Torsdagen den 9 november Sid (Riksdagens protokoll 1967:42)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 42

FÖRSTA KAMMAREN

1967

9 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 9 november Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Werner (vpk) ang. viss import av grammofonskivor . . 5

av herr Svenungsson (h) ang. stöd i vissa fall till jordbrukare

som drabbats av skördeskador .......................... 5

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) ang. dispositionen av fonder,
avsatta för skolformer som avvecklats .............. 7

av herr Schött (h) ang. statsbidrag till lokaler för simunder visning

.............................................. 8

av herr Isacson (h) ang. tidtabellen för expresståget Dalpilen 10
av herr Larfors (s) om ökning av antalet ledamöter i trafiknämnd
................................................ 11

av herr Skärman (fp) ang. de s. k. spärrlinjerna på gator och
allmänna vägar ........................................ 13

Allmän politisk debatt (Forts.) .............................. 10

Om upprustning av militära förläggningslokaler .............. 38

Om ökad utbildningskapacitet vid socialhögskolorna .......... 40

Om inrättande av ett statligt korrespondensinstitut ............ 41

Om skoldemokrati .......................................... 42

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna ........ 49

Förbättrade läkemedelsförmåner ............................ 56

Om förtidspension åt hemmadöttrar m. m..................... 62

Om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt av utländska motorfordon
genom tullverkets försorg ............................ 64

Om utredning angående domänverkets organisation ............ 68

Uppbörd av skatt, m. m..................................... 69

Den äldre arbetskraften .................................... 81

Interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. ökat inflytande
för landstingen i länsförvaltningen.................... 83

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 42

Nr 42

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 9 november sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 52, ang. rätten att utbekomma
allmänna handlingar i stadsplaneärenden m. in............. 38

— nr 53, om grunderna för fastställande av antalet landstingsmän 38

Statsutskottets utlåtande nr 135, om upprustning av militära förläggningslokaler.
......................................... 38

— nr 136, om återkallande av förordnande för värnpliktigt befäl 40

— nr 137, om slopande av långresor med örlogsfartyget Älvsnabben
.................................................... 40

— nr 138, om utnyttjandet av yrkesskolans resurser .......... 40

— nr 139, om avveckling av statsbidraget till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet m. m............... 40

— nr 140, om inrättande av ett statligt korrespondensinstitut . . 41

— nr 141, om skoldemokrati ................................ 42

— nr 142, om översyn av folkhögskolestadgan .......... 49

— nr 143, ang. utbildningen av yrkeslärare i klädsömnad........ 49

— nr 144, om beredande av plats för SECO i skolöverstyrelsens

styrelse m. m........................................... 49

— nr 145, ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna
.................................................. 49

Första lagutskottets utlåtande nr 55, ang. åtgärder mot diskriminering
i internationell sjöfart ............................ 56

— nr 56, ang. ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen
om ändring i 17 kap. handelsbalken.................... 56

— nr 57, ang. ändring i lagen om ekonomiska föreningar, m. m. 56

Andra lagutskottets utlåtande nr 55, om ersättning av statsmedel
vid förlust på grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen
............................................ 56

— nr 58, om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel .................. 56

— nr 59, om förtidspension åt hemmadöttrar m. m............. 62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51, om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon genom tullverkets försorg
.................................................... 64

— nr 52, ang. ändringar i jaktlagstiftningen .................. 68

— nr 53, ang. handeln med småfågelungar och fågelägg........ 68

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, om utredning angående domänverkets
organisation .................................. 68

— nr 34, ang. försäljning av viss staten tillhörig mark.......... 69

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, ang. ändring i uppbördsförordningen,
m. in....................................... 69

Innehåll

Nr 42

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 43, om konsumentupplysning rörande
försäkringar .......................................... 81

— nr 44, ang. zonindelningen vid beräkningen av bilförsäkringspremier
................................................ 81

— nr 45, ang. en branschutredning inom pappers- och massaindustrin
.................................................... 81

— nr 46, ang. glas- och träindustrin i Kalmar och Kronobergs län 81

— nr 47, om anordnande i riksdagshuset av dagrum för icke rökare
.................................................... 81

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 47, om utredning angående
den äldre arbetskraften............................ 81

— nr 48, ang. jourtjänst inom den öppna läkarvården ........ 82

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Torsdagen den 9 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 31 nästlidne
oktober.

Ang. viss import av grammofonskivor

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att besvara herr Werners (vpk) fråga
angående viss import av grammofonskivor,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 3 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Lars Werner har
frågat om jag vill uttala mig om möjligheterna
att övervinna hindren för import
av grammofonskivor av högt konstnärligt
värde från länder med vilka
Sverige inte upprätthåller diplomatiska
förbindelser.

Jag vill svara att importen av grammofonskivor
inte från något land är
begränsad vare sig kvalitativt eller
kvantitativt. Tull utgår i allmänhet med
50 öre per kg. Importen av skivor för
undervisnings-, vetenskapliga eller kulturella
ändamål är tullfri.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Det är möjligt att den
här frågan betraktas som väldigt liten
i dessa dagar, när vi haft att diskutera
andra marknadsfrågor; men jag har ju
liksom inte valt dagen för svaret.

Det hela bottnar i att jag försökt köpa
grammofonskivor från Tyska demokratiska
republiken. Handelsministern har
rätt i att importen inte är begränsad
vare sig kvalitativt eller kvantitativt,
men enligt musik- och radiohandlarna
är det olönsamt att importera skivor
därifrån på grund av de krångliga li -

censfrågorna. Uppenbarligen har detta
sin grund i att vi inte upptagit diplomatiska
förbindelser med Tyska demokratiska
republiken.

Naturligtvis är inte detta den allvarligaste
konsekvensen av det förhållandet,
men jag vill ändå ställa frågan till
handelsministern: Kan man inte förvänta
sig ett initiativ från handelsdepartementet
som skulle åtminstone underlätta
importen av grammofonskivor?

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag förebrår visst inte
herr Werner för att han tagit upp frågan,
även om den är liten i de stora
marknadssammanhangen — jag tror att
jag personligen är lika intresserad av
grammofonskivor som herr Werner kan
vara.

Men jag skall kanske lämna den
kompletterande upplysningen till vad
jag nyss sade, att under 1965 förelåg
inga ansökningar om licens för import
av grammofonskivor från Östtyskland.
Under 1966 utfärdades sju licenser till
ett värde av sammanlagt 1 600 kronor.
I år har hittills inga ansökningar inkommit.
Herr Werner menar väl inte
att jag själv skall importera skivorna
och begära licens i vanlig ordning —
en licens som i obegränsad utsträckning
beviljas.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. stöd i vissa fall till jordbrukare
som drabbats av skördeskador

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Svenungs -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. stöd i vissa fall till jordbrukare som drabbats av skördeskador

sons (h) fråga angående stöd i vissa
fall till jordbrukare som drabbats av
skördeskador, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 31 oktober,
och yttrade:

Herr talman! Herr Svenungsson har
frågat om jag är beredd medverka till
att de jordbrukare i Västsverige som
hårt drabbats av skördeskador på grund
av höstens ihållande regn får möjlighet
att för sin egen djurproduktion inköpa
foderspannmål till priser som erhålls
vid export.

Jag vill erinra om att skador av det
slag som herr Svenungsson åsyftar beaktas
inom ramen för det permanenta
skördeskadeskyddet. Med hänsyn härtill
och till de konsekvenser som den
av herr Svenungsson ifrågasatta åtgärden
skulle få för jordbruksprisregleringen
är mitt svar på frågan nej.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
fråga.

Jag beklagar att statsrådet inte anser
sig kunna medverka till den tänkta åtgärden
med rabatterat fodersädespris.
Motivet för min fråga var att Kungl.
Maj:t den 10 februari i år anbefallde
statens jordbruksnämnd att skyndsamt
vidta åtgärder för att i enlighet med
nämndens förslag fodersäd till nedsatt
pris skulle kunna försäljas till jordbrukare
i Norrland, som drabbats av omfattande
skador på inbärgad gröda.
Försäljningen skulle ske genom medverkan
av lantbruksnämnderna och
Svensk spannmålshandel. Nu är jag
medveten om att den skillnaden föreligger,
att skador på redan inbärgad
gröda inte omfattas av det permanenta
skördeskadeskyddet. Men avsteg från
den principen gjordes vid sagda tidpunkt,
då medel ur skördeskadefonden
fick utnyttjas som särskilt bidrag, när
det gällde sorkangreppen. Då jordbrukare,
som t. ex. i norra Bohuslän, gör
förluster med upp till 1 000 kronor per

hektar kan man nästan — som man
gjorde i vintras — tala om »en speciell
typ av skördeskada».

Lantbruksnämnden i länet, som inte
brukar ta till överord, talar om katastrof,
och länets RLF-organisation har
vänt sig till statens jordbruksnämnd
och hemställt, att området norr om
Gullmarsfjorden till norska gränsen
förklaras som katastrofområde i enlighet
med skördeskadeskyddets grundnormer.

Under oktober månad har omkring
300 millimeter regn — det är hälften
av landets årsmedelnederbörd — fallit
i en del bygder i Västsverige, och mellan
regnen kom det ett snötäcke som
pressade de obärgade grödorna till
marken. Dessa grödor får nu plöjas
ned.

Det hade inneburit en verklig hjälp,
om de hårt drabbade jordbrukarna hade
fått möjlighet att inköpa fodersäd
till det pris som erhålles vid export.
Det skulle innebära en prisrabatt på
omkring 20 öre per kilogram. Enligt
min uppfattning betyder detta ingen
extra påkänning på regleringskassan.

Jag vill vädja till jordbruksministern
att ompröva sitt ställningstagande och
ta ett lika behjärtat initiativ som han
gjorde i februari månad innevarande
år.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Naturligtvis var det
med en viss tvekan vi medverkade i
fjol när det gällde sorkskadorna. Jag
var väl medveten om att när man börjat
rubba på ett system så vet man inte
var man hamnar. Det var dock först
sedan jag efter kontakter med Lantbruksförbundet
och RLF hade förvissats
om att man där uppfattade detta
som en extraordinär åtgärd som jag var
med om att medverka till en framställning
om att dessa skördeskador skulle
beaktas. Situationen var emellertid den
att det inte gick att utnyttja skördeskadeskyddet
för den formen av ska -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Ang. dispositionen av fonder, avsatta för skolformer som avvecklats

dor. Vi tog alltså den ställningen att
vi specialbehandlade de då aktuella
skördeskadorna. Nu är det dock fråga
om någonting annat.

Herr Svenungsson har här talat om
att det gjorts en framställning till jordbruksnämnden
om att den skall beakta
den uppkomna situationen inom
skördeskadeskyddets ram. Under sådana
förhållanden kommer jordbrukarna
såvitt jag kan förstå att få ersättning
genom skördeskadeskyddet. Skulle vi
dessutom ge dem den extra favören att
de skulle få köpa billigare fodersäd,
skulle de bli dubbelt kompenserade. Det
kan naturligtvis finnas människor som
skulle göra förluster, även om vi tilllämpar
denna dubbla kompensation,
men en sådan kompensation är ju i
princip felaktig. Om herr Svenungsson
tänker igenom de konsekvenser detta
skulle få för jordbruket i dess helhet
och för möjligheterna att upprätthålla
en prisreglering, tror jag nog att han
förstår varför jag har svarat nej.

.lag kan inte utan vidare säga att vi
nu tillämpar bestämmelserna på så sätt
att vi använder de pengar, som är avsedda
för ett speciellt ändamål, också
till någonting annat. Det är omöjligt att
begära detta. Herr Svenungsson får i
första hand gå till riksorganisationerna.
Endast om det kommer en sådan framställning
som hela det svenska jordbruket
stod bakom skulle jag kunna tänka
mig att resonera om en förändring. Då
får man emellertid vara medveten om
att man gör avsteg.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag har inte förnekat,
att frågan är något komplicerad. Men
i mitt första anförande nämnde jag att
man gjorde avsteg från principen om
skördeskadeskydd i vintras, då medel
utgick ur skördeskadefonden, vilken
inte ar avsedd att gå till redan inbärgade
grödor, som drabbas av skador.
Eftersom det gjordes ett avsteg i den
riktningen då menar jag att ett avsteg

i annan riktning kan göras nu. Även
om skördeskadeskyddet är tillämpligt
i stor utsträckning, anses det ju att dessa
skördeskador är så omfattande att
det blir ett stort gap. Åtgärden skulle
inte på något sätt drabba statskassan,
utan endast internt beröra jordbrukets
regleringskassa.

De jordbrukare i Västsverige som har
drabbats hårdast har gjort gällande att
denna stödåtgärd är den som de mest
uppskattar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. dispositionen av fonder, avsatta för
skolformer som avvecklats

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Karl-Erik Erikssons
(fp) fråga till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående dispositionen av fonder, avsatta
för skolformer som avvecklats,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 31 oktober, och anförde: Herr

talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har frågat chefen för ecklesiastikdepartementet
vilka åtgärder han ämnar
vidta i syfte att skapa klarhet om
hur de avvecklade skolformernas fonder
skall disponeras. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

Till följd av grundskolans genomförande
måste realskolornas och flickskolornas
donationsfonder för premier och
stipendier m. m. få ändrad disposition.
Olika förslag i ämnet föreligger. Inom
departementet föreligger också till behandling
ett sakkunnigförslag om användningen
av läroverkens lönedonationer,
vilket just skickats på slutremiss
till justitiekanslern. De båda frågorna
bör lösas i ett sammanhang. Så snart
beredningen av frågorna är klar kommer
beslut att fattas om dispositionen
av donationsfonderna.

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. statsbidrag till lokaler för simundervisning

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret.

Bakgrunden till denna fråga är ju
att det dröjt så länge med ett besked
från ecklesiastikdepartementet till de
lokala skolstyrelserna i detta ärende.
Redan för fem—sex år sedan fick ledningen
för de skolformer som skulle
avvecklas — t. ex. realskolorna och
flickskolorna — en anmodan att verkställa
utredning om stipendiefonderna
och framlägga förslag till skolöverstyrelsen
om hur fonderna skulle användas.
Detta besked skulle lämnas, sades
det ifrån, minst två år före realskolans
avveckling. Jag utgår från att besked
också lämnades i rätt tid av de flesta
skolstyrelser. Jag kan som exempel
nämna att i min hemstad besked lämnades
redan den 1 juni 1964. Man har
sedan från de lokala skolledningarnas
sida flera gånger hos skolöverstyrelsen
begärt ett besked hur de mer än trettio
stipendiefonderna i min hemstad skall
förvaltas och användas. I dag, mer än
tre år senare, har man ännu inte fått
något svar utan står frågande. Vad som
är det olustiga med detta dröjsmål är
framför allt att de elever, som rätteligen
skulle ha kommit i åtnjutande av
stipendier från fonderna, under väntetiden
gått miste om denna möjlighet.

Jag måste nog säga till statsrådet Moberg
att jag inte är helt tillfredsställd
med svaret. Statsrådet Moberg säger att
ett förslag om användningen av läroverkens
lönedonationer skall behandlas
i detta sammanhang. Han säger vidare
att detta förslag är ute på remiss.
Jag har inte fått klart av svaret när
man kan vänta ett beslut. Låt mig därför,
herr talman, ställa den frågan till
statsrådet Moberg: När ungefär kan de
lokala skolstyrelserna vänta ett besked?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Det här problemet är
inte så stort nu för tiden. De studiesociala
frågorna har ju kommit i ett

helt annat läge än de var när flertalet
av dessa donationer kom till stånd. Jag
erkänner att det är tråkigt att det har
dröjt med det definitiva beslutet, men
det sammanhänger med att vi samtidigt
hade en annan fråga på gång som
gällde lönedonationerna vid de allmänna
läroverken. Förslaget i den frågan
fick vi i december i fjol, och det är under
behandling nu och är i slutfasen.
När justitiekanslern kommer med sina
slutliga synpunkter på den frågan tror
jag att vi mycket snabbt skall kunna
ta ståndpunkt, men jag kan självfallet
inte uttala mig om när justitiekanslern
kommer med sitt slutliga förslag.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Det är klart att man
kan säga att problemet inte är så stort
i våra dagar. Men det är ju ändå så att
fonderna skall användas till vad de är
avsedda för, stipendier. Jag beklagar
att det blir ytterligare dröjsmål och att
fonderna får förbli infrusna och inte
kommer elever till godo.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. statsbidrag till lokaler för simundervisning Herr

statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Schötts (h) fråga
till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet angående
statsbidrag till lokaler för simundervisning,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 31 oktober, och
yttrade:

Herr talman! Herr Schött har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet
om han uppmärksammat att skolöverstyrelsen
meddelat Romaklosters kommun
på Gotland att ett redan beviljat
statsbidrag till gymnastiklokaler vid
centralskolan i Roma icke i stället kan
få användas för en simhall vid skolan

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Ang. statsbidrag till lokaler för simundervisning

och om han kan meddela när proposition
om samma statsbidrag till simundervisningslokal
som till gymnastikundervisningslokal
— i vilket ämne riksdagen
redan år 1962 begärt utredning
— är att förvänta. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

Den utredning som verkställts med
anledning av riksdagens beslut i ärendet
har överlämnats till idrottsutredningen
för att beaktas i samband med
fullgörandet av denna utrednings uppdrag.
Idrottsutredningen avser att lägga
fram sitt förslag under år 1968. För
närvarande kan jag därför inte redogöra
för vilka förslag som kan komma
att läggas fram för riksdagen och inte
heller uttala något om tidpunkten härför.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
statsrådet Moberg för svaret får
jag liksom herr Eriksson nyss säga att
jag är långtifrån tillfredsställd med
det. Allmänt anses ju att simningen är
ett mycket betydelsefullt avsnitt i skolans
undervisning. Utan tvekan skulle
mer utbredd och bättre simkunnighet
nedbringa antalet drunkningsolyckor.
Simundervisningens utbredning begränsas
emellertid i flertalet skolor av
att skolanläggningarna saknar simbassänger.
Det är därför angeläget att antalet
inomhusbad, i vilka simundervisning
kan bedrivas, ökar väsentligt.

Under åberopande av de här synpunkterna
motionerades i januari 1962,
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
i syfte att möjliggöra för kommunerna
att erhålla statsbidrag till uppförande
av simanläggningar som används för
skolornas simundervisning. Det anmärkningsvärda
är nämligen att statsbidrag
enligt gällande bestämmelser utgår
till gymnastikundervisningslokal
men ej till simundervisningslokal.

I yttrande över motionerna anförde

skolöverstyrelsen bl. a. att den ansåg
det angeläget att statsbidrag till byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
får utgå även för lokaler som
är erforderliga för simundervisningen
i skolorna och tillstyrkte en utredning.

Statsutskottet ansåg i sitt utlåtande
alt det var synnerligen viktigt att barn
och ungdom under skoltiden har tillgång
till såväl gymnastiklokaler som
simanläggningar. Utskottet fann i anslutning
till vad skolöverstyrelsen anfört
en skyndsam utredning av ifrågavarande
spörsmål vara påkallad, särskilt
med hänsyn till den stora betydelse
inomhusbaden har för simkunnighetens
utbredande.

Utskottet hemställde därför att riksdagen
skulle anhålla om en sådan utredning,
och riksdagen biföll denna
hemställan. Detta hände alltså 1962. Sedan
dess har vi i riksdagen förgäves
väntat på besked från Kungl. Maj:t. I
dag får vi detta besked i form av ett
meddelande att ärendet överlämnats
till den stora idrottsutredningen.

Jag är något förvånad över att statsrådet
inte upplyste om att Kungl. Maj:t
i januari 1963 uppdrog åt skolöverstyrelsen
att verkställa en utredning i frågan
ocli att skolöverstyrelsen i september
1965 överlämnade resultatet av sin
utredning till Kungl. Maj:t. Överstyrelsen
tog klart positiv ställning i ärendet
och hemställde att Kungl. Maj:t skulle
hos riksdagen hemställa om en ökning
av den årliga investeringskvoten med
10 miljoner kronor för simhallsanläggningar
vid skolor.

Detta skedde alltså 1965, och nu, två
år senare, får vi ett besked att frågan
överlämnats till den stora idrottsutredningen.
Detta är ytterligt anmärkningsvärt
och direkt otillfredsställande.

Många och bland dem jag väntar
mycket av idrottsutredningen, men det
är en stor utredning. Den blir möjligen
klar 1968. Den skall ut på remiss på
olika håll, och vad det till slut blir av
den, det vet vi litet om. Att koppla in
den fullt klara fråga, som jag här be -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 19G7

Ang. tidtabellen för expresståget Dalpilen
rört, i denna utredning kan inte vara
riktigt.

Vi har också det aktuella fallet på
Gotland, där man önskar få bygga en
simundervisningslokal men inte anser
sig kunna göra det, om man inte får
statsbidrag.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet
Moberg att han som ju inte, vad jag
vet, har något förflutet i denna fråga,
ville syna den närmare. I den budget
som skall presenteras i januari borde
vi få ett besked om att det kan utgå
statsbidrag till simundervisningslokal.
Även om vi får detta besked i januari,
så vill jag påpeka att statsbidrag då
skulle komma att utgå två budgetår senare
än vad skolöverstyrelsen hade
räknat med.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Gotlandsfallet känner
jag mig med anledning av regeringsformens
bestämmelser förhindrad att diskutera.

Jag vill säga herr Schött att jag också
tycker att simning är viktig, men jag
finner inget anmärkningsvärt i det sätt
varpå denna fråga handlagts. Herr
Schött säger själv att det var först 1965
som det sista utlåtandet kom från skolöverstyrelsen,
och sedan händer det
som så ofta inträffar att vi får en övergripande
utredning om idrottsfrågorna.
Då fann kanslihuset det helt naturligt
att frågan i detta fall kopplades samman
med den stora utredningen, ty det
finns ett påtagligt samband mellan existensen
av simfaciliteter för skolungdom
och simfaciliteter för all annan
ungdom och andra människor ute i
bygderna.

Därför kan jag inte lova, herr talman,
att det skall komma ett förslag till nästa
års riksdag i denna sak.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag måste meddela att
jag är lika missbelåten med det senaste

anförandet från statsrådsbänken som
med det första. Här har man klart påvisat
en direkt lucka i nuvarande bestämmelser,
en lucka som både statsutskottet
och skolöverstyrelsen vill täppa
till men inte regeringen, som skjuter
över ärendet till en stor utredning. Jag
tycker detta är sorgligt. Man hade väntat
sig ett annat besked från statsrådet
Mobergs sida. Det finns anledning att
återkomma.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. tidtabellen för expresståget
Dalpilen

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Isacsons
(h) fråga angående tidtabellen för
expresståget Dalpilen, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
31 oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
mig om senareläggningen av expresståget
Dalpilen med ankomsttid 10.24 till
Stockholm föregåtts av någon marknadsundersökning.

Efter önskemål från såväl Falun som
turistorterna i Dalarna har Dalpilen —-som inte är expresståg — senarelagts
en halvtimme. Innan åtgärden vidtogs
hade SJ :s distriktschef kontakt med
bl. a. berörda kommuner och turistorganisationer,
ett förfarande som f. ö. tilllämpas
före varje tidtabellsskifte.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
detta svar. Jag måste säga att jag tog
ordet marknadsundersökning i munnen
för att höra vilken värdering det kunde
få i sammanhanget. I svaret kommer
det inte igen, utan där använder man
ordet kontakt. Jag vet inte vilket värde
jag skall ge ordet kontakt. Jag har för
min del frågat på en hel del håll, både

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Om ökning av antalet ledamöter i trafiknämnd

kommuner, näringslivet och framträdande
företag, om det har varit någon
som helst kontakt eller undersökning
från SJ:s sida. De säger att det har det
inte varit, och reaktionen på många
håll är påtaglig, man är upprörd över
att på det här viset den första förbindelsen
från Dalarna till Stockholm har
senarelagts. Vi kan verkligen fråga oss
om orsaken. Det fanns möjlighet att
komma till Stockholm några minuter
före kl. 10. Plötsligt senarelägger man
tåget en halv timme. I SJ:s »lilla röda»
kan vi konstatera att det kommer ett
tåg kl. 12.10 också, ett expresståg. Hela
Dalarna med undantag för Krylbo har
ingen möjlighet att komma till Stockholm
med ett tåg före kl. 10.24. I de
flesta fall behöver man vara i Stockholm
kl. 10 på förmiddagen för sammanträden
och sådana ärenden.

Följden har nu blivit att Linjeflyg
har samlat upp denna trafik. Företaget
har ökat mycket starkt från Borlänge.
Jag gratulerar Linjeflyg, det är ju roligt
för dem, men kan det vara riktigt
ur SJ :s synpunkt att vidta sådana åtgärder?
Hade man gjort en marknadsundersökning
så hade man säkert inte
senarelagt det, man hade möjligen flyttat
det tillbaka en kvart. Jag kan inte
beteckna det här annat än som fullständig
planlöshet från SJ:s sida.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill vidhålla att den
tidtabellsförändring som har gjorts har
kommit till på grund av uttalade önskemål
från Dalahåll och att man har haft
de här kontakterna från SJ:s sida med
berörda kommuner och övriga intressenter.
Jag vill dessutom påpeka att för
resande från södra Dalarna finns förbindelse
med snälltåg som är i Stockholm
kl. 8.30. Vad som föranledde den
här tidtabellsändringen var att man med
den tidigare ordningen tvingades att
resa så tidigt från Rättvik som redan
kl. 5.26. Detta gjorde att man då hade
önskemålet att få en något senare lagd

dagtid för att inte behöva gå upp så i
ottan när man färdades från den delen
av Dalarna. Jag tror att man kan säga
att ett sådant här ärende visar att det
är ingalunda så lätt att tillgodose alla
de önskemål som kan finnas i ett landskap
när det gäller hur man skall lägga
tågförbindelserna. Jag vidhåller sålunda
att tidtabellsändringen har kommit
till i god kontakt och i samråd med
berörda kommuner och övriga intressenter.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag måste fortfarande
ifrågasätta om man verkligen har gjort
en sådan undersökning. Man har kanske
här tagit stor hänsyn till turister,
och turister i all ära -— vi vill ha turister
till Dalarna -—• men det är inte
många av dem som åker så tidigt, utan
de åker med senare expresståg. De som
framför allt utnyttjat detta tidigare tåg
är näringslivets folk och människor
som har helt andra ärenden till Stockholm
än turistresor, och därför förvånar
tidtabellsändringen mig mycket, när
vi bär ett expresståg som kommer hit
kl. 12.10, med vilket alla de som har
svårt att komma upp i tid har möjlighet
att åka.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om ökning av antalet ledamöter i trafiknämnd Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Lcirfors’
(s) fråga om ökning av antalet
ledamöter i trafiknämnd, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
1 november, och yttrade:

Herr talman! Herr Larfors har frågat
mig, om jag är beredd överväga att i
anledning av förestående kommunsammanläggningar
föreslå sådan ändring

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Om okmng av antalet ledamöter i trafiknämnd

av 2 § lagen om trafiknämnder att antalet
valda ledamöter ökas från två till
minst fyra.

Trafiknämnderna inrättades den 1
januari 1965. De har till huvudsaklig
uppgift att meddela vissa lokala trafikföreskrifter
och att besluta om dispenser
från sådana föreskrifter och från
olika bestämmelser i vägtrafikförordningen.
Det finns i princip en trafiknämnd
i varje kommun. Nämnden består
av polischefen i distriktet, som är
ordförande, och två kommunvalda ledamöter.
Dessa skall vara bosatta inom
polisdistriktet men behöver inte bo inom
kommunen. Enligt lagen kan därför
samma ledamöter väljas inom alla kommuner
i ett distrikt. Denna ordning
bestämdes just av skälet att kommuner
med särskilda förutsättningar för en
samordnad trafikplanering — exempelvis
kommuner inom samma kommunblock
— skulle kunna ha en gemensam
trafiknämnd. Det öppnades med andra
ord möjlighet för kommuner som senare
kunde väntas bli sammanlagda att
redan från början gå samman om en
trafiknämnd. Kommunsammanläggningarna
i sig har därför inte motiverat
något initiativ till ändring av bestämmelserna
i trafiknämndslagen.

Lagen har utformats så att kommun
och polismyndighet får ett i princip
lika inflytande i de frågor som nämnden
skall avgöra, alltså bl. a. när det
gäller de lokala trafikföreskrifterna.
Föreskrifternas trafikpolitiska och
stadsbyggnadspolitiska funktion, å ena
sidan, och deras ordnings- och säkerhetskaraktär,
å den andra, låg till grund
för regeringens och riksdagens beslut
när lagen antogs. Utan att ändra principen
för kommunens och polisens inflytande
på besluten är det i och för
sig tänkbart att öka antalet kommunvalda
ledamöter. Med hänsyn till nämndernas
speciella karaktär och den korta
tid som systemet prövats är jag emellertid
inte nu beredd att förorda en
sådan förändring av ledamöternas antal.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Till en början tackar
jag statsrådet Lundkvist för svaret på
min fråga. Någon omedelbar åtgärd utlovas
inte i svaret, och jag vill därför
påminna om att frågan syftade till att
få en ändring av 2 § i anledning av
förestående kommunsammanläggningar.

Statsrådet har här påpekat att något
hinder att invälja ledamöter boende
utanför kommunen men inom polisdistriktet
inte föreligger och att därför
samma personer kan väljas av alla
kommuner inom ett polisdistrikt. Men
det lilla antal ledamöter som här
nämnts — det är bara två — har motarbetat
den i och för sig goda tanken
att få kommunerna att redan från början
gå samman om en enda trafiknämnd.
Några kommunsammanläggningar
blir det inte förrän tidigast 1969
och därefter 1971, och tid finns därför
att tänka över denna fråga.

Jag vill alltså nöja mig med statsrådets
svar att någon ändring nu inte kan
ske. Jag fäster stort avseende vid det
lilla ordet nu, som insmugit sig i svaret,
och också vad som står i svaret att
det i och för sig är tänkbart att öka
antalet kommunvalda ledamöter utan
att förändra kommunernas respektive
polisens inflytande på besluten.

Dock vill jag något kommentera min
fråga. Det har antagits att avsikten med
frågan var att något öka antalet förtroendeposter
efter en kommunsammanläggning.
Detta är i och för sig angeläget,
men mina skäl har huvudsakligen
varit av annan och mera praktiskt
betonad art. När t. ex. sex eller
åtta kommuner sammanläggs till en
sker den förändringen i praktiken att
en trafiknämnd ersätter de förutvarande
sex eller åtta. Jag har ansett att om
bara två av kommunen valda ledamöter
även framdeles skall ingå i trafiknämnden,
blir det omöjligt att i nämnden
få företrädare med lokal kännedom
om trafikförhållandena, allmänhetens
önskemål, säkerhetsrisker o. s. v. inom
hela den nya stora kommunens område.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Ang. de s. k. spärrlinjerna på gator och allmänna vägar

Jag har talat med en polischef om
dessa förhållanden, och han har naturligtvis
ingenting emot att få en enda
nämnd i stället för flera. Men han beklagar
spontant att de kommunvalda
ledamöterna i nämnden inte kommer
att bli fler än två. Han omtalade också
att han haft mycket stor nytta av de
valda ledamöternas lokalkännedom i
trafiknämndernas arbete.

Samordnad trafikplanering, som
nämndes här förut av statsrådet, inrymmer
mycket, bl. a. hänsynstagande
till möjligheterna att på ett lämpligt
sätt ordna gaturenhållningen, särskilt
vintertid. Möjligheterna till en effektiv
snöröjning hänger nämligen mycket
nära samman med utfärdade parkeringsföreskrifter
och andra trafikförordningar.

Som jag redan sagt fäster jag stort
avseende vid ordet »nu», som finns
med i svaret. Jag tolkar det så, att när
frågan nu påtalats avser statsrådet att
när så befinnes lämpligt på nytt överväga
frågan om utökandet av antalet
ledamöter i trafiknämnderna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. de s. k. spärrlinjerna på gator och
allmänna vägar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Skärmans
(fp) fråga angående de s. k. spärrlinjerna
på gator och allmänna vägar,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 1 november, och anförde
:

Herr talman! Herr Skärman hänvisar
till bestämmelsen i 45 § 1 mom. tredje
stycket vägtrafikförordningen och frågar,
om jag anser att utvecklingen är
tillfredsställande med hänsyn till att de
på gator och allmänna vägar uppdragna
spärrlinjerna på många ställen
tvingar bilisterna till straffbara lagöverträdelser.

Enligt den angivna bestämmelsen är
det förbjudet att föra fordon med något
hjul till vänster om längsgående
heldragen vit linje, som delar körbanan
i en del för trafiken i vardera riktningen,
om det inte finns en streckad vit
linje till höger om den heldragna.

Herr Skärman tänker antagligen på
vissa situationer där det kan förefalla
omöjligt eller orimligt att kräva att bilförarna
respekterar spärrlinjen. Det
kan vara förare av långa fordon som
inte kan köras genom en kurva utan
att något hjul kommer över linjen. Det
kan vara ett fall när ett felparkerat
eller havererat fordon står vid körbanan
på ett sådant sätt att andra fordon
inte kan komma förbi utan att skära en
spärrlinje. Herr Skärman kanske också
menar att bestämmelsen kan hindra en
förare från att ge fotgängare, cyklister
eller exempelvis en person som drar
barnvagn tillräckligt utrymme när han
kör om dem eller också tvinga föraren
att på ett onormalt sätt köra i krypfart
bakom dem.

Den här bestämmelsen är internationellt
vedertagen. Den har antagits av
den europeiska transportministerkonferensen
och ingår i det förslag till världskonvention
om vägtrafiken som skall
diskuteras i Wien nästa höst. Den har
med i huvudsak samma innebörd föreslagits
som en gemensam nordisk trafikregel
i betänkandet från nordisk
vägtrafikkommitté. Vi kan inte gå ifrån
den om vi vill medverka till den enhetlighet
på vägtrafikens område som
vi har gått in för. De utländska förarna
måste veta vad den betyder när de kommer
hit och svenskarna i utlandet får
inte göra misstaget att tro att regeln
bara gäller i viss utsträckning.

Det ansågs hos oss lämpligt att införa
bestämmelsen den 3 september 1967 på
grund av den särskilda nytta den måste
komma att göra i högertrafiken.

Jag är inte beredd att medverka till
någon ändring av regeln framför allt
av internationella hänsyn men också
därför att jag tror att den har ett värde

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. de s. k. spärrlinjerna på gator och
bara om den är ovillkorlig. Avgörande
för frågan om bestämmelsen skall kunna
respekteras och framstå som meningsfull
för trafikanterna är främst
var och hur spärrlinjen målas på vägarna.
Statens vägverk har utfärdat
föreskrifter om detta och har också i
en skrivelse till samtliga väghållare
den 13 september i år lämnat mycket
ingående anvisningar och uttalanden
om olika problem som kan uppkomma.
En viktig detalj i skrivelsen är påpekandet
att omkörningsförbud, tillkännagivet
genom vägmärke, kan användas
i stället för spärrlinje. Sådant vägmärke
betyder förbud mot omkörning
av motordrivet fordon med fler än två
hjul. Detta alternativ måste vara att
föredra framför spärrlinje på många
smala vägsträckor.

Det är naturligt att ett helt nytt
system inte kan fungera friktionsfritt
innan man fått vissa erfarenheter av
tillämpningen. Jag följer den här frågan
med uppmärksamhet och förutsätter
att de markeringar som gjorts prövas
om med hänsyn till de erfarenheter
man vinner, så att bestämmelsen
i praktiken kommer att kunna tillämpas
så som avsetts.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Lundkvist få framföra mitt tack för
svaret. Herr Lundkvist svarade kanske
på mera än jag hade frågat om, möjligtvis
beroende på att en av mina kolleger
i andra kammaren samtidigt har frågat
om ändring av regeln. Herr Lundkvist
säger: »Jag är inte beredd att medverka
till någon ändring av regeln framför
allt av internationella hänsyn men
också därför att jag tror att den har
ett värde bara om den är ovillkorlig.»

Herr Lundkvist och jag har ju tidigare
samarbetat på det internationella
planet när det gäller vägfrågor, och jag
vill helt instämma i den delen av svaret,
men jag frågade egentligen om
statsrådet anser att utvecklingen på det

lmänna vägar

här området är tillfredsställande. »Herr
Skårman tänker antagligen på vissa situationer»,
säger statsrådet. Det är just
vad jag gör.

Alla har vi säkerligen mött problem,
när det gällt att köra lagligt enligt de
nu målade vita spärrlinjerna. Jag väcktes
på allvar vid ett besök i Skåne för
14 dagar sedan. Mellan Källunda och
Skepparslöv utanför Kristianstad finns
en allé och en ett par kilometer lång
dubbel spärrlinje. Vid nerfärden körde
jag ifatt en trehjulig trampcykel. Omkörning
utan att överskrida spärrlinjerna
var omöjlig — men där kan man
ju, som statsrådet påpekade, krypa efter.
Värre var det på hemvägen på exakt
samma sträcka. Då mötte jag en mamma
med barnvagn som enligt rekommendationerna
gick på sin vänstra sida, vilken
nu var min högra. Om jag inte överträtt
lagen och kört över spärrlinjerna,
så hade vi väl stått där än, och då hade
den här frågan aldrig kommit fram.

Exempel på orimligheter kan dras
fram i mängd bara ur egen praktik.

När jag var med om ändringarna i
vägtrafikförordningen 1966, hade jag
i minnet ett flertal körningar utan problem
i Danmark och i andra länder
med motsvarande förbud, och jag är
angelägen om enhetliga internationella
bestämmelser. Som jag tidigare har påpekat,
är det väl inte heller mot lagbestämmelserna
vi bör vända oss. Men är
det inte på något sätt fel att vi sitter
här och beslutar om en lag, som sedan
får tolkas av de lokala målarmästarna
ute på vägförvaltningarna och i städerna?
Det är det felet som givit lagbestämmelsen
dess många gånger orimliga
konsekvenser.

Här måste en ändring till. Det är
gott och väl med rapporteftergifter,
men vi bilister, dvs. vi alla, vill inte
ha nåd, även om jag har det allra största
förtroende för polisen. Vi vill ha bestämmelser
och markeringar som är
vettiga och som vi kan köra laglydigt
efter. Motsatsen är förödande för laglydnaden.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Ang. de s. k. spärrlinjerna på gator och allmänna vägar

Jag är överens med statsrådet -— det
vill jag än en gång understryka — om
att vi skall hålla oss till godtagna internationella
bestämmelser och att ändringar
får ske på markeringssidan. Men
där vill det till radikala ändringar, betydligt
mera radikala än dem som vägverket
enligt uppgift bar vidtagit.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är uppenbarligen
på det sättet att herr Skårman haft oturen
att råka ut för ovanligt stationära
trafikanter, men jag tror att vi alla kan
vara överens om att vi har upplevt den
här situationen. Vi är tydligen också
helt överens om att det är fråga om en
tillämpning av bestämmelserna och att
det är fråga om att med uppmärksamhet
följa utvecklingen och ta del av de
rent praktiska erfarenheterna. Jag har
ju också sagt i mitt svar att jag förutsätter
att vägverket som — det vill jag
betyga — följer den här frågan mycket
uppmärksamt kommer att ge sådana
anvisningar, att det blir möjligt
för väghållarna att dra nytta av de praktiska
erfarenheterna och att kanske
också ompröva linjedragningarna. Jag
ser det så, att man bör begagna sig av
den heldragna vita linjen sparsamt och
i de fall där det är absolut nödvändigt,
med hänsyn tagen till mötestrafiken.
Eljest bör man söka sig fram på de
andra vägar som jag tidigare redovisat.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill bara till statsrådet
dementera att jag skulle varit utsatt
för några ovanliga möten. Jag har
t. ex. talat med en långtradarchaufför
som sagt att han icke kan passera genom
Göteborg i någon korsning utan
att köra över de vita linjerna. Ett par
korsningar kan han inte klara utan att
köra upp på refugerna, dessa övärldar
av refuger som vi har dille på i det här
landet och som vi tror spärrar in vägbanan,
så att vi leds fram, men som

faktiskt hindrar trafiken och även
hindrar att göra tillfälliga omläggningar.

Jag åkte med en trafikchaufför från
Skeppsbron i Göteborg till Chalmers
för en tre veckor sedan. Han körde
gladeligen över tre filer och jag frågade:
Får man göra så där egentligen?
Ja, annars skulle vi inte kunna köra
någonstans här i Göteborg, sade han.

En annan historia handlar om en bilist,
som skulle fara från Skeppsbron,
där jag har mitt kontor, över Stockholmsvägen.
Han råkade komma in i
fel fil, och när han skulle svänga över
till rätt fil, var där heldraget streck
och förarna i den bilkö som han hade
på höger sida om sig, pekade på de vita
linjerna och vägrade att lämna plats.
Bilisten kom inte över i rätt fil utan
fick köra över Hisingsbron. Det tog 40
minuter. Det var inte roligare för att
bilisten var jag själv.

Det finns faktiskt vitmålade markeringar
i sådant överflöd, att jag tror
myndigheterna måste tänka om på den
punkten.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag är övertygad om att
vi alla här skulle kunna berätta livfulla
skildringar av speciella fall som vi upplevt,
men jag tycker det vore fel att avsluta
debatten utan att påpeka att vi
å andra sidan naturligtvis måste vara
måna om att försöka främja trafiksäkerheten
i allra högsta grad. Det är en
avvägningsfråga vad som skall ske —
en fråga om praktisk tillämpning. Jag
utgår ifrån att det som inte klaffar bra
i dag kommer, sedan vi vunnit erfarenheter,
att anpassas så att vi kommer att
få vägmarkeringar, som också kan tilllämpas
i praktiken och samtidigt ge
oss ökad trafiksäkerhet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt (Forts.)

Fortsattes den allmänpolitiska debatten.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Låt mig, innan jag går
in på min huvudfråga här i dag, få understryka
vad herr Lundström sade i
går. Sedan han talade här om vänsterkörning
i högertrafik, har ett par allvarliga
olyckor inträffat. Han ville ha
markeringar. Vid en diskussion med
statsrådet Palme i våras sade jag att vi
inte enbart skall ha dessa markeringar
på vägarna. På en mängd enskilda
grusvägar och även allmänna grusvägar
går det över huvud taget inte att göra
markeringar på vägen. Vi skall ha dessa
markeringar med oss var vi än är.
Vi skall ha en kraftig röd pil på vindrutan
som pekar till höger flera månader
framåt. Det tillkommer undan för
undan många nya högerförare. Jag vet
att det är många hustrur t. ex. som
inte vågat sig ut i högertrafiken från
början. Dessa bilister skall ha en väckande
påminnelse, även om den skymmer
sikten litet. Det skall vara en markering
som irriterar dem så att de inte
kan glömma den. Detta om detta.

I dagens allmänpolitiska debatt har
jag valt att tala om samhällsplaneringen.
Den närmaste anledningen är det
motsatsförhållande som har råkat uppkomma
mellan länsförvaltningsutredningens
i våras framlagda betänkande
och det aviserade men i så anmärkningsvärda
former inställda betänkande
som länsdemokratiutredningen hade
utlovat.

Bakgrunden härtill är att planeringsverksamheten
inom de flesta län har
kört fast, varför någon ändring måste
komma till stånd. Länsförvaltningsutredningen
anknyter till de i flertalet
län förekommande samråden och vill
vidareutveckla de planeringsråd som
nyligen har knutits till länsstyrelserna.

I utredningens betänkande föreslås att
på länsstyrelsen »skall ankomma att
besluta i alla till statlig länsmyndighets

ämbetsbefattning hörande samhällsplaneringsfrågor
av översiktlig natur eller
eljest av särskild vikt». En nära samverkan
mellan kommunerna och länsstyrelserna
förutsattes ske för beredningen
av samhällsplaneringsfrågorna,
och för samarbetet i dessa med de fristående
länsmyndigheterna föreslås att
å länsstyrelsen skall finnas ett för länsförvaltningen
gemensamt beredningsorgan
som man benämner planeringsberedningen.

I denna planeringsberedning skall
ingå tjänstemän från länsstyrelsen samt
representanter för sådana fristående
länsorgan som medverkar i samhällsplaneringen.
Även företrädare för
landstinget och landstingsfri stad liksom
representanter för berörda kommuner
skall ha rätt att deltaga i beredningens
arbete. Den bör arbeta i flexibla
former. »Alla», sägs det i betänkandet,
»bör hållas underrättade om vad
som skall förekomma, men man bör
inte kalla flera till varje sammanträde
än som krävs för frågornas behandling.
»

Ja, herr talman, det låter tillkrånglat
detta, men det är bara ett litet utdrag
ur sammanfattningen till länsförvaltningsutredningens
betänkande som jag
har citerat.

Det innebär således att nuvarande
former utbygges och ges en fastare
organisation och att den föreslagna
planeringsavdelningen väsentligen utbygges.
Det har i debatten talats om
ett dussintal nya tjänster per länsstyrelse
i samband med denna omorganisation.
Emot denna organisation med
ett dominerande statligt inflytande
skall ställas länsdemokratiutredningens
ofullbordade betänkande, som vill flytta
över planeringsuppgifterna till landstinget
såsom varande den folkvalda
länsinstitutionen.

I en artikel i en göteborgsavisa den
3 april 1950, således för sjutton och ett
halvt år sedan, där jag pläderade för
ett fastlåsande av lägena för våra huvudvägar
och för en aktiv vattenvård,
innan WC- och industriutsläppen har

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

hunnit förstöra alla våra vattendrag,
uttalade jag den hädiska tanken att vi
i allt planerande borde ha en plan även
för själva planerandet.

Om man ser våra utredningar som
planeringar, så anade jag inte 1950, hur
rätt jag då hade. Mitt intresse var då
kanske huvudsakligen inriktat på miljöfrågor.
Nu frågar jag: Har vattentäta
skott funnits mellan länsförvaltningsutredningen
och länsdemokratiutredningen?
Hur vattentäta har de egentligen
varit, när man kommit till så vitt
skilda förslag att de väl inte ens går
att sammanjämka? Jag skall inte här
ta ställning. Låt oss dock lyssna till
statsrådet Palme ett slag. Han var nere
i Hälsingborg på HSB:s bostadsriksdag
i våras och talade om »Planering för
ett sundare samhälle». Det var ingen
»ofullbordad» utan ett festspel i nio
hela satser. I nionde satsen, som också
är final, säger han: »Planeringen för
en bättre miljö måste ytterst bygga på
människors vilja och förmåga att gemensamt
forma sin framtid.» Han fortsätter:
»Det finns ett romerskt talesätt
som säger: det som berör alla skall bestämmas
av alla. Det är helt enkelt demokratins
grundläggande idé.» Och finalen
lyder: »En målmedveten planering
för en bättre samhällsmiljö — det
är en levande demokrati i arbete.»

Jag håller med honom i hans fyrverkeri
men gör en scenväxling. Hur går
det till i dagens planering? En god vän
till mig har illustrerat ett samråd i en
planeringsfråga — jag hade tänkt att
visa teckningen på en liten bild, men
det är synd att TV-rutan inte kan återge
bilden tydligare. Där finns i alla
fall ett uppbåd av experter, ett länsråd
som samlas ute på fältet för att lösa ett
praktiskt planeringsproblem. Utanför
karusellen av experter — där visa ord
stiger upp mot skyn — står Johansson,
inte statsrådet, utan den Johansson för
vilken vi planerar och söker lägga allt
till rätta; han som har den egenheten
att bara leva ett enda liv. Det är hans
liv vi planerar för. Ordnar vi det bra

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 42

Allmänpolitisk debatt
för honom eller rationaliserar vi bort
honom med den förflugna tanken att
göra det bättre för hans barn? Han
står utanför experternas krets och ser
fundersam ut. Han får inte vara med
i rådslaget, där hans öde på administrativ
väg avgörs. Att han lutar sig mot sin
spade är bara symboliskt — han kunde
lika gärna sitta på sin traktor, vid
sin maskin eller på sitt kontor och
fundera.

Kretsen av experter kommer nu att
vidgas. Hur skall vi då få med honom
i planeringsprocessen? Det är en viktigare
fråga än om tjänstemän i länsstyrelse
eller på landsting skall bestämma
om planeringen. Skillnaden mellan
administrativt förfarande och domstolsprocess
kanske kan ge oss en
fingervisning när det gäller stridande
intressen. I domstolen har båda parterna
talan; man skulle kunna föra in något
liknande i planeringssammanhang.

Då det gäller planeringsfrågorna i
stort finns kanske också en lösning som
kan ge nyckeln till en upplösning av
det kösamhälle som stoppat de allra
bästa föresatser, här liksom i andra
sammanhang. Lösenorden skulle vara
förenkling och delegering nedåt, från
regering till länsstyrelse och landsting,
från länsinstanser till kommunstyrelser
och byggnadsnämnder; och från dessa
kommunala organ till Johansson och
hans kamrater — till mannen på gatan,
som då även finge ta ett ansvar.

För planeringen kan jag acceptera
byggnadslagens indelning från högre
till lägre, från regionplanen till generalplanen
och vidare till detaljplanerna.
På vissa områden finns redan riksplanering,
men när jag för ett par år
sedan frågade hur det gick med de s. k.
riksplanerna -— jag har en gång med
hänsyn till Värö, Biskopsudden m. fl.
objekt blygsamt motionerat om planer
för kusttrakterna i första hand —• fick
jag det beskedet att man inom kommunikationsdepartementet
satt i gång med
denna planering i stort av markanvändningen.

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

Hur har det gått med den, varför inte
föra ut den i debatten — man har väl
inte råkat in i detaljkramp även här?

På mellanplanet — region- och generalplanerna
— har väl felet hela tiden
varit att man fördjupat sig i detaljerna
och därmed mist översikten, dragit ut
arbetet så långt i tiden att planerna
varit omoderna redan innan trycksvärtan
hunnit torka. Och det där detaljrotandet
har man fortsatt med när det
gäller byggnads- och stadsplaner, vilket
medfört att planerna blivit så låsta
att de nästan alltid måste göras om så
snart någonting skall byggas. Talet om
elastiska planer har förblivit ett tal.
Gör även dem enklare och därmed tidlösare
och lämna finputsningen till
byggnadsnämnder och deras stadsarkitekter!
Även de skall ju känna litet skaparglädje
och i sin tur lämna över något
till Johansson, som vi alla vill så
väl. Lösenordet är således: förenkla.
Det är de stora utvecklingslinjerna vi
skall fånga upp och leda.

Skall vi göra Johansson riktigt glad
bör vi nog också både i riksdag och
på det tekniska planet föra ett förståeligt
språk. Ordbastarderna problematik
och byggnation har han redan svalt,
och att integrera förstår han är något
mycket intrasslat, men adekvat, relevant,
allokering, pragmatisk och infrastruktur,
de orden är för honom lika
hemligstämplade som samrådet vid den
överläggning som jag via TV-rutorna
försökt visa kammaren i bild. Lösenordet
är även här: förenkla.

Jag tror således att man bör möta
det alltmer tekniska och invecklade
samhälle vi med eller mot vår vilja
växer in i med att i planering och författning
söka oss fram till de stora och
avgörande strömningarna och överlämna
allt som går att överlämna till den
enskilde. Det är ett tidlöst, liberalt krav
att så sker. Det betyder även att statsmakten
inte drunknar i detaljfrågor
utan får överblick över de stora avgörande
frågorna och tid att lösa dem,
tid att följa upp och leda utvecklingen.

Om sedan planeringsarbetet på mellanstadiet
skall ligga på länsstyrelserna
eller landstingen beror väl på den lösning
som väljes för länens administration.
Mig förefaller det angelägnare att
en ny beredning får se på frågorna än
att länsdemokratiutredningen på ett eller
annat sätt skall tvingas pröva om
sina redan fattade beslut, bortsett från
att det varit intressant att se vad utredningen
kommit fram till utan störande
ingrepp utifrån.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Vietnamkriget fortsätter,
och vad värre är med ökad intensitet.
Det är svårt att se någon ljusning
i möjligheterna att få de inblandade
parterna till förhandlingsbordet. Från
tidningar och talarstolar hör vi sedan
länge mer eller mindre passionerade
utläggningar om skuldfrågan, om vad
den ena eller andra borde och inte borde
göra.

Från amerikansk sida hävdas att
kampen gäller försvar mot den internationella
kommunismen. Från andra
håll hör vi att kampen gäller omintetgörande
av den imperialistiska stormakten
USA:s försök att spela kolonialmakt.
Det är svårt att med någon säkerhet
uttala domslut i denna komplicerade
fråga beträffande ett land, som
man känner så litet och vars förhållanden
är så helt skilda från våra. Personligen
kan jag tro på uppriktigheten i
den amerikanska argumenteringen, men
jag har också stor förståelse för den
önskan till frihet och oberoende från
utländskt inflytande som ligger bakom
den vietnamesiska frihetsrörelsen.

Vietnamkriget har blivit en allt tyngre
börda, i första hand för det vietnamesiska
folket självt men även för Förenta
staterna. Jag tänker på den belastning
på öst—väst-förbindelserna i allmänhet
och de svårigheter för ökat samförstånd
mellan USA och Sovjet i synnerhet
som vietnamkriget medför. Det är
otvivelaktigt så att Förenta staterna —

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

som inte minst för Västeuropa betydde
så mycket när det gällde att resa sig ur
ruinerna efter det andra världskriget —
i vida kretsar på ett alldeles påtagligt
sätt bar fått se sin goodwill och allmänna
prestige minskas under de allra
senaste åren på grund av detta tragiska
krig i Fjärran Östern.

Det är väl allas önskan att den amerikanska
regeringen snarast måtte ta
ett initiativ som kan leda till att förhandlingar
öppnas. Från otaliga håll
har föreslagits ett sådant initiativ, nämligen
att amerikanerna villkorslöst upphör
med bombningarna över Nordvietnam.
Det är svårt att förstå vad det är
som avhåller den amerikanska regeringen
från ett sådant steg. Gentemot
risken för en viss nordvietnamesisk
kraftsamling — som bombningarna för
övrigt tydligen ändå ej kommer till
rätta med — får ställas de vinster i
form av öppet manifesterad fredsvilja
och eventuellt uppnådd förhandling
som därav skulle uppstå. Den humanitära
motiveringen för bombstopp är
odiskutabel. Oavsett vilka mål bomberna
är avsedda för, är det ett tragiskt
faktum att de i stor utsträckning drabbar
Nordvietnams civilbefolkning.

Regeringens hittills förda vietnampolitik
synes mig vara riktig. Det är
helt i linje med vårt lands fredliga neutrala
traditioner att vår politik får en
sådan utformning att den i sin mån kan
ge ett positivt bidrag till ansträngningarna
att få slut på blodsutgjutelsen i
Vietnam. Onyanserade, ja kränkande
uttalanden om den ena eller andra partens
skuld till den nuvarande situationen
bidrar inte till uppkomsten av en
lämplig förhandlingsatmosfär.

Men vårt intresse får inte sluta här.
Vårt engagemang i vietnamfrågan måste
medföra en beredvillighet att göra
offer för att hjälpa det vietnamesiska
folket att åter bygga upp sitt land när
kriget är över. Redan nu borde vi kunna
förbereda oss så att den dag vapnen
läggs ner i Vietnam en internationell
insats omedelbart kan sättas i gång. En

Allmänpolitisk debatt
sådan aktion skulle inte bara bidra till
att avhjälpa krigets skadeverkningar,
utan den skulle kunna skapa förutsättningar
för fredlig utveckling i området.

Det var en besvikelse i våras att inte
vårt biståndsorgan SIDA fick det anslag
man begärt utan måste se sina
möjligheter att fullfölja de väsentliga
uppgifter man planerat beskurna. Lyckligtvis
tystnade inte den intensiva debatt
som pågått hela våren. Den har
fortsatt med oförminskad styrka, främst
genom att pressen hållit den vid liv
och fördjupat den genom inträngande
och saklig information.

Många tecken tyder på att allt större
grupper, främst ideella — och framför
allt ungdomen inom dessa grupper —
alltmer uppfattar mänskligheten som
en gemenskap. Med denna inställning
blir det en bjudande plikt att känna
och visa ansvar för de miljoner människor
som utan att själva vara skuld
därtill lider av yttersta fattigdom, hunger,
undernäring, sjukdom och brist på
utbildningsmöjligheter.

Enligt vad jag förstår är SIDA inne
på riktiga vägar vid uppläggningen av
sitt arbete. Visst är det viktigt med det
bilaterala stödet. Rent psykologiskt
måste det finnas för att skapa den nära
kontakten mellan oss och de länder som
vi vill engagera oss för. Men där givs
hinder. Våra resurser är begränsade,
inte minst när det gäller personaltillgången.
Däremot är hela det multilaterala
fältet öppet för oss. Den finansiella
hjälpen genom Världsbanken, IDA
och UNDP är ju i dag så starkt efterfrågad
från u-ländernas sida.

Jag kan heller inte underlåta att ge
uttryck för tillfredsställelse över de
rapporter som ger vid handen att SIDA
av sina anslag avdelar en väsentligt
större del än tidigare till uppgifter inom
missionens ram.

Låt mig uttala förhoppningen att regeringen
för nästa budgetår tillgodoser
SIDA:s rimliga önskemål.

För ett år sedan framhöll jag i re -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

missdebatten som önskvärt att i samband
med den pågående läroplansrevisionen
för grundskolan kristendomsämnet
skulle få samma metodiska möjligheter
som övriga orienteringsämnen.

Enligt vad jag förstår kommer i det
förslag till reviderad läroplan som snart
skall presenteras av skolöverstyrelsen
kristendomsämnet att få samma ställning
som övriga orienteringsämnen på
skolans timplan och därmed få samma
möjlighet till både samverkan och koncentrationsläsning
som övriga orienteringsämnen.
Detta bör också bli en lösning
på det omdiskuterade objektivitetsproblemet.

Generaldirektör Löwbeer har i tidningen
Scholasticus nummer 5 i år skrivit
en mycket intressant och givande
artikel, benämnd »Att undervisa i kristendom».
Sedan han pekat på hur det
gångna decenniets debatt om objektiviteten
i undervisningen ibland haft en
ogynnsam effekt på ämnet genom att
klasslärarna ofta blivit ängsliga och
villrådiga och frågat vad man får och
vad man inte får göra, skriver han följande:
»Lösningen på de här problemen
ligger i att undervisningen i kristendomskunskap
och då också bibelkunskap
sker på samma elevaktiverande
sätt som all annan undervisning skall
ges. Lösningen på objektivitetsproblemet
ligger också i mycket hög grad på
det metodiska planet. Undervisningen
skall vara objektiv i den meningen att
den meddelar sakliga kunskaper utan
att auktoritativt söka påverka eleverna
att omfatta en viss åskådning. Arbetet
i kristendomskunskap bör inriktas på
att bibringa eleverna sådana färdigheter,
att de kan självständigt förvärva
kunskaper. Samma metodiska principer
som gäller för skolans undervisning i
övrigt gäller alltså även för kristendomskunskapen.
Det här betyder också
att undervisningen i ämnet skall vara
engagerande. En undervisning som inte
får engagera är en meningslös undervisning.
»

Så långt alltså chefen för skolöverstyrelsen.

Herr talman! I det här sammanhanget
kan jag inte undgå att göra den reflexionen
att namnet kristendomskunskap
inte verkar vara det adekvata namnet
på ämnet. Ämnet skall ju numera
ge undervisning även om andra religioner
och livsåskådningar och har
som målsättning inte bara att ge verklig
kunskap om religion utan även förståelse
och känsla för religion över huvud,
något soin vi håller på att tappa
bort i vårt land.

Och man frågar sig därför om inte
namnet religionskunskap vore en riktigare
benämning. Givetvis ändrar det
inte det ställningstagande som riksdagen
gjorde vid beslutet om grundskolan,
att undervisningen i ämnet i första
hand skulle vara en undervisning om
kristendom. Min inställning tror jag för
övrigt delas av många kristendomslärare.

Jag tror dessutom att den kristna opinionen
är mäktig att se på ett sådant
namnbyta utan oro. Vi har på kristendomsundervisningens
område i dag
kommit in i den lugna saklighetens arbetsro
som gör att med förståelse och
samverkan bestående resultat kan uppnås.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! I sitt anförande nyss
har herr Blomquist bl. a. pläderat för
biståndet till de fattiga länderna. Jag
kan helt instämma i hans varmhjärtade
uttalande, men jag vill samtidigt ta upp
några särskilda aspekter på vår u-landshjälp.
För många är det ett alltför avlägset
problem, som man ännu en tid
tror sig kunna blunda för. Det är inte
lätt att levandegöra för svenska folket
vad u-landshjälpen egentligen innebär,
och alla de som nu under vår mörka
vinter reser till flotta hotell vid soliga
badstränder tänker nog inte på att det
är ett u-land de besöker. Folkmyllret i

Torsdagen den 9 november 1967

gränderna bildar ju bara en pittoresk
bakgrund.

Vår hjälp till u-länderna har väl inte
heller varit bara en oavbruten kedja av
framgångar och lyckosamma ingripanden.
SIDA klagar i sin anslagsframställning
för nästa år över att det som uppfattas
som misslyckanden ger den största
publiciteten. Men vi måste väl vara
beredda att tillstå att ett ämbetsverk
under uppbyggnad kan göra sina misstag
lika väl som vår nådiga regering.

Det är ändå ett rimligt krav från
riksdagen och från den svenska allmänheten
att SIDA mer öppet redovisar
de misstag som gjorts under arbetets
gång. Det kan enbart bidra till att
skapa ett större förtroende.

Men ett mera öppet redovisande av
tidigare missgrepp är inte nog. Sedan
kommer den tekniska värderingen av
resultaten. Riksdagens revisorer säger
också i sin berättelse över SIDA:s verksamhet
att frågan om vilka resultat som
uppnås måste vara en huvudfråga vid
bedömningen av biståndsverksamheten.
Riksdagen har också tidigare sagt sig
önska en fortlöpande resultatvärdering.
Om detta heter det i revisorernas berättelse:
»Det är emellertid revisorernas
erfarenhet att sådan information ej
föreligger i önskvärd utsträckning.»

Det förefaller mig vara av utomordentligt
intresse för riksdagen att det
skapas metoder för en värdering av de
insatser som vi hittills gjort. Sådana
metoder skulle göra det möjligt för oss
att bättre avgöra vilka projekt vi i
framtiden helst vill satsa på. Hur vi än
ökar anslagen till u-landshjälpen —och
jag anser att de skall ökas — kommer
vi väl ändå alltid att ha överskott på
lämpliga projekt och underskott på tillgängliga
medel.

Från SIDA:s håll möter tydligen heller
inget motstånd mot en sådan värdering.
Tvärtom säger man i svaret på
revisorernas berättelse att en fortlöpande
bedömning av utvecklingsbiståndets
resultat är av avgörande betydelse
för SIDA:s planering av sin verksamhet.

Nr 42 21

Allmänpolitisk debatt

När det gäller att göra en samlad resultatbedömning
bör man enligt SIDA
tillkalla experter för varje tillfälle.
Också revisorerna anser att man bör
använda sig av någon utomstående instans,
t. ex. akademiska forskningsinstitutioner.

Som det nu är råder det alltså stora
brister i ett oavbrutet uppföljande av
projekten och deras resultat. Om projektet
i Tunisien säger Markensten i
sin bok »Svensk u-landshjälp i dag»:
»På fältet såg man naturligtvis vad som
hände, men detta registrerades inte,
och flera år efteråt går det inte ens på
platsen att rekonstruera det faktiska
händelseförloppet.»

Den mest noggranna evaluering som
hittills skett tycks ha gjorts av en professor
från Los Angelesuniversitetet,
som företagit en undersökning av den
amerikanska biståndsinsatsen på Taiwan,
d. v. s. Formosa-Kina. Han fann
att hjälpen där i stort sett varit effektiv.
Men han fann också att t. ex. livsmedelsleveranserna
varit minst produktiva
och att den mest effektiva hjälpformen
varit en kombination av tekniskt
och finansiellt bistånd.

Ännu vet man inte riktigt, hur man
skall gripa sig an med utvärderingen
av resultaten, längst har man i alla fall
kommit när det gäller familjeplanering.
Eftersom det är ett område, som vi
prioriterar, bör vi också kunna utveckla
resultatvärderingen här.

Det måste också vara ytterligt svårt
att avgöra vilken grad av perfektion
man skall ge ett projekt till ett u-land.
Det är väl här som i vardagslivet att
man vill ge det bästa man kan åstadkomma.
Men gåvan skall ju också kunna
inpassas i mottagarens miljö, vilket
i det här fallet betyder att den skall bli
en del av mottagarlandets förvaltning.
Om standarden är alltför hög, kan
driftkostnaderna bli för stora. Revisorerna
har här pekat på vissa brister i
Kelibia.

I London ges utbildning i preventivteknik
åt läkare och barnmorskor från

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt
u-länderna. En svensk expert skriver:
»Lokal och utrustning var primitiva och
skulle inte accepteras vid ett svenskt
sjukhus. Ur svensk synpunkt var det
av värde att finna, att träningen av läkare
från utvecklingsländerna skedde
under dessa förhållanden, som även
godtogs ur engelsk synpunkt. Arbetet
som utfördes och de instruktioner, som
gavs, var av högsta kvalitet.»

Den svenska riksdagen och den
svenska allmänheten har ansett att familjeplanering
skall ha hög prioritet
när det gäller SIDA:s insatser. Men alltjämt
är den andel, som vi anslår till
denna gren av verksamheten förvånansvärt
låg. Kanske beror detta bl. a. på att
det råder en stor brist på experter, som
representerar olika vetenskapliga synpunkter
på detta frågekomplex. Att stimulera
till en ökad tvärvetenskaplig
forskning är något som vi på alla sätt
måste uppmuntra. I det sammanhanget
är det viktigt att det familjeplaneringsinstitut,
som det har talats om, snarast
kommer till stånd. Bakom ett sådant
önskemål står också högerpartiet, vars
riksstämma i somras uttalade sig bl. a.
för prioritering av familjeplanering och
utbildning samt för ett vetenskapligt
institut.

Representanter för det internationella
organet, IPPF, bar också betonat, att
det är viktigt att ett sådant institut får
en internationell prägel. Hittills har
man kanske betraktat de olika familjeplaneringsprojekten
alltför mycket ur
enbart medicinsk synpunkt. Man borde
i större utsträckning följa utvecklingen
ur sociologisk och psykologisk synpunkt.

Vad betyder det då för ett u-land att
lyckas med sin familjeplanering? Låt
oss som exempel ta Pakistan.

Med nuvarande födelse- och dödlighetstal
kan man räkna ut, att siffran för
barn under 6 år, som år 1965 uppgår
till 26 miljoner, år 1985 kommer att ha
stigit till 53 miljoner. Vilken fruktansvärd
påfrestning för ett land, som trots
stora ambitioner inte har möjlighet att

klara vare sig försörjning eller utbildning
för den nuvarande befolkningen!

Men det finns ju inte anledning att
bär i dag gå in på de olika anslagsposterna
för nästa budgetår, den frågan
får stå över till nästa remissdebatt.

Jag har därför här inte alls berört
den procent av nationalinkomsten, som
ibland har tenderat att bli den dominerande
faktorn i debatten om u-landshjälpen.
Det är inte heller min avsikt
att göra det nu. Jag tror att SIDA är
bättre betjänt av att vi mer går in på
en diskussion av de aktuella objekten.
Jag tror att vad som nu behövs är en
saklig och frasfri diskussion här i riksdagen
och en tålmodig upplysning
bland den svenska allmänheten.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Den livliga skoldebatt
som för närvarande pågår motiverar att
skolfrågorna också belyses i höstremissen.

Det senaste decenniet har kännetecknats
bl. a. av en serie skolreformer, om
vilka det i stort sett har rått politisk
enighet. När Ragnar Edenman avgick
som ecklesiastikminister uttalade han i
en avskedsintervju apropå grundskolereformen
följande: »Nu har vi huset
klart. Det vilar på en stabil grund. Väggarna
är resta och taket läggs på. Nu
gäller det att koncentrera sig på arbetet
inom huset. Det blir nästa viktiga
steg i den rullande skolreformen.» Uttalandet
speglar situationen i grundskolan
på ett som jag tycker ganska riktigt
sätt.

Vi har uppnått stabilitet i organisationen,
även om främst översta våningen
i grundskolebyggnaden, årskurs 9,
sannolikt inom kort måste få en ganska
ordentlig ommöblering. Planeringsarbetet
pågår som bekant för fullt på skolöverstyrelsen,
och jag förutsätter att vi
får tillfälle att diskutera högstadiets utformning
här i riksdagen senare.

Målsättningen i 1962 års grundskolebeslut
var hög, för att inte säga djärv.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Knappast något land bär beslutat ett
obligatoriskt skolsystem med djärvare
föresatser att påverka och utveckla
samhället i demokratisk riktning än
Sverige. I propositionen om grundskolan
år 1962 sägs:

»Skolans mål och undervisningens
innehåll är varje människas rätt till allsidig
utveckling av sina anlag och intressen.
Tungt vägande är också det
moderna samhällets behov av krav på
sådana egenskaper hos människorna,
vilka grundlägger och förstärker demokratins
principer för samverkan och
tolerans mellan kön, raser och nationer.
Fostran till fritt och självständigt kritiskt
omdöme måste kompletteras med
fostran till samarbete. Respekten för
sanning och rätt, för människans egenvärde,
för människolivets okränkbarhet
och därmed för rätten till odelad personlig
integritet representerar så omistliga
tillgångar, att de kan sägas utgöra
några av de grundvärden som måste få
bestämma skolans mål och undervisningens
innehåll och inriktning.

Härav följer för undervisningsarbetet
sammanfattningsvis kraven på självverksamhet,
åskådlighet, individualisering
samt gemenskap och samarbete.»

Målsättningen ställde nya och väsentligt
ökade krav på den svenska lärarkåren.
Lärarutbildningssakkunniga fastslog
också detta i sitt betänkande, där
det bl. a. sägs: »Denna uppgift innebär
en omställning i arbetssättet på alla nivåer,
såväl i grundskolan som på det
gymnasiala stadiet.» — »Förr skulle läraren
främst kunna fånga klassens uppmärksamhet,
numera måste han i första
rummet kunna stimulera den enskilde
elevens arbete». — »Organisationsförmågan
sätts på prov framför allt vid individualiserad
undervisning.»

Herr talman! Jag har citerat dessa
avsnitt ur ett par väsentliga skolpolitiska
dokument för att belysa en central
fråga i den just nu livliga debatten
om anpassningsfrågorna i dagens skola.
Jag tror nämligen att ett av grundproblemen
i de svårigheter som otvivel -

Allmänpolitisk debatt

aktigt våra lärare och elever har att
kämpa med utgöres av skillnaden mellan
den djärva målsättningen och de
befintliga förutsättningarna att förverkliga
dem i det dagliga arbetet. Ingen
kan förneka den goda vilja och den
ambition som lärarkåren lägger i dagen
för att lyckas, men tyvärr saknas så
mycket av den inre utrustningen i materiellt
och pedagogiskt hänseende att
skolsystemet långt ifrån ännu fungerar
gnisselfritt. Situationen har inte blivit
bättre av den eftersläpande lärarutbildningsreformen.
Först i år har riksdagen
beslutat om hur lärarkåren skall
utbildas för de långt tidigare beslutade
skolformerna. Det kommer att dröja
fram till 1970-talet innan lärare lämnar
lärarhögskolorna med en utbildning
som helt anpassats till grundskolans,
gymnasiets och fackskolans läroplaner.

Det mest kännetecknande för den
klass läraren i en svensk grundskola
möter är sannolikt heterogeniteten, den
stora spännvidden, i många avseenden.
Det är naturligtvis en konsekvens av
principen om den sammanhållna klassen
i ett obligatoriskt skolsystem. I klassen
finns elever med vitt skilda intellektuella
förutsättningar. Där finns elever
med helt olika ekonomisk bakgrund.
Möjligen föreligger den gemensamma
nämnaren att de flesta upplevt en ökning
av familjens inkomster under en
tioårsperiod med upp emot 100 procent.
Med det följer en inställning, karaktäriserad
av ständigt ökad anspråksnivå,
som kan leda till en inte alltid problemfri
standardjakt.

Många utredningar liksom den allmänna
erfarenheten säger att hemmets
studiemiljö är högst avgörande för skolgångens
utfall. På den punkten skiljer
sig läget i grundskolan väsentligt från
den tidigare urvalsskolan. Vi vet att det
stora flertalet i föräldragenerationen
alltjämt endast har fått sin utbildning
i folkskola. Även om detta inte får tas
som en generell regel — och det är jag
angelägen att understryka — så har de
elever som kommer från hem där för -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt
äldrarna har större erfarenhet av studier
ett bättre studiesocialt stöd än de
andra. Att så är fallet går inte att komma
ifrån, och jag tror att det är en omständighet
som alltför ofta förbises.

Med den förlängda skolplikten följer
också ett förlängt beroende av föräldrafamiljen,
ekonomiskt och praktiskt, parat
med ett ökat behov av snabbare
social och psykologisk frigörelse, vilket
naturligtvis kan vara konfliktskapande.
Samhällets strukturförändringar är en
annan omständighet som starkt påverkar
skolungdomens situation. En inre
folkvandring bestående av att cirka
400 000 människor per år byter hemortskommun
gör att såväl ungdomar
som deras föräldrar ofta saknar det
rotfäste i hemmiljön som tidigare generationer
ägde. Vissa kontaktsvårigheter
blir många gånger en följd härav.

Med industrialiseringen följer också
kvinnans frigörelse från hemmet, vilket
med nödvändighet radikalt förändrar
skolsituationen för eleverna.

Herr talman! Åtskilliga andra faktorer
går säkert att redovisa, som kan sägas
ge dagens skolungdomar en helt
annorlunda situation än tidigare. Jag
har med det sagda velat påvisa dels
hur det alltfort bestående gapet mellan
skolreformernas målsättningar å ena
sidan och förutsättningarna att i praktisk
pedagogisk verksamhet genomföra
dem å den andra sidan, dels hur skolungdomarnas
situation i hem, skola och
samhälle ständigt förändras och hur det
sammantaget ganska naturligt leder till
vissa anpassningsproblem. Dessa problem
har fått sin utlösning i den pågående
skoldebatten. Leder den diskussionen
till en större öppenhet, en ärligare
vilja att redovisa hur situationen
verkligen är med de mörka inslag som
finns, men också påpekanden om de
spirande framgångar som förekommer
i rikt mått, är debatten enbart en positiv
företeelse. Men om den däremot
skulle få till resultat en negativ attityd
mot grundprinciperna i det framarbetade
skolsystemet, då finns det anled -

ning att träda upp till försvar. Oavsett
resultatet har skolans personal rätt att
vänta sig ett fortsatt positivt engagemang
från stat och kommun. De väntar
sig konkreta förslag och en ökad satsning
för att ge skolan nödvändiga resurser
i uppföljningsarbetet och vidareutvecklingen
av skolreformerna.

Punktvis skall jag försöka sammanfatta
några av de åtgärder som jag finner
angeläget att omedelbart vidta eller
vidareutveckla för senare verkställighet.

1) Även om åtskilliga ansträngningar
gjorts och goda resultat nåtts för att
förverkliga en metodik som står i överensstämmelse
med läroplanerna, har
jag ändå den bestämda uppfattningen
att en intensifierad fortbildning av skolans
personal, främst skolledare och
lärare, är mycket angelägen. En gammal
god pedagogisk regel är att en meningsfylld
sysselsättning ger god arbetstrivsel.
För att tillgodose exempelvis de
skärpta kraven på individualiserad undervisning
återstår säkert mycket att
göra ännu.

2) Ett annat led i förnyelsen av metodiken
utgör produktionen av hjälpmedel.
Intensivt arbete pågår på skilda
tält för att tillgodose det behovet, och
vi kan därför motse en fortsatt snabb
förbättring. Men det gäller inte enbart
produktionen utan väl så mycket systematiseringen
och vägledningen om
hur och när materialet effektivast skall
utnyttjas. Jag vågar påstå att en riklig
mängd undervisningsmateriel, men illa
planerad, kan vara lika otillfredsställande
som stor knapphet på materiel.

3) Den elevvårdande personalen är ännu
helt otillräcklig. Antalet kuratorer
är i dag cirka 200, varav en hel del är
halvtidsanställda. Vi har 15 länsskolpsykologtjänster
och 97 kommunala
skolpsykologtjänster. Antalet elever per
psykolog varierar avsevärt. Högsta antalet
är för närvarande över 16 000.
Var och en förstår att en fortsatt utbyggnad
på det här området är nödvändig,
om acceptabel effektivitet skall

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

uppnås. Vidare förefaller det som om
en del gränsdragningsproblem kvarstår,
om vilka arbetsuppgifter de olika
tjänstemännen lämpligen bör ha inom
elevkåren. Sådana ting borde relativt
snabbt gå att klara ut. I mångt och
mycket är det ju här fråga om ett lagarbete.

4) Då elever får tillfälliga eller mera
långvariga anpassningsproblem i skolarbetet,
måste skolan ha en tillräckligt
differentierad arsenal av hjälpåtgärder
till sitt förfogande. Klinik- och specialundervisning
av olika slag utgör de
viktigaste inslagen i det här avseendet.
Det kan dock ifrågasättas, om inte förnyade
ansträngningar för att finna nya
former på det här området är motiverade.

5) Det nuvarande statsbidragssystemet
låser den kommunala skolledningen
på ett enligt min mening något
olyckligt sätt i det pedagogiska förnyelsearbetet.
För närvarande är statsbidraget
bundet till antalet lärartjänster.
Jag ifrågasätter, om inte en annan
bas vore lämpligare, som gav skolledningen
större frihet att t. ex. utnyttja
olika slag av personal i undervisningen
och större frihet att organisera klasser
och grupper enligt Trump-metoden.
En sådan översyn av statsbidragssystemet
borde också innefatta bidrag för
all undervisande och elevvårdande personal,
således inte enbart skolledning
och lärare.

6) I flera läraruttalanden på senaste
tiden har framkommit hur lärare i ensamhet
för sin kamp mot besvärliga
elever eller hela klasser utan att vilja
eller kunna föra problemen vidare. Lärare
som kommit i en sådan situation
att de är nära att ge upp måste omedelbart
bibringas den uppfattningen
att de kan få hjälp och framför allt
också får hjälp när det behövs. För
mig förefaller det helt naturligt att läraren
i första hand skall kontakta rektor
i sådana här situationer. I den pågående
debatten har det gjorts gällande
att lärarna har dragit sig för att tala

Allmänpolitisk debatt
med rektor på grund av föreliggande
risk att få sänkt tjänstgöringsbetyg. Jag
tror farhågorna är överdrivna. Men jag
kan inte heller se att någon gradering
av lärarens tjänstgöring tjänar något
vettigt syfte. Därför tycker jag att den
delen av tjänstgöringsbetyget helt kan
utgå.

I det här sammanhanget förtjänar
påpekas den slagsida som tyvärr alltför
ofta rektorernas arbetsinsatser får
mot den administrativa sidan på de
pedagogiska uppgifternas bekostnad.
Även den saken förtjänar övervägas.

7) 1965 publicerade en arbetsgrupp,
tillsatt av skolöverstyrelsen, en utredning
benämnd Arbets-, trivsel- och ordningsförhållanden
i den obligatoriska
skolan. I det arbetet framkom förslag,
som delvis tangerat en del av de tidigare
nämnda punkterna, men också
åtskilliga andra som förtjänar beaktande,
bl. a. förslaget om den servicegrupp
för skolans trivsel- och ordningsförhållanden
som sedermera också tillsattes.
Tyvärr har den icke utnyttjats på det
sätt som var avsikten, och det kan därför
diskuteras om inte en omorganisation
snarast bör göras. Det avsnitt i
nämnda undersökning som jag finner
vara särskilt angeläget att det inte faller
i glömska utan ständigt är föremål
för fortsatt vidareutveckling är skolbyggnadernas
utformning. Det gäller
främst sådana ting som storleken, möjligheten
att dela upp skolenheten i
skilda avdelningar för att motverka
stora elevmängder med åtföljande anonymitetsproblem,
kommunikationsledernas
utformning, placeringen av gemensamhetsutrymmen,
bullerbekämpning
o. s. v.

8) En utveckling av elevdemokratin
i den riktning som finns redovisad i en
motion, som jag är medmotionär på,
kan befrämja arbetstrivseln. Motionen
skall behandlas senare i dag, varför
jag inte kommenterar den närmare nu.

9) Till sist skulle jag vilja stryka
under behovet av ökad information om
våra skolformer via massmedia. Jag

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt
har den uppfattningen att många föräldrar
känner sig okunniga om vilka
möjligheter deras barn bär att få mest
adekvat utbildning i förhållande till
sina förutsättningar. Informationen bör
inte minst belysa de arbetsformer som
den nya skolan vill utnyttja.

Herr talman! Jag har försökt att i
några punkter konkretisera några väsentliga
frågor i dagens skoldebatt som
alla ytterst gäller att göra arbetstrivseln
större. Det hade varit ett nöje att
få ventilera dem med något av statsråden
i departementet, men jag kanske
får tillfälle att göra det senare.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Höstens stora allmänna
politiska debatt börjar lida mot sitt
slut. Den har pågått så länge att jag är
alldeles säker på att kammarens ledamöter
— antingen de finns i kammaren
eller inte — mycket intensivt väntar
på att få övergå till behandlingen
av de många sakärenden som finns på
dagens föredragningslista.

Debatten har pågått så länge att de
stora frågorna — den ekonomiska utvecklingen,
den fortsatta inflationen
och den stora arbetslöshet som hotar —
är väl avbetade. Jag skall därför icke
uppehålla mig vidare vid dessa frågor.

I detta fina socialistiska välfärdssamhälle
har plötsligt trygglietsfrågorna
blivit aktuella. Varför, kan man fråga,
har inte det socialdemokratiska
partiet under den långa tid som det utövat
makten skapat den trygghet som
är så viktig för alla? Om det finns några
otäcka och hemska ekonomiska
krafter i vårt samhälle, varför har man
inte tidigare eliminerat dessa krafter,
när man har haft så god tid på sig?

Några talare har redan berört övergången
till högertrafik. Jag vill för min
del i motsats till vad en talare anförde
redan i tisdagens debatt framhålla, att
det kan finnas anledning till glädje och
tillfredsställelse över att det i verkligheten
gick så bra att lägga om till och

införa högertrafik och att olyckornas
antal så kunde hållas nere under de
första månaderna. Att under två månader
kunde räddas betydligt mer än
hundratalet människoliv i förhållande
till den olycksfrekvens som vi bär att
jämföra med är ett mycket gott resultat.

Det fanns människor som trodde att
övergången till högertrafik skulle bli
en mycket bloddrypande händelse, att
det skulle bli ett blodbad på vägarna
och att sjukhusen skulle fyllas med
skadade och lemlästade på en enda
gång. Det fanns de som efterlyste vilken
beredskap som rådde på sjukhusen.
Det var dess bättre ett misstag att
tro, att även sjukhusen skulle behöva
en starkare beredskap än vanligt. Det
blev inte på detta sätt. övergången gick
bra och medförde ett minskat antal
olyckor. Nu har olyckskurvan börjat
peka uppåt igen, men vi får hoppas att
detta blir av övergående natur. Här
gäller det, efter vad jag kan förstå, att
hålla ett stadigt grepp om trafiksäkerheten
även i fortsättningen.

Även om man tyckte att propagandan
och upplysningen samt allt det
som uträttades före den stora övergångsdagen
var tröttande och ibland
verkade tjatigt, kan man nu konstatera
att allt arbete och all planering före
och under övergångstiden gav ett gott
resultat. Knappast någon vågade tro,
att denna stora apparat verkligen skulle
fungera så bra som den gjorde. Liksom
herr Lundström uttalade i går vill
jag gärna lämna ett erkännande till de
personer som hade att svara för övergången
och dess organisation.

Det som var av stort värde under
själva övergångstiden var den hårda
kontroll som utövades. De som inte
hade lärt sig köra bil före omläggningen
utan körde mycket vårdslöst har nu
ändå under en viss tid fått lära sig att
köra på ett hyfsat sätt. Det är bara att
hoppas att den inlärda körtekniken
skall sitta i för framtiden. Händelserna
visar dock — inte minst vad som har

Torsdagen den 9 november 196?

Nr 42

inträffat under det senaste veckoskiftet
— att det även i fortsättningen måste
utövas en stark kontroll över de
många bilister som alltjämt far fram
ansvarslöst ute på vägarna.

Även i denna debatt har det omtalats
att vår levnadsstandard är den
högsta i Europa. Jag skall inte försöka
ändra på den uppfattningen. Det kan
inträffa olyckor på alla områden, men
nog kan man tycka att det alltmera ofta
inträffar händelser, som klart och
tydligt visar att det inte är så väl ställt
i vårt samhälle. Här finns — det måste
vi vara medvetna om — många som
lider nöd, även om detta faktum inte
framträder så starkt i ljuset.

Det har talats och skrivits så mycket
om ett alltmer ökat narkotikamissbruk
under de senaste åren. En hel del
narkotikabovar, försäljare och missbrukare
fångas in och får sitt välförtjänta
straff. Faran är dock stor att
missbruket ändå ökar. Varför orkar
inte samhället med att på ett bättre sätt
röja upp i narkotikakvarteren?

Hur kan egentligen en sådan händelse
inträffa i vårt välfärdsland, som för
några veckor sedan tilldrog sig här i
Stockholm, bara 16 km från centrum?
Hur kunde det inträffa att en kvinna
med fem små barn fick bo i ett gammalt
skjul, som under inga förhållanden kunde
kallas en människovärdig bostad?
Detta uthus eller ruckel var utdömt som
bostad innan kvinnan flyttade dit för
ett antal år sedan. I detta skjul avlider
kvinnan omgiven av sina fem små barn,
när hon föder sitt sjätte barn, som likaså
avlider.

Nog är det rätt många människor vilkas
jordiska tillvaro — som det redan
sagts i denna debatt — avslutas alltför
tidigt av den orsaken att de inte får det
stöd och den omtanke som de borde få.
Skulle det inte vara rätt och riktigt att
det allmänna satte in sina resurser att
hjälpa där nöden är som störst, hjälpa
där nöden är verkligt livshotande?

I en tidning så sent som den 17 oktober
omtalades att en 58 års man hade

Allmänpolitisk debatt
varit intagen på sjukhus för tbc, en utarbetad
och sjuk människa. Han hade
inte legat samhället till last utan försörjt
sig själv och fullgjort sina skyldigheter.
Men när han kom i en nödsituation,
då fick han ingen hjälp. Mannen
hade haft en bostad. Den miste han under
vistelsen på sjukhuset. När han blev
utskriven och lämnade sjukhuset i
februari månad fanns ingen annan råd
— han hade en gammal säng, den ställde
lian vid en rivningsfärdig fabriksvägg
och över sängen på några brädbitar
hängde han upp en presenning,
som inte skyddade mot höstregnen utan
allt blev genomsurt.

Visst har vi om man ser till genomsnittet
och över det hela taget en god
levnadsstandard, men det finns också
många mörka fläckar i det socialistiska
välståndssamhället. Händelser inträffar
ofta som talar för att de sociala myndigheterna
bör ha en bättre uppsikt med
sådana individer som verkligen lider
nöd och hjälpa dem som har det svårt.
Det är kanske inte bara de som jämt och
ständigt ropar på hjälp som har det svårast
— även de som lider i tysthet och
stillhet behöver uppmärksammas.

I den propagandakampanj som bedrives
av det socialdemokratiska partiet
och som förekommit kring den extra
partikongressen, har man utlovat att
här skall bedrivas en hårdare socialistisk
politik. Men jag har inte kunnat
upptäcka att man ägnat dessa de allra
mörkaste sidorna i samhällsbilden någon
uppmärksamhet.

Inte heller har jag kunnat upptäcka
att man ägnat ökad uppmärksamhet åt
ordningens upprätthållande, något som
är och måste vara ytterst angeläget. Vi
har nyligen fått uppgifter om att här i
Stockholm alla tillgängliga resurser tagits
i anspråk för att möta den ökade
brottsligheten. Trots detta har antalet
anmälda men ej utredda brott ökat från
mars till september med 6 000 till 18 000.
Liknande förhållanden råder i många
andra polisdistrikt. Man kan med skäl
fråga: Vart skall det leda hän?

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

Säkert speglar inte dessa siffror verkliga
förhållandet; den uppfattningen
blir alltmer allmän att det är meningslöst
att göra anmälan till polisen om
det inte är alltför grova brott. Det måste
vara fråga om en allvarlig företeelse,
när brottsligheten fortsätter att öka
samtidigt som polisens personalresurser
inte följt med i utvecklingen.

De stöldligor som blivit upptäckta på
senaste tiden och som under flera år
kunnat göra inbrott och stölder på
hundratals platser talar sitt tydliga
språk. De har samlat ihop stöldgods
för flera miljoner kronor, i sådan
mängd att de inte kunnat finna avsättning
för det stulna inom landet utan
smugglat det ut över gränserna.

För inte så länge sedan uppgavs det
att stölderna av tvåhjuliga fordon —
cyklar, motorcyklar och mopeder —
rörde sig om ett värde av cirka 35 miljoner
kronor per år i hela landet. Dessa
brott är sådana som polisen inte hinner
att syssla med. Under år 1966 klarades
upp i Stockholm 7,66 procent
av motorcykelstölderna, 8,54 procent av
mopedstölderna och 1,9 procent av cykelstölderna.

För att ta ett annat exempel kan nämnas
att i Borås stad mopedstölderna inte
utreds i brist på arbetskraft. En man
finns för uppgiften. Han har fullt arbete
med att ta emot rapporter om påträffade
övergivna och ofta helt eller delvis
slaktade mopeder, åka runt och samla
ihop dem och sköta pappersexercisen.
Här förekommer ingen spaning efter
stulna mopeder, ingen spaning efter
gärningsmän. Bara mopedstölderna i
Borås kommer i år att röra sig om ett
värde på cirka 400 000 kronor.

Jag har vid tidigare tillfällen sagt att
detta är en ytterst farlig utveckling,
och jag är för min del säker på att man
förr eller senare måste komma till insikt
mera allmänt härom.

När nu brottsligheten ökar i hastig
takt, och tusen och åter tusentals brott
bara avskrives hos polisen, föder detta
förhållande nya brottslingar som i sina

tilltag blir allt djärvare. De som inte
lever inom lagens gränser, de som ger
sig in på brottets bana, har de senaste
åren haft en god marknad, en alltför
god jordmån och uppväxtmiljö att leva
i. Ingen kan i verkligheten ha någon
annan uppfattning än att detta förhållande
att vi har ett ständigt ökat antal
ouppklarade brott föder en ny och svårare
brottslighet.

Att såsom förekommit även här i riksdagen
ibland försöka nonchalera det
hela och försöka bortförklara innehållelt
i vad som händer och sker med att
det är små och obetydliga förseelser
som avskrives kan inte annat än betecknas
som ansvarslöst.

Det måste vara en samhällsuppgift av
stor betydelse att här se till att det blir
ett ändrat förhållande. Kan verkligen
någon i ansvarig ställning ha den uppfattningen
att det är riktigt att tusen
och åter tusen brott avskrives utan
minsta åtgärd bara därför att det saknas
arbetskraft för utredningsarbetet?

När det gällde att lämna in förslag
till nästa finansår innehöll förslaget
från polischefernas och länsstyrelsernas
sida ett önskemål om cirka 3 000 nya
tjänster. Rikspolisstyrelsen ansåg att
vad som begärdes var berättigat, men
även till detta stora statliga verk hade
utgått en framställning från Kungl.Maj:t
att det på grund av ett ansträngt statsfinansiellt
läge gällde att hålla igen och
visa sparsamhet.

Rikspolisstyrelsen är tydligen lättare
att tala vid i detta sammanhang än länsstyrelserna
och polischeferna ute i länen
och kunde för sin del bara tillstyrka
ett avsevärt mindre antal, eller 564
nya tjänster, därav 464 polistjänster.

Nog finns det anledning i många sammanhang
att leva mer sparsamt, men på
inget område är det så olämpligt och
kommer att föra med sig stora skadeverkningar
som att i dagens situation
spara på arbetskraften för ordningsmakten.

Jag vill även denna gång, herr talman,
ha sagt att det verkar ganska otro -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

ligt att vi skulle ha blivit så fattiga i
detta land att vi inte skulle ha råd till
att så långt som möjligt svara för ordningens
upprätthållande.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag hade inte tillfälle
att vara inne i kammaren under den
debatt i går som rörde sjukvårdsfrågorna;
jag var i medkammaren. Men
jag har erfarit att herr Lundström då
tog upp ett yttrande av mig och bl. a.
anförde att socialministern »som bekant
har bortsett från att det föreligger
någon vårdkris här i landet».

Jag är litet förvånad över detta yttrande.
Jag hade ju tillfälle att i december
månad 1966 inte bara diskutera
sjukvårdsfrågorna i sin helhet med herr
Lundström utan också att utförligt tala
om vad jag hade sagt. Och jag vill,
herr talman, begagna tillfället att återigen
i varje fall till protokollet läsa in
att vad jag påpekat är, att det självfallet
finns många lokala svårigheter inom
sjukvården. Problemen kan på sina håll
vara stora, men det finns enligt min
mening inget underlag för talet om
vårdkris som en beteckning på den
svenska sjukvårdens läge i dag.

Jag har velat anföra detta till protokollet
för att starkt reagera mot det
sätt, varpå man från folkpartiets sida
inte bara använder citat utan över huvud
taget behandlar den stora, allvarliga
sjukvårdsfrågan.

Jag hade anledning att i medkammaren
i går ställa två frågor till partiledaren
herr Wedén. Jag frågade honom
om det råder vårdkris i Södermanlands
län och, om så är fallet, vilka
åtgärder herr Wedén ansåg att statsmakterna
skulle vidta för att förbättra
situationen. Jag frågade vidare, om herr
Wedén kunde peka på något enda
landstingsmöte i höst, inför vilket folkpartiet
tagit något initiativ som kan sägas
vara ett allvarligt och väl underbyggt
försök att komma till rätta med
den krissituation, som vi enligt folk -

Allmänpolitisk debatt
partiet skulle ha i vårt land. Jag fick
inget svar.

Men eftersom herr Lundström i flera
sammanhang här i kammaren tagit upp
sjukvårdsfrågorna till diskussion, skulle
det finnas anledning för mig att rikta
i varje fall den sistnämnda frågan till
honom: Vad har skett ute på landstingsmötena
denna höst?

Jag kan gärna, herr talman, tillhandahålla
honom en viss vägledning. Här
har ju från folkpartiets sida riktats häftiga
attacker mot förhållandena på sjukoch
hälsovårdens område. Man har
gjort energiska försök att frammana
bilden av en krissituation, inför vilken
regeringen står rådlös, utan förmåga
eller vilja att handla.

När jag nu igen har ställt frågan om
folkpartiet eller enskilda folkpartister
tagit några initiativ vid höstens landstingsmöten
för att komma till rätta med
den kris och den nästan katastrofala
situation, som de själva målar upp, har
jag inte särskilt stora förhoppningar
att få ett svar. Därför skall jag försöka
ge svaret själv. Det finns inte något
som helst samband mellan folkpartiets
propaganda på detta område och folkpartirepresentanternas
politiska insatser.

Jag har sett litet på vad som har
hänt ute i landstingen denna höst. Inom
16 landsting har folkpartiet över huvud
taget inte tagit något eget initiativ
eller gjort någon framstöt som skulle
kunna rubriceras som ens ett försök
att komma till rätta med den vårdkris
som i andra sammanhang bekymrar
partiet så starkt.

I övriga landsting förekom motioner
eller interpellationer i vårdfrågor, men
de gällde som regel perifera spörsmål.
Det kan noteras att några av motionerna
aldrig kom upp till realbehandling,
eftersom de förslag som de innehöll
redan hade tillgodosetts genom initiativ
från landstinget eller staten. I vissa
andra fall kan man kanske spåra ansatser
till förhalning.

Ett antal motioner kan sägas inne -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

bära vissa marginella insatser, som
kanske kan ge begränsade fördelar.
Men slutbilden är fullständigt klar. Några
insatser som verksamt skulle kunna
bidra till att undanröja den sjukvårdskris,
som man talar om, har inte presterats
av folkpartiet eller enskilda folkpartister
under landstingsmötena i
höst. Folkpartiets propaganda om krisen
har alltså inte påverkat folkpartiets
egna förtroendemän så att de kommit
med några påvisbara initiativ i de
församlingar, där landets sjukvårdsfrågor
i så hög grad avgörs.

Eftersom herr Lundström uppenbart
i går riktade denna anklagelse mot mig,
har jag i dag velat begagna tillfället att
lämna honom en redovisning på detta
viktiga avsnitt.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Låt mig först säga att
en stor del av de saker, som socialministern
nu berörde, togs upp under gårdagens
diskussion. Herr Söderberg beskrev
— låt vara inte med samma utförlighet,
utan mera summariskt — hur
litet folkpartiet hade gjort i landstingen.

Gentemot detta sade jag då — och
jag vill upprepa det nu när socialministern
är närvarande — att de frågor
som vi diskuterar i riksdagen är frågor
som berör problemen i stort. Vi
inom folkpartiet anser att det är statens
och i första hand regeringens angelägenhet
att ta initiativ till och försöka
utarbeta erforderliga vägledningar
och riktlinjer för hur man skall komma
till rätta med detta problem i stort
och inte bara det som är lokalt betonat,
såsom jag tyckte att socialministern
nu ville antyda.

Den statistik som föreligger beträffande
bristen på läkare, sjuksköterskor
och annan vårdpersonal — en brist
som bl. a. är den reella anledningen
till de beryktade sommarstängningarna,
andra ting att förtiga — ger klart vid

handen att man aldrig kommer till rätta
med hela sjukvårdsproblemet förrän
man kan lösa personalfrågan och därmed
sammanhängande spörsmål. Det
gäller alltså inte bara den slutna utan
även den öppna sjukvården.

Jag sade i går — och jag upprepar
det här — att personalproblemet är ett
mångfasetterat problem. Det gäller inte
bara lönefrågor, arbetsförhållanden i
övrigt och organisationsspörsmål, utan
också servicefrågor och en mängd andra
saker. Om man verkligen skall nå
resultat kommer det att kosta pengar.
Jag reste därför spörsmålet hur dessa
pengar skall anskaffas och nämnde olika
alternativ. Det är en fråga som man
inte kan ge sig på utan att problemen
blivit analyserade centralt — alltså genom
statligt initiativ — och man försökt
komma fram till en lösning som
avser både de rent statliga uppgifterna
och de uppgifter som omhänderhas av
landstingen. Man kan inte bara säga
att sjuksköterskeyrket måstes göras till
ett lockande yrke och att detta främst
är en uppgift för landstingen, som ju
har de flesta sköterskorna, utan detta
är ett spörsmål som är fullständigt beroende
av att staten och berörda kommuner
gör en gemensam utredning och
vad man därvid kan komma fram till.
Därför finns all anledning att ytterligare
påfordra de initiativ i detta viktiga
avseende — andra att förtiga —
som jag närmast berörde i går.

För mig har det hela tiden, när jag
tagit upp dessa sjukvårdsspörsmål i flera
år, stått klart att det är en så väsentlig
fråga, att den i stort sett måste
ges prioritet framför många andra. Olika
människor och olika grupper av
människor har olika önskemål och olika
behov. En del behöver bostäder —
inte alla, ty de flesta har. En del behöver
bidrag av olika slag — inte alla
men en del. Detta är problem som man
bör försöka lösa för berörda grupper.
Men allesammans vi människor, som
inte möjligen den moderna ättestupan
trafiken tar död på med detsamma,

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

kommer att ha behov av sjukvård. Därför
måste det vara en gemensam angelägenhet
för oss alla, så viktig att jag
tycker att vi borde kunna förena oss
att verkligen gemensamt göra den insats
från det allmännas sida som är
möjlig.

Jag vill till sist understryka, vad jag
också sade till herr Söderberg i går,
då han inte ville använda ordet »vårdkris»,
vilket nog inte heller socialministern
ville göra i dag, att det ju inte är
på orden det beror. Strunt i orden!
Det viktigaste är att man verkligen
på bred front griper sig an med ett
problem, som såvitt jag förstår även
socialministern är medveten om.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Lundström sade
att man skall »strunta i orden». Jag noterar
det, och då hoppas jag att man
inom folkpartiet nyanserar sin propaganda
i fortsättningen. Herr Lundströms
tonläge lade jag också märke till. Han
sade att det är angeläget att »alla goda
krafter förenas» i de viktiga uppgifter
som föreligger. Jag noterar även detta.

Men mycket av allt det som herr
Lundström sade här i denna dämpade
ton kontrasterar starkt mot den propaganda,
som man centralt driver och
har drivit ute i landet. Jag skall inte
trötta kammarens ledamöter med någon
längre redogörelse, men det finns några
inslag i denna propaganda som jag
har reagerat emot. Det är framför allt
den notoriska underlåtenheten att redovisa
vad som sker och vad som hänt.
Man gav för några år sedan ut en broschyr
»Medicin mot vårdkrisen» som vi
diskuterade i fjol. Där redovisar man
över huvud taget inte någonting av vad
som faktiskt händer.

Må det vara mig tillåtet, herr talman,
att göra några påpekanden. Här står vi
inför uppgifter som är stora, och personligen
är jag medveten om att det
finns många problem med många svårigheter,
det har jag i olika samman -

Allmänpolitisk debatt
hang understrukit. Vi har problemen
inom åldringsvården, kanske framför
allt i de största städerna. Vi har lokalt
betingade svårigheter beträffande provinsialläkartjänsterna
i Norrland. Vi
har nya specialiteter som tränger sig
på och som måste infogas i vårt sjukvårdssystem,
t. ex. den nu aktuella njursjukvården.

Vi är medvetna om de påfrestningar
som många enskilda kan utsättas för,
när de konfronteras med brister som
självfallet finns. Men vi nöjer oss ju
inte med att ropa om vårdkris. Vi satsar
hårt för att öka resurserna ännu
mera, så att ingen skall behöva riskera
att bli utan adekvat behandling och
vård.

Det är detta som jag anser det angeläget
att betona, inte minst inför en
vårdbehövande allmänhet, att landstingen
här anstränger sig i hög grad för
att möta krav och behov och att man
där inte finner att folkpartiet har tillhandahållit
några patentmedicinska
lösningar. Tvärtom — jag har redovisat
vad som har hänt på landstingsmötena
denna höst.

Herr Lundström tar upp personaltillgången.
Låt mig, herr talman, bara
säga ett par ord om detta, därför att
det är så väsentligt. Folkpartiet redovisar
ju ingenting. Vi har satsat starkt
på läkarutbildningen, så starkt att vi
inom loppet av detta decennium fördubblar
intagningskapaciteten vid de
medicinska fakulteterna, från 450 till
över 900 medicine studerande per år.
Medicinalstyrelsen uppskattar att vi under
tre år, 1967—1969, kommer att få
ett nettotillskott av drygt 1 000 heltidstjänstgörande
läkare, inberäknat utländska
läkare. Och efter 1969 bör verkningarna
av den kraftigt ökade läkarutbildningen
göra sig än mera gällande.

Vi har haft förmånen att här i landet
få ta emot ett betydande antal utländska
läkare. För att på bästa sätt kunna
utnyttja detta tillskott har vi organiserat
en omfattande kursverksamhet för

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

att snabbt sätta de utländska läkarna in

1 vårt språk och i våra förhållanden.
Jag kan nämna för kammarens ledamöter,
att just i de här dagarna får vi
ett tillskott av 55 väl kvalificerade läkare
från Tjeckoslovakien och Bulgarien.

När det gäller sjuksköterskeutbildningen
har intagningen i sjuksköterskeskolorna
ökat från 1 800 år 1960 till

2 800. Det totala antalet yrkesverksamma
sjuksköterskor har stigit från mindre
än 20 000 år 1960 till bortåt 27 000,
och medicinalstyrelsen uppskattar nettotillskottet
under de närmaste tre åren
till cirka 3 700 heltidsarbetande sköterskor
vid oförändrad yrkesintensitet.

När det gäller övriga personalgrupper,
assistenter, undersköterskor och
sjukvårdsbiträden, har utbildningen
också ökat.

Vårdkapaciteten på våra kroppssjukhus
gör det nu möjligt att lägga in över
1 miljon människor för vård under ett
år. År 1965 var siffran 1 100 000. Det
innebär i genomsnitt över 3 000 intagningar
per dag, dessutom sker under ett
år bortåt 10 miljoner läkarbesök vid
sjukhusens öppna mottagningar. Det
sker ju ett väldigt sjukhusbyggande här
i vårt land, som inte minst landstingens
ledamöter väl känner till. Men tydligen
är herr Lundström även på den punkten
främmande för vad som händer ute i
bygderna.

År 1966 byggdes sjukhus och sjukhem
för cirka 470 miljoner. Under innevarande
år beräknas sjukhusinvesteringarna
öka med inte mindre än cirka
60 procent till 750 miljoner och nästa
år beräknas de öka ytterligare till drygt
850 miljoner kronor för att 1969 gå upp
till över 900 miljoner. Det skulle betyda
ungefär en fördubbling av sjukhusbyggandet
från 1966 till 1969, dvs. på tre
år. Sjukvårdshuvudmännen gör här
utomordentliga insatser och det har vi
anledning att tacksamt notera.

Man anklagar oss också för att man
inte planerar och prioriterar. Låt mig
där bara peka på långtidssjukvården,

som är så viktig och väsentlig — den
tar ju sikte på åldringarnas behov.

Förra året byggdes sjukhem för cirka
120 miljoner kronor och i år beräknas
det ske en fördubbling av sjukhemsbyggandet.
För nästa år beräknas ytterligare
en kraftig ökning. Detta är resultatet
av en medveten styrning, som
givit förtur åt sjukhemmen inom sjukvårdsbyggandet.
Resultatet kan avläsas
i att inte mindre än 15 000 nya sjukhemsplatser,
dvs. platser för långtidsvård
för i huvudsak äldre kommer att
stå färdiga eller vara under byggnad
1969. Denna nettoökning av platsantalet
innebär ett mycket stort tillskott till
de 23 200 långtidsvårdsplatser vi hade
1965. Det betyder att vi raskt närmar
oss det platsantal inom långtidsvården,
som uppställdes som mål av läkarprognosutredningen,
nämligen cirka 40 000
platser år 1970.

En stor utbyggnad pågår även av den
andra sidan av åldringsvården. Platsantalet
på våra ålderdomshem har under
1960-talet ökat med närmare 10 000
vårdplatser, och 1966—1967 har igångsättningstillstånd
beviljats för inte
mindre än 6 700 nya vårdhemsplatser.
Det har väl aldrig tidigare här i vårt
land byggts så mycket på detta område.

Jag skall inte gå in på den öppna
åldringsvårdens mycket snabba utbyggnad,
där kommunerna gör utomordentligt
goda insatser, även om mycket återstår.
Jag skall inte heller här ta upp —
vilket annars kanske på sitt sätt vore
befogat, eftersom man så medvetet från
folkpartiets sida underlåter att redovisa
vad som händer — alla de insatser
som har gjorts och görs i fråga om integrering
och planering på detta stora
och viktiga område.

Jag skall stanna här, herr talman!
Jag har haft ett behov av att med anledning
av herr Lundströms anklagelser
i går mot mig reagera och i varje fall
till protokollet notera dels vad som har
förekommit och dels vad jag har sagt.
Om jag nu kunde få uppfatta herr Lundströms
anförande så, att man från folk -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

partiets sida i fortsättningen, efter vad
som hänt inte minst på landstingsplanet
i höst, är beredd att gå ut i en nyanserad
diskussion om sjukvården, så är
det verkligen värt att notera.

Jag vill slutligen understryka vad
herr Lundström sade, att här behöver
alla goda krafter samverka. Om man har
kommit till insikt om detta inom folkpartiet,
är det ett stort framsteg, och då
har man avlägsnat sig långt från den
form av propaganda man under några
år har drivit.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice
talmannen.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Det är ju en oppositionens
uppgift att peka på vad som brister.
Jag kan inte förstå att man anklagar
oppositionen och särskilt folkpartiet
för att vi inte talat om allt som har
hänt. Det talar ju regeringen och dess
parti så mycket om! Dessutom är det
som bekant så att hälsan tiger still •—
det som är bra diskuterar man inte,
men det som inte är bra diskuterar man.
Det är vad vi har gjort.

När socialministern här talar om att
det har gjorts så mycket, men givetvis
ändå är medveten om att det finns ett
och annat som brister särskilt på lokalt
håll, vill jag erinra om det omdöme
om läget som gjorts från läkarhåll, vilket
jag läste in till gårdagens protokoll
och här inte behöver upprepa. Jag tog
för givet att även de som skrivit detta
visste vad de talade om.

På tal om de många byggnationerna
är det ju så, att om man inte har folk
kan man inte utnyttja de nya fina sjukhusen.
Häromdagen läste jag i tidningen
att på det nya 12-miljonerslasarettet
i Vetlanda hade man fått lov att
stänga BB-avdelningen. Den har inte va 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 42

Allmänpolitisk debatt
rit öppen sedan i juni, och det beror på
att det inte har funnits folk och att
man hela tiden också haft problem med
överläkare och annan personal vid sjukhuset.

Slutligen må tillfogas ett par ord om
personalbristen, eftersom jag anser den
vara det verkligt stora problemet i sammanhanget.
Man redovisar här hur utbildningskapaciteten
för sjuksköterskorna
har stigit och även hur många platser
som är vakanta och hur många som besatts
med annan arbetskraft.

För någon månad sedan läste jag i
Tidskrift för Sveriges sjuksköterskor
några meningar som jag ber att få citera:
»Ett väldokumenterat faktum är
att personalföreståndare och klinikföreståndare
runt om i landet många gånger
tvingas sitta och ringa runt ända fram
till sista minuten för att exempelvis
finna en sjuksköterska som kan övertalas
att rycka in tillfälligt. Lyckas det
inte, får någon annan överta ytterligare
ett sjuksköterskeområde utöver det egna.
» Litet längre fram i artikeln heter
det att statistiken beträffande vakanta
tjänster är missvisande av flera skäl:
»På en tjänst kan det finnas ända upp
till 10—12 personer som under en månad
uppehåller vikariatet.»

Detta är missförhållanden som behöver
påpekas. Här finns en ostridig brist
på personal, det finns många vakanta
platser som borde vara besatta. Det är
på detta jag har lagt tyngdpunkten den
här gången. Socialdemokraterna, som i
35 år suttit vid makten, måste ha planerat
bristfälligt, när situationen på
sköterskesidan är sådan som den är
praktiskt taget överallt i landet.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det sista som herr
Lundström sade tror jag han skall vara
försiktig med. Folkpartiet har sannerligen
inte varit särskilt förutseende när
det gäller de växande krav inom sjukvården
vi har kommit att ställas inför.
Inte heller i detta avseende skall jag

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

trötta kammarens ledamöter med en
alltför ingående redogörelse. Jag hade
tillfälle att i en lång debatt år 1966
bl. a. behandla den här frågan med
herr Lundström.

Men låt mig bara erinra om att när
folkpartiet i början på 1950-talet —
man åberopar det ofta — lade fram
sin ofta åberopade motion där man tog
upp vissa frågor så var kroppssjukvården
över huvud taget inte nämnd. Man
kom senare igen med ett förslag om en
tioårsplan för eftersatta vårdområden.

Riksdagsmajoriteten var skeptisk mot
dylika planer och det visade sig välgrundat.
Några år efteråt kom nämligen
arbetskraftsutredningens prognos,
i vilken bl. a. en av folkpartiets ledande
män skrev under utlåtandet om att
vi 1960 skulle ha balans mellan tillgång
och efterfrågan på sjuksköterskor
och att vi 1965 skulle ha ett överskott
på 2 000 sköterskor.

Tyvärr kom den prognosen att påverka
intagningen till sjuksköterskeskolorna
på 1950-talet. Utredningen var
inte ensam om sin felbedömning. År
1955 förklarade folkpartiets dåvarande
gruppledare i denna kammare, herr
Ohlon, att det redan ett stycke in på
1960-talet skulle visa sig, att man inte
behövde så stora intagningar av läkarkandidater
som i det kritiska läget i
mitten på 1950-talet. Tyvärr var det
knappast någon, som vid den tiden
tillräckligt klart insåg det snabbt växande
behovet av läkare — allra minst
läkarna själva.

Bilden har sedan dess radikalt förändrats.
Regeringen tog en rad olika
initiativ i slutet på 1950-talet och i början
på 1960-talet, och jag har redovisat
den mycket kraftiga utbildningsdrive
som för närvarande pågår för att just
öka tillgången på personal av olika kategorier.

Jag har, herr Lundström, aldrig riktat
kritik mot folkpartiets rätt att kritisera
bristerna. Jag har sagt tidigare, att
det bör ingå i ett oppositionspartis uppgifter
att kritisera, och jag har också

påpekat att det inte finns anledning att
dölja brister.

Men det är två ting jag vill slå fast.
För det första är det den ringa korrespondensen
mellan vad som uträttas
av folkpartiets ansvariga ledamöter ute
i landstingen och den folkpartipropaganda
som uppenbart drivs centralt.
Där folkpartiets landstingsmän har att
ta sitt ansvar för sjukvården, där märker
man inte mycket av tongångarna i
propagandan. För det andra skulle jag
vilja säga, att folkpartiet centralt sannerligen
inte har någon anledning att
slå sig för sitt bröst när det gäller insatser
i olika avseenden.

Vi har anledning — jag stryker under
det, herr talman — att förena alla
goda krafter i det här arbetet. Det är
en viktig fråga och ett väldigt område.
Men skall en diskussion om sjukvården
vara meningsfull, måste man redovisa
vad som händer och sker och vad
som planeras. Det är detta folkpartiet
notoriskt har underlåtit att göra.

Jag är väl medveten om, herr Lundström,
att på det lokala planet, på lokala
sjukhus, kan svårigheterna vara
mycket stora, men insatserna för utbildningen
på olika nivåer tar ju sikte
på att öka våra resurser och att åstadkomma
förbättringar. Jag har haft något
med politisk upplysningsverksamhet
att göra under mina år, och jag
tror, herr Lundström, att det alltid
gagnar saken bäst att tala om vad som
sker.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste säga att herr
Lundströms båda anföranden här i dag
har visat, vilken starkt begränsad kännedom
han har om de frågor som han
nu givit sig in på. Han råkade nämna
Vetlanda, och det visar i allra högsta
grad hur litet han känner till om dessa
spörsmål.

Hur förhöll det sig med Vetlanda? Jo,
det var helt enkelt så att medicinalsty -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

relsen sade ifrån till landstinget i Jönköpings
län, att man icke borde bygga
ett sjukhus i Vetlanda. Landstinget
överklagade hos Kungl. Maj :t. Eftersom
Kungl. Maj:t icke har möjlighet
att förvägra ett landsting att bygga ett
sjukhus på något ställe — det är inte
Kungl. Maj:ts sak att bestämma sådant
■— så fick Jönköpings läns landsting rätt
att bygga detta sjukhus, vilket aldrig
borde ha skett. Om herr Lundström tar
kontakt med sin partivän, som är förvaltningsutskottets
ordförande i Jönköpings
läns landsting, så kanske han
får närmare kännedom om dessa frågor.

Herr Lundström talade om personalbristen.
Visst finns det vissa svårigheter,
och de ligger inte minst på det
organisatoriska planet. Om man kunde
komma till rätta med de gamla fördomar
som många gånger råder hos
läkare, sjuksköterskor och andra, skulle
svårigheterna kunna bemästras betydligt
lättare. Jag kan nämna som exempel
att om sjuksköterskor inte anställs
för en viss speciell klinik, så som nu
sker, utan vid lasarettet som helhet, så
skulle det vara möjligt att göra tillfälliga
omdisponeringar på ett helt annat
sätt än som nu kan ske. Jag skulle
här — men jag skall inte trötta kamaren
med det — kunna ge många
exempel hur man hindrat en förnuftig
lösning, när det gäller att använda personalen
på ett vettigt sätt.

Sedan vill jag gärna hänvisa till vad
herr Lundström sade om att man skall
gripa sig an dessa frågor »på bred
front». Ja, herr Lundström, den breda
fronten finns ute i våra landstingsområden,
och kan herr Lundström från
sin centrala och upphöjda ställning påverka
sina folkpartikamrater ute i
landstingen att gör en mer effektiv insats
och inte bara begränsa sig till att
försöka hålla igen i fråga om landstingsskatterna,
skulle det vara mycket
vunnet med den här debatten.

Allmänpolitisk debatt

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Folkpartiets landstingsman
har väl, liksom alla landstingsmän,
till uppgift att inom ramen för
resurserna och så som lag och förordning
bestämmer delta i skötseln av
landstingets del av sjukvården. Just
därför har jag viss förståelse inte bara
för folkpartiets utan även för andra
landstingsmän, om de med hänsyn till
detta inte kan företa sig så mycket som
skulle vara önskvärt, framför allt när
det gäller personalbristen, vilken kan
vara en ganska dyrbar fråga att lösa
tillfredsställande.

Beträffande lasarettet i Vetlanda har
jag citerat en tidningsnotis som jag läst,
och jag känner inte till någonting om
sjukhusets tillkomst. Uppenbarligen har
det emellertid inte tillkommit i strid
mot lag och förordning. Men låt oss inte
fästa oss vid det. I Stockholm finns en
thoraxklinik, som såvitt jag vet ännu
efter tio år inte har kunnat till fullo utnyttjas
på grund av personalbrist. Det
är en statlig institution!

Jag har inte möjligheter att bemöta
statsrådet Aspling utöver de två repliker
jag redan haft. Låt mig, herr talman,
bara säga honom, att om vi inom oppositionen
påvisar bristerna och regeringen
talar om vad som är bra, får vi ju en
ganska god belysning av läget sådant
det är, och det kan kanske föranleda
initiativ. De initiativ som regeringen
tagit under årens lopp har inte helt och
hållet varit enbart regeringens förtjänst,
utan de har ofta varit följdresultat av
påstötningar från oppositionssidan.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Det sades kanske tillräckligt
här i kammaren redan i går om
det socialdemokratiska skallet mot näringslivets
företrädare, men jag vill ändå
— om än helt kort — beröra den
frågan utifrån en alldeles speciell utgångspunkt.

Det förefaller vara en medveten so -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt
cialdemokratisk taktik inför nästa års
val att försöka köra in en kil mellan
företagare och löntagare. Det finns alla
skäl att be statsrådet Wickman och andra
socialdemokrater i ansvarig ställning
att ta sig en funderare på vad de egentligen
är på väg att göra, att än en gång
besinna vilket ansvar de tar på sig
som försöker att bryta sönder det förtroendeförhållande
mellan löntagare
och företagare, som med stor möda från
båda parters sida byggts upp under årtionden.

Avsikten att söka inge människor
uppfattningen att företagarna och företagsledningarna
inte sköter företagen
bra tar sig bl. a. uttryck i socialdemokraternas
tal om behovet av ökad statlig
insyn i företagen. Men inget enda
svenskt företag blir bättre, om man sätter
en representant för staten i dess styrelse.

Däremot tycker jag det är väsentligt
att söka sig fram på vägar, som leder till
att löntagarna får ökade möjligheter
till meningsfull insyn i det egna företaget.
Det är också vad arbetsmarknadens
parter har avsett med det nya samarbetsavtalet.
Denna påbyggnad och förnyelse
av företagsnämndsavtalet innebär
ett väsentligt vidgande av nämndernas
verksamhet och löntagarnas insyn
i företagen. Men det är av stor betydelse
att utvecklingen av samarbetet enligt
det nya avtalet får ske i orubbat förtroendeförhållande
mellan parterna.

Fastän jag tillhör de yngsta här i
kammaren, har jag själv ganska lång erfarenhet
av förhållandet mellan löntagare
och företagare i ett stort antal företag,
och vad gäller förhållandet mellan
arbetsmarknadens parter har jag min
erfarenhet från båda sidor av förhandlings-
och samrådsbordet.

Det är mot den bakgrunden jag beklagar,
att så många socialdemokratiska
teoretiker totalt saknar erfarenhet från
arbetslivet ute i våra företag och därför
aldrig själva kunnat uppleva den
starka känsla av ömsesidigt förtroende
och gemensamt ansvar, som råder hos

båda parter. Inget politiskt parti orkar
bära ansvaret för förstörelsen av de stora
värden för hela vår nation som ligger
i detta förhållande.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag vågar, även om det
är med viss tvekan så här i debattens
slutskede, ta ett par minuter av kammarens
tid i anspråk för att tala om två
frågor, nämligen investeringsavgiften
och investeringsgarantierna. Trots uttryckens
likhet rör det sig om helt
skilda ämnen. Det ena berör den interna
ekonomin och det andra u-landsfrågan.

För en vecka sedan hade jag ett
kort meningsutbyte med finansministern
beträffande investeringsavgiften.
Jag skulle nu vilja ytterligare något beröra
ämnet. Finansministern underlät
visligen att nämna detta i gårdagens
stora exposé. Jag förstår det. Självfallet
kan jag inte drömma om att man i dag
från socialdemokratiskt håll skulle stå
upp och erkänna: Det där med investeringsavgiften
var fel. Skulle vi inte ha
kunnat få det så långt att de sade: Det
där med investeringsavgiften blev fel.

I starten saboterade länsarbetsnämnderna
regeringens avsikter genom att
släppa fram väldigt många byggen för
igångsättning i februari månad så att
vederbörande byggare slapp investeringsavgiften.
Under rubriken handel,
som inom parentes sagt står för den
stora volymen — det var den 1 oktober
i år en kölista omfattande 1 350 miljoner
kronor, vilket representerade tre
fjärdedelar av hela kölistan — gav länen
igångsättningstillstånd för 226 miljoner
kronor i februari månad, vilket
var fem och en halv gånger så mycket
som för samma månad förra året.

Detta har medfört att den dämpning
som regeringen vill åstadkomma för
denna tunga sektor endast uppgår till 16
miljoner kronor eller knappt 3 procent
för de första tre kvartalen. Nu säger
konjunkturrapporten att volymminsk -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

ningen på helår skall bli 12 procent, vilket
i sin tur betyder att effekten först
nu har börjat kännas, nu när vi gör ansträngningar
för att få i gång mera byggnadsverksamhet.
Är inte detta ödets
ironi?

Dispenslämnandet har varit rätt frikostigt,
nämligen 175 miljoner kronor
fram till den 13 oktober.

Inom vilka kategorier dessa dispenser
hamnat kan jag inte med bestämdhet
säga, men eftersom kölistan för kommunernas
byggen under tiden den 1 oktober
i fjol fram till den 1 oktober i
är minskat med 85 miljoner kronor —
nu redovisas 189 miljoner mot 274 miljoner
kronor förra året — kan man
gissningsvis konstatera att kommunerna
blivit rätt väl tillgodosedda med
dispenser.

Nu säger konjunkturinstitutet på sid.
71—73 i höstrapporten, att primärkommunernas
planer för 1968 innebär en
ökad volym av 7 procent. En uppjustering
till 11 procent har bedömts som
rimlig. Jag citerar: »En förutsättning
för den gjorda bedömningen av planerna
är således att kommunerna på ett
realistiskt sätt kunnat förutse graden
av dispensgivning under den återstående
avgiftsperioden fram till den 1 oktober
1968.» Är det så — i klartext —
att man i dag går ut till kommunerna
och säger: »Sätt bättre fart på er planering
och se till att komma i gång med
era byggen under 1968; det där med investeringsavgiften
behöver ni inte ta så
hårt, vi kan lova dispens?» Kvar blir,
under denna reglering med investeringsavgiften
som spärr, den tunga kategorin
— affärs-, kontors- och bankhus
— och grupperna kyrkliga lokaler
samt bensinstationer in. m. Hur skulle
det vara om man släppte efter också på
dessa sektorer och därmed undvek tidigare
befarade svårigheter efter den 1
oktober nästa år? Ingen kan vara betjänt
av snedvridningar och uppladdningar
inom vissa byggnadssektorer;
och nog skulle vi väl kunna vänta oss
en förnuftig reträtt ur ett läge skapat av

Allmänpolitisk debatt
en oförnuftig regeringsåtgärd —- även
av en socialdemokratisk regering.

Det kan möjligen vara av ett visst intresse
för kammarens ledamöter att veta
att fram till augusti hade igångsatts byggen
för endast ungefär 4 miljoner kronor,
för vilka straffavgiften betalats in.
Så till vida ger jag alltså finansministern
helt rätt, att avgiften icke avsågs att
vara fiskal. Fram till den 1 september
hade bara någon miljon betalats in, av
några olyckliga som kommit i ett definitivt
tvångsläge.

Situationen har nu blivit en annan.
Det talade även herr Knut Johansson
om för oss i går. Jag vill inte i detta
skede av debatten göra några polemiska
utfall, men jag rekommenderar dem som
intresserar sig för investeringsavgiften
att i efterhand läsa protokollet av den
22 februari och notera skillnaden i bedömning
från herr Knut Johanssons
sida då och nu; det kan stämma till
eftertanke.

Så, herr talman, vill jag säga några
ord om investeringsgarantier och uhjälp.
För att få en effektiv och ökande
u-hjälp — som jag och säkert de
flesta här i salen vill förverkliga — behövs
det förutom ett varmt hjärta även
ett kallt huvud och, ursäkta att jag säger
det, något sinne för bokföring och
redovisning. Det var glädjande men
samtidigt kanske något betänkligt när
SIDA i sin »blå bok» på s. 43 betonade
att man under kommande budgetår
skall ägna sig åt resultatbedömning.
Jag skulle velat ha saken uttryckt
så här: under kommande budgetår och
i fortsättningen. Det borde vara en helt
självklar sak att i varje u-hjälpsprojekt
från början bygga in en enkel redovisningsrutin,
så att man utan specialundersökningar
och efterhandskontroller
automatiskt fick fram en löpande resultatredovisning.

Fru Diesen har för mig kommenterat
nyttan av resultatbedömning av u-landshjälpen.
Jag instämmer och vill stryka
under: För att i den svenska allmänna
opinionen få en positivare inställning

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Om upprustning av militära förläggningslokaler

till u-landshjälpen måste vi kunna ordentligt
följa upp våra åtgärder PRmässigt
på hemmaplan genom att tala
om resultaten. Det skapar förtroende
för SIDA och ett breddat intresse för
hela verksamheten.

Jag läste före den s. k. hundramannadebatten
i september en hel del socialdemokratiskt
tryck; det var en nyttig
läsning. För min del stärkte det mig
i min politiska tro. Bland annat studerade
jag diskussionsunderlaget till den
socialdemokratiska extrakonferensen.
Avsnittet om u-landshjälp var en ganska
beklämmande läsning. En ledamot av
denna kammare ville koppla ihop mera
pengar till u-landshjälp med en skärpt
arvs- och gåvoskatt. Man vill alltså å ena
sidan framstå som u-landsvänlig men
å andra sidan ta pengarna till detta på
ett alldeles speciellt sätt. Speglar ett sådant
förslag u-landshjälpens förankring
och offerviljan härför inom de djupa socialdemokratiska
leden? Så fanns det
ett par förslag som ville få ett fördömande
av vårens utfästelse om investeringsgarantier.
Dessa förslag andades
en sådan negativism mot det svenska
näringslivet och dess möjligheter att
verkligen göra positiv nytta i u-land att
det var skrämmande. Jag noterade med
stor tillfredsställelse att dessa framstötar
effektivt slogs tillbaka, och härmed
är jag inne på min fråga.

När nu — det blir väl närmast under
finansministerns ledning —- det kommer
att formas ett förslag om garantier
för politiska risker åt den svenska företagsamheten
som vill investera i u-land,
kan vi då få ett förslag så väl utformat
att det blir till verklig nytta? Jag hoppas
verkligen att finansministern icke
som en eftergift åt vissa kretsar inom
det egna partiet skall lockas att förse
detta förslag med bindningar, kontroller,
särvillkor med speciell politisk inriktning
etc. Det är med stor spänning
jag väntar på det förslaget. Först med
det på bordet kan i varje fall jag personligen
avgöra om vi i våras sålde oss
för en grynvälling i u-landskompromis -

sen eller om vi verkligen — som jag innerligt
hoppas — tog ett steg i rätt riktning
för ett konstruktivt nyskapande i
u-länderna med hjälp av den svenska
företagsamheten.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag ber att få lämna det meddelandet
att vårsessionens remissdebatt avses
skola hållas med början torsdagen den
18 januari.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 153, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av motioner angående
rätten att utbekomma allmänna
handlingar i stadsplaneärenden m. m.;
och

nr 53, i anledning av motioner om
grunderna för fastställande av antalet
landstingsmän.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om upprustning av militära förläggningslokaler Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 135, i anledning av motioner
om upprustning av militära förläggningslokaler.

I de likalydande motionerna 1:129,
av fru Elvy Olsson och herr Bengtson,

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Om upprustning av militära förläggningslokaler

samt II: 165, av herr Elmstedt in. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag rörande upprustning
av de militära förläggningslokalerna
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen icke måtte bifalla motionerna
I: 129 och II: 165.

Reservation hade anmälts av herr Söderberg
(s), som dock ej antytt sin
mening.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag har naturligtvis
ingen annan uppfattning när det gäller
förbättringar av förläggningslokalerna
för våra värnpliktiga än att det är nödvändigt
att en sådan förbättring sker.

Jag kan däremot dela varken motionärernas
eller utskottets uppfattning
när det gäller att det skall ske genom
renovering av nuvarande gamla kaserner.
Det är ett slöseri av oerhörda mått
att lägga ner pengar på dessa gamla
kaserner, och därtill kommer att hela
den fredsorganisation som vi i dag har
vilar på det gamla indelningsverket —
det enda som skedde var att förläggningarna
flyttades från de gamla övningsfälten
in till städerna och att det
byggdes nya kaserner som än i dag är
i bruk.

Här behövs en översyn av hela vår
fredsorganisation, och det finns inte
längre något skäl att ha kvar det gamla
systemet, som också var grundat på att
man skulle skaffa möjligheter för de
värnpliktiga att få sin utbildning i
hemorten. Det är ju numera absolut
omöjligt att så kan ske.

Stockholmarna får ju vara beredda
att fara mycket långa vägar för att få
sin utbildning, och därför är det alla
skäl att man först gör en ordentlig
översyn över hela vår fredsorganisation
och sedan ser till att man får
lämpliga förläggningslokaler på de or -

ter där denna fredsorganisation skall
fungera.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Herr Söderberg och jag
har ju tidigare haft en diskussion i
denna fråga och jag känner igen herr
Söderbergs tongångar, men jag fäste
mig i hans inlägg här vid ett ordval
där han säger att det tydligen är ett
slöseri av stora mått när man renoverar
vissa kasernbyggnader. Jag tillåter
mig, herr Söderberg, att ställa en fråga.
Den största garnisonsort vi har här i
landet är väl ändå Boden — jag råkar
vara hemma där, som herr Söderberg
känner till. Enligt herr Söderbergs resonemang
skulle man ha underlåtit att
renovera ett stort antal kaserner i denna
garnison som inte minst inrymmer
en hel del stockholmspojkar och pojkar
från stockholmstrakten — det är ganska
många hundra sådana, som varje år kommer
till dessa kaserner, vilka befunnit
sig i ett bedrövligt skick under alltför
många år. Både av normala anslag och
med AMS-pengar har vi äntligen kommit
i gång med, om jag så får uttrycka
mig, stormsteg, att få en renovering
till stånd. Kan herr Söderberg säga,
att det är ett enormt slöseri med medel,
har herr Söderberg fog för ett sådant
uttalande, har Ni jämfört vad en
nybyggnad skulle kosta med de renoveringsbelopp
som nu kommit till användning?
Det är grundligt prövat av
fortifikationsförvaltningen och en del
andra organ, och det är fullt klarlagt
att den kaserntypen med de kostnader
som nedlagts nu fyller de anspråk man
kan ställa på moderna förläggningar.
Jag kan inte instämma i herr Söderbergs
resonemang när han talar om att
detta är ett enormt slöseri. Nej, herr
talman, det har varit en välgärning för
dessa tjugoåringar, inte minst för dem
som kommer från långt avlägsna trakter
i Sverige, att när de skall fullgöra
sin tjänstgöring uppe i denna den störs -

40 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Om ökad utbildningskapacitet vid socialhögskolorna

ta garnisonsorten i Sverige, förläggas
i ordentliga lokaliteter som åtminstone
inte skall vara sämre än vad som erbjudes
i vissa av våra fängelser i det
här riket.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag har över huvud
taget aldrig räknat med att från militärt
håll få något medhåll i detta sammanhang.

Herr Strandberg kanske ändå förstår
att om man efter en ordentlig utredning
kommer till den slutsatsen att
många av de regementen som vi i dag
har i själva verket inte borde finnas
till, i varje fall inte på de orter där de
nu är belägna, så måste det innebära
ett enormt slöseri att rusta upp kasernbyggnaderna
i stället för att bygga nya
kaserner på de orter där regementena
i själva verket borde vara förlagda. Så
enkelt var det.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

136, i anledning av motioner om
återkallande av förordnande för värnpliktigt
befäl;

nr 137, i anledning av motion om slopande
av långresor med örlogsfartyget
Älvsnabben; och

nr 138, i anledning av motioner om
utnyttjandet av yrkesskolans resurser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ökad utbildningskapacitet vid
socialhögskolorna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 139, i anledning av motioner
om avveckling av statsbidraget till
Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
m. m.

I de likalydande motionerna 1:135,
av herrar Lars Larsson och Söderberg,
samt II: 174, av fröken Olsson m. fl.,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära förslag
om en utökning av elevantalet vid socialhögskolan
i Stockholm och en samtidig
successiv avveckling av statsbidraget
till Svenska diakonsällskapets sociala
utbildningslinje.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 135 och
II: 174 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat framhållit vikten av att man genom
en ökning av intagningen vid socialhögskolorna
sökte nå fram till en
bättre balans än nu mellan tillgång och
efterfrågan på arbetskraft inom ifrågavarande
område. Vad gällde en successiv
avveckling av statsbidraget till
Svenska diakonsällskapets sociala utbildningslinje
hade utskottet som sin
mening uttalat, att det i dagens läge,
då den statliga utbildningskapaciteten
alltjämt vore otillräcklig, icke syntes
tillrådligt att vidtaga några åtgärder,
som kunde komma att leda till en
minskning i den nuvarande utbildningsorganisationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det är inte min mening
att efter två dagars allmänpolitisk debatt
på nytt skapa en debatt i ett ämne
som riksdagen oftast med en viss affekt
sysslat med många gånger tidigare. Av
flera skäl torde det dessutom vara dömt
att misslyckas. Dels är statsutskottet enhälligt
då det gäller behandlingen av
motionerna 1:135 och 11:174 som avser
ökad utbildning av socionomer och
organisationen inom socionomutbildningen,
dels torde väl som sagt den
nyss avslutade debatten också verka
hämmande på fortsatt lust till långa
meningsutbyten i dag.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Om inrättande av ett statligt korrespondensinstitut

Då anslaget för socionomutbildningen
vid Stora Sköndal beviljades 1963
var det en splittrad opinion bakom beslutet.
Men på en punkt var alla i stort
sett överens, både de som röstade för
och de som röstade mot förslaget, nämligen
att högre utbildning inte borde
bedrivas vid enskilda läroanstalter utan
ske vid statliga sådana. Så länge den
statliga utbildningskapaciteten på detta
viktiga område emellertid var otillräcklig
kunde ett stöd till enskild utbildningsanstalt
godtas.

Sedan dess har beslut fattats om inrättande
av socialhögskolan i Örebro,
och samtidigt har uttalats att ett optimalt
utnyttjande av utbildningsresurserna
närmast bör leda till en ökad intagningskapacitet
hos de befintliga socialhögskolorna.
Vi motionärer har därför
önskat att elevantalet vid högskolan
här i Stockholm utökas och menat
att samtidigt kunde man därigenom
successivt avveckla statsbidraget till
den enskilda utbildningen.

Nu visar det sig att socialhögskolorna
utöver sin nuvarande intagningskapacitet
säger sig kunna ta emot ytterligare
40 å 45 elever. Det skulle motsvara
ungefär utbildningskapaciteten
vid Stora Sköndal. Denna utökning är
glädjande att notera, och jag hoppas
självfallet att den kan komma till stånd
omgående.

Att statsutskottet nu inte har velat gå
längre i motionernas syfte motiveras
med att det fortfarande råder obalans i
fråga om tillgång och efterfrågan på
socionomer. Man rekommenderar därför
»i dagens läge» att någon minskning
av utbildningen inte sker. Det är
en synpunkt som jag kan respektera.
Utskottets mening är alldeles uppenbart
att en utökning av den statliga utbildningskapaciteten
utöver den som nu anses
möjlig att åstadkomma också bör
komma till stånd. Detta tolkar jag så
att vad utskottet nu föreslår att riksdagen
skall ge Kungl. Maj :t till känna är
att den principiella synen på utbildningsorganisationen
står kvar. Om -

prövningen av den nuvarande statsbidragsgivningen
skall ske, då den statliga
utbildningskapaciteten är tillräcklig.
Vi motionärer var denna gång i
detta avseende något för tidigt ute.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om inrättande av ett statligt korrespondensinstitut Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 140, i anledning av motioner
om inrättande av ett statligt korrespondensinstitut.

I de likalydande motionerna 1:197,
av herr Palm m. fl., och II: 255, av herr
Nilsson i Östersund m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning angående inrättande av ett
statligt korrespondensinstitut.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna 1:197 och 11:255.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag tänker inte säga
många ord men vill dock göra ett påpekande
i anslutning till statsutskottets
utlåtande över de motioner som nu behandlas.
Det gäller motioner med begäran
om att en utredning tillsättes
angående inrättande av ett statligt korrespondensinstitut.
Som huvudmotionär
i denna kammare finner jag emellertid
utskottets utlåtande vara en smula
oklart. Utskottet avslår motionen men
ansluter sig till skolöverstyrelsens yttrande
och hänvisar i sin motivering
till proposition nr 85 som avlämnades
vid vårriksdagen. Denna proposition
behandlade åtgärder inom vuxenundervisningens
område.

Det är nödvändigt att forska rätt
grundligt, innan man finner något i

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Om skoldemokrati

denna proposition som kan anses utgöra
ett svar på yrkandet i vår motion.
Propositionen tangerar endast
frågan om inrättandet av ett statligt
korrespondensinstitut men tycks hålla
möjligheten öppen. Däremot tycks
skolöverstyrelsens yttrande, som utskottet
enhälligt anslutit sig till, ge
större skäl för antagandet att denna
fråga kan komma att prövas i det pågående
utredningsarbetet. Där säges
nämligen i sista meningen: »En särskild
utredning angående inrättande av
ett statligt korrespondensinstitut syns
ej vara av behovet påkallad.» Vi motionärer
fäste våra förhoppningar till
poängterandet av uttrycket »särskild utredning».

Herr talman! Jag drar den slutsatsen
att mot bakgrunden av den 1966 tillsatta
läromedelsutredningcn som fick
mycket vida direktiv — dessa upptar
hela 11 sidor i 1966 års riksdagsberättelse
— förefaller det att nämnda utredning
i sitt fortsatta arbete har helt
fria händer att även ta upp frågan om
inrättandet av ett statligt korrespondensinstitut.
Jag förutsätter att det är
på detta sätt som utskottets utlåtande
skall tolkas.

I detta anförande instämde fröken
Mattson (s) och herr Olsson, Erik, (s).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Om skoldemokrati

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 141, i anledning av motioner
om skoldemokrati.

I de likalydande motionerna 1:263,
av herrar Ahlmark och Wirtén, samt
II: 351, av herrar Vitsten och Mundebo,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
dels att Kungl. Maj :t måtte överväga
och till riksdagen inkomma med för -

slag, som vidgade befogenheterna för
samarbetsnämnderna i gymnasier, fackskolor
och yrkesskolor, stipulerade ett
högre minimiantal sammanträden än
för närvarande per termin för samarbetsnämnderna
samt gåve eleverna
permanent representation i ämnes- och
klasskonferenser i de gymnasiala skolorna,
dels att Kungl. Maj:t måtte taga
initiativ till organiserad försöksverksamhet
på grundskolans högstadium
med samarbetsnämnder samt med elevrepresentation
i klass- och ämneskonferenser.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna 1:263 och 11:351.

Reservation hade anförts, utom av
andra, av herr Nyman (fp), som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I detta statsutskottets utlåtande
tas frågan om skoldemokratin
upp till behandling i samband med motionsparet
I: 263 och II: 351 av herrar
Ahlmark och Wirtén m. fl., där man yrkar
på utvidgning och ökad reglering
av elevernas representation i samarbetsnämnd,
ämneskonferens och klasskonferens
på gymnasiet, i yrkesskolan och
på grundskolans högstadium. Jag har
fogat en blank reservation till detta utlåtande
och ber att få framföra några
synpunkter med anledning därav.

Det råder inga som helst delade meningar
om att eleverna bör ha inflytande
på skolarbetet och få möjligheter till
samråd. I läroplanen för gymnasiet
framhålles: »Skolan bör liksom varje
annan arbetsplats i samhället fungera
genom samverkan mellan alla där verksamma,
dess befattningshavare och elever.
Representanter för eleverna bör
medverka i skolans arbetsorganisation.
Eleverna bör inte betraktas enbart som
föremål för skolans verksamhet utan
även som medarbetare i denna med möjlighet
att ta initiativ och framlägga

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Om skoldemokrati

synpunkter både i undervisningsfrågor»». vika att i detta sammanhang diskutera,
och spörsmål som gäller skollivet i öv- f eftersom det är ett stort problem för sig.

rigt.»

I en nyligen publicerad bok »Demokratisera
skolan» vill några unga författare
vidga elevinflytandet. Boken
skildrar dramatiskt SECO:s utveckling
till en av landets största organisationer
med 320 000 medlemmar.

Författarna vill att skoldemokratin
skall börja i skolrummet. Studierna
skall planeras och läggas upp av elever
och lärare tillsammans. De vill att
även eleverna skall ta ansvar och engagera
sig i skolarbetet och därigenom
trivas bättre med skolan, vilket också
kan ses som en lösning av elevers anpassningsproblem.
Den centrala tesen
är, att en skola som vill fostra till demokrati
måste fungera på ett demokratiskt
sätt, vilket skolan ännu icke
överallt gör. De ungas krav på vidgat
inflytande får ses med denna motivering
bakom sig. Vidgat elevinflytande i
skolan skall alltså ses som ett led i
strävandena att genom ökat elevansvar
åstadkomma bättre arbetsklimat i skolan.

Information, samråd och delat ansvar
behövs för att skapa en demokratisk arbetssituation
i skolklassen. Om skolan
skall kunna fostra eleverna för det samhälle
vi vill ha, bör eleverna redan i
skolan i så stor utsträckning som möjligt
dela ansvaret och bli aktiva och
samarbetsvilliga, vilket de inte alla
gånger är nu. Eleverna måste övas i ansvar
och självständighet och lärarna att
vägleda de unga till självständighet, vilket
icke går genom en pedagogik som
grundas enbart på befallningar och
lydnad.

Eleverna är alltid i underläge gentemot
lärare och skolledning. Det är därför
förverkligandet av ökat elevinflytande
så mycket hänger på lärares och
skollednings attityder till de unga och
skoldemokratin. Samtidigt måste vi vara
medvetna om att lärarens situation i
dagens skola är svår och att det finns
disciplinsvårigheter, som jag velat und -

På samtliga punkter i motionerna har
So sagt sig vara beredd att ta ställning
sedan frågan prövats ännu en tid. »Utskottet
finner det angeläget att såväl
skolledare och lärare som eleverna
själva verkar för att förståelsen för vad
dessa möjligheter innebär och viljan att
utnyttja dem successivt blir allt starkare.
» Det innebär enligt min mening
samarbete med samarbetsnämnder, anordnande
av klasskonferenser osv. Utskottet
räknar med en fortsatt utveckling
av detta.

Frågan om skoldemokratin har som
sagt blivit föremål för stort intresse, och
den allmänna inställningen därtill utanför
men även inom skolan tycks vara
positiv, varför det bör finnas alla utsikter
att frågan icke kommer bort utan
följs med uppmärksamhet. Jag vet att
mitt eget parti, folkpartiet, kommer att
uppmärksamma denna fråga och driva
den.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det var för precis ett
år sedan som SECO och skoldemokratin
fick sitt genombrott i den allmänna
opinionen. Under lärarstrejken förra
hösten fick många se hur viktigt det var
att det fanns en organiserad elevrörelse
i skolorna och att företrädare för eleverna
kände ansvar för det gemensamma
skolarbetet.

Vår motion handlar om hur man kan
vidga och fördjupa denna skoldemokrati.
Ett av de kraven är redan godtaget.
Yrkesskolorna kommer nu att få
samarbetsnämnder mellan skolstyrelse,
rektor, lärare och elever. Det är en
glädjande förändring.

Men på övriga punkter blir det tydligen
ingen snabb förbättring. Vi har i
motionen begärt att samarbetsnämnderna
skall få beslutsfunktioner. Man kunde
tänka sig att de fick bestämma om
ordningsregler, utformningen av ge -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Om skoldemokrati

mensamma samlingar, studie- och friluftsdagar,
vissa lokalfrågor etc. Men
fortfarande är det i den nya skolan i
stort sett så att det är samma befattningshavare
som beslutar om dessa frågor
som i den gamla skolan.

Nu säger skolöverstyrelsen i sitt remissyttrande
att man vill vänta och se.
Frågan är bara om en sådan väntan i sig
själv kan ge några positiva resultat. Vill
man ge samarbetsnämnderna en central
roll i skolans liv är det självfallet viktigt
att de får väsentliga problem att
lösa.

Däremot har skolöverstyrelsen och vi
motionärer samma uppfattning när det
gäller behovet av samarbetsnämnder på
grundskolans högstadium. Vi vet att i
ett stort antal grundskolor finns väl fungerande
elevråd på högstadiet. Varför
då inte införa samarbetsnämnder också
där? Det vill skolöverstyrelsen, men
egendomligt nog vill man vänta med en
stadgeföreskrift. Jag kan inte riktigt
se vad en sådan väntan skall tjäna till.
Vill man ha samarbetsnämnder också i
grundskolan bör det självfallet skrivas
in i skolstadgan eller i anvisningarna.
Vad vår motion begär är ett steg i den
riktningen: en organiserad försöksverksamhet
med samarbetsnämnder på
grundskolans högstadium. Och en motsvarande
försöksverksamhet borde göras
också med elevrepresentation i
klass- och ämneskonferenser på grundskolans
högstadium.

När det gäller gymnasierna deltar
eleverna i vissa sammanträden med
klass- och ämneskonferenserna när de
allmänna pedagogiska frågorna behandlas
och när man tar upp planeringsproblemen.
Men jag tycker nog att man
kan överväga att ge eleverna i gymnasiet
en permanent företrädare i klassoch
ämneskonferenserna. Det verkar
inte särskilt vettigt att de får vara med
i vissa typer av frågor, men sedan —
när lärarna så önskar — utestängs från
andra sammanträden. Också den förändringen
föreslås i vår motion.

Men, herr talman, det kanske vikti -

gaste i dag är att se till att samarbetsnämnderna
verkligen sammanträder i
önskvärd omfattning. Därför har vi föreslagit
att man ska stipulera ett minimiantal
sammanträden, t. ex. två per termin.
Då skulle man också tvinga de
skolor, där man hittills har varit likgiltig
för detta, att ordna sammanträden
regelbundet. Om man vill att samarbetsnämnderna
skall arbeta effektivt bör
de inte vara beroende av godtycke hos
någon medlem av ortens skolstyrelse
som är sammankallande och sitter som
ordförande.

I andra sammanhang har man bestämt
minimiantal sammanträden för att
få en hygglig garanti för att det hela
skall fungera. Det gäller t. ex. för företagsnämnderna.
De fanns också med i
utredningsförslaget om samarbetsnämnderna
på gymnasiet, men av någon anledning
ströks de — av departementet
eller av skolöverstyrelsen.

Nu har vi sett följderna av den strykningen.
Förra läsåret startade väldigt
dåligt för samarbetsnämnderna. När sju
av nio månader hade gått hade 30 procent
av gymnasiernas samarbetsnämnder
ännu inte haft något enda sammanträde,
och 40 procent hade bara haft ett
sammanträde. Därför finns det inga skäl
att här avvakta. En bestämmelse om minimiantal
sammanträden är alltid bra
att ha, oavsett hur det går utan en sådan
regel. Och det är särskilt viktigt
eftersom det på sina håll tycks ha gått
ganska dåligt.

Jag vill därför fråga herr Näsström,
som är ordförande i statsutskottets
andra avdelning: Varför har statsutskottet
avvisat tanken på att nu införa
en bestämmelse om minimiantal sammanträden
för gymnasiernas samarbetsnämnder?
Varför går ni förbi den viktiga
frågan med endast en trött formulering
om att saken bör avvaktas?

Herr talman! Vad det här ytterst gäller
är ju, som herr Nyman redan har
utvecklat, att från början av en människas
liv söka vänja honom eller henne
vid demokratiska arbetsformer och

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

vid att ha ett visst inflytande över den
egna arbetsplatsen. Att utse representanter,
att sammanträda med företrädare
för andra grupper, att fatta gemensamma
beslut, att kompromissa och att ta
ansvaret för de beslut man fattar — det
är viktiga inslag i ett demokratiskt samhälle.
De bör inledas i skolan och tidigt
i skolan. Framför allt bör man ge
dessa instanser i skolan sådana befogenheter
och sådana arbetsregler att de
blir viktiga inslag i arbetet — inte bara
ett slags skeninstanser utan större reell
betydelse.

I herr Ahlmarks yttrande instämde
fru Olsson, Elvy, (ep) och herr Wirtén
(fp).

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Som herr Nyman sade
råder det enighet bland alla dem som
är verksamma inom skolan att det är
till fördel för eleverna om man försöker
tillvarata deras intresse för skolväsendets
organisation och för den egna skolans
administration. Det kommer alldeles
säkert att befrämja den sociala fostran
som det är skolans uppgift att förmedla,
och det kommer också att underlätta
för eleverna att som goda samhällsmedborgare
träda ut i det arbetsliv som
de förbereder sig för.

Men det är också alldeles naturligt
om de unga människor, som är verksamma
i elevorganisationerna under en
förhållandevis kort gymnasisttid, inte
tycker att utvecklingen går tillräckligt
snabbt. Med litet längre perspektiv på
frågorna tycker man ändå att det varit
en förhållandevis snabb utveckling från
de första trevande diskussionerna om
elevernas självstyrelse till den stadgefästa
medverkan i skolans inre arbete
som vi har i dag. Den debattskrift som
herr Nyman talade om går ännu längre.
Den tyder på att vi så småningom
kommer att få diskutera en skolledning,
där rektor är underordnad en nämnd
som är vald av elever och skolans personal
i övrigt. Detta är givetvis en väl -

Om skoldemokrati
digt snabb utveckling om man tänker
på att det inte är så länge sedan man
här i riksdagen diskuterade rektors odelade
ledning och ansvar för den skola
som är honom anförtrodd. Jag skall inte
föregripa den diskussionen, i varje
fall inte på annat sätt än att jag säger
att det är lätt att framställa det önskemålet
som har kommit fram i debattskriften.
Det kommer att bli mycket svårare
att lösa de ansvarsfördelningsproblem
som då uppkommer.

I stället skall jag hålla mig till den
aktuella situationen, till de samarbetsnämnder
som finns. Det är, som herr
Ahlmark sade, ostridigt att det var trögt
i portgången. Vi som intresserat oss för
saken vet kanske vad det berodde på
att det tog sin tid innan de kom i gång.
Under hösten 1966 var man inom skolväsendets
olika instanser sysselsatt med
vissa andra problem, vilket kanske
medförde en viss förskjutning av de anvisningar
som skolöverstyrelsen så småningom
lade fram i fråga om samarbetsnämndernas
verksamhet. Det är alldeles
riktigt, det var inte tillfredsställande
under det gångna året. I diskussionen
har det ibland framskymtat att denna
tröghet skulle kunna ha sin grund i
någon sorts motstånd från lärarhåll till
dessa samarbetsnämnder. Jag vil! inte
direkt påstå att det framgick av herr
Ahlmarks anförande att han också tyckte
så, till slut lade han ansvaret på skolstyrelsernas
sammankallande ledamöter.

Det kan ändå vara skäl att erinra om
att det förslag om samarbetsnämnder,
som framlades i ett remissyttrande över
gymnasieutredningens betänkande kom
från en mig tämligen närstående lärarorganisation;
detta borde kunna anses
vara en viss garanti för att lärarpersonalen
är positivt inställd till och på allt
sätt vill hjälpa till att få verksamheten
i gång på ett effektivt och riktigt sätt.

Jag tror emellertid inte riktigt på
herr Ahlmarks förslag om att man skall
bestämma ett visst minimiantal sammanträden.
Vår skola håller på att bli
en sammanträdesskola i tämligen orim -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Om skoldemokrati

lig utsträckning, och det kan ibland visa
sig vara förhållandevis svårt att pricka
in sammanträdestider som kan passa
alla.

Jag tror att det är viktigt att man skapar
opinion för samarbetsnämnderna
över ett så brett fält som möjligt men
låter dem finna sin egen form i arbetet.
På det sättet främjar vi nog bäst trivseln
i samarbetet mellan rektor, lärare, elever
och andra berörda personer.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror inte att det
finns några större meningsskiljaktigheter
mellan motionärerna och utskottet
på det här området. Som kammarens ledamöter
ser har skolöverstyrelsen avgivit
ett rätt utförligt utlåtande vad gäller
den här saken. De flesta punkter
som har tagits upp i motionerna har
också vidrörts av skolöverstyrelsen.

Herr Ahlmark ställde en direkt fråga
till mig, varför utskottet inte ansett att
man redan nu skulle bestämma sig för
flera sammanträden per år. Jag vill
hänvisa till vad skolöverstyrelsen har
anfört. Jag tror nämligen att det skulle
vara ganska olyckligt om vi skulle bestämma
ett större antal sammanträden.
Det kanske skulle visa sig att rektor och
elever vid sammanträdestillfällena inte
skulle ha någonting att handlägga, och
det skulle bli ett grundskott mot hela
utvecklingen.

Statsutskottets andra avdelning har
försökt att följa med i den här frågan.
Avdelningens ledamöter representerar
ju olika delar av landet och har haft
möjligheter att inom olika regioner följa
utvecklingen på det här området. Tyvärr
har samarbetsnämnderna, precis
som herr Ahlmark sade, på några ställen
inte fungerat bra, men vi kan nog
ändå säga att man i stort sett försökt
vinnlägga sig om att få till stånd det
goda samarbete som alla parter förutsätter.

Den föregående ärade talaren nämn -

de en viktig sak, nämligen avgången av
elever som både på högstadiet och i
gymnasierna gör det svårt att få en
kontinuerlig samverkan på det här området.
Elever går och nya elever kommer.
Elevråden måste förnyas ganska
snabbt, och det gör att man kanske inte
kan få den där samspeltheten som man
så gärna önskar. Det viktiga för mig
är i alla fall att alla instanser som vi
har kommitt i kontakt med erkänner
värdet av samarbete mellan lärare och
elever. Finns det god vilja från rektors,
lärares och elevers sida, så tror jag att
den utveckling som har påbörjats skall
kunna bli till belåtenhet, naturligtvis
inte i varje enskilt fall, men om man
försöker se detta i stort så tror jag att
allt kommer att avlöpa på ett lyckligt
sätt.

Som jag nämnde i början, har skolöverstyrelsen
lämnat en rätt utförlig
rapport i hithörande frågor, och statsutskottets
andra avdelning har icke haft
anledning att på någon punkt bestrida
eller motsätta sig de påståenden som
görs i den rapporten.

Det här är ju inte någon ny sak, utan
den har förekommit tidigare också, och
skolöverstyrelsen försöker göra allt för
att åstadkomma en god utveckling. Av
egen erfarenhet vet jag att länsskolnämnderna
också försöker medverka på
allt sätt. Jag är förhoppningsfull inför
framtiden, och jag tror att motionärernas
och utskottets gemensamma önskemål
skall kunna uppnås inom rimlig tid.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Bara några korta observationer!
Jag delar naturligtvis alla de
meningar som här har framförts angående
värdet och betydelsen av en vidgad
demokrati i skolan. Jag skall inte
närmare gå in på de problemen.

Det är två ting jag bör nämna. Det
första gäller den principiella frågan, huruvida
eleverna i vissa frågor bör till -

Torsdagen den 9 november 1967

erkännas beslutanderätt. Min position
är där litet originell så till vida som jag
i gymnasieutredningen var med om att
utarbeta ett förslag som skulle ge eleverna
en sådan beslutanderätt i vissa
frågor. Detta förslag kalfatrades sedan i
remissinstanserna, det blev kritiserat,
och så småningom desavuerades jag på
denna punkt av en enhällig riksdag, som
inrättade samarbetsnämnderna enligt
den nuvarande modellen. Jag har naturligtvis
inte ändrat mening i principfrågan,
men å andra sidan har jag ingen
anledning att inte till fullo respektera
riksdagens beslut och lojalt arbeta för
det, så mycket mera som det ännu i dag
icke finns tillräckligt med erfarenhet
för att avgöra om den lösning som riksdag
och regering stannade för var den
riktiga eller icke på den här principiella
punkten. Samarbetsnämnderna kom
i gång i fjol, och det har gått bra på en
del håll men sämre på andra håll. Det
finns klara skäl till att föret i portgången
var trögt. Herr Lidgard har nämnt
lärarkonflikten. Igångkörningen av det
nya gymnasiet tog också krafter och tid
i anspråk. Det kan finnas skäl till att
det första året inte är representativt.
Därför bör man pröva ett år till för
att se hur samarbetsnämnderna fungerar,
i förhoppningen om att det skall
bli ett mycket kraftigt engagemang från
alla parters sida för att göra samarbetsnämnderna
till ett levande, aktivt
och vitalt led i skolans arbete.

Så till den andra detaljfrågan: Skall
man ha ett visst minimiantal sammanträden?
Jag är inte mycket för detaljregleringar
av den typen. Är det en
organisation som lever, så sammanträder
den. Såvitt jag vet kan två representanter
i samarbetsnämnden påkalla
ett sammanträde. Vill exempelvis de två
elevrepresentanterna ha ett sammanträde,
upplever de ett behov av det, då har
de en ovillkorlig rätt — om de är överens
— att få till stånd det sammanträdet.

Det är så lätt att s. k. minimibestämmelser
omedelbart blir maximibestäm -

Nr 42 47

Om skoldemokrati
melser, och det skulle kanske inte gagna
den här institutionen. Jag vill begränsa
mig till att säga — och där får jag uttrycka
min historiska belastning på
denna punkt — att både i principfrågan
och när det gäller dessa samarbetsnämnders
vikt vi från departementets
sida självfallet fullt lojalt i enlighet med
riksdagens beslut kommer att med största
uppmärksamhet följa samarbetsnämndernas
verksamhet under det kommande
året. När vi har fått ett normalårs
erfarenhet bakom oss, kanske vi
med större säkerhet kan säga om detta
är den lämpligaste modellen eller om vi
på den ena eller andra punkten ■— t. ex.
när det gäller elevernas beslutanderätt
— skall gå vidare. Jag tror att det ur
min synvinkel sett är det enda rimliga
sättet att hantera denna fråga.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det blev en glädjande
uppslutning kring de principer och delvis
också kring de konkreta förslag som
denna motion har fört fram. De som
opponerar sig mot vårt motionsyrkande
säger nu att vi skall vänta ett år till och
se hur det går nästa år.

Jag vill göra en invändning mot herr
Palmes resonemang. Han säger att en
minimibestämmelse om två sammanträden
per termin väldigt lätt blir en maximibestämmelse.
Jag tror inte alls att det
behöver bli på det viset. Om det finns
intresse och vilja i vissa skolor att sammanträda
tre—fyra gånger per termin,
kommer de inte att låta sig hindras av
att det i en anvisning från skolöverstyrelsen
står att sammanträde måste äga
rum två gånger per termin. Så lätt kyler
man inte ner en vilja att hålla sammanträden
med samarbetsnämnden.

Herr Lidgard går däremot på en helt
annan linje. Han säger att man inte skall
ha ett visst minimiantal sammanträden
därför att det lätt blir ett sammanträdesraseri
i skolorna. Skall man ta herr
Lidgard på orden, måste han rimligen
mena att samarbetsnämnderna inte bör

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Om skoldemokrati

sammanträda så ofta som jag har angivit
i mitt minimiantal, alltså två gånger
per termin. Om herr Lidgard nämligen
ändå menar att de skall sammanträda
ett par gånger per termin, kan han ju
sedan inte beklaga sig över mitt sammanträdesraseri,
eftersom han vill ha
precis samma sammanträdesfrekvens.
Jag vill däremot se till att de skolor, där
det hittills har gått mycket dåligt, kommer
att arbeta på ett bättre sätt i framtiden.

Herr Näsström hänvisar till skolöverstyrelsen,
som påstår att det blir svårigheter
i initialskedet. Jag skulle vilja
vända på detta och säga, att det just i
initialskedet, innan samarbetsnämnderna
har blivit en integrerad del i skolans
arbete, som det är särskilt viktigt
att försöka driva fram dessa sammanträden
och som det är särskilt viktigt
med ett minimiantal sammanträden. Det
är just nu minimiantalet behövs, ty det
är möjligt att det om 10 år inte kommer
att behövas något minimiantal sammanträden
alls. Då har kanske samarbetsnämnderna
börjat fungera så bra över
hela landet att det mera är en formell
fråga om det skall stå i anvisningarna
eller inte.

Vad vi vet i dag är att det har gått
utomordentligt dåligt med samarbetsnämnderna
på väldigt många håll i gymnasierna.
Det kan inte alls enbart förklaras
med lärarstrejken förra hösten.
Efter det att sju månader av förra läsårets
nio månader hade gått, hade
nämnderna vid 30 procent av gymnasierna
inte haft något enda sammanträde.
40 procent av dem hade haft ett
sammanträde, medan återstoden, alltså
30 procent, hade haft två eller flera
sammanträden. Mot bakgrunden av dessa
siffror tycker jag det är angeläget att
försöka driva fram en högre sammanträdesfrekvens
med samarbetsnämnderna
än vad man hittills har gjort. Det
kan nog riksdagen och regeringen bäst
göra genom att se till att vi får ett minimiantal
sammanträden.

Jag vill fråga herr Palme, som tydli -

gen känner till förspelet i denna fråga:
Av vilket skäl tog man i departementet
eller skolöverstyrelsen bort den bestämmelse
om ett minimiantal sammanträden
som fanns i det utredningsförslag
som utarbetades på skolöverstyrelsens
uppdrag?

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Det finns angivet vilka
arbetsuppgifter en samarbetsnämnd
har. Jag har den uppfattningen att den
skall sammanträda när det finns behov
av ett sammanträde i och för ett sysslande
med dessa arbetsuppgifter. Att hålla
sammanträde för sammanträdets egen
skull, att hålla två, tre eller fyra stadgefästa
sammanträden utan att det finns
något reellt arbete att utföra, är enligt
min uppfattning ett av de säkraste medlen
att ta död på intresset för skoldemokratin.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Minimiantalet sammanträden
är inte mycket att ödsla krut på
— det tycker jag att herr Ahlmark själv
visade ganska effektivt — men eftersom
jag fick en fråga skall jag svara.

Mig veterligt har detta inte alls prövats
i departementet, utan det var skolöverstyrelsen
som gav sina anvisningar
om samarbetsnämnderna; att frågan om
minimiantalet skulle varit prövad i departementet
har jag icke någon kännedom
om. Möjligen kan man säga att eleverna
har rättighet — vilket jag finner
oerhört mycket mera väsentligt i sammanhanget
— att när som helst påyrka
ett sammanträde i samarbetsnämnden.
Vill de driva en fråga och ha nämnden
aktiv, ja, då kan de styra det själva. De
har här ett mycket effektivare vapen i
sin hand, om de vill någonting, än en
rent formell bestämmelse angående minimiantalet
sammanträden. Den rätten
torde i så fall härflyta ur skolstadgan.

Det viktigaste är att vi under det nu
inledda läsåret skall kunna redovisa

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

helt andra siffror för aktiviteten i samarbetsnämnderna
än under det gångna
året; detta är en klar viljeyttring från
min sida och min verkligt uppriktiga
förhoppning. Det gångna årets ringa aktivitet
har haft sina orsaker. Lyckas vi
inte med detta kan det tyda på att någonting
är fel i konstruktionen. Lyckas
vi däremot och får en utpräglad aktivitet,
ja, då ger den praktiska erfarenheten
besked om att nuvarande form
är den lämpligaste.

På båda dessa avsnitt är det alltså i
sommar vi kan ge besked, när vi summerar
erfarenheterna.

Herr AHLMARK (fp):

Min kommentar till herr Palmes senaste
inlägg kan bli mycket kort.

Jag tycker att det är bättre att se till
att man i anvisningarna eller skolstadgan
talar om vad vi förväntar oss av
samarbetsnämnderna än att låta eleverna
i varje enskild skola driva fram
dessa sammanträden. Jag anser det som
sagt bättre att se till att alla parter känner
de regler som gäller. Det kan man
klara bäst med en bestämmelse om ett
minimiantal sammanträden.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall kanske från utskottets
sida nämna att vi under de
senaste åren haft flera uppvaktningar
av SECO och överläggningar med dess
representanter om olika problem, varvid
man tycks ha fäst det största avseendet
vid att elevorganisationerna får
tillräckliga medel för att kunna bedriva
sin verksamhet inte bara i de stora städerna
och tätorterna; man vill också
hjälpa de små föreningarna landet runt.
Jag för min del anser det utomordentligt
viktigt att så kan ske. Det beror
ändå i högsta grad på elevernas aktivitet
om samarbetet mellan skolans ledning
och eleverna skall bli verkligt bra.
Yi kan ju tänka oss att det blir ett sammanträde
och eleverna inte har någon 4

Första kammarens protokoll 1967. Nr 42

ting att säga — jag misstänker att det
skulle kunna verka deprimerande kanske
för båda parter.

Här gäller det en relativt ny organisation
och relativt nya bestämmelser, och
jag tror att skolöverstyrelsen har rätt i
att det tar sin tid innan man hittat den
rätta melodin på dessa områden. För
egen del räknar jag med att det kommer
att ske ganska snabbt, men jag vill
framhålla att eleverna och deras organisationer
behöver stöd i olika former,
inte minst ekonomiskt stöd.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag instämmer helt i att
eleverna och deras organisationer behöver
allt stöd. Jag tycker t. ex. att
SECO behöver ett stöd för sin åsikt att
man genom en bestämmelse skall driva
fram ett ökat antal sammanträden i samarbetsnämnderna.
Detta är inte bara
vårt förslag. Den samlade elevrörelsen
står också bakom det.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

142, i anledning av motioner om
översyn av folkhögskolestadgan;

nr 143, i anledning av motioner angående
utbildningen av yrkeslärare i
klädsömnad; och

nr 144, i anledning av motion om
beredande av plats för SECO i skolöverstyrelsens
styrelse m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 145, i anledning av motioner
angående kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna.

50 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

I de likalydande motionerna I: 59, av
herr Bengtson in. fl., och II: 79, av herr
Hedlund in. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam parlamentarisk
utredning av frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna,
såväl från skattepolitisk synpunkt som
med hänsyn till frågans betydelse för
den kommunala demokratien, i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Vidare hade i de likalydande motionerna
1:589, av herr Werner, och II:
717, av herr Karlsson i Huddinge m. fl.,
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till regeringen skulle
hemställa, att regeringen måtte föranstalta
om utredning rörande statens
övertagande i allt väsentligt av kostnaderna
för skolväsendet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen icke måtte bifalla motionerna
1:59 och 11:79 samt 1:589 och
11:717, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Thorsten Larsson
(ep), Karl-Erik Eriksson (fp), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Mattsson
(ep), Nelander (fp) och Källstad
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 59 och It:
79 och i anledning av motionerna I:
589 och II: 717, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam parlamentarisk utredning av
frågan om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna; samt

2) av herr Wallmark (h), som dock
ej antytt sin mening.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Föreliggande ärende
gäller krav på en parlamentarisk utredning
av frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna. Motioner
härom har framställts upprepade
gånger under senare år men de har
avvisats av socialdemokraterna och högern.

I sitt utlåtande framhåller utskottet,
att 1958 års skatteutjämningskommitté
inte tog ställning till frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
när den framlade sitt förslag till
skatteutjämningssystem. Man återger
dock kommitténs yttrande att frågan
om kostnadsfördelningen på skolans
område snarast borde tagas upp till
prövning. Likaså borde enligt kommitténs
mening kostnadsfördelningen mellan
stat och landsting underkastas en
prövning från allmänna, skattepolitiska
synpunkter. Det nu framlagda utskottsutlåtandet
refererar också vad statsutskottet
ansåg år 1965 vid denna frågas
behandling, nämligen att kommunerna
till följd av stegrade kostnader inom
sjukvården och skolväsendet samt inom
andra verksamhetsområden stod inför
mycket svårbemästrade ekonomiska
problem. Efter denna skrivning, som
ju verksamt stöder det i motionerna
framförda förslaget, kunde man vänta
ett bifall till framställningen om utredning.
Men nej, liksom i fjol och året
dessförinnan vill man avvakta verkningarna
av skatteutjämningssystemet.

Detta är egentligen två skilda frågor.
En sak är att via staten medverka till
att de mest skattetyngda kommunerna
får en utjämning så att de kommunala
skatterna inte drabbar alltför ojämnt
mellan olika områden. Det är en annan
sak som framföres i föreliggande
motioner, där man tar upp frågan om i
vilken utsträckning kommunerna skall
betala för de obligatoriska uppgifter
som utförs av kommunerna men som
regleras av statsmakterna.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

Utvecklingen har för övrigt även sedan
skatteutjämningssystemet genomfördes
gått i sådan riktning att en omprövning
av kostnadsfördelningen ter
sig alltmer angelägen.

Kommunernas utgifter, beräknade
som andel av nationalprodukten, uppgick
i början av 1950-talet till 9 procent
och har nu fördubblats till över
18 procent. Omkring 60 procent av
samhällsutgifterna ligger nu hos kommunerna.
Enligt tillgänglig statistik och
utförda beräkningar uppgick bruttoinvesteringarna
hos primärkommunerna
år 1965 till 4,7 miljarder kronor, medan
man för år 1968 beräknar dem till 6,3
miljarder kronor, en ökning med en
tredjedel. För landstingen beräknas investeringarna
bli fördubblade från år
1965 till år 1968, dvs. från 647 miljoner
kronor till 1,2 miljard kronor.

Vid årets landstingsmöten har förekommit
ingående debatter om de närmaste
årens ekonomiska utveckling,
och många bekymrade uttalanden har
kunnat noteras beträffande utgiftsexpansionen
och förväntad höjning av utdebiteringarna.
Den totala kommunalskatten
inberäknat landstingens utdebitering
var år 1965 i genomsnitt 17: 25.

År 1966 hade den ökat till 18: 29 och
den är år 1967 uppe i 18: 71. Uppskattningarna
för nästa år visar på siffror
upp emot 19: 50.

Erfarenheterna hittills, sedan 1965 års
skatteutjämningssystem genomfördes,
visar entydigt ökande belastning på
kommunerna. Erfarenheterna talar således
för att kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun snarast bör tas
upp till omprövning.

Kommuner och landsting har efter
hand fått allt större och alltmer kostnadskrävande
uppgifter att svara för.
Härigenom har en kostnadsövervältring
skett på kommunerna, vilken inte skattepolitiskt
prövats. Särskilt betänkligt
är att denna kostnadsövervältring hårt
drabbar de lägre inkomsttagarna. För
90 procent av svenska folket är kommunalskatten
större än den statliga

4| Första kammarens protokoll 1967. Nr 42

skatten, för mindre och medelstora inkomsttagare
är den väsentligt större.
Den idé som ligger bakom vårt progressiva
skattesystem, nämligen att skatt
skall betalas efter bärkraft, har i viss
mån urholkats. Kommunerna har genom
denna kostnadsövervältring begränsats
i sina möjligheter att ägna sig
åt andra saker än sådana som genom
statliga beslut är obligatoriska.

Med de motiv som här anförts och i
motionen vill centern och folkpartiet
få till stånd en parlamentarisk utredning
om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun. Det mål som vi vill
nå är att staten betalar en större andel
än vad som nu sker. Vi har starkt stöd
från landsting och kommuner för en sådan
utredning. De tre kommunförbunden
och flertalet landsting uttalade i
samband med remisserna med anledning
av skatteutjämningsreformen angelägenheten
av att en utredning av
här aktualiserade frågor kommer till
stånd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
I.

Häri instämde herr Eriksson, KarlEr
ik, (fp).

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Under gårdagens och
dagens långa remissdebatt, där även
skattefrågorna berörts, har också den
nu diskuterade frågan om kommunalskatten
varit uppe till behandling. Önskningar
om en sänkning av den statliga
skatten saknades ej, liksom ej heller
önskemål om att staten skall övertaga
en större del av kommunens utgifter.

Den statliga skatten tillsammans med
statens övriga inkomster skall täcka
många skiftande behov, men det finns
också en övertro på inkomsternas möjligheter
att räcka till för alla de många
krav som vid skilda tillfällen ställs på
statens finanser. När det gäller frågan
om vilka uppgifter som skall åvila staten
å ena sidan och landstingen och pri -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten
märkommunerna å den andra sidan är
man i stort sett ense, men när det gäller
kostnadsfördelningen kommer avvägningsfrågorna
in i bilden.

I fråga om de kommunala utgifterna
är vi alla medvetna om att inkomstskatten
är betungande för många — inte
minst för de lägre inkomsttagarna.
Kommuner med vikande skatteunderlag
och en befolkningsminskning kommer
här i speciella svårigheter. Jag behöver
inte ytterligare understryka den saken.
Riksdagen har varit enig därom, och de
åtgärder som vidtagits från riksdagens
sida har varit klart positiva. Här tänker
jag närmast på den skatteutjämning
som i sin nuvarande utformning fick
sitt genomslag på kommunernas budget
först 1966.

När utskottet haft att ta ställning till
motionerna I: 59 av herr Bengtson m. fl.
och II: 79 av herr Hedlund m. fl. liksom
motionsparet från herr Werner och
herr Karlsson i Huddinge in. fl. har utskottet
behandlat de båda motionsparen
gemensamt, eftersom motionärerna
i båda fallen önskar få en utredning
till stånd om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna. I sammanhanget
vill jag dock framhålla att centerpartiet
för in fördelningsfrågan i ett
vidare perspektiv än som sker i kommunisternas
motion, där det närmast
gäller att staten skall i allt väsentligt
övertaga kostnaderna för skolväsendet.

När riksdagen 1965 antog skatteutjämningsreformen
fanns motionsyrkanden
liknande dagens, och de avslogs då.
Föregående år återkom utredningskravet,
men avslogs av riksdagen.

Utskottet yrkar även i år avslag på
de angivna motionerna. Genom sin konstruktion
har — som utskottet framhåller
— bidragsgivningen till kommunerna
inneburit en betydande ökning.
Därjämte garanterade skatteutjämningssystemets
utformning att statsbidraget
blev värdebeständigt och standardföljsaint.

Vår uppfattning är från angivna utgångspunkter
att man ytterligare bör av -

och kommunerna

vakta verkningarna av det nuvarande
skatteutjämningsförslaget. Denna vår
ståndpunkt bygger självfallet på erfarenheter
under de år som nuvarande
bidragsbestämmelser haft sin tillämpning.

För år 1966 — det första året — var
skatteutjämningsbeloppet till kommunerna
1 052 miljoner kronor, för år 1967
är det 1 157 miljoner kronor, och för
år 1968 beräknas bidraget uppgå till
1 290 miljoner kronor. Som synes är
det här en snabb ökning av bidraget till
kommunerna. Ser man siffrorna i belysning
av beloppet för år 1965 finner
man att beloppet år 1965 uppgick till
cirka 400 miljoner kronor. Det visar ju
att riksdagen genom den nya reformen
har lämnat kommunerna ett betydligt
större bidrag än tidigare.

Till denna sifferserie skulle också
kunna knytas reflexionen att man räknar
med att kostnadsökningen för staten
i fortsättningen kommer att uppgå
till minst 125 miljoner kronor årligen.

Jag skall, herr talman, till sist be att
få ta fram några exempel från statistiska
centralbyrån, som enligt min mening
belyser värdet av den nyligen genomförda
reformen. Statistiska centralbyrån
har nyligen publicerat en sammanställning
som är av intresse för bedömning
av vad skatteutjämningen betyder.
Den visar vad varje borgerlig primärkommun
har haft för utdebitering
under 1967 och vad utdebiteringen
skulle ha varit vid oförändrade utgiftsbehov,
däri inbegripet belopp som kommunmedlemmar
får betala som medlemmar
av församlingar och landsting.

Tar man en uppgift från Kalmar län
-— Loftahammar kommun — finner man
att den faktiska utdebiteringen där var
21:20 kr., medan den faktiska utdebiteringen
samt summan av samtliga kommunalskatteutjämningsbidrag
uppgår
till 35: 83 kr. För Särna i Kopparbergs
län är relationerna 20: 00 kr. respektive
30:35 kr. och för Karesuando i Norrbotten
20: 40 kr. respektive 62: 85 kr.

Jag har, herr talman, med dessa siff -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

ror velat antyda att jag tror att man
inte skall underskatta den reform som
är genomförd. Med endast ett par års
erfarenheter från skatteutjämningen i
dess nya form har utskottet ansett att
man bör avvakta ytterligare, innan man
gör denna utredning.

Herr Olsson som talade för reservationen,
vilken stöds förutom av centern
även av folkpartiet, har väl i stort sett
endast refererat till de uppgifter som
finns angivna i motionsparet. Jag har
därför i detta sammanhang ingen anledning
att närmare gå in på den argumentationen.
Vi följer väl här i stort
sett båda två de riktlinjer som å ena
sidan motionärerna har och å den andra
den uppfattning som utskottet företräder.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Herbert Larsson
och jag är tydligen överens om att kommunalskatten
är betungande och att den
i hög grad drabbar de lägre inkomsttagarna.

Herr Larsson menade att den nyss
genomförda skatteutjämningsreformen
har förbättrat kommunernas situation
så pass att det inte behövs någon utredning
nu om en kostnadsfördelning
mellan stat och kommun. Jag vill gärna
understryka att vi anser att det var en
stor framgång när vi ; äntligen fick
igenom de krav som från centerns sida
under många år framförts om en rättvisare
kommunal skatteutjämning. Vi
betraktar det emellertid fortfarande som
en etapp. Vi kan inte anse oss nöjda
med att det fortfarande finns utdebiteringsskillnader
på upp till 8 kronor
mellan olika kommuner i olika delar av
landet. Det är alltså mycket arbete som
återstår.

Men trots att denna reform genomförts
har kommunalskatten ökat och
tenderar att öka ännu kraftigare. Om
vi kastar en blick i prognosen för Gäv -

leborgs läns landsting, där vi för närvarande
har en skatt på 7:50 kr., så
visar prognosen, som ju ändå kan sägas
vara realistisk, en utdebitering år 1973
på mellan 11 och 12 kronor vid en förväntad
höjning av skatteunderlaget med
7 procent per år. Hur långt kan vi gå
egentligen? Vi är snart uppe i 20 kronor.
Kan vi tänka oss att vi skall acceptera
en kommunalskatt på uppemot 25
kronor?

En utredning tar tid. Är inte läget
nu så pass alarmerande att man kunde
besluta om en utredning redan nu?

Herr LARSSON, HERBERT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det råder väl ingen
tvekan om att vi står inför utgiftsstegringar
på den kommunala sektorn. Men
samma trend har man ju på den statliga
sektorn, och vi är väl ändå alla
ganska överens om att vi inte skall
göra någon anhalt där för närvarande,
utan nya reformer och nya förbättringar
skall genomföras på olika områden.
Frågan är enligt mitt förmennande
hur mycket man kan lägga på
på den statliga sidan utan att vi får det
genomslag som herr Olsson befarade
på den kommunala sidan. Det är många
som redan nu anser att den statliga
beskattningen har nått en sådan höjd att
man liksom inte kan överträda den
gränsen. Det finns ju också de som
bestämt hävdar att om en skattesänkning
skall komma till stånd så skall den
gälla marginalskatterna i de högre inkomstskikten.
Eftersom herr Olsson har
sagt att flertalet representerar små inkomsttagare
blir det väl alltså en svårighet
att från statsbudgeten föra över
alla de önskemål man kan ha på det
kommunala området.

Jag vill till slut, herr talman, säga att
det självfallet blir anledning att återkomma
till dessa frågor, kanske inte
minst därför att många har önskat att
få en annan beskattning på den statliga
sidan. Då kan det kanske också vara

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

anledning att se över formerna på det
andra området.

Jag vidhåller, lierr talman, yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Som här tidigare har
berörts är frågan om den riktiga uppgifts-
och utgiftsfördelningen mellan
stat, landsting och kommun av rätt så
gammalt datum. Jag ber att få hänvisa
till den massmotion som 1961 väcktes
av 16 ledamöter i denna kammare och
12 i den andra, summa 28 ledamöter,
motionerna I: 14 och II: 24, där kravet
på att man skulle åstadkomma en rimlig
fördelning på detta område togs
upp. Ämnet har återkommit med jämna
mellanrum vart och vartannat år, och
förslagen har avvisats än med den ena
än med den andra motiveringen. Faktum
är att oviljan mot att göra någonting
på området har varit påtaglig. Nu
säger herr Larsson att många tycker att
den statliga beskattningen är tung och
att man inte skall formera statsskatten.
Andra vill till och med ha till stånd
en reform med lättnader i den statliga
beskattningen. Mot den bakgrunden är
det enligt hans mening inte lätt att
åstadkomma en omfördelning av skattebördan
på det kommunala och
landstingskommunala gebitet.

Men det kan vi väl vara överens om,
att om man avlyfter kostnader på det
ena hållet med resurser från det andra
hållet, så blir uttaget av skattebetalarna
inte förändrat. Skillnaden är att
skatten uttas efter olika normer i den
kommunala beskattningen och i den
statliga. I den mån den statliga beskattningen
är progressiv och den kommunala
inte är det skulle det ur skattebetalarsynpunkt
innebära att man flyttar
skattebördan från ett skatteuttag
där särskilt lägre inkomstkategorier
drabbas hårt till ett skatteuttag som
dock på väsentliga punkter tar hänsyn
till bärkraft och betalningsförmåga. Det
borde ju vara ett framsteg.

Vi vet ju att i och med att man flyttar
över den ena uppgiften och utgiften
efter den andra från det statliga
till det kommunala gebitet så har man
kommit in i en motsatt trend som
drabbar det kommunala skatteunderlaget
synnerligen hårt.

Kostnadsfördelningen är — som herr
Larsson antydde — en ömtålig fråga
som rör pengar. Fördelningen av uppgifterna
mellan stat och kommun har
emellertid redan beaktats i en skrivelse
från kommunikationsdepartementet,
vari man tar sikte på de utredningar
som föreligger på länsplanet. Man
pekar på att när länsdemokratiutredningen
blir klar, kommer säkerligen
även uppgiftsfördelningen upp. Under
sådana förhållanden ämnar man fortsätta
att utreda även den frågan, och
nu går man till en förvaltningsreform
utan att avvakta länsdemokratiutredningen.
Detta meddelas som sagt från
kommunikationsdepartementet. Vi vet
vad vi har att vänta i det fallet. Och så
skyller man på länsdemokratiutredningen.
Det kan vi räkna ut på förhand
att den kommer att dröja.

Denna gång säger majoriteten nej
med hänsyn till skatteläget. Nästa gång
kommer majoriteten att säga nej med
hänsyn till kompetensfördelningen. Men
nej blir det. Som det ligger till är det
nödvändigt att försöka få en annan
fason på detta, och det tror jag inte
är möjligt i nuvarande politiska läge.

Jag har klart för mig att en hel del av
de uppgifter som landstingskommunerna
har särskilt på sjukvårdens område och
som primärkommunerna har inte minst
på skolans område är uppgifter av rikskaraktär.
Vi kan inte tänka oss en särskild
kommunal skolpolitik i de olika
kommunerna eller en särskild sjukvårdspolitik
i länen som inte försöker
åstadkomma likvärdighet över lag. Så
småningom kommer fördelningen av
uPPgifterna och i konsekvens därmed
också fördelningen av kostnaderna att
tvinga sig fram. För närvarande säger
man nej t. o. m. när det gäller att under -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

söka frågan. Men samtidigt har kanslihuset
— på kommunikationsministerns
uppdrag — utsänt en skrivelse till de
remissinstanser som skall yttra sig över
länsförvaltningen, den kamerala utredningen
på länsplanet och över länsindelningen.
I den skrivelsen sägs att frågorna
skall lösas under förutsättning
att man inte vidtar åtgärder, som föregriper
den utredning, vilken förutses
komma när det gäller att fördela uppgifterna
mellan kommunerna, landstingen
och staten. Detta kommer säkerligen
— som också framgår av skrivelsen
— att ta sin tid, och under sådana
förhållanden ser det mörkt ut.

Vi kan naturligtvis här deklarera vår
uppfattning genom att rösta för en utredning
angående detta. Men vi får ju
en utredning på vårkanten — det har
kommunikationsdepartementet signalerat.
Så regeringstrogen att man inte
kan gå Kungl. Maj :t några månader i
förväg trodde jag inte att herr Larsson
var.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation.
Jag har nöjt mig med detta även
om jag gärna vill deklarera att i varje
fall vissa delar av reservation nr 1 har
min odelade sympati.

Här har, som herr Johan Olsson säger,
varit ett val mellan att omedelbart
göra en omprövning av kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna
eller att, som herr Herbert Larsson säger,
först få mera erfarenhet. Skatteutjämningsreformen
trädde ju inte i kraft
förrän i fjol, och vi har alltså inte så
lång erfarenhet av den. Det är ostridigt
att skatteutjämningsreformen innebar
ett radikalt grepp för att lösa detta problem,
som otvivelaktigt är rätt stort.
Jag vill emellertid deklarera som min
uppfattning att den som fattar beslut
om en reform också bör bära kostnaden
för den. Bara detta innebär kanske
i och för sig en radikal förändring

av ansvars- och kostnadsfördelningen
mellan staten och primär- och sekundärkommunerna.

Jag gjorde denna blanka reservation
därför att jag ville säga något om en
av de tunga posterna i sammanhanget,
nämligen skolkostnaderna. Vi har upplevt
och upplever inte minst i statsutskottets
andra avdelning att allt flera
ingredienser i hela detta stora komplex
inte är bidragsberättigade utan skall
betalas av kommunerna. Skolöverstyrelsen
säger att det är nödvändigt att
dessa ingredienser finns med för att
klara skolreformen såsom den är tänkt.
I sak har jag kanske ingenting att erinra
mot detta, men skolöverstyrelsens
beslut, dess förslag och dess rekommendationer
innebär att det är kommunerna
som får överta ansvaret. Skolöverstyrelsens
motivering är många gånger
den att staten inte vill ta på sig det
här, men någon måste göra det, alltså
får kommunerna ta hand om det. Det
kan inte vara en vettig väg att gå fram.
Antingen får man upphöra att ge sina
rekommendationer eller också får man
gå vägen över ecklesiastikdepartementet
och få kostnaderna infogade under
samma beslutsunderlag som huvuddelen
av skolkostnaderna.

Herr talman! Jag har känt ett behov
av att göra den här deklarationen och
samtidigt säga att jag har ganska stora
sympatier för huvuddelen av reservation
nr 1. Tidpunkten för en ny översyn
närmar sig med mycket stora steg.
Det är möjligt att vi kan diskutera detta
relativt omgående för att se om tiden
kanske redan nästa år är mogen
för någon form av gemensam framstöt
i ärendet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reser -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. förbättrade läkemedelsförmåner
vationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på hifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 34.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om åtgärder
mot diskriminering i internationell
sjöfart;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 9 juni 1967

(nr 532) om ändring i 17 kap. handelsbalken;
och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 juni 1951
(nr 308) om ekonomiska föreningar,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning
av väckta motioner om ersättning
av statsmedel vid förlust på grund av
ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. förbättrade läkemedelsförmåner

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 58, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och
3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr
519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel, jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 12 maj 1967 dagtecknad
proposition, nr 135, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändrad lydelse av
1 och 3 §§ förordningen den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

I propositionen hade föreslagits förbättrade
läkemedelsförmåner inom sjukförsäkringen.

Läkemedelsförmånerna skulle enligt
förslaget liksom hittills bestå av en
kostnadsfri och en prisnedsatt del. Kostnadsfria
läkemedel skulle tillhandahållas
enligt samma principer som för

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

närvarande. En utvidgning av förteckningen
över kostnadsfria läkemedel hade
aviserats. Nya bestämmelser om
prisnedsättning på övriga läkemedel
föresloges. De nya reglerna syftade till
att tillgodose personer, som på grund
av sjukdom hade stora utgifter för medicin.

Karensbeloppet, som för närvarande
beräknades för varje läkemedelspost,
liade föreslagits i stället avse alla vid
ett expeditionstillfälle inköpta, samtidigt
förskrivna läkemedel. Karensbeloppet
föresloges i samband härmed höjt
till fem kronor.

Den nuvarande rabattsatsen 50 procent
ovanför karensbeloppet skulle behållas
men den del av priset, som
överstege 25 kronor, skulle rabatteras
helt.

De föreslagna reglerna innebure, att
icke någon behövde betala mer än 15
kronor vid varje inköp av medicin på
recept.

Även läkemedel förskrivna av tandläkare
hade föreslagits bliva omfattade
av rabatteringen.

Kostnaderna för reformen beräknades
till cirka 60 miljoner kronor för år
1968. Nuvarande finansieringssystem
skulle behållas. Detta innebure en höjning
av sjukförsäkringsavgifterna med
i genomsnitt knappt 15 kronor per år
för varje avgiftspliktig.

T samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:630,
av fru Olsson, Elvy, och herr Peterson,
Eric Gustaf, samt II: 797, av herr Persson
i Heden m. fl., om fria läkemedel
till vuxna neurosedynskadade;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

2) de likalydande motionerna I: 871,
av herrar Blomquist och Edström, samt
II: 1078, av fröken Wetterström och
herr Carlshamre;

Ang. förbättrade läkemedelsförmåner

3) motionen 1:872, av herr Kaijser;
ävensom

4) de likalydande motionerna 1:873,
av herr Werner, och II: 1077, av herr
Andersson i Luleå m. fl.

I motionerna I: 871 och II: 1078 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder,
att de särskilda beställningsblanketterna
för kostnadsfria läkemedel slopades.

I motionen I: 872 hade framförts förslag
av sådan innebörd, att rabatt skulle
lämnas med 75 procent på den del av
priset, som överstege karensbeloppet,
fem kronor, och med 100 procent på
den del av priset, som överstege 100
kronor. Högsta kostnad vid varje expeditionstillfälle
skulle med detta förslag
utgöra 28 kronor 75 öre.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionen
1:872 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 135;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1:871 och 11:1078 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört angående beställningsblanketter
för kostnadsfria läkemedel;
samt

G. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 630 och II: 797 samt

2) motionerna 1:873 och 11:1077,
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Låt mig först säga att
det är med stor tillfredsställelse jag finner
att ett enigt utskott har ställt sig
bakom det förslag om kostnadsfria och
rabatterade läkemedel som regeringen
har lagt fram. Det är nämligen en fråga,
där man kan ha och där man har haft
mycket skiftande meningar om hur läkemedelsförmånerna
skall utformas.

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. förbättrade läkemedelsförmåner

Iiegeringsförslaget innebär att när
man går till apoteket med ett recept, behöver
man aldrig betala mer än 15 kronor,
oavsett vad läkemedlen kostar. Karensbeloppet
blir 5 kronor, vare sig en
eller flera mediciner har ordinerats.
Dessutom får man själv betala 50 procent
av den merkostnad som ligger mellan
5 och 25 kronor. Det betyder att till
karensbeloppet på 5 kronor kan det
komma högst 10 kronor för den enskilde.
Hela medicinkostnaden ovanför 25
kronor betalas av sjukförsäkringen.

Reformen har förestavats av en önskan
att skydda personer som har höga
läkemedelskostnader både vid inköp av
enstaka dyra läkemedel och vid täta
inköp av billigare läkemedel. Att man
sätter en absolut gräns för den enskildes
utgifter vid 15 kronor har på sina håll
framkallat farhågor för att folk skulle
förbruka onödigt dyra läkemedel eller
köpa onödigt stora förpackningar. Till
detta är att säga att det ju alltid krävs
läkarrecept. Jag delar utskottets uppfattning
att någon anledning att antaga
att läkarna i framtiden skall ordinera
läkemedel på andra än rent medicinska
grunder inte torde föreligga. I den mån
läkemedelsförmånen skulle leda till att
de som tidigare av ekonomiska skäl
måste avstå från läkemedel nu får råd
att skaffa sig dem i de fall det är motiverat,
finner jag detta ligga helt i linje
med reformens allmänna syfte.

Givet är att de ökade utgifter för
sjukförsäkringen som blivit en följd av
reformen ytterligare motiverar att man
från det allmännas sida tar till vara alla
möjligheter att hålla kostnaderna för läkemedelskonsumtionen
så låga som möjligt.
Ett led i dessa strävanden är att
göra läkarna mer prismedvetna. Här
kommer frågan om den viktiga informationen
i hög grad in i bilden. Det
blir en angelägen uppgift för den nya
socialstyrelsen att ta itu med dessa
frågor. En del är redan i gång. Beslut
bär nyligen fattats att i nästa upplaga
av synonymregistret över farmaceutis -

ka specialiteter även införa prisuppgifter
för att underlätta för läkarna att
göra prisjämförelser mellan olika likvärdiga
läkemedel.

Vidare är det naturligtvis viktigt att
man följer utvecklingen av både konsumtion
och priser i fråga om de läkemedel
som rabatteras genom sjukförsäkringen.
Medicinalstyrelsen har föranstaltat
om en undersökning av läkarrecept
som expedierats av apoteken i oktober
i år. Medicinalstyrelsen har för
avsikt att upprepa denna undersökning
i oktober 1968, alltså ett år senare. Det
är ett sätt att kontrollera utvecklingen
på läkemedelsområdet.

Inom medicinalstyrelsen arbetar vidare
sedan någon tid en arbetsgrupp
med att utforma förslag till åtgärder
ägnade att sättas in för att stävja en
eventuell icke önskad ökning av läkemedelskonsumtionen.
Flera andra åtgärder
övervägs, men dem skall jag nu
inte gå in på.

Utskottet har i anledning av motionsyrkandet
uttalat sig för ett slopande av
beställningsblanketterna för fria läkemedel
i enlighet med utredningens förslag.
Orsaken till att denna fråga inte
har berörts i propositionen är att
det här gäller bestämmelser, som utfärdas
i administrativ ordning och som
alltså ej kräver riksdagens medverkan.
Jag delar emellertid i sak utskottets
uppfattning och avser att ombesörja erforderliga
författningsändringar i samband
med att den förevarande läkemedelsreformen
förs ut i tillämpning.

Jag vill, herr talman, stryka under
att det otvivelaktigt är en viktig och
väsentlig reform, som vi nu skall besluta
om. Den tar sikte på att inom ramen
för en rimlig kostnadsnivå bereda
sjuka människor ett skydd mot alltför
höga utgifter för medicin. Jag tror att
reformen kommer att betyda mycket.
Vi vet att det finns människor, som för
sitt liv, sin verksamhet och sin aktivitet
helt enkelt måste förbruka medicin
kontinuerligt, ofta till mycket höga kost -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

nader. Denna reform kommer utan tvekan
att vara ett mycket stort stöd, inte
minst för denna grupp.

Låt mig allra sist, herr talman, få
upprepa vad jag inledningsvis sade,
nämligen att det är med tillfredsställelse
jag har noterat att ett enigt utskott
har ställt sig bakom förslaget.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har väckt en motion
i detta ärende, och det må därför kanske
tillåtas mig att säga några ord.

Jag är fullt på det klara med att rabatteringen
av läkemedel kan ske på
olika sätt. Propositionen har ett förslag.
Utredningen har ett förslag, och jag har
ett förslag. Vi hörde nyss av departementschefen
vad hans förslag gick ut
på. Det innebär ett karensbelopp på 5
kronor. Ovanpå detta belopp är rabatteringen
50 procent upp till en läkemedelskostnad
på 25 kronor. Därefter är
rabatteringen 100 procent, vilket innebär
att den högsta kostnad en person kan
ha för ett läkemedelsinköp blir 15 kronor.

Mitt förslag innebär samma karensbelopp,
men därefter en rabattering på 75
procent upp till en läkemedelskostnad
på 100 kronor. Det medför en viss sänkning
av kostnaderna för läkemedel upp
till ett pris av 45 kronor. Kostnaden för
ett läkemedelsinköp kan högst uppgå
till 28:75 kronor, om jag minns rätt.
Vid en läkemedelskostnad över 100 kronor
skall det vara en 100-procentig rabattering.

Ingetdera av dessa förslag överensstämmer
fullt med det förslag som sjukförsäkringsutredningen
— där jag själv
är ledamot —- framlade förra året. Mitt
förslag är en modifikation av departementschefens
förslag i syfte att minska
två olägenheter, som jag tycker vidlåder
departementschefens förslag.

Den 75-procentiga rabatteringen tilllämpas
ju i princip i vissa andra sammanhang
då det gäller sjukförsäkringsförmånerna,
t. ex. rabattering på återbä -

Ang. förbättrade läkemedelsförmåner
ringstaxan vid läkarvård. Denna rabattering
har också rekommenderats i internationella
sammanhang, även om Sverige
inte ratificerat förslaget och vi alltså
inte är bundna. Den 75-procentiga
rabatteringen har följaktligen en viss
hävd.

Den höjning av karensbeloppet som
det här gäller — för närvarande är ju
beloppet 3 kronor — innebär alltid vissa
olägenheter för dem som skall köpa
medicin ofta, särskilt om det gäller en
relativt billig medicin, då karensbeloppet
utgör en förhållandevis stor del av
kostnaderna. Naturligtvis minskar den
olägenheten högst betydligt genom att
karensbeloppet anknyter till samtliga
vid ett tillfälle inköpta, samtidigt förskrivna
läkemedel. Men det finns där
ändå, och den kan spela en viss roll
t. ex. i en familj som består av flera
vuxna och barn.

Sammanförandet av alla vid ett tillfälle
samtidigt förskrivna läkemedel
som underlag för beräkningen av karensbeloppet
har sagts medföra vissa
administrativa besvärligheter. Jag skall
i sanningens namn erkänna att jag inte
vet hur stora de kan vara, men experterna
som utredningen på sin tid diskuterade
frågan med var egentligen ganska
motvilliga mot den här anordningen.
Sant är visserligen att vi då närmast
tänkte oss att sammanförandet skulle
gälla även itererade recept, vilket måhända
skulle göra administrationsbesvärligheterna
större. Inom utredningen
var emellertid flera i princip ganska
sympatiskt inställda till denna anordning,
och jag vill inte opponera mot
den utan tvärtom — jag tror att detta
ur läkemedelsförbrukarnas synpunkt är
en vinst.

Men den andra sidan av saken är att
också den hundraprocentiga rabatteringen
innebär vissa olägenheter. Kanske
behövs den som ett högkostnadsskydd,
även om ett sådant till avsevärd
del kan åstadkommas med den s. k. fria
listan, så som den i princip är konstruerad.
Men jag tycker att högkostnads -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. förbättrade läkemedelsförmåner
skyddet i departementschefens förslag
kommer för tidigt, dvs. vid ett för lågt
belopp. Därigenom kan det locka till
alltför stora inköp. Jag kan inte komma
ifrån att rabatteringen kanske leder
till inköp av större mängder än som annars
skulle köpas.

Enligt min mening är det heller inte
möjligt att någorlunda säkert beräkna
kostnaderna för reformens genomförande.
Jag skall ge ett konkret exempel
som kan belysa det förhållandet, och
tar det från den ganska begränsade
läkarverksamhet jag alltjämt bedriver;
det blir en ganska teknisk och kanske
rätt detaljerad redogörelse som antagligen
kommer att trötta kammarens ärade
ledamöter, men jag tror att den är
nödvändig för att det skall hli riktigt
klart vad jag menar.

Jag skriver ofta för en viss åkomma
ut ett preparat som skall tas med en
tablett om dagen. Enligt min mening
kan det vara lämpligt att, eventuellt
med kortvariga uppehåll, fortsätta den
medicineringen under mycket lång tid.
Medicinen finns i förpackningar på 50
tabletter, och jag skriver som regel ut
en sådan förpackning men itererar receptet
så att det kan användas för inköp
fyra gånger; sammanlagt blir det
alltså 200 tabletter. Medicinkostnaden
är något över 19 kronor för en sats om
50 tabletter. Jag tycker att den satsen är
lagom stor och att jag inte bör skriva
ut mer än 50 tabletter åt gången — det
räcker i alla fall mer än sex veckor och
patienten bör inte ha alltför stora lager
av tabletter hemma.

Det kan också hända att man blir
överkänslig mot denna typ av läkemedel
eller att den infektion, mot vilken det
skall användas, ändrar karaktär så att
medicinen inte längre har någon verkan
och det blir nödvändigt att skifta till
ett annat preparat.

Detta speciella preparat är hållbara
tabletter, så att man fördenskull inte
behöver dra sig för att skriva ut allt på
en gång. Låt oss för enkelhetens skull
säga att preparatet kostar 21 kronor;

det är lättare att räkna med den siffran.
Enligt departementschefens förslag skall
patienten för en dos omfattande 200
tabletter, om han får alla fyra förskrivningarna
på samma gång, betala 15 kronor.
Köper han däremot i fyra omgångar,
får han betala sammanlagt 52
kronor. Han kan tycka att han är illa
behandlad om förskrivningen görs så
att han inte får köpa alla 200 tabletterna
samtidigt.

Enligt mitt förslag skulle han betala
9 kronor för varje sats, dvs. 36 kronor
för det hela. Köper han allt på en gång
får han betala rabatteringen på 84 kronor,
dvs. 24: 75. Här blir skillnaden
mellan de båda sätten att göra inköpet
mycket mindre, och han får betala ytterligare
något för varje ökning av
kvantiteten.

Detta exempel visar hur förhållandena
kan te sig'' vid en fullt legalt och
juste utskriven medicin, varvid endast
vissa lämplighetsskäl gör att man skriver
ut en viss mindre kvantitet åt
gången.

Jag vet inte om vederbörande kommer
att få köpa ut allt på en gång, om
receptet itereras. Sannolikt är så inte
fallet, om jag rätt tolkat en mening i
departementschefens uttalande, återgivet
på s. 9 i utskottets utlåtande, där det
står: »Är receptet avsett att expedieras
mer än en gång, bör karensbelopp beräknas
för varje avsett inköpstillfälle.»
För närvarande är det ingenting som
hindrar att vederbörande köper allt på
en gång. Det vore måhända lämpligt
med fixerade bestämmelser på denna
punkt.

Enligt propositionen skulle patienten
tjäna 37 kronor för en extra kostnad av
endast 2 kronor. Enligt mitt förslag
skulle han tjäna 11: 25, men det för en
extra kostnad av i det närmaste 15 kronor.
Den patient vore väl dum som
inte försökte göra vinsten på 37 kronor
från det allmännas kassor, genom
att köpa ut all den förskrivna medicinen
på en gång.

Om det sedan kommer någonting

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

emellan som gör att han inte kan använda
medicinen, vem har då egentligen
gjort vinsten? Inte är det apotekaren.
Visst får han sälja — kanske
t. o. m. större kvantiteter än annars —
men han kan få besvär med likviditeten
därför att det kan bli fråga om rätt stora
mängder medicin och det dröjer
ungefär en och en halv månad innan
han får pengar från riksförsäkringsverket.
Hans likviditet kan bli besvärad
och han kanske inte får möjlighet att
vid inköp utnyttja vissa tillfälliga rabattsatser,
som han annars skulle ha.

Såvitt jag förstår skulle mitt förslag
i denna motion vara psykologiskt sett
bättre ur flera synpunkter. Mitt exempel
belyser att kostnaderna kan komma
att öka mycket mer än man tror, och att
de hittillsvarande beräkningarna är
mycket osäkra på denna punkt. Jag
vill erinra om att den förskrivning som
jag talade om är en fullt legal förskrivning,
där endast vissa lämplighetsskäl
talar för en uppdelning av inköpet på
flera inköpstillfällen.

Herr talman! Jag brukar inte ha någon
större framgång gentemot ett enhälligt
utskott och jag tänker därför inte
framställa något yrkande.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Efter socialministerns
anförande och herr Kaijsers avslutande
mening skulle jag kanske ha kunnat
avstå från att delta i debatten som representant
för utskottet. Jag skall emellertid
bara säga, att detta förslag till
förbättrade ekonomiska förmåner vid
inköp av läkemedel är av mycket stor
betydelse för de människor som regelmässigt
liksom för dem som sporadiskt
tvingas äta medicin. Det har sagts
att det är svårt att exakt beräkna hur
mycket kostnaden är, men i stort torde
det röra sig om ytterligare 60 miljoner
kronor i form av läkemedelsrabatter
under 1968. Samtidigt har genom socialministerns
förslag kostnaden begränsats
vid varje expeditionstillfälle

Ang. förbättrade läkemedelsförmåner
till 15 kronor, när man köper medicin
som ordinerats genom läkare eller tandläkare
— det sista är ett nytt moment
— och förutsättningen är dessutom att
medicinen är receptbelagd.

Herr Kaijser pläderade nu för sitt
förslag som han framfört i en motion.
Förslaget ger en god illustration till de
mycket komplicerade och besvärliga
förhållanden som ligger bakom en förbättring
och reformering av läkemedelsförmånerna.
Redan 1959 framlades ett
förslag som efter remisskritik lämnades
över till 1961 års sjukförsäkringsutredning,
vars förslag ligger till grund för
propositionen. Socialministern har
emellertid inte helt kunnat följa detta
förslag, och utredningsmannen herr
Kaijser har i samband med riksdagsbehandlingen
kommit med ytterligare ett
alternativ.

Det är alltså komplicerat att tillgodose
alla dessa önskemål. Det är en kompromissprodukt
som vi har kommit
fram till, och jag vill påstå att det är
en god kompromiss. Jag ber alltså att få
yrka bifall till det som andra lagutskottet
föreslår.

Får jag bara dessutom säga, att jag
ser detta som en reform inom ett komplex
där det är svårt att forma de olika
bitarna på ett sådant sätt att de redan
på förhand är gjorda att passa in i en
sjukvårdsreform, vars slutliga utformning
fortfarande är under utredning
och prövning. Därför är förslaget åtminstone
enligt min uppfattning mycket
välkommet. Det hade varit illa om
man tvingats vänta på den slutliga inpassningen.
Men detta leder också till en
slutsats, nämligen den, att man så småningom
måste komma fram till någonting
där hänsynen till kostnader för läkemedel
inte bara är beroende på vilken
konsumtionsstorlek av läkemedel
man har utan också avpassad till den
form av vård som läkemedelsförbrukaren
befinner sig i.

Där har man den andra komponenten
i detta sammanhang, och därför ser jag
detta som ett bra förslag, men ett för -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Om förtidspension åt hemmadöttrar m. m.

slag som senare kanske ändå måste ges
en annorlunda utformning. Hur, det vet
jag inte nu. Det är också möjligt att det
inte behöver göras, men jag liar velat
påpeka denna detalj.

Får jag allra sist säga att det är utskottets
uppfattning att de risker, som
herr Kaijser talade om och som även
utskottet anfört, riskerna för att man
skulle köpa stora kvantiteter medicin i
onödan och även onödig medicin, skall
kunna hindras att bli verklighet genom
att socialstyrelsen efter 1 januari tillsammans
med ansvariga inom läkarkåren
medverkar till att man via upplysning
och information får ett ökat ansvar
från läkarkårens sida, inte bara för
patientens tillfrisknande och hälsa utan
också för de kostnader för medicin som
i detta sammanhang kommer att åvila
försäkringen och ytterst de försäkrade.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
än en gång få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om förtidspension åt hemmadöttrar
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 59, i anledning av väckta
motioner om förtidspension åt hemmadöttrar
m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
sex inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 626,
av herr Larsson, Thorsten, m. fl., och
11:562, av herr Josef son i Arrie m. fl.,
i vilka motioner behandlats problem
som rörde s. k. trotjänare. I motionerna
hade hävdats, att den berörda gruppens
grundtrygghet borde ordnas inom
socialförsäkringens ram, och yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att motionerna måtte
överlämnas till den år 1962 tillsatta

pensionsförsäkringskommittén för övervägande
av åtgärder;

2) de likalydande motionerna 1:628,
av fru Olsson, Elvy, samt II: 782, av
herr Boo och herr Larsson i Borrby, i
vilka motioner yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om utredning angående de s. k. hemmadöttrarnas
problem, i synnerhet frågan
om förtidspension i enlighet med
vad i motionerna anförts; ävensom

3) de likalydande motionerna 1:631,
av herr Olsson, Johan, och herr Wikberg,
samt II: 785, av herr Eriksson i
Bäckmora m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om utredning angående
förtidspension åt hemmadöttrar i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, nämligen 1)

I: 626 och II: 562,

2) I: 628 och II: 782, samt

3) I: 631 och II: 785,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Eric Carlsson (ep) och herr Gustavsson
i Alvesta (ep), vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Rätten att ha och få
utföra ett arbete är ju det viktigaste
för varje människa. Det finns ju alltid
grupper som det är svårt att inordna
i arbetslivet av olika anledningar. När
det som nu är något mindre arbetstillfällen
så blir situationen för dessa grupper
ännu svårare. En grupp människor som
är svårplacerade i arbetslivet är de s. k.
hemmadöttrarna, alltså kvinnor som av
hänsyn till sina föräldrar avstått från
yrkesutbildning och stannat hemma för
att i stället hjälpa och vårda föräldrarna.

Under den tid de vårdar föräldrarna
är det viktigt att de får den ersättning,

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

som nu utgår från landstingen för hemsjukvård,
och om föräldrarna är ålderdomssvaga
bör döttrarna avlönas genom
kommunens hemsamarittjänst; därigenom
träder det sociala systemet i kraft.
Men så dör föräldrarna, och då står
kvinnorna utan arbetsuppgifter och i
de flesta fall också i en mycket besvärlig
ekonomisk situation.

Samma förhållande gäller också för
de kvinnor som påtalats i motion nr
626 i första kammaren av herr Thorsten
Larsson m. fl., nämligen trotjänare,
som när arbetsgivaren avlider har det
besvärligt. Det gäller här i de flesta fall
kvinnor som är i 55—60-årsåldern.

Den här gruppen kvinnor är numera
inte så stor, men det gör ju inte situationen
bättre för den enskilde som det berör.
Det angelägnaste är ju att det går
att ordna med omskolning och sedan ett
arbete, men av erfarenhet vet vi att det
är svårt att i praktiken ordna detta.

Hur skall vi då kunna ordna detta på
bästa sätt?

Vi motionärer har pekat på att vi
eventuellt skulle kunna tumma litet på
de medicinska kraven för förtidspensionering.
Utskottet anser att man inte
kan skilja ut grupper, som skulle få
särskilda förmåner inom pensioneringen,
och jag kan mycket väl förstå utskottets
tveksamhet att besluta sig för
att göra ett undantag. Utskottet förutsätter
att de förslag, som finns i KSAutredningens
delbetänkande om omställningsbidrag,
skall gälla även för
dessa kvinnor. Även jag hoppas det, men
jag ställer mig ganska tveksam, ty om
bidraget skall kunna utgå, så måste det
ha förelegat ett anställningsförhållande.
Tyvärr är det väl så, att det är sällan
som det föreligger ett anställningsförhållande
mellan kvinnorna i fråga och
deras föräldrar. Dessutom måste de vara
i 60-årsåldern.

Men vad jag i stället hyser förhoppningar
om är att vi skall få en allmän
sysselsättningsförsäkring, som dessa
kvinnor då skall kunna inordnas i.

Om förtidspension åt hemmadöttrar m. m.

Ja, herr talman, jag har inget yrkande
utan hoppas att vi framdeles på något
sätt skall kunna klara situationen
för dessa kvinnor.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Vid åtskilliga tillfällen
tidigare har här i kammaren behandlats
motioner om hemmadöttrarnas försörjningsproblem.

I fjol behandlades en motion som
syftade till en uppmjukning av reglerna
om förtidspension för hemmadöttrar.
I sitt utlåtande i fjol framhöll utskottet
att det uppenbarligen fanns ett
hjälpbehov när det gäller dessa hemmadöttrar
som inte täcktes genom förtidspension,
förtida uttag av ålderspension
eller socialhjälp. Fru Olsson har
redan påpekat, att utskottet fann att
det skulle vara principiellt oriktigt att
bryta ut vissa kategorier försäkrade och
bevilja dem pensionsförmåner efter
andra regler än som gäller för övriga.

Utskottet ställer sig även nu avvisande
till tanken att inom förtidspensionen
införa särskilda förmåner för hemmadöttrar.
Utskottet anser inte heller
att motionerna 1:626 och 11:562, som
går ut på att kategorin trotjänare skall
få särskilda förmåner inom den allmänna
pensioneringen, kan bifallas. Utskottet
skriver i sitt utlåtande: »Lösningen
på försörjningsproblemet för
friställda trojänare bör liksom för hemmadöttrarna
sökas inom arbetsmarknadspolitikens
område. För trotjänarnas
del torde även ett genomförande av
KSA-utredningens förslag om omställningsbidrag
kunna få betydelse.»

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Om kontroll från trafiksäkerhetssyn punkt

av utländska motorfordon ge nom

tullverkets försorg

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av väckta
motioner om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon
genom tullverkets försorg.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 77 i
första kammaren av herr Tistad m. fl.
och nr 102 i andra kammaren av herr
TVerbro m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om utredning rörande övervakning genom
tullverkets försorg av från utlandet
inkommande motorfordon beträffande
efterlevnaden av gällande bestämmelser
om maximilast, axeltryck
och lastning m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:77 och 11:102 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svenungsson (h), Nyberg (fp) och
From (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 77 och II: 102 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning av
den fråga, som avsåges med motionerna.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! I de motioner som ligger
till grund för tredje lagutskottets
utlåtande nr 51 hemställes om utredning
rörande övervakning genom tullverkets
försorg av från utlandet inkommande
motorfordon — en kontroll ur
trafiksäkerhetssynpunkt.

Utskottet delar uppfattningen att det

ofta brister i efterlevnaden av de aktuella
bestämmelserna om fordons last
m. m. och att överträdelser innebär risker
från trafiksäkerhetssynpunkt. Majoriteten
understryker värdet av samarbete
mellan polis- och tullmyndighet
när det gäller att förbättra och rationalisera
kontrollen. Någon ansvarsfördelning
vill däremot utskottsmajoriteten
inte vara med om. Ansvaret bör
ligga hos polisen och kontrollen ske i
dess regi. På den punkten är utskottsmajoriteten
obeveklig.

I den tvåpartireservation som är fogad
till utlåtandet anför reservanterna, att
denna övervakning är en så viktig angelägenhet
att alla möjligheter att förbättra
och rationalisera den bör tillvaratas,
och de anhåller om utredning
av den fråga som avses med motionerna.
Vi har funnit det i motionerna
föreslagna förfaringssättet rationellt.
Polismyndigheten skulle också få en
som man tycker välkommen avlastning
i sina arbetsuppgifter. Polisen visste att
de utländska fordonen var kontrollerade
redan vid gränsen. Att rikspolisstyrelsen
har en annan mening är kanske
det mest överraskande i sammanhanget.

Då jag vet att huvudmotionären, herr
Tistad, som tillika besitter sakkunskap
på det här området kommer att närmare
belysa frågan så avstår jag från
vidare argumentation — men jag avstår
inte från att yrka bifall till reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det finns ett ofta använt
citat från Voltaire som lyder: »Det
bästa är det godas fiende.» Det är inte
utan att man får det i tankarna när man
läser tredje lagutskottets utlåtande nr
51.

När det kommer in lastbilar till gränsorterna,
har tullverket så gott som alltid
intresse av att undersöka lasten och
ibland också av att väga de lastade bilarna
för att på så sätt kontrollera lastens
vikt. Denna undersökning och
stickprovsmässiga vägning är ett led i
tullkontrollen.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt av utländska motorfordon genom

tullverkets försorg

Nu vet man av erfarenhet att lastbilar
som kommer in från utlandet ofta
har stor överlast och att de ibland också
är lastade på ett felaktigt eller olämpligt
sätt. De kan genom detta utgöra en
fara för trafiksäkerheten och också skada
vägar och broar.

Motionärerna menar att det skulle vara
bra om tulltjänstemannen, när de
kontrollerar lastbilar ur tullsynpunkt,
också kunde övervaka bestämmelserna
om axeltryck och boggietryck, bruttovikt
och maximilast och dessutom ta
sig en titt på om lastningen är gjord på
ett riktigt sätt. För att en sådan kontroll
skall bli effektiv krävs emellertid
— enligt motionärerna — att tulltjänstemännen
för samma rätt som polisen att
utfärda körförbud.

Den meningen delas emellertid inte
alls av rikspolisstyrelsen. Visserligen
vore det bra, säger rikspolisstyrelsen,
om utländska motorfordon kunde kontrolleras
redan vid gränspasseringen.
Men för att en sådan kontroll skall få
avsedd effekt måste den omfatta en hel
del utöver vad motionärerna har föreslagit.
»Således måste kontrolleras» —
jag citerar ur utskottets recit — »att
föraren är behörig att föra fordonet och
att han inte är olämplig på grund av
sjukdom, trötthet, onykterhet eller dylikt.
Vidare måste undersökas om fordonets
beskaffenhet och utrustning är i
tillfredsställande skick, dvs. om fordonet
tekniskt sett är trafiksäkert.»

En så omfattande kontroll kan, säger
rikspolisstyrelsen, genomföras fullständigt
och effektivt bara av specialutbildade
och erfarna polismän. Bara polisen
har de maktbefogenheter som behövs
när det gäller att ingripa mot en
förare som överträder bestämmelserna.
Kontroller av det slag som åsyftas i motionerna
kan inte delas mellan olika
myndigheter, säger rikspolisstyrelsen
vidare, utan ansvaret måste odelat åvila
polisen.

Generaltullstyrelsen däremot tillstyrker
motionerna tämligen oreserverat

och förklarar, att en övervakning genom
tulltjänstemän i den form motionärerna
tänkt sig kan göras utan nämnvärda
extra personalkostnader.

Utskottet har i sin skrivning gjort ett
aktningsvärt försök att gå balansgång
mellan de oförenliga uppfattningar som
företräds av rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen.
Skrivningen utmynnar
emellertid i ett avstyrkande av motionerna.
Av den rad argument som
rikspolisstyrelsen framfört mot motionärernas
förslag har utskottet bara tagit
fasta på ett. Det är att det skulle vara
olämpligt att dela ansvaret för den aktuella
fordonskontrollen mellan polisen
och tullverket. Enär polisen ombesörjer
fordonskontrollen i övrigt utefter våra
vägar, bör ansvaret enligt utskottets mening
som hittills åvila polisen och kontrollen
ske i polisens regi.

En sådan delning av uppgifter och
ansvar förekommer emellertid på
många områden och fungerar utan anmärkning.
övervakningen av författningsbestämmelser
som berör såväl interna
förhållanden som samfärdseln
med utlandet är mycket ofta uppdelad
på det sättet, att övervakningen vid
gränsen sköts av tullverket och tillsynen
inom landet av polisen eller någon
annan myndighet. Låt mig ta ett enda
exempel som ligger nära det problem
som berörs i motionerna.

En utlandsregistrerad bil får införas
och tillfälligt ■— under högst ett år —
användas här i landet bara av den som
är bosatt i utlandet. Om ägaren vistas
här stadigvarande, är han skyldig att
registrera bilen och att betala tull, accis
och oms för den, plus naturligtvis vanlig
bilskatt och försäkring. Vid gränsen
kontrollerar tullverket stickprovsvis, att
utlandsregistrerade bilar är berättigade
till vad man kallar temporär tullfrihet,
men inne i landet är det polisen som
har att utföra motsvarande kontroll. Det
är en övervakningsuppgift av stor betydelse
i varje fall ur ekonomisk synpunkt,
som således är uppdelad på två

66 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt av utländska motorfordon genom
tullverkets försorg

myndigheter, polisen och tullen, och
ingen har hittills ifrågasatt annat än att
det skall fungera.

Man är här överens om att det behövs
en förbättrad kontroll av lastbilar som
kommer in från utlandet. Väsentliga
moment i en sådan kontroll, nämligen
kontroll av axel- och boggietryck, bruttovikt,
maximilast och anordnandet av
lasten, skulle, om tullen finge nödiga befogenheter,
kunna samordnas med tullkontrollen
och ske utan nämnvärd extrakostnad.
Man har svårt att förstå, att
man skall avstå från detta bara av det
skälet, att det skulle vara bättre med
en fullständig trafikkontroll som det inte
finns resurser till. Det är här som Voltaire-citatet
kommer in.

Utskottet förordar ett samarbete mellan
tull och polis på detta område. Ett
sådant samarbete förekommer redan på
många håll. Såvitt jag känner till har
det inte på något håll lett till friktioner
av något slag. Men det hämmas av att
polisen har ont om personal och därför
måste starkt begränsa sina insatser på
detta område. Det är erfarenheter av
detta som inspirerat motionerna.

Med anledning av rikspolisstyrelsens
bestämda motstånd mot att i detta fall
överlåta en kontrolluppgift till ett annat
samhällsorgan vill jag avslutningsvis
citera en passus i en skrivelse från rikspolisstyrelsen
den 9 oktober i år, återgiven
i Allmänna meddelanden från
rikspolisstyrelsen nr 42: »I anledning
av Eder---förfrågan får rikspo lisstyrelsen

meddela att styrelsen på
grund av det ansträngda arbetsläget vid
så gott som samtliga polisiära enheter
funnit en av de viktigaste uppgifterna
f. n. vara att befria polispersonalen från
sådana arbeten som inte oundgängligen
måste fullgöras.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Schött (h).

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Det föreligger här en
intressant konstellation bland remissmyndigheterna.
Tullverket förklarar sig
berett att räcka polismyndigheterna en
hjälpande hand genom att biträda med
en kontroll, som alla anser önskvärd
och som polisen på grund av bristande
resurser i stort sett inte kan fullgöra.
Jag kan visserligen i någon mån förstå
rikspolisstyrelsens principiella inställning,
att dessa uppgifter i första hand
är polisuppgifter, men praktiskt sett
kan jag inte förstå att det i nuvarande
läge med stor brist på poliser skulle
vara någon större olägenhet att i stället
ge tullpersonalen den utbildning som innebär
att den kan fullgöra kontrollen.
Det är, som herr Tistad säger, inte så
lyckligt att låta det bästa bli det godas
fiende. Det är i stort sett de synpunkterna
som har gjort att också jag står
som motionär.

Man kan ju även jämföra andra fall
än de herr Tistad nämnde. När det gäller
ordningens upprätthållande kan polisen
inte vara överallt, och i många
fall har man då valt den utvägen att en
ordningsman får polismans befogenhet.
Det systemet har väl i stort sett fungerat
tillfredsställande, utan att jag därmed
menar att man skall dra några
långtgående paralleller till vårt fall.

Jag vill alltså med instämmande av
vad herr Tistad har sagt understryka,
att det i nuvarande läge med stor brist
på poliser är olyckligt att polisstyrelsen
av rent principiella skäl skall ställa sig
avvisande till en åtgärd som skulle förbättra
en önskvärd kontroll. Det är av
den anledningen, herr talman, som jag
kommer att rösta för bifall till reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Av den debatt som här
har förts har det framgått att det inte
föreligger så stora meningsskiljaktigheter
mellan utskottsmajoriteten och re -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt av utländska motorfordon genom

tullverkets försorg

servanterna i detta ärende. Man är ense
om att det beträffande den internationella
lastbilstrafiken är lämpligt, att en
viss kontroll av efterlevnaden av maximilastbestämmelser
och andra trafiksäkerhetsföreskrifter
äger rum vid inpasseringen
i landet i samband med tullbehandlingen.

Reservanterna har utan att ta ståndpunkt
till olika möjligheter till frågans
lösning begärt en utredning. Utskottsmajoriteten
anser, att mycket kan uträttas
genom praktiska åtgärder inom ramen
för gällande bestämmelser. Man har
angivit vissa exempel på sådana; tullpersonalen
skulle kunna anteckna och
delge polisen erforderliga data angående
fordon och totalvikter och tillkalla
polis vid flagranta överträdelser. Där
möjligheter finns kan de etablera samarbete
med polisen beträffande vägning
av fordon.

Motionärerna vill härutöver, att tullpersonalen
skall utrustas med polismans
befogenheter och i fråga om rapportering
av dessa överträdelser och får rätt
att utfärda körförbud. Detta kan kanske
inte ske utan ändrade författningsbestämmelser
och det kräver väl också något
slag av utredning. Rikspolisstyrelsen
har uttalat starka betänkligheter mot
detta och påpekar särskilt, att en speciell
utbildning av inte så obetydlig
omfattning krävs för fullgörande av sådana
uppgifter. Utfärdande av körförbud
är i ett sådant här fall en ganska
ingripande åtgärd med stora ekonomiska
konsekvenser.

Bland polispersonalen är det bara
ett mindretal, som har erforderlig kompetens
att utföra s. k. flygande besiktning
av motorfordon. Det är också känt,
att överträdelser av viktbestämmelser
och dylikt förekommer inte så sällan
inom den interna trafiken och där är
man nu — kanske tyvärr — hänvisad
till relativt sporadiska trafikkontroller.

Utskottsmajoriteten har ansett sig
böra godta rikspolisstyrelsens åsikt, sär -

skilt att sådana bestämmelser som dessa
kan leda till oklara ansvarsförhållanden.
Ofta finns både polis- och tullpersonal
tillgänglig vid dessa ställen, och
frågor om vad som skall skötas av den
ena eller den andra kategorin kan bli
rätt svåra att avgöra.

Utskottsmajoriteten vill därför i avvaktan
på vad som kan åstadkommas genom
praktiska åtgärder inom ramen för
gällande bestämmelser inte förorda någon
särskild utredning i den bär frågan.
Med hänsyn till detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det anförande som utskottets
talesman höll tycker jag pekade
hän på behovet av en utredning. Det var
en rad kontroversiella spörsmål som
han tog upp. Jag anser att det finns
många saker som borde utredas, och det
är ju inte något annat som motionärerna
och reservanterna begär.

Den väg som utskottet anvisar, nämligen
att tullverket skall biträda vid kontrollen
genom att föra anteckningar och
vid flagranta överträdelser tillkalla polis,
är inte effektiv. I och med att tullpersonalen
inte har tillstånd att utfärda
körförbud, ger sig bilen i väg, och då
den utgör en fara för medtrafikanter
och för vägar och broar, kan den ställa
till stor skada, innan polisen hinner ingripa.

Herr Alexanderson sade att man kunde
tillkalla polis, men vid våra gränsorter
är det inte alltid så nära till polisen.
Vid gränserna mot Norge och Finland
kan det vara åtskilliga mil till närmaste
polispostering, och där kan det både
dröja och bli kostsamt med en inställelse
från polisens sida.

Det är klart att det krävs utbildning
för den här verksamheten. Men jag tror
inte att den behöver vara mer omfattande
än att tullpersonalen skall kunna
underkasta sig den. Jag tror heller inte
att utfärdandet av ett körförbud är en

68 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Om utredning angående domänverkets organisation

åtgärd av större ekonomisk räckvidd än
de avgöranden tullpersonalen normalt
har att träffa.

Det finns en bestämmelse som gäller
för polisen och som givetvis skulle gälla
också för tullpersonalen, om den skulle
få befogenhet att utfärda körförbud. Om
ett fordon belagts med körförbud, skall
överordnat polisbefäl skyndsamt underrättas
för att korförbudet skall kunna
överprövas omedelbart. Jag tycker att
den bestämmelsen utgör en sådan garanti
att man inte behöver vara rädd
för att ge tulltjänsteman befogenhet att
ingripa med körförbud.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändringar i jakt*
lagstiftningen jämte motioner i ämnet;
samt

nr 53, i anledning av motion angående
handeln med småfågelungar och
fågelägg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utredning angående domänverkets
organisation

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av väckta
motioner om utredning angående domänverkets
organisation.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:654, av herrar
Skärman och Stefanson, samt II: 825,
av herr Mundebo in. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om utredning rörande
domänverkets organisation.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte lämna
motionerna 1:654 och 11:825 utan bifall.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herr Skärman (fp).

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Då jag i ett särskilt yttrande
ganska utförligt motiverat motionärernas
ställningstagande inför den
situation, som frågan om domänverkets
organisation ställts inför, kan jag därför
här yttra mig kort.

Orsaken till vår motion är naturligtvis
i första hand den ensidiga sammansättningen
av domänstyrelsens utredningskommitté.
Inför domänverkets allt
större ekonomiska problem hade det varit
en styrka att få verkets organisation

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 12

granskad och utredd på bredast möjliga
bas. På domänstyrelsens organisation
måste naturligtvis även inverka sådana
frågor som tidigare aktualiserats men
inte blivit avgjorda. Jag syftar här på
ifrågasatt lekmannastyrelse och eventuellt
samgående med ASSI.

Som jag redovisat finns utredningar
även på dessa områden. Avsiktligt har
jag inte gått in på de förslag som lagts
fram av domänverkets organisationskommitté
1966. Det förslaget är på remiss,
men jag beklagar att i remissen
tydligen inte medtagits byråchef Stig
Holmstedts reservation eller överjägmästare
Lundqvists i Örebro tungt vägande
yttrande. Emellertid utgår jag
ifrån att riksdagen så småningom får
ärendet i hyfsat skick och då kan taga
ställning i ett större sammanhang. Jag
har fått ta del av ett par remissyttranden
och vet därför, att domänstyrelsens
utredning inte kommer att få ett odelat
positivt mottagande.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av viss staten tillhörig mark, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. uppbörd av skatt, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 53, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
m. m. jämte motioner.

I en den 31 mars 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 130, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över fi 5

Första kammarens protokoll 1967. Nr 42

Ang. uppbörd av skatt, m. m.

nansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272);

2) förordning om ändrad lydelse av
5 § 1 mom. förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter; 3)

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

4) förordning angående ändrad lydelse
av 8 § och 12 § 1 mom. förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44)
om kupongskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § 2 mom. förordningen den
31 december 1945 (nr 903) om utdebitering
av tingshusmedel;

6) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 7)

lag angående ändring i lagen den
26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring
i skattskyldigheten för den som
icke tillhör svenska kyrkan;

8) förordning om ändrad lydelse av
5 § förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

9) förordning angående ändring i
förordningen den 6 juni 1952 (nr 410)
med bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall;

10) lag om ändrad lydelse av 72 §
landstingslagen den 14 maj 1954 (nr
319);

11) förordning angående ändrad lydelse
av 14 § 2 mom. och 20 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt;

12) förordning angående ändrad lydelse
av 55 och 58 §§ förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt;

13) förordning om ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 18 december

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. uppbörd av skatt, m. m.

1959 (nr 551) angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen
om allmän försäkring;

14) förordning om ändrad lydelse av
17 och 40 §§ förordningen den 18 december
1959 (nr 552) angående uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om
allmän försäkring, m. m.;

15) lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om
finansiering av folkpensioneringen;

16) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § förordningen den 21 maj
1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar.

I propositionen hade framlagts ett
flertal förslag i syfte att förbättra skatteuppbörden.
Bland annat hade föreslagits
att ett allmän ombud skulle förordnas
i varje län för att föra det allmännas
talan i vissa uppbördsmål. Vidare
hade förordats vidgade möjligheter
för de skattskyldiga att få anstånd
med skattebetalning. Förslaget innebar
bland annat att anståndsfrågan i tvistiga
taxeringsmål i motsats till vad nu
gällde skulle bedömas oberoende av
taxeringsintendentens ställningstagande.
Ändrade bestämmelser rörande vissa
skatteavdrag föresloges. Avdrag på
retroaktiva lönebelopp, ackordsersättningar
och dylikt hade föreslagits ske
enligt särskild tabell, som fastställts av
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.
Om skattskyldig icke lämnade
debetsedel på preliminär skatt,
skulle avdrag enligt förslaget i allmänhet
göras enligt preliminärskattetabellen
på arbetsgivarens hemort, varvid
avdragsbeloppet skulle förhöjas med
10 procent. Lämnades icke debetsedel
på kvarstående skatt föresloges skatteavdrag
för sådan skatt skola ske med
samma belopp som det samtidiga avdraget
för preliminär skatt. Kvarstående
och tillkommande skatt under 10
kronor skulle icke uttagas. Likaså avsåges
överskjutande preliminär skatt
under 10 kronor icke skola återbetalas.

Den nuvarande restavgiften, 4 procent,
som utginge när skatt icke betala -

des i rätt tid och ordning, lämnades i
propositionen oförändrad. Som komplettering
till restavgiften framlades
dock förslag om en s. k. tilläggsavgift,
som skulle utgå, när fordran på arbetsgivare
för arbetstagares skatt varit obetald
längre tid. För att effektivisera
skatteuppbörden hade bland annat föreslagits
möjlighet att taga ut arbetstagares
skatt av den som handlade på
arbetsgivarens vägnar. I förenklande
och förtydligande syfte föresloges ändrade
regler beträffande omdebitering,
avkortning, restitution och preskription
av skatt. Räntefrågor i samband
med debitering av skatt behandlades
också i propositionen.

Vidare hade föreslagits bestämmelser
om skatteavdrag på konkursgäldenärs
inkomst.

I 77 a § förslaget till förordning om
ändring i uppbördsförordningen hade
bland annat förordats att den, som företrädde
juridisk person och av uppsåt
eller grov oaktsamhet underläte att
redovisa innehållet skattebelopp, skulle,
på därom särskilt förd talan, kunna
förpliktas att solidariskt med den juridiska
personen svara för beloppet. När
särskilda skäl förelåge, skulle ställföreträdares
betalningsskyldighet dock kunna
jämkas eller eftergivas.

I anledning av riksdagens principbeslut
år 1963 om övergång till datamaskinsystem
(ADB-system) inom bland
annat taxerings- och uppbördsväsendet
hade föreslagits ett flertal i huvudsak
tekniska ändringar i ett antal andra
författningar, som berörde taxeringsoch
uppbördsfrågor.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 865,
av herr Enarsson m. fl., samt 11:1070,
av herrar Björkman och Lothigius, vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå
den föreslagna 77 a § i uppbördsförordningen
rörande ställföreträdarens civilrättsliga
ansvar för av arbetsgivare

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

innehållna icke redovisade skattemedel;
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 866,
av herr Tistad, och 11:1071, av herr
Werbro, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att 48 § 1 mom. uppbördsförordningen
skulle erhålla i motionerna
angiven lydelse, vilket förslag
avsåg, att skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
blivit nedsatt på
grund av studier, skulle kunna beviljas
anstånd med skattebetalning enligt
samma grunder, som gällde vid arbetslöshet
och sjukdom.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:159,
av herr Lundström, och 11:203, av
herr öhvall, vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning rörande ändrade
principer för beräkning av ränta
vid restitution av skatt i sådana fall, då
skatterestitutionen vore beroende av
ansökan från den skattskyldige;

2) de likalydande motionerna 1:331,
av herrar Ottosson och Yngve Nilsson,
samt II: 424, av herrar Thylén och
Nordgren, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning av möjligheten
för ett vidgat dispensförfarande avseende
skatteuppbörd under semesterperiod;
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:615,
av herr Harald Pettersson, samt II: 779,
av herr Sundkvist och herr Josefson i
Arrie.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 130 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och med avslag på
de likalydande motionerna 1:865, av
herr Enarsson m. fl., samt II: 1070, av

Ang. uppbörd av skatt, m. m.
herrar Björkman och Lothigius, ävensom
de likalydande motionerna 1:866,
av herr Tistad, och II: 1071, av herr
Werbro, — måtte antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272) med de ändringar och tillägg, att

dels ingressen erhölle i betänkandet
angiven lydelse;

dels ock att 6, 35, 36 och 86 §,-§ nämnda
förordning erhölle den lydelse, som
angivits i betänkandet;

2) förordning om ändrad lydelse av
5 § 1 mom. förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner
och rättigheter;

3) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

4) förordning angående ändrad lydelse
av 8 § och 12 § 1 mom. förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om
kupongskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § 2 mom. förordningen den
31 december 1945 (nr 903) om utdebitering
av tingshusmedel;

6) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 7)

lag angående ändring i lagen den
26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring
i skattskyldigheten för den som
icke tillhör svenska kyrkan;

8) förordning om ändrad lydelse av
5 § förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

9) förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1952 (nr 410)
med bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall;

10) lag om ändrad lydelse av 72 §
landstingslagen den 14 maj 1954 (nr
319);

11) förordning angående ändrad lydelse
av 14 § 2 mom. och 20 § förord -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. uppbörd av skatt, m. m.

ningen den 16 maj 1958 (nr 295) om

sjömansskatt;

12) förordning angående ändrad lydelse
av 55 och 58 §§ förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt med den ändringen,
att 58 § erhölle i betänkandet angiven
lydelse;

13) förordning om ändrad lydelse av
8 § förordningen den 18 december 1959
(nr 551) angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen
om allmän försäkring;

14) förordning om ändrad lydelse av
17 och 40 §<§ förordningen den 18 december
1959 (nr 552) angående uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om
allmän försäkring, m. in.;

15) lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om
finansiering av folkpensioneringen;

16) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § förordningen den 21 maj
1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar;

B) att riksdagen — med bifall till
de likalydande motionerna 1:159, av
herr Lundström, och 11:203, av herr
Öhvall, — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning rörande
ändrade principer för beräkning av
ränta vid skatterestitution i fall, då sådan
restitution vore beroende av ansökan
från den skattskyldige;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 331,
av herrar Ottosson och Yngve Nilsson,
samt 11:424, av herrar Thylén och
Nordgren, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 615,
av herr Harald Pettersson, samt II: 779,
av herr Sundkvist och herr Josefson i
Arrie,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Stefanson (fp), Gösta
Jacobsson (h), Sundin (ep), Tistad
(fp) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herr Eriksson i Bäck -

mora (ep) och herr Enskog (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A 1 hemställa, att riksdagen
— med förklarande att Kungl. Maj:ts
proposition nr 130 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — måtte med
bifall till de likalydande motionerna
1:866, av herr Tistad, och 11:1071, av
herr Werbro, besluta, att 48 § 1 mom.
uppbördsförordningen skulle erhålla
den lydelse, som angivits i reservationen; 2)

av herrar Yngve Nilsson (h), Stefanson
(fp), Gösta Jacobsson (h), Tistad
(fp) och Magnusson i Borås (h),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Enskog
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under A 1 hemställa, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 130 i vad den avsåge 77 a §
i förslaget till förordning om ändring
i uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272) avseende ställföreträdares
personliga ansvar för innehållna,
ej redovisade källskattemedel samt att
författningsförslaget måtte ändras i enlighet
härmed;

3) av herrar Einar Eriksson (s),
Wärnberg (s), Wirmark (s), Paul Jansson
(s), Stadling (s), Allard (s), Andersson
i Essvik (s), Kristenson (s),
Carlsson i Västerås (s) och Carlstein
(s), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under B hemställa, att de
likalydande motionerna 1:159, av herr
Lundström, och II: 203, av herr öhvall,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

4) av herrar Yngve Nilsson (h), Stefanson
(fp), Gösta Jacobsson (h) och
Magnusson i Borås (h), vilka ansett,
att utskottet bort under C 1 hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:331, av herrar Ottosson
och Yngve Nilsson, samt II: 424,

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

av herrar Thylén och Nordgren, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning av möjligheten för ett vidgat
dispensförfarande avseende skatteupphörd
under semesterperiod.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Sedan jag nu har kommit
upp med huvudet ovanför talarstolen,
skall jag he att få säga några ord
om reservation nr 2 av herr Yngve
Nilsson m. fl.

Reservationen gäller ingen stor sak
utan endast en liten detalj i ett stort
betänkande. Den har dock en viss principiell
och även praktisk betydelse och
är delvis juridiskt komplicerad. Finansministern
medger själv att den inrymmer
en del svårigheter ur rättslig synvinkel.

Det är inte tu tal om att källskatteuppbörden
har sina svårigheter och
kan behöva effektiviseras. Propositionen
innefattar två värdefulla förslag i
detta syfte, dels om ett allmänt ombud
att föra statens talan i vissa uppbördsmål
och dels om en komplettering
av den nuvarande restavgiften på 4
procent med en tilläggsavgift, när fordran
på arbetsgivare för arbetstagarskatt
har varit obetald under längre tid.

I övrigt anser reservanterna, att uppbördsverket
självt i administrativ ordning
bör kunna vidtaga åtgärder för att
effektivisera själva indrivningsförfarandet,
som i dag ofta släpar efter. Det
leder till förluster. Det gäller alltså för
uppbördsverket i sådana frågor att
snabbt få svansen ur vagnen, om jag
skall uttrycka mig på det viset.

Vad reservanterna har vänt sig mot är
emellertid en annan sak, som i den i
början av betänkandet intagna redogörelsen
för propositionens huvudsakliga
innehåll med all brutalitet och
utan förskönande omskrivningar uttryckes
så här: »För att effektivisera
skatteuppbörden föreslås bl. a. möjlighet
att ta ut arbetstagares skatt av den
som handlar på arbetsgivarens vägnar.
»

Ang. uppbörd av skatt, m. m.

Skatten skall alltså tas ut av en
tredje person, visserligen en i saken
ganska inblandad person. Denna brutala
mening återfinns också i bevillningsutskottets
betänkande på sidan 2.

Det är ingen angenäm uppgift, herr
talman, som arbetsgivarna har att svara
för när det gäller uppbörden av källskatt.
De har fått sig denna uppgift pålagd
av lagstiftaren. Den fordrar ett
stort redovisningsarbete och medför besvär
med insamling av skattsedlar m. in.
För det mesta flyter det hela rent automatiskt,
lugnt och stilla. Men inte så
sällan inträffar meningsskiljaktigheter
och bråk, då temperamentet hos den beskattade
flödar över. Den som sköter
avdragen på lönen kommer då i en obehaglig
mellanställning. — Nåja, det är
en sak för sig, den hör kanske inte hit.

Vad som nu föreslås i propositionen
under 77 a § är att den som företräder
arbetsgivare, som är juridisk person —
det är endast sådana det gäller — under
vissa förutsättningar kan åläggas
ett civilrättsligt personligt betalningsansvar
solidariskt med arbetsgivaren
för innehållna, icke redovisade källskattemedel.
Det är ingen ny straffsanktion
som föreslås, utan det är ett
civilrättsligt ansvar.

Vi reservanter menar att ett sådant
personligt ansvar för en anställd är
oförenligt med arbetsgivarens rättsliga
ställning i uppbördssystemet och med
hela den juridiska konstruktionen. De
medel som en arbetsgivare drar av från
A-skatten vid utbetalning av lön till anställda
blir nämligen inte rättsligen avskilda
från arbetsgivarens egna tillgångar;
han behöver inte hålla dessa medel
avskilda utan de ingår i hans allmänna
kassarörelse. Kronan, staten, har endast
en fordran mot arbetsgivaren för
den innehållna skatt, som arbetsgivaren
har att betala vid nästa uppbördstermin.
Att det är en fordran sägs för
övrigt också i propositionen, liksom
det uttryckligen sades ifrån vid källskattens
införande. Arbetsgivaren fick
rätt att disponera över medlen och dra

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. uppbörd av skatt, m. m.
ränta på pengarna, men han fick i gengäld
ingen ersättning för besväret med
själva uppbörden; det ena skulle vara
en kompensation för det andra.

Frågan om arbetsgivarens ansvar för
de innehållna medlen aktualiseras i
praktiken vid betalningssvårigheter för
ett företag och sätts på sin spets vid
konkurs; det är där detta verkligen
kommer i fråga. Då betalningssvårigheter
uppstår, är arbetsgivaren i viss mån
i ett tvångsläge. Han betalar först de
utgifter som är omedelbart förfallna
till betalning, främst de anställdas löner
— annars går ju de anställda hem
och driften stoppas. Han betalar kanske
också råvaror som är absolut nödvändiga
för driften. Här blir det alltså
en viss motsättning: skall han först betala
sina anställda eller statens fordran?
Statens fordran är kanske ännu
inte till betalning förfallen. Här står
alltså statens intresse i viss mån mot
de anställdas. Detta är den praktiska
aspekten.

Det bör kanske tilläggas att man i annan
lagstiftning vill minska statens rätt
—• det gäller ju slopandet av förmånsrätten
för skatter vid konkurs enligt 17
kap. handelsbalken.

Härtill kommer en annan synpunkt,
nämligen att utvidgningen av det civilrättsliga
ansvaret stämmer dåligt överens
med den princip som är grundläggande
för de juridiska personernas
ställning, alltså att de svarar för sina
skulder endast med de egna tillgångarna.

Ytterligare tillkommer att det inte
utan vidare är klart vem som innefattas
under begreppet arbetsgivarens
ställföreträdare i de här sammanhangen.
Vid remissförfarandet påpekades
det av TCO. I regel är det väl verkställande
direktören, men det kan också
vara en ekonomidirektör, en kamrer
eller en annan befattningshavare. Vederbörande
behöver inte vara ekonomiskt
intresserad i företaget, det räcker
att han är anställd. Till saken hör

att det ofta är i småföretag som ställföreträdaren
på detta sätt kan komma
i kläm. Det kan vara ett byggnadsföretag
eller ett hantverks- och handelsföretag
som bedrivs i aktiebolagsform ■—
sådana mindre bolag är numera ganska
vanliga — och det kan vara en lokal
lantmannaförening eller andra.

Nu är jag starkt medveten om att
man kan invända att det här inte behöver
bli så farligt, eftersom förutsättningen
för att vederbörande skall kunna
åläggas ett personligt betalningsansvar
är att han gjort sig skyldig till
uppsåt eller att det varit grov vårdslöshet
med i spelet. Men det är inte
utan vidare klart vad som menas med
uppsåt eller grov vårdslöshet. Det finns
ingen tydlig rättspraxis om detta. Saken
har nyligen påtalats i en artikel i
Svensk Juristtidning nr 4 av i år. Eventuellt
— jag säger eventuellt — kan det
s. k. subjektiva rekvisitet, dvs. uppsåt
eller grov vårdslöshet, vara uppfyllt endast
därigenom att arbetsgivarens ekonomiska
situation är sådan att han på
förfallodagen inte har pengar att betala
källskattemedlen. Han kan ha betalat
arbetslönerna, och pengarna räcker
inte till för källskatten. För detta
kan åberopas att han faktiskt med uppsåt
betalat de anställdas löner trots att
han visste att han därigenom inte skulle
kunna klara källskatten. Men uppsåtet
kan man inte riktigt fastställa. I
varje fall är de flesta i sådana här situationer
ganska sangviniska och hoppas
i det längsta att det skall klaras
upp. Det framgår inte hur det blir om
det finns en ställföreträdare som gör
avdragen och någon annan skall sörja
för inbetalningen. Vem blir då hängd?

Det finns förvisso en reservutgång i
lagtexten, nämligen att betalningsskyldigheten
skall kunna jämkas eller eftergivas.
Detta är en illustration till det
oklara rättsläget. Sådana här hartassar
i lagtexten, som försöker sudda ut vad
som förefaller stötande, är olyckliga ur
rättssäkerhetssynpunkt. Denna bestäm -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

melse minskar på intet sätt de principiella
betänkligheterna. Detta om reservation
nr 2.

Jag skall också säga några ord om
reservation nr 4. Den går ut på en utredning
om möjligheten för ett vidgat
dispensförfarande avseende skatteuppbörd
under semesterperiod. Det sammanhänger
med att det numera blir allt
vanligare att företagen under sommarsemestern
totalstänger både fabriker
och kontor. Det blir då förenat med
vissa olägenheter för alla parter att
hålla kassakontoret öppet för att klara
källskatteredovisningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2 av herr Yngve Nilsson
in. fl. Ävenså yrkar jag bifall till resevation
nr 1 av herr Stefanson m. fl.,
och jag yrkar bifall till reservation nr 4
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! I 48 § uppbördsförordningen
finns bestämmelser som säger att
lokal skattemyndighet kan bevilja anstånd
med erläggande av preliminär Bskatt,
kvarstående skatt eller tillkommande
skatt, då den skattskyldiges skattebetalningsförmåga
har blivit nedsatt.
Anstånd kan medges i två fall. Det ena
är då nedsättningen i skattebetalningsförmåga
beror på arbetslöshet eller sjukdom
eller eljest är oförvållad. Det andra
fallet gäller värnpliktig, som har ryckt
in till militärtjänstgöring och därigenom
fått nedsatt skattebetalningsförmåga.

Som villkor för anstånd gäller således
att nedsättningen i skattebetalningsförmåga
skall vara oförvållad. En skattskyldig,
vilkens skattebetalningsförmåga
blivit nedsatt på grund av omständigheter
som han själv råder över, kan
alltså inte beviljas anstånd. En kategori
skattskyldiga som kan få olägenhet
av detta är de studerande. Det är i vår
tid tämligen vanligt att ungdomar, som
har varit ute i förvärvslivet en tid, avbryter
sitt arbete för att fortsätta sina
studier.

Om en sådan studerande under sin

Ang. uppbörd av skatt, m. m.
yrkesverksamma tid har betalat för låg
preliminär skatt, blir han i vanlig ordning
påförd kvarskatt, som han måste
betala vid en tidpunkt då han inte har
några inkomster utan är hänvisad till
att leva på studiemedel. En kortare tids
anstånd med skattebetalningen skulle
många gånger betyda en väsentlig lättnad.

För att göra det hela mera konkret
kan vi tänka oss att en person, som har
varit ute i förvärvsarbete, har börjat
studera vid ett universitet, en högskola
eller någon annan utbildningsanstalt
fr. o. m. höstterminen i år. I nästa månad
kommer han att få en skattsedel på
slutlig skatt, som hänför sig till hans
inkomster under 1966. Det året arbetade
han helt. Tyvärr visar det sig att den
preliminära skatt som han betalade in
det året inte förslår utan att han får
några hundra kronor i kvarskatt. Den
skall betalas i två hälfter, den ena i
början av mars och den andra i början
av maj nästa år. Men vår studerande
kan inte betala, eftersom han lever helt
på studiemedel, vilka inte förslår till
mer än hans löpande utgifter. Ett uppskov
med betalningen till sommaren,
då han kan tjäna pengar på feriearbete,
skulle ha räddat situationen. Men som
bestämmelserna nu är utformade kan
anstånd inte medges — studierna är inte
oförvållade. Alltså återstår för honom
bara att låta bli att betala. Han kommer
på restlängd, och kronofogdemyndigheten
kopplas in. Sannolikt dröjer
det mycket länge innan den skatten blir
slutligt betald. De fyra procent i restavgift
som läggs på täcker naturligtvis
långt ifrån statens kostnader. De motsvarar
ju knappt ett års ränta på skatten.

De ledamöter i utskottet som står bakom
reservation nr 1 anser att detta är
något som bör ändras och föreslår därför
att den vars skattebetalningsförmåga
har blivit nedsatt på grund av studier
skall kunna beviljas anstånd med
skattebetalning i samma omfattning som
gäller vid arbetslöshet eller sjukdom.

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. uppbörd av skatt, m. m.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 1.

På en punkt står bakom utskottsutlåtandet
en borgerlig lottmajoritet, medan
socialdemokraterna har reserverat
sig. Även om reservanterna ännu inte
kommit till tals vill jag begagna tillfället
att motivera utskottets ståndpunkt i
denna fråga, som gäller motionerna
1:159 och 11:203 om ränta vid skatterestitution
i fall då restitutionen är beroende
av ansökan från den skattskyldige.

Utskottet och reservanterna är överens
om att de bestämmelser som finns
och de som föreslagits i propositionen
inte är tillfredsställande på denna
punkt. Det är glädjande att det numera
råder principiell enighet i detta avseende.
Men utifrån denna — i varje fall
i allt väsentligt — ensartade uppfattning
har utskottet och reservanterna
kommit fram till olika bedömningar av
vad som bör göras.

Medan utskottet föreslår att riksdagen
skall skriva till Kungl. Maj:t och
begära en utredning, menar reservanterna
att detta inte är nödvändigt. De
förutsätter att centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden skall ta upp frågan
om ändrade principer för ränteberäkning,
när tillämpningen av en speciell
författningsbestämmelse är beroende
av särskild ansökan, till prövning
i samband med att nämnden prövar frågan
om beräkning ex officio av kvarskatteränta
gemensamt för samtaxerande
makar. Det är en prövning som
nämnden skall verkställa enligt en uppgift
av departementschefen i den föreliggande
propositionen.

Utskottets majoritet anser att man inte
kan förlita sig på att centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden
spontant skulle ta upp denna fråga utan
att riksdagen klart bör säga ifrån genom
en skrivelse till Kungl. Maj:t att den
önskar en utredning.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan under
punkten B.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Som herr Jacobsson inledningsvis
sade här är den fråga som
vi har att behandla inte på något sätt enkel.
Den är synnerligen komplicerad,
och det gör väl att man inte har särskilt
lätt att elda upp sig till någon
entusiasm för dessa uppgifter, även om
de frågor som här diskuteras har mycket
stor betydelse i sak.

För det första har — såsom herr Tistad
har antytt — fru Fortuna ordnat
det så att den socialdemokratiska hälften
i utskottet blivit reservanter på en
punkt. Jag skall därför inledningsvis
säga några ord om reservation 3 av herr
Einar Eriksson m. fl.

Som herr Tistad också antytt råder
det inte delade meningar i princip mellan
reservanterna och utskottsmajoriteten
på denna punkt. Vi reservanter anser
också att det inte är riktigt att de
som bär överklagat i ett skatteärende
och fått rätt inte skall få ränta på den
skatterestitution som så småningom utgår
till den klagande. Vi är överens med
utskottsmajoriteten om att man bör ändra
på denna punkt. Men vi har som herr
Tistad sagt den uppfattningen att frågan
kommer att prövas ändå under de
premisser som herr Tistad här antydde.
Därför kan vi inte finna något meningsfullt
i att skicka i väg en särskild skrivelse
till Kungl. Maj:t i denna fråga.
Många gånger blir det nämligen så att
om man skriver och begär utredning,
kan frågans lösning fördröjas. Om man
är angelägen om att få en snabb lösning
av dessa problem, tror jag för min
del att det riktiga är att följa reservanterna
på denna punkt. Jag är övertygad
om att man då på ett betydligt
snabbare sätt får fram vad man önskar.
Jag vill därför i korthet yrka bifall till
reservation 3 av herr Einar Eriksson
m. fl.

Sedan kommer jag till reservation 1,
där de borgerliga är reservanter och
ordningen alltså är återställd. Reservanterna
vill ha ett tillägg i 48 § som
går ut på att de som studerar skulle få

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

utnyttja möjligheten att erhålla anstånd
med att erlägga B-skatt, kvarstående
skatt eller tillkommande skatt. Skattebetalningsförmågan
skall ju här enligt
lagparagrafen vara nedsatt på grund av
arbetslöshet eller sjukdom eller i övrigt
oförvållad, om man skall få anstånd.
Vi tror för vår del att det är en
lämplig avvägning. Det skulle nog vara
äventyrligt om man förde in alltför
många indikationer i detta sammanhang.
Om en människa skall studera planerar
hon väl detta i förväg på ett annat
sätt än som blir fallet om hon plötsligt
blir sjuk eller arbetslös och arbetsinkomsten
minskar eller försvinner av
den orsaken. Vi anser därför att den
avvägning som har skett i propositionen
är till fyllest och anser inte att man
skall sträcka sig längre.

Så kommer jag till den fråga som
herr Jacobsson tog upp. Han talade om
att man hade uttryckt sig både rått och
obarmhärtigt från regeringens och utskottsmajoritetens
sida. Han frågade
vem som skulle hängas i detta sammanhang.
Jag hoppas att jag kan lugna
herr Jacobsson åtminstone på en punkt:
Ingen har väl tänkt att återinföra dödsstraffet
ens i detta sammanhang.

Jag tror emellertid att herr Jacobsson
och de andra reservanterna tar sig
friheten att måla en viss potentat på
väggen. Man har förstorat problemet
med rättssäkerheten för ställföreträdaren
för arbetsgivaren som har att betala
in skatten. Enligt min mening överdriver
man detta kraftigt. Vi anser för
vår del att .det inte kan vara tillfredsställande
i nuvarande ordning att det
saknas bestämmelser som gör det möjligt
för myndigheterna att göra ställföreträdaren
ekonomiskt ansvarig för
de skattebelopp som han har uppburit
men som han inte har redovisat. När
det finns bestämmelser för arbetsgivaren
härom, bör motsvarande bestämmelser
gälla för hans ställföreträdare.
Departementschefen framhåller även i
propositionen att det inte är avsikten,
som herr Jacobsson här antydde, att

Ang. uppbörd av skatt, m. m.
införa någon ny straffsanktion, utan
endast en möjlighet att utkräva ett solidariskt
ekonomiskt ansvar för en
försumlig ställföreträdare och de juridiska
personer han företräder.

Sedan vill jag också erinra om att
det uttryckligen står skrivet i propositionen
att betalningsskyldigheten kan
jämkas eller helt efterges när särskilda
skäl föreligger. Jag anser att dessa särskilda
skäl föreligger om en arbetsgivares
ställföreträdare skulle råka ut för
de svårigheter som herr Jacobsson talade
om. Det antydes här både i herr
Jacobssons inlägg och i reservationen,
att om man är lojal mot lagen på ett
område, då det gäller en konkurshistoria,
skulle man genom den lojaliteten
kunna råka i konflikt med lagen
på ett annat område och bli bestraffad.
Jag tror att detta är en så pass illvillig
tolkning av hela problemet att det inte
är värt att bli taget riktigt på allvar.

Jag kommer således, herr talman,
fram till den slutsatsen att jag yrkar bifall,
som jag tidigare sagt, till reservation
3 av herr Einar Eriksson m. fl.
och bifall till utskottets betänkande på
samtliga övriga punkter.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag kan ge min ärade
sidokamrat i bevillningsutskottet, Paul
Jansson, rätt så till vida som denna
bestämmelse i det praktiska livet kanske
endast kan komma att tillämpas i
undantagsfall. Jag ger honom också rätt
i att mina farhågor kan vara överdrivna
ur den synpunkten, men när han
sedan sade att jag målade en viss potentat
på väggen så vill jag bestrida
det, ty den potentaten som det här är
fråga om är en levande realitet i detta
sammanhang. Han står där, och han
finns där. Det är hans händer som är
i farten.

Men även om dessa praktiska farhågor
skulle vara överdrivna, så minskar
detta inte de rättsliga och principiella

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. uppbörd av skatt, m. m.
betänkligheterna. Jag menar också att
om förslaget går igenom, kan det vara
ägnat att i viss mån urholka den rättsliga
ordning som nu gäller och som
innebär att staten endast har en fordran
på arbetsgivaren. Går utvecklingen
vidare i denna riktning, kan det vara
risk för att arbetsgivaren blir tvungen
på ett eller annat sätt att hålla källskattemedlen
på särskilt konto, och då
kommer det hela i ett alldeles nytt läge.
Då kan det bli fråga om den här ersättningen,
ty jag undrar om inte en
ersättning till arbetsgivaren för hans
engagemang och arbete i uppbördsorganisationen
kan aktualiseras.

Jag yrkar alltjämt bifall till reservation
2.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Nu gick herr Jacobsson
ledsamt nog, tycker jag, ännu längre
i sina beskyllningar mot bevillningsutskottets
majoritet på denna punkt.
Jag antydde att han målat en potentat
på väggen. Nu säger han att denna
potentat finns där, och det skulle då
vara vi som hade satt dit honom. Jag
märkte samtidigt att herr Jacobsson
inte meddelade något namn på denna
farliga person. Jag föreställer mig därför
att han inte vill fortsätta denna debatt.
Jag tror fortfarande att det är att
överdriva svårigheterna om man säger
att det är fråga om ett rättsäkerhetsfall
på detta område.

Herr Jacobsson kan väl ändå inte bestrida
att om man har en bestämmelse
för en arbetsgivare av innebörd att han
är ansvarig för inbetalningen av den
preliminärskatt som han dragit för de
anställda, och hans ställföreträdare fullföljer
dessa uppgifter i stället och denne
gjort skatteavdrag men inte betalat
in dem utan behållit dem själv, då är
det en synnerligen dålig rättssäkerhet,
om man inte får jämställdhet på denna
punkt mellan arbetsgivaren och ställföreträdaren.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! För att undvika missförstånd
vill jag framhålla att uttrycket
en viss potentat inte hade någon personlig
syftning. Det var skatteväsendet
som sådant jag avsåg och ingenting
annat.

Sedan kan jag faktiskt inte alls hålla
med om att konsekvenserna skulle vara
att en ställföreträdare, som inte har
kunnat betala in källskattemedel, vilka
han haft hand om för arbetsgivaren,
skulle få betala pengarna med egna medel.
Han kan — det vill jag understryka
— bli bötfälld för detta, men det
är en annan sak.

Här avses emellertid det personliga
ansvaret, och det kan gälla mycket
pengar.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! När det gäller den fula
potentaten som skulle vara skatteväsendet
föreställer jag mig att herr Jacobsson
ännu inte är beredd att avskaffa
detta institut.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Nej, herr talman!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt i fråga om punkten
A 1 såvitt avsåge 48 § 1 mom. förslaget
till förordning om ändring i uppbördsförordningen,
vidare särskilt beträffande
punkten A 1 i vad gällde 77 a §
samma förslag till förordning, därefter
särskilt rörande punkten A i övrigt samt
ytterligare särskilt i vad anginge envar
av punkterna B, C 1 och C 2.

PUNKTEN Al

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till förordning om ändring i
uppbördsförordningen

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

4S § 1 mom.

I fråga om detta moment, anförde nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att detsamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
momentet med den lydelse, som
föreslagits i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde lierr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på momentets godkännande
enligt utskottets förslag vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 48 § 1 mom. i
Kungl. Maj:ts av bevillningsutskottet i
dess betänkande nr 53 punkten A 1 tillstyrkta
förslag till förordning om ändring
i uppbördsförordningen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes momentet med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej —38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. uppbörd av skatt, m. m.

77 a §

I avseende å denna paragraf gjorde
herr förste vice talmannen propositioner,
först på godkännande av densamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen och
alltså avslå Kungl. Maj:ts proposition
i förevarande del; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på godkännande
av paragrafen, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 77 a § i Kungl.
Maj :ts av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 53 punkten A 1 tillstyrkta
förslag till förordning om ändring i
uppbördsförordningen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen,
och avslås alltså Kungl. Maj :ts proposition
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —-69;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ang. uppbörd av skatt, m. m.

Herr Blomquist (h) anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men dock markerats såsom
frånvarande.

PUNKTEN A I ÖVRIGT

Vad utskottet hemställt bifölls.

PUNKTEN B

I vad gällde denna punkt, yttrade nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle
godkänna den av herr Einar Eriksson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
53 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Einar Eriksson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Eriksson, Einar,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —Öl;

Nej —63.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

PUNKTEN C 1

Vidkommande förevarande punkt
gjorde herr förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till densamma
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
53 punkten Cl, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna med 4
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 29.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

PUNKTEN C 2

Utskottets hemställan bifölls.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

43, i anledning av motioner om
konsumentupplysning rörande försäkringar; nr

44, i anledning av motioner angående
zonindelningen vid beräkningen
av bilförsäkringspremier;

nr 45, i anledning av motioner angående
en branschutredning inom pappers-
och massaindustrin;

nr 46, i anledning av motioner angående
glas- och träindustrin i Kalmar
och Kronobergs län; samt

nr 47, i anledning av motion om anordnande
i riksdagshuset av dagrum för
icke rökare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. den äldre arbetskraften

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 47, i anledning
av motioner om utredning angående den
äldre arbetskraften.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 660, av herrar Fälldin och Sundin,
samt II: 836, av herr Gustavsson i Alvesta
och herr Larsson i Norderön, hade
föreslagits att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att frågan om åtgärder för lösning av
den äldre arbetskraftens problem måtte
utredas i enlighet med i motionerna anförda
riktlinjer och därav föranledda
förslag framläggas snarast möjligt,

att i anslutning till utredningsarbetet
försöksverksamhet måtte bedrivas,
likaledes i enlighet med i motionerna
anförda riktlinjer,

samt att åtgärder måtte vidtagas för
bedrivande av upplysningsverksamhet
rörande den äldre arbetskraften i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

Ang. den äldre arbetskraften

att de likalydande motionerna I: 660
och II: 836 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herrar Eric Gustaf Peterson
(fp),A;re( Kristiansson (ep) och
Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Rimås (fp), Andersson i Örebro
(fp) och Johansson i Växjö (ep).

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Under den strukturomvandling
som nu sker inom vårt näringsliv
är det ofrånkomligt att människor
blir friställda och måste söka sig
annat arbete. De flesta av de friställda
sugs upp inom andra näringar ganska
snart, ofta då efter omskolning. Men
den äldre arbetskraften har av flera
anledningar svårare att få ny anställning.
De yngre har kanske en bättre
grundutbildning. Dessutom finns det tyvärr
vissa fördomar mot den äldre arbetskraften
hos arbetsgivarna, både hos
de privata och de kommunala arbetsgivarna.

Det är mycket angeläget att dessa
fördomar undanröjes. Här måste ökad
informationsverksamhet från bl. a.
AMS’ sida sättas in. Omskolningen av
den äldre arbetskraften är också mycket
angelägen och man måste där då ta
hänsyn till de särskilda krav som bör
ställas på den undervisning som är avsedd
för denna arbetskraft.

Eftersom det är arbete och sysselsättning
för alla som eftersträvas och inte
arbetslöshetsunderstöd eller andra bidrag,
är det angeläget att så många åtgärder
som möjligt vidtages. Här får
man inte bortse ifrån vad den halvskyddade
sysselsättningen kan betyda för
dessa äldre människor. Det är också
nödvändigt att ompröva huruvida det
föreligger krav på en särskild avdelning
för den skyddade sysselsättningen.

Om det trots alla försök ej går att
ordna sysselsättningen är det dock viktigt
att de ekonomiska bidragen förbättras.
Utskottet påtalar också KSA -

Nr 42

Torsdagen den 9

Ang. den äldre arbetskraften

utredningens delbetänkande om högre
bidrag, men tyvärr kommer inte alla
med där enligt utredningsmajoritetens
förslag. Det krävs för att komma med
att man skall ha utfört arbete för annans
räkning mot betalning under 24
av de senaste 36 månaderna. Då kommer
varken småföretagare eller jordbrukare
med. Vi känner ju väl till den
strukturomvandling som nu sker, t. ex.
inom jordbruket, och det framstår därför
som mycket otillfredsställande att
ha olika syn på olika kategorier av människor
och på deras behov av stödåtgärder.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan uttalar förhoppningen att de olika
åtgärder som utskottet talar om skall
följas upp ordentligt och i vissa fall också
kompletteras.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Inom utskottet ställdes
inte något yrkande om bifall till motionerna,
och det måste väl vara en viss
garanti för att de olika partierna sluter
upp bakom utskottets ställningstagande
i den här frågan. Centerns och folkpartiets
representanter i utskottet har emellertid
avgivit ett särskilt yttrande, och
beträffande det är bara att säga att där
inte framförs något egentligt nytt utöver
vad utskottet har sagt i sitt utlåtande.
Möjligen kan det sägas att man i
det särskilda yttrandet vänder sig mot
ett förslag som framlagts i ett delbetänkande
från en utredning.

Utskottsmajoriteten hävdar uppfattningen
att det delbetänkande som åberopas
får behandlas i vanlig ordning. I
den mån det kan finnas skäl för att vidtaga
förändringar i det förslaget blir
det väl tillfälle att återkomma härtill,
när riksdagen skall behandla ärendet.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i

november 1967

det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 48,
i anledning av motioner angående jourtjänst
inom den öppna läkarvården, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För utrikes tjänsteresa får jag härmed
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 11—den 24 november
1967.

Stockholm den 9 november 1967

Herman Kling

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 329, till Konungen i anledning
av väckt motion om inrättande av ett
»kulturhistoriskt servitut».

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om åtgärder
mot diskriminering i internationell
sjöfart;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 9 juni 1967 (nr
532) om ändring i 17 kap. handelsbalken;
och

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 juni 1951
(nr 308) om ekonomiska föreningar,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseen -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Interpellation ang. ökat inflytande för landstingen i länsförvaltningen

de å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Herr SCHÖTT (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m., hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av nämnda
proposition utsträckes till det sammanträde
som infaller näst efter 15
dagar från den dag propositionen kom
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. ökat inflytande för
landstingen i länsförvaltningen

Ordet lämnades härefter till herr
NILSSON, FERDINAND, (ep), som yttrade: Herr

talman! I skrivelse från kommunikationsdepartementet
har till remissorgan
för länsförvaltningsutredning,
landskontorsutredning och länsindelningsutredning
lämnats uppgifter om
viss ordning för remissbehandlingen
m. m. Länsdemokratiutredningen och
dess eventuella förslag t. ex. angående
ändrad uppgiftsfördelning mellan statliga
och kommunala organ låter emellertid
vänta på sig. Då därför torde förutsättas
ytterligare utredningar, avses
icke att sådana mera långsiktiga överväganden
skall få fördröja sådana organisatoriska
förändringar inom den
statliga länsförvaltningen som nu bedöms
vara angelägna och som kan genomföras
utan att man därmed föregriper
en eventuell omfördelning mellan
statliga och kommunala länsorgan,

ges i skrivelsen från kommunikationsdepartementet
de tidigare nämnda utredningarnas
förslag viss förtursrätt.

Därvid bör begränsningen vidtagas
att ställning vid avgivande av remissvar
endast skall tagas till frågor om lämplig
organisation under förutsättning att
uppgiftsfördelningen mellan statliga och
landstingskommunala organ i länen är
i princip oförändrad. Till av länsdemokratiutredningens
blivande förslag föranledda
ändringar beträffande länsindelningsutredningen
och den statliga
länsförvaltningens organisation avses
senare ställningstagande.

Det är att beklaga att frågan om
kompetens- och kostnadsfördelning mellan
stat, landsting och kommuner under
en följd av år skjutits systematiskt
åt sidan. Frågan om omfördelning av
ifrågavarande uppgifter upptogs dock i
massmotion (1:14, 11:24) från landsbygdsrepresentanter
redan 19C1 och har
sedan dess vid så gott som varje riksdag
från vår sida föranlett framställningar.

Det synes rimligt att — även om den
föreslagna tågordningen i huvudsak iakttages
— likväl på landstingsplan åtgärder
vidtages för att utan ändring i övrigt av
uppgiftsfördelningen stärka det folkliga
inflytandet genom landstingen. Vid
sidan av frågan om länsstyrelsens sammansättning
med — förutom ordföranden
— helt eller delvis landstingsvalda
ledamöter synes böra uppmärksammas
särskilt, huruvida länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd, skogsvårdsstyrelse
och lantbruksnämnd bör helt eller delvis
sammansättas av utav landstingen valda
ledamöter. Det skulle otvivelaktigt innebära
ett framsteg för strävandena till
verkligt lokalt förankrad länsdemokrati
om ledamöter i sådana nämnder och
styrelser helt utses genom val av landstingen.
Frågan om ändrad kompetens
och ny uppgiftsfördelning synes icke
behöva beröras av en sådan partiell
reform. Ur demokratisk synpunkt vore
det emellertid ett klart framsteg.

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Interpellation ang. ökat inflytande för landstingen i länsförvaltningen

I anledning härav utbedjer jag mig
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
rikta följande interpellation:

Är statsrådet villig att i avvaktan på
ytterligare åtgärder för genomförande
av länsdemokrati överväga att öka
landstingens inflytande på länsförvaltningen
vid utseende av ledamöterna
ej blott i länsstyrelsen utan även i länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd, skogsvårdsstyrelse
och lantbruksnämnd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.19.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGl. BOKTR. STHLM 1967