Torsdagen den 9 april Sid (Riksdagens protokoll 1970:16)

RIKSDAGENS

W* PROTOKOLL

Nr 16

FÖRSTA KAMMAREN

1970

9—10 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 9 april Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Åkerlund (m) om information till allmänheten angående
ändrad ränta på kvarstående skatt ................ 3

av herr Olsson, Johan, (ep) om förläggning till Ljusdal av statens
järnvägars planerade redovisningscentral inom Sundsvallsdistriktet
........................................ 4

Svar på interpellationer:

av herr Brundin (m) om en översiktsplan för användningen av

mark för industri- samt bostads- och fritidsändamål...... 5

av herr Skårman (fp) ang. stadsplanefrågor och riksplanering
vid lokalisering av industrier till västkusten ............ 5

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Vägväsendet .............................................. 12

Statens trafiksäkerhetsverk, m. m........................... 46

Trafiksäkerhetsforskning .................................. 51

Om statsbidrag för transitotrafik över norska hamnar, m. m. .. 52

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer
.................................................. 53

Den statliga passageraravgiften för flygsträckan Umeå—Vasa .. 56

Om avveckling av ortsgrupperingen av de statsanställdas löner .. 58

Om löneavdrag för statstjänsteman vid tjänstledighet för riksdags -

mannauppdrag ............................................ 59

Om reparation av Sveriges ambassad i Tokyo.................. 62

Interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. nattvardsgång inom

svenska kyrkan i samverkan med frikyrkopastorer .......... 65

Meddelande ang. enkel fråga av herr Hiibinette (m) ang. uppehållstillstånd
för amerikanska desertörer.................... 65

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 9 april sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté under år 1969,
m. m................................................... 12

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna på driftbudgeten
inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde .... 12

— nr 44, om ett statligt företag för tillverkning av tekniska hjälpmedel
för handikappade.................................. 58

— nr 45, om avveckling av ortsgrupperingen av de statsanställdas

löner .................................................. 58

-— nr 46, om löneavdrag för statstjänsteman vid tjänstledighet för
fullgörande av offentligt uppdrag.......................... 59

— nr 47, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond ........ 62

— nr 48, ang. livränta till vissa personer .................... 64

— memorial nr 51, ang. överlämnande till lagutskott av två till

statsutskottet hänvisade motioner ........................ 64

Första lagutskottets utlåtande nr 23, om ökat minoritetsskydd åt
aktieägare i svenskt aktiebolag............................ 64

— nr 24, om en översyn av bestämmelserna angående aktieemission
.................................................... 64

— nr 25, ang. utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge

för verkställighet av beslut om vård eller behandling, m. m. .. 64

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19, om inrättande av
toaletter på bussar och busstationer m. m................. 64

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Torsdagen den 9 april

Kammaren sammanträdde kl. 13.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 14—
den 24 april 1970 för deltagande i den
svenska delegationens arbete vid nedrustningsförhandlingarna
i Genéve.

Stockholm den 9 april 1970
Torsten Bengtson

Den begärda ledigheten beviljades.

Om information till allmänheten angående
ändrad ränta på kvarstående skatt

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet
för att besvara herr Åkerlunds (m)
fråga om information till allmänheten
angående ändrad ränta på kvarstående
skatt, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 1 april, och yttrade:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
mig dels om jag uppmärksammat
att de allmänt förekommande deklarationshandledningarna,
utgivna av banker
m. fl., anger räntan på kvarstående
skatt till 9 procent medan riksdagen numera
beslutat höja denna ränta till 12
procent och dels om jag har för avsikt
att i någon form, t. ex. genom annonsering,
informera allmänheten om dessa
ändrade räntebestämmelser före fyll -

nadsskattebetalningsterminens utgång
den 30 april.

Jag har observerat att vissa allmänt
spridda deklarationshandledningar inte
hunnit få med de nya räntebestämmelserna.
Enligt vad jag inhämtat har centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden
tillställt dagspress samt fackförenings-
och fackpress och även bankerna
särskilt meddelande i samband
med riksdagsbeslutet. CFU avser att ytterligare
informera allmänheten om de
ändrade räntebestämmelserna. Denna
information avses ske dels genom annonsering
i alla dags- och kvällstidningar,
dels genom påminnelser i radio och
TV, och kommer att genomföras före
den 30 april.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min fråga. Jag är i så
måtto tillfredsställd med svaret som att
finansministern dels medger att min
fråga varit berättigad — det följer ju av
svaret — dels också omtalar att han avser
att vidta vissa åtgärder.

Det är viktigt att denna sak klarlägges
eftersom de nya bestämmelserna om
ränta på kvarstående skatt innebär att
ränta uttas när den skattskyldiges slutliga
skatt överstiger den preliminära
med minst en tiondel. Tidigare var det
en femtedel. Denna ändring medför att
många fler människor berörs av denna
fyllnadsskattebestämmelse. Det är alltså
ingalunda någon oviktig fråga, då de
nya bestämmelserna berör många människor.

Jag har noterat ett par punkter i svaret
som jag skulle vilja fråga finansministern
om.

Finansministern säger att CFU tillställt
dagspressen uppgifter om riks -

4 Nr 16 Torsdagen den 9 april 1970

Om förläggning till Ljusdal av statens järnvägars planerade redovisningscentral
inom Sundsvallsdistriktet

dagsbeslutet. Kvar står frågan när detta
meddelande skickades ut, om det skedde
i god tid före den kritiska dagen för
deklarationernas avlämnande den 16
februari eller först därefter.

Dessutom måste ju de ändrade bestämmelserna
ha varit klara redan i december
månad i fjol. Propositionen är
daterad den 2 januari 1970, men finansministern
har väl behandlat statsverkspropositionen
redan en eller annan vecka
tidigare. Skattemyndigheterna har,
såvitt jag vet, inte fått något meddelande
alls i höstas om de planerade nya bestämmelserna.
När ändringen dock måste
ha varit påtänkt långt i förväg tycker
jag att man bättre kunde ha förberett
övergången. Nu är läget som det är.

Jag vill också rikta en annan fråga till
finansministern i anslutning till hans
löfte att det skall vidtas åtgärder för att
informera allmänheten genom annonser
o. s. v. På en punkt är jag där kanske
inte riktigt nöjd. Finansministern säger
i svaret att information skall ske genom
annonsering före den 30 april. Det är
emellertid rätt angeläget att denna information
sätts in mycket snart. Hur
det än är så har de människor det här
gäller inte så lätt att räkna som en finansminister.
De behöver kanske räkna
om sina deklarationer och ha tid på
sig för att komma till klarhet om vad
som verkligen åligger dem. Det är då
naturligtvis väsentligt att de inte är under
sådan tidspress att de räknar fel.
Om en skattskyldig räknar fel på bara
tio kronor, kan man åka på en ganska
rejäl smäll i form av s. k. straffränta.

Jag vill än en gång tacka för svaret
och samtidigt betona vikten av att man
agerar snabbt i dessa frågor. Vi är dock
redan framme vid den 9 april.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den kritiska dagen är,
som jag sagt i svaret, den 30 april. Det
är fråga om inbetalning av den skatt
som man betalt för litet under fjolåret.

I massmedia, radio, TV och tidningar,
kommer under de allra närmaste dagarna
information om de ändrade bestämmelserna
att ges.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om förläggning till Ljusdal av statens
järnvägars planerade redovisningscentral
inom Sundsvallsdistriktet

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING
erhöll ordet för att besvara herr Johan
Olssons (ep) fråga om förläggning till
Ljusdal av statens järnvägars planerade
redovisningscentral inom Sundsvallsdistriktet,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 3 april, och
anförde:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig om jag vill medverka till att
den av SJ planerade redovisningscentralen
inom Sundsvallsdistriktet förläggs
till Ljusdal för motverkande av sysselsättningsproblem
till följd av tjänsteindragningar
genom företagets rationaliseringar
inom regionen.

Det ankommer primärt på SJ att besluta
om organisationsförändringar av
ifrågavarande slag. Jag kan nämna att
det nyligen till departementet inkommit
en framställning om att redovisningscentralen
för Sundsvallsdistriktet förläggs
till Ljusdal. Ärendet har remitterats
till SJ för yttrande. Jag förutsätter
att SJ i svaret kommer att redovisa sina
överväganden i frågan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill till kommunikationsministern
framföra mitt tack för
svaret på frågan. Det är riktigt som det
sägs i svaret att detta primärt är en sak
som ankommer på SJ, men det ligger
också en del principiella synpunkter i
ärendet, vilket är anledningen till att
jag ställt frågan.

Torsdagen den 9 april 1970 Nr 16

Ang. stadsplanefrågor och riksplanering vid lokalisering av industrier till väst kusten,

m. m.

En arbetsgrupp inom SJ:s centralförvaltning
liar föreslagit att redovisningsteknisk
behandling och uppbördskontroll
skall koncentreras till sex å sju
platser i landet. Det skall vara platser
som uppfyller krav på kommunikationsmöjligheter
med expeditionsställen och
centralförvaltning. Arbetsgruppen har
också sagt att systemet inte får medföra
större personalomflyttningar; man bör
snarare använda personal från områden
med färre arbetstillfällen.

Under band har framkommit att redovisningscentralen
redan skulle vara
destinerad till Sundsvall. Då har man
slagit larm inom Ljusdalsområdet; inte
minst personalorganisationerna har påmint
om att det i detta område pågår en
mycket stark rationalisering inom SJ
och att det där finns utbildad personal
som kommer att friställas och som alltså
skulle kunna ta anställning i redovisningscentralen.
Här skulle finnas ett
gott tillfälle att visa att SJ inte vill göra
alltför kraftiga ingrepp till nackdel för
en drabbad region utan vill försöka
kompensera en given rationalisering
med att skapa nya arbetstillfällen i området.

Det råder speciella förhållanden i
Ljusdalsområdet, som jag inte behöver
mer än erinra om. Det är en inlandsregion,
som tagit till sin uppgift att försöka
skapa service för det stora område
som omfattar de inre delarna av norra
och västra Hälsingland. Vi har haft en
väldig nedgång i fråga om arbetstillfällen
på grund av rationalisering inom
jordbruket och skogsbruket. Arbetsmarknadsstyrelsen
har varit där på besök
i veckan och konstaterat att denna
rationalisering ännu inte är färdig utan
kommer att fortgå ännu en tid. Vi har
alltså att motse fortsatt befolkningsminskning,
och det gör att underlaget
för service tunnas ut.

De statliga myndigheterna har också
stor betydelse i sammanhanget. Vi har
där flera institutioner som också liksom
kläs av i fråga om personal: polisen,

domsagan, lantmäteriet, SJ, domänverket
ocli andra. Det innebär ytterligare
försvagning, och vi följer naturligtvis
dessa frågor med stor uppmärksamhet.
Har man kommit överens om att driva
en lokaliseringspolitik som försöker
skapa balans, faller det ett särskilt ansvar
på statliga verk och institutioner,
så att en ort av denna storleksordning
inte drabbas alltför hårt.

Vi anser att denna fråga hör omprövas,
men svaret gav inte någon antydan
om vilken åsikt kommunikationsministern
har. Det är väl riktigt att man bör
undersöka förhållandet. Jag hoppas att
departementets initiativ att låta utreda
saken verkligen leder till resultat. Jag
kan försäkra kommunikationsministern
att han har både personalorganisationerna
och regionens folk bakom sig,
om han försöker förmå SJ att också lägga
lokaliseringspolitiska synpunkter på
frågan och placera aktuell verksamhet
till Ljusdal.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. stadsplanefrågor och riksplanering
vid lokalisering av industrier till västkusten,
m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
LUNDKVIST, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde i ett sammanhang besvara
dels herr Brundins (m) interpellation
om en översiktsplan för användningen
av mark för industri- samt bostads-
och fritidsändamål, dels ock herr
Skärmans (fp) interpellation angående
stadsplanefrågor och riksplanering vid
lokalisering av industrier till västkusten,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Brundin har i en
interpellation till jordbruksministern
frågat om denne vill medverka till att
riksdagen, innan nya beslut fattas om

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Ang. stadsplanefrågor och riksplanering

kusten, m. m.

väsentlig industrilokalisering till Västkusten,
får tillfälle att ta ställning till
en översiktsplan omfattande markanvändningen
för såväl industriella som
bostads- och fritidsändamål. Frågan har
överlämnats till mig för besvarande. Vidare
liar herr Skårman frågat mig om
jag anser det möjligt att avgöra komplicerade
och kontroversiella stadsplanefrågor
utan att avvakta riksplaneringen
och i så fall om inte ärendet före slutbehandling
bör kompletteras med företagsekonomiska
och kommunalekonomiska
utredningar så att en totalbedömning
av lokaliseringen kan ske. Herr
Skårman frågar även om jag vid bedömningen
har metoder till mitt förfogande
som möjliggör att sätta ett pris
på naturen eller hur denna komponents
värde i sammanhanget bedöms. Jag anhåller
att få besvara dessa två interpellationer
i ett sammanhang.

Jag har tidigare flera gånger haft tillfälle
att både i riksdagen och i andra
sammanhang redogöra för de förberedelser
för en fysisk riksplanering som
pågår inom civildepartementet. Inriktningen
av detta arbete har även bekantgjorts
genom att en omfattande materialredovisning
publicerades i somras.
Med hänsyn härtill anser jag mig inte
ha anledning att nu gå närmare in på
uppläggningen av det pågående arbetet
med förberedelser för den fysiska riksplaneringen
och de syften denna är avsedd
att tillgodose.

För närvarande pågår en brett upplagd
inventering av tillgång och efterfrågan
på mark och vatten, transportkapacitet
in. m. Detta skede av förberedelsearbetet
skall följas av en närmare
analys av inventeringsmaterialet i syfte
att klarlägga i vilken omfattning framtida
konflikter om resursanvändningen
kan förutses mellan skilda intressen.
Enligt den för arbetet gällande tidsplanen
är avsikten att en första skiss till
fysisk riksplan skall bli färdig år 1971.
Denna kommer att remissbehandlas, innan
det blir aktuellt att ta ställning till

vid lokalisering av industrier till väst den

fysiska riksplaneringens mera definitiva
form och innehåll samt sättet för
verksamhetens infogning i den demokratiska
beslutsprocessen.

Beslut om disposition av mark och
vatten kan inte generellt anstå i avvaktan
härpå. I själva verket kan vi aldrig
räkna med att komma i ett läge där en
översiktlig planering för dispositionen
av våra naturresurser blir definitiv.
Det kommer ständigt att uppstå situationer
som inte kunnat förutses vid planeringstillfället.
Det kommer också att
finnas behov att belysa uppkommande
frågor ur andra aspekter än dem som
behandlas i en fysisk riksplanering. Vid
varje särskilt tillfälle kommer det vidare
att finnas för avgörandet betydelsefulla
delfrågor som är under utredning
på central, regional eller lokal nivå.
Frånvaron av en samlad fysisk riksplanering
betyder dock inte att regeringen
saknar målsättning för planeringen av
våra kuster. Jag vill i detta sammanhang
peka på den generella princip som
jag vid flera tillfällen uttalat mig för,
nämligen att så långt möjligt samla industri
med besvärande omgivningspåverkan
till ett begränsat antal områden
för att hålla större delar av kusterna
öppna för friluftslivet och andra med
industrin konkurrerande intressen.

För Västkusten pågår sedan en tid,
vid sidan av förberedelserna för en fysisk
riksplanering, omfattande utrednings-
och inventeringsarbeten som på
olika sätt bidrar till att bredda och förbättra
underlaget för de dispositionsbeslut
som kan bli aktuella. Jag vill i detta
sammanhang nämna att västsvenska
skogsindustriutredningen i ett betänkande
förra året lade fram resultatet av
en inventering av lokaliseringsförutsättningar
för framför allt massaindustrin
i södra Sverige. Vidare vill jag peka
på det arbete som bedrivs inom Västkustgruppen
i statens planverk, från
vilket en rapportserie håller på att publiceras,
och vissa länsinventeringar i
Hallands, Göteborgs och Bohus samt

Torsdagen den 9 april 1970 Nr 16

Ang. stadsplanefrågor och riksplanering vid lokalisering av industrier till väst kusten,

m. m.

Älvsborgs län. Dessa arbeten liksom civildepartementets
riksplanearbete ger,
trots att de inte är slutförda, väsentlig
information i aktuella planärenden, till
ledning för regeringens ställningstaganden.
Det är självklart att dessa ställningstaganden
också föregås av sedvanligt
remissförfarande.

Jag vill vidare nämna att planfrågor
av den art interpellanterna avser på ett
tidigt stadium bereds gemensamt med
de departement som är berörda. Sålunda
har t. ex. frågorna om lokalisering
av ett kärnkraftverk på Ostkusten och
ett oljeraffinaderi på Västkusten ingående
behandlats i en interdepartemental
arbetsgrupp som har regeringens
uppdrag att ställa samman och bedöma
tillgängligt material. Inom ramen för arbetsgruppens
verksamhet har vissa utredningar
utförts om de samhällsekonomiska
konsekvenserna av skilda lokaliseringsalternativ.
Någon erkänd metod
att värdera naturen i ekonomiska termer
finns veterligen inte. Detta hindrar
givetvis inte att naturvärdena beaktas
och vägs mot övriga faktorer.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret på min interpellation.

Även om det kanske kan vara besvärligt
för statsrådet att behöva upprepa
sig, är jag varje gång ändå glad över att
höra statsrådet säga att man så långt det
är möjligt skall samla industri med besvärande
omgivningspåverkan till ett
begränsat antal områden för att hålla
större delar av kusterna öppna för friluftslivet
och andra med industrin konkurrerande
intressen.

Jag tror inte att vi behöver ta upp
särdeles mycket tid med problemet, att
även om det finns en färdig plan, kan
den aldrig vara så förutseende att man
inte då och då måste komma i situationer
som inte kunnat förutses, när planen
gjordes upp. Men det som nu är

oroande för människor är att det ännu
så länge inte finns någon översiktsplan.
Då blir varje enstaka projekt som kommer
upp till diskussion oroande för befolkningen
i de delar av landet som det
närmast berör, och det gäller hela Västkusten.
Man är oroad för vad som skall
hända uppe i norra Halland o. s. v. Just
det förhållandet att det körs fram enstaka
projekt kan leda till att man får en
felaktig opinionsbild jämfört med om
en översiktsplan i stället hade kunnat
presenteras. Jag tror att reaktionen mot
en översiktsplan med säkerhet skulle ge
en annan opinionsbild än man får av en
serie efter varandra kommande men till
enstaka behandling upptagna projekt.

Statsrådet säger att när den första
skissen till en fysisk riksplan nästa år
föreligger, skall den bli föremål för en
viss behandling och att det då också
blir aktuellt att ta ställning till sättet
för verksamhetens infogning i den demokratiska
beslutsprocessen. Jag skall
inte fresta statsrådet med att försöka
lägga in alltför mycket i detta uttryckssätt,
men jag vill åtminstone uttala förhoppningen
att vi får möjlighet till en
i egentlig mening betryggande demokratisk
beslutsprocess. Jag vill säga detta
därför att statsrådet i slutet av sitt
svar framhåller att det nu bedrivs arbete
i statens planverk, att det görs länsinventeringar
och att man i civildepartementet
är sysselsatt med riksplaneringen,
vilket allt ger god ledning för
regeringens ställningstagande.

Jag riktar inte på något sätt kritik
mot regeringen eller någon del av regeringen.
Det skulle gälla vilken regering
som än satt, att jag personligen önskar
att vi kan få dessa viktiga frågor behandlade
på ett mera demokratiskt sätt
än att enbart regeringen tar ställning på
basis av ett sådant här utredningsmaterial.
Jag tror att det är bl. a. i riksdagen
som en översiktsplan måste bli föremål
för behandling. Frågorna om kärnkraftverket
på Ostkusten och oljeraffinaderiet
på Västkusten behandlas interde -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Ang. stadsplanefrågor och riksplanering
kusten, m. m.

partementalt i arbetsgrupper, vilket i
och för sig är bra. Men jag vädjar till
statsrådet att föra ut dessa frågor till offentligheten
innan besluten fattas. Låt
de opinionsyttringar som därvid framkommer
vara vägledande för de politiska
besluten.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till civilminister Lundkvist för
svaret på den interpellation som jag
framställde den 6 februari.

Svaret är synnerligen allmänt hållet,
och jag förstår civilministern. Dels lägger
ju 90 § regeringsformen hinder i vägen
för en öppen diskussion, dels har
ju statsrådet Lundkvist en rad synnerligen
grannlaga ärenden framför sig att
handlägga. Det finns all anledning att
trycka just på 90 § regeringsformen, då
jag sedan jag framställde min interpellation
har erfarit, att det skulle vara av
rädsla för den allmänna opinionen som
man så sällan fick höra riksdagen och
regeringen öppet diskutera konkreta detaljfrågor
rörande planering, markanvändning
och motsvarande saker. Det
kan förefalla avvita på något sätt, då vi
ju i riksdagen många gånger kan debattera
rätt oväsentliga frågor mycket ingående.
Men däråt är således nu ingenting
att göra.

Att mitt agerande i dessa frågor är av
principiell natur är ganska klart, då
jag, såsom av min interpellation framgår,
redan åren 1964, 1965 och 1966 genom
respektive enkel fråga, motion och
interpellation har sökt få i gång och påskynda
en riksplanering, som jag då bedömde
vara mest brådskande för kusttrakterna.
Att det 1965 var Värölokaliseringen
som utlöste min aktivitet är ju
lika litet att fördölja som att det i dag
är lokaliseringen till Lysekil och Brofjorden
av dels ett stort raffinaderi,
dels framför allt en oljehamn för supertankers,
som har gjort mig orolig.

Jag är ledsen över att man här inte

vid lokalisering av industrier till väst liar

möjlighet att ingående diskutera behandlingen
av den stadsplan för SjöbolHumlekärr
i Lysekil som tycks vara det
närmaste avgörandet i den rad av beslut
som förestår. Jag har en hel del intressanta
spörsmål i den saken att ventilera
och massor av material. Vad man
där i princip borde ta upp till diskussion
är vilken vikt man på länsplanet
skall tillmäta tjänsteutlåtanden från en
rad ansvariga experter med ingående
lokalkännedom.

Emellertid är vi nu tillbaka i den situation
som jag för sex å sju år sedan
förutspådde. Ett projekt har seglat upp,
man har börjat i tysthet med att lösa
markfrågorna, lagt ner avsevärda belopp
på planering och projektering och
engagerat en lokal opinion. Man pockar
på att få sina förslag igenom. Jag avundas
förvisso inte herr civilministern,
som måste ta ställning.

Ett något bättre läge befinner vi oss
väl i denna dag än när Värö och Ringhals
drog breda streck över strandlag
och naturskyddsbeslut. Vi har en begynnande
riksplanering och genom statens
planverks västkustgrupp en viss redovisning
av fakta.

Planeringsverksamhet sker normalt i
tre etapper, d. v. s. börjar med inventering
och sammanställning av material,
fortsätter med ställande av prognoser
för att slutligen utformas i en planering,
och vi har väl inte kommit så
värst långt ännu. Västkustgruppen har,
enligt vad jag känner till, redovisat tre
delrapporter, som väl får betecknas som
en begynnande inventering och uppställande
av ett slags planeringsfilosofi.
I den lokalisering som vi inte får tala
om har dock redovisats en rad delfaktorer
som väl inte vägts mot varandra
men som i bearbetat skick bör ge betydligt
bättre beslutsunderlag än det
som fanns vid Värölokaliseringen.

Visst kan jag hålla med statsrådet
Lundkvist om att man inte kan lägga all
verksamhet på is under den tid man
planerar, i synnerhet som denna plane -

Torsdagen den 9 april 1970 Nr 16

Ang. stad ap]» n ef rågo r och riksplanering vid lokalisering av industrier till väst''

kusten, m. m.

ring tog lång tid att sätta i gång och
först på de senaste två åren fått någon
fart. Det förefaller mig emellertid ofattbart
hur man skall kunna ta ställning
till ingripande statsplanefrågor utan att
ha hjälp av åtminstone en rådgivande
riksplaneskiss. Inför de bekymmer som
nedsmutsningen med oljespill och de
gång efter annan inträffade haverierna
med oljetankers för med sig, ofta på
gränsen till katastrof, blir lokalisering
av oljeindustrier ett enormt problem.
Jag vill instämma i den målsättning
som statsrådet uttalat i svaret. Det måste
givetvis vara riktigt att samla riskfull
industri på ett fåtal punkter, inte
minst därför att man då kan ha en
funktionsduglig katastrofberedskap på
plats.

Med växande fritid och när människorna
så småningom tröttnat på resorna
till de internationella överfyllda
strandplagerna kommer också behovet
av fritidsområden att växa. Det är också
från nationalekonomisk synpunkt av
betydelse att semesterfirarna kan stanna
i sitt eget land och även att bevara
detta som en lockelse för kontinentens
turister.

Däremot tycker jag nog att svaret när
det gäller de företagsekonomiska och
kommunalekonomiska utredningarna är
i magraste laget. För att bedöma en lokalisering
bör man väl ändå ha de ekonomiska
aspekterna någorlunda väl bedömda.
Därvid bör man även söka sätta
något värde på naturen och inte bara
bedöma denna på en höft.

Det är dessutom några andra frågor
som jag anser oklara i samband med bedömningen
av en sådan här fråga. Jag
ställer frågorna helt principiellt, och
sedan bör svaren bli tillämpliga i olika
fall.

Om en stadsplan helt tillgodoser en
industri som emitterar miljöfarliga föroreningar
av den art att det erfordras
tillstånd av koncessionsnämnden enligt
miljöskyddslagen, bör inte då tillstånds -

frågan först vara avgjord, innan man
fastställer stadsplanen? Eller bur förfar
man?

Min andra fråga är en principfråga
angående val av alternativ. Den beslutande
myndigheten kan ibland komma
i en svår situation. Jag vill anföra ett
aktuellt fall.

Om två eller flera anlitade experter
eller sakkunniga kommer till helt olika
slutsatser, t. ex. i fråga om inseglingsmöjligheterna
för supertankers i en viss
farled och ett misstag när det gäller bedömningen
skulle föra med sig oöverskådliga
följder genom oljedränkning
av landets förnämsta fritidskust och arkipelag,
kan man fråga: Hur sker då
bedömningen? Tar man riskerna och
faller för påtryckningar i förment progressiv
anda? Bör man då inte ta det
säkra för det osäkra och välja det minst
riskabla? Jag ställer som sagt frågan
principiellt.

Den sista frågan är av en helt annan
karaktär och har mer att göra med bedömningen
med likhet inför lagen.

Från ett känt och numera avgjort fall
i Halland visade det sig omöjligt, på
grund av strandlagsförbud — det var
således före strandskyddslagen — och
förbud enligt 122 § i byggnadslagen,
att få dispens för att bygga en liten,
enplans, arkitektritad Hallandsstuga.
Markägaren hade närmare 20 hektar
obebyggd mark.

En jättestor industrianläggning, som
helt fördärvar de värden som legat till
grund för byggnadsförbuden, gick däremot
an. När nu naturvårdsverket, planverket
och lantmäteristyrelsen gemensamt
gjort en framställning om reglering
även av glesbebyggelsen, borde
man då inte i kommande direktiv söka
få fram någon proportion mellan åtgärd
och verkan? Jag tycker att det har
liksom med likhet inför lagen att göra.

Jag har, herr talman, kanske sett dessa
frågor från en något annorlunda synpunkt
än herr Brundin. Frågorna är för

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Ang. stadsplanefrågor och riksplanering
kusten, m. m.

mig rätt väsentliga, eftersom jag ofta har
mött dem i mitt arbete under en lång
följd av år.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Skärman har genom
sin interpellation verifierat den aktivitet
som han själv har lagt i dagen
när det gäller riksplanefrågorna. Det är
glädjande att en enskild riksdagsman
och av dessa frågor allmänt intresserad
person kunnat visa en sådan aktivitet.
Jag kanske emellertid ändå kan få berätta
att jag för bara några dagar sedan
var på en konferens där vi resonerade
om ting av detta slag. Då var det en värderad
ledamot av andra kammaren —
en borgerlig ledamot — som för sin del
deklarerade att när regeringen tog initiativet
till en riksplanering av det slag
som herr Skårman efterlyser så mötte
detta initiativ bestörtning bland kommunalmännen.
Det kanske i någon mån
kan belysa varför man har varit angelägen
om att diskutera dessa ting på
ett sådant sätt att förståelse skulle kunna
vinnas för försök att finna former
som kunde innebära att missförstånd
inte uppstår när det gäller bland annat
den kompetensfördelning som i dessa
avseenden bör föreligga mellan stat och
kommun.

När det gäller de ambitioner som vi
från regeringens sida har önskat lägga i
dagen tror jag man kan våga påstå att
om vi kan göra upp en planskiss och få
möjlighet att diskutera förslag till former
för en fysisk riksplanering så snart
som till år 1971 borde det kunna erkännas
att ambitionen är ganska god beträffande
tidrymden för en arbetsuppgift
av detta slag, som måste betraktas
som mycket omfattande. Jag är säker på
att herr Skårman med sina insikter på
detta område är beredd att medge att
uppgiften är av den karaktären.

Herr Skårman ställde en del frågor.
Han frågade bl. a. hur jag principiellt
såg på den viktiga fråga, som har ta -

vid lokalisering av industrier till väst gits

upp av de tre verken, planverket,
naturvårdsverket och lantmäteristyrelsen,
rörande glesbebyggelsen. På den
punkten vill jag svara att den framställningen
nu är ute på remissbehandling.
Mot bakgrund av vad som anförs i remissvaren
om denna framställning får
vi sedan bedöma i vilken mån några
särskilda åtgärder skall vidtagas nu eller
om man kan säga att denna uppgift
ändå kan hanteras av deb bygglagutredning
som är tillsatt för att försöka ge
oss en bygglagstiftning, som skall tillgodose
alla de angelägenheter som vi
ofta diskuterar när det gäller den fysiska
planeringen.

Vi står här utan tvekan inför svåra
avvägningsproblem, där vi inte heller

— som jag fick ett intryck av att herr
Skårman menade i någon av sina frågor

— generellt kan avvakta det slutgiltiga
resultatet av den fysiska riksplanen. Vi
kan helt enkelt inte i alla de fall där det
kan föreligga framställningar om lokalisering
av någon typ av industri, som
vi i och för sig vet kommer att vara av
omgivningspåverkande karaktär, vänta
med avgörandet till dess att resultatet
av den fysiska riksplaneringen föreligger.
Vi måste i väntan på det materialet
söka bedöma dessa fall var för sig.
När det föreligger ett planärende av sådan
karaktär får vi göra bedömningen
mot bakgrund av den allmänt samhällsekonomiska
och näringspolitiska betydelse
som vi anser att anläggningen kan
ha. Vi får bedöma saken mot bakgrund
av allt det material som vi dess bättre

— det är riktigt som lierr Skårman säger
— nu får fram och som ger oss bättre
möjligheter att bedöma i vilken mån
en eventuell lokalisering av en industri
av detta slag kan vara förenlig med de
allmänna principer för fysisk översiktsplanering
som vi vill följa. Vi får naturligtvis
också göra avvägningen mot en
rad andra faktorer som kommer in i
bilden. Avgörande blir för oss om vi
kan anse att vi redan nu bar ett sådant
material att vi vågar fatta ett beslut utan

Torsdagen den 9 april 1970 Nr 16 11

Ang. Htadsplanefrågor och riksplanering vid lokalisering av industrier till västkusten,
m. m.

att därmed behöva vålla alltför svåra
komplikationer i framtiden. Jag kan givetvis,
av de skäl som herr Skårman
själv anförde, inte gå in på enskilda
fall. Jag talar här rent principiellt.

Herr Skårman sade att man borde
kunna finna någon möjlighet att sätta
pris på naturen — sätter värde på den
gör vi alla. När herr Skårman i sin interpellation
uttrycker sig på det sättet
att vi så att säga skulle kunna värdera
naturen i ekonomiska termer tror jag
alt vi ändå måste konstatera att allt i
denna världen inte går att mäta i ekonomiska
termer. Vi skall inte ordna det
så för oss att vi kan ersätta de beslutande
församlingarna med datamaskiner.
Vi kan inte mäta allt i termer av olika
slag och sedan bara mata in materialet
i en datamaskin och avstå från de värderingar
som ändå — vilket vi finner
rimligt — från tid till annan uppställs
av våra demokratiska församlingar.

Herr Brundin talade om att vi naturligtvis,
så länge vi inte har den översiktsplanering
som vi alla är angelägna
att få fram, får en annan opinionsbild
än vi skulle få om vi kunde redovisa
enstaka projekt mot bakgrund av översiktsplaneringen.
Han har självfallet
helt rätt på den punkten. Det kommer
att vara enklare när vi kan redovisa allt
i sitt stora sammanhang. Jag är helt ense
med honom om att vi skall eftersträva
att få fram en betryggande demokratisk
beslutsprocess för handläggningen
också av de former för fysisk riksplanering
som vi får tillfälle att diskutera
när planskissen ligger på riksdagens
bord och även förslagen till formerna
för planeringen kommer att finnas till
hands. Det faktum att vi nu gör inventeringar
såväl i verk som inom civildepartementet
grundar sig bl. a. på att vi
måste ha fram material för förberedelsearbetet.
Men i den mån vi fattar beslut
med ledning av dessa inventeringar
gör vi det därför att regeringen har
skyldighet att ta ställning till bl. a. planförslag.
Det är då naturligt att vi tillgo -

dogör oss allt det material som vi här
under hand får fram för att få ett bättre
beslutsunderlag. Detta kan man inte, såvitt
jag kan förstå, anse som en inskränkning
i den demokratiska handläggningen
av dessa frågor.

Herr Brundin sade till slut att han
också tyckte att man borde vara angelägen
om att föra ut debatten i dessa
frågor till offentligheten. Jag har i samband
med redovisningen av materialet
i fjol somras från förberedelsearbetet
för den fysiska riksplaneringen kraftigt
understrukit att jag är av samma mening
och att vi fortlöpande kommer att
redovisa sådant material just för att vi
skall få den offentliga debatt i alla sammanhang
som dessa problem sannerligen
förtjänar.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för det sympatiska
och mycket positiva anförande jag nyss
hade nöjet avlyssna.

Jag förmodar att jag får dra den slutsatsen
att herr civilministern tar det
säkra för det osäkra i sådana fall då
sakkunskapen är motstridig och har
olika åsikter.

Jag skall i övrigt inte bli så långrandig,
ty jag vet att vi har ett långt program
och att vi redan är en bit inne på
dagen, men jag vill säga några få ord
angående värderingen av naturen.

Jag är helt ense med statsrådet Lundkvist
om att man naturligtvis inte kan
värdera den högt nog. Men faktum är
att vid avgörandena så går man bara efter
penningvärdet. Jag har ett nederlag
från Västergötland att redovisa, som
gällde kommunikationsdepartementet.
Vi har utlopp för den gamla Ancylussjön
vid Brobacken invid Mjörn. Där
skall man bygga en väg, och det blir
mycket hårda vägdragningar och
sprängningar genom det natursköna
Brudslöjanområdet, emedan det blir för
dyrt att dra vägen runt området. Det

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Anslagen till vägväsendet
gäller här en absolut unik företeelse,
man kan göra en jämförelse med Sveafallen
söder om Degerfors. Det är ett
minne från vår istid. Det gällde pengar
i detta fall. Skulle man inte i alla fall
på något sätt kunna få något värde på
ideella ting? Man blandar nu för tiden
ofta ihop allt möjligt, man integrerar,
som man säger. Skulle man inte kunna
gå den motsatta vägen och dela upp; se
hur pass attraktivt och därmed värdefullt
ur olika synpunkter ett område
blir, när en naturskönhet, en sevärdhet
eller en utsikt är förstörd, och jämföra
med vad det var värt dessförinnan? När
man räknar i pengar måste man på något
sätt få in ett värde för naturen.

Sedan fick jag väl inte riktigt klara
svar på mina frågor, men det gäller ju
här bedömningssaker så jag kan kanske
förstå civilminister Lundkvist.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Skårman drog den
slutsatsen angående den bedömning som
sker i departementet, att vi bara skulle
sitta och värdera efter pengar. Denna
slutsats har han kommit till med anledning
av ett fall som han själv har bedömt
och där han själv har satt ett pris
på en naturtillgång och tycker att man
borde ha tagit större hänsyn till denna
naturtillgång. Jag kan försäkra herr
Skårman att det inte är på det sättet att
vi bara värderar efter pengar.

Jag måste tillägga att jag fortfarande
ser det som utomordentligt svårt att få
fram en bedömning av naturresurser
och sevärdheter av olika slag i ekonomiska
termer. Vi har ändå att göra med
människors individuella bedömning
när det gäller värderingar av sådana
ting. Det är angeläget att vi på alla sätt
lägger vikt vid att slå vakt om miljön.
Jag tror att denna inställning i allt högre
grad har karakteriserat vårt handlande.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag tackar även för vad
statsrådet sade nu senast. Men det är väl

så att man i nästan all lagstiftning sysslar
med ekonomiska värden och kostnadsjämförelser.
Man kan inte komma
ifrån det. Men jag är mycket tacksam
att få reda på att regeringen sätter även
andra värden högt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 1098 och 1099.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts skrivelse med redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1969, dels
skrivelse från den parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande
församling med redogörelse för församlingssessionerna
under år 1969, dels
motioner om bildande av en europeisk
ungdomsfond inom Europarådet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslagen till vägväsendet

Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1970/71 under
de skilda väganslagen m. m. innebure,

att till Statens vägverk: Ämbetsverksuppgifter
skulle anvisas ett förslagsanslag
av 4 100 000 kronor,

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

att till Drift av statliga vägar skulle
anvisas ett reservationsanslag av
774 000 000 kronor,

att till Byggande av statliga vägar
skulle anvisas ett reservationsanslag av
083 900 000 kronor,

att till Bidrag till drift av kommunala
vägar och gator skulle anvisas ett
förslagsanslag av 107 100 000 kronor,
att till Bidrag till byggande av kommunala
vägar och gator skulle anvisas
ett reservationsanslag av 331 000 000
kronor,

att till Bidrag till drift av enskilda
vägar m. m. skulle anvisas ett reservationsanslag
av 54 500 000 kronor och
att under budgetåret 1970/71 statlig
lånegaranti för lån avseende inköp av
vägunderhållsmaskiner för vissa enskilda
vägar skulle beviljas intill ett
belopp av 100 000 kronor,

att till Bidrag till byggande av enskilda
vägar skulle anvisas ett reservationsanslag
av 23 400 000 kronor,

att till Tjänster till utomstående skulle
anvisas ett förslagsanslag av 8 400 000
kronor,

samt att till Avsättning till statens
automobilskattemedelsfond skulle anvisas
ett förslagsanslag av 1 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 11,
av herrar Sveningsson och Svenungsson,
samt II: 11, av herrar Enarsson
och Oskarson,

dels de likalydande motionerna 1:12,
av herrar Sveningsson och Svenungsson,
samt II: 12, av herrar Enarsson
och Oskarson,

dels de likalydande motionerna I: 87,
av herr Strandberg m. fl., och II: 98,
av herr Lothigius m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
HO, av herr Pettersson, Karl, och fröken
Stenberg, samt II: 159, av herr Petersson
i Gäddvik och herr Nilsson i
Agnäs,

dels de likalydande motionerna I:
212, av herr Olsson, Johan, m. fl., och

Anslagen till vägväsendet
11:328, av herr Josef son i Arrie in. fl.,
dels de likalydande motionerna I:

297, av herr Sveningsson m. fl., och
II: 324, av herr Enarsson,