Torsdagen don 21 april. Sid (Riksdagens protokoll 1949:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

21—27 april.

Debatter m. m.

Torsdagen don 21 april. Sid.

Interpellationer:

av herr Sundvik ang. reviderad praxis beträffande kommunal

indelning .............................................. 5

av herr Björck om skärpta bestämmelser ang. granskning av
film .................................................... 7

Lördagen den 23 april.

Interpellation av herr Mannerskantz om ersättning till jordbrukare
i anledning av inträffad sandstorm ........................ 10

Tisdagen den 26 april.

Svar på interpellation av herr Pålsson ang. deposition hos skogsvårdsstyrelse
av medel för skogsvård ...................... 13

Onsdagen den 27 april.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval . . 20

Anslag under riksstatens elfte huvudtitel:

Inrikesdepartementet ...................................... 27

Sexualhygienisk upplysningsverksamhet .................... 36

överståthållarämbetet ...................................... 38

Bidrag till kommuner för uppförande av brandstationer ...... 41

Bidrag till den halvöppna barnavården m. m.................. 43

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp ...... 54

Garnisonssjukhusets i Sollefteå framtida ställning .............. 57

Anslag till de allmänna läroverken m. m....................... 60

Minimiavståndet mellan halmstack och byggnad ................ 75

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän .............. 80

Effektivisering av den statliga priskontrollen .................. 85

Interpellationer:

av herr Ericsson, Carl Eric, ang. vissa förhållanden i de polska

hamnarna .............................................. 87

av herr Anderberg ang. folkskollärarnas tjänstebostäder ...... 88

1 Första kammarens protokoll 1949. Nr 14.

Nr 14.

Innehåll.

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Torsdagen den 21 april.

Gemensamma omröstningar:

Anslag till frivilliga skytteväsendets främjande .............. 3

Avsättning till fonden för idrottens främjande .............. 3

Onsdagen den 27 april.

Inbjudan från Danmarks riksdag till deltagande i minnesfest å
100-årsdagen av junigrundlovens tillkomst ................. 19

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, ang. viss ändring av bestämmelserna
om utfärdande av röstlängdsutdrag ............ 20

— nr 18, ang. ändrade grunder för mandatfördelningen mellan

valkretsarna vid val till riksdagen ......................... 20

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet) ............................. 27

— nr 68, ang. anslag till understöd för utomprocessueli rättshjälp 43

— nr 69, ang. anslag till bidrag till den halvöppna barnavården

in. m..................................................... 43

— nr 70, ang. anslag till uppförande av nya kökslokaler m. m. vid

•alkoholistanstalten Åsbrohemmet ........................... 54

-— nr 71, ang. målsmanskapet för vårdhem för kroniskt sjuka m. m. 54

— nr 72, ang. anslag till bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp .......................................... 54

— nr 73, ang. garnisonssjukhusets i Sollefteå framtida ställning. . 57

— nr 74, ang. förstärkning av tionde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga .................. 60

— nr 75, ang. anslag till byggnadsforskning och standardiserings verksamhet

.............................................. 60

— nr 76, ang. frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan
.................................................... 60

— nr 77, ang. anslag till Flygtekniska försöksanstalten: Projekterings-
och konstruktionskostnader .......................... 60

— nr 78, ang. anslag till vissa skyddsarbeten å Uppsala domkyrka 60

— nr 79, ang. anslag till anskaffning av matematikmaskinutrustning
m. in............................................... 60

— nr 80, ang. anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken

i», ni..................................................... 60

— nr 81, ang. anslag till folkskolinspektionen .................. 75

— nr 82, ang. vissa anslag till vanföreanstalter ................ 75

— nr 83, ang. anslag till barnmorskeläroanstalterna ........... 75

— nr 84, ang. anslag till anordnande av lokaler för statens rätts läkarstation

i Lund m. m................................... 75

— nr 85, ang. vissa ersättningar av statsmedel till arbetstagare,

som drabbats av silikos (stendammslunga) .................. 75

— nr 86, ang. ersättning till Erik Ask.......................... 75

— nr 87, ang. ersättning till makarna Sally och K.-E. Sundström

för förlust på grund av oriktigt förfarande av vederbörande
prövningsnämnd vid 1944 års taxering ...................... 75

— nr 88, ang. ändrade bestämmelser rörande rese-, traktaments och

flyttningskostnadsersättning åt vissa barnmorskor ........ 75

Innehåll.

Nr 14.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, ang. beräkningen av dröjsmålsränta
enligt förordningen om kupongskatt 75

Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring i lagen om sparbanker 75

— nr 26, ang. understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst

anställda personer ........................................ 75

— nr 27, ang. pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst

anställda personer m. fl..................................... 75

— nr 28, ang. ersättning i vissa fall enligt 1909 och 1927 års mili tärersättningsförordningar

m. m............................. 75

Första lagutskottets utlåtande nr 22, ang. fortsatt giltighet av lagen
med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för
försvaret.................................. 75

— nr 23, ang. ändring i förordningen om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m. m............................. 75

-— nr 24, ang. fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom, m. m. ............ 75

— nr 25, ang. upphävande av gällande bestämmelser angående

visst avstånd mellan halmstack och byggnad ................ 75

— nr 26, ang. bestämmelser till förhindrande av vissa skenäktenskap
.................................................... 79

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändrad lydelse av 3 §
förordningen om moderskapspenning ...................... 79

— nr 17, ang. utsträckt tillämpning av den till arbetsrätten hörande
skyddslagstiftningen ................................ 80

— nr 18, ang. viss komplettering av lagen om övervakning av

konkurrensbegränsning inom näringslivet.................... 80

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. viss ersättning av statsmedel
åt delägare i »Svartbyns dikningsföretag av är 1941» i överluleå
socken ............................................. 80

— nr 16, ang. åtgärder för en mera produktiv fiskodling i Kalix

älv ...................................................... 80

— nr 17, om vissa ändringar i kungörelsen ang. statligt stöd till

jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m............... 80

— nr 18, ang. statlig kreditgaranti för lån till förvärv av fiskefartyg
...................................................... 80

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 7, ang. vissa åtgärder för
att avskilja svårhanterliga och störande element från de kommunala
ålderdomshemmen ............................... 80

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 6 ang. upphävande av bestämmelserna
om slaktgodemän ............................ 80

— nr 7, ang. effektivisering av den statliga priskontrollen ...... 85

Torsdagen den 21 april 1949.

Nr 14.

Torsdagen den 21 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrift:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av min höga ålder
får undertecknad härmed vördsamt avsäga
mig ledamotskapet av riksdagens
första kammare.

Stockholm den 9 april 1949.

Ernst Hage.

Kammaren godkände det hinder, som
herr Hage åberopat till stöd för sin avsägelse
av riksdagsmannabefattningen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 45 föreslagna
samt ''av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 75 och II: 32, till Armén:
Frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1949/50 ''anvisa ett
reservationsanslag av 1 724 000 kronor,
röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, bar riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 75 och II:
32, till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1949/
50 anvisa ett reservationsanslag av
1 440 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstnings -

apparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 66.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 298, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 103 ja och 104
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 163 ja
och 170 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 56 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 23 och II: 23, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
anslag av 3 500 000 kronor, röstar
Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna I: 23 och II: 23, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1949/50 anvisa ett anslag
av 4 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstnings -

Nr 14.

Torsdagen den 21 april 1949.

apparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 61.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 299, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 93 ja och 118 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 158 ja och
179 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller jag om ytterligare ledighet
från riksdagsgöromålen för den tid
läkarbetyget omfattar.

Gävle lasarett den 12 ''april 1949.

Rickard Sandler.

Landshövding Rickard Sandler är på
grund av sjukdom oförmögen till arbete
under tiden 15 april till den 31 maj
1949, vilket härmed intygas.

Gävle den 12 april 1949.

G. Brun.

Med. dr,
lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 181, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1949/50, m. m., hänvisades propositionen
till statsutskottet, varjämte densamma
remitterades dels, såvitt angick det
procenttal varmed statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avses i 10 § 1

mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skall avgå å preliminär skatt för
hela budgetåret 1949/50, till bevillningsutskottet,
dels ock, i vad propositionen
rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

182, med förslag till lag om förbud
mot spridning av vissa kartor m. m.;

nr 183, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken,
m. m.; samt

nr 185, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 291, av herr Grånebo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1949/50
m. m.;

nr 292, av herr Grånebo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1949/50 till
åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m.; samt

nr 293, av herrar Björkman och Nordenson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till teckning av
aktier i Aktiebolaget Aerotransport m. m.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 81, angående godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Frankrike;

nr 180, med förslag till förordning om
explosiva varor;

nr 184, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation, m. m.;

nr 188, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om
restitution i vissa fall av tilläggsskatt å

Torsdagen den 21 april 1949.

Nr 14.

Interpellation ang. reviderad praxis beträffande kommunal indelning.

bensin, som användes vid jordbrukets
drift;

nr 189, med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1);

nr 190, angående förlängning av giltighetstiden
för vissa tilläggstullar;

nr 191, med förslag till lag med vissa
bestämmelser i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, m. m.;

nr 192, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor;

nr 193, med förslag till ändring i 1947
års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.;

nr 194, med förslag till förordning angående
särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 m. m.;

nr 195, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

nr 196, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Storbritannien för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter;

nr 197, angående fortsatt förstärkning
av flygvapnet;

nr 198, med förslag till lag om ändring
i strafflagen;

nr 199, angående nya grunder för kvrkomusikerorganisationen
in. m.;

nr 200, med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt av
vissa icke-statliga befattningshavare,
in. in.;

nr 201, med förslag till lag om pantlånerörelse; nr

202, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna till
32 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 203, angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag
från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustrirestitution;

nr 204, angående nya grunder för avlöningen
av präster in. in.;

nr 205, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

nr 206, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350), m. m.;

nr 207, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303);

nr 208, med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning,
in. in.;

nr 209, med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 23 april
1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel; nr

210, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293)
samt om fortsatt giltighet av samma lag;
och

nr 211, angående statligt stöd åt aluminiumindustrien.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 294, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1949/50 m. m.;

nr 295, av herr Wehtje, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1949/50 in. in.;

nr 296, av herr Ericsson, Carl Eric,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1949/50 m. in.; samt

nr 297, av herr Mannerskanlz m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisutjämningsavgift in. m.

Interpellation ang. reviderad praxis beträffande
kommunal indelning.

Herr SUNDVIK erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Vid de
senaste årens riksdagar har kommunindelningsproblemet
i olika sammanhang
varit föremål för uppmärksamhet.

Nr 14.

Torsdagen den 21 april 1949.

Interpellation ang. reviderad praxis beträffande kommunal indelning.

Fjolårets riksdag t. ex. avslog med
knapp röstövervikt den i denna kammare
väckta motionen nr 147, vari hemställdes,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära utredning rörande sådana
ändringar i 1919 års indelningslag, som
betingas av det efter kommunindelningsreformen
inträdda läget. I samband
därmed borde behövliga riktlinjer
för kommande indelningspraxis
uppdragas. Konstitutionsutskottet framhöll
i sitt yttrande över denna motion
bl. a. att vissa under senare tid av statsmakterna
fattade beslut borde kunna
förväntas komma att påverka indelningspraxis
i av motionärerna åsyftad
riktning. Det nuvarande övergångsskedet
ansågs doek föga lämpat för en allmän
översyn av bestämmelserna om förutsättningarna
för indelningsändringar.

Grundtemat i nyssnämnda motion var,
att den hittillsvarande indelningspolitiken
alltför ensidigt gynnat stadskommunerna.
Också i andra sammanhang, t. ex.
när frågan om den stora indelningsreformen
behandlades av riksdagen för ett
par år sedan, ha uttalats betänkligheter
mot att stora landsbygdsområden läggas
till stad.

Helt fristående från, men likväl i regel
föranledda av den pågående kommunindelningsreformen
torde nu ett betydande
antal indelningsärenden vara anhängiggjorda.
Det rör sig i icke så få fall om
utbrytningar av tätorter inom landskommuner
till självständiga köpingskommuner,
och det är i andra fall fråga om deleller
totalinkorporeringar av landskommuner
med städer. Praktiskt taget varje
stad torde ha mer eller mindre utvecklade
funderingar på inkorporeringar; det
hela verkar något av psykos. Den ena
staden vill inte vara sämre än den andra.
Man vill inte flyttas ned i statistiken
över städernas invånarantal, och så börjar
man att kasta sina blickar på de angränsande
landskommunerna.

Nu är det nog med viss undran som
man konstaterar, att kammarkollegiets
utredningsmän under det senaste året föreslagit
köpingsutbrytningar, varigenom
skulle tillskapas nya kommuner, som i
fråga om invånarantal knappast skulle

uppgå till vad som betecknats som normalt
i fråga om de genom indelningsreformen
nybildade kommunerna. Då syftet
med den pågående mycket genomgripande
indelningsreformen är att tillskapa
större och ekonomiskt mera bärkraftiga
enheter, framstår det som egendomligt,
om man i ungefär samma andetag
skall genom styckning av redan bestående
enheter åstadkomma kommuner, som
för handhavande av mera betydande
kommunala verksamhetsgrenar äro i
minsta laget eller alltför små.

I icke få fall torde för övrigt den
situationen vara för handen, att en större
landskommun genom den allmänna indelningsreformen
nu tvingas att taga
hand om en mindre, angränsande landskommun
med svagt skatteunderlag och
att utredning samtidigt pågår om att lägga
de ur skatteunderlagssvnpunkt bästa
delarna av den större kommunen till angränsande
närbelägna stad eller att åstadkomma
en köpingsutbrytning.

Det är givet, att man i av sådana förhållanden
berörda landskommuner med
viss ängslan ser på utvecklingen. Komma
dessa utarmningsprocesser slag i slag,
kan det komma att innebära en rasering
av en välordnad kommunalförvaltning
och sönderbrytning av ett i socialekonomiskt
avseende homogent område. Först
kommer den procedur, som innebär, att
man sammanslås med en kommun, som
inte har det särskilt gott ställt. Skatteunderlaget
per capita blir uttunnat. Och
innan sammanslagningen har trätt i
kraft, får man kanske finna sig i en mycket
kännbar åderlåtning genom en exkorporering,
som också nedbryter den
uråldriga men likväl fortfarande lämpliga
socialekonomiska enheten.

Rent allmänt måste man ju tycka det
vara naturligt, att olika på senare år fattade
beslut av statsmakterna böra på ett
tämligen radikalt sätt påverka hittillsvarande
indelningspraxis och ge den en
annan inriktning. Därvid har man i första
hand pekat på 1947 års byggnadslag,
som ju gör det möjligt också för egentliga
landskommuner att på ett helt annat
sätt än förr aktivt reglera bebyggelsen.
För lösandet av övriga tätortsproblem in -

Torsdagen den 21 april 1949.

Nr 14.

Interpellation om skärpta

om den egentliga landskommunens ram
har också den av 1948 års riksdag beslutade
kompetensutvidgningen för de
borgerliga primärkommunerna varit av
stor betydelse. För min del vill jag därtill
peka på en sådan sak som den projekterade
skolreformen. Menar man allvar
med den, kan det inte vara riktigt
att i oträngt mål tillåta en styckning av
landskommuner. I ett par av de fall, där
kammarkollegiets utredningsmän föreslagit
köpingsutbrytning, skulle ett bifall
till förslagen i hög grad försvåra en ändamålsenlig
organisation av den nya
skolan. För framtidens skolväsen torde
det över huvud taget vara önskvärt med
förvaltningsenheter, som äro betydligt
större än de kommuner, som i allmänhet
åstadkommas genom kommunsammanslagningen.
Men också på de flesta håll,
där delinkorporeringar med städer eller
andra primärkommuner äro aktuella,
måste detta för de därav berörda landskommunerna
innebära ett vanskligt äventyr.
En aktiv och progressiv kommunalpolitik
kan inte föras, om man skall ha
ett ständigt inkorporeringshot över sig.

I den mån landskommunerna mera allmänt
förskaffa sig en effektiv förvaltningsapparat
och bli lika funktionsdugliga
som de administrativa tätorterna,
borde den prioritetsrätt till nya områden,
som indelningslagen och praxis hittills
givit stadskommunerna, inte längre vara
lika motiverad. Är det traditionella motivet
för städernas inkorporeringskrav •—
nya markområden för bebyggelse och industri
— numera lika bärande som förr?
Är det förenligt med vår tids strävanden
mot ett differentierat näringsliv att ulan
vidare ge städerna förtursrätt?

Jag vet mycket väl, att det här rör sig
om ett mycket invecklat problem, på vilket
inte kan finnas någon entydig lösning.
Vad som ur det allmännas synpunkt
på en ort framstår som ändamålsenligt,
kan på en annan ort och under
något ändrade förutsättningar kräva något
helt annat. Jag vill ändå fråga statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet,
huruvida han för sin del anser, att
här antydda förhållanden motivera en
reviderad indelningspraxis.

bestämmelser ang. granskning av film.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om skärpta bestämmelser
ang. granskning av film.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr BJÖRCK, som yttrade: Herr talman!
Av såväl offentliga uttalanden som
av notiser i pressen de senaste månaderna
synes framgå, att ett flertal av de
filmer som visats på Stockholms biografer
den senaste tiden varit av den art,
att man kan sätta i fråga, om ej den statliga
filmcensuren bort ingripa mot desamma.
Ett talande exempel på hur en
rafflande äventyrsfilm kan inverka på
unga sinnen fick man vid den rättegång
mot den s. k. »pälsligan», som pågått
och ännu ej är avslutad vid Stockholms
rådhusrätt. Det framgick nämligen vid
förhöret, att huvudpersonen i filmen
»Gatan utan namn», den skrattande
gangstern, tjänat som förebild för flertalet
av ligans medlemmar och särskilt
för dess ledare. Denne uppgav sig ha
sett filmen inte mindre än sju gånger
och därvid lärt sig replikerna utantill.
Gangstern och dagdrivaren i filmen,
som alltid hade gott om pengar, hade
blivit hans idol, som han på allt sätt
sökte efterlikna. Även flera andra filmer
nämndes under förhören med ligans
medlemmar, filmer som visat sig ha tjänat
som förebild för de unga brottslingarna
vid utförandet av de brott, för vilka
de nu voro åtalade.

Med kännedom om den omfattning,
som ungdomsbrottsligheten nått, måste
man beklaga, att även ett flertal andra
filmer visa sig spela en mindre önskvärd
roll, när det gäller att locka ungdomen
in på farliga vägar. Det li
då nära till hands att ställa frågan: Borde
det inte vara ett samhällsintresse att
i den mån det är möjligt söka förhindra,
att filmer av den art som här nämnts
visas offentligt?

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesia -

8 Nr 14- Lördagen den 23 april 1949.

Interpellation om skärpta bestämmelser ang. granskning av film.

stikdepartementet få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
att bestämmelserna för statens biografbyrå
angående granskning av film skärpas,
så att filmer av den art jag här omnämnt
antingen förbjudas eller i varje
fall beskäras så, att man ej behöver befara,
att de skola utöva ett skadligt och
neddragande inflytande på den ungdom,
som besöker biograferna?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.32 eftermiddagen.

In fidern
G. H. Berggren.

Lördagen den 23 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Majrts proposition nr 81,
angående godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Frankrike.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

180, med förslag till förordning om
explosiva varor; och

nr 184, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 188, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin,
som användes vid jordbrukets drift.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 189, med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 190, angående förlängning av giltighetstiden
för vissa tilläggstullar.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 191, med förslag till lag med vissa
bestämmelser i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, in. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 192, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om
erkända arbetslöshetskassor.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
193, med förslag till ändring i 1947
års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 194, med förslag till förordning
angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 m. m.

Lördagen den 23 april 1949.

Nr 14.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

195, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; samt

nr 196, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Storbritannien för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 197,
angående fortsatt förstärkning av flygvapnet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds propositioner: nr

198, med förslag till lag om ändring
i strafflagen; och

nr 199, angående nya grunder för kyrkomusikerorganisationen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 200,
med förslag rörande pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 201, med förslag till lag om pantlånerörelse.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

202, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna till
32 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och

nr 203, angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Majd att medgiva visst
undantag från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustrirestitution.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 204, angående nya grunder för
avlöningen av präster in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 205, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Majt:s proposition nr
206, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350), m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 207, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
208, med förslag till lag om fortsatt tilllämpning
av lagen den 20 december 1946
(nr 766) med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds propositioner: nr

209, med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 23 april
1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel; och

nr 210, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1, 15 och 27 § § allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293)
samt om fortsatt giltighet av samma lag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
211, angående statligt stöd åt aluminiumindustrien.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 294, av herr Domö m. fl.,
nr 295, av herr Wehtje, och
nr 296, av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl.,

Nr 14.

Lördagen den 23 april 1949.

Interpellation om ersättning till jordbrukare i anledning av inträffad sandstorm.

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1949/50 m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Mannerskantz
m. fl. väckta motionen, nr 297, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
prisutjämningsavgift m. m.

Interpellation om ersättning till jordbrukare
i anledning av inträffad sandstorm.

Herr MANNERSKANTZ erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I en
motion i andra kammaren, nr 353, år
1948 föreslogo herrar Sveningsson och
Dickson inrättandet av en statlig fond
för reglering av skador å privat eller
kommunal egendom genom naturkatastrofer.

Ersättning för skador av ifrågavarande
slag har hittills huvudsakligen lämnats
från allmänna nödhjälpsfonden och
undsättningsfonden samt i vissa fall
genom anslag å riksstaten. Den förstnämnda
fonden är nu i det närmaste
tömd på tillgångar, och även den senare,
vars maximala årliga utdelning kan uppgå
till 50 000 kronor, kommer inom en
nära framtid att vara uttömd. Motionärerna
funno det därför angeläget att
omedelbara åtgärder vidtogos för lösandet
av frågan om ersättning från statens
sida vid naturkatastrofer. Inrättandet av
en fond, ställd under domänstyrelsens
förvaltning, föreslogs.

Jordbruksutskottet framhöll i sitt yttrande,
att frågor om ersättning vid större
naturkatastrofskador liksom hittills
borde i varje särskilt fall underställas
riksdagens prövning. Beträffande ersättning
för skador av mindre omfattning
fann utskottet det lämpligt, att dylika
ärenden liksom hittills skulle avgöras av
Kungl. Maj :t. Emellertid torde det inom
en nära framtid bli fråga om att anvisa
medel till Kungl. Maj:ts förfogande för
utbetalande ''av med ovannämnda fonder
avsedda lån och bidrag. Utskottet förutsatte,
att Kungl. Maj :t hade sin upp -

märksamhet riktad på detta förhållande
och hade för avsikt att i sinom tid hos
riksdagen äska medel för ändamålet.
Något anslagsäskande i här berörda fråga
har riksdagen ännu icke mottagit.

Emellertid ha nyligen händelser inträffat,
vilka aktualisera frågeställningen
i ovannämnda motion. Jag syftar här
på den förödande sandstorm, som onsdagen
den 20 april drog fram över stora
delar av Skåne och Halland. Den
sandflykt, som förorsakades av den
kraftiga, 25 sekundmeter starka stormen,
bär åstadkommit allvarliga skador på
bl. a. de skånska jordarna.

Vårsådden hade lyckligtvis inte ännu
påbörjats på allvar i vissa delar av området,
där stormen härjade, men den utspridda
konstgödseln fördes dock bort
från åkrarna. I andra trakter hade jordbrukarna
hunnit längre i vårarbetet, vilket
innebär att skadegörelsen blev mycket
kännbar. De direkta skadeverkningarna
i form av sönderpiskad gröda,
igenmyllade diken och översandade vägar
uppskattas enligt uppgifter i pressen
till hundratusentals kronor. De indirekta
skadeverkningarna torde komma att
te sig mångdubbelt katastrofala.

Detta innebär svåra ekonomiska förluster
för berörda jordbrukare, i vissa
fall kanske förluster som högst menligt
komma att inverka på deras möjligheter
till en fortsatt rationell skötsel av jordarna.
Det torde därför bli nödvändigt
att det allmänna lämnar ett visst stöd.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få rikta följande
fråga:

Vilka åtgärder anser sig herr statsrådet
kunna vidtaga — trots att något anslagsäskande
för ovannämnda ändamål
ännu icke förelagts riksdagen — i syfte
att lindra de ekonomiska skadeverkningarna
för jordbruket i de trakter, som berördes
av sandstormen över Skåne och
Halland den 20 april i år?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Lördagen den 23 april 1949.

Nr 14.

Ordet lämnades på begäran ånyo till
herr MANNERSKANTZ, som nu yttrade:
Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det med Kungl. Maj:ts proposition
nr 184, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation, m. m., avsedda
ärendet tillåter jag mig anhålla, att
kammaren måtte medgiva utsträckning
av tiden för avgivande av motioner i anledning
av sagda proposition till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från den 21 innevarande månad,
då propositionen kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av bestämmelserna
om utfärdande av röstlängdsutdrag;
samt

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående ändrade grunder för mandatfördelningen
mellan valkretsarna vid
val till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1949/50 till understöd för utomprocessuell
rättshjälp jämte i ämnet väckta
motioner in. in.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till den halvöppna
barnavården in. in.;

nr 70, i anledning av viickt motion om
anslag till uppförande av nya kökslokaler
in. in. vid alkoholistanstalten Åsbrohemmet; nr

71, i anledning av väckt motion angående
målsmanskapet för vårdhem för
kroniskt sjuka in. in.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1949/50 till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående garnisonssjukhusets
i Sollefteå framtida ställning;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till byggnadsforskning och
standardiseringsverksamhet;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Flygtekniska försöksanstalten:
Projekterings- och konstruk tionskostnader; nr

78, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till vissa
skyddsarbeten å Uppsala domkyrka;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av matematikmaskinutrustning
in. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar vid de allmänna
läroverken in. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till folkskolinspektionen;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1949/50 till vanförcanstalter;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till barnmorskeläroanstalterna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anordnande av lokaler
för statens rättsläkarstation i Lund
in. m.;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ersättningar

Nr 14.

Lördagen den 23 april 1949.

av statsmedel till arbetstagare, som
drabbats av silikos (stendammslunga);

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Erik
Ask;

nr 87, i anledning av väckt motion om
ersättning till makarna Sally och K.-E.
Sundström för förlust på grund av oriktigt
förfarande av vederbörande prövningsnämnd
vid 1944 års taxering; samt
nr 88, i anledning av väckt motion om
ändrade bestämmelser rörande rese-,
traktaments- och flyttningskostnadsersättning
åt vissa barnmorskor;

bevillningsutskottets betänkande nr 26,
i anledning av väckta motioner angående
beräkningen av dröjsmålsränta enligt
förordningen om kupongskatt;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker;

nr 26, i anledning av framställningar
angående understöd åt efterlevande till
vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 27, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
20 juni 1935 (nr 395) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. in.;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om upphävande av gällande bestämmelser
angående visst avstånd mellan halmstack
och byggnad; samt

nr 26, i anledning av väckt motion angående
bestämmelser till förhindrande
av vissa skenäktenskap;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 338) om
moderskapspenning;

nr 17, i anledning av väckt motion angående
utsträckt tillämpning av den till
arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen;
samt

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående viss komplettering av lagen om
övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående viss ersättning av statsmedel
åt delägare i »Svartbyns dikningsföretag
av år 1941» i överluleå socken;

nr 16, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en mera produktiv fiskodling
i Kalix älv;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i kungörelsen angående
statligt stöd till jordbrukets yttre
och inre rationalisering m. m.; samt
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående statlig kreditgaranti för lån till
förvärv av fiskefartyg;

första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av
väckt motion om vissa åtgärder för att
avskilja svårhanterliga och störande element
från de kommunala ålderdomshemmen;
ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion om
upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän;
samt

nr 7, i anledning av väckt motion om
en effektivisering av den statliga priskontrollen.

Tisdagen den 26 april 1949.

Nr 14.

Ang. deposition hos skogsvårdsstyrelse av medel för skogsvård.

Herr Bergvall avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion nr 298, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1949/50, m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.16 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Tisdagen den 26 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Ang. deposition hos skogsvårdsstyrelse
av medel för skogsvård.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Pålssons
interpellation angående deposition
hos skogsvårdsstyrelse av medel för
skogsvård, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Olof Pålsson till mig framställt
följande fråga:

»Rån förslag väntas från regeringen
angående beredande av möjlighet för
skogsägare att hos vederbörande skogsvårdsstyrelse
deponera medel för framtida
användning till skogsvårdande åtgärder?» I

anledning härav får jag anföra följande.

Såsom interpellantcn omnämnt liar
1947 års bevillningsutskott vid behandlingen
av det nämnda år framlagda förslaget
till ny lagstiftning om investeringsfonder
anfört, att utskottet fann
det önskvärt att denna lagstiftning såvitt
möjligt utsträcktes att omfatta jämväl
jordbruk och skogsbruk. Emellertid kunde
utskottet icke förorda att så skedde
förrän den ifrågasatta lagstiftningen om

bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare
blivit genomförd. Utskottet tilläde
emellertid att vad särskilt angår investeringsfond
för skogsbruk borde enligt utskottets
mening, oberoende av om en lagstiftning
angående bokföringsskyldighet
komme till stånd eller icke, undersökas
huruvida skogsägare skulle kunna
beredas möjlighet att hos vederbörande
skogsvårdsstyrelse deponera viss del
av inkomsten av skogsbruk för framtida
användning till skogsvårdande åtgärder.
Vad utskottet sålunda anfört godkändes
av riksdagen.

Jag får i detta sammanhang vidare
erinra om att jag i februari förra året
i denna kammare besvarade en fråga
av herr Näsgård angående den tidpunkt,
då proposition om skattefria investeringsfonder
för skogsbruket kunde förväntas
bliva framlagd. Jag yttrade därvid,
att då den av 1947 års bevillningsutskott
berörda frågan om bokföringsskyldighet
för jordbrukare komme att
upptagas till behandling inom finansdepartementet
under år 1948, jag icke
hade för avsikt att redan under våren
1948 framlägga förslag om investeringsfonder
för skogsbruket.

1948 års bevillningsutskott behandlade
därefter, i anledning av väckta motioner,
frågan om inrättande av investeringsfonder
för jordbruk och skogsbruk.
Utskottet anförde därvid att utskottet
— i likhet med 1947 års bevillningsutskott
— ansåg frågan om investeringsfonder
för jordbruket böra upp -

Nr 14.

Tisdagen den 26 april 1949.

Ang. deposition hos skogsvårdsstyrelse av medel för skogsvård.

lagas till förnyat övervägande i anslutning
till genomförandet av lagstiftningen
om bokföringsmässig inkomstberäkning
för jordbruk. Då utskottet fann angeläget,
att alla tänkbara möjligheter
till en lösning av frågan därvid bleve
undersökta, ansåg sig utskottet böra förorda
skrivelse till Kungl. Maj:t med
hemställan om utredning i ämnet. Utskottet
tilläde att vid utredningen borde
— i enlighet med vad 1947 års bevillningsutskott
anfört — jämväl frågan
om inrättande av investeringsfonder för
skogsvårdsarbeten tagas under omprövning.
Riksdagen fattade beslut i enlighet
med vad utskottet hemställt.

Den av riksdagen sålunda begärda
utredningen har ännu icke igångsatts.
Såsom jag för någon tid sedan framhöll
i andra kammaren i ett interpellationssvar
till herr Hansson i Skegrie, anser
jag nämligen att förutsättningar för en
dylik utredning inte föreligga, förrän
frågan om bokföringsmässig inkomstberäkning
för jordbruket avancerat så
långt att i direktiven för utredningen
kunna angivas de huvudsakliga grunder,
på vilka utredningen härutinnan bör
bygga.

Det är min förhoppning att proposition
angående den ifrågasatta lagstiftningen
om bokföringsskyldighet för
jordbrukare skall kunna utarbetas under
loppet av innevarande år, så att
propositionen kan framläggas vid början
av nästa års riksdag. I anslutning
härtill bör, såsom bevillningsutskottet
uttalat, frågan om investeringsfonder i
jordbruk och skogsbruk upptagas till
övervägande. Då sistnämnda fråga sålunda
kan förväntas bli föremål för
prövning inom en näraliggande framtid,
är det enligt min mening icke lämpligt
att dessförinnan söka forcera fram
en lagstiftning angående rätt till avdrag
vid beskattningen för medel, deponerade
hos vederbörande skogsvårdsstyrelse
för framtida användning till skogsvårdande
åtgärder. Det torde så mycket
mindre finnas anledning till ett dylikt
förfarande som en lagstiftning av nyss
angiven innebörd kan förväntas i väsentliga
delar förlora sin betydelse i och

med att frågan om investeringsfonder
för skogsbruk bringas till sin lösning.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra mitt
tack för det svar, som herr statsrådet nu
lämnat på min interpellation angående
investeringsfonder för det enskilda
skogsbruket. Då jag emellertid inte känner
mig helt tillfredsställd med svaret,
kan jag inte uraktlåta att knyta en del
reflexioner till detsamma.

Finansministern anknyter möjligheterna
för bildandet av dessa investeringsfonder
till en tillämnad utredning rörande
lagstiftning om bokföringsskyldighet
för jordbrukare samt uttalar den
förhoppningen att proposition om en sådan
lagstiftning skall kunna utarbetas
under innevarande år. Bortsett ifrån
den omständigheten att den av finansministern
åsyftade utredningen har utgjort
det formella hindret för denna frågas
lösande under de drygt fem år som
förflutit, sedan det enskilda skogsbruket
först ifrågasatte och föreslog den här aktuella
åtgärden, så är jag ej helt övertygad
om att den tillämnade bokföringsskyldigheten
för jordbruket i någon som
helst tillfredsställande omfattning kommer
att tillgodose det önskemål, som jag
med min interpellation åsyftade. Jag ber
att få erinra om hurusom det enskilda
skogsbruket består av en stor mängd små
brukningsdelar. Det finns inom landet
168 000 brukningsdelar med mindre än
25 hektar skog, 56 000 brukningsdelar
med mellan 25 och 50 hektar skog, 33 000
brukningsdelar med mellan 50 och 100
hektar skog, 15 000 brukningsdelar med
mellan 100 och 200 hektar skog, men endast
6 000 brukningsdelar med över 200
hektar skog. Jag kan härtill lägga den
omständigheten, att i ett tidigare föreliggande
förslag om bokföringsskyldighet
för jordbruket har man räknat med
att endast brukningsdelar med minst
60 000 kronors taxeringsvärde skulle
medtagas i bokföringsskyldigheten. Från
dessa båda utgångspunkter — det stora
antalet små brukningsdelar i vårt land

Tisdagen den 26 april 1949.

Nr 14.

Ang. deposition hos skogsvårdsstyrelse av medel för skogsvård.

och gränsdragningen, när det gäller vilka
brukningsdelar som skola omfattas
av bokföringsskyldigheten — synes det
mig fullt klart att en stor del av de enskilda
jordbruken icke komma att via
den av finansministern planerade lagstiftningen
erhålla möjligheter att verkställa
skattepliktiga avsättningar för
skogsvårdsändamål.

Jag förstår självfallet att man kan resonera
om en lägre gräns för den på
taxeringsvärdet grundade bokföringsskyldigheten.
Enligt min uppfattning är
dock den tidigare föreslagna gränsen —
av skäl som i detta sammanhang måhända
äro ovidkommande och som jag därför
inte här skall gå in på — redan så
lågt satt, att man inte torde kunna gå
längre. Jag förstår också att man måhända
kan lägga upp ett resonemang om
att de jordbrukare, som icke falla under
bestämmelserna om bokföringsskyldighet,
likväl skulle vara skyldiga att deklarera
efter bokföringsmässiga grunder
och att man med utgångspunkt därifrån
skulle kunna få fram en möjlighet till
aivsättning till investeringsfonder. Jag
vill inte mera ingående diskutera den
detaljen, men jag har mycket svårt att
föreställa mig, att en sådan anordning
ur det allmännas och skogsvårdens synpunkt
skulle bli mera tillfredsställande
än om som föreslagits avsättningen skedde
till fonder, som stodo under respektive
skogsvårdsstyrelsers tillsyn och
kontroll.

Det är beklagligt, att denna fråga inte
långt tidigare funnit sin lösning. Vi veta
att konjunkturerna på våra skogsprodukter
under den sista tioårsperioden kunnat
betecknas såsom synnerligen gynnsamma;
skogsinkomsterna ha varit relativt
goda. Det hade väl under en sådan
tid varit i särskild grad motiverat med
en sådan avsättning, som jag här åsyftar.
Diirtill har kommit att tidsperioden i
mycket hög grad kännetecknats av hrist
på arbetskraft, varför möjligheter saknats
att ens i mycket liten omfattning
utföra skogsvårdsåtgiirder av olika slag.
Resultatet bär blivit, att vi nu ha eu stor
eftersläpning av outförda och trängande
skogsvårdsåtgiirder. Hade en sådan

2 Värsta kammarens protokoll 1UVJ. Nr 14

här avsättning skett tidigare, skulle den
väl också nu, då vi kanske stå inför en
tid med mindre goda möjligheter till
sysselsättning, ha kunnat verka på ett
värdefullt sätt utjämnande, samtidigt
som avsättningarna under perioden
självfallet hade haft ett inte så ringa
värde ur inflationsbekämpande synpunkt.

Jag har med dessa reflexioner velat
motivera den känsla av otillfredsställelse
med det erhållna svaret som jag känner.
Det oaktat vill jag ännu en gång
tacka för svaret och dristar mig till sist,
herr talman, att vädja till finansministern
om ett ytterligare övervägande av
detta mycket viktiga spörsmål. Jag hoppas
då att finansministern bland tidigare
lämnade förslag skall finna något som,
eventuellt efter omarbetning, bättre täcker
den enskilda skogsvårdens berättigade
önskemål i denna del. I förhoppning
att så skall ske vågar jag försäkra,
att finansministern då kan påräkna en
mera oreserverad och helhjärtad tacksamhet.

Herr STEN: Herr talman! Som kammarens
ledamöter torde ha lagt märke
till ägde vid en viss tidpunkt under den
gångna vintern överläggningar rum mellan
skogsarbetarnas organisation och arbetsmarknadsstyrelsen
om arbetsmarknadsläget
i skogarna, vilket ju undergått
en rätt stor förändring i den mån vedavverkningarna
ha bortfallit. När man
kunde befara arbetslöshet mellan avverkningssäsongen
och flottningssäsongen
var det ganska naturligt att skogskulturåtgärder
först skulle komma i åtanke,
i all synnerhet som riksdagen, både
när den första tilläggsstaten antogs —
jag vill minnas det var 1938 — och när
riksdagen första gången behandlade propositionen
om anslag för arbetsmarknadens
reglering under krigstiden, liar uttalat,
alt när arbetslöshet på dessa områden
kommer alt inträda skall anslag i
erforderlig utsträckning stiillas till förfogande
för att bereda sysselsättning åt
skogsbygdernas folk. Skogsstyrelsen har
i sin framställning till regeringen i denna

Nr 14.

Tisdagen den 26 april 1949.

Ang. deposition hos skogsvårdsstyrelse av
fråga betonat vikten av jämn sysselsättning
för skogsarbetarna, enär man eljest
löper risken av en fortsatt övergång till
andra yrken, vilket skulle kunna medföra
svårbotliga skador för framtiden.
Detta är den ena sidan av saken, och den
är ju närmare redovisad i tilläggsstaten.
Det är möjligt att vi, när vi komma till
behandlingen av denna, kunna säga att
det på detta område är ordnat på ett tillfredsställande
sätt, i varje fall för detta
budgetår. Det finns under alla omständigheter
möjlighet att återkomma till saken,
när vi komma dit.

Den andra sidan av saken är emellertid
det allvarliga läget beträffande råvarutillgångarna
i de norrländska skogarna,
där ju förändringarna illustreras vid
en jämförelse mellan de tvenne senaste
riksskogstaxeringarna. Kammarens ledamöter
ha väl — åtminstone de som äro
intresserade av dessa saker — uppmärksammat
professor Lindquists och
länsjägmästare Perssons nyligen publicerade
diskussionsinlägg i hithörande frågor.
Jag kan också erinra om att statsrevisorerna
under de två senaste åren
ägnat ett betydande intresse åt dessa.

Den fråga, som interpellanten fört
fram, nämligen frågan om finansieringen
av de skogsproduktiva åtgärderna på
hemmansskogarna är synerligen betydelsefull.
Jag framförde i 1936 års skogsulredning
tanken, att man skulle kunna
ta ut en större skogsvårdsavgift under
sådana år, dä rotvärdet är större, och
på så sätt åstadkomma en fondering,
som tillika med de anslag och de lån, som
lämnas av staten, skulle kunna klara denna
finansiering. Denna fråga har emellertid
nu kommit i ett annat läge, då,
såsom vi veta, den särskilda skogsaccisdeklarationen
har slopats.

Jag har med dessa ord endast velat
understryka den stora betydelsen av att
alla vägar prövas, så att hemmansskogarna
kunna komma med i full utsträckning,
i den mån läget kräver igångsättande
av åtgärder på detta område, dels
för att motverka arbetslösheten för
skogsarbetarnas vidkommande, dels för
att inhämta eftersläpningen i fråga om
sådana slcogsvårdsåtgärder, som interpel -

medel för skogsvård.

lanten talar om. Jag behöver inte erinra
denna kammare om att en av de största
olyckor, som skulle kunna drabba den
svenska nationen, vore om vi en gång
skulle komma i det läget, att vi hade arbetskraft,
efterfrågan på våra trävaruprodukter
och en betydande industrikapacitet,
men saknade den fjärde faktorn,
nämligen tillräckligt stora råvarutillgångar.
Det torde väl fortfarande, även
om åtskilliga av vedavverkningarna ha
tjänat jämväl skogsvårdsändamål, förhålla
sig ungefär som det framgick av
den utredning, som vi gjorde i mitten
av 1930-talet, nämligen att omkring 10
miljoner kubikmeter årlig tilväxt går förlorad
på grund av att den svenska skogen
och skogsmarken inte blivit föremål
för sådana åtgärder att produktionsförmågan
till fullo utnyttjats. På
den punkten har vår generation mycket
stora förpliktelser. Det är av utomordentlig
betydelse att också de svenska
hemmansskogarna bli föremål för skogsvärdande
åtgärder. FinansieringsproL-lemet
är svårare att lösa för deras vidkommande.
Även om man alltså i brådskande
situationer får ställa större krav
på industriskogarna och på domänskogarna,
är det utomordentligt viktigt att
hemmansskogarna också komma med
och att man löser de mera invecklade
finansi eringsproblem, som därvidlag
måste lösas.

Häri instämde herr Grym.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Interpellanten
har redan konstaterat, att även
om bokföringsskyldighet införes för
jordbruket enligt något av de förslag
som framskymtat, komma ändock många
tiotusental skogsägare att lämnas utanför
möjligheten att bilda investeringsfonder.
Jag skall dock inte uppehålla mig vid
denna sida av saken, utan nöjer mig med
att understryka interpellantens synpunkter.

Jag begärde, herr talman, ordet för
att erinra om det stora behovet av kulturåtgärder
på det skogliga området. För
att belysa lägets allvar tillåter jag mig
att citera en artikel av länsjägmästare

Tisdagen den 26 april 1949.

Nr 14.

Ang. deposition hos skogsvårdsstyrelse av medel för skogsvård.

Eric Persson i senaste numret av Svenska
Skogsvårdsföreningens Tidskrift. Han
framhåller, att av äldre kalmarker, restskogar
samt lågprodueerande liagmarker,
fäladsmarker in. in. finns det i hela
landet inte mindre än 2—2,5 miljoner
ha, eller i det närmaste 10 procent av
den totala produktiva skogsmarksarealen.
En ackumulering av kalmarker sker
alltjämt. För att få de gamla kalmarkerna,
restskogar, liagmarker och dylikt i
produktivt skick inom rimlig tid (för
norra Sverige har man räknat med 20
år och för södra Sverige 15 år) måste
årligen kultiveras över 70 000 ha. Härtill
skall fogas den nytillkommande föryngringsytan,
som kräver årliga kulturer
på omkring 35 000 ha och markberedning
på över 20 000 ha. Totalt skola
sålunda årligen kultiveras över 100 000
ha och markberedas minst 20 000 ha.

Vi ha under åtskilliga år haft högkonjunktur
inom skogsnäringen. Samtidigt
har det dock rått stor brist på arbetskraft,
vilket medfört att erforderliga
kulturarbeten i skogarna inte ha kunnat
utföras. Vi ha därför med en viss energi
föreslagit, att skogsägarna skola medgivas
rätt att skattefritt fondera en del
av inkomsterna från skogen för att använda
dessa pengar för framtida kulturåtgärder.
Skogsstyrelsen ingav redan
vid årsskiftet 1947/48 till Kungl. Maj:t
en detaljerad framställning om uppläggning
av investeringsfonder för skogsbruket,
åtföljd av förslag till författningstext.
Även länsjägmästare Persson framför
i den av mig nyss citerade uppsatsen
ett förslag om investeringsfonder.
Han föreslår följande: »Skattskyldig,

som är ägare av skogsmark, tillätes att
vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
göra avdrag för vad som insättes
å särskilt konto i bank, s. k. skogskonto,
för belopp, som den skattskyldige
avser att använda till särskilda
skogsvårdsarbeten. Avdrag för avsättning
till skogskonto bör endast medgivas
efter särskild prövning. Det torde
därvid vara till fyllest med intyg från
skogsvårdsstyrelsen om att vissa angivna
och i möjligaste mån specificerade
skogsvårdåtgärder behöva vidtagas på

fastigheten.---När uttag sker från

banken, beskattas kapitalet såsom intäkt
av skogsbruk i den mån de uttagna medlen
icke använts till sådana arbeten, för
vilka desamma insatts på skogskonto.
Banken sänder efter varje års utgång utdrag
av bankkontot för näst föregående
beskattningsår dels till skogsvårdsstyrelsen
och dels till vederbörande taxeringsnämnd.
»

Jag har anledning tro att detta förslag
framställdes redan för fyra år sedan i
den då arbetande skattekommittén. Jag
kan inte förstå, varför inte denna kommitté
eller finansdepartementet velat ta
upp frågan till övervägande. Det verkar,
måste jag säga, skattebyråkrati i allra
högsta grad. Enligt skattelagstiftningen
föreligger ju avdragsrätt för bl. a. sådana
arbeten som hyggesrensning, sådd,
bränning, markberedning, dikesrensning
och andra icke grundförbättrande åtgärder
som ingå i den i lag reglerade
reproduktionsplikten. Jag tillåter mig
att fråga herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet, vilka invändningar
som kunna resas mot att skogsägarna
skola få rätt att avsätta medel till investeringsfonder.
Inom näringslivet i
övrigt ha ju företagarna efter hand erhållit
möjlighet att skattefritt avsätta
medel, som icke behövas för tillfället,
till investeringsfonder som längre fram
kunna tas i bruk för visst ändamål. Varför
skola skogsägarna icke kunna få
samma förmån?

Såsom herr Sten redan påpekat, kan
det bli sämre konjunkturer för skogsbruket
med färre arbetstillfällen än vad
vi nu under några år ha kunnat glädja
oss åt. Tecken därpå ha redan visat sig.
Om en dylik konjunkturomsvängning inträder,
skulle det vara mycket värdefullt
att ha tillgång till investeringsfonder
av detta slag. Statsrådet Wigforss
skulle säkerligen sjiilv ha stort intresse
härav med tanke på vad som inträffade
på 1930-talet. Då måste ju staten bevilja
ett särskilt anslag för tillfälliga skogsvårdsåtgärder,
vilket i realiteten var ett
arbetslöshetsanslag och som i huvudsak
gick till skogsbolagen för alt de skulle
kunna bereda sina arbetare sysselsätt -

Nr 14.

Tisdagen den 26 april 1949.

Ang. deposition hos skogsvårdsstyrelse av medel för skogsvård.

ning. Från detta anslag utbetalades under
åren 1932—1939 inte mindre än 12
miljoner kronor av statsmedel.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 145, i anledning av väckt motion
angående rätt för ämneslärarinnan Sigrid
Heffermehl, född Hjorth, att uppbära
pension från lärarinnornas pensionsanstalt
utan hinder av att hon icke
längre är svensk medborgare;

nr 146, angående användande av riksbankens
vinst för år 1948 m. m.; och
nr 147, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1949/50 till avsättning
till fonden för idrottens främjande;
och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under fjärde huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1949/50 till frivilliga
skytteväsendets befrämjande.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Bergvall
m. fl. väckta motionen, nr 298, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1949/50, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 17 och
18, statsutskottets utlåtanden nr 11 och
68—88, bevillningsutskottets betänkande
nr 26, bankoutskottets utlåtanden nr 25
—28, första lagutskottets utlåtanden nr
22—26, andra lagutskottets utlåtanden
nr 16—18, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 15—18, första kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 7 samt
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 6 och 7.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4,29 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller jag vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet till denna veckas
slut.

Nävekvarn den 27 april 1949.

S. G. W. Wahlund.

Härmed intygas, att professor Sten
Wahlund på grund av influensa + bronchopneumonia
är i behov av sjukledighet
minst t. o. m. den 1/B 1949.

Nävekvarn den “/« 1949.

Arvid Wretlind.

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 4 nästkommande maj företaga val
av valmän och suppleanter för utseende
av dels fullmäktige i riksbanken och i
riksgäldskontoret, dels ock suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Detta förslag antogs.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde:
I anslutning till det av kammaren
fattade beslutet får jag föreslå, att
kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som skola
utse fullmäktige i riksbanken och riks -

gäldskontoret jämte suppleanter för dem,
bestämmes till tio.

Denna hemställan bifölls.

Upplästes följande till riksdagen inkomna
handling:

Til Sveriges riksdag.

Danmarks rigsdag kan den 5. juni 1949
fejre 100 årsdagen för tillblivelsen af junigrundloven,
der blev givet på Christiansborg
den 5. juni 1849.

I de 100 år, der er forlpbet siden da,
har det danske folk under gentagne voldelige
anslag mod rigets sikkerhed og
folkets åndelige frihed kunnet hente
styrke og kraft i junigrundloven og i de
frihedsidealer, der blev nedlagt i denne.

Den mindefest, der af rigsdagen agtes
afholdt på 100 årsdagen, vil finde sted
på Cliristiansborg, og vi har den sere på
rigsdagens vegne åt indbyde 5 repraesentanter
for Sveriges riksdag til som
Danmarks rigsdags gsester åt deltage i
festen, hvortil også Englands, Finlands,
Islands og Norges folkereprsesentationer
er inbudt til åt lade sig reprsesentere. Da
de planlagte festligheder begynder tidligt
på dagen, vil det vaere hensigtsmaessigt,
om de delegerede kan ankomme allerede
dagen f0r.

Efter mindehpjtideligheden inbydes de
delegerede til åt foretage udflugter i landet
i de fplgende dage.

Det er vort håb, åt Sveriges riksdag
vil modtage denne inbydelse og vi forventer
i så fald naermere oplysning om
navnene på de delegerede, hvorefter program
vil blive fremsendt.

Jul Bomholdt. K. K. Sleincke.

Folketingets formand Landstingets formand

Herr ANDERSSON, ELON: .lag ber att
få hemställa, herr talman, att kammaren
måtte besluta att för sin del antaga
den erhållna inbjudningen, under förut -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval.

sättning alt andra kammaren fattar samma
beslut. Enligt den åsikt, som gjort
sig gällande inom talmanskonferensen,
får jag vidare — under angivna förutsättning
— föreslå, atl kammaren måtte
besluta att utse sin talman och sin förste
vice talman till kammarens representanter
i den delegation, som vid ifrågavarande
tillfälle skall företräda riksdagen.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs och lades till handlingarna
en av bankoutskottet gjord anmälan, att
till utskottet den 25 april 1949 inkommit
framställningar från

dels fullmäktige i riksbanken med förslag
till vissa ändringar i lagen den 30
juni 1934 för Sveriges Riksbank samt i
Lankoreglementet;

dels ock fullmäktige i riksgäldskontoret
med förslag till vissa ändringar
i reglementet för riksgäldskontoret.

Vid iörnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av väckt motion angående viss ändring
av bestämmelserna om utfärdande
av röstlängsutdrag, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid riksdagsmannaval.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner angående ändrade grunder
för mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen. 1

1 de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 73 i
första kammaren av herr Tjällgren och
nr 91 i andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl m. fl., hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära utredning av frågan om
ändring av grunderna för fördelningen
av mandaten mellan valkretsarna för val
till riksdagens kamrar i enlighet med de
riktlinjer, som angivits i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Jones Erik Andersson och Pettersson i
Norregärd, som inom utskottet yrkat, att
utskottet måtte hemställa, att riksdagen
med anledning av motionerna i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla om
utredning i motionernas syfte.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Ifrågavarande motioner avse en
i någon mån minskad representation
för valkretsarna i vissa koncentrerade
höjdlägen, alltså en gradual fördelning
av mandaten vid val till riksdagens andra
kammare.

Frågan om ändrade grunder för mandatfördelningen
vid val till riksdagen
var, såsom kammarens ledamöter väl
veta, föremål för en ganska grundlig
överläggning här i fjol, med avslag å de
då förevarande motionerna härom som
följd. I år dyker frågan återigen upp, om
också i något förändrad form så dock
med samma syfte: utredning om en i
viss grad beskuren representationsrätt
för de större tätorternas valkretsar till
förmån för mera glest befolkade valkretsar.

Vid debatten i fjol hävdades från visst
håll i motståndarelägret, att här förelåg
ett veritabélt attentat mot »principer,
som måste anses utgöra självklara
och fundamentala grundvalar för
hela vårt politiska liv». Det var herr Herlitz
som då myntade just den satsen. Det
framlagda förslaget var helt enkelt, sade
man, ett försök till raserande av
»människovärdet».

Men innebär ändå inte det anförda en
överdimensionerad felbedömning? Får
inte denna sak, sedd i sitt rätta sammanhang
i det levande livet, en helt annan
aspekt? Vad är det egentligen motionärerna
syfta till? Ingenting annat än
en välbefogad topphuggning av representationsrätten
för de onaturligt, svampartat
uppväxande mastodontskapelser, som
storstäderna nu urarta till att bli! Her -

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval.

rarna le, men fråga styresmännen och
vederbörande kapaciteter i dessa stora
städer, om de själva äro särskilt glada
och belåtna åt denna utveckling. Måste
det anses som en våldföring mot folkfriheten
att i någon mån begränsa representationen
för denna kompakta massa
i storstäderna till förmån för de glesnande
skarorna på svensk landsbygd?
Vi tro det inte.

Det föreslagna tillvägagångssättet är
alls icke något förfluget hugskott, utan
en val övervägd tanke, som långt före
delta tagit form i demokratiska institutioner
på flerfaldiga områden, i våra
närmaste grannland lika väl som i vårt
eget land, såväl statligt som i våra fackliga
och folkliga rörelser.

Enligt den norska vallagen sker fördelningen
av mandaten mellan respektive
valkretsar i Norge inte uteslutande
efter folkmängden, utan lika mycket efter
geografiska och näringsmässiga förhållanden
för att tillgodose de mest glesbebvggda
trakterna och hindra ett alltför
dominerande inflytande från de tätbebyggda
och folkrika områdena.

Enligt den danska grundlagen ha de
glest befolkade delarna av Danmark —
främst gäller detta Jylland — fleira mandat
per invånarantal än de tätbefolkade.
Till följd härav har exempelvis Köpenhams
mandatantal, trots väsentligt ökade
folkmängdssiffror, ej stigit sedan år
1920.

Se vi på våra svenska folkrörelser,
finna vi t. ex. att Landsorganisationen
tillämpar ett representantskap, som innebär
att förbunden få ett mandat för
10 000 medlemmar och att sedan erfordras
ett betydligt större antal medlemmar
för vart och ett av de följande mandaten.
Ett liknande förfaringssätt tillämpas
myckel allmänt i rörelser på såväl det
ideella som det fackliga området.

Professor Herlitz ville under debatten
i fjol med bortseende från dessa klara
fakta göra gällande, att det här är fråga
om en helt annan sak, nämligen den
politiska likställigheten. ».Tåg känner inte»,
sade herr Herlitz, »till några elektorsförsamlingar
i våirt politiska eller
kommunala liv, där det finns någon så -

dan uppdelning av medborgarna.» Jaja,
— men var befann sig då herr Herlitz,
när bara för några veckor sedan den
nya kyrkomötesförordningen gick av
stapeln här i riksdagen? I 7 § stipuleras
där bland annat valordningen på det förberedande
stadiet vid val av kyrkomötesombud.
I denna paragraf förekommer
i mom. 4 en reduceringstabell, som för
övrigt står att läsa längst ned på s. 18
i konstitutionsutskottets utlåtande nr 3
för i år. Det heter där: »I distrikt, som
består av två eller flera församlingar,
väljas elektorerna av särskilda delegerade,
utsedda församlingsvis av kyrkofullmäktige
eller, där sådana ej finnas,
å kyrkostämma i församlingen. Antalet
delegerade utgör för församling med
högst 500 invånare 1, med mer än 500
men högst 1 500 invånare 2, med mera
än 1 500 men högst 3 000 invånare 3».
Med samma beräkningsgrund för alla
församlingar borde antalet delegerade
inte vara 1, 2 och 3, utan i stället 1, 3
och 6. Hela reduceringstabellen har åtta
etapper, och den innebär att församlingar
med mer än 14 000 men högst 18 000
invånare få 8 delegerade, medan antalet
enligt den första beräkningsgrunden
borde vara hela 36. Församlingar med
över 18 000 invånare få endast 9 delegerade,
hur högt invånarantalet än blir.
Här tillämpas alltså en graduell skala,
som ger de små församlingarna en procentuellt
betydligt större representationsrätt
än storförsamlingarna.

Ja, med förlov sagt, var befann sig
herr Herlitz med sina annars så vakande
argusögon, när den paragrafen slank
förbi? Kanske han då tänkte på någonting
annat, eller kanske på ingenting alls
— vilket må varda honom förlåtet —eller
kanske han för tillfället tog sig en tupplur
— vilket månde varit honom väl
unt!

Det klara faktum, att vad motionärerna
här begära redan äger sin tillämpning
på en mångfald områden inom det
offentliga livet både här hemma och
utomlands, borde väl tillåta att samma
princip kunde få komma till sin rätt också
när det gäller mandatfördelningen
vid val till den svenska riksdagen. In -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval.

nebörden av den föreslagna reformen
är ju helt enkelt en väl befogad vingklippning
av storsamhällenas expansion
till förmån för de undanskjutna, av utvandringen
försvagade och betryckta
glesbygderna och deras hårt kämpande
folk. De kunna behöva åtminstone någon
återgäld för den utsugning, som storstadsmagneten
utövar, med allt ohägn
detta för i släptåg.

Till slut vill jag, herr talman, citera
några yttranden i fjolårets debatt i ärendet
av en ledamot av denna kammare,
nämligen herr Hemming Sten, som i detta
hänseende ställde sig på samma sida
som vi. Hans ord föllo bland annat så
här: »Jag vågar det påståendet, och

ingen skall säga att jag därmed kränker
varken rimligheten eller rättfärdigheten,
att Stockholms stad skulle kunna
tillgodose alla intressegrupper inom ramen
av 20 mandat lika väl som inom ramen
av 22 eller 24. Jag menar ju inte,
att Stockholm skulle sättas i särklass,
men jag menar, att om resultatet av min
tankegång skulle bli, att de sista mandaten
för Stockholm skulle göras betydligt
mer dyrköpta än de för närvarande
äro, skulle man därmed ingalunda kunna
säga att någon mannamån hade förekommit
eller att någon orättvisa hade
blivit begången.» Och vidare: »Jag hyser
den allra största tillförsikt till att
denna tanke kommer att hävda sig genom
egen tyngd både med hänsyn till
det rättvisekrav, som den ger uttryck
för, och på grund av den anslutning,
som den kommer att få inom det svenska
folket och den svenska riksdagen.»

På grundvalen av dessa mina kommentarer
ber jag, herr talman, att få

yrka bifall till reservationen, inrymmande
en begäran om utredning av mandatfördelningsgrunderna
i motionernas svfte.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Redan vid några föregående
riksdagar ha vi ju, såsom framgår av
det föreliggande utskottsutlåtandet, haft
att behandla motioner av om inte precis
samma så åtminstone liknande art som

de i dag förevarande. Vid de tidigare
tillfällena har man från den meningsriktning,
som motionärerna tillhöra, föreslagit
ändrade mandatfördelningsgrunder
i syfte att, som man då har uttryckt
det, mera tillgodose jordbruksbefolkningens
intressen, under förmenande
att befolkningen i tätorterna kunnat
göra sig allt bredare och fått ett allt
större antal representanter i Sveriges
riksdag, medan jordbruksbefolkningens
möjligheter att invälja representanter i
iiksdagen blivit allt mindre.

De i dag föreliggande motionerna skilja
sig så till vida från motionerna vid
de närmast föregående tillfällena, att
man nu inte speciellt talar om jordbruksbefolkningens
intressen. Ytterst
syftar man väl till samma sak, men det
säges nu att man vill beskära tätorternas
representation i den svenska riksdagen
för att bättre tillgodose, såsom också den
ärade talesmannen för reservanterna uttryckte
det, den glest befolkade landsbygdens
intressen.

De nu gällande bestämmelserna för
svenska folkets representation i riksdagen
bygga på en kvotfördelning, så att
befolkningen inom respektive valkretsar
representeras i förhållande till folkmängden.
Det är väl inte förmätet att föreställa
sig, att den främsta anledningen
till att motionärerna återupprepat sina
framstötar har varit ansvällningen av
antalet representanter för rikets huvudstad,
vilken naturligtvis skett på bekostnad
av valkretsarna ute i landet. I det
hänseendet skulle jag inom parentes vilja
göra den lilla reflexionen, att sedan
bondeförbundet numera börjat uppsätta
egna kandidatlistor i storstäderna, till
och med i Stockholm, borde det inte
vara ett så stort intresse för partiet att
minska antalet representanter för huvudstaden,
ty ett större antal representanter
betyder ju ökade möjligheter också
för det s. k. landsbygdspartiet att få
en representant vald även i rikets huvudstad.

Inom konstitutionsutskottet ha vi intagit
den ställningen till de vid olika
tidpunkter framförda propåerna om
ändring i representationsrätten, att det

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval.

inte finns anledning att gå in för någon
ändrad ordning i fråga om det svenska
folkets representation i riksdagen. Utskottet
förmenar att det måste vara riktigare,
att det svenska folket är representerat
i riksdagen i förhållande till befolkningstalet
i de olika valkretsarna än
i förhållande till den areal de olika valkretsarna
omfatta. Den föreslagna ändringen
skulle rent ut sagt innebära ett
steg tillbaka till en ordning, som fanns
för länge sedan och som då bekämpades
av alla dem som önskade en demokratisk
representation för det svenska folket
i riksdagen, en representation i förhållande
till respektive valkretsars invånarantal.

Då det i motionerna föreliggande förslaget,
som också utskottets ärade vice
ordförande nu har gjort sig till tolk för,
måste anses innebära ett klart avsteg
från den för närvarande gällande, enligt
min mening mycket riktiga principen,
ha vi inom utskottet från majoritetens
sida inte ens kunnat vara med om att
föreslå någon utredning. Om förhållandena
inom landet utvecklas på det sättet,
att människorna i någon större utsträckning
flytta till andra delar, så bör
väl detta inverka på de olika valkretsarnas
representation i den svenska riksdagen.

Jag har inte anledning att ytterligare
fördjupa mig i detta ämne, herr talman,
utan hemställer om bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det hade
inte varit min mening att deltaga i
denna debatt. Jag yttrade mig om den
föreliggande frågan i fjol, och uppriktigt
talat har jag litet svårt att över huvud
ta motionärernas förslag på allvar.
Men då nu herr Jones Erik Andersson
så direkt bär uppfordrat mig till diskussion,
skulle det kanske se litet illa ut,
om jag inte yttrade mig.

Det var ett argument som herr Jones
Erik Andersson tydligen fiistc mycket
stort avseende vid. Han hade på en
punkt i vårt politiska liv upptäckt eu
sådan olikställighet medborgarna emel -

lan, som man syftar till i motionerna,
och det gällde valen till kyrkomötet. Jag
minns inte, hur jag uttryckte mig i fjol
— jag bär inte ordalagen presenta —
men jag kan försäkra, att det verkligen
inte i det ögonblicket föll mig in, att
kyrkomötesvalen på allvar kunna tagas
upp såsom en förebild för hur vi skola
ordna representationen i Sveriges riksdag.
Vid kyrkomötesvalen ha vi en särskild
ordning av den enkla anledningen
att vi respektera våra gamla församlingar
och vilja att de allesammans, från
den allra minsta, skola vara engagerade
i valen till kyrkomötet. För att möjliggöra
detta får man lov att tillämpa en
på visst sätt graderad skala, men det
föll mig som sagt inte in, att en sådan
ordning kunde åberopas som argument
i detta sammanhang.

Herr Gottfrid Karlsson har redan understrukit
vad det är man syftar till.
Man vill inom representationsrätten skapa
vad som skulle kunna kallas en motsvarighet
till den progressiva beskattningen.
Liksom man drabbas av olägenheter
i skattehänseende, då man får stor
inkomst, skulle de röstande vid valen i
ett stort län få sina röster lägre värderade.
En annan parallell är den gamla
kära graderade skalan. De, som bo i
mindre län, skola få en större rösträtt
än andra.

Nu vill jag säga att, så hårt jag än
håller på den medborgerliga jämlikheten
som grundval för vårt politiska system,
skulle jag ändå kunna förstå den
som resonerade till exempel på det sättet,
att de mera förmögna borde betyda
mera vid valen eller att städerna — såsom
man ansåg förr i världen — borde
ha en särskilt gynnad ställning för att
inte drunkna i det stora landsbygdshavet.
Jag skulle också kunna förstå dem
som nu för tiden säga, att det är så synd
om landsbygden, att den bör gynnas på
något särskilt sätt. Jag kan till och med
förstå, om man på allvar vill vidta åtgärder
för att tillgodose vad herr Jones
Erik Andersson med brösttoner kallar
för glesbygdernas intressen gent emot
storstädernas.

Men har inte herr Jones Erik Anders -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval.

son märkt, att motionärerna och reservanterna
ha råkat ut för rena självbedrägeriet,
då de tro, att de här kämpa
för glesbygdernas intressen gent emot
storstädernas? Vad finns det för sammanhang
mellan valkretsarnas storlek
och bebyggelsens täthet? Vad är det som
hindrar oss — för att nu tänka på den
särdeles stora hydran, Stockholms stad,
som herr Jones Erik Andersson vill bekämpa
— att dela upp Stockholms stad i
flera valkretsar? Det lämnar oss vallagen
full frihet till, och tänk, om en riksdagsmajoritet
skulle vara så elak och göra
det, så att vi få små valkretsar här i
Stockholm! Då verkar ju inte alls detta
förslag så, som herr Jones Erik Andersson
har tänkt sig.

Vilka valkretsar är det nu som skulle
beskäras i glesbygdsintressenas namn?
Dit höra till exempel Kopparbergs län
med 9 representanter, vidare Värmlands
län, Gävleborgs län och Västernorrlands
län med likaså 9 representanter var,
o. s. v. Däremot skulle vi i glesbygdsintressenas
namn kämpa för att stärka
representationen i till exempel Uppsala
län. Det betyder att medborgarna i en
sådan stad som Uppsala tack vare herr
Jones Erik Andersson skulle få ett större
politiskt inflytande än de förut haft.
Samma förhållande skulle gälla Blekinge
län med Karlskrona och Älvsborgs läns
södra valkrets med Borås o. s. v.

Nej, herr Jones Erik Andersson, det
hela är fullkomligt meningslöst. Intentionerna
kan jag förstå, men det finns inte
något sammanhang mellan dem och yrkandet.

Jag förstår mycket väl att det, såsom
man nu framhållit, kan vara svårt att i
små valkretsar få en allsidig representation.
Detta är eu allvarlig fråga, men
det finns ju två olika sorters remedier
för detta, som herr Jones Erik Andersson
och jag kanske ha haft anledning
fundera på i sammanahng med det förslag
angående vårt valsystem i allmänhet,
som vi väl kunna vänta. Den ena
möjligheten är naturligtvis, att vi liksom
vid förstakammarvalen slå ihop
mindre län till större valkretsar, och
den andra möjligheten är att man går in

för något slags utjämningsförfarande.
Men inte skola vi gå den väg, som motionärerna
här föreslå.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STEN: Herr talman! Jag har liksom
herr Herlitz infunnit mig här utan
någon avsikt att deltaga i detta meningsutbyte,
men har av herr Jones Erik
Andersson blivit indragen i debatten.
Jag vill inte påstå att detta har skett
utan egen förskyllan, utan det har både
när det gäller herr Herlitz och när det
gäller mig sin grund i tidigare gärningar
eller missgärningar.

Men jag föranleddes att begära ordet,
då herr Gottfrid Karlsson ville låta påskina,
att det här skulle gälla en fråga
om demokratiskt eller icke demokratiskt.
Den redogörelse, som lämnades i
det första anförandet, ger mig anledning
att fråga herr Gottfrid Karlsson, om man
verkligen kan beteckna Norge och Danmark
såsom odemokratiska länder i förhållande
till Sverige. Eller avser herr
Gottfrid Karlsson att beteckna Landsorganisationen
i Sverige, som både han och
jag tillhöra, såsom en icke demokratisk
organisation, därför att den i sitt representationssystem
har bestämmelser av
här ifrågavarande slag?

Nej, denna sak rör icke på något sätt
demokratiens princip, utan den gäller
— som jag brukar uttrycka det, då man
inom fackföreningsrörelsen diskuterar,
huruvida avtalsförslag skola antagas genom
omröstning eller genom representativa
organ — uteslutande demokratiens
teknik. Det ena är lika demokratiskt som
det andra. Jag konstaterar endast, att de
ärade talesmännen för konstitutionsutskottet
icke tagit något intryck av den
redogörelse beträffande de faktiska förhållandena
på detta område i våra
grannländer och våra folkrörelser, som
lämnades av utskottets vice ordförande.

I pressen har såsom en särskild svaghet
hos denna motion framhållits, att
man där talar om att antalet mandat i
valkretsarna borde medge en representation
för de olika samhällsklasserna in -

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval.

om desamma eller att man skulle tillgodose
de olika och från varandra avgränsade
bygder, som kunna rymmas inom
en och samma valkrets. Men jag vill
fråga konstitutionsutskottet och kammaren,
om det inte är precis detta problem
som varje parti och varje valorganisation
stå inför när det gäller att upprätta
kandidatlistor i de olika valkretsarna.
Det förefaller mig uppenbart vara
av större värde för en liten valkrets, om
den kan få disponera exempelvis sex
mandat i stället för fem, än det kan
vara för Stockholm, om man där, såsom
jag förra året uttryckte saken, kan
få välja 22 eller 24 riksdagsmän i stället
för 20. Jag tror inte alls att denna reform,
såsom herr Herlitz förmodligen
sökte skrämma mig med, skulle bli till
nackdel för Gävleborgs län, som ju redan
förut till följd av befolkningsutvecklingen
har fått sin representation naggad
i kanterna. Vad beträffar Stockholm
kan jag kort och gott säga, att andrakammarvalet
1948 ger fullt belägg för den
mening jag utvecklade, då debatten i
denna fråga senast ägde rum här i kammaren.
Parlamentarisk takt och ton förbjuda
mig att närmare ingå på detta
tema.

När jag nu har läst detta utskottsutlåtande,
har jag närmast kommit till den
uppfattningen, att det inte tjänar mycket
till att framföra sådana isolerade
önskemål beträffande vår författning.
Jag tycker att det anförande, som hölls
av grundlagsväktaren på Stockholmslänsbänken
här i kammaren för några
veckor sedan, gav oss en ganska allvarlig
erinran om att det drar ihop sig till
någonting som man skulle kunna kalla
för en författningsrevision i detta land.
Jag har för min egen del i vinter gjort
en erfarenhet, som på ett speciellt område
— det gäller en detaljfråga — har givit
mig en liknande erinran. Jag tänker
på hur suppleantfrågan är ordnad här i
riksdagen i jämförelse med det system,
som tillämpas exempelvis i Norge. Jag
vill säga att för mig var det en verklig
prövning att under ett par månader på
ett sjukhus tänka sig in i alt ens plats
här i kammaren skulle stå tom. Vad skall

det tjäna till, när vi ha möjlighet att
ordna denna fråga praktiskt på sätt som
man har gjort i andra länder, så att
platsen under en sådan nödtvungen frånvaro
från kammarens förhandlingar kan
fyllas av någon annan lika väl kvalificerad
medborgare?

Jag tror alltså att det är en oriktig
princip, herr Herlitz, när konstitutionsutskottet
betraktar sin uppgift såsom det
grundlagsvårdande utskottet på det sättet,
att man skall slå vakt om varje bokstav
i grundlagen sådan den nu ser ut.
Jag förmodar att jag inte behöver erinra
herr Herlitz om ett av de allvarligare
visdomsord som sagts i detta avseende
av en av världens främsta filosofer
på statskunskapens område, nämligen
att revolutionerna uppstå därigenom,
att nationerna röra sig framåt, under
det att författningarna stå stilla.
Jag tror att det är i den andan som vi
måste gå till en revision av vår författning.
Men den hållning, som har intagits
av konstitutionsutskottets talesmän
i den fråga som vi nu debattera, bådar
icke gott för den goda viljan att gå till
en sådan revision, utan den vittnar om
den konservatism, varmed man slår vakt
om varje bokstav i våra grundlagar.

Herr HERLITZ: Herr talman! Vad herr
Sten sade i slutet av sitt anförande berörde
en hjärtesak för mig. Han ville
tolka min opposition här i dag mot ett
enligt min tanke fullkomligt felriktat och
icke genomtänkt uppslag så, att jag skulle
ha en konservativ inställning i fråga
om vår författning. Vid otaliga tillfällen
har jag dock här stått och predikat
just detta, som jag hade glädjen att höra
herr Sten nu åberopa, nämligen att vi
leva i en dynamisk tid och att denna
tid kräver omskapande av vår författning
i varjehanda hänseenden. Detta är
för mig alldeles självklart, och jag är
glad över det intresse som herr Sten
också visat för denna tanke.

Men låt mig bara påpeka att vad det
här är fråga om är raka motsatsen. Herr
Sten tog upp en sak, som jag tycker är
belysande. Han sade, att ingen av tales -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval.

männen för konstitutionsutskottet förklarat,
varför vi inte kunna göra likadant
som man gör i andra länder, där
inte mandatfördelningen mellan valkretsarna
är så där strikt matematiskt
rättvis som hos oss, t. ex. i Norge och
Danmark. Ja, det är ju en erfarenhet
från många länder, att man där
har en mandatfördelning, som inte svarar
mot invånarantalet. Har man det av
något slags rationella skäl? Har man det
därför att man anser det lämpligt, att
en valkrets är litet starkare representerad
och en annan litet mindre stairkt
representerad? Nej, man har det framför
allt just på grund av denna konservativa
tröghet som herr Sten påtalade.
Man har det därför att man inte kommer
sig för med att ändra gamla bestående
förhållanden. Man låter tiden gå
utan att företaga någonting. Det som
herr Sten här framhåller såsom en förebild
är i själva verket ett uttryck för
den tröghetsanda i konstitutionellt hänseende
som han påtalat.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Då min ärade vän herr Sten
frågar mig, om jag anser att det är ett
mindre demokratiskt representationssystem
som finns i Danmark och Norge
än det vi ha i Sverige, vill jag bara
säga, att jag inte tror, att det finns någon
anledning att ur den synpunkten
ställa upp emot varandra representationssystemen
i de berörda länderna. Jag
har hävdat den uppfattningen, och det
gör jag alltjämt, att det är mera demokratiskt
att de olika valkretsarna äro
representerade i den svenska riksdagen
i förhållande till folkmängden i de olika
valkretsarna. Det blir en gradering annars
efter vissa grunder, varierande alltefter
den uppfattning som olika representanter
ha om de olika systemen. Vi
hörde herr Herlitz i sitt första anförande
säga, att han har en viss sympati
för och kan förstå resonemanget om att
vissa befolkningsgrupper skulle ha något
mera att säga till om med hänsyn
till det ekonomiska inflytande som de
kunde utöva i samhället. Ja, det var herr

Herlitz’ uppfattning. Det är ju i viss män
ett system som vi gått ifrån här i vårt
land, och den tankegång, som ligger
bakom motionärernas förslag, innebär
också enligt mitt sätt att se att vi skulle
gå tillbaka till någonting som vi tidigare
ha haft här i landet — även om det inte
var precis i den formen, så dock i sak
detsamma — och som den meningsriktning,
som herr Sten och jag företräda,
med all rätt ha bekämpat.

Sedan förstår jag inte riktigt herr
Sten, när han sade att parlamentarisk
takt och ton förbjöd honom att säga vad
han tänkte om stockholmsvalet, ty det
hör ju inte det biltersta till den sak
som vi här diskutera, och lika litet hör
det ju hit, hur man skall ordna det vid
en ledamots temporära förfall på grund
av sjukdom eller dylikt för att han skall
kunna fylla sin uppgift som ledamot av
riksdagen. Här är det ju fråga om någonting
helt annat, och jag vidhåller
nog, herr talman, att det är en riktig
princip att det är invånarantalet som
skall vara det avgörande för bestämmandet
av antalet riksdagsledamöter inom
respektive valkretsar. Om det för att tillgodose
vissa intressen kan vara skäl i
att ändra valkretsindelningen, kan man
ju gå den väg, som herr Herlitz pekade
på, men däremot inte den väg som motionärerna
här föreslagit.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Jag vet inte, om jag skall säga
det, men det ligger ganska nära till
hands att i detta sammanhang påminna
om hur herr Herlitz i sina repliker till
mig har fått för vana att framhålla, att
Jones Erik Andersson i »djupa brösttoner»
säger det och det. Ja, herr talman,
det må väl vara mig tillåtet, om jag
sjunger ut på mitt dalamål, så det hörs
i alla vinklar och vrår. Var fågel sjunger
ju efter sin näbb. Herr Herlitz kan ju
för övrigt ta sig ton han också. Även
om han i dag var litet mera modest i
tonen, tror jag nog att flera med mig
kunna intyga, att det inte var så värst
länge sedan — det var i debatten om
riksdagens arbetsformer — som herr

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Herlitz nog var eld och låga. Nåja, detta
må ju vara en bisak, men jag är naturligtvis
beredd att höra samma omdöme
om mig i fortsättningen, då det som sagt
har blivit en vana hos herr Herlitz.

I övrigt är det märkvärdigt, hur herr
Herlitz försöker bagatellisera företeelser
inom andra områden, liknande dem
vi här diskutera. Det där med kyrkomötesförordningen
var ju enligt herr Herlitz
bara en bagatell. Vad var det att
bry sig om? Det fick väl hasa igenom
utan att man behövde ta det så förfärligt
allvarligt. Jag däremot hävdar, att
vi väl ändå inte kunna underlåta att
dra paralleller med liknande typiska fall
på det statliga området eller, såsom jag
nämnde i mitt första anförande, med våra
mycket viktiga ekonomiska, fackliga
och folkliga rörelser i det levande livet.

Att göra en skillnad i fråga om tilllämpning
mellan å ena sidan de fackliga
och ekonomiska representationsreglerna
och å andra sidan enahanda å det
politiska fältet kan väl ändå inte ha något
fog för sig. Och att skjuta demokratien
i förgrunden såsom ett hinder för
åtgärder av här angivet slag är väl tämligen
malplacerat. Eller finns det verkligen
någon i detta rum som vill ifrågasätta
vår svenska LO:s demokratiska
prägel och karaktär, i trots av att det —
av rena skälighets- och humanitetssynpunkter
— tillämpar samma representationsgrunder,
som vi i vår motion begära
även på det politiska området? Det
skall väl knappast någon kunna göra.
Vad som ansetts vara ett utslag av billighet
och rättvisa å den ena kanten bör
väl i rimlighetens namn med samma fog
få anses vara det även å den andra.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna pro -

Anslag till inrikesdepartementet.

position vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Jones Erik, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Anslag till inrikesdepartementet.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels besluta, att i personalförteckningen
för inrikesdepartementet
skulle upptagas en befattning såsom byråchef
i lönegrad Cr 10 samt att en av
de i samma förteckning upptagna befattningarna
såsom förste kanslisekreterare
i lönegrad Ca 29 skulle överföras
till övergångsstat, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för inrikesdepartementet, att tillämpas
tills vidare från och med hudgetåret
1949/50, dels ock till Inrikesdepartementet:
Avlöningar för nämnda bud -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till inrikesdepartementet.

getår anvisa ett förslagsanslag av 510 000
kronor.

Den föreslagna byråchefstjänsten var
avsedd att inrättas å departementets
statssekreteraravdelning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten hemställt, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för inrikesdepartementet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1949/50;

b) till Inrikesdepartementet: Avlö ningar

för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 507 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»Ehuru utskottet väl inser, att arbetsbördan
å ifrågavarande avdelning i och
för sig kan motivera en kvalitativ personalförstärkning,
är utskottet — med
hänsyn framför allt till de allmänna
principer, som vid årets budgetbehandling
följts i fråga om tillskapandet av
högre befattningar — icke för närvarande
berett tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
om utbyte av en förste kanslisekreterartjänst
i lönegrad Ca 29 mot en befattning
som byråchef i lönegrad Cr 10.
I detta sammanhang kan erinras om att
utskottet tidigare avstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag om inrättande å kommunikationsdepartementets
statssekreteraravdelning
av två byråchefstjänster i samma
lönegrad.

Kungl. Maj :ts förslag har i övrigt icke
givit utskottet anledning till erinran.

Den av utskottet förordade ändringen
torde böra föranleda en nedsättning av
anslagsposten till avlöningar till ordinarie
tjänstemän med i runt tal 3 000
kronor.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Sven Larsson, Karl
Andersson, Gustaf Karlsson, livar Anderson,
Gillström, Andrée, Ward, Bergström,
Mårtensson i Uddevalla och Petterson
i Degerfors, fru Ericsson i Luleå
samt herr Henriksson ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet

bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag

a) besluta, att i personalförteckningen
för inrikesdepartementet skulle upptagas
en befattning såsom byråchef i
lönegrad Cr 10 samt att en av de i samma
förteckning upptagna befattningarna
såsom förste kanslisekreterare i lönegrad
Ca 29 skulle överföras till övergångsstat; b)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för inrikesdepartementet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1949/50;

c) till Inrikesdepartementet: Avlö ningar

för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 510 000 kronor.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Som vanligt i departementsframställningar
under huvudtitlarna upptar
denna första punkt i inrikesdepartementets
huvudtitel äskanden om anslag till
avlöning av arbetskrafterna i departementet
och dess kansli. Vid behandlingen
i statsutskottet på dess tredje avdelning
har det på en punkt uppstått delade
meningar beträffande detta anslag, nämligen
i fråga om inrättande av en byråchefstjänst
på departementets statssekreteraravdelning.
Utskottsmajoriteten har
på denna punkt avstyrkt Kungl. Maj:ts
framställning. Jag vill inom parentes
säga, att det här var lotten som avgjorde
vilken meningsriktning som skulle stå
för utskottsutlåtandet och vilken meningsriktning
som skulle få gå fram reservationsvägen.

Redan år 1947, då förslag till personalorganisation
för det nyinrättade inrikesdepartementet
förelädes riksdagen,
varslade man om att en byråchefstjänst
kunde behöva inrättas med hänsyn
till den stora arbetsbelastning, som
departementet sannolikt skulle komma
att få, och erfarenheterna under de två
år, som gått, ha styrkt detta antagande.
Det är en stor arbetsbelastning på detta
departement, som till andra uppgifter
också nyligen bär erhållit universitetssjukhusen.

Ett av skälen för att utskottsmajorite -

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

ten går emot departementschefens förslag
på denna punkt är att riksdagen
tidigare i år avslagit liknande förslag
från annat departement. Chefen för kommunikationsdepartementet
hade nämligen
begärt två byråchefstjänster. En av
dessa byråchefer skulle ha hand om investeringsverksamheten.
Statsutskottet
avstyrkte inrättandet av dessa tjänster,
och riksdagen godtog utskottets förslag.
Då menar utskottsmajoriteten, att om
riksdagen har beslutat så i fråga om
kommunikationsdepartementet, bör riksdagen
besluta på samma sätt när det gäller
inrikesdepartementet. Vi hävda emellertid,
att inrikesdepartementet är arbetsbelastat
till den grad, att en dylik
kvalificerad tjänst behöver inrättas.

Gentemot denna motivering för avslag
kan också anföras den omständigheten,
att riksdagen dock tidigare i år
har bifallit framställningar om inrättande
av byråchefsbefattningar inom ett
par andra departement. Ecklesiastikdepartementet,
som tidigare hade en dylik
befattning, har således fått ytterligare
en, och vidare har jordbruksdepartementet,
som tidigare inte hade någon byråchefsbefattning,
fått en sådan. Väl kan
det finnas anledning att erinra om riksdagens
ståndpunkt när det gäller kommunikationsdepartementet,
det vill jag
inte förneka, men jag säger, att logik är
det i varje fall inte.

Det sakskäl, som för oss reservanter
är det starkaste, är den stora arbetsbelastningen
inom inrikesdepartementet.
Jag vet nu inte i vad mån ledamöterna
— det kanske är litet närgånget att
gå in på detta kapitel — ha möjlighet att
närmare penetrera den nådiga luntan
och jämföra volymerna en liten smula
med varandra, men om man bara inskränker
sig till att jämföra sidantalet,
får man åtminstone någon uppfattning
om arbetsbelastningen inom de olika departementen.
Vidare vill jag framhålla,
att intet departement har presterat så
många sidor när det gäller propositioner
till 1949 års riksdag som inrikesdepartementet,
dock distanserat av ecklesiastikdepartementet
med något hundratal
sidor. Något säger vid detta, ty det går

Anslag till inrikesdepartementet.

ju i alla fall åt tid att pränta dessa sidor
fulla — om innehållet skall jag inte
diskutera i detta sammanhang. För att
man skall kunna knyta kvalificerade
krafter till framför allt statssekreteraravdelningen
behövs det en toppbefattning
som den föreslagna för att uppmuntra
dugligt folk att träda in på detta
område.

Jag vill inom parentes säga, att då jag
här talar för departementschefens förslag
om en utökning av antalet tjänster,
gör jag det uteslutande av de sakskäl
som ha förebringats. Jag är eljest av
den grundåskådningen — i den mån
man kan ha någon sådan i detta hus —
att man bör fara varliga fram när det
gäller tillsättandet av tjänster, men å
andra sidan kan man ju inte bara vifta
bort alla de motiv som anföras, utan
man får ju lov att ta hänsyn till dem,
och det ha vi reservanter på denna
punkt försökt att göra.

Ett annat skäl, varför utskottsmajoriteten
inte anser sig kunna biträda departementschefens
förslag är att det här
egentligen icke är fråga om någon förstärkning
av arbetskraften, ty det gäller
här, säger man, att flytta upp en lägre
befattningshavare — en förste kanslisekreterare
— i byråchefsställning. Det
blir alltså bara en löneförbättring, och
det kanske kan sägas. Men vill man, vilket
vi anse behövligt, knyta goda krafter
till en avdelning som denna får man
ta denna anordning. Det kan ju hända,
att den befattningshavare, som det är
fråga om, helt enkelt lämnar departementet
för att söka sig över till ett annat
område, och då står man där i alla fall
och måste gå på det förslag, som här
föreligger från inrikesdepartementets
sida.

Vi vilja således inte godkänna de skäl,
som anförts av utskottsmajoriteten, såsom
avgörande, utan vi anse att departementschefen
har presterat fullgoda
skäl för vad han har föreslagit.

Det gäller här inga stora pengar. De,
som närmare följt departementschefens
framställning och gjort jämförelser med
utskottsutlåtandet finna att utskottsmajoriteten
har prutat 3 000 kronor och skri -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till inrikesdepartementet,
vit 507 000 kronor. Jag har ju vid olika
tillfällen framhållit, att även små summor
äro värda beaktande, och det kan
gälla också i detta fall, men, mina damer
och herrar, jag måste nog ändå
säga, att jag tror att vi få betrakta denna
nedprutning mera som symbolisk än
reell.

Det har tidigare varit tal om arbetskrafterna
i departementen, nämligen i
samband med den av oss alla såsom tråkig
ansedda företeelsen att propositionerna
komma senl till riksdagen. Den 2
mars 1949 interpellerade högerledaren
herr Domö statsministern i denna angelägenhet,
och statsministern försökte
självfallet ursäkta sig så gott han kunde
och ta sina medhjälpare i departementen
i försvar. Han åberopade därvid
också kostnaderna -— det kostar pengar
att ha tillräckligt med arbetskraft, och
man lar väga också den faktorn i det
sammanhanget. Då sade högerledaren
herr Domö följande: »Statsministern talade
om att man har anledning att tänka
på kostnaderna. Ja, visst har man det.
Men ser man sakerna i sitt sammanhang,
så inser man, att även riksdagskostnaderna
bli mycket större, om propositionerna
dröja, och om man jämför kostnaderna
för arbetskrafterna i Kungl.
Maj :ts kansli med kostnaderna för riksdagsarbetet,
äro proportionerna sådana,
att det mycket väl kan vara god ekonomi
att öka ut kansliet.»

Med åberopande även av vad högerledaren
då anförde ber jag således, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som på denna punkt har avgivits
av herr Sven Larsson m. fl.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Min ärade vän och trätobroder på bohuslänsbänken
har enligt min mening
nästan lagt ned för mycket energi på
denna fråga, och han har därvid kommit
att säga saker som osökt ge mig argument
emot honom. Jag tänker då närmast
på hans tal om logik. Vi ha i år
suttit på tredje avdelningen och behandlat
lrågor om högre befattningshavare,
t. ex. fängelsedirektörerna, där Kungl.

Maj:t hade föreslagit en löneförbättring
men där vi kommo fram till att man
icke borde bifalla Kungl. Maj:ts förslag,
därför att det rådde allmänt lönestopp.
Man får inte ge på hand, att man kan
höja lönen bara för de högre befattningshavarna,
medan däremot hela arbetarvärlden
och de lägre befattningshavarna
hållas nere. Då är det inte logiskt att
framföra de synpunkter, som herr Karlsson
i Munkedal uttalade här i dag, medan
både han och flera andra förut framfört
rakt motsatta synpunkter när det
gällde befattningshavare i ungefär samma
löiieställning. Därför menar jag, att
det är mera logik i utskottsmajoritetens
—• om man får kalla den så; det är ju
lika många på vardera sidan — ståndpunkt,
som håller på att den princip,
som tidigare gjordes gällande, skall följas
över hela linjen.

Härtill kommer, att det inte är fråga
om att få någon ny befattningshavare.
Det är endast och allenast fråga om en
uppflyttning i lönegrad, och därigenom
tillmötesgår man inte alls herr Domös
önskemål annat än under förutsättning
att vederbörande befattningshavare på
grund av denna lönehöjning — som inte
blir 3 000 kronor utan endast omkring
1 200, eftersom han har haft lönefvllnad
från något anslag som inte är direkt upptaget
i lönestaten — skulle bli så uppmuntrad,
att han presterade ett mycket
större arbete.

Jag tror f. ö. att rätta sättet att lösa
frågan om de försenade propositionerna
är att man lägger undan de propositioner,
som inte med nödvändighet måste
komma fram för att driften skall ha sin
gång, behandlar dem efter riksdagens
slut och framlägger dem i början av
nästa riksdag. Det tror jag är ett bättre
sätt.

Jag tror inte heller det är riktigt, när
herr Gustaf Karlsson säger, att man kan
vara rädd för att inte få denna förstekanslisekreteraretjänsl
besatt med en användbar
man. Jag anser mig ha skäl att
bedöma saken så, att det inte torde bli
någon vakans, om vi följa utskottets förslag.
För att man skall bifalla Kungl.
Majtts förslag fordras det enligt min me -

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

ning inte bara bättre bevisning än reservanterna
anfört i reservationen, där
det ju utan vidare motivering yrkas om
bifall till Kungl. Maj :ts proposition, utan
även bättre bevisning än herr Gustaf
Karlsson anfört.

Jag skulle vilja tillägga, att om Kungl.
Maj:ts förslag hade gått ut på inrättande
av eu ny befattning, hade man snarare
kunnat tro på att det varit erforderligt
att bifalla förslaget än nu, då det
bara gäller så att säga en vanlig lönehöjning.
Dessutom är jag för min del
inte alls tilltalad av att man inrättar så
många Gr-tjänster, att man nästan får
inflation på dem, utan även av den anledningen
tycker jag att det är onödigt
att biträda förslaget, fast det naturligtvis
är svårt att hindra den utvecklingen,
när man redan har knäsatt så många sidana
tjänster. Jag tror emellertid att det
hade varit bättre med en höjning i Caskalan.

Herr talman! Detta är åtminstone de
väsentligaste skälen till att utskottsmajoriteten
ansett sig böra hemställa om
avslag på Kungl. Maj-.ts förslag, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag ber att få understryka de synpunkter
på denna fråga som ha framlagts
här i kammaren av representanten
för utskottsreservanterna.

Det bör påpekas, att detta icke är en
ny fråga, som har kommit upp först i
år. Redan under förberedelserna till inrikesdepartementets
inrättande behandlade
vi mycket ingående frågan om hur
pass stor personaluppsättning detta departement
skulle behöva, och bland annat
diskuterade vi då inom Kungl.
Maj:ts kansli rätt mycket, huruvida det
skulle vara behövligt att inrätta en byråchefstjänst
på statssekreterarsidan i
inrikesdepartementet, på samma sätt
som man räknade med att ha inom
socialdepartementet. Jag är övertygad
om att, därest vi i 1947 års proposition
hade tagit upp eu byråchefstjänst på
statssekreterarsidan i inrikesdeparte 3

Första kammarens protokoll 1949. Nr 11.

Anslag till inrikesdepartementet.

mentet, riksdagen hade accepterat personalorganisationen
i det nya departementet
på samma sätt som riksdagen
gjorde när denna befattning inte fanns
med. Men vi ha alltid haft den uppfattningen,
att man skall vara återhållsam
med nya tjänster, och vi omnämnde
därför i propositionen endast, att det
hade varit på tal att inrätta en byråchefstjänst
men att vi icke ville föreslå
riksdagen detta, utan i stället ville
avvakta någon tids erfarenhet för att se,
hur pass stor arbetsbelastningen på
statssekreterarsidan blev, innan man
från Kungl. Maj:ts sida kom med ett
sådant förslag.

Nu har det gått i det närmaste två år,
sedan inrikesdepartementet kom till, och
nu ha vi gjort den bestämda erfarenheten,
att om arbetet skall kunna bedrivas
på tillfredsställande sätt inom departementet,
behöva vi den chefstjänstemannabefattning
under statssekreteraren,
som en byråchef på avdelningen
skulle innebära. Jag är fullt på det klara
med att när det gäller att bedöma en
statssekreteraravdelnings arbetsbörda,
man inte bara bör titta på hur många
sidor i tryck som flyter ut från den avdelningen,
men någon hållpunkt kan det
väl i alla fall ge för att bedöma omfattningen
av det arbete som utföres där.
Jag vill bara understryka vad som på
den punkten yttrades av talesmannen
för reservanterna. Om man t. ex. ser på
sidantalet i de anslagspropositioner som
utarbetats på statssekreteraravdelningen,
så finner man att inrikesdepartementet
1948 låg på fjärde plats med 900 sidor,
och innevarande år hittills ligger på
andra plats med 853 sidor. Om man sedan
ser efter vilka departement, som
ha byråchefsbefattningar på statssekreterarsidan,
finner man att det sedan
gammalt finns sådana befattningar i försvarsdepartementet,
socialdepartementet,
finansdepartementet och ecklesiastikdepartementet
— jag räknar då inte med
byråcheferna på statssekreterarsidan i
handels- och folkhushållningsdepartementen,
ty de ha delvis andra uppgifter
än att sköta propositionsarbetet.

Nu talade herr Mannerskantz om lo -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till inrikesdepartementet.

gik och sade, att skall man hålla igen
på ett håll, så skall man hålla igen på
alla, och det är alldeles klart, att det är
en mycket stark ställning att föra fram
en sådan ståndpunkt. Men jag tillåter
mig då att än en gång understryka, att
vid årets riksdag har finansdepartementets
statssekreteraravdelning fått en ny
byråchef, så att där nu finnas två, och
att ecklesiastikdepartementets statssekreteraravdelning
också fått en ny byråchef
och nu har två. Jordbruksdepartementet
har också fått en ny byråchef.
Om jag inskränker mig till att jämföra
vårt departement med ecklesiastik- och
jordbruksdepartementen, ligger arbetsbördan
i stort sett på samma nivå inom
alla dessa tre departement.

Nu fann jag till min överraskning, när
jag lyssnade till herr Mannerskantz, att
om vi hade varit litet mer framåt i departementet
och sagt, att vi skulle ha
en ny byråchefsbefattning men att vi
icke skulle vakanssätta eller draga in
någon förste kanslisekreterare — om vi
alltså hade begärt en större utvidgning
än vi nu ansett oss böra göra — hade
vi haft större utsikter att få igenom frågan
här i kammaren. Och det kan nog
hända att det ligger till på det viset.
Men när jag har varit med om att skriva
årets statsverksproposition under elfte
huvudtiteln, har jag fått vara med om
att säga nej till så många välmotiverade
krav på löneuppflyttningar och nya
tjänster, att jag har aktat mig mycket
noga för att komma med ett förslag som
skulle tillgodose departementets intressen
bättre än de underlydande verkens
intressen ha tillgodosetts.

Herr Mannerskantz sade nyss, att det
enklaste sättet att klara propositionsarbetet
till riksdagarna skulle vara att se
till, att man inte kommer med propositionerna
i sista stund utan låter dem
stå över till en kommande riksdag, alltså
att man passar på att, sedan riksdagen
är slut, taga vara på tiden och utarbeta
de propositioner som skola läggas
fram till nästa års riksdag. Denna
herr Mannerskantz’ uppfattning utgår
väl ifrån att vi på statssekreteraravdelningen
ha att kämpa med långa, årligen

återkommande arbetslöshetsperioder för
personalen, som alltså skulle kunna fyllas
ut litet bättre på sommaren och
höstkanten med propositionsarbete. Jag
vill bara betyga herr Mannarskantz, att
så förhåller det sig inte. Personalen på
en statssekreteraravdelning får vara
glad, om den några månader på sommaren
och höstkanten kan få arbeta bara
med normal arbetsdag och slippa att sitta
på nätterna, som den får göra under
hela vinterhalvåret.

Jag skall inte gå in närmare på denna
fråga. Jag vill bara säga till kammarens
ledamöter, att jag hyser den bestämda
uppfattningen, att ett bifall till utskottsreservanternas
ståndpunkt skulle vara
ett riktigt ställningstagande i den nu
föreliggande frågan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Her statsrådet Mossberg anförde, att om
man i förslaget om inrikesdepartementets
bildande hade tagit med denna byråchefstjänst,
hade den sannolikt blivit
godtagen av kamrarna, och det kan ju
vara möjligt, men det är rätt antagligt,
att statsutskottet då hade börjat fundera
på om inte den byråchefstjänst inom
socialdepartementet, som då fick halva
sin arbetsbörda avlastad, skulle ha dragits
in — vi ha faktiskt dryftat litet
smått på avdelningen, om det nu är
erforderligt med två byråchefstjänster på
statssekreteraravdelningen i socialdepartementet.
Det kan ju hända, att det hade
blivit den utgången då, och jag skulle
därför tro, att det i så fall ändå inte
hade blivit sammanlagt någon mer byråchefstjänst
i inrikes- och socialdepartementen
än det nu blev.

Sedan skulle jag vilja fråga rakt på
sak: Om den nya tjänsten inrättas, blir
den inte då besatt med samma person
som nu bekläder tjänsten i Ca 29? Hela
saken gäller alltså här: skall denne befattningshavare
ha 1 200 eller 1 500 kronor
mer eller inte? Det är väl egentligen
hela frågan. Vi skola väl kunna förenkla
frågan till vad den reellt gäller, och jag
skulle vilja fråga herr statsrådet: Är det
inte så?

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Sedan är det fråga om antalet trycksidor
i de olika departementens anslagspropositioner.
Ja, det fanns en
gång en man, som blev anmodad att hålla
ett föredrag, och då frågades det, hur
lång tid han behövde för att förbereda
sig. Ja, sade lian, får jag hålla på i två
timmar, behöver jag inte någon förberedelse
alls; skall jag hålla på i en halv
timme, behöver jag två dagar för att förbereda
mig, och får jag bara hålla på i
tio minuter, måste jag ha en vecka på
mig.

Det är nog mycket lättare att skriva
långa propositioner, det är bara att klippa
och ta med nästan rubb och stubb.
Jag tror att det är svårare att göra propositioner,
som innehålla allt det väsentliga
som behövs för riksdagsbehandlingen
men som äro korta. — Vi ha faktiskt
resonerat med statssekreteraren i inrikesdepartementet
om hur tredje avdelningen
bedömer statsverkspropositionen
i detta avseende, och vi ha sagt att vi
tycka att reciterna äro onödigt långa,
att de skulle kunna göras mera koncentrerade
och att departementschefsuttalandena
i stället kunde göras en aning
fylligare — därvidlag rör det sig ju bara
om några rader här och där. Det kan
ju hända att det är av den orsaken, som
elfte huvudtiteln är särskilt tjock, alltså
att det följts en något annan princip vid
reciternas utväljande. Det torde väl vara
på det sättet, och omfånget kan därför
inte vara någon direkt mätare på arbetets
storlek.

Jag vill inte förneka, att inrikesdepartementet
har många stora och viktiga
ärenden, men karaktären av dem är ju
i många fall sådan, att vederbörande
ämbetsverk har gjort undan en stor del
av grovarbetet, kanske mera än på vissa
andra områden. Jag är därför även av
den anledningen inte säker på att man
kan lägga tjockleken av elfte huvudtiteln
som måttstock.

Herr talman! Jag slutar med att fråga
herr statsrådet en gång till: Är det inte
så, att det hela rör sig om huruvida vederbörande
befattningshavare skall ha
1 200—1 500 kronors löneökning?

Anslag till inrikesdepartementet.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag begärde ordet för att svara
på herr Mannerskantz’ fråga.

Var och en, som läser utlåtandet, inser
omedelbart, att det är riktigt, som
herr Mannerskantz gör gällande, att om
man inrättar en byråchefstjänst och
samtidigt drar in en förste-kanslisekreterartjänst,
blir det inte flera personer
sysselsatta på avdelningen än tidigare.
Men det torde väl också vara kammarens
ledamöter bekant, att en uppsättning
av befattningshavare inom ett verk
också motsvaras av en arbetsorganisation
inom verket med överordnade och
underordnade befattningshavare, med
befattningshavare, som stå i ledande
ställning och ha ansvar för vad underlydande
göra, och med befattningshavare,
som stå jämställda vid sidan av varandra.
Syftemålet med inrättandet av en
sådan här byråchefstjänst är att skapa
en ledande befattningshavare på denna
avdelning under statssekreteraren, en
befattningshavare som skall kunna få
vissa dirigerande uppgifter gent emot de
andra tjänstemännen. Dessutom gäller
det att skapa en befordringsmöjlighet
för dem som arbeta på statssekreterarsidan.

Detta är det tyngsta arbete, som över
huvud taget förekommer inom ett departement.
Det gäller att under så många
år som möjligt kunna knyta till sig duktigt
folk, som vill ta på sig det stora
omaket att med eftersättande av fritid
och mycket annat under hela vinterhalvåret
arbeta på övertid inom en statssekreteraravdelning.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet har såsom
huvudmotiv för denna uppflyttning
åberopat det ökade arbete som förekommer
inom departementet. Det är inte
minst på den punkten, som tveksamhet
har uppkommit, om man underlättar
arbetet och minskar arbetstyngden genom
att uppflytta en enda tjänsteman i
departementet till en högre lönegrad. Vi

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till inrikesdepartementet,
ha ja tidigare avvisat en liknande framställning,
när det gällde kommunikationsdepartementet,
där det också var
fråga om uppflyttningar.

Herr statsrådet åberopar också de beslut
som fattats beträffande finans- och
ecklesiastikdepartementen. Där rådde
också tveksamhet, men där förelåg dock
den skillnaden, att där gällde det inrättande
av nya tjänster, som faktiskt tillföra
departementen ytterligare arbetskraft.
Här är det däremot fråga om en
löneuppflyttning rätt och slätt.

Jag måste säga, att när vi ha bedömt
dessa uppflyttningsframstötar inom
Kungl. Maj :ts kansli, ha vi icke kunnat
undgå att också rikta tankarna på den
allmänna lönepolitik som för närvarande
har igångsatts med lönestopp etc., och
det har förefallit oss, att när man påbjuder
ett lönestopp utanför kanslihuset,
ligga dessa framstötar icke riktigt i linje
med den politik som just nu föres.

Därtill kommer att motiveringarna i
propositionen äro ganska vagt och ofullständigt
utformade vad det gäller de arbetsuppgifter
som skulle ytterligare tillkomma
denne befattningshavare i högre
tjänstegrad. Det kan inte vara riktigt att
de olika departementscheferna var och
en beträffande sitt speciella departement
göra separata framstötar för uppflyttningar,
nya tjänster o. s. v., utan det synes
mig ha varit riktigare ■— om nu ett
verkligt behov av en förstärkning av arbetskrafterna
inom Kungl. Maj :ts kansli
föreligger — att en allmän översyn över
dessa förhållanden hade gjorts beträffande
alla departement och att i alla dessa
punkter en sakligt motiverad framställning
hade förelagts riksdagen. Det torde
väl vara väl mycket begärt, att riksdagens
statsutskott, som enligt riksdagsordningen
har skyldighet att noga granska
statens utgifter, inte skall fästa avseende
vid sådana spörsmål som de här föreliggande.

Jag menar därför, att just nu bör denna
löneuppflyttning avvisas, och det må
sedan stå regeringen fritt att, såsom jag
nyss sade, låta verkställa en allmän översyn
och framlägga en på sakskäl och utförlig
redogörelse grundad motivering

till de förändringar, som eventuellt kunna
behöva vidtagas i hela Kungl. Maj:ts
kansli. Det måste verka osympatiskt utåt,
när ett allmänt lönestopp har genomförts,
alt göra uppflyttningar i fråga om
tjänster inom Kungl. Maj:ts kansli med
den motiveringen att arbetet ökat, och vi
ha i det föreliggande fallet mycket svårt
att kunna godkänna det motivet, att en
uppflvttning i tjänstegrad skulle kunna
göra denna arbetsbörda lättare.

Jag skall inte bry mig om att gå in
på den argumentering, som herr Karlsson
i Munkedal förde, då han talade om
sidoantalet i propositionerna — det är
ju närmast löjligt att åberopa detta såsom
ett argument för denna lönegradsuppflyltning.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Endast några ord för att inte herr
Johanssons yttrande skall föranleda missförstånd! Jag

uppfattade detta som om herr J. B.
Johansson ville göra gällande, att de olika
departementscheferna sitta i den behagliga
situationen, att vi under budgetarbetet
kunna göra våra framstötar
fullkomligt oberoende av varandra och
att det alltså inte finns någon sammanhållande
och samordnande kraft under
propositionsarbetet. Men ledamöterna i
kammaren ha sig nog väl bekant, att
finansdepartementets viktigaste uppgift
under höstarna är att sammanhålla
och samordna de olika departementens
arbetsuppgifter med avseende å statsverkspropositionen.
Med den allmänna
överblick över arbetsförhållandena i
kanslihuset, som finansministern och
finansdepartementet ha, underkastas
från den sidan varje tanke på någon
sådan här organisationsändring inom
ett departement en mycket ingående
prövning. Det förhåller sig alltså inte
så att de olika departementen kunna
göra framstötar alldeles oberoende av
varandra, utan en avvägning mellan de
olika behoven sker även inom Kungl.
Maj :ts kansli.

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Herr BERLING: Herr talman! Då man
i dag hör denna diskussion här i kammaren,
är det nästan, som om det vore
repris av den debatt, som fördes i statsutskottets
fjärde avdelning vid det tillfälle,
då liknande frågor beträffande
kommunikationsdepartementet behandlades.
Då gällde det också att förändra
befattningar till högre tjänster, alltså
ren löneförhöjning. Skillnaden är bara
den, att fjärde avdelningen då lyckades
få statsutskottet och riksdagen med
på att för närvarande avslå framställningen,
under hänvisning till rådande
lönestopp.

Den föreliggande frågan har behandlats
av tredje avdelningen, och denna
har kommit till ett annat resultat. Frågorna
äro emellertid fullständigt lika; att
det i båda fallen rör löneförhöjningsfrågor,
kan man inte komma ifrån. För övrigt
har det ju vitsordats här i debatten,
att man vill höja lönen för att kunna bevara
en arbetskraft, som man befarar
skulle gå till något annat arbetsområde,
om inte denna placering i ny lönegrad
skulle ske. Precis samma skäl anfördes
när det gällde kommunikationsdepartementet.

Jag kan för min del inte förstå, att
man skall behandla departementscheferna
olika. Kommunikationsministern fick
nej på sin framställning. Inrikesministern
får förmodligen ja på sin. Jag tycker
att det verkar nästan litet godtyckligt,
om man på detta sätt skulle behandla
dem olika.

Herr statsrådet anförde att det redan
år 1947 var på tal att denna tjänst skulle
inrättas. Men det har inträffat något
mellan år 1947 och år 1949 •— det blev
ju ett allmänt lönestopp. Och jag har nu
inte kunnat tänka mig annat än att man
även inom departementen bör skilja mellan
det, som är absolut nödvändigt, och
det som är önskvärt, och inte föra fram
löneförliöjningsfrågor, som under nuvarande
förhållanden kunna bli prejudicerande
för behandlingen av andra framställningar
av liknande slag.

Herr talman! Jag har velat i utskottet
handla konsekvent, och jag har även där
röstat i enlighet därmed. Jag har ingen

Anslag till inrikesdepartementet.

som helst anledning att rucka på den
uppfattning, som jag inom utskottet givit
uttryck åt, och jag ber därför att nu
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag har ett par små ting att påpeka.
Herrar Mannerskantz och J. B. Johansson
ansågo att vad som anförts om sidoantalet
inte vore något värt som bevis
för att det möjligen kunde vara rätt mycket
arbete inom inrikesdepartementet.
Jag antydde nog att denna .statistik inte
kunde anses vara någon fullständig bevisföring,
men jag tillät mig ändå tro,
att man därav skulle kunna dra någon
slutsats om arbetets omfattning. Under
debatten har jag i all hast gjort några
anteckningar om det antal punkter, som
behandlas i åtminstone några av de huvudtitlar,
som i år ha framlagts, och jag
finner då, att inrikesdepartementets huvudtitel
upptar 216 sådana punkter.

Det är naturligtvis även i detta fall
klart, att dessa punkter kunna vara av
olika omfattning, av mycket olika svårighetsgrad
m. m. Därom är jag fullt
medveten. Men jag anser ändå, att dessa
siffror också kunna ge en liten hållpunkt,
om man inte på något sätt kan
godkänna jämförelsen mellan sidoantalen
i propositionerna, särskilt med hänsyn
till herr Mannerskantz’ påstående,
att statssekreteraren i inrikesdepartementet
och hans avdelning skrev av bara
farten, så att svårigheten vid det arbetet
egentligen vore att kunna stoppa upp i
tid. Men låt oss nu jämföra antalet punkter! Inrikesdepartementet

har, som sagt,
lagt fram 216 punkter, jordbruksdepartementet
205, ecklesiastikdepartementet
307, socialdepartementet 105 och kommunikationsdepartementet
80, enligt vad
man kan utläsa av de olika huvudtitlarna.
Detta kan väl ändå ge någon ledning
vid bedömandet av arbetets omfattning.

Herr J. B. Johanssons anförande skulle
ha passat utomordentligt bra, när vi behandlade
den första huvudtitel •— jag
minns inte vilken det var, men det

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

kanske var finansdepartementets — som
gällde att bevilja anslag till sådana här
tjänster, och när vi i år gåvo finansdepartementet
en ytterligare byråchefstjänst.
Då hade detta anförande av herr
J. B. Johansson — vars synpunkter i
stort sett jag kan dela i fråga om statsutskottets
arbetsuppgifter — varit lämpligt
för att vid den tidpunkten fästa kammarens
uppmärksamhet på allvaret i
detta spörsmål, ty att det är en allvarlig
sak, då man beviljar anslag till en
sådan tjänst, förstår jag. Sakskälen för
förslaget ha emellertid förefallit mig vara
så starka, att jag ansett att man måste
böja sig för dem.

Till herr Berling skulle jag vilja säga,
då han jämför inrikesdepartementet med
kommunikationsdepartementet, att där
ändå förelåg den skillnaden, att kommunikationsministern
begärt två byråchefstjänster.
Men nu synes man inte
alls vilja uppmuntra det departement
som visar återhållsamhet i kravet på
tjänster. Det tycker jag inte är någon
riktig riksdagspolitik — det få damerna
och herrarna ursäkta. Ett departement,
som på någon punkt visar påtagliga
ansatser till att reda sig med så litet
folk som möjligt, tycker jag bör ha
en liten uppmuntran, och jag vädjar därför
till kammaren att biträda reservanternas
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja—56;

Nej—53.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80.

Anslag till sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Bidrag till folkbildningsorganisationerna
för anordnande av allmän
sexualhygienisk upplysningsverksamhet
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
anslag av 50 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Rubbestad och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:

»Utskottet anser ifrågavarande upplysningsverksamhet
icke vara av sådan
vikt ur samhällets synpunkt, att medel
för bidrag till densamma böra ställas till
förfogande. Med hänsyn härtill och då
det nuvarande ekonomiska läget manar

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Anslag till sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

till sträng återhållsamhet med statsutgifterna,
hemställer utskottet, att Kungl.
Maj :ts förevarande förslag icke må av
riksdagen bifallas.»

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna fråga rör anslaget till folkbildningsorganisationerna
för anordnande
av allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

För det första vill jag ifrågasätta beträffande
hela denna sexualhygieniska
upplysningsverksamhet i allmänhet här
i landet dels om den är behövlig och
till nytta, och dels om den inte till och
med kan verka i direkt motsatt riktning.
Jag skulle knappast tro att det
finns något större behov av upplysningsverksamhet
i detta avseende. Upplysningsverksamhet
beträffande sexualhygien
bör gå ut på att man lär människorna
den kristna etikens uppfattning
på detta område. Detta försummas alltför
mycket, herr talman, här i landet,
och det skulle man lägga mera an på.
Man skulle lära folk vad som står i sjätte
budet, och man kan lära folk vad
som står om dessa saker i Första korintierbrevet
— jag tror det är i dess
sjunde kapitel. Sedan behöver man inte
veta så mycket mera. Men, herr talman,
det är just därför, att man kommit bort
från detta sätt att lära människorna,
hur de skola ställa sig i sådana ting,
som sådana här kvasiutvägar, det här
gäller, tillgripas.

För det andra vill jag säga, att jag
inte är riktigt säker på att man genom
att överlåta detta upplysningsarbete till
sådana här folkbildningsorganisationer
alltid bedriver denna upplysningsverksamhet
så, att den inte rent av verkar
nedbrytande. Det kan hända att man till
och med därigenom ger ett visst stöd
åt uppfattningen, att en sexuell frihet
inte är otillåten, och jag vet, herr talman,
att detta på sina håll förekommer.
Jag vill inte säga att det är allmänt, men
jag vet att det förekommer, att unga
människor bibringas den uppfattningen
att det inte är så kinkigt med hur man
skall ställa sig i sådana saker.

Såväl det ena som det andra skälet

gör, att jag inte för min del kan godtaga,
att statsmedel anslås till denna sak,
och med denna motivering ber jag att
få yrka bifall till den reservation, som
jag varit med om att foga till denna
punkt av utskottets utlåtande.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det är här fråga om ett litet anslag
för bidrag till upplysningsverksamhet
på detta område, vilken verksamhet
kontrolleras av skolöverstyrelsen, som
har att godkänna föreläsare. Jag vill erinra
kammaren om, att när frågan om
detta anslag första gången förelåg, åtminstone
i dess nuvarande form — det
var år 1946 — så beviljades det utan
ett ords debatt. 1947 höjdes, vill jag
minnas, anslaget från 30 000 till 50 000
kronor, och även det skedde utan ett
ords debatt. Det är möjligt att den kristna
etiken bär verkat under tiden och
att det är därpå det beror, att vi nu få
en debatt i denna fråga. Jag vill visst
inte underkänna de religiösa krafternas
betydelse i samhället, men jag vågar tro,
herr talman, att varken herr Mannerskantz
eller jag äro så helt lämpade att
ta upp denna fråga och diskutera den
från en sådan grundval. Jag tror det är
bäst att vi diskutera saken ur rent ekonomisk
synpunkt.

Det gäller här att bevilja 50 000 kronor
till kungl. skolöverstyrelsen för att
denna i sin tur skall kunna lämna anslag
till föreläsare på ifrågavarande område.
Av departementschefens framställning
i huvudtiteln framgår för övrigt,
att bidrag av anslaget äro mycket eftersökta,
att man måste gallra undan och
försöker hålla denna upplysningsverksamhet
på en så hög nivå som möjligt.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan antaga det förslag,

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till överståthållarämbetet.

som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
SO, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och antages det förslag, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 81—112.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113.

Anslag till överståthållarämbetet.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bestämma, att på personalförteckningen
för överståthållarämbetet
skulle upptagas i statsrådsprotokollet
uppräknade befattningar, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för ämbetet, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1949/50,
dels ock till överståthållarämbetet: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 3 000 000 kronor.

I den av departementschefen förordade
avlöningsstaten hade under anslagsposten
till avlöningar till övrig ickeordinarie
personal beräknats ett belopp
av 165 000 kronor för avlöningar till personal
på trafikavdelningens krisregleringsavdelning
för bensin- och gummi -

licenser. Beloppet motsvarade för närvarande
utgående avlöningskostnader för
avdelningen.

Vid behandlingen av förevarande anslag
hade utskottet jämväl förehaft en
från inrikesdepartementet under hand
överlämnad promemoria, dagtecknad
den 24 februari 1949, angående viss förstärkning
av överståthållarämbetets personal
utöver den i 1949 års statsverksproposition
föreslagna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
bestämma, att på personalförteckningen
för överståthållarämbetet skulle
upptagas 1 ny befattning som förste byråsekreterare
i lönegrad Ce 27, 2 nya
kanslisttjänster i lönegrad Ca 21, 4 nya
kanslibiträdestjänster i lönegrad Ca 11
samt för kansliavdelningarna 12 kontorsbiträdestjänster
i lönegrad Ca 8;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna under punkten införd avlöningsstat
för överståthållarämbetet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1949/50;

c) med bifall till Kungl. Majrts förslag
till överståthållarämbetet: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 3 020 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet vill icke heller motsätta sig
att anslaget uppräknas med 165 000 kronor
för personalförstärkning på trafikavdelningens
krisregleringsavdelning.
Beloppet bör dock icke ställas till ämbetets
förfogande, förrän Kungl. Maj:t omprövat
behovet av en så omfattande personalorganisation
för ifrågavarande arbetsuppgifter.
Enligt utskottets mening
borde möjligheter föreligga, att, sedan
numera en viss erfarenhet vunnits rörande
bensinransoneringen, fullgöra därmed
förknippade arbetsuppgifter med en
reducerad personalstyrka.»

Reservation hade anförts av herrar
Johan Bernhard Johansson, Manner -

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

skantz, Heiding, Sundelin, Ivar Persson,
Boman i Kieryd, Rubbestad, Pettersson i
Dahl och Bergstrand, fröken Elmén samt
herr Birke, vilka ansett

dels att den nyss återgivna delen av
utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

»Vad beträffar den föreslagna uppräkningen
av anslaget med 165 000 kronor
för personalförstärkning på trafikavdelningens
krisregleringsavdelning vill utskottet
framhålla, att, sedan bensinransoneringen
numera pågått en tid och
övergångssvårigheterna övervunnits, det
bör vara möjligt att avsevärt reducera
den med hithörande arbetsuppgifter
sysselsatta personalen. Utskottet förordar,
att medelsanvisningen för nu ifrågavarande
ändamål för nästa budgetår
begränsas till 115 000 kronor.»

dels ock att utskottet bort under b)
och c) hemställa, att riksdagen måtte

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för överståthållarämbetet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1949/50;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till överståthållarämbetet: Avlöningar för
budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 2 970 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag måste tyvärr ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk ännu en gång vid
behandlingen av denna huvudtitel, men
jag skall fatta mig kort. Denna punkt
och punkten 115 röra samma sak, och
skulle resultatet av behandlingen här
bli, att utskottsmajoritetens ståndpunkt
vinner bifall i punkten 113, kommer jag
inte att yttra mig eller ställa något yrkande
vid behandlingen av punkten
115.

I den föredragna punkten gäller det
nämligen att till överståthållarämbetets
och i punkten 115 till länsstyrelsernas
förfogande kunna ställa större eller
mindre belopp för bensinransoneringens
skötande. Vi ha emellertid funnit,

Anslag till överståthållarämbetet att

sedan bensinransoneringsarbetet från
sin begynnelse blivit upplagt och kommit
i gång och det mesta av det nuvarande
arbetet rör verkställandet av kupongutdelning
vid övergång från en period
till en annan, måste man se till, att
kostnaden för detta arbetes utförande
minskas. Det är ju egentligen inte småsaker
det här rör sig om. Här föreslås
ju miljonbelopp, som gå åt bara för att
sköta om detta arbete. Därför måste
man ha uppmärksamheten riktad även
på denna punkt.

När denna fråga behandlades på vederbörande
utskottsavdelning, frågade
vi, var man gjorde av de med dessa arbeten
sysselsatta människorna under tiden
mellan kupongutdelningarna, och vi
fingo rätt otillfredsställande svar. Det
antyddes att man försökte sysselsätta
dem med annat arbete inom länsstyrelserna
eller inom överståthållarämbetet.
Det är då en redovisningsfråga, hur
mycket av dessa pengar som gå åt just
till detta arbete eller om de gå in i
den allmänna rörelsen inom vederbörande
länsstyrelse eller överståthållarämbetet.

Man bör också, tycker jag, sträva efter
att så mycket som möjligt använda
de tekniska och mekaniska hjälpmedel,
vilka böra finnas särskilt inom överståthållarämbetet,
som ju har en så stor
kundkrets på bensinområdet. Arbetet
med bensinransoneringen bör inte få gå
alltför hantverksmässigt till, vilket jag
tycker det gör på i varje fall vissa länsstyrelser,
där jag kunnat studera förhållandena.

Det är också för att kunna animera
till att arbetet mekaniseras så mycket
som möjligt som vi ha velat föreslå en
minskning i dessa anslag. Man kan naturligtvis
nöja sig med att bara uttala
en önskan att detta arbete skall rationaliseras
och att man skall ekonomisera
med personalen, men det blir mera
tyngd, herr talman, i ett sådant uttalande,
om man låter det ta sig uttryck även
i fråga om anslagets utmätande.

Med åberopande av dessa skäl ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till överståthållarämbetet.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Det är självklart att man bör försöka
rationalisera och att man bör vara
så sparsam som möjligt då det gäller
personal för en sådan här krisuppgift.
På den punkten föreligga inte några som
lielst skiljaktiga meningar mellan herr
Mannerskantz och mig. Jag vill dock för
ordningens skull säga här i kammaren,
att det anslag, som herr Mannerskantz
nu har tagit upp till diskussion, avser
en beräkningspost; man skall alltså med
utgångspunkt från hittillsvarande erfarenheter
söka beräkna, hur stora kostnaderna
komma att bli under nästa budgetår,
därest ransoneringsförhållandena då
komma att vara likartade med de nuvarande.
Det betyder alltså, att den administration,
som har sammanhang med
bensinransoneringen, kommer att kosta
vad den kostar, både med utskottets
skrivning och med den skrivning, som
herr Mannerskantz såsom reservant förordar.
Kostnaden blir inte i första hand
beroende på vad statsutskottet godtager
som beräknat belopp i sitt utlåtande,
utan den blir beroende på vilka ransoneringsföreskrifter
trafikkommissionen utfärdar
och på hur pass besvärligt det
blir att administrativt handlägga dem
ävensom på frågan om bensinransoneringens
fortvaro och allmänna omfattning.
Men jag betygar, att det är självklart
att allt skall göras som kan göras
för att nedbringa de administrativa utgifter,
som följa med bensinransoneringen.
Jag vill emellertid framhålla, att jag
vid de undersökningar, som jag haft tillfälle
att göra, inte har fått den uppfattningen,
att länsstyrelserna och landshövdingarna
ha underlåtit att tillgodose rationaliseringssynpunkten.
Det gäller här
en ganska besvärlig form av ransonering.

När utskottet nu skriver, att behovet
av personal skall omprövas av Kungl.
Maj:t, vill jag säga, att jag inte vet, hur
Kungl. Maj:t skall kunna tillgodose detta
önskemål från utskottets sida. Bensinavdelningarna
vid länsstyrelserna äro som
dragspel. Vid ransoneringsomläggningar
eller kortutbyten måste personalen utökas,
medan behovet av personal under
tiderna däremellan är avsevärt mindre.

Sedan jag fått se utskottets skrivning
på denna punkt har jag emellertid vänt
mig till tre länsstyrelser för att höra,
vad de gjort för att nedbringa kostnaderna.
De ha svarat, att de ha rationaliserat
denna verksamhet så långt det
över huvud taget har varit möjligt; vid
varje skifte av ransoneringsperiod och
dylikt förekommer ändå konstant ett
övertidsarbete av stor omfattning, därför
att man vill hålla nere personalantalet
— man drar då till sig personal tillfälligtvis
från andra avdelningar inom
länsstyrelsen etc.

Jag tror alltså inte att mycket mera är
att göra på denna punkt, men jag betonar,
att vi skola göra vad vi kunna för
att minska kostnaderna.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Skillnaden mellan utskottets och
reservanternas ståndpunkter är hårfin;
i penningar uttryckt gör den 50 000 kronor.
Men utskottet nöjer sig med att rekommendera
departementschefen att,
när departementet nu får anslaget i enlighet
med dess äskanden, ändå först
undersöka, om några ytterligare förenklingar
av arbetet kunna åstadkommas. Vi
äro övertygade om — och efter det anförande,
som hållits här av departementschefen,
bör det inte längre råda
något tvivel därom — att man också
gör vad som är möjligt för att spara på
detta område.

Jag inskränker mig alltså nu till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
mom. a) och särskilt rörande mom.
b) och c) av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a) hemställt.

I fråga om mom. b) och c), fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i nämnda moment hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. bidrag till kommuner för uppförande av brandstationer.

vid ifrågavarande punkt avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
113 mom. b) och c), röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 47.

Punkterna 11b—151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 152.

Ang. bidrag till kommuner för uppförande
av brandstationer.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till kommuner för
uppförande av brandstationer för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Ivar Nilzon
(I: 97) och den andra inom andra kammaren
av herr Boman i Stafsund m. fl.
(11:113), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor till bidrag
till kommuner för uppförande av brandstationer
för budgetåret 1949/50.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:97 och 11:113 till Bidrag till
kommuner för uppförande av brandstationer
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
reservationsanslag av 100 kronor.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman! Departementschefen
och utskottet ha gått
samma väg här och endast äskat ett anslag
på 100 kronor, alltså ett formellt
anslag, till byggande av brandstationer
under nästa budgetår. Det är ett mycket
litet anslag, då vi betänka, att kommunerna
för närvarande hålla på att
bygga ut sitt brandväsen i enlighet med
den nya brandlagen. Jag tog mig därför
friheten väcka en motion, där jag yrkade,
att detta anslag skulle höjas till 300 000
kronor, d. v. s. samma belopp som civilförsvarsstyrelsen
har begärt. När jag
gjorde detta yrkande beträffande brandstationerna
och inte på samma gång yrkade,
att man skulle höja anslaget till
branddammarna, som ju äro lika viktiga
ur brandskyddssynpunkt, var det inte
därför att jag inte närmast såg på
denna fråga ur brandskyddssynpunkt,
utan med tanke på att den dyrbara materiel,
som kommunerna nu i ganska
stor utsträckning ha anskaffat, många
gånger förvaras på ett mindre tillfredsställande
sätt. Man har inte brandstationer,
utan man får förvara den i provisoriska
lokaler, som många gånger lämna
mycket övrigt att önska. Det kan ju
inte vara tillfredsställande, om denna
dyrbara materiel på så sätt kanske i
stor utsträckning förfares.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. bidrag till kommuner för uppförande av brandstationer.

Nu säger utskottet, och detsamma har
departementschefen pekat på, att det
den 1 juli 1948 fanns en reservation på
715 000 kronor, men av den voro ju i
alla fall redan då 375 000 kronor bundna
av redan beslutade bidrag, och det
fanns vid samma tidpunkt ansökningar
inne, som inte voro behandlade av civilförsvarsstyrelsen,
på 235 000 kronor.

Skälet till att man inte vill ge mer
i anslag är ju byggnadsregleringen. Man
anser inte, att det kan lämnas tillstånd
att bygga brandstationer i den utsträckning
som vore önsklig, och då behöver
inte anslaget vara större än vad man
här har räknat med. Men om vi skola
genomföra det brandskydd, som den
nya brandlagen avser, vore det tacknämligt,
om man i så att säga ömmande fall
kunde ta litet hänsyn och bevilja byggnadstillstånd
litet mer generöst än man
gör för närvarande. Meningen är, att
man inte skall bygga, man skall spara
arbetskraft och materiel, men när en del
av den materiel, som vi ha, sköts på ett
mindre tillfredsställande sätt, så är det
en olägenhet. Dels blir den kanske inte
funktionsduglig, vilket är viktigt ur
brandskyddsspunkt, dels blir den delvis
förstörd genom den otillfredsställande
förvaringen. Det kostar arbetskraft
och materiel att reparera och ersätta
den tidigare än som behövts om man
får bygga brandstationer och kunnat
skydda materielen bättre i dem.

Jag kan peka på en sådan sak som
brandslangarna. De bli mycket ömtåliga,
om de inte förvaras väl. Om det inte
finns torkanordningar utan de få ligga
våta efter användningen, fara de mycket
illa. Jag har sett exempel på att man
under sommaren, när vädret varit vackert,
torkat dem i solen, men då kommer
det för stark värme på dem, de bli
för torra och brista. Man får därför lov
att använda en hel del materiel till ersättning.
Det är alltså inte säkert, att
man uteslutande sparar materiel och arbetskraft
genom att det inte får byggas
brandstationer.

Men det må vara med den saken hur
det vill. Även om det inte skulle kunna
bli någon mer generös tilldelning av

byggnadstillstånd för brandstationer, anser
jag ändå att det har en viss betydelse,
att kommunerna, när de skola ordna
den kommunala byggnationen, på ett
tidigare stadium få veta, huruvida de
kunna få statsanslag. Även om det skulle
bli reserverat någon tid, tror jag, att
det vore klokt, om ändå anslaget funnes
tillgängligt, när de kunna bygga. Man
riskerar, att kommunerna, om detta anslag
inte blir beviljat, i stor utsträckning
få den uppfattningen, att det inte
kommer att beviljas några statsanslag
till brandstationer, och då komma de
kanske inte så ivrigt att gå in för att
ordna sitt brandväsen, som de skulle göra,
om de visste med sig, att de skulle
få statsanslag.

Det är på den grund jag har dristat
mig att förorda, att detta anslag höjes
till 300 000 kronor. Jag är fullt medveten
om att jag inte har stora utsikter
att vinna kammarens gehör för denna
min uppfattning, då utskottet tycks ha
varit enhälligt, men jag ber i alla fall,
herr talman, att med stöd av vad jag
här anfört få yrka bifall till den av mig
väckta motionen i denna kammare,
nr 97.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den ärade motionären har naturligtvis
alldeles rätt i vad han säger, ända tills
han kommer fram till slutet. Inte far
en brandslang väl av att ligga hopknycklad
och inte bli torkad, och inte fara
brandbilar och annan materiel heller
väl av att inte skötas. Det är mycket
önskvärt, att man bygger brandstationer
åt alla våra brandkårer här i landet. Det
är mycket annat, som också är önskvärt,
och vi ha tidigare här i kammaren
talat om att vi inte kunna tillgodose
allt som är nödvändigt eller önskvärt.
Vi befinna oss tyvärr i det skedet här
i vårt land. Nu är bara frågan: Skall
man medvetet sätta in en massa pengar
på reservationer, när man vet, att de
inte komma att kunna tas i anspråk på
grund av den byggnadsreglering, som
riksdagen har överlämnat åt regeringen
att sköta och som riksdagen således inte

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavården m. m.

kan påverka? Jag tror inte, att det är så
värst klokt. Då tror jag, att pengarna
ligga bättre hemma hos skattebetalarna
eller andra. Det är inte skäl att anslå
medel förrän man kan bedöma det som
i varje fall sannolikt, att de komma att
kunna användas i verkligheten.

Detta, herr talman, är skälet till att
utskottet har ansett det vara rätt meningslöst
att bifalla motionen. I övrigt
har motionären alldeles rätt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 153—161.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 162 och 163.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 68, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
för budgetåret 1949/50 till understöd
för utomprocessuell rättshjälp jämte i
ämnet väckta motioner m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavården
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1949/50 till bidrag till den
halvöppna barnavården m. m.

Med tillstyrkande i huvudsak av
Kungl. Maj:ts i proposition nr 46 gjorda
framställning hade utskottet i förevarande
utlåtande hemställt, att riksdagen
måtte

a) medgiva, att under budgetåret 1948
/49 finge, utöver tidigare medgivet belopp
av 1 550 000 kronor, av statsmedel
beviljas bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård till ett belopp
av högst 240 000 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret 1949
/50 finge till ett belopp av högst 2 000 000
kronor av statsmedel beviljas bidrag
till driften av anstalter för halvöppen
barnavård;

c) till Bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård för budgetåret
1949/50 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 1 870 000 kronor; d)

till Bidrag till utbildning av personal
inom den halvöppna barnavården
m. m. för budgetåret 1949/50 under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»1946 års kommitté för den halvöppna
barnavården har vid utformandet av
sitt nu framlagda förslag tagit särskild
hänsyn till det nuvarande krisläget samt
möjligheterna att genom vissa åtgärder
för omhändertagande av barnen stimulera
de gifta kvinnorna till ökat förvärvsarbete.
Sålunda rekommenderar
kommittén för sin del som ett led i exportoffensiven
en av statsmakterna kraftigt
understödd kampanj, riktad till
kvinnorna, för ökat förvärvsarbete, speciellt
i de viktiga industrierna. Även om
kommittén ur skilda synpunkter skulle
anse det lyckligast, om en sådan kampanj
i första hand kunde få gifta kvinnor
utan barn och mödrar med äldre
barn att söka sig ut på arbetsmarknaden,
är det — framhåller kommittén —- ett
faktum, att många mödrar med småbarn
nu avstå från förvärvsarbete endast på
grund av bristen på daghem.

Utskottet kan i dessa hänseenden icke
helt dela kommitténs upfattning utan
finner i likhet med departementschefen,
att det framför allt ur barnavårdssynpunkt
är mindre tillfredsställande, att
mödrar med småbarn i alltför stor ut -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavården m. m.

sträckning intresseras för att taga förvärvsarbete
utom hemmet, i synnerhet
i de fall, då de under förvärvsarbetet
måste överlämna vården av barnen till
särskilda institutioner. För omhändertagande
av barnen torde — utom i de fall,
där av särskilda skäl åtgärder i sådant
syfte icke erfordras — även få disponeras
personal i sådan omfattning, att det
tillskott av kvinnlig arbetskraft, som
kommer produktionen till godo, i hög
grad reduceras. Utskottet har icke heller
kunnat bortse från att den arbetsbörda,
som åvilar de förvärvsarbetande
kvinnor, vilka därjämte ha hem och barn
att sköta, i många fall blir alltför betungande.
Då det dessutom torde vara
ovisst, hur länge det nuvarande läget
med brist på arbetskraft kan bestå, har
utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
en huvudsakligen av arbetsmarknadspolitiska
skäl betingad alltför betydande
utbyggnad av den halvöppna barnavården.
En viss utökning av småbarnsinstitutionerna
synes emellertid nödvändig
framför allt för vård av barn till ensamstående
mödrar och andra kvinnor
med försörjningsplikt eller sådana, som
av särskilda skäl ha förvärvsarbete.

Departementschefen har föreslagit, att,
därest nya förskoleseminarier inrättas i
Luleå och Lund, statsbidrag måtte utgå
till dessa. Då de nuvarande seminarierna
äro belägna i västra och mellersta
Sverige, tillstyrker utskottet, att statsbidrag
må kunna beviljas till ett planerat
seminarium i Luleå. Med hänsyn till den
återhållsamhet, som utskottet förordat
beträffande verksamheten i dess helhet,
har utskottet däremot icke ansett sig i
nuvarande läge kunna förorda bidrag
jämväl till det föreslagna seminariet i
Lund. Medelsbehovet torde däremot böra
beräknas under hänsynstagande till
att ett av de nuvarande seminarierna bör
utbyggas till dubbelseminarium.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Hesselbom, Andrée
och Bergstrand, fröken Elmén, fru
Ericsson i Luleå samt herr Henriksson
ansett, att utskottets yttrande bort i nyss
återgivna delar hava följande lydelse:

»Såsom departementschefen anfört synes
det angeläget, att en nyrekrytering
av kvinnlig arbetskraft för näringslivet
i främsta rummet inriktas på sådana
kvinnor, som ej lia vårdnaden om mindre
barn. Det torde likväl få förutsättas,
att många kvinnor med barn i de åldrar,
för vilka daghemmen äro avsedda, av
skilda anledningar deltaga och framdeles
önska deltaga i förvärvsarbete. Daghemmen
liksom övriga småbarnsinstitutioner
äro därför av stor betydelse för
kvinnorna och för samhället. För att tillgodose
de behov av daghem och övriga
småbarnsinstitutioner, som föreligga,
finner utskottet därför i likhet med departementschefen,
att en fortsatt utbyggnad
bör äga rum.

Herr ANDRÉE: Herr talman! I den proposition,
som föranlett detta utskottsutlåtande,
föreslås bland annat, att riksdagen
skall fatta principbeslut angående
statsbidrag till två nya planerade
förskoleseminarier, ett i Luleå och ett i
Lund. Statsutskottets majoritet har gått
emot Kungl. Maj:t och ansett, att det
skulle vara tillräckligt med ett förskoleseminarium,
samt föreslår, att detta
skall förläggas till Luleå. Utskottet har
som motivering för sitt ställningstagande
anfört, att det är mindre tillfredsställande,
att mödrar med småbarn intresseras
för att ta förvärvsarbete och
lämna sina barn till barndaghem.

För min del vill jag inte bestrida, att
en del av den kritik, som riktas mot
barndaghemmen, kan vara riktig. Vi
kunna emellertid icke komma ifrån att
det såväl ur arbetsmarknads- som andra
synpunkter måste finnas och tillskapas

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavården m. m.

nya barndaghem. Även om vi bortse från
dagens konjunkturläge, så veta vi att under
ett tiotal år framåt kommer det att
råda brist på arbetskraft, dels på grund
av de små kullarna, som tillföras arbetsmarknaden,
dels på grund av det ökade
antalet gamla. Vi ha i dag behov av ett
ökat antal platser vid barndaghem, inte
endast för att tillfredsställa arbetskraftsbristen
inom industrien utan även inom
andra områden. Jag nämner t. ex. sjukvården.

En sak, som utskottet alldeles glömt
bort, är, att de föreslagna förskoleseminarierna
också skulle utbilda lärarinnor
för lekskolor och de s. k. barnträdgårdarna.
Oberoende av konjunkturerna
kommer det att vara ett intresse för oss
och för mödrarna att de under ett par
timmar kunna lämna sina barn till en
lekskola eller barnträdgård. Redan 1940
års skolutredning förklarade, att såväl
ur social som pedagogisk synpunkt borde
man ha uppmärksamheten riktad på
förskolåldern, och skolkommissionen har
ansett det absolut nödvändigt, att barnen
under förskolåldern ha tillgång till
lekskolor och barnträdgårdar. De nu befintliga
sex förskoleseminarierna äro alla
geografiskt belägna i en del av landet,
mellan Stockholm och Göteborg. Kommittén
för den halvöppna barnavården
har påvisat, att de, som utexamineras
från de nuvarande förskoleseminarierna,
i stor utsträckning ha tagit befattningar
i närheten av seminarierna. De
ha blivit placerade i trakterna kring
seminarierna. Denna omständighet bar
bland annat varit ett motiv för departementschefen,
när han har föreslagit
ett nytt seminarium i Norrland och ett
nytt i Skåne. Hur ett seminarium i Luleå
under sådana förhållanden skall
kunna avhjälpa bristen på denna personal
i Skåne, har statsutskottets majoritet
uraktlåtit att visa.

Nämnda kommitté har utrett, att bristen
på barnträdgårdslärarinnor våren
1948 uppgick till inte mindre än 136,
och den förklarar också, att detta förhållande
sannolikt icke har förbättrats
i dag. Ett viktigt motiv för att riksdagen
i dag skulle fatta ett principbeslut

om två förskoleseminarier är väl också,
att kommittén förklarar, att frågan
om småbarnsinstitutionernas personal är
av sådan natur, att en planläggning på
detta område måste ske i god tid.

Jag ber, herr talman, med vad jag
här har anfört att få yrka bifall till den
i ärendet föreliggande reservationen.

Herr ELMGREN: Herr talman! Det utlåtande
av statsutskottet, som nu ligger
på kammarens bord, behandlar en del
förslag vilka, såsom herr Andrée nyss
framhöll, först ha väckts av 1946 års
kommitté för den halvöppna barnavården.
Som ordförande i denna kommitté
har jag känt mig föranledd att begära
ordet, dels för att med anledning av
några uttalanden av statsutskottet i föreliggande
utlåtande något närmare precisera
kommitténs ståndpunkt i synnerhet
beträffande daghemsverksamheten,
dels för att med några ord motivera
kommitténs förslag angående det omstridda
förskoleseminariet i Lund.

Innan jag går närmare in på utlåtandet,
ber jag emellertid att få uttala min
tillfredsställelse och mitt tack till utskottet
för den i stort sett positiva behandlingen
av anslagsfrågan. Utskottet har ju
accepterat Kungl. Maj:ts förslag om den
aktuella medelsanvisningen, och det har
man anledning att känna tillfredsställelse
över, ty annars skulle de barninstitutioner
det här är fråga om och de
anstalter, som utbilda personal för dessa
institutioner, kommit i ett mycket svårt
läge.

Vad sedan utskottsutlåtandet angår,
förefaller det, som om utskottet skulle
ha fått en något felaktig uppfattning om
kommitténs intentioner. Det kan väl ha
sin förklaring i den omständigheten, att
när man lägger fram ett provisoriskt
förslag, kan man inte motivera det så
utförligt. Man kan inte ta upp frågan i
alla dess konsekvenser. Det är därför
ganska naturligt, att det kan uppstå en
del missförstånd. Det kan väl i en sådan
situation vara en tröst för ett tigerhjärta,
alt iiven utskottet har gjort sig
skyldigt till en del överdrifter. Jag lä -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavården m. m.

ser i utskottsutlåtandet följande passus:
»Utskottet kan i dessa hänseenden icke
helt dela kommitténs uppfattning utan
finner i likhet med departementschefen,
att det framför allt ur barnavårdssynpunkt
är mindre tillfredsställande, att
mödrar med småbarn i allt för stor utsträckning
intresseras för att taga förvärvsarbete
utom hemmet.» Går jag tillbaka
till s. 5 i utskottsutlåtandet, finner
jag där ett fullt korrekt referat av kommitténs
ståndpunkt. Där står: »Såsom
betonats såväl av kommittén som i åtskilliga
remissyttranden är det ur barnavårdssynpunkt
långtifrån önskvärt,
att mödrar med mindre barn taga yrkesarbete
utom hemmet.» Det föreligger således
inte här något motsatsförhållande
mellan statsrådet och kommittén, vilket
man skulle kunna tro, när man läser
vad utskottet säger på sidan 7. Inte heller
föreligger det någon meningsskiljaktighet
mellan utskottsmajoriteten och
^kommittén på den punkten.

Statsutskottet synes nu främst ha reagerat
emot en, som man säger, huvudsakligen
av arbetsmarknadspolitiska skäl
betingad alltför betydande utbyggnad
av den halvöppna barnavården. Det
är dock dessa arbetsmarknadspolitiska
skäl, som tidigare ha föranlett statsutskottet
att tillstyrka anslag till denna
verksamhet. Så var det 1943, när anslaget
första gången beviljades av riksdagen.
Jag tror, att det kan vara ganska
hälsosamt att påminna om hur diskussionen
gick vid det tillfället, när befolkningsutredningen
framlade sitt förslag.
Som bekant var det den nuvarande
statsministern, som då var befolkningsutredningens
ordförande och som genom
sitt arbete i departementet och utredningen
hade rika tillfällen att sätta
sig in i dessa frågor. Jag skall ta mig
friheten att citera några ord, som statsministern
skrev i det socialpolitiska
standardverket »Ett genombrott» 1944
på tal om de här aktuella problemen.
Han skrev följande: »Visst är det ett
önskemål, att barnen få stanna hos mödrarna,
i varje fall under den första tiden
efter födelsen. Det är stora värden,
som gå förlorade, om barnet och modern

skiljas på ett alltför tidigt stadium. Samhället
borde ha råd att klara mödrarnas
försörjningsproblem under en icke alltför
kort tid efter barnets ankomst. Men
man skall icke föreställa sig, att man i
de familjer, där barnen nått en viss ålder,
befordrar arbetsglädje och trivsel i
hemmen genom att hindra hustrun från
förvärvsarbete med ett sådant tvångsmedel,
som bristen på barnkrubbor utgör,
önskvärt vore, att familjeinkomsten var
så stor, att familjen kunde ta den standardsänkning,
som det innebär, att hustrun
avstår från sitt förvärvsarbete. Vore
förhållandet sådant, skulle de ekonomiska
förutsättningarna för hustrun att
välja mellan att ta arbete eller låta bli
föreligga. Nu förhåller det sig ju inte så,
att en sådan valfrihet föreligger.»

Statsministerns syn på denna fråga
överensstämmer helt med den ståndpunkt,
som de flesta människor, som
sysslat mera ingående med dessa problem,
kommit fram till. I anslutning till
vad han sade om spädbarnen vill jag
peka på att det just nu råder en stark
tendens att trots de stora köerna av
barn, som vänta på platser i småbarnsinstitutionerna,
avveckla spädbarnsavdelningarna
vid daghemmen. Det är så
vitt jag kan se en lyckosam utveckling,
ty under barnets spädbarnsålder är det
ju särskilt känsligt att skilja på mor och
barn.

Nu måste jag beklaga, om vissa uttalanden
i kommitténs provisoriska förslag
ha tolkats därhän, att vi skulle vilja
dirigera kvinnor med småbarn ut i
förvärvsarbetet. Det har ingalunda varit
meningen. Jag ber att få framhålla
detta för att kanske något skingra de betänkligheter,
som statsutskottet synes
hysa.

Jag tror, herr talman, att man kan säga,
att den senaste tidens diskussion i
daghemsfrågan rätt ensidigt koncentrerats
kring daghemmens samhällsekonomiska
nytta. Man gör gällande, att de
ur produktionssynpunkt inte betyda någonting
eller i varje fall inte betyda så
mycket, och statsutskottets majoritet är
också inne på den synpunkten. Jag tror
emellertid, att det är åtskilliga faktorer,

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavården m. n>.

som man vid ett sådant resonemang
måste ta hänsyn till. Det finns t. ex. inom
industrien, låt mig säga textilindustrien,
vissa trånga sektorer, såsom
spinnerierna, där man tar emot den
kvinnliga arbetskraften med öppna armar
och där varje nyanställd åstadkommer
ett högt produktionsvärde och har
en viss nyckelposition, därför att denna
sektor levererar material till andra delar
av samma industri. Vi ha inom kommittén
gjort en hel del beräkningar för
att få fram just en siffra på hur mycket
arbetskraft som friställes genom daghemmen.
De siffror, som vi kunna redovisa,
äro följande. Om man räknar med
100 daghemsplatser och drar ifrån den
personal, som på olika sätt engageras i
verksamheten, får man en nettovinst på
55 personer på arbetsmarknaden. Det
kan ju hända, att den siffran verkar låg,
men den är dock högre än de siffror,
som skymtat i diskussionen hittills. Siffran
är också ganska fördelaktig, om
man jämför med vissa utländska undersökningar
som gjorts.

Jag tror emellertid, att det är oklokt
att låsa fast diskussionen vid ganska ensidiga
ekonomiska synpunkter på daghemvården.
Jag vill betona, att det här
i alla fall är ett mycket starkt kommunalt
behov, som tar sig uttryck på olika
håll i vårt land. Det är på grund av
statsbidragets ringa storlek i första hand
en kommunal angelägenhet, om ett daghem
skall komma till stånd eller inte.
Och jag vill nämna, att för närvarande
inte mindre än 7 000 barn stå i ko för
att komma in på barnträdgårdar och
daghem. Det är således en rätt respektabel
expektantlista, som man har.

Vad som har bekymrat mig i detta
utlåtande av statsutskottet iir frågan om
utskottets principiella inställning till
kvinnornas yrkesarbete. På s. 8 säger
utskottet: »Då det dessutom torde vara
ovisst, hur länge det nuvarande läget
med brist på arbetskraft kan bestå,
liar utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
eu huvudsakligen av arbetsmarknadspolitiska
skäl betingad alltför betydande
utbyggnad av den halvöppna bar 4

Första kammarens protokoll 19h9. Nr 14.

navården.» Om detta skall tolkas på det
sättet, att utskottet menar, att kvinnan
skall tjänstgöra som något slags regulator
på arbetsmarknaden, så att hon vid
överfull sysselsättning skall kastas in i
produktionen men så fort det blir depression
och ont om arbete skall skjutsas
tillbaka till spisen, måste nog jag
anmäla en avvikande mening. Jag tror,
att en sådan åskådning står i strid med
de intentioner, som finnas inom den
.svenska kvinnorörelsen och i synnerhet
bland de yrkesarbetande kvinnorna i
vårt land.

Det är ganska lätt att säga att den gifta
kvinnan inte skall ha förvärvsarbete.
Men kunna dessa kvinnor undvaras i
produktionslivet, om vi skola klara de
stora produktionssvårigheterna och finansiera
de stigande statsutgifterna?
Man behöver bara studera kalkylerna om
arbetskraftsbalansen under de närmaste
årtiondena för att bli betänksam i det
avseendet. Herr Andrée var också inne
på den saken, då han talade om den förskjutning
av åldersgrupperna, som äger
rum. Jag har i min hand några siffror,
som jag tycker äro ganska skrämmande.
Det är siffror, som Industriens utredningsinstitut
har lämnat, och de äro alldeles
färska. De visa antalet åldringar
över G5 år åren 1950, 1955 och 1960.
År 1950 ha vi 698 124 åldringar över 65
år, 1955 749 061 och 1960 802 991. På
ett decennium räknar man således med
att det skall bli över 100 000 fler åldringar
över 65 år! Vi, som inom kommittén
på basis av professor Wahlunds
mera optimistiska kalkyler för några år
sedan räknat med att man för att klara
arbetsmarknadssituationen måste kalkylera
med en ökad insats av kvinnoarbete
under detta decennium på mellan 30 och
35 procent, vi måste ställa oss ännu mera
frågande, när vi se dessa just i dagarna
framräknade siffror. Den ökade
försörjningsbördan på de produktiva
åldrarna — inte minst i sammanhang
med de stigande utgifterna för folkpensioneringen
och för åldringarnas
sjukvård — gör atl man måste beteckna
det som orealistiskt att inte i framtiden

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavården m. m.

räkna med de gifta kvinnornas yrkesarbete.
Detta gäller även om man inte
vill tvinga någon ut i förvärvsarbete, och
även om man anser det särskilt önskvärt
att mödrar med spädbarn stanna hemma.

Hur blir det för övrigt med effekten
av andra samhällsåtgärder? Vi diskutera
ju en stor skolreform, som skall gå ut
på att ge en förbättrad yrkesutbildning
åt ungdomen och därmed skapa yrkesambition
också hos de unga flickorna.
Skola de miljoner, som investeras på detta
område, vara bortkastade när kvinnan
gifter sig? Jag tror inte att detta kan
vara meningen, utan man måste nog som
en följd av den förbättrade yrkesutbildningen
räkna med en ökad arbetsinsats
från kvinnornas sida.

Det är alldeles riktigt som utskottet
säger, att det i många fall är en omänsklig
arbetsbörda som åvilar de kvinnor,
som skola sköta dels sitt hem och dels
en plats i produktionen. Men den frågan
skall inte lösas på det sättet, att man
skjutsar kvinnorna ut ur produktionen,
utan den måste lösas genom att man anpassar
arbetslivet och hemmen så, att
kvinnorna kunna orka med sin dubbla
arbetsuppgift. I detta sammanhang kan
man peka på en sådan sak som deltidsarbetet.
Jag vet att det skapar många
produktionstekniska svårigheter och möter
invändningar av olika slag, men för
kvinnornas och barnens skull måste arbetsmarknadens
parter ta upp till diskussion
och lösa frågan, hur man skall
kunna ordna korttidsarbete för kvinnorna.
Då slipper man också ifrån den pressande
heldagvården för barnen och kan
i stället arbeta med halvdaghem, vilka
ur många synpunkter äro fördelaktigare.

Så vill jag säga några ord i den aktuella
stridsfrågan om förskoleseminariet
i Lund. Jag tycker att reservanterna
äro mera konsekventa i sitt resonemang
än utskottets majoritet. Det är ju på
grund av geografiska skäl utskottet tillstyrker
förslaget om ett seminarium i
Luleå, men precis samma motivering kan
anföras när det gäller seminariet i Lund.
Jag ber att få påpeka att seminariet i
Lund är nödvändigt — oberoende av allt
tal om produktionskampanj och sådant

— med hänsyn till den rådande bristen
på utbildad personal, och det skulle vara
orättvist att ställa Sydsverige i ett
sämre läge än andra delar av landet. Det
är för närvarande svårare att skaffa folk
till institutionerna i Skåne än till institutionerna
i mellersta Sverige, vilkett
kanske främst beror på att man inte
har något förskoleseminarium i Skåne.
Institutionerna i Skåne växa kraftigt, och
därför är det nödvändigt med ett nytt
seminarium där.

Som en speciell motivering för seminariet
i Lund skulle jag också, herr talman,
vilja hänvisa till jordbruksdaghemmen.
I hela landet finnas för närvarande
inte mindre än 92 jordbruksdaghem,
och antalet beräknas sommaren 1949
uppgå till 110. De flesta jordbruksdaghem
finnas i övre Norrland, men 27 stycken
ligga i Skåne. I övre Norrland —
alltså området för det föreslagna nya
seminariet i Luleå — äro jordbruksdaghemmen
i verksamhet under juli månad,
och det säger sig självt att det är mycket
svårt att få utbildad och kvalificerad
personal till institutioner, som endast
äro i verksamhet en månad av året. Det
är helt enkelt ogörligt att utbilda personal
särskilt för dessa daghem. Man har
därför valt den vägen att försöka intressera
seminarister från så gott som alla
landets förskoleseminarier för att praktisera
vid jordbruksdaghemmen i övre
Norrland, och det ha de gjort med mycket
gott resultat. Jag har här åtskilliga
uttalanden av provinsialläkarna i övre
Norrland om denna sak, men jag skall
bara citera ett av dem. Provinsialläkaren
i Pajala säger: »Den lättnad, som dessa
jordbruksdaghem kunna bereda utsläpade
mödrar, kan aldrig överskattas.

---I dessa daghem få barnen den

tillsyn och omvårdnad, som mödrarna
tyvärr i stor utsträckning ej kunna ge
ens under mindre jäktade förhållanden.
De komma säkerligen även att i stor utsträckning
bidraga till att ge mödrarna
bestående intryck av modern barnavård,
till fromma för det uppväxande släktet.»

Hade man ett särskilt seminarium i
Lund, skulle man kunna förlägga terminerna
så att flickorna vid seminariet

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavarden m. m.

skulle kunna praktisera vid jordbruksdaghemmen
i Skåne, och det skulle vara
till stor fördel för verksamheten där.
Tyvärr är det inte möjligt att tillfredsställande
ordna de skånska jordbruksdaghemmens
personalfråga, om man inte
har ett förskoleseminarium i Skåne. När
man går in för socialreformer bör det
också vara praktiskt att i tid sörja för
personalbehovet, så att vi inte som tidigare
tyvärr ibland skett besluta reformer
men inte ha någon utbildad personal,
som kan föra dem i land.

Till slut vill jag framhålla, herr talman,
att 1946 års kommitté för den
halvöppna barnavården som sin väsentligaste
uppgift inte sett daghemsfrågan
utan främjandet av de småbarnsinstitutioner,
som under en kort tid av dagen
ta hand om barnen d. v. s. barnträdgårdarna
eller som kommittén vill kalla
dem — förskolorna. Dessa institutioner
ha dels en pedagogisk motivering —
de ge hemmen en uppfostringshjälp som
är väl behövlig — och dels ha de uppgiften
att lätta de hemarbetande mödrarnas
börda genom att under några timmar
av dagen taga hand om barnen. Det är
dessa institutioner, som vi ha funnit vara
särskilt betydelsefulla och som man i
första hand måste planera för. Vi veta
att oändligt mycket av betydelse ur uppfostringssynpunkt
sker under förskoleåldern
och att alla ansträngningar, som
där sättas in, löna sig utomordentligt
väl. Kommittén ser alltså förskolorna
som det väsentliga och daghemmen allena
såsom en ofta nödvändig utbyggnad
av dem. Vi hoppas emellertid, att daghemmen
skola bli både mindre och få
kortare vårdtid, så att man slipper de
mera diskutabla formerna av dagbemsvården.
Det är min livliga förhoppning
att man skall kunna vinna allmän enighet
om en utbyggnad av den halvöppna
barnavården eller — som kommittén vill
kalla don — barnstugeverksamheten efter
de linjer, som vi i vårt huvudbetänkande
komma att närmare redovisa.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
När man suttit och lyssnat till den senaste
talaren har man nästan kunnat
börja fundera på om det egentligen existerar
något annat än daghemmen här i
Sverige.

Nu frågade kommitténs ärade ordförande
om statsutskottets principiella inställning
till denna sak, och det är en
fullt berättigad fråga. I den mån man
inte kan utläsa utskottets inställning ur
det föreliggande utlåtandet vill jag nämna
följande. Vi äro alldeles på det klara
med att det finns en hel mängd fullt rimliga
behov, som måste tillgodoses genom
daghem, barnkrubbor, barnträdgårdar
och de övriga varianter av sådan här
förskolevård, som kunna förekomma. Vi
tycka att man skall ha en utbildningsverksamhet,
som tillgodoser dessa fullt
naturliga och rimliga behov i en takt
som kan vara förenlig med den nödvändiga
samordningen mellan alla de olika
saker som skola till här i landet. Men
vad utskottet kanske något starkare än
kommittén vill betona är, att man inte
alltför mycket genom lockande med daghem
och annat i den stilen skall provocera
gifta kvinnor att ge sig ut i förvärvsarbete.
Jag har därmed inte sagt,
att det är detta kommittén anser att man
skall göra. Skiftningen kommer kanske
mest fram i det hänseendet, att kommittén
framhåller att det är ett faktum, att
många mödrar med småbarn avstå från
förvärvsarbete endast på grund av bristen
på daghem. I utskottet tyckte vi nog
att det inte är så dumt att de avstå.

Vi ha behandlat denna fråga ganska
ingående på avdelningen, och vi tänkte
oss där in i hur en dag förflyter för en
moder med barn och förvärvsarbete.
Hon skall stiga upp kanske klockan 5
eller ’/> 6 på morgonen och laga mat åt
mannen och barnen och sedan försöka
stöka i ordning någonting åt sig själv.
Sedan har hon kanske ett eller annat
skolbarn att skicka i väg eller åtminstone
laga så, att de bli klara och kunna
komma i viig senare. Därefter får hon ge
sig i väg till det här daghemmet med de
barn, som skola dit, eller ordna på nå -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavården m. m.

got annat sätt så att de komma dit. Först
därefter är hon klar att gå till sitt eget
förvärvsarbete, som upptager hennes tid
hela dagen och slutar kanske klockan 4
eller 5 på eftermiddagen. Vad skall hon
då göra? Man kunde ju tycka att hon då
gjort sitt fulla dagsverke, men nu börjar
i stället det verkliga arbetet för henne.
Hon hämtar småbarnen på daghemmet,
skaffar mat och lagar middag åt mannen,
som kommer hem och är hungrig,
och åt skolbarnen. Sedan skall hon
diska och städa och ordna allt sådant
som åligger en husmor. Jag vet inte hur
dags man kan tänka sig att hennes arbetsdag
är slut.

Nu frågar jag alla som sitta här: Är
det önskvärt att sådant skall förekomma?
Jag förmodar att alla kunna svara,
att det inte är önskvärt.

Då ha vi resonerat som så: låt oss
begränsa utbildningen vid förskoleseminarierna
— det är ju mest dem det rör
sig om i klämmen — till vad som behövs
för att klara verksamheten vid de
daghem som äro, man kan säga, mest
nödvändiga. Man skall inte missbruka
ordet »nödvändigt». Om kommitténs ordförande
säger att ett förskoleseminarium
i Skåne är nödvändigt, så bestrider jag
att detta är rätta användningen av det
ordet. Ett sådant seminarium kan vara
önskvärt och nyttigt och bra, men nödvändigt
är det inte. Jag är bara tacksam
för att inte ordet ofrånkomligt användes,
ty det missbrukas kanske ännu
mera, men också ordet nödvändigt är
enligt min mening för starkt i detta
sammanhang.

En naturligare uppgift ha daghemmen
när det gäller ogifta mödrar, som inte ha
någon man att sköta om och som inte
ha någon som bidrar till deras försörjning
på samma sätt som en äkta man
kanske gör. En god sak är också barnträdgårdarna,
där de små under några
timmar varje dag kunna få eu tillsyn,
som kanske är bättre än vad modern
kan åstadkomma. Det finns en hel del
liknande saker, som jag dock inte skall
ingå på. Men man skall inte som motiv
för ökningen av antalet seminarier åberopa
att det gäller att få bort ännu flera

gifta kvinnor från hemmen för att hjälpa
till i näringslivet. Det resulterar bara
i ett stigande antal mödrar som bli nervösa
och utslitna och konstiga, som man
sedan kanske får kosta på en dyrbar
vård och som måhända inte ens kunna
ta hand om sina barn, när de blivit urståndsatta
att vidare deltaga i produktionen.
Då ha vi menat, att man gott
kan gå fram i litet långsammare takt.

Här har inte nämnts, att det inte bara
är det nya förskoleseminariet i Luleå
som utskottet går med på. Utskottet tillstyrker
också att ett dubbelseminarium
inrättas, och denna utökning — som väl
kommer att genomföras här i Stockholm
— betyder ungefär lika mycket som ett
nytt seminarium.

Att vi ha velat begränsa det av Kungl.
Maj :t framlagda förslaget genom att utesluta
just seminariet i Skåne beror på
att vi tycka att avstånden där inte äro
så stora till de olika seminarierna i mellersta
Sverige som de äro uppe i Norrland
till närmaste seminarium. I valet
mellan de båda föreslagna seminarierna
var det därför ganska naturligt att
man stannade för att låta Luleå få sitt
seminarium.

Det är väl inte någon som begär av
mig, herr talman, att jag skall gå igenom
hela kommittéförslaget lika grundligt
som kommitténs ordförande här har
gjort. Jag har bara velat ange utskottets
allmänna syn och framhålla, att vi principiellt
äro av den uppfattningen att det
är direkt skadligt, om alltför många gifta
kvinnor deltaga i näringslivet.

De siffror om befolkningsutvecklingen,
som kommitténs ordförande här har
nämnt, behöva inte vara direkt skrämmande.
Det är ju det tekniska framåtskridandet
som har betingat utvecklingen
hittills i vårt land. Vad är det som
säger att vi inte om 8, 10 eller 15 år —■
åtminstone om människorna fritt få röra
sig och verka här i landet — kunna
producera kanske 50 procent mer än
nu med ett mindre antal människor?
Det är ju så vårt nuvarande samhälle
har byggts upp och kommit till. Man
behöver alltså inte se så svart på framtidsutsikterna.
Men förutsättningen är,

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavarden m. m.

att man får möjligheter till utveckling
och kan utnyttja de tekniska resurser,
som vetenskapen säkerligen ännu i den
största utsträckning har i beredskap både
för oss och för andra folk.

Herr Aiulrée frågade hur man skall
kunna tillgodose behovet i Skåne av personal
till daghem o. s. v. Det får naturligtvis
tillgodoses av seminarierna i mellersta
Sverige. Det är ju inte så farligt,
om människorna komma ut och få röra
litet grand på sig. Jag skulle tro att
man många gånger inte väljer den allra
närmast belägna anstalten, utan att man
gärna vill begagna tillfället att komma
ut och se sig omkring. Jag tror alltså
inte det är så farligt, om man måste förflytta
sig ett par tiotal mil för att komma
till ett seminarium. Också Skånes
behov av sådana här vårdarinnor kan
nog bli tillgodosett lika väl som behovet
i andra landsdelar. Frågan är bara,
om det sammanlagda behovet kan tillgodoses,
och det problemet tror jag att
varken kommitténs ordförande eller vi
andra kunna lösa exakt. Detta måste bli
en avvägningsfråga, och utskottet har
menat att takten i utbyggnaden kunde
vara ett seminarium mindre än som föreslagits
i propositionen.

Med dessa synpunkter på frågan ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag kan helhjärtat instämma i
utskottsmajoritetens uttalande, när man
liksom kommittén, departementschefen
och även reservanterna framhåller, att
det är mindre tillfredsställande, att mödrar
med små barn i alltför hög grad
stimuleras att ta arbete utom hemmet.

Hellre än mödrar med små barn borde
kanske de gifta kvinnor i åldrarna
40 och 50 år komma i fråga, som äro
barnlösa eller soin ha vuxna barn.
Många av dessa kvinnor lva kanske i sin
ungdom haft ett yrke av ena eller andra
slaget, men de ha under årens lopp liksom
kommit ifrån (let och ha svårt att
ta fatt på det igen där de en gång slutade.
De ha kanske inte heller kommit

sig för med att själva ta ett initiativ för
att få ett arbete. Jag tror att kanske just
den kategorien kvinnor i många fall
kunde stimuleras att delta i det nu för
landet nödvändiga arbetslivet.

Jag kan också helt och fullt instämma
i vad utskottet säger om den orimligt
stora arbetsbörda, som får bäras av kvinnor
med dubbla arbetsuppgifter, dels i
ett yrke utanför hemmet och dels som
husmor. Men jag skulle vilja säga till
herr Mannerskantz: Är det verkligen

nödvändigt att kvinnorna ensamma skola
sköta arbetsuppgifterna inom hemmet?
När båda makarna ha förvärvsarbete, är
det väl ganska naturligt att de också
båda hjälpa till med hemarbetet. Jag
förmodar att en hel del av denna kammares
ledamöter i likhet med mig ha
sett många exempel på att det i unga
familjer nu för tiden är en helt annan
ordning än förr. Ingen av kammarens
ledamöter har väl heller kunnat undgå
att lägga märke till det stora intresset
för kurser i barnavård och hushållsarbete,
som anordnas just för män. Tidningarna
ha rätt mycket att säga, som
visar det livliga deltagandet i dessa kurser.
Anledningen till att man går igenom
en sådan kurs är givetvis att man
vill hjälpa till hemma, och jag vet att
de allra flesta av dessa män göra det
med glädje. Men trots att man på detta
sätt delvis kan lätta husmödrarnas arbete,
vill jag påstå, att de förvärvsarbetande
mödrarnas arbetsbörda är alldeles
för stor. Arbetsbördan kan för övrigt
bli för stor för båda makarna.

När det gäller att råda bot på kvinnornas
och kanske också männens överansträngning,
tror jag att man har en
god tillgång i det deltidsarbete, som allt
mer och mer börjar praktiseras och som
i många fall kan ge en lösning av problemen.
Om en kvinna bär deltidsarbete,
behöver hon ju endast vara skild från
sitt barn under tre eller fyra timmar
av dagen, och om det bara funnes tillräckligt
med daghem tror jag inte att
barnen skulle fara illa av att vara skilda
från modern under de timmarna.
Snarare tror jag alt det kan vara till
fördel för dem, om de under denna tid

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavården m. m.

tas om hand av kvalificerad och väl utbildad
personal.

De gifta kvinnorna skulle genom deltidsarbete
kunna göra en betydande insats
i arbetslivet, men inte nog med
det, utan detta deltidsarbete skulle också
vara till fördel för dem själva. Därigenom
kunde de bevara kontakten med
sitt vrke och lättare återgå till heltidstjänst,
när så behövs. Vi få komma ihåg
att äktenskapet ingalunda är någon livstidsförsäkring.
Det kan hända så oändligt
mycket, som gör att hustrun för sin
egen och sin familjs försörjning måste
ha en ordentlig arbetsförtjänst. Jag vill
bara påminna om sådana saker som att
mannen kan bli sjuk eller att han dör.
I dessa tider är det ju heller inte så
ovanligt med skilsmässor. I sådana situationer
är det ovärderligt för en kvinna,
att hon inte helt och hållet har släppt
kontakten med arbetslivet.

Om jag alltså i mångt och mycket kan
följa utskottsmajoriteten, herr talman,
är det mig ändå omöjligt att ge min röst
åt vad som står överst på s. 8 i utlåtandet.
Jag citerar: »Då det dessutom torde
vara ovisst, hur länge det nuvarande
läget med brist på arbetskraft kan bestå,
har utskottet icke ansett sig kunna
tillstyrka en huvudsakligen av arbetsmarknadspolitiska
skäl betingad alltför
betydande utbyggnad av den halvöppna
barnavården.» Det uttrycket påminner
mig osökt om den tid på trettiotalet,
då de gifta kvinnornas arbete utom
hemmet sågs med högst oblida ögon, för
att nu ''använda ett mycket hänsynsfullt
uttryck. Arbetstillgången var då liten,
och det ansågs att det i första hand skulle
vara de gifta kvinnorna som skulle
förvisas från arbetsmarknaden. Avskedande
av gifta kvinnor förekom också
i mycket stor utsträckning, inte alltid
med den bästa urskillning. Om jag inte
minns fel — och jag tror inte jag gör
det — så kom det till och med fram förslag
om en lagstiftning, varigenom gifta
kvinnor skulle mista rätten till förvärvsarbete.
Jag vet av egen erfarenhet
att de gifta kvinnor som då hade förvärvsarbete
ansågos som nära nog samhällsvådliga
personer utan samhällsan -

da och samhällssolidaritet. Jag borde
egentligen inte säga det, men ibland föreföll
det nästan som om en del skulle
ha velat att det skulle vara skottpengar
på förvärvsarbetande gifta kvinnor.

Men, herr talman, tiderna förändras.
I dag har samhället behov av den kvinnliga
arbetskraften, och därför gör man
allt för att stimulera även de gifta kvinnorna
att gå ut i arbetslivet. Men de ord
i utskottsutlåtandet, som jag nyss citerade,
ge vid handen att de gifta kvinnorna
vid en minskning i arbetstillgången
skola vara de första som helt skola
försvinna från arbetsmarknaden eller
vilkas antal där åtminstone skall betydligt
reduceras. Jag vill bestämt protestera
mot ett dylikt tillvägagångssätt. Det
kan inte vara rätt att de gifta kvinnorna
skola stå till arbetsmarknadens förfogande
i tider, då man behöver dem, för
att kastas undan, så fort behovet av arbetskraft
blir något mindre, och därigenom
berövas en inkomst som många
gånger kan vara nödvändig för familjens
uppehälle.

Eftersom jag omöjligen kan gå med på
en sådan tingens ordning, kommer jag
att rösta med reservationen i vad det
gäller avfattningen av början av utskottets
yttrande.

De daghemsinstitutioner som herr
Andrée talade om, tretimmarsbarnträdgårdarna,
är jag i förbigående sagt intresserad
för, medan jag är mindre intresserad
för heldagshemmen. Eftersom
jag vet att det råder brist på kvalificerad
arbetskraft för sådana hem, vill
jag till sist säga, att jag även i fråga om
inrättandet av förskoleseminarier kommer
att rösta för reservationen, som går
ut på att ett sådant skall inrättas även i
Lund.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag hörde tyvärr inte början av herr
Elmgrens anförande, men av fortsättningen
fick jag det intrycket, att herr
Elmgren menade att statsutskottets tredje
avdelning hade gått in för ett fullständigt
avslag. Nu har han emellertid privat
meddelat mig, att han hade börjat

Onsdagen den 27 april 1919.

Nr 14.

Ang. bidrag till den halvöppna barnavarden m. m.

silt anförande med att uttrycka sin
tacksamhet mot utskottet för dess välvilliga
behandling av föreliggande
ärende.

För min del anförde jag i avdelningen,
att det finns så många ogifta mödrar
och så många änkor med minderåriga
barn, att någonting måste göras i den
fråga vi nu behandla. Jag vvll emellertid
fästa de ärade kammarledamöternas
uppmärksamhet på vad det är som skiljer
utskottets och reservanternas ståndpunkter.
Meningsskiljaktigheten gäller
endast seminariet i Lund. På alla övriga
punkter äro vi ju fullkomligt eniga.

Jag skall därför inte sysselsätta mig
med de stort upplagda anföranden som
här ha hållits av herr Elmgren och fru
Sjöström-Bengtsson, utan endast återföra
debatten till vad den bör röra sig om,
nämligen huruvida vi skola ha ett seminarium
i Lund eller icke. För min del
biträder jag avdelningens förslag på den
grund, att jag har fått den uppfattningen
att den konstaterade bristen på utbildad
personal till väsentlig del kan
avhjälpas om man utöver de redan befintliga
seminarierna inrättar ett seminarium
i Luleå och dessutom utbygger
ett av de övriga till dubbelseminarium.
Det tillkommer väl också en annan omständighet,
som talar för bifall till utskottets
förslag, nämligen att det torde
bli ytterligt svårt att få byggnadstillstånd
till nya daghem under de närmaste
åren.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Efter det som herr Iwar Anderson
har sagt sedan jag begärde ordet kan
jag fatta mig mycket kort. Jag vill säga
till fru Sjöström-Bengtsson att jag tror
hon ser det som utskottet har skrivit på
sidan 8 i utlåtandet alltför svart. Utskottet
har erinrat om att det inte kan vara
lämpligt att riksdagen, året innan kommittén
kommer med sitt slutbetänkande,
som riksdagen sedan skall ta ställning
till, av arbetsmarknadspolitiska skäl bestämmer
sig för att bygga ut den vårdform
som det liar gäller.

Vi kunna ju inte komma ifrån verkligheten.
Blir det arbetslöshet så kastas
vi ut från arbetsplatserna, män och kvinnor,
och då blir det ju ingen efterfrågan
på sådana daghem som det här är fråga
om. Vare sig vi vilja det eller inte få
vi stanna i våra hem på grund av att
produktionslivet inte har behov av vår
arbetskraft. Därför kan det väl vara
klokt att fundera på den här frågan, till
dess vi få hela problemet till bedömande.

Jag har under hand hört en hel del
som ha sagt att utskottet har rätt men
att de på grund av det som utskottet har
skrivit på sidan 8 inte kunna gå med på
utskottets utlåtande, även om utskottets
mening är aldrig så riktig. Emellertid
ligger det inte mera i utskottets yttrande
än som jag nu har sagt.

Jag har begärt ordet också för att säga
ett litet ord till utredningskommitténs
ordförande och göra en vördsam hemställan
om att kommittén, när den avlämnar
sitt utlåtande och detta via en
proposition kan komma på riksdagens
bord, skall på något sätt åstadkommit
en prognos över hur mycket arbetskraft
vi över huvud taget ha möjlighet att utbilda
för den ena och den andra vårdformen.
Jag vill erinra om att vi ha brist
på arbetskraft på många områden inom
den slutna barnavården och att det också
brister i fråga om utbildningen. Det
blir en avvägningsfråga, och förhållandena
böra bli klarlagda, så att man har
en hållpunkt. Detta är utomordentligt
viktigt. Man må tänka hur väl som helst
om den halvöppna barnavården, men
det kan finnas saker som äro angelägnare
och som man får låta gå före i en
situation där det råder brist på arbetskraft.

Ett annat önskemål som jag vill framföra
till kommitténs ordförande är att
det om möjligt göres en åtminstone partiell
socialmedicinsk undersökning av
det klientel det här gäller, så att man
får en hållpunkt för att bedöma verkningarna
av det dubbelarbete, som
många kvinnor äro pressade att utföra,
och kan draga slutsatser om konsekvensen
av denna — jag vågar säga —
omänskliga arbetsprestation.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

Det finns kanske andra önskemål också
när det gäller utredningen. Ett av
önskemålen är av rent ekonomisk natur:
det skulle vara bra att få veta — och
jag tar för givet att kommittén funderar
på den saken — hur mycket det kan
kosta att ställa barnhemmen i ordning
och sedan vårda barnen där, alltså vad
det kostar att frigöra en moders arbetskraft
i hemmet för att hon skall kunna
göra sin arbetsinsats i produktionen. För
några år sedan gjordes en undersökning
av den frågan i Västerås, och den visade
då klart, att barnhemmen inte medförde
någon ekonomisk vinst alls. Alldeles utan
ekonomiska kalkyler kunna väl inte vare
sig kommunerna eller riksdagen gå
till ett slutgiltigt beslut.

Ja, detta är några synpunkter som jag
på detta sätt har velat framföra till begrundan.
Jag tror för övrigt att det finns
så fullgoda skäl för utskottets ståndpunkt
i denna fråga att kammaren bör kunna
biträda utskottets uppfattning. Jag yrkar
således bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt skulle bifallas med godkännande
av utskottets motivering, dels ock att
utskottets hemställan skulle bifallas med
de ändringar i motiveringen, som förordats
i den av herr Hesselbom m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andrée begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 69 med godkännande
av utskottets motivering,
röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar i motiveringen,
som förordats i den av herr Hesselbom
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hesselbom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

70, i anledning av väckt motion om
anslag till uppförande av nya kökslokaler
m. in. vid alkoholistanstalten Åsbrohemmet;
och

nr 71, i anledning av väckt motion angående
målsmanskapet för vårdhem för
kroniskt sjuka m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp
jämte i ämnet väckta motioner.

I innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokol -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

let över kommunikationsärenden för den
3 januari 1949, föreslagit riksdagen att
till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1949/50 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i proposition
nr 78, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 25 februari
1949, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till vissa anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eskilsson och Hjälmar Nilsson (1:83)
och den andra inom andra kammaren av
herr Stattin m. fl. (11:97);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lars Andersson m. fl. (I: 135) och den
andra inom andra kammaren av herr
Boman i Stafsund m. fl. (II: 168);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Emil Petersson och Sunne (I: 136)
och den andra inom andra kammaren
av herr Fröderberg m. fl. (II: 169);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym in. fl. (I: 84) och den andra inom
andra kammaren av herr Gavelin m. fl.
(II: 109);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Pälsson (I: 246) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
i Rådom in. fl. (11:312).

I motionerna hade yrkats dels att det
årliga bidragsanslaget skulle höjas till
10 miljoner kronor (1:83 och 11:97, I:
135 och II: 108 samt I: 136 och II: 109),
dels att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle erhålla bemyndigande alt under
budgetåret 1949/50 bevilja bidrag

med 10 miljoner kronor utöver för budgetåret
anvisat anslag, att utbetalas först
efter den 30 juni 1950 (I: 84 och II: 109
samt I: 136 och II: 169), dels ock att bidrag
från det särskilda anslaget av 3
miljoner kronor icke skulle begränsas
till vissa särskilda orter (1:246 och II:
312).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
och propositionen nr 78 framställda
förslag ävensom motionerna I: 83 och
II: 97, I: 135 och II: 168 samt I: 136 och
11:169, sistnämnda motioner i vad de
avsåge medelsanvisningen — till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1949/50 under
sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor;

b) att motionerna I: 84 och II: 109
samt 1:136 och 11:169, sistnämnda motioner
i vad de icke behandlats under
a), icke måtte av riksdagen bifallas;

c) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 246 och II: 312 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Utskottet delar den av arbetsmarknadsstyrelsen
hävdade meningen att de
medel, som enligt propositionen nr 78
avses för utbetalande av bidrag till anläggningar
å i första hand järnbruksorter,
icke böra anvisas såsom ett särskilt
anslag. Utskottet är icke heller fullt
övertygat om nödvändigheten av att hålla
dessa medel — 3 miljoner kronor —
strängt åtskilda från övriga för bidragsverksamheten
avsedda medel. Motivet
för den föreslagna ökningen av medelsanvisningen
är emellertid att underlätta
bostadsproblemets lösning på sådana
orter, å vilka svårigheter att rekrytera
för exportproduktionens höjande
erforderlig arbetskraft föreligga. Det synes
därför riktigt att dessa synpunkter
så till vida beaktas vid beviljande av bi -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

drag enligt gällande bidragsbestämmelser,
att bidrag må kunna inom en total
ram av 3 miljoner kronor beviljas företag,
vilka annars med hänsyn till begränsningen
av bidragsmedel eller byggnadstillstånd
icke skulle kommit i fråga
för bidrag. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att beviljande av dylika
bidrag bör ske i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.
Vid de överväganden
som här erfordras förutsätter
utskottet att en noggrann prövning föregår
avgörandena och att bidrag med
''förtursrätt’ icke beviljas med mindre
anläggningsföretaget bedömes erforderligt
för uppnående av det uppställda syftet.
Beträffande i motionerna 1:246 och
11:312 framställt yrkande må framhållas,
att den ståndpunkt utskottet intagit
innebär att, därest bidragen till i det
föregående angivna särskilda anläggningsföretag
icke komma att uppgå till
3 miljoner kronor, återstoden må kunna
utnyttjas för andra anläggningsföretag.
»

Herr OLSSON: Herr talman! Då utskottet
har gjort en ändring i den kungl.
propositionen och denna ändring måhända
kan tolkas så, att delade meningar
råda om innebörden, kan jag inte
underlåta att säga några ord i anslutning
till det föreliggande uftskottsförslaget.

Utskottet förklarar sig dela den av
arbetsmarknadsstyrelsen hävdade meningen,
att de tre miljoner kronor, som
Kungl. Maj :t har föreslagit såsom statsbidrag
till ordnande av vatten- och avloppsfrågorna
på järnbruksorterna, inte
skola skiljas från bidragsverksamheten
i övrigt, utan slås samman med det ordinarie
anslaget. Jag kan mycket väl
förstå den uppfattningen med utgångspunkt
från att anslaget över huvud taget
är otillräckligt för det här ändamålet
och att det därför föreligger ett stort
behov av att öka möjligheterna att klara
vatten- och avloppsfrågorna på många
orter i landet. Jag kan också förstå arbetsmarknadsstyrelsens
inställning, ty
för styrelsen är ju detta en fråga som
inte berör någon viss industri fram -

för andra industrier eller näringsgrenar.
För många kan det te sig rimligast,
att de olika orterna få statsbidrag i den
mån de ur även andra synpunkter än
dem, som järnbruksutredningen har
hävdat, finnas vara berättigade till.

Jag vill emellertid starkt understryka,
att Kungl. Maj:t, när järnbruksutredningen
tillsattes, utgick från att järnbruksindustrien
hade en sådan betydelse
ur produktions- och även ur exportsynpunkt,
att det var nödvändigt att
göra en särskild utredning om vilka åtgärder,
som kunde behöva vidtagas för
att klara jäl-nbrukens arbetskraftsförsörjning.
Järnbruksutredningen har under
den tid den har arbetat försökt att
på bästa sätt skaffa sig en uppfattning
dels om läget i arbetskraftshänseende
på järnbruksorterna och dels om vilka
åtgärder som kunna tänkas inom rimlig
tid leda till en förbättring av arbetskraftsrekryteringen
där. Därvid har utredningen
kommit till uppfattningen,
att bostadsfrågans ordnande på de flesta
järnbruksorter är den viktigaste förutsättningen
för att man skall komma
fram till vad Kungl. Maj:t har eftersträvat,
att få en någorlunda god arbetskraftsförsörjning
vid järnbruken.

Bostadsfrågans ordnande på järnbruksorterna
sammanhänger emellertid,
enligt vad utredningen har förvissat sig
om, i mycket stor utsträckning med
möjligheterna att klara vatten- och avloppsfrågorna.
För vissa järnbruks vidkommande
är läget faktiskt det, att
järnbrukets och järnbruksortens vara eller
inte vara beror på huruvida man kan
lösa dessa frågor eller inte. Då har man
att göra sig den frågan: Finns det någon
anledning att vidtaga särskilda åtgärder
för att klara vatten- och avloppsfrågan
på järnbruksorterna och därigenom
också i möjligaste mån klara arbetskraftsförsörjningen
där, eller böra
järnbruksorterna ställas på samma nivå
som övriga orter och alltså vänta tills
deras s. k. tur kommer? Järnbruksutredningen
har för sin del ansett att ett
försteg bör ges åt järnbruksorterna, och
Kungl. Maj :t har delat den uppfattningen.
I ett par motioner har man fram -

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. garnisonssjukhusets i Sollefteå framtida ställning,
fört eu annan åsikt. I motionen nr 246 inte minst när det gäller att behålla
i första kammaren heter det: »Jag vill denna arbetskraft.

dock icke motsätta mig att ett särskilt Eftersom man nu är i ett sådant eko -

anslag utgår, men jag är av den uppfattningen
att anslaget i fråga bör få disponeras
för vatten- och avloppsföretag på
alla orter oavsett karaktären hos dessa
platser och sålunda icke bindas till vissa
slag av orter.» I den mån statsutskottets
utlåtande skulle kunna tolkas som
någon eftergift för den tanken, vill jag
säga, att den framstöt, som järnbruksutredningen
har gjort, skulle bli fullständigt
förfelad om man resonerade så, ty
så stort som behovet av statsstöd i det
här hänseendet är på alla möjliga håll
är det inte troligt att järnbruksorterna
skulle komma i något nämnvärt bättre
läge, om det inte bleve någon bedömning
med hänsyn till järnbruksindustriens
betydelse.

Jag vill fästa uppmärksamheten på en
sak som särskilt talar för att järnbruksorterna
böra få en förmånsställning i
jämförelse med många andra orter. Järnbruksindustrien
är inte som många andra
industrier förlagd till orter med ett
differentierat näringsliv, där det finns
industrier och näringsgrenar av olika
slag och där det finns en samhällsbildning
som har det mesta som behövs av
olika slags anordningar, såsom skolor,
sjukhus, hotell, restauranger, konditorier,
nöjeslokaler och mycket annat.
Järnbruksindustrien ligger på orter med
ett odifferentierat näringsliv; i många
fall är det helt enkelt järnbruket som
bildar orten, d. v. s. järnbruket och orten
äro ett. I ett sådant samhälle har
man inte kunnat skaffa sig alla fördelar
i olika hänseenden, som andra industriorter
ha. Man saknar i många fall tillgång
till det mesta av det som numera
anses behövligt för människornas trevnad
vid sidan av arbetet och bostaden,
t. ex. matserveringar, badhus, tvättinrättningar,
idrottsplatser, samlingslokaler
o. s. v. Vi ha inom järnbruksutredningen
resonerat så, att en ort, som saknar
så mycket av det som övriga tätorter
i landet ha tillgång till, måste få
särskilda svårigheter, när det gäller att
draga till sig arbetskraft, och kanske

nomiskt läge, att man inte kan förse
järnbruksorterna med allt i den vägen,
som de sakna, bör man åtminstone försöka
att ordna deras bostadsfråga på
något så när tillfredsställande sätt. Utifrån
detta resonemang ha vi kommit
fram till uppfattningen, att järnbruksorterna
böra ha prioritet, när det gäller
lösandet av vatten- och avloppsfrågorna,
ty klarar man inte dessa frågor, kan
man i många fall över huvud taget inte
klara bostadsförsörjningen. Den moderna
bostadspolitiken räknar för övrigt
med att tätortsbebyggelse inte skall tilllåtas
och statligt stöd inte komma till
användning i andra fall än där man kan
lösa vatten- och avloppsfrågan.

Jag har velat framhålla detta, för att
motverka en eventuell tolkning av ordalagen
i statsutskottets utlåtande, som
skulle vara oförmånlig för de av utredningen
och Kungl. Maj :t hävdade synpunkterna.

För min del gillar jag visserligen inte
en del försiktiga formuleringar i statsutskottets
utlåtande, men jag vill dock
tolka utskottets utlåtande så, att statsutskottet
delar Kungl. Maj:ts mening,
att det extra anslaget för vatten och
avlopp i första hand skall komma järnbruksorterna
och andra jämförliga orter
med exportindustri till godo, och
först i andra hand, d. v. s. om inte allt
behövs för detta ändamål, tagas i anspråk
även för övriga orter.

I detta anförande instämde herr Damström.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. garnisonssjukhusets i Sollefteå
framtida ställning.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garnisonssjukhusets
i Sollefteå framtida ställning.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. garnisonssjukhusets i Sollefteå framtida

I detta utlåtande hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 88 framlagda förslag, hemställt,
att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att — på i huvudsak de
villkor, som angivits i ett mellan riksdagsmannen
J. E. G. Fast i egenskap av
utredningsman å Kungl. Maj:ts och kronans
vägnar, å ena, samt Västernorrlands
läns landstings förvaltningsutskott,
å andra sidan, träffat, den 14 februari
och den 28 mars 1947 dagtecknat
preliminärt avtal ,i ämnet — godkänna
avtal med landstinget rörande vård av
vissa patienter å garnisonssjukhuset och
länslasarettet i Sollefteå.

Reservation hade anmälts av herr
Lundgren, som dock ej antytt sin mening.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Såsom
kammarens ledamöter torde finna, har
jag till detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation, och jag anhåller, herr
talman, att med några ord få motivera
min inställning.

För att utnyttja vissa militära sjukhus,
vilka genom övergången från 1914
till 1925 års härordning blivit för stora
för den militära sjukvården, och för att
höja den militära sjukvårdens kvalitet
tog dåvarande generalfältläkaren Bauer
initiativ till samarbete mellan militär
och civil sjukvård. En form för detta
samarbete var att man upplät vissa militära
sjukhus för vård av civila sjuka.
Sålunda anordnade man militärsjukhusen
i Eksjö och Sollefteå såsom medicinska
avdelningar, under det att lasaretten
i dessa städer blevo kirurgiska
avdelningar, och garnisonssjukhuset i
Linköping blev en öronavdelning, i viss
mån i anslutning till landstingets centrallasarett
i Linköping.

Detta samarbete mellan militär och
civil sjukvård bär av många olika skäl
numera i stort sett avvecklats med undantag
för några platser, bland andra
Boden, vars garnisonssjukhus är ett centralsjukhus
för Norrbottens län, och på
sätt och vis sjukhuset i Karlskrona, där

ställning.

man har ett visst samarbete mellan militär
och civil sjukvård i andra former.

Enligt sjukhuslagen av år 1928 har
landsting, så ock stad som ej deltager i
landsting, skyldighet att för dem, som
ha sin vistelseort eller hemort inom
landstingsområdet eller staden, ombesörja
anstaltsvård för sjukdom, skada
och kroppsfel, i den män icke annan
drager försorg om sådan vård. För denna
vård utgår en av landstinget fastställd
ersättning, lägre för dem som äro
skrivna inom länet och något högre för
dem som äro skrivna utom länet. Denna
avgift utgår även för dem som samtidigt
äro militärer. Enligt det föreliggande
avtalets tredje paragraf skall kronan för
vård och underhåll av militära patienter
per vårddag betala ersättning motsvarande
landstingets kostnad för vården
vid lasarettet under näst föregående
år. Utöver det dagbelopp, som kronan
således har att erlägga, skall kronan
dessutom för varje vårddag utgiva
ett belopp av 3 kronor såsom bidrag till
landstingets kostnader för byggnader
och inventarier.

Såvitt jag förstår, är detta avtal onödigt,
ty landstinget är under alla förhållanden
skyldigt att mottaga militära patienter
och vårda dem emot fastställd
avgift. Det blir också en onödig kostnad
för kronan. Den torde belöpa sig
till omkring 20 kronor för patient och
dag, varemot den fastställda legosängsavgiften
kanske uppgår till 2 kronor för
patient från länet och 7 kronor för patient
från annat län. Andra landsting
kunna med samma rätt begära att få ersättning
för militära patienter, som vårdas
på landstingets anstalter, enligt självkostnadsprincipen.
Det gäller de flesta
landsting, t. ex. landstingen i Örebro,
Gävleborgs och Kronobergs län.

Nu har emellertid riksdagen redan
godtagit den princip, varpå avtalsförslaget
vilar. Riksdagen godkände nämligen
för några år sedan ett liknande
förslag till avtal med Östergötlands läns
landsting. Därför kan det inte falla mig
in att nu framställa något avslagsyrkande,
men jag har velat påpeka denna
sak, som jag finner ur kronans syn -

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. garnisonssjukhusets i Sollefteå framtida ställning,
punkt något egendomlig. Om staten av kostnader för militärpalienterna, som elolika
skäl skall betala ersättning till jest, där ett samarbete inte äger rum, få
landstingen, böra utgifterna i varje fall betalas av kronan. Det resultat man
inte få belasta fjärde huvudtiteln. slutligen har kommit till är att staten

Jag har, herr talman, icke något an- skall betala landstingets självkostnad,
nät vrkande än om bifall till utskottets nämligen dels beräknad kostnad per

hemställan.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr Lundgren framställde
inte något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan, men i sitt
yttrande var han dock ganska kritisk
gentemot det föreliggande avtalsförslaget.

Avtalet är byggt på samma princip
som avtal, vilka tidigare ha träffats mellan
kronan och olika landsting, med vilka
samarbete sålunda inletts. Jag kan inte
inse annat än att en sådan samordning
av den militära och den civila sjukvården,
som avtalet innebär, bör vara till
ekonomisk fördel för såväl landstinget
som staten.

Enligt avtalet skola värnpliktiga och
vid försvarsväsendet fast anställt manskap,
som äga rätt till fri sjukhusvård
helt på kronans bekostnad — de kallas
här militärpatienter — mot viss ersättning
från kronans sida mottagas för
vård å lasarettet i Sollefteå. På sådana
garnisonsorter, där inte sådant samarbete
äger rum med landstinget, vårdas de
sjuka å garnisonssjukhus. Värnpliktiga
äro emellertid i regeln inte inkallade under
hela året, och därför kan det inte
bli lika jämn beläggning på ett sådant
sjukhus som på ett civilt sjukhus. Ur
ekonomisk synpunkt bör det därför för
det allmänna vara förmånligt att de sjuka
vårdas på landstingets sjukhus. Inom
åtskilliga landstingsområden ha liknande
avtal tidigare ingåtts. Sålunda har
Blekinge läns landsting träffat ett sådant
avtal med staten för några år sedan.

Vederbörande landsting ha ansett, att
de inte skola bekosta den sjukvård, som
det åligger staten att ombesörja. Därför
kan jag inte betrakta detta avtal på samma
sätt som herr Lundgren gjorde. Man
kan inte begära att de landsting, som
samarbeta med staten, skola bestrida

vårddag och dels en viss andel av kostnaden
för lokaler och övriga anläggningar.
Sistnämnda kostnad är, såsom herr
Lundgren sade, beräknad till 3 kronor
per dag och patient. Jag vill inte yttra
mig om den kostnaden. Den är avvägd
mellan parterna och godkänd av dem.
Rent principiellt kan jag inte finna något
oriktigt i det här preliminärt överenskomna
avtalet, och jag kan inte förstå
att herr Lundgren vänder sig mot
den fördel, som enligt hans mening
landstinget skulle få genom en alltför
stor ersättning för vårdkostnaden.

Den samordning av den civila och den
militära sjukvården, som kommer till
stånd, är säkerligen till fördel ur medicinsk
synpunkt. Det erkännes även på
militärt håll, att den militära sjukvården
på mindre garnisonsorter inte har
varit så bra ordnad, som den blir genom
samarbete med landstingen. Under sådana
omständigheter ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag ber
först alt få instämma i vad herr förste
vice talmannen anförde. Jag är mycket
förvånad över att anmärkningarna mot
avtalsförslaget kommo från herr Lundgren.
Det väsentliga för honom tycks
vara, att man inte borde belasta fjärde
huvudtiteln — alltså statsverket — med
kostnaderna för militärsjukvården. Valet
står här endast mellan staten, via
fjärde huvudtiteln, och ett förut hårt
skattetyngt landsting. Statens utredningsman
har framlagt ett förslag, som accepterats
såväl av staten som av landstinget.
.lag tror att förslaget innebär en
förnuftig organisation, som är till fördel
för såväl staten som landstinget, och
jag ber diirför, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

Herr LUNDGREN: När det gäller militära
patienter, som fordra sjukhusvård,
måste de vårdas på de vanliga civila lasaretten.
Det gäller både i Västernorrlands
län och på andra håll. Men i Västernorrlands
län kosta sådana patienter
staten 20 kronor om dagen, under det
att kronan t. ex. i Västerbottens län får
betala 2 kronor om dagen, om den sjuke
tillhör länet, och 7 kronor, om han
är skriven utom länet. Jag finner detta
inkonsekvent, och det är det jag har
vänt mig emot. Andra landsting kunna
med samma rätt göra gällande, att de
skola ha ersättning enligt självkostnadsprincipen,
och det kan bli ganska dyrt
för kronan, om alla landsting skola få
samma förmåner som Västernorrlands
län har fått.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

74, i anledning av Rungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till byggnadsforskning
och standardiseringsverksamhet;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan; nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Flygtekniska försöksanstalten:
Projekterings- och konstruktionskostnader; nr

78, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till vissa
skyddsarbeten å Uppsala domkyrka;
samt

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av matematikmaskinutrustning
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 55, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 18 februari 1949, för riksdagen
framlagt förslag rörande anslag till avlöningar
vid de allmänna läroverken.

Vidare hade Kungl. Maj:t i innevarande
års statsverksproposition under
åttonde huvudtiteln, punkten 171, föreslagit
riksdagen att till Arvoden åt lärarkandidater
under provårstjänstgöring
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 320 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ohlon (I: 240) och den andra inom
andra kammaren av herr von Friesen
(II: 308);

dels en inom första kammaren av herr
Ohlon väckt motion (1:40);

dels ock en inom första kammaren
av herr Arrhén väckt motion (1:91).

Det föreliggande utlåtandet omfattade
tre särskilda avdelningar, nämligen I.
Organisationsfrågor, II. Avlöningsgruppering
för rektorerna vid vissa läroanstalter
och III. Anslagsberäkningar. I
avdelning I hade utskottet avfattat sin
hemställan i två punkter, betecknade
med I och II. Avdelningen III innehöll
två särskilda, med 1 och 2 betecknade
punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande avdelningsvis och punktvis.

Avdelningen I.

Punkten I.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Punkten II.

1 de likalydande motionerna i: 24(1, av
herr O hlon, och II: 308, av herr von
Friesen, hade hemställts, att riksdagen
ville besluta att från och med budgetåret
1949/50 bevilja anslag för en statens aftonskola
vid högre allmänna läroverket
i Majorna i Göteborg samt att på grund
härav förslagsanslaget till avlöningar vid
de allmänna läroverken för budgetåret
1949/50 måtte, utöver vad Kungl. Maj:t
i proposition nr 55 till årets riksdag föreslagit,
höjas med 16 500 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:240 och 11:308, i vad
de avsåge inrättande av en statens aftonskola
vid högre allmänna läroverket i
Majorna i Göteborg, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Enligt en vid avdelningen I och avdelningen
III punkten 1 avgiven reservation
hade herr O hlon, fru Svenson
samt herrar Staxäng, Kollberg och Widén
ansett, utom annat, att utskottet bort
i förevarande punkt hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 240 och II: 308, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att vid högre allmänna
läroverket i Majorna i Göteborg skulle
från och med budgetåret 1949/50 successivt
inrättas en linje med aftonundervisning,
benämnd statens aftonskola för
real- och studentexamen i Göteborg, organiserad
med fyraårig realskola och
fyraårigt latin- och realgymnasium.

Herr OHLON: Herr talman! För något
över ett år sedan inlämnade Göteborgs
stadsfullmäktige till Kungl. Maj:t eu
framställning om att det vid ett av läroverken
i Göteborg måtte inrättas en
statens aftonskola i stil med den som förekommer
vid Kungsholms läroverk i
Stockholm. Framställningen har tillstyrkts
av skolöverstyrelsen, som har begärt
att undervisningen skulle komma
till stånd från och med höstterminen
1949. överraskande nog har Kungl.
Maj :t inte tagit upp framställningen i
förevarande proposition.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

Den som inte är inne i förhållandena
skulle kunna ställa sig den frågan, om
det är lämpligt att utvidga undervisningen
på ett område nu, när det råder
stor brist på lokaler och lärarkrafter.
Mot den invändningen kan man anföra,
att lokalerna redan finnas — de användas
nu på förmiddagarna och skulle
komma att utnyttjas för aftonundervisningen
på eftermiddagarna — och även
lärarna finnas. Undervisningen skulle
nämligen bestridas av timlärare vid det
läroverk, dit undervisningen skulle förläggas.
Timlärarna äro de i lönehänseende
billigaste lärarna, och statens kostnad
för aftonskolan skulle under det
första verksamhetsåret komma att uppgå
till endast 16 500 kronor. Om tre år,
d. v. s. under det fjärde verksamhetsåret,
skulle kostnaden för statsverket komma
att belöpa sig till cirka 83 000 kronor.

Det är en socialt mycket angelägen
åtgärd, som Göteborgs stadsfullmäktige
och skolöverstyrelsen ha hemställt om.
I Göteborg finns det inga möjligheter
för i förvärvslivet arbetande ungdom att
vid sidan av sitt arbete få en vidare utbildning
för realexamen eller studentexamen.
I Stockholm existerar den möjligheten,
såsom jag nyss nämnde, i statens
regi vid Kungsholms läroverk, och
däröver finns det två privata anstalter
med gammal erfarenhet på detta område.
Någon motsvarighet härtill finns inte
i Göteborg.

Stadskollegiet i Göteborg, som hade i
uppdrag att bereda ärendet, gjorde även
en undersökning om intresset bland ungdomen
i Göteborg för den ifrågasatta
undervisningen, och det visade sig att
trots att man givetvis inte kunde nå mer
än ett litet fåtal av dem som kunde tänkas
vara intresserade av saken, var det
dock ett så stort antal, som förklarade
sig villiga att deltaga i undervisningen,
att man kan utgå från att klasserna
skulle bli väl besatta.

Utskottet har skrivit mycket välvilligt
i ärendet, och man kan liisa mellan raderna,
att utskottet helst skulle ha sett,
att Kungl. Maj:t hade accepterat förslaget.
Men med hänsyn till det statsfinansiella
läget har utskottet accepterat

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

Kungl. Maj :ts ståndpunkt, att frågan bör
få vila tills vidare. Frågan är inte avskriven
i ecklesiastikdepartementet; den
ligger där i förbidan på ytterligare behandling.

Såsom representant för Göteborgs
stad kan jag inte vara till freds med utskottets
ställningstagande, och jag måste
därför, herr talman, yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen
i ärendet.

I herr Ohlons yttrande instämde herrar
Henry Johansson, Carl Eric Ericsson
och Lindström samt fru SjöströmBengtsson.

Herr LARSSON, SVEN: Jag vill, herr
talman, till en början bara säga att den
här gången har det inte varit av statsfinansiella
skäl, som utskottet har ställt
sig avvisande till framställningen från
Göteborgs stadsfullmäktige. Utskottet
konstaterar, att den försöksundervisning,
som pågått vid Kungsholms läroverk i
Stockholm, har slagit mycket väl ut.
Jag tror att herr Ohlon uttryckte det
så, att utskottet helst hade sett att framställningen
hade kunnat tillmötesgås. Vi
ha inte nämnt ett ord om det statsfinansiella
läget i detta fall. Orsaken till att
utskottet har ställt sig avvisande är endast
den, att den framställning, som Göteborgs
stadsfullmäktige har gjort, fortfarande
ligger under behandling hos
Kungl. Maj:t. Under sådana förhållanden
anser statsutskottet det inte vara
riktigt att nu föregripa Kungl. Maj :ts beslut
i ärendet. Jag tror att det är en
riktig inställning, och jag hemställer
därför, herr talman, om bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Ohlon m. fl. vid avdelningen
I och avdelningen III punkten
1 avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upp -

repades, vara med övervägande ja besvarad.

Avdelningen II.

Utskottets hemställan bifölls.

Avdelningen III.

Punkten 1.

På sätt förut anförts hade i de likalydande
motionerna I: 240, av herr
Ohlon, och II: 308, av herr von Friesen,
hemställts, utom annat, att förslagsanslaget
till avlöningar vid de allmänna läroverken
för budgetåret 1949/50 måtte, utöver
vad Kungl. Maj :t i proposition nr
55 till årets riksdag föreslagit, höjas med
16 500 kronor.

I motionen I: 40, av herr Ohlon, hade
hemställts, att riksdagen ville besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
att energiska åtgärder måtte vidtagas i
motionens syfte för att effektivisera tillströmningen
till läroverkslärarbanan
samt att de nya ordinarie tjänster, som
måste inrättas vid läroverken, måtte få
karaktären av gymnasieadjunktstjänster
i lönegrad Ca 29.

I motionen I: 91, av herr Arrhén, hade
hemställts, att riksdagen måtte dels
skyndsamt upptaga i motionen behandlade
problem om lärarbristen vid våra
högre skolor till övervägande och vidtagande
av verksamma åtgärder, dels
ock, under i motionen angiven förutsättning,
anvisa till
1. Förstärkning av det
under åttonde huvudtiteln
uppförda
anslaget Arvoden åt
lärarkandidater under
provårstjänst -

göring ..........

kronor

160 000

Ökad ersättning för
övertimmar vid fö-reslagen uppflytt-ning i löneklass . .

150 000

Pensionerade lärares
löneförmåner i

samband med upp-flyttning i löne-klass .....

50 000

eller tillhopa kronor 360 000.

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 1:40, i vad den avsåge inrättande
av gymnasieadjunktstjänster, samt
motionen 1:91 ävensom motionerna
I: 240 och II: 308, sistnämnda tre motioner
i vad de avsåge förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1949/50, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, vilka föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
18 februari 1949 anfört;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att — utan
hinder av fastställd personalförteckning
— tills vidare under budgetåret 1949/50,
då för realskolestadiet avsedd ordinarie
ämneslärarbefattning vid allmänt läroverk
skulle tillsättas, besluta, huruvida
befattningen skulle kungöras ledig såsom
adjunktsbefattning eller ämnesliirarinnebefattning; c)

godkänna under punkten införd avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1949/50;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna
om de avvikelser från personalförteckningen
och de överskridanden av
maximerade poster i avlöningsstaten,
som föranleddes av ombildningen av
kommunala mellanskolor till samrealskolor; e)

till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
59 105 000 kronor;

II. att motionen 1:40, i vad den icke
behandlats under I, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt den av hem Ohlon in. fl. vid avdelningen
I och avdelningen III punkten
1 avgivna reservationen hade reservanterna
ansett, utom annat, att utskottet
bort i nu förevarande punkt under I
hemställa, att riksdagen måtte, i anlcd 5

Första kammarens protokoll Nr 14.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

ning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionen I: 40, i vad den avsåge
inrättande av gymnasieadjunktstjänster,
och motionen 1:91 ävensom
med bifall till motionerna 1:240 och
II: 308, sistnämnda tre motioner i vad
de avsåge förevarande anslag,

a) bemyndiga--- 1949 anfört;

b) bemyndiga — — — eller ämneslärarinnebefattning; c)

godkänna---budgetåret 1949/

50;

d) bemyndiga — — — till samrealskolor; e)

till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
59 121 500 kronor.

Därjämte hade vid avdelningen III
punkten 1 reservation anmälts av herr
Ohlon, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr OHLON: Herr talman! Jag har
väckt en motion angående den allt mera
akuta lärarbristen vid våra högre skolor,
och må det därför vara mig tillåtet att
med ett par ord beröra frågan.

Bara för några år sedan rådde det
överproduktion på akademiskt utbildade
lärare, och i början av 1930-talet var
det svår arbetslöshet bland de yngre lärarna,
inte bara bland klassikerna utan
även bland naturvetenskaparna. På klassiker
är tillgången fortfarande tillräcklig,
men om de fåtaliga nya naturvetenskapare,
som nu dyka upp vid läroverken,
har det sagts, att de äro värda sin
vikt i guld. Hur paradoxalt det än kan
låta skulle man kunna säga, att hirararbetslösheten
under 1930-talet utgör en
av orsakerna till lärarbristen i dag, och
härvidlag har statsmakternas, jag må säga
hänsynslöshet spelat en stor roll. År
1933, då det fanns ett mycket stort överskott
av naturvetare, som stodo i ko för
att få arbete vid läroverken, genomfördes
utan någon som helst övergångstid
en gymnasiereform, tillyxad i ecklesiastikdepartementet,
som på en gång omöjliggjorde
för alla nyexaminerade naturvetare
att få plats och därutöver hotade

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.
ett 60-tal äldre extralärare inom ämnesgruppen
med arbetslöshet. Samtidigt
fingo humanisterna en tillfällig chans
— tillfällig, ty reformen, som skulle
gynna latinlinjen, visade sig i stället
medföra en avfolkning av denna linje
och en utvidgning av reallinjen. Detta
var inte förutsett av statsmakterna, men
inom lärarkretsar hade man nog klart
för sig, att utvecklingen skulle gå i den
riktningen. Samtidigt expanderade emellertid
hela läroverksväsendet med resultat,
att de övertaliga magistrarna fullständigt
absorberades inom en tioårsperiod.
Behandlingen av 1930-talets naturvetare
glömdes emellertid inte så lätt.
Lärarbanan hade kommit i vanrykte,
och de naturvetenskapligt inriktade studenterna
valde i stor utsträckning annan
bana än lärarbanan. Staten har visat en
anmärkningsvärd brist på framsynthet
och förmåga att planera på detta område.

På 1930-talet tillsattes en tvåmannaberedning,
den berömda Wicksell-Jernemanska
utredningen, som fick i uppdrag
att utreda sambandet mellan tillgången
och efterfrågan på intellektuell arbetskraft.
Utredningen, som närmast hade
karaktären av en vetenskaplig-statistisk
undersökning, framlade också en del
konkreta förslag, och det viktigaste
bland dem gällde en effektiv universitetsstatistik,
kompletterad med ett prognosinstitut
för klarläggande av utsikterna
på olika levnadsbanor och alltså
till vägledning för studenterna vid deras
val av yrke. En dylik statistik och ett
dylikt prognosinstitut skulle inte ha
kostat staten mycket pengar, men förslagen
ha det oaktat inte realiserats. För
studenterna skulle de föreslagna åtgärderna
ha varit till ovärderlig nytta, för
att nu inte tala om nyttan för hela samhället,
som hade fått ett medel i sin
hand att reglera tillströmningen till olika
levnadsbanor. Samhället hade också
fått ett instrument för att med ledning
av tillgången på intellektuell arbetskraft
reglera reformtakten inom olika verksamhetsområden.

Nu går det hela på lösa boliner, utan
något system och på ett sätt som utgör

motsatsen till vad man skulle kunna kalla
planhushållning. Skulle man ge något
namn för den rådande arbetskraftsfördelningen
på detta område, skulle det
vara »misshushållning». Under denna
misshushållningsperiod ha läroverken
kommit i klämma.

I den motion, som jag inlämnade vid
riksdagens början, gjorde jag gällande,
att tillströmningen i dag av filosofie magistrar
långtifrån är tillräcklig för att
ens upprätthålla nuvarande läroverksorganisation
och räcker långt mindre till
för en utvidgning av densamma. Läget
för dagen är egentligen sådant, att man
snarare borde slå igen vissa befintliga
läroverk än upprätta nya. Jag har nämligen,
herr talman, den hädiska uppfattningen,
att ingen skola alls är bättre
än en dålig skola, där lärarkrafterna
inte hålla måttet. I motionen nämndes,
att för närvarande finns det en
brist inom den fåtaliga läroverkslärarkåren
på inte mindre än 264 personer,
varav 158 inom ämnesgruppen matematik,
fysik och kemi och 47 inom ämnesgruppen
geografi och biologi. I förhållande
till den kår, som det här är fråga
om, utgör detta avsevärda siffror.
Det gäller då närmast icke-ordinarie
tjänster.

I allt större utsträckning får undervisningen
bedrivas med personer, som
sakna varje som helst både facklig och
pedagogisk utbildning. Redan nu finns
det mindre realskolor, vid vilka de oexaminerade
lärarnas antal är större än de
utbildade lärarnas. Man blir ganska fundersam
när man får höra, att en jur.
kand. sättes att undervisa i ämnena geografi
och matematik. Än mer fundersam
blir man då man hör, att en teol. kand.
förutom i kristendom har att undervisa
i för lians examen så främmande ämnen
som matematik, fysik, kemi och
geografi. För att nu inte tala om att en
person som saknar varje som helst akademisk
utbildning vid ett av våra större
läroverk bar satts att undervisa i kristendom,
modersmålet, engelska, historia,
geografi och matematik. Vi ha kommit i
det läget, att rektorerna tydligen som
lärare ta emot nästan vem som helst

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

bara de få en person sittande i katedern.

Men inte heller de ordinarie tjänsterna
börja kunna besättas. I främsta rummet
gäller detta, såsom framhålles i motionen,
lektorsbefattningarna. Det finns
lektorsbefattningar som tillkommo i anledning
av 1927 års läroverksreform
men som ännu inte ha kunnat besättas
med kompetenta innehavare. Helt nyligen
har ansökningstiden utgått för 24
lektorat i matematik, fysik och kemi.
Till dessa 24 tjänster ha anmält sig sammanlagt
tre formellt kompetenta sökande,
vartill kommer tre sökande som beviljats
dispens. De övriga 18 tjänsterna
sakna kompetenta sökande. Flertalet av
dessa 24 lektorat torde få stå obesatta
en längre tid framåt, om de ens någonsin
kunna besättas.

Hittills har man kunnat rädda sig
därigenom att det har funnits tillgång
till kvalificerade adjunkter, som ha fått
träda i lektorernas ställe och övertaga
deras undervisning. Men inom ämnesgruppen
matematik, fysik och kemi är
läget i fråga om tillgången på adjunkter
minst lika oroväckande som beträffande
lektorstjänsterna, eftersom det i
allt större utsträckning inträffar att ingen
sökande anmäler sig till lediga tjänster.
Sålunda har till 15 i ämnesgruppen
matematik, fysik och kemi nyligen ledigförklarade
befattningar ingen enda sökande
anmält sig. Motsvarande gäller
inom seminarieväsendet, vilket ju starkt
har svällt ut under den sista tiden. Det
har visat sig att ett stort antal seminarielcktonstjiinster
som ledigförklarats
inte ha fått någon sökande.

Svenska folket — ja, inte ens alltid
höga vederbörande — tveks inte ha
klart för sig, liur allvarligt läget verkligen
är.

Nyligen gjordes det i ett officiellt tal
gällande, att läget skulle ha ljusnat på
senaste tiden. Ljusningen skulle bestå
däri, att abiturienterna numera i större
utsträckning förklara sig vid avgången
från läroverken vilja välja lärarbanan.
Det har också sagts att tillströmningen
till de filosofiska fakulteterna har ökat.

Abiturienternas uppgifter om tilliim -

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

nåd levnadsbana får man nog ta med en
nypa salt. Därtill torde böra framhållas,
att den ökade villigheten bland abiturienterna
att välja lärarbanan främst
gäller folkskollärarbanan. Men här är
det fråga om de skolor som bygga ovanpå
den sexåriga folkskolan. Även om
man kan spåra en ökad befolkning av
de filosofiska fakulteterna är det för
den skull inte sagt, att lärarrekryteringen
är säkrad. Man måste även se till
hurudan rekryteringen'' av studentkadrerna
vid universiteten är.

Universitetsberedningen har nyligen
fått färdig en stor statistisk undersökning
rörande det nuvarande studentbeståndet
vid universiteten. Denna undersökning
omfattar mångahanda förhållanden.
Bland annat har undersökts
sambandet mellan medelbetygen i studentexamen
och frekvensen för dem
som avlägga akademisk examen. Man
har därvid funnit att blott 34 procent
av dem som ha betyg mellan B och B +
i studentexamen komma fram till akademisk
examen. Frekvensen för avlagd
akademisk examen stiger sedan lineärt
med betygssummans stegring i studentbetyget
till dess att man kommer upp
till studenter med AB eller däröver, av
vilka över 90 procent ta examen.

En motsvarande undersökning, som
har gjorts för fackhögskolorna, visar
helt andra förhållanden. Där framgår
det att föga beroende av studentbetygen
komma 90 procent, således praktiskt taget
nästan alla, fram till examen. Varpå
beror detta? Jo, vid universiteten tilllämpas
s. k. fria studier, och där sorteras
de mindre studielämpade ut, under
det att man vid fackhögskolorna har
mera skolmässiga studier, varigenom
man leder eleverna fram till målet.

Beträffande speciellt naturvetarna vid
universiteten gäller, att av dem som i
studentexamen inte kommit upp till betyget
Ba är det bara 43 procent som ta
akademisk examen. Av dem som ha
mellan Ba och AB i studentexamensbetyget
avlägga Öl procent examen, och
av dem som ha över AB ta 80 procent
akademisk examen.

Den s. k. studentsociala utredningen

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

har nyligen publicerat en undersökning
soin visar sammansättningen av elevmaterialet
vid våra universitet för närvarande.
Av denna undersökning kan med
utgångspunkt från vad som nyss sagts
konstateras, att bland naturvetarna i
Uppsala, som jämsides med juristerna
vid detta universitet ha de lägsta betygen,
blir det inte ,fullt 50 procent
som komma att kunna avlägga examen.
I Lund kommer man inte ens upp till
juristernas studentexamensnivå; där
måste man räkna med att blott 43 procent
ta examen. I Stockholm är läget något
bättre. Där komma kanske omkring
46 procent att nå målet.

Att söka förutspå den framtida lärartillgången
endast med ledning av antalet
vid de filosofiska fakulteterna inskrivna
studerande men utan hänsyn
till studenternas betyg är alltså fullständigt
meningslöst. Man torde för närvarande
inte kunna räkna med att mer
än ca högst 35 procent av de vid universiteten
nu inskrivna naturvetarna
komma läroverkslärarbanan till godo,
eftersom endast 70 procent av dem som
ta examen gå till lärarbanan och 30
procent välja andra levnadsbanor.

Efter 1905 års läroverksreform utvidgades
läroverksväsendet särskilt på den
naturvetenskapliga linjen. Det blev en
mycket stor kader nytillsatta lärare
åren närmast efter 1905. Dessa lärare
hålla nu på att pensioneras. Vi måste
därför för den närmaste femårsperioden
räkna med en extra stor avgång.
Det totala ersättningsbehovet torde komma
att uppgå till omkring 3 000 lärare,
under det att tillgången för samma period
endast torde bli 1 000 lärare. Det
hotar således att bli katastrof.

Olika förslag ha framkommit för hur
man skulle kunna rädda situationen. Det
bar föreslagits ökade timlärarlöner för
de lärare som vilja åtaga sig arbete utöver
den ordinarie undervisningstiden.
Vidare har det yrkats att pensionsåldern
skall höjas. Det första yrkandet, höjda
timlärarlöner, har i väsentlig mån tillgodosetts
redan i och med innevarande
läsårs ingång. Det andra uppslaget,
d. v. s. att i större utsträckning utnyttja

pensionerade lärare, torde innebära
högst begränsade möjligheter att lätta
läget. Dessa förslag äro ingenting annat
än palliativ. Vi måste helt enkelt försöka
att skapa en sådan ordning, att
läroverkslärarbanan i framtiden blir
konkurrensduglig gentemot andra yrken.

Jag tillåter mig att anföra ett exempel
för att visa, hurudant läget nu är. En
extra adjunkt är placerad i lönegrad 21.
Det gäller inte bara lärarbefattningar vid
de rent teoretiska skolorna ulan även de
tekniska gymnasierna. En extra adjunkt
vid tekniskt gymnasium är antingen fil.
mag. eller civilingenjör. Denne befattningshavare,
som alltså är placerad i lönegrad
21, kan i tidningarna läsa att staten
ledigförklarar extra ingenjörstjänster,
för vilka det krävs teknisk gymnasieutbildning
och som placeras i lönegrad
22. Staten ger med andra ord eleverna
en högre lönegrad än vad man tillerkänt
lärarna.

En civilingenjör som tjänstgör såsom
extra adjunkt vid tekniskt gymnasium
har utsikter att mycket snart bli extra ordinarie.
Med den ringa konkurrens som
råder för lärarbefattningar i de tekniska
ämnena kan han också räkna med att
ganska snart bli lektor. En fil. mag. däremot,
som tagit anställning vid eif tekniskt
gymnasium, kan där aldrig bli ordinarie.
Hans enda chans är alt gå över
till läroverken och bli adjunkt, maximalt
i 26 lönegraden.

Om vi inte få våra läroverk att fungera
tillfredsställande, kommer hela den intellektuella
arbetsmarknaden i vårt land att
spricka. Vi komma då med all säkerhet
att bli tvungna att dämma upp vår reformiver
på alla möjliga områden. Vi
hålla i vårt land på att glida in i samma
situation som vi hade för omkring 100
år sedan, då den ena läroverksreformen
avlöste den andra. Följden blev en fruktansvärd
liirarbrist, varvid man måste
banka sig fram med lärare av alla möjliga
slag. Den historiskt bildade vet, att
denna period åtföljdes av två årtionden
med sällsport låg kulturell standard i
vårt land och att den utmärktes av en
försening av industrialismens genombrott
i Sverige. Även den materiella standar -

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

den blev i det långa loppet lidande. Fara
är att vi kunna komma in i en liknande
situation även nu.

Det är visserligen sant, att ett av de
verksammaste medel som finns för att
stimulera tillströmningen till lärarbanan
är att inrätta nya ordinarie befattningar.
Jag begagnar också tillfället att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framföra ett vördsamt tack
för det friska grepp, som han har tagit i
och med att han har följt skolöverstyrelsens
förslag om inrättande av 140 nya
ordinarie adjunkttjänster vid läroverken.
Men sådant läget är för närvarande, så
långt som vi ha kommit på det sluttande
planet och med tanke på studenternas
mentalitet nu jämfört med förr fruktar
jag, att det i längden inte räcker med alt
bara inrätta nya ordinarie adjunkttjänster.
Vi måste nog se till att det blir åtminstone
några befordringsmöjligheter
för lärare med fil. mag.-examen. Jag föreställer
mig att en sådan åtgärd inte
minst skulle vara av psykologisk effekt,
och den skulle kosta staten betydligt
mindre än en hel del andra åtgärder som
ha föreslagits i detta sammanhang.

Skolöverstyrelsen har hemställt, att arvodena
för lärarkandidater skola höjas
med 4 500 kronor, vilket skulle innebära
en merkostnad för statsverket på omkring
700 000 kronor. Om man i stället
inrättade ett antal gymnasieadjunktstjänster,
låt mig säga i 29 lönegraden,
skulle det kosta statsverket mindre, eller
i varje fall inte mer, men säkert ha en
mångdubbel effekt. Dessutom skulle man
ha större utsikter alt som lärare få behålla
många av dem som genomgått provår
och prövat på lärarbanan, men som
under nuvarande förhållanden lämna läraryrket
och således inte ge staten tillbaka
vad staten har kostat på dem under
pro vårsutbildningen.

I viss mån kan det för övrigt sägas, att
skolöverstyrelsens förslag att ge lärarkandidaterna
bättre ersättning redan är
tillgodosett. Läroverkens extralärare ha
visserligen ej reglerad befordringsgång,
vilket föreslagits av statens lönenämnd
och skolöverstyrelsen och som finns
inom andra områden av statsverksam -

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

heten. I fjol sommar beslöt emellertid
Kungl. Maj :t att extra adjunkt efter två
års tjänstgöring skall befordras till extra
ordinarie adjunkt, men med bibehållande
av den tidigare lönegradsplaceringen,
d. v. s. 21 lönegraden. Eftersom flertalet
av de lärarkandidater, som gå provår
vid läroverken ha två tjänsteår, komma
de hädanefter att under sin provårstjänstgöring
vara extraordinarie i 21 lönegraden
och alltså tjänstlediga under
terminerna. Men följden är att de komma
att få avlöning i nämnda lönegrad
under ferierna, vilket resulterar i att de
få ett extra arvode på ungefär 2 000 kronor.
Detta beslut har tydligen tillkommit
utan riksdagens hörande, och Kungl.
Maj:t har uppenbarligen inte betänkt,
vilka konsekvenser som det skulle medföra.
Det har resulterat i en merutgift
till lärarkandidaterna för statsverket av
300 000 kronor per år. Det egendomliga
är emellertid, att olika lärarkandidater
på grund av detta beslut komma att få
olika avlöning under provåret. Eftersom
provårskandidaterna äro tjänstlediga
under två terminer, skola de ha
A-avdrag under nästföljande ferier. Avdraget
blir större eller mindre, beroende
på om den efterföljande ferien är
sommar- eller vinterferie och beroende
på den efterföljande feriens längd. Följden
är att vi få en lång rad av olika
stora provårsarvoden, varierande mellan
cirka 2 000 och 4 200 kronor.

Det är i alla fall värdefullt, att detta
beslut har fattats. Det kommer helt säkert
att vid läroverken hålla kvar en hel del
av de unga lärarna genom att de få bättre
möjlighet att försörja sig under provåret.
Jag tackar därför Kungl. Maj:t för det
beslut, som har fattats angående extralärarnas
placering som extraordinarie
redan efter två år.

Jag slutar, herr talman, med att konstatera,
att det problem som jag här tagit
upp, sannolikt är den viktigaste fråga
som för närvarande föreligger inom den
åttonde huvudtiteln. Jag tillåter mig att
rikta eu allvarlig vädjan till Kungl.
Maj:t att till grundlig utredning uppta
frågan om hur vi skola kunna komma
ur den nuvarande situationen. Det är

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.
möjligt att en sådan utredning inte kan
inskränkas till att bara gälla läroverken
och deras lärarfråga, utan att man nödgas
låta utredningen omfatta det intellektuella
arbetskraftsproblemet i samhället
över huvud taget.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Med anledning av den föregående ärade
talarens anförande känner jag mig uppfordrad
att säga några ord.

Inledningsvis vill jag med skärpa understryka,
att den situation, som vi ha
kommit in i, icke har något som helst
samband med reformer på läroverkens
område, utan att den beror på helt andra
faktorer. Såvitt jag kan bedöma är
det två faktorer, som äro grunden för
det nuvarande läget.

Den ena faktorn är den ökade tillströmningen
till läroverken. Jag har inte
siffrorna tillgängliga, men om inte minnet
sviker mig, var det i början av 1930-talet så, att 12 procent av årsklasserna
gingo över till läroverk eller motsvarande
utbildning. För närvarande är motsvarande
siffra 30 procent, d. v. s. tillströmningen
till läroverken har mer än
fördubblats. Man kan här med skäl tala
om en dynamisk utveckling. Det är under
sådana förhållanden inte underligt
om det uppstår svårigheter beträffande
tillgången på lärare. Intet förutseende i
världen skulle därvidlag ha kunnat hindra
att vi kommit i en besvärlig situation.

Den andra faktorn är nativitetsstegringen.
Vi minnas nog alla här i kammaren,
hurusom man under 1930-talet
sörjde över de sjunkande födelsesiffrorna.
Det väcktes motioner från alla riksdagspartier
om befolkningspolitiska åtgärder,
och vi tillsatte en befolkningskommission.
Det blev också en förändring,
förmodligen inte på grund av de
åtgärder som riksdagen vidtog, utan på
grund av andra skäl, ty förändringen är
internationell. Vi ha kommit upp till
mycket höga födelsesiffror, som nu försvåra
möjligheterna att anskaffa tillräckligt
med lärare och lokaler vid folkskolan
och som komma att medföra samma
svårigheter vid läroverken.

Föräldrarnas ökade benägenhet att ge
sina barn läroverksutbildning och den
ökade nativiteten äro således den väsentliga
grunden till den situation, vari
vi nu befinna oss.

Vad skola vi då göra för att lätta svårigheterna?
Herr Ohlon säger, att här
har det icke rått planhushållning, utan
misshushållning. Man skulle med ett annat
uttryck kunna säga, herr Ohlon, att
här ha vi haft »frihet från regleringssamhället»,
tv här har man låtit utvecklingen
löpa fritt. Jag tror för min del
att även om vi hade försökt att reglera
på detta område, skulle vi i dagens läge
ha haft en besvärlig situation — jag vill
alltså inte precis påstå, att friheten från
reglering har hela skulden till det nuvarande
läget. Men här ha vi i alla fall
ett exmpel på ett område, där man inte
klåfingrigt liar reglerat, men där vi ha
kommit i betydande svårigheter. För ett
par andra lärarbanor ha vi däremot
planhushållning, nämligen för folkskoleoeh
småskolestadiet, och där räkna vi
med att tämligen snart komma fram till
jämvikt, om antalet av dem som vilja
ägna sig åt dessa banor håller sig.

Men om vi nu kunna vara överens om
att vi icke kunna leta fram någon syndabock,
d. v. s. någon som har skulden
till att vi i fråga om läroverken ha kommit
i dessa svårigheter, utan att den nuvarande
situationen har skapats av förhållanden,
som ha varit oss övermäktiga,
böra vi väl också tämligen lidelsefritt
kunna diskutera, vilka åtgärder vi
skola vidta för att få bättre förhållanden
till stånd.

Jag vill då klart säga ifrån att det som
jag i sista hand skulle rekommendera är
det som herr Ohlon befarade, nämligen,
att man skulle tvingas att slå igen vissa
läroverksavdelningar. Vad skulle föräldrarna
säga, om vi stängde en del av
läroverken, eller bara läte bli att utveckla
läroverken i den omfattning som
antalet sökande nödvändiggör? I en
kvällstidning kunde man i går läsa, att
i Stockholm 2 500 sökande till läroverkens
första klass inte kunna komma in.
På andra håll i landet är situationen
lyckligtvis mycket bättre. Men jag tror

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

att vi böra akta oss för att komma i det
läget, att vi på grund av lärarbrist inte
kunna ta emot i varje fall sådana godkända
inträdessökande, som väl lämpa
sig för läroverksutbildning. Vi måste
tvärtom ha klart för oss, att vad vi behöva
för framtiden är större tillgång på
intellektuellt utbildad arbetskraft. Det
gäller därför för oss att i stället för att
minska studentantalet söka öka detsamma.

Härmed är jag, herr talman, framme
vid de åtgärder som herr Olilon rekommenderade
för att förbättra lärartillgången,
nämligen höjda löner och bättre
befordringsmöjligheter. Detta är enligt
min uppfattning icke på kort sikt
några radikalmedel. Jag anser för min
del att vi böra göra allt vad vi kunna
för att lärarbanan skall bli tilldragande
och jämställd med andra intellektuella
vrken. Men det faller mig inte ett ögonblick
in att tro, att vi skulle kunna komma
ur de nuvarande svårigheterna genom
att inrätta gymnasieadjunktstjänster
eller ens genom att höja lärarnas löner
åtskilliga lönegrader. Vad som brister
är nämligen framför allt att vi ha
ett för litet antal studenter. Vi behöva
studenter i stor utsträckning för ingenjörsbanan.
Vi hålla ju på att utbygga de
tekniska högskolorna för att kunna ta
emot ett betydligt större antal elever.
Vi behöva flera läkare och tandläkare.
På detta sätt kan man gå från område
till område och visa att vi behöva fler
studenter. Att försöka råda bot på de
nuvarande svårigheterna genom att höja
lönerna på ett enda speciellt område
är ungefär som att hålla auktion med
sig själv. Det gäller att skapa lämpliga
och rättvisa löner, men vi kunna icke
avhjälpa en brist, som är allsidig, genom
att höja lönerna på eu punkt.

Herr Olilon är lärovcrksman och känner
säkerligen till vilket resultatet blev
<lå vi höjde timarvodena för extratjänstgöring
— det är faktiskt en ganska lärorik
erfarenhet. För att locka lärarna att
åtaga sig så mycket extra tjänstgöring
som möjligt utöver det ordinarie timantalet
höjde vi de extra timarvodena. Resultatet
blev att privatläroverkcn inte fingo

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

några lärare till tidigare timarvoden,
utan även de tvingades att höja beloppen.
Den ena åtgärden griper således in
i den andra.

Jag har för min del, herr talman, en
mycket enkel syn på denna fråga. Jag
tror nämligen att det inte finns någon
annan möjlighet att komma ur de nuvarande
svårigheterna än att något ändra
på gränsdragningen mellan olika lärargruppers
kompetensområden. Vi ha redan
adjunkter i betydande omfattning
vid gymnasierna. Jag vet inte om våra
erfarna läroverksmän anse, att det har
skett någon katastrof genom att vi ha
adjunkter i viss utsträckning i stället för
lektorer. När jag framställer den frågan
vill jag samtidigt säga, att jag inte har
någon önskan att sänka lärarnas kompetens;
jag bara framställer frågan.

Här kommer man nog ganska naturligt
fram till den lösningen, att i stället
för att ha sådana vikarier, som herr
Ohlon talar om, vilka ha varken facklig
eller pedagogisk utbildning, kan man
låta folkskollärare undervisa i de lägre
realskoleklasserna. Jag tror inte att det
skulle hända någon olycka, om en folkskollärare
undervisade i de lägsta klasserna
i realskolan. En hel rad av ämnen
i 1: 5 och 2: 5 i realskolan äro parallella
med samma ämnen i femte och sjätte
klasserna i folkskolan. Kan folkskolläraren
undervisa där, kan han nog undervisa
också i de lägsta realskoleklasserna.
Jag bortser då från språkundervisningen,
där man bör ställa kompetensfordringarna
högre.

Då kan man, herr Ohlon, invända att
det råder brist också på folkskollärare.
Om jag här får använda ett något vårdslöst
uttryck skulle jag vilja säga, att i
läroverket är det diversehandel och i
folkskolan grosshandel. Om man från
grosshandeln flyttar över något litet till
diversehandeln märks det där, men det
märks inte så förfärligt mycket i grosshandeln.
Dessutom hålla vi på för närvarande
att fylla bristen på folkskollärare,
och vi hoppas att snart vara framme
vid jämvikt. Vidare har jag den
uppfattningen, att vi måste provisoriskt
utvidga småskollärarinnornas kompe -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

tensområde, så att de kunna undervisa
i folkskolans tre lägsta klasser.

Mitt program är alltså: Flytta över
kompetenta och duktiga folkskollärare
provisoriskt till det lägre realskolestadiet,
flytta över en del småskollärarinnor
till folkskolans tredje klass och öka
rekryteringen av småskollärarinnor! Då
blir problemet i sista hand om det finns
ett tillräckligt stort antal unga och lämpliga
kvinnor, som vilja ägna sig åt småskollärarinnebanan.
Finns det det, och
vi dessutom kunna få en ordentlig rekrytering
på folkskollärarbanan, tror
jag att vi kunna undvika katastrofen.

För att nu emellertid förebygga varje
missförstånd vill jag starkt understryka,
att jag betraktar detta förslag som ett
provisorium. På lång sikt är det klart,
att läroverken skola ha fullt och väl utbildade
lärare. Men i stället för att i nuvarande
situation låta det hela löpa och
resultera i så orimliga förhållanden, som
herr Ohlon här berört, tror jag att det
är lämpligt att gå den väg, som jag här
har antytt.

Jag vill vidare erinra om att man redan
har vidtagit åtskilliga åtgärder, som
jag emellertid inte nu skall beröra med
hänsyn till den framskridna tiden och
med hänsyn till att herr Ohlon inte ställt
något yrkande. Rent allmänt vill jag
emellertid instämma med statsutskottet,
som talar om att vi här ha ett svårt och
allvarligt problem att bemästra. Men
jag tror att om vi gemensamt hjälpas åt
skola vi visserligen inte kunna helt avhjälpa
svårigheterna men åtminstone
hindra att det blir någon katastrof, och
så småningom skola vi väl kunna få
fram större studentkullar och under
kanske i viss mån ändrade förhållanden
i samhället komma i jämvikt på nytt.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag hoppas
att i och med denna riksdag skola
förhållandena inte bara på den högre
skolans område utan även på folkskolans
område för den närmaste framtiden
bli en av de centrala frågorna för
oss alla.

En av de mest glädjande företeelserna
i vårt offentliga liv just nu är, att

det ser ut, som om det börjar gå upp
för allmänheten, hur stora de problem
äro, som föreligga på detta område för
närvarande. Vi som tillhöra lärarkollegierna
på olika orter ute i landet, vare
sig det är vid läroverk eller vid folkskolor,
ha nog länge haft lägets svårigheter
klara för oss. Det har också varit
anledningen till, skulle jag tro, att när
diskussionen om skolreformen togs upp,
möttes den till en början på sina håll
av en kanske väl överdriven motvilja.
Man visste nämligen att vad det här
gällde att komma till rätta med var inte
enbart de skolformer, som skulle göra
tjänst för våra barnbarn, utan det var
lika bekymmersamt att få klarhet i fråga
om de skolformer, som skulle komma
att gälla för våra barn, den nu uppväxande
generationen.

Hur läget är för den högre skolans
vidkommande bär framgått klart och
tydligt av det anförande, som nyss hållits
av herr Ohlon. För min del hade
jag bl. a. tänkt mig att framföra några
av de synpunkter, som herr statsrådet
nyss framförde. Det är inte alls min avsikt
att ställa mig i något slags anklagarpose.
Här har man bara att acceptera
ett föreliggande läge, och anledningarna
till detta läge ligga ungefär på de
linjer, som herr statsrådet nyss antydde.
I de utredningar och förslag, som
ha framkommit i skolöverstyrelsen, har
man just anvisat de möjligheter, som
herr statsrådet här refererade. Inför
den väldiga lärarbrist, som redan föreligger,
och som nu i accelererad takt
kommer att göra sig gällande, skall man
naturligtvis, som herr statsrådet riktigt
sade, inte kapitulera genom att stänga
skolorna — det är en omöjlig åtgärd —
utan man måste försöka laga efter läglighet.
Därvidlag erbjuder sig den möjligheten
— som förefaller ur olika synpunkter
acceptabel med tanke på den
utbildning, som för närvarande står våra
folkskollärare till buds, sedan en höjning
av utbildningsstandarden kunnat
äga rum under de senaste åren — att
den högre skolan upptar ett lån, om
jag så får uttrycka saken, ur folkskolans
lärarkollegier. Den brist, som på detta

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr It.

sätt uppstår i folkskolans lärarkår, får
sedan täckas genom att man i sin tur
lånar ur småskollärarinnekåren. På detta
sätt uppstår, och det kan vara värt
att understryka som en illustration till
den situation, i vilken vi befinna oss,
det läget, att småskollärarinnekåren
kommer att beklädas med nyckelställningen,
när det gäller att lösa lärarfrågan
inom undervisningens hela räjong.

Jag accepterar alltså detta sätt att se
på problemet, men måste då samtidigt
understryka vad herr statsrådet sade i
slutet av sitt anförande, att det hela gäller
ett provisorium. Alla, som kämpat
sig igenom skolutredningens och skolkommissionens
betänkanden, veta att
man där på var och varannan sida talar
om behovet av lärare, som iiro utrustade
med mycket effektiva kunskaper
och som bl. a. även skola äga vetenskapligt
kritisk blick. Detta kräver
man mot bakgrunden av ett enkelt approbatur
i en filosofie kandidatexamen!
Man får sannerligen inte heller ordet
»standardhöjning» i tankarna inför den
uppläggning av framtidens lärarfråga,
som vi nyss hört utvecklas.

Men det är en sak för sig. Jag vill
inte alls lägga huvudvikten vid den kritik,
som skulle kunna sättas in mot
denna uppläggning, utan huvudsaken
är, att vi över liuvud taget hjälpligt
kunna hanka oss fram under de närmaste
åren utan att man kommer ännu
större skada åstad. Den föreslagna vägen
är naturligtvis den bästa för en
lösning just nu av problemet om liirarbristen
vid den högre skolan. .lag är
nämligen fullt medveten om att vad som
här föreslagits i form av ökning av provårsarvodena,
om försök att skapa bättre
betingelser för pensionerade lärare att
återgå i tjänst o. s. v. äro småting, som
inte på ett verksamt sätt bidraga till en
lösning av det större problem, som här
föreligger. Dessa åtgärder äro som sagt
för små, och vi kunna inte komma så
långt på den vägen.

Vad som är mest tacknämligt i (ten
proposition, som herr statsrådet nu senast
har förelagt riksdagen, är utan tvivel
att däri upptagits skolöverstyrelsens

Anslag till de allmänna läroverken in. m.

petita rörande de 140 nya ordinarie adjunktstjänsterna.
Det är i alla fall oerhört
viktigt att läroverikslärarens yrke
är attraktivt för de personer, som ha
akademisk utbildning bakom sig, och de
140 nya adjunktstjänsterna komma att
verksamt bidraga till en snabbare befordringsgång.
Antalet lärare över stat,
som nu utgör ungefär 19 procent av det
samlade antalet ämneslärare, sjunker i
och med denna åtgärd till 16 procent.
Mera betyder det alltså inte. Jag kan
erinra om, att när 1927 års riksdag uttalade
sig om denna procentsats, satte
man siffran till 7. Vi ha alltså en ganska
lång väg att vandra för att nå detta
optimum. Det är 300 extra ordinarie
tjänster kvar, herr statsråd, som i dagens
läge måste göras till ordinarie för
att vi skola nå den siffra som 1927 års
riksdag betecknade såsom den önskvärda.

Jag hoppas att — som det schablonmässigt
brukar heta i denna församling
— herr statsrådet har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga. Jag litar fullkomligt
på herr statsrådets goda vilja
därvidlag. Och jag hoppas att vi genom
beslut vid nästa års riksdag liksom även
vid de två närmast därpå följande riksdagarna,
alltså inom senast sammanlagt
tre år, skola kunna uppnå den proportion
mellan lärare över stat och på stat,
som uppställdes som önskemål vid 1927
års riksdag. För övrigt — första gången
detta önskemål framfördes var visst år
1858, så det finns här en ganska lång
tradition att falla tillbaka på! .lag begagnar
i alla fall gärna det tillfälle, som
dagens debatt bjuder, att i likhet med
herr Ohlon få framföra ett tack för det
initativ, som statsrådet nu tagit i detta
avseende.

Sedan ha vi frågan om ersättning för
övertimmar. Jag har därvidlag gjort
mig skyldig till ett misstag i min motion.
Jag trodde nämligen, att det var
en förordning från 1947, som fortfarande
gällde på detta område. Jag är visserligen
— vilket jag antar gäller om
de flesta i denna kammare — en flitig
liisare av svensk författningssamling.
Detta studium sker dock kanske inte

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

alltid med den glöd, som man skulle
kunna önska! Det gick mig därför i
augusti i fjol förbi, att Kungl. Maj:t utfärdat
nya bestämmelser, när det gäller
övertimmarna. Det var efter överläggningar
med lärarnas organisationer,
som man kom fram till det resultatet,
att ersättning för övertimmar skulle beräknas
som för extra ordinarie adjunkter
i 27 löneklassen. Denna lösning stod
inte i full överensstämmelse med lärarnas
önskemål. De ha begärt arvode efter
innehavd löneställning. En lektor skulle
således få beräkna sin ersättning för
övertimmar efter 33 löneklassen och så
vidare.

Jag ber att därefter få säga några ord
om de pensionerade lärarna. Jag undrar
om inte detta problem i alla fall är av
betydelse, när det gäller att ta vara på
alla möjligheter att fylla läroverkskollegierna
något så när med i verklig mening
kvalificerad personal, som tidigare
varit sysselsatt i yrket. Pensionerade lärare,
som träda i tjänst, ersättas nu med
-/3 av vad som enligt avlöningsreglementet
tillkommer en befattningshavare
i 21 löneklassen. Nu har SÖ föreslagit,
att ersättning skall beräknas efter 24
löneklassen, och lärarna ha krävt 27 löneklassen.
Jag skulle vilja hemställa till
herr statsådet att också ta denna fråga
under övervägande. Jag har så många
gånger hört, att det faktiskt finns ett
stort intresse bland de pensionerade lärarna
att återgå i tjänst, om de bara
kunde få rimlig ersättning.

Sedan är det en annan fråga, som jag
inte kan undvika att i detta sammanhang
beröra och som jag tror också är
av en viss vikt. Jag minns från min egen
studenttid i Uppsala, att man hade hela
härar av kvinnliga kamrater. Hundratals
flickor utbildade sig till filosofie
magistrar. På min tid, på 1920-talet,
var det mycket populärt, och är det
kanske fortfarande, att flickorna skulle
studera språk. Sedan kom jag så småningom
ut i yrket och kunde då konstatera,
att trots utbildningen av detta stora
antal flickor vid universitetet, hade
de examinerade inte fyllt läroverkskollegierna
i den utsträckning, som man

skulle kunnat vänta. De flesta hade gift
sig. Jag minns inte nu, vad statistiken
ger för procentsiffra därvidlag, men jag
tror att omkring 60 procent av de kvinnliga
studenterna gifta sig. Här ha vi ett
kapital av utbildat folk, som vid viss ålder
— låt oss säga vid 40-årsåldern —
skulle kunna förmås att återgå till yrket.

Varför göra inte kvinnorna detta? Jag
skulle för att belysa anledningen därtill
kunna anföra ett exempel, visserligen
inte ur min egen yrkeskår men ur en
annan. Jag har en god vän, som är läkare
och som har en mycket måttlig inkomst.
Han är gift med en farmacie kandidat.
Han har studieskulder, och familjen
har det i allmänhet mer eller mindre
bekymmersamt ur ekonomisk synpunkt
och för en medelklasstillvaro. Frun
tänkte, att hon skulle hjälpa sin man
och stötta under ekonomien genom att
ta en anställning. Hon tog alltså plats
på ett apotek. Hon innehade den anställningen
fyra månader och fick därför en
lön på 3 030 kronor. Båda trodde, att
detta på ett verksamt sätt skulle lätta
deras ekonomiska situation. Resultatet
blev emellertid, att hon på denna inkomst
själv fick betala 1 000 kronor i
skatt. Hennes inkomst lades därefter i
enlighet med sambeskattningsreglerna
på mannens, och det resulterade för
hans del i, att han fick vidkännas ökad
skatt med 1 000 kronor. För att hon
skulle kunna förtjäna denna inkomst hade
de anställt ett hembiträde, vars lön
per månad — det gällde fyra månader
— var 100 kronor. Det rum, som måste
hyras för hembiträdet, kostade 50 kronor
per månad och vivret för henne gick
på 100 kronor per månad. Det blev sammanlagt
1 000 kronor. Därmed voro de
3 000 kronorna konsumerade! Hon slutade
genast sin anställning och kommer
naturligtvis inte att återgå. Även dessa
förhållanden måste beaktas i detta sammanhang.
Vad jag här sagt är ett skatteproblem,
men det är viktigt, att man
har denna synpunkt i minnet även när
det gäller frågan om arbetskraften. Det
är just dylika resultat av det bestående
skattesystemet, som medföra, att de dolda
reserver, som vi dock ha av utbildat

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.

folk, och som skulle kunna göra tjänst
inom bl. a. läroverkskollegierna, aldrig
komma fram.

Till sist skulle jag vilja understryka
vad herr Ohlon här kortfattat antydde
beträffande utbildningskostnaderna och
statens lönepolitik över huvud taget.
Den studentsociala utredningen har
presenterat ett visst siffermaterial i detta
avseende. Jag konstaterar med ledning
därav, alt utbildningen för en juris
kandidat går till ungefär 22 000 kronor i
nuvarande läge, för en medicine licentiat
till 35 000 kronor, för en tandläkare
till 20 000 kronor, för en civilingenjör
och en jägmästare till 16 000 kronor
o. s. v. En filosofie magisterutbildning
med de krav, som för närvarande ställas
med provår och så vidare, går till
över 19 000 kronor. Man har till och med
gjort beräkningar över vad en lektorsutbildning
kostar. Kostnaderna för densamma
uppges ligga mellan 40 000 och
50 000 kronor. Det är således den dyraste
utbildning som någon yrkesgrupp
har, till och med dyrare än läkarnas.
Dessa fakta ha sannerligen inte återspeglats
i statens löneskalor. Det är detta,
som det akademiska folket nu börjat
upptäcka, och därför böra statsmakterna
också ha denna företeelse under observation.
Jag minns att vid ett tillfälle för
några år sedan röstade jag själv i en
lönefråga taktfast, ehuru med en viss
känsla av att handla illojalt mot min
kår, för att riksdagen skulle tillerkänna
distriktslantmätarna — som ha en utbildning
på fyra år, således betydligt
kortare än en filosofie magister, och för
vilka utbildningskostnaderna enligt studentsociala
utredningen uppgå till 16 000
kronor — en placering 2 lönegrader över
lektorerna. Det var ett beslut, som inte
hos mig kunde framkalla några vällustkänslor
precis. Om staten fortsätter att
driva en lönepolitik efter dylika linjer,
kan detta inte undgå att få sin återspegling
även på det område, som vi här
diskutera.

Herr talman! I övrigt vill jag endast
— särskilt med hänsyn till de 140 nya
adjunktstjänsterna — yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr OHLON: Herr talman! Jag skall
fatta mig kort, men jag måste begära ordet
för att skingra ett par missförstånd.

Med mitt yttrande åsyftade jag icke
alls att rikta något klander mot den
nuvarande ecklesiastikministern. Jag håller
nämligen före att de fel som blivit
begångna — att dylika gjorts kommer
man inte ifrån — ligga mycket längre
tillbaka i tiden.

Lika litet som herr statsrådet vill jag
ha till stånd någon reglering av arbetsmarknaden
på detta område. Vad jag vill
ha är upplysning. Vad jag klandrar regeringen
för är att den under en långt
tidigare period begick det fundamentala
felet eller kanske rättare sagt den underlåtenhetssynden
att inte acceptera ett förslag,
som då förelåg om att införa en ordentlig
universitetsstatistik med prognosinstitut,
som skulle ha kunnat handleda
studenterna och även varit till ledning
för samhället vid dess expansion på olika
områden. Jag håller nämligen före
att om studenterna tidigare fått upplysning
om hur läget skulle utveckla sig, sa
hade vi inte haft en så stor brist på lärare
som vi i dag ha.

Beträffande bristen på naturvetare räcker
inte statsrådets förklaring om den
ökade tillströmningen till realskolan från
12 procent av årsklasserna till 30 procent,
ity att det absoluta antalet nytillträdande
lärare inom den naturvetenskapliga
ämnesgruppen vid våra läroverk och
andra högre skolor i dag är mindre än
det var för 15 år sedan. Även om läroverksväsendet
stått kvar på samma nivå
i dag som 1930, skulle vi haft brist på
lärare inom denna ämneskrets.

Nu säger herr statsrådet, att med lönehöjningar
kommer man ingen vart. Man
skall inte, förklarar herr statsrådet, »hålla
auktion med sig själv». Nej, det skall
man inte göra. Men då det nu bland de
unga studenterna är en allmän uppfattning,
vars riktighet inte kan bestridas,
att lärarbanan ger ett ekonomiskt utbyte,
som i lönegrad räknat ligger många
trappsteg under vad jurister, tandläkare,
ingenjörer, präster och så vidare erhålla,
så är det ett faktum att nutidens ungdom
med sin realistiska inställning till dessa

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Anslag till de allmänna läroverken m. m.
ting väjer undan för lärarbanan. Framför
allt är det kanske de mest intelligenta
som sky banan, tyvärr.

Jag trodde att jag med mitt förslag
om inrättande av gymnasieadjunktstjänster
och med mitt förslag om att de högre
läroverkens rektorat skulle öppnas även
för adjunkter skulle komma att stå på
samma linje som herr statsrådet, eftersom
dessa programpunkter äro upptagna
i skolkommissionens betänkande, vilket
är undertecknat av herr statsrådet. Jag
trodde därför också, att den här saken
skulle politiskt sett ligga mycket väl till.
I övrigt har man ju i betänkandet annonserat
en fortskridande skolreform,
som skulle gripa in på de områden, där
det var nödvändigt att gripa in, och detta
anser jag vara just en sådan punkt i
skolkommissionens program, där den
fortskridande skolreformen först borde
göra sig gällande.

Nu säger herr statsrådet, att vi skola
rädda situationen genom att låta adjunkterna
undervisa i gymnasiet och genom
att sätta in folkskollärarna i den
nedre delen av realskolan, motsvarande
folkskolans högsta klasser, och sedan
skola vi låta småskollärarinnorna rycka
in på det nuvarande folkskolestadiet.

I likhet med statsrådet håller jag före
att den enda möjligheten att kunna komma
undan nuvarande ordning •— för att
inte säga oordning -— är att man släpper
in hugade och kompetenta folkskollärare
på realskolestadiet. Men man måste ha
universitetsutbildat folk för språkundervisningen
och även inom andra ämnen
för stadiet ovanför folkskolans stadium.
Antalet filosofie magistrar, som nu vandra
in på lärarbanan, räcker emellertid
inte ens till för att täcka det behovet, i
all synnerhet gäller det de naturvetenskapliga
ämnesgrupperna. Om herr statsrådet
läte några experter sätta sig ned
och räkna på detta ett tag, skulle herr
statsrådet finna att hans nyss skisserade
program icke är tillräckligt.

Såsom jag nyss nämnde är detta i stor
utsträckning en psykologisk historia.
Den som ligger vid universitetet sex, sju
år och avlägger filosofie magisterexamen
samt vandrar in på lärarbanan erhåller

praktiskt taget ingen annan befordran i
sitt liv än de människor inom andra yrken,
som stanna på ett av de lägsta stegen
av sin tjänstemannabana. Utan att
man erbjuder dessa lärare några lockelser
löser man inte problemet. Och det
är dessutom för statsverket den billigaste
utvägen.

Jag har velat begagna tillfället att innan
ännu alla fatalier äro försuttna öppet
deklarera min ståndpunkt, ty jag vill
inte vara med om några år och ta ansvar
för vad som då kommer att ske utan
att ha sagt ifrån i dag.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
För att inte herr Ohlon skall tro, att jag
har sprungit ifrån förslaget om gymnasieadjunkter,
ber jag att få betyga, att
jag är livlig anhängare av det, men såsom
en del i en blivande skolreform,
inte såsom en krisåtgärd. När vi komma
dithän, att vi skola genomföra en ny
skolreform, skall jag fortfarande förorda
gymnasieadjunkter. Jag tror nämligen
att det är fullständigt riktigt som herr
Ohlon säger, att det behövs större befordringsmöjligheter
än vi för närvarande
ha.

Jag vill också tillägga, att när jaghär
talade om lönerna och sade att man
inte kan hålla auktion, menar jag ingalunda
att läroverkslärarna skola vara
sämre betalda än andra. De skola ha den
löneplacering som är rimlig med hänsyn
till deras utbildning, arbete och ansvar.
Men jag tror inte att man kan lösa ett
bristproblem genom att öka lönerna än
på den ena och än på den andra punkten,
när man inte har tillräckligt underlag
för att fylla bristerna på alla håll.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. bestämmelserna om minimiavstånd mellan halmstack och byggnad.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 81,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1949/50 till folkskolinspektionen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

82, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1949/50 till vanföreanstalter;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till barnmorskeläroanstalterna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anordnande av lokaler
för statens rättsläkarstation i Lund
m. in.;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare, som drabbats
av silikos (stendammslunga);

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Erik Ask;

nr 88, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande rese-,
traktaments- och flyttningskostnadsersättning
åt vissa barnmorskor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning
av väckta motioner angående
beräkningen av dröjsmålsränta enligt
förordningen om kupongskatt, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker;

nr 26, i anledning av framställningar
angående understöd åt efterlevande till
vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 27, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
in. fl.; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning i vissa
fall enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
20 juni 1935 (nr 395) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel in. m.;
och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. bestämmelserna om minimiavstånd
mellan halmstack och byggnad.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om upphävande av gällande
bestämmelser angående visst avstånd
mellan halmstack och byggnad.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. bestämmelserna om minimiavstånd

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
17 i första kammaren av herr Isaksson
m. fl. och nr 12 i andra kammaren av
herr Dickson m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära, att det skulle bringas till
länsstyrelsernas kännedom, att bestämmelserna
i normalbrandordningarna beträffande
visst minimiavstånd mellan
halmstack och byggnad skulle utgå.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:17
och II: 12, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Nilzon och Pettersson i Ersbacken,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
slutande med en hemställan, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
I: 17 och II: 12, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta bringa till länsstyrelsernas
kännedom vad utskottet i det av reservanterna
föreslagna utlåtandet anfört
i frågan om upptagande av bestämmelser
om avstånd mellan stack och byggnad
i brandordningarna för landskommuner.

I reservanternas motivering hade förordats,
att bestämmelse om visst avstånd
mellan stack och byggnad icke skulle
intagas i brandordningarna för landskommuner.

Herr ISAKSSON: Herr talman! I normalbrandordningens
37 § finnes stadgat,
att man ej må anbringa stack av
otröskad gröda, halm eller hö på närmare
avstånd än 12 meter från stall,
ladugård, loge eller byggnad med eldstad.

Det är nu fjärde gången å rad som
det i motioner kräves, att detta stadgande
i normalbrandordningen skall
strykas. Dessemellan har denna fråga

mellan halmstack och byggnad,
också varit föremål för interpellation
här i riksdagen.

På grund av dessa ansatser måste litet
var förstå, att denna bestämmelse
åstadkommit mycken irritation bland
jordbrukarna. Bestämmelsen kan ingalunda
enhetligt tillämpas av dem som
skola leva efter densamma. Detta kan
bero bland annat på gårdarnas läge. En
gård kan understundom ligga i nära
grannskap till hus tillhörande en annan
gård. Det finns ju belysande exempel
på det från våra i många fall ganska
tätbebyggda byar. I andra fall kan en
gård ligga på gränsen till en grannes
marker och på så sätt utgöra hinder
för att man skall kunna hässja en stack
på vederbörligt avstånd.

Dessa svårigheter i tillämpningen ha
fört med sig att oerhört många jordbrukare
ej följa dessa bestämmelser. Det är
ju ändå på det sättet, att bestämmelser,
som äro svåra att efterleva och tillämpa,
får man ingen respekt för, och de få
heller intet underlag i det allmänna medvetandet.
Man frågar sig då, hur det går
för alla de tusentals jordbrukare, som
nu i praktiken ej tillämpa föreskrifterna,
om det eventuellt skulle brinna i
en stack och denna i sin tur skulle
antända ett bredvidliggande hus. Ja, det
blir väl så att var och en får stå sitt
kast. I annat fall måste det väl bli eu
skärpt övervakning, men med eu
skärpt övervakning få vi ytterligare ett
antal kontrollanter utöver alla dem vi
redan ha, till allmän förargelse och
irritation för jordbrukarna.

För att få rättelse på det hela och för
att få folk att respektera dessa bestämmelser
tror jag för min del att det fordras
ett smidigare system än det vi nu
ha. Bestämmelserna i normalbrandordningen
äro ju tillkomna för att minska
brandriskerna. Vissa bestämmelser måste
väl alltid finnas, men nog borde den för
jordbrukarna besvärliga och i tillämpningen
så skiftande frågan som placeringen
av en stack kunna lösas genom
överenskommelser direkt mellan försäkringsbolagen
och försäkringstagarna. Mig
synes det, och tusentals andra med mig,
som om man här gått en omväg via en

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. bestämmelserna om minimiavstånd mellan halmstack och byggnad.

normalbrandordning. Detta är enligt mitt
förmenande att krångla till saken på ett
onödigt sätt och mer än frågan kräver.

Vad säger då statistiken i detta fall?
Ja, vid första påseendet av den statistik,
som är framlagd i utskottets utlåtande
— den står intagen på s. 10 — verkar
den ju ganska bestickande. Enligt utskottets
utlåtande omfattar denna statistik
en tioårsperiod, nämligen perioden
1939—1948. Statistiken upptar tio
fall, då halmstackar brunnit utan att antända
annan egendom därför att ett visst
avstånd funnits mellan stack och byggnad.
Den brunna halmen har därvid värderats
till 12 793 kronor och den räddade
egendomen i form av hus m. m. till cirka
1 900 000 kronor. Av intresse är det
emellertid i detta fall att se på fördelningen
av bränderna. Om man sammanräknar
de fall, då värdet av den räddade
egendomen överstiger 150 000 kronor
i varje enskilt fall, får man en summa av
1 625 000 kronor. Värdet av den brunna
halmen uppgår därvid till 12 198 kronor.
Om man å andra sidan tar de fall,
då värdet av den räddade egendomen understiger
150 000 kronor, blir slutsumman
188 800 kronor, medan värdet av
den brunna halmen endast uppgår till
595 kronor.

Detta visar ju att det är de stora gårdarna,
som äro mest utsatta. Det kan givetvis
ha sin förklaring hland annat däri,
att förekomsten av barn är större på de
stora gårdarna än på de mindre, men
å andra sidan kan utvecklingen själv
sägas ha eliminerat riskerna vid de större
gårdarna genom den direkta skördetröskningen
ute på fälten. På de större
gårdarna forslar man inte hem mer halm
till gårdarna än som egentligen går åt
till kreaturens utfodring, och följaktligen
minskas också riskerna för bränder
genom stackars antändning.

Statistiken utgör enligt mitt förmenande
ej något hinder för en annan ordning
i detta avseende än den nuvarande.
Den bästa lösningen iir därvid att
låta denna fråga regleras mellan brandstodsbolagen
och jordbrukarna själva.

Vid 1947 års riksdag biföll andra kammaren
för sin del med 97 röster mot 70

de då väckta motionerna om ett slopande
av 37 § i normalbrandordningen, vilket
alltså innebar att kammaren ansåg
att frågan borde kunna lösas genom
ömsesidiga överenskommelser mellan
brandstodsbolagen och jordbrukarna.
.Tåg vill uttala den förhoppningen, att
första kammaren i år, i likhet med vad
andra kammaren gjorde förlidet år, ville
följa motionärernas yrkande.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att
yrka bifall till den vid utskottsutlåtande!
fogade reservationen.

Herr BRANTING: Herr talman! Det är
för mig visserligen något främmande
att behandla detta ärende, som ju i viss
mån rör en fråga av betydelse för jordbruket,
som handlar om förhållanden
på olika gårdar och vilka anordningar
som där kunna vara lämpliga eller inte.
Emellertid har ju denna fråga, såsom
den siste ärade talaren anförde, vid ett
flertal tillfällen varit föremål för första
lagutskottets behandling, och därigenom
ha vi, en var av oss i utskottet, i viss
mån kunnat känna oss som sakkunniga
på detta område, i varje fall tror jag
mig vara det tillräckligt för att här våga
säga några ord till försvar för utskottets
ståndpunktstagande.

Första lagutskottet har verkligen varje
gång denna fråga varit uppe behandlat
den med största omsorg och med en
fullkomlig medvetenhet om att det förefinns
en viss spänning mellan å ena sidan
önskemålet om skydd mot brandfaran
och å andra sidan de jordbruksekonomiska
intressena. Här föreligger ett
avvägningsproblem, och det gäller att ta
en ståndpunkt, som ur båda dessa synpunkter
är rimlig.

Den ärade talaren hänvisade till normalbrandordningen,
men lians referat
var något onyanserat. Han anförde icke
att i sjiilva verket numera, enligt den
ståndpunkt, som Kungl. Maj:t har tagit
i eu resolution i november 1947, ganska
väsentliga möjligbeter finnas för jordbrukarna
att få dispens från 12-metersbestämmelsen.
Jag hänvisar därvid till
det referat av den kungl. resolutionen,

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. bestämmelserna om minimiavstånd

som återfinnes på s. 7 i utskottets utlåtande.

De hörda remissmyndigheterna, alltså
riksbrandinspektören och landsbygdens
brandförsäkringsbolags förening, ha båda
avstyrkt nu ifrågavarande motioner.

Det torde också förhålla sig på det
sättet, såsom utskottet framhållit, att
lantbrukarna icke alltid begagna sig av
de möjligheter, som stå dem till buds för
att erhålla lättnader i berörda hänseende.

Här är det ju inte fråga om en lagstiftningsåtgärd,
utan det är fråga om en
rekommendation, och förhållandet regleras
närmare i brandordningar, som antagas
av de lokala myndigheterna, under
länsstyrelsernas överinseende. Det finns
utan tvivel alltjämt gamla brandordningar,
där formuleringarna kunna synas väl
absoluta. Men jag har den uppfattningen,
att med något initiativ från de intresserades
sida kunna dessa brandordningar
erhålla en formulering, som gör
det lättare för jordbrukarna att komma
till rätta med ifrågavarande bestämmelser.

Utan tvivel möta i vissa fall praktiska
svårigheter för jordbrukarna att iakttaga
bestämmelsen om ett visst avstånd
mellan halmstack och byggnad, men genom
dispensbestämmelserna öppnas
dock väsentliga möjligheter för dem att
få placera sina stackar på ett mindre
avstånd från byggnad.

Vi se då och då i tidningarna uppgifter
om fruktansvärda eldsvådor på
landsbygden, då även stora mängder
av djur blivit innebrända. Det är alldeles
uppenbart ett stort intresse att se till
att sådana bestämmelser finnas, som åtminstone
ge ett visst skydd mot denna
fara. Av utredningen framgår, att brandskyddssakkunniga
egentligen skulle vilja
ha ett större avstånd mellan slack och
byggnad än 12 meter såsom normalavstånd.
Den av talaren åberopade statistiken
ger nog också närmast vid handen,
att man, för att vara på den säkra sidan,
skulle behöva ha ett avstånd av omkring
25 meter eller dylikt. Det låter sig inte
göra av praktiska och ekonomiska skäl.
Men att, såsom talaren förordade, helt

mellan halmstack och byggnad.

slopa alla bestämmelser på detta område
och överlåta hela frågan åt jordbrukarna
och försäkringsbolagen tror icke jag
— och det har icke heller varit utskottets
uppfattning — skulle vara eu lycklig
och betryggande lösning.

Jag ber därför för min del, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman! När
utskottet behandlade denna fråga voro
vi inte riktigt eniga, utan det föreligger
en reservation, och då jag tillhör reservanterna
skall jag be att få säga några
ord.

I diskussionerna om denna fråga
framkommer ofta den uppfattningen, att
halmstackarna i sig själva skulle vara
brandhärdar. Det iir givet att en större
eldsvåda kan uppkomma, om det tar eld
i en halmstack som ligger för nära bebyggelsen,
men förhållandet är ju detsamma,
om husen ligga för nära varandra.
För att vara riktigt logisk skulle man
då också resonera på det sättet, att även
byggnaderna böra ligga på 12 meters
avstånd från varandra, något som givetvis
är praktiskt omöjligt att genomföra.

Man bortser från att denna sak särskilt
för det mindre jordbruket har en mycket
stor betydelse med hänsyn till bristen
på arbetskraft. Såsom motionären
herr Isaksson framhållit har bestämmelsen
numera inte samma betydelse för
det större lantbruket, där tröskningen
numera till större delen sker ute på fälten.
Men vid de mindre gårdarna, som
själva inte förfoga över vare sig skördetröskor
eller andra tröskmaskiner, måste
man transportera hem sin gröda, och
då är det givetvis av ganska stor betydelse
ur arbetskraftssynpunkt, att man
måste transportera ut halmen på det avstånd
som är föreskrivet.

Vi ha i vår reservation framhållit att
vi tro, att denna fråga kan lösas genom
bestämmelserna i brandförsäkringsbolagens
reglementen. Premiernas storlek
fastställes ju med hänsyn till om bebyggelsen
ligger för nära o. s. v., och det
är då givetvis också möjligt att taga hän -

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. bestämmelserna om minimiavstånd mellan halmstack och byggnad.

syn till om det ligger halmstackar i närheten
av byggnaderna.

Jag anser att motionären herr Tsaksson
här har klart och tydligt redogjort
för vad vi anse, som äro på motionens
linje, och jag skall därför inte upptaga
tiden längre utan kan helt instämma i
vad han sade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Herr
Branting antydde nyss, att utskottet har
behandlat denna fråga med den allra
största omsorg. Jag tror visst att så är
fallet, men det hade ur lantbrukarnas
synpunkt varit trevligare, om man inom
utskottet kommit till det resultat som anvisas
i reservationen och i motionen.

Jag vet mycket väl att en uppmjukning
av bestämmelserna numera har skett och
att jordbrukarna kunna vinna ändring,
men detta förutsätter ett ansökningsförfarande
med inlagor till respektive
brandchefer och i sista hand till länsstyrelserna.
Herr Branting pekade på att
jordbrukarna inte i nämnvärd grad begagnat
sig av dessa möjligheter, och det
är nog riktigt, men de skriverier mellan
jordbrukarna och myndigheterna, som
man här tänker sig, utgöra i alla fall ett
led i det s. k. krånglet i vårt land.

Herr Branting erkänner att vissa praktiska
svårigheter vid tillämpningen finnas.
Det påpekade också jag i mitt förra
anförande. Men jag frågar mig då i alla
fall, om inte denna angelägenhet skulle
kunna ordnas direkt mellan bolagen och
försäkringstagarna. Jag vet visserligen
att normalbrandordningarna endast skola
innebära ett slags anvisning för bestämmelserna
i de olika brandförsvarsdistrikten,
men det ligger väl så till att
länsstyrelserna inte gärna godkänna en
brandordning med mindre än att 12-metersrcgeln
finnes med.

Jag tycker nog, herr talman, att denna
fråga kan ordnas på det sätt som anvisas
i motionen och i reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt de därunder
förekomna yrkandena gjorde pro (1

Första kammarens protokoll 1941). AV li

positioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Isaksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Isaksson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja—70;

Nej—34.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av väckt motion angående bestämmelser
till förhindrande av vissa skenäktenskap,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 338) om
moderskapspenning;

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

nr 17, i anledning av väckt motion angående
utsträckt tillämpning av den till
arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen;
och

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående viss komplettering av lagen
om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående viss ersättning av statsmedel
åt delägare i »Svartbyns dikningsföretag
av år 1941» i överluleå
socken;

nr 16, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en mera produktiv
fiskodling i Kalix älv;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i kungörelsen
angående statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering m. in.;
samt

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående statlig kreditgaranti för lån till
förvärv av fiskefartyg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
om vissa åtgärder för att avskilja
svårhanterliga och störande element
från de kommunala ålderdomshemmen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. upphävande av bestämmelserna om
slaktgodemän.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion om upphävande
av bestämmelserna om slaktgodemän.

I en inom första kammaren väckt, till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 129, hade herrar Eskilsson
och Isaksson hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära,
att bestämmelserna i livsmedelskommissionens
cirkulär av den 13 januari 1948
(cirkulär 3024/1948) rörande slaktgodemän
måtte snarast upphävas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion ej måtte
till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herr Sunne, som ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
med bifall till förevarande motion i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära, att
bestämmelserna i livsmedelskommissionens
cirkulär av den 13 januari 1948
(cirkulär nr 3024/1948) rörande slaktgodemän
måtte snarast upphävas;

2) av herr Lars Andersson, som dock
ej antytt sin mening.

Herr SUNNE: Herr talman! I den av
herrar Eskilsson och Isaksson i denna
kammare väckta motionen har yrkats, att
bestämmelserna angående skyldigheten
att tillsätta slaktgodemän snarast upphävas.

I motiveringen framhålles bland annat,
att såväl jordbrukarna som slaktgodemännen
uppfattat denna kontrollinstitution
såsom en onödig pålaga, vilken
icke ger betryggande kontroll men vållar
besvär och kostnader.

Kristidsnämndernas kostnader för
slaktgodemännens verksamhet uppgå enligt
livsmedelskommissionens uppgifter
till ca 1 500 000 kronor per år, ett ganska
betydande belopp som till stor del lagts
på kommunerna. Det förefaller motionärerna
som om dessa utgifter måste betecknas
såsom onödiga, i all synnerhet
som man med hänsyn till det ekonomiska
läget måste ålägga sig återhållsamhet med
såväl kommunernas som statens utgifter.

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. upphävande av bestämmelserna om slaktgodeman.

Statens livsmedelskommission liar i sill
av utskottet infordrade yttrande medgivit,
att det från och med hösten 1948
visat sig uppstå svårigheter för allt fler
kristidsnämnder att tillsätta och behålla
slaktgodeman samt att en allmän försämring
av respekten för köttransoneringen
har kunnat konstateras, allt bidragande
till att ransoneringen nu fungerar
mindre tillfredsställande än under
tiden närmast efter det de nva bestämmelserna
infördes. Kommissionen har
trots detta kommit till den slutsatsen, att
slaktgodemännen böra bibehållas och deras
verksamhet om möjligt effektiviseras.

Sveriges lantbruksförbund anför bland
annat, att det med skäl skulle kunna
övervägas att omedelbart avskaffa de
kontrollåtgärder — däribland slaklgodemannainstitutionen
— som äro kostsamma
och betungande och beträffande effektiviteten
diskutabla.

RLF anser, att slaktgodemännens
kontroll under nuvarande förhållanden
icke kan bliva effektiv, och vill tillstyrka
en snar avveckling av deras verksamhet.

Svenska landskommunernas förbund
har inte velat yttra sig i själva sakfrågan,
men anser att staten ensam bör svara för
kostnaderna.

Utskottets majoritet framhåller i sitt
yttrande, att meningarna om värdet av
slaktgodemännen ur kontrollsynpunkt
äro delade. Man sammankopplar frågorna
om slaktgodemän och slaktkontrollanter
och framhåller, att så länge den ena
institutionen finns bör också den andra
finnas. Frågan om kostnaderna helt eller
delvis skola bestridas av statsmedel har
utskottet inte tagit ställning till. Slutet
blir emellertid, att man yrkar avslag på
motionen.

För min del har jag inte kunnat vara
med om detta yrkande. Det är ju bevisligt,
att i ett flertal kommuner slaktgodemän
icke kunnat tillsättas därför att
ingen velat åtaga sig uppdraget. För endast
några dagar sedan framhöll en lantbrukare,
som är ledamot av denna kammare,
i en tidningsintervju, att slaktgodemannainstitutionen
är alldeles ur funktion
i praktiskt taget hela Dalarna. Det

har också försports att läget skulle vara
likadant i Värmland, och även i de övriga
landskapen finns det stora »luckor»,
där idén med slaktgodemän helt slagit
slint. Även om man formellt tillsatt slaktgodemän,
har på många håll någon verkligt
effektiv kontroll inte kommit till
stånd. I samtliga de av utskottet infordrade
yttrandena har den bristande effektiviteten
vitsordats.

Det bästa vore naturligtvis, att köttransoneringen
slopades. Sveriges charkuterioeh
slakteriidkares riksförbund har ju
också i dagarna vid sitt årsmöte uttalat
sig för detta. Vågar man sig emellertid
inte omedelbart på ett slopande av köttransoneringen,
borde man dock utan vidare
kunna slopa slaktgodemannainstitutionen.
Den har visat sig vara en parodi
på kontroll -- men den kostar mycket
pengar — det kan ju praktiskt taget
varje jordbrukare i detta land intyga. Det
ytterligt ringa antal fall av olaglig slakt
som uppdagats visar ju också, hur orimlig
kostnaden är i förhållande till effektiviteten.

Skulle utskottets förslag segra, så att
denna institution bibehålies ännu någon
tid, borde man kanske rent av låta slaktgodemännen
genomgå något slags färgblindhetsprov,
så att man får klart för
sig att de åtminstone kunna skilja på vitt
och svart! Att de genom sin blotta existens
skulle skrämma någon som vill vara
illojal från att begå olagligheter är det
väl ingen som tror på.

När man nu på sina håll sammankopplar
frågorna om slaktgodemännen och
slaktkontrollanterna vill jag säga att någonstans
måste man ju börja när det gäller
att ta bort dessa regleringar.

Jag vill slutligen i detta sammanhang
lämna den upplysningen, atl andra kammarens
tredje tillfälliga utskott har beslutat
tillstyrka bifall till motionen i denna
fråga i andra kammaren. Första kammarens
utskott måste vara något mera
konservativt.

.lag är förvissad om, att jag har stöd
för min uppfattning från en stor majoritet
av vårl folk, och jag ber därför,
herr talman, alt få yrka bifall till min reservation.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Ang. upphävande av bestämmelserna om

Häri instämde herrar Sundelin, Jones
Erik Andersson, Ivar N ilzon och Krtigel.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Het
utskott som har behandlat denna motion
säger, att meningarna om värdet av
slaktgodemännen ur kontrollsynpunkt
äro mycket delade. Detta framgår bland
annat av den omständighet, som herr
Sunne här till sist anförde, att det tillfälliga
utskott i andra kammaren, som
har behandlat en likalydande motion,
har tillstyrkt densamma under det att
första kammarens utskott avstyrkt den.

De olika uppfattningarna om hur detta
kontrollsystem verkar bero till mycket
stor del på från vilka utgångspunkter
man betraktar saken. Livsmedelskommissionen
hävdar, att kontrollen i
stort sett har givit goda resultat, även
om det gnisslar här och var, men kommissionens
uppfattning om slaktgodemännens
stora betydelse torde mera
vara grundad på teoretisk än praktisk
värdesättning. Man har byggt upp ett
vackert system med journaler och blanketter
och rapporter och rutat in landet
så att man skall nå praktiskt taget
varje jordbrukare. Man ser efter hur
detta system fungerar i teorien och tycker
sig finna, att det hela i stort sett
är ganska gott, även om det som sagt
gnisslar här och var.

Helt naturligt kan man bär i Stockholm
inte ha någon direkt kontakt med
tillämpningen i det praktiska livet.
Kunde man se den rent praktiska tilllämpningen
ute hos de enskilda jordbrukarna,
som drabbas av kontrollen, så
tror jag att man skulle komma till en
helt annan uppfattning än som nu är
fallet. Man blir hänvisad till de rapporter,
som underordnade myndigheter
lämna. Det är ju kristidsstyrelser och
kristidsnämnder, som äro satta att övervaka
hur bestämmelserna följas, och när
vi komma till deras uppfattning om
kontrollens värde blir intrycket betydligt
mera blandat.

I början av året riktade livsmedelskommissionen
en rundfråga till de olika
kristidsstyrelserna om hur systemet med

slaktgodemän.

slaktgodemän slagit ut i verkligheten.
Man hade på känn att resultaten inte
voro så goda, utan att det hela började
urarta. Vid läsningen av kristidsstyrelsernas
rapporter måste man hålla en
sak i minnet, nämligen att det ligger
både i kristidsstvrelsernas och i kristidsnämndernas
intresse att se saken i
så fördelaktig dager som möjligt. De äro
tillsatta för att fullgöra livsmedelskommissionens
uppdrag och vilja naturligtvis
gärna redovisa bästa möjliga resultat.
Jag vet av egen erfarenhet från min
verksamhet på detta område, att man
vill försöka tyda allt till det bästa.

Men ändå blir intrycket av kristidsstyrelsernas
redogörelser mycket blandat.
Det fanns vid årsskiftet stora områden
i vårt land, där man varken förra
året eller i år lyckats anskaffa några
slaktgodemän. Från olika håll klagas
över att personer, som ha haft uppdraget,
avsagt sig och att det är svårt, för
att inte säga rent av omöjligt, att finna
ersättare för de avgående. Institutionen
har i själva verket överlevt sig själv!
Slaktgodemännen klaga allmänt över att
de i stor utsträckning själva vid sina
kontrollbesök få föra de journaler, som
jordbrukarna skulle föra. Detta är kanske
inte så underligt, ty det har aldrig
legat så mycket för Sveriges jordbrukare
att föra journaler och lämna rapporter,
även om myndigheterna under den
gångna kristiden ha gjort vad de kunnat
för att lära dem den konsten.

Nåväl, värdet av en sådan kontroll
blir ju inte så stort. Kontrollen sker vid
skrivbordet och går i själva verket ut
på att få journalerna att stämma. Jag är
för min del övertygad om att det inte
är så stora skiljaktigheter mellan de
siffror, som stå i journalerna, och antalet
djur i ladugårdar och stallar, men
att tro att kontrollen är effektiv är en
chimär. Det blir en slentrianmässig
rundvandring utan verkligt kontrollvärde.

En kristidsstyrelse i Sydsverige, som
från de olika kristidsnämnderna mottagit
rapporter om i stort sett goda förhållanden
inom respektive områden, gör
i sitt yttrande en sammanfattning, som

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Ang. upphävande av bestämmelserna om slaktgodeman.

jag tror väl motsvarar de verkliga förhållandena
och som jag skall be att få
citera: »Kristidsstyrelsen hyser den uppfattningen,
att slaktgodemansinstitutionen
icke fungerat fullt så tillfredsställande
som kristidsnämndsordförandenas
yttranden kunna synas giva vid handen.
Kontrollen sker i en mängd fall mera
för formens skull och avser icke att
verkligen komma eventuella missförhållanden
till livs. Det ringa antalet anmälningar,
jämfört med styrelsens uppfattning
om förekomsten av olagliga
köttaffärer, torde giva belägg för denna
styrelsens uppfattning.»

Vi ha nu prövat slaktgodemansinstitutionen
i en andra upplaga under mer
än ett år, och erfarenheterna från denna
nya giv ha sannerligen inte varit
uppmuntrande. Jordbrukarna i vårt
land äro i de flesta fall lojala och följa
myndigheternas föreskrifter efter bästa
förmåga. Därom vittnar bland annat det
synnerligen ringa antalet anmärkningar
som gjorts av slaktgodemännen. Olagligheterna
höra till undantagen, och
mot medvetna lagbrytare torde slaktgodemannainstitutionen
ha föga verkan
— för dem äro kryphålen alltid tillräckligt
stora. Det är alltså även i detta
fall de lojala som bli föremål för kontroll.
Därigenom vållas irritation och
olust, tv kontrollen uppfattas av jordbrukarna
som utslag av oberättigad
misstro från myndigheternas sida och
blir därför mycket impopulär. Systemet
har många gånger under tillämpningen
fått ett löjets skimmer över sig, och jag
anser den omständigheten vara ganska
farlig med hänsyn till den allmänna
respekten för lagar och förordningar.
Ett system som inte längre har någon
förankring i det allmänna rättsmedvetandet,
som betraktas såsom onödigt och
ineffektivt av dem, som handha det, bör
inte längre bevaras utan måste avskaffas.
När det dessutom beräknas, såsom
här nyss anfördes, att slaktgodemännen
kosta över l,r. miljoner kronor årligen,
tror jag man kan siiga att de praktiska
resultaten mycket dåligt motsvara de
inte obetydliga kostnaderna.

Vi siiga oss alla i princip vara an -

hängare av minskade regleringar och
större frihet, men det är ofta långt från
läpparnas bekännelse och till handling.
Här ha vi nu ett tillfälle att ta ett litet
steg på vägen mot ett friare näringsliv,
och jag anser att riksdagen inte bör
försumma detta tillfälle.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Sunne avgivna reservationen,
som tillstyrker den av herr
Isaksson och mig väckta motionen.

Herr ANDERSSON, LARS: Herr talman!
Jag har tillåtit mig att till utskottets
utlåtande foga en blank reservation
och vill med anledning därav säga några
ord.

Det är väl utan gensägelse så, att jordbruksnäringen
mer än någon annan näring
både under kriget och under efterkrigsåren
fått vidkännas och tåla
regleringar och föreskrifter av olika
slag. Det är därför alldeles självfallet
att landets jordbrukare, när slaktgodemannainstitutionens
avskaffande föres
på tal, kanske mer än några andra önska
att denna institution skall försvinna.

Jag må dock säga, att för den lojale
föreningsjordbrukaren ha slaktgodemännen
inte vållat det besvär och det obehag,
som man söker göra gällande. Men
slaktgodemännen ha i alla fall utgjort
och utgöra fortfarande ett irritationsmoment,
tv det är alldeles självklart att en
lojal jordbrukare, som vet med sig att
han fullgör allt vad samhället kräver av
honom men icke desto mindre skall ha
denna uppsikt över sig, finner detta vara
irriterande, även om det inte har någon
annan betydelse.

Det centrala i denna fråga är dock
inte om slaktgodemannainstitutionen
skall bibehållas, utan om vi inte skola
kunna göra oss kvitt kött- och fläskransoneringen,
som är orsaken till slaktgodemannainstitutionen.
Denna institution
kan siigas vara en sjuklig utväxt på köttoch
fläskransoneringen. Man skulle då
vara frestad säga, att om denna utväxt
opererades hort, så skulle ju patienten,
i detta fall kött- och fläskransoneringen,
ha större förutsättningar att kunna leva

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1919.

Ang. upphävande av bestämmelserna om

under något längre tid, medan patienten
om man låter denna sjukliga utväxt sitta
kvar snabbare skulle gå mot sin liädanfärd.
Men sådana synpunkter får
man kanske inte anlägga, utan saken
måste väl ses på annat sätt.

I det längsta hade jag i utskottet hoppats
att enighet skulle kunnat uppnås
om en skrivning, som ganska kraftigt
strök under nödvändigheten av eller
kanske rättare sagt kravet på ett slopande
av kött- och fläskransoneringen, eftersom
situationen på kött- och fläskmarknaden
väl nu är sådan att denna
ransonering utan större olägenhet skulle
kunna avskrivas.

Utskottets skrivning blev inte sådan
som jag hade hoppats att den skulle bli,
varigenom vi också, som jag även hade
hoppats, skulle ha kunnat vara eniga i
utskottet om att avstyrka motionen. 1
stället fingo vi en skrivning, som inte
ordar någonting alls om själva kött- och
fläskransoneringens upphävande — utskottets
skrivning har ganska behändigt
undgått den frågan och är förresten
mycket neutralt hållen. När jag nu inte
kunnat få utskottet att skriva som jag
hade hoppats, är jag nog mest böjd iför
att ta ett steg framåt, även om det bara
är ett litet steg, för att avhjälpa åtminstone
något av jordbrukarnas besvärligheter
genom att bifalla reservationens
yrkande om slaktgodemannainstitutionens
borttagande. Därmed vore ju ändå
något vunnet.

Jag vill därför, herr talman, tillkännagiva,
att jag vid en eventuell votering i
denna fråga kommer att ansluta mig till
reservationen.

Herr LöTHNER: Herr talman! Jag är
angelägen om att här i kammaren framhålla,
att det vid detta ärendes behandling
inom utskottet inte höjdes någon
röst för ett bibehållande av kött- och
fläskransoneringen och den därmed
sammanhängande kontrollen eu dag
längre än som är av behovet påkallat.
För egen del vill jag deklarera, att jag''
hoppas att den dagen skall komma så
snart som möjligt, och jag förmodar att

slaktgodemän.

det inte finns någon som bär annan mening.

Men det är inte detta som det nu är
fråga om. Motionen går inte ut på ett
upphävande av köttransoneringen, utan
den går ut på ett upphävande av slaktgodemannainstitutionen.
När denna institution
senaste gången infördes, det
var i början av år 1948, kom den till
omedelbart efter en nyinförd kontroll
över slakteriidkarna. Dessa två kontrollantgrupper,
kontrollanterna över slakteriidkarna
och kontrollanterna över
djuruppfödarna, ha tillkommit i ett
sammanhang och de bilda, såsom var
och en vet, tillsammans ett system. När
nu utskottet har skrivit som det har
gjort beror det på att utskottet menar,
att man bör akta sig för att brvta sönder
detta system därför att man då skulle
medverka till uppkomsten av en irritation
mellan två näringsidkargrupper,
slakteriidkarna och djuruppfödarna, vilka
äro så beroende av varandra för sina
näringar. Vi ha velat undvika en sådan
irritation som bleve följden om man toge
bort kontrollen för den ena gruppen och
bibehölle den för den andra. Det är detta
som motiverar utskottets ställning i
denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag tror att det är herr Löthners juridiska
förflutna som här sagt honom, att
varje gång man har en lag eller förordning,
måste man ha en särskild kontrollant
för varje sak. Det finns förfärligt
många olika slags lagar — det finns t. ex.
en som säger, att man inte får begå tvegifte,
det finns en annan, som säger att
man inte får stjäla etc. Men inte behöver
man ha en särskild kår av kontrollanter
för varje lag, som ser efter att folk inte
syndar just emot den lagen. Det är ju
polisen, som skall se till att folk inte
stjäl. Vem som skall se till att folk inte
begår tvegifte vet jag visserligen inte,
men inte behöver man ha någon särskild
kår för det.

Om någon begår den synden att slak -

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Om effektivisering av den statliga priskontrollen.

ta en kalv eller en gris utan att göra anmälan
eller lämna kuponger därför, är
det ju likadant som i fråga om andra lagar,
att det är polisen som skall uppdaga
sådant. Det finns ingen hållbar grund
för att man skall anse, att just jordbrukarna
äro så mycket sämre när det gäller
att lyda lagar och förordningar än
andra människor, att man för dem skall
behöva ha en särskild kontroll. Att det
sedan fordras en särskild redovisning
inom slakteribranschen är en sak, som
ligger på ett annat plan, och jag kan
med stöd av den ganska goda kännedom
jag har om slakteribranschen i allmänhet
och även om själva jordbruksdriften
inte finna, att sammanhanget mellan den
branschen och jordbrukarnas är sådant,
att det motiverar institutionen med
slaktgodemän.

När man dessutom vet att på många
håll slaktgodemännen ha insett sin psykologiskt
sett ganska ohållbara ställning,
vilket gjort dem ineffektiva, är det värre,
herr Löthner, än om de inte hade
existerat — jag menar inte såsom individer
utan såsom slaktgodemän!

Jag ansluter mig till dem som ha yrkat
bifall till reservationen.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag anser
att det är fullkomligt betydelselöst
att ha slaktgodemännen kvar och att tiden
bör vara inne att avskaffa dem. Man
hoppas med skäl att vi skola slippa ifrån
köttransoneringen snart nog, och då bör
man kunna ta bort slaktgodemännen redan
nu.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
til! reservationen.

I detta anförande instämde herr Näsgå
rtl.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Sunne vid utlåtandet avgivna reserva -

tionen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna propositon vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens
andra tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 50;

Nej — 54.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att det avstode från att rösta.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle
kammarens beslut i förevarande ärende
genom utdrag av protokollet delgivas
andra kammaren.

Om effektivisering av den statliga priskontrollen.

Föredrogs ånyo första kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i
anledning av viickt motion om en effektivisering
av den statliga priskontrollen.

I en inom första kammaren väckt, till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 182, hade herrar öhman och
Norling hemställt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hem -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Om effektivisering av den statliga priskontrollen.

ställa om att effektiva åtgärder mot monopolistisk
prisuppskörtning och för att
pressa ner oskäliga priser snarast måtte
underställas riksdagen för prövning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
ifrågavarande motion ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr NORLING: Herr talman! Det har
från vårt håll vid flera tillfällen motionerats
om en effektivare statlig priskontroll.
I samtliga dessa motioner har man
särskilt fäst uppmärksamheten på de
monopolistiska prissättningarna och
uppskörtningen av allmänheten. Vid
1947 års riksdag yrkades sålunda, att
den statliga priskontrollen skulle bestå
även sedan kristidens varuknapphet,
som var motivet till dess tillkomst, hade
försvunnit, och enligt motionärernas
mening skulle således även under normala
tider priskontrollen inriktas på att
stävja och bryta den monopolistiska
prisuppskörtningen.

Även om riksdagen 1947 gav statsmakterna
ökad befogenhet att ingripa
mot oskälig prissättning, har detta i
ringa grad utnyttjats. Utskottet framhåller
nu, att en statlig priskontroll icke
alltid är ett lämpligt medel för att bryta
de monopolistiska tendenserna. Utskottet
har således kommit ett steg längre
än den utredning, som 1945 helt bortsåg
från priskontrollen som en faktor i
kampen mot de monopolistiska verkningarna.
I den motion som vi väckt påpekas
också, att den statliga priskontrollen
inte behöver vara det enda organet,
utan att också andra organ kunna användas.
Det säges i motionen: »Vi anse
icke, att en statlig priskontroll helt kan
lösa de problem, som uppstått för samhället
genom monopolkapitalets ökade
maktställning och dess hänsynslösa utnyttjande
av denna sin makt för att utplundra
lönearbetarna och övriga konsumenter.
Såsom redan anmärkts, utgör
den historiska lösningen av monopolismens
problem samhällets övertagande av
produktionsmedlen. Vi tro emellertid,
att samhället kan uppnå avsevärda för -

delar även genom att använda sig av
möjligheten att reglera och kontrollera
prisutvecklingen.»

Vi ha sålunda i vår motion pekat på
en väg, nämligen priskontrollen, men
anses denna väg inte lämplig, är det ju
ingenting som hindrar, att man kan taga
ett annat organ för att bemästra den
monopolistiska prisuppskörtningen och
pressa ned de oskäliga priserna. Det
övervakande organet — monopolutredningsbyrån
— har ingen befogenhet att
ingripa på annat sätt än att utreda de
monopolistiska tendenserna och framlägga
sina utredningar inför allmänheten.
Sålunda har byrån framlagt utredningar
om monopolen inom den gren av näringslivet,
som har med byggnadsverksamheten
att göra. Dessa visa, att genom
på förhand uppgjorda avtal om anbudsförfarande,
leverans- och försäljningsvillkor
en uppenbar prisuppskörtning
sker och kan konstateras i form av —
som man uttrycker sig — oskäliga såväl
mellanhands- som företagarvinster.

Det avslöjande som denna utredning
framlagt i sina rapporter har visserligen
från allmänhetens sida väckt stor uppmärksamhet,
men några effektiva åtgärder
mot prisuppskörtningen ha icke förmärkts.
Kommerskollegium framhåller
också i sitt utlåtande över motionen, att
av de officiella utredningar som verkställts
ha endast omkring 15 procent
publicerats i pressen. Tidningarna ha
således icke velat publicera dessa utredningar,
och det är ju ganska naturligt,
om majoriteten av tidningarna företräda
de monopolistiska intressena, att man
då inte inför allmänheten vill påvisa,
hur dessa monopol verka i det offentliga
livet. Man anför vidare, att på grund av
det som varit infört ha omkring 7 procent
av i kartellregistret införda överenskommelser
upphävts. Detta visar, att
det förtroende — eller man kanske hellre
skall säga den naiva uppfattning —
som man från början hade, att enbart
genom publicering av dessa utredningar
skulle monopolverksamheten upphöra
av sig själv och dess åtgärder i skymundan
upphävas, har slagit fel.

Även om nu utskottet anser, att pris -

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Interpellation ang.
kontrollen inte är ett lämpligt organ för
att bryta den monopolistiska prissättningen,
borde alltså detta inte vara något
skäl för att avslå motionen. Utskottet
frambär som motivering för sitt avslag,
att såväl nyetableringssakkunniga
som priskontrollnämnden verkställa utredningar,
som ha till syfte att hindra
dylik verksamhet. Jag för min del anser,
att man även på dessa skäl i stället
borde från riksdagens sida godkänna
motionens yrkande, ty genom ett sådant
godkännande skulle man ge en
riktlinje för de pågående utredningarna.

Herr talman! Med det sagda vill jag
yrka bifall till motionen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande
utlåtandet endast yrkats, av herr
Norling, att kammaren skulle bifalla den
i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt herr Norlings yrkande;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 150, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående förstärkning av tionde
huvudtitelns anslag till kommittéer och
utredningar genom sakkunniga.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 74 bifölles även av andra
kammaren.

vissa förhållanden i de polska hamnarna.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 151, till Konungen
i anledning av väckta motioner
angående beräkningen av dröjsmålsränta
enligt förordningen om kupongskatt.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 20 bifölles även av andra
kammaren.

Interpellation ang. vissa förhållanden i de
polska hamnarna.

Herr ERICSSON, CARL ERIC, erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr talman!
De förhållanden, under vilka den
svenska sjöfarten på Polen samt representanterna
för svenska handelsintressen
i berörda hamnar ha att arbeta,
måste tyvärr anses vara föga tillfredsställande,
vilket vid skilda tillfällen belysts
och påtalats i pressen och annorstädes.

Polska utrikesministeriet har enligt
uppgift avgivit ett löfte, att det för sin
del vore berett att medverka till vidtagandet
av åtgärder, genom vilka de
påtalade missförhållandena skulle förbättras.
En särskild representant för en
inom det polska utrikesministeriet tillsatt
kommission säges skola ha i uppdrag
att utreda dessa förhållanden för
Gdansks och Gdynias vidkommande.

En fråga, som hänger samman med
hela detta problem, rör de svenska sjömansprästernas
möjligheter att utöva sitt
ämbete enligt vedertagen sed. Enligt
uppgift ha emellertid de polska myndigheterna
för några veckor sedan indragit
de svenska sjömansprästernas
hamntillstånd, vilket innebär att prästerna
berövats rätten att avlägga besök
ombord å svenska fartyg i de polska
hamnarna. Detta måste anses vara ett
ingrepp i sjömansprästernas möjligheter
att verka bland sjömännen, som är
av både principiell och praktisk innebörd.

På grund av vad jag sålunda anfört,
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till lians excellens herr ministern

7 Första kammarens protokoll t''.l''i!J. Nr li.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949.

Interpellation ang. folkskollärarnas tjänstebostäder.

för utrikesärendena få rikta följande
fråga:

Är Eders excellens i tillfälle att lämna
riksdagen en redogörelse för de underhandlingar,
som från svensk sida
förts med polska utrikesministeriet rörande
de otillfredsställande förhållanden,
under vilka svensk sjöfart och handel
och därmed förknippade institutioner
såsom sjömansprästinstitutionen
haft och har att arbeta i de polska
hamnarna?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. folkskollärarnas
tjänstebostäder.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr ANDERBERG, som yttrade: Herr
talman! Jag hemställer att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande interpellation.

Enligt kungörelse den 30 december
1946 (nr 887) kan bidrag av statsmedel
ulgå till skoldistrikt för kostnaderna för
anskaffande av tjänstebostäder åt folkskolans
lärare. Av bestämmelserna i 52 §
folkskolestadgan följer, att skyldigheten
att tillhandahålla tjänstebostäder i allmänhet
åligger endast landsbygdsskoldistrikten.

Fastän statsbidraget kan utgå med
högst 12 000 kronor till nybyggnad av
tjänstebostad åt ordinarie folkskollärare,
har det ändå visat sig vara en ekonomiskt
dålig affär för skoldistrikten
att bygga tjänstebostäder. Det fastställda
hyresavdraget kan ju nämligen med
nuvarande byggnadskostnader icke
amortera mer än en del av skoldistriktens
egna kostnader. Här få alltså skoldistrikten
på landsbygden vidkännas en
extra utgift, som tätortsdistrikten slippa
ifrån.

Det är givetvis ofrånkomligt, att ett
statsbidrag av denna art måste vara förknippat
med villkor av olika slag. Det
måste bl. a. finnas bestämmelser om att
de med statsbidrag uppförda tjänstebo -

städerna fylla de krav, som anges i gällande
boställsordning för folkskolans lärare
rörande bostadens storlek, bekvämligheter
m. in.

Nu har man nog ändå här och var
ute i landet en bestämd känsla av att
statens folkskolinspektörer och skolöverstyrelsen
i sina fordringar gå en
liten bit längre än nödvändigt. Det torde
särskilt vara på en punkt, som man
reagerat mot tillsynsmyndigheternas
förhållningsorder: det är frågan om bostädernas
belägenhet i förhållande till
varandra, när — som ofta är förhållandet
— flera bostäder anordnas i samma
byggnad. Kungl. skolöverstyrelsen
— och därmed givetvis även statens
folkskolinspektörer — har hävdat att
sådana bostäder böra förläggas bredvid
varandra i ett eller två plan. Skolöverstyrelsen,
som först berört denna fråga
i en skrivelse till statens folkskolinspektörer
i juli 1947, har sedan behandlat
frågan i publikationen »Aktuellt från
skolöverstyrelsen» (l:sta häftet, s. 21).
Där åberopar skolöverstyrelsen, att 1941
års lärarlönesakkunniga i sitt betänkande
med förslag till boställsordning för
folkskolans lärare uttalat sig för den
ovannämnda förläggningen av lärarbostäder
och alt de sakkunniga också vid
sina beräkningar av statsbidragets storlek
utgått från kostnader för bostadshus
av sådan typ. Mot de sakkunnigas
uttalanden, betonar skolöverstyrelsen,
ha Kungl. Maj :t och riksdagen icke haft
något att erinra.

Nu förhåller det sig ju emellertid på
det sättet, att önskemål från en tillsynsmyndighet
kunna uttalas med en sådan
bestämdhet, att de kommunala myndigheterna
uppfatta det hela som dekret.
Så bär man tydligen mångenstädes
gjort beträffande skolöverstyrelsens ifrågavarande
»önskemål», och anan har
utan större motstånd funnit sig i att bygga
tjänstebostäderna på ett sätt, som
man själv icke ansett vara det bästa.
Det torde vara ofrånkomligt, att bostäder
i enplanshus som regel måste bli
mera material- och kostnadskrävande än
bostäder uppförda ovanpå varandra. Det
är då också tämligen naturligt, om man

Onsdagen den 27 april 1949.

Nr 14.

Interpellation

ute i bygderna bär svårt att förstå, att
man i ett fall av statsmakterna tvingas
att bygga på ett oekonomiskt sätt, under
det att man i andra fall har att iakttaga
största återhållsamhet.

Såvitt jag kunnat finna har riksdagen
aldrig uttalat sig i den förevarande frågan.
Det är därför som jag anhåller att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa frågan,
huruvida han är beredd att medverka
till att direktiven till skoldistrikten i här
påtalat avseende ges en mindre förpliktande
karaktär.

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 299, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser
i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, m. m.;

nr 300, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kupgl. Maj:ts proposition
med hemställan om bemyndigande för
Kungl. Maj :t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som
användes vid jordbrukets drift;

ang. folkskollärarnas tjänstebostäder,
nr 301, av fröken Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag rörande pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa

icke-statliga befattningshavare, m. in.;

nr 302, av herr Andrée m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag rörande pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa

icke-statliga befattningshavare, m. m.;

nr 303, av herr Persson, Ivar, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa

icke-statliga befattningshavare, m. m.;

nr 304, av herr Persson, Ivar, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående

särskilda inskrivningsförrättningar under
år 1949, m. m.; och

nr 305, av herr Svedberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
nya grunder för avlöningen av
präster m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.29 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.