Torsdagen den 7 december. Sid (Riksdagens protokoll 1950:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 33

7 december.

Debatter m. in.

Torsdagen den 7 december. Sid.

Om inrättande av en professur i landsbygdssociologi ............ 3

Lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter .... 7

Enhetsskolans ledning och lokala organisation .................. 24

Riktlinjer för lärarutbildningens ordnande .................... 55

Tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit m. m............. 61

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 7 december.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 60, ang. utredning rörande inrättandet
av en professur i landsbygdssociologi vid lantbrukshögskolan
i Ultuna ............................................ 3

— nr 61, ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisnings anstalter

m. m............................................. 7

Särskilda utskottets utlåtande nr 3, ang. vissa riktlinjer för enhetsskolans
ledning och lokala organisation ...................... 24

— nr 4, ang. riktlinjer för lärarutbildningens ordnande .......... 55

Bevillningsutskottets betänkande nr 67, ang. tillfälligt upphävande
av skatten å motorsprit, m. in............................... 61

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 405, i anledning av väckt motion
om beredande av viss ersättning åt överstelöjtnanten
M. T. Arrhén;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader för vissa
hjälpåtgärder i anledning av Surtekatastrofen; nr

407, i anledning av väckt motion
angående överlåtelse till Salabygdens
fornminnesförening av vissa Salberga
sjukhus tillhöriga områden vid Väsby
kungsgård;

nr 408, i anledning av väckta motioner
angående ytterligare åtgärder för att
i fall av behov bispringa befolkningen i
landets glest bebodda nordliga trakter;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter
in. m., såvitt propositionen avser folkhögskolorna,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens .skrivelse,
nr 112, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillfälligt byggnadsför -

bud inom vissa strandområden, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 227 och 228.

Om inrättande av en professur i landsbygdssociologi.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 60, med anledning av väckta
motioner om utredning rörande inrättandet
av en professur i landsbygdssociologi
vid lantbrukshögskolan i Ultuna.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 256 av herr Persson,
Ivar, och II: 315 av herr Ericsson
i Näs in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om en utredning, syftande
till att vid lantbrukshögskolan i
Ultuna skulle inrättas en professur i
landsbygdssociologi.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtande
av angivna orsaker hemställt, att
motionerna I: 256 och II: 315 icke måtte
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herr Tjällgren, som dock ej antytt
sin mening;

2) av herrar Bror Nilsson och Norup,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte bifalla de likalydande
motionerna I: 256 och II: 315.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Då jag tillsammans med herr Norup
vid detta utskottsbetänkande fogat en
reservation, ber jag att få säga några
ord.

4 Nr 33. Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Om inrättande av en professur i landsbygdssociologi.

Den motion, som det här gäller och
som jordbruksutskottet genom sitt föreliggande
utlåtande avstyrker bifall till,
har tvenne väsentliga syftemål. Det ena
är, att landsbygdens speciella förhållanden
bli föremål för socialpsykologiska
undersökningar av vetenskaplig kvalitet,
och det andra, att agronomerna —
de tjänstemän som i olika avseenden
och befattningar ha att sysselsätta sig
med den jordbrukande befolkningens
frågor och förhållanden — under sin tid
vid lantbruksliögskolan finge någon utbildning
och insikt i landsbygdens sociologi.
Detta mål anse motionärerna
skulle kunna nås genom inrättande av
en professur i landsbygdens sociologi
vid vår lantbrukshögskola. Det skulle
ske vid lantbruksliögskolan i Ultuna.
De hemställa med anledning därav om
en utredning i sådant syfte.

Häremot invänder nu utskottet, att
denna fråga inte fördes på tal av de sakkunniga,
som år 1947 framlade förslag
till utbyggnad av lantbruksliögskolan.
Det är riktigt. Men utvecklingen rider
fort i våra dagar, och många tecken tyda
på att landsbygdsproblemet närmar
sig en kritisk punkt och att statsmakterna
tvingas ägna detsamma såväl ett
ökat intresse som också studium. Däri
instämmer visserligen utskottet genom
att säga, att åtskilliga för landsbygden
speciella problem uppkommit, vilka påkalla
en snar lösning. Men utskottet kryper
sedan bakom humanistiska sektionen
vid Uppsala universitet, vilken har
gjort ett uttalande i ett begärt utlåtande
över motionen, vari det säges, att en
lösning vore att förstärka den sociologiska
institutionen vid Uppsala universitet
med en särskild lärarbefattning i
landsbygdens sociologi. Humanistiska
sektionen rekommenderar en blivande
utredning att taga en sådan lösning under
övervägande, men den avstyrker
icke en utredning. Mot tanken att ta ett
sådant förslag i övervägande ha varken
motionärerna eller jag någon invändning
att göra.

Utom till den humanistiska sektionen
vid Uppsala universitet har motionen
varit remitterad till lantbruksstyrelsen

och överinspektören för lantbrukets försöksväsen.
Båda dessa myndigheter tillsiyrka
motionen. Den har sålunda blivit
tillstyrkt av alla de myndigheter, till vilka
den blivit remitterad. Lantbruksstyrelsen
uttalar bland annat, att ett klarläggande
av landsbygdens förhållanden
med hänsyn till den framtida utvecklingen
nu är en fråga, som icke medger
dröjsmål. Om forskningen på detta område
säger styrelsen, att den borde inrikta
sig på att dels komplettera de
forskningar på landsbygdsproblemets
område, som för närvarande pågå inom
andra vetenskapsgrenar, med sociologiska
synpunkter, dels taga upp de speciellt
sociologiska problem, vilka hittills
icke varit beaktade. Vidare påpekar
lantbruksstyrelsen, hurusom lantbruksnämndernas
arbete med jordbruksplaneringen
aktualiserat kravet på verkliga
kunskaper inom sociologien, överinspektören
för lantbrukets försöksväsen framhåller,
att vid sidan av behovet av vetenskaplig
forskning inom landsbygdssociologien
föreligger behov av på sådan
forskning vilande undervisning. Särskilt
viktigt anser han det vara, att de blivande
agronomerna erhålla sådan undervisning.
De åtgärder, som genom agronomerna
vidtagas ute i landet, få ofta sociologiska
verkningar. Även andra yrkesgrupper,
såsom lantmätare, jägmästare,
lanthushållslärarinnor in. fl., skulle
enligt överinspektörens mening ha fördel
av viss sociologisk utbildning.

I USA ägnas dessa frågor mycket stor
uppmärksamhet. Bland dess 48 lantbrukshögskolor
finnas vid 34 dylika inte
mindre än 56 lärare med fil. doktorsgrad,
som undervisa i landsbygdssociologi.
Endast sju av de nämnda högskolorna
sakna dylika lärare.

Den oerhörda folkförflyttningen i vårt
land från landsbygden till städer och
tätorter är kanske det märkligaste, som
skett i vårt svenska samhälle på flera
århundraden, och behöver studeras. Vad
är det som gör, att landsbygdens kvinnor
inte trivas i sin gamla miljö utan
flytta till städerna? Hur tänker och känner
det folk, som blir kvar på landet, se^
dan ungdomen givit sig av? Griper dem

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Om inrättande av en professur i landsbygdssociologi.

måhända missmodets ande? Trevnaden
minskar, skattetrycket ökar. Nyligen såg
jag i en tidning, att man här i Stockholm
är bekymrad över de många unga
flickor, som komma hit utan att veta,
vad de här skola taga sig till. Vad lockar
dem hit? Det ar många, många frågor,
som på detta för oss alla livsviktiga
område kräva undersökning och svar.

•lag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till min reservation.

Häri instämde herr Persson, Ivar.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Jag
är fullt överens med föregående talare
om att landsbygden under de senaste
åren, man kan säga de senaste årtiondena,
företett omfattande, rent av revolutionerande
förändringar. Vi ha sett,
hurusom man har övergått från naturahushållning
till penninghushållning, hurusom
jordbruksorganisationerna ha
byggts upp och övertagit en hel del av
det förädlingsarbete, som tidigare skedde
inom hushållen. Detta har givetvis
medfört väsentliga förändringar i olika
avseenden. Vi ha vidare sett, hurusom
rationaliseringsarbetet har tagit ökad
fart, och från den 1 juli 1948 har ju staten
genom lantbruksnämnderna på ett
alldeles särskilt sätt också sökt underlätta
och befrämja detta rationaliseringsarbete.
Det är riktigt, som herr
Bror Nilsson säger, att landsbygden
glesställes allt mer och mer, och det
blir icke rimliga könsproportioner, därigenom
att kvinnorna flytta mer än männen,
flickorna mer än pojkarna. Att detta
skapar problem i olika hänseenden
är fullt riktigt.

•lag är också fullt medveten om att
när man i det allmänna resonemanget
fört fram förhållandena på landsbygden,
har det i stor utsträckning varit de
yttre förhållandena man talat om, men
ofta har man glömt människan, d. v. s.
man liar glömt att företa eu mera djupgående
och vetenskaplig undersökning
om varför människorna flytta eller vilka
krafter som ligga bakom detta och hur
man på olika sätt skall söka lägga förhållandena
till rätta.

Men jag har, herr talman, den uppfattningen,
att om man skall företa en
vetenskaplig sociologisk undersökning
av förhållandena på landsbygden och
hur människorna där reagera i olika
hänseenden, är det nödvändigt —• som
också utskottet påpekar — att det får
ske med hjälp av den mera allmänna
sociologien. Jag tror, att om man skall
finna orsakerna till att flickorna och
pojkarna överge jordbruket och landsbygden,
att skogsarbetarna överge skogsarbetet
o. s. v., får man inte bara se på
förhållandena i jordbruket och skogsbruket,
utan det är nödvändigt att man
också överväger, vilka krafter det är inom
städerna och tätorterna, som suga
ungdomen till sig. Jag tror, att där ha
vi en av de främsta orsakerna till att
ungdomen flyttar. Skall man få en vetenskaplig
undersökning och ett grundläggande
och djupgående sociologiskt
studium av förhållandena på landsbygden,
får man — även om den har många
säregna och särskilda problem — icke
helt isolera detta studium från den allmänna
sociologien och de sociologiska
studierna över förhållandena i städerna
och tätorterna.

Det är därför jag har kommit till den
uppfattningen, att det är av behovet påkallat,
att man mer och mer intresserar
sig för sociologiska och andra problem
ute på landsbygden och att detta samordnas
med den allmänna sociologien.
När vi nu ha en sociologisk institution
vid Uppsala universitet ser jag saken så
— och det har också utskottsmajoriteten
gjort — att det riktiga är, att det
sociologiska studiet av förhållandena på
landsbygden och kunskapsmeddelandet
därom inkluderas i denna institutions
arbete, så att det blir ett avsnitt så att
säga av den allmänna sociologiska institutionen
vid universitetet. Jag tycker,
att det skulle vara riktigare, om t. ex.
en docent vid denna institution började
specialisera sig på landsbygdens
frågor.

.lag vill också säga, att om man skall
bedriva ett sociologiskt studium av
landsbygdens förhållanden, räcker det
inte bara med att inrätta eu institution

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Om inrättande av en professur i landsbygdssociologi.

och sätta dit en eller två vetenskapsmän.
Det behövs också, skulle jag tro, ett rätt
omfattande bibliotek och en hel del annat
för att det skall bli någonting av
med denna forskning.

Nu veta vi ju alla, att det inte är
långt mellan universitetet och lantbruksliögskolan
i Uppsala. Jag skulle tro att
det mycket väl går alt ordna så, att en
docent eller professor inom den sociologiska
institutionen vid universitetet
bedriver en viss undervisning bland studenterna
på lantbrukshögskolan. Jag
tror, att detta är det riktiga. Det är enligt
min mening fel att betrakta denna
speciella sociologiska undervisning som
en agrikulturell uppgift. Den är säkerligen
mera rent sociologisk.

Herr Nilsson talade om förhållandena
i Amerika. Jag tror inte, att vi kunna
jämföra oss med ett så stort och rikt
land som Amerika med resurser långt
över våra. Jag vill påminna herr Bror
Nilsson om att vid 1948 års riksdag antogs
ett program om lantbrukshögskolans
och försöksverksamhetens upprustning.
Vi ha bara hunnit börja med att
genomföra detta program. Jag har den
bestämda uppfattningen, att har riksdagen
fattat ett principbeslut om att lantbrukshögskolan
skall byggas ut i viss
utsträckning och att forskning och försöksverksamhet
också skola utvidgas
och få större resurser, då skall detta
program först genomföras, innan man
börjar fatta principbeslut om inrättande
av nya professurer.

Jag tror också, herr talman, att om
vi skulle följa herr Bror Nilssons förslag
att tillsätta en utredning om en sådan
här professur, så skulle det ta ett
par år, innan den var färdig med sitt
förslag till regeringen och riksdagen,
och sedan skulle det dröja ännu en tid,
innan den kunde inrättas. Därför tycker
jag, att det är bättre att vi vänta något
år, så att den sociologiska institutionen
vid universitetet får utveckla sig
och på allvar kan ge sig in på dessa
betydelsefulla uppgifter.

Jag tror, herr talman, att detta är den
riktiga vägen, och därför ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD: Herr talman! Då

jordbruksutskottets majoritet har avstyrkt
föreliggande motion om inrättande
av en professur i landsbygdssociologi,
är anledningen ingalunda den,
att man inom utskottet skulle vara ointresserad
av en forskning inom landsbygdens
sociologi. Snarare har man på
flera håll uttryckt sig i mycket sympatiska
ordalag inför tanken på en sociologisk
forskning på landsbygden i betydligt
större omfattning än hitintills.

Men majoriteten har menat, att en
sådan forskning inte kan bedrivas såsom
ett från övriga samhällsläror skilt
ämne, utan att den hänger ihop med
samhällsläran över huvud taget. Därför
bör också en lärostol och en forskningsinstitution
rörande landsbygdens sociologiska
förhållanden vara anknuten till
den läroanstalt, där man bedriver samhällsvetenskaplig
forskning. Lantbrukshögskolan
är inrättad för lantbruket såsom
en näringsgren, och vi ha inte
egentlig samhällsvetenskaplig forskning
vid lantbrukshögskolan. Däremot finnas
samhällsvetenskaperna representerade
vid Uppsala universitet, och där
finns en professur i sociologi. Jag tror,
att man kommer till en lösning av detta
problem mycket snabbare, om man
vid Uppsala universitet först skaffar
kanske en biträdande lärare och sedan
eventuellt skapar ytterligare en professur
i sociologi, än om man går den långa
vägen över en utredning för afl sedan
i framtiden kanske någon gång få en institution.

Här bär hänvisats till förhållandena
i Amerika. Det är sant, att där finnas
professurerna i landsbygdssociologi vid
samma institutioner som övriga lantbruksvetenskapliga
ämnen. Men det beror
till mycket väsentlig del därpå, att
där är den högre lantbruksundervisningen
och -forskningen en del av universiteten.
Där äro alltså både de egentliga
lantbruksvetenskaperna och den sociologiska
vetenskapen en del av universitetens
organisation.

Här har nu mycket kraftigt framhållits
av humanistiska sektionen vid Uppsala
universitet, att landsbygdens socio -

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

logiska problem inte kunna utforskas
utan hänsynstagande till historiska, etnologiska
och geografiska forskningsresultat,
och landsbygden som forskningsområde
kan icke avskiljas från sociologiens
övriga forskningsfält. Vidare
säger man, att det kan ifrågasättas, om
det inte vore lämpligt att som en första
etapp vid uppbyggandet av en lärostol
i landsbygdssociologi inrätta en biträdande
lärarbefattning i sociologi med
skyldighet att ge viss undervisning vid
högskolan.

Jag tror, herr talman, att denna fråga
kan lösas mycket snabbare utan en
utredning om man helt förtroendefullt
lämnar detta till den sociologiska institution,
som redan finns. Låter man
denna institution i den takt, som den
kan finna önskvärt, utvidga sin läraroch
forskarstab, tror jag vi komma att
få det bästa resultatet, och vi komma
också mycket snabbare fram till en sociologisk
forskning rörande jordbrukets
problem, en forskning som då säkerligen
kommer att kunna ställas in i
sitt stora sammanhang betydligt mera
effektivt än om man skulle ha en isolerad
professur i landsbygdssociologi vid
lantbrukshögskolan.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herrar Bror
Nilsson och Norup vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 61, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärare vid statsunder -

stödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. — i den del
den hänskjutits till jordbruksutskottet —■
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 31 mars 1950
avlåten, till jordbruksutskottet såvitt angick
lönereglering för lärare vid statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalter
hänvisad proposition, nr 235,
hade Kungl. Maj :t under åberopande av
ett propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att, såvitt
nu var i fråga, godkänna de i propositionen
framlagda grunderna för en
lönereglering för lärarpersonalen vid
nämnda undervisningsanstalter, avsedd
att om möjligt träda i tillämpning den
1 juli 1951.

I den kungl. propositionen hade i
fråga om inplaceringen i lönegrad av
lärarna vid lanthushållsskolorna föreslagits,
att ordinarie ämneslärare skulle
placeras i lönegraden Ca 20, extra ordinarie
ämneslärare i lönegraden Ce 18
och extra ämneslärare i lönegraden Cg
17. Beträffande lönegradsplaceringen för
lärarna vid lantbruks- och lantmannaskolorna
hade föreslagits, att ordinarie
ämneslärare skulle placeras i lönegraden
Ca 26, medan i fråga om de icke
ordinarie lärarna förordats, att dessa -—■
under förutsättning att de avlagt agronomexamen
— till en början skulle inplaceras
såsom extra tjänstemän i lönegraden
21 samt efter två års tjänstgöring
erhålla extra ordinarie anställning med
oförändrad lönegradsplacering. När uppflyttning
till lönegraden 24 skulle medgivas,
borde enligt deparementschefen
bliva beroende av, bland annat, resultatet
av den utredning, som vore avsedd
att igångsättas rörande löneställningen
för amanuenser och assistenter vid universitet
och högskolor.

Samtidigt med denna proposition hade
utskottet behandlat följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1:502 av herr Nilsson, Bror, in. fl.
och 11:599 av herr Norup m. fl., vari

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

hemställts, att riksdagen måtte besluta
om definitiv lönereglering för lärarpersonalen
vid lanthusliållsskolorna att träda
i kraft fr. o. m. den 1 juli 1951 samt
att ämneslärare vid dessa skolor därvid
skulle inplaceras i, ordinarie ämneslärare
lönegraden Ca 22, extra ordinarie
Ce 20 och extra Cg 18; samt

2) I: 503 av herr Eskilsson m. fl. och
II: 600 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
om lönereglering för lärarpersonalen
vid lantbruks- och lantmannaskolor
att träda i kraft fr. o. m. den 1 juli 1951
samt att icke-ordinarie lärare vid dessa
skolor skulle inplaceras såsom extra
tjänstemän under två år i lönegraden Cg
21 och därefter befordras till extraordinarie
tjänstemän i lönegraden Ce 24.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna 1:502 och 11:599 ävensom
I: 503 och II: 600, godkänna de av Kungl.
Maj :t framlagda grunderna för en lönereglering
för lärarpersonalen vid de
statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Tjällgren, Näslund,
Bror Nilsson, Lars Andersson,
Hugo Osvald, Johnsson i Kastanjegården,
Norup, Hseggblom, Mårtensson i Smedstorp
och Andersson i Långviksmon ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:502 och 11:599 ävensom
1:503 och 11:600, godkänna av reservanterna
förordade grunder för en
lönereglering för lärarpersonalen vid
de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Då
jag jämte en del övriga utskottsledamöter
står antecknad som reservant vid
detta utlåtande, skall jag be att få säga
några ord.

Först vill jag då påpeka, om det möjligen
kan vara av intresse för kammarens
ledamöter, att vid omröstningen
inom utskottet mellan den kungl. propositionen
och de i ämnet väckta motionerna
blev det lika många röster för
vardera. Det blev därför lotten, som
fick fälla utslaget om vilket förslag som
skulle bli utskottets.

Som framgår av utskottsutlåtandet —
man kan se det på sidan 23 — grundar
sig det i propositionen framlagda förslaget
till lönereglering för lärarpersonalen
vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna
på den av 1941 års lärarlönesakkunniga
utförda utredningen.
Emellertid avser propositionen blott, att
principerna för en dylik lönereglering
nu skola fastställas, i det att departementschefen
funnit ytterligare överväganden
påkallade rörande vissa delar
av detaljbestämmelserna, som det står i
propositionen. I huvudsak innehåller
propositionen därför endast förslag rörande
anställningsformerna, tjänstgöringsskyldigheten
samt löneställningen
för ordinarie, extra ordinarie samt extra
lärarpersonal.

Beträffande löneställningen för de
skilda lärargrupperna ha emellertid
icke obetydliga avvikelser i propositionen
skett från utredningens eller de
sakkunnigas förslag. Dessa avvikelser
innebära i vissa fall betydande nedprutningar
av de av utredningen föreslagna
lönerna. Då de lärare, det bär är
fråga om, varit jämförelsevis lågt avlönade
jämfört med vissa andra befattningshavare
med ungefär sama utbildning,
tjänstgöringsförhållanden m. m.
och därtill fått vänta ganska länge —
det kan man våga säga — på en reglering
av lönerna, är det inte underligt,
om de nu känna sig besvikna över det
i den kungl. propositionen framlagda
och av utskottets ena hälft tillstyrkta
förslaget.

Utskottet framhåller ju också, att frågan
om lönereglering för lärarpersonalen
vid lantbruksundervisningsanstalterna
under många år varit aktuell, men
av olika skäl har den inte kunnat bringas
till lösning. Sedan numera tidigare

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Ang. lönereglering för
åberopade uppskovsanledningar av mera
avgörande betydelse bortfallit, synes
det därför utskottet angeläget, att
frågan snarast möjligt avgöres. Därom
äro ju både utskottets majoritet och
reservanterna eniga. Som departementschefen
framhållit torde emellertid vissa
delar av de erforderliga detaljbestämmelserna
i ämnet böra bli föremål
för ytterligare övervägande. Med hänsyn
härtill finner sig utskottet, som det
står i utlåtandet, böra biträda departementschefens
förslag, att för närvarande
endast skall meddelas ett principbeslut.
Utskottet utgår därvid ifrån att
detaljbestämmelserna komma att föreläggas
1951 års riksdag i så god tid,
att den planerade tidpunkten för ikraftträdandet
av löneregleringen icke på
grund därav måste framflyttas.

Jag ber att särskilt få understryka
den sista meningen i detta uttalande av
utskottet.

Mot förslaget om uppskov med prövning
av frågan om rektorernas löneställning
till dess anställningsformen
blir fastställd, ha varken utskottsmajoriteten
eller reservanterna något att erinra.

Såsom i motion nr 599 i andra kammaren
av herr Norup m. fl. påpekats,
ha lärarlönesakkunniga föreslagit, att
ämneslärare vid lanthushållsskolor skulle
placeras i lönegrad Ca 22 som ordinarie
och lönegrad Ce 20 som extraordinarie
samt Cg 18 som extra. För
denna löneställning ha de sakkunniga
särskilt åberopat, att lärare i motsvarande
praktiska läroämnen vid högre
kommunala skolor tillhöra dessa lönegrader.
Förslaget har tillstyrkts bland
annat av statens lönenämnd, medan lantbruksstyrelsen
samt Sveriges agronomoch
lantbrukslärareförbund förordat
höjning av löneställningen med en lönegrad
utöver vad de sakkunniga föreslagit,
d. v. s. till Ca 23, Ce 21 och Cg
19, särskilt med hänsyn till att de förutom
en omfattande undervisning hade
att fullgöra — namnes det — de speciella
och ansvarsfulla arbetsuppgifter,
som följde med lanthushållsskolornas
internatskolor.

lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

I propositionen åter föreslås lönegraderna
Ca 20, Ce 18 och Cg 17 respektive,
alltså en väsentlig prutning av utredningens
förslag. Till stöd härför åberopas
pågående tjänsteförteckningsrevision
och att lärarlönesakkunniga i utlåtande
över ett av 1946 års skolkoinmission
framlagt förslag förordat, att arvodet
till yrkeslärarna vid de centrala
verkstadsskolorna skulle avvägas efter
20 lönegraden.

Så vitt jag kan förstå är det inte hållbart
med en jämförelse mellan t. ex. en
lanthushållslärarinnas och en skolkökslärarinnas
tjänstgöringsförhållanden.
Man får nämligen inte glömma, att lanthushållsskolor
äro internatskolor, varmed
givetvis följer både mera arbete och
större ansvar för läraren än vid andra
skolor. Jag vill ytterligare påpeka, att
dessa senare ha en tjänstgöringstid, som
omfattar 44 veckor årligen. Dessutom
måste de under s. k. kursfri tid ägna sig
åt förberedelse- och avslutningsarbeten
m. m. Då kan man ju säga, att deras lediga
tid utgöres endast av semester. I
jämförelse härmed få skolkökslärarinnor
anses ha en lindrigare tjänstgöring.
Deras läsår omfattar i regel högst 39
veckor. Man vågar väl säga »högst» dår.
Under övrig tid av året ha de ferier.
Under läsåret är deras tjänstgöring begränsad
till 30 lektionstimmar i veckan.
Även om hänsyn tages till att de måste
ägna mycken tid vid sidan av lektionerna
till förberedelser, måste de dock anses
ha ett lindrigare arbete än lanthushållslärarinnorna.
Det är min bestämda
uppfattning. Därtill kommer, att det vid
lanthushållsskolorna är fråga om yrkesutbildning,
vilket inte är fallet med
nämnda undervisning i liushållsgöromål.

Herr talman! Här vore onekligen åtskilligt
mer att tillägga som ytterligare
stöd för reservationen och därmed naturligtvis
också för de i ämnet väckta
motionerna. Då jag emellertid har mig
bekant, att någon mer av reservanterna
kommer att yttra sig här och framföra
ytterligare skäl för bifall till resevationen,
skall jag i huvudsak nöja mig med
det sagda. Endast ett par ord vill jag
tillägga.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

Jag vågar säga, att den lärarkår, vars
lönereglering det bär är fråga om, enligt
min mening har en mycket viktig
uppgift att fylla. Dessa lärare skola utbilda
och fostra framför allt landsbygdens
ungdom till duktiga yrkesidkare
och i övrigt samhällsnyttiga medborgare.
En förutsättning för att så må kunna
ske är naturligtvis, att dugliga och för
sin uppgift lämpliga lärare stå till förfogande.
Men redan nu har det ej sällan
varit förenat med vissa svårigheter att
besätta sådana lediga lärarbefattningar.
Jag befarar, att därest det av Kungl.
Maj:t i propositionen nr 235 till årets
riksdag framlagda förslaget till lönereglering
för dessa lärare blir av riksdagen
antaget, komma nämnda svårigheter
att bliva ännu större.

Slutligen skulle jag vilja säga ytterligare
ett par ord, herr talman! Jag vill
då erinra om det beslut, som riksdagen
fattade under gårdagen beträffande folkhögskolelärarnas
löner. Det skulle enligt
min mening se mycket underligt ut
och säkerligen komma att skapa missstämning,
jag höll på att säga förtrytelse,
hos den lärarkår det här närmast
gäller, om riksdagen i denna fråga skulle
bifalla utskottets förslag och således
— det kan man väl våga säga — göra
en skillnad mellan dessa två lärargrupper,
som enligt min mening äro jämställda
både i fråga om utbildning och
tjänstgöringsförhållanden.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Sedan
nu jordbruksutskottets ordförande
lagt fram reservanternas synpunkter på
denna fråga, skall jag redogöra för hur
utskottsmajoriteten har sett på saken. I
stort sett ha vi ju varit eniga. Utskottet
och reservanterna skilja sig endast på
två punkter, och jag skall nu gå in närmare
på dessa.

Den första frågan gäller inplacering
av de icke ordinarie lärarna vid lantbruks-
och lantmannaskolorna. I fråga
om dessa lärare ha Kungl. Maj:t och utskottet
förordat att de — under förut -

sättning att de avlagt agronomexamen
— till en början skola inplaceras såsom
extra tjänstemän i lönegraden 21 och
efter två års tjänstgöring skola erhålla
extra ordinarie anställning med oförändrad
lönegradsplacering. Departementschefen
föreslår och utskottet understryker,
att frågan om tidpunkten för uppflyttning
till lönegraden 24 bör bli beroende
av bland annat resultatet av den
utredning, som är avsedd att igångsättas
rörande löneställningen för amanuenser
och assistenter vid universitet och högskolor.
Lönesättningen för en grupp av
befattningshavare sammanhänger med
lönesättningen för andra grupper med
likartad utbildning. Sålunda placeras jurister
utan tingsmeritering, filosofie magistrar
och politices magistrar — med
en utbildning som är ungefär likartad
med dessa agronomers — vid sitt inträde
i förvaltningstjänsten i Cf 17, och
efter T /., år komma de upp i Ce 24.

Reservationen innebär, att ifrågavarande
agronomer från början skola placeras
i Cg 21 och att de efter 2 år skola
komma i Ce 24. Det blir ju en befordran
inom en väsentligt kortare tid än som
gäller för andra likartade grupper av
befattningshavare. Utskottet har därför
inte ansett sig kunna gå med på detta
förslag. Vi äro ju mycket välvilliga i vårt
skrivsätt, men vi trycka på att vi inte
kunna gå med på någonting sådant, förrän
frågan utretts. Vi veta, att det är brist
på agronomutbildad personal, och därför
finna vi, att löneställningen för agronomerna
kanske bör ändras, men vi anse
att frågan bör ordnas i samband med
lönesättningen för amanuenser och assistenter
vid universitet och högskolor.
Man kan inte bryta ut en grupp och lösa
dess lönefrågor utan att tänka på andra
gruppers. Då komma andra grupper att
framföra sina krav. Vi måste därför bestämt
hävda, att man skall avvakta den
ifrågasatla utredningen och inte nu fatta
något beslut, som kan åberopas av
andra grupper.

Den andra frågan, där vi inte kunnat
enas, gäller lönegradsplaceringen för
ämneslärarinnor vid lanthushållsskolor.
Frågan är enkel, och jag skall göra klart

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

för kammarens ledamöter vad den innebär.
Utskottet föreslår i likhet med departementschefen,
att ordinarie ämneslärarinna
placeras i lönegraden Ca 20,
extra ordinarie i Ce 18 och extra ämneslärarinna
i Cg 17. Vad det betyder i
lönebelopp skall jag strax lämna några
upplysningar om, men jag vill redan här
tydligt säga ifrån, att det innebär mycket
väsentliga löneförhöjningar för dessa
lärarinnor.

Utskottets ordförande sade nyss, att
det här gällde en låglönegrupp, som hade
fått vänta länge på sin lönereglering.
Det erkänner jag villigt. Det har varit
olika anledningar till att det inte blivit
någon lönereglering för dem i motsats
till de flesta andra, ja, nästan hela statsförvaltningen.
De ha halkat efter. Man
har fått ordna för dem med extra tilllägg
— till och med från huvudmännen
— för att kunna hålla det hela flytande.

Nu sker här i alla fall en reglering,
som ger en väsentlig löneförhöjning. För
ordinarie ämneslärarinna är nuvarande
begynnelselön 6 251 kronor och slutlönen
7 924 kronor. Det av utskottet förordade
lönesystemet blir dyrortsgrupperat.
I ortsgrupp 1, som omfattar sju skolor,
blir begynnelselönen 7 644 kronor
ocli slutlönen 9 108 kronor. I ortsgrupp
2 med femton skolor blir det en höjning
till 8 028 kronor i begynnelselön och
9 540 kronor i slutlön. I ortsgrupp 3, som
omfattar sju skolor, blir begynnelselönen
8 388 kronor och slutlönen 9 972
kronor. I ortsgrupp 4 med åtta skolor
blir det 8 748 kronor i begynnelselön
och 10 416 kronor i slutlön. I ortsgrupp
5 slutligen — tre skolor i Norrland ■—
blir begynnelselönen 9108 kronor och
slutlönen It) 848 kronor.

I ortsgrupp 3 böjes således begynnelselönen
med 2 137 kronor och slutlönen
med 2 048 kronor, och i ortsgrupp 5 blir
det en höjning av begynnelselönen med

2 857 kronor och av slutlönen med 2 924
kronor. I denna ortsgrupp blir således
höjningen enligt utskottets förslag nära

3 000 kronor. .lag kan inte finna, att det
är någon dålig lönereglering. När ha vi
varit med om alt besluta så stora höjningar
på en gång?

Jag skall inte tynga framställningen
med motsvarande siffror för alla de
extra ordinarie ämneslärarinnorna. Jag
skall bara nämna, att i ortsgrupp 3 är
nuvarande begynnelselön 4 904 kronor
och nuvarande slutlön 5 323 kronor. De
nya lönerna bli 7 644 respektive 8 880
kronor. Det blir således en böjning av
slutlönen i grupp 3 med 3 557 kronor.

I de nämnda lönebeloppen är inräknat
12 procent dyrtidstillägg, men förhandlingar
pågå i dessa dagar om höjning
av detta procenttal. Vi måste ha
klart för oss att denna grupp, så snart
den inordnats i det statliga lönesystemet,
får del av samma höjningar som övriga
statstjänstemän.

När man talar om att lönerna enligt
utskottets förslag äro synnerligen låga,
kan jag således inte gå med på det. Av
de exempel, som jag här anfört, framgår
det, att vi ha gått så långt som vi ha
kunnat. Reservanternas förslag — som
bland annat innebär att den stora gruppen
ordinarie ämneslärarinnor flyttas
upp till Ca 22 — medför konsekvenser,
som vi icke våga taga. För närvarande
pågår nämligen inom statsförvaltningen
en tjänsteförteckningsrevision. Det kan
icke vara rimligt att riksdagen — under
den tid arbetet med att jämföra tjänsteställningar
och lönegrader pågår — beslutar
ytterligare höjningar av lönerna
för lärarinnorna vid lanthushållsskolorna,
innan tjänsteförteckningsrevisionen
fått ställa deras löner i relation till övriga
yrkesgruppers.

Den egentliga utbildningstiden för
dessa lärarinnor är två år. Utbildningen
sker dels vid lanthushållsseminarium,
dels vid fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala och Fredrika Bremer-förbundets
seminarium i Rimfors. Härtill kommer
en relativt lång praktikantutbildning
med arbete i småbruket, hushållet
och sådant. För inträde vid seminariet
fordras vidare normalskolekompetens
eller rcalexamen. Folkskollärarna, som
ha en fyraårig utbildning, äro placerade
i Ca 21. Hur kan man då anse rimligt
att placera de ordinarie ämneslärarinnorna
i Ca 22? Man bar också gjort jämförelser
med hemkonsulenter och lärare

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

vid verkstadsskolor och andra grupper,
som det kan bli nödvändigt att flytta
upp, om riksdagen skulle bifalla reservanternas
förslag.

För utskottets och mitt ställningstagande
har det också varit betydelsefullt,
att utbildningskurserna vid seminariet
varit fyllda, trots de låga lönerna. Visserligen
ha de låga lönerna gjort det
svårt för en del huvudmän att få lärarkrafter,
och utskottet har fått mottaga
skrivelser från skolor härom. Men innan
vi göra något ytterligare vilja vi vänta
och se, vad de nu föreslagna väsentliga
löneförhöjningarna komma att betyda.

Skillnaden mellan lönen enligt Ca 22
och lönen enligt Ca 20 utgör 492 kronor
i ortsgrupp 1, 540 kronor i ortsgrupp 3
och 576 kronor i ortsgrupp 5. Reservanternas
förslag innebär således en väsentlig
höjning utöver utskottets förslag. Det
är ingen som bestrider, att dessa lärarinnor
ha en ansvarsfull befattning. Men
var och en som är satt på en post i samhället
har ju en viktig uppgift att fylla.
Här som på så många andra platser är
det nödvändigt att ha kvalificerat folk,
men det har ju inte ifrågasatts annat än
att det här skall bli en väsentlig lönehöjning.
Riksdagen har därför all anledning
att vänta med ytterligare höjningar,
till dess tjänsteförteckningsrevisionen
behandlat frågan.

Slutligen vill jag framhålla, att här —
såsom ofta när riksdagen skall fatta beslut
— känsloskäl spela in. Vi utsättas
för påtryckningar av de berörda befattningshavarna.
Man säger, att det här är
fråga om en liten grupp och att det därför
ekonomiskt sett betyder så ytterst
litet, om riksdagen vidtar lönehöjningar
just för dem. Detta är nog riktigt. Men
jag är rädd för konsekvenserna av höjningarna
— det är de som betyda så
mycket. Denna synpunkt bör också få
bli avgörande, så att inte riksdagen av
känsloskäl fattar sina beslut. Genom att
biträda utskottets förslag få vi till stånd
en avsevärd höjning, och längre än till
detta ha vi ingen anledning att gå för
närvarande.

Jag vill, herr talman, hemställa om
bifall till jordbruksutskottets utlåtande
nr 61.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Förslaget till lönereglering för lärare
vid lantbrukets undervisningsanstalter
bygger, såsom redan här är påpekat,
på förslag i ärendet som framlagts
av 1941 års lärarlönesakkunniga.
Men såsom redan har påtalats här ha
Kungl. Maj:t och utskottet på tvenne väsentliga
punkter företagit avvikelser
från de sakkunnigas förslag.

Den ena av dessa punkter gäller de
yngre lärarna vid lantbruks- och lantmannaskolor
och den andra ämneslärarinnor
vid lanthushållsskolor.

Lärarna vid lantbrukets skolor höra
ju, såsom också är omvittnat, till de
grupper av befattningshavare, som fått
vänta länge på lönereglering. Efter
grundliga överväganden framlade lärarlönesakkunniga
ett förslag, som i stort
sett mottogs gynnsamt av lärarna. Det
lämnades också utan erinringar av flertalet
remissinstanser. Jag vill påpeka, att
under tiden lärarlönesakkunniga arbetade
hade berörda parter tillfälle att
med dem överlägga i ärendet.

Jag vill dock framhålla, att på ett par
punkter ha i remissvaren gjorts vissa erinringar.
Styrelsen för lantbruksliögskolan
har i avgivet yttrande anslutit sig
till ett uttalande av lärarkollegiet vid
högskolan, som ansett, att de sakkunniga
föreslagit en något för låg lönegradsplacering
för extra ämneslärare vid lantbruks-
och lantmannaskolor. Lärarkollegiet
har framhållit, att detta kommer att
inverka ogynnsamt på lärarkårens rekrytering.
Lantbruksstyrelsen hade i sitt
yttrande uttalat, att ämneslärarinna vid
lanthushållsskola borde placeras i lönegraden
23 i stället för i 22, såsom hade
föreslagits av de sakkunniga. Lantbruksstyrelsen
hade även framhållit nödvändigheten
av att befordringsgången för
agronomer vid lantbruksorganisationen
förbättras.

I Kungl. Maj:ts proposition i detta
ärende har lärarlönesakkunnigas förslag
godtagits beträffande ordinarie ämneslärare
vid lantbruks- och lantmannaskolor.
Jordbruksutskottet har också anslutit
sig därtill.

Reträffande övriga lärare, som beröras

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Ang. lönereglering för
av löneregleringen, ha både Kungl. Maj:t
och utskottet tagit avstånd från de sakkunniga.
Dessa hade föreslagit, att icke
ordinarie lärare vid lantbruks- och lantmannaskola
skulle placeras i lönegrad
Cg 21 och efter två års tjänstgöring i
lönegrad Ce 24. För ordinarie lärarinna
vid lanthushållsskola föreslogo de sakkunniga
placering i lönegrad Ca 22,
samt för extra ordinarie och extra lärare
vid lanthushållsskola i lönegrad Ce
20 respektive Cg 18.

I Kungl. Maj:ts proposition placeras
icke ordinarie ämneslärare i lantbruksoch
lantmannaskola i lönegrad Cg 21
och efter två års tjänstgöring fortfarande
i lönegraden 21, men då som extra
ordinarie. Uppflyttning i lönegrad 24
skall bli beroende av — såsom här är
påtalat — resultatet av pågående utredning
om löneställningen för amanuenser
vid universitet och högskolor.

Jordbruksutskottet har instämt i
Kungl. Maj:ts förslag i fråga om lönegradsplaceringen
av såväl de ordinarie
som de icke ordinarie lärarna vid lantbruks-
och lantmannaskolor.

Det kan naturligtvis finnas något skäl
för att bedöma löneställningen för icke
ordinarie ämneslärare vid lantbrukets
undervisningsanstalter i anslutning till
löneställningen för amanuenser ocli assistenter
vid universitet och högskolor.
Men det får inte förbises, att tjänstgöringsförhållandena
å ena sidan för icke
ordinarie ämneslärare vid lantbrukets
skolor och å andra sidan för amanuenser
och assistenter vid högskolor äro väsentligt
olika. De senare ha ofta och måhända
i regel viss tid över för fortsatt
utbildning, men en icke ordinarie lärare
vid en lantbruks- eller lantmannaskola
har icke denna möjlighet. Det finnes
därför knappast något bärande skäl
att sammankoppla dessa båda gruppers
löneförhållanden.

Det finns betydligt starkare skäl för
att de icke ordinarie lärarna vid de sistnämnda
skolorna lönegradsplaceras i
enlighet med de sakkunnigas förslag eller
med andra ord först som extra tjänstemän
i lönegrad Cg 21 och efter två år
som extra ordinarie i lönegrad Ce 24.

lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.
Det finnes onekligen mycket stor risk
för att — med den i propositionen och
i jordbruksutskottets utlåtande föreslagna
löneställningen och befordringsgången
för dessa lärare — skolorna inte kunna
förvärva eller bibehålla väl kvalificerade
lärare. Man måste räkna med att
lantbruks- och lantmannaskolor icke bli
i stånd att besätta lediga lärarbefattningar.
Denna uppfattning har heller
icke blivit bestridd av utskottet, men det
oaktat ansluter sig utskottet till Kungl.
Maj :ts förslag.

Beträffande lönegradsplaceringen för
lärarinna vid lantbushållsskola hade de
sakkunniga, såsom redan nämnts, föreslagit,
att ordinarie ämneslärarinna skulle
placeras i Ca 22 och extra ordinarie
och extra i Ce 20 respektive Cg 18.
Kungl. Maj :t och utskottet ha i stället
föreslagit placering av dessa tjänster i
respektive Ca 22, Ce 18 och Cg 17. Som
motivering härför göres jämförelse med
vissa lärare vid central verkstadsskola.

Jag ifrågasätter mycket starkt, huruvida
utbildningen av yrkeslärare vid
verkstadsskola kan helt jämställas med
utbildningen av lärarinnor vid lanthushållsskola.
Det har också sagts — såsom
av herr Anderberg — att det i alla fall
blir en relativt stor löneförhöjning även
med placering i de lönegrader som
Kungl. Maj :t har föreslagit. Men det är
att märka, att löneökningen eller löneförbättringen
vid skolor, som äro belägna
i de lägre dyrortsgrupperna, inte blir
så särskilt stor.

Reservanterna i jordbruksutskottet ha
inte heller beträffande löneställningen
för lärarinna vid lanthushållsskola kunnat
godtaga Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag. Reservanterna mena, att de sakkunnigas
förslag var väl avvägt med
hänsyn till utbildningstidens längd, utbildningens
omfattning och tjänstgöringen.
Utbildningen till lärarinna vid
lanthushållsskola tar lång tid, och tjänstgöringen
per år är väsentligt längre än
för vissa andra grupper av befattningshavare,
med vilka dessa lärarinnor ha
blivit jämförda. Sedan vill jag i likhet
med herr Tjällgren påpeka, att dessa lärare
måste ägna en mycket stor del av

14 Nr 33. Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

sin fritid åt eleverna. De äro tvingade
att bo på internat, och de få ägna sig
åt sitt arbete praktiskt taget från morgon
till kväll, frånsett den tid då de ha
ferier.

I likhet med reservanterna i jordbruksutskottet
anser jag, att den av de
sakkunniga föreslagna löneställningen
för yngre lantbrukslärare med agronomutbildning
och för lärarinnor vid lanthushållsskola
är nödvändig för att rekryteringen
av dessa grupper av befattningshavare
skall bli tillräckligt god,
inte blott kvantitativt utan också kvalitativt.
Man får inte undra över om
dessa lärartjänster bli föga lockande,
när utkomstmöjligheterna efter en lång
och krävande utbildning inte äro tillfredsställande.

Att en tendens till försvagad rekrytering
redan har framträtt torde inte kunna
bestridas. Antalet sökande till lantbrukshögskolan
innevarande år kan väl
knappast anses ha varit tillfredsställande.
Antalet sökande till lediga lärarplatser
vid lantbrukets skolor har i många
fall varit otillräckligt, och det har i enstaka
fall varit svårt att hålla undervis-*
ningen i gång.

Det är för vår lantbruksundervisning
och därmed för hela det svenska lantbrukets
framtida utveckling nödvändigt,
att åt lärarna vid lantbrukets skolor beredes
en sådan löneställning, att läraryrket
vid dessa skolor blir tilldragande.
Jag anser, att vi helt enkelt inte ha råd
att underlåta detta. Vi ha inte råd att
riskera, att behovet av lärare vid lantbrukets
skolor — det gäller både lantbruks-,
lantmanna- och lanthushållsskolor
— icke kan tillgodoses med goda och
väl kvalificerade lärare.

Jag ber därför, herr talman, att få
instämma i yrkandet om bifall till den
vid jordbruksutskottets utlåtande nr 61
fogade reservationen.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
I denna fråga skulle jag i stora
delar kunna hänvisa till det anförande
jag hade tillfälle att hålla under gårdagen
vid behandlingen av löneregleringen
för folkhögskolornas lärare, evad

avser avvägningen av löneställningen
för dessa befattningshavare. Jag skall
inte upprepa vad jag då sade utan endast
hänvisa till att de av kammarens
ledamöter, som voro intresserade av denna
fråga, nog kunde finna, att propositionen
utgick ifrån att löneställningen för
dessa lärare skulle ytterligare prövas av
tjänsteförteckningskommittén och beträffande
rektorerna av den nu pågående
utredningen om rektorslönerna. Detta
förslag godkändes emellertid icke av
riksdagen, som i stället beslöt att följa
reservanterna, vilket innebar att riksdagen
även lönereglerade för rektorerna
utan att avvakta den pågående utredningen.
Därmed har man ryckt undan
frågan om folkhögskolerektorernas löner
från den prövning, som äger rum
av de sakkunniga och vars resultat väntas
inom den närmaste tiden.

I beslutet ingingo också vissa villkor
för lönegradsuppflyttningar, och som
kunna ge återverkningar på andra områden
— återverkningar, som kunna bli
av betydligt större omfattning än riksdagen
då hade en aning om.

Nu kommer återigen samma fråga upp.
Reservanterna anse inte, att man i likhet
med utskottets majoritet bör avvakta
den prövning, som enligt propositionen
förutsatts skola ske av tjänsteförteckningskommittén.
Detta gäller i
första hand befordringsgången för vissa
lärare, eller möjligheterna för dem att
nå lönegrad 24. Jag vill än en gång fästa
kammarens uppmärksamhet på att det
ar en mycket farlig väg, som reservanterna
här beträda, om man över huvud
taget är intresserad av att olika grupper
skola hålla någorlunda jämna steg
med varandra. Vi böra inte ett ögonblick
inbilla oss, att det är möjligt att
ta ut en grupp och behandla den såsom
en enhet, skild från de andra. Det trodde
man här i går kväll, och det var
flera talare som frågade: »Vilka skola
kunna åberopa det beslut, som vi nu
vilja fatta beträffande folkhögskolornas
lärare?» Det var tydligen alldeles onödigt
att svara på denna fråga i går, ty
dessa talare ha fått svar i dag. — Redan
dagen efter det att riksdagen fat -

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

tat sitt beslut om folkhögskollärarnas löneställning,
åberopas detta beslut för
nya lönekrav.

Om dessa talare hade varit intresserade
av att följa med den agitation rörande
lantmannaskolornas löner, som
kommit till synes i pressen, skulle de
över huvud inte ha behövt ställa sin
fråga. Jag har fått mig tillskickat en
hel del referat från möten, både såsom
tidningsurklipp och i annan form. I ett
av dessa uttalanden säges på ett ställe
— det är en representant för lanthushållslärarinnorna
som beträffande deras
löneställning gör hänvisningar till
andra områden — det heter där att
»yrkesskolorna ge bättre löner och folkhögskolorna
långt mera fritid». Det var
alltså dessa skoltyper, som voro lockande
för lärarna. Kammarens ledamöter
kanske komma ihåg, att det var folkhögskollärarnas
brist på fritid, som dominerade
debatten i går! Nu hänvisa
företrädare för andra skolor till folkhögskolorna
och påstå att fritiden där
är längre och att det därför är dit som
lärarna dras.

När skall man över huvud taget sluta
upp med dessa resonemang? När det
gäller undervisningen inom folkhögskolorna
och även inom andra områden av
undervisningsväsendet anser man, att
antalet arbetsveckor måste skäras ned;
det var för högt att räkna med en lästid
av 35 eller 38 veckor och därför
måste den skäras ned. Nu anser man
sig kunna åberopa att tjänstgöringsskyldigheten
för lärarpersonalen vid
lanthusliållsskolorna omfattar 44 veckor
årligen, och att detta därför måste tas
som intäkt för en förbättrad löneställning.

Jag förmodar att kammarens ledamöter
känna till, att det finns synnerligen
många människor här i landet,
som ha 44 veckors arbetstid och ännu
mer. Det är bara fråga om vad man
skall lägga till grund för bedömningen
av lönerna. Är det antalet timmar per
vecka, eller antalet veckor per år? Iiller
skall man hoppa från det ena till
det andra, allteftersom det passar för
tillfället?

Jag tror att detta är farliga experiment.

Reservanterna ha i sin motivering för
en högre lönegradsplacering för lanthushållsskolelärarinnorna
anfört att den
jämförelse, som i propositionen är gjord
mellan yrkeslärarna vid de centrala
verkstadsskolorna och lärarpersonalen
vid lanthushållsskolorna, inte är hållbar.
Ja, det säga reservanterna. Men gå
och fråga representanter för dessa yrkeslärare,
vad de anse! De ha en helt
annan uppfattning. Är det då inte riktigast,
att hållbarheten i dessa jämförelser
får prövas i ett sammanhang för att
se, vem som har rätt? Skall den ena eller
den andra gruppen värderas högre, eller
skola de jämställas med varandra?

Men man bör icke göra jämförelser
enbart med yrkeslärarna eller med lärarna
vid de kommunala flickskolorna,
utan även med lärarinnorna vid seminarierna,
vilka också äro placerade i 20
lönegraden. Och tror någon att man kan
undvika återverkningar på detta område,
om riksdagen fattar ett beslut, som
innebär att lärarpersonalen vid lanthushållsskolorna
placeras i högre lönegrad
än 20, utan en allsidigare jämförelse av
tjänsterna? Jag vill inte gå emot en placering
i högre lönegrad än 20 i och för
sig, men jag menar att man bör pröva
frågan i ett större sammanhang, då man
har möjligheter att överblicka vilka
återverkningar ett sådant beslut kommer
att få.

Herr Anderberg nämnde här några
siffror som belyste återverkningarna av
den snabbare befordringsgången till lönegrad
24 som reservanterna föreslå. Det
är klart att det är en fråga, som inte
kan isoleras under några förhållanden.
Den berör agronomer i administrativ
tjänst, som få vänta 7''A år för att nå
lönegrad 24, liksom jurister utan tingsmeritering
— jurister med tingsmeritering
få vänta 5 år liksom lantmätare
med flera grupper. Tror någon av kammarens
ledamöter, att dessa befattningshavare
komma att nöja sig med denna
olikhet? Och äro kammarens ledamöter
beredda att ta konsekvenserna av ett
sådant beslut, som reservanternas för -

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

slag går ut på? Det kan dra med sig

kostnader, som vi för närvarande inte
kunna överblicka, och det är ingalunda
föraktliga summor, som det här kan röra
sig om.

Man har talat om att det är svårt att
skaffa dugliga lärare till de skolor det
här gäller och anfört farhågor för att
det skall komma att bli ännu sämre i
fortsättningen. Ja, det kan till en del
bero på löneutvecklingen inom andra
områden. De svårigheter som hittills förelegat
måste dock till väsentlig del ha
bottnat i de låga löner som f. n. utgå
till dessa lärare. Ett bifall till propositionen
kommer emellertid att medföra
en förbättring som inte är obetydlig.
Detta måste väl ändå i någon mån lätta
på det tryck, som man här har känt. Enligt
de uppgifter jag har fått har det
dock inte varit större svårigheter att
tillsätta befattningshavare inom denna
verksamhet än inom andra områden när
det gäller att över huvud taget skaffa
arbetskraft.

Enligt propositionen komma nu lönerna
på ortsgrupp 2 att höjas med följande
belopp. För helårsanställd ordinarie
ämneslärarinna i hushållsgöromål
i begynnelselön 1 777 kronor och i slutlön
1 616 kronor pr år. För en extra ordinarie
helårsanställd ämneslärarinna i
begynnelselön blir ökningen 2 416 kronor
och i slutlön 3 185 kronor per år —
de flesta skolorna äro belägna inom
ortsgrupp 2. I de högre ortsgrupperna
blir höjningen ännu större.

Nu säger man att detta ändå inte är tillräckligt
och hänvisar till att det här
gäller en lågt avlönad grupp. Finns det
inte andra löntagargrupper här i landet,
som kunna betraktas såsom lågt avlönade,
och hur mycket anser man att
deras löner behöva höjas? Man brukar
uppmana regeringen då och då att iakttaga
all försiktighet i dessa avseenden,
och man brukar också göra antydningar
om att regeringen väl ändå bör känna
ed visst ansvar inför det läge, vari vi
nu befinna oss, och inför de löneförhandlingar,
som nu skola föras. Man
spar inte på fingervisningarna när det
gäller dessa ting. Men hur kan det kom -

ma att uppfattas ute på lönemarknaden,
om löntagarna få kännedom om att när
regeringen för en grupp, som man ansett
vara förtjänt av en förbättring, lägger
fram ett förslag, som går ut på löneökningar
på upp till 3 000 kronor och i
vissa fall ännu mer för år, riksdagen ändock
säger, att detta är för litet och att
denna grupp måste ha mer. Är detta en
signal ut till arbetsmarknaden i dessa
dagar, som man anser vara riktig?

Man måste ta ställning till den frågan.
Skall man känna något av det ansvar,
som man vill att regeringen skall
ta, bör man också visa det i detta läge.
Jag skulle bestämt vilja avråda riksdagen
från att ge sig in på den linje, som
reservanterna här förordat. Det kommer
att dra med sig konsekvenser, som
vi för dagen inte kunna överblicka. Och
kom sedan inte på nytt och säg, att ett
sådant beslut inte kan åberopas! Det
sade man i går kväll, och ändå har det
beslut, som riksdagen fattade i går, nu
— dagen efter — åberopats till stöd för
nya krav.

Herr NILSSON, BROR: (kort genmäle):
Herr talman! Både herr Anderberg
och herr statsrådet och chefen för civildepartementet
ha här talat om den betydande
löneförbättring det förslag, som
vi nu skola antaga, innebär. Vi fingo i
jordbruksutskottet en tabellarisk uppställning,
som upptar dessa förbättringringar,
och herr Anderberg har här delvis
redogjort för dem. Men på en punkt
blir det en löneförsämring, och jag skall
be att få påpeka den. Det är för mig särskilt
angeläget, ty det gäller här en skolform,
som vi ha nere i våra bygder,
och jag har ansvaret för ledningen av
denna skola, som har halvårskurser.

Det finns några stycken lanthushållsskolor
i landet, som ha bara en kurs om
året på 22 veckor. Lärarinnorna vid dessa
skolor, som enligt nuvarande bestämmelser
ha en begynnelselön av 2 100 kronor,
erhålla jämte index och andra tilllägg
en slutlön i ortsgrupp 1 på 4 968
kronor, vilket innebär en minskning
med 552 kronor i denna ortsgrupp. Det

Torsdagen den 7 december 1950 fm. Nr 33. 17

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

blir en minskning med 296 kronor i ortsgrupp
2 och en minskning med 60 kronor
i ortsgrnpp 3. Först i ortsgrupp 4,
i vilken få lanthushållskolor äro belägna,
erhåller vederbörande lärarinna en
löneförbättring.

Jag ber få påpeka detta och samtidigt
säga, att vid den skola, jag talade om,
höllo vi i fjol på att få inställa kursen,
trots att 25 elever voro anmälda, och det
berodde på att vi inte kunde få någon
lärarinna. Endast den omständigheten,
att hustrun till föreståndaren för lantmannaskolan
— föreståndaren fick pension
samma år och hans fru var också
rätt till åren kommen — hade förvärvat
meriter i ungdomsåren såsom lärarinna
och kunde åtaga sig tjänsten, räddade
kursen. Vi böra se denna fråga inte bara
ur lönegradssvnpunkt utan även ur skolornas
synpunkt. Det gäller att få lärare
till dessa lanthushållskolor, om vi i fortsättningen
vilja driva dem. Och förhållandena
äro delvis likartade när det
gäller lantmannaskolorna.

Nu har det talats mycket om en reglerad
befordringsgång. Och den är ju aktuell.
Men i den utredning, som anförtrotts
byråchefen Thulin och som nu är
avslutad i dagarna, har från utredningsuppdraget
frågan om reglerad befordringsgång
för agronomutbildad personal
avgränsats. Detta spörsmål är sålunda
ställt på framtiden, och det är en tråkig
sak, som kommer att inverka även på
rekryteringen av agronomer till lantmannaskolorna.

Till sist vill jag säga att det vore en
naturlig konsekvens om vi, eftersom vi
alltid i riksdagen strävat efter att genomföra
samma lön för dessa skolors lärare,
behandlade frågan om lönerna för
lärarna vid lantbruksundervisningsanstalterna
på samma sätt som frågan om
folkhögskolans lärare.

Herr ANDERBERG (kort genmäle):
Herr talman! Beträffande herr Bror Nilssons
erinran, att lärarinnorna vid en
viss skola med halvårstjänstgöring få
vidkännas en löneminskning, om lönen
utgår i ortsgrupp 1, vill jag säga att

2 Första kammarens protokoll 1P50. Nr 33.

vi hade detta klart för oss inom utskottet
och det diskuterades också där. En
ordinarie ämneslärarinna, som vid halvårstjänlstgöring
inom ortsgrupp 1 för
närvarande bär en slutlön av 5 500 kronor,
får i vissa fall en löneminskning till
4 968 kronor. Men det vanliga är att
lönen stiger till 6 631 kronor. Såsom
framgår av den tabell, som är utlämnad,
blir det härigenom en höjning med 1 131
kronor inom vissa av dessa skolor. Det
är dock för en ordinarie ämneslärarinna
med halvårstjänstgöring, som lönen här
föreslås bli fastställd till 6 631 kronor;
för en extra ordinarie lärarinna blir
lönen 5 906 kronor. Jag kan inte finna
att detta är några orimligt låga löner.

Jag har bara velat lämna kammaren
denna upplysning.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Det är
rimligt och riktigt, om man framställer
krav på att tjänstemän, som ha sin
tjänstgöring förlagd till landsbygden, i
lönehänseende jämställas med andra likställda
tjänstemän, som ha sin tjänsteutövning
i tätorter och städer. Men när
utskottet vid behandlingen av denna fråga
hade att ta ställning dels till Kungl.
Maj :ts förslag, dels till det förslag, som
ligger till grund för reservationen, måste
jag bekänna att jag icke blev övertygad
av de sakskäl, som reservanterna anförde
för sin ståndpunkt. Man drog upp
paralleller; man sade bl. a., vilket jag
för min del anser är riktigt, att skolornas
läge ute på landsbygden många
gånger är sådant, att de lärare, som
tjänstgöra där, inte ha samma förmåner
som lärare vid andra skolor; man åberopade
tjänstetid, man gjorde jämförelser
med folkskollärarna och man talade
om bostadsförhållandena o. s. v. Detta
var de motiveringar man anförde för
nödvändigheten att placera lärarna vid
lanthushållskolorna i de lönegrader, som
reservanterna här yrkat.

Man bar vidare gjort gällande, att reservanternas
förslag innebär större möjligheter
att råda bot på den lärarbrist,
som råder, eftersom de föreslagna löneökningarna
skulle stimulera till en bättre

18 Nr 33. Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

lärarrekrytering. Jag vill då fråga: Hur
förhåller det sig med tillgången på lärare
inom våra folkskolor? Det finns
nämligen många folkskolor, där pensionerade
småskollärare tjänstgöra och där
personer med endast realskoleexamen
uppehålla tjänstgöringen på grund av lärarbristen.
Vi kunna vidare fråga oss,
om man verkligen avhjälper lärarbristen
genom löneförhöjningar — om det är
en säker garanti för att bristen upphäves.
Hur ligger det till inom folktandvården?
Hur är löneläget där? Samma
fråga ställer jag mig när det gäller den
motivering, som reservanterna ha anfört
beträffande lärarbristen. Jag tror att det
skulle få ganska vittgående konsekvenser,
om vi här skulle följa reservationen.

Jag har inte blivit övertygad om att
man, såsom man ifrågasatte inom utskottet,
kan jämställa lärarna vid lantliushållsskolorna
med folkskollärarna
när det gäller utbildningskostnader
o. s. v. Om vi i detta fall följa reservationen,
innebär det, att vi måste placera
de lärare, det här är fråga om, i
en lönegrad, som är tillämplig för befattningshavare
med en högre utbildning,
även om man kan anföra vissa
skäl för en sådan åtgärd därigenom att
de också ha andra tjänsteåligganden.

Det är klart att man kan dra paralleller.
Man kan säga: »Dessa lärare ha
44 veckors undervisningsskyldighet.
Folkskollärarna ha 39 respektive 36.»
Och man kan hänvisa till att det finns
tjänstemän, som ha sommartid 33 timmars
arbetsvecka. Men jag tror icke att
vi kunna avhjälpa lärarbristen genom
att placera lanthushållsskolornas lärarpersonal
i högre lönegrad än folkskollärarna.
Det skulle endast medföra, att vi
ganska snart skulle få erfara att folkskollärarna
skulle komma och kräva löneförhöjningar.

Herr Anderberg har här redogjort
för de löneökningar som föreslås i det
regeringsförslag, som ligger till grund för
utskottets ställningstagande. När man
har lyssnat till den lönedebatt som har
förts här i dag och i går och även vid
tidigare tillfällen, undrar jag, om icke
Kungl. Maj:t borde tillsätta en statens

avtalslönenämnd, som finge syssla med
de problem, som röra lönegradsplaceringarna.
Jag tror icke att det är möjligt
att inom ett riksdagsutskott få den överblick,
som vore önskvärd för att kunna
skipa rättvisa, när man har att ta ställning
till motioner, som gå ut på att placera
befattningshavare i högre lönegrad
än som föreslås av Kungl. Maj :t.

Jag skall icke förlänga debatten, herr
talman, utan jag ber med dessa synpunkter
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OSVALD: Herr talman! De av utskottets
ledamöter, som här talat för den
mening som blivit utskottets med lottens
hjälp, ha bl. a. framhållit faran av att
i enlighet med reservanternas yrkande
företaga en lönereglering för de lärare
det här är fråga om, och de anse att det
skulle medföra allvarliga konsekvenser
av olika slag.

Herr Anderberg säger t. ex. i sitt yttrande,
att man inte kan bryta ut en
grupp ur det hela och bestämma lönerna
för den gruppen. Men här är det ju
inte så, att man bara bryter ut en grupp
och helt lättsinnigt placerar in löntagarna
i högre lönegrader, utan bakom detta
förslag ligger en mycket grundlig
utredning. Och varför skulle Kungl.
Maj:t över huvud taget tillkalla sakkunniga
att utreda löneförhållandena för
en viss löntagargrupp och få fram ett
förslag om lönesättning, om inte meningen
vore att man skulle kunna reglera
lönerna för den grupp det är fråga
om?

Här har också nyss framhållits av
chefen för civildepartementet, att man
inte oprövat bör ta det förslag, som reservanterna
här ha lagt fram. Härpå
skulle jag vilja svara, att detta förslag
ju ingalunda är oprövat. Förslaget har
tvärtom mycket grundligt prövats av den
utredning, som framlagt det. Förslaget
är dessutom prövat av en hel rad remissinstanser,
som så gott som allesammans
ha tillstyrkt det.

Man beklagar sig över att det kommer
att få allvarliga konsekvenser, eftersom

Torsdagen den 7 december 1950 fm. Nr 33. 19

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

andra grupper skulle komma att hänvisa
till det beslut, som fattas. Det är klart,
att vi aldrig kunna komma ifrån, att
olika grupper jämföra sig med varandra;
en del anse sig alltid vara orättvist
behandlade och så resa de krav
på löneökningar. Detta komma vi aldrig
att kunna undgå — vi må sedan
ta utskottets förslag eller reservanternas.
Den möjligheten kommer alltid att
kvarstå, att de olika grupperna jämföra
sig med varandra.

Herr Anderberg yttrade i slutet av
sitt anförande att det är nödvändigt att
få kvalificerade lärare. Jag menar att
det är det viktigaste motivet för att man
nu bör genomföra eu lönereglering i
enlighet med reservanternas förslag. Jag
fäster mig inte så mycket vid de jämförelser,
som göras mellan de olika grupperna,
utan jag fäster mig vid hur lönesättningarna
verka i praktiken. Och här
liar framhållits, att det är tydligt skönjbart,
hur det nuvarande löneläget inverkat
ytterligare ogynnsamt när det gäller
elevtillströmningen till lantbrukshögskolan.
Ännu för några år sedan kunde vi
företaga en ganska grundlig gallring
bland de inträdessökande till högskolan.
Det kunna vi knappast nu längre.
Det innebär, att lantbrukets skolor i
längden komma att få nöja sig med en
mindre kvalificerad lärarkår än de eljest
behövde göra. Ännu så länge ha vi
haft möjlighet att fylla årskurserna med
studenter, som ha den formella kompetensen,
men med den katastrofala nedgång
i antalet inträdessökande till lantbrukshögskolan,
som ägt rum under senare
år, kan man inte bortse från den
möjligheten, att vi i framtiden inte ens
få ett tillräckligt antal sökande, som fylla
de formella kompetenskraven.

Om man alltså ser, hur utvecklingen
kan gestalta sig på detta område, kan
man inte komma ifrån, att det är nödvändigt
att följa det förslag, som har
framlagts av lärarlönesakkunniga. Och
det iir detta förslag, som reservanterna
här yrka bifall till.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
om lärarna vid lanthushållsskolorna.
Herr Anderberg var inne på frågan om

deras utbildning. Han nämnde att kursen
är tvåårig och att det dessutom behövs
litet praktik, men han gjorde inte
någon hopsummering av utbildningstidens
liingd. Han nämnde att folkskollärare
behöva en fyraårig utbildning. Men
summerar man ihop den utbildning som
kräves för att bli lanthushållslärarinna
kommer man enligt de undersökningar,
som denna yrkesgrupp har gjort, fram
till att en lanthushållslärarinna i genomsnitt
behöver sex års utbildning efter
det att hon har avlagt realexamen
eller avgångsexamen från åttaklassigt
flickläroverk.

Jag skulle mycket väl kunna instämma
i vad statsrådet Lingman nyss sade,
att det naturligtvis finns många flera
löntagargrupper som äro lågt avlönade
i vårt land. Det är riktigt. Men ha vi
någon grupp för vilken det kräves en så
grundlig och långvarig utbildning och
som står lika lågt i lönehänseende som
dessa lärarinnor hittills ha gjort? Att de
nu få en så pass stark löneökning, som
fallet blir även enligt propositionen och
utskottets förslag, beror naturligtvis på
att denna grupp varit underbetald i så
många år och borde ha fått en lönereglering
för länge sedan.

Man har här framhållit vådan av att
nu gå ett steg längre än regeringen har
föreslagit, eftersom avtalsförhandlingar
ute på arbetsmarknaden äro nära förestående.
Men då får man väl säga att
redan den löneförhöjning, som är föreslagen
av Kungl. Maj:t, kan komma att
inverka på det ogynnsamma sätt som
här från vissa håll har sagts. Man måste
komma ihåg att den lönereglering,
som kräves för dessa grupper, borde ha
varit genomförd för länge sedan. Det
föreliggande förslaget har, såsom jag
tidigare framhållit, grundligt övervägts
av utredningen ocli sedermera passerat
en råd remissinstanser med tillstyrkande;
i vissa fall ha remissinstanserna inte
bara tillstyrkt de föreslagna böjningarna,
utan därutöver krävt ytterligare
höjningar. Det har lantbrukshögskolan
gjort beträffande agronomerna, det har
också lantbruksstyrelsen gjort och kanske
ytterligare någon remissinstans.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven till jordbruksutskottets
utlåtande nr Öl.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
hade begärt ordet närmast för att anföra
några erinringar mot vad herr Anderberg
i sitt första anförande yttrade om
lönegradsplaceringen. Nu bar lian blivit
bemött av herr Osvald, så jag skall inte
ge mig in på den frågan.

Herr Anderberg yttrade emellertid vidare,
att det inte är riksdagen, som skall
taga initiativ när det gäller löneregleringar
för vissa grupper av befattningshavare,
utan Kungl. Maj:t. Jag ger herr
Anderberg fullkomligt rätt i denna sak.
Men jag vill samtidigt erinra om att de
förslag till lönereglering för vissa grupper,
som Kungl. Maj :t framlägger för
riksdagen, äro framlagda för att av riksdagen
prövas. Sedan är det ju en annan
sak, om riksdagen vill godtaga regeringens
förslag oförändrat eller inte. Jag har
emellertid fattat riksdagsuppdraget på
det sättet, att man skall pröva de förslag
som här framläggas och inte bara antaga
dem utan vidare. Det kan inte hjälpas
att jag har den uppfattningen, och
jag har den även i den här frågan.

Herr statsrådet framhöll, att därest
nu riksdagen skulle antaga reservanternas
förslag och alltså följa exemplet
från i går, då vi fattade beslut om folkhögskolelärarnas
löneförhållanden, så
skulle detta komma att få synnerligen
menliga följder vid förestående avtalsförhandlingar
med vissa arbetargrupper.
Jag skall naturligtvis inte säga att detta
är en fullständigt oriktig uppfattning —
det vågar jag givetvis inte göra gentemot
herr statsrådet. Men jag måste i
alla fall hävda, att jag inte delar hans
uppfattning på den punkten. Också jag''
har varit med om en hel del sådana förhandlingar,
exempelvis med vägarbetarna,
men jag har aldrig hört att de vid
förhandlingsbordet ha påpekat att de
eller de tjänstemannagrupperna ha haft
så och så mycket betalt, och jag skulle
tro att det inte är alldeles hundrapro -

centigt säkert att någonting sådant kommer
att ske nu heller.

Jag tror jag kan våga säga, att jag
inte tillhör dem som alla gånger vilja
vara med på höjda löner — jag brukar
i regel rösta för den lägre linjen, om
jag så får uttrycka saken. Men då jag är
absolut på det klara med att en höjning
i detta fall är alldeles nödvändig för
att det inte skall ske en katastrof, då
kan jag inte uraktlåta att ställa mig på
den sida som vill att en sådan höjning
skall komma till stånd.

Jag upprepar ännu en gång vad jag
tidigare har sagt, att jag är övertygad
om att det kommer att bli ännu större
svårigheter än det för närvarande är att
fylla de luckor, som redan ha uppstått
i personalstaterna på de områden det
här gäller. Och varför skola just de
grupper, som det nu är fråga om, vara
lägre avlönade än andra befattningshavare
med samma utbildning, i stort sett
samma tjänstgöringsförhållanden o. s. v.?
Det kan jag inte förstå. Tv jag vill naturligtvis
inte alls göra gällande, att det
skulle bero på att de här grupperna
kanske i högre grad än andra ha att
göra med landsbygden — inte alls.

Det säges här, att vi som stå för reservationen
påtaga oss ett drygt ansvar för
att vi vilja genomföra förslaget. Ja, det
är ju möjligt. Men jag skulle vilja svara
med att jag också tror att de som gå
på utskottets förslag taga på sig ett drygt
ansvar för hur det kommer att ställa
sig vid skolorna, om det blir omöjligt
att nyrekrytera befattningshavare dit.
Jag tror att det kan uppstå svårigheter,
som alls inte bli lätta att komma till
rätta med.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att de av Kungl. Maj:t nu föreslagna
lönerna i regel ligga två lönegrader lägre
än vad utredningen har föreslagit.
Utredningens förslag har ju varit på remiss
till olika myndigheter och institutioner,
och remissinstanserna ha i regel
tillstyrkt utredningens förslag; lantbruksstyrelsen
har velat gå ännu längre
och föreslagit att vissa befattningshavare
skulle placeras ytterligare en lönegrad
högre än utredningen föreslagit.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

Därför tror jag att man är på den säkra
sidan om man går på reservationen.

Jag hade också antecknat herr Svedberg,
men jag skall inte ingå på hans
yttrande. Jag kan ganska väl förstå att
herr Svedberg inte vill vara med på reservanternas
förslag, men jag skall inte
närmare utveckla den saken.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Regeringen, utskottets majoritet och reservanterna
äro ju eniga om en sak, nämligen
att en mycket betydande löneförbättring
för personalen vid de lägre
lantbruksundervisningsanstalterna bör
genomföras. Det är bara på två punkter
som det finns en meningsmotsättning,
och även på dessa båda punkter är meningsmotsättningen
i verkligheten icke
av materiell natur.

Regeringen har vid utformningen av
sitt förslag i detta ärende resonerat på
följande sätt. Eftersom frågan om tjänsteförteckningskommittén
berör en hel
råd aspiranter med akademisk examen,
skulle ett bifall till lärarlönesakkunnigas
förslag innebära att man ginge tjiinsteförteckningskommitténs
arbete i förväg
och gjorde fortsatt utredningsarbete
meningslöst beträffande alla de aspirantposter
vid administrationen, för vilka
agronomexamen fordras — alltså för
hela raden av aspirantposter inom våra
lantbruksnämnder, vidare för alla amanuenser
av olika slag i de statliga verken
samt för alla lantmäteriaspiranter.
Om utskottsreservationen går igenom,
behöva vi inte längre sitta och ödsla tid
med att försöka utfinna, vilken placering
som är den riktiga för dessa stora
befattningshavargrupper, tv då har riksdagen
prejudicerat genom sitt beslut.

På samma sätt iir det med lanthushållslärarinnorna.
I fråga om dessa ha
vi sagt så här: Det finns andra stora
grupper av lärare, vilkas avlöningsförhållanden
för närvarande iiro föremål
för utredning i tjänsteförteckningskommittén.
Om vi gå så långt, som här föreslås
i reservationen, betyder detta att

vi skapa prejudikat även för dessa andra
grupper. Det gäller, utom lanthushållsliirarinnorna
själva, hemkonsulenterna
och vidare åtskilliga lärare vid yrkesundervisningen.

Från regeringens och utskottets sida
säges det emellertid inte, att vad vi här ha
föreslagit för de båda kategorierna är
det som definitivt skall fastställas. Vi ha
så att säga avgivit ett provisoriskt förslag,
som skall gälla intill dess tjänsteförteckningskommittén
är genomförd,
och kommer denna att visa, att det blir
rättvist och naturligt att dessa båda
grupper då få en bättre ställning än det
föreliggande förslaget innebär, äro vi
med på att ge dem denna förbättrade
ställning.

Vi begära alltså ingenting annat på
dessa punkter än uppskov. Vad finns det
för något skäl för riksdagen att vägra
oss detta uppskov? Ja, vad man från reservanternas
sida säger, det är, att om
man inte går till de löner som reservanterna
föreslå, får man inga lärarinnor.
Vart ta de vägen då? Jo, i andra kammaren
sade man, att de gå till industrien,
som betalar bättre. Ja, tv de kunna
inte gå till några andra statliga eller
statsunderstödda skolor, där de kunna
få det bättre.

De skulle alltså gå till enskilda företag.
Ha vi någon gång ifrån statens sida
kunnat konkurrera med enskilda företag
i lönesättningen? Det finns bankdirektörer
som räkna sina löner i sexsiffriga
tal; vi ha en riksbankschef som inte har
mer än hälften av 100 000 kronor per år.
Chefen för statens järnvägar har ungefär
40 000 kronor per år, under det att
många industrichefer ha löner som räknas
i sexsiffriga tal. Det är meningslöst
att tro, att vi med statliga löneregleringar
skola få möjligheter att draga folk till
statliga anställningar genom att betala
mer iin enskilda företag. Vilja de enskilda
företagen taga arbetskraften, göra de
det ändå. För oss måste det gälla att
åstadkomma en avvägning inom det område,
som innefattas av de statsanställda
befattningshavarna och de befattningshavare
som väsentligen betalas med
statsbidrag.

22 Nr 33. Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstaiter.

Vad det här är fråga om är alltså inte,
vilken lön agronomutbildade aspiranter
samt lanthushållslärarinnor till sist skola
få. Frågan är denna: Kunna vi av vägande
lönepolitiska skäl få lov att nu
fastslå endast provisoriska avlöningssatser
för dessa båda kategorier av befattningshavare
för att sedan, när tjänsteförteckningskominittén
är färdig, taga
slutgiltig ståndpunkt i frågan?

Är inte detta en rimlig begäran från
regeringens sida? Jag förstår inte att
man på så många håll inom riksdagen
verkligen vill säga nej till denna begäran.
Man skall inte tro att de anställda
eller riksdagen i det långa loppet få någon
glädje av ett sådant ståndpunktstagande.
Om vi inte från regeringens sida
kunna få riksdagen att taga så naturliga
lönepolitiska hänsyn, som det här är
fråga om, vad måste då följden bli? Jo,
att regeringen måste bli mycket mer försiktig
när det gäller att lägga fram förslag
till löneregleringar. Vi måste ha alla
konsekvenser utredda, vi måste ha allting
klart — och vad blir följden av
detta? Jo, att löneregleringarna få dröja
och befattningshavarna få vänta. Men
det kommer antagligen att gå ett steg
längre. Sanna mina ord — regeringen
kommer att bli tvungen att även i sådana
fall som det nu föreliggande sätta
sig vid förhandlingsbordet, förhandla
med personalorganisationerna och göra
upp avtal, och när förslagen komma till
riksdagen äro avtalen redan träffade.
Riksdagens rörelsefrihet blir därigenom
fullständigt kringskuren. Med det långt
drivna organisationsväsen som vi ha ligger
det i sakens natur att man kommer
i sådana situationer, om inte riksdagen
vill lyssna ens till de mest naturliga förklaringsgrunder
för kravet att man här
måste gå fram en smula försiktigt. Jag
måste säga att riksdagen kommer att
göra en otjänst både mot statliga befattningshavare
och mot sig själv om den
vägrar att taga sådana hänsyn som det
här är fråga om. Ty det är inte fråga
om att de grupper, som det bär gäller,
skola bli tillbakasatta. De skola få precis
den löneställning som blir naturlig
i jämförelse med alla andra likvärdiga

grupper; vi ha aldrig sagt eller tänkt
något annat.

Herr NILSSON, BROR (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att få påminna om
att det finns vissa fasta punkter beträffande
kvinnliga lärares lönesättning,
som väl inte gärna kunna beröras av
de förslag till ändringar, som, enligt vad
herr statsrådet upplyste, synas vara på tapeten
genom tjänsteförteckningssakkunnigas
arbete. Vi ha nämligen i en författning
nr 413 från år 1947 en tjänsteförteckning
för kommunala flickskolor,
kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor
och högre folkskolor. Där äro
lärare i de ämnen det här är fråga om
placerade i, för ordinarie lönegrad Ca
22, för extra ordinarie lönegrad Ce 20
och för extra lönegrad Cg 18, alltså precis
i de lönegrader, som lärarlönesakkunniga
ha föreslagit för lärarinnorna
vid lanthushållsskolorna.

Det finns således i vårt samhälle fullt
jämförbara grupper, som redan ha de
avlöningar, som reservanterna föreslå
för lanthushållslärarinnorna. Och då
kunna vi väl förstå, att om vi nu placera
lanthushållslärarinnorna två lönegrader
lägre än utredningen föreslagit, så
blir följden den, att lärarinnorna söka
sig till ovannämnda skolor, där de få
det bättre ställt.

Lönesakkunniga ha ansett -—• och vi
framföra i reservationen samma åsikt
— att saken bör ha sin rättvisa gång
nu. Varför skall det skjutas på den?
Här finnas jämförelsepunkter som äro
fasta; det är inte allt som flyter när det
gäller dessa löner, vilket man eljest
kan få ett intryck av när man hör herr
statsrådet.

Fru SVENSON: Herr talman! Kungl.
Maj:ts proposition har när det gäller
lanthushållslärarinnorna i huvudsak tagit
sikte på antalet teoretiska timmar,
som befattningshavarna tjänstgöra. Däremot
omnämnes liksom mera i förbigående
den praktiska undervisningen. Då

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Ang. lönereglering för lärare vid lantbruksundervisningsanstalter.

skola enligt lantbruksstyrelscns reglemente
meddelar praktisk undervisning
genom arbetsövningar utöver det föreskrivna
teoretiska minimiantalet timmar,
borde dessa praktiska undervisningstimmar
medräknas. I regel ha lärare
vid lanthushållsskolorna en veekotjänstgöring
på 45 till 50 timmar rent
undervisningsarbete plus tillsyn över
internat, husdjur och trädgård samt
dessutom arbetsuppgifter för elevernas
fritidssysselsättning.

Det bör också observeras, att en lanthushållslärarinna
med helårstjänst skall
ha minst 308 tjänstgöringsdagar per år.
Dagar som tagas i anspråk för förberedande
arbete innan kursen börjar få ej
inräknas häri, ej heller arbeten efter
slutad kurs, t. ex. inventering, tillsyn av
djur och trädgård o. s. v., arbete med
räkenskaper, reparationer och nyanskaffning
av inventarier m. m., vilket
tillsammans gör att tjänstgöringen utgöres
av betydligt mer än de nämnda 308
minimidagarna.

Observeras bör också att sön- och
helgdagar under kursen skola räknas
som undervisningsdagar, varför lärare
således även då äro bundna vid skolan.

Vi ha också en del skolor, där någon
eller några av lärarinnorna måste stanna
kvar över julhelgen för att se till hus
och djur in. m.

För landsbygden och för landsbygdens
hem måste det vara en god tillgång
att ha utbildad arbetskraft, antingen
nu denna består av husmodern
själv, hemmavarande döttrar eller anställd
arbetskraft. Att genom ett mindre
väl genomtänkt sparsamhetsnit minska
möjligheterna till en god hemutbildning
kan inte försvaras. Fn nutida lantluismor
måste i långt högre grad än som
förr var fallet var mångsidig i sitt arbete,
det har bristen på arbetskraft
tvingat henne till, men också de ökade
kraven på att landsbygdens levnadsstandard
ej får bli efter och bli ännu en orsak
till att de unga lämna lanthemmen.

Lanthushållsskolorna försöka att i sin
undervisning kombinera olika arbetsuppgifter
som förekomma i ett lanthem.
Genom sin utrustning och genom sin in -

ternatverksamhet ha de också möjligheter
till detta. Det ingår i lanthushållsskolornas
undervisning att låta eleverna
bli förtrogna med rationaliseringssträvandena
i hemarbetet likaväl som i planering,
organisation och själva utförandet
av arbetet. Samtidigt med den praktiska
undervisningen skola eleverna
också meddelas en god teoretisk information
i hygieniska och sociala frågor
och i yrkesproblem av olika slag. Till
all denna undervisning behövs det skickliga
pedagoger, som både kunna meddela
goda kunskaper och ha kontakt
med bygdens och hemmens arbetsliv.
Detta har betydelse såväl ur social som
ur ekonomisk och kulturell synpunkt,
och man frågar sig: Skola nu lanthushållsskolorna
genom ogynnsam löneplacering''
endast bli en sporadisk genomgångsstation
för lanthushållslärarinnorna
till bättre avlönade och mindre arbetskrävande
pedagogiska anställningar?
Det har nämnts att dessa lärarinnor
gå till industrien, men de gå även till
de kommunala yrkesskolorna. Mister
lanthushållsskolan möjligheten att binda
goda, erfarna lärarkrafter till sin
verksamhet, ja, då har hela landsbygden
gjort en stor förlust.

Det talas så mycket om att vi skola
uppfostra ungdomen till att känna respekt
för det praktiska arbetet, och det
säges också både i press, resolutioner
och betänkanden, att hela vårt land är
i behov av dugliga, praktiska, yrkeskunniga
medborgare och att vi böra inrikta
vår ungdom mot de praktiska yrkena.
Man ställer sig undrande och frågar, om
den rätta vägen mot just det målet är
att försämra möjligheterna till yrkesutbildning
för en mycket stor, mycket
värdefull och mycket nödvändig yrkeskår,
nämligen landsbygdens husmödrar.
Lanthushållsskolorna äro landsbygdens
egna utbildningsanstalter för blivande
husmödrar och böra som sådana fylla
kravet på tidsenlighet både när det gäller
kunskapsmeddelande och när det
gäller ekonomiska möjligheter att till sig
knyta goda lärarkrafter.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr ELMGREN: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att rikta en gensaga
mot att man vill sätta likhetstecken mellan
å ena sidan gårdagens ärende om
folkhögskollärarnas löner, å andra sidan
den fråga vi nu diskutera. Jag behöver
bara gå till mitt eget votum för
att visa på skillnaden. Att jag i går röstade
för att folkhögskolorna i löneavseende
skulle beredas en friare ställning
berodde på att jag känner förhållandena
i dessa skolor, därför att jag själv har
varit med om att grunda en folkhögskola,
som vi ha byggt upp av två skäl,
nämligen dels för att ge ungdomen en
medborgerlig bildning, dels för att möjliggöra
att de folkliga organisationerna
skulle få en plats, där de under sommaren
kunde hålla sina sammankomster
och konferenser. Vill man bevara denna
sistnämnda möjlighet och samtidigt sörja
för en god lärarrekrytering, måste man
värja sig för alltför strikta bestämmelser
i fråga om antalet tjänstgöringstimmar.
I synnerhet gäller det för de folkhögskolor,
som ej driva sommarkurser,
att i detta avseende söka få behålla så
mycket som möjligt av den frihet, som
nu råder. Jag tror att många som i går
röstade för en bättre löneställning åt
folkhögskollärarna gjorde detta därför
att de ville slå vakt om den fria ställning,
som svensk folkhögskola har, och
med kännedom om den betydelse, som
folkhögskolornas arbete har för folkbildningsarbetet
i de svenska bygderna.

I den fråga som nu föreligger, herr
talman, och som ej på samma sätt är
en principfråga, finner jag ingen anledning
att gå emot Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den

vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 68;

Nej — 53.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala
organisation.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa riktlinjer
för enhetsskolans ledning och lokala
organisation jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 3 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 133, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

dag, föreslagit riksdagen att besluta, att
den enhetsskola, varom förslag framlagts
i det vid propositionen nr 70 fogade utdraget
av statsrådsprotokollet för ecklesiastikärenden
för den 3 februari 1950,
skulle vara en statsunderstödd kommunal
skola.

Förutom frågan om kommunalisering
av skolväsendet och det därmed sammanhängande
spörsmålet om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
hade i statsrådsprotokollet för den 3
mars 1950 även behandlats frågorna om
centrala och regionala skolmyndigheter,
om skolans lokala organisation samt om
lärartillsättningen. Beträffande de tre
sistnämnda frågorna hade departementschefen
icke ansett sig böra för närvarande
framlägga några förslag; han
hade dock ansett lämpligt att i detta
sammanhang redogöra relativt utförligt
för dessa frågor och ge till känna sina
synpunkter på dem.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande till utskottet
remitterade motioner, nämligen

dels de båda likalydande motionerna
1:467 och 11:525 av herrar Nordenson
och Veländer samt herrar Braconier och
Hastad, i vilka hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen nr 133;

dels de båda likalydande motionerna
1:528 och 11:625 av herr O hlon och
herr Nestrup, i vilka hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 133 samt i andra hand, därest
denna hemställan ej bifölles, att riksdagen
måtte uttala, att lärartillsättningarna
vid realskolan (enhetsskolans högstadium)
samt vid gymnasierna skulle
ske centralt genom en statlig myndighet; dels

motionen 1: 468 av herrar Lundgren
och Mannerskantz, i vilken hemställts,
att riksdagen måtte i .skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att statsbidragen
till folkskoleväsendet måtte avvägas
på ett med hänsyn till kommunernas
ekonomiska bärkraft rättvist sätt;

dels de båda likalydande motionerna
1:526 och 11:626 av herrar Sunne och

Emil Petersson samt fru Sandström
m. fl., i vilka hemställts, att i motionerna
anförda synpunkter måtte beaktas
vid behandlingen av propositionen
nr 133;

dels motionen I: 425 av herr Fahlander,
vari hemställts, att frågan om en
sammanslagning av skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
till en enhetlig central skolmyndighet,
under vars ledning den under lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium och
domänstyrelsen lydande yrkesundervisningen
kunde överföras, måtte bli föremål
för utredning i samband med den
i propositionen nr 133 angivna ytterligare
prövningen av frågor, som ägde
samband med enhetsskolans ledning och
lokala organisation;

dels motionen 1:4 av herr Fahlander,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t hemställa om
utredning i syfte att skapa mera enhetliga
bestämmelser beträffande de olika
skolformernas lärotider m. in.;

dels ock motionen II: 627 av fröken
Vinge, vari hemstälts, att riksdagen måtte
uttala, ätt lärartillsättningarna vid
realskolan (enhetsskolans högstadium)
samt gymnasierna skulle ske centralt
genom en statlig myndighet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt.

A. att riksdagen måtte

1. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
besluta, att den enhetsskola, varom
riksdagen innevarande år fattat beslut,
skulle vara en statsunderstödd kommunal
skola;

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
rörande kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun, centrala och regionala
skolmyndigheter, skolans lokala organisation
samt lärartillsättningen;

B. att

1. motionen 1:4,

2. motionen 1:425,

3. motionen 1:468,

4. motionerna 1:526 och 11:626

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

— i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört
och hemställt — icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt

C. att

1. motionerna 1:467 och 11:525,

2. motionerna I: 528 och II: 625,

3. motionen II: 627

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen hade utskottet under
rubriken »Skolans lokala organisation»
anfört bland annat följande:

»Departementschefen påpekar, att den
nuvarande ordningen med skilda skolstyrelser
för olika skolor är ur flera synpunkter
olämplig: målet böra vara att
åstadkomma största möjliga enhetlighet
i skolväsendets ledning inom varje distrikt.
Härom är utskottet ense med departementschefen.

När enhetsskolan genomförts i en
kommun, blir den gemensamma skolstyrelsens
uppgifter emellertid mycket
omfattande. Vid valet av ledamöter måste
politiska och bebyggelsegeografiska
synpunkter beaktas, det måste sörjas för
en god kontakt med näringslivet i dess
olika former, och det är önskvärt, att
om flera skolformer finnas inom kommunen,
dessas verksamhetsområden icke
enbart företrädas genom den lärarrepresentation,
som departementschefen
förslagit. Antalet ledamöter i styrelsen
kan under sådana förhållanden icke vara
alltför litet. Om styrelsen skall kunna
fungera smidigt, måste den, såsom
departementschefen framhållit, kunna
arbeta på nämnder eller delegationer.

Departementschefen tänker sig, att till
ledamöter av nämnderna skulle kunna
utses även personer, som icke tillhöra
styrelsen. Mot en sådan anordning hyser
utskottet betänkligheter, för så vitt
nämnderna icke blott skola vara rådgivande
utan kunna besluta med styrelsens
rätt och befogenhet. Skall en verklig
delegation av styrelsens beslutanderätt
kunna ske, måste enligt utskottets
mening nämnderna helt bestå av styrelseledamöter.
Det får därvid förutsättas,
att nämnderna vid behov tillkalla före -

trädare för olika specialintressen i egenskap
av experter. Givetvis kunna utomstående
även med fördel anlitas för olika
utrednings-, rådgivnings- och verkställighetsåtgärder.
»

Reservationer hade avgivits

1) vid punkten A i av utskottets hemställan
av

herr Ohlon,
herr Bergh och
herr Arrhén,

samtliga utan angivet yrkande;

2) vid punkten A 2 av utskottets hemställan
av herrar Näsström och Ivar
Persson, fru Sjöström-Bengtsson, fru
Lindström samt herrar von Friesen,
Hoppe och Lindahl, vilka ansett, att till
ledamöter i av skolstyrelse utsedda
nämnder eller delegationer skulle kunna
utses även personer, som icke tillhörde
styrelsen, och att därför det stycke i
utskottets yttrande, som började med orden
»Departementschefen tänker» och
slutade med orden »utrednings-, rådgivnings-
och verkställighetsåtgärder», bort
hava följande lydelse:

»överföras vissa arbetsuppgifter på
nämnder eller delegationer, yppar sig
en möjlighet att tillföra styrelsen önskvärd
specialerfarenhet utan att över hövan
öka antalet styrelseledamöter. Nämnderna
kunde då, såsom skolkommissionen
föreslagit, kompletteras med utomstående.
I kommuner, där en yrkesnämnd
kommer till stånd för behandling
av frågor rörande den förberedande yrkesutbildningen,
kunde sålunda i nämnden
insättas yrkesrepresentanter — arbetsgivare
och arbetare — med god kännedom
om ortens näringsliv. Genom att
dessa experter gjordes till ledamöter av
nämnden skulle en varaktig samverkan
mellan styrelsen och yrkesexperterna
säkerställas.

I den mån nämnderna skulle äga besluta
med styrelsens rätt och befogenhet,
måste det givetvis förutsättas, att
de fullgöra sina uppdrag i överensstämmelse
med styrelsens intentioner. Majoriteten
av nämndledamöterna böra därför
alltid väljas bland styrelsens ledamöter,
och styrelsen bör äga utfärda di -

Torsdagen den 7 december 1950 fm. Nr 33. 27

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

rektiv för nämndernas arbete. Samspelet
mellan styrelserna och nämnderna torde
ytterligare kunna förbättras, om även
de utanför styrelsen stående nämndledamöterna
utses av denna. Departementschefen
har påpekat, att vissa skäl kunna
anföras för att i stället låta kommunalrepresentationen
utse de nämndledamöter,
som ej tillhöra styrelsen, men utskottet
befarar, att detta kunde leda till
en splittring i arbetet, som mer eller
mindre skulle motverka den strävan till
enhetlighet, för vilken den gemensamma
styrelsen är ett uttryck. Utskottet anser
sålunda, att styrelsen bör tilläggas befogenhet
att delegera vissa ärenden på
densamma underställda nämnder, vari
även utanför styrelsen stående personer
böra kunna av styrelsen insättas. Givetvis
böra icke utomstående inväljas i
nämnderna annat än om vägande skäl
för en sådan anordning föreligga.»

Herr WAHLUND: Herr talman: Jag
skulle tro att kammarens ärade ledamöter
vid det här laget äro ganska trötta
på långdragna debatter. Jag lovar att för
min del fatta mig kort. Jag bär också
anledning till det, såtillvida, att det
inte är så mycket som vi ha att besluta
om med anledning av särskilda utskottets
utlåtande nr 3. Om vi bläddra i det
föreliggande utskottsutlåtandet, finna vi
att- de flesta spörsmål, som där behandlas,
befinna sig på utredningsstadiet. Det
är bara på en mera väsentlig punkt, som
riksdagen rekommenderas att fatta beslut
— utskottet föreslår riksdagen att
besluta att den enhctsskola, som vi i våras
drogo upp grundritningen till, skall
vara en statsunderstödd kommunal skola.
Det är alltså inte några mera hirnlastormande
saker, som det gäller den bär
gången.

Jag och andra inom utskottet ha menat,
att staten så långt som möjligt bör
ikläda sig kostnaderna för skolväsendet.
Det måste anses som självklart, att när
staten nu föreskriver en höjd skolstandard,
får staten också påtaga sig ansvaret
för de höjda kostnaderna. Skulle det
gå därhän, att kommunerna i det här
sammanhanget skulle få ökade utgifter

för skolväsendet, kan man vara ganska
säker på att skolreformen inte komme
att bli populär ute i bygderna. Det får
inte bli så, att skolreformens genomförande
ute i kommunerna blir beroende
av kommunernas ekonomiska bärkraft.

Ecklesiastikminister Weijne har, det
veta vi, förståelse för dessa ting, och redan
i våras förklarade han att kostnaderna
för skolväsendet till större del än
hittills böra övertagas av staten, och utskottet
har i sitt utlåtande tagit fasta
på detta ecklesiastikminsterns yttrande.
Statsbidragssystemet bör göras så enkelt
och lätthanterligt som möjligt. Statsbidragen
böra vara automatiska, så att en
detaljkontroll från statens sida blir onödig.
Det är just detta som gör det möjligt
att bestämmanderätt över skolan kan
överföras till kommunerna, samtidigt
som kostnader överflyttas på staten.

Naturligtvis är det ingen som förmenar
staten rätten att bestämma över skolväsendets
inriktning i stort. Naturligtvis
måste staten utöva en viss inspektion
och naturligtvis måste staten bevaka
att en viss minimistandard uppehälles
inom kommunernas skolväsende.
Det är självklart att på så sätt en viss
statskontroll måste finnas, men denna
statskontroll får, anse vi, inte bli en närgången
statsdirigering och statsbyråkrati.
Lika väl som i den nya skolan lärarna
skola ha möjligheter att låta sin
egen läggning och sin egen intresseriktning
påverka arbetssätt och kursinnehåll,
lika väl skall det kommunala initiativet
och den kommunala självbestämmanderätten
få ett vidsträckt utrymme.
Detta är departementschefens inställning,
och det är också utskottets. Full
enighet råder också om att vi genom
den kommunala bestämmanderätten skola
solidarisera bygdernas folk med bygdernas
skolor. Bygdefolket skall uppfatta
bygdeskolan som någonting som
verkligen hör bygden till. De skola känna
det så, att det är »våran skola» det
gäller.

När jag nu övergår till detaljer, vill
jag först konstatera, att den nuvarande
ordningen, att olika skolor på en ort
skola lva olika skolstyrelser, skapar en

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

splittring i skolväsendet som är olämplig.
Vi veta att denna splittring har hindrat
ett rationellt utnyttjande av lokaler,
lärarkrafter, inventarier och material.
Liksom departementschefen anser utskottet,
att man bör eftersträva att ha
en gemensam skolstyrelse för varje kommun.
Den skolstyrelsen blir då ganska
stor men man tänker sig att den skall
kunna arbeta på nämnder och delegationer.
På denna punkt ha vi inte riktigt
kunnat komma överens. Departementschefen
anser — och det göra också
vissa representanter i utskottet, herr
Näsström in. fl. — att i dessa delegationer
skola kunna inväljas också personer,
som icke äro medlemmar av skolstyrelsen.

I detta fall har, såsom jag antydde,
utskottsmajoriteten haft en annan mening.
Utskottsmajoriteten har också här
velat slå vakt om den politisk-kommunala
självbestämmanderätten. Vi förstå
mycket väl betydelsen av att, särskilt
när man nu organiserar 9 Y, men även
i andra sammanhang, man också har
kontakt med representanter för exempelvis
näringslivet, vilka stå utanför det
egentliga kommunalarbetet. Vi inom utskottsmajoriteten
ha dock men)at, attt
den saken skulle kunna ordnas ändå på
så sätt, att representanter för olika specialintressen
tillkallades såsom experter
och medverkade i delegationernas arbete.

Även om jag här tillhör utskottsmajoriteten,
skall jag gärna erkänna, att jag
har varit tveksam på denna punkt. Vi
kunna nog vara överens om att det här
gäller en detalj och icke någon stor fråga,
framför allt icke någon partiskiljande
fråga, utan den kan mera betraktas
som en teknisk fråga. Jag vill gärna säga
till herr Näsström och andra, att jag anser
inte att det skulle vara någon större
olycka, om den reservation, som här
avgivits, vunne kammarens bifall.

Däremot anser jag, herr talman, att
det skulle innebära en allvarlig uppluckring
av kommunernas självbestämmanderätt,
om skolstyrelserna skulle
förlora sin traditionella befogenhet att
tillsätta lärare. Den frågan befinner sig

för närvarande under utredning. Men
jag skulle redan nu vilja säga att det
inte förefaller mig vara lyckligt, om eif
skoldistrikt skulle kunna påtvingas en
aldrig så pappersmeriterad lärare, om
man från skoldistriktets sida ansåg honom
olämplig med hänsyn till den egna
skolans behov. Det måste förebringas
mycket starkt vägande skäl för att jag
skall kunna gå med på att man fråntager
skolstyrelserna deras nuvarande rätt
och frihet att välja en bland tre. Frihet
kan ju alltid missbrukas, och jag .''et
mycket väl att det någon gång har hänt
att man sagt att ovidkommande hänsyn
fått spela in vid lärartillsättningar. Men
ingenting är fullkomligt här i världen.
Inte ens den mest »neutrala» instans
torde kunna gå fri från anmärkningar,
då det gäller tjänstetillsättningar, men
jag vågar, herr talman, dock tryggt säga,
att i stort sett har rättvisa och objektivitet
fått råda vid folkskollärartillsättningar,
den rättvisa och objektivitet som
vi alla eftersträva.

Herr talman! Detta var i huvudsak
vad jag här ville framhålla. När vi på
detta sätt få den s. k. fortskridande
skolreformen serverad teskedsvis medför
detta att vi ha föga underlag för en
diskussion. En sak skulle jag kanske i
alla fall vilja tillägga, och det är att
detta utskottsutlåtande, som vi nu ha
framför oss, i viss mån utgör en kompromiss.
Jag hade först inom utskottet
ett yrkande i den riktningen, att utskottets
hemställan skulle ges en formulering,
som ännu mera tydligt markerade,
att utskottet stod kvar på sin ståndpunkt
från i våras. Men herr Näsström,
socialdemokraternas representant i utskottets
presidiedelegation, förklarade
att utskottet visst stod fast vid vårbeslutet,
och lian tilläde att detta också framgår
av utskottets kläm, där de talas om
»den enhetsskola, varom riksdagen innevarande
år fattat beslut». Jag förklarade
mig nöjd med det svaret, och det gör
att jag här reservationslöst yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr BERGH: Herr talman! Sedan
riksdagen i våras hade fattat sitt stora

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

beslut om riktlinjerna för vårt skolväsendes
framtida utveckling, fingo vi se
en hel del kommentarer där man försökte
att tolka vad egentligen riksdagen
beslutat. Man kom till olika resultat vid
dessa tolkningsförsök, och att så blev
fallet är egentligen inte så mycket att
förvåna sig över. Jag befarar att det beslut,
som riksdagen i dag inbjudits att
fatta, kommer att röna samma öde.

Herr Wahlund har nyss åt den första
punkten i utskottets hemställan gett en
tolkning, som jag i huvudsak kan ansluta
mig till. .lag skulle emellertid tro att
för att kunna rätt begripa vad den
punkten egentligen innebär, är det nödvändigt
att man sätter den i samband
med vad som tidigare beslutats. Herr
Wahlund var ju också inne på den tankegången.
Till synes är formuleringen
i den första punkten av utskottets kläm
distinkt; det föreslås att den enhetsskola,
varom riksdagen innevarande år
fattat beslut, skall vara en statsunderstödd
kommunal skola. Men börjar man
tänka litet närmare på innebörden av
detta, måste man fråga sig vad det
egentligen betyder; vad har ett beslut
sådant som detta egentligen för konkret
innebörd?

Jag lutar närmast åt den meningen,
att vi här snarare ha en anvisning om
en riktlinje, efter vilken vi iiro överens
om att försöka länka utvecklingen, än
ett definitivt och konkret beslut.

För att förklara vad jag menar skulle
jag till en början vilja framhålla, att när
folk tala om eu kommunal skola i motsats
till en statlig skola, göra de ofta
skillnaden större än den egentligen är.
Om man exempelvis jämför folkskolan,
som ju är en kommunal skola, med realskolan,
som är en statlig, knytes skillnaden
rent principiellt endast till det
förhållandet, att i det ena fallet är
kommunen huvudman ocli i det andra
fallet är staten huvudman. Men vad
detta huvudmannaskap egenligen innebär,
får man icke veta av formuleringen,
allenast att den ena skolan tänkes
bli kommunal medan den andra är
statlig.

I fråga om fördelningen av kostna -

derna mellan stat och kommun är det
praktiskt taget omöjligt att finna någon
principiell skillnad. Fn realskoleort har
att på egen bekostnad uppföra lokaler
för realskolan med inredning och i
vissa fall även med inventarier, medan
när det gäller folkskolan skoldistriktet
bara betalar en del av dessa kostnader.

I fråga om driftskostnaderna gäller att
det i det ena fallet väsentligen är fråga
om statsbidrag och i det andra fallet
om statsanslag. Vi ha alltså en kostnadsfördelning
av olika konstruktion, men
det finns knappast någon skillnad av
principiell beskaffenhet.

Se vi vidare till administrationsformerna,
så är att märka att vi sedan 1927
även beträffande realskolan har en lokalstyrelse,
även om den tillsättes på ett
annat sätt än en folkskolestyrelse och
framför allt har betydligt mindre att
säga till om än en folkskolestyrelse har.
Här är mer fråga om en gradskillnad
än om en principiell skillnad.

Se vi slutligen frågan ur rent kommunalrättslig
synpunkt, anses ju folkskoleväsendet
böra till den s. k. kommunala
självförvaltningen. Det är alltså
fråga om i princip statliga uppgifter,
vilkas handhavande man anförtrott
kommunala organ att till en liten del
ombesörja.

Om man på detta sätt försöker att
reda ut skillnaden mellan statliga och
kommunala skolor, får man till sist endast
detta huvudmannaskap att hänga
sig fast vid. Men vad detta huvudmannaskap
innebär klarlägges inte av de beteckningar,
som man ger skolorna, då
man kallar den ena statlig och den andra
kommunal, utan endast av den lagstiftning,
som ger innehåll åt dessa begrepp.
Redan därav följer att det beslut,
som vi nu skola fatta, har ett skäligen
magert innehåll. Jag skulle vilja tolka
det på det sättet, att det ger antydan
om en avsikt att konstruera statsbidragsbestämmelserna
och bestämmelserna om
de lokala organens befogenheter så, att
vi i denna enhetsskola, vars organisation
vi ännu inte känna, skola få ett väsentligt
kommunalt inflytande. Mer kan
jag icke liigga in i detta beslut, eftersom

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

icke någonting är sagt om det som ger
innehåll åt begreppet kommunal skola.

Jag hade för min del gärna sett, att
utskottets kläm under punkten 1 liade
fått en formulering, som gett detta något
klarare vid handen. Men sätter man
in uttrycket kommunal skola i sitt rätta
sammanhang och vidare heaklar, att vi
ännu mycket litet veta om enhetsskolans
framtida organisation och karaktär,
kan man till nöds begripa vad detta
beslut betyder.

Jag skulle tro att den tankegång, som
jag försökt ge uttryck åt, finner stöd i
den andra punkten av utskottets kläm,
där utskottet i anslutning till vad departementschefen
anfört föreslår riksdagen
att uttala vissa önskemål om vad den
författningstext skall innehålla, som allena
kan ge innehåll åt begreppet kommunal
skola. Där ha vi gjort vissa uttalanden
om statsbidragens konstruktion,
om lokalstyrelsernas befogenheter,
däribland också om lärartillsättningarna,
o. s. v.

När nu det grundläggande beslut, som
vi ha i utskottets kläm under punkten 1.
till sitt innehåll är så magert som det
faktiskt är, kan man fråga sig, varför
Kungl. Maj:t i sin proposition inbjudit
riksdagen att besluta på detta sätt, innan
utredningsarbetet drivits så långt,
att beslutet kunnat få en verkligt konkret
innebörd. Det enda något så när
tillfredsställande svar, som jag fått på
den frågan, är att man ute i kommunerna
snarast möjligt bör få veta hur
det skall bli. Jag förstår mycket väl att
detta är ett vitalt intresse. Men som jag
redan visat, får man faktiskt genom det
nu föreliggande förslaget till beslut veta
ganska litet. Vad utskottet skriver är
upplysande huvudsakligen genom de
önskemål som omnämnas, men i det avseendet
ha vi i utredningsarbetets ofullbordade
skick också måst nöja oss med
rätt allmänna uttalanden.

Jag tror därför att ingen större skada
skulle ha skett, om vi för de närmaste
åren vad försöksdistrikten beträffar
skulle ha nöjt oss med provisoriska bestämmelser
och i övrigt sparat med mera
allmängiltiga beslut, tills vi verkligen

kunnat ge ett besked som kan kallas
för ett besked.

För ögonblicket är endast att hoppas
att riksdagen skall få ett reellt inflytande,
när avgörandet skall träffas i de nu
outredda frågorna. I fråga om statsbidragen
är ju detta självklart. Det är inte
lika självklart, när det gäller vissa administrationsfrågor,
som inte ha direkt
samband med anslagsfrågor. Eftersom
punkten 1 i utskottets kläm otvivelaktigt
innehåller en fullmakt, vill jag för min
del uttrycka den önskan, att den fullmakten
inte skall få en för vid tolkning,
utan att riksdagen själv i sinom tid
skall få säga sin mening om vad som
bör läggas in i begreppet kommunal
skola.

Vad först beträffar de önskemål som
utskottet uttalat, vill jag i anslutning till
vad herr Wahlund här sagt påminna om
att när det gäller folkskoleväsendet utvecklingen
under lång tid har varit den.
att merkostnaderna väsentligen finansierats
av statsverket. Men jag vill tilllika
säga, att några av de bidragsformer,
som riksdagen har beslutat om under
senare år, i någon mån ha brutit denna
utvecklingslinje. Jag tänker närmast på
att statsbidraget till skolbyggnader och
i ännu högre grad till skolmåltider ha
fått en sådan konstruktion, att inte tillräcklig
hänsyn tas till det fallande penningvärdet
och att härigenom en övervältring
har skett av kostnaderna från
statsverket till kommunerna på ett sätt
som inte var meningen, när de grundläggande
besluten fattades. Jag kan kanske
i det här sammanhanget också nämna
en annan sak: 1944 års riksdagsbeslut,
att de kommunala mellanskolorna
skulle förstatligas, innebar en utfästelse
från riksdagens sida att staten skulle
överta en del kostnader, som tidigare
legat på skoldistrikten. Det är ganska
självklart att kommunalmännen nu fråga
sig, om det är meningen att dessa
löften skola ryggas och kostnaderna
flyttas tillbaka på kommunerna igen.

Jag skulle vidare tänka mig att i sådana
samhällen, där man nu har statlig
realskola, som måhända kommer att
ersättas av enhetsskolans högstadium,

Torsdagen den 7 december 1950 fm. Nr 33. 31

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

ser man inte gärna att man kommer i
ett sämre läge vad den realskolestadiet
motsvarande undervisningen beträffar
än man för närvarande befinner sig i.
Jag drar den slutsatsen, att det nog är
en väsentlig förutsättning för att en sådan
här kommunalisering skall mottagas
med positivt intresse, att klarhet
snarast möjligt skapas på denna punkt
och att dessa distrikt, som jag nyss
nämnde, inte bli sämre ställda än vad
de hade räknat med att bli eller vad de
faktiskt redan äro. För den skull hade
det varit värdefullt, om åtminstone
statsbidragsutredningens undersökningar
hade varit färdiga, innan vi hade inbjudits
att fatta detta beslut.

Men inte mindre värdefullt skulle det
ha varit, att man hade fått litet klarare
besked om vad man på regeringshåll tänker
sig lägga in i begreppet kommunal
skola. Det gäller själva administrationsformerna.
Jag vill inte bestrida utan erkänner
gärna, att i det stycket har det
kommit tillfredsställande intentioner till
uttryck från departementschefens sida.
Det har bl. a. sagts att ett av skälen för
en kommunalisering är, att man vill förankra
enhetsskolan i den lokala intressesfären.
Här kan emellertid anmärkas,
att det väsentliga på den punkten icke
är administrationsformen, utan hur skolan
fyller sin uppgift. Men om man ansluter
sig till denna tanke, vilket jag
mycket väl kan göra, krävs det nog litet
mer än de vackra ord, som vi i
många år ha hört om angelägenheten
av att stärka det kommunala självstyret,
och litet mer av praktiska åtgärder
i den riktningen.

De senaste tjugo årens utveckling på
folkskoleväsendets område lämnar i det
fallet mycket belysande exempel. Folkskolan
är en kommunal skola, men det
kommunala inflytandet har undan för
undan beskurits, och den statliga dirigeringen
har undan för undan ökat.
Jag medger gärna att i eftersatta bygder
har detta varit till fördel för skolväsendet.
Men det är också ett faktum
att i distrikt, där man har både vilja
och resurser att göra något, bär det inte
alltid varit till fördel, och mycket ofta

har det medfört en mycket tung administrationsapparat.

Jag vill skärpa detta omdöme och
säga, att jag tror att det är klokt, om
man har klart för sig, att vi icke i längden
ute i skoldistrikten kunna räkna
med att bevara lekmannaintresset för
skolans administration, om inte denna
utvecklingstendens snarast brytes, så att
skolstyrelserna inte allt mer begränsas
till att bli utredande och verkställande
organ. Om man inte vill bryta denna
utveckling, kommer allt detta tal om att
förankra skolväsendet i den lokala intressesfären
inte att bli något annat än
en chimär. Jag vill tillägga att tillkomsten
av mellaninstanser visserligen kan
avlasta skolöverstyrelsen en del merarbete
men däremot icke lösa det problem
som jag här är inne på, utan det
problemet löses endast om man betraktar
frågan om skolöverstyrelsens, mellaninstansernas
och de lokala skolstyrelsernas
kompetensområden som olika
delar av ett och samma decentraliseringsproblem.

Det ingick i uppgifterna för 1945 års
folkskolesakkunniga att inte bara föreslå
en förenkling av statsbidragsformerna
utan också en förenkling av statsuppsikten
över huvud. I det sistnämnda
hänseendet har i varje fall inte något
praktiskt resultat ännu avhörts efter
dessa fem år, utan i stället har under
samma tid den nämnda utvecklingen
undan för undan fortsatt. Om tiden tilllåter,
skall jag belysa detta påstående
med ett exempel.

De damer och herrar ledamöter som
till äventyrs ha läst bestämmelserna,
speciellt övergångsbestämmelserna, om
folkskolans övningslärare tror jag nog
skola vara villiga att erkänna, att man
verkligen kan krångla till saker och
ting, om man inriktar sig på att göra
det. Jag skall som sagt nämna ett enda
exempel.

Vi ha inom många skoldistrikt reglerade
slöjdlärartjänster. Skolöverstyrelsen
har fastställt en regleringsakt. Enligt
den skall sökandes behörighet prövas
innan val får ske, och valet begränsas
till dem som överstyrelsen förklarat

32 Nr 33. Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

behöriga. Det brukar vidare stå i regleringsinstrumentet,
att man vid val av
sådana här befattningshavare skall tilllämpa
samma förfarande som vid tillsättandet
av folkskollärare. Sedan valet
ägt rum har vederbörande i regel anmälts
till delaktighet i statens pensionsanstalt.
Man har därmed det hela klart
efter de gamla bestämmelserna. Inte
desto mindre skall man nu enligt de nya
bestämmelserna skicka in slöjdlärarens
papper till skolöverstyrelsen igen. Skolöverstyrelsen
skall nämligen på nytt
pröva behörigheten och avgöra, om vederbörande
får förklaras för ordinarie
efter den nya stadgan. Först sedan det
är klart, blir han på nytt ansluten till
statens pensionsanstalt, som han kanske
tillhört i 20—25 år.

Med detta och liknande exempel kan
man visa, att det inom folkskoleväsendet
finnes en myckenhet av statlig dirigering
som gör administrationen tungrodd,
och mera tungrodd än vad den behövde
vara. Att jag nämner detta i detta
sammanhang, beror på att jag vill
visa att en kommunalisering icke i och
för sig skapar en smidig arbetsform.
Smidiga arbetsformer skapar man i stället
genom att decentralisera förvaltningen
i avsevärt större utsträckning än vad
man har gjort.

Vad jag nu har sagt får inte tolkas
på det sättet, att jag i princip skulle
motsätta mig en kommunalisering. Inte
heller innebär mitt utalande att jag vill
klandra de ämbetsmän som i den centrala
skolförvaltningen syssla med dessa
ting. Vad jag vill säga är, att det i
enhetsskolans eget intresse är nödvändigt
att vi lägga in en realitet i uttrycket
kommunal skola, d. v. s. verkligen ge
de kommunala beslutande organen ett
reellt inflytande.

Herr V ahlund var inne på frågan om
lärartillsättningarna. 1 överensstämmelse
med de synpunkter, som jag hittills
utvecklat, skulle jag måhända kunna
anses vilja ansluta mig till det resonemang
som han förde beträffande lärartillsättningarna.
På denna punkt har utskottet
emellertid inte kunnat ta någon
ställning. Vi ha inte kunnat ge någon

rekommendation, huruvida det bör bli
lokalstyrelserna, mellaninstanserna eller
de centrala myndigheterna som skola
välja lärare. Utredningsmaterialet är
alltför otillräckligt för att vi skulle kunna
säga något bestämt på denna punkt.
Men jag tror att det är klokt för ett
framtida bedömande av detta problem
att ha klart för sig att det här inte bara
finns en, utan två varandra motsägande
traditioner. Vi ha å ena sidan den
ordning, som har blivit traditionell vid
tillsättandet av lärartjänster inom folkskoleväsendet,
och å andra sidan den
som är traditionell för läroverkens lärare.
Det bör dessutom påpekas, att meningarna
äro starkt delade både inom
lärarkåren och folkskolestyrelserna om
det nuvarande tillsättningsförfarandet i
folkskolan. Det är inte alldeles utan skäl
som man frågar sig, om de anvisningar,
som ha utfärdats för meritvärderingen,
verkligen innebära en garanti för en
objektiv prövning. Dessa anvisningar
äro så schematiserade, att det i realiteten
blir fråga om en siffermässig mätning
och i mycket ringa grad en verklig
vägning av de sökandes meriter. När
så många skola tillsätta lärare, måste
det givetvis vara ganska schematiska
regler. Jag har emellertid nämnt detta
för att göra klart, att tillsättningsförfarandet
inom folkskolan på åtskilliga håll
är utsatt för en kritik, som inte utan
vidare kan avfärdas.

Men även på läroverkssidan ha vi,
som sagt, en klar tradition, och från det
hållet har en kompakt opinion kommit
till uttryck. Man slår vakt om statlig
tillsättning och om att den uteslutande
befordringsnormen skall vara skicklighet
och förtjänst. Det är en opinion
som man gör klokt i att i enhetsskolans
intresse fästa det allra största avseende
vid.

I det outredda läge, som denna fråga
befinner sig i, ha vi i utskottet inte
kunnat säga mer än att hur än frågan
praktiskt löses i detaljerna, måste man
upprätthålla kravet på objektiva befordringsnormer
som i sig innesluta regeln
om förtjänst och skicklighet som befordringsgrund.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisntion.

Här skulle jag också vilja tillåta mig
att göra eu liten personlig deklaration.
Om man spekulerar i att förlägga lärartillsättningen
till de ifrågasatta mellaninstanserna,
tror jag för min del inte
att den sortens mellaninstanser, som
1945 års folkskolesakkunniga föreslagit,
skulle bli det lämpliga instrumentet.
Därför är dessa instansers verksamhetsräjong
alltför liten och deras sammansättning
inte tillfredsställande. Jag tror
att man i så fall nog bleve tvungen att
skapa färre mellaninstanser, var och en
med avsevärt större verksamhetsområde,
möjligen provinsiella mellaninstanser.
Under dessa provinsiella mellaninstanser
skulle det, efter min tro, vara
lämpligt att låta statens inspektörer närmast
sortera. Till dem skulle även kunna
knytas sakkunskap som skulle skapa
större förtroende för tillsättningsförfarandet
än om det förlädes till de lokala
styrelserna. Hur detta kommer att
ordnas, ha vi inte kunnat utala oss om.
Men vi ha fastslagit vissa grundläggande
principer som vi tro komma att vara
nödvändiga att hålla i sikte, om det hela
skall gå väl.

När jag nu på detta sätt har kommenterat
utskottets utlåtande, har det varit
för att dels tolka klämmens första punkt
såsom jag ser den och dels understryka
några av de önskemål, som utskottet
har uttalat, samt sätta i fråga, huruvida
tidpunkten verkligen varit lämplig just
nu att framlägga denna proposition. När
utskottsmajoriteten emellertid inte har
velat gå på avslagslinjen utan anslutit
sig till propositionens kläm, har jag till
sist inte velat motsätta mig den saken.
Det anförande, som jag nu har hållit,
har iiven med hänsyn därtill varit avsett
att understryka några önskemål som
man nog måste anse vara rätt vitala, om
den kommunalisering, som man nu
åsyftar, också skall få framtiden för sig.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Kammarens ledamöter ha ju i går och
i dag haft att behandla ett par ärenden,
där partigränserna ha brutits sönder
och där det har varit mycket stor tveksamhet
om vart majoriteten skulle pc 3

Förslå kammarens protokoll 1950. Nr 33.

ka. Det är då helt naturligt att debatterna
om dessa frågor ha varit föremål
för stort intresse ocli att det därefter
sker en viss avmattning, i synnerhet
som väl ingen tvekar om vilken utgången
av denna debatt skall bli. Jag
skall därför, herr talman, fatta mig mycket
kort.

Jag vill till att börja med uttala ett
tack till utskottet för den välvilliga behandling
som har ägnats propositionen.
Jag läste i en stockholmstidning i går,
att propositionerna hade tämligen helskinnade
kommit igenom utskottsbehandlingen.
Ja, man kan ju i »tämligen
helskinnade» inlägga vad man vill. I
verkligheten har utskottet bara i fråga
om en enda detalj gjort en ändring.
Därför vill jag helt allmänt uttala, att
om mina propositioner i fortsättningen
gå lika helskinnade igenom utskottsbehandlingen,
är jag inte bara nöjd
utan alldeles särskilt nöjd.

När jag hörde den föregående ärade
talaren, kom jag att tänka på att i våras
hade skolutskottets ordförande en
fyndig vändning i sitt inlägg här i kammaren.
Han sade nämligen att utskottets
utlåtande var »en kompromiss mellan
tro och tvekan». Alla, som hörde
den föregående talaren, behövde inte
tveka om till vilken grupp han hörde.
Någon större tro andades i varje fall
inte hans inlägg, utan det var en allmän
klagan över världens bekymmer
på skolans område. Jag trodde att han
skulle sluta med att yrka avslag — avslag
på kommunal skola, avslag på statlig
skola och avslag på allting. Det gjorde
han emellertid inte, utan ur veklagan
kom det till sist att han nog var med
på detta i alla fall.

Varför har nu denna proposition lagts
fram? Jo, helt enkelt därför alt Kungl.
Maj:t har velat i ett sammanhang för
riksdagen presentera hela skolfrågan.
I vissa hänseenden har man kunnat göra
det i ett ganska genomarbetat skick,
men i andra hänseenden ha utredningarna
inte fortskridit sa långt, och man
har varit mera tveksam. Men jag är
övertygad om att om det inte hade
kommit en proposition om skolans led -

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

ning eller lärarutbildningen, skulle de.
som bär representera tvekarna, ha frågat:
Varför säger Kungl. Maj:t ingenting
om detta, och varför få vi inte veta,
vad Kungl. Maj :t tänker på denna punkt?
Därför ha vi lagt fram alltsamman i ett
sammanhang. Vi ha samtidigt talat om
på vilka punkter vi äro mera klara
med ståndpunkterna och var vi äro
mera tvekande. Riksdagen har därigenom
fått tillfälle att säga sin mening.
Vad vi eftersträva är helt enkelt en
samverkan mellan Kungl. Maj:t och
riksdagen vid frågornas fortsatta behandling
där man tar ömsesidig hänsyn
till varandras ståndpunkter.

Jag vill säga herr Bergh, att när jag
i dag representerar Kungl. Maj:t här,
behöver jag inte göra några filosofiska
utredningar om vad som menas med en
statsunderstödd kommunal skola. Jag
tror inte att herr Bergh behöver göra
det heller, eftersom han tjänar en sådan
skola och följaktligen vet vad som menas
med en statsunderstödd kommunal
skola. Man har egentligen på den punkten
inte behövt hysa någon tvekan. Det
har inte från något håll antytts någon
starkare entusiasm för alternativet en
statlig skola. Där man har representerat
tvekan har man bara av allmän olust
velat ha ett ytterligare uppskov, innan
beslut skulle fattas.

Ha vi då någon anledning egentligen
att klaga över den kommunala skolans
utveckling? Om jag går till folkskolan,
har ju helt enkelt utvecklingen varit
den, att riksdagen har dragit upp vissa
minimikrav för skolan. I en del kommuner
har man bara uppfyllt dessa minimikrav,
medan man i många kommuner
gått utöver dem. Därigenom ha vi vunnit
betydelsefulla erfarenheter för den
fortsatta utvecklingen. Jag kan erinra
om hurusom man på många håll på ett
mycket tidigt stadium genomförde det
sjunde skolåret långt innan riksdagen
år 1936 beslöt att göra det obligatoriskt.
Vi hålla nu på med att genomföra det
åttonde skolåret i en hel del skoldistrikt.
Går jag till skolsociala anordningar, ha
kommunerna, långt innan staten lämnade
bidrag till läkarundersökningar,

sörjt för den saken på åtskilliga håll i
landet. Man har sörjt för tandvård och
mycket annat. Var och en, som vill bedöma
den svenska skolans utveckling
objektivt, kan inte undgå att få ett starkt
intryck av vad kommunernas intresse
har betytt. En utveckling av skolan i
den takt och utsträckning som har skett
skulle inte ha varit möjlig utan detta
intresse från kommunernas sida.

Det är särskilt beträffande en punkt
man har yppat tvekan, och det gäller
lärartillsättningarna. Låt mig, herr talman,
säga att jag har den bestämda meningen
att man i fråga om lärartillsättningarna
måste se till, att all objektivitet
iakttages och att man inte vidtar
några anordningar som äro ägnade att
främja godtycke. Men jag vill fästa
uppmärksamheten vid att i fråga om lärartillsättningarna
anvisar propositionen
en fortsatt utredning som det naturliga.
Detsamma gör utskottet. Man
får under denna utredning tillfälle att
pröva olika former för lärartillsättningarna.

När jag talade om vikten av det kommunala
intresset, borde jag kanske ha
tillagt en sak. Jag har sedan elva år tillbaka
i olika egenskaper tillhört den
centrala förvaltningen. Om det är något
som jag har lärt mig under denna tid,
är det vikten av decentralisering och
faran att hopa för mycket ärenden på
ämbetsverken. Om herr Bergh vill arbeta
för decentralisering, skall han i varje
fall hos mig inte möta något motstånd.
Men ingen skall inbilla mig, att
en statsunderstödd kommunal skola vållar
staten och den centrala förvaltningen
mer arbete än en statlig skola, utan
i stället måste det väl vara så, att om
skolan är kommunal, kan mera läggas
på de kommunala myndigheterna än
om skolan är statlig.

Jag skall, herr talman, bara ta upp
ytterligare en enda sak. I sin allmänna
klagan var herr Bergh även inne på meritvärderingen
vid tillsättningen av folkskollärartjänster
och påstod att det där
var fråga om något slags millimeterrättvisa.
Nu är situationen den, att jag
känner till denna fråga rätt bra. Jag

Torsdagen den 7 december 1950 fm.

Nr 33.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

var nämligen föredragande i skolöverstyrelsen,
när skolöverstyrelsen avgav
sitt förslag. Om herr Bergh läser anvisningarna
riktigt, skall han finna att
meritvärderingen bara avser en grovsortering
av de sökande och att man
sedan skall ge utrymme för ett vettigt
bedömande. Men det kan inte vara en
rimlig ordning att man på ett håll räknar
ett tjänstår som en poäng och på
ett annat håll som tre poäng och att
man följaktligen har en röra av bedömningsgrunder.
Anvisningarna ha bara
avsett att skapa en viss reda utan att
binda skolstyrelsernas handlingsfrihet
och deras sunda omdöme.

Jag inskränker mig till vad jag här
har sagt. Kammaren kan enligt min
uppfattning med lugnt samvete bifalla
de båda utskottsbetänkanden som skolutskottet
slutligen har kommit med. Jag
tror att de tillsammans med vad som
skedde i våras skola bilda en god grund
för den svenska skolans fortsatta utveckling.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
memorial nr 68, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut
rörande utskottets betänkande nr 66 i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 178 med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i visa fall av tilläggsskatt å bensin,
som användes vid jordbrukets drift,
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.57 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Torsdagen den 7 december eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala
organisation. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
särskilda utskottets utlåtande nr 3.

Herr OHLON: Herr talman! Av de anföranden,
som förut här i dag hållits i
skolfrågan, speciellt av herr Bergh men
även av herr Wahlund, framgår att
alla de detaljspörsmål, som äro förknippade
med denna frågas lösning och som
utgöra nödvändiga förutsättningar för
själva lösningen, befinna sig i ett outrett
skick. Några av dessa spörsmål ha
redan berörts, såsom kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun, skolans
regionala inspektion och ledning,
den kommunala ledningen och framför
allt lärarutnämningarna. Det sistnämnda
spörsmålet karakteriseras av departementschefen
som en svårlöst fråga,
och han säger, att den följaktligen bör
kalfatras i en särskild kommitté.

Trots all denna ovisshet om konsekvenserna
är skolutskottet för sin del
icke tveksamt att föreslå riksdagen alt
i huvudsak följa Kungl. Maj:t. På grund
av beslutet i skolfrågan den 26 maj i år
kunde utskottet inte låna den kungl.
klämmen. Riksdagsbeslutet var ju vill
korligt, och försöksverksamheten, som
skulle undersöka enhetsskolans bärkraft,
sattes i förgrunden. Endast om denna
försöksverksamhet vid en objektiv prövning
gav entydigt resultat kunde enhetsskolan
bli verklighet. Därför har utskottet
formulerat om propositionens
kläm. I propositionen hette det att »enhetsskolan
skall vara en kommunal
skola». I utskottets kläm står det, att
»den enhetsskola, varom riksdagen innevarande
år fattat beslut, skall vara eu
statsunderstödd kommunal skola», vil -

ket nog måste sägas ha en något annan
innebörd än vad departementschefen
föreslagit.

Nu kan man inte värja sig för intrycket,
att utskottets kläm fått en något
inkonsekvent utformning. Ordet
»skall» i klämmen hänför sig till propositionen,
som var avgiven före riksdagens
beslut i våras, men den övriga
delen av klämmen ansluter sig till vårsessionens
beslut. Jag beklagar, att
landshövding Sandler och professor
Andrén ej haft tillfälle att deltaga i utskottet
denna höstsession.

Det kan nog inte förnekas, att skolutskottets
verksamhet i övrigt under
höstsessionen kännetecknats av en viss,
jag vill inte säga förvirring, ty det vore
väl för mycket sagt, men av en viss
oklarhet, särskilt med hänsyn till konsekvenserna
för gymnasiet. Jag har nedtecknat
ett yttrande av en mycket klok
representant för bondeförbundet. Han
sade: »Riksdagen bör ha större anspråk
på att veta vad den går att besluta om.
Nu får den faktiskt ingenting veta om
beslutets innebörd. Det är som att köpa
grisen i säcken.» Bondeförbundets representant
köpte grisen i säcken. Han
gick med på allt som föreslås i propositionen.

I utskottets utlåtande beter det: »I vida
kretsar skulle det te sig mycket svårförståeligt,
om statsmakterna tvekade
att göra enhetsskolan till en kommunal
institution.» Med de vida kretsarna menar
man synbarligen kommunerna. Det
har också gjorts stor affär av att de 49
folkskolestyrelser, som yttrat sig på
denna punkt av skolkommissionens uppslag,
samtliga ha tillstyrkt det. Som bekant
finns det mer än 49 skolstyrelser
i landet. Att ej flera yttrat sig vittnar ej
om något större intresse för saken. I
varje fall vill man nog ute i landet veta
mer om statsbidragets storlek, innan
man fattar ståndpunkt. Det är önskvärt,
att staten svarar för merparten av om -

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Nr 33.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

kostnaderna för skolväsendet, heter det
i propositionen. Det kan betyda 51 procent.
Vad skulle man säga ute i kommunerna,
om det inte blir så förfärligt
mycket mer? Den nuvarande nödvändiga
besparingsaktionen visar, att man
inte skall vara alltför säker på statliga
utfästelser. Det kan komma värre ekonomiska
vargatider än vi dras med i
dag. En annan fråga är: Hur kommer
det att ställa sig för de kommuner, som
i dag ha statliga skolor inom sina gränser?
Sannolikt bli dessa kommuners omkostnader
för det högre skolväsendet
större än vad de nu äro. Nämnda kommuner
ha inte vid remissbehandlingen
tillfrågats på den punkten. Man kan nog
gissa sig till vad svaret skulle bli. Ivern
på de orter, som haft eller fortfarande
ha kommunala mellanskolor, att få dessa
förstatligade utgör ett tillräckligt vittnesbörd.
År 1944 beslöt riksdagen att
förstatliga samtliga då återstående kommunala
mellanskolor. Nu sex år efteråt
är samma riksdag i färd med att göra
alla statliga realskolor till en kommunal
angelägenhet. Bortsett från det bristande
sammanhanget i denna politik, kan man
fråga sig, hur det då kommer att gå
med våra gymnasier, som i alla tider
varit statliga skolenheter, flera av dem
med traditioner från kulturens gryning
i detta land. Gymnasierna äro mycket
intimt hopkopplade med realskolorna.

En kommunalisering av gymnasiet är
inte lika självfallen som en kommunalisering
av realskolan, säger departementschefen.
Gymnasiet bör kommunaliseras
ända därhän, att t. o. m. dess
lärare böra utses av den lokala styrelsen,
anser folkskolestyrelscn i Själevad.
Frågan om en eventuell kommunalisering
av gymnasiet bör ställas på framtiden,
säger utskottet. Det kan nog inte
förnekas, att utskottets uppfattning står
en aning närmare skolstyrelsens i Själevad
än till Kungl. Maj :ts mening.

Frågan om gymnasiets kommunalisering
bör tills vidare anstå med hänsyn
till oklarheten beträffande dess framtida
organisation och framför allt med
hänsyn till alt varje gymnasium betjänar
flera kommuner, påstås det. Om

detta resonemang godtages, har det sin
giltighet även för realskolan, enhetsskolans
överstadium. Realskolan måste i
långt större utsträckning bli en gemensam
angelägenhet för flera kommuner
än vad departementschefen tänker sig.
Med realskolan menar jag då en treårig
realskola. Enligt hans mening bör en
folkmängd av 2 000 å 2 500 invånare i
ett skoldistrikt vara ett tillräckligt underlag
för en fullständig enhetsskola
med linjedelning i avslutningsklassen.
Enligt kammarkollegiet bör folkmängdsunderlaget
i stället vara det dubbla, eller
4 000 å 4 500 personer. Statsrådet
Weijne har eljest ådagalagt en anmärkningsvärd
realism vid bedömning av
dessa frågor. Här har han uppenbarligen
förts på villospår utanför det möjligas
gränser av fantasibegåvade rådgivare.
Ett förverkligande av departementschefens
framtidsprogram skulle
medföra våldsamma kostnader för det
allmänna, för att nu inte tala om omöjligheten
att anskaffa vettiga lärare i tillräcklig
mängd. Riksdagen kommer otvivelaktigt
i dag att följa Kungl. Maj:t
och utskottet. Söker man dessutom genomföra
vad som sålunda beslutas —
med fullständig enhetsskola i alla kommuner
ner till ett invånarantal av 2 000
å 2 500 — kommer det inte att dröja
länge förrän man tvingas sätta i gång en
ny sparsamhets- och rationaliseringsaktion
i stor stil på skolväsendets område.
Det är tydligt, att man här i dag är i färd
med att fatta ett nytt principbeslut, som
bara kommer att medföra trassel och
kanske också vantrivsel i samhället. På
grund av att enhetsskolans överstadium,
de tre sista klasserna, i så stor utsträckning
måste bli en gemensam angelägenhet
för olika kommuner är det inte alls
självklart, att realskolan genomgående
bör vara en kommunal skola. Frågan är
inte genomtänkt. Kritiken träffar inte
minst de remissinstanser, som yttrat sig
i ärendet.

Varje gång inom skolutskottet, som
denna fråga förts på tal, har man mötts
av invändningen: Vi måste omgärda den
kommunala självstyrelsen. Ja, visst vilja
vi det. Men vi vilja inte heller ha några

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

Daytonprocesser i det svenska skolväsendet,
till vilka ansatser inte saknats.
Det är klart, att kommunerna skola lia
förstahandsinitiativet vid planeringen
av sitt skolväsen. Det är klart, att kommunerna
skola ha sin hand med vid
skolornas ledning. Efter mer än tjugu
års kommunal verksamhet har jag, åtminstone
på den ort där jag verkat, inte
försport, att kommunen haft mindre intresse
för de statliga skolorna än för de
kommunala. Och vad föräldrarna beträffar
ha de rent av föredragit statsläroverken
framför de kommunala högre
skolorna, detta också på en tid då de
kommunala skolorna erbjödo sina elever
större förmåner än vad statsläroverken
voro i stånd till. Tack vare en vidsynt
kommunal anslagsverksamliet erbjudas
numera statsläroverkens elever i Göteborg
i stort sett samma förmåner som
tillkomma eleverna vid motsvarande
kommunala läroanstalter. Detta har
medfört den nackdelen, att köbildningen
vid inträdet till statsläroverken där
nere blivit en smula besvärande. Verkligheten
är nog litet annorlunda än vad
utredningskonklaverna uppe i huvudstaden
i sin avskilda miljö hålla före.

Sammanfattningsvis kan jag säga, att
ingen har, såvitt mig är bekant, gjort
gällande att kommunerna skola avkopplas
från sina befogenheter vid skolväsendets
utformning. Tvärtom, dessa befogenheter
böra i samordningens intresse
ökas. Ingen har heller gjort gällande,
att skolväsendet i sin helhet skall
förstatligas. Här borde det inte vara
fråga om ett antingen—eller utan om ett
både—och, alltefter verklighetens skiftande
krav. Lärarutbildningen exempelvis
är en statlig uppgift och kräver statligt
drivna skolor. Varför inte ett blandat
system av statliga och kommunala
högre skolor, gärna med den kvantitativa
övervikten lagd på de senare, men
med enhet i mångfalden. Begreppet enhetsskola
får inte förhäxa oss därhän,
att vi förlora kontakten med verkligheten.

En annan reträttlinje, när det gällt att
försvara det kommunala enhetsskoleprogrammet,
har varit hänvisningen till att

vi skola skapa ett system av regionala
statliga skolmyndigheter för att bemästra
enhetsskolans problem. En del
protagonister tänka sig lika många provinsstyrelser
som det finns inspektörsdistrikt,
nämligen 52. Andra mindre expansiva
vilja ha 24 eller 25 provinsstyrelser.
Gemensamt för dessa förslag synes
vara att i mellaninstanserna skola
ingå representanter för alla led inom
skolhierarkien från småskolan till gymnasiet.
Mellaninstanserna skola stå för
den pedagogiska ledningen inom sina
distrikt. Vad skolöverstyrelsen skall
göra, är något oklart. Det torde bli uppenbart,
när den nu verksamma skolöverstyrelseutredningen
inom kort kommer
med sitt förslag. Det hade dock varit
önskvärt, att denna utredning opererat
även med andra med dessa sammanhängande
frågor.

I varje fall står det klart, att om riksdagen
i dag accepterar skolutskottets
skrivning liar riksdagen också bundit
sig för inrättande av ett nytt system av
provinsstyrelser utöver den flora av
olika statliga nämnder, som de senaste
åren tillkommit, länsbostadsnämnder,
lantbruksnämnder, länsarbetsnämnder

o. s. v. Skolbyråkratien skulle sålunda
ytterligare komma att frodas, samtidigt
som lärarbristen vid de högre skolorna
glider in i ett katastrofläge. Jag är, herr
talman, så gammalmodig att jag anser
det vara viktigare för vårt folks andliga
och materiella förkovran, att vi få fram
kunniga och omdömesgilla lärare än att
herika skaran av konsulenter, inspektörer
och skoldirektörer eller vad nu
alla dessa mandariner kunna heta. När
allt kommer omkring äger ungdomens
undervisning och uppfostran rum ute i
skolorna och inte i de mer eller mindre
centrala skolbyråerna.

Ja, men ni vilja ju ha decentralisation,
invändes det. Visst vilja vi det. Men decentraliseringstanken
får inte drivas in
absurdum. Där en centralisation är motiverad
och påkallad, bör den beslå. Jag
återkommer strax till denna fråga vid
behandlingen av de akademiskt utbildade
ämneslärarnas utnämning. Begreppet
enhetsskola bör också innefatta en -

Torsdagen den 7 december 1950 em. Nr 33. 39

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

hetliga utnämningsnormer. Eljest blir
den från början förfelad och icke enhetlig.

Motsättningarna inom utskottet ha
framför allt gällt lärarutnämningarna.
Ytterpolerna i denna fråga ha där representerats
av å ena sidan professor
Wahlund, som vill lägga alla utnämningar
på de kommunala myndigheterna, och
å andra sidan av mig, som i görligaste
mån vill ha en central och enhetlig utnämningsprocedur
i enhetsskolan. Statsrådet
Weijne är här villrådig. Enhetsskolans
kommunalisering behöver icke
nödvändigtvis föra med sig en lärartillsättning
i kommunal regi, säger han. Det
kommunala inflytandet torde kunna få
tillräckligt utrymme, även om den kommunala
myndigheten endast avger förslag
eller förord, anför han vidare. Och
begreppet enhetsskola får givetvis inte
drivas så hårt, att icke olika tillsättningsförfaranden
för dess olika lärarkategorier
skulle kunna medgivas, därest
starka skäl skulle tala därför. I dessa
uttalanden möter man den kloke och
omdömesgille departementschef, obunden
av alla doktriner, som vi lärt oss
att högeligen uppskatta. Mera tveksam
måste man nog vara, när statsrådet
Weijne i fortsättningen anför, att numera
några allvarliga anmärkningar ej
torde kunna riktas mot förfarandet vid
tillsättningen av folkskollärare. I sin nuvarande
form med poängberäkning av
meriterna har detta nått en avsevärd
stadga och ett stort mått av rättvisa och
objektivitet, framhåller han. I min egenskap
av domkapitelsledamot sedan mer
än trettioett år bär jag vid överklaganden
haft tillfälle att konstatera, att numera
stadgan väl finns, men däremot
är det nog litet si och så med rättvisan.
Och objektiviteten håller sig inom
den mekaniska poängberäkningens ram.

Utskottet iir däremot mindre tveksamt.
Utskottet vill icke utan mycket
vägande skiil sätta i fråga den rätt att
tillsätta lärare, som traditionellt tillkommit
kommunala skolstyrelser, men är
medveten om frågans komplicerade beskaffenhet.
Utskottet lämnar därför frågan
öppen.

Det där med traditionen är nog, såsom
herr Bergh förut framhöll, en smula
dubiöst. Vi få komma ihåg, att här
brytas två traditioner mot varandra, en
äldre tradition sedan många hundra år
för läroverkens lärare och en yngre tradition
inom folkskolan.

Folkskolan är ju av relativt sent datum.
Från början var den en så gott som
uteslutande kommunal angelägenhet, och
det var först under 1800-talets sista decennier
som den vann någon hållfasthet.
Det är därför helt naturligt, att
folkskollärarna formellt äro, ännu den
dag som i dag är, kommunala befattningshavare.
Av ännu yngre datum äro
de relativt fåtaliga kommunala högre
skolorna. De äro en frukt av de sista
decenniernas reformverksamhet på skolans
område.

Våra gymnasier och realskolor, de senare
före år 1849 benämnda trivialskolor,
ha alltifrån sin tillkomst under början
av 1000-talet haft statlig karaktär.
Men deras tradition går ännu längre tillbaka
till de medeltida katedral- och
klosterskolorna, då lärarna voro präster
och inordnade i den kyrkliga organisationen,
liksom fallet även delvis var
långt efter Gustaf Adolfs och Johannes
Rudbeckius reformverk.

Läroverken sakna inte erfarenhet av
hur ett decentraliserat utnämningssystem
fungerat. Före år 1904 utnämnde
domkapitlen, där lektorerna då voro i
majoritet, lärarna med undantag för
rektorerna, som fingo sin utnämning genom
Kungl. Maj:t. Efter sistnämnda tidpunkt
utnämnas som bekant alla ordinarie
läroverkslärare, såväl rektorer som
lektorer och adjunkter, genom Kungl.
Maj:t. Erfarenheterna från den decentraliserade
utnämningsproeeduren voro
inte gynnsamma. Särskilt i tider med
lärarbrist rådde en osund konkurrens
om arbetskraften, varvid de mera periferiskt
belägna läroverken blevo lidande.
Och normerna, varefter utnämningarna
skedde, voro ganska ojämna. Bättre
kännare av läroverkens gamla och
nuvarande utnämningssystcm än vad jag
är ha flerfaldiga gånger omvittnat, att
ingenting har så bidragit till läroverkens

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 om.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

påtagliga utveckling efter 1904 som att

man då fick fasta och rättvisa utnämningsnormer,
så långt som detta är möjligt
i denna ofullkomliga värld.

De kommunala lärarutnämningarna
ha i allmänhet skett på ett rättvist sätt,
har det framhållits i utskottet. Det fattas
bara att så inte skulle ha varit fallet.
Så finns t. ex. en kommunal mellanskola
i Göteborg, som numera är en statlig
samrealskola och den största i riket,
från vilken jag aldrig försport ett ord
av kritik beträffande lärarutnämningarna.
Men detta är inte regel. Å andra sidan
kan man väl inte säga att de svenska
kommunalförsamlingarna skulle vara
några Tammany Halls. Den medvetna
och öppna korruptionen är där en sällsynt
företeelse, men de kommunala på
partipolitisk grundval utsedda skolstyrelserna
ha i alltför många fall dokumenterat
sin inkompetens, när det gäller
att utse lärare. Och hur skulle det
kunna vara annat? När fullmäktiges valkommitté
i ett större samhälle skall föreslå
representanter i de skilda styrelserna,
är det ofta en ren tillfällighet i vilken
styrelse partirepresentanten hamnar.
Det är inte alldeles säkert att
den skolintresserade partirepresentanten
hamnar just i en skolstyrelse. Det
gäller kanske att placera hundratals personer
på en gång. Förhandlingarna få
ej sällan karaktären av auktion med
bud och motbud. Placeringen av medlemmar
i de kommunala styrelserna har,
särskilt i de större samhällena, kännetecknats
av en viss äventyrlighet. Vi
fingo vid statsläroverken från år 1928
lokalstyrelser. Meningen var att i dessa
lokalstyrelser även skulle ingå representanter
för målsmännen. Målsmännen
fingo inte alltid någon representation i
styrelserna. Då en ny läroverksstadga
utgavs år 1945 bestämdes det fördenskull,
att samtidigt som lokalrepresentationen
utökades med en medlem denne skulle
utses bland målsmännen. Före år 1945,
således innan denna bestämmelse fanns,
hade vi vid det läroverk jag representerar
alltid en representant för målsmännen.
Numera, när det finns en bestämmelse
om målsmannarepresentation, ha

målsmännen icke någon representant
bland de kommunalvalda ledamöterna,
utan de representeras av den av kollegiet
utsedde styrelsemedlemmen. Så kan det
gå då en kommunal styrelse tillsättes.
Så småningom förvärva väl flertalet av
de sålunda valda medlemmarna en ganska
stor sakkunskap inom sin styrelses
förvaltning, men att de skulle vara kapabla
att bedöma doktorsavhandlingar
och professorsspecimina exempelvis i
latin, franska eller matematik och fysik,
såsom folkskolestyrelsen i Själevad
förmenar, är nog en viss överdrift. Tyvärr
tar inte skolutskottets skrivning
tillräckligt avstånd från yverborenheten
i Själevad.

Det finns fler parter i detta mål än
den kommunala representationen och
lärarna, som åtminstone vad de yngre
läroverkslärarna beträffar hellre lämna
yrket än att de ge avkall på sin rättsliga
ställning. Det egendomliga i dagens
situation är att åtskilliga av dessa yngre
lärare kunna få bättre betalt och bekvämare
arbete på banor, för vilka de ej’
direkt utbildat sig genom sina akademiska
studier, än på lärarbanan. Inte
ens staten bör alltför mycket ockra på
idealiteten hos den ungdom, som utgör
ett ideellt reservat i nutidens genommaterialiserade
samhälle.

Andra parter äro målsmännen och
ungdomen, som ha intresse av att lärarna
tillsättas efter förtjänst och skicklighet
med uteslutande av ovidkommande
och godtyckliga befordringsgrunder.
Sistnämnda tankar ha ju också uttalats
av skolutskottet, och jag är, trots
dessa tankars självklarhet, tacksam för
detta utskottets uttalande.

Slutligen anmäler sig samhället som
en part i målet. Hela skolväsendet är
en enhet. Det är inte en fråga om vilka
lärare Kråkvinkel vill locka till sig,
kanske på Sjövinkels bekostnad. Det gäller
att tillse, att dugliga lärare spridas
ut över landet och att det inte i tider
med lärarbrist uppföres den gamla leken
»när var tar sin så tar jag min, så
blir den siste utan». Endast genom en
central utnämning av de högre skolstadiernas
lärare kunna alla orters behov

Torsdagen den 7 december 1950 em. Nr 33. 41

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisntion.

bättre tillgodoses. Det mest egendomliga
jag upplevat inom skolutskottet är bondeförbundsrepresentanternas
iver att få
det kommunala utnämningsförfarandet
knäsatt. Förstå då inte dessa riksdagsmän
av bondeförbundet, att genom ett
sådant förfarande riskerar landsbygden
och de mindre, avsides belägna tätorterna
att helt och hållet bli utan kompetent
lärarkraft för det högre skolstadiet?

Skolöverstyrelsen hävdar energiskt
nödvändigheten av att den får ett avgörande
inflytande vid tillsättningen av läroverkslärare.
»Det är av vikt», säger
den, »att överstyrelsen erhåller en allmän
överblick över lärarbehovet i olika
ämneskombinationer, så att åtgärder i
tid kunna vidtagas för att motverka olägenheten
av ojämn tillgång på lärare i
olika ämnen. Vidare kan den erfarenhet,
som överstyrelsens ledamöter vid inspektioner
förvärva om lärare, komma
till full användning, endast om överstyrelsen
har ett avgörande inflytande på
utnämningsfrågorna.» Man måste vara
ovanligt blind för att våga gendriva detta
skolöverstyrelsens uttalande.

Jag har en hel dossier av fall som
klart och otvetydigt visa, att de kommunala
myndigheterna ej alltid visat
den objektivitet vid lärartillsättningarna,
som man har rätt att kräva i ett
kultursamhälle, som också vill göra anspråk
på att vara ett rättssamhälle.
Långt ifrån alltid har det varit politiska
motiv som varit avgörande. Det kan ha
varit religiösa motsättningar, nykterlietspolitiska
grunder, idrottsintressen,
släktskap eller helt enkelt personliga
hänsyn. I något fall kan den kommunala
styrelsens missgrepp medföra ohägn
även inom det .statliga undervisningsväsendet.
Jag erinrar mig ett sådant fall.
Fn extra ordinarie lärare hade befunnits
lida av höggradig alkoholism. Ingen
statsskolerektor ville ha med honom att
skaffa. Han förde eu hasarderande tillvaro,
men lyckades så småningom få
vänner bland styrelseledamöterna vid
en kommunal mellanskola. De gjorde
honom så småningom till ordinarie samt
försågo honom med ampla rekommendationer.
Med dessa på fickan blev han

sökande till en samrealskola. De statliga
myndigheterna voro väl medvetna om
mannens äventyrlighet, men då han nu
hade vackra rekommendationer och saknade
brännvin i papperen ansågo sig
icke de statliga myndigheterna berättigade
att förbigå honom, varför han fick
regeringens utnämning. Upplösningen
blev den väntade. Efter åtskillig skadegörelse
på sin nya befattning tvingades
han till upprepad sjukledighet för att i
tidens fullbordan tvingas begära förtidspension.

Jag skall inte trötta kammarledamöterna
med mera än ytterligare ett exempel.
Detta är hämtat från folkskolans intressesfär
och gäller tillsättning av överlärare,
närmare bestämt i Göteborg. Som
bekant hävdar skolkommissionen med
skärpa, att de kommunala myndigheterna
framdeles såsom hittills skola ha rätt att
välja vem som helst av de på förslaget
uppförda, oberoende av deras meriter
och utan möjlighet för de kanske mera
meriterade utestängda att vinna rättelse
på högre ort. »Visserligen», säger skolkommissionen,
»ger en sådan frihet också
möjlighet till missbruk, men detta är
fallet med all frihet. Den ansvarskänsla,
som är motvikten häremot, kan aldrig
framväxa eller befästas utan denna frihet
till missbruk.» Detta tidstypiska kulturdokument
om frihet till missbruk
finns refererat mitt på s. 24 i utskottets
utlåtande.

Den lärare det här är fråga om, för
övrigt en kvinnlig sådan, har av skolöverstyrelsen
uppförts på första förslagsrummet
till ej mindre än tre överlärarbefattningar.
Sista gången, det var
nu i höst, överklagade folkskolestyrelsen
skolöverstyrelsens förslag hos Kungl.
Maj:t. Klagomålet avvisades. Det oaktat
valdes ej heller denna gång den
kvinnliga kandidaten till överlärare. Någon
kvinnlig överlärare finns ej i Göteborg.
Folkskolestyrelsen har ej skyldighet
att redovisa motivet för sitt handlingssätt.
Man vet därför ej, om det dikterades
av sökandens politiska hemvist,
av hennes aktiva arbete i Godtemplarorden,
av hennes egenskap att vara kvinna
eller — mirabile dictu — av alt hon

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

varit en av de mest framgångsrika att
tillämpa skolkommissionens program
vid utformningen av skolans inre arbete.
Det är nu inte många lärare i detta
land, som konsekvent följt skolkommissionens
riktlinjer i sin verksamhet. Denna
kvinnliga lärare har emellertid gjort
det på ett så föredömligt sätt, att hennes
klass blivit en vallfartsort inom den
pedagogiska världen. .lag kanske bör tillfoga,
att hon också ådagalagt administrativ
fallenhet. Detta som illustration
till skolkommissionens av utskottet refererade
tal om »frihet till missbruk».

Herr talman! Jag har alternativt yrkat,
att riksdagen måtte uttala att lärartillsättningarna
vid realskolan — enhetsskolans
överstadium — samt vid
gymnasierna skola ske centralt genom
en statlig myndighet. Jag har framför
allt ställt detta yrkande med tanke på
lärarrekryteringen. Ungdomarna fly för
närvarande inför det ovissa läget på
skolfronten läroverkslärarbanan. På åtskilliga
ställen ute i landet håller det
högre undervisningsväsendet på att bryta
samman. Lärarbristen utvecklas fullt
planenligt efter uppgjorda prognoser.
Jag kan säga att tempot till och med går
litet fortare än vad femårsplanen
utvisar. I fjol den 1 oktober saknade 347
lärare vid läroverken och andra högre
skolor föreskriven kompetens. I år utgör
motsvarande siffra 470. Härtill kommer,
att 2 594 veckotimmars undervisning
bestrids såsom övertjänstgöring av
lärare med full tjänst. Dessa övertinnnar
representera 100 lärartjänster. Och slutligen
ha vi ett stort antal pensionerade
lärare, som återinträtt i tjänst. Sammanlagt
saknas alltså mera än 000 lärare
med vederbörlig utbildning inom det
högre undervisningsväsendet. Åtskilliga
av dem, som ersätta dessa 000, ha så
ringa utbildning, att de föga eller ingenting
kunna utöver vad de skola lära
ut. Det är sålunda ofrånkomligt att
nivån i real- och studentexamina kommer
att sjunka under de närmaste åren
framåt. Vad som hände vid senaste vårterminens
real- och studentexamina utgjorde
sannolikt blott en förelöpande
varning. I det långa loppet ha vi säker -

ligen att räkna med sämre utbildningsresultat
och följaktligen längre studietid
vid våra fackhögskolor, ifall denna
tendens får fortsätta.

Jag hade hoppats, att skolutskottet
och riksdagen skulle ge klart besked om
utnämningsproceduren vid tillsättning
av de framtida läroverkens lärare och
därigenom lugna opinionen. Då man nu
inte lyckats därmed och då därjiimte alla
nödvändiga förundersökningar, som
behövas för ett positivt beslut angående
realskolans genomgående konnnunalisering,
saknas, borde jag kanske yrka avslag
på utskottets hemställan, men då jag
vet att jag är en ropandes röst skall
jag inte ställa något yrkande.

I detta anförande instämde herr Velander.

Herr WAHLUND (kort genmäle): Herr
talman! Efter detta yttrande hade jag
väntat mig ett avslagsyrkande, och jag
blev mycket förvånad över att det inte
kom. Jag begärde ordet, herr talman, endast
för att på två punkter, där bondeförbundet
särskilt nämndes, bemöta herr
Ohlon. Låt mig börja med den senare av
punkterna.

Herr Oblon förvånade sig över att inte
vi bondeförbundare ville förstatliga lärarutnämningarna,
detta med tanke på
lärarbristen på den svenska landsbygden
— jag hoppas att jag har återgivit herr
Ohlons uppfattning riktigt. Detta skulle
betyda, även om herr Ohlon inte utförde
tankegången, att det på landsbygden
skulle vara mera orättvisor vid lärartillsättningarna
än i stadsbygden, vilket jag
bestrider.

Jag vill till detta säga att det gläder
mig, att herr Ohlon nu intresserar sig
för att göra någonting mot lärarbristen
på landsbygden. Jag har talat om den
många gånger i denna kammare men
aldrig tidigare hört herr Ohlon säga någonting
om den saken.

Emellertid tror jag inte att vare sig
det ena beslutet eller det andra beträffande
lärartillsättningarna kan ha betydelse
för att häva lärarbristen på landsbygden.
Nej, det är mycket mera kalla

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Nr 33.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

faktorer som här bli avgörande. En är
möjligheten att skaffa bra bostäder till
lärarna på landsbygden, eu annan är
nödvändigheten att ge så hyggliga löner
åt landsbygdens lärare att landsbygden
kan stå sig i konkurrensen. Efter herr
Ohlons anförande förutsätter jag, att jag
har folkpartiets stöd nästa gång jag framlägger
en motion med yrkande om höjda
löner för landsbygdslärarna.

Sedan nämnde lierr Ohlon att en bondeförbundare
— jag vet inte vem han
åsyftade — hade sagt, att detta är som
att köpa grisen i säcken, men längre
fram accepterat allt som stod i propositionen.
Herr Ohlon är inte alldeles obekant
med att vi från början ingalunda
voro helt eniga i utskottet utan uppdrogo
åt vår presidiedelegation att söka få till
stånd en överenskommelse. Under förhandlingarna
höll jag kontakt med mina
partikamrater i utskottet, och slutresultatet
blev en överenskommelse som vi
från vårt håll — sedan kompromissen
väl var gjord — hederligt rösta för.
Folkpartiet har valt en annan metod.
Man skickar en representant till presidiedelegationen,
som träffar en överenskommelse
med oss andra, så reserverar
sig herr Ohlon blankt och håller sedan
här i kammaren det anförande vi nyss
hörde.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Redan före middagen tillät jag mig säga
några ord. Jag har ingen anledning att
bemöta herr Ohlon, men jag skall nämna
några siffror för att belysa tillströmningen
till lärarbanan, siffror som jag
tycker böra komma efter herr Ohlons
anförande i protokollet.

Till den fyraåriga linjen vid folkskoleseminarierna
blevo i höstas 2 009 sökande
godkända. Man hade så många
platser att man endast kunde ta emot
tredjedelen. Vid småskoleseminarierna
var situationen i stort sett densamma.
Till studentlinjen vid folkskoleseminarierna
kunde antalet sökande helt naturligt
inte bli så stort, eftersom vi bara få
drygt 4 000 nya studenter om året och
det finns många andra banor som locka
studenterna. I år var det i alla fall unge -

fär 1 000 studenter som sökte inträde
och blevo godkända. Man hade inte plats
för flera än att man fick gallra bort 30
procent av de godkända.

Folk- och småskolelärarna äro som bekant
kommunalt utnämnda, och det måste
följaktligen finnas andra skäl till bristen
på läroverkslärare än de farhågor
för kommunal utnämning, som herr
Ohlon talade om.

För övrigt är det inte så svårt att få
klart för sig att anledningen till bristen
på läroverkslärare djupast sett är helt
enkelt läroverkens expansion. Jämför
man läroverksorganisationen i dag och
på 1930-talet, finner man att storleksordningen
nu är en helt annan än då.
Det är därför helt naturligt att en lärarbrist
nu gör sig gällande.

Sedan vill jag inte bestrida att det
framför allt inom de naturvetenskapliga
ämnesområdena förekommer en stark
konkurrens om aspiranterna, som gör
att de i vissa fall gå till enskild verksamhet.

Den stora anledningen till lärarbristen
vid våra läroverk är dock inte, att man
har vänt banan ryggen, utan den är att
söka i läroverkens snabba expansion.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Herr Wahlund har tydligen alldeles
missuppfattat mig. När jag framhöll
att landsbygden skulle komma i efterhand
vid kommunala utnämningar,
baserade jag mitt resonemang på det
faktum att de mera gynnsamt belägna
läroverks- och skolorterna komma
att kapa åt sig den tillgängliga arbetskraften,
under det att de mera periferiskt
belägna orterna bli alldeles
utan. Genom en mera central utnämningsprocedur
har man möjlighet att
fördela arbetskraften på ett helt annat
sätt än om man överantvardar utnämningarna
åt de lokala organen. Vi ha att
vänta samma utveckling nu som jag
framhöll förefanns på den tiden, då
domkapitlen utnämnde läroverkslärarna
och de domkapitel, som inom sin verksamhetssfär
hade mera åtråvärda statliga
läroverk, togo för sig den bästa ar -

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

betskraften på bekostnad av mera avsides
belägna stift.

Det är alldeles riktigt som herr statsrådet
sade, att den huvudsakliga anledningen
till lärarbristen inom det högre
undervisningsväsendet är läroverkens
starka expansion. Men beträffande de
naturvetenskapliga ämnena gäller, att
tillströmningen av lärarkrafter trots
undervisningsväsendets expansion är
mindre nu än den var exempelvis under
1930-talet. Och ett faktum är, att även
ordinarie lärare lämna läroverken och
övergå till andra verksamhetsfält i en
omfattning som aldrig tillförne. Jag anser
att vi inte alldeles skola bagatellisera
vad som här redan sker.

Jag vill också hänvisa till vad Sveriges
förenade studentkårer yttrade vid
remissbehandlingen av skolkommissionens
förslag inför utsikten att få en
kommunal utnämning: man får komma
ihåg att det är fråga om folk med lång
och dyrbar utbildning, en utbildning
som det är mycket svårt för icke fackmän
att bedöma på ett rättvist sätt.

Herr WAHLUND (kort genmäle): Herr
talman! Även vid den tolkning, som
herr Ohlon nu inlägger i vad han sade,
måste jag vidhålla vad jag tidigare framhöll.
Det är inte sådana faktorer som
herr Ohlon talar om, som bli avgörande
för huruvida landsbygden skall få lärare
eller inte, utan vad som fäller utslaget
är de ekonomiska faktorerna. Tag
bort dyrortsgrupperingen, besluta särskilda
lönetillägg för landsbygdslärarna,
såsom jag en gång i motion föreslagit,
och förbättra lärarbostäderna på landsbygden
— det är sådana faktorer som
äro väsentliga. Och vill herr Ohlon vara
med om sådana åtgärder för att hjälpa
oss att få ut lärare på landsbygden, så
skall jag notera det med mycket stor
tillfredsställelse.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Statsrådet
Lingman ironiserade i ett anförande
tidigare i dag vid behandlingen av

våra lantbruksundervisningsanstalters
lärarlönefråga över att riksdagen i går
fattade ett beslut om lönegradsplaceringen
för rektorer, vilket skulle ge till
resultat att man hade föregripit en pågående
utredning. I detta hus har det
ju alltid och måhända med rätta betraktats
som en dödssynd att så förfara. Men
vad skall man då säga om den proposition,
som vi i dag behandla, där man
möter icke mindre än ett halvtjog pågående
utredningar men ändå rekommenderas
att fatta ett beslut?

Statsrådet Weijne höll också här på
förmiddagen ett anförande. Det hade
nästan karaktären av trumpeterna framför
Jerikos murar, och man väntade sig
nästan att murarna skulle falla, de murar,
som bildligt talat omsluta vad som
gammalt och fornt varit haver på det
här området.

Han uttalade också sin glädje, sin
stolthet och tillfredsställelse över att
hans propositioner hade, som han uttryckte
sig, klarat sig helskinnade genom
utskottets skärseld. Kanske detta,
herr talman, i någon mån beror därpå,
att när man presenterar skinn- och benfria
propositioner, så löpa de icke heller
risken att skadas i skinnet. Detta är väl
ungefär den allmänna karaktären av
propositionerna nr 133 och 219.

Herr statsrådet hade kanske en känsla
av det förhållande, som jag nu tillåtit
mig påpeka, då han sade: Men om
jag inte hade lagt fram de här två propositionerna,
då hade »tvekarna» sagt:
»Varför har inte departementschefen
presenterat propositioner och talat om
vad han vill på det ena området och
det andra?» Men har, herr talman, departementschefen
verkligen gjort det i
dessa propositioner? Varje läsare av
dem har väl med alltmera stigande överraskning
konstaterat, att när man söker
få ett grepp om vad departementschefen
vill, möter man alltid formuleringar av
typen: »Denna fråga är synnerligen

svår» — det kan vara antingen på ett
sätt eller på ett annat — »Detta spörsmål
saknar jag för ögonblicket möjlighet
att ta ställning till. därför att utredning
pågår» o. s. v. Ingenting har väl under

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Nr 33.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

förhandsdiskussionen rörande dessa
propositioner framhållits mera enstämmigt
än det motsägelsefulla i att riksdagen
rekommenderas binda sig för en
linje utan att vare sig departementschefen
eller någon annan kan ge upplysning
om vad den egentligen innebär.

För en kommunalman är det naturligtvis
smickrande att höra departementschefen
uttala sin tro på den kommunala
regimens förträfflighet i samband
med de praktiska organisationsspörsmål,
som här komma att kräva en
lösning. Jag tror dock, att svenska kommunalmän
inte äro benägna att falla i
farstun för de lockelser, som vackra ord
kunna innehålla. Man har t. ex. frågat
sig, vad departementschefen avser med
sitt tal om att för den händelse skolan
kommunaliserades, skulle statsbidrag
utgå till en »avsevärd» del av kostnaden.
Besvarandet av denna fråga borde
rimligtvis ha skett, innan man tog ställning
till problemet om en statlig eller
en kommunaliserad skola. Det är begripligt,
om man på den punkten begär
klarhet ute i bygderna. Tyvärr blir man
inte mycket klokare, om man tyr sig till
departementschefen. Han är verkligen
en sviktande gestalt i alla de sammanhang,
där man behöver ett stöd vid läsningen.

Departementschefen säger i sin proposition,
och jag ber kammaren observera
den mycket luftiga konstruktionen:
»Kostnadsfördelningen är ett mycket invecklat
problem, som det icke är möjligt
att utan föregående noggrann utredning
taga ställning till. Hur mycket staten
å ena och kommunerna å andra sidan
höra svara för och om staten ens
kan påtaga sig hela merkostnaden för
skolreformen äro frågor, som jag icke
nu kan besvara. Jag kan endast rent
allmänt framhålla, att jag finner det
önskvärt, att staten kan ikläda sig huvudparten
av kostnaderna.»

Man kan fråga sig, vad ordet »huvudparten»
här egentligen betyder. Departementschefen
som löftesgivare i detta
sammanhang skulle vara på den säkra
sidan, om han senare förklarade att huvudparten
här inte betyder mera än

hälften plus en. Jag vill naturligtvis inte
alls hävda, att det skulle föreligga någon
allvarlig risk att så kommer att ske,
men det kan vara värt att påpeka,
att departementschefen själv uttrycker
vissa tvivel beträffande statens möjligheter
att ikläda sig hela merkostnaden
för skolreformen.

Utskottet har, närmast i anknytning
till synpunkter av denna art, erinrat om
att departementschefen i annat sammanhang
uttalat, att lian anser, att kostnaderna
för skolväsendet borde till större
del än hittills övertagas av staten. Det
är ju någonting helt annat. Samtidigt är
det ett uttryck för vad riksdagsledamöter,
oavsett partitillhörighet, anse önskvärt.
Utskottet säger sig förvänta, att
dessa senare synpunkter beaktas av den
pågående allmänna statsbidragsutredningen,
och jag tillåter mig att för min
del med särskild skärpa understryka
denna del av utskottets skrivning. På
inlösandet av den därmed utställda
växeln beror min anslutning till det föreliggande
utlåtandet.

I trots av utskottets skärpta formulering,
som också får sin markering i
klämmen, finns det säkert i detta land
många, som anse, att man inte erhållit
tillräckliga garantier för att inte ändå
kommunerna till sist komma att få sitta
emellan. Men kvar står då väl ändå riksdagens
möjlighet att senare själv taga
ställning till den proposition, som eventuellt
framlägges sedan statsbidragsutredningen
slutfört sitt arbete. Om denna
proposition kommer om ett, fem eller
tio år, veta vi ingenting om nu. Vi ha
visserligen statsrådet Weijnes hopp och
tro att hålla oss till, men olyckligtvis
ha vi också det iskalla vetande att räkna
med, som statsrådet Sköld representerar.
Jag hoppas för skolpropositionens
vidare öde på ett gott förhållande mellan
herrarna, och inte bara det utan
också på att de allmänna förutsättningarna
för ett gott förhållande mellan herrarna
äro för handen.

•lag har, herr talman, under utskottsarbetet
vid något tillfälle framkastat
frågan, huruvida det inte förhåller sig
så, att departementschefen övcrdimcn -

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

sionerat skillnaden mellan en statlig
skola och en kommunal skola, där staten
— för att ta en av statsrådets formuleringar
— till större del än hittills
står för kostnaderna. Jag tror för min
del att så är förhållandet. Vad det för
mig närmast gäller är att i detta sammanhang
göra några påpekanden. Det
har talats om i dessa sammanhang, att
det skulle vara farligt att döda ett nu
befintligt kommunalt intresse för skolan
genom att på snart sagt alla områden
beskära dess möjligheter att göra sig
gällande. Detta påpekande kan visserligen
innehålla en del av sanningen, men
det är också farligt och enligt min mening
farligare, om man söker bygga upp
ett system, som icke tar hänsyn till nödvändigheten
av att få fackfolkets intresse
för allt det nya mobiliserat. I
skolkommissionens betänkande offras
många ord på lärarnas betydelse, men
om verkligheten visar en strävan att få
lärarna på plats, som man brukar säga,
d. v. s. nu närmast i förhållande till
skolstyrelsen, så fruktar jag, att det klimat,
som därigenom uppstår, blir allt
för frostigt för att tillåta den nya plantan
att växa och skjuta i höjden.

Jag har, herr talman, efter dessa inledande
reflexioner nästan skyldighet
att gå över i något mildare tongångar, ty
jag har ju i alla fall skrivit under detta
utlåtande. Jag anser nämligen, alt i
trots av vad jag här sagt kan det finnas
anledning att undersöka, huruvida det
inte finns en framkomlig väg via en
kommunal organisation i denna fråga.
När nu så skall ske, så är emellertid en
av de förhoppningar, som jag vill se
uppfyllda, att kommunerna verkligen
lösgöra sig från det gamla betraktelsesättet,
då det gäller skolorganisationen,
och göra klart för sig, att det nu gäller
en ny skolform, enhetsskolan. Detta är
absolut nödvändigt. Jag tror att denna
nya inställning är på väg och att kommunen
kan bli en god medarbetare på
området.

Då jag på detta sätt satsar på en förmodad
ny giv från de kommunala skolmyndigheternas
sida, vill jag alltså lämna
å sido de många exempel på bristan -

de intresse för den s. k. högre skolans
behov, som med lätthet skulle kunna
framläggas. I Växjö högre allmänna läroverk
jaga lärare och elever på rasterna
i all gemytlighet råttor i korridorerna,
efter vad tidningarna nyligen meddelat,
och dylika episoder täcka ungefär
vad jag Iiär åsyftar, även om läget
på många håll är mindre drastiskt till
sin innebörd. Vad som kräves är, att
man i kommunerna lägger bort vanan
att betrakta de s. k. högre skolorna som
ett njutningsmedel för den s. k. överklassen
och uppfattar, att den högre
skolan nu skall bli allas egendom. I våra
läroverk ha vi sedan länge ett genomsnitt
av alla inkomst- och yrkeskategorier
representerade bland elevernas
föräldrar. Jag kan illustrera detta med
några schematiska uppgifter från det läroverk,
vars kollegium jag tillhör. Vi ha
nyligen undersökt, hur det ledde sig
ekonomiskt för föräldrar till barn i klasserna
l5 och l4 i höstas. Av de 136 eleverna
i dessa klasser hade 76 eller 55,8
procent ansökt om nedsatt terminsavgift.
För dessa 76 voro inkomsterna fördelade
sålunda: 2,9 procent hade föräldrar
med mindre än 2 000 kronors beskattningsbart
belopp, 2,9 procent mellan
2 000 och 3 000, 4,4 procent mellan

3 000 och 4 000 och 20,c procent mellan

4 000 och 6 000. Sammanlagt visade undersökningen,
att 41,t procent av de 136
hade inkomsler från under 2 000 upp till
7 000 kronors beskattningsbart belopp,
och för dessa beviljades nedsatta avgifter.

Undersökningen gav vidare indicier
om att över hälften av eleverna i dessa
nvbörjarklasser hade föräldrar med inkomster
under 8 000 konor och omkring
hälften inkomster under 7 000 kronor.
Dessa siffror säga allt som behöver sägas
i detta sammanhang, men det förefaller
ibland, som om deras innebörd
inte vore bekant i så vida kretsar inom
det kommunalpolitiska livet som önskvärt
vore. Läroverken av i dag äro folkets
skolor lika väl som folkskolorna.
Det är i dag begripligt, att man på sina
håll inom dessa kretsar står misstänksam
inför utsikten att bli »kommunali -

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Nr 33.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

serad», om inte klimatet på det liållet
blir ett annat. Erfarenheterna tala inte
uteslutande till förmån för ett dylikt
perspektiv. Låt mig blott, lierr statsråd,
liclt torrt konstatera detta.

Själv bar jag emellertid, som sagt, bestämt
mig för att sätta mitt hopp till
en sinnesändring hos dem det vederbör.
Jag anser det också för framtiden nödvändigt,
att statens roll i det kommande
systemet så utformas, att den har
möjlighet att ange vad som skall kunna
betecknas som minimikrav och minimistandard
på olika områden. .lag tror, att
herr statsrådet uttalade sig i samma
riktning i förmiddags. Om så var fallet,
var det en mycket lämplig deklaration.

Vad sedan frågan om centrala och regionala
skolmyndigheter angår har departementschefen
inga förslag utan säger
sig vilja avvakta resultaten av pågående
utredningar. Utskottet betonar
för sin del, att det anser frågan om mellaninstanserna
särskilt viktig och att
inom dessa organ lekmannaelementen
vid sidan av den pedagogiska sakkunskapen
böra få möjlighet att göra sig
gällande. På detta avsnitt redovisar alltså
departementschefen varken tro eller
vetande. Utskottet uttalar för sin del
vissa önskemål inför de ytterligare överväganden
som måste vidtagas.

Jag kan, herr talman, i detta sammanhang
icke underlåta att erinra om
att Läroverkslärarnas riksförbund i
skrivelse till utskottet framhållit, att en
enig läraropinion, inhämtad genom yttranden
från förbundets över 400 lokalföreningar,
uttalat, att man anser, att de
regionala skolmyndigheterna, avsedda
för hela enhetsskolan, till sin majoritet
böra bestå av fackmän, .lag delar för
min del i princip dessa synpunkter, i
all synnerhet som man kan få bekräftelser
på att ett dylikt system fungerar
vid, om man går att studera de oss omgivande
ländernas skolförhållanden.
Som frågan för dagen ligger till, och då
utskottet säger sig vilja avvakta utredningen
på området, finns det emellertid
ingen anledning för mig atl här fördjupa
mig i detta spörsmål.

Därefter tar utskottet upp frågan om

skolans lokala organisation och uttrycker
även här vissa önskemål inför stundande
eller pågående utredningar. Utskottet
förklarar sig likväl i detta sammanhang
uttryckligen vara anhängare
av en viss trossats. Det vill ha nämnderna
beslående av styrelseledamöter, icke,
som departementschefen velat, även av
personer utanför styrelsen. Denna senare
lösning faller enligt min mening —
för att använda statsrådets uttryck, då
han kategoriskt avvisar en statlig skola
— på sin egen orimlighet. Departementschefens
förslag förutsatte bland
annat som ett alternativ, att kommunalfullmäktige
eller stadsfullmäktige skulle
utse de personer i nämnderna utanför
deras egna led, som kunde befinnas
lämpliga och önskvärda. Här skymtar
ett kommunalt Krångel-Sverige, som utskottet
för sin del avvisar — enligt min
mening med all rätt.

Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att när anhängarna av herr statsrådets
mening i denna fråga skulle uttrycka sin
tanke i detta avseende, så gjorde de det
på följande, naturligtvis oavsiktligt maliciösa
sätt. De föreslå att det stycke,
som börjar med »Departementschefen
tänker» och slutar med orden »utrednings-,
rådgivnings- och verkställighetsåtgärder»,
skall utgå. Jag tycker, att utskottets
reservanter hade kunnat finna
en mera lycklig form för vad de avsett,
men det må de själva svara för.

Herr Wahlund uttalade på denna
punkt i sitt anförande, att han inte hade
några hämningar när det gäller denna
fråga. Han var beredd att tro, att ingen
olycka skulle hända, om man acepterade
statsrådets mening i denna fråga. Jag ber
då att få säga, att jag tror att det i detta
sammanhang är lyckligast att följa
utskottets linje.

Hur skolan lokalt skall ordnas, står
i övrigt öppet. Läroverkslärarnas riksförbunds
400 lokalavdelningar hävda för
sin del, att rektor och lärarrepresentanter
skola vara självskrivna ledamöter av
skolstyrelserna. Utskottet vilar för sin del
på hanen, men det torde under utredningen
vara svårt att avvisa dessa meningar,
främst med hänsyn till det för -

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

valtningsansvar som i varje fall nu åvilar
rektor som skolledare. Huruvida en heterogent
sammansatt skolstyrelse via en
ny byråkratisk apparat företräder den
lämpligaste ersättningen för ett tidigare
system, som under flera århundraden bestått
provet, ter sig tvivelaktigt.

Den sista avdelningen i propositionen
berör ju lärartillsättningen. Herr statsrådet
hade i sitt anförande i förmiddags
därvidlag en formulering, som jag fann
synnerligen lycklig. Det var bra att de
orden sades även ifrån statsrådsbänken,
nämligen att herr statsrådet förordade
ett utnämningssystem, där godtycke icke
finge plats. Det visar, att det härvidlag
består korrespondens mellan statsrådets
ståndpunkt och den ståndpunkt som här
uttryckes i utskottets utlåtande.

I propositionen har departementschefen
liksom utskottet här gör hänvisat till
pågående utredningar, bland annat en
om melianinsiansernas utformning. Utskottet
hävdar, att kravet på objektivitet
är grundläggande, och ger därutöver en
definition på begreppet, som efter mitt
sätt att se är tillfredsställande. Med hänvisning
till att utredning pågår avvisar
utskottet — här sticker gammal god riksdagspraxis
fram — de motioner som begärt
att riksdagen skulle uttala sig för
att lärarna på gymnasiet och enhetsskolans
högstadium skulle utnämnas av statlig
central myndighet, med andra ord
andra punkten i herr Ohlons motion under
höstsessionen. Man accepterar i föreliggande
läge gärna utskottets domslut,
men man kan inte undertrycka den reflexionen,
att om utskottet tillämpat samma
regel tidigare under sitt arbete, så
hade utlåtandet måst utmynna i en hemställan
om avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

I detta sammanhang må antecknas till
riksdagens protokoll, att Läroverkslärarnas
riksförbund till utskottet insänt ett
meddelande om att 4 373 hel- och deltidsanställda
lärare inlagt en bestämd protest
mot varje förslag som innebär, att lärare
vid de nuvarande högre statliga skolorna
samt på den blivande enhetsskolans
högstadium utses av kommunal eller
regional myndighet. De hävda, att ut -

nämning genom central statlig myndighet
för akademiskt utbildade lärarkategorier
kommer att i högre grad garantera,
att grundlagens bestämmelse om
förtjänst och skicklighet såsom enda befordringsgrund
hålles i helgd, att bedömningen
av de sökandes meriter blir över
hela landet enhetlig och att lärarnas
tjänstgöring kan fullföljas utan påverkan
från ovidkommande håll. Ytterligare 665
lärare vid folk- och småskolor samt 1 073
lärare inom andra högre skolformer ha
meddelat sin anslutning till de av Läroverkslärarnas
riksförbund framlagda
synpunkterna, som alltså stödjas av mera
än 6 100 lärare med akademisk eller likställd
utbildning. Till dessa komma därutöver
läraraspiranterna vid universitet
och högskolor.

Man kan omöjligt nonchalera en dylik
opinionsyttring, om man därigenom får
lärarna i den högre skolan hundraprocentigt
emot sig, när man begynner ett
stort nydaningsverk. Därför är denna
opinion värd att uppmärksammas och
läggas som en bilaga till det här föreliggande
utlåtandet.

Utskottet rekommenderar i dag riksdagen
att under den allmänna förutsättning,
som dikterade riksdagens i våras
fattade beslut i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 70, besluta att enhetsskolan
skall vara en statsunderstödd
kommunal skola, men hänvisar samtidigt
till de på alla centrala områden pågående
utredningarna, vilkas resultat böra avvaktas,
innan slutlig ställning tas. Man
frågar sig vad som skall ske, om det halvtjog
utredningar det här gäller i vissa
viktiga avseenden komma till det resultatet,
att en kommunalisering av skolan
antingen visar sig mindre önskvärd eller
mindre lämplig eller att tanken ej låter
sig förverkligas av andra skäl.

Herr talman! Vi ha alltså kommit fram
till den sista betydelsefulla frågan: Vad
innebär egentligen dagens beslut i denna
sak? Det ha ju även många av de föregående
talarna frågat sig. Jag skall här
sälla mig till den septuaginta, som vi väl
få efter detta beslut, liksom vi fingo det
i våras — det är väl så gott att göra ifrån
sig redan vid det första mötet. Enligt

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Nr 33.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

min mening kan utskottets skrivning
omöjligt innebära, att skolans framtida
organisation — det må bära eller brista
— skall vara kommunal. Den måste innebära,
att riksdagen inbjudes att biträda
ett beslut, som går ut på att man i första
hand bör söka en lösning på den kommunala
linjen. Visa dessa försök, att man
ej når objektivt godtagbara resultat, får
man undersöka det statliga alternativet
eller söka sig fram till blandformer, som
också låta sig tänkas. Vi ha ju i årtionden
levat under och leva nu under ett
dylikt biandsystem och fara väl egentligen
inte så förfärligt illa av det. Vad
utskottet här uttalar sig om är för mig
alltså önskemål och riktlinjer, som så
långt detta är möjligt böra iakttagas i
samband med utredningarna.

Sällan eller aldrig torde väl riksdagen
till behandling ha haft en proposition,
som framträtt under så säregna former,
där departementschefen på var och varannan
råd förklarar sig sakna möjlighet
att hysa en egen mening, emedan ifrågavarande
spörsmål ligger på utredningsstadiet
och emedan utredningarna,
om de skola ha någon mening, måste
vara grundade på ett sakligt bedömande,
vara, som ju termen lyder, förutsättningslösa,
dock så att man från riksdagens
sida denna gång säger ifrån, att
man för dagen är mest intresserad av en
lösning i kommunal regi. Vi ha, herr
talman, på detta område att göra med
stora portioner tro, hopp och kärleksfull
förälskelse i olika slag av lösningar.
Vad vi ha behov av är vetande, att få
olika förslag och opinioner, inte minst
från fackmannahåll, vägda och bedömda.
Det är detta vetande, som utredningarna
och de sakkunniga ha möjlighet
att ge oss. Här liksom när det i våras
gällde försöksverksamheten för den nya
skolan förväntar man sig lugnt övervägande
och saklig prövning. Föräldraliksom
läraropinionen har redan varnat
för förhastade slutsatser, och det går
i det långa loppet icke att komma ifrån
vad föräldrarna till barnen i skolorna
ha för uppfattning i dessa frågor och
vad de som sitta i katedrarna ha för
mening i denna sak.

•1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 33.

Om man ställer frågan: När, var och
hur? så får man intet svar. Jag har
emellertid för min del i våras varit med
om att säga A och är nu också villig att
säga B. Men mitt bifall till propositionen
är, som av det sagda framgått, villkorligt,
och även utskottets bifall är villkorligt.
Till och med statsrådets inställning
till propositionen är ju villkorlig
så till vida, att han hänvisar till pågående
utredningar. Därvidlag sitta vi alla
tre i samma båt.

Jag tror att det i dessa sammanhang
är av mera än vanlig vikt att handla
klokt, att ta hänsyn till de psykologiska
faktorer som föreligga och vilka äro av
en oerhörd betydelse, om vi vilja se villigt
arbetande krafter i skolornas katedrar.
Om vi göra så, blir resultatet visserligen
kanske inte så bra som vi hoppats,
men heller inte så dåligt som vi
fruktat. Och det är vackert så.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Inom
utskottet ha vi lyckats uppnå enighet i
denna fråga i allt utom på en enda
punkt, och det förvånar mig en aning,
att de föregående talarna nästan icke
alls ha vidrört den punkten. Jag tänker
nu säga någonting om den.

Redan vid vårsessionens behandling
av den stora skolpropositionen tillät jag
mig framhålla, att enhetsskolans möjlighet
att lyckas med sin stora uppgift
skulle i mycket hög grad komme att bero
på våra möjligheter att ordna t. ex.
den förberedande yrkesundervisningen.
Men det finns givetvis även andra punkter,
där det kommer att bli rätt stora
svårigheter, särskilt i början, och det är
framför allt när det gäller hur man skall
lösa detaljproblemen i högstadiets — realskolans
— undervisning. De flesta remissinstanser
ha varit överens med skolkommissionen
om att det bör vara en
gemensam skolstyrelse, i varje fall på
varje mindre och medelstor plats. Just
nu är det ju så, att de skolstyrelser som
vi ha ute i landet endast ha att sköta
den egentliga folkskolan. När denna reform
blir genomförd, få ju samma styrelser
därjämte en rad andra saker att

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

bestyra, bland annat sådant som rör
högstadiet — realskolan — och den instans,
som kommer att handlägga frågorna
om den förberedande yrkesundervisningen,
blir ju också folkskolestyrelsen.
Det är just på denna punkt,
som vi ha varit en smula oense inom
utskottet.

Majoriteten har ansett, att man icke
skulle kunna bifalla Kungl. Maj:ts proposition
på den punkten, där departementschefen
föreslår att man i dessa
nämnder och delegationer skulle kunna
placera personer även utom skolstyrelsen
för att få tillräckligt med sakkunnigt
folk på dessa områden. Majoriteten
har icke velat vara med på den
ordningen, tv man har befarat, att dessa
delegationer skulle kunna fatta beslut,
som icke skulle harmoniera med skolstyrelsens
intentioner.

Vi som tillhöra reservanterna ha en
annan uppfattning. Vi tro att det blir
alldeles nödvändigt att se till, att folkskolestyrelsens
nämnder och delegationer
få sina ledamöter från olika områden,
inte minst när det gäller högstadiet
och den förberedande yrkesundervisningen.
Vi tro, att om enhetsskolan
skall kunna lyckas med yrkesundervisningen,
måste den redan från början få
en god kontakt med näringslivets företrädare,
och detta ha vi också blivit på
det klara med när vi under det förberedande
arbetet ha varit ute i kommunerna
och undersökt dessa förhållanden.
Om det skall bli möjligt att få med
representanter för såväl arbetsgivare
som arbetare, yrkesidkare av olika slag
o. s. v., måste det bli ganska många ledamöter
i denna nya styrelse, och att
man skulle kunna sammanföra alla dessa
i en gemensam skolstyrelse, är väl
efter vanligt betraktelsesätt ganska otroligt.
Det är därför vi i vår reservation
ha föreslagit, att man skulle ordna så,
att man i dessa delegationer och nämnder
skall kunna placera intresserade
och sakkunniga personer utan att de behöva
tillhöra den stora skolstyrelsen.

När vi få denna enlietsskola i gång,
kommer det att bli så, att ungefär två
tredjedelar av varje årskull av ungdo -

mar skall placeras ut i den förberedande
yrkesundervisningen i näringslivet.
Alla som sysslat med sådana ting förstå,
att det då kommer att bli stora
praktiska svårigheter alt placera ut dessa
ungdomar på de mest skiftande håll
och inom de mest skiftande yrken. Kan
man då ge dessa delegationer, där majoriteten
skulle bestå av ledamöter i den
egentliga folkskolestyrelsen, en utfyllnad
med representanter för näringslivet
och från annat håll, har man stora
möjligheter att kunna ordna detta arbete
på ett praktiskt och tekniskt sätt.
Det är på denna punkt meningarna varit
delade i utskottet, och det är därför
som vi reservanter ha kommit med
vår reservation under punkten A. 2.

Jag för min del tror, att det kommer
att visa sig, när vi skola omsätta beslutet
om enhetsskolan i praktiken, att
det är ganska svårt att ordna det på
något annat sätt. Visserligen kan man,
som det sagts, kalla in experter, men
dessa få ju då inte den intima anknytning
till skolstyrelsen, som fordras för
att åstadkomma det nödvändiga fortlöpande
samarbetet. En expert kan ju kallas
in vid ett enstaka tillfälle, men dessa
sakkunniga ledamöter komma att behövas
under hela skolåret och under
varje år undan för undan. Det är dessa
synpunkter vi ha framhållit i reservationen.

Vad sedan gäller dagens debatt, skulle
jag vilja säga, att jag är fullständigt
ense med herr Wahlund om att just frågan
om kostnadsfördelningen mellan
kommun och stat är av allra största betydelse.
Redan i utskottet höjdes ju röster
för att man skulle söka få större klarhet
när det gäller denna kostnadsfördelning.
Det är mycket svårt att på detta
stadium komma med ett förslag till
en sådan kostnadsfördelning, men jag
skulle känna de svenska riksdagsmännen
dåligt, om jag skulle tro, att de vare
sig nu eller vid senare tillfälle skulle
vilja vara med om att försämra kommunernas
möjlighet att erhålla statsbidrag.
Tvärtom ha vi väl alla den uppfattningen,
att det i detta avseende bör
ske en avsevärd förbättring på olika om -

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Nr 33.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

råden, och det framhåller ju också departementschefen.

Herr Wahlund var också inne på frågan
om lärartillsättningen. Eftersom det
skall ske en utredning på denna punkt,
tror jag att vi allesamman göra klokt i
att invänta resultatet av denna utredning.

Herr Bergh frågade, varför man kommer
med detta förslag nu, och den frågan
kan man naturligtvis göra sig. Men
är det inte på det sättet, att våra kommunalmän
ute i landet vilja ha besked
på denna viktiga punkt: kommer skolan
att bli kommunal eller kommer den
att bli statlig? Svaret på den frågan har
väl ändå fundamental betydelse för det
vidare arbete, som skall ske ute i våra
kommuner.

Sedan var herr Bergh inne på frågan
om befordringsgrunden, och han framhöll,
att befordringsgrunderna borde vara
objektiva. Under de fem, sex år skolkommissionen
har sysslat med dessa
ting har jag aldrig stött på någon människa,
som inte har ansett att det bör
vara objektiva befordringsgrunder. Det
är ju så solklart som allra helst. Men
man gör också klokt i att samtidigt erkänna,
att det dessutom kan vara skäl
att tänka på kommunernas möjligheter
att få just den art av lärare, som de behöva.
Ty oftast kan det vara så, att tre
lärare kunna ha ungefär samma poängsumma,
men i vissa skoldistrikt behövs
en lärare av viss typ, t. ex. i en kommun
en lärare, som är intresserad av
och villig att undervisa i gymnastik, i
en annan kommun en lärare, som är intresserad
av musik, och i en tredje en
liirare, som är intresserad av sång,
o. s. v. Detta gör att kommunerna på
den punkten böra i någon mån få ha
självbestämmanderätt utan att man dock
släpper efter beträffande de objektiva
befordringsgrunderna. Förfares på detta
sätt, har man både sett till lärarnas
rätt och till kommunernas riitt att få de
lärarkrafter, som passa dem.

Herr Ohlon nämnde något om »utskottets
virrighet», som skulle ha kommit
till synes under denna höstsession.
.lag kan inte instämma i detta omdöme,

därför att jag tycker att ett sådant instämmande
skulle ha inneburit en orättvisa
mot herr Ohlons partivän, herr von
Friesen, som har varit utskottets »huvudordförande»,
om jag får använda
det uttrycket, under denna höstsession.
Han har skött sitt uppdrag, tycker jag,
på ett bra sätt, och det är inte rätt att
säga att det har rått någon virrighet i
utskottet. I detta mitt uttalande tror jag
att de övriga utskottsledamöterna kunna
instämma — såvida herr Ohlon inte
syftar på det lilla gästspel på ordförandeposten,
som jag gjort vissa dagar.
Skulle det vara vad han syftade på, skall
jag be att få slippa behöva yttra mig om
den saken.

Herr Ohlon var också inne på frågan
om vad de kommunala mellanskolorna

— fastän kanske vid ett tidigare skede

— önskat, nämligen att få bli förstatligade,
och det är väl inte någon större
konst att förstå, varför han har velat
det. Så länge det medfört en större ekonomisk
fördel för kommunerna, förstår
man ju så innerligt väl, varför de ha
gått på den linjen.

Vad herr Ohlon sedan nämnde om
gymnasiernas kommunalisering tror
jag man kan gå förbi, ty den saken är
inte alls aktuell. Vi voro i utskottet också
överens om att det måste bli en utredning
om den saken, och det ordades
inte mycket om denna detalj.

Herr Ohlon nämnde också, att principbeslut
skapar bara trassel. Nåja, det
kan ligga något i detta. Men hur skulle
man ha kunnat komma med denna stora
skolreform utan att först ha ett principbeslut?
Har man tänkt sig, att vi
skulle ha beslutat, att vi skulle ha denna
enhetsskola färdig t. ex. år 1970, utan
att vi under tiden kunnat företaga nödiga
åtgärder på olika punkter? Principbeslutet
möjliggör ju, att vi få sätta
i gång med den försöksverksamhet, som
vi redan nu hålla på med i olika delar
av landet.

Vad sedan gäller mellaninstansen yttrade
herr Ohlon, att han inte riktigt
förstod vad skolöverstyrelsen skulle göra
sedan vi fått denna mellaninstans.
Ligger det ändå inte litet grand över -

52 Nr 33. Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

drift i detta påstående? Den mellaninstans,
som vi ämna skapa — den må bli
på det ena eller det andra sättet — kommer
inte, därom är jag övertygad, att
avlasta skolöverstyrelsen så mycket av
dess arbete att vederbörande där behöva
se sig om efter vad de skola göra. De ha
alldeles säkert och komma alldeles säkert
att i framtiden också få tillräckligt
att göra ändå.

Så kommer jag in på frågan om utnämningsförfarandet.
Därvidlag sade
herr Ohlon, att han naturligtvis ville
ha ett enhetligt utnämningsförfarande.
Vad han menar därmed, vet jag inte
riktigt. Jag skulle tro, att herr Ohlon
menar med enhetligt utnämningsförfarande,
att utnämning skall ske hos
Kungl. Maj :t eller skolöverstyrelsen —
ett enhetligt utnämningsförfarande ute
i kommunerna tror jag inte att hem
Ohlon vill vara med om.

För ett par tre månader sedan hade vi
en rätt livlig valrörelse här i landet, och
då fingo vi ofta höra talas om statlig byråkrati
på olika håll, och detsamma ha
vi fått höra vid varje valrörelse. Jag för
min del är mycket glad över att vi under
hela den tid detta skolutskott arbetat inte
behövt höra talas om statsbyråkrati någon
gång, utan att man tvärtom har ansett,
att statens företrädare ha skött denna
uppgift på ett utomordentligt bra sätt,
och jag ber att få konstatera detta. Jag
tycker det är ett gott betyg åt dem, som
ha företrätt staten på detta område.

Vi kunna ju säga, att utnämningsförfarandet
här gäller folkskolan och realskolan.
År det någon som tror, att någon
större olycka skulle ske, om t. ex. våra
realskolelärare skulle tillsättas av de lokala
skolstyrelserna, lika litet som jag
för min del skulle tro, att det skulle bli
någon större olycka, om våra folkskollärare
skulle utnämnas t. ex. av mellaninstanserna
eller av skolöverstyrelsen?
Men jag skulle tro att intresset för de
kommunala skolorna i landet skulle bli
väsentligt större, om skolstyrelserna kände
med sig, att man givit dem förtroendet
att välja dessa lärare, som i många fall
givetvis komma att få en mycket stor betydelse
för bygdens liv. Det är ur dessa

synpunkter som vi ha sett på detta problem.

Herr Ohlon omnämnde vidare en rad
göteborgsförhållanden, som jag inte har
någon möjlighet att närmare gå in på.
Det är intressant att höra, hur man har
det i Göteborg, men vi få väl ändå inte
förleda oss till att tro att det är likadant
överallt i landet.

Till sist stannade herr Ohlon vid en
liten passus i utskottets utlåtande, som
gällde friheten, och jag må säga, att när
man på detta sätt läser de ord, som
handla därom, förvånar det mig inte att
det ute i landet kan bli missuppfattningar.
Vad har det nämligen sagts på det
stället i utskottets utlåtande? Jo, det har
framhållits, att det inte finns någon frihet,
som inte kan ge anledning till missbruk.
Det är ju detta utskottet vill framhålla,
och då skall man väl inte medvetet
förvränga det till att utskottet skulle vilja
ha en frihet till missbruk — det är ju att
ställa saken fullständigt på huvudet.

Herr Arrhén, sade, att denna proposition
var både skinn- och benfri. Ja, man
skall ju uppskatta all humor, varifrån
den än kommer. Men det finns väl ytterligare
någonting? Det är väl inte bara
fråga om skinn och ben, utan det brukar
också talas om att sätta kött på benen,
och det är väl det viktigaste i detta fall.
Jag skulle tro att om vi kunna få igenom
detta förslag och om alla goda krafter
samarbeta för att dra åt samma håll i
detta fal), skola vi kunna sätta kött på
detta skelett. Men jag är fullt överens
med herr Arrhén om att lärarnas medverkan
därtill behövs. Jag tror att vi behöva
målsmännens, kommunalmännens
och lärarnas medverkan för att kunna
förverkliga vår enhetsskola, och dess
bättre har jag fått den uppfattningen,
när vi i skolkommissionen ha rest ute i
landet, att det finns på praktiskt taget
alla platser ett mycket stort intresse för
denna nya skola. Kunna vi då få alla
goda krafter att samarbeta för att förverkliga
den, tror jag att vi skola kunna
skapa en ny skola efter det mönster som
skolkommissionen, skolutredningen, departementschefen
m. fl. ha varit med om
att rita upp.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Nr 33.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

Jag är inte tillräckligt naiv för att tro
att man med en gång skall ha lyckats
att hitta melodien. Jag är säker på att vi
komma att få göra många misslyckanden,
att man kommer att få ändra på en
råd av detaljer o. s. v. och kanske få göra
det allt efter respektive orters förhållanden,
men jag skulle tro att stommen är
riktig, och det gäller att arbeta vidare på
den. Kunna vi göra det gemensamt, tror
jag också att vi skola lyckas med denna
svåra uppgift. Man har aldrig uträttat någonting
med negativ kritik, men man har
uträttat åtskilligt med en tro på vad som
skall kunna ske. Den tron bör vara realitetsbunden,
den bör vara verklighetsbetonad
— det är jag den förste att erkänna
— och jag tror att det finns ett underlag
för att få verklighetsbetonade detaljer
att sammanfogas i det hela. Till sist,
herr talman, skall jag bara be att få framhålla,
att under hela vårt arbete i skolutskottet
har jag till min glädje märkt,
att denna tro fanns hos de allra flesta.
Visserligen är man betänksam i fråga
om vissa detaljer, men när man kommit
fram till att sammanfoga det hela, har
man ändå lyckats bli ense, och det är
det väsentliga.

När det gäller vår lilla meningsskiljaktighet
i fråga om den lokala ledningen,
tror jag i alla fall att reservationen är
inne på den riktiga linjen med tanke på
skolans eget bästa. Vi behöva god kontakt
med företrädare för näringslivet, vi
behöva god kontakt med företrädare för
arbetsgivare, för arbetare och för alla
olika yrkesmän, och då tror jag att reservationen
på ett bättre sätt täcker vad
man därvidlag vill nå än majoritetens
förslag gör, och därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
med den ändring, som den av mig
m. fl. avgivna reservationen innebär.

llerr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Då jag tillhör utskottets majoritet
och reservationslöst bar anslutit mig till
samtliga punkter i utskottets förslag,
har jag inte anledning att bär säga stort
mer iin vad den förste ärade talaren
herr Wahlund yttrat. Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad han sade.

Då de föregående talare, som ha opponerat
sig och kritiserat utskottets förslag,
inte lia ställt några yrkanden, är
det inte heller för mig någon större anledning
att gå in på deras långa och vidlyftiga
resonemang. Man kan måhända
ha rätt att uppfatta deras tal utan yrkanden
såsom vältalighetsprov, och i så
fall få de stå för deras egen räkning.

Herr Olilon nämnde emellertid, att
det inom utskottet skulle ha rått en viss
förvirring. Herr Näsström har redan varit
inne på detta, och jag kan i det väsentliga
instämma med honom. Skulle
det emellertid ha rått någon förvirring
inom utskottet, torde väl denna förvirring
ha varit begränsad till de ledamöter,
som efter olika motionsledes och inom
utskottet framlagda förslag till sist
stannat vid en blank reservation.

Jag skall som sagt inte upptaga tiden
med att yttra något mera om detta. Jag
begärde närmast ordet med tanke på
den reservation, till vilken nyss herr
Näsström har yrkat bifall, och om den
skall jag be att få säga några få ord.

Den uppfattning, som herr Näsström
m. fl. ha gjort sig till tolk för i sin reservation,
är samma ståndpunkt som
den skolkommissionen intagit i denna
fråga. Skolöverstyrelsen har däremot
hävdat, att den föreslagna ordningen inte
kunde vara särskilt praktisk och ändamålsenlig,
och utskottets majoritet —
en mycket stor sådan majoritet — har
i likhet med skolöverstyrelsen även ansett,
att en skolstyrelse, sammansatt och
utbyggd på sätt som skolkommissionen
och nu senare reservanterna tänkt sig,
inte kan vara lämplig. Därför bär utskottet
i detta fall nöjt sig med att säga,
att skolstyrelserna nog böra begränsa
sig till att inom den valda styrelsen utse
de nämnder och delegationer, som kunna
vara erforderliga, men dock med
möjlighet att sedan till sig knyta sakkunniga
experter, yrkesfolk o. s. v., som
dock inte få beslutanderätt utan endast
skola vara rådgivande. Detta är ju en
ganska liten detalj i det hela, men jag
vill bara framhålla, att utskottets majoritet
har funnit det vara ganska olämpligt
för att inte säga betänkligt, om en

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. enhetsskolans ledning och lokala organisation.

av fullmäktige vald styrelse sedan skulle
inom sig och utanför den valda styrelsen
utse personer, vilka därefter skulle
få beslutanderätt inom nämnder och
delegationer. På denna punkt vill jag således
också yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan är det endast vid ytterligare en
punkt jag skall uppehålla mig, och det
är frågan om lärartillsättningen. På den
punkten hade jag nog önskat, att utskottet
hade skrivit ännu litet bestämdare
än det gjort. Denna fråga blir ju föremål
för utredning, och därför har utskottet
varken velat eller kunnat säga
någonting bestämt. Men utskottet har i
alla fall härvidlag velat i någon mån ge
uttryck för den uppfattning, utskottet
har om denna sak, och har därför sagt
i sin motivering: »För egen del vill utskottet
icke utan mycket vägande skäl
sätta i fråga den rätt att tillsätta lärare,
som traditionellt tillkommit kommunala
skolstyrelser.»

.lag anser för min del, att denna rätt
att välja lärare är en så väsentlig uppgift
för skolstyrelserna, att den, såsom
utskottet sagt, icke utan mycket, mycket
starka skäl får åsidosättas. Ty utan en
sådan rätt skulle en skolstyrelse vara ett
ganska betydelselöst organ. Detta är en
mycket vital angelägenhet, och därför
vill jag här understryka vad också herr
Wahlund i sitt första anförande uttalade,
att det här gäller en fråga av så stor
betydelse, att man bör mycket starkt
hålla på skolstyrelsernas rätt i detta avseende.

Om jag skulle försöka att dra ut kontentan
av herr Ohlons långa anförande,
skulle den väl vara, att skolan måste
anpassa sig efter läroverkslärarnas önskemål,
annars blir det inte bra. Jag kan
knappast leta ut någonting annat ur vad
han anfört. På detta skulle jag vilja svara,
att jag har en mycket gammal uppfattning
om skolan, en uppfattning som
kanske någon numera anser vara föråldrad.
Min uppfattning är, att skolan
är till för eleverna och inte för lärarna,
och detta får gälla även läroverkslärarna.
Följaktligen få även läroverkslärarna
anpassa sig efter den ordning, som

folket vill ha, när det beslutar om sin
skola.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

1 herr Karl Anderssons yttrande instämde
herr Anderberg.

Herr OHLON: Herr talman! Plerr Andersson
sade nu liksom herr Näsström
gjort förut, att jag hade påstått att skolutskottets
arbete skulle ha utmärkts av
en viss förvirring. Jag sade att skolutskottets
arbete utmärktes inte av en viss
förvirring men av en viss oklarhet, och
oklarheten gällde framför allt ett spörsmål,
nämligen det att utskottet hade vägrat
att ta upp till behandling frågan om
förslagets återverkan på gymnasiet. Man
kan inte besluta att organisera en realskola
utan att ta hänsyn till vilken återverkan
ett sådant beslut kommer att få
på gymnasiets utformning, och i det avseendet
föreligger en obestridlig oklarhet,
som jag menade hade blivit undanröjd,
om utskottet varit förstärkt med
herrar Andrén och Sandler, som vi hade
bland oss i våras.

Jag har inte heller sagt något om vad
skolöverstyrelsen skulle komma att göra,
sedan den nu föreliggande utredningen
blir färdig med sitt arbete, men jag har
ifrågasatt vad skolöverstyrelsen skulle
komma att få för uppgifter, sedan mellaninstanserna
kommit till, d. v. s. alla
dessa 52 eller 24 eller 25 ämbetsverk, som
här skymta vid synranden.

Vilket avseende skall man, exempelvis
vid lärarutnämningar, fästa vid skolöverstyrelsens
erfarenheter under inspektioner,
ifall dessa utnämningar skulle komma
att ske under kommunal regi? Jag
nämnde två avskräckande exempel på
hur det kommunala utnämningsförfarandet
fungerar. Jag skulle kunna hålla på
hela natten och anföra liknande exempel.
Av de två jag omnämnt gällde det ena
Göteborg, och det andra — det kan jag
ju nämna upplysningsvis — gällde Norrland.

Det är en alldeles felaktig historieskrivning
att som herr Andersson göra
gällande, att det skulle finnas någon tra -

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Nr 33.

Ang. riktlinjer för lärarutbildningens ordnande.

ditionell rätt för kommunerna att tillsätta
lärare. Här är det två traditioner,
som mötas: en mycket långvarig tradition
vid läroverken, där vi ha statsutnämnda
lärare, och en kort tradition beträffande
kommunerna, som synbarligen
inte ännu har funnit sin fasta utgestaltning,
att döma av de exempel, som jag
förut i dag här har omnämnt.

Skolan skall inte alls anpassa sig efter
lärarnas önskemål, herr Andersson, utan
skolan skall anpassa sig efter vad eleverna
behöva. För att detta skall kunna
ske fordras, att lärarutnämningarna äga
rum efter objektiva och rättvisa grunder.
Skolan är till för eleverna och inte för
lärarna, men skolan är inte heller till för
de politiska instanserna att hålla på att
leka med.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det var
några synpunkter i herr Näsströms anförande,
som jag skulle vilja ta upp.

När han talade om skolstyrelserna och
om vikten av att dessa hade inflytande
på lärartillsättningarna, exemplifierade
han detta genom att säga, att i den ena
skolstvrelsen behövdes kanske en lärare
i sång och i den andra en lärare i gymnastik.
Exemplifieringen är tämligen ytligt
vald, som var och en av de närvarande
kunde höra. Detta val mellan vilka
tjänster som skola finnas vid en undervisningsanstalt
bör ju rimligen--och

det har alltid hittills varit på det sättet —
träffas av skolans fackliga ledning och
inte av en styrelseinstans av sådan sammansättning
som skolstyrelsen enligt den
föreliggande skissen är avsedd att få.

Jag har här sagt, att de propositioner,
som vi i dag behandla, äro skinn- och
benfria. Herr Näsström efterlyste möjligheten
att sätta kött på skelettet. Min
ståndpunkt är den, att här finns inget
skelett att sätta kött på, i varje fall icke
i (lag. Det finns en uppsjö av tro, hopp
och kärlek, och det respekterar jag, liksom
jag respekterar all idealistisk tro,
men jag har bara använt mitt inlägg här
i dag för att betona, att vi i dag vela för
litet. Det är anledningen till att jag talar
om en skinn- och benfri proposition.

Gentemot herr Andersson i Rixö, vilkens
yttrande väl hade en ironisk udd,
när han talade om de långa anförandena
såsom vältalighetsprov, vill jag säga, att
om jag här försökt att ladda mitt anförande
med så mycket sakliga uppgifter
som möjligt och att göra mig till talesman
för en snart sagt hundraprocentig opinion
inom den mycket stora lärarkår,
som kommer att få en ofantlig betydelse
för att föra alla de här projekten ut i livet,
då kan man ifrågasätta, huruvida
anmärkningen om »vältalighetsprovet»
inte snarare bör riktas mot herr Andersson
i Rixö.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den av
herr Näsström m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för lärarutbildningens ordnande jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 219, angående riktlinjer
för lärarutbildningens ordnande,
vilken proposition hänvisats till särskilda
utskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för samma dag, föreslagil
riksdagen att godkänna i propositionen
angivna riktlinjer för ordnandet
av vissa lärargruppers egentliga yrkesutbildning.

I den kungl. propositionen hade bland
annat föreslagits, att lärarutbildningsanstaltcr
av ny typ skulle inrättas samt

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. riktlinjer för lärarutbildningens ordnande.

att utbildningen av mellanskollärare
skulle vara grundad på ett kunskapsmått,
i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande till utskottet
remitterade motioner, nämligen

dels de båda likalydande motionerna
1:507 och 11:601 av herrar Eskilsson
och Lundqvist samt herrar Hseggblom
och Hagård, i vilka hemställts, att riksdagen
vid ställningstagandet till förevarande
proposition måtte beakta vad
motionärerna anfört;

dels de båda likalydande motionerna
I: 529 och II: 628 av herr Näsgård samt
herrar Persson i Norrby och Svensson
i Stenkyrka, i vilka hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att den nuvarande
fyraåriga seminarieutbildningen
gåves stadigvarande karaktär såsom
alternativ till den föreslagna utbildningen
vid lärarhögskola, så att icke lärarutbildningen
för mellanskolestadiet uteslutande
reserverades för dem som avlagt
studentexamen;

dels ock de båda likalydande motionerna
1:527 och 11:629 av herr Ohlon
samt fröken Vinge och herr Nestrup, i
vilka hemställts, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj :t hemställa, att sådana åtgärder
måtte vidtagas, att läroverkslärarutbildningen
vid provårsanstalterna bättre
än nu motsvarande sitt ändamål, varvid
de synpunkter borde vara vägledande,
som föresvävat skolkommissionen
vid dess skissering av de planerade lärarhögskolorna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag, godkänna följande
riktlinjer för ordnandet av vissa lärargruppers
egentliga yrkesutbildning:

1. I den ordning och till det antal,
som framdeles bestämmes, skola lärarutbildningsanstalter
av ny typ inrättas,
avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning
för ämneslärare, meflanskollärare
och eventuellt småskollärare ävensom,
i den mån sådant i vederbörlig ord -

ning bestämmes, för olika grupper av
speciallärare.

2. Den egentliga yrkesutbildningen för
ämneslärare, mellanskollärare och småskollärare
skall från tidpunkt, som senare
bestämmes, omfatta dels utbildning
vid lärarutbildningsanstalt, dels viss aspiranttjänstgöring.

3. Utbildningen av mellanskollärare
skall vara grundad på ett kunskapsmått,
i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.

4. Den egentliga yrkesutbildningen för
småskollärare skall från tidpunkt, som
senare bestämmes, tills vidare vara
grundad på en ettårig allmänbildande
kurs, baserad på ett kunskapsmått i huvudsak
motsvarande realexamen.

B. att

1. motionerna I: 507 och II: 601,

2. motionerna I: 529 och II: 628

— i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört
— icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

C. att motionerna 1:527 och 11:629
måtte anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört.

Vid punkten A 4 av utskottets hemställan
hade reservation avgivits av herrar
Arrhén och Rergh, fru Lindström
samt herrar Malmborg i Skövde, Kyling
och Hammar, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att berörda punkt av utskottets
hemställan bort hava följande
lydelse:

»Den egentliga yrkesutbildningen för
småskollärare skall från tidpunkt, som
senare bestämmes, vara grundad på en
tvåårig allmänbildande kurs, baserad på
ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande
realexamen.»

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag
förstår, att jag vid denna sena timme
måste yttra mig kortfattat. Jag hade här
tänkt tala om skolans inre arbete, jag
hade tänkt tala om dess utveckling från

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Nr 33.

Ang. riktlinjer för lärarutbildningens ordnande.

auktoritetsskola till aktivitetsskola, hur
vi nu sträva emot den skola, där lärjungarnas
självverksamhet utnyttjas, en
skola där läraren inte undervisar klassen
utan barnet, en skola där lärarna i
möjligaste mån anpassa undervisningen
efter varje enskild elevs intressen och
fallenhet. Det är klart, att här skall man
inte alltför mycket schematisera, men
låt mig uttrycka saken helt kort så, att
vi dock önska en friare undervisning.
Vi önska en utveckling mot aktivitetspedagogiska
metoder, och då förutsätta vi
faktiskt i framtidens skola en annan
typ av lärare, en annan rent personlig
insats från den enskilde lärarens sida,
och det få vi ta hänsyn till vid lärarutbildningens
ordnande.

Det viktigaste är till slut naturligtvis
inte lärarens utbildning utan lärarens
person. Jag hade här tänkt ta fram skolkommissionens
idealbild av en lärare,
men jag inskränker mig till att citera
vad departementschefen helt torrt och
kallt konstaterar i propositionen, att i
framtidens svenska skola måste dock
helt vanliga lärare undervisa helt vanliga
barn. Vi få i dessa ting hålla oss på
verklighetens mark och konstatera, att
vårt stora problem just nu inte är att få
fram idealläraren utan att över huvud
taget få fram lärare.

Jag har själv många gånger i denna
kammare pekat på farorna i fråga om
lärarbristen. Vi måste under åren 1957
—1958 utexaminera 1 500 folkskollärare
— fem gånger mer än normalt •— om
behovet skall bli täckt. Även om detta
blir möjligt — jag säger om, herr talman
— hur skola vi kunna pressa fram
12 500 lärare med kompetens för rcalstadiet
eller högre, när skolreformen en
gång blir genomförd? Här behövas faktiskt
kraftåtgärder, om skolreformen inte
skall röna samma öde som andra reformer,
exempelvis folktandvårdsreformen.
Här föreligger en mycket stor fara,
att skolreformen i brist på lärare inte
skall kunna genomföras. Det har jag allvarligt
önskat siiga ifrån vid behandlingen
av denna fråga.

Men det finns också andra svårigheter.
Beträffande iiinneslärarnas utbild -

ning har utskottet särskilt uppmärksammat
den långa studietiden för filosofisk
ämbetsexamen. Tre och ett halvt år har
ju föreskrivits som normal studietid för
fil. mag., men i verkligheten är som vi
veta studietiden vida längre, ja mer än
50 proc. längre och i vissa ämneskombinationer
till och med mer än dubbelt
så stor. Vi måste helt enkelt ändra på
den här saken. Många professorer — gunås
inte alla — ha förståelse för detta.

I dessa tider av lärarbrist måste vi
försöka göra lärarbanan eftersträvansvärd.
Vi kunna göra det genom att höja
lönerna — avsevärt, om de skall få någon
effekt — men det lär inte vara praktisk
politik. Då återstår att försöka hålla
studietiden för lärarna inom rimliga
gränser. Det är gott och väl, att minimifordringarna
i examen nedskrivas
från sju till sex betvgsenheter, men det
räcker inte.

Också beträffande mellanskollärarna,
ha vi anledning att komma ihåg, att det
kommer att bli mycket hård konkurrens
om studenterna, åtminstone ett eller
annat decennium framåt, och redan
av den anledningen har man — som vi
gjort från bondeförbundshåll ■— skäl att
varna för en förhastad indragning av de
fyraåriga seminarielinjerna. Jag och
många med mig — herr Näsgård m. fl.
har ju haft en motion i ämnet ■— se i
dessa fyraåriga linjer en värdefull väg
till högre utbildning för den landsbygdsungdom,
vilken, stipendierna till
trots, inte har någon möjlighet att genomgå
ett gymnasium. Seminarielärare
och andra, det vill jag tillägga, vitsorda
att den fyraåriga linjens folkskollärare
representera ett urval som mycket väl
kan mäta sig med de tvååriga studentlinjernas.

Jag vill, herr talman, uttrycka min
tillfredsställelse över utskottets positiva
inställning till de fyraåriga seminarielinjerna.

Jag har också anledning att påminna
om lärarbristen, då de gäller småskollärarna.
En reservation har där avlämnats
av herrar Arrhén och Bcrgli m. fl.
Vi ha svårigheter att få fram lärare och
vi tvingas då både på högstadiet — det

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. riktlinjer för lärarutbildningens ordnande.

har jag redan talat om — och på lågstadiet
att vara återhållsamma i fråga
om utbildningskraven. Jag förmodar
dessutom, att varken herr Arrhén eller
herr Bergh vill undervärdera de statsfinansiella
hänsynstagandena. Utskottet
har inte velat nedvärdera betydelsen av
småskollärarnas verksamhet i princip,
det framgår av utskottets skrivning, där
det heter — jag citerar här ordagrant:
»Den föreslagna utbildningen är enligt
utskottets mening tilltagen i knappaste
laget såväl med hänsyn till den grundläggande
undervisningens stora betydelse
som med tanke på den planerade utvidgningen
av småskollärarnas tjänstgöringsområde.
»

Beträffande lärarhögskolorna — eller
som de i utskottets utlåtande liksom i
propositionen kallas »lärarutbildningsanstalter
av ny typ» — är det kanske
inte så värst mycket mer att säga än att
de skola vara »lärarutbildningsanstalter»
och skola vara »av ny typ», de skola
vara annorlunda än de gamla. Jag säger
inte detta som någon kritisk elakhet,
jag menar, att det tvärtom har varit
klokt av departementschefen att inte i
dag inbjuda oss till att besluta om detaljutformningen
av lärarhögskolorna.
Det får riksdagen tillfälle till, när
Kungl. Maj :t för första gången framlägger
en proposition om en viss lärarhögskola,
med ett visst elevantal, på en viss
ort.

Herr talman! .lag kan till slut säga, att
om denna proposition gäller liksom om
den förra, som vi ha haft att behandla,
att väsentliga frågor befinna sig på utredningsstadiet
och därför måste hållas
öppna. Men det vi ha haft att ta ställning
till, ha vi i stort sett kommit till
enighet om. Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att vi framgent liksom hittills
också skola hjälpas åt att försöka
lyfta skolfrågorna över partipolitiken.

För dagen ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGH: Herr talman! Jag skall
endast be att få säga några få ord i anslutning
till den reservation, som herr
Wahlund allaredan har kommenterat.

Skillnaden mellan reservationen och
utskottets yrkande, när det gäller småskollärarinnornas
utbildning, är den, att
medan utskottet i likhet med propositionen
föreslår, att den egentliga yrkesutbildningen
skall grundas på en ettårig
allmänbildande kurs ovanpå ett
kunskapsmått, som motsvarar realskolans,
så mena reservanterna, att den
egentliga yrkesutbildningen skall grundas
på en tvåårig sådan allmänbildande
kurs.

För att bedöma vad som bär kan vara
riktigt, tror jag att man bör se problemet
mot bakgrunden av den rätt säregna
ställning, som vårt land har intagit
jämte de andra nordiska länderna
när det gäller utbildning av lärare för
folkskolans lågstadium. Då grundlinjerna
för vår lärarutbildning för folkskolan
drogos upp 1842, tänkte man sig
ingalunda någon skillnad i utbildning
mellan dem, som skulle undervisa de
minsta, och dem, som skulle undervisa
de litet mer försigkomna inom folkskolan.
Det var en nödlösning, som kom till
på 1850-talet, då småskolor över huvud
taget inrättades, liksom det också var
en nödlösning längre fram under samma
århundrade, när vi fingo de s. k.
mindre folkskolorna. Finland följde efter
oss, Danmark likaså, fastän — i varja
fall vad beträffar Danmark — den
skillnaden nu är under avveckling.

Jag kallar denna skillnad, som är traditionell
i vårt land, för en nödlösning,
triiffad med hänsyn till förhållandena
på den tiden då den kom till. Det är en
otillfredsställande lösning med tanke på
lågstadiets behov av mycket väl kvalificerade
lärarinnor, inte likadant utbildade
som de andra men inte mindre utbildade.

Det problem, som man här möter, har
aktualiserats genom det beslut, som
vårriksdagen fattade, i varje fall i princip,
om att småskollärarinnornas arbetsområde
skulle utökas från normalt två
till normalt tre år. Det sades då inom
utskottet, att sedan man har bestämt
den indelningen, skulle man också sörja
för att det skulle bli en utbildning
som svarade mot behovet. Enligt den

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Nr 33.

Ang. riktlinjer för lärarutbildningens ordnande.

mening, som kommit till uttryck i reservationen,
tillgodoser icke propositionen
det önskemålet. Propositionen nöjer
sig med ett mindre utbildningskrav än
vad skolkommissionen först ansåg behövligt
och som även skolöverstyrelsen
anslutit sig till.

Nu kan man som herr Wahlund säga
att statsfinansiella skäl, tillgång på arbetskraft
och sådana ting kunna göra
det svårt att ge de blivande småskollärarinnorna
den utbildning, som de faktiskt
borde ha och som de själva vid
flerfaldiga tillfällen ha förklarat sig
önska få. Men om så skulle vara fallet,
betyder detta, så vitt jag begriper, att
riksdagen icke är beredd att ta konsekvensen
av sitt beslut i våras om stadieindelning.
Skulle man inte sörja för
en utbildning sådan som reservationen
har förordat, förefaller det mig nog vara
ganska angeläget, att man vid förverkligandet
av det principbeslut, som
riksdagen fattade i våras, gör allvar av
de uttalanden, som utskottet då gjorde,
nämligen att enhetsskolans utformning
inte fick schematiseras, utan att lärarutbildningens
läge och tillgången på arbetskraft
kunde föranleda justeringar i
utformningen.

Jag håller alltså före, att det finns ett
alldeles nödvändigt sammanhang mellan
det beslut, som riksdagen fattade i
våras om stadieindelning, och det beslut,
som riksdagen går att fatta om utbildningen
av lärare på det stadiet. Kan
man inte sörja för en mera tillfredsställande
utbildning av de blivande småskollärarinnorna
än den propositionen
föreslår, förefaller det mig nödvändigt,
om inte standarden skall sjunka, att
man tar vårriksdagens beslut om stadieindelning
under förnyad omprövning i
anslutning till vad utskottet då menade.

I nuvarande läge förefaller det mig
vara den enda logiska följden av den
ståndpunkt jag intog i fråga om stadieindelningen
i våras, att jag — såsom
skett i reservationen — yrkar på en
bättre utbildning av småskollärarinnorna
än den propositionen har föreslagit.
Med denna korta motivering herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den

vid detta utskottsutlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Arrhén.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Det är alldeles riktigt, som herr
Bergh sade, att skolkommissionen efter
många och långa överläggningar så småningom
kom fram till den ståndpunkten,
att som grund för den utbildning det här
är fråga om skulle läggas en avgångsexamen,
som i ett horisontellt kluvet
gymnasium skulle förläggas efter genomgången
av det elfte skolåret. Gymnasiets
organisation ligger emellertid nu under
särskild utredning, och hur gymnasiet i
framtiden kommer att se ut, veta vi i
denna stund inte ett dugg om. Vi veta
inte, om gymnasiet får en avgångsetapp
efter det elfte skolåret eller om gymnasiestudierna
för alla elever komma att
avslutas först med det tolfte skolåret.

Fastän skolkommissionen alltså ansåg
att småskollärarutbildningen borde bygga
på det elfte skolåret, d. v. s. två års
studier ovanpå realskolan, var kommissionen
medveten om att detta krav i varje
fall inte under en nära liggande framtid
kunde uppställas, och kommissionen
stannade därför vid att som en första
etapp utbygga småskollärarinneutbildningen
med ett år, d. v. s. man föreslog
att ovanpå realexamen skulle finnas ett
år, som skulle användas på så sätt, att
det skulle kunna ge den för pedagogisk
fackutbildning oundgängligen nödvändiga
grunden i fråga om ämneskunskaper
och allmänbildning.

Efter denna ettåriga kurs skulle sedan
enligt skolkommissionen komma två års
pedagogisk fackutbildning, så att hela utbildningen
kom att ta tre år.

Emellertid visste skolkommissionen att
det fanns — eller det kunde åtminstone
tänkas att det fanns — en del kvinnor,
kanske i vissa fall litet äldre, som icke
hade haft tillfälle att vare sig avlägga
realexamen eller tillägna sig motsvarande
kunskaper. Därför föreslog skolkommissionen,
att jämte denna treåriga utbildning
skulle finnas en fyraårig sådan,
d. v. s. alt förutbildningen före den peda -

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. riktlinjer för lärarutbildningens ordnande.

gogiska fackutbildningen skulle omfatta
två år.

Under remissbehandlingen har man på
en del håll ansett att grunden för utbildningen
skulle vara fullständiga gymnasiestudier,
medan man från andra håll
har hävdat, att en sådan vidlyftig förutbildning
för småskollärarna icke skulle
vara nödvändig.

Skolöverstyrelsen för sin del menar,
att det är mycket som talar för att även
småskollärarinneutbildningen borde bygga
på en fullständig gymnasiekurs, men
framhåller liksom skolkommissionen, att
detta inte kan ske under en överskådlig
framtid, eftersom antalet studenter inte
kommer att på långt när räcka till för att
rekrytera lärarbanan på alla stadier.

Departementschefen grundar sin hemställan
på skolkommissionens förslag,
och utskottets majoritet har också ansett
sig kunna acceptera detta. Skolutskottet
har dock — såsom herr Wahlund redan
liar omtalat — ansett denna utbildning
vara i allra knappaste laget.

Reservanterna mena emellertid att
man redan nu skall besluta, att småskollärarinneutbildningen
skall omfatta fyra
år med realexamen som grund. Om detta
inte kan ske, bör enligt reservanternas
mening frågan om stadieindelningen tas
under förnyat övervägande.

Det må förlåtas mig, herr talman, om
jag tillåter mig förmoda, att det sistnämnda
är det för reservanterna mest önskvärda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag, som dock medför
en inte oväsentlig förbättring av småskollärarinneutbildningen.

Herr BERGH: Herr talman! Fru Sjöström-Bengtsson,
som annars brukar vara
en mycket behaglig kvinna i sitt sätt
att yttra sig, tillät sig alldeles nyss en
insinuation, som inte gärna kunde missförstås,
utan uppenbarligen måste förstås
på det sättet, att hon satte i fråga, huruvida
vi reservanter verkligen ville ge de
blivande småskollärarinnorna en bättre
utbildning. Jag vet inte, hur man i parlamentariska
ordalag skall på ett lämpligt

sätt karakterisera ett dylikt uttalande.
Jag ber endast till protokollet få antecknat,
att jag inte anser ett sådant uttalande
lyfta diskussionsnivån i denna kammare.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Utöver
det som fru Sjöström-Bengtsson har sagt
bär och som jag instämmer i skulle jag
vilja erinra om en sak.

När vi i skolkommissionen ha arbetat
med dessa ting, ha vi från olika håll
fått höra, att det behövs längre utbildning
på den punkten, längre utbildning
på det området o. s. v. Men vi ha också
fått höra motsatsen, nämligen att man
skulle kunna ha en väsentligt kortare
utbildning på vissa områden. Vi göra
nog klokt, om vi gå den medelväg, som
departementschefen har föreslagit här,
ty det är väl ändå på det sättet, att vi
ha brist på arbetskraft på många områden.
Vi ha brist på läkare, på tandläkare,
på lärare, arkitekter, jurister m. fl.

— för alla dessa yrken fordras studentexamen
som grund för fortsatta studier

— och vi torde komma att ha kvar denna
brist under lång tid framåt. Det är
därför som det har ansetts nödvändigt,
att man inte här kräver högre allmänbildningsgrund
än som oundgängligen
erfordras. Jag för min del tror, att vi
under lång tid framåt måste se på tingen
ur denna synpunkt. De studenter,
som vi ha, räcka inte till för alla yrkesområden.

Nu är det ju inte fråga om den saken
här, men när vi i skolkommissionen
höllo på med frågan om småskollärarinnornas
utbildning, gjorde småskollärarinnorna
framställning om att man när
det gäller utbildningen av småskollärarinnor
borde fordra fullständig studentexamen
som grund. Att vi inte gått med
därpå beror inte på någon oginhet emot
småskollärarkåren, men vi ha måst se
på tingen precis som de äro och anlägga
en realistisk syn på saken.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkan -

Torsdagen den 7 december 1950 em. Nr 33. 61

Ang. tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit m. m.

den propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som förordats i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. tillfälligt upphävande av skatten å
motorsprit m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 67, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om tillfälligt upphävande av
skatten å motorsprit, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 10 november 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 261, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om tillfälligt upphävande
av skatten å motorsprit; samt

2) förordning angående upphävande
av förordningen den 26 juni 1948 (nr
369) om tilläggsskatt å motorsprit.

De av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslagen
inneburo i huvudsak, att
vad i förordningen den 3 maj 1929 om
särskild skatt å bensin och motorsprit
stadgades angående skatt å motorsprit
icke skulle äga tillämpning under tiden
från och med den 1 januari 1951 till
och med den 30 juni 1952 samt att förordningen
den 26 juni 1948 om tilläggsskatt
å motorsprit skulle upphöra att
gälla med utgången av år 1950.

Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 541 av
herrar Petrén och De Geer samt II: 646
av herrar Sjölin och Aqvist, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta hos
Kungl. Maj :t hemställa om att åtgärder
måtte snarast vidtagas i syfte att avveckla
stödåtgärderna för motorsprit.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr
261, antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning om tillfälligt upphävande
av skatten å motorsprit; och

2) förordning angående upphävande
av förordningen den 26 juni 1948 (nr
369) om tilläggsskatt å motorsprit; samt

B) att de likalydande motionerna I:
541 av herrar Petrén och De Geer samt
II: 646 av herrar Sjölin och Åqvist måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Med hänsyn till vad motionärerna uttalat
därom att skattebefrielsen måste
betraktas som en provisorisk anordning
i avvaktan på att åtgärder vidtoges för
avveckling av motorspritens subventionering,
må påpekas, att ett bifall till propositionen,
såvitt angår den enligt 1929
års förordning utgående skatten å motorsprit,
allenast innebär ett tillfälligt
upphävande av denna skatt under tiden
från och med den 1 januari 1951 till
och med den 30 juni 1952. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t även utan
särskild framställning från riksdagens
sida ägnar frågan om motorspritens beskattning
och därmed sammanhängande
spörsmål fortsatt prövning. Skulle det
därvid visa sig att en snabbare avveckling
av avsättningsgarantierna med de
nya fabrikerna är önskvärd för vinnande
av en rationell lösning av motorspritens
avsättningsproblem och i samband
därmed minskade kostnader för folkhushållet,
utgår utskottet ifrån att Kungl.
Maj :t undersöker möjligheterna av att
få till stånd en överenskommelse med
de därav berörda fabrikerna. Med det
nu anförda anser sig utskottet ha besvarat
motionerna I: 541 och II: 646.»

Vid betänkandet hade reservation anmälts
av herrar Petrén, Kristensson i
Osby, Sjölin och Åqvist, vilka dock ej
antytt sin mening.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. tillfälligt upphävande av skatten å

Herr PETRÉN: Herr talman! Utskottets
hemställan innebär en skattebefrielse
för motorspriten. Avsikten är att
skydda avsättningen av sulfitsprit som
motorbränsle. Detta måste betraktas som
en rent provisorisk åtgärd. Det är nämligen
så, att tillverkningen av sulfitsprit
och användningen av den som motorbränsle
är någonting för vårt land
mycket oekonomiskt. Motorspriten kostar
i tillverkning tre gånger så mycket
som inköpspriset för bensin, vilken har
samma användning. Det är inte heller
någon besparing ur valutasynpunkt, då
det åtgår importerat bränsle, i regel olja
och kol, för att framställa motorsprit.

Förhållandet kanske bäst belyses genom
att man tar exempel från budgetåret
1949/50. Då förbrukades 36 000 nr
motorsprit. Vad innebär detta? Jo, i stället
för att inköpa bensin för 5,4 miljoner
kronor bär man importerat bränsle
för 5,4 miljoner kronor och sedan för
en ytterligare kostnad av 11,2 miljoner
kronor framställt motsvarande kvantitet
motorsprit och därmed också bundit arbetskraft,
nog så åtråvärd för andra ändamål.
L''r statsfinansiell synpunkt innebär
det — eftersom skatten på motorsprit
har varit 30 öre lägre — att statskassan
gått miste om cirka 11 miljoner
kronor i skattemedel.

Vad är det då som motiverar tillverkningen
av sulfitsprit för användning som
motorsprit? Propositionen lämnar svar
på detta. Det uppges där, att orsaken är
de nu löpande garantiavtalen med vissa
sulfitspritfabriker. Det är garantiavtal
som träffats under kriget, då det byggdes
nya spritfabriker. Det var då ett behov
av en sådan motorsprittillverkning,
ty bensintillförseln var praktiskt taget
totalt avstängd.

Hur ser det ut efter kriget? Hur skall
man nu bäst tillgodose beredskapssynpunkterna?
Härpå svarar riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap i ett
yttrande som den avgav år 1947. Nämnden
säger, att beredskapssynpunkten i
framtiden bäst bör tillgodoses genom att
man lagrar bensin i stället för att driva
motorspritfabrikerna, och framhåller i
slutet av sitt yttrande, att för samma år -

motorsprit m. m.

liga belopp som det kostar att i fredstid
uppehålla en viss beredskapsproduktion
av sprit kan man lagra en omkring
20 gånger så stor kvantitet bensin. Därmed
är det klart, att om man är i det
läget, att det finns möjlighet att upphandla
bensin, bör man ur beredskapssynpunkt
sluta att driva motorspritfabrikerna
och i stället lägga upp ett lager
av bensin. Under flera år ha vi nu kunnat
upphandla bensin. Då skulle det vara
naturligt för staten att ha frigjort sig
från garantiavtalen. Det kan tänkas ske
på många sätt. I dag är det väl inte mer
än ungefär tre miljoner kronor som återstår
för slutamortering av dessa fabriker.

Jag är mycket tacksam för att utskottet
bär beaktat dessa synpunkter, som
ha förts fram motionsvägen, och att
man nu kan räkna med att det göres ett
försök att ändra på garantiavtalen och
om möjligt få ett slut på motorsprittillverkningen.

Att vi ha anmält en blank reservation
trots detta tillmötesgående från utskottet,
beror på att ett närmare studium
av frågan visar, att staten via Vin- &
spritcentralen upphandlat och till motorsprit
låtit använda större kvantiteter
sulfitsprit än vad staten enligt garantiavtalen
har varit tvungen att köpa. Det
är ganska förvånansvärt och ovanligt,
att staten, när den inte är tvungen till
det, verkställer en upphandling, som
medför merutgifter uppgående till miljonbelopp
och som i detta fall också
innebär att statskassan går miste om
skattemedel på miljonbelopp.

När det nu blir en utredning i denna
fråga, är det därför för oss reservanter
angeläget att framhålla, att det måste
ägnas särskild uppmärksamhet åt det
enligt vår mening anmärkningsvärda
förhållandet, att man här har av motorsprit
— en vara som är tre gånger
dyrare än en annan, som har funnits
att tillgå — upphandlat större kvantiteter
än vad man enligt avtal har varit
tvungen att köpa.

Herr talman! Det är denna synpunkt
som jag har velat föra fram i kammaren.
I övrigt har jag intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Nr 33.

Ang. tillfälligt upphävande av skatten a motorsprit m. m.

Herr VELANDER: Herr talman! Den
siste ärade talarens anförande ger knappast
anledning till någon diskussion här
i kammaren. Det är emellertid klart, att
alla ha intresse av att folkhushållet inte
belastas med onödiga utgifter på något
område och följaktligen inte heller på det
ifrågavarande. Men det förtjänar att i
sammanhanget påpekas, att de mellan
staten och spritfabrikerna träffade avtalen,
som innefatta den i motionerna och
utskottsbetänkandet berörda avsättningsgarantien,
inte voro resultatet av något
initiativ från spritfabrikernas sida, utan
föranledda av ett statligt initiativ. Det
måste framstå såsom naturligt, om fabrikerna
ha sökt anpassa sig till innehållet
i dessa avtal. Fabrikerna måste ju vara
medvetna om att, när avsättningsgarantien
avtalsmässigt upphör, inträder ett
läge, då fabrikerna få räkna med att så
långt möjligt söka klara sig på egen hand,
om de vilja fortsätta driften. Men det
är naturligt, att, när fabrikernas sammanlagda
produktionsförmåga representerar
någonting mellan 80 000 och 90 000
in*, går det inte att i en hastig vändning
nå fram till ett läge, där man kan tänka
sig att kunna upprätthålla denna produktion
i hela dess omfattning och vinna
avsättning för den. Det kan därför
förutsättas, att fabrikerna mena, att de
under alla förhållanden behöva ha på
sig den tid, som avtalsmässigt gäller,
alltså tills avsättningsgarantien förfaller.
De avtal, som träffats mellan staten och
spritfabrikerna, äro inte heller uppsägbara
på någondera sidan, och man bör
alltså räkna med, så vitt jag förstår, att
fabrikerna, som säkerligen äro angelägna
om att stå på egna ben, när det
gäller deras produktion och avsättningen
därav, dock se sig tvungna att falla
tillbaka på den avtalsmässigt gällande
avsättningsgarantien.

.lag har, herr talman, velat göra detta
påpekande i anledning av herr Petréns
anförande.

Herr PETRÉN: Herr talman! Det jag
framhöll som särskilt anmärkningsvärt
var det förhållandet, att staten låtit upp -

handla större kvantiteter sulfitsprit för
användning som motorbränsle än vad
garantiavtalen avse. Jag måste konstatera,
att herr Velander icke lämnade
någon som helst upplysning i denna
fråga.

Herr HEDMAN: Herr talman! Med anledning
av herr Petréns senaste yttrande
skulle jag vilja tillägga, att jag har
blivit upplyst om från initierat håll —
jag är själv inte sakkunnig när det gäller
dessa förhållanden — att orsaken
till att staten inlöst mera sprit än den
enligt garantiavtalen måst göra varit
den, att man velat tillfredsställa den rådande
stora efterfrågan på lättbentyl.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
tänkte göra samma påpekande som herr
Heiiman nyss. Jag vill dock därtill säga,
att jag med mitt korta inlägg inte alls
avsåg att inlåta mig på någon som helst
diskussion rörande herr Petréns påstående
att Vin- & spritcentralen skulle ha
inlöst större kvantiteter motorsprit än
den avtalsmässigt skulle ha varit skyldig
till. På den punkten kan jag inte berika
diskussionen, tv jag känner inte till de
närmare omständigheterna därvidlag.

Herr PETRÉN: Herr talman! Med anledning
av herr Heumans ord vill jag
framhålla, att om det har rått stor efterfrågan
på motorsprit, har det uteslutande
berott på att motorspriten genom
statssubventioneringen har varit 30 öre
billigare än som svarar mot tillverkningskostnaderna.
Det är alltså intet intresse
för staten att tillmötesgå denna
efterfrågan och därmed göra en förlust,
som motsvarar 30 öre per liter använd
motorsprit, vilket sammanlagt blir miljonbelopp.
Jag redovisade siffrorna för
budgetåret 1949/50. Det rörde sig då om
cirka 11 miljoner kronor i skattemedel,
som man på den vägen gick miste om.

Herr HEDMAN: Herr talman! Med anledning
av herr Petréns sista yttrande

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950 em.

Ang. tillfälligt upphävande av skatten å
vill jag säga, att den stora efterfrågan
väl inte bara berott på att spriten har
varit billigare, utan också på att man
under vissa förhållanden kör bättre
med lättbentyl.

Herr PETRÉN: Herr talman! Det framgår
klart av propositionen att det är
nödvändigt att motorspriten blir skattefri
från nyåret, då bensinskatten går ned
till 25 öre, för att få avsättning. Lämnas
inte denna skattebefrielse på 25 öre,
kan man inte räkna med att få någon
nämnvärd avsättning för motorspriten.

Det är endast i mycket få fall som
motorspriten har några direkta fördelar
framför bensinen. Blott en liten del av
den motorsprit som nu säljes går till sådana
nödvändiga ändamål.

Herr HEDMAN: Herr talman! Att man
nu sänker skatten på motorsprit, beror
på att man vill få ned motorspriten i
ungefär samma pris som bensinen. Priset
blir ändå två öre högre, men det
skall ju klaras på ett särskilt sätt. Skulle
man inte sänka priset på spriten nu,

motorsprit m. m.

skulle man, efter vad jag förstår, inte
få avsättning för ens den kvantitet, som
staten har garanterat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa riktlinjer för
enhetsskolans ledning och lokala organisation
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

504090