Torsdagen den 9 december Sid (Riksdagens protokoll 1965:40)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 40

FÖRSTA KAMMAREN

1965

9 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 9 december Sid.

Svar på interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. stängningstider
för den mindre butikshandeln, m. m................... 3

Försäljningen av statens järnvägars banvaktsstugor m. m....... 6

Höjning av vissa postavgifter ................................ 7

Om inrättande av pensionärscentraler ........................ 15

Den psykoterapeutiska vården...................:............. 17

Om nyttiggörande av avfallsprodukter ........................ 23

Ogifta ungdomars bostadsförhållanden ........................ 25

Igångsättningstillstånd för byggnadsarbete .................... 30

Bostadsbebyggelsen på landsbygden .......................... 36

Om statligt stöd till familjevård av missanpassad ungdom...... 39

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Schött ang. projekteringen av Ölandsbron .......... 44

av herr Peterson, Eric Gustaf, ang. radioförbindelser å SJ :s tåg 44

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 40

Nr 40

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 9 december Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 175, om utställning av riksregalierna
m. m................................................... 5

—- nr 176, om förbättring av pensions-och socialförsäkringsskyddet
för svenskar i internationell tjänst .................... 5

— nr 177, ang. försäljningen av statens järnvägars banvaktsstu gor

m. m................................................. 6

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. ändring i taxeringsförordningen
m. in.............»■......................... 7

— nr 52, om upphävande av förordningen angående postverkets

ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran
.............................................. 7

— nr 53, ang. höjning av postpaketportot m. m............... 7

— nr 54, ang. avtal med Brasilien för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och förmögenhet .... 14

— nr 55, ang. ändrad lydelse av 2 § förordningen om automo bilskatt

................................................ 14

Bankoutskottets utlåtande nr 57, om pension åt fil. lic. Al Vänner 15

— nr 58, om uppförande av ett statligt järn- och stålverk i Mellansverige
.......................................... 15

Andra lagutskottets utlåtande nr 79, ang. ändrad lydelse av 15 kap.

2 § och 18 kap. 13 § lagen om allmän försäkring............ 15

— memorial nr 80, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut rörande gudstjänst
och korum i militärtjänst............................ 15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, ang. ändring i byggnadslagen 15

— nr 31, ang. ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m. 15

— memorial nr 32, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut rörande jakten
på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten .......... 15

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, ang. avtal om inrättande och
drift av ett forsknings- och ett serviceorgan på vatten- och
luftvårdsområdet ..... 15

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51, om inrättande av
pensionärscentraler ...................................... 15

— nr 52, ang. den psykoterapeutiska vården.................. 17

— nr 53, om nyttiggörande av avfallsprodukter och om utredning
rörande en rationell användning av avfallsämnen...... 23

— nr 54, ang. ungdomens bostadsfråga och angående ogifta ungdomars
bostadsförhållanden .............................. 25

Första lagutskottets utlåtande nr 40, ang. fortsatt giltighet av lagen
med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus 30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete .......... 30

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 55, ang. bostadsbebyggelsen
på landsbygden.................................... 36

— nr 56, om statligt stöd till vård i enskilt hem av kriminell och

asocial ungdom, m. in..................................... 39

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

Torsdagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Ang. stängningstider för den mindre
butikshandeln, m. m.

Herr statsrådet LUNDKVIST, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Ferdinand Nilssons interpellation angående
stängningstider för den mindre butikshandeln,
m. m., erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat inrikesministern om denne
när han tar ställning till affärstidsutredningens
betänkande »Affärstiderna»
med förslag till affärstidslag (SOU
1965:38 och 39) kommer att beakta
värdet för allmänheten från servicesynpunkt
av att lagen inte försvårar för
den mindre butikshandeln, specialaffärerna
och i allmänhet s. k. närbutiker
att bestå i konkurrensen med storföretagen.
Vidare har interpellanten frågat
om inrikesministern i detta sammanhang
vill överväga lämpligheten av att
butiker som sköts i huvudsak med
hjälp av egna familjemedlemmar får
hållas öppna, oberoende av i övrigt gällande
regler om butikstängningstider, i
den utsträckning innehavaren finner
lämpligt och möjligt. Enligt fastställd
fördelning av ärendena inom inrikesdepartementet
ankommer det på mig att
besvara interpellationen.

Den första frågan gäller affärstidslagstiftningens
betydelse för möjligheterna
att tillgodose allmänhetens servicebehov
genom specialaffärer och
s. k. närbutiker. Affärstidsutredningen
har ägnat denna fråga betydande upp -

märksamhet. Därvid har utredningen
bl. a. framhållit att utvecklingsmöjligheterna
för närbutikerna — kiosker och
andra mindre dagligvaruaffärer — inte
bör försvåras till förfång för konsumenternas
behov att bevämt kunna köpa
olika slag av sådana varor som det ter
sig naturligt att handla i närheten av
hemmet eller där man tillfälligt råkai
befinna sig. Utredningen lägger fram
förslag till en ny affärstidslag där
nämnda försäljningsställen lämnats
utanför affärstidsregleringen. Den föreslagna
lagstiftningen innebär även för
detaljhandeln i övrigt ett friare system
för regleringen av affärstiderna än det
som tillämpas f. n. Enligt utredningen
får erfarenheterna av ett sådant system
avgöra om man i en framtid bör
avstå från en lagfäst reglering av affärstiderna.

Remissbehandlingen av betänkandet
är nyss avslutad. I remissyttrandena redovisas
skilda uppfattningar i flera frågor.
Även i huvudfrågan, om affärstiden
över huvud taget bör regleras i lag, är
meningarna i hög grad delade. Det är
inte möjligt att nu närmare gå in på
de frågor som ställs i interpellationen,
utan dessa får prövas i samband med
att Kungl. Maj:t tar ställning till betänkandet
i dess helhet. Jag räknar
med att detta kominer att ske så snart
att proposition i ämnet skall kunna
föreläggas nästa års riksdag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få till statsrådet
Lundkvist framföra ett tack för
att han har besvarat interpellationen,
liksom jag också vill tacka honom för
hans älskvärdhet att i går kväll låta
mig ta del av det rikhaltiga remissmaterial
som här förekommer. Det var

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. stängningstider för den mindre butikshandeln, m. m.

synnerligen älskvärt och tillmötesgående.

Det är något spännande över frågesystemet,
antingen det gäller en interpellation
eller en enkel fråga. Man frågar
statsministern och får svar av försvarsministern,
man frågar kommunikationsministern
och får svar av handelsministern,
man frågar inrikesministern
och får svar av statsrådet Lundkvist
— det är inte bara mitt öde. Vi
har litet svårt att följa med i svängarna,
men i en stark regerings arbetsrytm
ingår väl växlingar i arbetsfördelningen.

Jag ber så att få anknyta några reflexioner
till vad statsrådet har anfört.

Jag vill till att börja med säga, att
jag för min del aldrig räknade med att
han nu skulle göra det ställningstagande,
som han eventuellt kommer att göra
fram på vårsidan när han skriver en
proposition, utan jag har frågat blygsammare,
om han vill överväga att tänka
på familjeföretagen. Jag frågade om
han ville beakta värdet ur servicesynpunkt
av att lagen inte får en avfattning
som försvårar läget för de mindre
butikerna, specialaffärerna och närbutikerna.
Jag har av interpellationssvaret
fått intrycket att han avser att beakta
detta senare krav. Det stämmer också
med vad jag fick läsa i remissutlåtandena,
där det visade sig att konsumentrepresentanterna
i rätt stor utsträckning
är på det klara med värdet av att
det finns god tillgång till butiker och
friare rätt att ha butiker öppna.

Remissvaren ger däremot vid handen
att affärsföretagarnas inställning
är litet mer nyanserad, och det var
den saken jag tänkte på när jag framställde
interpellationen. Jag konstaterade
att förhållandena är olika för ett
stort affärsföretag, som vid förlängt butiksöppethållande
får betala väsentliga
övertidsersättningar, och för en affär
som kan skötas väsentligen av familjemedlemmar
och således har öppet när
det passar och stänger när man ser att
det inte är någon idé att hålla öppet.

Det var därför, herr statsråd, som
jag nyanserade problematiken så till
vida att jag frågade beträffande familjeföretagen.
Jag blir inte riktigt tillfredsställd
om man då hänvisar till de
tider, då exempelvis Pressbyråns kiosker
får ha öppet. Pressbyrån är ett storföretag
av helt annan art än de företag
jag syftar på. Också inom kioskhandeln
förekommer det i viss utsträckning
kedjor.

Det pågår en butiksdöd i stor omfattning.
Jag har med hjälp av den utredning
som inrikesministern tillsatt erinrat
om att vi enbart under år 1963 blev
av med 1 800 butiker. Samtidigt kom
det till 200 nya, men nettominskningen
blev 1 600. Jag har konstaterat att man
räknar med att under perioden 1964—
1970 över 18 000 butiker skall läggas
ned, och detta måste innebära en allvarlig
serviceförsämring.

När jag sedan ser på företag som troligen
redan är rationaliserade och välskötta
konstaterar jag, att Konsum enligt
ett tidningsuttalande från det hållet
år 1964 hade 4 479 butiker och räknar
med att år 1970 bara ha 1 600.

Det är klart att man inte skulle ha
dessa planer om man inte räknade med
att konkurrenter samtidigt försvinner,
så att man inte behöver hålla alla små
butiker i drift. Om familjeföretagen
kunde bevara konkurrensen skulle således
även de stora företagen bli tvungna
att hålla en bättre service åt allmänheten.

Detta är ett problem som har beaktats
mycket i samband med lokaliseringen
i glesbygder, då man sagt att
bygden avfolkas när skolan försvinner
och när handelsboden försvinner. I
själva verket är problemet åtminstone
nästan lika stort i en mängd mindre
tätorter och i storstadsregionernas ytterområden.
Upptagna människor, som
får resa lång väg till sitt arbete liksom
de gamla, får det ganska svårt att klara
sina inköp. Att folk måste fara in till
staden, parkera sin bil, om de har någon,
på en av de mest trafikerade ga -

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

Ang. stängningstider för den mindre butikshandeln, m. m.

torna och traska upp i ett varuhus är
inte nöjaktigt, men så är det i stor utsträckning
i Stockholm. Vi kommer att
få en likartad utveckling i andra städer
och samhällen om det skall bli en
sådan koncentration, att människorna
på sin lediga tid måste trängas med
varandra i stora varuhus för att få
tillfälle att göra sina inköp.

Jag tror det är viktigt, herr statsråd,
att vi får ha kvar familjeföretagen. De
arbetar nu i en hård konkurrens. Det
är riktigt som utredningen har sagt,
att butiksstängningslagen tillkom för
att de stackars biträdena skulle få en
anständig arbetstid, men numera ser
deras organisationer till att de får sina
intressen tillvaratagna, så där är det
ingen fara på taket. Men det blir stora
kostnader för dem som har anställt
folk. De kostnaderna försvinner på
grund av butiksstängningstidens konkurrensbegränsande
verkan. Det fanns
ett avsnitt där det lilla företaget verkligen
kunde konkurrera med det stora
— genom att visa särskilt tillmötesgående
när det gäller service, att ha butikerna
öppna när folk behöver komma.
Denna möjlighet att konkurrera tar butiksstängningslagen
bort. Om företagen
fick ha öppet när de ville skulle den
övertidsersättning, som de stora företagen
får betala till sina anställda, bli
en vinst för den som sköter en liten
butik med hjälp av familjemedlemmar
och kanske någon halvtidsanställd. Om
det fanns en möjlighet att konkurrera
med öppethållandet, skulle det lilla företaget
få en chans att vara kvar, och
det skulle allmänheten tjäna på, eftersom
storföretagen då inte skulle kunna
följa den utveckling som Konsum har
angivit.

Jag begärde inte alls att statsrådet
skulle definitivt ta ställning till denna
problematik. Jag begärde bara att få
höra, om han var inne på likartade
tankar och möjligen var intresserad av
att överväga att ge familjeföretagen eu
möjlighet att till gagn för allmänheten
så att säga övervintra i den nu över -

mäktiga konkurrensen från de stora
firmorna.

Emellertid tackar jag statsrådet för
att han varit vänlig att svara. Sedan får
vi vänta och se vad som kommer att
ske. Det är nästan lika spännande som
att se vem som kommer att besvara
frågan, lösa problemet.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Som jag framhållit i mitt interpellationssvar
måste vi bedöma de här frågorna
i ett sammanhang.

Bara på en punkt kanske jag redan
nu kan ange en bestämd mening. När
man går att utforma en butiksstängningslag,
om vi nu över huvud taget
skall ha en sådan lag, tror jag det kommer
att vara utomordentligt svårt att
göra den kategoriindelningen att bestämmelserna
för öppethållande blir beroende
av huruvida butiken sköts med
hjälp av medlemmar ur den egna familjen
eller inte.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är klart att det har
sina svårigheter att butiksstängningslagstifta.
Men om det därvid inte funnes
värre svårigheter än att hålla isär de
företag, som väsentligen sköts av familjemedlemmar,
och andra företag, så tycker
jag att statsrådet skulle ha det ganska
enkelt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 175, i anledning av väckt motion
om utställning av riksregalierna m. m.;
samt

nr 176, i anledning av väckt motion
om förbättring av pensions- och socialförsäkringsskyddet
för svenskar i internationell
tjänst.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. försäljningen av statens järnvägars
banvaktsstugor m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 177, i anledning av väckta motioner
angående försäljningen av statens
järnvägars banvaktsstugor m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Herbert Larsson och Magnusson (I:
191) samt den andra inom andra kammaren
av fröken Anderson i Lerum
och herr Andersson i Billingsfors (II:
218), hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
beträffande möjligheterna för personalen
vid statens järnvägar att på skäliga
villkor förvärva för bostadsändamål
avsedd fast egendom.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:191 och 11:248 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! När jag tillsammans
med några andra har lagt fram en motion
i det här ärendet så har jag närmast
syftat till att aktualisera en fråga,
som berör en del människor anställda
vid statens järnvägar. Det är närmast
de som är anställda där som drabbas
när bostäder kommer att dras in i
samband med eventuella nedläggningar
av järnvägarna.

När utskottet har behandlat detta
ärende så tycker jag mig märka, att man
där i alltför stor utsträckning tänkt på
SJ och dess problem, medan man däremot
mindre ägnat uppmärksamhet åt
de enskilda människorna. När dessa
banvaktsstugor skall försäljas på offentlig
auktion blir det ju många gånger
så, att det kommer in andra intressen
i bilden — turistintressen, sommarstugeintressen
o. s. v. Det gör att människor,
som under många år haft sin
bostadsfråga löst, helt plötsligt ställs
inför svårigheter, då de inte kan få bo
kvar i sina hem, eftersom de inte har

möjligheter att vara med och betala del
pris som andra kan anse vara skäligt,
när de avser att använda bostaden till
ett helt annat ändamål än den tidigare
varit avsedd för.

Kungl. järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande
ställt sig betydligt mer positiv
till motionärernas synpunkter än vad
exempelvis riksrevisionsverket har gjort.
Det innebär enligt min mening att utskottet
också har varit väl snävt i sina
synpunkter.

Jag är medveten om att det ej nu, med
ett enhälligt utskott, är möjligt att få
någon ändring till stånd i denna fråga.
Jag skulle i stället vilja vädja till Kungl.
Maj:t att i sina föreskrifter göra det
möjligt för statens järnvägar att direkt
få sälja banvaktstugorna till anställda
vid statens järnvägar.

På många andra områden har vi lyckats
lösa sådana frågor. Bland annat
när det gäller försäljning av mark sker
ju inte den på auktionsmarknaden, utan
staten och respektive köpare kan träffa
ett direkt avtal som kan godkännas.

Jag utgår från att sådana avtal skall
kunna träffas även på SJ :s område, vilket
skulle vara förmånligt för de människor
som under många år har varit i
SJ:s tjänst och som gärna önskar få
behålla den bostad de har haft och som
SJ nu ej längre har behov av.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Statsutskottet har i detta
ärende alls inte velat inta en snäv
inställning till motionärernas yrkande,
det kan jag försäkra herr Larsson. Jag
vill erinra om att de föreskrifter som
herr Larsson nämnde, vilka Kungl.
Maj:t har utfärdat, innebär att järnvägsstyrelsen
har att tillse, att största
möjliga köpeskilling erhålles samt att
försäljningen normalt bör ske på offentlig
auktion som blivit kungjord på ett
betryggande sätt. Jag vill också erinra
om, eftersom herr Larsson vidare sade,
att vi inom utskottet kanske mest har tagit
hänsyn till järnvägsstyrelsen och
dess intressen, att vi ändock när det

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

gäller den statliga trafikpolitiken i riksdagen
varit eniga — i varje fall någorlunda
eniga — om att de olika trafikmedlen
skall drivas på ett affärsmässigt
betryggande sätt.

I det yttrande vi infordrade från SJ
sägs att, då försäljning av egendom som
under en lång följd av år har bebotts
av SJ :s befattningshavare blivit aktuell,
har SJ i vissa fall försökt undvika att
sådan egendom säljes. Vi har inom utskottet
understrukit, att sådant uppskov
med försäljningen, som det här har talats
om, i vissa undantagsfall kan vara
motiverat.

Utskottet har emellertid fäst stor uppmärksamhet
vid vad riksrevisionsverket
har sagt. Man framhåller från det hållet
att det skulle komma att medföra
sämre försälj ningsresultat i många fall,
om man skulle följa en annan ordning
än den som nu gäller för sådan här försäljning.
Riksrevisionsverket har också
sagt, att om man följde motionens förslag
skulle det kunna få följdverkningar
inom andra förvaltningsområden.
Det finns sådana förvaltningsområden;
beträffande lotsarna och deras hus vet
vi sålunda att en avveckling av verksamheten
håller på att ske. Det finns
många lotsstugor som ligger väl till för
att bli sommarstugor, ute i havsbandet
eller på öarna. Det är alldeles klart att
försäljning till låga priser av sådana hus
till dem som bor där skulle kunna inleda
en spekulation från dem som sålunda
finge överta husen och som sedan
i sin tur skulle kunna sälja dem
fritt.

Vi har således inte ansett oss kunna
bifalla motionen. Emellertid har vi som
jag nämnde tänkt oss möjligheten att i
vissa undantagsfall ta hänsyn till de
boende och medge uppskov av försäljning,
vilket skulle innebära att vederbörande
befattningshavare, som annars
skulle råka illa ut då en järnväg
läggs ned, under rimlig tid får bo kvar
i sin banvaktsstuga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande.

Ang. höjning av vissa postavgifter
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623), m. m., jämte
i ämnet väckt motion; samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om upphävande av förordningen den
18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och
medel, som mottagits till postbefordran,
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. höjning av vissa postavgifter

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 53, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående höjning av
postpaketportot m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 29 april 1965 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 130, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att

a) besluta, att avgifterna för inrikes
paket samt för inrikes brev i vad avsåge
de två högsta viktsatserna skulle
från och med den 1 juli 1965 utgå med
de belopp, som av departementschefen
förordats; samt

b) medgiva, att försändelseslaget inrikes
affärshandlingar finge avskaffas
den 1 januari 1966.

I förevarande betänkande hade utskottet
behandlat propositionen endast
såvitt avsåge försändelseslaget inrikes
affärshandlingar. Övriga delar av propositionen
hade behandlats i utskottets
betänkande nr 37.

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. höjning av vissa postavgifter

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna I: 765, av herr Sveningsson,
samt II: 896, av herrar Nordgren och
Björkman, såvitt nu vore i fråga.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 130
måtte medgiva att försändelseslaget inrikes
affärshandlingar finge avskaffas
den 1 januari 1966, dock att därvid
elevers vid korrespondensinstitut rättade
eller orättade arbeten från och
med samma tidpunkt skulle befordras
mot trycksaksporto;

B) att de likalydande motionerna I:
765, av herr Sveningsson, samt II: 896,
av herrar Nordgren och Björkman, i
vad motionerna behandlats i detta betänkande,
måtte, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson och Einar Eriksson, fröken
ldanmark samt herrar Wärnberg,
Tage Johansson, Kärrlander, Engkvist,
Carlstein, Nyström och Hammarsten,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 130,
i vad densamma behandlats i detta betänkande,
måtte medgiva, att försändelseslaget
inrikes affärshandlingar finge
avskaffas den 1 januari 1966;

B) att de likalydande motionerna I:
765, av herr Sveningsson, samt II: 896,
av herrar Nordgren och Björkman, i vad
motionerna behandlats i detta betänkande,
måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Den proposition som nu
föreligger till behandling innehåller en
del förslag från poststyrelsen om höjning
av vissa befordringsavgifter. De
flesta av dessa höjningar har riksdagen
redan behandlat under våren, och bevillningsutskottet
har redovisat dem i
sitt betänkande nr 37.

Anledningen till att postverket nu har
begärt vissa avgiftshöjningar är, att
man söker kostnadstäckning för de
fördyringar som har inträffat. När bevillningsutskottet
behandlade propositionen
i våras ansågs det såväl vid debatterna
inom utskottet som i kammaren,
att man förväntade sig att postverket
skulle kunna bedriva en rationaliserings-
och besparingsverksamhet, som
skulle göra det möjligt för posten att
på det sättet kunna täcka in eller i
varje fall möta kostnadsfördyringarna.
Det uttalades i det sammanhanget som
ett önskemål, att postverket närmare
skulle redovisa sina åtgärder i detta avseende.
Den redogörelsen har utskottet
nu fått — en redogörelse som väl nu
är känd inte bara för riksdagen utan
också för hela den tidningsläsande allmänheten,
eftersom man i pressen har
redovisat dels de rationaliserings- och
besparingsåtgärder som redan har vidtagits
och dels dem som nu planeras.

Utskottet har varit överens om att
kunna vitsorda de nu vidtagna åtgärderna,
och jag skulle knappast förmoda
att det är någon som med större framgång
skulle kunna hävda att postverket
brister i vilja och initiativ när det gäller
att angripa kostnadsstegringarna
med olika former av besparingsåtgärder.

Vad riksdagen i dag har att ta ställning
till är den del av propositionen,
som behandlar den rörelsegren som gäller
affärshandlingar. Där är utskottet
också ense om att man skall följa poststyrelsens
förslag och dra in den rörelsegrenen.
Men det gör ett undantag:
när det gäller att överföra kontakterna
mellan korrespondensinstituten och ele -

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

verna föreslår utskottsmajoriteten, att
den korrespondensen skall överföras
till trycksakskategorien.

Följer man utskottets majoritet på
den punkten skulle det komma att innebära,
att man skär ned den kostnadstäckning
som poststyrelsen begär med
över 1 miljon kronor. Många kanske
tycker att det är ett ganska ringa belopp
med hänsyn till den omsättning
som postverket ändå redovisar. Man
kan självfallet också anföra många motiv
för att korrespondensinstitutens
verksamhet skall stödjas. Enligt min
och reservanternas synpunkt bör emellertid
ett sådant stöd inte ske via postverket
som sådant, i varje fall inte på
det sätt som utskottets majoritet nu tänker
sig.

Det finns anledning att påpeka att
riksdagen vid flera tillfällen, senast vid
antagandet av den ekonomiska målsättningen
för de affärsdrivande verken,
har sagt, att dessa skall driva sin verksamhet
efter helt affärsmässiga principer.
Det innebär att varje rörelsegren
skall täcka sina särkostnader och därjämte
också lämna bidrag till de gemensamma
kostnaderna. I den mån
riksdagen nu skulle anse, att ett av de
affärsdrivande verken av sociala, lokaliseringspolitiska
eller kulturella skäl
bör åläggas att driva en icke lönsam
verksamhet, så bör riksdagen också anvisa
medel till verket för denna verksamhet
— på samma sätt som sker när
det gäller SJ, där riksdagen samtidigt
som den rekommenderar verket att
upprätthålla trafiken på trafiksvaga och
icke lönsamma bandelar också lämnar
ett anslag till SJ för upprätthållande av
trafiken.

Utskottsmajoriteten hänvisar nu till
att världspostkongressen i Wien beslöt
att slopa försändelseslaget affärshandlingar
samtidigt som den införde trycksakstaxering
för korrespondensinstitutens
brevkontakter med sina elever. Detta
beslut gäller självfallet den internationella
poströrelsen. Vissa länder —
själv vet jag inte hur många —- anser

Ang. höjning av vissa postavgifter
sig också böra tillämpa de internationella
villkoren även i sin inrikes poströrelse.
Detta beror emellertid i mycket
hög grad på vilken ekonomisk målsättning
man i de olika länderna ställer
upp för de affärsdrivande verken. Det
är känt, att många av de affärsdrivande
verken i andra länder helt enkelt ålägges
att driva viss social verksamhet.

Om vi nu här i landet mycket klart
har fixerat en ekonomisk målsättning
för de affärsdrivande verken, måste vi
ju också försöka följa den. Jag kan
inom parentes nämna, att socialdemokraterna
kanske inte så långt tillbaka
i tiden anklagades för att i statens affärsdrivande
verksamheter bygga in
subventioner av olika slag, men när
riksdagen nu har fixerat en ekonomisk
målsättning, som förutsätter att verken
skall driva sin verksamhet efter affärsmässiga
principer, blir vi tydligen ensamma
om att fullfölja en sådan målsättning.

Jag tycker nog att det finns anledning
att påpeka att vi inte, när vi fastlagt
denna målsättning, skall låta oss
påverkas av motiv, som inte kan försvaras
ur affärsmässiga synpunkter. Anser
utskottsmajoriteten att just brevkontakterna
mellan korrespondensinstituten
och deras elever är en verksamhet,
som skall stödjas, så får man anvisa
andra vägar. Jag vill redan nu redovisa,
att jag vid ett sådant tillfälle kommer
att ställa mig positiv till ett samhällsstöd
när det gäller korrespondensundervisningen.
Men att i dagens läge
övervältra ett sådant stöd på postverket,
sedan vi har ålagt det att sköta sin
verksamhet efter affärsmässiga principer,
anser jag vara i högsta grad orimligt
och ohållbart.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! .lag har den något ovana
uppgiften att uppträda som talesman
för utskottets majoritet. Utskottet har

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. höjning av vissa postavgifter
ju hemställt att riksdagen måtte medge,
att inom posten försändelselaget »inrikes
affärshandlingar» skall avskaffas,
dock att elevers vid korrespondensinstitut
rättade och orättade arbeten skall
befordras mot trycksaksporto. Det är
mot det senare som reservanterna har
vänt sig.

Till stöd för sin ståndpunkt kan utskottet
åberopa sig på beslutet vid
världspostkongressen i Wien 1964 —
herr Einar Eriksson talade om det —-av innebörd att försändelseslaget affärshandlingar
skall slopas i den internationella
postutväxlingen. Världspostkongressens
beslut innebär emellertid
inte blott detta, utan det innebär tillika
även att vissa affärshandlingar i stället
internationellt skall befordras mot
trycksaksporto. Den viktigaste kategori
som på detta sätt överföres till trycksaksporto
är korrespondensinstitutens
elevers rättade eller orättadc arbeten. I
motsats till propositionen och till poststyrelsens
förslag vill utskottet följa
världspostkongressen, inte bara när det
gäller att slopa begreppet affärshandlingar
utan även i fråga om kongressens
nya klassificering av elevförsändelse
till eller från korrespondensinstitut.
Utskottet stöder sig alltså, herr
talman, i denna del på världens samlade
postala expertis. Jag tycker att utskottet
i denna del varit fullt logiskt
och konsekvent och inte — som poststyrelsen
och reservanterna — plockat
ut de bästa russinen ur kakan och tagit
fasta på det som ger staten de bästa
inkomsterna men tappat bort överenskommelsen
i övrigt.

Utskottets majoritet har ansett att den
ordning skall gälla för inrikes försändelse,
som vad beträffar den internationella
postgången i full enighet — veterligen
utan reservation från svensk
sida — antagits av världspostkongressen.
Även av praktiska skäl borde väl
enhetlighet på detta område vara lämplig.
Vad som är rätt och riktigt i internationellt
sammanhang borde väl vara
rätt och riktigt även på hemmafron -

ten. Jag har över huvud taget svårt att
fatta att det svenska postverket följt en
egen linje.

Reservanternas hemställan går i denna
del ut på att dessa försändelser — de
kallas faktiskt »korrektur» — i stället
skall befordras som brev och hänvisar
i den delen till att postverket måste
drivas efter företagsekonomiska riktlinjer
samt att intäkterna skall täcka kostnaderna
för varje särskild rörelsegren
och bidra till centralkostnaderna. Man
anser att denna kostnadstäckning i princip
skall kräva, att korrespondensinstitutsförsändelserna,
vilka hittills i alla
år gått för den billiga taxan för affärshandlingar,
i stället plötsligt skall betalas
som brev. Innebörden blir att en
försändelse på 200 gram, vilken som
affärshandling hittills kostat 40 öre, i
stället som brev kommer att kosta 80
öre, d. v. s. dubbelt brevporto. Postverket
höjer med andra ord därmed sin
taxa för dessa försändelser med 100
procent.

Jag skall inte närmare kommentera
denna taxehöjning, men man kan ju
säga att den verkar litet saftig; för de
elever som skickar ett par brev i veckan
kan det ju så småningom betyda åtskilliga
kronor. För eleverna måste en sådan
höjning verka nästan chockartad.
Någon självkostnadsanalys har inte företetts
inför utskottet, som visar att denna
portosats skulle vara skälig.

Jag kan fullt och helhjärtat ansluta
mig till principen att postverket skall
drivas efter företagsekonomiska riktlinjer
och under full kostnadstäckning.
Jag vill prisa herr Einar Eriksson för
att han slår vakt om denna fullt riktiga
princip, men jag bestrider att denna
princip innefattar ett ovillkorligt postulat
för postverket att hänvisa korrespondensinstitutens
elevförsändelser
till att befordras som brev.

Det råder nämligen — såvitt jag kan
förstå — en betydande teknisk skillnad
mellan dessa försändelser och de vanliga
breven. Dessa elevförsändelser innehåller
nämligen inga personliga med -

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

delanden. De befordras i öppna kuvert
av standardformat med tryckt
adress. Som trycksaker kommer de att
inges på postkontoren, sorterade efter
vederbörande destinationspostanstalter
där eleverna bär sina adresser. Försändelserna
i fråga medger härigenom en
rationaliserad postbehandling, som affärsmässigt
sett måste motivera ett billigare
porto än det som utgår för vanliga
brev. I den mån postverkets nya
rationaliseringsåtgärder med automatisk
brevsortering, som herr Einar
Eriksson talade om, slår igenom så
kommer fördelarna för postverket att
bli än större. Därtill kommer att elevernas
svarsförsändelser till instituten
destineras till en särskild poststation.
För Malmös vidkonmiande utgör Hermods
sålunda poststationen Malmö 70.
Det går alltså mycket lätt för postverket
att sortera upp breven efter adresspoststationen.

Till allt detta kommer att korrespondensinstituten
är postverkets verkliga
storkunder. Enbart denna omständighet
borde ju berättiga till en kvantitetsrabatt.
Det är ju med gällande bestämmelser
inte möjligt för postverket att bevilja
en sådan rabatt, men förhållandet
borde förtjäna något hänsynstagande
vid klassificeringen. Jag kan nämna
att bara Hermods och NKI-skolan årligen
från sina elever mottar tillhopa
1 700 000 lösningar. Ungefär lika många
försändelser skickas från instituten till
eleverna. Brevskolan, som tillhör Kooperativa
förbundet, har väl 200 000 å
300 000 försändelser i båda riktningarna.
Affärsmässighet hos posten som
monopolföretag får inte innebära att
posten tillämpar en klassificering i olika
fall, som innebär uttagande av högsta
möjliga porto, d. v. s. i detta fall brevporto.
Affärsmässighet borde i stället
innebära en viss flexibilitet i fråga om
portosättningen där sådan är möjlig.

Jag tycker det är ganska underligt
att det svenska postverket i detta fall
visar en sådan portoaptit, om jag skall
uttrycka mig på det viset, i strid med

Ang. höjning av vissa postavgifter
världspostkongressens intentioner för
den internationella postutväxlingen.
Holland och Norge har gått över till
trycksaksporto på sätt som utskottet
har föreslagit. I Aftenposten för den 6
december annonserar norska postverket,
att efter den 1/1 1966 rättade och icke
rättade elevarbeten kan sändas som
trycksak.

Till stöd för utskottets ståndpunkt
kan även åberopas rent sociala skäl,
även om utskottet inte bara stöder sig
på dessa. Det är en betydande kostnadsbörda
som reservanterna här vill
lägga på de korrespondensstuderande.
Det gäller unga strävsamma människor
med begränsad inkomst. Det är dessa
som drabbas. Posten får på portohöjningen
årligen in 600 000 kronor från
eleverna i Hermods och NKI-skolan,
och skolorna själva får en kostnadsökning
på 700 000 kronor årligen. För
KF:s brevskola lär det röra sig om
135 000 kronor.

De höjda omkostnaderna måste av
instituten tas ut i form av höjda kursavgifter.
Instituten arbetar som bekant
utan eget vinstintresse. Men det går inte
alltid att höja kursavgifterna. Ofta föreligger
långa kontrakt med eleverna, kontrakt
på upp till fem eller sju år, som
inte kan rubbas. Man arbetar exempelvis
med sådana långa kontrakt när det
gäller studentexamen och ingenjörsexamen.
Det finns 32 000 av denna kategori
vid NKI och Hermods. Den av poststyrelsen
förordade temporära avgiftsrestitutionen
för första halvåret 1966
är därför inte tillfyllest och kan dessutom,
såvitt jag kan förstå, endast tillkomma
instituten, inte de enskilda eleverna.
De enskilda eleverna träffas av
det dubbla brevportot redan på nyårsdagen,
om de då skickar några brev.

Det har från reservanthåll åberopats,
att utskottets linje innebär, att hithörande
försändelser genom att klassificeras
som trycksaker får ett lägre porto
än det som utgår för affärshandlingarna
enligt nuvarande ordning. Det är
riktigt, det rör sig om eu femöring per

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. höjning av vissa postavgifter
försändelse. Men denna femöring är en
naturlig konsekvens av världspostkongressens
ståndpunktstagande. Tar postverket
vinsterna av affärshandlingarnas
slopande, får man också acceptera medaljens
baksida ur postverkets synpunkt,
d. v. s. denna femöring. Det ena
får mer än väl uppväga det andra.

Herr talman! Det gäller ju här att
skapa rättvisa på båda sidor. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
var angelägen att understryka, att utskottsmajoriteten
följer världspostkongressen,
som han påstod var en världssamling
av postala experter. Jag vet inte
hur världspostkongressen sammansätts,
men jag har aldrig tidigare hört, att man
här i kammaren så där överbegeistrat
har anslutit sig till uttalanden som görs
på internationella kongresser.

Men alldeles bortsett därifrån gäller
det här, som jag tidigare sagt, att hävda
en princip som vi accepterar när det
gäller de affärsdrivande verken, och då
bör vi väl följa den principen alldeles
oavsett vad internationella kongresser
säger.

Herr Gösta Jacobsson fällde uttrycket,
att han var överraskad av postverkets
»stora portoaptit». Vad skulle det innebära?
Menar verkligen herr Jacobsson
att postverket inte skall följa den princip
riksdagen har ålagt verket?

Postverket tvingas på samma sätt som
alla andra affärsdrivande företag att söka
täckning för kostnadsutvecklingen, i
den mån verket inte kan möta eller helt
reducera dess verkningar genom kostnadsbesparande
åtgärder.

Jag förmodar, herr Jacobsson, att
korrespondensinstituten, även om de inte
driver sin verksamhet med den vanliga
kommersiella målsättningen, ändå
tvingas söka täckning för sina kostnadsstegringar.
De har väl visserligen svårare
att möta kostnadsstegringarna med

rationaliseringsåtgärder, men om man
tillmäter korrespondensinstituten rätten
att täcka in sig för sina kostnader så
måste väl den rätten också finnas för de
affärsdrivande verken.

När det gäller att försöka stödja korrespondensinstituten
och deras verksamhet
bör man väl inte gå den här vägen,
som kanske rör den billigaste delen
av verksamheten. Skall korrespondensverksamheten
ha stöd, som jag gärna
kan vitsorda ett behov av, då krävs
det både andra medel och kraftigare åtgärder.

Herr talman! När herr Jacobsson vidare
talade om att den stora omfattningen
av dessa försändelser åtminstone
borde leda till s. k. kvantitetsrabatter,
tycker jag, herr Jacobsson, att vi i så
fall borde befria riksdagen från att fatta
beslut om detta i form av bevillningar.
I stället borde vi överlåta åt postverket
att handlägga detta på ett riktigt,
affärsmässigt sätt. Då skulle säkert också
kvantitetsrabatterna komma.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Einar Eriksson
underkände den höga postala expertis
som jag åberopade mig på, nämligen
Världspostkongressen. Jag vill nämna
att Postunionen, som var värd för postkongressen,
är det äldsta existerande
internationella organet, grundat år 1864
och nu inordnat i FN:s specialorgan.
Jag tror inte, herr Einar Eriksson, att
man kan underkänna den expertis som
föreligger inom Världspostkongressen.

Jag talade om postverkets portoaptit
— intet ont om den, jag har själv varit
med om att godkänna de höjningar som
tidigare har föreslagits och som riksdagen
beslutade i våras. Men för de aktuella
försändelserna föreligger ett speciellt
område. Man har inte visat någon
kostnadsanalys, varav det framgått att
en sådan höjning som med 100 procent
i detta fall skulle vara erforderlig.

Herr Einar Eriksson tryckte åter på

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

den företagsekonomiska målsättning,
som vi alla är överens om. Jag vill gärna
påpeka att jag utgår ifrån att de flesta
postverken i världen måste vara lika
angelägna som vårt att affärerna kan gå
ihop. Jag är säker på att Norge och Holland,
som nu har beslutat sig för att
gå exakt den väg som utskottsmajoriteten
här har förordat, har samma syn på
dessa ting som vi har här på lönsamheten.
Jag tror inte att postverken i dessa
länder drives med underskott. Men som
jag påpekade i mitt första anförande
kan man inte rent tekniskt jämställa dessa
försändelser med vanliga brev, och
det är därför som jag menar, att man
här har haft en skarpare aptit på portot
från postverkets sida än som har varit
motiverat.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingalunda underkänt
expertisen i Världspostkongressen.
Vad jag möjligen kan underkänna
i det fallet är att den ingenting har att
besluta i vad som gäller de enskilda ländernas
inrikesförhållanden. Endast när
det gäller den internationella trafiken
kan den träffa överenskommelse om vissa
anordningar.

Då herr Jacobsson på nytt åberopade
Norge och Holland vill jag nämna, att
jag i varje fall när det gäller Norge har
undersökt förhållandet och funnit, att
man där ingalunda har fixerat den ekonomiska
målsättningen för vare sig
postverket eller övriga affärsdrivande
företag så som vi har gjort. Man är emellertid
i färd med att försöka göra det.
År det så att man inte lägger de kraven
på verken, utan deras underskott för
täckas via statsbudgeten — ja, då lägger
man in en mera generell social bedömning.
Det blir skillnad när vi har att
konfronteras med ett sådant spörsmål,
där vi faktiskt bär kommit överens om
efter vilka principer vi skall driva vår
affärsdrivande samhälleliga verksamhet.

Herr Jacobsson påstår med all rätt,

Ang. höjning av vissa postavgifter
att utskottet som sådant inte fått någon
redovisning från postverket hur det har
beräknat kostnadstäckningen när det
gäller denna rörelsegren. Nej, det är
riktigt. Men alla de som var med ifrån
bevillningsutskottet på den information,
som postverket anordnade just för bevillningsutskottets
ledamöter, fick ju
fullt klart för sig på vilket sätt man analyserar
de olika rörelsegrenarna för att
komma åt de särkostnader som drabbar
verksamheten. Det är en metodik som
är ensartad och genomförd för alla de
affärsdrivande verksamheterna.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Eriksson skulle
jag vilja säga, att jag inte kan påminna
mig att vi vid besöket på poststyrelsen
fick en kostnadsanalys som visade att
en höjning med 100 procent av dessa
porton skulle vara befogad.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall först be att få
helt instämma i herr Jacobssons anförande.
Jag vill emellertid tillägga några
saker.

När det gäller frågan om att slopa
försändelseslaget affärshandlingar vill
jag framhålla, att bakom förslaget inte
ligger någon ekonomisk kalkyl från
postverkets sida, utan bakgrunden är en
internationell överenskommelse om att
detta försändelseslag skall upphöra i
den internationella posttrafiken. Att det
samtidigt leder till en liten vinst för
postverket är ju bara en fördel.

Vi är väl alla — även herr Jacobsson
och herr Einar Eriksson — överens om
att postverket skall drivas affärsmässigt.
Det skall alltså inte vara fråga om
att ge några sociala bidrag via postverket.
Poststyrelsen, som ju är en relativt
ny lekmannastyrelse, har dock redan
lovat återbetala här aktuella porton under
det första halvåret 1966 med 450 000
kronor för att korrespondensinstituten
skall så att säga hinna arbeta in fördyringen
i sina kalkyler.

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. höjning av vissa postavgifter

Vi menar inte alls att postverket skall
socialt stödja korrespondensundervisningen,
även om den i och för sig skulle
behöva ett extra stöd, eftersom denna
undervisning väl får sägas ha blivit dåligt
behandlad i olika avseenden. Men
innan ett sådant stöd har ordnats bör
vi inte på detta sätt åstadkomma en
fördyring för korrespondensundervisningen.
Vi vet ju att det är mycket
trångt på alla utbildningsanstalter. Varför
skall vi då göra det svårare för en
grupp sådana anstalter när vi söker få
till stånd lättnader för alla de andra?

Det är orimligt att inte i detta avseende
följa den internationella överenskommelsen
i Wien. Ett exempel. Vårt
största korrespondensinstitut, Hermods
i Malmö, ligger ganska nära Köpenhamn.
Om institutet skulle flytta över
sin verksamhet till Köpenhamn och
skicka sina brev därifrån blir det fråga
om internationell posttrafik, och då
skall det enligt Wienbeslutet utgå trycksaksporto.
Om institutet även i fortsättningen
bedriver sin verksamhet från
Malmö inträffar det orimliga, att den
kortare transportvägen skulle medföra
en fördyring för korrespondenseleverna.
Jag anser att eleverna bör få komma
i åtnjutande av den billigare taxan
intill dess genom vuxenutbildningens
ordnande frågan om bidrag till den
mycket värdefulla korrespondensundervisningen
har blivit klar.

Jag tillstyrker, herr talman, bevillningsutskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —60;

Nej — 63.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
andre vice talmannen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Brasilien för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förord -

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

ningen den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

57, i anledning av motioner om
pension åt fil. lic. Al Vänner; samt
nr 58, i anledning av motioner om
uppförande av ett statligt järn- och
stålverk i Mellansverige.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 79, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 15 kap. 2 § och 18 kap. 13 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial
nr 80, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av
väckta motioner om gudstjänst och korum
i militärtjänst.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i byggnadslagen; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om inrättande av pensionärscentraler

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
tredje lagutskottets memorial
nr 32, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av utskottets
utlåtande i anledning av väckt motion
angående jakten på sjöfågel vid Bottenviken
och östersjökusten.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående avtal om
inrättande och drift av ett forskningsoch
ett serviceorgan på vatten- och luftvårdsområdet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Om inrättande av pensionärscentraler

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning
av väckt motion om inrättande av pensionärscentraler.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, nr 11:688, av herrar
Carlshamre och Edlund, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående inrättande av pensionärscentraler.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 688 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Eric Gustaf Peterson och Enarsson, fru
Olsson samt herrar Blomquist, Kilsmo,
Börjesson i Glömminge, Nilsson i
Bästekille, Westberg, Nilsson i Agnäs
och Andersson i Örebro, vilka ansett,
att utskottet bort på anförda skäl hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen
11:688 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att motionen överlämnades
till socialpolitiska kommittén.

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Om inrättande av pensionärscentraler

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51 angående utredning
om inrättande av pensionärscentraler
har de borgerliga ledamöterna
avgivit en reservation, som går ut på att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att motionen II: 688 av
herrar Carlshamre och Edlund, som
ligger till grund för detta utlåtande,
överlämnas till socialpolitiska kommittén.

Såsom framhållits i motionen måste
det ligga i allas intresse att gamla människor
får bo kvar i sina hem så länge
som möjligt. Om detta skall vara möjligt
är det emellertid av stor vikt att
effektiva insatser görs i fråga om den
förebyggande åldringsvården. Som ett
led i en sådan verksamhet har motionärerna
aktualiserat tanken på inrättande
av pensionärsanstalter, där frivillig
läkarkontroll och andra aktiviteter
skulle kunna upprätthållas. Flera remissinstanser
har ställt sig positiva till
motionens förslag, bl. a. medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen. Den senare
säger bl. a. att denna hälsokontroll
skulle vara av stort värde, varvid
även den psykiska sidan bör uppmärksammas.
Styrelsen anför vidare att det
bedrives olika verksamheter på detta
område, men någon samordning, säger
man, sker vanligen inte. Och så slutar
man med att framhålla att en fastare organisation
vore önskvärd, t. ex. i form
av dagcentraler. Frågan är under övervägande
i socialpolitiska kommittén,
varför motionen lämpligen bör överlämnas
till denna kommitté, slutar socialstyrelsen
sitt yttrande.

Här har alltså reservanterna ett starkt
stöd för sitt ställningstagande av en
sakkunnig, auktoritativ instans.

Utskottsmajoritetens utlåtande är ju
rätt kortfattat, då där endast säges att
dessa spörsmål kommer att tas upp av
socialpolitiska kommittén, varför motionärernas
önskemål om en utredning
redan är tillgodosedda. Såvitt man nu
kan tolka denna skrivning råder enig -

het i sakfrågan om nödvändigheten av
utredning, men utskottsmajoriteten hemställer
på anförda skäl att motionen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vi reservanter finner oss ha sakligt
underlag för vår hemställan i den avlämnade
reservationen att motionärernas
förslag om utredning är värt att beakta
och att motionen måtte överlämnas
till socialpolitiska kommittén.

Detta förfaringssätt är enligt vår uppfattning
ett steg framåt mot en positiv
lösning av den viktiga fråga inom åldringsvårdens
område som det här gäller.

Jag ber, herr talman, att med vad jag
här i korthet anfört få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Utskottet har vid behandlingen
av motionen funnit att av remissinstanserna
har såväl Landstingsförbundet
som Stadsförbundet och Kommunförbundet
inte funnit skäl föreligga
för en utredning. Vidare har utskottet
uppmärksammat att socialpolitiska
kommittén inte kan undgå att ta upp
de problem som har framförts i den
föreliggande motionen. Vad som nu
skiljer reservanterna från utskottsmajoriteten
är att reservanterna har föreslagit
att riksdagen skall i en särskild
skrivelse hemställa att denna motion
överlämnas till socialpolitiska kommittén.
Utskottsmajoriteten har för sin
del funnit att innehållet i motionen inte
är av den beskaffenheten att motionen
bör föranleda särskild riksdagsskrivelse
utan förutsätter att vad som framförts
ändå kommer att beaktas.

Med anledning av det anförda, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 51, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 55.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. den psykoterapeutiska vården

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 52, i anledning
av väckta motioner angående den psykoterapeutiska
vården.

2 Första kammarens protokoll 1965. Nr 40

Ang. den psykoterapeutiska vården

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
257, av herr Sörenson, och 11:317, av
herr Rimmerfors, hade hemställts, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en utredning gällande den
psykoterapeutiska vården i vårt samhälle
och om förslag till sådana åtgärder,
som kunde anses påfordrade.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
257 och II: 317 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson och Axel Kristiansson,
fru Hultell samt herrar Blomquist,
Kilsmo, Hamrin i Kalmar, Nilsson
i Bästekille, Westberg och Thylén, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:257 och 11:317 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning angående den psykoterapeutiska
vården i vårt samhälle och om förslag
till sådana åtgärder, som kunde
anses påfordrade.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Frågan om vårt folks
psykiska hälsa är väl så viktig som —
om inte viktigare än — den om vårt
ekonomiska välstånd. Människan tycks
vara så konstruerad — om uttrycket
tillätes — att hon lever icke allenast
av bröd. En förbryllande och svårbemästrad
faktor i vårt välfärdssamhälle
är människors brist på inre trygghet
och den tilltagande psykiska instabiliteten.
Och alldeles uppenbart är det att
om den ekonomiska välståndsutvecklingen
icke följer en psykisk, jag vill
också säga en moralisk, mognad, så undermineras
på ett ödesdigert sätt det
gigantiska välståndsbygge som vi alla
är så djupt engagerade i, intresserade
av och tror på.

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. den psykoterapeutiska vården

När jag tillsammans med herr Rimmerfors
i andra kammaren väckte denna
motion, var det denna bakgrund som
bestämde mitt ställningstagande. Vi
upplever för närvande bland vårt folk
en oroande utveckling i psykiskt avseende.
Exemplen härpå är många. Jag
har redovisat några i motionen. Jag vill
inte ta kammarens tid i anspråk med
att nu upprepa vad som där är sagt.
Jag slår bara fast att detta problem icke
kan negligeras. Det gör inte heller remissinstanserna.
Medicinalstyrelsen anför
att den moderna samhällsutvecklingen
otvivelaktigt innebär stora påfrestningar
på den enskilde individen
vilka leder till stress och psykiska insufficiensreaktioner
med ökat behov av
psykoterapeutisk behandling och vård.
Socialstyrelsen delar motionärernas
uppfattning att anpassningssvårigheterna
ökat. Man säger att läget ställer krav
på ökade insikter hos socialarbetare, läkare,
lärare och fritidsledare.

Hade man frågat terapeutiskt verksamma
läkare, rådgivningsbyråer av
skilda slag som möter psykiskt labila
människor, präster och pastorer, i vilkas
tjänst ingår att komma personlig
nöd nära, så skulle — därom är jag förvissad
— med tyngd och kraft ha påvisats
den mänskliga desintegrationens
nöd i vårt samhälle och behovet av utökad
vård, såväl psykisk hälsovård som
hjälp åt dem som psykiskt icke orkat
med det moderna livets tryck utan hamnat
i ett inre psykiskt konflikttillstånd.

Behovet av en vidgad insats i vårt
samhälle för att hjälpa de psykiskt
störda människorna synes vara uppenbart.
En dramatisk tillspetsning fick
kraven på vidgad insats i ett av de
första TV-programmen om narkotikaproblemen,
som sändes för en drvg vecka
sedan. Där framträdde en medicinare
som misslyckats och spärrats in. Han
hade bett om möjligheter till den frihet
som skulle ge tillgång till samtalsterapi
— vi kan väl säga psykoterapi, för att
använda motionens terminologi. Sådana
möjligheter fanns emellertid inte.

Vi spärrar in folk i stället för att vårda
dem. Vi anar att bakom den problematik
som uppenbarar sig i fråga om
narkotika finns en psykisk mänsklig
problematik. På något sätt är vi handfallna.
Vi vet inte hur vi skall gripa oss
an frågan. Och så säger vi: inga vidare
åtgärder än de vi nu vidtagit är av behovet
påkallade.

Förutsättningarna för vård och hjälp
på detta område har ju väsentligt förbättrats,
säger utskottet. Man förutsätter
att psykiaterutbildningen, som är
under utredning, skall bli bättre och ta
hänsyn till den problematik som bär
omnämnts. Psykologutbildningen skall
ge kompetens för psykoterapi på skilda
vårdområden. Arbetsterapeuter, sjukgymnaster
och sjuksköterskor skall ha
en ny utbildningsgång.

Allt detta är bra och värdefullt. Men
greppet tror jag ändå inte svarar mot
behovet. Hela det problemkomplex som
döljer sig bakom de psykiska vårdproblemen
behöver en friskare och djärvare
genomgång än vad vi hittills mäktat.
Utskottet tycks också förstå frågans
angelägenhet. Man säger att det inte
finns skäl att nu förorda en utredning.
Bakom en sådan skrivning ligger väl
tanken att ärendet är angeläget och att
en utredning behövs, men man är inte
beredd att göra den nu.

Först och främst tror jag att det är
en fråga om vår grundsyn. Vi måste i
vårt moderna samhälle acceptera att
den emotionella problematiken verkligen
har samma dignitet som den ekonomiska.
Är inte människorna någorlunda
väl psykiskt integrerade, kan vi icke
skapa ett väl fungerande samhälle.

Vad behövs? En fördjupad, kanske
ny syn på den psykiska verklighet, som
vi allesammans lever i. Den psykiskt
störda människan är ofta en besvärlig
och obehaglig människa, och han är ett
problem inte minst i arbetsvärlden. Lätt
får han stämpeln »ett mentalfall», och
så är han ställd åt sidan. Vi måste acceptera
att man kan vara psykiskt sjuk
likaväl som fysiskt sjuk, och samhället

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

har lika stort ansvar för de psykiskt
som de fysiskt sjuka.

Psykisk sjukdom spänner över ett
stort område. När vi talar om psykiska
skador så blir lätt våra associationer:
förvirringstillstånd, farliga attityder,
suicidalrisker o. s. v. Det finns emellertid
ett stort antal människor i vårt samhälle
som varken är farliga, förvirrade
eller benägna för självmord, men de är
olyckliga, ångestladdade, kraftlösa och
splittrade. Här hjälper tabletter inte
alls. Dessa människors problem är nämligen
av emotionell natur. Det har att
göra med en störning i personligheten.
Vem hjälper här? Det är bl. a. denna
problematik som vi velat visa på och
aktualisera med motionen.

Här kommer den öppna vården i vårt
samhälle i blickfältet. Vanligen går tankebanorna,
när man talar om sådana
här saker, till mentalsjukhus, och det
är typiskt att medicinalstyrelsen säger:
»Kvalificerad psykiatrisk behandling
med psykoterapi bedrives också vid
de upprustade mentalsjukhusen.» Gott
och väl! Men här kommer två faktorer
in, som envar som möter sådana människor
väl känner till. Den ena faktorn
är en lång, lång väntetid. Lider man av
en ångestneuros kan man inte vänta på
vård i tre månader. Ångesten pressar på
med våldsam kraft just nu. Den andra
faktorn är att sjukhusklinikvård ofta
inte är den bästa vårdformen för dessa
människor. De saknar emotionell kraft
till att liera sig med ett sjukhus. Här är
det den öppna vården, människor som
förstår dem, människor som de kan
tala ut med, människor som kan tolka
deras livssituation och hjälpa dem över
deras kris och så småningom bringa
dem åter till hälsa som saken gäller.

Jag är fullt medveten om att vi här
stöter på ett mycket svårt problem. Det
gör vi alltid här i riksdagshuset när vi
skall försöka ange riktningen för vårt
ansvar för den del av vårt folk som
personligt misslyckats. Det är alltid
svårt för myndigheter att komma till rätta
med individuella problem. Men vi mås -

Ang. den psykoterapeutiska vården
te, synes det mig, finna en väg in till
problemets kärna. Vi kan inte lägga
den frågan åt sidan. Problemet hör samman
med vårt folks mentala styrka och
duglighet i det framtida samhället.

Nu har man sagt om motionen: Det
finns ingenting att ta på. Svaret är: Det
finns mycket att ta på! De faktiska förhållandena,
människorna runt omkring
oss som lever i personlig nöd, behöver
klarläggas. Vi behöver också i detta hus
växa in i problematikens väsen, och
detta kan bara ske om vi arbetar intensivt
och angeläget med ärendet.

Men konkreta förslag framlägger man
väl inte på ett så tidigt stadium som
det vi nu befinner oss i? Vad vi motionärer
hemställer om är att myndigheterna
skall utreda frågan, söka kartlägga
behoven och på grundval av denna
kartläggning ange riktlinjerna för hur
de skall mötas. Med stor tacksamhet
för de ansatser som gjorts och med stor
respekt för vad som på privat väg görs,
genom S:t Lukasstiftelsen eller genom
Ericastiftelsen eller på annat sätt, synes
dock anhållan i motionen vara väl
underbyggd. Vi måste som ett ansvarigt
samhälle gripa oss an hela den psykiska
problematiken i vårt folk.

Reservationen i allmänna beredningsutskottet
får väl anses vara ganska kraftig.
Har jag räknat rätt är ställningen
14—9. Uppenbarligen finns en betydande
minoritet som önskar att en utveckling
i motionens anda skall komma till
stånd. Den utvecklingen vill för övrigt
både utskottet och remissinstanserna
gärna so. Skillnaden är den att majoriteten
i utskottet säger: Wait and see!
Reservanterna säger: Här är inte tid att
vänta, vi gör någonting nu!

Herr talman! Det vore verkligen stimulerande
att vinna bifall i kammaren
till en motion av en ensam riksdagsman,
även om en knapp utskottsmajoritet
yrkat avslag. Men detta är en bisak.
Det vore än mer stimulerande att se
denna sak satt i rullning. Osäkra, olyckliga
och mer eller mindre livsodugliga
människor i vårt samhälle skulle, tror

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. den psykoterapeutiska vården
jag, tacka riksdagen för ett frimodigt
initiativ i detta ärende. Det är, som jag
ser saken, en angelägen handling i humanitetens
och medmänsklighetens tecken
att bifalla motionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
framlagda reservationen.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Vi har just hört den
ene av motionärerna närmare utveckla
den allvarliga bakgrunden till motionen.
Eftersom jag har reserverat mig i utskottet
vill jag också anföra några synpunkter.

Först vill jag säga att jag till en del
kan förstå utskottets svårigheter att få
grepp om motionen. Den är kanske inte
helt klar till sin uppläggning, och motionärerna
har givit sig in på områden
som är kontroversiella även bland de
sakkunniga inom psykiatrien. Men jag
tror inte att det finns någon i kammaren
som inte har förstått det mycket
allvarliga och väsentliga huvudsyftet
med motionen sedan vi hört motionären
själv tala om motionen.

Utskottet måste också ha anat något
av frågans vikt, såsom herr Sörenson
också påpekade — annars hade man
väl inte skrivit: »Såvitt utskottet kunnat
bedöma är de i motionerna berörra
behoven av psykoterapeutisk vård
och av en effektivisering av utbildningen
av personal, kvalificerad för arbetsuppgifter
inom psykoterapien, väl dokumenterade.
Detta gäller vård såväl
inom som utom mentalsjukvårdens
ram.» Sedan slutar emellertid, såsom vi
har sett, utskottet sin skrivning med
att under hänvisning till den allmänna
bristsituationen på vårdområdet säga att
det just nu inte finns något skäl för en
utredning.

Det är här som jag och de övriga reservanterna
har en annan mening. Har
man problemets vikt klar för sig, anser
vi att detta bör bli föremål för riksdagens
uppmärksamhet och att detta bör
ske innan det hela växer oss över huvudet.

Jag behöver inte upprepa vad herr
Sörenson nu har varit inne på men jag
vill påminna om att det handlar också
om människor som är vad vi kallar
friska men som på olika sätt har kommit
i kläm på grund av urbaniseringen.
Det torde inte vara obekant att många
klinikläkare och privatläkare då och då
offentligt framhåller att en hel del av
deras patienter söker, inte för organiska
sjukdomar, utan för anpassningssvårigheter
men att läkarna med de nuvarande
resurserna inte kan ge sådana
patienter en adekvat behandling. Just
detta faktum, menar jag, vore väl en utgångspunkt
bland andra för en utredning
om hur vi skall komma åt det stora
problemkomplex som det rör sig om.
För övrigt tror jag att den samlade bedömning
av hjälpbehovet åt psykiskt
störda som motionen har föreslagit verkligen
är befogad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Även om nio ledamöter
av utskottet har reserverat sig vill jag
livligt instämma när de föregående talarna
framhåller att utskottet i sin helhet
i stort sett delar motionärernas och
reservanternas uppfattning. Skillnaden
är förfärligt liten. Utskottets majoritet
motsäger icke att detta är ett problem
i dagens samhälle. Vi bestrider inte att
det är brist på vårdresurser både i den
slutna och i den öppna vården. Men
motionärerna och även utskottsreservanterna
ger sig dessutom ut på ett fält
som är så vidsträckt att jag inte tror
att någon utredning i världen skulle
kunna kartlägga det i dess helhet, nämligen
förhållandet människorna emellan
i största allmänhet.

Jag skulle vilja dela upp problemet
i tre olika realistiska områden, av vilka
ett skulle omfatta de subtila tankegångar
som herr Sörenson var inne på,
nämligen de emotionella problemen
människorna emellan.

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

Jag tar emellertid det enklaste först
och börjar med den bredare psykoterapien,
som är berörd i motionen och i
reservanternas yttrande, där det talas
om ett ökat behov av utbildning — av
socialvårdare, lärare, fritidsledare, själasörjare,
kanske ungdomsledare och en
mängd andra som sysslar med människor
— i psykologi och vissa psykoterapeutiska
metoder. Vi är fullt medvetna
om att resurserna därvidlag är
otillräckliga och behöver utbyggas, men
för det ändamålet anser utskottsmajoriteten
att man icke behöver tillsätta en
utredning. Problemet är i stort sett dokumenterat
och klarlagt: det är ökade
resurser som måste till.

Nästa område skulle gälla den kvalificerade
psykoterapien, som givetvis
bör bedrivas på ett mera vetenskapligt
fält av vetenskapligt utbildade psykiater
och psykologer med specialutbildning
i psykoanalys och psykoterapi. Vi
skall veta att psykoanalys och psykoterapi
är behandlingsmetoder som oftast
spänner över långa tidrymder och kräver
mycket höga kvalifikationer av sina
utövare. Vi är medvetna om att det finns
brister på det området och att det borde
byggas ut, men det är även här fråga
om resurser snarare än om utredning
och kartläggning. -— Så långt tycks vi
vara överens.

Det är det tredje området som motionärerna
och reservanterna nu vill utreda.
Herr Sörenson formulerade det
så, att man skulle behöva en fördjupad
syn på samlevnadsproblemen. Han
skulle vilja utreda och kartlägga behovet
av förbättrade relationer oss människor
emellan, bättre förståelse för de
sköra människor som vi träffar på i
vårt dagliga arbete och liv. Visst behöver
vi det, visst uppträder vi väl ibland
kantigt och kärvt emot varandra och
skadar därigenom våra medmänniskor.
Kanske uppträder vi både i press och
i diskussioner och vid enskilda samtal
på ett siitt som lämnar en hel del övrigt
att önska, och visst finns det tecken
i tiden som tyder på att värderingar,

Ang. den psykoterapeutiska vården
som i många fall har blivit accepterade,
inte är de nyttigaste för den enskilde
individen.

Vi är i utskottsmajoriteten fullt på
det klara med att dessa problem existerar,
men vi tror liksom inte att man
kan lösa dem genom att tillsätta en statlig
utredning. Herr Sörenson vill ta upp
de här frågorna för att vi i detta hus
skall växa in i problematiken, som han
säger. Ja, om så väl vore att man genom
att ta upp detta till diskussion kunde
växa in i problematiken, vore mycket
vunnet, men om frågorna tas upp i en
statlig utredning tror jag inte det underlättar
för någon av kammarens ledamöter
eller för någon annan utom möjligen
utredningsmännen att tränga djupare
in i denna problematik.

Utskottet är sålunda enigt om att behovet
av en utbyggnad av olika vårdresurser
är väl dokumenterat. Det gäller
nu att på rätt sätt lösa problemet.
Därvidlag anser utskottet att de åtgärder
som är föreslagna av olika instanser
måste få verka ut och prövas och kanske
byggas ut ytterligare i mån av resurser.
Vi tror inte att man genom att
hänskjuta alla dessa frågor till en utredning
för dem vidare, utan att vi nu
bör försöka sammanfatta våra erfarenheter
och komma fram till en syntes.

Man kan väl också vänta sig, om den
förutskickade sammanslagningen av socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen
kommer till stånd, att dessa problem i
stort sett kommer att hamna under en
hatt. Det bör också underlätta en utbyggnad
av den kursverksamhet och
den utbildningsverksamhet som pågår.
Det föreligger nog för närvarande en
viss splittring på detta område, men vi
får uttala en förhoppning om att de resurser
som finns kommer att samordnas.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Låt mig uttala min tacksamhet
över att utskottets representant

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Arig. den psykoterapeutiska vården
bär stor förståelse för den problematik
det här är fråga om. Jag delar hans
uppfattning att skillnaden i vår grundsyn
kanske inte är så stor. Ett par
saker måste jag emellertid anföra.

Jag är inte naiv nog att tro att en
utredning skall kunna klara frågan om
den mänskliga samlevnaden i vårt folk.
Det är givetvis inte heller mitt syfte i
detta avseende, utan det ligger på ett
annat plan. Samlevnadsfrågan får andra
makter och faktorer i vårt samhälle försöka
att komma till rätta med. Den frågan
har emellertid en realistisk anknytning
till det vi talar om.

Innan jag kom till detta hus tillhörde
jag Stockholms stadsfullmäktige, där
jag var ledamot av socialstyrelsen. Vi
konstaterade att vi inte kunde komma
till rätta med två tredjedelar av det klientel
vi hade att arbeta med, beroende
på deras psykiska störningar. De hade
misslyckats med att integreras i vårt i
och för sig perfekta välfärdssamhälle.
Vid våra sammanträden upptäckte vi
gång på gång att det inte fanns folk
som kunde träda in och arbeta med
dem. De få socialläkare som fanns hade
redan ett mycket betungande arbete och
räckte inte till för dessa arbetsuppgifter.
Jag tänkte då att det måste vara något
fel i hela idén att hjälpa dessa psykiskt
skadade människor vid en psykiatrisk
anstalt. Av personlig erfarenhet
vet jag att det finns stora möjligheter
till en rimlig, vetenskapligt vederhäftig,
mänskligt insiktsfull psykisk
vård med hjälp av människor som inte
är läkare men som i övrigt har en god
utbildning av det slag jag här antyder.

Jag ville med denna motion bland
annat slå en bräsch i en något ensidig
organisk inriktning som modern svensk
psykiatri har. Den har en tendens att
tro alt roten till allt ont sitter i organiska
förändringar och organiska svårigheter.

Jag hör till dem som anser att det
finns en personlig dynamisk problematik.
Det finns i och för sig organiskt
fullt friska människor som haft olyck -

liga levnadsförhållanden. Så var t. ex.
fallet med en man som jag haft mycket
att göra med. Han har växt upp i Norrland
som fosterbarn och har berättat
hela sin bakgrund för mig. Hur skulle
en sådan människa kunna annat än gå
sönder? Men inte kan man säga att det
är något fel på honom ur allmän sjukvårdssynpunkt.
Det är denna fråga som
jag menar att man måste gripa sig an
med, och jag hade hoppats att vi genom
en utredning skulle kunna få bättre
grepp om detta än vi för närvarande
har.

.lag tror inte alls att det skulle vara
möjligt att genom en utredning lösa
alla mänskliga samlevnadsproblem. Det
är en helt otänkbar sak. Men att försöka
kartlägga de direkt akuta mentalfallen,
som vi uppfattar dem, och de
allmänna psykiska störningar som finns
bland vårt folk, det vore en viktig uppgift.

Det är ett faktum, herr talman, att
detta har stor nationalekonomisk betydelse.
Det finns en hel del människor
i vårt land som saknar förmåga att arbeta,
som är psykiskt störda eller av
olika skäl har förts in i en spänningssituation.
Produktionen blir då lägre.
Det är ett rent ekonomiskt intresse att
folket i vårt land kan utnyttjas så effektivt
som möjligt. Ändå lägger jag naturligtvis
tyngdpunkten på det humanitära.
Det är en viktig uppgift för samhället
att göra allt vad som göras kan
för att ställa resurser till förfogande för
dem, som verkligen lever ett olyckligt
liv, beroende på en olycklig situation.
Jag hade trott att en statlig utredning
skulle kunna hjälpa oss att på ett klarare
sätt se problemen och ytterligare
penetrera den fråga det här gäller.

Herr talman! Jag finner ingen anledning
att frångå den grundsyn jag har
utan vidhåller mitt yrkande om bifall
till den avgivna reservationen.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Jag vill bara komplettera
mitt tidigare anförande med ett par

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

saker med anledning av vad herr Sörenson
nu sagt. Det förhållande som
lian här skildrade, att han vid Stockholms
stads socialstyrelse inte har någon
personal att skicka sina sköra patienter
till, det förhållandet är välkänt.
Detta är såvitt jag kan bedöma och såvitt
jag har fått belagt av en mängd olika
institutioner en utbildningsfråga.
Det pågår också en mycket omfattande
kursverksamhet både när det gäller
vårdpersonal vid våra slutna anstalter
och vid våra öppna vårdorganisationer
för att komma till rätta med detta problem.
Det är möjligt att denna kursverksamhet
är otillräcklig och att vi inte inom
rimlig tid kan få fram en utbildning
som tillfredsställer de önskemål som
finns. Men i så fall är det fortfarande
mera en fråga om att öka resurserna än
att utreda.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
jämlikt framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Om nyttiggörande av avfallsprodukter
nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 55.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om nyttiggörande av avfallsprodukter

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53, i anledning
av väckta motioner om nyttiggörande
av avfallsprodukter och om utredning
rörande en rationell användning av avfallsämnen.

Till behandling i ett sammanhang hade
allmänna beredningsutskottet förehaft dels

de likalydande motionerna I: 72,
av herr Nyman in. fl., och II: 140, av
herr Rimmerfors in. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 600, av herrar Åkesson och Skärman,
samt II: 713, av herr Westbery in. fl.

I motionerna 1:72 och 11:140 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning
rörande de ekonomiska, tekniska
och personella förutsättningarna
för en intensifierad bioteknisk forskning
för tillvaratagandet av avfallsprodukter
och deras nyttiggörande till födoämnen,
gärna i samarbete med den
internationella forskningen inom detta
område, i hopp om att nå resultat, som
kunde komma utvecklingsländernas
växande befolkning till godo.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Om nyttiggörande av avfallsprodukter
hemställt, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna I: 72 och II:
140 samt de likalydande motionerna I:
600 och 11:713 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att motionerna
jämte utskottets utlåtande över desamma
överlämnades till naturresursutredningen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53 har motionerna
1:72 och 11:140 om intensifierad
bioteknisk forskning för tillvaratagande
av avfallsprodukter och deras nyttiggörande
fått en välvillig behandling. Eftersom
vi tycks ha det relativt lugnt i
dag efter gårdagens fejder, ber jag få ta
kammarens tid något i anspråk.

Det är två motiv som ligger bakom
detta motionspar — för det första sanering
av våra vattendrag och ökade möjligheter
till tillämpad biologi, s. k. bioteknik,
inom olika näringsgrenar, en
mycket betydelsefull nationalekonomisk
fråga, och för det andra eventuellt
möjligheter till bidrag till u-länderna
för att hjälpa dem i deras många gånger
hopplösa kamp att föda en växande
befolkning.

Vi har i dagarna kanske läst om en
hotande hungersnöd i Indien, där torkan
i år skapat stor livsmedelsbrist.
Det är ytterligare en allvarlig påminnelse
om vårt ansvar för u-ländernas
svältande miljoner. Någon har sagt att
mikroberna kanske kan bli räddningen
för jordens befolkning. Det finns i dag
cirka tre miljarder människor på vår
planet, och man räknar med att befolkningen
i slutet av detta århundrade
skall vara upp emot sex miljarder. Befolkningen
ökas varje år med 35 miljoner.
Två tredjedelar av människorna lider
av undernäring och fel näring.

I motionen har vi frågat oss varför
inte vårt folk med sin relativt avancerade
och goda forskning skulle än mera
kunna bidra till en ökad biologisk
forskning och på det sättet hjälpa u-länrierna,
samtidigt som vi själva kunde

ha stor nytta därav. Det vore ett gott
bidrag till u-ländernas framtida försörjning
liksom det vore en konstruktiv
svensk insats.

Det finns knappast något område inom
näringslivet, där biologiska tillämpningar
inte kan nyttiggöras. Jag skall
be att få läsa några rader ur en översikt
angående tekniska och industriella tilllämpningar
av biologisk forskning, som
skrivits av Lars Forslund och tillställts
statens tekniska forskningsråd: »Vad
man från svensk sida främst skall satsa
på inom detta mångskiftande område
får ytterst anses vara en nationalekonomisk
fråga. Att bättre utnyttja råvarutillgångarna,
att dra nytta av ekonomiskt
bärkraftiga biologiska produktionsprocesser
och att tillvarata det industriella
avfallet och återföra det i produktionen
har lika stor betydelse vilken
industri det än är fråga om; avgörande
för satsningen blir kanske vilken
industri som på fördelaktigaste sätt kan
tänkas förbättra landets handelsbalans.
Näringsmedel, framställda genom industriellt
applicerade biologiska processer,
kan, även om de i dag inte skulle
kunna hävda sig på en fri livsmedelsmarknad,
i tider av avspärrning trygga
befolkningens näringstillförsel. Den
forskning som läggs ned på detta område
kan i fredstid ge värdefulla bidrag
till hjälpen åt utvecklingsländerna.»

Professor Gunnar Myrdal har i ett
föredrag i Stockholm 1963 bl. a. kommit
fram till följande slutsatser:

»Då våra vetenskapliga och tekniska
framsteg i de rika länderna oavbrutet
bidrar till att skapa sämre exportbetingelser
för u-länderna — t. ex. genom
framställning av syntetiska material —
måste vi i växande utsträckning ägna
vetenskapliga resurser åt att hjälpa dem
att höja sin arbetsproduktivitet och att
lösa livsmedelsförsörjningens problem.
Yår medverkan i internationell forskning
är förvisso aktningsvärd men
skulle kunna vara än bättre. Främst
tycks det mig dock vara viktigt att vi
kan tillmötesgå tekniska forskningsrå -

Torsdagen den 9 december 1965 Nr 40 25

Ang. ogifta ungdomars bostadsförhållanden

dets önskan om att förstärka de resurser
som står till bioteknikens förfogande.»

Herr talman, vi talade i går mycket
om vår svenska forskning och hur vi
skall planera för oss själva. Jag tror att
vi också borde tänka på u-länderna i
detta sammanhang. Nu har detta motionspar
överlämnats till naturresursutredningen,
och min förhoppning är att
man där skall behandla motionerna
välvilligt och inte glömma det ideella
motivet bakom dem, nämligen att kunna
hjälpa u-länderna i framtiden, kanske
med deras livsmedelsförsörjning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottets i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. ogifta ungdomars bostadsförhållanden Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 54, i anledning
av väckta motioner angående ungdomens
bostadsfråga och angående ogifta
ungdomars bostadsförhållanden.

Allmänna beredningsutskottet hade
till samtidig behandling förehaft

dels de likalydande motionerna I:
596, av fru Wallentheim in. fl., och II:
711, av herr Trana m. fl.,

dels ock motionen 11:97, av herrar
Jansson och Lorentzon.

I motionerna 1:596 och 11:711 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning av den ogifta ungdomens
bostadsförhållanden och framläggande
av därav föranledda förslag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:596 och
II: 711 samt motionen 11:97 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Beredningsutskottets
utlåtande nr 54 hemställer efter några
vänliga, till intet förpliktande ordvändningar
att yrkandena i motionerna I:
596 och II: 711 om utredning av ungdomarnas
bostadsförhållanden inte skall
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utlåtandet är enhälligt. Trots detta herr
talman, kan jag omöjligen avstå ifrån
att ta till orda.

Först några ord i anledning av reciten.
Av den framgår att en remissinstans
tillfrågats i ärendet: bostadsstyrelsen.
En inom arbetsmarknadsverket
företagen undersökning 1960, omfattande
1 200 personer, visade att 51 procent
av dem var förlagda i baracker
och paviljonger. Även om en del i bruk
varande baracker är bättre numera än
förr, visade undersökningarna att just
bostadsförhållandena, speciellt för ungdomen,
var en väsentlig orsak till den
bristande arbetsanpassning, den stora
rörlighet och andra bekymmer som arbetsmarknadsverket
kunde konstatera
förefanns.

Det är mig bekant att den yrkesarbetande
ungdomens bostadsproblem
betraktas med stort allvar inom AMS.
Frågeställningen är närmast: Hur länge
skall den arbetskraft som är med om
att bygga allmänt standarduppdrivna
bostadshus — också studentbostäder -—
nöja sig med att bo i baracker och paviljonger,
som varit avsedda som tillfälliga
anordningar, men som tenderar
att bli permanenta? Varför har man
inte inom beredningsutskottet ansett det
motiverat att inhämta yttrande från en
myndighet som så uppenbart har intresse
och erfarenhet i saken?

I november 1964 höll de politiska ungdomsorganisationerna
ett storlandsting
i Stockholm, där just deras bostadsproblem
var en central diskussionsfråga.
Fn enig opinion omfattande samtliga
politiska ungdomsförbund gav uttryck
för sin oro över utvecklingen och
krävde snabba samhälleliga åtgärder.
Dessa ungdomar, som både vet vad det

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. ogifta ungdomars bostadsförhållanden

gäller och representerar de berörda,
har inte heller fått yttra sig över motionerna.
Jag tror jag vet varför, men,
herr talman, jag vill opponera mig mot
något som ser ut som en praxis här i
riksdagen, nämligen att man försöker
undvika remisser till politiska organisationer.
Kan man inte förutsätta att
synpunkter på frågor av samhällsintresse
utkristalliserats genom studier, debatt
och erfarenheter just inom de politiska
grupperingarna och deras sidoorganisationer?
Vi är eniga om att den
skolnings- och opinionsbildningsverksamhet,
som bedrives inom politiska
organisationer, är betydelsefull, samhällsnyttig
och för vår demokrati oumbärlig.
Från dessa organisationer rekryter
vi folk till direkta insatser i
samhällsarbetet. Men innan dess är dessa
människors erfarenheter, bedömningar
och synsätt i frågor som är aktuella
här i riksdagen mestadels på något underligt
sätt misskrediterade, därför att
de har sina värderingar och synsätt
förankrade i ett partipolitiskt arbete.
Det kan enligt min mening i en hel del
frågor icke vara opåkallat utan tvärtom
angeläget att som komplement till andra
remissutlåtanden även få veta vad
sittande organisationsledningar har att
säga.

Så, herr talman, till själva sakfrågan.
Utskottet hänvisar i utlåtandet till att
bostadsfrågan varit och är föremål för
ett intensivt utredningsarbete och att
ungdomens bostadsfråga bör prövas i
ett större sammanhang.

Det första är sant. Men de unga, icke
aktuellt giftermålsinriktade ungdomarnas
bostadsläge och behov har icke belysts.
Av upplysningar som jag har inhämtat
framgår att ungdomens bostadsproblem
inte berörts i direktiven för
vare sig bostadsförmedlingsutredningen,
bostadsbyggnadsutredningen, bostadspolitiska
kommittén, hyreslagstiftningssakkunniga
eller bostadsförbättringsutredningen,
vilkas utredningsarbete
enligt beredningsutskottet skulle ha
beaktat eller kommer att beakta ung -

domens bostadssvårigheter. Ungdomens
bostadsproblem kan inte ses som en
isolerad företeelse, säger man. Fråga
är väl om den inte —• åtminstone vad
gäller den yrkesarbetande delen av ungdomen
— är helt bortglömd, och man
har skäl till pessimism om man verkligen
får frågan prövad i de stora sammanhang
som utskottet talar om.

I Stockholm fanns 110 000 mantalsskrivna
ungdomar år 1960 i åldern 16—
25 år. 75 procent av dem bodde hos
föräldrar eller anhöriga, 5 procent i
egna lägenheter, 20 procent eller alltså
omkring 22 000 enbart i Stockholm var
inneboende eller lånade tillfälligt en
madrass hos någon kamrat eller liknande.
Om boendeförhållandena för
den andra stora gruppen, till Stockholm
inflyttade men icke mantalsskrivna, de
studerande och arbetande som var bostadssökande
i Stockholm, visste man
av naturliga skäl ingenting alls. Hur
inånga ungdomar i dag som i Storstockholms-,
i Göteborgs- och Malmö-regionerna
och i andra expanderande orter
har otillfredsställande eller helt oacceptabla
boendeförhållanden vet vi inte.
Vi vet bara — inför allas insikt om det
ökade efterfrågetrycket —• att det måste
vara fråga om betydligt fler än för fem
år sedan.

Visst är detta problem till sina dimensioner
i första hand ett storstadsproblem,
men med fortsatt urbanisering
och koncentration inom utbildningsväsende
och näringsliv kommer det att
uppträda och bli allt större på många
andra håll.

Hemmaboendet kan för många i de
högre ungdomsåldrarna både för dem
själva och deras anhöriga vara en nödlösning.
De har i alla fall en förankring
i sin omgivning, och det är inte i första
hand om dem jag talar utan om dem
som finns i de möblerade rummen, och
där har vi för övrigt tyvärr även en
del familjer. Hur får de tag i dessa
rum, hur bor de sanitärt, på vilka villkor
och till vilka priser? Man vet en
del genom TV och genom pressen. Jag

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

har pressklipp från Stockholm men
också från städer som ligger i norr
och söder, och de är verkligen en beklämmande
bild av ungdomens bostadselände.
Att vi ändå bland denna
ungdom har så många fina och ambitiösa
personer vittnar om en beundransvärd
tåga, men att vi kan konstatera
detta kan sannerligen inte få tjäna
som någon sorts huvudkudde. Vi vet
också lika väl att vi har ett stigande
ungdomsfylleri, en ökande ungdomskriminalitet,
att vi har en massa ungdomar
som driver och söker sig en gängtillvaro
av tristaste slag. De återfinns
visst inte alla i bostadsdjungeln, men
många gör det. På dessa sektorer satsar
samhället enorina pengar för att rätta
till och reparera skadorna. Ibland synes
det mig skäligen meningslöst då de
lever i eller återbördas till en nedbrytande
bostadsmiljö.

1960 års barnavårdslags föreskrift
för kommunerna att med kraft ägna sig
åt förebyggande ungdomsverksamhet
får enligt min mening på flera håll anses
vara ur kraft på grund av realiteterna
i bostadshänseende. Att kommunerna
bygger fritidsgårdar och satsar
på kollektiva fritidsaktiviteter är ju
gott och väl, men verkliga ansträngningar
för att ge ungdomarna ett alternativ
till en helt vanlig och normal
fritidstillvaro i sin egen bostad, vore
inte det verkningsfullare? Detta alternativ
bör ges genom kommunal förmedling.
Privat annonserande rumsförmedlingsbyråer
finns, som inte drar sig för
hänsynslösa metoder och som så att
säga har sitt kontor på fickan.

År 1963 var vid Stockholms hyresnämnder
antalet ärenden gällande fastställelse
av skälig hyra för möblerade
rum knappt 100 mot tidigare 400—500 årligen.
»Att därav dra den slutsatsen att
marknaden förbättrats kan inte komma
i fråga», sade tillförordnade borgarrådet
i ett interpellationssvar 1963. Vi
har att konstatera att den ungdom som
verkligen iir i behov av hyresnämnder -

Ang. ogifta ungdomars bostadsförhållanden

nas skydd mot ockerhyra inte går den
vägen. De vågar inte göra det därför att
konsekvenserna ofta blir att de sedan
inte kan bo kvar.

Härmed har jag, herr talman, visst
inte velat säga att alla hvresnämndsfall
leder till trakasserier från rumsuthyrare.
Naturligtvis finns det hyggliga och
bra sådana, men det hindrar inte det
allmänna omdömet att ungdomar i nuläget
praktiskt taget är rättslösa i detta
sammanhang.

Det statliga studentbostadsstödet infördes
1950 och avgränsades till att
gälla studerande vid samtliga akademiska
läroanstalter, fackhögskolor och
socialinstitut. I en motion 1963 begärde
herrar Oskar Lindkvist och Svenning
ändring av bestämmelserna för att få in
även andra studerande under förmånerna.
Motionen avslogs. Kritstrecket
gäller än i dag. I år i proposition nr
141 önskar statsrådet Edenman översyn
av dessa bestämmelser för att även
andra studerande grupper efter särskild
prövning skall kunna medges rum i studentbostadshus.

Det är ju bra, men jag frågar: Varför
är inte också den yrkesarbetande ungdomen
innesluten i vederbörandes omtanke
eller — om det ter sig mindre
naturligt — i någon annans omtanke i
regeringskretsen?

Läsåret 1963/64 fanns det 16 000
rumsenheter i studentbostadshusen enligt
proposition nr 141. Hur många totalt,
som fanns på s. k. ungdomshotell
till vilka den yrkesarbetande ungdomen
hänvisas, vet jag inte. Vad jag dock vet
är att de är få och att de saknas i en
hel del kommuner, där det är ett stort
behov av dem. Många kommuner vill
inte bygga några ungdomshotell. Skälet
är att man inte vill ha kategorihus eller
att det blir för dyrt. Jag vet också att
i Stockholm antalet rumsenheter på
ungdomshotellen år 1964 var mellan
750 och 800. Det har förekommit att
man till dem har hänvisat nödställda
studenter, medan den motsatta vägen

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. ogifta ungdomars bostadsförhållanden

— även efter den nu ifrågasatta uppmjukningen
av bestämmelserna — fortfarande
kommer att vara stängd.

För att undvika varje missförstånd
vill jag understryka, att jag inte har
det minsta emot ett studentbostadsstöd.
Jag vet att studentbostäderna inte räcker
till, och jag förstår mycket väl att
en forcering av studentbostadsbyggandet
är en ofrånkomlig förutsättning om
man skall klara utbyggnadsprogrammet
för den högre utbildningen. Jag kan
dock, herr talman, inte acceptera och
vill inte med tystnad förbigå det faktum
att den yrkesarbetande ungdomen
-—■ vi anser väl att den är lika viktig
och oumbärlig som varje annan grupp
för vårt framåtskridande? — inte är föremål
för någon målmedveten satsning
i fråga om bostäderna på samma sätt
som de studerande.

Jag vill understryka att jag här inte
har berört betalningsförmågan över
huvud taget. För de yrkesverksamma
måste den självfallet vara en annan än
för de ungdomar som ännu inte har
fått några inkomster. De yrkesarbetande
ungdomarna har inte någonting motsvarande
studentkårsorganisationerna
att sätta bakom sina rättmätiga krav.
Det har heller inte haft en röst i beredningsutskottet,
i varje fall inte redovisad
i utskottsutlåtandet.

Vad utskottet framhåller om att ungdomarnas
liksom andra befolkningsgruppers
bostadsförsörjning är ett kommunalt
planeringsspörsmål och om att
de yrkesarbetande ungdomarnas bostadsproblem
får beaktas av kommunala
instanser vid uppgörande av deras
bostadsbyggnadsprogram får väl uppfattas
såsom ett uttryck för den meningen
att vårt utredningsyrkande så att säga
inte är en riksdagsfråga. Om denna min
tolkning är riktig måste jag för min del
genmäla att tillkomsten av alla slags
bostäder är beroende just av denna
kommunala planering och det bostadsprogram
som man i kommunerna engagerar
sig för. Detta har dock inte — av
skäl som alla har omfattat — hindrat

riksdagen från att begära eller regeringen
från att tillsätta utredningar för
en omfattande kartläggning och belysning
av familjernas, åldringarnas och
även av den avgränsade gruppen studenternas
bostadsläge och behov.

Det förslag som dessa utredningar sedermera
har kommit till har ju även i
sina huvuddrag blivit bestämmande för
vilken bostadspolitik som i olika avsnitt
skall föras här i landet. Jag kan
för min del omöjligen se någon principiell
skillnad eller något annat skäl till
varför inte även den yrkesarbetande
ungdomens bostadsproblem göres till
föremål för utredning, för att vi skall
få fram behövliga fakta och riktlinjer
också för deras anständiga bostadsförsörjning.
Att en stor chans i detta sammanhang
har gått förlorad i och med
att höstens bostadsräkning är slutförd,
kan jag bara livligt beklaga. Möjlighet
att i bostadsräkningsformuläret även
ha givit utrymme för vårt utredningsönskemål
hade funnits —■ åtminstone
till en del — om utskottet hade haft
något intresse för saken. Motionerna
väcktes i januari.

Jag hör till dem som trots den svåra
bostadsbristen — vilken enligt min tro
inte skulle med godtagbara metoder
kunna bemästras bättre av oppositionen
— anser att regeringen och den
främst bostadsansvarige är värda en
uppriktig erkänsla för de ansträngningar
och de engagemang som ligger bakom
den enorma bostadsomvandling som
har skett i vårt land under de senaste
åren. Denna min uppfattning är inte
mindre stark därför att jag här har
nödgats framföra mina kritiska synpunkter
rörande ungdomens bostadsförsörjning.

Herr talman! Jag vill sammanfatta.
Det finns enligt vår mening starka skäl
för den av oss begärda utredningen av
ungdomens bostadsförhållanden och
behov. Hur är ungdomens bostadsläge
i olika tätorter? Hur många har tillfredsställande
eller helt acceptabla boendeförhållanden?
Skall vi fortsätt -

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

Ang. ogifta ungdomars bostadsförhållanden

ningsvis ha en kategoriklyvning i fråga
om samhällets engagemang för ungdomarnas
bostäder, statliga lånebelopp,
ränteförmåner, engagemang för anskaffande
av tomtmark etc.? Finns några
möjligheter att stimulera till ökat utbud
av möblerade rum? En kartläggning
och belysning av dessa och en hel del
andra spörsmål beträffande ungdomens
bostadsförsörjning och därpå beroende
förslag och rekommendationer skulle —
som skett beträffande andra gruppers
bostadsförsörjning — ge kommunerna
bättre möjligheter att mera målmedvetet
och mera samordnat angripa problemet.

Herr talman! Så som utskottets utlåtande
nu föreligger vill jag inte ställa
något yrkande, men jag har känt ett
tvingande behov av att inför kammaren
få motivera de tankegångar som har legat
bakom motionsyrkandet. Mitt hopp
är nu att regeringen skall finna dessa
motiveringar värda beaktande.

I detta anförande instämde herrar
Lars Larsson (s), Palm (s) och Sörenson
(fp), fröken Hanmark (s), herr
Adolfsson (k) samt fru Carlqvist (s).

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Jag tror att alla ledamöter
i allmänna beredningsutskottet kan
instämma i vissa av de synpunkter som
fru Wallentheim har framfört. Utskottet
säger ju i sitt enhälliga utlåtande att
ungdomens svårigheter att få bostäder
— som ju särskilt är ett storstadsproblem
— är en fråga som är värd allt
beaktande.

Utskottet har emellertid inte kunnat
underlåta att fästa uppmärksamheten vid
att detta problem i första hand måste
ses som ett planeringsspörsmål för kommunerna.
Det torde ankomma på kommunerna
och deras organ att söka planera
bostadsanskaffningen så alt även
ungdomarna kan få bostäder. Som motionärerna
påpekat gäller detta inte
minst beträffande byggandet av ungdomshotell.
Det föreligger redan nu

möjligheter för kommuner och allmännyttiga
bostadsföretag att på förmånliga
villkor erhålla statliga lån för uppförande
av speciella ungdomshotell. Detta
har också framhållits i bostadsstyrelsens
yttrande över motionerna. Med anledning
härav har utskottet enhälligt
ansett att det inte finns något skäl att
tillsätta en statlig utredning på denna
punkt.

Vad beträffar införande av obligatorisk
rumsförmedling, vilket motionärerna
också talar om, så har ju riksdagen
vid upprepade tillfällen ställt sig avvisande
till förslag om obligatorisk bostadsförmedling.
På grundval av bl. a.
vad utskottet anförde i sitt utlåtande nr
37 vid 1962 års riksdag tillkallades en
särskild utredning med uppgift att undersöka
bostadsförmedlingens organisation
och principer. Senare har det kommit
tilläggsdirektiv som närmast gäller
stockholmsområdet, och i dessa har det
gjorts uttalanden som kan sägas innebära
en viss uppmjukning av avståndstagandet
från ett sådant obligatorium
när det gäller vissa särskilda fall. Utskottet
anser enhälligt att denna utrednings
överväganden bör avvaktas innan
ytterligare utredningsåtgärder vidtages.

Som utskottet erinrat om, finns det utöver
nämnda utredning ett flertal andra
utredningar som har att behandla spörsmål
på bostadsbyggandets område.

I fråga om uthyrning av möblerade
rum — en fråga som motionärerna också
har varit inne på — sker naturligtvis
en viss uppskörtning. Hyreslagstiftningssakkunniga
bär emellertid i uppdrag
att överväga frågan, huruvida en
lagstiftning kan införas i syfte att skapa
garantier mot oskälig hyresersättning
för möblerade rum.

Det är alltså utskottets enhälliga mening
att de i motionerna berörda frågorna
bör prövas i dessa sammanhang,
och det torde väl inte erfordras några
nya utredningar för detta. Att det är eu
mycket viktig och allvarlig fråga, därom
råder väl intet tvivel och därom kan
nog kammarens ledamöter vara ense.

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Det är väl att hoppas att de utredningar Föredrogs ånyo första lagutskottets
och sakkunniga som håller på att grans- utlåtande nr 40, i anledning av Kungl.
ka dessa spörsmål snarast måtte redo- Maj :ts proposition med förslag till lag
visa resultaten av sina överväganden, så angående fortsatt giltighet av lagen den
att riksdagen får tillfälle att ta ställning 21 december 1949 (nr 655) med särskiltill
ärendet. da bestämmelser om utskrivning från

Herr talman! Jag yrkar således bifall sinnessjukhus,
till utskottets enhälliga utlåtande. Vad utsk0ttet [ detta utlåtande hem ställt

bifölls.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Inlägget av utskottets
ärade representant kan inte föranleda
till annat än ett upprepande och understrykande
av vad jag sade på ett par
punkter.

I direktiven till de i utskottsutlåtandet
omnämnda utredningarna finns icke
ungdomens bostadsfråga berörd. Den
planering som det talas om när det gäller
ungdomens bostäder måste gälla alla
andra gruppers bostadsfråga, och den
har icke hindrat att man tillsatt utredningar
för att få de problem belysta
som sammanhängt med bostadsfrågan
för exempelvis familjerna, de gamla och
studenterna.

Frågar man ansvariga människor i
Stockholm och i andra kommuner, vilket
jag har gjort, för att få närmare
reda på ungdomens boendeförhållanden,
så blir svaret att man ingenting
vet, men man deklarerar att saken
verkligen borde utredas. Även Stockholms
arbetarkommuns ordförande har
i något sammanhang framhållit detta.

Det gäller ett mycket allvarligt problem
för ungdomarna. När vi dragit
upp riktlinjerna för vår bostadspolitik
på andra områden har vi haft fakta och
kunskaper att basera dem på. Ungdomarnas
boendeproblem har helt enkelt
kommit vid sidan. En av anledningarna
härtill är, herr talman, att deras
problem i sammanhanget inte är tillräckligt
belyst.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 november 1965 dagtecknad
proposition, nr 173, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att den
fullmakt, som Kungl. Maj:t för närvarande
hade att vid allvarlig brist på arbetskraft
i byggnadsindustrien förordna,
att byggnadsarbete av visst slag
inom visst område icke finge påbörjas
utan igångsättningstillstånd, och som
upphörde att gälla den 31 december
1965, skulle avlösas av en något vidgad
fullmakt. Enligt denna skulle Kungl.
Maj :t även vid annat hinder för byggnadsverksamheten
kunna förordna för
hela landet eller del av landet, att visst
slags byggnadsarbete icke finge påbörjas
utan igångsättningstillstånd. Den
nya fullmakten hade föreslagits skola
gälla till utgången av år 1967.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

Ang.

a) de likalydande motionerna nr 809
i första kammaren av herr Andersson,
Torsten, in. fl., och nr 958 i andra kammaren
av herr Elinsson i Sundhorn
in. fl.,

b) de likalydande motionerna nr 810
i första kammaren av herrar Enarsson
och Åkerlund samt nr 959 i andra kammaren
av herrar Ringaby och Nordgren,
ävensom

c) de likalydande motionerna nr 811
i första kammaren av herr Skärman
m. fl. och nr 960 i andra kammaren av
herr Wiklund in. fl.

I samtliga motioner hade anhållits,
att riksdagen med avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 173 måtte besluta
förlänga giltigheten av den nuvarande
lydelsen av 1 § lagen den 31 maj
1963 om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete till utgången av år 1966.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med avslag å motionerna
1:809 och 11:958, 1:810 och 11:959
samt I: 811 och II: 960 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 173.

Reservation hade anförts av herrar
Alexanderson, Åkesson, Sundin, Lidgard,
Nyberg, Johansson i öckerö,
Bengtson i Solna och Larsson i Borrby,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:809 och 11:958,
1:810 och II: 959 samt 1:811 och II: 960
måtte avslå förevarande proposition, nr
173, samt för sin del besluta, att lagen
den 29 maj 1964 angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 31 maj 1963 om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
skulle äga fortsatt giltighet till och
med den 31 december 1966.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Byggnadsregleringen
kan, jämte hyresregleringen och vad
därmed äger samband, sägas utgöra den
sista kvarlevan av de av andra världs -

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
kriget förorsakade tvångsregleringarna,
i varje fall av dem som nu är i praktisk
tillämpning.

Vi var här i riksdagen för några år
sedan, i början av 1960-talet, eniga om
att byggnadsregleringen skulle avskaffas,
men innan den sista kvarlevan, som
skulle bibehållas under en övergångstid,
hade upphört att gälla var man redan
år 1963 färdig från regeringens sida
att blåsa liv i den igen. Den skulle
nu, sades det, finnas som en reservutväg
för att klara säsongutjämningen i
byggnadsbranschen, om de frivilliga
överenskommelserna på detta område
inte skulle fungera tillfredsställande.
Och så ett år senare, år 1964, återkom
regeringen med förslag till reglering av
byggnadsverksamheten i anledning av
på vissa orter föreliggande brist på arbetskraft.
Detta förslag, vars syfte dock
var begränsat till att på vissa orter hålla
tillbaka mindre angelägna arbeten,
genomfördes också trots oppositionens
motstånd och har nu verkat i ett och ett
halvt år. Och nu slutligen har genom
den här aktuella propositionen framlagts
förslag om en sådan utökning av
regleringsmöjligheterna, att byggnadsverksamheten
faktiskt kan regleras i
samma utsträckning som under krigstiden
skedde. Det sägs visserligen att avsikten
är att begagna möjligheterna
restriktivt och sålunda att med krav på
byggnadstillstånd belägga endast vissa
begränsade kategorier av byggnadsprojekt.
Den föreslagna lagtexten innehåller
emellertid inga begränsningar, utan
tillämpningen ligger helt i regeringens
hand. Särskilt är att märka att man visserligen
bibehåller beteckningen igångsättningstillstånd,
som egentligen är avsedd
att beteckna en reglering endast av
lämplig tidsföljd och fördelning på olika
årstider av aktuella byggnadsprojekt,
men i själva verket avses att på obestämd
tid hindra att vissa projekt kommer
till utförande. Härigenom är regleringen
återförd till den innebörd, som
den hade under kriget och efterkrigstiden.

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Att man kommit därhän är ganska
märkligt med hänsyn till att det fortfarande
uttalas från regeringspartiets sida,
att man i första hand bör använda
sig av generella regleringsåtgärder, således
närmast finanspolitiska åtgärder,
och att det vidare erkännes att fysiska
regleringar av den nu föreslagna typen
medför betydande olägenheter.

Med hänsyn till den principiella enighet
som råder på den punkten behöver
jag inte uppehålla mig så utförligt vid
dessa olägenheter. Jag vill bara här i
korthet framhålla att den ovisshet i fråga
om planeringen och den svårighet
att i full utsträckning utnyttja byggnadsindustriens
kapacitet, som måste
bli konsekvensen av en dylik fysisk reglering,
med all säkerhet leder till en
påtaglig ökning av byggnadskostnaderna.
Denna ökning drabbar givetvis i
sista hand konsumenterna, och det är
anledning att framhålla att den nu aktuella
regleringen även i den begränsade
omfattning, som närmast är avsedd
att sättas i kraft, kommer att gå ut över
även så socialt angelägna ting som sjukvårdsinvesteringarna.
Vissa sjukhusbyggen
komer sålunda att skjutas på framtiden,
och landstingen kommer som
byggherrar att få känna på den sönderbrytning
av uppgjorda planer och den
kostnadsfördyring, som jag nyss talade
om.

Jag har här bara i största korthet antytt
de viktigaste punkterna i de motiv
som föranlett representanter för de tre
oppositionspartierna att i motioner yrka
avslag på den föreliggande propositionen.
En utförligare redovisning har
lämnats i motionerna och i den reservation,
som av utskottets borgerliga hälft
anförts mot utskottsutlåtandet. Jag skall
inte här upprepa dessa argument.

Under den tid, då den nu gällande regleringen
tillämpats, har samlats en lång
rad genom regleringen tillbakahållna
projekt. Enligt propositionen beräknas
kostnaden för dessa projekt per den 1
augusti i år uppgå till över 600 miljoner
kronor. Det är klart att man inte nu

plötsligt kan släppa lös hela detta uppdämda
investeringsbehov. Reservanterna
har därför funnit sig nödsakade att
medverka till att den nuvarande regleringen
förlängs på ett år. Men därvid
förutsättes att under denna förlängningstid
regleringen handhaves på sådant
sätt, att någon ytterligare förlängning
inte skall bli nödvändig.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Frågan om fullmakt för
Kungl. Maj :t att vid allvarlig brist på
arbetskraft i byggnadsindustrien förordna,
att byggnadsarbeten av visst slag
inte skulle få sättas i gång utan särskilt
tillstånd, diskuterades intensivt och utförligt
för två år sedan. I princip är det
inte så mycket att tillägga beträffande
den frågan — de principiella argument
som kunde anföras mot det då framlagda
förslaget kvarstår alltjämt, och
det finns ingen anledning att upprepa
dem. Jag skall bara framhålla att man
på den borgerliga sidan är totalt enig
om att de problem, som det här gäller,
kan lösas mer effektivt och rationellt på
annat sätt och på andra vägar.

Det intressanta i debatterna för två
år sedan var att de ivrigare förespråkarna
för denna fullmaktslagstiftning
så kraftigt betonade att lagstiftningen
skulle utlösas endast vid allvarlig arbetskraftsbrist,
enbart på vissa områden
och allenast avse speciella byggnadsobjekt
— i debatten spelade kyrkooch
bankpalats, bensinstationer och garagebyggnader
en särskilt stor roll.

Mot denna bakgrund med de ingående
skildringarna av den ännu så länge
gällande lagstiftningens inskränkningar
förefaller det märkligt, inte att man
återkommer — departementschefen
gjorde ju det förbehållet den gången
lagstiftningen tidsbegränsades att man
måhända kunde bli tvungen att återkomma
— utan att man begär en sådan

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

utvidgning av lagstiftningen som herr
Alexanderson nyss har beskrivit.

Utskottsmajoriteten har sin förklaring
till att den gått med på en sådan
utvidgning. Reservanterna konstaterar,
måhända något hårdhjärtat, att det är
den förda byggnads- och bebyggelsepolitiken
som har förorsakat den nu rådande
överhettningen på arbetsmarknaden
och bristen på bl. a. arbetskraft
inom byggnadsindustrien; det är väl ett
något finare uttryck för att den förda
politiken har misslyckats med uppgiften
att skapa en tillfredsställande balans
på byggområdet.

Herr talman! Mot bakgrunden av det
anförda hemställer jag om bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Först ett par ord i anslutning
till vad de två föregående talarna
har sagt.

Det är väl ändock en viss överdrift
att påstå, herr Alexanderson, att man
med den nu föreslagna lagen inför samma
ordning som gällde från 1943, under
senare delen av kriget och en bra bit in
på efterkrigstiden. Väsentliga skillnader
föreligger dock mellan den lag som
gäller nu, den som här föreslås och den
som gällde i varje fall under krigstiden;
liberaliseringar genomfördes ju flera
gånger fram till den tidpunkt då lagen
definitivt upphörde att gälla.

Det är riktigt som herr Alexanderson
gav uttryck åt, att enighet råder bland
utskottets ledamöter om att investeringsviljan
är större än tillgängliga resurser.
Därför är man också ense om
att behov av åtgärder föreligger, alltså
av en förändring jämfört med föregående
år — det var i maj 1964 vi diskuterade
den här frågan, inte för två
år sedan. Då svarade ju de borgerliga
partierna för utskottets utlåtande och
yrkade avslag på propositionen. Den
lag som då antogs på förslag av de socialdemokratiska
reservanterna vill de
borgerliga partierna nu förlänga ytterligare
ett år.

3 Förslit kammarens protokoll 1065. Nr 40

Oenigheten i dag gäller huruvida det
i nuvarande läge är motiverat att skärpa
de åtgärder som kan tillgripas med
stöd av gällande lag. Vidare råder oenighet
om de medel som måste utnyttjas
för att nå en bättre balans mellan investeringsvilja
och tillgängliga resurser.

Om man tittar på förslagets innebörd
enligt den föreliggande propositionen
så är det väl i förhållande till nuvarande
lag inte bara arbetskraftsbristen
som motiverar begränsningar i igångsättningarna.
Det är även andra hinder,
och bland dessa anges särskilt bristen
på kapital. Detta är en mycket viktig
faktor i sammanhanget och som enbart
den motiverar en begränsning.

I motsats till gällande lag är förslaget
inte begränsat till vissa geografiska
områden. Beträffande valet av projekt
som skall bli föremål för begränsningsåtgärder
innebär lagförslaget en helt annan
princip. Man har prioriterat bostäder
och industriinvesteringar, och det
är väl någonting som samtliga är ense
om.

I övrigt är det hela både i fråga om
på vilka orter som begriinsningsåtgärder
kan bli aktuella och ävenså beträffande
valet av projekt helt beroende av
situationen och läget på den ort det
gäller. Jag tror att den selektiva åtgärd
som här är föreslagen är väsentligt
bättre och att föredraga framför att
man på förhand i lagen pekar på vissa
geografiska områden och spikar fast
vissa slag av projekt.

Herr Alexanderson var inne på kostnadsfrågan.
Han har också i sin reservation
varit inne på den saken och
talat om de olägenheter som den praktiska
tillämpningen skulle innebära. Det
sägs i reservationen på sidorna 18 och
19 att »tilltagande krav på kontinuerligt
utnyttjande av byggnadsföretagens personal,
maskiner och administration samt
snabbare rationalisering fordrar vidgade
möjligheter till säkrare marknadsöverblick.
Förslaget innebär i detta
avseende enligt utskottets mening allvarliga
hinder för det fortsatta ratio -

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

naliseringsarbetet och kan rycka undan
möjligheten att nedbringa byggnadskostnaderna.
» Både utskottsmajoriteten
och reservanterna är emellertid
ense om vad departementschefen just
på den punkten har gett uttryck åt —
ett som jag tycker mycket centralt avsnitt
i det hela. Man hänvisar där till
vad remissinstanserna har anfört i detta
avseende. Departementschefen framhåller
där att »välplanerade byggnadsföretag
med hög industrialiseringsgrad ger
uttryck åt en hushållning med resurserna
som bör understödjas. Vid val mellan
i övrigt likvärdiga byggnadsprojekt
bör de bättre planerade ha företräde
och företag med hög grad av industrialisering
ges företräde framför byggen
som är avsedda att utföras med traditionella
metoder. En allmän förutsättning
för sådan prioritering bör vara att
det framstår som sannolikt att besparingar
i den samlade resurstillgången
därmed kan uppnås.»

Jag skall inte förneka att det naturligtvis
i enstaka fall kan påvisas att
tillämpningen av denna lag på det aktuella
projektet kan medföra en kostnadsökning.
Det skall vi inte bortse
från. Men då är frågan om det inte är
bättre än att ta en praktiskt taget generell
kostnadsökning till följd av de
åtgärder som vi tvingas vidta för att
begränsa den stora investeringsviljan i
en situation där det föreligger brist på
kapital, material och arbetskraft — ett
förhållande som drabbar stora delar av
byggandet. Blir inte den sammanlagda
kostnadskonsekvensen för både konsumenter
och samhälle betydligt lägre om
övervägande del av byggandet kan bedrivas
ostört? Jag tror också att de
riktlinjer som klart kommer till uttryck
i departementschefens uttalande, i praktiken
kommer att eliminera en del av
de farhågor, som reservanterna har inte
minst när det gäller kostnadsfrågan.

Det är klart att det finns alternativa
åtgärder till denna fysiska reglering.
Jag vill gärna personligen understryka
att jag delar de synpunkter

som reservanterna har anfört, att det
vore mera praktiskt och ändamålsenligt
om man kunde komma fram till en annan
ordning, där man med generellt
verksamma ekonomiska medel kunde
klara den erforderliga begränsningen,
som vi alltså är överens om. Svårigheten
är dock att någon sådan metod för
närvarande inte finns. Intill dess att vi
funnit en sådan metod har vi inget annat
val än att gå på den av departementschefen
föreslagna utökningen
av nu gällande lagstiftning.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad herr Knut Johansson har sagt.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det räknestycke som
herr Knut Johansson talade om här när
han försökte klara ut var de största utgiftsökningarna
skulle ligga, tror jag är
ganska svårlöst. Det är inte så lätt att
utan vidare avgöra om den ena eller
andra vägen leder till det billigaste resultatet.
Denna reglering kan lätt leda
till att byggnadsföretag som genom denna
prioritering sätts åt sidan finner att
hela deras apparat blir utan användning.
Det är stora kostnadsökningar
som ligger där. Det är inte heller så alldeles
säkert att det urval av byggnadsföretag
som får tillfälle att verka på
marknaden alltid är det riktigast valda.
Jag tror att man inte skall ha någon
övertro på myndigheternas klarsvnthet
i detta fall.

Vad sedan gäller det som herr Knut
Johansson slutade med, att vi helst skulle
ha generellt verkande medel, vill jag
erinra om att man dock sedan denna
proposition framlades fått se försök att
med dirigering av lånemedel verka i
detta avseende. Jag kan inte utan vidare
acceptera de metoder som där har
använts, men jag tycker att de visar att
det tydligen finns tillgång till möjligheter
som man inte tagit till dessförinnan.

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Alexanderson om att det är svårt att få
en klar översikt över kostnaderna. Det
skulle vara synnerligen värdefullt, om
man kunde åstadkomma en sådan utredning
att man fick i byggnadskostnadsindex
någonting som jag skulle vilja kalla
konsekvenskostnader just på grund
av att man bygger mera än vad resurserna
medger, inte minst när det gäller
bristen på kapital och krediter till bostadsbyggandet.
Det skulle vara synnerligen
önskvärt, och det är tänkbart, herr
Alexanderson, att om vi kommer fram
till en sådan kartläggning skulle det gå
lättare att komma överens om önskvärdheten
av en skärpning av nu gällande
medel och även att kostnaderna totalt
skulle bli mindre om man prioriterade
på detta sätt. Vad man i första hand
vill åstadkomma är en begränsning av
mindre angelägna arbeten. Sedan är det
ändå riktigt att man vid val av projekt
som inte får sättas i gång tar hänsyn till
vilka som är mest rationellt planerade.
.Tåg kan försäkra både herr Alexanderson
och kammarens ledamöter i övrigt,
att jag inte skulle vara med om att tillstyrka
ett förslag där motsatsen skulle
bli fallet, när man dagligen efter fattig
förmåga försöker medverka till en så
hög effektivisering och rationalisering
som möjligt.

När det gäller den sista frågan som
herr Alexanderson var inne på, så ligger
den väl ändå något vid sidan om
detta problem. Den dirigering av lånemedel,
som herr Alexanderson kallade
det, avsåg ju sådana projekt som inte
skulle stå tillbaka. De var prioriterade.

De var igångsatta. De hade fått igångsättningstillstånd,
men många hade kanske
fått vänta i månader just på grund
av att krediter saknades. Det är ett problem
som inte hör samman med denna
frågeställning. Vad jag menar med generella
ekonomiska medel är närmast
att man skulle uppgöra ekonomiska kvoter,
ramar, för de slag av byggnader —
bostäder, industrier, skolor, sjukhus,

3f Forsla kammarens protokoll 1065. Nr 40

m. m. — som man vill ha prioriterade
och att ordningen skulle vara sådan att
pengarna — krediterna — i enlighet
med ramarna fanns vid den tidpunkt då
vederbörande byggherre behövde dem.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara instämma
i herr Johanssons uttalande om önskvärdheten
av en närmare utredning och
undersökning av dessa byggnadskostnader,
men med det tillägget att man då
även skall ha uppmärksamheten fäst på
den fördyring på arbetskraftssidan som
i sådana situationer också uppkommer.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Man skall naturligtvis
ha uppmärksamheten fäst på alla faktorer
som bidrar till en kostnadsökning.
Det kan tänkas, herr Alexanderson, att
man kan finna många fall där det inte
varit arbetskraften utan kapital Och
andra omständigheter som inverkat.
Men självfallet skall även arbetskraftsfrågan
beaktas.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Johansson nyss sade skulle jag beträffande
kreditgivningen, som givetvis
kan anses falla utanför denna diskussion
men för att yttrandet ej skall stå
oemotsagt, vilja säga att man med kreditmedel
prioriterat vissa redan prioriterade.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Man kan använda vilken
benämning man vill. Sakförhållandet
var att det fanns bostadsprojekt som av
myndigheterna fått igångsättningstillstånd,
men som inte fick det kapital som
behövdes.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Sakförhållandet är det,
att många projekt hade igångsättningstillstånd
men inte kapital. Några av dessa
plockades ut och prioriterades.

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden
Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Ja, det är riktigt. Men de som fick
denna prioritering var sådana som blev
vägrade krediter, medan samma kreditinstitut
lämnade lån till andra företag.
Det är ett faktum.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Med anledning av vad herr Hernelius
säger om krediterna vill jag understryka
att den ändrade lagstiftning, som det
bär är fråga om, tar hänsyn inte bara
till arbetskraftsbristen utan även till
den brist som råder på kapital och i
viss mån materiel. Den nya lagstiftningen
syftar till att resurserna skall kunna
användas på bästa möjliga sätt. Jag vill
nämna det, eftersom herr Hernelius
drog in de här sakerna i debatten.

Herr HERNELIUS (h):

Herr Karlssons inlägg går vid sidan
om vad jag sade.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Jag tycker det är herr Hernelius som
kommit vid sidan om debatten. Jag försöker
återföra honom till det som diskussionen
rör sig om, nämligen lagstiftningen.
Om herr Hernelius sedan vill
syssla med kreditgivningen, finns det
anledning för oss att vid annat tillfälle
ta upp och diskutera den saken.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55, i anledning
av väckta motioner angående bostadsbebyggelsen
på landsbygden.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
589, av herrar Johan Olsson och Hilding,
samt II: 712, av herr \Vestberg
m. fl., hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam utredning angående sådana
ändringar i gällande författningar,
tillämpningsföreskrifter och administrativa
anvisningar, att förutsättningar skapades
för en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden.

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
589 och II: 712 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skoglösa och Enarsson, fru Olsson samt
herrar Blomquist, Kilsmo, Börjesson i
Glömminge, Nilsson i Bästekille, ITesfberg
och Nilsson i Agnäs, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:589 och 11:712
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning angående
sådana ändringar i gällande författningar,
tillämpningsföreskrifter och administrativa
anvisningar, att förutsättningar
skapades för en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Denna motion, som jag
tillsammans med några andra ledamöter
har avlämnat, vill vara en opinionsyttring
mot de tendenser till alltför rigorös
handläggning av bostadsplaneringen,
där alltså syftet blir att alla
nybyggnader och mera genomgripande
ombyggnader av bostäder skall ske inom
stadsplanerat område. Bostadsbebyggelsen
utanför dessa områden avvisas,
antingen på grund av sanitära bestämmelser,
som tyvärr är anpassade
till tätortsbebyggelse, eller på grund av
tvivel i fråga om kreditvärdet eller sysselsättningsmöjligheterna
i orten.

Motionärerna vill fästa uppmärksamheten
på de mycket tydliga tendenser
beträffande bostadsvanorna som man
kan skönja, där en fritidsbostad ute
på landet är en mycket vanlig företeelse
för tätortsborna vid sidan om bostaden
i tätorten, fritidsbostäder som
inte bara används under några semesterveckor
utan alltmer kommer till användning
året runt.

I denna strävan till en rymligare

Ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden
och friare bostadsmiljö — som jag tror
är sund och riktig — kan man nu spåra
ett mycket starkt intresse för att
kombinera dessa båda slag av bostäder,
d. v. s. att i stället för både tätortsbostaden
och fritidsbostaden ha en enda
bostad utanför tätorten men belägen
på acceptabelt resavstånd från arbetsplatsen
i tätorten. Att resa en eller ett
par mil utanför en tätort går ofta fortare
än att färdas någon kilometer i en
koncentrerad tätortsbebyggelse.

Detta rätt nya intresse som man har
kunnat skönja beträffande bostadsvanorna
tycker jag det finns anledning
att uppmärksamma, inte minst med hänsyn
till den strukturomvandling som
äger rum i samhället, med stark omflyttning
och betydande svårigheter när det
gäller tiitortsplaneringen. De människor
som måste flyttas från skogsbygd eller
från avlägsen glesbygd till industriorterna
för att få arbete kan lättare acklimatisera
sig i en miljö som liknar den
de lämnar, d. v. s. en rymligare, friare
miljö med större plats för de invanda
fritidsintressena och utrymme för de
personliga egenheter som man vant sig
vid. I samband med en stark nylokalisering
— som nu är en aktuell fråga
— till en ort måste en friare bostadsbebyggelse
omkring den kanske förut
ringa tätorten vara av värde.

För många landskommuner som nu
tjänar som serviceområden och bostadsort
för arbetskraften i en närbelägen
större industriort torde det vara av
stort värde om större frihet kan ges vid
bostadsplaneringen. Man har då i sin
tur möjlighet att ge större valfrihet åt
de bostadssökande och större möjligheter
att tillgodose olika önskemål. Även
turisterna, de människor som är uttröttade
och söker sig rekreation ute i en
lugn fritidsmiljö, vill gärna se denna
bygd levande och vill se bofasta människor
i sin närhet.

I utskottets utlåtande sägs det att
alla remissinstanser har avstyrkt motionerna.
Detta torde inte vara alldeles
riktigt, eftersom väg- och vatten -

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden
byggnadsstyrelsen i sitt remissutlåtande
egentligen inte tar ställning till motionens
syfte. Man uttalar att motionärernas
synpunkter beträffande de sanitära
frågorna är relevanta, och man
menar att det går att lösa de frågorna
även vid sidan om en stadsplanerad
bygd men att vissa besvärligheter kan
bli följden om denna glesbygd övergår
till tätort och att dessa problem bör
uppmärksammas. Detta kan ju inte
uppfattas som ett avstyrkande av motionerna.

Kommunförbundet tycks ha missförstått
motionernas syfte. Jag citerar ur
Kommunförbundets yttrande: »Motionärernas
önskemål om att förutsättningar
skall skapas för en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden sammanfaller
därför icke helt med de nuvarande allmänt
omfattade strävandena med avseende
å kommunernas ansvar för bebyggelseplaneringen.
»

Detta yttrande måste bero på ett missförstånd.
Helt visst menar motionärerna
att kommunerna skall ha ansvar
för bostadsbebyggelsen och att de ekonomiska
synpunkterna fortfarande skall
vara vägledande. Jag tror att ett gemensamt
mål hör kan vara att åstadkomma
en funktionell bebyggelse till
så lågt pris som möjligt men som ändå
beaktar de bostadssökandes olika behov
och önskemål. Dessa två synpunkter
tror jag mycket väl kan förenas.

Jag vill alltså hävda att samhället bör
uppmärksamma de nya tendenser i sund
riktning beträffande bostadsvanorna
som här berörts, och som kommer till
uttryck i den reservation som är fogad
till allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 55, och jag vill därför, herr
talman, yrka bifall till denna reservation.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Motionären herr Olsson
inledde sitt anförande med att säga
att motionen närmast fick betraktas
som en opinionsyttring. Ja, det finns

många motioner som kanske får betraktas
som opinionsyttringar, men
riksdagen behöver därför inte acceptera
och bifalla dem.

Jag vill erinra herr Olsson om att
bostadsstvrelsen i sitt remissvar har
påpekat att antalet nybyggda lägenheter
på icke detaljplanerad mark år
1963 uppgick till 2 629. Det är inte en
alltför ringa siffra, herr Olsson. Ett betydande
antal lägenheter har byggts på
sådan mark, varom vi nu diskuterar.

Utskottet har också hört ett antal
övriga remissinstanser. Herr Olsson gör
nu gällande att Kommunförbundet skulle
ha missförstått motionen. Det är möjligt
att Kommunförbundet kan missförstå
en motion, men å andra sidan är
det uppenbart att just dess remissyttrande
bör betraktas såsom mycket väsentligt,
eftersom Kommunförbundet
ytterst har att beakta de problem som
sammanhänger med motionsyrkandet.
Jag vill också erinra om att Kommunförbundets
remissvar är enhälligt. Det
betyder att också företrädare för det
parti som herr Olsson representerar har
accepterat det svar som förbundet har
avgivit.

Man kan vidare säga att det nationalekonomiskt
sett måste vara en felinvestering
att även i fortsättningen bedriva
en omfattande byggnadsverksamhet i
glesbygderna. Det finns områden i vårt
land där det har byggts goda och ändamålsenliga
bostäder och där stat och
kommun har investerat betydande summor
men där människorna saknar inkomstmöjligheter
och måste söka sig till
andra platser i vårt land. Det finns
inga köpare till fastigheterna. De står
nu där ute i skogar och ödebygder och
vittnar om ett intresse för den planering
av bebyggelse som herr Olsson nyss
talade för men som icke har visat sig
acceptabel.

Jag upprepar att man från utskottets
sida har funnit att en viss bebyggelse
av det slag det här är fråga om bör få
finnas. Utskottet har samtidigt velat
varna för att acceptera innehållet i mo -

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

Om statligt stöd till familjevård av missanpassad ungdom

tionen med hänsyn till de konsekvenser
det innebär inte minst nationalekonomiskt
och har därför funnit att motionerna
bör avvisas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag har endast att beklaga
att kommunförbundet och representanter
för olika politiska riktningar
kan missförstå en motion. Man skriver
i ett yttrande på ett annat ställe än det
jag nyss citerade att vad motionärerna
åsyftar med sin motion synes vara att
man skall bortse från sådana huvudsakligen
ekonomiska faktorer som hittills
med nödvändighet varit vägledande för
såväl kommunen som staten vid planering
av bostadsbebyggelse.

Detta är ju uppenbarligen ett rent
missförstånd. Motionärerna har inte avsett
att man skall bortse från de ekonomiska
konsekvenserna i detta fall. Vi
menar inte heller att de egnahem som
nu enligt herr Sörlin står i skogar och
ödebygder är en sådan bebyggelse som
vi vill ha en större frihet för. Det förstår
ju uppenbarligen var och en. Vad
vi har framhållit i motionen är att man
i områden runt tätorterna inom den
s. k. res-zonen skall ge större frihet för
dem som där vill bygga och bo. Det
kravet kan man förena med ett fullt
riktigt ekonomiskt tiinkande.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! I anledning av vad herr
Olsson senast anförde vill jag erinra om
att utskottet i allt väsentligt har anslutit
sig till innehållet i remissvaren.

Utskottet vill vidare erinra om att bostadspolitiska
kommittén prövar vissa
frågor gällande kreditstödet till bostadsbyggande
i glesbygderna. Om herr
Olsson hade läst innehållet i utskottets
utlåtande tycker jag att han borde ha
nöjt sig med detta.

.lag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 54.

Om statligt stöd till familjevård av
missanpassad ungdom

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning
av väckta motioner om statligt stöd till
vård i enskilt hem av kriminell och aso -

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Om statligt stöd till familjevård av missanpassad ungdom

cial ungdom samt angående familjevård
av missanpassad ungdom in. fl.

Till samtidig behandling hade utskottet
upptagit

dels de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:574, av herr Alexanderson och fru
Hamrin-Thorell, samt II: 690, av fröken
Elmén in. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam utredning av frågan
om lämplig utformning av statligt
stöd till förebyggande vård i enskilt
hem av asocial eller kriminell ungdom,

dels ock de likaledes till allmänna beredningsutskottet
hänvisade, likalydande
motionerna I: 586, av fru Olsson och
herr Johan Olsson, samt II: 692, av herrar
Eriksson i Bäckmora och Gomér,
i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning i
samråd med berörda huvudmän av familjevårdsfrågan,
särskilt spörsmålet
om ersättning till enskilda, som i sina
hem upptoge i motionerna åsyftade
människor, enligt i motionerna angivna
grunder.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:574
och II: 690 samt de likalydande motionerna
I: 586 och II: 692 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Skoglösa och Axel Kristiansson,
fru Hamrin-Thorell, fru Olsson
samt herrar Kilsmo, Hamrin i Kalmar,
Börjesson i Glömminge och Westherg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
hort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 574
och II: 690 samt I: 586 och II: 692 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande familjevård i förebyggande
syfte av asocial eller kriminell
ungdom samt om förslag till ett lämp -

ligt utformat statligt stöd till denna
verksamhet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av
detta ärende kan vi till en början vara
överens på ett par punkter.

Den ena är att ungdomens stigande
brottslighet och missanpassning i samhället
orsakar oss stora bekymmer. Vi
kan också vara överens om att de förebyggande
åtgärderna är av väsentlig
betydelse och ett mycket verksammare
medel för att återanpassa ungdomarna
än radikalare åtgärder.

Den förebyggande verksamheten går,
efter vad all erfarenhet visar, bäst att
tillgodose genom en individuell uppfostran
i enskilda goda hem. Det är
också därför vi har placerat så många
ungdomar i fosterhem. Paragraf 36 i
barnavårdslagen stadgar även att detta
är den åtgärd som först skall tillgripas.
I ett betänkande av år 1964, »Aktion
mot ungdomsbrott» framhålles också
vikten av den form av indivduellt förebyggande
åtgärder som fosterhemsverksamlieten
utgör.

Vi kan också vara överens om att de
människor som åtar sig denna förebyggande
vård och som i sin familj och
sitt hem tar emot ungdomar som är
mer eller mindre på avvägar under alla
omständigheter bör få en rimlig ekonomisk
ersättning för de utlägg som de
måste ha för dessa ungdomar. Det går
inte att i pengar värdera den tid, den
kraft och det känslomässiga engagemang
som de lägger ned. Men de skall
väl inte dessutom behöva ha ekonomiska
utlägg för denna vård — därom
kan vi väl samtliga vara överens.

Det finns olika instanser i samhället
som står för dessa kostnader. Kommunerna
måste bestrida kostnaderna i fosterhemmen,
om de där vill placera ungdomar
som förut är omhändertagna eller
som bör omhändertas. Många kommuner
gör också detta med stor generositet
— därom råder ingen tvekan. Men
det finns mindre kommuner, som helt

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

Om statligt stöd till familjevård av missanpassad ungdom

enkelt inte kan konkurrera med de större
rikare kommunerna på den punkten
och därför har svårigheter att finna
lämpliga familjer för de missanpassade
ungdomarnas placering. Det är ett faktum
som inte minst rektorerna vid
ungdomsvårdsskolorna har vittnat om
helt nyligen.

Jag tror inte de mindre och ekonomiskt
svaga kommunerna medvetet undviker
att vidta förebyggande åtgärder
och avstår att placera dessa ungdomar i
fosterhem. Men i många kommuner har
man nog ibland en undermedveten
känsla av att det inte är så farligt ställt
med dessa pojkar eller flickor och resonerar
som så: vi får vänta och se.
Så väntar man och ser, ända till dess
att betydligt radikalare åtgärder måste
tillgripas, nämligen att placera vederbörande
ungdom i en ungdomsvårdsskola.
På dessa betalar staten och inte
de själva kostnaderna för ungdomarna.

Att motionärerna inte har fantiserat
ihop sin uppfattning om de kommunala
myndigheternas svaga intresse för dessa
ungdomar har vi ett belägg för i eu interpellation,
som framställdes i riksdagen
år 1962 och besvarades av nuvarande
utrikesministern men dåvarande socialministern
Torsten Nilsson. Han säger
bl. a.: »Det skall nämligen erkännas
att vissa kommuner inte gör någonting
för de unga innan det har gått så
långt att dessa har gjort sig skyldiga
till sådana brott som föranleder intagande
på ungdomsvårdsskola, och detta
är inte ett lämpligt sätt att ta hand
om de unga.»

Den ekonomiska aspekten tycker jag
är mycket mänsklig, när det gäller de
mindre kommunerna med ett ekonomiskt
svagare underlag, just därför att
de vet att staten så småningom övertar
kostnaderna på ungdomsvårdsskolorna.

I allmänna beredningsutskottets utlåtande,
där både den motion som jag
har skrivit på och den som kommer
från centerpartiet, avslås, pekar utskottet
också på att även landstingen ger
anslag till familjevård för missanpassa -

de barn och ungdomar. För ett par år
sedan var det tretton landsting som betalade
omkring 350 000 kronor för detta
ändamål.

Detta är ju egentligen inte en så
stor summa och uppenbarligen är det
inte heller så många landsting som ägnar
sig åt denna form av ungdomsvård.
När kommunerna skall placera några
av dessa omhändertagna barn och ungdomar
på landstingens inackorderingshem,
får de i alla fall betala 35 kronor
om dagen, vilket ju inte är någon liten
summa. Nog kan man väl ifrågasätta,
om den gränsdragning, som en gång
har gjorts mellan kommunernas och
statens utgifter för denna grupp av ungdomar,
är för all framtid given och
inte kan ställas under diskussion. Motionärerna
och reservanterna har menat,
att kanske tiden är inne att diskutera
om och utreda en riktigare avvägning
mellan kommunernas och statens
ekonomiska åtaganden. Det är därför
vi har föreslagit en utredning i vår motion
och i reservationen.

Det är mycket möjligt att det vore
lämpligare att staten övertog även en
del kostnader för den förebyggande
vården. Under alla omständigheter skulle
jag vilja påpeka för kammarens ledamöter,
att det vore ekonomiskt för
staten att göra det. Det är väl inget
tvivel om att staten skulle tjäna på att
gripa in på ett förebyggande stadium, i
stället för att låta ungdomarna löpa linan
ut och komma på ungdomsvårdsskolorna.

Jag vill på intet sätt ifrågasätta vården
på ungdomsvårdsskolorna eller viljan
hos dem som handhar denna vård.
Men det är ett faktum, att staten aldrig
givit ungdomsvårdsskolorna en riktig
chans. Man har varit för snäv när det
gäller personalresurserna, för snäv när
det gäller utbildning av personal och
för snål när det gäller anslagen, .lag är
därför alldeles övertygad om att det ur
olika synvinklar vore riktigt att göra
en utredning i denna fråga. Detta, herr
talman, har föranlett oss att reservera

Nr 40

Torsdagen den 9 december 19G5

Om statligt stöd till familjevård av missanpassad ungdom

oss till allmänna beredningsutskottets
utlåtande. Jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Det har inom utskottet
icke rått några delade meningar om värdet
av att barn och ungdom, som omhändertagits
för samhällsvård, blir placerade
i för ändamålet lämpliga enskilda
hem. Om detta är utskottet fullständigt
enhälligt. Skiljaktigheterna har
uppstått om huruvida, liksom hittills,
primärkommuner och landsting skall
klara kostnaderna för detta, eller om
man genom att begära en utredning
skulle förutskicka, att staten skall överta
kostnaderna för denna verksamhet.

Utskottet har velat erinra om att riksdagen
har beslutat ett allmänt skatteutjämnande
system, som från den 1 januari
1966 kommer att innebära att det
blir svårt att föra talet om rika och fattiga
kommuner. Systemet innebär nämligen
att i de kommuner där man har
svagt skatteunderlag kommer staten att
tillskjuta pengar i viss utsträckning.
Många kommuner har hälsat denna statliga
skatteutjämning med stor tillfredsställelse.

I samband därmed beslöt riksdagen
också att avlösa en rad tidigare statsbidrag
till verksamhet av olika slag. Ifrån
kommunförbundens sida har man nämligen
gjort gällande, att avlösningen av
dessa statsbidrag skulle förenkla det administrativa
förfarandet, och att man
därmed skulle spara både arbetskraft
och pengar.

Vad är det denna fråga gäller? Det
gäller ungdomar som är i behov av vård
och att pengar för denna vård utbetalas
till de enskilda hem som har denna vård
om hand. Men det är svårt att göra gällande,
att detta är någon stor ekonomisk
fråga för den enskilda kommunen. Det
är inte så många ungdomar som behöver
denna vård i en kommun av normal
storlek. För kommunerna skulle det innebära
onödigt administrativt krångel

att redovisa och söka statsbidrag för
dessa kostnader.

Vi har ifrån utskottsmajoritetens sida
funnit att eftersom man varit villig att
avveckla en rad tidigare utgående statsbidrag
borde man nu inte genom att begära
en ny statlig utredning införa statsbidrag
på ett område som ändock är av
relativt liten betydelse. Detta har gjort
att utskottet för sin del hemställt att motionerna
skall avvisas av riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till detta utskottets förslag.

Fru IIAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det är väl ändå inte så
egenartat att införa statsbidrag till ungdomar
och barn som placeras i enskilda
hem. Det skymtar redan nu ett nytt
statsbidrag när det gäller familjedaghemmen
föreslaget av socialstyrelsen.
Därför kan det inte vara en så avgörande
principiell fråga att man inte skulle
kunna diskutera en ny ekonomisk avvägning
mellan stat och kommun.

Dessutom säger utskottet i sitt utlåtande
att ersättningar till fosterfamiljerna
i många kommuner inte är av tillfredsställande
storlek. Jag tycker inte
att det bör betyda något om det finns en
ungdom i en kommun eller tio. Det ruckar
ändå inte på min uppfattning om att
avvägningen kan vara bättre. Och jag
kan heller inte förstå att det kan vara av
avgörande betydelse för herr Sörlin vilket
antal det är fråga om i kommunerna.

Erfarenheten visar att det är svårt att
få fosterhem i många fall. Åtminstone
enligt vad jag har erfarit får man ringa,
skriva och arbeta hårt för att få någon
som vill åtaga sig dessa i allmänhet nog
så svåruppfostrade ungdomar. Då är det
väl ändå orimligt att inte dessa familjer
från den myndighet som åtagit sig deras
vård skall få en hygglig ersättning för
vad de ger ut för mat och kläder och
liknande. Utskottets majoritet och herr
Sörlin vet lika väl som jag att det är väldigt
dyrt i våra dagar att ta hand om en

Torsdagen den 9 december 1965

Nr 40

Om statligt stöd

växande pojke eller flicka och förse
dem med det nödtorftiga. Jag förstår
därför inte riktigt att man skall hålla så
benhårt fast vid ett gammalt ekonomiskt
system att vi inte i ungdomens och barnens
intresse kan diskutera ett nytt.

Vi har inte sagt att så och så mycket
skall staten betala. Vi har föreslagit en
utredning om denna fråga för att se efter
om vi inte kan komma fram till ett
bättre system än vad vi nu har.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell är
tämligen ordrik.

Låt mig bara konstatera att utskottet
i sin skrivning icke på någon punkt har
förklarat att nu utgående ersättningar i
och för sig är tillräckliga, utan utskottet
har förmenat att det tillkommer vederbörande
primärkommuner att med stöd
av landstingen klara kostnaderna för
den vård som här är i fråga.

Fru Hamrin-Thorell brukar i olika
sammanhang tala om den njugghet som
staten alltid visar. Nu har fru HamrinThorell
och hennes medreservanter
möjlighet att på det lokala planet ordna
det så att denna fråga blir tillfredsställande
löst. Sedan kan de komma tillbaka
och säga att så utmärkt blev det när
kommunerna och landstingen klarar av
en viktig uppgift i samhällslivet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

till familjevård av missanpassad ungdom
kändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej —31.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 403, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts skrivelse med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation, i vad skrivelsen
hänvisats till lagutskott och tilldelats
första lagutskottet, jämte i ämnet väckt
motion.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 406, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation, i vad skrivelsen
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner.

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965

Meddelande ang. enkla frågor

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 409, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, i vad berättelsen hänvisats
till statsutskottet; och

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
visst markbyte m. m.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnaden av
universitet och högskolor m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tomträttslån till
kommuner;

nr 413, i anledning av väckt motion
om utställning av riksregalierna m. m.;
samt

nr 414, i anledning av väckt motion
om förbättring av pensions- och socialförsäkringsskyddet
för svenskar i internationell
tjänst.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 415, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
5 § kommunallagen den 18 december
1953.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Schött (h) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Vill Statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för hur långt projekteringen
av ölandsbron avancerat?»;
samt

av herr Peterson, Eric Gustaf, (fp) till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Kommer SJ :s
tåg att utrustas med radioförbindelser?
Om så är fallet: När kan detta beräknas
ske?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.47.

In fidem

Fritz af Petersens

KUNGL. BOKTR. STHLM 1966