Under början af detta sammanträde ledde Herr vice Talmannen Kammarens förhandlingar

ProtokollRiksdagens protokoll 1873:514

Den 14 Maj.

281

Onsdagen den 14 Maj.

Kl. 6 e. m.

Under början af detta sammanträde ledde Herr vice Talmannen Kammarens
förhandlingar.

§ 1-

Upplästes till justering och godkändes protokollet för den 6 innevarande
månad.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 5;
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 14;

Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets betänkande N:o 1; samt
Banko-Utskottets betänkande N:o 15.

§ 3.

Fortsattes och slutades föredragningen af Särskilda Utskottets utlåtande
N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om förändrad
anordning i vissa delar af rikets elementarläroverk samt enskilda
motioner om dels åtgärders vidtagande tör lärarebildningens befrämjande,
dels utvidgning af elementarläroverk.

I ordningen förekom

Punkten 20,

som nu af Kammaren bifölls.

Punkterna 21 och 22.

Blefvo jemväl bifallna.

Beträffande punkten 23 anförde

282

Den 14 Maj.

Herr Granlund: Herr vice Talman! Hade Kammaren icke godkänt
21:sta punkten angående Piteå treklassiga läroverks uppflyttande till
femklassigt, skulle jag icke kafva vågat att framställa något yrkande om
bifall till min motion. Nu deremot koppas jag, att Kammaren i afseende
å Wadstena måtte fatta samma beslut som beträffande Piteå. Staden
Wadstena är belägen i en af de bördigaste ock folkrikaste trakter i Östergötland,
och dess läroverk kar fullt ut lika stort antal lärjungar som Piteå.
Men, såsom vi veta, ligger 1 ’/4 mil sydvest om Wadstena en liten stad
som keter Skeninge, som Riksdagen fråntagit det enda läroverk den kade,
och på andra sidan, 1 % mil norr om Wadstena, ligger Motala köping
med sina stora verkstäder ock sin ganska stora befolkning, hvilken kommun
äfven helt ock hållet saknar annat läroverk än folkskolan. Emellertid
skall genom den jern vägsanläggning som pågår emellan Wadstena till
Hallsberg—Motala—Mjölby-banan dessa tre kommuner komma i nära
omedelbar beröring med hvarandra, ock således de två, som nu sakna läroverk,
kunna med särdeles förmån begagna sig af Wadstena. Jag hemställer,
huruvida det kan anses rättvist att inskränka dessa tre kommuner,
belägna i en af Sveriges folkrikaste provinser, till ett enda treklassigt
läroverk! Att lärjungeantalet nu icke är högre eller tillvuxit är ganska
tydligt deraf, att föräldrar från trakten omkring, som önska en något fullständigare
undervisning för sina barn än ett treklassigt läroverk kan
lemna, icke nu ditsänder sina barn för att åter snart ombyta. Motsatt
förhållande skulle inträffa, om detta läroverk blefve femklassigt. Utskottet
har motiverat sitt afstyrkande dermed, att någon framställning i
ämnet icke blifvit af Kongl. Maj:t gjord. Men jag har genom de intyg
och förord jag bifogat min motion, nemligen från stiftets biskop samt
från skolans inspector och dess rektor, verkligen framlagt sådana bevis,
som man har anledning tro erfordras för erhållandet af eu Kongl. Maj:ts
framställning i ämnet samt enligt min tanke så tydligen ådagalagt behofvet
af den förändring jag föreslagit, att jag verkligen hoppats Utskottet
skulle hafva fästat afseende dervid.

Icke heller tror jag, att utvidgning af Wadstena läroverk skulle ådraga
staten några väsendtligen ökade kostnader. Ty vid Linköpings läroverk,
der, i följd af den stora massa af lärjungar som ditströmma, lärareantalet
måste ökas, skulle detta antal kunna nedsättas eller komma att nedgå
genom den minskning af lärjungar, som säkert skulle ega rum, vid
detta läroverk, i fall Wadstena läroverk uppflyttades till femklassigt, och
derigenom uppstode således en besparing, som ersatte de ökade kostnaderna
för Wadstena läroverk. Att den af mig föreslagna anordningen under
sådana förhållanden skulle vara till fördel för såväl Linköpings som Wadstena
läroverk, dertill finner jag stöd i Herr Departements-chefens yttrande.
I det den Kongl. propositionen bifogade statsråds-protokollet heter det
nemligen rörande öfverfyllnaden i läroverken, att “det är just dessa elfva
läroverk“ — nemligen de som äro mest öfverfyllda — “som ådraga staten
de största kostnader såväl genom det stora antal ordinarie lärareplatser,
hvilka der efter hand blifvit inrättade, som ock genom den mängd af
extra lärare, som måste beviljas dem för undervisningens tillbörliga upprätthållande;
och, detta oaktadt, kämpa dessa läroverk årligen med svå -

283

Den 14 Maj.

righeter i afseende på undervisningens anordnande, hvilka för de öfriga
läroverken äro i större eller mindre mån främmande*.

Då således den af mig föreslagna uppflyttningen icke kommer att
ådraga staten någon förlust, men deremot ett allmänt erkändt behof uppfylles,
så vågar jag hoppas samt vördsamt hemställa, att Kammaren måtte
bifalla Herr Jonas Anderssons i ämnet afgifna reservation om bifall till
min motion.

Herr Boman: Herr vice Talman, mine Herrar! Det Särskilda Utskottet
har icke förbisett vigten af de skäl, som blifvit anförda dels af
motionären, dels af de personer, som afgifvit sitt yttrande i frågan och
tillstyrkt Wadstena treklassiga läroverks uppflyttande till femklassigt.
Men Utskottet har ansett, att för tillstyrkande af en dylik förändring,
förslag derom bort hafva från Kongl. Maj:t framkommit. Det är i allmänhet
för ett Utskott ganska svårt att fatta beslut på grund af enskild
motion och deri angifne skäl, innan nödig utredning af framställd fråga skett
och ett påpekadt behof blifvit bekräftad t, och, som sagd t, i förevarande fall
har Utskottet ingalunda betviflat giltigheten af de anförda skälen, utan
endast för principens skull icke velat tillstyrka bifall till motionen, då
den icke blifvit i vederbörlig tid inlemnad till regeringen, som kunnat
taga frågan om hand och granska behofvet af den föreslagna utvidgningen
samt, om densamma funnits behöflig, derom hos Riksdagen göra framställning.
Detta är orsaken, hvarföre Utskottet afstyrkt motionen, och får
jag nu i min ordning tillstyrka bifall till Utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Efter det propositioner gifvits på de framställda
yrkandena, bifölls Utskottets hemställan.

Punkten 24.

Herr A. Rundbäck yttrade: Herr vice Talman! Då jag nu till styrker

bifall till hvad Utskottet i denna punkt föreslagit, så måste jag
dock påpeka nödvändigheten af en förändring i densamma, beroende af
det beslut Kammaren fattat rörande 15:de punkten. Här föreslås nemligen, att
det fullständiga realläroverket i Stockholm skulle innehålla nio klasser, hvaremot
Kammaren i nyssnämnde 15:de punkt beslutat, att de högre realläroverken
icke skulle utgöras mer än af åtta klasser, och således måste i
stället för nio ettåriga klasser här sättas åtta och beträffande läroverket i
Sundsvall, i stället för dess tillökning med fyra ettåriga reala öfverklasser
stå tre. Men jag hemställer, huruvida icke ett tillägg också borde göras,
som jag fruktar Utskottet förbisett att intaga i klämmen. Regeringen har
nemligen föreslagit, att den ifrågasatta anordningen af dessa läroverk endast
skulle ega rum, med det vilkor att vederbörande kommuner bekostade
lokaler för läroverken. Detta vilkor är också intaget strax efter resumén
utaf punktens innehåll, ehuru det icke förekommer i klämmen. Men då
detta åtagande bör vederbörande kommuner åläggas såsom ett vilkor för
erhållande af de ifrågavarande läroverken, så måste väl detta vilkor också
upptagas i klämmen.

På denna grund hemställer jag, att punkten måtte bifallas med följande
förändrade lydelse: “att Kongl. Maj:ts nådiga proposition i denna punkt varder

284

Den 14 Maj.

af Riksdagen på det sätt bifalien: a) att i Stockholm inrättas ett fullständigt
realt elementarläroverk med 8 ettåriga klasser, hvari dock undervisning
meddelas endast i de reala ämnena, samt b) att läroverket i Sundsvall,
som nu är femklassigt, tillökas med 8 ettåriga reala öfverklasser:
allt under förbehåll, att vederbörande kommuner åtaga sig att bekosta.
de för inrättandet af ifrågavarande läroverk nödiga lokaler.

Herr Rubenson: Herr vice Talman, mine Herrar! Det är icke
för att motsätta mig Utskottets hemställan i denna punkt, som jag har
begärt ordet, ty jag för min del gillar Utskottets deri uttalade mening
och har heller icke något att invända mot det tillägg, den förre talaren
föreslagit. Men anledningen, hvarföre jag har begärt ordet, är det sammanhang,
söm frågan om den tillämnade nya realskolan i hufvudstaden
har med hvad i 27:de punkten föreslås beträffande normalstaten. Om
Herrarne behaga slå upp sidan Öl af det statsråds-protokoll, som finnes
vid den Kongl. propositionen bifogadt, så skolen I finna, att Departementschefen
i 24:de punkten af sitt anförande antyder det sammanhang, hvari
detta ifrågasatta läroverk står till de tvänne endast på latinlinien fullständiga
läroverk, som utom detta fullständiga reala skulle enligt Departements-chefens
förslag finnas i Stockholm. Af Departements-chefens yttrande
synes, såsom sagdt, att ett sådant sammanhang förefinnes mellan
dessa frågor. Men detta sammanhang är, enligt mitt omdöme, icke tillräckligt
påvisadt i statsråds-protokollet, och jag beder derföre rörande
denna fråga få lemna några upplysningar. Af en jemförelse emellan det
af mig åberopade stället i statsråds-protokollet och den der omförmälda
Kongl. propositionen framgår, att Herr Departements-chefen förutsatt, att
Stockholms stad skall bekosta icke allenast de lokaler, som äro behöfliga.
för det reala läroverket, utan äfven de som erfordras för de två på latinlinien
fullständiga läroverken, hvilka i statsråds-protokollet omförmälas.
Nu är förhållandet, att Stockholms stad visserligen åtagit sig att anskaffa
lokaler till två fullständiga och tre femklassiga läroverk; men staden har
dervid fästat sådana vilkor, att, såvida icke de kommunala myndigheterna,
höras och ändra dessa vilkor, den af Kongl. Maj:t ifrågaställda organisationen
af hufvudstadens läroverk icke kan genomföras. Med anledning
deraf beder jag att i korthet få relatera, huru det förhåller sig med dessa
vilkor.

Sedan längre tid tillbaka hafva hufvudstadens särskilda församlingar
sjelfva bekostat sina elementar-skolhusbyggnader. Men då fråga uppstod.
om eu för alla hufvudstadens elementarläroverk gemensam organisation,
och då en sådan svårligen kunde åstadkommas med mindre, än att kommunen
i sin helhet åtog sig den byggnadsskyldighet beträffande skolhusen,
som förut ålegat de särskilda församlingame, så blef frågan härom
föremål för öfverläggning hos stadsfullmäktige. Det första beslut som
fattades härutinnan var af den 1 Februari 1867. Stadsfullmäktige ingingo
då till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, deri de i allmänna ordalag
angåfvo huru många läroverk de tänkt sig erforderliga i Stockholm samt
tillika förklarade sig villiga att öfvertaga den byggnadsskyldighet i afseende
å elementarläroverken, som dittills ålegat de särskilda församlingarne.
Men på samma gång — hvilket är att märka — förbehöll sig

285

Den 14 Maj.

staden att blifva befriad från skyldigheten att vidare utbetala det anslag
åt 15,000 R:dr till lärares aflöning, som dittills utgått från staden. Kongl.
Maj:t godkände den förra delen af framställningen, nemligen den om skyldigheten
att bekosta läroverkshus, samt förklarade sig på samma gång
villig att till Riksdagen framlägga proposition derom, att staden skulle
blifva befriad från nämnda anslag till lärares aflöning. En sådan proposition
afläts af Kongl. Maj:t, men Riksdagen förklarade sig på anförda
skäl icke^ kunna bevilja den gjorda framställningen. Emellertid, oaktadt
staden således icke blef fri från skyldigheten att utbetala detta anslag,
fortforo stadsfullmäktige dock på den en gång beträdda vägen, och sedan
frågan blifvit vederbörligen utredd hos kommunalmyndigheten, fastställde
stadsfullmäktige de speciela bestämmelserna för den åtagna byggnadsskyldigheten.
En komité, som då varit nedsatt för att utarbeta förslag till
omorganisation af hufvudstadens elementarläroverk, hade afgifvit sådant
förslag, och detsamma blef af stadsfullmäktige godkändt. Detta förslag
gick ut på upprättande i hufvudstaden af två fullständiga elementarläroverk
och tre femklassiga. ^ Men det är att märka, att de två fullständiga
läroverken, hvaraf ett på söder och ett på norr, skulle vara på begge
Unkna fullständiga. De tre femklassiga läroverken skulle utgöras af
ett i Jakobs och ett i Catharina nuvarande skolhuslokaler samt vidare ett
nytt läroverk, som man tänkt sig förlagdt på Ladugårdslandet, och för
hvars upprättande man skulle använda det anslag till lärares aflöning,
som Rikets Ständer förut beviljat, under förutsättning att staden bekostade
skolhus och rektorsboställe. På samma gång stadsfullmäktige godkände
denna plan, förklarade de sig den 1 December 1868 villige att, derest
Kongl. Maj:t fastställde densamma, så fort omständigheterna medgåfvo,
efter hand sätta den i verket och för sådant ändamål anslå nödiga medel
till inköp af Jakobs och Catharina församlingars skolhus samt af erforderliga
tomter för de tre öfriga läroverken samt till uppförande af
skolhus med tillhörande gymnastiklokal och rektorsboställen för dessa tre
läroverk; hvarjemte de lemnade föreskrift om förhyrande under öfvergångstiden
af erforderliga läroverkslokaler.

Såsom man häraf torde finna, har Stockholms stad för sitt åtagande
af skyldigheten att bekosta läroverkshus fastställt det vilkor, att begge
do fullständiga läroverken skola vara fullständiga såväl på den reala som
på den klassiska linien. När detta stadsfullmäktiges beslut förekom hos
Kongl. Maj:t, förklarade sig Kongl. Maj:t genom beslut den 29 April 1869
godkänna den åsigt, att tvänne fullständiga läi’overk borde finnas i hufvudstaden;
men Kongl. Maj:t undvek att vid detta tillfälle yttra sig derom,
huruvida dessa läroverk skulle vara på begge linierna eller endast på
endera linien fullständiga, Kongl. Maj:t hade således icke tagit stadsfullmäktiges
beslut under fullständig ompröfning, och Kongl. Maj:t har ännu icke
gjort det. Vidare förklarade Kongl. Maj:t, att ett fullständigt läroverk
skulle inrättas å norrmalm så snart lärohus och rektorsboställe blifvit genom
stadsfullmäktiges försorg tillgängligt, samt att, i anledning af det
framställda förslaget om ett fullständigt läroverk å södermalm, Kongl.
Maj:t ville framdeles, när dertill erforderliga medel blefve att tillgå, fatta
sitt beslut. Beträffande åter de lägre läroverken, pröfvade Kongl. Maj:t
stadsfullmäktiges beslut och gillade detsamma, det vill säga att Jakobs

286

Den 14 Maj.

och Catharina läroverk skulle bibehållas, samt att det förut af mig omtalade,
af Rikets Ständer beviljade anslaget finge tillsvidare begagnas för
det femklassiga läroverket å Ladugårdslandet.

Då planens genomförande förutsatte statsanslags utgående till andra
ändamål, än de för hvilka de voro bestämda, aflät Kongl. Maj:t proposition
i ämnet till 1870 års Riksdag. I denna proposition heter det, att,
då den plan, som sålunda blifvit uppgjord för elementarläroverken i Stockholm,
afsåg en med skolstadgans föreskrifter öfverensstämmande samt
tillika med . afseende på de lokala förhållandena fullständigare och mera
ändamålsenlig reglering af dess läroverk, ofvan nämnda för planens genomförande
erforderliga dispositionsrätt till en del anslag äskades. De
ofvanberörda medlen bestodo bland annat af det belopp, som var anvisadt
till lärarelöner vid de tvåklassiga läroverk, hvilka enligt den af stadsfullmäktige
godkända planen skulle indragas. När Stats-Utskottet behandlade
denna Kongl. Maj:ts proposition, hemställde Utskottet, att det
förutnämnda anslaget stort 26,000 Rall1, skulle få användas dels till bildande
af ett fullständigt realläroverk i liufvudstaden, dels till ordnande
af undervisningen vid öfriga läroverk derstädes. Då detta utlåtande förekom
till afgörande, beslöt Riksdagen, på hemställan bland andra af representanter
från Stockholm, att icke godkänna det af Stats-Utskottet
föreslagna vilkoret, nemligen att anslaget skulle användas till ett fullständigt
realt läroverk, men deremot att i skrifvelse till Kongl. Maj:t fästa
uppmärksamhet på förhållandet. Riksdagen tog således bort det ifrågasatta
vilkoret, men gjorde i stället en hemställan i ämnet. Riksdagens
skrifvelse är hufvudsakligen af innehåll, att det kunde sättas i fråga,
huruvida omförmälda medel borde företrädesvis användas till uppsättande
af ett nytt, på båda bildningslinierna fullständigt elementarläroverk, och
om icke åtskilliga missförhållanden uppkomme genom sammanblandningen
af de klassiska och reala linierna vid samma läroverk, hvarigenom å ena
sidan den reala bildningen hämmades i sin utveckling och derigenom ej
kunde tillkämpa sig det erkännande den i och för sig förtjenade, och å andra
sidan äfven den klassiska linien lede. Det var derföre som Riksdagen föreställde
sig, att i hufvudstaden sådana olägenheter skulle kunna genom ett
förändradt anordnande af läroverken undvikas, men då Riksdagen likväl icke
ansåge sig böra i sådant hänseende framställa något bestämdt förslag, meddelade
densamma det svar å Kongl. Maj:ts framställning, att den funnit godt
medgifva, att de af Kongl. Maj:t till indragning föreslagna lönerna för åtskilliga
lärareplatser i Stockholm, tillsammans utgörande 26,000 R:dr, finge
af Kongl. Maj:t till ordnande af undervisningen vid hufvudstadens elementarläroverk
användas. Detta medgifvande lemnades således utan förenämnda,
af Stats-Utskottet föreslagna vilkor. Med anledning af denna
Riksdagens skrifvelse hänskjöt Kongl. Maj:t frågan ånyo till stadsfullmäktige,
med anmodan att yttra sig öfver hvad Riksdagen i skrifvelse andragit.
Då frågan åter förekom hos stadsfullmäktige, förklarade sig dessa i
skrifvelse af den 1 Februari 1872 vidblifva sitt den 1 December 1868
fattade beslut samt anhöllo, det Kongl. Maj:t täcktes fastställa de ännu
icke pröfvade delarne af den i samma beslut innehållna plan för ordnande
af hufvudstadens elementarläroverk. Stadsfullmäktige funno nemligen
planen att å ena malmen lägga ett på latinlinien och å den andra

287

Den 14 Maj.

ett på reallinien fullständigt läroverk vara förknippad med så stora olägenheter,
att de icke ansågo sig dermed kunna vara belåtne, och de förklarade
sig derföre icke kunna gå in derpå. Nu föreligger ett nytt förslag
i afseende på anordningen af hufvudstadens läroverk, liviiket så vidt
jag kan se är förenadt med mindre olägenheter för Stockholms stad, än
den anordning, stadsfullmäktiges yttrande år 1872 afsåg. Detta sistnämnda
förslag hade nemligen den olägenheten med sig, att en stor del
af den skolungdom som skulle besöka det ena eller andra af de fullständiga
läroverken, Unge allt för stora afstånd att tillryggalägga. Nu åter
föreslås att i hufvudstaden skall upprättas ett nytt fullständigt realläroverk,
hvilket man tänkt sig förlagdt i hjertat af staden, samt två endast
på latinlinien fullständiga läroverk, hvaraf ett på norr och ett på söder.
Det är då möjligt, att stadsfullmäktige, när frågan ånyo förekommer till
deras behandling, vilja till följd af de modifikationer förslaget undergått,
gå in på den byggnadsskyldighet, som för planens genomförande förutsattes,
men det är också tänkbart, att de icke göra det; och jag har velat
fästa uppmärksamheten på detta förhållande för att icke en tystnad från
stockholmsbänken skulle tydas på det sätt, att Stockholms kommun på
förhand godkänt en förändring i de vilkor, vederbörande myndighet uppställt
för sin byggnadsskyldighet, det är för att förbehålla Stockholms
stadsfullmäktige deras pröfningsrätt i frågan som jag här tagit till ordet.

Då nu den punkt i Kongl. Maj:ts förslag, som berör normalstaten,
blifvit af Stats-Utskottet afstyrka så är det antagligt, att det icke blifver
denna Riksdag utan en följande som kommer att fatta beslut angående
ordnande af hufvudstadens elementarläroverk. Och jag häfver då haft så
mycket mer anledning att framställa dessa erinringar, som jag föreställer
mig det vara i sin ordning att, innan frågan ånyo blifver föremål för
Riksdagens pröfning, det har blifvit afgjordt, huruvida stadsfullmäktige
vilja eller icke vilja gå in på den förändring i vilkoren för åtagen byggnadsskyldighet,
som förutsattes för ordnandet af hufyudstadens läroverk i
enlighet med hvad Kongl. Maj:t nu föreslagit.

Herr A. Rundbäck: Herr vice Talman! Då den förre talaren förklarat
sig icke hafva något emot det föreliggande förslaget och på samma
gång erkänner det vara fördelaktigare för Kammaren än det förut afgifna,
så synes det mig att Riksdagen icke bör afpruta något af det vilkor, som
blifvit uppstäldt för den här ifrågaställda anordningen af hufvudstadens
läroverk. Är det så att Stockholms stad icke anser vara en fördel för
sig att erhålla detta tredje fullständiga realläroverk, då nekar den att uppföra
den derföre erforderliga byggnaden och då förfaller frågan naturligtvis
— och detta förnämligast Stockholms stad sjelf till skada. Går staden
åter in på detta vilkor, så får den läroverket. Jag kan således icke finna
några skäl vara anförda mot punkten, utan yrkar obetingadt bifall till
densamma.

Herr Oarlén: Herr vice Talman! På det något missförstånd icke
måtte ega rum, beder jag att få fästa den siste talarens uppmärksamhet
derpå, att min granne till höger började sitt anförande med det förkla -

288 Den 14 Maj.

rande, att han icke ämnade motsätta sig det i nu föredragna punkt
framställda förslag.

Sedan öfverläggningen nu förklarats slutad, gaf Herr vice Talmannen,
i öfverensstämmelse med de meningar, som derunder blifvit framställda,
propositioner såväl på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på det
förslag Herr A. Rundbäck framlagt. Den sednare propositionen förklarades
hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad; och hade Kammaren
alltså för sin del beslutit, att Kongl. Maj:ts nådiga proposition i denna
punkt skulle af Riksdagen på det sätt bifallas: a) att i Stockholm inrättas
ett fullständigt realt elementarläroverk med åtta ettåriga klasser, hvari
dock undervisning meddelas endast i de reala ämnena, samt b) att läroverket
i Sundsvall, som nu är femklassigt, tillökas med tre ettåriga reala
öfverklasser; allt under förbehåll, att vederbörande kommuner åtaga sig
att bekosta de för inrättandet af ifrågavarande läroverk nödiga lokaler.

Punkten 25.

Härvid anförde:

Herr Kolmodin: Herr vice Talman, mine Herrar! Vi äro nu vid
den 25:te punkten af det Särskilda Utskottets utlåtande och dermed befinna
vi oss ock vid den svagaste punkten både i den Kongl. propositionen
och det nyssnämnda utlåtandet. En talare i min närhet yttrade
visserligen, då debatten i skolfrågan för ett par dagar sedan börjades,
att om vi antoge Kongl. Maj:ts proposition äfven i det stycket, som rörde
inskränkandet af det nu befintliga antalet af fullständiga realläroverk, så
skulle vi erhålla en verkligt god realundervisning i vårt land. Vi skulle
på detta sätt få reala undervisningsanstalter, hvilka på en gång hade
godt utrymme för det antal lärjungar, som der komme att söka sin bildning,
och ett tillräckligt antal lärare för undervisningens besörjande. Han
sökte bestyrka detta sitt påstående genom att anföra åtskilliga statistiska
beräkningar, grundade på förhållandena under de sednare åren, då, såsom
han likväl sjelf ofta förklarat, den reala linien fört “ett tynande lif.“
Det Särskilda Utskottet har dock ej till fullo delat den ärade talarens
glada uppfattning af frågan, utan har tvärtom förklarat, att det industriela
lifvets nu pågående starka utveckling i vårt land ovilkorligen
måste förorsaka en större freqvens på den reala linien än hittills.
Detta antagande synes fullt berättigad^ och derigenom kunna de statistiska,
på förflutna tiders ogynsamma förhållanden grundade, beräkningarne
mycket lätt blifva öfverkorsade. Också har det Särskilda Utskottet,
då Kongl. Maj:t för hela riket föreslagit sju högre realläroverk,
i stället hemställt om upprättandet af elfva sådane. För mig är dock
detta alls icke nog. Jag måste bekänna, att jag omöjligen kan fatta,
huru man kan föreställa sig, att undervisningen i de reala ämnena skall
kunna höjas och främjas, derigenom att man med tre fjerdedelar eller
två tredjedelar minskar de högre realläroverkens antal i vårt land. Jag
kan mycket väl förstå holländarnes mening, då de höggo ned en mängd,
träd på Kryddöarne för att sålunda höja priset på specerierna i verlds marknaden; -

289

Den 14 Maj.

marknaden; men deremot är det mig ofattligt, huru vänner af en utvecklad
realbildning kunna föreställa sig, att de befrämja sitt mål derigenom,
att de vid det öfvervägande flertalet af nu befintliga läroverk afhugga
de högre realklasserna. Det är ju ej nog, att de högre realläroverken
förses med ett tillräckligt antal lärare, och att de ega tillräckligt
utrymme för att kunna mottaga alla de lärjungar, som önska att besöka
dem; de måste ock vara så belägna, att de äro åtkomliga för allmänheten,
att deras anlitande ej kräfver alltför stora ekonomiska uppoffringar,
ej heller tvingar föräldrar att sända sina fjortonåriga söner till långt aflägsna
orter, der de äro fullkomligt skiljda från hemmens välgörande inflytande.
Man ser rätt ofta föräldrar med stor oro sända ynglingar vid aderton
års ålder till universiteten; huru kan man då föreställa sig, att de
skulle våga att under precis enahanda förhållanden utskicka fjorton års
gossar i verlden.

Man har således, enligt min uppfattning, valt en alldeles oriktig väg
för att nå det mål, dit man säger sig syfta. Härvid hafva tvänne delar
af vårt land blifvit ganska illa tillgodosedda med läroverk. Jag syftar på
Norrland och Gotland. Läroverkskomitéen yttrade med afseende på begge
dessa områden, att de ej kunde underordnas samma förhållanden som det
öfriga Sverige. För det ena betinga de stora afstånden och för det andra
det isolerade läget särskilda anordningar rörande läroverken. Jag
är glad att kunna säga, det komitéens ledamöter enhälligt uttryckt denna
åsigt. Nu skulle emellertid, enligt det framlagda förslaget, Norrland med
sin olantligt störa utsträckning erhålla endast ett högre realläroverk och
detta förlagdt i ena hörnet af detsamma. Härigenom skulle bildas ett
skoldistrikt, hvars like man fåfängt skulle söka inom hela den civiliserade
verlden. Hvad Gotland beträffar, så skulle det blifva alldeles lottlöst.
Vid dess enda läroverk har man klippt bort den högre afdelningen på
reallinien och hänvisat de gotländska realisterna till fastlandets skolor.,
hyra af Utskottets ledamöter — alla tillhörande denna Kammare —
hafva i en reservation framhållit det nästan omöjliga i en dylik anordning.
Gotland har under vintertiden kommunikation med moderlandet
öfver Westervik — i iall det finns någon kommunikation alls, ty motsatsen
inträffar understundom — men sommartiden underhålles samfärdseln
på helt andra linjer. Hvarthän man således än sänder ynglingarne,
kunna de tidvis endast på stora omvägar komma till sina hem och blifva
derföre så godt som afstängda från dem. Följden af allt detta måste
blifva, att de gotländska föräldrarne för sina söner tvingas att välja den
klassiska linien, hvarigenom ön utan tvifvel snart nog skall komma att
utgöra en verklig brännpunkt för klassisk kultur. Gotländingarne hafva
ej begärt mycket under denna riksdag, och det lilla de begärt hafva de
de icke fått. Dock, det är ju vanligt, att man allt emellanåt under
Riksdagens strider ej får sina förslag igenom. Men skulle Gotland derjemte
göra den oerhörda förlusten att få sitt enda läroverk stympadt på
den reala bildningslinien, hvilken utan tvifvel är ämnad att öfva ett
stort inflytande på provinsens hela framtida utveckling; då vågar jag taga
för gifvet, att 1873 års riksdag skall komma att qvarstå såsom en ytterst
sorglig hågkomst för alla gotländingar.

Riksd. Prat. 1873. 2 Afd. o Band.

19

290

Den 14 Maj.

Men bristerna i förslaget stanna icke vid auordningarne för Norrland
och Gotland. En reservant inom Utskottet har antydt behofvet af ett
fullständigt realläroverk i Wenersborg, och jag kan för min del ej se,
hvarföre icke ett dylikt äfven skulle vara erforderligt i Calmar. Jag vill
ej här försöka att på stående fot angifva alla de fullständiga realläroverk,
som synas mig behöfiiga för att uppehålla den reala undervisningen i
landet; och jag tror ej heller, att Kammaren vore beredd att omedelbart
acceptera en dylik framställning. Enklast vore väl under sådana förhållanden
att återremittera punkten till Utskottet. Men, mine Herrar! vi
hafva i morgon den 15 Maj, d. v. s. den lagliga tidpunkten för riksdagens
afslutande, och ännu hvila, enligt föredragningslistan, mera än 40
ärenden till afgörande på Kammarens bord. Det torde alltså ej vara
någon utsigt att medelst en återremiss åstadkomma en lycklig lösning af
den vigtiga frågan, och jag vill alltså ej framställa något yrkande i den
riktningen. På de skäl, jag framfört för ogillande såväl af det Kongl.
förslaget som Utskottets utlåtande i denna punkt, nödgas jag derföre anhålla,
''■"att Riksdagen, med afslag å 25:te punkten i såväl Kongl. Maj:ls
proposition som det Särskilda Utskottets utlåtande, ville i underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes till näst sammanträdande
Riksdag, aflåta nådig framställning om inrättandet af högre realklasser
vid ett så stort antal af rikets elementarläroverk, att den reala bildningens
behof derigenom kan anses behörigen tillgodosedt.“

Med Herr Kolmodin instämde Herr Pehr Nilsson i Wittjerf.

Herr Sääf: Herr vice Talman, mine Herrar! Den synnerligt stora

svårigheten att rätt bedöma huru undervisningen i våra elementarläroverk
bör på ett rätt tillfredsställande sätt ordnas, skulle för mig utgjort ett
giltigt skäl att icke deltaga i den diskussion, som så länge pågått i denna
fråga. Men då det gäller att fatta beslut angående den nu föredragna
punkten och deri, enligt min uppfattning, förekommer en högst betänklig
inskränkning af undervisningen på reallinien, hvilken inskränkning på ett
känbart sätt drabbar de flesta rikets högre elementarläroverk, men isynnerhet
måste kännas svårt i ett så stort och folkrikt samhälle som det
jag har äran representera, nödgas äfven jag mot förslaget nu göra några
erinringar.

Om skolans uppgift att grundlägga eu allmän medborgerlig bildning
ock kan sägas, hvad beträffar de fem lägre klasserna, vara löst på ett
tillfredsställande sätt genom Kammarens förut fattade beslut, så återstår
dock i afseende på de högre realklasserna att tillse, det undervisningen i
dessa icke inskränkes till så ringa antal läroverk som här föreslås, och
hvarigenom staten sjelf sannolikt skulle komma att gifva eu missriktning
åt landets ungdom vid valet af lefnadsyrke. Ty går detta förslag igenom,
så blir antagligen följden, att de som söka en högre undervisning utöfver
den, som meddelas i femte klassen, skola, med kännedom derom att den
reala undervisningen der upphör i det läroverk, hvartill de närmast äro
hänvisade, tvingas in på den mera gynnade klassiska linien för att sedan
efter slutade studier trängas bland dem, som täfla om anställningar och
tjenster i den, som vi ju böra hoppas allt trängre och mindre kretsen,

-Den 1 i Maj. 291

inom hvilken staten har embeten och tjänster att upplåta. Det under
nuvarande skolförhållanden så ofta med berättigad klagan framhållna
faktum, att eu allt för stor del al laudets ungdom genom studier på
iatinlinien kastar sig in på en bana, der den egna sjelfständiga verksamheten
icke är tillfyllest för att bereda eu framtida oberoende ställning i
ekonomiskt afseende, utan att oftast andras gunst och bevågenhet för befordian
måste eftersträfvas; detta faktum skulle fortfarande icke allenast
blifva detsamma, utan som jag fruktar ännu mera komma att framstå
om tillfällen till reala studier minskades till den grad, som här är föreslaget.
Jag antager att Riksdagens Andra Kammare icke vill bidraga
dertill. °

Om den nu föreslagna inskränkningen träffat den klassiska linien
om ock ej i så hög grad, så hade måhända för en sådan anordning
battie och giltigare skäl än som nu anförts för afhuggningen af reallimerna
kunnat uppgifvas. Ty ehuru jag saknar statistiska uppgifter i
detta afseende, antager jag att antalet af dem, som söka uppnå den ställ—
ning i lifvet, der de klassiska studierna äro nödvändiga, är mycket ringare
än deras, som på den reala linien söka grundlägga de insigter, som
erfordras för att i det praktiska lifvet uppnå en sjelfständig ställning
oberoende af våra befordringslagar — en riktning, som det väl ändtligen
nu vore tid på att staten genom undervisningens ordnande sökte att allt
mera uppmuntra, i stället för att hämma genom sådana inskränkningar
som nu blifvit föreslagna. Jag har ingalunda förbisett de skäl, som i
Kongl. Maj:ts proposition äro lagda till grund för inskränkningen i antalet
af de läroverk, der en högre realundervisning skulle kunna inhemtas.

Denna inskränkning hvilar ytterst på det antagandet, att behofvet af
dylik undervisning skulle vara mindre eller så ringa som medeltalet af
studerande i de högre realklasserna utvisar. Det skulle blifva allt för
vidlyftigt att inlåta sig på en undersökning af befogenheten, riktigheten
åt den, utaf detta sednare förhållande gjorda slutsatsen. Min öfvertygelse
är, att den högre reala undervisningen skulle hafva varit mycket mera
eftersökt om andra, dermed i sammanhang stående anordningar vidtagits
Denna ram öfvertygelse grundar jag bland annat på åtskilliga yttranden
i det statsråds-protokoll, som finnes den Kongl. propositionen bifogadt.
c9 ''ieter det t. ex. på sid. 47: “Hvad som mycket bidragit dertill, att
den ^ reala linien icke utvecklat sig med samma kraft som den klassiska
ar aen dels otillräckliga, dels derigenom ock alltför obestämda undervisning,
som genom ogynsamma och tvingande omständigheter fallit på hennes
lott''. Och på sid. 54 heter det: “Icke ens något af de hö "re elementarlaroverken
eger enligt stat de lärarekrafter, hvilka under nuvarande
förhållanden aro for undervisningens skötande å båda bildningslinierna
erforderliga. Men en^ följd häråt har också måst blifva, att undervisningen
hvarken räckt till för alla, eller kunnat på ett ändamålsenligt sätt
bednfvas; och detta har isynnerhet träffat den reala linien“. Häraf tyckt
* framgå, att det icke är det inskränkta behofvet af undervisning på
reallimens högre klasser, som ensamt vållat, att antalet af lärjungar i
dessa varit ringa. Men om ock eu och annan skola, belägen midt i en
ort med en kunskapslysten och talrik befolkning skulle kunna uppvisas,

292

Don J4 Maj.

der år efter år lärjungarnes antal förminskas, och exempel härpå torde ej
saknas — icke får man deraf draga den slutsatsen, att behofvet af undervisning
derstädes derföre är ringa. Nej, anledningen till det anmärkta
förhållandet torde snarare bero på lokala bestämmelser som, omändrade
till det bättre, skulle framkalla alldeles motsatta verkningar. Så äfven
här i det stora, hela staten omfattande undervisningsväsendet. Det är
nemligen icke allenast nog att skolor inrättas; de måste för att fylla sitt
ändamål äfven inrättas väl och förses med en lärareuppsättning, som, på
samma gång den gör undervisningen eftersökt, äfven gör den verklig och
icke endast existerande skenbar på papperet i skolstadgan.

Blir detta fallet äfven med de högre realklasserna, skall resultatet
blifva helt annorlunda. Nu är visserligen afsigten att höja, förbättra
undervisningen i dessa högre klasser. Men att nu besluta att af nu befintliga
31 skolor enligt Kongl. Maj:ts förslag endast 7 och enligt Utskottets
endast 11 skulle kunna lemna en högre realundervisning, kan jag
icke biträda och tror mig derför hafva anfört giltiga skäl. Men jag har
ytterligare ett skäl att tillägga, nemligen att Norrköpings högre elementarläroverk
om denna punkt bifölles, lomme att sakna fullständig högre
undervisning på reallinieu; ty minst ett års längre kurs, än som här föreslås,
skulle dertill erfordras; och tre års enligt Kongl. Maj:ts förslag, som
alldeles indragit de fyra högre realklasserna vid detta läroverk. Då jag
nu i mitt yttrande omfattat det i allmänhet ogynsamma i föreliggande
förslag, så hoppas jag man icke må förtänka mig, att jag för en stad,
med Norrköpings folkmängd och den der företrädesvis rådande praktiska
verksamhet, anser mig böra påkalla Kammarens benägenhet för att derstädes
bibehålla den möjlighet, som för närvarande, måhända med någon
förstärkning af lärarekrafterna, dock enligt nu gällande skolstadga finnes
för eu fullständig undervisning äfven på den reala limen.

För ett så stort samhälle, med eu så utpräglad industriel riktning,
hvars skola tillika besökes af lärjungar från en vidsträckt omgifning, behöfver
man ej länge söka efter skäl för att låta dervarande läroverket
bibehålla sin ställning såsom ett högre fullständigt elementarläroverk.

Jag vill icke bär tala om de stora kostnader staden underkastat sig
för erhållande af ett sådant. Men säkert är, att det skulle kännas härd!
att afstå från ett mål, som man genom ansträngningar och uppoffringar
af materiel medel trött sig hafva förvärfvat rättighet till att fortfarande
få behålla i sigte; och dit hör väl äfven, såsom eu föregående
talare äfven antydt, att kunna i hemmet bibehålla de uppväxande sönerna,
under den tid de i stadens skolor erhålla den fullständiga undervisning,
för inträde i det praktiska lifvet, hvaraf de äro i behof. På det nu
Utskottet måtte få tillfälle att afgifva ett nytt förslag i afseende på den
högre realundervisningen •— och i öfverensstämmelse med här redan fattadt
beslut angående årsklassernas antal — samt att i förslaget om ett
större antal städer der en sådan undervisning må kunna erhållas, om
den ej kan blifva allmän, Norrköping likväl äfven må upptagas, hade
jag tänkt, för att kunna formulera ett yrkande, mig böra hemställa
om återremiss af denna punkt till Utskottet. Om Utskottet ock ej kommer
till någon slutlig handläggning af ärendet blir resultatet åt en återremiss
likväl att förhållandet blir enahanda som hittills; eller att skolor -

293

Dtn 14 Maj.

nas antal för en högre real bildning blifver detsamma, dock med förstärkta
lärarekrafter. Skulle Kammaren åter vilja förena sig om att besluta
den skrifvelse Herr Kolmodin föreslagit, så bar jag ingenting deremot
att invända.

Herr Grefve Po sse: Vid ett föregående tillfälle under öfverläggningen
om eu annan punkt i detta betänkande, tog jag mig fribeten att
yttra mig äfven om den nu föredragna punkten och nämnde, att det gått
mig på samma sätt som Herr Kolmodin nyss sade, nemligen att jag icke
kunde begripa, huru man skulle kunna tro, att realbildningen blefve bättre
tillgodosedd, derigenom att i större delen af landets elementarläroverk
den reala luden blir indragen. På grund häraf yrkade jag redan då,
att punkten icke måtte bifallas. Herr Kolmodin bar nu formulerat ett
förslag till skrifvelse, hvartill han yrkat bifall, och får jag förena mig

Herr H. Scbultz: Då jag törsta gången detta ärende föredrogs hade
ordet, tog jag mig friheten att instämma i Herr Kolmodins yttrande och
derigenom ansåg jag mig hafva uttalat min tacksamhet emot Herr Statsrådet
och Chefen för Ecklesiastik-departementet, derföre att han velat förbättra
den reala linien så mycket som han under närvarande förhållanden ansåg
sig kunna göra. Han har nemligen sagt, att han vill hafva denna
lime mera tillgodosedd och erkänd än den i vårt land hitintills varit.
En högt aktad, lärare yttrade äfven vid samma tillfälle, att den reala bildningen
icke vid alla tillfällen blifvit så tillgodosedd som man haft skäl
att önska, och det måtte väl hafva något att betyda, då en lärare vid
ett af våra större elementarläroverk här fäller ett sådant omdöme. Men
om jag, som sagdt, vid detta tillfälle tacksamt erkänner de grundsatser
som Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-departementet samt regeringen
i sin helhet uttalat, så följer deraf dock icke, att jag på förhand
godkänner alla de punkter betänkandet innehåller. En sådan punkt, som
jag icke kan för min del godkänna, föreligger nu till behandling, och jag
ber derföre få yttra min mening om densamma. Jag har icke på mitt
samvete att hafva mycket upptagit Kammarens tid, och må det derföre
tillåtas mig att yttra min mening i detta för hela vår framtida utveckling
så vigtiga ärende.

Vid 1859—1860 års riksdag beviljade Rikets Ständer, på Kongl. Maj:ts
förslag, anslag till lärare för utveckling af några läroverk, som då icke
voro fullständiga på så väl den klassiska som den reala linien, men med
vilkor att dessa kommuner skulle sjelfva bekosta sina läroverksbyggnader.
Det må val derför icke förundra någon, att dessa samhällen icke
kunna finna sig tillfreds med att se sig utesluten från en förmån, efter
det de för dess vinnande gjort ganska betydliga pekuniära uppoffringar.
Kongl. Maj:t har nemligen uttryckligen sagff att, om kommunerna bekostade
byggnaderna, Kongl. Maj:t ville bekosta lärare, och nu kommer
regeringen med förslag att dessa kommuner skola uppoffra förmånen att
få behålla fullständiga läroverk på den reala linien. Jag tror icke, att
någon, som vill tillmötesgå rättvisa och billiga anspråk, kan medverka
till ett sådant beslut. De kommuner, som i följd af Kong!. Maj:ts nämnda

294

Den 14 Maj.

beslut sjelfva bekostat sig läroverksbyggnader, äro Norrköping, Jönköping
och Wenersborg, och man kan icke utan att begå den största orättvisa
underlåta att tilldela dessa läroverk förmånen att fortfarande få behålla
fullständiga reallinier, d. v. s. fyra- eller tre-åriga öfverklasser. Men jag
vill gå ändå längre och anser att ännu liera läroverk böra få behålla
denna förmån. Hvarföre skall t. ex. Gotland, denna så långt afskiljda
provins, tvingas att skicka sina söner till fastlandets elementarläroverk.
Vidare Carlstad, hvarföre har icke denna stad fått komma i åtnjutande
af fullständigt realläroverk.

Jag måste se frågan från regeringens sida uteslutande ur ekonomisk
synpunkt. Det förefaller mig nemligen som om regeringen icke velat
framkomma med ökade anslag under Åttonde hufvudtiteln, hvilket blifvit
en följd om dessa och liera läroverk fått behålla sin fullständighet. Men
låtom oss då se till huru stor differensen kan vara emellan en fullständig
reallinie och hvad som är föreslaget af Utskottet i punkten c. Mine Herrar!
hela skilnaden är 5,000 R:dr årligen, och jag vill fråga eder, mine
Herrar, om en sådan summa kan utgöra skäl till att beröfva provinser
med en befolkning af omkring 300,000 innevånare, ty Wernaland
och Östergötland äro bland vårt lands folkrikaste provinser — att,
säger jag, för en så ringa kostnad, beröfva den studerande ungdomen i
dessa provinser förmånen af att inom sina egna provinser få åtnjuta en
fullständig realistisk bildning. Om man skulle tvingas att från nämnde
provinser skicka sina söner till Göteborg eller Örebro, så hemställer jag
huruvida sådant kan vara med rättvisa och billighet förenligt. Jag anhåller
att få anföra några få siffror för att visa huru ojemnt fördelningen
är uppgjord. Enligt läroverkskomitéens betänkande finnes i Malmö 365
skolynglingar och i Carlskrona 278 eller tillsammans 643. I Linköping
åter är lärjungarnes antal 446 och i Norrköping 276, hvilket sammanräknadt
gör 722. Nu har Östergötland med 722 lärjungar icke fått sig tilldeladt
något enda fullständigt realläroverk, under det Malmö och Carlskrona
med tillhopa 643 lärjungar blifvit försedda med hvar sitt sådant
läroverk.

Det anförda må vara tillräckligt för min åsigt som är, att en skrifvelse
bör aflåtas till regeringen med uttalande af den anhållan och önskan,
att regeringen måtte taga saken ånyo i öfvervägande och medverka
till att så många fullständiga realläroverk som våra tillgångar möjligen
medgifva må blifva i landet inrättade. Jag har den aldra största aktning
för den klassiska bildningen och vill derföre ingalunda, att den skall tillbakasättas,
men vill ej heller att den reala skall på något sätt försummas.
Om t. ex. 20 läroverk göras fullständiga på reallinien, så kan detta erhållas
för en summa af omkring 100,000 R:dr, och i sanning kan man
säga, att detta vore väl använda penningar.

Jag anhåller således om återremiss af denna punkt, i det syfte jag
angifvit.

Herr Linné: För min del är jag öfvertygad, att det antal real läroverk

som Kongl. Maj:t föreslagit är alldeles otillräckligt för sitt ändamål
och, såsom det förut är anmärkt, förefaller det äfven mig högst besynnerligt,
att Gotland icke fått sig tilldeladt ett enda sådant läroverk

295

Den 14 Maj.

samt hela Norrland icke mer än ett. Dessutom tinnes det i vårt land
flera kommuner som gjort betydliga pekuniära uppoffringar för att erhålla
fullständiga reala läroverk, men hvilka, enligt denna fördelning, nu skulle
beröfvas denna förmån. Bland dessa vill jag nämna Wenersborg, som
uppoffrat ansenliga summor på ett präktigt skolhus och nu nyligen jemväl
på en utmärkt vacker och ändamålsenlig gymnastikbyggnad. Då jag emellertid
inser att så nära Riksdagens slut en återremiss skulle tjena till
intet, så förenar jag mig i Herr Kolmodins förslag.

Herr A. Rundbäck: Jag har den lyckan att vid detta tillfälle
kunna till en del instämma i den förste talarens yttrande, då han började
sitt anförande med att säga att denna punkt var den svagaste, såväl i
Utskottets som Kongl. Maj:ts förslag. Att den är den svagaste i Utskottets
förslag medgifver jag nemligen gerna, och jag har också reserverat
mig emot densamma; men deremot kan jag icke erkänna, att den värde
talaren har rätt i det påståendet, att den är den svagaste punkten äfven
i regeringens förslag, och jag ber derföre att få med några ord försvara
regeringen. Då jag i min reservation ställt mig på dess ståndpunkt och
då Herr Departements-chefen icke är här närvarande, anser jag mig dertill
skyldig.

Mine Herrar! reallinien är så beskaffad genom sjelfva sin natur, att
den måste smalna mycket hastigt uppåt; nedtill är den mycket tjock,
men så snart lärjungen får tillfälle att komma ut i det praktiska lifvet
lemnar han densamma, och på öfverstå stadiet finnas derföre icke andra
qvar än sådane, som gå till Krigsskolan, Teknologiska Institutet och några
andra tillämpningsskolor. Detta gör att denna linie på det öfverstå stadiet
är mycket glest besökt. Latinlinien skickar sina alumner icke blott
till tillämpningsskolorna, utan äfven till akademien, hvaraf följer att latinarnes
antal är vida större än realisternas, hvilka på sin maturitetsexamen
icke få taga någon akademisk examen; och säkerligen kommer dessas
antal att än vidare förminskas, då afslutning skall ske i femte klassen.

För att sätta Herrarne något in i frågan med en smula statistik, som
jag dock lofvar skall hålla sig uteslutande till denna fråga och icke röra
sig kring länens och stiftens befolkningar, i likhet med hvad en annan
talare tagit sig före, så vill jag nämna att i de fyra öfverstå klasserna på
latinlinien finnas vid alla våra högre elementarläroverk tillsammans 2,606
lärjungar och på reallinien 362, samt i den öfverstå klassen på latinlinien
457 och på reallinien vid alla 31 läroverken endast 58. Man märker
häraf, hvilken skilnad det är, och att de olika linierna följaktligen måste
behandlas olika.

Nu har regeringen föreslagit, att af 33 skolor 26 skola tillhöra latinlinien
och 7 reallinien. Hvad gör detta? Jo, 100 lärjungar på hvar och
en latinlinie och 51 på hvarje reallinie i de högsta klasserna. Jag hemställer
derföre, om det kan vara skäl att klandra regeringen så mycket,
då den tillgodosett den reala bildningen så, att lärjungeantalet vid de
högre reala läroverken blir blott hälften mot samma antal vid de klassiska.
Mine Herrar ! det är en önskan hos oss litet hvar, och jag delar den lifligt,
att realisterna framdeles må få taga vissa akademiska examina. När
detta en gång inträffar, blir tilloppet på den reala linien säkerligen större,

296

Den 14 Maj.

på samma gång det minskas på latinlinien; och då duger det icke annat
än att inrätta minst lika många högre realläroverk som latinläroverk. Men
i närvarande stund är det alldeles onödigt och kostar bara penningar.

Så säger denne samme förste ärade talare, att resorna äro mycket
besvärliga för 14 års gossar. Nu ber jag i parenthes få erinra derom att,
enligt det beslut vi i går fattade, gäller det icke 14 utan 15 års gossar,
men detta kan nu vara likgiltigt — hvad jag vill säga är att det kan
göra just detsamma om en gosse reser 3 mil på kärra eller 10 mil på
jernväg; han får inackordera sig i alla fall i endera staden, och det kostar
lika mycket. Sedan jernvägarne fått en sådan stor utsträckning som nu,
betyder i allt. fall några mil mer eller mindre så godt som intet. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på ett förhållande och det är, att vi i
hela landet icke hafva flera än 7 seminarier, ehuru antalet seminarister
äro dubbelt så stort som realister på gymnasialafdelningen. Dessa seminarister
äril fattigmans barn, livilka skola vara 17 år när de komma in i
seminariet och skola gå igenom 3 klasser. De äro sålunda i flera afseenden
väl lämpade att jemföra med ifrågavarande realister. Blir det månne
kortare resor för dem? "Det der slår an", afbryter här en talare bakom
mig, "detta tal om fattigmans barn". Ja, jag hoppas det skall slå an;
när man har dubbelt så många seminarister som lärjungar i de öfre realklasserna,
men endast 7 seminarier, så hemställer jag om icke 7 läroverk
äro tillräckliga för ett hälften så stort antal realister. Detta till svar på
den anmärkning som i tysthet fälldes bakom min rygg.

För öfrigt har jag den åsigten att, om vi framdeles, sedan kompetensvilkoren
för de akademiska examina blifvit förändrade, vilja öka antalet
af reala läroverk genom minskning i antalet af latinläroverk, torde det
möta mycken svårighet att få bort latinläroverken; ty det är vanligen så,
att när man fått begge arterna af läroverk på ett ställe, vill man icke
gerna släppa någondera af dem.

Och nu kommer jag äfven till ortintresset, som i denna fråga fått så
många förespråkare. Jag börjar då med Norrland. Under de sednaste
fem åren har denna provins vid sina läroverk haft tillsammans 12 realister.
I Östersund ingen enda; medeltalet vid detta läroverk har varit 0,8
d. v. s. icke en hel på hela läroverket. Jag hemställer nu, om det icke
under sådana förhållanden må anses tillräckligt sörjdt för Norrland, då
det enligt förslaget skulle få ett fullständigt realläroverk, d. v. s. för 6
lärjungar en lika väl utrustad läroanstalt som det har för 50 seminaristers
undervisning.

Jag har tagit mig friheten göra en uträkning af realisternas antal
vid alla våra högre läroverk och dervid funnit:

att i Sundsvall skulle komma att samlas 10 å 12 realister från alla
de norrländska läroverken, deri äfven inberäknadt läroverket i Hudiksvall;

att antalet i hela Svea land belöper sig till 117, som fördelade på
läroverken i Stockholm och Örebro, göra 581/2 på hvartdera, hvilket är
något mer än hälften af hvad latinlinien för närvarande har på gymnasialafdelningen,
i medeltal räknadt;

att antalet realister från Linköping, Norrköping, Westervik och Wisby,
hvilka skulle förenas i Westervik, är 51;

297

Den 14 Maj.

att i Carlskrona skulle från läroverket i denna stad och från Wexiö samt
Calmar komma att samlas något öfver 40 lärjungar, i Göteborg från vestra
Sveriges läroverk 73 och i Malmö från Skånes läroverk 49 realister. Detta
visar, att vid intet af de föreslagna realläroverken blifver öfverbefolkning.

Inom Jönköpings, Kronobergs och Calmar län är icke ett enda fullständigt
realläroverk föreslaget, och detta oaktadt betänkandet är underskrifvet
åt två representanter från dessa orter nemligen rektor Dabm och
undertecknad. Således kan då åtminstone icke något ortintresse gjort
sig gällande. Hvad Gotland deremot beträffar, så anser jag verkligen talande
skäl förefinnas för en reallinies förläggande derstädes.

Med hvad jag nu anfört har jag endast velat försvara regeringens
proposition i denna punkt, som jag genom min reservation åtagit mig, och
tror att hvar och eu som tänker på saken bör finna, att regeringen handlat
välbetänkt, då den icke velat onödigtvis förspilla statens tillgångar.
Jag skall dock icke, om det yrkas, motsätta mig en återremiss af punkten,
ty den behandlar en rent ekonomisk fråga och inga principer i organisationen,
hvarföre jag visserligen icke skall sörja öfver, om den afgöres på
ett sätt, som icke öfverensstämmer med mina i reservationen framhållna
åsigter.

Herr Talmannen, som nu öfvertog ledningen af Kammarens förhandlingar,
lemnade härefter ordet till

Herr Lyttkens: Redan en gång förut vid denna frågas behandling

har jag uttryckt min glädje öfver att de åsigter, som gjorde sig gällande vid
1870 års riksdag, då skrifvelse till regeringen i detta ämne afgafs, nu af
Kongl. Maj:ts regering blifvit i hufvudsakliga delar godkända. Riksdagens
åsigt var den, att latinläsningen skulle inskränkas, så att blott de som
egnade sig åt de vetenskapliga studierna skulle i skolorna idka latinläsning,
för alla de öfriga skulle reallinien göras tillgänglig. Huru detta
skall låta sig göra, på sätt som i denna 2 5:te punkten af betänkandet föreslås,
förstår jag ej, ty att i enlighet med i 15:de punkten fattadt beslut
borttaga alla reallinierna ur de högsta klasserna och nu besluta införande
af realskolor i 5 högst 7 städer befordrar icke realstudierna. Jag hade
tänkt mig, att Riksdagens skrifvelse skulle medfört ett annat resultat, nemligen
att latinskolorna skulle indragas, så att endast på sin höjd en sådan
i hvarje stiftstad bibehölls för att i desamma de klassiska studierna
skulle fullt ändamålsenligt tillgodoses och idkas. Den reala bildningen
anser jag deremot för vårt land så vigtig och för vårt folk och våra förhållanden
så passande, att realskolor bör finnas öfverallt, der nu högre
elementarläroverk äro inrättade. Herr Rundbäck har för att bevisa obehöfligheten
af så många realskolor anfört eu del statistiska uppgifter, hemtade
från nuvarande förhållanden, men det är just dessa olyckliga förhållanden
man önskar att få förändrade till ett bättre, och det gör man
ej genom att ytterligare försvåra och nedsätta realstudierna utan bör i
dess ställe dessa studier gifvas samma anseende som de klassiska studierna
och samma kompetens. Om derföre universitetets- och embetsexamin.t.
omändrades, så att de ynglingar, som genomgått reallinien blefvo i alla de
delar, der det på något vis är lämpligt, lika berättigade till att taga de

298

Den 14 Maj.

olika universitets- och embctsinarinaexamina som de hvilka genomgått den
klassiska linien, så kommer det snart att visa sig, att realstudierna skall
vinna långt fler idkare än hittills, då nästan alla vägar äro för dem
stängda.

Vid 15:de punkten gjordes ungefär samma yrkande, som det nu af
Herr Kolmodin framställda. Då instämde jag i detta yrkande, men när det
ansågs att, om detta yrkande då af Kammaren antagits, det skulle vara
detsamma som att rifva itu hela förslaget, återtog jag mitt yrkande i den
punkten; men, mine Herrar! resultatet blef dock detsamma som om
yrkandet om en ompröfning af den punkten blifvit bifallen, ty genom
Kamrarnes olika beslut är ju Regeringen tvungen att taga frågan i ompröfning,
och ingen kan väl nu våga påstå, att den stora frågan derföre
är iturifven och reformen undanskjuten; tvärtom i sin verklighet tror jag
att den vinner på en sådan ompröfning, och den af Herr Kolmodin i denna
punkt föreslagna skrifvelsen är, enligt min åsigt, ej heller ämnad att
på minsta sätt hindra reformen, utan afser endast att få denna fråga utredd
och gifva reformen den riktning, att realundervisningen ej må blifva
ännu mer tillbakasatt utan tvärtom bättre tillgodosedd, på det denna
undervisningslinie må för framtiden blifva hufvudsak och latinet bisak.
Jag yrkar alltså bifall till Herr Kolmodins förslag.

Herr (Jarl Ifvarsson förenade sig med Herr Lyttkens.

Herr Hjelm: Jag kan icke inskränka mig till att endast framställa
ett yrkande, utan jag måste tillägga några ord för att gifva skäl för min
åsigt.

En ärad talare har nyss yttrat här, att den reala linien vore att förlikna
vid en stam, som var mycket bred i den nedre ändan, men uppåt
afsmalnade så högst betydligt. Detta yttrande är under nuvarande förhållanden
sannt, men å andra sidan kan man taga för gifvet att ju flera
platser, som, för dem med högre real underbyggnad, inom tjenstemannabanan
och näringarne finnas, desto flera personer komma att gå den reala vägen.
Man bör kunna antaga, att denna linie kommer att sålunda blifva mycket
bred uppåt. Inskränker man sålunda de reala läroverken till alltför få,
så stänger man i sjelfva verket en mängd ynglingar från möjligheten att
kunna få real bildning, hvarigenom de tvingas in på den klassiska.

En talare har nyss antydt de svårigheter, som nu möta för en realist
att aflägga akademiska examina, men jag får säga, att jag anser dessa
hinder icke vara svåra att undanrödja genom förändringar i vissa examensförordningar,
och detta kommer säkerligen att inträffa.

En talare på gotlandsbänken har sagt, att det skulle blifva mycket
stor olägenhet för Norrland att hafva endast ett realläroverk i Sundsvall.
Jag ber att i detta afseende få fästa uppmärksamheten på några siffror
som jag kan anföra. Från Sundsvall till Haparanda är nemligen ej mindre
än 73 mil; från Gcfle till Sundsvall är 25 mil. När man dessutom vet
att landet är öfverhufvudtaget 40 mil bredt, så kan man säga att den
landssträcka, som denna skola skall tillgodose med realundervisning, utgör
omkring 5,000 qvadratmil, ett i sanning respektabelt skoldistrikt.

299

Den 14 Maj.

tror att under sådana förhållanden det boll o fv os ett läroverk
med fullständig reallinie på halfva vägen mellan Sundsvall och Haparanda,
nemligen i Umeå, der det nu finnes ett sådant läroverk i full gång, ehuru
för närvarande det blott är få ynglingar som der egna sig åt denna linies
undervisning; men om tillfälle för realistens anställning i flera afseenden
utvecklas, så tror jag nog att antalet skall tillväxa, och det ganska betydligt.

Jag vill inskränka mig till att yrka afslag å Utskottets förslag och
bifall till det af Herr Kolmodin framställda förslag till underdånig skrifvelse.

Ilerr Boman: Då jag instämt i den reservation, som af Herr Gjer ling

blifvit afgifven, så behöfver jag icke tillkännagifva, att jag icke deltagit
i Utskottets förslag i denna fråga.

Hvad särskild^ angår Wisby, så är jag af den åsigt, att Wisby bör
hafva ett fullständigt realläroverk, äfven om antalet af lärjungar på denna
linie icke skulle vara så stort.

Då den åsigt tyckes hafva blifvit uttalad af de fleste talare, att
Utskottets och Regeringens förslag icke äro antagliga, så kan jag inskränka
mig till att endast yrka, att Herr Kolmodins förslag måtte vinna
Kammarens bifall.

Herr Al b. Staaff: Jag skall denna gång yttra mig helt kort, då

hufvudsaken af hvad jag ämnar säga redan är uttalad. Men jag anser
mig skyldig taga till ordet rörande denna punkt, helst då jag vid det
tillfälle, då frågan först förevar, yttrade, att jag tillstyrkte det af Utskottet
framlagda förslag i sin helhet, ehuru jag ansåg att detsamma led af
många brister. Här förefinnes eu sådan brist, och jag delar fullkomligt
deras åsigt, som sagt att denna punkt af betänkandet är synnerligen svag.

Jag kan icke annat än förundra mig, att den ljusa blick, som skådat
så klart in i framtiden, då det gällt att i öfriga delar ordna vårt skolväsende
och särskildt förhållandet mellan den reala och klassiska undervisningen,
har blifvit så pass skum, när det blef fråga om, med huru många
läroverk real bildningen skulle tillgodoses. Förklaringsgrunden skulle sannolikt
sökas deri, att deras antal, som besöka de öfre klasserna af reallinien,
är så litet. Men bär måste man ej se på det närvarande, utan man
måste se på framtiden och besinna, att då, såsom vi hoppas, flera vägar
öppnas för realisterna, flera akademiska examina blifva för dem möjliga
att aflägga utan studiet af klassiska språk, också antalet af dem som
beträda denna bana skall betydligt ökas.

Jag kan icke inse, att Regeringens förkämpe i Kammaren i denna
sak vant mera klarsynt, än Regeringen sjelf. Herr Rundbäck har sökt
bevisa sitt påstående genom att framdraga siffror och säga, att det finnes
2,600 latinare men endast 362 realister för närvarande i våra skolor;
men detta vederlägger icke min åsigt, såsom redan förut är visadt.

Jag får äfven erinra, att lika litet betyder det af Herr Rundbäck
framdragna skäl, att det skulle vara en orättvisa att icke äfven seminarier
funnes i så stort antal, att eleverna icke behöfde resa långa vägar för att
få undervisning vid dem, då man fordrar realläroverk i större antal

300

Den 14 Maj.

bland annat för att bespara de fattigare resa till eu aflägsen ort. Denna
åsigt skulle lika väl kunna tillämpas på våra universitet och tillämpningsskolor
i allmänhet, och man skulle kunna säga, att dessa icke äro tillräckligt
många. Detta bevis anser jag dock vara temligen klent, emedan
det med dessa läroverk af så olika bekaffenhet är ett särskildt förhållande.
Fordran på antalet af sådana kan icke vara densamma som på elementarskolor.

Då nu ett yrkande blifvit framstäldt, i hvilket jag ganska väl kan
instämma, samt den långt framskridna tiden på riksdagen icke tillåter en
återremiss, finner jag icke skäl att ingå i en detaljerad undersökning om
lämpligheten af de platser, der realläroverken skulle förläggas; någon sifferundersökning
kan i en så vidlyftig fråga icke lämpligen af Kammaren
■verkställas.

Jag föreslår derföre, att det af Herr Kolmodin framställda förslag till
underdånig skrifvelse angående denna punktl måtte vinna Kammarens
bifall.

Herr Clairfelt: Här är redan mycket yttradt i denna fråga, men
jag kan ändock icke underlåta att påpeka, hurusom såväl Riksdagen
i sin år 1870 aflåtna skrifvelse, som läroverkskomitéen haft det mål för
ögonen att höja realbildningen i vårt land. Huru skall man då kunna
förklara att Herr Departements-chefen föreslagit, att antalet af läroverk,
der realbildning kan meddelas, skall minskas från 31, som de nu äro, till
endast 7. Såsom en talare förut yttrat, tvingas derigenom föräldrar, som
bo i de städer, der nu fullständig realundervisning i skolans högre klasser
meddelas, att skicka sina barn till långt bort belägna läroverk eller
ock att låta barnen ingå på den klassiska linien. Derigenom kommer
naturligtvis den klassiska linien att ännu mera ökas i antalet.

Herr Departements-chefen säger att, genom den af honom föreslagna
fördelningen af läroverken, alla delar af landet blifva tillgodosedda; och
likväl har han förlagt det södra Sveriges två realläroverk i kuststäderna
Malmö och Carlskrona i stället för att lägga dem midt i landet.

Hvad beträffar det ringa antalet af realister, som så ofta blifvit framdraget
såsom skäl för minskningen i antalet af läroverk, så vill jag påpeka,
att detta beror derpå, att den reala undervisningen blifvit så litet
tillgodosedd och nästan tillbakasatt för den klasssiska linien, hvilken till
följd deraf äfven blifvit talrikare besökt.

På dessa grunder anhåller jag om bifall till Herr Kolmodins förslag

Herr Lyth: Jag behöfver denna gång icke vara mångordig, ty, så
vidt jag kunnat finna, är det Kammarens enhälliga åsigt, att Utskottets
förslag i denna punkt icke alldeles är sådant, att det kan af Kammaren
antagas. Regeringens förslag har uti Kammaren fått en verksam försvarare,
och jag beder att få besvara några af de anmärkningar han framställt.
Han har lika med regeringen grundat sin åsigt om läroverkens
antal på reallinien på det närvarande antalet af elever, men jag anser
att detta är en oriktig beräkning. Ty om de personer, som förorda regeringens
principer, i detta fall gjort det i afsigt att tilloppet till realläroverken
skulle blifva större, hade man varit viss på detta förhållande,

301

Den 14 Maj.

säger jag, så hade man icke grundat läroverkens antal på antalet elever
i närvarande stund. Det är icke rätt att grunda detta antal på mängden
åt de lärjungar, som nu erhålla realundervisning, ty det är ett annat förhållande
vi behöfva, ty antalet af realbildade män bör inom samhället
allt mera och mera tillväxa.

Vidare har samme talare jemfört läroverken med fullständig reallinie
med folkskolelärareseminarierna och sagt, att vi icke behöfva flera läroverk
än seminarier. Skilnaden mellan begge dessa undervisningsverk är
att man vid seminarierna behöfver ett mindre antal lärare än vid läroverken,
hvarför jemförelsen icke är riktig.

Man har också sagt, att vi icke hafva tillräckligt antal lärare för att
kunna hafva reala läroverk på flera ställen än Utskottet föreslagit. Det är
möjligt, att vi icke hafva tillräckligt antal sådana, men då anser jag, att
man bör sträfva efter att utbilda så många som behöfvas. Jag är visserligen
öfvertygad om, att det icke kan ske på en gång, men det kan
gå efter hand. Skaffen oss dugliga lärare, som äro nitiska och skickliga i
sin tjenst, så är jag öfvertygad om att realisterna skola mycket mera än
nu besöka läroverken, då man på de flesta ställen styfmoderligt behandlar
dem och deras undervisning. Detta säger jag icke för att kasta någon
skugga på vår utmärkta lärarekorps, som så nitiskt arbetar i sitt kall.

A andra sidan vill jag nämna min åsigt, och den är, att jag hoppas
att denna punkt i Utskottets betänkande måtte blifva afslagen, samt Herr
Kolmodins förslag till underdånig skrifvelse antaget. Men jag vill gå ändå
längre och önskar, att Riksdagen tillika måtte uttrycka den önskan, att
den obligatoriska fordringen af latin i nästan alla akademiska examina,
måtte efter hand borttagas, ty det är klart, att orsaken dertill, att den reala
linien är så litet besökt är den, att de ynglingar, som begagna dess undervisning
äro stängda från nästan alla akademiska examina.

Sålunda, skaffen dugliga lärare på reallinien och inskränken fordringarne
på latin i akademiska examina samt minsken antalet af latinskolor
till en i hvarje stift, så kunnen I vara säkra på, att reallinien blifver befolkad
med bildningssökaude lärjungar till stor nytta för hela vårt folk.

På dessa skäl anhåller jag om bifall till Herr Kolmodins skrifvelseförslag.

Herr Törnebladh: Jag förstår ganska väl Herrarnes otålighet att

få proposition, helst det för hvar och eu bör vara klart, huru det kommer
att gå med denna punkt. Herr Kolmodins förslag blifver troligen antaget,
och jag behöfde derföre icke spilla många ord på detta ämne. Meu en
talare bär uppträdt varmt och kraftigt till förmån för Kong!. Maj:ts förslag
och har anfört flera skäl såsom stöd för sin åsigt. Jag måste derföre
söka att rycka undan det ena efter det andra af de stöd, hvarmed
han sökt uppehålla det Kongl. förslaget.

Vi hafva från denne talare nyligen hört huru illa det står till med
realundervisningen vid våra läroverk, och att realundervisningen försummas
för latinlinien, hvilken alltid har företräde och öfvervägande inflytande.
Jag kan väl — ehuru undantag finnas der undervisningen är mycket väl
ordnad å båda linierna — medgifva, att realundervisningen på flera ställen
lemnar mycket öfrigt att önska; men kan man väl hoppas, att det genom
antagande af regeringens förslag skulle blifva så förträffligt stäldt med real -

302

Den 14 Maj.

undervisningen i de högre klasserna. De bildningssökande skulle komma
för att begagna sig af den så mycket förbättrade realundervisningen, på
de ställen, der sådan för närvarande meddelas, men de skulle finna porten
stängd samt anvisning att för sådan undervisnings erhållande gå till närmaste
stad, eller oftare ännu längre bort. Jag frågar, huru det skall
komma att se ut, om man just då man som mest sökt att verka för den
reala undervisningen, så ordnar förhållandena, att undervisning icke vidare
meddelas vid de flesta af de nu befintliga läroverken? Det kan
då hända, att de bildningssökande icke, såsom anvisadt blifvit, fara till
annan stad, utan stanna qvar, der de bo och gå in på latinliuien, hvaraf
blifver ingen vinst för den klassiska bildningen i vårt land eller för dem
sjelfva, för hvilka det varit vida bättre om dem lemnats tillfälle att gå
den väg de sjelfve önskat, eller dit deras anlag manat dem att vända sig.
Samme ärade talare sade, att på reala linien kunde blott de personer,
som sedermera skulle öfvergå till tillämpningsskolorna få undervisning, och
han nämnde dervid endast ett par sådana skolor. Jag skall dock kunna
uppräkna en mängd sådana, som han icke nämnde, såsom Veterinärinstitutet,
Landtbruksinstituten, Skogsinstitutet, Krigsskolan, Sjökrigsskolan och
Chalmerska Slöjdskolans i Göteborg vetenskapliga afdelning. Det förhåller
sig dessutom icke så som lian sade att blott de, som gå till tillämpningsskolorna
kunna begagna sig af realundervisningen, utan äfven alla de som
ämna söka någon af de befattningar, om omnämnas i 8:de, 9:de, 10:de och
13:de punkterna af Kongl. kungörelsen den 12 Maj 1865, såsom i Generalpoststyrelseus,
Telegrafstyrelsens och Geueraltullstyrelsens kansli- och
kameralafdelningar, i Flottans civilstat och i Tullstaten, vidare landträntmästare-
och häradsskrifvaresysslor m. in., likasom ock telegrafistplatser.

Alla dessa befattningar kan man erhålla, utan att aflägga afgångsexameu
i klassiska språk. Vidare har samme ärade talare icke kunnat
inse, att de kunna taga någon akademisk examen. Jag rättade denna hans
uppgift härom dagen i det jag upplyste, att bergsexamen får af realister
atiäggas. För öfrigt är det antagligt — och enligt läroverkskomitéens uträkning
hafva icke mindre än omkring 40 procent af realisterna gått till
akademien, der en del börjat studera latin, hvilket dock är en dyr
omväg, ty det göres lättare och billigare i skolan — att en del begagnat
akademisk undervisning under någon tid, endast för att utveckla sig i de
ämnen de vid skolan med mera förkärlek studerat, utan att derför vilja
taga någon examen.

Han tilläde äfven något som förvånade mig mycket. Han sade nemligen
att realisternas antal i de öfre klasserna kommer att minskas, då
den mycket omtalade afslutningen i 5:te klassen skulle blifva införd. Jaså!
är det så man vill sörja för realbildningen, att man vill låta dem som skola
egna sig åt industrien och näringarne gå ut i lifvet med eu otillräcklig
bildning, särdeles i ett ämne så vigtigt för dem, som t. ex. matematik.
Nu är det lyckligtvis så att denna så kallade utslutning i 5:te klassen
enligt min åsigt icke är fullt tillfredsställande, hvadan de, som nöja sig
med denna, icke torde blifva så många, och för öfrigt är talarens åsigt i
detta fall motsatt mot Herr Departements-chefens; ty det heter på sidan
48 i statsråds-protokollet: “genom de goda resultat, hvilka häraf äro att
förvänta, och genom den under sådan förutsättning synnerligen stora för -

De q 14 Maj.

månen af längre betänketid, innan valet af linie behöfver göras, skola
utan tvifvel inånga, som under andra förhållanden valt den klassiska
linien, finna sig hågade att inhemta sina åsigter på den reala.“

Det är således tydligt och klart att Departements-chefén tänkt sig
förhållandet annorlunda, i det han hoppats, att realisterna skulle blifva
derå, och ändock vill man möta detta växande antal elever med den tillsägelsen,
att det är i de öfre klasserna omöjligt att få inträde i mer än
några skolor? Samme talare nämnde nyss att stiftens och landskapens
befolkningsnummer icke bär något inflytande på bestämmande af realläroverkens
antal. Jag tänker dock att antalet af innevånare i de olika
delande af landet icke kan vara likgiltigt för det förslag, som bör uppgöras,
då man hoppas, att antalet realister skall tillväxa. Visserligen gjorde
samme talare en liflig skildring om huru lärjungarne från olika städer
skulle sammanströmma till de nya realläroverken, men jag ber att få anmärka,
att den lifliga skildringen led af ett litet fel; den förutsatte nemligen,
att lärjungarne verkligen skulle företaga långa resor för att komma
till de nya realläroverken. Jag tror deremot, att de komma att stanna
qvar der de bo, och der de naturligtvis finna skolgången beqvämare. Han
har ytterligare uppställt en jemförelse emellan realläroverken och folkskolelärare-seminarierna.
Det är en förträfflig jemförelse, som just lämpar
sig för mig. Vi hafva för fä seminarier särdeles för utbildande af foikskolelärarinnor
— för hvilka vi hafva blott 2 — denna omständighet
arnser jag just vara bevis på, att vi behöfva flera realskolor än Statsrådet
föreslagit, likasom att vi behöfva flera seminarier än som nu finnas. För
detta sista påstående har jag stöd i min egen erfarenhet, ty jag har många
gånger talat vid ynglingar, som varit betänkte på att egna sig åt folkskolelärarekallet,
men genom aflägsenheten af seminariet hindrats från att
fullfölja sin plan. Låtom oss icke uppställa samma hinder för realundervisningen!
Icke heller må man tro, att det är blott rike mans barn, som
besöka skolans öfre klasser; ty der finnas många fattige ynglingar.

Jag ber slutligen att få påpeka att för närvarande finnes hos allmänheten
en motvilja mot att sätta sina barn in på den reala linien. Nu vill
man långt ifrån att minska denna obenägenhet meddela sådana stadgande^
som genom dem lätt kan ökas; skall man minska densamma, så tror
jag föi min del icke att rätta medlet är detta, utan att man i stället bör
utvidga tillfällena till erhållande af god realundervisning. Om det i en
tid, då industrien och näringarne taga alltmera krafter i anspråk, skulle
blifva så som man spått, nemligen att de öfre realklasserna icke blefve
tillräckligt befolkade, så tror jag att felet ligger i undervisningsanstalternas
anordning, ty behofvet af realbildning blir allt större och större. Men
att minska tillfällena till realbildningens erhållande kan väl icke vara något
sätt att arbeta för dess befrämjande. När nu ynglingen vid inträdet
i fjerde klassen skall bestämma sig för hvilken väg han skall gå, och han
kommer i valet att, efter tvänne år, antingen få stanna qvar vid ''det läroverk,
der han förut njutit undervisning, eller nödgas gå till ett annat,
ofta långt bort beläget, så bör det kunna förmodas, att möjligheten till
qvarstannande skall utöfva ett stort inflytande — såvida nemligen ej lärjungen
skall bestämdt afgå efter femte klassen, och detta är oftast icke
på förhand afgjordt, ty tiden för afgång blir vanligen beroende af till -

304

Den 10 Maj.

fälliga omständigheter — och man får icke undra på om föräldrarne låta
barnet njuta latinundervisning för att längre kunna behålla detsamma i
sin närhet. Af alla dessa skäl, och då jag icke kan inse annat, än att
Utskottets förslag kom me att medföra en mycket menlig inskränkning i
realundervisningen, får jag anhålla om bifall till det af Herr Kolmodin
framställda förslag till underdånig skrifvelse i ämnet.

Herr Thomasson: Jag hade ämnat utförligare yttra mig angående
Utskottets förslag i förevarande punkt, såsom af allt hvad Utskottet föreslagit
det i bestående förhållanden djupast och otidsenligast ingripande;
men då föregående talare redan uttalat mina åsigter härutinnan, inskränker
jag mig till att yrka bifall till ett sådant skrifvelseförslag, som af Herr
Kolmodin blifvit förordadt.

Herr Carlsson: För min del anser jag, att realbildningen icke blifvit
tillbörligt tillgodosedd hvarken genom Kongl. Maj:ts eller Utskottets
förslag. Behofvet kan icke mätas efter lärjungeantalet, ty examensfordringarne
vid universiteten hindra lärjungarne att fortgå på den reala linien
och tvinga dem in på latinlinien. Vid Jönköpings elementarläroverk hafva
af 83 lärjungar, som der ingått, två tredjedelar egnat sig åt sådana yrken,
som hetingas af bildning på reallinien. Läroverket i Jönköping anser jag,
med afseende på industriens utveckling i staden och länet, böra erhålla
sjelfständig realöfverklass. Staden har gjort stora uppoffringar för sitt
läroverk, och jag åberopar hvad Chefen för Ecklesiastik-departementet i
detta afseende yttrar. Han säger nemligen i statsråds-protokollet, sidan
66, att läroverket i Jönköping, som bör räknas bland dem, hvilka kunna
anses snarast komma i behof af sjelfständiga reala öfverklasser, främst
lärer böra komma i åtanka att erhålla sådana.

På grund häraf och hvad i öfrigt af föregående talare blifvit yttradt,
yrkar jag bifall till det skrifvelseförslag, som Herr Kolmodin framlagt.

Herr Granlund: Äfven jag anser, att realbildningen hvarken genom
Kongl. Maj:ts eller Utskottets förslag blifvit behörigt tillgodosedd för olika
landsorter, och särdeles visar sig detta förhållande, när man betraktar hvilka
elementarläroverk, som, enligt dessa förslag, skulle erhålla sjelfständiga
realöfverklasser. Inom hela Småland, Östergötland och Westergötland,
skulle icke finnas ett enda på reallinien fullständigt läroverk, med undantag
af läroverket i Westervik, som är beläget i en kuststad och således
icke har något centralt läge. Jag vill ingalunda klandra, att de föreslagna
städerna erhålla fördelen af fyraåriga eller fullständiga öfverklasser på
reallinien, men man hade önskat att flera af de större läroverken kommit
i åtnjutande af samma förmån.

Kongl. Maj:t har sagt att vid bestämmande af de städer, i hvilka de
på reallinien fullständiga läroverken skulle förläggas, borde afseende fästas
vid det talrikare antalet lärjungar, hvilka vid dervarande läroverk begagnat
sig af undervisningen i realliniens högre klasser. Dernäst vore äfven
nödigt tillse, att ingen vidsträcktare del af riket ginge miste om ett sådant
läroverk, der dess på reallinien studerande ungdom kunde bekomma en

önskad

Den 14 Maj.

305

önskad utbildning. Nu är förhållandet att Jönköpings läroverk, hvilket
har det mest centrala läge samt vanligen öfver 500 lärjungar och eger
ett af staden med störa uppoffringar uppbygdt större elementarläroverks“f’
!cke’ f.nll8t så val Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag, skulle erhålla
ett på reallimen fullständigt läroverk. Likväl har realundervisningen i de
högre klasserna derstädes blifvit begagnad af 17 lärjungar, ett ej obetydhgt
antal i jemförelse med andra läroverk. Af de till fullständiga läroverk
på reallimen nu föreslagna ega

Malmö 332 lärjungar och 14 realister,

Göteborg 514 „ . 22

Örebro 488 „ 23 ”

Carlskrona 282 ” 24

Jönköpings läroverk synes mig derföre både i afseende å lärjungeantal
och realisternas antal böra uppflyttas till fullständigt äfven på realim?n.
. 1lvl^et äfven borde blifva förhållandet med Norrköping, hvilken
stad i industrielt hänseende är särdeles framstående.

Jag instämmer uti det af Herr Ivolmodin framställda förslag.

Herr H se gg ström: Jag både icke tänkt begära ordet i denna fråga
°m 1C <,e t ertl blifvit speciel! uppmanad af representanten från Wexiö
som frågade om vi norrländingar icke kunde nöja oss med förevarande
förslag, då vi derigenom skulle få ett fullständigt realläroverk i Sundsvall
och han yttrade vidare, att det icke betydde något, om lärjungarne finge’
resa två a tre mil på kärra, eller nio å tio mil på jernväg,
m j. xr , r®Pre®entanten tycks icke hafva några begrepp om afs
änden i Norrland och afglömt att det icke finnes någon jernväg norr
om Sundsvall. Jag vill derföre erinra honom, att ynglingar från Haparanda
hafva cirka 70 mil till Sundsvall och från Enontekis omkring 100
mil till denna stad, hvilka vägsträckor icke äro småsaker att färdas efter
skjuts. Om föräldrar också kunna hafva lust att sända sina söner så
läng vag for att erhålla bildning, så torde de icke hafva råd dertill Talaren
yttrade vidare, att då Norrland har blott ett folkskollärareseminarium
i Hernosand, så kunde det vara tillräckligt med ett högre realläroverk
i Sundsvall. Jag förmodar att den ärade talaren, som sjelf varit
folkskoleinspektör, beklagar att Norrland har blott ett seminarium, och
då kan han val icke önska samma bedröfliga förhållande med afseende
på realläroverken.

Det torde icke vara lämpligt att vid denna sena timma vidare orda
i denna fråga, hvarföre jag inskränker mig att yrka bifall till Herr Kolmodms
förslag.

Herr Uhr: Det torde låta underligt att jag, efter den siste talaren,
sager att Herr Rundback hade rätt. Ja, han hade verkligen rätt, då han
säde, att den reala limen var grof nedtill och smalare uppåt, men han
hade orätt, då han icke ville afhjelpa detta. Men då det är min önskan,
att den reala limen skall vara lika grof om icke gröfre uppåt än nedåt,
så yrkar jag bifall till Herr Kolmodins förslag.

Riksd. Prof. 1873. 2 Åfd. 5 Band.

20

306

Den 14 Maj.

Herr Åke Andersson: Jag instämmer med den siste talaren

och hoppas att vi fått tillräckligt af lärdom under tre dagars diskussion
i denna fråga. Jag tillåter mig erinra om vår långa föredragningslista
och önskar att vi snart kunde få komma in på ett annat område. Jag
yrkar bifall till Herr Kolmodins förslag.

Herr A. Rundbäck: Det förvånar mig att så många talare stiga

upp och opponera sig mot Kongl. Maj:ts, af mig förordade förslag, då jag
redan på sätt och vis sträckt vapen. Jag har icke något emot Herr Kolmodins
förslag, ehuru jag ansett det vara min skyldighet att försvara
Kongl. Maj:ts förslag och min reservation. Jag skall nu icke öka Herrarnes
otålighet och ingå i något vidare svaromål, ehuru jag väl skulle
kunna det, men när Herrarne emot mitt påstående, att sju realläroverk
äro för närvarande tillräckliga för behofvet, endast hänvisa till framtida
förhållanden, så förefaller det mig som om Herrarne yttra sig på samma
sätt som frun, som ville att mannen skulle skaffa en informator och, då
denne deremot invände att de icke hade några barn, svarade: “kära du,
få vi bara en informator, så få vi nog barn.11

Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till Utskottets hemställan, dels återremiss, dels att, i enlighet med Herr
A. Rundbäcks vid utlåtandet fogade reservation, Kongl. Maj:ts i ämnet
afgifna nådiga framställning måtte bifallas, dels ock slutligen att det förslag
måtte antagas, som Herr Kolmodin i sitt yttrande framställt. Då
emellertid den talare, som påyrkat återremiss, nu förklarade sig frånträda
detta yrkande, framställde Herr Talmannen propositioner i öfverensstämmelse
med de öfriga meningarne. Propositionen på bifall till Herr Kolmodins
förslag besvarades af Kammarens flesta ledamöter med ja; i följd
hvaraf Kammaren, med afslag å såväl Utskottets hemställan som äfven
motsvarande förslag i Kongl. Maj:ts proposition, för sin del besluta, att
Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
för näst sammanträdande Riksdag framlägga förslag om inrättandet af
högre realklasser vid ett så stort antal af rikets elementarläroverk, att
den reala bildningens behof derigenom må kunna anses behörigen tillgodosedt.

Punkten 26.

Bifölls.

Punkten 27.

I afseende på mom. a yttrade:

Herr Grefve Pos se: Utskottets förslag i förevarande punkt har hos
mig väckt åtskilliga betänkligheter. Utskottet säger först i sin motivering
ganska riktigt, att frågan om erforderligt lärareantal är i väsendtlig mån
beroende af det beslut, angående elementarläroverkens organisation, hvilket
Kongl. Maj:t kan komma att, till följd af Riksdagens derom uttryckta

Den 14

307

åsigter, fatta.. Det är alldeles riktigt, att någon normalstat svårligen kan
faststallas, så länge det icke är klart huru Kong! Maj:t ämnar genomfora
organisationen eller i hvad mån Kongl. Maj:t fäster afseende vid
riksdagens uttalanden i afseende på normalstaten. Det förefaller mig
derföre vådligt, om Riksdagen skulle bifalla Utskottets hemställan i förevarande
punkt och, för läroverkens fortsatta verksamhet och för tillämpningen
af de i Kongl. Maj:ts proposition angifna och af Riksdagen antagna
eller utan erinran lemnade grunder för ordnande af elementarläroverken,
ställa till Kongl. Maj:ts förfogande det för samma läroverk
nu utgående reservationsanslag 1,691,047 R:dr 56 öre, intilldess de förändringar
i nuvarande stat, som deraf blifva eu följd, kunna varda för
Riksdagen framlagda och af densamma pröfvade. Jag kan icke finna annat
an att, om Riksdagen nu beslutar detta, så står det Kongl. Makt
Intt att dröja obegransadt länge med att framlägga en lönestat till Riksdagens
godkännande. Man har derigenom lemnat Kongl. Makt fria händer
att röra sig hur han vill och behagar inom anslaget, att vid inträflade
ledigheter taga medel från den ena platsen och lemna till den andra.
Det ar gilvet, att ett sådant förhållande måste ega rum tills organisationen
bil vit genomförd, men icke bör det lemnas Kongl. Maj.-t fritt att
upprätthålla ett sådant interimstillstånd hur länge som helst hvilket han
kan gorå, om denna punkt af Riksdagen oförändrad bifalles. Det är väl
Riksdagens mening, att mellantillståndet skall upphöra, så snart ske kan
att Riksdagen måtte få kännedom om Kongl. Maj:ts beslut i anledning
åt de åsigter, Riksdagen nu uttalat, och att Kongl. Maj:t i sammanhang
dermed så fort som möjligt ville framlägga en normalstat till Riksdagens
godkännande. Vid sidan af normalstaten måste naturligtvis framläggas
en ofvergångsstat, tills de. nya förhållandena komme att tillämpas. Jag
\r°iwerf£r€\ ar nödvändigt att vidtaga någon förändring i Ut skottets

förslag for att derigenom påskynda framläggandet af såväl interims som

normalstaten. Jag föreslår således, att punkten måtte sluta med___

— “ob ore“ och att straxt förut efter ordet “måtte-1 insättes “för nr
1874“. Om sknfvelsen innehåller detta, så uppstår nödvändighet för

77,<?n|>7 redan nästa år framlägga såväl interims- som normalstat

till Riksdagens pröfning.

Jag anhåller om proposition å detta mitt förslag.

Herr Hed in: Äfven mig förefaller det uppenbart, att Kammaren
icke kan godkänna Utskottets förslag oförändradt. Jag bar inom Utskottet
icke deltagit i detta beslut, utan framlagt ett annat förslag till
hemställan, som afsåg att bibehålla Riksdagens handlingsfrihet. Utskottets
lorsiag deremot bindel- Riksdagen, men gifven Kongl. Maj.-t fria händer
på ett satt, som Kammaren vid närmare öfvervägande icke torde finna
sig vid. Jag både tankt mig, att anslaget kunde ställas till Kongl. Makts
förfogande tills vidare med vilkor att icke förse innehafva^ af någon
ny larmplats med fullmakt; innan behofvet blifvit för Riksdagen framlagdt
och af Riksdagen pröfvadt. 6

Till förekommande af den utaf den föregående talaren påpekade
S01/''1 utskottets förslag, går jag gerna in på hans ändrings förslag,

dock vill jag icke att så mycket, som han föreslagit, skall ur

308

Den 14 Maj.

punkten uteslutas. För min del liar jag inom Utskottet uttalat den åsigt,
att löneförhöjning för en del lärare är af yttersta behofvet påkallad och
jag anser derföre riktigt att Riksdagen framhåller denna omständighet,
då Kongl. Maj:t förbisett den. Det lindriga påpekande i detta afseende,
som ligger i Utskottets förslag, vill jag derföre icke hafva uteslutet. >

Jag yrkar sålunda, att orden “för år 1874“ må införas, på sätt den
föregående talaren föreslagit, men af första momentets sista del endast
uteslutas två å tre rader från och med ordet “intilldess0 till och med
ordet “pröfvade®, och således framställningen om löneförhöjning stå qvar.

Herr Lyttkens: Ja, det är onekligt att Herr Grefve Posses förslag
är det riktigaste, såvida man, på sätt Herr Hedin påpekat, icke utesluter
den sista meningen i Utskottets hemställan i detta moment. Det
kan visserligen synas eget att Riksdagen sjelf begär förhöjning af våra
lärares löner, men då man besinnar, att deras aflöning för närvarande
är lägre än de löner, som bestås vaktmästarne vid embetsverken här i
hufvudstaden, då man tager de sednares tillfälle till biförtjenster i beräkning,
så anser jag att det icke är under Riksdagens värdighet utan rent
af dess skyldighet att hos Kongl. Maj:t framhålla behofvet af en förbättring
af elementarlärarnes löner. Jag instämmer i Herr Hedins yrkande.

Herr Gjerling: Mot Grefve Posses förslag, om uteslutandet af

den sista meningen i Utskottets hemställan i detta moment, hvilken afser
att hos Kongl. Maj:t förorda en förbättring af lönerna åt lärarne vid
våra elementarläroverk, måste jag protestera. Jag anser det betänkligt
att icke taga något steg för åstadkommande af en löneförhöjning åt nämnde
lärare och yrkar härmedelst, att Riksdagen må vidhålla det yttrande Utskottet
i afseende derpå afgifvit.

Herr Grefve Posse: Jag vill icke bestrida riktigheten af hvad de

föregående talarne anfört och ber derföre att få förändra mitt yrkande
på det sätt, att den sista meningen i Utskottets ifrågavarande, hemställan
eller orden “äfvensom att Kongl. Maj:t behagade taga under öfvervägande
behofvet af lönetillökning för elementarläroverkens lärare®, äfven må i mitt
ändringsförslag inflyta och blifva Kammarens beslut.

Öfverläggningen förklarades slutad. I öfverensstämmelse med Herr
Hedins yrkande, biföll Kammaren Utskottets hemställan i förevarande
moment med följande förändrade lydelse:

“att den af Kongl. Maj:t i nåder föreslagna normalstat icke måtte
af Riksdagen fastställas; men att Riksdagen, för läroverkens fortsatta
verksamhet och för tillämpning af de i Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angifna och af Riksdagen antagna eller utan erinran lemnade grunder
för ordnande af elementarläroverken, måtte för år 1874 ställa till Kongl.
Maj:ts förfogande det för samma läroverk nu utgående reservationsanslag,
1,691,047 R:dr 56 öre; äfvensom att Kongl. Maj:t behagade taga under
öfvervägande behofvet af lönetillökning för elementarläroverkens lärare.®

Den 14 Maj. 309

Mom. b.

Bifölls.

Mom. c.

Härvid anförde

Herr Grefve Posse: Äfven vid detta moment har jag en anmärkning
att framställa. Jag ber att få hänvisa till Herr Ecklesiastikministerns
anförande till statsråds-protokollet den 3 Januari innevarande år, i hvilket
anförande det på sid. 58 heter: “Om den nu ifrågasatta anordningen
af elementarläroverken komme till stånd, blefve något särskildt anslag
för genomförandet af nu nämnda löneförbättringar icke nödigt, utan
kunde det utgå af det nu varande anslaget till elementarläroverken, i den
mån erforderliga medel under öfvergångstiden dertill blefve tillgängliga.“
JDet är således uppenbart att Kongl. Maj:t icke äskat något särskildt anslag
till detta ändamål, utan att Utskottet sjelf gjort beräkning af hvad
Kongl. Maj:t kunde behöfva för att från och med 1874 års början tillämpa
de ifrågasatta löneförbättringarne. Jag finner för min del Utskottets tillvägagående
att detta oaktadt tillstyrka ett anslag innebära en antydan,
det Kongl. Maj:t icke skulle haft fullt reda på förhållandena eller att
Utskottet antagit någon glömska i detta fall hafva egt rum. Jag kan
icke föreställa mig att Riksdagen vill vara så rundhändt, att densamma
blott på en utredning af Utskottet beviljar den nu föreslagna summan.
Följderna af ett afslag tror jag icke heller innebära någon våda, helst
Kammaren nyss beslutat, att Kongl. Maj:ts dispositionsrätt öfver nuvarande
stat icke skall gälla längre än till 1874, och det således är oafvisligen
nödigt antaga, att Kongl. Maj:t redan vid nästa riksdag framlägger ett
nytt förslag till stat, då jag förmodar att Kongl. Maj:t icke lärer underlåta
att tillse det äfven de i detta moment omförmälda lärares billiga
anspråk på löneförbättring blifva tillgodosedda. Följden af ett afslag på
Utskottets hemställan i detta moment skulle måhända blifva den, att löneförhöjningen
icke kan med nästkommande år tillämpas i hela dess vidd,
men någon egentlig våda är väl dermed icke förenad, hvarföre jag tror att
Kammaren kan helt enkelt afstå detta moment, hvarom jag anhåller att
Herr Talmannen behagade framställa proposition.

Herr Abr. Rundbäck: I anledning af Herr Grefve Posses anmärkning
tillåter jag mig erinra derom, att Departements-chefen har i
sitt nyss nämnda anförande tillkännagifvit, att petitioner om löneförbättring
för lärarne vid elementarläroverken till Kongl. Maj:t inkommit och blifvit
i alseende å sång- och teckningslärarne vid de treklassiga och femklassiga
läroverken af Departements-chefen tillstyrkta. Nu har Departements-chefen
tänkt sig, att löneförhöjningen för öfningslärarne skulle inträda först i
mån af den nya organisationens införande, men Utskottet, som funnit
ifrågavarande lärares löner alltför svaga — de uppgå nemligen vid de
treklassiga läroverken till 125 R:dr och vid de femklassiga till 175 R:dr,
utan rätt till löneförhöjning — ansåg, att det icke skulle vara så äfven -

310

Den 14 Maj.

tyrligt att till Riksdagen hemställa, att lärarne icke måtte behöfva i flera
år vänta på dessa beköfliga lönetillökningar utan genast komma i åtnjutande
af dem. Jag medger gerna, att Utskottet, genom att sålunda gifva
vika för en känsla af mensklighet, öfverskridit sin befogenhet, men summan
är ringa och det gäller några ytterst lågt afiönade lärare; och då
man med de begärda 18,250 R:dr skulle kunna förbättra alla ifrågavarande
lärares löner äfvensom öfningslärarnes vid de högre elementarläroverken
i Luleå och Vestervik samt gymnastiklärarens vid Piteå femklassiga
läroverk, så synes det vara skäl att bifalla denna Utskottets hemställan,
hvarpå jag hos Herr Talmannen anhåller om proposition.

Herr Älb. Staaff instämde med Herr Rundbäck.

Herr Grefve Pos se: Det återstår i alla fall det faktiska förhållandet,
att Utskottet i detta moment föreslagit Riksdagen att till löneförbättringar
bevilja en summa, som Kongl. Maj:t ansett sig icke behöfva.
Då Kongl. Maj:t förklarat sig hafva tillräckliga medel för detta ändamål,
lärer det icke vara något skäl att anvisa mera. Det vore i min tanke
välbetänkt, om Kammaren ville, i detta fall såsom i andra, vidhålla den
uppfattning att Riksdagen icke bör bevilja sådana anslag som det nu
ifrågasatta, utan att från Regeringens sida föreligger en utredning, för
hvilken någon är ansvarig, ty det förefinnes alltid den möjligheten, att
Utskottet, äfven med den bästa vilja, kunnat göra sig skyldigt till en felräkning,
och hvem skall då bära ansvaret derför? Sannolikt ingen; ty
då en felräkning möjligen upptäckes, exsisterar Utskottet icke längre. Då
deremot vederbörande Departements-chef gjort sina beräkningar och visat
hvilken summa han behöfver, först då är Riksdagen i tillfälle att så som
den bör pröfva behofvet. Jag tror, att det är klokast att icke frångå
den princip, som i alla dylika fall bör gälla, nemligen att Riksdagen bör
hafva en officiel utredning af behofvet, innan den beviljar anslag. Den
nu ifrågasatta summan, uppgående till mer än 18,000 R:dr, är icke heller
så obetydlig som man från visst håll velat antyda.

Herr Hörnfeldt: Jag vill icke positivt motsätta mig Utskottets för slag

i detta moment, men jag tror att Utskottets syftemål kan vinnas
derigenom att Riksdagen hänvisar Kongl. Maj:t att för ifrågavarande löneförbättringar
använda en del af besparingarne på nuvarande anslaget till
elementarläroverken i riket. Dessa besparingar uppgingo nemligen år 1869
till 280,000 R:dr, 1870 till 226,000 R:dr och 1871 till 190,000 R:dr,
hvaraf Kongl. Maj:t genom särskildt bref förordnat att ett belopp af
100,000 R:dr skulle till Riksgäldskontoret öfverlemnas. Det är således i
min tanke lämpligast att hänvisa Kongl. Maj:t till dessa besparingar, och
jag tillåter mig för detta ändamål föreslå en omredigering af detta moment
på det sätt att efter ordet “måtte“ insattes följande: “under år
1874 få användas af de på Åttonde hufvudtiteln befintliga besparingar å
reservationsanslaget till elementarläroverken".

Jag anhåller om proposition å detta yrkande.

Herr Abr. Rundbäck: Med anledning af Herr Grefve Posses sed -

311

Den 14 Maj.

näste yttrande ber jag att få nämna, att Kongl. Maj:t väl sagt sig icke
behöfva något ytterligare anslag för genomförande af den nya organisationen
af läroverken, men detta har dock varit endast under den förutsättning,
att en del af de gamla lärarne skulle gå undan, innan de nya
inträdde. Utskottet har dock föreslagit, att ifrågavarande löneförhöjning
skulle tillämpas redan vid nästa års början, då den gamla organisationen ännu
qvarstår orubbad och således något öfverskott å medlen icke finnes. Det
är följaktligen nödvändigt, att Riksdagen, om den vill bevilja dessa löneförbättringar,
anvisar medel dertill. Jag vill dock för min del gerna
förena mig i Herr Hörnfeldts förslag, om detsamma anses lämpligare än
Utskottets. Stats-Utskottets medlemmar må ursäkta om ledamöterna i det
Särskilda Utskottet, hvilka icke haft den äran att gå i skola hos Statsutskottet,
hafva felat i det formela. Jag yrkar bifall till momentet med
den af Herr Hörnfeldt deri föreslagna förändring.

Herr Billström: Då jag inom Utskottet biträdt Utskottets hem ställan

i detta moment, vidhåller jag min mening härutinnan, men för att
ej förlänga diskussionen, inskränker jag mig till att yrka bifall till hvad
Utskottet nu föreslagit.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de meningar
som derunder framställts, gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall
till Utskottets hemställan, dels på afslag derå, dels ock slutligen på
yrkandet att Herr Hörnfeldts nu afgifna förslag måtte antagas. Som den
sistnämnda propositionen besvarades med öfvervägande ja, hade alltså Utskottets
hemställan blifvit på det sätt bifallen, att Kammaren beslutit,
det skulle af de på Åttonde hufvudtiteln befintliga besparingar å “reservationsanslag
till elementarläroverken“, under år 1874, få användas det af
Utskottet för de i detta moment omförmälda ändamål tillstyrkta belopp.

Punkten 28.

Lades till handlingarne.

Punkten 29.

Rörande denna punkt yttrade

Herr Törnebladh: Jag ber att få vid denna punkt göra en an märkning

i afseende på det formela. I det anförande, Herr Statsrådet
och Chefen för Ecklesiastik-Departementet afgifvit till statsrådsprotokollet
den 3 Januari innevarande år, har Herr Departements-chefen upptagit åtskilliga
bestämda förslag under särskilda rubriker till ett antal af 27, men
i denna del förekommer icke något egentligt förslag under en viss rubrik,
utan Departements-chefen har blott inlåtit sig i ett resonnement öfver
några af läroverks-komitéen uttalade åsigter. 1 afseende på två af dessa
framgår af Departements-chefens framställning, att han icke ansett det
vara skäl att afvika från nu gällande bestämmelser; i afseende å den
tredje punkten är en mindre ändring i undervisningen ifrågasatt. Jag

312

Den 14 Maj.

kan för min del icke finna, att Departements-chefen i dessa speciela fall
begärt något yttrande af Riksdagen, utan han har blott till Riksdagens
kännedom meddelat sin tanke om dessa af komitéen uttalade åsigter.

Medan jag har ordet, ber jag att fä påpeka, att denna afdelning af
Departements-chefens anförande börjar sålunda: “Komiterade, som ansett
det dem gifna uppdrag omfatta äfven en undersökning och pröfning af
den allmänna elementarundervisningen i dess helhet, hafva framlagt ett
fullständigt förslag till läroverksstadga och för vissa i denna stadga förekommande
bestämmelser anfört särskilda grunder;:. Jag vet icke om
i dessa ord skall ligga en anmärkning derom att komiterade skulle
hafva öfverskridit gränserna för det dem lemnade uppdrag. Man kan
möjligen draga en sådan slutsats, men till förekommande deraf tillåter jag
mig nämna, att komitéen fått i uppdrag att, såsom orden lyda, “verkställa
en revision af nu gällande stadga för rikets allmänna elementarläroverk
och de särskilda, tid efter annan meddelade föreskrifter rörande denna
stadgas tillämpning “. Det är således klart, att komiterade blott ställt sig
till noggrann efterrättelse hvad dem ålegat, nemligen att företaga en revision
af stadgan för elementarläroverken. Detta blott i förbigående.

I afseende på denna afdelning yrkar jag således att, då det icke kan
anses att Riksdagens yttrande öfver denna del af Departements-chefens
anförande blifvit infordradt, Kammaren måtte lägga Utskottets hemställan
i denna punkt till handlingarne.

Herr Gjerling: Jag anhåller, att Kammaren måtte bifalla Utskottets
förslag sådant det här förekommer. Samma form för sitt yttrande
har Utskottet valt i föregående punkter af med denna likartad beskaffenhet,
och Utskottets hemställan i dessa punkter har blifvit af Kammaren
godkänd. Saken är i sig sjelf af en helt ringa betydelse, men jag föreställer
mig dock, att det vore mest konseqvent, om Kammaren gillar den
af Utskottet nu använda form, då Kammaren förut gillat hvad Utskottet
under likartade omständigheter föreslagit. Jag yrkar bifall till Utskottets
hemställan i denna punkt.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

Sedan det nu föredragna utlåtandet sålunda blifvit i sin helhet genomgånget,
begärde

Herr Adlersparre ordet och anförde: Ibland de många punkter, i
hvilka detta betänkande blifvit af Utskottet indeladt, är det endast under
den sednaste, som jag trott mig kunna upptaga min reservation, hvilken
återfinnes på sidan 96 i utlåtandet, och afser att vid våra elementarläroverk
införa eu efter skolans tid och omständigheter afpassad krigsundervisning,
grundad på en föregående fosterländsk läsning. Det kan
måhända synas oegentligt att, när det är fråga om att minska den öfverklagade
öfveransträngningen i skolorna, framställa eu fordran på införande
af en fosterländsk krigsundervisning. Detta ämne blefve dock icke
någon ökad börda; jag tror tvärtom att den blefve, liksom gymnastiken,
uppfriskande för det unga sinnet och en välgörande vederqvickelse. Den

313

Den 14 Maj.

skulle icke tryckas af lexor och examensprof, och det är ju icke ämnenas
antal, utan de störa fordringarne och hemlexorna samt ett i vissa ämnen
otilifredsstal ande undervisningssätt, som framkallat den öfverklagade
tröttheten och ofveransträngmngen hos lärjungarne vid våra elementarläroverk
1 en tid, då allmän värnepligt är dagens lösen, är krigsundervisning
ett så vigtigt ämne att för dess inrymmande man med rätta kan
tordra att något af de andra undervisningsämnena bör i någon ringa mån
g! va vika Jag har i min reservation framhållit de skäl, som synas mig
ala för införandet af krigsundervisning i våra allmänna elementarläroverk.
Jag vill nu icke upptaga tiden med att upprepa dem utan tillåter mig
förorda mm reservation och anhåller, att Herr Talmannen behagade framställa
proposition på bifall till densamma.

I anledning af Herr Adlersparres yrkande anhöll Herr Talmannen få
ennra, att berörda, af Utskottet icke upptagna förslag afsåg en fråga, som
hvarken genom Kongl, proposition eller enskild motion blifvit hänskjuten
tdl Riksdagens profning; vid hvilket förhållande Herr Talmannen ansåg
sig sakna grundlagsenlig befogenhet att framställa proposition å samma
förslag, hvilket alltså, enligt Herr Talmannens uppfattning, icke kunde till
någon Kammarens åtgärd föranleda eller på annat sätt bringas till Kongl.
Majits kännedom än genom ett omförmälande i Kammarens protokoll,
etta Heir Talmannens förklarande blef af Kammaren godkändt.

§ 4.

Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets memorial:

i ijN:° mecUörslag tlU 4e stadganden angående Riksgälds-kontorets
verk- och31 °r^rm^ar’ som införas i det nya reglementet för detta

N:o 83, med förslag till stadganden i Riksgälds-kontorets reglemente
angående de vid föregående riksdagar beviljade, men vid detta års början
ännu icke utbetalda statsbidrag. J

5.

Förekom till behandling Stats-Utskottets utlåtande N:o 84, med anledmng
af Kongl Maj:ts nådiga proposition om fastställande af utgiftsstater
for postverket. °

Efter föredragning af första punkten lemnades på begäran ordet till

Herr Werner Ericson: Jag tillåter mig att fästa Kammarens
uppmärksamhet å forhållandet med en postmästare i Uddevalla, hvilken
Ueneral-poststyrelsen föreslagit att uppföras på pensionsstat. Styrelsen
bär sjelf relaterat, att den af mig nu åsyftade posttjenstemannen “under
sin långvariga verksamhet i postverkets tjenst med ovanligt nit och synnerlig
skicklighet fullgjort de honom åliggande göromål på ett sätt, som äfven
hos korrespondenterne vunnit rättvist erkännande; att han “för omkring

314

Den 14 Maj.

60 år sedan begynt att såsom postskrifvare arbeta inom postverket1''; samt
att han år 1839 blifvit utnämnd till postmästare i Strengnäs och 1848
transporterad till nu innehafvande befattning i Uddevalla. General-poststyrelsen
yttrar vidare, att, i händelse det framställda löneregleringsförslaget
bifalles, herörde postmästare, derest han, efter innevarande års utgång,
anhåller om afsked, “icke kan tillerkännas mindre pension än 2,250 R:dr;
hvaremot, och om löneregleringen icke hlifver genomförd, han “icke kan
frånkännas rättighet att, utöfver redan å indragningsstat honom tillkommande
404 R:dr, komma i åtnjutande af ytterligare 766 R:dr 74 öre eller
tillsammans 1,170 R:dr 74 öre. General-poststyrelsen tillägger slutligen,
att, då den pension, hvarom postmästaren anhållit, icke med mera än omkring
829 R:dr öfverstiger det belopp, hvartill han, utöfver lön och andra
förmåner, är lagligen berättigad, under det att det begärda pensionsbeloppet
understiger hvad honom, enligt den nya pensionsstaten skulle i pension
tillkomma, Styrelsen anser sig ega fullt skäl att föreslå honom till
erhållande af den pension, hvarom han gjort framställning. Icke förthy
föreslår nu Kong! Maj:t, med stöd förmodligen af Poststyrelsens framställning,
att ifrågavarande postmästare skulle i pension erhålla endast 1,600 R:dr
om året, emedan han derutöfver eger, efter erhållet afsked, att uppbära
årligen 400 R:dr från Civilstatens pensionsinrättning. Det är visserligen
mycket riktigt, att för honom tillämpas samma regel, som gäller för andra
tjensteman. Jag ber dock få erinra, att här förekommer den särskilda
omständigheten, att personen i fråga icke är till sina krafter mera försvagad,
än att han alltför väl kan stanna qvar i tjensten och behörigen
sköta den till den 1 Januari 1874, i hvilket fall han är berättigad att
erhålla högre pension, än han nu begär, och det synes mig vid sådant förhållande
vara till fördel för staten, att hans begäran bifalles. Jag yrkar
derföre, att den föreslagna pensionsstaten för postverket höjes med så
stort belopp — eller 400 R:dr — att postmästaren i Uddevalla Niklas
Zetterberg må kunna vid afskedstagandet erhålla 2,000 R:dr i pension af
postmedlen.

Öfverläggningen förklarades slutad, och propositioner gåfvos såväl på
bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick, som jemväl på Herr
Werner Ericsons nu framställda yrkande; och fattade Kammaren beslut i
öfverensstämmelse med den förra meningen.

Punkterna 2 och 5.

Blefvo äfvenledes bifallna.

§ 6.

Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets nedannämnda utlåtanden:

N:o 85, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående utgiftsstater
för telegrafverket;

N:o 86, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition rörande
lönevilkoren vid förenad post- och telegrafanstalt; och

315

Den 14 Maj.

N:o 87, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anslag
för ordnandet af Konung Carl XV:s till staten testamenterade konstsamlingar
m. m. samt till inlösen af Hans efterlemnade boksamling.

§ 7.

Efter föredragning dernäst af Stats-Utskottets utlåtande N:o 88, angående
vackt motion om utvidgning af kospitalsvården i riket, yttrade

Herr A hl ström: Då bland de åtgärder, hvilka Kongl. Serafimer ordensgulet

uti dess underdåniga skrifvelse till Kongl. Makt ansett böra
under den narmaste framtiden vidtagas för ett af oundgängligt behof påkalladt
bättre ordnande af hospitals vården i riket, äfven omnämnes “nybyggnad
af ett hospital invid Lund med 250 platser i stället för det nuvarande
i Malmö, som innehåller 175 platser“, har jag ansett mig icke

SutT rrrf Lhär omförmäla ett annat förslag till beredande af
okadt tillfälle till hospitalsvård inom sydligaste Sverige, hvilket förslag,
6r lgs Jag kar mig bekant, blifvit med synnerligt intresse omfattadt
åt sä val ledamoterne i hospitalsdirektionen i Malmö, som af de vid
hospitalet derstädes anställde läkare. Detta förslag afser att bibehålla
Malmo hospital såsom endast en vårdanstalt eller asyl för sådana sinnessiuke,
hvilka efter eu längre vård å hospitalet blifvit ansedde obotlige
och således efter gällande kospitalsstadga icke vidare skalle vara till
hospitalsvård berättigade, men måste vid hospitalet qvarhållas såsom våldsamme
eller opålitlige och alltså för samhället vådlige samt att deremot
på en hospitalet tillhörig, vester om staden utmed hafskusten belägen jord
uppfora ett mindre sjukhus med endast 75 k 100 platser, afsedt hufvudsakligen
för emottagande af sådana sinnessjuke, hvilka nyligen insjuknat
och följaktligen i främsta rummet påfordra egentlig hospitalsvård. Dessa
båda mrattmngar skulle ställas under gemensam administration, och en
ständig samverkan kunde dem emellan ega rum, så att de blefve att betrakta
såsom tillsammans utgörande ett helt.

Genom vidtagande af en sådan åtgärd, derför kostnaderna likväl icke
torde behöfva uppgå till mera än högst några hundra tusen K:dr, skulle
beredas lika många nya sjukplatser, som genom tillämnade centralhospialet
i Lund, då nemligen meningen, enligt Kongl. Serafimerordensgillets
iorslag, icke ax att tillika bibehålla det gamla hospitalet i Malmö; men
en högst betydlig besparing skulle deremot genom den ifrågasatta åtgären
ävagabringas, eftersom anläggningskostnaden för föreslagna hospitalet
vid Lund är beräknad skola uppgå till omkring 1 million R:dr.

Vidare har man såsom en sak af synnerlig vigt framhållit, att det
nya hospitalet skulle erhålla ett i sanitärt hänseende fördelaktigare läge,
om detsamma förlädes vid hafskusten, der de sjuka kunde beredas tillfälle
till saltsjöbad, som i åtskilliga fall af sinnessjukdom lära visat sig utöfva
ett synnerligen välgörande inflytande.

ar val bekant, att, sedan tillförene undersökningar egt rum
för utrönande deraf, hvilkendera af ifrågavarande tvänne hospitalet tillhonga
jordar, den ena vid Malmö och den andra vid Lund, skulle vara
att föredraga, Kongl. Maj:t, uti nådigt bref den 6 Juni 1867, i enlighet
med Kongl. Serafimerordensgillets tillstyrkan, bestämt ofvanberörda lägen -

316

Den 14 Maj.

het vid Lund såsom en plats, dit ett nytt centralhospital för sinnessjuke
lämpligen kunde förläggas, men dels var då icke fråga om att fortfarande
bibehålla Malmö hospital, vare sig såsom sjukvårdsanstalt eller asyl, dels
torde ock ett icke ringa afseende hafva fästats dervid, att genom hospitalets
förläggande vid Lund, detsamma kunde blifva en klinisk läroanstalt
för dervarande medicinska högskola. I detta sednare hänseende torde
likväl böra observeras, att för det fåtal medicine studerande, hvilka kunde
önska begagna en dylik klinik vid hospitalet i Lund, oaktadt de skola
idka öfriga praktiska studier vid sjukvårdsanstalterna i hulvudstaden, sådant
genom den lätta jernvägskonimunikationen emellan Lund och Malmö
nära nog lika lätt läte sig göra å det sednare stället, helst den nu för
hospitalet bestämda plats är belägen, efter hvad jag vill antaga, omkring
y8 mil från Lund.

Afsigten med denna min i största korthet gjorda framställning, hvilken,
såsom jag i början af mitt anförande antydt, härledt sig från meddelanden
af personer, dem jag har allt skäl att anse såsom sakkunnige,,
har varit endast och allenast att bereda plats i protokollet för det förslag
jag haft äran omförmäla, under förhoppning att, då Riksdagen väl sannolikt
kommer att bifalla hvad Stats-Utskottet uti förevarande utlåtande
hemställt och alltså en fullständig plan för ett tillfredsställande ordnande
af hospitalsvården i riket torde kunna förväntas blifva af Kongl. Maj:t för
nästa Riksdag framlagd, samma förslag måtte, i sammanhang med utarbetandet
af berörda plan, komma under nådig pröfning; och jag har alltså
intet annat yrkande att framställa än om bifall till Utskottets hemställan.

Härefter anförde:

Herr Dick son: Då Generaldirektören för hospitalen, som är ledamot

af denna Kammare, af heshet är förhindrad att yttra sig, har jag blifvit
anmodad att anföra några ord i denna fråga.

Det är tydligt och klart, att Stats-Utskottet i saknad af all utredning
rörande detta vigtiga ämne icke kunnat tillstyrka Riksdagen att nu bevilja
något anslag till fyllande af det behof af kraftiga och skyndsamma
åtgärder för ökad hospitalsvård, hvilket blifvit af Stats-Utskottet erkändt.
I detta hänseende ber jag att få särskildt påpeka, huru ytterst vigtigt för
Skåne det är att snarligen undfå en utvidgad och på ett mera tillfredsställande
sätt ordnad hospitalsvård. Till ådagaläggande häraf skall jag
tillåta mig att meddela ett litet utdrag ur ett skriftligt yttrande af läkaren
vid hospitalet i Malmö. Det lyder sålunda:

Det visar sig således, att här är förhanden ett öfverhängande behof
af hospitalsvård, som bör med det första tillgodoses. Under förhoppning
emellertid, att Kongl. Maj:ts regering till nästa riksdag skall framställa
planer för nödiga byggnadsförslag samt öfriga utredningar i ämnet, och då
i sådant fall intet hinder lärer förefinnas för Stats-Utskottet att tillstyrka
anslag till erforderligt belopp att utgå redan under nästkommande år, har
jag för närvarande icke mera att tillägga än att jag tillstyrker bifall till
Stats-Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen nu förklarats slutad, bifölls Utskottets hemställan.

317

Den 14 Maj.

§ 8.

Föredrogs Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 11, angående stämpelpappersafgiften.

Beträffande lista punkten anförde

Herr Per Nilsson i Wittjerf: Utskottet har tillstyrkt att ifrågavarande
motion icke borde till någon åtgärd föranleda, på grund
deraf, att motioner i enahanda syfte vid flera föregående riksdagar blifvit
af Bevillnings-Utskottet afstyrkta och afslagna af Riksdagen. Mig synes
dock detta förhållande icke vara af beskaffenhet att utgöra tillräcklig
grund för ett afstyrkande, hvilket väl egentligen borde grundas på ett
ådagaläggande af sjelfva förslagets olämplighet. Derom yttrar emellertid
Utskottet ingenting, och för min del är jag fortfarande af den åsigt att
den af mig väckta frågan har för sig rättvisa och billighet. Utskottet
förklarar endast att stämpelafgiften å intecknade skuldebref vore att anse
såsom en ersättning för den ökade säkerhet, som genom inteckning skulle
sådan handling beredas, och att stämpelskatten å skuldebref står i öfverensstämmelse
med den å köpebref, kontrakt och andra dylika handlingar.
Men Utskottet förbiser, att andra skuldsedlar och fordringsbevis, hvilka
inlösas när de förfalla och alltså ej behöfva företes vid domstol eller hos
exekutor, äro fria från stämpelafgift och att gemenligen det just är sådana
gäldenärer, som icke mäkta vid förfallotiden gälda sin skuld, som
utöfver denna drabbas af sådan utgift. Skuldens betalande är för dem
nog svår ändå, utan att möjligheten dertill behöfver från Statens sida
ytterligare försvåras genom påläggande af denna stämpelafgift, hvilken jag
ej kan annat än kalla för rättvis. Jag yrkar derföre bifall till min motion.

Öfverläggningen var härmed slutad. Herr Talmannen framställde propositioner
såväl på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på Herr Per
Nilssons yrkande; och blef den förra propositionen med öfvervägande ja
besvarad; hvadan Kammaren bifallit Utskottets förslag.

Äfven 2:dra punkten bifölls; och lades det vid betänkandet fogade
sammandrag till handlingarne.

§ 9.

Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets memorial:

N:o 89, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från Statskontoret
utbetaldt statsbidrag; samt

N:o 90, i anledning af väckt förslag om tryckning af Bondeståndets
protokoll vid 1809 och 1810 års riksdag.

Vid^ nu jemväl skedd föredragning af Stats-Utskottets memorial N:o
91, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse angående Sala silfververks
rån teersättningsfonds tillstånd och förvaltning för räkenskapsåret
1871, blef detta memorial lagdt till handlingarne.

318

Den 14 Maj.

§ 10.

Till afgörande förekom Stats-Utskottets utlåtande N:o 92, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående eftergift af Statens på leveranskontrakt
grundade fordringsanspråk mot C. A. Svinhufvud samt hans
löftesmän, C. B. Fitinghoff och A. Hoffman.

Ordet begärdes af

Herr Dickson, som yttrade: Jag vill visst icke på något sätt bestrida
giltigheten af det skäl Stats-Utskottet förebragt för bifall till dess förevarande
hemställan, att nemligen ett vådligt prejudikat skulle etableras, om staten
skulle afstå från ett på rättvisa grundadt anspråk. På en så afgjordt absolut
ståndpunkt tror jag likväl icke, att Riksdagen bör ställa sig, då giltiga
anledningar förefinnas att frånträda en gifven princip. Nu synes det
mig, att Kongl. Maj:ts regering i detta fall verkligen anfört så både talande
och bevekande skäl för dess förslag, att, emot erläggande till arméförvaltningens
kassa af ett till 3,512 R:dr 71 öre begränsad! belopp, allt
vidare anspråk från statens sida måtte eftergifvas, att jag vågar vördsamt
hemställa till Kammaren om bifall till denna nådiga proposition.

Många skäl kunna för densamma åberopas. Af handlingarne framgår
sålunda otvetydigt, att den person, som ingått ifrågavarande kontrakt med
staten, vid kontraktets afslutande icke fullkomligt var vid sina sinnens
bruk. En annan sak synes mig ock förtjena att härvid tagas i betraktande.
Jag menar detta ledsamma och vådliga sätt, som är brukligt här
i landet, att ingå borgen, ofta nog till stora belopp. Här hafva vi nu
2:ne personer, hvilka naturligtvis hyste fullt förtroende till Herr Svinhufvud.
De kände ej närmare hans ekonomiska ställning, men de antogo för gifvet,
att hans plan var grundad på riktiga principer och derföre gingo de i
borgen.

I öfrigt tror jag, att rörande denna sak äfven kunde anförts ett juridiskt
skäl, på grund hvaraf den Kongl. propositionen borde antagas, och
detta skäl är, att det förskott, som Svinhufvud uppburit, blifvit återbetaldt
till statsverket, innan fordran på ersättning var väckt. Jag ämnar
likväl icke åberopa något sådant skäl till stöd för min åsigt. Jag vädjar
blott till Kammarens högsinthet under hänvisande till de bevekande omständigheter
som tala för en afvikelse i detta afseende från en i och för
sig rättvis grundsats, då jag nu vördnadsfullt anhåller om afslag å betänkandet
och godkännande af den Kongl. propositionen.

Med Herr Dickson instämde Herr Kjellman.

Herr Grefve Pos se: Herr Talman, mine Herrar! Jag tror verkligen,
att Stats-Utskottet icke kunnat göra någon annan hemställan, än
Utskottet här gjort. Åtminstone gjorde sig hos Stats-Utskottets pluralitet
gällande den uppfattning, att i en fråga som denna, äfven om dervid
skulle förekomma några bevekande omständigheter, hvilka möjligen kunde
föranleda en mildare tolkning, det icke tillkomme Stats-Utskottet att här
göra nåd, utan att, derest sådan borde göras, vore det Kamrarne, som i

Den 14 Maj. 3^9

högsta instans hade att tillämpa en mildare tolkning. För min enskilda
del skulle jag visserligen ej ogerna se, om Kamrarne vilja medgifva den
större eftergift, som den Kongl. propositionen förordar. Måhända finnes
dock en omständighet, som talar för bifall till Stats-Utskottets förslag och
den är, att priset för gevärsstockämnena, sådant detsamma bestämdes i
kontraktet, vid tiden för kontraktets ingående icke var så lågt som man
velat göra troligt. Det var temligen lika med hvad som då i allmänhet
betalades för dylika stockämnen, och personen i fråga kunde således allt
för väl afsluta detta kontrakt med staten, utan att anses hafva gjort det
1 ett tillstånd af sinnesrubbning. Huruvida vid sagda tillfälle kontrahenten
var mindre vetande eller ej, känner jag icke, men man säger att han
var det.

Fn annan omständighet åter, som synes tala för någon lindring vid
utkräfvandet af statens rätt i detta fall, är, att vid frågans behandling i
Utskottet det utreddes, att sådan björk, som erfordras till gevärsstockämnen
är särdeles svår att få — den skall vara fullkomligt felfri och
ren från knastrar och allt, som gör träet skört — samt att på kontrahentens
ort och trakten deromkring icke finnes att tillgå björk af dylik
beskaffenhet. De stora anspråken på virkets felfria beskaffenhet kunde
möjligen vara okända för kontrahenten, när han ingick kontraktet, och
han kan möjligen hafva deraf föranledts att åtaga sig leveransen under
förutsättning att virke af ringare beskaffenhet kunde användas. Vidare
har han redan betalt böter och ränta till staten och dessutom återbetalt
honom lemnadt förskott, så att staten i verkligheten icke gör någon förlust
i mindre män, än den, som uppkommer af nödvändigheten för staten
att nu anskaffa de i leveransen bristande gevärsstockämnena för ett
högre pris, som under nuvarande förhållanden är högre än hvad kontraktet
bestämmer.

Jag vill icke framställa något yrkande. Jag öfverlemnar till Kammarens
bedömande, hvad som i detta fäll kan och bör göras.

Herr Malmberg: Herr Dickson har framhållit de billighetsskäl,
som kunna andragas i detta hänseende. Kongl. Maj:t har ock anfört
sådana till stöd för sitt förslag. Härtill kommer, att mot Stats-Utskottets
hemställan många reservanter anmält sig. Vid sådant förhållande synes
det mig, som skulle något afseende böra fästas å den lägre ersättningssumma,
som Kongl. Maj:t föreslår. För min del yrkar jag således, att
Kongl. Maj:ts proposition må bifallas och Stats-Utskottets framställning
äfslåS.

Herr A hl st rom: Jag medgifver å ena sidan gerna, att Statsutskottet
anfört mycket giltiga skäl för afstyrkande af bifall till den
Kongl. propositionen, men å andra sidau tror jag man också måste medgifva,
att så väl Herr Doktor Dickson som Stats-Utskottets Herr ordförande
anfört skäl, som till fullo berättiga Kammaren att i detta fäll
göra nåd, och jag får för min del med föregående talare instämma i deras
yrkande om godkännande af Kongl. Maj:ts proposition och afslag å
Stats-Utskottets utlåtande.

320

Den 14 Maj.

Jag vill blott tillägga i afseende å Utskottets motivering, då der
säges, att det icke blifvit ådagalagdt att hvarken Svinhufvud eller hans
borgensmän “sakna medel att godtgöra den förlust, som till följd af deras
åtgöranden kronan tillskyndats“, att, hurudant förhållandet än må
vara med borgensmännens ekonomiska omständigheter, dessa borgensmän,
om ock de skulle vara aldrig så rika, ändock, derest de icke derifrån afhållas
af närmare slägtskaps- eller vänskapsband, alltid till sist lära uttaga
sitt af den egentlige gäldenären, hvilken således, och det helt naturligt,
förlusten drabbar så långt hans egendom räcker, och i sådant fall
torde, i anseende till den ifrågavarande summans betydlighet och då det
icke kunnat upplysas att Svinhufvud är i någon desto mera lycklig
ekonomisk belägenhet, med skäl kunna antagas att han, utan den bedröfiiga
ställning, hvaruti han för öfrigt sig befinner, skall blifva ruinerad.
Jag anhåller således om proposition å bifall till den Kongl. propositionen.

Herr O. B. Olsson: Jag tror för min del att Stats-Utskottet haft

goda skäl för dess hemställan i detta hänseende. Först och främst vore
det, enligt min öfvertygelse, ett farligt prejudikat, om Riksdagen skulle i
så väsendtlig mån, som den Kongl. propositionen föreslår, efterskänka en
fordran, hvilken staten verkligen har. Staten kommer i alla händelser
och äfven om Stats-Utskottets framställning godkändes, att på denna
leveransaffär göra en förlust af omkring 8,500 R:dr å de 23,000 par
stockämnen, hvilka, vid tiden för den vid Eskilstuna gevärsfaktori upprättade
räkning mellan kronan och ifrågavarande personer, voro till leverans
förfallna, men icke blifvit afiemnade. Om då staten får ersättning
till hälften, kan väl detta icke sägas vara för mycket, och jag anser
verkligen, att Riksdagen, äfven om den gillar Stats-Utskottets förslag, i
detta afseende visat sig låta nåd gå för rätt.

Inom Stats-Utskottet och den afdelning, som behandlat denna fråga,
hörde jag dervid tidt och ofta upprepas, att kontrahenten varit sinnesrubbad
vid det tillfälle, då det här åsyftade kontraktet upprättades och
undertecknades. Enahanda förmenande har jemväl under denna öfverläggning
framkommit. Med anledning häraf vill jag nämna, att jag varit
i tillfälle att på utskottsafdelningen taga kännedom om de afgifna
läkarebetygen. Dessa äro till antalet fyra, men, mine Herrar, de äro
utfärdade för en ganska kort tid sedan, och den åberopade händelsen inträffade
år 1871. Härtill kommer, att Henne af dessa intyg äro ganska
sväfvande och endast det fjerde är mera fullständigt.

I öfrigt fäster jag uppmärksamheten uppå, att, då Svinhufvud åtog
sig den nu omhandlade leveransen, var, enligt hvad Kong! Maj:t sjelf
upplyser i den nådiga propositionen, priset på gevärsstockämnen af här
ifrågavarande beskaffenhet sådant, att, såsom det deri heter, “faktoriet
under åren 1868—1871“ — eller samma år som kontraktet ingicks —
“erhållit sådana stockämnen för ett medelpris af ej fullt 43 öre paret “.
Det gällande priset var alltså vid tidpunkten för kontraktets afslutande
endast 43 öre, men kontrahenten fick 56 öre paret. Det kan således
väl icke egentligen sägas, att han gjorde någon så dålig affär. Au seder -

321

Den 14 Maj.

mera priset å dessa stockämnen stigit, är ju en sak, som icke bär med
kontraktsaftalet att göra. Om jag år 1871 ingått ett leveranskontrakt,
genom hvilket jag förbundit mig att för ett visst bestämdt pris leverera
timmer under det nämnda och ett par följande år, men timmerpriset
under tiden undergår en oväntad stegring, icke får jag åberopa detta
förhållande såsom skäl att blifva qvitt den en gång åtagna leveransen,
hvilken jag nog får lof att fullgöra utan att någon ömkar mig, äfven om
jag derigenom skulle, såsom antagligt är, drabbas af vida större förlust,
än denna person lidit. Och bör väl en leverantör till staten härutinnan
vara i en bättre ställning än en leverantör till enskild man. Jag tror
derföre, att, om Riksdagen godkänner hvad Stats-Utskottet här tillstyrkt,
Riksdagen icke sträcker för långt sitt yrkande om godtgörelse, i all synnerhet
som detta yrkande blifvit af Stats-Utskottet ordagrannt hemtadt
från en auktoritet, hvilken i denna fråga torde böra tillerkännas vitsord,
eller Arméförvaltningen. Jag yrkar alltså bifall till Stats-Utskottets hemställan
och tror, att, om Riksdagen godkänner Kongl. Maj:ts proposition,
Riksdagen derigenom skulle skapa ett mycket farligt prejudikat för framtiden.

Herr Dickson: Jag ber om ursäkt att jag ännu en gång tager till
ordet i denna fråga. Jag vill blott tillägga ett argument, hvilket jag
glömde nyss, och som Stats-Utskottet sjelft fournerat mig. Det innefattas i
det yrkande, som framställts af den, som i denna sak haft att å embetets
vägnar bevaka Kronans rätt. Det är mycket kort, och jag skall derföre
tillåta mig att uppläsa detsamma. Advokatfiskals-embetet i Arméförvaltningen
yttrar sålunda, att “det icke vore staten värdigt att draga fördel
deraf, att en dess medlem, hvilken läkare förklarat vara sinnessvag, åtagit
sig en leverans, hvarpå han ej skulle hafva ingått, derest han egt förmåga
att bedöma affären, och hvars fullgörande, som antagligen ej kunde
ske, såvida icke välvilliga menniskor vore honom dertill behjelpliga, icke
läte sig göra med mindre han förlorade allt hvad han eger och derjemte
bragte andra menniskor i olycka11. Jag förnyar mitt yrkande.

Herr C. A. Larsson: Den omständighet, vid hvilken jag i afseende
å denna sak synnerligast fästat mig, är den, att den annons, genom hvilken
faktoristyresmannen inbjöd till leverans i Eskilstuna af ifrågavarande
gevärsstockämnen, och som innehöll uppgift på det antal af stockämnen,
som kunde erhållas ur visst antal helrena björkplankor af angifven storlek,
befunnits vara i detta sednare hänseende mycket vilseledande. Nu
vet jag visserligen, att i sådana saker som denna, der i allt fall statens
rätt är obestridlig, det anses, att man bör strängt hålla på denna rätt,
men å andra sidan synes mig dock, som skulle man icke heller böra alldeles
förbise, att det i sanning fordras ett stort mod hos de personer,
hvilka ikläda sig borgen för fullgörandet af åtagna leveranser till statens
störa behof och företag. En beklaglig och ingalunda sällspord erfarenhet
bevittnar, hvilken risk de löpa, och huru de ofta icke kunna bära den.
Äfven hvad beträffar borgensmännen för det nu ifrågavarande leveranskontraktet,
har man i detta hänseende ingen full visshet. Deremot kan

Riksd. Prat. 1873. 2 Afd. 5 Band. 21

322

Den 14 Maj.

det icke betviflas, att de, som tecknat ansvarighet för det ersättningsbelopp,
som blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget, äro vederhäftige och i god ställning.
Fördenskull tror jag, att det vore bäst att antaga den Kongl. propositionen.
I annat fall befarar jag, att staten förlorar allt; och då något mindre
alltid är bättre än intet alls, anhåller jag, för min del, om bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Lyttkens: Ingalunda vill jag förneka, att Stats-Utskottet
handlat riktigt, då Utskottet afstyrkt den Kongl. propositionen, ty Utskottet
har dermed endast följdriktigt iakttagit dess skyldighet att tillse,
att ingen eftergift sker af statens rätt och att i allt stå på statens bästa,
och är alltså Utskottets betänkande fullt rättvist. Det finnes dock något,
som är förmer än rättvisa, och det är — barmhertighet. Jag känner
hvarken borgensmännen eller deras affärsställning, men vi finna af handlingarne,
att sjelfva leverantören är svagsint. Saken ställer sig då på följande
sätt: antingen måste borgensmännen betala det höga ersättningsbelopp,
som Stats-Utskottet fordrar, eller ock skall sista skillingen tagas
ut af denne förut så arme och beklagansvärde man, som till följd af olyckor
och bekymmer förlorat det förnämsta goda han såsom menniska eger: förståndets
ljus. Detta är ett bevekande skäl till någon större mildhet i anspråk
från statens sida.

Men dessutom finnas äfven juridiska skäl. Handlingarne utvisa, att
det förskott, som lemnats lör 1872 års leverans, redan innan tiden för
denna leverans tilländalupit, blifvit återbetaldt al Svinhufvud. Alltså hafva
borgensmännen icke varit i tillfälle att begagna sig af detta förskott för
att i Svinhufvuds ställe fullgöra leveransen.

För öfrigt gör staten alldeles icke någon verklig förlust på denna
affär, då staten fått sina utlagda penningar åter och mera dertill. Statens
förlust består deri, att den gör icke den vinst, som staten skulle hafva
tillskyndats, om leveransen blifvit i dess helhet fullgjord. Nu frågar jag:
om någon uppgjort en god affär med en person, och denne, sedan han
råkat i olycka, blifvit sinnessvag och utarmad, kommer och säger: jag
vill återbetala allt det förskott jag uppburit och dessutom för kontraktets
upphäfvande betala 8,500 K:dr; jag undrar om någon enskild man, derest
affären vore hans egen, skulle hafva hjerta att härtill säga nej och uttaga
all den beräknade vinst, man kunde haft på den fördelaktiga affären; jag tror
att litet hvar skulle nöja sig med den gjorda vinsten och nöja sig med den
erbjudna förlikningssumman. Jag upprepar ännu en gång, att Kammaren
här kan utöfva hvad som är mera än rättvisa: den kan utöfva barmhertighet.
Sjelf är jag icke van att påyrka några beslut, som föranleda till
större utgifter från statens sida, men här gör jag det. Jag kan icke
annat, och jag anhåller således, att Kongl. Maj:ts proposition må godkännas.

Herr Fahlén förenade sig uti Herr Lyttkens’ anförande.

Herr O. B. Olsson: Med anledning al den förmodan, som från ett

par håll här framställts, att de ursprungliga borgensmännen icke skulle
vara vederhäftige, får jag upplysa, att vid det tillfälle, då borgensförbin -

323

Den 14 Maj.

delsen för leveranskontraktets fullgörande inlemnades, densamma var försedd
med ett särdeles godt intyg derom, att, hvad åtminstone den ene af
borgensmännen vidkommer, denne egde en större förmögenhet, deribland
åtskilliga fastigheter. Sedermera har jag bland de Kammarens ledamöter
som äro från Norrland, som något närmare känna Fitinghoff och hans
affärsställning, inhemtat, att han anses hafva en förmögenhet, som är ganska
stor, och att han under sistlidet år haft en förtjenst å timmerhandel
af omkring 40 å 50,000 R:dr.

Äfvenledes tror jag, såsom nämndes i mitt förra yttrande, att det
vore ganska vådligt, om Riksdagen skulle statuera ett exempel, som innebar,
att för bristande kronoleverans leverantören såväl som borgensmännen
kunde vinna befrielse till större delen af hvad de sig förbundit.

Härvid förekommer dessutom, att en af borgensmännen är nära slägting
till leverantören. Han borde väl således i främsta rummet känna
beskaffenheten af Svinhufvuds sinnestillstånd vid tillfället för kontraktsuppgörelsen,
innan han tecknade under borgensförbindelsen sitt namn,
hvarförutom ej får förglömmas, att, då leveransaftalet gjordes, det icke
kunde anses såsom annat än en ganska god affär. För närvarande är
det ett bolag härstädes, som levererar dylika gevärsstockämnen, som nu
äro i fråga, och de lemna dem till ett pris, som är något högre än Svinhufvud
betingat sig. Jag har talat vid vaktmästaren hos bolagsstyrelsen,
och han sade mig, att bolaget på denna leverans gjorde en bättre affär,
och att det icke vore så svårt att anskaffa material till dessa stockämnen,
som man vill föreställa sig. Jag vidhåller mitt yrkande.

Ofverläggningen förklarades slutad. Under densamma hade yrkats
dels bifall till Utskottets hemställan och dels att, med afslag å samma
hemställan, Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna nådiga proposition måtte bifallas. Herr
Talmannen gaf propositioner å dessa yrkanden och fann ja vara öfvervägande
för den förra meningen. Då emellertid votering begärdes, blef
en så lydande omröstningsproposition nu uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess utlåtande
N:o 92,

röstar ja;

Den, som det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
Kongl. Maj:ts nådiga framställning i det ämne, hvarom förevarande
utlåtande handlar.

Den omröstning, som enligt denna proposition derefter företogs, visade,
vid röstsedlarnes sammanräkning, 80 ja mot 50 nej; och hade
alltså Utskottets hemställan af Kammaren bifallits.

324

Den 14 Maj.
§ 11-

Föredrogs Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets utlåtande N:o
8, i anledning af fullmäktiges i Banken och Biksgäldskontoret framställningar
i fråga om förberedande undersökningar rörande Kongl. hofstallets
förflyttning samt uppförande af nytt riksdagshus å Helgeandsholmen
äfvensom Biksbankens och Biksgäldskontorets förläggande till samma
holme.

Börande mom. a uppstod öfverläggning och yttrade

Herr Nils Petersson: Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet
har i detta utlåtande bland annat föreslagit, att fullmäktige i Banken
och Biksgäldskontoret ofördröjligen skola vidtaga nödiga åtgärder för
fullgörande af hvad uti punkterna litt. b) och c) af 1872 års Biksdags
beslut ,i ämnet blifvit föreskrifvet, d. v. s. låta uppgöra ritningar
och kostnadsförslag till Helgeandsholmens ordnande och bebyggande för
uppförande derstädes af ett riksdagshus samt inrymmande i samma byggnad
af lämpliga lokaler för Biksgäldskontoret samt för beredande af
annan lokal åt Biksbanken på Helgeandsholmen samt till nästkommande
Biksdag inkomma med nödiga ritningar och kostnadsförslag. Jag kan
för min del icke inse, att ett nytt riksdagshus skulle vara af behofvet så
påkalladt, att man redan nästa år måste hafva alla förberedande åtgärder
undangjorda och då besluta om den nya byggnadens uppförande;
jag tror att vi ganska väl kunna dröja ännu många år, innan den nuvarande
lokalen blir för ändamålet otillräcklig eller oduglig, äfven om,
b vilket jag icke vill bestrida, eu rymligare och bättre lokal än den nuvarande
är för Biksbanken önskvärd. Vi hafva dessutom nedlagt så
stora kostnader på det nuvarande riksdagshuset, att det ej torde vara
riktigt förenligt med den kloka hushållning och sparsamhet, representationen
alltid bör vinnlägga sig om, och som åtminstone inom denna Kammare
haft så många och Kriga förespråkare, då fråga varit om utgifter
för andra statens behof, att nu besluta oss för ett företag, som för sitt
genomförande torde komma att kräfva ej tio- eller hundratusental B:dr,
utan millioner.

Jag yrkar på nu anförda skäl afslag å Utskottets hemställan, för
så vidt den afser uppförande af ett nytt riksdagshus på Helgeandsholmen.

Herr Ola Månsson: Jag hade för min del trott — och den åsigten
har jag äfven inom det Sammansatta Utskottet sökt göra gällande —
att hvar och en af dessa trenne frågor, om nytt bankohus, nytt hus för
Biksgäldskontoret och riksdagshus, hade bort behandlas särskildt, oberoende
af hvarandra. Derigenom att de på det här sättet blifvit sammankedjade
har nemligen en af dem, den vigtiga frågan om ett nytt bankohus,
kommit i eu skef ställning. Behofvet för Biksbanken af en ny och
mera tidsenlig lokal än den nuvarande är i min tanke alldeles oafvisligt;
och jag skulle derföre hafva önskat, att frågan derom blifvit, oberoende
af de tvänne andra frågorna, tagen under ompröfning af Utskottet och

325

Den 14 Maj.

ett förslag i det hänseendet för Riksdagen framlagdt. Ett nytt riksdagshus
anser jag deremot icke behöfligt, åtminstone i den närmaste framtiden.
Må vi icke vara så pretentiösa att tro, att det nuvarande riksdagshuset
är alltför klent och dåligt inrättadt för våra behof; ännu några
år åtminstone kunna vi väl nöja oss med detsamma. Hvad slutligen
vidkommer det nya riksgäldskontorshuset, blifver något sådant, i min
tanke, troligen aldrig behöfligt. Med den organisation Riksdagen under
den sednast® tiden börjat gifva detta embetsverk — flera af dess förutvarande
åligganden hafva ju redan blifvit öfverflyttade till Statskontoret
och andra äro ifrågasatte att öfverflyttas — kan detsamma, enligt min
öfvertygelse, alltför väl nöja sig med sin nuvarande lokal; någon större
kommer det sannolikt hvarken i den närmare eller fjermare framtiden
att behöfva, då göromålen redan blifvit och antagligen framdeles ännu
mera blifva förminskade. Jag hade derför, som nämndt, helst velat, att
de tre frågorna hade blifvit behandlade en hvar för sig fristående, men
då jag inom Utskottet ej lyckats vinna pluralitet för denna mening, så
anser jag det bästa, vi för närvarande kunna göra, vara att helt och hållet
afslå förslaget. Jag vill icke göra något bestämdt yrkande derom och
har ej heller resververat mig emot Utskottets hemställan; men det synes
mig — jag ber att få tillägga detta — äfven ur rent finansiel synpunkt
vara att gå alltför långt, att under en tid, då så många andra
allmänna arbeten äro i gång, att det knappt är möjligt anskaffa tillräckliga
arbetskrafter för dem, åtminstone icke utan mången gång känbara
uppoffringar, ytterligare påbörja ett företag af den omfattning som det
här ifrågavarande skulle komma att ega och likasom vilja drifva fullmäktige
till att göra nästan mer än möjligt för att få det till stånd. Åtskilliga
andra utgifter, och dessa ganska betydliga, följa dessutom med på
köpet, de nuvarande husen på Helgeandsholmen måste rifvas, sjelfva holmen
planeras, en ny bro till norrmalm och staden anläggas och ett nytt
hofstall på annat ställe uppbyggas.

Jag gör, som sagdt, intet bestämdt yrkande om afslag, men hoppas
att någon annan skall göra det, och att detta yrkande skall vinna Kammarens
bifall.

Herr Gustaf Jonsson: Diskussionen synes mig hålla på att komma
på sidan om ämnet; och jag ber derföre att få fästa de tvänne föregående
talarnes uppmärksamhet derpå, att det alldeles icke är fråga om
att nu fatta något nytt beslut i frågan eller något annat än det som fattades
vid sistlidne riksdag. Utskottets utlåtande innehåller endast en
redogörelse för banko- och riksgäldsfullmäktiges åtgärder i anledning! af
1872 års Riksdags beslut i ämnet samt en hemställan till Riksdagen, att
fullmäktige måtte åläggas att, oberoende af de af dem anförde hindrande
omständigheterna, fullgöra det dem af fjolårets Riksdag gifna uppdrag i
dess helhet. Att min granne på calmarbänken mottsatt sig Utskottets
hemställan förundrar ^mig vid sådant förhållande mindre — han var
icke med om ärendets behandling i fjol och är således mera ursäktad
för sin missuppfattning af det föreliggande förslaget — men att talaren
på blekingsbänken, som 1872 var ledamot af denna Kammare och nu

326

Den 14 Maj.

suttit i det Sammansatta Utskottet kunnat gorå sig skyldig till samma
missförstånd, är verkligen förvånande.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Jöns Pehrsson: Det torde vara i Herrarnes minne, att jag
vid sistliden riksdag motsatte mig det då fattade beslutet i nu förevarande
fråga, ehuru utan framgång. Mina bemödanden i samma syftning lära
väl äfven denna gång blifva utan verkan, men jag kan dock icke underlåta
att yttra några ord i frågan. Jag ber då först att få erinra, att
Sammansatta Utskottets nu förevarande förslag icke, såsom den nästföregående
talaren påstod, står i fullkomlig öfverensstämmelse med Riksdagens
beslut i fjol. Riksdagen beslöt visserligen då, att åt riksgälds- och
bankofullmäktige skulle uppdragas att låta uppgöra kostnadsförslag och
ritningar till Helgeandsholmens ordnande och bebyggande med ett nytt
riksdagshus m. m., men härvid voro fästade tvänne vilkor, det ena att
frågan om hofstallets förflyttning från Helgeandsholmen skulle i sammanhang
härmed afgöras, det andra att Stockholms stad skulle deltaga i
kostnaden för holmens planering. Begge dessa vilkor har Utskottet nu
uteslutit. Jag skulle dock tro, att det mycket väl kan gå för sig att
visa litet tålamod och icke så här forcera fullmäktige, i synnerhet som
ingen väl ändå lärer föreställa sig, att vi nu genast skola taga itu med
det nya riksdagshuset; det nuvarande är och förblir sannolikt ännu ganska
länge alldeles tillräckligt. Utskottet framhåller såsom hufvudmotiv
för förslaget nödvändigheten af en ny och bättre lokal för Riksbanken.
Jag tror dock icke, att det behofvet är så förskräckligt trängande; tvärtom,
jag vågar hoppas, att det gamla bankohuset, sedan den nu pågående
reorganisationen af Riksbanken hunnit afslutas, göromålen förenklas och
personalen reduceras till det behöfliga antalet, ännu i många år skall
kunna användas. Fullmäktige skola nog för öfrigt, utan alla påminnelser
eller påtryckningar från Riksdagens sida, fullgöra det dem lemnade uppdraget,
så fort det blir dem möjligt. I denna öfvertygelse och på nu
anförda skäl yrkar jag för min del afslag å Utskottets hemställan och
anhåller vördsamt hos Herr Talmannen om proposition på detta mitt
yrkande.

Herr Hubinette förenade sig med Herr Jöns Pehrsson.

Herr Liss Olof Larsson: Jag tror, att såväl den nästföregående
talaren som representanten på blekingsbänken i någon mån misstagit sig
på innehållet af det beslut, Riksdagen i denna fråga i fjol fattade. Riksdagen
ålade då fullmäktige i Banken och Riksgäldskontor någonting,
som de ännu icke hafva fullgjort, och som de icke kunnat fullgöra, och
hvarföre? Jo, derföre att vi lemnade föreskrifter, som omöjliggjorde det.
Det heter nemligen i punkten e) af sistlidet års Riksdags beslut i detta
ämne, att fullmäktige skulle, “sedan ärendet sålunda (enligt bestämmelserna
i de föregående punkterna af beslutet) erhållit all nödig utredning,
inkomma med fullständiga förslag i ämnet.“ Nu har emellertid under
tiden blifvit visadt, att det varit omöjligt för fullmäktige att inkomma
med dessa förslag, derföre att frågan om hofstallets förflyttning samt om
talkören, hvarunder Stockholms stad kan komma att deltaga i de med

Den 14 Maj.

327

Helgeandsholmens ordnande förenade kostnader — tvänne förutsättningar
för förslagets afgifvande redan till denna Riksdag — ännu icke blifvit
utredd. Utskottet har vid sådant förhållande ansett för sin skyldighet
att, på det frågan i dess helhet ej måtte obehörigen fördröjas, utan tillförlitlig
kännedom så snart som möjligt vinnas om kostnaderna för de
ifrågasatta byggnaderna samt möjligheten af deras åvägabringande, föreslå,
att fullmäktige, utan afvaktan på de i nyssnämnda tvänne hänseenden
pågående utredningarne, utarbeta och till nästkommande Riksdag inkomma
med de i punkterna b) och c) af 1872 års Riksdags beslut omförmälde
ritningar och förslag samt de utredningar rörande kostnaden för hofstallets
förflyttande m. m., som dittills kunnat åstadkommas. Betänkandet
innehåller icke ett enda ord derom, att man nu skall besluta att uppföra
ett nytt riksdags- eller bankohus; farhågorna i det afseendet äro
således, som hvar och en finner, alldeles ogrundade, Utskottet talar ej
om någonting annat än ritningar och kostnadsförslag. För egen del tror
jag dessutom, i likhet med Herrar Jöns Pehrsson och Ola Månsson, att
det icke brådskar så särdeles mycket med ett nytt riksdagshus, utan att
det kommer att dröja temligen länge, innan något sådant blir behöfligt.
Men förhållandet är icke detsamma med bankohuset; behofvet af ett
nytt bankohus torde vara allmänt bekant och erkändt. Nu kan emellertid,
enligt hvad Utskottet inhemta!, ett nytt bankohus uppföras på Helgeandsholmen
till och med före hofstallets förflyttning derifrån, således
alldeles oberoende deraf, huruvida ett nytt riksdagshus der kommer att
byggas eller ej. Men innan beslut härom fattas, måste fullständiga ritningar
och kostnadsförslag vara uppgjorda såväl för bankohuset ensamt
för sig som för Riksdagshuset och Riksgäldskontorets hus, såvida man
nemligen vill att de nya byggnaderna skola komma att stå i någon harmoni
med hvarandra, i fall man framdeles någon gång skulle vilja på
Helgeandsholmen uppföra, vare sig endast ett nytt riksdagshus eller ett
hus afsedt både för riksdagen och riksgäldskontoret. Utskottets förslag
innehåller således icke något nytt beslut i frågan, utan utgör en fortsättning
af föregående riksdag; det nya deri afser endast undanrödjandet af
de hinder, som hittills legat i vägen för fullgörandet af det åt fullmäktige
i fjol lemnade uppdraget. Jag tror således, att Utskottet handlat
i full öfverensstämmelse med sistlidne Riksdags beslut och yrkar för min
del bifall till Utskottets hemställan.

Herr Gumselius: Jag skall be att i hufvudsak få instämma med
Herr Liss Olof Larsson. Att Herr Jöns Pehrsson, som i fjol motsatte sig
denna sak, äfven nu är mindre vänligt stämd emot densamma, kan jag
förstå; och jag kan äfven förstå, att en annan ledamot, som i fjol ej deltog
i Riksdagens arbeten och således ej heller i det då fattade beslutet
i frågan, skulle vilja instämma i ett afslagsyrkande, men jag skulle dock
hafva föreställt mig, att Herr Jöns Pehrsson skulle hafva hyst betänkligheter
emot att upprifva ett beslut af så färsk dato som det ifrågavarande,
och som redan till en viss grad blifvit satt i verket. Utskottets
betänkande håller sig, såsom Herr Liss Olof Larsson nöjaktigt visat, inom
gränserna för 1872 års Riksdags beslut, endast med en liten modifikation,
som förefallit Utskottet att vara praktisk, men ingalunda någon
utvidgning. Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.

328

Den 14 Maj.

Herr Nils Petersson: Utaf betänkandet framgår visserligen, att Utskottets
förslag härleder sig från nästföregående Riksdags beslut i frågan,
och jag vill således icke strängt hålla på mitt förslag, men kan dock icke
underlåta att uttala den öfvertygelse, att förslaget hade både kunnat och
bort vara bättre uppstäldt, likasom jag anser det vara i sin ordning, om
Kammaren skulle vilja godkänna den af mig föreslagna redaktionen. I
motsatt fall kommer jag för min del att rösta för bifall till Herr Jöns
Pehrssons yrkande, d. v. s. för afslag å Utskottets förslag i dess helhet.

Herr Pehr Nilsson i Espö: Herr Talman! Vid sistlidne riksdag
motsatte jag mig den då beslutna skrifvelsen till fullmäktige i nu förevarande
fråga. Jag vill endast tillägga, att jag för min del visst icke har
någonting emot hofstallets förflyttning så fort som möjligt från Helgeandsholmen,
men deremot icke kan med min röst bidraga till att ånyo belamra
ifrågavarande holme med eu mängd andra byggnader i stället för

dem, som man nu vill borttaga. Helgeandsholmen bör nemligen, enligt
min åsigt, för hufvudstadens förskönande, planeras och planteras, så att

den, i stället för att, såsom nu vara en vanprydnad för Stockholm, må
blifva en prydnad, något som ej skulle blifva fallet, om man refve ned
de derstädes nu befintliga byggnaderna och i stället byggde nya, dessa
måtte nu blifva huru storartade som helst. Jag vill dock icke göra något
yrkande, utan har endast begagnat tillfället att få min mening i denna
fråga i protokollet förvarad.

Herr Lyttkens: Att lämpligaste platsen för ett riksdagshus, är

på Riddarholmen, kan väl ingen förneka, af den orsak att trafiken å
Riddarkolmen är relativt ringa, bullret af förbifarande åkdon mindre, och
folksamlingar mindre ofta förekomma här än på de flesta andra öppna
platser i hufvudstaden, och Riksdagen således, ostörd af yttre inflytelser,
i lugn och ro kan der fullgöra sitt vigtiga arbete. Jag medgifver dock
gerna, att denna Kammares nuvarande sessionssal är för trång och i flera
andra afseenden ej fullt ändamålsenlig, men jag vet att å det nuvarande
riksdagshusets tomt finnes tillräckligt rymlig plats för att derpå uppföra
lämpliga sessionssalar både för denna Kammare och om så behöfs för
den Första, utan att man af den anledningen behöfver underkasta sig de
orimligt stora kostnader, som äro förenade med uppbyggandet af ett nytt
banko- och riksdagshus på Helgeandsholmen. För öfrigt är det min öfvertygelse,
för hvilken jag dock nu ej anser mig behöfva anföra skäl, att
det icke är fullt lämpligt att bygga tvänne så storartade monumentala
byggnader, som det nya banko- och riksdagshuset skulle blifva, så nära
intill slottet, att effekten af dem båda förtages, hvilket skulle blifva händelsen,
om dessa byggnader uppfördes på Helgeandsholmen. Hvad deremot
behofvet af nytt bankohus beträffar, kan jag, då fullmäktige anse
det beköfligt, ej nu bestrida detsamma, men torde dock äfven derom tänkare
numera vara delade. På dessa skäl, och då härtill komma de stora
utgifter, som äro förenade med ifrågavarande byggnadsföretag, skulle jag
helst hafva velat i år såsom i förra året yrka afslag å hela förslaget,
men vill nöja mig med att under närvarande förhållanden yrka på helgden
och bibehållande af föregående Riksdags beslut angående utredningen

Den 14 Maj. 329

af kostnaden för den ifrågavarande planens realiserande i sin helhet, så
att vi få veta på en gång alla dermed förenade kostnader såväl för stallets
bortflyttande, holmens planerande, brons byggande, bank-, riksdagsoch
riksgäldskontors-husens uppförande. Yrkar alltså afslag på detta betänkande
emedan det skall föranleda till ofullständiga uppgifter öfver kostnaderna
till detta lika storartade som onödiga företag.

Herrar O. B. Olsson, Ifvar Månsson, Lasse Jönsson, Anders Svensson
och Nils Nilsson i Stäfvie instämde med Herr Lyttkens.

Herr Gum messon: Det är visserligen en ofta använd utväg, då
man vill motsätta sig ett väckt förslag i den ena eller andra frågan att
säga, att ärendet icke är tillräckligt utredt och derföre måste uppskjutas;
men om också det medlet ofta blifvit missbrukadt till att dermed hindra
eu god och nyttig reform, så tror jag dock att det här med allt skäl bör
anlitas. Man har i denna fråga gått till väga med en förskräcklig brådska •
och bästa beviset derpå är, att Utskottet till och med helt öppet förklarar,
att det enda man bör göra är att helt simpelt gå på, utan någon
utredning af de förhållanden, som måste vara utredda, innan frågan kan
blifva löst. Innan denna utredning kommit till stånd äro, enligt min tanke,
alla åtgärder öfverflödiga.

Jag yrkar af detta skäl afslag å Utskottets hemställan.

Herr Gu mm Hus: Då så inånga af Kammarens ledamöter instämt
med Herr Lyttkens, så vill det förefalla mig som om den nuvarande brådskan
med riksdagsgöromålen och den massa af betänkanden, som nu mot
riksdagens slut ligga på Kammarens bord icke hade gifvit dem tillfälle
att med tillräcklig noggrannhet genomläsa betänkandet, och som hade de
kanske ej heller med tillräcklig uppmärksamhet hört på en erinran, som
Herr Diss Olof Larsson för en stund sedan gjorde, och hvilken jag förra
gången då jag hade ordet ej ville upprepa. Nu måste jag dock göra det, då
Kammaren synes behöfva höra den en gång till.

Herr Lyttkens önskade, att man icke skulle gå längre än föregående
Riksdag beslöt. Men hvad innefattade detta beslut? Jo, att “sedan ärendet
erhållit all nödig utredning, till nästkommande (d. v. s. innevarande)
Riksdag inkomma med fullständiga förslag i ämnot samt i sammanhang
dermed utreda11 etc. Således har 1872 års Riksdag besluta, att en utredning
af frågan skulle redan till denna riksdag åstadkommas, mera fullständig
än den Utskottet nu föreslagit skulle åtminstone till nästa Riksdag afgifvas.
Utskottet har således i sjelfva verket här yrkat mindre än Herr Lyttkens.
Då nu Herr Lyttkens förklarat sig vilja i utredningsväg medgifva så litet
som möjligt, och Utskottet yrkat ännu mindre, så förmodar jag att alla
de Herrar som instämt med honom, icke böra hafva någonting emot att
Utskottets ännu mindre långt gående yrkande varder bifallet.

Med Herr Gummlius förenade sig Herr Uhr.

Herr Edström: Det motstånd Utskottets betänkande från flere
håll ront har manat mig att uttala min åsigt i frågan. Med lifligt minne

330

Den H Maj.

af nästföregående riksdags förhandlingar i ämnet och efter tagen kännedom
om det nu föreliggande utskottsbetänkande^ anser jag klart som dagen,
att saken bör erhålla den utgång, som af Herr Liss Olof Larsson
blifvit föreslagen, hvarföre jag instämmer i det af honom framställda
yrkandet.

Herr Jöns Rundbäck: Den föregående talaren har erinrat om

sednaste Riksdagens beslut i frågan. Den som genomläser detta betänkande,
finner hvilka åtgärder fullmäktige vidtagit för att bringa detta
beslut i verkställighet. Af den utredning fullmäktige lemnat af frågans
nuvarande ställning framgår, att orsaken dertill, att fullmäktige ännu icke
kunnat fullgöra det dem lemnade uppdraget, varit att någon utredning af
möjligheten af hofstallets förflyttning från Helgeandsholmen och kostnaden
för denna förflyttning samt om Stockholms stads deltagande i kostnaden
för Helgeandsholmens planerande ännu ej blifvit af vederbörande myndigheter
åstadkommen, hinder hvilka det ej stått i fullmäktiges makt att
undanrödja. Stats-Utskottet har derföre ansett för sin skyldighet att taga
frågan ånyo under ompröfning, för att se till, hvad som under sådana
omständigheter lämpligen borde göras för att så fort som möjligt bringa
1872 års Riksdags beslut till verkställighet. Utskottet fann då, att de af
fullmäktige anförda hindren voro af den art, att frågans utredning, om
man skulle vänta till dess de försvunnit, genom dem kunde komma, att
fördröjas icke endast ett år, utan kanske flere, och att den enda utvägen
att snart få ärendet på ett tillfredsställande sätt utredt vore att låta
fullmäktige, utan afvaktan af de pågående utredningarne i nyssnämnde
tvänne afseenden, ofördröjligen utarbeta och för Riksdagen framlägga de
ritningar och kostnadsförslag, som med anledning af Riksdagens beslut i
fjor kunna erfordras och af fullmäktige åstadkommas, oberoende af hvad
som ifrågan af andra myndigheter, hvilka ej subordinera under fullmäktige,
kan åtgöras. Sammansatta Utskottet har nu sålunda tillstyrkt,
att frågan skulle af fullmäktige utredas, utan allt afseende på resultatet
af de rörande hofstallets förflyttning pågående utredningar samt oberoende
deraf, huruvida hufvudstaden kommer att deltaga i kostnaden för
Helgeandsholmens planering eller ej, och denna utredning meddelas nästkommande
års Riksdag. Jag ber slutligen upplysningsvis få nämna, att
inom Utskottet förevisades en ritning, utvisande att Banken kan få särskild
plats på Helgeandsholmen för sitt hus och Riksdagen för sitt, båda
tillräckligt rymliga och tillräckligt fristående från hvarandra för att afböja
eldsfara och låta hvardera i arkitektoniskt afseende framstå fördelaktigt.
Enligt hvad ritningen utvisade, skulle derjemte komma att finnas
en ganska rymlig plats mellan de tvänne byggnaderna och Norrbro. Vare
emellertid härmed huru som helst; så mycket vill emellertid synas,..att
Helgeandsholmen kan användas för nu ifrågavarande ändamål att döma
af detta utkast. Bästa sättet att göra denna möjlighet . till verklighet
torde dock vara omöjligt att bedöma, förr än fullt tillförlitliga, detaljerade
ritningar och kostnadsförslag blifvit utarbetade och för representationen
framlagde. Riksdagen anvisade i fjol för sistnämnda ändamål medel; och
det är för fortsättning och afstötande af detta arbete som Utskottet nu
framlagt detta förslag. Man må i sjelfva saken hysa hvilka åsigter som

331

Den 14 Maj.

helst; men att redan nu återtaga det beslut i frågan, som fattades vid
sistlidne riksdag, kan jag för min del icke finna lämpligt, i synnerhet som,
såsom redan af andra talare blifvit erinradt, det alldeles icke är fråga om
att nu besluta angående sjelfva byggnaderna, utan endast om de förberedande
åtgärder, som måste vara afslutade, om och innan något beslut
i sistnämnda hänseende skall kunna fattas.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Åke Andersson: Den enskilde hushållaren skaffar sig först
det nödvändiga, sedan det nyttiga och sist det öfverfiödiga. På samma
sätt tror jag äfven staten bör göra. Jag för min del kan alldeles icke
finna, att den här utredningen är så brådskande som Utskottets och dess
försvarare, synnerligast Herr Jöns Kundbäck, vilja låta påskina. Riksbanken
torde visserligen snart nog behöfva en bättre och rymligare lokal
än det nuvarande bankohuset, men så många dyrbara byggnadsföretag för
statens räkning pågå för närvarande här i Stockholm, arbetslöner och
byggnadsmaterialier stå för närvarande i så högt pris, att det torde vara
skäl att afvakta förmånligare konjunkturer och icke ytterligare experimentera
inom ett område, som vi kanske i en framtid torde komma önska
att vi mera försigtigt hade beträdt. Ett nytt riksdagshus anser jag deremot
alldeles öfverflödigt på många år ännu. Det nuvarande riksdagshuset
har dessutom kostat så stora summor, att svenska folket helt säkert med
stort missnöje skulle se att vi nu, några få år efter sedan det blifvit färdigt,
beslöt att med stor kostnad bygga etfc nytt.

Jag yrkar afslag å Utskottets förslag.

Uti Herr Åke Anderssons anförande instämde Herrar Hjelm och
Johannes Andersson i Knarrevik.

Herr Jöns Pehr sson: Jag vill först fästa Herr Jöns Rundbäcks
uppmärksamhet derpå, att genom ett afslag å detta utskottsbetänkande
föregående Riksdags beslut i frågan ingalunda blifvit frånträdt; det beslutet
komma fullmäktige nog ändå att fullgöra, så fort omständigheterna
medgifva. Men, såsom jag förra gången yttrade, i det nu föreliggande
förslaget ingå väsendtliga nya bestämmelser, som enligt min åsigt icke
hade bort framställas. Dervid vill jag dock icke fästa mig, utan inskränker
mig till att fortsätta mitt förra yrkande om afslag, under förväntan
att de äskade upplysningarne och ritningarne tids nog ändå komma Riksdagen
till hända.

Herr Danielsson: Då jag icke kan inse behofvet af att påskynda
denna fråga eller att det är så synnerligen nödvändigt att bygga ett nytt
riksdaghus, och då jag tillika är af samma åsigt som Herrar Pehr Nilsson
i Espö och Lyttkens, att nemligen Helgeandsholmen icke är någon särdeles
lämplig plats för en sådan byggnad, så vill jag instämma med dem
som ansett att frågan icke bör påskyndas, utan yrkat afslag på punkten,
och tror i likhet med den nästföregående talaren, att frågan i alla fall
kommer tids nog till afgörande vid Riksdagen.

332

IJen 14 Maj.

Herr H. Schultz: Såsom skäl emot bifall till hvad Sammansatta
Utskottet i detta betänkande föreslagit, bär af flere talare framhållits den
förmodan, att följden deraf skulle blifva att ett nytt riksdagshus skulle
komma att på Helgeandsholmen uppföras. Men något förslag i det afseendet
har, såsom redan af föregående talare påpekats, ingalunda blifvit
af Utskottet framstäldt; Utskottet har endast hemställt, att de af fjolårets
Riksdag beslutna utredningarne skola verkställas, samt erforderliga ritningar
och kostnadsförslag till nästkommande riksdag af fullmäktige ingifvas,
oberoende af huruvida någon utredning rörande Kongl. hofstallets förflyttning
samt Stockholms stads deltagande i kostnaden för Helgeandsholmens
planering hunnit af vederbörande myndigheter åstadkommas.
Och äfven om dessa talares åsigt, att det nuvarande riksdagshuset för de
närmast följande åren är fullt tillräckligt, vore riktig, så måste de väl
ändå medgifva att vårt bankohus ingalunda har det läge och den inredning,
som äro passande för nutidens fordringar, jemförde med andra lokaler
af samma slag; bankens labyrintiska lokaler kunde man väl förr i
verlden nöja sig med, men nu äro de ingalunda tillfredsställande. BankoUtskottet
har vid sådant förhållande käft allt skäl se till, att åtminstone
ritningar till ett nytt bankohus blifva anskaffade och för en kommande
Riksdag framlagda till bedömande. Då vidare, såsom bekant, Helgeandsholmen
under vilkor att liofstallet blifver derifrån förflyttat till annan
lämplig plats, kommer att kostnadsfritt öfverlemnas åt staten enligt Hennes
Maj:t Enkedrottningens derom gifna löfte, så kommer staten att för denna
vackra och värdefulla plats icke vidkännas andra utgifter än för planeringen.
Genom uppbyggande derstädes af ett nytt bankohus blifver ju staten för
öfrigt i tillfälle att sälja det gamla bankohuset, som har ett för kontorslokaler
ganska lämpligt läge, och som derföre bör kunna inbringa staten
en ej obetydlig köpeskilling. Riksbankens lokaler måste vara mera centralt
belägne, än de för närvarande äro, om Banken, såsom den bör, till
allmänhetens beqvämlighet skall kunna bedrifva sin alltmer utvidgade rörelse.
Jag anser således, att det Sammansatta Utskottet har handlat i
Riksdagens och landets intresse, då det velat påskynda utredningen och
lösningen af denna vigtiga fråga och anser mig derföre detsamma tack
skyldig för dess åtgörande härutinnan.

Jag yrkar på anförda skäl bifall till Utskottets förslag.

Herr Hvar Månsson: Det var med anledning af eu talares från

Örebro yttrande, som jag begärde ordet, då jag var en af dem, hvilka instämde
med Herr Lyttkens. Den värde representanten yttrade nemligen,
att de som instämde med Herr Lyttkens, icke hunnit taga frågan riktigt
i öfvervägande. Men jag får säga, att hvad mig beträffar, detta icke
varit förhållandet; jag har för min del verkligen sökt, så godt jag kunnat,
sätta mig in i ärendet, och tror att, då jag med allt skäl och af full öfvertygelse
instämt i Herr Lyttkens, yrkande, jag dertill haft full rätt.
Jag anser icke Helgeandsholmen för någon särdeles lämplig plats för det
nya riksdagshuset. Af detta skäl och då, såsom Herr Lyttkens äfven antydde,
så stora kostnader redan äro nedlagda på det gamla riksdagshuset,
samt vi slutligen hafva så många andra både nyttigare och nödvändigare

333

Den 14 Maj.

saker att tänka på, så tror jag att vi med full befogenhet kunna instämma
med Herr Lyttkens, livilket jag för min del fortfarande vill göra.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder blifvit framställda, gåfvos nu propositioner såväl på bifall
till Utskottets hemställan som på afsteg derå. Herr Talmannen förklarade
den förra propositionen hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad;
men begärdes då votering, hvilken företogs enligt en nu uppsatt och af
Kammaren godkänd omröstningsproposition af denna lydelse:

Den som bifaller hvad Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet hemställt
under Litt. a) i dess utlåtande N:o 3,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets ifrågavarande hemställan.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 70 ja mot 53 nej, i följd
hvaraf Utskottets hemställan bifallits.

Mom. b.

Bifölls.

§ 12.

Anmäldes och bordlädes Konstitutions-Utskottets memorial N:o 16
i anledning af återremiss å Utskottets utlåtande N:o 14, angående väckt
motion om ändring i 33 § Riksdagsordningen; och beslöt Kammaren,
uppå framställning af Herr Talmannen, att detta ärende skulle uppföras
främst å föredragningslistan för Kammarens nästa sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/t 11 e. m.

In fidem
H. Husberg.