Torsdagen (ien 20 April

ProtokollRiksdagens protokoll 1871:420

464

Den 20 April.

Torsdagen (ien 20 April.

Kl. 10 f. m.

Vid detta sammanträde ledde Herr vice Talmannen Kammarens förhandlingar.

§ 1-

Justerades protokollet lör den 13 innevarande månad.

§ 2.

Fortsattes föredragningen al Särskilda Utskottets utlåtande N:o 1, i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till .Riksdagen angående
landtförsvarets ordnande samt i anledning af de inom Riksdagens båda
Kamrar i samma ämne väckta motioner.

Förekom i ordningen

Punkten 2, hvilken punkt, äfvensom punkterna 3 och i.

Bifölios.

Punkten 5.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Ehuru jag erkänner, att de olika
beslut båda Kamrarne lättat i afseende å det vilkor för beväringslagens
antagande, hvarom här är fråga, icke äro lätta att sammanjemka, torde
en förmedling af de olika meningarne icke vara alldeles omöjlig, i fall
den nu föredragna punkten och ölriga ännu återstående punkter af betänkandet
blifva till Utskottet återförvisade. Jag ber att få fästa Kammarens
ledamöters uppmärksamhet uppå, att, ehuru jag i går qväll motsatte
mig det då framställda yrkandet om återremiss, det ingalunda var
min afsigt att afskära hvarje försök till sammanjemkning af'' de stridiga
åsigterna, utan tvärtom att göra eu sådan sammanjemkning möjlig, hvilken
en återförvisning af första punkten enligt min öfvertygelse just skulle
hafva förhindrat att åstadkomma. I en så vigtig fråga som denna måste
det vara angeläget att försöka alla möjliga medel att ernå något verkligt
resultat och, för att icke lemna någon utväg dertill oförsökt, anhåller jag,
att Kammaren måtte till Utskottet återförvisa den punkt af betänkandet,
hvilken nu är föredragen.

Grefve

Den 20 April.

465

Grefve Sparre: Det af en värd talare från Skåne nu framställda
yrkande synes mig vara så billigt och derjemte innebära en så vacker
och så riktig förklaring öfver Kammarens beslut i går, att jag med honom
till alla delar instämmer. Jag tror icke, att det var åtminstone alla deras
mening, som medverkade till detta beslut, att indelningsverket skulle
ovilkorligen tillintetgöras, på sätt Utskottet afsett genom bestämmelsen
om en öfvergångstid af femton år. För min del anser jag, såsom många
talare jemväl bär yttrat, att meningen med beslutet egentligen var, att
Kammaren skulle i frågan fatta beslut, på det att Utskottet i enlighet
med grundlagens bud måtte få tillfälle att försöka eu sammanjemkning,
och jag betvifla!'' icke heller, att från de olika meningar, som representeras
af de båda Kamrarne, så mycket tillmötesgående skall ega rum, att
en sammanjemkning kan blifva möjlig.

Vid sådant förhållande synes det mig klart — hvad den siste ärade
talaren äfven framhållit — att det vore olämpligt af denna Kammare
att nu fatta beslut angående detta förslag till förordning angående den
allmänna värnepligten.

Då Utskottet i den nu föredragna punkten tillstyrker, att det af
Kongl. Maj:t framlagda förslag till kungörelse angående denna värnepligt
icke skall oförändradt antagas och i den påföljande — om jag får taga
mig friheten med Herr Talmannens tillåtelse att yttra mig äfven om
den — att Riksdagen skulle med vilkor, att indelningsverket kommer att
upphöra, godkänna den föreslagna beväringslagen, och detta tillstyrkande
således blifvit gjordt under en förutsättning, som för närvarande icke
inträffat — eller att ett fullständigt beslut af hela Riksdagen om indelningsverkets
upphörande skulle blifvit fattadt — kan detsamma icke föranleda
oss att nu fatta ett beslut, som just skulle ske under förutsättnihg,
att äfven från Medkammarens sida ett sådant beslut egt rum.
Dessutom synes det mig, som skulle ett sådant tillvägagående endast
hafva med sig den påföljd, att, om Kammaren, under förutsättning af
indelningsverkets upphörande, nu diskuterar och antager alla återstående
punkter i betänkandet, Kammaren, sedan Utskottets sammanjemkningsförslag
inkommit, skulle blifva tvungen att ånyo debattera och pröfva
hvarje punkt, för så vidt som vid hvarje punkt beslutet gällt indelningsverkets
upphörande, men något förslag derom icke rimligen kan komma
att läggas till grund för en sammanjemkning af de stridiga meningarne.

Af alla dessa skäl och då efter den ovanligt omfattande öfverläggning,
vi i tvenne dagar haft angående denna fråga, en mycket långvarig
diskussion om alla dessa punkter, hvilka ännu återstå att afgöra, icke
''torde kunna erbjuda synnerligt intresse, förenar jag mig med Herr Sven
Nilsson och hemställer således, att Kammaren måtte till Utskottet återförvisa
betänkandet, i hvad detsamma rörer förslaget till lag angående
den allmänna värnepligten.

Friherre Ericson: Jag är af motsatt åsigt mot de båda sista ta larne.

Jag har visserligen icke varit bland dem, som i går röstade för
bifall till Utskottets förslag i första punkten af betänkandet, och för min
del önskade jag icke den utgång frågan då erhöll. Huru som helst har

Riksd. Prof. 1871. 2 Afd. 3 Band. 30

466

Den 20 April.

emellertid genom det sålunda fattade beslutet''denna så mycket omtvistade
fråga ändtligen kommit fullkomligt på det klara, och då, om jag haft mod
att taga det första steget, jag icke skulle hafva dragit mig för det andra
steget, anser jag konseqvensen fordra, att Kammaren fullföljer den en
gång beträdda vägen samt således angående betänkandet i dess återstående
del nu fattar bestämdt beslut.

Icke heller vet jag, hvartill det skulle tjena att till Utskottet återlemna
beväringslagen, då, såsom bekant är, Utskottet tillstyrkt Kongl.
Maj:ts förslag i denna del med två förändringar.

Enär alltså en återremiss icke skulle medföra någon verklig påföljd
och jag ledsamt nog tror, att frågan kan vid denna riksdag anses förfallen
till följd af den förklaring, som afgifvits från statsrådsbänken, att regeringen
icke ämnade emottaga något förslag, som rubbade hufvudgnmderna
i Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet, men de principer, hvilka derutinnan
gjort sig gällande hos majoriteten inom denna Kammare, just gå
ut på att rubba en af dessa hufvudgr under, hemställer jag, att betänkandet
i öfriga delar nu må föredragas och afgöras, samt yrkandet om återremiss
följaktligen förkastas.

Herr Carl Ifvarsson: Så vida jag rätt fattade Herr Talmannens
framställning angående föredragningssättet, är för närvarande blott fråga
om femte punkten och jag tror, att man utan särdeles fara kunde godkänna
den. Om emellertid Kammaren icke vill fatta ett sådant beslut, får
jag åtminstone göra den hemställan, att sjette punkten jemväl måtte föredragas,
ty der föreställer jag mig rätta stället vara att tala om en återremiss.
Under nämnda förutsättning anhåller jag således, att sjette punkten
måtte i sammanhang med förevarande femte punkt föredragas och
diskuteras.

Herr Sven Nilsson i Osterslöf: Jag tycker att det är något för
tidigt att nu föredraga sjette punkten, innan Kammaren beslutat, hvilken
åtgärd skall vidtagas beträffande den punkt, som redan är föredragen,
eller den femte. Jag yrkade återremiss af denna punkt derföre, att jag
ansåg, att vi skulle företaga beväringslagen med dess särskilda bestämmelser
till slutlig pröfning i ett sammanhang, sedan Utskottet biifvit i tillfälle
att göra försök till sammanjemkning mellan Kamrarnes olika beslut
i afseende å det vilkor för lagens antagande, som Utskottet här ansett
sig böra föreslå. Jag vill icke heller göra något annat yrkande.

I öfverensstämmelse med hvad i nu afgifna yttranden biifvit begärdt,
beslöt Kammaren, att äfven den nästföljande sjette punkten skulle föredragas
i sammanhang med den femte, och sedan, med anledning af detta
beslut, sjette punkten biifvit uppläst, anförde:

Herr Ribb ing: Om någon sammanjemkning angående värnepligts lagen

kan ej nu vara fråga, då denna lag icke är diskuterad eller afgjord
i Andra Kammaren. Således — i det afseendet behöfves ingen återremiss.
Nu är en sanning, att Utskottet sjelft föreslagit, att Riksdagen,
under förutsättning af indelningsverkets upphörande, må antaga bevärings -

Den 20 April.

467

lagen med de förändringar, som Utskottet framställt, men Andra Kammaren
har icke ännu lofvat eller beslutat att göra på det sättet. Andra
Kammaren har sagt hvarken ja eller nej till beväringslagen, äfven om
vilkoret uppfylles, utan det är Utskottet, som “hemställer, att Riksdagen,
under förutsättning af indelningsverkets upphörande, måtte bifalla det afgifna
förslaget till lag angående den allmänna värnepligten." Men det
ligger ju inom möjlighetens område, att, ehuru indelningsverkets afskaffande
vore beslutad, Andra Kammaren ändå icke i alla stycken godkände detta
förslag till beväringslag. Jag kan följaktligen icke inse något skäl hvarföre
vi skulle uppskjuta och icke nu genomgå beväringslagen. Det är
klart, att genom alla beslut, som komma att lyda å bifall, vi i dessa delar
godkänna beväringslagen under förutsättning af indelningsverkets upphörande.
Men för att få utrönt: gillar Kammaren beväringslagen eller
icke, torde det vara nödvändigt att företaga saken till undersökning och
afgörande. För min del yrkar jag alltså, att Kammaren från dessa båda
punkter, den femte och sjette, fortgår till granskning och beslut rörande
värnepligtslagen och dessa särskilda paragrafers antagande eller icke, och
detta utan något uppskof, hvilket icke tjenar till någonting.

Herr Nils Larson: Jag tillåter mig anhålla, att Kammaren icke

måtte återremittera det af Utskottet här framlagda förslag till lag angående
den allmänna värnepligten, utan nu ingår i pröfning-af detsamma,
enär en återremiss icke kan föranleda till något annat, än att. Utskottet
återkommer till Kammaren med hemställan, att Kammaren ville i frågan
fatta beslut, då något försök till sammanjemkning icke kan af Utskottet
företagas, innan båda Kamrarne i saken beslutat.

I öfrigt får jag, hvad särskild t beträffar sjette punkten af betänkandet,
fästa uppmärksamheten uppå att, om Kammaren vill hafva för sig
öppet att ingå i granskning af hvarje särskild del af förslaget till värnepligtslag
och möjligen besluta eu eller annan ändring i densamma, denna
punkt icke kan godkännas på sätt Utskottet här formulerat densamma, emedan,
om den antages oförändrad, Kammaren derigenom förklarat sig gilla Utskottets
förslag till värnepligtslag i klump. Vid sådant förhållande och då af
öfverläggningen under de tvenne föregående dagarne tydligen framgått, att
Kammaren velat sammanbinda beslutet i första punkten, om stammen, och beslutet
angående beväringslagen med hvarandra, bär jag, i öfverensstämmelse
härmed, gjort förslag till en sådan uppställning af sjette punkten, att det vilkor,
som man vid värnepligtslagens antagande velat fästa, blir klart uttryckt.
Jäg tager mig derföre friheten hemställa, att Kammaren i anledning af
framställningen uti sjette punkten af Särskilda Utskottets förevarande betänkande
fattar följande beslut: “Såsom vilkor för Kammarens beslut

angående den allmänna värnepligten skall gälla, att den lag derom, som
af Riksdagen kan varda antagen, icke må träda i kraft förr, än båda
statsmakterna slutligen afgjord att indelningsverket skall, på det sätt
Kammaren för sin del beslutat, upphöra och beslutet derom träda i
tillämpning."

Herr Grefve Sparre: Om Kammaren skulle, vare sig med bifall
till Utskottets förslag i sjette punkten, eller i enlighet med den siste tala -

468

Den 20 April.

rens förslag, genomgå och antaga hvarje paragraf i beväringslagen, så och
då, i anledning af Kamrarnes olika beslut angående sjelfva indelningsverket,
Utskottet måste företaga försök till en sammanjemkning och
derom göra hemställan, är det klart, att Utskottet, på samma gång det
inkommer med detta nya sammanjemkningsförslag, icke kan undgå att
ånyo framlägga sitt förslag till beväringslag, och då måste Kammaren ånyo
pröfva, diskutera och antaga hvarenda paragraf i denna lag, emedan vid
hvarenda paragraf är fogadt det vilkor, som den siste talaren föreslagit
Kammaren att dervid fästa. Följden skulle således blifva tvänne särskilda
föredragningar af hvarje paragraf. För min del finner jag det vara så
uppenbart, att, då Utskottet tillstyrkt och denna Kammare sannolikt kommer
att antaga beväringslagen, endast under förutsättning af det i går
af majoriteten fattade beslut, men detta beslut icke ännu är Riksdagens,
det rätta är, att Kammaren beslutar angående beväringslagen först efter
det Utskottet framställt förslag till sammanjemkning i fråga om vilkoret.
Jag kan således icke finna mig öfvertygad af de skäl, som här blifvit anförda
till stöd för ett annat förfarande, utan fortsätter jag mitt yrkande
om bifall till Herr Sven Nilssons förslag.

Herr En gm an: Här har blifvit framstäldt yrkande om återremiss
af lagförslaget angående värnepligten, utan att man på samma gång sagt,
hvad som egentligen skulle vinnas genom eller afses med en sådan åtgärd.
Man har visserligen talat åtskilligt om möjligheten af en sammanjemkning.
Hvad är det då, som skall sammanjemkas ? Och finnes någon utsigt, att
en sammanjemkning kan bringas till stånd? Sedan man tagit kännedom
om det beslut Första Kammaren fattat angående första punkten af
betänkandet och jemfört detsamma med vårt beslut i går, tycker jag verkligen,
att man icke bör hafva svårt att inse, att här icke finnes något att
sammanjemka. Härvid förekommer dessutom, att, för så vidt jag rätt förstår
innehållet af 63 § Riksdags-ordningen, denna Kammare måste i ämnet
fatta beslut, innan något försök till sammanjemkning kan af Utskottet
företagas. Jag förenar mig fördenskull med Herr Nils Larson i yrkandet
om bifall till hans förslag.

Herr Jöns Pehrsson: Vid en af de föregående dagarnes diskussion
i försvarsfrågan framhölls med mycket eftertryck från Stockholmsbänken,
att Kammaren borde med bestämdhet gifva sin åsigt tillkänna. Detta är
äfven min mening och jag tror derföre att Herr Nils Larsons förslag bör
godkännas, enär detsamma tydligen uttrycker, hvilket vilkor vi beslutat att
fästa vid beväringslagens antagande, hvarföre jag vågar anhålla om bifall
till Herr Nils Larsons förslag.

Herr Grefve Pos se: Jag får på det bestämdaste motsätta mig det
förslag angående återremiss, som här blifvit framstäldt och förenar mig
i det yrkande Herr Engman afgifvit.

Herr Carl Ifvarsson: Sedan jag för en stund sedan hade ordet,

har Herr Nils Larson afgifvit förslag till förändrad uppställning af sjette
punkten i betänkandet, och jag anhåller att, med anledning deraf, få till -

Den 20 April. 469

kännagifva, att jag finner detta förslag vara väl redigeradt och böra godkännas.

Hvad åter vidkommer nästföregående punkt, eller den femte, så, ehuru
jag fortfarande tror den böra bifallas, anser jag dock, efter närmare besinnande,
det vara riktigast att uppskjuta beslutet derom, till dess Kammaren
genomgått beväringslagen, enär det synes mig vara olämpligt att, innan
man ännu pröfvat lagen, förkara, att Kongl. Maj:ts förslag till kungörelse
angående den allmänna värnepligten icke kan oförändradt antagas,
då man icke med bestämdhet kan veta detta på förhand. Jag får således
hemställa till Herr vice Talmannen och till Kammaren, att femte
punkten må lemnas oafgjord, till dess beväringslagen blifvit i sin helhet
behandlad, äfvensom att i stället för sjette punkten godkännes Herr Kils
Larsons amendement samt att lagförslaget derefter föredrages och diskuteras.
Jag kan icke förstå, hvartill eu återremiss i klump af detta förslag
skulle tjena, emedan ett sådant beslut enligt min öfvertygelse icke
kunde föranleda till någon åtgärd hos Utskottet. Om deremot under
pröfningen af förslaget Kammaren beslutar återförvisning af en eller annan
paragraf deraf i bestämdt angifven syftning, kan Utskottet, med ledning
af den öfverläggning, som i frågan egt rum, taga densamma i öfvervägande
och tillse, hvad göras kan. Detta är naturligtvis omöjligt för
Utskottet, om det skulle få till sig återsändt hela lagförslaget utan någon
som helst antydan från Kammarens sida, i hvilka delar förändring anses
böra ega rum eller i hvilken riktning. Jag anser således ett dylikt beslut
vara alldeles oändamålsenligt och förnyar fördenskull min hemställan om
uppskof med behandlingen af femte punkten, till dess beväringslagen blifvit
genomgången, samt att Herr Nils Larsons amendement till sjette punkten
måtte godkännas.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Sedan Herr Nils Larson numera

framställt ett förslag till redaktion af sjette punkten, hvilket innehåller ett
förbehåll, som jag tror, att en stor del af Kammarens ledamöter åstundar,
får jag förklara, att jag återtager mitt yrkande om återremiss, dertill äfven
föranledd särskild! af den omständigheten, att många ledamöter uttalat
sin önskan att få nu företaga beväringslagen till behandling och afgörande.

Herr Nils Larson: Jag får erkänna, att, jag icke varit i stånd

att riktigt förstå hvad Herr vice Talmannen nyss behagade yttra angående
föredragningssättet, måhända derföre att jag ej väl hörde hans ord. Efter
hvad jag härifrån kunde deraf uppfatta, tycktes likväl Herr vice Talmannens
mening vara, att Kammaren först skulle ingå i behandling af förslaget
till lag angående den allmänna värnepligten, innan beslut fattades
rörande sjette punkten. Med anledning häraf ber jag få fästa uppmärksamheten
uppå, att mitt förslag till redaktion af denna punkt är uppstäldt
så, att detsamma kan godkännas, innan värnepligtslagen företages till
pröfning, och jag yrkar äfven att så måtte tillgå samt förnyar min anhållan,
att proposition på mitt förslag, beträffande vilkoret för värnepligtslagens
antagande, måtte nu framställas.

470

Den 20 April.

Herr Carlén:

Grefve Sparre: Jag instämmer i allo med Herr Carlén. Jag vill
väl fråga, huru — om Kamrarne stadna i olika beslut angående värnepligtslagen;
om Första Kämmaren säger: “jag godkänner den, sådan den
är föreslagen"; Andra Kammaren åter: “jag antager den med vilkor, att
indelningsverket upphäfves" — huru, säger jag, Herrarne tänka sig möjligheten
att sammanjemka sådana beslut? Deremot anser jag, att af sjelfva
grundprincipen, eller indelningsverkets upphäfvande, å ena sidan, och den
af Första Kammaren i den underdåniga skrifvelsen såsom dess önskan angifna
lindring deri, å den andra — en sammanjemkning kan vara möjlig;
och när förslag till sådan sammanjemkning inkommer från Utskottet, stål’
det ju Kammaren lika öppet som nu att fatta beslut angående beväringslagens
särskilda bestämmelser. Men då, såsom visadt blifvit, ett beslut
angående beväringslagen, förbundet med beslut om indelningsverkets upphörande,
icke kan sammanjemkas, anser jag fortfarande icke blott olämpligt,
utan jag finner alldeles öfverflödigt att nu trötta Kammaren med
föredragning af hvarje punkt, då i allt fall hela lagförslaget måste ånyo
pröfvas af Kammaren, när detsamma med sammanjemkningsförslaget hit
åter inkommer.

För öfrigt försäkrar jag eder, mine Herrar, att hos mig, då jag understödde
den förste talarens yrkande om återremiss, icke legat någon afsigt,
att Kammarens ledamöter skulle hinna mera fulltaligt samlas, likasom
icke heller någon sådan tanke hos mig varit möjlig, då jag icke, i
likhet med Friherre Ericson, misströstar, att Kamrarne skola kunna mötas
i fråga om grundsatsen samt sålunda bringa till lyckligt slut denna
vigtiga fråga.

Herr Wennérus förenade sig uti Herr Grefve Sparres anförande.

Herr Ribbing: Jag ber att få fästa uppmärksamheten uppå, att,

så vidt jag kan förstå, vi nu icke hafva att undersöka, huruvida Första
Kammarens och Andra Kammarens beslut i afseende å första punkten
kan, eller icke kan, sammanjemkas. Detta skall Utskottet först undersöka
och sedan Utskottet undersökt det, skola vi se efter, om vi gilla hvad
Utskottet kan komma att föreslå. Följaktligen är nu icke föremål för
pröfning af Kammaren den frågan: “kan, eller kan icke, angående första
punkten någon sammanjemkning ega rum" — utan helt simpelt denna
fråga: “skola vi antaga, eller icke, detta förslag till värnepligtslag?" — På
sätt jag förut antydt och Herr Carlén sedermera jemväl framhållit.

Jag anhåller således fortfarande, att Kammaren först beslutar — icke
att ordagrant antaga femte eller sjette punkterna sådana de här lyda —
utan, dels huruvida Kammaren gillar det af Utskottet föreslagna vilkor,
och dels att öfvergå till pröfning af de särskilda bestämmelserna i denna
värnepligtslag, ty det kan ju hända, att, äfven om vilkoret godkännes, vi
icke äro nöjda med hvarje punkt i densamma.

Herr Uhr: Jag har begärt ordet med anledning deraf, att det föreföll
mig, som om Grefve Sparre här ville tala om den snön, som föll i

Den 20 April.

471

fjol. Här är fråga om att behandla värnepligtslagen och icke om någon
sammanjemkning af föregående beslut. Jag frågar den ädle Grefven, huruvida
han verkligen tror, att det står i Utskottets förmåga att sammanjemka
ett Första Kammarens beslut med en åsigt inom denna Kammare,
som ännu icke med en bokstaf uttalats. Utskottet skulle i sådant fall
vara allvetande eller i stånd att liksom i luften på förhand känna hvad
som bär kommer att beslutas, något hvarom åtminstone vi öfrige Kammarens
ledamöter sväfva i okunnighet. Nog är Utskottet sammansatt
af intelligenta personer, till en stor del åtminstone, men vi hafva ju äfven
hört, att många dess ledamöter förklarats sakna sund! förnuft. Således
såsom jag sagt, allvetande tror jag icke Utskottet är, hvarföre jag motsätter
mig den ifrågasatta återförvisningen.

Herr Almquist: Det synes mig, som om man vore på väg att här

blanda tillsammans två skilda saker, nemligen godkännandet af värnepligtslagen
och de vilkor man vill uppställa för denna lags antagande.
Innan man bestämmer sig för de vilkor, som skola gälla för en lags antagande,
måste man naturligtvis först hafva kännedom om denna lag, och
sådan kännedom vinner man icke, med mindre man genomgår lagen i
v dess särskilda delar. Jag tänker mig denna sak sålunda. Då Första
Kammaren redan godkänt beväringslagen och om Andra Kammaren äfven
bifaller densamma, så halva båda Kamrarne godkänt denna lag, Första
Kammaren utan vilkor, men Andra Kammaren, enligt hvad jag tager för
afgjordt, med vilkor. Vill man sedermera återremittera förslaget till Utskottet,
så är det ju klart, att det är de olika besluten i fråga om vilkoren,
som skola sammanjemkas, och icke något annat. Jag anser derföre,
lika med Herr Ribbing, att, innan en återremiss kan ifrågakomma,
båda Kamrarne böra hafva beslutat i fråga om beväringslagen, och att
derföre föredragning af denna lag först bör ega ruin, och, sedan detta
skett, beslut fattas angående ifrågavarande 5 och 6 momenten af föreliggande
betänkande jemte de deri af Herr Nils Larson föreslagna förändringar,
hvarå jag vördsamt anhåller om proposition.

Herr Liss Olof Larsson: Jag skulle för min del hafva instämt

i allt hvad den siste talaren anfört, såvida han icke slutat sitt anförande
med att yrka att föredragningen af 5 och 6 momenten i föreliggande betänkande
skulle uppskjutas, till dess beväringslagen vore genomgången; nu
instämmer jag blott i förra delen af hans yttrande och kan icke instämma
i dess sednare del. Jag har begärt ordet, för att påpeka innehållet af
63 § Riksdags-ordningen, der det i 2 momentet heter: “Stadna Kamrarne
öfver någon fråga, deri ständigt eller i dess ställe särskild! tillsatt Utskott
sig yttrat, uti hufvudsakligen eller till vissa delar olika beslut, så skall
Utskottet söka att de olika meningarne, såvida möjligt är, sammanjemka
och med förslag derom till Kamrarne inkomma. “ Jag anser, att af detta
stadgande tydligt framgår, att, innan Utskottet kan företaga någon sammanjemkning,
skola Kamrarne förut hafva fattat beslut på ett eller annat
sätt, och jag kan icke finna annat än att, om vi nu återremittera frågan,
följden skall blifva, hvad äfven här antydts, att vi få frågan åter från
Utskottet, med förständigande för denna Kammare att fatta beslut. Jag

472

Den 20 April.

vill dessutom af ett annat skäl motsätta mig en återremiss af värnepligtslagen,
ty hvad skulle man säga om oss, i händelse af eu sådan återremiss?
Jo! man skulle säga, att Andra Kammaren endast vill hafva bort indelningsverket,
men en värnepligtslag vill den icke yttra sig öfver. Jag vill
för min del åtminstone icke ådraga mig en sådan beskyllning, utan önskar
att vi nu ingå i pröfning af nämnda lag. Jag yrkar således att vi
nu först måtte fatta beslut öfver det sjette momentet i betänkandet, hvarom
bär är fråga, för min del yrkar jag afslag å detsamma, sådant det af
Utskottet är uppstäldt, och förenar mig till alla delar uti det af Herr

Nils Larson formulerade förslag. Femte momentet tror jag deremot att

det är lämpligast att uppskjuta tills värnepligtslagen är genomgången.

Herr Sahlstrum instämde med Herr Liss Olof Larsson.

Herr C ar lön: Jag tar för alldeles gifvet, att det i denna Kammare
aldrig förut händt, och jag hoppas, att det icke heller skall komma

att inträffa, att, då ett lagförslag föreligger till behandling, man på för hand,

innan sjelfva förslaget blifvit pröfvadt, antager några vilkor förlagens
trädande i verksamhet. Något mera oegentligt kan man knappast
ifrågasätta. Jag vill blott erinra om sparbankslagen, som vi för någon
tid sedan härstädes hade om hand, och jag frågar, huru hade det tagit
sig ut, om vi före pröfningen af sjelfva lagparagraferna skulle hafva sagt:
“lagen antages, med det vilkor, att den skall blifva gällande först efter
tio år,“ men sedermera förkastat hvarenda paragraf, såsom ock skedde.
Utskottet hemställer i femte punkten, att Riksdagen måtte förklara sig
ej kunna oförändradt antaga det af Kongl. Maj:t framlagda förslag till
värnepligtslag, och Utskottet framställer sedermera ett annat sådant förslag;
men innan Utskottets förslag blifvit pröfvadt och godkändt, har man
väl ingenting att göra med det i sjette punkten uppställda vilkor för giltigheten
af ett lagförslag, om hvilket man icke vet, huruvida detsamma
blir godkändt eller ej. Det kan ju inträffa, att Riksdagen icke antager
detta lagförslag, och derom kan man ju omöjligen på förhand veta någonting
med fullkomlig visshet. Fn hvar måste ju också medgifva, att han
icke förlorar något af sin rätt, derföre att beslutet om det i sjette punkten
uppställda vilkor skulle fattas först efter pröfningen af lagförslaget.
I enlighet härmed yrkar jag derföre att Kammaren först efter pröfningen
af värnepligtslagen måtte besluta om det i sjette punkten af Utskottets
förslag uppställda vilkor, samt alltså vid företagande af en sådan pröfning
förbehålla sig rätt vid lagens antagande fästa sådant vilkor.

Herr Kallstenius: Jag'' instämmer helt och hållet med den föregående
talaren, i hvad han yttrat om den femte punkten; ty det är klart,
att, på det man skall kunna yttra sig om en vara, måste man väl hafva
sett och pröfvat den först. Det kunde ju nemligen hända •— visserligen
icke troligt, men dock ej omöjligt — att Kammaren efter denna pröfning,
heldre antog oförändradt Kongl. Maj:ts förslag till “lag angående den allmänna
värnepligten“ och då vore det naturligtvis högst olämpligt, att på
förhand hafva sagt, som Utskottet föreslår, “att den ej kan antaga det

Den 20 April.

473

oförändradt;11 således, först beslut angående denna lag och derefter beslut
öfver denna punkt; det måste vara det enda rätta.

Deremot kan jag ej instämma med samme talare, angående sjette
punkten; ty, om den förhoppning, som den förste talaren yttrade sig hysa
om en sammanjemkning med Första Kammaren, rörande de olika besluten
om indelningsverket, har någon grund eller kan uppfyllas, och jag har i
det fallet stort förtroende till hans ord, helst han är en framstående och
verksam ledamot just i Särskilda Utskottet, så är det för mig klart, att
hvarje sådan förhoppning försvinner, om ej det vilkor derför, som han
uppställde, äfven uppfylles, nemligen att denna punkt, eller rättare sjelfva
förslaget till allmän värnepiigtslag, återremitteras. Aldraminst kan en sådan
sammanjemkning blifva möjlig, om det af Herr Nils Larson uppställda
vilkoret antages; ty med sammanjemkning lärer väl få förstås
det förhållandet, att två skiljda meningar i mer eller mindre, men dock
alltid någon, män mötas, och icke, att den ena helt och hållet uppgår i
den andra, såsom sistnämnde talare i sitt förslag förutsätter såsom vilkor
för Kammarens antagande af ifrågavarande lag. Att detta vilkor i förevarande
fall, eller att Första Kammaren skulle helt och hållet antaga
denna Kammares beslut angående indelningsverket, skulle kunna uppfyllas,
anser jag våra otänkbart, ja rent orimligt. Således återstår endast den
möjligheten, att någon verklig sammanjemkning ännu kan ske. Om
denna Kammare på förhand antager värnepligtslagen under bestämdt förklarande,
såsom föreslaget är, att dess beslut om indelningsverket oförändradt
blir lag, så inträffar, visserligen icke att detta Andra Kammarens
beslut antages af Första Kammaren, men att möjligen någon slags sammanjemkning
eller närmelse mellan de olika besluten kan af Kamrarne
gillas, och då kommer denna Kammare till värnepligtslagen i den ställning,
att den tvifvelsutan resonerar så: vi hafva gillat denna lag i

den förutsättning, att vårt beslut om indelningsverket oförändradt blefve
antaget; denna förutsättning har ej uppfylts, utan vi hafva fått behålla
större eller mindre del af indelningsverkets tunga, och då måste vi i det
stället hafva någon inskränkning i värnepligten. Följden blefve då, att
den granskning, som nu göres, finge ånyo företagas, och att således all
möda, som nu derpå nedlägges, vore förspilld, på samma gång som otvifvelaktigt,
enligt hvad jag förut yttrat, ett sådant tillvägagående rent af
omöjliggör en sammanjemkning.

Jag instämmer således med förste talaren i yrkandet om återremiss.

Herr Oarl If vars son: Jag begärde ordet med anledning af hvad

en talare på Stockholms-bänken nyss yttrade, emedan jag anser nödigt
att erinra om frågans beskaffenhet. Hvad denne talare nämnde i afseende
på föredragningen af femte punkten öfverensstämmer fullkomligt med
min åsigt, så att derom vill jag icke yttra mig. Hvad deremot den sjette
punkten vidkommer, så kan jag desto mindre instämma med honom, som
det icke lärer gå an att bestämma vilkoren, sedan lagen är antagen, så
framt man vill åt dessa gifva bindande kraft. Herr Carléns förslag skulle
dock kunna leda dertill. Det af Herr Nils Larson framställda förslaget
passar in på sjette punkten och egnar sig mycket väl att komma under
Kammarens pröfning, innan värnepligtslagen föredrages, och det bör dess -

474

Den 20 April.

utom hafva ganska stort inflytande på denna lags antagande eller förkastande.
Jag föreställer mig emellertid, att det icke är pluralitetens
mening att frångå sitt vid första punkten fattade beslut, och om det ej
är det, så anser jag det vara nödvändigt att på förhand bestämmes under
hvilket vilkor man beslutar sig för antagande af sjelfva lagen, på det
att, om detta vilkor sedermera icke uppfylles, ej heller beslutet angående
sjelfva hufvudsaken må vara bindande.

Jag yrkar derföre, att Kammaren måtte, efter det Herr Nils Larsons
förslag blifvit pröfvadt, besluta om värnepligtslagens antagande.

Herr Nils Larson: Då man ännu ytterligare erinrat om det orik tiga

uti att Kammaren genom ett beslut på förhand förklarar sig antaga
det framlagda lagförslaget och derigenom afskär sig all vidare befogenhet
att ingå i speciel granskning af detsamma, så gäller denna erinran allenast
emot ett rent bifall till Utskottets hemställan i denna punkt, hvilket hitintills,
så vidt jag hört, icke blifvit af någon påyrkadt. Men man har
äfven påstått, att det skulle ligga någonting oegentligt uti att, på det sätt
jag föreslagit, besluta om vilkoret för lagens antagande, innan man beslutat
om sjelfva lagen, och att det derföre skulle vara riktigast att företaga
pröfuingen af lagförslaget först samt derefter upptaga frågan om
vilkoret. Den talare, som gjort detta påstående, har likväl misstagit sig
mycket, om lian verkligen trott det gå an att efteråt komma med ett
vilkor, som i mer eller mindre mån inskränker förut fattade vilkors fria
beslut. Hade lian varit här under sistlidne riksdag, så hade han haft
erfarenhet af, att sådant icke låter sig göra. Ett dylikt försök gjordes
nemligen då, i fråga om beslutet angående fortsättning af norra stambanan
och i afsigt att inskränka den åt Kongl. Maj:t genom första beslutet
lemnade rättigheten att bestämma spårvidden; men försöket misslyckades
på den grund, att man icke fästat vilkoret vid beslutet i hufvudsaken;
och det skulle säkert gå ''på samma sätt äfven med det vilkor,
hvarom nu är fråga, om vi förfore på samma sätt. Skall ett vilkor tjena
till något, så bör det derföre stadgas på förhand, eller ock samtidigt med
att beslut fattas i hufvudsaken. Jag måste således fortfarande vidhålla
mitt förut gjorda yrkande om bifall till det af mig framställda förslaget.

Den gemensamma öfverläggningen rörande femte och sjette punkterna
förklarades slutad. I fråga om femte punkten hade yrkats dels återförvisning
och dels att beslut öfver Utskottets hemställan i denna punkt
skulle fattas först sedan Kammaren till pröfning förehaft och afgjort sjette
punkten jemte det omedelbart efter sistnämnda punkt i utlåtandet intagna
förslag till värnepligtslag.

Detta sednare yrkande blef af Kammaren bifallet, i anledning hvaraf
nu upptogos de rörande Utskottets hemställan i sjette punkten yttrade
meningar, nemligen dels att denna punkt måtte återförvisas, dels att afgörandet
af densamma måtte uppskjutas till dess att Utskottets förslag
till värnepligtslag först blifvit genomgånget och pröfvadt, och dels slutligen
att Herr Nils Larsons här ofvan omförmälda förslag måtte bifallas.

dill de propositioner som framställdes på dessa yrkanden svarades

Den 20 April.

475

med blandade ja och nej. Då dervid ja förklarades öfvervägande för bifall
till Herr Nils Larsons förslag, begärdes votering. I fråga om kontrapropositionen
fann Herr vice Talmannen ja öfvervägande för det förslag
som afsåg att uppskjuta beslutet öfver sjette punkten till dess värnepligtslagen
blifvit pröfvad, men jemväl härom begärdes votering, och anställdes
alltså, för bestämmande af kontrapropositionen, först omröstning enligt
följande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvud voteringen öfver sjette punkten
i Särskilda Utskottets'' utlåtande N:o 1 antager det af Herr Carlén
framställda förslag, att Kammaren först efter pröfningen af värnepligtslagen
beslutar om det i sjette punkten af Utskottets förslag uppställda vilkor
samt alltså förbehåller sig rätt vid lagens antagande fästa sådant vilkor,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, kommer kontraproposition att lyda på återförvisande af
punkten till Utskottets förnyade handläggning.

Då denna omröstning visade 61 ja mot 101 nej, blef den nu uppställda
voteringspropositionen för hufvud voteringen af följande lydelse:

Den, som vill, att Kammaren, i anledning af Särskilda Utskottets
hemställan i sjette punkten af dess utlåtande N:o 1, med afslag å berörda
hemställan fattar följande beslut:

Såsom vilkor för Kammarens beslut angående den allmänna värnepligten
skall gälla, att den lag derom, som af Riksdagen kan varda antagen,
icke må träda i kraft förr, än båda statsmakterna slutligen afgjort,
att indelningsverket skall, på det sätt Kammaren för sin del beslutat,
upphöra och beslutet derom träder i tillämpning,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutat till Utskottets förnyade handläggning
återförvisa ifrågavarande punkt.

Denna sednare omröstning utföll med 110 ja mot 57 nej, och hade
Kammaren alltså fattat sitt beslut i öfverensstämmelse med det af Herr
Nils Larson afgifna förslag.

Härefter öfvergick Kammaren till behandling af Utskottets förslag till
lag angående den allmänna värnepligten.

Med förbigående af förslagets ingress, skedde föredragning af

§§ 1 och 2, hvilka paragrafer, hvar efter annan,

Biföllos.

476

Den 20 April,

§3.

, . ä01.1 kiss Larsson: Jag kan icke bifalla detta moment,

deri Utskottet föreslår att från skyldighet att deltaga i allmänna bevärmgen
och landstormen skulle frikallas ende sonen af gamla och orkeslösa
föräldrar, så länge dessa äro med honom sammanboende och af hans
arbete för sitt uppehälle beroende, äfven om jag skulle erkänna riktigheten
af en sådan princip, så måste jag yrka afslag å momentet, emedan
jag föreställer mig att ett sådant stadgande skulle komma att mycket
olika tillämpas inom olika beväringsdistrikt, flå det blir fråga om att bedöma
huruvida föräldrarne äro orkeslösa och äro beroende af den ende
sonens arbete. Heldre således, än att bifalla ett stadgande, som i tillämpj^oton
kommer att möta så mycken svårighet, och som kan komma att
leda dertill, att af personer, som befinna sig i precist samma omständigheter,
den ene underkastas värnepligtens fullgörande, under det den andra
derifrån befrias, afslår jag detsamma.

^■lv?n,en annan omständighet gör att jag finner stadgandet olämpfigt.
x1 orslaget talar endast om ende sonen, men man kan mycket väl
iöreställa sig, att gamla och orkeslösa föräldrar hafva två eller tre söner
i beväringsåldern och då skulle de icke få behålla någon af dessa hemma,
utan alla måste gå i fält. Detta vore icke rättvist och då således momentet
i sm tillämpning skulle möta svårigheter och icke heller är rättvist,
som jag nyss nämnt, yrkar jag afslag å detsamma.

Hen Sven Andre as sou: Då jag läste denna punkt öfverraskades
jag af dess innehåll, att ende sonen af gamla och orkeslösa föräldrar
skulle vara fri och icke någon annan. Jag finner att momentet skulle
kunna gifva anledning till flera olika tolkningar och det torde blifva
ganska svårt att uppdraga strecket emellan dem, som böra vara frie eller
icke. Man torde få mycket svårt att komma till ett rättvist resultat och
jag anser derföre stadgandet i detta moment vara olämpligt.

yi höra väl äfven tänka på dagakarlen och den fattige arbetaren,
som. för sig och sin familjs uppehälle icke kan undvara eu enda dags
förtjenst, och hvad skulle val han försörja sin familj med under de 82
dagar han fullgjorde sin beväringsskyldighet.

tror att staten borde bereda honom någon ersättning för den
tid han sålunda ryckes från sin familj, och jag anhåller att punkten måtte
i sådant syfte återremitteras.

Fiiber!e Ericson: Utskottets förslag i förevarande moment är orda grant

kemtadt ur de värnepligtslagar, som i Europas öfriga länder äro
gällande; och har Utskottet ansett det öfverensstämmande med de humana
åsigter, som i lagstiftningen böra göra sig gällande, att icke i sitt förslag
förbigå ett sådant stadgande, som det, att ende sonen af gamla och orkeslösa
föräldrar skulle vara från värnepligt befriad. I alla Europas länder,
der värnepligt finnes antagen, finnes, som sagdt är, ett sådant stadgande.

Den förste talaren anmärkte, att detta stadgande endast skulle tillgoclokomma
sådana gamla och orkeslösa föräldrar, som hade blott eu son,

477

Den 20 April.

men att sådana, som hade två eller flera söner i beväringsåldern, icke
skulle få behålla någon hemma.

Jag ber härvid få anmärka, att de värnlösa föräldrar, som hafva flera
söner, i allmänhet icke äro i samma redlösa belägenhet, som de, hvilka
endast hafva en son, enär man väl i de flesta fall kan antaga, att icke
alla sönerna äro så nära hvarandra i åldersklasserna, att de på en gång
äro borta.

Det slut, till hvilket den förste talaren kom, föreföll mig icke riktigt
logiskt. Han erkände behofvet för gamla orkeslösa föräldrar att få behålla
en son hemma, men slutade med att yrka rent afslag å momentet,
derföre att icke stadgats det föräldrar med flere söner lingo hafva någon
fri, hvarigenom alltså denna fördel icke skulle tillgodokomma någon kathegori
af sådana föräldrar.

Den andre talaren ansåg att Utskottet bort fästa uppmärksamhet vid
det förhållande, att en dagakarl, som har en familj, hvilken är beroende
af lians arbete, borde lika väl som den ende sonen till gamla föräldrar
åtnjuta befrielse från värnepligten. Jag vill härvid anmärka, att det väl
torde höra till sällsyntheten, att en dagakarl eller fattig arbetare, som befinner
sig i beväringsåren, är gift och har stor familj att försörja., så att
talarens anmäldming icke synes berättigad under fredliga förhållanden och,
när krig utbryter, får man icke taga hänsyn till sådana omständigheter,
utan då måste alla ut, huru ömmande omständigheterna än må vara.

Jag yrkar bifall till det ifrågavarande momentet.

Herr Johan Erik Johansson: Jag har väl icke reserverat mig

mot Utskottets förslag i förevarande punkt, men får förklara, att jag icke
kan bifalla detsamma, utan förenar mig med den förste talaren och vill,
såsom ytterligare skäl för afslag å momentet, framhålla den omständighet,
att en torpare under värnepligtsåren t. ex. har flera minderåriga barn,
hvilka han måste skaffa uppehälle, och då behöfver han lika såväl som den
ende sonen till gamla föräldrar vara befriad från värnepligten i krig. För
öfrigt kan ju hända, att ende sonen kunnat under en längre tid varit från
sina föräldrar bortflyttad, men då krigsfara hotar, han genast liemflyttar,
för att derigenom blifva befriad från krigstjenst.

Det föreslagna momentet skulle dessutom kunna leda till mycket
underslef, genom anskaffande af falska bevis, att föräldrarne äro af sonens
arbete beroende m. m., och som jag, när jag nyligen var i min hemort,
hörde ett allmänt missnöje med momentet, för jag yrka afslag å detsamma.

Herr Sven Andreasson: Jag anhåller att, med anledning af Friherre
Ericsons yttrande, få förklara, att min mening ingalunda varit, att
någon vapenför man skulle vara befriad från skyldigheten att deltaga i
fäderneslandets försvar, utan att min mening endast varit att fästa uppmärksamheten
på den omständighet, att personer finnas, hvilka icke kunna
fullgöra sin beväringsskyldighet, med mindre staten gifver dem någon ersättning.

Öfverläggningen var slutad. Paragrafen bifölls.

§*■

Bifölls.

I)en 20 April.

478

Herr Talmannen uppkom och intog sin plats, hvarefter föredragningen
fortsattes med:

§ 5.

Herr Manke 11: Jag ber att i afseende å denna punkt få hänvisa
till den reservation, jag mot densamma afgifvit, och vill härvid begagna
tillfället att rätta ett tryckfel, som förekommer i samma reservation å
sidan 70 i Utskottets betänkande, der det står § 26, hvilket bör vara § 25.

För min del anser jag erläggandet af värneskatt för emigranter såsom
ett i förväg lagdt hinder för dem, som vilja begagna sin lagliga rätt
att när som helst ändra vistelseort. Det föreslagna stadgandet skulle
dessutom i praktiken vara svårt att tillämpa samt derjemte föranleda
många trakasserier, hvarföre det bör ur beväringslagen utgå.

Deremot anser jag å andra sidan den påföljd vara alltför lindrig, som
stadgas för den, hvilken återkommer efter beväringsårens, men före värnepligtsårens
slut. Han skulle, enligt Utskottets förslag, blott blifva skyldig
att i landstormen deltaga. Han skulle således öfvergå till landstormen
utan att förut hafva exercerat, och kunde således, såsom icke vapenöfvad,
ej fullgöra sina skyldigheter i densamma.

Enligt min åsigt bör den beväringsskyldige, som afrest till främmande
länder, kanske just för att undandraga sig vapenöfningen, exercera vid
sin återkomst, äfven om denna inträöar efter beväringsårens slut.

Jag har derföre framställt ett så lydande förslag:

Värnpligtig, som utflyttar, innan han fullgjort de i denna lag stadgade
förpligtelse!- till fäderneslandets försvar, men före värnepligtsålderns
slut återkommer, underkastas den påföljd, som i § 25 bestämmes.

I denna § stadgas, att beväringsskyldig, som afhållit sig från anbefaldt
öfningsmöte, skall qvarstadnä i beväringen ett år utöfver den tid
och förty öfverflyttas, om han tillhör första klassen, till nästa års första
klass, och, om han tillhör andra eller tredje klassen, till motsvarande
klass för nästa år.

Skulle någon annan af Kammarens ledamöter kunna föreslå bättre
ordalydelse, så är jag villig att förena mig med honom. Det torde
dock blifva svårt att nu formulera en lagbestämmelse, hvarföre jag anser
lämpligast, att punkten återremitteras, på det Utskottet må komma i tillfälle
att taga mitt förslag i öfvervägande.

Herr O. B. Olsson förenade sig med Herr Mankell.

Herr Jöns Pehrsson: Denna punkt i förslaget har jag icke kunnat
godkänna och skulle på det högsta beklaga, om den blefve gällande lag.
Jag vill icke taga i betraktande de ofantliga besvär den skulle förorsaka
regeringen, att lemna, enhvar, som önskade utflytta, särslrildt tillstånd, ej
heller svårigheterna för den fattige arbetaren, för tjenstedrängen att skaffa

479

Den 20 April.

sig kommissionärer, för att få sina ansökningar på vederbörlig ort ombesörjda.
Jag vill endast fasta mig vid den stora orättvisa, som ligger uti
ett stadgande, hvilket gör det nästan omöjligt för den fattige arbetaren
att hvar som helst söka sitt uppehälle. I moraliskt hänseende skulle det ''
vara särdeles olyckligt, om ett sådant stadgande blefve lag, ty om ingen
beväringsskyldig finge utflytta utan Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd, skulle
han nog, för att undvika de dermed förenade kostnaderna, försöka att
ändock komma åstad, och blefve snart ertappad såsom en rymling och
med fångskjuts transporterad till de redan förut alltför mycket befolkade
fängelserna. Jag är fullt öfvertygad, att en sådan lag skulle sprida en
demoralisation i landet, som blefve förfärlig i sin utsträckning. Jag tror
att det är den största olycka att hafva en lag, som visar sig kraftlös. Yi
veta alla, huru lätt det är, att från södra orterna på några få timmar
komma öfver till utlandet, och jag är öfvertygad att, derest förevarande
förslag blefve lag, ordentliga byråer der skulle inrättas, för att förskaffa
emigrerande beväringsskyldige falska betyg, och lagstiftningen bör väl icke
framkalla sådant.

Jag förstår icke att bedöma, huruvida det af Herr Mankell framställda
förslag kan vara lämpligt, men förenar mig i yrkandet om återremiss,
på det att Utskottet må kunna taga detsamma i öfvervägande.

Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag är af samma tanke som den
föregående talaren i afseende å förevarande paragraf, och likasom han
anser jag, att ett lagstadgande, som skulle förorsaka rymningar och bedrägerier,
icke är särdeles välbetänkt, hvarföre jag yrkar återremiss, på
det att Utskottet må kunna föreslå en bättre redaktion.

Herr Magnus Jonsson: Jag vill endast tillkännagifva, att jag instämmer
med Herr Jöns Pehrsson. och önskar, i enlighet med honom, att
svenska folkets representanter måtte försöka lagstifta så, att befolkningen
trifves i landet. Jag beklagar ett annat lagstiftningssätt och önskar derföre
återremiss af ifrågavarande paragraf.

Friherre Ericson: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att

ifrågavarande stadgande icke är någon nyhet, som Utskottet hittat på,
utan att detsamma återfinnes i nu gällande beväringslag, i hvars 4:de § det
heter: “skulle för öfrigt vid tillämpningen häraf några särskilda eller
ömmande omständigheter sig förete, i anseende till sådana personer, som
till krigstjenst böra utskrifvas, vilje vi på vederbörandes underdåniga anmälan
uti hvarje särskildt fall vårt nådiga beslut derom taga; dock skall
ingen befrielse beviljas den utskrifningsskyldige, som eger förmögenhet att
annan i sitt ställe lega." Detta är det nu gällande stadgandet; och det
stål- i fullkomlig analogi med hvad Utskottet föreslagit, som sålunda icke
är nytt. Om det äfven icke kan nekas att ur principal synpunkt anmärkningar
mot en sådan Konungen öfverlemnad makt kunna göras, så
har likväl Utskottet, då den iunnits i föregående lag medgifven och i
tillämpningen icke visat några olägenheter, icke haft någon anledning att
förändra detta stadgande. Hvad Herr Mankells reservation beträffar, kan
jag så mycket mindre instämma deri, då uti densamma icke lägges någon

480

Den 20 April.

vigt på hvad som i principielt hänseende kan vara att mot förslaget anmärka,
utan endast derpå, att ~ den värnepligtige, som vill utflytta,
skall, enligt förslaget, erlägga värneskatten förut, hvilket jag anser vara
så billigt, att jag icke kan annat än hemställa om Kammarens bifall till
paragrafen.

Herr Jöns Pehrsson: För ögonblicket är jag väl icke i tillfälle
att se hvad som stadgas i den gamla beväringslagen i detta hänseende,
men jag får erinra om, att det är en väsendtlig skilnad emellan de båda
lagarne, såväl i afseende på öfningstiden, som beträffande andra förhållanden.
''

Tidsförhållandena äro ock nu till den grad förändrade mot fordomdags,
att det icke längre är möjligt att tvinga folk att stadna qvar i landet,
utan den ena individen måste ega full rätt att söka sitt uppehälle i
det andra landet. Skulle icke detta medgifvas, blefve måhända följderna
ännu svårare, än jag redan angifvit. Man skulle otvifvelaktigt komma att
alstra en mängd brottslingar, om man i missväxtår skulle vilja hindra en
mängd fattiga personer från att utvandra, för att skaffa sig sitt uppehälle,
personer, hvilka mången gång kunna vara alldeles urståndsätta att förskaffa
sig Kongl. Maj:ts tillstånd dertill, hvilket nog måhända icke förnekades
dem, derest de kunde söka det. Jag ber Herrarne derföre, att
icke, genom antagande af en sådan lag, tvinga en mängd menniskor in
på brottets bana, utan återremittera paragrafen till Utskottet, för att det
må försöka finna en lyckligare redaktion deraf.

Under den sålunda slutade öfverläggningen hade yrkats såväl bifall
till paragrafen, som återförvisning af densamma. Då ja ansågs öfvervägande
för den sednare meningen, begärdes votering, hvilken alltså försiggick
enligt en så lydande proposition:

Den, som bifaller hvad Särskilda Utskottet hemställt i 5 § af det
lagförslag, som finnes intaget under 6:te punkten af Utskottets Utlåtande
N:o 1,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är den ifrågavarande paragrafen till Utskottet återförvisad.

Omröstningen utföll med 70 ja mot 71 nej. Paragrafen hade sålunda
blifvit återförvisad.

§ 6.

Då Herr Talmannen, efter uppläsningen af denna paragraf, fästade
uppmärksamheten derpå, att det å tredje raden förekommande ordet “anställningen"
tillkommit genom tryckfel, och rätteligen borde heta “anställning",
anförde

Herr

Den 20 April.

481

Herr Carl Ifvarsson: Det är naturligt, att det tryckfel, som i

paragrafen förekommer, bör rättas; och det har förundrat mig, att ingen,
af Utskottets ledamöter redan fästat uppmärksamheten derpå. Jag yrkar
derföre rättelse i detta tryckfel.

Efter detta yttrande bifölls paragrafen, dock med rättelse af det anmärkta
tryckfelet.

§§ 711-

Biföllos.

§

Mom. 1) och 2)

Biföllos.

Mom. 3)

Herr Åke Andersson: Af den nu föreslagna beväringslagen framgår,
att ingen friköpning eller lega hädanefter får ega rum. Detta anser
jag ock såsom regel vara ganska riktigt, men jag hemställer dock, huruvida
det icke vore skäl att, uti ett tillägg till det föredragna 3:dje momentet,
låta denna regel, likasom de flesta andra reglor, få ett undantag,
dels för att icke öka det missnöje, den genomgripande reformen icke kan
undgå att framkalla, och dels för att låta friheten få en så stor utsträckning,
som det är möjligt att utan olägenhet gifva den. Jag gillar fullkomligt
den satsen, att hvarje vapenför man hör öfva sig i vapnens bruk,
för att blifva i stånd att i nödens stund fullgöra sin skyldighet att försvara
fäderneslandet. Men på samma gång tränger sig den tanken på
mig, som jag här måste uttala till den kraft och verkan den kan hafva,
hvilket ock billigheten synes fordra, nemligen att beväringsynglingen, sedan
han undergått hehöriga öfningar och öfvergått till landstormen,
måtte ega frihet att, i händelse af uppbåd till krig, göra utbyte med den,
som ännu qvarstår i beväringsåldern. Flera skäl synas mig tala för ett
sådant medgifvande. En affärsman eller fabrikant, som är i beväringsåldern,
måste ju, likaväl som jordbrukaren, i händelse af uppbåd till krig,
lemna sina affärer, sitt. jordbruk och vilkoren för hela hans ekonomiska
existens i främmande händer, till förlust icke blott för den enskilde, utan
äfven till skada för det stora hela. Det torde val ock kunna hända, att
eu familjefader, som nyss sett sina små barn blifva moderlösa, nm får se
dem frånryckas det faderliga stödet, för att kanske öfverlåtas åt glömska.
Och en fader måste i sådan händelse besitta mer än vanlig fosterlandskärlek,
för att kunna lemna sina små och träda i ledet, såsom hans pligt
bjuder.

Äfven andra skäl kunde nämnas, för att göra det tillägg till detta
moment, som jag nu har äran föreslå, nemligen att:

Värnepligtig inom linien må, vid uppbåd till krig, ega rätt att göra
frivilligt utbyte med behörigen öfvad och fullt tjenstbar vman inom landlti/c$d.
Prof. 1871. 2 Afd. 3 Band. 31

482 Den 20 April.

stormens första uppbåd, dock så att den förres landstormsskyldighet genom
utbytet icke blir åsidosatt.

Jag får således anhålla om proposition på detta tillägg. Jag betviflar
likväl att det nu vinner någon sympati; men det är dock möjligt att det
kan blifva ett ord i sinom tid.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Lika med den föregående talaren,

vill jag väl låta friheten för hvar och en utsträckas så långt möjligt är,
men i detta fall, der det gäller någonting så vigtigt, som fäderneslandets
försvar, torde denna frihet icke böra sträckas för långt. Jag anser för
min del det vara nödvändigt, att intet undantag medgifves, och yrkar
derföre bifall till momentet, sådant det blifvit föreslaget.

Öfverläggningen var slutad. Momentet bifölls med oförändrad lydelse.

§§ 13-19.

Biföllos.

§ 2°-

Herr Carl Ifvarsson: Jag vet icke, om det kan vara fullt riktigt, att

antaga denna paragraf i oförändradt skick. Åtminstone har det förefallit
mig, som om krigslagen vore nog sträng och modifikationer deri nödiga med
afseende å beväringen. Jag har väl icke nog mycket tänkt mig in i ämnet,
men befarar dock, att det skulle blifva för strängt att tillämpa krigslagen
på beväringen, och jag har derföre velat fästa uppmärksamheten på
denna paragrafs innehåll. Jag tror nog, att Utskottet granskat krigslagens
bestämmelser, innan det föreslagit ett sådant stadgande som detta; och
det skulle derföre vara mig kärt, om någon af Utskottets ledamöter ville
göra reda för, huru dess tillämpning kommer att taga sig ut, och sålunda
möjligen hafva mina betänkligheter; men kan icke det ske, skulle jag önska,
att paragrafen måtte återremitteras.

Herr Jöns Rundbäck: Jag instämmer med den föregående talaren

och hemställer, huruvida det kan vara nödvändigt, att beväringsynglingarne
i alla afseenden ställas under krigslagen. Men för den händelse,
att de skola stå under en lag, hvars bestämmelser äro så svåra, torde
det ock vara en billig begäran, att de måtte få underrättelse om denna
lags innehåll. Och då Utskottet i slutet af sitt betänkande föreslår, att
ett exemplar af beväringslagen skall vid mönstringen tillställas hvarje
beväringsyngling, anser jag, att det tillika bort föreslås, att ett exemplar
af krigslagen skall tilldelas dem, för att de må få reda på sina skyldigheter.
Ty att helt enkelt ställa personer under en lag, som är så litet
känd som denna, kan icke vara rätt, utan kommer att medföra stor våda.

Friherre Ericson: De föregående talarne hafva framställt anmärk ningar

mot Utskottets i denna paragraf gjorda förslag, att beväringsynglingarne
skola stå under krigslagarne, enär vissa delar af dessa lagar

Den 20 April,

483

skulle vara olämpliga för beväringen. Men då det icke uppgifvits hvilka
delar af krigslagen skulle vara olämpliga för beväringen, är det för Utskottets
ledamöter omöjligt att besvara dessa anmärkningar; ty den uppmaning,
som af den förste talaren gjordes, skulle, om den efterkommes,
sålunda hafva till följd, att man måste referera hela lagen; och det torde
tiden näppeligen medgifva, lika litet som herrarne skulle hafva lust att
åhöra det. Jag tror för öfrigt, att krigslagarne numera äro sådana, att
det icke bör vara någon våda vid att ställa beväringen under desamma,
isynnerhet med afseende å det humana sätt, hvarpå de numera i allmänhet
tillämpas. Den sednaste förändringen i dessa lagar gick dessutom ut
på att väl skärpa strafibestämmelserna för befälet, men deremot mildra
dem, som angå manskapet.

Den betänklighet, den siste talaren framkastade, och som gick ut
derpå, att beväringsynglingarne skola underkastas en lag, den de icke
känna, torde icke hafva så mycket att betyda. Det är nemligen föreskrifvet
i tjenstgöringsreglementet, att då beväring tages emot af befälet,
den första åtgärd, som ifrågakommer, är att uppläsa de paragrafer af
krigslagen, som beväringsynglingarne behöfva hafva reda på.

Jag tror derföre icke, att det kan vara nödvändigt att göra någon
ändring i denna paragraf, men om så anses, så torde man böra uppgifva
hvilka delar af krigslagarne anses böra från densamma uteslutas.

Angeläget är att samma lagar gälla för beväringen som ''för stamsoldaten
och alldeles nödvändigt är att han står under krigslagarne —
eljest kan ingen åtaga sig hålla reda på honom.

Jag yrkar bifall.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Då detta stadgande endast inne håller,

att beväringen skall stå under krigslagen under sin tjenstgöring
samt under marscherna till och ifrån mötesplatserna äfvensom i frågor
om åtlydnad af de påbud, hvarigenom han till tjenstgöring inkallas, inser
jag icke huru något undantag kan göras från denna föreskrift. Det är
nemligen alldeles uppenbart, att beväringen måste stå under krigslagen
under sin tjenstgöring; ty huru skulle befälet annars kunna styra den?
Och äfven under marscherna tror jag det vara nödvändigt att denna lag
är gällande, för att ungdomen skall kunna hållas i hand af befälet. Enahanda
är förhållandet i afseende å kallelser till möten. Skulle civil lag
då vara gällande, blefve det icke lätt att mobilisera beväringsbataljonerna,
om de kunde slippa med att allenast betala böter för sitt uteblifvande.
I afseende å Herr Rundbäcks förslag kunde det väl vara skäl att taga
in ett stadgande, att äfven krigslagen borde till beväringen utdelas; men
jag tror dock icke, att det är alldeles nödvändigt. Jag minnes huru, när
jag sjelf exercerade såsom beväring, man läste upp krigslagen för oss, så
att, om vi ville höra derpå, vi icke voro okunniga om dess innehåll. Jag
yrkar bifall till den föreslagna paragrafen.

Herr T örn fel t: Herr Talman! Mine Herrar! I krig kan man

aldrig komma till rätta utan att upprätthålla den strängaste disciplin,
hvilken åter endast kan åstadkommas genom att såväl befäl som allt

484

Den 20 April.

manskap står under krigslagarne. Derföre kan jag icke medgifva någon
afprutning på de värnepligtiges skyldighet att stå under nämnda lagar.

Herr Carl Ifvarsson: Enligt min tanke är det bättre att hafva
en mild lag, som allvarligt tillämpas, än en hård lag, som endast med
modifikation tillämpas.

Jag vill derföre hemställa till Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvars-departementet
om icke lindring i krigsartiklar^ vore möjlig. I
så fall behöfdes ingen särskild krigslagstiftning för beväringen, för hvilken
samma krigslag som för stammen kunde gälla, men i annat fall tror jag
verkligen, att det blir nödigt stifta särskild lag för beväringen, då jag vill
minnas, att vissa bestämmelser i de så kallade krigsartiklarne äro alltför
stränga att på de värnepligtige tillämpas och de beväringsskyldige ynglingarne
i allmänhet icke känna innehållet af desamma.

Hvad Herr Rundbäck anfört, anser jag hafva mycket skäl för sig, ty
det är angeläget, att beväringen får reda på de lagar och föreskrifter, de
skola efterlefva. Jag skulle derför vilja tillägga denna paragraf ett stadgande
om, att beväringsynglingarne skulle tilldelas ett exemplar af krigslagarne
och önskar punktens återremitterande till Utskottet.

Herr Jöns Pehr sson: Jag hoppas att ledamöterna i Särskilda
Utskottet'' icke skola finna sig obehagligt berörda af de anmärkningar,
som man möjligen kan hafva att framställa mot ett och annat af hvad
Utskottet föreslagit.

Eu talare på andra sidan tyckte att krigsartiklarne icke voro nog
stränga. För min del vill jag gerna hafva lagar, som äro goda och som
äfven efterlefvas, men vill dock göra skilnad på de lagar, som skola gälla
under krig, och de lagar, som äro behöfliga under fredstid, då man öfvar
sig för att blifva i stånd att vid krigsutbrott försvara landet. Jag tror
derföre, att de officerare, som skola lära oss att försvara oss, ej till understöd
i sina bemödanden behöfva så stränga krigslagar som i krig, i
fäll de nemligen behandla öfningsmanskapet på humant sätt.

Jag skulle derför önska, att denna punkt blefve om möjligt underkastad
reduktion, då det ej kan anses behöfiigt att hela nationen under
fredens dag''ar ställes under krigslagarne.

Jag yrkar således återremiss.

Friherre Ericson: Då återremiss blifvit begärd, får jag fästa upp märksamheten

derpå, att sedan Första Kammaren bifallit punkten oförändrad,
återremiss icke kan leda till annat resultat, än att Utskottet,
med förmälan att Medkamruaren bifallit punkten, anmodar Andra Kammaren
att fatta beslut i frågan.

Herr Statsrådet Abelin: Svårligen lärer någon vilja bestrida, att

icke beväringsmanskapet under all tjenstgöring bör lyda under krigslag.
Men erkännes detta såsom oeftergiflig^ huru då kunna förneka nödvändigheten
deraf, att detsamma i den vigtigaste af alla befallningar eller
den genom hvilken de kallas till tjenstgöring och slutligen till aktiv tjenst
för kriget lär sig uppmärksamma befälets befallningar och veta att mili -

485

Den 20 April.

tära straff följa eu uraktlåtenhet härutinnan. Det skulle dessutom innebära
en stor _ inkonseqvens att belägga vissa militära förseelser med ansvar
enligt civil lag och skulle bibringa beväringsmanskapet ett falskt begrepp
rörande de militära pligterna.

Bestämmelserna i våra krigslagar äro jemförelsevis ganska milda och
äro i vissa hänseenden vida mindre stränga än exempelvis i det republikanska
Schweitz. Straffbestämmelserna i den nya krigslagen äro dessutom
så långt som möjligt lämpade efter bestämmelserna i den allmänna lagen
och hvila, liksom dessa, på latitudsystemet.

Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag och tillåter mig fästa
uppmärksamheten derpå, att de bestämmelser, som denna punkt innehåller,
äro absolut nödvändiga, så vida man vid en mobilisering skall
kunna påräkna, att de beväringsskyldige inställa sig under fanorna.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Det vore verkligen bra besynner

ligt, om Utskottets ledamöter skulle känna sig obehagligt berörda af de
anmärkningar, som göras mot Utskottets förslag. Det kan ju hända att
rättelser och förändringar äro af nöden. Jag för min del skall så mycket
mindre känna mig obehagligt berörd, som jag, ehuru icke reservant,
likvisst i derå mindre vigtiga delar icke kunnat gilla det beslut, hvari
Utskottet stadnat.

Men hvad de anmärkningar angår, som blifvit framställda mot den
föredragna paragrafen, så anser jag dem vara alldeles obefogade. De
allmänna bestämmelser, som deri äro föreslagna, äro alldeles nödvändiga
för att upprätthålla disciplinen, hvarföre jag uppmanar mina vänner att
bifalla paragrafen oförändrad.

Herr Per Nilsson i Espö: Ordning och disciplin äro de vigtigaste
vilkoren för att få ett godt försvar och. hvad som är af vigt vid försvaret,
gäller också, vid öfningarne. Jag kan således icke finna, att
krigslagarne ärö för stränga för att tillämpas i afseende på beväringen.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag i denna del.

Herr E ngman: Inom Utskottet har jag just varit den som tyckt,
att föreskrifterna i denna paragraf äro för stränga, liksom jag äfven
tyckt, att bestämmelserna i §§ 33 och 43 äfven äro för stränga.

På min hemställan har Utskottet föreslagit, att ett exemplar af
värnepligtslagen vid mönstringstillfallet skall tilldelas hvarje approberad
värnpligtig. Nu har man äfven föreslagit, att i sammanhang dermed
borde utdelas bland beväringsynglingarne ett exemplar af krigslagarne.
Jag för min del anser det sednare vara öfverflödigt och vill fästa Kammarens
uppmärksamhet på att utdelningen af ett exemplar af värnepligtslagen,
efter beräkning af 20,000 exemplar å 10 öre, skulle uppgå till
2,000 R:dr årligen och att, om det ytterligare skulle utdelas exemplar af
krigslagarne, detta skulle göra en lika stor summa. Jag anser denna
sednare utgift öfverflödig och yrkar derföre bifall till den föredragna
paragrafen.

Öfverläggningen var slutad. Paragrafen bifölls.

486

§21.

Bifölls.

Den 20~April.

§ 22.

Mom. 1).

Herr Jöns Rundbäck: Vid remissen af den Kongl. Propositionen

angående landtförsvarets ordnande, tog jag mig friheten yttra min förvåning
öfver att Herr Krigsministern ur förslaget uteslutit de öfningar i
hemorten, som han uti förslaget af år 1869 förordat. Jag vill emellertid
icke upptaga tiden med att upprepa de skäl, jag då angaf. Jag vill endast
säga, att min åsigt är den, att beväringsynglingarne lika lätt torde
kunna lära sig de förberedande tekniska militära elementerna liksom
skjutning genom öfningar i hemorten. Jag anser mig således hafva grundade
skäl att yrka återremiss för att få paragrafen ändrad i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad Herr Krigsministern yttrar i sitt underdåniga
memorial den 31 December 1868, der det heter att Kden under
skolungdomen inhemtade kunskap i hvad till militärbildningen kan hänföras,
synes derföre böra, efter utträdet ur denna ålder, underhållas och
förökas genom skyldigheten att under de tvänne åren närmast före inträdet
i beväringsåldern deltaga i förberedande militäröfningar, hvilka,
enligt min tanke, borde i smärre, efter folkmängd och lokala förhållanden
i öffigt lämpade distrikt verkställas årligen, utan aflöning- och med
begagnande af egna kläder, en eftermiddag i veckan under Juli och
Augusti månader “.

För specialvapnen kunna måhända icke öfningar i hemorten vara till
samma gagn, men jag vågar påstå det vara med rättvisa och billighet
förenligt, att de beväringsynglingar, som egna sig åt dessa specialvapen,
erhålla aflöning för de 30 dagar, med hvilka deras öfningar enligt föreliggande
förslag skulle öfverskjuta de 60 dagar, som Krigsministern i
1869 års Kongl. förslag har ansett som för ändamålet tillräckligt. Denna
dagspenning kunde bestämmas till 1 riksdaler, och då antalet af de beväringsynglingar,
som komma att tillhöra specialvapnen, icke blifver synnerligen
stort, blir kostnaden icke heller för staten så betungande.

Jag har dessutom eu liten anmärkning beträffande skjutöfningarne
att göra. Jag anser det nemligen besynnerligt, att landstormens första
uppbåd icke får deltaga i målskjutningarne. Jag här föreställt mig dessa
skjutöfningar som folkfester, hvari de värnepligtige borde komma att
deltaga från det de vid 18 års ålder inträda i ledet tills de ur arméen
utträda. Jag anser således att hvem som helst tillhörande försvaret bör
ega rättighet, om icke skyldighet, att deltaga i skjutöfningarne och yrkar
fördenskull återremiss å denna paragraf.

Med Herr Rundbäck förenade sig Herr Törnfelt.

Herr Liss Olof Larsson: För min del får jag förklara, att jag

ingalunda vill undandraga beväringen den öfning, som är nödig, sedan

Den 20 April.

487

Kammaren genom gårdagens votering beslutat, att såsom vilkor för värnepl
ig tens utsträckning uppsätta [indelningsverkets upphörande. Men jag
tror, att eu del af den nödiga öfningen kan försiggå dels i skolorna, dels
i mindre distrikt, på sätt Kongl. Maj:t uti nådig proposition angående
ordnande af landtförsvaret vid 1869 års riksdag närmare angifvit. Det
skulle blifva stor besparing både för staten och beväringsynglingarne, för
staten derigenom, att under dessa förberedande öfningar ynglingar^
sjelfva hölle sig både kläder och föda; och för beväringsynglingen derigenom,
att han finge undangöra en del af den erforderliga öfningen i de
yngre åren. då tiden ännu icke är så dyrbar för honom, som den blifver
sedermera, och då, som jag föreställer mig, åtminstone ena årets beväringsmöte
kunde undvaras, så skulle derjemte den ofta nog långa marschen
till mötesplatserna kunna undvikas för ett år. Det finnes många, som
hafva så långt till dessa mötesplatser, så att lika lång tid åtgår till ditoch
hemfärden som till sjelfva öfningarne.

Herr Krigsministerns yttrande till statsråds-protokollet den 81 December
186S är så talande i detta hänseende, att jag icke bättre än genom
uppläsandet af någon del deraf kan motivera mitt yrkande. Krigsministern
yttrar nemligen “för att åt de i egentlig mening krigsbildande
öfningarne, som endast med något talrikare och mera ordnade trupper
kunna företagas, och som först vid inträdet i beväringsåldern torde höra
taga sin början, bespara all den tid, som kan blifva åt dessa öfningar
anslagen, torde lämpligt vara att, på sätt äfven 1867 års Riksdag i sin
underdåniga skrifvelse N:o 81, rörande landtförsvaret, ifrågaställa en del
förberedande öfningar försiggå före inträdet i beväringsåldern och, för
åstadkommande af minsta möjliga kostnad och tidsförlust, i de beväringsskyldiges
hemorter. Den under skolåldern inhemtade kunskap i hvad
till militärbildningen kan hänföras, synes derföre böra, efter utträdet ur
denna ålder, underhållas och förökas genom skyldigheten att under de
tvänne åren närmast före inträdet i beväringsåldern, deltaga i förberedande
militäröfningar, hvilka, enligt min tanke, borde i smärre, efter
folkmängd och lokala förhållanden i öfrigt lämpade distrikt, verkställas
årligen, utan aflöning och med begagnande af egna kläder, en eftermiddag
i veckan under Juli och Augusti månader. För ledning af dessa öfningar
torde befäl höra kommenderas ur arméens stam och, så vidt sådant
läte sig göra, ur det kompani, till hvilket ynglingarne för fullgörandet af
sin beväringspligt antagas blifva inmönstrade, hvarigenom tillika vunnes
fördelen af en ömsesidig, redan före inträdet i värnepiigtsåldern skedd
bekantskap mellan befälet och de ynglingar, som nf samma befäl skola krigsbildas.
Om ifrågavarande öfningar under sednare året omfattade äfven
målskjutningsöfningar, skulle ynglingen derigenom redan från hans första
steg på den militära banan ledas till föreställningen om dessa öfningars
stora vigt, och eu kraftig uppmuntran gifvas till den håg för dylika öfningar,
som nästan aldrig hos svenska ungdomen saknas, hvarjemte skickligheten
i denna vigtiga gren af vapenöfuingar skulle, utan synnerliga
kostnader, hvarken för staten eller de enskilde kunna uppdrifvas till den
höjd, som vid den rol skjutvapnen i nutidens krig spela, är så nödvändig,
på samma gång som derigenom bereddes tillfälle att vid de vanliga

488

Dels 20 .April.

öfningsmötena företrädesvis egna tiden åt sådana öfningar, som endast
vid en samlad, i taktiska enheter ordnad styrka kunna ega ruin."

Jag finner dessa af Herr Krigsministern yttrade ord innebära så talande
skäl för att förlägga en del af öfningarne dels till skolan och dels
till mindre distrikter, så att jag icke tilltror mig kunna anföra några
kraftigare bevis för ändamålsenligheten af denna anordning. Jag tror
att man i så fäll skulle anse dessa öfningar snarare som nationalfester
än som ett arbete, i hvilket man var tvungen att deltaga. Dessutom anser
jag det vara lämpligt, att man efter omständigheterna bestämmer, om
dessa öfningar skola försiggå flera dagar å rad, i stället för en half dag
i veckan. Ty kommuner finnas — det känna vi alla — som äro så vidsträckta,
att en dag åtgår till att komma fram till skjutbana)! eller öfningsplatsen
och en för att återvända, så att för eu half dags öfning skulle
åtgå dagar, ja ofta nog derutöfver.

Jag yrkar således återremiss med uttalande af den önskan, att de
större öfningarne å regementsmötesplatserna måtte inskränkas till 60 dagar,
men derjemte att förberedande öfningar må företagas redan i skolorna
och sedan fortsättas i hemorten, till dess ynglingen inträder i värnepligt
såldern.

Herr Johan Bergström: Angående denna paragraf bär jag alldeles
samma tanke som föregående två talare, med hvilka jag förenar mig.
Jag tror det vara särdeles vigtig! att icke tillskynda våra näringar för
stor förlust af dagsverken och då jag anser att de förslag, som af de föregående
talarne i detta hänseende framställts, förtjena att väl beaktas, så
yrkar jag återremiss å denna paragraf.

Grefve Posse: Sedan Kammaren i går fattat ett beslut, hvaraf

tydligen framgår dess åsigt att vårt försvar bör ordnas på grund af
allmän folkbeväpning, skulle det utan tvifvel inom landet göra ett mindre
angenämt intryck, om det visade sig att Kammaren i fråga om öfning åt
denna folkbeväpning ville inskränka den tid, som derför anses ovilkorligen
nödig. Första vilkoret för dugligheten af en folkbeväpning torde väl dock
vara att den får så mycken öfning som möjligt, och det får väl erkännas
att en på detta sätt tillkommen armé utan öfning är nära nog värdelös.
För min del hyser jag den åsigt, att den öfningstid, som i ifrågavarande
paragraf föreslås, visst icke är för långt utsträckt, utan snarare är allt
för ringa. Skulle det komma derhän, att arméorganisationen verkligen
skall genomföras på grund af allmän varnepligt, så böra vi alla vara förberedda
på anspråk af betydligt längre öfningstid än här är ifrågasatt.
Då emellertid, såsom frågan nu står, det icke kan vara skäl att göra någon
ny framställning i detta hänseende, så inskränker jag mig till att yrka
bifall till Utskottets förslag, på samma gång jag på det lifligaste skulle
beklaga, om Kammaren beslutade en återremiss i syfte att inskränka öfningarne.

Herr Carl 1 fy ar sson: Jag kan för min del icke helt och hållet

gå in på de åsigter näst föregående talare uttryckt. Den tid, som man
bör använda för beväringsynglingens vapenöfning bör vara beroende af

Den 20 April.

489

den stam, som kommer att uppsättas eller bibehållas. Utskottet har i en
annan punkt, som vi ännu icke behandlat, föreslagit att stammen skall
blifva ungefärligen lika stor som den, hvilken nu finnes, ehuru af bättre beskaffenhet
än den sistnämnda. Om Utskottets förslag i afseende på stammen
blir antaget, så anser jag det således icke alldeles lika nödvändigt att
utsträcka beväringens öfningstid så långt som föreslås i Utskottets utlåtande.
Hade deremot stammen blifvit föreslagen mindre eller kanske helt
och hållet borttagen, vore förhållandet annorlunda. Då hade jag ansett
att man bort gå ännu längre än Utskottet. Det är emellertid icke så
mycket i afseende på öfningstiden jag velat göra någon framställning, utan
fastmer derom att öfningarne måtte, så vidt möjligt, komma att förläggas
i hemorten och blifva så att säga förberedande öfningar, så att icke alltför
lång tid behöfver användas vid de större mötena eller för resor fram och
åter. Det är hufvudsakligen detta som jag afser, och som jag ock tror
hafva mycket''''skäl för sig. Det är dessutom af icke ringa vigt, att då det
är fråga om att förändra beväringslagen och pålägga beväringsynglingen
så, väsendtligt utsträckt skyldighet, man icke går alltför bröstgänges tillväga,
det vill säga att man icke tager ett så stort steg på en gång, som
att utsträcka öfningstiden från 30 (lagar till 90 dagar, och det fastän vi
ämna bibehålla lika stor stam som förut, Jag tror således att krigsministerns
förslag år 1868 i detta afseende både var och ännu är lämpligare
än det som nu är å bane. Jag tror att man borde inskränka sig till 60
dagars öfningstid samt förlägga öfriga öfningarne till hemorten. Detta
vore åtminstone för närvarande det klokaste sätt att gå tillväga. Det är möjligt
att öfningstiden sedermera behöfver utsträckas, men man bör åtminstone
låta några års erfarenhet visa huruvida detta blir fallet eller ej och se huru
den stam kommer att blifva, som skall utbildas i stället för den nuvarande.
Såsom jag har sagt, anser jag klokheten bjuda att man går varsamt tillväga.
Under sådana omständigheter, och med anledning af de skäl jag
nu anfört äfvensom af hvad tvänne föregående talare, Herrar Rundbäck och
L. O. Larsson yttrat, förenar jag mig med dem, hvilka yrka återremiss af
denna paragraf. Jag vill dock ytterligare tillägga, att om man anser en
utsträckt öfningstid för beväringen erforderlig, så tror jag det blir alldeles
nödvändigt att tänka på att gifva beväringsynglingen någon ersättning.
Ty att uppoffra så lång tid för det allmänna torde blifva alltför kännbart,
i synnerhet för den fattigare delen af dessa ynglingar, och jag skulle
icke vilja att man med skäl kunde säga, det rote- och rusthållare kastat
från sig bördan på den fattigare delen af landtbefolkningen. Äfven denna
omständighet anser jag önskligt Utskottet tager i öfvervägande i fall icke
Öfningstiden i någon mån kan minskas, och det är äfven med anledning
häraf, som jag yrkar återremiss i denna de! af paragrafen.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag vill vid detta tillfälle tillkän nagifva,

att äfven jag önskat det öfningarne förlädes i hemorten, i likhet
med det beslut 1867 års Riksdag i detta afseende fattade, och i hvilket
fall man kunnat hjelpa sig med något mindre öfning i läger. Men då
Utskottet icke fått mottaga ett sådant förslag och det val torde vara alldeles
nödvändigt att bibringa beväringen full militärisk öfning, så tror jag vi
icke kunna underlåta att bifalla denna punkt. Jag ber att särskilt få påpeka

490

Den 20 April.

de af eder, mine Herrar, hvilka jemte mig bestämt vilkorct af indelningsverkets
aflösning, att det icke skulle passa mycket i stycke för oss, som
sagt att vi vilja antaga den nya värnepligtslagen med detta ganska stora

vilkor, att när lagen kommer till behandling pruta derpå, så att hvad

man lemnar i stället för hvad man begärt blir ganska litet. Det är icke
tillfyllest rätt handladt, nobelt är det då icke. I afseende på Herr Rundbäcks
yttrande, att landstormen icke lemnades tillfälle att deltaga i målskjutningar,
utan att man skulle kunna afspisa den om man så fann

lämpligt, så vill jag i min ordning afspisa honom med det svar, att land stormen

är berättigad att deltaga i de frivilliga skarpskyttarnes målskjutningar,
till hvilka målskjutningar Riksdagen hittills lemnat årliga anslag
och troligtvis fortfarande kommer att göra det. Med afseende på den
gjorda anmärkningen rörande stammen, att den skulle vara för stor, så
får jag förklara att jag icke anser den större än hvad som behöfves. Vi
hafva lått oss tilldelad eu promemoria, utvisande olika ändamål, hvartill
stamtrupperua af infanteriet är afsedd. Denna promemoria visar tydligt,
att den egentliga stamtruppen af infanteriet icke skulle bestå af mer än
14,000 man. De öfriga 10,000 skulle tagas till korporaler, sjukvårdssoldater,
timmermän och hvarjehanda beställningspersoner. Då vi således
icke hafva större stam, som kan kallas armé, och om vi tänka oss den
allvarsamma sidan af saken, den nemligen att vara beredd på ett försvarskrig,
och icke blott tänka på en fredsorgauisation, så tror jag det vara
nödvändigt att bibringa beväringen någorlunda öfning, så att man icke leder
oöfvade skaror till deras förderf. Hvad de af så många såsom önskvärda ansedda
förberedande öfningarne i skolorna eller hemorten angår, så ser jag
icke något hinder, att äfven med antagande af detta förslag en sådan öfning
kunde införas och derigenom efter någon tid åstadkommas någon inskränkning
i den nu ifrågasatta öfningstiden. Vi skola hafva den tillförsigten,
att, ifall erfarenheten gifver vid handen att öfningarne kunna minskas,
sådant ock skall ske, så mycket mer som vi hafva prejudikat derpå
att inställning förr skett i beväringsöfningarne. Jag anhåller vänligen och
allvarligen om bifall till det nu föredragna momentet af paragrafen.

Herr Ryta lider: Hade någon inskränkning i beväringens exercisskyldighet
kunnat göras genom att förlägga eu del af öfningarne i hemmet
eller kommunen, så tror jag att landet skulle med mera välvilja
mottaga detta förslag. Jag för min del tror att den i Krigsministerns
förslag 1868 föreslagna tid för beväringsöfningarne å de aflägsna exercisplatserna
är fullt tillräcklig; och det är i sådant syfte jag förenar mig
med dem, hvilka yrka återremiss af paragrafen.

Herr Per Nilsson i Kulhult: Då jag instämmer medde talare, som
yrkat återremiss, så gör jag det i den öfvertygelsen, att förberedande öfningar
i hemorten skulle vara af samma nytta för vår beväring som att
nu gifva dem 82 dagars öfning, fördelade på 8 år. Tänker man sig, att
ynglingarne undergå öfningar i skolorna och dermed fortfara intill beväringsåldern,
så. komma de icke, såsom till är fallet, då de sammandragas
i större läger, dit alldeles ovana, utan att hafva reda på hvarken höger
eller venster, och utan att kunna göra de enklaste handgrepp. Jag tror

Den 20 April.

491

derföre att de genom en sådan förberedande exercis icke erhålla mindre
öfning eller färdighet än genom Utskottets förslag, livilket jag, om jag
trodde så vara fallet, obetingadt skulle gifva min röst. En annan omständighet
tror jag ock komme att väcka ovilja hos befolkningen, nemligen
det stora språnget från 30 dagar till 82 dagar, som beväringen skulle vara
lägrad i större trupp. Då jag dertill tror, att förberedande öfningar skulle
medföra ganska stor besparing för staten som äfven för folket, kan jag
icke annat än önska att ett förslag härutinnan måtte blifva afgifvet, hvarföre
jag yrkar återremiss å den förevarande punkten.

Herr Forssbeck: Jag kan icke neka, att det förefaller mig under ligt

att, då 1869 års Riksdag föreslog beväringens öfning till 60 dagar,
Utskottet likväl nu funnit nödigt att höja dessa till 82, likasom jag ock
anser det vara ett fel af Utskottet, att icke fästa mera afseende på nödvändigheten
af öfningar på roten eller inom kommunen. Enligt mitt förmenande
är detta det enda sättet att gå till väga för att få en fullt duglig
beväring. Dessutom skulle dessa öfningar blifva ett folknöje och bidraga
till utbredandet af en krigisk anda bland befolkningen. Deremot
har jag ingenting emot att, om krig en gång skulle inträffa, då gifva öfningarne
något längre utsträckning; men om vi på detta sätt under freden
utmatta oss, så blifva vi kanske så mycket mer oförmögne att föra
ett lyckligt försvarskrig. Jag yrkar derföre återremiss i samma anda som
Herr Rundbäck.

Herr C. I. Bengtsson: Jag instämmer med dem, som yrka åter remiss,

i den öfvertygelse, att man i afseende på den fråga, hvarom meningsskiljaktighet
nu råder, kan stadna vid det förslag Herr Krigsministern
år 1869 afgaf.

Herr Sven Andreasson: Sedan såväl eu ärad talare från Göte borgsbänken

i går afton, som flere talare i dag yttrat åsigter hufvudsaksakligen
öfverensstämmande med mina, torde för mig föga vara att tillägga.
Jag har blott velat uttala min mening derom, nemligen att förberedande
öfningar i hemorten skulle enligt min uppfattning kunna förminska den
tid, som nu är ifrågasatt för dessa långa beväringsöfniugar. Vi veta alla
huru betungande det är, såväl för den förmögne som för den fattige,
att under så långa tider dragas ifrån sin verksamhet. Jag vill dock icke,
då jag ej tilltror mig att fullt riktigt kunna bedöma denna fråga, nu påyrka
något nytt förslag, utan bar jag endast velat tillkännagifva min
åsigt i densamma.

Friherre Ericson: Då åtskilliga föregående talare har fästat vigt

vid öfningarnes förläggande i. hemorten och motiverat sin åsigt dermed att
Kongl. Maj:ts förslag år 1869 gick i den riktningen, så har jag ansett
mig såsom Utskottsledamot böra angifva min åsigt i frågan. Jag trodde
förr lika med Kongl. Maj:t att öfningar i hemorten skulle kunna ersätta
någon del af den öfning, som nu bibringas beväringen samlad på exercisplatsen.
Men jag bär verkligen kommit ifrån denna föreställning. Den
sednare tidens, man måste säga det, förskräckliga erfarenhet har gjort att

492

Den 20 April.

jag i detta tall måst ändra åsigt och att jag icke numera sätter samma
värde som förr på dessa förberedande öfningar. Ju längre krigskonsten
går i utveckling, dess mer nödvändigt blir det att truppen är väl disciplinerad
och, såsom det på militärspråket heter, i befälets hand. Detta blir
numera hufvudsaken, hvaremot åtskilliga andra saker, på hvilka man förut
fästat afseende, i jemförelse med detta kan och bör stå tillbaka. Eu sådan
sammangjutning af truppen med befälet, den moraliska kraft befälet
bör ega öfver truppen, den kan omöjligen bibringas sockenvis, det måste
ske i samlad trupp. Så (hiskligt det än vore att lättnaden kunde beredas
de värnepligtige medelst en de! af öfningarues förläggande i hemorten och
derigenom på samma gång Besparingar för staten åstadkommas, så kan
jag för min del icke med min röst dertill bidraga. De 82 af Kongl.
Maj:t föreslagna och åt Utskottet enhälligt förordade öfningsdagarne äro
dessutom, etter den erfarenhet man vunnit på sednare tiden, blott ett minimum
åt öfningarne för linien. Jag ber er, inine Herrar! noga skilja
på reserven och linien, och efter antagande, al’ eu arméorganisation i den
riktning Kongl. Maj:ts förslag går, så är det beväringen, icke endast stammen,
som utgör linien. Jag ber att i detta afseende I måtten kasta ögonen
på de uppgifter, som i Utskottets betänkande sid. 45 förekomma rörande
de tider, som i andra länder anses vara nödvändiga för liniens öfningar.
Der står Schweitz lägst med 110—120 dagars öfning, till hvilken
tid ock Herr Mankall föreslagit att bcväringens öfningar här i landet skall
utsträckas. Men numera är det ingen hemlighet att Schweitz’ militärorganisation
i vissa delar icke är så god som man föreställt sig och att,
äfven om principen är riktig i detta fall egnas denna organisation allt
mer och mer erkännande, — så finnes dock åtskilliga detaljer, i hvilka
förändringar erfordran, hvaribland just den frågan om öfningstiden. Den
förste talaren har föreslagit att man .skulle söka åstadkomma den önskvärda
minskningen i öfningstiden derigenom, att man till den längre bildningen
i specialvapnen antoge sådana, som dertill voro villiga, men i
stället finge någon lämplig ersättning. Ja, mine Herrar! icke är det omöjligt
att ta tolk, när man betalar, och således blir det heller ingen svårighet
att på så sätt skatta manskap för specialvapnen; men det blefve
då icke längre uppfyllandet af värnepligt utan eu slags värfning, som
komme att skilja sig betydligt från den öfrig» värnephglen. Hvad en återremiss
vidkommer, ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att den icke
skulle leda till något annat resultat, än att Utskottet kom tillbaka med
hemställan att Kammaren måtte fatta beslut i ämnet. Dessutom ber jag
få påminna om en sak. Då vi jordbrukande representanter under den
föregående diskussionen hafva, framhållit billigheten deraf att blifva befriade
från eller åtminstone erhålla lindring i det oss ensamme åliggande
onus, förklarade vi högt och tydligt att, om krigsbildningen ställdes
så. att bördan blefve gemensam för alla, skulle vi också vara lika offervilliga.
Nu torde tiden vara inne att visa att detta var annat än löst
prat. Genom ett motsatt handlingssätt skulle vi gifva lasta renom rum för
de så otta gjorda, men tillbakavisade beskyllningarne för egennytta.

Jag anhåller på det allvarligaste om bifall till Utskottets förslag.

Herr Ola Andersson: Del kan möjligen med något skal sägas,

Dm 20 April

493

att man någon gång lägger an på en mera vacker iin oundgängligen nödvändig
exercis, en liten svaghet, för hvilken sjelfva folklynnet måhända
till någon del har skuld, meu detta oaktadt och ehuru jag visserligen
gerna skulle vilja bereda de Renande klasserna lika mycken lindring som
någon annan, kan jag likväl icke biträda yrkandet om nedsättning i öfningstiden.
Då man vet att krigens utbrott numera följa omedelbart efter
krigsförklaringen, så fordrar jag oeftergifligen att beväringen är så öfvad,
att segern icke genom dess bristande krigsduglighet äfventyras. Jemför
man den nu föreslagna öfuingstiden med den i våra grannländer, t. ex.
Danmark och Preussen, föreskrifna, så tror jag icke att, om försvaret
skall blifva betryggande, det går an att inskränka densamma, äfven om
militära öfningar blefve i skolorna införda. Här har talats om att beväringen
i vissa orter skulle få så lång väg till öfningsplatsen, meu vägen
blir lika lång, om öfningarne räcka tio, tjugo, femtio dagar eller huru
länge som helst. Här bar vidare ordats om fördelen af öfningar i hemmet
men dessa skulle, efter min tanke, blifva mera lek än allvar," mera kanske
skada än gagna den ungdom, som just då befinner sig i slyngelåren. På
dessa skal och till dess någon, som bättre än jag förstår saken, visat att
så stor utsträckning i öfningstiden ej behöfves. så biträder jag Utskottets
förslag. Man skall måhända förebrå mig att jag, såsom nybörjare, företager
mig en obehörig djerfhet, men icke dessmindre vill jag på det varmaste
uppmana Kammaren att nu visa, likasom vi ock i fråga om anslag
till försvaret visat, att vi verkligen vilja ett betryggande försvar och för
detsamma göra uppoffringar, blott dessa delas lika Och rättvist. Jag yrkar
bifall till den förevarande punkten.

Herr Statsrådet A be lin: Den af Kong!. Maj:t föreslagna och af Utskottet
tillstyrkta öfningstiden är sannerligen så kort, att jag verkligen
tvekat, huruvida jag, med den erfarenhet sednare cider gifvit, skulle kunna
framkomma med förslaget om densamma. Man bar bär framhållit, huru
den år 1869 föreslagna öfningstiden var vida mindre, eller blott 60 dagar.
Jag ber dock att man må ihågkomma, att det då icke var fråga om endast
60 dagar, utan om 78, då, såsom sig bör, dagarne för de förberedande
Öfningarne, hvilka äfven afsågos blifva obligatoriska, deri in beräknas.
Hela skilnaden belöper sig således endast till 4 dagar. Jag var
emellertid redan år 1868 tveksam, huruvida denna tid vore för ändamålets
vinnande tillräcklig. I mitt underdåniga anförande af den 81 December
1868 till statsråds-protokollet, angående landtförsvarets ordnande, yttrade
jag äfven följande: “Den sammanlagda öfniugstid, som här blifvit före slagen,

utgör således, med undantag af de förberedande öfningarne, 60
dagar, fördelade på Henne år. För hvar och en, som i detta afseende
eger någon erfarenhet, är det uppenbart, att denna öfniugstid är ett minimum,
som icke är möjligt att underskrida, såvida man verkligen vill
det ändamål, hvartill öfningarne äro ett medel, eller att beväringsmanskapet
skall erhålla den krigsbildning, den stadga samt den vana vid
ordning, lägerlefnad och tjenstens alla delar, som utgöra nödvändiga vilkor
för detta manskaps krigsduglighet.- Jag antydde således redan då,
att denna öfningstid al 60 dagar, plus de förberedande öfningarne i hem -

494

Den 20 April.

orten, vore ett minimum, och den är i sanning så ringa att någon minskning
icke kan från militärisk synpunkt ifrågasättas eller medgifvas.

Då man emellertid uttalat sin förundran deröfver, att jag icke nu
vidhållit dessa af mig år 1868 tillstyrkta, förberedande öfningar, ber jag
få erinra att, om jag än då ansåg och fortfarande anser dem såsom ett
medel att bereda de värnepligtige i vissa tätt befolkade trakter någon
lindring i vapenöfningarnes tunga, jag likväl fann mig föranlåten framhålla
de många praktiska svårigheter de skulle komma att medföra. 1 nyss
åberopade underdåniga memorial har jag i detta afseende antört: “I vissa
delar af riket, t. ex. i Norrland, Dalarno och delar af Wermlaud, kunna
dock svårigheter möta för utförande af de ifrågasatta förberedande öfningarne,
i anseende till den glosa befolkningen i dessa orter, till följd hvaraf
större våglängder måste af de till öfningarne kallade tillryggaläggas, hvarjemte
svårigheter kunna uppstå, att, utan jemförelsevis stora uppoffringar,
tillhandahålla tillräckligt antal instruktörer. “ Jag nedlade sålunda irån
början en viss reservation mot dessa öfningars allmännare tillämplighet;
och jag framhöll äfven nödvändigheten deraf, att beväringsmanskapet i
vissa orter, der de lån; a utstånden skulle göra ett ofta återkommande till
öfningar förenadt med besvär och kostnader, underkastades så många dagars
längre ordinarie öfning å mötesfälten, som motiverades utaf det antal
dagar, som för de förberedande öfningarne i hemorten bort användas.

En talare, som velat so dessa öfningar tillämpade, har, såsom det vill
synas, i den omständigheten, att de kunde komma att utgöra verkliga
folknöjen, funnit ännu eu anledning att vid dem fästa förhoppningar;
men jag må tillstå, att jag icke skulle vilja so att de militära öfningarne
betraktades som folknöjen, ty uppfattades de såsom sådana, skulle de tvifvelsutan
komma att helt och hållet förfela sitt ändamål: och månne icke
i Schweitz det faktum, att de förberedande öfningarne (hvilka enligt
meddelande derifrån befunnits mindre ändamålsenliga) liksom i viss män de
ordinarie betraktats såsom folknöjen, föranled t den mindre allvarliga uppfattning
af de militära pligterna, hvilken i sin tur bidragit till det otillfredsställande
skick, hvari arméen vid sättande på krigsfot befunnit sig
och hvarom, bland annat, General Herzogs rapport rörande tillståndet
inom den under sista fransk-tyska kriget sammandragna observationskorpsen
lernnar talande bevis.

Eu talare på Göteborgsbänken bar under debatten törliden gårdag
uttryckt sitt ogillande deröfver, att ifrågavarande öfningar, hvilkas värde
och praktiska nytta lian tyckes skatta högt, icke blifvit af mig ånyo förordade
och i Kongl. Maj:ts proposition till antagande föreslagna. Då han
häröfver uttalat sitt ogillande var han i sin fullkomliga rätt; men då han,
under förmenande att jag ej angifvit några skäl för den anmärkta uraktlåtenheten,
sagt den härröra af likgiltighet för ungdomens militära uppfostran
och fysiska utveckling och såmedelst ingått i bedömande åt motiverna
för mitt handlingssätt, så har han öfverskridit denna rätt. Det
är icke så alldeles ovanligt att förslag bedömas utan att ens hafva blifvit
genomlästa, och så synes äfven här vara förhållandet, ty i det nu ifrågavarande
finnes verkligen angifvet, att jag, på grund af de praktiska olägenheter
dylika öfningar medföra, ansett mig ej böra föreslå desamma.
.lag vill icke tillåta mig att bedöma hvarken de bevekelsegrunder eller om -

Den 2 0 April.

495

ständigheter, kvilka kunnat föranleda den mot mig gjorda anklagelsen,
men ber att få fästa uppmärksamheten på några omständigheter, som göra
de förberedande öfningarne förenade med stora praktiska svårigheter. Vill
man draga någon verklig nytta af dessa öfningar, så måste de företagas
med så pass stor styrka att de i rekrytskolan förekommande rörelserna
må kunna utföras. Att öfva några här och några der, dertill skulle icke
heller befälet blifva tillräckligt. Sammandrager man åter större afdelningar
till öfning, så fordras derför exercisfält och i öfrigt lämpliga platser,
och skulle öfningarne, såsom det i vissa hänseenden vore lämpligast, fortgå
under flera dagar efter hvarandra, då måste de exercerande antingen kantoneras
eller förläggas i läger, hvilket i sin ordning skulle nödvändiggöra
tillhandahållandet af tält, gevär och persedlar af allehanda slag. Och
der dessa icke kunde å exercisfälten deponeras, der skulle de mellan dessa
och regementenas depoter fram- och återtransporteras, hvilket återigen
skulle åstadkomma icke så ringa utgifter. Alla dessa omständigheter har
jag begrundat, och orsaken, hvarföre jag icke föreslagit dessa öfningars
införande, är ingalunda att söka i bristande omtanke för den stora angelägenhet
jag har om händer, än mindre i likgiltighet för en sak, den uppväxande
ungdomens militära uppfostran, för hvilken jag verkat långt innan
mången af Er, niine Herrar, ens ännu tänkt derpå, Till hvad jag i
öfrigt yttrat angående de förberedande öfningarne, vill jag tillägga, att
Kongl. Maj:t ej heller år 1869 föreslagit några sådana, utan att framställningen
om desamma endast var ett uttryck af min enskilda åsigt och
aldrig ingått i Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen.

Man har yttrat, att det vore besynnerligt att i förslaget till värnepligtslag
icke vore intaget åtminstone ett medgifvande för landstormen
att öfva sig i vapen. Eu talare på Skånebänken har redan besvarat
denna anmärkning, hvarföre jag endast i förbigående vill fästa uppmärksamheten
derpå, att det vore besynnerligt om en sådan rått skulle i lagen
vara omtalad. De frivilliga skarpskytteföreningarnes rätt att öfva sig i
vapen är ju icke genom lag bestämd, men ingen har, såvidt jag vet, velat
bestrida densamma.

En talare har hållit före, att beväringsöfningarne icke behöfde gifvas
den ifrågasatta utsträckningen, sedan man numera hade att motse en annan
dugligare och mera öfvad stam. Yi hafva likväl ännu icke sett denna
nya stam, och veta än mindre hvilken duglighet den kan komma att få;
och för min del är jag öfvertygad att den ingalunda blifver dugligare än
, den nuvarande, och ser ej huru detta skulle tillgå, då man ej, såsom det
vill synas, afser att öfva den mer, eller gerna kan ifrågasätta att rekrytera
den ur en annan samhällsklass, än denna.

Dessutom kan denna den nya stammen, efter vanlig beräkning af
afgången inom indelta armén, icke hinna blifva fullt organiserad förr än
22 år härefter, då först de väntade fördelar ne skulle inträda, som gjorde
beväringens ökade öfning öfverflödig. Det anförda skälet är, som hvar
man finner, alldeles ohållbart.

Jag tror mig härmed hafva besvarat de invändningar, som mot den
föreliggande punkten blifvit gj°r(k> och slutar med den förklaringen, att
den föreslagna exercistiden ej kan inskränkas, såvida vi vilja se bevärin -

496 Den 20 April.

gen så öfvad, att den med något hopp om framgång må kunna föras emot
fienden.

Herr O. B. Olsson: Då Utskottet föreslagit, att den stående arméen
skall blifva lika stor, om ej större, än den nuvarande, så har jag anledning
tro, att den tid af 60 dagar för beväringens vapenöfningar, som
Krigsministern vid 1869 års riksdag ansåg vara tillräcklig, äfven nu bör
vara det, hvarföre jag yrkar att beväringens öfningstid endast måtte för
närvarande bestämmas till 60 dagar samt att en ersättning för denna
långa öfningstid måtte de beväringsskyldige beviljas. Jag har så mycket
större skäl att påyrka denna ersättning, som den obemedlade torparen,
tjenstedrangen och dagakarlen icke kunna hafva hvarken samma skyldighet
eller intresse att uppoffra tid och krafter för fosterlandets försvar, som
den hvilken har åtskilliga tusen riksdaler i årlig inkomst, antingen af jordbruk,
rörelse, kapital eller lön. Dessutom tror jag ett sådant beslut skulle
vara denna Kammares majoritet, som representera rust- och rotehållare,
värdigt; ty derigenom vore tillbakavisade de beskyllningar, som under denna
frågas behandling så ofta både i tal och skrift blifvit gjorda, att rust- och
rotehållare endast vilja befria sig från indelningsverket eller den börda,
som trycker dem, för att lägga denna på andra samhällsklasser och deribland
dem, som hafva minsta förmågan att bära densamma.

Emellertid yrkar jag återremiss på denna paragraf, på det Utskottet
må komma i tillfälle att taga de af mig och andra uttalade åsigter i
öfvervägande.

Slutligen beklagar jag att den vackra idéen om militära öfningars införande
i folkskolorna nu blifvit öfvergifven.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Då jag är en bland de många,
som känna en djup bedröfvelse öfver det beslut, som i går här fattades
och nyss i dag har blifvit bekräftadt, vill jag, såsom anledning till denna
bedröfvelse, nämna, att vi mycket frukta för de svåra följder som detta
beslut eu gång skall komma att medföra — att denna fruktan så snart
skulle besannas och följderna inträffa så omedelbart efter beslutets fattande,
som de nu börjat visa sig, det hade jag åtminstone dock sannerligen
aldrig kunnat föreställa mig.

Genom gårdagens beslut bestämde man här mycket stränga vilkor för
sitt samtycke dertill, att vi, genom den föreslagna värnepligtslagens antagande,
skulle få bereda oss ett starkare och säkrare försvar för vårt land
än vi för närvarande ega; men bör nu denna lag ibland oss behandlas,
som afser att gifva åt vårt försvar den förökade styrka, som icke utan stor
fara kan undvaras, då hör man ibland dem, som nyss förklarat sig ej
vilja antaga densamma utan vilkor, många betydande röster höjas, som
begära att lagen nu skall ändras i en af sina vigtigaste bestämmelser, och
att den deri visst icke för långt bestämda tiden för beväringens öfningar
skall förkortas, ehuru först det i går fattade beslutet snarare borde föranleda
nödvändigheten, att få densamma än längre utsträckt.

De vilkor, som man här uppställt för sitt bifall till den allmänna
värnepligtens åtagande, innefatta, att den i många skiften väl pröfvade

gamla

Deu 20 April.

497

gamla indelta stamhärens upphäfvande eller tillintetgörelse skall beslutas,
innan ännu hvarken kändt eller afgjordt är, hvilken starkare eller bättre
arméorganisation skall kunna sättas i dess ställe, samt att indelningsverkets
under århundraden på en del af den svenska jorden hvilande börda nu i
sin helhet inom en kortare tidrymd skall lyftas derifrån, utan att någon
ersättning derför behöfver lemnas; och hvad än kan vara att säga om
dessa fordringars befogenhet, måste väl erkännas, att man genom deras
framställande begär att så stora och dyrbara offer skola göras, att
man väl knappast kan vänta, att någon regering i Sverige frivilligt skall
lemna sitt medgifvande dertill, och att säkerligen aldrig förut en dylik
eftergift har blifvit gjord inom något samhälle till en enda samhällsklass’
förmån. Men när nu det pris skall bestämmas, som man för så stora
uppoffringar vill erbjuda landets försvar att få uppbära, och härvid icke
fordrar någonting annat än den möjligast korta förlängning af den för de
värnepligtige hittills föreskrifna öfningstiden, då tyckes man, genom försök
att, efter sitt eget tycke, men utan afseende å försvarets behof, minska
öfningsdagarnes antal, vilja börja dagtinga om denna ringa ersättning för
eu så värdefull gåfva; och detta beklagliga förhållande måste inge oro
för det sätt, hvarpå våra försvarsangelägenheter skola för framtiden komma
att vårdas af dem inom denna Kammare, åt hvilka det kanske redan
har visat sig att alltför mycken makt i detta angelägna hänseende har
blifvit anförtrodd.

Jag känner, att jag icke kan låta bli att yttra mig med värma vid
detta tillfälle; men jag bär eu särskild personlig anledning dertill. Jag var
nemligen en ibland dem, som lifligt och verksamt bidrog till den stora förändring
i vårt samhällsskick, som i December 1865 lugnt och lyckligt blef
genomförd, och under de enskilda öfverläggningar, som föregingo denna
minnesvärda tilldragelse, fanns det många inom den del af den fordna
representationen som jag tillhörde, som vände sig till mig och yttrade, att
de väl i öfrigt voro beredvillige att göra det offer åt ärfda dyrbara rättigheter,
som då af dem förlorades, men att de fruktade för vår gamla fasta
arméorganisation, att den skulle komma att duka under, derföre att den
samhällsklass, som komme att fä den största makten inom den nya representationen
— vare sig af oriktig uppfattning om dess nytta eller af
andra orsaker — skulle undandraga den sitt stöd eller rikta sina anfall
deremot; men jag svarade då härpå, att det val kunde hända, att mer
eller mindre väsendtliga förändringar skulle ifrågaställas i afseende på det
sätt, hvarpå vårt försvar, med den indelta stammen till stöd, då var ordnadt,
och att man möjligen också skulle komma att göra anspråk på några
jemkningar i den börda, som man ansåg kanske alltför mycket hvila på eu
enda samhällsklass; men att jag, på grund af den kännedom som jag
trodde mig ega om landets jordbrukande befolkning, genom den beröring
som jag under en lång följd af år haft, icke blott med dess upplyste lörståndige
och fosterländskt sinnade representanter vid riksdagarna, utan
äfven, under mångahanda förhållanden, med folket uti landsbygden, hyste
den lifliga öfvertygelsen, att, om än denna talrika samhällsklass erhölleen
betydligt ökad makt under det nya statsskicket, den dock alltid skulle veta
att väl begagna densamma, genom att visa sig lika villig som andra samRikftd.
Prof. 1871. 2 Afd. 3 Band. 32

498

Den 20 April.

hällsmedlemmar att med offer af både penningeanslag och personliga ansträngningar
göra allt, som kunde erfordras, för att på fullt tillförlitligt
sätt betrygga vårt gemensamma kära fosterlands försvar. Detta omdöme,
som, då det uttalades, kanske lugnade mer än en betänklighet, har
jag sedan under mitt deltagande i den nya representationen hågkommit
såsom ett åtaget ansvar, och gör det ännu i denna stund, ehuru jag måste
bekänna, att min tillit till dess riktighet bär börjat svigta genom det nya
införda statsskickets hittills visade oförmåga att på något mera verksamt
sätt kunna bidraga till lösningen af den tvistiga frågan om införandet af
en ny förstärkt försvarsorganisation, och än mera genom hvad som nu
sednast i sådant afseende olyckligtvis här inträffat, hvilket dock tyckes
utvisa, att man icke nog klart inser de nuvarande tidshändelsernas till
fosterländsk uppoffrande handling manande allvar, och icke föreställer sig
möjligheten, att de, i den stund vi minst vänta, kunna bringa stora faror
öfver oss.

Fastän ofta sagdt måste jag upprepa, att vi, af hvilket skenbart lugn
vi än må omgifvas, dock icke kunna och icke få känna oss säkra, och att;''v i
derföre måste göra oss färdige att genast afvärja ett anfall, hvarifrån det än
må komma. Och vilja vi blott på fullt allvar försvara oss, så stå vi i af
naturen så starkt skyddad ställning, att vi kunna göra det, om vi åtaga
oss de mödor, kostnader och uppoffringar som dertill erfordras. Det törsta
och angelägnaste vilkoret härför är, att hela den manliga ungdome
ötvas i vapnens bruk, men att dessa öfningar utföras på ett sådant sått
och göras så långvariga, att den krigsduglighet, som de värnepligtige derigenom
förvärfva, icke blott blir användbar under någon kortare tid efter
dess inhemtande, utan sedan sitter qvar under hela lifstiden, eller åtminstone
så länge, som tjensteförpiigtelsen inom landstormen ännu forttar.
Först då landet är fullt af sådana ynglingar och män, som äro krigsbildade
nog att i behofvets stund genast kunna deltaga i försvaret af sina fäders
jord, först då tror jag, att vi kunna känna oss trygga i medvetandet om
vår förmåga att kunna hålla oss uppe i alla skiften. Härtill förslår dock
ej den i lagförslaget föreskrifna öfningstiden, som man likväl nu här vill
förkorta; ty den utgör blott ett begynnande godt steg framåt, som ökar
vår styrka och gör oss tidigare stridsfärdiga, och som derföre nu bör uttagas.
'''' Det större målet deremot — att försätta oss uti ett på hela folkkraftens
omsorgsfulla utveckling grundadt fullkomligt betryggande försvarstillstånd''
det kunna vi ej vänta att vinna] utan betydligt utsträckta
vapenöfningar i de unga åren och hela arméorganisationens byggande på
den allmänna Vffrnepligtens fullt konseqvent tillämpade grundsats med åtföljande
stora "både pekuniära och personela uppoffringar; men för att
gorå eu sådan “vinst, tror jag att ganska många, som nu bestrida detsamma,
skulle vara villige att antaga det i gårdagens beslut uppställda
vilkoret. Att förstöra den indelta stamhären och aflyfta hela indelningsbördan,
och till motsvarighet för ett sådant offer endast bjuda den reela
fördelen af en något ökad öfningstid, som man redan söker minska, och
det högst osäkra löftet om en, åtminstone ännu på mycket lös grund
hvilande, ung stambildning, det tyckes mig hvar och en borde inse skulle
vara att gifva bort långt mera, än man får igen, och att gorå en förlust
j stället för en åsyftad vinst, vid nu tillämnade förstärkning af vår för -

Den 20 April.

499

svarsorganisation; och jag förstår derföre icke, huru man ens kan tänka
sig, att ett sådant anspråk skall hafva framgång. Efter min uppfattning,
både om de följder hvartill regeringens nu framlagda förslag vid sin tilllämpning
måste föranleda, och af i landet uppkomna olika meningsriktningar
i afseende å försvarets ordnande, samt med stöd af mina egna
åsigter om det vigtiga ämnet, har jag ansett, att vi nu stå vid början af
en öfvergång till en på alldeles ny grund byggd arméorganisation, och
trott, att det steg, som nu skulle tagas på den vägen, borde motsvaras af
den eftergift af en femtedel i indelningsbördan, som jag ifrågasatt, samt
att man sedan på samma väg skulle kunna varsamt fortgå, ända till dess
utbytet af det gamla emot det nya hade hunnit fullständigt verkställas.
Men att nu, utan visad benägenhet till de stora personela uppoffringar,
som den utsträckta värnepligten otvifvelaktigt kräfver, besluta att nedbryta''
den gamla arméorganisationen, utan att ega visshet att kunna uppbygga en
annan mera stark och god i stället, det kan ej vara att handla så som
klok omtanke om fäderneslandets säkerhet i denna stund bjuder; och om
den makt, som begagnas att fatta ett sådant beslut, tror jag med skäl
kan sägas — såsom en talare från Stockholms bänken förut har yttrat —
att den, ehuru skenbart stark, dock snart skall visa sig icke ega förmåga
att uträtta någonting.

Här skedde nu afbrott i öfverläggningen, af den anledning nästföljande
paragraf visar.

§ 3.

Efter anmälan företrädde tv änne Hans Maj:t Konungens Ofverstekammarjunkare,
hvilka på Hans Maj:ts höga vägnar inbjödo Herr Talmannen
och Kammarens ledamöter att i morgon Fredag öfvervara begrafningsakten
efter framlidna Hennes Maj:t Drottningen.

Under anhållan att till Hans Maj:t Konungen måtte blifva framförda
uttrycken af Kammarens undersåtliga vördnad och djupa deltagande,
förklarade Herr Talmannen, att den nådiga inbjudningen skulle af Kammaren
hörsammas.

§ 4.

Härefter återupptogs öfverläggningen i den under föredragning varande
frågan och fortsatte

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Jag vill tillägga ännu endast
några ord för att komma till slutsatserna af hvad jag förut har yttrat:

Jag anser tvingande nödvändighet fordra att genom längre utsträckt
allmän värnepligt, och dermed förenade ökade vapenöfningar, bereda oss
möjlighet att med tillräckliga, genast tärdiga försvarskrafter kunna möta
och tillbakasta ett fiendtligt anfall; men den börjande utveckling i denna
riktning, som nu är föreslagen, tror jag ej gifva vårt försvar den ökade
styrka, att vi derföre kunna våga besluta, att vår gamla fasta indelta
stamhär skulle upplösas. För min del har jag ej kunnat deltaga i ett

500

Den 20 April.

sådant beslut, och jag tror att ingen kan vänta, att bifall dertill skall
lemnas af dem utom denna Kammare, af hviika den vigtiga sakens afgörande
jemväl beror. Om det af härvarande majoritet uppställda vilkoret
vidhålles, skall det derföre endast leda till den dock mycket beklagliga
påföljden, att den behöfliga förstärkningen af våra försvarskrafter kanske
under många år förhindras, och att, om under vår fortfarande svaghet
ett anfall emot oss göres, vi då, derföre att med oöfvade beväringsskaror
ingenting kan uträttas, skola blitva allt för fåtaliga i striden, för att
kunna bevara vårt land ifrån undergång. Men må då åtminstone vår lilla
men fasta stamhär finnas qvar, och förd af Sveriges Konung fienden till
mötes vid vår strand der i vår sista strid kämpa och falla med ära kring
sina fanor.

Af hvad jag nu sagt framgår, att jag anser den manliga ungdomens
utbildning till full vapenskicklighet utgöra den hufvudgrund, hvarpå hela
vårt försvar bör byggas, och att jag derföre icke kan medgifva någon
minskning åt den uti nu föredragna lagparagraf föreskrifna öfningstid för de
värnepligtige. Jag kan icke heller föreställa mig, att denna Kammare
skall samtycka dertill, äfven af det skäl att jag hoppas att majoriteten
här ej kan vilja göra sig skyldig till en sådan handling som att, efter det
beslut som i går fattades, nu icke låta det derigenom uppställda stränga
vilkoret få motsvaras åtminstone af den ifrågavarande lagbestämmelsens
antagande i oförändradt skick.

De förberedande öfningar inom kommunen, hvarom man här talat,
behöfvas nog ändå, men kunna i intet fall ersätta dem som vid gemensamma
möten böra hållas.

Jag kan icke annat än på det kraftigaste yrka bifall til! Utskottets
förslag.

Herr Rydberg:

Herr Anders Johansson från Jönköpings län: Jag vill icke för länga

diskussionen i denna fråga, utan vill endast förena mig med dem,
som yrka återremiss i det af Herr Carl Ifvarsson angifna syftet.

Herr Engman: Herr Talman! mine Herrar! Då jag tillhör den så

mycket klandrade Utskotts-majoriteten, som beslutat denna fråga, och det
icke i betänkandet tinnes någon reservation, kunna Herrarne veta hvar jag
är; jag tillåter mig dock yttra några ord, för att angifva min ståndpunkt
i detta fall. Jag slutade mitt förra anförande, för 2 dagar sedan, dermed,
att endast vi fingo vårt försvar ordnadt i enlighet med de vilkor Utskottet
framställt, skulle jag vara en af de första att instämma med regeringen
i fråga om värnepligtslagen. Jag stål- vid hvad jag sagt, och jag anser
det icke vara Andra Kammaren värdigt, att, efter det beslut ,vi fattat att
ordna vårt försvarsväsende på ett tidsenligt sätt, nu säga, att vi ingenting
vilja göra, icke ens tillräckligt öfva vår beväring. Jag kommer således
att med min röst bidraga till samma slut, hvartill Utskottet kommit; och
jag förstår icke, hvarföre Herrar Liss Olof Larsson och Carl Ifvarsson
nu skulle framkomma med ett sådant yrkande, som de gjort; man bör ej
gifva lastarenom rum. Jag anser det vara politiskt oklokt, och för min

Den 20 April.

501

del bifaller jag Utskottets förslag, ty äfven om man i framtiden kan få
anledning ifrågasätta någon nedsättning uti de föreslagna öfningarne, så
borde sådant icke nu framkommit inom denna Kammare.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Herr Talman, mine Herrar! Efter
den i min tanke lyckliga utgång den stora frågan efter trenne dagars heta
strider, på nattens sena timme, i går i denna Kammare fick, förundrar
det mig, att roster i dag kunna höjas för en inskränkning af tiden för de
af Utskottet föreslagna beväringsöfningarne. Jag hade sannerligen i detta
afseende väntat mig motsatsen. Ännu mera förundrar det mig att höra
representanter uppträda mot den föreslagna öfningstiden, hvilka undertecknat
eu ärad ledamot af denna Kammare, Herr Mankells motion, som
föreslår en mycket längre öfningstid än den här är ifrågasatt. Jag hemställer
till Kammaren, huruvida detta kan kallas konseqvens. Skulle jag
för min del förena mig om återremiss, så skulle det vara af ett annat
skäl än de föregående talarne omnämnt, då jag anser den föreslagna öfningstiden
visst icke vara för lång, i synnerhet under öfvergångstiden och
intill dess man kan hinna få arméen efter det nya systemet fullt ordnad.
Vilja vi nu hafva bort det bestående eller den indelta arméen, så få vi
väl ställa så till, att vi få något nytt, som bättre motsvarar tidens fordringar
äu det gamla, eljest är det väl icke mycket bevändt med vår organisation.
Jag uppskattar mycket högt det sätt, som Herr Krigsministern
år 1868 för Riksdagen föreslog, att inrätta öfningar mellan skol- och beväringsåldern,
och anser detta mycket riktigt, ty under det ynglingar^
under deras skolgång öfvas uti begagnande af vapen, så göra de ingenting
under mellantiden, och således glömma bort hvad de redan hafva lärt.
I synnerhet skulle denna tid, då ynglingen är mest lifvad och mottaglig
för öfningar af alla slag, vara särdeles lämplig för sådana i målskjutningar,
hvarigenom han vid inträdande i beväringsåldern skulle kunna vara
fullt öfvad och således då nästan helt och hållet utbildad som krigare.
Då först kan det vara tid att tänka på, om inskränkning i den föreslagna
öfningstiden kan ega rum, sedan erfarenheten visat oss hvad vi i det fallet
kunna hafva skäl att göra. Det skulle derföre, efter mitt förmenande,
icke vara olämpligt att till Herr Krigsministern göra en hemställan, om
icke för framtiden ett dylikt arrangement skulle kunna gå för sig, då man
väl ej har mycket hopp om att få försvarsväsendet på ett ändamålsenligt
sätt ordnadt vid denna riksdag. Om jag alltså skulle yrka återremiss, så
skulle det vara för att få ett tillägg i beväringslagen i den riktning jag
nu antydt.

Medan jag har ordet, skall jag bedja att få besvara ett par yttranden,
som under diskussionen öfver det föredragna momentet blifvit fällda.
Herr Krigsministern yttrade ungefärligen om den af Utskottet föreslagna
stammen: att den icke vore att sätta mycket värde på, och att man vet
hvad man har, men icke hvad man får. Jag vill härpå svara, att Utskottet
har föreslagit upprättande af en starntrupp, större än den vi för närvarande
hafva, och att den skall förläggas på landet, i likhet med hvad
som nu egen rum. Det är således endast sättet för dess anskaffande och
aflöning, som afviker från nuvarande förhållandet, och jag får i det hänseendet
hemställa, om soldaten skulle blifva sämre, för det Kongl. Maj:t

502

Den 20 April.

ordnar detta, än om rust- och rotehållare ombesörja detsamma. Och då
väl ingen lärer bestrida Kongl. Maj:t att på ändamålsenligaste sätt ordna
stamtruppen, till såväl anskaffande, underhåll och öfning — ty alla önska vi
ett kraftigt och godt försvar — torde man alltså ej hafva befogade skäl att
klandra hvad Utskottet i detta afseende föreslagit.

Efter som jag uppfattade Herr vice Talmannens mening i sitt för en
stund sedan gjorda anförande i denna fråga, läto anspelningarne så, som
skulle representationen, hufvudsakligen denna Kammare, i framtiden möjligen
komma att neka anslag till ordnande af försvarsväsendet, i fall man
lösryckte underhållet af den nuvarande stående arméen från jorden. Jag
vill och kan icke tro, att någonting sådant skall komma att ega rum inom
denna riksförsamling, synnerligast i en så vigtig fråga som när det
gäller fosterlandets försvar. Detta försvar står så högt inför det svenska
folket, att det omöjligen skulle kunna undandraga sig de uppoffringar,
hvarken i ett eller annat afseende, som derför äro erforderliga för att bevara
dess frihet och skydda sig för obehöriga inkräktare. Men derföre
erfordras lika ■ rättigheter och lika skyldigheter’, som framför allt torde
kunna innebära full rättvisa i eu sak sådan som denna, då det gäller
ett folks dyraste pligter eller fäderneslandets försvar. Får man denna
rättvisa, tror jag ej man skall få skäl klaga öfver att denna Kammare
motsätter sig behöfliga utgifter, aldra minst för försvarsväsendets ordnande
på ett förståndigt sätt. Jag yrkar på det lifligaste bifall till Utskottets
hemställan i det föredragna momentet, hvilket jag också hoppas skall blifva
denna Kammares beslut. En motsatt utgång skulle utan tvifvel väcka ett
berättigadt klander, synnerligast af våra motståndare i den inom denna
Kammare afgjorda frågan om indelningsverkets upphäfvande.

Herr Olof Larsson i Kasta instämde.

Herr Jöns Rundbäck: Herr Talman, mine Herrar! Jag skall

ställa mig det oss nyss gittra rådet till efterrättelse och yttra mig kort;
men då jag blifvit missuppfattad här, torde det tillåtas mig yttra några
ord till mitt försvar. Jag vill icke ingå i någon undersökning, med anledning
af hvad en talare på skånska bänken yttrat om hvad ett nobelt
beslut skulle vara eller icke vara. Men med afseende å beväringstiden
vågar jag påstå, att jag aldrig yrkat någon inskränkning derutinnan, men
jag har önskat att en del af desamma förlädes i hemorten. Detta har jag
gjort dels af det skälet, att Herr Krigsministern redan år 1868 uttalade
en dylik åsigt, dels derföre att den allmänna meningen och min enskilda
öfvertygelse är den, att dylika förberedande öfningar skulle vara mindre
kostsamma, men lika fördelaktiga som på allmänna mötesplatser.

För öfrigt får jag tillägga, att det ingalunda varit min afsigt att uti
mina yttranden i dessa ämnen på något sätt beskylla vederbörande för
likgiltighet eller dylikt. Jag får tvärtom på det uppriktigaste försäkra, att
jag visst icke underkänner de bemödanden, som från regeringens sida gjorts
för att ordna vårt försvar. Från min ringa ståndpunkt — huru föga
värde ett sådant uttalande än må hafva för dem — får jag alltså härför
betyga regeringens Herrar ledamöter min största högaktning och min lifligaste
tacksamhet. Jag vill alltså icke opponera mig mot dem, men då

Den 20 April.

503

jag icke ansett skäl förefinnas till ändrande af de åsigter, som år 1868
uttalades, så tog jag mig friheten upplysa om, att jag för min del står
fast vid min öfvertygelse.

Herr Per Nilsson i Espö: Jag vill vara kort som vanligt. Jag

förvånar mig öfver, att man i denna Kammare kan vilja uppträda mot
den utaf regeringen föreslagna öfningstiden. Huru kan man vilja bära
ansvaret för ett dylikt handlingssätt, att först begära ett nationalförsvar
och sedan icke vilja gifva sina ynglingar tillräcklig öfning, så att de i farans
stund må kunna handtera sina vapen. Här har i dag talats äfven
om de fattiga klasserna. Ja, den fattige kaD vid många tillfällen användas;
men den som eger något, den rike, kan icke heller finna det tungt
att deltaga i försvaret af lif och egendom, af vårt gemensamma fosterland.
Hvad den fattige angår, så får han ju för öfrigt under tiden både kläder
och föda. Det finnes dessutom en samhällsklass både å landet och i staden,
som vi kalla ‘''sprättar1''; det skulle göra dem ganska godt att få sig
tre månaders öfning i att lära sig kämpa för landets försvar. Jag skulle
kunna hafva mycket mera att säga, men jag vill ej upptaga Kammarens
tid, utan får jag endast på det allvarligaste yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Manke 11: Herr Talman, mine Herrar! Min ståndpunkt i af seende

på frågan om de förberedande öfningarne i hemorten, för så vidt
de skola afse den taktiska utbildningen, har jag tydligt och klart angifvit
i min motion. Dylika öfningar äro, i min tanke, både betungande för de
värnepligtige och af ringa militäriskt värde. Betungande, emedan de, så
framt man med dem verkligen vill vinna något, måste vara obligatoriska,
hvilket åter skulle förutsätta rulleföring, straff för uteblifvande o. d. -af ringa värde i militäriskt hänseende, emedan de icke kunde företagas i
så stor skala, som vore nödvändigt för att åstadkomma ett tillfredsställande
militäriskt resultat.

Skulle man anordna några öfningar i hemorten, så borde det vara
målskjutningsöfningar. 1 min motion N:q 130 har jag förslagit, att den
värnepligtige, som underkastat sig dylika öfningar, med det resultat att de
kunde förete prof på en viss grad af skjutlärdighet, skulle blifva befriad
från 14 dagar utaf det första rekrytmötet; detta dock under förutsättning
af sammanlagdt 114 dagars öfningstid, Nu har man blott föreslagit 90
dagars öfningstid, och jag har vid sådant förhållande icke ansett mig böra
yrka på dylika skjutöfningar, då exercistiden hufvudsakligen bör afse de
taktiska öfningarne.

Man har här kanske något för mycket ondgjort sig öfver de förslag,
som utaf flere talare blifvit väckta, att nemligen söka åvägabringa dylika
öfningar i hemorten, och man har derutinnan sett ett bemödande att vilja
förkorta den här föreslagna öfningstiden. Jag tror icke, att detta vax-it
deras mening, utan att de endast åsyftat att på ett, enligt deras föreställning,
lämpligare sätt fördela de 90 dygnen. En enda röst liar höjt sig
för en minskning från 90 till 60 dygn, men densamma har icke kommit
från den sidan, som i går utgjorde majoriteten. Den här föreslagna öfningstiden
är den minsta, som bör komma i fråga, om arméen skall hafva
någon karakter af folkbeväpning. Jag hade helst sett, att den blefve

504

Den 20 April.

längre, och jag föreslog derföre i nyssnämnda motion 114 dygn; om jag
ansett mig derför hafva ringaste utsigt till framgång, skulle jag otvifvelaktigt
föreslagit ännu mera.

Såsom förhållandena nu stå, vågar jag emellertid på det allvarligaste
uppmana Kammaren att i denna fråga fatta ett henne värdigt beslut.
Hatva vi sagt a, måste vi också säga b och antaga beväringslagen utan
någon inskränkning i afseende på öfningarnes längd eller beskaffenhet.
Jag yrkar bifall till punkten i oförändradt skick.

Herr Lyttkens: Herr Talman! Jag tror mig i går hafva så tyd ligt

uttalat min mening, att man ej för närvarande kan hafva en tanke
på att förminska stammen, att jag ej härom behöfver orda mycket. Men
i afseende på beväringsöfningarne och deras fördelning hyser jag den
föreställning, att man mycket gerna kunde att börja med ej utsträcka
beväringsöfningarne så långt och dessutom förlägga de förberedande öfningarne
inom kommunen. Till dessa enkla öfningar fordras icke stora
förberedelser, ty beväringsynglingarne kunde exercera i sina egna kläder
och förse sig sjelfve med kost. Jag vill derföre yrka på, att de första
20—22 dagarne utaf öfningstiden skola användas till öfningar inom kommunen.
Man bör nemligen akta sig för att genom för stränga åtgärder
skrämma folket ur landet, hvdket beklagligtvis redan inträffat, ty en panisk
förskräckelse har uppstått på flera ställen. Jag vill derför icke
gifva mitt bifall till en så brådstörtad öfvergång, utan jag vill, att man
utan språng går med säkra steg och småningom målet till mötes. Jag
yrkar derföre återremiss af punkten i fråga.

Herr Johan Erik Johansson: Herr Talman! mine Herrar! Då
jag deltagit i Utskottets beslut utan att reservera mig, så är min ställning
klar i denna fråga. Jag hade önskat, att en del af öfningarne förlädes
inom hemorten, och att det Kong!, förslaget till denna likasom till
1869 års Riksdag varit grundadt på en sådan framställning från Herr
Krigsministern, men då Korigl. Maj: t icke nu ansett detta lämpligt, så
vill jag icke yrka derpå. Jag har ansett det vara en hufvudsak, att vi
få ett fast och starkt försvar, och yrkar derföre bifall till Utskottets
förslag.

Herr Jonas Jonasson: Jag ber blott att få tillkännagifva, att jag
på de ai flere föregående talare framlagda skälen yrkar återremiss af den
förevarande punkten.

Herr Diss Olof Larson: Herr Talman! mine Herrar! Jag skall

icke såsom några föregående endast lofva att yttra mig kort, utan jag
ärnar också hålla mitt löfte. Jag protesterar mot den uppfattning af
mitt förra -yttrande som några talare tyckas hafva, då de göra anspelning
på, att sedan majoriteten här i Kammaren voterat bort indelningsverket,
så vill man äfven nu taga bort eller inskränka öfningstiden för de värnepligtsskyldige.
Jag ansåg det vara nödvändigt att förebygga en sådan
missuppfattning, hvarföre jag ock började mitt förra anförande med att
säga, att jag ville ålägga alla den öfning, som är erforderlig; och jag för -

Den 20 April.

505

klarar nu ytterligare, att jag i det fallet är färdig att åtaga oss till och
med längre och mera öfning än Kong!. Maj:t föreslagit, om det vore behörigt
för att få vårt försvar fullt betryggande. Men jag anser tillika, att
man skulle kunna förlägga en del af dessa öfningar i mindre distrikt eller
i hemorten; ty när jag är öfvertygad om att ändamålet med dessa öfningar
vinnas lika bra, om icke bättre på detta sätt, och då detta sätt derjemte
är mindre kostsamt så väl för staten som den enskilde, så tvekade
jag icke att framställa ett sådant yrkande som jag gjorde; dessa öfningar
blifva nog tillräckligt betungande ändå, utan att man skall göra dem
värre än som behöfves, och jag protesterar derföre ännu en gång mot en
sådan uppfattning af mina ord, att jag icke skulle vilja underkasta beväringen
öfningar. Jag ansåg mig hafva tillräckligt stöd för min önskan,
att en del af öfningarne skulle förläggas till hemorten, deruti att Chefen
för Landtförsvars-departementet år 1868 sjelf framlade ett dylikt förslag.

Det torde derföre ursäktas mig, att jag framkommit med ett sådant
yrkande och att jag fortfar med detsamma.

Herr Jöns Pehrsson: Herr Talman! mine Herrar! Det torde icke
vara ur vägen, att äfven jag tillkännagifver. hvilken åsigt jag förfäktar i
denna fråga. Då Kong! Maj:ts proposition remitterades till Utskottet,
yttrade jag, att jag icke ansåg det vara rätt att hålla eu dyr stående
armé, och att mindre öfva beväringsynglingarne. Det är dock icke min
mening, att beväringens öfningar skola alltför långt utsträckas. Om någon
skulle våga yttra det ringaste tvifvel om behofvet af den nu begärda öfningstiden,
då är man genast framme och beskyller en för att icke vara
fosterlandsvän o. s. v. Meningarne kunna dock äfven i detta afseende
vara delade. Äro emellertid verkligen de behof, som förefinnas, så stora,
så vill jag visst icke sätta mig mot deras fyllande. Men det finnes en
omständighet, som måste tagas med i beräkningen, nemligen huruvida icke
dessa dagar för infanteriet skulle kunna inskränkas till två år. Man
skulle derigenom göra en inbesparing af 80,000 dagars underhållskostnad.
Jag har endast velat fasta uppmärksamheten på detta förhållande, utan
att vilja framställa något bestämdt yrkande. Vidare tillåter jag mig fästa
uppmärksamheten derpå, att den föreliggande punkten alldeles icke har
någonting att göra med det beslut, som fattades i går, utan endast och
allenast med Kongl. Maj:ts proposition.

I

Herr Carl Ifvarsson: Jag anhåller om ursäkt, derföre att jag nu

tager Kammarens uppmärksamhet i anspråk, men jag har begärt ordet,
emedan man synes mig hafva- oriktigt uppfattat det förslag, som här blifvit
framstäldt, nemligen att man borde förlägga en del af ifrågavarande öfningar
till hemorten. Jag ber, att man ännu en gång tänker på saken,
innan man fattar beslut i frågan. Det har här blifvit yttradt, att det
är nödvändigt, att folket med välvilja omfattar den nya beväringsinrättningen
och värnepligtslagen. Ja, just af detta skäl är det så mycket
mera nödvändigt att gå varsamt till väga, ty man kan vara förvissad derom,
att, om öfningstiden nu höjes till tredubbelt mot den nuvarande,
detta skall väcka mycket uppseende i landsorten, och det är, enligt min
tanke, vida bättre att nu förlägga en del af öfningarne inom kommunerna

506

Den 20 April.

och låta den gemensamma öfningstiden så småningom tillväxa. Man säger,
att det nu skulle vara mindre svårt att fatta beslut i denna fråga, derföre
att man redan försvagat försvaret genom att borttaga den indelta
arméen. Jag betvifla!'' detta. Utskottet har ju föreslagit bildandet af en
lika stor stam som den indelta arméen. Jag föreställer mig, att de talare,
som nu yttrat sig varmt för detta förslag, icke heller vilja afslå bildandet
af en sådan stam, och om man då förlänger öfningstiden från
30 till 60 dagar och förlägger öfningarne under den återstående tiden i
hemorten, så har man ju betydligt ökat försvaret och icke försämrat detsamma.
Jag tror, att de, som nu uppträda med sådan ifver emot förslaget
om ersättning till beväringsynglingarne under öfningstiden, göra
detta till någon del derföre, att de tro att indelningsverket ej kommer
att aflösas lika lätt, utan att vilkoren blifva hårdare vid en förändring i
detta afseende. Jag önskar visserligen indelningshafvarne allt godt, men
jag tror, att vi icke få gå för våldsamt till väga mot andra samhällsklasser
och derigenom bortskämma den sak, som man vill befrämja. Om det nu
så är, att den föreslagna öfningstiden icke kan inskränkas, — hvilket jag
för min del icke kan bedöma, ehuru jag sett förslag af Herr Statsrådet
och Chefen för Landtförsvars-departementet förut vara afgifvet i sådan
riktning — så må vi dock betänka, att vi icke böra motsätta oss att
betala något för dem, som uppoffra sin tid för att bereda sig för landets
försvar. Jag tror, att man genom en återremiss skullefvinna detta, och
jag fortfar således att yrka punktens återremitterande i den af mig förut
uttalade syftningen.

Med Herr Carl Ifvarsson förenade sig Herr Ola Månsson.

Herr Uhr: Det ser verkligen ut af denna diskussion, som om det

vore på modet att yttra sig vidt och bredt och skena öfver skacklorna.
Jag har begärt ordet egentligen blott för att lugna den varme fosterlandsvännen,
vår aktade vice Talman dermed, att jag vill bifalla denna punkt,
och jag tror att den äfven af Kammaren bifalles, äfven om den nu återremitteras.
Men de, som hafva en annan tro, må dock icke ondgöras
deröfver, att en och annan önskar att förlägga dessa öfningar i hemmet
på ett sätt, som blir mindre kostsamt, om det låter sig göra; och derföre
finnes, enligt min tanke, intet hinder i denna punkt, ty den bestämmer
icke orten för öfningarnas anställande, utan blott öfningstidens längd.
Jag är en varm vän af vapenöfningar både i hemmet och i skolan och
jag är öfvertygad derom att, om kärleken till dessa öfningar inplantas i
skolåldern och öfningarne fortgå allt sedermera, vi icke skola behöfva
riskera, att den nu föreslagna öfningstiden behöfver förlängas åtminstone
ännu på någon tid. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag i denna
punkt.

Herr Johan Jönsson: Jag har alltid varit af den öfvertygelsen,

att, om hvarje svensk man erhölle ett godt vapen och kunde handtera detsamma,
Sverige skulle hafva ett godt försvar, men då det icke är möjligt
att åstadkomma detta utan tillräckliga öfningars anställande, så yrkar jag
bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

507

Den 20 April.

Herr Sven Andreassou: Jag anser mig nästan uppfordrad af en

föregående talare att yttra mig nu. Han liar antagit nemligen, att jag
oriktigt uppfattade hans yttrande i går afton, men jag får förklara, att
så icke var förhållandet, utan att jag, såsom jag tror, först sade, att jag
såväl från en ärad talare på Göteborgs-bänken i går afton som från flere
talare i dag förnummit yttranden, som så öfverensstämde med mina egna
åsigter, att jag har föga att tillägga, och att jag sedan tillkännagaf mina
egna åsigter i ämnet. Jag nämnde dervid äfven, att jag icke tilltror mig
att kunna bedöma, huru långa dessa öfningar böra vara, och att jag af
sådan anledning icke ville framkomma med något bestämdt yrkande, men
härmed har jag icke velat säga, att jag kommer att rösta för afslag på
Utskottets hemställan i denna punkt. Det är endast detta jag velat tillkännagifva.

Herr Peter Andersson: Ehuru den af Utskottet föreslagna krigs bildningen

kominer att verka menligast för jordbrukare, till hvilkas antal
jag hörer, kan jag detta oaktadt icke motsätta mig hvad Utskottet föreslagit
i denna punkt. Det är nödvändigt, att folket, om det skall kunna
försvara sig, erhåller nödig bildning i krigarens yrke, ty utan yrkesskicklighet
i detta afseende inträffar samma förhållande som med nybörjare i
andra yrken, nemligen att icke veta huru de skola göra. Jag yrkar således
bifall till Utskottets förslag i denna punkt, dock under den förhoppning
att allt, som erfordras för försvaret, kommer att utjemnas på
alla svenska medborgare i mån af hvars och ens tillgångar, utan afseende
på dessa tillgångars natur och beskaffenhet.

Herr Nils Nilsson från Blekinge län: Jag vill endast hafva till
protokollet antecknadt, att jag till alla delar instämmer med dem, som
yrka bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

Öfverläggningen var slutad. Kammaren biföll Utskottets förslag.

Herr Carl Hvar sson yttrade: Då jag hört Kammarens mening i

denna fråga temligen allmänt uttalad, så har jag icke velat begära votering,
men jag kan icke underlåta att reservera mig mot det nyss fattade
beslutet, hvilket jag önskar icke måtte hafva några menliga följder, ehuru
jag befarar detta.

Likaledes anmäldes reservationer mot beslutet af Herrar J. Rundbäck
och G. A. Jönsson.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3 ''/4 e. m.

In fidem
H. Husberg.