Torsdagen den 9 december fm (Riksdagens protokoll 1965:40)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 40

ANDRA KAMMAREN

1965

9 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 9 december fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer av herr Ohlin
ang. regeringens bedömning av viktiga aktuella utrikespolitiska
frågor, herr Hermansson ang. kollektiva sanktioner mot Sydafrika
och herr Ullsten ang. regeringens inställning till ekonomiska sanktioner
mot Sydafrika samt på fråga av herr Nilsson i Tvärålund ang.
den svenska regeringens inställning till internationella sanktioner mot
den sydafrikanska raspolitiken.............................

Sid.

Torsdagen den 9 december em.

Utrikesdebatt (forts.).................................. 84

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m. (forts.)............ 93

Tomträttslån till kommuner.................................... 98

Försäljningen av statens järnvägars banvaktsstugor m. m.......... 114

Höjning av postpaketportot m. ................................ 120

Uppförande av ett statligt järn- och stålverk i Mellansverige........ 133

Ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m................. 135

Inrättande av pensionärscentraler............................... 143

Den psykoterapeutiska vården.................................. 144

Nyttiggörande av avfallsprodukter................................ 149

Ungdomens bostadsfråga....................................... 150

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
...................................................... 151

Bostadsbebyggelsen på landsbygden.............................. 170

1 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr W

Nr 40

Innehåll

Sid.

Statligt stöd till vård i enskilt hem av kriminell och asocial ungdom.. 171

Meddelande om enkla frågor av:

herr Larsson i Norderön ang. ersättning till renskötande samer för

förluster till följd av fridlysning av varg...................... 174

herr Krönmark ang. fortsatt drift på flyglinjen Hultsfred—Stockholm.
..................................................... 174

herr Hedin ang. visst skatteavdrag för jordbrukets ekonomiska för eningsrörelse.

............................................. 174

herr Larsson i Borrby ang. en enhetlig planering av utvecklingen

inom olika näringsgeografiska områden....................... 175

fru Kristensson ang. utbyggnaden av Stockholms universitet inom
Frescati-området.......................................... 175

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 9 december em.

Statsutskottets utlåtande nr 173, ang. utbyggnaden av universitet och
högskolor m. m.............. 93

— nr 174, ang. tomträttslån till kommuner....................... 98

— nr 175, om utställning av riksregalierna m. m.................. 119

— nr 176, om förbättring av pensions- och socialförsäkringsskyddet

för svenskar i internationell tjänst...................... 119

— nr 177, ang. försäljningen av statens järnvägars banvaktsstugor

m.m...................................................... 119

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, om ändring i taxeringsförord ningen,

m. m.............................................. 120

—• nr 52, om upphävande av förordningen angående postverkets ansvarighet
för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran
.....................h.............................. 120

— nr 53, ang. höjning av postpaketportot m. m.................. 120

— nr 54, ang. godkännande av avtal med Brasilien för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och förmögenhet 132

— nr 55, ang. ändrad lydelse av 2 § förordningen om automobilskatt 132

Bankoutskottets utlåtande nr 57, om pension åt fil. lic. Al Vänner.... 132

— nr 58, om uppförande av ett statligt järn- och stålverk i Mellansverige.
................................................... 133

Andra lagutskottets utlåtande nr 79, ang. ändrad lydelse av 15 kap. 2 §

och 18 kap. 13 § lagen om allmän försäkring................... 134

— memorial nr 80, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut vid be handlingen

av andra lagutskottets utlåtande i anledning av väckta
motioner om gudstjänst och korum i militärtjänst.............. 135

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, om ändring i byggnadslagen..... 135

— nr 31, om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m..... 135

— memorial nr 32, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut vid be handlingen

av tredje lagutskottets utlåtande i anledning av väckt
motion angående jakten på sjöfågel vid Bottenviken och Östersjökusten
.................................................... 142

Innehåll

Nr 40

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, ang. avtal om inrättande och drift
av ett forsknings- och ett serviceorgan på vatten- och luftvårdsområdet.
.................................................... 143

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51, om inrättande av pen sionärscentraler.

........................................... 143

— nr 52, ang. den psykoterapeutiska vården...................... 144

— nr 53, om nyttiggörande av avfallsprodukter och om utredning rörande
en rationell användning av avfallsämnen................. 149

— nr 54, ang. ungdomens bostadsfråga och ang. ogifta ungdomars bostadsförhållanden.
.......................................... 150

Första lagutskottets utlåtande nr 40, ang. fortsatt giltighet av lagen med

särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus....... 151

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen

om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete................. 151

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 55, ang. bostadsbebyggelsen

på landsbygden.......:.................................... 170

— nr 56, om statligt stöd till vård i enskilt hem av kriminell och asocial

ungdom samt ang. familjevård av missanpassad ungdom m. fl. .. 171

in Y/

.14-:

\ \

• j ■ - 5

/• >»( />; f *•'' - , <v v» -ihi Vt fn A ''\4>‘/W.VM<?V4tV.itr-.'',v‘>‘>i.'' f ■■

... T ... '' .

• * ■ - • • • •.....-■••'' ''<4> :• )>!''//*.; ii*

{• ■''•{•fct ! /''< - ; •: ; /‘,f. >.

: . ;:V''h :4;nVM*

r;;’

,;i-: .V.K»

..**;*;; tf di: *<?•• ''k'' •!''>•*?**«!''? •"

... .

1 »♦*>! r.i''; ''? ^, v. VVSiVrW’! '' VV;-''\

'' v''v... /■ '' ;\-

r>t:-

Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Nr 10

Torsdagen den 9 december

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
december.

§ 2

Utrikesdebatt i anslutning till svar på
interpellationer och fråga ang. aktuella
utrikespolitiska frågor

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ohlin har i en
interpellation daterad den 30 november
hemställt om en översiktlig redogörelse
för regeringens bedömning av
viktiga aktuella utrikespolitiska frågor,
sedda ur svensk synvinkel med särskilt
beaktande av vårt lands eventuella möjligheter
till insatser genom verksamhet i
internationella organisationer, deltagande
i den internationella opinionsbildningen
samt på andra sätt. Såsom bakgrund
till denna interpellation åberopar
folkpartiledaren ett livligt anmält intresse
just nu i vårt land för utrikespolitiska
frågor.

Jag ämnar utnyttja interpellantens
fråga för att lämna kammaren en redogörelse
för hur regeringen just nu bedömer
det internationella läget. Samtidigt
kommer jag att besvara interpellationer
i Sydafrika-frågan av herrar
Hermansson och Ullsten liksom en enkel
fråga av herr Nilsson i Tvärålund.

Världsläget, som det ter sig i dag,
ger onekligen anledning till bekymmer
och oro. Den avspänning mellan öst

och väst, som man tyckte sig märka
under år 1963 och som bland annat
resulterade i provstoppsavtalet, avlöstes
under 1964 av en försämring i det
internationella klimatet. Under det gångna
året har krisen i Sydostasien i hög
grad försämrat villkoren för ett fortsatt
samarbete mellan de två stormakterna
Sovjetunionen och Förenta staterna.

Jag saknar anledning att gå djupare
in på Vietnam-krisen, eftersom vad jag
tidigare yttrat härom fortfarande har
full aktualitet. Min uppfattning är alltjämt
att utgångspunkten för en lösning
av Vietnam-frågan måste vara förhandlingar,
i vilka alla de stridande parterna
deltar. Dessvärre tyder alla inströmmande
rapporter från krigsskådeplatsen
på en ständigt pågående militär uppladdning.
Samtliga parter tycks numera
räkna med möjligheten av en långvarig
konflikt vars lösning vi i dag inte
kan skönja. Kampen blir alltmera bitter
och skoningslös. Själva stridens natur
gör det oundvikligt att oskyldiga civila
drabbas. Man kan verkligen befara, att
denna höjning av krigsnivån kan komma
att utvidga Vietnam-kriget till en allt
allvarligare internationell konflikt. De
stridande förlorar sig allt längre in på
djungelstigen medan vägen tillbaka
växer igen. Denna utveckling måste vi
alla uppfatta som olycksbådande.

Herr Ohlin berör i sin interpellation
Förenta Nationernas möjligheter att verka
för att självbestämmanderätten för
mindre nationer inte inskränkes till
följd av aktuella motsättningar mellan
stormakterna. När det gäller Vietnam
står det fullt klart, att världsorganisationens
faktiska möjligheter till ingripande
är starkt begränsade redan av

6 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

det skalet att flera av de i konflikten
berörda parterna inte är representerade
i världsorganisationen. Peking-Kinas
frånvaro i Förenta Nationerna har varit
ett av de främsta hindren till ett ingripande
i Vietnam-frågan från FN:s sida.
Jag vill återigen endast upprepa vad
jag sade i augusti, nämligen att den
svenska regeringen ger sitt uppriktiga
stöd åt alla de ansträngningar, som utövas
personligen av FN :s generalsekreterare
för att undersöka möjligheterna
att få till stånd en överenskommelse i
Vietnam-frågan.

Ingen kan misstaga sig på det allvar
med vilket vi betraktar situationen i
Vietnam. Just med tanke på att läget
i Vietnam kan bli den tändande gnistan
för en världsbrand, har regeringen velat
medverka i en internationell opinion
som manar till förhandlingar. Vår förhoppning
är att parterna skall finna
vägen till förhandlingsbordet och få en
lösning på en kris, som i dag kastar
sin slagskugga över hela det internationella
fältet. Inte minst med hänsyn till
det vietnamesiska folkets lidanden är
detta en av de angelägnaste frågorna
på dagens världspolitiska horisont.

I förgrunden för den internationella
uppmärksamheten på senare tid har
jämte Vietnam-kriget stått den dramatiska
utvecklingen i Sydrhodesia. Här är
det fråga om en koloni som i likhet
med så många andra söker frigöra sig
från moderlandet. Men i detta fall följer
inte utvecklingen det vanliga mönstret.
Kolonien tillåts inte utstaka sin egen väg
därför att dess regim undertrycker all
verklig frihet. Den härskande minoriteten
förskansar sig med alla tillgängliga
medel bakom sin vita palissad. Lagen
användes som ett medel i förtrycket av
den färgade majoriteten. Bilden av ett
urspårat rättssamhälle framträder. Med
växande spänning iakttog vi den brittiska
regeringens tålmodiga försök att
in i det sista avvärja den rhodesiska
regimens desperata steg att ensidigt

förklara Sydrhodesia självständigt. Premiärminister
Wilsons ansträngningar,
liksom FN-församlingens uttryckliga
varningar, visade sig dock förgäves. Den
11 november förklarade lan Smith’s
regim Sydrhodesia självständigt. Dagen
efter uttalade FN:s säkerhetsråd sitt
fördömande av den ensidiga självständiglietsförklaringen
och uppmanade alla
stater att inte erkänna eller på något sätt
bistå den olagliga regimen i Salisbury.
Flera afrikanska stater yrkade att säkerhetsrådet
skulle besluta om fullständiga
sanktioner i enlighet med stadgans
kapitel VII, såsom avbrytande av
handels- och luftfartsförbindelser. De
yrkade vidare på att Storbritannien
skulle tillgripa våld för att undertrycka
upproret i Sydrhodesia.

Omedelbart efter självständighetsförklaringen
beslöt den brittiska regeringen
att tillgripa en rad motåtgärder, bland
vilka den viktigaste var att stoppa Storbritanniens
inköp av tobak från Sydrhodesia.
Man förklarade sig beredd
överväga längre gående åtgärder, dock
icke användande av militära tvångsmedel.
I säkerhetsrådet vädjade utrikesminister
Stewart om stöd för den brittiska
regeringens åtgärder. Den 20 november
antog rådet en andra och mera
preciserad resolution i Sydrhodesia-frågan.
I resolutionen uppmanas alla stater
att avhålla sig från varje form av hjälp
till regimen och i synnerhet att icke
förse den med militär materiel samt att
»göra sitt yttersta för att bryta alla ekonomiska
förbindelser med Sydrhodesia,
inklusive embargo på olja och oljeprodukter».
Brittiska regeringen anmodas
att omgående sätta i kraft såväl de åtgärder
som den själv tidigare tillkännagivit,
som de av säkerhetsrådet anbefallda
särskilda åtgärderna.

På uppdrag av regeringen har vår
delegation vid FN-församlingen konsekvent
hävdat att ett självständigt Rhodesia
måste ha en regim som ger rimliga
garantier för alla invånares poli -

Torsdagen den 9 december 1905 fm. Nr 10

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

tiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

När den ensidiga självständighetsförklaringen
tillkännagavs i Salisbury var
det naturligt, att vi utan dröjsmål markerade
Sveriges avsikt att icke erkänna
den nya regimen. Samtidigt indrogs vårt
konsulat i Salisbury. I övrigt önskade
regeringen tills vidare avvakta de rekommendationer,
som kunde framkomma
ur säkerhetsrådets då pågående överläggningar.
Under tiden förberedde vi
åtgärder för att vid behov snabbt kunna
tillämpa restriktioner i våra handelsförbindelser
med Sydrhodesia.
Omedelbart efter säkerhetsrådets beslut
den 20 november utfärdades de föreskrifter,
som erfordrades för att genomföra
fullständigt stopp i vår handel med
Sydrhodesia.

Om man bortser från beslutet i Koreafrågan,
där säkerhetsrådet inte var fulltaligt,
är det första gången i FN:s historia
som säkerhetsrådet enats om kollektiva
tvångsåtgärder. Beslutet är emellertid
en rekommendation och alltså inte
rent formellt bindande för medlemsstaterna,
men underbyggd av en stark
politisk och moralisk förväntan att den
skall respekteras. Texten utgör en med
möda tillkommen kompromiss. Ekonomiska
sanktioners effektivitet sammanhänger
med graden av anslutning. Stormakternas
deltagande är en utomordentligt
viktig faktor, det har ständigt påpekats
av den svenska regeringen. För
att en handelsblockad skall bli effektiv
i ett fall som Sydrhodesia, kan emellertid
även grannstaternas uppträdande bli
avgörande för om aktionen skall lyckas.

Vi har nu fått en prövosten för möjligheten
att använda sanktionsvapnet i
Förenta Nationernas fredsarbete med
utsikt till framgång. I Sydafrika-frågan
har ofta hävdats att sanktioner borde
tillgripas för att apartheidpolitiken
skulle upphöra. Det är mindre komplicerat
att genomföra en handelsblockad
mot Sydrhodesia än mot Sydafrika.

Sydrhodesia har ingen egen sjögräns.
Landet är långt mer än Sydafrika beroende
av import och export av nyckelråvaror.
Den vita minoriteten är procentuellt
en betydligt mindre del av
befolkningen än i Sydafrika. Om aktionen
mot Sydrhodesia inte får avsedd
effekt, skulle vi få skäl till pessimistiska
slutsatser rörande möjligheterna att
sanktionsvägen påverka apartheidpolitiken
i Sydafrika. Även FN :s prestige
— en av världsorganisationens största
tillgångar — står på spel. Det borde därför
vara ett självklart intresse för alla
FN-stater att lojalt följa säkerhetsrådets
rekommendationer.

Vi hoppas alla, att dessa rekommendationer
skall leda till avsett resultat,
d. v. s. att självständighetsförklaringen
undanröjes och att en hållbar grund
skapas för en lösning, som kan trygga
demokratiska fri- och rättigheter för
alla invånare i Sydrhodesia. Men i ljuset
av den senaste tidens utveckling finner
jag skäl att uttrycka allvarlig oro för att
säkerhetsrådets hittillsvarande åtgärder
kan visa sig otillräckliga. Genom att det
endast är fråga om rekommendationer
föreligger risk för att stater, vilkas uppträdande
kan få särskilt stor betydelse,
ser sig oförhindrade att upprätthålla
normala ekonomiska förbindelser med
regimen i Sydrhodesia. Sanktionsåtgärdernas
effektivitet skulle därigenom radikalt
minskas, och utsikterna för
Smith’s regim att trotsa världsopinionen
skulle i motsvarande mån öka. Det
ankommer visserligen på säkerhetsrådet
att fastställa, om det i Rhodesia-krisen
föreligger en situation, som kan betecknas
som »hot mot freden» enligt kapitel
VII i FN:s stadga, och att mot denna
bakgrund fatta bindande beslut om
sanktioner. Men det må ändå tillåtas mig
att uttrycka den meningen, att dagens
läge i Sydrhodesia faktiskt utgör ett hot
mot freden och att säkerhetsrådet i detta
fall skulle ha grund för ett bindande
beslut om i första hand ekonomiska

8 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

sanktioner. Ett sådant beslut skulle göra
det möjligt att pröva alla medlemsstaters
lojalitet i sanktionsfrågan.

Krav på bindande beslut om ekonomiska
sanktioner i Rhodesia-frågan har
hittills fallit på motstånd från de ledande
västmakterna. Den brittiska regeringen
synes bedöma läget så att man skulle
ha utsikter till framgång även med
mjukare metoder. Vi saknar tillräckliga
informationer för att säkert kunna fastställa
på vilka omständigheter Londonregeringen
grundar denna sin bedömning.
Men mot bakgrund av vad vi själva
kunnat observera har vi inte övertygats
om att den hittills följda kursen
ger tillräckliga garantier för framgång.
Vi finner det utomordentligt angeläget
att det sanktionsexperiment, vilket FN
nu inlett, inte får utmynna i ett misslyckande.
Om Smith’s regim ges möjligheter
att under längre tid motstå trycket
av ekonomiska sanktioner, därför
att dessa blivit halvhjärtade och ofullständiga,
skulle det innebära ett nederlag
för FN. Konsekvenserna kunde bli
lika allvarliga som följderna av Nationernas
Förbunds misslyckade sanktioner
mot Italien för 30 år sedan. I Sverige
har vi alltid lagt särskild vikt vid
att världsorganisationen inte skall engageras
i uppgifter som överstiger dess
förmåga men att de uppgifter som den
verkligen tar på sig skall fullföljas.

Från problemet Sydrhodesia är det
naturligt att övergå till läget i Sydafrikanska
Republiken. Herr Hermansson
har interpellerat mig huruvida regeringen
avser ta några nya initiativ i apartheidfrågan.
Herr Ullsten har frågat huruvida
regeringen kommer att följa
Danmarks exempel och stödja en resolution
av FN:s generalförsamling med
uppmaning till säkerhetsrådet att vidtaga
ekonomiska sanktioner mot Sydafrika.
Herr Nilsson i Tvärålund har slutligen
frågat om regeringen är beredd
att i Förenta Nationerna stödja det aktuella
initiativet till internationella

sanktioner mot den sydafrikanska raspolitiken.

Jag delar herr Hermanssons uppfattning
att den brutala rasåtskillnadspolitiken
i Sydafrika utgör ett öppet sår i
världen och att den i längden medför
betydande internationella faror. Regeringen
har vid upprepade tillfällen gett
uttryck åt denna åsikt. Jag noterar interpellantens
uttalanden att Sverige och
övriga skandinaviska länder redan spelat
en viktig roll i Svdafrika-frågan. Den
insats, som de nordiska staterna sökt
göra, har bl. a. inneburit en strävan att
bryta det dödläge, som uppstod efter
den av interpellanten omnämnda rekommendationen
1962 från en majoritet
av FN:s medlemsstater om avbrytande
av de diplomatiska och kommersiella
förbindelserna med Sydafrika. Det stod
nämligen klart, att de nationer som svarar
för huvuddelen av handelsutbytet
med Sydafrika ingalunda var benägna
att följa denna rekommendation, och
man riskerade skärpta motsättningar
mellan olika statsgrupper inom FN, vilket
endast kunde gagna Verwoerd-regimen.
I detta läge sökte de nordiska staterna
efter vägar och metoder, som kunde
väntas få nära nog allmän anslutning
från FN:s medlemsstater. En sådan
enhällighet är ju en förutsättning
för att aktioner av detta slag skall få
verklig tyngd. Ett resultat av dessa överväganden
var säkerhetsrådets rekommendation
av vapenembargo mot Sydafrika,
tillkommen efter förslag av Norge
såsom medlem av rådet. Ett annat resultat
var säkerhetsrådets beslut om tillsättande
av en expertgrupp under ordförandeskap
av ambassadör Alva Myrdal.
Denna expertgrupp avgav ett antal
rekommendationer, som berörde såväl
sanktionsproblemet som andra möjligheter
och metoder att påverka utvecklingen.
Gruppen rekommenderade bl. a.
en brådskande undersökning av sanktionernas
tekniska problem, innan säkerhetsrådet
fattade beslut om sådana

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

åtgärder. En undersökning har också
kommit till stånd, företagen av en expertkommitté
med representation från
säkerhetsrådets medlemsstater. Rapport
avlämnades i slutet av februari i år.
Inom kommittén förekom starka meningsbrytningar
om effektiviteten av
olika slags ekonomiska åtgärder riktade
mot Sydafrika. Majoriteten, till vilken
bl. a. hörde Norge, uttalade att Sydafrika
visserligen inte skulle vara särskilt
sårbart för ekonomiska åtgärder
men ändå inte vore immunt mot verkningarna
härav. Majoriteten fann vidare,
att graden av effektivitet av ekonomiska
åtgärder vore direkt avhängig av
hur allmänt och hur länge de tillämpades.

Vi finner det angeläget att säkerhetsrådet
snarast prövar expertkommitténs
slutsatser. Enligt våra instruktioner
gjorde Sveriges FN-ambassadör i detta
syfte redan den 23 november en förfrågan
hos säkerhetsrådets ordförande.
Han underströk därvid att svenska regeringen
som tillmäter apartheidfrågan
synnerlig betydelse är angelägen
att säkerhetsrådet så snart som möjligt
tar upp expertkommitténs rapport till
behandling och i ljuset därav överväger
vilka ytterligare åtgärder som kan
vidtas från rådets sida för att åvägabringa
en ändring av apartheidpolitiken.
Svaret från säkerhetsrådets ordförande
blev att de afrikanska staterna
hade föreslagit att apartheidfrågan skulle
tas upp av rådet först i januari.

Expertkommittén har bl. a. insamlat
ett värdefullt informationsmaterial om
den sydafrikanska ekonomiens motståndskraft
i händelse av universella
ekonomiska sanktioner, och i kommitténs
debatter har en rad problem i samband
med tillämpningen av sanktioner
fått en preliminär belysning. Dess slutsatser
är emellertid inte tillräckligt entydigt
formulerade för att man på deras
grundval säkert skall kunna bedöma
de ekonomiska och politiska verkning1*—Andra
kammarens protokoll 1965.

arna av sanktioner. Enligt vår mening
är det angeläget att dessa problem blir
föremål för ytterligare systematiska studier.
Det är bekant att särskilt England
energiskt motsatt sig deltagande i ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika, bl. a.
med hänvisning till de allvarliga följder
ett sådant deltagande kan få för det egna
landets ekonomi och betalningsbalans.
Senast har detta framhållits av den brittiske
delegaten i FN i ett inlägg den 2
december.

Under sanktionskommitténs debatter
har framhållits, att det i händelse av
beslut om sanktioner skulle behövas en
ordning för rättvis fördelning av de betydande
kostnader, som ett sådant beslut
kan medföra för vissa stater. Vi
skulle finna det naturligt om säkerhetsrådet
tog initiativ till en närmare undersökning
av hur ett sådant system
skulle fungera. En sådan ordning kan
komma att innebära en solidarisk fördelning
av bördorna och göra det lättare
även för länder som skulle särskilt
hårt drabbas av sanktionspolitiken att
övervinna sina betänkligheter mot ekonomiska
sanktioner.

Även andra problem i samband med
ett eventuellt beslut av säkerhetsrådet
om ekonomiska sanktioner skulle förtjäna
ytterligare belysning. Det råder
numera rätt utbredd enighet hos expertisen
om att effektiva sanktioner bl. a.
förutsätter ett omfattande militärt engagemang
i form av flott- och flygstyrkor
för övervakningsuppgifter längs Sydafrikas
och eventuellt även de portugisiska
Afrika-besittningarnas kuster.
Medlemsstaternas villighet att deltaga i
ett militärt engagemang av detta slag
har inte blivit kartlagd. Det är också
av stor vikt att få en någorlunda klar
föreställning om hur långvarig en universell
aktion skulle behöva vara för
att man skall uppnå avsett resultat. Förberedande
undersökningar av dessa och
en rad andra problem borde vara möjliga
att genomföra, även om säkerhetsNr
W

10 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

rådets medlemmar ännu inte nått enighet
i själva huvudfrågan om sanktioner
mot Sydafrika.

Det har som bekant varit de nordiska
staterna som i första hand drivit fram
det utredningsarbete, vars resultat redan
förelagts säkerhetsrådet. Det är angeläget
att denna kartläggning fullföljes.

Under den senaste veckan har Sydafrika-frågan
behandlats i FN:s generalförsamling.
Ett inlägg från dansk sida
den 3 december har gett en särskild
dramatik åt den offentliga debatten i
Skandinavien. Den danska delegatens
uttalande i utskottet innebar, att enligt
församlingens åsikt hot mot freden förelåg
och att säkerhetsrådet borde uppmanas
överväga hur sanktioner jämlikt
kap. VII i stadgan kan effektivt användas
mot Sydafrika. Det danska uttalandet
i särskilda politiska utskottets debatt
innebar ett visst avsteg från de
nordiska ländernas hittillsvarande ståndpunkt.
Man fäste i den första av de avslutande
punkterna säkerhetsrådets uppmärksamhet
på den omständigheten att
det rådde ett läge i Sydafrika som utgör
ett hot mot internationell fred och
säkerhet, i FN-stadgans bemärkelse, och
förde därmed in frågan under stadgans
kapitel VII som behandlar åtgärder vid
hot mot freden eller vid angreppshandlingar.
Formellt förhåller det sig så.

Den andra, avslutande punkten i det
danska inlägget hade däremot en avfattning
som inte innebar något särskilt
nytt. Där föreslogs att generalförsamlingen
skulle rekommendera säkerhetsrådet
att överväga hur sanktioner effektivt
kunde användas mot Sydafrika.
Detta är i stort sett just vad säkerhetsrådet
redan gjort genom sin egen expertkommitté,
där bl. a. Norge är medlem.
Kommitténs rapport ligger på rådets
bord och väntas bli behandlad inom
kort.

Samma dag som det danska inlägget
gjordes framlade en grupp afro-asiatiska
stater ett resolutionsförslag. Detta var

mycket långtgående. Sålunda föreslogs
däri att församlingen skulle bekräfta
en resolution av 1962 genom vilken församlingen
direkt uppmanar medlemmarna
att vidta ekonomiska och diplomatiska
sanktioner mot Sydafrika. En
sådan uppmaning skall enligt stadgan
förbehållas säkerhetsrådet. Vidare uttalades
fördömande mot de stater vilka
genom samarbete med den sydafrikanska
regeringen uppmuntrade den att
framhärda i sin raspolitik. Slutligen underströks
att ekonomiska sanktioner vore
det enda medlet att uppnå en fredlig
lösning av frågan.

Dessa punkter i resolutionsförslaget
inger betänkligheter både hos oss och
övriga nordiska länder. Den svenska
delegationen fick därför instruktion att
nedlägga rösten på förslaget i dess ursprungliga
skick.

Efter kontakt mellan den danska FNdelegationen
och förslagsställarna erbjöd
sig dessa att göra vissa justeringar i texten.
Dessa innebar för det första, att
församlingen inte längre bekräftade sin
tidigare sanktionsresolution utan inskränkte
sig till att erinra om dess existens.
Därmed bortföll vår främsta invändning
mot förslaget. För det andra
innebar ändringarna att den punkt enligt
viken församingen fördömer vissa
stater för deras förbindelser med Sydafrika
modifierades. Dessa ändringar
kom till vår kännedom natten till onsdagen
omedelbart innan omröstningsförfarandet
skulle inledas.

Jag ansåg mig då böra ta ståndpunkten,
att de vidtagna ändringarna var
så väsentliga att en positiv svensk röst
för förslaget i dess nya skick på sakliga
grunder var motiverad. Jag instruerade
därför delegationen att rösta för förslaget
och att i förväg underrätta de övriga
nordiska delegationerna härom.
Den svenska delegationen fick instruktion
från Stockholm under pågående
omröstning vilket förklarar att vi först
avstod men innan röstningsproceduren

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut''
rikespolitiska frågor

var avslutad ändrade vår röst till ja.
Brådskan orsakades av att ändringsförslaget
lades fram strax före omröstningen.

Utan att gå in på de tekniska resonemang
som är svåra att undvika i dessa
sammanhang skulle jag i korthet vilja
kommentera innebörden av vår röstning
för den afro-asiatiska resolutionen
i dess ändrade utformning. Dess nyckelparagraf
är punkt 6 som har följande
lydelse: »Generalförsamlingen fäster säkerhetsrådets
uppmärksamhet på det
faktum att situationen i Sydafrika utgör
ett hot mot internationell fred och
säkerhet, att åtgärder under stadgans
kapitel VII är klart påkallade för att
lösa apartheidproblemet samt att universellt
tillämpade ekonomiska sanktioner
är det enda medlet att uppnå en
fredlig lösning.» Denna punkt innebär,
för det första, att generalförsamlingen
som sin egen mening uttalar, att läget i
Sydafrika utgör ett hot mot freden, för
det andra, att enligt generalförsamlingens
mening tvångsåtgärder mot Sydafrika
är klart påkallade samt för det tredje,
att effektiva ekonomiska sanktioner
är det enda medlet att uppnå en fredlig
lösning.

Det är tveksamt om generalförsamlingen
i så definitiva ordalag bör ge
anvisning om hur säkerhetsrådet skall
handla. Men ansvaret för vidtagande av
tvångsåtgärder lägges, där det hör hemma,
nämligen hos säkerhetsrådet.

Vid delvoteringen på denna paragraf
nedlade den svenska delegationen rösten
av det skälet, att vi var tveksamma
att beteckna sanktioner som det enda
medlet för fredlig lösning. Jag vill t. ex.
erinra om de nordiska ländernas initiativ
hösten 1963. Man sökte då få till
stånd undersökningar i syfte att få fram
positiva uppdrag till lösning av de politiska
och mänskliga problem som kommer
att uppstå vid genomförandet av en
ny politik i Sydafrika, baserad på FNstadgans
principer. Vi anser inte att alla
sådana möjligheter ännu är uttömda.

Vår röstning på denna resolution innebär
att vi stött en kraftig internationell
manifestation mot Sydafrikas apartheidpolitik.
Svenska regeringens politik
har alltid varit, att om Sydafrika
fortsätter vägra samarbete med FN och
visar sig oemottagligt för varje form av
övertalning, FN å sin sida bör öka sitt
tryck för att åstadkomma en ändring.
Vår röstning är en följd av denna politik.

Herr Hermansson har i sin interpellation
erinrat om generalförsamlingens
rekommendation från 1962 om bl. a. avbrytande
av de diplomatiska och kommersiella
förbindelserna med Sydafrika.
Jag kan inte finna någon anledning att
ompröva den ståndpunkt som den svenska
regeringen liksom övriga nordiska
regeringar hittills intagit vad avser denna
rekommendation. Sedan 1962 har
det blivit alltmer klart, att aktioner av
enstaka stater mot Sydafrika inte kan
väntas ge någon väsentlig effekt utan
tvärtom kan utlösa besvikelse, när de
önskade verkningarna uteblir. Uppmärksamheten
har alltmer inriktats på
samordnade, universellt tillämpade aktioner.
Splittrade och osystematiska initiativ
av olika stater kan inte gagna en
önskvärd samordning.

Ett isolerat avbrytande av de diplomatiska
förbindelserna skulle knappast
tjäna sitt syfte. Det skulle kunna framstå
som en demonstration och beröva
oss möjligheten att med de sydafrikanska
myndigheterna ha sådana kontakter
som kan behövas, inte minst i humanitära
sammanhang och för tillvaratagande
av svenska medborgares intressen.

Herr Hermansson berör vidare frågan
om statliga inköp från Sydafrika.
Den frivilliga konsumentbojkotten mot
sydafrikanska produkter tjänar en opinionsyttring
och är ur denna synpunkt
värd allt stöd. Det framstår likaså som
naturligt att t. ex. kooperativa föreningar
av besläktade skäl vägrar att tillhandahålla
sydafrikanska produkter, och det
är landstingen obetaget att verka i sam -

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

ma riktning. Försvaret inköper numera
inte sydafrikanska varor. Uteslutet är
väl inte att också Vin- och Spritcentralens
styrelse skulle kunna inställa sina
inköp av sydafrikanska produkter.

Efter denna översikt övergår jag till
nedrustningsfrågan. Den utgör ett av de
områden av vår utrikespolitik, där vi
varit särskilt verksamma. Grundinställningen
är att insatser måste vara meningsfulla
och ha rimliga utsikter att
leda till resultat.

Läget i nedrustningsfrågan kan f. n.
betecknas som trögt. Under ett och ett
halvt år har inga egentliga framsteg
gjorts för att stoppa rustningstävlan.
En ljusning kan dock skönjas, sedan
man i FN lyckats nå samstämmighet om
att 18-maktskonferensen åter skall sammanträda
i Genéve. Att Förenta staterna
och Sovjetunionen kunnat enas härom
var den egentliga vinsten med denna
FN-resolution — som dock främst
avsåg att hindra ytterligare spridning
av kärnvapen.

Man har även enats om att till 1967
försöka inkalla en världskonferens om
nedrustningsfrågan. Avsikten är att få
även Kina som deltagare i dylika förhandlingar.
En sådan konferens kan
dock endast bli meningsfull om länder
som står utanför FN verkligen deltar
och om, dessutom, konferensen är väl
förberedd.

En annan FN-resolution —- om fullständigt
provstopp — som framlades av
Sverige på ett trettiotal staters vägnar,
yrkar på att alla kärnvapenprov inställes
och hänskjuter frågan om ett fullständigt
provstoppsavtal till 18-maktskommittén
i Genéve.

Vi håller fast vid vår ståndpunkt, att
icke-kärnvapenmakterna har rätt att
kräva motprestationer av stormakterna
samtidigt som de själva bör vara beredda
till uppoffringar. Det gäller att finna
ett väl avpassat system av sådana ömsesidiga
uppoffringar och åtaganden. Mot
bakgrunden härav framlade Sverige i

januari i år ett förslag i FN om att samtidigt
besluta om åtgärder för att förhindra
spridning av kärnvapen, utvidga
provstoppsavtal till att omfatta även
underjordiska prov och stoppa produktionen
av klyvbart material för militära
ändamål.

Då 18-maktskonferensen i Genéve
åter samlas kommer den att ha åtminstone
två frågor på sin omedelbara dagordning,
nämligen icke-spridning, där
i första fasen stormakterna måste förhandla
sig förbi vad man kan kalla
MLF-krisen, och förbud mot underjordsprov,
som Sverige liksom andra
icke-kärnvapenmakter tillmäter särskilt
stor betydelse.

Om det lyckas stormakterna att lösa
MLF-krisen borde återstående meningsskiljaktigheter
rörande ett icke-spridningsavtal
vara överkomliga och en
uppgörelse ligga inom räckhåll. Ett totalt
provstopp är också en verksam åtgärd
mot spridning av kärnvapen. Stormakternas
meningar om hur ett sådant
provstopp skall kontrolleras går som
bekant isär. Metoderna att upptäcka och
identifiera seismiska företeelser har
dock förbättrats till den grad att de politiska
risker som är förenade med omedelbart
förbud mot underjordsprov avsevärt
minskat. Fullständig säkerhet i
kontrollhänseende genom nu existerande
seismiska apparatur föreligger visserligen
icke. Denna omständighet får
dock icke hindra ansträngningarna att
få till stånd ett fullständigt provstopp.
De risker som är förenade med att smärre
underjordiska kärnvapenprov förblir
oupptäckta är mindre än olägenheterna
med att nuvarande avtal inte omfattar
prov under jord. I sista hand har parterna
dessutom den möjligheten att vid
misstanke om att ett underjordsprov ägt
rum uppsäga ett avtal om förbud mot
underjordsprov.

För att underlätta tillkomsten av ett
avtal om fullständigt provstopp framlade
Sverige i september i Genéve ett

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

memorandum med synpunkter på internationellt
samarbete beträffande seismisk
detektering av underjordiska kärnexplosioner.
Det svenska initiativet bär
upptagits positivt på många håll, även
bland kärnvapenmakter. Förslaget innebär
att alla intresserade länder skall öka
ansträngningarna att registrera seismiska
fenomen av betydelse för provstoppskontrollen
och att göra erhållna data
tillgängliga för envar. Därigenom skulle
möjligheterna öka även för mindre stater
att göra observationer för kontroll
av ett förbud mot underjordiska kärnvapenprov.

Vi projekterar nu en s. k. seismisk
multipelstation i Sverige. Vi har även
kontakter på det tekniskt vetenskapliga
planet angående samarbete med både
internationella organisationer och forskningsinstitutioner
i Norden och andra
länder. Regeringens avsikt är att inom
kort inbjuda till ett möte i Stockholm
mellan vetenskapsmän för att diskutera
det seismologiska samarbetets praktiska
utformning. En sådan konferens skulle
främst ägna sig åt sådana frågor som
former för samarbetet, metoder för distribution
av data, etc., i syfte att göra
verksamheten så effektiv som möjligt.

Så en kort redogörelse för det aktuella
läget i Cypern-frågan. Det nu löpande
mandatet för FN:s vaktstyrka är det
sjätte i ordningen. Det utgår den 26 december.
Säkerhetsrådet måste dessförinnan
avgöra om mandatet skall förlängas
eller ej. Generalsekreteraren har
bedömt läget så, att det kommer att
föreligga behov av en vaktstyrka på
Cypern även efter den 26 december.
Både i Washington och London anser
man vaktstyrkan oumbärlig.

Cypern-frågan kommer inom kort upp
även i generalförsamlingen. Där skall
man icke ta ställning till spörsmålet om
förlängning. Debatten kommer i stället
att röra sig kring de mera allmänna frågorna.
Sannolikt är att debatten blir bitter
och upprörd. Tre resolutionsförslag

har lagts fram, ett av Turkiet, ett av
Afganistan och Irak, vilket man på turkisk
sida förklarat sig kunna godtaga,
och slutligen ett av Förenade Arabrepubliken,
Jugoslavien och 22 andra stater,
som väsentligen återger den grekcypriotiska
ståndpunkten. Vår uppfattning är,
att Sverige med hänsyn till sitt engagemang
i vaktstyrkan ej kan stödja en
kontroversiell resolution.

Ursprungligen räknade man med att
vaktstyrkan skulle stanna tre månader
på Cypern. Den har nu varit där sju
gånger så lång tid och alltjämt är ingen
lösning i sikte. I en rapport till säkerhetsrådet
redan för ett år sedan erinrade
generalsekreteraren om riskerna
som är förbundna med att vaktstyrkans
effektivitet skulle tas som förevändning
för ett misslyckande med att finna en
lösning på de fundamentala problemen
i Cypern-frågan. Han har i höst återigen
erinrat härom och vi delar till
fullo hans åsikt.

I den tidigare nämnda rapporten påpekade
generalsekreteraren att ytterligare
frivilliga bidrag om nära 7 miljoner
dollar erfordras för att täcka kostnaderna
för de 21 månader, som vaktstyrkan
vid årets utgång kommer att ha
tjänstgjort på Cypern. U Thant framhöll
att det är högst osannolikt att bidrag om
tillhopa detta belopp inflyter. I brist på
pengar skulle styrkan ej kunna kvarstanna
på Cypern.

I detta läge instruerades vår FNambassadör
att jämte sina danska och
finska kolleger, vilka hade motsvarande
instruktioner, hos generalsekreteraren
erinra om att våra länder accepterat
Cypern-uppdraget på villkor att de frivilliga
bidragen skulle vara tillräckliga
för att täcka kostnaderna. Om så inte
blir fallet kunde vi tvingas till en omprövning
av vårt deltagande i Cypernaktionen.

Vi kan nu komma att ställas inför det
läget att .säkerhetsrådet av politiska
skäl förlänger mandatet för Cypern -

14 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

aktionen utan att besluta om någon ny
finansieringsmetod. I så fall gäller den
ursprungliga resolutionen som säger att
alla kostnader skall bestridas av truppbidragande
regeringar och Cyperns regering
på sätt varom de må överenskomma,
samt att generalsekreteraren
även må mottaga frivilliga bidrag för
ändamålet. Vi riskerar att inte få ersättning
för våra kostnader för FNbataljonen
på Cypern. Problemet som
vi därmed skulle ställas inför är inte av
renodlat ekonomisk natur. Det är även
politiskt otillfredsställande att en verksamhet
av denna storpolitiska betydelse
både skall bedrivas och finansieras av
ett ringa antal medlemsstater.

Krisen inom den europeiska ekonomiska
gemenskapen är en annan av de
frågor, som herr Ohlin önskar få belysta.

Krisen har utspelats inför öppen ridå.
Jag behöver därför inte gå in på dess
orsaker och förlopp. Den inrymmer såväl
politiska som ekonomiska moment.
Tills vidare är ej möjligt förutsäga vid
vilken tidpunkt en lösning kan komma
till stånd och inte heller vad den kan
få för innehåll. För egen del bedömer
jag dock som ganska sannolikt att krisen
kommer att lösas. Att så sker ligger
inte endast i sexstaternas intresse. Även
vi har anledning att hoppas på en snar
lösning. Krisen har redan fått besvärande
konsekvenser.

Det är för det första uppenbart, att
EFTA:s strävanden att komma till tals
med EEC inte kan förverkligas så länge
som krisen består. I medvetande härom
nöjde sig EFTA-ministrarna vid Köpenhamns-mötet
i oktober med att förklara
sig redo till en dialog så snart de sex
är härtill beredda. I avvaktan på en
ljusning i läget fortsätter EFTA sitt förberedelsearbete
för ett kontakttagande.
Samtidigt fortgår arbetet på att stärka
EFTA. Bygger vi på rätt sätt ut samarbetet
inom EFTA, kan detta motverka
ytterligare fjärmande från EEC och

underlätta åtminstone partiella uppgörelser.
På längre sikt är också stärkandet
av EFTA ägnat att göra denna organisation
bättre skickad att tjäna som
förhandlingsinstrument för att nå huvudmålet,
nämligen en så bred europeisk
marknadslösning som möjligt.

En annan för oss beklaglig följd av
Bryssel-krisen är att förhandlingsarbetet
inom ramen för Kennedy-ronden
bromsats upp. Gemenskapen saknar i
dagens läge möjlighet att ge sina förhandlare
i Geneve nya instruktioner.
Drar förhandlingarna alltför långt ut på
tiden, kan en förlängning av den amerikanska
administrationens fullmakter
bli erforderlig. Huruvida kongressen är
beredd härtill är ovisst.

Sverige har i Kennedy-förhandlingarna
även sett ett medel för att förbättra
u-ländernas läge. Ett syfte med förhandlingarna,
som man från svensk sida
sökt verka för, är att få till stånd tullsänkningar
för ur u-ländernas synpunkt
intressanta varor. Till följd av att förhandlingsarbetet
i övrigt satts på sparlåga,
förhindras framsteg även på detta
område.

Herr Ohlin har slutligen efterlyst besked
om min syn på Sveriges möjligheter
till insatser genom deltagande i
den internationella opinionsbildningen.
Hans fråga har nära samband med vårt
deltagande i FN. Redan genom våra uttalanden
i FN:s generalförsamling och
andra internationella organ bidrar vi
till denna opinionsbildning. En av församlingens
främsta uppgifter är ju att
tjäna som forum för världsopinionen.
Också genom regeringsuttalanden i andra
sammanhang kan vi bidra till den
internationella opinionsbildningen. Om
herr Ohlin med vårt lands deltagande i
denna opinionsbildning avser även andra
meningsyttringar än de officiella, är
det självfallet att uttalanden i pressen
och från olika organisationer i vissa lägen
kan ha sin betydelse. Men regeringen
varken kan eller bör ta ansvar för

Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut
rikespolitiska frågor

sådana företeelser. Statsmakternas uppgift
kan endast vara att skapa bästa
möjliga förutsättningar för en fri debatt
och för åsiktsyttringar av olika slag.

Man kan naturligtvis diskutera vilken
betydelse det har att Sverige på det officiella
planet eller den svenska folkopinionen
genom olika kanaler ger uttryck
åt bedömningar och värderingar i internationella
frågor. Jag är inte benägen
att tilldela Sverige rollen av ett världssamvete,
till vilket alla berörda parter
kan väntas lyssna. Sverige är ett litet
land, som inte väger särskilt tungt i internationella
vågskålar. Mot bakgrunden
av vår fasta förankring i demokratiska
frihets- och rättviseidéer och vår
obundna ställning gentemot stormaktsblocken
kan det dock förekomma lägen,
där vår röst väcker mer uppmärksamhet
än vad vår storlek i den internationella
kretsen i och för sig skulle motivera.
Också i de fall, där vi knappast
har någon förhoppning om att göra oss
hörda, kan det ibland framstå som en
plikt att ge sin mening till känna. Det
kan gälla utrikespolitiska skeenden och
enskilda makters handlande som innebär
en allvarlig utmaning mot principer,
vilka vi anser vara av grundläggande
betydelse för den fredliga samlevnaden
och för mänsklighetens möjligheter
till framsteg.

Om man skall tillämpa dessa allmänna
synpunkter på nu aktuella internationella
konfliktfrågor förefaller det
mig klart, att exempelvis regeringens
uttalanden i Vietnam-frågan är väl motiverade,
vare sig man betraktar dem
som ett stöd åt de krafter som förordar
en förhandlingslösning av konflikten eller
som uttryck för vår förpliktelse att
reagera, när viktiga principer kränkes.
Också när det gäller problemen Rhodesia
och Sydafrika finns det all anledning
för Sverige att klart markera sin
mening. Innebörden av denna bedömning
har jag tidigare redovisat. Men det
kan förekomma konflikter, där preci -

serade åsiktsyttringar från Sveriges sida
vore mindre välbetänkta. Det hade t. ex.
inte tjänat något förnuftigt syfte, om vi
sökt fördela ansvaret mellan parterna i
den nyligen uppblossade Kashmir-konflikten.

I konflikter, där Sverige är inblandat
som medlare eller övervakare, finns det
särskilda skäl till återhållsamhet. Vårt
engagemang på Cypern skulle t. ex.
knappast låta sig förenas med officiella
ställningstaganden för eller emot grekiska
och turkiska anspråk och synpunkter.
Men därutöver är det inte möjligt
att formulera klara regler för när
vi kan och bör deltaga i en internationell
opinionsbildning. Det måste bli fråga
om en bedömning från fall till fall.

När herr Ohlin slutligen efterlyser
på vilka andra sätt vi kan tänkas göra
insatser på det internationella planet,
kan jag bara ge honom svaret att Sverige
i sina bilaterala förbindelser med
olika stater och genom bilateral hjälp
till olika utvecklingsländer självfallet
söker främja de allmänna syften, om
vilka riksdagens demokratiska partier
är ense. Men jag hoppas han ursäktar
mig om jag inte nu ingår på någon detaljredovisning
av vår aktivitet på dessa
områden. — Jag har ju ändå hållit
på nära en timme.

Herr talman! Denna översikt är naturligtvis
inte uttömmande. Men jag
hoppas att interpellanterna ändå finner
att de kommentarer jag lämnat till de
av dem berörda spörsmålen innehåller
tillräckliga utgångspunkter för den fortsatta
debatten här i kammaren.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för ett svar som på åtskilliga
punkter utgör en intresseväckande
och belysande framställning.

Tillåt mig att omedelbart komma in
på den mest aktuella utrikespolitiska

16 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

frågan, nämligen behandlingen av det
sydafrikanska problemet i Förenta Nationerna.
Alla vet att det förekommit ett
danskt initiativ för att aktivera Förenta
Nationerna i denna fråga.

Den svenska regeringen har tydligen
haft svårt att bestämma sig för vilken
inställning den skulle ta till detta danska
initiativ. Å ena sidan har utrikesministern
närmast verkat motvillig att
stödja initiativet, å andra sidan har han
haft en benägenhet att bagatellisera
hela saken men antytt att Sverige kanske
ändå kunde ge sitt stöd. Utrikesministern
lyckades — han är ju en skicklig
politiker — att ge Tidningarnas telegrambyrå
två, eller kanske t. o. m. tre,
olika intryck av regeringens ståndpunkt,
vilket naturligtvis inte har bidragit till
klarhet inför offentligheten om vad
ståndpunkten verkligen innebär.

Det danska initiativet betyder ju ett
nordiskt försök att få FN-församlingen
att rikta rådets uppmärksamhet på att
situationen i Sydafrika utgör ett hot
mot freden enligt kap. 7. Det var ju
första gången som ett sådant nordiskt
initiativ togs i denna fråga, inte sant
herr utrikesminister? Det innebär ett
understrykande av att den nödvändiga
förutsättningen för ett rådsbeslut om
sanktioner föreligger, nämligen »hot
mot freden», även om det ju dessutom
finns andra förutsättningar.

Den andra saken i det danska uttalandet
var i och för sig mindre ny —
den utgjorde ju bara en uppmaning att
rådet skulle överväga, hur effektiva
sanktioner enligt kap. 7 kunde komma
till stånd.

Jag upprepar att ingen kan missta sig
på att det var ett betydelsefullt försök
att åstadkomma större aktivitet från
FN :s sida, att öka det psykologiska
trycket på Sydafrika och en del andra
stater, att söka förmå rådet, som har
rätten att besluta om tvingande sanktioner,
att handla så snart man kunde
skapa förutsättningar för effektivitet.
Talet väckte också stor uppmärksam -

het och åberopades i en rad följande
anföranden. Därför är det en smula
överraskande att utrikesministern söker
bagatellisera saken. Det konstateras
ju dock att situationen i Sydafrika utgjorde
ett hot mot freden.

Man kan inte undgå att observera utrikesministerns
annorlunda uttryckssätt
när det gäller situationen i Rhodesia,
där han själv talar om ett hot mot
freden. När han däremot på sidan 12 i
det utskrivna talet kommer till Sydafrika,
talar han inte om något hot mot
freden utan han säger att »rasåtskillnadspolitiken
i Sydafrika utgör ett öppet
sår i världen och att den i längden
medför betydande internationella faror».
Detta är möjligen ett citat från
herr Hermansson. Utrikesministern är
väl inte så angelägen om att uttrycka
sina tankar uteslutande genom att citera
herr Hermansson, att han inte skulle
kunnat uttrycka sin egen mening på
samma sätt i fråga om Sydafrika som
när det gäller Rhodesia. Men det sker
alltså inte. Man kan onekligen fråga om
den ståndpunkt regeringen så småningom
kom fram till när det gäller § 6 i det
afrikanska resolutionsförslaget (gamla
§ 7) innebär att regeringen konstaterar
att den för sin del anser att Sydafrika
utgör ett hot mot freden.

Utrikesministern tycks för övrigt fästa
stor vikt vid en svensk förfrågan hos
säkerhetsrådets ordförande rörande en
prövning av de slutsatser som nåtts av
den expertkommitté som sysslar med
sanktionsfrågor. Rådets ordförande gav
svaret att de afrikanska staterna har föreslagit
att apartheidfrågan skulle tas
upp av rådet först i januari. Det verkar
som om utrikesministern ville ge
intrycket att man där inte tyckte det
var så bråttom och att Sverige drev
på. Men förklaringen kan mycket väl
vara den att dessa stater ville ha december
månad på sig för att agera i
församlingen och skapa bättre förutsättningar
för positiva resultat i rådet.

Från folkpartiets sida har vi klart

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

och bestämt sagt ifrån, att vi tycker att
den svenska regeringen bör stödja det
danska initiativet. Det skedde redan i
uttalanden i söndags och sedan i utrikesnämnden.
Motivet var ju bl. a., att
när Sydafrika vidhåller och skärper sin
apartheidpolitik, hör också Förenta Nationerna
skärpa sin hållning. Fn ökad
aktivitet från FN:s sida, kraftigare opinionsyttringar,
talrikt omfattade, skulle
tjänstgöra som en varning bl. a. för Sydafrika
och Portugal, vilket skulle öka
utsikterna till framgång i rhodesiapolitiken
och minska risken för att dessa
stater agerar på ett sätt som till väsentlig
del kan omintetgöra verkningarna
av FN:s politik mot Rhodesia.

Den resolution från de 40 afrikanska
staterna som ursprungligen framlades
innehöll flera punkter som inte var acceptabla
ur svensk synpunkt. Därom råder
väl fullständig enighet. Det var
emellertid möjligt att vissa ändringar
skulle komma till stånd, vilket ofta
sker, och det inträffade ju också, t. o. m.
snabbare än väntat. Tydligen på danskt
initiativ lyckades man få till stånd en
väsentlig uppmjukning och förbättring.
Detta skedde på ett sent stadium, och då
inträffade som vi vet en malör vid den
svenska röstningen. Sverige lade först
ned sin röst och korrigerade sedan detta
och röstade ja. Jag tänker inte kritisera
utrikesministern för den saken på
grund av omständigheterna, även om
det naturligtvis alltid är bra om attityden
tidigare har varit sådan att inte
denna lilla malör kunnat framkalla
kommentarer som den eljest i och för
sig inte skulle ha medfört.

.lag vill i stället framför allt uttala
min tillfredsställelse över att regeringen
tog denna ståndpunkt och efter förändringarna
i resolutionen beslöt sig
för att stödja den. Det blev också ett
stöd åt det danska initiativet, d. v. s.
den hållning som man från vår sida
hade förordat. Politik i sådana här fall
är till en väsentlig del en fråga om vil -

ket intryck vårt lands hållning och andra
länders hållning ger eller en fråga
om att skapa ett psykologiskt tryck på
de avsedda parterna. Att det kommer
en röstförklaring från svensk sida i
assemblén utgår jag ifrån som helt naturligt.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
man inte kan undgå intrycket av en
vacklande hållning hos regeringen i
denna sak och en otillräcklig förmåga
att ge svenska folket information om
regeringens inställning.

När utrikesminister Torsten Nilsson i
sitt tal säger så här: »Svenska regeringens
politik har alltid varit, att om
Sydafrika fortsätter vägra samarbete
med FN och visar sig oemottagligt för
varje form av övertalning, FN å sin sida
bör öka sitt tryck för att åstadkomma
en ändring. Vår röstning är en följd av
denna politik», får väl detta, herr utrikesminister,
betecknas som en skönmålning.
Ty vi vet ju alla att vad som
här skett är ett resultat av det danska
initiativet och av den opinion inom
Sveriges folk som framkallats därav
samt det stöd som tanken på en mera
aktiv svensk hållning fick från olika
håll, bl. a. från den meningsriktning
som jag företräder.

Så ett par tekniska problem. Jag utgår
från att regeringen fortsätter att
stödja tanken på en utredning om hur
man kan skapa trygghet åt den vita befolkningen
i Sydafrika i samband med
ett avlägsnande av apartheidpolitiken
och andra konsekvenser som kan följa
av en mera demokratisk ordning. Likaså
utgår jag ifrån att frågan om en rättvis
fördelning av kostnaderna för eventuella
åtgärder som utrikesministern berör
kommer att ägnas stort intresse.

Tillåt mig där göra ett litet tillägg.
Jag hoppas att även frågan om en rättvis
fördelning av kostnaderna inom
Sverige tas upp till behandling, i första
hand när det gäller åtgärder av den
art som nu är aktuella mot Rhodesia.

18 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut
rikespolitiska frågor

Det kan ju uppstå arbetslöshet, och att
det kan tarva särskilda åtgärder är väl
uppenbart; det kan också uppstå förluster
av annat slag.

Beträffande utrikesministerns redogörelse
för Rhodesiafrågan känner jag
inte något behov att göra några kommentarer
för närvarande. Även där vill
jag dock göra ett tillägg. Skulle inte Sverige
i Förenta Nationerna kunna lägga
fram ett förslag om att utreda spörsmålet
om eventuellt stöd åt Zambia, om
detta lands ekonomi kommer att drabbas
hårt av de sanktionsåtgärder mot
Rhodesia som har satts igång? Är regeringen
villig att föreslå en sådan utredning
i Förenta Nationerna?

Herr talman! Jag hade i dag tänkt att
inte bara uppehålla mig vid aktuella
frågor utan också ta kammarens tid i
anspråk en liten stund för en något mer
vittsvävande översikt rörande bakgrunden
till mycket av det som sker i världen,
när det nu finns vissa motsättningar
mellan stormakterna som jag
tror spelar en mycket betydelsefull roll.
.lag tänker då speciellt på vad som sker
i Asien. Det är givetvis endast möjligt
att här göra några korta reflexioner.

Det förefaller mig uppenbart att man
inte kan bedöma vad som sker i Asien
— och knappast heller vad som sker i
Afrika — om man inte tar hänsyn till
den politik som stormakten Kina med
över 700 miljoner människor för och
vilka riktlinjer denna stormakt tänker
följa. Yad vill Kina när det gäller de
utrikespolitiska internationella relationerna?
Vad blir konsekvenserna av landets
attityd på längre sikt?

Jag tror att utvecklingen på många
håll i världen och inte minst i Europa
under vårt århundrade klart har visat
betydelsen av att man någon gång försöker
se de mera långsiktiga utvecklingstendenserna
och bedöma de aktuella
problemen mot den bakgrunden.

Kineserna driver tesen att kommunismens
utbredning i världen måste ske

med våld. Revolutionära resningar, som
kallas för befrielsekrig, skall drivas
fram eller i varje fall stödjas av existerande
betydande kommunistiska makter.
Det gör ingen skillnad om den nuvarande
regimen i länder som skall befrias
styres på enligt västerländsk mening
demokratiskt sätt eller av diktatoriska
grupper. I båda fallen utgör en
övergång till ett kommunistiskt system
en befrielse av folken, även om det kanske
är minoritetsgrupper som driver
fram denna övergång till kommunism.

Vid en kommunistisk världskongress
1957 genomdrev Kina under visst motstånd
från Sovjetunionen tesen att det
inte går att i utvecklingsländerna införa
socialism med fredliga medel.
Klart är att sociala strävanden skall
förenas med de revolutionära rörelserna
och alltså utnyttjas och åstadkomma
inte endast sociala reformer utan
öven en kommunistisk styrelse.

De första åren efter Mao Tse-tungs
maktövertagande talade de politiska ledarna
i Peking som om en fredlig samlevnad
mellan stater med olika politiskt
system skulle vara möjlig. Denna tanke
rimmade ju illa med de allmänna talesätten
och övergavs i stort sett efter
några år, även om rester förekommer i
talen då och då. Från slutet av 1950-talet
har hållningen alldeles avgjort präglats
av föreställningen att fredlig samlevnad
mellan demokratiska och kommunistiska
stater inte i längden är möjlig En

rad andra stater, med Förenta
staterna i spetsen, beskylldes för att
föra en expansionistisk politik och för
vilja att öka sitt politiska inflytande i
världen. Den terminologi som används
innebär att en expansionistisk politik,
när den bedrivs av icke kommunistiska
stater, kallas för imperialistisk. Däremot
är en expansionistiskt politik som
bedrivs av kommunistiska stater, t. ex.
Kina, endast en strävan att stödja folken
i deras befrielsekrig.

Torsdagen den 9 december 1905 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut
rikespolitiska frågor

Med dessa föreställningar förenas tanken
att Kina i längden självfallet kommer
att ha övertaget över alla motståndare.
Kina kommer i framtiden att ha
den centrala positionen i världen. Trots
alla svårigheter på kort sikt, som inte
bör underskattas, får man därför enligt
Mao Tse-tung inte hysa annat än förakt
för motståndarna, när man ser världsbanken
i ett längre och mera strategiskt
perspektiv. Det råder inget tvivel
om var segern kommer att hamna, och
en offensiv attityd från Kinas sida för
att befrämja kommunismens utbredning
i världen är självklar.

Risken för kärnvapenkrig överdrivs
av många skäl från västerländskt håll,
säger man också. Sådana vapen är som
bekant närmast att likna vid »papperstigrar».
För övrigt döljer man i Kina
inte att även om mot förmodan ett kärnvapenkrig
skulle kunna framkallas, vilket
enligt kinesiska beräkningar kunde
leda till att en tredjedel eller hälften
av mänskligheten tillintetgjordes, så
finns ju i alla fall en mängd människor
kvar, och det är inget tvivel om
att segern vid det laget gått över i kommunisternas
händer.

Kina är avsett att bli en ledare för
världens förtryckta folk, speciellt asiaterna,
och föra dem in i en ny era, vars
utveckling kommer att bestämmas av
Mao Tse-tungs principer. Själv uttalade
Mao Tse-tung redan 1939, i en grundläggande
deklaration, att medan imperialismen
ännu existerade, var det inte
möjligt för en verklig folkrevolution i
något land att vinna och konsolidera
sin seger utan hjälp i olika former från
de internationella revolutionära krafterna.
Han uttalade också att man måste
luta mot antingen imperialism eller socialism
— neutralitet är ingenting annat
än kamouflage. En tredje väg existerar
inte.

En ledande kinesisk politisk teoretiker
uttalade att revolutionen i andra
länder i Asien — han nämnde särskilt

Burma, Indien och Filippinerna — vilka
redan har vunnit sitt oberoende från
kolonialismen, oundvikligen måste följa
samma mönster av väpnad revolution
som Kina. Tanken att en icke kommunistisk
regim, som har stöd av majoriteten
av folket i ett asiatiskt land, alldeles
särskilt om det ligger i närheten
av Kina, skulle kunna vara förvissad
om fredliga förhållanden utan försök
till kommunistiska militära revoltrörelser,
förefaller med hänsyn till denna
kinesiska utrikespolitiska attityd vara
en smula verklighetsfrämmande.

Att de flesta asiatiska stater har blivit
helt oberoende av kolonialism och
vunnit självständighet har inte ändrat
den kinesiska synen på problemet. Så
länge de inte förvärvat en kommunistisk
styrelse måste de »befrias» genom
stöd från utomstående kommunistiska
makter — särskilt genom kinesiskt stöd
åt inre »befrielsekrig».

Relationerna mellan Kina och Sovjetunionen
har, som alla vet, under de senaste
åren blivit alltmer spända. Detta
beror naturligtvis på en rad omständigheter.
En av dessa är utan tvivel att
Sovjetunionens utrikespolitik har följt
en annan linje än den kinesiska under
senare år. Medvetna om ett kärnvapenkrigs
ohygglighet övergick Sovjetunionens
ledare mer och mer till tanken, att
världens utveckling i kommunistisk
riktning inte kunde befrämjas genom
krig — i varje fall inte genom ett större
krig. I stället borde man eftersträva fredlig
samlevnad mellan nationer under
olika politiska system. Det kommunistiska
ekonomiska systemet har ansetts
vara så överlägset, att det ändå på litet
längre sikt måste vinna seger och efterträda
det kapitalistiska produktionssystemet,
på samma sätt som detta för ett
eller annat århundrade sedan efterträdde
äldre produktionssystem.

Sovjetunionen gick dock inte så långt
i denna inställning, att man avstod från
att av militärstrategiska skäl hålla kon -

20 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut -

rikespolitiska frågor

trollen över de många stater i Sovjetunionens
närhet, särskilt i Europa, vilka
under och efter andra världskriget
till en tid hade besatts av Sovjetunionen.
Något erkännande av dessa staters
rätt att själva fritt välja sin styrelseform
och föra sin egen politik har inte
givits.

Man får därför akta sig för att försköna
den sovjetpolitik, som vuxit fram
under 1960-talet, även om den i andra
avseenden betyder ett stort framsteg i
fredlig riktning. Det kan inte råda något
tvivel om, synes det mig, att Sovjetunionen
uppriktigt strävar efter att ett
storkrig och alldeles särskilt ett kärnvapenkrig
skall kunna undvikas. Men
den handlingsfrihet som kan ges inom
en sådan ram utnyttjas till att med militärt
tryck trygga att folk, som eljest
kanske skulle vilja lämna det kommunistiska
systemet, hålles kvar vid detta
och i ett visst beroendetillstånd av Sovjetunionen.

För kineserna framstår likväl Sovjetunionens
linje som alltför fredlig och
passiv. Sovjet accepterar ju numera alls
inte tanken att världskommunismen endast
kan utbredas och bringas till definitiv
seger genom våld. Ur demokratisk
synvinkel framstår det som ett mycket
grundläggande önskemål att folks självbestämmanderätt
skall erkännas, så att
alla nationer skall få möjlighet att själva
utveckla sitt samhällssystem på
grundval av egna erfarenheter och egen
kulturell bakgrund. Terror, som stöds
av utlandet, är liksom andra hinder för
självbestämmanderätten en sak som strider
mot demokratiska grundprinciper.
Naturligtvis är det ur de demokratiska
folkens synvinkel önskvärt, att så många
nationer som möjligt väljer det demokratiska
systemet. Genom upplysning
och hjälp bör de nuvarande demokratierna
främja en sådan utveckling. Det
kan inte komma i fråga att med militära
medel stödja demokratiska revoltrörelser,
såsom kommunisterna vill göra

beträffande kommunistiska revolter.
Men det bör vara angeläget att sådana
förhållanden skapas, bl. a. genom en
förstärkning av Förenta Nationerna, att
förutsättningarna för att folken själva
får bestämma blir så goda som möjligt
och att staterna skyddas från en utifrån
kommande påtryckning eller terror.

Som man ser, herr talman, finns det
hör tre olika betraktelsesätt, som väsentligt
skiljer sig från varandra, nämligen
det kinesiska, det sovjetiska och
det demokratiska. Ingen tvekan kan råda
om att det betraktelsesätt som företrädes
av det kommunistiska Kina är
det mest aggressiva, som om det får
fritt spelrum i praktisk politik, skulle
medföra allvarliga risker för världsfreden
och allvarliga inskränkningar i folkens
rätt att själva bestämma. Den omständigheten
att de kinesiska kommunisterna
inte sällan kan alliera sig med
sociala rörelser ändrar ingenting i detta
grundläggande faktum, även om den
i och för sig är betydelsefull. Däremot
är det uppenbart att en politik, som vill
förbättra utsikterna för demokratien i
världen, måste i hög grad inriktas på
att åstadkomma en förbättring av de sociala
förhållandena i de mestadels fattiga
länder som eljest blev särskilt utsatta.

Jag måste instämma med Arne Geijers
uttalande för en tid sedan, att det land
som främst har insett betydelsen härav
är Förenta staterna, som har offrat väldiga
summor på försök att genom ekonomisk
hjälp samt uppbyggande av hälsovård
och undervisningsväsende förbättra
förhållandena i en rad mindre
utvecklade länder. Tyvärr har verkningarna
därav i politiskt hänseende i
flera fall uteblivit på grund av andra
sidor av den amerikanska politiken i
en del av dessa länder. Det har varit
en amerikansk strävan att hindra kommunismens
utbredning med våld och
att göra detta genom att skapa ett slags

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

militära buffertzoner i världen. Det är
något av samma tänkande som det, på
vilken den franska Maginotlinjen vilade.
Jag har för min del rätt länge ställt
mig frågande till om en sådan politik
skulle visa sig lämplig i längden. Röster
i Förenta staterna bar med rätta höjts
för att tonvikten mer borde läggas på
försök att få till stånd neutrala stater,
där en omfångsrik ekonomisk och social
hjälp kunde skapa goda förutsättningar
för en utveckling i demokratisk
riktning. Folken i dessa stater skulle
alltså själva välja en demokratisk utveckling
och deras levnadsförhållanden
skulle förbättras ekonomiskt och socialt
genom stöd utifrån. Man kan väl fråga
om inte i så fall i längden kanske även
en större försvarskraft skulle kunnat
utvecklas. Kanske hade en sådan politik,
om den hade målmedvetet försökts
det senaste årtiondet, ändå inte lyckats
inför de kommunistiska revoltrörelser
som Kina kallar befrielsekrig, närhelst
grupper gör revolt mot icke-kommunistiska
regimer, hur demokratiska de
än är. Men försöket att skapa starka
militära positioner -— genom att stödja
vilken regering som än sitter vid makten
och i en del fall föga demokratiska
militärregimer — som ett stöd mot
kommunistiska rörelser, förklädda i frigörelsedräkt
—- det försöket har som vi
vet lett till åtskilliga olyckliga resultat.

Jag läste för ett par dagar sedan igenom
utrikesminister Nilssons anförande
den 18 augusti som han höll inför Stockholms
arbetarkommuns styrelse. Jag är
glad att hans tal i dag hållits inför den
svenska riksdagen. Om inte jag hade
interpellerat, verkar det som om flertalet
av de betydelsefulla utrikespolitiska
talen skulle hållits inför annat
forum än riksdagen. Men riksdagen
sammanträder ju inte på sommaren,
som bekant, så det är inte fråga om
någon kritik i det här fallet. I detta tal
sade utrikesministern beträffande Sveriges
villighet att som neutralt land

hjälpa till i Förenta Nationerna med
internationella arbetsuppgifter:

»Vi vill inte undandra oss en fortsatt
aktivitet av det slaget. Den återhållsamhet
som vi just med hänsyn härtill
iakttager när det gäller ställningstaganden
till internationella konflikter
kan dock inte hindra oss att hävda vår
mening om de principer som bör tilllämpas
vid lösningen av sådana konflikter.

Likaväl som vi slår vakt om vår rätt
att leva som en fri nation, måste vi
erkänna alla andra nationers rätt till
frihet. Varje politik som med våldsmedel
undertrycker nationella aspirationer
skapar ett farligt internationellt sprängstoff.
»

Jag ber att få i varje hänseende instämma
med detta utrikesministerns betydelsefulla
uttalande. Men det ger mig
anledning att återknyta till det jag sade
för en stund sedan rörande en otillräcklig
självbestämmanderätt på olika håll
även i Europa. Det är inte bara Asien
vi skall tänka på när det gäller sådana
här grundläggande principer. År regeringen
enig om att dessa principer bör
ha sin tillämpning också på europeiska
förhållanden, om att europeiska nationer
som befinner sig i brännpunkten
mellan stridande stormaktsintressen inte
av den anledningen bör berövas möjlighet
till frihet och oinskränkt självbestämmanderätt? Regeringen

kan givetvis inte vid alla
tänkbara tillfällen uttala sig i dylika
frågor, om dessa inte har någon speciell
aktualitet. Men det finns ju anledning
att göra det oftare än skall vi säga en
gång varje årtionde. Det har ibland förefallit
som om regeringen genom sina
glasögon hade svårare att upptäcka en
stormaktspolitik som strider mot dessa
principer när den tillämpas på nära
håll än när den förekommer i Asien.

Om man med fredliga medel — och
några andra medel är det väl ingen som
vill ens överväga här i Europa skall

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

kunna åstadkomma någon ändring till
det bättre genom att tillämpa Torsten
Nilssons principer — jag är älskvärd
nog att ge honom rätten till dessa
grundläggande tankar, som han inte är
den förste att ha upptäckt men som
jag är glad att han med styrka betonar
— måste den tanken hållas levande att
dessa principer har aktualitet även för
Europa. Stater som lever i skuggan av
stora länder med militära krafter, som
eljest skulle kunna sättas in, bör ha rätt
att själva utan någon som helst inskränkning
välja sina politiska system.
Jag tror emellertid att en gynnsam utveckling
i detta avseende framför allt
förutsätter att motsättningarna mellan
öst och väst i Europa fortsätter att utjämnas.
Den utveckling som jag nyss
berörde kan kanske ge oss rätt att hoppas
på att ett sådant närmande fortsätter.
Den sovjetryska politiken framstår
ju i dag som vida mindre aggressiv
än t. ex. den kinesiska och vida mer
inriktad på att lösa de politiska problemen
med fredliga medel.

Herr talman! Jag övergår så till att
framföra några reflexioner rörande den
kris som har utbrutit inom den ekonomiska
gemenskapen, EEC. Den är mycket
allvarlig, bl. a. därför att den hindrar
förhandlingarna mellan EFTA och
EEC och lamslår Kennedyronden, vilket
också betonas i regeringsförklaringen.
Bakgrunden till EEC är ju en strävan
efter politisk enighet, kanske en mycket
långtgående sådan. Vad är det nu
som har hänt med EEC under senare
år? Jo, man har bl. a. kunnat konstatera
att EEC-staterna har olika syn på frågan
om Storbritanniens inträde och att
det också finns en motsättning mellan
medlemsstaterna i EEC beträffande vissa
politiska aspekter av den ekonomiska
integrationen. Vilken roll skall övernationella
institutioner spela, som bl. a.
ger ökad makt åt brysselkommissionen,
och som grundlägger en utveckling i
riktning mot ett statsförbund och se -

nare eu förbundsstat? Skall man i stället
i huvudsak bygga på internationella
samarbetsorgan som består av företrädare
för regeringarna, vilket ju är den
franska ståndpunkten?

Det förefaller mig som om de fem
övriga stater, som är ordinarie medlemmar,
under de senaste månaderna tills
vidare hade givit upp inför de franska
kraven. Jag understryker att jag säger
tills vidare — hur det går på längre sikt
vet man ju inte.

Från olika håll framförs nu tankar på
att man skulle försöka bilda en politisk
union, vilkens förbindelse med EEC kan
ordnas på olika sätt. Från fransk sida
betonas det att om man skall bilda en
politisk union måste man först uppnå
enighet om dess uppgifter och om riktlinjerna
för försvarspolitiken och utrikespolitiken.
Vidare måste unionen
fungera som en av Förenta staterna oberoende
pelare i den atlantiska alliansen.

Vad försvaret beträffar är det framför
allt motsättningen rörande den multilaterala
kärnvapenstyrkan som i förväg
måste avlägsnas. Jag vill betona att
det inte framstår som alldeles självklart
att medlemmarna i en sådan politisk
union på längre sikt måste vara
alldeles desamma som medlemmarna i
EEC, betraktad i så fall som en till stor
del ekonomisk integrationsorganisation.

Många människor har frågat sig vad
bakslaget för den franske presidenten
de Gaulle i det senaste valet kan få för
konsekvenser för politiken på detta område.
Det har ju nämligen sagts att opinionen
i Frankrike på många håll har
ansett att president de Gaulle inte är
tillräckligt positivt inställd till en västeuropeisk
integration. Det finns de som
väntar sig att den franska regeringen
nu kommer att bli mera villig att acceptera
Storbritannien dels som medlem i
EEC:s ekonomiska gemenskap utan
mycket av övernationella institutioner,
dels i en nära förbunden politisk för -

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut
rikespolitiska frågor

ening eller union. Visar sig en sådan
bedömning riktig kommer problemställningen
för övriga EFTA-stater åter
att förskjutas, och det är orsaken till
att jag berör detta ämne här.

Men det kan också hända att president
de Gaulles bedömning av förutsättningarna
för en västeuropeisk grupp
frigjord från Förenta staterna kan lägga
hinder i vägen för Storbritanniens
anslutning. Det faktum att han så starkt
betonar den saken gör att det nästan
blir en smula av antiamerikansk prägel
över tillrättaläggandet från franskt håll.

I alla händelser måste slutsatsen för
vår del bli att stärka EFTA så mycket
som möjligt och att vara beredda på
olika utvecklingslinjer. Ju mindre de
övernationella dragen i den ekonomiska
gemenskapen utvecklas på ett sätt, som
hindrar eller försvårar för en alliansfri
nation att ansluta sig, desto större blir
nämligen sannolikheten av att en sammanslagning
av EEC och EFTA i sinom
tid blir möjlig.

Det finns naturligtvis även andra vägar,
såsom t. ex. att EEC kunde tänkas
inträda i EFTA — eller rättare sagt
att bägge sammanslutningarna inträder
i en helt ny och större frihandelsorganisation.
Sådana problem bör oavbrutet
bearbetas av den ekonomiska generalstab,
vilken i våra dagar är lika nödvändig
för den yttre handelspolitiken som
en central militärstab för försvarets del.

Att stärka EFTA på ett sådant sätt att
det underlättar en framtida uppgörelse
med EEC framstår såsom väsentligt. Utrikesministern
snuddar i regeringsförklaringen
vid detta. Men det gäller, herr
statsråd, att dra konsekvenserna härav,
t. ex. att till att börja med ta upp frågan
om en någorlunda enhetlig mervärdeskatt
i de nordiska länderna. Detta skulle
på ett väsentligt sätt kunna underlätta
en samordning med den ekonomiska
gemenskapen EEC, som har för avsikt
att övergå till en sådan skatteform och
delvis redan har gjort detta men med
många undantag.

Det var nedslående att i går höra eu
del socialdemokratiska uttalanden om
att det nordiska samarbetet även beträffande
frågan om en enhetlig mervärdeskatt
redan har nätt så långt som det
f. n. är möjligt. Det verkade som om
man inte har något starkare positivt intresse
för att driva på.

En standardisering av den indirekta
beskattningen och i viss mån av företagsbeskattningen
tycker vi är en av de
viktigaste åtgärder, som vi nu kan vidtaga
i Norden för att främja handeln
och underlätta en .samordning med
EEC. Det gäller att skapa goda förutsättningar
för att utnyttja den tullfrihet,
som väl i stort sett kommer att föreligga
den 1 januari 1967, då man får
hoppas att den temporära brittiska importavgiften
är avskaffad.

Utrikesministern nämnde att vi ser
förhandlingarna under Kennedyronden
i Geneve även som ett försök att förbättra
förhållandena för u-ländernas
ekonomiska utveckling och export. Jag
tror att detta i och för sig är både riktigt
och viktigt. Utrikesministern framhåller
också att man från svensk sida
driver på tullsänkningarna på vissa varor
från utvecklingsländerna. Detta tror
jag i och för sig också kan vara bra,
men låt oss inte överdriva de uppoffringar
vi hittills gjort på detta område.
Det är inte någon större uppoffring som
Sveriges folk gör för att hjälpa u-länderna
genom att dricka billigare kaffe.

Enligt min mening är det alldeles
nödvändigt att sådana åtgärder kompletteras
med försök att verkligen hjälpa
till att stabilisera handels- och betalningsbalanserna
i u-länderna, främst
genom s. k. kompensatorisk finansiering,
d. v. s. finansiellt stöd till dessa
länder vid sådana tillfällen när konjunkturerna
medför ett pristryck på deras
exportvaror och därigenom försvårar
för dem att klara betalningsbalansens
problem. Jag hoppas att den svenska
regeringen verkligen vill driva denna
fråga inom Förenta Nationerna så -

24 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

som en av de viktigaste angelägenheterna,
förmodligen lika viktig som tullfrågan
när det gäller ökat stöd åt u-länderna.

Vidare är det väsentligt att man bl. a.
genom lämpliga försäkringsåtgärder
uppmuntrar svenska företag att anlägga
dotterbolag i u-länderna, särskilt när
det gäller industriell produktion. Försäkringsarrangemang
som medför en
utjämning av förlustriskerna är därvidlag
av väsentlig betydelse.

Herr talman! Jag betraktar den uppfattningen,
vilken då och då föres till
torgs, att verksamhet på sund affärsmässig
bas i u-länderna skulle vara
mindre gagnerik för dessas befolkning
än ett stöd i form av gåvor, såsom mycket
naiv och verklighetsfrämmande. De
socialistiska kretsar som ständigt i tidningarna
predikar mot denna i verkligheten
effektiva stödform med dotterföretag
för svenska industrier tror jag
borde få en ny lektion, t. ex. av handelsminister
Lange, om hur det förhåller
sig, nämligen att detta är en metod att
hjälpa fram den industriella utvecklingen
i u-länderna och att det är rent nonsens
att kalla detta för utsugning av
u-ländernas befolkning o. d.

Detta utesluter naturligtvis inte att
direkta nationella gåvor till u-länderna
bl. a. för finansiering av utbildning av
olika slag kraftigt bör ökas, såsom från
vår sida många gånger har framhållits.

Det talas, herr talman, med rätta i
dessa dagar mycket om det hårda öde
som vederfares befolkningen i Vietnam
i det läge som landet har i skärningspunkten
mellan stormaktsintressen.
Skulle inte svenska staten kunna undersöka
vilka möjligheter som kan finnas
att få båda de stridande parterna att
tillåta svensk hjälp, t. ex. distribution
av svenska hjälpsändningar av livsmedel
och kanske en del andra varor? Jag
säger inte att det går, ty svårigheterna
är uppenbara, men svårigheter kan
ibland övervinnas. Nog kan det vara

värt att göra en undersökning och inte
bara lita till internationell aktivitet på
detta område.

Utrikesministern har i regeringsförklaringen
kommenterat de flesta av de
problem jag vidrört i min interpellation.
Det skulle naturligtvis varit värdefullt,
om även statsminister Erlander
hade haft tillfälle att något redogöra
för de yttranden som han för sin del
fällt i Förenta staterna och för de samtal
han haft där. Det kan kanske ske under
debatten senare i dag. Det är klart
att det finns en hel del i sådana samtal
som inte lämpar sig för offentligt återgivande,
men det kan finnas andra delar,
vilka lämpligen kan framläggas. Det är
betydelsefullt att konstatera att herr
Erlander sade en hel del intressanta
saker, om man kan döma av de kortfattade
meddelandena i pressen. Bl. a.
tycks han ha kommit tillbaka med ett
starkt intryck av den amerikanska förhandlingsviljan
i Vietnam-konflikten,
eu sak som också kan vara av intresse
att få belyst.

Herr talman! Jag har redan talat så
länge, att jag måste gå förbi en hel del
andra frågor som i och för sig är betydelsefulla.
Jag hinner därför i dag
inte gå närmare in på nedrustningsfrågan,
som är en av de viktigaste för
världens folk i vår epok.

Jag vill endast göra en kort reflexion.
Det framstår som en central uppgift att
hindra spridning av kärnvapen lika väl
som att få till stånd ett avtal om provstopp.
Det senare förutsätter naturligtvis
trygghet för att inte andra parter
gör prov, om man själv avstår därifrån.
Det gäller de stormakter, för vilka detta
är aktuellt. Med anledning av ett uttryck
i regeringsförklaringen vill jag
säga att det naturligtvis inte är likgiltigt
om små sprängningar kan äga rum
utan att bli upptäckta på grund av att
man inte har en effektiv kontroll. För
de ledande kärnvapenmakterna är det
aktuellt att fullborda tekniken och ut -

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

veckla just de små kärnvapnen. Därför
måste man resa krav på att det skall
finnas en internationell överenskommelse
om en sådan ordning att det blir
trygghet för att överenskommelsen respekteras.

Lät oss emellertid inte förbise en helt
annan tanke inom ncdrustningskomplexet,
som tidigare varit mera aktuell
än nu, nämligen att begränsa rustningskostnaderna
totalt och åstadkomma en
reduktion av de konventionella vapnen
och inte bara kärnvapnen. Man måste
eftersträva åtgärder, som i lika mån sättes
in på konventionella vapen och
kärnvapen, så att den militära balansen
mellan olika block bevaras. Endast på
det sättet kan en ökning av otryggheten
på många håll i världen undvikas.

En av huvuduppgifterna blir självklart
att få Kina med i ett sådant arbete
och att minska de risker som ett framtida
kinesiskt innehav av kärnvapen
kan medföra. Även om jag inte tror att
det kan väntas få någon större betydelse
— i varje fall inte till en början —
framstår Kinas inträde i Förenta Nationerna
som ett naturligt steg, om det
kan ske utan orimliga villkor. Tyvärr
förefaller det i dag som om man från
kinesiskt håll uppställer två villkor, vilka
är helt oacceptabla. För det första
vill man att FN skall erkänna att dess
resolution i Korea-frågan för ett årtionde
sedan som fördömde den kinesiska
aktiviteten var ogrundad och därför tas
tillbaka. För det andra tycks man uppställa
villkoret att FN i förväg skall utlova
att genomföra en revision av Förenta
nationernas stadga och släppa in
alla stater, som från kinesiskt håll anses
lämpliga, samt lova att driva ut sådana
stater som Kina inte anser vara
lämpliga, vilket väl närmast gäller Formosa,
d. v. s. Nationalistkina.

Herr talman! Vår ledtråd när det gäller
att ta ställning till detta problem
måste naturligtvis vara att stärka FN
och göra organisationen till ett allom -

fattande organ för politiska kontakter
och debatter samt för åtgärder, av vilka
världen har ett sådant skriande behov.
Men det är naturligt att man inte accepterar
att på vilka villkor som helst vidga
medlemskretsen för denna viktiga
organisation.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Hem talman! Herr Ohlin var, efter
vad jag kan förstå, på det hela taget
överens med regeringen om dess handlingssätt
när det gällde den senaste utvecklingen
i den dramatiska sydafrikafrågan.

Han gjorde emellertid gällande att vi
skulle haft svårt att bestämma oss beträffande
vad han kallade »det danska
initiativet». Det var i och för sig ingenting
märkvärdigt, herr Ohlin, eftersom
vi inte visste någonting om det danska
initiativets innehåll. Herr Ohlin säger,
att jag har gjort mig skyldig till olika
uttalanden. Jag har gjort uttalanden med
utgångspunkt från de olika upplysningar
jag erhållit vid skilda tillfällen.

Vad innebar den första uppgiften
om det danska initiativets innehåll,
som vi fick ifrån Förenta Nationerna?
Jo, det innebar att man förväntade
sig att generalförsamlingen i FN
skulle konstatera att situationen i Sydafrika
utgör ett hot mot freden enligt
FN-stadgans artikel nr 39 och att generalförsamlingen
skulle uppmana säkerhetsrådet
att göra motsvarande konstaterande
och slutligen uppmana säkerhetsrådet
att på basis därav besluta om
ekonomiska sanktioner mot Sydafrika.
Efter vad jag kan förstå skulle inte heller
herr Ohlin vilja ansluta sig till detta.
När jag gjorde mina uttalanden på basis
av dessa uppgifter, är det klart att dessa
uttalanden inte kunde komma att överensstämma
med de uttalanden jag sedermera
gjorde när det danska talet hölls
i det särskilda politiska utskottet. Är

26 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

detta så märkvärdigt, herr Ohlin, att Ni
inte kan förstå det?

Jag gjorde emellertid den reservationen
i mina uttalanden att jag inte kände
till det verkliga innehållet i och den
verkliga avsikten med det danska initiativet,
därför att vi inte hade fått uppgifter
därom. Jag underströk därför
samtidigt att de nordiska utrikesministrarna
hade kommit överens om att man
borde ha överläggningar om initiativ av
detta slag innan de framställdes. Därför
kom den danska aktionen som en överraskning
för mig, vilket den också gjorde
för de övriga nordiska ländernas regeringar.
Jag gjorde också det förbehållet
att jag inte kunde göra några mera
bestämda uttalanden därför att jag,
som sagt, inte kände till innehållet.

Jag hoppas, att herr Ohlin nu med
utgångspunkt från mitt klarläggande
här — jag har också gjort det i utrikesnämnden
och på andra håll tidigare —
kan bedöma de olika formuleringar jag
haft i vad jag sagt.

Hur såg sedan det danska yttrandet
ut när det kom i det politiska utskottet?
Jo, det hade följande lydelse. Man
skulle fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet
på det förhållandet att det råder
ett läge i Sydafrika som utgör ett hot
mot internationell fred och säkerhet,
och vidare skulle man rekommendera
säkerhetsrådet att överväga hur sanktioner
jämlikt kap. 7 i stadgan effektivt
skulle kunna användas mot Sydafrika.
Det var annat det än att uppmana säkerhetsrådet
att på basis därav besluta
om ekonomiska .sanktioner mot Sydafrika.
Det senare danska yttrandet står
i överensstämmelse med den politik
som Sverige ständigt har fört och som
man redan tidigare har tillämpat i säkerhetsrådet.
Man har verkställt och
håller på att verkställa utredning om
hur stadgan effektivt skall kunna användas
vid tillämpandet av sanktioner.
Det är någonting helt annat än vad
danskarna uppgavs ha tänkt sig från

början. Är det då så underligt att jag
uttalar mig olika vid skilda tillfällen
om detta?

Här ser man vådan av att man inte
håller nordisk kontakt i frågor av detta
slag. Om man inte gör det, måste missförstånd
komma att uppstå.

Sedan säger herr Undén, förlåt herr
Ohlin — det var en fruktansvärd felsägning,
för herr Undéns vidkommande
alltså! — att jag skulle ha svårt att
själv karakterisera det läge i vilket vi
befinner oss när det gäller Sydafrika
och att jag av det skälet skulle citera
herr Hermansson för att jag inte kunde
finna egna uttryck. När man besvarar
en interpellation är det i och för sig inte
så underligt att man citerar interpellanten.
Jag har också citerat herr Ohlin
i mitt svar, fast jag måste erkänna att
när jag citerar honom blir det mycket
tråkigare — för att använda hans eget
uttryckssätt.

Slutligen anser herr Ohlin att man
bör undvika sådana incidenter, såsom
han uttrycker det, som inträffade i det
politiska utskottet när beslutet fattades
om hur vi skulle förhålla oss till det
afro-asiatiska förslaget. Beträffande det
afro-asiatiska förslaget i dess ursprungliga
skick vill jag understryka att vi i
utrikesnämnden, såsom herr Ohlin även
medgivit, var ense om att vi inte kunde
rösta på förslaget sådant det förelåg.
Det innehöll sådana vändningar och sådana
påståenden, som vi vet att inte heller
den danska regeringen var beredd
att ansluta sig till, eftersom de i röstförklaringar
och på annat sätt samt genom
sin röstning i det politiska utskottet
har visat att de inte heller kunde
acceptera det.

Senare har man fått till stånd ändringar
i detta resolutionsutkast som
gjort att man så småningom också från
dansk sida kunde anse det godtagbart.

Det läge, vilket jag befann mig i när
jag erhöll ett telefonmeddelande om att
det hade gjorts ändringar, var alltså

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar pa interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

att vår delegation i Förenta Nationerna
hade kommit till insikt om att någonting
nu hade inträffat med det afro-asiatiska
förslaget och att man ansåg sig
behöva nya instruktioner från Stockholm.
Vad innebar det, herr Ohlin? Jo,
det innebar att de våra ansåg att det
afro-asiatiska förslaget nu hade ändrat
karaktär och att regeringen därför måste
underrättas därom för att ta ställning
till detsamma.

Detta meddelande erhöll jag medan
omröstningen pågick. Jag hade att mycket
snabbt ta ställning till dessa ändringsförslag.
Givetvis måste jag först ta
del av deras innehåll, så att jag visste
hur jag handlade. Jag hade att under
loppet av, låt oss säga femton eller tjugo
minuter dels få klart för mig, vari ändringsförslagen
bestod, och dels fatta ett
beslut. Jag vet hur snabb herr Ohlin
är att fatta beslut, med andra ord hur
oerhört vankelmodig han är i olika sammanhang.
Att plötsligt ställas inför ett
problem av det slag det här var fråga
om och att på eget ansvar handla och
därvid utgå från de överläggningar som
vi tidigare haft härom i regeringen om
hur vi skulle handla i olika lägen är
inte gjort så där utan vidare, det kan
jag försäkra. Det skedde emellertid, och
vår ambassadör fick instruktioner att
rösta ja på hela förslaget. Han kom, som
han uttryckte det, in tio sekunder för
sent, i det att den som satt på Sveriges
plats handlade i enlighet med de tidigare
instruktionerna, som var baserade
på det resultat som vi hade kommit till
inom utrikesnämnden, där vi hade haft
det afro-asiatiska förslaget i dess ursprungliga
skick att ta ställning till.

Om detta skall vara ett bevis för vacklande
hållning, då måste jag säga att det
är ett bevis på vacklande hållning även
hos utrikesnämnden övriga ledamöter,
eftersom vi alla var överens om att vi
inte kunde ansluta oss till det afro-asiatiska
förslaget i dess ursprungliga skick.
Men det som vi nu tydligen, i varje fall

herr Ohlin och jag, är överens om är
att vi kunde rösta ja på det förslag som
senare kom att föreligga.

Sedan är det emellertid en annan sak
som herr Ohlin ansåg sig kunna gå förbi.
Han är tydligen inte särskilt intresserad
av Sydrhodesia-frågan. Han anser
antagligen att regeringens åtgärder,
som därvidlag har vidtagits, är helt tillfredsställande.
Jag kan också säga att
vi tillämpar sanktionerna strängare än
något annat land i världen, strängare än
England, strängare än Danmark. Det visar
med andra ord att vi, när säkerhetsrådet
verkligen har fattat ett beslut, anser
att det skall följas. När vi har anslutit
oss till en ståndpunkt menar vi verkligen
allvar med det. Jag tycker att det
skulle vara mycket betydelsefullt, om
även andra länder ville handla i enlighet
med dessa principer.

Herr Ohlin förbigick ett resonemang
i mitt interpellationssvar, som jag anser
har stor betydelse. Jag har nämligen
sagt att jag för min del finner att det
verkligen föreligger ett hot mot freden
när det gäller Sydrhodesia och att säkerhetsrådet,
så som utvecklingen har
gestaltat sig i Sydrhodesia, borde fastställa
att ett sådant hot föreligger och
förorda eller besluta om obligatoriska
sanktioner i stället för den rekommendation
som man nu har givit. Jag tror
nämligen att det är av oerhört stor betydelse
att Förenta Nationerna, när de
nu för första gången tillgriper ett sanktionsförfarande,
pressar på alla sina
medlemsstater så att de konsekvent och
hårt går in för sanktioner. Kom ihåg:
Förenta Nationernas prestige står på
spel! Ett misslyckande kan, som jag
förut har sagt i mitt interpellationssvar,
leda till att FN råkar in i samma
kris som på sin tid Nationernas Förbund.
När detta försökte att halvhjärtat
genomföra sanktioner mot Italien
misslyckades det, och resultatet blev endast
att Mussolini och fascismen stärkte
sin ställning i Italien. Jag och rege -

28 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

ringen vill inte vara med om ett dylikt
upprepande. Här har vi någonting principiellt
oerhört viktigt, herr Ohlin, nämligen
det att man nu inte skall förfara
på ett sätt som endast skulle leda till en
triumf för den nuvarande sydrhodesiska
regeringen, vilket i sin tur gör att
Yerwoerd i Sydafrika skulle vara alldeles
bombsäker på att Förenta Nationernas
eventuella hot om sanktioner
mot Sydafrika skulle vara fullständigt
verkningslöst, eftersom Sydafrika har
mycket större motsåndskraft gentemot
ett sanktionsförfarande än vad Rhodesia
har. Där finner vi någonting som ur
alla synpunkter har synnerligen stor
betydelse för den framtida verksamheten
inom FN i detta avseende.

Jag har ingen anledning att därefter
gå in på den karakteristik och den långa
utläggning som herr Ohlin hade om
Kinas politik. Jag hade till att börja
med intrycket att han ville komma runt
vad jag sagt om Vietnam i mitt anförande
och den bedömning regeringen
gjort av kriget där. När han hänvisade
till mitt stockholmstal och sade någonting
om att riksdagen inte kunnat få
lyssna till detta, så måste jag säga att
jag, trots att jag tillmätte det en viss
vikt — som herr Ohlin också gjort —,
inte ansåg att man borde inkalla riksdagen
för att den skulle ta del av min
oförytterliga mening vid en tidpunkt
när den inte sammanträdde.

Sedan hänvisade han till vissa satser
i detta mitt stockholmstal och uttryckte
sin tillfredsställelse över att jag understrukit
betydelsen av folkens självbestämningsrätt
när det gäller deras egna
framtida öden. Han frågade, om jag
hade den meningen att denna självbestämningsrätt
skulle gälla överallt och
för alla folk. Jag kan bara svara att det
är en självklarhet. Jag anser att folken
skall ha rätt att bestämma över sina
egna framtida öden. Jag kan också hänvisa
till vad min företrädare på sin tid
yttrade i samband med att Ungern -

revolten undertrycktes av trupper utifrån.
Han steg då fram inför världsopinionen
och underströk rätten för
folken att bestämma över sina egna
öden, och jag ansluter mig helt till vad
herr Undén hade att säga.

Sen kom herr Ohlin emellertid in på
mera praktiska resonemang av sentida
datum. Han underströk betydelsen av
att man skall minska motsättningarna
mellan öst och väst. Jag utgår ifrån att
han anser att handeln mellan öst och
väst skall utvecklas. Det brukar påverka
det politiska tänkandet, och det är synpunkter
som jag för min del utan vidare
kan ansluta mig till.

Slutligen frågar han om man inte kan
tänka sig en svensk hjälp till de nödlidande
offren för allt det fruktansvärda
som händer i Vietnam. Det kan jag också
helt ansluta mig till. Vi har genom
Röda Korset, som är den bästa praktiska
vägen att nå resultat, låtit undersöka
om det finns sådana förutsättningar,
och det tycks det göra. Röda Korset
har också fått statliga anslag för att
hjälpa till i denna otvivelaktigt högst
önskvärda och betydelsefulla verksamhet.

Därefter var herr Ohlin med några få
ord inne på frågan om spridning av
kärnvapen och den hänvisning vi gjort
om önskvärdheten att få till stånd ett
provstopp. Jag får säga att vi i och för
sig ansluter oss — som vi tidigare ofta
har upprepat — till att man skall få till
stånd eu överenskommelse om ickespridning
av kärnvapen. Vi vill hejda
denna spridning, som eventuellt — om
den icke hejdas — kan utvecklas därhän
att kärnvapen så småningom kommer
att betraktas som konventionella
vapen, allra helst om man skulle tillverka
de små sprängladdningar herr Ohlin
talade om i sitt anföande. Jag anser
dock att det effektivaste medlet att förhindra
kärnvapnens spridning är att få
till stånd ett avtal om provstop, därför
att det skulle verkligen försvåra möj -

Torsdagen den 9 december 19(55 fn». Nr JO

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

ligheterna att tillverka kärnvapen om
man inte kan prova deras användning.
Man tvingas dä att operera i det ovissa,
och det är därför vi från .svensk sida
ofta har understrukit just betydelsen av
ett sådant provstoppsavtal. Då säger
emellertid herr Ohlin, att om man får
ett sådant provstopp med en otillräcklig
kontroll, så kan små sprängningar
utföras som man inte har möjlighet att
upptäcka.

Det ligger någonting i vad herr Ohlin
i detta avseende gör gällande, och därför
har vi från svensk sida försökt att
medverka till den vetenskapliga utveckling,
som sker snabbt och som gör att
man fulländar metoderna att på seismisk
väg upptäcka sådana småprov. Vi
har också — som jag påpekade i mittsvar
nyss —- erbjudit oss och är beredda att
bygga upp en sådan seismisk station,
med vars hjälp våra vetenskapsmän anser
att — om man får en sådan station
på Grönland och desutom använder den
nya stationen i Amerikas förenta stater
—- man skall få möjlighet att nära nog,
eller i varje fall till 95 eller 98 procent,
kontrollera eventuella atomsprängningar
på hela den norra delen av jordklotet.
Det är ju där som sådana eventuella
sprängningar kan anses tänkbara. Det är
därför som det är vår uppfattning, herr
Ohlin, att de små olägenheter det kan
innebära att man inte lyckas lokalisera
varenda liten sprängning — om nu någon
av de länder som ingått detta avtal
skulle ta risken av att bryta detsamma
—- är betydligt mindre än de politiska
olägenheter det kan innebära att man
drar alltför långt ut på tiden innan
man träffar ett slutgiltigt avtal om provstopp.
Det kan nämligen i sin tur leda
till att vissa länder beslutar att, eftersom
ett avtal inte kan komma till stånd,
själva skaffa sig kärnvapen. Om atomvapenklubben
på så sätt spränges är
det vida allvarligare än om en liten
sprängning av en atombomb äger rum
underjordiskt någonstans i strid mot

det avtal som eventuellt skulle komma
att ingås.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Enligt min mening är
båda situationerna allvarliga. Om det
träffas ett provstoppsavtal och detta
sedan inte respekteras utan det visar
sig att någon makt spränger små kärnvapen
i strid mot överenskommelsen,
kommer detta att försvåra en utbyggnad
av internationella avtal på detta område.
Därför tror jag det är angeläget
att behovet av kontroll framhålles. Och
vilket legitimt skäl kan egentligen finnas
mot en viss kontroll, när de berörda
parterna — jag tänker i första hand
på Förenta staterna och Sovjetunionen
— för några år sedan accepterade tanken
på vissa inspektioner och kontroll?

Beträffande Sydafrikafrågan förefaller
det mig som om utrikesministern
rörde ihop de tre olika faserna. Först
var det en fas i förra veckan, då det
inte förelåg tillräckliga informationer
om det danska initiativet. Jag uttalade
mig inte om den perioden när jag talade
om regeringens vacklande hållning.

Sedan kom det danska talet i fredags
i förra veckan i politiska utskottet. Det
talet var bekant här i Stockholm i varje
fall en eller två dagar innan utrikesnämnden
sammanträdde. Det var då
som det visade sig att regeringen var
benägen att bagatellisera det danska
yttrandet men ändå inte klart tog ställning
för att stödja det danska initiativet
genom ett svenskt uttalande och
genom att därefter i den andan ta ställning
till omröstningsfrågorna, när de
definitiva förutsättningarna längre fram
blev klara. På andra håll uppfattades
det danska initiativet som så viktigt att
det, sedan det framförts, berördes i en
lång rad yttranden. Regeringen tycktes
emellertid så småningom övergå till den
uppfattningen, att det danska talet
egentligen inte var något som man be -

30 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

hövde fästa så stor vikt vid. Det var
alltså det förhållandet att man avstod
från att ge ett klart och bestämt stöd
—• sådant kom från annat håll — som
jag påpekade.

Den tredje fasen kom sedan när omröstningen
skulle företagas. Att det inte
gick att stödja den ursprungliga resolutionen
från de 40 staterna var vi överens
om. Utrikesministern säger nu att
jag har talat om regeringens vacklande
hållning därför att den då beslöt att
rösta för det danska förslaget. Nej, herr
utrikesminister, det är — vilket tydligen
händer ibland — att polemisera mot något
som inte har sagts. Jag sade uttryckligen
att jag med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna inte kritiserade
regeringen för att den så sent
kunde fatta beslut om att stödja förslaget.
Jag sade däremot att det kanske
var beklagligt att denna sena omsvängning
kom att framstå i ett annat ljus
därför att regeringen tidigare intagit en
vacklande hållning. Någon kritik mot
att utrikesministern behövde några minuter
på sig vid ett samtal med New
York skulle det inte falla mig in att
framföra. Vad jag syftade på när jag
talade om den vacklande hållningen var
alltså vad jag nu har berört.

Det går inte att komma ifrån, herr
utrikesminister, att en rad andra länder
från början klart visade att det
danska initiativet var betydelsefullt och
talade för att tanken borde stödjas, medan
den svenska regeringen på måndagen,
då det danska talet förelåg, lyckades
inge den svenska tidningspressen
det intrycket att regeringen närmast
var emot det. Gå igenom rubrikerna för
tisdagen i den svenska tidningspressen,
herr statsråd, och fråga Er sedan, om
dessa rubriker om att regeringen var
emot förslaget inte har något samband
med att Ni visade en alldeles ovanlig
oförmåga att klart och enkelt uttrycka,
att regeringen villa stödja det danska
initiativet! Hade Ni gjort det, hade det

inte stått i rubrikerna i den ena tidningen
efter den andra att »regeringen
är emot förslaget».

Beträffande Rhodesia hade jag ingen
anledning att göra några kommentarer,
eftersom jag delar den mening som utrikesministern
där uttryckte.

Det gladde mig att höra att utrikesministern
menade att det var självklart,
att principerna om rätt till frihet och
självbestämningsrätt skall tillämpas
för alla nationer. Utrikesministern hänvisade
än en gång till fallet Ungern för
tio år sedan. Jag tror att det är väsentligt
att man upprepar den tanken något
mer än en gång varje årtionde. Men
jag är naturligtvis glad att utrikesministern
utan tvekan bekänner sig till den
uppfattningen, att det är önskvärt att
tankegången tillämpas även på de europeiska
staternas problem.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Även jag anser naturligtvis
i likhet med herr Ohlin att om
ett avtal — i detta fall ett provstoppsavtal
— har ingåtts, är det självklart att
det skall respekteras. Om det inte respekteras
är det ytterligt allvarligt, därför
att man då har brutit avtalet som
i fortsättningen blir en nullitet och
ingenting annat. Klart är att något sådant
har ytterligt stor betydelse. Men
varför skall man förutsätta, att när ett
avtal har ingåtts skall detta brytas?

Det viktiga är väl i detta sammanhang
att man får till stånd ett avtal och
att man skaffar sig tillfredsställande
kontroll, men vad jag sade var, att detta,
att man inte kan hundraprocentigt
avläsa, huruvida det har ägt rum en
atomsprängning någonstans i världen,
är mindre allvarligt än om man skulle
spränga den atomklubb som för närvarande
finns. Följden därav skulle måhända
bli att åtskilliga folk skulle skaffa
sig kärnvapen, kanske även natio -

Torsdagen den 9 december 19C3 fn). Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning; till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

ner i vissa hörn av världen där det
finns stora risker för att kärnvapen
också skulle komma till användning.
Det mest fruktansvärda som kunde inträffa
i vår värld i dag är, om någonstans
en atomsprängning ägde rum i
direkt krigiskt syfte. Det kunde bli avtryckaren
till det skott som riktades
mot hela vår civilisations tillvaro och
fortbestånd.

Vad beträffar Sydafrika säger herr
Ohlin att jag har blandat ihop begreppen.
Jag kan också ansluta mig till resonemanget
om tre faser. Den första
fasen var, när jag uttalade mig om ett
förslag som jag inte närmare kände till,
ett förslag som enligt de osäkra uppgifter
jag hade erhållit innebar, att
danskarna skulle gå mycket långt och
ställa ett formligt förslag i Förenta
Nationernas politiska utskott. Om detta
uttalade jag mig. Jag kunde inte bagatellisera
det, jag måste säga, att det
stred mot den hållning som de nordiska
länderna tidigare hade intagit, eftersom
jag i likhet med herr Ohlin framför
allt var angelägen om att understryka
att vad beträffar tillgripande av
sanktioner skall det tillkomma säkerhetsrådet
att fastställa, om hot föreligger
och om sanktioner skall tillgripas.
Var det märkvärdigt att jag uttalade
mig om det förslaget och uttryckte min
förvåning över att ett sådant förslag
skulle framföras från dansk sida?

Den andra fasen inträdde, när talet
hade hållits och jag fick klart för mig
att det inte ens var ett förslag utan endast
ett yttrande, som fällts i det politiska
utskottet och som beträffande sanktionerna
endast innebar att man skulle
undersöka möjligheterna att verkställa
efektiva sanktioner. Det var någonting
som vi från svensk sida själva hade förordat
långt dessförinnan. Är det underligt,
att jag mot bakgrunden av de tidigare
ryktena bagatelliserade detta danska
yttrande och sade: Herre Gud, det
skiljer sig ju i ringa grad från den

ståndpunkt som vi alltid tillsammans
med övriga nordiska länder har hävdat.

Herr Ohlin hänvisar till den svenska
pressen. Ja, herr Ohlin, det kan kanske
verka utmanande, men jag måste säga
att det var egendomligt, att man i den
svenska pressen, trots att man visste
om de första ryktena om det danska
initiativet, trots att man sedan erhöll
det danska yttrandet, trots att man erhöll
texten till det afro-asiatiska resolutionsförslaget
gjorde så förvirrade kommentarer
som man i själva verket gjorde.
Det vittnar egentligen om en okunnighet
som föreföll mig nästan pyramidal.
Men jag kunde inte tro att det
bara berodde på okunnighet, eftersom
man hade tillgång till de första ryktena
om det danska initiativet, därefter det
danska yttrandet när det förelåg, vidare
det afro-asiatiska förslaget och slutligen
visste att även danskarna ställde sig
kritiska till sistnämnda förslag. Jag kan
tyvärr säga, herr Ohlin, att den svenska
pressen, i varje fall i viss utsträckning,
inte är vittnesgill vad beträffar
de olika faserna i det drama som har
utspelats under den senaste veckan.

Vad beträffar den tredje fasen, som
jag erhöll meddelande om först sent
på natten, erkände t. o. m. herr Ohlin
att jag knappast kunde handla annorlunda
än jag då gjorde.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr utrikesminister,
jag påpekade det redan i mitt första
anförande. Syftet med hela polemiken
var den, att ni skulle kunna säga något
som ni trodde skulle gå hem, men det
var ingen polemik mot mig.

Beträffande den första fasen säger utrikesministern
att han uttalade sig om
ett förslag som han inte kände till. Man
kan naturligtvis överväga, huruvida det
är god praxis att en utrikesminister förfar
på sådant sätt att det uppenbarligen
bidrar till vissa missförstånd.

32 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

Vad den andra fasen beträffar framhåller
utrikesministern, att han fann att
det bara var fråga om ett yttrande från
Danmarks sida och att detta var just
ingenting. Men nästan överallt i världen
har detta danska yttrande uppfattats såsom
en mycket viktig sak, som följande
talare i debatten ständigt återkom till.
Från något håll talade man t. o. m. om
en ny epok eller något sådant, vilket
givetvis var överdrivet. Men den svenske
utrikesministern ser bara »ett yttrande»
från dansk sida. Han går förbi
den omständigheten, att Danmark ställde
i utsikt att man skulle rösta för en
resolution som kom att ge uttryck för
de tankar Danmark hade framfört, något
som ju inte innebar ett löfte att
rösta för en oförändrad 40-statsresolution.

Utrikesministern anser att det danska
yttrandet i mycket ringa grad skilde sig
från den svenska ståndpunkten. Men
det förhållandet, att man från nordiskt
håll konstaterar att det i Sydafrika råder
ett läge som utgör ett hot mot internationell
fred och säkerhet enligt kap.
VII — och det gäller ju att överväga
sanktioner enligt kap. VII — innebar
en nyhet, en betydelsefull skärpning av
attityden till Sydafrika. Om utrikesministern
fann att det bara var fråga
om någon ytterst obetydlig skillnad mot
tidigare, hade det varit anledning att
mera rakt på sak säga att vi från svensk
sida kommer att stödja dessa danska
tankegångar och att vi liksom danskarna
hoppas att det skall framläggas ett
resolutionsförslag som ger uttryck för
dem och som vi kan rösta på.

Vad till sist gäller tidningspressen
och den straffpredikan utrikesministern
här höll om en pyramidal okunnighet
etc., så skall jag inte uttala mig om detta.
Jag känner mig inte manad att använda
några magistrala tonfall gentemot pressen
här i landet, som jag tycker i regel
representerar en hög grad av sakkunskap,
även om temperamentet ibland

sticker fram. Men när pressen genom
nyhetsmaterialet har fått flera olika
uppfattningar om regeringens ställning
och när Tidningarnas telegrambyrå
måste efter utrikesnämndens sammanträde
skicka ut tre olika meddelanden
om regeringens ståndpunkt, så måste
det konstateras att utrikesministern inte
har varit vidare framgångsrik då det
gäller att informera pressen, ifall nu
ställningen var så enkel att man bara
ville stödja det danska initiativet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Med anledning av mina
uttalanden om vad som eventuellt skulle
komma att ske på danskt håll vilket vi
inte var direkt informerade om, säger
herr Ohlin: »Det är kanske inte så klokt
av en utrikesminister att uttala sig om
sådant som han inte känner till.» Ja, det
kan hända, men från pressens och televisionens
sida krävdes att utrikesministern
skulle yttra sig i saken. Utrikesministern
kommenterade då vad han
ryktesvis hade hört men poängterade
samtidigt att han helst inte ville göra
mera bestämda uttalanden, eftersom han
inte kände till innehållet i vad som
eventuellt skulle komma att uttalas från
dansk sida.

När utrikesministern sedermera fick
kännedom om detta innehåll, måste han
dra den slutsatsen att det var fråga om
betydligt mindre än vad han ryktesvis
hört talas om. Ty vad var det som hade
skett? Jo, endast att man från dansk
sida ville i ett uttalande fästa säkerhetsrådets
uppmärksamhet på det förhållandet,
att det råder ett läge i Sydafrika
som utgör ett hot mot internationell
fred och säkerhet. Däremot uttalade
man sig inte om hur man eventuellt
skulle ställa sig till det afro-asiatiska
resolutionsförslag som tillkom samma
dag. Och det kan väl sägas — det vill
jag hålla med om — att detta resolutionsförslag,
till vilket även Sverige se -

Torsdagen den 9 december 19C5 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

dcrmera anslöt sig, innebar en skärpning
jämfört med det uttalande danskarna
tidigare gjort i det politiska utskottet.

Vad den svenska pressen beträffar
kan jag också erkänna att den i vanliga
fall iir högtstående och lämnar riktiga
informationer. Dess uttalanden på ledaravdelningen
blir väl, såsom herr
Ohlin påpekade, ibland präglade av
temperament liksom av politiska uppfattningar
och den allmänna syn man
har. Men när det gäller speciellt
denna fråga om det danska yttrandet
måste jag säga, att man har från pressens
sida visat en brist på kunskap som
för mig stundom varit ofattbar. Naturligtvis
kan pressen i någon mån ursäktas
av samma skäl som den svenska regeringen
kan ursäktas, nämligen att den
visste för litet, att den hade hört rykten
om vad danskarna skulle göra och
att den sedan, när danskarna verkligen
framträdde i det politiska utskottet,
fann att det hela inte var så märkvärdigt,
jämfört med de rykten som man
tidigare hört. Men sedan danskarna
gjort detta uttalande och man i svensk
press talade om att det förelåg ett
danskt förslag att stödja en afro-asiatisk
resolution som inte framlagts när det
danska yttrandet fälldes måste jag säga,
herr Ohlin, att jag betraktar sådant som
en brist på kunskap om det verkliga
förhållandet, vilket i och för sig, med
den kännedom jag har om svensk press

1 allmänhet, är överraskande.

Hans excellens, herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hade inte drömt om
att behöva ta kammarens tid i anspråk
med inlägg i denna sak, eftersom utrikesministern
på ett utomordentligt sätt
har klargjort den svenska regeringens
inställning liksom också en situation
som har blivit mycket oklar, dock inte
beroende på den svenska regeringens
åtgöranden. På denna punkt har jag

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr

ingenting att tillägga utöver vad utrikesministern
anfört.

Herr Ohlin riktade emellertid en direkt
fråga till mig om mina intryck av
de samtal jag fört i Förenta staterna
under mitt besök där för något mer än
en månad sedan.

I och för sig tycker jag att frågan är
onödig, då jag i press, TV och radio
mera öppet och utförligt än någon gång
tidigare redovisat innehållet i de politiska
samtalen. Jag brukar ibland klaga
på pressen, men denna gång har jag inte
anledning att komma med några klagomål.
Pressen har utförligt och öppet redogjort
för vad jag sagt, och referaten
är egentligen i och för sig tillräckliga,
men det är klart att jag när jag fått en
fråga vill svara, och jag skall därför i
allra största korthet erinra om vad som
förevarit.

Jag hade först ett handelspolitiskt
samtal med den amerikanske handelsministern
Connor. Med detta resonemang
avsåg jag egentligen att introducera
de närvarande representanterna
för det svenska näringslivet. Dessa
framförde sedan de tankegångar som jag
inledningsvis utvecklat för handelsministern.

Från svensk sida ansågs det lämpligt
att framhålla den oro vi hyser för att
ansträngningarna för en allmän tullreduktion
kan bli ett fiasko. Det är ju uppenbart
att risken härför är överhängande.
Representanterna för det svenska
näringslivet ville emellertid också för
första gången ha ett förtroligt samtal
med representanter för den amerikanska
statsledningen om de administrativa
och protektionistiska åtgärder som kan
bli följden av en skärpning av antidumpinglagen.
Jag tror jag vågar säga
att representanterna för det svenska näringslivet
begagnade tillfället på ett
med tanke på svenska intressen mycket
skickligt och framgångsrikt sätt.

De utrikespolitiska samtalen fördes
vicepresidenten, utrikesministern.

med

34 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

FN-ambassadören Goldberg och fackföreningsledaren
Reuther var för sig.
Tre av dessa är nära vänner till mig.
Jag bär blivit bekant med deras tankegångar
vid många samtal vid olika tillfällen,
både här i Sverige och i Amerika.
Vid dessa samtal framhöll jag helt
naturligt de synpunkter som är väl kända
i denna kammare.

Samtalen gällde framför allt kriget i
Sydvietnam, och jag lade då fram de
synpunkter som å regeringens vägnar
presenterats av utrikesministern och
herr Palme. Till min glädje har jag i
dag funnit att herr Ohlin allmer närmar
sig de tankegångar som herr Palme
gav uttryck åt i sitt gävletal. När herr
Ohlin framhöll de risker som sammanhänger
med tron på att man skall kunna
möta en kommunistisk infiltration
med våld kom han ganska nära den
svenska regeringens ståndpunkt, som
går ut på att det är farligt om demokratiska
stater för att värna demokratien
slår följe med regimer som av folket
i det ifrågavarande landet uppfattas
som reaktionära och bakåtsträvande.
Om demokratierna uppträder på ett
oskickligt sätt finns det en fara för att
nationella och sociala frihetssträvanden
kan komma att identifieras med kommunismen.
Jag har noterat att det tydligen
finns en viss resonans för dessa
tankegångar hos herr Ohlin, att döma
av hans anförande i dag.

Den diskussion som följde efter mina
påpekanden kan man säga rörde sig om
två saker. För det första frågade man
sig om det är riktigt att den nationella
frihetsrörelsen, eller vietkong som amerikanerna
säger, är ett uttryck för en
nationell sydvietnamesisk frihetskamp
eller om det tvärtom är riktigt, som man
hävdar från amerikansk sida, att det är
en försvinnande liten minoritet som
med stöd av vapen och materiel utifrån
vill begagna sig av en situation för att
med våld rycka till sig makten och därefter
genomföra en såväl utrikes- som

inrikespolitisk nyorientering, alltså en
kamp om makten som inte förs av folket
utan i första hand av främmande trupper
med främmande materiel o. s. v.

Härom utspann sig en diskussion, och
vilken ståndpunkt amerikanerna intog
var ju självklart. Enligt vad man försäkrade
mig var det denna uppfattning, att
man bekämpade en liten grupp utan
stöd hos folkmajoriteten i Sydvietnam,
som i hög grad är avgörande för den
amerikanska politiken.

Beträffande förhandlingsfrågorna uttryckte
alla fyra den mycket bestämda
meningen, att Amerika är villigt att uppta
förhandlingar. Dean Rusk formulerade
det så, att det inte är bristen på
kontakt som hindrar en samling kring
förhandlingsbordet utan brist på förhandlingsvilja
hos den andra parten.
Han och vicepresidenten skisserade en
del riktlinjer för hur de tänkte sig att
eu kommande fred skulle kunna slutas.
Den saken kan jag givetvis inte redogöra
för här inför offentligheten, så
länge inte den amerikanska regeringen
själv har publicerat någonting om den.

Dean Rusk sade vidare att han är villig
att vilken minut som helst resa till
vilken plats som helst för att påbörja
de förhandlingar han sade sig så livligt
eftersträva. Eftersom jag ett par dagar
senare skulle sammanträffa med generalsekreterare
U Thant i New York, bad
mig Rusk också att till generalsekreteraren
framföra dels vad Rusk sagt till
mig och dels ett tack för de ansträngningar
generalsekreteraren gjort för att
hitta en förhandlingsöppning mellan de
stridande parterna. Självklart framförde
jag också detta under mitt drygt
timslånga samtal med generalsekreteraren.
Jag har emellertid ingen möjlighet
att inför offentligheten referera innehållet
i detta samtal. Jag föreställer mig
att generalsekreteraren kommer att välja
den enligt hans mening för fredssträvandena
lämpligaste tidpunkten att själv
göra det.

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat herr Ohlins fråga.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med förbigående av
statsministerns små försök att skämta
inledningsvis vill jag här uttala, att det
givetvis är mycket svårt för en utomstående
att bedöma frågan om opinionen
i Sydvietnam. Om jag uppfattade
statsministern rätt, och om jag också
gjort det i fråga om statsministerns tidigare
uttalande i pressen, så kan statsministern
visserligen inte dela den amerikanska
uppfattningen, men han understryker
att det är oerhört svårt att ha
någon säker uppfattning om den saken
på så här långt håll.

Vidare har vi här hört att statsministern
har ett starkt intryck av att det
finns förhandlingsvilja på amerikanskt
håll. Det är också en viktig sak.

I övrigt lår jag kanske begagna tillfället
att ge utrikesministern en mycket
kort slutreplik i nedrustningsfrågan. Det
är givetvis önskvärt både att atomvapenklubben
inte växer och att internationella
avtal om rustningsbegränsningar
o. d. respekteras. Och om man då har
utsikter att tills vidare uppnå båda delarna
genom att arbeta för en betryggande
kontroll som minskar risken för
överträdelser, så bör man väl inte avstå
från den kontrollen och därmed acceptera
en viss risk för att avtalen brytes,
vilket skulle ha allvarliga konsekvenser
på längre sikt. Därför hoppas
jag att regeringen går mycket varsamt
fram, innan man upphör med att driva
kravet på sådana kontrollåtgärder som
för några år sedan tycktes vara i begränsad
utsträckning ganska allmänt
accepterade.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Efter den långa debatt
som ägt rum i sydafrikafrågan är det
roligt att även de ledamöter som interpellerat
i denna fråga får komma till

talarstolen. Jag vill också framhålla, att
jag anser denna fråga vara alltför viktig
för att tjatas sönder i en debatt om
vad som sades när och om vilka missförstånd
som lyckats uppstå mellan vilka
personer.

Det är nu tredje gången i år som vi
här debatterar sydafrikaproblemet. Det
är ett vittnesbörd om den betydelse vi
alla tillmäter strävandena att göra slut
på den brutala och förhatliga raspolitik
som regeringen Verwoerd bedriver.
Meningarna har varit delade i föregående
debatter om vilka metoder som
borde användas och om deras effektivitet.
Sådana meningsskiljaktigheter kvarstår
säkert fortfarande, men det vore
oriktigt att överbetona dem och det vore
dumt att klaga när regeringens ställningstagande
under det gångna året förändrats
i rätt riktning. Samtidigt som
jag tackar utrikesministern för svaret på
min interpellation vill jag uttrycka min
uppskattning av den ställning som togs
genom att vårt lands representant i Förenta
Nationerna i det särskilda politiska
utskottet röstade för det afro-asiatiska
resolutionsförslaget.

Jag tror att detta ställningstagande
var ett uttryck för en mycket allmän
opinion i vårt land. Det har ju heller
inte under dagarna närmast före detta
ställningstagande saknats kritiska röster
från organisationer och andra som
fruktade att vår FN-representation skulle
instrueras att handla på ett sätt som
inte motsvarade opinionens krav. Den
position som regeringen nu tog borde
kunna vinna anslutning från samtliga
partier och dess karaktär av ett nationellt
ställningstagande därmed markeras.

Man kan givetvis diskutera, om det
verkligen var nödvändigt för den svenske
representanten att lägga ned sin röst
på fyra punkter och därmed försvaga
det allmänna positiva ställningstagandet.
Det hade verkligen inte skadat om
Sverige befunnit sig bland de 70 FN -

36 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

medlemmar som gav resolutionen sin
helhjärtade anslutning. Jag vill uttrycka
förhoppningen att regeringen till
dess frågan kommer upp till avgörande
i generalförsamlingen än en gång prövar
möjligheten att ta en helt positiv
ställning till resolutionen även vid delomröstningarna.

Utrikesministern har givetvis helt
rätt i att nyckelparagrafen i den afroasiatiska
resolutionen är punkt C, vari
FN-staterna uttalar att läget i Sydafrika
utgör ett hot mot freden och att tvångsåtgärder
mot Sydafrika är klart påkallade.
Jag noterar med tillfredsställelse
hans förklaring, att orsaken till att vårt
land lade ned sin röst på denna punkt
uteslutande var tveksamhet att beteckna
ekonomiska sanktioner som det enda
medlet för en fredlig lösning. De bägge
första ställningstagandena i denna punkt
accepteras alltså helt och detta innebär,
för att citera interpellationssvaret, »ett
visst avsteg från de nordiska ländernas
hittillsvarande ståndpunkt». Man kunde
kanske hellre säga »framsteg», men
jag skall inte tvista om ord.

Vår röstning på resolutionen innebär,
som utrikesministern framhöll, att vi
stött en kraftig internationell manifestation
mot Sydafrikas apartheidpolitik.
Men den innebär givetvis också ett ställningstagande
i vissa sakfrågor.

Vi har nu förklarat som vår åsikt, att
läget i Sydafrika utgör ett hot mot freden
och att åtgärder enligt FN-stadgans
kapitel VII är klart påkallade. Jag anser
svaret på den fråga, som ställts av en
del tidningar och också av herr Ohlin,
vara helt självklart efter omröstningen i
FN och utrikesministerns tal i dag. Vi
anser givetvis med detta ställningstagande
att säkerhetsrådet skall fastställa
ett »hot mot freden» och besluta om
åtgärder, d. v. s. närmast ekonomiska
sanktioner. Om dessa förhoppningar går
i uppfyllelse vet vi däremot inte.

I min interpellation, som framställdes
vid höstriksdagens början den 18 okto -

ber, ställde jag tre frågor. Den första
var, om regeringen avsåg att under innevarande
FN-session ta initiativ för
att få till stånd ett snabbt verkande och
effektivt sanktionsprogram mot Sydafrika.
Den andra frågan var, om regeringen
avsåg att efterkomma uppmaningen
från generalförsamlingen av år 1962 att
avbryta de diplomatiska och kommersiella
förbindelserna med Sydafrika.
Utrikesministern har på den andra frågan
svarat, att han inte kan finna någon
anledning att ompröva den ståndpunkt
regeringen Dittills tagit vad avser denna
rekommendation. Jag skall för dagen
inte argumentera på denna punkt. Jag
anser att man nu bör avvakta säkerhetsrådets
åtgärder med anledning av
den resolution som FN:s generalförsamling
kan väntas anta med mycket stor
majoritet. Det betyder inte att jag ändrat
ståndpunkt till frågan om nödvändigheten
i ett visst läge av ett svenskt
eller helst nordiskt initiativ även genom
ekonomisk bojkott mot Sydafrika.

Min tredje fråga gällde statliga myndigheters
och företags inköp från Sydafrika.
Det har väckt stor uppmärksamhet,
att de värnpliktiga vid vissa militära
förband tilldelats sydafrikansk
frukt, vilket innebär ett direkt avsteg
från den pågående konsumentbojkotten.
Det är synnerligen tillfredsställande när
utrikesministern nu deklarerar att försvaret
numera icke inköper sydafrikanska
varor. Detta måste tolkas inte bara
som ett konstaterande utan också som
ett löfte. Det är också positivt när det
likaså förklaras, att det inte är uteslutet
att Vin- och Spritcentralens styrelse
skulle kunna inställa sina inköp av sydafrikanska
produkter. Jag hoppas att
det statliga företaget snarast efterkommer
denna klara opinionsyttring från
regeringen.

Problemet med Sveriges förbindelser
med Sydafrika har emellertid flera sidor.
I tidigare debatter har jag och
andra talare erinrat om de stora pri -

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

vata svenska kapitalinvesteringarna i
Sydafrika. Flera av våra internationellt
kända storföretag driver som bekant
produktionsfilialer som utnyttjar det låga
priset på färgad arbetskraft och den
fackföreningsfientliga lagstiftningen.
Det är företag som ASEA, Sandviken,
Avesta, Fagersta. Volvo ocli SKF har
övervägt möjligheten att starta produktion.
Många andra kända svenska företag
har försäljningsbolag i Sydafrika
eller är representerade på annat sätt.

Det är också beklagligt att den svenska
handeln med Sydafrika i år ökat
kraftigt. Under de åtta första månaderna
ökade införseln från 27 miljoner
kronor 1964 till 40 miljoner kronor
1965. Exporten från Sverige till Sydafrika
ökade under samma tid från 118
till 147 miljoner kronor. Stora poster i
utförseln är järn och stål, maskiner och
apparater samt transportmedel. Konsumentbojkotten
mot sydafrikanska varor
har varit relativt framgångsrik. Minskningen
av denna del av handeln har
emellertid mer än väl uppvägts av näringslivets
inköp från sydafrikanska företag.
Företagen saboterar alltså konsumentbojkotten.

I den offentliga opinionen har framställts
vädjanden till svenska företag att
i varje fall visa största återhållsamhet
i sin handel med Sydafrika. Dessa vädjanden
har alltså inte lett till några resultat,
utan handeln har i år ökat. Det
är inte lätt att finna effektiva metoder
andra än en statlig liandelsbojkott för
att stoppa en sådan utveckling. Det övriga
medel som står till buds är den
allmänna opinionens press på företagen.
Fråga är om inte statsmakterna
där kunde medverka på ett bättre sätt
genom undersökningar och information.
I samband med utrikesdebatten i
maj i år meddelade utrikesministern,
att en särskild undersökningsgrupp
skulle utreda de praktiska problem som
kan uppstå vid tillämpningen för svensk
del av ett sanktionsbeslut. I samband

med denna utredning, som borde bedrivas
med skyndsamhet, kunde det vara
lämpligt att offentliggöra ett detaljerat
material om de svenska investeringarna
i och den svenska handeln med Sydafrika.
Det kan inte vara omöjligt att
lokalisera de största handelspartnerna.
Offentliggörandet av sådant material
kan ha en viss opinionsbildande effekt
på samma sätt som vi räknar med att
publiceringen av kartellavtal och liknande
har det.

Rhodesia kallas i utrikesministerns
tal »en prövosten för möjligheten att
använda sanktionsvapnet i Förenta Nationernas
fredsarbete med utsikt till
framgång». Möjligheten av effektiva
sanktioner mot Rhodesia är emellertid
inte oberoende av frågan om ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika. Detta senare
land ställer sig inte lojalt till säkerhetsrådets
rekommendation utan
tycks driva en politik av understöd till
den reaktionära och olagliga regeringen
Smith. Rhodesiafrågans nuvarande läge
är därför inget skäl att uppskjuta ett
sanktionsbeslut mot Sydafrika, utan i
stället ett skäl att snarast möjligt söka
få ett sådant beslut till stånd.

Herr talman! I höstens remissdebatt
behandlade jag utförligt och i ett principiellt
sammanhang en rad internationella
frågor, bl. a. det på längre sikt
helt avgörande problemet om vårt lands
relationer till de ännu fattiga länderna.

Jag skall i detta sammanhang inte
upprepa det som sades. I en fråga är
det emellertid nödvändigt att komma
tillbaka, eftersom nya opinionsyttringar
är trängande nödvändiga. Det gäller givetvis
vietnamfrågan. Jag noterade, att
herr Ohlin tidigare här talade i 50 minuter
utan att säga mer än några ord
om Vietnam och utan att över huvud
taget ta ställning till det pågående kriget.
Jag tycker det är belysande för herr
Ohlin och folkpartiets inställning till
aktuella frågor om krig och fred. I
stället talade herr Ohlin mycket om

38 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

Kina. .lag skall inte gå i polemik, även
om jag anser en del av hans uttalanden
vara oriktiga, t. ex. att det egentligen
skulle vara Kinas fel att landet inte är
medlem i Förenta Nationerna. När det
gäller frågan om möjligheten till fredlig
samlevnad mellan staterna, anser jag

— vilket jag tidigare givit uttryck för

— emellertid den nuvarande kinesiska
inställningen felaktig. Men varför talar
herr Ohlin just nu om detta? När man
hör honom här skulle man kunna tro,
att det är Kina som bedriver krig, bombar
sjukhus och dödar oskyldiga människor
i andra länder. Så är emellertid,
som alla vet, inte fallet.

Det är en annan stormakt, Förenta
staterna, som bedriver ett blodigt anfallskrig
mot ett litet land, ett krig som
sätter hela världens fred i fara. Men
därom tycks herr Ohlin inte veta någonting.
I varje fall framgick det inte
av hans mycket långa anförande. Det
är verkligen ett intressant bidrag till
sin egen karakteristik som folkpartiledaren
här har givit.

Under det år som gått har stora förändringar
ägt rum beträffande vietnamkriget.
Det har ytterligare brutaliserats
och ökat i intensitet och omfattning. De
skedda förändringarna är en följd av
och kan beskrivas i termer av tre amerikanska
åtgärder.

För det första har den amerikanska
insatsen av trupper kraftigt ökat och
fortsätter att öka. För ett år sedan kunde
det kanske ännu sägas att F"örenta
staternas trupper formellt gav understöd
åt marionettregeringarna i Saigon.
Nu är det otvivelaktigt Förenta staterna
som driver kriget med visst understöd
av regeringen Kys trupper.

För det andra har de många terrorbombningarna
mot Vietnam gjort tydligt,
att kriget enligt regeringen Johnsons
uppfattning gäller hela Vietnam.
Dessa bombningar, som enligt färska
svenska vittnesbörd också drabbar skolor
och sjukhus, föröder människoliv

och materiella tillgångar. De har dessutom
kraftigt ökat risken för utvidgning
av vietnamkriget till ett nytt
världskrig.

För det tredje innebär de inledda
amerikanska terrorbombningarna mot
byar och hela områden i Sydvietnam
att kriget i praktiken förs som ett utrotningskrig.
De fasor och lidanden som
därvid drabbar civilbefolkningen kan vi
endast göra oss en ofullständig bild av
genom reportage i tidningar och television.

Man kan givetvis säga som utrikesministern
gjorde här i sitt tal, att utgångspunkten
för en lösning av vietnamfrågan
måste vara förhandlingar, i
vilka alla de stridande parterna deltar.
Förr eller senare måste förhandlingar
äga rum för att fastställa fredsvillkor
o. s. v. Detta konstaterande innebär
emellertid i dag inget bidrag till en lösning.
De deltagande parterna tycks räkna
med möjligheten av en långvarig
konflikt såsom också konstaterats i utrikesministerns
tal.

Från amerikansk sida har det ju talats
mycket om förhandlingsvilja, och
statsministern har här nyligen också
redogjort för den amerikanska uppfattningen
på denna punkt. Det är emellertid
av intresse att det nyligen avslöjats
— det har skett efter herr Erlanders
visit i Förenta staterna — att den amerikanska
regeringen avvisat två, troligen
tre, förhandlingsinviter från motparten.
En förhandlingsvilja, som avvisar
inviter till diskussioner och uttryckes
samtidigt som de militära insatserna
undan för undan ökas, inger ju
ingen särskild respekt och kan även
karakteriseras som hyckleri.

Både från Demokratiska republiken
Vietnam och Nationella befrielsefronten
i Sydvietnam har framhållits, att problemet
nu främst är att tillämpa förhandlingsresultaten
från Genévekonferensen
1954. Dessa innebar bl. a. förbud
mot att införa trupper och krigs -

Torsdagen den 9 december 1965 fin. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

materiel, upplåta respektive territorier
för militärbaser och ingå militärallianser.
De förklarar också att en reglering
av de politiska problemen i Vietnam
måste vara grundad på respekt för principerna
om oberoende, enhet och geografisk
integritet samt ge det vietnamesiska
folket möjlighet att åtnjuta grundläggande
friheter, garanterade genom
demokratiska institutioner, som framgått
ur allmänna, fria och hemliga val.
Från dessa parters sida framhåller man
vidare att man inte har något förtroende
för att Förenta staterna, som brutit
mot Genéveavtalen, skall efterkomma
eventuella nya förhandlingsresultat.

Det krav som också vi kan instämma
i är att det vietnamesiska folket
skall leva i fred och nationellt oberoende.
Men detta förutsätter såvitt jag förstår
att de amerikanska terrorbombningarna
av Nordvietnam upphör och
att alla främmande trupper — d. v. s. de
amerikanska och allierade förbanden —
lämnar Vietnam. Detta är förutsättningen
för fredliga förhållanden, eftersom
de amerikanska trupperna är angriparen.

Under vilka förutsättningar man kan
gå till förhandlingar måste det givetvis
vara de inblandade parternas sak
att avgöra. Om det skulle finnas verklig
förhandlingsvilja på amerikansk sida
kunde man pröva att acceptera två
av de säkert grundläggande villkoren
för att förhandlingar skall komma till
stånd, nämligen att upphöra med bombningarna
av Nordvietnam och att erkänna
Nationella befrielsefronten som
förhandlingspartner. Detta vägrar man
emellertid att göra och följer i stället
taktiken att »bomba fram förhandlingar»,
en taktik som helt misslyckats och
nu skarpt kritiseras även inom Förenta
staterna.

Man måste komma ihåg, för att kunna
se vietnamfrågan realistiskt, att kriget
av en majoritet av vietnameser torde
betraktas som ett amerikanskt an -

fallskrig mot Vietnam, som ett smutsigt
krig. Om man förbiser detta helt grundläggande
förhållande kan man heller
inte ge något bidrag till att söka göra
slut på detta krig.

Opinionen mot det amerikanska anfallskriget
och krav att de amerikanska
trupperna skall lämna Vietnam är emellertid
inte tillräckligt. Vårt land borde
kunna göra större humanitära hjälpinsatser
än som redan skett. Ett erkännande
av Demokratiska republiken Vietnam
är även angeläget.

Kriget i Vietnam har ökat spänningen
i världen, vilket också kommit till
uttryck i stormakternas ökade rustningar.
Vi befinner oss i en olycklig
utvecklingsprocess, som kan leda till
mycket svåra problem. Desto nödvändigare
är det att alla ansträngningar
görs för att på olika punkter ändra det
internationella klimatet till det bättre.
Utan att här utförligt ingå på denna
fråga vill jag uttala min uppskattning
av det arbete som från vårt lands sida
utförts för att få till stånd en överenskommelse
om stopp för alla kärnvapenprov,
om åtgärder för att förhindra
spridning av kärnvapen och för att
stoppa produktionen av klyvbart material
för militära ändamål. Det är nödvändigt
att stoppa den pågående ökningen
av de militära rustningarna och
på lång sikt att bryta ned den s. k. terrorbalansen
för att öka förutsättningarna
för en fredlig samlevnad mellan
nationerna.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för det svar han lämnat
på min interpellation.

Den fråga jag ställde var om Sverige
efter det danska FN-utspelet i sydafrikafrågan
skulle komma att ändra sin
tidigare avvisande hållning till ekono -

40 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

miska sanktioner mot Verwoerdregimen.
Jag kan inte uppfatta svaret på
annat sätt än som klart ja. Regeringen
har ändrat sin svdafrikapolitik. Det
»avstår», som efter en tydligen ganska
dramatisk telefonkonferens mellan
Stockholm och New York i sista minuten
ändrades till ett ja för den afroasiatiska
resolutionen, innebär att Sverige
nu för första gången officiellt uttrycker
att säkerhetsrådet har den formella
rätten att tillgripa tvångsåtgärder
mot Sydafrikanska republiken, t. ex.
i form av ekonomiska sanktioner. Det
måste också tolkas som ett förord för
sanktionsinstrumentet som sådant — ett
ställningstagande som alltså står i ganska
bjärt kontrast till all den skepsis
mot sådana åtgärder som utrikesministern
gav uttryck åt i en sydafrikadebatt
som vi hade här i kammaren i våras
och som också utförligt utvecklats i
den handbok för socialdemokratisk
uppfattning i frågan som Kaj Björk häromdagen
gav ut på regeringspartiets
uppdrag.

Jag är naturligtvis glad över att regeringens
ställningstagande därmed har
närmat sig den uppfattning som jag
och många med mig har och länge har
haft i sydafrikafrågan. Men det är svårt
att komma ifrån intrycket, att regeringens
omsvängning, snarare än att vara
ett spontant uttryck för en önskan att
göra en mer aktiv och konstruktiv insats,
är någonting som man tvingats
till. Det dominerande intrycket efter de
senaste dagarnas manövrer har varit att
den uppfinningsförmåga, som funnits,
koncentrerats på att hitta uppslag att
komma ur det hela — hur man på något
sätt skulle kunna återgå till den
sedan tjugo år tillbaka tillämpade svenska
linjen att avstå i voteringar som
gällt sydafrikapolitiken.

Man har gjort dessa manövrer genom
att omge sitt ställningstagande med en
råd krumbukter och dimbildningar. Det
måste redan från början, trots vad Tors -

ten Nilsson har anfört tidigare under
den här debatten, ha stått klart att vad
som var det väsentliga och nya i det
danska utspelet, var att man åberopade
kapitel VII i FN-stadgan, att man därmed
accepterade tanken att apartheid
utgör ett hot mot freden och att säkerhetsrådet
kan vidtaga tvångsåtgärder.
Men i stället för att säga vad man tyckte
om denna väsentliga sak framställde
man detaljer och formaliteter i det danska
förslaget som det viktiga.

Slutligen knuffades man emellertid in
på den hårdare linje, som utstakats av
den danske utrikesministern Per Haekkerup.
Jag tycker att den svenska regeringen
skall vara glad över den gratisskjutsen,
även om den hängde med ganska
motvilligt. Detta har nämligen enligt
min mening lett till en i sak välmotiverad
ståndpunkt och också till det steg
framåt i sydafrikafrågan som den
svenska opinionen allt otåligare väntat
på.

Men det krävs fler, längre och mera
radikala sådana steg. Sydafrikafrågan
är nämligen inte något evighetsproblem.
Det är nödvändigt att sätta hårdare
press på nyckelstaterna England,
USA och Frankrike för att få dem att
inse att de intressen de tror sig försvara
genom att säga nej till tvångsåtgärder
via FN, utsätts för vida allvarligare hot
om FN hindras från att ingripa. Något
alternativ i sydafrikafrågan som innebär
ett status quo finns nämligen inte.
Den vita minoritetens förtryck av den
svarta majoriteten måste här liksom på
andra håll i världen bringas att upphöra.
Att tro att detta kan ske utan våld
eller tvångsåtgärder är naivt. Det kan
inte heller ske, det är min bestämda
uppfattning, genom en isolerad inre
strid i Sydafrika. De krafter som står
engagerade mot varandra är för starka
för att den ena sidan skall kapitulera för
den andra. De svarta har en så gott
som enig världsopinion bakom sig i sina
krav på sociala och mänksliga rättig -

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 10

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

heter. De kommer inte att kompromissa
om kravet på majoritetsstyre grundat
på principen »en man, eu röst».

De vita är militärt och ekonomiskt
starkare än i några andra afrikanska
stater. De politiska ledarna har bakom
sig en väljarkår, som är skräckslagen
inför tanken på vad som skall hända
om de svarta övertar makten. Och de
har anledning att öka sin oro med varje
ny frihetsinskränkande åtgärd de i sin
blinda fanatism vidtar mot den färgade
befolkningen.

Konflikten kan enligt min mening
bara lösas med hjälp utifrån, och den
kommer också att lösas med hjälp utifrån.
Alternativen är, såsom t. ex. den
kände sydafrikaexperten Colin Legum
utvecklar i sin bok, »en internationell
intervention utanför Förenta Nationernas
ram eller en kollektiv aktion i FN:s
regi».

Det är uppenbart för var och en att
det första alternativet kan få katastrofala
följder. Man måste räkna med såsom
en högst realistisk utveckling att
ett allmänt raskrig utbryter med de risker
för världen detta skulle föra med
sig. Det är — för att fortsätta att referera
Legums uppfattning — svårt att
säga vilka som kommer att framstå såsom
de verkliga segrarna sedan flammorna
lagt sig, men man kan med betydande
säkerhet ange förlorarna. Först
kommer de vita inbyggarna i Sydafrika,
därefter de icke-revolutionära ledarna
för de nya afrikanska staterna,
västmakterna och Förenta Nationerna.

Man kan alltså inte nöja sig med —
såsom jag tycker framgick av utrikesministerns
svar — att uttala att situationen
i Sydafrika formellt är ett hot
mot världsfreden. Detta hot är i högsta
grad och beklagligtvis ytterst reellt.

Lika klart är det att det alternativ
som den svenska regeringen nu bundit
sig för att förorda — en ekonomisk
totalisolering i syfte att tvinga de vita
fanatikerna i den sydafrikanska repu -

bliken på knä — varken är ofarligt eller
lätt att genomföra. Det kräver en total
anslutning från alla stormakter, noggranna
tekniska förberedelser, stora militära
bevakningsstyrkor etc. Man kan
inte heller, om man sätter in sådana
sanktioner, undvika att det uppstår incidenter.
Man kan inte komma ifrån att
aktionen kan leda till bruk av militärt
våld. Men dess främsta syfte är att vara
ett alternativ till våld.

Kommer Sveriges röstning i Förenta
Nationerna för det afro-asiatiska resolutionsförslaget
att föra sydafrikafrågan
närmare en lösning enligt sanktionslinjen?
Ja, på denna fråga kan naturligtvis
inte ges något säkert svar. Det
är säkerhetsrådets och därmed också
stormakternas sak att besluta om sanktioner.
Utan deras samtycke blir det
ingenting av.

Men lika litet som jag tror att vår utrikesminister
är oemottaglig för opinionsyttringar
utifrån, lika litet är självfallet
de politiker i USA, England och
Frankrike, som har det avgörande inflytandet
i sina händer, opåverkbara av
opinioner.

Jag tror att det är ett mycket viktigt
steg som tagits när man nu för första
gången fått ett klart stöd från västorienterade
länder tills vidare i ett politiskt
utskott men sannolikt senare inom generalförsamlingen
för en resolution,
vilken kräver att det vidtages ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika.

Men det finns mer som den svenska
regeringen kan och måste göra. Vi har
just beslutat oss för att stödja en bojkott
mot den illegala vita minoritetsregimen
i Rhodesia. Vi vet att ett av de främsta
hindren för att en sådan bojkott skall
bli effektiv är, att Portugal kan sabotera
den genom att tillåta in- och utförsel
av varor till Rhodesia via sina besittningar
Angola och Mozambique.

Vi har goda förbindelser med Portugal
via EFTA. Om påtryckningar denna
väg inte leder till något resultat, vore

2*—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 40

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

det då inte dags att utesluta Portugal
ur handelsorganisationen? Vår hänsynsfullhet
mot dr Salazar får inte vara angelägnare
än att kräva demokratiska
rättigheter för dem som inte bara i
Rhodesia utan också i Angola och
Mozambique slåss för sin frihet.

Vi anslår för närvarande, om jag är
rätt underrättad, ungefär en miljon för
utbildning av flyktingar från södra Afrika.
Men frågan är: Har vi inte råd
med mer?

Vi har diplomatisk representation i
Sydafrika. Det kanske är rimligt att
fortsätta att ha det — vad vet jag? Men
vore det inte angelägnare att ha sådan
representation i Zambia? Det är den
längst söderut liggande fria afrikanska
staten, det är ett land som hyser en
önskan att ha goda förbindelser med
Sverige, och som t. ex. gärna ser att
svensk industri etablerar sig där.

Sedan länge pågår i Sverige en framgångsrik
frivillig konsumentbojkott mot
sydafrikanska varor. Den har lett till
att mer än hälften av alla landsting slutat
köpa sydafrikanska varor. Man har
alltså slutit upp bakom den frivilliga
bojkotten och stöder den helhjärtat. Det
kan, såvitt jag förstår, inte behövas
alltför halsbrytande och djärva grepp
från regeringen för att få samtliga statliga
myndigheter att följa efter. Det är
glädjande att försvaret nu upphört att
köpa sydafrikanska varor, vilket framgår
av utrikesministerns svar. I den
mån det är ett resultat av påtryckningar
från utrikesministern vill jag uttrycka
min stora tillfredsställelse, och jag hoppas
att utrikesministern i så fall kommer
att fortsätta med dessa påtryckningar.

I sitt förra sydafrikaanförande talade
Torsten Nilsson mycket om att ett alternativ
till de sanktioner han nu accepterar
men då var ganska starkt emot
skulle vara att stärka de fria afrikanska
staterna ekonomiskt och politiskt. Det
är bra att regeringen nu insett att det
inte är ett alternativ till krafttag mot

skräckregimen i Pretoria. Men det är
åtgärder som vi behöver sätta in alldeles
oavsett vad vi kan åstadkomma i
Sydafrika.

Men vad gör vi i dag? Vi satsar lika
stor del av vår nationalinkomst på social
och ekonomisk uppbyggnad av
u-länder i samtliga världsdelar som vi
satsar på saneringen av »Gamla sta’n»
i Stockholm. Kan man räkna med att
nästa års statsverksproposition kommer
att visa att talet om att stärka de fria
afrikanska staterna politiskt och ekonomiskt
inte bara är tal?

Vi diskuterar i denna debatt och i de
flesta debatter om Sydafrika här i kammaren
framför allt vad den svenska
statsmakten kan göra för att påverka
opinionen i världen till förmån för en
demokratisk utveckling i Sydafrika. Jag
vill trots detta gärna påminna om det
anförande som fru Alva Myrdal höll i
första kammarens utrikesdebatt i maj i
år, då hon fäste uppmärksamheten på
de möjligheter som finns för internationella
organisationer på skilda områden
— t. ex. på idrottens område, på det
religiösa området — att göra en insats.

Också enskilda svenskar i Sydafrika
har sitt ansvar. Jag tycker att det vore
i högsta grad rimligt att de svenska företag,
som i dag bedriver verksamhet
eller har för avsikt att starta sådan i
Sydafrika, även låter moraliskt-politiska
aspekter spela en roll i sina kalkyler.
Några har redan gjort det och jag
hoppas att andra kommer efter.

Får jag en sista gång, herr talman,
hänvisa till utrikesministerns tal i den
sydafrikadebatt vi hade i våras. Han
sade då bl. a.: »Jag vill ... intyga att
jag var mycket intresserad av att it
fastspikat att man inom oppositionen
med undantag måhända för någon enstaka
riksdagsman, står helt bakom regeringens
politik: ingen isolerad svensk
handelsbojkott.» Några timmar senare
var det 36 riksdagsmän som röstade för
ett sådant krav.

I en TV-intervju förra torsdagen be -

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

skrev utrikesministern det danska FNutspelet
i sydafrikafrågan i ordalag
som i varje fall gav en del, kanske de
flesta, intrycket att han menade att det
utspelet var en meningslös demonstration.
Efter det nattliga telefonsamtalet
i tisdags är den linjen också den svenska.

Jag vill inte att utrikesministern i
sak skall ta tillbaka sitt omdöme att
åtgärden var en demonstration. Det beslut
som fattades i förrgår kväll i FN :s
särskilda politiska utskott och som vi
hoppas kommer att bekräftas i generalförsamlingen
i morgon leder inte till
några omedelbara konkreta åtgärder.
Det är en viljeyttring, om man så vill
en demonstration, från en stor grupp
stater, en viljeyttring som uttrycker
sympati för och medkänsla med de
11 miljonerna färgade i Sydafrika och
avsky mot det förtryck, det rättsliga
godtycke, det förakt för människovärdet
som behärskar dem och styr landet.

Det är en demonstration, men jag
tror att Torsten Nilsson numera är ense
med mig om att det inte är någon
meningslös demonstration.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall bara helt kort
ta upp det yrkande, som herr Ullsten i
sitt anförande nyss framställde. Han
framförde kravet att vi skulle avbryta
handelsförbindelserna med Portugal
och verka för ekonomiska sanktionsåtgärder
gentemot detta land på grund av
den portugisiska regimens förtryck av
de färgade i bl. a. de afrikanska besittningarna.

Bevekelsegrunderna bakom ett sådant
krav måste egentligen varje demokratiskt
sinnad medborgare förstå. Känslorna
mot Salazar-regimen delar vi alla
i lika hög grad. Men liksom i fallet Sydafrika
är det för närvarande såvitt jag
förstår helt osannolikt att FN:s säkerhetsråd
skulle vara berett att fatta be -

slut om ekonomiska sanktionsåtgärder
gentemot Portugal.

Inte heller lär det vara möjligt för
oss att under sådana förhållanden ensidigt
avbryta förbindelserna med detta
EFTA-land så länge det lojalt fullgör
sina avtalsenliga förpliktelser sådana
de angivits i Stockholmsavtalet. Ett yrkande
om uteslutning av Portugal från
EFTA skulle i dagens läge — det har
kanske herr Ullsten redan förstått —
inte heller möta någon som helst förståelse
hos övriga medlemsländer i
EFTA.

Naturligtvis kan man ifrågasätta varför
Portugal från början togs med i
EFTA. Vi som var med om initiativet
att bilda frihandelssammanslutningen
hade syftet med EFTA klart för oss. Vi
ville skapa en organisation för frigörelse
av handeln mellan medlemsländerna,
öppen för alla stater som var beredda
att lojalt fullgöra medlemsförpliktelserna
i det grundläggande avtalet. Något
politiskt innehåll utöver det som var
förknippat med handel och ekonomi
har EFTA aldrig, till skillnad från EEC,
haft. Sedan Portugal anmält intresse av
att vara med fanns det därför ingen
grund att motsätta sig detta.

Jag vill här inskjuta att de portugisiska
områdena i Afrika visserligen av
Portugal räknas som delar av moderlandet,
men de har aldrig anmälts i
EFTA och åtnjuter därför inte EFTAbehandling.

De förhållanden som råder för Portugal
i dag rådde också när EFTA-avtalet
1960 behandlades i riksdagen. Om
man bortser från kommunisternas avslagsyrkande
på EFTA-avtalet, så höjdes
inte en röst i den svenska riksdagen
mot godkännande av detta avtal, och
ingen kom på idén att resa några invändningar
mot Portugals medlemskap.
Men för oss som har att företräda den
svenska nationen i detta sammanhang
skulle det vara intressant att få veta
om de partiledare — jag tänker särskilt

44 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

på herr Ohlin — som vid det tillfället
var fulla av lovord över initiativet, på
denna punkt ändrat uppfattning.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! För att handelsministern
inte skall bli skrämd vill jag framhålla
att jag hittills är ganska ensam
om denna uppfattning, den delas i varje
fall inte av herr Ohlin.

Portugal har i två avseenden betydelse
i detta sammanhang. För det första
därför att deras två besittningar i Afrika,
Angola och Mozambique — några av
de få kolonier som fortfarande finns i
Afrika — är strategiska för just Rhodesia.
Om man skall kunna få en bojkott
gentemot Rhodesia, till vilken Sverige
också har anslutit sig, måste
man på något sätt hindra att in- och
utförsel av varor till Rhodesia sker via
dessa två kolonier. Det är det ena skälet
varför Portugal är intressant i sammanhanget.

Det andra är att vi såsom ju bl. a. ett
statsråd direkt givit uttryck åt har anledning
att »inte välja våra vänner»
bland dem som främst har sina privilegier
att försvara. Det skulle alltså vara
en politisk gest till förmån för frihetsrörelserna
i Angola-Mozambique, om
vi intoge en gentemot Portugal stramare
hållning.

Handelsministern säger att vår handel
med Portugal och vår handelsunion
EFTA inte har några politiska motiv.
Det är riktigt, men detta gäller också
vår handel med Sydafrika och alla andra
länder. Men ibland väljer vi att strama
åt eller skära av handelsrelationerna
för att därmed åstadkomma en politisk
manifestation. Det är detta jag
anser att man skulle kunna göra. Men
jag yrkade nu inte på att Portugal skall
uteslutas ur EFTA. Jag sade bara, att
man till att börja med borde använda
de enligt vad jag förmodar ganska goda
förbindelser, som måste finnas mellan
den svenska och den portugisiska rege -

ringen, till att få Portugal att inse, att
det måste ställa sig lojalt mot det beslut
som fattas om en handelsblockad
mot Rhodesia.

Ett litet land har tyvärr i många sammanhang
inga andra möjligheter att
agera än just genom olika former av
demonstrationer. Att göra dessa påtryckningar
så att de märks inte bara
i Portugal utan också på olika sätt utåt,
tror jag vore en befogad demonstration
från Sveriges sida.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lange ställde
en fråga till mig. Jag ber att helt kort
få svara följande: Jag har inte ändrat
uppfattning om EFTA:s tillkomst. Jag
har redan förut i dag understrukit att om
FN med svenskt stöd här intar en hårdare
hållning mot Sydafrika, kunde detta
komma att utgöra en varning till Sydafrika
men också till Portugal att inte
försvåra en FN-blockad mot Rhodesia.
Om det skulle vara så som utrikesministern
uttalar sig för — och där jag
har samma mening — att FN beslutar
om tvingande sanktioner mot Rhodesia,
kommer detta att ålägga samtliga FN :s
medlemsstater förpiktelser — även Portugal.
Man kan då hoppas att detta kommer
att få en betydelsefull effekt.

Jag delar helt herr Ullstens allmänna
inställning och hans bedömning av försöken
att hålla människor av annan ras
nere och frånkänna dem deras demokratiska
rättigheter. Vi har emellertid
hittills i Sverige varit eniga om att inte
allena tillgripa officiella åtgärder. Vi
vill försöka åstadkomma en effekt genom
vårt handlande, och denna kan
endast uppnås, om vi kan samla en rad
stater — i några fall praktiskt taget hela
FN — kring en sådan linje. Om olika
medlemsstater i olika organisationer
började att handla individuellt, undrar
man om det inte skulle kunna medföra
närmast negativa verkningar. Jag tror
därför att enskilda medlemmar av

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

EFTA liksom av andra organisationer
borde tänka sig för ett bra tag och pröva
vilka möjligheter som kan finnas för
handlande på andra vägar.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är sannerligen inte
rädd för herr Ullsten — så lättskrämd
är jag ändå inte.

Jag lyssnade med stort intresse till
vad herr Ohlin hade att säga, och jag
har egentligen ingen erinran att göra
mot de slutsatser han drog beträffande
vad som är en riktig politik i det här
sammanhanget. Jag tar nu bara till
orda för att säga att i likhet med herr
Ohlin men till skillnad från herr Ullsten,
som jag hoppas ändå skall ta
intryck av professor Ohlins utläggning
just på den här punkten är jag
inte intresserad av gester och demonstrationer,
för att använda herr Ullstens
uttryck. Såväl jag som herr Ohlin
och alla andra demokratiskt sinnade
människor vill verka för effektiva åtgärder.
Denna fråga har utrikesministern
både i sina inlägg och i sitt interpellationssvar
tillräckligt utvecklat.
Jag behöver inte uppta tiden med att
ytterligare gå in på den saken. Jag
vill bara framhålla att det i så fall
är säkerhetsrådet som måste fatta beslut
om sanktioner. Utrikesministern
har redan sagt att vi har allt intresse
av att den probersten för FN-politiken
och FN:s möjligheter att begagna sanktionsinstrumentet
som Rhodesia-blockaden
utgör blir så verkningsfull som
möjligt!

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern slutade
med att säga att han hoppades att
blockaden mot Rhodesia skulle bli en
probersten för sanktionsinstrumentet
som sådant, vilket jag också hoppas
på. Hur denna sanktion utvecklar sig
kommer att få stor betydelse för en

eventuell sanktion mot Sydafrika. Det
var därför jag pekade på att en av svårigheterna
med att genomföra sanktionen
mot Rhodesia just var den hållning
som man kunde förmoda att Portugal
skulle inta. Av den anledningen
föreslog jag handelsminister Lange —
i stillsamma ordalag, min avsikt var
inte att skrämma honom — att han
skulle utnyttja de goda relationer med
Salazar-regeringen, som jag förmodar
att lian har, för att få den att inse den
saken.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till hans excellens herr utrikesministern
för svaret på min enkla
fråga.

Jag skall inte ge mig ut på de vida
vatten som herr utrikesministerns svar
kan ge anledning till. Jag skall begränsa
mig till den fråga jag ställt beträffande
regeringens aktivitet i sydafrikafrågan.

I svaret på min fråga noterar utrikesministern
att Sverige och de skandinaviska
länderna redan spelat en
viktig roll i sydafrikafrågan. Jag är
beredd att instämma i det uttalandet.
När vi en gång engagerat oss i den
sydafrikanska frågan bör vi också fullfölja
de aktiva insatserna. Det är min
förhoppning att det ställningstagande,
som nu gjorts i FN skall inleda en period
av aktivitet från svensk sida i
sydafrikafrågan. Jag är alltså glad över
att någonting har hänt.

Det må ändå vara mig förlåtet, herr
talman, att framföra en viss kritik mot
Sveriges aktivitet i jämförelse med
Danmarks i denna sak.

Jag förstår mycket väl att vi på ett
sätt från Sveriges sida är i ett känsligt
läge. Vi är en neutral stat och vi måste
inta en modererande hållning i den internationella
politiken. Detta får emelletid
inte då det gäller sydafrikafrågan
tvinga oss till passivitet, vilket omröstningen
om Sydafrika i FN:s politiska

46 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

kommitté ger intryck av. Av svaret
framgår inte om Sverige tagit en aktiv
del i arbetet med ändringar av det
afro-asiatiska förslaget som kunnat leda
till att vi bibehållit enigheten i Norden.
Mitt intryck är att Sverige därvidlag
inte hunnit med, att Sverige har
varit passivt. Det afro-asiatiska initiativet
var inte på alla punkter utformat
så att vi kunde rösta för det utan vidare
i FN. Jag vill inte uttala någon kritik
mot Danmark för dess aktivitet. Jag
kan ändå inte undgå att uttala besvikelse
över att den aktiviteten möjligen
kan ha skett i sådana former och på
ett sådant sätt att den nordiska enigheten
nu inte är helt obruten. Vi i Norden
hade kunnat stärka våra positioner
i världspolitiken, som man naturligtvis
inte får överskatta, om de nordiska länderna
gemensamt på ett tidigt stadium
hade försökt få till stånd de nödvändiga
moderationerna i förslaget. Mitt intryck
är alltså att Sverige spelat en
passiv roll som lett till att vi från
svensk sida måste ändra oss sedan man
egentligen röstat i FN:s politiska utskott.
Mitt intryck är också att utan
Danmarks initiativ torde vi inte ha
intagit den ståndpunkt som vi till sist
gjorde.

Nyckelparagrafen i det afro-asiatiska
förslaget, nämligen punkt 6, innebär
enligt utrikesministern att generalförsamlingen
som sin mening uttalar för
det första att läget i Sydafrika utgör
ett hot mot freden, för det andra att
tvångsåtgärder mot Sydafrika är klart
påkallade och för det tredje att effektiva
ekonomiska sanktioner är det enda
medlet att uppnå en fredlig lösning.
Om detta säger herr utrikesministern
att det är tveksamt om generalförsamlingen
i så definitiva ordalag bör ge
anvisning om hur säkerhetsrådet hör
handla. För min del anser jag att den
brist på engagemang, som hittills förekommit
i denna fråga bland FN :s medlemsnationer,
motiverar att vårt land

verkar för att generalförsamlingen i
entydiga och klara ordalag påtalar nödvändigheten
av en snar och effektiv
lösning. Dessutom läggs ju ansvaret
hos säkerhetsrådet. Vi kan inte ha givit
oss ut på äventyrligheter genom att
rösta för denna paragraf.

Beträffande den andra delen av punkt
6, nämligen att tvångsåtgärder är klart
påkallade, finns det väl numera ingen
tvekan om att så är fallet. Tvång är
det enda som den sydafrikanska regimen
tycks förstå. Tiden blir allt knappare
innan det kan vara för sent med
åtgärder från FN:s sida för att behålla
freden i detta område. Sedan kan man
ju för det tredje diskutera om sanktioner
är det enda medlet att nå fram
till en lösning. Ekonomiska sanktioner
måste om möjligt kompletteras med positiva
uppslag till åtgärder av den art
som vi tidigare tagit initiativ till.

Sedan vill jag bara, herr talman, i
förbigående nämna Rhodesia i dess
sammanhang med sydafrikafrågan. I
fråga om sanktionerna mot Rhodesia
har herr utrikesministern sagt att om
aktionen mot Rhodesia inte får avsedd
effekt skall vi få skäl till pessimistiska
slutsatser rörande möjligheterna att
sanktionsvägen påverka apartheidpolitiken
i Sydafrika. Även FN:s prestige,
som ju är en av världsorganisationens
största tillgångar, står enligt utrikesministern
på spel. Jag vill gärna instämma
på den punkten.

Jag vill i detta sammanhang uttrycka
min tillfredsställelse över det konsekventa
och snabba beslut som svenska
regeringen fattade beträffande Rhodesia.
Mot bakgrunden av detta och det
viktiga prov som ställs på sanktionsförfarandet
över FN i Rhodesia är det
ju utomordentligt viktigt att man på
effektivast möjliga sätt undanröjer möjligheterna
för Sydafrika att hjälpa
Rhodesia. Detta torde man bäst kunna
göra genom att även mot Sydafrika
vidtaga effektiva ekonomiska sanktio -

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut
rikespolitiska frågor

ner. Enligt min uppfattning måste det
vara Sveriges uppgift i världspolitiken
att så kraftfullt som möjligt verka för
sådana åtgärder.

•lag har framfört en viss kritik mot
regeringens, så som jag uppfattat det,
bristande aktivitet att i tid, liksom Danmark,
agera i den nu aktuella sydafrikafrågan.
Jag vill ändå nu uttrycka
min tillfredsställelse med den röstning
som i sista minuten skedde från Sveriges
sida och vill dessutom uttrycka
min förhoppning om att Sverige i fortsättningen
intar en aktiv handlingslinje
i sydafrikafrågan.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! När man i förmiddags
lyssnade till herr Ohlins tour d’horizon,
speciellt avsnittet om Sydafrika, kunde
man inte frigöra sig från en känsla av
att hans önskan om ett regimskifte avsåg
inte ett land som låg i Afrika utan
ett land på mycket närmare håll. Han
talade nämligen inte så mycket om
Sydafrika men så mycket mer om den
svenska regeringen.

På en avgörande punkt i hans anförande
om sydafrikafrågan gav hans yttrande
en fullständigt felaktig föreställning
— den föreställningen gav också
herr Ullstens inlägg — och denna avgörande
punkt skall jag, herr talman, be
att få återkomma till då jag så småningom
kommer in på denna fråga. Innan
jag gör det vill jag emellertid säga några
ord om ett par andra frågor.

I en utrikesdebatt vid denna årstid
— då FN:s generalförsamling är inne
i slutspurten — är det väl i sin ordning
att ta upp frågor som har visat sig vara
av intresse i församlingen. FN :s dagordning
på drygt 110 punkter ger ju
en realistisk spegling av utrikespolitiken.
I den dagordningen ser man dagliga
konflikter med hundratals sårade och
döda i Sydvietnam, allvarliga oroligheter
i Kashmir, palestinaflyktingarnas
situation, befolkningsfrågan och svälten

i stora delar av världen. Nog funnes det
material till en mycket fyllig överläggning
om utrikespolitiken. Jag skall emellertid
nöja mig med att ta upp endast
ett par frågor.

Först vill jag beröra situationen i
Sydvietnam. Den situationen dryftades
visserligen ingående ganska nyligen i
denna kammare, men det finns enligt
min mening anledning att än en gång
fästa uppmärksamheten på vad Sveriges
utrikesminister hävdade i generaldebatten
i FN, detta inte minst därför att
man fick erfara att han därvid gjorde
sig till tolk för vad många i FN känner
— många vänner till USA. Han
sade: »Det är av vital betydelse att en
fortsatt utvidgning av konflikten undvikes
och att tvisten löses med fredliga
medel och i enlighet med det vietnamesiska
folkets egna önskemål. Någon gång
måste det få rätt att bestämma över sin
egen framtid utan utländsk inblandning
och utan terror.» Denna fråga står
inte på FN:s dagordning — men fyller
likväl sinnena hos flertalet inom FN.
Generalsekreterare U’ Thant har lagt
ned mycken möda för att få till stånd
förhandlingar, d. v. s. inledning till en
lösning av denna fruktansvärda konflikt.
I sin årsrapport till FN slår han
fast en sak, som vi alla måste hjälpa
till att övertyga Amerika och även de
andra inblandade om, nämligen att en
total seger eller en total förlust för den
ena eller andra sidan inte kan komma
i fråga och att militära aktioner inte
kan åstadkomma fred eller stabilitet inom
detta område i världen. Det är ägnat
att beklaga att man i vida kretsar
håller fast vid den ståndpunkten att
man vid förhandlingsbordet kan vinna
blott så mycket som man skulle kunna
vinna på slagfältet. Vi bör med de små
medel som står till vårt förfogande bidraga
till att man kommer från slagfältet
till förhandlingsbordet. Först Eld
upphör — därefter förhandlingar!

Det personliga engagemang som U’

48 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

Thant lagt i dagen i denna fråga är värt
allt stöd. På sina håll beskyller man
honom för att i denna fråga vara hemfallen
åt önsketänkande. Men måste man
inte vara optimist och i någon mån hemfallen
åt önsketänkande när man har
till uppgift att förmå stridande parter
att upphöra med att slå ihjäl varandra?
Det svenska inlägget i FN var helt
i linje med U’ Thants strävanden.

Beträffande situationen i Sydrhodesia
vill jag för min del säga att det är
glädjande att vårt land så snabbt hörsammade
säkerhetsrådets rekommendation
om sanktioner. Man har tyvärr aldrig
tidigare — detta har sagts många
gånger från denna talarstol — lyckats
åstadkomma någon regimförändring
eller större förändring i ett lands politik
genom ekonomiska sanktioner. När
nu säkerhetsrådet rekommenderat sådana
mot Sydrhodesia, är det verkligen
angeläget att de görs effektiva. Skulle
det visa sig att den obetydliga vita minoriteten
i Sydrhodesia — 1 vit mot
20 färgade — trots säkerhetsrådets rekommendation
om sanktioner kan klara
sig genom att vissa länder struntar i
säkerhetsrådet, innebär detta ett mycket
allvarligt misslyckande för FN. En sådan
utgång av detta beslut skulle få
mycket allvarliga konsekvenser.

Får jag också, herr talman, innan jag
går in på sydafrikafrågan säga några
ord om nedrustningsfrågan. Vi måste
naturligtvis finna oss i att vi är en av
de smärre medlemmarna i FN:s familj
av 117 stater. Vi skall av det skälet
inte överdriva betydelsen av de
insatser vi på olika områden kan göra,
vilket naturligtvis inte får innebära passivitet.
Normalt bör vi nöja oss med att
med ren och tydlig stämma delta i FNkören
och därigenom påverka opinionen.
Våra solistframträdanden bör vi
reservera för speciella tillfällen, där
man vet att våra insatser och förslag
kan komma att betyda något väsentligt.

I nedrustningsfrågan kan vi som neutralt
land spela en roll, och det finns
anledning för Sverige att ligga högt i
denna fråga. Vårt deltagande som neutral
stat i 18-maktskommittén i Geneve
ger oss en framskjuten position där
vårt lands företrädare av allt att döma
skött sina kort väl. Vad frågan om FN:s
fredsoperationer beträffar, väntar man
sig utan tvekan att Sverige skall bidra
till debatten och försöka komma med
konkreta förslag till lösningar. I nedrustningsfrågan
får man inte förtröttas,
även om det understundom förefaller
ganska utsiktslöst att få till stånd
någon förbättring och att nå fram till
en minskning av rustningskostnaderna
i världen.

Ingen annan fråga fyller sinnena hos
dem som deltar i internationellt arbete
så som nedrustningsfrågan. Om man betänker
att världen i dag gör slut på 140
miljarder dollar per år på militära rustningar,
inser alla att det är nödvändigt
att söka efter varje tänkbar väg mot en
minskning av kostnaderna. Betänker
man vidare att de lager av vapen, som
är avsedda för totalförstörelse, ökar,
förstår man att det gäller att inte låta
sig nedslås av att den internationella
atmosfären för tillfället är ogynnsam
eller att spänningen mellan stormakterna
förefaller att göra varje framsteg
omöjligt.

De som har i uppdrag att delta i nedrustningsarbetet
måste tro på möjligheterna
till framsteg. Det var därför
riktigt att Sverige så aktivt deltog i utarbetandet
av resolutionen i FN, som
syftade till att förhindra ytterligare
spridning av kärnvapen. När det gäller
denna fråga ■—■ icke-spridning av kärnvapen
— bör vi tala i klartext. Vi måste
säga ifrån att inget land, som inte redan
har kärnvapen, skall få tillgång till sådana.

Det är vidare värt att med tillfredsställelse
notera den FN-resolution som
Sverige varit med att lägga fram och

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

som går ut på att 18-maktskommittén i
Genéve skall få pröva frågan om fullständigt
provstopp. Jag tycker att det
finns anledning att till detta protokoll,
herr talman, ytterligare understryka vad
vår FN-ambassadör, Sverker Åström,
anförde, när han å Sveriges vägnar presenterade
detta resolutionsförslag i FN:s
kommitté. Herr Åström sade så här:
»Det har ofta sagts att vi måste vänta
på en förbättring i den politiska atmosfären
mellan kärnvapenmakterna innan
något verkligt framsteg kan göras i
en sådan fråga som ett fullständigt provstopp.
Detta är naturligtvis sant i så
måtto som misslyckande att uppnå en
överenskommelse mera tycks bero på
frånvaron av en verklig politisk önskan
än på hinder av teknisk natur. Men det
är inte sant», säger vår FN-ambassadör,
»om den politiska atmosfären på något
sätt anses som en oföränderlig
storhet. Den politiska barometern är
inte föremål för oföränderliga lager
och naturens nycker. Vad den står på
bestäms av människor som bär ansvar
för sina länders framtid och i sista
hand för människosläktets fortbestånd.
Makter som inte har kärnvapen bör därför
inte låta hänvisningar till den politiska
atmosfären avhålla dem från att
med kraft arbeta på en snar överenskommelse
om ett fullständigt provstopp.
De har rätten och skyldigheten att påpeka
att vilka de militära vinsterna av
fortsatta underjordsprov än må vara
så är de politiska riskerna av misslyckande
att uppnå en överenskommelse
vida större än de risker som en överenskommelse
möjligen kunde föra med
sig.»

När det till sist, herr talman, gäller
sydafrikafrågan, så är ju den svenska
allmänheten djupt engagerad i denna
fråga, vilket är mycket glädjande. Frågan
har varit aktuell i FN under många
år. Landets rasåtskillnadspolitik har
gång efter annan fördömts i FN. Regi -

men har varit föremål för en hel världs
förakt. I allt starkare ordalag har resolutioner
utformats, men den sydafrikanska
regeringen har kallsinnigt ignorerat
världsorganisationen. Vädjandena
från FN och påtryckningarna kan inte
sägas ha givit några reella resultat. Regeringen
i Sydafrika har öppet hotat
Förenta Nationernas uppmaningar och
resolutioner. Extremisterna, som velat
skärpa i stället för att mildra diskriminations-
och segregationspolitiken, har
faktiskt fått sina ställningar stärkta.
Från regimens sida har man hela tiden
hävdat att FN inte har ett dyft att göra
med ett lands inre angelägenheter.

Därför anser man sig inte ha någon
anledning att bry sig om vad FN säger
eller gör. När man nu bedömer situationen
i Sydafrika kan man alltså inte
komma ifrån att det blivit en skärpning
i rasåtskillnadspolitiken. Samstämmiga
vittnesbörd visar att situationen blivit
allt allvarligare. Det råder ingen tvekan
om att regimen i Sydafrika är en terrorregim,
där de mänskliga rättigheterna
satts ur spel. Därför har FN inte bara
rätt utan även skyldighet att gripa in.

Diskussionen huruvida läget utgör ett
hot mot freden och säkerheten har enligt
min mening fått för stor dominans
i debatten. Väsentligt är att regimen satt
de mänskliga rättigheterna ur spel.
FN:s stadga kan inte vara till för att
skydda en terrorregim utan regimens
offer. Vidare kan man utgå från att läget
utgör ett hot mot freden och säkerheten.
Vad vi tidigare sagt är att generalförsamlingen
inte borde uttala sig
därom utan låta denna fråga avgöras av
säkerhetsrådet, som har makten att bestämma
vilka åtgärder som kan och
skall vidtagas mot regimen. Nu kommer
generalförsamlingen med största
sannolikhet att anta en resolution som
syftar till att öka trycket på säkerhetsrådet
— en resolution där man ger till
känna att man anser att situationen är

50 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

ett hot mot freden och säkerheten. Vi
har nu ingen anledning att polemisera
mot det påståendet.

I den inhemska debatten har de senaste
händelserna kommit att få en felaktig
uppläggning. Utrikesministern har
här lämnat en fullständig redogörelse
för vad som skett de senaste dagarna.
Men jag anser mig ändå ha anledning
att en smula beröra denna fråga. Jag
hade förmånen att närvara i FN under
första hälften av generalförsamlingen
och hade under generaldebatten tillfälle
att lyssna till anförandena från samtliga
utrikesministrar som deltog i debatten.
Utrikesministrarna tar där upp
de frågor på dagordningen som de anser
vara väsentliga och av betydelse.
Av naturliga skäl kan de inte ta upp
alla 110 frågorna utan de gör en prioritering.
Sydafrikafrågan var en av de
frågor som diskuterades mycket ingående.
I generaldebatterna lägger ministrarna
fram sitt lands syn på aktuella
frågor och anger riktlinjerna för vilken
ståndpunkt landets delegation kommer
att inta vid realbehandlingen i kommittéerna
av dessa frågor —- ungefär på
samma sätt som sker i en remissdebatt
i Sverige, då partiledarna anger sin syn
på olika frågor och där man sedan arbetar
vidare i utskotten.

I sydafrikafrågan rådde stor enighet
bland de nordiska länderna i år liksom
tidigare. 1963 applåderades de nordiska
ministrarna för att de hade vägrat att
acceptera en inbjudan till Sydafrika.
Den nordiska aktiviteten, som lett fram
till sanktionskommitténs arbete, har
också livligt uppskattats. Den danske utrikesministern
anförde i år vad de övriga
delegationerna kände och tyckte i
sydafrikafrågan. Jag vill gärna här återge
vad utrikesminister Haekkerup sade
i generaldebatten på denna punkt. Han
talade där den 1 oktober, och sedan han
beskrivit situationen i Sydafrika sade
han:

»Därför måste det framstå som särskilt
angeläget för denna generalför -

samling att främja lösningar på de återstående
avkoloniseringsproblemen i
Afrika och apartheidproblemet. Danska
regeringen anser nu, liksom tidigare,
att det förefaller nödvändigt att sätta
ett ökande tryck på den regering, vars
hållning synes fullkomligt oberörd av
världsopinionen och som i dag förefaller
vara mera obstinat och oresonlig än
någonsin. Våra reservationer till en sådan
linje av ökat tryck är tvåfaldiga:
för det första är det enligt stadgan uteslutande
säkerhetsrådet som kan vidta
tvångsåtgärder. Resolutioner i sådant
syfte av församlingen har ingen juridisk
giltighet och skulle kunna bli farliga
för vår organisation. För det andra
måste alla lagligen beslutade åtgärder
bli effektiva. Här är det återigen en
fråga om medlemsstaternas solidaritet.
Som jag tidigare sagt måste vi under
denna församling gå varsamt fram och
påta oss endast sådana uppgifter som
ligger inom ramen för vad som är politiskt
möjligt.»

När Sveriges utrikesminister — dagen
efter påvens besök för övrigt — tog
till orda uttryckte han sig på följande
sätt: »Det är ingen tvekan om att

apartheidpolitiken i Sydafrika utgör ett
hinder för en fredlig utveckling i Afrika
och kan ha de allvarligaste verkningar
också i andra delar av världen. I de
afrikanska folkens, ja i alla anständiga
människors intresse måste FN öka sitt
tryck på Sydafrikas regering och vidta
även andra åtgärder för att ge alla i
Sydafrika möjlighet till en framtid i
frihet och värdighet.»

Det förelåg alltså fullständig överensstämmelse
mellan den danska och den
svenska delegationen i denna fråga. Det
anförande som den danske delegaten
höll den 3 december i specialkommittén
var enligt min mening inte särskilt
sensationellt. Anförandet följdes inte
av något resolutionsförslag. Vad man
hade att ta ställning till var ett afroasiatiskt
resolutionsförslag.

Det var på den punkten herrar Ull -

Torsdagen de» 9 december 1905 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

sten och Ohlin har fållt yttranden som
ger en fullständigt skev bild av vad som
har förekommit. Man säger nämligen
gång på gång att genom det beslut som
man nu har fattat har man givit säkerhetsrådet
rätt att ingripa. Herr Ohlin
framhöll det som en stor vinning, och
herr Ullsten sade likadant, och herr
Ullsten skriver likadant i en artikel i
Dagens Nyheter, nämligen att »Danmark
har därmed erkänt säkerhetsrådets
rätt att vidta tvångsåtgärder mot
Sydafrika, t. ex. ekonomiska sanktioner».
Den rätten har vi aldrig ifrågasatt. Den
rätten har säkerhetsrådet alltid haft helt
oberoende av vilka resolutioner generalförsamlingen
antagit. Därför är det
alltså inte något sensationellt som har
inträffat på denna punkt. Jag tycker
att man missbrukar ordet dramatik i
detta sammanhang. Vad är det egentligen
som har skett? Man har i en kommitté
i FN fått ett resolutionsförslag att
behandla. Där har man på olika sätt
försökt vinna enighet om det. Precis
samma sak sker i våra utskott. Där behandlas
motioner, vari väckts förslag,
varpå vi på olika sätt försöker jämka
oss för att nå en lösning. Där framställs
ändringsförslag under ärendets behandling.
Det är inte så lätt att omedelbart
ta ställning till vilka konsekvenser de
får. .lag tycker inte att vad som skett
i detta sammanhang varit särskilt dramatiskt.
När man har sett FN inifrån
finner man att det har sin förklaring
att det kunnat bli så här.

Låt mig bara uttala min tillfredsställelse
över att man i församlingen kommer
att rösta för förslaget. Innebörden
av denna röstning är ingen annan än
att man vill öka trycket på säkerhetsrådet.
Jag delar herr Ullstens uppfattning
att efter detta beslut återstår den
längsta vägen att gå. Det var hederligt
av honom att säga det. Allmänheten bör
inte få den föreställningen, att man genom
detta beslut snabbt löser sydafrikafrågan.
En mycket svår väg återstår.

Det gäller att skapa praktiska förutsättningar
för effektiva sanktioner. Det gäller
att övertyga säkerhetsrådet om att
vidta sådana sanktioner. Vi är alla
överens om att säkerhetsrådet allena har
denna makt, en sak som varken denna
församling eller FN kan ifrågasätta. I
säkerhetsrådet har ju stormakterna vetorätt
— en rätt som en viss stormakt
har utnyttjat hundratals gånger.

Nu måste man allvarligt diskutera hur
ett sanktionsförfarande skall administreras.
Flertalet av de 117 medlemstaterna
kommer inte alls att beröras av ett
sanktionsbeslut. Vårt land kan gå tämligen
orört ur en sanktionsperiod föreställer
jag mig. Andra länder skulle
däremot få vidkännas stora ekonomiska
uppoffringar. I det sammanhanget kommer
just den fråga som den danske utrikesministern
tog upp att bli aktuell,
nämligen frågan om medlemstaternas
solidaritet. Den sanktionskommitté som
nu har lämnat en utredning till säkerhetsrådet
— den kommitté som är en
produkt av ett nordiskt initiativ — har
ju börjat diskutera denna fråga. Man
har tagit upp en konstruktiv diskussion
om hur man skall kunna lindra och fördela
de verkningar som en bojkott skulle
få på medlemstaterna. Det är nödvändigt
att en sådan diskussion kommer
till stånd, om man skall kunna förmå
Sydafrikas stora handelspartners
att tillämpa en blockad.

Herr talman! Sanktioner, ekonomiska
och militära, är det yttersta medel varmed
Förenta Nationerna kan ingripa.
Misslyckas sanktionerna misslyckas ju
FN. Därför är säkerhetsrådets uppmaning
till alla medlemstater att bryta de
ekonomiska förbindelserna med Rhodesia
för att tvinga Smithregimen på knä
av allra största betydelse. Det är klart
— man kan inte blunda för verkligheten
— att den grad av effektivitet som
de ekonomiska sanktionerna mot Rhodesia
kan uppnå är av den allra största
betydelse för möjligheterna att få till

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

stånd sanktioner mot Sydafrika. Misslyckas
åtgärderna mot Rhodesia kan vi
vara övertygade om att de skulle misslyckas
mot Sydafrika.

Det är alltså, herr talman, mycket viktiga
avgöranden som ligger framför oss.
FN :s framtida verksamhet och prestige
är i stöpsleven. Det är det perspektivet
vi skall ha klart för oss.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
säger att diskussionen om ordet
»hot» har fått alltför stor plats i den
svenska debatten, att det viktigaste är
att vad som händer i Sydafrika utgör
ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det är självklart att det väsentliga
från politiska och moraliska utgångspunkter
är att vad som händer i Sydafrika
innebär att en vit minoritet förtrycker
en svart majoritet. Det är den
politiska bakgrunden. Men även den
juridiska formen är av stort intresse i
sammanhanget, eftersom det bara är
under förutsättning att säkerhetsrådet
finner situationen i Sydafrika utgöra
ett hot mot världsfreden som FN kan
ingripa med tvångsmedel.

Det har inte ifrågasatts från något
håll att man skulle överlämna avgörandet
att besluta om sådana åtgärder från
säkerhetsrådet till generalförsamlingen.

Det nya i det danska utspelet är ju
att danskarna från början, och det gäller
ju nu också svenskarna, själva deklarerade
att säkerhetsrådet borde anse att
situationen utgör ett hot. Detta innebar
inte att man ger säkerhetsrådet, vilket
herr Bengtsson tycktes vilja göra gällande,
någon rätt som det inte redan
hade. Ingen har påstått något sådant.
Men det betyder en påtryckning om
generalförsamlingen i en resolution, som
får stor anslutning, framhåller att säkerhetsrådet
borde anse att denna situation
utgör ett hot mot världsfreden. Sverige
har under alla de tjugo år som frågan
om Sydafrika diskuterats i Förenta

Nationerna varit hårdnackat emot att i
generalförsamlingen ta ställning till huruvida
apartheid utgör ett hot mot freden
eller inte. Det kan ju inte, som herr
Bengtsson söker göra gällande, bero på
att det är en struntfråga utan på att det
är en avgörande fråga om generalförsamlingen
skall uttala sig härom eller
inte.

På denna punkt har den svenska regeringen,
tycker jag, ändrat sig i rätt
riktning i det att man biträtt en resolution
som sannolikt får majoritet i generalförsamlingen
och som uttalar att situationen
i Sydafrika utgör ett hot mot
freden. Detta utgör en ny påtryckning
på säkerhetsrådet att i sin tur utöva påtryckning
på Sydafrika — och därför
är beslutet viktigt.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig sagt att
detta är en struntfråga — det är herr
Ullsten som lägger dessa ord i min
mun. Jag slog fast att såväl herr Ullsten
som herr Ohlin framhållit, att det nya
danska initiativet innebär att man ger
säkerhetsrådet rätt att vidta tvångsåtgärder.
Jag vet inte om herr Ullsten vill
vidkännas sin artikel av den 8 december
i Dagens Nyheter. Jag skulle inte
vilja göra det efter vad som hänt sedan
den skrevs. I artikeln står det faktiskt
att Danmark därmed har erkänt säkerhetsrådets
rätt att vidta tvångsåtgärder
mot Sydafrika, t. ex. ekonomiska sanktioner,
och samma föreställning har herr
Ohlin försökt att bibringa oss. Jag sade
då att säkerhetsrådet haft denna rätt
hela tiden.

Att vi i generalförsamlingen inte varit
angelägna om att överta säkerhetsrådets
funktioner innebär inte att vi inte betraktar
situationen i Sydafrika som hot
mot freden. Vi har emellertid tidigare
framhållit att detta är en sak som säkerhetsrådet
skall pröva, eftersom det ändå
är detta organ som bestämmer. Även om

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

generalförsamlingen enhälligt förklarar
att situationen i Sydafrika utgör ett hot
mot fred och säkerhet är det lika fullt
säkerhetsrådet som avgör, och en av
stormakterna kan inlägga sitt veto och
säga att den inte anser att det föreligger
något hot mot fred och säkerhet.

Jag erkänner, och hoppas också, att
det beslut som nu kommer att fattas
skall kunna användas som påtryckning
mot säkerhetsrådet. Det nordiska initiativet
på denna punkt har varit praktiskt
inriktat. Vi har ju från svensk sida
medverkat till att det finns en sanktionskommitté
inom FN. Hur kan man
påstå att vi har varit kallsinniga och
ointresserade, då den kommitté som utreder
hur man praktiskt skall vidta
sanktioner är ett resultat av nordiska
initiativ?

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson och jag
är sannolikt eniga om det allra mesta i
sydafrikafrågan, men det finns en skillnad
och det är den som föranleder hela
denna debatt och all dramatik kring
sydafrikafrågan på sistone.

Det nya är att vi nu uppmanat säkerhetsrådet
att utöva en viss rätt. Detta
gör vi inte med något slags kompetens,
men uttalandet avspeglar en allmän mening.
Detta är självklart någonting annat
än att vi skulle tillerkänna säkerhetsrådet
en rätt som det inte haft förut,
vilket herr Bengtsson söker göra gällande.
Att vi nu röstat ja för en typ av
resolutioner som varit aktuella i säkerhetsrådet
åtskilliga gånger i stället för
att lägga ned vår röst innebär ett nytt
ställningstagande i sak. Detta kan herr
Bengtsson inte komma ifrån.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Säkerhetsrådets rätt att
fatta dylika beslut fick det den dag vi
accepterade dess stadgar.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Denna debatt är åtminstone
till formen en interpellationsdebatt
och då är det ju helt naturligt att
man främst ägnar sig åt de frågor som
har tagits upp i interpellationerna och
den enkla frågan, men herr Ohlin gav
debatten en mera vidsträckt syftning,
och det gjorde också herr Bengtsson i
Varberg. Detta är riktigt. Eftersom det
är så sällan som vi har utrikesdebatter
är det rimligt att debatten omspänner
hela fältet. Så småningom skall jag återkomma
till de frågor som tagits upp i
interpellationerna och den enkla frågan,
men jag vill börja med några mera
allmänna reflexioner.

Jag börjar med det konstaterande
som inledningsvis göres i interpellationssvaret
och där man säger att
världsläget ger anledning till bekymmer
och oro samt fortsätter med att framhålla
att den avspänning mellan öst
och väst, som man tyckte sig förmärka
under 1963 och som resulterade i provstoppsavtal,
har avlösts av en försämring,
varvid man hänvisar till krisen
i Sydostasien såsom den främsta orsaken.

Jag är medveten om att det vid sådana
här bedömanden blir fråga om
subjektiva överväganden, men jag är
nog, herr talman, mera optimist än
man är i regeringsuttalandet. Jag konstaterar
att avspänningen mellan öst
och väst kunde förmärkas redan 1962
efter det att kubakrisen hade avvecklats.
Och sedan kom detta provstoppsavtal,
som nämnes i regeringsdeklarationen,
och — jag kanske också får
tillägga — nedtoningen i berlinfrågan.
Jag skall inte säga något annat än vad
som inträffat i vietnamfrågan givetvis
har försvårat umgänget mellan Förenta
staterna och Sovjet, men jag har det
intrycket att man inte får överdriva
denna sak. Vid generalförsamlingen i
år, där jag var närvarande under första
delen och även jag liksom herr Bengts -

54 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut -

rikespolitiska frågor

son i Varberg åhörde åtskilliga tal,
kunde det förmärkas en viss försiktig
återhållsamhet både från Sovjets och
Förenta staternas sida i umgänget med
varandra såväl i debatter som annorledes.
Det var tydligen även viss politisk
kontakt mellan Förenta staterna
och Sovjet, vilket jag tror har varit till
särskild fördel för Förenta staterna.
Om Förenta staterna vill träffa en överenskommelse
med Sovjet, är det med
hänsyn till den amerikanska opinionen
lättare för Förenta staterna att göra
detta i generalförsamlingen än på annat
sätt.

Till det sagda kan också läggas att
handelsförbindelserna mellan Förenta
staterna och Sovjet har utvecklats och
fortfarande utvecklas, även om det går
relativt långsamt. Samma omdöme gäller
de kulturella förbindelserna.

I detta sammanhang skall vi inte heller
glömma bort Kommunistkina, Pekingkina.
Även om herr Ohlin fick en
del gliringar för att han tog upp saken
i sitt anförande, vill jag också säga
några ord härom. När man skall försöka
bedöma världssituationen av i dag
kommer utan tvekan Kommunistkina
främst i blickpunkten. Det är ett välkänt
förhållande att det inte ligger så
väl till med förbindelserna mellan Sovjet
och Kommunistkina. Vi vet även
att strax före det Chrustjov blev avsatt,
höll det på att bli en direkt brytning
mellan länderna. De nya ledarna i Sovjet
har ju försökt lappa ihop det hela,
men det har gått mycket dåligt. Orsaken
— det är värt att lägga märke
till — är att Sovjet fasthåller vid sin
princip om fredlig samexistens, vilken
Kina inte accepterar.

Vi får också komma ihåg att det inte
bara föreligger en klar konkurrens mellan
Pekingkina och Sovjet, utan också
olika slag av kommunism. I Sovjet har
revolutionen — såsom det alltid brukar
bli med revolutioner — övergått
till evolution. I Kommunistkina har där -

emot inte den revolutionära glöden falnat.
Skillnaderna mellan Kommunistkina
och Sovjet kanske inte realiter
ligger så mycket i skillnader beträffande
ideologi och det sätt varpå man
uttolkar Marx och Lenin, utan det är
mera fråga om två stora stater som
ligger i maktkamp med varandra, en
bild som ju är välkänd från våra historieböcker.

Kommunistkina för sin egen politik.
Till vad herr Ohlin sade om Kommunistkina
skulle jag vilja lägga en aspekt,
som aldrig annars kommer fram i diskussionen.
Det är den demopolitiska
aspekten, väsentlig om man ser frågorna
på lång sikt.

Någon nämnde här att Kina har en
befolkning på drygt 700 miljoner, och
jag vill tillägga att folkökningen är
stor. Det finns ingen anledning tro
att ökningsprocenten skall minska, och
det betyder att vi med sikte på år
2000 kan räkna med 600 miljoner nya
kineser.

Vart skall alla dessa nya kineser ta
vägen? Vi skall inte underskatta det
arbete som göres i Pekingkina för att
förbättra jordbruket och näringslivet
i övrigt, men det är alldeles uppenbart
att Kina inte kan placera så många nya
människor inom sina egna gränser. Det
är ju inte möjligt att placera många kineser
i Tibet. Söderut ligger Indien och
Pakistan med sin överbefolkning. En
del kineser kan kanske placeras i Sydostasien
och en del i Japan, med de
konsekvenser detta kommer att medföra.
Om man närmare betraktar den
utveckling som nu pågår, finner man
emellertid att Kommunistkina håller på
att kolonisera områdena mot den sibiriska
gränsen. I hur stor utsträckning
detta sker vet jag inte; några siffror
föreligger inte. Men vi kan inom en
snar framtid tänka oss en situation,
då det råder överbefolkning söder om
den sibiriska gränsen, medan det finns
stora möjligheter att utnyttja tillgång -

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

arna norr om den sibiriska gränsen.
Det behövs ingen större fantasi för att
förstå vad sådant kan leda till.

En annan aspekt som inte får glömmas
i sammanhanget är den propaganda
som från Pekingkina riktas till de
underutvecklade länderna. Då säger
man: Ni behöver inte ha det så dåligt
som nu. Och så pekar man på de rika
kapitalistiska länderna med sitt överflöd.
De skildringarna är ju också helt
överensstämmande med verkligheten.
Jag har själv träffat på denna propaganda
i Indien, fast det där inte var
Peking-kommunister som gick omkring
och agiterade. Propagandan bedrives
av kommunister av Peking-typ som går
omkring bland svältande bybor och
säger: Ni skall inte ha det så här! Titta
på den där zamindaren som ni arrenderar
er jord av. Han tar halva er
skörd. Om vi kommer till makten, skall
vi plocka bort denne storgodsägare och
dela ut jorden till dem som ingen jord
har. Och det har man möjlighet att
göra! Den indiska regeringen kan bara
säga: Ja, vi håller på med en jordreform.
Den kommer att gå långsamt, ty
vi måste genomföra den med demokratiska
medel.

Och agitatorerna ute i bygderna säger:
Se på den där penningutlånaren
som tar ockerräntor! Han suger ut er
han också. Om vi kommer till makten,
skall vi plocka bort även honom och
riva sönder reverserna. Och de kan
göra det! Den indiska regeringen kan
bara säga: Vi håller på med en reform
som avser jordbrukskredit, men ni skall
inte vänta er att det går snabbt. Snart
skall det väl dock bli bättre.

Var och en förstår vilken effekt en
sådan propaganda har i u-länderna. I
den propagandan blandar sig också
några röster av västursprung, som säger
till byborna: Ja, men också vi har
någonting att ge er — demokrati, lika
rösträtt för alla, församlingsfrihet, yttrandefrihet
m. in. Men vad bryr sig

byborna om sådana friheter -—■ som vi
värdesätter så högt? För dem är det
viktigaste: frihet från hunger.

Jag har velat ge denna bild av läget.
Sedan tillkommer den oerhörda befolkningsexplosionen.
.lag känner dock
mig själv tillräckligt väl för att avhålla
mig från att börja tala om den, ty i så
fall håller jag på alldeles för länge. En
sak skall jag dock nämna om, eftersom
det här har talats om påven. Jag tänker
då på ett anförande av påven i Förenta
Nationerna, som gjorde mig missräknad.
Där satt 500—600 delegater
från alla världens hörn, när påven kom
med sin pekpinne och sade: Er uppgift
är inte att uppmuntra irrationell, artificiell
födelsekontroll i avsikt att minska
antalet gäster vid livets bord. Er
uppgift är att se till att det finns tillräckligt
med mat för mänskligheten.

Detta fick vi delegater höra, vi som
genom Förenta Nationernas undersökningar
visste att gapet mellan de rika
och de fattiga länderna blir större och
större. Vi visste också — något som
kanske inte alla var villiga att öppet
erkänna — att det mesta av det vi
gör för att ge u-länderna teknisk och
ekonomisk hjälp och förbättra deras
förhållanden ätes upp av den ökande
befolkningen. Vi skall mätta dem som
sitter vid livets bord, sade påven, men
de har blivit för många vid bordet för
att vi skall kunna klara den saken.

Jag förstår mycket väl att den inställning
som påven och den katolska
kyrkan i det här fallet har, är byggd
på vissa i och för sig värdefulla etiska
grundsatser. Men jag förstår ändå inte
den etiken. Jag tycker den rimmar dåligt
med kristendomens kärleksbud.
Min etik är en annan. Jag anser det
vara ett orimligt tillstånd att det i vår
värld skall finnas hundratusentals barn
som svälter bara av den anledningen
att de har för många syskon.

Men låt mig återgå till de ämnen som
behandlas i interpellationssvaret. Be -

56 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

träffande avrustningsfrågan vill jag säga
att med den relativt optimistiska inställning
jag har — som jag alls inte
vågar påstå är riktig — tror jag det
kan bli möjligt för Sovjet och Förenta
staterna att komma överens. När det
gäller att förhindra spridningen av
kärnvapen till flera länder har ju de
båda länderna gemensamma intressen,
och även i frågan att utsträcka provstoppen
till underjordiska prov kan
de säkert resonera om den saken. Sverige
har här stora möjligheter att fortsätta
den värdefulla verksamhet som
hittills bedrivits nere i Genéve och försöka
att tillsammans med andra alliansfria
stater brygga över de motsättningar
som kan finnas mellan Förenta
staterna och Sovjet. Men man
får inte glömma i det sammanhanget
att Frankrike och Pekingkina inte har
skrivit under något kärnvapenavtal.

Här kommer Kina återigen in i bilden.
Vi måste alla göra klar för oss, att
skall vi äntligen få fred i vår värld så
förutsätter det ett fredligt Kina. Jag
skulle vilja komplettera vad som sagts
angående Vietnam: när det någon gång
— vi hoppas snart —- skall bli ordnade
förhållanden där nere, så måste Pekingkina
vara med i rådslagen, om man
skall åstadkomma något som håller på
längre sikt.

Här har talats om europamarknaden.
I dag finns det faktiskt inte mycket att
säga om den. Tidigare har det diskuterats
en hel del hur det var när EFTA
kom till. Då var ju meningen den att
man småningom skulle slå broar till
EEC. Men den broslagningen ligger i
dag lika långt i fjärran som då. I regeringsdeklarationen
erinrar man om att
EFTA nu har begärt en dialog, som det
heter, med EEC. Brevet om den saken
liar väl kommit fram till EEC, men det
har inte besvarats. EEC måste ju först
klara av krisen från i somras. Mot den
krisen har man i sin tur inte kunnat
göra mycket innan presidentvalet i
Frankrike är avklarat.

Det tycks bland de konservativa i
England ha uppstått en alltmer medveten
opinion att England bör gå in i
EEC. Det är möjligt att man också inom
Labour kan komma till den ståndpunkten,
om England bara bereds tillräckligt
goda villkor. Det sades ju när
EFTA kom till, att det är nödvändigt
att alla EFTA-stater får sina intressen
tillgodosedda om EFTA upplöses. Man
har lovat det, men vi har erfarenhet
av hur mycket löften är värda i detta
sammanhang, och vi kan ana hur mycket
dessa löften kommer att bli värda
om England skulle finna med sina intressen
förenligt att komma innanför
EEC:s tullmur. Det enda man kan säga
i denna fråga är något mycket banalt
— tillhörande frågor måste följas med
vaket intresse, och man bör i förväg
göra planeringar för de olika alternativ
som kan förekomma för Sveriges del.

Jag övergår nu till de dagsaktuella
frågorna, först frågan om våra trupper
på Cypern. Det framgår av regeringsdeklarationen
att U’ Thant för dagen
inte har tillräckligt med pengar
och att, som utrikesministern uttrycker
det, vi kan komma i den situationen
att vi själva får stå för det ekonomiskt.
Detta vore ett orimligt förhållande naturligtvis.
Att vi håller trupper på Cypern
innebär ju uppoffringar för landets
del utöver de ekonomiska. Vi skall
naturligtvis protestera om det blir så
att vi får skicka trupper och dessutom
betala. Men om det bara hänger på
slantarna, bör vi inte enbart av den orsaken
dra oss undan. Det sägs mycket
riktigt i regeringsdeklarationen, att det
finns andra aspekter på ämnet. Det är
av psykologiska och andra skäl inte så
lämpligt att enskilda länder finansierar
trupper; Förenta Nationerna bör vara
huvudman. Men jag föreställer mig att
det skall gå att finna någon form för
att komma förbi den svårigheten.

Så kommer jag till slut in på det mest
brännbara ämnet, nämligen sydafrikafrågan.
Det är inte vanligt att man från

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

denna talarstol refererar samtal som
man privat haft före debatten, men jag
skall göra ett undantag. En ung ledamot
av denna kammare sade till mig: »Ni
äldre kan ju inte ha den friska syn på
sydafrikafrågan som vi har.» Jag sade
åt honom med eu liten tillspetsning:
»Jag hade den inställning jag har i dag
redan på den tiden då du gick i kolt.»
Det är faktiskt så. Jag kom för mycket
länge sedan att titta på problemen därnere,
mest kanske ur statistisk synpunkt.

Från den utgångspunkt jag har och
alltid haft studerade jag Lannungs tal
i den politiska kommittén, och jag fann
att talet som det där förelåg — jag tänker
inte på de förlagor till talet som
tycks ha funnits — hade jag ingenting
att invända emot. Jag kunde gå med på
vad som sades ord för ord.

Hans excellens utrikesministern
nämnde de två punkter i vilka talet
utmynnade; det var nu rätt länge sedan,
så jag tror att jag ändå måste upprepa
dem. Den danska regeringen, sades
det, vill stödja en resolution varigenom
generalförsamlingen för det första fäster
säkerhetsrådets uppmärksamhet på
att det råder ett läge i Sydafrika som
utgör ett hot mot internationell fred
och säkerhet och för det andra rekommenderar
säkerhetsrådet att överväga
hur sanktioner jämlikt kapitel VII i FNstadgan
kan effektivt användas mot
Sydafrika. Den senare punkten innebär
som redan tidigare framhållits inte något
nytt. Det är den första punkten det
gäller. Skall vi slå fast att generalförsamlingen
anser vad som sker i Sydafrika
utgöra ett hot mot internationell
fred och säkerhet enligt FN-stadgan?

Vi har godkänt det omdömet om Rhodesia.
Man frågar sig då varför vi inte
kan godtaga detta även beträffande Sydafrika?
Ja —- det föreligger en skillnad
i detta fall, nämligen att Sydafrika är en
stat med vilken vi upprätthåller diplomatiska
förbindelser. Ett sådant uttalande
skulle därför kunna bli ett pre -

judikat, som kunde åberopas på annat
håll.

Om de länder, vilka härvidlag kan
komma i fråga, gäller dock att förhållandena
trots allt inte är så flagranta
som i Sydafrika. Sydafrika har en klar
särställning. Jag skall som motivering
i sammandrag återgiva det anförande,
som herr Lannung höll i den politiska
kommittén. Han framhöll att vi inte
kan blunda för fakta. FN har enhälligt
fördömt apartheidpolitiken. Det finns
också många andra yttringar av samma
slag från organisationer världen runt.
Trots detta, betonade herr Lannung,
fortsätter regeringen i Sydafrika sin
omänskliga och vettlösa politik. Den
sydafrikanska regeringen vägrar att ingå
på varje diskussion om alternativ till
den olycksbringande apartheidpolitiken
för att lösa problemen i Sydafrika. Jag
skulle t. o. in. vilja förstärka vad herr
Lannung framhöll och säga, att Sydafrika
trots allt som skett inte bara behållit
sin apartheidpolitik utan till och med
successivt liar skärpt den. Mot denna
bakgrund finns det all anledning att
göra en framstöt med ett uttalande om
att det föreligger ett hot mot internationell
säkerhet och fred.

Det förelåg också i denna fråga en
resolution — som i detta sammanhang
är det väsentliga — från de 40 afroasiatiska
staterna. I denna fanns det
punkter, för vilka man hade anledning
att sätta frågetecken. Härvidlag förelåg
det ingen meningsskiljaktighet i utrikesnämnden
i måndags —- så mycket har
jag väl rättighet att säga.

Det var särskilt en punkt som var
besvärlig åtminstone från min synpunkt
— och jag tror att alla andra tyckte detsamma
— nämligen § 6 i resolutionen.
Där åberopades att det är fråga om ett
hot mot internationell fred och säkerhet
och att åtgärder skall vidtagas enligt
FN-stadgans kapitel VII. Så långt har jag
ingen erinran. Det tilläggs emellertid,
att för att komma till rätta med apart -

58 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

heidpolitiken är universellt tillämpade
ekonomiska sanktioner det enda medlet
att uppnå en fredlig lösning.

När det förekommer ett sådant uttalande
i en resolution, är det vanligt
inom Förenta Nationerna — hur mycket
man än sympatiserar med resolutionens
syfte — att man avstår från att
rösta på punkten i voteringen och därefter
röstar ja på förslaget i dess helhet.
Det är just vad som ägt rum i detta fall.

Så några ord om efterhandskorrektionen
av Sveriges röstning. När man
har varit med i FN-arbetet vet man att
sådana här situationer, där ändring av
instruktionerna måste ske i sista ögonblicket
förekommer. I detta fall gällde
det ett förslag från afro-asiatiska stater,
vilka inte har sin utrikesadministration
uppbyggd på samma effektiva
sätt som vi — de är därför mycket
friare i sitt handlande. Delegaterna från
dessa stater kan, såsom här skett, i sista
minuten —- strax före omröstningen -—
säga: Vi ändrar oss på den och den
punkten — och det kan gälla väsentliga
punkter.

Detta går inte med vårt svenska system.
Våra delegater måste i en sådan
här väsentlig fråga få instruktioner hemifrån.
Och när scenväxlingarna är så
snabba som i detta fall är det inte alls
underligt att det blir tidsnöd för den
svenska delegationen.

Jag framhåller detta samtidigt som
jag säger, att i mindre viktiga frågor
borde inte instruktionerna vara så bundna.
Man skulle lämna de svenska delegaterna
större handlingsfrihet än vad
delegaterna har i dag. Jag vill emellertid
direkt förklara att det har blivit
mycket bättre i det hänseendet under
senare år, och vi är bättre ställda härvidlag,
tror jag, än exempelvis våra
nordiska kolleger.

Jag kan alltså helt biträda vad som
gjorts från Sveriges sida och — om jag
undantar eu obetydlig detalj — vad
som gjorts från Danmarks sida. Men,

herr talman, en sak vill jag till slut
kraftigt slå fast — jag tycker inte att
det framhållits tillräckligt tydligt i diskussionen:
Danmarks uppträdande i
detta sammanhang har varit mycket besynnerligt.
Här skall vi ha nordiskt samarbete,
och det fordrar att man konfererar
med de nordiska kollegerna, innan
man gör något i en fråga som är
så viktig som denna. Så har emellertid
inte skett denna gång. Jag vill kraftigt
stryka under att i det nordiska samarbetets
intresse bör sådant här inte hända
i framtiden.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Får jag först påminna
om att dagens debatt var avsedd som
en allmän utrikesdebatt, som bara formellt
skulle knytas till ett antal interpellationer.
Mot den bakgrunden är det
rätt otillfredsställande att mer än ett
par timmar ägnades åt en enda interpellant
— därigenom blev debatten enligt
min mening förryckt.

Diskussionen hittills, herr talman,
kan sägas bekräfta en uppfattning som
jag redan tidigare hade, nämligen den
att då vi här hemma tar ställning till
och känslomässigt engagerar oss i olika
världshändelser, som förmedlas till oss
via press, radio, TV och sanningssökande
människor i olika läger, så har vi
mycket lätt att bortse från de djupgående
motsättningar som i regel ligger
bakom vad som synes ske runtom i
världen.

Det växande intresset för de utrikespolitiska
problemen bland en allt större
allmänhet är visserligen lika glädjande
som obestridligt. Men den utrikespolitiska
debatten kännetecknas också av
en bristande balans och ensidighet som
många gånger stöter. En ensidig opinionsbildning
kan lätt leda till förhastade
uttalanden och åtgärder, som på

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut
rikespolitiska frågor

lång sikt får en effekt motsatt den vi
eftersträvar. Och i skuggan av inflammerade
debatter uppkommer lätt tendenser
till åsiktstvång, som kan avhålla
dem som tror på värdet av en verkligt
fri debatt från att göra inlägg. Härigenom
kan ensidigheten ytterligare förstärkas.
Dessutom stöter vi ofta på en
benägenhet att ge råd åt en irrationell
värld, där andra tänkesätt, andra sociala,
kulturella och politiska traditioner
möter vårt sätt att tänka och se.

Som världen ser ut i dag är det inte
bara stormakterna och maktblockens
motsättningar och de nya supervapnen
som utgör världsproblemen. Under de
senaste åren har andra frågor trängt i
förgrunden. Hur skall välstånd, stabilitet
och demokrati skapas i de nya nationerna
— länder som ligger århundraden
efter vårt land i utveckling?

Knappt en tredjedel av jordens befolkning
bor i dag i länder som skullfe
kunna betecknas som rika — återstoden
är fattiga länder. Och i morgon kommer
motsättningarna att vara ännu större
än i dag. Folkökningen i världen
uppgår till mer än 2 procent om året,
och år 2000 kommer vi att ha en folkmängd
som är dubbelt så stor som folkmängden
i dag. Befolkningstillväxten
sker snabbast just i de fattiga länderna.

Denna motsättning mellan de rika —
de som har allting: undervisning, sjukvård,
social trygghet och överflöd i
olika hänseenden — och de outvecklade
länderna som har ingenting och
där människor i dag dör av svält, måste
på något sätt utjämnas. Även om vi uppfattar
våra förpliktelser i det hänseendet
som etiska och moraliska är utjämningen
helt enkelt en tvingande nödvändighet
för att vår värld skall kunna utvecklas
i fred och välstånd, önsketänkande,
demonstrationer ocli propaganda
löser inga problem. Vad som behövs
är konkreta, realistiska och praktiskt
inriktade åtgärder av olika slag.

Dessa länder behöver våra insatser

för att intensifiera sitt jordbruk och för
att utvinna sina naturtillgångar, och de
behöver framför allt vår medverkan för
att bygga ut eu industriell utveckling
och för att sätta upp skolor, där människorna
kan förberedas för sina uppgifter
i ett mera industrialiserat samhälle.
För detta krävs en helt annan
verklighetskänsla både hos de givande
och hos de mottagande folken än den
som vi ofta möter i dag. Vårt hopp är
väl att en stigande materiell och kulturell
standard — som vi kan bidra
till att höja — skall befästa demokratien
där den i dag existerar och tvinga
fram den där den inte finns.

Den utveckling som pågår är långt
ifrån ödesbestämd. Det finns starka
krafter som arbetar på att fånga in de
nya länderna och inordna dem i system
som är oss främmande. Det samhällssystem
och den ideologi — kommunismen
— som jag syftar på, har ännu inte
på någon plats där den har prövats
skapat ekonomisk eller individuell frihet.
Det är denna ideologi som har krossat
Tibets frihet, splittrat Laos och hotat
Indien och som nu sägs stå bakom
kravet på social och nationell frigörelse
i Vietnam.

Det är betecknande att sådana frihetssträvanden
alltid maskerats med slagord
av typen »social» och »nationell».
Det var den Nationella befrielsefronten
som kämpade på Kuba; det är den som
nu kämpar på olika håll i Latinamerika
och det är den som står bakom vietcongrörelsen
i Vietnam.

Tvekar man om innebörden av dessa
begrepp, behöver man bara studera uttalanden
i press eller av politisk ledning
i Sovjet, i Östeuropa eller i Kina.
Där döljer man inte alls vad det är för
slags befrielse som det är frågan om.

Men i Sverige skjuter den svenska
vänstern fram befrielsefronten såsom
företrädare för undertryckta folks strävanden.
Hur har det blivit med friheten
i de baltiska staterna, i länderna ös -

60 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fin.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

ter om järnridån, i Mongoliet och i Tibet,
där befrielsefronter av samma karaktär
har framträtt?

I Sverige har dessa strömningar skjutit
in sig på Förenta staternas utrikespolitik
i syfte att skapa en amerikafientlig
anda, och man fördömer ensidigt
de amerikanska åtgärderna i Vietnam
för att dra uppmärksamheten från
andra områden, där ofrihet förekommer.
Det Amerika gjort för världsekonomien
och för världsfreden talar man
inte om. Var skulle Europa ha stått i
dag utan de amerikanska insatserna under
det andra världskriget? Vad skulle
Europa ha varit utan Marshall-hjälpen,
och var i Europa skulle järnridån i dag
ha stått om inte Förenta staterna skapat
balans mot det sovjetryska trycket och
ställt makt bakom orden?

Grunddraget i den amerikanska utrikespolitiken
efter andra världskriget
är att Förenta staterna har övergivit
sin gamla isolationism och visat sig berett
att axla sitt ansvar som det enda
bland de två eller måhända tre stora
block som företräder den fria världen.
Det är ett stort och tungt ansvar Förenta
staterna har att bära främst inför
sina allierade, därnäst inför hela den
västliga världen och naturligtvis i sista
hand inför varje enskild människa. Om
detta ansvar lär de amerikanska ledarna
vara djupt medvetna.

Det finns därför ingen anledning att
ifrågasätta det verkliga motivet bakom
den amerikanska utrikespolitiken. Däremot
kan vi naturligtvis diskutera den
amerikanska utrikespolitiken såsom den
i praktiken har kommit att gestalta sig
från fall till fall. Vi kan kritisera den
amerikanska krigsinsatsen i Vietnam,
vi kan ifrågasätta möjligheterna att genom
den stoppa terror och skapa möjligheter
till en fredlig utveckling, och
vi kan tala om tragiken i detta krig
liksom i alla andra krig. Men vi kan
inte påstå att det amerikanska biståndet
syftar till aggression, till att under -

trycka Vietnams folk och till att hindra
dess sociala och politiska utveckling.

Herr talman! Att man försöker sätta
sig in i den faktiska bakgrunden till
ett utrikespolitiskt händelseförlopp eller
en konfliktsituation och att man försöker
bedöma båda de invecklade sidornas
bevekelsegrunder, svårigheter och
gärningar, betyder självfallet inte att
man accepterar dem. Men det ger ett
underlag för en realistisk och sansad
bedömning av vilka vägar och vilka
metoder som bäst gagnar de syften som
vi strävar efter att uppnå. En sådan
balanserad bedömning av det utrikespolitiska
skeendet, som jag tycker saknas
i alltför stor omfattning i dagens
svenska opinion, utesluter självfallet
inte känslomässiga engagemang och inlevelse
i det som sker. En sådan bedömning
ger tvärtom engagemangen
större tyngd än vad fallet är då känslorna
tillåts helt löpa ifrån tankarna.

Herr talman! Det kan vara skäl att
övergå till att tala om mera konkreta
frågor, och då i första hand den just
nu mest aktuella, nämligen Sveriges
ställningstagande i Förenta Nationerna
till förslaget om eventuella sanktioner
mot Sydafrika.

Det råder i vårt land inga delade
meningar om den terrorregim som upprätthålls
i Sydafrika, där den sydafrikanska
befolkningsmajoritetens mest
elementära rättigheter kränks och undertrycks.
Vad vi har att diskutera är
de rätta metoderna för att åstadkomma
ett systemskifte, en förändring som innebär
att den svarta majoriteten får entydigt
medborgerligt inflytande med
garantier för att den vita minoritetens
rättmätiga intressen och krav på säkerhet
blir tillgodosedda. Moraliska fördömanden
och moralisk indignation
kan knappast nämnvärt påverka regimer
och system som i stor utsträckning
är uppbyggda just på okänslighet i sådana
hänseenden.

Den sydafrikanska politiken har knu -

Öl

Torsdagen den 9 december 1905 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

tit sig så eftertryckligt att några resultat
säkerligen inte kan uppnås ens genom
bojkottaktioner med mera allmän
anslutning. Det finns tvärtom risk för
att sådana åtgärder kan binda den nuvarande
politiken ännu fastare, så att
man i Sydafrika känner sig ännu mer
isolerad och därför blir ännu mer obenägen
att göra någonting som kan medföra
en förändring av systemet.

Det föreligger tydligen delade meningar
om vad den danska åtgärden i FN :s
politiska kommitté ursprungligen innebar
och vad man från början egentligen
åsyftade. Även i Danmark rådde
ursprungligen stor förvirring. Det praktiska
resultatet av den danska aktiviteten
är nu klarlagt, inte minst genom
Sveriges ändrade inställning till den resolution
som framlades den 3 december
av de 40 afro-asiatiska staterna jämte
Ungern.

Vi har ingen anledning att söka sak
med regeringen och ta upp en strid i
en utrikespolitisk fråga av detta slag.
Tvärtom. Men jag vill ändå bryta enigheten
här i dag — en enighet som har
sträckt sig från kommunisten herr Hermansson
till centerpartisten herr Wahlund
-— och beklaga det förhastade beslut
utrikesministern fattade natten till
i går vilket, såvitt jag förstår, kan komma
att få konsekvenser för framtiden
som troligen inte har åsyftats.

För det första finns det anledning
att påminna om de diskussioner som
ägde rum här hemma då Sverige en
gång anslöt sig till Förenta Nationerna.
Man var då medveten om att beslutet
innebar om inte ett frångående av så
dock en principiell uppluckring av vår
neutralitetspolitik. Vi fattade ändå det
beslutet utan några som helst meningsbrytningar.
Detta skedde med hänsyn
till fredsorganisationens syfte och därför
att vi ansåg att själva konstruktionen
av Förenta Nationerna utgjorde en
garanti för att vi inte skulle behöva
bli invecklade i några stormaktskonflik -

ler. Den väsentligaste garantien ansågs
ligga i säkerhetsrådets starka ställning
enligt FN-stadgan. Kravet på enighet
mellan de fem permanenta ledamöterna
och de segrande stormakternas vetorätt
ansågs upphäva alla risker för att
vi skulle med förpliktande verkan bli
bundna av diplomatiska, ekonomiska
eller militära aktioner om någon av de
stora makterna stod som angripare.

Det måste därför vara en riktpunkt
för vårt arbete i Förenta Nationerna att
följa de grundläggande reglerna för
dess verksamhet och att inte tyst eller
uttryckligen acceptera avsteg därifrån,
vilka kan komma att äventyra vår
alliansfria politik. Att så sker är inte
mindre viktigt i dag då majoriteten av
FN:s medlemmar består av stater som
inte har den grundsyn på de demokratiska
principerna, den uppfattning om
de mänskliga fri- och rättigheterna som
vi och andra demokratiska stater anser
självklar.

Sverige har i förhållande till sin storlek
och sin betydelse gjort måhända
mer för fredsorganisationen än andra
stater. Fredsorganisationens stärkande
har varit ett viktigt led i vårt utrikespolitiska
handlande. Detta utgör ytterligare
ett skäl till att vi inte skall vara
med och tumma på FN-stadgans bestämmelser
och inte bidra till manifestationer
eller demonstrationer som
kan befaras minska FN:s betydelse eller
FN:s prestige på längre sikt.

Vad det nu aktuella ståndpunktstagandet
beträffar — då Sverige i motsats
till Norge och Finland och trots tidigare
uttalade bestämda önskemål om enigt
nordiskt uppträdande bestämde sig för
att rösta mot den afro-asiatiska resolutionen
— kan det naturligtvis göras
gällande, att även om frågan om sanktioner
ankommer på säkerhetsrådet allena
det likväl bör vara generalförsamlingen
obetaget att göra uttalanden eller
rekommendationer för att därmed försöka
påverka säkerhetsrådets handlan -

62 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

de. I och för sig kan detta naturligtvis
sägas. Men FN-stadgan förutsätter inte
någonting sådant.

Och för att bedöma varthän sådana åtgärder
kan leda är det väsentligt att
först avgöra vilken effekt sådana uttalanden
kan få, inte bara på ett aktuellt
fall utan också när det gäller FN:s
ställning. Det är också viktigt att undvika
att generalförsamlingen genom sådana
uttalanden gör konstateranden,
som kan bli prejudicerande och låsa
generalförsamlingens handlingsfrihet
för framtiden och som dessutom kan
innebära att generalförsamlingen och
säkerhetsrådet stannar vid olika uppfattningar
beträffande det faktiska underlaget
för ifrågasatta sanktionsåtgärder.
.lag tycker, herr talman, att herr
Bengtsson i Varberg i sitt anförande —
måhända inte avsiktligt men i varje
fall indirekt — bekräftade riskerna för
sådana komplikationer och motsättningar
mellan de två instanserna.

Som bekant kan sanktioner enligt
säkerhetsrådets beslut tillgripas enligt
kapitel VII i stadgan vid, som det heter,
»hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling».
I de fall man konstaterat
att dessa kriterier föreligger från
viss stats sida kan diplomatiska, ekonomiska
eller militära sanktioner tillgripas
mot den staten. Därmed kan man
dra i gång åtgärder, där olika sanktionsnivåer
kan bli en mer eller mindre automatisk
följd av de olika åtgärdernas
effekt. Ett accepterande av tillämpligheten
av kapitel VII kan alltså för vårt
vidkommande innebära, att vi också i
princip accepterar att militära sanktioner
kan komma att vidtas.

Enligt kapitel VI, som i motsats till
kapitel VII handlar om, som det heter
i rubriken, »Fredlig lösning av tvister»
— kapitel VI ger alltså möjligheter till
en fredlig lösning av tvister, medan det
enligt kapitel VII kan vara fråga om
militära lösningar — avses tvist »vars
fortbestånd är ägnat att sätta upprätt -

hållandet av internationell fred och
säkerhet i fara». Det är enligt min mening
det kapitlet som skall komma till
användning i fallet Sydafrika, inte kapitel
VII.

Nu har emellertid politiska utskottet
ansett sig kunna konstatera, att kapitel
VII är tillämpligt — det är det kapitlet
som uttryckligen åberopas. Och i det
konstaterandet har alltså vårt land —
även om vi lade ned rösteii vid den
punktvisa voteringen — instämt genom
att rösta för förslaget som helhet betraktat.
Sverige har alltså därmed anslutit
sig till deras uppfattning som
menar, att Sydafrika direkt hotar freden
och att förutsättningar därför föreligger
för både ekonomiska och militära
sanktioner.

Herr talman! Vi förkastar och fördömer
rasdiskriminering liksom varje annan
form av förtryck. I det hänseendet
kan vi helt understryka den danska
delegationens inlägg. Vi är liksom danskarna
helt medvetna om och djupt oroade
över de oberäkneliga risker som
ligger i apartheidpolitiken. Vårt land
skall därför liksom övriga nordiska länder
vara berett att inom ramen för
sina möjligheter och resurser och inom
FN-stadgans ram medverka i alla ansträngningar
att nå en rättvis och fredlig
lösning av det problemet. På den
punkten finns inga som helst delade
meningar. Men vi menar att det sätt, på
vilket den svenska regeringen — påverkad
av en i och för sig fullt förklarlig
opinion — nu plötsligt har handlat
i det politiska utskottet, var förhastat
och oklokt. Vi befarar att den åtgärden
kan få negativa konsekvenser för
FN, för FN:s politik och även för vår
egen framtida neutrala utrikespolitik.
Personligen har jag den uppfattningen
att den svenska opinionen i detta hänseende
kanske inte är fullt så klar och
entydig som man kan ha fått intryck
av när man lyssnat till debatten här i
kammaren i dag.

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40 63

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

Jag vill inte underlåta att påminna om
de många tidigare uttalandena av utrikesministern,
i vilka han starkt understrukit,
att om Sverige skall medverka
i samlade åtgärder gentemot Sydafrika,
så skall vi vara övertygade om att åtgärderna
verkligen kan fullföljas och
åstadkomma den åsyftade effekten. Demonstrationer,
manifestationer eller bojkottaktioner,
som inte leder till resultat
kan — har utrikesministern hävdat
— få motsatt effekt och försvåra den
fredliga lösning som vi alla strävar efter.
Att de sanktionsåtgärder, som man
nu i princip ställt sig bakom, skall
kunna åstadkomma något effektivt resultat
förefaller osannolikt, så länge
de anglosaxiska staterna inte slutit upp
bakom dem. Så är uppenbarligen inte
fallet — man har tvärtom tagit avstånd
från de tankarna.

Herr talman! Om statsmakterna i vårt
land och den svenska opinionen kunde
engagera sig lika lidelsefullt och lika
emotionellt för problem i vår egen
världsdel som då det gäller företeelser
längre bort i världen, skulle det vara
i hög grad motiverat av vår samhörighet
med vår gamla världsdel. Regeringen
får inte i sin starka utrikespolitiska
aktivitet glömma bort, att Europa angår
oss mera både geografiskt, ekonomiskt,
kulturellt och politiskt. Även om det
handelspolitiska intresset och det ekonomiska
engagemanget inom EFTA :s
ram är påfallande positivt, måste europasamarbetet
och europapolitiken också
bedömas ur ett vidare utrikespolitiskt
perspektiv. Det perspektivet saknas i
alltför hög grad för närvarande.

Herr talman! Jag tänker avsiktligt
inte ta upp integrationsarbetet ute i
Europa. Läget på den fronten är i dag
utomordentligt svåröverskådligt. Allt
kan inträffa och det är därför motiverat
att vi, vilket jag tidigare understrukit
från denna plats, har en hög beredskap
för alla de olika eventualiteter
som kan inträda, att vi inte är bundna,

att vi inte är låsta i förutfattade meningar.
Jag delar i det hänseendet helt
den mening som herr Wahlund nyss
förde fram här i talarstolen.

Det vore emellertid särskilt intressant
att just nu få en analys av Frankrikes
ställning inom europasamarbetet.
Vi har väl alla en känsla av att de Gaulle
— vilka fel eller förtjänster han än må
ha — har en ovanlig, rätt typiskt fransk
förmåga att långsiktigt, realistiskt och
logiskt bedöma händelseutvecklingen.
Vi tror oss veta att hans syn på det
europeiska samarbetet i hög grad präglas
av det tyska återföreningsproblemet
och att han ser en framtida fredlig utveckling
i Europa som följd av ett nära
samarbete mellan Väst- och Östeuropa.
I det hänseendet har den franska politiken
under de senare åren obestridligen
åstadkommit framgångar och även
andra europeiska stater har kommit
långt på vägen — längre än vi här
hemma i allmänhet är medvetna om —
mot en ekonomisk utjämning mellan
öst och väst. Vad detta kan komma att
innebära för den tyska återföreningstanken
på lång sikt är svårt att bedöma.
Över huvud taget saknas det i vårt
land en debatt om förhållandet på lång
sikt mellan Tyskland och Frankrike och
inte minst om återföreningstankens roll
för sammanhållningen mellan Warszawaländerna.

Det finns en alldeles speciell anledning
att spekulera över — någonting
annat än mer eller mindre kvalificerade
spekulationer kan det väl knappast bli
fråga om — vad de Gaulles bakslag i
presidentvalet kan få för betydelse för
Europa. Man kan knappast vara omedveten
om att utgången av valet i rätt hög
grad betingats av hans mycket reserverade
syn på europapolitiken, något som
väl för övrigt bekräftats av de franska
medgivandena under själva valkampanjen
att återuppta överläggningar med
de andra fem europastaterna. Det finns
skäl att förmoda att resultatet av det

64 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

franska presidentvalet kan ge en mera
modifierad syn på europasamarbetet än
den som kännetecknat det senaste halvårets
franskeuropeiska politik. Ett stärkande
på nytt av EEC kan bli följden.

Herr talman! Att Berlinmuren och
berlinproblematiken över huvud har
den allra största säkerhetspolitiska betydelse
för Norden -— inte minst för
vårt land — är obestridligt. Så länge
muren finns och bär tydligt vittnesbörd
om motsättningarna mellan den
demokratiska västerländska världen och
den diktaturstyrda östra, så länge kan
vi inte i vårt land tala om avspänning.
Så länge är det inte möjligt att på allvar
här hemma föra en debatt som syftar
till ned- och avrustning i vårt land.
Betecknande för läget i dag är väl för
övrigt den betydande ökning av de sovjetryska
militärutgifterna som offentliggjordes
i går och som motiverades med
den ökade spänningen i världen.

I de utredningsförslag som presenterats
i de s. k. öB-utredningarna, senast
i ÖB 65, har understrukits de risker
som vårt lands läge mellan de tvenne
stormaktsblocken för med sig. Varje
skärpning i det utrikespolitiska läget
kan påverka situationen här hos oss
och ÖB har särskilt pekat på våra flanker,
på östersjöutloppen och på Nordkalottens
strategiska betydelse.

I debatten om det svenska försvarets
utformning och styrka har det ibland
gjorts gällande att situationens allvar
och inbyggda riskmoment överdrivits.
Att så inte är fallet framgår i varje fall
indirekt av de just nu aktuella diskussionerna
om nordkalottområdet i anledning
av den finske presidentens överraskande
uttalande för bara någon vecka
sedan. Det är svårt att bilda sig en
uppfattning om orsakerna till presidentens
plötsliga utspel. Det antagandet ligger
naturligtvis nära till hands att det
vilar på föregående diskussioner med
ryssarna. Minister Karjalainens nyligen
avlagda besök i Moskva kan tala där -

för. Att presidenten bara några dagar
därefter skulle ha redovisat sina synpunkter
utan några föregående meningsutbyten
med ryssarna förefaller inte
sannolikt.

Man bör också hålla i minnet hur
bundet Finland är i dag vid sin stora
granne och att det framstår som rätt
orealistiskt att tänka sig en uppmjukning
i det hänseendet. Beroendet måste
kännas tungt för våra finska vänner särskilt
inför hårdnande utrikespolitiska
situationer.

Men denna fråga angår också svensk
säkerhetspolitik. Eftersom krigshandlingar
på Nordkalotten under så gott
som alla omständigheter måste angå
även Sverige, ökas risken för oss om
Nordkalotten berövas de enheter som
nu är förlagda där i syfte att förhindra
angreppsliandlingar. Ett från militär
helt utrymt nordkalottområde skapar
nya svenska försvarsproblem.

Det mest väsentliga för prövning av
president Kekkonens förslag är väl
emellertid att om ett stormaktskrig utbryter,
garantifördrag av den typ som
det här är fråga om mellan småstater
inte har någon som helst betydelse. Avgörande
för stormakternas handlande
blir helt andra omständigheter än hänsynstagande
till förefintligheten av det
ena eller andra garantifördraget.

Man kan ha olika meningar om orsakerna
till och innebörden av president
Kekkonens initiativ. Så mycket är
emellertid alldeles klart att inte gagnar
förslaget Sverige, lika litet som förslaget
om en kärnvapenfri zon i Norden.

I Sverige är vi inom överskådlig tid
hänvisade till att upprätthålla ett försvar
som är så starkt att det rimligen
kan tänkas avhålla potentiella angripare
från anfall, som med andra ord innebär
att de fördelar en fiende skulle
kunna vinna vid ett angrepp klart underskrider
hans därför erforderliga insatser
och förluster.

Det finns, herr talman, särskild an -

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

ledning att understryka det inför vissa
tendenser i dagens svenska försvarspolitiska
debatt.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall på detta stadium
av debatten vara mycket kortfattad,
och jag skulle kanske alldeles ha
avstått, om inte herr Bengtsson i Varberg
i så hög grad hade utvidgat utrikesministerns
ansträngningar att neddimensionera
betydelsen av det danska
initiativet. Får jag emellertid med anledning
av herr Bohmans anförande
först säga, att jag delar hans uppfattning
sådan den här framfördes om
Förenta staternas betydelse för den
europeiska demokratiens öde. Däremot
ser jag annorlunda på en del av de utvecklingstendenser
som har framträtt
i Förenta Nationerna sedan dess stadga
kom till. Men jag förmodar att utrikesministern
kommer att ta upp den saken.

Den första fråga jag skulle vilja rikta
till utrikesministern liar samband med
nedrustningsproblemet och utgör en speciell
aspekt på detta. Jag tycker att de
anföranden som hållits och de insatser
som gjorts från svensk sida, både i
Geneve och i Förenta Nationernas generalförsamling
beträffande detta problem,
har från mina utgångspunkter varit
i stort sett ägnade att väcka instämmande.
När jag satt ett frågetecken på
en speciell punkt som jag nu skall beröra,
är det inte därför att jag själv
har haft möjligheter att bilda mig en
bestämd uppfattning om den, utan därför
att jag tycker att regeringen, om
jag rätt tolkat vad dess uttalanden inneburit,
i onödan har bundit sig i förtid.
Detta är ju ett synnerligen svårt
och stort problem, och jag ser det bara
från den utgångspunkten att man inte
skall stänga några dörrar i onödan.

Vad jag syftar till är alltså en speciell
aspekt på det resonemang, som
enligt min mening med all rätt har
förts från svensk sida, nämligen att om

man av icke-kärnvapenmakterna kräver
eu medverkan till icke-spridning av
kärnvapen, så skall från kärnvapenmakternas
sida göras eu tillfredsställande
motprestation; man har kallat den
kompensation. I det sammanhanget och
på den punkt jag nu tänker beröra yttrade
ambassadör Myrdal i augusti i
Geneve ett par saker, som min fråga
till utrikesministern gäller. Hon sade
att denna fordran på en motprestation
— kompensation —- från kärnvapenmakternas
sida inte betyder att Sverige
reser anspråk på någon form av garanti
från kärnvapenmakternas sida till
icke-kärnvapenmakter mot utpressning
genom kärnvapenhot.

Jag har tidigare berört denna fråga
vid ett tillfälle i kammaren; den är naturligtvis
intressant och svår. Jag vill
ännu en gång understryka, att detta är
en form av garantier som har en helt
annan karaktär — i den mån man över
huvud taget vill diskutera dem — än
t. ex. garantier för den svenska neutraliteten,
som vi tidigare i enighet har avvisat.

Om man nu vill säga som ambassadör
Myrdal för vår egen del, vilket jag
kanske i och för sig vill sätta ett frågetecken
för huruvida tidpunkten är
lämplig, så tvivlar jag ännu mer på
lämpligheten att uttrycka sig på ett sådant
sätt, att det svenska ställningstagandet
skulle kunna uppfattas som generellt
för alla icke-kärnvapenmakter.
Det finns en formulering av det slaget,
där ambassadör Myrdal säger att vi
tvivlar på sådana garantiers önskvärdhet.
Det är möjligt att jag här råkat ut
för en missuppfattning, men det verkar
som om man tvivlade på garantiers
önskvärdhet över huvud taget och under
alla förhållanden. Jag tror att det
är för tidigt att göra uttalanden av det
slaget. Tv det är ju klart — professor
Wahlund har redan berört den oerhört
stora betydelsen av att få Kina med på
ett stopp när det gäller kärnvapenprov

3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 40

66 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

— att om man på lång sikt vill ha Indien
med i ett icke-spridningsavtal, föresvävar
det mig att det blir utomordentligt
svårt för en indisk regering att
biträda ett sådant avtal, om man inte
som motvikt mot ett eventuellt kärnvapenupprustande
Kina har några garantier
av det här slaget. Det kan naturligtvis
inte vara fråga om ensidiga garantier
utan om ett garantisystem. Jag
berör denna fråga, herr talman, därför
att jag tycker att den blivit något lättvindigt
avfärdad i ett i övrigt utmärkt
anförande.

Sedan skulle jag vilja återkomma till
diskussionen om det danska initiativet,
inte för att diskutera med utrikesministern
om de olika stadierna utan för att
betona att dess betydelse enligt min mening
ändå är annorlunda än vad den
neddimensionering som utrikesministern
tidigare och även något i dag men
framför allt herr Bengtsson i Varberg
ville göra. Utrikesministern sade vid ett
tillfälle — kanske det var i diskussionsiver
— att det danska anförandet i den
politiska specialkommittén avsåg att uttrycka
Danmarks mening om att läget
i Sydafrika utgjorde ett hot mot freden.
Det är i uttrycket »hot mot freden»
den värdefulla principiella skillnaden
ligger i förhållande till tidigare svenska
ställningstaganden, vilket flera talare
tidigare här påpekat.

Nu förhåller det sig inte så att det
danska uttalandet hade denna mera begränsade
innebörd som utrikesministern
säkerligen av misstag råkade att ge
det, därför att i det danska anförandet
står det att regeringen instruerat sin
delegation att stödja en resolution —
vilket herr Wahlund också har påpekat

— vari generalförsamlingen fäster säkerhetsrådets
uppmärksamhet på det
förhållandet, att det råder ett läge i
Sydafrika som utgör ett hot mot internationell
fred och säkerhet.

Utrikesministern har här tidigare understrukit
sin mening att läget i Rhode -

sia gör det klart att man kan tala om
ett hot mot freden. Ingen som lyssnade
till utrikesministern — vilket jag på
denna punkt och de flesta andra punkter
med instämmande gjorde — kunde
undgå att få det intrycket, att utrikesministern
ville i varje fall försiktigt
tillråda att säkerhetsrådet i fallet Rhodesia
skulle handla med utgångspunkt
från kapitel VII i FN-stadgan.

Det är med anledning av klarheten
i utrikesministerns uttalanden i det avseendet
och den oklarhet som på grund
av hans egna och herr Bengtssons i
Varberg uttalanden måste kvarstå när
det gäller Sydafrika, som jag skulle vilja
tillåta mig att rikta ytterligare en fråga
till utrikesministern.

Den nuvarande nyckelparagrafen 6 i
den afro-asiatiska resolutionen bär ju här
tidigare många gånger uppmärksammats.
Dess första punkt innebär alltså
att generalförsamlingen vill fästa säkerhetsrådets
uppmärksamhet på det faktum
att det föreligger ett hot mot freden
och att åtgärder under stadgans kapitel
VII är klart påkallade för att lösa apartheidsproblemet.
Därefter kommer en
mening som, såvitt jag förstår, både
utrikesministern och jag och vi alla
varit överens om inte är acceptabel,
nämligen att ekonomiska sanktioner är
det enda medlet att uppnå en fredlig
lösning.

Min fråga är aBtså: Inkluderar utrikesministerns
accepterande av denna
paragrafs lydelse även den sats som
innebär att stadgans kapitel VII är påkallat?
Om så är fallet finns det ingen
anledning till missförstånd, och då kan
man inte alls — vilket utrikesministern
och herr Bengtsson i Varberg tidigare
försökt — göra gällande att här inte
har skett något märkligt, ty i så fall
har något sådant skett, som jag för min
del förklarar mig tillfredsställd med.
Men görs det här någon undanflykt är
det som skett mindre märkligt, och i
så fall kan herr Bengtsson ha rätt. Nu

Torsdagen den 9 december 19(55 fn». Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

tror jag att den mer vidsträckta tolkningen
är den som man från den svenska
regeringens sida egentligen har avsett,
fastän man inte har sagt det klart.

Jag är naturligtvis också, herr talman,
fullt medveten om att detta endast
är ett steg, låt vara ett betydelsefullt
steg, men vi skall vara på det klara
med att vi kommer att konfronteras
med denna fråga från tid till annan
— jag hoppas inte alltför länge — och
utrikesministern kommer nog att få värre
bekymmer än han haft under den
senaste veckan med denna fråga. Bekymmer
som kanske inte klarats alltför
skickligt men som ändå — om den tolkning
som jag här givit är riktig — utmynnat
i ett enligt min mening vid denna
tidpunkt tillfredsställande resultat.
Vi kommer som sagt även i fortsättningen
att konfronteras med denna fråga
ända till dess att den demokratiska världen
inser sitt fulla ansvar att verkligen
göra någonting effektivt åt detta
problem. Därvidlag faller huvudansvaret
på de demokratiska stormakterna,
men även vi, herr talman, har vårt
betydande ansvar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att göra några kommentarer till det
anförande som hölls av herr Bohman.
Han gjorde några allmänna inledande
reflexioner, då han pekade på företeelser
runt om i världen. Han kom in på
de nationella frigörelsesträvanden som
vi bevittnar i Asien, i Afrika, i Latinamerika,
ofta kombinerade med en social
rättvisekamp som förvisso tidigare
har uppmärksammats av regeringens
medlemmar. Både herr Palme och jag
har berört det problemet förut, och det
är med tillfredsställelse som jag nu kan
inregistrera att även högermannen herr
Bohman har uppmärksammat problemet,
som verkligen är ett problem och
som kan utgöra sprängstoff till ett hän -

delseförlopp som kan bli mindre önskvärt
ur fredens synpunkt.

Jag skall gärna säga att vi har exempel
på sådana nationella frigörelscsträvanden,
kombinerade med den sociala
rättvisekampen, i Kuba, i Vietnam, i
Algeriet och andra afrikanska stater.
Jag vill bara göra den kommentaren
när det gäller Algeriet att Frankrike
så småningom insåg vad som skedde där
och gav landet fritt. Man kan säga att
när Frankrike förlorade Algeriet sä vann
det samtidigt detta land. Förhållandena
de båda länderna emellan är bättre än
vad de har varit på mycket länge. Där
ser man vilken betydelse det har när
framstående politiker, som har ett avgörande
inflytande över händelseutvecklingen,
inser vad som håller på att
ske i de underutvecklade länderna, vilka
har stått under vitt herravälde tidigare
men som nu befinner sig mitt uppe
i en explosiv frigörelsekamp.

Herr Bohman beklagade vad han kallade
det förhastade beslutet natten till
onsdagen beträffande vår ställning till
Sydafrika. Han säger att det kan få svåröverskådliga
konsekvenser. Han säger
att det är farligt att tumma på FN-stadgans
bestämmelser, som innebär att det
är säkerhetsrådet som skall fatta beslut
huruvida hot emot freden föreligger och
sanktioner skall tillgripas. Han tillägger
samtidigt att det är församlingen
obetaget att påverka säkerhetsrådet.
Men det var precis detta jag anslöt mig
till under natten till onsdagen. Det är
församlingen obetaget att ge sin opinionsyttring
till känna och därigenom
söka påverka säkerhetsrådet. Lika bestämt
hyser jag emellertid uppfattningen
att säkerhetsrådet i fortsättningen
skall fatta sitt beslut. Det utgör sålunda
inget avsteg från den princip som vi
alltid anslutit oss till, och detta var
också skälet till att vi inte ansåg oss
kunna biträda de ursprungliga formuleringarna
i det afro-asiatiska förslaget.
Det var detta som gjorde att vi i

68 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

utrikesnämnden var ense om att vi inte
kunde gå med därpå. När man sedan
gjorde justeringarna i resolutionsutkastet,
ansåg jag att vi kunde biträda och
rösta ja med en röstförklaring och de
påpekanden vi i alla fall gjort och som
vi inte är ensamma om utan även övriga
nordiska länder anslutit sig till.

Herr Bohman frågar vad det är som
gör att vi i dag har kunnat gå med på
att Sydafrika utgör ett hot mot freden.
Skälet därtill är —- som han själv uttrycker
det senare ■— att det är så
många oberäkneliga risker som uppstår
i raspolitikens spår, att de är svåröverblickbara.
Det är faktiskt ett så pass
ömtåligt och explosivt sprängstoff •—
som jag nyss sade — att man verkligen
kan räkna med att även ett hot emot
freden kan komma att föreligga i en viss
given situation och att raspolitiken i
och för sig ständigt utgör ett hot mot
freden. Det är skälet till att vi ansett
oss kunna biträda den resolution som
kommer att röstas igenom i församlingen
om några dagar.

Sedan nämnde herr Bohman några
ord om Finland och dess östra granne
och kom även in på det tal som president
Kekkonen höll för någon tid sedan.
Jag vill bara understryka att vi
icke har någon anledning antyda att
Finland utsättes för något tryck utifrån.

Utrikesminister Karjalainen har nyss
besökt vårt land. Han berättade från
sitt moskvabesök, att han hade intrycket
att förhållandena mellan de nordiska
staterna, i första hand Finland, och
Sovjetunionen kanske är bättre än vad
de någonsin tidigare varit. Det har sålunda
absolut inte förekommit några
påtryckningar från rysk sida gentemot
Finland. Under utrikesminister Karjalainens
besök i Moskva — försäkrade
han mig — hade icke ett ord nämnts
om den fråga som president Kekkonen
sedermera tog upp i sitt tal. Jag skall
erkänna att presidentens tal var överraskande
även för den svenska rege -

ringen. Vi hade icke i förväg någon
kännedom om talets innehåll. Jag har
att hålla mig till endast vad utrikesminister
Karjalainen berättat för mig.
Enligt honom var detta tal sedan länge
planerat, och det var en ren tillfällighet
att han anlände till Stockholm dagen
efter det att talet hölls.

Naturligtvis är president Kekkonens
anförande — det skall erkännas — av
intresse ur många synpunkter. Hans
uppmärksammade uttalande om Nordkalotten
tror jag emellertid undanskymt
andra viktiga delar av detta tal. Jag
åsyftar då såväl presidentens avvisande
av tanken på ett nordiskt försvarsförbund
under Finlands medverkan som
också hans understrykande av det omistliga
inslag Finlands biståndspakt med
Sovjetunionen utgör för Finlands neutralitetspolitik.
De aspekter på nordkalottproblemet
som president Kekkonen
framhävde gäller i första hand — tror
jag mig kunna säga — Finland och Norge,
även om jag kan medge att det försvarspolitiskt
kan ha sina verkningar
för Sveriges vidkommande. Jag tycker
ändå att det inte finns någon anledning
att från svensk sida göra några
uttalanden härom. Jag uppfattar personligen
presidentens uttalande närmast
som ett slags debattinlägg, som kanske
kan leda till vidgad diskussion om de
säkerhetsproblem som omedelbart berör
våra grannländer.

Herr Wedén återkom till debatten om
händelseförloppet i anslutning till vår
röstning i sydafrikaresolutionen. Han
sade att jag gjort gällande att det danska
anförandet var ett uttryck för Danmarks
mening att det skulle föreligga
ett hot mot freden på grund av apartheidpolitiken
i Sydafrika.

Jag menar naturligtvis därmed att
Danmark gav uttryck för sin mening
om att hot nu anses föreligga på grund
av apartheidpolitiken och att man med
utgångspunkt från denna sin mening
var beredd att rösta för en resolution

Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning: till svar på

rikespolitiska frågor

i Förenta Nationernas politiska utskott
som gav uttryck åt samma mening. Det
bör ju vara alldeles klart, att innan den
danske delegaten uttalade sig om detta
måste hans regering ha den uppfattningen.

Vad sedan beträffar punkt 6 om ekonomiska
sanktioner kan jag säga, med anledning
av att herr Wedén direkt ställde
frågan, att enligt mitt förmenande och
enligt regeringens förmenande skulle vi
ha kunnat rösta för punkten 6, om man
hade uteslutit den bisats som herr Wedén
talade om och som innebar att
sanktioner skulle vara det enda medlet
för att lösa problemen omkring apartheidpolitiken
i Sydafrika. Vi kunde
omöjligt biträda denna senare uppfattning,
eftersom de nordiska länderna —
Danmark gjorde det i alla fall — själva
tid efter annan i Förenta Nationerna
har anvisat andra vägar än tillgripande
av sanktioner för att komma till rätta
med apartheidpolitiken, vilka vägar
också måste betraktas som fredliga.

Det måste vara någon konsekvens i
handlandet, och följaktligen intog vi
denna ståndpunkt och jag fattade, om
jag nu skall avslöja vad som sker i utrikesnämnden
— det skall man ju inte
göra men i detta fall är det ingen risk
— herr Wedéns anförande där såsom
kongruent med den uppfattning som
jag nu ger till känna. Han underströk
då särskilt att bisatsen kunde man näppeligen
biträda.

Jag vill särskilt understryka att jag
är helt överens med alla dem som säger
att genom denna omröstning i det politiska
utskottet och genom Sveriges
ståndpunktstagande där löser man ingalunda
frågan. Den svenska pressen och
den svenska opinionen har stundom
fått för sig att om Sverige röstade för
ifrågavarande förslag skulle det vara
klart med sanktioner. Det är just sådana
tankegångar som jag ständigt har
velat komma till rätta med. Det är ju
det olyckligaste av allt, om man bi -

Nr 40

interpellationer och fråga ang. aktuella utbringar
opinionen felaktiga föreställningar.

Jag vill i detta sammanhang särskilt
understryka vad herr Wedén sade, nämligen
att det mest troliga för att inte
säga det säkra är att säkerhetsrådet
icke kommer att följa den anmaning
församlingen kommer att besluta. Säkerhetsrådet
kommer icke att fastställa
att det föreligger ett hot mot freden
som gör att sanktioner skall tillgripas.
Det visar den röstning som ägde rum
inom det politiska utskottet, i det att
tillräckligt många av de makter som
sitter i säkerhetsrådet för att kunna
hindra att säkerhetsrådet skall kunna
fatta ett sådant beslut lade ned sina
röster. Man kan alltså utan vidare utläsa
ur protokollet från röstningen, hur
det kommer att gå i säkerhetsrådet.
Jag är därför helt överens med herr
Wedén om att vi förvisso har en lång
och mödosam väg att vandra, innan
man kan uppnå praktiska resultat.

Det är i anslutning härtill som jag
ständigt har förklarat nödvändigheten
av att man undersöker problemen, att
man tar reda på hur det kommer att
bli, när man skall fördela bördorna.
Tänk bara på att England skulle förlora
4 500 miljoner kronor per år, om
det skulle tillgripa sanktioner. Detta
gäller ett land som redan förut har
en synnerligen ansträngd betalningsbalans.
Man kan mycket väl förstå den
engelske FN-delegaten, när han utvecklade
dessa fakta. För att kunna övervinna
motståndet mot de länder som
så hårt drabbas om man tillgriper sanktioner
mot Sydafrika, gäller det att undersöka
hur alla de stater som drabbas
mindre hårt -—■ det gäller bl. a.
Sverige och Danmark —• skall biträda
solidariskt för att hjälpa de länder
som drabbas hårdast vid ett genomförande
av sanktioner. Vi skall sålunda
vara på det klara med att vi
inte bara skall vara beredda att offra,
som den danske delegaten sade i sitt an -

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut rikespolitiska

frågor

förande, det som vi själva förlorar i
export, utan att vi också måste ta på
oss bördor därutöver för att lindra
verkningarna i de länder som drabbas
vida hårdare än vi.

Allt detta är saker som man skall
göra klart för sig, lika väl som man
skall undersöka och kartlägga hur långt
man militärt är beredd att engagera
sig, inte bara från Englands och Amerikas
sida, vilka länder naturligtvis får
påta sig det drygaste ansvaret. Även
alla andra länder måste göra klart, om
de är beredda att ställa trupper och
marinfartyg till förfogande för att genomföra
sanktioner. Dessa ting skall
man inte blunda för, därför att om
man gör det blundar man för den verklighet
som också är påtaglig, nämligen
att Sydafrika av allt att döma kan hålla
ut i åratal, åtminstone ett par år —
man har närmast kommit till det resultatet.
Om sanktionsförfarandet verligen
skulle bli effektivt måste man
vara beredd att vara uthållig och konsekvent
och hård vid genomförandet.
Det var därför, herr talman, som jag
påpekade önskvärdheten och nödvändigheten
av att vi, när vi nu tillgriper
sanktioner mot Rhodesia, verkligen gör
det med konsekvens och kraft. Det
var med utgångspunkt därifrån som
jag vågade säga att Sverige är det land
som hittills mest konsekvent och hårdhänt
har genomfört sanktionerna —
då inräknar jag även det England som
hos säkerhetsrådet har tagit upp frågan
om att sanktioner skall genomföras.
Det är den konsekventa politik som
den svenska regeringen har fört —
mindre allmänna uttalanden och demonstrationer
och mera handling när
man verkligen ingriper — som garanterar
att man inte misslyckas.

Herr Wedén tog upp en annan fråga
som, det skall jag erkänna, inte är
utan intresse. I anledning av talet om
att man skall få till stånd en icke-spridning
av kärnvapen i framtiden frå -

gar han sig, hur de kärnvapenfria makterna
skall ställa sig i en sådan situation
och vilka konsekvenser som detta
kan få för framtiden. Jag tycker att
frågeställningen är intressant, och man
skall inte gå förbi den. Den kan komma
att bli ett debattämne för framtiden.

Hittills har vi, med hänsyn till vad
detta exempelvis skulle innebära för
våra östersjöhamnar, inte varit entusiastiska
för att stormakterna skulle
ge oss garantier för vår fred eller vår
neutralitet. Med dylika garantier skulle
nämligen allmänt kunna förväntas
krav eller anspråk på en insyn i våra
egna dispositioner. Vi skulle i så fall
omedelbart ställa oss försiktigare till
alla sådana förslag.

Men jag skall nu avstå från att göra
någon slutgiltig politisk kommentar i
denna viktiga fråga. Sådana garantier
kommer aldrig troligen att erbjudas oss.
Ty vad som har hänt under debatten i
FN är att den s. k. garantitanken i kärnvapensammanhang
börjat byta skepnad.
Tidigare var garantier något som erbjöds
från stormaktshåll i den formen
att kärnvapenmakter skulle åta sig att
militärt bispringa icke-kärnvapenmakter
som utsattes för kärnvapenattack eller
hot om sådan. På den linjen befinner
sig nu praktiskt taget enbart
representanter för de västerländska
stormakterna, och även dessa garantier
uttrycks i vaga och växlande termer.

Jag kan bara påminna om president
Johnsons ursprungliga uttalande i oktober
1964, senast upprepat av herr
Foster. Häremot kan ställas lord Chalfonts
tveksamma attityd och analys av
svårigheterna. Han och en hel del andra
delegater har tydligen kommit att
inse sammanhanget mellan denna art
av garantitänkande och allianser. Denna
kritik har framförts redan av Indien
—• jag säger detta därför att herr
Wedén särskilt påpekade Indiens utsatta
situation — vid nedrustningskom -

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

missionens vårsession och skärptes i
första utskottet. Liknande synpunkter
har varit av betydelse även för de försiktiga
antydningar som gjorts i de
svenska uttalanden som herr Wedén
berörde, över huvud taget har inga
kärnvapenfria, alliansfria stater visat
sig intresserade av dylika garantier.

Det mest remarkabla som inträffat
är den ståndpunkt som de afrikanska
och latinamerikanska delegationerna
intagit. De har liksom vänt upp och ned
på garantitanken. De har gjort klart
att ett löfte om militärt bistånd inte
är något som de eftersträvar. Vad de
begär är åtaganden av en helt annan
typ från kärnvapenmakterna, nämligen
att de inte skall med kärnvapen
anfalla en stat som förklarat sig beredd
att avstå från kärnvapen.

Kärnvapenmakternas förhandlingsposition
har därmed väsentligt förändrats.
Vad som kunnat erbjudas från detta
håll, nämligen löfte om militärt bistånd,
har inte betraktats som ett erbjudande
av verkligt värde av de kärnvapenfria
staterna, däremot av några
av dem t. o. m. som en olägenhet. Vad
som nu i själva verket kräves av dem
är en vittgående formell bindning av
kärnvapenmakternas handlingsfrihet. I
den mån kärnvapenmakterna kan ha
föreställt sig att garantier kunde utnyttjas
för erhållande av motprestationer
från kärnvapenfria stater, kan sådana
tankar knappast längre anses realistiska.
Nigeria formulerar det så att
vad som saknas är garantier »att de
massiva kärnvapnen i kärnvapenmakternas
arsenaler inte kommer att användas
mot icke-kärnvapenstater eller
att de senare inte skulle bli offer för
kärnvapenutpressning. Ett oundgängligt
element i varje icke-spridningsåtgärd
är därför ett bestämt åtagande av
kärnvapenmakterna med lämpliga garantier
att inte under några omständigheter
använda kärnvapen mot ickekärnvapenmakter
eller att hota att använda
dem.*

Detta kan i sin tur bli en förhandlingsfråga.
Jag tror inte att Sverige för
egen del behöver ta ställning ens till
frågan om denna art av garantier. Den
må snarare — enligt de tänkesätt vi
givit uttryck åt sedan Undénplanens
tid — kunna utgöra ett element i de
förhandlingar som olika regioner kan
upptaga med stormakterna om att bli
respekterade som kärnvapenfri zon.
Förarbeten pågår i Afrika och i ännu
mer avancerad form i Latinamerika.

För vår del anser jag i likhet med
herr Wedén att vi skall ställa oss avvaktande.
Det har sitt intresse att herr
Wedén tog upp diskussionen, men för
närvarande är läget sådant, att jag
kommer till samma slutsats som han:
det är här en fråga om framtiden,
och vi bör hålla oss avvaktande och se
vad som händer på området.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var med utomordentligt
väl spelad överraskning som
utrikesministern ansåg sig kunna konstatera,
att även högermannen herr Bohman
nu har observerat att det förekommer
sociala motsättningar och social
frigörelsekamp ute i världen. Jag är,
herr utrikesminister, övertygad om att
vi båda två är lika klart medvetna om
den problematiken.

Vad jag med mitt anförande ville
poängtera var den benägenhet som man
på olika håll har att klistra etiketten
»social och nationell frigörelse» på olika
revolter, revolutioner och strävanden
som pågår ute i världen och som
har mer eller mindre berättigade syften.
Denna metod att generellt använda
dylika honnörsord på sådana kampåtgärder
kan leda till felbedömningar och
allvarliga konsekvenser. Utrikesministern
vill väl inte sätta denna etikett exempelvis
på den s. k. frigörelsekamp
som pågick i Tjeckoslovakiet 1948 och
som slutade med att friheten där helt
försvann.

72 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

Utrikesministern missförstod mig när
det gäller den i dag aktuella frågan om
Sydafrika. Jag konstaterade inte att det
var givet att generalförsamlingen hade
kompetens att genom uttalanden beträffande
tillämpning av kap. VII påverka
säkerhetsrådet. Jag framhöll bara att det
naturligtvis låter sig sägas att man skulle
kunna göra detta. Men samtidigt konstaterade
jag att FN:s stadga inte förutsätter
något sådant. När det gäller tilllämpningen
av kap. VI finns det i stadgan
uttryckliga bestämmelser om att
både generalförsamling och enskilda
medlemmar kan påkalla tillämpning av
detta kapitel. I fråga om kap. VII föreligger
inga bestämmelser av detta slag,
och ett econtrarioslut, ett motsatsslut,
skulle alltså leda till att det icke finns
formella förutsättningar för en sådan
praxis.

Jag pekade också på de risker ett dylikt
förfarande kan medföra. Det kan
bli fråga om prejudicerande bindningar
från generalförsamlingens sida, som får
konsekvenser för framtiden. Förfarandet
kan också leda till att generalförsamlingen
konstaterar att det finns förutsättningar
för tillämpning av kap. VII,
medan säkerhetsrådet anser att det icke
föreligger sådana förutsättningar. Den
motsatsställning mellan två organ inom
FN, som därigenom uppkommer, måste
vara ägnad att försvaga FN-organisationen.
Det kan inte vara en lycklig utveckling.
Så länge Sverige är med i FN
är det därför angeläget att vi försöker
tillämpa stadgan efter dess ordalydelse
och inte medverkar till att tumma på
bestämmelserna. När vi gick med i FN,
skedde det med tvekan och efter mycket
noggrant studium av FN-stadgans innebörd
och konsekvenser.

»Hot mot freden» anses föreligga. Åtskilliga
av debattörerna i dag har såsom
ett axiom utgått ifrån att problemet
Sydafrika skulle vara ett hot mot freden
enligt kap. VII. Därvidlag har alltså regeringen
nu intagit en annan stånd -

punkt än tidigare, då regeringen ansåg
att kap. VII inte var tillämpligt. Om man
såsom jurist studerar statuterna och läser
handlingarna, får man emellertid
klart för sig att kap. VII inte är avsett
för ett sådant här fall. Sydafrika hotar
icke med militära maktmedel eller på
annat sätt några andra stater. Däremot
kan förhållandena i Sydafrika —- däri
har utrikesministern alldeles rätt —
medföra konsekvenser som sätter upprätthållandet
av internationell fred och
säkerhet i fara — jag citerar nu kap.
VI och inte kap. VII.

Jag vågar alltså som jurist påstå, att
kap. VII icke är tillämpligt. Men vi har
nu i princip accepterat att vara med
om alla sanktioner som kan komma i
fråga enligt kap. VII. Vi har accepterat
själva principen, och är det så att man
enligt FN-stadgan konstaterar att det
föreligger ett hot mot freden, då förutsättes
det att man också vidtar åtgärder
för att undanröja detta hot. Det räcker
inte bara med ett lamt neutralt konstaterande.
En oundviklig följd är att man
också handlar för att undanröja hotet.

Den åtgärd, som vi nu varit med om
alt vidta i politiska utskottet och som
skall fullföljas i generalförsamlingen,
blir enligt min mening bara en demonstration,
en solidaritetsförklaring, låt
vara i och för sig värdefull som sådan.
Men jag vill påstå att en sådan åtgärd
strängt taget strider mot den argumentering
som utrikesministern själv i olika
sammanhang, då vi här i kammaren
diskuterat dessa frågor, har fört, nämligen
att man skall inte nöja sig med
demonstrationer; skall man göra någonting,
skall man vara säker på att det
verkligen leder till avsedd effekt.

I detta hänseende har det alltså skett
en åsiktsfönindring inom regeringen.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först i all blygsamhet
säga till herr Bohman, att politik
och juridig ibland är olika saker.

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

Men även om man bedömer dessa besvärliga
problem från juridisk synpunkt,
är det bra att komma ihåg alla
relevanta omständigheter. Det föreföll
mig som om herr Bohman hade glömt
bort Achesonplanen, som meningsfränder
till honom och mig på sin tid varit
mycket livliga anhängare av. Vi har inte
tid att i nuvarande situation diskutera
Achesonplanen, regeringens åsikter om
denna plan o. s. v., men jag vill framhålla
att herr Bohmans resonemang inte
var uttömmande i det avseende jag här
berört.

Jag betonade sedan uttryckligen, herr
utrikesminister, att jag inte talade om
någon garanti för den svenska neutraliteten.
Jag talade om en sådan typ av
garanti som utrikesministern nämnde i
en mening, jag tror att det var med hänvisning
till Nigeria, nämligen åtaganden
av kärnvapenmakter med lämpliga garantier
att icke angripa icke-kärnvapenmakter
med kärnvapen. Det var den typen
av garantier som jag talade om. Det
är klart att sådana garantier som åsyftades
i president Johnsons uttalande,
ensidiga amerikanska garantier, inte är
tillfredsställande i det avseendet. Det
var ju ett system av garantier som jag
talade om.

Men jag vill inte fortsätta diskussionen
på den här punkten. Jag har inget
behov av det efter utrikesministerns förklaring,
att vi från svensk sida i varje
fall bör ställa oss avvaktande till frågan
om kärnvapengarantier. Det tror jag är
klokt.

Jag nämnde heller inte, tror jag, ehuru
jag inte har några anteckningar som kan
visa det nu, vid något tillfälle under mitt
föregående anförande, hur jag antog att
resultatet av behandlingen av sydafrikafrågan
kommer att bli i säkerhetsrådet
efter det blivande beslutet i generalförsamlingen.
Jag diskuterade över huvud
taget inte den saken. Jag är naturligtvis
medveten om att det finns en del saker
som talar för att utrikesministern har

rätt i sin bedömning på denna punkt.
Jag tycker också att det är mycket angeläget
att bördorna fördelas på det solidariska
sätt som både vi och utrikesministern
vid ett par tillfällen har gjort
sig till tolk för. Detta gäller håde beträffande
den internationella solidariteten
och beträffande solidariteten med
människor som kan drabbas av olägenheter
inom vårt eget land.

Nu skall jag, herr talman, emellertid
be att få läsa upp vad jag har fattat som
en formulering, som utrikesministern på
regeringens vägnar har förklarat sig heredd
att acceptera, angående lydelsen
av den relevanta punkten 6 i den afroasiatiska
resolutionen. Det gäller följande:
»Generalförsamlingen fäster säkerhetsrådets
uppmärksamhet på det
faktum att situationen i Sydafrika utgör
ett hot mot internationell fred och säkerhet,
och att åtgärder under stadgans
kapitel VII är klart påkallade för att
lösa apartheidsproblemet.»

Om det är detta som är utrikesministerns
mening, ja, då är vi överens. Men
då skall man inte samtidigt försöka inge
kammaren och svenska folket den uppfattningen,
som herr Bengtsson i Varberg
särskilt försökte göra, att det inte
har skett någonting betydelsefullt — ty
då har det skett någonting betydelsefullt.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Wedéns påstående att jag skulle ha förvirrat
debatten med mitt inlägg får jag
först säga, att det vore ägnat att beklaga
om man skulle få det intrycket att inte
alla vill samma sak i denna fråga, nämligen
att få till stånd en regimändring i
Sydafrika. I sin iver att komma åt regeringspartiet
förtar man intrycket av
enighet.

Vad jag vände mig emot i mitt anförande
var den tolkning som herrar Ohlin
och Ullsten gav åt det beslut som för -

3*—Andra kammarens protokoll 1965. Nr W

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut rikespolitiska

frågor

samlingen kommer att fatta, nämligen
att detta beslut skulle innebära att man
har erkänt säkerhetsrådets rätt att vidta
tvångsåtgärder mot Sydafrika, såsom
t. ex. ekonomiska sanktioner, och att de
nordiska länderna tidigare skulle ha
vägrat rådet denna rätt. När nu församlingen
för första gången gör ett uttalande
av den innebörden, att situationen i
Sydafrika utgör ett hot mot internationell
fred och säkerhet och fäster säkerhetsrådets
uppmärksamhet på detta, så
innebär det ingenting annat än att man
ökar trycket på säkerhetsrådet. Hur effektivt
detta kommer att bli, det vet vi
inte.

Vad vi således måste vara överens om
är att detta beslut inte ger säkerhetsrådet
några nya befogenheter utan att
det endast ökar trycket på säkerhetsrådet.
Jag delar självfallet helt herr Wedéns
uppfattning att detta bara är ett
obetydligt steg på vägen framöver. Det
svåraste återstår ju, nämligen hur man
skall kunna genomföra och administrera
sanktioner. Beträffande detta bär jag
för egen del framhållit, att bland de frågor
som säkerhetsrådet kommer att få
ta ställning till i januari, eller när man
skall behandla sanktionskommitténs
rapport, är frågan om hur man skall
lindra och fördela verkningarna för
medlemsländerna när man genomför en
bojkott. Det blir alltså samma diskussion
om hur man skall få till stånd effektiva
sanktioner som vi själva har fört
här.

Jag vill således slå fast, att man genom
att stödja denna resolution i generalförsamlingen
inte tillför säkerhetsrådet
några nya befogenheter. Man ökar endast
trycket på säkerhetsrådet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Till herr Bohmans påstående
att det finns en benägenhet att
rubricera alla kommunistiska upprors-,
revolutions- och kuppförsök såsom na -

tionella och sociala frihetssträvanden,
skulle jag vilja göra den kommentaren
att det finns faktiskt också en benägenhet
hos vissa politiker att åsätta en
kommunistisk hallstämpel på alla nationella
frigörelsesträvanden och sociala
rättvisekamper. Detta tror jag är ett
oändligt stort misstag, vilket bl. a. kan
leda till den konsekvensen, att man ger
kommunismen äran av alla de frigörelsesträvanden
som sker runt om i världen.
Det är också just det som jag
anser håller på att ske. Det finns en benägenhet
att som kommunister stämpla
alla som inte har samma uppfattning
i politiskt avseende som man själv har.
Det kanske är en av anledningarna till
att det har begåtts misstag — låt mig öppet
säga det — också i den amerikanska
politiken. Jag tror inte att det gagnar
den fria, västerländska demokratiska
världen att förfara, tänka och handla
på det sättet.

Jag skall inte försöka bestrida, att
genom beslut av det slag, som nu fattats
i det särskilda politiska utskottet och
som väl kommer att fattas i generalförsamlingen,
kan det uppkomma ett motsatsförhållande
mellan två olika FNorgan.
Det är antagligen vad som kommer
att inträffa. Som framgick av mitt
förra anförande visar ju redan röstningen
i det särskilda politiska utskottet,
att säkerhetsrådet näppeligen kommer
att fastställa att hot mot freden
föreligger och att rådet därför inte
heller kommer att uppmana staterna att
tillgripa ekonomiska sanktioner. Vad
som för oss har varit avgörande är
detta: på grund av att Verwoerd-regimen
i Sydafrika inte har givit efter för
alla de önskemål som framförts av FN
och från stora delar av den civiliserade
världen har vi ansett att man nu måste
öka trycket mot Sydafrika, som herr
Bengtsson nyss alldeles riktigt framhöll.
I anslutning därtill vill jag än
en gång understryka, att den svenska
regeringen alltid har varit av den upp -

Torsdagen den 9 december 19C5 fin. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut
rikespolitiska frågor

fattningen, att om säkerhetsrådet skulle
besluta om sanktioner eller uppinana
de till Förenta Nationerna anslutna
länderna att delta i sådana sanktioner,
så är vi beredda att göra det.

Herr Bohman säger att detta innebär
att vi har accepterat att vara med
om sanktioner. Visst har vi det. Det har
vi gjort långt tidigare. Jag har ofta
påpekat att om säkerhetsrådet skulle
hesluta om sanktioner, så kommer vi
att delta. I samband med att säkerhetsrådet
har uppmanat nationerna att
vidta sanktioner mot Rhodesia har vi
visat allvaret i denna vår uppfattning.
Som jag förut framhöll är vi det land
som mest strikt och mest hårdhänt av
alla länder i världen tillämpat sanktionsförfarandet.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är litet besvärligt
att diskutera med herr Bengtsson i Varherg.
När jag talar om ett från våra
utgångspunkter »betydande» steg, vilket
jag gjorde klart och tydligt, så säger
herr Bengtsson att jag talade om
ett »obetydligt» steg.

På ett liknande sätt tycks herr Bengtsson
pressa en formulering till en helt
annan mening än vad som var avsikten
med den. Varken herr Ullsten eller
herr Ohlin har gjort gällande, att man
genom en resolution av den aktuella
typen skulle kunna tillerkänna säkerhetsrådet
en rätt som det inte redan
har. En sådan uppfattning måste naturligtvis
vara befängd. Det betydelsefulla
som inträffat är att man använder en
formulering som ger möjligheter att
åberopa kap. VII. Det är där den viktiga
saken ligger, och det tror jag att kammarens
ledamöter vid det här laget har
klart för sig.

Herr BOHMAN (li) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först konstatera
att det föreligger fullständig enighet
mellan utrikesministern och mig på

en punkt. Det är lika farligt att sätta
frigörelseetiketten på alla kuppmän som
att sätta kommunistetiketten på alla
frigörelseprocesser. Felaktiga definitioner
är felaktiga hur man än placerar
dem. Vi är fullt eniga på den punkten.

Den nya politiken i Sydafrikafrågan
— ty det är fråga om en ny politik
från regeringens sida — leder till en
motsatsställning mellan generalförsamlingen
och säkerhetsrådet. Det vitsordar
utrikesministern själv. Då blir det bara
fråga om en ren demonstration.

Visst är jag beredd att acceptera sanktioner.
När vi gick in i FN har vi också
varit inställda på att acceptera sanktioner
under de förutsättningar som
stadgarna föreskriver, nämligen att kap.
VII:s tillämplighet skall fastställas av
säkerhetsrådet. Nu är det generalförsamlingen
som säger ifrån, att kap. VII
enligt dess mening är tillämpligt. Häri
ligger den väsentliga skillnaden. De garantier,
som vi lade så stor vikt vid
och som skulle skapas genom att säkerhetsrådet
skulle bedöma frågan, blir
satta ur kraft.

Det är och förblir en demonstration,
som kan försvaga FN. Jag vill gärna citera
vad utrikesministern själv sade i
våras: »Det är svensk utrikespolitisk
tradition att inte vidtaga åtgärder på
det utrikespolitiska området i demonstrationssyfte
... Detta gäller i synnerhet
när det är fråga om tagande av ett så
allvarligt steg som tvångsaktioner av
något slag mot en annan stat, åtgärder
som enligt FN:s stadga endast nämns
i samband med läge som innebär krig
eller krigsfara . . . Enligt stadgan åvilar
det säkerhetsrådet, och endast säkerhetsrådet,
att besluta eller rekommendera
tvångsåtgärder mot en medlemsstat.
Men även bortsett från denna
grundläggande konstitutionella princip
bör såsom ett minimikrav för vidtagande
av tvångsåtgärder gälla, att dessa
har utsikter att i rimlig omfattning bidraga
till avsett resultat.»

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut rikespolitiska

frågor

Herr talman! Jag erinrar mig en
historia om Churchill. När man beskyllde
honom för att byta åsikt, svarade
han: »Jag har hela mitt liv blivit beskylld
för att äta upp mina egna ord,
och jag vill säga herrarna att det är
ingenting jag mått så hra av som det!»
Jag förmodar att det är därför utrikesministern
ser så välmående ut just nu.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Utan alla jämförelser
med Churchill vill jag betyga att jag
just nu mår utomordentligt bra. Det
citat som herr Bohman anförde gick
nämligen ut på att det är säkerhetsrådet
som skall fastställa huruvida hot
emot freden föreligger, och det är också
rådet som skall uppmana, rekommendera
eller till och med föreskriva att
sanktioner skall tillgripas. Och det föreligger
ingen som helst ändring i den
ståndpunkt som jag tidigare haft och
den jag nu har beträffande riktigheten
av att följa denna FN-bestämmelse, som
tillkom redan vid FN:s tillskapelse.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har tagit till orda
för att säga något om läget beträffande
marknadsfrågorna i Europa. Åtskilliga
talare i denna debatt har redan berört
det ämnet, och herr Ohlin har försökt
sig på en rundmålning av de politiska
aspekter som den nuvarande EEC-krisen
låtit oss skönja. Som han själv erkände
var det han sade delvis bara
spekulationer, men i mycket kan jag
ändå instämma. Jag vill dock nu en kort
stund ta tiden i anspråk för att uppehålla
mig vid de ekonomiska sidorna
av den frågan.

Låt mig börja med att fastslå att
både inom EEC och EFTA har programenliga
framsteg gjorts på det ekonomiska
samarbetsområdet under innevarande
år. Tullarna mellan medlems -

länderna kommer den 1 januari nästa
år att inom båda organisationerna vara
nere vid 20 procent av ursprungsvärdet.
Inom EFTA har samhandeln, som från
1959 till 1964 för industrivaror stigit
med bortåt 80 procent, fortsatt att öka
under innevarande år. Särskilt glädjande
är det för oss att konstatera fördubblingen
av den nordiska samhandeln.

En sak som kanske i alltför liten grad
har uppmärksammats är att även handeln
med jordbruksprodukter har undergått
en markant stegring efter frihandelsförbundets
tillkomst. 50 procents
ökning är sannerligen inget dåligt
resultat av strävandena att även inrymma
jordbruket i hän delssamarbetet.

EEC företer i båda dessa hänseenden
en likartad utveckling, men därjämte
har som vi vet betydande framsteg
gjorts inom Gemenskapen på många
andra områden för ekonomiskt samarbete
som reglerats i Rom-fördraget. Avgörande
steg har tagits på vägen mot
den gemensamma jordbrukspolitiken
och harmoniseringen av socialpolitiken,
skattepolitiken är på väg och gemensamma
organ för behandling av konkurrensbegränsning
har också satts upp
— för att nu bara nämna ett par exempel
på att integrationen inom EEC har
fortskridit ganska långt.

Så långt har utvecklingen inom båda
marknaderna haft ett gynnsamt förlopp,
men dess värre har bilden också sina
mörka sidor. EFTA har inte helt hämtat
sig från sviterna av den förtroendekris
som den engelska importavgiften
utlöste för samarbetet. Krisen i EEC,
berörd i utrikesministerns interpellationssvar
i dag och av andra talare i
debatten, har visserligen inte lamslagit
verksamheten inom Gemenskapen men
begränsat den till ett rutinmässigt fullföljande
av redan vidtagna åtgärder.
Marknaden fungerar alltjämt, och den
interna integrationsprocessen går vidare,
men nya initiativ blockeras där -

Torsdagen den 9 december 1905 fm. Nr 10

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

för att ministerrådet inte kan sammanträda
in corpore, och åtskilliga principbeslut
bar helt enkelt inte kunnat genomföras
i den ordning eller efter den
tidtabell man tidigare enats om. Vi nödgas
också konstatera att försöken från
Beneluxländerna, Tyskland och Italien
att återknyta förhandlingslcontakterna
med Frankrike tills vidare inte har varit
framgångsrika.

Det snart halvårsgamla förhandlingsavbrottet
har fått besvärande konsekvenser
även utanför sexstatskretsen.
Uppdelningen av Europa i två handelsbloek
sätter allt tydligare sina spår på
utvecklingen. Gamla handelsvägar blockeras,
affärsförbindelser brytes, kommersiella
kontakter fjärmas och handelsutbytet
tvingas in i nya strömfåror
på grund av den tilltagande diskrimineringen.
Särskilt de industriella storföretagen
anpassar sig bl. a. i sina investeringsplaner
till den europeiska
marknadsuppdelningen. Detta innebär
att Västeuropas resurser inte finner sin
mest rationella användning och att vår
ekonomiska potential inte når maximal
utveckling, till förfång för expansionstakten
i världshandeln och för framstegsmöjligheterna
i u-länderna.

En av EFTA:s huvuduppgifter måste
därför alltjämt vara att få ett slut på
den ekonomiska splittringen i Europa.
EFTA och EEC måste bringas närmare
varandra för att så småningom smälta
samman i en förenad marknad, och det
sker inte automatiskt och av sig självt.
Det kräver en gemensam vilja och omsorgsfulla
förberedelser.

Tiden arbetar inte för oss. Det är
möjligt att vi redan är sent ute. I EFTA
tror jag att alla är medvetna om den
saken. Det var detta som bildade bakgrunden
för beslutet vid EFTA-ministermötet
i våras att undersöka förutsättningarna
att upprätta regelmässiga kontakter
mellan EFTA och EEC på olika
tänkbara nivåer, och samtidigt uppdrogs
åt EFTA-sekretariatet och de per -

manenta delegationerna i Genéve att
förbereda eu fördjupning och utvidgning
av EFTA-samarbetet.

Dessa två ting hänger ihop. Vad som
härmed åsyftades var först och främst
att skapa ökade möjligheter för medlemsländerna
att dra nytta av och påskynda
integreringsprocessen inom frihandelsområdet.
Det ansågs, och kanske
med rätta, att man redan tagit ut fördelarna
av den stimulans för handeln
som tullavvecklingen i EFTA medfört.
I varje fall har det sagts att detta skulle
gälla inte minst för den svenska exporten.

För att upprätthålla konkurrenskraften
hos företagen i frihandelsområdet
har man därför utöver det som sker
på handelspolitikens område övervägt
åtgärder som även i övrigt skapar större
likformighet i betingelserna för näringslivet
inom EFTA. Detta blir än mera
angeläget om klyftan mellan EEC och
EFTA trots våra ansträngningar blir bestående.

Bygger vi på rätt sätt ut samarbetet
inom EFTA — och Ijärmed är jag inne
på det andra skälet för att stärka frihandelsförbundet
— kan det motverka
ett ytterligare fjärmande från EEG och
underlätta åtminstone partiella uppgörelser.
Vi har allt intresse av att svetsa
samman medlemsländerna på ett sådant
sätt, att frihandelsförbundet bättre kan
tillvarata medlemmarnas intressen utåt.
Naturligtvis är det här inte fråga om
att göra EFTA till en kamporganisation
— det behöver jag väl inte säga —
utan snarare till en mera fullvärdig och
handlingskraftig partner i en gemensam
strävan att brygga över klyftorna och
föra de två marknadsorganisationema
närmare varandra.

Kontakttagandet med EEC och — som
det ibland kallats — stärkandet av
EFTA var också huvudfrågorna vid ministermötet
i Köpenhamn i slutet av
oktober. De deltagande ministrarna insåg
att man i rådande läge måste und -

78 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

vika allt som skulle kunna tolkas som
en inblandning i de Sex’ inre angelägenheter.
Samtidigt rådde enighet om att
Wien-initiativet skulle följas upp. Man
enades om att tillkännage att EFTA är
beredd till en dialog på vilken nivå
som helst så snart EEC förklarar sig
redo härtill. Lämpliga ämnesområden
för samarbete exemplifierades. Särskilt
framhölls önskvärdheten av gemensamma
ansträngningar för att slutföra förberedelsearbetet
för Kennedy-ronden.

I Köpenhamn redovisades vidare hur
långt arbetet fortskridit på de utredningar
avseende EFTA:s stärkande vartill
initiativ ävenledes togs i Wien i våras.
Bl. a. utreder man läget beträffande
konkurrensbegränsningar och etableringsrätt.
I två hänseenden kunde beslut
redan fattas i Köpenhamn: beträffande
tullrestitution och de brittiska exportrabatterna,
de exportstödjande åtgärderna.

EEC:s reaktion på köpenhamnsappellen
var ur EFTA:s synpunkt tillfredsställande
— det får man nog konstatera.
Bl. a. från fransk sida har understrukits
att man funnit den av EFTA-ministrarna
valda formen för att ge uttryck
åt frihandelsförbundets önskan
att komma till tals med EEC helt korrekt.
Vid EEC:s ministermöte den 29—
30 november, där Frankrike inte var
företrätt, tog ministrarna från de fem
ad notam den från EFTA överlämnade
promemorian, samtidigt som det särskilt
från tyskt håll uttrycktes en förhoppning
om att svar snart skulle kunna
lämnas. Jag tror emellertid att man
inte bör räkna med ett svar förrän
EEC:s arbete återupptagits i normal
omfattning.

Detta är ett av skälen till att vi även
inom EFTA har ett starkt intresse av
att EEC kommer ur krisen. För egen
del finner jag det sannolikt att en uppgörelse
kommer till stånd, även om jag
tycker att det är för tidigt att säga något
om tidpunkten eller om lösningens

innebörd. Så länge krisen består får
detta naturligtvis konsekvenser också
för Kennedy-ronden. Och i dröjsmål ligger
fara. Därest inga framsteg görs under
nästa år är det osäkert om den
amerikanska kongressen kan förmås gå
med på en förlängning av de fullmakter
att förhandla som administrationen
erhållit och som utlöper den 1 juli 1967.
Därmed skulle också möjligheterna tills
vidare ha försvunnit att genom någorlunda
långtgående tullsänkningar inom
GATT begränsa nackdelarna för näringslivet
av Europas ekonomiska splittring.

Som en allmän sammanfattning av
marknadsläget vill jag säga följande.

Utsikterna till framsteg för en vid
ekonomisk integration i Europa är inte
ljusa — däri ger jag herr Wahlund och
de andra talare, som gjort samma iakttagelser,
rätt. Vi kan inte peka på några
konkreta resultat i år. Läget i Kennedy-förhandlingarna
har därjämte
medfört att vi inte kommit någon vart
i tullsänkningssträvandena på världsvid
basis, vilket måste anses ytterligt
besvärande särskilt med hänsyn till uländernas
läge.

Till de ljusare inslagen i bilden får
väl ändå sägas höra den växande känslan
av sammanhållning, som trots organisationens
svagheter ändå gjort sig gällande
inom EFTA och kommit till uttryck
både i Wien och i Köpenhamn.
Jag har vidare ett intryck av att misstänksamheten
och motståndet mot EFTA
minskat inom EEC. Förståelsen att den
ekonomiska splittringen är ett problem,
som vi har gemensamt ansvar för, har
vuxit. Och även utanför Europa — exempelvis
i USA — tycker man sig kunna
konstatera, att synen på EFTA föränddats
i positiv riktning.

Atmosfären har på det sättet förbättrats,
och därför är det väl ändå möjligt
att fruktbärande kontakter så småningom
skall kunna upprättas. I det
ovissa läge som råder är det åtminstone

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

till någon tröst för oss att EFTA alltjämt
bevarar sin livskraft. Att även
utomstående länder som Jugoslavien
och Island börjar ägna EFTA allvarlig
uppmärksamhet är ett tecken härpå.

Jag vill gärna understryka hur nödvändigt
det är att vi här hemma upprätthåller
eu hög handelspolitisk beredskap.
Jag kan lugna herr Ohlin och herr
Bohman med att vi gör vad vi kan i
det hänseendet. Som en illustration vill
jag anföra, att den omständigheten att
Sverige efter säkerhetsrådets uppmaning
snabbare än något annat land kunde
avbryta handelsförbindelserna med
Rhodesia berodde just på att vi förberett
oss så väl. Vi måste även vara beredda
på en snabb omställning till nya
alternativ och handlingslinjer i vår allmänna
handelspolitik, både när det gäller
europamarknadsfrågorna och Kennedy-ronden.

I dag finns det dock ingen anledning
att uppge huvudmålet, att åstadkomma
ett mera omfattande ekonomiskt samarbete
i vår del av Europa och samtidigt
fullfölja strävandena att så långt det är
möjligt frigöra handeln även på världsvid
basis. Det förhåller sig så att varje
annat alternativ måste vara sämre, och
därför finns det ingen anledning att
ännu uppge den målsättning som vi
länge haft.

Herr talman! Herr Ohlin kom in på
u-ländernas problem, och jag vill därför
slutligen säga något om detta ämne.
Jag kan inte hjälpa att det föreföll mig
som om herr Ohlin ville skapa intrycket
att regeringen förhölle sig mycket
passiv när det gällde att stimulera verkningsfulla
åtgärder till de fattiga ländernas
stöd.

Men detta överensstämmer inte med
verkligheten. Vi vet att uppgiften för
industriländerna måste vara att på allt
sätt underlätta en ökning av expansionstakten
i utvecklingsländerna. Låt mig
konkretisera detta genom att referera
till det program, som vi från svensk

sida nu söker fullfölja. Detta framlades
så tidigt som för ett och ett halvt år
sedan vid FN:s handels- och utvecklingskonferens
och syftar till att ge utvecklingsländerna
ökade och mera stabila
exportinkomster och handelsmöjligheter.

Vi vill för det första att nya avtal
ingås som tryggar avsättningen av råvaror
från utvecklingsländerna och om
möjligt hindrar eller begränsar tillfälliga
och häftiga växlingar i priserna.
Samma syfte har det under världshandelskonferensen
framlagda förslaget om
kompensativ finansiering, som vi engagerade
oss för och som vi lyckades få
Storbritanniens stöd för. Detta program
utreds för närvarande av Världsbanken.
Herr Ohlins rekommendationer i
dag i detta sammanhang kommer därför
en smula sent.

För det andra vill vi helst — gärna
gemensamt med andra industriländer
— avskaffa alla tullar och interna avgifter
på tropiska produkter. Vi har
redan själva ensidigt tagit steg i denna
riktning.

För det tredje önskar vi en kraftig
reduktion av tullarna på industrivaror
genom GATT utan att begära någon
kompensation för detta från utvecklingsländernas
sida. Vi är tvärtom beredda
att godta att utvecklingsländerna
åtminstone tillfälligt för att skydda
nya tillverkningsgrenar höjer sina tullar
och mellan sig bildar preferensområden.

Vi önskar vidare att insatser görs för
att hjälpa de nya och unga staterna till
en utbyggnad av näringslivet, en mångsidigare
produktion och en effektivare
marknadsföring.

Vi har uttalat att tekniskt och finansiellt
bistånd måste gå hand i hand
med att marknaderna öppnas och det
internationella handelssamarbetet utvidgas.

Jag har inskränkt mig till att nämna
några huvudpunkter i det svenska pro -

80 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

grammet. Jag har närmast gjort detta
för att erinra om den serie av mångskiftande
åtgärder, som måste vidtas
på det handelspolitiska området för att
höja den ekonomiska tillväxtkraften i
de fattiga länderna. Därmed har jag
också uttalat, att handelspolitiska åtgärder
inte är tillräckliga. Det krävs
även många andra åtgärder parallellt
härmed.

Herr talman! Med detta skulle jag
kunna sluta. Jag vill dock bara än en
gång understryka, att vi när det gäller
att befordra och öka möjligheterna för
u-ländernas utvecklingssträvanden sannerligen
inte gjort oss skyldiga till någon
försummelse. Detta utgör alltjämt
ett mycket viktigt led i hela det handelspolitiska
program, som vi också
försöker omsätta i gärning.

Många är de organ genom vilka vi
kan föra våra förslag vidare. Jag har
nämnt GATT och Världsbanken, och
vi har även UNCTAB att vända oss till.
Jag kan också erinra om att vi vid den
senaste OECD-konferensen starkt verkade
för att preferensfrågan—beträffande
vilken man kan hysa vissa betänkligheter
— förutsättningslöst skall utredas
med sikte på hur ett preferenssystem
till gagn för u-länderna borde
utformas.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Få frågor har engagerat
den svenska ungdomen så djupt
som Sydafrika-frågan. Jag tycker att
det allra mest glädjande i ungdomens
politiska aktivitet i dag är att den inte
bara tar sig uttryck i engagemang för
problem inom det egna landet utan att
ungdomen så intensivt intresserar sig
för vad som händer i ett mycket avlägset
land.

Man har ofta sagt att det är fråga
om ett känslomässigt engagemang, och
jag vill inte förneka detta. Jag tycker
tvärtom att det är en styrka hos ungdomen,
att den känslomässigt engagerar

sig i politiska problem. Men det är också
ett engagemang som tagit sig praktiska
uttryck, främst i den frivilliga
konsumentbojkotten mot sydafrikanska
produkter.

Hela denna ungdomliga opinion hälsar
naturligtvis med utomordentlig tillfredsställelse
den ståndpunkt, som utrikesministern
intagit i fråga om de nya
riktlinjerna för den svenska politiken
mot Sydafrika. Jag noterar med tillfredsställelse
utrikesministerns uttalande
i dag, att det gäller att öka trycket
eftersom Verwoerd-regimen vägrar att
samarbeta i sydafrikafrågan. Kanske
man vågar hoppas att detta inte bara
var en förklaring med syfte på den aktuella
situationen utan att det också
kan tas som ett löfte för framtiden i
fråga om den svenska politikens utformning.

Formella och juridiska skäl har ofta
åberopats mot de afrikanska och
asiatiska staternas resolutionsförslag.
Men rasförtrycket i Sydafrika är inte
ett problem som får ses ur inskränkta
juridiska synvinklar. Det är ett politiskt
problem som för varje dag blir
ett allt större hot mot freden i världen.
En underlåtenhet från Förenta Nationerna
att reagera skulle allvarligt
skada världsorganisationens prestige
och vara ett moraliskt nederlag för den
idé som bär upp Förenta Nationerna.
Eller som Israels delegat Mr. Barromi
uttryckte saken i FN:s politiska utskott
1963:

»Förenta Nationerna kan inte handla
som en bolagsstyrelse, vars beslut fattas
på basis av kalla siffror. ... Den
(FN) måste behärskas av tron på den
oemotståndliga kraften hos en rättvis
idé, som formuleras klart och djärvt
och försvaras utan svek. Visionen av en
framtid präglad av samarbete mellan
raserna och baserad på jämlikheten och
den ömsesidiga respekten för de afrikanska
folkens broderskap kan skingra
de annalkande stormmolnen och väc -

Torsdagen den 9 december 1965 fin. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

ka generösa och konstruktiva krafter
bland sönerna till de olika raser som
bär den sydafrikanska republikens öde
i sina bänder.»

Trots den tillfredsställelse man kan
känna över den senaste utvecklingen i
Förenta Nationerna med Danmarks och
Sveriges uppslutning i väsentliga avseenden
bakom de afro-asiatiska staterna,
inser man att de största, svåraste
och besvärligaste problemen återstår.
Vi vet att Verwoerd-regimen har
femdubblat sina försvarskrafter under
sextiotalet. Vi vet att de nya afrikanska
staterna och motståndsrörelsen inom
Sydafrika är fast beslutna att krossa
Verwoerd-regimen. Denna konflikt
tycks bli alltmer oundviklig, och ingen
av parterna tycks vara beredd att ge
efter. Personligen tror jag att man kan
vänta en betydligt ökad aktivitet från
den underjordiska rörelsen inom Sydafrika
under nästa år. Jag tror att fler
och fler av de ledande personligheterna
inom denna motståndsrörelse uppger
tron på icke-våldtanken. Därför
brådskar det för Förenta Nationerna,
och därför är det så viktigt att Sverige
efter måttet av sin förmåga kan göra
en insats.

Jag skulle vilja sluta med en vädjan
till utrikesministern. Den gäller möjligheterna
att i framtiden handlägga
denna fråga på nordisk basis. Jag är
fullt införstådd med händelseutvecklingen
under de senaste veckorna och
jag har ingen kritik att framföra. Jag
skulle emellertid vilja uttrycka den
förhoppningen, att Sveriges regering
använder alla de medel som är tänkbara
för att det nordiska samarbetet
när det gäller Sydafrika skall kunna
fortsätta och för att man skall kunna
uppnå största möjliga enhet kring de
förslag som läggs fram i Förenta Nationerna.

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! En medarbetare i den

franska tidningen Le Monde ställde nyligen
frågan, om man numera har anledning
att tala om de två världsmakterna
— Förenta staterna och Sovjetunionen.
Han menade att det i själva
verket i dag bara existerar en verklig
världsmakt, nämligen Förenta staterna.
Jag tycker det är en synpunkt värd att
fundera över, även om den kan verka
överdriven och tillspetsad.

Förenta staternas väldiga materiella
överlägsenhet över Sovjetunionen är
känd sedan länge. Men det har också
blivit allt klarare, att man under tidigare
perioder har överskattat Sovjetunionens
militära resurser och aggressionsförmåga.

Vad beträffar Sovjetunionens och
östblockets inre tillstånd har vi under
senare tid fått ökad klarhet när det
gäller olika svagheter i systemet. Den
omständigheten att den kommunistiska
jordbrukspolitiken har misslyckats till
den grad, att östblocket har blivit beroende
av spannmålsimport västerifrån,
kan inte rimligen undgå att ha vissa
politiska konsekvenser. Och efter att i
åratal ha matats med uppgifter om hur
kommunisterna förmått lösa sysselsättningsproblemet
upptäcker vi nu plötsligt,
att det i öststaterna existerar en
omfattande arbetslöshet och undersysselsättning.

Låt oss göra tankeexperimentet, att
järnridån lyftes och att alla stater i
öst öppnade sina gränser på samma
sätt som Jugoslavien nu gjort. Detta
skulle medföra, att västerns stater sannolikt
skulle få invandringsproblem
av en omfattning som man näppeligen
skulle kunna bemästra.

Det är som bekant en grundläggande
tanke i marxismen, att det finns ett
bestämt samband mellan materiellt underlag
och ideologisk överbyggnad. Det
kanske inte är alltför långsökt att göra
den reflexionen, att det också kan finnas
ett samband mellan den ideologiska
upplösning, som vi kan konstatera

82 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 fm.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

i hela den kommunistiska världen, även
i vårt land, och de stora sprickorna
i kommunismens materiella underlag.

Men om Förenta staternas alldeles dominerande
ställning i dag måste erkännas,
följer därav att man har anledning
att med alldeles särskilt stor
vaksamhet följa den amerikanska politiken
och att uppmärksamheten riktas
starkare åt det hållet än under den
period när hotet från de kommunistiska
staterna framstod allvarligare än
vad det gör i dag. När herr Bohman
vill att vi skall erkänna Förenta staternas
generositet och de positiva dragen
i den amerikanska politiken kan
vi visst göra det. Det stora flertalet
av oss har ingen lust att instämma i
de hatutbrott, som man kunnat studera
i Stockholms-Tidningen och som säger
mer om vederbörande författare än om
det föremål de vill skildra. Men samtidigt
är det väl ändå så, att just den
omständigheten, att vi på många sätt
känner oss förbundna med de samhällsideal
som ändå präglar Förenta
staterna, bidrar till att vi känner alldeles
särskilt stor bitterhet och besvikelse
inför olika drag i amerikansk politik.

Herr Bohman har framhållit att Förenta
staternas insats i Vietnam inte
syftar till aggression. I en debatt för
några veckor sedan framhöll herr Wedén
som sin synpunkt på vietnamkriget,
att det angelägna är att man skall
satsa på en demokratisk lösning. Men
om man betraktar vad som faktiskt har
hänt är det utomordentligt svårt att
finna, att detta har varit en klart medveten
målsättning. Vad som skett efter
genéveuppgörelsen 1954, alltså från den
tidpunkt då Förenta staterna började
få ett starkare medansvar för utvecklingen
i Vietnam, har ju ingalunda varit
uttryck för en klar strävan att få till
stånd fria val och en funktionsduglig
demokrati.

För tio år sedan försökte jag skildra

problematiken i Vietnam på följande
sätt: »Utvecklingen i Vietnam kan väntas
medföra en försvagning av västmakternas
moraliska position. Medan
det är ryssarna och deras tyska underhuggare
som hindrar fria val i hela
Tyskland, är det USA:s allierade som
saboterar liknande val i Vietnam. Man
kan naturligtvis alltid diskutera värdet
av fria val i ett underutvecklat land
som nyligen härjats av krig. Men det
är ingen tvekan om att kommunisterna
får ett viktigt propagandanummer om
genéveöverenskommelsen inte uppfylls.»

Det var just detta som skedde. Genéveöverenskommelsen
saboterades. Amerikanerna
accepterade en ledare för
Sydvietnam, som öppet vände sig mot
den västliga demokratiens idéer och
vars regim så småningom urartade till
ett totalitärt skräckvälde.

Herr Bohman och herr Wedén får
förlåta mig om jag mot denna bakgrund
har litet svårt att acceptera den nya
officiella ståndpunkten, att amerikanarna
är i Vietnam för att trygga fria
val. Jag har svårt att inse att det argumentet
har en så övervägande styrka,
att man måste acceptera det.

Det är nu nära 20 år sedan Frankrikes
regering var beredd att sluta en
uppgörelse med Nordvietnams nuvarande
ledare om ett självständigt Vietnam.
Den uppgörelsen saboterades. Vi fick
alltså i stället 20 år av krig, inre oro
och krig på nytt. Man har sannerligen
rätt att ställa frågan: Hur stora offer i
mänskligt lidande har man rätt att kräva
när det gäller att med eld och svärd
utbreda demokratiens evangelium?

Det finns emellertid även andra drag
i amerikansk politik som påkallar vår
uppmärksamhet. Herr Bohman säger att
vi bör ägna oss mer åt Europas angelägenheter.
Jag instämmer gärna i det.
Men i det sammanhanget vill jag säga
att jag personligen är djupt oroad av
den undfallenhet som Förenta staterna
har visat gentemot västtyska anspråk på

Torsdagen den 9 december 1965 fm. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

medbestämmanderätt i fråga om kärnvapnens
användning. Jag betraktar detta
som ett utomordentligt ödesdigert problem
för Europas framtid. Jag tillåter
mig att konstatera, att de uttalanden
som gjorts av företrädare för den västtyska
regeringsmajoriteten står i tydlig
motsättning till den linje Sverige
företräder i genéveförhandlingarna om
avtal mot spridning av kärnvapen.

Jag inbillar mig också att man kan
göra vissa reflexioner om Förenta staternas
ansvar i Afrika, inte på det sättet
att jag anser att det skulle vara särskilt
lätt för amerikanarna att lösa de många
afrikanska problemen. När vi i dag är
bekymrade över att sanktionerna mot
Rhodesia kanske inte blir effektiva, så
kan detta visst ge anledning till kritik
mot den brittiska regeringen som manövrerar
så försiktigt med hänsyn till
hemmaopinionen och den konservativa
halvan av nationen som motsätter sig
effektiva sanktioner. Men jag frågar mig
också om inte Förenta staterna, just
med hänsyn till sitt dominerande inflytande,
sina möjligheter att påverka andra
stater, skulle kunna göra en betydligt
mer energisk och målmedveten insats
för att sanktionsprognammet mot
Rhodesia skall få full effekt.

Och så var det Sydafrika. Jag hade inte
tänkt blanda mig i den procedurdebatt
och den juridiska debatt som
här har förts. Men jag vill göra en
påminnelse.

1961, året efter Sharpeville-massakern,
försökte jag få i gång en pressdebatt
om Sveriges hållning i sydafrikafrågan.
Utgångsläget var att ett antal
asiatiska stater och även ett antal västliga
demokratier hade röstat för en
resolution i generalförsamlingen. Denna
resolution antydde möjligheten av
påtryckningar från FN:s och medlemsstaternas
sida gentemot Verwoerd-regiinen.
Därutöver fanns det ett afrikanskt
förslag som gick betydligt längre. Jag
opponerade mig häftigt mot att Sverige

inte hade givit sitt stöd åt den asiatiska
resolutionen som alltså ett antal
andra demokratier hade funnit möjligt
att stödja. Jag trodde att denna fråga
kunde intressera folk, men därvidlag
misstog jag mig fullständigt: ungdomsorganisationerna
teg, pressen teg. Jag
fick ett vagt och halvhjärtat instämmande
från Dagens Nyheter — det var allt.
Men saken fick ett litet efterspel i riksdagen.
Den som mest aggressivt försvarade
den officiella svenska hållningen
och polemiserade mot min kritik dock
utan att riktigt uppfatta vad kritiken innebar,
var folkpartiets främste utrikespolitiske
expert, en man som ofta under
årens lopp nämnts som sannolik utrikesminister
i en folkpartistisk regering.
Att han inte uppfattade min kritik har
i detta sammanhang underordnat intresse.
Däremot kan det vara värt att
få del av vad han sade vid denna tidpunkt,
ett år efter Sharpeville-massakern,
i en situation då hotet om öppna
rasstrider i Sydafrika föreföll överhängande.
Han sade följande:

»Sanktioner från Förenta Nationernas
medlemsstater skall ju endast tillgripas
vid krig eller krigshot. Hur man
än vänder och vrider på saken kan
man inte gärna beteckna den sydafrikanska
frågan såsom innebärande ett
krigshot mot någon omgivande stat.
Man må hysa all den motvilja som vi
väl alla känner för den sydafrikanska
apartheid-politiken — det är en sak —
men det är felaktigt att under inflytande
av dessa lovliga och riktiga stämningar
gå utanför den grundlag som är
gällande för Förenta Nationerna. Det
kunde också medföra att man i andra
situationer skulle ha ett prejudikat, som
vore allt annat än önskvärt. Det kan ju
erinras om att det ingalunda var tal
om sanktioner i samband med exempelvis
ungernfrågan. Man vinner nog i
längden på att i frågor av denna art
intaga en från dagens passioner frigjord
hållning och på att bedöma frå -

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

gorna inte bara från den synpunkten
att en tillfällig stämning hos en råd av
de nya länderna bör tillfredsställas.»

Detta var ett representativt uttryck för
folkpartiets hållning 1961, när situationen
inom Sydafrika i varje fall var
fullt jämförlig med den som man har
i dag. Hur kan det då komma sig att
folkpartiet i dag försöker att överbjuda
regeringen och framställa sig självt som
mera aktivt och framåtsyftande, mera
sanktionsivrande än regeringen?

Ja, inte beror det på att situationen
inom Sydafrika har förändrats till den
grad att folkpartiet för den saken skulle
ha anledning att helt och hållet ompröva
den ståndpunkt man tidigare har
intagit. Nej, vad som hänt är helt enkelt
att opinionen inom landet äntligen
har vaknat, att även vanligt folk börjar
intressera sig för detta problem. Då
upptäcker folkpartiet att det kanske
kan skaffa sig litet politiskt kapital på
att utnyttja opinionsvindarna och framställa
sig självt som mera aktivt än
andra partier.

Det är beklagligt att det blivit på

det sättet och att det bedrivs en presskampanj
av denna innebörd, ty Sydafrikas
politik är ett allvarligt och
djupgående problem, i fråga om vilket
man verkligen behöver en upplyst opinion,
grundliga studier och en fast,
målmedveten inriktning för att kunna
hoppas på resultat. Jag beklagar att
denna situation har blivit föremål för
småaktiga partitaktiska manövrer och
hoppas att vi i stället snart skall få till
stånd en samling kring en realistisk
politik som är den enda som kan ge
utsikt till resultat.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 9 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Utrikesdebatt i anslutning till svar på
interpellationer och fråga ang. aktuella
utrikespolitiska frågor (forts.)

Herr talmannen meddelade, att utrikesdebatten
i anslutning till besvarandet
av interpellationer och fråga angående
aktuella utrikespolitiska frågor nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr DICKSON (h), som yttrade:

Herr talman! Det har i det föregående
talats om hot mot demokratien, och
visst existerar det ett sådant.

Men det allvarligaste hotet mot demokratien
här i vår land kommer inte
primärt utifrån — t. ex. från kommunismen
— utan inifrån. Den nu rådande,
helt odisputabla och entydiga
utvecklingstrend som karakteriseras
bl. a. av att det här i desperation mer
och mer ropas på mer och mer polis i
hopp att den vägen kunna hålla en alltmer
bortskämd och självsvåldig befolkning
någorlunda inom gränserna för en

Torsdagen den 9 december 19(i5 em. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

fungerande samhällelig samlevnadsform
— denna trend leder fram, inte i riktning
mot en fördjupad demokrati, utan
via polisstaten fram mot demokratiens
motsats.

Det kan kanske tyckas, herr talman,
att den här varningen inte har sin
plats i en utrikesdebatt, men det har
den i så måtto, att om vi inte beslutsamt
tar itu med den utveckling som
jag nyss talade om, så missar vårt land
sin globala uppgift och blir en belastning
för mänskligheten i stället för
en konstruktivt uppbyggande positiv
kraft.

Demokrati får man inte och behåller
man inte genom att då och då upprepa
ordet. Demokrati får man eller behåller
man inte gratis. Om den saken kan
många i det f. n. statsbärande partiets
äldre generation ge besked med större
auktoritet än jag. Det fordras i det sammanhanget
offervilja, självdisciplin,
idealitet och vilja att glömma sig själv.
För bekväma och njutningsberoende
materialister är de begreppen inte populära.

Det må vara att regering och riksdag
som sådana inte genom parlamentariska
beslut kan göra så mycket härvidlag,
men regeringens och riksdagens
ledamöter skulle — som jag så ofta
tidigare påstått här i kammaren —
i hög grad kunna påverka den allmänna
andan i positiv riktning på det här
området.

Därefter anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! I likhet med flertalet
personligen anspråkslösa medlemmar i
denna kammare ansättes jag alltid av
en lust att stryka mig från talarlistan
när debatten pågått så här många timmar.
Jag har gjort det många gånger
och alltid ångrat mig efteråt, när jag
märkt att andra lyckats övervinna sina
betänkligheter. Därför tänker jag nu

använda tillfället att i största möjliga
korthet säga vad jag har på hjärtat i
denna fråga.

Tillika med ett par tidigare talare
i dag — herrar Wahlund och Bengtsson
i Varbcrg — hade jag förmånen
att tillhöra den svenska FN-delegationen
när några av de stora afrikanska
frågorna behandlades där nu under hösten.
Det gör att jag i viss mån känner
mig förpliktad att bidra med ett par
synpunkter, detta så mycket mer som
jag vid den tidpunkt »då det begav sig»
tillhörde den fjärde kommittén, som
ju behandlar just dessa kolonial- och
förvaltarskapsärenden, alltså bland annat
Sydrhodesia. Det råder ingen tvekan
om, herr talman, att beslutet i sydrhodesiafrågan
var historiskt. Generalförsamlingen
lyckades ju på förslag av
fjärde kommittén samla sig till en praktiskt
taget enhällig resolution mot lan
Smith’s sedermera verkställda hot att
skapa en unilateral självständighet i
ett Sydrhodesia under vit regim. Denna
enhällighet var mer än någon hade
kunnat vänta. Till och med i samma
vecka var vi i fjärde kommittén mycket
ovissa om utgången. Allt hängde
ju på om man kunde få en sådan utformning
av det ursprungliga afro-asiatiska
resolutionsförslaget, att det blev
acceptabelt för de båda supermakterna,
Sovjetunionen och USA. Det första
utkastet var också, liksom beträffande
de sydafrikanska sanktionerna, oacceptabelt,
men efter en del förändringar
lyckades man få fullständig samling.

Givetvis var det också viktigt att Storbritannien
i sak kunde biträda denna
resolution, även om det av formella
skäl föredrog att inte delta i röstningen.
Det var ju ingen hemlighet att Storbritannien
gärna såg att FN klämde
till ordentligt mot Smith’s sydrhodesiska
företag, även om det — fortfarande
formellt — hävdade att hela ansvaret
för utvecklingen vilade på Hennes
Majestäts regering.

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

Intressantare var USA:s och Sovjets
attityd. När deras representanter i fjärde
kommittén anslutit sig till domen
över lan Smith, och när herrar Gromyko
och Goldberg i generalförsamlingen
biträtt samma förslag, var det
naturligtvis fritt fram för ett av de
första enhälliga besluten i FN på mycket
länge. Jag kan understryka det som
sagts tidigare av herr Wahlund och av
utrikesministern att det varit en påtaglig
klimatförbättring i år, och ett av
utslagen därav var naturligtvis resolutionen
i sydrhodesiafrågan.

Helt enhällig kunde den ju inte bli,
eftersom Sydafrikanska unionen och
Portugal röstade emot, vilket vi väntade,
eftersom det var helt i linje med
den oheliga allians som sedan länge
håller på att utbildas i Sydafrika.

Portugal — vilket har nämnts tidigare
i dag — spelar en alltmer upprörande
roll i sina afrikanska besittningar
Angola, Mozambique och Portugisiska
Guinea. Denna duo, Verwoerds
Sydafrika och Salazars Portugal, håller
nu på att bli en trio genom Sydrhodesias
alltmer utmanande raspolitik.

För tre år sedan såg jag med egna
ögon tillräckligt många exempel på rasdiskriminering
i Sydrhodesia, och jag
minns att jag vid hemkomsten från Afrika
den gången i samtal med olika
grupper av människor underströk att
»om inte de vita i Sydrhodesia snart
tar sitt förnuft till fånga kan man vänta
en mycket blodig uppgörelse mellan
svart och vitt i Sydrhodesia».

Den utomordentliga besinning och
samarbetsvilja som präglade Zambias
frihetskamp norr om gränsen och som
Kaunda och hans folk alltjämt söker
upprätthålla visavi den vita minoriteten
inom sitt svarta majoritetsomräde,
har naturligtvis inte samma förutsättningar
i ett land som Sydrhodesia, där
de vita krampaktigt och med alla medel
håller de svarta kvar i omyndighet
och okunnighet. Domen kommer

en dag, och den blir givetvis obarmliärtigare
mot ett välde som visat
obarmhärtighet.

I det sammanhanget erinrar jag mig,
herr talman, vad författaren Per Wästberg
sade i handelshögskolan i Stockholm,
när vi för några år sedan tog
emot Kenneth Kaunda vid ett föredragsbesök.
Wästberg påpekade att det finns
två slags vita som har påverkat Afrikas
utveckling. Det är kolonisatörerna och
missionärerna. Som exempel på kolonisatörer
eller, som han kallade dem,
imperiebyggare, nämnde han Cecil
Rhodes, mannen som byggde de Rhodesiska
republikerna, och som representant
för missionärerna David Livingstone.
Då fällde han yttrandet:
»Under det att imperiebyggarna, kolonisatörerna,
i dag i många fall antingen
är glömda eller förbannade av Afrikas
folk, så välsignar man missionärernas
namn.»

Vi känner också här i Sverige en del
av Sydrhodesias frihetsrörelser. Den
ene av de nationella ledarna, pastor
Sitliole, är en klartänkt och demokratiskt
medveten kristen nationalist, känd
här i Sverige bl. a. genom sin bok »Ge
oss vårt Afrika!» Den andre, Nkomo,
frigavs ur fängelset samma dag som
jag den gången kom till Salisbury. Den
kvällen var det glädjefest i de inföddas
kvarter i Salisbury. Vi, som förstod
deras kamp, gladdes med dem över den
besinning som regeringen visade. Tyvärr
dröjde det inte länge förrän läget
blev detsamma som förut. Jag hann
inte längre på min resa än till Dar es
Salaam och Zansibar förrän jag läste
i tidningarna att Nkomo fängslats på
nytt. Nu har han som bekant suttit i
förvisningshäkte under mycket lång tid.
Det sägs att han, efter att ha fått träffa
premiärminister Wilson i Salisbury,
inte återfördes till sin avlägsna förvaringsort
utan fördes ur landet, troligen
till Mozambique, efter att ha blivit utsatt
för kroppslig misshandel. Ryktena

Torsdagen den 9 december 1965 em. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

har inte bekräftats, men de har inte
heller förnekats. Det skulle inte förvåna
mig om de är sanna.

Jag hoppas att kammaren ursäktar
mig om jag på denna punkt blir en
smula personlig. Jag har nämligen från
mina besök i Afrika ett intryck av situationen,
som gör att jag betraktar
läget såsom väl motsvarande formuleringen
i kapitel VII i FN-stadgan: »ett
hot mot internationell fred och säkerhet.
»

Under mitt första besök i Tanzania
bereddes jag tillfälle att besöka ett
flyktingläger utanför Dar es Salaam.
Där satt över 100 afrikaner, de flesta
med en skolbildning som låg i överkant
av utbildningsnivån i deras hemländer.
Ganska många av dem var akademiker.
De hade tvingats att fly från
Sydafrikanska unionen, Sydrhodesia,
Angola och Mozambique. I skenet av
rykande stearinljus och oljelampor satt
jag den kvällen i barack efter barack
och hörde fint bildade unga afrikaner
med förtvivlan och i några fall med
hat tala om läget i sina hemländer. Jag
säger »i några fall med hat», ty de
flesta ville inte hata, helt enkelt därför
att de var anhängare av icke-våld, genomträngda
av det kristna kärleksbudet.
Jag betraktar dem som långt värdigare
representanter för den afriskanska
kristendomen är Verwoerds och Smith’s
våldsdiktaturer, som officiellt bejakar
kristendomen men i handling djupt
komprometterar den.

President Nyerere hade berett dessa
flyktingar möjlighet att komma till Tanzania.
Numera är det en rad andra
afrikanska länder som tar emot flyktingar
från de länder jag nyss nämnt.

Denna omständighet, herr talman —
och därmed närmar jag mig slutsatserna
— är en av anledningarna till att
jag anser läget i såväl Sydafrikanska
unionen som i Sydrhodesia och i de
portugisiska besittningarna vara ett
verkligt hot mot internationell fred.

Det är ju, herr talman, inte längre en
fråga om inbördes strider. När 20—30
av de unga afrikanska staterna börjar
skramla med sköldar och spjut, för
att använda ett gammaldags språk, och
kräver en blodig uppgörelse med de
vita och deras våldspolitik och vänder
sig mot den alltmer utmanande rasdiskrimineringen,
är den internationella
freden hotad, för övrigt inte bara i
Afrika utan långt där utanför. Man behövde
bara lyssna till vissa asiatiska
representanter vid FN, framför allt
från arabstaterna, för att förstå den
saken. En raskonflikt i Afrika kan mycket
lätt bli en världsbrand. Till denna
senare risk kommer det förhållandet
att Sovjet och USA och andra stormakter
naturligtvis inte kommer att stå
overksamma vid en sådan konflikt. De
kan det helt enkelt inte.

Slutsatsen av dessa båda premisser
måste bli den, att vi äntligen på allvar
måste sätta in alla andra tänkbara
medel för att förekomma ett krig. Vissa
tecken tyder på att det redan är i
senaste laget, kanske redan för sent,
men måhända skulle universella ekonomiska
sanktioner kunna eliminera
krigets förbannelser från Afrikas kontinent.
Jag glömmer aldrig tonfallet i
ett uttalande i FN:s generalförsamling
w en afrikansk utrikesminister nu i
aöst, när han ropade ut över generalförsamlingen:
»Gör något, gör något,
innan natten kommer!»

Vad sanktionerna mot Sydafrikanska
unionen beträffar, vilka här tidigare
har berörts ingående, är det väl tyvärr
troligt, att de nu föreslagna åtgärderna
stoppas i säkerhetsrådet, men vi har
ändå talat och räddat vår själ. Och
frågan faller framåt. Man ser vilken
livskraft det ligger i en sådan opinion,
uttalad år efter år — jag hänvisar bara
till det ständigt ökade antalet röster
för folkrepubliken Kinas inträde i FN.

Det är klart att jag med tillfredsställelse
noterar Sveriges uppslutning vid

88 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 em.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

Danmarks sida i sanktions- och definitionsfrågan.
Sverige har ju ett gott
anseende i FN, och det är därför utomordentligt
betydelsefullt hur vi röstar.
Kanske bidrog den dramatiska ändringen
i sista sekunden, som vi ur
vissa synpunkter beklagar, till att ytterligare
accentuera inför världsopinionen
hur allvarligt vi ser på situationen.
Vi beklagar inte det slutliga ställningstagandet
utan endast att vi gjorde
ett så vankelmodigt utspel. Nu konstaterar
vi med lättnad att Sverige tillkännagivit
en ståndpunkt som vi med
större heder kan stå för. Det gäller
både själva definieringsfrågan och vad
beträffar rekommendation av åtgärder.

Det innebär för det första ett steg
i riktning mot verkningsfulla sanktioner
mot regimer som vägrar majoriteten
av sina medborgare fulla medborgerliga
rättigheter, byggda på respekt
för frihet och människovärde.
Det innebär för det andra ett moraliskt
stöd för dessa kämpande majoriteter.
I den delen vill jag gärna ansluta mig
till de uppfattningar som Per Wästberg
gav uttryck för i radiodebatten
häromkvällen.

Detta moraliska stöd bör förenas med
alltmer effektiva frivilliga köpstrejkåtgärder
mot de berörda diktaturstaterna
och med alla de hjälpåtgärder som
Sverige skulle kunna vidta. Vi kan
göra det genom stipendiering och tekniskt
bistånd, genom ekonomisk hjälp
och personella insatser. Ur den synpunkten
vill jag kraftigt understryka
herr Ohlins tidigare i dag uttalade
önskemål om ytterligare svenskt stöd
till Kenneth Kaundas hårt trängda Zambia,
om det skulle visa sig nödvändigt.
Dagens tidningar nämner bl. a. att lan
Smith kommer att utvisa nära en halv
miljon afrikanska arbetare ur sin republik.
Det gäller främst svarta arbetare
som kommer från grannländerna,
de flesta från Zambia och Malawi. Dessa
områden kommer säkerligen att behöva
vårt stöd.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! I debatten i dag har talats
mycket om de länder som för närvarande
står i centrum för världsopinionens
intresse, Sydafrika, Vietnam,
Rhodesia m. fl. Det är ofta, herr talman,
som man ställs i situationer där man
känner att man måste tala.

Jag hade i somras tillfälle att besöka
ett afrikanskt land — Eritrea. Det var
det land som de första svenska utlandsarbetarna,
de första svenska missionärerna
anlände till den 15 mars 1866,
alltså för cirka 100 år sedan.

När jag var ute långt bort i en avlägsen
provins pekade en infödd på en
man, som kom förbi med ett följe av
män med gevär, och sade till mig: »Där
har du en riksdagskollega.» Jag frågade:
»Finns det något parlament här? Finns
det över huvud taget någon regering?»
Svaret blev: »Den där mannen tillhörde
dem som en gång blev betalda för att
rösta för att Eritrea skulle tillfalla Etiopien.
» Jag forskade i saken och fick en
del upplysningar i andra hand. Enligt
dessa har Eritrea aldrig tidigare tillhört
Etiopien. Det har varit en italiensk koloni
och har dessförinnan inte utgjort
något självständigt rike. 1941 blev landet
invaderat av engelsmännen.

1952 bestämdes enligt uppgift i FN
att Eritrea skulle stå i federation med
Etiopien i tio år. Därefter skulle folket
i allmänna val få bestämma till vilket
rike landet skulle höra eller om landet
skulle bli självständigt. 1961 på hösten
köpte, enligt vad mina infödda sagesmän
påstår, det etiopiska guvernementet
hela det eritreanska parlamentet och
sade: »Om ni röstar för att Eritrea skall
tillfalla Etiopien, får ni er lön på livstid.
» Det var en sådan köpt parlamentsledamot
man hade visat mig på.

Genom omständigheternas nyck kom
jag att bli tillfångatagen av, som man
sade, rebeller. Det visade sig helt enkelt
vara arbetare, borgare och studerande
från staden Asmara och flera andra eritreanska
städer som gripit till vapen.

Torsdagen den 9 december 1965 em. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

Min kamrat och jag befann oss långt
uppe i de eritreanska bergen när vi
plötsligt blev överfallna av dessa rebeller.
Man förde oss till förhör, man gjorde
tecken nästan som om man ville
hänga oss i närmaste gren. Inom parentes
kan jag tala om att jag försökte visa
mitt svenska riksdagskort, men det
slängde man bara ifrån sig. Man förstod
inte den franska texten på kortet. Men
när min kamrat visade sitt journalistkort
blev man mera intresserad och
sade: »Ni måste träffa vår chef. Är ni
verkligen de fria män som kan till
världsopinionen föra fram att här pågår
ett krig sedan tre år tillbaka?» Vi
blev förda upp i bergen. Där träffade vi
en ung eritreansk frihetsledare, utbildad
på universitet, som också berättade den
historia jag nyss har berättat för er.

Så småningom blev vi frigivna, men
myndigheterna hade då sänt ut flyg,
armé och trupper för att, som man sade,
befria oss. När vi efter några dagar anlände
till staden Keren kom man samtidigt
släpande på 21 pojkar som redan
var döda. Man satte upp galgar runt torget
och hängde dessa redan döda människor.

Jag tänker i dag tillbaka på vad den
unge eritreanske frihetsledaren sade:
»Är ni verkligen de människor som törs
för världsopinionen föra fram en sådan
här sak och tala om att här pågår en
frihetskamp, att här finns ett folk som
inte längre får utge dagliga tidningar på
tigré och tigrinja, som språken heter,
som inte får ha radiosändning på sitt
eget språk etc.? Eller är det verkligen
så att världsopinionen bara är intresserad
av de stora länderna såsom Sydafrika
etc.? Har vi minoriteter ingen
rätt?» När jag i dag har lyssnat till de
olika problem som har framlagts ringer
dessa ord i mina öron: »Törs du verkligen
framföra en sådan här sak?»

Jag är en varm vän av Etiopien, har
alltid verkat för det landet och kommer
att göra det även i fortsättningen. Men

mitt samvete kan inte tiga still. Därför
är min bön att hans excellens utrikesministern
och våra representanter i FN
måtte ta upp den eritreanska frågan och
framhålla att de val som en gång skulle
genomföras aldrig ägt rum, att här pågår
ett krig sedan tre och ett halvt år
tillbaka och att det därför vore lämpligt
om FN kunde sända en konlrollkommission
till Eritrea.

Medan jag har ordet vill jag också belysa
förhållandena i grannlandet Sudan.
Hur många av oss här i Sverige eller i
övriga länder vet att där i dessa dagar
pågår ett krig? Södra Sudans representanter
har aldrig återvänt till det sudanska
parlamentet. Tre miljoner människor
står därmed utan representation.
Enligt rykten har tusentals och åter tusentals
människor stupat i de strider
som pågår just i våra dagar. Jag hemställer
att även denna fråga måtte utredas
och att våra representanter i FN
även måtte försöka få en kontrollkommission
till detta land.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Av den långa debatt som
vi haft här i dag skulle en utomstående
ganska lätt kunna få det intrycket att
åsikterna om utrikespolitiken skulle gå
starkt isär. Så är emellertid inte fallet
— åtminstone inte såvitt gäller vårt eget
lands förhållande till främmande makter,
och även detta förhållande kunde
väl i någon mån vara av intresse för oss
som nu debatterar utrikespolitik i andra
kammaren. Den enighet som rått i
många år rörande vår utrikespolitiska
huvudlinje ligger fast. Denna enighet
uppfattas av oss alla som ett styrkebälte
för vår nation — ett styrkebälte som vi
mycket väl behöver i den oroliga och
labila värld som omger oss. Vi är helt
eniga om den alliansfria linjen, som
syftar till neutralitet i händelse av krig.
Vi är också eniga i vårt mycket starka
intresse av att särskilt inom FN arbeta

90 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 em.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

och verka för avspänning, för dämpande
av rustningstakten och för att göra
FN kapabel att vid uppseglande konflikter
verkligen kunna utföra de fredsbevarande
aktioner som har visat sig
utomordentligt effektiva — och naturligtvis
i kampen för att få bort kärnvapnen.

När nu en utrikesdebatt ändå kommit
till stånd kan det vara frestande att
föra fram vissa allmänna reflexioner.
Det är, herr talman, ingalunda min avsikt
att spika några teser och att försöka
övertyga andra om att dessa teser
innehåller den fulla och exakta sanningen.
I det splittrade och dunkla utrikespolitiska
läge som präglar vår tid
är det svårare än kanske någonsin att
sia om den framtida utvecklingen. Vad
vi kan komma med är i långa stycken
gissningar och förmodanden. Låt mig
därför herr talman, utan alla anspråk
nöja mig med att tänka högt.

Den alarmerande utvecklingen i
Asien, Afrika, Mellanamerika och på
andra håll i världen har i högsta grad
fångat intresset. Svenskarna har alltid
haft den nobla egenskapen, att de har
velat ingripa på deras sida som de har
funnit förtryckta och malträterade. Det
ligger helt i linje med denna tradition
att vi i Sverige med utomordentlig häftighet
har reagerat och reagerar mot
varje form av rasförtryck och att vi med
stor sympati ser på frigörelsen av tidigare
koloniala stater från främmande
överhöghet.

Det är emellertid, som excellensen
Torsten Nilsson flera gånger med rätta
har sagt, ingen anledning för oss att
föra demonstrationspolitik. Beslutet att
med ändring av redan avgiven röst i
efterhand rösta för den afro-asiatiska
resolutionen skulle ha kunnat förefalla
heroiskt, om inte alla visste att den resolutionen
inte leder till några förpliktelser.
Säkerhetsrådet kommer inte att
besluta om dessa sanktioner; vetorätten
kommer att utövas. Faran är att resolu -

tionen i verkligheten försvårar möjligheterna
att få till stånd de åtgärder till
förmån för den förtryckta färgade folkmajoriteten
som vi alla önskar.

Tesen om folkens rätt till självbestämmande
som en elementär mänsklig rättighet
är en tes som till sin natur måste
vara universell. Den måste alltså gälla
även i den världsdel som i den allmänna
utrikesdebatten här hemma alltför ofta
blir bortglömd, nämligen i vår egen
världsdel — i Europa.

Det kan synas förvånande att intresset
för vårt närmaste grannskap, den del
av världen där vi lever och där vårt lilla
folk kan ha något av ett inflytande och
med vars nationer vi står i historisk och
kulturell förbindelse sedan generationer,
att det intresset skall vara så relativt
ringa. Vi är strandägare vid Östersjön
och vid sunden och därmed utsatta
för de strategiska risker som är
förenade med en sådan position. Det är
då egendomligt att intresset i vårt land
för vad som händer på andra sidan Östersjön
är så föga utvecklat. Utlandsresenärer,
som i jämn ström tar vägen
över Danmark och Nordtyskland, får ju
ibland någonting av en chock när de
vid passagen av Liibeck upptäcker att
de befinner sig bara någon mil från östzonen
och från den järnridå som fortfarande
går tvärsigenom Tyskland. Det
är nog inte många som har tänkt på att
den järnridån går ett bra stycke väster
om Stockholm.

Man behöver inte ha någon särskilt
utvecklad iakttagelseförmåga för att
göra klart för sig vilka latenta spänningar
som finns inom Östeuropa och
som bottnar i att tjeckoslovaker, polacker,
ungrare och många många andra
sedan det andra världskriget tvingas
leva under ytterligt förändrade förhållanden.
På andra håll i Europa finns
det spänningar som innebär klara krigsrisker.
Jag syftar på diktaturerna som
håller den iberiska halvön i ett järnhårt
grepp och som kan dölja revolutionära

Torsdagen den 9 december 1905 em. Nr 40

Utrikesdebatt i anslutning till svar pft interpellationer och fråga ang. aktuella utrikespolitiska
frågor

krafter, som vid ett givet tillfälle kan
leda till våldsamma förändringar.

Det spörsmål som vi här i Sverige
under eu utrikesdebatt sådan som den
här i allra första hand borde ställa oss
är val: Hur skall vår världsdel kunna
bevaras? Hur skall utvecklingen kunna
ledas därhän att undertryckta folk når
befrielse och får normala levnadsvillkor?
Det är klart att man kan ha olika
synsätt på Europas utveckling. Man kan,
som herr de Gaulle, se saken så, att ett
efter världskrigen tillfrisknat Europa å
ena sidan borde ha kraft nog att värna
sitt eget oberoende utan stöd från Förenta
staterna, å andra sidan inte obetingat
kan våga lita på ett stöd från
andra sidan av Atlanten i en farlig situation.
Att Frankrike inte blev konsulterat
innan Kennedy tog sin ställning
beträffande Cuba-invasionen är en sak
som uppenbarligen gick general de
Gaulle djupt till sinnes och som antas
kraftigt ha medverkat till hans beslut
att hindra Englands inträde i EEC.
Ingen skall förneka att det kan ligga
någonting i de Gaulles uppfattning.

För dem som i likhet med oss i högerpartiet
har ett levande intresse för
problemen om att åstadkomma ett enat
Europa är det av utomordentligt intresse
att följa marknadsutvecklingen å
ena sidan inom EEC och å andra sidan
inom EFTA. Och alldeles speciellt är det
av intresse att söka bedöma utsikterna
till ett sammanfogande av dessa båda
marknader till en enda europeisk marknad.
De antydningar om nya strömningar
som just i dagarna kommer från
Frankrike tycks ägnade att inge en viss
tro på framtiden. Jag syftar både på
general de Gaulles och den franska utrikesministerns
uttalanden för en kort
tid sedan angående möjligheterna för
upptagande av nya förhandlingar med
England och på den omständigheten att
europaproblemen tycks ha spelat en
framträdande roll i den franska valrörelsen.
Jag hoppas att handelsminis -

terns upplysning för en stund sedan är
riktig, att den svenska regeringen har
en hög grad av beredskap för den händelse
att situationen hastigt skulle komma
att förändras.

Herr talman! Det tysk-franska vänskapsfördraget
året 1963 gjorde väl på
oss alla ett gripande intryck. Att få
se dessa sedan århundraden tillbaka
svurna fiender räcka varandra handen
till ett fredligt samarbete val- utomordentligt
uppbyggligt. Men samarbetet
saknar inte svårigheter och spänningar.
Tyskland ser sin säkerhet i den nära
förbindelsen med Förenta staterna, med
amerikanska soldater på tysk jord, medan
general de Gaulle inriktar sig på
en alltmera anti-amerikansk politik.
Samtidigt har Frankrike inlett en vänskapsoffensiv
mot de östeuropeiska staterna
och mot Sovjet som påminner om
den gamla klassiska inringningspolitiken
och som i högsta grad måste kännas
besvärande för Tyskland.

När general de Gaulle den 4 februari
1965 vid sin presskonferens slog fast
att det tyska problemet icke kan lösas
utan biträde av Tjeckoslovakien och
Polen väckte det helt naturligt vissa bekymmer
i Tyskland. Den tyska diplomatien
har emellertid inte varit overksam.
Man utbygger i rask takt sina förbindelser
med satellitstaterna i öster.
I september 1963 öppnades den första
tyska handelsdelegationen i Warszawa
och den har under 1964 följts av liknande
handelsdelegationer i Bukarest,
Budapest och Sofia. Förbindelserna med
Jugoslavien på det ekonomiska området
är intima. Däremot har några kontakter
icke uppnåtts vare sig med Tjeckoslovakien
eller Albanien.

Framför allt sker det en snabb utbyggnad
av handelsförbindelserna. Västtysklands
export på Östeuropa är lika
stor som samtliga övriga EEC-staters
tillsammans, och Västtyskland är de östeuropeiska
kommunistländernas största
kund. Vid sidan av de officiella för -

92 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 em.

Utrikesdebatt i anslutning till svar på interpellationer och fråga ang. aktuella ut*
rikespolitiska frågor

handlingarna utvecklar Kruppverken i
Essen en betydande verksamhet, innebärande
ett industriellt samarbete med
särskilt Polen och Ungern.

Herr talman! Det nya Tyskland brottas
med den nästan olösliga uppgiften
att bryta ner den mur av fruktan och
misstroende som en gång restes genom
de nazistiska våldsdåden i Östeuropa
och Sovjet. Så länge denna mycket naturliga
fruktan består finns det knappast
någon förhoppning om att länderna
på andra sidan järnridån skulle kunna
finna med sin säkerhet förenligt att låta
Tysklands enande realiseras. Arbetet
med att försöka göra klart för dessa
länder att det nya Tyskland är något
annat än det Tyskland, vars trupper en
gång förhärjade dem, är ett arbete på
lång sikt som fordrar ett utomordentligt
tålamod.

Det förefaller mig inte uteslutet att
vi här i Sverige i någon mån skulle
kunna bidra till en avspänning och normalisering
av förhållandena i Östeuropa
genom att öppna våra förbindelser med
dessa länder. Kanske bör det ske i första
rummet med Polen och Jugoslavien
och avse handelsförbindelser, kulturella
förbindelser och förbindelser inom turistväsendets
område. Dessa länder har
uppenbarligen ett starkt behov av att
kunna bryta sin isolering och få möjlighet
att utveckla sina kontakter även
i andra väderstreck än de ostliga.

Herr talman! Här i Sverige är vi
ense om en alliansfri politik och jag
hoppas att vi även skall förbli ense om
att denna alliansfria politik måste byggas
upp stödd av ett starkt, betryggande
svenskt försvar. Vad vi på det området
har åstadkommit är respektingivande
och Sverige saknar ingalunda betydelse
när det gäller stabiliteten i vår del av
Europa. Men det skulle vara självbedrägeri,
om vi inbillade oss att vår säkerhet
kan tryggas enbart genom egen
kraft. En mängd människor samlas i
dag under fältropet »Amerika skall läm -

na Vietnam». Alla delar vi avskyn för
bombning och blodsutgjutelse, men det
fältropet betyder bland mycket annat
att man finner det riktigt att amerikanerna
genom att dra hem sina trupper
skall göra det möjligt för den kinesiska
kommunismen att tränga fram över sydvietnamesiskt
område och kanske över
hela södra Östasien.

Jag har litet svårt att förstå hur samma
människor som driver den ståndpunkten
samtidigt kan tycka det vara
en självklar plikt för Förenta staterna
att skydda det nordiska området från
sovjetiska framstötar. Vill man att Förenta
staterna skall nöja sig med en isolationism,
innebärande att denna stormakt
värnar om hemlandet men inte
tar något ansvar för världen i övrigt
— och det är en ståndpunkt som måste
tilltala miljontals amerikanare —- måste
man väl dra konsekvenserna inte bara
i öst utan även i väst.

Natoalliansen är tidsbegränsad och
general de Gaulle har redan tillkännagivit
att Frankrike är på väg ut ur den.
En sådan försvagning vore även ur
svensk synpunkt en rätt bekymmersam
händelse.

I en sovjetisk tidskrift kunde man nyligen
läsa att livliga kontakter upprätthölls
mellan de nordiska ländernas
kommunistiska partier. Vid deras rådslag
behandlas de mest aktuella frågorna
vad gäller läget i norra Europa, och
gemensamma synpunkter i de grundläggande
internationella frågorna arbetas
fram. Jag förmodar att det är riktigt.
Natonärvaron i Norden uppfattas av
Sovjet som ett hot och det är därför
mycket naturligt att tankarna på ett nordiskt
försvarsförbund skulle framkalla
applåder i Moskva, såsom ägnat att försvaga
den atlantiska försvarskedjan.
Sovjets intresse för medverkan vid
Nordkalottens utbyggnad, inte minst när
det gäller trafiklederna, finns anledning
att uppmärksamma från svensk sida.

Den finske presidentens tal om sam -

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

arbete mellan Norge och Finland till
försvar av dessa länders gemensamma
gräns kom som en överraskning och —■
tillåt mig att säga det — som en obehaglig
överraskning. Redan det att utspelet
gjordes utan någon kontakt med
den norska regeringen och utan att den
svenska regeringen, som dock i realiteten
är kraftigt berörd av den föreslagna
åtgärden, på något sätt hade konsulterats
är ägnat att förvåna. President Kekkonen
måste ju ha varit fullt på det
klara med de negativa reaktioner som
måste komma från Norge. Att han likväl
gjorde sitt utspel måste ha berott på
orsaker som vi inte känner till. Man
erinrar sig dock Mästarens ord: »Detta
säger Du icke av Dig själv, utan andra
hava ingivit Dig att säga så.»

Herr talman! Med dessa funderingar
har jag för min del kommit fram till
att Sverige har anledning att söka värna
om sitt hus i en farlig värld, att Sverige
bör ägna ökat intresse åt vad som
sker i östersjöområdet, i Tyskland och
i östra Europa och att det ur vår synpunkt,
även om vi inte där vare sig kan
eller vill söka påverka skeendet, är av
stor betydelse att det atlantiska samarbetet
vidmakthålles och stärkes.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Utbyggnaden av universitet och högskolor
m. m. (forts.)

Herr talmannen erinrade om att kammaren
vid gårdagens sammanträde godkänt
statsutskottets hemställan i mom.
1 i dess utlåtande nr 173 angående utbyggnaden
av universitet och högskolor
m. m. och att beträffande mom. 2 rösträkning
i votering om framställda yrkanden
å dels bifall till utskottets hemställan,
dels bifall till reservationen 2)
av herr Boman m. fl. i motsvarande del
uppskjutits på grund av fel på voteringsapparaten.

Sedan den vid gårdagens sammanträde
godkända voteringspropositionen

ånyo upplästs verkställdes votering medelst
oinröstningsapparat. Därvid avgavs
115 ja och 102 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst oraröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 112 ja och 103 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor

dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 106 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 114 ja och 103 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 785
och II: 932; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 10) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:785 och 11:932.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Torsdagen den 9 deceinbcr 1965 em.

Nr 40

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wennerfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 180 ja och 26 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 12) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 117 ja och 97 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 13

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 120 ja och 91 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 14

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hammarberg begärde

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor

emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 14) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hammarberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 153 ja och 53 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Skänninge (s), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få meddela
att jag röstade fel. Jag avsåg att rösta
ja men råkade trycka på nej-knappen.

Mom. 15 och 16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 17

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen 8); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Blidfors begärde emeller -

m. m.

tid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 17) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
8) av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Lundmark begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 79 ja och 107 nej, varjämte 32 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen
8) av herr Boman m. fl.

Mom. 18 och 19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 20

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 9 a) av
herr Boman m. fl.; 3:o) bifall till reservationen
9 b) av herrar Bertil Petersson
och Nils Theodor Larsson; samt 4:o)
bifall till motionen 11:917; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Torbrink begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposi -

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

tionen ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock
fru Torbrink votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition i
den förberedande voteringen antagits
den under 3:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 20) i statsutskottets utlåtande
nr 173 antager reservationen 9 a) av
herr Boman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 9 b) av herrar Bertil
Petersson och Nils Theodor Larsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Torbrink begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 74 ja och 33 nej, varjämte 110 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 20) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

Ja;

4 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9 a) av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Almgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 67 nej,
varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 21

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i motionen II: 913; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 22 och 23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 24

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 24) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
40

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Tomträttslån till kommuner

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 102 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 25—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 28

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Hedenäset begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 28) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
13) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 73 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 29—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Tomträttslån till kommuner

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tomträttslån till kommuner
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 144 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 15 oktober 1965,
föreslagit riksdagen att

dels godkänna de riktlinjer för statliga
tomträttslån till kommuner som förordats
av departementschefen, och
dels medgiva att statliga tomträttslån
till kommuner finge utbetalas från lånefonden
för bostadsbyggande.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen från

första kammaren

I: 770 av herr Ferdinand Nilsson,

1: 775 av herr Risberg m. fl.,

I: 776 av herr Skärman m. fl.,

I: 777 av herr Sundin m. fl., samt
från andra kammaren
11:920 av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl.,

II: 921 av herr Mundebo m. fl.,

II: 922 av herr Oskarson m. fl.

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 10

1 motionen I: 770 hade yrkats att riksdagen
måtte avslå propositionen nr 144
samt i skrivelse till Knngl. Maj :t uttala
att de statliga resurserna för bostadsbyggandet
måtte disponeras efter hittillsvarande
normer, dock med den ökning
av produktionen av en- och tvåfamiljsbostäder
på egen grund, särskilt
egnahem, som kunde befinnas möjlig.

1 de likalydade motionerna I: 775 och
II: 922 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 144.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:775 och 11:922 samt
1: 770, sistnämnda motion såvitt nu var
i fråga,

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet förordade riktlinjer
för statliga tomträttslån till kommuner; b)

medgiva att statliga tomträttslån
till kommuner finge utbetalas från lånefonden
för bostadsbyggande;

II. att motionen I: 770, såvitt den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; III.

att motionerna I: 776 och II: 921
samt 1:777 och 11:920 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Bohman och Turesson,
vilka ansett att utskottet under I. och
II. bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:775 och 11:922 samt
I: 770, sistnämnda motion såvitt nu var
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts proposition
om statliga tomträttslån till kommuner; II.

att riksdagen måtte i anledning av
motionen I: 770, såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad reservanterna anfört i fråga om
önskvärdheten av ökad småhusproduktion.

Tomträttslån till kommuner

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Den proposition om
tomträttslån som nu behandlats av statsutskottet
bygger på två hypoteser. För
det första utgår man ifrån att tomträtten
är ett ur alla synvinklar lämpligt
instrument och att den erbjuder så stora
fördelar för kommunerna att tomtl
ättsupplåtelse bör på olika sätt stimuleras
av staten. För det andra bygger
den på att tomträtten för närvarande
är diskriminerad från kreditsynpunkt i
förhållande till äganderätten. Eftersom
ingen av dessa hypoteser kan anses bärande
vill jag ta upp dem till kritisk
granskning.

Låt mig emellertid först erkänna att
lomträttsinstitutet erbjuder åtskilliga
fördelar. Vid upplåtelse på industrimark,
i hamnar och vid trafikplatser
är tomträtten obestridligen lämplig.
Framför allt kan den vara lämplig vid
egnahemsbebyggelse i sammanhängande
villaområden. Där kan en rätt tilllämpad
tomträtt medföra stora fördelar,
framför allt för egnahemsägarna själva.
Jag vänder mig alltså inte mot tomträtten
som sådan utan mot den överdrivna,
urskillningslösa kampanj för institutet
som bedrivs som ett led i marksocialiseringen.

Tomträtten har alltså blivit ett vapen
i den ideologiska debatten mellan två
olika system, två olika ideologier. Den
ena bygger på att större delen av marken
skall ägas av samhället. Den andra
anser att enskild äganderätt i största
möjliga utsträckning bör bibehållas.

Ideologiskt anser företrädarna för
den första meningsriktningen att tomträtten
kan lösa så gott som alla problem.
Tomträtt har blivit ett politiskt honnörsord
som missbrukas och som enligt
min mening kan skada tomträtlsinstitutet
som sådant.

Mot denna bakgrund tycker jag att
det är allvarligt att bostadsstyrelsen,

100

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Tomträttslån till kommuner

som skall vara ett objektivt ämbetsverk,
ansett sig böra ge ut en broschyr som
inte bara innehåller en saklig redovisning
av tomträtten utan också utgör en
polemisk debattskrift i en politiskt kontroversiell
fråga. Jag tycker att det är
cn äventyrlig praxis som ett svenskt
ämbetsverk därmed givit sig in på.

Jag vill sedan understryka att förhållandena
ändrats avsevärt på det
markpolitiska fältet sedan år 1907, då
tomträttsinstitutet infördes. Samhället
har i dag helt andra markpolitiska resurser
än det hade då. Expropriationslagstiftningen
ger samhället vittgående
möjligheter att förfoga över marken,
och byggnadslagstiftningen fanns på
den tiden endast som ett embryo. I
byggnadslagstiftningen finns i dag bestämmelser
som ingen kunde drömma
om år 1907.

Nu gör man gällande att tomträtten
har fördelar i många olika hänseenden.
Departementschefen framhåller för det
första att tomträtten möjliggör en aktiv
styrning av markanvändningen och därmed
utgör ett viktigt komplement till
bebyggelseplaneringen. För det andra
anses tomträtten medföra gynnsammare
förutsättningar för att genomföra
framtida ändringar i fråga om markens
användning. För det tredje har tomträtten
stor betydelse som hjälpmedel i
samhällsbyggandet. För det fjärde kan
man genom tomträtten tillgodogöra sig
huvudparten av markens värdestegring.

Det är lätt att säga allt det där, men
vad det innebär är kanske inte så lätt
att konkret göra klart för sig.

Vad först beträffar möjligheterna att
genom tomträtt aktivt styra markanvändningen,
vill jag erinra om att man
genom byggnadslagen, genom stadsplaner,
byggnadsplaner och stadsplanebestämmelser
kan styra markanvändningen
väl så bra som genom tomträttsinstitutet.

Vad sedan beträffar möjligheterna att
åstadkomma framtida ändringar i markanvändningen
kan man utan svårighet

ändra stadsplaner och därigenom ge
samhället möjlighet att lösa in marken,
i de fall då förutsättningar för markinlösen
inte redan från början hade förelegat.
Det är inte nämnvärt svårare att
expropriera äganderättsmark än vad
det är att expropriera tomträtt. Tvärtom
föreligger det ofta psykologiska svårigheter
att lägga beslag på tomträtten,
eftersom samhället får anses ha lämnat
en viss garanti till tomträttsinnehavaren
genom tomträttsavtalet. De psykologiska
svårigheterna har kommit till tydligt
uttryck inte minst här i Stockholm,
t. ex. i Enskededalen och i Äppelviken.
Dessutom ger ju tomträttslagen faktiskt
möjlighet för en tomträttshavare att i
vissa fall inför expropriationsdomstol
begära ogiltigförklaring av en uppsägning,
om han anser att den är obefogad.
I Stockholm har man för övrigt
för att komma ifrån en del svårigheter
manipulerat med upplåtelsetiderna på
ett sätt som väl aldrig varit avsett i lagen.
Man skapar därmed en utomordentligt
stor osäkerhet för de egnahemsägare
och det småfolk som det här är
fråga om. Eftersom lagen förutsätter
vissa bestämda upplåtelsetider —- första
gången 60 och därefter 40 år — har
kommunerna svårt att just på den bestämda
dagen besluta sig för hur de
skall utnyttja marken. Därför har man
i Stockholm funderat på att provisoriskt
förlänga upplåtelsetiden utöver de
Ou åren. Detta har aldrig varit avsett i
tcmträttslagen.

Vad sedan beträffar den tredje fördelen,
nämligen att tomträtten skulle vara
ett väsentligt hjälpmedel i samhällsbyggandet,
frågar man sig: Vad menas
egentligen med detta? Det är ett utomordentligt
kryptiskt uttalande. Jag förmodar
att man åsyftar de villkor, som
man har möjlighet att skriva in i ett
tomträttsavtal och som man naturligtvis
inte kan få in i avtal när man överlåter
marken med äganderätt. Dessa
villkor har på sina håll blivit groteskt
detaljerade, som t. ex. i Stockholm där

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40

101

man i tomträttsupplåtelser inför förbud
mot långtidsparkering i avtal som skall
löpa i 60 år. Vad vet man om bur det
kommer att se ut om 60 år? Sådana avtal
och sådana bestämmelser var sannerligen
inte avsedda när man skrev
lagen 1907 och när man överarbetade
den i början av 1950-talet.

Vad slutligen gäller möjligheterna för
kommunerna att tillgodogöra sig markvärdestegringen,
är det klart att man
genom avgäldsreglering i viss utsträckning
kan följa med markvärdet, men
avgiilderna kan ju bara regleras vart
tjugonde år. Vad händer på 20 år? Om
vi går tillbaka till 1945 och ser på det
markvärde och det penningvärde vi
hade då, säger det tillräckligt. Man kan
inte när man ändrar en tomträttsavgäld
höja den så mycket att man därmed
kompenserar sig för den markvärdestegring
som inträffat under de förflutna
20 åren. Avgäldsregleringen innebär,
att man vart tjugonde år gör
plötsliga, våldsamma och ryckiga höjningar
av avgälden, och det drabbar
den innehavare av tomträtten som just
vid det tillfället sitter på tomten.

Dessutom finns det väl anledning,
när man diskuterar oförtjänt markvärdestegring
och markvärdestegringsproblemen
över huvud taget, att påminna
om att 1963 års markvärdekommitté ju
behandlar denna fråga och förväntas
komma med ett förslag i vår. När den
kommittén har löst sina uppdrag finns
det verkligen inget skäl att använda
tomträtten som ett medel att dra in
markvärdestegringen.

Herr talman! Jag är alltså inte negativt
inställd mot tomträtten i och för
sig. Vad jag vänder mig mot är den
våldsamt överdrivna argumentering för
tomträttsinstitutet som förs i olika sammanhang
och i helt andra syften än dem
det verkligen är fråga om.

Även det andra argumentet, nämligen
att tomträtten skulle vara »diskriminerad»
från kreditsynpunkt, vill jag underkänna.
Vi har ju som alla vet den

Tomträttslån till kommuner

civilrättsliga regeln här i landet, att
man som pant inte kan ställa annat än
det man verkligen äger. Marken och
byggnaden är sakrättsligt en enhet när
man äger marken. Det är klart att både
marken och byggnaden därför ligger
som underlag för de statliga bostadslånen.
Men de statliga bostadslånen beviljas
bara utöver 70 procent av belåningsvärdet;
resten är primär- och sekundärlån.
Därutöver varierar de ju
dessutom mellan 15 och 30 procent beroende
på den kategori som bygger. Vid
tomträtt däremot är det ju kommunen
som äger marken, och då är det självklart
att ägaren av huset inte kan lägga
tomten till grund för sitt lån. Kommunen
har på vanligt sätt att täcka sina
mark- och exploateringskostnader genom
lån eller skattefinansiering. Att förhållandena
faktiskt är sådana innebär
ingen diskriminering. Jag tror därför
inte att frågan över huvud hade aktualiserats,
om vi inte hade haft ont om krediter
och om inte skatteskruven i kommunerna
dragits till på sätt som skett.

Propositionen, herr talman, innebär
rätt och slätt en prioritering av kommunernas
lån för tomträttsmark och för
markexploatering. Men lånet är ju så
konstruerat att det ges inte bara, som i
fråga om äganderättsmark — för den
del av underlaget som ligger över 70
procent — utan går ända från botten
och upp till 95 procent. Departementschefen
säger härom själv i propositionen:
»Om kreditgivningen till kommunerna
för tomträttsmark helt skulle följa
bostadslånegivningens mönster, borde
tomträttslånet uppgå till 15 å 30 procent
av tomträttsmarkens värde och kommunerna
för återstående kredit hänvisas
till lånemarknaden. En uppdelning av
de förhållandevis små tomträttslånen på
flera kreditgivare skulle emellertid vara
tämligen opraktisk.»

Det är alltså av praktiska skäl som
han avvisar den i och för sig riktiga
tanken.

Det måste anses vara definitivt felak -

102

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Tomträttslån till kommuner

tigt att i dag med den stora bristen på
medel på kreditmarknaden prioritera
ytterligare medel för detta ändamål och
därmed stimulera kommunerna att låsa
pengar i mark och locka kommunerna
att upplåta mark med tomträtt i stället
för att sälja marken och få in pengar
för nya markköp.

Invändningarna mot förslaget kan väl
sägas koncentrerat ha kommit till uttryck
i riksgäldsfullmäktiges och riksbanksfullmäktiges
bestämt avstyrkande
yttrande, och jag skall därför sluta med
att citera riksbanksfullmäktiges yttrande: »Det

bör emellertid framhållas att, i
dagens läge med högkonjunktur och
med fullt utnyttjande av de produktiva
resurserna, eu kommunal upplåning för
markförvärv och tomträttsupplåtelser i
de former, utredningen föreslår, måste
medföra minskat utrymme för den övriga
upplåningen, något som knappast
kan undgå att drabba även kommunerna.
Det förhållandet, att kreditpolitiken
under rådande förhållanden måste vara
ytterst restriktiv, utesluter givetvis inte
att kommunernas upplåningsbehov kan
tillgodoses på något längre sikt. Under
sådana omständigheter kan det emellertid
starkt ifrågasättas om det ligger i
linje ens med kommunernas egna intressen
att ha viss del av sin upplåning
bunden till bestämda ändamål i lägen
som det nuvarande.»

Vidare heter det: »Enligt fullmäktiges
mening föreligger det därtill skäl
att antaga att en ensidig lättnad i finansieringsmöjligheterna
vid markförvärv
i nuvarande läge enbart kommer att leda
till en ytterligare press uppåt på
markpriserna. Fullmäktige anser därför
att en mer samlad lösning av markvärdesfrågan
är nödvändig.»

Och till slut: »Sammanfattningsvis
finner fullmäktige sålunda att de skäl,
som utredningen anfört och som refe■
erats och diskuterats ovan, inte är tillräckligt
starka för att motivera införandet
av särskilda låneformer för kommu -

nernas finansiering av markförvärv och
tomträttsupplåtelser. Fullmäktige får
därför avstyrka utredningens förslag.»

Om detta uttalande var riksbanksfullmäktige
eniga. Alla partier som är representerade
i fullmäktige stod alltså
bakom uttalandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Som en av motionärerna
vill jag i anslutning till statsutskottets
utlåtande nr 174 anföra några
synpunkter. Jag kan i stort instämma
i vad herr Bohman här har framfört och
skall försöka att inte upprepa vad han
har sagt.

Jag vill dock först framhålla att tomträttsinstitutet
har och har haft många
uppgifter att fylla när det gällt att underlätta
genomförandet av byggnadsplaner,
främst i våra större städer. Det
har varit av betydelse vid saneringen
av de centrala stadsdelarna och under
särskilda förhållanden och t. ex. i fråga
om anläggandet av industrier och dylikt.

Men att ta detta förhållande som en
motivering för ett allmänt kreditstöd
för tomträttsupplåtelse som nu föreslås
kan inte vara befogat efter vad jag
förstår, särskilt inte när vi snart får
en hel råd lagförslag att behandla, vilka
kommer att underlätta för kommunerna
att ta den mark i anspråk som behövs
för byggnadsplaner och över huvud
taget för allmänna uppgifter.

Bara om en liten stund har vi i dag
att behandla tredje lagutskottets utlåtande
nr 30, som gäller ändringar i
byggnadslagen och som ger en kommun
betydligt ökade möjligheter att
genomföra byggnadsplaner genom ett
förenklat förfarande vid förvärv av rättigheter.
Genom antagandet av detta
lagförslag och genom förslag till lag
om gemensamhetsanläggningar, som vi
vet är på gång, kommer flera möjlig -

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40

heter att stå till buds när det gäller
genomförandet av general- och stadsplaner
i våra tätorter.

Att kommunerna skall driva en aktiv
markpolitik är vi alla överens om, men
tydligen är vi inte lika överens om
vad en aktiv markpolitik från kommunens
sida innebär. Målet för en aktiv
markpolitik är enligt min mening att
möjliggöra en hög och jämn byggnadsproduktion
av såväl bostäder som övriga
anläggningar. Härvidlag är en långsiktig
planering av större betydelse än
vem som äger marken. Om det skulle
vara så att det är tomträttsinstitutets
befintlighet eller obefintlighet i en kommun
som vore avgörande, borde väl
rimligtvis inte de kommuner som är
begåvade med ett tomträttsinstitut i dag
ha någon bostadsbrist. I varje fall borde
de ha klarat av det hela bättre än
de som inte har tomträttsinstitut. Jag
anser att kommunen skall planera för
byggandet och samordna åtgärder, som
är ägnade att stimulera skilda byggintressenter
av alla kategorier. Jag ser
det som kommunens främsta skyldighet
att se till att det alltid finns färdig
och disponibel mark för bebyggelse.
För att säkerställa detta finns det även
andra sätt för kommunen än att förvärva
marken. Det kan ske genom samverkan
med markägare, som själva vill
och kan bebygga sin mark, genom samverkan
med byggnadsföretag m. fl. för
överenskommelse om bebyggande av
aktuella områden. Kommunerna kan
också genom överenskommelse med det
lokala näringslivet och intressenter på
orten säkerställa bostadsproduktion
och annan byggnadsproduktion i enlighet
med den kommunala planeringen.
Skulle det erfordras kan kommunerna,
såsom tidigare här har sagts,
gå emot tredskande markägare — vi
kan kalla dem så — och tvångsvis förvärva
mark så att kommunerna kan
genomföra sina planer när det gäller
utbyggnadsprogrammet.

Vad som är särskilt viktigt enligt min

103

Tomträttslån till kommuner

uppfattning när det gäller aktiv markpolitik
är inte att kommunen äger marken
— det är inte nödvändigt — utan
att planeringen genomföres så att markresurserna
utnyttjas och att byggklar
mark, såsom jag tidigare sagt, alltid
står till förfogande.

Ett annat skäl som anföres i propositionen
som stöd för ökad tomträtt
är att framtida planering underlättas
genom att samhället äger marken, vilket
man nog kan sätta en hel del frågetecken
efter. Det skulle bland annat
innebära att egnahemsägaren med tomträtt
kan hanteras, såsom jag ser det,
mera fritt och godtyckligt av framtidens
samhällsplanerare än egnahemsägaren
med äganderätt till tomten. Detta
torde väl inte vara tanken efter vad
jag kan förstå. Ingen av dem, vare sig
han äger tomten eller inte, kan enligt
nuvarande och ännu mindre enligt pågående
lagstiftning utgöra något hinder
för en effektiv samhällsplanering.
Det finns ingen anledning att tro, att
om kommunen ställs i en tvångssituation,
det skulle bli lättare att göra
upp med tomträttsinnehavaren än med
tomtägaren. Det kan tvärtom ställa sig
svårare för kommunen att göra upp
med tomträttsinnehavaren, ty då har
ju kommunen en gång aktivt deltagit
i fastighetsbildningen och kan i det
sammanhanget också påstås ha större
moraliskt ansvar.

Att det ekonomiskt skulle ställa sig
så mycket förmånligare för kommunen
att vid en uppgörelse ha med tomträttsinnehavaren
att göra torde också
vara tveksamt. Värdesstegringen ligger,
som alla vet, till huvudparten på
byggnadsvärdet och till en betydligt
mindre del på markvärdet. När det gäller
värdestegringen på byggnader har
båda de kategorier som bär diskuterats
samma krav och samma rättigheter att
få dem tillgodosedda.

Det kan också vara en fördel att
kommunen inte äger marken, när det
gäller för den att slå vakt om mil -

104

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Tomträttslån till kommuner

jöer som av en eller annan anledning
anses värdefulla och bör bevaras eller
när det gäller att åstadkomma en rimlig
exploatering av ett område. Då torde
det utan tvivel vara lättare för en
kommunal myndighet att hävda allmänna
intressen mot enskilda ägare
och intressenter än mot kommunala
eller halvkommunala nämnder och företag.

Att tomträttsinstitutet med sin nuvarande
utformning skulle överföra
markvärdesstegringen till samhället har
anförts som ett skäl i propositionen
och har redan behandlats av herr Bohman.
Jag vill bara instämma i vad herr
Bohman har anfört.

Att en kommunal upplåning för markförvärv
och tomträttsupplåtelser enligt
de bestämmelser som föreslås måste
medföra minskat utrymme för den övriga
upplåningen, som också kommer
att drabba kommunerna, torde väl vara
ställt utom allt tvivel. Det är ett
känt förhållande att markköp inom
kommunerna i högre eller lägre grad
finansieras skattevägen. Med de förmånliga
lånevillkor som här föreslås
för kommunerna när det gäller markförvärv
är det väl helt naturligt, att
kommunerna kommer att begagna sig
av dessa möjligheter och i stor utsträckning
övergå till lånefinansiering av
markköp. Detta måste medföra en större
belastning på kapitalmarknaden som
går ut över annan kreditgivning. Vi vet
att vi har ett visst kapital till förfogande
och detta kan ställa till besvär och
göra det mycket krångligt för kommuner
att genomföra andra angelägna
projekt.

Slutligen vill jag säga, att det nog
hade funnits anledning att invänta resultatet
bland annat av 1963 års markvärdekommitté
och även översynen av
expropriationslagstiftningen som pågår
samt förslaget om gemensamhetsanläggningar.
Hade vi haft dessa utredningar
hade vi också haft ett helt
annat underlag för att diskutera vad

vi tagit upp i dag och ett annat underlag
för det beslut vi skall fatta.

Herr talman! Tomträttsinstitutet har
inte det värde att det måste prioriteras
på det sätt som här föreslagits. Jag
kan inte komma ifrån den uppfattningen
att tomträttsinstitutet genom den
utformning det nu fått kommer att
medföra att mark överföres i kommunens
ägo i sådan omfattning att vi
därmed riskerar ett kommunalt markmonopol,
vilket jag inte anser mig
kunna tillstyrka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Virgin
m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! I den fråga som vi
nu behandlar är socialdemokrater, centerpartister
och folkpartister eniga i
sitt ställningstagande. Det är högermännen
i utskottet som har en avvikande
mening. Detta skulle kunna förenkla
diskussionen något, men det vore
väl litet oförskämt att avföra en debatt
på det principiella planet, även om
tidpunkten inte är lämplig för långa
debatter.

Jag skulle dock vilja säga till herr
Bohman att det är litet svårt att förstå
att han verkligen tycker att tomträttsinstitutet
kan medföra några fördelar.
Det är — för att använda samma ord
som herr Bohman själv använde i sina
värderingar av propositionen — en
våldsam argumentering som han för,
när han talar om att tomträtten har
vissa fördelar. Det är en mängd svagheter
som han påtalar. De fördelar som
han har kunnat hitta är ju ytterst blygsamma.

Såvitt jag kan förstå är det framför
allt tomträttsupplåtelsen av mark för
bebyggelse med flerfamiljshus som herr
Bohman är irriterad över. Det verkar
som om han kunde acceptera sådan
upplåtelse när det är fråga om industribyggnader
och egnahem — i mot -

Torsdagen den 9 december 1905 em.

Nr 40

105

sats till vad högerns partiledare har
anfört i första kammaren.

Herr Bohman nämnde en del andra
saker som gjorde att jag fick intrycket
att det endast är i fråga om flerfamiljshus
som han är irriterad över
tomträttsupplåtelse.

Jag tycker tvärtom att tomträttsinstitutet
har stor betydelse just när det
blir fråga om bebyggelse med flerfamiljshus.
Det är här som vi kan förvänta
spekulationer i framtiden. Det
är här som man kan behöva göra omregleringar.
Det är de fördelar som
tomträttsinstitutet då erbjuder som vi
har utgått ifrån, när vi tagit ställning
i denna fråga.

Det är klart att här föreligger ett
material som gör det svårt att argumentera,
men man vet ju att det, när
man gör omregleringar i stadsbebyggelse,
uppstår förväntningar på den
kommande stadsplanen, som gör att
värdet på marken stiger. Byggnaderna
finns där, och deras värde ligger i
den funktion de har. Vid omregleringar
och nya dispositioner blir det ju marken
som får ett annat värde. Om kommunen
har den aktuella marken i sin
ägo, är det kommunen som får »ta ut
förväntningen» och inte den som har
nyttjanderätten till marken. Jag anför
detta bara som ett litet inslag i denna
diskussion, som i och för sig är mycket
intressant. Jag håller med herr
Bohman om att man kan tänka sig
många andra vägar. Men det utesluter
inte att tomträttsinstitutet också kan
vara bra att ha som komplement till de
andra lagar som vi har. Men detta
kanske vi får anledning att diskutera
i andra sammanhang, framför allt kanske
när markvärdestegringskommittén
lagt fram sitt förslag. Då får vi — hoppas
jag åtminstone — ett material som
vi kan diskutera och som kanske kan
ge oss en annan syn på frågan om
vart vinsterna av markvärdestegringen
skall ta vägen.

Herr Bohman kallar detta resone4*
— Andra kammarens

Tomträttslån till kommuner

mang för marksocialism. Det ordet förekommer
även i motionen. Jag trodde
inte att vi skulle behöva höra det i
denna debatt, men det har upprepats.
Det är så mycket som högern har kallat
socialism. Men det var ju högern
som införde tomträtten, och högern
har inte motsatt sig den någon gång,
såvitt jag kan finna. Det är ju inte
första gången som vi får höra ett sådant
»honnörsord» i fråga om ting som
högern har en annan mening om.

Om kommunerna utnyttjar de möjligheter
som de nu kominer att få, tror
jag att det kommer att få stor betydelse
när det gäller att till samhället överföra
de markvärdestegringsvinster som är en
följd av samhällets växt. Det kan också
betyda att det blir möjligt att dämpa
markvärdestegring, där sådan kan vara
oskälig.

Herr Bohman säger att när det om 20
år — som det nu är fråga om — blir
möjligt att göra omregleringar, så kommer
dessa att bli våldsamma och ryckiga.
Jag vet inte hur man skall bära sig
åt. Skall man göra dem tyst och sakta?
Om man skall göra en omreglering vart
tjugonde år måste det ju ske på en gång
och inte med en krona i timmen den
dag omregleringen träder i kraft. Med
omreglering vart tjugonde år blir för
övrigt ryckigheten inte så stor. Jag hoppas
att den kan bli ryckigare. Det ligger
en förmodan om ett kommande förslag
i den riktningen i den markpolitiska
utredningens betänkande som
framlades förra året och som i viss mån
givit upphov till den nu behandlade
proposition, ett förslag att tiden för
tomträttsavgälden skall förkortas till tio
år.

Det tycker jag är ypperligt, ty då
får man oftare pröva frågan om ändring
av tomträttsavgälden. Det är ju det som
man inte haft möjlighet att göra hittills.
I 1907 års lag, som i detta avseende bär
gällt oförändrad ända fram till 1953,
sades ju att tomträttsavgälden skulle vara
den tid som tomrätten gällde. Mark -

protokoll 1965. Nr 40

10G Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Tomträttslån till kommuner

upplåtelser för bostadsbyggande har ju
som regel gällt 60, 70, 80 år. Därför har
det ännu inte varit möjligt att ompröva
någon tomträttsavgäld. Stockholms stad
var ju den som först upplät mark med
tomträtt, 1908. Den får sålunda inte möjlighet
att reglera om detta förrän tidigast
1968.

I 1953 års lag stadgas att det skall vara
20 års intervaller, men det dröjer i alla
fall ända till 1973 innan man kan göra
det, som jag verkligen tycker är angeläget
att göra klart för kommunerna att
de skall göra, nämligen omregleringar,
så att den markvärdestegring som normalt
hör förekomma i ett samhälle, också
kommer det samhälle till godo som
har skapat förutsättningar för den. Vi
får därmed också en regulator som förhindrar
oskälig markvärdestegring.

Herr Oskarson och herr Bohman ville
göra gällande att det är fråga om ett
kreditstöd till någonting som skulle ligga
utanför den normala bostadsbelåningen.
Herr Bohman säger att det rätta sakförhållandet
är att man, när man belånar
sitt hus, belånar något som man
äger. Marken äger man inte och den kan
man alltså inte belåna. Det är någon
annan som äger den och denne får ordna
lån på sitt sätt. Detta resonemang är
formellt riktigt, och det finns ingenting
att anmärka på det.

Jag höll nästan på att citera vad herr
Wedén sade till herr Bohman i en tidigare
debatt i dag, nämligen att man
får skilja mellan juridik och politik.
Man får kanske skilja mellan juridik och
affärer också, herr Bohman. Detta är
både affär och litet av politik. Då får
man se till vad man vill uppnå. Man
vill ha en bostadsbebyggelse på de två
typer av markupplåtelse som finns i
vårt samhälle, nämligen äganderätt och
nyttjanderätt.

Tomträttsmarken är i dag diskriminerad.
Vi vet av alla de yttranden som
lämnats i olika sammanhang, att kommunerna
avstår från att upplåta mark
med tomträtt av det skälet att den är

diskriminerad jämfört med äganderätten.
Det är detta som vi nu har att ta
ställning till. Det är i och för sig inte att
ta ställning — även om detta blir följden
— till frågan om tomträttens roll i
samhället, utan det är fråga om att skapa
»lika villkor» — ett populärt uttryck
i bostadsdebatten ■— mellan tomträtt
och äganderätt.

Det är den frågan som har gjort det
enkelt för oss att i avdelningen och i
statsutskottet ena centerpartister, folkpartister
och socialdemokrater i en för
övrigt sedan 1962 års valrörelse så infekterad
fråga som tomträttsfrågan då
blev genom ett misstag i en TV-debatt.
Men trots detta har man på sakliga grunder
lyckats komma överens och det är
hedersamt att man kunnat göra det i så
besvärliga frågor. Att högern skulle komma
med, det vore kanske att begära för
mycket. Likaså att man skulle kunna få
ner temperaturen på dessa frågor.

Sedan sägs det att detta innebär en
prioritering av ytterligare områden på
kapitalmarknaden, som kommer att
snedvrida den. Man kommer att ytterligare
låsa större områden. Jag tycker
att det är alldeles fel att säga så, därför
att i dag är tomtmarken prioriterad om
ägaren till huset också är ägare till
marken. Då får han pengar till mark i
och med bostadslånet, men tillhör marken
kommunen och är upplåten mot
tomträtt, då är den diskriminerad. Då
får man inte låna pengar. Men kommunerna
måste ju låna dessa pengar för
att kunna köpa marken och företaga
exploateringar, så kapitalmarknaden är
redan utnyttjad, det är bara fråga om
vem som skall finansiera och varifrån
pengarna skall komma. Pengarna finns
investerade och upplånade, så någon
ytterligare press utöver den vi redan
har behövs ej. Det är fråga om vilket
bankinstitut det skall ske över. Skall
det vara via bostadslånen eller på annat
sätt?

Det är klart, herr Bohman, att man
skulle kunna tänka sig att det blir så

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40

107

finurligt anordnat att även markandelen
fick precis samma kvardröjande former
i bostadsbelåningcn som vi hade
med primär-, sekundär- och tertiärlån,
som dessa gamla kvarlevor så fint heter.
Det kunde man naturligtvis också ha
haft på tomträttsdelen, men det är ju
en praktisk fråga. Det rör ju sig om en
ringa del av den totala kostnaden. Det
är bara dumt att ge sig på en sådan hårklyvning.

Får jag till slut säga att när herr Bohman
citerar riksbanken och stöder sig
på riksgäldsfullmäktiges uttalande, så
sade han mycket riktigt att det gällde
markpolitiska kommitténs betänkande
beträffande markförvärv och tomträttsupplåtelse.
Jag vill göra kammarens
ledamöter uppmärksamma på att det i
huvudsak gäller markförvärv, och det
var denna fråga som var den kontroversiella
och besvärliga, därför att man
då kom in på någonting som var helt
annorlunda. Då är det inte fråga om att
finansiera de markbitar som är bebyggda,
utan det gäller att skaffa mark för
framtida bebyggelse.

Där har jag personligen en helt annan
mening än herr Bohman, riksbanksfullmäktige
och riksgäldsfullmäktige.
Jag hoppas innerligt att vi får diskutera
i denna sak så snart som möjligt, därför
att det är angeläget att kommunerna får
ökade resurser att kunna skaffa sig mera
mark, också för att dämpa markvärdestegringen.
Ju större markområden kommunen
äger, desto mer kan den medverka
till att hålla ner markvärdestegringen,
så att vi kan få eu lugnare samhällsutveckling
på detta område.

Det är inte så mycket tomträttsbelåningen
man varit störd av, herr Bohman.
Hade den kommit separat är jag
övertygad om att man hade haft svårt
att finna argument och i varje fall inte
de argument man nu funnit, när man yrkat
avslag på markpolitiska kommitténs
betänkande, då det i huvudsak gällde
markförvärvslån.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Tomträttsl&n till kommuner

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det skall inte fördöljas
att bakom de motsättningar som föreligger
mellan mig och herr Bergman —
om vi skall begränsa oss till denna lilla
krets — ligger en principiellt olikartad
syn på markinnehav. Jag, som är förespråkare
för enskild äganderätt i största
möjliga utsträckning, har en grundinställning
till tomträtten. Herr Bergman,
som förordar kollektivt eller samhälleligt
markägande har en annan syn
på tomträtten. Detta är rätt naturligt.
Jag vill emellertid påpeka att tomträtten
infördes en gång av den borgerliga
regim som satt år 1907, och då var
frågan inte så infekterad som nu. Då
ville man skapa ett institut, som skulle
kunna komplettera markäganderätten,
men som inte var förenat med samma
långtgående markpolitiska syftemål som
nu. Det var framför allt sociala syften,
som då motiverade förslaget.

När herr Bergman nyss diskuterade
tomrättens för- och nackdelar gav han
uttryck åt en mera nyanserad sym än
eljest. Den var inte så generell och så
kategorisk som den man ibland möter
inte minst i bostadsstyrelsens broschyr
som jag nyss talade om.

Jag tycker också att tomträtten kan
ha fördelar i vissa fall — det har jag
erkänt — inte minst inom egnahemsområden
och att den dessutom bör tilllämpas
där så befinnes lämpligt efter
prövning från fall till fall.

Men jag förstår fortfarande inte hur
markvärdestegringssynpunkterna skall
kunna åberopas med någon nämnvärd
tyngd i detta sammanhang. Markvärdefrågan
kommer att lösas av en särskild
kommitté. Den löses inte genom tomträtten.
Det skulle vara intressant om herr
Bergman kunde tala om för mig hur man
praktiskt och konkret skall lösa t. ex.
det problem som vi bär i Stockholm,
där mycket stora områden är upplåtna
med tomträtt, exempelvis inom Bromma.
Nu kommer dessa tomträttskontrakt att
löpa ut vad det lider.

Vad skall man då göra? Skall man

108 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Tomträttslån till kommuner

säga upp rubb och stubb och bygga
flerfamiljshus? Det är — för att använda
ett uttryck som jag inte gärna
använder — politiskt omöjligt att vidta
en sådan åtgärd. Skall man räkna upp
avgälderna? Ja, det skall man göra. Men
vilka drabbas av den avgäldshöjningen?
Det gör de som just nu bor där. De som
har fått markvärdestegringen har säkerligen
för länge sedan sålt sina kåkar.
Det är andra människor som bor
där nu och som får en månghundraprocentig
avgäldsstegring. Den är väl i
och för sig befogad, men inte innebär
det att man drar in någon markvärdestegring
att tala om till samhället, herr
Bergman. Det är en chimär att tro att
tomträtten verkligen löser det problemet.

Beträffande den kreditpolitiska sidan
förhåller det sig på det sättet att t. ex.
Stockholm och Göteborg, som i mycket
stor utsträckning upplåter tomträtt, finansierar
denna med kommunlån och
skattemedel. I framtiden kommer de
att finansiera den, om förslag går
igenom, med pengar över en mycket
hårt ansträngd obligationsmarknad. Det
skapar nya påfrestningar på bostadsmarknaden
som inte är lämpliga ur
samhällsekonomisk synpunkt.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle som jag sade,
herr Bergman, ha varit en fördel om vi
hade fått diskutera denna fråga i dess
stora sammanhang. Då hade vi haft ett
annat underlag för diskussionen. Det
verkar emellertid som om man tror att
det gör mindre ont om man tar en bit
i taget. Det kanske det gör.

Ändamålet med detta förslag är val
att åstadkomma en byggnadsproduktion
som bär de bästa förutsättningar att
kunna fylla de krav som samhället ställer.
Jag har försökt framhålla att detta
förslag om finansiering inte har någon
avgörande betydelse därvidlag. Hur planeringen
utföres inom kommunerna betyder
mera. Planeringen är A och O.

Med de möjligheter som nu står till
buds kan kommunerna planera och även
genomföra sina byggnadsplaner.

I fråga om finansieringen förhållei
det sig väl så att de pengar för markköp
som kommunerna nu tar ut skattevägen
i framtiden kommer att tas ut
via lånefinansiering. Jag kan inte tänka
mig att kommunerna med dessa förmånliga
lån framdeles kommer att skattefinansiera
några markköp. Det tycker
jag skulle vara oklokt av kommunalmännen.
Vi kommer därför att få en
större press på kapitalmarknaden. Detta
är väl ändå ofrånkomligt.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Dessa lån, herr Oskarson,
är inte markförvärvslån utan tomträttslån
på mark som redan är inköpt
och exploaterad. Den frågan behöver
vi alltså inte försöka blanda in.

Till herr Bohman och även till herr
Oskarson vill jag säga att om kommunerna
avstår från att upplåta mark med
tomträtt uppstår det förskräckliga förhållandet,
som herr Bohman talade om,
att man då disponerar över en prioriterad
obligationsmarknad. Avstår man
från tomträtten får man sålunda en prioriterad
obligationsmarknad.

Herr Bohman sade att 1907 förelåg
andra motiv. Jag roade mig med att se
efter vad man sade 1907 när frågan
behandlades i en proposition. Högsta
domstolen hade på den tiden att granska
sådana lagförslag. Dåförtiden var
man ganska pryd i många avseenden
jämfört med vad man är i vår tid, och
man nämnde kanske inte alltid tingen
vid deras rätta namn. Justitierådet Herslow
uttalade då följande:

»Bostadsbrist i förening med däraf
föranledd trångboddhet och oskäligt
stegrade hyror har, såsom allmänt erkännes,
länge utgjort en af de svåraste
olägenheter i våra större städer, företrädesvis
hufvudstaden. En väsentlig,
ehuru visserligen icke enda orsak till
denna olägenhet har varit det onatur -

Torsdagen den 9 december 1965 cm.

Nr 40

109

ligt uppjagade tomtpriset. Andra omständigheter
hafva verkat i samma riktning,
såsom storstadens dragningskraft,
otillräckliga och ända till senaste tiden
otidsenliga kommunikationsanstalter
samt fastighetsägarnes nästan oinskränkta,
genom inga eller åtminstone
icke fullt effektiva åtgärder från det
allmännas sida motarbetade, ofta hänsynslöst
begagnade öfvermakt öfver
samhällets öfriga befolkning. Ägarne af
hus och tomter hafva hittills åtminstone
i hufvudstaden varit i besittning af
ett så godt som fullkomligt monopol,
hvilket gjort fast egendom i staden eller
dess omedelbara närhet till ett synnerligen
omtyckt föremål för spekulationen.

Den stegring af tomtvärdet, som är
en följd af gators framdragande, utläggande
af torg, parker och andra offentliga,
öppna platser, anbringande af gatubelysning,
kloakledningar med flera
dylika allmänna inrättningar, har, fastän
den åstadkommits på bekostnad af
samhällets samtliga skattskyldiga invånare
och således rätteligen bort tillkomma
samhället i dess helhet, uteslutande
kommit fastighetsägarne till godo. Att
detta förhållande innebär en orättvisa,
torde ligga i öppen dag.»

Detta sades alltså i den proposition
som herr Lindman lade fram. Jag hade
varit stolt och glad om det varit ett
socialdemokratiskt statsråd som haft
något av samma frispråkighet i markfrågan.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Detta var mycket intressant.
Först använder herr Bergman
en lång stund för att tala om för oss
att vi inte skall anlägga juridiska synpunkter
vid våra bedömningar och kritiserade
mig, när jag anförde sådana
synpunkter i debatten. Sedan gick herr
Bergman själv så långt att han citerade
t. o. m. högsta domstolen. Jag vill inte

Tomträttslån till kommuner

på något sätt bestrida att de kammarlärda
herrarna i högsta domstolen kan
ha fört sådana resonemang. I och för
sig låter de sig väl föras.

När man införde tomträttsinstitutet
1907 lade man tyngdpunkten på de
sociala skälen. Man ville ha ett institut
som var lämpligt för egnahemsverksamhet.
Det är ganska typiskt att man
i så stor utsträckning använde tomträtten
just i de stora villaområden som jag
talade om. Man var angelägen om att
göra tomträttsinstitutet så jämbördigt
med äganderätten som möjligt. Man förstärkte
det i olika sammanhang och
lagändringen från 1954 syftade också till
att göra tomträttsinstitutet till ett med
äganderätten såvitt möjligt jämbördigt
institut.

Men det man syftar till i de utredningar
som pågår är ju att uppluckra
tomträtten för att göra den mera smaklig
för kommunerna. Samtidigt intensifierar
man sin argumentering och gör
tomträtten till ett slagträ i den samhällspolitiska
debatten. Den utmålas
som ett värdefullt instrument för att
åt samhället bevara markvärdestegringen.
När man inte kan komma fram på
annan väg söker man använda tomträtten.
Det är häremot det finns anledning
att vända sig.

Jag förstår inte herr Bergmans resonemang
om att förslaget inte skulle
innebära att obligationsmarknaden belastas.
I Stockholm eller Göteborg, som
gör största delen av sina markupplåtelser
i dag med tomträtt, finansierar
kommunen sin markexploatering och
sina markförvärv med vanliga kommunlån
eller med skatter. När det nya
förslaget gått igenom, kommer man att
finansiera med tomträttslån, som plockas
ut via bostadslånefonden och alltså
belastas obligationsmarknaden. Det
är väl alldeles uppenbart. Det är situationen
före och efter förslagets genomförande
som man skall jämföra med
varandra, om man skall göra någon
jämförelse.

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Tomträttslån till kommuner

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Citatet ur propositionen
från 1907 var föranlett av herr Bohmans
som jag tyckte något felaktiga
återgivande av motiven för 1907 års lagstiftning.
Det var inte förestavat av något
behov av att ieka jurist. Det vill jag
inte leka, i varje fall inte med herr Bohman,
det kan jag försäkra.

Beträffande pressen på kapitalmarknaden
är det klart att om Göteborg och
Stockholm fortsätter att ha tomträtt i de
former de har i dag och utvecklar den,
så har herr Bohman rätt. Men vi har
sett en annan utveckling. Andra städer
har avstått från att använda tomträttsupplåtelseformen
för bostadsbebyggelse
i den utsträckning de har gjort tidigare.
Med hänsyn till den utvecklingen har
man vidtagit denna åtgärd. De ger sig
alltså ut på obligationsmarknaden den
andra vägen, så att på det sättet har vi
en effekt som stämmer med det resonemang
jag tidigare har fört.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Många kommuner kommer
att med största tillfredsställelse hälsa
möjligheterna att införa tomträttsinstitutet
och detta med hjälp av statliga
lån. Kommunerna kan inte själva, med
egna medel, helhjärtat engagera sig för
erforderliga markförvärv, då kommunalskatten
på sina håll är på väg mot
eller ligger över tjugokronorsgränsen,
Det finns så många andra angelägna investeringar.
Man måste få låna för att
kunna göra så långfristiga men värdefulla
investeringar som nödvändiga
markköp är. När man vet att knappast
något har sådan benägenhet att i prishänseende
stiga så snabbt som exploateringsmöjlig
mark, i starkt expanderande
tätorter, så får man handla efter
denna erfarenhet. Men det krävs kapital
för detta. Utvecklingen på marknaden
har visat att man handlar bäst genom
att slå vakt om eller införa tomträttsinstitutet
i största möjliga omfattning.
Enligt markpolitiska utredning -

ens siffror byggdes 1958 13 procent
flerfamiljshus på tomträttsmark på
platser utanför de tre storstäderna, som
alla har tomträttsinstitut. År 1963 eller
fem år senare, byggdes endast fyra procent
flerfamiljshus på tomträttsmark i
orter utanför storstadsområdena.

Vad har inträffat under denna period?
Kommunerna har på grund av kapitalbrist
varit tvungna att släppa tomträttsinstitutet
och frånhända sig äganderätten
till marken, vilket är högst olyckligt.
Erfarenheten har nämligen visat
att det är högst värdefullt att disponera
över marken och leda utvecklingen på
detta område, och det bör först och
främst vara kommunerna själva som är
inkopplade på den uppgiften.

Tomträttsinstiutet, expropriationsförfarandet
och stadsplanemonopolet är
så värdefulla instrument i de starkt
expanderande kommunerna att de bör
kunna utbyggas och förstärkas. Det är
därför angeläget att kommunerna beredes
tillfälle att i god tid säkra tomtmarksinnehavet
åt kommunerna och
förhindra uppkomsten av oskäliga tomtpriser.
De s. k. »förväntningsvärdena»
på tomtmark präglar nu i hög grad
marknaden på de flesta växande orterna.
Själv har jag under många år varit
i tillfälle att följa denna ständiga kamp
om tomtmark på många platser. Priset
på marken trissas upp och kommunerna
förlorar mer och mer inflytande
över råmarken på grund av sin bestämda
åsikt att de inte skall betala överpriser.
Endast förköpsrätt för att tillgodose
samhällets berättigade intresse
att disponera marken och statliga stöd
för lån till tomträttsupplåtna områden
kan återställa ordningen på en i hög
grad infekterad spekulationsmarknad.
Vår stad som årligen satsar cirka 12—
14 miljoner kronor på markköp kan
konstatera att det behövs ytterligare
pengar för att förhindra att markägarna
låser en nödvändig tomtanskaffning
inom rimlig tid, genom att antingen
hålla på marken i förväntan på högre

Nr 10

111

Torsdagen den 0 december 19G5 em.

priser eller endast sälja marken i småområden
och till höga priser under en
lång följd av år. Därför kan inte kommunerna
långtidsplanera och lägga upp
vettiga exploateringsområden och rimliga
exploateringstider. Malmö stad har
varit nödsakad att begära expropriation
av inte mindre än 31 områden inom
stadsgränsen och detta expropriationspaket
har helt nyligen avgjorts inom
kommunikationsdepartementet.

Vår hårda strid mot enskilda intressen
har gällt priset på tomtmarken, och
detta pris pressas i denna intressekonflikt
ständigt uppåt. Saknar man ekonomiska
resurser måste resultatet bli att
samhällets berättigade intressen skjuts
åt sidan och att det viktiga förfogandet
över marken glider över : privata
händer. Så har hänt i bl. a. Hälsingborg,
där ett betydelsefullt bostadsområde,
nödvändigt för kommunens bostadsplanering,
köptes av ett privat bolag för
25 miljoner kronor därför att kommunen
saknade pengar för att kunna konkurrera.
När denna byggnation skall
komma till stånd vet ingen liksom inte
heller om den kommer att sammanfalla
med stadens intresse av att det blir
statsbelånade hus och en socialt inriktad
bostadsbebyggelse. Marken förlorades
sålunda på grund av ekonomiska
svårigheter och det vitala samhällsintresset
har nu kommit bort ur bilden.

En riktig lösning av problem som
dessa innebär utan tvivel den proposition
som nu föreligger. Den ger kommunerna
chansen att föra en förutseende
och effektiv markpolitik. Det föreslagna
beloppet, 40 miljoner kronor, är
visserligen alltför lågt, men man räknar
även i propositionen med en snar och
kraftig lyftning för att åstadkomma en
rimlig proportion på detta värdefulla
och angelägna lånestöd.

Under åren 1958—1902 tillhandahöll
kommunerna omkring 80 procent av
tomtmark för byggande av flerfamiljshus
inom exploateringsområden och 30
procent av marken inom tidigare tätbe -

Tomträttslån till kommuner

byggda områden. Men som redan nämnts
såldes i ökad utsträckning marken och
den tidigare strikt tillämpade tomträtten
upphävdes på grund av brist på investeringskapital.
Ett statligt lånestöd
till kommunerna framstår därför som
ytterst nödvändigt för att kommunerna
skall kunna på nytt aktualisera eller
återinföra tomträttsinstitutet.

Herr Bohman tycks inte vara närvarande,
men det skulle vara rätt intressant
att med honom diskutera vad näringslivets
byggnadsdelegation sagt. Näringslivets
byggnadsdelegation har tydligen
en helt annan uppfattning om
tomträtten och beskriver tomträttsinstitutet
som ett dåligt instrument för att
överföra markvärdestegring till kommunen.
Delegationen önskar i första hand
en sådan ordning att kommunerna inte
köper tomtmark, men om så sker bör
denna mark omedelbart säljas till blivande
byggnadsexploatörer. Varför? Jo,
enligt delegationens bedömning skulle
totmarken vara »helig mark» och därför
böra förbehållas den privata marknaden
— ett cyniskt och kallt ställningstagande
mot samhällets intresse!
Näringslivets byggnadsdelegations

ståndpunkt i detta avseende styrker mig
i min uppfattning om tomträttens betydelse
för kommunerna och deras utveckling.

Är tomträttsinstitutet verkligen ett dåligt
instrument och ett mindre ekonomiskt
lönande objekt för kommunerna?
Nej, motsatsen är snarare fallet. En
trettioårig erfarenhet gör att vi i Malmö
på detta område kan redovisa goda ekonomiska
resultat. År 1965 uppvisade sålunda
Malmö stad en inkomst av c:a 6,5
miljoner kronor på tomträtts- och arrendeavgifter
för ett år. Vi tillämpar
tomträtten på alla områden, både för
bostäder och industrier. Den nämnda
inkomsten växer efter hand som ny
mark inköpes och utlämnas mot arrende-
eller tomträtt, och de ökade inkomsterna
kan användas för nya markköp.

Den starka expansionen tvingar emel -

112

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Tomträttslån till kommuner

lertid —- trots denna inkomst — fram
ännu större behov av kapital för betydligt
snabbare markinköp. Men det väsentliga
i tomträtten ligger i att kommunen
äger mark, förhindrar markspekulation
och håller rimliga tomträttsavgälder
och arrendeavgifter. Tomträttsavtalen
innehåller avgäldsregleringar
för bostäder vart tjugonde år; för industrier
finns en bestämmelse om reglering
vart tionde år. Men det hela blir
ändå en utmärkt affär för tomträttsinnehavaren
som slipper låsa stora belopp
i markkostnader.

En sådan tomträttspolitik är till gagn
för såväl samhället som den enskilde
medborgaren, men det krävs oerhörda
ekonomiska resurser från samhällets
sida för att klara problemet med markinköp
i god tid. Det är därför tacknämligt
att regeringen föreslår riksdagen
att stödja kommunernas möjligheter att
föra en kraftfull aktiv markpolitik genom
tomträttsavtal och tomträttslån.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det förslag till tomrättslån
till kommuner som vi nu har att ta
ställning till vill jag betrakta som en
viktig delreform. Den är viktig därför
att markfrågorna spelar en så central
roll i vår bostadspolitik. En framsynt
markpolitik är ett nödvändigt inslag i
bostadspolitiken. Samtidigt är den en
delreform. Förslagen är av begränsad
karaktär och syftar till att uppnå paritet
mellan tomträttsmark och äganderättsmark
i fråga om kreditmöjligheterna.
De gällande bestämmelserna innebär,
som tidigare framhållits, att låneunderlaget
reduceras om det gäller
tomträttsmark. Det är sålunda inte fråga
om att ge tomträtten några företräden,
utan det rör sig endast om att nå
likställighet.

Jag vill samtidigt framhålla att jag
ingalunda betraktar tomträtten som någon
patentlösning i markpolitiken.

Markvärdestegringen bör i första hand
angripas med andra metoder, vid tilllämpningen
av tomrättsinstitut uppstår
vissa tekniska svårigheter, och man
kommer inte ifrån en del värderingsproblem
i samband med uppsägning eller
expropriation av tomträtt.

Jag känner mig således inte träffad
av herr Bohmans betygsättningar när
han talar om att man ur alla synvinklar
ser tomträtten som ett lämpligt instrument,
att det förs en överdriven
och urskillningslös kampanj och att man
gör sig skyldig till en våldsamt överdriven
argumentering. Jag vet inte hur herr
Bohman läser utskottsutlåtandet, men
jag kan inte finna att denna kritik på
något sätt träffar utlåtandet och inte
heller motionerna. Det träffar inte heller
bostadsstyrelsens skrift om tomträtt,
som i huvudsak är ett referat av markpolitiska
utredningens betänkande. Detta
rör sig heller inte om någon socialisering
ty det är ju bara fyra procent av
lägenheterna i flerfamiljshusen i nyexploaterade
områden som uppförs på
tomträttsmark. Liksom högerledaren
Lindman 1907 betraktar jag tomträtten
som ett bra institut. Man bör göra vissa
reservationer, men tomträtten är likväl
av stor betydelse. Dess fördelar är så
tungt vägande att jag inte tvekar att
stödja förslaget, och jag kan inte heller
finna att man bör vänta med beslut
med hänsyn till andra utredningar i
markfrågor.

Det aktuella förslaget är dock som sagt
bara en delreform. Markpolitiska utredningen
framhöll att finansieringssvårigheterna
var det största hindret för en
kommunal markpolitik. Det var enligt
utredningen nödvändigt att tillgodose
behovet av mark för att behålla en hög
och jämn bostadsproduktion och till bostäderna
hörande samhällsservice och
kommersiell service. Som vi vet är kommunernas
markberedskap otillräcklig. I
allmänhet har kommunerna mark bara
för tre till fyra års byggande. En större
och viktigare reform är därför mark -

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40

113

förvärvslån till kommunerna och vi har
framhållit vikten av att riksdagen snarast
föreläggs förslag i denna fråga.

Herr talman! Jag kan inte inse att det
föreliggande förslaget med dess begränsade
karaktär motiverar någon stor
markpolitisk debatt, ty det är inte fråga
om någon socialisering eller någon prioritering
på kapitalmarknaden och inte
heller rör det sig om att lösa alla markpolitiska
problem. Det handlar helt enkelt
om en välkommen delreform.

Herr talman! Jag yrkar bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill helt kort beröra
ett par saker som herr Svenning tog
upp.

Herr Svenning konstaterar med all
rätt att kommunerna har många angelägna
kapitalutgifter och han framhöll
att de medel som beräknats för tomträttslånen,
40 miljoner kronor, inte kommer
att räcka till. Detta är nog alldeles
riktigt och det är också mot denna
bakgrund som jag diskuterar det här
problemet. Jag håller med om att det
nu inte gäller att föra någon stor markpolitisk
debatt utan bara en deldebatt.
Men då skall man också ta fasta på de
delar av problemet som är väsentliga.
Och en väsentlig fråga är just det förhållandet,
att man här tillgriper medel
för tomträttslån, med de följder som
detta får för kommunernas kapitalbehov
i övrigt och belastningen på kapitalmarknaden
i dess helhet. Det är detta
som diskussionen egentligen rör sig om.

Herr Svenning säger att markpriserna
undan för undan pressas upp. Ja,men
hur skall man komma åt den saken
genom att bifalla det föreliggande förslaget?
Prisbildningen och prisuppressningen
på marken äger rum vid — om
jag får använda det uttrycket— gränsen
för vad kommunerna äger. Så snart man
kommer därutöver pressas priset upp.
Men det problemet får vi behandla i ett

Tomträttsl&n till kommuner

annat sammanhang. Det förslag, som vi
nu skall ta ställning till, hjälper inte
till att hålla nere markpriserna.

Privat mark är inte alls helig mark,
herr Svenning. Men herr Svenning och
jag har skilda uppfattningar om äganderätten
till marken — det är bara att
konstatera detta. Enligt min mening är
det varken kriminellt eller diskriminerande
att en egnahemsinnehavare äger
sin tomt. Jag kan inte finna att det på
något sätt skulle vara asocialt heller.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Oskarson om att kommunerna numera
har skyldighet att göra upp rullande
femårsplaner, och det betyder att de
skall hålla sig framme i mycket god tid
när det gäller markförvärv, ty det tar
också tid att planera det hela. Man måste
hålla sig framme inte bara i de nuvarande
kommunerna utan också i de
blivande storkommunerna och det måste
handlas snabbt, ty vi vet hur mycket
det spekuleras och försäljes.

Jag talade om att vi har sex miljoner
till förfogande i en fond och att denna
fond nu växer till sju miljoner. Dessa
pengar får användas men det behövs
betydligt mer för att klara av markproblemen.

Helt nyligen gjorde vi ett enda markköp,
som uppgick till 12 miljoner. Det
kan hända att vi mycket snabbt behöver
använda pengarna för att köpa marken
till ett hyggligt pris och hindra
andra konkurrenter att komma över
den. Får vi nu ett statligt stöd ges kommunen
större möjlighet att handla och
planera.

När herr Oskarson talar om att man
kanske inte kan bevara miljöerna och
annat om kommunerna köper marken
vill jag invända, att detta är just vad
man kan. Den stadsplanering som kommunerna
gör på samlade områden betyder
att hänsyn kan tas till miljöer och
omgivning, vilket innebär att området

114

Nr 40

Torsdagen den 9 december 19C5 em.

Tomträttslån till kommuner

blir attraktivt. Får vi dessa chanser utnyttjar
vi dem, ty numera är vi skyldiga
att planera i god tid.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom kommunerna
har en rullande femårsplanering för
byggnadsverksamheten gäller det ju att
planera i god tid — det är vi fullkomligt
överens om. Man måste sålunda bedriva
en aktiv markpolitik för att denna
planering skall kunna genomföras
på ett lämpligt sätt och byggnationen
fylla de krav som kommunen kan ställa.
Men, herr Svenning, det är fördenskull
inte nödvändigt att kommunen äger
all den mark, som planeras. Vi har ändå
möjligheter att planera och i så god tid
att byggnationen kan utformas på det
sätt vi önskar. Skulle någon tredskas —
det skall inte förnekas att sådant kan
förekomma — har vi genom våra lagar
möjligheter, och om jag rätt förstår
de lagberedningar som pågår får vi ännu
större möjligheter att genomföra de utbyggnadsplaner
som kommunen önskar.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Oskarson, att vi som har en gnutta
kommunal erfarenhet av dessa saker
vet vad som händer på detta område.
Det förekommer många gånger i samband
med köp att enskilda drar ut på
tiden och att området exploateras betydligt
senare än vad som skulle ha
skett om det varit i samhällets ägo. Låt
oss äga marken, planera på ett klokt sätt
och sedan fördela byggnadskvoten mellan
enskilda, kooperativa och allmännyttiga
företag! Det är den bästa uppläggningen.
De enskilda byggmästarna
skall ju bygga, men jag anser inte att
det är nödvändigt att de skall äga marken.
Det är bättre att samhället äger den.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag har inga invändningar
att göra mot det förslag som här

föreligger från regering och utskottsinajoritet.
Då jag ändå har begärt ordet
så är det för att helt kort redovisa hur
jag ser på det frågekomplex av vilket
denna fråga är en del. Jag anser att det
är omöjligt att diskutera frågan annat
än i samband med hela komplexet,
d. v. s. markpolitiken över huvud taget.

Detta förslag om statliga tomträttslån
till kommunerna avser en inte oväsentlig
åtgärd i syfte att komma till rätta
med vad som går under benämningen
markspekulation. Värdet av denna åtgärd
blir givetvis mindre om den inte
åtföljs av andra mera direkt verkande
åtgärder, som man väl får hoppas skall
komma inom den närmaste tiden.

Markspekulationen betraktas av de
flesta som ett samhällsont, men så fort
det blir fråga om att göra något mot
detta onda är enigheten som bortblåst.
Inte ens i den föreliggande högerreservationen
finns direkt utsagt att mark
för bebyggelsen bör få vara ett spekulationsobjekt
som alla andra. Inte desto
mindre tycks man motsätta sig varje åtgärd
för att stävja denna markspekulation.
Om reservanterna anser detta är
en förhastad slutsats, måste de svara på
frågan: Vilka åtgärder rekommenderas
i stället för de föreslagna?

Naturligtvis har markspekulationen
och vad därmed sammanhänger olika
betydelse och aktualitet i olika delar av
landet. Värst är den i storstadsområdena.
En av reservanterna är stockholmare.
Jag läser i reservationen följande:
»Vid kommunens bedömning av om
tomträttsinstitutet skall tillämpas eller
om försäljning av mark skall ske, bör
tomträttens fördelar vägas bl. a. mot
den nytta kommunen kan ha att genom
försäljning av mark få medel för de
ytterligare markförvärv, som kan befinnas
påkallade med hänsyn till kommunens
ansvar för bostadsförsörjningen.»

I storstockholmsområdet förekommer
ofta att kommunerna avyttrar kommunal
mark. De gör det vanligtvis av ett
och samma skäl: man kan inte behålla

Torsdagen den 9 december 1905 em.

Nr 40

115

marken utan måste sälja den för att
skaffa pengar, främst för bostadsbyggandet.
Ofta säljs mark, avsedd för bostadsbebyggelse,
till byggnadsfirmor.
Det måste väl vara herr Bohman bekant
att när en byggmästare köper marken
får lian monopol på att bygga — konkurrensen
är borta. Det blir en av följderna
när kommunerna av ekonomiskt
tvång säljer sin mark.

Herr Oskarson sade alt det inte är
någon huvudfråga vem som äger marken.
Det förefaller mig som om herr
Oskarson inte har en aning om förhållandena
i storstadsområdena. Men
när man skall ta ställning till en fråga
av denna vikt kan man väl ändå inte
bygga på erfarenheter och material från
en liten del av landet, utan man måste
väl se hur frågan ligger till i landet i
dess helhet. Det tycks herr Oskarson
inte alls göra.

Men detta är ju bara en sida av saken.
En annan och väsentligare är att värdestegringen
på mark i expanderande områden
med privat äganderätt tillfaller
enskilda i stället för samhället. De privata
vinster som uppstår är oförtjänta.
Både de motionärer som helt motsätter
sig varje åtgärd för att marken skall behållas
i samhällets ägo —- såsom reservanterna
gör — liksom de som vill begränsa
föreslagna åtgärder, slår i verkligheten
vakt om en ordning som innebär
att av samhällsutvecklingen betingad
markvärdestegring skall tillfalla enskilda
i stället för samhället och efter
hand alltmer belasta samhället och flertalet
medborgare. Det måste slås fast
i detta sammanhang.

Jag har den uppfattningen att det
egentligen bara finns ett effektivt sätt
att hindra markspekulationer, och det
är att mark, behövlig för bebyggelse,
blir samhällelig egendom.

Herr Bohman sade att det finns två
olika ideologier i denna fråga, och det
är nog riktigt. Vi kommer inte ifrån det.
.lag redovisar den ideologi som jag omfattar.
Herr Bohman skulle kanske li -

Tomträttslån till kommuner

tet närmare gå in på sin ideologi, så
att vi får litet klarhet på den punkten.

En fråga för den närmaste tiden kommer
säkert att bli hur man skall göra
mark för bebyggelse till samhällets
egendom. Den frågan står tyvärr inte
upptagen på dagens föredragningslista.
Det hade varit bra om så varit fallet så
att vi här hade kunnat ta ställning till
ett samlat program för markpolitiska
åtgärder.

Frågan om oförtjänt markvärdestegring
och markspekulation är inte ny.
Dessa företeelser har kostat samhället
och hyresgästerna kolossala belopp, inte
minst under efterkrigstiden, och åtgärder
mot spekulationen borde ha vidtagits
för länge sedan. Ingen torde heller
förneka att det under hela efterkrigstiden
hade varit parlamentariskt
fullt möjligt att göra slut på detta onda.
Varför detta inte har skett, varför regeringen
har tövat — särskilt under de
senaste tjugo åren, då åtgärder varit
särskilt behövliga på grund av den starka
samhälleliga expansionen — har regeringen
nog svårt att nöjaktigt förklara.
Ännu i dag får vi bara ta ställning till
enstaka åtgärder, inte till något samlat
program för att bekämpa en spekulation,
ett ocker, som för varje dag ger
allt vidrigare utslag, speciellt i områden
med expansion och bostadsbrist.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Mundebo i att det beslut som vi
nu skall fatta inte är av det genomgripande
slag att det bör ge anledning till
en stor markpolitisk debatt. De två talare
som inledde debatten i kväll tyckte
jag också gjorde litet för mycket av
denna fråga. Herr Bohman talade om
en besinningslös kampanj för tomträtt,
men jag måste erkänna att det är en
kampanj som har gått mig spårlöst förbi.
Herr Oskarson hann sedan med att
varna oss för ett kommunalt markmo -

116 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Tomträttslån till kommuner

nopol. Jag tycker dock att man skall
vänta med den varningen till dess att
den blir mera befogad än den är just
nu. Det lär ju vara dålig taktik att ropa:
»Vargen kommer!» när det inte finns
någon varg.

Men jag skall erkänna att statsutskottets
utlåtande kanske är väl frikostigt
med värdeomdömen när det gäller tomträtten.
Det kunde nog ha räckt med
litet färre omdömen. Men om man skall
fälla ett försiktigt omdöme, kan man
säga att tomträtten är en användbar
upplåtelseform som i vissa fall —- men
ingalunda alltid —• är att föredra framför
försäljning.

Här har talats rätt mycket om tomträttens
förmåga att dra in markvärdestegringen
till kommunen, och det är
riktigt som sagts att förfarandet inte är
effektivt. Kommunerna kan höja avgälden
efter 20 år, så att den svarar mot
det aktuella markvärde som uppstått,
d. v. s. anpassa avgälden till den markvärdestegring
som skett under upplåtelsetiden.
Det kan kommunerna göra
om de vill. Men det är ingalunda säkert
att de gör det. Även i kommunerna tar
man väl hänsyn till att tomträttsinnehavaren
har rösträtt, och ett och annat
parti tänker nog på att han är »vårt
folk». Men möjligheten finns ändå, om
kommunerna vill använda den.

Om den användes, blir det en trappstegsformad
anpassning till den markvärdestegring
som har uppstått under
tiden. Man drar alltså inte in all markvärdestegring
till kommunen. Långt därifrån!
Men man indrar i alla fall en del.
Och jämfört med försäljning ger tomträtten
självfallet större möjligheter att
komma åt den framtida markvärdestegringen.

Herr Bohman sade också att avgiftshöjningen
drabbar dem som just vid
tillfället besitter tomten. Därmed vill
han väl ha sagt att avgiftshöjningen
drabbar dem som skall betala avgiften,
och det kan vi väl enas om. Vem skulle
den annars drabba? Men är det något

fel att så sker? Är det så alldeles riktigt
att den som besitter tomten skall betala
en avgift som kom till för 20 eller
40 år sedan, då det rådde ett penningvärde
som inflationen sedan dess har
gjort mycket lägre än vad avsikten var
när den fastställdes? Jag tycker inte
att det argumentet har något värde i
detta sammanhang.

Det beslut vi nu skall fatta innebär
att kommunerna får ökad valfrihet samt
att tomträtt i lånehänseende jämställes
med försäljning. Att tomträtten inte
kommit till större användning har flera
orsaker. Bl. a. beror det väl på att den
fortfarande omfattas med misstro, inte
minst av småstugebyggarna. En annan
orsak är utan tvivel finansieringssvårigheterna.
Jag tänker då inte bara på svårigheterna
att skaffa kapital till råmarkförvärv
och exploateringskostnader.
Åtminstone tidvis har det inte varit
särskilt svårt att skaffa sådant kapital.
Men även när kapital kan erhållas
sker det i form av ett trettioårigt amorteringslån,
där amorteringarna skall
börja redan första året.

Tomträttsavgälden kan emellertid inte
inkludera någon amortering. Marken
skall inte avskrivas, och vi har därför
inte någon anledning att i tomträttsavgälden
ta med en avgift för amortering.
Detta betyder att denna amortering
måste tas ut skattevägen. Detta har kommunalmännen
inte varit glada åt. Inte
heller herr Bohmans partivänner i kommunerna
tycker om att höja skatterna.

Herr Bohman rekommenderar att
man skulle klara detta skattevägen, men
såsom jag nyss framhöll är detta ett
utmärkt sätt att öka kommunernas förmögenhet,
vilket inte är särskilt att rekommendera.

Om tomträttsinstitutet kommer att begagnas
i stor eller liten utsträckning vet
vi inte, och härvidlag har kommunerna
en suverän bestämmanderätt. Det beslut
som nu skall fattas ger dem en viss valfrihet
och jag tycker att riksdagen inte
behöver ge dem några råd om hur de

Torsdagen den 9 december 19G5 em.

Nr JO

117

skall använda denna valfrihet. Det må
vara deras sak.

Jag vill emellertid med några ord
erinra om att statsutskottet även med
anledning av en motion, som väckts av
några folkpartister, hänvisar till vad
det i våras uttalade om statliga lån till
kommunerna för råmarkförvärv, vilket
är ett annat problem som vi så småningom
får behandla. Beträffande denna
långivning skulle jag vilja framhålla,
att ett kommunalt markmonopol inte är
något nödvändigt och inte något att
sträva efter. Men vad som är nödvändigt
är en god markberedskap, om man
skall kunna få till stånd en hög och
jämn bostadsproduktion.

Vad innebär då en god markberedskap?
Ja, det räcker naturligtvis inte
med att det finns mark för nästa års
produktion. Planeringsarbetet tar tid,
och det kan även själva markförvärvet
göra, särskilt om expropriation måste
tillgripas. Det bör sålunda finnas en råmarkreserv,
tillgänglig för exploatering,
för minst 7—8 års behov. En enskild
byggföretagare tänker inte så
långt, han tänker på hur mycket mark
han själv behöver för de närmaste åren.
Men kommunerna har skyldighet att
tänka längre, och det leder i praktiken
till att en stor del av marken kommer
att förvärvas av kommunerna för att
man skall uppnå den markreserv som
man vill ha. Det är en konsekvens som
kommunalmännen har tagit och som de
inte så lätt kommer ifrån.

På detta sätt gör man också i kommunerna,
i fullt samförstånd mellan
olika politiska partier. Det är ur bostadsföretagens
synpunkter — de må
vara allmännyttiga eller enskilda —
ingen dålig lösning, ty huvudsaken för
dem är att exploateringsfärdig mark
finns när den behövs och att den kan
överlämnas till hyggliga priser.

Att markförvärv sker i god tid inverkar
också fördelaktigt på priset.
Skall råmarken köpas strax innan den
skall användas, blir det en säljarnas

Tomträttslån till kommuner

marknad, och det brukar alltid påverka
prisbildningen i förhöjande riktning.
Jag tror därför att det är i bostadskonsumenternas
intresse att kommunerna
får möjlighet att köpa mark, när den
utvägen måste tillgripas för att föra eu
aktiv markpolitik. Kan eu sådan bedrivas
utan att kommunerna förvärvar
all mark ser jag naturligtvis inte någon
nackdel i detta.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt ta till orda i denna debatt, eftersom
dels socialdemokrater, folkpartister
och centerpartister är eniga i denna
fråga, dels därför att detta ärende
inte har den omfattningen att jag tycker
att det kräver en så utförlig debatt, som
har förekommit i dag.

Vi anser på vårt håll, att det är riktigt
att jämställa äganderätt och tomträtt
i finansieringsavseende för att kommunerna
därigenom kan få en reell valmöjlighet
mellan tomträtt och äganderätt.
Även herr Bohman har i dag framhållit,
att tomträtten har fördelar som
han menar att det finns anledning att
utnyttja.

Den svårighet som gjort att tomträttens
utnyttjande kommit att möta nästan
oöverstigliga hinder för många kommuner
är just de bristande finansieringsmöjligheterna.
Detta har fört med
sig att tomträtten inte har kunnat utnyttjas
i den utsträckning som man på
många håll har önskat.

Hur stora fördelarna med tomträtten
är kan naturligtvis variera från kommun
till kommun, och naturligtvis kan
även olika kommunalmän ha skiftande
värderingar. Att äganderätten i de allra
flesta fall hittills visat sig vara fördelaktig
framgår av det förhållandet, att
inte mer än fyra procent av tomtmarken
ligger under tomträtt.

Jag vill framhålla en sak i detta sammanhang,
nämligen att bostadskonsumenter
och bostadsbyggare bör ges valmöjligheter
mellan tomträtt och ägan -

118

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Tomträttslån till kommuner

derätt ute i kommunerna. Med hänsyn
till den fördelning som hittills rått
mellan olika äganderättsformer tycker
jag att det inte bör föreligga någon betänklighet
i detta avseende. Jag bär inte
heller kunnat finna att den som gärna
vill äga sin mark — det gäller i första
hand egnahemsägare — skulle hindras
i denna avsikt av det föreliggande förslaget.

Herr Bohman tog, liksom herr Holmberg
i första kammaren under gårdagen,
upp en djupgående ideologisk debatt i
denna fråga. Herr Bohman säger att det
går en skiljelinje mellan å ena sidan
den riktning herr Bergman representerar
och å andra sidan den riktning herr
Bohman själv företräder. Herr Bohman
nämnde inte folkpartiet och centerpartiet.
Det är kanske litet elakt att säga
det, men jag vill ändå erinra om att
statsminister Lindman för nästan sextio
år sedan tydligen intog den ståndpunkt
som socialdemokrater, folkpartister och
centerpartister intar i dag. Det är alltså
ingen väg framåt som högern i denna
fråga har gått utan närmast en väg bakåt.

När det gäller äganderätten till mark
vill jag påstå att vi från vårt håll är
ortodoxa i det avseendet. Men det är
inte den frågan det i dag gäller — det
är frågan om att finna praktiska lösningar
för samhällsbyggandet när det
gäller de problem som sammanhänger
med markfrågorna. Där kommer, som
tidigare nämnts, markvärdestegringen
in i bilden. Inte sällan är markvärdestegringen
— i varje fall i tätorterna —
oförtjänt. Tomträtten ger ju möjligheter
att i viss utsträckning överföra markvärdestegringen
antingen till kommunen
eller till bostadskonsumenten. I vad
mån markvärdestegringen kan överföras
på bostadskonsumenten eller kommunen
blir beroende på den politik som
förs och den storlek på avgälden som
beslutas efter hand. Det är väl ändå
en förbättring att avgäldsperioden minskats
till tjugo år — statsminister Lind -

mans förslag gick ut på att avgälden
skulle ändras vart sextionde år.

Herr talman! Jag skall försöka bidra
till att förkorta debatten genom att
beträffande övriga frågor instämma med
herr Mundebo och yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag beklagar livligt att
jag skall behöva förlänga debatten. Men
jag har fått så många talare på mig
att jag knappast kan underlåta att framföra
ytterligare några mycket kortfattade
synpunkter.

Herr Mundebo bestred att det bakom
det föreliggande förslaget låg ett ideologiskt
markpolitiskt betraktelsesätt, och
herr Gustafsson i Skellefteå liksom herr
Nilsson i Tvärålund instämde i herr
Mundebos uppfattning. Herr Gustafsson
sade att jag påstått att detta skulle vara
en »besinningslös kampanj». Jag uttryckte
mig inte så, utan gjorde gällande
att det var en fråga om en »urskillningslös»
propaganda. Med »urskillningslös»
menar jag att man bara ser
fördelarna, inte nackdelarna — och
ingenting annat.

Sedan bekräftade herr Karlsson i
Huddinge det som jag gjorde gällande
nämligen att det i ärendet ställdes två
olika ideologier mot varandra. Att jag
utgick därifrån beror naturligtvis på
att jag har en viss erfarenhet av tidigare
debatter av detta slag, att jag sett
vad som står i de socialdemokratiska
kommunalprogrammen, att jag känner
till praxis i Göteborg och Stockholm,
där man betraktar tomträtten såsom ett
slags helig ko, och att propositionen
enligt min mening klart överdriver sin
argumentering för tomträtten.

Men det är riktigt, mina damer och
herrar, att den fråga vi nu behandlar
i och för sig naturligtvis inte är så
stor. Frågan om det är lämpligt att
prioritera ytterligare lån är i första
hand en kreditmarknadsangelägenhet.
Att frågan blivit stor beror just på de

Torsdagen den t) december 1905 em.

Nr 40

119

Försäljningen av statens järnvägars banvaktsstugor m. m.

bakomliggande hypoteser och motiv,
som jag Åberopat.

Om man reducerar tomträttsproblemet
till ett tekniskt och ekonomiskt problem,
skulle jag inte ha fört denna debatt.
För min personliga del vill jag
gärna säga, att det vore värdefullt om
man kunde åstadkomma en helt opartisk
och objektiv utredning, som bedömde
tomträttens ekonomiska konsekvenser
för kommuner och enskilda —
som gjorde en verklig vägning och värdering
och som inte utgick från de
ideologiska synpunkter som tyvärr alltför
mycket har fått färga debatten om
tomträtten och som naturligtvis inte
var vägledande för Lindman, när han
på sin tid sysslade därmed. Han skulle
väl vända sig i sin grav, om han hörde
hur apostroferad han blivit här i kväll.

Herr Gustafsson i Skellefteå, jag
måste rätta en sak till: Jag »rekommenderade»
inte kommunerna att höja skatten
— jag påvisade att ett medel att
finansiera mark, som kommunerna upplåter
med tomträtt, är att använda vanliga
kommunlån eller skatter. Jag framhöll
detta faktum för att påvisa att det
nya förfarandet kommer att medföra
en större ansträngning på obligationsmarknaden.
Från något håll hade ju
bestritts att det skulle bli en sådan påfrestning
på obligationsmarknaden.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Bohman
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 174, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Virgin m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votcringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Virgin m. fl. i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 175, i anledning av väckt motion
om utställning av riksregalierna m. m.,
samt

nr 176, i anledning av väckt motion
om förbättring av pensions- och socialförsäkringsskyddet
för svenskar i internationell
tjänst.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Försäljningen av statens järnvägars banvaktsstugor
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
177, i anledning av väckta motioner angående
försäljningen av statens järnvägars
banvaktsstugor m. m.

120

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Höjning av postpaketportot m. ni.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken ANDERSON i Lerum (s):

Herr talman! Vi har bakom oss ett
par långa arbetsdagar då vi diskuterat
många stora och vittomfattande problem,
som inte bara berör vårt eget
land utan i ännu högre grad förhållanden
långt utanför våra gränser. Att efter
sådana diskussioner gå upp och tala
om försäljningen av banvaktsstugor kan
tyckas innebära något av en västgötaklimax.
Men det är ju dock så, att även
de små frågorna kan ha stor betydelse
för de grupper av människor de berör.

Vi har i en motion yrkat på en utredning
i syfte att skapa möjligheter
för de människor som arbetat i SJ:s
tjänst att, sedan de slutat sin anställning,
till ett rimligt pris köpa de tjänstebostäder,
som de bebott kanske under
en lång följd av år och som de i många
fall förbättrat i olika avseenden.

Utskottet har med stöd av riksrevisionsverkets
remissyttrande avstyrkt
motionen bl. a. med den motiveringen,
att det förfarande som åsyftas i motionerna
sannolikt skulle medföra att försälj
ningsresultaten skulle bli sämre. När
vi skrivit denna motion har vi kanske
inte så mycket tänkt på försäljningsresultatet
för statens del som desto mera
på de människor det här gäller.

Det läggs ju ned ganska många järnvägar
i vårt land, och man gör rationaliseringar
inom SJ, varigenom det blir
möjligt att dra in personal. De tjänstebostäder
som då blir lediga utbjuds i
enlighet med gällande bestämmelser på
allmän auktion. Den stora efterfrågan
bl. a. på sommarbostäder som vi för
närvarande upplever har medfört, att
det betalas mycket höga priser för dessa
stugor. I min hemkommun såldes för
något år sedan en banvaktsstuga av den
vanliga, ganska enkla typen för 50 000
kronor. Det finns ju ingen möjlighet
för en vanlig löntagare att betala sådana
priser. Följden blir att dessa män -

niskor får se det hem, som de kanske
med stor möda har skapat, förvärvas
av andra, och de får ställa sig i de ofta
mycket långa bostadsköerna.

Då utskottets avslagsyrkande är enhälligt
anser jag mig givetvis förhindrad
att ställa något som helst yrkande.
Jag skulle dock gärna vilja hänvisa
till det mycket positiva remissyttrande
som järnvägsstyrelsen avgivit, och jag
uttrycker förhoppningen att det skall
bli möjligt att återkomma i denna fråga
och då kanske få en bättre lösning
till stånd.

I detta anförande instämde herr Andersson
i Billingsfors (s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Föredrogs vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623), in, in., jämte
i ämnet väckt motion, samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om upphävande av förordningen den
18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och
medel, som mottagits till postbefordran,
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 7

Höjning av postpaketportot m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående höjning av
postpaketportot m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 29 april 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 130, hade Kungl. Maj:t, under

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40

121

Åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag,
föreslagit riksdagen att

a) besluta att avgifterna för inrikes
paket samt för inrikes brev i vad avsåge
de två högsta viktsatserna skulle
fr. o. in. den 1 juli 1965 utgå med de
belopp, som av departementschefen förordats;
samt

b) medge att försändelseslaget inrikes
affärshandlingar avskaffades den 1
januari 1966.

Utskottet behandlade i förevarande
betänkande propositionen endast såvitt
avsåge försändelseslaget inrikes affärshandlingar.
Övriga delar av propositionen
hade behandlats i utskottets betänkande
nr 37.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna I: 765 av herr Sveningsson
samt 11:896 av herrar Nordgren
och Björkman, vari hemställts, att
riksdagen måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om ingående redovisning inför
riksdagen av postverkets rationaliseringsarbete
under senare år samt för
de riktlinjer, vilka verkets framtida
rationaliseringssträvanden vore avsedda
att följa, samt

B. avslå Kungl. Maj :ts proposition nr
130.

I förevarande betänkande behandlade
utskottet det under B. i motionernas
hemställan upptagna yrkandet endast i
vad det avsåge försändelseslaget inrikes
affärshandlingar.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 130 måtte medge att försändelseslaget
inrikes affärshandlingar avskaffades
den 1 januari 1966, dock att därvid
elevers vid korrespondensinstitut rättade
eller orättade arbeten fr. o. m.
samma tidpunkt skulle befordras mot
trycksaksporto;

Höjning av poatpaketportot m. m.

B) att de likalydande motionerna
I: 765 av herr Sveningsson samt II: 896
av herrar Nordgren och Björkman, i
vad motionerna behandlades i detta betänkande,
måtte, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson och Einar Eriksson, fröken
Banmark samt herrar Wärnberg,
Tage Johansson, Kärrlander, Engkvist,
Carlstcin, Nyström och Hammarsten,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 130, i vad densamma behandlades i
detta betänkande, måtte medge att försändelseslaget
inrikes affärshandlingar
avskaffades den 1 januari 1966;

B) att de likalydande motionerna
I: 765 av herr Sveningsson samt II: 896
av herrar Nordgren och Björkman, i
vad motionerna behandlades i detta betänkande,
måtte, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMMARSTEN (s):

Herr talman! Lotten har fogat det så,
att den borgerliga hälften av utskottet
har kommit att svara för bevillningsutskottets
betänkande nr 53. Utskottet
hemställer i enlighet med Kungl. Maj:ts
proposition nr 130, att försändelseslaget
inrikes affärshandlingar avskaffas.
Men därutöver föreslår utskottet, att rättade
och orättade arbeten av elever
vid korrespondensinstituten i fortsättningen
skall befordras mot trycksaksporto.

Till grund för propositionen ligger
en framställning från poststyrelsen om
vissa taxehöjningar för att täcka de
kostnadsstegringar, som är en följd av
statstjänstemännens förbättrade anställningsvillkor
och som inte kunnat kom -

122

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Höjning av postpaketportot m. m.

penseras genom rationaliseringar eller
andra åtgärder.

Målsättningen för de affärsdrivande
verken har riksdagen tidigare angett.
Den innebär i korthet, att de affärsdrivande
verkens rörelse — i detta fall
postverkets — skall bestrida kostnaderna
för verksamheten med sina intäkter
och att avgiftssättningen skall ske efter
affärsmässiga principer.

I denna fråga har nu väckts en
motion från högerhåll av herrar Nordgren
och Björkman, i vilken de påtalar
angelägenheten av att riksdagen har
insyn i postverkets verksamhet för att
se om man tillbörligt beaktar »kraven
på rationell resursanvändning och företagsekonomiskt
riktiga metoder». Utskottets
ledamöter har i samband med
behandlingen av detta ärende inbjudits
till ett besök i postverket, där vi fick
en intressant och uttömmande information
om postverkets rationaliseringsverksamhet,
som i varje fall för mig
tedde sig tillfredsställande.

Lottmajoriteten inom utskottet är
tydligen också nöjd med den information
angående rationaliseringsverksamheten
och dess målsättning som utskottet
fick liksom med informationen
angående den planläggning som sker
inom verket. I utskottsutlåtandet nöjer
man sig nämligen med att hänvisa till
att en redogörelse har presenterats i
pressen. Man bortser emellertid från
att ett led i rationaliseringsverksamlieten
måste vara att förenkla de bestämmelser
som reglerar villkoren för bland
annat trycksaksbefordran, en förenkling
som är nödvändig dels på grund
av postens besvärliga personalläge, dels
med hänsyn till att postverket bedriver
sin verksamhet på tusentals tjänsteställen
landet runt.

Bland annat mot denna bakgrund är
det märkligt att utskottsmajoriteten föreslår
att korrespondensinstitutens rättade
och orättade elevarbeten skall befordras
mot trycksaksporto, en förändring
som utan tvekan kommer att med -

föra en tillkrångling av postens föreskrifter
och därför måste anses stå
helt i strid med tidigare uttalade önskemål
och krav på att postverkets resursanvändning
skall vara rationell och
och att affärsmetoderna skall vara
ekonomiskt riktiga.

Utskottet nöjer sig emellertid inte
med att genom en tillkrångling av postens
administration motverka en nödvändig
och fortgående rationalisering.
Förslaget innebär också att man vill
frångå principen att taxorna skall fastställas
på affärsmässiga grunder.

Utskottets förslag om befordran av
korrespondensinstitutens elevarbeten
mot trycksaksporto betingas av utskottets
vilja att via postverket subventionera
korrespondensinstituten och deras
elever genom sänkt porto. Poststyrelsen
har efter kontakt med korrespondensinstituten
i sitt förslag till Kungl.
Maj :t — vilket Kungl. Maj :t också oförändrat
lagt till grund för propositionen
— föreslagit en restitution beträffande
dessa försändelser under första
halvåret 1966, som skulle kompensera
den kostnadsökning som avskaffandet
av försändelseslaget inrikes affärshandlingar
medför.

Utskottet motiverar sitt yrkande med
att den föreslagna övergångstiden är
för kort för att instituten skall kunna
täcka in sig för den föreslagna avgiftsändringen.
Bortsett från att dessa farhågor
verkar överdrivna — då man ju
har tiden fram till hösten 1966, när
en ny studiesäsong börjar, på sig — så
tycker jag att det hade legat mera i
linje med utskottets motivering att föreslå
en förlängning av övergångstiden.
I stället vill man nu sänka dessa avgifter
för obegränsad tid framåt.

Utskottets förslag innebär inte —
jag vill påpeka detta för den händelse
någon skulle tro det — en oförändrad
avgift för dessa försändelser. Situationen
blir i stället den, om förslaget går
igenom, att korrespondensinstituten får
en subvention på ytterligare 200 000

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40

123

kronor per år. Ett bifall till utskottets
förslag skulle innebära en subvention
till korrespondensinstituten och deras
elever som kostar en miljon kronor per
år. Eftersom vi vet att vi måste räkna
med en ständig ökning av posttrafiken
kan ingen i dag säga vad utskottets
förslag skulle komma att kosta det affärsdrivande
postverket i subventioner
till korrespondensinstituten och dess
elever i en framtid.

Herr talman! Låt mig slutligen säga
ett par ord i fråga om korrespondensundervisningen.
Vi kan självfallet hysa
den uppfattningen att den här undervisningsformen
måste bli föremål för
ett statligt stöd, men vi reservanter
anser att vi inte kan klara den frågan
i detta sammanhang. Det kan inte med
utgångspunkt från riksdagens tidigare
klart uttalade mening om de affärsdrivande
verken vara postverket som skall
klara det statliga stödet för denna undervisningsform.
Ett beslut i den riktningen
som utskottet förordar, innebär
att vi helt lämnar den princip och de
klara riktlinjer som riksdagen uttalat
vid ett flertal tillfällen, nämligen att
subventioner och avgiftsnedsättningar
inte skall förekomma såvitt de inte kan
betecknas som kommersiellt betingade.
Som exempel kan nämnas att riksdagen
vid ett par tillfällen har avvisat
förslag att SJ och postverket i vissa
fall skulle tillämpa en subventionering
beträffande busstaxorna. Om vi skall
stödja korrespondensundervisningen,
bör riksdagen ta upp den frågan i ett
annat sammanhang och anvisa det stödet
över budgeten precis på samma sätt
som till andra studiestödsformer.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Trots att jag representerar
utskottet har jag alldeles själv -

Höjning av postpaketportot m. m.

fallet inte någon avvikande mening
när det gäller reservanten herr Hammarstens
uttalande om den målsättning
som vi har för postverket, nämligen att
postverket skall bestrida kostnaderna
för sin verksamhet och att avgiftstäckningen
skall ske efter affärsmässiga
principer. På den punkten är vi överens.

Men innan jag går in på den i dag
aktuella frågan, vill jag sätta ett litet
frågetecken i kanten. Är det verkligen
möjligt, att man tidigare varit så väsensfrämmande
för de affärsmässiga
principerna, att man har tagit ut belopp
som legat så avsevärt under de som
här föreslås. Det är ju, som jag förmodar
att kammarens ledamöter har observerat,
i dag fråga om förslag om en
höjning med icke mindre än 100 procent.
Det ges i propositionen icke någon
som helst kostnadsanalys som kan
ligga till grund för ett bedömande av
om denna höjning med 100 procent är
nödvändig i dag. Det som man i propositionen
motiverar denna höjning med
är två olika ting.

Först och främst säger man att den
är motiverad av tekniska skäl och vidare
hänvisar man till att denna höjning
närmast är en konsekvens av affärshandlingarnas
slopande i den internationella
posttrafiken. Detta slopande
av affärshandlingar i den internationella
posttrafiken kom till stånd efter
ett beslut som fattades på världspostkongressen
1964. Men man har i propositionen
inte dragit konsekvenserna
av detta beslut, som icke enbart innebar
att man skulle slopa begreppet affärshandlingar
utan också innehöll att man
samtidigt skulle göra vissa undantag. Enligt
vårt bedömande var det huvudsakliga
undantaget, att handlingar och försändelser
som innehåller rättade eller
orättade elevarbeten inte skulle behandlas
som brev utan som trycksaker. Det
är enligt vår mening en mycket naturlig
sak att man öven i den inrikes
trafiken tar konsekvenserna av detta

124

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Höjning av postpaketportot m. m.

undantag på det internationella området.
Jag vill erinra om att man i
exempelvis Norge nyligen har beslutat
just i enlighet med världspostkongressens
beslut. Det vore väl naturligt att även
här få till stånd en harmonisering mellan
de nordiska länderna, eftersom vi
är måna om det i många andra sammanhang.

I propositionen säger man beträffande
avgifterna, att det är svårt att motivera
en lägre avgift i dagens läge. Men
jag vill bär påpeka, att det i detta fall
gäller försändelser som inte är jämförbara
med vanliga brev. Det är för
det första fråga om en viss standardtyp,
för det andra har de tryckt text
utanpå, för det tredje finns det inte
några personliga meddelanden i dessa
försändelser och det finns möjligheter
till en rationaliserad befordran som
kan motivera en lägre avgift. Det finns
möjlighet och det kommer också att
tillämpas, därest det blir fråga om
ett undantag, att man lämnar in dessa
försändelser på ett särskilt postkontor
och att man också tar emot dem på särskilda
postkontor, i varje fall såvitt
det gäller de allra största av de här
ifrågavarande korrespondensinstituten.
När reservanterna därför talar om att
det inte är motiverat att ta ut lägre
avgifter än för befordran av andra
försändelser av jämförbart slag, bör
man således hålla i minnet att det inte
är frågan om försändelser som helt kan
jämföras med vanliga brev. Därför är
det inte heller riktigt att tala om att
man enbart av sociala skäl vill ha en
låg taxesättning. Det är inte enbart
sociala skäl som reservanterna gör gällande,
utan det finns rent sakliga motiv
för en sådan reducering.

Jag vill erinra om att en chockhöjning
med 100 procent, som kommer
mycket snabbt och som man inte har
haft möjlighet att lägga in i kalkylerna,
givetvis vållar svårigheter för de därav
berörda. De berörda parterna är korrespondensinstituten
och eleverna i

första hand och i andra hand ytterst
enbart eleverna, på vilka så småningom
onekligen en kostnadsövervältring
kommer att ske. Men det är inte möjligt
att göra den övervältringen omedelbart.
Vi har i utskottet ansett, att
den övergångsperiod på ett halvt år,
som man har fått godta vid de överläggningar
som uppenbarligen har ägt
rum, inte är tillräcklig för att klara de
svårigheter som instituten och ytterst
korrespondenseleverna kommer i.

Jag vill här också ställa en fråga:
Om vi hittills har haft en viss behandling
av dessa försändelser, finns
det då inte anledning att i överensstämmelse
med de nya internationella
bestämmelserna behålla den tidigare behandlingen
av dem? Jag bortser nu
ifrån att det rent tekniskt kommer att
heta något annat och även kommer
att medföra en viss skillnad uppgående
till 5 öre per försändelse såsom faktiskt
skulle komma att ske. Finns det inte
anledning att behålla ett oförändrat
läge just nu när man så småningom —
i varje fall på flera olika håll — har
blivit i någon mån medveten om att de
vuxenstuderande befinner sig i en markant
eftersatt situation? Det är fråga
om studerande, vilka kanske bor på ett
sådant sätt eller har sådan ekonomi
att de har svårigheter att studera på
vanligt traditionellt sätt. Det kan också
vara sådana som tillhör de äldre kategorier,
vilka tidigare varit uppenbart
eftersatta. Vi behöver göra oerhört mycket
i fråga om vuxenstödet. År det
verkligen nödvändigt att ge just den
kategorien en smäll innan någonting
positivt har gjorts för deras del?

Jag vill uttrycka en varm förhoppning
om att ecklesiastikministern kommer
med förslag om ordentliga förbättringar
för vuxenstuderande. Det bör
bli fråga om åtgärder av skilda slag.
Jag är medveten om att den dag när
sådana förslag ligger på bordet det är
motiverat med en annan syn på den
fråga vi i dag står inför, men det är

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40

125

enligt min mening inte rimligt att för de
korrespondensstuderandes del göra detta
undantag från de internationella reglerna
i negativ riktning just i ett läge
när vi ännu inte bär fått några positiva
förslag från ecklesiastikdepartementet.
Jag vill därför till herr Hammarsten
säga, att det ingalunda skall vara fråga
om någon sänkning av avgiften för
obegränsad tid framåt. Jag hoppas
tvärtom att vi mycket snart kommer
att få ta ställning till denna fråga med
utgångspunkt från en helt annan situation
än vi i dag bär.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! I går ägnade kammaren
ett nästan lidelsefullt intresse åt undervisningen
på den högre nivån. Man kan
därför knappast begära att kammaren
i dag skall ägna lika mycket intresse åt
undervisningen på det lågstadium som
korrespondensundervisningen utgör.
Ändå är det denna mycket väsentliga
del av undervisningen som döljer sig
bakom bevillningsutskottets betänkande
angående en höjning av postpaketportot.

Vi fick propositionen i våras, och den
tunga delen av densamma klarade vi då
av. Men just den del som gäller portot
för affärshandlingar uppsköts till höstriksdagen
på grund av den motion som
herr Nordgren och jag hade väckt i
denna kammare och som herr Hammarsten
redan har berört.

Herr Hammarsten inledde sitt anförande
med att citera ett stycke ur vår
motion om riktlinjerna, där det bl. a.
heter: »Postavgifterna inom respektive
rörelsegrenar bör i princip vara så avpassade
att de dels täcker de till den
ifrågavarande rörelsegrenen hänförliga
särkostnaderna, dels lämnar skäligt bidrag
till de för poströrelsen i dess helhet
gemensamma kostnaderna.»

Ja, vi har gjort detta uttalande, som
återfinnes också i propositionen. Vi är

Höjning av postpaketportot m. in.

alltså helt överens om riktlinjerna för
poströrelsen. Det är inte den saken som
meningsskiljaktigheterna gäller, utan
om vi skall tillämpa de undantag just
för korrespondensinstitutens försändelser
som överensstämmer med vad
världspostkongressen beslöt i Wien
1964. Världspostkongressen gjorde när
man beslöt avskaffa taxan för affärshandlingar
undantag för fyra slag av
försändelser vilka skulle få befordras
som trycksaker. Tre av dessa undantag
spelar praktiskt taget ingen roll. Ett av
dem spelar däremot en mycket stor roll,
framför allt i Sverige. Det gäller korrespondensinstitutens
brev till och från
eleverna.

Den svenska poststyrelsen har sagt
att det inte finns skäl att undantaga
korrespondensbreven i överensstämmelse
med vad världspostkongressen beslutat.
Om Kungl. Maj :ts förslag går igenom,
skall de alltså frankeras som brev.

I propositionen heter det att slopandet
av försändelseslaget affärshandlingar
har föreslagits främst av tekniska
skäl. Det må jag kalla en något förskönande
omskrivning för en inkomstförbättring
åt postverket på 1,5 miljon kr.,
som dessutom benämns »mindre inkomstökning».
I relation till postens totala
portoinkomster är den givetvis liten.
Den är också — om än i mindre
mån —■ liten i förhållande till den inkomstökning
på 22 miljoner som beräknades
bli resultatet av samtliga portohöjningar
på brev och paket. Jag vill
samtidigt erinra om att postavgifterna
den 1 juli förra året i genomsnitt höjdes
med 16 procent.

Men för korrespondensinstituten och
deras elever innebär postens »mindre
inkomstökning» en utgiftsökning som
knappast kan karakteriseras som mindre.
Slopandet av »affärshandlingar» innebär
nämligen höjning av portet med
100 procent —■ vilket fru Nettelbrandt
redan nämnt —• eller från 40 till 80 öre.
I vissa fall blir ökningen väsentligt mycket
större, nämligen från 45 öre till kr.

126 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Höjning av postpaketportot m. m.

1: 50 på vissa brev som går ut från korrespondensinstituten.

Nu har poststyrelsen erbjudit instituten
att för första halvåret 1966 restituera
skillnaden mellan det nya brevportot
och det porto som skulle ha erlagts
därest »affärshandlingar» funnits
kvar. Restitutionsbeloppet uppskattas
till 450 000 kronor, vilket kan ge någon
uppfattning om vad portohöjningarna i
verkligheten betyder för korrespondensinstituten
och deras elever.

Det är för övrigt inte bara korrespondensinstituten
som drabbas av portohöjningen,
men vi har fäst särskild
vikt vid dem, eftersom det bara är för
dem som det nämnda undantaget skulle
gälla. Portohöjningen innebär också
högst väsentliga kostnadsökningar för
de svenska försäkringsbolagen som hittills
skickat ut sina försäkringsbrev som
affärshandlingar men som från den 1
januari skall skicka dem som brev.

Restitutionsbeloppen till korrespondensinstituten
kommer, såvitt jag kan
förstå, enbart dessa till godo men inte
eleverna, vilka får bära väsentligt mycket
högre portokostnader. Man kan kanske
fråga sig hur ofta eleverna egentligen
skickar in studiebrev till korrespondensinstituten.
Det beror helt och
hållet på vilka kurser de studerar och
vad de läser, men det har sagts mig att
det i vissa kombinationskurser kommer
att röra sig om icke obetydliga belopp,
eftersom man ibland skickar ett eller
två brev i veckan. Konsekvensen blir
att eleverna kommer att spara ihop sina
svar och skicka dem på en gång, med
påföljd att de inte får tillbaka de rättade
lösningarna från instituten, som de
bör ha innan de skickar nästa brev i
kursen.

Nu har korrespondensinstituten långtidskontrakt
med ett stort antal elever,
som studerar under ett flertal år. Del
gäller exempelvis gymnasiekurser och
ingenjörskurser. Det är väl knappast
möjligt för instituten att under denna
kontraktstid höja kursavgifterna för att

täcka sina ökade portokostnader. Det
skulle de egentligen göra med samma
motivering som postverket använt när
det säger att man måste höja portoavgifterna.
Men det kan instituten inte
göra i fråga om elever med långtidskontrakt
utan de måste bära kostnaderna
själva eller försöka lösa problemet på
annat sätt. Eleverna får under alla omständigheter
bära de högre kostnaderna.

Det har redan försäkrats — och det
tror jag vi alla är fullkomligt överens
om — att korrespondensundervisningen
är en studieform som verkligen är värd
att på allt sätt främjas. Hade det då inte
varit rimligt att åtminstone ge korrespondensinstituten
en något längre respittid
för att anpassa sig till de nya
portokostnaderna?

Herr Hammarsten sade i sitt anförande,
att det hade varit »mer i linje med
utskottsmajoritetens motivering att föreslå
en längre övergångstid». Det är just
vad jag föreslog i sista minuten i bevillningsutskottet.
När vi skulle fatta beslut
vädjade jag till er som sedan blev reservanter:
»Skulle vi ändå inte kunna försöka
ena oss om en något längre övergångstid?
Då kanske vi kan skriva ihop
oss.» Men tyvärr mötte detta ingen resonans
i utskottet. Då, säger herr Hammarsten,
valde vi i stället att sänka portokostnaderna.
Det är riktigt, herr Hammarsten.
Det blir en sänkning med 5
öre. Det beror helt enkelt på att vi anpassade
oss efter vad världspostkongressen
hade beslutat, nämligen att försändelser
av detta slag skall gå som trycksaker
och inte som affärshandlingar. Då
blir det en sänkning från 40 till 35 öre.

Om man nu inte ville acceptera lösningen
med längre övergångstid för korrespondensinstituten,
borde det väl ändå
ha funnits vissa möjligheter att bli
eniga om att ett förslag borde bli framlagt
om hur det stöd till korrespondensundervisningen
skall vara utformat som
även de socialdemokratiska reservanterna
har uttalat sig för. Herr Hammarsten
sade att frågan om stödet till kor -

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40

127

respondensundervisningen bör tas upp
av riksdagen i annat sammanhang. Varför
skulle man inte nu ta upp den frågan
först? Om man hade gett korrespondensinstituten
litet längre övergångstid,
kanske vi hade kunnat he ecklesiastikministern
att raskt försöka
ordna stödet till instituten. Vi är fullt
ense om riktlinjerna för hur poströrelsen
skall bedrivas. Men man skall inte
först genomföra dessa stora portohöjningar,
som för de två största korrespondensinstituten
innebär kostnadsökningar
på 700 000 kronor, och så säga
att vi får se i fortsättningen hur stödet
till korrespondensundervisningen skall
vara utformat. En så kraftig kostnadsökning
för denna undervisningsform
rimmar inte riktigt med den välvilja
som riksdagen under de senaste åren
har visat andra undervisningsformer.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr HAMMARSTEN (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte i onödan
uppta kammarens tid. Jag vet att det
finns flera talare på listan. Men låt mig
bara ta upp ett par saker.

Det har i diskussionen understrukits
att vi i princip är eniga om denna affärsmässiga
linje. Men sedan herr Björkman
konstaterat det, så övergår han till
att göra detta till en studiestödsfråga,
och det är det som vi reservanter direkt
vill avvisa. Vi hyser all förståelse för
korrespondensundervisningen och dess
elever, men det är inte den frågan vi
behandlar. Vi behandlar postverkets
möjligheter att genomföra en affärsmässig
taxesättning som gör att verket kan
bedriva denna långsiktiga rationaliseringsverksamhet,
som herr Björkman
var ute efter när han fick tag i propositionen
och skrev sin motion. När han
väl fick klart för sig att denna rationaliseringsverksamhet
pågår gör han
detta till en studiestödsfråga. Men det

Höjning av postpaketportot m. m.

kan inte vara rimligt att vi över postverket
skall stödja den korrespondensstuderande
eleven.

Han säger så att det är riktigt att det
blir en sänkning med 5 öre. Men för en
försändelse med en viktsats upp till 100
gram som nu kostar 40 öre skall man,
därest man följer utskottets förslag, bara
behöva betala 25 öre i fortsättningen,
och det är, såvitt jag förstår, 15 och inte
5 öres sänkning, om man nu skall påpeka
en sådan detalj.

Jag skall sedan bara säga några ord
om åberopandet av internationella
världspostkongressens uttalande i detta
sammanhang. De beslut som fattas vid
en viirldspostkongress gäller uteslutande
den internationella postutväxlingen.
Det är klart att man kan försöka att anpassa
den inländska postutväxlingen till
dessa internationella riktlinjer, men vi
kan inte göra det med hänsyn till att vi
driver vårt postverk efter en helt annan
princip än vad många andra länder gör.
De driver sina verk med underskott, ger
subventioner och bidrag. Vi har en helt
annan princip för vår verksamhet. Det
är det som gör att vi inte av sociala hänsyn
kan klara studiestödsfrågan över
postverket samtidigt som vi kräver att
postverket skall vara affärsmässigt riktigt
drivet.

Man måste, såvitt jag förstår, välja
antingen den ena eller den andra linjen.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att herr
Hammarsten slår in öppna dörrar. Vi
är så överens om riktlinjerna. Det enda
som skiljer oss är att vi tycker att
man skulle kunna ge korrespondensinstituten
en litet längre övergångstid
för att åstadkomma en anpassning, så
att det inte blir en alltför tvär ändring
för korrespondensinstituten.

Jag kan nämna ytterligare några siffror
som verkligen visar vad det rör
sig om. Antalet lösningar som Hermods
och NKI får från eleverna uppgår till
omkring 1 700 000 per år. Det betyder

128

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Höjning av postpaketportot m. m.

en portoökning på 600 000 kronor för
eleverna. För instituten betyder det en
ökning på ungefär 700 000 kronor. Det
kan i vissa fall i de kurskombinationer
jag tidigare talat om en portoökning,
som för en elev kan uppgå till 200 kronor.
Då är det ganska rimligt att korrespondensinstituten
i de fall då de har
långtidskontrakt med eleverna ges den
lilla chansen att få tid på sig att anpassa
kursavgifterna efter kostnadsökningarna.

Jag tycker det är ett drastiskt tillvägagångssätt
när i alla fall världspostkongressen
har givit möjlighet till
undantag just för korrespondensinstituten.
Jag förstår inte varför just Sverige
skall underlåta att begagna den
möjligheten.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Eftersom jag i poststyrelsen
deltagit i behandlingen av denna
fråga, vill jag framföra några synpunkter.

Bakgrunden till världspostkongressens
i Wien beslut att slopa försändelseslaget
affärshandlingar var bl. a. att de
dokument, som hänfördes till detta försändelseslag,
alla hade mer eller mindre
karaktär av aktuell skriftväxling.
Grundbestämmelserna var mycket allmänt
hållna och hade därför måst
kompletteras med utförliga anvisningar
och kommentarer till postfunktionärernas
och kundernas vägledning. Det
hade dock i praktiken visat sig ogörligt
att få till stånd en alltigenom enhetlig
portoberäkning. Erfarenheten
var densamma i alla länder.

Att kongressen samtidigt införde
trycksakstaxering för elevers rättade
eller orättade arbeten får ses i belysning
av det förhållandet, att flertalet
länders postverk har ålagts stora sociala
förpliktelser. Detta gäller bl. a. i
vissa syd- och mellaneuropeiska länder
samt flertalet utvecklingsländer.
Eftersom dessa länder har majoritet

i kongressen, ansågs det från svensk
sida orealistiskt att vid denna kongress
få gehör för ett företagsekonomiskt betraktande
av denna fråga. Dessutom
är antalet försändelser innehållande
elevarbeten i den internationella utväxlingen
så obetydligt, att frågan där
saknar praktisk och ekonomisk betydelse.

I de länder där postverken har stora
sociala förpliktelser gäller en annan
ekonomisk målsättning än i vårt land.
Man driver medvetet verken med stora
underskott.

Nu säger herr Björkman att vi i Sverige
måste följa de beslut som fattades
i den internationella kongressen. Vi
måste tillämpa dem på den svenska inrikes
posttrafiken. Det skulle då bli
så, herr Björkman, om han nu lyssnar,
att det inte blir bara under en övergångstid
utan vi skulle ha att följa de
besluten ända tills vi kunde få en
förändring av dem. Nu är det emellertid
inte så som herr Björkman tror,
utan de beslut som fattas vid världspostkongressen
gäller uteslutande den
internationella postutväxlingen. Naturligtvis
försöker man tillämpa de internationella
villkoren även i den inrikes
rörelsen, men endast i den mån de inte
strider mot den ekonomiska målsättning
som gäller för det egna landets
postverk. Beslutet vid den internationella
kongressen kan därför inte åberopas
för den inrikes posttrafiken. I
vårt land har vi här i riksdagen för
endast något år sedan fixerat en fast
ekonomisk målsättning bl. a. för postverket.
Denna målsättning innebär, att
verket genom avgifter skall bestrida
kostnaderna för sin verksamhet och att
avgiftssättningen skall göras efter affärsmässiga
principer. Detta är också
anledningen till att poststyrelsen föreslagit
att särbestämmelserna för korrespondensinstituten
inte skulle gälla
längre än till den 1 juli 1966.

Med anledning av vad fru Nettelbrandt
sade om Norge kan jag upplys -

Nr 40

129

Torsdagen den 9 december 1965 em.

ningsvis nämna, att Danmark och Finland,
som också är två nordiska länder,
har intagit samma ståndpunkt som
den svenska poststyrelsen i dessa frågor.
Skall man, som fru Nettelbrandt
ville, ta nordiska hänsyn är sålunda
två av våra grannländer på samma linje
som vi. Norge har delvis intagit en annan
ståndpunkt, men enligt upplysningar
som jag har erhållit ämnar
man även där så småningom övergå till
samma linje som i Sverige.

Det bör dessutom framhållas att postmonopolet
inte kan åberopas som något
argument i detta fall. Postmonopolet är
i förening med systemet med enhetstaxa
avsett att möjliggöra uppehållande
av postal service även i områden i vilka
rörelsen inte är bärkraftig. Postmonopolet
skall med andra ord utjämna
kostnadsförhållandena i landets olika
delar. Det är däremot inte avsett att
möjliggöra taxenedsättningar av det
slag varom här är fråga.

Poststyrelsen har på senare tid medvetet
gått in för en förenkling av de bestämmelser
som reglerar villkoren för
bl. a. trycksaksbefordran. En sådan förenkling
är nödvändig dels på grund av
det personalläge som postverket för
närvarande befinner sig i, dels på
grund av att postverket driver sin verksamhet
på tusentals tjänsteställen. Det
av utskottet förordade tillägget verkar i
motsatt riktning och medför utan tvekan
en tillkrångling av postens föreskrifter.

Utskottet motiverar införandet av
trycksaksporto med att den föreslagna
övergångstiden är för kort — det har
ytterligare understrukits i debatten —
för att instituten skall hinna eliminera
verkningarna av avgiftsändringen. Det
hade i och för sig legat bättre i linje
med denna motivering att förlänga övergångstiden
än att — som utskottet nu
har föreslagit — sänka avgifterna för
obegränsad tid framåt. Utskottets förslag
medför nämligen inte status quo i
avgiftshiinseende utan innebär en ytter5
— Andra kammarens protokoll 1965. N.

Höjning av postpaketportot m. m.

ligare subvention till korrespondensinstituten
med drygt 200 000 kronor per
år. Eu försändelse i viktsatsen upp till
100 gram, som nu kostar 40 öre, skulle
enligt utskottets förslag endast kosta 25
öre, och det var väl ändå inte meningen.

Om korrespondensinstituten skall
stödjas — och det anser jag — bör detta
ske i form av öppet redovisade anslag.
Det kan inte vara riktigt att som
i detta fall så att säga under hand subventionera
en viss verksamhet. Det stöd
som i förekommande fall anses böra utgå
till korrespondensinstituten bör anvisas
över budgeten och samordnas med
andra stödåtgärder på undervisningens
område. Då tänker jag i första hand på
studiesociala stödåtgärder till målinriktade
korrespondensstudier. För min del
förutsätter jag att förslag härom skall
framläggas till nästa års riksdag. Jag
är alltså inte så pessimistisk som utskottet,
som tror att vi kommer att få
vänta härpå hur länge som helst. Det
har vi inte tid till eller råd med. Det
är ett rättvisekrav att de korrespondensstuderande
får samma studiesociala
stöd som andra studerande, när studierna
är målinriktade. Jag trodde att
vi här i Sveriges riksdag var överens
härom liksom om att detta skall genomföras
inom en snar framtid.

I den motion som behandlas i utskottsutlåtandet
har framhållits att postverket
skall drivas affärsmässigt. En
grundförutsättning härför är att postverket
får företagsekonomiskt betingade
taxor som är lätta att förstå och tilllämpa.
Utskottets förslag strider mot
denna grundförutsättning, och jag kommer
därför att stödja reservationen.

I detta anförande instämde herr Kärrlander
(s).

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Jönsson i Ingemarsgården
sade om att det är väsentligt att postverkets
verksamhet förenklas. Vi tycker
■ 40

130 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Höjning av postpaketportot m. m.

att det är en förenkling med korrespondensinstitutens
brev, som går i öppna
kuvert, har standardformat och tryckta
adresser. Vi anser att posten faktiskt
borde ge kvantitetsrabatter på detta
mycket stora antal försändelser. Det
vore, herr Jönsson, fullt affärsmässigt
om posten gick till väga på det sättet.
Men jag ser att herr Jönsson inte delar
min uppfattning på den punkten.

Herr Jönsson åberopade att Danmark
redan fattat beslut i samma riktning,
och han ansåg att vi i det nordiska samarbetets
tecken borde följa samma linje.
Sedan fäste jag mig vid att herr Jönsson
sade att Norge så småningom kommer
att övergå till samma porto som Sverige.
När i så fall? Vad menas med så småningom?
I måndags i denna vecka hade
Aftenposten en annons från norska
postverket, enligt vilken trycksaksporto
kommer att gälla för befordran av korrespondensbrev.
Övergången till samma
porto som i Sverige kommer alltså inte
att ske genast, utan det kommer tydligen
att dröja någon tid.

Herr Jönsson i Ingemarsgården sade
vidare att det inte är riktigt att under
hand subventionera korrespondensinstituten.
Han ger uttryck för förhoppningen,
att förslag om stöd åt korrespondensundervisningen
skall föreläggas
redan nästa års riksdag. Då tycker jag
faktiskt att det hade varit ännu större
skäl att vänta med portoändringen, tills
vi hade fått det förslaget på riksdagens
bord. Men om jag nu ställer ett förslag
om en längre övergångstid, kommer då
herr Hammarsten och herr Jönsson i
Ingemarsgården att rösta för det förslaget? Fru

SKANTZ (s):

Herr talman! Här har åberopats de
olika beslut som man har fattat i de
nordiska länderna. Det är ju faktiskt på
det sättet att i Danmark, Finland och
Island har man beslutat att slopa försändelsebegreppet
affärshandlingar. Där
kommer i fortsättningen dessa korre -

spondensinstitutens elevarbeten, om jag
får uttrycka mig på det sättet, att skickas
som brev.

Vad beträffar Norge ligger det så
till, att där drivs postverket efter helt
andra principer än i Sverige. Om det
blir ett underskott täcks det över budgeten.
Om samma ordning varit rådande
i Sverige, skulle man ha kunnat
tänka sig att postverket hade fått pengar
över budgeten för att bestrida kostnaderna
för portot för försändelser med
sådana här elevarbeten.

Jag begärde emellertid ordet, när herr
Björkman och fru Nettelbrandt här talade
om de olika portona. Det har redan
påpekats att vad man egentligen
föreslår från utskottets sida är att sänka
portot från 40 öre till 25 öre och det
innebär en ytterligare subvention till
korrespondensinstituten. Man får av
debatten det intrycket att praktiskt taget
alla elever skulle få ökade kostnader
på grund av poststyrelsens förslag
att försändelsen affärshandlingar slopas.
Emellertid blir det ingen avgiftshöjning
för en försändelse med en vikt
av högst 20 gram. Av det antal affärshandlingar
som expedierades under
1964 uppges att 42 procent hade högst
denna vikt, 20 gram.

Jag vill naturligtvis inte på något sätt
förringa verkningarna av de ökade kostnaderna
för eleverna. Men jag skulle
ändå vilja erinra om att korrespondensinstituten
har en rad olika kurser, dels
de kurser som leder fram till examen,
såsom studentexamen och ingenjörsexamen,
dels direkta stödkurser i olika ämnen
som användes av elever som vill
förbättra sina studieresultat, dels också
hobbykurser av skiftande slag. Antalet
brev varierar också oerhört. Det är
klart att i de stora kurserna är antalet
brev mycket stort, 500—600 i handelsgymnasiekursen
och 100—125 i handelsskolekursen.
Men vi får inte glömma
bort att det finns ämneskurser som omfattar
endast 5, 6, 8 eller 20 brev. Vad
beträffar hobbykurserna — låt mig ba -

Torsdagen den 9 december 1905 em.

Nr 40

131

ra nämna fotokurser och musikteorikurser
— är antalet brev 15. För de enskilda
eleverna kommer de ökade portoutgifterna
att spridas över rätt lång tid
och bli mycket varierande.

Poststyrelsen har medgivit en temporär
avgiftsnedsättning för en övergångstid
av ett halvt år för att ge korrespondensinstituten
möjlighet att anpassa sig
till ändringen. Detta har skett, vilket
också omnämnes i propositionen, efter
överläggning med de större korrespondensinstituten.

Man har onekligen anledning att bli
förvånad över utskottets motivering. Jag
tycker att utskottet drar en något underlig
slutsats. Det skulle ha varit naturligare,
såsom här tidigare också har
framhållits, om utskottet hade föreslagit
en längre övergångstid i stället för att
som man nu gör föreslå en sänkning av
portot.

Jag vill också gärna understryka vad
som här uttalats från olika håll och som
jag tror vi alla önskar, nämligen att man
bör underlätta korrespondensstudier.
Om det bör ske genom stipendier, fria
kurser eller på annat sätt kan man väl
alltid diskutera. Emellertid är det inte
den saken vi skall diskutera här i dag.
Från postverkets sida tycker vi att det
inte är rimligt att man, om man vill
subventionera korrespondensstudier,
skall göra detta via postverket, utan det
bör ske på annat sätt. Det bör anvisas
medel över budgeten och ske en samordning
med olika stödåtgärder på undervisningens
område.

Postavgifterna utgör väl ändå den
mindre delen av kostnaderna för korrespondensundervisning,
och det förefaller
därför egendomligt, att samhällets
intresse för korrespondensundervisning
skulle begränsas endast till den mindre
delen av kostnaderna, de som avser
själva befordran av försändelser till och
från eleverna.

Det är således poststyrelsens uppfattning
att bidrag till dem som studerar
per korrespondens inte bör ges via post -

Höjning av postpaketportot m. m.

verket utan över budgeten via ecklesiastikdepartementet.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag vet inte om jag vågar
visa mig mera i den här stolen i dag,
men jag är tyvärr tvungen att göra det,
eftersom jag är ledamot av poststyrelsen
och har ett behov av att tala om för
kammarens ledamöter hur jag kommer
att ställa mig vid omröstningen och motivet
härför.

I poststyrelsen har jag hävdat den
uppfattningen, att posten skall driva sin
rörelse affärsmässigt och att de olika
rörelsegrenarna skall ges full räntabilitet.
Det är klart att det är svårt att fastställa
när så är fallet, men räntabilitetssynpunkten
måste ändå vara en utgångspunkt
för taxesättningen. Därav följer
att jag har den uppfattningen, att postverket
inte i sin taxesättning skall ta sociala
hänsyn.

Detta gäller även i fråga om korrespondensundervisningen.
Om den verksamheten
behöver bidrag för att täcka
höjda porton — jag är kanske inte lika
övertygad på den punkten som andra
talare — skall bidragen i varje fall inte
ges via postens taxor. Å andra sidan har
jag i poststyrelsen hävdat, att om man
övergår från ett taxesystem till ett annat,
måste man ta hänsyn till de svårigheter
som uppkommer för de olika
abonnenterna, och att man därför måste
ge dem en tillräckligt lång övergångstid
för anpassning. Jag har hävdat den
principen i samband med den aktuella
ändringen av affärshandlingsportot. Jag
deltog emellertid inte i poststyrelsens
beslut; jag var förhindrad att närvara
vid det sammanträde då ärendet avgjordes.

Jag anser emellertid att den övergångstid
som angivits i propositionen
är alltför kort, och jag kan därför inte
ansluta mig till minoritetens uppfattning.
Men jag anser inte heller, att majoritetens
ståndpunkt är riktig. Som jag
nyss sade, har jag en principiellt annan

132

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Höjning av postpaketportot m. m.

mening och den har jag också hävdat i
poststyrelsen. Jag kommer därför att
avstå från att rösta.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Med hänsyn till den
sena tidpunkten skall jag inskränka mig
till att bara yttra några få ord.

Det har i debatten talats mycket om
de höjda kostnaderna som det är nödvändigt
att få täckning för. Man har också
hänvisat till den höjning av statstjänstemannalönerna
som ägt rum efter
de senaste portohöjningarna. Har statstjänstemännens
löner ökat med 100 procent?
Var man före denna höjning helt
främmande för tanken på en kostnadstäckning?
Herr Hammarsten sade att
det vi i dag behandlar är postverkets
möjligheter att bedriva denna långsiktiga
rationaliseringsverksamhet.

I propositionen finns två hänvisningar
beträffande motiveringen för ändrad
behandling av affärshandlingar. Dels
gäller det tekniska skäl och dels världspostkongressen.
Jag skulle emellertid
vilja fråga närmast herr Hammarsten
men även andra här i kammaren: På
vilken sida och i vilket stycke i propositionen
kan jag läsa någonting om
att det av kostnadsskäl är motiverat
med den ändring av behandlingen av
affärshandlingar som reservanterna förordar? Härmed

var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägade ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr John Ericsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hammarsten begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 81 ja och 109
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDMARK (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla att
jag röstat fel.

§ 8

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Brasilien för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt jämte i ämnet väckt motion;
samt

bankoutskottets utlåtande nr 57, i anledning
av motioner om pension åt fil.
lic. Al Vänner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtande
hemställt.

Nr JO

133

Torsdagen den 9 december 1905 em.

§ 9

Uppförande av ett statligt järn- och stålverk
i Mellansverige

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av motioner om uppförande
av ett statligt järn- och stålverk
i Mellansverige.

I två till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 456 i första
kammaren av herr Lager och nr 560 i
andra kammaren av herr Nilsson i
Gävle in. fl., hade föreslagits, att riksdagen
i .skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa om snar utredning och förslag
om uppförande av ett statligt järnoch
stålverk i Mellansverige.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:456 och 11:560 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Trots den sena timmen
dristar jag mig att ta kammarens tid i
anspråk för att säga några ord i denna
fråga.

I motionerna 560 i denna kammare
och 456 i första kammaren har det yrkats
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om en snar utredning
och förslag om uppförandet av ett statligt
järn- och stålverk i Mellansverige.
På anförda skäl hemställer bankoutskottet
att motionerna inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

En råd remissinstanser har yttrat sig
med anledning av motionerna. Man har
dock inte låtit Gruvindustriarbetareförbundet
uttala sig, vilket i detta sammanhang
hade varit välmotiverat.

I ett remissyttrande med anledning
av en liknande motion till 1964 års riksdag
förordade Gruvindustriarbetareförbundet
bl. a. »att utredning kommer
till stånd om lämpligheten av en utbyggnad
av järn- och stålverken antingen
genom en utbyggnad av de redan befintliga
företagen eller hel nybyggnad ge -

nom bildandet av ett nytt bolag, i vilket
jämväl staten skall ingå som delägare».

Motionärerna kan med desto större
styrka föra fram tanken på upprättande
av ett statligt järn- och stålverk i anslutning
till de gruvor som finns i Mellansverige,
sedan det visat sig att den
privata företagsamheten har rätt framskridna
planer på att uppföra ett nytt
järn- och stålverk i Mellansverige. Frågan
är vem som skall bli ägare till detta
järn- och stålverk. Motionärerna menar
att det bör bli det allmänna, ty därigenom
skulle bl. a. en större trygghet kunna
skapas för gruvarbetarna i deras
anställning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Bankoutskottet har kunnat
falla tillbaka på samtliga remissinstanser
när utskottet stannat för att
hemställa att motionen inte skall föranleda
någon riksdagens åtgärd.

För närvarande är de gruvor, som tidigare
legat under AB Statsgruvor, utarrenderade
till privata företag. Dessa
företag har i viss utsträckning minskat
exporten från gruvorna, men å andra
sidan arbetat upp en större konsumtion
inom landet, och vi har från arbetsmarknadsstyrelsen
fått ett besked som
visar att det har skett en nyanställning
av arbetskraft i de mellansvenska gruvorna.

Har man då anledning tro att ett statligt
engagemang i ett nytt stålverk skulle
kunna ytterligare trygga sysselsättningen
i dessa gruvor? Nej, det finns
absolut inte skäl att tro detta. Man börjar
från felaktig ända, om man utgår
från produktionen i gruvorna. Man måste
i stället fråga sig, i vilken utsträckning
den färdiga produkten kan säljas.
Om den färdiga produkten icke kan säljas,
kan inte heller producenten-stålverket
längre efterfråga någon malm. Brytning
av malm kan då inte komma till
stånd.

Motionärerna har inte på något sätt
kunnat visa att ett nytt stålverk i statlig

134 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 em.

Uppförande av ett statligt järn- och stålverk i Mellansverige

regi skulle kunna sälja sina produkter
mer framgångsrikt än redan existerande
stålverk i Mellansverige, vilka främst
utgöres av Domnarvet och Oxelösund.
Skulle ett nytt stålverk komma till stånd,
skulle investeringskostnaden per produktenhet
bli betydligt större än vid utbyggnad
av redan existerande stålverk.
Med andra ord: kalkylen skulle bli sämre.
Ett nytt statligt stålverk skulle inte
kunna betala detsamma för råvaran som
redan utbyggda stålverk. Slutsatsen är
att sysselsättningen i gruvorna bäst
tryggas genom att man låter det vara
som det är, d. v. s. att existerande anläggningar
uppträder som köpare till
den malm som kommer fram.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Sedan remissvaren inkommit
till bankoutskottet meddelades
i svensk tidningspress att AB Bofors
och ett annat större bolag var betänkta
att själva upprätta ett järn- och stålverk
i Mellansverige varför utskottet begärde
kompletterande remissyttrande. Därefter
har också genom tidningspressen
gått en uppgift om att Bofors hyser planer
på att anlägga ett järn- och stålverk
i Otterbäcken. Det måste alltså finnas
någon grund för dessa meddelanden.

Det är en passus ur ett remissyttrande
som jag gärna skulle vilja ha förd till
protokollet, eftersom den i all sin cynism
visar hur man tänker i denna fråga
i Sveriges industriförbund. Där skriver
man i anslutning till diskussionen
om ett statligt järn- och stålverk att man
anser sysselsättningen tryggad vid de
statligt ägda men av privata företag arrenderade
gruvorna så länge de privata
företagen finner det lönsamt att fortsätta.
Vid minskad lönsamhet kommer
man att lägga ned driften. »Eventuella
åtgärder bör då i stället inriktas på att
försöka omskola och om nödvändigt
flytta den personal som kan komma att
friställas vid gruvorna.» Man driver

verksamheten så länge man anser det
lönsamt, menar man; sedan får staten
ta hand om de gruvarbetare som blir
arbetslösa.

Det är detta som motionärerna menar
inte behöver bli följden därest staten tar
hand om verksamheten.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Vad herr Lorentzon
sade om Bofors’ och Uddeholms planer
på att eventuellt uppföra ett nytt stålverk
är redovisat i utskottets utlåtande.
Där finns också redovisat att förnyade
remissvar har infordrats sedan dessa
uppgifter kommit fram i pressen. Om
herr Lorentzon läser bankoutskottets utlåtande,
skall han finna att där också
står: »Användning av den mellansvenska
malmen säges aldrig ha varit aktuell.
» Detta säges i anledning av planerna
på att anlägga ett nytt stålverk i Mellansverige
och bekräftar att man i ett nytt
stålverk inte kan räkna med att använda
dessa förhållandevis oekonomiska
malmer. Vid stordrift kan man inte använda
sig av malmer med alltför heterogen
kvalitet och inte heller förlita
sig på malmkroppar av så pass obetydlig
omfattning som flertalet av dem som
finns vid de mellansvenska gruvorna.
Då får man tydligen arbeta antingen
med malm från de stora svenska malmfälten
eller med importerad malm, vilket
dock inte innebär någon nackdel
för de mellansvenska gruvorna, eftersom
de har sin avsättning till redan existerande
stålverk.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:456 och 11:560; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40 135

Ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m.

ende ändrad lydelse av 15 kap. 2 § och
18 kap. 13 § lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial nr 80, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta motioner
om gudstjänst och korum i militärtjänst.

§ 12

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i byggnadslagen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 16 kap. 13 §
brottsbalken m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att proposition 138 innebär
en rad framsteg för djurskyddstanken.
Gärningsbeskrivningen vid djurplågeri
skärps, djurplågeri betraktas
som ett allvarligt brott, förbud införes
mot s. k. hällning och klubbning vid
betesgång, tillståndstvång införes för
kennelrörelse och hundpensionat, bedövningsföreskrifter
uppställes för renslakt
och bandhundsfrågan föres ett
steg mot en god lösning.

Justitieministern har med dessa för -

slag tillmötesgått en allt starkare opinion
bland landets djurskyddsvänner,
d. v. s. den opinion som råder hos en
överväldigande majoritet i vårt land.

Till belysning av den fråga som nu
behandlas har jag väckt tre motioner,
och jag vill uttrycka min glädje över att
tredje lagutskottet vid utskottsbehandlingen
har beaktat vad som aktualiserats
i motionerna och genom sin skrivning
och anslutning till tanken på en skärpt
övervakning av djurskyddslagens efterlevnad
skapat förutsättning för ytterligare
framsteg. Utskottet har lagt ner
ett förnämligt arbete på denna fråga.
Jag vill gärna ha sagt det.

På några punkter vill jag dock något
kommentera vad utskottet anfört.

Tillsammans med en kamrat här i
kammaren hade jag föreslagit en ännu
hårdare formulering av gärningsbeskrivningen
i 16 kap. 13 § brottsbalken,
men som lekman skall jag inte ge mig
in på någon strid om var i paragrafen
ordet »otillbörligen» — viktigt i sammanhanget
—• skall placeras. Men att
vårt yrkande innebär en ytterligare
skärpning synes mig uppenbart.

Utskottet anser att den i propositionen
föreslagna skärpningen är lämplig
och tillägger på sidan 41 en mening som
jag har litet svårt att förstå: »En placering
av det berörda ordet såsom motionärerna
förordar skulle däremot medföra
bl. a. att all misshandel i teknisk
mening, oavsett om förfarandet med
hänsyn till omständigheterna kan anses
tillbörligt eller inte, föranleder straff.»

Skrivningen är något dunkel, tycker
jag. Skulle det alltså finnas en »tillbörlig»
misshandel av djur? Jag hoppas att
utskottet inte menat detta utan avsett
att förhindra att någon så att säga i onödan
döms för djurplågeri, en risk som
förefaller vara ganska obefintlig.

Men det viktigaste kommer i nästa
stycke, där utskottet »finner det angeläget
att stadgandet om djurplågeri icke
av domstolarna tillämpas med sådan
mildhet som för närvarande ofta synes

136 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Andrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m.

vara fallet». Detta uttalande är välbehövligt
och begripligt, och jag noterar
det med tillfredsställelse. Av pressmeddelandena
har tydligt framgått att det
ofta är mycket billigt att plåga djur i
vårt land. Det bör bli dyrare, och lagstiftningen
kan därmed få en mer avskräckande
verkan på tanklösa, vinningslystna
eller obarmhärtiga människor.

Men första förutsättningen, herr talman,
för att man skall kunna hindra
djurplågeri och straffa personer som
bryter mot gällande lag är ändå att övervakningen
skärps och tillsynen organiseras
bättre. Det är uppenbart att de
lokala hälsovårdsnämnderna, som är
tillsynsmyndighet, har en ömtålig uppgift
och ofta — förefaller det mig — har
ägnat föga tid åt sin uppgift. Utskottet
tycks också ha den uppfattningen men
vill avvakta effekten av den utvidgade
information för nämnderna som departementschefen
uttalar sig för. Det hade
varit bättre, tycker jag, att vid sidan
härav gå direkt på en utredning om en
ny tillsynsorganisation, knuten till länsveterinärorganisationen.
Det kommer
förmodligen ganska snabbt att visa sig
nödvändigt att ta itu med denna sak
trots vad utskottet skriver därom att de
föreslagna åtgärderna följs med uppmärksamhet.

I detta sammanhang vill jag också
för justitieministern aktualisera en annan
fråga — jag hoppas mina ord på
något sätt når fram till honom — nämligen
vad rikspolisstyrelsen kan göra
för att effektivisera polisens övervakning
och brottsförebyggande verksamhet
på djurskyddets område. Denna sak
är aktuell i varje kommun men särskilt
i orter där hästsport förekommer, kanske
ett trettiotal kommuner. Vad gör
polisen och hälsovårdsnämnderna i dessa
kommuner för att förebygga djurplågeri
vid träning och tävling? Även sedan
veterinären fått den starkare ställning,
som propositionen föreslår, har
andra tillsynsmyndigheter stora uppgif -

ter. Tävlingen under veterinärkontroll
omfattar en mycket kort tidrymd, men
förberedelserna i form av träning kan
vara mycket omfattande. Jag är tacksam
för utskottets anslutning till dessa tankar
men skulle redan nu vilja fråga
justitieministern, om han är villig att
omgående anmoda rikspolisstyrelsen att
ta itu med övervakningsfrågorna vid
träning och tävling inom hästsporten,
naturligtvis i samband med den lokala
hälsovårdsnämnden. Detta är en förhållandevis
begränsad uppgift, åtminstone
vad tävlingarna beträffar. Och när det
gäller träningen borde väl stickprovskontroll
vara möjlig att genomföra.

Därmed kommer jag in på vad jag
tycker är den stora bristen i både propositionen
och utskottsutlåtandet, nämligen
den ofullständiga behandlingen av
hästsporten. Jag beklagar att varken
statsrådet eller utskottet vill acceptera
förslaget om att äntligen förbjuda den
form av hästsport som kallas terrängritt.

Jag har i min motion, nr 905 i andra
kammaren, givit en hel rad exempel på
vad som kallas »olyckor» men som i
själva verket är en naturlig följd av tävlingsuppläggningen.
I Stockholm 1956
måste 13 ekipage avbryta tävlingen, och
en skadad häst blev man tvungen att
avliva. I Rom 1960 avlivades två hästar
efter skador. I Skabersjö 1962 förmådde
endast tre av 12 ekipage fullfölja
tävlingen. Man har skyllt på regnvädret
och det kan jag begripa, men det
öser väl inte alltid ned vid de stora
hästtävlingarna. Även vid solskensväder
är det grymt att — som i Stockholm
1956 — pina och plåga de arma hästarna
i en kombinerad hinder- och distanstävling
på en sammanlagd sträcka
av tre och en halv mil.

Jag tror inte att veterinärens närvaro
och möjlighet att avbryta en sådan tävling
är tillräcklig garanti. Här bör man
rikta sig främst mot tävlingsformen som
sådan. Det är bedrövligt att inte hästsportorganisationerna
redan tagit itu

Torsdagen den 9 december 1905 em.

Nr 40

137

Ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m.

med all denna grymhet och resolut rensat
ut just denna tävlingsform. Den borde
också omedelbart försvinna ur de
olympiska tävlingarna, vilket för resten
varit på tal.

Men det är inte endast fråga om de
fåtaliga terrängritterna. Hästsportens
starka utveckling i vårt land och hopkoppling
med vinstintresset motiverar
väl en vidgad övervakning och större
aktivitet av polis-och åklagarmyndighet.
Justitieministern och utskottet har tyvärr
inte närmare ingått på frågan om
hästsporten i allmänhet. Hiistsportorganisationerna
har genom intern bestraffning
gjort en hel del — jag vill gärna
erkänna det — mot kuskar och ryttare
som burit sig illa åt, men det har inte
varit tillräckligt. Visst är det ganska
graverande att det 1963 enligt uppgift
inom travsporten utdelades 117 bestraffningar
för s. k. hård drivning med spö
eller missbruk av spö. Vad skedde då,
herr talman, under de tusentals träningstillfällena?
Om det vet man ingenting.
Jag har velat föra denna problematik
in i blickfältet.

Tyvärr synes polisens aktivitet på
området har varit ganska klen. Hästar kan
flera gånger drivits i döden under hästsport
utan att åtal anställts. Det har alltid
funnits ursäkter. Den 23 augusti i
år fanns i Dagens Nyheter en kuslig
notis om tävlingar på Axevalla, där en
stackars häst »i fjärde loppet formligen
piskades i mål». Dagen före hade samma
häst enligt tidningen utsatts för »en
lika omdömeslös som brutal drivning».
En privatperson anmälde omedelbart
saken — att den skulle tas upp automamiskt
vågade vederbörande inte förutsätta.
Men ännu i december synes utredningen
inte vara avslutad, och ingen vet
om det blir åtal.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ställa en fråga till justitieministern. Att
döma av det fåtal fall, då djurplågeri
under hästsport polisutretts, förefaller
det som om polis- och åklagarmyndigheter
hade förbisett, att djurskyddslag5*''—Andra
kammarens protokoll 1965.

stiftningen omfattar också hästsporten.
Jag frågar därför: Skulle justitieministern
vilja bekräfta att djurplågeri under
träning och tävling i hästsport bör bedömas
som annat djurplågeri?

Slutligen vill jag uttala den förhoppningen,
att televisionens tillkomst skall
innebära en hjälp för djurskyddssträvandena.
Alla Sveriges TV-tittare vet att
hästar gång efter annan piskas in i mål
— man ser det ganska väl — särskilt
när kampen går hård och stora penningsummor
står på spel. Indignationen
är allmän mot en sådan grymhet. Nu
bör det åvila myndigheterna att förebygga
sådant och att bestraffa på detta
område, med andra ord att bättre skydda
hästarna. Detta är utan tvivel vad
man förväntar i vårt djurvänliga land.

Herr talman! Jag skall bara med några
få ord beröra ännu en sak. De vetenskapliga
djurförsöken är en ytterst svårbedömbar
fråga. Jag är för litet insatt
i denna problematik för att kunna bedöma
den. Det har dock när jag läst
SOU 1961: 45 synts mig vara rimligt att
de statliga och halvstatliga institutioner,
som verkställer dessa försök, blir kontrollerade
på ett sätt vilket kan tillfredsställa
allmänheten.

Jag kan därför instämma med de remissinstanser
som yrkar på en effektiv
kontroll, bedövning av djur som användes
vid vetenskapliga djurförsök och
obligatoriskt certifikat för dem som
handhar dessa försök. Jag tror även att
det skulle vara ytterst välgörande om
det i kontrollorganen funnes mera av
lekmannainflytande.

Herr talman! Med detta skall jag sluta.
Jag hoppas att jag inte överskridit mina
sedvanliga femton minuter.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr LEVIN (s):

Herr talman! De förslag till ändrad
lagstiftning och nya regler för behandling
av djur i olika sammanhang, som
Nr W

138 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m.

nu föreligger, utgör otvivelaktigt ett väsentligt
steg på vägen till en tillfredsställande
ordning på detta område. Även
om jag rent personligt anser, att man
på en del punkter kunnat gå längre än
vad som nu föreslås, har jag helt anslutit
mig till vad utskottet föreslår och
kan med utskottet instämma i uttalandet
att »utskottet hälsar därför förslagen
med tillfredsställelse».

Jag vill emellertid understryka att jag
anser detta endast vara ett steg — om
än ett väsentligt sådant —- på vägen mot
en helt tillfredsställande djurskyddslagstiftning
i vårt land. Samma uppfattning
läser jag ut av departementschefens
uttalanden på ett par punkter, att
han inte är beredd att nu gå längre än
vad som i propositionen föreslagits.

Vad beträffar de olika avsnitt som
tagits upp i propositionen har i frågan
om ändringar i brottsbalken väckts en
motion av herr Gustafsson i Borås, vilken
nyss utvecklat tankegångarna i denna.
Motionären har föreslagit att ordet
»otillbörligen» helt skulle utgå från lagtexten
och att den som utsätter djur för
lidande således alltid skulle vara hemfallen
till straff.

Så långt har utskottet emellertid inte
ansett sig kunna gå. Vi har faktiskt ansett
att man får tolerera — och som alla
vet tolererar vi i verkligheten — att
djur under vissa förhållanden utsätts för
visst mått av lidande av både fysiskt
och psykiskt slag. Det är inte tal om
annat än att de djurförsök, som också
herr Gustafsson i Borås var inne på,
i rätt väsentlig omfattning utsätter djuren
för både fysiska och psykiska lidanden.
Men herr Gustafsson var inte
heller själv på det klara med om vi nu
utan vidare kunde avskaffa den form
av lidande för djur, som de vetenskapliga
djurförsöken utgör.

Jag hoppas emellertid — och jag är
säker på att jag därvidlag även har motionären
herr Gustafsson helt och hållet
på min sida — att det inte skall dröja
alltför länge innan vi skall komma

fram till en annan ordning beträffande
dessa förhållanden.

Man kan inte heller komma ifrån att
djur även under andra omständigheter
i vissa fall utsätts för visst mått av lidande.
Vi kan som exempel ta hästarna.
Inte bara kapplöpningshästarna utan
även arbetshästarna, som gör tjänst i
skog och på mark, låter vi i vissa fall
utsättas för lidande i form av ansträngning
och överansträngning.

Vi har därför inom utskottet i likhet
med departementschefen ansett att
man nu inte skulle gå längre än vad som
föreslås, vilket ändå otvivelaktigt innebär
en skärpning av de bestämmelser
som gällt. Dessutom måste även bedömningen
av lidandet utfalla olika för olika
slag av djur, t. ex. beträffande varmblodiga
och kallblodiga djur. Avsikten med
de påtalade handlingarna får man också
alltid beakta.

Dessutom synes det föreslagna straffet
för djurplågeri på upp till två års
fängelse såväl mig som utskottet väl avvägt
för att avhålla människor från att
utsätta djur för otillbörligt lidande. I
detta sammanhang har emellertid departementschefen
uttalat, att han anser
att stadgandet tillämpas alltför restriktivt.
Utskottet har för sin del uttalat att
utskottet delar denna uppfattning och
»finner det angeläget att stadgandet om
djurplågeri icke av domstolarna tillämpas
med sådan mildhet som för närvarande
ofta synes vara fallet».

Vi har således nu otvivelaktigt möjlighet
att näpsa kvalificerad djurplågare,
och vi får bara hoppas att dessa
möjligheter bättre kommer att tillvaratagas
i framtiden.

I fråga om möjligheterna att utfärda
förbud för den som straffas för djurplågeri
att i fortsättningen handha djur
hade utredningsmannen föreslagit, att
dylika möjligheter skulle tillskapas, precis
som nu är fallet i några av våra
grannländer. Departementschefen har
ställt sig tveksam till införandet av en
dylik påföljdsbestämmelse, vilket fak -

Torsdagen den 9 december 1905 em.

Nr 40

139

Andrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m.

tiskt också de flesta remissinstanserna
gjort.

Utskottet har funnit de av departementschefen
anförda skälen mot en dylik
lagstiftning bärande och har därför
avstyrkt den på denna punkt väckta
motionen — dock med den reservationen
att utskottet inte för närvarande
finner någon riksdagens åtgärd i frågan
påkallad. Utskottet har således velat
låta frågan stå öppen i den händelse
dylik lagstiftning i framtiden skulle visa
sig behövlig.

Bestämmelserna om användning av
djur för vetenskapliga ändamål regleras
i djurskyddslagen och i Kungl. Maj :ts
kungörelse av år 1944. Bland annat stadgas
i kungörelsen skyldighet till viss
journalföring samt att hund eller katt,
som inköpts för att användas i dylikt
syfte, inte får brukas för experiment
förrän fem dygn förflutit efter inköpet.

Härvidlag hade utredningsmannen föreslagit
förbättring av kontrollen över
de vetenskapliga djurförsöken genom inrättande
av en hela landet omfattande
kontrollnämnd, genom utvidgad journalföring
samt genom att karenstiden
för hundar och katter skulle förlängas
till tio dagar. I likhet med departementschefen
anser utskottet att kontrollen nu
som tidigare bör ligga på det lokala
planet och att hälsovårdsnämndernas
möjligheter att fylla denna funktion
skall förstärkas dels genom bättre utbildning
av de djurskyddstillsyningsmän
som finns hos hälsovårdsnämnderna,
dels genom att journalerna över
djurförsöken tillställs hälsovårdsnämnderna
för granskning.

I fråga om förlängning av karenstiden
för hundar och katter har delade meningar
framkommit vid remissbehandlingen.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt
den föreslagna förlängningen till
tio dagar. Ett par av de vetenskapliga
institutioner det gäller har förklarat sig
kunna tillstyrka en förlängning till sju
dagar, men några av de institutioner,
som i dessa sammanhang mest dragit

uppmärksamheten till sig under senare
år, har bestämt avstyrkt förlängningen
och i stiillet påyrkat kortare karenstid
än vad som nu gäller. En av institutionerna
anför som skäl att redan med
den nuvarande karenstiden 30 procent
av djuren avlider i infektionssjukdomar
under de fem dagarna och att en
förlängning till tio dagar skulle betyda
att mer än 50 procent av djuren skulle
do under karenstiden. Jag tycker det
är ett förfärligt betyg som ifrågavarande
institution ger sin skötsel av försöksdjuren.
Hurudan är egentligen hygienen
i de lokaler där försöksdjuren förvaras,
om det verkligen är så att man räknar
med att en karenstid på tio dagar skulle
betyda att mer än 50 procent av djuren
komme att avlida? Det bör bli all
anledning för hälsovårdsnämnderna att,
med sina utvidgade befogenheter, hålla
ögonen på hur dessa djur sköts.

Utskottet, som är medvetet om att en
förlängning av karenstiden skulle skapa
större möjligheter att komma till
rätta med handeln med stulna djur, har
dock avstått från att nu begära en förlängning
av tiden till tio dagar. De frågor
som gäller förbättrad vård av de
ifrågavarande djuren och de spörsmål
som sammanhänger därmed — såsom
karenstidens längd — föreslår utskottet
skall övervägas i den allmänna översyn
av kungörelsen med bestämmelser om
användande av djur för vetenskapliga
ändamål som departementschefen förebådat.
För min egen del har jag godtagit
denna ståndpunkt, även om jag är
övertygad om att det är helt andra skäl
än omtanken om försöksdjuren som gör
att man från visst håll inte kan tänka
sig en förlängning av karenstiden.

I motion II: 905 — det är den motion
som herr Gustafsson i Borås talade för
— har föreslagits totalförbud mot tävlingar
i terrängritt med hänvisning till
de otrevliga olyckshändelser som inträffat
vid dylika tävlingar. Det är ändå så
att denna tävlingsgren fortfarande finns
med vid de olympiska spelen, och skall

140 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m.

vi delta där måste vi väl också tillåta
träning i terräng. Departementschefen
har emellertid i syfte att förbättra kontrollen
föreslagit att en av tävlingsledningen
helt oberoende veterinär alltid
skall vara närvarande vid dylik tävling
med befogenhet att omedelbart avbryta
tävlingen, om djur utsätts för eller kan
befaras bli utsatta för djurplågeri. Utskottet
har ansett sig kunna godta dessa
förbättringar, dock med det tillägget att
vederbörande veterinär när det gäller
terrängritt alltid skall besiktiga banan
före tävlingen. Jag tycker att detta är
en så pass god säkerhet mot djurplågeri
att även motionärerna kan vara nöjda.

Vissa andra förslag, t. ex. det att i lag
förbjuda hållning och klubbning vid betesgång,
tycker jag är mycket tillfredsställande.
Även om dessa bruk att begränsa
djurens rörelsefrihet numera inte
är så vanliga är det skönt att veta att
dessa otrevliga metoder är i lag förbjudna.

I fråga om yrkesmässig uppfödning
av hundar och mottagande av hundar
till förvaring har utredningsmannens
förslag om tillståndstvång för dylik
verksamhet mötts av allmänt gillande
från remissinstanserna. Nu föreslås att
dylik verksamhet ej skall få bedrivas
utan tillstånd av hälsovårdsnämnden i
orten. Utskottet delade helt denna uppfattning
— det har framförts mycket
klagomål såväl ur djurskyddssynpunkt
som ur rent omgivningshygienisk synpunkt
mot en del som driver dylik verksamhet.
Att tillståndsgivningen lagts hos
hälsovårdsnämnderna innebär ju också
att de får anledning och möjligheter
att ständigt följa den verksamhet som
bedrivs vid dessa anstalter.

Vad angår frågan om tolkningen av
begreppet yrkesmässig verksamhet har
departementschefen uttalat att dylik
borde anses föreligga om man har mer
än två eller tre avelstikar. För att åstadkomma
en enkel och entydig tolkning
förordar utskottet att verksamheten
skall anses vara bedriven i större om -

fattning och således kräva tillståndstvång
om den regelmässigt omfattar mer
än tre avelstikar eller lika många till
förvaring och utfodring mottagna djur.
Vi har på denna punkt haft att behandla
en motion som utskottet inte ansett sig
kunna tillstyrka, men jag kan inte tänka
mig annat än att de flesta här i kammaren
i likhet med remissinstanserna
anser att en kontroll över denna verksamhet
bör åstadkommas.

Frågan om bandhundarna är ju inte
ny för kammaren. Med anledning av
olika framstötar som gjorts för att råda
bot på bandhundseländet hade utredningsmannen
framfört ett verkligt radikalt
förslag, nämligen att det — som
t. ex. i Danmark —■ skulle vara totalförbud
mot att ha hundar ständigt bundna.
Förslaget har fått ett blandat mottagande
av remissinstanserna. En del
instanser har utan invändningar godtagit
förslaget, andra har ställt sig mera
tveksamma eller helt avvisande. Departementschefen
har för sin del förklarat
sig övertygad om att det krävs särskilda
åtgärder för att komma till rätta med
de missförhållanden som uppenbarligen
alltjämt förekommer vid hållandet
av bandhundar. Han har emellertid tagit
hänsyn till att många remissinstanser
ställt sig tveksamma och föreslår
i stället regler som innebär att om hund
annat än tillfälligtvis står bunden skall
den vara kopplad till löplina av minst
tio meters längd och ha tillgång till
koja eller annan viloplats med tillfredsställande
skydd mot väder och vind.

Departementschefen känner sig inte
övertygad om att de föreslagna åtgärderna
kommer att visa sig till fyllest,
men han anser att ytterligare lagstiftningsåtgärder
för att förbättra hundhållningen
bör vila till dess att man har
hunnit samla erfarenhet från en effektiviserad
tillsynsverksamhet. Utskottet
godtar vad departementschefen uttalat
men håller inte för uteslutet att ett totalförbud
mot att hålla hund bunden
utomhus till sist måste tillgripas för att

Torsdagen den 9 december 19G5 em.

Nr 40

141

Ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken in. m.

man skall komma till rätta med de
missförhållanden som fortfarande råder
på sina håll. Även utskottet har emellertid
förklarat sig berett att i första hand
avvakta resultatet av reglerna om förbättrad
tillsyn.

Till sist ett par ord om den förbättrade
tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad.
Alltsedan den 1 januari 1959
har det ålegat hälsovårdsnämnderna här
i landet att för denna tillsyn ha särskild
djurskyddstillsyningsman. Fortfarande
finns det dock kommuner där
man ännu inte utsett någon dylik, och
i massor av kommuner har man rent
formellt utsett en tillsyningsman men
bedriver ingen som helst tillsyningsverksamhet;
i många kommuner anvisas
inte heller några medel för en sådan
verksamhet. Nu föreslår departementschefen
en effektiviserad tillsyn och räknar
med att kommunsammanslagningarna
skall kunna skapa större möjligheter
att anställa heltidsanställda tillsyningsmän.
Utskottet påvisar möjligheterna
att inom kommunblocken anställa
gemensamt avlönade tillsyningsmän.
Departementschefen föreslår en informationskampanj
i central regi för tillsyningsmän
och ledamöter av hälsovårdsnämnderna
samt upptagande av en
utbildningsverksamhet inriktad på instruktion
beträffande praktiska tillsyningsfrågor.
I denna verksamhet, som
skall planläggas och ledas av veterinärstyrelsen,
skall även tjänsteveterinärerna
engageras.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse
vad här föreslagits och väntar att denna
instruktionsverksamhet skall ge goda resultat.
Det torde emellertid vara nödvändigt
att effekten av de föreslagna
åtgärderna noga följs.

Till sist hoppas jag att justitieministern
skall se till att instruktionsverksamheten
för hälsovårdsnämndernas
tillsyningsmän kommer i gång innan de
nya lagbestämmelserna träder i kraft.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppta kammarens tid; jag märker ju att

kammaren är orolig. Här har pratats
så mycket nu ett par dagar, så jag förstår
att även några minuter för en så
viktig sak som djurskyddslagstiftningen
kan vara påfrestande för kammaren. Jag
slutar emellertid nu med att yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att referera utskottet, och det gjorde
jag inte heller i mitt anförande —
jag antar att kammarens ledamöter kan
läsa innantill och även har gjort det.
Jag har i mitt anförande velat uttala
min tillfredsställelse över justitieministerns
och utskottets ord på sid. 41 i utlåtandet
om att stadgandet om straff
för djurplågeri för närvarande tillämpas
alltför restriktivt.

Detta måste ju betyda ett förord för
en strängare lagtillämpning. Men mycket
— om inte allt — beror ju på och
står eller faller med tillsynen över lagens
efterlevnad, och på den punkten
är jag inte riktigt nöjd med vad utskottet
sagt. Jag har uppfattat justitieministern
och utskottet så, att man i likhet
med en rad remissinstanser anser att
det härvidlag för närvarande finns rätt
mycket att önska. Det är klart att man
kan stanna vid att hårt trycka på polismans
allmänna befogenhet och plikt att
ingripa för att förhindra brott. Det har
givetvis sitt värde att detta blir sagt
med skärpa. Men räcker det? Kan man
inom en rimlig framtid motse en kår
av kunniga befattningshavare, som förmår
att hävda berättigade djurskyddsintressen
med erforderlig kraft, får
man vara tacksam för det. Men denna
fråga står helt öppen. Man får hoppas
på att den lag som riksdagen nu antar
blir en pedagogisk faktor — bättre än
den som varit — och att frågan om tillsynen
kan lösas genom framtida initiativ.

Justitieministerns aviserade konkreta
åtgärder för att påskynda en önskvärd

142

Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken ra. m.

utveckling genom upplysning noterar
jag med stor tacksamhet och kommer
att följa denna fråga med stort intresse.

När det gäller frågan om terrängritten
tycker jag att utskottet borde ha
skärpt sig. Det finns krafter även inom
hästsporten som är ganska kritiska mot
denna tävlingsgren. Jag tycker att utskottet
kunde ha visat sitt gillande av
denna tanke genom att skriva skarpare.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag vill också i all korthet
uttrycka min glädje över det steg
framåt som tas i natt när det gäller
djurskyddet och kampen mot djurplågeri.
Det är begripligt att man inte i ett
s-lag kan göra alltför stora ändringar i
gällande lagstiftning på ett område som
är så svårkontrollerat som detta.

Kattor och hundar har som bekant
ingen talan, inga egna ombudsmän, ingen
förhandlingsrätt och ingen klagomur.
Djurskyddslagens efterlevnad är
svårkontrollerad. Alltför stora och
plötsliga reformer skulle måhända inte
efterlevas i någon större utsträckning.
Både hunden och hundens herre måste
dresseras i omgångar.

När det gäller användningen av djur
för vetenskapliga ändamål skulle man
emellertid önska en effektivare kontroll.
Utskottet refererar till djurskyddslagen
och kungörelsen av den 17 november
1944, där det stadgas att veterinärstyrelsens
tillstånd måste inhämtas,
innan man får göra experiment,
som kan medföra fysiskt lidande eller
ångest för de djur som används. Lagen
stadgar vidare att ingreppet inte får
åsamka djuret större lidande än vad
som är oundgängligt. Detta är gott och
väl. Men det måste vara svårt och visst
inte alltid möjligt att förutse lidandets
omfattning. Det måste också bli en väl
subjektiv bedömning, då man torde
kunna anta att vederbörande forskare
är mer intresserad av experimentets resultat
än av de sviter som drabbar för -

söksdjuret. Nog vore det på sin plats
med en kontrollnämml av det slag som
utredningsmannen föreslår och som departementschefen
hyser starka sympatier
för. En sådan nämnd, bestående av
juridisk och medicinsk expertis och
även av representanter för den ideella
djurskyddsrörelsen, skulle kunna göra
en god insats genom att ingripa mot
avancerade experiment, som otillbörligt
vållar försöksdjuren lidande. Det är
klart att man kan invända, vilket också
har skett, att en sådan nämnd för
hela riket inte vore till fyllest. Den kunde
emellertid i varje fall bli till ett stöd
för hälsovårdsnämnderna, så att dessa
skulle kunna ta egna initiativ och agera
på detta viktiga fält.

Herr Levin var inne på ett område,
där en sådan nämnd skulle kunna få
omedelbara uppgifter. Jag tänker på
sjukhusens djurstallar där mortaliteten
är så hög och där det tycks förekomma
försummelser av både humanitär, sanitär
och ekonomisk art. Man skulle också
vilja ha litet mer kontroll över den
obligatoriska skolans användning av
levande djur som studiematerial. Man
kan befara att elevernas aktning för livet
avtrubbas genom ett sådant användande
av djur.

Jag har inget yrkande, men jag hyser
förhoppningen att man vid en framtida
revision av djurskyddslagen skall
beakta att det är nödvändigt att vidta
åtgärder för att åstadkomma en kontroll
av det slag jag här talat om.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 14

Föredrogs och lades till handlingarna
tredje lagutskottets memorial nr
32, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av
väckt motion angående jakten på sjöfågel
vid Bottenviken och östersjökusten.

Nr 40

143

Torsdagen den 9 december 1965 em.

§ 15

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående avtal om
inrättande och drift av ett forskningsoch
ett serviceorgan på vatten- och
luftvårdsområdet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Inrättande av pensionärscentraler

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av
väckt motion om inrättande av pensionärscentraler.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion nr II: 688 av herrar Carlshamre
och Edlund hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning angående inrättande
av pensionärscentraler.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 688 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson och Enarsson, fru
Olsson samt herrar Blomquist, Kilsmo,
Börjesson i Glömminge, Nilsson i Bästekille,
Westberg, Nilsson i Agnäs och
Andersson i Örebro, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionen II: 688 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla att
motionen överlämnades till socialpolitiska
kommittén.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Samhällets insatser på
åldringsvårdens område släpar efter.
Mest beklämmande är utan tvivel de
dåliga resurserna när det gäller att bereda
de gamla sjukvård. I ett sådant
läge skulle en förbättrad förebyggande
åldringsvård få stor betydelse. Med re -

Inrättande av pensionärscentraler

lativt ringa hjälpinsatser men med möjlighet
till tillfällig vård skulle tidpunkten
då kvalificerad vård erfordras i
många fall kunna uppskjutas rätt avsevärt.
Att stanna kvar i hemmet så länge
som möjligt är också ett bestämt önskemål
hos det övervägande antalet gamla.
Samhället har också mycket att vinna
på att så sker. Skall det bli möjligt
krävs det dock en fastare grund för den
förebyggande vården. Säkert vore det
värdefullt om de gamla hade någon bestämd
instans att vända sig till. Det förslag
om inrättande av pensionärscentraler
som kommit upp i motion II: 688
är värt en förutsättningslös prövning.
Utskottet avstyrker dock motionen under
hänvisning till att socialpolitiska
kommittén avser att avgiva förslag till
vårdlagstiftning beträffande åldringar
och handikappade.

Reservanterna har också nöjt sig med
att föreslå att motionen överlämnas till
socialpolitiska kommittén. Socialstyrelsen
anser också att det lämpligen bör
ske. Såväl Folkpensionärernas riksförbund
som Stockholmsdistriktet av folkpensionärernas
riksorganisation instämmer
med motionärerna och förordar utredning.
När nu detta kan ske genom
att socialpolitiska kommittén tar hand
om motionen, har jag svårt att förstå
varför utskottet skulle gå emot en sådan
framställning.

Jag vill för egen del yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Agnäs (h).

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende vill jag bara peka på att utskottsmajoriteten
enligt min mening
egentligen har skrivit en förträfflig motivering
för reservanternas yrkande. Det
är inte stor skillnad på de två yrkandena.
Majoriteten anser det vara till fyllest
att det finins en socialpolitisk kommitté
som sysslar med likartade frågor. Reservanterna
vill att även denna fråga

144 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Den psykoterapeutiska vården

skall, så att säga, med särskild hälsning
överlämnas till denna kommitté
för övervägande. Jag tycker att allt som
står i utskottets skrivning talar för det
sistnämnda.

Uppslaget om pensionärscentraler har
i stort sett välkomnats av de remissinstanser
som är tillfrågade. Några av
dem har haft tekniska funderingar av
den sort som skulle kunna bli föremål
för utredning. Huvudintrycket är att
initiativet skulle vara välkommet. I det
läget, herr talman, tycker jag att det är
naturligt att riksdagen skickar motionen
till den socialpolitiska kommittén
och därmed försäkrar sig om att just
detta uppslag verkligen blir prövat.

Jag ber också att få yrka bifall till
reservationen.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Motionärerna har begärt
att få en utredning i detta avseende.
Vi har redan en sådan utredning.
Eftersom det har försäkrats av den pågående
utredningen att den kommer att
ta upp detta problem, är det väl tämligen
onödigt att skicka över denna motion
till utredningen. Sådant brukar vi
ju inte göra. Därför har majoriteten
stannat vid sitt förslag att avstyrka motionen.

Jag ber att få tillstyrka utskottets
skrivning.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17

Den psykoterapeutiska vården

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av
väckta motioner angående den psykoterapeutiska
vården.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 257 av herr Sörenson och II: 317 av
herr Rimmerfors hemställdes, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en utredning gällande den psykoterapeutiska
vården i vårt samhälle och
om förslag till sådana åtgärder som
kunde anses påfordrade.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:257 och 11:317
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson och Axel Kristiansson,
fru Hultell samt herrar Blomquist,
Kilsmo, Ilamrin i Kalmar, Nilsson i Bästekille,
Westberg och Thylén, som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:257 och 11:317
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående den psykoterapeutiska
vården i vårt samhälle
och om förslag till sådana åtgärder som
kunde anses påfordrade.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag vill först säga några
ord om kammarledamöternas möjlighet
och rättighet att tala vid denna sena
tidpunkt. Detta kanske ligger något
utanför det ämnesområde jag sedan
kommer att uppehålla mig vid, men det
bör sägas att med de arbetsformer som
kammaren har får man från skilda håll
finna sig i att vissa ledamöter begär ordet
vid sen tidpunkt, beroende på att
vederbörande utskott får upp sina ärenden
så sent.

Låt mig sedan övergå till allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 52.
Det är föranlett av en motion här i andra
kammaren, nr 317, i vilken begäres
en utredning rörande den psykoterapeutiska
vården i vårt samhälle och

Torsdagen den 9 december 1905 em.

Nr 10

115

förslag till sådana åtgärder som kan anses
påfordrade av eu sådan utredning.

Bakom motionen ligger ungefär följande
tankar:

Frågan gäller vårt folks psykiska hälsa,
och denna fråga är mycket viktig.
Vi har på många håll en hrist på inre
trygghet, och följden av denna bristande
trygghet blir en tilltagande asocialitet
och många andra svårlösta frågor,
framförallt ungdomsfrågor.

Motionen syftar till att åstadkomma
en utredning om vad man kan göra för
att klara dessa mycket viktiga problem.
I sitt remissvar säger bl. a. medicinalstyrelsen
att »den moderna samhällsutvecklingen
otvivelaktigt innebär stora
påfrestningar för den enskilde individen,
vilka leder till stress och psykiska
insufficiensreaktioner med ökat behov
av psykoterapeutisk behandling och
vård». Vidare sägs det: »Viktigt för en
med avseende på psykologisk patientbehandling
förbättrad mentalsjukvård
är utöver stimulerad rekrytering och
bättre utbildning av psykiater ökad tillgång
på kvalificerad vårdpersonal och
på välutbildade hjälpkrafter av olika
slag —• —- —.»

Socialstyrelsen säger att »läget ställer
krav på ökade insikter hos socialarbetare,
läkare, lärare och fritidsledare.
En viss insikt i psykologi bör ingå
i utbildningen av dessa yrkesgrupper.
-— --Styrelsen söker med sina be gränsade

resurser tillgodose behovet av
orientering och vidareutbildning dels
genom egna kurser och dels genom
medverkan i av andra organ anordnade
kurser. Det erfordras emellertid också
en adekvat social forskning.»

Om man sedan ser på vilka insatser
som här ytterligare behövs, är det ganska
uppenbart — ingen har förnekat det
— att det behövs ökade insatser på området.
Jag kan bara påminna om det
TV-program som sändes för någon tid
sedan rörande narkotikaproblemet, där
det uppenbarligen i bakgrunden låg psykiska
störningar som man måste ta hän -

Den psykoterapeutiska vården

syn till för att kunna klara alla ungdomsproblem.
Det hjälper inte att spärra
in människor i nöd; de måste ha
annan hjälp och annan behandling.

För egen del tror jag inte heller att
det enbart räcker med en förbättrad utbildning
av psykiater och psykologer,
arbetsterapeuter, sjukgymnaster och
sjuksköterskor, vilket också påpekats
både i remissyttrandena och i utskottets
utlåtande, även om en sådan utökad utbildning
är nödvändig. Vi behöver bygga
upp andra former för den förebyggande
vården för att slippa denna vårdform
inom våra mentalsjukhus, som nu
är den så gott som enda möjliga. Vad är
det då motionärerna önskar? Man anser
att den psykiskt störda människan
ofta är en besvärlig och obehaglig människa
och vi kan vara psykiskt sjuka
likaväl som fysiskt sjuka, men samhället
har samma ansvar antingen det gäller
den ena eller den andra sjukdomen.

Vem är det nu som tar hand om och
hjälper de psykiskt störda? I detta fall
hjälper väl varken läkarens tabletter eller
anstaltens trånga väggar. Det behövs
andra möjligheter att klara den förebyggande
vården i detta fall. Det är
den öppna vården som är värd att
satsa på och även då det gäller de rent
ekonomiska faktorerna talar allt för att
den öppna vården bör anlitas. Motionärerna
menar att man här skall försöka
förstå dessa problem. Man skall gå ut
och undersöka hur förhållandena är och
klarlägga dem. Man skall kartlägga behoven
och sedan rätta utbildningen efter
detta behov.

Jag skall bara till sist påpeka att utskottsmajoriteten
i stort sett varit ense
med motionärerna om att här föreligger
ett stort behov. Man har ifrån utskottet
försökt att slå sig till ro med
att den ökade och förbättrade utbildningen
kommer att i stort sett klara
dessa problem, men vi observerar att
utskottsmajoriteten till sist kommer
fram till ett någon tveksamt uttalande
när man bestämmer sig för att avslå mo -

146 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Den psykoterapeutiska vården

tionerna. Man säger: »Med hänsyn till
det ovan anförda finner utskottet icke
skäl att nu förorda en utredning i enlighet
med vad som föreslås i motionerna.
»

Jag tror för min del att vi här inte
har någon tid att förlora, även om jag
är väl medveten om att den förbättrade
utbildningen kommer att göra verkan
på längre sikt. Det är dock inte enbart
detta det är frågan om. Det är frågan
om hur vi skall klara den öppna vården
och hur vi skall orientera den med
det oerhört stora vårdbehov vi för närvarande
har.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Den motion av herr Sörenson
och mig, som ligger till grund
för allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 52, syftar till psykologisk och
psykoterapeutisk vård med en djupdimension
som vi hittills inte haft särskilt
mycket av i Sverige. Vår motion svarar
mot dagens behov, ett behov som säkerligen
kommer att fördjupas för framtiden.
Därför tror jag att det utredningskrav
som herr Sörenson och jag har
ställt återkommer även om vår motion
avslås i dag, helt enkelt därför att det
har en inneboende nödvändighet som
hör framtiden till.

Vi motionärer är tacksamma mot de
nio reservanter med herr Eric Gustaf
Peterson i spetsen som föreslår att motionen
skall bifallas redan i år. Jag
instämmer helt i de övertygande argument
som reservanternas talesman, herr
Hamrin i Kalmar, nyss har framfört
samt ber att få yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Givetvis är det ett allvarligt
problem som motionärerna tar
upp, men jag tycker de har behandlat
det alltför lättvindigt. Jag ser inget allvar
i denna motion, som lämnats fram.

Åtminstone är den förfärligt ytligt skriven.
Det är en mängd utländska ord som
försöker bevisa att man behöver vård
och man säger »för att hjälpa de emotionellt
skadade att återvinna en rimlig
grad av psykisk integration», vad nu
det är för någonting, och yrkar på en
utredning.

Herr talman! Jag har penetrerat varje
sats och varje ord i denna motion,
och jag kan inte finna någon klar mening.
Då misstänker man att om det är
så oklart sagt, då är det också oklart
tänkt, och det klarnar inte nämnvärt
när man läser reservationen.

Åter staplas en råd utländska ord,
med ett förment djupsinne, och man
talar om psykiska insufficienstillstånd,
och man vill ägna ökad uppmärksamhet
åt det sätt att se på dessa insufficienstillstånd
som ligger till grund för modern
psykoterapi. Gör man i motionen
ett ställningstagande för en särskild
idéinriktning? Jag misstänkte detta när
herr Rimmerfors var uppe och talade
om en djupdimension. Det sägs i reservationen
att »modern svensk psykiatri
är mer organisatoriskt än psykodynamiskt
orienterad». Vidare vill man uppmärksamma
den psykodynamiska problematiken.
Vad betyder psykodynamisk?
Jag skulle vilja ha en förklaring
av ordet.

Man klandrar uppenbarligen någonting
i den svenska psykiatrien och psykologien,
men man har svårt att förstå
vad det är. Socialstyrelsen och medicinalstyrelsen
har inte heller givit sig in
på dessa invecklade ord och hjälpt oss
därmed, utan de har bara talat om att
det verkliga kruxet är att det är alldeles
för litet utbildning av psykologer
och psykiater. Dessutom talar de om att
det är ganska ont om kvalificerad personal
med annan utbildning, sådana
som arbetsterapeuter, sjuksköterskor
och sjukgymnaster, som behövs för att
ge en psykoterapeutisk vård.

När nu utskottet försökt läsa in någon
mening i motionen, har vi trott, att det

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40

147

kanske är utbildningsproblemen som
avses. Vi har i alla fall försökt att fråga
både socialstyrelsen ocli medicinalstyrelsen
och med verklig energi gett oss
in på denna utbildningsfrågan. Somliga
säger att vi har gjort oss för mycket besvär
därmed, men vi bär åtminstone på
denna punkt velat ta reda på hur det
verkligen är ställt. Beträffande psykiater
— utbildade läkare med psykiatri
som specialitet — har nyligen sakkunniga
som tillsatts av kanslersämbetet för
en översyn av läkarutbildningen framlagt
förslag som nu remissbehandlats.
De utmynnar i en utökad psykiatrikurs
redan i grundutbildningen till läkare.
De vill också ha en ökad kurs för licentiater,
kombinerad med förlängd
praktisk tjänstgöring på psykiatrisk klinik.
Förslaget har konnnit till sedan
man haft många konferenser med
ämnesföreträdarna på högskolorna och
studentkårerna. Psykiatenitbildningen
är tydligen utredd.

Vid årets session i Nordiska rådet
har frågan om specialistbehörighet tagits
upp, alltså även behörighet för psykiater.
Universitetskanslern har förordat
en översyn av de svenska reglerna
för specialistkompetens och sagt, att
Läkarförbundet sysslar med dessa regler
sedan länge. Vi har trott att denna
frågas lösning också skulle kunna ha en
god inverkan på tillgången på psykiatrer.

När vi kommer fram till psykologiutbildningen
ber jag att få nämna att vi
nu har en mycket stor tillströmning av
psykologistuderande, bl. a. en kraftig
tillströmning av sådana som avlägger
licentiatexamen. När det gäller utbildningen
i övrigt har vi i utlåtandet sagt
att i det förslag till ny utbildning som
framlagts som en väsentlig nyhet kan
noteras att tillämpningsmoment kan
införas i universitetsutbildningen för
psykologer. Ämnet tillämpad psykologi
blir ett examensämne. Psykologutbildningen
är alltsä just nu utredd.

Medicinalstyrelsen som pekar på att

Den psykoterapeutiska vården

det behövs även arbetsterapeuter, sjukgymnaster
och sjuksköterskor kan också,
liksom vi alla vet, konstatera att vi
nyligen behandlat utbildningen på alla
dessa områden. Vi kommer att besluta
en ny sjuksköterskeutbildning, och vi
kan också konstatera, att landstingen
här kominer att ha huvudmannaskapet
för utbildning av dessa tre personalgrupper
som ansetts väsentliga för eu
psykoterapeutisk vård. Vi tror att mentalsjukvården
över huvud taget skall bli
bättre när den slås samman med eller
kommer närmare kroppssjukvården ocli
sätts under samma huvudman. Vi vet
att en rad tjänster inrättats för psykologer
inom skolväsendet, socialvården
och industrien, att det är en brist på
kvalificerade sökande dit som hämmat
utvecklingen.

Utredningskravet är sålunda tillfredsställt
för alla dessa kategorier. Efter allt
detta får man konstatera att det lilla
vi trodde oss ha förstått av motionen,
nämligen dess krav på att tillfredsställa
ett utbildningsbehov, redan är tillgodosett,
och när vi försökt att sleva i motionssoppan
för att få fatt på något
annat fast har vi inte hittat någonting.
Det gör att vi inte kan bifalla motionen,
som vi inte fått något substantiellt ur.
Vi yrkar avslag på motionen och det
betyder bifall till utskottsutlåtandet.

Det betyder därmed inte att vi inte
är intresserade av psykoterapeutisk
vård, men motionen uttrycker ingenting
som kan vara en nyttig grund för
en utredning.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
säger å ena sidan att den motion
som ligger till grund för detta utlåtande
är ytlig, å andra sidan påpekar hon att
hon inte har förstått den. Då kanske
motionen också har något slags djupdimension.
Jag svävar inte i något större
tvivelsmål om att fru Erikssons normala
fattningsgåvor inte heller nu be -

148 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Den psykoterapeutiska vården

höver hindra henne från att förstå vad
vi har menat.

Naturligtvis finns det åtskilligt som
är dunkelt i själva frågeställningarna.
Det är ju därför vi har begärt utredning.
Det är åtskilliga sammanhang som
vi skulle vilja ha klarlagda. Jag vill bara
i korthet peka på två saker.

Fru Eriksson har rätt i att det förslag
till ny mentalsjukvårdslag, som vi väntar
till våren och som omfattar hela
det komplex som hör hit, säkert kommer
att tillgodose en hel del av behovet.
Men vi har konstaterat — när vi
skrev motionerna — att ingen av de nuvarande
vårdformerna helt motsvarar
det behov som vi har pekat på. Vi har
velat aktualisera det moderna, helt urbaniserade
samhällets speciella påfrestningar
på den mänskliga organismen
och det mänskliga psyket. Bl. a. skulle
man vilja ha det utrett på ett helt nytt
sätt. Detta är ju jungfrulig mark, i varje
fall i vårt land. I vissa andra länder,
exempelvis England och Amerika, har
man börjat utforska de nervösa besvär,
de psykosomatiska symtom och de psykiska
rubbningar som hör ihop med
den våldsamt snabba strukturförändningen
av människans yttre miljö. Själavården
gör sitt, kroppssjukvården gör
sitt och vår mycket misslottade mentalsjukvård,
som nu står inför en upprustning,
kommer att göra vad den kan,
men jag tycker att vi bör utreda nya
aspekter på dessa betydelsefulla frågor
och se om vi kan finna en skapande
syntes mellan de olika hjälpåtgärderna.
Psykoterapien behöver ett ordentligt
handtag — det har fru Eriksson rätt i
— och jag tror också att denna utredning
skulle tillgodose även det behovet.
Låt oss få den utredning som motionärerna
har önskat!

Jag ber ännu en gång att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Fru Eriksson fällde
många hårda ord om motionerna: Där

fanns inget allvar, de var ytligt skrivna.
Jag trodde vi var överens om behovet
av denna psykoterapeutiska vård. Enligt
läkarutsago är faktiskt ungefär 25
procent av skolungdomen i behov av
öppen, förebyggande vård.

Jag påpekade också beträffande de
TV-program som nyligen visats och som
i varje fall djupt skakat mig, att här
måste det vara fråga om just sådana
försummelser för att dessa ungdomar
skall ha hamnat i dylikt elände.

Jag trodde som sagt att vi var överens
om den sidan av saken. Utskottsmajoriteten
anser att om bara utbildningsfrågorna
blir lösta ordnar sig det hela.
Det tycks inte vara så när fru Eriksson
kan säga: »De här vackra utländska orden
förstår jag inte, jag förstår inte
motionen.»

Socialstyrelsen framhåller att en samordning
behövs av de förslag som föreligger.
Då borde väl ändå någon form
av utredning göras.

Efter fru Erikssons anförande förstår
jag inte hur utskottsmajoriteten kunnat
skriva att det inte nu föreligger behov
av denna utredning. Jag anser det synnerligen
angeläget att vi får ett nytt
grepp på hela problemet och att utredningen
omedelbart kommer till stånd.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag hoppas att om man
framlägger en ny motion man då också
kommer med ett nytt grepp. Jag har
inte blivit mera på det klara med vad
motionärerna menar efter något av anförandena.
Det talas om skapande synteser,
nya aspekter m. m. Jag fick ingen
förklaring på vad psykodynamisk är.
Det är tydligen det avgörande, det som
gör att svensk psykologi, svensk psykoterapi
och svensk psykiatri inte har det
moderna synsätt som motionärerna efterlyser.

Om man vill ha en utredning skall
man kunna säga: Vi vill ha forskning
på detta område, eller vi vill ha en utredning
beträffande ny organisation,

Torsdagen den 9 december 1905 em.

Nr 40

149

eller vi vill ha flera utbildade krafter,
eller vi vill ha ett nytt sjukhus eller någonting
som är begripligt. Man skall
inte bara framställa en önskan ut i luften:
Här är många människor som bar
det svårt med sitt psyke, låt oss utreda! Jag

vet att de som har skrivit motionen
kan skriva bättre. De har varit ytliga
och bör komma igen med en bättre
genomtänkt motion. På denna grundval
kan man absolut inte tillstyrka en motion.
Jag är inte alls avvisande inför
tanken att herr Rimmerfors kommer
tillbaka med en fint skriven motion och
att utskottet då kan tillstyrka den.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Kalmar begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamrin i Kalmar
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 112 ja och

Nyttiggörande av avfallsprodukter

76 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Nyttiggörande av avfallsprodukter

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53, i anledning
av väckta motioner om nyttiggörande
av avfallsprodukter och om utredning
rörande en rationell användning av avfallsäinnen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
föreslår här att riksdagen måtte
i skrivelse till Konungen anhålla om
att man överlämnar ifrågavarande motioner
till naturresursutredningen. Det
kan synas underligt att kommentera ett
enhälligt utskottsutlåtande, men utskottets
hemställan är så pass unik att jag
inte helt vill förbigå den.

Hör har i motioner anhållits om att
vi skall försöka finna vägar att tillverka
livsmedel på syntetisk väg av avloppsämnen.
Försöken har i motionerna motiverats
med hänsynstagande till utvecklingsländernas
svältande befolkning.
Det ligger en mycket fin ambition
bakom, och utskottet är också enigt i
sammanhanget.

Det får betecknas som ganska underbart
att vi beslutar om att utreda möjligheterna
att på konstgjord väg försöka
tillverka syntetisk mat samtidigt som vi
har en annan mastodontutredning som
gnuggar sina geniknölar för att få fram
ett förslag som medger att man kan
skära ned den naturliga produktionen
av livsmedel, en nedbantning av försörjningsgraden.

Om denna kostnadskrävande metodik
nu inte skulle nå önskat resultat och om
man på denna väg inte kan få fram syntetisk
mat från avloppen, vill jag ut -

150 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ungdomens bostadsfr&ga

trycka den förhoppningen att ambitionen
att klara världens svältande befolkning
och dess problem alltjämt är så
stor att man i positiv anda kanske rentav
kan tänka sig att gå tillbaka och använda
den gamla mindre kostnadskrävande
mera naturliga konventionella
metoden för livsmedelsproduktion.

Vidare yttrades ej.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Utskottets hemställan bifölls,
i 19

Ungdomens bostadsfråga

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av
väckta motioner angående ungdomens
bostadsfråga och angående ogifta ungdomars
bostadsförhållanden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Trots den sena tidpunkten
ber jag att få ta kammarens tid i
anspråk några minuter i denna fråga.

I motionerna I: 596 och II: 711 anhålles
i en tvåpartimotion undertecknad
av socialdemokrater och representanter
för högerpartiet att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
en skyndsam utredning av den ogifta
ungdomens bostadsförhållanden och
framlägga därav föranledda förslag.
Som jag är medmotionär i denna kammare
ber jag att i all korthet få framföra
några synpunkter i denna fråga.

Det har ofta framhållits att ungdomens
bostadsproblem ej kan lösas isolerade
utan endast i sammanhang och
jämsides med övriga angelägna bostadsbehov.
Denna synpunkt är i och för sig
riktig men bör såsom läget är i dag för
ungdomen på bostadsmarknaden inte få
lägga hinder i vägen för utbyggandet
av de speciella ungdomsbostäderna i

snabbare takt än hittills. Behovet av sådana
bostäder är mycket stort. Det torde
vara realistiskt att räkna med att
ökade krav på bättre bostäder för ungdomen
i en nära framtid kommer att
resas. Detta gäller säkerligen inte bara
sådana ungdomar som bor såsom inneboende
utan också många av dem som
bor kvar i föräldrahemmet. Det torde
vid framtidsplaneringen vara riktigt att
räkna härmed.

Vi vet alla att såväl staten som kommunerna
subventionerar studentbostäderna.
Det är inte felaktigt utan tvärtom
glädjande. Men det finns också ett
stort antal ungdomar som i storstäderna
och övriga tätorter skaffar sig utbildning
eller är yrkesarbetande. Dessa
ungdomar torde i minst samma utsträckning
som de vid högskolor och
universitet inskrivna kunna göra anspråk
på samhällets bistånd för att till
begränsade kostnader lösa bostadsproblemet
på ett för dem hyggligt sätt.

Ungdomshotellen intar i statligt belåningshänseende
samma roll som vilken
annan fastighet som helst. Bygger man
däremot studenthotell — vilka är snarlika
utom när det gäller utbildningskraven
på hyresgästerna — lånar staten
ut kapital mycket frikostigt. Därmed
har jag inte sagt alltför frikostigt. Här
skulle man kunna tänka sig att ungdomshotellen
fick samma förmånliga
lånemöjligheter som studentbostäderna.
Därmed skulle vi i en framtid kunna
slippa denna uppspaltning i olika kategorier
av ungdomar.

Motionerna har behandlats i allmänna
beredningsutskottet, och i sitt utlåtande
nr 54 framhåller utskottet, att
det är ense med motionärerna om att
de problem som uppstått vad beträffar
ungdomens möjligheter att erhålla
lämplig bostad förtjänar stort beaktande.
Utskottet har också inhämtat yttrande
från bostadsstyrelsen som i sitt svar
anför, att »hur ungdomens liksom andra
befolkningsgruppers bostadssvårigheter
skall kunna bemästras är en pla -

Torsdagen den 9 december 19G5 em.

Nr 40

151

Ändrad lydelse av 1 g lagen om igångsättningstillst&nd för byggnadsarbete

neringsfråga som i första hand åvilar
de kommunala organen att lösa, men
frågan bör även beaktas på riksplanet».

Jag ansluter mig helt till bostadsstyrelsens
uppfattning att det i första hand
är en kommunal fråga men vill också
i likhet med bostadsstyrelsen understryka
att denna fråga borde beaktas
på riksplanet. Det är ju detta som vi
motionärer har framhållit och vi har
uttalat önskemål om en allsidig utredning
för att få den bästa utformningen
av de åtgärder som man på riksplanet
kan göra för att förbättra bostadsförsörjningen
för ungdomen. Något utredningsmaterial
som kan ge ett klarläggande,
och som kan ge upplysningar
om hur många av de ogifta, från föräldrahemmet
avflyttade ungdomarna som
har permanent bostad eller är hänvisade
till tillfälliga bostäder finns ju
inte.

Om utskottet hade kunnat behandla
denna motion i våras — motionen inlämnades
i januari månad — hade man
kanske kunnat få in uppgifterna om
ungdomens bostadsförhållanden i samband
med den bostadsräkning som har
verkställts nu i höst.

Till slut, herr talman, framhåller också
utskottet som sin mening att ungdomens
bostadsförhållanden bör bli beaktade
och att dessa frågor bör prövas i
ett större sammanhang. Jag tolkar detta
såsom en, som man brukar säga, välvillig
skrivning, och därmed har enligt
min mening denna för ungdomen så
viktiga fråga fått en stöt framåt.

Jag har därför, herr talman, inget yrkande
utan vill endast med dessa få
ord understryka motionens syfte.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21

december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 november 1965 dagtecknad
proposition, nr 173, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Den fullmakt som Kungl. Maj :t f. n.
har att vid allvarlig brist på arbetskraft
i byggnadsindustrien förordna att byggnadsarbete
av visst slag inom visst område
inte får påbörjas utan igångsättningstillstånd
upphör att gälla den 31
december 1965. I propositionen föreslås
att denna fullmakt skall avlösas av en
något vidgad fullmakt. Enligt denna
skall Kungl. Maj :t även vid annat hinder
för byggnadsverksamheten kunna
förordna för hela landet eller del av
landet att visst slags byggnadsarbete
inte får påbörjas utan igångsättningstillstånd.
Den nya fullmakten föreslås
skola gälla till utgången av år 1967.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:

152 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

a) nr 809 i första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. och nr 958 i
andra kammaren av herr Eliasson i
Sundborn in. fl., i vilka motioner, som
var likalydande, hemställdes »att riksdagen
vid behandling av propositionen
nr 173 måtte avslå propositionen samt
besluta om förlängning till utgången av
år 1966 av lagen den 29 maj 1964 angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
31 maj 1963 om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete»;

b) nr 810 i första kammaren av herrar
Enarsson och Åkerlund och nr 959
i andra kammaren av herrar Ringaby
och Nordgren, i vilka motioner, som
var likalydande, hemställdes »att riksdagen
med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 173 måtte besluta om förlängd
giltighet av den nuvarande lydelsen
av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr
268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete till utgången av år
1966»; samt

c) nr 811 i första kammaren av herr
Skärman m. fl. och nr 960 i andra kammaren
av herr Wiklund in. fl., i vilka
motioner, som var likalydande, hemställdes
»att riksdagen med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 måtte
besluta förlänga giltigheten av den nuvarande
lydelsen av 1 § lagen den 31
maj 1963 om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete till utgången av år
1966».

Utskottet hemställde,

att riksdagen med avslag å motionerna
1:809 och 11:958, 1:810 och
II: 959 samt I: 811 och II: 960 måtte bifalla
förevarande proposition, nr 173.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson, Åkesson, Sundin, Lidgard,
Nyberg, Johansson i öckerö,
Bengtson i Solna och Larsson i Borrby,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:809 och 11:958, 1:810 och
II: 959 samt I: 811 och II: 960 måtte av -

slå förevarande proposition, nr 173,
samt för sin del besluta att lagen den
29 maj 1964 angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 31 maj 1963 om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete
skulle äga fortsatt giltighet till och med
den 31 december 1966.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det är beklagligt, att ett
så pass kontroversiellt ärende som detta
kommer upp vid denna sena tidpunkt.
Det gör att man måste fatta sig
relativt kort. För min del har jag inte
tänkt ingå på någon längre redogörelse
för ärendet. Flera talare efter mig
kommer också att framföra olika synpunkter.

När man med lottens hjälp skulle avgöra,
vilken halva av utskottet som
skulle bilda majoriteten och vilken som
skulle stå för reservationen, så var det
den regeringstrogna sidan —- om jag så
får uttrycka det — som vann. Skillnaden
mellan utskottsmajoritetens och reservanternas
uppfattning är helt enkelt
den, att utskottsmajoriteten tillstyrker
regeringens förslag om en utvidgad
fullmaktslag när det gäller byggnadstillstånden,
medan reservanterna anser
att man kan nöja sig med en ettårig förlängning
av den fullmakt som för närvarande
gäller. Den skärpta fullmaktslag
som regeringen föreslagit och som
utskottsmajoriteten godtagit skulle sträcka
sig två år framåt i tiden.

Det vore frestande att göra en liten
tillbakablick på byggnadsregleringens
historia, men jag skall avstå därifrån.
Jag vill bara erinra om att i slutet av
50-talet betraktades bvggnadsregleringen
uteslutande som ett instrument för
att motverka säsongarbetslöshet i byggnadsfacket.
Men man ansåg också att
även denna uppgift skulle kunna klaras
på annat sätt, och vid 1961 års riksdag
träffades i tredje lagutskottet en
kompromiss som gick ut på att bygg -

Torsdagen den 9 december 19G5 em.

Nr 10

153

Ändrad lydelse av 1 g lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

nadsregleringen skulle helt försvinna
efter några är och att säsongutjämningen
skulle klaras genom frivillig samverkan
på byggnadsmarknaden. Med
hjälp av de s. k. byggarbetsnämnderna
skulle man genomföra eu omfattande
planering av byggnadsverksamheten.

När detta beslut fattades trodde vi
alla, att byggnadsregleringen skulle
kunna avvecklas. Men utvecklingen har
gått i en annan riktning. Vi har fått
uppleva att byggnadsregleringen i stället
har skärpts, och i dag står vi inför
ett beslut om utvidgad lagstiftning.
Även om man kanske kan tala om en
ny lag på detta område, så är det dock
fråga om den gamla byggnadsregleringen
i visst förändrat skick. Denna
utveckling är beklaglig. Det hade varit
tacknämligt att byggnadsregleringen
kunnat helt avvecklas.

Jag skall, som sagt, inte ingå på de
olika detaljerna i det föreliggande förslaget,
utan jag vill vid denna sena tidpunkt
bara hänvisa till utskottsutlåtandet,
såväl utskottsmajoritetens skrivning
som reservanternas yttrande. Men
det är ett par omständigheter som gör,
att jag vill ställa några frågor till inrikesministern.

Av propositionen och utskottsutlåtandet
får man inga klara uppgifter om
vad utvidgningen av byggnadsregleringen
egentligen kommer att innebära.
Av nuvarande lagstiftning och tillämpningskungörelse
framgår vilka byggnadsprojekt
som betraktas såsom mindre
angelägna, men man får som sagt
ingen vetskap om vad utvidgningen i
verkligheten kommer att få för konsekvenser.
Det vore mycket önskvärt att
erhålla ett svar på frågan om hur det
förhåller sig med den saken.

Man kan inte frigöra sig från oron
för att den utvidgade byggnadsregleringen
kommer att drabba även objekt
som måste betecknas som ganska angelägna,
t. ex. skolhusbyggen och kanske
framför allt byggen inom sjukvården,
lasarett och annat. Vid Landstingsför -

bundets årsmöte för någon tid sedan,
där jag hade tillfälle delta, förekom eu
del tongångar av oro för verkningarna
av denna fullmaktslag som regeringen
vill ha för att kunna ingripa på byggnadsverksamhetens
område. Särskilt
oroade man sig för att fullmakten skulle
användas för att i större utsträckning
begränsa eller rent av avvisa byggnadsföretag
inom sjukvården. Finansminister
Sträng, som också deltog i
Landstingsförbundets årsmöte, höll där
ett mycket uppmärksammat anförande,
vari han bl. a. förklarade att det ur propositionen
kunde utläsas att sjukhusbyggena
skulle komma i sista hand vid
tillämpningen av fullmakten. Jag har
inte någonstans i propositionen kunnat
upptäcka att detta sägs om sjukhusbyggen,
men jag hoppas att man kan ta för
givet att finansministerns uttalande är
riktigt, och att det också blir bekräftat
av inrikesministern i natt att denna
utvidgade fullmaktslagstiftning inte
kommer att i någon större utsträckning
drabba sjukhusinvesteringar. Det vore
ganska beklagligt om vi skulle komma
i en sådan situation.

Naturligtvis känner vi reservanter till
vad som ligger bakom önskemålet om
en utvidgning av fulmaktslagstiftningen.
Men vi känner oss inte riktigt övertygade
om styrkan i de skäl som anförts
för att regeringen skall få igenom
denna fullmaktslagstiftning. Vi anser
att man skulle kunna fortsätta med de
medel man redan har på penning- och
kreditpolitikens område i avsikt att få
de begränsningar som kan anses erforderliga
i det överhettade tillstånd som
vi onekligen har för närvarande.

Motionärerna och reservanterna —
de tre borgerliga partierna är ju överens
på denna punkt — har gått med
på att förlänga nuvarande fullmaktsbestämmelse
för ett år framåt. Jag måste
medge att jag var betänksam om man
skulle sträcka sig så långt, men det finns
ett par skäl som gör att man kan godta
en sådan förlängning av den nuva -

154 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

rande lagstiftningen. För det första
måste man erkänna att läget nu är mera
skärpt än för ett par år sedan, då
den nuvarande fullmaktslagen beslöts,
och för det andra har för mig sambandet
mellan byggnads- och hyresregleringen
varit i viss mån vägledande. Den
nuvarande hyresregleringen kommer
väl att ersättas med en ny lagstiftning
vid utgången av nästa år, eftersom den
nuvarande regleringen då utgår. Man
kan väl räkna med att det då kommer
att ske en viss liberalisering av hyreslagstiftningen.
Jag skall inte gå in på
vad den kan tänkas komma att innehålla,
men jag tar för givet att denna
liberalisering kommer. Då man får en
sådan liberalisering av hyreslagstiftningen
kan man väl utgå ifrån att detta
också kommer att få vissa gynnsamma
verkningar på bostadspolitikens område,
och det är detta som jag tycker
kan ha en viss betydelse när man går
med på en förlängning av de nuvarande
bestämmelserna i bvggnadsregleringen.

Jag vill fråga inrikesministern, om
man kan räkna med att hyreslagstiftningssakkunniga
kommer med sitt betänkande
inom den angivna tidsrymden,
d. v. s. kanske under innevarande
år men i varje fall i början av nästa,
och om man kan utgå ifrån att det föreligger
ett förslag till liberaliserad lagstiftning
vid utgången av nästa år.

I samband med bostadspolitiken vill
jag påpeka en annan sak. Vid årets vårriksdag
framställde representanter från
mitt parti önskemål om en samordning
av bostadspolitiken. Som bekant finns
det en lång råd utredningar som sysslar
med olika detaljer på detta område,
och vi efterlyste därför ett samlat
grepp på frågan. Inrikesministern lovade
att så skulle ske. Nu skulle jag
vara intresserad av att få veta om någonting
hänt efter den debatt i denna
fråga som fördes i maj i år i samband
med behandlingen av hyresregleringens
förlängning.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta och ber härmed att få yrka bifall
till reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Nybergs beklagande av att
denna i alla avseenden viktiga fråga tas
upp vid denna tid på dygnet.

För två och ett halvt år sedan kunde
vi med tillfredsställelse konstatera
att den då tjugoåriga byggregleringen
kunde avvecklas. Den hade då kommit
åtskillig förargelse åstad och hade fördröjt
den branschens industrialisering
som länge varit på väg. Med det steg
som då togs trodde man att den fysiska
regleringen skulle kunna lösas på
frivillighetens väg. Så var emellertid
inte regeringens tanke. I stället har nya
signaler kommit i snabb följd.

När man avskaffade byggregleringen
behöll man en beredskapslag enligt vilken
arbetsmarknadsstyrelsen kunde bemyndigas
att bevilja igångsättningstillstånd,
allt i avsikt att understödja frivilligheten
i säsongutjämningspolitiken.
I linje härmed utfärdades tre olika kungörelser
i vilka det dels föreskrevs att
det fordras igångsättningstillstånd inom
vissa geografiska områden, dels att det
finns vissa byggen för vilka sådant
igångsättningstillstånd trots allt inte behövs,
och dels att byggherrar och arbetsgivare
skall ha en omfattande uppgiftsskyldighet.

Men redan ett år därefter, 1964, är
man mogen för en ny ordning. Då införes
en lagändring som innebär möjlighet
att prioritera vissa slag av byggen,
som anses angelägna ur allmän synpunkt.
Men den inskränkningen gjorde
att lagen endast skulle få gälla då allvarlig
brist på arbetskraft var för handen.
Man konstaterade då i propositionen,
således för ett år sedan, att andra
faktorer såsom byggnadsmateriel och
kapital inte är så lokalt bundna som arbetskraften,
varför någon prioritering

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 10

155

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

på den grunden då ej ansågs erforderlig.
Sålunda kunde de prioriterade byggnadsarbetena
lämnas oberörda av den
individuella prövningen. Samtidigt förelåg
två kungörelser, som bl. a. inskränkte
verksamhetsområdet så att det kom
att gälla enbart storstadsområdena.

Redan innan ett år hade gått var man
mogen för en ny tillämpningskungörelse.
I maj i år utvidgades området för
prioritetsprövningen att omfatta praktiskt
taget alla tätorter i expansiva områden.
Vidare gjordes i kungörelsen en
ny förteckning på mindre angelägna
projekt för vilka tillstånd för igångsättning
krävs. Efter denna skärpning har
länsarbetsnämnderna väsentligt ökat antalet
avslag och i dag, efter ytterligare
ett halvår, har vi en ny lag att ta ställning
till.

På två och ett halvt år har vi haft
tre lagändringar och ett flertal kungörelser
som förordnat om utvidgningar
och inskränkningar utan någon som
helst linje eller röd träd. Som föredöme
för en god planering inom byggnadsindustrien
kan detta regeringens arbetssätt
inte gärna godtas. Det ger snarare
intrycket att regeringen inte har någon
långsiktig planering av sitt arbete utan
i stället handlar i panikens tecken, då
man står inför en ny besvärlig situation.

Herr Nyberg frågar med all rätt vad
vi i dag kan vänta oss för regler för
denna industri som intar en nyckelställning
i vårt ekonomiska liv. En departementspromemoria,
som ligger till grund
för propositionen, har inte så mycket
att berätta men talar om att det kan
vara nödvändigt att inskränka vår fritidsbebyggelse.
Man säger att det kan
framstå som nödvändigt att låta fritidsbyggnadsföretag
som drivs yrkesmässigt
och i större omfattning stå tillbaka.
I nästa stycke av departementspromemorian
låter det så här: När det gäller
sjukhusbyggnader kan det vara anledning
att vid bristande resurser låta
exempelvis uppförande av vissa slags

sjukhus stå tillbaka för andra. Detta
skulle kunna tydas så att man på regeringshåll
umgås med planer på att låta
länsarbetsnämnderna bestämma vilka
sjukhus som skall byggas och inte landstingen.
Ja, vi får väl bara hoppas att
det inte är så.

Om vi således inte är så välinformerade
om vad som skall hända är det
i varje fall en sak som vi med säkerhet
vet, nämligen att vi med dagens
förslag ger regeringen de vidsträcktaste
och mest vittgående fullmakter. Regeringen
får generellt fullmakt att sätta
i verket den prioritering som erfordras,
och denna fullmakt skall beviljas utan
villkor.

På sitt sätt är det märkligt att inte
regeringen vill eller kan förstå att man
inte kommer någon vart med detta slags
åtgärder. Den inflation och den kris
på bostadsbyggandets område som är
en logisk följd av den förda regeringspolitiken
kan inte bemästras av en sådan
här punktvis insatt åtgärd. Det är
alltför starka krafter som har släppts
loss och som fått verka alltför länge
utan att effektiva motdrag gjorts.

Om det således kommer litet gott av
en sådan reglering så kommer det i stället
mycket ont. Det omvittnades från
många håll att det var en lättnad då
den gamla byggregleringen 1963 försvann.
Ryggnadsindustrien är för närvarande
mer än någon annan bransch
i behov av en jämn produktion och en
lugn utveckling. En reglering av detta
slag kommer att innebära ovisshet om
och när ett projekt kan utföras. Tidigare
erfarenhet visar exempel på att
projekt genom kortsiktiga prioriteringsbeslut
ryckts ur en redan långt framskriden
produktionsplanering. Många
företag har i dag en organisation och
en utrustning som möjliggör ett industrialiserat
byggande med stora rationaliseringsmöjligheter.
Men då måste man
också kunna sätta in resurserna i tid
och på rätt plats genom en tidskrävande
förplanering av varje jobb. En åter -

156 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

gång till en hårdare reglering får därför
med säkerhet en ofördelaktig inverkan
på byggkostnad och byggplanering.

Genom den osäkerhet som skapas
fortsätter företagen att ha en hög omsättning
på arbetskraft. Samtidigt ligger
anställningstrygghet och året-runtsysselsättning
i alla branscher högt på
önskelistan. Det är ju välbekant att det
kostar mycket pengar att nyanställa
folk. Men med den väg regeringen väljer
blir det inte stora möjligheter att
ge arbetarna jobb året runt hos samma
företag.

Herr talman! Jag har mest uppehållit
mig vid hur företagens planering försvåras.
Det skulle kunna sägas mycket
om den rättssäkerhet som blir följden
av en lagstiftning av detta slag. Herr
Nyberg har också berört dessa frågor.
Jag skall inte upprepa hans synpunkter
utan ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Jag föreställer mig att
de flesta i denna kammare är överens
om — eller borde vara överens om —
att den målsättning som finansministern
gjort sig till talesman för är riktig,
nämligen att i dagens läge i första hand
industri- och bostadsbyggandet bör ges
prioritet. Om vi åtminstone i stort är
överens om riktigheten i den målsättningen
föreställer jag mig att vi också
är ganska överens om att det är regeringen
som bär huvudansvaret för att
denna målsättning uppfylls. Då vore det
väl också naturligt att vi i konsekvens
därmed vore överens om att ge regeringen
de effektivaste instrumenten för
att kunna fullfölja denna målsättning.
Tyvärr vittnar både tredje lagutskottets
utlåtande och dagens debatt om att vi
inte kunnat nå enighet om vilka instrument
vi skall ge regeringen för att den
skall kunna fullfölja denna målsättning.

De borgerliga yrkar avslag på regeringsförslaget
om en utvidgning av full -

inaktslagen med syfte att skapa bättre
möjligheter att prioritera de områden
som man uttalar sig för bör prioriteras.
Utan att försöka vara elak konstaterar
jag med tillfredsställelse att enigheten i
år ändå på ett sätt är något bättre än
den var för ett och ett halvt år sedan,
ty nu är reservanterna åtminstone med
på att vi måste sätta någonting i händerna
på regeringen, om vi skall kunna
ställa krav på den. Reservanterna är
med andra ord beredda att tillstyrka en
förlängning av den fullmaktslag vi antog
för halvtannat år sedan och som har
visat sig i viss mån fylla sin uppgift,
även om den i långa stycken har varit
ett otillräckligt instrument.

Redan när fullmaktslagen antogs förra
våren fanns de som hade den uppfattningen
att lagen var otillräcklig och
att den skulle bli ett bräckligt instrument
när man försökte klara uppgifterna.
I dag framstår den kanske som ännu
mera otillräcklig än man hade anledning
befara när lagen antogs. Och varför
är då fullmaktslagen otillräcklig?
Jo, därför att den bygger på den enda
förutsättningen att det inom ett visst
område finns brist på arbetskraft, fastän
dagens situation karakteriseras av en
hel rad andra faktorer som också inverkar
på investeringsverksamheten och
gör att det skapas svårigheter. Därför
framstår fullmaktslagen i dag som otillräcklig
i ännu högre grad. Men trots
detta har den ändå möjliggjort en viss
begränsning av investeringsverksamheten
i områden som bedömts ha mindre
prioritetsvärde än andra. Med fullmaktslagens
hjälp har man kunnat begränsa
investeringarna med cirka 800
miljoner kronor.

När reservanterna nu vill tillstyrka
fullmaktslagens förlängning och menar
att man måste göra det därför att läget
har försämrats, måste jag ställa frågan:
Hade läget varit bättre, om vi i maj
månad förra året hade följt de borgerliga
och inte antagit den då beslutade
fullmaktslagen? Jag tror vi kan vara

Torsdagen den 9 december 1905 em.

Nr 40

157

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillständ för byggnadsarbete

överens om alt vi nu hade haft ett ännu
sämre läge, om vi inte då hade antagit
det instrument som fullmaktslagen är.

1 dag föreligger viss risk för att bostads-
och industribyggandet kommer
i kläm. För att lösa det problemet har
man sagt att byggarbetsnämnderna kan
vara ett instrument. Då vill jag erinra
om att byggarbetsnämnderna bar tillkommit
för att vi genom dem skulle få
en bättre säsongutjämning. Det är deras
huvudsakliga uppgift. Man måste
nog hålla med Byggnadsarbetareförbundets
ordförande Knut Johansson, när
han säger att det är otänkbart att byggarbetsnämnderna
skall kunna vara det
instrument genom vilket man kan avgöra
prioriteringen för sjukhusbyggen,
skolbyggen, industribyggen, bostadsbyggen
och liknande. Vi kan nog föra
bort byggarbetsnämnderna ur bilden.
De bar som sagt sin stora uppgift när
det gäller säsongutjämningen, men i det
syfte som fullmaktslagen är avsedd att
verka tror jag inte att man kan lita till
byggarbetsnämnderna som ett instrument.

Herr Nyberg har redan erinrat om
att det är lotten som avgjort vilken del
av utskottet som skulle stå som majoritet.
Vi som gynnats av lotten är fullt
medvetna om att den nu föreslagna lagstiftningen
har sina brister och att den
måste kompletteras med andra åtgärder.
Vi är också medvetna om att den
på vissa områden kan komma att skapa
svårigheter.

Herr Nyberg har frågat: Vad innebär
den nya lagen? Jag antar att han genom
att ställa den frågan ville få svar på
vad lagens tillämpning innebär. Jag tolkar
herr Nybergs fråga på det sättet alldenstund
han tar upp sjukhusbyggen,
skolbyggen och liknande som kan komma
i kläm genom den nya fullmaktslagen.
Jag skall härvidlag be att få citera
ur propositionen, s. 29, där tilllämpningen
av fullmaktslagen behandlas.
Departementschefen skriver: »Jag
anser att arbetsmarknadsmyndigheter -

na som hittills bör handha tillämpningen.
Det för ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att ge ledning och
föreskrifter. I detta sammanhang vill
jag understryka vad bl. a. DO i sitt yttrande
anfört om centrala överläggningar
angående riktlinjer för tillämpningen.
Sådana överläggningar torde med
fördel kunna äga rum inom det s. k.
byggrådet, vari representanter för förvaltningen,
kommunerna, näringslivet
och arbetsmarknadsparterna deltar.»

Jag tror att just dessa rader i propositionen
utgör en stark garanti för att
tillämpningen av fullmaktslagen skall
ske i samråd med byggrådet, där just
de intressen finns representerade som
har ansvaret för den byggnation, som
inte bara herr Nyberg utaii även andra
befarar skall komma i kläm.

Herr Bengtson i Solna säger att vi
genom denna lag ger mycket vidsträckta
fullmakter åt regeringen. Det ligger
kanske något däri. Men låt mig också i
detta fall hänvisa till propositionen, där
det på s. 28 heter: »Uttrycken allvarlig
brist och avsevärt hinder» — det är
således de förutsättningar som skall
gälla för att fullmaktslagen skall få sättas
i kraft inom ett visst område — »är
avsedda att ange att det i allmänhet
inte är tillräckligt för att fullmakten
skall få tas i anspråk att endast något
enstaka byggnadsföretag måste uppskjutas
till följd av bristande resurser.»

Det finns alltså i propositionen rätt
klara uttalanden om inom vilken ram
fullmaktslagen kan tillämpas. Därför
tycker jag att det är en överdrift när
herr Bengtson i Solna säger att fullmakterna
är så vidsträckta.

Det kunde finnas anledning att ta upp
en hel del ting i de motioner som föreligger,
men jag skall nöja mig med att
anlägga endast några synpunkter till.

Folkpartiet talar i sin motion om att
det redan finns möjlighet att styra de
offentliga investeringarna. När det gäller
styrningen av övriga investeringar
är ordalagen i motionen mer allmänna.

158 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Därav läser jag ut att folkpartiet ändock
är inne på att någon form av styrning
behövs. Man talar om styrning på den
offentliga sektorn och om generellt verkande
åtgärder när det gäller styrningen
på den privata sektorn. Uppfattningen
att det i dagens läge behövs en styrning
delas tydligen i alla fall av folkpartiet.

Så några ord om prioriteringen av
vissa byggen.

Herr Bengtson var inne på att lagen
skulle innebära en försämring så till
vida att man inte skulle kunna få fram
ett rationellt byggande på samma sätt
som eljest. Jag tillåter mig fråga om
det inte finns anledning att antaga motsatsen.
Jag föreställer mig att det inte
skall vara helt otänkbart att nå fram
till eu lösning, där man genom tillämpande
av denna fullmaktslag kan prioritera
just sådana företag som bygger
mera rationellt och billigare än andra.
Jag vet inte om man direkt tänkt sig
den möjligheten, men jag föreställer mig
att möjligheten finns.

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden nöjer jag mig
med det sagda och ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hammarberg säger
att den nuvarande prioriteringen
bygger på endast en förutsättning: att
det är brist på arbetskraft. Men prioriteringen
har ju varit i kraft hela tiden.
Det behövs inte några ytterligare orsaker
till en prioritering, när man redan
har prioriteringen given, herr Hammarberg.
Varför begär man då just nu
utökade fullmakter?

Vidare säger herr Hammarberg att
man genom prioriteringen lyckats avslå
arbeten för 800 miljoner — den
prioriteringen har alltså gjort en viss
insats. Men hur pass drastiska åtgärder
måste man då räkna med, herr Hammarberg,
om man inte är nöjd med re -

sultatet i fråga om avslag? Vi skall ha
klart för oss att man med denna regleringsteknik
inte kan gå fram på annat
sätt än genom att använda samma metod
och avslå kanske dubbelt så många
projekt.

Jag har något studerat statistiken över
avslag inom Storstockholm under det
senaste halvåret, alltså sedan arbetsnämnden
skärpte sin metodik i maj i
år. Det framgår att 90 procent av de
äskade anläggningarna för bilismen har
fått avslag. Det är vidare tydligen inte
de kommunala myndigheterna som skall
besluta om byggandet av exempelvis
sporthallar, utan det är länsarbetsnämnden
som til syvende og sidst skall ge
besked, och detta är i 77 procent av fallen
avslag.

Det rör sig i pengar om ganska blygsamma
belopp, men på en sådan punkt
som kommunala förvaltningsbyggnader
har vi under det senaste halvåret fått
hundraprocentigt avslag i Storstockholm.
Dessa olika detaljregleringar betyder
dock mycket mindre än en halv
procent av den totala byggenskapen,
men de är ett tecken på att den fysiska
detaljregleringen inte fungerar.

Herr HAMMARBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Antingen måste jag ha
varit trött och uttryckt mig dåligt eller
är det herr Bengtson som har varit trött
och lyssnat något ouppmärksamt under
mitt anförande. Herr Bengtson påstår
att jag skulle ha sagt att prioriteringen
bara bygger på arbetskraftssituationen.
Vad jag har sagt är att den nuvarande
prioriteringen har arbetskraftsbrist
såsom enda indikation och att den därför
är otillräcklig i dagens situation.
Därför är vi också beredda att antaga
en längre gående fullmaktslagstiftning,
som även tar hänsyn till exempelvis
material- och kapitalbrist.

Vidare berörde herr Bengtson frågan
om detaljregleringarna och pekade på
vissa projekt som man måst skära ned

Torsdagen den 9 december 1965 ein.

Ändrad lydelse av 1 § lagen om

i investeringsverksamheten. Jag vill gärna
ställa en fråga till herr Bengtson:
Anser herr Bengtson att vi i dagens
läge icke behöver någon som helst begränsning
av investeringsverksamheten?
Kan vi låta den löpa fritt och
ohämmat och endast regleras av sig
självt?

Om herr Bengtson icke vill lämna besked
om detta, vill han då framlägga
ett praktiskt förslag till åtgärder, som
man bör tillgripa för att få till stånd
den begränsning som man eventuellt
vill tillgripa?

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Vi kan kanske lämna
därhän, herr Hammarberg, vem som är
mest trött vid detta tillfälle.

Jag förklarade att vi redan har en
prioritering, vilken mycket riktigt, såsom
både jag och herr Hammarberg
framhållit, enbart grundar sig på bristen
på arbetskraft. Men vad finns det
då för anledning att nu ytterligare öka
ut fullmakten, om det inte är helt nya
och drastiska åtgärder som aviseras?
Det är detta som jag, herr talman, är
intresserad av.

Vidare har herr Hammarberg efterlyst
vilka åtgärder vi har föreslagit på
detta område. Jag har förklarat att det
är den socialdemokratiska bostadspolitiken,
som lett oss in i den situation vi
befinner oss i. Vi har i reservationen
nämnt en hel rad olika åtgärder, såsom
bättre samhälls- och byggplanering, utbildning
och omskolning av arbetskraft,
rationaliseringsbefrämjande insatser, en
sund kapitalmarknad och kanske ett
ökat bostadssparande. Det finns mängder
av åtgärder som kan klara upp
problemet om man har ett samlat grepp
på en modern och sund bostadspolitik.

Herr HAMMARBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte vid denna
sena timme rikta en begäran till herr

Nr 40 159

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Bengtson att han skall precisera sina
förslag. Jag vill bara kort och golt konstatera,
att han i allmänna ordalag talar
om ett samlat grepp och i något diffusa
vändningar antyder vad som kan
komma att inträffa utan att redovisa
något konkret förslag på denna punkt.

Herr LARSSON i Borrhy (ep):

Herr talman! Jag är delvis förekommen
av de reservanter, som tidigare yttrat
sig, och skall bara helt kort understryka
den tveksamhet vi känner inför
valet att lämna en trots allt så pass vittgående
fullmakt som den vilken föreslås
i proposition nr 173.

Vi har den uppfattningen att detta
är en åtgärd, som kan och bör vidtagas
i en krissituation. Men vi anser att
vi nu inte befinner oss i en sådan krissituation.
Vi har en kraftig inflation såsom
resultat av den förda politiken —
jag skulle vilja påstå att det är en produkt
av de överansträngda resursernas
ekonomiska politik. Denna överhettning
förekommer framför allt i storstadsregionerna.
Arbetsmarknadsstyrelsens
statistik tyder på att arbetskraftsbristen
alltjämt skärpes.

Låt mig helt kort framhålla för det
första, att det måste vara felaktigt av
riksdagen att avhända sig ett så pass
betydande lokaliseringspolitiskt instrument,
som denna vidgade regeringsfullmakt
innebär. För det andra anser vi att
regeringen har möjlighet att via andra
vägar påverka kreditmarknaden. Det
måste alltså vara felaktigt att ändra gällande
lagstiftning innan försöksverksamheten
med frivillig prioritering fullt
ut blivit prövad. Denna förlängning av
den gällande lagen bör gälla endast ett
år.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till reservationen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Denna fråga har kommit
upp sent på natten, men eftersom vi

160 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

själva försatt oss i denna situation, får
vi väl ta konsekvenserna; jag tror inte
att vi skall beklaga oss alltför mycket
över detta.

Jag ämnar emellertid inte hålla något
längre anförande utan tänkte närmast
ta upp några av de direkta frågor,
som ställts till mig, och i anslutning
därtill göra några kommentarer.

Jag fäste mig vid att herr Larsson i
Borrby sade, att vi inte är inne i någon
krissituation. Det beror väl litet på vad
man menar med en krissituation. Vi är
inne i ett mycket allvarligt konjunkturläge
— och har varit det ganska länge
— där våra resurser i fråga om kapital,
arbetskraft och material är mycket hårt
ansträngda. Jag delar helt herr Nybergs
uppfattning, att läget är mer skärpt i
dag än det var när vi införde denna
prioritetslagstiftning. Vi hade t. ex. i
Storstockholm i somras en brist på ungefär
1 000 byggnadsarbetare, trots att
man hade måst uppskjuta byggnadsföretag
för ungefär 310 miljoner kronor.
Samtidigt uppgick bristen på byggnadsarbetare
i storgöteborgsregionen till
1 200 man. Man kan inte sätta i gång ett
mer omfattande bostadsbyggande när
det föreligger brist på arbetskraft.

Vi vill bygga många bostäder -— någon
kan naturligtvis ha den uppfattningen
att vi inte bör bygga så mycket
bostäder, men då bör man säga det —
och vi vill ha ett omfattande industribyggande,
ty det är en förutsättning för
tillväxten av våra ekonomiska resurser.
Men om vi prioriterar dessa båda områden
och arbetskraften ändå inte räcker
ens för de områden vi prioriterar, då
kan vi inte underlåta att öka våra möjligheter
att koncentrera ansträngningarna
ytterligre till industri- och bostadsbyggande.
Detta är huvudfrågan i dag.

Jag är medveten om att man i denna
kammare liksom i medkammaren i våras
hade olika meningar i fråga om bostadsbyggandets
lokalisering. Men vi
bestämde oss ändå för att satsa hårdare
på storstadsregionerna där bostadsbris -

ten var och fortfarande är störst. Detta
kom att medföra begränsningar av bostadsbyggandet
i en rad kommuner, inte
minst i kustområdena. Många kommuner
kunde inte få bygga mer än ett litet
antal lägenheter, kanske framför allt
egnahem. Samtidigt byggdes en rad fritidshus
av sådan kvalitet, att kostnaderna
närmade sig de belopp som man kan
bygga ett eget hem för. Det är självklart
att många upplevde detta som utomordentligt
stötande.

Vi har emellertid inte funnit möjligt
föreslå, att all fritidsbebyggelse skulle
omfattas av denna reglering. En sådan
reglering skulle kräva en så omfattande
kontrollapparat, att vi inte har
resurser att åstadkomma den. Men vi
har ändå ansett, att vi i detta sammanhang
borde ta upp frågan om det mera
yrkesmässiga byggandet av fritidshus.
Detta innebär emellertid en olägenhet
ur den synpunkten, att det yrkesmässiga
byggandet av fritidshus kan ske i
form av gruppbebyggelse, varvid man
kan ordna de sanitära förhållandena på
ett betydligt bättre sätt än när man
bygger enstaka fritidshus.

Men även på denna punkt måste vi
göra en avvägning: vill vi öka investeringarna
i industribyggandet och bostadsbyggandet,
så måste vi begränsa
byggandet av fritidshus, där detta är
möjligt.

Herr Bengtson i Solna och andra säger
att man borde utbilda mer arbetskraft
inom byggnadsfacket. Men vad
som kännetecknar arbetsmarknaden i
dag är ju en total brist på arbetskraft.
Det är klart att vi kunde anstränga oss
för att föra över mer arbetskraft från
industrien. Är det någonting sådant man
önskar? Våra ansträngningar går ju ut
på att åstadkomma en industrialisering
av byggandet för att vi skall få en ökad
kapacitet och därmed kunna minska behovet
av arbetskraft på detta område.
Jag tror att det finns stora förutsättningar
att åstadkomma mycket på det
området.

Torsdagen den 9 december 19C>5 cm.

Nr 40

161

Ändrad lydelse av 1 § lagen om

Men vi kan inte låta byggnadsverksamheten
expandera för mycket då vår
exportindustri och många viktiga serviceområden
har en mycket påtaglig
brist på arbetskraft. Jag tror alltså att
man resonerar för lättvindigt när man
talar om att utbilda mer byggarbetskraft
i avsikt att föra över mer arbetskraft
till detta område. Det måste i så
fall ske på bekostnad av något annat
område, där vi redan i dag har en påtaglig
brist på arbetskraft.

Om vi alltså inte på det sättet kan
förstärka resurserna på byggnadsområdet,
får vi finna oss i att göra en prioritering
med hänsyn till angelägenhetsgraden
hos de olika byggnadsprojekten.

Jag har velat säga detta om fritidsbebyggelsen
av den anledningen att det
ju inte är säkert att man alltid kan åberopa
brist på arbetskraft just i de kommuner
dar det har byggts fritidshus.
Det finns alltså andra omständigheter
som motiv för att man eventuellt lägger
in ett sådant område i författningen.

Därmed har jag besvarat några av de
frågor som herr Nyberg ställt. Herr Nyberg
frågade också vad lagstiftningen
kan komma att innebära i övrigt. Han
har t. ex. frågat om man kan vänta sig
en reglering av skolbyggandet. På det
vill jag svara att det finns en specialreglering
av just det området; det regleras
genom statsbidragsgivningen till
skolbyggandet, alltså via skolöverstyrelsen.
Anslagsramarna för skolbyggnationer
bestäms alltså på annat sätt.

Sjukhusbyggandet har också tagits
upp här. Rent principiellt vill jag säga
att byggandet inom sjukvården tagit sådana
proportioner att vi nu måste ställa
oss frågan om vi kan fortsätta att öka
investeringarna på detta område i den
takt som har skett under de senaste
åren.

Jag vill erinra om de siffror som
publicerades i landstingsförbundets tidskrift,
vilka visar att vi 1963 investerade
400 miljoner kronor i sjukvårdsbyggna -

igångsättningst bistånd för byggnadsarbete

tioner, år 1964 investerades 500 miljoner
och i år räknar man med investeringar
på nära 700 miljoner kronor.
Enligt prognoserna skulle vi inom de
närmaste tre åren inom sjukvården
komma att investera 900 miljoner om
aret.

Jag vill inte bestrida att byggnadsbehovet
inom sjukvården är stort. Men
frågan är om vi i detta konjunkturläge
har möjlighet att expandera i den takt
man här har uttryckt önskemål om. Det
är möjligt att vi kan behålla årets investeringsnivå,
kanske till och med höja
den något; jag skall inte personligen ge
uttryck för någon bestämd uppfattning
på den punkten. Men om investeringsramen
för sjukvårdens del skulle bli
700 eller 725 miljoner kronor, så innebär
det ju ett betydande investeringsutrymme.
De exakta siffrorna kan vi försöka
komma överens om.

Regeringen har redan signalerat att
den är beredd att ta upp överläggningar
med sjukvårdens huvudmän, landstingen
och de stora städerna för att diskutera
omfattningen av sjukvårdsinvesteringarna.
När man vid dessa förhandlingar
fastställt en ram för investeringarna
bör det enligt min mening vara
möjligt för den sjukvårdsdelegation som
tillsatts inom socialdepartementet och i
vilken företrädare för Landstingsförbundet
och Stadsförbundet, d. v. s. de
stora städerna, ingår, att överväga hur
anslagen inom en sådan ram skall fördelas.
Därvid har man möjlighet att
prioritera vissa angelägna byggnationer,
medan de mindre angelägna får stå tillbaka.
Jag skulle kunna tänka mig att
områden som långtidsvården, mentalsjukvården
och undervisningssjukhus
kunde betraktas som de mest angelägna
uppgifterna. När det gäller vissa specialiteter
däremot har vi redan utbyggt så
mycket att det inte torde medföra några
större olägenheter om de planerade
byggena får anstå ett år eller två. Det
kan ju föra det goda med sig att perso -

6 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 40

162 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

nal kan rekryteras och utbildas så att
man kan utnyttja de resurser som redan
finns.

Det finns alltså möjlighet att lösa
dessa problem — medelst förhandlingar
om investeringsramar — utan att
tillgripa lagstiftning.

Ett område som jag tror bör inkluderas
i lagstiftningen är byggande av
bostadshus som uppförs utan statslån.
Vi har ingenting emot sådant bostadsbyggande.
De senaste åren har vi beräknat
detta till 5 000 å 6 000 lägenheter.
Det är möjligt att den byggnationsnivån
bör bibehållas -— det beror på vad
som har hänt under innevarande år.
Men man kan inte säga att vad som
byggs utan statslån inte belastar kapitalmarknaden.
Även den byggnationen
kräver ju sin givna del av de totala resurserna.
Om riksdagen bestämmer sig
för att det skall byggas 88 000 eller
90 000 lägenheter, så måste också de
lägenheter som byggs utan statslån rymmas
inom den ramen.

Det betyder att antalet statsbelånade
hus inte blir så stort som själva kvotramen.
Det blir ju mera en matematisk
fråga. Men man kan inte låta det skena
iväg hur som helst. Låt oss säga att om
man i stället för 6 000 lägenheter bygger
25 000, om jag nu bara hugger till
med en hög siffra, betyder det att det
byggs 19 000 lägenheter mera utan att
vi har någon som helst kontroll över det
eller kan ta hänsyn till det i den gemensamma
kapitalmarknaden. Jag tror
att man skall räkna med att denna del
av byggnationen bör läggas in i den
lagstiftning vi nu diskuterar och att det
blir den utvidgning som kan komma
i fråga.

Herr Nyberg har ställt ytterligare en
fråga: Kan man räkna med att hyreslagstiftningskommittén
blir klar någon
gång nästa år? Vi kanske skulle vända
oss till någon eller några som är med
i denna kommittés arbete — det finns
ju någon här i kammaren. Det är justitieministerns
utredning, men självfallet

försöker vi hålla kontakt med den åtminstone
för att få någon uppfattning
om hur arbetet går och när man kan
vänta sig att utredningen är färdig. De
uppgifter vi har fått visar att man inom
utredningen räknar med att kunna bli
färdig någon gång i vår, vi hoppas fram
i april. Herr Gustafsson i Skellefteå kan
kanske ge oss ett närmare besked därom.

Den rad av utredningar som vi har
på det mark- och bostadspolitiska området,
inkluderande det hyrespolitiska,
blir färdiga under vintern. Vi hoppas
därmed få ett underlag för att åstadkomma
ett mera samlat mark- och bostadspolitiskt
program. När man här
också efterlyser ett mera samlat grepp,
kan jag inte säga annat än att vi har
för avsikt att om det är möjligt att få
fiain dessa utredningar i sådan tid att
de kan bilda ett underlag för en grundlig
bedömning av de mark- och bostadspolitiska
frågorna, skall vi försöka att
under nästa år presentera ett sådant
program. Det är möjligt att vi inte kan
få fram det till riksdagen nästa år, men
i varje fall, bör ett sådant program
läggas fram i så god tid att det kan
bli föremål för diskussion inför nästa
års val. Det har en så stor betydelse
att det bör bli föremål för offentlig debatt.

Beträffande den rent tekniska frågan
om hyreslagstiftningen är det väl så att
om utredningen läggs fram i april är
det nog svårt att få fram ett förslag till
riksdagen i så god tid att det kan ersätta
den nuvarande hyresregleringslagen
som utlöper nästa år. Finns det
tekniska möjligheter kommer väl alla
ansträngningar att göras i den riktningen.
Men utredningen skall gå ut på remiss,
och remissorganen bör få tid för
att ordentligt se över området innan
de yttrar sig. Proposition skall så utarbetas
och bli föremål för remiss till
lagrådet. Det kan därför bli fråga om
ett uppskov på ett halvt eller ett år ytterligare
innan en ny lagstiftning kan

Torsdagen den 9 december 1965 em. Nr 40 163

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

träda i kraft. Jag hoppas för min del att
man från hyreslagstiftningskommittén
skall kunna presentera ett förslag till
eu hyreslagstiftning som kan komma att
godtas och som kan möjliggöra att vi
med denna hyreslag kan ersätta den
nuvarande regleringslagen.

Jag har, herr talman, bara velat göra
dessa kommentarer och svara på dessa
frågor. Jag inser att tiden är långt
framskriden och att kammarens ledamöter
inte gärna vill ha någon mera
omfattande debatt kring detta spörsmål.

Vi skall emellertid vara på det klara
med bakgrunden, nämligen önskemålen
att ge industriinvesteringarna det utrymme
som de nu ställer anspråk på.
Industriinvesteringarna har ju ökat med
9 eller 10 procent i år, och det beräknas
att de nästa år kommer att öka med
omkring 15 procent. De har tagit en
betydande andel av kapitalutrymmet i
anspråk. Bostadsinvesteringarna har ett
klart samband med industriexpansionen,
och bristen på bostäder är så stor att,
såvitt jag kan förstå, det har blivit ett
gemensamt önskemål att bostadsproduktionen
hålls uppe. Det gäller alltså i
detta konjunkturläge att göra en avvägning
och försöka att göra den så rimlig
som möjligt.

Det har redan tidigare sagts då propositionen
presenterades att uppskov
med andra icke prioriterade företag har
resulterat i att sådana projekt på 800
miljoner kronor har bordlagts, vilket
ger ett utrymme för byggande av cirka
13 000 lägenheter. Det är ett gott resultat,
och det visar på möjligheterna att
ha denna reglering som ett komplement
till finanspolitiken för att kunna klara
viktiga samhällsangelägenheter.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Ordet krissituation är
inte min egen bedömning. Jag vill inte
på något sätt göra anspråk på att vara
en auktoritet i sammanhanget, men jag
citerar en auktoitet på området, nämli -

gen finansminister Sträng, som när vi
då och då från centerhåll har framhållit
lämpligheten av en rundabordskonferens
på toppnivå bar svarat, att
en sådan kan man tillgripa i en krissituation
och i en sådan befinner vi oss
inte.

Jag skulle vilja fråga om herr statsrådet
tror att det som man nu begär i
proposition nr 173 är just det instrument
som man behöver för att komma
ur situationen — vad vi nu vill kalla
den. Vi som sysslar med lokaliseringsfrågorna
är också intresserade av att
få veta hur man ämnar disponera de
frigjorda resurserna.

Statsrådet bör hysa förståelse för att
vi känner det påkostande att behöva
ta ansvaret för konsekvenserna av en
politik, som vi gång på gång har varnat
för. Jag skall inte — som herr Hammarberg
sade — vara diffus i mina bedömningar,
utan den politik vi har varnat
för skulle enkelt kunna exemplifieras
på följande sätt:

Jag känner till ett kommunblock, som
i alla utredningsinstanser hade föreslagits
som högstadieort. Det hade 115
barn i årskullen och det skulle räcka
enligt planerna. När ärendet kom upp
i inrikesdepartementet sade man, att
kommunblocket var för litet, och det
styckades mellan två städer. I detta
block står nu ett 15-tal klassrum överflödiga.
En stor del av dessa är färdigställda
efter 1960. Men i vardera av de
båda städer som skall ha högstadium
behöver man bygga för 10 miljoner kronor.
— Pengar och arbetskraft, som man
inte har och inte vet varifrån de kan
tagas.

Detta är ett exempel på sådan samhällsplanering
som centern inte kan
acceptera.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för det svar han bär igvit på
de frågor jag framställde i mitt första
anförande. Jag vill bara göra ett par

164 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

reflexioner till vad inrikesministern
här har sagt.

Vad man vill prioritera med denna
fullmaktslag är bostads- och industriinvesteringar.
Det är litet egendomligt att
man från det håll som särskilt representerar
industrien har ställt sig avvisande
till att ge regeringen denna fullmakt.
Jag kan peka på flera olika remissinstanser
som velat avvisa införande
av en sådan utvidgad fullmaktslagstiftning.
Man pekar då på att nackdelarna
därigenom kan bli större än fördelarna
för industriens investeringsverksamhet.

Eftersom man också vill prioritera
bostadsbyggandet efterlyste jag ett samlat
grepp på bostadsområdet. En prioritering
av bostadsbyggandet är i och
för sig eu tilltalande tanke, men vi
befinner oss i ett läge där vi kan konstatera
att bostadspolitiken har misslyckats.
Därför är det nödvändigt att
man snarast kommer ur den situation vi
nu befinner oss i. Det är tacksamt att
notera, att inrikesministern här säger
att man snarast möjligt skall försöka få
fram det samlade grepp på bostadspolitiken,
som vi krävde när vi i våras
diskuterade förlängning av hyreslagstiftningen.
Om detta samlade grepp
hade kommit tidigare — det har ju uttryckts
önskemål och krav i den riktningen
—• kanske vi inte hade kommit i
den situationen, att vi hade behövt införa
den fullmaktslagstiftning som regeringen
vill ha och som vi hyser farhågor
för.

Hyreslagstiftningen och dess förlängning
har ett visst samband med bostadspolitiken,
och en del remissinstanser
har uttalat att man skulle kunna nå god
effekt genom att slopa hyresregleringen.
Jag vill poängtera att jag för min del
inte har den uppfattningen och inte heller
har givit uttryck åt den vid något
tillfälle då frågan diskuterats, men en
viss snabbare liberalisering är säkerligen
befogad och skulle kunna ha god
effekt även för att mildra den bostadskris
som vi faktiskt har.

Beträffande sjukhusinvesteringarna
kan sägas, att vi därvidlag kämpar med
kreditsvårigheter i sådan utsträckning,
att det blir mycket svårt att kunna
genomföra de investeringsplaner som
man har. Sedan tillkommer fullmaktslagstiftningen
som ett ytterligare orosmoment
i sammanhanget.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet antyder här
tre olika objekt för sin framtida verksamhet
i prioriteringshänseende: fritidsbebyggelsen,
sjukhusbebyggelsen och
det privatfinansierade byggandet. Det
är rätt underligt när man ser hur Stockholms
län för närvarande håller på att
planera för 75 000 fritidshus ute i länet.
Ibland tycker man att den ena statliga
myndigheten borde ha bättre kontakt
med den andra.

Vi har också gjort en undersökning
beträffande dessa fritidshus och funnit
att över hälften av dem som är intresserade
av att skaffa ett sådant vill
bygga sitt hus i permanentstandard. I
och med att dessa hus i mycket stor
utsträckning är privatfinansierade kommer
trycket på kapitalmarknaden att
lätta, om man verkligen arbetar med
människornas intressen och inte mot
deras intressen, herr statsråd.

Statsrådet säger att avsikten är att
vi skall förhandla med de tre stadsregionerna
beträffande sjukvården. Hur kan
det komma sig att statsrådet nämner
detta i samband med att vi har en fullmaktslag
under debatt? Är det liksom
avsikten att dessa förhandlingar skall
föras under hot från denna lagstiftning
eller vad är tankegången? Så som jag
har uppfattat departementspromemorian
är det arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnden som skall få
avgöra vilken sorts byggenskap sjukhusen
skall ha.

Det allvarligaste i detta sammanhang
tycker jag är herr statsrådets angrepp
på det privatfinansierade byggandet.
Om vi har bekymmer på kapitalmark -

Torsdagen den 9 december 1905 em.

Nr 40

105

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

nåden men kan höja det privatfinansierade
byggandet, så lättar vi ju på
kapitalmarknaden. Pengar, som kanske
eljest skulle gå till konsumtion, kommer
i detta fall i stället att gå till byggandet.
Det ligger ju i själva ordet »privatfinansierad»
att byggnationen i den
utsträckning den är privatfinansierad
inte anlitar kapitalmarknaden. Att det
sedan kan finnas viss rekylverkan där
är inte uteslutet. Åtskilligt av den s. k.
saneringen måste väl på grund av lånebestämmelserna
ske i privatfinansierade
former.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tror att även om
det är mycket sent på natten, så får
herr Bengtson i Solna mycket svårt att
övertyga oss om att det inte krävs kapital
för att bygga privatfinansierade
hus. Herr Bengtsons ansträngning i denna
riktning gav klent resultat, enligt
min mening. Vad jag har sagt är att de
ca 6 000 lägenheter som byggs utan statlig
belåning tar sin andel av den totala
kapitalmarknaden.

Det innebär inget angrepp på detta
byggande. Jag har sagt att vi försökt
ta ad notam den omfattning denna
byggnation har, och vi har tagit av den
kvotram som fastställts ett visst antal
just för den uppgiften. Det får vi göra
också i fortsättningen. Men om vi skall
ha någon kontroll över utvecklingen på
byggmarknaden och se till så att det
inte löper i väg hur långt som helst,
får vi överväga om vi skall lägga in
detta delområde i denna reglering.

Sedan säger herr Bengtson att vad
fritidshusen beträffar tycker han det
är egendomligt, för att inte säga upprörande,
att man tar in det under reglering
samtidigt som länsstyrelsen i
Stockholm gjort eu utredning som visar
ett behov av 75 000 fritidshus. Vi
har en annan utredning som sagt att
det behövs 300 000 sådana hus under
de närmaste åren. Det svarar mot de

önskemål som finns. Men här är ju
frågan, om vi kan tillmötesgå alla de
önskemål som uppträder eller inte. Det
är ju där vi får finna oss i ett försök
att göra en avvägning mellan vad som
är mer eller mindre angeläget eller
möjligt. Vill man inte ta på sig denna
uppgift, då får vi nog finna oss i att
det rasar i väg. Då är det möjligt att
vi inte får råd att bygga vare sig fritidshus
eller bostäder för permanent
och mera stadigvarande boende. Det är
ju det som är kärnfrågan just nu.

Herr Larsson i Borrby tar upp problemet
om krissituationen, .lag har bara
sagt att det är en överansträngd konjunktur
vi befinner oss i, och att man
inte skall bedöma det som en krissituation,
jämförbar med när det är krig ute
i världen eller föreligger liknande omständigheter.
Detta är ju en bedömningsfråga,
men det betyder inte att
jag och finansministern har delade meningar
om behovet av denna lagstiftning
nu. Vi är helt överens om att den
bör finnas med såsom ett komplement
till finanspolitiken.

Till herr Nyberg skulle jag så vilja
säga, att jag inte är så överraskad över
att industrien har ställt sig tveksam till
prioritetslagstiftning. Vi har inte räknat
med något annat. Vi hade industriens
representanter med på en av
våra överläggningar, där vi framhöll
att lagstiftningen ju är förmånlig för
industrien.

Jag skall emellertid tillåta mig att
hänvisa till bankföreningens yttrande.
Bankföreningen, som ju har att bevaka
kapitalmarknaden, har tillstyrkt just
denna utvidgade lagstiftning men föreslog
att den skulle begränsas till två år.

Vad herr Nyberg sade beträffande
sjukvården styrker egentligen mig i den
uppfattningen, att möjligheterna att genomföra
det investeringsprogram som
landstingen och storstäderna har, kanske
inte är så fullständiga, varför man
kanske skall kunna diskutera en frivillig
överenskommelse på det sätt jag

166 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

här skisserat. Vi har möjligheter enligt
förslaget att ta upp sådana överläggningar,
därför att det ju inte — som
det nyss sades — är arbetsmarknadsmyndigheten
som bestämmer vilket område
av byggnadsverksamheten som
skall läggas in under regleringen utan
det är Kungl. Maj:t.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Byggnadsarbetarförbundets
ordförande riksdagsmannen Knut
Johansson myntade vid årets Arosinässa
begreppet kreditlotteri. Det framgick
ganska klart vad han ansåg om
detta lotteri på bostadspolitikens område.
I det ärende, som vi nu diskuterar,
skulle man litet skämtsamt och tillspetsat
kunna tala om ett nytt lotteri,
nämligen igångsättningstillståndslotteriet,
ty såsom reservanterna säger i utskottsutlåtandet
innefattar regleringsingripanden
alltid ett visst mått av godtycke.
Vad som i det sammanhanget
också är intressant är det som statsrådet
själv säger om den gamla byggnadsregleringen.
Jag ber att få citera några
rader ur departementspromemorian,
som återfinns på s. 15 i propositionen.

»Erfarenheterna av den gamla byggnadsregleringen
är i detta hänseende
föga uppmuntrande. Det ligger vidare
i saken natur att ju mer omfattande en
reglering är desto svårare blir det för
de tillämpande myndigheterna att
åstadkomma en rimlig och ändamålsenlig
avvägning av resurserna mellan
olika ändamål.»

Detta är alltså bara några få rader
ur ett avsnitt av kritik gentemot ett
regleringssystem. Stycket rekommenderas
verkligen till läsning.

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i de synpunkter som har framförts
av herrar Nyberg, Bengtson i
Solna och Larsson i Borrby. Beträffande
reservanternas yrkande är jag dock
något tveksam. Yrkandet innebär ju att
den nuvarande regleringslagen skall
äga fortsatt giltighet t. o. m. den 31 de -

cember 1966. Den fungerar ju inte så
bra, men jag förstår reservanternas svårigheter
i nuvarande läge.

Jag förstår också herr Hammarberg,
som just berörde denna sak. Men, herr
Hammarberg, av två onda ting väljer
man alltså det minst onda. Så måste
även jag göra —- i den förhoppningen
att det kommande året betraktas som
en avvecklingsperiod, då också andra
åtgärder på detta område måste vidtagas.

Jag vill också uttala en annan förhoppning,
nämligen att framtida regleringar
och riksdagsmän skall ta intryck
av hur LO och Svenska byggnadsarbetareförbundet
ser på denna fråga. I sitt
remissyttrande framhåller dessa två stora
organisationer, som ändå representerar
en tämligen stor grupp människor,
»att en sådan fysisk reglering bör
aktualiseras endast i exceptionellt svåra
bristlägen och få karaktär av ett medel
att på kort sikt lösa akuta krislägen på
byggnadsmarknaden». Då är frågan
bara den: Har vi ett exceptionellt svårt
bristläge? Formuleringen är sannerligen
skärpt.

Herr talman! Mitt inlägg i denna debatt
är inte slut. Jag måste ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk åtskilliga
minuter till. Det är några av de
mycket ogynnsamma konsekvenserna av
förslaget som jag vill belysa. Den första
är den tämligen ryckiga och förvirrade
planering som blir följden. Den
andra gäller merkostnaderna.

Som exempel på hur handläggningen
av ett igångsättningstillståndsärende går
till i dag kan man studera ett saneringsprojekt
i något av våra storstadsområden.
I en sådan byggnadsverksamhet ingår
som bekant följande huvudarbetsschema: 1.

Evakuering av byggnaderna

2. Rivning

3. Projektering

4. Själva byggandet

Normalt brukar projekteringen bedrivas
samtidigt med evakueringen och

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 10

167

Andrad lydelse av 1 § lagen om isångsättningstillstånd för byggnadsarbete

rivningen. Den kloke byggherren tar
redan i första skedet kontakt med berörd
kommunal myndighet med tanke
på byggnadslov. Han kontaktar också
länsarbetsnämnden dels för att informera
den om vad han gör och dels för
att få rivningstillstånd -— vilket han
alltid får — och dessutom för att senare
få igångsättningstillstånd. Det intressanta
är att länsarbetsnämnden inte
lämnar några bestämda besked med
anledning av de informationer som den
får. Över huvud taget, herr statsråd,
tycks de stackars tjänstemännen på
länsarbetsnämnderna i avsaknad av
klara anvisningar ofta komma i en obehaglig
mellanställning. Observera att besked
i detta tidiga skede skulle medverka
till en gynnsammare planering.

Sä småningom inkommer den formella
ansökan om igångsättningstillstånd.
Oftast försöker man avgöra ärendet vid
en tidpunkt som nära ansluter till den
begärda igångsättningsdagen. Är det sedan
underligt att de som har ansvaret
för planeringen på företagen sliter sitt
hår i förtvivlan. När evakueringen av
byggnaderna påbörjas och projekteringen
också påbörjas inleds byggherrens
investeringar.

Om man studerar särkostnaderna för
de olika arbetsskedena för ett bygge i
Stockholm med en total byggnadskostnad
av 10 miljoner kronor, får man följande
värden. Evakueringen representerar
4—6 procent, d. v. s. ungefär en
halv miljon kronor. Rivningskostnaden
utgör 1 procent eller 100 000 kronor.
Projekteringen kan uppskattas till omkring
12 procent, d. v. s. 1,2 miljoner
kronor.

I detta tänkta bygge för 10 miljoner
kronor har således byggherren därmed
redan investerat ca 20 procent av den
totala kostnaden, alltså 1,8 miljoner
kronor. Tomten och de ursprungliga
fastigheterna har kanske kostat 1,5 miljoner
kronor. Den totala investeringen
utgör alltså 3,3 miljoner kronor eller en
tredjedel av den totala kostnaden för
nybyggnationen.

Vi bör då se vad detta innebär i räntekostnader.
De kan uppskattas till 22 000
kronor per månad eller över en kvarts
miljon kronor per år. Med den räntekostnaden
väntar man på igångsättningstillstånd.

Antag att man får avslag. Myndigheterna
säger kanske att objektet inte kan
igångsättas t. ex. under 1965. Det anges
dock inte när objektet kan få påbörjas.
Hur mycket man än frågar kan man
inte få det beskedet. Under projekteringen
händer det ofta att man frågar
länsarbetsnämnden, om det inte vore
klokt att avbryta projekteringen. Nej,
får man till svar, det är angeläget att
projekteringen slutföres så att objektet
kan igångsättas med mycket kort varsel.

Här har jag talat om de höjda kostnaderna
för ett enda bygge — om också
ett tänkt fall. Men vi vet att det är
fråga om sammanlagt mycket stora kostnader.
I dag representerar de bordlagda
ärendena, jag tror att inrikesministern
nämnde 800 miljoner kronor. Om vi
därtill lägger de avslagna ärendena kommer
vi upp i över 1 000 miljoner. Det
gäller alltså de totala investeringarna.
Om vi beräknar räntekostnaderna härpå
får vi en aning om storleksordningen.
Det blir fråga om 25, 30, kanske 35
miljoner kronor i räntekostnader. Inrikesministern
skakar på huvudet, men
så är det. Då vill jag fråga statsrådet:
Vem är det som får stå för dessa merkostnader?
Jo, de drabbar i sista hand
konsumenterna t. ex. i form av höjda
hyror.

Jag kan också peka på enskilda fall.
Se t. ex. på Tipstjänst-bygget i Märsta
eller Sverigehuset i Stockholm. Hur stora
blir merkostnaderna där? Vem får
betala dem? I Aftonbladet den 6 oktober
i år kunde man läsa följande rubrik
— och det var en rubrik med stora bokstäver:
»De betalar 2 000 om dan för
att inte bygga hus.» I artiklar i den tidningen,
i Expressen, i Dagens Nyheter
och i Svenska Dagbladet kunde man läsa
att redan 1958 uppkom planerna på

168 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 em.

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

nybyggnad av ett kombinerat bostads-,
kontors- och affärshus. 1961 påbörjades
investeringarna. I fyra år väntade man
på att Stockholms stad skulle bli färdig
med sin stadsplan. Nu har man väntat
och väntar på igångsättningstillstånd.
Investeringarna lär belöpa sig på 10
miljoner kronor hittills, och enbart räntekostnaderna
uppgår till 60 000 kronor
per månad, alltså 2 000 kronor per dag.
Bara under den stund, herr talman, som
jag har stått i talarstolen och åtskilliga
ledamöter beklagat mitt anförandes
längd har »räntekostnadstaxametern» i
det senast angivna fallet tickat upp i
30—40 kronor.

Herr talman! Jag har denna gång pratat
mycket länge. Men många personer
ser synnerligen allvarligt på denna fråga
samtidigt som de är medvetna om
den besvärliga problematiken. Regleringar
av denna art motverkar försök
till sund planering, de motverkar försök
till rationalisering, och, herr statsråd,
de motverkar försök att hindra kostnadsstegringar.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det var en intressant
predikan som herr Wennerfors höll om
räntekostnaderna. Den påminde nästan
om den tid då herr Hjalmarson talade
här i kammaren om hur mycket statsskulden
steg under den tid han talade
till oss.

Här har talats om när hyreslagstiftningssakkunniga
skall kunna bli färdiga.
Jag kan nog intyga att det finns
stora utsikter att vi skall bli klara i
april, som statsrådet har sagt. Jag tror
däremot inte att det finns några som
helst utsikter att det skulle kunna innebära
att hyresregleringslagen avvecklas
från årsskiftet 1966/67 i bristorter. Det
är inte bara fråga om att antaga en lag,
utan andra förberedande åtgärder behövs,
exempelvis organisering av medlingsnämnder.

Eftersom det kommit på tal vill jag
ställa en fråga till statsrådet: Har Ni nu

gjort klart för Er alldeles säkert att Ni
inte behöver någon mer utredning, så
att Ni inte, när hyreslagstiftningssakkunniga
framlägger sitt förslag, säger
t. ex. att »det är gott och väl, men nu
skall vi ha utredning om vad vi skall
göra för att trygga bostadskonsumenten».
Eller »vi behöver en utredning om
en hyresskatt» — det kan Ni också hitta
på. Jag är alltså näsvis nog att ställa
frågan: När Ni gjorde det stora svepet
och tillsatte denna mängd utredningar,
tillsatte Ni då alla de utredningar Ni behöver
för att denna fråga skall kunna
lösas, eller blir det ytterligare uppskov
i väntan på andra utredningar?

Jag vill tacksamt notera att vi före
valet till hösten skall få ett nytt bostadsprogram
från regeringen. Det enda
jag kan säga härom är att det är sannerligen
inte för tidigt. Det har tillräckligt
länge lagats efter läglighet.

Sedan skall jag bara beröra en sak
till. Herr Hammarberg gjorde gällande
att vi hade ändrat oss. Vi ville nu vara
med om att den lagstiftning som gäller
skulle få bibehållas. Det har alltså uppnåtts
enighet i detta avseende.

Det har från flera håll sagts att man
har begränsat de icke prioriterade byggena
med en summa som skulle uppgå
till 800 miljoner kronor, vilket enligt inrikesministerns
beräkningar skulle motsvara
13 000 lägenheter. Den uträkningen
är nog riktig. Men då har man utgått
ifrån att alla dessa företag skulle ha
kommit till stånd, om vi inte hade haft
denna reglering. Men kreditsvårigheterna
på bostadsbyggandets område måste
rimligen också gälla denna byggnadsverksamhet.
Man kan väl utgå ifrån att
en hel del av dessa byggen inte skulle
ha kommit i gång, därför att man inte
skulle ha fått byggnadskreditiv.

Vidare kan man utgå ifrån att när
folk vet, att det finns en reglering av
detta slag, så vill de gärna lämna in sin
ansökan tidigt för att så att säga komma
med i kön. Man kan därför utgå
ifrån att inte alla dessa ansökningar

Torsdagen den 9 december 1965 om. Nr 40 169

Ändrad lydelse av 1 § lagen om igångsiittningstillstånd för byggnadsarbete

verkligen är aktuella. Jag tror sålunda
att i dessa siffror, 13 000 lägenheter och
800 miljoner kronor, ligger mycket luft.

Jag skall emellertid gärna medge att
eu viss begränsning har skett. Hur stor
den är, är naturligtvis svårt att säga.
Vad betyder detta? Jo det betyder att
vi har ett uppdämt behov av sådan byggnadsverksamhet.
Därför går det helt
enkelt inte att släppa den reglering som
vi nu har. Då skulle vi ställas inför
problemet att tillgodose detta uppdämda
behov. Jag tycker detta är en utmärkt
illustration till hur regleringar av detta
slag verkar. De är lätta att införa, särskilt
om man inte hyser alltför stor
motvilja mot regleringar, men de är
mycket svåra att bli av med, och vi
kommer nog att få dras med den reglering
vi nu talar om ganska länge ännu.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Med hänsyn till herr
Wennerfors »åtskilliga minuter» skall
jag avstå och hoppas att ingen annan
tar min tid i anspråk.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Kostar det så mycket?
Är insatsen verkligen så stor? Är hyran
verkligen så hög? Det är frågor som
ofta ställs i vårt land i dag och som vi,
som möter den köpande allmänheten
eller den ungdom som söker bostadsrätt
eller bostadslägenhet, får svara på. Konsumenterna
eller kunderna reagerar nu
allt mer och mer för de ständiga kostnadsstegringarna
— mot inflationen.
Herr Wennerfors har på ett utomordentligt
sätt belyst hur det föreliggande
förslaget kommer att medverka till ytterligare
hyreshöjningar och ökade insatser.
Det medför vidare osäkerhet för
de anställda i de aktuella företagen.
Resultat, som väl ingen -—■ allra minst
den bostadssökande ungdomen -—• eftersträvar.

Med understrykande av vad herr Wennerfors
redan har yttrat i fråga om
kostnadsstegringsproblemet avstår jag

med anledning av den sena timmen
från vad jag för övrigt tänkt säga och
yrkar endast bifall till reservationen.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Det är givetvis rätt
otillfredsställande att vi skall behöva
diskutera en sådan allvarlig fråga vid
denna tid på dygnet. Jag vill emellertid
begränsa mig till att deklarera, att jag
delar uppfattningen om behovet av den
utvidgning av förevarande fullmaktslag
som nu föreslås. Det nya i lagen är
som bekant att prioriteringen utvidgas
till kreditområdet. Jag är alldeles överens
med inrikesministern om att när vi
inte har råd med allt måste man angelägenhetsgradera.
Det kallas för att prioritera,
men det är i verkligheten fråga
om en kreditransonering. Det måste man
emellertid förorda i det nuvarande kreditläget.

Vi kan ju inte bygga nödvändiga sjukhus,
det är svårt med skolbyggnaderna
och allra värst med bostadsbyggandet.
Varför räcker inte resurserna till för
det? Herrarna kan gå omkring i denna
stad och studera exempelvis det problem
som heter kontorisering av malmarna.
Är det någon som har en bil så
kanske han kunde ta en titt på Lidingö
och se på lyxvillorna som byggs där.
De sämsta av dem går på ungefär en
kvarts miljon kronor, men de andra
kostar betydligt mer. Ni kan vidare
titta på klasarna av bensinmackar som
finns vid vägskälen runt omkring staden
och en hel del annat. Det är alldeles
uppenbart att något måste göras.

I höst har bostadsbyggandet i Storstockholm
hamnat i en kris på grund
av kreditförhållandena. I förra veckan
diskuterade vi här i kammaren de extraordinära
åtgärder som samhället får
lov att vidta för att nödtorftigt klara
upp situationen. Allmän motvilja mot
ökat samhällsingripande löser i alla fall
inte några problem. Det vanliga kreditsystemet
kan inte klara situationen. En
prioritering av särskilt angelägen bygg -

170 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Bostadsbebyggelsen på landsbygden

nation även i kredithänseende är verkligen,
tycker jag, ofrånkomlig. Alternativet
är stagnerat och minskat bostadsbyggande
och att för samhället nödvändig
byggnation sätts på undantag.

Jag hoppas bara att regeringen verkligen
använder lagen till att få till stånd
en något bättre ordning på kreditmarknaden
och över huvud taget på hela
det område som berörs av denna lagstiftning.
Det kan ju hända att vi får
återkomma till frågan om hur lagen
faktiskt kommer att tillämpas. Jag vill
inte ge någon garanti för att jag blir
överens med regeringen på alla punkter
därvidlag, men lagförslaget måste
antas, därför att något måste göras.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Alexanderson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 104 ja och 91 nej, varjämte 1 av

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Bostadsbebyggelsen på landsbygden

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55, i anledning av
väckta motioner angående bostadsbebyggelsen
på landsbygden.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 589 av herrar Johan Olsson och Hilding
samt II: 712 av herr Westberg
m. fl. hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning angående sådana
ändringar i gällande författningar, tillliimpningsföreskrifter
och administrativa
anvisningar att förutsättningar skapades
för en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:589 och 11:712 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skoglösa och Enarsson, fru Olsson samt
herrar Blomquist, Kilsmo, Börjesson i
Glömminge, Nilsson i Bästekille, Westberg
och Nilsson i Agnäs, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:589 och 11:712
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning angående
sådana ändringar i gällande författningar,
tillämpningsföreskrifter och administrativa
anvisningar att förutsättningar
skapades för en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talmani I de motioner som behandlas
i allmänna beredningsutskot -

Torsdagen den 9 december 1965 em. Nr 40 171

Statligt stöd till vård i enskilt hem av kriminell och asocial ungdom

tets utlåtande nr 55 har föreslagits utredning
angående sådana ändringar i
gällande författningar, tillämpningsföreskrifter
och administrativa anvisningar,
att förutsättningar skapas för en
friare bostadsbebyggelse på landsbygden.

Utskottet, som går emot motionerna,
hänvisar i sitt utlåtande till fyra remissinstanser,
nämligen bostadsstyrelsen,
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
svenska stadsförbundet och svenska
kommunförbundet och konstaterar att
samtliga fyra avstyrker motionerna. Det
sista är dock enligt min mening en
sanning med modifikation. Såvitt framgår
av redovisningen har varken vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen eller Stadsförbundet
helt avstyrkt motionerna.
Kommunförbundet synes ha missförstått
motionerna.

Självfallet skall den kommunala bebyggelseplaneringen
skötas med ansvar,
och motionärerna föreslår ingalunda en
helt fri bostadsbebyggelse, men vill att
gällande författningar skall ge utrymme
för en generösare bedömning av
ärenden som gäller bebyggelse utanför
tätort men inom den s. k. reszonen.
Bostadsstyrelsen säger visserligen att
det är tämligen ovanligt att bostadslån
vägras på grund av att tomtplatsen är
olämpligt belägen och hänvisar till det
faktum, att endast ett tjugotal besvär
över avtalsbeslut handlagts av styrelsen
under 1964. Detta påstående är väl formellt
riktigt, men var och en som vet
hur det går till ute i kommunerna känner
också till, hur svårt det ofta är att
få bygga utanför tätorterna. Man hänvisar
därvidlag till kreditvärdesbestämmelserna
och de sanitära problemen.

I motionerna framhålles att det beträffande
sanitetsfrågorna är möjligt att
uppnå en tillfredsställande lösning utan
att man därför behöver ha tillgång till
en konventionell vatten- och avloppsanläggning.
Det är enligt min mening
värdefullt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sitt yttrande klart säger ifrån

att detta påstående är riktigt. Visserligen
framhåller man också att det vid
förtätning av glesbebyggelse till tätbebyggelse
kan uppstå svårigheter, men
det är ju eu annan fråga som inte är
aktuell i sammanhanget.

När det gäller kreditvärdet håller en
omsvängning på att ske. Fastigheter,
som ligger på ett begränsat avstånd från
en tätort till vilken det finns goda förbindelser,
blir alltmer uppskattade. Vi
får dessutom inte glömma att ta hänsyn
till valfrihetens princip. Människor som
på grund av sin intresseinriktning och
allmänna läggning inte vill bo i en tätort
bör kunna få välja att bygga och bo
utanför tätorten, och detta bör kunna
ske under samma ekonomiska villkor
beträffande t. ex. lånemöjligheter som
gäller för de i tätorten boende. Detta är
också ett intresse för landsbygden.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Reservanternas yrkande
är mycket tvivelaktigt underbyggt. Vidare
kommer den fråga, som beröres i
reservationen, att bli föremål för bostadspolitiska
kommitténs prövning.

Under sådana förhållanden yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Skoglösa m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 23

Statligt stöd till vård i enskilt hem av
kriminell och asocial ungdom

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av
väckta motioner om statligt stöd till
vård i enskilt hem av kriminell och
asocial ungdom samt angående familjevård
av missanpassad ungdom in. fl.

172 Nr 40

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Statligt stöd till vård i enskilt hem av kriminell och asocial ungdom

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 574 av herr Alexanderson och tru
llamrin-Thorell samt 11:690 av fröken
Elmén m. fl. hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning av frågan
om lämplig utformning av statligt stöd
till förebyggande vård i enskilt hem av
asocial eller kriminell ungdom.

I de likaledes till allmänna beredningsutskottet
hänvisade, likalydande
motionerna I: 586 av fru Olsson och
herr Johan Olsson samt II: 692 av herrar
Eriksson i Bäckmora och Gomér
hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning i samråd med berörda
huvudmän av familjevårdsfrågan, särskilt
spörsmålet om ersättning till enskilda
som i sina hem upptoge i motionerna
åsyftade människor, enligt i
motionerna angivna grunder.

Utskottet, som upptagit motionerna
till samtidig behandling, hemställde,

att de likalydande motionerna 1:574
och 11:690 samt de likalydande motionerna
I: 586 och II: 692 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skoglösa och Axel Kristiansson, fru
llamrin-Thorell, fru Olsson samt herrar
Kilsmo, Hamrin i Kalmar, Börjesson i
Glömminge och Westberg, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:574 och 11:690 samt
I: 586 och II: 692 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning rörande
familjevård i förebyggande syfte av asocial
eller kriminell ungdom samt om
förslag till ett lämpligt utformat statligt
stöd till denna verksamhet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Till utskottets utlåtan -

de är fogad en reservation av herr Skoglösa
m. fl., vari hemställes om en utredning
rörande familjevård i förebyggande
syfte av asocial eller kriminell
ungdom samt om förslag till ett
lämpligt utformat statligt stöd till denna
verksamhet.

Med hänvisning till den motivering,
som reservanterna och motionärerna
anfört, hemställer jag om bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Borås (fp) och herr Gomér
(ep).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det åligger kommunerna
att sörja för sin barnavård och svara
för därmed förenade kostnader. I
vissa fall, som är noga angivna i barnavårdslagen,
har emellertid staten att
sörja för särskild vård på ungdomsvårdsskola.
I dagens situation måste det
anses fullkomligt otänkbart att i andra
fall av omhändertagande införa ett statligt
bidrag. Riksdagen har ju tidigare
under året fattat beslut om att ersätta
en del av de statliga bidrag, som utgår
till kommunerna, med en allmän överenskommelse
om utjämningsbidrag för
skatterna.

Allmänna beredningsutskottet anser
det därför onödigt med en sådan utredning
om statligt stöd som motionärerna
har begärt, och vi avstyrker detta
förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall yttra några ord
med anledning av denna motion, eftersom
jag anser att frågan är mycket viktig När

det nu säges att man inte kan
tänka sig något annat än att kommunerna
skall sköta denna ungdomsfråga,
så vill jag erinra om att ungdomsvårdsskolorna
en gång handhades av landstingen
— de kallades på den tiden

Torsdagen den 9 december 19G5 em.

Nr 40

179

Statligt stöd till vård i enskilt hem av kriminell och asocial ungdom

skyddshem. Riksdagen ansåg att landstingen
ordnade denna sak mycket olika
för ungdomarna, och därför beslöt man
alt staten skulle överta uppgiften.

När det börjat trassla till sig för ungdomarna,
så att de egentligen behöver
familjevård, visar det sig att olika kommuner
av ekonomiska skäl handlar mycket
olika. Är kommunens ekonomi svag
är det många gånger svårt för dem att
placera ut ungdomarna och betala vad
som verkligen måste betalas härför. Därför
får i många fall ungdomar löpa
linan ut och kommer så in på ungdomsvårdsskolor
som kanske inte är bra. Jag
vill emellertid inte kritisera ungdomsvårdsskolorna,
de gör vad de kan, men
det har inte ställts resurser till deras
förfogande, så att vården kan fullgöras
på ett riktigt sätt och som vi planerat.

När fru Eriksson i Stockholm säger
att vi inte kan tänka oss att införa statsbidrag
på grund av de beslut som redan
fattats vill jag påpeka, att man för vissa
ändamål diskuterar nya statsbidrag.
Om det kommer att resultera i proposition
vet jag inte. Just beträffande familjedaghem
diskuteras det ju, om man
eventuellt skall gå in för statsbidrag.

Jag anser som sagt att denna fråga
är utomordentligt betydelsefull. Det gäller
att i tid få in barn som befinner
sig i en olämplig miljö i en bättre miljö,
d. v. s. i familjevård. Det skulle därför
vara mycket värdefullt att få en utredning
härom och sedan kanske ett statsbidrag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är en ganska grov
anklagelse mot kommunerna, när man
säger att kommunerna skulle låta en
ung människa förfaras bara för att kunna
spara en liten slant. Av rädsla för att
behöva betala skulle kommunerna försumma
att skaffa goda fosterhem för
ungdomar som behöver komma i en
bättre miljö. Sådana påståenden bör be -

läggas med bevis, om man skall ge sig
på att framföra dem här i riksdagen.

I fråga om statsbidrag till familjedaghem
ligger det litet annorlunda till. Eftersom
det utgår statsbidrag till daghem,
skulle man kanske kunna tänka
sig sådana bidrag även för likställda
vårdformer. Men i nu förevarande fall
är det ju fråga om ett klart omhändertagande
av asocial ungdom. I det fallet
har vi redan ungdomsvårdsskolorna.
Barnavården har ju alltid lagts direkt
på kommunerna. Och när man där haft
svårt att klara finanserna, så har vissa
landsting beviljat bidrag till fosterhem,
så att man har kunnat betala hyggligt.

Det är orimligt att staten skulle behöva
ingripa, för att vi skall kunna få
hyggliga fosterhem och för att de skall
betalas ordentligt. Enligt min mening är
det helt otänkbart att bevilja statsbidrag
för sådant ändamål, och anklagelsen
mot kommunerna är helt ogrundad.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har talat med ordförande
i barnavårdsnämnder i sådana
kommuner som kanske har en svag
ekonomi. De säger att det är mycket
svårt att konkurrera med Stockholm,
Göteborg och Malmö som kan betala
upp till 750 kronor per månad. Om de
skall inackordera barnen på ett landstings
inackorderingshem får de betala
upp till 35 kronor om dagen — jag har
tagit reda på i dag att det är det pris
som gäller där.

Att landstingen här hjälper till är
mycket bra. Det är 13 landsting —
ungefär halva antalet — som för närvarande
betalar ut tillsammans 350 000
kronor för att hjälpa till i detta avseende.
Men vi kan nog inte påräkna
att de i fortsättningen kommer att vara
intresserade av att öka denna hjälp, då
de ju åläggs stora sjukvårdande uppgifter
i framtiden och har att emotse
även andra åtaganden.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

174 Nr 40 Torsdagen den 9 december 1965 em.

Statligt stöd till vård i enskilt hem av kriminell och asocial ungdom

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamrin i Kalmar begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Skoglösa m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Kalmar begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 118 ja och 70 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 24

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 § kommunallagen den
18 december 1953;

från statsutskottet:

nr 409, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse

angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till
statsutskottet;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
visst markbyte m. m.;

nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tomträttslån till
kommuner;

nr 413, i anledning av väckt motion
om utställning av riksregalierna m. m.;
och

nr 414, i anledning av väckt motion
om förbättring av pensions- och socialförsäkringsskyddet
för svenskar i internationell
tjänst;

från första lagutskottet:
nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats första lagutskottet,
jämte i ämnet väckt motion;
samt

från tredje lagutskottet:
nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 25

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Larsson i Norderön, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående ersättning till
renskötande samer för förluster till
följd av fridlysning av varg,

herr Krönmark, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående fortsatt drift på flyglinjen
Hultsfred—Stockholm,

herr Hedin, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angåen -

Torsdagen den 9 december 1965 em.

Nr 40 175

de visst skatteavdrag för jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse,

herr Larsson i Borrby, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående en enhetlig planering
av utvecklingen inom olika näringsgeografiska
områden, och

fru Kristensson, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utbyggnaden av Stock -

holms universitet inom Frescati-området.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.21 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson