
för fortbildning av lärare. Vidare
hålles metodikseminarier för pedagogisk
träning av lärare, vilka har
reell kompetens men saknar lärarkompetens
genom provår och liknande.

Institutet håller också expertkonferenser
och ger ut en skriftserie. Jag vill
betona att institutet har både nordiska
och andra internationella kontakter. I
sommar skall det exempelvis hållas en
nordisk konferens i Båstad med representanter
för de nordiska länderna. Man
står också vid institutet till tjänst med
råd, upplysningar och utredningar till
enskilda och organisationer. Institutet
bedriver sålunda en ganska omfattande
serviceverksamhet. Jag behöver väl
knappast omtala att institutet också har
en samkristen och ekumeniskt upplagd
verksamhet.

Det borde väl stå klart att ett institut
av detta slag tjänar vår skolas sak, eftersom
institutets verksamhet bedrivs
av människor som frivilligt gör en insats
på pedagogikens område och därigenom
också kompletterar samhällets
insatser i övrigt.

De ekonomiska resurserna är emellertid
alldeles otillräckliga. Kyrkliga arbetsfonden
bidrar visserligen med
10 000 kronor, Svenska kyrkans centralråd
med 1 000 kronor, något som
heter C. L. Lindauers fond med 1 300
kronor, Evangeliska fosterlandsstiftelsen
och Svenska missionsförbundet med
500 kronor vardera och några lärarförbund
med lika mycket var, men det
räcker inte långt. Genom skriftserien
har man också fått in drygt 1 000 kronor.
Men arbetet växer, och i längden
blir det ogörligt att driva verksamheten
utan att ha en avlönad biträdande
direktor eller en assistent. Likaså måste
man räkna med att direktorn inte i
längden kan utföra allt arbete utan er -

sättning. Jag vill därför uttrycka förhoppningen
att vi i år skall få majoritet
för det blygsamma anslag om 30 000
kronor till Religionspedagogiska institutet
som det här handlar om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Virgin m. fl.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Nelander, Wiklund i Stockholm, Rimmerfors,
Keijer och Westberg (samtliga
fp), herrar Lindberg och Josef son i
Arfie (båda ep) samt herrar Hector (k)
och Werner (h).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Efter den rundmålning
av Religionspedagogiska institutets allmänna
verksamhet och betydelse, som
herr Källstad här gjort, kunde det kanske
vara onödigt att orda mer. Men som
praktiskt verksam pedagog inom grundskola
och gymnasium med ganska lång
erfarenhet av lärarutbildning i bl. a.
ämnet religionskunskap vill jag ändå
understryka det stora behovet av bearbetning
av de pedagogiska problem som
sammanhänger med religionsundervisningen.

Religionskunskap som skolämne undergår
som bekant just nu en mycket
genomgripande omvandling både i
grundskolan och i gymnasiet. I det senare
står lärarna inför en helt ny läroplan,
som inte har mycket gemensamt
med den gamla och i årtionden tillämpade.
Jag vill inte på något sätt förringa
vad skolöverstyrelsen kan tänkas
åstadkomma eller ta initiativ till i fråga
om pedagogisk genomarbetning och
handledning, men det står å andra sidan
helt klart för mig, att det inte
kommer att räcka, om inte de berättigade
kraven på pedagogisk aktivitet även
i andra ämnen allvarligt skall eftersättas.

Att det pedagogiska greppet om läroböcker
i religions- och kristendomskunskap
inte alltid är det bästa, är ju nog -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Statsbidrag till Religionspedagogiska institutet

samt omvittnat från många håll, och
det tas dessutom beklagligtvis till intäkt
för ringaktning för ämnet som sådant.
Läroböckerna är emellertid bara en spegel
av det otillfredsställande läget på
religionspedagogikens fält.

För närvarande utarbetas de första
läroböckerna för den helt omlagda undervisningen
i religionskunskap på
gymnasiet. Önskvärt är, att de kommer
att fylla mycket högt ställda krav på
pedagogisk reda, pedagogisk inlevelse
och objektivitet.

.lag kan för min del inte finna annat
än att Religionspedagogiska institutet
har en betydelsefull uppgift att fylla
inte minst på skolpedagogikens område,
så länge andra motsvarande institutioner
och arrangemang i statlig regi
saknas. Skolöverstyrelsen räcker inte
till. De religionsvetenskapliga fakulteterna
har pedagogiken endast som en
liten del bland många andra uppgifter,
och lärarhögskolornas pedagogisk-metodiska
verksamhet har ännu inte nått
några nämnvärda resultat, tyvärr. Det
är möjligt, att religionspedagogiken så
småningom — och det är kanske det
riktigaste på längre sikt sett — helt kan
omhänderhas av nu nämnda statliga
organ. Så är emellertid i dagens läge
icke fallet, och därför ber också jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Efter dessa tvenne anföranden
till förmån för reservationen
skall jag inskränka mig till att mycket
kort redogöra för varför jag för min del
funnit skälen tillräckliga för att även
jag skall ansluta mig till reservationen.
Det är nämligen så, att jag vid så många
tillfällen har fått erfara hurusom lärare
uttalat sin stora uppskattning av den
verksamhet som bedrivs vid Religionspedagogiska
institutet. Jag kan inte
åberopa att jag själv tjänstgör som pedagog
eller på så sätt kommer i kontakt
med denna verksamhet, men när man
gång efter annan får träffa dem som har

praktisk pedagogisk verksamhet och som
framhåller vilken nytta de har inte
minst av den publicistiska verksamhet
som institutet bedriver, blir man ju en
smula beklämd över att det inte anses
möjligt att anslå de pengar det här är
fråga om för att hjälpa lärarna i deras
betydelsefulla uppgift just beträffande
religionsundervisningen.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! För statsutskottets majoritet
är detta en principfråga. Vi anser
att högre utbildning, forskning och fortbildning
av lärare är en statlig angelägenhet
— tydligen ansåg herr Nordstrandh
det också i princip. Vi är mycket
medvetna om att det fortfarande
brister en hel del, vilket beror på att
vi ännu inte ansett oss ha resurser till
mer än vad vi gör på det statliga planet.
Vi skall bygga ut denna verksamhet
så fort resurserna medger, men vi driver
principen om att detta bör vara
en statlig verksamhet så långt att vi menar
att vi skall satsa resurserna på de
så att säga ordinarie vägarna.

Det bedrivs mycken verksamhet i
detta land på frivillig väg som är synnerligen
samhällsnyttig, och vi hoppas
att den skall fortsätta. Vi har i
vissa fall möjligheter att med allmänna
medel stödja sådan verksamhet — vi
ger exempelvis anslag till föreläsningar
och kurser. Men vi anser inte att vi
kan på statsbudgeten ta upp småanslag
till all verksamhet som i och för
sig är nyttig och bra. Går verksamheten
inte att inordna i några av de stora
grupperna får den, som hittills, ske på
helt frivillig väg.

Utskottsmajoritetens ställningstagande
innebär alltså inte på något sätt
ett underkännande av den verksamhet
som äger rum. Det är bara så, att vi inte
anser att det finns anledning för staten
att när det gäller ett område, där
staten svarar för den huvudsakliga

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Statsbidrag till Religionspedagogiska institutet

verksamheten, också stödja privata institut.
Därför ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I principfrågan är fröken
Olsson och jag helt ense — det är
tydligt. Men jag tycker, att man inte
skall driva en princip så in absurdum
som fröken Olsson nu gör, ty då blir
principer i regel nästan omöjliga att
handskas med.

Vi är också överens om att vad statlig
myndighet för närvarande kan uträtta
på detta angelägna område inte är tillräckligt.
Då gör alltså detta privata institut,
uppbyggt på frivilliga medel,
tills vidare en insats på skolpedagogikens
fält som statlig myndighet borde
göra. Jag kan inte finna annat än att
vi, så länge staten inte kan tillhandahålla
det som här behövs, bör understödja
institutet och låta det arbeta
vidare, gärna med en viss begränsning
till det skolpedagogiska fältet — det
är detta jag i första hand talar om.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! I anledning av att
fröken Olsson sade att detta är en principfråga
och att det nu inte finns anledning
för staten att bidraga ekonomiskt
till ifrågavarande verksamhet vill
jag nämna att staten givetvis gör mycket
på det allmänna pedagogiska området.
Men på detta speciella område —
det religionspedagogiska området —
görs ingenting från samhällets sida.

Vi har här i riksdagen för kort tid
sedan diskuterat liknande frågor. Det
gäller t. ex. religionspsykologins fält,
där vi inom kort skall företaga en gemensam
votering. Och fält av liknande
slag är religionsfilosofin och religionssociologin.
Just nu gäller det som sagt
religionspedagogiken. Jag tycker det
är beklagligt att vi inte skall kunna
understödja en verksamhet som avser
religionen. Det verkar som om det vore
alltför känsligt att ge bidrag härvidlag.

Här har vi professor Gösta Lindeskog
från Åbo, tidigare docent i Uppsala,
som gör en personlig insats av oerhörd
intensitet. Professor Bring i Lund,
rektorerna Hillerdal i Värnamo och
Lilja i Linköping och doktor Sten Rodhe
•— allesammans gör en insats som närmast
kan betraktas som ett offer.

Man kan inte hur länge som helst
gå fram på denna väg. Arbetet växer,
och det blir ogörligt för institutet att
bedriva sin verksamhet utan att på något
sätt kunna avlöna sin personal.
Därför hoppas både institutet och kristna
riksdagsgruppens medlemmar att vi
efter flera års försök i riksdagen äntligen
skall få ett bidrag till Religionspedagogiska
institutets verksamhet.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag vill först tacka fröken
Olsson för hennes uttalade uppskattning
av den verksamhet som Religionspedagogiska
institutet bedriver.
Då hon på detta sätt har intygat värdet
av denna verksamhet vill jag bara
tillägga: Nu visar riksdagen bäst sin
uppskattning genom att stödja reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Virgin m. fl.

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
104 ja och 101 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till Sveriges folkhögskoleelevers
förbund, och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beslutanderätten
i ärenden om tillstånd att bearbeta icke
inmutningsbara mineralfyndigheter på
kronojord.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss
aktieutdelning, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
viss aktieutdelning, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet.

I eu den 16 december 1966 dagtecknad
proposition, nr 17, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

3) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för- avsättning till särskild
nyanskaffningsfond, in. m.;

4) förordning om ändrad lydelse av
3 § 3 mom. och anvisningarna till 3 §
förordningen den 30 november 1951 (nr
763) angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst;

5) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och punkt 1 av anvisningarna
till 2 § förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

6) lag angående ändrad lydelse av
17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Propositionen hade hänvisats till konstitutionsutskottet
såvitt densamma avsåge
det ovan under 6) upptagna lagförslaget
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att bestämmelserna
i 1960 års förordning med
provisoriska bestämmelser om beskattning
av aktiebolags och ekonomisk förenings
inkomst i vissa fall, den s. k.
Annell-lagen, får permanent karaktär
och delvis inarbetas i kommunalskattelagen.
Samtidigt föreslås att rätt till avdrag
för utdelningar på nyemissioner,
som nu är begränsad till 4 %, höjs till
5 % och att avdrag får åtnjutas under
tio år mot f. n. sex år. Den ökade avdragsmöjligheten
för utdelningar föreslås
gälla nyemissioner efter den 30
juni 1966.

I propositionen föreslås vidare att
Kungl. Maj:t skall få medge rätt till avdrag
vid inkomsttaxeringen för avsättning
till nyanskaffningsfond. Avsättningen
skall avse vinst vid avyttring
av rörelse eller del av rörelse, när för -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

säljningen är ett led i en strukturrationalisering
som är önskvärd från allmän
synpunkt. Fonden skall användas för
avskrivning på nyinvesteringar i den
kvarvarande rörelsen eller i en ny rörelse.

I förslaget till förordning om avdrag
vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning
var 1, 2 och 4 §§ så lydande.

§ 1.

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse
eller jordbruksfastighet enligt
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) och förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
äger svenskt aktiebolag erhålla
avdrag för utdelning på aktie, för vilken
inbetalning skett efter den 30 juni
1966, under förutsättning att, om aktien
utgivits i samband med bolagets bildande,
ansökan om stiftelsehandlingarnas
godkännande för bolagets registrering
ingivits till registreringsmyndigheten
efter den 30 juni 1966 och, om
aktien utgivits i samband med ökning
av aktiekapitalet, att beslut om ökningen
anmälts för registrering efter
nämnda dag.

§ 2.

Avdrag medges för utdelning, som
förfallit till betalning under beskattningsåret,
och får uppgå till högst fem
procent av vad som inbetalats för aktien
före beskattningsårets utgång.

Omfattar räkenskapsåret kortare eller
längre tid än tolv månader, jämkas avdraget
i motsvarande mån.

§ 4.

Avdrag medges för sammanlagt högst
tio kalenderår och icke senare än femtonde
taxeringsåret efter det år då inbetalning
för aktierna först skedde.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:685
av herrar Gösta Jacobsson och Brundin
samt II: 853 av herr Magnusson i Borås
in. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte med ändring
av förslagen i propositionen nr 17 besluta,

a) att avdrag enligt förordningen om
avdrag vid inkomsttaxeringen för viss
aktieutdelning skulle få ske under förutsättning
att ansökningshandlingarna vid
nybildning av bolag liksom vederbörlig
anmälning vid ökning av aktiekapitalet
ingivits efter utgången av 1960,

b) att avdrag för utdelning skulle få
uppgå till högst 6 procent,

c) att avdrag skulle medges för sammanlagt
högst 20 kalenderår och icke
senare än tjugofemte taxeringsåret efter
det år då inbetalning för aktierna först
skedde,

d) att det förhållandet att aktier ägdes
av förvaltningsföretag ej i princip skulle
föranleda förlust av avdragsrätten, samt

e) att avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
skulle införas för kostnad för
nyemission; ävensom

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
författningsändringar;

II) de likalydande motionerna 1:686
av herr Tistad in. fl. samt 11:854 av
herrar Sjönell och Gustafson i Göteborg,
vari hemställts,

1) att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj ds proposition nr 17
måtte

a) besluta att den i propositionen
föreslagna lagstiftningen skulle anses
provisorisk i avvaktan på resultatet av
nedan under d) nämnd utredning,

b) besluta att avdrag för utdelningar
på nyemissioner tills vidare skulle få
åtnjutas under sammanlagt högst tjugo
år i stället för under högst tio år, som
föresloges i propositionen,

c) besluta att avsättning till särskild
nyanskaffningsfond inom ett företag i
en koncern skulle kunna tillgodogöras
även för avskrivning av tillgångar inom
ett annat företag i samma koncern, när
rekvisiten i övrigt vore uppfyllda,

d) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om tilläggsdirektiv till företags -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

skatteutredningen rörande i motionerna
begärda utredningsuppdrag,

e) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om ytterligare utredning rörande
det förslag till alternativ utformning av
bestämmelserna om särskild nyanskaffningsfond,
som framlagts av RF i remissyttrande
över departementspromemorian;
samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
av förslagen här ovan föranledd
ändring i propositionens lagtextförslag;
ävensom

III) motionen 11:852 av herr Karlsson
i Huddinge m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 17.

Motionen II: 852 hade såvitt avsåge
ändring i lagen om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar
hänvisats till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 17, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad antagas samt med
avslag på motionen II: 852 av herr
Karlsson i Huddinge in. fl., i vad motionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
ävensom i anledning av de likalydande
motionerna 1:686 av herr Tistad
m. fl. samt 11:854 av herrar Sjönell
och Gustafson i Göteborg — måtte
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning med
de ändringar, att 7 § och övergångsbestämmelserna
erhölle av utskottet föreslagen
lydelse;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

3) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till särskild
nyanskaffningsfond, in. in. med de ändringar,
att 3 och 10 §§ erhölle av utskottet
föreslagen lydelse;

4) förordning om ändrad lydelse av

3 § 3 mom. och anvisningarna till 3 §
förordningen den 30 november 1951 (nr
763) angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst;
samt

5) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och punkt 1 av anvisningarna
till 2 § förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst;

B) att följande motioner, nämligen

1) de lilcalydande motionerna 1:685
av herrar Gösta Jacobsson och Brundin
samt II: 853 av herr Magnusson i Borås
m. fl., samt

2) de likalydande motionerna I: 686
av herr Tistad in. fl. samt 11:854 av
herrar Sjönell och Gustafson i Göteborg,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås, vilka
— under åberopande av motiveringen
i de likalydande motionerna 1:685 av
herrar Gösta Jacobsson och Brundin
samt II: 853 av herr Magnusson i Borås
in. fl. — ansett, att utskottet bort

dels tillstyrka bifall till nämnda motioner,
såvitt avsåge förslagen

a) att avdrag enligt förordningen om
avdrag vid inkomsttaxering för viss aktieutdelning
skulle få ske under förutsättning
att ansökningshandlingarna vid
nybildning av bolag liksom vederbörlig
anmälning vid ökning av aktiekapitalet
ingivits efter utgången av 1960 samt

b) att avdrag för utdelning skulle få
uppgå till 6 procent,

dels på grund härav hemställa,

att riksdagen måtte antaga i reservationen
intaget förslag till lydelse av 1
och 2 §§ förordningen om avdrag vid
inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning; 2)

av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Erik Filip Petersson, Sundin,
Tistad, Magnusson i Borås, Gustaf -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

son i Göteborg, Vigelsbo, Enskog och
Börjesson i Falköping, vilka — under
åberopande av motiveringen i motionerna
I: 685 av herrar Gösta Jacobsson
och Brun din samt II: 853 av herr Magnusson
i Borås m. fl. ävensom i motionerna
1:686 av herr Tistad m. fl. samt
11:854 av herrar Sjönell och Gustafson
i Göteborg •— ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till nämnda motioner
såvitt avsåge förslaget, att avdrag skulle
medges för sammanlagt högst 20 kalenderår
och icke senare än tjugofemte
taxeringsåret efter det år då inbetalning
för aktierna först skedde, och på
grund härav bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga av dessa
reservanter framlagt förslag till lydelse
av 4 § förordningen om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning;

3) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Erik Filip Petersson, Sundin,
Tistad, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Enskog och
Börjesson i Falköping, vilka ansett att
utskottet under punkten B) bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att motionerna
I: 685 och II: 853 samt I: 686 och II: 854
i vad de avsåge i reservationen angivna
frågor rörande företagens kapitalförsörjning
och dess samband med beskattningen
överlämnades till företagsskatteutredningen
att beaktas vid det
fortsatta utredningsarbetet;

4) av herr Einar Eriksson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman ! Sedan långt tillbaka har
högerpartiet i motioner föreslagit att
dubbelbeskattningen och utdelningen på
aktier och andelar i ekonomiska föreningar
bör försvinna. De nuvarande
bestämmelserna innebär att aktiebolaget
först får betala skatt för hela sin
vinst, även för den del därav som ut -

delas, och sedan får aktieägaren betala
skatt på den utdelning han erhåller.
Följden av dessa beskattningsbestämmelser
blir att det ställer sig synnerligen
dyrbart för ett aktiebolag att
tillgodose nya kapitalbehov genom aktieemission.
Detta ställer sig betydligt
dyrare än upplåning. Om räntan på
upplånat kapital är 6 procent, blir kostnaderna
för det upplånade kapitalet 6
procent, då räntan är avdragsgill. Om
emellertid kapitalanskaffningen sker genom
aktieemission, blir kostnaden dubbelt
så hög, eftersom bolaget måste betala
50 procent skatt på det belopp som
skall utdelas såsom ersättning för det
genom aktieemissionen upplånade kapitalet,
och kostnaden blir på det sättet
12 procent i stället för 6. Det blir inte
heller mycket kvar av en vinst i ett
bolag sedan den först beskattats hos
bolaget och sedan hos aktieägaren. Om
ett bolag har en vinst på 1 000 kronor,
som skall delas ut till aktieägaren, tar
bolagsskatten bort minst hälften eller
500 kronor. Om sedan dessa resterande
500 kronor skall utdelas till aktieägaren,
blir beskattningen beroende av den
marginalskatt denne har. För relativt
små inkomster är marginalskatten på
den erhållna utdelningen ofta 50 procent.
Då återstår endast en fjärdedel
eller 250 kronor. Om vederbörande
emellertid drabbas av 80 procent marginalbeskattning,
åtgår 400 kronor till
skatt, och det som sedan återstår av en
bolagsvinst på 1 000 kronor blir endast
100 kronor.

Det är ganska naturligt att dessa
bestämmelser inte befordrar framkomsten
av riskvilligt kapital via aktieemissioner.
Sedan några år tillbaka har vi
haft den s. k. Annell-lagen, vilken inneburit
att vid nyemissioner rätt till avdrag
för utdelning på aktier förelegat
med högst 4 procent under en sexårsperiod.
Nu föreslås avdragsrätten höjd
till 5 procent under en tidsperiod på
tio år.

Behovet av verkligt riskvilligt kapital

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. in -

till näringslivet är alltid stort. Ökat
aktiekapital i företagen utgör alltid en
styrka. Detta och självfinansiering i
övrigt har utgjort ett av de effektivaste
medlen för vårt näringslivs utbyggnad.
Under efterkrigstiden har emellertid
självfinansieringen beskurits i avsevärd
grad genom snävare bestämmelser
om rätt till avskrivning på maskiner, inventarier
och varulager, och dessutom
har pensionsavsättningar inom företagen
av känd anledning minskat betydligt.
Dessa förhållanden motiverar nu
mer än väl att dubbelbeskattningen avskaffas
så att det via aktieemissioner
skall bli möjligt att få fram mera riskvilligt
kapital.

I avvaktan på detta har högerpartiet
i motion föreslagit att rätten till avdrag
vid nyemissioner skall höjas till 6 procent
och att den tidsperiod, varunder
så får ske, förlänges till 20 år. Den
högre avdragsrätten med 6 procent anser
vi mycket väl kan motiveras med
ränteläget för att aktieemissioner skall
kunna hävda sig gentemot obligationslån
eller annan upplåning. Beträffande
tidsperioden anser vi att 10 år är för
kort tid och vi har därför föreslagit 20
år, vilket även föreslagits av folkpartiet
och centerpartiet.

Flera remissinstanser har anslutit sig
till den av oss framförda synpunkten.
Sålunda anser bl. a. Kooperativa förbundet
att tiden inte bör sättas kortare
än till 20 år, då beslut om nyemissioner
i allmänhet fattas i samband med planerad
utvidgning av verksamheten och
man bör beakta den normala omloppstiden
för kapitalet vid en större investering.

För familjeföretagens möjligheter att
utnyttja emissioner spelar också den
procentuella avdragsrättens höjd och
tidsperiodens längd en avsevärd roll.
Detta gäller särskilt för de företag som
måste förbereda en generationsväxling.

Vi har också yrkat på rätt för företag
som under den tid då den s. k.
Annell-lagen gällt gjort nyemissioner att

få utnyttja de nya avdragsreiglerna.
Detta motiveras bl. a. av praktiska skäl,
då floran av olika grupper av bolag annars
kan bli mycket stor, men det motiveras
särskilt av kravet på att hela
dubbelbeskattningen inom en snar framtid
måste bort.

Detta senare motiv har ytterligare
förstärkts sedan riksdagen under fjolåret
beslutat införa en evig realisationsvinstbeskattning
vid aktieförsäljning.
De ytterligt menliga verkningarna härav
för näringslivets kapitalförsörjning via
aktieemissioner har redan visat sig på
ett oroande sätt.

I betänkandet behandlas även ett förslag
om rätt till avdrag för avsättningar
till en s. k. nyanskaffningsfond. Denna
fond skulle under särskilda förhållanden
få bildas när ett företag säljes.
Vinsten vid försäljningen skulle då få
avsättas till denna fond. Vid remissförfarandet
har bl. a. Kooperativa förbundet
fört fram en tanke på att denna
avdragsrätt borde göras generell mot att
ett mot skatten svarande belopp deponerades
i bank. I reservationen 3 har
högerpartiets, folkpartiets och centerpartiets
ledamöter föreslagit att denna
fråga överlämnas till företagsskatteutredningen
att beaktas vid det fortsatta
utredningsarbetet.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 3.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Som herr Magnusson i
Borås nämnde behandlar detta betänkande
två frågor. Den ena gäller ändringar
och förbättringar i den s. k.
Annell-lagen och den andra ett nytt
förslag om möjliget att avsätta medel
till en nyanskaffningsfond.

Beträffande Annell-lagen måste man
hälsa med tillfredsställelse dels att det
föreslås en höjning av den del av utdelningen
som skall vara fri från skatt,
dels att den tid under vilken avdrag får
göras föreslås förlängd från 6 till 10 år.

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

Från folkpartiet och centerpartiet har
dock i motioner föreslagits att tiden
utsträckes till 20 år. Motiveringen härför
är att det i den departementspromemoria
som låg titt grund för förslaget
hade sagts att man ville ansluta till den
tid som vanligen gäller för industriobligationer.
För sådana är emellertid
20 år den vanliga tiden, även om det
brukar finnas konverteringsrätt efter
tio år.

.Tåg ber i detta avseende, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen 2.

Införandet av skattefri avsättning till
nyanskaffningsfond måste betraktas
som ett framsteg. Jag noterar med tillfredsställelse
att utskottet så till vida
har tillstyrkt den motion som har väckts
från folkparti- och centerpartihåll, att
man vill medge rätt till användning av
sådan nyanskaffningsfond även inom
annat företag inom en koncern. Detta
kommer att ytterligare öka möjligheterna
att utnyttja nyanskaffningsfonden,
vilket är väsentligt i ett läge då en stark
strukturomvandling pågår inom näringslivet.

De föreslagna bestämmelserna har
emellertid sina svagheter. Avsättning
får ske endast om Kungl. Maj :t ger sitt
tillstånd i varje särskilt fall. Det är
önskvärt att i så stor utsträckning som
möjligt undvika en sådan diskretionär
prövning från Kungl. Maj :ts sida. Det
är därför som vi i vår motion har pekat
på Kooperativa förbundets uppslag,
att det skulle finnas en allmän rätt till
avsättning till nyanskaffningsfond efter
samma principer som nu gäller nyanskaffningsfond
för fartyg. För att statsmakterna
skulle få garanti för att denna
rätt inte användes i syfte att slippa
undan skatt skulle säkerhet ställas för
att skatten verkligen blir betald för den
händelse anskaffningsfonden inte används
för sitt syfte. Man skulle alltså
ha en allmän rätt, som inte är beroende
av någon prövning, men vid sidan därav
skulle den möjlighet finnas som föreslås
i propositionen.

Om man noterar de förbättringar som
propositionens förslag innebär i jämförelse
med den ordning som nu gäller,
så måste man samtidigt konstatera att
någon ordentlig utredning om kapitalförsörjningen
i företagen och om de
samhällsekonomiska och företagsekonomiska
återverkningarna av en permanentning
av Annell-lagen inte har företagits
i samband med att propositionen
har framlagts. Vi anser det vara en
brist, som vi påpekade redan när den
provisoriska Annell-lagen kom till, och
vi menar att den sittande företagsskatteutredningen
bör syssla med dessa frågor.
Permanentningen av Annell-lagen
får alltså inte vara det sista ordet; det
måste vara möjligt att sedan företagsskatteutredningen
ytterligare har gått
igenom dessa saker genomföra ändringar
i lagstiftningen.

Samma sak gäller också sambandet
mellan kapitalförsörjningen över huvud
taget i företagen och skattefrågorna. Vi
har i reservation fullföljt ett yrkande
som vi hade ställt i folkparti- och centerpartimotioner
och begär att man
skall låta företagsskatteutredningen utreda
kapitalförsörjningens samband
med beskattningen. I ett läge med sjunkande
självfinansieringsgrad är det en
synnerligen aktuell fråga.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall också till reservation 3,
bakom vilken står samtliga representanter
för oppositionspartierna i utskottet.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Föreliggande regeringsförslag
och utskottsbetänkande innebär
klara avsteg från en vedertagen ordning
här i riksdagen, enligt vilken partiella
förändringar inom ett område
uppskjuts, om det på området i fråga
pågår en utredning. För närvarande
pågår en företagsskatteutredning, men
här föreslås inte oväsentliga skattelättnader
för bolagen, samtidigt som en
provisorisk lagstiftning skall göras permanent.
Ingen kan bestrida att detta

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

innebär ett föregripande av kommande
beslut om företagsbeskattningen i allmänhet.

Detta är en av orsakerna till att jag
och några andra ledamöter av kammaren
har yrkat avslag på regeringens förslag
om permanentning av Annell-lagen
och om ökade beskattningsfavörer åt
bolagen. Det innebär inte att vi motsätter
oss en förlängning av nuvarande
provisorium — det bör givetvis fortsätta
tills företagsbeskattningen i dess
helhet kommer på riksdagens bord.

Det andra skälet till vårt ställningstagande
är att vi inte anser oss kunna
försvara skattelättnader för just bolagen
— och här rör det sig främst om de
stora — i en tid då skattetrycket ökar
för löntagare och andra grupper i samhället.
Det talas i motiveringen till förslagen
om att man vill befordra företagens
investeringar. Då förslagen om
skattelättnader givetvis har generell innebörd,
betyder det att man alltså vill
befordra alla investeringar. Och vi som
trodde att samhällets uppgift var att befordra
vissa investeringar och att i högre
grad koncentrera investeringarna till
områden av väsentlig betydelse för samhällsutvecklingen!
Enligt regeringens
nu framlagda förslag till investeringsbank
skall samhället ikläda sig betydande
förpliktelser för att hjälpa fram
vissa industriella investeringar och näringslivets
utveckling, och detta skall
bl. a. ske genom betydande insatser av
skattemedel. Varför då dessa skatteeftergifter
åt bolagen samtidigt som man
föregriper en nära förestående behandling
av företagsbeskattningen i dess helhet? Såsom

vi har framhållit i vår motion
delas vår uppfattning av Landsorganisationen,
som i sitt remissutlåtande över
den promemoria som utgör regeringsförslagets
grundval har uttalat, att man
borde uppskjuta hithörande frågors avgörande
och behandla dem i samband
med en kommande prövning av företagsbeskattningen.

Herr talman! Det framgår av det sagda
att jag har om möjligt ännu mindre
sympati för reservanternas förslag, som
ju går ännu längre än regeringens förslag
om skattefavörer. Jag vill med hänvisning
till vad jag här har sagt yrka
bifall till motion 852 i denna kammare.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Vi har alla ett gemensamt
intresse av att vårt lands näringsliv
expanderar — det är ju förutsättningen
för en fortsatt välståndsutveckling
— men i dagens situation gäller
det också att kunna möta den allt hårdare
utländska konkurrensen och lindra
den brist på arbetskraft som vi lär
få räkna med även i framtiden trots
dagens speciella bekymmer. Härtill
krävs en starkt ökad kapitalbildning
för att vi skall kunna klara de väldiga
investeringsbehoven. Industrin måste
rationaliseras och strukturförändringar
kommer också att kräva allt större investeringar.
Långtidsutredningen beräknar
att den kapitalbildning som behövs
för att öka den totala produktionen
med i genomsnitt 4,2 procent per
år, som enligt utredningen är riktpunkten,
uppgår till 200 miljarder kronor
under femårsperioden 1966—1970 mot
150 miljarder under femårsperioden
1961—1965. Det betyder alltså att man
behöver en ökad kapitalbildning på 50
miljarder i 1964 års priser för de totala
bruttoinvesteringarna.

Det är uppenbart att denna ökning
förutsätter ett ökat sparande, men jag
vill här betona, att sparandekvoten också
glädjande nog har successivt ökat
från i genomsnitt cirka 30 procent av
bruttonationalinkomsten 1955—1959 till
cirka 32,5 procent 1960—1964. Men det
är ändå för litet med hänsyn till det
oerhörda kapitalbehovet. Sparandet
måste öka ytterligare, om vi skall kunna
klara de stigande investeringarna och
förbättra bytesbalansen.

Så långt är vi alla ense — jag kanske
får bortse från kommunisterna efter

Andra kammarens protokoll 1967. AJr 16

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

vad jag hörde av herr Karlssons i Huddinge
anförande. Jag vet inte om kommunisterna
resonerar som de gjorde
en gång i tiden då man sade: Låt Jerusalem
brinna, det spelar inte så stor
roll hur det går för näringslivet. Jag
förmodar emellertid att det talet inte
är populärt hos dagens kommunister.
Får jag i alla fall fråga herr Karlsson,
om han inte är ense med mig och oss
andra socialdemokrater, fastän de borgerliga
beskyller oss för att inte vara
så intresserade av näringslivet, om att
vi alla ändå är beroende av industrins
utveckling och att vi därför, även om
vi har ett privatkapitalistiskt näringsliv,
måste stimulera och stärka det på
allt sätt. Det kan inte vara något intresse
för oss att låta det duka under
eller att inte göra det möjligt för det
alt kunna följa med i utvecklingen så
att det exempelvis kan konkurrera med
utlandet. Huvudsaken är enligt mitt sätt
att se inte vem som formellt äger företagen.
Däremot är det naturligtvis oerhört
betydelsefullt hur företagen drivs
och hur produktionsresultatet fördelas,
men det är en annan sak.

Även om vi nu, som jag sade här tidigare,
i stort sett är ense om nödvändigheten
av ökad kapitalbildning och ökat
sparande är vi inte överens om hur
sparandet skall gå till eller hur näringslivets
kapitalförsörjning lämpligast skall
tillgodoses. Det har varit strid om den
saken i många år, och det kommer
att bli så även i framtiden, förmodar
jag. Industrins företrädare och de som
här i kammaren anser sig vara de verkliga
företrädarna för näringslivet har
ju alltid pläderat för en ökad självfinansiering
inom företagen.

Under 1950-talet finansierades industriinvesteringarna
i mycket hög grad
med företagens egna vinstmedel, vilket
vi också har understrukit i utskottsutlåtandet.
Denna självfinansiering har
under 1960-talet successivt minskat genom
skärpning av varulagervärderingsreglerna
samt begränsning av möjlig -

heterna att göra avsättning till pensionsstiftelser
ävensom genom minskade
vinstmarginaler. Kreditmarknaden
har alltså fått klara av en ökad andel
av investeringarnas totala finansiering.

Det är dessa omständigheter, behovet
av ökad kapitalbildning för fortsatt rationaliseringsverksamhet
i dagens situation
och den ogynsamma utvecklingen
av företagens finansiella sparande,
som aktualiserar bl. a. frågan om
ett ökat aktiesparande genom den s. k.
Annell-lagen. Den antogs 1960 och innebär
som bekant att aktiebolag som
driver rörelse, jordbruk eller skogsbruk
medges rätt till avdrag för utdelning på
aktier som inbetalats under tiden 1961
—1967 i samband med nybildning av
aktiebolag eller nyemissioner av aktier.

Om ett bolag före lagens tillkomst
ville utdela exempelvis 6 procent måste
det redovisa en vinst på 12 procent
eftersom bolagsskatten tog hälften. Nu
slipper man i detta fall genom Annelllagen
ifrån med 8 procent på nytecknade
aktier under samma förutsättning,
varvid de obeskattade medlen kan användas
till kapitalbildning. På detta sätt
begränsas i viss mån dubbelbeskattningen,
vilken som bekant innebär'' att
vinsten beskattas dels hos bolagen och
de ekonomiska föreningarna, dels hos
delägarna när den utdelas till dessa.
Jag vill betona att det här inte är fråga
om att avveckla dubbelbeskattningen
av bolagens vinster eller ens om att
mildra densamma genom att medge
visst avdrag för utdelning på allt inbetalat
aktiekapital eller att beskatta utdelad
vinst lägre än fonderad vinst.
Vad det gäller är att underlätta bolagens
kapitalanskaffning via nyemissioner
genom att göra denna kapitalanskaffning
mera likvärdig i beskattningshänseende
med kapitalanskaffning i
form av exempelvis obligationslån, vid
vilka räntekostnaden är avdragsgill.
Detta åstadkommes enklast genom en
tidsbegränsad avdragsrätt vid utdelning
av nyemissioner enligt Annell-lagen. Vi

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

kan av departementspromemorian se
att nyemissionerna mer än fördubblats
sedan Annell-lagens tillkomst 1960, så
man får väl ändå säga att den har haft
en inte obetydlig inverkan.

Nu föreslås i propositionen att lagen
blir permanent i stället för som tidigare
provisorisk, att avdragen höjs till 5
procent och att de får åtnjutas under
högst tio år mot tidigare sex år''. Jag
hade för min del väntat att detta generösa
förslag skulle accepteras utan reservationer,
men som vi nyss hörde
blev det inte så. Aptiten växer medan
man äter, säger ordspråket. Högern yrkar
på att man skall höja ytterligare till
6 procent och att bestämmelsen skall
gälla emissioner efter år 1960. Samtliga
borgerliga ledamöter yrkar dessutom på
att avdraget skall medges i högst 20 år.
Detta låter ju säga sig, men man måste
ta hänsyn till att lagstiftningen inte får
äventyra samhällets åtgärder i övrigt
för att bevara samhällsekonomisk balans.
Jag vill erinra om att riksbanksfullmäktige
framhåller, att varje steg till
att underlätta aktieemissionerna innebär
en försvagning av kreditpolitikens
effektivitet, vilket väl ändå är ett obestridligt
faktum. Därför måste man gå
fram försiktigt, och man kan därför i
dagens läge anse 5 procent vara en tolerabel
siffra liksom också tidsgränsen
tio år. Skattelättnaden får inte störa
kapitalmarknaden och försvåra kapitalanskaffning
på andra områden, som vi
säger. Alltför stora skattelättnader kan
också leda till konkurrensrubbningar
som vi inte anser önskvärda, nämligen
när det gäller dem som har gjort nyemissioner
före lagens tillkomst och
därför inte har samma gynnsamma förutsättningar.
Det ligger väl också mycket
i påståendet att om procentsatsen
sätts för högt kan bolagen i vissa fall
nödgas fastställa en lägre emissionskurs
för att kunna utnyttja hela avdraget.

Herr talman! Som tidigare framhållits
föreligger ytterligare ett lagförslag,

som innebär rätt till avdrag vid avsättning
till nyanskaffningsfond vid avyttring
av rörelse eller del av rörelse då
försäljningen är ett led i en strukturrationalisering
som är önskvärd ur allmän
synpunkt. Fonden skall få användas
för avskrivning på nyinvesteringar
i den kvarvarande rörelsen eller i en
ny rörelse. Utskottet har utvidgat denna
rätt till att gälla även nyinvestering inom
en koncern. Som alla förstår är
detta en försökslagstiftning, och därför
bör man enligt vår åsikt inte gå längre
förrän man vunnit erfarenhet om hur
avdragsrätten fungerar. Av samma skäl
vill utskottet inte heller hänskjuta frågan
till företagsskatteutredningen. Denna
har ju ändå att syssla med frågan
om bolagens dubbelbeskattning. Då får
man väl också anta att den kommer
att noga utreda alla problem som sammanhänger
med företagens kapitalbildning.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hem KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Allt vad hem Brandt
inledningsvis sade i anslutning till vad
jag sagt gällde, som alla hörde, inte det
ärende vi nu behandlar utan regeringens
förslag till investeringsbank. Jag
kände igen det mesta. Jag skall avslöja
för herr Brandt att vi inte kommer att
rösta emot regeringens förslag i den
frågan. Vi vill tvärtom gå längre än
regeringen både i fråga om bankens
resurser och över huvud taget när det
gäller dess insatser för näringslivets utveckling.
Vi är långt ifrån likgiltiga för
frågan om näringslivets utveckling och
vi anser alltså att samhället bör göra
ännu mer för att befordra näringslivets
expansion. Däremot har jag naturligtvis
en annan uppfattning än herr
Brandt när han anser att det inte skulle
ha någon större betydelse vem som
äger företagen och bestämmer över
dem. Men den frågan kan vi väl diskutera
en annan gång, exempelvis när för -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

slaget om denna bank skall behandlas
av riksdagen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Brandt sade att
införandet av Annell-lagen och förbättringen
av denna inte fick uppfattas som
någon eftergift i avsikt att mildra dubbelbeskattningen.
Det var detta, herr
talman, som föranledde mig att åter
begära ordet. Att man införde denna
lag berodde på att det hade konstaterats
att dubbelbeskattningen har ej önskvärda
verkningar när det gäller att via aktieemissioner
skaffa fram kapital till
näringslivets nyinvesteringar eller utvidgningar.
Det är därför jag vågar uttala
den förhoppningen att den sittande
företagsskatteutredningen skall presentera
ett förslag som innebär'' definitivt
slopande av denna dubbelbeskattning.
Det kan inte vara rimligt att alltjämt ha
den kvar.

Herr Brandt sade i inledningen av
sitt anförande — och jag kan mycket
väl instämma i de tankegångar han där
framförde ■—■ att vi har fått en betydligt
minskad möjlighet till självfinansiering
i näringslivet, vilket gör att en
lättare aktieemission är av stor betydelse
också i framtiden. Det är ju här
som det verkliga riskkapitalet ställs till
förfogande, nämligen i form av aktieteckningar,
och därför är det också
angeläget att i fortsättningen medverka
till att göra bolagen mera stabila genom
att de får större aktiekapital. Det är
dock en av de allra bästa garantierna
för att just dessa företag även i framtiden
skall ha möjlighet att stå emot
den mycket hårda konkurrens som i
dag möter det svenska näringslivet såväl
ute på exportmarknaderna som när
det gäller att försvara ställningen på
den svenska hemmamarknaden.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När det gäller ändringarna
i Annell-lagen har vi i det sjunkande
ränteläge som för närvarande

råder nöjt oss med en höjning från
4 till 5 procent som regeringen föreslår.
Däremot har vi yrkat att avdragsrätten
skall kunna gälla under 20 år.
Det har vi gjort därför att utgångspunkten
för Kungl. Maj :ts förslag är
att man här skall få samstämmighet med
den tid som gäller för industriobligationer.
Om det nu är så att denna tid
är 20 år, borde det ju vara rimligt också
utifrån herr Brandts synpunkter att
ha tiden 20 år även för aktier. Ja men,
säger herr Brandt som utskottets talesman,
vi får inte vidtaga några åtgärder
som skall kunna minska myndigheternas
möjligheter att upprätthålla samhällsekonomisk
balans. Det finns nog
ingen i denna kammare som tror att
förslaget att utsträcka avdragstiden till
20 år i och för sig skulle innebära något
hot mot möjligheterna att upprätthålla
samhällsekonomisk balans. Det är
tvärtom en ur många synpunkter motiverad
åtgärd.

Sedan nämnde herr Brandt företagens
självfinansiering. Det verkade nästan
som om herr Brandt tyckte att den
nuvarande graden eller kanske till och
med en lägre grad av självfinansiering
skulle vara lämplig. Det hoppas jag inte
är fallet, ty det är i alla fall så —
som det har sagts många gånger tidigare
— att den första frontlinjen mot
arbetslösheten går inom företagen själva.
Det måste alltid finnas ett eget kapital
inom företagen, och det kan inte
i alla delar ersättas med upplånat kapital.
Därför menar jag att den sjunkande
självfinansieringsgraden inom företagen
är ett problem för både företagen
och de anställda i företagen, vilket
man inte utan vidare skall avfärda med
att bara konstatera att självfinansieringsgraden
sjunker. Inte minst det
forsknings- och utvecklingsarbete som
är nödvändigt i vår teknokratiska tid
måste till stor del finansieras av eget
kapital.

Vi motionärer har föreslagit att just
denna fråga skall bli föremål för be -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

handling i företagsskatteutredningen,
att vi skall få garantier för detta. Och
det är vi inte ensamma om. TCO har i
sitt i många stycken mycket kritiska remissyttrande
över den statliga investeringsbanken
opponerat sig mot den formulering
som fanns i en av finansdepartementets
promemorior, när det gäller
finansieringsgraden, och sagt att man
bör ta hänsyn till det investeringsincitament
som en ökad självfinansieringsgrad
utgör. TCO önskar att denna fråga,
bland en del andra, skulle bli föremål
för utredning. Jag tycker det är beklagligt
att den socialdemokratiska delen
av denna kammare inte vill följa TCO:s
uppmaning att verkligen se till att denna
fråga blir utredd. Alla ledamöter av''
kammaren kan understryka det kravet
genom att rösta på reservationen nr 3.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Till herr Karlsson i
Huddinge vill jag erinra att jag åberopade
den aktuella kapitalsituationen som
motiv för att man nu höjer procentsatserna
och även förlänger inbetalningstiden
när det gäller Annell-lagen.

Jag vet ju att kommunisterna ständigt
talar mot varje förslag om skattelättnader
för bolagen. De liksom bortser
ifrån att vi sitter på samma gren. Varken
kommunisterna eller vi tycker kanske
att vi har så stort inflytande över
det privata näringslivet, men vi är ju
ändå beroende av det. Därför måste
det arbeta rationellt. Men sedan skall
vi se till att få en riktig fördelning av
produktionens frukter.

Den bank, som herr Karlsson i Huddinge
förmenade att jag talade om, avvaktar
jag naturligtvis med stort intresse,
men den kommer inte att kunna
lösa alla dessa problem.

Sedan talar herr Gustafson i Göteborg
om obligationsräntan. Den ökning
som där föreslagits till 10 år har gjorts
för att få mera likformighet med t. ex.
obligationslånen. Då säger man att ob -

ligationslånen löper på 20 år, och därför
borde man förlänga avdragstiden
för aktieutdelningarna lika mycket. Jag
har försökt att förklara skälen däremot.
Även riksbanksfullmäktige har framhållit,
att om vi under de 20 åren höjer
räntan eller vidtar andra åtgärder för
att få en kreditåtstramning, så kan det
innebära problem att ha en skattelättnad
som sträcker sig över en tjugoårsperiod.
Det kan, som riksbanksfullmäktige
säger, betyda en försvagning av
kreditpolitikens effektivitet. Det är i
korthet förklaringen till att man föreslagit
10 i stället för 20 år och till att
man över huvud taget inte höjer avdragsprocenten
till mer än 5 procent

Beträffande självfinansieringen säger
herr Gustafson i Göteborg att den är
ett problem •— och det erkänner jag
gärna. Det medgav jag också indirekt i
mitt första anförande. Men jag vill fråga:
Kommer en sjunkande självfinansiering
att medföra mindre benägenhet
hos företagen att investera? Det är möjligt
men jag tror det knappast. Om självfinansieringen
ökar så innebär det att
företagsvinsterna också ökar, liksom
även bolags- och företagsförmögenheterna.
Men då sker det — såvitt jag kan
förstå — antingen på löntagarnas eller
konsumenternas bekostnad i form av
onödigt höga priser och onödigt låga
löner. Det är inte önskvärt ur fördelningssynpunkt,
anser vi, men det är
naturligtvis en politisk stridsfråga.

Blir investering genom självfinansiering
mer rationell? Nej, hävdar jag.
Fördelning av investeringarna mellan
olika företag kan bli mindre rationell
än om den sker via kreditmarknaden.
Kapital, som annars ginge ut i den allmänna
kreditmarknaden, stannar kvar
i företag, som ur samhällets synpunkt
inte är de angelägnaste eller rationellast
skötta, trots investeringar. Så långt
kan jag hålla med herr Karlsson i Huddinge,
att vi naturligtvis har främsta intresset
av att se till att man kan investera
i de företag som sköts rationellast

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

och som ur samhällets synpunkt är de
betydelsefullaste.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Brandt säger att
en ökad självfinansiering skulle ske på
löntagarnas eller konsumenternas bekostnad.
Jag anser att den sker på aktieägarnas
bekostnad. Under tiden efter
det första världskriget konsoliderades
inte företagen utan gav stora utdelningar.
De delade ut praktiskt taget hela
den vinst de hade. Följden blev att när
depressionen kom förde den med sig en
rad katastrofer. Då lärde sig både företagarna
och statsmakterna att det behövs
möjligheter till konsolidering. Har
vi ett samhälle med konkurrens och
med starka fackliga organisationer, så
innebär möjligheterna till ökad konsolidering
att det blir mindre att dela ut
till aktieägarna. Det tycker jag är bra,
ty då får företagen ökade möjligheter
att investera. Herr Brandt är nog ganska
ensam om att tro, att en ökad självfinansieringsgrad
inte skulle innebära ett
investeringsincitament. Det finns folk
som tidigare har sagt, att vi inte får ha
så hög självfinansieringsgrad, ty det
kommer att stimulera investeringarna
för mycket, vilket inte är förenligt med
deras syn på politiken.

Vad beträffar det första argument som
herr Brandt förde fram, nämligen att
en ökad självfinansieringsgrad inte
skulle vara investeringsstimulerande, så
tror jag nog att herr Brandt tillhör en
mycket, mycket liten minoritet.

Det andra argument som herr Brandt
nämnde är teoretiskt mycket intressant.
Man kan säga att om pengarna inte stannar
kvar i företagen utan kommer ut
på den allmänna marknaden, sker en
strängare räntabilitetsbedönming. Som
vi alla vet, bedriver affärsbankerna en
mycket sträng och effektiv räntabilitetsbedömning.
Teoretiskt låter det väldigt
bra, men det finns ju en hel del beslut
inom företagen som måste verkställas
snabbt, och det gäller inte alltid pro -

jekt, för vilka man kan ge en bankmässig
säkerhet. Man vill så att säga inte
riskera andra pengar än dem man själv
har. Det kan också vara så att de som
lånar ut pengar ser på hur stort det
egna kapitalet är.

Även om argumentet teoretiskt är
mycket intressant, måste man konstatera
att det, för att ett företag skall kunna
vara dynamiskt och utvecklas, behövs
en betydande grad av konsolidering
av företaget. Jag tror därför att vi
bör eftersträva en ökad självfinansieringsgrad.
Jag tror dock inte att vi kan
komma tillbaka till en så höggradig
självfinansiering som i början av 1950-talet. Den höga självfinansieringsgrad
som vi då hade var nog inte i alla avseenden
lyckosam. Jag vill inte ha den
tillbaka. Det finns dock ett mellanting
mellan den nuvarande mycket låga
självfinansieringsgraden och den 100-procentiga, där vi får det optimum som
ger den bästa utvecklingen inom näringslivet.
Dit har vi långt att gå, och
därför bör denna fråga utredas.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag kan instämma i
vad herr Gustafson i Göteborg har sagt.
Emellertid begärde jag ordet, när herr
Brandt tog upp självfinansieringsproblemet
och försökte göra gällande att en
ökad självfinansiering skulle vara till
nackdel för löntagarna därigenom att
det skulle bli mindre pengar över till
löner. Det är en fullständig missuppfattning,
herr Brandt. Den minskade självfinansieringen
beror ju på att staten
tar in mera pengar i skatt från företagen
och på det sättet tillför statskassan
medel som annars skulle ha fått ligga
kvar i företaget.

För näringslivet är det angeläget, vilket
herr Gustafson i Göteborg har framhållit,
att det finns riskvilligt kapital
som i rätta ögonblicket kan stå till företagens
förfogande för att göra den
rätta investeringen och därmed också
skapa möjligheter till ett konkurrens -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

förhållande som gör att full sysselsättning
kan upprätthållas. Om vi granskade
en mängd olika företag, som tidigare
har omhuldat självfinansieringen, så
skulle vi snart finna att det är just de
företag som har använt sin självfinansieringsmöjlighet
till att göra investeringar
som skapat möjligheter att upprätthålla
en full sysselsättning. Det finns
företag som arbetar i branscher med
mycket hårt och kärvt konkurrensläge
och som tack vare detta förhållande haft
möjlighet att överleva uppkomna kriser
och ge sina anställda god sysselsättning.

Herr Brandt sade att investeringarna
skall ske där det ur samhällets synpunkt
är betydelsefullt. Det är ett rätt egendomligt
uttalande.

Det måste från samhällets synpunkt
vara betydelsefullt om investeringar
görs med självfinansierade medel just i
sådana företag som därmed skapar sig
en möjlighet att överleva i den hårda
konkurrensen. Detta är det viktigaste,
men jag har en känsla av att herr
Brandt, när han talar om från samhällets
synpunkt betydelsefulla investeringar,
i stället menar vad den socialdemokratiska
regeringen finner angeläget.
Det är emellertid inte alldeles säkert
att man inom regeringskretsen gör
den rätta bedömningen av var det skall
investeras i framtiden. Troligt är snarare
att det går bättre, om hela den bedömning
som skall göras fördelas på
många händer.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Under 1950-talet hade
bolagen denna stora möjlighet till självfinansiering
— men hur fungerade den?
Jo, man kunde skriva ned lagren avsevärt,
man hade rätt till fria avskrivningar
av maskiner, inventarier o. s. v.
och man skapade stora fonder. I stället
kunde man givetvis ha tillverkat varorna
billigare för tillfället eller ha betalt
ut högre löner.

Vi bär aldrig kritiserat att företagen
har haft dessa möjligheter. Tvärtom var
det väl finansminister Wigforss som en
gång lade fram förslaget därom här i
riksdagen. Vi ansåg att industrin skulle
ha möjligheter till kapitalbildning
för att rationalisera och bygga ut. Det
är uppenbart, och det är vi alla ense
om.

När nu herr Magnusson i Borås säger
att många stora företag just tack vare
självfinansieringen kan driva en rationell
industri, så är detta naturligtvis i
och för sig riktigt. Ingen har ju heller
bestritt att vissa företag under 1950-talet
och tidigare haft möjligheter att
fondera medel på grund av de regler
för avskrivning, varulagervärdering
o. s. v. som gällt och därmed kunnat
skaffa sig ett eget kapital, som till 75
ä 100 procent möjliggjort investeringarna.
Generellt verkar systemet givetvis
inte så. Det är obestridligt att det
inte går att låta vilka företag som helst
skapa fonder på detta sätt — företag
som kanske är mindre angelägna ur
samhällets synpunkt och fonder som vi
inte vet hur de används. Mycket kapital
skulle då kunna dras från den allmänna
kreditmarknaden och satsas på företag
som ur samhällets synpunkt inte är
så angelägna, medan mer angelägna företag
inte skulle kunna få erforderligt
kapital.

En gång hade vi på riksdagens bord
ett lagförslag — jag minns inte om det
var Annell-lagen — där Kooperativa
förbundet angrep självfinansieringspolitiken
av just den anledningen att
självfinansieringen drog kapital från
allmänna kreditmarknaden. Kapitalet
stannade kvar i företagen alldeles oberoende
av hurudana dessa var, och företagen
kunde göra på detta sätt därför
att de hade en marknad.

Då herr Gustafson i Göteborg säger
att självfinansieringen inte sker på löntagarnas
utan på aktieägarnas bekostnad
medger jag att han i viss mån har
rätt. .lag satt med i utredningen om in -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss

vesteringsfonder, som vi en gång fattade
beslut om här i riksdagen. Chefen
för Grängesbergsbolaget sade då till
mig: »Jag hoppas att Bran dt är med
och hjälper mig, så att vi kan lura
aktieägarna.» Man skulle alltså låta
pengarna stå kvar i företaget; aktieägarna
skulle inte få kännedom om den
saken och företaget därför inte behöva
betala ut pengarna. Det var en synpunkt
som jag principiellt ansåg att jag
kunde ansluta mig till. Jag är fullt på
det klara med att aktieägarna i viss mån
kan luras genom ett sådant tillvägagångssätt.
Men jag anser det ändå obestridligt
att självfinansieringsprincipen,
sådan den tidigare tillämpades, inte
var riktig. Om självfinansieringen får
alltför stora mått kan den gå ut över
löntagarna eller konsumenterna — det
vidhåller jag. Av den anledningen har
ju också avskrivningsreglerna skärpts
på ett sådant sätt att de inte numera
ger samma möjligheter till självfinansiering.

Det är kanske inte så mycket mer att
säga i denna fråga, men jag vill ändå
ta upp ytterligare en sak.

Herr Magnusson i Borås sade att affärsbankerna,
företagsledarna och andra
väl ändå borde kunna bedöma dessa
ting bättre än regeringen. Jag vill inte
alls förneka att det är mycket troligt.
Nu förekommer det ju diskussioner av
det slaget inom bankvärlden, men jag
tror för min del att varken en bankdirektör
eller en företagsdirektör, som har
att se uteslutade på sitt eget företag, kan
bedöma konsekvenserna av den ena eller
andra åtgärden ur hela samhällets
synpunkt. Då tror jag att regeringen har
större förutsättningar att lyckas därmed,
t. ex. genom att tillsätta en styrelse
som kan behärska hela fältet och
se det hela i stort. Jag tror inte att det
därigenom blir någon sämre bedömning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I ena stunden säger

aktieutdelning, m. m.

herr Brandt att en relativt hög självfinansieringsgrad
är önskvärd och att
han inte kritiserar förekomsten av en
sådan, i nästa ögonblick menar han att
den har betydande nackdelar. Jag tror
att herr Brandt, när han har tillfälle att
i lugn och ro studera sina yttranden i
denna debatt, kommer att göra den sakliga
konklusionen att en högre självfinansieringsgrad
än den vi för närvarande
har är motiverad.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag återkommer ännu en gång. Herr
Brandt talar fortfarande om de företag
som ur samhällets synpunkt är betydelsefulla.
Jag förstår över huvud taget
inte vad det är för slags företag herr
Brandt i detta sammanhang syftar på.
Det måste väl vara betydelsefullt för
samhället att det finns företag som även
under de nuvarande mycket hårda konkurrensförhållandena
kan drivas och
skapa vinster och därmed bereda ett
underlag för sin självfinansiering. Jag
kan inte förstå annat än att detta måste
vara ett verkligt samhällsintresse.

Jag menar att dessa företags verksamhet
befordras genom en metod som åtminstone
bibehåller några möjligheter
till en självfinansiering. Det är detta
som jag är angelägen om att understryka.
Jag förstår över huvud taget inte
herr Brandts resonemang när det gäller
vad som ur samhällets synpunkt är av
betydelse.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall avslutningsvis
bara göra en liten replik. Jag är självfallet
införstådd med att företagen har
en viss självfinansieringsgrad, eftersom
jag nu har argumenterat för den av finansministern
framlagda propositionen,
vilken ger möjligheter för företagen
till kapitalbildning genom den föreslagna
rätten till avdrag för nyemissioner.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade.

Utskottets hemställan företages till
avgörande punktvis. I fråga om punkten
A) ställes först propositioner på bifall
till eller avslag å det i motionen II: 852
av herr Karlsson i Huddinge m. fl. framställda
yrkandet om avslag å Kungl.
Maj :ts proposition nr 17. Om detta yrkande
avslås upptages de i reservationerna
berörda paragraferna i förslaget
till förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning. Slutligen
ställes utskottets hemställan under
punkten A) i övrigt under proposition
i ett sammanhang.

Punkten A

Det i motionen II: 852 framställda yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 17

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
nämnda yrkande; och avslog kammaren
yrkandet i fråga.

1 § förslaget till förordning om avdrag
vid inkomsttaxeringen för viss
aktieutdelning

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) i motsvarande del; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 3, såvitt
avser 1 § förslaget till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
viss aktieutdelning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 168 ja och
31 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

2 § förslaget till förordning om avdrag
vid inkomsttaxeringen för viss
aktieutdelning

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 3,
såvitt avser 2 § förslaget till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
viss aktieutdelning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 166 ja och
34 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

4 § förslaget till förordning om avdrag
vid inkomsttaxeringen för viss
aktieutdelning

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 3,
såvitt avser 4 § förslaget till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
viss aktieutdelning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102
ja och 99 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt under
punkten A

Bifölls.

Punkten B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101
ja och 99 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag

Kammaren hade alltså bifallit utskot- och Vigelsbo, fru Nettelbrandt samt herr
tets hemställan. Eriksson i Bäckmora, utan angivet yr kande.

§ 8

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 161 av herr Ottosson in. fl.
och 11:197 av herr Nordgren m.ft.
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att motionerna överlämnades till företagsskatteutredningen
att tagas i beaktande
vid fullgörandet av dess uppdrag.
I motionerna förordades ett upphävande
av dubbelbeskattningen av aktiebolag
och ekonomiska föreningar för att dessa
skulle kunna beredas tillgång till
emissionsmarknaden och därmed möjlighet
till en effektivare kapitalförsörjning.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 161 av herr Ottosson
in. fl. och II: 197 av herr Nordgren
m. fl. om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 161 av herr
Ottosson m. fl. och II: 197 av herr Nordgren
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att motionerna överlämnades
till företagsskatteutredningen
att tagas i beaktande vid fullgörandet
av dess uppdrag;

2) av herrar Lundström, Erik Filip
Petersson, Sundin, Gustafson i Göteborg

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Med hänvisning till den
tidigare debatten ber jag bara att få
yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen nr 1.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det finns en blank reservation
fogad till detta betänkande.
Den beror på att vi inte har kunnat ansluta
oss till den motivering som anförs
för avslagsyrkandet i utskottet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen till -

60 Nr 16 Onsdagen den 29 mars 1967

Effektivisering av övervakningen inom kriminalvården

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 153 ja och
33 nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning m. m.
jämte motion, såvitt ärendet hänvisats
till utskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Effektivisering av övervakningen inom
kriminalvården

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner om effektivisering av övervakningen
inom kriminalvården.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Med anledning av den
blanka reservation som herr Nilsson i
Bästekille avgivit vill jag ta tillfället
i akt att som motionär anföra ett par
synpunkter på den mycket viktiga frågan
om effektivisering av övervakningen
inom kriminalvården.

På känt maner hänvisar utskottet i
sin skrivning till en utredning som redan
pågår och där man tycks överväga
de frågor som har aktualiserats i motion
159 i denna kammare.

Men herr talman, vi har i motionen
inte bara aktualiserat en rad frågor
utan också angett vissa och välmotive -

rade riktlinjer, enligt vilka man bör söka
lösningarna. Det gäller t. ex. arvodena
åt övervakare. Alla är naturligtvis
överens om att nuvarande arvode, 25
kronor per man och månad med utbetalning
efter tre år och därefter hård
beskattning, är helt orealistiskt. I diskussionen
har man talat om en höjning
till 30, 40 eller 50 kronor. I denna ersättning,
förmodar jag, inbegriper man
även kostnader för resor och andra utgifter,
som är förenade med uppdraget.
Det skall, som vi anför i motionen,
stor idealitet till för att på sådana villkor
åta sig så svåra och allvarliga vårduppgifter
som det här rör sig om.

När utredningsdirektiven talar om
upplysning om övervakareuppgifter i
rekryteringssyfte räknar man också
med att de som engagerar sig i ideellt
eller fackligt arbete är mer benägna än
andra att ställa sig till förfogande för
frivilligt socialt arbete. Detta apostroferande
av de ideellt engagerade är en
händelse som inte bara ser ut som en
tanke. Det för verkligen tanken till de
låga arvodena, som jag nämnde är av
principiellt annat slag än de som motionärerna
anför och förordar.

Vi har som riktpunkt satt 1 000 kronor
per man och år i övervakningsarvode.
Det är en storleksordning som
torde gälla för annan kvalificerad arbetsuppgift
på motsvarande vårdområde.
Det finns ingen anledning att man
på ett så viktigt fält som kriminalvården
i frihet skall åka snålskjuts på
idealiteten. Idealitet behövs för det mesta
här i livet, men man kan nog bevara
idealiteten, även om man får hyggligt
betalt.

Även de synpunkter vi anför när det
gäller begränsningen av antalet övervakningar
har varit värda att beakta
i den nämnda utredningen.

Det är värt att lägga märke till att
kriminalvårdsstyrelsen, som yttrat sig
över motionen, tillstyrkt motionärernas
hemställan att motionen måtte överlämnas
till utredningen för beaktande. Det

Onsdagen den 29 mars 1967 Nr 16

Effektivisering av övervakningen inom kriminalvården

är förvånande att inte utskottet har
funnit anledning att följa denna kriminalvårdsstyrelsens
rekommendation.
Man torde väl kunna utgå från att kriminalvårdsstyrelsen
bättre än de flesta
känner situationen och behoven både i
och utanför utredningen. Utskottet anför
att den nämnda utredningen beräknas
vara färdig i år. Då är det bara
att uttala förhoppningen att så också
skall bli fallet, så att dessa viktiga frågor
kan lösas.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Werner sade att
utskottet »på känt maner» har ansett, att
när en fråga är under utredning bör
man inte begära en ny utredning i samma
ämne. Vi har ansett detta, i synnerhet
som motionen var skriven med
ledning av utredningsdirektiven och i
synnerhet som utredningsdirektiven uppenbarligen
har tillkommit efter en direkt
beställning från kriminalvårdsstyrelsen,
som för ett par år sedan begärde
att arvodena till övervakarna skulle
höjas — man sade förslagsvis med 100
kronor i månaden, vill jag minnas. Nu
överlämnas en motion några månader
innan man väntar att utredningen är
klar, en motion i vilken inget annat står
än som står i direktiven •—• och i direktiven
står inget annat än det som
kriminalvårdsstyrelsen begärde för
ett par år sedan.

Vi har handlat precis på känt maner,
herr Werner, och det är nog det enda
riktiga i detta fall. Jag ber därför att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall just inte förlänga
debatten men jag känner ett behov
av att få använda detta tillfälle att säga
att när man i diskussionerna om de frivilliga
övervakarnas verksamhet ofta
nog har sagt att man hopar uppdrag
på dem så att arbetet inte blir ordentligt
utfört, så är detta inte riktigt, i varje

fall inte vad beträffar övervakarna inom
kriminalvården. Den saken har vi
kommit till rätta med för länge sedan,
och det finns för övrigt omnämnt i
direktiven för utredningen, nämligen
att den alldeles övervägande delen av
de frivilliga övervakarna har hand om
endast ett fåtal fall var.

Jag delar utskottsordförandens åsikt
att i det här fallet är det verkligen berättigat
att hänvisa till en utredning
vars resultat kan väntas när som helst
och därmed yrka avslag på motionen.
Jag har själv engagerat mig i denna fråga
många gånger i riksdagen, men nu
tycker jag att frågan ligger så väl till,
att man kan vänta sig en positiv behandling
i fortsättningen, när betänkandet
är framlagt och blivit vederbörligen
remissbehandlat. Jag är för min del
ganska övertygad om att det framöver
kommer att ske betydande förändringar i
hela sättet att utnyttja intresset för
övervakning bland allmänheten och använda
de frivilliga övervakarna.

Herr talman! Det finns därvidlag ytterligare
en omständighet som kan bidra
till en gynnsam utveckling, nämligen
att det just för närvarande föreligger
planer på att av de ännu inte
särskilt många övervakareföreningarna
ute i landet bilda en topporganisation.
Förslag härom framläggs just i dagarna.
Om det bildas ett sådant riksförbund
tror jag att detta i sin tur kommer att
bidra till ett effektivare arbete av de
frivilliga övervakarna. Det väsentliga är
emellertid att det finns en utredning
som när som helst kommer att offentliggöras.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag vill bara ännu en
gång anföra att kriminalvårdsstyrelsen
har funnit anledning rekommendera att
motionerna vidarebefordras till utredningen.
Det är rätt märkligt med denna
rekommendation om det, som fru Eriksson
i Stockholm och herr Wiklund menar,
är så självklart att synpunkterna

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Interpellation ang. undervisningen i samlevnadsfrågor

i motionerna återfinns i utredningen.
Det är här fråga om ett vanskligt fält
där både politiker och experter famlar,
varför det finns anledning att samla så
många synpunkter som möjligt för att
finna en lösning. Det är ju inte heller
förenat med någon större kostnad eller
något större besvär att skicka över motionerna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Till och med kriminalvårdsstyrelsen
kan handla på ett sätt
som riksdagen inte alltid finner riktigt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att främja produktion
av elektriska bilar, och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om utrustning av bil med förbandslåda.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Interpellation ang. undervisningen i
samlevnadsfrågor

Ordet lämnades på begäran till

Herr WERNER (h), som yttrade:

Herr talman! Under de senaste åren
har aktualiserats en rad oroande sociala
företeelser, som visat sig vara synnerligen
svåra att bemästra.

Inom ungdomsvärlden framträder
den tilltagande brottsligheten med accent
på våldsbrott men även meningslös
vandalism har tilltagit. Det rikt florerande
varuhussnatteriet har blivit
brottets förskola. Alkoholmissbruket
ödelägger allt fler ungdomar och på
sistone har läkemedelsmissbruk och

narkomani gripit omkring sig på ett
förlamande och ytterligt ödesdigert sätt.

Vad beträffar hem, äktenskap och
kärlekens sammanhang över huvud
tycks problematiken också öka. Man
kan ha olika meningar om mångahanda
i dessa frågor men inte förneka att en
misslyckad samlevnad människor emellan
kommer mycket lidande åstad.

På våra arbetsplatser finner man inte
sällan människor med svåra anpassnings-
och samarbetssvårigheter. Där
finns människor som av olika skäl inte
passar in i arbetslivet och därför lätt
blir rov för ensamhet och förtvivlan.

Våra myndigheter griper sig an dessa
problem efter hand som de aktualiseras,
i de enskilda fallen. Framgången är
tveksam, ofta beroende på att resurserna
att nå ut och ge hjälp sällan är
till fyllest. På fält där tveksamhet råder
har utredningar tillsatts, vilka föranstaltat
om forskning för att skapa
klarhet om situationen och lämpliga åtgärder.
Vad man emellertid har anledning
att efterlysa är en verksamhet av
förebyggande natur. De upplysningskampanjer
som sker genom skilda myndigheter
mot brott, onykterhet, vårdslöshet
i trafiken etc. är i och för sig
lovvärda, men fråga är, om inte den
förebyggande verksamheten måste ligga
på ett djupare och mera personligt
plan.

För drygt ett år sedan framfördes en
motion (II: 49 år 1966) om vidgad och
integrerad samlevnadsundervisning i
grundskolan. Motionen, som hade undertecknats
av representanter från
samtliga demokratiska partier, fick en
välvillig behandling. Man utgick ifrån
att skolöverstyrelsen hade sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor.

Motionen gör sig till tolk för uppfattningen
att skolan ger alltför knapphändig
kunskap i rent medmänskliga
frågor. De samlevnadsfrågor som behandlas
är dels uppspaltade på skilda
läroämnen, dels alltför begränsade till
omfattning. En undervisning i samlev -

Onsdagen den 29 mars 1967 Nr 16

Interpellation ang. undervisningen i samlevnadsfrågor

nadsfrågor på sätt som motionen avser
torde ligga helt i linje med grundskolans
målsättning att fostra ungdomen
till självständighet och gemenskap.

Många av de inledningsvis omnämnda
missförhållandena bland unga och äldre
bottnar säkerligen i bristande kunskap
om livets möjligheter att ge lycka och
harmoni i gemenskap med andra människor.
Den tomhet och meningslöshet
många upplever resulterar lätt i allmän
vårdslöshet med livet och arbetet. De
artificiella medel som kan skänka stimulans
och eskapism måste i den situationen
te sig lockande. För att övervinna
blyghet och kontaktbesvär ligger
bruket av alkohol och andra stimulansmedel
nära till hands. Med en förenklad
och förvanskad uppfattning av den
gemenskap kärleken kan skänka går
man också lätt miste om den trygghet
och personlighetsdaning den förtroendefulla
kärleken för med sig. Söndring
skulle i många hem ha kunnat undvikas
om samhället i tid inte bara skänkt viss
upplysning utan undervisning och fostran
för livets mest grannlaga uppgifter.
Ett målmedvetet förebyggande och en
uppbyggande insats från skolans sida
genom kontinuerlig undervisning i samlevnadsfrågor
torde löna sig både personellt
och ekonomiskt.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
fråga: »

Kan herr statsrådet upplysa kammaren
om vilka åtgärder som vidtagits för
att förbättra undervisningen i samlevnadsfrågor
inom skilda skolformer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 116, till fullmäktige i riksbanken
angående användande av riksbankens
vinst för år 1966.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 36, angående godkännande av en
av Unescos generalkonferens antagen
konvention mot diskriminering inom
undervisningen,

nr 43, angående ökad utbildning av
journalister m. m.,

nr 48, angående hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande,
nr 52, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), m. in.,

nr 56, angående bildande av ett
statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet,
nr 59, angående naturvårdens organisation,
m. m.,

nr 61, angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen,
m. m.,

nr 62, angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsstyrelsen
m. m.,

nr 63, angående förvärv av Skoklosters
slott och samlingar,

nr 64, angående vissa anslag för
budgetåret 1967/68 till riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum,
nr 66, med förslag till förordning om
antidumping- och utjämningstull, m. in.,
nr 67, angående vissa anslag till civilförsvaret,

nr 68, angående central administration
för hälso- och sjukvården samt
socialvården, m. m.,

nr 69, angående vissa anslag till psykiatrisk
sjukvård m. m.,

nr 70, angående utbildning av lärare
för synskadade och hörselskadade m. m.,
nr 71, angående ytterligare anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till studiemedelsfonden,
nr 72, angående vissa pensionsfrågor,
in. m.,

nr 73, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m.,

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

nr 74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m.,

nr 75, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen,

nr 76, angående omorganisation av
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,

nr 77, angående sammanläggning av
överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län till en länsstyrelse,
in. in.,

nr 78, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
22 april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,

nr 79, angående organisationen av
den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten,
m. in.,

nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68,

nr 85, angående vissa åtgärder inom
vuxenutbildningens område m. in.,
nr 100, angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. in.,

nr 104, angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m.,

nr 105, angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67,

nr 108, med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
nr 109, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1967/68, samt

nr 110, angående vissa anslagsfrågor
rörande försvaret för budgetåret 1967/
68.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 45, angående fortsatt valutareglering,
motionerna:

nr 898, av herr Berglund m. fl., och
nr 899, av herr Magnusson i Borås
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 46, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, in. m., motionen nr 900,
av herrar Carlshamre och Nordgren;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 47, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, motionerna:
nr 901, av herr Adamsson m. fl.,
nr 902, av herr Josef son i Arrie m. fl.,
nr 903, av herr Magnusson i Borås
in. fl., och

nr 904, av herr Nordgren m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 57, angående riktlinjer för
luftfartsverkets verksamhet och organisation,
motionen nr 905, av herr Nilsson
i Kristianstad m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under
tiden 1—5 april 1967 på grund av resa
till Helsingfors för deltagande i Nordiska
rådets femtonde session.
Stockholm den 29 mars 1967

Tage Erlander

Till Riksdagens andra kammare
För deltagande i sammanträde inom
Europarådet anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet från och med den 30
mars till och med den 1 april i år.
Stockholm den 29 mars 1967

Gunnar Hedlund

Till Riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
24—28 april 1967 för deltagande i or -

Onsdagen deti 29 mars 1967

Nr 16

dinarie session med Europarådets rådgivande
församling.

Stockholm den 29 mars 1967

Daniel Wiklund

Till Riksdagens andra kammare
Härmed begäres ledighet från riksdagsgöromål
för deltagande i Nordiska
rådets femtonde session i Helsingfors
för tiden 1 april—6 april 1967 för
herr Cassel
fru Ekendahl
herr Ohlin
» Skoglund

» Einar Gustafsson i Kårhy
» Mellqvist
» Björkman.

För tiden 1 april—5 april 1967 för
herr Thapper.

För tiden 5 april—6 april 1967 för
herr Kellgren.

Stockholm den 29 mars 1967

Sven Holmstedt
Byrådirektör

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 17

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Rimmerfors, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ungående gottgörelse för skada som

åstadkommits av svensk brottsling
utomlands,

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående gottgörelse för skada
genom svensk medborgares brottsliga
handling inom eller utom Sverige,

herr Lindahl, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
gottgörelse till norsk medborgare i
anledning av brott av rymlingar från
svensk fångvårdsanstalt,

herr Fridolfsson i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående de generella undantagen
från investeringsavgiften för vissa
byggnadsarbeten,

herr Norrby, till hans excellens herr
statsministern angående propositionsavlämnandet,
och

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående viss befogenhet för
prövningsnämnd.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.48.

In fidem

Sune K. Johansson

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 16

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Torsdagen den 30 mars

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. långsiktsplaneringen
inom skogsindustrin

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindström har frågat
mig om jag — inför den omstrukturering
som förestår inom landets
skogsindustri — anser det önskvärt
eller rent av nödvändigt med en vidsträckt
samverkan mellan olika skogsägarkategorier
för att garantera bästa
möjliga långsiktsplanering och därigenom
undvika felinvesteringar.

Jag anser det i hög grad önskvärt att
största möjliga samverkan mellan berörda
parter äger rum i den långsiktiga
planering för skogsindustrins utveckling,
som jag menar att framtidsperspektivet
motiverar.

Vidare anförde

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Finansministern är förtjänt
av ett uppriktigt tack för det
snabba svaret på min fråga. Jag skulle
emellertid ha önskat att han sagt att
ifrågavarande samarbete är högst nödvändigt.
När nu staten skall agera som
en ekonomisk hemsamarit för storindustrin
— vilket jag inte anser vara oriktigt
— så har man väl all rätt att kräva
ett samarbete som leder fram till det för
hela samhället bästa resultatet.

Vi har nu iakttagit att när två storföretag
inom skogsindustrin ligger i

startgroparna för att bygga ut sina industrier
med anlitande av statens hjälp,
så sker utbyggnaden nästan vägg i vägg
med varandra, och deras råvarubaser
ligger saxade i varandra i inlandet. Råvarorna
skall nu — efter hand som flottlederna
läggs ner — fraktas ned till
kusten per bil eller järnväg.

Om det förefunnits ett intimt samarbete
mellan dessa stora företag, kunde
något av dem lokaliserat sina nya anläggningar
till inlandet där man inte
har så långa avstånd till en året runt isfri
hamn; jag tänker exempelvis på någon
hamn i Trondheimsfjorden. Vi har
också i mitt hemlän en skogsindustri
med halvsekellång yrkestradition, där
det skulle vara möjligt att skapa en
större och mera bärkraftig enhet, om ett
sådant samarbete kunde komma till
stånd. I vinter har skeppningarna givetvis
gått bra den vanliga vägen, men vi
har ju ibland vintrar under vilka skeppningen
är stängd under tre eller ända
upp till fyra månader om året. Det är
mot denna bakgrund som jag framställt
min fråga.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. begränsning av de
militära övningsprogrammen i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Jansson har frågat
mig, om jag anser att i nuvarande

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Svar på fråga ang. begränsning av de militära övningsprogrammen i vissa fall

läge begränsningar och modifieringar
av de militära övningsprogrammen är
möjliga där dessa övningar sker under
former som stör tiotusentals människors
nattsömn och dessutom krossar fönsterrutor
och åstadkommer annat obehag.

Med hänsyn till kraven på säkerhet
måste övningar i strid under mörker i
regel ske på de militära övnings- och
skjutfälten. Vissa övnings- och skjutfält
är tyvärr så belägna att dessa mörkerövningar
medför olägenheter för den
kringboende civilbefolkningen. Med
hänsyn till kravet att våra förband
måste utbildas för mörkerstrid och att
skarpskjutning måste ske inom begränsade
områden går det emellertid ej att
helt eliminera olägenheterna. Kostnader
och tidsförluster vid transporter till
andra mer avlägset belägna skjutfält är
i de flesta fall så stora att sådana transporter
kan ske endast i undantagsfall.
De militära myndigheterna försöker
dock så långt möjligt undvika övningsverksamhet
som kan medföra obehag
för allmänheten.

För stockholmstraktens del kommer
förflyttningen av I 1 och Ing. 1 från
Järvafältet att befria befolkningen inom
dessa områden från de olägenheter som
mörkerövningarna för närvarande medför.

Vidare anförde

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.

Jag var på väg att konstatera att
svaret varken är ja eller nej, men det
sista som statsrådet sade: »För stockholmstraktens
del kommer förflyttningen
av I 1 och Ing. 1 från Järvafältet
att befria befolkningen inom dessa områden
från de olägenheter som mörkerövningarna
för närvarande medför»,
kan naturligtvis tolkas som ett ja, nämligen
att vi inte behöver befara någon
upprepning av de olägenheter det här
närmast gäller. Det var just Järvafältet

jag hade i tankarna när jag ställde min
enkla fråga.

Frågan kan måhända synas vara av
relativt ringa storleksordning, men jag
har likväl ställt den för att fästa uppmärksamheten
på vad jag anser vara en
påtaglig nonchalans mot allmänheten
från de militära stabernas sida. Det är
självfallet svårt för mig att bedöma det
ur militär övningssynpunkt berättigade
i eller den ekonomiska nödvändigheten
av sådana här övningar. Jag ifrågasätter
emellertid starkt, om det kan vara nödvändigt
att låta övningarna ske under
sådana former att tiotusentals människor
väcks ur sin nattsömn. I detta
fall gällde det personer boende i Solna,
Sollentuna och Spånga; jag har för mig
att även statsråd fått sin nattsömn störd
av dessa övningar! Fönsterrutor krossades
i en del lägenheter, och det är
ganska besvärligt när sådana skador
uppkommer sent på kvällen i februari
månad — det var då de aktuella övningarna
hölls. Om mörkerövningarna måste
genomföras kunde de kanske ha ägt
rum litet tidigare på kvällen. Mörkret
inträder ju i februari månad redan vid
nittontiden, och dessa övningar hölls
först mellan klockan 23 och 24.

Övningarna borde rimligen ha kunnat
förläggas till en mera passande tid.
Och kanske hade vår militära beredskap
inte äventyrats, om man rent av
avstått från att genomföra dem. Förflyttningen
av de militära förbanden
från Järvafältet görs väl bl. a. av det
skälet att vissa övningsmoment inte
längre kan äga rum där. Enligt min
mening borde dessa övningar räknas
in den kategorin. Jag tror att försvaret
kunnat få en moralisk kompensation
som uppvägt den eventuellt förlorade
militära effektiviteten, om man låtit någon
av sina PR-män meddela att man
avstod från att genomföra övningarna
just på grund av att de kunde störa allmänheten.

Härmed var överläggningen slutad.

5* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 16

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

§ 3

Svar på fråga ang. undsättning till

isolerad öbefolkning genom militär
personal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Öhvall har frågat
mig, om jag mot bakgrund av ett i pressen
uppmärksammat fall av militär undsättning
mellan Hindersön och fastlandet
vill redogöra för i vilken utsträckning
isolerad öbefolkning exempelvis
under förfallstiden kan påräkna militär
hjälp i nödsituationer.

Särskilda bestämmelser finns om militär
medverkan i civil verksamhet. Sålunda
deltar krigsmakten bl. a. i sjö-,
flyg- och fjällräddning. Därutöver får
militära luftfartyg, efter vederbörande
försvarsgrenschefs medgivande, användas
i särskilt viktiga och brådskande fall
för vissa allmännyttiga ändamål, t. ex.
sjuktransporter.

Om det är av otvetydigt värde för utbildningen
kan också såsom övningsuppgifter
vissa tjänster utföras för civil
myndighet eller enskild person.

Bestämmelserna om medverkan i civil
verksamhet överses för närvarande bl. a.
för att klarlägga vilka instanser som
skall besluta i tveksamma fall. Det är
dock uppenbart att om en nödsituation
uppstår, som inte kan bemästras med
civila resurser, kommer militär hjälp
att lämnas i den utsträckning som är
erforderlig och möjlig.

Vidare anförde

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.

Det finns ingen anledning för mig
att nu ta upp det enskilda fall jag refererat.
Det finns heller ingen anledning
att kommentera den makabra händelse
som inträffade vid ifrågavarande trans -

port — detta är oväsentligt för den principiella
bedömningen.

Från militärt håll har sagts att de
bestämmelser som för närvarande finns
att tillgå inte är tillräckligt klara. Man
har svårt att avgöra i vilken utsträckning
man kan bisträcka en isolerad öbefolkning.
Nu har en militär chef, som
beordrat en sådan hjälpaktion, blivit utsatt
för en erinran från MO. Den militäre
chefen anser att han handlat enligt
sunt förnuft när han biträtt en öbo i
trängt läge, men MO menar att han
handlat felaktigt, detta tydligen därför
att hjälpaktionen inte kan anses som
allmännyttig. Det kan uppenbarligen vara
besvärligt att bestämma vad som kan
anses vara allmännyttigt eller enbart
nyttigt i ett sådant här fall. Ofta krävs
snabba beslut, och tid för nödigt rådrum
ges icke.

Frågan är alltså, om inte reglerna
för militär undsättning bör vara så utformade
att den som har anförtrotts
uppdraget att vara chef för ett militärförband
också skall anförtros uppgiften
att använda sitt sunda förnuft i sådana
här situationer. För skärgårdsbefolkningen
är det givetvis en väsentlig sak,
att man vet med sig att det finns ett
militärt förband inom räckhåll, om något
oförutsett skulle inträffa under den
tid man är isolerad.

Nu säger försvarsministern att bestämmelserna
om medverkan i civil
verksamhet för närvarande överses bl. a.
för att klarlägga vilka instanser som
skall besluta i tveksamma fall. Det är
dock uppenbart, framhåller han, att
om en nödsituation uppstår, som inte
kan bemästras med civila resurser, kommer
militär hjälp att lämnas i den utsträckning
som är erforderlig och möjlig Jag

uppfattar detta svar som positivt
och vill gärna tro att de nya bestämmelserna
kommer att få sådan utformning
att beslutanderätten i fall av denna
typ kommer att decentraliseras.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

§ i

Svar på fråga ang. underhållet av
försvarsmateriel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Göransson har frågat
mig, om jag avser att nu vidta några
åtgärder med anledning av den överkapacitet
som uppstått när det gäller
underhåll av försvarsmateriel eller om
jag avser att avvakta pågående utredningar.

Överkapacitet för underhåll av försvarsmateriel
finns f. n. på flygvapnets
verkstäder. Med anledning härav har
flygförvaltningen den 20 januari i år
utfärdat nyanställningsstopp vid de centrala
flygverkstäderna och flottiljernas
verkstäder. Några uppsägningar har inte
gjorts. Varsel om uppsägning till den 1
juli har lämnats sju arbetare vid centrala
flygverkstaden i Västerås. Friställning
av ytterligare personal kan bli aktuell.

Skulle ändrad organisation eller andra
omständigheter påkalla det kommer
jag att medverka till omplaceringar av
personal och andra åtgärder för att underlätta
en anpassning till behovet.

Vidare anförde

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Jag vill först tacka försvarsministern
för svaret. Det är väl positivt
så till vida att om det blir fråga
om omplaceringar kommer försvarsministern
att medverka. Jag tackar för
detta.

Däremot är det en del andra synpunkter,
som jag gärna hade önskat att försvarsministern
i dag berört. Även om
frågan som sådan var ganska allmänt
ställd och man knappast kan begära att
statsrådet här tar upp hela problemkomplexet,
kan man dock av svaret inte
undgå att dra vissa slutsatser.

Den första slutsatsen är att försvars -

ministern kommer att medverka till att
man medvetet minskar den civilanställda
personalen inom försvarets verkstäder
till det antal som verkligen behövs.
Enligt de varsel som lämnats skall nedskärningen
under detta år inte beröra
sju arbetare, som försvarsministern säger,
utan kanske 400—500 man.

Samtidigt som försvarsministern accepterar
denna nedskärning är han beredd
att godta och har t. o. m. tillstyrkt
en utökning av den verksamhet som pågår
inom försvarets område med uppbyggnad
av halvstatliga eller låt mig
säga halvprivata företag. För mig måste
detta framstå som om försvarsministern
mer eller mindre underkänner sina
egna verkstäders förmåga att från
såväl ekonomisk som annan synpunkt
konkurrera med privatindustrin.

Jag förstår försvarsministern på ett
sätt. Det kan inte vara lätt för honom
att med de olika beläggningsprognoser
som kommer från förvaltningsmyndigheterna
hela tiden hänga med i fråga
om behovet av underhållsresurser. Kanske
just därför och med hänsyn till att
det pågår en hel del utredningar i
dessa frågor skulle jag dock önska att
svaret i stället hade lytt ungefär så, att
försvarsministern avser att nu annullera
utfärdade anvisningar om investeringar
i nya underhållsresurser och att
omedelbart stoppa den pågående omfördelningen
av teleunderhållsmateriel
från försvarets verkstäder till halvprivata
företag samt att de nya objekt som
efter hand tillkommer skall tillföras försvarets
egna verkstäder, så att dessa optimalt
kan utnyttjas.

Jag hoppas att mina konstateranden
om det aktuella läget är felaktiga, men
innan försvarsministern har vidtagit
några åtgärder att hämma den utveckling
som är på gång har jag nog tyvärr
riktigt beskrivit den situation som vi
går till mötes inom försvaret.

Jag tackar än en gång statsrådet för
hans svar.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

§ 5

Svar på fråga ang. skyddet mot djurplågeri
vid hästsporttävlingar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om jag anser att de bestämmelser
som har tillskapats som skydd mot
djurplågeri vid hästsporttävlingar fungerar
tillfredsställande.

De allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen
gäller också offentliga hästoch
ryttartävlingar. Dessa är dessutom
underkastade bestämmelserna i 1959
års kungörelse om offentlig förevisning
av djur.

Den 1 januari 1967 trädde vissa ändringar
i denna kungörelse i kraft, som
syftade till att öka skyddet mot djurplågeri
vid offentliga tävlingar med
djur. För att garantera en sakkunnig
och effektiv övervakning av djurens behandling
under själva tävlingen skall
veterinär alltid närvara vid tävlingen.
Denne skall förordnas av veterinärstyrelsen.
Om djur utsätts eller befaras
kunna bli utsatt för djurplågeri, kan
veterinären med omedelbar verkan helt
eller delvis förbjuda att tävlingen hålls
eller att visst eller vissa djur deltar i
tävlingen. Före denna skall tävlingsbanan
besiktigas av veterinären.

I överensstämmelse med de nya bestämmelserna
har veterinärstyrelsen förordnat
banveterinärer och ställföreträdare
för dessa vid landets tävlingsbanor
för trav- och galoppsport. Banveterinärer
för andra hästsporttävlingar
kommer att förordnas i varje särskilt
fall innan tävling äger rum.

Med anledning av ett uttalande av
1965 års höstriksdag om angelägenheten
av skärpt övervakning från polisens
sida i fråga om djurplågeri vid
hästtävlingar pågår inom rikspolisstyrelsen
arbete med att i samråd med veterinärstyrelsen
utfärda anvisningar för
att förbättra polistillsynen vid tävlingarna.

Med hänsyn till den korta tid som
de nuvarande bestämmelserna har varit
i kraft är det ännu för tidigt att uttala
sig om effekten av de vidtagna åtgärderna.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Tack för det utförliga
svaret! Justitieministern lämnar för övrigt
alltid utförliga svar, vilket med
tacksamhet noteras.

Anledningen till min fråga är att en
hel del oro på många håll har försports
över att hästsporttävlingar inrymmer
vissa former av vad som kan kallas
djurplågeri. Man hetsar djuren över deras
förmåga, ofta med hjälp av spö. I
den paragraf i brottsbalken som handlar
om djurplågeri står det dock att
överansträngning är en form av djurplågeri.

Det säges från en del håll att hästarna
tycker att det är roligt att springa. Hur
man vet det, undandrar sig mitt bedömande
— man kanske har gjort en gallupundersökning
bland tävlingshästarna.

Justitieministern framhåller i svaret
att de nuvarande bestämmelserna varit
i kraft så kort tid, att det är för tidigt
att uttala sig om deras effekt. Det kan
visserligen vara sant, men under denna
korta tid har många hästsporttävlingar
hållits enligt det generella mönstret,
varvid man alltså både hetsar hästarna
och använder spö. Det kontrollsystem
som är uppbyggt är visserligen
bra, men de myndigheter som är involverade
anser inte att det är djurplågeri
om man överanstränger hästarna på
detta sätt och slår dem med spö. Det
är bra att detta har blivit fastslaget.
Själv är jag inte lika övertygad om att
det inte är djurplågeri — men det är ju
en annan fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Svar på fråga ang. utredning rörande glesbygdens gymnasiefråga — Svar på fråga
ang. beslut om ändring av studiers tidsförläggning

§ G

Svar på fråga ang. utredning rörande
glesbygdens gymnasiefråga

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
om jag vill lämna en redogörelse över
hur långt den kommitté som arbetar
inom skolöverstyrelsen med glesbygdens
gymnasiefråga (korrespondensgymnasier
m. m.) hunnit och när eventuellt
ett förslag i denna fråga kommer
att läggas fram i riksdagen.

Utredningsarbetet är i det närmaste
avslutat och skolöverstyrelsen avser att
inom den närmaste framtiden ta ställning
i frågan. Därefter ämnar överstyrelsen
inkomma till Kungl. Maj :t med
förslag i ämnet.

Jag kan därför för dagen inte lämna
något besked om när frågan kommer
att anmälas för riksdagen.

Vidare anförde

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla fråga.
Jag hade visserligen väntat ett något
fylligare svar, men det kanske inte
går att lämna ett sådant i dagens läge,
eftersom utredningen inte har slutfört
sitt arbete.

Jag skall villigt erkänna att statsrådet
Edenman har hjälpt oss i glesbygderna
och framför allt i Sveg med ett korrespondensgymnasium,
som vi är mycket
glada åt. Både föräldrarna och ungdomarna
uppskattar detta gymnasium.
Med de långa avstånden i glesbygderna
måste det finnas någon form av gymnasium
och då helst ett gymnasium i
fastare form. Vi väntar med spänning på
utredningen angående glesbygdens gymnasiefråga.
Studiematerialet från korrespondensinstituten
är inte alltid så
bra som man kunnat vänta. Därmed intet
ont sagt om korrespondensinstitu -

ten, men de kanske behöver följa upp
och förnya kurserna.

Om gymnasieorten ligger i närheten
av hemmet, så att föräldrarna får daglig
kontakt med barnen, blir studieresultatet
bättre. Det gäller framför allt de två
första åren i gymnasiet. Jag är medveten
om att detta inte går att ordna för
alla barn •— man måste väga fördelar
och nackdelar mot varandra. Även
kostnadsfrågan kommer in i bilden.
Kostnaderna skall ju inte få ha någon
avgörande betydelse beträffande undervisningen
för dem som bor i glesbygderna.
Det har tydligt sagts ifrån även
av skolöverstyrelsen.

Gymnasiernas ämnesdifferentiering
är också en viktig sak i detta sammanhang.
På grund av olikheten i befolkningstäthet
kan vi inte fordra samma
differentiering i alla gymnasier. Här
möter åter en avvägningsfråga.

Vi i glesbygderna är angelägna om
att allt göres för att lösa gymnasiefrågan
så bra som möjligt, och det är också
brådskande att någonting sker.

Jag har nu fått besked om vad jag
tidigare inte visste eller trodde, nämligen
att utredningsarbetet beträffande
glesbygdens gymnasiefråga är i det närmaste
avslutat och att skolöverstyrelsen
har för avsikt att inom den närmaste
framtiden ta ställning i ärendet samt
därefter inkomma till Kungl. Maj :t med
ett förslag. Jag hade faktiskt fått en vink
om att saken lagts på is tills vidare, och
därför är det glädjande att höra att utredningen
snart är slutförd och att vi
kanske kan få ett resultat som vi är nöjda
med.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret, trots att det inte var
så fylligt som jag hade hoppats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. beslut om ändring
av studiers tidsförläggning

Ordet lämnades på begäran till

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Svar på fråga ang. beslut om ändring av studiers tidsförläggning

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Krönmark har frågat
mig, om jag anser att det ligger i
linje med skolreformens intentioner att
utan utredningar lägga om studiernas
tidsförläggning inom en region och att
tidsbinda detta till fem år.

Jag anser inte att det strider mot
skolreformens intentioner, om en skolstyrelse,
som enligt skolstadgan har att
bestämma den dagliga undervisningstidens
förläggning, på försök inför viss
skiftläsning. För att det skall vara möjligt
att rätt bedöma resultatet av en sådan
försöksverksamhet bör den bedrivas
under en inte alltför kort tidsperiod.
Om vederbörande skolstyrelse finner
att försöksverksamheten bör avbrytas
kan den emellertid besluta därom
och den är således ej bunden av sitt
tidigare beslut om att verksamheten
skall pågå under en viss tid.

Vidare anförde:

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag tackar ecklesiastikministern
för svaret på min fråga.

Anledningen till att jag framställde
frågan är som vi alla vet det s. k. Hultsfredsfallet,
där en skolstyrelse utan några
egentliga utredningar — såsom det
förefaller — har fattat principbeslut om
en försöksverksamhet under fem år med
s. k. saxad undervisning. Detta har
framställts som något nytt och progressivt.
Jag vill emellertid hävda att det
är inte något nytt. Det finns rika erfarenheter
av saxad undervisning. Jag kan
nämna att jag började min skolgång i
en B-skola med saxad undervisning,
som på sin tid framstod som en förbättring.
Den frångick man emellertid sedermera
till förmån för en normal arbetsdag
för samtliga elever.

Jag är fullt medveten om att det är
besvärligt att klara finansieringen för
de ändringar som grundskolereformen
medför, och jag kan också acceptera det

här påtalade tillvägagångssättet som en
nödlösning för att klara sig ur ett prekärt
läge. Men jag är, herr statsråd, litet
orolig för att det kan bli så, att
kommuner där man tagit på sig mycket
stora investeringar för en utbyggnad av
skolorganisationen utnyttjar denna möjlighet
att införa saxad undervisning i
alltför stor utsträckning.

Skall det bedrivas en försöksverksamhet
av detta slag, så är det väl lämpligt
att förlägga den till någon ort där
de negativa verkningarna blir så obetydliga
som möjligt. I detta fall rör det
sig om ett gymnasium, som kanske har
den allra största andelen resande elever
i detta land över huvud taget.

Vidare undrar jag, herr statsråd, om
det ligger i linje med skolreformens intentioner
att eleverna blir tvungna vistas
i skolmiljö nio, tio timmar om dygnet.
Det var väl ändå inte på det sättet
vi hade tänkt oss skolreformen.

Att saken är illa förberedd visar också
den starka opinion bland elever,
målsmän och kommunalmän som förmärkts
på ort och ställe.

Jag noterar emellertid med tillfredsställelse
den passus i slutet av statsrådets
svar, där han säger att skolstyrelsen
givetvis inte är bunden att fortsätta
bedriva försöksverksamheten i fem
år utan kan ompröva frågan, om systemet
visar sig få negativa verkningar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Att från regeringens
sida eller från centrala myndigheters
sida fördöma ett sådant här försök är
väl praktiskt taget omöjligt. Däremot,
herr Krönmark, är det självfallet att
vi inte kan sätta verksamheten i system.
— Skolarbetstidsutredningen har
för en halvtimme sedan till mig överlämnat
sitt betänkande där bl. a. frågan
om skiftläsning behandlas. Utredningen
tillstyrker inte i princip att
systemet skall tillämpas över hela linjen
men kan tänka sig att det av prak -

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Svar på fråga ang. målsmännens representation i samarbetsnämnd vid skolenhet

tiska och speciella skäl införs på vissa
orter.

Jag liar i min hand senaste numret
av tidningen SKOLvärlden, där skolstyrelsens
ordförande i Hultsfred bl. a.
uttalar: »Om förslaget genomförs som
vi tänkt understiger den årliga vinsten
inte en miljon kronor. Vinsten uppstår
nämligen i form av minskad avskrivning
av nerlagt kapital på skolbyggen,
räntan på kapitalet samt minskade
driftkostnader, bl. a. lägre utgifter för
värmeförbrukningen.

Vi räknar också med att kunna sänka
elevavgiften med ca 300 kr. per år för
angränsande kommuner som nu har sina
elever i Hultsfreds grundskola eller
gymnasium. Det saxade skolschemat
förutsätter också en mindre busspark
än den som nu betjänar alla våra resande
elever. Transportbesparingarna
uppgår till 400 000—500 000 kr. om
året.»

Som herr Krönmark vet har det varit
ganska bråkigt innan dessa elevavgifter
kunde fastställas, och det är alltså
ett positivt inslag i bilden att en lösning
kunnat nås.

Men som sagt: detta är ett isolerat
försök. Det har väckt stor uppmärksamhet,
och jag tycker att man på orten
själv skall få avgöra saken. Vi bör inte
sätta några käppar i hjulet men inte
heller ge saken någon speciell välsignelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. målsmännens representation
i samarbetsnämnd vid skolenhet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat om jag skulle vilja medverka till
att representanter för målsmännen be -

reds fast plats i samarbetsnämnd vid
skolenhet med gymnasium, fackskola
och yrkesskola.

Jag vill först erinra om att i samarbetsnämnd
ingår rektor, två lärare,
två elever samt två ledamöter utsedda
av skolstyrelsen. Denna sammansättning
fann riksdagen vid behandlingen
av gymnasiepropositionen och motionsvis
framställda yrkanden om målsmannarepresentation
i samarbetsnämnden
tills vidare vara den lämpligaste. I anslutning
till diskussionen om målsmännens
medverkan konstaterade riksdagen
att varken denna kategori eller
andra grupper som deltar i skolans arbete
eller är nära berörda därav avsetts
ingå i samarbetsnämnden. Riksdagen
betonade dock, liksom propositionen,
vikten av att nämnden höll kontakt
med sådana grupper, särskilt med
föräldrarna, och beredde dem tillfälle
att medverka i nämndens arbete. Det
var också enligt riksdagens mening angeläget
att det nya organet först fick
pröva sig fram och att man sedermera
på grund av erfarenheterna övervägde
om kretsen av ledamöter borde utvidgas.

Erfarenheterna av samarbetsnämnderna,
vilkas verksamhet börjat innevarande
läsår, är helt naturligt ännu
inte tillräckliga som underlag för en
omprövning av organets sammansättning.
Tills vidare vill jag därför endast
ånyo understryka vikten av att samarbetsnämnderna
håller kontakt med föräldrar
och andra, som deltar i eller berörs
av skolans verksamhet.

Vidare anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret, som
innehöll ungefär vad jag hade väntat.

Det mest positiva finns alldeles i slutet
av svaret. Jag syftar på orden »tills
vidare», som ju inger vissa förhoppningar.
Jag skulle dock vilja säga att det

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Svar på fråga ang. föreslagen köttrealisation

förefaller mig som om kraven från målsmannahåll
på fast representation — det
är detta det rör sig om, ty i övrigt kan ju
föräldrar få vara närvarande — är så
starka att cn delreform faktiskt bör
övervägas redan nu. Jag vill erinra
om att remissinstansernas meningar
var delade. Åtskilliga remissinstanser
uttalade i sina yttranden över gymnasieberedningens
betänkande att målsmännen
borde få representation i samarbetsnämnderna.
Och jag har med viss
tillfredsställelse konstaterat att en av
gymnasieutredningens ledamöter
litet sent visserligen — nu har ändrat
uppfattning på denna punkt och säger
sig väl förstå önskemålet att målsmännen
skall bli med i samarbetsnämndernas
reguljära arbete. Å andra sidan
förstår jag mycket väl vad som framhålles
i svaret, nämligen att man måste
låta nämnderna arbeta något mera innan
man vill ta ny ställning till dem.

Jag skulle avslutningsvis vilja fästa
ecklesiastikministerns uppmärksamhet
på ett uttalande av skolöverstyrelsens
chef nyligen, i vilket han på tal om revisionen
av grundskolans läroplan sagt
att sedan skolöverstyrelsen nu strax
är färdig med ett förslag till en sådan
revision man skulle gripa sig an med en
översyn av det nya gymnasiet, där redan
mycket är föråldrat. Detta är litet
överraskande när endast den första årskursen
snart har kommit till slutet.

Men kan man från ansvarigt håll tänka
sig en sådan ändring av gymnasiets läroplan
och organisation, tycker jag att
orden »tills vidare» i svaret skulle kunna
få markera en mycket kort tidsperiod
innan vi får en delreform.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. föreslagen
köttrealisation

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Sundberg har frågat
jordbruksministern om han är beredd
att, sedan den i samband med beslutet
om slaktdjursavgifter föreslagna
köttrealisationen ägt rum, lämna riksdagen
en redogörelse för vunna erfarenheter
och effekter.

Jordbruksministern, som inte har
tillfälle här närvara, har bett mig meddela
att hans svar är ja.

Vidare anförde

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret som gav mig
det glädjande beskedet att jordbruksministern
avser att lämna en redogörelse
för erfarenheterna av den köttrealisation
som börjar nästa vecka.

Orsaken till att jag ställde frågan var
jordbruksministerns proposition om de
höjda slaktdjursavgifterna, vari statsrådet
konstaterar att den kommande
köttrealisationen visserligen skulle få
positiv betydelse för konsumenterna
men att det däremot var svårt att i
förväg fastställa de olägenheter som
kommer att uppstå för jordbruket, bl. a.
genom ökade svårigheter att avsätta
fläsk.

Vi har för tillfället överproduktion av
både fläsk och kött samtidigt som en
import, i synnerhet från Australien,
ytterligare försvårar situationen. Om
inte svenska folket i oanat hög grad
ökar såväl storleken som antalet av sina
köttportioner under realisationstiden,
måste konsekvensen bli att färskt kött
måste frysas in samtidigt som fryst reakött
tages ut ur fryshusen. Det köttet
kommer inte att kunna realiseras, eftersom
mängden på förhand är bestämd
till 2 500 ton.

Enligt beräkningar kommer köttrealisationen
sannolikt att öka kostnaderna
för svensk kötthandel med någonting
mellan 5 och 10 miljoner kronor

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Svar på fråga ang. sjukpenning till kroniskt njursjuka personer

jämfört med exportalternativet. I så
fall kommer konsumenterna ändå att få
stå för ökade kostnader. Med nuvarande
strukturförändring på jordbrukets område
och med den lxöga utslaktningen,
under årets första två månader 12 000
kor — motsvarande siffra förra året
var 4 000 —, måste givetvis olika utvägar
prövas för att hålla de totala förlusterna
så låga som möjligt.

Jag vill dock säga att det är av stort
intresse att i samband med den kommande
köttrealisationen försöka konstatera,
om denna kommer att få en
mer än temporärt konsumtionshöjande
effekt. I så fall kommer den även för
jordbrukets del att bli av värde.

Ur konsumtionssynpunkt vill jag också
betona kvalitetskravet. Vi kan i Sverige
producera ett förstklassigt kött,
och det åligger statsmakterna att tillse
att man inte genom specifika åtgärder
förhindrar att dessa kvaliteter kommer
konsumenterna till godo. Att det är
ett svårlöst problem är jag medveten
om, speciellt med den nuvarande produktionsomläggningen.
Därför kommer
såväl producenter som konsumenter att
med stort intresse ta del av den av
statsrådet utlovade redogörelsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. sjukpenning till
kroniskt njursjuka personer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Blidfors har frågat,
om jag överväger åtgärder så att
kroniskt njursjuka som regelbundet behandlas
under eu dag vid sjukhus kan
erhålla sjukpenning.

Överläkaren vid njurkliniken i Lund,
professor Nils Alwall, har nyligen
gjort en framställning till mig i detta
ämne. Framställningen har remitterats

till riksförsäkringsverket. Åtgärder är
alltså vidtagna för att denna fråga
skall bli prövad.

Vidare anförde

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min enkla
fråga. Anledningen till att jag har ställt
den är det förhållandet att kroniskt
njursjuka har hamnat i en besvärlig
ekonomisk situation på grund av de
nya bestämmelserna för erhållande av
sjukpenning.

Ett exempel kanske bäst belyser denna
frågeställning. Patienten som jag
tänker på är kroniskt njursjuk och behandlas
med s. k. konstgjord njure. Det
är helt enkelt ett livsvillkor, eftersom
hans egna njurar inte fungerar tillfredsställande.
Två gånger i veckan — varje
tisdag och varje fredag — reser han in
till lasarettet för s. k. dialysbehandling,
vilken pågår hela dagen. När behandlingen
är slut på kvällen reser han hem
och är fullt arbetsför, men efter några
dagar måste han återvända för ny behandling.
Detta upprepas vecka efter
vecka. Under ett år kommer det att kräva
ungefär 100 sjukdagar, men någon
sjukpenning utbetalas inte, eftersom det
är fråga om en enda dags behandling
vid varje tillfälle. I detta fall skulle det
annars ha varit aktuellt med en sjukpenning
på ungefär 40 kronor om dagen.
Någon lön får vederbörande naturligtvis
inte från sin arbetsgivare när
han vistas på sjukhuset. Det paradoxala
är att han tidigare erhöll sjukpenning.

Detta, herr talman, är inte något
unikt fall. Det finns många liknande
vid de av våra sjukhus som har resurser
för att ge dialysbehandling — alla
sjukhus har inte detta — genom vilken
patienterna kan hållas vid liv och full
arbetsförmåga i åratal.

Jag ber att få tacka statsrådet för
svaret, som visar att han har saken un -

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Svar på interpellation ang. tillämpningen av reduceringsregeln enligt varuskatteförordningen
— Vid remiss av propositioner

der prövning. Detta inger mig förhoppning
om att det skall bli möjligt att
lösa detta problem och bereda rättvisa
även åt dessa patienter, som vi så att
säga glömde bort vid den nya lagens
tillkomst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Meddelande ang. arbetsplenum

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Enligt

den preliminära planen skall
fredagen den 7 april anordnas antingen
ett arbetsplenum med början kl. 11.00
eller ett bordläggningsplenum med början
kl. 14.00 Såvitt nu kan bedömas på
grundval av uppgifter om bordläggning
av utlåtanden från utskotten blir det
erforderligt att i enlighet med förstnämnda
alternativ anordna arbetsplenum
fredagen den 7 april kl. 11.00.

§ 12

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av reduceringsregeln enligt varuskatteförordningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig, om jag avser att vidtaga
någon åtgärd — t. ex. genom att
föreslå en lägsta värdegräns som förutsättning
för tillämpning av reduceringsregeln
enligt varuskatteförordningen —■
i syfte att undanröja de ofta besvärande
verkningarna av den nya tolkningen av
reduceringsregeln i 18 § 3 inom. varuskatteförordningen.

Det spörsmål herr Andersson avser
behandlas i proposition nr 47 till årets
riksdag, och jag får hänvisa till de förslag
som lagts fram däri.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min interpellation.
Jag är glad över att vi har fått proposition
nr 47, som undanröjer de problem
som har drabbat olika branscher framför
allt med anledning av regeringsrättens
utslag den 2 juni 1966, vilket medförde
att tolkningen av reduceringsregeln
förändrades till att även avse
inventarier som omkostnadsbokföres
och alltså ej aktiveras från bokföringssynpunkt.
Det finns anledning att återkomma
till frågan när propositionen
skall behandlas.

Jag ber än en gång att få tacka finansministern
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Vid remiss av propositioner

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj ds å bordet vilande proposition
nr 36, angående godkännande av en
av Unescos generalkonferens antagen
konvention mot diskriminering inom
undervisningen; och anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Kammaren står nu i begrepp
att på en gång remittera 32 nya
propositioner till utskotten — propositioner
som kom riksdagsledamöterna
till handa under påskhelgen. Enligt en
samtidigt överlämnad förteckning är
ytterligare cirka 50 propositioner att
vänta. Åtskilliga av dessa är av betydande
omfång och gäller väsentliga frågor
inte enbart för nästkommande budgetår
utan även för den framtida politiken.
Av dem som redan lämnats skall
jag endast nämna den synnerligen kontroversiella
frågan om den nya statliga
storkreditbanken, bostadspolitiken, försvaret,
en central administration för

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

hälso- och sjukvården samt socialvården,
lantbruksnämndernas organisation,
åtgärder på vuxenutbildningens område
m. fl. Bland kommande viktiga förslag
kan nämnas den kommunala förköpsrätten,
hastighetsbegränsningen, riktlinjer
för jordbrukspolitiken och den
sedvanliga kompletteringspropositionen.

Mot denna bakgrund, ärade kammarledamöter,
kan det näppeligen hävdas
att regeringen gör vad på den ankommer
för att göra det möjligt för riksdagen
att fullgöra den omsorgsfulla
granskning av Kungl. Maj :ts förslag som
tillkommer riksdagen. Denna strida flod
av nya, stora propositioner — det har
varit som att öppna en dammlucka i
kanslihuset — kommer oundvikligen att
innebära att slutet av vårsessionen
tvärtemot tidigare deklarerade avsikter
— senast förra året i maj av hans excellens
statsministern — blir mera jäktigt
än på många år. Arbetet i utskotten
kommer att forceras och bli mindre
grundligt, debatterna i kamrarna att
vingklippas.

Riksdagens ledamöter, särskilt de som
tillhör Kungl. Maj ds mest lojala opposition,
har rätt att begära att de får
nödig tid att penetrera propositionerna
och presentera alternativ och ändringsförslag.
I slutet av detta plenum kommer
jag att hemställa om nödvändig förlängd
motionstid i anledning av tio
större propositioner. Detta medför i sin
tur att arbetet i utskotten kommer att
bedrivas under ännu starkare tidspress.

Det kan även nämnas att talmanskonferensen
vid ett sammanträde i mitten
av februari tog upp frågan till behandling.
Talmanskonferensen konstaterade
då att den dittills inträdda smärre eftersläpningen
i årets propositionsavlämnande
inte gav anledning till något särskilt
uttalande. Men, sade talmanskonferensen,
utvecklingen under återstoden
av sessionen måste följas med största
uppmärksamhet. Den följande utvecklingen
föranledde talmanskonferensen

Vid remiss av propositioner

att på nytt ta upp frågan den 15 mars.
Därvid beslöts att man skulle diskutera
frågan med statsministern, och detta
samtal ägde rum i går.

Att utvecklingen inger oro kan man
förstå när man studerar tidpunkterna
för avlämnandet och förseningarna av
propositionerna. Enligt den förteckning
som vi erhöll i januari över aviserade
propositioner skulle 95 avlämnas före
den 22 mars. Den 29 mars hade 13 propositioner
ännu inte kommit kamrarna
till handa. Av under tiden 11 januari —
22 mars avlämnade 82 propositioner var
50 försenade, alltså avlämnade efter i
propositionsförteckningen angiven tidpunkt.
Det har förekommit förseningar
på upp till 29 dagar. 8 propositioner var
försenade mer än 20 dagar. 10 dagars
försening eller mer gällde för 21 propositioner.
I rättvisans namn skall jag
dock nämna, att 8 propositioner av totalt
82 avlämnades tidigare än som
aviserats.

Med tanke på den kommande arbetsbelastningen
i riksdagen bör också
nämnas att 60 interpellationer ännu inte
besvarats.

Det sena avlämnandet av stora och
viktiga propositioner och den dåliga
spridningen har ofta påtalats i riksdagen.
Även riksdagens organisationsutredning
och arbetsgruppen för riksdagens
arbetsformer i den kommande enkammarriksdagen
har ägnat dessa frågor
stor uppmärksamhet. Syftet med
dessa undersökningar har varit att få
en jämnare arbetsfördelning över hela
sessionen. Att döma av utvecklingen i
år synes förhållandena snarast ha förvärrats
trots statsministerns löfte i mai
förra året.

Utskotten får nu överväga om och i
vilken utsträckning behandlingen av en
del propositioner kan uppskjutas till
höstsessionen. Vid det sammanträde
med talmanskonferensen i februari, som
jag tidigare nämnt, uttalades att möjligheterna
att uppskjuta ärenden till hösten
borde tillvaratagas i största möjliga

6 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 16

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Vid remiss av propositioner

utsträckning. Jag hoppas att så kommer
att ske, så att vi så långt möjligt
kan bryta den hets och det jäkt som
trots alla goda föresatser och löften
synes vara vårsessionernas eviga melodi.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Med understrykande av
de upplysningar som herr Björkman här
lämnat vill även jag starkt framhålla
det otillfredsställande tillstånd beträffande
riksdagens arbetsförhållanden
som det sena propositionsavlämnandet
medför.

Det är uppenbart att riksdagens ledamöter
har mycket svårt att få tiden att
räcka till för en grundlig motionsförberedelse.
Denna är en väsentlig del av
riksdagens arbete. Det gäller ju för oss
inte bara att läsa ett par tusen sidor ur
kungliga propositioner, som plötsligt
hamnar på vårt bord. Nu tror jag inte
att alla läser samtliga sidor, men många
måste ändå läsa en icke ringa del. Arbetet
med motionerna är ju ett försök
att utarbeta alternativ till förslag på
vilka regeringen och dess ämbetsmannastab
har arbetat under månader och år.
Det framstår som ytterst olämpligt att
riksdagsmännen skall behöva forcera
detta arbete.

Det är ingalunda tillräckligt att läsa
enbart propositionerna. Numera tillämpar
ju Kungl. Maj :t en sådan praxis, att
man gör mycket korta sammanfattningar
av en hel del remissyttranden. Statsrådet
Nilsson, som befann sig här i
kammaren för en stund sedan, lär ha
gjort en insats för att förkorta sammanfattningarna
av remissyttrandena. På
det sättet blir propositionerna dock inte
tillräckligt upplysande, och riksdagens
ledamöter blir därför tvungna att i ökad
utsträckning studera remissyttrandena ,
in extenso. Även detta tar naturligtvis,
avsevärd tid. id

Som herr Björkman antydde tycksj
det nu ha blivit så, att fler och viktigare®
propositioner än på länge har avläm-(

nats under den sista veckan för propositioners
avlämnande. Under de senaste
tre åren har antalet varit respektive 18,
24 och 33 propositioner, d. v. s. nära en
fördubbling i år jämfört med för två år
sedan. Och man kan ju inte säga att
propositionerna i år i genomsnitt är
mindre betydelsefulla eller kräver
mindre arbete än normalt. Snarare förhåller
det sig tvärtom.

Herr talman! Jag tror det är nödvändigt
att vi konstaterar, att bakom detta
regeringens förfaringssätt ligger otillräcklig
hänsyn till riksdagens arbetsförhållanden.
Man kan låta utredningar
arbeta i åratal och låta bearbetningen
inom departementen dra ut över månader,
men sedan skall riksdagen på några
veckor klara av ett stort antal viktiga
spörsmål. Det går absolut inte att hävda
att inte regeringen genom att koncentrera
arbetet på de tidigare stadierna
skulle kunna se till att man undgick
den kraftiga begränsningen av den arbetstid
som riksdagen får till sitt förfogande
för behandlingen av propositionerna.
Det är knappast någon av
dessa stora frågor som inte i åratal
bearbetats i utredningar av olika slag
och i departementen. Det kan inte vara
nödvändigt då att riksdagen skall ha —
efter motionstidens utgång -— cirka sex
veckor till förfogande för behandling
av samtliga frågor. Och under motionstiden
blir ju arbetsmöjligheterna otillräckliga
på grund av propositionernas
stora antal.

Härtill får läggas att antalet ej besvarade
interpellationer i själva verket är
mycket betydande — ett sextiotal. Det
är önskvärt att det blir tillfälle till interpellationsdebatter
där även andra än
interpellanterna deltar. Inom parentes
vill jag påpeka att den metod att under
loppet av en stor riksdagsdebatt passa
på att besvara interpellationer, som
ibland används, inte är tillfredsställan|jde.
För det första får interpellanten i
gsådana fall inte möjlighet att annat än
ggenom utnyttjande av replikrätten kom -

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

mentéra vad vederbörande statsråd
säger. För det ändra får andra ledamöter
av kammaren inte normalt samma
möjligheter som i en vanlig interpellationsdebatt
— de kan inte bryta
talarordningfen. Och skulle man börja
att så att säga helt och hållet bryta talarlistan
slår man ju sönder den stora
debatten. Därför bör det vara regel —
undantag kan naturligtvis förekomma
— att interpellationerna besvaras så att
de vanliga debatterna inte störs och så
att det inte blir någon inskränkning av
ledamöternas rätt att ingripa i debatten.

Jag kan nämna att av det sextiotal
interpellationer som kvarstår obesvarade
har inte mindre än 14 riktats till
socialministern och 13 till kommunikationsministern.
Man frågar sig, om det
inte skulle vara möjligt att undgå en
sådan koncentration av interpellationssvaren
till riksdagens slutspurt som vi
tydligen nu får räkna med.

I fjol uttalade statsminister Erlander
under en interpellationsdebatt med herr
Eliasson i Sundborn, att bara det kunde
ordnas så, att Nordiska rådet inte sammanträdde
i början av riksdagen och
tog tid i anspråk utan i stället sammanträdde
efter propositionstidens utgång,
skulle det bli mycket bättre. Men i år,
herr talman, har ju Nordiska rådets session
förlagts efter propositionstidens utgång,
och då är läget rent statistiskt
sämre! Och förläggningen av Nordiska
rådets session betyder ytterligare inskränkning
av ett antal riksdagsledamöters
möjligheter att deltaga i det
forcerade motionsarbetet.

Jag tycker att statsminister Erlanders
betraktelsesätt härvidlag är något ensidigt.
Han vill alltså att Nordiska rådets
session skall förläggas till en tidpunkt,
då riksdagens ledamöter på
grund av regeringens sätt att lägga fram
propositionerna är särskilt upptagna
med motionerande. Statsministern säger
att det är lugnare för regeringen att ha
tiden fram till den 22 mars ograverad.

Vid remiss av propositioner

Att sedan riksdagens ledamöter därmed
får sin arbetstid inskränkt observerar
han inte.

Nu vill jag alls inte kritisera statsministern
för att Nordiska rådets session
i år blivit förlagd till den tidpunkt
som skett. Statsministern bär inte något
ansvar för detta. Men vad som är uppenbart
är att regeringen ingalunda har
utnyttjat de ökade möjligheter som Nordiska
rådets ändrade förläggning har
givit till att framlägga propositionerna
i tid. Hade regeringen framlagt dem så
mycket tidigare, hade riksdagens ledamöter
under mars månad kunnat göra
undan en större del av motionsarbetet,
och därmed hade Nordiska rådets aprilsession
inte fått de olägenheter som den
nu får. Därför kan man inte dissociera
regeringen från den arbetsanhopning
som sammanhänger med rådssessionen.

Jag skall inte läsa upp några långa
stycken, herr talman, men vid interpellationsdebatten
i fjol antydde statsminister
Erlander att dessa sena interpellationer
var ett olösligt problem, om
inte reformtakten skulle minskas. Kungl.
Maj:t skulle alltså bidra till problemets
lösning genom att säga: Ja, om reformtakten
minskas kan möjligen detta problem
lösas, men eftersom flertalet i kammaren
inte vill minska reformtakten
finns det just ingenting att göra.

För mig framstår det som uppenbart
att en annan och bättre planering av
arbetet redan på utredningsstadiet och
förberedelsestadiet i departementen
borde kunna leda till det resultatet, att
av ett årslångt förberedelsearbete en
större del skulle kunna vara undangjord
redan före slutet av mars månad,
så att riksdagen skulle ha mer än några
få veckor till förfogande. Jag kan inte
finna annat än att detta är uttryck för
det inte särskilt tillfredsställande handlag
när det gäller planering på olika
områden som man från regeringssidan
visar. Om jag, herr talman, får göra en
enda liten utvikning, vill jag säga att
jag är förvånad när man jämför denna

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Vid remiss av propositioner

otillräckliga planeringsförmåga med de
anspråk som det socialdemokratiska
partiet och enkannerligen regeringen
gör på att kunna planera näringsliv,
planera investeringar, ja, planera allting.
Men planera sitt eget arbete kan
tydligen regeringen inte.

Herr talman! Det är nödvändigt att
vi från riksdagens sida reagerar bestämt
emot det sätt, på vilket tiden fördelas
mellan regeringen och dess olika organ
å ena sidan och riksdagen och dess utskott
å andra sidan. Detta kan icke accepteras.
Den fördelning som nu förekommer
ger icke folkets representanter
tillfredsställande arbetsmöjligheter, och
regeringens oförmåga att här skapa
bättre förhållanden kan heller inte
accepteras.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Frågan om den sena
propositionsavlämningen är en sak som
återkommer alltför ofta här i riksdagen,
och tyvärr måste man säga att resultatet
av anmärkningarna är ganska
magert. Man bör kanske ändå i rättvisans
namn erkänna, att det som arbetsmaterial
är mycket ambitiöst utformade
propositioner som den svenska riksdagen
får. Det är självklart att ett enklare
arbetsmaterial skulle bidra till ett
tidigare avlämnande, men vi riksdagsmän
önskar nog ändå behålla det goda
arbetsmaterial som propositionerna nu
utgör.

Att propositionerna är väl utformade
och förberedda etc. är emellertid
inte något försvar för att de avlämnas
så sent och så många på en gång. Felet
ligger — såsom här tidigare har sagts —
i bristande organisation, mindre lämpliga
arbetsmetoder o. s. v. i Kungl. Maj :ts
kansli — även om vi är väl medvetna
om att herrarna i kanslihuset som arbetar
med dessa ting är ganska strängt
sysselsatta.

Det står i riksdagsordningen att propositioner
skall avlämnas så snart sig
göra låter. Man har emellertid — som

alla känner till — definierat detta så,
att propositioner som gäller statens utgifter
och inkomster skall lämnas senast
70 dagar och andra propositioner
senast 90 dagar efter riksdagens öppnande.
Den koncentration av propositionsavlämnandet
till slutet av dessa
perioder som har varit utmärkande för
regeringsarbetet under senare år ger
dock vid handen, att man inom regeringen
tycks vara mer fixerad vid dessa
70 respektive 90 dagar än vid vad som
sägs i riksdagsordningen, nämligen att
propositionerna skall avlämnas så snart
som möjligt. Det hade varit bättre om
man hade haft denna regel främst för
ögonen och sett dessa dagar såsom ett
sista alternativ.

Tidigare om åren har man från regeringshåll
försvarat och förklarat dessa
missförhållanden med att man inte har
tillräckliga resurser för att sköta propositionsavlämnandet
som det vore
önskvärt. Mot denna bakgrund borde
det ha funnits anledning att hysa förhoppning
om ett bättre sakernas tillstånd
efter den förstärkning av regeringen
som departementsreformen innebar.
Man hade väl också anledning att
förvänta att den utökning av statsrådskretsen
som har företagits åtminstone
skulle kunna få en välgörande verkan
i detta avseende. De många propositioner
som avlämnades nu under påskveckan
vittnar dock om att dessa åtgärder
inte har lett till någon förbättring.

Konsekvenserna av att så många
propositioner avlämnas under så kort
tid blir, som tidigare nämnts, att någon
möjlighet för riksdagsmännen att ägna
dessa propositioner det studium som
behövs inte kommer att vara till finnandes.
Jag har den uppfattningen att
motionärernas rätt att få sina alternativ
prövade inte får eftersättas. Tyvärr
hemfaller vi kanhända ibland åt den uppfattningen,
att propositionerna är riksdagens
viktigaste arbetsmaterial och
motionerna en mera sidoordnad detalj.
En sådan uppfattning är felaktig. Jag

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

vill understryka att vi bör betrakta
motionerna som ett med propositionerna
jämbördigt arbetsmaterial i större
utsträckning än vad vi ibland tycks
vilja göra.

Det är många svåra frågor som vi
skall ta ställning till. Jag kan som exempel
nämna investeringsbanken, vuxenutbildningen,
omorganisationer, lantbruksorganisationen
etc. Det krävs tid
för att vi skall kunna sätta oss in i dem.
Det är möjligt att något skulle kunna
vinnas, om regeringen på ett tidigare
stadium kunde informera riksdagsmännen
om innehållet i viktigare propositioner.
Jag vet inte om det är nödvändigt
att hålla fast vid den hemlighetsfullhet
varmed man omger propositionerna till
dess de publiceras, men jag tror att
någon form av förhandsanmälan borde
kunna prövas. I kanslihuset är man ju
numera ganska van vid att skriva promemorior,
varför det inte bör vara svårt
att där åstadkomma en sådan förhandsanmälan.

Följden av detta sena propositionsavlämnande
blir också att riksdagens
arbete förskjutes till den sista månaden
av sessionen. Det gäller både utskottsarbetet
och debatterna i kamrarna. Det
innebär att kamrarna måste ta nätterna
till hjälp, vilket inte är den allra bästa
arbetsordningen. Riksdagen kan naturligtvis
inte finna sig i dessa arbetsförhållanden,
och det är önskvärt att man
inom regeringen försöker finna vägar
som kan leda fram till en bättre tingens
ordning. Det bör inte vara någon olöslig
fråga att åstadkomma en ordning, genom
vilken man bättre respekterar
riksdagens och riksdagsmännens rätt att
kunna studera propositionerna och riksdagsmännens
rätt att få sina alternativ
behandlade med samma omsorg som en
proposition.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det skulle väl egentligen
ha ankommit på statsministern att

Vid remiss av propositioner

svara på de frågor som har ställts och
de påståenden som har gjorts. Statsministern
är emellertid bortrest. Nästa
torsdag skall dock i denna kammare
besvaras en enkel fråga som är framställd
av herr Norrby och som berör
just de problem som här har tagits upp.
Jag skulle därför kunnat nöja mig med
att hänvisa till det svar som kommer
att ges nästa torsdag, varvid statsministern
ämnar redogöra för bakgrunden till
den situation som föreligger. Jag vill
emellertid inte avstå från att ta upp
åtminstone ett par av de synpunkter
som här har berörts. I detta sammanhang
vill jag nämna att statsministern i
går hade en överläggning med talmännen
i kamrarna om dessa frågor. På
grund av hans bortresa har jag emellertid
inte hunnit få reda på vad som eventuellt
kom ut av det samtalet.

Beträffande själva sakfrågan är det
väl tillräckligt att säga, att detta är
en utomordentligt viktig fråga. Det är
synnerligen angeläget att riksdagen
får sitt arbetsmaterial i så god tid som
möjligt. Det är också regeringens strävan
att försöka framlägga propositionerna
så fort som det över huvud taget
är möjligt. Ingen tror väl att departementscheferna
håller på propositionerna
en enda dag längre än nödvändigt.

Jag vill i sammanhanget nämna —
och jag vänder mig då särskilt till herr
Hansson i Skegrie — att det den 28
februari i år skickades ut ett cirkulär
från statsrådsberedningen till samtliga
chefstjänstemän i kanslihuset. Det framhölls
däri hur önskvärt det var att man
tänjde ut möjligheterna så långt det gick
att kunna lämna utskottssekreterarna
förhandsinformation om kommande propositioner.
Det sades i cirkuläret att det
borde vara möjligt att ge utskottssekreterarna
de blivande propositionerna i
korrektur, alltså innan propositionerna
egentligen är offentliga, för att därigenom
vinna någon tid. Jag vet att
detta också förekommer i viss utsträckning.
Där kan det väl inte röra sig om

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Vid remiss av propositioner

så många dagar, men varje dag är
värdefull för utskottsselcreterarna.

Övriga frågor som här ställts kan jag
besvara så, att regeringen inte råder
över situationen precis så som här sagts.
I departementen arbetar man inte på
propositionerna i åratal. Först skall
utredningsbetänkandena framläggas, och
mellan den dagen och remisstidens
utgång kan det vara ganska kort tid
för utarbetandet av propositioner. Jag
kan därvidlag ta ett exempel från min
egen erfarenhet.

Som ledamot av bostadsförmedlingsutredningen
fick jag förra året vara
med om att forcera arbetet — på departementschefens
framställning — så att
det som bostadsförmedlingsutredningen
kunde komma att redovisa kunde
läggas till grund för det stycke i bostadspropositionen
som gällde bostadsförmedlingarna.
Men trots att vi pressade
oss så mycket vi kunde lyckades
vi inte få fram betänkandet förrän första
veckan i januari. Det är ganska klart
att det då blev snålt med tid för departementschefen,
när han skulle ta ställning
till frågorna efter en kort remiss
och inarbeta det hela i en proposition.

Hela saken är sålunda inte fullt så
enkel som exempelvis herr Ohlin här
ville framställa den.

Härtill kommer sedan en sådan naturlig
orsak som den stora arbetsbelastningen
för tjänstemännen i kanslihuset.
I år har också SACO-strejken förra
året inverkat på arbetet i vissa departement.
Den påverkade möjligheterna
att snabbt få fram propositionerna.

Den statistik som herr Björkman åberopade
är säkert alldeles riktig. Men
jag vill säga till herr Björkman att situationen
i år faktiskt inte är sämre
än den var förra året. Detta är naturligtvis
en klen tröst för riksdagen, men
om man gör en jämförelse mellan herr
Björkmans siffror och förra årets, finner
man att det under mars månad i
fjol avlämnades 46 propositioner mot
50 i år. Jag tar bara de siffrorna som

jämförande exempel, fastän det som
sagt är en klen tröst. Givetvis är det beklagligt
att vi inte alltid kan få fram
propositionerna i den tid vi skulle
vilja.

När herr Björkman i sammanhanget
hänvisade till den propositionsförteckning
som lämnats vid riksdagens början,
skall man komma ihåg att den
är ett uttryck för en ambition inom
departementen att hinna framlägga propositionerna
vissa angivna dagar. Det
har inte alltid lyckats, utan det har blivit
en något senare tidpunkt.

Till herr Ohlin måste jag säga att
han på ett par punkter har fel. Herr
Ohlin sade bl. a. att min kollega statsrådet
Nilsson på något sätt skulle ha
inverkat på redogörelsen för remissvaren
i propositionerna. Det är helt felaktigt.
Den speciella insats han gjort
gäller språkvården och inte omfattningen
av referatet över remissyttrandena.

Jag skall inte gå närmare in på saken,
med hänvisning till vad jag tidigare
sade. Men låt mig avslutningsvis få
nämna, att i sista hand finns det väl
inte någon annan lösning på problemet
än den som statsministern förra året
var inne på, nämligen att regeringen
framlägger färre propositioner. Det är
väl dock ingen som vill att det skall
bli på det sättet. Regeringen har här
anklagats för att den är för ambitiös —
och det går ju inte så bra ihop med de
påståenden som i andra sammanhang
görs, att det skulle vara en gammal och
orkeslös regering!

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsrådet Geijer har
fel när han gör gällande att vi anklagar
regeringen för att vara alltför ambitiös.
Vi anklagar regeringen för att
alltför dåligt planera sitt eget arbete.
Den långa tid som står till förfogande
gemensamt för utredningar, remissyttranden,
arbetet i departementen och
sedan arbetet i riksdagen — en tid som
i regel räknas i år — fördelas på ett

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

felaktigt sätt, så att riksdagen får otillräcklig
tid på sig för sitt arbete och
måste jäkta.

Statsrådet Nilssons insatser skall jag
inte diskutera med statsrådet Geijer.
Men man får ju viss inside information
från Kungl. Maj :ts kansli, och denna
har sedan något år tillbaka varit mera
mångsidig än statsrådet Geijer ville antyda.

Statsministerns överläggning med talmännen
är intressant. Men jag kanske
skall tillägga att det var på initiativ av
talmanskonferensen som talmännen
hemställde att få diskutera det allvarliga
läget med statsministern.

Beträffande motionsrätten, som både
herr Björkman, herr Hansson i Skegrie
och jag varit inne på, räddar sig kanske
regeringen delvis — i varje fall
statsrådet Wickman — genom att säga:
Ja, men ni kan ju skriva motionerna
innan ni har sett propositionerna. Detta
var ju vad statsrådet Wickman krävde
i TV-debatten i förra veckan — han
menade att partierna skulle ta ställning
till förslaget om den nya statliga
kreditbanken innan vi inom partierna
haft tillfälle att läsa propositionen. Det
vittnar inte om någon särskild respekt
för vare sig propositionerna eller riksdagens
arbete.

Att underrätta utskottssekreterarna
genom att ge dem ett korrekturexemplar
i förväg, kan ju inte, herr statsråd,
underlätta för oss att i god tid utarbeta
motioner. Det är inte utskottssekreterarna
som skall utarbeta motionerna.
Jag vill visst inte avstyrka att korrekturexemplar
ställs till förfogande, men
det löser ingalunda något problem i
samband med väckandet av motioner.

Till sist vill jag framhålla, herr talman,
att det är en lång rad viktiga,
principiellt betydelsefulla propositioner
vi har att behandla i år. Detta gör
trängseln särskilt allvarlig. Det är samma
ryckighet i regeringens politik när
det gäller relationerna till riksdagen
som det är i så många andra delar av

Vid remiss av propositioner

regeringspolitiken. Det är inte ambitionen
som är för stor; det är oförmågan
eller det bristande intresset för en god
planering av relationerna mellan regering
och riksdag som saken gäller.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag förstår att statsrådet
Geijer närmade sig denna fråga
med stor försiktighet med hänsyn till
det svar som är utlovat av statsministern
till nästa torsdag. Vi som tagit
upp denna sak i dag får alltså egentligen
svaret att vi skall vänta till nästa
torsdag, ty då kommer statsministern
att lämna en längre förklaring på den
sedvanliga förseningen.

Nu förhåller det sig så, att just herr
Ohlin och jag som tagit upp frågan i
dag, i nästa vecka befinner oss i Nordiska
rådet i Helsingfors. Just den omständigheten
som enligt statsministern
skulle förbättra propositionsavlämnandet
— nämligen en senareläggning av
Nordiska rådets session — medför att
herr Ohlin och jag inte kan gå in i
debatten nästa torsdag. Det hade vi
inte kunnat göra ändå utan kammarens
tillstånd, eftersom det gäller en enkel
fråga.

Jag skall inte med statsrådet Geijer
diskutera, om det blivit en förbättring
eller en försämring jämfört med tidigare
år. Jag tror att även statsrådet Geijer
känner till att det finns en omfattande
statistik av professor Nils Stjernquist i
band IV av »Samhälle och riksdag»,
som jag förmodar att den som utarbetar
statsministerns svar kommer att studera
till nästa vecka.

Det finns ytterligare en synpunkt som
jag skulle vilja lägga till vad jag tidigare
har sagt. För en regering som suttit
vid makten så länge är det kanske naturligt
att departementscheferna anser
att deras propositioner är nästintill det
fullkomliga. Men det kan tänkas, statsrådet
Geijer, att det finns experter även
utanför kanslihuset, vilkas synpunkter
även regeringen skulle ha nytta av. Det

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Vid remiss av propositioner

borde även ligga i regeringens eget intresse
att riksdagsbesluten blir så bra
som möjligt genom de ändringsförslag
som framföres från oppositionen. För
att det inte skall råda något missförstånd
mellan statsrådet Geijer och mig,
vill jag tillägga att vi inom oppositionen
naturligtvis inte vare sig begär
eller tigger om att regeringen politiskt
skall hjälpa oss. Det är vår sak. Med
den väldiga flod av propositioner som
vi nu har fått skulle vi onekligen behöva
ett eget kanslihus med utredningsexperter
och skrivare till vårt förfogande,
men vi ber inte om politisk
hjälp. Vad vi begär är hänsyn till riksdagens
arbete, och det borde ligga inte
bara i oppositionens intresse utan även
i regeringspartiets intresse.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades propositionen nr 36 till utrikesutskottet.

Härefter föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 43, angående ökad utbildning av
journalister m. m., och

nr 48, angående hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande;
samt

till lagutskott propositionen nr 52,
med förslag till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648), m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 56, angående
bildande av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar
inom näringslivet, hänvisades propositionen,
såvitt avsåg anvisande av anslag,
till statsutskottet och i övrigt till
bankoutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen

nr 59, angående naturvårdens organisation,
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 61, angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen,
m. m.,

nr 62, angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsstyrelsen m. m.,
nr 63, angående förvärv av Skoklosters
slott och samlingar, och

nr 64, angående vissa anslag för budgetåret
1967/68 till riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 66, med förslag till förordning om
antidumping- och utjämningstull, m. m.;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 67, angående vissa anslag till civilförsvaret,

nr 68, angående central administration
för hälso- och sjukvården samt socialvården,
m. m.,

nr 69, angående vissa anslag till psykiatrisk
sjukvård in. in.,

nr 70, angående utbildning av lärare
för synskadade och hörselskadade in. in.,
nr 71, angående ytterligare anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till studiemedelsfonden,
och

nr 72, angående vissa pensionsfrågor,
in. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 73, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. in., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg anslag till Folkpensioner,
till statsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Därefter föredrogs Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 74, angående
de nya lantbruksnämndernas organisation,
in. in.; och hänvisades propositionen,
såvitt avsåg under punkterna
1—9 upptagna författningsförslag, till
lagutskott, i vad gällde under punkterna
10 och 11 angivna författningsförslag,

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

till bevillningsutskottet samt i övrigt
till jordbruksutskottet.

Härpå föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 75, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen,

nr 76, angående omorganisation av
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
och

nr 77, angående sammanläggning av
överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län till en länsstyrelse,
in. in.;

till lagutskott propositionen nr 78,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 22 april
1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift;
samt

till statsutskottet propositionen nr 79,
angående organisationen av den statliga
redovisnings- och revisionsverksamheten,
m. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 80, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1967/68, hänvisades propositionen,
såvitt avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Därefter föredrogs Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 85, angående
vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m.; och hänvisades
propositionen, såvitt avsåg ändring i
studiehjälpsreglementet, till lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Härpå föredrogs var efter annan och
hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 100, angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m., och

nr 104, angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor in. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 105, angående
ytterligare utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, hänvisades propositionen, såvitt
avsåg jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 108,
med förslag till förordning om ändring i
familjebidragsförordningen den 29 mars
1946 (nr 99); samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 109, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1967/68, och

nr 110, angående vissa anslagsfrågor
rörande försvaret för budgetåret 1967/68.

§ 14

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bankoutskottet motionerna nr 898
—900;

till bevillningsutskottet motionerna nr
901—904; och

till statsutskottet motionen nr 905.

§ 15

Föredrogs den av herr Werner vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående undervisningen
i samlevnadsfrågor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Interpellation ang. den framtida organisationen av statens skogsförvaltande och
skogsindustriella verksamhet

av Kungl. Maj:ts propositioner nr 56,
angående bildande av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar
inom näringslivet, nr 59, angående
naturvårdens organisation, in. m.,
nr 61, angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen,
m. m., nr
62, angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadstyrelsen m. in., nr
68, angående central administration för
hälso- och sjukvården samt Socialvården,
m. m., nr 74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. in.,
nr 75, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen,
nr 85, angående vissa
åtgärder inom vuxenutbildningens område
m. in., nr 100, angående riktlinjer
för bostadspolitiken, m. in., och nr 110,
angående vissa anslagsfrågor rörande
försvaret för budgetåret 1967/68, måtte
med hänsyn till ärendenas omfattning
utsträckas till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det
propositionerna kom kammaren till
handa, d. v. s. första plenum efter torsdagen
den 13 nästkommande april.

Denna hemställan bifölls.

§. 17

Interpellation ang. den framtida organisationen
av statens skogsförvaltande
och skogsindustriella verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVANBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Den svenska industrien
och då inte minst skogsindustrien är
för närvarande inne i en kraftig omställningsprocess.
Genom bl. a. den internationella
konkurrensen tvingas industriföretagen
till åtgärder för att förbättra
sin effektivitet och lönsamhet.
Genom koncentration till större enheter,
genom rationaliseringar och genom
samordning och samarbete söker de för -

bättra sin konkurrensförmåga. Denna
tendens torde i framtiden än mer förstärkas.

Det av staten ägda skogsindustriföretaget,
ASSI, har under senare år genomgått
en glädjande och kraftig utveckling.
Företaget har byggt ut sina industrier
främst i övre Norrland och betydligt
förbättrat sin lönsamhet. Det är
av stor vikt att detta skogsindustriföretag
i likhet med den privata industrin
följer med i utvecklingen och ges goda
möjligheter till vidareutveckling och
effektivisering. 1 den snabba utveckling
som nu sker på bl. a. det skogsindustriella
området är det av stor betydelse
att företagets resurser blir så goda som
möjligt. En allvarlig nackdel för AB
Statens skogsindustrier är att bolaget
icke äger några egna skogar. De statsägda
skogarna förvaltas av domänverket
utan att någon effektiv samordning
sker mellan statens skogar och statens
skogsindustrier. Detta förhållande rimmar
illa med tendenserna till koncentration
och samordning av olika företagsgrenar
inom den privata industrin.
Det kan med fog hävdas, att den statliga
skogsindustrin hämmas och hindras i
sin utveckling genom denna bristande
samordning.

Behovet av en hättre samordning av
olika grenar av statlig företagsamhet
har under senare år alltmer uppmärksammats.
Behovet av bättre samordning
mellan statens skogar och statens skogsindustrier
har sedan länge varit uppenbar.
År 1962 tillkallade finansministern
utredningsmän för att verkställa utredning
om organisationen av statens
skogsförvaltande och skogsindustriella
verksamhet. Dessa utredningsmän avlämnade
i mars 1964 ett betänkande,
kallat Statens skogar och skogsindustrier,
vilket innehöll förslag till en
effektivare samordning av statens skogsbruk
och statens skogsindustrier. Betänkandet
har remissbehandlats och livligt
kommenterats i pressen, men ännu

Torsdagen den 30 mars 1967 Nr 16

Interpellation ang. åtgärder för att främja uppfödningen av nordsvenska hästar

har inget förslag i frågan förelagts
riksdagen.

Med hänvisning till vad som anförts
ovan får jag därför anhålla om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
Wickman få ställa följande fråga:

Avser Kungl. Maj :t att på basis av
bl. a. utredningen Statens skogar och
skogsindustrier förelägga riksdagen förslag
rörande den framtida organisationen
av statens skogsförvaltande och
skogsindustriella verksamhet och när
kan i så fall en proposition i frågan
väntas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. åtgärder för att
främja uppfödningen av nordsvenska
hästar

Ordet lämnades på begäran till

Herr JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! I vissa delar av vårt
land har den nordsvenska hästen kommit
att bli mycket använd. Rasen är väl
lämpad för arbete inom såväl skogsbruk
som jordbruk. Antalet nordsvenska hästar
är, trots den ökade mekaniseringen
inom dessa näringar, relativt högt i
ifrågavarande regioner. Aveln uppmuntras
från samhällets sida genom premieringar
och avelspriser. En viktig stimulans
för den nordsvenska hästaveln är
kanske dock möjligheterna att deltaga
i travtävlingar. Redan år 1940 startades
i ett av Sveriges största distrikt för
uppfödning av nordsvenska hästar —•
Värmland och Dalsland — Färjestads
travbana av nordsvenska hästägare. I
travsällskapets stadgar säges att ändamålet
med tävlingarna är att utbreda
intresset för travsporten »i synnerhet
dess bedrivande med nordsvenska hästar,
till gagn för avel och uppfödning
av goda brukshästar i Värmland och angränsande
landskap» (utdrag ur Färjestads
travsällskaps stadgar).

Numera har dock de nordsvenska
hästarna mycket begränsade startmöjligheter
på Färjestads travbana. Endasl
två nordsvenska lopp per tävlingsdag
anordnas och dessa lopp är dessutom
oftast utskrivna på ett sådant sätt, att
de enbart passar för de absoluta elithästarna.
Detta ger sämre startmöjligheter
särskilt för unghästarna, som ofta
måste fraktas långa sträckor, i allmänhet
över 20 mil, för att komma till en
bana där de kan starta. Självfallet är
detta till stor nackdel för hästägarna
och medför att intresset för den nordsvenska
rasen minskar.

För att intresset för den nordsvenska
hästen skall vidmakthållas och öka kan
olika åtgärder diskuteras. Lantbruksstyr
relsen skulle kunna förelägga ifrågavarande
travsällskap att ge den nordsvenska
hästen fler nordsvenska lopp
på spelbar plats. Vidare skulle kunna
föreskrivas att representanter för ägarna
till nordsvenska travare skall ingå
i propositionskommittéerna vid travbanorna.

Ett annat, och bättre, alternativ är
att lantbruksstyrelsen medverkar till att
totalisatortillstånd medges till en ny
travbana exempelvis i norra Värmland.
Den skulle i så fall tillgodose det intresse
som finns för den nordsvenska
travsporten och dessutom vara av stor
betydelse för turistlivet i bygden.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är statsrådet beredd att vidtaga åtgärder
för att främja uppfödningen av
nordsvenska hästar genom att den
nordsvenska hästen får fler startmöjligheter
och likvärdiga betingelser i tävlingar
vid befintliga travbanor?

2. Om detta inte är möjligt, vill statsrådet
då medverka till att totalisatortillstånd
medges för en travbana exempelvis
i norra Värmland?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1907

§ 19

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 120, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet.

§ 20

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 55, angående inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk, m. m., motionerna: nr

906, av herr Björkman,
nr 907, av herrar Börjesson i Falköping
och Gustavsson i Alvesta,

nr 908, av herr andre vice talmannen
Cassel,

nr 909, av herr andre vice talmannen
Cassel och herr Bengtson i Solna,
nr 910, av herr Jansson m. fl., och
nr 911, av fru Nettelbrandt m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 57, angående riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation,
motionerna:

nr 912, av herrar Bengtson i Solna
och Krönmark,

nr 913, av herr Kristenson, och
nr 914, av fru Nettelbrandt m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 21

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 3
t. o. m. den 12 april 1967. Jag avser deltaga
i Nordiska rådets möte i Helsingfors
och avlägga officiellt besök i
Ungern på ungerska regeringens inbjudan.

Stockholm den 29 mars 1967

Torsten Nilsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 22

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående tidpunkten för framläggande
av proposition rörande gymnasial
yrkesutbildning,

herr Antby, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
aktuella företagsnedläggningar och
driftsinskränkningar i Dalsland, samt

herr Sjöholm, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående postförsändelser med diskriminerande
påskrift.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 31 mars 1967

Nr 16

Fredagen den 31 mars

Kl. 14.00

§1

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 906 och
907; samt

till statsutskottet motionerna nr 908—
910.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 911, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 55, angående
inrättande av statens trafiksäkerhetsverk,
m. m., hänvisades motionen,
såvitt avsåg körkort och trafikutbildning,
till lagutskott och i övrigt till
statsutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 912—914.

§2

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Svanberg, till herr statsrådet
Wickman angående den framtida organisationen
av statens skogsförvaltande
och skogsindustriella verksamhet, samt

herr Jonasson, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
åtgärder för att främja uppfödningen
av nordsvenska hästar.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§3

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl Maj :ts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 45, i anledning av väckta motioner
om ersättning för skador genom naturkatastrof
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående den s. k. 80-procentregeln vid
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen,

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående taxering såsom jordbruksfastighet
eller annan fastighet,

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående hundskatten,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623) jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående familjebeskattningen,

nr 21, i anledning av väckt motion angående
beskattningen av vinst å totalisator
vid hästtävlingar, och

nr 22, i anledning av väckt motion om
överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges
riksidrottsförbund;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om allmän försäkring mot skada genom
brott,

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om klinisk prövning av vissa medel för
födelsekontroll, dels ock i ämnet väckta
motioner,

nr 20, i anledning av väckt motion om
inrättande av en socialdomstol,

nr 21, i anledning av väckta motioner

Nr 16

Fredagen den 31 mars 1967

om ersättning åt enskild för kostnad i
förvaltningsförfarande, och

nr 22, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en effektiv rättsvård;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckt motion om
offentligt biträde i vissa intagnings- och
utskrivningsärenden enligt lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister,
m. in.,

nr 21, i anledning av väckta motioner
om förhandlingsrätt för pensionärer,
nr 22, i anledning av väckta motioner
om ökade möjligheter att erhålla studielån,

nr 23, i anledning av väckta motioner
om studiesociala förmåner vid svensk
skola i u-land, och

nr 24, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna försäkringen
för resekostnader vid sjukdom
;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckt motion
om ett särskilt rättsinstitut för upplåtelse
av jord till skogsbruk,

nr 19, i anledning av väckta motioner
om ett enhetligt identifieringsljus på utryckningsfordon
i de nordiska länderna,

nr 20, i anledning av väckta motioner
om undersökning vid bilprovning av
koloxidhalt, och

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående backspegel på motorfordon;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att minska arbetsbalansen
inom lantmäteriet,

nr 6, i anledning av väckta motioner
om biologisk prövning av kemiska bekämpningsmedel,
och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående statligt stöd till
trädgårdsnäringens rationalisering m.m.

jämte i ämnet väckta motioner; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
om undervisning i hemvård och hushållsarbete
för manliga pensionärer.

§4

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för hudgetåret
1967/68 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1967/68
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 119, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående beslutanderätten
i ärenden om tillstånd att bearbeta icke
inmutningsbara mineralfyndigheter på
kronojord; samt

från jordbruksutskottet:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
3/4—6/4 1967 på grund av delta -

Fredagen den 31 mars 1967

Nr 16

gande i Nordiska rådets möte i Helsingfors.

Stockholm den 31 mars 1967

Ragnar Edenman

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 6

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för socialdeparte -

mentet angående etiketterna på medicinflaskor,
och

fru Ryding, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
vissa meddelanden om utmätningsförrättning.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson