Torsdagen den 8 december. Sid (Riksdagens protokoll 1949:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 32

8—13 december.

Debatter m. m.

Torsdagen den 8 december. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Wehtje ang. utarbetandet av en svensk frilista ...... 3

av herr Lundgren ang. utbildningstiden för gruppchefer m. m. 9
av herr Osvald ang. militära övningsmarscher inom nationalparkerna
................................................ 10

Fredagen den 9 december.

Svar på interpellation av herr Ericsson, Carl Eric, ang. materialanskaffningen
för bostadsproduktionen ...................... 20

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 10 december.

Statsutskottets memorial nr 187, i anledning av kamrarnas skilj
aktiga beslut ang. samförläggning av Södra skånska infanteriregementet
...............................................

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. förslag till lag om inlö
sen i vissa fall av rätt till gruva m. m......................

1 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Torsdagen den 8 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Ang. utarbetandet av en svensk frilista.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Wehtjes interpellation
angående utarbetandet av en
svensk frilista. Svaret, vilket omedelbart
före sammanträdet i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes
såsom bilaga A fogat vid detta protokoll.
Herr statsrådet ERICSSON erhöll nu ordet
och lämnade en kort sammanfattning
av svaret.

Herr WEHTJE: Herr talman! För herr
statsrådets utförliga svar på min interpellation
angående frilistorna framför
jag mitt tack.

Jag konstaterar, att min interpellation
har givit ett positivt resultat, i det
att, sedan den framställts, intim kontakt
knutits mellan de statliga utredningsorganen
— kommissionerna —- och näringslivets
organisationer. När interpellationen
framställdes, arbetade man på
upprättandet av de första frilistorna och
behandlade de globalavtal, som då voro
i fråga. Senare har det framkommit önskemål
om att man skulle försöka gå väsentligt
längre med frilistningen, och det
är i det sammanhanget som näringslivet
har beretts tillfälle till diskussioner med
kommissionerna. För mig har det inte
spelat någon roll, om man har använt
den enklare formen för kontakt eller om
man har inhämtat yttrandena genom att
översända formliga remisser. Huvudsa -

ken har givetvis varit, att näringslivet
har fått tillfälle att framföra sina synpunkter.

Frågan om frilistorna och själva utformningen
av systemet är, såsom herr
statsrådet också framhöll, ett svårt och
invecklat spörsmål, men just därför är
det så mycket större skäl att tillgodogöra
sig all tillgänglig sakkunskap. I samverkan
mellan kommissionerna och näringsorganisationerna
har man, som
statsrådet nämnde, kommit fram till en
frigivning av vår import i betydligt större
omfattning än som först beslutats eller
från 1 000 miljoner kronor till 1 525
å 1 550 miljoner kronor i de frilistor,
som man nu avser att lämna till Parisorganisationen.
Det är en väsentlig utökning,
som man väl inte vågat sig på
utan en gemensam ingående prövning.

Men det återstår nu att se, hur denna
första frigivning kommer alt verka, och
det återstår också en hel del, innan man
hunnit till den än fullständigare frihet,
som helt visst är önskvärd. Jag hyser
därför den förhoppningen, att regeringen
utan dröjsmål söker kontakt med näringslivet,
när framdeles frågor av denna
art bli aktuella.

För övrigt vill det synas, som om också
andra spörsmål av liknande art efter
band komma under övervägande, såsom
det nu från engelsk sida framförda
förslaget om utformande av en viss sammanknytning
av ekonomiska intressen
mellan Sverige, Norge, Danmark och
England. Det tål nog att tänka på hur
vi där skola ställa oss. Det kan ha sina
fördelar med samverkan, men det kan
också ha betydande nackdelar, om man
binder de egna intressena vid andra länders.
Det är ett spörsmål, som riksdagen
borde få tillfälle att pröva, innan man
har bundit sig. Likaså vill jag hoppas,
att näringslivet kan få tillfälle att bilda

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ang. utarbetandet av en svensk frilista,
sig en mening och giva denna till känna,
innan avgörandena träffas på punkter,
som angå vårt näringsliv.

I själva sakfrågan vill jag framhålla,
att man inom svenskt näringsliv är mycket
angelägen om att så snart som möjligt
komma över till en fri handel med
utlandet. Därigenom skulle man ha utsikt
att åter få ett fritt varuutbyte och
normala konkurrensförhållanden mellan
länderna. Detta blir av stor betydelse
för säkerställandet av en bättre försörjning
och bör också bidraga till ökad
produktivitet och snabbare framstegstakt.
En stor del av de planeringar och regleringar,
som vi ha kvar, äro uppbyggda
på den bundna utrikeshandeln, och
när denna bundenhet upphör, kommer
man att finna, att regleringarna i stor
utsträckning sakna underlag och en
del kontroller bli obehövliga eller ineffektiva.
Jag tänker då på sådana förhållanden
som varutilldelningar och kontingenteringar.
De ha vållat mycket besvär,
allt eftersom tiden runnit i väg
och vi avlägsnat oss från de förhållanden,
som utgjort utgångspunkt för deras
införande, och helt visst ha de hållit
tillbaka utvecklingen. Det har väl till
och med också hänt — om man skall
nämna några exempel — att bara en
sådan sak som tillvaron av en importkvot
har föranlett dem, som haft intressen
att bevaka, att till varje pris försäkra
sig om en andel, som kan ge dem
fördelar för framtiden, även om varorna
inte i och för sig ha behövt importeras
till vårt land. Det är ju abderitiska förhållanden,
som man får prisa sig lycklig
att vi nu ha utsikt att komma ifrån.

Det är också sannolikt, att den friare
importen kommer att medföra en ökad
konkurrens både inom utrikeshandeln
och inom landet och därmed att leda
till lägre priser på både råvaror och färdigfabrikat.
Såväl priskontroll som monopolkontroll
och liknande åtgärder få
därmed en naturlig avlösning.

Herr statsrådet har framhållit, att de
förslag till riktlinjer för uppgörandet
av frilistorna, som utarbetats i samarbete
med näringslivets representanter, ha
kunnat följas. Jag skall nu inte gå när -

mare in på de gjorda avvägningarna, då
de i stort inte tyckas bereda några svårigheter.
Livsmedelsområdet skall jag
inte alls beröra, eftersom det har behandlats
i annat sammanhang. Råvarorna
ha vållat mycket ringa bekymmer,
och man har utan ansträngningar kommit
till en frigivning av importen, som
i herr statsrådets svar angives till över
70 procent av importen från de berörda
länderna.

Statsrådet nämnde emellertid, att importen
av koks inte har kunnat frigivas
med hänsyn till subventioneringen. Det
är beklagligt, men det är ju så, att med
ett konstlat ingrepp på ett område får
man räkna med att andra åtgärder ofelbart
följa i släptåg. Jag vill i detta sammanhang
uttala förhoppningen, att
kokssubventioneringen och de regleringar
och ganska orimliga snedbelastningar
på hela bränsleområdet, som den har
medfört, snart skola kunna avvecklas.

När vi sedan komma till det avsnitt,
som rör de s. k. färdigvarorna, bör kanske
först framhållas, att importregleringarna
ju aldrig ha betraktats såsom
ett extra skydd åt svensk industri och
svenskt näringsliv. Något sådant gör
man inte heller gällande nu, utan man
är tvärtom beredd att medverka till att
de i största möjliga utsträckning skola
avskaffas. Jag vill begagna tillfället att
säga detta med anledning av att statsrådet
i sitt svar till mig också har tryckt
på det. Här är alltså en punkt, varom
full enighet råder.

Nu saknade jag i herr statsrådets redogörelse
uppgifter om hur stor del av
importen som frigivits inom respektive
branscher. Det kan ju vara av vikt att
se till, att man inte i vissa branscher
går väsentligt mycket längre än i andra.
En någorlunda jämn belastning får
väl anses vara rimlig, och vid fortsatta
överväganden vore det därför önskvärt,
att man inte i en bransch låter den vanligen
uppställda normen överstigas utan
att detta kan godtagas av branschen i
fråga.

På textilområdet liksom inom det kemiska
området har man efter vad det
synes mig ansett sig kunna gå mycket

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

långt. Också i fråga om järn och stål
skulle frilistningen bli mycket omfattande.
En detalj har jag emellertid fäst mig
vid. Smidda rör avses skola uppföras på
frilistan, men ett minst lika stort importbehov
föreligger av gjutna rör. Jag
skulle därför vilja fråga, varför de äro
undantagna från frilistningen.

Nu är det bara att hoppas, att de medel,
som vi få in på vår export, och vår
valutareserv, som var på väg att helt
tömmas den gång importregleringarna
skärptes för att skydda våra valutatillgångar,
skola räcka till för att finansiera
vår import. Valutareserven ha vi ju inte
hunnit att öka i sådan utsträckning, att
den kan tåla någon vidare åderlåtning.
Vår rörelsefrihet skulle med en alltför
liten valutareserv åter gå förlorad. Våra
förhoppningar få vi därför ställa till vår
export. Den har visserligen uppvisat en
mycket vacker ökning, men trots detta
är det inte mer än nätt och jämnt, att
vi ha fått jämvikt i vår betalningsbalans.
Det gäller därför att söka finna en sådan
avvägning, att importen inte ökar
mer än vad vi kunna betala med motsvarande
del av exporten. Det nödvändiggör
en sådan ekonomisk politik inom
landet, att vi få balans också i vår inre
ekonomi mellan tillgång och efterfrågan
och mellan produktion och konsumtion.
Utan en sådan inre balans blir det i
längden omöjligt att hålla jämvikt i vår
utrikeshandel. Statsrådet har också varit
inne på dessa linjer i det svar, som
har blivit delgivet kammaren.

Vid bedömande av riskerna för att vår
betalningsförmåga inte skulle vara tillräcklig
för en förutsedd ökad import
framhåller statsrådet, att behovstäckningen
nu i vårt land i allmänhet torde
vara så pass god, att man inte skulle behöva
befara en så stor importökning,
som tidigare hade kunnat väntas. Dessa
förhoppningar kan jag dela, men om de
komma att gå i uppfyllelse, beror helt
visst på hur utvecklingen ledes här i
landet. Ytterligare tillskott i köpkraften
kommer att även på denna punkt bidraga
till att rubba cirklarna. Likaså kommer
en bristande tilltro till penningvärdet
att verka på samma stift.

Ang. utarbetandet av en svensk frilista.

Under en övergångstid kan man, sedan
frilistningen bär genomförts, eventuellt
befara, att vissa svårigheter kunna
uppslå av olika anledningar, av vilka
några antytts av statsrådet. Jag vill peka
på några.

I en del länder finns det t. ex. dubbla
prisnivåer på vissa råvaror, och andra
liknande förhållanden kunna också verka
därhän, att man får en otillbörligt
hård konkurrens, såsom statsrådets ord
ha fallit. En annan anledning kan vara,
att det kan bli svårt att få en viss önskvärd
reciprocitet mellan länderna vid
bestämmandet av frilistor. Ytterligare en
anledning kan vara, att man måste ta
hänsyn till den efterblivna avvägningen
av vår tulltaxa för vissa varor, där man
ännu har vikttull i stället för värdetull.
Slutligen kan man tänka sig, att det kan
vidtagas åtgärder i importländerna, som
på ett eller annat sätt försvåra det friare
varuutbyte, som frilistningen åsyftar.
Dessa frågor behöva följas, och jag
förutsätter, att vederbörande myndigheter
och liandelsavtalsförhandlare få i
uppdrag att uppmärksamma dem. Eif
undanröjande av sådana svårigheter
kommer helt visst att medverka till den
handelns frigörelse, mot vilken vi
sträva.

Till sist skulle jag endast vilja framföra
en annan fråga, som hör mycket nära
samman med de hittills behandlade.
Det är frågan om exportlicenserna. När
man nu är beredd att slopa importhindren
och importlicenserna, borde man
väl också utan vidare kunna slopa kravet
på exportlicenser. Exportförbuden
borde kunna upphävas och därmed också
licensieringen bortfalla. Exportlicensieringen
innebär nämligen i mycket
stor utsträckning endast en onödig pappersexercis.

Med dessa ord får jag, herr talman,
än en gång tacka för interpellationssvaret.

Herr von HELAND: Herr talman! En
mening i statsrådets svar lyder på följande
sätt: »Den strävan till handelns
frigörelse som ligger till grund för de nu

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ang. utarbetandet av en svensk frilista,
berörda åtgärderna, är ägnad att vinna
en helhjärtad anslutning från svensk
sida.»

Jag förutsätter att det råder enighet
om denna mening, men trots detta skulle
jag vilja hemställa att man iakttar en
viss försiktighet i fråga om de åtgärder
på handelns område, som det nu gäller.
Här är det ju inte endast frilistningen
som är aktuell, utan det gäller även de
aktuella tullnedsättningarna på grund
av förhandlingarna i Annecy.

Jag skall be att kortfattat få motivera
min uppfattning om att en viss försiktighet
bör iakttagas. Jag erinrar om hur
det var efter senaste världskriget, då
man icke minst här i kammaren ständigt
och jämt höll efter regeringen, att
den skulle släppa handeln fri, samtidigt
som vi på våld håll varnande sade, att
man borde iakttaga en viss försiktighet.
Vi veta vad resultatet blev efter världskriget,
då man frigav handeln alltför
hastigt. Det är med tanke på vad som
då skedde som jag här vill upprepa varningen
och tillråda en viss försiktighet
även denna gång. Jag förstår emellertid
att handelsministern är inställd på att
iaktta en sådan försiktighet--det fram går

ju av hans yttrande. Jag vill emellertid
understryka ett par saker i det
sammanhanget.

När vi nu gå in för en hel del handelspolitiska
åtgärder för att åvägabringa
lättnader, hemställer jag att man
försöker så mycket som möjligt hålla
på reciprociteten och iakttar andra länders
åtgärder och inte går längre än de
göra. Gå vi längre, kunna vi riskera att
komma i en icke behaglig situation. Därför
har jag med tillfredsställelse sett i
svaret, att handelsministern kommer att
följa importutvecklingen. Jag finner
detta mycket viktigt.

Jag har visserligen inte hunnit läsa
det nedskrivna och nu utdelade svaret
så noga, men jag har inte kunnat upptäcka,
att handelsministern på samma
sätt utlovar att noga följa valutautvecklingen.
När man vet att exempelvis vårt
tillgodohavande av en viss utländsk valuta
ständigt växer, måste man tycka,
att denna utveckling är betänklig. Jag

hoppas därför att man vid de underhandlingar,
som här skola påbörjas i det
ekonomiska samarbetets tecken, icke
glömmer bort att risker förefinnas, att
vi kunna komma att få ett ständigt växande
tillgodohavande av denna utländska
valuta, som vi kunna få svårighet att använda.

Slutligen, herr talman, vill jag även
påpeka betydelsen av att man vid underhandlingar
med andra länder, som sälja
för oss mycket viktiga varor till högre
pris än de ha inom landet, såsom herr
Wehtje antydde, försöker komma från
denna ordning. Särskilt när det gäller
bränsleområdet kan eu sådan dubbel
prisnivå medföra en belastning för den
svenska industrien.

Jag har, herr talman, känt mig föranlåten
att efter vad som tidigare har förekommit
mana till försiktighet, samtidigt
som jag fullständigt instämmer i
handelsministerns önskemål, vilka han
gav uttryck för i den mening, som jag
citerade i början av mitt anförande.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Det synes ju råda enighet i princip
om de åtgärder som regeringen ämnar
vidtaga.

Herr Wehtje uttalade önskemål om att
riksdagen skall informeras och ges möjlighet
att behandla de här ärendena. Jag
vill då till kammarens kännedom meddela,
att det memorandum, som engelska
regeringen har sänt till svenska regeringen,
har föredragits inför riksdagens
utrikesutskott under den gångna veckan.
Jag har ingen anledning att i övrigt uttala
mig om denna framställning.

Herr Wehtje uttalade en förmodan om
att dessa åtgärder skulle leda till eu
ökad konkurrens på sälj arsidan och att
detta skulle medföra favörer för oss i
form av lägre priser, och det är klart att
hela åtgärden just syftar till att avskaffa
dessa handelshinder och därmed få
större rörelsefrihet till nytta för det
svenska folkhushållet.

Herr Wehjte beklagade att vi inte
kunde föra upp koks på frilistan, och
jag kan hålla med om att det hade sett

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

bättre ut, om vi hade kunnat föra upp
även koksen och därmed förbättrat vårt
procenttal. Nu är det emellertid så, att
staten har en prisfallsgaranti åt kolhandlarna
med hänsyn till de svängningar i
prishänseende, som förekomma på detta
område, jämte vissa andra tekniska förhållanden
som göra, att man inte kan
räkna in koksen i det här sammanhanget.
I verkligheten är det ju så, att
vi köpa praktiskt taget all den koks vi
kunna köpa. Det skulle alltså ur reell
synpunkt inte innebära någon skillnad,
om koksen uppfördes på frilistan, men
jag erkänner att det i alla fall hade varit
önskvärt. För närvarande kunna vi emellertid
inte ställa i utsikt att så kommer
att ske.

Herr Wehtje frågade vidare, varför vi
inte hade tagit med gjutna rör på frilistan.
Jag förmodar att herr Wehtje syftar
på gjutna vattenledningsrör och s. k.
muffrör. Beträffande dessa föreligger det
emellertid ett speciellt förhållande, som
vi ha ansett oss böra taga hänsyn till. Vi
ha bara ett verk som tillverkar stora
gjutna vattenledningsrör. Detta verk kom
till under krigsåren, när vi hade stora bekymmer
med försörjningen med dessa
rör. Det var enskilda företagare som startade
verket, och sedermera har äganderätten
övergått till ett konsortium. I nuvarande
läge måste detta verk arbeta med
en råvara, som ligger avsevärt högre i
pris än den råvara som konkurrenterna
arbeta med. Den omständigheten är alltså
en följd av de dubbla prisnivåerna.
Det är tackjärn som är utgångsmaterial
vid rörtillverkningen, och inom vederbörande
företag har man förklarat, att om
man får möjligheter att köpa tackjärn till
samma pris som gäller för rörtillverkningen
exempelvis i England, så har man
inte något som helst emot en frilistning
av de här varorna. Verket har en bra
utrustning rent tekniskt sett, och det
finns all anledning att tro att företaget
skall bli bärkraftigt.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden
ha vi ansett att man i den här omgången
kan viinta med frilistning av dessa
rör, allra helst som vi ändå ha nått
upp till det procenttal, som vi genom

Ang. utarbetandet av en svensk frilista,
vårt biträdande av beslutet i Paris ha
förbundit oss att komma upp till.

I fråga om den merimport, som kan
föranledas av frilistningen, är det naturligtvis
svårt att göra bestämda uttalanden.
Det är ju ingen som vet, hurudan
utvecklingen på den punkten kommer
att bli.

Nu har man här framhållit angelägenheten
av att importutvecklingen noga följes,
och herr von Heland tilläde för sin
del att utvecklingen borde följas på även
valutaområdet. Det är klart att vi komma
att följa utvecklingen även där. Huruvida
merimporten i anledning av frilistningen
kommer att stanna vid 300 å 400
miljoner kronor eller överstiga eller understiga
detta värde, det vet inte jag.
Inom näringsorganisationerna råder det
mycket delade meningar om vad utslaget
kommer att bli. En sak är emellertid
klar, nämligen att vi inte kunde föreslå
en sådan här åtgärd, om vi inte hade en
bestämd uppfattning om våra möjligheter
när det gäller att taga vissa risker,
och i det avseendet vill jag gärna framhålla,
att vår handel och våra betalningsförhållanden
i relation till de länder som
frilistningen nu gäller — alltså Marshallländerna
med undantag av Belgien,
Schweiz och eventuellt ett annat land —
äro sådana, att vi kunna taga en viss
merimport utan att det bereder oss några
särskilt stora svårigheter. Men det är
klart att detta i och för sig inte är någon
tillräcklig garanti, och det är därför som
vi ha sagt oss att det är bättre att någon
tid ytterligare följa importutvecklingen
på det sättet, att även om det sker en frilistning
av vissa varuslag, så skall vederbörande
importör ändå söka importlicens
hos vederbörande myndigheter.
Han kommer då att veta, att han får denna
importlicens utan behovsprövning och
reell granskning av ansökningen. Hans
ansökan uppfyller emellertid den uppgiften,
att den ger oss en möjlighet att
statistiskt följa med hela importen. Därigenom
få vi således en översikt över vår
import från tid till annan. Detta är en
garanti mot en sådan utveckling som
ägde rum strax efter världskriget. Jag
föreställer mig att det är den utveck -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ang. utarbetandet av en svensk frilista,
lingen som herr von Heland syftade på
i sina uttalanden.

Det är riktigt, som här har påpekats,
att effekten av de åtgärder, som ha vidtagits,
blir beroende av vilka åtgärder
andra länder vidtaga. Jag vill emellertid
peka på det förhållandet, att när vi frilistade
i första omgången, så förelåg det
inga ömsesidiga förpliktelser från de olika
staternas sida. Sådana föreligga däremot
nu, och det är därför vi kunna gå
så relativt långt. Vi veta ju att varje deltagarstat
får uppfylla denna 50 %-regel.
Det är sant att det finns en klausul som
möjliggör för ett land att komma ifrån
denna regel och alltså frilista mindre
procentuell andel av importen, men då
skall landet i fråga kunna åberopa särskilda
betalningssvårigheter. Det blir väl
en del länder som komma att göra det.
Jag tror emellertid inte att vi befinna oss
i ett sådant läge att det finns någon som
helst anledning för oss att åberopa denna
undantagsklausul.

Vi ha försökt få underrättelse om vad
andra länder ämna vidtaga för åtgärder
i frilistningsavseende. Vi hålla för närvarande
på med ett par stora handelsförhandlingar.
Men i princip innebär det
här beslutet, att man inte skulle kräva
förhandlingar på bilateral bas för detta
besluts realiserande, utan att man helt
enkelt har förbundit sig att frilista 50 %
av importen inom respektive varugrupper.
Därutöver ges det ju möjligheter att
i samband med beslutets ikraftträdande
taga kontakt med olika stater, om det
finns anledning därtill.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag
skulle först med några ord vilja beröra
koksfrågan.

Om inte subventioneringen hade tillkommit,
hade man väl kunnat gå samma
väg som man har gått beträffande kolet
och frige även kokshandeln. Därigenom
hade man kunnat undgå de olägenheter
som bli en följd av att koksen icke är
uppförd på frilista och som innebära
att vi låsas fast vid ransoneringar och
kvoteringar.

Med vad jag sade om gjutna rör åsyftade
jag just vattenledningsrören. Dessa

ha ju varit på tal tidigare, och efter vad
jag har försport ha just dessa varor varit
föremål för överväganden inom regeringen.
För ungefär ett år sedan var
det väl så, att vederbörande försörjningskommissioner
ansågo att stödåtgärderna
inte borde fortsätta. Dessa ha
emellertid nu bibehållits under ytterligare
ett år. Man får väl tänka sig att tiden
ändå någon gång är slut för ett sådant
extra skydd, och frilistningen är
väl ej avsedd tjäna protektionistiska
syften, efter vad som framgått av herr
statsrådets tidigare yttranden.

När man nu säger att behovet av
skydd beror på att man inte kan få importera
råvaror till det pris, som de utländska
konkurrenterna kunna räkna
med, så får man göra klart för sig att
det verk det här gäller aldrig har varit
baserat på import av råvaror, utan att
man avsett att använda inhemskt råmaterial.
Hur skulle det se ut gentemot den
svenska järnindustrien, om man till exempel,
därför att man finner, att Norrbottens
järnverk inte kan få koks lika
billigt som utländska järnverk, skulle
vidtaga särskilda åtgärder till skydd för
det statliga järnverkets tillverkning? Sådant
skulle ju komma att leda till alldeles
orimliga konsekvenser. Därför hoppas
jag att de fortsatta övervägandena
skola leda till att man inte får någon
belastning på folkhushåilet genom alt
man måste skydda företag eller näringar,
som inte ha ett naturligt existensberättigande
eller av annan, direkt nationell
anledning måste hållas i gång.

Med avseende på systemet med licenserna
ber jag att få förtydliga mina uttalanden
därhän, att när utfärdandet av
licenserna endast skall föregås av en
mera formell prövning, handläggningen
av licensieringsärendena och själva avfattningen
av licenserna kunna göras så
enkla som över huvud taget är möjligt.
Därigenom slipper man ju ifrån en del
av vad jag förut har rubricerat som pappersexercis
och som också i själva verket
i sin helhet är det.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Ang. utbildningstiden för gruppchefer
m. m.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Vougt hade meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Lundgrens interpellation
angående utbildningstiden för
gruppchefer m. m. Svaret, vilket omedelbart
före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga B fogat vid detta
protokoll. Ordet lämnades nu till herr
statsrådet YOUGT, som gav en kort sammanfattning
av svaret.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
får jag framföra mitt
vördsamma tack för det utförliga svaret
på min interpellation.

Jag skulle kanske ha kunnat inskränka
mig till att framföra detta tack, men
statsrådets svar ger osökt anledning till
några korta kommentarer.

Statsrådet erinrar i svaret därom, att
det betänkande, som för en tid sedan
framlades av 1948 års värnpliktskommitté,
icke var enhälligt i fråga om utbildningstiden
för gruppchefer. Fyra ledamöter
hade givit sitt stöd åt förslaget
om en förlängning, medan två ledamöter
hade reserverat sig för bibehållande av
den nuvarande utbildningstiden, nio
månader. På grund av den splittring
som sålunda präglar värnpliktskommitténs
förslag har statsrådet ansett att frågan
bör bli föremål för ytterligare undersökning.
Därvid har statsrådet vidtagit
den anmärkningsvärda åtgärden
att såsom utredningsman för att inom
departementet hiträda med vidare bearbetning
av problemet kalla en av de två
ledamöter i kommittén, som reserverat
sig mot kommitténs förslag. Även om
man icke alltid behöver hylla principen
att majoriteten har rätt, skulle det ha
förfallit naturligare, om herr statsrådet
hade kunnat begagna andra former för
utredningen.

Värnpliktskommittén bär på grundval
av militära utredningar verkställt
synnerligen noggranna undersökningar
rörande möjligheten att effektivisera

gruppchefsutbildningen, och det är först
under förutsättning att en sådan effektivisering
kommer till stånd som värnpliktskommitténs
majoritet kunnat tillstyrka
en så obetydlig förlängning av
utbildningen som med två månader. Erfarenheten
får visa, huruvida en sådan
förlängning är tillräcklig. Det förefaller
under sådana omständigheter synnerligen
tvivelaktigt — med all respekt för
herr Lindholms kunskaper i militära
ting — att utredningsmannen skulle
kunna åstadkomma en sådan rationalisering
av utbildningen, att det skulle
bli möjligt att på tillfredsställande sätt
utbilda gruppchefer på nio månader.
Det är väl ändå så, herr talman, att man
måste utgå ifrån de utbildningsmetoder,
som för närvarande finnas, och rätta
utbildningstiden efter dessa — inte efter
någon idealmetod, som man möjligen
kan komma fram till en gång i en
avlägsen framtid.

I svaret på den andra frågan — som
gällde anledningen till att statsrådet vid
remissen av 1948 års värnpliktskommittés
betänkande begärt utlåtande över
detta utom såvitt avser frågorna om utlämning
och utbildning till värnpliktigt
underbefäl — framhåller statsrådet, att
de ytterligare utredningar, som utföras
av herr Lindholm, borde vara färdiga
i så god tid, att remissyttrandena i ämnet
kunde inhämtas tillräckligt tidigt
för att ett förslag skall kunna framläggas
i samband med den planerade värnpliktspropositionen
till nästa års riksdag.
Innebär detta svar, att statsrådet
ämnar remittera värnpliktskommitténs
betänkande till de militära myndigheterna,
i vad det avser gruppchefsutbildningen,
samtidigt med det förslag, vartill
herr Lindholm eventuellt kan komma? Det

är, herr talman, såvitt jag förstår
nödvändigt att fatta beslut om gruppchefsutbildningen
redan i början av
1950 års riksdag. Även om så kan ske
och riksdagen fattar sitt beslut i enlighet
med värnpliktskommitténs förslag,
kan detta beslut — såsom -också statsrådet
framhåller i interpellationssvaret —
i praktiken icke träda i kraft förrän år
1952. Det förhåller sig nämligen så, att

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ang. militära övningsmarscher inom nationalparkerna.

ungefär 10 procent av de värnpliktiga,
vilka inskrivas hösten 1950, inrycka till
första tjänstgöring under år 1951, medan
återstående 90 procent fullgöra denna
tjänstgöring först under 1952.

Vär n p 1 i k t sk om m i tt én bär framhållit,
alt bristen på utbildade gruppchefer utgör
en mycket allvarlig svaghet för vår
armé. Möjligheten att använda en relativt
kort utbildning beror helt och hållet
på huruvida vi vid en mobilisering
ha gruppchefer med tillfredsställande utbildning.
Som jag tidigare framhållit,
kommer ett beslut i enlighet med värnpliktskommitténs
förslag i gruppchefsfrågan
att kunna träda i kraft först år
1952, även om detta beslut fattas redan
i början av nästa års riksdag, såsom jag
hoppas blir möjligt. I avvaktan på ett
sådant beslut bör man därför vidtaga
vissa provisoriska åtgärder för att redan
nu möjliggöra en tillfredsställande utbildning
av erforderligt antal gruppchefer.
Jag har mig bekant att herr statsrådet
för närvarande har ett förslag härom
under handläggning. Det finnes möjlighet
att vidtaga sådana åtgärder utan
att de militära myndigheterna svika det
s. k. löfte, som bär avgivits till de värnpliktiga
vid inskrivningsförrättningarna
i september, och det är ju viktigt att
man håller vad man lovar. Detta kan
ske så, att ett visst antal värnpliktiga vid
inskrivningsförrättningarna uttagas med
ledning av det allmänna intryck, som inskrivningsnämnden
fått av de inskrivningsskyldiga,
och få rycka in två månader
före de övriga värnpliktiga. Sedan
de särskilt uttagna värnpliktiga tjänstgjort
en månad, uttager vederbörande
befäl med ledning av de då nådda resultaten
dem, som skola utbildas till gruppchefer.
De värnpliktiga få därvid givetvis
möjlighet att i vanlig ordning söka
befrielse, om uttagningen skulle vålla
dem speciella svårigheter. Samtliga de
värnpliktiga, som ryckt in tidigare, fortsätta
sedan sin tjänstgöring, men de, som
icke uttagits till gruppchefsutbildning,
rycka ut efter nio månaders tjänstgöring,
medan de, som uttagits till gruppchefer,
fullgöra elva månaders tjänstgöring och
således rvcka ut samtidigt med huvud -

delen av årsklassen. En på detta sätt
verkställd uttagning blir visserligen icke
fullt så noggrann som den som värnpliktskommittén
föreslagit, men erfarenheterna
från inskrivningsförrättningarna
ha dock visat att man härvidlag icke
behöver räkna med något större fel,
utan kanske endast cirka tio procent.

Detta system är för övrigt ingalunda
något nytt för vår armé. Sådan uttagning
förekom, såsom herr statsrådet
känner till bättre än jag, under den tid,
då 1925 och 1936 års härordningar gällde.
Under denna tid uttogos nämligen
underbefäl och fackmän, vilka då hade
längre tid än övriga värnpliktiga, på
detta sätt, och resultatet måste i stort
sett betraktas såsom tillfredsställande.
Huvudsaken är att komma till ett positivt
resultat. Om man icke kan få det
allra bästa, får man försöka få det näst
bästa.

När herr statsrådet hänvisade till herr
Lindholms uppdrag att söka utreda de
tekniska förutsättningarna för uttagning
i en eller annan form till förlängd
tjänstgöring av de värnpliktiga som inskrivits
i höst, vill jag uttala den förhoppningen,
att detta får tolkas så, att
herr statsrådet har ett intresse för att
denna fråga kanske till en början kan
lösas genom provisoriska bestämmelser
men att dessa så snart som möjligt skola
ersättas genom en slutgiltig ändring i
värnpliktslagen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få framföra mitt tack till herr statsrådet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. militära övningsmarscher inom
nationalparkerna.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Vougt hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara jämväl herr
Osvalds interpellation angående militära
övningsmarscher inom nationalparkerna.
Svaret, vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats till

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Ang. militära

kammarens ledamöter, finnes såsom bilaga
C fogat vid detta protokoll. Herr statsrådet
VOUGT erhöll nu ordet och lämnade
en kort sammanfattning av svaret.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag ber
först att till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framföra
ett tack för det svar, som han nu har
lämnat på min interpellation.

Herr statsrådet säger att den tid, som
stått till hans förfogande, varit alltför
kort för att han skulle ha kunnat framskaffa
erforderligt material för att kunna
bedöma frågan i hela dess vidd, men
att han har för avsikt att skaffa fram
detta material snarast möjligt och sedermera
lämna svar på min fråga vid nästa
års riksdag. Detta ger mig anledning,
herr talman, att dels beklaga att min interpellation
icke framställts tidigare och
dels uttala min tillfredsställelse med herr
statsrådets beredvillighet att utreda denna
fråga. Då herr statsrådet nu också har
ställt i utsikt att kunna lämna ett svar
på min fråga vid nästa års riksdag, ber
jag att få betrakta detta uttalande som en
anmodan till mig att återkomma med interpellationen
vid nästa års riksdag. Jag
behöver därför, herr talman, i dag egentligen
inte ingå på själva sakfrågan, men
jag kan ändå inte underlåta att göra ett
par kommentarer till de uttalanden, som
herr statsrådet har gjort.

Då det i statsrådets svar bl. a. säges,
att jag skulle ha framhållit, att en övningsmarsch
av här ifrågavarande karaktär
kan genomföras utan åsidosättande
av bestämmelserna i 1909 års lag om
nationalparker, vill jag erinra om att jag
i min interpellation framhöll, att anordnandet
av övningsmarscher av detta slag
icke strider mot lagens bokstav, men väl
mot dess syfte. Anledningen till att lagen
är skriven så, att militära marscher
av detta slag genom nationalparkerna

övningsmarscher inom nationalparkerna,
icke strida mot lagens bokstav, är helt
enkelt den, föreställer jag mig, att de,
som skrevo lagen, aldrig tänkte sig att
man skulle kunna sätta i fråga att nationalparkerna
över huvud taget skulle användas
för militära övningsmarscher.

Herr statsrådet uttalar också, att det
är möjligt att vissa dispenser från lagens
förbud äro erforderliga, om en övning
skall kunna bedrivas på ändamålsenligt
sätt. Jag måste säga att detta inte bara
är möjligt, utan att erfarenheten redan
har visat, att det är absolut nödvändigt
att lämna dispens för att man skall kunna
genomföra marscher under fullt fältmässiga
förhållanden. Trots att det hade
lämnats vissa dispenser för marschen genom
Sarek och Stora Sjöfallet, kunde
denna marsch ändå inte genomföras under
fullt fältmässiga former. I lagen står
dock att dispens endast kan givas, om det
föreligger synnerliga skäl därtill. Med
den stora utsträckning som den svenska
fjällvärlden har, torde det vara ganska
svårt att finna några skäl för att lägga
en marsch just genom en nationalpark.

Herr talman! Jag ber att ännu en gång
få uttala mitt tack till herr statsrådet för
det svar, som han lämnat på min interpellation,
och för att vi på detta sätt
kunna återkomma till denna fråga vid
nästa års riksdag.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inlösen i vissa fall av rätt till
gruva m. m.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 12.06 på dagen.

In fidem
Eric Carlén.

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Bilaga A till första kammarens prot. 8/12 1949.

Till mig ha interpellationer riktats, i
första kammaren av herr Wehtje och i
andra kammaren av herr Ohlin, rörande
de åtgärder, som på svensk sida genomförts
eller komma att genomföras för att
frigöra handeln mellan de länder, som
tillhöra organisationen för ekonomiskt
samarbete i Europa, den s. k. Marshallorganisationen.
Herr Wehtje har dessutom
velat veta, varför icke näringslivets
organisationer blivit hörda när det
gällt att upprätta förslag till s. k. frilista.

Det torde vara lämpligt att, innan jag
går in på de nu närmast aktuella frågorna,
lämna en kort återblick över de
överläggningar och beslut, som i dessa
spörsmål ägt rum inom samarbetsorganisationen
i Paris och som utgöra bakgrunden
till de senaste månadernas utveckling.

Vid ett på svenskt initiativ tillkommet
möte i början av augusti mellan cheferna
för handelsavdelningarna i deltagarländernas
utrikesdepartement utarbetades
vissa förslag med syfte att åstadkomma
en friare handel länderna emellan. Dessa
förslag, som sedermera godkändes av organisationens
råd, innehöllo rekommendationer
åt länderna att dels i största
möjliga utsträckning upphäva kvantitativa
importrestriktioner genom olika varors
uppförande på frilista dels också införa
s. k. globalkvoter såsom ersättning
för bilaterala kontingenter. Enligt rådsbeslutet
skulle länderna senast den 1 oktober
underrätta organisationen, för vilka
varor från övriga deltagarländer man
upphävt kvantitativa importrestriktioner
eller infört globalkvoter och beträffande
vilka varor man vore beredd att, eventuellt
efter förhandling, i en nära framtid
skrida till dylika åtgärder. Förslaget
rörande globalkvotsystemet framfördes
från svenskt håll och stöddes bl. a. av
Danmark och Norge. I rådsbeslutet gjordes
en allmän reservation för det fall att

åtgärderna skulle visa sig medföra risk
för guld- eller dollarbetalning.

Som en följd av detta rådsbeslut har
för Sveriges vidkommande beslutats att
från och med den 1 november i år tillåta
fri import från flertalet Marshalländer av
varor, upptagna i en särskild frilista.
Därjämte har man förklarat sig eftersträva
att införa globalkvoter för ett flertal
varuslag, upptagna i en annan lista. Slutligen
upprättades två villkorliga listor,
en upptagande varor, som man förklarade
sig beredd upptaga på frilista, om
motsvarande förmåner i andra länder bereddes
svenska exportvaror, och en upptagande
varor, beträffande vilka man förklarade
sig beredd att efter förhandlingar
införa globalkvoter. De beslutade lättnaderna
gälla import från samtliga Marslialländer
utom Schweiz, Belgien och
Västtyskland. Dessa tre länder har man i
Sverige liksom i flertalet övriga länder av
valutaskäl sett sig nödsakad att tills vidare
utesluta från importlättnaderna. Å
andra sidan har det, med hänsyn bl. a.
till vårt lands pundbehållning, ansetts
lämpligt och önskvärt att medtaga samtliga
länder med pundvaluta, oberoende
av om de tillhöra Marshallgruppen. Sammanlagt
representera de varor, som upptagits
på de fyra listorna, för de berörda
ländernas vidkommande ett svenskt importvärde
år 1948 om knappt 1 000 milj.
kr. eller drygt 40 % av importen från
dessa länder. Av beloppet falla ca 250
milj. kr., eller 10 % av importen, på ovillkorlig
frilista, ca 240 milj. på villkorlig
frilista, 200 milj. kr. på den ovillkorliga
globalkvotslistan och drygt 300 milj. kronor
på den villkorliga globalkvotslistan.
Efter förhandlingar med Italien har den
ovillkorliga frilistan från och med den 1
december utökats med ytterligare en del
varor, för vilka importvärdet för berörda
länder år 1948 uppgick till ca 75 milj. kr.
Sammanlagt representerar frilistan i dess

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

nu gällande skick omkring 13 % av den
svenska importen från de ifrågavarande
staterna.

Att varor upptagits på frilista innebär
i detta fall att våra myndigheter skola vara
förpliktade utfärda importlicenser
utan begränsning och utan saklig prövning.
Det har av flera skäl ej varit möjligt
slopa det formella kravet på importlicens.
Det skulle nämligen ur administrativ
synpunkt ställa sig svårt att för
en och samma vara tillåta import från
vissa länder utan licens, medan för import
från andra länder (icke-Marshallländer)
licens erfordrades. Dessutom äga
myndigheterna vid bibehållet licenstvång
möjlighet att direkt följa utvecklingen av
importen av fria varor, så att i undantagsfall
erforderliga åtgärder i restriktiv
riktning i god tid kunna vidtagas.

Med hänsyn till den begränsade tid,
som stod till förfogande, var det icke
möjligt att i denna första omgång hinna
med en fullständig genomgång av hela
varuområdet. Man utgick också från att
de åtgärder, som genomfördes den 1 november,
skulle kompletteras allteftersom
en noggrannare utredning medhunnes.

Emellertid har utvecklingen som bekant
kommit att följa delvis andra banor
än dem man räknat med under den hittills
berörda första perioden. Vid det
rådsmöte i Marshallorganisationen, som
omkring månadsskiftet oktober—november
ägde rum i Paris, framkommo nya
och vittomfattande förslag. Det mest betydelsefulla
av dessa framfördes från
engelskt håll och gick ut på att varje deltagarland
skulle avskaffa kvantitativa importrestriktioner
för minst 50 % av sin
införsel från övriga deltagarländer. Detta
förslag lades sedermera till grund för ett
rådsbeslut av i huvudsak följande innehåll.
Senast den 15 december skola deltagarländerna
besluta om avskaffande av
kvantitativa importrestriktioner för
minst 50 % av totalimporten från andra
deltagarländer, räknade som en samlad
grupp. Härvid skall dock bortses från import
i statlig och jämförlig regi. Beräkningen
av 50 % = kvantiteten skall ske
för de tre varugrupperna livsmedel, råvaror
och färdigvaror var för sig. För
att vinna den erforderliga anslutningen

till resolutionsförslaget visade det sig
nödvändigt att medta en undantagsklausul,
som innebär att deltagarland, som
med hänsyn till sin ekonomiska och finansiella
situation icke anser sig i stånd
att helt följa regeln, skall kunna göra
avsteg därifrån mot skyldighet att redovisa
orsakerna för organisationen. Liksom
enligt tidigare beslut finns alltjämt
möjlighet för ett land att undantaga importen
från visst eller vissa andra länder
från åtgärdernas tillämplighet. Rådsbeslutet
biträddes av den svenske utrikesministern
med förbehåll för regeringens
godkännande. Från svensk sida har därefter
ett sådant godkännande lämnats,
men man har samtidigt förutskickat att
det beträffande färdigvarorna — med
hänsyn till sådana speciella omständigheter
som anges i undantagsklausulen —
förmodligen icke blir möjligt att helt följa
50 %-regeln. I det svenska svaret har
vidare uppmärksamheten fästs på att
man i några länder bär dubbla prisnivåer
på vissa särskilt viktiga varor —
en för hemmamarknaden och en för exporten
— och att detta förhållande kan
få ogynnsamma återverkningar, då andra
länder under den nya friare ordningen
skola konkurrera med industrier i land
med lägre inre prisnivå.

Genom det nu nämnda beslutet har
globalkvotsystemet kommit att träda i
bakgrunden. Möjlighet torde visserligen
alltjämt föreligga att tillämpa detta system,
men härtill tas icke hänsyn vid
avgörandet, huruvida 50 %-regeln iakttagits.

Vår totalinförsel från övriga Marshallländer
uppgick år 1948, som skall vara
basår vid beräkningarna, till ca 2 750
milj. kr. eller ca 55 % av hela vår införsel
detta år. Från beloppet skola i detta
sammanhang avdragas ca 190 milj.
kr., som avse statlig och därmed jämförlig
import. Med utgångspunkt från
dessa tal skulle 50 %-regeln totalt gälla
en import 1948 på ca 1 280 milj. kr.
Emellertid skall som nämnts enligt rådsbeslutet
uträkningen ske i tre grupper,
särskilt för livsmedel, särskilt för råvaror
och särskilt för färdigvaror. För
livsmedel uppgick den icke statliga importen
1948 till ca 184 milj. kr., och fri -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

listan bör bär sålunda täcka 92 milj.
kr. Motsvarande tal äro för råvaror 704
resp. 352 milj. kr. och för färdigvaror
1 670 resp. 835 milj. kr. Att dessa tal
icke äro desamma som tidigare uppgivits
i dessa sammanhang beror bl. a. på
förskjutningar mellan de olika huvudgrupperna,
orsakade av nya upplysningar
från Parisorganisationen.

I fråga om livsmedel täcker den redan
gällande frilistan ett importvärde på inemot
18 milj. kr. Här räknas med att nå
något över erforderliga 92 milj. kr.
Bland varor som i andra omgången tillkomma
må nämnas tarmar, blomsterlökar,
torkad frukt och kakaobönor, kakaopulver
och kakaosmör. Svensk importpolitik
på detta område präglas ju
i mycket hög grad av hänsyn till jordbruksregleringen,
något som medför att
urvalet av de varor som skola frilistas i
ej ringa mån måst ske bland livsmedel
av mindre vikt för landets »försörjning.

Den totala importen av råvaror från
Marshalländerna uppgick, som jag nyss
nämnde, år 1948 till 704 milj. kr., och frigörelsen
av importen borde sålunda avse
ett värde av minst 352 milj. kr. Därvid
har dock icke medräknats det varmvalsade
järnet, som enligt en preliminär
uPPgift från samarbetsorganisationen
bör föras till råvarorna. Från svensk
sida har man hävdat att denna vara i
stället skall inräknas bland färdigvarorna,
och så har även skett vid det svenska
utredningsarbetet.

Redan tidigare ha råvaror frigivits,
som representera ett importvärde av
166 milj. kr. Det har glädjande nog visat
sig möjligt att här gå rätt långt, och man
hyser förhoppningar om att kunna friställa
något över 73 % av hela importen
från berörda länder eller varor, som representera
ett värde av omkring 515
milj. kr. De största posterna utgöras av
kol, bensin och brännoljor, vilka tillsammans
svara för ett importvärde på
omkring 230 milj. kr. Vidare må nämnas
tackjärn, en del metaller och kemiska
råvaror samt ull. Jag hade hoppats,
att det skulle visa sig möjligt att
även frigiva importen av koks, vilken
1948 uppgick till ca 125 milj. kr., men
av olika skäl, som sammanhänga bl. a.

med den beslutade subventioneringen,
•statens prisfallsgaranti gentemot lagerhandeln
och prisutjämningen för åstadkommande
av enhetligt pris, har detta
stött på svårigheter, som ej för ögonblicket
kunnat övervinnas.

De tal, som jag nyss nämnde i fråga
om färdigvaror, voro för den totala enskilda
importen 1 670 milj. kr. och för
50 %-rcgeln 835 milj. kr. Gällande frilista
upptager färdigvaror motsvarande
ca 170 milj. kr. De hittills föreliggande
preliminära utredningsresultaten tyda
på att vi även beträffande denna grupp
skulle kunna frigöra importen i ungefär
önskad omfattning. Jag vågar i varje fall
räkna med alt man icke skall behöva
aberopa vår tidigare anmälda reservation
på denna punkt. Den tveksamhet,
som här gör sig särskilt gällande, hänför
sig i främsta rummet till risken av
alltför betydande importökningar vid fri
import. En vägledande synpunkt vid
varuurvalet har därför varit att tills vidare
utesluta sådana varor, beträffande
vilka en ur synpunkten av vårt betalningsläge
bekymmersam importökning
anses sannolik. I övrigt har man främst
eftersträvat att lösgöra importen av försörjningsviktiga
varor.

Det värdemässigt sett största varuområde,
som man nu tänkt frigiva, är textilområdet.
Sammanlagt skulle på detta
område — utöver de industrigarner som
redan äro fria — ytterligare frigivas import,
svarande mot ett värde 1948 av
över 250 milj. kr. Sammanlagt skulle värdet
av den frigivna textilimporten härigenom
täcka över y3 av den enligt 50 %-regeln erforderliga summan. De ur importsynpunkt
största posterna avse garner,
cellulls- och bomullsvävnader, s. k.
tops och konfektion. På maskin- och
verkstadsområdet skulle vidare importen
i denna omgång släppas fri i en utsträckning
som svarar mot ett importvärde
1948 om ca 120 milj. kr. Av elektrisk
material må nämnas generatorer,
motorer och transformatorer samt jordkabel,
vilka poster tillhopa svara mot
ett värde av 47 milj. kr. På det kemiska
området kan frigörelsen drivas mycket
långt och torde komma att täcka praktiskt
taget hela importen av kemiska

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

färdigvaror. Nu skulle för frigivning tillkomma
ca 45 milj. kr. Det förtjänar i
övrigt nämnas, att hela pappers- och
pappområdet torde komma att friges,
utan att detta väntas leda till nämnvärd
ökad betalningslastning. Ett särskilt intresse
erbjuder järn- och stålområdet.
På frilistan torde komma att medtagas
kallvalsat järn och smidda rör, som 1948
importerades för ca 36 milj. kr. Som
nyss nämnts har inför organisationen i
Paris från svensk sida hävdats att till
färdigvarorna borde räknas även det
varmvalsade järnet. Importvärdet härför
år 1948 uppgick till ca 170 milj. kr. Då vi
äro beredda att uppföra detta på frilistan,
skulle totalt sett praktiskt taget
hela järn- och stålområdet frigivas.

Med denna utgångspunkt beträffande
varmvalsat järn skulle frilistan för färdigvaror
omfatta varor till ett värde av
925 milj. kr. eller ca 55 % av importen.
Räknar man icke med det varmvalsade
järnet, blir frilistans totalsumma 755
milj. kr. Detta motsvarar 50 % av importen,
varvid dock frilistan för råvaror
ökas med motsvarande belopp.

De nu lämnade uppgifterna ge vid
handen, att vi skulle kunna frige import
till ett totalt värde enligt 1948 års
statistik av 1 525—1 550 milj. kr., vilket
motsvarar något över 30 % av vår totalinförsel
från alla länder detta år och
närmare 60 % av importen från Marshalländerna.
Inom samtliga angivna
varukatogorier skulle vi nå 50 %-regcln
och beträffande råvarorna betydligt därutöver.

De utredningar, på vilka den nyss
lämnade redogörelsen grundar sig, ha
verkställts av handelskommissionen i
samarbete med försörjningskommissionerna.
I det uppdrag, som lämnats utredningsorganen,
ha dessa anmodats att
ta kontakt med näringslivets organisationer
på olika berörda områden. Något
skriftligt remissförfarande till näringslivets
organisationer har däremot icke
medhunnits. Utredningsarbetet liar dock
bedrivits i intimt samarbete med dessa
organisationer och näringslivet i övrigt.
På grund av den publicitet, som getts
åt diskussionerna i Paris, har också från
näringslivets egen sida kontakt tagits

med utredningsorganen i olika uppkomna
spörsmål. Den direkta medverkan
från näringslivets sida, som på detta sätt
ägt rum, synes mig ha varit betydligt
värdefullare än en brådskande formell
remissprocedur och liar givit bättre möjlighet
för handel och industri att effektivt
göra sina synpunkter gällande. Det
må slutligen framhållas, att såväl försörjningskommissionerna
som handelskommissionen
bland sina medlemmar
äga representativa företrädare för näringslivet.
De insatser som näringslivets
män på olika vägar gjort i utredningsarbetet
ha i hög grad underlättat
den svåra uppgift, som myndigheterna
här haft att på kort tid fullgöra.

Den strävan till handelns frigörelse,
som ligger till grund för de nu berörda
åtgärderna, är ägnad att vinna en helhjärtad
anslutning från svensk sida. Både
för de europeiska ländernas handel
i stort och ur de enskilda staternas synvinkel
måste det anses högeligen önskvärt,
att restriktionerna i utrikeshandeln
så långt möjligt avlägsnas. Uppenbarligen
är det icke för den skull säkert att
de enligt Parisbeslutet vidtagna åtgärderna
på varje punkt skola visa sig nyttiga
och väl avvägda med hänsyn till
det enskilda landets intressen. Hur det
härvidlag för Sveriges del ''kommer att te
sig kan naturligtvis i åtskilliga fall bli
beroende av utformningen av motsvarande
åtgärder i länder, med vilka vi
ha ett livligare handelsutbyte. Det har
icke varit möjligt att i större utsträckning
göra vårt ställningstagande avhängigt
av andra staters beslut. Frånsett tidsfaktorn
torde det heller icke överensstämma
med Parisbeslutets anda att mera
allmänt kräva ömsesidighet i förhållandet
mellan två enskilda länder. Detta
bör inte utesluta att förhandlingar eller
påpekanden kunna tänkas i samband
med förslagets överlämnande till Parisorganisationen.
I några fall, där genomförandet
av en frilistning uppenbarligen
betingar en viss reciprocitet och sådan
ömsesidighet efter allt att döma ej kommer
att uppnås, har man vinnlagt sig om
särskild varsamhet.

.lag har för kort tid sedan varit i till -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

fälle att i ett interpellationssvar framhålla,
att importregleringen icke bör tjäna
protektionistiska syften. Härvid omnämnde
jag emellertid också att särskilda
hänsyn måste tagas i fråga om importvaror,
berörda av jordbruksregleringen.
Vad jag sålunda anfört äger tilllämpning
även i det nu aktuella sammanhanget.
Vad jordbruksområdet beträffar
har det anmärkta förbehållet,
som jag tidigare antytt, lett till att frigörelse
av import inom gruppen livsmedel
delvis kommit att avse ur försörjningssynpunkt
mindre angelägna varor,
medan andra och kanske viktigare
livsmedel hållits utanför. Det har
emellertid ansetts angeläget att också på
andra områden än jordbrukets göra
övergången till normala handelsförhållanden
så smidig som möjligt och undvika
onödiga störningar i produktion
och sysselsättning. Detta gäller exempelvis
avsnitt, där man under en övergångstid
skulle kunna befara en otillbörligt
hård konkurrens, betingad av förhållanden,
över vilka den inhemska industrien
icke kan råda. Ett gott exempel utgöra
härvid varuområden, där exportörerna i
andra stater kunna utnyttja en lägre inre
prissättning på vissa råvaror, för vilka
tillverkarna i vårt land måste betala
ett högre importpris. Dessa förbehåll

rubba dock icke grundprincipen, att
handelns frigörelse ej får hindras av
otillbörliga skyddsönskemål. Jag har
glädjande nog för några dagar sedan
mottagit en deklaration i denna fråga
från industriens huvudorganisation, som
helt ansluter sig till de principer, vilka
av mig följts.

Vilka omedelbara resultat som vi kunna
vänta i anledning av den gemensamma
aktionen för handelns frigörelse,
är ännu svårt att överblicka. För Sverige
uppstår i första hand frågan om vår betalningsförmåga
kommer att visa sig tillräcklig
för att täcka den ökade import,
som självfallet i många fall är att förutse.
Vid bedömandet av riskerna härutinnan
bör man dock ta i betraktande att
behovstäckningen i vårt land numera i
allmänhet är så pass god att frigivandet
av importen säkerligen ej kommer att leda
till så stor importökning som tidigare
hade kunnat väntas. En betydelsefull
omständighet är vidare hur priserna
för vår export och import komma att
stabilisera sig efter devalveringen. Jag
vill dock ge uttryck för den förhoppningen
att våra exportintäkter skola visa
sig tillräckliga icke blott för att betala
den import, som vi ikläda oss genom de
nu berörda åtgärderna, utan även för ett
fortsättande på vägen mot friare handel.

Bilaga B till första kammarens prot. 8/12 1949.

I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Lundgren
till mig riktat följande frågor:

1. Vilka direktiv äro utfärdade för
den utredning, som inom försvarsdepartementet
verkställes av riksdagsman
Lindholm och majoren
Brandberg?

2. Vad är anledningen till att statsrådet
vid remissen av 1948 års värnpliktskommittés
betänkande begärt
utlåtande över betänkandet utom

såvitt avser frågorna om uttagning
och utbildning av värnpliktigt underbefäl
(gruppchefer) ?

3. Är det enligt statsrådets direktiv
som centrala värnpliktsbyrån givit
det av statsrådet åberopade löftet
till de värnpliktiga som inskrivits
innevarande höst eller om så icke
skulle vara fallet har herr statsrådet
ägt kännedom om att inskrivningsmyndigheterna
skulle giva ett
sådant löfte?

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Som interpellanten erinrat har frågan
om utbildningen av gruppchefer vid armén
ådragit sig stor uppmärksamhet.
Skilda meningar ha därvid gjort sig gällande
i fråga om nödvändigheten av en
förläggning av första tjänstgöringen för
gruppchefernas del. Viss tvekan har
även förefunnits huruvida en förlängd
tjänstgöring skall förläggas före tidpunkten
för inryckningen av de värnpliktiga
i allmänhet eller efter det dessa
avslutat sin tjänstgöring.

Det betänkande som för kort tid sedan
framlades av 1948 års värnpliktskommitté
är i fråga om utbildningstiden för
gruppcheferna icke enhälligt. Fyra ledamöter
ha givit sitt stöd åt förslaget om
en förlängning, medan två reserverat sig
däremot. Såsom interpellanten själv
framhållit är värnpliktskommitténs förslag
avgivet i augusti 1949; betänkandet
kunde emellertid på grund av dröjsmål
vid tryckningen icke överlämnas och offentliggöras
förrän i mitten av oktober.

På grund av den splittring som präglar
värnpliktskommitténs förslag och
med hänsyn till den behandling frågan
om gruppchefsutbildningens längd rönte
vid 1949 års riksdag har jag ansett detta
spörsmål böra bli föremål för ytterligare
undersökningar.

Det nu anförda kan av den ärade interpellanten
betraktas som en förklaring
till att riksdagsman Lindholm anmodades
biträda inom departementet med utredning
rörande värnpliktsutbildningen
och att han anmodades redan några dagar
innan betänkandet blivit offentligt.
Interpellanten kan häri även se ett uttryck
för en önskan från min sida att
den fortsatta utredningen skulle kunna
hedrivas med all önskvärd snabbhet. Majoren
Brandberg har utsetts att biträda
riksdagsman Lindholm efter inhämtande
av underliandsförslag från chefen för
armén.

Som ofta är fallet då ett departements
arbetskrafter tillfälligt förstärkas för behandlingen
av viss fråga utformades
inga skriftliga direktiv .för riksdagsman
Lindholm. Hans uppdrag angavs emellertid
muntligen så att frågan om gruppchefsutbildningen
borde ytterligare utredas,
närmast med tanke på möjlighe 2

Första kammarens protokoll t!H0. IVr 3Z

ten att åstadkomma större effektivitet
vid utbildningen av gruppcheferna genom
att bedriva denna utbildning avskild
från den övriga rekrytklassen för
längre eller kortare tid. Därvid borde
närmare upplysningar lämpligen inhämtas
rörande de senaste erfarenheterna
beträffande pågående gruppchefsutbildning.
Något visst antal månader för
gruppchefsutbildningens längd uppställdes
icke som ram för Lindholms uppdrag.

Den omständigheten att jag ansett ytterligare
undersökningar beträffande
gruppchefsutbildningen erforderliga var
i och för sig ett skäl att undantaga detta
avsnitt då värnpliktskommitténs förslag
utställdes på remiss. Då uppdraget lämnades
till Lindholm förutsattes emellertid
att de ytterligare utredningarna borde
vara färdiga i så god tid att remissyttrandena
i ämnet hunne inhämtas i
tillräckligt god tid för att möjliggöra ett
förslag i samband med den planerade
värnpliktspropositionen till nästa års
riksdag.

Majoriteten av värnpliktskommittén
har förordat två månaders förlängning
av gruppchefsutbildningen med inryckning
före de värnpliktiga i allmänhet. Vidare
föreslås att uttagningen sker redan
vid inskrivningen och icke som nu under
tjänstgöringen. Det har tidigare vid
riksdagsbehandlingen av värnpliktskommitténs
förslag om provisorisk förlängning
av gruppchefsutbildningen framhållits,
att en övergång till det av majoriteten
nu förordade definitiva systemet
icke kunde ske förrän 1951. I själva verket
kan så ej ske förrän 1952, under vilket
år flertalet av dem som inskrivas
vid nästa inskrivningsförrättning inrycka
till tjänstgöring. Detta således alldeles
oberoende av det av interpellanten åberopade
»löftet» till de hösten 1949 inskrivna
värnpliktiga. Detta löfte utesluter
däremot möjligheten av att ålägga
hem som inskrevos hösten 1949 förlängd
tjänstgöringsskyldighet. Av dessa värnpliktiga
inrycka ett fåtal 1950 och flertalet
1951. Härom må följande framhållas.

Vid inskrivningarna anordnades inskrivningsprov
i enlighet med en av

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

centrala värnpliktsbyrån utarbetad instruktion
(instruktion för provledare).
Valda delar av denna instruktion uppläsas
för de värnpliktiga omedelbart före
provens påbörjande. Bland annat meddelas
då, att »den som maskar i provet får
varken kortare eller lindrigare tjänstgöring
utan riskerar i stället att få en sämre
placering, som han uteslutande har
sig själv att tacka för». Jag vill vidare
framhålla att värnpliktsbyrån — med
anledning av vissa uppgifter i pressen
sommaren 1948 att värnpliktskommittén
avsåge föreslå uttagning till befälsutbildning
redan vid inskrivningen med ledning
av inskrivningsprovet — strax före
höstinskrivningarna utfärdade en skrivelse,
däri det särskilt påpekades att uttagning
till förlängd tjänstgöring grundades
på under tjänstgöringen ådagalagd
lämplighet.

Om vad sålunda förekommit erhöll
jag kännedom först i samband med de
undersökningar som Lindholm vid fullgörandet
av sitt uppdrag vidtog i syfte
att utröna de tekniska förutsättningarna
för uttagning i en eller annan form
till förlängd tjänstgöring av dem som inskrivits
i höst.

Jag vill bär icke underlåta att framhålla
att centrala värnpliktsbyrån betecknat
ett inkallande av dessa värnpliktiga
till förlängd tjänstgöring med inryckning
två månader före övriga värnpliktiga
som »ett klart löftesbrott» och
till yttermera visso ansett sig böra framhålla,
att de konsekvenser ett »löftesbrott»
kunde komma att medföra nogsamt
borde beaktas.

För mig står det klart -— och denna
uppfattning kan jag icke rygga — att en
ytterligt ödesdiger rubbning av förtroendet
för statsmakternas utfästelser skulle
inträffa om en uttagning till förlängd
tjänstgöring nu skedde med ledning av
de i år genomgångna inskrivningsproven.
Det löftesbrott, som centrala värnpliktsbyrån
varnat för, skulle framträda så
mycket starkare som byrån detta år särskilt
fäst uppmärksamheten vid att uttagning
till förlängd tjänstgöring liksom
hittills skulle grundas på under tjänstgöringen
ådagalagd lämplighet. Det är
skäl att antaga att detta i åtskilliga fall
föranlett en vädjan till de värnpliktiga
att icke »maska» vid besvarandet av
proven.

Med anledning av interpellantens tredje
fråga vill jag här endast uttala att
instruktionen för provledare utarbetats
inom centrala värnpliktsbyrån, som därvid
utformat utfästelsen att inskrivningsproven
ej påverka tjänstgöringens
längd.

Jag vill slutligen framhålla att, då en
övergång till den av värinpliktskommitténs
majoritet förordade förlängda utbildningstiden
kan ske först 1952, det
måste anses så mycket mer motiverat
att de inom departementet igångsatta undersökningarna
rörande möjligheterna
att effektivisera utbildningen fullföljas.
Jag vill i detta sammanhang även betona
angelägenheten av att de militära myndigheterna
liksom hittills eftersträva att
inom den nu tillmätta utbildningsramen
åstadkomma bästa möjliga resultat.

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Bilaga C till första kammarens prot. 8/12 1949.

I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation bär herr Osvald
till mig riktat en fråga, huruvida
jag anser det lämpligt att militära övningsmarscher
företagas inom nationalparkerna
och, om så icke är fallet, huruvida
jag har för avsikt vidtaga åtgärder
för att förebygga en upprepning av företagen
dylik övningsmarsch.

Såsom interpellanten framhållit kan en
övningsmarsch av bär ifrågavarande karaktär
genomföras utan åsidosättande av
bestämmelserna i 1909 års lag om nationalparker.
Det är emellertid möjligt att
vissa dispenser från lagens förbud äro
erforderliga om en övning skall kunna
bedrivas på ändamålsenligt sätt. I lagen
har föreskrivits att dylika dispenser skola
kunna beviljas om det ändamål som
skall tillgodoses är förenligt med nationalparkens
avsedda syfte eller om synnerliga
skäl därtill föreligga.

Ytterst blir således frågan huruvida
nationalparkerna skola undantagas från

militär övningsverksamhet beroende på
en avvägning mellan de olika intressen
som här stå emot varandra. Det bär icke
varit möjligt att på den korta tid som
stått till buds erhålla underlag för att
bedöma ett problem av den principiella
räckvidd varom bär är fråga. Det är
emellertid min avsikt att snarast möjligt
införskaffa materiel hänutinnan från
vederbörliga myndigheter och institutioner.

Jag kan sålunda för dagen icke lämna
annat svar på interpellantens fråga än
att jag är villig att ägna spörsmålet om
nationalparkernas utnyttjande såsom militärt
övningsområde all tillbörlig uppmärksamhet
men att jag först i början
av 1950 beräknar kunna taga ställning
till detta problem.

Jag kan sålunda inte förrän under nästa
riksdag i full omfattning lämna svar
på de frågor som interpellanten önskat
ställa under belysning.

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Fredagen den 9 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Ang. materialanskaffningen för
bostadsproduktionen.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
Sköld hade tilkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Carl Eric Ericssons
interpellation angående materialanskaffningen
för bostadsproduktionen.
Svaret, vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats till
kammarens ledamöter, finnes såsom bilaga
fogat vid detta protokoll. Herr statsrådet
SKÖLD erhöll nu ordet och lämnade
en kort sammanfattning av svaret.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Sköld för att han besvarat den interpellation,
som jag för några veckor sedan
ställde till statsrådet och chefen för folkhusliållningsdepartementet.
Jag skall särskilt
be att få tacka för att jag beretts
tillfälle att ta del av svaret i så god tid
i förväg — jag fick det redan tidigt i går
eftermiddag —* att jag noggrant kunnat
studera inneliåUet i detsamma.

Bakgrunden till min interpellation baserar
sig — vilket ju framgår av själva
interpellationen — på den bostadsbrist,
eller man kanske kan säga bostadsnöd,
som för närvarande råder i vårt land.
Det har ju visserligen i pressen under
den sista tiden emellanåt synts blänkare
om att denna bostadsbrist skulle ha gått
tillbaka, men jag tror inte man haft någon
känning av det i det verkliga livet.
En sådan tillbakagång finns i tidningarna,
men inte i verkligheten.

Jag har vid min kontakt med människor
i det praktiska livet fått den uppfattningen,
att de som drabbas mest av
denna bostadsbrist äro människor till -

hörande den lägre medelklassen och arbetarklassen.
De som äro välsituerade
och följaktligen ha tillgång på pengar ha
ju i regel möjligheter att på ett eller annat
sätt skaffa sig en bostad, liksom de
fattigaste i samhället, vilka genom statens
eller kommunens förmedling ju kunna
beredas bostäder, hurudana de nu äro.

Jag vill nämna ett enda exempel för
att illustrera den svåra situation, som
för närvarande råder på bostadsmarknaden,
ett exempel av de många, som jag
har träffat på i min verksamhet. Det gäller
två systrar, präktiga och duktiga
människor, som äro anställda såsom kontorister
i ett mig mycket närstående företag.
De bo hos sina föräldrar, som ha
en liten enrumslägenhet någonstans på
Söder. En familj av den omfattningen
kan ju nödtorftigt reda sig i en lägenhet
av denna storlek, även om det är besvärligt.
För något år sedan gifte sig den ena
av dessa flickor, men de nygifta kunde
inte få någon bostad, utan mannen måste
flytta in i samma lilla våning. Efter någon
tid fingo de ett barn. I denna enrumslägenhet
bodde alltså två äldre, ett
yngre par med barn och en ogift flicka.
Denna flicka skulle för resten också gifta
sig. Hon hade varit förlovad i flera år,
men kunde på grund av omöjligheten att
få bostad inte göra detta. Man förstår vad
detta innebär för de människor som råka
i denna situation. Ett sådant förhållande
är ju inte enbart skadligt för de
personer, som det drabbar, utan träffar
djupt ner i samhället på många olika
sätt. Det förhindrar familjebildning, och
det bidrar till att skapa uppfattningar
om vårt samhälle, som inte äro nyttiga
för samhället och dess bestånd.

Mot denna bakgrund sett får man inte,
anser jag, underlåta någonting för att
undanröja orsakerna till detta missförhållande.
Jag förstår mycket väl att det
är svårt för dem som ha att dirigera
denna verksamhet, och det är ju i sista

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32.

Ang. materialanskaffningen för bostadsproduktionen.

hand regeringen, som skall ordna med
byggnadstillstånd och med licenser för
anskaffande av byggnadsmaterial på ett
tillfredsställande sätt i nuvarande läge.
Men om licenserna för själva byggandet
komma i otakt med licenserna för materialtilldelningen
i övrigt, är det något
fel. Det är det felet jag med denna
interpellation velat påtala.

En fråga som jag särskilt fäst mig vid
är — såsom statsrådet också omnämnt
i sitt svar — frågan om tillgången på radiatorer.
Dessa spela ju en mycket stor
roll vid byggandet av ett hus. Jag tror
man kan våga påståendet, att myndigheterna
härvidlag inte ia,kttagit allt som
bort iakttagas för att få eu bättre takt
i tillverkningen. Jag tycker nog också,
när jag läst igenom statsrådets svar, att
ingenting i delta svar jävar den uppfattningen.
Statsrådets svar innehåller till
största delen en förklaring över orsakerna
till det rådande förhållandet, och
uppgifterna i svaret äro givetvis riktiga
och sanna, men jag har en känsla av
att det inte innehåller hela sanningen.
Det är för att ange vad jag grundar denna
uppfattning på, som jag egentligen,
herr talman, har begärt ordet.

Jag har här gjort upp en liten promemoria,
som är baserad på uppgifter jag
fått dels från byggmästare och dels från
radiatorfabrikanter. Dessa senare äro ju
parter i målet och ha följaktligen en ensidig
uppfattning — det är jag fullt
medveten om — men man kan nog inte
lämna deras uppfattning å sido.

Det är påtagligt att tillgången på radiatorer
i första hand är beroende på
plåttilldelningen. Det framgår också av
statsrådets svar. Svårigheterna att erhålla
plåt började emellertid tidigare än
vad statsrådet uppgivit. De började
nämligen under kriget så lidigt som år
1942. År 1943 infördes genom industrikommissionens
försorg en viss form av
fördelning mellan de olika radiatorfabrikerna
av den plåt, som var dessa fabriker
tilldelad. Jag kanske i detta sammanhang
bör nämna, att radiatorfabrikanterna
äro organiserade i ett samorgan,
som omsluter ungefär 85 procent
av dem, medan 15 procent alltså stå

utanför. Under åren 1946 och 1947 fingo
dessa radiatorfabriker sammanlagt en
tilldelning av ungefär 2 000 ton plåt per
månad. Därefter har det skett en successiv
minskning i plåttilldelningen, beroende
delvis på att man tillåtit en inhemsk
fabrikation av plåtprodukter,
som tidigare inte producerats i landet.
Den eftersläpning beträffande radiatorerna,
som blev en följd härav, har sedermera
ökat under hand, till stort men
för byggnadsproduktionen.

Man frågar sig vilka motiv som fått
inverka hämmande på tillverkningen av
en så viktig produkt som radiatorer. Det
är ju dock så att när man bygger ett
hus kan man mycket väl undvara exempelvis
badkar, även om det är en utomordentligt
nyttig och god sak, men man
kan inte i ett land med vårt klimat bygga
ett hus utan radiatorer, såvida man inte
vill sätta in kakelugnar, men det gör
man ju inte i ett modernt hus, där man
avsett att ha centralvärme. Nu har man
emellertid tillåtit, jag kanske skulle kunna
säga uppmuntrat, en badkarstillverkning
i relativt stor skala, vilket gjort att
plåttilldelningen för radiatortillverkning
avsevärt minskat, ehuru plåten från början
varit avsedd för sådan tillverkning.
Detta förhållande är så mycket mera
egendomligt som det enligt uppgift —
jag kan inte säga detta av egen erfarenhet,
men jag har siffrorna från såvitt
jag förstår trovärdigt håll — numera
har uppstått ett överskott i fråga om
badkar av ungefärligen 10 000 stycken.
Ändå är det en tilldelning för detta ändamål
på ungefär 5 000 ton plåt. Samtidigt
ha vi eu kraftig eftersläpning, när
det gäller tilldelningen av plåt för tillverkning
av radiatorer, vilket haft till
följd att man fått lov att stoppa byggen
och avskeda folk, med alla de nackdelar
som detta i olika avseenden för med sig.

En annan sak, som man kanske heller
inte har tagit tillbörlig hänsyn till, är
fabrikationen av pannor. Därvidlag var
förhållandet detsamma under kriget.
Man har på detta område legat ganska
mycket efter. Nu är i stället förhållandet
det motsatta, nämligen att man har
ett överskott på pannor. Såvitt jag vet

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Ang. materialanskaffningen för bostadsproduktionen.

och såvitt mina sagesman känna till saken,
har detta icke föranlett någon ändring
i tilldelningen till pannfabrikerna.

Herr statsrådet nämnde såsom den
kanske viktigaste anledningen till den
uppkomna situationen, att man varit
nödsakad att få til! stånd en export av
plåt. Jag kan ju inte bedöma vilket av
dessa båda behov — om man alltså väger
behovet av export mot behovet av
bostadsbyggande — som är det mest angelägna
att tillgodose. Det är alldeles
klart att den som har hand om rikets finanser
förstår den saken mycket bättre
än vad vi utomstående göra, men det
förefaller onekligen egendomligt, att
man först exporterar plåt, som tidigare
använts för detta speciella ändamål, och
sedan sätter i gång med eu import för
samma ändamål. Det förefaller mig vara
en opraktisk anordning, och jag vill
ifrågasätta, om detta förfaringssätt från
regeringens sida är riktigt och i överensstämmelse
med de intressen, som
man anser att regeringen har att företräda.

Jag förstår att statsrådet Sköld är upptagen
på annat håll och snart måste lämna
denna kammare, och därför skall jag
i det följande endast uppehålla mig vid
några punkter i statsrådets svar. Radiatortillverkarnas
ringa intresse för att använda
importerad plåt siiges i interpellationssvaret
bero på »att den svensktillverkade
plåten betingat och fortfarande
betingar ett lägre pris än den utländska
plåten». Så är det nog inte — i varje fall
göres detta gällande av radiatorfabrikanterna.
Prisskillnaden är visserligen en
medverkande faktor, men den väsentliga
anledningen till att man föredrar den
svenska plåten är att den just när det gäller
radiatortillverkningen är lämpligare
än den utländska. Den belgiska plåten är
hård och ganska dålig och spricker lätt,
då den bearbetas i de pressar som användas
vid framställningen av radiatorer.
Det är i första hand av denna anledning
man anser, att den svenska plåten helst
borde reserveras för tillverkningen av
radiatorer.

I slutet av interpellationssvaret lämnas
en del uppgifter om utsikterna för radia -

tortillverkningen under tiden december
1949—mars 1950. Det säges, att fabrikerna
fram till den 1 april 1950 böra kunna
framställa »omkring 895 000 radiatorer».
Behovet av färdiga radiatorer under samma
tid anges till »omkring 850 000 m2»,
och jag förmodar att också den först
nämnda uppgiften — 895 000 radiatorer
— egentligen skall vara »895 000 nr radiatorer».

Statsrådets uppfattning, att den rådande
eftersläpningen i fråga om radiatorleveranserna
torde »kunna vara i stort
sett inhämtad omkring den 1 april 1950»,
måste enligt radiatorfabrikanternas mening
anses vara mycket optimistisk. Fabrikanterna
ha ju vissa förutsättningar
att bedöma situationen, och de räkna
med att eftersläpningen i bästa fall skall
kunna vara inhämtad i slutet av maj månad
1950.

Slutligen vill jag också i korthet nämna
några siffror för att över huvud taget
belysa produktionen av radiatorer i landet,
något som bör ha sitt intresse då
man ser på denna fråga. Den erforderliga
produktionen anges till 1 500 000 nr radiatorer
per år, och eftersläpningen är
för närvarande 400 000 nr, alltså omkring
25 procent. Eftersom 12,5 kg plåt
åtgå för framställningen av en kvadratmeter
radiator, kan eftersläpningen l
fråga om plåtleveranserna uppskattas till
5 000 ton. Plåttilldelningen var under
åren 1946 och 1947, såsom jag tidigare
har nämnt, omkring 2 000 ton per månad,
men minskades under år 1948 till 1 600
ton och under år 1949 till 1 300 ton per
månad. Enligt uppgift, som radiatorfabrikanterna
fått, skulle plåttilldelningen
under nästa år komma att minskas till
500 ton per månad. I viss grad motverkas
givetvis denna nedgång genom import.
Statsrådets uppgifter om importen
av belgisk radiatorplåt överensstämma
med de uppgifter jag har fått. För tiden
till och med april månad 1950 beräknas
denna import till ungefär 4 700 ton, och
för tiden därefter har ställts i utsikt en
import av ungefär 7 000 ton. Den månadsproduktion
på ungefär 150 000 kvadratmeter,
som man normalt behöver för
att fylla behovet, är emellertid enligt ra -

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32.

Ang. materialanskaffningen för bostadsproduktionen.

diatorfabrikanternas uppfattning inte
tryggad.

I slutet av sitt svar uttrycker statsrådet
den förhoppningen, att de av regeringen
vidtagna åtgärderna skola leda till att eftersläpningen
bringas ur världen. Jag har
ingen högre önskan än att den förhoppningen
skall gå i uppfyllelse. Då fordras
emellertid att man från vederbörande
myndigheters sida försöker att i praktiken
hålla, vad man här på papperet har
lovat.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Ericsson medgav ju, att han här
i stort sett framförde radiatorfabrikanternas
synpunkter. Man kan av detta
dra den slutsatsen, att det bara var den
ena sidan av saken som blev belyst i
herr Ericssons anförande.

Jag tror inte det är rättvist att säga,
att de statliga myndigheterna ensamma
ha skulden till den rådande eftersläpningen
i radiatorleveranserna.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
den inhemska produktionen av järnplåt
för sådana här ändamål är mycket begränsad.
Därför kunna vi inte reda oss
med den inhemska produktionen, utan
måste också importera plåt. Men då är
det ju inte möjligt att tänka sig, att fabrikanterna
inom ett område skulle få
den förmånsställningen, att hela deras
''behov av plåt täcktes genom leveranser
av svensk plåt. Även tillverkarna av värmeradiatorer
höra helt naturligt få ta
sin anpart av den plåt, som måste importeras.

Anklagelsen, att myndigheterna ha
medgivit en viss tillverkning av plåtbadkar,
låter ju mycket bra, men jag vill
säga att den tillverkningen icke har sådan
storleksordning att den påverkar
framställningen av radiatorer. När emellertid
tilldelningen av svensk plåt för
(ten tillverkningen på sin tid bestämdes,
var det ju ännu svårare att förse de nybyggda
lägenheterna med badkar än
med radiatorer. Badrummen fingo ju stå
utan badkar långa tider, medan däremot
värmeanläggningarna kunde färdigställas
i rätt tid. Det är därför ganska na -

turligt att man gjorde en ansträngning
för att genom tillverkning av plåtbadkar
så vitt möjligt minska bristen på badkar.

Jag måste för min del vidhålla, att
orsakerna till att vi fått eu ny eftersläpning
i fråga om radiatorer och icke lyckats
inhämta den gamla eftersläpningen
äro att söka i svårigheterna vid uppgörandet
av importprogrammet för år
1949. För att åstadkomma halans i utrikeshandeln
måste importen minskas i
hög grad. Vad beträffar importen av
järn, ansågs det att minskningen borde
vara ungefär 100 000 ton. Samtidigt gick
man in för eu minskning i produktionen
av nya bostäder. Det var (icke så få lägenheter
som genom denna nedskärning
slopades, och man räknade då givetvis
med att också kunna minska plåttilldelningen
till radiatorfabrikerna med en
kvantitet, motsvarande ''bortfallet av lägenheter.
Därvid lyckades man emellertid
inte rätt beräkna, vid vilken tidpunkt
lägenheterna skulle bli färdiga för inflyttning.
Ett större antal lägenheter
blevo färdiga för inflyttning tidigare än
man hade räknat med, och följden av
detta bär blivit att plåttilldelningen till
radiatorfabrikerna visat sig otillräcklig.
Beräkningar förelågo redan i slutet av
förra året, och åtgärder voro faktiskt
vidtagna för att eftersläpningen på detta
område skulle vara inhämtad i början
av sommaren 1949, men felbedömningen
när det gällde tidpunkten för lägenheternas
färdigställande bär gjort att situationen
bli vi t eu annan.

Nu ha vi emellertid, såsom jag här har
redogjort för, vidtagit nya åtgärder, som
jag hoppas skola visa sig effektiva. Vi
sträva efter att ge en tillräckligt stor
plåttilldelning för att behovet av radiatorer
skall kunna tillgodoses.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Det är en sak i herr statsrådets
sista anförande, som ger mig anledning
att säga några ord.

Herr statsrådet ansåg, att man inte
kunde reservera den svenska plåten för
tillverkning av ett visst slag, under det
att annan tillverkning skulle hänvisas

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Ang. materialanskaffningen för bostadsproduktionen.

till a.tt använda utländsk plåt. Det avgörande
för den frågan bör enligt min mening
vara, d vilken utsträckning de olika
konsumenterna för sin tillverkning äro
beroende av att ha tillgång till den
svenska plåten. Fabrikationen av plåtbadkar
ställer ju inte sådana krav på
plåtens kvalitet, som man måste uppställa
i fråga om den plåt som skall pressas
till radiatorer. Därför tycker jag nog
att man bär anledning att ge radiatorfabrikerna
full tilldelning av svensk
plåt, även om det skulle behöva ske på
bekostnad av plåttilldelningen till andra
konsumenter, som utan större svårigheter
kunna använda utländsk plåt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Justerades protokollet den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 397, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 398, till Konungen i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen
den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen av
aktiebolags vinstmedel.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och första lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 399, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående nya grunder för avlöningen
av präster m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Föredrogs och bordlädes ånyo andra
lagutskottets utlåtande nr 35.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 187, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning angående
samförläggning av Södra skånska infanteriregementet
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.30 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32.

Bilaga till första kammarens prot. 9/12 1949.

Herr talman!

Med kammarens tillstånd har herr Carl
Eric Ericsson frågat chefen för folkhushållningsdepartementet
vilka åtgärder
statsrådet ämnade vidtaga i syfte att förhindra
onödiga förseningar i bostadsproduktionen
på grund av materialbrist.

När jag nu i samråd med chefen för
folkhushållningsdepartementet besvarar
denna fråga får jag anföra följande.

Sedan kriget har under en följd av år
en avsevärd brist på byggnadsmaterial
gjort sig gällande, till följd av omständigheter
som torde vara allmänt kända och
som jag i varje fall inte här skall ingå
på. Jag vill endast erinra om att denna
knapphet på byggnadsmaterial, som
framträtt i fråga om tegel, cement, armeringsjärn,
rör och mycket annat, förorsakade
en ökning av byggnadstiderna
med en fördyring av byggnadskostnaderna
som oundviklig följd. Det förtjänar i
detta sammanhang nämnas att byggnadstiden
för bostadslägenheter, som omedelbart
efter kriget beräknades uppgå till
omkring 8 månader, vid mitten av 1948
synes ha utgjort drygt 13 månader. Genom
den skärpta byggnadsregleringen
och den samtidigt ökade produktionen
har på område efter område en sådan
balans kunnat uppnås mellan tillgång på
byggnadsmaterial och byggnadsproduktion,
som gjort de flesta regleringar av
användningen av byggnadsmaterial överflödiga.
Härigenom ha byggnadstiderna
på nytt kunnat minskas och utgjorde
för bostadslägenheter vid det senaste
halvårsskiftet enligt konjunkturinstitutets
beräkningar omkring 10 månader. Såsom
interpellanten särskilt framhållit äro förhållandena
emellertid fortfarande otillfredsställande
på ett område, nämligen
i fråga om radiatorer. I anslutning härtill
må påpekas att på den svenska marknaden
förekommande radiatorer i huvudsak
utgöras av svensktillverkade plåtra -

diatorer. För möjliggörande av reparation
och underhåll å äldre ångvärmeanläggningar
förekommer en ringa import
av gjutna radiatordelar från Frankrike.
Gjutna radiatorer äro numera icke föremål
för tillverkning inom landet.

Då behovet av plåtradiatorer under år
1945 visade sig avsevärt överstiga tillgången,
d. v. s. dåvarande inhemska produktion,
infördes en särskild anordning
med förtursrättsbevis. Denna anordning
innebär, att industrikommissionen å de
licenser, som berättiga till inköp av radiatorer,
anger den tidpunkt, då leverans
bör ske. Radiatorfabrikerna måste fullgöra
sina leveranser i den turordning industrikommissionen
bestämt. Den av
kommissionen föreskrivna leveranstiden
har knutits till den i byggnadstillståndet
för byggnaden angivna tidpunkten
för inflyttningsdagen. I verkligheten ha
emellertid radiatorfabrikerna icke kunnat
verkställa leveranserna till den av
kommissionen förutsatta tiden, d. v. s. inflyttningsdagen,
utan en viss eftersläpning
har hela tiden förekommit. Under
år 1947 var denna eftersläpning drygt 4
månader. Under påföljande år, då produktionen
i stort sett nådde samma omfattning
som 1947, minskade kommissionens
licensgivning, så att en återhämtning
i fråga om eftersläpningen av leveranserna
inträdde.

Uteslutet är inte att förfaringssättet
vid ansökan om tilldelning av radiatorer
före den 1 januari 1949 kan ha bidragit
till den bristande balansen mellan tillgång
och efterfrågan på denna förnödenhet.
Framställning om radiatorlicens
ingavs nämligen före nyssnämnda datum
till industrikommissionen, och även om
denna framställning åtföljdes av avskrifter
av till arbetsmarknadsmyndigheterna
ingivna ansökningshandlingar om
byggnadstillstånd fanns ingen garanti
för att radiatortilldelning i de enskilda
fallen alltid skedde till verkligen igång -

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

satta byggnadsprojekt eller till byggnadsföretag
av den omfattning som byggnadstillståndet
avsåg. Från och med 1949
upptas emellertid ansökningar om radiatorlicens
till behandling av industrikommissionen
först sedan vederbörande
länsarbetsnämnd med anteckning om tidpunkt
för igångsättning vidarebefordrat
handlingarna till kommissionen. I samband
med denna omläggning hade man
vid årsskiftet berättigad anledning att
antaga att balans mellan tillgång och efterfrågan
på radiatorer skulle vara uppnådd
under senare delen av 1949.

Att eftersläpningen emellertid inte helt
kunde inhämtas och under vissa månader
under sensommaren och hösten t. o. m.
visat en tendens att stiga på nytt sammanhänger
med följande särskilda omständigheter,
varom delvis industrikommissionen
under hand lämnat uppgift.

Tillgången inom landet av såväl
svensktillverkad som importerad tunnplåt
av handelsjärnskvalitet, vilken är utgångsmaterialet
för radiatorerna, uppgick
under år 1948 till totalt 111 200
ton, varav 90 100 ton för avsalu svensktillverkad
och 21 100 importerad. I samband
med ansträngningarna att öka landets
export ha leveranserna till exportindustrien
av bland annat tunnplåt fått
en större omfattning än tidigare. Den begränsning
av importen, som blev nödvändig
för att skapa balans i vår utrikeshandel,
kom också i större utsträckning
än man ursprungligen haft anledning att
räkna med att gå ut över järnvaror och
i viss mån plåt. Strävandena att öka exporten
och den nödtvungna importnedskärningen
ha sålunda medfört, att vissa
förseningar i leveranserna av tunnplåt
kommit att uppstå.

Härtill kommer att tillverkarna av radiatorer
varken under detta eller föregående
år ha visat något intresse för att
i sin tillverkning använda importerad
plåt ens i den omfattning importplanerna
skulle tillåtit. Skälen till denna inställning
hos radiatortillverkarna torde
vara, att den svensktillverkade plåten betingat
och fortfarande betingar ett lägre
pris än den utländska plåten.

Att ett större antal bostadslägenheter
under 1949 närmat sig inflyttningsstadiet

bl. a. till följd av tidigare igångsättning
och kortare byggnadstid, än man ursprungligen
ansåg sig böra räkna med,
kan slutligen nämnas som en ytterligare
förklaringsgrund till den under de senaste
månaderna i viss mån skärpta bristen
på radiatorer.

1 det läge, som sålunda uppkommit,
uppmanade industrikommissionen under
förra hälften av augusti månad radiatortillverkarna
att i sin produktion använda
jämväl importerad plåt. För att
tillverka radiatorer i en utsträckning,
som svarade mot dåvarande eftersläpning
i leveranserna, erfordrades ca 3 000 ton
radiatorplåt. Kommissionen utfäste sig
att genom tillstyrkan till ansökningar om
importlicenser för dylik plåt till en kvantitet
om 3 500 ton medverka till att import
skulle kunna komma till stånd. Beträffande
prisfrågan kan nämnas, att, efter
den i Belgien från och med tredje
kvartalet 1949 företagna prissänkningen
å järn och stål, det dåvarande belgiska
priset å för denna tillverkning lämplig
plåt torde ha överstigit det svenska med
endast 3 å 4 öre per kg. Då de svenska
tillverkarna av radiatorer, såsom nyss
nämnts, icke under de närmast föregående
åren använt sig av utländsk plåt,
fordrade genomförandet av den planerade
importen en hel del för dem tidsödande
förarbeten, såsom upptagande av
förbindelser med de utländska leverantörerna,
provning av den erbjudna plåten,
överläggningar med statens priskontrollnämnd
angående av den utländska
plåtens högre pris betingade högre utförsäljningspriser
m. m. Dessa förarbeten
hade vid tidpunkten för den svenska kronans
devalvering i huvudsak slutförts.
Något köpeavtal mellan de svenska köparna
och de belgiska säljarna om leverans
hade emellertid ej medhunnits.
Omedelbart efter devalveringen gjorde
kommissionen förnyade och enträgna erinringar
om nödvändigheten av att importfrågan
snarast löstes.

I konsekvens härmed har kommissionen
under november månad för radiatortillverkarna
tillstyrkt ansökningar om
importlicens, avseende tillhopa ca 4 700
ton belgisk radiatorplåt, vilken plåt nu,
efter devalveringen, betingat ett med 17

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32.

å 20 öre per kg högre pris än den
svenska.

Med Domnarfvets järnverk ha upptagits
förhandlingar, som givit till resultat,
att järnverket delvis med undanskjutande
av andra av kommissionen prioriterade
order för såväl angelägna försörjnings-
som exportbehov utfäst sig att till
och med utgången av februari månad
1950 utleverera en kvantitet om ca 4 450
ton radiatorplåt.

Från övriga järnverk kunna leveranser
påräknas för tiden december 1949
—mars 1950 om tillhopa ca 800 ton plåt.
Sammanlagt böra radiatorfabrikerna
fram till den 1 april 1950 kunna framställa
omkring 895 000 nr radiatorer. Då
behovet av färdiga radiatorer inklusive
utjämning av den rådande eftersläpningen
fr. o. m. den 1 december 1949 till och
med utgången av mars 1950 kan beräknas
till omkring 850 000 nr, torde allt -

så eftersläpningen kunna vara i stort sett
inhämtad omkring den 1 april 1950.

För att snabbare tillgodose omedelbart
föreliggande behov av radiatorer har industrikommissionen
redan i augusti månad
sökt animera till import av färdiga
radiatorer. Sålunda tillstyrktes den 29
augusti import av ett mindre parti radiatorer
från Holland. Ytterligare någon import
av färdiga radiatorer under februari
och mars 1950 torde kunna påräknas.
Möjligheterna till import av detta slag
ha emellertid såsom förut antytts visat
sig relativt begränsade.

Som framgår av redogörelsen ha sålunda
åtgärder vidtagits såväl i fråga om försörjningen
med inhemsk plåt som beträffande
import av utländsk, varför förutsättningar
föreligga för att eftersläpningen
skall vara inhämtad omkring den
1 april 1950.

Nr 32.

Lördagen den 10 december 1949.

Lördagen den 10 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
187, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
angående samförläggning av
Södra skånska infanteriregementet jämte
i ämnet väckta motioner.

Sedan kammaren bifallit utskottets
hemställan om ärendets företagande till
avgörande efter endast en bordläggning,
lades utskottets i memorialet gjorda anmälan
till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
393, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning angående samförläggning
av Södra skånska infanteriregementet.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 400, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om inlösen i
vissa fall av rätt till gruva m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning
att utskottets hemställan i utlåtande
nr 35 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.03 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 13 december 1949.

Nr 32.

Tisdagen den 13 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Åman anmälde, att han under gårdagen
åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1949. f : ''

Justerades ett protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN yttrade: Sedan vi
nu anse oss ha avslutat arbetet under
detta års riksdag, finnes anledning
konstatera, att den nyia ordningen med
begränsad tid på föråret kunnat utan
olägenhet lända till efterrättelse och att
riksdagsledamöterna fått mera tid till
disposition för andra uppgifter och även
i någon mån fritid under sommarmånaderna,
en ordning som jag tror vi funnit
tillfredsställande. Vår ständiga strävan
att medverka till lyckliga förhållanden
för land och folk mötes, som icke ovanligt
är, av svårigheter; så även i nuvarande
tid. Önskemål och beslut kunna
inte alltid realiseras i den ordning och
den takt som beräknats. Ekonomiska lagar
äro inte möjliga att komma förbi.
Sund och lycklig levnadsstandard för
vårt svenska folk önska vi; dessa önskningar
torde inte kunna tillgodoses annat
än med de gamla beprövade med -

len intensivt arbete, planlagt efter vår
bästa förmåga, samt god och klok hushållning
med allmänna och enskildas
medel.

Ledamöter ha under året lämnat sina
mandat. Ett varmt tack till dessa framföres
å mina egna och samtliga kamraters
vägnar för angenämt och gott samarbete.
Själv har jag stor anledning till
tacksamhet för åtnjutet förtroende och
för all mottagen vänlighet.

Jag tillönskar nu till sist eder alla eu
god jul och ett gott nytt år.

Detta tal besvarades av herr FÖRSTE
VICE TALMANNEN i följande ordalag:
Herr talman! Då vi nu ha avslutat arbetet
vid denna riksdag får jag till Eder
framföra mina kamraters och mitt eget
tack för det utomordentliga sätt på vilket
Ni alltid lett kammarens förhandlingar.
Utan att förtröttas har ni vid
långvariga sammanträden med skicklighet
och säkerhet fört klubban. Kammaren
bär med tillförsikt sett att den vilat
i Edra händer.

Vi önska Eder nu en god jul och ett
gott nytt år och hoppas, att de få veckor,
som återstå -tills riksdagen på nytt samlas,
skola skänka Eder vila och vederkvickelse,
samt att Ni sedan åter skall
inta Eder plats i kammarens presidium.

Herr talmannen förklarade härefter
1949 års riksdags höstsession avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
11.05 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.