Torsdagen den 8 december
ProtokollRiksdagens protokoll 1966:37
Nr 37
ANDRA KAMMAREN
8—9 december
Debatter m. m.
Torsdagen den 8 december
Sid
Meddelande ang. dagens frågestund............................. 4
Svar på frågor av:
herr Hector ang. beställningar hos svenska företag föranledda av
annat lands krigsdeltagande................................ 4
herr Jonasson ang. förslag om restitution av skatt på bensin för
motorsågar............................................... 5
herr Holmberg ang. åtgärder till förebyggande av att vissa pensionärer
påföres kvarskatt.................................... 6
herr Börjesson i Falköping ang. skatteåterbäringen till vissa finländska
arbetstagare i Sverige.............................. V
herr Berglund ang. narkotikainnehav hos fångvårdsanstalternas
klientel.................................................. 7
herr Andersson i Storfors ang. tidpunkten för avlämnande av proposition
med anledning av arrendelagsutredningens förslag 9
herr Björk i Göteborg ang. åtgärder mot störande av mötesfrid... 9
herr Westberg ang. utbetalningen av stipendier och studielån..... 10
herr Elmstedt ang. aviserad översyn av bestämmelserna om avgifter
i samband med examina och prövningar................ 11
herr Arvidson ang. förfaringssättet vid intagning till gymnasiet och
herr Nordstrandh i samma ämne............................ 12
herr Boo ang. viss utsträckning av SJ:s studeranderabatt........ 14
herr Martinsson ang. särskilda åtgärder från myndigheternas sida
med anledning av aviserade uppsägningar vid industrianläggningar
i Västemorrlands län...................................... 15
herr Wikner ang. skydd för partibeteckning vid landstings- och
kommunalfullmäktigeval.................................. 17
1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 37
2
Nr 37
Innehåll
Sid.
herr Jönsson i Ingemarsgården ang. fördelningen av hästar på olika
behov inom totalförsvaret.................................. 18
herr Hyltander ang. garantierna för att patienter på vårdinrättningar
icke utsätts för brutaliteter............................. 19
fru Lindberg ang. information om ändringar i lagen om allmän försäkring
.................................................. 24
herr Sundkvist ang. televisionssändningar från idrottsevenemang 26
herr Nihlfors ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten i samband
med övergången till högertrafik............................. 28
herr Westberg ang. undersökning av arbetslöshetsklientelets sammansättning.
............................................. 30
herr Wiklund i Härnösand ang. åtgärder mot svartabörsförsäljning
av lägenheter............................................. 31
herr Jansson ang. antalet tomma lägenheter i storstadsområdena 34
Svar på interpellation av herr Andersson i Örebro ang. åtgärder för
att göra Kilsbergsområdet bättre tillgängligt för fritidsändamål... 35
Svar på interpellationer av fru Eriksson i Stockholm ang. statlig upplysningsverksamhet
som bekostas med enskilda gåvomedel och herr
Kellgren ang. principerna för statsverkets mottagande av enskilda
gåvomedel samt på fråga av herr Jansson ang. ordningen för
täckande av utgifter för krigsmakten......................... 37
Svar på interpellationer av:
herr Westberg ang. vuxenutbildningen samt fru Ryding ang. fortsättning
och vidgning av radiouniversitetets verksamhet....... 56
fröken Ljungberg ang. utbildningen av lärare i ämnet samhällskunskap
................................................. 60
herr Gustavsson i Alvesta ang. bostadslån avseende jordbruksfastigheter.
................................................. 63
herr Nilsson i Östersund ang. det statliga lokaliseringsstödet till
turistnäringen............................................ 68
fru Torbrink ang. ett enhetligt formulär för hyreskontrakt, m. m. 75
herr Jönsson i Ingemarsgården ang. förbättrad sjukvårdsersättning
för pensionärer........................................... 77
Meddelande om enkla frågor av:
herr Björkman ang. fördelningen av kommunalskatteavdraget mellan
äkta makar........................................... 78
herr From ang. förstärkning av skolledarinstitutionen vid större
skolenheter............................................... 78
herr Nilsson i Agnäs ang. de teologiska fakulteternas struktur och
ämnesuppsättning......................................... 78
herr Nordstrandh ang. informationstjänsten inom de större kommunikationsföretagen.
..................................... 78
Innehåll
Nr 37
3
Sid.
Fredagen den 9 december
Svar på interpellationer av:
herr Henningsson ang. formerna för beslut om förändringar beträffande
Sveriges Radios programverksamhet................... 78
herr Svensson i Kungälv ang. den svenska ståndpunkten till den
senaste FN-resolutionen om Sydrhodesia..................... 84
herr Bengtsson i Landskrona ang. invandringen av utländsk arbetskraft
till Sverige.......................................... 92
herr Lorentzon ang. sysselsättningsläget i Ådalen och herr Nilsson i
Tvärålund ang. ytterligare medel för en aktiv lokaliseringspolitik 110
herr Nordgren ang. åtgärder mot driftsnedläggelse inom industrien 125
herr Börjesson i Falköping ang. hänsynstagande till de handikappade
vid övergången till högertrafik......................... 128
herr Lundberg ang. rätten att nyttja enskild väg................ 131
herr Eriksson i Bäckmora ang. expeditionsavgiften å vissa telefonsamtal,
m. m............................................. 135
herr Börjesson i Falköping ang. tillämpningen av bestämmelserna
om utryckningsfordon..................................... 138
Meddelande om enkla frågor av:
herr Hedin ang. hänsynstagande till de synskadade vid tillämpningen
av vissa trafikbestämmelser.......................... 143
herr Nordgren ang. viss verkan av omläggning av radioprogrammen 143
herr Bengtson i Solna ang. begärd översyn av beräkningsgrunderna
för skatteförskott till kommunerna.......................... 143
herr Wiklund i Stockholm ang. statliga bidrag till resekostnader för
vissa fredskårsarbetare m. fl................................ 143
herr Ohlin ang. redovisningen av investeringar och räntabilitet inom
de offentliga företagen, m. ................................. 143
4
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Torsdagen den 8 december
Kl. 10.00
§ 1
Meddelande ang. dagens frågestund
Herr TALMANNEN yttrade:
Med hänsyn till nästa veckas arbetsbelastning
är det nödvändigt att samtliga
på den föreliggande förteckningen
upptagna enkla frågor besvaras i dag.
Frågestunden torde därför komma att
kräva väsentligt längre tid än den timme
som vanligen anslås för ändamålet.
Jag tillåter mig emellertid att erinra om
talmanskonferensens i tidigare sammanhang
gjorda uttalanden om angelägenheten
av en frivillig begränsning till två
å tre minuter av tiden för anföranden
i frågedebatter.
§ 2
Svar på fråga ang. beställningar hos
svenska företag föranledda av annat
lands krigsdeltagande
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:
Herr talman! Herr Hector har frågat
om det kan anses vara förenligt med
vår neutralitetspolitik att svenska företag
antager beställningar från företag i
annat land föranledda av detta lands
krigsdeltagande.
Det är svårt att förstå vad herr Hector
syftar på. Jag vill emellertid göra den
kommentaren, att exporten av varor
från Sverige är fri utom i vad avser
krigsmateriel. För sådan materiel gäller
exportförbud, och varje sändning
till utlandet av krigsmateriel kräver
tillstånd av Kungl. Maj:t eller handels
-
ministern. I enlighet med de riktlinjer
som vid flerfaldiga tillfällen redovisats
för denna kammare sker inte någon
export av militär materiel till land som
är invecklat i krigshandlingar. Denna
exportpolitik anser jag stå helt i överensstämmelse
med den neutralitetspolitik
vi sedan länge följer.
Vidare anförde:
Herr HECTOR (k):
Herr talman! Jag tackar handelsministern
för svaret.
Självfallet kan man påstå, att vårt
land inte direkt eller officiellt levererar
krigsmateriel till krigförande nationer,
exempelvis till USA för dess krig i Vietnam.
Men hur förhåller det sig i praktiken;
sker inte sådana leveranser indirekt?
För
att det inte skall vara så svårt
att fatta vad jag syftade på vill jag
nämna att den konkreta bakgrunden
till min fråga var att den amerikanska
flygmotorfabriken Pratt & Whitney nyligen
gjort en framställning till Flygmotor
i Trollhättan om leverans av
flera exemplar av jetmotorn JTS-D, som
är identisk med grundmotorn till militärplanet
37 Viggen. Den är visserligen
avsedd för civilt bruk men kan lätt
vidareutvecklas till militär användning
genom tillsats av s. k. efterbrännkammare.
Framställningen motiveras av att
den amerikanska fabrikens egen produktionskapacitet
har blivit särskilt
hårt belastad av militära beställningar
för kriget i Vietnam.
Frågan blir då — och det var det jag
syftade på: Innebär inte en sådan leverans
från svenskt håll ett i varje fall
indirekt stöd åt USA:s krig? Den kom
-
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
5
Svar på fråga ang. förslag om restitution av skatt på bensin för motorsågar
mer ju att avlasta den civila produktionen
och får den effekten att USA kan
göra en större militär kraftinsats i den
ånyo bebådade upptrappningen av kriget
i Vietnam. Och skulle inte ett avböjande
från vårt håll till sådana »civila»
leveranser bidraga till att åtminstone
några byar skonades i brist på Saabmotorer?
Ingen
kan väl heller vara så naiv att
han tror, att åtskillnaden mellan civil
och militär materiel i praktiken, såsom
allt nu hänger samman, kan upprätthållas
och kontrolleras, allra minst av
oss. Vad hindrar att vi nästa gång kanske
får beställningar på de till synes
mest oskyldiga delar som sedan kan
sättas ihop till små s. k. efterbrännare.
Chefen för handelsdepartementet, hem
statsrådet LANGE:
Herr talman! I det av herr Hector
berörda ärendet föreligger ännu ingen
framställning. Däremot vill jag fästa
interpellantens och kammarens uppmärksamhet
på att de flygmotorer som
kan komma i fråga för export till Förenta
staterna inte är att betrakta som
krigsmateriel, och med den nya utformning
som kungörelsen om krigsmaterielexport
kommer att få efter den
1 januari kommer de inte heller att
klassificeras som krigsmateriel. Den
motor som herr Hector talar om har
en sådan utformning att det inte är
möjligt att använda den i krigsplan.
Jag kan möjligen ge herr Hector rätt
i att all export till Förenta staterna av
materiel för civila ändamål, i de fall
då Förenta staternas egen produktion
för civila ändamål har fått skäras ned
på grund av krigsansträngningarna, kan
vara till hjälp. Men det resonemanget
för tanken till vad förre ryske regeringschefen
Chrustjov framhöll då han
var här, nämligen att till slut blir till
och med byxknappar krigsmateriel.
Konklusionen av vad herr Hector säger
skulle bli att vi införde ett embargo på
export till Förenta staterna, och det
har vi ingen möjlighet att göra ensamma.
Jag vill tillägga att vi i enlighet med
vårt medlemskap i Förenta Nationerna
är beredda att följa alla de beslut om
ekonomiska sanktioner som Förenta
Nationerna kan fatta i den ordning FNstadgan
föreskriver. Detta har vi också
visat i fallet Rhodesia. Jag vill sluta
med att upprepa att någon direkt eller
indirekt export av krigsmateriel till
krigförande land icke förekommer.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på fråga ang. förslag om restitution
av skatt på bensin för motorsågar
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig när förslag kan väntas om
restitution av bensinskatt för skogsarbetarnas
motorsågar.
Frågan behandlades i riksdagen i våras.
Bevillningsutskottet uttalade då
bl. a. (betänkande 1966:26), att frågan
om beskattningen av bensin som används
för motorsågar inte bör behandlas
fristående utan i samband med drivmedelsbeskattningen
i övrigt. Dessa
spörsmål prövas för närvarande av bilskatteutredningen,
som, enligt vad jag
inhämtat, ägnar den restitutionsfråga
som herr Jonasson avser stor uppmärksamhet.
Olika lösningar är i och för sig
tänkbara. Men det gäller här en mycket
komplicerad fråga, och bilskatteutredningen
har svårt att nu uttala sig om
möjligheterna att bryta ut frågan ur sitt
större sammanhang och presentera ett
delbetänkande.
Jag har dessutom inhämtat att utredningen
driver sitt arbete så att resultatet
kan presenteras så fort som möjligt.
Vidare anförde
6 Nr 37 Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. åtgärder till förebyggande av att vissa pensionärer påföres
kvarskatt
Herr JONASSON (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.
Skatten på motorsågsbensin är mycket
betydande och mycket besvärlig
för skogsarbetarna. Det är ju på det sättet
att motorsågarna kommer till användning
i allt större utsträckning, och
man räknar med att man för detta ändamål
använder ungefär 23 miljoner
liter bensin. Skatten, som är 57 öre per
liter, uppgår sammanlagt till ungefär
14 miljoner kronor per år.
Det är beklagligt att man inte kunnat
lösa detta problem ännu, och det är
också beklagligt att man inte inför den
kommande avverkningssäsongen kan
få ett bestämt svar.
Jag visste nog, herr finansminister,
att vi behandlade denna fråga i våras.
Jag trodde emellertid att det vid det här
laget skulle finnas utsikt att få ett något
klarare besked om när det skulle
bli möjligt att få frågan avgjord. Jag
hoppas emellertid att problemet skall
lösas med det snaraste. Det är nödvändigt
ur rättvisesynpunkt. Jag tackar
ännu en gång för svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på fråga ang. åtgärder till förebyggande
av att vissa pensionärer påföres
kvarskatt
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Holmberg har frågat
mig om jag vill medverka till åtgärder
som är ägnade att förebygga att
pensionärer med huvudsakligen folkpension
som inkomst blir påförda kvarstående
skatt.
Enligt gällande skattelagstiftning
medges folkpensionär vars inkomst helt
eller till huvudsaklig del utgörs av folk
-
pension s. k. extra avdrag. Syftet är att
dessa pensionärer inte skall påföras
skatt. Avdraget är maximerat och kan
för närvarande medges med högst 4 500
kr. Jag är medveten om att detta belopp
på vissa orter kan vara otillräckligt och
avser att ta frågan under omprövning.
Förslag i ämnet kommer därefter att
föreläggas riksdagen.
Vidare anförde
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för det helt positiva ställningstagandet
till min fråga. Jag vill i
sammanhanget dessutom bara uttala
den förhoppningen, att en liknande inställning
i fortsättningen skall prägla
de lokala taxeringsnämndernas behandling
av sådana här ärenden. Det är tydligt
att åtskilligt av de besvär och den
oro samt enligt min mening också av
de orättvisor som nu drabbar en del
pensionärer har sin grund i de felaktigheter
och den slentrian som de lokala
taxeringsnämnderna ibland gör sig
skyldiga till.
Det är mycket som tyder på att många
av de fel som leder till dessa missförhållanden
skulle kunna rättas till, om
vederbörande överklagade hos prövningsnämnderna.
Men bortsett ifrån att
man inte vet hur detta skall gå till och
dessutom inte har hjälp till sitt förfogande
inger myndigheternas paragrafcitat,
stämplar och namnunderskrifter
vanligen en sådan respekt, att vederbörande
över huvud taget inte tror på
möjligheterna att få någon rättelse till
stånd. Det har sagts mig att prövningsnämnderna
gjort försök att förebygga
orättvisor genom att lämna råd till taxeringsnämnderna,
men uppenbarligen
behövs det också på detta område mera
energiska åtgärder.
Jag ber att få tacka finansministern
för svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
Nr 37
7
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. narkotikainnehav hos fångvårdsanstalternas klientel
§ 5
Svar på fråga ang. skatteåterbäringen
till vissa finländska arbetstagare i
Sverige
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om jag observerat
att finländska arbetstagare i Sverige i
ett flertal fall gått miste om skatteåterbäring
på grund av förväxlingar genom
språksvårigheter och vilka åtgärder
jag har för avsikt att vidta i anledning
därav.
I början av år 1966 tillsattes enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den s. k.
arbetsgruppen för invandrarfrågor.
Arbetsgruppen har till uppgift att kartlägga
de sociala, kulturella och andra
problem som möter utlänningar vilka
invandrat till Sverige samt att överväga
vilka åtgärder som bör vidtas för att
underlätta deras anpassning i det svenska
samhället. Den ger också information
i beskattningsfrågor. I dagarna färdigställer
arbetsgruppen i samarbete med
sparbankerna en handledning i självdeklaration
som också innehåller beskrivning
av källskattesystemet. Handledningen
ges ut på fem språk, däribland
finska. I handledningen får de
utländska arbetstagarna veta vad de
bör iaktta för att undgå de av herr
Börjesson påtalade olägenheterna.
Vidare anförde
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få rikta ett tack för svaret på min
enkla fråga. Denna föranleddes av att
enligt uppgift många finländska arbetstagare
här i vårt land går miste om
skattepengar, som de rätteligen vid
årets slut borde få tillbaka. På grund
av språksvårigheterna förväxlas inte
sällan namn och yrkesbeteckning, vilket
leder till att respektive deklarant
hänföres till s. k. namnlösa i yrkesregistret,
och därmed förlorar han de
skattepengar han betalat in för mycket.
Det lär röra sig om sammanlagt stora
belopp. Nära 72 000 arbetsanmälda finländare
har för längre eller kortare tid
sin utkomst i vårt land. Åtskilliga av
dem är säkerligen berättigade till skatteåterbäring.
Det är därför angeläget
att dessa finländare informeras om vårt
skattesystem. Enligt vad jag har inhämtat
är det många finländare som ej känner
till systemet med återbetalning av
överskjutande preliminär skatt eftersom
skatte- och deklarationsteknisk information
saknas på finska språket.
Jag konstaterar därför, herr talman,
med största tillfredsställelse att en handledning
kommer att ges ut så att den
utländska arbetskraften i vårt land blir
informerad om vårt skattesystem och
därmed undgår att förlora eventuell
skatteåterbäring.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Svar på fråga ang. narkotikainnehav
hos fångvårdsanstalternas klientel
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Berglund har frågat
mig om det är sant att narkomaner
skrivs ut från våra fångvårdsantalter
medförande narkotika och om det i så
fall går att göra en snabb lagändring
som förhindrar detta.
Enligt lagen om behandling i fångvårdsanstalt
får man omhänderta alkoholhaltiga
drycker och andra berusningsmedel
som påträffas hos den som
är intagen eller skall intas i fångvårds
-
8
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. narkotikainnehav hos fångvårdsanstalternas klientel
anstalt. Omhändertagen egendom skall
förstöras eller säljas.
I den praktiska tillämpningen lär i
något fall ha uppkommit tvekan huruvida
lagen kan tillämpas även när någon
fört med sig till anstalten ett narkotiskt
preparat som han fått på läkarrecept.
Lagen är i princip tillämplig på varje
medel som har berusningseffekt, och
det torde framgå av förarbetena till lagen
att detta gäller, oavsett under vilka
omständigheter vederbörande förvärvat
medlet. Enligt min mening möter därför
inget hinder att tillämpa lagen så att en
person, som friges från fångvårdsanstalt,
får ta med sig narkotiska preparat
bara i de fall då och i den utsträckning
som preparaten enligt anstaltsläkarens
bedömande behöver användas
såsom ett led i en medicinsk vård av
den frigivne. En lagändring anser jag
under sådana förhållanden inte aktuell.
Vidare anförde
Herr BERGLUND (fp):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få uttala ett varmt tack för detta
mycket intressanta svar på min fråga
Min
fråga föranleddes av ett »nödrop»
från en av våra läkare på en fångvårdsanstalt,
jag kan för övrigt nämna
dess namn, det är den nya fångvårdsanstalten
i Kumla, för vilken läkare jag
alltså velat fungera som »en ropandes
röst». Det är med mycket stor beklämning
man tar del av denne läkares redogörelse
för narkomanien och dess följder
samt möjligheten att komma till
rätta med dessa problem bland internerna.
För att dryfta frågan om narkotikamissbruk
hos interner som intas på
fångvårdsanstalt på grund av brottslig
verksamhet har en konferens hållits på
Kumlafängelset. Ett 20-tal läkare var
samlade och alla var eniga om problemets
stora allvar.
Det är inte ovanligt att dessa kriminellt
belastade individer vid intagning
på fångvårdsanstalterna medför olika
former av narkotika, som man vid visitationen
lägger beslag på. Jag har
från vederbörande läkare fått exempel
på hur sådana narkotika kan se ut.
Enligt nu gällande bestämmelser har
internen rätt att få tillbaka medhavda
narkotika när han skrivs ut. Fångvården
har ingen laglig rätt att beslagta
dem eftersom de är enskild egendom.
Följden blir i många fall att internen
får med sig sina narkotika och, såsom
läkaren drastiskt uttrycker det, utanför
fängelseporten sätter i gång igen, och
det sannerligen med besked.
Den omnämnda konferensen kunde
inte lösa denna fråga, men jag är glad
och tacksam för det uttalande som statsrådet
Kling nu gjort, nämligen att man
kan tillämpa lagen om behandling i
fångvårdsanstalt i detta fall, enligt vilken
sprithaltiga drycker och andra berusningsmedel
kan beslagtas utan att
sedan behöva utlämnas till internerna
igen. Denna bestämmelse kan alltså tilllämpas
också beträffande narkotika.
Jag är övertygad om att läkarkåren och
även fångvårdsstyrelsen hälsar ett sådant
uttalande med mycket stor glädje.
Vi skall försöka handla så att vi inte
i onödan försvårar för våra ansvariga
läkare att ägna sig åt sin stora uppgift
att söka återställa narkotikaoffer till en
normal livsföring. I och med att det nu
skall åligga läkaren att bedöma om narkotika
skall tillbakalämnas eller ej, tror
jag att ett mycket svårt problem för vederbörande
har fått sin lösning.
Jag ber än en gång att få tacka justitieministern
för svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
Nr 37
9
Torsdagen den 8
Svar på fråga
§ 7
Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande
av proposition med anledning
av arrendelagsutredningens förslag
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Andersson i Storfors
har frågat mig när jag avser att
avlämna proposition med anledning av
arrendelagsutredningens betänkande
angående bostadsarrenden m. m. Som
svar får jag anföra följande.
Betänkandet avlämnades i juni månad
i år. Remisstiden utgick den 1 oktober
men ett stort antal remissinstanser
har fått uppskov med sina yttranden.
I stort sett är remissbehandlingen emellertid
avslutad nu och sammanställningen
av remissyttrandena pågår.
På grund av arbetsbelastningen i departementet
och i lagrådet lär det inte
bli möjligt att avlåta proposition till
vårriksdagen 1967. Arbetet är därför
tills vidare inriktat på en proposition
till höstriksdagen samma år. Jag vill tilllägga,
att ärendet har ett visst samband
med andra aktuella lagstiftningsfrågor,
bl. a. med fastighetsbildningskommitténs
förslag till ändringar i den s. k.
ensittarlagen och med arbetet på en ny
jordabalk.
Vidare anförde
Herr ANDERSSON i Storfors (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min enkla
fråga.
Jag skall villigt erkänna att jag hade
hoppats att propositionen skulle framläggas
våren 1967. Anledningen härtill
är att ärendet har behandlats under
mycket lång tid och att det finns hundratusentals
ägare till sommarställen och
fritidshus på ofri grund vilka är oroliga
för framtiden.
1* — Andra kammarens protokoll 1966.
december 1966
ang. åtgärder mot störande av mötesfrid
Nu lovar justitieministern att propositionen
skall framläggas till hösten
1967, och jag hoppas att så skall bli
fallet. Detta kommer att vara till mycket
stor glädje för de många, som i dag
har det mycket svårt ställt i detta avseende
och som i åtskilliga fall får gå
ifrån sina hus.
Jag hoppas att den proposition som
nästa år skall avlämnas också skall följa
arrendelagsutredningens förslag, så att
alla dessa problem kan få en lösning.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 8
Svar på fråga ang. åtgärder mot störande
av mötesfrid
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Björk i Göteborg
har frågat mig om jag anser det angeläget
att förhindra störningar av mötesfriden
i samband med offentliga framträdanden
av företrädare för impopulära
meningsriktningar och regimer.
Svaret på frågan är ja.
Vidare anförde:
Herr BJÖRK i Göteborg (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för hans mycket klara
och entydiga svar.
Nyligen har vi fått uppleva ett exempel
på vilka problem som samhällsmaktens
representanter kan ställas inför i
detta sammanhang. Representanter för
Sydvietnams regering har besökt Sverige
utan att få någon praktisk möjlighet
att vid en offentlig sammankomst
framföra sina synpunkter, därför att
grupper av motståndare vid deras första
framträdande systematiskt hindrade
dem att ta till orda. Enligt samstämmiga
uppgifter i pressen nådde dessa
grupper sitt syfte genom visselkonserVr
37
10
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. utbetalningen av stipendier och studielån
ter, skrik och skrän, och de försökte
också överta ledningen av ett möte där
de inte stod som inbjudare. De vanhedrade
arbetarrörelsens gamla kampsång
Internationalen genom att utnyttja den
som medel att sätta de demokratiska
spelreglerna ur funktion -— Internationalen
som under gångna årtionden har
sjungits vid otaliga demonstrationer för
mötesfrihet, yttrandefrihet och andra
demokratiska rättigheter. Polisen hade
tydligen i det här fallet inte tillräckliga
resurser att hindra de förmenta
frihetsvännernas övergrepp mot friheten.
Nu vet vi alla att Sydvietnams regering
sannerligen inte åtnjuter någon popularitet
här i landet. Svenska folket
har grundade skäl till misstro mot en
regim vars ledare för något år sedan
uttryckte sympati för Hitler och hans
metoder, men den misstron kan ju inte
för ett ögonblick utgöra motiv för att
acceptera totalitära metoder mot företrädare
för denna regim vid besök i
vårt land. De måste ha samma rätt
som andra att framföra sina meningar,
hur skeptisk man än är mot deras förkunnelse.
Sveriges rykte som rättsstat
kan skadas, om man i utlandet får den
föreställningen att bara vissa typer av
opinionsbildning kan bedrivas ostört
hos oss. Samhällets skydd måste uppenbarligen
gälla all yttrandefrihet inom
lagens gränser. Lika angeläget som det
är att se upp med verklig nynazism på
alla håll i världen lika viktigt måste
det vara att bekämpa andra former av
totalitär smitta. De metoder som utnyttjades
i Medborgarhuset i Stockholm
användes också av nazisterna, när
de underminerade den tyska demokratien,
och av kommunisterna när de förberedde
sin makterövring i Östeuropa.
Man kan beklaga att det i vissa fall
skall behövas polisskydd för att trygga
tillämpningen av demokratiska spelregler,
men det priset får vi väl betala för
friheten. Man kan också beklaga att det
tydligen finns en liten minoritet bland
dagens svenska ungdom, som under
skoltiden inte har lärt sig respektera
demokratiens principer. Inte minst hade
det varit skäl att hos dem inpränta
den franske upplysningsfilosofens ord:
»Min herre, jag avskyr allt vad Ni
säger, men jag kunde ge mitt liv för
Er rätt att säga det.»
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Jag tror att herr Björk
i Göteborg och jag är fullt överens i
denna fråga. Jag har i min hand en
promemoria som skildrar vad som förekom
vid det tillfälle som herr Björk
åsyftar. När jag läser den påminns jag
osökt om vad jag fick uppleva i Tyskland
i slutet av 1920-talet och i början
av 1930-talet, när nazisterna med just
dessa medel försökte hindra meningsmotståndare
att få sin yttranderätt utnyttjad.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 9
Svar på fråga ang. utbetalningen av
stipendier och studielån
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Westberg har frågat,
om jag anser, att utbetalningen av
stipendier och studielån fungerar på
ett för de studerande tillfredsställande
sätt.
Stipendier har från och med den 1
juli 1964 ersatts av i första hand inkomstprövade
och och behovsprövade
tillägg till studiebidrag. I fråga om utbetalningen
av dessa tillägg vill jag hänvisa
till det svar jag lämnade den 24
november i år i denna kammare på en
liknande fråga av fru Byding.
Beträffande utbetalningen av studielån
har en viss försening inte kunnat
undvikas, beroende på en oförutsedd
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
11
Svar på fråga ang. aviserad översyn av bestämmelserna om avgifter i samband med
examina och prövningar
stark stegring av antalet ansökningar
under innevarande budgetår. Under hela
budgetåret 1965/66 uppgick antalet
ansökningar till 24 600, medan ungefär
samma antal redan nu inkommit under
innevarande budgetår. Centrala studiehjälpsnämnden
har emellertid anställt
extra personal och vidtagit även andra
åtgärder för att bemästra situationen.
Vidare anförde
Herr WESTBERG (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min fråga.
Jag har observerat att ecklesiastikministern
svarat tidigare på en liknande
fråga men att det då framför allt
gällde studiebidragen. Studielånen berördes
ej den gången. Utbetalningen
av studielånen har behandlats alltför
långsamt, och det har medfört betydande
svårigheter för många studerande.
Jag känner till fall, där familjeförsörjare
som bedrivit studier — bl. a. i
fackskola — har fått vänta ända till i
början på december innan lånet utbetalats.
Detta måste självfallet medföra
betydande svårigheter för dem som behöver
studielånpengarna för sin existens.
Vederbörande har många gånger
ansvar för sin familj och saknar möjligheter
att låna pengar på annat håll.
Man har försökt att komma till rätta
med detta problem på olika sätt,
t. ex. vid lokala uppvaktningar och genom
påstötningar på centralt håll, men
man har inte lyckats att få lånen utbetalda
förrän i början av december. Detta
tycker jag är helt otillfredsställande,
och något måste göras.
Ecklesiastikministern upplyser i sitt
svar om att centrala studiehjälpsnämnden
har anställt extra personal och vidtagit
även andra åtgärder för att bemästra
situationen. Jag tackar för det
beskedet, som jag hälsar med stor tillfredsställelse,
men jag ifrågasätter om
det inte behövs ännu mera omfattande
åtgärder. Hur vore det, herr ecklesiastikminister,
om man decentraliserade
den prövning det här gäller, så att
behandlingen av ärendena kunde gå
fortare och de lånesökande få medlen
tidigare under höstterminen? Eller man
kanske kunde genomföra en rationalisering,
så att man andra året inte behöver
göra en lika omsorgsfull prövning,
om vederbörande kan visa intyg
på att han eller hon fortsätter studierna.
Jag förutsätter att man genom sådana
och andra åtgärder skulle kunna klara
av problemen. Det är mycket angeläget
att något väsentligt sker på detta
område. Vid kontakt med centrala
studiehjälpsnämnden har jag fått veta
att man där behöver upp till sex veckor
för att behandla en ansökan, och
det tycker jag är för lång tid. Det måste
bero på att nämnden har för liten
personal och för små möjligheter att
behandla ansökningarna. Där anser jag
att något kan göras.
Jag noterar med tacksamhet det intresse
som ecklesiastikministern har visat
för frågan och hoppas att det skall
bli möjligt att finna lösningar som undanröjer
svårigheterna.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 10
Svar på fråga ang. aviserad översyn av
bestämmelserna om avgifter i samband
med examina och prövningar
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Elmstedt har frågat
om jag är beredd att lämna en redogörelse
över arbetet med den översyn
av bestämmelserna om avgifter i samband
med examina och prövningar som
aviserades i proposition 1964:171 an
-
12
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på frågor ang. förfaringssättet vid intagning till gymnasiet
gående reformering av de gymnasiala
skolorna in. m.
I nämnda proposition uttalades att
en allmän översyn av bestämmelserna
om examens- och prövningsavgifterna
borde komma till stånd.
Inom skolöverstyrelsen har utförts
en inventering och systematisering av
förekommande avgiftsnormer. överstyrelsen
har överlämnat utredningsmaterialet
till statens avtalsverk för att läggas
till grund för kollektivavtal om
tjänstgöringstillägg för rektorer och lärare
som medverkar vid examina och
prövningar av här avsett slag.
Först sedan avtal kommit till stånd
föreligger underlag för det i propositionen
aviserade utredningsuppdraget om
ett eventuellt borttagande av de avgifter
som erläggs av studerande i samband
med vissa privatistexamina och
prövningar.
Vidare anförde
Herr ELMSTEDT (ep):
Herr talman! Jag tackar ecklesiastikministern
för svaret på min fråga. Svaret
uppfattar jag som ganska positivt,
och jag hoppas och förutsätter att det
avtal som statsrådet talar om kommer
till stånd. De studerande som det här
är fråga om har ju ofta förhållandevis
mycket drygare studiekostnader än majoriteten
av de studerande. Jag anser
att det är ett rättvisekrav att de slipper
betala dessa extra avgifter när de skall
pröva i ett ämne för att få betyg, kanske
för fortsatt vidare utbildning.
Den sista passusen i svaret, som talar
om att först sedan avtalet kommit till
stånd föreligger underlag för det i propositionen
aviserade utredningsuppdraget
om ett eventuellt borttagande av de
avgifter som erläggs i dessa sammanhang,
kan naturligtvis inte uppfattas
direkt som ett löfte. Men med en positiv
tolkning av svaret kan man kanske
ändå ställa vissa förhoppningar i detta
avseende, och jag tillåter mig faktiskt
att göra det. Som jag nämnde är detta
av ytterligt stor betydelse för de enskilda
studerande som berörs, och för
det allmänna är det ett rättvisekrav som
vi bör tillgodose fortast möjligt.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 11
Svar på frågor ang. förfaringssättet vid
intagning till gymnasiet
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Arvidson har frågat
om jag anser att det förfaringssätt
som skolöverstyrelsen har för avsikt att
tillämpa vid intagningen till gymnasiet
nästa läsår är i överensstämmelse
med de riktlinjer som år 1964 fastställdes
av riksdagen vid beslutet om reformering
av de gymnasiala skolorna.
Vidare har herr Nordstrandh frågat
om jag finner det vara lämpligt att vid
nästa års intagning i gymnasiet styra
elevernas linjeval.
1964 års beslut innebar bl. a. att de
hittillsvarande tre gymnasieformerna
sammanfogades till ett gymnasium. De
fem linjerna i det nya gymnasiet, såväl
de mer allmänna som de fackinriktade,
är likvärdiga t. ex. som förberedelser
för fortsatta studier. Liksom fallet
är med övriga utbildningsvägar på det
gymnasiala stadiet har gymnasiet utformats
under hänsynstagande till de
krav som mottagarna av de utbildade
uppställer. Detta gäller även i kvantitativt
hänseende. Inte minst arbetsmarknadsskäl
har sålunda motiverat de senare
årens expansion av teknisk och
ekonomisk gymnasieutbildning. Samtidigt
har ungdomarnas intresse för olika
utbildningar tillmätts en betydande
vikt. De riktpunkter för de gymnasiala
skolornas omfattning under 1960-talet
som riksdagen godkänt kan sägas innebära
att man så långt möjligt söker till
-
Torsdagen den 8 december 19(56
Nr 37
13
Svar på frågor ang. förfaringssättet vid intagning till gymnasiet
godose såväl ungdomarnas önskemål
som samhällets efterfrågan på utbildade.
Avvägningen måste slutligt bli beroende
av tillgängliga reala resurser.
Det nu av skolöverstyrelsen aviserade
förfaringssättet ser jag såsom en rent
praktisk åtgärd. De önskemål om linjeval
som de sökande till gymnasiet uttalar
skall visserligen tillmätas väsentlig
vikt, men å andra sidan får detta
inte leda till en ryckig utveckling som
får ogynnsamma effekter på skolornas
organisation. Investeringar i lokaler och
utrustning liksom lärare i tekniska och
ekonomiska ämnen måste givetvis kunna
effektivt utnyttjas. Detta betyder att
vissa styrningsåtgärder kan visa sig erforderliga.
För nästa läsår bör detta
enligt skolöverstyrelsen ske på så sätt
att för gymnasiet i varje kommun fastställs
ett lägsta antal elever som skall
hänföras till vissa gymnasielinjer. Detta
är enligt min mening inte oförenligt
med ett i princip fritt val av studieväg
under förutsättning att rimliga minimivärden
väljs. Erfarenheterna från några
års tillämpning får utvisa om förändringar
behövs. Skulle skolöverstyrelsen
anse det motiverat med skärpning av
det planerade förfarandet eller med ytterligare
åtgärder, förutsätter jag att
överstyrelsen i enlighet med vad jag
anförde i propositionen angående reformering
av de gymnasiala skolorna
underställer detta Kungl. Maj :ts prövning.
Vidare anförde:
Herr ARVIDSON (s):
Herr talman! .lag skall be att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min fråga. Svaret är enligt min mening
klargörande. Jag måste emellertid
konstatera att det finns vissa meningsskiljaktigheter
av principiell art, som
det dock inte är rätta tidpunkten att
debattera just nu.
Jag vill gärna betyga att jag har myc -
ket stor förståelse för att styrning i viss
mån av gymnasieintagningen är nödvändig
under en övergångstid. Så länge
universiteten har bristande resurser är
det måhända nödvändigt att man avlänkar
gymnasisternas studiebanor åt yrkeshållet,
och därmed har man viss anledning
alt se till att de ekonomiska
och tekniska linjerna vid gymnasiet
blir frekventerade i den utsträckning
man har önskat. Emellertid är det väl
ändå så att om man —- som statsrådet
skisserat i sitt svar —- känner sig tvungen
att effektivt utnyttja de lokaler, den
utrustning och de lärare i tekniska och
ekonomiska ämnen, som man har så att
säga investerat i utbildningen, blir resultatet
ändå att man styr efter kölvattnet
i stället för efter stjärnorna. Rent
principiellt sett är det i och för sig beklagligt
att man skall behöva tvinga in
unga människor på utbildningsbanor för
vilka de inte har förstahandsintresse;
det får negativa verkningar för skolmiljön,
för arbetsresultatet och för personlighetsutvecklingen
— det återverkar
på hela skolan. Detta är kanske den
viktigaste invändningen mot styrningsförfarandet.
Det föreligger också en risk att resultatet
blir en betygshets i grundskolan
■— en skolform som egentligen skulle
behöva befrias från all betygsättning.
Jag tror också, rent principiellt sett,
att det är viktigare att man har spärr
vid universitetens portar än vid gymnasierna,
som skall vara allmänna ungdomsskolor.
Men det är framför allt en sak i statsrådets
svar som gör mig en smula betänksam,
och det är fasthållandet vid
1964 års prognos beträffande behovet
av gymnasieingenjörer och gynmasieekonomer.
Det har redan visat sig att
det är ytterligt kärvt på arbetsmarknaden
för dessa båda kategorier, och jag
tror vi liar anledning att frukta överproduktion
av både gymnasicekonomcr
och gymnasieingenjörer. Att under sådana
omständigheter hålla fast vid de
14
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. viss utsträckning av SJ:s studeranderabatt
proportioner som man räknade med
1964 kan vara riskabelt.
Herr NORDSTRANDH (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret, som jag
finner på många sätt upplysande och
också — framför allt i vad gäller sista
meningen — mycket tillfredsställande.
Till skillnad från herr Arvidson hyser
jag inte någon sympati för styrning
av linjevalet. Jag vill i stället i det längsta
hålla fast vid den princip som vi alla
varit ense om och som vi proklamerat
som i det närmaste helig, nämligen individens
fria, på övertygelse grundade
val.
Jag förstår att ecklesiastikministern
nu ger sin sanktion åt den tvingande
styrning som skolöverstyrelsen vill börja
tillämpa från och med nästa intagning.
Jag tillåter mig dock att fästa ecklesiastikministerns
uppmärksamhet på
att överstyrelsen faktiskt redan från
början varit skeptisk i sin syn på elevernas
fria val i grundskolan och inför
gymnasieinträdet. Detta kom till uttryck
— om än försiktigt — i gymnasieutredningens
betänkande, och nu fortsätter
man konsekvent på den linjen.
Den första intagningen har ju i viss utsträckning
missgynnat den ekonomiska
tillvalsgruppen.
Jag skulle ha velat att herr Edenman
i svaret också sagt att vad vi nu måste
göra är inte att trappa upp ett slags
styrning, utan vi måste satsa på studieorientering,
yrkesvägledning och yrkesbeskrivning.
Jag är så djärv att jag
t. o. m. skulle vilja fråga: Hur vore det
om lärarna finge vara litet mer verkliga
rådgivare än de nu tillåts vara? Jag tror
att de skulle ha en stor uppgift att fylla.
De bör inte styra någon, men de borde
verkligen få ge råd och inte bara alltför
försiktiga s. k. informationer. De
känner ju eleverna och är samspelta
med dem och kan faktiskt vara till
mycken nytta.
Jag konstaterar alltså, och därmed
skall jag sluta, att herr Edenman nu
säger att om skolöverstyrelsen i fortsättningen
vill hitta på något med dylik
styrning skall styrelsen, vilket inte
gjorts i det här fallet, underställa frågan
Kungl. Maj:ts prövning. Jag tycker
det är riktigt att säga detta till styrelsen.
Jag kommer som gammal modersmålslärare,
när jag betraktar skolöverstyrelsens
envisa agerande här, osökt att
tänka på en elevuppsats över ämnet
»En karaktäristik av mig själv», som
slöts med de ganska obetalbara orden:
Jag är nöjd med mig själv och tycker
jag är bra som jag är.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Jag vill inte föra någon
polemik mot de ärade talarna. Jag vill
bara säga att det inte är fråga om någon
upptrappning av styrningsmomentet.
Sedan, herr talman, vill jag använda
det här tillfället att säga att bland den
mängd enkla frågor jag denna riksdag
fått tycker jag att dessa två är exempel
på väsentliga frågor, med vilka riksdagen
på ett enkelt och effektivt sätt kan
sköta en bevakningsuppgift som även regeringen
är mycket tacksam för.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 12
Svar på fråga ang. viss utsträckning
av SJ:s studeranderabatt
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Boo har frågat, om
jag vidtagit några åtgärder för att de
studerande, som på grund av försenade
studier tvingas att stanna på sina studieorter
efter ordinarie hösttermins slut
och påbörja vårterminen onormalt tidigt,
skall kunna utnyttja SJ:s studeranderabatt
även under tiden 16 december
—14 januari.
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
15
Svar på fråga ang. särskilda åtgärder från myndigheternas sida med anledning av
aviserade uppsägningar vid industrianläggningar i Västernorrlands län
Enligt riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken
äger SJ medge nedsättning
i gällande befordringstaxor endast i den
mån åtgärden är företagsekonomiskt motiverad.
Riksdagen har i överensstämmelse
härmed avvisat motioner om utvidgning
av vissa rabatter, bl. a. med
hänvisning till att SJ inte skall åläggas
vidta åtgärder, som inte är trafikekonomiskt
motiverade.
Reglerna om reserabatter till studerande
innebär att ingen studerande som
reser till eller från studieorten i samband
med ferier har möjlighet att erhålla
rabatt. Av herr Roo berörda studerande
kommer således inte i ogynnsammare
läge än andra studerande.
Vidare anförde:
Herr ROO (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga.
Det måste vara angeläget att så långt
möjligt minska skolkonfliktens skadeverkningar
för de enskilda studerande.
Detta har ju också tidigare utlovats.
Vad beträffar den fråga som här aktualiserats
förhåller det sig så, att SJ:s
rabatter för studerande inte gäller under
tiden 16/12—14/1 men att många studerande
på grund av det särskilda läget i
år blir nödsakade att företa resor just
under den tiden. Enligt en uppgift jag
har fått är det enbart i VästmanlandDala
nation i Uppsala närmare tusentalet
som berörs av dessa bestämmelser.
Jag är självfallet medveten om att SJ:s
trafikpolitik baseras på att SJ kan ge rabatter
under tider då dess kapacitet
annars icke utnyttjas. Men i detta fall
borde det vara angeläget att även SJ
medverkar till att minska skadeverkningarna
för de studerande.
Jag hoppas — trots att åtgärder ännu
inte vidtagits — att det skall anses vara
en angelägen uppgift att söka eliminera
de ekonomiska förluster som studerande
annars skulle göra i samband med
olika resor, då de skall ta igen vad de
tidigare blivit efter i studierna.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN:
Herr talman! Jag vill understryka vad
jag sade i slutet av mitt svar. Skolkonflikten
kan användas till mycket men inte
för att motivera att SJ inför rabatter
under ferier, då det över huvud taget
inte förekommer några rabatter.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 13
Svar på fråga ang. särskilda åtgärder
från myndigheternas sida med anledning
av aviserade uppsägningar vid industrianläggningar
i Västernorrlands län
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Martinsson har frågat
om jag anser särskilda åtgärder från
myndigheternas sida vara motiverade av
det stora antal uppsägningar, som aviserats
vid Svenska Cellulosa Aktiebolagets
anläggningar i Timrå, Västernorrlands
län.
Den 18 november i år varslade SCA
om inställelse av driften vid Fagerviks
Sulfitfabrik i Timrå. Driften skall upphöra
den 1 maj 1967. Företaget sysselsätter
f. n. 350 arbetare och 30 tjänstemän.
Efter nedläggningen kommer blekning
och torkning av sulfitmassa vid företagets
fabrik i Wifstavarv att överflyttas
till Fagerviksfabriken, vilket beräknas
ge fortsatt sysselsättning för ett hundratal
arbetare. Ett tiotal tjänstemän beräknas
få fortsatt anställning och för övriga
tjänstemän förutsättes omplaceringar
inom SCA.
Vid östrands och Wifstavarvs fabriker
i Timrå och i närbelägna fabriker beräknas
ca 50 av de friställda vid Fagervik
kunna beredas arbete och till följd
av vakanser på grund av pensionsavgång
16
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. särskilda åtgärder från myndigheternas sida med anledning av
aviserade uppsägningar vid industrianläggningar i Västernorrlands län
fram till den 1 maj 1967 ytterligare ett
25-tal.
Förslag från bolaget om införande av
ett femte skift vid östrand och Wifstavarv
skall behandlas inom fackföreningen.
Godtas förslaget kan ytterligare ca
50 man från Fagervik beredas fortsatt
anställning inom SCA.
Efter dessa omplaceringar återstår
drygt 100 personer. Dessa beräknar arbetsförmedlingen
kunna bereda arbete
genom vanliga förmedlingsåtgärder, omskolning
osv.
Vidare anförde:
Herr MARTINSSON (s):
Herr talman! Jag får tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet för
svaret på min fråga. Jag har fattat detta
så, att det inte skulle vara motiverat med
några särskilda åtgärder från myndigheternas
sida för att lösa dessa sysselsättningsproblem,
utan att de personer
som blir arbetslösa skulle kunna beredas
anställning genom vanliga förmedlingsåtgärder,
omskolning etc. genom arbetsförmedlingens
försorg.
De uppgifter som vi här fått stämmer
ju ganska väl med den kommuniké som
bolaget lämnat. Det skulle röra sig om
250 man vid Fagerviks fabrik, och om
30 man vid Wifstavarvs fabrik vilka
skulle friställas. Det är möjligt att man
kan placera 50 av dessa vid bolagets
egna industrier, även om detta inte har
förklarats tidigare. Vad som väl är mera
betänkligt är att inrikesministern utgår
ifrån att därutöver ytterligare 50 man
skulle kunna placeras, om fackföreningarna
går med på att man sätter in det
s. k. femte skiftet.
Omläggningen av driften på detta sätt
är en mycket kontroversiell fråga och
den betraktas av arbetarna som en mycket
stor olägenhet. Det har därför närmast
uppfattats som en utpressning att
bolaget aktualiserat frågan i detta sammanhang,
eftersom det innebär att man
i fackföreningarnas ledning och bland
medlemmarna tvingas att ta ställning till
ett motbjudande förslag bara för att man
skall kunna hjälpa till att bereda arbete
åt ytterligare några av sina kamrater.
Jag beklagar alltså att man från myndigheternas
sida inte vill ta ett initiativ
för att försöka ersätta industrien i Fagervik
med någonting annat. Platsen är
väl lämpad för industri. Där har funnits
en av landets äldsta pappersmassefabriker.
Där finns en naturlig hamn, och
Timrå köping erbjuder den bästa service
som kanske någon kommun kan ge
de industrier som lokaliseras dit. Vi
som har sett detta problem på närmare
håll har väl också bedömt saken
ganska optimistiskt. Om man läser länsarbetsnämndens
rapport från slutet av
september får man uppfattningen att det
väl inte skulle vara så svårt att placera
de 100 eller 200 man som det nu gäller.
Sedan dess har emellertid arbetsmarknadsläget
skärpts ytterligare, och jag är
inte övertygad om att man nu med de
medel som statsrådet anvisar skall kunna
lösa problemen.
Jag vill emellertid än en gång tacka
för svaret. Jag hoppas kunna återkomma
när situationen har klarnat, för att
eventuellt ta upp denna fråga på nytt.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Jag vill framhålla att
jag inte har givit till känna någon uppfattning
om det femte skiftet vid Östrand
och Wifstavarv. Jag har bara sagt att
detta förslag skall behandlas inom fackföreningen.
Godtas det kan ytterligare
cirka 50 man från Fagervik beredas
fortsatt anställning inom SCA. Det är
vad som står i mitt svar. Det är fackföreningen
som har avgörandet. Det är
den som skall ta ställning till frågan om
man skall införa kontinuerlig drift eller
inte. Skulle fackföreningen säga nej, betyder
det att arbetsmarknadsmyndigheterna
har att bedöma hur ytterligare
50 man skall kunna placeras. Utöver
17
Torsdagen den 8 december 1966 Nr 37
Svar på fråga ang. skydd för partibeteckning vid landstings- och kommunalfull -
mäktigeval
detta vill jag i korthet bara säga följande.
Sundsvallsregionen är en attraktiv
industriregion med ett påtagligt arbetskraftsbehov.
Det är mycket möjligt att
detta behov inte är lika hett i dag som
det var för bara ett halvt år sedan, men
arbetsmarknadsmyndigheterna bedömer
det ändå så, att man väl skall kunna
placera ifrågavarande arbetskraft inom
regionen. Skulle det visa sig att detta
inte går, får vi återkomma. Då får arbetsmarknadsmyndigheterna
träda till
för att se vilka åtgärder som skall vidtagas.
Det torde dock inte vara obekant
för herr Martinsson att vi har andra
regioner inte långt ifrån sundsvallsregionen,
där det aktuella behovet av
stödåtgärder är ett helt annat.
Herr MARTINSSON (s):
Herr talman! När det talas om hundra
personer har jag utgått från att man
räknat bort de femtio man som skulle
kunna sysselsättas om fackföreningen
godtar bolagets förslag. Däremot har
jag naturligtvis inte räknat med att
statsrådet själv skulle ha någon mening
i denna mycket besvärliga och kontroversiella
fråga.
De närliggande regionernas bekymmer
känner vi mycket väl till. Dessa
regioner ligger ju inom samma län, och
vi har sett det som mycket hoppfullt
att en hel del av de människor som arbetat
inom Ådalen skulle kunna beredas
plats inom sundsvallsregionen. Men
med de nya svårigheter som uppstått
är de möjligheterna nu kanske inte så
stora.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 14
Svar på fråga ang. skydd för partibeteckning
vid landstings- och kommunalfullmäktigeval
Ordet
lämnades på begäran till
Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:
Herr
talman! Herr Wikner har frågat
inrikesministern om han kommer att
vidta några åtgärder för att skydda
partibeteckningar vid landstings- och
kommunalfullmäktigeval. Enligt fastställd
fördelning av ärenden inom inrikesdepartementet
ankommer det på
mig att besvara frågan.
Föreskrifter om skydd för partibeteckning
finns f. n. bara vid andrakammarval.
Skyddet skapas genom registrering
av partibeteckning. Skyddet innebär
att, om valsedel med registrerad
partibeteckning inte som första namn
upptar någon av de kandidater partiet
anmält, samtliga namn på sedeln anses
obefintliga. Sedeln ger däremot en röst
för partiet. Härigenom hindras illojalt
utnyttjande av partibeteckning.
Skyddet för partibeteckning vid andrakammarval
infördes år 1935. I samband
därmed (prop. 1935:139) framhöll
föredragande departementschefen,
att starka skäl talade för skydd av partibeteckning
även vid andra val, åtminstone
landstingsmannaval, men att
svårigheterna här var större än vid
andrakammarval. Frågan om och på
vad sätt sådant skydd borde införas
ansågs inte kunna besvaras utan särskild
utredning.
Någon sådan utredning har inte kommit
till stånd. Motionsvis framställda
yrkanden om utredning har vid två tillfällen,
nämligen åren 1951 och 1960,
avvisats av riksdagen.
Vid årets kommunalval har hithörande
frågor otvivelaktigt fått en viss aktualitet.
Särskild utredning behövs
emellertid innan det är möjligt att vidta
sådana åtgärder som herr Wikner efterlyst.
Frågan om en sådan utredning bör
lämpligen prövas i anslutning till resultatet
av grundlagberedningens arbete
om formerna för ett valtekniskt samband
mellan riksdagsval och kommunalval.
18
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. fördelningen av hästar
Utöver detta mitt svar på herr Wikners
fråga kan jag tillägga, ett enligt
vad jag i dag erfarit kommer denna
fråga också att aktualiseras av konstitutionsutskottet
genom ett memorial
som inom kort förelägges riksdagen.
Yidare anförde
Herr WIKNER (s):
Herr talman! Enligt beslut av 1935
års riksdag (Kungl. Maj:ts prop. 139/
1935) har man vid andrakammarval
skydd för partibeteckningar. Men någon
möjlighet att registrera partibeteckningar
vid kommunalval finns inte, vilket
också framgår av statsrådets svar.
Motionsvis framförda förslag om att
tillskapa sådana möjligheter har inte
vunnit något gehör i riksdagen.
Herr statsrådet nämner också i sitt
svar, att det i denna fråga väckts motioner
1951 och 1960. Vid 1960 års riksdag
väcktes två motioner, vari det hemställdes
att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till sådan ändring
i lagen om proportionellt valsätt
inom landsting och kommunalfullmäktige,
att partibeteckning som avses i 3
§ nämnda lag måtte beredas skydd mot
obehörigt utnyttjande. Dessa motioner
behandlades av konstitutionsutskottet,
som hänvisade till sitt utlåtande nr 10
år 1951 och anförde, att »några omständigheter
inte inträffat därefter som kan
vara ägnade att medföra ändring i utskottets
ståndpunktstagande». Kamrarna
biföll utskottets hemställan.
De skäl som offentligt redovisats mot
en registrering av partibeteckningar
vid kommunalval är dels att det är svårt
att åstadkomma ett system som är tillräckligt
enkelt och billigt, dels att missförhållanden
ännu knappast kunnat
konstateras. Att det första skälet är för
handen vill jag hålla med om, men att
det senare skälet föreligger vill jag bestrida.
Anledningen till att jag nu aktualiserat
denna fråga är framför allt den
på olika behov inom totalförsvaret
mängd spränglistor som förekommit
vid de senaste landstings- och kommunalvalen.
Jag vill påstå att det finns
personer som lagt fram spränglistor antingen
därför att de vill skada en ovän
eller därför att de anser att man inte
tagit tillbörlig hänsyn till deras familjer.
Men det kan väl ändå inte vara tillräckligt
skäl för att framlägga en
spränglista!
I regel överrumplas man av sådana
här spränglistor dagarna före valet; vederbörande
är inte heller så noga med
att tillfråga dem de sätter upp på dessa
listor. För den som blivit uppsatt på en
spränglista blir tiden i regel mycket
knapp att i en tidning meddela att han
tar avstånd från spränglistan.
Jag har i tidningen läst att personer
som rest bort före valet uppsatts på
spränglista. Då vederbörande kommit
hem har han fått reda på att han blivit
invald på denna lista. Jag vet också att
det är mycket svårt att få rättelse när
saken gått så långt att man väl blivit
vald.
Jag är mycket glad över statsrådets
meddelande att konstitutionsutskottet
nyligen tagit upp frågan; det är tydligt
att min fråga givit en viss genklang där.
Jag ber ännu en gång att få tacka statsrådet
för det positiva svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 15
Svar på fråga ang. fördelningen av
hästar på olika behov inom totalförsvaret
Ordet
lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
Herr
talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig om Kungl.
Maj :t tagit ställning till den i årets statsverksproposition
i samband med behandlingen
av anslaget till hästaveln
19
Torsdagen den 8 december 1966 Nr 37
för att patienter på vårdinrättningar icke utsätts
Svar på fråga ang. garantierna
för brutaliteter
berörda frågan om ansvaret för fördelningen
av tillgängliga hästar på olika
behov inom totalförsvaret och i så fall
vilken.
Såsom svar vill jag anföra, att något
särskilt beslut av Kungl. Maj :t knappast
torde behövas, eftersom frågan om totalförsvarets
behov av hästar ryms
inom de allmänna åligganden som berörda
totalförsvarsmyndigheter har enligt
gällande instruktioner. Jag vill
emellertid meddela, att frågan kommer
att anmälas i totalförsvarets chefsnämnd
genom vilken erforderlig samordning
kan komma till stånd av myndigheternas
åtgärder på ifrågavarande
område.
Vidare anförde:
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):
Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min fråga.
Det problem jag tagit upp i frågan
ansågs av en del remissinstanser vid
remissbehandlingen av 1963 års hästutrednings
förslag vara mycket svårlöst.
Jag tolkar svaret så att man, trots
att något formellt beslut ännu inte fattats,
ändå funnit en lösning av problemet.
Vad jag skulle vara mest intresserad
av att få veta är om man på militärt
håll är nöjd med detta förslag till
lösning av problemet och om man således
kommer att känna sig tillfreds
med den slutgiltiga lösning det kommer
att få. Det kanske inte är någon
idé att fråga jordbruksministern om
detta, men han kanske ändå har någon
aning om huruvida man i stort sett är
nöjd med den lösning som problemet
är avsett att få.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Såsom herr Jönsson i
Ingemarsgården alldeles riktigt förmodar
kan jag inte på denna punkt ha nå
-
gon uppfattning om hur försvarsmyndigheterna
uppfattar den nya ordningen.
Tidigare ankom det på lantbruksstyrelsen
att svara för att det fanns ett
tillräckligt antal hästar. Lantbruksstyrelsen
var därvidlag ålagd en uppgift,
vilken enligt vad hästutredningen senare
fann borde åvila försvaret självt.
När vi utformade propositionen tog
vi intryck av vad hästutredningen hade
sagt. Utredningen hade pekat på att
det för lantbruksstyrelsen förelåg betydande
svårigheter att följa upp denna
sak. Den nya ordningen innebär, såsom
jag sagt, att frågan nu tas upp för
att beaktas av totalförsvaret. Jag hoppas,
att det skall bli möjligt för försvarsmyndigheterna
att finna en godtagbar
lösning på det hela. Om man inte
lyckas med sin uppgift, kommer väl
detta så småningom att ges till känna.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 16
Svar på fråga ang. garantierna för att
patienter på vårdinrättningar icke utsätts
för brutaliteter
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Hyltander har
frågat, om jag vill redogöra för vilka
garantier som finns för att patienter
som vårdas vid mentalsjukhus och andra
vårdinrättningar inte opåtalt utsätts
för brutaliteter av såväl fysisk som
psykisk art.
Jag behöver väl knappast säga att
övergrepp av det slag frågan gäller i regel
faller under brottsbalkens bestämmelser
om brott mot liv, hälsa och frihet.
Sjukvårdslagstiftningen uppställer
också regler till skydd för patienternas
personliga integritet. Enligt sjukvårdsstadgan
skall överläkare på sjukhus be
-
20 Nr 37 Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. garantierna för att patienter på vårdinrättningar icke utsätts
för brutaliteter
möta patienterna med vänlighet och
tillse att även underlydande personal
gör detta. Enligt sinnessjuklagen skall
patienterna behandlas med mildhet enligt
människokärlekens fordringar. Normalinstruktioner
för föreståndare vid
vårdanstalter för psykiskt efterblivna
har en liknande formulering. En patient
på mentalsjukhus får bara underkastas
det tvång som är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med vården
eller till skydd för honom själv eller
omgivningen. På allmänna sjukhem för
lättskötta psykiskt sjuka och på enskilda
sjukhem får enligt sjukvårdsstadgan
och stadgan om enskilda sjukhem vidtas
tvångsåtgärd endast då det oundgängligen
behövs till skydd för person
eller egendom. Motsvarande är föreskrivet
för vårdanstalter för psykiskt
efterblivna. Särskilda bestämmelser gäller
för kontroll i fråga om tvångsåtgärder.
Allmänna sjukhus och enskilda sjukhem
liksom anstalter för psykiskt efterblivna
står under tillsyn av medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen har
särskilda överinspektörer för vården
av psykiskt sjuka och psykiskt efterblivna.
Närmast under medicinalstyrelsen
utövas tillsyn över enskilda sjukhem
av länsläkarorganisationen. över
enskilda sjukhem för psykiskt sjuka eller
psykiskt efterblivna utövas även tillsyn
av hjälpverksamhetsläkare. Den lokala
tillsynen av anstalter för psykiskt
efterblivna utövas av landstingens centralstyrelser
för efterblivenhetsvården
eller särskilda tillsynsmän. Länsläkarorganisationen
har tillsyn över vårdanstalter
som inte i fråga om hälso- och
sjukvården är underkastade statlig inspektion
i annan ordning.
Jag kan inte finna annat än att bestämmelserna
på området i och för sig
är tillfredsställande. Alla regler om övervakning
och inspektion till trots kan
det tyvärr hända att någon som är anförtrodd
vården av andra inte iakttar
den elementära skyldigheten inom all
människovärd att inte förgripa sig på
den vårdades person. Om något sådant
inträffar är det ytterst angeläget att de
som vet om att övergrepp förekommit
anmäler detta till chefer eller tillsynsorgan.
Vidare anförde:
Herr HYLTANDER (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret. Jag konstaterar
med tillfredsställelse att vi principiellt
är fullt överens.
Det finns ingenting som så upprör mig
ända in i det innersta av hela min varelse
som brutalitet och misshandel av
vad slag det vara må mot försvarslösa
människor. Jag är övertygad om att det
övervägande flertalet om inte rent av
alla av dem som arbetar i detta hus reagerar
på samma sätt.
Gång efter annan konfronteras vi via
nyhetsförmedlingen med övervåld mot
olika kategorier av försvarslösa individer.
Med kuslig kontinuitet har vi de
senaste åren fått ta del av rapporter om
småbarn som misshandlats, i många fall
till döds och mycket ofta så att bestående
skador uppstått.
Pennalism, som ibland avslöjas när
den överträtt en viss uthärdlighetsgräns
men som torde förekomma i mångdubbelt
fler fall, riktar sig mycket ofta mot
en svagare kamrat som har svårt att försvara
sig och kanske i viss mån avviker
från gruppens beteendemönster.
Rån och överfall mot gamla, ensamma
och orkeslösa människor är tyvärr inga
ovanligheter i vårt s. k. välfärdssamhälle.
Saken förbättras ingalunda av att motivet
ofta är att få pengar till berusningsmedel
av olika slag.
Den starkaste reaktionen kanske dock
kommer när man erfar att inom institutioner
och inrättningar, som skapats för
att vårda och hjälpa människor, de vårdbehövande
blir utsatta för grymheter av
21
Torsdagen den 8 december 1966 Nr 37
för att patienter på vårdinrättningar icke utsätts
Svar på fråga ang. garantierna
för brutaliteter
såväl fysisk som psykisk art. Dess bättre
betraktar vi det som onaturligt och nästan
otänkbart — och lyckligtvis känner
jag faktiskt inte till något aktuellt fall
— att vårdtagare på ett kroppssjukhus
misshandlas — t. ex. att man ger sig
på en benbrottspatient och börjar bryta
och bräcka i hans ben som skulle lakas.
Men att en människa, som lider av
psykisk depression eller är i behov av
mentalsjukvård, utsattes för åtgärder
som på det psykiska planet är jämförbara
med att bräcka och bryta i ett
benbrott rent fysiskt är tyvärr varken
otänkbart eller obekant.
Härvidlag dröjer tyvärr kvar en gammal
och orealistisk syn på skillnaden
mellan olika sjukdomstillstånd av psykisk
och fysisk karaktär. Som väl är
håller numera en helhetssyn på att växa
fram — och jag vill betona att de sjukvårdande
myndigheterna är på god väg
— så att man betraktar sjukdomen och
den sjuke som en mänsklig helhet som
behöver vård, inte en vård som är sektionerad
till ett visst område av det
mänskliga livet utan en integrerad vård
där man är medveten om de olika sjukdomstillståndens
inverkan på och inflätning
i varandra. Tyvärr dröjer dock den
gamla differentierade synen kvar i vida
kretsar och man har ungefär den inställningen
att »den där människan är mentalsjuk,
så henne är det inte så noga
med». Detta innebär tyvärr att människor
som behöver och även själva skulle
önska någon form av mentalvård drar
sig för att söka sådan på grund av den
nedvärdering som den skulle innebära
för vederbörande rent allmänmänskligt
sett.
Kommer därtill sådana händelser som
den, som var den direkta anledningen
att min fråga ställdes just nu, blir man
allvarligt bekymrad för att det förtroende
som håller på att byggas upp för mentalsjukvården
och dess integrering i en
totalmänsklig sjukvård kan komma att
notverkas till allvarligt men för såväl
samhället som den vårdbehövande. Den
vårdtagande och de närstående skall
med fullt förtroende kunna söka den
vård som det aktuella läget kräver, och
man skall inte behöva riskera att bli
felbeliandlad eller, vilket faktiskt finns
belägg för, utsatt för en behandling som
kan rubriceras som motsatsen till vård.
Det problemkomplex som denna fråga
omspänner kan man omöjligen behandla
ens någorlunda fullständigt inom ramen
för den tid som står till buds för en s. k.
enkel fråga i riksdagen. De mänskliga
synpunkterna är så många och verkningarna
på det mänskliga samlivet så
olikartade och ofta djupt ingripande att
vi skulle behöva ha god tid på oss för
en ingående överläggning i frågan. Jag
har dock inte velat underlåta att ställa
den för att därmed aktualisera den frågeställningen
som jag här helt kort har
berört. Jag hoppas att detta i någon
mån kan bidraga till den mänskliga helhetssyn
som är nödvändig, om sjukvården
skall kunna fylla sin människovårdande
funktion. Ävenså hoppas jag att
statsrådet genom sitt svar kunnat minska
den misstänksamhet och skepsis som
man helt naturligt på många håll hyser
gentemot mentalsjukvården och medverka
till att man söker hjälp och vård i sådana
fall lika förtroendefullt och självklart
som när det rör sig om rent fysiska
åkommor. Jag anser detta så mycket mer
angeläget som vår tid med dess ofta hetsiga
tempo ställer mycket stora krav på
vår psykiska hälsa. Det är verkligen
angeläget att vi inte onödigtvis hindras
att bruka de medel att uppnå full hälsa
som står oss till buds.
Jag ber att få tacka statsrådet för de
principiella synpunkter som han framförde
...
Herr talmannen avbröt här talaren
med klubbslag och yttrade: Jag vill
påminna den ärade talaren om att jag
vid sammanträdets början påpekade att
anföranden i frågedebatten bör räcka
två å tre minuter.
22 Nr 37 Torsdagen den
Svar på fråga ang. garantierna för att
för brutaliteter
Talaren forsatte:
Herr talman! Jag vill då endast fråga
statsrådet om han anser att tillräckligt
har gjorts för att informera den berörda
personalen, och de som är verksamma
inom mentalvården så att de är fullt
införstådda med alla de bestämmelser
som rör denna vård. Jag tror att mycket
mer finns att göra på detta område.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Svaret på herr Hyltanders
fråga till mig framgår av det svar
jag har lämnat. Vi är överens om att
bestämmelserna och lagarna på detta
område ger allt det utrymme för kontroll
och översyn som behövs i tillämpningen.
Att det kan inträffa fall av övergrepp
är beklagligt, och jag har i mitt svar
starkt understrukit att det därför är ytterst
angeläget att man, om man vet att
sådant förekommer, anmäler detta. Jag
tror att framför allt det sistnämnda bör
understrykas i denna debatt.
Herr HYLTANDER (fp):
Herr talman! Jag är glad att kunna
konstatera att här inte föreligger någon
principiell åsiktsskillnad. Jag vill också
understryka att min fråga inte innebär
någon kritik mot det sjukhus, som
varit den omedelbara anledningen till
att denna fråga ställts just nu.
Jag anser dock denna fråga med dess
stora principiella vidd vara så angelägen,
att jag faktiskt vill be herr statsrådet
vidtaga alla de åtgärder, som är
möjliga för att ge alla berörda parter
den information vilken kan behövas för
att undanröja riskerna för övergrepp
och varje misstanke om att sådana kan
förekomma.
Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Börjesson i Falköping och fru
Johansson begärt ordet; och beslöt kammaren
att beträffande denna fråga upp
-
8 december 1966
patienter på vårdinrättningar icke utsätts
häva den i § 20 mom. 4 kammarens ordningsstadga
föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.
I enlighet härmed lämnades ordet till
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:
Herr talman! Med kammarens medgivande
vill jag anföra några synpunkter
på den enkla fråga herr Hyltander ställt
i anslutning till ett grovt tjänstefel som
en översköterska på Falbygdens sjukhus
gjort sig skyldig till.
Det inträffade är ytterst beklagligt inte
minst med hänsyn till att sjukhuset i
fråga har det bästa tänkbara anseende
för såväl sin medicinska som sin allmänvårdande
verksamhet. Sjukhuset betecknas
på goda grunder vara bland de
bäst utrustade inom mentalsjukvården.
Jag är personligen förtrogen med de
arbetsförhållanden, som råder inom
sjukhuset, och anser med anledning härav
att det är mycket beklagligt att olämplig
personal på sätt som förekommit
riskerar att i viss mån dra ned det anseende
sjukhuset åtnjuter.
Tyvärr kan emellertid trots omsorgsfull
prövning vid anställningar misstag
inträffa. Att det i det aktuella fallet på
Falbygdens sjukhus varit fråga om en
unik engångsföreteelse har även omvittnats.
Vederbörande blev för övrigt också
så snart tjänstefelet kom till de ansvarigas
kännedom avstängd från sin tjänst.
Med hänsyn till de flagranta exempel
på från vårdsynpunkt mycket anmärkningsvärda
förhållanden, som råder vid
en del mentalsjukhus i vårt land och
som även påtalats såväl i press som i
radio och TV, vill jag nu ta tillfället i akt
att understryka att dessa inte i något avseende
kan jämföras med förhållandena
vid Falbygdens sjukhus.
Min åsikt härvidlag bygger jag på personlig
kännedom om de moderna behandlingsmetoder,
särskilt i rehabiliteringssyfte,
som tillämpas vid detta sjuk
-
23
Torsdagen den 8 december 1966 Nr 37
Svar på fråga ang. garantierna för att patienter på vårdinrättningar icke utsätts
för brutaliteter
hus och som också lett till mycket goda
resultat. Som exempel kan nämnas att
två tredjedelar eller 600—700 av sjukhusets
patienter kunnat utskrivas som
återställda, av dessa flera vilka betraktats
såsom obotligt sjuka.
Herr talman! Detta skall inte betraktas
som någon iver från min sida att
söka försvara det inträffade. Vad jag
vill påpeka är angelägenheten av att
ingen generalisering görs på grund av
ett enstaka olyckligt fall. Sådana förekommer
som bekant inom många olika
områden. Detta hindrar dock självfallet
inte att skärpt uppmärksamhet kanhända
måste ägnas den nödvändiga prövningen
av personalens lämplighet för
arbetet.
Vidare anförde:
Fru JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag är tacksam för att
ha fått kammarens tillstånd att yttra
mig i denna fråga.
Anledningen till att jag har begärt
ordet är att jag tillhör direktionen för
Falbygdens sjukhus, som ju kommit i
brännpunkten i anledning av de missförhållanden
som uppdagats där. I egenskap
av ledamot i direktionen har jag
haft tillfälle att följa frågan fr. o. m.
den tidpunkt då dessa missförhållanden
kom till direktionens kännedom, och
jag kan betyga att såväl sjukhuschefen
som direktionen, så snart förhållandena
blev kända, omedelbart vidtog åtgärder
för att avstänga tjänsteinnehavaren
från tjänsten.
Direktionen var från första början
fullt medveten om det allvarliga i situationen.
Att relatera hela händelseförloppet
efter direktionens beslut att
efter förhör med i ärendet berörda parter
avstänga tjänsteinnehavaren från
tjänsten är överflödigt, då vi ju tagit
del av händelserna i pressen. Jag har
velat yttra mig i frågan närmast därför
att jag anser det mycket olyckligt, om
allmänheten skulle bibringas föreställningen
att läkare och övrig personal vid
Falbygdens sjukhus på något sätt skulle
ha dröjt med att vidta erforderliga
åtgärder. Falbygdens sjukhus är lyckligt
nog att förfoga över en stab av
utomordentligt skickliga och ansvarskännande
tjänsteutövare, såväl läkare
som övrig personal.
Mentalsjukvården har under senare
tid kommit i blickpunkten på ett särskilt
sätt. Jag har inget att invända mot
att man kritiserar mentalsjukvårdens
avigsidor, men jag är övertygad om att
vi inte gagnar vårt syfte genom att på
något sätt generalisera eller rikta anmärkningar
mot den personal som, det
vågar jag påstå, till 99 procent sköter
sina åligganden på ett oklanderligt sätt.
Falbygdens mentalsjukhus är ett modernt
sjukhus som har vunnit stor popularitet
bland de människor som kommit
i kontakt med det, och det har i hög
grad bidragit till att eliminera vanföreställningar
och gamla förutfattade meningar
om mentalsjukvården. Tyvärr
har väl ännu inte människornas fördomar
och rädsla för att på ett tidigt stadium
söka vård på mentalsjukhus försvunnit,
men Falbygdens sjukhus har
verkligen kunnat bidra till att minska
rädslan. Vi måste beflita oss om att
skapa ett förtroendefullt samarbete
mellan personal och patienter.
Herr HYLTANDER (fp):
Herr talman! Jag är glad för att enigheten
i denna fråga är så stor i sak.
Det kanske kan bidra till att nå det ursprungliga
syftet med min fråga, nämligen
att ytterligare förstärka den utveckling
som är på gång mot en renare
och friskare syn på vår totala sjukvård
och den integrerade människovärd som
vi behöver.
Som kammarens ledamöter senare
skall finna vid läsningen av kammarens
protokoll har jag inte i min kommentar
med ett enda ord nämnt Fal
-
24
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar pa fråga ang. information om ändringar i lagen om allmän försäkring
bygdens sjukhus, och jag riktar alls
ingen kritik mot det sjukhuset, som på
ett förnämligt sätt har varit banbrytande
för den nya linjen i mentalsjukvården.
En olyckshändelse kan ju inträffa
även i de bästa familjer, och det är beklagligt
att den hänt där, men jag tror
inte att sjukhuset i och för sig behöver
något försvar. Min fråga var egentligen
inte föranledd av vad som hänt där,
utan den gällde mera den allmänna
inställningen till den mentalsjuke. Om
denna frågestund har kunnat bidra till
att vi får bättre förhållanden därvidlag,
så är jag tacksam.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 17
Svar på fråga ang. information om ändringar
i lagen om allmän försäkring
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Fru Lindberg har frågat
mig, om jag vill medverka till att
riksförsäkringsverket ges tillfälle att genom
radio och television informera allmänheten
om de omfattande och för de
försäkrade viktiga förändringar i lagen
om allmän försäkring som träder i kraft
den 1 januari 1967.
Självfallet anser jag det utomordentligt
viktigt att de försäkrade får så goda
informationer som möjligt om innebörden
i den betydelsefulla sjukförsäkringsreform
som inom kort träder i
kraft. Kungl. Maj :t har därför den 16
juni 1966 medgett riksförsäkringsverket
att trycka en broschyr om den allmänna
sjukförsäkringen i 5 miljoner
exemplar. Broschyren, i vilken förändringarna
särskilt framhävs, kommer att
utsändas till alla sjukpenningförsäkrade
vid årsskiftet.
Det kan i sammanhanget nämnas att
Försäkringskasseförbundet gett ut en
kortfattad upplysningsfolder om de för
-
bättrade försäkringsförmånerna. Denna
folder finns redan tillgänglig vid landets
alla försäkringskassor. Försäkringskasseförbundet
och försäkringskassorna
planerar vidare bl. a. en annonskampanj
i den svenska dagspressen
kring sjukförsäkringsreformen.
När det gäller radion och televisionen
är det givetvis värdefullt och önskvärt
att de medverkar i informationen.
Statsmakterna har som bekant ingen
befogenhet att påverka programpolitiken
i radio/TV. TV-ledningen har emellertid
på begäran av riksförsäkringsverket
lovat att ta in meddelanden om ändringarna
i sjukförsäkringen i form av
pausinformation. Riksförsäkringsverket
avser att även ta upp frågan om information
genom radion.
Det intresse som våra massmedia lagt
i dagen när det gäller sociala förhållanden
ger fog för antagandet att den genomgripande
reformen på sjukförsäkringens
område kommer att ägnas betydande
uppmärksamhet. Jag utgår från
att myndigheterna i största möjliga
utsträckning medverkar till att ställa
material till förfogande för våra massmedia.
Ett av riksförsäkringsverket utsänt
pressmaterial har f. ö. redan i stor
utsträckning utnyttjats av tidningarna.
Vidare anförde:
Fru LINDBERG (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för det svar jag fått på
min fråga.
För en tid sedan läste jag en artikel
i tidskriften Försäkringsfunktionären,
där det just talades om informationen
om allmän försäkring och där det underströks
att den informationen har
blivit alltmera intensiv på senare tid.
I artikeln konstaterades också att riksförsäkringsverket
varit flitigast i det
fallet. Därifrån har utkommit skrifterna
Din rätt till trygghet, Den allmänna
sjukförsäkringen samt broschyrer avsedda
för pensionärer och sådana som
Nr 37
25
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. information om ändringar i lagen om allmän försäkring
direkt riktar sig till exempelvis studerande
och husmödrar.
Informationer har också lämnats från
andra håll, t. ex. av försäkringsbolagen.
Sålunda har Folksam utgivit skriften
Vår trygghet, och försäkringsbolaget
Framtiden har på ett utmärkt sätt informerat
allmänheten genom skriften
Våra sociala förmåner.
I det nummer av tidskriften Försäkringsfunktionären,
som jag omnämnde,
har även socialministern uttalat följande:
»Vår reformpolitik har ju varit
så intensiv att nyheterna inte alltid
hunnit ut så fort som man skulle önska.
Det behövs upplysning och åter upplysning
om de olika hjälpmöjligheter
som samhället erbjuder och de förbättringar
som tid efter annan genomförs.»
Av det svar som jag har fått på min
fråga framgår att riksförsäkringsverket
skall trycka en broschyr. Jag har den
här och jag tycker att den är utformad
på ett sätt som gör den lättillgänglig.
Jag hoppas att denna broschyr skall
komma i händerna på alla de försäkrade.
Nu vet vi emellertid att det tryckta
ordet inte alltid når fram, utan att den
muntliga informationen också har sitt
utomordentligt stora värde. Det skall
ju bli en annonskampanj, och det hälsar
vi med tillfredsställelse. Det är på
tiden att man genom tidningarna informerar
människorna om vad det är för
nyheter som väntar dem. Det är därvid
viktigt inte bara att de försäkrade får
information om sina rättigheter, utan
också att de informeras om de skyldigheter
som åligger den som är försäkrad.
Försäkringskassan bör vid ett sjukdomsfall
så snabbt och effektivt som
möjligt kunna expediera sjukhjälpsersättningen
och annat. I annat fall skapas
irritation på båda sidor om disken. Jag
har själv haft tillfälle att arbeta på en
försäkringskassa och vet hur angeläget
det är att allmänheten är tillräckligt informerad
också om sina skyldigheter.
Då fungerar allt fint på båda sidor om
disken och stämningen blir den bästa.
Men, herr talman, jag vill också understryka
att det är mycket viktigt
att man via radio och televisionen kan
lämna information om de nyheter som
sjukförsäkringen kommer att innehålla
efter den 1 januari. Därigenom bör man
på ett lättillgängligt sätt kunna ge information
och belysande exempel på
hur det nya systemet kommer att verka.
Det är angeläget att allmänheten i
god tid före försäkringens ikraftträdande
vet exempelvis vad fridagsregeln
innebär och hur samordningen mellan
arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen
fungerar — för att nu bara
ta ett par exempel.
Visst är jag medveten om att statsmakterna
saknar befogenheter att påverka
programpolitiken i radio och TV,
men jag föreställer mig att det har mycket
stor betydelse att socialministern
här haft tillfälle understryka att det är
i högsta grad önskvärt att riksförsäkringsverket
just genom massmedia kan
ge informationen beträffande sjukförsäkringsreformen.
TV har ju på senare
tid starkt kritiserat den bristande informationen
från myndigheternas sida.
Nu har man en möjlighet att visa att det
finns ett konkret intresse bakom kritiken
genom att bereda riksförsäkringsverket
möjlighet att lämna en fyllig information.
På dessa grunder förutsätter
jag att det kommer att vara en angelägenhet
av vikt för dem som har ansvaret
för programtiden inom radio och
TV att ge riksförsäkringsverket gott om
tillfällen till information i dessa ytterst
viktiga frågor.
Jag tackar ännu en gång för svaret.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! .lag skulle gärna vilja
instämma i vad fru Lindberg här sade
om att radio och televisionen i fråga om
sjukförsäkringen bör ha ett bra tillfälle
att lämna allmänheten saklig informa
-
26
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. televisionssändningar från idrottsevenemang
tion på ett utomordentlig viktigt område.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 18
Svar på fråga ang. televisionssändningar
från idrottsevenemang
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:
Herr
talman! Herr Sundkvist har frågat
mig, om jag vill redogöra för min
syn på nuvarande metod att fördela utrymme
i televisionen mellan olika
idrotter, vilken metod ger vissa idrottsgrenar
stort ekonomiskt utbyte medan
andra får obetydligt samt åsamkas publikbortfall
genom televisionssändningar.
Enligt den år 1959 träffade överenskommelsen
mellan staten och Sveriges
Radio angående rundradions programverksamhet
har radioföretaget att bestämma
vilka program som skall sändas.
Då företaget inom ramen för detta programansvar
har att ta ställning till programbevakningen
på idrottsområdet,
blir givetvis allmänna programsynpunkter
och publikintresset vägledande
för radioföretagets bedömning av vilka
idrottsevenemang som skall sändas.
Däremot åvilar det inte Sveriges Radio
att vid utformningen av sin programverksamhet
ta särskilda hänsyn till olika
idrottsgrenars behov av ekonomiskt
stöd.
Vidare anförde
Herr SUNDKVIST (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga. Jag vill inte beteckna svaret
som negativt, men möjligen som en
aning undvikande.
Sedan jag ställde frågan har problemet
blivit ytterligare aktualiserat ge
-
nom att det på idrottsriksdagen var
uppe som en av huvudpunkterna. Detta
berodde naturligtvis inte på att jag ställt
frågan här i kammaren — så vill jag
inte förhäva mig.
Jag har inte med min frågeställning
menat att Sveriges Radio på något sätt
skulle vara ett organ för förmedling av
statliga medel. Men jag anser att det är
fel när vissa idrottsförbund åsamkas
inkomstbortfall genom Sveriges Radios
uppträdande. Det måste vara fullt riktigt
att Sveriges Radio betalar för sig,
så att idrottsrörelsen hålles skadeslös.
Jag kan inte styrka det påstående som
jag har gjort i min fråga med siffror
förbund för förbund. Jag har försökt få
sådana uppgifter genom upplysningstjänsten,
men Sveriges Radio lämnar
inte ut materialet. Det kan tyvärr befaras
att Sveriges Radio i viss mån håller
på siffrorna därför att man vill fortsätta
med den nuvarande, mot idrottsrörelsen
orättvisa metoden att spela ut
förbunden mot varandra för att komma
så billigt undan som möjligt. Ett par
siffror kan jag dock nämna som jag har
lyckats införskaffa på annat håll.
Vi har här i landet två stora vinterlagsporter,
ishockey och bandy. Ishockeyn
får exempelvis för TV-pucken
-— en propagandatävling för ishockeyspelande
ungdomar — över
100 000 kronor. Vad ishockeyn kan erhålla
för de andra sändningarna har
jag inga möjligheter att bedöma. Beträffande
bandyn vet jag att den för hela
vintern — SM-finalen och ungdomsbandyn
— får 30 000 kronor.
Jag kunde ha lämnat fler exempel ■—
jag hade lika gärna kunnat byta ut de
båda nämnda idrottsgrenarna mot låt
mig säga simning och handboll. Jag
har en känsla av att t. ex. Handbollförbundet
inte är så särskilt belåtet.
Det olustiga är att man — utan att
vara toppinitierad — har en känsla av
att det finns viss ovilja mot en del sporter,
som leder till snedvridning. Jag
vill inte påstå att något förbund har
fått för mycket, men däremot vill jag
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
27
Svar på fråga ang
bestämt påstå att vissa förbund har fått
för litet tid i TV för att göra propaganda
för sin sport, och de har inte
heller erhållit tillräckligt betalt med
hänsyn till det publikbortfall som blir
följden vid TV-sändning.
Jag vill givetvis inte behandla frågeställningen
på ett sådant sätt att någon
misstänker att jag önskar få bort sporten
ur TV. Tvärtom ser jag gärna att
olika idrottsevenemang sänds i TV. Och
jag vill stryka under ordet »olika», ty
jag tror att det kan förekomma en viss
övermättnad på sport i TV under exempelvis
VM-tävlingar i fotboll eller ishockey,
då en enda sport får uppta en
mycket stor del av sändningstiden. Däremot
tycker jag det är värdefullt om en
differentiering kan ske och sändningar
göras från tävlingar i olika sportgrenar.
Men jag vill säga ifrån att idrottssändningarna
i TV inte får innebära att
man i ekonomiskt hänseende går hårdhänt
fram mot idrottsrörelsen.
När kommunikationsministern i sitt
svar säger att Sveriges Radio inte har
anledning att ta hänsyn till det ekonomiska
stödet åt olika idrottsgrenar vill
jag upprepa att det bör vara angeläget
att se till att idrotten inte åsamkas inkomstbortfall.
Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.
Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Allard begärt ordet; och beslöt
kammaren att beträffande denna
fråga upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.
I enlighet härmed lämnades ordet till
Herr ALLARD (s), som yttrade:
Herr talman! Det är riktigt som herr
Sundkvist sagt att vid årets idrottsriksdag
var frågan om Sveriges Radios politik
gentemot idrotten ett av de stora
överläggningsämnena. Anledningen därtill
var ett allmänt missnöje hos idrottens
specialförbund över det sätt på
vilket Sveriges Radio behandlar idrot
-
televisionssändningar från idrottsevenemang
ten. Enligt beslut av idrottsriksdagen
kommer nu specialförbunden att samlas
till en diskussion för att om möjligt
träffa överenskommelse om bildande av
ett gemensamt organ, som skall företräda
idrotten vid överläggningar med
Sveriges Radio.
Det är att hoppas att detta organ
kommer till stånd och att man därigenom
skall kunna åstadkomma ett bättre
förhållande. En förutsättning är givetvis
att Sveriges Radio är samarbetsvillig
och vill förhandla med ett sådant
organ.
Vidare anförde:
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Herr Sundkvist sade
vad som sägs nästan varje torsdag här,
nämligen att jag svarar undvikande.
Det beror helt enkelt på att jag håller
mig till överenskommelsen mellan Sveriges
Radio och staten, d. v. s. att jag
anser mig förhindrad att gå in på en
diskussion av enskilda program. Och
när jag här framhåller att det icke åvilar
Sveriges Radio att ta hänsyn till idrottsgrenars
behov av ekonomiskt stöd gör
jag det därför att överenskommelsen
mellan staten och Sveriges Radio icke
anger att någon sådan hänsyn skall
tas. Det vore helt orimligt om jag skulle
framföra som min åsikt att det sänds
för litet bandy, för litet kanot eller för
litet av någon annan idrottsgren, medan
vissa grenar fått för mycket sändningstid.
Herr Sundkvist förstår säkert
det.
Med anledning av denna debatt och
vad herr Allard anfört vill jag emellertid
göra en kommentar som håller sig
på det rent principiella planet.
Idrotten spelar en stor roll i TV. Det
är program som har stort publikintresse,
ofta stort nyhetsvärde, spännande
moment, underhållningsmoment in. m.
Det är självklart att introduktionen av
televisionen har inneburit eu genomgripande
förändring i samhället som
måste påverka en rad olika samhölls
-
28 Nr 37 Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten i samband med övergången
till högertrafik
företeelser: filmen, underhållningsindustrien
och folkbildningen. Naturligtvis
måste också idrotten påverkas. Vi kan
inte tänka oss tillbaka till en situation
där allt skall vara så beträffande idrotten
som det var innan TV kom in i bilden.
En så pass dramatisk förändring som
införandet av television måste sålunda
i viss mening få orättvisa verkningar,
t. ex. genom att en del idrottsgrenar
som av tekniska skäl är speciellt ägnade
för presentation i TV gynnas, medan
andra som icke har tillräckligt
spännande moment missgynnas. Jag
tror dock att tekniken kommer att utvecklas
så att man för många fler
idrottsgrenar kan hitta de moment som
ägnar sig just för television.
Idrottens villkor måste alltid förändras
av TV:s introduktion och denna
förändring måste i viss mån bli orättvis,
om man ser det gren för gren. I
stort tror jag dock att TV, även om det
finns negativa element, innebär ökade
möjligheter för idrotten när det gäller
att skapa intresse för sport och inte
minst för friluftsliv med den aktivering
av människorna som väl är idrottens
syfte. Men detta förutsätter ett gott samarbete
mellan idrottens och Sveriges
Radios företrädare. Då Riksidrottsförbundet
diskuterade saken, kritiserade
man enligt referaten delvis televisionen
men inte minst var det fråga om en intern
uppgörelse mellan olika förbund
inom Riksidrottsförbundet.
Jag hälsar med glädje de signalerna
just i herr Allards anförande att idrottens
representanter nu vill sätta sig ned
och resonera med radions företrädare
om hur man på bästa sätt skall förena
sina intressen. Utöver det har jag självfallet
varken befogenhet eller anledning
att gå in på de enskilda programmen.
Herr SUNDKVIST (ep):
Herr talman! Givetvis är jag fullt enig
med herr Allard och med kommunikationsministern
när de talar om behovet
av gott samarbete mellan Sveriges Radio
och idrotten. Jag vill bara understryka
vad jag sade i mitt första anförande
om att det dåliga samarbetet
till viss del beror på att Sveriges Radio
spelar ut idrottsförbunden mot varandra.
Jag hoppas att vi kan slippa den saken
under detta nya försök från idrottsrörelsens
sida att samla sig och få till
stånd ett förståndigare avtal med Sveriges
Radio.
Jag är också angelägen att betona
vad kommunikationsministern nämnde
om att tekniken spelar en stor roll. Som
kanske framgår av mitt första anförande
är jag i viss mån bandyfrälst. Bandy
har ständigt utpekats såsom en inte
TV-mässig gren; kommunikationsministern
snuddade också vid den saken. Att
den inte ansetts TV-mässig beror till
stor del på att man inte tagit vara på
de tekniska möjligheterna att visa bandy.
I söndagskvällens TV visades emellertid
en liten filmsnutt från Söderstadion
i Stockholm, där TV hade använt
sin förnämliga tekniska utrustning och
då såg man t. o. m. bollen och allt vad
som förekom!
Idrottsgrenar som tidigare betraktats
som omöjligt i television kan säkert
visas bara man på sändningarna offrar
de resurser man har att offra.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 19
Svar på fråga ang. åtgärder för att öka
trafiksäkerheten i samband med övergången
till högertrafik
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:
Herr
talman! Herr Nihlfors har frågat
mig, om regeringen avser att till
29
Torsdagen den 8 december 1966 Nr 37
öka trafiksäkerheten i samband med övergången
Svar på fråga ang. åtgärder för att
till högertrafik
nästa års riksdag framlägga förslag —
mer vittsyftande än bestämmelserna om
fartbegränsningsperioder — i syfte att
öka trafiksäkerheten i samband med
övergången till högertrafik i september
1967.
Några förslag till riksdagen utöver de
som riksdagen behandlat med anledning
av proposition nr 133 torde såvitt nu
kan bedömas inte vara erforderliga. Högertrafikkommissionen
svarar för det
praktiska genomförandet av omläggningen.
De ytterligare åtgärder som kan
bli aktuella synes på grundval av nu
föreliggande material inte vara av den
art att de kräver riksdagens medverkan.
Vidare anförde:
Herr NIHLFORS (fp):
Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret som skulle innebära
att vi med tillförsikt kan se fram
mot omläggningsdagen utan att riksdagen
skall behöva medverka med ytterligare
lagstiftningsåtgärder. Jag hoppas
att denna optimism kommer att bestå.
Det finns de som anser att man borde
i samband med omläggningen till högertrafik
vidta åtgärder som man förr eller
senare ändå måste företa, exempelvis att
införa bättre säkerhetsbestämmelser för
motorfordon. Jag syftar på en forcering
av det arbete inom kommunikationsdepartementet
som omnämndes i allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 59,
vilket behandlades av kammaren i går.
Det har naturligtvis inte något direkt
samband med själva omläggningen, men
det skulle psykologiskt vara lämpligt att
forcera arbetet med skärpt säkerhetsskydd
på bilar och söka få igenom det i
samband med omläggningen eller åtminstone
i nära anslutning till den. I
USA råder ju stor aktivitet på detta område,
och jag förmodar att man därifrån
kan inhämta en hel del synpunkter och
applicera dem på svenska förhållanden.
Jag är i och för sig inte någon vän av
principen att allting skall beslutas av
riksdagen. Kan högertrafikkommissionen
agera aktivt i administrativ ordning, så
att det ger tillfredsställande resultat,
tycker jag bara att det är tacknämligt.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Jag har grubblat något
över vad herr Nihlfors kan ha avsett
med sin fråga. Det var tydligen en lagstiftning
om säkerhetskrav för bilar som
han tänkte på. Jag kan bara säga att det
inom departementet arbetas för högtryck
med just den frågan. Däremot vill
jag inte alls uttala mig om när det kan
bli aktuellt med en lagstiftning. Jag har
emellertid inte ansett att detta spörsmål
har sådant direkt samband med omläggningen
till högertrafik, att det skulle
täckas av herr Nihlfors fråga.
I övrigt har vi ju försökt att i god
tid före högertrafikens genomförande
underställa riksdagen förslag om ändringar
i trafikregler o. d., så att man
inte skulle behöva oroas med detta omedelbart
före omläggningen. Det har skett
i proposition nr 180 vid förra höstriksdagen,
i en proposition i våras och nu
senast i proposition 133. Därmed har
man också velat skaffa sig vissa fullmakter
för att få möjlighet att agera inför
omläggningen.
Mitt svar var emellertid litet försiktigt
utformat helt enkelt av det skälet att
det bl. a. inom högertrafikkommissionen
företas en systematisk genomgång av all
lagstiftning på detta område. Det finns
ju en mycket rik flora av sådana kungörelser,
och man kan aldrig vara riktigt
säker på att det inte behöver göras ytterligare
en konsekvensändring någonstans,
som det kan bli nödvändigt att
underställa riksdagen. Därför var mitt
svar som sagt utformat med en viss försiktighet.
Slutsatsen är alltså att vi har försökt
att i god tid fastställa sådana regler som
30 Nr 37 Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. undersökning av arbetslöshetsklientelets sammansättning
är direkt inriktade på trafikomläggningarna.
Men detta betyder inte att vi lagt
ned trafiksäkerhetsarbetet t. ex. i fråga
om säkrare bilar, upplysning m. m.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 20
Svar på fråga ang. undersökning av
arbetslöshetsklientelets sammansättning
Ordet
lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Westberg har frågat,
om jag anser behov föreligga av
en undersökning av arbetslöshetsklientelets
sammansättning i syfte att skapa
bättre möjligheter till differentierade
åtgärder i sysselsättningsbefrämjande
syfte.
Uppgifter om antalet hos arbetsförmedlingen
anmälda arbetslösa insamlas
varje månad. Därav framgår också fördelningen
på kön samt på näringsgrenar
och län. Varje kvartal undersöks
arbetslöshetstidens längd i de enskilda
fallen. De s. k. arbetskraftsundersökningarna,
som utförs fyra gånger om
året, ger en uppfattning om sysselsättningsförhållandena
även för personer
som inte haft kontakt med arbetsförmedlingen.
I samband med undersökningen
i februari 1967 planeras ett antal
specialfrågor avsedda att närmare
belysa de arbetslösas förhållanden.
Regionala undersökningar av arbetslösheten
genomförs i olika sammanhang
bl. a. av länsarbetsnämnderna. I
arbetsmarknadsutredningen redovisades
en studie av långtidsarbetslösas bindning
vid hemorten, den s. k. Norrbottensundersökningen.
En djupgående undersökning
av arbetskraften i Dalsland
har genomförts innevarande år, vari
bl. a. ingår en enkät med glesbygdshushållen.
En rad andra undersökningar
pågår också eller planeras genom ar
-
betsmarknadsstyrelsen eller andra organs
försorg, bl. a. rörande läget för vissa
yrkesgrupper. Vidare torde utredningen
om kontant stöd vid arbetslöshet
och låginkomstutredningen komma
att studera arbetslöshetens struktur.
Några ytterligare initiativ anser jag under
dessa förhållanden inte erforderliga.
Vidare anförde:
Herr WESTBERG (fp):
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min fråga. Svaret är enligt
min bedömning positivt och i vissa
stycken upplysande. Jag uppskattar att
inrikesministern tar med så stort allvar
på de problem som rymmes inom min
fråga.
Statsrådet upplyser i svaret att det i
samband med en undersökning i februari
1967 »planeras ett antal specialfrågor
avsedda att närmare belysa de
arbetslösas förhållanden». Jag vore
tacksam att få veta vilka specialfrågor
denna undersökning avser.
För övrigt vill jag notera att det
gjorts en hel del på detta område, bland
annat genom Norrbottensutredningen,
som också jag funnit vara mycket intressant,
och genom undersökningen i
Dalsland. Vi får av svaret veta, att mer
skall göras. Vi är säkert också överens
om att mycket mer behöver göras. Det
är, såvitt jag förstår, nödvändigt med en
ordentlig kartläggning av detta område,
en kartläggning som avser hela landet.
Att endast tala om antalet arbetslösa är
att förenkla en komplicerad verklighet.
Kunskap om arbetslöshetens struktur
måste styra valet av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. Dessa två ting hör
utomordentligt nära samman. Arbetskraftsreserven
måste t. ex. bedömas efter
sin ålderssammansättning, och det är
även nödvändigt att redovisa yrkesfördelningen
bland de arbetslösa. Först därefter
kan man realistiskt bedöma frå
-
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
31
Svar på fråga ang. åtgärder
gan om vilka insatser som krävs för att
på lång sikt ändra yrkesproportionerna
genom omskolning, ungdomsutbildning
och omflyttning. Genom att i en arbetslöshetssituation
öka utbildningen inom
bristgrupperna höjes sysselsättningsmöjligheterna
också för övriga arbetstagare.
Ofta föreligger den situationen
att man har brist på yrkesarbetare samtidigt
som det redovisas relativt höga
arbetslöshetstal. Individuellt betingad
arbetslöshet och frågan om de svårplacerades
problem måste ägnas speciell
uppmärksamhet. Vi behöver t. ex. få
veta behovet av s. k. skyddad verksamhet.
Ytterligare initiativ måste tas på
det området.
Vi är säkerligen överens om att en
riktig avvägning av användningen av de
medel som står till förfogande för att
komma till rätta med arbetslösheten
kräver ett väl analyserat arbetsmarknadsstatistiskt
underlag. Yrkesutbildning
och ålder inverkar på arbetslöshetsriskerna.
Även många andra faktorer måste
in i bilden.
Nu säger inrikesministern, att utredningen
om kontant stöd vid arbetslöshet
och låginkomstutredningen kommer
att studera arbetslöshetens struktur
och att några ytterligare initiativ
därför inte är erforderliga för närvarande.
Jag hälsar med tillfredsställelse
att dessa utredningar skall få ta sig an
denna uppgift. Jag undrar bara om de
inte får alltför mycket att göra, därest
man kastar på dem först det ena och
sedan det andra. Men huvudsaken är
att man vidtar åtgärder som hjälper
oss att komma till rätta med dessa problem.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Herr Westberg riktade
till mig följdfrågan, huruvida jag kan
ge något besked om vilka specialfrågor
som planeras i samband med undersökningen
i februari. På den saken är jag
ännu inte beredd att svara.
mot svartabörsförsäljning av lägenheter
Därutöver vill jag bara tillägga, att
förutom de utredningar, som kan förväntas
ta upp frågan om arbetslöshetens
struktur, kommer det nystartade
arbetsmarknadsinstitutet att ha all anledning
att uppmärksamma dessa problem.
Genom detta institut blir det möjligt
att få till stånd en del forskning
och utredningar.
Härmed var överläggningen slutad.
§21
Svar på fråga ang. åtgärder mot svartabörsförsäljning
av lägenheter
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Wiklund i Härnösand
har frågat om jag är beredd att
genom tilläggsdirektiv till 1962 års bostadsförmedlings
utredning eller genom
andra åtgärder för skärpning av gällande
lagstiftning medverka till att förhindra
sådan svartabörsförsäljning av
lägenheter som den senaste tiden kommit
till offentlig kännedom.
Förberedelser för vissa bostadspolitiska
reformer pågår inom Kungl. Maj :ts
kansli. En av riktpunkterna för detta
reformarbete är att söka skapa betingelser
för en bättre fungerande hyresmarknad.
I den mån detta syfte kan
nås minskar möjligheterna att vid lägenhetsöverlåtelser
ta ut oskäliga ersättningar.
Även åtgärder inom bostadsförmedlingens
ram kan komma att
övervägas. 1962 års bostadsförmedlingsutredning
väntas lägga fram sitt huvudbetänkande
omkring årsskiftet.
Jag torde i detta sammanhang få erinra
om att utredningen genom särskilda
tilläggsdirektiv givits möjlighet att
pröva frågan om obligatorisk bostadsförmedling
såsom ett medel för att
åstadkomma en effektivare förmedling,
framför allt inom storstockholmsområdet.
Några ytterligare tilläggsdi
-
32
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. åtgärder mot svartabörsförsäljning av lägenheter
rektiv till utredningen synes inte erforderliga
för att få till stånd en prövning
av möjligheterna att genom effektivare
bostadsförmedling stävja olagligt förfarande
i samband med överlåtelser av
bostad.
Jag får vidare erinra om att det
på orter där hyresregleringslagen gäller
är förbjudet att ta emot gottgörelse för
överlåtelse eller anvisning av bostadslägenheter
utöver vad hyresnämnden
medger. Brott mot bestämmelsen är belagt
med straff i form av dagsböter eller
fängelse.
Vidare anförde:
Herr WIKLUND i Härnösand (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.
Jag konstaterar med mycket stor tillfredsställelse
att det inom Kungl. Maj :ts
kansli pågår vissa undersökningar rörande
reformer i syfte att skapa betingelser
för en bättre fungerande hyresmarknad.
Det finns utan tvivel orsak
att känna stor oro inför de företeelser
som jag berört i min fråga. Sådana händelser
bryter på ett mycket markant
sätt det sedvanliga mönstret för vårt
samhällsliv. Visserligen har man under
en lång tid haft en obehaglig känsla av
att svartabörshandeln florerar på hyresmarknaden,
men de senaste offentliggörandena
i pressen visar att sjukan
så att säga sprider sig. Lägenheter säljs
till ibland rent otroliga summor under
bordet i snart sagt varje större eller
medelstor tätort i landet.
Det är självklart att det inte är enbart
den ena parten, säljaren, som skall
utpekas. Även köparen har ju sitt ansvar,
kanske främst moraliskt. Men nog
måste man säga att säljarna av lägenheter
till svartabörspriser bör naglas
fast för bristande samhällssolidaritet.
De utnyttjar ju för egen snöd vinning
en för många människor mycket svår
belägenhet. Verkligt beklagliga är upp
-
gifterna om att hyresgäster som mellan
sig överlåter eller hyr ut lägenheter tar
ur mycket stora extra belopp. De medverkar
på det sättet själva till att skapa
en situation där gränserna för vad som
är rätt och orätt är utsuddade.
Detta är otvivelaktigt, herr statsråd,
en röta som måste bekämpas med alla
medel, både genom skärpning av gällande
lag och genom upplysning. En
obligatorisk bostadsförmedling, kombinerad
med skärpta straffbestämmelser,
skulle väl medföra en nedgång i
svartabörshandeln men knappast medverka
till att den helt upphörde. Frestelserna
för båda parter är liksom för
stora. Men frågan är så allvarlig att jag
hoppas att statsrådet verkligen undersöker
alla möjligheter att skärpa gällande
lagar och regler i syfte att motverka
sådana här företeelser inom en
viktig del av vår samhällssektor.
Herr talman! Jag skulle vilja avsluta
mitt tack till statsrådet Johansson med
att understryka att man bör kunna hoppas
på betydande förbättringar jämfört
med dagens läge. Denna förhoppning
framföres främst mot bakgrunden av
den starka omflyttning av folk från
glesbygd till tätorter som pågår. Hyresregleringslagen
gäller inte ens i alla
städer, vilket inte gör det hela lättare.
En utvidgning av lagens kompetensområde
kunde kanske övervägas.
Det fordras säkerligen också en utvidgad
upplysningsverksamhet. Denna
kanske i första hand skulle kunna genomföras
av hyresgäströrelsens och fastighetsägarnas
organisationer tillsammans.
Ett gemensamt uppträdande från
det hållet, som tar sikte på ett allvarligt
fördömande av svartabörshandeln med
lägenheter, skulle säkert verksamt bidraga
till en ökad vaksamhet från alla
håll.
Men, herr statsråd, jag vill ännu en
gång understryka det gemensamma
ansvar vi här har. Regering och riksdag
bör undersöka om något mera än
vad som för dagen gäller kan göras.
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
33
Svar på fråga ang. åtgärder mot svartabörsförsäljning av lägenheter
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Självfallet är jag överens
med herr Wiklund i Härnösand
om att detta är en mycket allvarlig fråga
och att det gäller att vidtaga åtgärder
för att söka komma till rätta med
de affärer som pågår.
Jag vill, herr talman, ta tillfället i akt
för att göra ytterligare en kommentar.
Jag har i en tidningsintervju uttalat min
indignation över några uppmärksammade
svartabörsaffärer under den senaste
tiden. På vissa håll har man ansett
sig kunna tolka detta så, att vi inom
regeringen skulle ha överraskats av att
det pågår en ljusskygg och kriminell
trafik på detta område. Tillåt mig säga
att man på vissa tidningsredaktioner
verkligen har ett kort minne när man
bedömer detta såsom tekniskt lämpligt.
Som jag framhöll i mitt svar gav vi
år 1963 den pågående bostadsförmedlingsutredningen
tilläggsdirektiv med
möjlighet för utredningen att också
pröva frågan om obligatorisk bostadsförmedling
såsom en möjlighet att kunna
åstadkomma en effektivare förmedling.
Detta skedde just i syfte att bättre
klara marknadsproblemet på bostadsområdet.
Så sent som förra året fördes här i
kammaren en debatt om dessa frågor.
Herr Lundberg i Uppsala hade i en interpellation
efterlyst hårdare tag för att
beivra svartabörshandeln med bostäder
och jag skall tillåta mig att i all
korthet erinra om vad jag då svarade
herr Lundberg.
Till att börja med erinrade jag om att
transaktioner av detta slag redan var
straffbelagda, att polisen hade intensifierat
arbetet på att efterspana och lagföra
personer, vilka gjort sig skyldiga
till brott mot hyresregleringslagen. Jag
framhöll emellertid också att lagföring
och straff inte innebar någon lösning
på det grundläggande problemet. Om
man vill komma till rätta med missförhållandena
var det i stället nödvändigt
att inrikta ansträngningarna på positiva
åtgärder, med andra ord att försöka
förbättra själva marknadsfunktionen
på bostadsområdet.
Jag hänvisade i detta sammanhang
till en rad åtgärder: en ökning av utbudet
i storstadsregionerna genom prioritering
av bostadsbyggandet där, en
successiv avveckling av hyresregleringen
liksom av de generella subventionerna
och en aktivisering av bostadsförmedlingen.
Flera av dessa frågor låg
då under utredning, och det framhölls
i interpellationssvaret att man inom en
relativt kort tid kunde förvänta huvudparten
av utredningens resultat.
Denna förhoppning har också infriats,
och såsom jag framhållit i mitt
svar i dag pågår nu det förberedande
arbetet i kanslihuset. Riksdagen kommer
i vår att få ta ställning till en rad
förslag, vilka har betydelse när man
diskuterar möjligheterna att skapa en
bättre fungerande hyresmarknad. Det
gäller hyrespolitiken i egentlig mening,
det bostadspolitiska kreditstödet inklusive
bostadssubventioner, och det gäller
såvitt jag kan bedöma också bostadsförmedlingsfrågan.
Herr talman! Jag har velat göra detta
tillägg i denna debatt.
Herr WIKLUND i Härnösand (s):
Herr talman! Jag är alldeles övertygad
om att statsrådet inte är överraskad
av de påtalade förhållandena; snarare
tror jag att regeringen mycket väl känner
till att det pågår en svartabörshan
del.
Jag hoppas också — vilket framgår
av det svar jag fick av statsrådet
Johansson -— att regeringen är medveten
om att svartabörshandeln med lägenheter
håller på att vidgas. Denna
vidgning beror, som jag sade, främst
på att det pågår en mycket stark omflyttning
från glesbygden till tätorterna.
Detta medför att efterfrågan på lägenheter
ökar inte bara i storstadsregionerna,
där alldeles speciella förhållanden
råder. Jag hälsar med tillfreds
-
2 — Andra kammarens protokoll 1906. Nr 37
34
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på fråga ang. antalet tomma lägenheter i storstadsområdena
ställelse beskedet att en skärpning av
bestämmelserna för bostadsförmedling
övervägs. Avsikten med min fråga var
emellertid att påvisa att sjukan nu håller
på att sprida sig till områden, som
tidigare varit förskonade från denna
svart abörshandel.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 22
Svar på fråga ang. antalet tomma lägenheter
i storstadsområdena
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Jansson har frågat,
om jag vill ge besked om antalet
tomma lägenheter i Stockholm och övriga
storstadsområden enligt 1965 års
ännu inte publicerade bostadsräkning.
Som svar får jag meddela, att bearbetningen
av primärmaterialet från bostadsräkningen
fortfarande pågår och
att några resultat därför ännu inte föreligger.
Vidare anförde:
Herr JANSSON (k):
Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret. Jag hoppas
att materialet när det är färdigt publiceras
på lämpligt sätt och så skyndsamt
som möjligt.
Jag skulle emellertid ändå vilja fråga
inrikesministern, om det inte finns
något material att lämna nu i denna
fråga.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Jag uppfattar herr Janssons
följdfråga så, att han vill höra hur
långt man inom statistiska centralbyrån
kommit med detta material. Låt mig
därför helt kort ange följande.
Primärmaterialet kom in till mantals -
skrivningsmyndigheterna hösten 1965.
Sedan mantalsskrivningen avslutats
översändes primärmaterialet till särskilda
av varje kommun tillsatta granskningsorgan,
som granskade det och
gjorde vissa avstämningar. Från de
kommunala granskningsorganen skickades
primärmaterialet till statistiska
centralbyrån. I juli 1966 hade större
delen av materialet kommit centralbyrån
till handa, men allt var inte inkommet
förrän i oktober.
På centralbyrån har materialet granskats
ytterligare samt kompletterats och
rättats. Därefter företas en kodbearbetning.
När ett län är färdigkodat lämnas
det till stansning. I dag är tolv län
färdigstansade och två är klara för
stansning. Stansningen beräknas vara
avslutad i slutet av mars 1967.
Successivt som länen blir färdigstansade
påbörjas granskningskörningar.
Varje län skall enligt planerna genomgå
tre granskningsprogram. Efter avslutade
granskningskörningar kommer
publicering att ske i Statistiska Meddelanden.
Denna publicering påbörjas under
andra kvartalet 1967. Om granskningskörningarna
visar att materialet
är någorlunda tillförlitligt kommer vissa
preliminära data att göras tillgängliga
i någon form redan efter det första
granskningsprogrammet. Detta beräknas
i så fall kunna ske successivt från och
med februari.
Herr talman! Jag har velat lämna
dessa uppgifter. Om granskningsarbetet
kan försiggå i den takt och ge de resultat
som har förutsatts kan alltså en del
material bli tillgängligt från och med
februari månad. Däremot dröjer det
längre innan vi får ett tabellmaterial
som täcker hela landet.
Herr JANSSON (k):
Herr talman! Vid en tidigare undersökning
visade det sig att i Stockholm
fanns i runt tal 6 000 tomma lägenheter.
Av någon lokal undersökning som
senare har gjorts framgick att 9 000
35
Torsdagen den 8 december 1966 Nr 37
Svar på interpellation ang. åtgärder för att göra Kilsbergsområdet bättre tillgängligt
för fritidsändamål
lägenheter stod tomma. Min följdfråga
gällde närmast, om inrikesministern
kunde antyda huruvida antalet lägenheter
som står tomma har ökat. De är
naturligtvis uthyrda, men de användes
inte eftersom de personer som hyr dem
inte bor i Stockholm. Det är ett asocialt
förhållande att sådana personer
håller sig med lägenhet i exempelvis
Stockholm, där många människor saknar
lägenhet.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Tyvärr kan jag inte ge
något besked på den punkten.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 23
Justerades protokollet för den 2 innevarande
december.
§24
Svar på interpellation ang. åtgärder för
att göra Kilsbergsområdet bättre tillgängligt
för fritidsändamål
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade:
Herr
talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig, om jag är beredd
att vidtaga sådana åtgärder — t. ex. genom
en förflyttning av I 3 :s träningsläger
vid Falkasjön till annan plats och
i samband därmed en arrondering av
gränsen mellan träningslägret och fritidsområdet
— att kilsbergsområdet i
högre grad än som nu är fallet blir tillgängligt
för fritidsändamål.
I 3 :s träningsläger ligger inom området
för artilleriskjutfältet i Villingsberg.
Jag vill erinra om att fråga om utredning
angånde flyttning av skjutfiiltet
har upptagits i två likalydande
motioner i första och andra kammaren
vid årets riksdag. Dessa motioner är på
remiss till försvarets fastighetsnämnd.
Den nu ifrågasatta flyttningen av I3:s
läger hänger nära samman med ett
ställningstagande till motionerna. Jag
har under hand erfarit att fastighetsnämnden
har för avsikt att i sitt remissvar
även ta upp den av interpellanten
väckta frågan. Någon åtgärd från
min sida är därför inte för närvarande
aktuell.
Vidare anförde:
Herr ANDERSSON i Örebro (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
försvarsministern för svaret på min interpellation.
Frågan om det militära skjutfältet
i Kilsbergen har alltid varit ett stort
spörsmål för oss som bor i Örebro län.
Redan när skjutfältet planerades i detta
område restes genast motstånd från frilufts-
och naturfolk både mot tanken
och förslaget som sådant.
Under senare år har förtroendemännen
i kommuner som gränsar till området
och i närbelägna kommuner i
övrigt haft anledning att fundera mycket
över denna fråga. Jag vågar utan
överdrift påstå, att man på detta håll
har den uppfattningen att tillkomsten
av skjutfältet från flera synpunkter var
olycklig.
Jag hade för drygt ett år sedan anledning
att med försvarsministern ta upp
problemet beträffande skjutfältet i Kilsbergen,
nämligen i samband med att
de militära vinterfälttjänstövningarna
sammanföll med skolornas vintersportlov
— en fråga som för övrigt varje år
är aktuell eftersom man inte helt lyckats
genomföra en samordning mellan
skolornas vintersportlov och de militära
vinterövningarna. Jag vill dock inte
klandra militärledningen för detta förhållande.
Klart är emellertid att det är
ett problem både för den militära led
-
36 Nr 37 Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellation ang. åtgärder för att göra Kilsbergsområdet bättre tillgängligt
för fritidsändamål
ningen, för skolledningen och för föräldrarna,
att barnen skall vistas i omedelbar
anslutning till övningsområdet
med de risker detta medför.
Kilsbergen är i dag ett av Mellansveriges
förnämsta friluftsområden. Där
finns en terräng som passar för de flesta
av de friluftsaktiviteter som utövas.
Det korta avståndet dit för främst örebroarna
och karlskogaborna medför att
dessa med förkärlek söker sig till området.
Genom den starka expansion
som bilismen undergått har upptagningsområdet
utsträckts till att omfatta
hela länet, och därför gästas också området
under vackra vår-, höst- och vinterdagar
av tiotusentals friluftsälskare.
Ju snabbare friluftsaktiviteterna ökar,
desto större blir också trängseln i de
delar av Kilsbergen som står öppna
för allmänheten.
Jag har med det anförda, lierr talman,
velat belysa den stora betydelse Kilsbergen
har för friluftsfolket. Kraven
på ökat livsrum för friluftsfolket blir
därför självfallet allt starkare. Det är
också i Örebro län en allmän uppfattning,
att större hänsyn borde tas till
befolkningens berättigade önskan att
kunna använda Kilsbergen för fritidsändamål.
Jag har i min interpellation bl. a.
med anledning av att artilleriskjutskolan
i Villingsberg skall flytta till sitt
nya skjutfält i Älvdalen frågat försvarsministern,
om denne är beredd att medverka
till att 13 :s träningsläger vid
Falkasjön förläggs till annan plats. Detta
skulle möjliggöra en arrondering av
gränsen mellan friluftsområdet och det
område som I 3 begagnar, vilket skulle
innebära att denna del av kilsbergsområdet
i högre grad än tidigare varit fallet
blir tillgänglig för fritidsändamål.
Man kan t. ex. tänka sig en arrondering
av skjutfältsgränsen i dess nordöstra
del i en linje, som löper längs
vägen från Falkasjön till sjön Stora
Ymningen. Då skulle ett från frilufts
-
synpunkt värdefullt område bli tillgängligt
för allmänheten.
Försvarsministern säger i sitt svar,
att frågan om skjutfältets flyttning har
upptagits i två likalydande motioner i
första och andra kammaren, att dessa
motioner är på remiss till försvarets
fastighetsnämnd och att den av mig
ifrågasatta flyttningen av I3:s läger
sammanhänger med ett ställningstagande
till motionerna, varför fastighetsnämnden
i sitt remissvar har för avsikt
att ta upp den av mig i interpellationen
väckta frågan. Jag har därför ingen
anledning att orda mer i denna sak
men får väl återkomma när motionerna
tas upp till behandling i kammaren.
Avslutningsvis vill jag emellertid
framhålla för statsrådet, att den av mig
föreslagna åtgärden om förflyttning av
träningslägret trots allt endast är en
dellösning av skjutfältsproblemet. Vad
vi allmänt ser fram emot i Örebro län
är givetvis att hela kilsbergsområdet
blir fritt från militär och att skjutfältet
försvinner.
Herr ALLARD (s):
Herr talman! Jag vill först lämna en
förklaring till varför jag begärt ordet
i denna fråga. Jag var motståndare till
förläggning av ett skjutfält till Kilsbergen
1943 då riksdagen beslutade om
den saken. Tveksamheten var också
mycket stor i riksdagen, och andra kammaren
gick på avslagslinjen. Motivet
härför var att det ansågs olämpligt att
till skjutfält ta i anspråk ett område,
som är så utomordentligt passande för
friluftsliv.
När frågan sedan avgjordes i riksdagen
efter gemensam votering befarade
vi att skjutfältets förläggning skulle
väcka stor irritation bland allmänheten.
Det har visat sig att våra farhågor
varit riktiga, ty irritationen har stigit
för varje år och skjutfältet har kommit
att utgöra ett allt större hinder för allmänhetens
friluftsliv. Detta var anled
-
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
37
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
ningen till att jag tillsammans med några
medmotionärer till vårriksdagen
väckte den motion som försvarsministern
nu åberopat i sitt interpellationssvar.
Jag förstår mycket väl att försvarsministern
inte vill gå in på en saklig
prövning av frågan, då den alltså
redan är föremål för riksdagens prövning.
Jag vill tillägga ett par saker. Den
här frågan kan lösas tillfredsställande
endast på ett sätt, nämligen att skjutfältet
kommer bort, och förr eller senare
måste så ske. Herr Andersson i
Örebro har framhållit en annan lösning
som givetvis innebär en förbättring
av nuvarande förhållanden, men
då 13 som övningsfält använder just
den del av skjutfältet som gränsar till
Örebro-trakten uppstår speciella svårigheter.
Träningslägret vid Falkasjön
utgör ett mycket stort hinder. Nu föreligger
enligt uppgift planer på upprättande
av ytterligare ett sådant träningsläger
just i gränstrakterna, och
om detta träningsläger förverkligas
kommer irritationen att växa. Svårigheterna
för människorna i Örebro-trakten
att utnyttja Kilsbergen för friluftsliv
blir ännu större. Jag vill ge uttryck för
den förhoppningen att planerna på att
upprätta ytterligare ett träningsläger
för I 3 på skjutfältet stoppas, i varje fall
att de stoppas medan utredningen inom
försvarets fastighetsnämnd pågår.
I detta anförande instämde fru Rcnström-lngenäs
(s).
Härmed var överliiggningcn slutad.
§25
Svar på interpellationer och fråga ang.
principerna för statsverkets mottagande
av enskilda gåvomedel, m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:
Herr talman! Herr Kellgren har frågat
mig, om bestämmelser och regler
kommer att utfärdas från regeringens
sida som klarlägger när och under vilka
villkor statsverket får mottaga enskilda
gåvor.
Vidare har fru Nancy Eriksson frågat
mig, om en redogörelse kan lämnas
riksdagen dels för en sådan upplysningsverksamhet
som bedrivits med privata
medel, skänkta till en särskild
fond, dels bland vilka kategorier sådan
upplysning anses böra spridas, dels om
gåvomedlen befrias från skatt såsom avdrag
i privat verksamhet.
Herr Jansson har slutligen frågat
mig, om jag anser att utgifter för krigsmakten
bör täckas i annan ordning än
genom av riksdagen fattade beslut.
Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.
Utgifterna för det militära försvaret
skall givetvis — liksom i fråga om den
statliga verksamheten över huvud —-i princip bestridas från anslag som beviljas
i vanlig ordning.
Gåvor och donationer kan dock ges
till det militära försvaret lika väl som
till andra statliga ändamål. Gåvor får
emellertid inte tas emot utan tillstånd.
En särskild kungörelse finns om mottagande
för statsverkets räkning av gåvo-
och donationsmedel. Enligt kungörelsen
handhas tillståndsgivningen
av den myndighet som är redovisningsskyldig
för medlen gentemot statsverket.
Kungl. Maj :ts tillstånd fordras om
mottagandet kan antas medföra framtida
kostnad för statsverket eller om
medelsbcloppet överstiger 50 000 kronor.
Vid prövningen av gåvoärenden
gör sig åtskilliga synpunkter gällande.
Justitiekanslern har i samband med
det ärende som föranlett frågorna pekat
på att det kan komma i fråga att
avvisa gåvomedel därför att det ändamål
som iir förknippat med medlen är
av sådan beskaffenhet, att det inte kan
eller lämpligen bör fullföljas av statligt
38
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
organ. Syftet med en gåva kan vidare
vara att tillgodose ändamål för vilket
statsmedel redan utgår. Fråga uppkommer
då om gåvomedel bör få anlitas för
ändamålet. Slutligen betonar justitiekanslern
att det vid mottagande av gåvomedel
kan vara av betydelse vem
som är givare.
Beträffande de nu aktuella fonderna,
försvarsupplysningsfonden och krigsmaktsfrämjandefonden,
visar en undersökning
som jag har låtit göra att en
stor del av den förstnämnda använts
till trycksaker, bl. a. ett sammandrag
av ÖB 65 och inköp av tidskriften Vårt
försvar. Sammandraget och tidskriften
har bl. a. distribuerats till totalförsvarsmyndigheter,
pressen, universiteten och
olika organisationer. Den senare fonden
har nästan uteslutande utnyttjats
för representation och andra likartade
ändamål.
Bidrag till fonder för sådana ändamål,
som det varit fråga om i detta fall,
är inte avdragsgilla vid självdeklaration.
Justitiekanslern har uttalat att det
med fog kan hysas tvekan om det principiellt
lämpliga i att överbefälhavaren
och försvarsstabschefen förfogar över
från enskilt håll skänkta medel för ändamål
varom här är fråga. Justitiekanslern
har tillagt att han för egen
del anser att gåvomedlen inte bort mottagas.
Jag ansluter mig helt och fullt
till justitiekanslerns uppfattning.
Vad som här förekommit aktualiserar
frågan huruvida gällande bestämmelser
är lämpligt utformade. Denna fråga
kommer att övervägas inom regeringen.
Vidare anförde:
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka för
det rakt på sak gående svar, som jag
har fått av försvarsministern. Det har i
detta fastslagits att statliga myndigheter
får mottaga privata medel för statsverkets
räkning, om tillstånd gives av den
som har redovisningsansvar gentemot
statsverket. Det gäller om inte gåvan är
för stor; det belopp som nämnts är
50 000 kronor. Gäller det större belopp
skall Kungl. Maj :ts tillstånd inhämtas.
Inom försvaret har tydligen gåvor
givits som totalt har varit över 50 000
kronor. I det nu påtalade fallet har det
varit 100 000 kronor. Då inställer sig
frågan: Betyder detta att gåvorna inte
får överstiga 50 000 kronor vid ett tillfälle?
Kan man ta emot 49 000 kronor
år efter år utan att behöva be Kungl.
Maj :t om lov? Det är en fråga som man
gärna vill ha besvarad, utöver vad som
har kommit fram i interpellationssvaret.
En annan fråga gäller: Bör inte sådana
gåvor stå inne på ett fondkonto?
Kan man låta fondkontot hållas relativt
lågt och ändå kalla medlen för
fondmedel och behålla de andra pengarna
helt privat, förvarade i en byrålåda
eller i sin egen börs? Jag har själv
en forskningsfond, och jag kan inte föreställa
mig att jag som ordförande i
den fondstyrelsen skulle kunna behålla
medel hemma — alltså inte innestående
på kontot — och sedan låta dem flyta
in då och då utan att det från början
skett en ordentlig redovisning. Är det
möjligt att göra på det sättet?
JK har påpekat att rätten att mottaga
gåvor också är beroende av vilket ändamål
de är avsedda för. Man frågar då:
Är det ett juste ändamål om en verkschef
får ett belopp för att höja sitt representationskonto?
I raden av ändamål
förekommer exempelvis luncher och
middagar —- det har även sagts att en
del av beloppet användes för att sprida
ÖB 65. Detta kan dock inte ha kostat
så värst mycket av den stora summa
som totalt har utgetts för representation
och försvarsupplysning. Man har
bl. a. upptagit ett par middagar för politiker,
och jag har i min fråga sagt att
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
39
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
det var av intresse att få veta vilka som
behövde försvarsupplysning på detta
extra sätt. Socialdemokraternas och
högerns ledare har tydligen inte behövt
det, utan det är centerns och folkpartiets.
Jag tror att det i så fall är en felbedömning.
Det har inte f. ö. kommit något svar
på vilka grupper som man har ansett
böra stimuleras med dessa extra anslag
till ökade försvarsinsikter och ett ökat
försvarsintresse. Bland dem som har
förekommit är underligt nog en del av
försvarets egna. Det har skett i form av
födelsedagsgåvor till anställd personal
och det är gåvor till medlemmar av
kungahuset, till överstar o. s. v. Har
denna stimulans ansetts vara väsentlig
för krigsmaktens främjande eller
för att sprida försvarsupplysning? Jag
vet att i min fondstyrelse får vi vara
mycket noga med att icke gå utöver de
ändamål, som fonden instiftats för. Och
då frågar jag mig: Ryms detta inom
fondens ram? Det kanske är lättare att
förstå att militärledningen har behövt
höja sin kapacitet genom att låta sig hli
bjudna på kaffe. Man frågar sig emellertid
varför storfinansen skall hjälpa till
med detta.
Vi har organ -—- för att nu vara allvarliga
—• för försvarsupplysning, vi
har Folk och Försvar. Det är ett organ,
där folkrörelserna är inkopplade. Till
detta lämnar både Arbetsgivareföreningen
och LO bidrag. Det hade varit
möjligt för Arbetsgivareföreningen att
lägga hela den pott, som de vill ge till
försvarsupplysningen, i det organet.
Det skulle inte ha klandrats.
Jag vill från början säga ifrån att det
faller ingen skugga på dem som blivit
bjudna på middag genom dessa pengar
eller på annat sätt kommit i åtnjutande
av välvilja. Vi hade en klockare i min
församling som tog och drack upp nattvardsvinet
och bjöd flera i församlingen,
bl. a. prästen. Det föll ingen skugga
på vare sig prästen eller de andra. Inte
heller kan det i det nu aktuella fallet
bli fråga om något klander mot dem som
ovetande kommit med i sammanhanget.
Men saken blir särskilt allvarlig när
mycket stora ekonomiska avgöranden är
beroende av en verkschef. Vi behöver
bara nämna projektet Viggen som det
talades om under debatten här i går, då
det framhölls att det omfattande utvecklingsarbetet
krävt mycket pengar, som
satsats från både statligt och enskilt
håll. Och vi vet att om man skall kunna
få ut något av detta utvecklingsarbete,
så är det just försvarsmyndigheterna
som skall bestämma sig för projektet.
Caesars hustru får inte ens misstänkas
-— eller, som en riksdagsman sade
en gång: Potifars (!) hustru får inte
ens misstänkas. Och jag måste säga, att
olämpligare samröre än det som här
uppenbarligen förekommit mellan en
av de största statliga beställarna och en
av storfinansiärerna inom svenskt näringsliv
kan inte tänkas. JK har ju också
uttalat att det »med fog kan hysas
tvekan om det pricipiellt lämpliga i att
överbefälhavaren och försvarsstabschefen
förfogar över från enskilt håll
skänkta medel för ändamål varom här
är fråga». Utan att ifrågasätta JK:s auktoritet
vågar jag påstå, att för vanliga
människor råder det inget tvivel om
att detta är något mycket olämpligt —-det är något som helt strider mot svensk
förvaltningspraxis.
Min slutsats är att ytterligare undersökningar
bör göras för att det skall
kunna fastställas från vilken verksamhet
dessa pengar har tagits. Den som
lämnat pengarna är ju en finansiär med
många olika verksamhetsområden, och
det kan vara intressant att få veta från
vilket område pengarna kommit. Det
står bl. a. i interpellationssvaret att det
»vid mottagande av gåvomedel kan vara
av betydelse vem som är givare». Frågan
om arten och ändamålet kommer
alltså in i bilden.
Jag har vidare frågat, om dessa peng -
40
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
ar är avdragsgilla vid beskattning. Det
är de uppenbarligen inte, enligt vad
som framgår av svaret.
En fråga som också borde ytterligare
undersökas är om fondmedel får handhas
av en enskild företrädare för fonden
och så att säga förvaras i den egna
portmonnän. Jag tycker att det vore
otäckt om så skulle vara fallet.
Vidare bör det undersökas i vad mån
födelsedagsgåvor och fotografier bör
betraktas som försvarsupplysning.
Det är av intresse att få klart vilken
upplysning som har lämnats. I svaret
står bl. a. att medlen till viss del använts
för att göra ett sammandrag av ÖB 65.
Men det kan ju inte ha kostat så mycket,
utan större delen av pengarna har
väl gått till annat slags upplysning.
Vi har vid tidigare tillfällen i riksdagen
behandlat motioner som gällt mutor
och bestickning av statstjänsteman.
Vi kom då fram till att en blombukett
för högst 50 kronor exempelvis på en
femtioårsdag till nöds kunde anses vara
juste. Detta kunde alltså en statstjänsteman
få ta emot från någon som
han har affärsförbindelse med i tjänsten.
Däremot tror jag att en sådan tolkning
av bestämmelserna som gjorts
inom försvaret den gången skulle varit
helt omöjlig för riksdagen att godtaga.
Man var inom alla partier ganska upprörd
över att det över huvud taget kunde
förekomma något slags överlämnande
av gåvor till en statligt anställd i sådana
sammanhang. Jag tror att den
uppfattningen inte har svängt utan att
det fortfarande anses olämpligt med sådana
gåvor. Riksdagens uttalande att
gåvor av detta slag inte får överstiga
50 kronors värde står alltså fast.
I en tid när vi måste bära stora försvarskostnader
och inte minst måste
övertyga de flesta människor om att
dessa stora kostnader är nödvändiga,
är det mycket olyckligt att tvivel på
handhavandet av förvaltningen inom
försvaret kan uppstå. Trots att kostnaderna
alltså är mycket stora för försvaret
måste det vara riktigast att via de
statliga utgifterna tillfredsställa de behov
som föreligger. Man skall alltså inte
ha privata medel som skarvar i, där
mera pengar behövs. Huruvida representationsanslaget,
som nu för överbefälhavaren
är 7 000 kronor, är för litet,
har jag svårt att bedöma. Jag kan mycket
väl tänka mig att det krävs en hel
del pengar därutöver, men då bör väl
behovet i vanlig ordning prövas. Jag
frågar mig om man i petitan begärt mer
i representationsanslag och om detta
skett med hänvisning till att för försvarskraftens
främjande och försvarsupplysningen
krävs speciella gåvor till
folk som är verksamma inom försvaret,
vidare till att ÖB:s magnificens bör fotograferas
och fotografiet bortskänkas
för försvarskraftens stärkande.
Jag anser det tacknämligt att statsrådet
med eftertryck framhåller att bestämmelserna
om gåvor och fondmedel
i statsförvaltningen från privat håll
skall omprövas. Det får dock inte betyda
att man slätar över det som varit.
Bestämmelserna har uppenbarligen inte
varit så suddiga att man behövt missförstå
dem på det sätt som skett inom
försvaret. Tvärtom tror jag att man
förstått bestämmelserna ganska väl och
velat kringgå dem genom att bilda en
fond, vilket vi alltså inte kan ursäkta,
allra helst som alla pengar tydligen inte
satts in i fonden. Man har bara matat
in 10 000 kronor i stöten och behållit
resten vid sidan om för att fylla på vid
behov.
Tillvägagångssättet kan inte ursäktas,
och jag förutsätter att affären får
ett allvarligare efterspel än den hittills
fått. Försvarsförvaltningens anseende
och respekten för statsförvaltningen
över huvud taget är allvarligt skadade.
Tron på integriteten undergrävs genom
dylika företeelser. De kan väcka löje —
vilket naturligtvis skett — men det
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
41
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
finns också en allvarligare sida. Jag
hoppas att reaktionen från statsmakternas
sida blir mera påtaglig än den
varit. Allmänheten har reagerat mycket
starkt och har oerhört svårt att inse att
de regler som gäller för statsförvaltningen
i övrigt inte skall gälla för försvaret.
Herr KELLGREN (s):
Herr talman! Jag ber att på sedvanligt
sätt få tacka försvarsministern för
det svar jag erhållit på min interpellation.
I tre väsentliga avseenden ger svaret
mycket klara besked. För det första
har inte försvarsministern och därmed
inte heller regeringen haft kännedom
om fondernas existens och självfallet
inte heller kunnat lämna sitt medgivande
till upprättandet av dessa fonder.
För det andra delar försvarsministern
justitiekanslerns uppfattning att
gåvomedlen inte bort mottagas. För det
tredje kommer frågan, huruvida gällande
bestämmelser är lämpligt avvägda,
att närmare övervägas inom regeringen.
Därmed skulle jag kanske kunna sätta
mig ned och anse att svaret är helt tillfredsställande,
vilket det givetvis är,
men den fråga vi här diskuterar har en
stor principiell innebörd. Och den har
i detta alldeles speciella fall en särskilt
allvarlig karaktär.
Jag kommer att hålla mig till det
skriftliga materialet i denna affär, JK:s
skrivelser dels till chefen för försvarets
civilförvaltning generaldirektör Lundberg,
dels den skrivelse som riktats
till nuvarande överbefälhavaren general
Torsten Rapp, båda daterade den
25 november 1966, dels till den redovisning
som lämnats i Expressen den
4 december 1966. Jag kommer i allra
främsta rummet att uppehålla mig vid
den s. k. krigsmaktsfrämjandefonden
som disponeras av överbefälhavaren.
Jag kommer inte att uppehålla mig vid
försvarsupplysningsfonden vars medel
2* — Andra kammarens protokoll 1966.
disponeras av chefen för försvarsstaben.
Enligt vad som framgår av handlingarna
och av svaret från försvarsministern
kan man nämligen inte anse
att den senare fonden använts på sådant
sätt att det föranleder egentlig anmärkning.
Den har använts för trycksaker,
för framställning av ytterligare
exemplar av ÖB 65. Den fond däremot
som är till för krigsmaktsfrämjande har
främst använts för s. k. representation.
Jag vill, herr talman, först nämna ett
par fakta. JK har klart uttalat det
olämpliga i att det läggs upp sådana
fonder. Fondernas storlek framgår av
dessa offentliga handlingar. Det visar
sig att tekn. dr Marcus Wallenberg har
lämnat ett bidrag som inklusive räntor
uppgår till 88 849:16 kronor. Det har
skett sedan 1961. Vidare har Svenska
arbetsgivareföreningen lämnat bidrag
till dessa fonder med sammanlagt
20 000 kronor, varav 10 000 kronor är
de pengar som tjuven lagt beslag på.
Det är sålunda inte små belopp det är
fråga om utan betydande penningbidrag,
av den storleksordning att man
verkligen frågar sig hur det varit möjligt
att utan vidare skaffa så mycket
pengar. Det är ju inte särskilt vanligt
att man i statsförvaltningen för ändamål
som man anser att man inte fått
tillräckliga medel för, skaffar pengar
på detta sätt.
Det hade väl i och för sig inte varit
anledning att rikta någon som helst
anmärkning ifall man ansett att uppgiften
är så betydelsefull att man behövde
mera pengar och därför hade vänt sig
till allmänheten och sagt: »Ni som är
försvarsintresserade, lämna ett bidrag
på en krona eller en tia för att försvaret
skall kunna visa allt vad försvarets
ansvariga vill kunna visa upp i fråga
om behov och uppgifter.» Det hade väl
heller inte varit onaturligt, om man för
sådana uppgifter vänt sig till kolleger
— till alla officerare, underofficerare
och underbefäl, ja även till värnpliktiNr
37
42
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
ga — och framhållit att frågan är så
viktig och försökt få en krona här och
en tia där. Eller om man vänt sig till
försvarsindustrierna och öppet sagt att
man behöver pengar. Allra naturligast
hade förstås varit att man vänt sig
till staten, till skattebetalarna och riksdagen
och sagt: »Vi har för litet representationspengar
och för små medel till
upplysning. Är statsmakterna villiga att
anslå mera medel eller åtminstone medge
omfördelning av redan givna anslag?»
Eftersom försvarsanslagen rör
sig om miljardbelopp torde det inte
vara så svårt att finna utrymme för ett
ökat anslag för t. ex. överbefälhavarens
representation.
Dessa vägar har man emellertid inte
valt. Av de offentliga handlingarna
framgår klart att det är överbefälhavaren
som har tagit initiativet. Han liar
vänt sig till en privatperson, tekn. dr
Marcus Wallenberg, och till en organisation,
Svenska arbetsgivareföreningen,
vilka har ställt medel till förfogande.
Jag skall inte längre uppehålla mig
vid detta samband mellan bl. a. en
storfinansiär och bidrag till ifrågavarande
ändamål. Det är uppenbart att
ett sådant samband inte kan anses riktigt
eller lämpligt. Det framgår av pressens
och av allmänhetens reaktioner, att
det tvärtom är helt olämpligt. Det står
numera också klart, att överbefälhavaren
har kommit till samma insikt. I
tjänsteanteckningar i anledning av samtal
med general Rapp har justitiekanslern
noterat, att general Rapp den 11
november 1966 meddelat att han kommer
att avveckla ifrågavarande två fonder
utan att dessa tillföres ytterligare
medel.
Därmed tycker man kanske att denna
sak skulle vara helt utagerad. Generalen
Rapp har också meddelat att han själv
kommer att ersätta de stulna pengarna.
Den lille tjuven, den snattande ordonnansen,
som i detta fall visserligen kan
sägas omedvetet ha kommit att spela
en ur allmän medborgerlig synpunkt
förtjänstfull roll, får väl sitt straff.
Pressen förhåller sig också tyst. Det
har förekommit några smärre kommentarer
i huvudstadspressen, men man
kan inte påstå att dessa har varit särskilt
oroande. I dag kan vi i Svenska
Dagbladet läsa ett utdrag ur en artikel
i Nya Wermlands-Tidningen, där tidningen
talar om att saken väl inte är
så märkvärdig. Det hela beror ju på
att överbefälhavaren har fått otillräckliga
representationsanslag. Allt håller
sålunda på att återgå till ordningen.
Svampen på! Det skall bli tyst i salen.
Men, herr talman, det finns anledning
att noggrant studera de offentliga handlingarna
i saken. Det får inte bli tyst.
Jag skall gå till en i detta sammanhang
väsentlig handling, »Tjänstereglemente
för krigsmakten». I kap. 6. mom. 9 står
följande: »Krigsman får icke utan tillstånd
för förhållande, som rör tjänsten,
motta gåva eller annan förmån av enskilda
inom förband (avdelning) eller
eljest av enskild person eller av enskilt
sällskap, förening, bolag eller annan
sammanslutning.» Litet längre ned fortsätter
texten: »Tillstånd att motta gåva
eller annan förmån beviljas av vederbörande
regementschef (motsv.) eller
högre chef.»
Detta tjänstereglemente för krigsmakten
måste gälla för alla. Det måste gälla
för den menige, för vice korpralen, ja
för alla ända upp till högste chefen.
Nu kan det visserligen göras gällande
att det i detta fall inte varit fråga om
någon personlig gåva. Det är i och för
sig riktigt, men det är fråga om en »annan
förmån». Ty det måste väl anses
vara en förmån att få ta emot en förstärkning
av representationspengarna.
När det gäller löner och liknande har
jag inte hört talas om annat än att man
betraktar representationspengar som en
förmån. Man kan alltså inte komma till
någon annan slutsats än att detta faller
under kap. 6 mom. 9. Att så är fallet
Torsdagen den 8 december 1966 Nr 37 43
och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
Svar på interpellationer
enskilda gåvomedel, m. m.
framstår än tydligare när man studerar
hur dessa gåvomedel har använts — till
den saken skall jag återkomma senare.
ÖB kan inte betraktas som annat än
jämställd med en verkschef: han har
samma ställning som cheferna för exempelvis
medicinalstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen eller något annat
liknande verk. Jag kan därför inte
komma till en annan slutsats än att han
borde ha begärt Kungl. Maj :ts tillstånd
att ta emot dessa gåvor.
Enligt kungörelsen den 4 juni 1954
(nr 366) måste Kungl. Maj :ts tillstånd
inhämtas för att man skulle få motta
sådana gåvomedel om beloppet översteg
10 000 kronor. Man har hela tiden sett
till att ingen av de två fonderna har
överstigit 10 000 kronor. Enligt en ändring
av kungörelsen i juni 1962 höjdes
maximibeloppet till 50 000 kronor, och
man skulle alltså kunna göra gällande
att fonderna hållit sig inom detta belopp.
Men så är inte fallet. Krigsmaktsfrämjandefonden
fick 20 000 kronor
budgetåret 1962/63, 10 000 år 1963/64,
5 000 kronor år 1964/65 och 15 000 kronor
år 1965/66 plus de 10 000 kronor
som stulits ur kuvertet i skrivbordslådan.
Dessa belopp överstiger 50 000 kronor.
Hur man än räknar och oavsett om
man tar hänsyn till kungörelsen från
1954 eller till kungörelsen enligt dess
lydelse 1962, kan jag inte finna annat
än att vederbörande misstolkat bestämmelserna
— jag skulle vilja säga medvetet
vantolkat bestämmelserna.
Detta framgår också vid en granskning
av vad justitiekanslern sagt. ÖB
har nämligen gjort en språklig tolkning
som är mycket graverande. ÖB har i sin
framställning anhållit om tillstånd att
upprätta två fonder om vardera 10 000
kronor och att få ta emot gåvomedel —
alltså i obestämd form. I svaret från
försvarets civilförvaltning ger förvaltningen
honom rätt att ta emot gåvomedlen
— svaret avser alltså endast det
vid detta tillfälle begärda tillståndet
beträffande två fonder på 10 000 kronor
vardera. Inom försvarets civilförvaltning
har man aldrig tänkt sig att fonderna
på detta sätt skulle kunna fyllas
på. Detta har också föranlett justitiekanslern
att i sin skrivelse uttala att
det ligger i sakens natur att beslutet
icke gärna kunde ha annan innebörd
än den, att dessa medel skulle få tillföras
fonden en gång. Detta har också
föranlett justitiekanslern att, som jag
tycker ganska orättvist, rikta anmärkningar
mot försvarets civilförvaltning
för att den inte sett upp, liksom han
riktat anmärkningar mot försvarets civilförvaltning
för att inte ha tagit reda
på vem som skänkt gåvomedlen.
Herr talman! Slutsatsen blir såvitt jag
kan förstå att det här förekommit ett
systematiskt undanhållande av uppgifter
som högre chef borde fått ta del av.
Detta faller under vad som stadgas i
tjänstereglementet för krigsmakten, kap.
6, mom. 9. Man har underlåtit att underrätta
högre chef, trots att man är
skyldig att göra det. Man har systematiskt
sett till att man till nöds skulle
kunna låta bli att underrätta högre
myndighet, i detta fall regeringen.
Jag övergår så till principerna för
användningen av gåvomedlen. Man kan
verkligen ställa frågan — det har redan
fru Eriksson i Stockholm gjort — huruvida
det varit avsikten med tillkomsten
av fonderna att medlen skulle användas
på sätt som skett. Utspisning i form av
representation kan väl till nöds betraktas
som en lämplig form att bedriva
försvarsupplysning. Det är ganska
många personer som på detta sätt fått
del av representationen — antecknade
är 741 personer: ambassadörer, industrichefer,
politiker, högre officerare;
80 procent av medlen har gått till detta
ändamål. Antagligen är det betydligt
fler personer som har utspisats, men
det är en sak för sig.
Det är också en sak för sig att vederbörande
bedrivit PR för sig sjiilv genom
44
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
att dela ut foton och signerade porträtt
av sig själv, plaketter, manschettknappar
— spontant utdelade eller skänkta
på mer systematiskt sätt — påskäggen
inte att förglömma. Men det bryr jag
mig inte om i och för sig; det kan man
till nöds acceptera. Det kan kanske
sägas ligga i själva begreppet PR att
överbefälhavaren, som personifierar
försvarsmakten, måste driva försvarets
PR-verksamhet i denna form. Men det
anmärkningsvärda är — vilket fru
Eriksson redan påtalat ■— att dessa
krigsmaktsfrämj andemedel använts till
gåvor som inte kan betecknas som någonting
annat än högst privata, personliga
gåvor.
När försvarsstabschefen Almgren fyllde
50 år fick han enligt uppgifterna en
gåva av försvarsmaktens högsta chef
för 194 kronor 40 öre som utbetalades
ur denna fond. När generalen Thunberg
fyllde 50 år fick han två trädgårdsstolar
av impregnerat trä till ett värde
av 244 kronor, och även dessa medel
togs ur fonden. När ett par industrichefer
fyllde år — hur många år de
fyllde står inte angivet — fick dessa
två tillsammans presenter till ett värde
av 160 kronor.
Men, herr talman, kan man anse att
detta är förenligt med ändamålet för
denna fond? Kan man säga att detta är
rätt handlat gentemot dem som givit
dessa medel? Vad säger tekn. dr Marcus
Wallenberg och vad säger styrelsen för
Svenska arbetsgivareföreningen? Har
de tänkt sig att dessa medel skulle användas
på detta sätt? Jag kan aldrig
föreställa mig att dr Wallenberg eller
Svenska arbetsgivareföreningen något
enda ögonblick har drömt om att pengarna
skulle användas för att lämna personliga,
privata gåvor. Jag utgår ifrån
att det förhåller sig så, men jag vill
gärna reservera mig. Kanske har man
när gåvorna överlämnades sagt att de
kom från krigsmaktsfrämjandefonden.
Det är möjligt att det förhåller sig på
det sättet. I så fall hoppas jag att gåvomottagarna
riktat sitt tack just till fonden,
och om något tack ännu inte har
framförts, har gåvomottagarna tillfälle
att nu framföra detta till dem som lämnat
bidrag, nämligen dr Marcus Wallenberg
och Svenska arbetsgivareföreningen.
Jag tror att det är klokast att de
riktar sitt tack till båda bidragsgivarna,
ty det är svårt att avgöra varifrån pengarna
har kommit.
Det hela är upprörande också med
hänsyn tagen till dem som fått dessa
presenter. Det är förolämpande mot
dem som fått gåvor, därför att de inte
vet vem som är den rätte givaren. Nej,
det är detta som jag tycker är det mest
obehagliga i denna affär.
Ilerr talman! Man kan tycka att detta
är en olustig historia. Man kan tycka
att den är beklämmande, man kan tycka
att det är en obehaglig affär. Men tyvärr
är det som här förevarit mer än så.
Antag nämligen att chefen för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen hade tyckt
att allmänheten i vårt land inte har
klar förståelse för hur viktigt det är
med vägar. Så går han till Skånska
Cement och säger: »Jag har för litet
pengar för att sprida upplysning om
hur dåliga våra vägar är. Jag behöver
pengar.» Så får han 10 000 kronor av
Skånska Cement. Sedan använder han
pengarna för representation i stor skala.
Han använder dem till att bjuda herrar
Ohlin och Hedlund på lunch och han
talar vägar med dem. Antag vidare att
generaldirektörens överdirektör hade
fyllt 50 år. Då hade generaldirektören
för väg och vatten sagt: »Ja, jag tar väl
av Skånska Cements pengar och ger honom
en 50-årspresent!»
Antag att generaldirektören för medicinalstyrelsen
hade vänt sig till Astra
och sagt: »Svenska folket har inte klart
för sig hur viktigt det är att medicinera
riktigt. Jag behöver pengar för att sprida
upplysning.» Så får han 10 000 kronor
av Astra. Sedan fyller överdirek
-
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
45
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
tören i medicinalstyrelsen 50 år, varpå
generaldirektören betalar födelsedagspresenten
med hjälp av Astras pengar.
Jag kan inte finna annat än att dessa
jämförelser är precis analoga. Vad
skulle ha hänt om ett statsråd skulle
ha använt fondmedel på detta sätt för
att ge presenter till sina egna kolleger?
Jag tror inte att någon av dessa generaldirektörer
skulle ha blivit gammal
på sin post, om så hade skett, och jag
är alldeles övertygad om att ett statsråd
som handlade på detta sätt inte
skulle få sitta kvar i sin bänk.
Gäller andra regler för öB-ämbetet
än för förvaltningen i övrigt? Har chefen
för detta stora ämbetsverk någon
särställning? Det kan han naturligtvis
inte ha! Om han skulle ha någon särställning
skulle det vara den att reglerna
borde vara skarpare och klarare
utformade för honom. Beträffande försvaret
rör det sig nämligen om mycket
mera pengar — det rör sig om 4,8 miljarder
innevarande budgetår. Vidare är
han chef för inte mindre än 52 000 fast
anställda. Inom försvarsindustrierna
finns dessutom cirka 60 000 anställda.
Han är också högste chef för 56 000
värnpliktiga. Det rör sig alltså om det
kanske största företaget i vårt land. Den
verksamhet som han är chef för innebär
dessutom att de yttersta uppoffringar
kan krävas av det svenska folket.
Det måste därför ställas stora krav
på den som innehar posten som överbefälhavare.
Herr talman! För min del anser jag
att förtroendet är förbrukat. Om vederbörande
själv inte inser detta bör i stället
Kungl. Maj:t handla.
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Herr JANSSON (1c):
Herr talman! Jag ber att få tacka
för svaret på min enkla fråga. Eftersom
denna enkla fråga kom att följas av
två interpellationer har möjlighet beretts
till ett mera uttömmande meningsutbyte
i fråga om gåvomedlen till vissa
fonder.
Denna fråga är mycket intressant
och viktig. Man kan därför möjligen
beklaga att det mest »försvarsvänliga
partiet», högerpartiet, är så fåtaligt representerat.
Fru Eriksson i Stockholm och herr
Kellgren har redan anfört huvuddelen
av vad jag hade tänkt säga. Men jag vill
ändå anföra några synpunkter.
Till de företag som har mycket stor
betydelse för materielleveranserna till
armén hör AB Bofors, SAAB, Alfa-Laval
AB, Asea, Atlas Copco, Telefon AB L M
Ericsson, Scania-Vabis, Svenska Ackumulator
AB Jungner, AB Svenska Fläktfabriken,
AB Svenska Järnvägsverkstäderna,
AB Astra, Nitro Nobel AB, Svenska
Dataregister AB, Stal-Laval Turbin
AB, Injector Company AB, Sicklaverken
AB, Björneborgs Järnverk, Sieverts Kabelverk
AB, AB Gylling & Co, Jönköpings
Motorfabrik, Aug. Stenman AB
och många fler — jag nämner endast
några. En del av dessa företag har mycket
stora leveranser till försvaret. Alla
är medvetna om att den generöse givaren
till de fonder som här diskuteras
har en mycket stabil ställning i dessa
företag.
Jag tycker att det är angeläget att
försvarsministern först — med anledning
av att de aktuella gåvomedlen använts
till representation — svarar på
frågan om den militära ledningen har
begärt väsentligt större anslag till representation
än vad man fått.
Det har i försvarsministerns svar redogjorts
för de ändamål till vilka dessa
pengar har använts. De har bl. a. tagits
i anspråk för att sprida skriften
ÖB 65. Jag skall inte gå in på någon
sakbehandling av denna skrift utan vill
bara anmäla att min uppfattning inte
överensstämmer med vad som anföres
i den näst största rubriken i densamma,
46
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
där det heter: Spänningen i världen
består — inga verkliga nedrustningstendenser.
Detta är inte helt korrekt och
ger enligt min mening inte en fullständig
bild av den utrikespolitiska och
militära problematiken.
Det andra ändamål till vilket gåvomedlen
gått är enligt försvarsministern
spridning av skriften Vårt Försvar. Det
kan ha sitt intresse att något granska
denna tidskrifts profil. Enligt vad tidskriften
själv anser skapades dess profil
under »försvarsdebatterna år 1890».
Tidskriften utges som bekant av Allmänna
försvarsföreningen och är egentligen
ett inofficiellt militärt propagandainstrument.
I en nyligen utkommen bok med den
inte helt oemotsagda titeln »Svensk militär
tänker» karakteriseras denna tidskrift
såsom konservativt renlärig.
Varför användes gåvomedlen just för
att sprida denna tidskrift? Tidskriften
är som regel mycket följsam gentemot
överbefälhavarens intentioner och har
en starkt kritisk inställning till de ramar
för försvaret som riksdagen dragit
upp.
I nr 3/1965 av denna tidskrift understryker
man överbefälhavarens åsikt att
den år 1964 fastställda målsättningen
för krigsmakten egentligen är alltför begränsad,
men man anser sig på samma
gång utan svårighet kunna ställa sig
bakom ÖB när denne i ÖB 65 inte vill
framlägga något preciserat förslag till
en vidgad målsättning. Något eget förslag
till målsättning har tidskriften inte
heller, men det är ganska karakteristiskt
för dess allmänna linje att den
uttalar att försvaret »redan är krympt
under minimigränsen». Det är alltså för
att sprida denna tidskrift som man använt
en del av gåvomedlen.
Jag skulle vilja fråga försvarsministern
om inte också, såsom framgår av
en pressuppgift, en del av dessa gåvomedel
använts till presskonferenser som
ÖB genomfört. Jag tänker härvid på de
presskonferenser, där ÖB klargjorde sin
ståndpunkt i kärnvapenfrågan.
En eftermiddagstidning har vidare
beträffande utnyttjandet av dessa medel
bidragit med en redogörelse, vilken
kompletterar försvarsministerns framställning.
Vissa av dessa utgifter kan vara av
betydelse. Vid luncher har samtliga
partiledare fått favören att orienteras
om den militära problematiken. För utdelning
av foton av ÖB o. d. förstår
jag att det kan behövas särskilda fonder,
då sådant väl inte kan räknas som
led i den militära beredskapen. Detsamma
gäller chockladpåskäggen i samband
med ÖB:s USA-resa. Däremot undrar
jag om inte reparation, för kr. 3: 85, av
ÖB:s portföljer, i vilka han skall bära
sekretessbelagda handlingar, rimligen
kunde betalas med pengar från de fem
miljarder som riksdagen anslår.
I försvarsministerns svar är vissa uttalanden
inte riktigt klara, och jag skulle
därför vilja få ett par förtydliganden.
Vill försvarsministern dechiffrera
den formulering i vilken justitiekanslern
åberopas och där det står: »Slutligen
betonar justitiekanslern att det
vid mottagandet av gåvomedel kan vara
av betydelse vem som är givare.» Jag
har litet svårt att förstå innebörden
härav, men utgår ifrån att det inte menas
att man måste vara ordförande i
Scania-Vabis, L. M. Ericsson eller ASEA
för att vara givare.
Får jag också fråga försvarsministern
med anledning av att regeringen överväger
att ge gällande bestämmelser
lämplig ny utformning, om han inte
kan reflektera på att över huvud taget
slopa alla fonder av det här slaget som
ett led i en diskuterad och av många
anbefalld större öppenhet i fråga om
försvaret? Personligen tror jag att mycket
vore vunnet, om alla fonder av det
här slaget slopades. Om jag har räknat
rätt uppgår de till 33 stycken, varav
vissa bär namn av sådana personer,
Torsdagen den 8 december 1966 Nr 37 47
och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
Svar på interpellationer
enskilda gåvomedel, m. m.
som under tidigare årtionden spelat en
viss roll inom svenskt försvar, men
kanske inte på ett alltid så hedrande
sätt.
Herr Kellgren talade om den värnpliktige
ordonnansen som gjorde sig
skyldig till tillgrepp i ÖB:s kassaskåp.
Jag vet inte om vederbörande är dömd.
Man skulle möjligen kunna säga att, inte
vid brottets begående men väl efteråt,
har vissa förmildrande omständigheter
framkommit tack vare den offentlighet
som ändå kommit till stånd i frågan.
Jag vill härmed sluta mitt anförande
och avvaktar bl. a. svar på de frågor
som fru Nancy Eriksson, herr Kellgren
och jag ställt.
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag skall först försöka
besvara de frågor som ställts till mig.
Fru Nancy Eriksson frågade om kostnaderna
för de trycksaker som bekostats
med pengar ur försvarsupplysningsfonden,
och där har tilltrycket till
ÖB 65 kostat 10 000 kronor och till Vårt
Försvar 4 800 kronor.
Vidare frågade fru Eriksson om ÖB
bara har de angivna 7 000 kronorna för
täckande av representationskostnader.
Där kan jag svara att utöver de pengarna
kan ÖB begära — och har också begärt
— att medel ur anslagsposten Extra
utgifter skall utgå vid framför allt utländsk
representation. Under åren 1964,
1965 och 1966 har därför utöver de
7 000 kronorna anslagits nära 50 000
kronor. Jag vill betona att pengarna
nästan undantagslöst har utgått i samband
med besök av utländska högre
militära representanter.
Jag vill i sammanhanget erinra om att
det dessutom utgår mycket stora anslag
till försvarsupplysning. För det sammanlagda
militära försvaret har de
anslagen uppgått till cirka en halv miljon
kronor om året. Pengarna går hu
-
vudsakligen till kostnader för tidningar,
tidskrifter och personal.
Sedan frågade herr Jansson om inte
en del av krigsmaktfrämjandefonden
hade använts för sådana konferenser
som ÖB hållit. Jo, det är riktigt, och jag
kanske skall läsa in i protokollet hur
medlen ur den fonden har använts, eller
rättare den ungefärliga fördelningen
på olika områden. Den är följande:
Representation för gästande
utländska chefer samt
öB:s egna besök i utlandet 13 350 kr.
Representation för riksdagsmän,
chefredaktörer,
representanter för totalförsvaret
och näringslivet,
militära chefer, utländska
diplomater, försvarsatta
-
chéer m. fl. 32 200 »
Representation gentemot
militära chefer 6 600 »
Representation, civil- och
totalförsvarsmyndigheter 3 100 »
Diverse priser, gåvor
m. m. 2 800 »
Övrigt 1 500 »
Stöd till försvarsföreningar 400 »
Det blir sammanlagt 59 950 kronor,
och det är det belopp som utgått ur den
fonden.
Sedan frågade fru Nancy Eriksson
också när det fordras tillstånd för mottagande
av gåva. Svaret är att tillstånd
fordras för varje gåva, oavsett beloppets
storlek. Och när man bedömer beloppet,
skall naturligtvis hänsyn tagas
till den sammanlagda summan. Redovisningsskyldighet
föreligger för mottagna
belopp. I övrigt hänvisar jag till
justitiekanslerns tolkningar. Han har
ju i sin utredning klarlagt hur kungörelsen
enligt hans mening bör tolkas.
Att kungörelsen i vissa hänseenden är
oklar framgår av mitt svar.
Herr Jansson frågade på slutet vad
som kan menas med det som jag liar
citerat ur JK:s beslut. Hur angeläget det
48
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
är att veta vem som är givare framgår
verkligen av JK-utredningen, där en
anmärkning riktas mot en generaldirektör
och där i den anmärkningen
också ingår att han inte tagit reda på
vem som var givare till dessa fonder. Så
har jag tolkat justitiekanslern.
Det allvarligaste, herr talman, var
herr Kellgrens slutord, där han kom till
den slutsatsen att det obehagliga som
har förekommit innebär att förtroendet
för överbefälhavaren är förbrukat. På
det vill jag svara att jag finner det som
har passerat olämpligt; det framgår
klart av mitt svar. Men jag anser inte
att det rubbar förtroendet på sådant
sätt att det finns anledning att kräva
en förändring på ÖB-posten. Jag har
haft ingående samtal med överbefälhavaren
och skaffat mig garantier för
att något liknande inte kommer att inträffa.
Fonderna är avvecklade, de medel
som stod kvar av fonderna, c:a
4 000 kronor, har överlämnats till Folk
och Försvar.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag tror inte att det är
viktigast att tala om beloppens storlek.
Jag tror inte heller att det har något
som helst värde att tala om att man har
köpt det ena eller andra. Frågans kärna
efter mitt sätt att se är, om man i det
här sammanhanget har följt tjänstereglementet
för krigsmakten.
Om man läser igenom detta reglemente
understrykes där hur viktigt det
är att den som står i ansvarig ställning
skall följa givna föreskrifter och fullgöra
arbetet under ansvar. Jag vill i det
sammanhanget säga, att i detta reglemente
kräver man omdöme, man kräver
ansvar av den underordnade, och
det är självklart att om omdöme och
ansvar brister hos den som har högsta
ansvaret för krigsmakten, då är det en
utomordentligt allvarlig fråga. Jag vill
också framlägga saken på det sättet, att
efter kriget har vi genom att en del
dokument redovisats i vetenskapliga
avhandlingar fått reda på att krigsmakten
vid några tillfällen, vid sidan av
ansvarig myndighet — riksdag och regering
— under kriget inlät sig på vissa
utrikespolitiska handlingar vilka, om
vi skulle ha haft kännedom om dem i
den aktuella situationen, måste för oss
ha framstått som direkt olämpliga.
Nu gör jag den reflexionen: hade inte
detta inbrott skett skulle vi inte ha kunnat
uppdaga saken.
Den leder till frågan: Förekommer det
inom försvaret flera handlingar som
man döljer och icke vill redovisa för
den högsta ansvariga myndigheten? Vi
kan självfallet inte ha en försvarsledning
som utför handlingar vilka endast
kommer i dagen under utomordentliga
förhållanden och genom att någon -—■
som i detta fall — anses ha utfört ett
brott. Det är angeläget att — såsom stått
att läsa i Dagens Nyheter — stryka under
det olämpliga i att försvarsledningen
tar emot gåvor från bl. a. försvarsindustrien.
Om en självlärd kommunalman
ute i bygderna skulle ha förfarit
på ett sådant här sätt, skulle det allmänt
ha ansetts att han borde förstå
att han var olämplig för sin uppgift.
Och när man alltså på en enkel kommunalman
ställer vissa anspråk är det
självklart att en, som fått makt och
myndighet att inom försvaret utöva
kommando och ge order skall följa
föreskrifterna i Tjänstereglemente för
krigsmakten, där det bl. a. heter:
»Krigsman får icke utan tillstånd för
förhållande, som rör tjänsten, motta
gåva eller annan förmån av enskilda
inom förband (avdelning) eller eljest
av enskild person eller av enskilt sällskap,
förening, bolag eller annan sammanslutning.
»
Det inträffade har väckt stor uppmärksamhet
bland underordnade. Jag
har fått många telefonsamtal från officerare
och andra som frågat: »Om ÖB
kan få göra på detta sätt, varför skall
Nr 37
49
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
då vi andra alltid vara tvungna att
handla under ansvar?»
Det skulle finnas mycket att tillägga,
herr talman. Låt mig konstatera att det
aktuella handlandet vittnar om omdömeslöshet,
och det kan inte anses att
den som så handlat bör inneha ett sådant
förtroendeämbete som det här gäller.
Jag förutsätter att MO kommer att
pröva saken ur riksdagens synpunkt.
Om den som avslöjat detta döms, så är
det givetvis nödvändigt att de som —
enligt mitt sätt att se — har förorsakat
att förtroendet till högsta ledningen
brister också blir föremål för undersökning.
Saken måste klaras ut — omdömet
kan inte sägas ha varit det bästa.
Jag förstår försvarsministerns uttalande
om förtroende till ÖB i detta sammanhang.
Men i en demokrati är det
angeläget att medborgarna inte får uppfattningen,
att om någon överordnad
gör ett fel så får man inte ens hysa någon
misstanke. Hade man vågat misstänka
något skulle man naturligtvis ha
undersökt varifrån pengarna kom. Att
så inte skett är en allvarlig brist, och
det finns anledning att säga ifrån att vi
hoppas att det inträffade varit en engångsföreteelse.
Försvarsministern måste
ge ansvariga myndigheter besked om
att saken inte får upprepas — han får
ge den information som behövs och ta
de kontakter med högsta ledningen som
är nödvändiga.
Herr TURESSON (h):
Herr talman! Herr Jansson klagade
på att medlemmarna i högerpartiets
riksdagsgrupp enligt hans mening är
otillräckligt närvarande här i kammaren
i dag. För det första anser jag inte
att eu sådan bedömning tillkommer
herr Jansson. För det andra är, såvitt
jag kunnat räkna ut, högerpartiets riksdagsgrupp
inte sämre företrädd här än
någon annan partigrupp.
Herr talman, det hör till god ordning
i vår riksdag att vi undviker utta
-
landen som innehåller grava anmärkningar
och grovt klander beträffande
utomstående person som inte kan försvara
sig här. Vi brukar undvika sådant
och, herr talman, jag förutsätter
därför att om de avslutande orden i
herr Kellgrens anförande nyss hade
kommit inne i detsamma hade han inte
kujinat undgå en tillrättavisning av
herr talmannen.
Vad själva sakfrågan beträffar vill
jag helt instämma med försvarsministern
att ifrågavarande bidrag varit
olämpliga, men jag anser, i likhet med
försvarsministern, att vad som förekommit
inte varit ägnat att minska förtroendet
för överbefälhavaren som chef för
vår försvarsmakt.
I detta anförande instämde herrar
Nordgren och Lothigius (båda h).
Herr KELLGREN (s):
Herr talman! Det viktiga i denna diskussion
är just förtroendefrågan som
försvarsministern riktigt har uttryckt
det. Nuvarande innehavare av ämbetet
som överbefälhavare har brustit framför
allt i tre hänseenden, såsom framgår
av justitiekanslerns handlingar. För
det första har han underlåtit att följa
bestämmelserna i Tjänstereglemente för
krigsmakten när det gäller att underrätta
sina överordnande, i detta fall
regeringen. Vi har klara besked från
försvarsministern att han icke gjort
det. För det andra har överbefälhavaren
hela tiden tolkat bestämmelserna
i de kungörelser som finns så att ban
kunnat hålla sig nöjaktigt — enligt egen
uppfattning — inom ramen för dessa bestämmelser.
För det tredje, vilket jag
anser avgörande, har nuvarande innehavaren
utnyttjat fonderna på sådant
sätt att det måste anses att han haft
personlig vinning därav.
Dessa tre skäl avgör mitt ställningstagande
i förtroendefrågan. Jag har
noga övervägt detta, herr talman, ty
50
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
jag inser vad det betyder att jag framför
dessa synpunkter från denna talarstol.
Jag har dock inte kunnat komma
till något annat resultat än detta och
jag vill också, herr talman, deklarera
att jag inte kommer att kunna läsa någon
avhandling, utredning eller dylikt
från nuvarande överbefälhavaren utan
att ha denna historia i minnet. Jag
kan ifrågasätta den klara objektiviteten
i hans bedömningar såsom han presenterar
dessa i sina utredningar. Detta säger
jag som en av ledamöterna i den nu
sittande försvarsutredningen.
Dessutom vill jag tillägga, herr talman,
att någonting som måste begäras
är att överbefälhavaren till dessa fonder
eller till Folk och Försvar återbetalar
varenda krona och vartenda öre
som man kan säga att han har haft någon
som helst personlig vinning av.
Det är oeftergivligt att så sker. Men
även om detta sker, kan jag inte anse
att mitt förtroende för honom blir återställt.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Först vill jag säga till
herr Turesson att talmannen är suverän.
Jag tror inte att herr Turesson
skall uppträda här och rätta talmannen
och förklara hur han skall ingripa
med klubban. Det är litet väl grovt.
Det är också egendomligt att herr
Turesson kan ta så lätt på den fråga
vi behandlar. När vi vid tidigare tillfällen
har diskuterat frågan om otillbörliga
gåvor har man från högerns sida
mycket bestämt krävt att det skall
dras upp klara linjer, så att alla vet vad
man har att rätta sig efter. Högern ville
tidigare inte alls ha det suddigt och
otydligt utan ville ha klara regler dels
för att de statligt anställda skall känna
sig säkra på att inte göra någonting
oriktigt, dels för att statstjänstemän inte
skall bemötas med erbjudanden på
ett sätt som kan ställa dem i svårigheter.
Högern har verkligen ändrat sin
uppfattning om den nu är beredd att
bara med vördnad gå förbi det hela
och säga att allting är juste. Detta högerns
beteende är i viss mån också en
anmärkning mot JK, efter vad jag kan
förstå.
Det kvarstår som svårt att förklara
vari skillnaden ligger mellan en lägre
tjänstemans beteende när han tar emot
en födelsdagsbukett för 60 kronor —
vilket kan åtalas —■ och när en verkschef
som bulvan tar emot pengar för
att av dessa ge sina underlydande presenter
till ännu större belopp. Får den
lägre tjänstemannen ta emot gåvan bara
den går via en högre inom statsverket?
Det förefaller omöjligt att göra
en sådan distinktion.
Jag skulle vilja ha mycket bestämda
linjer uppdragna för när man skall ingripa
och när beteendet kan förbigås
bara vederbörande har lämnat tillbaka
pengarna och lovat att aldrig göra så
mera. Låt oss säga att nu påtalade förhållanden
avslöjas från något annat
verk, är man då lika benägen att säga
att ingenting oriktigt har skett eller skall
man då hålla på att 50 kronor på 50-årsdagen är det högsta man kan tolerera
och att förmåner däröver är lagstridiga?
Vi behöver faktiskt klarlägga de moraliska
normerna för framtiden.
Herr TURESSON (h):
Herr talman! Med anledning av fru
Erikssons i Stockholm uttalande, att
jag hade gjort mig skyldig till en korrigering
av talmannen, är jag angelägen
att framhålla att den respekt jag känner
för kammarens av kammaren själv
valda talmän förbjuder mig att göra något
sådant. Jag har sagt att, eftersom
de ord jag ansåg vara olämpliga att yttra
från denna talarstol kom alldeles i
slutet av herr Kellgrens anförande —
det var de allra sista orden — fick talmannen
naturligt inte tillfälle att avbryta
anförandet — herr Kellgren avbröt
det själv. Men om orden i fråga
Torsdagen den 8 december 1966 Nr 37 51
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
kommit inne i herr Kellgrens anförande,
hade han inte enligt min bedömning
kunnat undgå en tillrättavisning
av talmannen. Detta innebär ingen korrigering
av talmannen, fru Eriksson.
Vidare vill jag gärna anföra att jag
och högergruppen i övrigt inte alls tar
lätt på denna fråga. Jag ser precis lika
allvarligt på den som försvarsministern
har gjort. Om fru Eriksson i Stockholm
beskyller mig för att på grund av något
slags vördnad för överbefälhavaren ta
lätt på saken, så faller den beskyllningen
med precis samma tyngd på försvarsministern.
Jag har helt instämt i hans
anförande.
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Det är en sak som jag
vill klara upp. Både herr Kellgren och
herr Lundberg har berört frågan om
överbefälhavaren har brustit i det avseendet
att han inte har rättat sig efter
tjänstereglementets bestämmelser.
Därvidlag måste jag hävda den tolkningen
att de pengar som överbefälhavaren
fått inte har överlämnats till honom i
hans egenskap av enskild krigsman
utan till överbefälhavaren som myndighet.
Det är ju detta kungörelsen gäller.
Överbefälhavaren har av den myndighet,
som enligt kungörelsen äger bestämma
i sådana ärenden, fått rätt att
ta emot fonderna. Han har fått användningssättet
godkänt. Han har fått fonderna
reviderade varje år. överbefälhavaren
har alltså rent formellt inte
brustit mot några bestämmelser. Kungl.
Maj :ts högsta ombudsman, justitiekanslern,
har ju gjort en noggrann undersökning,
efter vilken han inte har ansett
sig kunna fria generaldirektören
för det verk som godkänt fonderna men
efter noggrann prövning formellt godkänt
överbefälhavarens och försvarsstabschefens
siitt att handha fonderna.
Däremot har han gjort ett mycket hårt
omdöme om det som i detta sammanhang
inte är av formell karaktär, nämligen
sakförhållandet att fonderna har
mottagits.
Slutligen vill jag anföra att, om det
skulle finnas hemliga fonder — vilket
jag inte tror — som vi inte känner till,
detta inte bara självfallet står i strid
mot bestämmelserna utan också skulle
vara högst allvarligt. Fonderna är anmälda
till och godkända av olika myndigheter.
För försvarets räkning är det
i allmänhet dess civilförvaltning som
har att lämna sådant godkännande. Vi
känner till fonderna. Vi har gått igenom
dem så långt vi hunnit denna vecka,
och vi kan inte finna något anmärkningsvärt
i förekomsten av dem eller i
det sätt varpå de använts.
Självfallet får det emellertid inte finnas
fonder som inte är anmälda till de
myndigheter som enligt kungörelsen
har att bestämma eller — om det gäller
stora fonder — till Kungl. Maj :t.
Herr KELLGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall givetvis inte
ge mig in på någon juridisk tolkning
av kap. C mom. 9 i Tjänstereglemente
för krigsmakten. Det har justitiekanslern
redan gjort. Men en vanlig människa
inser att detta kapitel måste gälla,
eftersom det inte endast talar om
mottagande av gåva utan även om »annan
förmån». ÖB:s sätt att utnyttja fonderna
tyder också på att han betraktat
dem som en privat förmån.
Jag skulle vilja fråga herr Turesson:
Vad har jag sagt som är stötande och
som borde ha föranlett talmannens ingripande?
I riksdagsordningens § 52,
som innehåller förhållningsregler i detta
hänseende, heter det: »Ingen må tilllåta
sig personligen förolämpande uttryck
eller eljest uppträda på ett mot
god ordning stridande siitt.» Kan herr
Turesson göra gällande att jag i något
hänseende här i talarstolen uppträtt på
sådant sätt att jag förbrutit mig mot
52
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
detta stadgande i riksdagsordningen?
Jag skulle i så fall bra gärna vilja veta
vad i mitt anförande herr Turesson
syftade på.
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag förstår mer än väl
att försvarsministerns svar inte kunde
få annan utformning än det fick. Men
jag tror att det är felaktigt att ge sig in
på en tolkning av frågan, huruvida ÖB
mottagit dessa pengar såsom myndighet
eller såsom privatperson. Självklart
är att ÖB haft skyldighet att tillfråga
försvarsministern, eftersom gåvan
mottogs av en person som levererade
betydande mängder materiel till försvaret.
Det har vidare sagts att revideringen
av fonderna inte föranlett någon som
helst anmärkning. Jag skall inte yttra
mig om hur en revision i sådana här
fall går till. Men det är märkligt att revisionen
inte omedelbart gjorde försvarsministern
uppmärksam på vad som
förekommit. Man får nästan en känsla
av att de som reviderade inte ens hade
någon kännedom om vilka gåvogivarna
var.
Det är de dokument som redovisats
efter förra kriget som föranlett mig att
ta upp frågan om hemliga fonder. Vad
som här förekommit gör det motiverat
att ställa frågan: Hur är det möjligt att
en myndighet kan företa sådana här
handlingar, vilka måste sägas tyda på
bristande omdöme och vara ägnade att
minska respekten för vederbörande
myndighet?
Till herr Turesson vill jag säga att
om en sådan här handling inte skall få
påtalas i riksdagen, så är riksdagen en
nullitet. Jag vill också erinra om att
när vi för några år sedan diskuterade
en mycket allvarlig fråga, så nämnde
inte minst högerns representanter det
då aktuella namnet i nästan varannan
mening. Skall man följa herr Turessons
recept, bör man vara konsekvent oavsett
vilken person det gäller.
Herr JANSSON (k):
Herr talman! Låt mig säga några ord
till herr Turesson som tydligen ansåg
att mitt uttalande om högerpartiet var
onödigt provocerande. Herr Turesson
påstod att han inte tar lätt på denna
fråga, men det är då överraskande att
han inte hade något att säga själv utöver
sitt instämmande i försvarsministerns
anförande.
Försvarsministern bekräftade att
krigsmaktsfrämjandefonden har använts
bl. a. för att finansiera presskonferenser.
Jag konstaterar att gåvomedlen
har använts för att finansiera presskonferenser
där ÖB framlade en från
regeringens mening, från riksdagsmajoritetens
mening och från svenska folkets
mening avvikande inställning i
atomvapenfrågan. Jag skall undvika
övertoner i detta resonemang, men jag
vill ändå säga att jag tycker att det är
en ytterst allvarlig företeelse att pengarna
använts på detta sätt.
Försvarsministern och herr Kellgren
har diskuterat den rent juridiska tolkningen
av vad som har inträffat. Jag
delar den mening som herr Kellgren
givit uttryck för. Det är här fråga om
gåvomedel som en enskild person kunnat
använda efter eget gottfinnande.
Jag undrar om försvarsministern har
beaktat just den sidan av saken. Från
den utgångspunkten anser jag att herr
Kellgrens juridiska tolkning är den riktiga
och att tjänstereglementet för krigsmakten
kap. 6 mom. 9 är tillämpligt
och av ÖB åsidosatt.
Försvarsministern glömde att ge sin
mening till känna till min fråga om inte
alla dessa fonder borde slopas. Eller
vill inte försvarsministern vid denna
tidpunkt ta ställning därtill? Jag accepterar
naturligtvis bådadera, men om orsaken
till att jag inte fick något svar på
Nr 37
53
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
min fråga var glömska så vill jag gärna
erinra om den.
Ordet »engångsföreteelse» har nämnts
i debatten. Jag är personligen av den
meningen att den bästa garantien för
att detta blir en engångsföreteelse vore
att slopa alla fonder av detta slag.
Herr TURESSON (h):
Herr talman! Jag tror inte att det är
nödvändigt att jag upprepar den passus
i herr Kellgrens anförande som jag bedömde
som olämplig. Det yttrandet
kommer ändå att stå en gång för mycket
i kammarens protokoll enligt min
mening. Vilken del av herr Kellgrens
anförande jag avsåg framgår klart av
min formulering att det gällde de allra
sista orden i herr Kellgrens första anförande.
Jag skulle gärna vilja stanna ett ögonblick
inför ett uttalande som herr Kellgren
gjorde i en replik. Han erinrade
om att han är medlem i försvarskommittén,
och han sade sig i fortsättningen
inte kunna läsa någon handling undertecknad
av den nuvarande överbefälhavaren
utan misstro. Herr talman!
Man måste väl ändå förutsätta att ledamöter
av offentliga utredningar går till
verket utan förutfattade meningar och
att de har en objektiv syn på de ting de
skall ta ställning till. Jag vill starkt
ifrågasätta att så kan bli fallet beträffande
herr Kellgrens arbete i försvarskommittén
i fortsättningen och skulle
vilja fråga försvarsministern, om han
efter detta herr Kellgrens graverande uttalande
är beredd att göra en rekonstruktion
av försvarskommittén.
Herr KELLGREN (s):
Herr talman! Den allra sista meningen
i mitt längre anförande avsåg just
förtroendefrågan. Var det den meningen
som herr Turesson ansåg olämplig? När
jag sade att jag alltid med misstro kommer
att studera aktstycken, som i fortsättningen
är undertecknade av den nu
-
varande överbefälhavaren, sammanhänger
det med att jag anser att på en
man i hans ställning inte må falla skuggan
av en misstanke om att han har
några andra intressen än just dem han
är satt att sköta, nämligen försvarets.
Efter vad som framkommit kan jag inte
finna annat än att en viss sammanblandning
av privata och offentliga intressen
har förekommit.
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att det finns en mycket bred
opinion i landet, vilken även jag tillhör,
som anser att vad som här har förevarit
i hög grad varit olämpligt och ur
många synpunkter beklagligt.
Men detta är en sak. En annan sak
är att detta kan ge anledning till sådana
uttalanden som här gjorts av flera talare
i debatten och som närmast gått ut på
att det skulle ha begåtts en handling
av direkt otillåtet slag. Den granskning
som skett har givit vid handen att så
icke varit förhållandet.
Jag vill därför speciellt med anledning
av herr Kellgrens senaste anförande,
säga att jag finner det oundgängligt
med en otvetydig förklaring från försvarsministern
och därmed regeringen,
att regeringen inte bara vägrar ansluta
sig till — något sådant vore väl omöjligt
— utan även att regeringen inte
har något gemensamt med den värdering
som herr Kellgren tillät sig att
göra av överbefälhavaren både som
person och ämbetsman. Om försvarsministern
här inte tar till orda, kan
man inte undgå ett intryck som jag
tror ur både regeringens och ämbetsmannavärldens
synpunkt vore beklagligt.
Därför efterlyser jag nu ett klarläggande
uttalande från försvarsministern.
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag förutsätter att herr
54
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
Ståhl inte varit inne och lyssnat på
debatten. Jag har tidigare, i mitt första
anförande efter herr Kellgrens, klart
deklarerat att jag, trots att jag finner
det som passerat vara mycket olämpligt,
dock inte anser att det rubbar
förtroendet på sådant sätt att det finns
anledning att, såsom herr Kellgren gör,
kräva förändring på ÖB-posten. Trots
att herr Kellgren och jag har olika meningar
om detta kan jag deklarera att
jag även har förtroende för herr Kellgren
som ledamot av försvarsutredningen.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Det sades här att herr
Ståhl inte hade varit inne i kammaren
tidigare under debatten, och det kanske
förklarar varför han hoppade in i den
litet odisciplinerat. Han sade ganska
vårdslöst att här hade fällts olämpliga
omdömen av flera personer. Därför vill
jag fråga herr Ståhl vilket omdöme jag
som en av de agerande i denna fråga
har fällt, som herr Ståhl anser oriktigt.
Jag har hållit mig till frågan och bett
om en klar definition: Hur får en statstjänsteman
ta emot gåvor? Hur stora
gåvor får han ta emot? Får han i fortsättningen
ta emot mer än en blomsterbukett
för 50 kronor på sin 50-årsdag?
Eller får han ta emot en gåva från sin
överordnade som denne har fått från
privat håll?
Den frågan har ett så allmänt intresse,
att herr Ståhl inte behöver nonchalera
den genom att buga sig och förklara att
han är särskilt intresserad av försvaret.
Det är jag också, herr Ståhl, och därför
smärtar det mig oerhört att få denna
tråkiga affär just när vi behöver samla
alla krafter i förtroende för försvaret.
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Jag har ingen anledning
att ingå i svaromål på vad fru
Eriksson har sagt. Jag kan ha åsyftat
flera talare utan att behöva ha fäst
något avseende vid vad fru Eriksson
sagt i denna debatt.
Jag noterar att den förklaring som
försvarsministern avgav vid det första
tillfället — vilken jag hade tillfälle att
åhöra, jag var inte alls ute ur kammaren
då — omöjligen kunde täcka de anspråk
som jag anser man har rätt att
ställa på klarhet om regeringens position.
Jag vill konstatera att även om
den sista förklaringen var något bättre
lämnar den dock rum för funderingar
hur regeringen egentligen ställer sig. I
den formella förtroendefrågan är dock
saken klar.
Det är inte fråga om att buga sig för
överheten. Det yttrandet av fru Eriksson
visar att hon fått även den delen av
frågeställningen något om bakfoten.
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Ståhl ställde anspråk
på klarhet. Tillåt mig då att i
klarhetens namn fråga: Vilken klarhet
har herr Ståhl lämnat i fråga om sin
uppfattning härvidlag?
Jag har sagt till försvarsministern att
det skrivna svar som han har lämnat
säger vad han anser om själva handlingen.
Att han sedan undvikit att ta
ställning till förtroendefrågan kan jag
förstå. Kvar står emellertid det faktum
att när försvaret och dess utformning i
fortsättningen diskuteras måste allmänheten
fråga sig, om de krav som ställs
skall vara hårda för menige man och
helt andra för den som sitter i högsta
ledningen.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:
Herr talman! Det är ett lättvindigt
sätt att argumentera, att endast säga:
Jag går inte in på frågan, men den som
yttrat sig har fått den om bakfoten.
Det skulle ha varit ytterst värdefullt
om herr Ståhl hade gjort de distinktioner
som jag efterlyste mellan vad
som för statstjänstemän är en tillåten
Nr 37
55
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer och fråga ang. principerna för statsverkets mottagande av
enskilda gåvomedel, m. m.
och en otillåten gåva. Denna fråga är
relevant i sammanhanget och ligger inte
vid sidan om.
Jag är glad över att genom uteslutningsmetoden
kunna fastställa att det
inte är jag, utan att det måste vara herrar
Jansson och Lundberg som yttrat
sig olämpligt. Herr Ståhl kan ta god
tid på sig för att både närmare utveckla
vilka felaktiga påpekanden som gjorts
och för att sprida all den försvarsupplysning
han anser sig mäktig att åstadkomma.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Jag vill helt kort deklarera
att jag delar försvarsministerns
uppfattning att det från principiell synpunkt
inte är lämpligt att överbefälhavaren
tar emot gåvor av detta slag. Det
som nu har förekommit är tyvärr ägnat
att på sina håll minska det förtroende
för vår försvarsledning som det är så
viktigt att bibehålla.
Om jag inte minns fel gjorde överbefälhavaren
en framställning till försvarets
civilförvaltning för att inhämta
dess uppfattning, och han ansåg sig tydligen
med de besked han fick vara berättigad
att förfara såsom skett. Detta
bör också höra till bilden.
En annan sak är att det från allmänt
principiella synpunkter är minst sagt
tvivelaktigt, huruvida gåvor av detta
slag över huvud taget skall mottagas
utan att man tar reda på om vederbörande
statsråd är införstådd härmed.
Jag säger detta trots att vi inte skall
ha något ministerstyre här i landet.
Ett sådant förfarande som förekommit
är från allmänna synpunkter inte
tillfredsställande, men jag tycker inte
att det finns anledning för herr Kellgren
att föra diskussionen på den nivå
han valt. Jag noterar med tillfredsställelse
att försvarsministern för sin del
inte anser det inträffade utgöra skäl
att ifrågasiitta eu personförändring på
överbefälhavarposten.
Herr KELLGREN (s):
Herr talman! Jag skulle inte återigen
ha tagit till orda om jag inte anser att
denna affär från allmän synpunkt är
så väsentlig. Jag måste nu begära ordet
med anledning av herr Eliassons senaste
inlägg.
Herr Eliasson har icke tagit del av
justitiekanslerns utredning. Han har
icke tagit reda på hur ärendet handlagts
mellan försvarets civilförvaltning
och överbefälhavaren. Han har icke heller
gjort sig underrättad om den process
som försiggått, varvid man steg
för steg försökt eliminera frågan om
lämpligheten av att överbefälhavaren
skulle rådgöra med Kungl. Maj :t — hans
närmaste överordnade — om han har
rätt att ta emot sådana gåvor. Detta är
systematiskt genomfört, vilket framgår
av justitiekanslerns utredning.
Anmärkningsvärt är också att chefen
för försvarets civilförvaltning får två
anmärkningar därför att han inte tagit
reda på varifrån gåvorna kommit. Det
naturliga hade självfallet varit att den
som erhåller gåvorna talar om varifrån
han fått dem. Chefen för försvarets civilförvaltning
får alltså anmärkningar
för att han inte tagit reda på detta.
Jag tycker att gåvomottagaren från
moralisk synpunkt borde redovisa varifrån
pengarna kommer. Jag tror att
herr Eliasson delar denna uppfattning.
Den andra anmärkning som justitiekanslern
riktat mot chefen för försvarets
civilförvaltning är att denna inte
tillräckligt tydligt angivit, att det bara
gällde en engångsföreteelse. Han har
nämligen på denna punkt skrivit »medlen»,
medan däremot överbefälhavaren
i sin skrivning använt den obestämda
formen »medel».
ÖB har sedan tillsammans med tjänstemän
i försvarets civilförvaltning tolkat
denna skrivning så att det är tilllåtet
att fylla på med nya gåvomedel
varje år. Jag kan inte finna annat än
Nr 37
56
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer ang. vuxenutbildningen och radiouniversitetets verksamhet
att detta förfaringssätt strider mot vad
som bör vara riktigt.
Jag kan betyga — och jag tror, herr
talman, att jag har alldeles rätt — att
en sådan händelse, om den hade inträffat
för en generaldirektör i ett offentligt
verk eller i eu förvaltning, inte
skulle ha kunnat undgå att föranleda en
anmärkning mot denne. Jag frågar mig
om inte denne generaldirektör också
skulle ha åtalats. Skall det göras skillnad
mellan militär- och civilförvaltning?
Det är vid genomgången av hela
denna affär som jag funnit att den verkligen
är obehaglig.
Jag kan förstå att försvarsministern
från andra utgångspunkter kan hysa
förtroende för den nuvarande innehavaren
av detta ämbete, ty jag känner
inte till alla omständigheter som gör
att han kan bygga upp sitt förtroende.
Jag kan bara som riksdagsman vald av
det svenska folket deklarera, att jag efter
det som inträffat för egen del inte
kan hysa förtroende för en person med
sådan tjänsteutövning.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Jag förstår inte vad det
är i mitt anförande som föranlett herr
Kellgrens reflexioner. Jag gör ingen
skillnad på statstjänstemän i chefsbefattning.
Om vederbörande råkar vara
överbefälhavare eller generaldirektör är
det principiellt lika klart att representationspengar
o. d. bör ställas till förfogande
av statsmakterna i vanlig ordning.
På denna punkt är vi helt överens.
Men det är underligt att herr Kellgren
resonerar som om man inte skulle kunna
utgå ifrån att det rör sig om en handling
i god tro. Saken underställdes civilförvaltningen
och denna lämnade sitt
medgivande, det kan alltså ha blivit ett
missförstånd beträffande innehållet.
Herr Kellgren må ha vilken uppfattning
som helst, men på detta sätt tycker
jag inte man skall döma en person
som inte kan försvara sig i den här
församlingen. Jag utgår ifrån såsom
självklart, att de uttalanden som försvarsministern
här har gjort också gäller
vilken annan regeringsledamot som
helst vid bedömningen av honom eller
henne underställda chefspersoner.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 26
Svar på interpellationer ang. vuxenutbildningen
och radiouniversitetets
verksamhet
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Westberg har frågat,
om jag uppmärksammat de möjligheter
som finns att lösa vuxenutbildningsfrågan
genom en kraftigt utbyggd
radio-TV-undervisning i kombination
med korrespondensundervisning samt
utnyttjandet av övrigt lärarersättande
och förproducerat material, allt i syfte
att hushålla med de knappa lärarresurserna
och att göra undervisningen tillgänglig
för alla intresserade vuxna, samt
om jag avser att i den kommande propositionen
om vuxenutbildningen beakta
dessa frågeställningar och förorda
en lösning av vuxenutbildningfrågan i
linje med det i interpellationen skisserade
förslaget.
Vidare har fru Ryding frågat, om jag
är beredd att ta initiativ för en direkt
fortsättning och vidgning av radiouniversitetets
verksamhet.
Med anledning härav vill jag framhålla
att det enligt min mening finns
starka skäl att i ökad utsträckning ta i
anspråk t. ex. etermedia för undervisningsändamål.
Såsom tidigare aviserats
är avsikten att till nästa års riksdag
skall framläggas en proposition om åtgärder
på vuxenutbildningens område.
Eftersom frågan nu är under beredning,
Nr 37
57
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer ang. vuxenutbildningen och radiouniversitetets verksamhet
kan jag inte vid denna tidpunkt redovisa
något ställningstagande beträffande
de många frågor som interpellanterna
rest.
Vidare anförde:
Herr WESTBERG (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.
Samtidigt beklagar jag att
statsrådet måste vara så förtegen om
regeringens inställning till vuxenutbildningen
och de former i vilka en sådan
skall bedrivas.
Trots knapphändigheten i svaret vill
jag ta fasta på det positiva i beskedet:
ecklesiastikministern säger att det enligt
hans mening finns starka skäl för
att i ökad utsträckning ta i anspråk
t. ex. etermedia för undervisningsändamål.
Jag hoppas att detta statsrådets
positiva ställningstagande beträffande
radions och televisionens roll i undervisningen
skall avsätta tydliga spår
i den proposition om vuxenutbildningen
som statsrådet nu aviserar skall komma
till nästa års riksdag. Åtminstone vill
jag tolka beskedet på det sättet.
Även beskedet att en proposition i
vuxenutbildningsfrågan snart skall föreläggas
riksdagen är en positiv sak, men
det kommer sannerligen inte en dag
för tidigt. Från mittenpartihåll har vi
gång efter annan här i riksdagen efterlyst
krafttag från regeringen för att
komma till rätta med de vuxenstuderandes
problem. År efter år har åtgärder
krävts för att underlätta de korrespondensstuderandes
situation. Förslag
har väckts om studiesocialt stöd åt de
vuxenstuderande, om ytterligare vuxengymnasier
och om eu samlad översyn
av hela vuxenutbildningsområdet. Samtliga
dessa våra förslag har med hänvisning
till arbetande utredningar avvisats
av den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten.
Under det senaste året har
det också hänvisats till en departementsutredning,
där vi tyvärr har saknat
all insyn. Om regeringen nu äntligen
samlar sig till en helhetslösning
av vuxenutbildningsfrågorna, måste det
delvis ses som ett resultat av mittenpartiernas
aktioner, och vi har alltså
anledning konstatera att opposition lönar
sig.
Beträffande sakfrågan i min interpellation
vill jag erinra om att den kommer
att få förnyad aktualitet inom
några dagar. Frågan om radions och
televisionens roll i undervisningen kommer
nämligen upp till debatt i denna
kammare nästa vecka, då vi skall behandla
propositionen om rundradions
framtida verksamhet m. m. Om statsrådet
alltså inte nu vill ingå på en sakdebatt,
blir det kanske anledning därtill
när vi behandlar radio-TV-propositionen
här i kammaren.
Men låt mig ändå redan nu påpeka
ett par saker. Syftet med min interpellation
var närmast att belysa de stora
vinster som kan göras i exempelvis
lärarbesparande syfte vid en vuxenundervisning
som till stor del utformas
med hjälp av etermedia. Vid nuvarande
lärarbrist — som torde uppgå till cirka
7 000 tjänster; en siffra som väntas
stiga om vuxenutbildningen utformas
som huvudsakligen lärarledd undervisning
— måste olika former av lärarersättande
hjälpmedel tas i bruk. Det är
därför angeläget för oss här i kammaren
att få ett besked från statsrådet om
i vilken riktning vuxenutbildningsreformen
skall komma att gå.
Låt mig bara erinra om de pedagogiska
fördelar som dessutom bör kunna
vinnas vid en undervisning som huvudsakligen
utformas som självstudier
med hjälp av etermedia eller andra
hjälpmedel i stället för institutionaliserad
undervisning, ledd av lärare vilka
dessutom ofta saknar utbildning för
att handleda vuxna. I det sammanhanget
efterlyser jag åtgärder för tillskapandet
58
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellationer ang. vuxenutbildningen och radiouniversitetets verksamhet
av en särskild lärarutbildningsgång för
vuxenundervisning vid våra lärarhögskolor.
Det är också min förhoppning
att statsrådet vill ta folkhögskolan i
vuxenutbildningens tjänst. Folkhögskolan
är den enda skolform som för närvarande
har lärare med lång erfarenhet
av direkt vuxenutbildning.
Tidigare har vi från vårt håll föreslagit
inrättandet av ett radio-TV-korrespondensinstitut
som skulle utgöra ett
komplement till den nuvarande universitetsorganisationen.
Dessa förslag har
gång efter annan avvisats av riksdagen.
Att många vuxna, som har små möjligheter
att ta ledigt från sitt arbete eller
som inte kan resa från sin hemort, gärna
vill följa en akademisk undervisning
i radio och TV vittnar radiouniversitetets
kurs i statskunskap tydligt om. Beklagligt
nog har dock varken ettbetygskursen
i statskunskap följts upp
med kurser på högre betygsstadier —
vilket många som avlagt godkända tentamina
beklagar — eller nya kurser
kommit till stånd sedan statskunskapskursen
avslutades, trots att konkreta
planer funnits för sådan verksamhet.
Jag vill fråga statsrådet vart förslaget
om en ettbetygskurs i pedagogik tog
vägen, en kurs som skulle ha kunnat
medverka till att häva vår lärarbrist
eftersom den skulle ha gett oss flera
kompetenta lärare. Kan ecklesiastikministern
nu ge besked om huruvida
avsedd akademisk undervisning kommer
till stånd fr. o. m. vårterminer
1967 eller kanske först fr. o. m. höst
terminen 1967? Många väntar på be
sked. Radioutredningen hade på denns
punkt många konkreta förslag, t. ex.
gymnasiekurs i engelska, ett- eller tvåbetygskurs
i fysik, etc. Andra förslag
har också nämnts: kurs i företagsekonomi,
nationalekonomi eller i andra
samhällsvetenskapliga ämnen.
Det behövs en flerårsplan för uppläggningen
av ett radio- och TV-universitet.
Är statsrådet nu beredd vidtaga
åtgärder för att ett sådant universitet
kommer till stånd?
Jag vore tacksam för ett svar på åtminstone
de sistnämnda frågorna.
Fru RYDING (k):
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Edenman för svaret på min interpellation.
Tyvärr kan jag inte säga att jag
är helt tillfreds med detta svar.
Jag kan förstå att man vill avvakta
en pågående och nu snart färdig beredning
i fråga om vuxenutbildningen
innan man sätter i gång nya kurser genom
t. ex. radiouniversitetet, men jag
förutsätter då att denna beredning också
kommer att beröra vuxenutbildningen
på universitetsnivå.
Min fråga om eventuell omgående
vidgning av verksamheten vid radiouniversitetet
är alltså korrekt besvarad
— tyvärr med nej — men jag har i dag
inget vidare att anföra till denna del av
frågeställningen.
Vad jag däremot inte kan förstå är
att man måste lägga ned — åtminstone
temporärt; två år har nämnts — en redan
befintlig undervisning som visat
sig vara uppskattad och värdefull ur
många synpunkter och som dessutom
inte minst lämnat goda resultat. Eller
anser ecklesiastikministern att den utredning
som gjorts om radiokursen i
statskunskap av herrar Tomas Hammar
och Gustav ödqvist visar motsatsen till
vad jag vill påstå?
De s. k. radiostudenter som nu finns
och som ännu inte klarat sin ettbetygskurs
måste känna sig något nonchalant
behandlade och kanske litet lurade genom
förfaringssättet. Eller föreligger
det garantier för att de skall kunna fullfölja
sin ettbetygskurs på annat sätt
inom sex månader eller ett år?
Ett starkt önskemål är också att denna
kurs vid radiouniversitetet fortsätter
upp till tvåbetygsnivå. Tyvärr finns det
bevis på att radiostudenter, som har avlagt
ettbetygskursen vid radiouniversi
-
59
Torsdagen den 8 december 1966 Nr 37
Svar på interpellationer ang. vuxenutbildningen och radiouniversitetets verksamhet
tetet och vill fortsätta vid ett ordinarie
universitet upp till tvåbetygsnivå, blir
hindrade och motade om de inte har
alla formella pappersmeriter, och detta
trots att de har dokumenterat att de
mycket väl kunnat tillgodogöra sig studier
på universitetsnivå. Dessa vuxenstuderande
tvingas alltså i dag att först
som privatister studenttentera i vissa
ämnen innan de får lov att fortsätta.
Det är uppenbart att genom upphörandet
av radiouniversitetet och med
dessa hinder för inskrivning vid ordinarie
universitet, kan staten spoliera
en god studiestart för de vuxenstuderande.
Och det är lika klart att man
dessutom förorsakar dessa elever —
som vanligen har kommit till mogen
ålder — stora förluster som kan bli så
avsevärda att de inte anser sig ha råd
med de önskade studierna vare sig ur
tidsmässiga eller ekonomiska synpunkter.
Till detta kommer att en omedelbar
fortsättning av statskunskapskursen vid
radiouniversitetet är ett mycket starkt
önskemål från elevernas sida. Det framgår
av gjorda undersökningar. Jag vill
bara hänvisa till den intervjuundersökning
som företagits av TBV i Göteborg
och som jag omnänmt i min interpellation.
I ecklesiastikministerns svar framhålles
att det »finns starka skäl att i ökad
utsträckning ta i anspråk t. ex. etermedia
för undervisningsändamål». Detta
är bra — jag har ingenting att invända.
Men jag måste fråga: Varför
får vi då inte behålla den radioundervisning
på universitetsnivå som redan i
blygsam skala förekommer? Stämmer
inte statsminister Erlanders uttalande
i eu intervju, ingående i radiokursprogrammen,
att denna studieform — som
statsministern för övrigt var mycket
tillfredsställd med —- nu passerat experimentstadiet?
Herr
talman! Det blev tyvärr en hel
del frågeställningar kvar trots eckle
-
siastikministerns svar. Då dessa frågeställningar
är av vital betydelse inte
bara för mig utan först och främst för
alla vuxenstuderande i landet -—- och
de är som bekant inte så få — skulle jag
sätta stort värde på om statsrådet Edenman
kunde komplettera sitt svar och
hjälpa till att ta bort några av frågetecknen.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Det är min avsikt, fru
Ryding, att försöka bidraga med en redovisning
av dessa frågor i en proposition
som vi länge har sagt skall ge ett
samlat grepp på hela vuxenundervisningen.
Jag vill upprepa och konkretisera
mitt besked så till vida att jag säger,
att jag är helt övertygad om att vuxenundervisningen
på universitetsplanet
via radio och TV kommer att utbyggas.
När det gäller ettbetygskursen måste
väl fru Ryding avse tentamina och examina,
och det är självfallet att de som
har följt kursen och tillägnat sig den
inte skall avskäras från möjligheten att
också få tentera. Att däremot upprepa
samma kurs för dem som inte kunnat
följa undervisningen är ju ett problem
som man får fundera på en gång till,
innan man yttrar sig.
Sedan, herr talman, några ord om det
ganska egendomliga läge som är för
handen.
Vi arbetar i departementet med en
proposition och för en mycket livlig
diskussion med olika grupper, vilket
man känner ganska väl till här i riksdagen.
Herr Westberg t. ex. ville göra
gällande att »opposition lönar sig», och
det var tydligen lians mening att tack
vare mittenpartiernas engagemang har
en proposition äntligen pressats fram.
Jag vet faktiskt inte, herr Westberg, när
jag började tala om vuxenutbildning
här i landet, men det socialdemokratis
-
60
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellation ang. utbildningen av lärare i ämnet samhällskunskap
ka partiet har åtminstone i den senaste
valrörelsen haft frågan på sitt valprogram.
Opposition, herr Westberg, lönar
sig förträffligt för folkpartiet, om oppositionen
samordnas med ett mycket
känt offentligt utredningsarbete, inspirerat,
från socialdemokratiskt håll. Då
når man nästan alltid framgång. Men
den gamla historien om folkpartiet som
gjort det mesta behöver vi kanske inte
ta upp i denna debatt.
Vidare, herr Westberg, blir ju situationen
omöjlig om man förfar som herr
Westberg gjort i detta fall. Herr Westberg
har i en skriftlig interpellation
ställt en råd frågor, vilka alla är värda
en mindre essä. Herr Westberg får sedan
av mig svaret, att jag skall lämna
besked i en stor proposition till nästa
års riksdag, som ju inte är långt avlägsen.
Då går herr Westberg upp och tackar
för svaret men ställer samtidigt en
rad nya frågor på precis samma plan
och vill ha besked bums. Svaret är alltså
att jag skall ge besked i sinom tid,
herr Westberg.
Fru RYDING (k):
Herr talman! Jag ber att få tacka för
de kompletterande upplysningar som
statsrådet Edenman har lämnat.
Givetvis kommer en hel del frågetecken
att försvinna när propositionen
ligger på bordet. Men det lär dröja i
alla fall några månader till, och de
vuxenstuderande som nu läser undrar
hur det kommer att bli. De vill veta hur
det ställer sig för dem, om de inte hunnit
klara sin tentamen för ett betyg och
kursen avbryts.
Statsrådet Edenman säger nu att dessa
studerande inte kommer att avskäras
från möjligheten att tentera och fullfölja
sina påbörjade studier. Jag ber
att få framföra mitt tack härför, ty
många har haft en oklar uppfattning på
den punkten.
För övrigt hoppas jag att den aviserade
propositionen framlägges i så god
tid att uppehållet i radiouniversitetets
verksamhet inte blir för stort.
Härmed var överläggningen slutad.
§27
Svar på interpellation ang. utbildningen
av lärare i ämnet samhällskunskap
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:
Herr talman! Fröken Ljungberg har
till mig ställt tre frågor angående bl. a.
utbildningen av lärare i samhällskunskap,
nämligen
om jag anser det vara riktigt att blivande
lärare i ämnet samhällskunskap
får en utbildning som i princip är avgränsad
till universitetsämnena statskunskap
och nationalekonomi, trots att
den läroplan för gymnasiet som nu gäller
till mycket stor del täcker ämnesfält
inom vilka utbildning ges endast
i ämnet kulturgeografi vid universiteten,
om undervisande lärare i samhällskunskap
skall beredas effektiva möjligheter
att komplettera sin utbildning
inom de ämnesområden som är nya för
ämnet samhällskunskap samt slutligen
om jag vill giva till känna om och
när maii kan vänta sådana särskilda bestämmelser
enligt skolstadgans 24 § i
fråga om behörighet till tjänst, i vilken
läroämnet samhällskunskap ingår.
Som svar vill jag anföra följande:
Det nya ämnet samhällskunskap i
gymnasiet och fackskolan innehåller
bl. a. åtskilliga moment som närmast
kan karakteriseras som kulturgeografiska.
Detta förhållande måste självfallet
återspeglas i lärarutbildningen i ämnet.
Jag kan här nämna att en proposition
med riktlinjer för reformering av
utbildningen av lärare torde komma att
föreläggas riksdagen inom en nära
framtid.
Åtskilliga problem uppträder emel -
Torsdagen den 8 december 1966 Nr 37 61
Svar på interpellation ang. utbildningen av lärare i ämnet samhällskunskap
lertid under ett övergångsskede. I propositionen
1964: 171 angående reformering
av de gymnasiala skolorna m. m.
har jag jämförelsevis ingående redovisat
min syn på dessa problem. I linje
härmed har en rad åtgärder vidtagits.
För att den redan aktive läraren eller
den blivande läraren, som håller på att
genomgå utbildning, inte skall ställas
inför någon plötslig förändring tillämpas
sålunda tills vidare nuvarande behörighetsregler.
Vidare görs omfattande
insatser för fortbildning av lärare.
Det är givetvis också angeläget att den
som under övergångstiden bedriver
universitetsstudier med avsikt att utbilda
sig till lärare i samhällskunskap har
tillfredsställande möjlighet att studera
kulturgeografi med hänsyn till samhällskunskapens
nya utformning. Kungl.
Maj:t har därför redan tidigare beslutat
att kulturgeografi skall vara examensämne
i filosofisk ämbetsexamen.
Härmed är interpellantens två första
frågor besvarade.
Enligt 14 kap. 24 § i skolstadgan, som
torde åsyftas i den tredje frågan, meddelar
Kungl. Maj:t särskilda bestämmelser
om behörighet till ordinarie lektorstjänst
i vilken samhällskunskap ingår.
Sådana bestämmelser utfärdades
år 1961 med anledning av att samhällskunskap
införts som självständigt ämne
i gymnasiet. Dessa bestämmelser som
fortfarande gäller har således inte föranletts
av gymnasie- och fackskolereformen.
De ändringar i reglerna om behörighet
till lärartjänst i samhällskunskap
som behövs med anledning av denna
reform kommer att utfärdas så snart
klarhet vunnits om hur den nya lärarutbildningen
skall utformas.
Vidare anförde:
Fröken LJUNGBERG (h):
Herr talman! Jag vill först tacka
statsrådet Edenman för interpellationssvaret
som jag finner uttömmande på
många sätt. Ändå skulle statsrådet öka
min tacksamhetsskuld om han nu ville
deltaga i ett litet kompletterande meningsutbyte.
Vi kan ju föra det i det
lugna bakvattnet efter det dramatiska
anfallet nyss från tunga vapen.
Jag förstår mycket väl att det är svårt
för statsrådet att ge ett klart besked i
en speciell lärarutbildningsfråga innan
han i den väntade propositionen har
redovisat sin helhetssyn på hur lärarutbildningen
bör reformeras för att tillgodose
de krav som de nya skolformerna
ställer.
Jag får på den punkten nöja mig med
vad statsrådet sade nämligen att det
förhållandet att kulturgeografiska moment
upptar en del av utrymmet inom
ämnet samhällskunskap självfallet måste
återspeglas i lärarutbildningen. Jag
är glad över det uttalandet. Det hade
naturligtvis varit lugnande ur flera synpunkter,
om statsrådet kunnat ge besked
om att kulturgeografien blir ett
obligatorium i kommande behörighetsbestämmelser
för lärare i samhällskunskap.
Men det är mera en önskan.
Vad jag ville nu är att få resonera
litet ytterligare om hur man skall kunna
förbättra det mycket besvärande nuläget
och få en något så när tillfredsställande
situation under övergångsskedet.
Nuläget är som sagt besvärligt. Läroplanen
för det nya gymnasiet tillämpas
detta läsår i alla våra gymnasier, och
med sin nuvarande omfattning är samhällskunskapen
ett nytt ämne. Vi har
lärare som i ordinarie eller annan ställning
upprätthåller tjänsterna och undervisar
i ämnet men som saknar en
hel del av den utbildning som skulle
behövas för denna undervisning. En
komplettering av deras ämneskunskaper
måste möjliggöras.
Vi har vidare studenter som förbereder
sig för läraryrket och skall rätta
sig efter behörighetsregler som är anpassade
efter det gamla gymnasiet. Givetvis
är det en mycket stor vinst att,
såsom statsrådet påpekar, Kungl. Maj:t
62
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellation ang. utbildningen av lärare i ämnet samhällskunskap
har gjort kulturgeografien till examensämne
i filosofie ämbetsexamen. Det bör
kunna stimulera dessa studerande till
att ta med kulturgeografien i sin ämneskombination.
Jag hoppas att så sker,
men det är svårt att lita därpå så länge
som behörighetsbestämmelserna inte
gör ämnet obligatoriskt.
På lärarhögskolan är situationen heller
inte tillfredsställande. Jag har hört
mig för och fått följande uppgifter. De
lärarkandidater som nu bevistar undervisningen
i samhällskunskap deltar i
den teoretiska, metodiska undervisningen
när det gäller första årskursen,
som här är speciellt aktuell. Men har
de inte ämneskunskap i kulturgeografi,
får de inte någon praktisk utbildning;
de går inga serier. Det är inte så bra
när de sedermera ändå nödgas undervisa
också i den årskursen.
En rad åtgärder har vidtagits, säger
statsrådet. Jag känner mig inte helt
övertygad på den punkten. Att kulturgeografien
gjorts till examensämne är
som sagt en viktig åtgärd, men sedan
finns det inte så många flera.
Statsrådet säger vidare att det görs
stora insatser för fortbildning av lärare.
Nej, tyvärr inte. En så vitt jag kan
förstå mycket bra upplagd kurs i kulturgeografi
anordnades vid Uppsala universitet,
men det var en engångsföreteelse.
Nu pågår en brevkurs, om vars
värde meningarna är delade. Jag kan
inte bedöma den saken; jag har inte så
i detalj tagit del av kursen. Ur en synpunkt
kan jag emellertid konstatera att
den inte är bra. De studerande får inte
den nödvändiga institutionskontakten.
Ta som exempel det kartmaterial som
oundgängligen behövs vid eu undervisning
av detta slag. Man har inte
nämnvärda möjligheter att ta del av
allt det material som rör analysen, kartografien
m. m. Detta borde väl kunna
förbättras, inte minst med tanke på att
— efter vad jag förstår — kapaciteten
vid våra geografiska institutioner vid
universiteten är god och borde kunna
utnyttjas för att undervisningen skall
kunna bedrivas på ett ur samhällsekonomisk
synpunkt klokt sätt.
Jag har inte — det vill jag försäkra
herr statsrådet — framställt min interpellation
i avsikt att från denna talarstol
utöva en negativ kritik. Jag är personligen
alltför djupt engagerad i just
detta undervisningsämne för att inte
vilja försöka vara med och resonera
positivt om de möjligheter som kan
finnas. Jag vet att svårigheterna är stora,
och jag bara önskar att alla uppslag
som syftar till att förbättra läget
noggrant prövades. Jag tillåter mig också
att nämna ett sådant uppslag, som
mig veterligt inte är prövat och som jag
skulle vilja be statsrådet att allvarligt
överväga.
I stället för att en och samma lärare
tvingas undervisa i ett integrerat ämne
av det slag som ämnet statskunskap utgör,
trots att han kanske saknar kunskapsmässiga
förutsättningar för ett eller
flera moment som ingår i kursen,
skulle undervisningen kunna ordnas så,
att två, kanske till och med tre, lärare
med olika ämneskompetens tillsammans
tog hand om ett integrerat undervisningsämne
och bildade ett slags
team. Ett sådant team kunde utgöras av
exempelvis en nationalekonom, en
statsvetare och en geograf, vilka i intimt
samarbete skulle lägga upp undervisningen.
Sådant samarbete har ju
praktiserats förr, och det bör kunna
ske nu också. Eller en lärare med gällande
behörighet för lärartjänst i samhällskunskap,
som alltså har nationalekonomi
och statskunskap i sin examen,
skulle tillsammans med en geograf
kunna bilda ett sådant här team.
Anordningen skulle kunna underlättas
genom vissa åtgärder, förefaller det
mig, till exempel genom en direkt sanktionering
av systemet i form av speciella
anvisningar. Vidare bör tillstånd
ges, att i viss utsträckning koncentrationsläsa.
Detta bör vara möjligt redan
med nuvarande läroplan, men det bor
-
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
63
Svar på interpellation ang. bostadslån avseende jordbruksfastigheter
de kanske tydligare markeras att man
inte bara kan utan i nuvarande läge
också bör koncentrationsläsa olika moment
inom ämnet; det senare närmast
för att schematekniskt kunna underlätta
ett teamsystem.
Jag skulle vara mycket tacksam, om
statsrådet ansåg sig kunna ge mig något
ytterligare svar, framför allt kanske
på vad jag anfört i den senare delen av
mitt anförande.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! På fröken Ljungbergs
direkta fråga, huruvida ämnet kulturgeografi
kommer att ingå i den nya lärarutbildningen,
vill jag svara, att enligt
min uppfattning det absolut måste
bli fallet. Dessutom vill jag säga, att de
som nu studerar till lärare vid universiteten
helt riskfritt borde kunna läsa
kulturgeografi, om de vill ha en utbildning
till lärare i samhällskunskap.
Det är de nuvarande lärarna som utgör
det för dagen besvärliga problemet.
En lektor i samhällskunskap, som
i sin examen har statskunskap och nationalekonomi,
är kompetent att söka
ett lektorat i det nya gymnasiet, trots att
kulturgeografi ingår i ämnet samhällskunskap,
medan däremot en gammal
geografilektor, som i sin examen har
geografi och nationalekonomi men inte
statskunskap, inte är kompetent att
göra det. Jag tror att man i sådana fall
måste räkna med dispensmöjligheter
för att under en övergångstid komma
till rätta med problemet.
Fröken Ljungbergs uppslag att flera
lärare i de integrerade ämnena över
huvud taget ■— det gäller alltså inte bara
samhällskunskap — borde kunna undervisa
i samma klass vill jag gärna
föra vidare för att få det mera allsidigt
belyst. Med min bristande sakkunskap
i schemaläggning kan jag självfallet
inte från kammarens talarstol säga någonting
konkret om saken, men tanken
förefaller mig tilltalande. Jag kan upp
-
lysa fröken Ljungberg om att personer
i min mycket nära omgivning inom departementet
varit inne på liknande tankegångar
och jag tror som sagt att jag
kan hjälpa fröken Ljungberg att sprida
denna idé. Huruvida vägen är framkomlig
vet jag inte. Men personligen
tror jag att vi under en övergångstid,
när vi behöver mobilisera den sakkunskap
man har i dessa nya och besvärliga
ämnen, icke bör skygga för ett sådant
här nytt uppslag. Jag är alltså i
sak positivt inställd därtill.
Härmed var överläggningen slutad.
§28
Svar på interpellation ang. bostadslån
avseende jordbruksfastigheter
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig om jag har för avsikt
att dels meddela nya anvisningar
för bostadslåneärenden i fråga om jordbruksfastigheter
och dels återinföra förbättringslånen
i princip efter de linjer
som fanns före den 1 juli 1966.
Enligt gällande bestämmelser skall
länsbostadsnämnd inhämta yttrande
från lantbruksnämnd över ansökning
om bostadslån eller förbättringslån för
byggnadsföretag på jordbruksfastighet.
Enligt anvisningar, som bostadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen utfärdat gemensamt,
ankommer det härvid på
lantbruksnämnden att bedöma om berörda
jordbruk är att anse som för framtiden
bestående brukningsenheter eller
inte. Om lantbruksnämnden bedömer en
brukningsenhet som bestående, innebär
detta att det inte föreligger jordbrukspolitiska
skäl mot att med statslån stödja
en bostadsinvestering.
Ilar lantbruksnämnden bedömt en
jordbruksfastighet som inte bestående
för framtiden skall enligt anvisningar
-
64
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellation ang. bostadslån avseende jordbruksfastigheter
na lantbruksnämnden i sitt yttrande belysa
angelägenheten av att fastigheten
kan disponeras i den yttre rationaliseringsverksamheten
som lantbruksnämnderna
har att främja. Angelägenhetsgraden
kan variera från område till område,
från fall till fall. Enligt anvisningarna
bör länsbostadsnämnden inte bevilja
statligt lån mot lantbruksnämndens
avstyrkande om uppförande eller
förbättring av bostad om en inte bestående
jordbruksfastighet bedömts
hindra eller avsevärt försena en angelägen
yttre rationalisering. När ett jordbruk
bedömts inte bli bestående på
grund av dess belägenhet eller av andra
skäl bedöms vara utan speciellt intresse
för den yttre rationaliseringen, skall
lantbruksnämndens på rent jordbrukspolitiska
bedömningar grundade yttrande
vara vägledande men inte avgörande
för länsbostadsnämndens ställningstagande
i låneärendet.
De gemensamma anvisningarna utfärdades
år 1961 mot bakgrund av då gällande
kungörelser om egnahemslån och
förbättringslån. Dessa har ersatts av
1962 års kungörelser om bostadslån och
om förbättringslån, vilka dock i nu relevanta
avseenden inte innehöll någon
större ändring av tidigare gällande bestämmelser.
Årets riksdag beslöt vid vårsessionen
att det statliga stödet i form
av räntefria förbättringslån praktiskt
taget helt skulle koncentreras till den
pågående aktionen för att förbättra de
gamlas bostadsförhållanden. Det kreditstöd
som alltjämt kan behövas för
andra än åldringar, handikappade och
särskilda grupper som samer och zigenare
skall enligt nämnda beslut i stället
utgå i form av bostadslån och sålunda
utan kapitalsubvention. Kungörelserna
om bostadslån och förbättringslån har i
enlighet härmed fått ny lydelse från och
med den 1 juli 1966.
Ett generellt villkor för bostadslån
har tidigare varit att det kunde antas
föreligga ett varaktigt behov av de bostäder,
som skulle uppföras eller byg
-
gas om med stöd av lånet. Enligt de
från och med den 1 juli 1966 gällande
bestämmelserna har undantag gjorts
för ombyggnad av småhus, när låneunderlaget
inte överstiger 20 000 kr.
Bostadslån för dylika olika mindre ombyggnader,
som förut i princip kunnat
stödjas endast med förbättringslån, får
beviljas under förutsättning att ombyggnadskostnaden
kan anses skälig
med hänsyn till husets återstående användningstid.
Herr Gustavssons första fråga synes
bottna i uppfattningen att ansökningar
om bostadslån för ny- eller ombyggnad
avslås på grund av att alltför stor vikt
läggs vid jordbrukspolitiska bedömningar.
Frågan om den jordbrukspolitiska
bedömningen i låneärenden behandlades
av 1964 års riksdag. I statsutskottets
av riksdagen godtagna utlåtande nr 42
konstaterades i anledning av motioner
i ämnet att bestämmelserna om bostadslångivningen
självfallet inte bör tilllämpas
på sådant sätt, att målet för jordbrukspolitiken
äventyras. Utskottet anförde
vidare, att en jordbrukspolitisk
bedömning av låneärenden är av betydelse
även och kanske framför allt för
att lånemyndigheten skall erhålla underlag
för att pröva om de tilltänkta
bostäderna kommer att få stadigvarande
användning. Utskottet ansåg sig därför
inte böra medverka till att den jordbrukspolitiska
bedömningen av bostadslåneärendena
upphörde.
Vid den statliga bostadslångivningen
måste helt naturligt beaktas, att den investering
som görs kommer till fullt
utnyttjande. Detta uttrycks genom kravet
på stadigvarande användning. Om
det finns risk för att en byggnad inte får
stadigvarande användning, kan detta
förhållande inte undgå att påverka fastighetens
pantvärde vid bostadslångivning.
Lantbruksnämndernas yttranden
innefattar en bedömning av fastighetens
kreditvärde efter det avsedda byggnadsföretagets
genomförande. Om fastigheten
enligt lantbruksnämndens me
-
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
65
Svar på interpellation ang. bostadslån avseende jordbruksfastigheter
ning inte kommer att bestå som jordbruk,
kan fastighetens varde givetvis
påverkas därav. Följden kan bli — i
synnerhet om fastigheten redan är belastad
med skuld — att erforderlig säkerhet
för statslånet kommer att ligga
över det beräknade pantvärdet och att
ansökan avslås med denna motivering.
I sak innebär detta detsamma som att
byggnaden bedömts inte få stadigvarande
användning.
Länsbostadsnämndens bedömning av
pantvärdet i nu avsedda fall kan givetvis
påverkas av att det på grund av fastighetens
läge kan föreligga behov av
byggnaden för annan än i jordbruket arbetande.
I sammanhanget bör vidare
erinras om att lån för nybyggnad och genomgripande
ombyggnad inte får beviljas,
om tomtplatsen har ett uppenbart
olämpligt läge. Bedömningen av
lånefrågan måste grundas på ortens
sysselsättningsbetingelser, varvid i praktiken
kreditriskerna vägs mot lånsökandens
skäliga intressen. Denna bedömning
får ■— som statsutskottet vid
flera tillfällen framhållit — inte bli så
snäv, att bostadsbyggandet på landsbygden
systematiskt missgynnas.
Enligt min mening föreligger det inte
bärande skäl att ändra nuvarande ordning
när det gäller att bedöma varaktigheten
i bostadsbehovet på platsen.
Helt naturligt kan bedömningarna ofta
vara svåra att göra och utrymme kan
finnas för olika uppfattningar i de enskilda
fallen.
Den ändrade inriktningen av förbättringslångivningen
aktualiserar dock frågan
om de jordbrukspolitiska aspekternas
tyngd när de vägs mot motiv av en
rent social karaktär. De till större delen
räntefria och stående förbättringslånen
är i realiteten kapitalsubventioner,
som i flertalet fall förutsätts successivt
konsumerade under en tioårsperiod
genom lägre boende-kostnader. I dessa
fall är syftet att uppnå en temporär upprustning
till godtagbar standard bl. a.
för att inte dåliga bostadsförhållanden
3 — Andra kammarens
som sådana skall framtvinga flyttning
från orter med vikande sysselsättning
för personer som inte har anledning att
flytta av sysselsättningsskäl.
Även i dessa fall kan upprustningen
medföra, att en yttre rationalisering blir
uppskjuten därför att ägarens siiljbenägenhet
minskar genom upprustningsåtgärderna.
Det är i dylika fall fråga om
en avvägning mellan jordbrukspolitiska
målsättningar och ren social omsorg om
ägarens bostadsförhållanden. Såvitt jag
kan finna måste i sådana fall de sociala
skälen i allmänhet komma att väga
tyngst, så att lån vägras endast i undantagsfall,
framför allt när sökanden kan
anses ha ett likvärdigt bostadsalternativ.
Enligt vad jag inhämtat överväger
bostadsstyrelsen att anpassa 1961 års
anvisningar till numera rådande förhållanden.
Med hänsyn till det anförda har
jag inte för avsikt att föranstalta om
några nya föreskrifter i fråga om bostadslån
för jordbruksfastigheter.
Vad angår herr Gustavssons andra
fråga innebär vårriksdagens beslut att
ersätta förbättringslånen för andra än
åldringar m. fl. med bostadslån att det
statliga kreditstödet för ifrågavarande
ändamål finns kvar på i princip likartade
villkor men att någon kapitalsubvention
inte längre utgår. Jag har inte
funnit att några nya omständigheter
framkommit, som kan motivera att de
nämnda kapitalsubventionerna åter införs.
Vidare anförde:
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Jag ber att till inrikesministern
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation, ett svar som
var mycket utförligt och i vissa avseenden
även positivt.
Anledningen till att jag framställt
denna interpellation iir helt enkelt att
det råder en viss oro ute i bygderna
rörande myndigheternas anvisningar
när det giiller att bedöma möjligheterna
protokoll 1900. Nr 37
66
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellation ang. bostadslån a
för ägare till jordbruksfastighet att få
lån för ombyggnad eller upprustning av
sin bostad. I svaret framhåller inrikesministern
att jag tycks ha den uppfattningen
att det lägges alltför stor vikt
vid den jordpolitiska bedömningen. Ja,
det är riktigt. Enligt min uppfattning
fäster givna anvisningar alltför stor vikt
vid den jordpolitiska sidan, medan man
alltför litet tar hänsyn till själva bostadsfrågan.
Såvitt jag förstår har man
också under senare tid skärpt denna
bedömning, så att den jordpolitiska
sidan nu tillmätes ökad betydelse i förhållande
till bostadssidan.
Inrikesministern säger att »bostadslånegivningen
självfallet inte bör tillämpas
på sådant sätt, att målet för jordbrukspolitiken
äventyras». Ja det beror
på vilken målsättning man har. Ser man
saken på det sättet att man skall skynda
på och i viss mån tvinga jordbrukare
att flytta bort från fastigheterna, kan
naturligtvis min ståndpunkt innebära
att dessa planer något fördröjes. Men
jag tror inte att man behöver riskera
något sådant.
Enligt gällande anvisningar skall
bygginvesteringarna inriktas på brukningsenheter
som har förutsättningar
att bestå på längre sikt. En sådan formulering
kan naturligtvis ge möjlighet
till mycket skilda bedömningar. Man
kan få lov att bedöma saken olika för
olika delar av landet och det kan också
bli fråga om mycket subjektiva bedömningar.
Det går inte att sikta så långt
in i framtiden; ingen vet riktigt hur
förhållandena då kommer att gestalta
sig.
Men om man skall tolka detta bokstavligt,
vilka blir konsekvenserna för
den enskilde om de jordpolitiska bedömningarna
får spela en alltför stor
och avgörande roll? Jag vill ta ett exempel.
En lantbrukare i 45—50-årsåldern
med familj äger en jordbruksfastighet.
Bostaden är dålig, och han behöver lån
för att rusta upp eller kanske bygga om
den. Lantbruksnämnden skall pröva
rseende jordbruksfastigheter
ärendet utifrån jordpolitiska bedömningar.
Om lantbruksnämnden därvid
finner att fastigheten inte har förutsättningar
att bestå på längre sikt, hurdan
blir då denne lantbrukares situation?
Om han inte har eget kapital att
rusta upp bostaden med, finns det väl
bara två alternativ att välja på. Antingen
sitter han kvar med en undermålig
bostad eller också tvingas han att sälja
sin jordbruksfastighet, eftersom han inte
anser sig kunna bo kvar i bostaden.
Vilka förutsättningar har han i dagens
läge att få en ny bostad? År detta ett
riktigt sätt att optimalt utnyttja landets
resurser?
En tillämpning som får sådana verkningar
kan inte vara till gagn. Även om
jordbruksfastigheten om 10—15 år skulle
upphöra som självständig fastighet är
därmed inte sagt att bostaden blir överflödig.
Det har åtminstone i vissa delar
av vårt land visat sig -— jag medger
att det kan vara olika — att bostäder
av detta slag är mycket eftertraktade
och lätt finner köpare när t. ex. två fastigheters
arealer slås samman.
I interpellationssvaret talar inrikesministern
vidare om pantvärdet och
dess inverkan på beslut om lån. Det heter
där: »Länsbostadsnämndens bedömning
av pantvärdet i nu avsedda fall
kan givetvis påverkas av att det på
grund av fastighetens läge kan föreligga
behov av byggnaden för annan än i
jordbruket arbetande.» Jag har den
uppfattningen att detta är ett förhållande
som man måste ta mycket stor hänsyn
till. Inrikesministern vet själv att
en mycket stor del av ägarna till mindre
och medelstora fastigheter i Kronobergs
län vid sidan av jordbruket har
deltidsarbete i annan sysselsättning.
Detta förhållande måste tillmätas ganska
stor betydelse vid bedömningen av
frågan.
I slutet av interpellationssvaret kommer
vi fram till den verkliga kärnan i
problemet. Inrikesministern säger där:
»Den ändrade inriktningen av förbätt
-
Nr 37
67
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellation ang.
ringslångivningen aktualiserar dock
frågan om de jordbrukspolitiska aspekternas
tyngd...» Vidare säger han:
Ȁven i dessa fall kan upprustningen
medföra, att en yttre rationalisering blir
uppskjuten därför att ägarens säljbenägenhet
minskar genom upprustningsåtgärderna.
Det är i dylika fall fråga om
en avvägning mellan jordbrukspolitiska
målsättningar och rent social omsorg
om ägarens bostadsförhållanden.» Den
meningen säger väl något om att grundinställningen
som jag tidigare nämnde
är den, att man med bostadspolitiken
skulle kunna påskynda rationaliseringen.
Inrikesministern fortsätter emellertid:
»Såvitt jag kan finna måste i sådana
fall de sociala skälen i allmänhet
komma att väga tyngst, så att lån vägras
endast i undantagsfall .. .» Jag noterar
detta med tacksamhet och hoppas
att denna uppfattning kommer att bibringas
de organ i länen som skall
handlägga dessa ärenden, nämligen
lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna.
Jag tror att detta är mycket
viktigt.
Jag är inte riktigt på det klara med
den fråga som inrikesministern berör
då han talar om villkoren för bostadslån.
Tillämpar man den jordbrukspolitiska
bedömningen på de fastigheter
som nu skall kunna få lån i stället för
de förbättringslån man tidigare hade?
Inrikesministern säger i fortsättningen
att bostadsstyrelsen överväger »att
anpassa 1961 års anvisningar till numera
rådande förhållanden». Avses härmed
den rådande bostadssituationen, så
att man nu skulle tillämpa en mindre
hård bedömning än tidigare? Eller tänker
man i stället skärpa den nuvarande
bedömningen?
Slutligen säger inrikesministern att
några nya omständigheter inte framkommit
som ger anledning att återinföra
förbiittringslånen. Jag har alltjämt
den uppfattningen att årets riksdagsbeslut
var olyckligt. Förbiittringslånen
utgick till personer med små inkomster.
bostadslån avseende jordbruksfastigheter
Jag tror att de frågor som vi har diskuterat
här är väsentliga ur bostadssituationens
synpunkt, ur landsbygdens
synpunkt och ur många enskildas synpunkter.
Därför hoppas jag att man i
fortsättningen, bl. a. med hänsyn till
landsbygdens situation och bostadssituationen,
inte kommer att tillämpa
samma hårda tolkning som hittills.
Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.
Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Den andra frågan som
ingår i herr Gustavssons i Alvesta interpellation
kanske vi inte behöver uppehålla
oss vid så länge. Herr Gustavsson
har deklarerat sin uppfattning. Jag
har under vårriksdagen angivit regeringens
ståndpunkt. Det är här fråga
om en prioritering. Vi har därvid funnit
att det är så angeläget att försöka
åstadkomma en skyndsam förbättring
av de äldre människornas boendeförhållanden,
att den givna anslagsramen
i huvudsak bör användas för denna
uppgift, och det har inte inträffat något
som har givit oss anledning att ändra
uppfattning.
Herr Gustavsson uppehöll sig ganska
länge vid den första frågan. Om herr
Gustavsson direkt hade gått in för den
mening, som han enligt vad han framhåller
uppfattar såsom min grundinställning
till problemet om avvägningen
mellan de jordbrukspolitiska och de sociala
hänsynen —- beträffande vilka
herr Gustavsson riktigt nog konstaterar
att vi börjat lägga större vikt vid de
sociala omständigheterna — tror jag att
han hade kunnat undvika att ta upp en
del av de andra faktorerna ■— även om
det självfallet stod herr Gustavsson fritt
att göra det.
Vad vi redovisat iir att de sociala hänsynen
på detta område skall väga så
68
Nr 37
Torsdagen den S december 1966
Svar på interpellation ang. det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen
tungt, att de i verkligheten blir de huvudsakliga
motiven till åtgärderna. Bakom
denna tankegång ligger självfallet
samma funderingar som de herr Gustavsson
själv anförde, nämligen svårigheterna
för den enskilde att skaffa sig
bostad om han skall flytta in till en
tätort, och den mentala påfrestning det
ofta innebär att flytta från en invand
miljö till en annan. Denna olägenhet får
naturligtvis bedömas mot angelägenheten
av den yttre rationaliseringen. Men
nackdelen av att låta de gamla bo kvar
kan inte vara så stor. Den får ändå förutsättas
vara tidsbegränsad. Under sådana
förhållanden är det också bättre
att ta hänsyn till de humanitära och
sociala skälen.
Låt mig härefter säga, att sedan vi
genom beslut i Kungl. Maj :ts konselj
fastställt ett par prejudikat kommer de
naturligtvis därefter att bli vägledande
för de myndigheter som har att handlägga
dessa problem. Jag vill från denna
synpunkt framhålla, att det vid en ändring
av bostadsstyrelsens låneanvisningar
inte kommer att bli fråga om
någon skärpning utan i så fall en uppmjukning
av tillämpningen. Det var ju
också dithän herr Gustavsson ville komma.
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Beträffande den andra
fråga, som vi här har berört, har det
inte på något sätt varit min avsikt att
de gamla skulle få mindre tilldelning av
de resurser som finns. Jag hade hoppats
att anslagsramarna skulle vara så
vida, att vi hade kunnat bibehålla dessa
lån.
När det gäller de sociala hänsynen är
jag tacksam för inrikesministerns uttalande.
Jag hoppas att det ganska snart
skall tränga ut till de myndigheter som
har att handlägga dessa frågor. Jag
nämnde tidigare att jag har den uppfattningen,
att man på detta område har
skärpt bedömningarna och alltför mycket
tar hänsyn till de jordbrukspolitis
-
ka synpunkterna. Men om det kommit
prejudikat på detta område, hoppas vi
att kännedomen härom skall spridas
och avvaktar med intresse resultaten
härav.
Härmed var överläggningen slutad.
§29
Svar på interpellation ang. det statliga
lokaliseringsstödet till turistnäringen
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat mig, om jag vill lämna
kammaren en närmare redogörelse för
de principer som bör vara vägledande
vid behandlingen av ansökningar om
statligt lokaliseringsstöd till turistnäringen.
De principer som riksdagen fastställt
i detta avseende innebär såsom framgår
av gällande kungörelse om statligt lokaliseringsstöd,
att lokaliseringslån och,
om särskilda skäl föreligger, lokaliseringsbidrag
kan utgå vid investering i
turistanläggning inom norra stödområdet
under förutsättning att stödet kommer
glesbygderna där till godo. Vidare
gäller såsom allmänna förutsättningar
för lokaliseringsstöd bl. a., att sådant
stöd får utgå endast till verksamhet,
som bedöms medföra varaktig sysselsättning
för arbetskraften och få tillfredsställande
lönsamhet, i ort där goda
förutsättningar finns för verksamheten.
Även de sistnämnda allmänna förutsättningarna
måste självfallet vara uppfyllda
vid stöd åt turistanläggning. I det
avseendet underströk bankoutskottet
bl. a. att »även beträffande lokaliseringsstöd
till sådana anläggningar måste
riktpunkten dock enligt utskottets mening
vara att investeringarna väntas ge
upphov till en fortvarig sysselsättningseffekt».
För att få en klarare bild av den bety -
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
69
Svar på interpellation ang. det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen
delse turistnäringen bär för sysselsättningen
i glesbygderna har olika undersökningar
av intresse i sammanhanget
studerats inom inrikesdepartementet.
Slutsatsen som kan dras av det begränsade
material som står till förfogande
är närmast den, att den direkta sysselsättning
som turistanläggningar skapat
i glesbygden är av begränsad omfattning.
Endast en ringa del av arbetskraften
vid turisthotell och pensionat är
nämligen helårsanställd. Vidare sker rekryteringen
till dessa arbetstillfällen
för närvarande i betydande utsträckning
från andra delar av landet eller
från utlandet.
Vad angår kravet på att de företag
som erhåller stöd skall ha ekonomisk
bärkraft måste man konstatera, att räntabiliteten
hos företagen i glesbygderna
genomsnittligt sett får anses vara relativt
låg, och självfinansieringsförmågan
med hänsyn därtill begränsad. Detta
förhållande som vitsordats bl. a. av
vederbörande företagarorganisation utgör
inte, som ibland sagts, ett skäl för
omfattande lokaliseringsstöd. Det måste
tvärtom med hänsyn till de förutsättningar
rörande lönsamhet och ekonomisk
bärkraft som riksdagen angivit
leda till försiktighet. Beträffande lokaliseringsstödet
gäller dessutom enligt
riksdagens beslut att den statliga kapitaltillsatsen
skall avvägas i förhållande
till företagets egen insats och övriga finansieringsmöjligheter
så att risktagandet
inte uteslutande begränsas till staten.
Omfattningen av lokaliseringsstödet
till turistanläggningar måste vidare avvägas
i förhållande till det stöd som
man vill lämna vid industriell nyetablering
och utbyggnad. Ett 20-tal ansökningar
om stöd har nu kommit in till
arbetsmarknadsstyrelsen från företag
inom turistnäringen. Det sökta stödet
uppgår till drygt 16 milj. kr. i lokaliseringsbidrag
och drygt 12 milj. kr. i
lokaliseringslån. Om dessa ansökningar
skulle bifallas skulle detta medföra en
motsvarande begränsning av möjligheterna
att tillgodose industriens behov.
Samtliga hittills föreliggande ansökningar
avser lokaliseringsbidrag och
några t. o. in. enbart bidrag. Som tidigare
påpekats erfordras särskilda skäl
för att bidrag skall kunna utgå. Man
måste i det sammanhanget särskilt beakta
risken för att en inte önskvärd
konkurrensförskjutande effekt utlöses.
Lokaliseringsberedningen, inom vilken
bl. a. de närmare riktlinjerna för
lokaliseringsverksamheten inom ramen
för riksdagens beslut diskuteras, behandlade
vid sitt sammanträde i oktober
frågan om lokaliseringsstöd till turistanläggningar.
Vad man då kom fram
till leder till att man vid planeringen
av turistinvesteringar bör utgå från att
endast några få anläggningar i varje
län kan komma i fråga för lokaliseringsstöd
och att detta stöd i huvudsak skall
utgå i form av lokaliseringslån. Denna
inställning ligger enligt min mening
helt i linje med de principer som fastställdes
av 1964 års riksdag.
Slutligen vill jag framhålla som angeläget,
att man i det här sammanhanget
håller isär å ena sidan de skäl som kan
åberopas för stöd åt turistnäringen såsom
sådan och å andra sidan de motiv
som är den primära grunden för lokaliseringsstöd,
nämligen sysselsättningseffekten
i berörda bygder.
Vidare anförde:
Herr NILSSON i Östersund (s):
Ilerr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret.
Det har väl rått en viss tveksamhet i
planeringsråden om hur man skulle
handlägga ansökningar om lokaliseringsstöd
till turistnäringen. Om jag har tolkat
svaret riitt är det normala att ge
lön, men att det även finns möjligheter,
om särskilda skäl föreligger, att erhålla
också bidrag till turistanläggningar.
Detta är ju helt i linje med det riksdagsbeslut
som fattades 1964. Det skulle
70
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellation ang. det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen
vara intressant om inrikesministern
möjligen kunde precisera vad som i
detta fall menas med »särskilda skäl».
Det ställs upp tre kriterier för lokaliseringsstöd
till turistanläggningar. För
det första skall stödet komma glesbygderna
till godo, för det andra skall anläggningarna
vara ekonomiskt bärkraftiga
och för det tredje skall investeringarna
skapa eu varaktig sysselsättning.
Det är väl på den sista punkten som
man möjligen kan diskutera, om investeringar
av denna typ kan skapa en
.sysselsättning, som fördelar sig jämnt
över året och som kan betecknas som
varaktig.
De undersökningar som företagits och
som åberopats i interpellationssvaret
visar att sysselsättningseffekten är
ganska begränsad när det gäller turistanläggningar.
Det ligger i sakens natur,
att sysselsättningen vid turistanläggningar
i regel blir ganska ojämn under
året. Arbetskraften där är mycket rörlig.
När mantalsskrivning sker den 1
november, befinner sig arbetskraften
ofta på annat ställe i landet eller kanske
t. o. m. utomlands. Även turistvärdarna
tror jag dock i vissa fall skulle
kunna göra åtskilligt för att utjämna
turistsäsongerna, vilket vore mycket
fördelaktigt för den inom näringen anställda
arbetskraften.
Man får väl inte heller bara mäta den
direkta sysselsättning som turistanläggningarna
ger utan också se till den indirekta
sysselsättningsskapande effekt
de ofta har. Tack vare turistströmmarna
kan t. ex. handlaren, jordbrukaren och
stuguthyraren få sina inkomster förbättrade,
och i många turistområden är
detta enda sättet för den bofasta befolkningen
att kunna leva kvar i bygden.
Vidare är man naturligtvis också intresserad
av det skatteunderlag som
turistnäringen skapar. Den saken skall
man inte ringakta, särskilt inte i typiska
turistkommuner. Undersökningar
som gjorts i vårt län visade sålunda till
vår stora överraskning, att i Tännäs
kommun kom 40 procent av det totala
skatteunderlaget från turismen. Utredningen
gäller 1960 års siffror. I Åre
kommun var motsvarande siffra 25
procent och i Undersåker låg den mellan
10 och 13 procent. Jag har tappat
bort totalsiffran för Jämtlands län, men
man räknade ut att turismen där tillför
länet åtskilliga miljoner kronor.
Om man gör en framtidsbedömning
av turismens utveckling, vågar man nog
slå fast att den verksamheten kommer
att öka framöver. I och med att vi får
mera fritid och allt högre levnadsstandard
får vi också bättre råd och möjligheter
att rekreera oss på andra orter.
Det har nu utbildats dels en låglandsturism,
om jag så får kalla den,
med stugbyar och självhushåll, och dels
en mera exklusiv fjällturism med stora
och omfattande turistanläggningar.
Säkerligen behöver vi båda formerna.
I planeringsrådet, som i första led skall
försöka fördela de håvor som lokaliseringsstödet
innebär, måste man överväga
vad man skall satsa på, om man
skall satsa på båda formerna eller inrikta
sig på en speciell form av turism
och ge den stödet. Enligt min uppfattning
bör man där inrikta sig på en koncentration
av stödinsatserna till de större
anläggningarna, som har bättre möjligheter
att skapa nya arbetstillfällen.
Detta för dock i regel med sig stora och
dyrbara följ dinvesteringar för samhället,
som måste lägga ned mycket pengar
på vägar, vatten, avlopp m. in.
Inrikesministern säger i interpellationssvaret,
som jag egentligen inte har
någonting att invända mot, bl. a. att
statsmakterna väl får inrikta sig på att
lämna stöd till endast några få anläggningar
i varje län. Jag skulle bara vilja
framföra den reflexionen, att man inte
i detta fall bör försöka skapa någon
millimeterrättvisa mellan länen inom
det norra stödområdet. Länen har olika
förutsättningar att utveckla turistnäringen,
och det måste vara riktigt att
Torsdagen den 8 december 196C
Nr 37
71
Svar på interpellation ang. det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen
sätta in stödet där de bästa förutsättningarna
finns, även om detta skulle
innebära att ett län får stöd till några
fler turistanläggningar än vad ett annat
län får.
Som inrikesministern väl känner till
har det län jag tillhör inte fått så mycket
utdelning av lokaliseringsstödet hittills,
och det är kanske ett särskilt skäl för
att man där bör satsa ännu hårdare på
turismen. Vi hyser ingen övertro på att
turismen skall kunna rädda sysselsättningen
i vårt län. Vi ser den som en
värdefull komplettering, och vi vill givetvis
satsa målmedvetet även på den
näringen, samtidigt som vi vill satsa
hårt på en ökad industrilokalisering.
Jag är tacksam för att inrikesministern
har lämnat ett klart besked om
hur stödet bör utgå till turistanläggningar.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Jag har förståelse för de
synpunkter som herr Nilsson i Östersund
har lagt på detta ärende. Jag delar
hans uppfattning att när man avväger
stödverksamheten mellan länen
skall man inte söka åstadkomma en
millimeterrättvisa och utgå ifrån att
det skall vara en lika fördelning. Man
har mycket stor anledning att uppmärksamma
det faktiska förhållandet, som
säkerligen både jag, herr Nilsson och
andra jämtlänningar beklagar, att det
inte varit möjligt att få kontakt med
industriföretag för en lokalisering till
Jämtland i den omfattning som skulle
vara önskvärd. Det är klart att man då
gärna skulle vilja medverka till att
exempelvis turismen i Jämtland skulle
kunna få ett stöd, som kanske kommer
att överskrida den tilldelning som kan
komma andra län till godo. Jag tror inte
att några representanter från andra
delar av stödområdet i och för sig
kommer att ha någon erinran mot detta.
Om man bedömer utvecklingen i Västernorrlands
liin, finner man att det har
varit möjligt att till det länet, liksom till
en del andra, få lokalisering av industrier
i en sådan omfattning att befolkningsbalansen
blivit väsentligt gynnsammare.
Turismen i allmänhet är ett annat
problem, som herr Nilsson har berört
och som naturligtvis här finns i bakgrunden.
I slutet av mitt interpellationssvar
har jag, för att det inte skall
råda något missförstånd, sagt att turismen
är en sak; en annan sak är det
lokaliseringspolitiska stödet med inriktning
på att åstadkomma en ökad sysselsättning
åt människor. Detta stöd skall
vägas mot vad vi vill göra för turismen
i allmänhet. Därvidlag har jag en positiv
inställning, nämligen att turismen
och vår turistverksamhet har ett betydande
värde och att vi borde ägna
större uppmärksamhet åt såväl turismen
som fritidssysselsättningen. Men
huvudfrågan blir ju då: Är lokaliseringsstödet
rätt form för stöd härvidlag?
Frågan
blir ännu ömtåligare när man
kommer in på spörsmålet bidrag eller
inte bidrag. Om jag lämnar ett bidrag
till fjällhotell, till turistanläggningar i
fjällvärlden, och gör dessa mer attraktiva,
så skall detta bidrag åstadkomma
en sänkning av driftkostnaderna och
alltså indirekt medverka till att kostnaden
för den enskilde, som anlitar turistanläggningen,
blir så mycket lägre.
Jag har i och för sig ingenting emot
detta — jag vill betona det —• men frågan
är om det iir rätt väg att gå.
Spörsmålet togs inte upp när vi diskuterade
lokaliseringspolitiken och aktualiserades
heller inte av lokaliseringsutredningen.
Det angavs att här skapas
vissa sysselsättningsmöjligheter, utan
att utredningen därför hade klargjort
omfattningen av dessa — om det var
årssysselsättning o. s. v. som åstadkoms.
De utredningar som gjorts pekar närmast
på att vi kan nå i genomsnitt en
sysselsättning som omfattar cirka fem
av årets tolv månader, och det är natur
-
72
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar pa interpellation ang. det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen
ligtvis inte tillfredsställande. Det kan,
som herr Nilsson i Östersund sade, ges
sysselsättning under några månader åt
människor som bor i trakten, men en
varaktig sysselsättning åstadkoms tyvärr
inte.
Det är möjligt att man kan bygga upp
turistanläggningar, stora turistbyar. Vi
har haft två överläggningar med företrädare
för de stora turistorganisationerna,
som enhälligt sagt: Låt oss bygga
några stora turistanläggningar med variationsmöjligheter
som fångar den
publik som söker sig till turisthotell -—-anläggningar som ger möjligheter att
vid sidan av hotellet med matservering
ha turistbyar eller fritidsbyar med skidliften,
curlingbanan och vad det nu
allt är som efterfrågas. Därmed kanske
vi kan nå en attraktivitet för dessa anläggningar
som är av betydande värde
och som gör dem konkurrenskraftiga
också mot de utlandsanläggningar inom
turismen som i dag ter sig så lockande
för många svenskar.
Jag tror detta är riktigt, men vi får
nog fundera över saken. Vi har sagt, att
det gäller också att i kanslihuset bilda
sig en uppfattning om vilket departement
och vilket organ som är lämpligt
då stöd skall ges åt en sådan verksamhet.
Jag har också till företrädarna för
de stora turistorganisationerna sagt, att
vi får naturligtvis se till att en sådan
diskussion kommer till stånd.
Herr talman! Detta var några mer allmänna
synpunkter på turismen. Jag
har sett mig nödsakad att också ge
denna bakgrundsteckning för att man
skall förstå vår inställning. Inte minst
gäller det den fråga som vi tagit upp
med lokaliseringsberedningen beträffande
formen för stödet. Skall vi ge det
formen av ett driftstöd, en driftsubvention?
Jag
kan nämna att vi fått brev från
privata företagare inom turistnäringen
som klart angivit att ett stöd, vilket innefattar
också bidrag, betyder att konkurrensen
snedvrids. Frågan är alltså
känslig. Den kan inte avhandlas på
samma sätt som när det gäller att bygga
en industri —- då kan man klart ange
att det kostar 20 eller 30 procent mer
att bygga fabriken i norra delen av
Sverige än att bygga den i Mellansverige
eller i södra Sverige. Vad man tar
hänsyn till i ett sådant fall är alltså
merkostnadseffekten. Men det är inte
lika lätt att diskutera frågan på denna
bas när det gäller turistanläggningar.
Därför har vi velat gå försiktigt fram,
och lokaliseringsberedningen har för
sitt vidkommande stannat för ett uttalande
att i första hand bör lån förekomma.
Då det gäller lån har vi författningsmässigt
vissa möjligheter att
ge amorteringsanstånd och räntebefrielse.
Vi är beredda att diskutera dylika åtgärder,
och detta har också framhållits
för de företrädare för turismen med
vilka vi har haft kontakt. Efter den linjen
kommer vi att behandla de ansökningar
vi har inne. Vi har redan avgjort
något ärende där vi varit ense med
företaget, och vi hoppas kunna komma
överens också med andra.
När jag framhållit i interpellationssvaret,
att vi gärna vill begränsa stödåtgärderna
till att omfatta endast en
eller två anläggningar inom varje län,
är det just för att befrämja en utveckling
mot större anläggningar som i framtiden
kan bli konkurrenskraftiga och
attraktiva för publiken från skilda
grupper.
Herr WIKNER (s):
Herr talman! Jag skulle faktiskt kunna
inskränka mig till att instämma i
vad herr Nilsson i Östersund sagt beträffande
anslag och bidrag till dessa
turistanläggningar. Det senaste inlägget
av inrikesministern gav också klara
besked i en del frågor jag tänkte ställa.
Framför allt ämnade jag fråga, om
vilka särskilda skäl kan åberopas för
att bidrag skall utgå till turistanläggningar
i norra stödområdet. Vi är näm
-
Nr 37
73
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellation ang. det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen
ligen inte helt nöjda med den industrilokalisering
vi fått inom länet. Sysselsättningen
måste givetvis vara den viktigaste
faktorn även när det gäller turistanläggningarna.
Jag vill dock meddela
inrikesministern att jag tror att
även dessa anläggningar så småningom
kommer att vara i gång under hela året.
Det är också nödvändigt att vi får så
många dylika anläggningar, att de kan
fylla det behov vi kan komma att få.
Människorna skall under sin semester
ha tillfälle att inom landet få den rekreation
de önskar. De skall inte vara
nödsakade att resa utomlands.
Turistnäringen har oerhört stor betydelse
även då det gäller skatteinkomster.
Som exempel kan jag anföra
att en kommun i västra Härjedalen,
som nämnts här tidigare, får cirka 40
procent av sina kommunala skatteintäkter
via turistnäringen.
För en tid sedan var arbetsmarknadsstyrelsens
chef, Bertil Olsson, där uppe.
Han såg mycket positivt på dessa frågor
beträffande turistnäringen. När vi
besökte turistanläggningarna nämndes
bl. a. att oerhört många miljoner kronor
har satsats från privat håll för att
få i gång dem. Därför ansåg han det
skäligt att staten skulle kunna lämna
både bidrag och lån till både utbyggnad
och nybyggnad av turistanläggningar.
I svaret nämns också att anläggningarna
framför allt måste vara bärkraftiga
och ge god avkastning. Detta har
också i bankoutskottets utlåtande klart
uttalats beträffande lokaliseringspolitiken
över huvud taget, och det får väl
anses tillämpligt även på turistnäringen.
Man skriver i bankoutskottets utlåtande
nr 48 år 1964, s. 45 längst ner:
»Endast företag som bedöms vara i
längden ekonomiskt försvarbara skall
sålunda erhålla stöd.»
Den garantien har man faktiskt ty,
som man fortsatt på s. 46:
»Kreditinstitutens företagsekonomiska
bedömningar måste vara av grundläggs—
Andra kammarens protokoll 1966.
gande betydelse för de lokaliseringsbestämmande
organens beslut om stödlån.
»
Detta måste väl gälla även för turistnäringen.
Vad jag ville sluta med att säga är
att det är nödvändigt att vi får klara
besked om hur det kommer att bli. Jag
vet att framför allt en stor turistanläggning
i västra Härjedalen, Fjällporten,
väntar på besked. Man har faktiskt lagt
fram en ekonomisk kalkyl och påtagit
sig en stor del av kostnaderna. Det är
nödvändigt att man får besked så fort
som möjligt, så att man vet hur man
skall förfara i framtiden.
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):
Herr talman! Detta är en för mitt län
mycket viktig fråga, men jag skall nu
begränsa mig till ett par synpunkter.
Först vill jag stryka under vad herr
Wikner sade om att dröjsmål med ärendena
skapat problem. Jag förstår väl
att orsaken varit att man måste få fram
en princip. Dessa ärenden är av annan
karaktär än vanliga lokaliseringsärenden.
Men dröjsmålet har skapat problem
för dem som det berör, och osäkerheten
bör bringas ur världen. De berörda
måste få besked så snart som
möjligt i de ärenden som är och blir
aktuella.
En formulering i svaret gör mig något
undrande. Statsrådet utgår ifrån
att endast några få anläggningar i varje
län kan komma i fråga. Statsrådets senaste
anförande var kanske något klarläggande,
men jag är inte helt nöjd med
hans avslutning av det anförandet.
Skall denna formulering tolkas som en
fördelningsram, som en regel att det
skall vara samma antal anläggningar
i varje län, då inför man en ny princip.
När det gäller industrier tillämpar
man ju inte den principen — åtminstone
har inte Jämtland blivit varse
att alla län ansetts böra få samma antal
industrier. Skall man då tillämpa
Nr 37
74
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellation ang. det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen
den principen på ett område där vårt
län anses lia bättre förutsättningar än
andra? Bedömningen av stödet till turistanläggningar
måste ha samband med
förutsättningarna för turism och därvid
måste fjällvärlden räknas som ett
plus.
Jag tolkar ändå statsrådets senaste
anförande så, att man vid bedömningen
av ansökningar om lån skall i första
hand ta hänsyn till förutsättningarna
för turistnäringen och inte till fördelningen
mellan länen.
Herr NILSSON i Östersund (s):
Herr talman! Jag förstår mycket väl
att frågan om bidrag till turistanläggningar
är väldigt känslig. De olika hotellvärdarna
ligger och bevakar mycket
noggrant dels varandra och dels de
nya företagare som kan dyka upp på
området. Vi har i vårt planeringsråd
resonerat så, att vi i regel endast skall
tillstyrka lån och inte bidrag, låt vara
att vi också kan ge bidrag om det finns
särskilda skäl.
Det fina med turiststödet är ju att
det kan reserveras för glesbygden. Vi
brukar säga klart ut till de människor
som bor i glesbygderna, att de inte kan
räkna med att få industrier till sin
bygd. Vi måste koncentrera de industrier
vi eventuellt får till några större
orter inom länet. I gengäld kan vi
säga till dem att där de naturliga förutsättningarna
finns ute i glesbygderna
kan vi försöka hjälp till genom att satsa
på turistanläggningar.
Jag tror att det komplement som man
har i stödet åt turistnäringen är utomordentligt
värdefullt, ty därigenom kan
man skapa ökade sysselsättningsmöjligheter,
i varje fall inom vissa delar av
glesbygden. Jag tror också att det är
riktigt att göra punktinsatser på stora
anläggningar av internationell klass.
Jag vet att sådana anläggningar blir
fantastiskt dyra, ty jag har sett en utredning
över en planerad och kostnadsberäknad
turistanläggning av så
-
dan storleksordning. Vederbörande har
hela tiden resonerat så, att om vi skall
bygga, skall vi bygga ordentligt, så att
vi kan konkurrera med andra anläggningar
inom landet men även med turistanläggningar
i utlandet.
Vi kommer väl att få tillfälle till närmare
diskussion med inrikesministern
rörande några av de projekt som vi
har. Det saknas sannerligen inte företagare
på detta område. Här anmäler
kapitalstarka människor sitt intresse
för att etablera sig och exploatera fritiden.
Samtidigt säger man att förutsättningarna
är att man får lokaliseringsstöd.
Vi får nog, som sagt, satsa
på stora anläggningar som är konkurrenskraftiga
för att på det sättet försöka
åstadkomma ökad och jämnare
sysselsättning för de människor som
bor ute i glesbygderna.
Jag vill än en gång tacka inrikesministern
för svaret, som jag tycker är
mycket positivt. Framför allt är jag
tacksam för att man har dragit upp
klara riktlinjer för hur vi skall hantera
ansökningar av denna typ.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Jag är angelägen om
att lämna ett par kompletterande besked.
Herr Nilsson i Östersund och jag
skulle väl vara lika glada, om de företagare
som vill bygga upp industrier i
Jämtland hade varit lika talrika som
de vilka vill bygga turistanläggningai
där.
Herr Jönsson i Ingemarsgården ställde
sig litet tveksam till mitt besked i
interpellationssvaret att endast några
få anläggningar i varje län skulle komma
i fråga. »Några få» är ju ändå ett
tänjbart begrepp. Vi har inte velat fixera
någon siffra. Jag har i mitt tidigare
anförande utförligt angett, att vi naturligtvis
får bedöma varje län för sig och
att vi också måste ta hänsyn till hur
mycket som satsats på industrisidan
och vilka sysselsättningsmöjligheter som
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
75
därigenom skapats samt väga detta mot
vad om kan åstadkommas på turistnäringens
område. Om ett län har underbalans
i fråga om industriell sysselsättning
eller annan verksamhet får naturligtvis
turismen där företräde.
Jag är glad om vi kan vara överens på
en punkt, nämligen att vi bör satsa på
några få större anläggningar. Jag tror
att det är nödvändigt att säga ifrån
detta, ty annars kommer vi att få ansökningar
från praktiskt taget varje
kommun som vill bygga en turistanläggning.
Vid en konferens för något år
sedan i Östersund framfördes just den
tankegången, att vi skall koncentrera
oss på några få ordentliga anläggningar.
Men då kommer vi också fram till mycket
stora summor. Jag har sett ett projekt
uppe i Dalarna som kostar 20—22
miljoner kronor. Ni kan ju jämföra detta
med att samma belopp för en industrianläggning
borde kunna ge årsanställning
åt 400 personer. Sådana avvägningar
kan man inte komma förbi,
och detta har naturligtvis också medverkat
till dröjsmålet, vilket jag är den
förste att beklaga.
Vi har haft överläggningar med arbetsmarknadsstyrelsen
och ett par överläggningar
med turistorganisationernas
företrädare. Dessa har naturligtvis känt
sig litet besvikna och de har kanske
också varit litet bekymrade över det
besked vi lämnat om att det i första
hand gäller lån. De har då sagt att de
måste ompröva sina förslag och eventuellt
arbeta om dem. Vi har också
framhållit, att vi så långt det är möjligt
kommer att ta kontakt med företagen,
innan vi fattar beslut. På så sätt
kommer vi in i förhandlingar med dem,
och detta kan skapa ytterligare dröjsmål.
Men vi arbetar nu med de aktuella
ärendena och skall fatta beslut så snart
som möjligt. Vi har redan fattat det
första beslutet, och vi har tre, fyra
ärenden under beredning och avser att
fatta beslut inom kort.
Härmed var överläggningen slutad.
§30
Svar på interpellation ang. ett enhetligt
formulär för hyreskontrakt, m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Fru Torbrink har frågat
om jag är beredd att medverka till
att statens hyresråds meddelanden om
hyreshöjningar blir så utformade att
de kan vara begripliga för alla. Vidare
har fru Torbrink frågat om jag vill
medverka till att vi får ett över hela
landet enhetligt formulär för hyreskontrakt.
De generella hyreshöjningarna baseras
på gällande grundhyra, som är
den term som används i hyresregleringslagen.
För statligt belånade lägenheter,
som är undantagna från hyresregleringen
och i stället är underkastade
hyreskontroll av lånemyndigheten,
används uttrycket maximihyra. I fråga
om hyreshöjningar är grundhyra och
maximihyra likvärdiga begrepp.
Den hyra som medges enligt beslut
om generell hyreshöjning utgör grundhyran
eller maximihyran ökad med det
i beslutet fastställda procenttalet. Ökningen
får dock inte beräknas på den
del av grund- eller maximihyran, som
utgör ersättning för bränslekostnader.
För att en hyresgäst själv skall kunna
räkna ut storleken av den hyreshöjning
som han är skyldig att betala,
måste han alltså känna till både storleken
av grundhyran eller maximihyran
och hur stor del av denna som avser
bränslekostnader.
Jag känner inte till de undersökningar
på vilka interpellanten grundar sin uppgift
att ytterst få människor vet grundhyran
för sin lägenhet. Hyresgästerna
saknar dock inte möjligheter att skaffa
sig vetskap härom. I den mån grundhyran
inte framgår av hyreskontraktet
kan hyresgästen vända sig till hyres
-
76
Nr 37
Torsdagen den 8 december 1966
Svar på interpellation ang. ett enhetligt formulär för hyreskontrakt, m. m.
nämnden och få uppgift om grundhyran.
Är lägenheten underkastad hyreskontroll
av lånemyndigheten kan motsvarande
uppgift fås av länsbostadsnämnden
eller det kommunala förmedlingsorganet.
För att kunna bedöma bränslekostnadernas
andel av grundhyran eller maximihyran
torde hyresgästen i allmänhet
vara hänvisad till hyreskontraktet. I
vissa fall, där svårigheter möter att
beräkna denna kostnad, kan beräkningen
ske enligt en av hyresrådet anvisad
schematisk metod.
För åtskilliga hyresgäster skulle det
säkerligen vara av värde att i samband
med att hyresrådet framlägger förslag
till generell hyreshöjning få information
i de hänseenden jag här berört.
Jag anser mig kunna utgå från att hyresrådet
närmare prövar hur detta informationsbehov
bäst skall kunna tillgodoses.
Jag är emellertid medveten om att
systemet för generell hyreshöjning även
i andra avseenden är komplicerat och
att det därför är svårt att till fullo klargöra
innebörden av hyreshöjningarna
för fastighetsägare och hyresgäster. Detta
var också ett av skälen till att hyreslagstiftningssakkunniga
tillkallades
med uppdrag att utarbeta förslag till
en ny hyreslag, som skulle ersätta bl. a.
hyresregleringslagen. De sakkunnigas
förslag bereds nu inom justitiedepartementet.
Om förslaget förverkligas i sina
huvudlinjer innebär detta att nuvarande
regleringssystem kommer att försvinna
inom förhållandevis kort tid.
I en ny hyreslag med den nyss angivna
utformningen kommer begreppen
grundhyra och maximihyra att sakna
betydelse. Det finns därför enligt min
mening inte skäl att nu vidta åtgärder
för att tillskapa enhetliga formulär för
hyreskontrakt i syfte att få termen
grundhyra allmänt införd i kontrakten.
Interpellanten har också berört frågan
om hyresgästens möjligheter att
lagligen kräva skriftligt hyreskontrakt.
Med anledning härav vill jag framhålla
att hyreslagstiftningssakkunnigas förslag
till ny hyreslag innefattar ökade
möjligheter för parterna i ett hyresförhållande
att kräva att avtalet upprättas
skriftligen. Enligt förslaget skall
detta ske om endera parten begär det.
Vidare anförde:
Fru TORBRINK (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Inrikesministerns svar hade
en betydligt bättre pedagogisk utformning
än hyresrådets officiella kommuniké,
som formellt var oklanderlig men
som ändå kom att tolkas mycket olika.
Inrikesministern tycks vara ense med
mig om att detta har varit och är en
mycket besvärlig sak.
Att jag framställde denna interpellation
berodde på att jag råkade befinna
mig i en av våra större städer med en
stor privat hyresmarknad just då denna
kommuniké publicerades på förstasidorna
i pressen. Den åstadkom en lång
telefonkö på tidningsredaktionerna av
människor som ville ha litet klarhet i
begreppen. En mängd olika hyreskontrakt
visades upp, men det var också
en mängd hyresgäster som inte alls
hade några hyreskontrakt. Alla hyresgäster
hade emellertid det gemensamt,
att de undrade hur kommunikén skulle
tolkas och hur stor hyreshöjning de
skulle få. Kommunikén tolkades också
på olika sätt av olika fastighetsägare.
För hyresgästen gäller det dock til
syvende og sidst de pengar han måste ta
ur sin portmonnä för att betala hyreshöjningen,
och det är då rimligt att de
får veta hur mycket de skall betala. Av
många kontrakt framgick det faktiskt
att grundhyran var lika med den
hyra som utgick och att denna således
skulle ligga till grund för hyreshöjningen.
Folk går inte gärna till hyresnämnden;
det kan uppfattas så att man trils
-
Torsdagen den 8 december 1966
Nr 37
77
Svar på interpellation ang. förbättrad sjukvårdsersättning för pensionärer
kas med sin hyresvärd. Det är i våra
dagar för många en förmån att ha en
bostad, och man är rädd om den. Och
har man t. ex. fått löfte om att få reparerat,
så är man rädd för att inte få
reparationen gjord om man vänder sig
till hyresnämnden för att få klarhet
beträffande den generella hyreshöjningen.
Man vill ju egentligen inte ställa
bråk åstad, men man är ändå litet misstänksam.
Jag noterar med tillfredsställelse att
inrikesministern är medveten om att det
är svårt för hyresgästerna att själva reda
ut begreppen. Han menade också att
hyresrådet bör ge bättre information i
dessa frågor. I svaret sades också att
inrikesministern utgår ifrån att hyresrådet
närmare prövar hur detta informationsbehov
bäst skall kunna tillgodoses.
Till detta vill jag bara säga att jag hoppas
att hyresrådet inte prövar frågan
för länge. Jag tycker att saken har prövats
länge nog. Det hade varit bättre
om allmänheten fått klarare besked
tidigare.
Hyreslagstiftningssakkunnigas förslag
bereds nu i justitiedepartementet och,
om förslaget förverkligas i sina huvudlinjer,
så innebär det att nuvarande
regleringssystem försvinner och därmed
försvinner många av de besvärligheter
jag påtalat. Men jag tycker ändå att det
är beklagligt att vi inte haft möjligheter
att tidigare införa enhetliga hyreskontrakt.
Vi har enhetliga mantalsskrivningsblanketter
o. d., och det hade väl
inte varit omöjligt att införa enhetliga
hyreskontrakt i vårt land. Jag är ännu
inte övertygad om att detta inte är någonting
som man bör överväga.
Möjligheten att kräva skriftligt hyreskontrakt
skall också tas upp till behandling,
sade inrikesministern. Det
är bara bra. Jag hoppas innerligt att man
då kan åstadkomma ett enhetligt hyreskontrakt
så att alla kan vara säkra på att
över lnivud taget få ett kontrakt.
Det finns alldeles för många som månad
efter månad lever utan hyreskon
-
trakt med endast fjorton dagars uppsägning
och som kanske inte vågar
säga emot, även om de varit hos hyresnämnden
och fått reda på att deras
hyrestillägg inte skulle ha varit så stort.
De gör ingenting av rädsla för att nästa
månad stå utan bostad.
Jag tycker att svaret var positivt och
bra och ber att få tacka för det.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Om vi kommer över till
ett nytt system med en ny hyreslag i
huvudsak enligt kommitterades förslag,
kan vi räkna med att det på bostadsmarknaden
kommer att i ökad utsträckning
bli förhandlingar parterna emellan.
Det är självfallet att frågan om mera enhetliga
hyreskontrakt kommer att uppmärksammas
i sådana sammanhang.
Man kan förvänta sig att då få fram ett
sådant resultat som fru Torbrink nu
efterlyser.
Härmed var överläggningen slutad.
§31
Svar på interpellation ang. förbättrad
sjukvårdsersättning för pensionärer
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat om jag vill påskynda
behandlingen i 1961 års sjukförsäkringsutredning
av frågan om förbättrad
sjukvårdsersättning för pensionärerna,
så att förslag om en uppmjukning
av den nuvarande begränsningen
av förmånerna till 180 dagar snarast
kan föreläggas riksdagen.
Enligt vad jag erfarit avser utredningen
att under 1967 lägga fram förslag i
fråga om det avsnitt av sitt utredningsuppdrag,
som bl. a. avser ersättning för
sjukhusvård. Frågan om pensionärernas
sjukhjälpstid ingår i detta avsnitt
Nr 37
9 december 1966
78
Fredagen den
och kan inte lämpligen brytas ut ur sitt
sammanhang.
Vidare anförde
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.
En lösning av de problem som jag har
tagit upp i interpellationen har vid flera
tillfällen krävts här i riksdagen. Om
jag tolkar svaret rätt ser det ut som om
ett förslag kommer att framläggas under
nästkommande år. Det tycker jag
är utmärkt. Frågan gäller bara vad detta
förslag kommer att innebära, men
det kan jag inte begära att på förhand
få besked om. Jag vill bara uttala förhoppningen
att det blir ett positivt
förslag. Många folkpensionärer känner
sig nu oroliga. De vet att man höjer beloppen
i sjukförsäkringen från den 1
januari, och de har svårt att förstå att
de skall behöva vänta på långa utredningar
innan denna fråga kan lösas.
Jag hoppas därför att utredningen
blir färdig i så god tid under 1967 att
ett positivt förslag kan framläggas till
höstriksdagen.
Härmed var överläggningen slutad.
§32
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:
herr Björkman, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
fördelningen av kommunalskatteavdraget
mellan äkta makar,
herr From, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående förstärkning av skolledarinstitutionen
vid större skolenheter,
herr Nilsson i Agnäs, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående de teologiska fakulteternas
struktur och ämnesuppsättning,
samt
herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående informationstjänsten
inom de större kommunikationsföretagen.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.13.
In fidem
Sune K. Johansson
Fredagen den 9 december
Kl. 14.00
§1
Svar på interpellation ang. formerna
för beslut om förändringar beträffande
Sveriges Radios programverksamhet
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:
-
Herr talman! Herr Henningsson har
frågat mig, om beslutsfunktionerna avseende
rundradioverksamheten är på
ett tillfredsställande sätt förankrade i
nu gällande regler, då en för hela folket
så betydelsefull förändring som den
förestående kanalomläggningen i ljudradion
kan ske utan vare sig regeringens
eller riksdagens hörande.
I juni 1963 lade 1960 års radioutred -
Fredagen den 9 december 1966
Nr 37
79
Svar på interpellation ang. formerna för
riges Radios programverksamhet
ning fram förslag om en utbyggnad av
ett tredje riksomfattande sändarnät för
ljudradion på ultrakortvågsbandet. Till
den nya kanalen borde överflyttas vissa
programsändningar med nästan uteslutande
lätt musik — den s. k. melodioch
nattradion ■— som startat under
1961 och som växlade mellan olika kanaler
och under kvällstid endast nådde
en del av landet. Därvid skulle enligt
utredningen program 1 och 2 i viss mån
ändra karaktär. I samband med att antalet
lätta inslag minskade, skulle sålunda
nya programuppgifter tillkomma för
båda programmen och samtidigt en
viss programmässig arbetsfördelning
ske mellan dessa. Ställning till förslagen
— som vid remissbehandlingen allmänt
tillstyrkts eller lämnats utan erinran
— togs i 1964 års statsverksproposition.
I denna förordades den angivna
utbyggnaden av ett nytt sändarnät,
vilken enligt departementschefen
skulle dels möjliggöra den tänkta sammanföringen
av melodi- och nattradion
i en programkanal, dels skapa förutsättningar
för en klar differentiering av de
tre riksprogrammen. De i propositionen
framlagda förslagen godkändes enhälligt
av riksdagen. — Med det anförda
vill jag konstatera, att den förestående
kanalomläggningen sedan länge
varit beslutad och att frågan varit underställd
regeringens och riksdagens
prövning. Detta om handläggningen och
ansvaret i denna fråga.
Vad innebär då den nya programuppläggningen?
Program 3 blir såsom
nämnts kanalen för melodiradiosändningar
och annan lätt musikalisk underhållning
jämte nyheter och annan
kortfattad information. Program 2 sänder
under förmiddagen och en del av
eftermiddagen skolradio och annan undervisning
samt får på kvällstid sin
speciella karaktär av den seriösa musiken.
Program 1 slutligen kommer på
kviillstid alt få sina sändningar speciellt
inriktade på talprogram av olika
beslut om förändringar beträffande Sve
slag,
såsom teater, uppläsningar, föredrag,
frågesport, olika slags information
etc. På dagtid blir program 1 mera
varierat än tidigare med inslag av både
lätt och seriös musikalisk underhållning
samt talprogram.
En fråga, som förtjänar uppmärksamhet
i detta sammanhang, är hur kanalomläggningen
påverkar våra möjligheter
att ta emot olika program. Mottagandet
av sändningarna i det nya program
3 förutsätter som bekant FM-mottagare.
Med de äldre AM-mottagare som
fortfarande finns i bruk kan i allmänhet
endast program 1 mottas. För de
äldre lyssnarna och särskilt pensionärerna
kan detta skapa särskilda problem.
Genom överföringen av lätta musik-
och underhållningsprogram från
program 1 till den nya kanalen kan
många av dem tänkas gå miste om programinslag
som är av speciellt intresse
för dem. Samtidigt är deras ekonomiska
situation ofta sådan att inköp av en ny
apparat innebär en kännbar utgift.
Jag har sökt finna ut, hur stor gruppen
av pensionärer är som på detta sätt
berörs av omläggningen. Televerket har
i detta sammanhang gjort en särskild
undersökning och kommit till att antalet
folkpensionärshushåll utan möjlighet
att ta in program 3 uppgår till ca
115 000, vilket uppskattningsvis motsvarar
ungefär 180 000 folkpensionärer.
Jag har sedan detta problem aktualiserats
haft ingående diskussioner med
Sveriges Radio om pensionärernas programfrågor.
Jag är förvissad om att
Sveriges Radio har en stark vilja att
söka tillgodose pensionärernas önskemål.
Följande åtgärder har vidtagits eller
planeras.
För det första liar genom Sveriges
Radios planering av det nya program
1 sändningarna under dagtid blivit mera
varierade än tidigare med inslag av
både liitt och seriös musikalisk underhållning
samt talprogram. Då samtidigt
80
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. formerna för beslut om förändringar beträffande Sveriges
Radios programverksamhet
utrymmet för de allmänna programsändningarna
under dagtid ökar genom
att skolradion förs över till program 2,
kan det med skäl hävdas, att de äldre
lyssnarna härvidlag får en klar förbättring
i förhållande till tidigare. För
det andra har Sveriges Radio i sin planering
beaktat denna lyssnargrupps
intresse genom att låta musik, som hittills
funnits i program 1 på kvällstid
men som nu överflyttas till program
3, sändas i repris i program 1 på förmiddagstid.
För det tredje är man inom
Sveriges Radio dessutom beredd att som
ett övergångsarrangemang några dagar
i veckan lägga in ytterligare repriser
på kvällstid med lätt underhållning av
det slag, som kan förutsättas intressera
de äldre lyssnarna.
Givetvis är det viktigt, att de pensionärer
som hittills inte skaffat FM-mottagare
får möjlighet att göra detta. Sveriges
Radio har därför med radioleverantörerna
tagit upp frågan om möjligheterna
att erbjuda folkpensionärerna
en prisbillig radiomottagare av god
kvalitet i förening med en speciell rabatt.
Man har från radioleverantörernas
sida ställt sig positiv, och det torde alltså
finnas möjligheter att på denna väg
i någon mån underlätta apparatanskaffningen.
Ett särskilt problem utgör sådana
radioanläggningar på sjukhus, vårdanstalter
etc., som endast har möjlighet
att ta emot program 1. Jag utgår från
att vederbörande huvudmän kommer
att se till att dessa successivt ersätts
med anläggningar för mottagning av
FM-sändningar.
Genom dessa åtgärder tror jag, att
man i allt väsentligt har undanröjt de
svårigheter, som kanalomläggningen
kan vålla de pensionärer, som f. n. endast
har möjligheter att motta program
1.
Vidare anförde:
Herr HENNINGSSON (s):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta ett varmt tack för
det sätt, på vilket han besvarat interpellationen
men också för det sätt på
vilket han ingripit för att mildra vådorna
av den förestående kanalomläggningen,
vilken jag måste beteckna som
något förhastad.
Resultatet av de förändringar, som
nu skall genomföras, tror jag i stort
sätt blir tillfredsställande, även om
brister kanske fortfarande kommer att
kvarstå på en eller annan punkt.
Den omläggning av Sveriges Radios
programverksamhet i ljudradion, som
planerats till den 12/12, har onekligen
väckt mycken uppmärksamhet. Den har
föranlett en hel del tidningsinsändare
och även en mängd tidningsartiklar
med skiftande innehåll.
Det har exempelvis påståtts att det i
interpellationen riktas hård kritik mot
Sveriges Radio. Den som lanserat en
sådan uppfattning kan dock näppeligen
ha läst interpellationen. Avsikten med
denna har i första hand varit att försöka
åvägabringa sådana jämkningar
i omläggningsprogrammet att orsakerna
till missnöjesyttringarna så långt möjligt
elimineras. Men det är inte möjligt
att försöka åvägabringa en förändring
i ett utstakat skeende utan att
framföra viss kritik mot vad som är
planerat.
Det har också framhållits i någon tidning,
att det inte finns anledning att
föra någon särskild snyftpropaganda
för pensionärerna. Det är inte heller
min avsikt, och jag anser mig inte heller
ha gjort det, men vi kan inte komma
ifrån att riksdag, regering och Sveriges
Radio har ansvar för att även licensinnehavare
med gamla apparater skall
kunna ta in de program som de är vana
att lyssna på. Vi har ingen rättighet
att företa ändringar som berövar dem
deras kanske enda underhållning. Jag
Fredagen den 9
Svar på interpellation ang. formerna för
riges Radios programverksamhet
tror därför att internationell har varit
i hög grad befogad och anser det
mycket nyttigt att det ges tilfälle att
säga ifrån hur det egentligen ligger till.
Jag kom i kontakt med detta ärende
på ett särskilt sätt. Fn morgon blev jag
uppringd av en pensionär som skällde
riktigt ordentligt och undrade hur jag
kunde ha varit med om någonting så
dumt som denna omläggning och om
jag inte hade den minsta ansvarskänsla
för hur pensionärerna skall kunna lyssna
på radio i fortsättningen. Jag hade
då inget minne av att saken behandlats
redan 1964, och jag måste i detta sammanhang
framhålla, att om denna omläggning
presenterades 1964 borde Sveriges
Radio på ett betydligt tidigare
stadium ha aktualiserat spörsmålet, så
att lyssnarna i god tid hade förstått
vad som skulle komma. Många är nämligen
ännu i dag inte på det klara med
vad omläggningen innebär.
Men jag förstår Sveriges Radios tekniker,
när de vill föra över musikprogrammen
till kanalerna 2 och 3. Kvaliteten
på programmen blir otvivelaktigt
bättre på FM-bandet än på mellanvågsbandet,
och det blir betydligt mera
störningsfritt. Men om pensionären
får välja mellan att lyssna på programmen
sådana de nu är eller inte kunna
lyssna på dem alls, så är det ingen tvekan
om vilken inställning licensinnehavaren-pensionären
har till omläggningen.
Jag är också övertygad om, att om
man på Sveriges Radio haft klart för
sig hur många lyssnare som fortfarande
är hänvisade till att lyssna på enbart
program 1, så hade detta förslag ställts
på framtiden ännu några år. Men jag
förstår att man på radiobolaget har
missletts litet av inkomna remissvar, i
vilka man till min förvåning har sagt
ja till kanalomläggnngen. Kanske bär
man också av radiohandelns försäljningssiffror
fått den uppfattningen att
endast ett fåtal lyssnare skulle sakna
december 1966 Nr 37 81
beslut om förändringar beträffande Sve
program
2. Troligen kan det redovisas
betydligt fler försålda apparater efter
omläggningen 1955 än det finns licensinnehavare
i landet, men av ekonomiska
skäl har dessa nya apparater inte
kommit att fördelas på sådant sätt att
tillnärmelsevis alla behov blivit tillgodosedda.
Man kan finna familjer som
har två, tre eller fyra — ja, kanske till
och med fem apparater i samma lägenhet,
och då är det inte så underligt att
man kan redovisa höga försäljningssiffror.
Och tyvärr är det alltför många
som fortfarande lyssnar på apparater
från 1930-talet och 1940-talet.
Sedan flera pensionärer fäst min
märksamhet på dessa förhållanden beslöt
jag mig för att undersöka hur det
egentligen stod till. Jag ville ha en klar
bild härav, så att jag visste hur jag
skulle agera. Därför sökte jag upp folkpensionärsföreningen
och bad att få
studera dess medlemsmatrikel, som innehöll
ungefär 1 800 namn. Jag valde
ut var tionde medlem i mitten av matrikeln
för att få ett så representativt
underlag som möjligt och behöll sedan
30 av dem, som jag började besöka. Jag
fann dock snart att detta var ett oerhört
arbete, som min lediga tid över
ett veckoslut inte räckte till för att
fullfölja. Därför ändrade jag planerna
och besäkte i stället tre av stadens pensionärshem,
som vardera har 24 lägenheter,
alltså tillsammans 72 lägenheter.
Jag skall erkänna att jag inte genast
kom i kontakt med alla dessa 72 pensionärer.
Några var inte hemma, och
somliga stängde omedelbart dörren, när
jag ville tala med dem, och förklarade
att de inte skulle ha någon ny apparat.
De var nöjda med som någon sade »det
gamla skrället». Jag försökte förklara
att jag bara var där för att undersöka
möjligheterna att höra på de apparater
de hade. Jag är egentligen riksdagsman
och vill därför komma i kontakt
med Er, sade jag. Då fick jag i ett fall
till svar: »Jaså, Ni försöker kalla Er
82
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. formerna för
riges Radios programverksamhet
riksdagsman och springer omkring i
trapporna och säljer radioapparater.
Det går inte med mig!» Och så smälldes
dörren igen.
Nå, jag tappade inte modet utan träffade
ändå ett så stort antal pensionärer
som 46. Jag fick komma in i deras lägenheter
och se närmare på deras apparater.
Många av pensionärerna var inte
själva kapabla att avgöra vad apparaterna
gick för. Jag konstaterade att av
dessa 46 apparater var det bara 25 som
kunde ta in samtliga program, alltså
program 1, 2 och 3. Och till min häpnad
var det 21 som fortfarande bara kunde
lyssna på program 1. Uttryckt i procent
var det sålunda 54,35 procent som hade
möjlighet att lyssna på samtliga program
och 45,65 som bara kunde ta in
program 1.
Sedan jag summerat dessa resultat
återvände jag till mina ur matrikeln
hämtade pensionärer och hann med att
besöka tolv av dem. Jag fann, vilket jag
inte blev överraskad över, att situationen
här var något bättre. Av dessa tolv
hade sju fullt tillfredsställande lyssningsmöjligheter
medan fem endast
kunde höra program 1.
Jag är fullt på det klara med att en
undersökning som denna inte är tillräckligt
stor för att läggas till grund
för en bedömning av situationen i hela
landet, men jag tror inte att undersökningen
är särdeles missvisande. Innehavet
av en modern radioapparat är
utan tvivel i hög grad betingat av ekonomiska
faktorer. I Hälsingborg har vi
det visst inte sämre ordnat för pensionärerna
än i andra städer — jag
skulle snarare vilja säga tvärtom. Vi
betalar full hyra för pensionärerna, vilket
inte förekommer i de flesta kommuner.
Jag är alltså rädd för att det tal
som uppgivits här — det skulle röra
sig om 115 000 hushåll -— kommer att
visa sig vara alldeles för lågt.
Därför är jag mycket nöjd med att
beslut om förändringar beträffande Sve
de
överläggningar som kommunikationsministern
haft med Sveriges Radio
har lett till dessa betydande förbättringar
i förhållande till vad som från
början var planerat. Min interpellation
avsåg ju ingenting annat än att framhålla
att vi inte med berått mod kunde
beröva så många pensionärer möjligheterna
att lyssna. Det är därför mycket
glädjande att det i varje fall verkar
som om ett framsteg har nåtts sedan
man fäst uppmärksamheten på problemet.
Jag kan inte tänka mig att vare sig
kommunikationsministern eller Sveriges
Radio skulle vilja vara med om att skicka
ut program i medvetandet om att ett
betydande antal lyssnare inte har möjlighet
att ta emot dem. När man anstränger
sig att sända trevliga och bra
program måste naturligtvis strävan vara
att se till att de verkligen kan uppfattas
av lyssnarna. Men det förvånar mig
att man inte i god tid undersökt hur det
i verkligheten ligger till med lyssningsmöjligheterna.
När det dessutom kan konstateras att
även Sveriges radiohandlare är intresserade
av att tillhandahålla en billig
och hygglig apparat med särskild rabatt
för folkpensionärer har man faktiskt
anledning att känna sig tillfredsställd
med utvecklingen. För pensionärernas
skull hoppas jag att vi har
uppnått vad de väntade sig och att de
med stor tillförsikt kan avvakta vad
som kommer att ske den 12 december.
I detta sammanhang vill jag också
framhålla att man inte kan ställa anspråk
på att pensionärerna skall nås
av propaganda lika lätt som folk i allmänhet.
Åtskilliga av de pensionärer
jag kom i kontakt med sade ungefär
följande: »Visst har jag hört talas om
den här omläggningen, men den gäller
ju inte mig. Jag har mitt program och
rör aldrig inställningen; jag ser så dåligt.
Jag bara trycker på strömbrytaren.
» Vi skall komma ihåg att de äldre
Fredagen den 9
Svar på interpellation ang. formerna för
riges Radios programverksamhet
inte har följt med i teknikens utveckling
i samma utsträckning som vi gör
numera och därför har svårare att sätta
sig in i förändringar. När man talar om
kanaler känner de inte till vad det gäller.
Jag ber att ännu en gång få tacka för
svaret. Jag vill också tacka kommunikationsministern
för att han med så
stort allvar har gått in för att tillrättalägga
dessa förhållanden, och jag hoppas
att resultatet skall visa att han i det
avseendet har lyckats.
Herr NORDGREN (h):
Herr talman! I anledning av de meddelanden
som nu under en tid har lämnats
i radions program 1 om att sändningarna
på kvällstid skall få en annan
inriktning och huvudsakligen ägnas åt
uppläsningar, föredrag, frågesport och
informationer har det i våra trakter —
liksom i herr Henningssons — rått ganska
stor förstämning bland många människor.
Mot den bakgrunden har jag
tillåtit mig att i dag till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa en enkel fråga. Den är
redan lämnad till kammarens kansli
och lyder:
»Har på herr statsrådets tillskyndan
eller eljest gjorts någon beräkning rörande
det antal radioapparatsinnehavare,
som med anledning av programomläggningen
den 12 december 1966
tvingas inköpa nya apparater för att få
tillgång till program av underhållningskaraktär?»
Av
det interpellationssvar som statsrådet
nyss lämnat framgår att åtminstone
en del av frågan är besvarad, nämligen
vad gäller folkpensionärerna. Och
det är i första hand de som drabbas av
omläggningen. Det framgår också av
kommunikationsministerns svar att det
är rätt många som tyvärr inte kommer
att kunna lyssna på dessa underhållningsprogram.
Jag tror faktiskt att bort
-
december 1966 Nr 37 83
beslut om förändringar beträffande Sve
sett
från ungdomen, som självfallet är
intresserad, så är det främst äldre människor
som är intresserade av de ifrågavarande
programmen och gärna vill
lyssna på dem.
Jag har alltså delvis fått svar på min
fråga, och det visar sig att kommunikationsministern
uppmärksammat problemen.
Det var kanske i senaste laget,
men förhållandena har dock undersökts
och kommunikationsministern
har medverkat till att Sveriges Radio
kommer att skicka dessa program av
viss underhållningskaraktär delvis under
dagarna. Jag noterar detta med
tillfredsställelse. Jag kan därmed betrakta
min fråga som besvarad, så behöver
jag inte besvära ytterligare i julbrådskan.
Jag hoppas också att kommunikationsministern
medverkar till att
de problem som uppstår för en stor
grupp människor, framför allt pensionärerna,
löses.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Jag vill betyga att jag
tycker detta är ett viktigt problem, ty
för gamla människor betyder radion
ofta mycket. Att kanalomläggningen generellt
sett innebär en förbättring har
vi ju alla varit överens om. Men vi skall
inte göra förbättringar på sådant sätt
att en del människor kommer i kläm
och framför allt inte om det — som i
detta fall — gäller de fattigaste och
stundom mest isolerade pensionärerna.
Det är vanligen dessa som är mest beroende
av radion, och det är också i
många fall de som har de gamla apparaterna.
Jag har också mött den opinion som
herr Henningsson här redovisat. Jag
har fått många brev och jag har träffat
många pensionärer. Men herr Henningsson
var faktiskt först med att ta
upp problemet, och jag vill ge honom en
eloge både för att han gjorde detta så
84
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
snabbt och för att han verkligen genom
fältarbete har försökt sätta sig in i hur
det hela praktiskt fungerar för de enskilda
pensionärerna. Jag tycker det
är utomordentligt att vi i riksdagen arbetar
på det sättet.
Situationen är i och för sig märklig.
Saken aktualiserades för rätt många år
sedan, och frågan har remissbehandlats
och ingående diskuterats även här
i Sveriges riksdag. Men problemet har
inte uppkommit förrän precis innan
kanalomläggningen skulle genomföras,
och därför har vi fått agera snabbt.
Jag tror emellertid att en del av den
opinion som kommit till uttryck beror
på missuppfattningar. Det är helt enkelt
inte så lätt att sätta sig in i vad en förändring
innebär, och man tror ofta
att det skall bli värre än det är. På
dagtid blir det ju faktiskt förbättringar
genom att skolradion flyttas från P 1;
det blir mycket större utrymme för lätt
musik —■ ja, för musik över huvud taget
— och för underhållningsprogram.
Det är på kvällstid det uppstår problem.
Jag tror emellertid att genom
kompensation i form av tätare repriser
på dagtid och det förhållandet att man
fortsätter med särskilda program för
pensionärer på kvällstid — i varje fall
under en övergångstid — har dessa svårigheter
undanröjts. Sedan får den praktiska
erfarenheten utvisa hur det hela
utfaller. Jag är övertygad om att Sveriges
Radio och även vi här i riksdagen
— som är medansvariga genom att beslutet
om kanalomläggningen fattades
här för en del år sedan — kommer att
följa denna sak med största uppmärksamhet.
Jag vill sluta med att än en gång ge
herr Henningsson en eloge för att han
tagit upp detta problem. Det är viktigt
att vi slår vakt om gamla människor —
inte bara i fråga om deras pensioner
utan också om deras trivsel i dagens
samhälle.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 2
Svar på interpellation ang. den svenska
ståndpunkten till den senaste FN-resolutionen
om Sydrhodesia
Ordet lämnades på begäran till
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
har frågat mig om den svenska
ståndpunkten till FN-resolutionen nyligen
om Sydrhodesia, om hjälparbetet
för afrikanska flyktingar, främst i Zambia,
samt om upprättande av en ambassad
i Zambias huvudstad Lusaka.
Jag skall börja med att redogöra för
den svenska ståndpunkten till den senaste
resolutionen i FN om Sydrhodesia.
Först vill jag framhålla, att regeringen
kunde acceptera flertalet av de
punkter som ingår i resolutionstexten.
Vi finner det sålunda självklart att inga
arrangemang som rör Sydrhodesias
framtid får tillåtas permanenta det vita
fåtalsväldet. Därigenom skulle den infödda
färgade befolkningen berövas sin
oförytterliga rätt till självbestämmande
och oberoende. Vi deltar i fördömandet
av Sydafrikas och Portugals regeringar
för deras stöd till den illegala
Smith-regimen. Vi fäster säkerhetsrådets
uppmärksamhet på situationen i
Sydrhodesia för att rådet skall överväga
obligatoriska sanktionsåtgärder enligt
FN-stadgans kapitel 7. Detta gör
vi mot bakgrund av den ståndpunkt vi
intog redan från början i denna fråga,
nämligen att säkerhetsrådets beslut om
ekonomiska sanktioner mot Sydrhodesia
bör göras bindande. Vi deltar även
i fördömandet av de utländska finansintressen
som, genom att stödja den illegala
regimen, hindrar befolkningens
väg mot frihet och oberoende.
Resolutionstexten innehöll dock uppmaningar
till användning av militär
makt. Enligt en av paragraferna upp
-
85
Fredagen den 9 december 19GG Nr 37
Svar på interpellation ang. den svenska ståndpunkten till den senaste FN-resolu -
tionen om Sydrhodesia
manades England att använda alla tillgängliga
medel, »inklusive i all synnerhet
våld», för att göra slut på
Smith-regimen. Enligt en annan paragraf
uppmanades England att vidtaga
effektiva åtgärder för att hindra alla
slags förnödenheter från att nå Sydrhodesia.
Detta skulle uppenbarligen
nödvändiggöra en engelsk blockad mot
Sydrhodesia och kräva en militär insats.
Beträffande båda dessa uppmaningar
gäller att det enligt FN-stadgan
endast är säkerhetsrådet som kan fatta
sådana beslut.
I en annan punkt uppmanades alla
stater att ge allt moraliskt och materiellt
bistånd till den infödda befolkningen
i dess kamp för att störta regimen.
Detta måste ju läsas såsom en uppfordran
till medlemsländernas regeringar
att t. ex. ställa vapen till nationella
befrielserörelsens förfogande. Icke
heller en sådan uppmaning är förenlig
med FN-stadgan.
Vid slutomröstningen om hela resolutionen
lade Sverige ned rösten. I
en röstförklaring redogjorde vi för vår
syn på de olika punkterna. Vi deklarerade
att vår röstnedläggning föranleddes
av den till England riktade våldsuppmaningen.
De övriga nordiska länderna
gick på samma linje, liksom Österrike,
Irland och ett antal andra stater.
Om icke uppmaningen till våld hade
funnits i resolutionen, skulle vi icke ha
tvekat att rösta för densamma. Vi stöder
ju dess innehåll i övrigt. I synnerhet
för ett land med Sveriges traditioner
är det dock självfallet omöjligt att
ge stöd åt våldslösningar, hur starkt
vi än sympatiserar med den undertryckta
befolkningen. De åtgärder som
vidtas måste överensstämma med FNstadgans
principer.
Det bör uppmärksammas att årets
resolution för första gången innehöll ett
klart fördömande av Sydafrikas och
Portugals politik i Sydrhodesia-frågan,
ett fördömande som vi alltså deltog i.
Jag finner det, mot bakgrunden av dessa
två länders vägran att medverka
i åtgärderna mot Sydrhodesia, tillfredsställande
att den internationella opinionen
på denna punkt kom så klart
till uttryck.
Vår grundinställning till hela Sydrhodesiaproblematiken
är klar. Sverige har
redan från början tillämpat säkerhetsrådets
rekommendation, som om den
vore ett regelrätt tvingande sanktionsbeslut.
Sverige var sålunda ett av de första
länderna som bröt alla förbindelser
med Smith-regimen. Vi har också vid
flera tillfällen — senast under årets
debatter i FN — yrkat på att sanktionerna
skall göras obligatoriska för alla
stater.
Från brittisk sida har gjorts upprepade
försök att förmå Salisbury-regimen
till en uppgörelse. Man måste nu konstatera
att dessa försök misslyckats.
Brittiska regeringen har därför beslutat
ta upp frågan om obligatoriska sanktioner
i säkerhetsrådet. Låt oss hoppas
att de brittiska ansträngningarna att
förmå Smith-regimen till en uppgörelse
i godo bidragit till att samla den internationella
opinionen till stöd för ett
kraftfullt ingripande av säkerhetsrådet.
F"rån svensk sida fäster vi stort avseende
vid att rådets beslut om sanktioner
blir så effektivt som möjligt.
Det vore upprörande om bindande beslut
av säkerhetsrådet skulle kränkas
av någon av FN:s medlemsstater.
Vad som står på spel i Sydrhodesiafrågan
är i första hand den lokala befolkningens
livsintressen och möjligheterna
för FN att komma till rätta med
rasförhållandena i södra Afrika. En lösning
av dessa svåra problem är oundgänglig,
om den afrikanska kontinenten
skall kunna gå en fredlig framtid
till mötes.
Man bör emellertid hela tiden komma
ihåg, att det dessutom här är en
fråga om användningen av det yttersta
86
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. den svenska
tionen om Sydrhodesia
av de vapen som FN har i sin arsenal
av fredliga åtgärder. Ett misslyckande
kan allvarligt skada organisationens
framtida möjligheter att försvara freden.
Det är därför av största vikt att
de tvångsåtgärder som vidtas blir planmässiga
och sker under internationell
samordning. Vi bör undvika att binda
oss för tomma demonstrationsåtgärder,
som endast kan minska tilltron till FN:s
ord och avsikter.
Jag tror att man utan vidare kan
säga att vi från svensk sida icke behöver
anklaga oss för några underlåtenhetssynder
i Sydrhodesia-frågan. Vi har
i denna fråga hela tiden följt en bestämd
linje, syftande till slutmålet att
uppnå oberoende och självbestämmanderätt
för hela befolkningen.
Vad så beträffar herr Svenssons andra
önskemål, att få en redogörelse för
de svenska hjälpinsatserna för de afrikanska
flyktingarna, främst de som
kommer till Zambia, hänvisar jag till
det svar på en interpellation av herr
Wiklund i Stockholm, som statsrådet
Lindström gav i denna kammare den 1
december. Där lämnades uppgifter om
hittills gjorda insatser på olika håll inom
den afrikanska kontinenten. Eftersom
det är speciellt Zambia som intresserar
herr Svensson så kan jag
komplettera den framställningen med
en del mera preciserade uppgifter.
Sverige lämnar alltsedan grundandet
i juni 1964 bidrag till Internationella
flyktingrådet i Zambia. Denna institution
inrättades av Zambias regering
för att under inrikesministeriet handlägga
flyktingärenden i landet. Rådet
har haft till uppgift att ta hand om
flyktingar i Zambia och hjälpa dem med
uppehälle, transport och utbildning.
Den svenska regeringen, danska regeringen,
norska flyktingrådet samt den
brittiska hjälporganisationen OXFAM,
den privata amerikanska utbildningsorganisationen
African-American Institute,
Världskyrkorådet, American Com
-
ståndpunkten till den senaste FN-resolu
mittee
on Africa samt den zambianska
regeringen har bidragit till rådets verksamhet.
Sverige har där hittills varit
den största bidragsgivaren.
Under budgetåret 1965/66 lämnade
Sverige 200 000 kronor till organisationen
samt 75 000 kronor avsedda för
stipendiering av rhodesianska studenter,
främst vid universitetet i Lusaka.
Rådets arbete avser främst flyktingar
från Sydafrika, Sydväst-Afrika, Sydrhodesia,
Mocambique och Angola.
Det är regeringens avsikt att fortsätta
att bistå Zambia vid omhändertagandet
av flyktingar i landet.
Slutligen vill jag beträffande herr
Svenssons tredje fråga om vår representation
i Zambia meddela, att Sverige
f. n. har ett olönat konsulat i Lusaka,
vid vilket en erfaren handelskanslist
är stationerad. Enligt min uppfattning
föreligger goda skäl att förstärka vår
representation i Zambia. Regeringen
prövar frågan om en ambassad i Lusaka
under det nu pågående budgetarbetet.
Vidare anförde:
Herr SVENSSON i Kungälv (s):
Herr talman! Allra först ber jag att
få tacka utrikesministern för svaret på
min interpellation. Det kunde knappast
ha lämnats vid en mer dramatisk tidpunkt.
I går avlämnade utrikesminister
Brown Storbritanniens begäran om
obligatoriska sanktionsåtgärder mot
Rhodesia, och om bara några timmar
börjar säkerhetsrådets debatt i ärendet.
Det har visat sig att den svenska bedömningen
av Rhodesia-ärendet, när
det för ungefär ett halvt år sedan dök
upp, var riktig. Trots intensiva ansträngningar
har den brittiska regeringen
inte lyckats få till stånd en uppgörelse
i Rhodesia-krisen, utan frågan
måste tas upp i FN och dess säkerhetsråd.
Regeringens redogörelse för den
87
Fredagen den 9 december 1966 Nr 37
Svar på interpellation ang. den svenska ståndpunkten till den senaste FN-resolu -
tionen om Sydrhodesia
svenska ståndpunkten i denna fråga har
jag ingen särskild anmärkning mot. Jag
har här egentligen endast velat få en
redogörelse, till vilken jag tänkte foga
några synpunkter på läget i södra Afrika.
Det är naturligtvis för Sveriges
del uteslutet att påfordra militärt ingripande,
även om de afrikanska staterna
önskar och tror på ett sådant
ingripande. Deras uträkning är givetvis
att kriget mot rebellen Smith i så fall
ganska snabbt skulle få ett slut, men
därom vet man ju ingenting. Det är fler
krig som man har spått skulle bli kortvariga
men som i själva verket dragit
långt ut på tiden. I stället för nedtrappning
har det oftast blivit en upptrappning
av själva krigföringen. Det är
alltså stora risker som man tar om man
ingriper med våld. Den brittiska regeringen
har som bekant också redan från
början förklarat sig vilja avstå från sådana
åtgärder. De afrikanska staterna
kan ju själva knappast bidra vid ett
krigsingripande i Rhodesia, utan detta
skulle helt få vila på andra stater.
Utrikesministern nämner att sanktioner
är det yttersta medel som FN och
säkerhetsrådet kan tillgripa. Så mycket
viktigare är det att sådana sanktioner
ger resultat. Man får verkligen hoppas
att säkerhetsrådets beslut — som vi förmodar
skall följa på den brittiska regeringens
hemställan om förbud för
import av de viktigaste exportvarorna
på Rhodesia — verkligen kommer att
respekteras av andra nationer så att det
får den avsedda effekten.
Vi har emellertid redan fått oroande
besked från Sydafrikanska unionen —-något annat var väl inte heller att vänta.
Premiärministern Vorster har ju nyligen
förklarat att man inte tänker följa
ett eventuellt sanktionsbeslut i FN:s
säkerhetsråd. Man kan väl också förmoda
att inte heller Portugal och dess kolonier
Mozambique och Angola i nämnvärd
utsträckning kommer att följa det
väntade beslutet. Därför vill jag här
vädja till utrikesministern att genom de
kanaler vi har med Portugal försöka
klargöra, att Sverige för sin del väntar
att Portugal och dess kolonier uppträder
solidariskt i sanktionsfrågan.
I själva verket hänger ju hela södra
Afrika ihop ekonomiskt. I Rhodesia
finns industrien, framför allt förädlingsindustrien,
medan länder något
längre norrut, t. ex. Zambia, Tanzania,
Malawi m. fl. främst har råvaran. Men
politiskt är länderna helt artskilda. Alla
de nya demokratierna söker sig norr
ut och öster ut och bryter därmed det
handlingspolitiska samband som i normala
fall vore det självklara. Så kommer
väl också att ske med Rhodesia
när detta land blir fritt.
Zambia, som jag tagit upp i min interpellation
och som jag strax skall
återkomma till, gör för närvarande allt
för att hålla kontakt med Östafrika.
Dessa stater i Centralafrika och Östafrika
tycks vara demokratiens sista
skans i Afrika. En känd industrichef
har fällt det beryktade uttalandet att
civilisationens sista utpost är Sydafrika.
Med en travestering av detta uttalande
skulle man kunna säga, att Karibadammen
är demokratiens sista utpost
i Afrika. Söder om denna finner man
diktaturstater av värsta art, i vilka små
minoriteter vita kämpar för sina privilegier
mot ländernas ursprungliga befolkning,
som är i stor majoritet.
Under några år har jag försökt följa
den sydafrikanska opinionen. Tidigare
hyllade man där icke-våldprincipen,
men nu sägs det allt oftare att till slut
återstår ingenting annat än våld. Denna
inställning återspeglas även i de afrikanska
staternas ståndpunktstagande i
Rhodesia-frågan. Men när man känner
till afrikanernas militära underlägsenhet
och de vita regimernas starka polisoch
militärutrustning, förstår man vad
ett krig mellan de svarta och vita skulle
innebära och att det var en hopplöshetens
känsla som behärskade afrikaner
-
88 Nr 37 Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. den svenska ståndpunkten till den senaste FN-resolutionen
om Sydrhodesia
na i gemen under Rhodesia-debatten.
Men våldet blir deras enda alternativ,
eftersom de inte tror på sanktionspolitiken.
Det ankommer därför på världens
nationer att solidariskt och effektivt
visa att sanktionerna är allvarligt
menade och att rebellregeringen måste
ge vika inför dessa ekonomiska åtgärder.
Jag utgår från att Sverige kommer
att göra allt för att påverka FN:s medlemsstater
i den riktningen genom de
kanaler vi har i generalförsamlingen
och säkerhetsrådet.
Den andra frågan som jag berört i
min interpellation gäller flyktingsituationen
i Afrika, speciellt i Zambia. Min
interpellation väcktes innan statsrådet
Lindström svarade på herr Wiklunds
i Stockholm fråga angående flyktingproblemen.
Detta problem ligger inom
statsrådet Lindströms område, och jag
skulle ha riktat min fråga till henne,
om den inte varit direkt sammankopplad
med utrikespolitiska spörsmål.
Trots att vi alltså nyligen haft en debatt
i denna fråga, skulle jag vilja säga ett
par ord om den.
Afrika har under senare år i särskilt
hög grad blivit en flyktingarnas kontinent.
Problemen är jämförbara med
dem som man har i Asien när det gäller
Palestina-flyktingarna, vilkas situation
vi haft anledning att syssla med
så många gånger. Tord Palmlund på
SIDA, som handlägger flyktingfrågorna
i Afrika, säger att antalet flyktingar bara
ökar och ökar. Antalet är svårt att
beräkna, eftersom det i Afrika över huvud
taget är svårt att räkna befolkningen
och bedöma befolkningsrörelsen.
Men den siffra som senast nämnts ligger
på omkring 700 000. Flyktingarna finns
över allt i det s. k. svarta Afrika, från
Sydafrika i söder till Sudan i norr, där
så mycket händer som vi har svårt att
få något riktigt grepp om; där förekommer
bl. a. ett utrotningskrig som bygger
på motsättningen mellan södra Sudan
och norra Sudan, mellan araber
och negrer. Strömmen av flyktingar
tycks gå mot de stater som nu blivit
fria. Man kan föreställa sig vad denna
flyktingström betyder för dessa stater,
som är fattiga, har inre problem att
lösa och en egen befolkning att ta hänsyn
till. Folket i dessa stater lever, som
vi vet, på en standard som är den lägsta
tänkbara. Hur skulle de då kunna ha
ekonomiska möjligheter att ta emot
strömmen av flyktingar? Tanzania kan
anföras som exempel. Efter att till en
början ha varit relativt generös i dessa
avseenden har landets flyktingpolitik
nu stramats åt. Flyktingarna utgör ett
oroande element, och de kan också, uppges
det, bli en säkerhetsrisk. De nya
staterna är inte alltid särskilt glada åt
stora anhopningar av flyktingar, även
om de gör det bästa av den aktuella
situationen.
Sverige handlar därför rätt i att nu
rikta in sin flyktingpolitik på Afrika,
och jag vill gärna i detta sammanhang
tacka regeringen för den förståelse man
hittills visat för Afrikas flyktingproblem.
Men ytterligare insatser behövs,
och jag är övertygad om att Sverige såväl
multilateralt genom FN — i synnerhet
genom dess flyktingkommissariat
— som bilateralt ger sitt stöd där det
behövs och uppmanar andra stater att
också göra det.
Jag vill ta upp ett problem som i detta
sammanhang framträder ganska tydligt.
En del flyktingar har utbildning, särskilt
de politiska flyktingar som kommer
från Sydafrika. De vill ofta engagera
sig i politiken, och det är väl därför
som de kan utgöra en politisk säkerhetsrisk
för mottagarländerna. Dessa
länder har emellertid, som sagt, sina
egna problem och vill inte gärna riskera
oroligheter i detta sammanhang.
En del flyktingar har alltså redan utbildning
och andra skaffar sig utbildning,
bl. a. med hjälp av stipendier. Men
vart tar egentligen dessa flyktingar vägen?
Trots att Afrikas stater lider brist
89
Fredagen den 9 december 1966 Nr 37
Svar på interpellation ang. den svenska ståndpunkten till den senaste FN-resolu
tionen om Sydrhodesia
på utbildat folk och alltså borde kunna
sysselsätta utbildade flyktingar i undervisning
och administration, så tycks
inte detta ske — det är det egendomliga
Detta
är problem som måste tas upp,
och enligt vad jag har mig bekant kommer
det att hållas en konferens på vårsidan
i Addis Abeba om bl. a. just dessa
ting. Även andra frågor kommer att
tas upp där. Så snart de länder, som
ligger närmast Sydafrika och som därför
blir något av genomgångsländer,
ger visa till flyktingarna har de ett ekonomiskt
och socialt ansvar för dem. I
dessa stater drar man sig därför för att
i större utsträckning lämna visa, och
det medför att flyktingarna samlas
utanför deras gränser. Även detta problem
måste lösas, t. ex. genom införandet
av något slags genomgångspass.
Jag förmodar att dessa frågor kommer
att tas upp i den internationella
kongressen i Addis Abeba om flyktingproblemen
i Afrika, och jag förmodar
också att även Sverige kommer att delta
i den konferensen.
Jag vill också säga ett par ord om den
sista frågan i min interpellation, vilken
jag där bara omnämnt på några rader,
nämligen frågan huruvida någon ambassad
skulle komma att upprättas i
Lusaka, Zambias huvudstad.
Sedan några månader har det anställts
en handelskanslist vid konsulatet
i Lusaka och det var välbehövligt.
Tidigare fanns det bara en oavlönad
konsul, och jag vill säga till utrikesministern
att fungerade alla oavlönade
konsuler på samma sätt som denne, så
kunde man lika gärna vara utan dem.
Jag hade en känsla av att han mest använde
den svenska flaggan till att stärka
sin egen resebyrås ställning. Nu får
vi troligen en ambassad i Lusaka; det
ges i varje fall ett halvt löfte därom i
svaret, och jag tackar för det positiva
beskedet.
Jag skulle till slut vilja stanna litet
inför Zambias situation.
Zambia blev fritt i december 1963 och
löstes då från den centralafrikanska federationen,
som stod under ledning av
den rätt berömde sir Roy Welensky.
Det var som bekant en omaka federation,
och i dag är två av staterna helt
väsensskilda, nämligen Sydrhodesia
och Zambia.
Den blockad mot Sydrhodesia som
vi har haft under det år som gått har
kostat Zambia åtskilligt. Det är svårt
att få fram ordentliga uppgifter, men
det uppges att det är fråga om en halv
miljard svenska kronor. England har
bidragit med en tredjedel, och det pågår,
såvitt jag är rätt underrättad, förhandlingar
om ytterligare en tredjedel,
men det är ändå fråga om ganska mycket
pengar för en stat, på cirka 4 miljoner
människor, som har en nationalinkomst
på något över 3,5 miljarder.
Det sägs också rent allmänt, att det
egentligen är Zambia som fått känna
av sanktionspolitiken och inte Sydrhodesia,
som tydligen har klarat sig bättre.
Sydrhodesia har fått varor från Sydafrika
och från de portugisiska kolonierna,
dit även dess export har gått.
Zambia uppvisade strax efter det att federationen
upplöstes en ganska gynnsam
utveckling, men nu hotas denna att
brytas.
För att lösgöra sig från Sydafrika
försöker Zambia skaffa sig transportvägar
till Tanzania. Planer är under utarbetande
och förhandlingar pågår
samtidigt om ett järnvägsbygge, ett
landsvägsbygge och om anläggandet av
pipelines till hamnar i Tanzania. Det
är inga korta sträckor det rör sig om.
Avståndet från kopparbältet till Dares-Saalam
är cirka 125 svenska mil. Det
gäller att transportera kopparn som
måste ut ur landet och framför allt
oljan som måste in i landet.
Det är alldeles självklart att ett land
som Zambia inte ensamt skall bära de
90 Nr 37 Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. den svenska ståndpunkten till den senaste FN-resolutionen
om Sydrhodesia
ekonomiska bördorna av sanktionspolitiken.
Om landet redan nu har fått
satsa rätt mycket pengar, kan man ana
att det blir än större belopp i framtiden.
Det vore därför önskvärt, om Sverige
i FN kunde föra den linjen, att
länder som Zambia skulle hållas skadeslösa
så långt det är möjligt. Det borde
också vara möjligt att lämna ett bilateralt
ekonomiskt stöd. Eventuellt borde
de skandinaviska länderna här kunna
göra en gemensam insats. Jag vet
mycket väl att Zambia inte tillhör de
prioriterade länderna, men detta borde
man kunna förbigå under en viss tid
för att bistå i ett akut läge. När nu
u-landshjälpen ökar, borde man kanske
söka sig söderut i Afrika i större utsträckning
än man hittills har gjort.
Från svensk sida skulle vi framför
allt kunna inrikta oss på transportfrågorna
där vi har expertis att ställa till
förfogande. I detta sammanhang vill jag
nämna något som vore rätt värdefullt
för Zambia, nämligen lastbilar. De
svenska lastbilarna är byggda för våra
hårda vägar och vår svåra terräng. Vägen
mellan Zambia och Dar-es-Saalam
är ganska dålig och kräver hållfast material.
Hur vore det om Volvo och Scania-Vabis
kopplades in på den här saken?
Trots
allt tror jag emellertid inte att
de ekonomiska svårigheterna är de
värsta, ty dem kan man lösa internationellt,
utan de största svårigheterna
är som i så mycket annat av vår u-landshjälp
de personella. Den brittiska administrationspersonalen
flyr Zambia —
det uppges att över hundratalet administratörer
lämnar landet. En stor del
av denna personal har tyvärr tagit ställning
för rebellen Smith i Sydrhodesia
och därför är de inte särskilt välsedda
i Zambia. Andra finner den ekonomiska
situationen svår och framtiden osäker.
Vi i Sverige har ont om administrativ
personal, men här rör det sig om ett
engelskspråkigt land, där vi har ganska
lätt att skapa kontakter. Vi borde därför
kunna undersöka möjligheterna att
i varje fall under en övergångstid göra
en personell insats. En sådan tror jag
skulle vara oerhört värdefull. Zambia
skulle kunna betala vanlig lön medan
vi hjälper till med utlandstillägg och dylikt.
Det behöver kanske inte bli fråga
om så många personer.
Låt mig, herr talman, sammanfatta
de önskemål som jag har i denna fråga:
1. Fortsatt starkt uppträdande i FN i
fråga om sanktionspolitiken för planmässighet,
effektivitet samt internationell
samordning och solidaritet. Om
möjligt bör vi göra en särskild hänvändelse
till Portugal om uppslutning bakom
sanktionerna.
2. Fortsatt och förstärkt stöd åt flyktingarna
i Afrika. Särskilt bör problemet
med genomgångspass och arbete åt
utbildad arbetskraft tagas upp.
3. Ekonomiskt och personellt stöd
åt Zambia såväl internationellt som nationellt
under en övergångstid för att
särskilt stärka de unga demokratierna.
4. En ambassad i Lusaka för att bevaka
dessa frågor.
Det är viktigt att demokratierna i
Norden sluter upp bakom de nya och
bräckliga demokratierna på gränsen
mot diktaturens och rasdiskrimineringens
södra Afrika och hjälper dem att
komma över sina första svåra år. Endast
om de kan leva vidare och stärka
sina positioner kan demokratien där
bestå. I annat fall kan Sydafrika och
dess sympatisörer stå där med segerkransen
och säga: »Ni ser hur det gick.
Friheten ni gav dem resulterade i
ingenting annat än katastrof.» Vi måste
hindra dem från att få den triumfen.
Sverige gav genom frivilliga insamlingar
en gång 50 000 kronor åt Kaundas
frihetsparti i Zambia. Det var lika mycket
som andra länder tillsammans kunde
skrapa ihop. Zambias ledare glömmer
inte den gåvan. De ser också på
Norden med särskilt vänliga blickar
91
Fredagen den 9 december 1966 Nr 37
Svar på interpellation ang. den svenska ståndpunkten till den senaste FN-resolu -
tionen om Sydrhodesia
och väntar att vi i någon mån skall visa
vår solidaritet. De sympatiserar med
vår alliansfria utrikespolitik och vår
välfärdspolitik. De praktiserar ett slags
socialism som i mycket överensstämmer
med den svenska. Vi bör därför
räcka dem en hjälpande hand just i det
ögonblick då den bäst behövs.
Jag ber, herr talman, än en gång att
få uttrycka mitt tack till utrikesministern
för svaret.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:
Herr talman! Jag vill endast göra ett
par påpekanden i anledning av vad
interpellanten nyss anfört.
Från svensk sida har vi, vilket jag
redan framhållit, från första början ansett
att säkerhetsrådet borde ha fattat
bindande beslut beträffande sanktionsförfarandet,
eftersom vi fruktade att om
man endast rekommenderade sanktioner
fanns det möjlighet för stater som
tillhörde FN att icke följa rekommendationen.
Beträffande de ekonomiska bördor
som Zambia har fått ta på sig i anledning
av sanktionsförfarandet kan jag
utan vidare instämma i vad herr Svensson
sagt. Jag är övertygad om att sanktionsförfarandet
egentligen har drabbat
Zambia hårdare än vad som hittills
blivit fallet med Rhodesia.
En av anledningarna till att Sverige
till säkerhetsrådet framfört förslag om
verkställande av en utredning i form av
en kartläggning av kostnaderna för
sanktionerna för olika stater, om de
följer säkerhetsrådets rekommendationer,
var bl. a. att sanktionerna så hårt
skulle kunna drabba Zambia.
Vi avser att också i fortsättningen
framföra önskemålet om att de till FN
hörande staterna solidariskt skall bära
de ekonomiska bördor, som föranledes
av genomförandet av sanktioner.
Vad sedan beträffar det av herr Svensson
förordade personella stödet till
Zambia i form av administrativ personal
och dylikt är det möjligt, att vi från
svensk sida skulle kunna ställa oss välvilliga
till ett sådant önskemål, om det
framfördes från Zambia. Med nuvarande
regim i Zambia är det inte helt
otänkbart — om de engelska experterna
på olika områden flyr landet och man
där inte har experter från det egna
landets befolkning att sätta i stället —
att Zambia önskar vända sig till Sverige.
Om det skulle behövas bistånd utifrån
i detta avseende, kan jag som sagt
tänka mig att vi från svensk sida välvilligt
skulle pröva ett sådant önskemål.
Men det skall i så fall helst framställas
av Zambia självt.
Herr SVENSSON i Kungälv (s):
Herr talman! Vi är tydligen helt överens
i denna fråga beträffande personellt
stöd. Det är alldeles klart att Zambia
först måste framföra önskemål därom;
förr kan Sverige inte ingripa. Jag
vill emellertid än en gång understryka
att det verkligt stora problemet i Zambia
— liksom i många andra av dessa
nya stater —- är att den gamla kolonialmaktens
administratörer flyr fältet. Inom
landet pågår också en s. k. afrikanisering,
som innebär att man önskar
hjälpa fram det egna landets tjänstemän.
De nya staternas ledningar blir
därför ofta utsatta för en press och detta
medför att den utländska personalen
— i detta fall engelsk -— känner en viss
otrivsel, som kanske också är en anledning
till att den flyttar. För landets
ledning står det emellertid klart att
kunnig administrativ personal måste
finnas, och man har en känsla av att
vederbörande i detta fall, liksom i
så många andra, vill vända sig till de
nordiska länderna med vilka det finns
så många beröringspunkter.
Herr talman! Jag har inte något ytterligare
att säga, men ber att än en
gång få tacka för svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
92
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
§3
Svar på interpellation ang. invandringen
av utländsk arbetskraft till Sverige
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Bengtsson i Landskrona
har frågat mig, dels vad som
efter den 1 januari i år har förekommit
beträffande invandring av utländsk
arbetskraft till Sverige, dels vilka åtgärder
regeringen avser att vidta för att
få bättre effektivitet i fråga om den
reglerade invandringen.
Som svar på frågorna vill jag först
erinra om några förhållanden under senare
delen av förra året.
Den kraftiga ökningen under hösten
1965 av den spontana invandringen till
Sverige, dvs. invandringen av sådana
utlänningar som före ankomsten hit
saknade bostäder och arbetsanställning
här, medförde för många utlänningar
svåra förhållanden. I november 1965
vidtogs därför åtgärder i syfte att ersätta
den spontana invandringen med
en organiserad. Sålunda fick arbetsmarknadsstyrelsen
i uppdrag att för tiden
intill utgången av år 1966 vidta åtgärder
för att till Sverige föra över
utländsk arbetskraft. För detta ändamål
får styrelsen bl. a. ta de kontakter med
utländska myndigheter som behövs.
Styrelsen skall vidare medverka till att
överförd arbetskraft introduceras på arbetsplatserna
och orienteras om svenska
arbetsmarknadsförhållanden. Alla
åtgärder skall vidtas i samråd med de
svenska arbetsmarknadsparterna. Vidare
gjordes en ändring i 38 § utlänningskungörelsen
som innebär att fr. o. m.
den 1 januari i år alla utomnordiska
utlänningar som ämnar ta sådant arbete
här som fordrar arbetstillstånd måste
ha detta tillstånd före inresan till
Sverige.
För utlänningar som redan fanns i
landet inrättades särskilda förläggning
-
ar där de kunde vistas och få språkundervisning
i väntan på att arbete ordnades
för dem. Sammanlagt ca 3 000
utlänningar passerade dessa förläggningar.
I överensstämmelse med de nya riktlinjerna
för organiserad invandring
återkallade utlänningskommissionen i
mars i år ett bemyndigande för polismyndigheterna
att i vissa fall medge
utlänning att under de tre första månaderna
av sin vistelse i landet ta vissa
arbeten inom hotell- och restaurangbranschen
utan arbetstillstånd.
Som ett led i strävandena att organisera
invandringen av jugoslavisk arbetskraft
inrättades redan i november
1965 i arbetsmarknadsstyrelsens regi
ett informations- och kontaktkontor i
Belgrad. Förhandlingar upptogs också
mellan delegater för de svenska och
jugoslaviska regeringarna och ledde i
september i år till ett avtal om bl. a.
förfarandet för urval av jugoslaviska
arbetstagare för anställning i Sverige
och dessas inlemmande i svenska förhållanden.
Några uppgifter om behandlade ansökningar
om arbetstillstånd kan ge
viss ledning för bedömningen av hur
åtgärderna för en organiserad invandring
har verkat. Från årsskiftet och
fram till utgången av oktober i år beviljades
omkring 16 000 ansökningar
från utlänningar som kommit in i landet
i år. Av dessa hade omkring 9 000 ansökt
före inresan och många av dem
hade fått sina arbetstillstånd före inresan.
Drygt 300 utlänningar, huvudsakligen
jugoslaver, har under året överförts
i arbetsmarknadsstyrelsens regi.
Som framgår av det sagda har ett
betydande antal av de utlänningar, som
under året kommit hit för att arbeta
och som måste ha tillstånd härför, ordnat
sådant tillstånd före inresan. Det
betyder att de hade arbete och bostad
när de kom hit.
Ett stort antal utlänningar har dock
i år rest in i landet i strid mot förbudet
Nr 37
93
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
i 38 § utlänningskungörelsen. I allmänhet
har de därefter ändå fått arbetstillstånd.
Det har före utgången av oktober
skett i drygt 7 000 fall. Att dessa
utlänningar har kunnat komma in i landet
beror på svårigheten att få till
stånd en effektiv gränskontroll beträffande
dem som reser in från annat nordiskt
land och att vid gränskontroll avgöra
om vederbörande ämnar söka anställning.
När han väl har kommit in
i landet har det i allmänhet inte funnits
legala möjligheter att avvisa honom
enbart på den grunden att han i
själva verket rest in för att söka arbete.
Inte heller har myndigheterna ansett
sig kunna av den anledningen underlåta
att till saklig prövning uppta ansökan
från honom om arbetstillstånd. Arbetsmarknadsstyrelsen
— som yttrar sig i
dessa ärenden efter att i sin tur ha
hört de arbetsmarknadsparter som berörs
— har anslutit sig till dessa parters
ställningstaganden och i allmänhet
tillstyrkt ansökningarna, eftersom arbete
har kunnat erbjudas.
Möjligheterna att bereda arbete åt utlänningar
som inte har arbete ordnat
för sig före inresan är emellertid sedan
en tid tillbaka väsentligt begränsade.
Som interpellanten framhåller är det
nämligen för närvarande svårt att placera
den utländska arbetskraften. I början
av november var ca 3 000 utlänningar,
inräknat nordiska medborgare, arbetslösa.
Den siffran representerar 15
procent av hela antalet arbetslösa vid
samma tid, vilket bör ses mot bakgrund
av att alla utlänningar på vår arbetsmarknad
utgör ungefär 5 procent av
hela arbetskraften. För invandrare från
Turkiet som samlades i Stockholm och
därför hade särskilt svårt att få bostäder
ordnades i oktober i år en förläggning
liknande dem som upprättades
förra året. Diir vistas för närvarande
omkring 50 turkar.
Förhållandena är nu sådana att ytterligare
åtgärder måste vidtas för att anpassa
invandringen av utländsk arbets
-
kraft efter våra möjligheter att ta hand
om den. Det måste vara en huvudprincip
för vår invandringspolitik att bereda
den utländska arbetskraften samma
arbetsvillkor och levnadsstandard
som jämförbar svensk arbetskraft och
detta blir inte möjligt om den spontana
invandringen fortsätter oförminskad.
Även om en viss skärpning av gränskontrollen
skulle kunna ske kan man
inte få till stånd den önskvärda anpassningen
enbart på denna väg. För
att väsentligt minska den spontana invandringen
torde det vara ofrånkomligt
att ändra den ordning som gör det
möjligt att få arbetstillstånd trots att
man rest in i landet i strid mot 38 §
utlänningskungörelsen. En sådan uppfattning
har både utlänningskommissionen
och arbetsmarknadsstyrelsen nyligen
uttryckt för regeringen. Regeringen
har också i dagarna beslutat en ändring
av 38 § utlänningskungörelsen, som
innebär att utlänning som har rest in i
landet utan arbetstillstånd i princip inte
skall beviljas sådant tillstånd så länge
han vistas här. Undantag får göras för
utlänning som har nära anknytning till
Sverige, t. ex. på grund av att familjemedlem
är bosatt här, eller i andra fall
när särskilda skäl föreligger. De nya
reglerna avses träda i kraft ett stycke
in på nästa år. De skall inte tillämpas
på den som vid ikraftträdandet redan
vistas i Sverige.
Den åtgärd som jag nu har redogjort
för måste förenas med fortsatta positiva
åtgärder för att länka över den spontana
invandringen i organiserade former.
I det syftet har nya informations- och
kontaktkontor inrättats i Atén och Ankara
och planeras för närvarande i
Wien och Milano. Förberedelser för
förhandlingar med Turkiet om ett arbetskraftsavtal
är långt framskridna.
Dessutom har regeringen beslutat att
till utgången av år 1967 förlänga arbetsmarknadsstyrelsens
bemyndigande
att vidta åtgärder för organiserad invandring
och kommer att stiilla medel
94 Nr 37 Fredagen den
Svar på interpellation ang. invandringen
till förfogande för information om
svenska arbetsmarknadsfrågor och om
våra regler för invandring samt för
anpassning av invandrarna till våra
förhållanden. Vid disponerandet av dessa
medel måste beaktas att en inte oväsentlig
del av informationen till invandrarländerna
kommer från invandrare
som redan bosatt sig i vårt land.
Den särskilda arbetsgruppen för invandrarfrågor
bearbetar för närvarande
projekt som kan vara av intresse i detta
sammanhang, däribland möjligheten
att få till stånd en veckotidning på de
största invandrargruppernas språk. Jag
vill också erinra om att undervisningen
i svenska för invandrare fr. o. in. detta
läsår byggts ut med ett avsevärt mått
av samhällsinformation. Vidare pågår
arbetet med att ge ut en förkortad upplaga
av boken Ny i Sverige på tio utländska
språk för att tillhandahållas
våra invandrare.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas
att de åtgärder som vidtogs för ett år
sedan i syfte att ersätta den spontana
invandringen med en organiserad har
fått viss men inte full effekt, ett förhållande
som framstår som alltmer otillfredsställande
i den mån som arbetsmarknadsläget
har försämrats under
året. Det har därför blivit nödvändigt
att nu följa upp och komplettera de
förra året vidtagna åtgärderna.
Vidare anförde:
Herr BENGTSSON i Landskrona (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
I svaret redovisas den situation som
var för handen på hösten 1965 och som
föranledde regeringen att ge arbetsmarknadsstyrelsen
i uppdrag att vidta
åtgärder för att till Sverige överföra
utländsk arbetskraft under organiserade
former. Vad som skedde, när den
stora vågen invandrare nådde vårt land
9 december 1966
av utländsk arbetskraft till Sverige
kunde givetvis inte få fortsätta. De tragedier
som då utspelades, och som säkerligen
djupt rörde oss alla, ville regeringen
förhindra genom det uppdrag
som gavs åt arbetsmarknadsstyrelsen.
Det var en åtgärd som jag och väl de
flesta bedömde som riktig.
Som också redovisas i interpellationssvaret
gjordes det en ändring i 38 §
utlänningskungörelsen, gällande från
den 1 januari i år och innebärande att
alla utomnordiska utlänningar som ämnar
ta sådant arbete här som fordrar
arbetstillstånd måste ha detta tillstånd
före inresan i Sverige för att den organiserade
invandringen av arbetskraft
skulle underlättas. En upplysningskampanj
sattes också in i berörda invandringsländer.
Med de åtgärder som då
vidtogs hoppades man väl allmänt att
invandringen av utländsk arbetskraft
skulle komma under kontroll. Så blev
emellertid, som också redovisats i interpellationen,
inte fallet.
I början av året tycktes förhållandena
vara under kontroll. Men redan
när några månader gått av innevarande
år, kunde man konstatera att invandringen
fortsatte under samma okontrollerade
former som 1965. Invandrarna
sökte sig emellertid inte den naturliga
vägen hit till vårt land, d. v. s. från
Tyskland till hamnarna på Skånes sydkust
— Trelleborg eller Ystad -— utan
kom i stället via Danmark. Anledningen
därtill var att de svenska tullmyndigheterna
givetvis tillämpade 38 § utlänningskungörelsen
och avvisade de arbetssökande
som inte uppfyllde bestämmelserna.
Resvägen över Danmark ställer
sig betydligt dyrare för de arbetssökande,
men tycks ändå ha satts i system
av dem som saknar arbetstillstånd
och önskar komma hit. Norden är ju
ett gemensamt passområde, och den
danska passpolisen saknar tydligen erforderliga
resurser för att kontrollera
den stora ström av resande som söker
sig in den vägen.
Om 38 § utlänningskungörelsen kom -
Nr 37
95
Fredagen den 9 december 19C6
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
mit att tillämpas efter sin ordalydelse,
borde givetvis inte den svenska polisen
ha tagit emot ansökningar om arbetstillstånd
av utlänningar som rest hit och
först efter ankomsten sökt sådant tillstånd.
Nu har emellertid ifrågavarande
paragraf tillämpats så att man tagit
emot ansökningshandlingar från utlänningar
som redan befunnit sig i Sverige.
Detta är utan tvivel en bidragande
orsak till att vi inte lyckats få invandringen
under kontroll.
Inrikesministern redovisade i svaret
att under tiden 1 januari—31 oktober i
år omkring 16 000 ansökningar om arbetstillstånd
från utlänningar har beviljats.
Ingenting sägs om hur många
ansökningar som blivit avslagna. Men
det sägs vidare att ett stort antal utlänningar
har rest in i landet i strid mot
förbudet i 38 § utlänningskungörelsen.
Enligt uppgifterna har inte mindre än
drygt 7 000 av de 16 000 som fått arbetstillstånd
kommit in på det sättet.
Detta förhållande är givetvis ytterst
otillfredsställande. Vi känner också till
att det bland dem som kommit hit utan
att dessförinnan ha ordnat sitt arbetstillstånd
har utspelats verkliga tragedier.
Det är inte svårt att göra sig en bild
av förhållandena bland de på detta sätt
hitresta. Under de ofta flera månader
som förflyter medan deras ansökningar
behandlas går de utan någon som helst
inkomst. De är för det mesta hänvisade
till landsmäns eller andras välvilja för
att kunna klara sin existens. Boendeförhållandena
skall vi över huvud taget
inte tala om. Ibland har det blottats förhållanden
som faktiskt inte går att beskriva.
Jag hälsar därför med tillfredsställelse
de åtgärder som inrikesministern
signalerar då han säger: »För att väsentligt
minska den spontana invandringen
torde det vara ofrånkomligt att
ändra den ordning som gör det möjligt
att få arbetstillstånd trots att man rest
in i landet i strid mot 38 § utlännings
-
kungörelsen.» Längre fram i svaret slås
också fast att regeringen beslutat sådan
ändring i utlänningskungörelsen. Jag
tror att detta verksamt kommer att bidra
till en bättre ordning.
Trots allt bör man emellertid inte
vara alltför liberal och alltför tillmötesgående,
utan övergångsbestämmelserna
— låt mig kalla dem så — måste tillämpas
med moderation. Det heter i interpellationssvaret
att undantag »får göras
för utlänning som har nära anknytning
till Sverige, t. ex. på grund av att familjemedlem
är bosatt här, eller i andra
fall när särskilda skäl föreligger».
Alla mänskliga hänsyn skall självfallet
tas — jag menar ingenting annat. Men
jag vill samtidigt nämna att i min hemstad
Landskrona, där det finns rätt
mycket utländsk arbetskraft, uppvaktades
de större arbetsplatserna under juli
månad i år av ca 1 000-talet arbetssökande
utlänningar. De var hitresta på
turistpass och besökte anhöriga och
vänner som tidigare kommit till vårt
land och lyckats få arbete. Nu ville de
av stadens industrier ha en garanti för
sysselsättning, på vilken de sedan skulle
hänga upp en ansökan till arbetsmarknadsverket
om arbetstillstånd.
Som jag sade anser jag att man bör
gå fram med all tänkbar försiktighet.
Det är människor det här handlar om
och de skall bedömas som sådana. Jag
upprepar dock att vi inte får vara alltför
generösa, när vi vet att det verkliga
förhållandet är sådant som det jag här
beskrivit.
I den allmänna debatten har emellertid
röster höjts för en liberalare och
friare invandringspolitik. Jag har svårt
att finna att ett handlande efter sådana
riktlinjer skulle lösa några som helst
problem. Det kan väl inte betraktas soin
humant att öppna gränserna för alla
som önskar komma hit för att sedan
nödgas konstatera att vi inte kan bereda
vederbörande vare sig arbete eller
bostad. Det är uppenbarligen svårare
för en utlänning att som ny i vårt land
96 Nr 37 Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk
sakna arbete än att vara arbetslös i sitt
hemland.
Av statistiken framgår att arbetslösheten
nu är i stigande —- förhållandena
på den svenska arbetsmarknaden är alltså
inte lika gynnsamma som tidigare.
Härigenom har också svårigheterna att
placera den utländska arbetskraften blivit
större. Inrikesministern slår i interpellationssvaret
fast att i början av november
var cirka 3 000 utlänningar arbetslösa
här i landet. Den siffran representerar,
framhåller inrikesministern,
15 procent av hela antalet arbetslösa
vid samma tid.
Dessa fakta måste mana till eftertanke.
Förhållandena är nu sådana — vilket
också understrykes i svaret — att
ytterligare åtgärder måste vidtagas för
att anpassa invandringen av arbetskraft
efter våra möjligheter att ta hand om
arbetskraften. Det måste vara en huvudprincip
för vår invandringspolitik
att bereda den utändska arbetskraften
samma villkor som den svenska, och
det blir inte möjligt att göra detta om
den spontana och okontrollerade invandringen
får fortsätta i oförminskad
omfattning. Rörlighet över gränserna
för arbetskraften kan vara en eftersträvansvärd
målsättning, men vi får inte
låta en sådan målsättning skymma dagens
verklighet. Det vore oförsvarbart
att låtsas att vi i morgon skulle kunna
öppna våra gränser, om bara viljan
fanns, och låta påskina att vi på detta
sätt skulle göra en humanitär insats för
fattiga och arbetslösa utlänningar. Skadan
skulle kunna bli obotlig.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i skrivelse,
ställd till Kungl. Maj:t, redogjort
för sin inställning till dessa frågor. I
denna skrivelse talas också om att man
under året överfört ett antal sjuksköterskor
från Jugoslavien till vårt land.
Nu är en ny grupp sådana förlagd till
ett utbildningsläger därnere för att
bl. a. lära sig svenska språket och i övrigt
på förhand så långt som möjligt
anpassa sig till svenska förhållanden.
arbetskraft till Sverige
Detta är enligt mitt förmenande föredömligt
och borde vara den metod som
för framtiden används när det gäller
import av arbetskraft, oavsett vilken
kategori det rör sig om. En förutsättning
är givetvis att dylik arbetskraft,
när den efter genomgång av vissa kurser
når vårt land, direkt blir inplacerad
på arbetsmarknaden samtidigt som bostadsförhållandena
måste vara lösta.
Det är uppenbart att en organiserad
invandring efter detta mönster innebär
stora förpliktelser för arbetsgivarna.
Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar också
detta i sin skrivelse och framhåller
att eftersom arbetsgivarna fått tillgång
till arbetskraft genom den spontana invandringen
har de inte i någon större
utsträckning velat medverka till en organiserad
invandring med åtföljande
förpliktelser.
De åtgärder som inrikesministern
signalerar, förenade med ytterligare information
kring våra möjligheter att ta
emot utländsk arbetskraft, bedriven genom
våra legationer i de länder varifrån
invandringen äger rum, bör vara
den väg som kan leda till ordnade förhållanden
på detta område. Detta skulle
gagna alla, inte minst den arbetskraft
som söker sig hit.
Mycket ytterligare skulle givetvis vara
att säga i denna fråga. Det får dock
räcka med detta och jag ber, herr talman,
att än en gång få tacka inrikesministern
för vad jag anser vara ett positivt
grepp på denna betydelsefulla
fråga.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Herr Bengtsson i Landskrona
har här frågat hur många ansökningar
om arbetstillstånd som avslagits,
en sak som jag inte har redovisat
i svaret. Enligt de uppgifter jag har
tillgängliga har cirka 3 000 ansökningar
avslagits under 1966. Prövningen har
alltså lett till avslag i ett betydande antal
fall.
Nr 37
97
Svar på interpellation ang.
Jag vill komplettera mitt svar även
på en annan punkt. Herr Bengtsson
tar upp frågan om vilka regler som, efter
det att skärpningen i tillämpningen
av § 38 trätt i kraft, skall gälla för
beviljandet av en ansökan även om vederbörande
kommit hit utan att lia
arbetstillstånd ordnat. Jag har skrivit
att detta skall gälla familjemedlemmar.
Herr Bengtsson säger nu att man inte
bör vara alltför generös med arbetstillstånd
i sådana här fall. Jag vill
därför framhålla, att jag har främst
tänkt på fall där en familjeförsörjare
rest in i landet och gärna vill ha hit
sin hustru och kanske även sina barn.
Det kan vara av intresse för makan att
söka arbete här och barnen befinner
sig kanske i den åldern att det för dem
är aktuellt att söka bidraga till familjens
gemensamma uppehälle. I första hand
är det sådana kategorier som skulle
komma i fråga vid en dylik prövning.
Jag återvänder till själva det problem
som vi här diskuterar: Kan den spontana
invandring som hittills förekommit
ersättas med någon form av reglerad
invandring?
Det framgår av de uppgifter som
jag lämnat i svaret att inte mindre än
9 000 som nu har fått arbetstillstånd
har sökt sådant innan de rest in i
landet. Det visar att kännedomen ute
i omvärlden om de bestämmelser som
vi tillämpar för att någon skall erhålla
arbetstillstånd börjar tränga igenom,
när ett så betydande antal har haft
detta klart för sig. Jag tror alltså att
med eu fortsatt upplysningsverksamhet
kommer det inte att medföra några
svårigheter att få den arbetskraftsrekrytering
till vårt land som kan komma
att te sig erforderlig.
Har vi någon uppfattning om vad
som kan vara erforderligt? Våra meningar
kan vara delade om det. Enligt
de arbetskraftsprogonser som är uppgjorda
för den närmaste framtiden skulle
vi även om vi får en immigration av
cirka 10 000 om året, ha ett underskott
utländsk arbetskraft till Sverige
i början på 1970-talet. Jag skulle alltså
tro att man kan mäta vårt behov vid
ett någorlunda oförändrat konjunkturläge
till mellan 10 000 och 15 000 om
året. Och jag tror inte att det är några
svårigheter att få det behovet fyllt.
Så kommer jag till den andra frågan,
nämligen den form av arbetskraftsrelcrytering
som arbetsmarknadsstyrelsen
skall svara för i samarbete med arbetsmarknadens
parter. På den punkten
kan man säga att det i år inte lyckats
att nå den fulla effekt som vi eftersträvar.
Det har naturligtvis ett samband
med att den organiserade rekryteringen
inte ter sig så nödvändig för
företagarna, eftersom 7 000 personer
har kunnat få arbetstillstånd ändå. Det
är denna omständighet som man måste
observera. Man måste konstatera att så
länge man kan resa hit och få tillstånd
som tillstyrks av fackliga organisationer
får vi ingen organiserad invandring.
Därför är det nödvändigt att vidta
en skärpning av våra regler. Det är
fullt konsekvent, om vi skall få de nya
reglerna i tillämpning. Och ur våra
synpunkter ser vi det som oundgängligen
nödvändigt att få bättre grepp
över invandringen.
Invandringen är ett uttryck som vi
dagligen rör oss med och vi tänker
inte så mycket på den, därför att det
har varit lätt att komma in på arbetsmarknaden.
Men när det kärvar till sig,
när vi i dag har över 3 000 av dessa
utlänningar som är arbetslösa, uppstår
det problem. Flertalet av dem saknar
det stöd som den svenske arbetaren har
i arbetslöshetsförsäkringen och de
andra åtgöranden som vi från samhällets
sida vidtar. Då blir den socialaliumanitära
aspekten helt annorlunda.
Jag tar som uttryck för en växande
förståelse för detta det faktum, att vi
i dag tycks kunna diskutera frågan i
ett lugnare klimat i denna kammare
än vad vi gjorde när vi först införde
reglerna om den organiserade invandringen.
Vi har självfallet inte bara att
Fredagen den 9 december 1960
invandringen av
4 — Andra kammarens protokoll 1961!. Nr .77
98
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
betrakta dem som kommer till oss från
andra länder som arbetskraft, som skall
gå in i våra företag och ta del av det
ansvar som var och en bär som går in
i vårt arbetsliv, utan vi har också att
ta hänsyn till och göra klart för oss,
att de även skall inpassas i vårt sam*
hällsliv; och det är ingen liten grupp
det gäller. Det är som jag sagt i mitt
interpellationssvar i dag över 5 procent
av det totala antalet sysselsatta i
vårt land. Det är likaså 5 procent av
vår totala befolkning.
Det problem som vi står inför är ju
hur vi på ett rimligt och riktigt sätt
i vårt samhällsliv skall kunna inpassa
den arbetskraft som kommer till oss
från andra länder. Den uppgiften måste
vi ta på oss. 1 samma ögonblick som vi
begär att invandrarna tar ett ansvar
när de går in i vårt arbetsliv, skall de
också ha del av de förmåner som vårt
samhälle kan erbjuda. Det skulle, som
jag sagt tidigare, vara olyckligt om vi
betraktade dem som kommer till oss
enbart såsom arbetskraft att exploatera
och inte soin människor vilka skall inlemmas
i vårt samhälle. De skall ta del
av vårt ansvar men också få del av de
förmåner som vi haft möjlighet att
bevilja oss själva.
Därmed blir det nödvändigt att ägna
väsentligt större uppmärksamhet åt inpassnings-
eller anpassningsfrågan. Det
som jag har velat ange i mitt svar såsom
en balanserande faktor innebär
visserligen en skärpning av bestämmelserna
för att få invandringen under
bättre kontroll men samtidigt en vidgad
organisation för att verkligen ta
hand om de människor som kommer
hit. Det är ett ansvar som inte bara
skall bäras av samhället självt utan
som i lika hög grad måste bäras av
de företag som begär arbetskraften,
och det ligger ju i våra regler. Det
vilar ett ansvar på företagarna att V2ra
med och betala resekostnaderna, att
garantera att vederbörande får bostad
och sociala förmåner. Detta ansvar slip
-
per de ifrån så länge vi har spontan
invandring, varvid inget ansvar i förväg
har lagts på företagarna. Det är
först sedan vi fått invandringen organiserad
som vi kan lösa dessa problem.
Jag tror alltså, herr talman, att de
regler vi nu har i fullt konsekvent tilllämpning
kommer att bli av utomordentligt
stort värde för invandrarna
och att vi kommer att få möjlighet att
rekrytera den arbetskraft som kan te
sig erforderlig för den svenska produktionen.
Herr BENGTSSON i Landskrona (s) :
Herr talman! Jag kan på alla punkter
ansluta mig till de deklarationer
som inrikesministern gjorde när han
nu ytterligare kompletterade sitt svar.
Anledningen till att jag ändå begärt
ordet är att jag starkare ville understryka
något som jag tidigare yttrade.
Jag har aldrig för ett ögonblick föreställt
mig att familjeförsörjare, som har
rest hit och fått anställning här, inte
skulle få lov att ta hit sina familjer.
Det är för mig alldeles uppenbart att
de måste få göra det. Det är vår klara
skyldighet att se till att familjerna
kommer att förenas i vårt land när
försörjarna har fått sin utkomst här.
Något annat har jag aldrig haft i tankarna.
Då jag ändå menar att man skall
handskas varsamt med detta problem
och bedöma varje fall för sig, så beror
det på att avarterna och problemen
på detta område har varit så många
och så pass allvarliga under de månader
som gått av detta år, då vi ändå
har haft 38 § utlänningskungörelsen i
tillämpning, att jag tror att det finns
befogad anledning att titta närmare
på en del av ifrågavarande förhållanden.
Enligt vad som kommit fram är
det ju en del utlänningar som söker
sig hit utan att ha någon annan anknytning
med Sverige än vänskapen
med tidigare invandrade. De har ingen
Fredagen den 9 december 1966
Nr 37
99
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
möjlighet att själva svara för sin försörjning
under den tid som en eventuell
ansökan om arbetstillstånd behandlas,
vilket i regel tar några månader.
För att de skall kunna passera
den svenska gränskontrollen såsom turister
— vilket de brukar uppge vara
ändamålet med resan hit -— möts de
nere i Tyskland av någon i Sverige
bosatt vän som förser dem med ett
antal svenska hundralappar för att de
skall kunna visa att de kan svara för
sin försörjning när de kommer hit.
Men så snart de kommit in i vårt land
får de lämna tillbaka dessa pengar,
och de befinner sig då i den situation
som jag beskrev i mitt tidigare anförande.
Det är naturligtvis väldigt svårt
för myndigheterna att kontrollera detta,
men det är med hänsyn till sådana
saker, som faktiskt har utspelats, som
man bör iaktta nödig försiktighet. Men
jag vill än en gång understryka, att
familjeförsörjare och andra som har
nära anhöriga här i landet inte bör
avvisas.
De svenska myndigheterna är ju reserverade
emot utlänningar som kommer
hit utan att först ha skaffat sig
arbetstillstånd. Men många utlänningar
har i år då tillämpat den metoden, att
de reser över Sundet och lämnar in en
ansökan på svenska legationen i Köpenhamn.
På det sättet uppfyller de villkoren.
Om ett par dagar eller samma
dag är vederbörande utlänning här igen
och har då lika lite som tidigare möjlighet
att svara för sin försörjning. Jag
nämner detta parentetiskt, men har ändå
velat peka på detta förhållande, som
också har bidragit till den svåra situation
som många av de hitresta utlänningarna
har råkat in i.
Jag anser sålunda att man bör vara
ytterst försiktig. Ärendena bör givetvis
handläggas med all möjlig mänsklig
hänsyn, men man bör ändå försöka se
till att ordningen blir så god som
möjligt.
Herr HAGNELL (s):
Herr talman! Jag tror att det är
nyttigt att Hugo Bengtsson framställt
denna interpellation och att vi fått inrikesministerns
svar och hans ytterligare
kommentarer, varav framgår att
han anser, att vi i framtiden behöver
ett bättre grepp över detta problem än
vi hittills haft.
Vårt största fackförbund — Metallindustriarbetareförbundet
— organiserar
de flesta utländska arbetarna här i
landet. Av siffrorna tycks framgå, att
det i vårt land finns ungefär 46 000 utlänningar
inom metallindustrien. Antalet
har på ett år ökat med ungefär
15 procent. I Schweiz, som är nästan
lika stort som vårt land, är antalet utlänningar
inom metallindustrien 22 000
å 23 000, och antalet har under det senaste
året minskat med 15 procent, alltså
inte ökat som i Sverige.
Konjunkturläget har förändrats. Vi
har en arbetslöshet, och den kommer
att bli ännu större i vinter. Det känner
inrikesministern till; det är han soro
svarar för arbetsmarknadsfrågorna. Mol
den bakgrunden har immigrationsbestämmelserna
skärpts i åtskilliga länder,
infe bara i Schweiz utan även i Österrike,
Tyskland och andra länder. Det
hetyder att den arbetskraft som utvandrar
från de underutvecklade länderna
i Sydeuropa inte längre kan stanna
i dessa mellanländer, utan de kommer
i ökat antal att söka sig hit på olika
vägar. Med t. ex. de metoder som herr
Bengtsson i Landskrona redogjort för
kommer de att kringgå våra beskedliga
paragrafer både § 38, som inrikesministern
talade om, och andra paragrafer.
Men inrikesministerns försök att få
ett bättre grepp över detta har fullt
stöd från fackligt håll. Metall har gått
med på det försök till organiserad invandring
som inrikesministern lanserade
föregående år. Skälet härtill är att
man vill stoppa den s. k. turistinvandringen.
Metallindustriarbetareförbundet
100
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
har genom sin förbundsordförande Åke
Nilsson tillstyrkt import av en hel del
arbetskraft och kommer även i fortsättningen
att tillstyrka import enligt
den organiserade invandringens princip.
Däremot skall den s. k. turistinvandringen
stoppas. Endast i undantagsfall
kommer man att tillstyrka ansökningar
om arbetstillstånd vid s. k. turistinvandring,
och dit måste man naturligtvis
räkna också »köpenhamnsresorna».
Inrikesministern har alltså fullt stöd
i sina strävanden att åstadkomma en
organiserad invandring. Det är bara att
hoppas att han kommer att genomföra
den på ett sådant sätt, att de berättigade
kraven från de på den svenska arbetsmarknaden
anställda tillgodoses; man
kan inte bara ta hänsyn till immigranternas
eller immigrantimportörernas
intressen, utan man måste också ta hänsyn
till den svenska arbetskraftens, särskilt
låglönegruppernas intressen.
Samtliga partiledare har vid olika
tillfällen uttryckt sitt stora intresse för
att hjälpa fram låglönegrupperna här i
landet. Det finns uppenbara bevis för
att importen av arbetskraft bidrar till
att pressa ned lönerna till en mycket
låg nivå. Jag har uppgifter från ett
företag, ett gjuteri. Det sysselsätter ungefär
300 man. Hälften av dem är stadigvarande.
Den andra hälften byts två
gånger om året genom en import av
ungefär 300 utlänningar för dessa 150
platser. Resultatet blir att företaget haft
möjlighet att sänka lönerna ■— med arbetsmarknadsstyrelsens
hjälp, på grund
av importpolitikens utformning och
med svenska skattebetalares pengar.
För några år sedan var förtjänsten 10
öre högre än vid motsvarande företag
på andra orter och nu ligger den 70 öre
lägre än vid andra företag. Detta medför
en förlust på 1 600—1 800 kronor
om året för varje anställd. Man har
alltså med hjälp av importerad arbetskraft
åstadkommit ett försämrat löneläge.
Att Arbetsgivareföreningens tidningar
skriver att man inte bör stoppa importen
av arbetskraft finner jag helt i sin
ordning. De bevakar givetvis sina intressen.
En stor liberal tidning skrev
för inte så länge sedan, att det nu verkligen
gällde att skärpa kampen mot arbetskraftsbristen
för att undvika den
ödesdigra konsekvensen att lönerna stiger
om man inte importerar folk.
Det råder alltså en intressekonflikt
mellan löntagare och arbetsgivare; löntagarna,
särskilt inom låglönegrupperna,
vill givetvis höja lönerna. Det gäller
då för arbetsmarknadsmyndigheterna
att för ett ögonblick se bort från
sin yrkesambition att förmedla så
många arbetsplatser som möjligt och i
stället tänka efter vilka konsekvenser
detta har för de människor, vilkas intressen
de skall tillvarata och vilka betalar
myndighetens verksamhet.
Det är bra att man har lagt om politiken
och nu stramar åt tyglarna. I
Schweiz, detta liberala land, har man
inte bara stoppat importen, till och
med mycket effektivare och på ett tidigare
stadium än vi gjort här i landet,
utan man har också vänt den i en minskning
av antalet utländska arbetare.
Schweiz för alltså en politik som medvetet
syftar till att skära ned antalet
utländska arbetare, medan antalet utländska
arbetare i Sverige under det senaste
året ökat. Jämför vi oss med det
borgerliga, liberala Schweiz finner vi
att vi på detta område för en näringspolitik
som är mycket mer liberal och
låt-gå-betonad än den liberala borgerliga
regeringen åstadkommit i det landet.
Det borde finnas utrymme också i
de liberala tidningarna här i landet att
jämföra vad en liberal regim har åstadkommit
där, med vad som åstadkommits
här.
Herr Bengtsson i Landskrona sade,
att det för hans del var helt självklart
att familjerna skulle få följa med när
invandrare kommer hit. Det är en mycket
liberal och generös inställning. I det
liberala Schweiz är man inte så libe
-
Nr 37
101
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
ral. Där låter man inte invandrarna ta
med familjerna. Varken hustru eller
barn får komma in just därför alt man
vill hindra invandrarna från att etablera
sig i landet. Likadant är det i andra
europeiska länder. Sverige står på toppen
i fråga om en liberalistisk politik.
Det är onödigt att vi leder i den ligan.
Därutöver kan påpekas att arbetskraften
här i landet visserligen tas in
till ett visst område, men sedan kan
denna arbetskraft flytta vart som helst,
till andra yrken, till andra bostadsområden.
Så är det inte i Schweiz. Där
knyts en arbetare till ett visst arbete och
till en viss region av landet. Också på
den punkten för man i Sverige politiken
med betydligt lösare tyglar än vad
liberalerna gör på andra håll. Det finns
ingen anledning att överträffa dessa
liberaler. Vi kan gott skärpa vår politik.
Jag ser detta problem som en låglönefråga.
Här gäller att arbetsmarknadsmyndigheterna
med inrikesministern i
toppen som högste ansvarig, driver invandringspolitiken
inom ramen för en
medveten näringspolitik.
Jag vill knyta an till ett yttrande som
vi fick till bankoutskottet i anledning
av en fråga som också inrikesministern
är intresserad av, nämligen lokalisering.
Yttrandet gällde sysselsättningen
i och importen av arbetskraft till
Kalmar län. Det var de fackliga förtroendemän
där, de som är ansvariga för
dessa frågor, vilka skrev till bankoutskottet.
De skrev, att man vid denna
tidpunkt och till denna del av landet
importerat ungefär 3 000 utlänningar.
De hade importerats till ett län där de
saknade 9 000 arbetstillfällen för kvinnor.
Man jämför då med vad som finns
i andra län när det gäller sysselsättningsmöjligheter
för kvinnorna. Här
saknas alltså arbetstillfällen men man
importerar arbetskraft. Var finns näringspolitiken
därvidlag?
Våra unga pojkar lämnar en del av
arbetsplatserna i dessa smålandstrak
-
ter, eftersom arbetet är för dåligt betalt.
Fullvuxna män från Grekland och
andra länder tar sedan dessa arbeten.
Är det en medveten näringspolitik?
I den fackliga skrift, som vi fick till
bankoutskottet, heter det vidare att en
del av de industrier som finns inom
området har den karaktären, att de inte
vågar hoppas på att man kommer att
överleva den skärpta internationella
konjunkturen. Man kommer att få ökad
arbetslöshet. Till detta område har dock
importerats 3 000 utlänningar! Var
finns näringspolitiken?
Löneläget i denna del av landet är det
lägsta genomsnittliga för industriarbetare.
Det är sydöstra Götaland och Gotland
som det gäller.
Hur man skall komma till rätta med
detta låglöneläge genom att föra en liberal
importpolitik, där vuxna utlänningar
sätts att sköta pojkarnas tidigare
jobb kan jag inte förstå. Men jag förmodar
att det ligger någon medveten
näringspolitik bakom.
Under åtta månader i år har antalet
sysselsatta utlänningar inom metallindustrien
ökat med ungefär 8 300. Från
fackligt håll har alltså en mycket liberal
politik tillåtits. Den importpolitiken
måste dock ses mot bakgrunden av den
näringspolitik, som regeringen driver
och kommer att driva, samt den internationella
konjunkturutveckling som vi
har framför oss, hur vi skall klara sysselsättning
och löneutveckling o. s. v.
För mig är detta ett låglöneproblem.
Det måste lösas men inte efter arbetsgivarnas
intresse och inte heller efter
metoder som tillämpats av de alltför yrkesambitiösa
personerna i arbetsmarknadsstyrelsen,
vilka förmedlat mer och
mer arbetskraft till arbetsplatser som
uppenbarligen inte är ägnade att ta
emot den utländska arbetskraften, eftersom
den inte stannar där mer än
högst ett halvt år. På dessa platser kan
löneläget dessutom vara mycket dåligt,
som jag redan påpekat.
I det biittre grepp som inrikesminis -
102
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
tern talade om borde direktiv lämnas
från inrikesministern till arbetsmarknadsstyrelsen,
att arbetsmarknadsmyndigheterna
bör göra en bedömning innan
de förser låglöneföretag med mera
arbetskraft — låglöneföretag som behandlar
sina anställda så att de inte
stannar mer än ett halvt år. Det finns
ingen anledning att vi upprätthåller en
mycket dyrbar och omfattande arbetsmarknadsstyrelse,
som inriktar en oproportionerligt
stor del av sin verksamhet
på att förse inte den hederliga och välbetalande
industrien med arbetskraft
utan i stället ger sådan till de företag
som inte betalar anständiga löner, som
försämrar sitt löneläge och inte kar. få
folk att stanna. Det borde vara ganska
naturligt om man från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida sade till dessa
företag: »Nu förmedlar vi inte fler arbetssökande
till er. Ni har fått fler arbetare
än alla andra industrier, men de
stannar tydligen inte hos er. Nu riktar
vi vår uppmärksamhet på de andra industrierna,
där folket vill stanna.» Detta
borde också vara ett led i det bättre
grepp som inrikesministern talade om.
Vem skall betala importen av arbetskraft?
Inrikesministern sade något som
jag fann mycket intressant, nämligen
att arbetsgivarna skall vara med och betala
kostnaderna för samhällets utbyggnad.
Chefen för en av de stora industrierna
i utkanten av Stockholm har sagt, att
för att få behålla eu man måste han
utbilda tre till företaget införskaffade.
Dessa kostar enligt hans uppgift vardera
15 000 kronor. Det blir alltså sammanlagt
45 000 kronor för att en skall
stanna kvar. Nu är detta nog eu exceptionellt
hög siffra.
Företagen kan visserligen säga att
de betalar dessa kostnader. Därmed betalar
de emellertid ändå endast en del
av kostnaderna. Den arbetskraft som
importeras måste också ha bostäder.
Vem skall hinna bygga dem? Vem skall
spara ihop pengarna till dessa bostä
-
der? Kommer industrien att satsa de
70 000 kronor per bostad som det kostar
att bygga normala HSB-bostäder här i
landet? I vad inrikesministern sade
om att näringslivet skall vara med och
betala hoppas jag också ligger att näringslivet
är med och betalar kostnaderna
för bostäder, så att vi slipper
anstränga den övriga kapitalmarknaden,
som redan är hårt belastad, med
att skaffa fram bostäder till den arbetskraft
som vissa industrier vill ha, men
som de vill att andra skall betala. Det
kan inte vara rimligt att skattebetalarna
och spararna i vårt land skall tvingas
att ställa pengar till förfogande för en
bostadsbyggnadspolitik, som passar för
vissa låglöneföretags importplaner.
70 000 kronor går emellertid åt bara
för bostaden. Därtill måste kommunen
byggas ut. Enligt uppgifter jag fått från
olika håll kostar den kommunala tillväxten
för varje familj ca 80 000 kronor.
Vidare kostar en normal arbetsplats,
som nu byggs inom metallindustrierna,
drygt 150 000 kronor. Detta betyder
att 300 000 kronor i kapital skall
ställas till förfogande för varje importerad
familj.
Inrikesministern fann det helt i sin
ordning att den importerade arbetskraften
inte bara lönemässigt utan även
standardmässigt skulle leva på samma
nivå som den svenska arbetskraften. Vi
kan inte bygga gamla bostäder åt den
importerade arbetskraften.
Vi vill inte göra såsom i andra länder,
där man bygger upp barackstäder
för kanske 10 000 från utlandet importerade
människor, vilka man kan utnyttja
som en billig slavarbetskraft under
undermåliga sociala förhållanden
för att slippa utlägg för men tjäna pengar
på den.
Nej, vi skall, såsom inrikesministern
framhöll, ge samma standard åt den
importerade arbetskraften som vi i dag
ger övriga medborgare i samhället, och
det kostar 300 000 kronor per familj.
Ett fullföljande av den politik som in -
Fredagen den 9 december 1966
Nr 37
103
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
rikesministern antytt, d. v. s. att näringslivet
som importerar arbetskraften
skall bidraga till kostnaden för denna,
betyder att företagen skall vara med
och betala den utbyggnad som blir aktuell
dels av arbetsplatserna, dels av bostäderna,
dels av kommunerna. Man
slipper då att tvinga andra skattebetalare
att betala onödigt höga skatter genom
att man undantränger andra lånebehov
inom jordbruk, småindustri, hantverk
och storindustri. Dessa krediter
sätts nu i stor utsträckning in på fel
ställe.
En import av 15 000 utländska arbetare
per år — naturligtvis med familjer,
såsom inrikesministern även angivit ■—
betyder en kostnad för den därmed följande
utbyggnaden på ungefär 4 500
miljoner kronor om året sedan denna
arbetskraft efter en viss övergångstid
anpassats till svensk standard. Dessa
kostnader kommer att växa i framtiden.
Vi måste alltså tvinga fram från lånemarknaden
och från övriga skattebetalare
4 500 miljoner kronor om året för
att kunna ge ytterligare 15 000 familjer
om året svensk standard. Har inrikesministern
i sina kalkyler över den näringspolitik,
vilken ligger bakom denna
medvetna import av arbetskraft, gjort
några beräkningar över huruvida det
är en lämplig avvägning att klämma ut
så mycket som 4 500 miljoner kronor i
skatter, i sparande och ge dem en sådan
investeringsinriktning som låglöneföretag
ocli andra företag, vilka importerar
arbetskraft vill ha?
Ibland framhålls det att det råder
brist på arbetskraft och att vi har ett
behov av ytterligare 15 000 arbetare per
år. Dessa påståenden är felaktiga. Det
finns inget sådant behov. Det finns länder
som liar mindre ocli länder som har
större befolkningstal än vi. Det föreligger
emellertid inget behov av att alla
länder skall ha lika stor befolkning.
Ilur bär detta »behov» kalkylerats
fram? Att man kan konstatera eu efterfrågan
på arbetskraft är helt naturligt.
Vår fullsysselsättningspolitik skall betyda
att dåliga arbetsplatser som lämnats
av de anställda, skall förbli obesatta.
De arbetsplatser i Kalmar län,
från vilka ungdomen nu har sökt sig
bort, skall inte fyllas med vuxet importerat
folk. Vi har full sysselsättning.
Detta betyder att arbetskraften skall
kunna lämna de dåliga arbetsplatserna
obesatta. Att arbetsgivarna inte vill ha
det så och att de betraktar det som en
brist är jag helt medveten om, men vi
har inte en socialdemokratisk regering
för att tillgodose arbetsgivarnas intressen
utan det är löntagarnas intressen
det gäller och från den utgångspunkten
finns det ingen brist på folk.
Vår näringspolitik skall gå ut på att
skaffa sysselsättning åt de arbetare vi
redan har, en bättre levnadsstandard,
bättre utrustning på arbetsplatserna,
bättre samhälle och bättre bostäder. Vi
skall inte bygga ut på bredden. Om jag
vore arbetsgivare i ett låglöneföretag
och hade 100 man anställda är det
självklart, att jag skulle vilja anställa
ytterligare 100 lågavlönade för att tjäna
dubbelt så mycket. Då skulle jag säga
att ni har att skaffa mig lånekapital till
fabrik och bostäder — höj kommunalskatterna!
Nu skall ni åt mig bygga ut
samhälle, arbetsplatser och bostäder.
Det behövs mera pengar. Jag satsar litet
men huvuddelen av de 300 000 kronorna
skall ni skaffa fram. Men det är lättare
för mig att ordna 30 000 kronor
än det är för kapitalmarknaden att skaffa
de nödvändiga ytterligare 270 000
kronorna som behövs för varje familj.
Sedan säger man att samhället inte tillgodoser
kreditmarknadsbehovet och bostadsbehovet.
Inrikesministern vet mycket
väl hur den borgerliga valsen gått
under den senaste valrörelsen.
Vi kan inte driva en så liberal och
arbetsgivarviinlig importpolitik, att vi
dels får fler lågavlönade här i landet
och dels högre skatter samt dessutom
större svårigheter på kapitalmarknaden.
Sedan skall skulden för det hela
104 Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
läggas på regeringen. Det är därför som
vi måste föra en målmedveten näringspolitik
som tar hänsyn till alla dessa
faktorer, och då behöver det inte komma
fler skrivelser från fackligt håll av
det slag som bankoutskottet fått från
Kalmar län.
Jag skall knyta an till inrikesministerns
yttrande, att företagen skall bära
sin del av den kostnadsökning som importen
av 15 000 familjer medför. Det är
alltså fråga om mycket annat än just
resekostnaderna -— de uppgår bara till
några hundralappar —- lite kläder på
kroppen och lite garantier för bostäder.
Garantierna ja, staten lånar ju 90—100
procent till bostäder. Det är de lågavlönade
kamraterna i industrien, som får
lida för det. Jag uppskattar mycket dem
som är liberala på egen bekostnad, men
inte dem som vill ha en liberal importpolitik
av det här slaget och önskar att
andra skall betala. De som gnäller över
för höga skatter, brist på kapital och
de höga lönerna skall inte få styra utvecklingen,
så att det blir ännu sämre
på dessa områden, för att sedan klaga
ytterligare för att vinna flera proselyter.
Därför är det nödvändigt att vi, som
inrikesministern så riktigt sade, får ett
bättre grepp på dessa saker, och det är
viktigt att det sker så snart som möjligt.
Vi kan gott ta efter vad de liberala länderna
gör i det övriga Europa. Vi behöver
inte överträffa dem i fråga om
liberalism.
Det är inte arbetsgivarnas intressen
regeringen skall sköta, utan den skall
tillvarata den redan befintliga svenska
arbetskraftens intressen och den skall
försöka få fram bättre löner, bättre
samhällsförhållanden, bättre arbetsplatser,
tryggare sysselsättning och bättre
sociala förhållanden. Arbetsgivarnas intresse
av att öka låglönegruppernas antal,
att hålla tillbaka lönestegringarna
— understödda som de härvidlag har
varit av de stora liberala tidningarna —
kan det inte tas någon hänsyn till vare
sig från regerings- eller fackligt håll.
Stämningarna är inte heller sådana,
att man längre behöver ta dessa hänsyn.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Så här vid jultiden brukar
man ju ägna sig åt att göra upp
önskelistor, och herr Hagnell tycks ha
suttit några stilla stunder om kvällarna
och skrivit en mycket lång önskelista
som han nu velat visa upp. Jag har
ingenting emot det. Herr Hagnell har
rätt att ha sin egen uppfattning i denna
fråga, och den ligger i många avseenden
nära den som jag har givit uttryck
åt. Motiveringen kan måhända vara litet
skiljaktig. Men när herr Hagnell gör
anspråk på att den politik som vi bedriver
skall stå i överensstämmelse med
de önskemål han här presenterat, vill
jag fråga: Är det så säkert att alla de
önskemålen är uteslutande fackliga?
När Metallindustriarbetareförbundet
under året har tillstyrkt 3 900 av de
4 600 ansökningar som kommit in, är
det då så alldeles säkert att inte förbundets
överväganden är väl grundade och
att man inte i »Metall» har tagit hänsyn
till förhållandena vid industrierna,
till löneläget och de andra omständigheter
som självfallet påverkar fackförbundet
i dess bedömning? Jag vågar
hävda att de fackliga organisationerna
också i den bedömningen är mycket
ansvarsmedvetna.
Men här har vi självfallet en avvägningsfråga.
Herr Bengtsson i Landskrona,
som så att säga har direkt kontakt
med arbetsplatserna, vet det. Och det
är en känslig fråga ute på arbetsplatserna.
Där gäller det att väga mellan
vad som kan vara ett rimligt, legitimt
företagarintresse och vad som betingas
av rådande situation på arbetsplatsen.
Man måste också se till att inslaget av
utländsk arbetskraft inte blir så stort,
att det uppstår en fientlig stämning mot
de nyanlända. Sker det, hamnar vi i ett
Nr 37
105
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
utomordentligt besvärligt läge. På den
punkten är jag helt överens med herr
Hagnell.
Sedan ägnade herr Hagnell mycken
tid åt att kritisera vad som varit. Jag
skall inte gå närmare in på det. Men
annars kunde vi ju diskutera situationen
i Schweiz och en rad andra länder,
där man har skärpt sina invandringsbestämmelser
ganska väsentligt.
Holland kan också nämnas i sammanhanget.
Vad vi här har att bedöma är behovet
av arbetskraft framöver, och det är
svårt att mäta. Vilken måttstock skall
vi använda för att mäta det legitima intresset
i företagens efterfrågan? Vi säger
att vi vill ha in litet mer av bedömningen
på arbetsplatsen, alltså inte bara
av företagens utan även av de anställdas
bedömning. Och de regler för
en organiserad invandring, som vi nu
har fastlagt och som vi vill skall ha full
effekt, innehåller ju en vetorätt för den
fackliga organisationen, för fackförbundet,
när man där har att pröva ett företags
över AMS ställda ansökan att få
rekvirera arbetskraft från andra länder.
Det är ju dithän vi vill nå. Kan
herr Hagnell inte acceptera det? Jag
tror att han har gjort det, men att han
tyckt det vara av intresse att få vädra
vad jag här kallat för den Hagnellska
önskelistan.
Visst skulle jag vara intresserad av
att diskutera problemen i Kalmar län
och om det är ett låglöneområde. Det
vore väl skäl i att också visa på bristerna
i den industriella differentieringen,
t. ex. glasindustrien med dess speciella
problem. Herr Hagnell tycks vara övertygad
om att de unga pojkarna och flickorna
nere vid glasbruken står i ko
och väntar på att få börja arbeta vid
bruken. Han tycks tro alt de skulle
trängas ut av den utländska arbetskraften.
Nej, säger herr Hagnell — men var
det inte det herr Hagnell sa’? Försök
då att ge klarare uttryck för vad herr
4*—Andra kammarens protokoll 1966.
Hagnell menar (Herr Hagnell: Det skall
jag gärna göra). Herr Hagnell talar om
att rörligheten hos arbetskraften beror
på att det är låginkomstföretag. Den
största rörligheten har vi i våra industrier
i storstadsområdena, som torde
tillhöra höglöneområdena. Jag tror inte
att man kan göra generaliseringar av
det slag som herr Hagnell har givit sig
in på.
Sedan tar herr Hagnell upp ett vidlyftigare
ekonomiskt problem och säger
att det enligt hans uppfattning kostar
så och så mycket. Jag är medveten om
att våra ekonomer inom skilda skolor
har sökt uppmärksamma även kostnadsaspekten
på invandringen. Flertalet har
kommit till resultatet — så långt jag har
kunnat följa med — att det är svårt att
beräkna, framför allt att beräkna exakt,
vad det kostar och vad de motprestationer
är värda som den ökade produktionen
ger till vårt nationalhushåll.
När jag säger att vi skall lägga större
ansvar och större kostnad på näringslivet
självt, söker herr Hagnell pressa
det begreppet. Jag har sagt att enligt de
bestämmelser vi har för den organiserade
invandringen skall det företag
som begär att få arbetskraft också vara
förpliktat att delta i de kostnader som
är förenade med överföringen av arbetskraften.
Förskottering från arbetsmarknadsstyrelsen
sker i allmänhet.
Man skall också vara beredd att se till
att det finns bostad. Vi har inte fastslagit
i någon bestämmelse om företaget
skall skaffa bostad självt eller genom
överenskommelse med kommunen eller
på annat sätt. Vad kostnaden blir ur
samhällsekonomisk synpunkt tror jag
man kan räkna fram på det sätt herr
Hagnell gör, när han säger att bostäder
kostar så och så mycket. Men hur tar
vi ut de kostnader vi har i vårt samhälle?
Det är ju över vårt näringsliv.
Bortser vi ett ögonblick från ägarintressena
bakom näringslivet, så är det
ur det gemensamma näringsliv vårt
Nr 37
106 Nr 37 Fredagen den
Svar på interpellation ang. invandringen
land förfogar över som vi tar kostnaderna
för de investeringar vi gör i vårt
samhälle liksom för vår standardstegring.
Här anmäler sig också ett problem.
I vilken omfattning har den utländska
arbetskraft som kommit till oss efter
kriget bidragit till att höja vår gemensamma
nationalprodukt, som har stegrats
med 3—5 procent om året? Jag tror
det är mycket svårt att ange detta i
exakta tal. Jag har varit ute på industrier
— åtminstone för ett par år sedan
— och sett nya, moderna maskiner
stå undanställda, emedan det har saknats
arbetskraft. Det finns kvinnor, säger
herr Hagnell, som önskar arbete i
produktionen. Det är riktigt, och vi
försöker stimulera den kvinnliga arbetskraften
att gå in i vår produktion
genom att ordna utbildning och underlätta
på annat sätt. Men det tar sin tid.
Jag skulle tro att det är detta som har
varit skälen till att de fackliga organisationerna
har tillstyrkt de ansökningar
om arbetstillstånd för utländsk arbetskraft
som kommit in.
Men, herr Hagnell, vi skulle väl ändå
kunna vara överens om att säga: All
right, det är en hel del problem som
man kan diskutera i fråga om den invandringspolitik
som vi har haft; nu
gäller det att se framåt, att söka — därvidlag
uppfattade jag ändå herr Hagnells
inställning som positiv — åstadkomma
en ordning för den invandring,
som kan te sig rimlig och angelägen
under den närmaste framtiden, så att
den får en mera organiserad och medveten
form genom att den sker över
arbetsmarknadsstyrelsen samt företagarna
och arbetstagarna granskar vad
som skall göras. Detta ligger i de nya
bestämmelserna. Vi vill ha en effektivare
tillämpning av de regler som skall
gälla. Men de reglerna skall inte vara
det enda. Vi måste också ha en positiv
attityd till dem som vi önskar skall
komma till vårt land. Jag har också angivit
vilka åtgärder som ter sig som
9 december 1966
av utländsk arbetskraft till Sverige
oundgängligen nödvändiga för att det
inte skall bli en fientlig stämning mot
den utländska arbetskraften ute på en
del arbetsplatser. Det vore enligt min
mening det olyckligaste som skulle kunna
inträffa, inte minst för utlänningarna
själva.
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Herr HAGNELL (s):
Herr talman! Får jag instämma i det
som inrikesministern sade i slutet av
sitt inlägg, att det är framåt vi skall se.
Jag har redan i inledningen till mitt
förra anförande sagt att jag hälsar med
tillförsikt att inrikesministern nu har
beslutat sig för att ta ett grepp på detta
ämne, där löslig politik förut var ganska
utmärkande.
Jag vill inte klandra inrikesministern
och säga att han skulle ha några intressen
i denna riktning. Det är inte hans
primära intressen som varit de dominerande
och kanske inte heller alla
gånger arbetsmarknadsstyrelsens, fastän
man där har en viss yrkesambition,
som jag redan påtalat. Nej, det är naturligtvis
ett arbetsgivarintresse, och det
har ju märkts också i samband med
förhandlingarna om en hårdare politik.
Där har man på arbetsgivarhåll vid
flera tillfällen satt sig på tvären.
Arbetsgivarna driver även i sina tidningar
— liksom de borgerliga tidningarna
på många håll — en politik mot
dessa försök, som inrikesministern talat
om, att skärpa importpolitiken när
det gäller arbetskraft, för att det skall
bli någon rim och reson i förhållande
och en anpassning till de möjligheter vi
har att ta hand om folket och att i övrigt
ta alla de hänsyn som behövs. Det
är naturligtvis arbetsgivarnas intresse
av att få in billig arbetskraft och hålla
nere lönerna som har varit drivande
härvidlag och som fått stöd av de
borgerliga tidningarna. Dessa har ju
också ordnat gråtreportage om hur människor
blivit avvisade och hur synd det
Nr 37
107
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
varit om dem. Det går emellertid inte
att bygga en politik på liberala tidningars
gråtreportage, utan vi är tvungna
att driva en medveten politik, som
stämmer med vardagsmänniskornas intressen
ute på arbetsplatsen.
Inrikesministern inledde med att säga
att jag hade gjort upp en önskelista nu
till jul under stilla kvällar. Jag har
emellertid inte haft några stilla kvällar
på länge. I förrgår kväll slutade jag en
överläggning nere i Bonn inför parlamentariker
från olika partier en kvart
över elva och i går kväll hade vi ju
litet att göra i riksdagsgruppen.
Någon kväll tidigare i veckan var jag
just på herr Bengtssons i Landskrona
arbetsplats och diskuterade de problem
vi nu behandlar. Vi satt tillsammans
där och vi diskuterade med fackföreningsfolket.
Det föreligger inga skiljaktiga
meningar mellan herr Bengtsson
och mig eller fackföreningsfolket där
nere. Inte heller föreligger någon skiljaktighet
mellan vad herr Bengtsson här
sagt och vad jag sagt. Därvidlag var det
alltså onödigt att försöka slå in en kil.
.lag har arbelat inom Metallindustriarbetareförbundet
i 21 år, så jag vet
hur läget och stämningarna är. Det är
onödigt att framhålla att man själv stått
i någon hagarbod för 20 år sedan och
att någon annan inte gjort det, ty vi
diskuterar inte bröd nu utan ekonomisk
politik. Jag tycker inte om den där
överlägsenhetsattityden.
De första diskussionerna jag hade
med arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande
chef Bertil Olsson kring de ekonomiska
konsekvenserna av import av
arbetskraft iigde rum 1946 — alltså för
20 år sedan — när Bertil Olsson var
chef för utlänningsavdelningen inom
statens arbetsmarknadskommission. Jag
har sålunda inte gjort upp någon tillfällig
önskelista nu inför julen, herr inrikesminister.
Och herr inrikesministern
trodde för övrigt nog inte heller själv
på vad han sade på den punkten.
Inrikesministern försökte vidare få
fram en avvikelse mellan vad jag sagt
och vad som sagts från fackligt håll när
det gäller import av arbetskraft. Det är
naturligtvis så att man inom Metalls
förbundsstyrelse och överstyrelse är
medveten om situationen och den balansgång
vi behöver gå. Det är därför
man där tillstyrker förslaget att importera
några hundratal enligt den nya ordnade
modellen men säger nej till turistinvandringen.
Det är en balansgång. Det
är inte så att Metalls överstyrelse bedömer
att det finns ett behov av just
dessa hundratal. Det finns ju redan
3 000 utlänningar som går arbetslösa
här. I den situationen skulle man i och
för sig inte behöva importera några alls.
Men man anser att det ur psykologisk
synpunkt kan vara lämpligt att låta ett
visst antal komma in trots nuvarande
läge. Det är ingen motsättning mellan
vad jag försökt säga här och vad Metall
anfört på den här punkten. Det är tvärtom
med stor tveksamhet Metall på en
del punkter gått med på — eller i varje
fall inte gått emot — den nya ordning
som tagits upp bl. a. när det gäller upprättande
av nya värvningskontor. I Österrike
har man inte någon export av
egen arbetskraft, men man avvisar annan
arbetskraft vilken väl kommer att
slussas över till oss. Den arbetskraft
man inte vill ha där skall vi ta hand om.
Jag undrar för min personliga del om
det över huvud taget finns någon anledning
att upprätthålla dessa värvningskontor
när vi har 3 000 utlänningar gående
arbetslösa här och har inhemska
arbetare som i tiotusental kommer att
bli arbetslösa denna vinter. Är det inte
på tiden att stänga dessa värvningskontor
helt och hållet? Då skulle politiken
vara liberal — inte överliberal.
Den skulle likna den liberala politik
som bedrivs t. ex. i Schweiz. Det är
arbetsgivarnas intressen som pressar
på här. Jag säger inte att inrikesministern
ensam varit avgörande.
Det räcker inte att säga: »Jag har sett
tomma maskiner, och därmed fattas
108
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige
folk.» Vissa gamla maskiner skall vara
tomma. Från dessa skall vi överföra arbetskraften
— med hjälp av arbetsmarknadsstyrelsens
aktiva omplaceringspolitik
— till de moderna maskinerna.
Om arbetsgivarna inte vill betala
sådana löner att de kan dra till sig
arbetskraft till de moderna maskinerna
är det något fel på löneläget och inte
på att de skaffat maskinerna. Det är inte
brist på arbetskraft. Men de måste betala
sådana löner att de kan förse de
moderna maskinerna med arbetskraft.
Den arbetsgivare som inte vill göra det,
bör inte med hjälp av arbetsmarknadsstyrelsens
immigrationspolitik förses
med arbetskraft.
Det har stått att läsa i tidningen Arbetsgivaren,
nr 2 1964: »En arbetsgivare
som begär tio man skall kunna få dem
omgående eller åtminstone ett omgående
besked att han får dem och när de
kommer. Då blir det lugnt på arbetsmarknaden,
säger generaldirektör Olsson;
det håller tillbaka pristrycket uppåt
på arbetskraften.» Lönestegringarna
skall, med andra ord bromsas. Den politiken
från myndigheternas sida gillar
jag inte.
Jag behöver kanske inte rätta till det
missförstånd som uppkom när jag talade
om pojkarna inom glasindustrien i
Kalmar län. Vad jag där sagt kommer
ju att stå i protokollet. Jag menade inte
att utlänningarna tryckt undan pojkarna,
utan att när jobb, som pojkarna
inte vill ha — de dåligt betalda jobben
—- fylls av importerad vuxen arbetskraft,
kommer de låga löner denna får,
att medföra dåliga sociala förhållanden
och dåliga framtidsutsikter. Härigenom
drar man på sig samhällsproblem
i onödan, vilket alltså de fackliga
representanterna i Kalmar län hade
skrivit om till bankoutskottet.
Det är riktigt som inrikesministern
slutade när han sade: »All right, låt oss
se bort ifrån det som har varit och
hellre se framåt och få ordning i dessa
frågor i framtiden!»
Det är just vad jag önskar att vi kan
få med den nya politiken, som jag hoppas
kommer att drivas på ett målmedvetet
sätt i avsikt att tillvarata låglönegruppernas
intressen. Vi måste se till
att vi inte växer på bredden i det här
landet och blir tvungna att av vår befolkning
klämma ut de onödiga tillväxtkostnader
som det här är fråga om.
Naturligtvis kommer det en produktion
också från importerad arbetskraft.
Men det måste väl ligga någon kostnad
i det, som inrikesministern sade när
han talade om att vi skall växa med
10 000—15 000 familjer nyimporterad
arbetskraft per år. Det betyder att vi
varje år måste göra ett extra sparande,
inte för att höja standarden i landet
för de människor som finns utan ett
extra sparande för att växa på bredden.
Det är denna ökning på bredden som
inte skapar bättre levnadsförhållanden
inom ett land.
Om jag har hundra låglönearbetare
i en industri, sade jag, tjänar jag som
företagare på om jag ökar dem till två
hundra. Men de hundra låglönearbetarna
tjänar inte på att det står hundra
kamrater till vid sidan av dem med
lika låga löner. Det är det som gör att
lönerna inte kan höjas. De tjänar inte
heller på att vara med om att betala de
skatter, kommunala och andra, som
behövs för att bygga ut samhälle och
bostäder till dessa nya som kommer.
Det är på denna punkt jag efterlyser
någon form av kalkyl för fortsättningen.
Det är på den punkten som jag ville ge
exempel med de siffror jag förde fram.
Det var inte »exakta siffror», men kalkyler.
Dessa beräkningar ligger så nära
som jag kan komma när jag försöker få
reda på vad det kostar att skapa bostäder,
arbetsplats, samhällsförhållanden
i det moderna samhället för den normala
levnadsstandard som vi skall ha i
det här landet, också för den importerade
arbetskraften. Jag önskar inrikesministern
lycka till i hans nya och hårdare
politik på det här området.
Fredagen den 9 december 1966
Nr 37
109
Svar på interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft til! Sverige
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Sedan jag nu fått klart
för mig att jag hade fel i fråga om herr
Hagnells fritidskvällar och önskelistans
skrivande och att det i stället varit så
att han varit mycket hårt ansträngd
och upptagen dessa kvällar, så har jag
fått en förklaring till de anföranden
som han har hållit.
Fru EKENDAHL (s):
Herr talman! Herr Hagnell ser så arg
ut och vänder sig till inrikesministern
i sitt anförande som om han ville kritisera
inrikesministern för den politik
som inrikesministern nu vill föra i den
här frågan. I själva verket kritiserar
herr Hagnell i stället arbetsgivarna. Det
skulle jag vilja göra också, och jag kan
göra det så mycket hellre som jag kan
vittna om att när den spontana invandring,
som började förra hösten, fortsatte
trots vad som gjordes från inrikesdepartementets
sida för att få en organiserad
invandring till stånd, så fortsatte
den med arbetsgivarnas goda vilja.
När arbetsmarknadsstyrelsen, nu i
höst oroad av detta, gjorde framställning
om hårdare tag, ville arbetsgivarrepresentanterna
inte vara med om detta.
De ville vara med och begära pengar
av regeringen för att ordna för den utländska
arbetskraften, de ville vara med
om att begära pengar för att göra anordningar
som skulle kunna tillgodose den
utländska arbetskraften, ge den språkkunskaper
o. s. v. De ville ställa krav
på att regeringen skall hjälpa den invandrande
utländska arbetskraften, men
de ville inte vara med att av regeringen
begära hårdare grepp. Och det är
därför som jag menar att boven i det
här dramat, om man nu kan kalla det
drama, är egentligen arbetsgivarna som
låter denna spontana invandring ske.
.lag är alldeles ense med herr Hagnell
om att därmed hjälper man låglöneindustrierna.
De får på del viset arbetskraft
när den svenska arbetskraften läm
-
nar dem, såsom i det exempel som herr
Hagnell nämnde om pojkarna i Kalmar.
Herr Hagnell sade — och det vill jag
understryka såsom alldeles uppenbart
— att det pågår en intressekamp mellan
arbetsgivare och löntagare. Den intressekampen
är påhejad av de borgerliga
tidningarna, vilket herr Hagnell också
påpekat. Den har också påhejats av
Folkpartiets ungdomsförbund i ett flertal
framträdanden. Jag anförde några
ord om denna sak i höstens remissdebatt
och framhöll att det tydligen föreligger
en borgerlig önskan att försöka
misstänkliggöra regeringens goda vilja
i denna sak. På det fick jag av herr
Ohlin ett svar som var litet surt. Det förhåller
sig dock på det sättet. Folkpartiets
ungdomsförbund har fortsatt att
driva den linjen att vi inte skall ha en
organiserad invandring.
I dag säger inrikesministern, att det
skall bli en ändring i 38 § i utlänningskungörelsen,
och det är bra. Det väsentliga
är emellertid inte att 38 § ändras,
utan att den tillämpas. I paragrafen
utsägs klart att den som utan att ha
arbetstillstånd invandrar i avsikt att
söka arbete skall avvisas, men när myndigheterna
tillämpar denna bestämmelse,
blir det stora rubriker i tidningarna
som riktar sig mot regeringens och arbetsmarknadsstyrelsens
»inhumana politik».
Mycket av det som herr Bengtsson i
Landskrona har berört i sin interpellation
är av väsentlig betydelse för den
utländska arbetskraften — vilken vi i
stor utsträckning behöver, dock inte i
den utsträckning som motsvaras av den
spontana invandringen denna höst.
Jag skulle kunna bidra med ytterligare
en aspekt på denna fråga utöver den
som herr Hagnell berörde. I ett kapitel
av den arbetsmarknadsproposition, som
vi beslutade tidigare i år, behandlades
också frågan om ökade möjligheter för
kvinnorna på arbetsmarknaden samt
den omskolning och den utbildning som
pågår på detta område och som skall
Ilo Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
sikta till att allt fler kvinnor kommer ut
på arbetsmarknaden. Emellertid hindras
kvinnorna i någon mån genom den
negativa inställning som vissa arbetsgivare
har i fråga om att ta emot kvinnlig
arbetskraft i åldrarna över 35—45 år.
Det blir också lättare för arbetsgivare att
upprätthålla dessa hinder, om den spontana
invandringen får fortsätta. Det är
därför som jag förstår att herr Hagnell
tar i på det sätt som han gör och därigenom
får sitt anförande att låta såsom
ett angrepp mot regeringen, framför allt
mot inrikesministern, när det i själva
verket innebär ett angrepp mot dem
som inte vill vara med om en organiserad
invandring.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Låt mig bara sammanfattningsvis
göra den kommentaren, att
ingen av de talare som har deltagit i
denna debatt har föreslagit eller förordat
något annat än just det som vi
nu har gjort i fråga om att se till att
vi får en ordentlig tillämpning av de
regler för en organiserad invandring
som vi beslutat om — och det hälsar
jag såsom positivt.
Herr HAGNELL (s):
Herr talman! Jag vill bara instämma
i det uttalande som inrikesministern
gjorde i sitt föregående anförande, nämligen
att de nya reglerna — vilka är
bättre än dem vi tidigare haft — skall
tillämpas efter en medveten plan med
näringspolitisk inriktning, där man tar
hänsyn till de anställdas, särskilt låglönegruppernas
intressen, samtidigt
som man kanske hårdare försöker motverka
arbetsgivarnas intresse att köpa in
billig arbetskraft utifrån och därmed
hålla tillbaka löneutvecklingen för vissa
grupper — precis som de skrivit i
de tidningar jag nyss har citerat.
Sedan var det en annan liten sak,
som man kanske inte skall fästa sig så
mycket vid. Inrikesministern lämnade
i ena ögonblicket en förklaring och i
nästa ögonblick den rakt motsatta förklaringen.
Jag tycker att det är litet för
billigt.
Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av fru Ekendahls yttrande,
att de borgerliga partierna hejade på en
frivillig invandring. Jag vill bara uttala
mig för centerpartiets del, och vi anser
i likhet med alla som deltagit i denna
debatt, att en kontrollerad invandring
är nödvändig oavsett vilken konjunktur
som råder. Jag vill för min del ge
inrikesministern en eloge för att han
gripit in för att så snart som möjligt
få till stånd en kontrollerad invandring.
Fru EKENDAHL (s):
Herr talman! Förlåt, herr Nilsson i
Tvärålund, jag trodde att mittenpartierna
höll samman också i denna fråga.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget
i Ådalen och ytterligare medel
för en aktiv lokaliseringspolitik
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat dels om jag avser att på
lilläggsstat för innevarande budgetår begära
ytterligare medel för aktiv lokaliseringspolitik,
dels om jag anser att
strukturomdaningen inom näringslivet
sådan den kommit till uttryck i t. ex.
Ådalen motiverar ökning av de lokaliseringspolitiska
insatserna, dels ock i
vilka avseenden regeringen avser att
aktivisera näringspolitiken inför t. ex.
sysselsättningssvårigheterna i Ådalen.
Fredagen den 9 december 19G6
Nr 37
in
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
Herr Lorentzon frågar dels vilka omedelbara
åtgärder jag avser att vidta i
anledning av fabriksnedläggelserna i
Ådalen för att bereda sysselsättning åt
de avskedade och dels om jag överväger
några åtgärder i syfte att till Ådalen
förlägga ersättningsindustrier, exempelvis
verkstadsindustrier, som på längre
sikt och i större omfattning kan förbättra
sysselsättningsläget i Adalen.
De strukturella förändringarna inom
den svenska industrien är bl. a. eu följd
av den tekniska utvecklingen och den
hårdnande konkurrensen. Som herr
Nilsson framhåller i sin interpellation
bör förändringarna främjas från samhällets
sida, eftersom de bidrar till ökad
effektivitet hos vårt näringsliv. Å andra
sidan medför processen arbetsmarknadspolitiska
konsekvenser genom att
mindre bärkraftiga branscher och företag
får svårt att hävda sig i konkurrensen.
Den snabba takten i utvecklingen
medför i vissa fall betydande lokala
och regionala sysselsättningssvårigheter,
som kräver skärpt uppmärksamhet
från samhällets sida. Det krävs en hög
handlingsberedskap för att dels kunna
planera i god tid för väntade företagsnedläggelser
och dels lösa omställningsproblemen
för den berörda arbetskraften
på ett tillfredsställande sätt. Den senaste
tidens erfarenheter understryker
vikten av att tillräckliga och differentierade
resurser står till arbetsmarknadsverkets
förfogande.
De lokaliseringspolitiska insatserna
är ett av de medel vi från samhällets
sida har för att aktivt ingripa i omvandlingsprocessen.
Lokaliseringsstödet
är i första hand avsett för att påskynda
industrialiseringstakten och skapa nya
sysselsättningsmöjligheter i norra stödområdet
och därmed även påverka befolkningsbalansen.
I den mån industrinedläggningar
skapar regionala sysselsättningsproblem
utanför stödområdet
kan emellertid lokaliseringspolitiska in
-
satser i särskilda fall göras också där.
Herr Nilsson anser sig nu kunna konstatera
att de anslag på GO miljoner kronor
till lokaliseringsbidrag och 100 miljoner
kronor till lokaliseringslån som
anvisats för vart och ett av budgetåren
1965/66 och 1966/67 är otillräckliga för
att tillgodose föreliggande behov. Han
menar att medel på tilläggsstat bör anvisas
för innevarande budgetår. Som
herr Nilsson själv påpekar har emellertid
regeringen fått bemyndigande att
under innevarande budgetår liksom under
föregående bevilja lokaliseringsstöd
med högre belopp än som anvisats på
respektive anslag. Förra budgetåret beviljades
i enlighet härmed lokaliseringslån
med närmare 40 miljoner kronor utöver
anslaget, vilket gjorde det möjligt
att utan tidsutdräkt tillgodose alla angelägna
lokaliseringsprojekt. Under innevarande
budgetår kan lokaliseringsstöd
beräknas komma att beviljas i ungefär
samma omfattning. Detta medför
emellertid inte behov av ökade anslag
eftersom medelsutbetalningarna som regel
sprids över en relativt lång tidsperiod
efter det att beslut meddelats. Medelsutbetalningarna
från anslaget till lokaliseringslån
uppgick sålunda under
förra budgetåret till endast drygt 46 miljoner
kronor, vilket bör jämföras med
det tillgängliga anslaget på 100 miljoner
kronor.
Som herr Nilsson vidare framhåller,
koncentreras nu uppmärksamheten
främst till ådalsområdet, d. v. s. Härnösands,
Kramfors och Sollefteå kommunblock.
Ådalens näringsliv bär i stor
utsträckning präglats av näringsgrenar
inom vilka strukturomvandlingen gått
allt snabbare. År 1960 var sålunda 20
procent av de förvärvsarbetande i Ådalen
verksamma inom jord- och skogsbruket
och 55 procent av de industrisysselsatta
arbetade inom massa-, pappers-
och träindustrien. Det övriga näringslivets
expansion har inte varit tillräcklig
för att bereda sysselsättning åt
112
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
alla som blivit utan arbete genom den
snabba rationaliseringen i dessa näringsgrenar.
Ådalen har därför sedan
länge haft en omfattande befolkningsutflyttning.
Den senaste femårsperioden
har nettoutflyttningen varit i medeltal
1 668 personer per år.
Omfattande åtgärder har vidtagits under
en följd av år för att bereda den
friställda arbetskraften ny sysselsättning.
Utflyttning till områden med brist
på arbetskraft har i hög grad underlättats
genom de olika formerna av flyttningsbidrag.
Samtidigt har omskolningsverksamheten
byggts ut successivt
i Västernorrlands län. I september i år
var 1 100 personer under utbildning,
vilket är 230 fler än vid motsvarande
tid förra året. I Ådalen har också beredskapsarbeten
haft en betydande omfattning.
Under åren 1961—1965 har
beredskapsarbeten beviljats för 230 000
dagsverken enbart inom kramforsområdet.
Kostnaden beräknas till 90 miljoner
kronor.
De lokaliseringspolitiska insatserna i
Ådalen har omfattat stöd via statskommunala
beredskapsarbeten och investeringsfonder
samt statligt lokaliseringsstöd.
Stödet i form av statskommunala
beredskapsarbeten har omfattat 12 företag
med en sammanlagd investeringskostnad
av 17,5 miljoner kronor, och
den beräknade sysselsättningseffekten
uppgår till 420 personer. 12 företag har
fått tillstånd att ta i anspråk investeringsfondsmedel
för en sammanlagd investeringskostnad
av 93,5 miljoner kronor.
Enligt företagens egna beräkningar
skulle investeringarna medföra sysselsättning
för 150 personer. Sedan den
1 juli förra året har vidare 9 företag
erhållit lokaliseringsstöd i form av bidrag
och lån. Den totala investeringskostnaden
vid företagen uppgår till omkring
9 miljoner kronor, och sysselsättningsökningen
kan uppskattas till omkring
170 personer. Lokaliseringspolitiskt
stöd i någon form har sålunda ut
-
gått till ett 30-tal företag, och stödet beräknas
medföra nya arbetstillfällen för
sammanlagt 740 personer. Mer än hälften
av de nya arbetstillfällena är lokaliserade
till Kramfors kommunblock. Den
övervägande delen av de nya arbetstillfällena
hänför sig till verkstadsindustrien.
Tack vare de differentierade åtgärder,
som vidtagits, har omställningsproblemen
kunnat begränsas. Under de två
senaste åren har arbetslösheten varit
mindre än i början av 1960-talet. Samtidigt
har näringslivet i andra delar av
länet expanderat starkt till stor del tack
vare lokaliseringspolitiska insatser. En
allt större del av den arbetskraft i Ådalen,
som ställts utan arbete, har på detta
sätt kunnat beredas ny sysselsättning
inom länet. Under de 9 första månaderna
i år har 1 665 personer beviljats
starthjälp i Västernorrlands län,
varav 36 procent för flyttning inom
länet. Motsvarande siffra för år 1963 var
14 procent.
De nu aktuella driftnedläggelserna i
Ådalen har emellertid medfört en allvarlig
skärpning av sysselsättningsläget
i regionen. De beslutade eller varslade
nedläggningarna berör omkring 500
man, varav 250 vid Svanö sulfitfabrik
och 175 vid Björkå AB.
I samarbete med de berörda företagen
har snabba och omfattande åtgärder
vidtagits för att lösa omställningsproblemet.
Ett 50-tal av arbetarna vid
Svanö sulfitfabrik har erbjudits arbete
vid NCB:s övriga anläggningar. Den
äldre svårplacerade arbetskraften, som
uppgår till omkring 50 man, skall tills
vidare sysselsättas i avvecklingsarbeten,
och samtidigt pågår undersökningar om
förtidspensionering i viss utsträckning.
Arbetsmarknadsverket har fattat beslut
om ett flertal åtgärder. Arbetsförmedlingen
i Kramfors har fått personalförstärkning,
och där placeras också en
arbetsvårdstjänsteman. Samtidigt har
resurserna vid yrkesvägledningen inom
Fredagen den 9 december 19GG Nr 37 113
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
länet utökats. Arbetsmarknadsstyrelsen
har vidare beslutat, att beredskapsarbeten
skall påbörjas i ökad omfattning under
omställningsperioden.
I år har fram till den 1 december beviljats
igångsättning av beredskapsarbeten
i Ådalen för en total kostnad av
närmare 20 miljoner kronor. Bland de
arbeten, som nu kommer att påbörjas
allteftersom läget kräver det ingår bl. a.
ett industrihus för kollektiv service,
ledningsarbeten m. m. för ett industriområde,
en småbåtshamn, en skolbyggnad,
vägar, vatten- och avloppsledningar
samt industrivattenledning. Alla dessa
arbeten är ägnade att höja Ådalens
attraktivitet som lokaliseringsområde.
Alltsedan beskeden lämnades om de
nu aktuella nedläggningarna har fortlöpande
diskussioner förts om ytterligare
lokaliseringspolitiska insatser i
ådalsområdet. Den allmänna målsättningen
har varit dels att den framtida
skogsindustrien i området bör baseras
på bärkraftiga företag, som ger säker
sysselsättning på lång sikt, och dels att
regionen såvitt möjligt bör tillföras företag
av sådan art, att man får ett mera
differentierat näringsliv i området.
Genom den allmänna ackvisitionsverksamhet,
som arbetsmarknadsstyrelsen
bedriver, har kontakt erhållits med
ett flertal intressenter, och med några
företag förs nu konkreta överläggningar
om lokalisering till Kramfors. Regeringen
håller sig fortlöpande underrättad
om dessa diskussioner liksom om olika
projekt som aktualiserats på länsnivå.
På grundval av detta material pågår
överväganden inom regeringen om alternativa
lösningar. Någon redovisning
kan ännu inte lämnas eftersom det i
varje enskilt fall krävs ingående förhandlingar
med samtliga intresserade
parter. Jag kan emellertid försäkra, att
regeringen positivt prövar alla realistiska
projekt, som kan bidra till att
trygga den framtiden sysselsättningen i
Ådalen.
Vidare anförde:
Herr LORENTZON (k):
Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
framföra ett tack för svaret på
min interpellation. Jag skulle gärna ha
velat befinna mig i den situationen, att
jag hade kunnat säga att jag är tillfredsställd
med svaret, detta ur den synpunkten
att jag vet hur gärna Ådalens befolkning
emotser besked från landets
regering om att sysselsättningsfrågorna
i deras hembygd håller på att lösas.
Kan man utläsa något sådant ur inrikesministerns
svar? Man kan utläsa ur
svaret att pengar beviljats för beredskapsarbeten;
fattas bara annat i den situation
vari Ådalen befinner sig. Naturligtvis
är detta i och för sig bra. Det
parti jag företräder är självfallet tillfredsställt
över att exempelvis ett krav
som partiet sedan länge ställt om industrihus
för kollektiv service m. m.
i Kramfors nu kommer att tillmötesgås.
Detta är dock vad jag skulle vilja beteckna
som en dellösning.
Men vad som enligt mitt förmenande
är kärnfrågan framgår inte klart av inrikesministerns
svar. Detta slutar med
en försäkran om att regeringen positivt
prövar alla realistiska projekt, som kan
bidra till att trygga den framtida sysselsättningen
i Ådalen. Nog ger detta
i varje fall mig intrycket av att regeringen
sitter och avvaktar vilka projekt
som kan anmäla sig för dess prövning.
Men vilka projekt har regeringen
själv att komma med?
Ja, en del av statsrådets svar berör
spörsmålet att den framtida skogsindustrien
i området bör baseras på bärkraftiga
företag, som ger sysselsättning
på lång sikt. Detta kan ingen ha något
att invända emot. Jag vill gärna passa
på tillfället att säga, att jag och det
parti jag företräder naturligtvis inte har
något emot att nutida rationella och moderna
driftformer skapas inom skogs
-
114
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
industrien. Självfallet måste detta betraktas
som ett framsteg och som ett
nödvändigt sådant.
Men, herr inrikesminister, eftersom
en högrationaliserad skogsindustri inte
ger och inte heller kan ge tillräcklig
sysselsättning inom området såsom en
dominerande en-industri, måste något
mera tillskapas.
År detta en sanning som är ny för
dagen? Nej, det är den inte. Detta framhöll
jag i min interpellation. Jag är
glad över att jag i dag kan upprepa
detta — inte med egna ord. Det behöver
jag inte. Jag kan bara citera vad
sex fackföreningar i Ådalen alldeles i
dagarna har uttalat, och säkerligen har
inrikesministern nu deras uttalande på
sitt bord. Sakens vikt berättigar dock
att jag till kammarens protokoll läser
in namnen på dessa fackföreningar och
deras uttalande: Träindustriarbetarförbundets
avdelningar 233 i Kramfors,
425 i Ramvik, 471 i Bollstabruk, 499 i
Lugnvik, 475 i Väja Dynäs och 521 i
Marieberg. Det är samtliga Träindustriarbetarförbundets
fackföreningar i detta
område. De uttalar bl. a.: »Vi vänder
oss härmed till chefen för inrikesdepartementet
med en enträgen begäran att
staten nu måste träda till och lösa sysselsättningsfrågan
i Ådalen. Vår bestämda
uppfattning är att en stor statlig industri
bör lokaliseras hit, främst då en
verkstadsindustri. En sådan lokalisering
skulle också främja tillkomsten av
lämplig småindustri. Om ovan nämnda
åtgärder vidtoges skulle detta bidraga
till att vända befolkningsutflyttningen
till en inflyttning.»
Fanns det en antydan i denna riktning
i inrikesministerns svar? Nej, det
fanns det tyvärr inte. Därför kan jag
inte med bästa vilja i världen vara tillfredsställd
med svaret på min interpellation.
Jag tror, herr statsråd, att arbetarna
i dessa sex fackföreningar i likhet
med många andra ingalunda är be
-
låtna med det svar som inrikesministern
i dag liar lämnat på min interpellation.
Jag kan förstå att svaret inte kunde
vara ett konkret uppdukande av färdiga
eller nästan färdiga planer på ett
förverkligande av sådana projekt, men
det kunde ändå ha funnits någon liten
antydan åt det hållet. Varför fanns ingen
sådan? Frågan är dock inte ny. Tendensen
har i många år pekat i den riktning
som utvecklingen i dessa dagar tagit.
Att de privatkapitalistiska ägarna av
skogsindustriföretagen genomför driftkoncentration,
rationaliseringar och allt
som ligger i deras profitintresse har
man ju kunnat vänta sig. Eftersom det
är dokumenterat att den privatkapitalistiska
företagsamheten inte vill eller
kan klara folkförsörjningen, vem skall
då göra det, herr statsråd? Den kära
biandekonomien har lidit skeppsbrott.
Den har visat sig totalt oduglig.
Kvar står att det är samhället, de statliga
myndigheterna, ledda av en socialdemokratisk
regering, som måste ta de
begärda initiativen i ett fall som detta.
Det räcker inte då med attityden att
positivt pröva »alla realistiska projekt».
Regeringen måste själv framlägga
de realistiska projekten. Varför gör
man inte detta, herr statsråd? Saknar
regeringen idéer och uppslag. Har inte
debatten på sistone inom regeringspartiet
om den statliga företagsamheten och
dess bedrövliga läge haft någon som
helst verkan?
Jag skulle kunna understryka det angelägna
i situationen vad beträffar sysselsättningen
i Ådalen med både statistik
och uppräkning av trista fakta,
men allt det bör vid detta laget vara
känt. Jag tror därför inte att jag behöver
göra det. Jag kan i stället hänvisa
till min interpellation och till det
inlägg jag gjorde i remissdebatten nu
i höst.
Eftersom jag inte ur inrikesministerns
Fredagen den 9 december 1966
Nr 37
115
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel for
en aktiv lokaliseringspolitik
svar liar kunnat utläsa det rejäla grepp
och de djärva mål som jag hade hoppats
på, återstår ingenting annat för
mig än att uttrycka förhoppningen att
det av mig citerade uttalandet från de
sex fackföreningarna i Ådalen verkligen
tages upp till noggrann prövning
inom regeringen.
Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till inrikesministern för svaret
på min interpellation. Jag hade väntat
mig att inrikesministern skulle kunnat
lämna klarare besked än han gjort.
Anledningen till min interpellation
är i första hand det ovanligt stora antalet
permitteringar och de många företagsnedläggelser
som förekommit i
vårt land under det innevarande året.
Jag har särskilt pekat på förhållandena
i Ådalen, där sysselsättningsläget undergått
en mycket allvarlig skärpning.
Inte något år sedan 1958 har så många
människor mist sitt arbete som i år. Det
råder oro i många hem i jul, och i
många kommuner har man stora sysselsättningssvårigheter.
Utvecklingsbilden
i år skiljer sig något från den man hade
1958. Då var de permitterade eller de
om permitteringar varslade till fyra
femtedelar anställda i företag som inskränkt
driften och till en femtedel
i företag som lagt ned driften.
I år är de drabbade arbetstagarna
fördelade med cirka hälften på vardera
av de två kategorierna, vilket gör situationen
betydligt allvarligare. Rationaliseringar
och strukturförändringar i
näringslivet är nödvändiga. Det är naturligt
att detta i en del fall måste leda
till företagsnedläggelser. Det är emellertid
angeläget att samhället på olika sätt
skyddar de anställda, varom vi ju alla
iir ense.
Men samhället måste också söka föra
en sådan näringsfrämjande politik, att
sysselsättningen kan hållas uppe. Detta
är det första steget för att förhindra
arbetslöshet och för att befrämja en
produktionsstegring.
Frågeställningen i dag beträffande
företagsnedläggelserna och permitteringarna
måste vara huruvida de bakomliggande
orsakerna är naturliga och
ofrånkomliga. I många fall tror jag att
så är fallet. Inte minst kan detta också
gälla Ådalen.
Man har, såsom inrikesministern
framhåller i sitt svar, att söka anledningarna
i den tekniska utvecklingen
och i den hårdnande konkurrensen.
Men jag tror att interpellationssvaret på
denna punkt är ofullständigt.
Man har också anledning att redovisa
att den pågående inflationen och
den därmed förknippade situationen på
kreditmarknaden blivit en alltför hård
press på många företag. Även om detta
förhållande är vanligt sedan år tillbaka,
vill jag inte betrakta det som en
sund och naturlig utveckling. Företag
med goda utvecklingsmöjligheter har
fått lägga ned driften därför att de inte
kunnat få erforderliga krediter.
Inrikesministern har besökt vissa företag
och orter, som drabbats av permitteringar
och nedläggningar. Aktiva
lokaliseringsåtgärder är vad de drabbade
människorna och kommunerna i
första hand önskar. Jag tror säkerligen
att inrikesministern fått detta intryck
under sina besök liksom jag fått av
referaten från hans resor.
Tyvärr inger inte inrikesministerns
svar någon förhoppning om ökade lokaliseringspolitiska
insatser. Detta är
en väsentlig del av svaret, och den gör
mig missräknad. Denna fråga har ju
länge varit ett tvisteämne mellan centern
och socialdemokraterna, och underligt
nog har regeringen här oftast
kunnat lita på stöd från högern.
Det är naturligt och riktigt, att omskolningsverksamheten
intensifieras i
det läge vi nu har. Men det stora felet
116 Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
är att regeringen i sin politik satsat så
intensivt på utflyttning av arbetskraften
till andra områden -—• även om det
numera blivit litet bättre i detta avseende.
Den geografiska rörlighetspolitiken
bör i större utsträckning få utgöra ett
komplement till den aktiva lokaliseringspolitiken.
Man bör i första hand
stimulera näringslivet inom den region,
där strukturförändringar och sysselsättningssvårigheter
uppstått. Tyvärr
har hittills de flesta i Norrland omskolade
på grund av otillräckliga lokaliseringsinsatser
varit tvungna att flytta
söderut och där trängas i bostadsköerna.
Av interpellationssvaret framgår att
detsamma är förhållandet även i dag,
även om det blivit någon förbättring.
Inrikesministern uttalar nämligen på s.
4 följande: »Under de 9 första månaderna
i år har 1 665 personer beviljats
starthjälp i Västernorrlands län, varav
36 procent för flyttning inom länet.
Motsvarande siffra för år 1963 var 14
procent.»
Det har alltså inträffat någon förbättring,
men alltjämt får två tredjedelar
av de omskolade flytta från länet, vilket
enligt mitt sätt att se är mycket beklagligt.
Den sysselsättningseffekt, som också
inrikesministern redovisar i olika sammanhang,
ger vid handen att en mycket
stor andel av den flyttning, vilken förekommit
i Norrland — inte minst i ådalsområdet
— hade varit onödig om större
lokaliseringspolitiska insatser tidigare
hade satts in.
Den genomsnittliga utflyttningen under
de senaste fem åren är enligt interpellationssvaret
1 668 personer per år.
Av svaret kan man dra den slutsatsen
att ungefär samma antal måste flyttas
från området detta år, om utvecklingen
fortsätter i samma takt.
Det råder alltså brist på acceptabla
alternativ, vilket medför att man måste
tillgripa tvångsutvägen att flytta. Jag
vill hävda att detta delvis beror på brist
på aktiva lokaliseringspolitiska insatser,
som även fördröjer den strukturomvandling
av näringslivet i Norrland och i
övriga delar av landet, vilken alla är
ense om bör ske.
Jag är övertygad om att vi här i landet
skulle ha haft en bättre bostadssituation,
främst i de s. k. bristorterna,
om vi satsat mera på en aktiv lokaliseringspolitik.
Trängseln i bristorterna
skulle då ha varit mindre och samhällets
resurser av olika slag skulle ha utnyttjats
bättre såväl i storstadsregionerna
som på andra håll i landet. Den ekonomiska
överhettningen och därmed inflationen
kunde också ha dämpats något.
Dessa synpunkter är väsentliga inte
minst med tanke på den aktuella frågan
rörande Ådalen. Här gäller det en sedan
länge välutrustad industribygd
med god tillgång på bostäder, skolor
och serviceanläggningar av olika slag.
Det är angeläget att tillvarata dessa värden,
och jag hoppas att det råder full
enighet mellan inrikesministern och
mig på denna punkt. Men han tycks inte
vara ense med mig om att detta inte kan
ske om inte större resurser ställs till
lokaliseringspolitikens förfogande eller
att kapital på annat sätt ställs till de
näringsgrenars förfogande inom vilka
strukturförändringarna är särskilt stora.
Samma uppfattning har arbetsmarknadsstyrelsen
tillkännagett.
Inrikesministern har i sitt svar mest
uppehållit sig vid det lokaliseringsstöd
som utgått tidigare. Det är naturligtvis
i och för sig värdefullt, ty den nya
lokaliseringspolitiken kan ju redan nu
uppvisa mycket goda resultat.
Statsrådet har i detta sammanhang
också tagit upp den sysselsättningsökning
som kommit till stånd genom investeringsfonderna,
bl. a. i Ådalen. Enligt
interpellationssvaret skulle tolv företag
ha fått ta i anspråk investeringsfondsmedel
för en sammanlagd investe
-
Fredagen den 9 december 1966 Nr 37 117
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
ringskostnad på 93,5 miljoner kronor,
och det skulle ha garanterat sysselsättning
för 150 personer. Detta måste, såvitt
jag kan förstå, avse tiden före den
1 juli 1965. Jag vill gärna ha besked på
denna punkt. För tiden fram till den
15 augusti visar en sammanställning
som jag har fått, att av de ianspråktagna
investeringsmedlen endast 9,4 procent
gått till det norra stödområdet.
Dessa medel skulle uppgå till ungefär
40 miljoner kronor men därav har ingenting
gått till Västernorrlands län, och
således inte heller någonting till Ådalen
— detta förutsatt att de uppgifter
jag fått är riktiga.
Jag har tidigare haft anledning kritisera
den kraftiga omsvängning som ägt
rum till Norrlands nackdel till följd av
regeringens handläggning av frågorna
rörande investeringsfonderna. Då dessa
medel fick användas i direkt lokaliseringspolitiskt
syfte kanaliserades enligt
1965 års statsverksproposition nära hälften
till lokaliseringsprojekt. Efter den
1 juli 1965 har det ägt rum en successiv
minskning så att det norra stödområdets
andel nu understiger 10 procent. För
de fyra nordligaste länen är siffran nere
i mellan 3 och 4 procent. Av de 453
miljoner som från den 1 juli 1965 och
fram till den 15 augusti i år har lössläppts
från investeringsfonderna har
omkring 400 miljoner kronor gått till
områden utanför det norra stödområdet.
Företag i södra Sverige och i storstadsområdena
har därmed fått en betydligt
större skatteförmån än hela lokaliseringsstödet
utgör vad beträffar lokaliseringsbidraget
och räntesubventionen
i lånedelen. Jag bär kritiserat detta
förhållande tidigare och finner anledning
att ännu en gång påpeka, att jag
ogillar en sådan utveckling, och centerpartiet
liar också motionerat om att den
gamla ordningen skall gälla.
Jag har i min interpellation anfört
att de medel som anvisats för den aktiva
lokaliseringspolitiken är otillräck
-
liga. Särskilt i dagens läge är det angeläget
att understryka detta. Jag hänvisar
till arbetsmarknadsstyrelsens framställning
i fjol om tillägganslag. Den
framställningen avvisades av regering
och riksdag men ledde till att medel nu
preliminärt får disponeras ur kommande
års anslag för lokaliseringspolitiken.
Situationen bör dock redan nu ha visat
att denna överdragsmetod inte är
någon lösning på sikt. Även om utbetalningarna
under det första verksamhetsåret
var mindre än de anslagna medlen
— vilket framgår av interpellationssvaret
— var dock behovet väsentligt större.
De beviljade lokaliseringslånen överskred
ju anslaget med 40 miljoner kronor.
Inrikesministern säger att det kommer
att bli likadant i år, och det tror
jag är en riktig bedömning.
Jag har också här en sammanställning
som visar att de 100 miljoner kronor
som står till förfogande för lokaliseringslån
var ianspråktagna redan den
1 december, d. v. s. efter fem månader
av budgetåret. Det är sannolikt att överskridandet
i år blir ännu större än i
fjol. Jag anser därför att lokaliseringsmedlen
även ur den synpunkten är otillräckliga,
och jag tycker att vi nu borde
vara mogna för den slutsatsen att
totalbeloppet för insatserna på detta
område måste ökas till ett högre belopp
än 160 miljoner kronor per år under
den aktuella femårsperioden.
Vid årets landstingsmöte i mitt hemlän
lämnade länsstyrelsen en redogörelse
för lokaliseringsmedlens användning.
På grund av medelsbrist ansåg
länsstyrelsen det vara realistiskt att räkna
med en hårdare prioritering av lokaliseringsprojekten
för framtiden.
Lokaliseringsstödet skall ju i första
hand främja utvecklingen i Norrland.
Även därvidlag instämmer jag i vad inrikesministern
sagt. Men under särskilda
förhållanden kan stöd också givas
företag utanför området, och jag har
försökt ta reda på i vilken utsträckning
118
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
detta har skett. Jag skall här hålla mig
till vad som hänt hittills i år, när det
gällt av Kungl. Maj:t beslutade ärenden
rörande lokaliseringsmedlens lånedel.
Enligt de uppgifter jag fått från arbetsmarknadsstyrelsen
har hittills i år
till företag utanför stödområdet beviljats
26 615 000 kronor av dessa lånemedel.
Dessutom bar arbetsmarknadsstyrelsen
tillstyrkt ytterligare två ärenden
på tillsammans 13 195 000 kronor. Om
Kungl. Maj :t beviljar även dessa lån,
skulle alltså redan ungefär 40 procent
av de av riksdagen beslutade lånen av
lokaliseringsmedel vara disponerade
utanför stödområdet. Detta tycker jag
är ytterligare ett skäl som talar för att
medlen är för knappa. Även vi från
vårt håll har motionerat om att områden
utanför stödområdet skall erhålla
medel, men vi har föreslagit större belopp.
Vidare har jag lagt märke till att när
Kungl. Maj.4 ändrar på vad arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit, så är det mest
fråga om justeringar mellan bidragsoch
lånesidan. Här gäller det enbart lånesidan.
Jag hoppas därför att företagen
skall få sina lån. Men detta understryker
hur otillräckliga lånen är.
I min interpellation tog jag också
upp frågan huruvida regeringen inte
anser att strukturomdaningen av näringslivet
motiverar en ökning av lokaliseringsinsatserna.
Den frågan har
jag inte fått något jakande svar på. Vid
beslutet 1964 rörande riktlinjerna för
lokaliseringspolitiken kunde vi ju inte
förutse den situation vi har i dag. På
den punkten har jag knappast fått något
svar av inrikesministern — annat
än ett negativt sådant.
Jag läste i Aftonbladet av den 25 oktober
en artikel av Kaj Axelsson, som
vanligtvis är väl informerad inom regeringspartiet,
att överläggningar hade
förevarit mellan regeringen och LO
rörande lokaliseringspolitiken och lokaliseringsfrågorna.
Av den artikeln att döma skulle inrikesministern
inför LO:s representantskap
ha yttrat att den statliga lokaliseringspolitiken
inom det s. k. norra
stödområdet i framtiden kan komma att
bedrivas med en viss försiktighet och
att ansträngningarna främst inriktas på
punktinsatser inom näringsgrenar med
särskilt stora omställningssvårigheter.
Då sade alltså inrikesministern att lokaliseringsmedlen
närmast skall användas
i strukturpolitiken.
Samma fråga har diskuterats i en
skrivelse från arbetsmarknadsstyrelsen,
som är daterad den 11 november i år
och som regeringen skall ha erhållit. I
denna skrivelse säger arbetsmarknadsstyrelsen
bl. a. att det måste vara av
största intresse att kapital står till förfogande
för genomförande av de utan
tvivel mycket kostsamma investeringar
som kommer att bli erforderliga för
strukturrationaliseringen, särskilt inom
skogsindustrien. Finansminister Sträng
har ju ett svar att ge i dag till herr Nordgren,
och jag skall med intresse avvakta
det svaret, som naturligtvis också berör
finansdepartementet.
Jag återgår till arbetsmarknadsstyrelsens
motivering. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
mening bör stödet till denna
omstrukturering inte lämnas genom lokaliseringsmedel.
Syftet med lokaliseringsverksamheten
skulle i väsentliga
delar förfelas om en betydande del av
det totala stödet skulle lämnas för
branschstrukturering. Statsmakterna
måste enligt arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning på allvar ta upp detta problemkomplex
till behandling. Jag vill
ställa frågan om inrikesministern och
regeringen har övervägt några åtgärder
i detta avseende. Det är en mycket väsentlig
fråga inför vad fackföreningarna
har uttalat och som många nu går och
oroar sig för. Inrikesministern uttalar
i svaret att det är angeläget att ha en
hög beredskap i detta sammanhang.
I den förut nämnda artikeln i Afton -
Nr 37 119
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
bladet kunde jag också läsa att inrikesministern
inför LO:s representantskap
signalerar en ytterligare aktivisering av
den statliga näringspolitiken. Jag har i
min interpellation frågat vad dessa nyheter
kan innebära men har, efter vad
jag kan uttolka, inte fått något svar på
den frågan. Jag vet alltså fortfarande
inte vilka hemligheter — om det nu är
hemligheter -—■ regeringen och inrikesministern
har tillsammans med LO:s
representantskap. Jag tycker inte att inrikesministern
skall behöva vara så
hemlighetsfull, och jag hoppas att han
lyfter något på förlåten i dag.
Inrikesministern säger i sitt svar att
det behövs en hög handlingsberedskap
för att man skall kunna planera i god
tid inför de väntade företagsnedläggelserna
och för att man skall kunna lösa
omställningsproblemen. Det vill jag instämma
i. Men jag kan knappast anse att
interpellationssvaret i övrigt tyder på
någon hög handlingsberedskap hos regeringen.
Den speciella situation som
strukturomdaningen framkallat i Ådalen
och på andra orter i landet har regeringen
uppenbarligen inte någon tillräcklig
beredskap mot. Det är fråga om beredskapsmedel
och inte några andra
särskilda aktiva lokaliseringspolitiska
åtgärder.
Inrikesministern säger vidare i svaret
att regeringen knappast är beredd till
ökade lokaliseringspolitiska insatser.
Från annat håll — Aftonbladet — har
det rapporterats att man snarare avser
att använda de otillräckliga lokaliseringsmedlen
för strukturpolitiken. År
det på det sättet? Jag vill gärna ställa
frågan till både inrikesministern och
finansministern.
Vad regeringen avser med en aktivisering
av näringspolitiken måste närmast
vara något mellan inrikesministern
och LO:s representantskap som inte
har framkommit i svaret. Jag hoppas
att inrikesministern har förståelse för
mig som riksdagsman och interpellant,
om jag gärna ser att det svaret kan lämnas
i riksdagen och inte på något annat
sätt.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Visst har jag förståelse
för herr Nilsson i Tvärålund — men jag
har också förståelse för en del av de
övriga i församlingen, som avvaktar sitt
tillfälle att få avge interpellationssvar
eller att i egenskap av interpellanter
träda upp i talarstolen och kommentera
de lämnade svaren.
Jag har ju vid åtskilliga tillfällen
diskuterat lokaliseringsproblemen med
herr Nilsson i Tvärålund. Men han återkommer
med ungefär samma problemställningar
och tycks inte vilja ta ad
notam de besked som jag lämnar honom.
Dessa besked har ju gått ut på att de
pengar som står till förfogande för lokaliseringspolitiken
hittills varit tillräckliga
och att det i och för sig inte är
pengar som vi nu jagar utan företag —
företag som skall lokaliseras. Det är avgörande
för lokaliseringspolitiken, herr
Nilsson i Tvärålund. Jag tror det vore
värdefullt om herr Nilsson i Tvärålund
gjorde detta klart för sig.
Det är klart att jag är tacksam för all
den hjälp jag kan få i de budgetberedningar
som jag då och då har med
finansministern. Men jag är inte övertygad
om att den hjälp herr Nilsson i
Tvärålund nu försöker ge mig kommer
att göra mina förutsättningar väsentligt
större. Jag har nämligen ännu inte begärt
av finansministern att få en ökning
av det rambelopp på 800 miljoner
som står till förfogande — det har jag
inte behövt sedan riksdagen medgivit
att vi får la ut den ramen i förskott. Detta
riksdagens medgivande har givit oss
möjligheter att driva en lokaliseringspolitik
som lett till ett betydande antal
sysselsättningsmöjligheter i Norrland
och inom hela stödområdet.
Skulle det visa sig att behov av att
120
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
vidga ramen uppstår kommer vi självfallet
att diskutera saken inom regeringen.
Våra möjligheter att påverka lokaliseringen
av företag kommer inte att
vara beroende av de ekonomiska förutsättningarna
i dagens läge.
Därmed har jag givit ett besked som
jag tycker bör vara tillräckligt för herr
Nilsson i Tvärålund.
Det förändrade läget på arbetsmarknaden
har ännu inte utvecklat sig så
att de lokaliseringspolitiska insatserna
eller bristen på lokaliseringsinsatser gör
sig gällande. Det är möjligt att vi behöver
vidga ramen för beredskapsarbeten
—- den saken kommer vi att diskutera.
Det är nämligen beredskapsarbetena
som härvidlag i första omgången har
väsentlig betydelse.
Det dröjer ju en tid innan man kommer
dithän att man, sedan besked om
företagsnedläggningar lämnats, kan
åstadkomma en lokalisering av nya företag.
Det är den svackan som får överbryggas
med beredskapsarbeten, och
dessa beredskapsarbeten skall man söka
göra så samhällsnyttiga som möjligt.
Detta är — det vill jag säga till herr
Lorentzon —■ en övergångslösning som
vi har prövat och kommer att pröva
också i framtiden.
När herr Lorentzon ur mitt svar utläser
att vi bara sitter och avvaktar vilka
projekt som skulle kunna komma under
prövning måste jag säga att han inte
tycks ha studerat mitt besked tillräckligt.
Jag har ju framhållit att det pågår
förhandlingar med företagare och företagargrupper
både på regeringsnivå och
via arbetsmarknadsstyrelsen och att vi
är inriktade på att söka åstadkomma ett
mera differentierat näringsliv. Härtill
kan jag foga upplysningen att av de tre
fyra företag, med vilka arbetsmarknadsstyrelsen
nu för förhandlingar, ligger åtminstone
två inom metallindustriområdet.
Närmare besked kan jag inte gärna
lämna då förhandlingarna pågår.
Vi kommer naturligtvis, som jag sagt
i mitt svar, att pröva alla realistiska alternativ.
I våra överväganden får naturligtvis
också ingå om vi har någon
.statlig industri — kooperativ eller annan
— som kan bli föremål för placering.
Vi kan inte offentliggöra att fördelningar
av ena eller andra slaget övervägs,
utan vi vill helst presentera förslagen
när det gäller realistiska objekt.
Tyvärr har vi ingen korg full med sådana
företag som vi plötsligt kan plocka
upp och lokalisera. Vi får ta dem efter
hand som de blir aktuella, men de är
inte uteslutna ur denna diskussion om
åtgärder som kan bli aktuella i Ådalen.
Herr LORENTZON (k) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill närmast bemöta
inrikesministerns påstående att jag inte
läst svaret ordentligt. Det har jag gjort.
Ingenting kan utläsas därur utöver vad
som står skrivet och jag är ingen tankeläsare.
Jag vet mycket väl att om man
ligger i förhandlingar kan man inte
tala om vilka företag det är fråga om,
men jag anser att samhällets åtgärder
härvidlag är inkonsekventa.
Om förhandlingar pågår och det är
fråga om att få företag till Ådalen skall
man inte vidtaga åtgärder för att flytta
den unga arbetskraften därifrån. Ungdomen
är ju ändå en förutsättning för
att företag skall kunna och vilja satsa
på Ådalen. Folket däruppe måste ju förr
eller senare få ett klart svar på frågan:
År bygden utvecklingsbar så att man
kan satsa på den? Det går knappast
längre att, som arbetsmarknadsmyndigheterna
gör, hålla lugnande tal till de
kommunala myndigheterna och sedan
åka därifrån. Folk vill gärna höra sanningen
och inte allmänt tal om att Ådalen
nog klarar svårigheterna, att vi tror
på Ådalen, att vi skall reda ut det här
o. s. v. Folket kan inte fortsätta att leva
på sådana uppgifter utan måste ha klara
besked om hur det i verkligheten ligger
till. Tillräckligt många halva löften har
givits under det årtionde som gått.
Nr 37 121
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel for
en aktiv lokaliseringspolitik
Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Jag har väl rätt till anförande
även om det skulle vara längre
än tre minuter? Trots att jag fick en
mycket tydlig vink av inrikesministern
säger jag detta, ty under den bostadsdebatt
vi hade under remissdebatten
fick jag en tillrättavisning för att jag
inte tillräckligt gick in i frågorna. Då
hade jag sex minuter till mitt förfogande.
Nu har jag alltså rätt att försöka
tränga in litet bättre i denna fråga även
om det frestar på kammarledamöternas
tålamod.
Inrikesministern säger att han haft
svårigheter i budgetarbetet och att jag
inte hjälpt honom. Jag beklagar detta
men hoppas att finansministern skall
ha en mera positiv inställning i dessa
sammanhang när han mycket snart blir
på det klara att de medel som hittills
anvisats för strukturrationalisering och
lokaliseringspolitik är otillräckliga. Inrikesministern
framhärdar i sin uppfattning
att anslagen är tillräckliga, och
han sade något som är utomordentligt
viktigt att understryka, nämligen att
lokaliseringspolitiken inte kommer att
hindras i brist på medel — jag tror att
jag antecknade detta rätt ordagrant.
Detta är mycket värdefullt att fastslå.
Med hänsyn till förhållandena efter det
att ett och ett halvt år gått sedan vi här
i riksdagen fattade beslut om lokaliseringspolitiken
kan man utgå ifrån att
efter två år kommer tre års anslag att
vara förbrukade, i varje fall vad beträffar
lånesidan. Erfarenheterna har också
visat att det föreligger större behov av
lånemedel än av bidragsmedel.
Inrikesministerns uttalande är utomordentligt
värdefullt både för de planeringsråd
på länsplanet som har att bedöma
de här frågorna och för arbetsmarknadsstyrelsens
bedömning.
Jag vill återigen citera vad länsstyrelsen
i vårt län sade: Härvidlag är det
realistiskt att räkna med en hårdare
prioritering. Det är alltså efter inrikesministerns
svar onödigt att planeringsråden
iakttar sådan »stramhet».
Vidare får jag väl också tyda inrikesministerns
svar så att meddelandet, enligt
Aftonbladets referat från överläggningarna
med LO, att lokaliseringspolitiken
skulle föras med viss försiktighet
i Norrland, är felaktigt. Det är inte fråga
om någon ändring i grunderna för lokaliseringspolitiken,
utan den får bedrivas
i den utsträckning som den aktuella situationen
påkallar.
Inrikesministern svarade inte på min
fråga, om lokaliseringsmedlen skall användas
till strukturförändringarna inom
näringslivet. Det är möjligt att regeringen
inte ännu tillräckligt har diskuterat
dessa frågor och jag skall därför inte
framhärda med krav på ytterligare svar
på den punkten. Men jag vill understryka
att regeringen måste ta sig an de här
spörsmålen på fullt allvar. Det går inte
att klara en strukturrationalisering i
full utsträckning, om inte näringar med
stort behov av sådan rationalisering erhåller
kapital till en naturlig omställning
på respektive områden.
Herr SUNDELIN (s):
Herr talman! Jag hade egentligen inte
avsett att säga någonting i den här debatten,
men när herr Lorentzon vill
göra gällande, att biandekonomien har
lidit skeppsbrott tycker jag att han använder
ett uttryck som är litet för starkt.
Jag blev ändå mer fundersam sedan herr
Nilsson i Tvärålund hade gjort alla sina
invändningar mot vad lokaliseringspengarna
skall användas till och sedan
jag hört hans åsikter om vad man hade
att göra på det lokaliseringspolitiska
området.
Ingen i riksdagen, förmodar jag, och
ingen över huvud taget i det här landet
lär väl kunna förneka de besvärligheter
arbetarna i Ådalen har. Men frågan är
vem som skall bära det närmaste ansva
-
122 Nr 37 Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
ret för detta. Hitintills har mig veterligt
ingen gjort gällande annat än att regeringen
har saknat initiativ och kraft för
att tillräckligt fort åstadkomma någonting.
Om man i kramforsområdet eller Ådalen
i sin helhet har industrier som Cellulosakoncernen
äger och industrier
som skogsägareföreningars organisationer
bara för en kort tid sedan har inköpt
och båda dessa industrier i dag
befinner sig i den situalionen, att man
inte kan ge människorna arbete, beror
detta på att ägarna bort planera på bättre
sätt än vad de hitintills kunnat göra.
Jag har också ställt mig frågan varför
det har blivit på det sättet att man nästan
överallt i landet har kommit i den
situationen att man friställer arbetskraft
och i samma veva ställer anspråk
på regeringen. Det är kanske självklart
att man ställer anspråk på regeringen,
sedan man har kommit i den här situationen
—• man har inte någon annanstans
att gå. Men nog förefaller det mig
egendomligt att den åtstramning på det
ekonomiska området, som har genomförts
under den senaste tiden, skall vara
det enda skälet till att man överallt i
vårt land försätter arbetarna i den här
situationen.
Om läget är sådant, att industrien inte
tål mer av ekonomiskt varierande tryck,
herr talman, anser jag att regeringen bör
vidta helt andra åtgärder, vara ännu
mer hänsynslös och kanske ge större
avkall på den liberaliserade politik som
den hittills fört i dessa frågor.
Herr Lorentzon kunde inte finna någonting
positivt i inrikesministerns svar,
och visst kan jag hålla med om att det
skulle ha varit glädjande att få veta att
man i morgon eller övermorgon skulle
kunna placera en industri i Ådalen som
kunde utgöra ett komplement till skogsnäringen
och som kunde sysselsätta några
hundra människor. Mig veterligen
har dock ännu ingen inrikesminister
kunnat stå upp här i kammaren medan
förhandlingar pågår och tala om vad
man förhandlar om.
Jag har till skillnad från herr Lorentzon
den uppfattningen att inrikesministerns
svar på denna fråga är utomordentligt
positivt — vilket inte hindrar
att det kunde ha varit ännu mer positivt.
Av vad jag redan anfört framgår att
då man skulle ta sig an Ådalen fick man
samtidigt ta sig an en rad andra områden.
Denna omständighet har naturligtvis
gjort frågan besvärligare att lösa.
Trots herr Lorentzons pessimism tror
jag att skogsindustrien och därmed sammanhängande
industrier i Ådalen — under
förutsättning att de får den ekonomiska
hjälp som kan erfordras för att
göra de utbyggnader som sedan några
månader tillbaka anses erforderliga —
kommer att ge ganska många människor
sysselsättning, kanske betydligt fler än
man över huvud taget kunnat räkna
med. Det kan väl ändå inte förnekas att
skogsindustrien inom detta område alltjämt
utgör basnäringen. Sannolikt behövs
det dock ytterligare någon industri
såsom ett komplement till denna basnäring,
även om Ådalen under senare
tid fått en hel del lokaliseringsstöd. Jag
kunde sålunda av svaret konstatera att
man för närvarande har 1 100 personer
under omskolning; att 12 företag tillsammans
fått ta i anspråk 93,5 miljoner
kronor av investeringsfondsmedel att
användas till förbättringar samt att
igångsättning av beredskapsarbeten beviljats
för en total kostnad av närmare
20 miljoner kronor. Detta måste man väl
ändå hälsa med tillfredsställelse såsom
omedelbar hjälp åt de människor som
saknar sysselsättning.
Jag har med det anförda, herr talman,
velat framhålla att man, när regeringen
kritiseras för att den inte tar tillräckligt
kraftiga och snabba initiativ, inte skall
glömma bort att det verkliga ansvaret
för den uppkomna situationen ligger hos
dem som driver industrien. Om indu
-
Nr 37
123
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
strien inte bemästrar svårigheterna,
skall man på ett tidigt stadium ta kontakt
med regeringen för diskussion och
inte vänta till den dag då man slår igen
portarna och ställer de anställda utan
arbete.
Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Herr Sundelin påstod,
att ingen har sagt att regeringen inte i
tid har vidtagit åtgärder eller haft möjlighet
att vidta åtgärder — jag tror orden
föll ungefär på det sättet. Då lyssnade
herr Sundelin dåligt på mig, ty jag
sade det. Jag tror även att herr Lorentzon
framhöll något liknande, ehuru
med andra utgångspunkter och med
andra ord.
Från mina utgångspunkter är det i
vårt konkurrenssamhälle och med vår
blandekonomi statens uppgift att på
alla områden och inte minst på detta
skapa förutsättningarna för en god näringsutveckling.
Herr Lorentzon har,
vilket framgick av hans anförande, helt
andra utgångspunkter, som jag naturligtvis
inte kan ansluta mig till.
Interpellationssvaret och debatten
med anledning härav har gett belägg
för att regeringen inte har möjligheter
att i tid vidta tillräckligt kraftiga åtgärder.
Man har inte den höga beredskap,
som det inte råder några delade
meningar om att man bör ha.
På frågan huruvida lokaliseringspengarna
skall användas för strukturrationalisering
har jag inte fått något
besked av inrikesministern. Arbetsmarknadsstyrelsen
liar därvidlag intagit
en klar och otvetydig ståndpunkt,
och nu återstår att höra om regeringen
tagit ståndpunkt i denna fråga. Inrikesministerns
tystnad tycker jag tyder
på att regeringen inte gjort det. Detta
ingår som ett naturligt led i strukturförändringarna
inom näringslivet.
Jag vill erinra om att riksdagen i våras
beslutade, att arbetsmarknadsverket
inom den nya arbetsmarknadspoli
-
tiken aktivt skall medverka till strukturförändringar
inom näringslivet. Men
när jag ställer en fråga om lokaliseringsmedlens
användning och om det
sätt, på vilket arbetsmarknadsstyrelsen
skall medverka i denna strukturförändring
utöver den bidragsgivning som
sker till omflyttning, omskolning o. s. v.,
får jag inget svar.
Jag vill inte påstå att regeringen tagits
på sängen, och jag vill inte heller
påstå att någon i dag har någon patentlösning
på dessa frågor. Men att det föreligger
utomordentligt stora problem
för de industriområden som befinner
sig i denna period är alldeles klart, och
det ankommer på regeringen att såsom
närmaste arbetsgivare till arbetsmarknadsverket
ge svar på och utreda de
frågor som arbetsmarknadsverket gjort
framställning om.
Jag hoppas som sagt att regeringen
omgående tar upp verkligt allvarliga
diskussioner om dessa frågor. Det är
ju alldeles uppenbart att lokaliseringsmedlen
— på den punkten hoppas jag
att inrikesministern och jag är eniga —
inte på långa vägar räcker till, om de
skall användas för en strukturrationalisering
exempelvis inom skogsnäringen,
inom metall, inom beklädnad och
inom textil. Enbart inom skogsnäringen
skulle ju ett enda företag kunna ta
i anspråk hela den ram för lånemedel
som riksdagen beslutat om.
Jag hoppas att denna interpellation
och denna debatt får till resultat att
man kommer till insikt om att detta
problem inte är begränsat till Ådalen,
ty — såsom arbetsmarknadsstyrelsen
säger i sin skrivelse av den 11 november
till Kungl. Maj :t — berörs många
fler områden än trä- och massaindustrien.
Herr LORENTZON (k):
Herr talman! Jag blev inte på det klara
med vad herr Sundelin menade när
124
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen och ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik
han sade, att biandekonomien som sådan
inte lidit skeppsbrott. Hela hans
anförande gav ju ett klart uttryck för
att detta liberalistiska verktyg inte kan
användas längre, utan att det krävs andra
metoder.
Någon dag efter det att jag framställt
min interpellation hade en statsrådet
närstående tidning i Ångermanland en
ledare, i vilken man gav uttryck för
uppfattningen att det var fullkomligt
onödigt att interpellera i riksdagen i
en fråga som denna. Tidningens chefredaktör
menade att interpellerandet
endast skulle vara en personlig PRverksamhet,
eftersom så mycket redan
hade gjorts för att få en industri till
Ådalen.
Tidningen skrev bl. a. att saken låg i
så goda händer — i sammanhanget
nämndes främst inrikesminister Rune
Johansson, landshövding Hjalmar Nilsson
och AMS-direktören Bertil Olsson
— att inga åtgärder alls behövde vidtagas;
det var enligt chefredaktörens
mening alldeles onödigt att interpellera.
När jag fick ta del av svaret på min interpellation
förstod jag också varför
tidningen tyckte att det var onödigt
att interpellera. Tidningen var väl irriterad
över att jag ställde en fråga som
inrikesministern kanske inte skulle
kunna besvara. Man anser tydligen att
saken inte skall diskuteras, men det är
ju en uppfattning som får stå för tidningens
egen räkning.
Jag betvivlar inte ett ögonblick att
såväl statsrådet Johansson som landshövding
Hjalmar Nilsson i Västernorrlands
län och AMS-direktören Bertil
Olsson helhjärtat önskar lösa dessa
trygghetsproblem. Men de omfattande
företagsnedläggningar som ägt rum i
vårt land under senare tid har ju inte
kommit överraskande; de har kunnat
förutses sedan ganska lång tid. Det är
därför egendomligt att regeringen blir
överrumplad.
De industrinedläggningar som ägt
rum på andra håll i landet under senare
tid har avsevärt minskat möjligheterna
att skaffa ersättningsindustrier till Ådalen.
Under den senaste tiden har vi alla
kunnat läsa stora tidningsrubriker såsom
»Industridöd över landet» — »Företagsdöd
drabbar 17 000 man på ett
år» — »9 200 fler arbetslösa i år men
ännu ingen kris». Vi har fått veta att
omkring 200 företag och fabriker i år
helt upphört med sin verksamhet, medan
motsvarande siffra var 128 i fjol
och endast 80 i förfjol.
Både representanter för arbetsmarknadsmyndigheterna
och inrikesministern
åker ut i bygderna och lugnar
kommunalmännen, så gott det nu går.
Man säger att vad som inträffat beror
på rationaliseringar och strukturförändringar.
Men nedläggningarna har också ett
samband med kapitalismens och storfinansens
koncentrationsåtgärder. Jag har
tidigare sagt att jag inte har någonting
emot att ett företag drivs efter så affärsmässiga
principer som möjligt. Men
människorna, som är det viktigaste kapitalet,
kommer i ett sådant här läge i
en mycket svår situation. För Ångermanland
och framför allt för Ådalen är
läget synnerligen prekärt. Enligt en karta
som publicerades för några dagar sedan
i Dagens Nyheter har bara i Västernorrlands
län 493 personer förlorat
sina anställningar på grund av fabriksnedläggningar.
Och det råder inte speciella
svårigheter just i Västernorrland;
i Skåne har 2 000 människor »fått
sparken», och i det lilla Skaraborg har
1 342 personer friställts.
Man kan naturligtvis invända att det
är lättare att få nytt jobb i Skåne, där
det finns en hel rad andra fabriker, än
i Ådalen. När en fabrik i Ådalen läggs
ned finns det i stort sett inget annat
företag som kan ge de friställda sysselsättning.
Och hur kommer det att gå
med de fabriker som där ännu är kvar?
Det talas ganska öppet om att platt
-
Fredagen den 9 december 1966 Nr 37 12o
Svar på interpellation ang. åtgärder mot driftsnedläggelse inom industrien
fabriken som sysselsätter en hel del
människor skall flyttas söderut. Nyligen
diskuterades i den socialdemokratiska
tidningen Nya Norrland att tobaksfabriken
i Härnösand inte har så många
år kvar att leva. Även andra industrier
är aktuella i detta sammanhang.
När sågverlcsdöden kom på 1930-talet
visste regeringen sedan decennier att
läget i Ådalen var labilt, men egentligen
tog man inte frågan allvarligt. Och man
gör det inte heller nu. 1961 meddelade
de stora skogsindustrierna att omfattande
rationaliseringar måste genomföras
i skogen. Arbetsmarknadsmyndigheterna
och regeringen visste mycket
väl redan 1961 att resultatet måste bli
omfattande avskedanden i skogen, liksom
de visste att sturkturförändringar
måste vidtagas när det gäller massaoch
pappersindustrien.
Då arbetsmarknadsstyrelsens direktör
Bertil Olsson var i Kramfors för
några veckor sedan meddelade han på
förfrågan att arbetsmarknadsstyrelsen
och regeringen sedan två, tre år haft
kännedom om svårigheterna och nedläggningarna
i Ådalen, men man har
inte vidtagit några åtgärder för att få
dit nya industrier, som skulle kunna
sysselsätta den friställda arbetskraften.
Det är så frågan ligger till. Och därför
blir man litet pessimistisk när man
får ett interpellationssvar som är skrivet
på det sätt som här är fallet. Men
är det riktigt som inrikesministern säger
att staten och även kooperationen
skall engageras i Ådalen, tänds ändå en
gnista av hopp hos Ådalens befolkning.
Såsom inrikesministern nog känner till
har folket i Ådalen tappat tron på den
privata företagsamheten. Denna inställning
daterar sig inte från i dag, utan det
är decenniers erfarenheter som ligger
bakom. Folket i Ådalen hoppas och tror
på samhället och staten. Man vill ha ett
besked om huruvida det kan bli någon
ordentlig verkstadsindustri, som i sin
lur kan föda andra och mindre industrier.
Man vill veta om bygden är ut
-
vecklingsbar så att det går att satsa på
den.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Låt mig bara erinra herr
Lorentzon om vad som står i mitt interpellationssvar!
»Kontakt har erhållits
med elt flertal intressenter och med
några företag förs nu konkreta överläggningar
om lokalisering till Kramfors.
» Man behöver inte vara tankeläsare
för att förstå vad detta innebär.
Herr Nilsson i Tvärålund ger mig
anledning erinra om att det är strukturförändringarna
som utgör skälen till
den aktiva lokaliseringspolitiken. Jag
hade ju trott att också herr Nilsson i
Tvärålund hade detta klart för sig.
Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Jag är medveten om att
lokaliseringspolitiken har en mycket
vidsträckt motivering. Min frågeställning
nu var, om regeringen hade några
särskilda förslag när det gäller att medverka
till strukturrationaliseringen. Lokaliseringsmedlen
räcker inte, och de
är heller inte, såsom jag uppfattat dem,
avsedda att bidraga till den strukturförändring
i stort, som nu pågår inom exempelvis
massa- och trävaruindustrien.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på interpellation ang. åtgärder mot
driftsnedläggelse inom industrien
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Nordgren har frågat
statsministern, om regeringen tänker
försöka hindra nedläggning av sådana
företag, som i och för sig är lönande
men som måste inställa driften
på grund av kreditsvårigheter eller andra
speciella omständigheter. Interpella
-
126 Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. åtgärder mot
tionen bär överlämnats till mig för besvarande.
Prövningen av lån till företagen görs
av bankerna. I ett läge med knapphet
på krediter är det naturligt och ur ekonomisk
synpunkt riktigt att krediterna
går till de mest expansiva och ekonomiskt
mest motståndskraftiga företagen.
Statens allmänt sett restriktiva kreditpolitik
har dock inte syftat till att försvåra
företagens kreditanskaffning. Den
har tvärtom inriktats på att underlätta
kreditgivningen till företagen genom en
prioritering av industriens investeringar
generellt. Att denna politik också gett
resultat torde framgå av att näringslivet
har kunnat öka sin upplåning med sammanlagt
över 2 miljarder kronor under
de två åren 1965 och 1966.
Mot den bakgrunden finner jag det
inte påkallat att göra ytterligare särskilda
ingripanden via den allmänna
kreditpolitiken.
När det gäller konsekvenserna för de
anställda av strukturförändringarna inom
näringslivet, kommer vi liksom hittills
att göra allt som är möjligt för att
underlätta omställningen och skapa nya
sysselsättningsmöjligheter. Den nyss avslutade
mycket djuplodande och omfattande
debatten har ju i allt väsentligt
uppehållit sig vid den saken, och jag vill
nu bara hänvisa till vad inrikesministern
därvid anfört.
Slutligen — eftersom herr Nordgren
berör skattefrågan i sin interpellation
•— viU jag säga att jag inte kan utlova
några speciella skattelättnader för att
förbättra företagens likviditet.
Vidare anförde:
Herr NORDGREN (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för hans vänlighet att
stanna kvar så länge för att svara på
den av mig till statsministern ställda
interpellationen angående de nu ofta
förekommande företagsnedläggelserna.
Av svaret framgår att finansminis
-
driftsnedläggelse inom industrien
tern bl. a. med arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitiska medel försöker begränsa
verkningarna av de tilltagande
företagsnedläggelserna. Härigenom kan
man möjligen komma åt en sida av problemet,
men tyvärr har man inte lyckats
förhindra den utveckling som pågår
sedan en tid tillbaka och som karakteriseras
av allt större svårigheter
för många företag att fortleva. Några
särskilda ingripanden via den allmänna
kreditpolitiken anser finansministern
enligt svaret inte påkallade, och skattefrågan
utgör enligt finansministern inte
heller något problem som är värt att ta
upp till diskussion.
Man frågar sig då vad som enligt regeringens
mening är orsak till driftsinskränkningarna.
För att undvika
missförstånd vill jag klargöra att jag
anser den omställningsprocess, som vårt
näringsliv för närvarande genomgår,
fullt naturlig. Handelsförbindelserna
mellan olika stater kommer alltmer att
kännetecknas av arbetsfördelning och
specialisering. Detta utgör kanske i sig
en grogrund för fortsatt och påskyndad
tillväxttakt för världsekonomien. Jag
ser mycket positivt på en sådan utveckling.
Verkställda utredningar pekar också
i den riktningen. Jag är övertygad
om att även vårt land här kan skörda
vinster, om våra företag får möjlighet
att anpassa sin produktion till de
ändrade konkurrensförhållandena på
världsmarknaden.
En viss sanering av icke lönsam företagsamhet
måste givetvis då ske och har
också skett. Men kan man verkligen
klassificera alla de företag, som under
senare tid kommit i farozonen, som
olönsamma företag? Faktum är att det
knappast går en vecka utan nya besked
om företagsnedläggelser, permitteringar
och ökad arbetslöshet. Under de tio
första månaderna av detta år har enligt
tillgängliga siffror 399 arbetsställen och
15 397 arbetstagare berörts. Fram till
årets slut beräknas siffran stiga med
ytterligare ett tusental arbetare.
Fredagen den 9 december 1966
Nr 37
127
Svar på interpellation ang. åtgärder mot driftsnedläggelse inom industrien
Siffrorna fördelar sig på flertalet
branscher och årets totalsiffra är ungefär
dubbelt så stor som föregående års.
Rubriker som »440 blir arbetslösa»,
» 1000 byggare utan jobb», »Vi klarar
oss inte utan nya industrier», »LKABstoppet
tvingar Luleå stänga hamnen»,
»Företagsdöd drabbar 17 000 man på ett
år» och »Ökad arbetslöshet 28 500 i
november» har vi kunnat läsa i tidningarna
i höst.
Tyder dessa sifferuppgifter respektive
tidningsrubriker samt det på många
områden förekommande köpstoppet på
att en ekonomisk kris skulle vara i annalkande?
Ja, herr talman, det vågar
jag inte bestämt uttala mig om. Så mycket
är emellertid klart att det är fråga
om allvarliga tendenser som under inga
förhållanden får nonchaleras. Ytterst
gäller saken, om vi skall kunna upprätthålla
våra krav på full sysselsättning
och ökat välstånd. Men det är bättre att
stämma i bäcken än i ån. Det gäller att
sätta in de företagsstimulerande åtgärderna
innan driftsnedläggelserna står
för dörren. Om man hade handlat på
det sättet hade säkerligen åtminstone
en del av årets företagsnedläggelser kunnat
undvikas.
Jag tänker därvid på företag med i
och för sig goda förutsättningar, som
skulle ha förbättrat sin lönsamhet genom
ändrad inriktning av produktionen
och/eller en erforderlig rationalisering
av driften.
Utan att känna till den företagsekonomiska
situationen i varje enskilt fall
torde det visserligen vara ytterst vanskligt
att i detta sammanhang skilja agnarna
från vetet, men generellt torde företagens
möjligheter till såväl självfinansiering
som lånefinansiering i dag vara
mycket begränsade och villkoren alltför
hårda. Detta utgör enligt min mening
en bidragande orsak till att många
i själva verket utvecklingsbara företag
tvingats att minska eller upphöra med
sin verksamhet.
Härvidlag kan och bör statsmakterna
noggrant överväga olika förslag, som
syftar till att åstadkomma ett klimat,
där företagen hjälps och inte stjälps i
samband med den anpassning till ändrade
förhållanden, som jag inledningsvis
berörde.
En ogynnsam kostnadsutveckling och
en skärpt beskattning tvingar, såsom
förhållandena nu är, företagen ut på
lånemarknaden för att tillgodose sina
finansieringsbehov. Men alltför ofta får
företagen nu finna sig i att återvända
tomhänta.
Finansministern framhåller i sitt svar
att den av regeringen förda kredit- och
skattepolitiken är inriktad på att underlätta
företagens finansieringsproblem.
Men, herr talman, är detta verkligen
riktigt? När vi runt om i landet kan
konstatera en stigande förekomst av
driftsinskränkningar och driftsnedläggelse,
minskade vinster och därigenom
sämre möjligheter till självfinansiering
inom företagen samt fortsatt inflation,
som ytterligare ökar priserna och försvagar
vår konkurrenskraft.
Nej, herr talman, jag tror att en annan
och näringsvänligare inriktning av
såväl kredit- som skattepolitiken nu är
nödvändig. Det behövs en inriktning
som minskar inflationen, återställer förtroendet
för penningvärdet, ökar den
enskildes intresse för sparandet — kort
sagt gör det mera lönsamt att arbeta
för såväl företagare som anställd.
Herr talman! Att söka åstadkomma ett
gynnsammare företagarklimat utgör på
intet sätt ett självändamål utan bör ses
såsom ett verksamt medel att motverka
de oroande tendenser inom näringslivet,
som vi nu alltför tydligt skönjer
och som ytterst kan komma att drabba
stora arbetstagargrupper.
Jag behöver inte närmare utreda vad
en företagsnedläggelse betyder för ägaren
och för de anställda på orter, där
inga sysselsättningsmöjligheter i övrigt
står till buds. Även om de flesta av dessa
människor genom t. ex. arbetsmark
-
128 Nr 37 Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. hänsynstagande till de handikappade vid övergången till
högertrafik
nadsstyrelsens försorg kan erbjudas
andra anställningar, uppstår många
gånger svårlösta problem.
Den enskilde individen kommer i
kläm. Familjeförsörjare, äldre personer
in. fl. torde endast med svårighet kunna
acceptera förflyttningar för att få sin
utkomst på från hemorten ofta avlägset
liggande arbetsplatser. Inte heller dessa
olägenheter avhjälps med de av finansministern
åberopade medlen.
Jag tackar ännu en gång finansministern
för svaret och hoppas innerligt att
finansministern — som jag tror har
en positiv inställning till näringslivet
och dess utveckling — själv snabbt och
effektivt kommer att medverka till att
vända denna trend inom näringslivet
såväl när det gäller de stora som de
mindre företagen.
Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Jag skulle inte ha begärt
ordet igen, om inte finansministerns
svar också i mycket stor utsträckning
berörde de frågeställningar, som
jag tagit upp i min interpellation till
inrikesministern.
Av svaret framgår, om jag uppfattat
det rätt, att finansministern inte ämnar
vidtaga några särskilda åtgärder för att
medverka till en bättre kapitaltillförsel
till företagen och därmed, såsom jag
framhållit i mina resonemang, också till
en strukturrationalisering inom näringslivet
i den riktning som arbetsmarknadsstyrelsen
har påfordrat i sin skrivelse.
Jag kan inte heller finna att finansministerns
svar ger intryck av att vi
utifrån hans egna utgångspunkter har
en god beredskap inför de stora förändringar
som av tekniska och marknadsmässiga
skäl kan förväntas inom
näringslivet.
De besked som i dag lämnats av inrikesministern
och finansministern är
sannerligen värda att begrundas av oss
alla, inte minst av dem som drabbas av
svårigheterna. Det är illavarslande att
det i dag föreligger så stor kapitalbrist
på kreditmarknaden, och jag vill gärna
erkänna att det är utomordentligt svårt
att häva den. Jag anser emellertid att
läget är så allvarligt, att regeringen borde
ta upp arbetsmarknadsstyrelsens
framställning till allvarlig prövning på
grund av de stora förändringar som vi
har — som jag nyss påpekade — att
förvänta till följd av den tekniska utvecklingen
och inte minst med hänsyn
till EEC.
Härmed var överläggningen slutad.
§6
Svar på interpellation ang. hänsynstagande
till de handikappade vid övergången
till högertrafik
Ordet lämnades på begäran till
Herr statsrådet HERMANSSON, som
yttrade:
Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat kommunikationsministern,
om regeringen har för avsikt
att inför trafikomläggningen anslå tillräckliga
medel för att t. ex. vid övergångsställen
komplettera ljussignaler
med ljudsignaler för att underlätta för
de blinda att komma fram i trafiken,
och i vilka avseenden regeringen avser
att ta särskild hänsyn till den stora
gruppen handikappade för vilka trafikomläggningen
kommer att medföra särskilt
stora risker.
Tyvärr har kommunikationsministern
på grund av den oväntat långa tid som
debatterna i dag i tidigare ärenden tagit
inte kunnat stanna för att själv lämna
sitt svar, som jag därför ber att få
läsa upp.
Inför övergången till högertrafik
krävs en rad olika åtgärder för att motverka
de särskilda svårigheter och risker
som trafikomläggningen kan innebära
för vissa grupper av handikappade.
Det är självfallet angeläget att de
129
Svar på interpellation ang.
högertrafik
handikappades situation särskilt beaktas
vid förberedelserna för övergången.
Svårigheterna för personer med nedsatt
syn uppmärksammades redan i den till
grund för propositionen 1965: 180 liggande
departementspromemorian, som
i vanlig ordning remissbehandlades.
Vikten av att problemen beaktas underströks
ytterligare i propositionen, som
upptog förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
för att öka trafiksäkerheten
och underlätta övergången till
högertrafik.
I den omfattande upplysningsverksamheten
inför trafikreformen kommer
det att ingå som ett mycket viktigt led
att lämna människor med handikapp en
tillräcklig, på lämpligt sätt utformad
och förmedlad information med ändamål
att tillförsäkra alla kategorier som
självständigt vistas i trafiken samma
goda mått av orientering om vad reformen
allmänt innebär, om nya trafikregler,
om vad den enskilde bör tänka på
för sin egen trygghet i den ändrade trafikmiljön
och om mycket annat som
har betydelse för en säker övergång till
högertrafik. För vissa grupper av handikappade
kan man givetvis använda
det allmänna informationsmaterialet
med vissa kompletteringar, för andra,
t. ex. blinda och synskadade, måste materialet
bl. a. översättas så att det blir
bekvämt tillgängligt. Vad beträffar människor
med psykiska handikapp måste
i viss utsträckning speciellt informationsmaterial
och speciella informationsvägar
användas.
En särskild detaljplan för informationer
till de handikappade utarbetas i
samråd mellan högertrafikkommissionen
och statens handikappråd under
medverkan från andra berörda myndigheter
och de handikappades organisationer.
Särskilda befattningshavare
har anställts och placerats hos handikapprådet
för att arbeta med frågor inför
högertrafiken.
En del allmänt trafiksäkerlietsfräm5
— Andra kammarens
Nr 37
till de handikappade vid övergången till
jancle åtgärder som planeras har särskilt
intresse i det här sammanhanget. Dit
bör bl. a. räknas den intensiva vägledningsverksamhet
som kommer att ordnas
vid omläggningen och en tid framöver.
Vägledarna — på inemot 20 000
postställen — bör kunna bidra starkt
till att underlätta för handikappade
människor att vänja sig vid de ändrade
förhållandena.
I samband med arbeten som utförs
för att anpassa vägar och gator för det
nya trafiksystemet finns vissa möjligheter
att göra miljön mera handikappvänlig''.
Handikapprådet har fört fram
synpunkter och önskemål i det avseendet.
Högertrafikkommissionen har rekommenderat
att man i den utsträckning
så är möjligt tar hänsyn till vad handikapprådet
sagt, och kommissionen har
därför i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
delgett samtliga väghållare
i riket dessa synpunkter och
önskemål. Det gäller bl. a. parkeringsplatser
för invalidbilar, anpassning av
övergångsställen och trafiksignaler med
hänsyn till rörelsehindrade, blinda och
synskadade, placeringen av vägmärken
samt utformningen av vänthallar och
vindskydd vid busshållplatser. Här bör
också nämnas att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i höst har tillskrivit väghållarna
och betonat att det vid utformningen
av signalanläggningar måste göras
en rimlig avvägning mellan olika
trafikantkategoriers behov. Man håller
för närvarande på med att prova ut en
ljud-apparat, som skall göra det möjligt
för blinda och synskadade att uppfatta
signalgivningen.
Anpassningen av bussparken till högertrafik
innebär att eu tämligen stor
del av det äldre beståndet slås ut och
ersätts med nya bussar. Eftersom de
modernare busstyperna genomgående
har en mera handikappvänlig utformning
med bl. a. lägre instegshöjd, betyder
förnyelsen av bussparken förbättrade
möjligheter för rörelsehindrade
protokoll 1906. Nr .‘17
Fredagen den 9 december 1966
hänsynstagande
130 Nr 37 Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. hänsynstagande till de handikappade vid övergången till
högertrafik
att utnyttja kollektiva trafikmedel. Särskilda
rekommendationer har gått ut
till trafikföretagens organisationer och
till de verkstäder som arbetar med nybyggnad
och ombyggnad av bussar.
I fråga om invalidbilar — det finns
omkring 6 000 skattebefriade sådana i
landet — får man räkna med att det i
en hel del fal] måste göras ändringar
eller byten från vänsterstyrda till högerstyrda
fordon. I den mån sådana åtgärder
blir nödvändiga till följd av
trafikomläggningen, bestrids kostnaderna
av statsmedel.
Vidare anförde
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för det utförliga och positiva
svar jag erhållit på min interpellation.
De handikappade utgör en mycket
stor grupp människor, och med anledning
av de bekymmer som kommit till
uttryck från de handikappade i vad
det gäller samhällets åtgärder för att
underlätta deras situation vid omläggningen
till högertrafik framställde jag
min interpellation för att få höra regeringens
syn på dessa problem. Speciellt
ville jag veta, hur man vid trafikomläggningen
kommer att beakta de
exceptionellt svåra problem som uppstår
för människor med olika slags
handikapp. Statsrådets svar genomsyras
av en positiv vilja att på alla sätt iaktta
vad som bör göras från samhällets
sida i dessa hänseenden. Redogörelsen
noteras säkert med största tillfredsställelse
också av handikapporganisationerna,
vilka vid olika tillfällen har uttalat
farhågor för att de ansvariga inte i
tillräcklig utsträckning uppmärksammar
de handikappade vid det mycket
omfattande arbete som trafikomläggningen
medför.
Det framgår emellertid av statsrådets
svar att dessa frågor har ägnats stor
uppmärksamhet. Personligen är jag ock
-
så övertygad om att statsrådet Palme,
som har ansvaret för dessa frågor, kommer
att följa upp de åtaganden som här
aviserats. Jag vill också uttrycka förhoppningen
att tillräckliga medel ställes
till förfogande härför. De anslag
som tidigare nämnts vid några tillfällen
synes enligt min mening vara helt
otillräckliga. Jag förutsätter att en omprövning
sker och att alla till buds
stående medel tillgripes för att förverkliga
de planer som statsrådet omnämnt
i sitt svar.
Jag vill nu bara beröra en ganska viktig
detalj, nämligen parkeringsmöjligheterna
för invalidbilar. Jag anser att
trafikomläggningen kommer att ytterligare
aktualisera behovet av att en
prioritering för dessa fordon göres när
det gäller parkeringstillstånd och att
framför allt berörda myndigheter och
polisen också får allsidig information
om hur bestämmelserna skall tillämpas.
Lagparagraferna bör i dessa hänseenden
vara så utformade att några missförstånd
om tillämpningen inte kan
uppstå, oavsett om det gäller parkering
vid offentlig byggnad eller vid bostad.
Likaså är det högst angeläget att de
nya bussar som statsrådet omnämner
och som skall ersätta det gamla bussbeståndet
verkligen blir handikappvänliga,
särskilt när det gäller instegshöjden.
Som exempel vill jag nämna att
det på busslinje 62 i Stockholm förekommer
en busstvp, som även lätt invalidiserade
människor har svårt att utnyttja.
Dels bereder instegshöjden nästan
oöverkomliga svårigheter för dem
att ta sig in i bussarna och dels är
interiören så beskaffad att en handikappad
människa löper stora risker
vid en färd med dessa bussar. Eftersom
bussarna går på en mycket livligt trafikerad
linje, säger det sig också självt
vilka komplikationer som uppstår för
de handikappade som inte kan använda
dem.
Av statsrådets svar framgår att för -
Fredagen den 9 december 1966
Nr 37
131
Svar på interpellation ang. rätten att nyttja enskild väg
nyeisen av bussparken betyder förbättrade
möjligheter för rörelsehindrade att
utnyttja dessa kollektiva trafikmedel.
Min förhoppning är att så blir fallet.
Över huvud taget bör de kollektiva kommunikationsmedel
som aktualiserades
av trafikomläggningen vara handikappvänliga
liksom ombyggnader på andra
områden. Att döma av det alltigenom
positiva svar statsrådet lämnat på min
interpellation kommer också statsrådet
att aktivt medverka till att största möjliga
hänsyn tas till den stora gruppen
handikappade när nybyggnader skall
genomföras inför högertrafiken.
Herr talman! Jag vill än en gång tacka
för svaret och uttrycka min tillfredsställelse
över dess innehåll.
Härmed var överläggningen slutad.
§7
Svar på interpellation ang. rätten att
nyttja enskild väg
Ordet lämnades på begäran till
Herr statsrådet HERMANSSON, som
yttrade:
Herr talman! Herr Lundberg har till
jordbruksministern framställt vissa frågor
angående allmänhetens rätt att nyttja
enskild väg. Interpellationen har
överlämnats till kommunikationsministern
för besvarande, men han har tyvärr,
på grund av att debatterna i de
tidigare ärendena blivit ovanligt långa,
inte kunnat stanna för att avge svaret,
och jag ber att i hans ställe få läsa upp
det.
Herr Lundberg anser att statsmakterna
inte visat något intresse för att lösa
den viktiga frågan om allmänhetens
möjligheter att använda s. k. skogsvägar
och andra enskilda vägar för fritidsoch
rekreationsändamål. Hans första
fråga är därför om regeringen vidtagit
eller kommer att vidtaga åtgärder för
att säkra allmänhetens rätt i det här
hänseendet.
Allmänheten har i vårt land jämfört
med de flesta andra länder i Europa
mycket stora möjligheter att färdas till
fots på enskilda vägar och stigar och i
privatägda marker. En av de ledande
principerna i den nya naturvårdslagen
är också att bevara naturen för fritidsoch
rekreationsändamål.
När det gäller att tillåta allmän trafik
med motorfordon på enskild väg ställer
sig saken något annorlunda. Sådan
trafik leder till avsevärt ökade underhållskostnader
för den enskilde markägaren
och till ett betydande ansvar
för att vägen hålls i ett för den ökade
trafiken lämpligt skick. I varje fall sedan
motortrafiken kom till har det varit
en allmänt antagen grundläggande princip
att man inte kan ålägga någon att
öppna en enskild väg för allmän trafik
utan att det allmänna lämnar bidrag
till vägkostnaderna. Man har alltså sökt
lösa frågan om allmänhetens behov av
tillgång till det enskilda vägnätet genom
bestämmelser om statsbidrag, där
det allmänna som villkor för bidraget
betingar sig att vägen hålls öppen för
allmänheten. De här principerna utvecklas
närmare bl. a. i tredje lagutskottets
utlåtanden 1960:20 och 1962:
3, till vilka kommunikationsministern
hänvisar för att svaret inte skall bli
alltför omständligt.
Så sent som förra året beslutade riksdagen
att vissa högre statsbidrag skall
kunna utgå till byggande av skogshuvudvägar
av särskild betydelse för fritidsändamål.
Beslutet ledde till ändrade
bestämmelser om statsbidrag till vissa
väg- och flottledsbyggnader m. m. Som
villkor för bidrag gäller bl. a. att bidragstagaren
— trots att bidrag inte kan
beviljas för vägunderhållet — skall förbinda
sig att inte stänga vägen för trafik
utan länsstyrelsens medgivande.
Samtidigt beslöt riksdagen att utvidga
området för bidragsgivning till andra
enskilda vägar än skogsvägar, så att
bidrag med villkor om öppethållande
kan lämnas också till enskilda byvägar
132
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar pa interpellation ang. rätten att nyttja enskild väg
som är av särskild betydelse från fritidssynpunkt.
(Bakgrunden till de här
reformerna framgår närmare av 1965
års statsverksproposition Bil. 8 s. 44
—45 och Bil. 11 s. 209—210.).
Bidragsgivningen är självfallet beroende
av medelstillgången. Efter en så
kort tillämpningstid som den nuvarande
kan effekten av de nya reglerna givetvis
inte överblickas. Enligt de upplysningar
som lämnats skulle hittills
ha förekommit tolv fall där skogsvägar
i samband med den nya statsbidragsgivningen
har öppnats för allmän trafik.
Beträffande det enskilda vägnätet i övrigt
utgick den 1 januari i år underhållsbidrag
för nära 60 000 vägkilometer.
I förhållande till siffrorna för år
1960 innebär detta en ökning med mellan
7 000 och 8 000 km. Dessutom intas
enskilda vägar i viss omfattning årligen
till allmänt underhåll och öppnas därmed
för allmänheten.
Kommunikationsministern har ingen
uppgift på i vilken omfattning bolag
och andra ägare av enskilda vägar som
inte har statsbidrag ändå tillåter att de
begagnas av allmänheten. Att det förekommer
på många håll är dock allmänt
bekant. Givetvis kan i en del fall en
sådan avstängning framstå som stötande
för allmänheten. Det är kommunikationsministerns
förhoppning att sådana
fall åtminstone på något längre sikt skall
kunna lösas med de nya bidragsreglerna.
Herr Lundberg frågar också, om bolagen
har behörighet att utfärda och
uppsätta skyltar om förbud mot obehörig
motorfordonstrafik på enskild väg.
Någon speciell reglering om rätt eller
skyldighet att sätta upp vägmärke som
tillkännager att vägägaren har utfärdat
ett sådant förbud finns inte. Naturligtvis
måste förbudet kunna delges allmänheten
på lämpligt sätt. Det kan ske
exempelvis genom vägmärke.
Herr Lundbergs tredje fråga gäller
om en åklagare kan utfärda straffföreläggande
för färd på enskild väg utan
att ange vem som är behörig att utfärda
förbud eller obehörig att nyttja vägen
eller vem som krävt ingripande
från åklagaren. För strafföreläggande
räcker det att åklagaren efter objektiv
prövning av föreliggande fakta kommer
fram till att den som föreläggandet
gäller färdats på en väg i strid mot
förbud som ägaren utfärdat.
Vidare anförde:
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! När jag nu framför ett
tack till statsrådet för det lämnade svaret
vill jag konstatera att riksdagens arbete
mer och mer börjar bli en parodi
på vad som borde vara grundläggande
för behandlingen av olika frågor. Det
bör också sägas, att därest vi skall ha
interpellations- och frågeinstituten kvar
måste man på olika håll bemöda sig om
att spörsmålen, när de tas upp, inte blir
dialoger inför tomma kamrar. — Men
på dessa ting finns det inte anledning
att gå närmare in i detta sammanhang.
Jag vill bara ge uttryck åt mina allvarliga
bekymmer inför hur det skall bli
när vi får en kammare — utan ledamöter.
Vad sakfrågan beträffar beklagar jag
att kommunikationsministern på grund
av sjukdom måst gå härifrån. I och för
sig är naturligtvis kommmunikationsministern
ganska oskyldig i denna fråga,
och jag förutsätter att statsrådet Hermansson
är minst lika oskyldig. Svaret
visar emellertid att ingenting gjorts under
de gångna åren för att komma till
rätta med ifrågavarande problem, som
ändå gäller hundratusentals människor
i vårt land. Så länge Gustav Möller satt
i regeringen kunde vi få en sociallagstiftning
som justitiedepartementet följde
upp. Den utveckling mot ökade möjligheter
till fritid och till längre semester
för arbetare och tjänstemän som drivits
fram på den sociala vägen har emellertid
förts tillbaka — och litet till —
inte minst av de socialdemokratiska
Fredagen den 9 december 1966
Nr 37
133
Svar på interpellation ang. rätten att nyttja enskild väg
justitieministrarna genom att en orimlig
lagtillämpning tillåtits.
Något svar på huvudfrågan har jag
inte fått. Om det nu anses att arbetare
på ett bruk är obehöriga att nyttja en
väg som begagnats under mycket lång
tid, vilka är då behöriga? Är inte arbetarna
behöriga att beträda en väg som
nyttjats under århundraden? Hur kan
bötesstraff utmätas utan att det angivits
vem som är behörig i sådana här fall?
Är det direktören som är behörig eller
vilken annan är det? Är jag endast behörig
att beträda bolagets vägar vid
eldsvåda eller skogsbrand? Är jag behörig
att göra det endast när det gäller
att försvara fosterlandet?
Den här uttunningen av allmogens
rätt är upprörande och jag vill påpeka
att Östen Undén i »Svensk sakrätt» i
fråga om vissa gamla rättigheter säger:
»Regeln blir alltså, att äganderätt till
vilda bär, svamp, örter och blommor
stiftas genom lovlig ockupation.» Han
påvisar också att även om ett förbud
i dessa avseenden är utfärdat genom annonsering
eller av länsstyrelsen behöver
man inte respektera detta förbud, ty
enligt åldrig praxis är det fråga om
lovlig ockupation.
Jag undrar om inte dessa förbudsskyltar
som nu växer upp som svampar
ur jorden på gamla vägar vilka bönderna
cn gång i tiden anlagt, gör det därför att
vi har fått ett ändrat ägandeförhållande
genom aktiebolagens köp av markerna.
Det är orimligt att det skall fortsätta på
detta sätt.
När det gäller tillåten allmän trafik
har, säger man, i svaret, en sorts anpassning
ägt rum och man talar om principer
som vuxit fram. Vem är det som
låtit detta ske? Jo, några jurister som
är engagerade hos bolagen. Så länge
dessa vägar låg i bondehänder hade
bönderna skyldighet att bygga dem, att
underhålla dem och i vissa fall att hålla
vägfyrk 10 mil ifrån hemorten.
Det är anmärkningsvärt att man i nådens
år 1966, när människorna behöver
komma ut i naturen och bönderna behöver
nyttja gamla allmogevägar, skall
finna att låsta järnstängsel satts upp på
vägarna. Cellulosabolaget har t. ex. satt
upp två järnbommar på en väg i Fors
socken i Jämtlands län. Det är fråga
om en förbindelse från Fångsjöbacken
över Långbodarna till en del fäbodar,
och den har utnyttjats av vanliga människor
i århundraden. Den nuvarande
vägen byggdes för över 100 år sedan.
Det sägs nu att det inte är så mycket
att göra åt dessa förhållanden. Kanske
det är så, eftersom den förnämsta makten
i det här landet inte förefaller ligga
hos riksdagen och det socialdemokratiska
partiet, utan hos juristerna som för
närvarande är det starkaste partiet i
svensk politik. Och det skulle väl inte
vara så mycket att säga om det, därför
att juridik är politik och i högsta grad
intressebetonad.
Men vad som är anmärkningsvärt är att
de unga juristerna av i dag tvingas deltaga
i en undervisning som dels är prejudikatsbetonad
och dels bevarar en anda
som vi för länge sedan skulle behöva
ha kommit ifrån. Vi har ett prejudikatstänkande
som är oerhört. Det är självklart
att så länge som vi inte ger möjlighet
för de unga juristerna att tänka
annorlunda, så kommer vi att ha de
mest urkonservativa tankegångar hos de
juridiska fakulteterna — liksom givetvis
i de teologiska.
Det är denna inställning som vi behöver
bryta, därför att den är orimlig
i allra högsta grad. Jag vill inte gå in på
alla de frågor som man i det här sammanhanget
skulle kunna ställa. Men om vi
kunde få fram en annan utbildning vid
våra juridiska fakulteter, så kanske man
lärde sig inse att demokratien har genomförts
i vårt land. Det är orimligt, detta
prejudikatstänkande som binder nutid
vid forntid. Man tror att man skall kunna
tillämpa en rättsordning som är
orimlig i alla avseenden. Det kan inte
vara rimligt att vi skall fortsätta på den
viigen.
134 Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. rätten att nyttja enskild väg
Det kan inte heller vara rimligt att
när vi har fått en social lagstiftning i
vårt land skall justitiedepartementet
medverka till att stänga människor ute
från de sociala förmånerna. Vi får, herr
talman, en ny jordabalk. Om jag inte
har läst alltför fel, kommer den enskilda
äganderätten att även där skärpas ytterligare.
Det är en allvarlig tendens som
jag vill säga ifrån att jag inte kan godta.
Jag vill självklart inte rikta något
klander mot statsrådet Hermansson,
men jag skulle vilja säga i det här sammanhanget:
Vi skulle behöva en Gustav
Möller i justitiedepartementet och vi
behövde få ungdom som vågar tänka i
nutid och inte behålla gamla surdegar
i fråga om vad som är rätt. Politik är
juridik och juridiken måste inse att det
för samhällets, för industriens och för
individens skull är nödvändigt att tänka
annorlunda.
Det svar jag fått innebär ungefär ett
jaså, och det är inte mycket att göra åt
det. Därtill har man väl varit nödd och
tvungen! Men låt mig, herr talman, säga
att jag hoppas verkligen att vi i detta
land skall få en juridisk utbildning som
inte lever kvar i det gamla klassamhället,
där respekten för människan och
individen var obefintlig om det inte
gällde de rika.
Men, herr talman, jag får väl återkomma.
Innan dess hoppas jag att kommunikationsdepartementet
skall bli
varmt i kläderna och vidta åtgärder för
att rätta vad som bär brustit i så många
år.
Herr statsrådet HERMANSSON:
Herr talman! Efter vad herr Lundberg
bär yttrat om juristernas makt och
befogenheter beklagar jag nästan att jag
inom kort inte längre skall verka som
jurist.
Herr Lundberg gör gällande att det
inte har skett någonting. Jag har försökt
lämna en redogörelse för de metoder
som man sökt använda för att öka
allmänhetens tillgång till enskilda vägar
för fritids- och rekreationsändamål. I
själva verket har detta budgetår ett
anslag på 42,5 miljoner kronor beviljats
för underhåll av enskilda vägar, och medel
ur detta anslag utgår bara till underhåll
av sådana vägar som är öppna för
allmänheten.
Vad herr Lundberg är ute efter är
egentligen att ändra den grundläggande
rättsprincipen på detta område. Självfallet
kan jag inte utlova någon sådan
ändring. Vad jag däremot kan lova är att
vi skall fortsätta att genom statsbidrag
ställa enskilda vägar till allmänhetens
förfogande. Finansministern har visserligen
redan gått härifrån, men jag kanske
ändå bör tillägga att vi skall göra det
så långt resurserna räcker.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag vill inte ändra på
den rättsprincip som man ute i bygderna
sedan urminnes tider har tillämpat,
utan jag vill att den skall respekteras.
Jag kanske får be herr statsrådet
att läsa ett underdånigt betänkande från
1904, i vilket bl. a. denna fråga behandlats.
Jag skulle för övrigt kunna bjuda
på mycket rikhaltig litteratur i detta
sammanhang.
Det märkliga som skett nu är emellertid
att man har ändrat rättsprinciperna
till att bli mer reaktionära än de någonsin
har varit. Jag har uttryckligen
icke klandrat juristerna som sådana
utan jag har klandrat den undervisning
som bedrivs vid våra juridiska fakulteter.
Så mycket vågar jag säga, herr statsråd:
Inte bär den juridiska undervisningen
föryngrats under de sista hundra
åren, och inte har rättstänkandet vid
de juridiska fakulteterna påverkats av
den sociala, kulturella och ekonomiska
omdaning som ägt rum i vårt land. Vad
jag kritiserar är att vår ungdom skall
bjudas en undervisning som jag skulle
vilja kalla reaktionär och som måste
te sig främmande i vårt nutida samhälle.
Den utredning jag nyss syftade på
Fredagen den 9 december 1966
Nr 37
135
Svar på interpellation ang. expeditionsavgiften å vissa telefonsamtal, m. m.
— i vilken det faktiskt inte fanns en enda
socialdemokrat med — redogör för
förhållandena på den tiden, då väghållningen
var baserad på vägfyrkar. Bönderna
ålades att bygga vägar, underhålla
dem och hålla dem farbara under
vinterförhållanden m. m.
Bolagen talar i dag om det vägslitage
som biltrafiken medför. I betänkandet
1904 uttryckte man sina bekymmer med
anledning av de enmanskärror med smala
järnskoningar, som på den tiden var
en lyx och som då nötte vägarna i lika
hög grad som bilarna nu gör. Men vi
som färdas på de allmänna vägarna,
vilka i dag bekostas av staten, får finna
oss i att från bolagen överta den
trafik som förr i tiden gick på skogsvägar
och flottleder. Vi får finna oss i
att man från dessa skogsområden kör
ut på landsvägen med stora fordon och
stora laster. Det finner vi oss i. Men
när man vill att dessa bolag skall öppna
sina vägar för allmänheten, då säger
vi nej och då reagerar inte vårt
rättsmedvetande. Det är den utvecklingen
vi måste sätta stopp för.
Härmed var överläggningen slutad.
§8
Svar på interpellation ang. expeditionsavgiften
å vissa telefonsamtal, m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Herr statsrådet HERMANSSON, som
yttrade:
Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat kommunikationsministern
dels om han anser en sådan ändring
av telefontaxan befogad att expeditionsavgift
icke påförs abonnent för
samtal, som vid fel- eller överbelastningstillfällcn
beställs hos telefonist på
grund av att automatisk koppling är
satt ur funktion, dels om han är beredd
att medverka till en översyn och ändring
av den nuvarande indelningen i
stationsområden inom samma riktnummerområde,
så att en hel kommun ingår
i området för egen station inom vilken
samtalsmätning begränsas till en markering
oavsett samtalets längd. Kommunikationsministern
är förhindrad att
svara även på denna fråga, och jag ber
att få läsa upp hans svar.
Enligt nu gällande bestämmelser uttas
en särskild expeditionsavgift på en
krona av abonnent, som begär ett telefonistexpedierat
rikssamtal till station
dit trafiken automatiserats. Expeditionsavgiften
avses täcka den merkostnad,
som genom den manuella expeditionen
åsamkas televerket. Däremot utgår sådan
avgift inte vid rikssamtal, där endast
manuell expedition är möjlig. Interpellanten
har nu ifrågasatt, om inte
även sådana samtal bör befrias från
expeditionsavgift, som visserligen sker
över automatiserade förbindelser men
som ändå begärs telefonistexpedierade
på grund av att abonnenterna — exempelvis
genom att överbelastning för
tillfället råder på nätet — inte blir
automatiskt kopplade. Till detta är att
säga att telefonisterna i sådana fall i
allmänhet inte har större möjlighet att
komma fram än abonnenterna utan liksom
dessa är hänvisade till att göra upprepade
kopplingsförsök. Bortsett härifrån
är den angivna avgiftsbefrielsen
praktiskt taget omöjligt att genomföra
ur administrativ och expeditionell synpunkt.
Det uppstår svårigheter redan
då man skall söka precisera vad som
skall anses såsom framkomlighet eller
bristande framkomlighet i trafiken.
Härtill kommer bl. a. det förhållandet,
att rikstelefonisterna omväxlande expedierar
samtal över ett flertal förbindelser
och då har mycket begränsade möjligheter
att vid avgiftsdebiteringen ta
hänsyn till de varierande belastningsförhållandena
på de olika förbindelserna.
I fråga om taxesättningen på telefonområdet
må framhållas, att en målsättning
vid utformningen av televerkets
taxor sedan länge varit att åstadkomma
en avgiftsutjämning till förmån för
136
Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. expeditionsavgiften å vissa telefonsamtal, m. m.
abonnenterna på landsbygden. Härvidlag
gäller att anläggnings- och driftkostnaden
per telefonabonnemang på
landsbygden är avsevärt högre än motsvarande
kostnad i städer och andra
tätorter. De avgifter, som uttas enligt
gällande taxa, förslår inte heller på
långt när att täcka angivna landsbygdskostnader.
Utifrån förutsättningen att
inflytande telefonavgifter totalt sett skall
täcka televerkets kostnader för telefonrörelsen
innebär detta att avgifterna
för abonnenterna i städer och andra
tätorter i motsvarande mån ligger över
vad som från självkostnadssynpunkt
skulle vara motiverat att ta ut för deras
del. Den avgiftsutjämning som sålunda
sker torde vara en av de faktorer, som
bidragit till att Sverige — räknat i antalet
huvudabonnemang per 1 000 invånare
— har den största telefontätheten
i världen.
Vad i övrigt avser taxesystemet och
indelningen i taxe- och stationsområden
gäller att samtal som utväxlas mellan
apparater anslutna till samma station
-— s. k. lokalsamtal — belastas med enbart
en avgiftsmarkering per samtal.
Då samtal utväxlas mellan apparater
anknutna till olika stationer inom samma
taxeområde — s. k. närsamtal -—
sker i princip avgiftsmarkering var
nionde minut. Detsamma gäller samtal
över varandra närliggande stationer på
ömse sidor om taxeområdesgränserna.
Räjongen för dylika närsamtal har på
vissa håll utvidgats väsentligt i samband
med storkommunreformen. Vid samtal i
övrigt mellan apparater anknutna till stationer
inom skilda taxeområden — s. k.
rikssamtal — sker slutligen avgiftsmarlceringen
med tätare, avståndsbetingade
tidsintervaller. Allmänt innebär den
angivna taxesättningen att det svenska
televerket i en utsträckning som torde
sakna motsvarighet på flertalet andra
håll i Europa avstår från att ta ut riksperiodavgift
för samtal, som utväxlas
mellan olika stationer. Det sätt, på vil
-
ket man tillgodoser landsbygden vid
avgiftssättningen, framgår också av det
förhållandet, att periodlängden för de
s. k. närsamtalen vid en anpassning av
avgifterna till självkostnaderna sannolikt
skulle få begränsas till mindre än
en och en halv minut mot för närvarande
nio minuter.
Vidare anförde
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! Samtidgt som jag ber
att få tacka statsrådet Hermansson för
svaret nödgas jag beklaga, att statsrådet
Palme inte var i tillfälle att själv
lämna det. De formuleringar och ställningstaganden,
som svaret innehåller,
kan jag rimligen inte lasta statsrådet
Hermansson för. Jag kan väl inte heller
rimligen begära att statsrådet Hermansson
skall ge svar på de frågor som jag
hade räknat med att få ställa direkt till
statsrådet Palme.
Inledningsvis gör statsrådet en helt
riktig sammanfattning rörande de frågor
jag ställt i interpellationen. Men när
statsrådet går att besvara mina frågor,
utelämnar han en viktig del av min frågeställning,
som inte alls blir berörd i
svaret men som har sin betydelse i sammanhanget.
Mina frågor gällde, huruvida statsrådet
ansåg en sådan ändring befogad, att
expeditionsavgift icke påföres abonnent
för samtal, som vid fel- eller överbelastningstillfällen
beställs hos telefonist på
grund av att automatisk koppling är satt
ur funktion. I sitt svar talar statsrådet
enbart om överbelastningstillfällen och
nämner ingenting om sådana tillfällen
då tekniska fel uppstått på den automatiska
kopplingen, vilket tyvärr inträffar
ibland och som då medför att
abonnenten påförs en extra avgift — expeditionsavgift
— på en krona.
Statsrådet framhåller i sitt svar, att
vid de tillfällen då nätet är överbelastat
och automatiska samtal inte kan
Fredagen den 9 december 19G6
Nr 37
137
Svar på interpellation ang. expeditionsavgiften å vissa telefonsamtal, m. m.
kopplas, så bär telefonisten inte större
möjlighet än abonnenten att komma
fram utan är hänvisad till att göra upprepade
kopplingsförsök. Självklart kan
detta äga sin riktighet, men den andra
delen av frågan, vilken gäller sådana
tillfällen då samtal icke går fram på
grund av något tekniskt fel på den automatiska
kopplingen, har statsrådet inte
berört. Vid sådana tillfällen hjälper inga
upprepade kopplingsförsök, utan abonnenten
måste beställa samtalet genom
telefonist. Detta innebär också att vederbörande
abonnent får betala en
expeditionsavgift på en krona, trots att
det uppstått ett tekniskt fel och det åvilar
televerket att svara för den tekniska
apparaturens funktionsduglighet.
Jag skulle ha velat fråga statsrådet,
om inte statsrådet tycker att ett sådant
förfaringssätt är stötande. Man kräver
alltså abonnenten på en merutgift som
vederbörande inte har någon skuld till,
eftersom vederbörande inte har någon
valmöjlighet.
I de fall jag känner till har åtgärden
väckt starkt missnöje. Personligen delar
jag helt åsikten att det knappast kan
vara förenligt med god samhällsservice
och samhällsrättvisa att påföra abonnenten
denna merutgift. Den borde i sådana
fall bäras av televerket självt.
Det framhålls i interpellationssvaret
att det skulle vara administrativt och
expeditionelit besvärligt att befria abonnenten
från expeditionsavgift i sådana
fall. Det har jag ingen som helst förståelse
för. Det är ju i realiteten så, att
det för telefonisten blir enklare och
mindre arbete om hon slipper fylla i
den avi som sedan går till abonnenten.
Det måste telefonisten annars göra vid
personell koppling. Nog borde väl televerket
i rättvisans namn kunna sträcka
sig så långt, att man utfärdade bestämmelser
om befrielse från expeditionsavgift
i alla sådana fall då telefonist
konstaterar och upplyser vederbörande
uppringande abonnent om att den auto
-
matiska kopplingen är satt ur funktion
på grund av något tekniskt fel och att
hon själv måste koppla samtalet.
Vad sedan gäller min andra fråga om
taxesystemet och indelningen i stationsområden
kan man väl inte beskylla televerket
för att i alla hänseenden följa
upp de administrativa och organisatoriska
förändringar som sker i vårt samhälle.
Visserligen har televerket dragit
in många växelstationer, framför allt på
landsbygden, men de indragna stationsområdena
har man kvar som beräkningsgrund
för avgifterna, detta trots
att televerket har infört ett nytt avgiftssystem
med markeringar för s. k. lokaloch
närsamtal och trots att vi nu har
fått storkommuner som i många fall innefattar
ett flertal stationsområden med
olika avgiftsmarkering.
Genom att gränserna för stationsområdet
inte sammanfaller med storkommunernas,
belastas abonnenten där med
flera markeringsavgifter än den abonnent
som bor i tätorten, när det gäller
för vederbörande att komma i kontakt
med kommunala myndigheter, läkare,
sjuksköterskor och banker eller andra
offentliga inrättningar inom kommunen.
Då är det väl ett ganska rimligt krav
att området för lokalsamtal med enbart
en avgiftsmarkering omfattar åtminstone
hela storkommunen. Därvidlag tycker
jag att televerket snarast borde
företa en översyn, och denna önskan
vill jag nu sända över till kommunikationsdepartementet,
trots att statsrådet
Palme inte ger några som helst löften
eller besked på den punkten i interpellationssvaret.
Herr talman! Det är också några
andra frågor som jag hade velat beröra
i detta sammanhang, men eftersom jag
rimligtvis inte kan begära att statsrådet
Hermansson skall kunna svara på dem
avstår jag från det.
Jag ber bara att än en gång få tacka
statsrådet Hermansson för svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
138 Nr 37
Fredagen den 9 december 1966
§ 9
Svar på interpellation ang. tillämpningen
av bestämmelserna om
utryckningsfordon
Ordet lämnades på begäran till
Herr statsrådet HERMANSSON, som
yttrade:
Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat kommunikationsministern,
om denne vill redogöra för
principerna för tillämpningen av bestämmelserna
om utryckningsfordon,
särskilt från i interpellationen angivna
utgångspunkter. Eftersom kommunikationsministern
tyvärr ännu inte har
kommit tillbaka, ber jag att få läsa upp
hans svar även på denna interpellation.
Av vad herr Börjesson i övrigt anför
i interpellationen framgår att den direkta
anledningen till hans fråga till
mig är ett konkret fall. Herr Börjesson
torde syfta på en bilfärd i vilken en
utländsk regeringsledamot deltog. För
sådant fall gäller inte bestämmelserna
om utryckningsfordon. En kungörelse
med särskilda bestämmelser om trafik
i samband med statsbesök är i stället
tillämplig. Där föreskrivs bl. a. att förare
av polisfordon eller fordon, som
föres under ledning av polisfordon, när
det är påkallat i samband med besök
av bl. a. statschef eller medlem av främmande
makts regering, får underlåta
att följa vissa bestämmelser i vägtrafikförordningen.
Polismyndigheten skall
därvid se till att de särskilda åtgärder
vidtas som trafiksäkerheten kräver.
En sådan särskild reglering för statsbesök
behövs av olika skäl. I första
hand tänker man kanske på kortege,
vari främmande statsöverhuvud färdas.
Även i andra fall kan emellertid bestämmelser
behövas som ger förtur i
trafiken vid statsbesök. Jag vill understryka
att förtursrätten naturligtvis inte
skall användas annat än när det verkligen
behövs.
Vidare anförde:
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation.
Jag skall gärna medge att det finns
åtskilligt som förvånar mig i svaret.
Givetvis beklagar jag att det undgått
mig att regeringen den 29 juni i år utfärdade
en kungörelse med särskilda
bestämmelser om trafik i samband med
besök av statschef eller medlem av främmande
makts regering. Men jag har
kanske en förmildrande omständighet
att hänvisa till. Vägtrafikförordningen
fastställdes 1951, sedan riksdagen yttrat
sig över det förslag regeringen lagt
fram, och samma regler har gällt vid
ändringar av förordningens bestämmelser.
Men kungörelsen av den 29 juni
1966 med särskilda bestämmelser om
trafik i samband med statsbesök, vilken
på väsentliga punkter sätter den efter
riksdagens hörande tillkomna vägtrafikförordningen
ur spel, har såvitt jag kan
erinra mig kommit till utan att riksdagen
fått yttra sig.
Det är inte min avsikt, herr talman,
att diskutera den konstitutionella sidan
av denna fråga. Jag vet att jag enligt
grundlagens bestämmelser inte får göra
det i ett konkret fall som detta. Det
må dock tillåtas mig att konstatera att
denna fråga är av stort konstitutionellt
intresse, vilket för övrigt gäller alla
frågor som beröres av regeringsformens
§ 90.
Som statsrådet konstaterar i sitt svar
syftar jag i min interpellation på en
viss bilfärd, i vilken en utländsk regeringsledamot
deltog. Först i bilkaravanen
körde en polisbil med pådragna
sirener. Färdmålet var enligt uppgifter
i pressen en lunchrestaurang. Vid denna
bilfärd sattes alltså de allmänna trafikbestämmelserna
ur kraft. Då detta
givetvis innebär ett särskilt faromoment
ur trafiksäkerhetssynpunkt har jag velat
ta upp till diskussion inte det konkreta
fallet — som jag enligt grundlagen
inte får diskutera — utan företeelsen
i princip.
Det är uppenbart att man vid utar -
139
Fredagen den 9 december 1966 Nr 37
Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om utrycknings^
fordon
betandet av vägtrafikförordningen fäste
mycket stor vikt vid att man inte
onödigtvis skulle låta de allmänna trafikbestämmelserna
brytas av de särbestämmelser
som gäller för utryckningsfordon.
Detta skulle, som vägtrafikförordningen
säger, få ske endast i
trängande fall. Den kungörelse om trafik
i samband med statsbesök, som
statsrådet Palme har signerat, ger särskilda
rättigheter åt förare av polisfordon
och av fordon som föres under ledning
av polisfordon, om en utländsk
statschef eller regeringsledamot är med
på färden.
Polisfordonet är tydligen i detta fall
inte att betrakta som utryckningsfordon,
men det skall enligt kungörelsen
ha samma utrustning som ett utryckningsfordon
och få bete sig i trafiken
som ett sådant. Förare av polisfordon
i sådant ärende får enligt kungörelsen
underlåta att följa de allmänna trafikbestämmelserna.
Han behöver t. ex. inte
lämna fri väg för militärtrupp, begravningsåg
eller annan procession. Skillnaden
mellan utryckningsfordon och
polisfordon för statsbesök är, om jag
har fattat det rätt, att för utryckningsfordonet
skall särbestämmelserna gälla
endast i trängande fall, medan det inte
finns någon sådan inskränkande bestämmelse
för polisfordons färd vid
statsbesök. I kungörelsen beträffande
trafik vid statsbesök säges endast att
polismyndigheten skall tillse att de särskilda
åtgärder vidtages som trafiksäkerheten
kräver.
Herr talman! Jag kan inte underlåta
att citera vad andra laguskottet framhöll
i sitt yttrande 1951 över förslaget
till vägtrafikförordning. Utskottet sade:
»Företrädena för utryckningsfordon
innebära tvivelsutan ett betydande ingrepp
i trafikens normala gång. Med
hänsyn härtill torde ett fordon icke
böra hänföras till denna kategori utan
synnerligen vägande skäl.» Nu har polisfordon
i trafik i samband med stats
-
besök inte hänförts till denna kategori,
men de har fått de särbestämmelser
som gäller för utryckningsfordon utan,
såvitt jag förstår, de inskränkningar
som gäller för utryckningsfordon.
Statsrådet säger i sitt svar att en särskild
reglering för statsbesök behövs
av olika skäl särskilt för korteger vari
främmande statsöverhuvud färdas och
även i andra fall. Jag vill inte direkt
bestrida detta, men jag tycker att statsrådets
precisering på denna punkt är
ovanligt tunn.
Det kan dock vara lugnande — jag
vill framhålla detta — att statsrådet till
sist understryker »att förtursrätten naturligtvis
inte skall användas annat än
när det verkligen behövs». Jag noterar
detta uttalande med tacksamhet.
Jag skulle, herr talman, alldenstund
kommunikationsministern icke är närvarande
vilja skicka med en principiell
fråga med följande lydelse: Är
färd till en lunchrestaurang med en utländsk
statschef eller medlem av en
främmande makts regering att hänföra
till sådana fall, där förtursrätt verkligen
behövs?
Det finns människor som gör gällande
att man i det i pressen relaterade
fallet hade bråttom med att få se kommunikationsministerns
nya kungörelse
tillämpad i praktiken.
Jag ber än en gång att få tacka för
svaret på min interpellation.
Herr statsrådet HERMANSSON:
Herr talman! Vägtrafikförordningen
77 § innehåller en fullmakt för Konungen
att göra avvikelser från vägtrafikförordningens
regler, och det är denna
fullmakt som har begagnats när den
aktuella kungörelsen har utfärdats. Jag
kanske skulle nämna något om skälen
till att denna kungörelse har tillkommit.
Det är en internationellt vedertagen
kutym att göra på detta siitt vid statsbesök.
Vi har ansett att hövligheten
140 Nr 37 Fredagen den 9 december 1966
Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om utryckningsfordon -
kräver att vi förfar på samma sätt som
man gör utomlands. Vi har dock ansett
oss böra vara mycket försiktigare
i detta avseende; förfarandet förekommer
i mycket större omfattning i andra
länder.
Besök av denna typ syftar ofta till
att skapa goodwill för vårt land ute i
världen, och om vi brister i vad gästerna
betraktar såsom en rimlig hövlighet,
blir det självfallet inte mycket med
denna goodwill.
Dessutom vill man ofta vid sådana
besök visa gästen så mycket som möjligt
och dessutom låta honom träffa så
många människor som möjligt. Även
därvidlag kommer goodwill-synpunkten
in. Detta kan vara av betydelse för t. ex.
vår export.
Denna strävan medför emellertid
ibland att man kommer i tidsnöd och
man har vid dessa besök särskilda skäl
för att försöka passa tiderna. Misslyckas
man med detta kan det betyda en minskad
goodwill.
Detta var några av de skäl som ligger
bakom utfärdandet av kungörelsen. Det
är naturligt att även måltider ingår
i programmet när vi har utländska gäster.
Vid dessa ges det ofta tillfälle att
exempelvis träffa människor, som är
intresserade av besöket i fråga.
Herr Börjesson menar att det inte
krävs några särskilda skäl för att i sådana
fall få överträda vissa bestämmelser
i vägtrafikförordningen. Jo, det gör
det visst. Det står nämligen i början av
kungörelsen, att det skall vara påkallat
i samband med ett besök av statschef
eller representant för främmande makts
regering. Detta uttalande är gjort för
att speciellt markera att man skall vara
ytterst försiktig med att använda denna
rätt.
Jag vill än en gång understryka att
avsikten icke är att förtursrätten skall
användas annat än när det verkligen
behövs.
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag har ingalunda betvivlat
att Kungl. Maj :t har rätt att utfärda
en dylik kungörelse. Det har jag
även i mitt anförande tydligt framhållit.
Men jag frågar mig, varför man inte
tidigare har infört denna bestämmelse?
Kammarens ledamöter vet att statsministern
och även förre kommunikationsministern
Gösta Skoglund tydligen
inte känt något större behov av en särskild
reglering av dessa förhållanden
i samband med statsbesök, ty i så fall
hade en dylik kungörelse utfärdats redan
tidigare. Det var först sedan statsrådet
Skoglund dragit sig tillbaka från
taburetten som behovet av regler för,
om jag får kalla det så, Palme-körning
upptäcktes.
Herr talman! Jag har framför mig ett
brev från en f. d. polisman, och jag
skall utan att göra några kommentarer
citera vad han skriver:
»Körningen ägde rum under dagens
lugnaste trafiktimmar nämligen mellan
kl. 12—13. Buskörningens sträcka var
omkring 9 km. Sirenerna var så hårt
pådragna, att de hördes över halva sta
den.
Röda lampor påslagna till full
styrka. Enligt vad gamla erfarna kolleger,
som befann sig längs körvägen,
meddelat mig, ansåg de det vara rena
skandalen att köra på sätt som skett.
Under mina 35 år vid polisen här i staden,
och med tjänstgöringen förlagd till
stadens centrum, har jag aldrig varit
med om något liknande, såsom kollegerna
beskrivit det för mig.»
Man frågar sig: Var detta nödvändigt?
— I varje fall var det inte goodwill-skapande.
Herr statsrådet HERMANSSON:
Herr talman! Jag var inte med vid
detta tillfälle och jag kan därför inte
uttala mig om det var nödvändigt eller
inte, men jag förutsätter att den polismyndighet
som ledde denna kortege
141
Fredagen den 9 december 1966 Nr 37
Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om utryckningsfordon -
ansåg att det förhöll sig så. Vad herr
Börjesson i Falköping citerade visar,
att man i alla fall har följt kungörelsens
bestämmelser om signalering.
Det var emellertid inte så, att man
plötsligt kom på att man skulle ha en
sådan kungörelse, utan saken övervägdes
mycket länge. I själva verket togs
frågan första gången upp något av de
första åren som jag satt i regeringen. I
varje fall var det då första gången jag
var med om behandlingen av frågan. Jag
vill emellertid medge att vi varit ganska
betänksamma inför denna reglering
och tänkt oss för mycket noga. Dessutom
har vissa tekniska svårigheter
gjort att det dröjt så pass länge, men
det har ingenting med skiftet på kommunikationsministerposten
att göra.
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag ifrågasätter i alla
fall om vi verkligen, trots de förklaringar
som statsrådet Hermansson nu lämnat,
behöver en dylik kungörelse, en
kungörelse som delvis — vilket statsrådet
Hermansson också erkänt — under
vissa förhållanden kan sätta vägtrafikförordningen
ur kraft.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 10
Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av skiljedomar
i vissa internationella investeringstvister,
in. m., och
nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om immunitet och
privilegier in. m.;
statsutskottets memorial och utlåtanden
:
nr 156, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,
nr 157, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillliiggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 158, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 159, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,
nr 160, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
nr 161, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
och
nr 162, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;
bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner, och
nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);
bankoutskottets utlåtande och memorial:
nr
53, i anledning av motioner om
Fredagen den 9 december 1966
142 Nr 37
krediter för investeringar i vägmaskiner
m. m.,
nr 55, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
med förslag till bestämmelser
angående Riksdagens författningssamling
m. m., och
nr 56, angående uppskov med behandlingen
av visst till bankoutskottet
hänvisat ärende;
första lagutskottets memorial och utlåtanden:
nr
43, angående uppskov med vissa
ärenden,
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring av vissa underhållsbidrag,
dels ock i ämnet väckt motion, och
nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 16 :o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.
3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt;
andra lagutskottets memorial nr 78,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta
motioner om förhandlingsrätt för
pensionärer;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 58, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till affärstidslag
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919
(nr 426) om (lottning i allmän flottled;
samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att främja fisket i
Torne älv, och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på till
-
läggsstat I till riksstaten för budgetåret
1966/67, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.
§ 11
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från konstitutionsutskottet:
nr 365, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändring i
kommunala vallagen;
från sammansatt konstitutions- och
bankoutskott:
nr 366, i anledning av riksdagens organisationsutrednings
förslag angående
riksdagens personalorganisation;
från statsutskottet:
nr 360, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående domartjänster vid
vissa underrätter;
nr 361, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ny organisation
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;
och
nr 362, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa löneanslag
in. m.; samt
från första lagutskottet:
nr 363, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om skyldighet
för kommun att bidraga till pensionskostnad
för personal som övergått
till statstjänst; och
nr 364, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
in. m.
§ 12
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till Riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om befrielse
från riksdagsgöromålen tisdagen den 13
och onsdagen den 14 december för deltagande
i sammanträde i Paris med
företrädare för Europarådets minister
-
Nr 37
143
Fredagen den 9 december 1966
kommitté och dess rådgivande församling.
Stockholm den 9 december 1966
Gösta Bohman
Kammaren biföll denna ansökan.
§ 13
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:
herr Hedin, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående hänsynstagande till de
synskadade vid tillämpningen av vissa
trafikbestämmelser,
herr Nordgren, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående viss verkan av omläggning
av radioprogrammen,
herr Bengtson i Solna, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående begärd översyn av beräkningsgrunderna
för skatteförskott
till kommunerna,
herr Wiklund i Stockholm, till statsrådet
fru Lindström angående statliga
bidrag till resekostnader för vissa fredskårsarbetare
m. fl., samt
herr Ohlin, till hans excellens herr
statsministern angående redovisningen
av investeringar och räntabilitet inom
de offentliga företagen, m. m.
§ 14
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.10.
In fidem
Sune K. Johansson