Torsdagen den 6 februari Sid (Riksdagens protokoll 1969:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 5

FÖRSTA KAMMAREN

1969

6—7 februari

Debatter m. in.

Torsdagen den 6 februari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ...... 3

Interpellation av herr Berglund (s) ang. handläggningstiden vid
besvär över kommunal myndighets beslut.................... 58

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

Torsdagen den 6 februari

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 895.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bilaga 1 till statsverkspropositionen
1969 (finansplanen), m. m.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Miljövårdsfrågorna har
de senaste åren fått en dominerande
plats i den allmänna debatten. Detta
inte utan skäl. Om angelägenheten av
att på miljöområdet göra stora insatser
råder inga delade meningar. Det
råder heller inga delade meningar om
att detta är en oerhört svår och komplicerad
fråga.

Riksdagen och andra organ kan stifta
lagar och utfärda bestämmelser om
t. ex. naturvården, men för att nå resultat
fordras den enskilda människans
medverkan — här som på så många
andra områden.

Till miljövården hör också den psykiska
miljön, andan hos folket. Här
gäller samma sak: riksdagen kan skapa
ramar inom vilka människorna skall
leva, men miljön — andan -— inom
dessa ramar skapas av de enskilda människorna.

Det krävs med andra ord både inom
den fysiska och den psykiska miljövården
ett verkligt allemanstag om några
resultat skall kunna nås.

Samhället blir mer och mer kollektivistiskt.
Detta inte sagt som kritik mot
något speciellt politiskt parti. Här har
vi alla bara att konstatera att så är fal -

let. Det är en följd av utvecklingen
helt enkelt, och i många fall en nödvändig
utveckling. Faran finns emellertid
att den enskilda idealismen i
detta läge uttunnas eller helt enkelt
försvinner.

För många människor med livsproblem
gäller att sinnet är skört och att
förståelsen från enskilda människor är
den största hjälpen. De ideella organisationerna
har betytt mycket för vårt
lands välståndsbyggande, inte minst genom
de enskilda medlemmarnas engagemang
när det gällt att lösa andra människors
problem och svårigheter. Även
i dessa organisationer kan ett ensidigt
kollektivistiskt tänkande bli en verklig
fara. Den enskilde medlemmen överlämnar
ansvaret till styrelsen, styrelsen
sneglar på läns- och riksförbund och
dessa i sin tur sneglar på landsting och
riksdag.

I ett PM från statsrådsberedningen
har statssekreterare Ingvar Carlsson
bl. a. sagt, att om vi är öppna för och
kan skapa förutsättningar för kontakt
med enskilda människor och organisationer
bör medlemmarna kunna uppleva
att deras åsikter kan föras fram
och prövas, och att detta är den meningsfulla
vägen när det gäller att få
till stånd angelägna förändringar. —
Så långt Ingvar Carlsson.

Den enskilda människans engagemang
måste med andra ord ökas. Men
ett sådant ökat engagemang fordrar
gensvar från politikernas sida, givetvis
också från organisationernas.

Vi spårar ett sådant ökat engagemang,
inte minst hos ungdomen — ett engagemang
som både skrämmer och inger
förhoppningar för framtiden. En
viss del av dagens ungdom som revolterar
kanske söker någon form av individual-kollektivistisk
kombination

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
som löser de problem som vi misslyckats
med.

Inför dessa stora och olösta problem
på den mänskliga samlevnadens område
får vi äldre kanske lära oss förstå att
ungdomligt nit och ungdomlig hänförelse
inte alltid kombineras med det
mått av tålamod som vi ofta ser som
naturligt.

Det är väl, herr talman, inte alltför
ofta som tidningen Stridsropet citeras
i denna kammare. Jag tar mig dock
friheten att läsa upp ett avsnitt ur en
artikel i den tidningen. Där står följande: »Kanske

man kan förutspå att de
unga, som nu under drastiska former
ger sin förtrytelse till känna, kommer
att luttras och mogna också de, liksom
den första tidens unga frälsningssoldater.
Om några år skall de återfinnas,
en hel del erfarenheter rikare, i några
av de välfärdsorganisationer som då
existerar, där de kommer att göra en
god insats genom sin målsättning, sitt
nit och sin iver att på något sätt förbättra
den förmörkade värld vi lever i.
De blir utan tvivel män i staten en dag
— ’de forna pojkarna’. I regel befinns
att tiden läker alla sår och att ökad
livserfarenhet ger personligheten mognad.
Den sortens ungdom brukar i början
kosta på sig en del extrema saltomortaler
i umgänget med sina medmänniskor,
och man kan mycket väl förstå
att det är lättast att avfärda dem
som okunniga och verklighetsfrämmande,
för att inte säga något än värre.»

Med detta vill jag på intet sätt säga
att allt vad de unga tar sig till kan
accepteras.

Jag har förut sagt att det krävs ett
allemanstag. Det krävs ett samarbete
mellan riksdag, landsting, stads- och
kommunalfullmäktige å ena sidan och
organisationerna och den enskilda människan
å den andra sidan. Det allmännas
stöd till organisationerna måste
fortsätta och ökas. Men med detta stöd
måste följa ökat ansvar hos organisationerna
och deras medlemmar. Stö -

det får, med andra ord, inte minska
den ideella synen. Det är ju faktiskt
så att den mänskliga lyckan består i
att göra något för andra — ett påstående
som väl ingen vill gendriva. Vi är
ställda vid varandras sida med en
enda uppgift: att tjäna varandras livsmöjligheter.

Vi har här i riksdagen vid flera tillfällen
på vårt partis förslag behandlat
de ensamståendes stora problem. Ensamhetens
nöd är framträdande även
i det västerländska industrisamhället.
Hela problematiken kring de ensamstående
ligger inte i skatte- och bostadsfrågorna,
inte i frågan om utrymmesstandard
eller enpersonshushåll. Det är
bra om vi kan lösa dessa problem. Men
därmed är inte hela frågan löst. Det
krävs mer. Även när det gäller de ensamståendes
problem måste vi finna en
mekanism till ett samarbete mellan det
allmänna och allmänheten. Utan tvivel
är det så att den enskilda människan i
många avseenden kan göra mer än både
riksdag och enskilda anar. Vad betyder
inte en vänlighet, ett personligt
engagemang för en ensam och prövad
människa.

En annan grupp med stora svårigheter,
som vi också diskuterat, är de förut
straffade. Vårt parti krävde en propagandakampanj
bland allmänheten för
ökad förståelse för dessa människor.
Den avslogs. Bland arbetsgivarna och
bland de anställda har en sådan propaganda
visat sig ge mycket goda resultat.
De förut straffade har av sina arbetskamrater
mötts med förståelse, och
det har haft en avgörande betydelse
för många av dem. Men dessa människor
är ju inte på arbetsplatsen hela
dygnet, utan de måste bo någonstans,
och de måste fördriva sin fritid någonstans.
Där skulle en propagandakampanj
ha betytt mycket. Låt mig säga,
att det här behövs massupplysning'' i
skolorna, i radio och TV, i annonser
och broschyrer. Det behövs mera kontakt
mellan det allmänna och organisationerna.
Därigenom skulle man kun -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

na nå ut till den enskilda människan,
utan vars hjälp vi inte kommer fram
till någon lösning av dessa problem.

Låt mig till slut säga, herr talman,
att alla våra moraliska och etiska värderingar
beträffande den mänskliga
samlevnaden och rörande vår rättsuppfattning
i övrigt bygger på kristna
grundprinciper. Detta gör att staten
som hittills bör ha en positiv inställning
till att dessa värden bevaras. Största
möjliga stöd till och neutralitet i behandlingen
av de ideella organisationerna
fordras för att ge de framåtskridande
krafterna rätt kurs. Kanske har
vår fostran av ungdomen fått en teoretisk
slagsida till nackdel för den etiska
fostran. Den borde vara minst lika
viktig. Från allmän idépolitisk synpunkt
är frågan om människosynen det
mest spännande och mest värdefulla i
miljödebatten. Frågan om kollektivt och
individuellt ansvar bör bli föremål för
en ingående debatt.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag tänkte ta upp några
problem som berör utbildningspolitiken
och då i första hand de problem som
närmast gäller den högre utbildningen.
Vi får i årets statsverksproposition för
första gången några rykande aktuella
siffror, som kanske belyser situationen
inom det högre utbildningsväsendet
bättre än många ord.

Som vi vet fattade riksdagen år 1965
ett beslut om utbyggnad av universitet
och högskolor. Då förklarade regeringen
att den största utbyggnad som kunde
ske begränsades till 87 000 studerande
år 1972. Längre sträckte sig inte möjligheterna
att tilldela denna sektor samhälleliga
resurser.

I årets statsverksproposition blir vi
nu informerade om att det hösten 1968
fanns 105 000 studerande vid universiteten.
I förhållande till den planeringsram
som skall gälla för i år är det ungefär
40 procent fler studenter än vad vi
hade räknat med såsom maximalt. Där -

Statsverkspropositionen m. m.
till kommer att det inom de filosofiska
fakulteterna, där planeringsramen angav
sammanlagt 29 000 studenter, redan
i dag finns 60 000 studenter.

Beträffande resurserna kan vi konstatera
att man inte har förmått följa planeringsramen.
Det är alldeles ostridigt
att universitet och högskolor har fått en
betydligt mindre resurstilldelning än
vad de har tänkt sig. Där har alltså
uppstått ett gap mellan de resurser som
man har till förfogande och de resurser
som krävs för att man skall kunna ge
en vettig undervisning. Detta har naturligtvis
resulterat i att förhållandena vid
universitet och högskolor kanske är på
gränsen till kaos. Jag tycker det är angeläget
att framhålla detta, ty det ger liksom
bakgrunden till många av de diskussioner
som för närvarande pågår,
framför allt vid universiteten. Det är

— jag kan inte använda något annat ord

— ett misslyckande i regeringens utbildningspolitiska
uppläggning.

Vad har man nu för recept när det
gäller att lösa detta problem? Jag avser
inte, herr talman, att gå in i någon detaljdiskussion
om proposition nr 4 angående
omorganisation av studierna vid
de filosofiska fakulteterna. Det ges ju
tillfälle härtill om någon månad. Man
kan väl bara rent generellt konstatera
att det receptet litet grand påminner
om strutspolitik. Vad man saknar är en
vision eller framtidssyn från regeringen
på den högre utbildningspolitiken.

Om vi ser tillbaka kan vi konstatera
att den trend som på sin tid fanns exempelvis
på realskoleområdet återkom 20
—25 år senare beträffande studentexamen.
Ytterligare 20—25 år senare återfinner
vi samma trend inom det högre
utbildningsväsendet. I och för sig kan
det inte vara så svårt att göra en analys.
Vi kan konstatera att den trenden
har funnits exempelvis i USA, som allmänt
sett ligger 15—20 år före oss i
utvecklingen. Vi borde alltså kunna dra
lärdom och erfarenheter av detta. Regeringen
är emellertid i sin utbildningspolitiska
uppläggning inte beredd att

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.

ens föra ett resonemang kring konsekvenserna
av den faktiska utveckling
som skett, och det är ett fattigdomsbevis.
Det recept som man nu skriver ut
innebär en drastisk åtgärd, som jag ser
det vidtagen i panik. Man tar ju helt avstånd
från alla kvalitetskrav på utbildningen.
Det gäller att på tre år få i väg
ungdomarna från universiteten. Vad de
sedan lär sig är av mindre betydelse.

Någon som har gjort ett försök till
jämförelse med den högre utbildningen
i andra länder lär ha hittat endast ett
land i Europa med en så kort akademisk
utbildning, och det är Albanien. Vid en
jämförelse med de övriga nordiska länderna
kan vi konstatera att utbildningen
för primärexamen där är ungefär
dubbelt så lång som i Sverige. Det kan
vara en tankeställare i diskussionerna
om den nordiska gemensamma marknaden.

Sedan är det fråga om sättet att genomföra
detta. Jag finner det mycket
klart att det rör sig om en panikåtgärd.
Det ursprungliga förslaget, det som i
debatten har benämnts UKAS, kom inom
parentes sagt fram på grund av en mycket
knapp majoritet i riksdagen. Ett pikant
inslag i bilden är ju att regeringen
fick majoritet uteslutande med hjälp av
vänsterpartiet kommunisterna. Styrkeförhållandena
var sådana då. Situationen
är pikant, därför att det sägs att
det är kommunisterna som i första hand
har drivit kritiken mot UKAS. Den arbetsgrupp
som utformade förslaget gjorde
det uteslutande på direktiv från regeringen.
Kritiken mot förslaget faller alltså
helt och hållet på regeringen.

Det som varit värdefullt i den treåriga
diskussionen efter regeringens beslut
är den offentliga debatt som för
första gången kommit till stånd kring
dessa frågor. Det finns emellertid anledning
att rikta en icke ringa kritik
mot det sätt på vilket debatten har förts.
Herr Sten Andersson sade här i går att
vi självfallet skall ha en dialog med
vänstergrupperna — vi skall lyssna på
dem, och vi skall också föra fram våra

argument — det tycker jag att alla kan
vara överens om. Formerna för den debatten
måste dock vara de allmänt vedertagna,
nämligen de demokratiska
formerna. Mig förefaller det som om regeringen
fallit i den mycket enkla fällan
att diskutera med vänstern på vänsterns
villkor. Det gäller icke endast målsättningsdebatten
utan också resonemangen
rörande studieformerna. Jag hade anledning
att delta i den beryktade debatten
på kårhuset i Stockholm i söndags
och upplevde alltså studenternas sätt att
argumentera gentemot statsrådet Moberg.
Min personliga uppfattning är att
statsrådet gjorde rätt när han gick därifrån.
Det finns inget skäl att ta emot
invektiv hur låga som helst. Men det
blir så, när man är beredd att diskutera
på deras villkor som icke är intresserade
av annat än att indoktrinera de studerande
och ge dem en utbildning ungefär
sådan som den vi fann när vi besökte
Östtyskland och studerade universitets-
och högskoleutbildningen där.
Parallellen är mycket intressant.

Menar regeringen allvar — och jag
trodde att den gjorde det — med diskussionerna
om studentdemokratin, där
de olika grupperna skall få delta och
säga sin mening innan beslut fattas, så
finns det emellertid inget skäl att inte
låta dem komma till tals. Det är därför
rimligt att uppskjuta ställningstagandet
till propositionen intill dess att dessa
organisationer — det rör sig naturligtvis
inte bara om studenterna utan också
om lärarorganisationer och universitetsorganisationen
— får tillfälle att avge
ett yttrande. Jag tror att detta skall
vara möjligt utan att avsevärt skjuta på
ställningstagandet till propositionen. Jag
finner det särskilt motiverat därför att
det är alldeles uppenbart att om man
skall göra en så pass radikal omläggning
av studierna som det här är fråga
om så finns det rent psykologiskt skäl
för att förankra ett ställningstagande
till förslaget hos dem som i första hand
berörs av omläggningen. En annan fråga
är när omläggningen skall genomföras,

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

men det är en detaljfråga som får anstå
till debatten kring dessa frågor.

Med djupt beklagande vill jag konstatera
att den principiella och viktiga
synpunkten på hur den högre utbildningen
skall läggas upp under de närmaste
åren helt saknas. Det finns ingenting
av detta i propositionen, och det
aviseras inte heller någonting som kan
ligga till grund för principiella diskussioner.

Jag tror —- det är naturligtvis mera
en tro än ett vetande — att vi får acceptera
att en växande grupp av ungdomar
kommer att vilja genomgå en
högre utbildning. Om en sådan utbildning
är rätt upplagd, tror jag att den är
till gagn för samhällsutvecklingen och
naturligtvis också för den enskilda individen.
Konsekvenserna härav får vi
bara beredda att ta. Det är diskussionen
omkring denna fråga som debatten i
första hand borde koncentreras till innan
man bestämmer sig för drastiska
delreformer.

Herr talman! Det var dessa reflexioner
jag ville framföra i remissdebatten.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill i mitt anförande
ta upp några frågor som berör inrikesdepartementets
del av statsverkspropositionen.
Det gäller läns- och riksplanering,
regionpolitik och näringslivsfrågor.

I statsverkspropositionen lämnas en
utförlig redovisning för Länsplanering
67 som den har kallats, vilken nu har
bearbetats inom inrikesdepartementet.
Jag vill slå fast att det föreligger ett
stort behov av en planeringsverksamhet
av sådant slag som här redovisas.
Det är anmärkningsvärt att vi inte tidigare,
t. ex. i samband med lokaliseringsbeslutet
år 1964 eller i anledning
av det långvariga utredningsarbete som
föregick detta beslut, haft tillgång till
ett underlag som liknar det som nu håller
på att arbetas fram.

Det finns tyvärr många exempel på

Statsverkspropositionen m. m.

hur bristande planering och bristande
samordning mellan olika myndigheter
har lett till mot varandra stridande
åtgärder, med ineffektivitet och dåligt
resultat som följd. För att begränsa mig
till det lokaliseringspolitiska området
kan jag nämna att lokaliseringspolitik
satts in inom vissa regioner, med stora
kostnader, samtidigt som man låtit
kommunikationsmedel, skolor och andra
serviceinrättningar försvinna från
orten. Jag tror att ett bättre och ett
mera bestående resultat hade uppnåtts,
om i linje med en klar målsättning om
att satsa på en region en samplanering
skett av alla åtgärder där samhället
kommer in i bilden. Då tror jag också
att man hade mött ett annat gensvar
även från det enskilda näringslivets
sida. Det finns nämligen en faktor i
detta sammanhang som är viktigare än
många direkta åtgärder: den tilltro man
i en bygd, i en ort hyser till framtiden,
de enskilda människornas tro på att
vad man lägger ned i form av arbete
eller kapital inte skall förlora sitt värde
om ett eller annat år på grund av att
samhället eller näringslivet i övrigt vänder
området ryggen. Den nu genomförda
länsplaneringen visar behovet av att
man på det regionala planet förstärker
samhällsplaneringen och skapar den
fasta förankring av planeringen som en
ökad länsdemokrati innebär. Det torde
inte räcka med en samhällsplanering
bara i kommunerna och på riksplanet.
Därför fäster man stora förhoppningar
vid de synpunkter som har redovisats i
länsdemokratiutredningen, och man
förväntar förslag i anledning av den så
snart som remissbehandlingen avslutats.

Planeringsverksamheten är ju inte i
sig själv ett mål utan bara ett medel vid
utformningen av de åtgärder som skall
vidtagas. Det är här de verkligt svåra
uppgifterna möter: att med ledning av
prognoser fastställa planer och att följa
upp och verkställa planerna. Det är
ofta kontroversiella uppgifter, och den
omständigheten understryker än mer

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.

behovet av att planeringen ligger väl
förankrad i demokratin liksom att vi
behöver en mer utvecklad länsdemokrati.

Bristerna i den nuvarande utvecklingen,
som jag ser den, ligger kanske
mest däri att man har följt utvecklingstendenserna
utan allvarligare försök att
klarlägga vart utvecklingen leder. Man
har följt minsta motståndets lag. Utvecklingen
i sig själv har betraktats
som oundviklig och ödesbestämd. Försöken
att styra den i, enligt vår uppfattning,
förnuftigare banor har varit
alltför vaga och kommit alltför sent.
Jag tror att detta är faran också med
Länsplanering 67. Prognoserna enligt
alternativ 2, som ju skall innebära länsstyrelsernas
bedömning av innebörden
i pågående utbeckling, har ofta fått bli
även målsättning. Man bär alltså följt
utvecklingstendenserna och sagt, att det
är också vår målsättning. En sådan målsättning
har för de orter som blivit negativt
klassade betytt ännu ett hinder
att kämpa mot. Målsättningen i sig själv
leder till ökad benägenhet att söka sig
bort från sådana orter, även bland dem
som haft något att ge området i form
av företagsamhet eller idéer av något
slag. Det är inte underligt att många
tänker på framtidsmöjligheterna, var
man kan räkna på bästa värdebeständighet
osv.

Följden av att man accepterar utvecklingen
utan att ingripa har blivit
en snedbelastning i fråga om bebyggelsen,
en överkoncentration till några få
städer, under det att hela landsändar
töms på människor. Ute i landet kämpar
kommunalmän och andra för att
motverka ytterligare befolkningsuttunning.
Man vill hindra att servicen ytterligare
försämras, att sysselsättningen ytterligare
minskar, att skolor och andra
anläggningar skall stå oanvända. Man
vill motverka en skiktning av befolkningen
som innebär att åldringar och
handikappade lämnas att ensamma tyna
bort i glesbygden. Jämsides med detta
arbetar forskarna och samhällsplane -

rarna mot överkoncentrationens verkningar
i form av miljöförstöring, sociala
problem, trängsel, inflationstendenser
och höga kostnader i storstadsområdena.
En mer balanserad bebyggelsefördelning
i landet skulle ha besparat
samhället stora utgifter och människorna
många problem.

Jag tycker det finns anledning att
klart säga ut, att nu fordras det verkliga
kraftåtgärder från samhällets sida
för att åstadkomma en jämnare utveckling.
Efter några år med tendenser till
en mera balanserad utveckling synes
nu problemen öka. Befolkningskurvan
i Norrland och en del andra län pekar
brantare nedåt. Koncentrationstendenserna
ökar i storstäderna. Under 1968
skedde inte mindre än 40 procent av
nyproduktionen av bostäder på tre orter
i landet, Stockholm, Göteborg och
Malmö. Samtidigt kan jag berätta att
i min hemtrakt, ljusdalsregionen, får
vi endast bygga något mindre än hälften
av de bostäder, som länsplaneringen
ansett som ett minimum för att man
skall kunna förverkliga den målsättning
man uppställt för området. Invånarna
i ett sådant område har mycket svårt att
förstå logiken i en politik som innebär
att vi inte får bygga bostäder; när vi
har brist på bostäder, när vi har arbetslösa
byggnadsarbetare i överflöd, när
byggnadsmaterial i stor utsträckning
finns inom området och när vi har planeringen
klar. I sådana områden, som
har klassats som områden man måste
satsa på, vore det väl rimligt att man
finge i varje fall lindra den tillfälliga
arbetslösheten genom att bygga de bostäder
som ändå kommer att behövas
framdeles.

Jag tror att det är i hög grad angeläget
att man söker klarlägga konsekvenserna
av en fortsatt omfördelning av
befolkningen. Vad händer med en bygd
som avfolkas, hur reagerar de människor
som blir kvar när den arbetsföra
delen av befolkningen värvas till andra
orter långt hemifrån? Var går den
gräns där samhället måste ingripa och

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

ta hand om den rest som blir kvar? Hur
rimmar denna utveckling med dagens
krav på jämlikhet i ekonomiskt och socialt
hänseende? Vad kostar denna omvandling
samhället? Hur ser den ort ut
som vid en vägning av olika faktorer
mot varandra är mest lönsam och trivsam,
hur kommer miljöfrågorna att påverka
bebyggelsen i fortsättningen? Det
är en rad problem som måste klarläggas
innan man bara låter utvecklingen
gå vidare utan att söka styra den.

Dåvarande statsrådet Johansson uttalar
emellertid några tänkvärda ord i
sin del av statsverkspropositionen: »Det
kan finnas skäl för samhället — inte
minst av stabiliseringspolitiska hänsyn
— att medverka till en mera dämpad
och balanserad utveckling i de
starkast expanderade regionerna.»

Detta uttalande hälsar vi med tillfredsställelse.
Vi hade nog önskat —
eftersom regeringen nu i alla fall sitter
kvar — att herr Rune Johansson hade
stannat kvar på sin statsrådspost och
försökt förverkliga den målsättning som
han här uttryckt. Man frågar sig om det
är bara en avskedsönskan när han nu
lämnar sitt arbete, eller om det är en
ny giv inom socialdemokratin. Kan vi
vänta socialdemokratiska utspel på det
här området? På område efter område
har vi ifrån centerpartiet eller dess föregångare
krävt en del uppmärksammande
åtgärder: lokaliseringspolitiken,
miljöpolitiken, näringspolitiken. Först
efter en tid har socialdemokraterna också
kommit underfund med att åtgärder
måste vidtas, visserligen under dramatiska
uttalanden som gett sken av att
det varit fråga om ett nytänkande. Vi
är givetvis glada åt att den politik vi
ansett vara riktig efter hand tas upp.
Det är bättre sent än aldrig, men jag
tror att resultatet skulle ha kunnat bli
betydligt bättre och insatserna mer begränsade
och mindre kostsamma om åtgärderna
satts in i tid. Vi får därför
hoppas att det på detta område snarast
görs ett utspel av något slag.

På en punkt ger dock inrikesminis -

Statsverkspropositionen m. m.
terns skrivning anledning till en gensaga
och en uppmaning att gå försiktigt
fram. Sedan han talat om att storstadstillväxten
måste dämpas, framhåller han
att vissa områden i landet, t. ex. Gävle—
Sandviken och en del andra områden,
bör utvecklas till så livskraftiga regioner
att de kan erbjuda alternativ till
storstäderna i fråga om lokalisering av
vissa verksamheter. Så långt är allt i sin
ordning.

Men sedan säger inrikesministern:
»Om det skall bli möjligt att förverkliga
en så stark tillväxt i de nämnda regionerna
att egentliga lokaliseringsalternativ
till storstadsområdena skapas,
torde det i vissa fall vara nödvändigt
att i högre grad än som gjorts i länsstyrelsernas/planeringsrådens
målsättning
koncentrera utbyggnadsresurserna till
de utvalda orterna och stödja eu fortsatt
omflyttning av befolkningen i konsekvens
härmed.»

Vad innebär nu detta? Ta exemplet
Gävleborgs län, där Gävle—Sandviken
är det område som alltså skulle kunna
erbjuda lokaliseringsalternativ gentemot
stockholmsområdet. Skulle vi då
sluta satsa på de städer och den köping
i Hälsingland, som ligger i lokaliseringsområdet
och i stället sätta in alla våra
resurser på Gävle—Sandviken-området,
som ligger utanför stödområdet?

Jag tror man kan sätta många frågetecken
här. Städer och orter av mindre
storlek än de här nyss nämnda behöver
sina omland för att över huvud taget
kunna hålla en befolkningsbalans. Under
alla förhållanden kommer en viss
befolkningsförskjutning ändå att ske
till dessa regioner.

Vad som är väsentligt däremot är,
att man verkligen försöker att genom
åtgärder för stadsplanering, fritidsverksamhet,
kulturella aktiviteter m. m. göra
dessa stadsområden av Gävles typ till
attraktiva alternativ för lokalisering
gentemot storstäderna, utan att flytta
befolkningen från länet i övrigt. Det
alternativet finns redan om man vill
ägna sig åt den uppgiften. Det fordras

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
varsamhet, mycket studier, forskning
och diskussioner innan man går till att
forcera omflyttningen inom länen.

Bland de åtgärder som nu måste till
är att man verkligen tar upp frågan om
en utflyttning av statliga företag och
undersöker möjligheterna att förlägga
blivande ökning av den statliga verksamheten
utanför Stockholm. Regionplanefrågorna
för storstockholmsområdet
är högst aktuella, och man får
verkligen hoppas att några av förra
statsrådet Johanssons tankegångar kommer
att verka i den fortsatta behandlingen.

Utflyttning av enskilda företag från
storstadsområdena bör också vara möjlig.
Det kan ske genom stimulans till
sådana företag och genom information
om de möjligheter som faktiskt finns
utanför storstadsområdena. En uppföljning
av dessa företags utlokalisering till
andra orter i landet bör också ske.

Själva lokaliseringspolitiken måste
fortsätta, gärna under namnet regionpolitik.
Att den måste utvidgas är uppenbart.
I vågskålen ligger kravet på
miljöfrågornas lösning, beredskapssynpunkter,
jämlikhetskravet. Jag tror också
att lönsamhetssynpunkterna väger
tungt om man gör en totalbedömning,
där både företagsekonomi och samhällskostnader
vävs samman.

För att lokaliseringspolitiken skall
lyckas måste vi i väsentlig grad lita till
det enskilda näringslivet. I flertalet orter
är det i huvudsak endast mindre och
medelstora företag som svarar för sysselsättningen.
Ofta måste en ökad sysselsättning
åstadkommas genom utvidgning
av befintliga företag. I andra fall
är det lättast att också få nyetableringar
inom denna grupp av företag.

Man har även anledning att kräva av
de större företagen att de tar lokaliseringsmöjligheterna
under omprövning.
Det finns en del goda exempel på stora
företag som har lagt underavdelningar
ute i landet. Andra har medverkat
först när de har fått särskilda förmåner
även för utbyggnad på huvudorten.

Slutligen finns det rätt många stora
företag som är ganska kallsinniga till
lokaliseringspolitiken. Storföretagen
borde dock inse att de, om de inte
praktiserar utlokalisering, kan få en del
kostnader i fråga om miljöfrågornas
lösning. De kan få svårigheter med arbetskraften
etc. Dessutom bör man räkna
med konsekvensen att om inte storföretagen
är benägna att skapa sysselsättning
på orter, där man anser att
sådan måste finnas, måste vi kräva av
samhället att man där etablerar statliga
företag. Den aspekten bör också
komma med i bilden vid bedömningen.
Denna möjlighet, liksom att kooperativa
företag medverkar, måste också på
allvar prövas vid den framtida lokaliseringspolitiken.

Näringspolitiken blir brickan i spelet
om riksplanering och regionplanering.
Förutsättningen för att vi skall kunna
bygga ett sunt och trivsamt samhälle
med ökad jämlikhet, ökad standard,
ökad valfrihet är att vi har ett
näringsliv som är lönsamt, livskraftigt,
konkurrenskraftigt. Förutsättningen
är ju också att vi kan sälja vår
växande produktion. Vi måste i ökande
grad sälja vår tillverkning även
utanför landets gränser, eftersom vi
undan för undan rationaliserar vår industri,
vi strukturomvandlar vårt näringsliv,
vi tar arbetskraft från jordoch
skogsbruk och från andra än så
länge dolda arbetskraftsområden.

Vi borde vara överens om en sådan
målsättning. Men socialdemokratin har
ännu inte funnit melodin i näringspolitiken.
Till en del har man accepterat
biandekonomin, till en del kan man
tänka sig samarbeta med näringslivet.
Ibland görs uttalanden som kan tolkas
som uttryck för respekt och förståelse
för krafterna inom det enskilda näringslivet.
Men ibland återfaller man
till den gamla attityden, där företagen
är boven i dramat. Inte minst de mindre
företagen har ofta mött påståendet
att de är onödiga, att de gott kan läggas
ner om de inte kan betala så och

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

så höga löner, osv. Särskilt under valrörelsen
kunde man möta denna attityd
av motvilja från socialdemokratins
sida.

Jag vill på en gång slå fast att om
man strävar efter att våra företag skall
vara lönsamma, så är inte detta detsamma
som att man bidrar till en sned
och orättvis inkomstfördelning. I den
mån enskilda tar ut onormala inkomster
från företagen, så är det här som
på andra områden samhällets beskattning
och andra korrektionsmedel som
sätter in. Men lönsamma företag är ett
samhällsintresse. De är förutsättningen
för sysselsättning, trygghet, standardhöjning,
nya reformer.

Vi har i detta land en god grund att
bygga på. Mycket skulle kunna sägas
om näringslivets effektivitet, uthållighet,
konkurrenskraft osv., inte minst
inom de mindre och medelstora företagen.
Men socialdemokratin har inte
tillvaratagit den drivkraft som ligger
i det system som detta näringsliv representerar.
Man har inte tillräckligt
satsat på de framstegsmöjligheter som
ligger i de enskilda människornas egen
vilja till initiativ, verksamhet och ansvar.

Regeringen har inte helt tillvaratagit
de möjligheter som vi faktiskt har att
uppnå optimal effektivitet och utveckling
genom att skapa samverkan och
förståelse gentemot näringslivet.

Centern deklarerade redan på 1930—
1940-talen att det i vårt samhälle skall
finnas såväl enskilda som kooperativa
och statliga företag. Den företagsform
som är effektivast för en viss uppgift
skall användas. Erfarenheten har visat
att enskilda företag i flertalet fall fortfarande
är effektivast. Men där särskilda
skäl föreligger, måste statliga företag
verka. Den hastiga strukturomvandlingen
och kravet på mycket stora satsningar
kan medföra att sådana fall
kommer att öka. Men statens huvuduppgift
är att vara vårt gemensamma instrument,
som med sina resurser, sin
överblick och sina befogenheter drar

Statsverkspropositionen m. m.
upp de ramar inom vilka näringsliv
och samhällsverksamhet fungerar, och
som stimulerar och underlättar då så
behövs.

Om nu socialdemokraterna mer och
mer accpeterar denna centerns linje så
är det bra. Då kanske vi kan ta fram
de samarbetstraditioner som finansministern
talar om, sätta oss vid runda
eller avlånga bord till gemensamma
överläggningar om hur den i det föregående
omnämnda ramplaneringen
bör se ut.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Mycket av det herr Johan
Olsson nyss anförde är av stor betydelse
för hela vårt land, och jag
instämmer i en hel del av det. Främst
borde det dock ha avlyssnats av representanterna
för storstadsregionerna,
men skådar man ut över första kammarens
trivsamma plenisal så finner man
total ödslighet över stockholmsbänken,
göteborgsbänken och malmöbänken.

Årets statsverksproposition är, som
förut sagts, ovanligt fri från sensationer,
och de möjligheter till debatt den
erbjuder är vid det här laget tämligen
uttröskade. Jag vill därför begagna mig
av den relativa frihet till ämnesval,
som remissdebatten erbjuder, till att
påtala några missförhållanden i samhällsdebatten
som oroar mig och som
jag tror att vi politiker delvis är skuld
till och därför borde kunna råda bot
på.

Jag syftar på den bristande förståelsen
mellan å ena sidan riksdag, regering
och myndigheter och å andra sidan
den stora allmänheten. Jag oroar
mig även för den bristande kontakten
mellan de som man säger etablerade i
samhället och ungdomarna, framför allt
en grupp högröstade studerande, som
i desperat anarkism vill sätta sig över
de demokratiska spelreglerna och införa
någon form av gatans parlament.

När det gäller förståelsen mellan t. ex.
riksdagen och allmänheten skulle den -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen in. m.
na i hög grad underlättas om vi bemödade
oss om ett förståeligt, enklare och
mera rent svenskt språk. Visst måste
vi godta många utländska ord och låta
dem smälta in i vårt eget språk. Men
jag har i årets motionsflod läst igenom
en rad motioner, som även för
en van läsare av både fack- och skönlitteratur
måste förefalla vara skrivna
på något slags kvasivetenskapligt fikonspråk.
Vad sägs om uttryck som
»mer eller mindre irreversibla markutnyttjanden»,
»det mest adekvata»,
»implicerat» och »miljöpreferenser» för
att nämna några exempel. Trots alla
goda råd vi fått i tal och skrift att använda
ett enklare språk i stället för
kanslisvenskan, kryddad med obegripliga
ord, fick jag på min uppmaning att
översätta ett skrivelseförslag till svenska
likväl möta följande argument: »Detta
är ju ändå inte någon populärartikel,
utan den måste ha en viss tyngd.»
Det är således fint att krångla till enkla
sammanhang. Men hur tror man sig
då kunna nå kontakt med allmänheten
och få förståelse för sina synpunkter
om man gör språket invecklat och
krångligt och skriften oförståelig? Samtidigt
föreslås i en proposition, som
är under utskottsbehandling, en minskad
utbildningstid för lärare i modersmålet.

Orsaken till den bristande förståelsen
mellan de s. k. etablerade i samhället
och en grupp nyvänsterinriktade
studerande ligger på ett djupare och
allvarligare plan. Möjligen kan dessa
ockupanter och demonstranter tro sig
företräda någon form av radikalism.
Den som varit med om 1920- och 1930-talens spänningar och utveckling vet
att dessa ungdomar i stället representerar
eller är på väg mot rena reaktionismen.
Men varför? Visst finns det
brister i samhället, och generationsmotsättningar
är ju inte något nytt, de är
väl snarare ofrånkomliga. Men ligger
motsättningarna verkligen på det planet? Aldrig

tidigare har ungdomen haft

det bättre förspänt med omvårdnad,
studiehjälp och yrkesutbildning än våra
dagars ungdom. Ändå revolterar
man. Varför? Visst har bostadsfrågan
varit och är bekymmersam, men den
kan ju inte vara skälet. Bostadssituationen
var än sämre på 1950-talet. Uttolkningarna
är många, och jag vågar
påstå att vi lyssnar till ungdomen mer
lyhört och med större allvar än någonsin.
Svaret på frågan varför man
revolterar är dock inte givet. Bråket i
och för sig kan inte ha något självändamål,
och man får ju komma fram
med sina synpunkter ända upp till
högsta nivå.

Vad man tror sig kunna finna är att
gruppen odemokratiska reaktionärer är
mycket begränsad, men att den i massmedia
— framför allt i radio och TV
— ges oproportionerligt stort utrymme,
vilket i sin tur föder en masshysteri.
Jag skulle helt vilja instämma
med försvarsminister Sven Andersson
i hans synpunkter härpå. Dels motiverar
dessa ungdomars påhitt många
gånger knappast något utrymme alls
jämfört med andra in- och utrikes
händelser av mycket större betydelse,
som endast berörs i snävt avklippta
»småsnuttar», dels är denna hysteri en
av de allvarligaste följderna av en obegränsad
publicitet för det avvikande
och för bråkmakarna. Den utvecklingen
kan vi inte låta fortsätta. Den har
säkerligen även påverkat intresset för
narkotika och andra samhällsföreteelser
av oförklarlig karaktär, som vi fått
på halsen. Den tränger även in på det
politiska livet, i det att den främjar
politisk PR-verksamhet av karaktären
politisk exhibitionism — förlåt det utrikiska
ordet.

Detta skall inte fördölja en internationell
inre oro, som griper även den allvarligt
syftande ungdomen världen
över. Också dagens nyheter har att berätta
om sådant. Oron över vår oförmåga
att komma överens över gränserna
och lösa de stora världsproblemen
griper oss alla. Det är oron över världs -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

svälten i en värld som kunde ha överflöd
av livsmedel, det är vatten- och
luftvårdsproblemen och det är hotet
från atomspill och kärnkrafter, om dessa
inte kan tyglas. Det är en oro som
inte bara gäller dagens sysselsättning i
meningsfullt arbete, utan det är en oro
inför tanken på att kanske inte ha någon
framtid alls. Det är en oro över de
etablerades oförmåga att lösa världsproblemen,
som vi kan märka världen över,
och som vi har all anledning att med
allvar lyssna till. Men inte kommer man
ifrån den genom oöverlagda våldshandlingar.

Om jag från denna överblick går över
till ett av våra egna problem kan detta
synas som en västgötaklimax, men det
gäller inte desto mindre en ur miljövårdssynpunkt
mycket allvarlig sak.
Det gäller den riksplanering som jag
och några medmotionärer för några år
sedan efterlyste i ett motionspar. Den
tillstyrktes av samtliga remissinstanser
och blev i utskottet föremål för en s. k.
välvillig skrivning. I ett interpellationssvar
något år senare lämnade dåvarande
kommunikationsminister Palme det
beskedet att en fysisk riksplanering
igångsatts på det departementala planet.
•Tåg lät mig därmed nöjas under förmodan
att denna planering skulle ske öppet
inför svenska folket och med parlamentarisk
medverkan — i varje fall öppet
redovisad så att markägare, industriföretagare
och alla vi andra finge
veta vad vi hade att rätta oss efter. De
regionala och generala översiktliga planerna
lämnar som bekant inte stora garantier.

Trots att riksplaneringen således påbörjats
på högsta nivå för flera år sedan
uppkommer fortfarande gång efter annan
kollision mellan olika intressen
framför allt när det gäller lokalisering
av storföretag inte minst vid västkusten
som snart är fullexploaterad genom
ett pärlband av mer eller mindre miljöförstörande
anläggningar. Östersjöns
problem är inte mindre. Givetvis skall
vi ha industrier som ger sysselsättning

Statsverkspropositionen m. m.
och inkomster, och vi har plats för sådana.
Vad vi inte vill ha är en utspridning
av föroreningskällorna på en
slump, vi vill inte att vår fina kust skall
plottras bort genom en metodik av samma
slag som när man plockar en kronärtskocka,
ty här finns ingen fin botten
att avnjuta sedan vi plockat färdigt.
Har man förstört en kuststräcka genom
felplanering av storindustrin, då är den
i de allra flesta fall omöjlig att återställa
då är den förstörd för friluftsliv och
rekreation för all framtid.

Nu senast gäller striden ett raffinaderi
vid Brofjorden utanför Lysekil.
Den är inte avgjord ännu, men man
har liksom på känn att här kommer
något att hända. Och där kommer en
viktig principiell synpunkt in. Vi hade,
som jag sagt, väntat oss att en översiktlig
fysisk riksplanering — sådan som vi
avsåg med våra motioner 1965 — skulle
anvisa lämplig plats för ett sådant företag.
Men nej, i stället finner vi att ett
statligt verk — statens planverk — engagerat
sig som konsult åt en enskild
firma och därvid redan bundit sig för
en rekommenderad lösning. Kan ett sådant
system vara riktigt? Man måste
förstå människor när de inte riktigt kan
följa med då statens högsta planexpertis
på ett förberedande stadium binder
sig för en lösning. Kan man då i fortsättningen
handla helt opartiskt?

Hur skulle det vara om statens planverk
i stället finge åt sig uppdraget att
svara för den riksplanering, som riksdagen
i försynta ordalag beställt? Dess
fullföljande hastar nämligen, om vi skall
få någon nytta av den och inte som ofta
sker låta den redovisa vad som redan
passerat — kasta jästen efter i ugnen,
som det heter. När man nu äntligen,
även på regeringsnivån, vaknat till och
blivit varse faran av vattnets och luftens
förorenande och förgiftning och
vi i stort blivit överens om att ta ett
krafttag för att ta igen tidigare försummelser
och när vi nu har att motse
förslag till immissionslagstiftning inom
kort, borde vi då inte se till att rikspla -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen in. m.
neringen blir en verklighet, som vi öppet
kan diskutera.

Herr STRANDBERG (in):

Herr talman! Jag utgår faktiskt ifrån
att det är många av mina kamrater i
denna kammare som liksom jag då och
då får en liten glädjestund när det behagar
ett eller annat statsråd att sakta
skrida genom kammaren, från det ena
dörrförhänget till det andra.

Herr talman! Statsministern uttalade
i gårdagens debatt att de borgerliga partiernas
förslag i fråga om sysselsättningsfrämjande
åtgärder i olika hänseenden
icke skulle ha givit, som han sade,
småbrukaren i Norrland en enda
ytterligare krona. Det var, herr talman,
ett synnerligen förvånande uttalande,
och det kändes faktiskt som ett slag i
ansiktet på alla dem som helhjärtat sökt
förbättra levnadsvillkoren framför allt
för glesbygdens folk i Norrland. Det kan
omöjligen vara statsministern obekant
att alla de borgerliga partierna framlagt
många väsentliga förslag och flera gånger
i bästa samförstånd. Jag skall ta ett
enda litet exempel, och jag betonar att
det är ett mycket litet sådant, som dock
skall belysa ihåligheten i statsministerns
uttalande. Statsministerns eget
parti röstade förra året ned vårt förslag
om en uppräkning av det norrländska
mjölkpristillägget med 8 miljoner
kronor. Men var och en måste väl ändå
begripa att dessa 8 miljoner kronor
skulle komma just jordbrukarna och då
inte minst småjordbrukarna i Norrland
till godo. Jag skulle vilja fråga statsministern:
Hur kan man annars förklara
vart dessa pengar skulle ta vägen? Nu
får herr Erlander tillfälle att även i år
se en motsvarande motion. Jag vill också
framhålla att jag senast vid höstens
remissdebatt själv framlade ett elvapunktsprogram
syftande till omedelbara
åtgärder i sysselsättningshänseende i
detta fall i Norrbotten, men många av
dessa programpunkter skulle också ha
kunnat tillämpas inom andra områden

i Norrland. Jag har inte sett något som
helst resultat av detta.

Herr talman! Trots alla olika lokaliseringspolitiska
och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder har arbetsmarknadsläget
på intet sätt förbättrats inom
skogslänen. Inom dessa län bor cirka 20
procent av landets förvärvsarbetande
befolkning, och under föregående år redovisades
här 40 procent av landets totala
arbetslöshet. Siffrorna talar för sig
själva.

Mycket skulle kunna sägas om den lokaliseringspolitik
som hitintills har
förts. Det kan ifrågasättas om de avdelade
resurserna har disponerats på det
mest effektiva sättet. Har lokaliseringsstödet
verkligen medfört den expansionsstimulans
som man ursprungligen
hoppades på? Har det i stället endast
medfört eu tidigareläggning av sådana
investeringar som ändock senare
skulle ha kommit till stånd? Frågorna
är berättigade med hänsyn till den markanta
nedgången i antalet ansökningar
om lån och bidrag under senare år. Lån
och bidrag har också lämnats på så
sätt att de endast många gånger varit
en alternativ finansieringsform. Tyvärr
synes lokaliseringsstödet inte heller ha
medfört att nya företag etablerats i någon
nämnvärd omfattning. Orsakerna
härtill torde vara de nu gällande bestämmelserna
om lån och bidrag liksom
den allmänt formulerade målsättningen.

I detta läge är det inte utan att vi
framför allt på norrlandsbänkarna kan
känna oss mycket tillfredsställda med
att moderata samlingspartiet har enats
kring en tung partimotion i lokaliseringsfrågan.
I denna motion analyserar
vi hur den nuvarande lokaliseringspolitiken
har utfallit, och vi begär nu en
mera preciserad målsättning och en
komplettering med riktlinjer för en
ifrån lokaliseringspolitiken särskild
förd glesbygdspolitik. I tio konkreta
punkter sammanfattar vi nu nödvändiga
åtgärder, varvid lokaliseringspolitiken
bl. a. också skall inriktas på startandet
av nya företag. Jag vill deklare -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

ra att vi inte heller motsätter oss att lokaliseringsstöd
får utgå till statliga företag,
självfallet under den bestämda förutsättningen
att konkurrens på lika villkor
får råda.

Endast det förhållandet, herr talman,
att talarlistan är lång och att vi senare
säkerligen får tillfälle att återkomma till
ingående debatter skall avhålla mig
från att nu närmare och ytterligare beskriva
denna partimotion. Jag skall bara
tillåta mig att härutöver komma med
några små funderingar. När vi som dagligen
mer eller mindre brottas med arbetsmarknadspolitiska
problem — särskilt
då i Norrland — ser de nya pålagor
som ständigt och jämt kommer i
detta rike, är det klart att man funderar
över hur det slår i verkligheten. Det
är väl ingen som helst tvekan om att det
i årets statsverksproposition framlagda
förslaget om höjd beskattning av släpfordon
kommer att speciellt drabba avlägset
belägna landsändar och dessas
näringsliv. Det är ju ofrånkomligt. Även
höjningen av markeringsavgiften vid
telefonsamtal är en åtgärd som hårdast
drabbar just avlägset belägna landsändar
och speciellt då dessas näringsliv, som
ju tvingas att utnyttja detta kommunikationsmedel
i större omfattning än på
andra håll.

Jag vill även påpeka en annan sak,
som jag tycker är felaktig. Mig veterligt
har det icke någonsin förekommit
att statliga utredningar har beaktat de
lokaliseringspolitiska aspekterna i sina
bedömningar. Måhända har så skett i
något fall, men jag känner inte till det.
Detta för i sin tur med sig att de resultat
som framlägges i form av utredningsförslag
många gånger står i direkt
strid med de lokaliseringsåtgärder som
vi tidigare har varit ense om. Tag såsom
exempel någon av de senaste utredningarna,
lotsutredningen och sjöfartsutredningen.
Här framlägges direkt konkreta
förslag, vilka ytterligare kommer att
belasta näringslivet och då särskilt näringslivet
i Norrland. Vad man skulle
önska sig, herr talman, är att regering -

Statsverkspropositionen m. m.
en utfärdar direktiv till statliga utredningar
att de i sitt arbete skall beakta
även de lokaliseringspolitiska följder
som eventuella utredningsförslag kan
leda till.

Mycket kortfattat har jag, herr talman,
framhållit att hittillsvarande åtgärder
för att komma till rätta med
sysselsättningsproblemen inte har varit
tillräckliga. Här måste till helt andra åtgärder.
Jag översätter det till medicinska
termer. Här måste till en medicin inom
varje område. Medicinen måste vara
långvarigt verksam och inte bara smärtstillande
för stunden. Den måste vara
så verksam att smärtorna aldrig återkommer
och även så beskaffad att den
ej ger verkningar, som i sin tur nödvändiggör
behov av andra medikamenter.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det finns alltjämt en liten
grupp människor i detta land som
sysselsätter sig med jord- och skogsbruk.
Den är till numerären starkt
krympande, och enligt den senaste statistiska
uppgiften rör det sig om 6 å 7
procent av den yrkesverksamma befolkningen.
Detta lilla procenttal ger
kanske lätt en föreställning om att det
gäller en betydelselös näringsgren och
en näringsgren på avskrivning. Det
finns kanske vissa människor — och
inte så få — i detta land som gärna
skulle se detta. Jag kan mot denna bakgrund
inte underlåta att framhålla att
det svenska jordbruket i den effektiva
form som det bedrives —• jag tillåter
mig att säga detta, änskönt det finns
personer som menar annorlunda — är
en betydelsefull och viktig integrerande
del av hela det svenska näringslivet.

Utöver sin roll såsom livsmedelsproducerande
näringsgren — en nog så väsentlig
uppgift i en fri och oberoende
stat — ger jordbruket också indirekt
sysselsättning i egenskap av köpare av
industriprodukter. Det ger också i icke

Nr 5

Torsdagen den C februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.

ringa grad sysselsättning i sin egen förädlingsindustri.
Jordbruket är därtill
på grund av sin geografiska spridning
en lokaliseringsfaktor för näringslivet
i övrigt av icke ringa mått. Jag vill i
sammanhanget också antyda jordbrukets
roll som naturvårdare, något som
säkerligen kommer att få ännu större
betydelse framöver.

Anledningen till att jag i dag tar upp
jordbruksfrågan från denna talarstol
är den att jag tror att om jordbruket i
framtiden skall kunna fylla dessa mycket
väsentliga funktioner så måste man
följa dess utveckling med den allra
största uppmärksamhet och därvidlag
inte minst följa hur 1967 års jordbrukspolitiska
beslut påverkar jordbruksnäringen.
Om jordbruket skall kunna fylla
dessa funktioner, måste beslutet sannolikt
ändras, i första hand vad beträffar
de praktiska konsekvenserna, dvs.
då det gäller tillämpningsföreskrifterna.
Men också riksdagsbeslutet behöver
prövas om på väsentliga punkter och
ges en annan utformning. Jag tror att
det hastar med detta. Det finns inga
marginaler att spela inom. Vi har inte
råd att förlora den ungdom som behövs
för det framtida jordbruket. Vi har inte
råd att låta jordbruket försvinna i alla
de bygder där en formlig avrustning nu
är i gång. Vi har icke råd att låta denna
utveckling fortsätta, vare sig ur beredskapssynpunkt,
ur lokaliseringssynpunkt
eller ur miljö- och naturvårdssynpunkt.
Vi klarar inte dessa problem
med krassa totalkalkyler beträffande
självförsörjningsgrad etc. Här krävs
mjukare grepp inom en vidgad totalram
samt ett mera långsiktigt och vidgat
perspektiv.

Under föregående år presenterade
lantbruksstyrelsen ett siffermaterial beträffande
arealen odlad jord och skog
år 1980. Det var en dyster sammanställning,
givetvis varierande från län till
län — oroande beträffande samtliga län
men katastrofal i fråga om vissa. Kontentan
av materialet var att fram till
1980 skulle cirka en miljon hektar el -

ler i runt tal cirka en tredjedel av den
svenska åkerjorden tas ur produktion.

Det har tvistats ganska mycket om
vad detta siffermaterial egentligen var
för någonting. Det har ifrågasatts om
det var en prognos över en utveckling
som kommer eller om det var ett handlingsprogram
baserat på 1967 års beslut.
Egentligen behöver man inte tvista
om detta. Vad som är intressant är att
det slutliga resultatet är exakt detsamma,
som en uppföljning av 1967 års
beslut leder fram till. Det må vara riktigt
som det gjorts gällande att lantbruksstyrelsen
har fått fram dessa siffror
via lantbruksnämnderna inte i akt
och mening att använda dem som ett
handlingsprogram och att undersökningen
har skett efter vissa s. k. lönsamhetsprinciper.
Men skall 1967 års
jordbruksbeslut fullföljas, så blir resultatet
ungefär det här angivna totalt sett.
Det är väl också sannolikt att fördelningen
mellan länen kommer att bli
densamma.

Helt nyligen har statens jordbruksnämnd
gjort en utredning av vår försörjningsberedskap
på livsmedelsområdet
i den situation som den nya jordbrukspolitiken
har försatt oss. Jag skall
inte fördjupa mig i denna utredning.
Jag vill bara konstatera att enligt denna
utredning nödvändiggör fullföljandet
av den nya jordbrukspolitiken betydande
investeringar i lagerutrymmen
och betydande kostnader för lagerhållning.
Enligt det av jordbruksnämnden
redovisade huvudalternativet kommer
behovet av investeringsmedel för beredskapslagring
år 1975 att uppgå till
900 miljoner kronor. Som en jämförelse
kan nämnas att siffran för dagen är
340 miljoner kronor. Detta är dock bara
en av räkningarna, det kommer säkert
flera. Jag förmodar att när naturvårdsverket
skall skriva sin följdräkning —
för landskapsvård etc. — blir den inte
mindre. Jag föreställer mig att arbetsmarknadsstyrelsen,
om kontona skulle
avstämmas, redan nu behöver en inte
oväsentlig å conto-likvid på sin räkning

Torsdagen den C februari 19G9

Nr 5

för den ökade arbetslöshet som skapats
i de av arbetslöshet redan hårt drabbade
områdena.

Hur kan då en sådan, jag tillåter mig
använda uttrycket, politisk inkonsekvens
ske i en tid så genomplanerad
som vi i dag upplever? Svaret kan bli
kort: Det är ingen brist på planering
men brist på samordning av densamma,
eller kanske riktigare uttryckt — det
beror på regeringens ovilja att se helheten
i den problematik som hänger så
intimt samman.

Jag understryker än en gång att om
det svenska jordbruket skall kunna fylla
sina funktioner att trygga livsmedelsförsörjningen,
att spela en roll som lokaliseringsfaktor
och dito i naturvårdssammanhang,
är det vissa väsentliga
saker som man inte kommer förbi och
som nu icke är tillfredsställande. Vi
måste ha en tillräcklig volym på det
svenska jordbruket, vi måste ha en viss
struktur på detsamma, och vi måste
också ha en regional fördelning av jordbruket
och livsmedelsproduktionen som
ger en tillfredsställande garanti ur både
beredskaps- och lokaliseringssynpunkt.

Vi behöver en tillräcklig volym på
jordbruket i första hand för att kunna
klara vår självförsörjning. Intressant i
sammanhanget är att notera de mycket
stora skördevariationerna år från år
också inom ett vad vi kallar modernt
jordbruk. Visserligen har de två senaste
åren gett goda skördar, och det
finns kanske vissa som faller i panik
härför, men gör man en beräkning för
åren 1966 och 1967 finner man att
svängningarna mellan dessa på varandra
följande år är så stora som 12—
15 procent respektive under och över
den beräknade självförsörjningsgraden.
Dessa mycket färska resultat visar vilka
risker man tar vid en alltför låg självförsörjningsgrad.
Självfallet skulle precis
samma svängningar kunna uppstå,
om vi vore nere på den 80-procentiga
självförsörjningsgraden.

Vi behöver också ett tillräckligt stort
jordbruk för att klara den regionala

2 Första kammarens protokoll 196i). Nr 5

Statsverkspropositionen m. m.
spridningen. Det är ändå en fullständigt
orimlig tanke att vi med en väsentligt
krympt totalvolym i tillräcklig utsträckning
skulle kunna upprätthålla ett jordbruk
också i norra Sverige.

Beträffande jordbrukets struktur- och
driftsform vill jag framhålla att ingenting
talar för att andra driftsformer än
den hittills förhärskande, nämligen
familjejordbruket, skulle vara effektivare.
Det bör starkare än som nu sker
betonas att jord, skog och djur oupplösligt
hör samman och kompletterar
varandra. Kombinationen jord och skog
är i stora delar av vårt land så självklar,
att den inte borde ifrågasättas.
Lika orimligt är det att som nu sker
mer och mer skilja animalieproduktionen
från det egentliga jordbruket. Här
krävs en annan politik och en annan
syn än som nu tillämpas. En intern boskillnad
inom ett och samma företag
mellan jord och skog leder till att det
blir praktiskt taget omöjligt för ett s. k.
kombinationsjordbruk att erhålla någon
form av rationaliseringsstöd. Det kan
inte heller ur någon synpunkt vara försvarbart
att med statens stöd föra över
alltmera av den animaliska produktionen
till utanför jordbruket stående
produktionsformer.

.lag vill ytterligare något utveckla betydelsen
av jordbrukets geografiska
spridning. Att denna har sitt givna värde
ur beredskapssynpunkt torde stå
utom all diskussion. Det går således
inte att bara koppla av vissa landsdelar
vad beträffar jordbruk och koncentrera
detsamma till de bästa jordbruksbygderna.
Men beredskapen ligger
inte bara i odlad jord utan också
i intensiv och tillräcklig djurhållning,
främst på nötboskapssidan. Den i 1967
års jordbruksbeslut uttalade strävan att
starkt minska kreatursstammen är ur
beredskapssynpunkt olycklig, men inte
bara detta — den medför också en
snedvridning av hela jordbruksproduktionen
med till synes permanenta
spannmålsöverskott som följd. Den rycker
därtill undan de naturliga förut -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
sättningarna för jordbruksdrift i just
de bygder och landsdelar där man
verkligen behöver den injektion som ett
livskraftigt jordbruk kan ge.

Jag vill med detta komma fram till
att det torde vara högst angeläget att
man hanterar dessa problem mycket
varsamt och att man därtill omprövar
väsentliga delar av det beslut om jordbrukspolitiken
som riksdagsmajoriteten
1967 genomdrev.

Herr talman! Får jag dessutom något
uppehålla mig vid ytterligare en fråga
som har nära anknytning till jordbrukets
problem. De senaste månaderna
har det politiska intresset starkt koncentrerats
till frågan om den nordiska
marknadsgemenskapen och vad därtill
hör. Förmodligen kommer det intresset
att bli stort lång tid framöver. Det
är inte min avsikt att på något sätt
ta upp detta stora frågekomplex till
diskussion — jag känner mig inte heller
kapabel att göra det. Jag föreställer
mig dessutom att riksdagen senare
får möjlighet att diskutera denna fråga
i god tid innan några utfästelser görs.
Men låt mig ändå säga några ord med
anledning av att man från visst håll,
där angelägenheten av en snar marknadsgemenskap
tycks vara särskilt stor,
gör gällande inte så mycket att jordbruket
har eller kommer att få problem
utan fastmer att jordbruket är ett
problem och ett hinder för en allmän
välståndsutveckling. Insinuationer om
krasst gruppintresse är inte ovanliga i
sammanhanget.

Det må tillåtas en icke marknadsexpert
att ge uttryck åt en stilla undran
om var de fantastiska vinsterna
egentligen är att hämta. Vi har dock
rivit tullmurarna när det gäller industrivaror
inom ett betydligt större friliandelsområde
än det som nu diskuteras.
Mot den bakgrunden är egentligen
den nordiska marknadsplanen, med preferenser
för respektive länders industri
och näringsliv, snarare ett uttryck för
isolationism än för strävan till en liberaliserad
handel. Vi har ju också

sedan länge haft en gemensam nordisk
arbetsmarknad.

Mig förefaller det — jag talar alltjämt
såsom icke marknadsexpert •—
som om denna karamell bakom sitt
söta hölje inte rymmer så värst mycket
av näring. Det torde dock vara
ofrånkomligt att en nordisk marknadsgemenskap
kommer att innebära avsevärda
svårigheter på jordbruksområdet
med hänsyn till i respektive länder
förd jordbrukspolitik — i varje fall
gäller det för samtliga länder utom
Danmark. Och respektive länders jordbrukspolitik
är ju inte formad av en
slump utan bygger i mycket hög grad
på varje lands förutsättningar och behov.
I alla händelser när det gäller
vårt eget land finns också ett starkt
nationellt beredskapsmotiv. Det bör
tilläggas att inte heller Danmark — där
förhållandena är annorlunda än hos oss
och där man är intresserad av att öka
sin export av jordbruksprodukter ■—-löser sina problem genom en sådan
marknad. Även om Danmark tillförsäkras
hela det s. k. suppleringsbehov av
livsmedel, som finns inom Norden, utgör
denna kvantitet en ytterst liten
del av Danmarks exportbehov och löser
inte på något sätt de danska problemen.

Herr talman! Jag har som jag tidigare
uttalat icke tagit upp dessa marknadsspörsmål
för att djupgående analysera
dem. Jag har snarare gjort det
därför att jag tycker det är rimligt att
pröva de nya jordbrukspolitiska linjerna
och målsättningen också i ett eventuellt
nytt läge. Jag ställer inte frågorna
för att provocera fram ett ställningstagande
från vår nye jordbruksminister
i denna fråga. Jag tror att också han
mycket noga behöver överväga vad
den nya situationen innebär. Jag gör
det helt enkelt därför att jag anser att
problemen bör tas upp. För mitt vidkommande
finner jag skälen för en
omprövning beträffande självförsörjningsgraden
inte vara mindre utan snarare
tvärtom större. I det samman -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

hanget finns det anledning erinra om
de tidigare anförda motiven för en
sänkning av vår självförsörjningsgrad,
alltså de motiv som förts fram från
förespråkarna för en sådan. Sammanfattningsvis
innebar de för det
första att man skulle bättre använda
våra resurser — man räknade
med ett lågt bytesvärde då det gällde
jordbruksproduktion, man skulle på så
sätt göra en nationellt sett god affär
och vi skulle kunna fylla en del av det
svenska behovet genom billig import
— för det andra skulle konsumenterna
göra betydande vinster genom denna
billiga suppleringsimport, och för det
tredje slutligen skulle vi kunna — och
det hävdades mycket starkt — göra en
verklig insats gentemot u-länderna genom
att köpa deras produkter.

Såvitt jag förstår finns nu inga av de
då som starka betecknade motiven kvar.
Om man skall följa de planer som nu
skisserats har man från dansk sida
rest det kravet att den s. k. suppleringsimport
som kommer att ske inte minst
till vårt land skall ske till de priser
som gäller för den svenska jordbruksproduktionen
respektive den danska
och den finska.

1 detta läge finns det ju inte samma
anledning att frigöra resurser från
jordbruket eftersom man då måste värdera
dem på ett annat sätt. Konsumenterna
gör då inte några vinster på billig
import, och det är inte heller möjligt
att genom att lägga ned vissa delar
av det svenska jordbruket göra en insats
för u-länderna genom att importera
livsmedel därifrån. Man kan föreställa
sig att t. o. m. socker med fördel
skulle kunna produceras av danskarna,
och vi har ju också tidigare importerat
sockerbetor från Danmark.

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
i går på en deklaration i andra
kammaren av handelsminister Lange,
gjord i ett replikskifte med herr Hansson
i Skegrie. Jag noterade därvid med
tacksamhet att enligt hans linje skulle
fördelar och nackdelar så långt möj -

Statsverkspropositionen m. m.
ligt jämnt fördelas. Vad detta betyder
går självfallet inte att konkretisera. Låt
mig ändå i detta sammanhang säga
att det finns saker, som inte går att
sälja oavsett priset och oavsett hur
jämnt bördorna fördelas. Speciellt gäller
detta för vissa delar av vårt land.

Till slut, herr talman, jag har måhända
varit kritisk, och det var också
min avsikt att vara så. Jag vill dock
notera ytterligare en sak med tillfredsställelse,
nämligen den att handelsministern
även meddelade att statsministern
föranstaltat om överläggningar
med representanter för det svenska
jordbruket om de förestående marknadsplanerna.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Låt mig med anledning
av herr Axel Kristianssons jordbrukspolitiska
föreläsning säga att det sannerligen
inte föreligger någon ovilja
från regeringshåll att lösa jordbruksproblemen.
Det är snarare den konservativa
syn på jordbrukspolitiken som
herr Axel Kristiansson har som utgör
skiljelinjen. Beträffande resonemanget
om det nordiska ekonomiska samarbetet
på detta område vill jag säga att det
nog är tur att herr Axel Kristianssons
inställning inte får bli Sveriges.

Herr talman! Den här remissdebatten
är ganska lik sina många föregångare,
men den är på sätt och vis också olik
dem. Vi har bl. a. en ny ledare för
Kungl. Maj :ts opposition i andra kammaren.
I denna kammare har det varit
det gamla vanliga med undantag för att
moderata samlingspartiet har bytt partiledare
här. Men herr Bengtson i centerpartiet
är ju ingen Hedlund, och han
bär dessutom besvärligheter med sina
egna på grund av de utrikespolitiska
äventyr och utflykter vid sidan av centerlinjen
som han har tagit sig före.

Oppositionen talade före valet om att
vi har en orkeslös regering, men den
regeringen lyckades i varje fall med den
kraftsamlingen att både vinna ett val

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
och åstadkomma en budget, som de
borgerliga tydligen skakats av. Var orkeslösheten,
för att inte säga hopplösheten
i svensk politik i dag befinner
sig kan varje vaken iakttagare se. Redan
Per Albin Hansson fällde på sin tid
den klassiska repliken »Sicken opposition!»,
och Per Albin skulle, om han
hade levat i dag, ha haft större anledning
att upprepa detta, med kraftigare
bokstäver till och med.

En opposition som vinner ett kommunalval
— år 1966 — men som så helt
misslyckas att samla väljarna inför
riksdagsvalet och som sedan faller ännu
några trappsteg längre ner, är sannerligen
inte mycket att tala om som opposition
betraktad. Det hjälper inte att
herr Sven Wedén kavlar upp skjortärmarna
i helsidesannonser. Det måste
också finnas kraft under skjortärmarna,
annars är gesten tämligen meningslös.

Folkpartiet har för övrigt skakats
ganska kraftigt under de inledande veckorna
av den nya valperioden genom de
politiska ungtupparnas protester mot
riksdagens öppnande. Man begår inte
en sådan handling ostraffat i ett parti
som säger sig bygga på liberalismens
frihetsvänliga grund.

Det är inte stort bättre på högersidan,
där man använt årsskiftet till att
byta namn men inte politik. Det blir
väl med högerns namnbyte som med
nyårslöftena, de hålls en tid men sedan
är det inte någon som kommer ihåg
dem längre. I detta fall är det enda man
kommer att minnas att det inom det
moderata samlingspartiet kommer att
föras högerpolitik.

Vid namnbytet sades det att det var
hopblandningen med extremistiska högergrupper
ute i Europa som gjorde
att man ville byta namn och beteckning.
Man kände sig inte solidarisk med dem,
och det kan jag förstå. Men det är ju
inte andra länders högerparti som de
svenska väljarna reagerat mot. Det är
mot den svenska högern och dess många
gånger extrema politik väljarna reagerat.
Det är, som en folkpartistisk tid -

ning skrev, på det sättet att inget nytt
namn kan dölja det faktum att det är
högerpolitik som skall drivas.

Det är klart att det är goda tider för
en socialdemokratisk politiker när han
kan ta upp splittringen på den borgerliga
sidan som tema vid en remissdebatt.
Hela eftervalsdebatten har präglats
av orkeslösheten inom oppositionen,
och man kan med fog instämma med de
många valmän som sagt att det var en
nådig försyn som såg till att vi slapp
ifrån en borgerlig trepartiregering i
vårt land. Men så enkelt kan man naturligtvis
inte se problemet. Det kan
givetvis för socialdemokratin vara angenämt
att konstatera att vi i praktiken
inte har en värdig opposition i vårt
land. Men för den politiska debatten
och för utvecklingen mot 1970-talet är
det naturligtvis en svaghet att man inte
har några klara alternativ till regeringspolitiken.
Vart tog de karska signalerna
från valstriden vägen? Hur var det
med de män och kvinnor som skulle
tåga in i kanslihuset och peta bort
Erlander och hans män och kvinnor?
De har ju inte ens ork att nu lägga
fram en skuggbudget. Grundligare slagen
har den svenska oppositionen knappast
varit någon gång tidigare.

Det innebär att den politiska debatten
måste föras inför andra forum. Det är
inom socialdemokratin själv som diskussionen
pågår som bäst och intensivast
om hur vi skall forma utvecklingen
i 1970-talets Sverige. Det är de många
människorna ute på olika platser i vårt
land som i dessa dagar lägger grunden
till de framsteg som skall ske under det
kommande årtiondet. Det är inte människor
som sneglar på en eller annan
marginalröst, utan det är folk som av
egen erfarenhet och med egna idéer söker
ge uppslag till lösning av samhällsfrågorna.

Jag vågar understryka att det är en
styrka för utvecklingen i vårt land att
vi har en stark socialdemokrati och en
stark fackföreningsrörelse. Det är på
deras skuldror som 1970-talets politik

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

kommer att vila, precis som det varit
under de senast förflutna årtiondena.

Under valstriden i höstas var ett genomgående
tema från alla partiers sida
att tala om behovet av utjämning av
samhällsplikterna. Socialdemokratin utlovade
inte guld och gröna skogar, men
de löften som gjordes är vi i färd med
att infria. Den budget som presenterats
i år är ett fullföljande av utjämningssträvandena.
Tre nya miljarder i form
av bl. a. folkpensionshöjningar, handikappstöd,
ökad satsning på utbildningsfrågorna,
förstärkt arbetsmarknad och
lokaliseringspolitik är bevis härför.

Om vi ser tillbaka på vad som skett
i vårt land under bara en tioårsperiod,
får vi ett begrepp om de stora förbättringar
som skett. Det är bara det att
förändringarna sker stegvis och att vi
därför kanske inte alltid upptäcker
dem. Det behövs med andra ord litet
perspektiv på utvecklingen, för att man
skall få klart för sig vad som egentligen
skett.

För tio år sedan uppgick socialutgifterna
i vårt land till något över 4 miljarder
kronor. I år är de uppe i 11,5
miljarder. Utbildningen kostade då 1,7
miljard för att i år vara uppe i 6,7
miljarder. Och arbetsmarknadspolitiken
gick för tio år sedan på ungefär 400
miljoner kronor för att i år tangera 2-miljardersstrecket.

Det är siffror som talar för sig själva,
men det finns skäl att åberopa dem när
man från en del håll vill betona att det
inte sker en utjämning i vårt samhälle.

På tal om utjämningssträvandena vill
jag ge ett par exempel från den statliga
sidan för att belysa att det finns lönefrågor,
som borde vara bättre lösta än
vad de för närvarande är. Jag har i tidigare
debatter pekat på några områden,
och jag skall för dagen ta fram ett enda:
Det gäller SJ :s bussförare och deras anställningsförhållanden.
Statens järnvägar
har omkring 2 000 bussförare anställda.
De är kollektivanställda. Själva
vill de in på löneplan, men hittills har

Statsverkspropositionen m. m.

man inte lyckats i dessa strävanden. En
utredning pågår.

Bussförarna tillhör de lågavlönade,
samtidigt som de har ett ansvarsfullt
arbete. Inom SJ finns det i dag två kategorier
bussförare. Den ena gruppen
omfattar det överväldigande flertalet
förare. Den andra gruppen är sådana
som tidigare varit anställda som rälsbussförare
men som nu flyttats över
till landsvägstrafik. Båda grupperna utför
exakt samma arbete. Den väsentliga
skillnaden är dock att de som flyttas
över från rälsbusstrafik till linjebusstrafik
har ungefär 400 kronor mer i månaden
än den vanlige bussföraren. Jag
anser inte att de före detta rälsbussförarna
har för mycket betalt. Felet är
att de övriga har en lön som ligger
långt under den kategorins. Dessutom
bär de kortare semester, mindre antal
fridagar och sämre traktamentsbestämmelser.

Riksdagen har visserligen överfört lönefrågorna
till avtalsverket och lönedelegationen,
men likväl anser jag att man
måste säga ifrån att de förhållanden
som nu råder på detta område är otillfredsställande.

Låt mig sedan, herr talman, ta upp
en lokaliseringsfråga. Det gäller den av
statskontoret föreslagna sammankrympningen
av arbetsmarknadsverket och
dess olika organ. Det är ett av de egendomligaste
förslag som sett dagens ljus
i detta land. Det gäller arbetsförmedlingarna.
Man frestas verkligen att här
tala om en skrivbordsprodukt. Herrarna
och damerna i statskontoret har tydligen
inte det minsta hum om hur servicefrågorna
skall ordnas. De tror tydligen
att man bäst löser den mänskliga
kontakten med arbetsförmedlingarna
genom att dessa får så få kontor som
möjligt och att det är så långt som
möjligt till dem. Fem regioner i hela
landet skall svara för verksamheten, och
de nuvarande länsenheterna skall försvinna.
Nog måste det finnas mera lämpade
områden för statskontorets ratio -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.

naliseringsivrare att ge sig in på än på
den arbetsdugliga och effektiva organisation
som AMS har. Jag hoppas att
denna utredning hamnar längst ned i
inrikesdepartementets rymliga papperskorg
och att den måtte stanna där för
alltid.

Däremot finns det anledning att ägna
en tacksamhetens tanke åt den avgående
inrikesministern Rune Johanssons funderingar
i statsverkspropositionen om
att till andra större regioner än Stockholms,
Göteborgs och Malmös överföra
lämpliga objekt och därmed bygga upp
dem till slagkraftiga och konkurrenskraftiga
regioner. Jag hoppas att den
nye ministern i inrikesdepartementet
skall kunna föra ut dessa mycket fina
tankar i det verkliga livet. De är för bra
för att hamna i papperskorgen.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Om herr Göran Karlsson
i sak hade bemött mig skulle jag
också ha bemött honom.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Den ökade brottsligheten
i vårt land håller på att bli vårt
kanske allvarligaste samhällsproblem.
Det är inte bara den kraftiga ökningen
av antalet brott som är oroväckande.
Det är måhända ännu allvarligare att
brottsligheten håller på att ändra karaktär.
Inslag av våld, hot om våld
och användning av skjutvapen blir allt
vanligare. Samtidigt är tendensen mot
bildandet av verkliga gangsterligor, dvs.
organiserad brottslighet, alltmer påtaglig.
Om vi inte i tid kan bryta sönder
dessa spirande gangsterligor kan det
uppstå en för samhället verkligt allvarlig
situation mycket snart.

Varje samhälle, det må vara konservativt,
liberalt eller socialistiskt, det
må vara ett industriland eller ett u-land,
måste för att över huvud taget kunna
fungera självfallet uppställa vissa reg -

ler för sammanlevnaden. Samhället
måste se till att dessa regler åtminstone
i stort sett respekteras av dess medlemmar.

Den främsta metoden för att få medlemmarna
i samhället att följa uppställda
regler är uppfostran under barnaoch
ungdomsåren, i hem och i skola.
Det är här huvudvikten bör läggas vid
samhällsanpassningen. Att försöka anpassa
en person i den ålder då polis
och domstolar får ta hand om honom
är ofta för sent, och i varje fall kräver
det mycket mer ingripande åtgärder än
som annars skulle behövas. Enligt min
mening borde skolan i högre grad än
vad som nu är fallet och mera effektivt
kunna bibringa eleverna kännedom om
och förståelse för de regler som gäller
mellan människorna i vårt samhälle.
Ett särskilt skäl för detta är att vi vet
att egendomsbrottsligheten tyvärr går
allt längre ned i årgångarna. Numera
är det inte alls ovanligt att stora stöldligor
visar sig till stor del bestå av barn
ända ned i 10—12-årsåldern. Ibland invänder
man att ungdomen i detta åldersstadium
inte har förutsättningar för
att förstå rättsregler och deras innebörd.
Jag har en motsatt uppfattning,
delvis grundad på undervisning på 14-—•
15—16-årsstadiet. Jag tror nämligen att
ungdomar i den åldern är vetgiriga och
nyfikna på samhället. Och jag tror att
om man på ett vettigt sätt förklarar vilka
regler som måste finnas och även
diskuterar varför, och kanske i vissa
fall varför de borde kunna avskaffas,
skulle man mycket väl kunna få en undervisning
som kunde leda till ett gott
resultat. Vi har sett exempel på detta
på en del håll i skolorna, men det sker
som sagt i alltför liten omfattning trots
att skolans uppgift till stor del är att
inpassa vår ungdom i det demokratiska
samhälle som vi lever i.

Även om en ökad satsning på uppfostran
och samhällsanpassning under
barna- och ungdomsåren kan minska
antalet personer som inte kan eller vill
följa samhällets regler är det naturligt -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

vis en utopi att tro att man på detta
sätt helt skulle kunna eliminera brott
mot samhällets regler. Frågan är då
vilka metoder man bör använda för att
återanpassa dem som hemmen och
skolan inte har lyckats anpassa. På
den frågan kan vi tyvärr inte få något
svar vare sig från vetenskapen eller
från den praktiska erfarenheten — i
varje fall inte något tillfredsställande
svar. Visserligen kan man påstå att kriminalvården
i frihet i många fall —
särskilt vid lindrigare fall av bristande
samhällsanpassning — kan ge goda resultat,
men tyvärr är den ingen patentlösning.
Dels förutsätter den en positiv
inställning från den dömdes sida —
och en sådan inställning förutsätter
ofta som bakgrund en intagning på anstalt
som ett olustigt alternativ för den
händelse vederbörande inte vill samarbeta
— dels måste vi erkänna att även
en frivård med kraftigt ökade resurser
skulle misslyckas i en hel del fall.

Vad gör man då med dem som frivården
inte kan klara? I allmänhet
skickas de efter upprepad brottslighet
i fängelse. Vi vet att återfallsprocenten
bland dem som skrivs ut från fängelse
är mycket hög, men vi vet inte vilka
metoder vi bör använda för att kunna
återanpassa även de svårare fall där
både frivård och anstaltsvård har misslyckats.
I det sammanhanget vill jag
påpeka det orättvisa i att jämföra frivårdens
och anstaltsvårdens återfallssiffror.
Frivården arbetar med en genomsnittligt
lättare grupp, medan anstaltsvården
i stor utsträckning får ta
hand om de fall där frivården har misslyckats.
Man kan alltså inte göra någon
jämförelse som är rättvis mellan återfallsprocenten.
Jag bortser då från t. ex.
den stora skara rattfyllerister som ju
döms til! fängelse av andra skäl redan
vid första brottet.

Svaret på frågan vilka metoder som
är effektiva, humana och tjänliga till
att återanpassa även de svårare fallen
kan vi få endast genom fortsatt forskning.
Ökad kriminologisk och rättsso -

Statsverkspropositionen ni. m.
ciologisk forskning behövs och inte
minst en vidgad experimentverksamhet
med olika metoder.

I en partimotion från folkpartiet rörande
kriminalvården understryks dessa
synpunkter starkt. Folkpartiet har
också under många år krävt en ökning
av forskningens resurser och inrättandet
av ett särskilt kriminologiskt forskningsinstitut.
Vid 1967 års riksdag nådde
vi också det resultatet, att riksdagen
begärde att Kungl. Maj :t skulle låta
uppgöra en plan för den kriminologiska
forskningen och att ett behandlingsforskningsorgan
provisoriskt skulle inrättas
inom kriminalvårdsstyrelsen.
Men såvitt jag vet har regeringen ännu
inte effektuerat detta riksdagens beslut.
Det är beklagligt att så inte har skett,
ty frågan brådskar verkligen.

I folkpartiets partimotion om kriminalvården
föreslås vidare en parlamentarisk
utredning om kriminalvårdens
utformning inför 1970-talet. Nu är det
klart att en sådan utredning inte kan
få tillgång till de forskningsresultat på
lång sikt, som vi hoppas att en utökad
forskning skall kunna ge oss. Men på
grundval av de resultat som redan föreligger
och på grundval av den teoretiska
och praktiska kunskap vi har samt
på grundval av den försöksverksamhet,
som i alla fall i viss utsträckning pågår,
bör man kunna ersätta den nuvarande
ganska planlösa reformeringen av kriminalvården
med en mer genomtänkt
och konsekvent utformad politik.

Man skulle kanske också kunna tänka
sig att utredningen fick tillfälle och
möjlighet att bedriva en viss egen försöksverksamhet,
givetvis i samarbete
med kriminalvårdsstyrelsen.

Självfallet kan man inte i väntan på
det resultat en sådan utredning kan
ge låta det pågående reformarbetet avstanna.
I många fall har vi sett att när
regeringen av någon anledning inte vill
eller inte anser sig kunna lägga fram
förslag till ett reformarbete, så låter
man en utredning, ibland flera utredningar,
arbeta år efter år. På det sättet

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
får man ett slags moraliskt alibi för att
inte göra någonting effektivt. Så får
inte bli fallet. När det gäller brottsligheten,
vilken som jag tidigare nämnt
ökat i mycket oroväckande takt, skulle
detta vara alldeles oförlåtligt.

Det främsta avhållande momentet
när det gäller lagöverträdelser är kanske
risken för upptäkt. I varje fall är
en ökad upptäktsrisk mycket humanare
än strängare straff. Den ökade
brottsligheten måste därför i första
hand mötas med ökade resurser för polisen,
så att brott inte som nu i alltför
stor utsträckning förblir ouppklarade.

Regeringen har alltför sent och dröjande
och i alltför långsam takt rustat
upp polisväsendet, trots förslag år
efter år från oppositionen om en ökad
satsning. Det gamla ordspråket att det
är bättre att stämma i bäcken än i ån
har verkligen visat sig slå in här. Följden
av den bristande effektiviteten i
satsningen från regeringens sida har
blivit en fortsatt ökning, och nu sista
året en alarmerande ökning av brottsligheten.
Hade man från början satt in
tillräckliga resurser hade man inte behövt
så mycket medel som nu kommer
att behövas för att stämma i ån.

Naturligtvis räcker det inte med att
bara öka resurserna för polisen. Under
alla förhållanden bör man räkna
med att kriminalvård i frihet kommer
åt! spela en mycket stor roll i framtidens
kriminalpolitik. Det är önskvärt,
både av mänskliga skäl, av effektivitetsskäl
och av ekonomiska skäl, att
man i så stor utsträckning som möjligt
kan återföra en asocial individ till
att följa och anpassa sig efter samhällets
regler utan att sätta in honom eller
henne i fängelse. Men även på frivårdens
område har upprustningen gått
för långsamt. En frivård utan tillräckliga
resurser, där vederbörande lämnas
utan stöd, hjälp och tillsyn, kan
ibland få rent av negativa konsekvenser
med fortsatt brottslighet som följd.

Frivården måste få möjlighet att
fungera på ett godtagbart sätt. Folk -

partiet föreslår i en partimotion, liksom
vi har gjort under de senaste åren,
att en snabbare upprustning sker än
vad regeringen vill vara med om. Det
är inte bara ökade materiella resurser
som behövs för frivården. Utsikten att
återinpassa en brottsling till normalt
samhällsliv skulle sannolikt öka, om
kriminalvården kunde, för att använda
ett modernt ord, i högre grad integreras
med övriga vårdformer, alltså
samarbeta med övriga vårdformer,
såsom socialvård, nykterhetsvård och
arbetsvärd.

Kriminalvården bör bli en del av den
allmänna samhällsvården när det gäller
anskaffning av arbete och bostad, social
starthjälp, arbetsplacering etc. Det
bör inte, såsom nu är fallet, vara så
att myndigheterna ibland arbetar tillsammans,
ibland går förbi varandra
och ibland på båda hållen hänvisar
till en annan myndighet så att inte
något resultat uppnås. En samordning
mellan olika vårdformer och en helhetssyn
på olika vårdformer behövs,
även om varje vårdgrupp, alltså även
den kriminella gruppen, dessutom kräver
specialåtgärder.

Även denna fråga om en mer enhetlig
syn på samhällets vårdåtgärder har
folkpartiet i år tagit upp i en partimotion,
och det är min förhoppning
att socialutredningen, som ju närmast
arbetar på att sammanföra olika former
av socialvård, även kommer att
utreda frågan om att i vissa delar sammanföra
kriminalvården med den övriga
samhällsvården.

För de flesta som sysslar med praktisk
kriminalvård står det väl klart att
vi visserligen i ökad grad bör kunna
använda frivården, men att vi inte
helt kan undvara fängelserna. De flesta
är väl också eniga om att fångvårdens
nuvarande behandlingsmetoder
behöver förbättras.

Tyvärr tycks emellertid erfarenheten
visa att olika reformer för att humanisera
och förbättra anstaltsvården inte
ger något påvisbart resultat i form av

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

en lägre återfallsprocent. Det är en
mycket nedslående erfarenhet, och
även t. ex. i England har man gjort
motsvarande erfarenheter. 1 stort sett
är väl anstaltsvården i huvudsak förvaring
och arbetsträning, även om jag
vill vitsorda att en del lovvärda försök
med olika terapeutiska metoder har
gjorts. Men på detta område behöver vi
verkligen i hög grad forskning och experimentverksamhet.
Jag upprepar vad
jag nyligen sade, att det är angeläget
att Kungl. Maj:t snarast effektuerar
riksdagens önskemål om resurser för
en sådan forskning.

Beträffande en grupp av brott, nämligen
de särskilt allvarliga, vill jag
framhålla att vi inte kan anlägga de
vanliga synpunkterna på kriminalpolitiken.
I detta fall måste skyddet för
samhället och de enskilda medborgarna
gå före önskemålet att i frihet återanpassa
den brottslige. Där måste återanpassningsförsöken
inordnas inom ramen
för samhällsskyddet. En human
kriminalpolitik med en satsning på frivård
får alltså inte leda till att brottslingen
under anpassningsförsöken utgör
ett allvarligt hot mot sina medmänniskor.

Jag tycker att detta borde vara självklart,
men inte desto mindre förefaller
det ofta glömmas bort i den allmänna
debatten om vår kriminalvård, där kanske
önskningar om hur verkligheten
borde vara beskaffad ibland förväxlas
med vad verkligheten i själva verket
innebär. Det är alltså klart att t. ex. den
grova narkotikabrottsligheten måste
mötas med åtgärder, som främst tar sikte
på att skydda samhället och individen
mot knarkhajarnas förödande verksamhet.

Det är glädjande att socialminister
Aspling efter en folkpartiinterpellation
i december i fjol i narkotikafrågan lovade
att på allvar ta itu med detta problem
i samarbete med sin kollega justitieministern.
Vi har också nu fått en
proposition i ämnet från regeringen.
Alla rimliga åtgärder för att bekämpa

Statsverkspropositionen m. m.
den grova narkotikalangningen bör enligt
min mening hälsas med tillfredsställelse.

Till sist vill jag, herr talman, från
kriminalvården gå över till att säga
några ord om ett par problem som berör
den landsända där jag är bosatt,
nämligen Älvsborgs läns södra del.

Först och främst har vi där textiloch
konfektionsindustriernas fortfarande
bekymmersamma situation. Även om
lågprisimporten från vissa u-länder i
någon mån har begränsats genom överenskommelser
mellan regeringen och
berörda stater, förekommer en omfattande
import till sådana priser att situationen
för dessa industrier kan bli
ohållbar. Denna fråga har ju vid flera
tillfällen under senare år debatterats i
riksdagen. Det är naturligtvis glädjande
att regeringen så småningom tillsatte
en kommitté för att utreda frågan.
Men läget är sådant att snabba
åtgärder kan bli nödvändiga, åtgärder
som inte kan avvakta de resultat, som
utredningen i sinom tid kan komma till.

Det gäller framför allt åtgärder mot
import av dumpingkaraktär, där den
svenska industrin alltså inte kan konkurrera
ens på någorlunda lika villkor.
Det kan inte vara rimligt att effektivt
arbetande och hårt rationaliserade
företag skall behöva nedläggas
med omfattande arbetslöshet som följd
därför att en de! lågprisländer håller
utomordentligt låga löner för sina arbetare
och till stor del tack vare detta
kan kasta in sina varor till underpriser
på den nästan helt öppna svenska marknaden.
Det kan bli anledning att återkomma
härtill ganska snart.

Ett annat problem, som vi har bekymmer
med i Älvsborgs läns södra
del, är vägarna. Frånsett kanske de
allra största vägarna är vägunderhållet
i den länsdelen eftersatt till den
grad, att det har skapat verkligt besvärliga
problem. Många företag i länet —
både större och mindre — är för sina
transporter beroende av en hygglig
standard på vägarna. I varje fall mås -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
te vägarna vara farbara. De enskilda
människorna i dessa trakter, som till
stor del utgörs av glesbygd, har också
berättigat krav på att vägarna skall
hållas i godtagbart skick så att de kan
förflytta sig i de inånga ärenden de
kan ha. Jag har själv åkt omkring i
bil ganska mycket i Älvsborgs läns södra
del och har kunnat konstatera att
klagomålen på vägarna verkligen inte
är överdrivna. Lyckligtvis för mig själv
har jag dock inte försökt att ta mig
fram med bil på vägarna under tjällossningen.

En förbättring av vägunderhållet på
de allmänna vägarna i Älvsborgs läns
södra del är alltså nödvändig. Jag vågar
påstå att det är ett allmänt och
allvarligt önskemål i länsdelen, ett önskemål
som borde kunna beaktas vid
fördelningen av väganslagen.

Herr SVENUNGSSON (in):

Herr talman! Eu riksdagsveteran, som
efter 27 år i riksdagen vid det gångna
årsskiftet lämnade detta hus, tillfrågades
av en tidning, vilken riksdagsmerit
som han satte högst och svarade: »Att
aldrig ha talat i en remissdebatt.» Man
kan bli ryktbar för mindre, men våra
ambitioner är ju också något olika.

En remissdebatt av traditionell typ
sysslar ju inte bara med budgeten. Den
brukar i stället sväva ut över samhällslivets
olika områden och kanske också
spegla opinionen ända ned i folkdjupet.
Kanske är det just i det avseendet som
en remissdebatt — det myckna talandet

— kan ha sitt berättigande.

Med anledning av väckta motioner
kom 1968 års höstriksdag att — åtminstone
på jordbruksutskottets höga nivå

— ganska ingående syssla med fiskerinäringens
problem. Krisen inom denna
näring aktualiserade också frågan, och
den är lika aktuell i dag. Det är därför
att hälsa med tillfredsställelse att en
särskild proposition kommer att avlämnas
till riksdagen i februari. Vi får således
anledning att återkomma.

År 1968 var ett svart år för det svenska
fisket, särskilt västkustfisket, som
svarar för 85 procent av svensk fiskekvantitet
och ungefär 75 procent av
värdet. Näringen drabbades mycket hårt
och stod inför ett ekonomiskt sammanbrott.
Hård konkurrens utifrån och köpmotstånd
på hemmamarknaden, delvis
beroende på kvicksilverhysterin, som
även drabbade saltsjöfisken, var huvudorsakerna
till den starkt försämrade
lönsamheten.

I det sammanhanget bör påpekas att
ökade medel måste ställas till fiskpropagandans
förfogande för att stimulera
konsumtionen av detta högvärdiga livsmedel.

I fråga om kreditförsörjningen står
fiskerinäringen ännu kvar vid ett lånefondssystem
som fick sin första utformning
i slutet av förra århundradet. En
investering i ett modernt fiskefartyg
kan i dagens läge, åtminstone på västkusten,
till högst 10 å 30 procent täckas
av statligt fiskerilån. Återstoden måste
täckas med borgenslån i bank.

Varför inte utreda möjligheten att
starta någon speciell form av kreditinstitut
i stil med AB Industrikredit?
Det är paradoxalt nog rationaliseringen
inom fisket, som skapat de stora ekonomiska
problemen. Våra fiskare har följt
med i utvecklingen, skaffat allt större
fartyg och modernare utrustning —
man kan säga att det är en rationalisering
nära nog till döds.

En parentes: Skall det bli samma
resultat för det svenska jordbruket, när
rationaliseringsdriven på det området
är slutförd?

I de sista av dessa dagar har ett nytt
rationaliseringsuppslag på fiskets område
dykt upp, nämligen mindre bemanning
på fiskefartygen, ett uppslag som
redan är utdömt av Nordsjöns alla väder
och all annan praktisk erfarenhet.

Fiskprisutredningens senaste betänkande
med förslag till mer eller mindre
temporära åtgärder för att bistå det beträngda
yrkesfisket bestyrker allvaret i
krisen. Utredningen framlägger en rad

Torsdagen den G februari 1969

Nr 5

positiva förslag. Fiskets organisationer
understryker dock i sitt remissyttrande
att de framförda förslagen inte på
långt när kan väntas förslå för att hjälpa
fisket ur dess stora svårigheter.

Till sin omfattning är fiskerikrisen
internationell. Andra fiskerinationer —
i synnerhet Norge, för att jämföra oss
med våra skickligaste konkurrenter —
har långt tidigare och mycket verkningsfullt
inlett stödaktioner. Visserligen
spelar det norska fisket nationalekonomiskt
sett större roll än det svenska,
men även sett ur den aspekten är
de norska hjälpinsatserna mycket betydande.
Norge offrar t. ex. flera hundra
miljoner på direkta fiskesubventioner,
ett internordiskt problem vid kommande
marknadsförhandlingar.

En fråga som motionsvägen tagits upp
vid denna riksdag är sänkt pensionsålder
för yrkesfiskare. Det är en fråga
som måste lösas, antingen separat eller
i ett större samanhang. Sedan återstår
mycket att göra när det gäller beskattningen
— resultatutjämning över en
flerårsperiod och någon form av sjömansskatt
för fiskare.

Verkningarna av 1967 års stora jordbrukspolitiska
beslut kan nu börja överblickas.
Storleksrationaliseringen har
väl inte varit särskilt överväldigande
— tyvärr, eller dessbättre! Lånemöjligheterna
har ökat och finansieringen har
underlättats på vissa avsnitt av produktionen.
Men beslutet innebar också en
ny giv när det gäller de statliga insatserna.
Tidigare var såväl lånegarantier
som kontanta bidrag förbehållna jordbruk
med viss arealstorlek. Den begränsningen
har upphört, och det är just
detta som har mött stark kritik.

Man kan fråga, om det är ett samhällsintresse
att med nuvarande överproduktion
understödja storföretag i
animalieproduktion, företag som saknar
egen växtodling och är utan möjlighet
att praktiskt och ekonomiskt tillvarataga
avfallet. Det är också högst betänkligt
ur miljövårdssynpunkt. De sanitära
olägenheterna bör uppmärksammas.

Statsverkspropositionen m. m.

När det gäller rationaliseringen och
1960 års utredningsförslag på vissa
punkter är dock ett nytänkande på väg.
Det är att hälsa med tillfredsställelse att
lantbruksstyrelsen berett jordbrukets
organisationer möjlighet att föreslå ändringar
och tillägg till styrelsens tillämpningsföreskrifter
till 1967 års rationaliseringskungörelse.

Sedan återstår att se, om de allt större
jordbruksföretagen blir bärkraftiga.
Lönsamhetsundersökningar i slutet av
förra året talade ett ganska dystert
språk. Enligt dessa undersökningar uppvisade
det mindre familjeföretaget ända
ned till 20-hektarsgränsen i vissa fall ett
ganska hyggligt resultat. Under sådana
förhållanden är det beklagligt att villkoren
för begränsade rationaliseringsåtgärder
när det gäller det mindre jordbruket
har skärpts i vissa avseenden.
Det är de större, nyskapade företagsenheterna
inom jordbruket som i dag balanserar
på en knivsegg. Det är dessa
som är ytterst sårbara när det gäller någon
form av prispress under förändrade
marknadsförhållanden i Norden.

Det finns ett återkommande anslag i
budgeten, som rubriceras Täckande av
förluster på grund av statlig kreditgaranti
för lån till jordbrukets yttre och
inre rationalisering, förvärv och drift
av jordbruk, m. m. Anslaget är i år upptaget
till 500 000 kronor. Den anslagsposten
kan i en snar framtid komma att
överskridas. Situationen kan bli sådan.

Småbruket, som avvecklades i 1967
års riksdagsbeslut, finns fortfarande
kvar ute i bygderna. Arbetsmarknadssituationen
under de senaste åren har
knappast varit sådan, att ett uppbrott
från dessa mindre jordbruksföretag varit
möjligt eller ens önskvärt. Avgångsvederlag
och arbetsmarknadsstöd i all
ära — det finns tydligen ett område
mellan rationaliseringspolitiken och arbetsmarknadsåtgärderna
som behöver
överses. Det gäller här landets största
låglönegrupp.

Det blir alltmera klart att rationaliseringsprocessen
inom jordbruket inte

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
kan bedrivas efter de premisser, som
var vägledande för 1967 års riksdagsbeslut.
Vid sidan om alla samhällsingripanden
har vi åldersfördelningen
inom jordbrukarkåren. Det är en självverkande
faktor. Det gäller inte minst
landsbygdslänens framtid, glesbygdernas
fortfarande bestånd. Underlaget för
alla lokaliseringspolitiska insatser är
ändå människorna, även de som är verksamma
i de traditionella landsbygdsnäringarna.
Naturvårdsinsatserna från
t. ex. deltidsjordbrukets sida måste uppmärksammas.
Naturvårds- och jordbrukspolitik
måste samordnas. Den specialisering
vi nu har är knappast rationell.

Jag skall till slut, herr talman, ta upp
ett mera konkreta spörsmål. Bilskatteutredningen
föreslår i ett betänkande
bland annat, att jord- och skogsbrukstraktorer,
som till någon del används
för transporter på allmän väg, skall beskattas
med 200 kronor per år. Proposition
till denna vårriksdag är redan
aviserad.

Detta utredningsförslag verkar föga
genomtänkt och kommer säkerligen att
förorsaka trassel, förutom att det belastar
jordbruket med eu ny utgiftspost
på beräkningsvis 30 miljoner kronor.
Tillsammans med den från nyåret utgående
arbetsgivaravgiften, som även
drabbar ensamjordbrukaren, blir det
en mycket kännbar pålaga. Utnyttjas
traktorn för transporter över 20 km
skall därutöver veckoskatt på 50—80
kronor erläggas. Hur skall övervakningen
ske — och vad kostar kontrollen?
Skall traktorn utrustas med något
slags färdskrivare — eller vilka transporter
är det fråga om? Utredningen har
naturligtvis inte tagit ställning till de
prispolitiska konsekvenserna. Men redan
nu bör sägas, att jordbruket måste
kompenseras för dessa stegrade driftutgifter.
Lönsamheten inom jordbruket
är inte sådan att det finns utrymme för
nya och — i detta fall — sällsynt onödiga
pålagor.

Till sist, herr talman, ber jag att få

understryka de synpunkter på jordbruket
och de nya marknadsförhållandena
i Norden, som nyss från denna talarstol
anfördes av herr Axel Kristiansson.
Jag gör det så mycket hellre som dessa
synpunkter av herr Göran Karlsson betecknades
såsom konservativa!

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Remissdebatten har nu
pågått över tolv timmar, och den fortsatta
debatten kan väl inte ge så mycket
nytt. Det är i alla fall ett par frågor
som inte berörts här — åtminstone
har inte jag uppmärksammat det.

Jag tänker först och främst på omorganisationen
av arbetsmarknadsverket.

Statskontoret har ju föreslagit att
man skulle slopa de nuvarande länsarbetsnämnderna
och i stället skapa fem
regionala nämnder, i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Västerås och Sundsvall.
Då skulle 400 tjänster överföras från de
nuvarande kansliorterna till de lokala
kontoren, som skulle förstärkas.

För närvarande har vi omkring 260
arbetsförmedlingskontor i landet. Den
nya organisationen går ut på att det antalet
skulle minskas till cirka 80. Jag
anser att detta förslag är verklighetsfrämmande.
Länen har i alla fall sedan
mycket länge utgjort den regionala enheten
för planeringen. Man kan inte
bryta ut arbetsmarknadspolitiken ur
denna länsplanering. Den måste hållas
ihop. Det är mycket som hänger samman
t. ex. med länsbostadsnämndens,
lantbruksnämndens, vägförvaltningens
och planeringsrådets verksamhet. Jag
tror som sagt att det vore olyckligt att
bryta ut just arbetsmarknadspolitiken
och inte behålla den på länsnivå.

Förhållandet är likadant när det gäller
förslaget att inskränka antalet lokalkontor.
Det skulle bli glest mellan
kontoren — i mitt eget län Norrbotten
skulle vi ställas inför alternativet att ha
ett kontor antingen i Haparanda eller
i Boden; vi skulle inte få bägge delarna.

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

Vad innebär det exempelvis om man
slopar kontoret i Haparanda, som i
mycket stor utsträckning är inkörsporten
för den finska arbetskraften? Och
jag tror att konsekvenserna inte skulle
bli mindre allvarliga om man slopar
kontoret i Boden, som i alla fall är en
region på 30 000 personer.

Jag hoppas därför att regeringen
stoppar det här förslaget. Även om verket
i ett eller annat avseende måste omorganiseras,
är förslaget inte sådant att
det kan bli praktisk verklighet.

Min bänkkamrat herr Strandberg talade
om problemen i skogslänen, och de
svårigheterna är ju välbekanta. Han
nämnde att skogslänen har 20 procent
av landets befolkning och 40 procent av
arbetslösheten. Det skulle innebära att
vi har dubbelt så hög arbetslöshet i
skogslänen som man har i landet i dess
helhet.

Bakgrunden är den att vi, som alla
vet, har haft en väldig strukturomvandling
i det svenska jord- och skogsbruket,
där mekaniseringen och motoriseringen
satt in. Detta har varit nödvändigt
med hänsyn till att skogsindustrin
är en del av vår exportindustri — skall
vi kunna konkurrera är det nödvändigt
att mekanisera. Det går inte att återvända
till den gamla ordningen.

Utöver denna strukturomvandling
har vi fått konjunkturdämpningen, och
dessa två faktorer har samtidigt drabbat
skogslänen.

Vad skall man i detta fall göra för
att råda bot på förhållandena i skogslänen?
Det finns många olika uppfattningar.
Personligen anser jag att det
inte går att industrialisera glesbygden
och skogsbygden i någon högre grad.
Det kan inte vara riktigt att försöka
skapa industrier på orter, där det inte
finns underlag för en skola, en butik
eller en postanstalt. Jag tror att det är
orealistiskt och ett önsketänkande.

Vidare tror jag att det är farligt att
försöka inbilla människorna ute i skogsbygderna
att de skall sätta sitt hopp
och sin lit till att det skall komma in -

Statsverkspropositionen m. m.
dustrier, som skall ersätta de arbetstillfällen
som skogsbruket tidigare erbjudit.
Det är lika bra att tala om för
dem hur det verkligen förhåller sig —
att de inte kan påräkna en sysselsättning
för framtiden på den ort där de är
bosatta utan att de måste flytta.

Men även där är det väl så — detta
framgår även av inrikesdepartementets
ställningstagande beträffande länsplaneringen
— att man måste i högre grad
omfördela befolkningen inom länen.
Inom alla län torde det finnas områden,
som i hög grad kan utvecklas.
Det är bättre att satsa på dessa områden
än att lägga ut företag på den rena
glesbygden och få bakslag. Man gör nog
lokaliseringspolitiken en stor otjänst
om man går till väga på det sättet.

Herr Strandberg sade tidigare, att
han skulle vilja rekommendera »en
smärtstillande medicin» för dessa områden.
Men han angav inte något recept
på vad denna medicin skulle innehålla.
Åtgärder kan vidtagas på många sätt.
.Tåg tror inte det finns någon medicin,
som är så beskaffad att den ger resultat
på alla områden. Kanske skulle det
för resten snarare än medicin behövas
kirurgiska ingrepp, på så sätt att man
gör klart för människorna att man inte
kan förlita sig på korttidslösningar.

Jag tror att denna omvandling av näringsliv
och samhälle kommer att fortsätta
och bli vår följeslagare även framdeles.
Därför är det nödvändigt att man
skapar sådana organ att man helst i
förväg kan se vad utvecklingen kommer
att innebära. Genom planeringsråden
och den länsplanering som har presenterats
och igångsatts har grunden lagts
för fortsatt arbete. Jag tror att det är
ytterst nödvändigt att man med uppmärksamhet
följer detta arbete och
ständigt har grepp om utvecklingen.

Vi står även inför en annan omändring,
nämligen det nordiska ekonomiska
samarbetet. Det är väl ingen tvekan
om att detta samarbete innebär många
fördelar om man ser till helheten —
produktionen skall förläggas där den

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
kan ske på bästa sätt och till lägsta
pris. Detta kan vi väl anse vara riktigt.
Det skulle med andra ord innebära att
det norska fisket och det norska kalkkvävet
skulle få större möjligheter, att
smöret och köttet kanske kan framställas
i högre kvalitet eller till förmånligare
priser i Danmark, att den svenska
atomindustrin, svenska kullager och
svensk industri över huvud skulle få
ett stöd i den större marknaden — en
marknad som i stället för 8 miljoner
skulle få 22 miljoner invånare.

Å andra sidan är vi väl medvetna
om att många bygder och många näringar
kommer att bli berörda av detta.
Man frågar sig hur det kommer att gå
för fiskarna utefter våra kuster och för
småbrukarna i Norrland. Men man måste
vara medveten om att det gäller att
göra en vinning för hela folkhushållet
och att detta är angeläget. Det pris man
måste betala är att solidariskt ta på
sig kostnaderna för alla de näringar
och människor, som blir berörda av
denna lösning av det nordiska ekonomiska
samarbetet, om vi skall nå helhetsresultatet:
en högre levnadsstandard
och en tryggare framtid.

Det blir tillfälle att återkomma till
detta inom de närmaste veckorna och
jag skall därför inte mer fördjupa mig
i denna fråga.

Jag är alldeles övertygad om att vi
inte bara får fördelar utan också sådana
verkningar, lokalt i olika industrier
och näringar, att man måste vara
väl införstådd med att det nordiska
ekonomiska samarbetet kommer att skapa
en strukturomvandling utöver den
vi tidigare haft med de svårigheter som
det kan leda till. Samhället måste vara
så beskaffat, att vi är villiga att solidariskt
hjälpa de enskilda människorna
när de kommer i kläm på grund av
utvecklingstakten.

Herr STRANDBERG (m) kort genmäle
:

Herr talman! För att inte några missförstånd
skall uppstå mellan herr Dahl -

berg och mig vill jag bara säga att vi
inte skall ge oss på en polemik medicin
kontra kirurgi. Jag tror att varken
herr Dahlberg eller jag behärskar det
fältet. Vad jag sade var att den medicin,
som erfordras inom skilda områden,
måste ha en långsiktig verkan och
icke vara vara smärtstillande för stunden.
Det var ett uttryckssätt, herr Dahlberg.

Herr Dahlberg sade också, att jag
kommit in på lokaliseringspolitikens
område men inte konkret talat om åtgärder.
Den grundsyn som herr Dahlberg
anlade i sin tankegång, eller att
man inte skulle fortsätta att försöka
lura befolkningen i glesbygderna att
man kan placera industrier hur som
helst, delar jag och hela moderata samlingspartiet
med herr Dahlberg.

Jag nämnde också att jag inte skall
ta upp tiden med att i detalj redovisa
vad vi från vårt parti i tio punkter
konkret föreslår. Jag sade också att
man skall skilja på lokaliseringspolitik
och en från denna helt skild ny form,
nämligen glesbygdspolitik.

När vi ordentligt har läst motion II:
443 i år, herr Dahlberg, då kan vi fortsätta
vår debatt.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det hör till gott mänskligt
beteende att inte sparka en slagen
motståndare. Det beteendet bör också
gälla i sättet att umgås politiskt. I sitt
yttrande för en stund sedan sparkar
Göran Karlsson, och han sparkar hårt.
Han sparkar oppositionen och det parti
som jag tillhör och representerar.

Jag kan tala om för Göran Karlsson
att valnederlaget inom det parti jag
tillhör har gjort ont. Sparkar gör alltid
ont, särskilt om man dessförinnan har
fått ett hårt slag.

Folkpartiet har förlorat förr och rest
sig, och jag kan försäkra Göran Karlsson
att vi försöker resa oss en gång till.
I sitt anförande antydde han att det
skulle vara fråga om en »kraftlös poli -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

tisk hållning» från vår sida. Jag vill inte
närmare kommentera den grundsynen.
Jag vill bara säga att om han tror att
oppositionen som helhet, och folkpartiet
— som jag bäst känner — i synnerhet,
har givit upp, så har han gjort sig
skyldig till ett stort misstag.

Jag tycker att det ligger en motsägelse
i vad herr Göran Karlsson anfört. Å
ena sidan efterlyser han en stark opposition.
Det är en riktig demokratisk
hållning. Ingen demokrati fungerar med
levande kraft om inte en stark opposition
existerar. Samtidigt intar han en
föraktfull hållning gentemot de partier
som har att leva i opposition. Tror herr
Göran Karlsson, att den starka opposition
han efterlyser stärks genom de
debattmetoder som han använder? Men
blir herr Karlsson lycklig genom att
förhåna oss som har förlorat, som han
gjorde i sitt anförande, så var så god
och fortsätt! Särskilt nobelt är inte hans
handlande, och jag är mycket tveksam
om det är särskilt politiskt effektivt.
Men det är ju en värderingsfråga.

Vad vi i denna debatt diskuterar är
Sveriges ekonomiska politik för det
kommande budgetåret. Finansplanen
fastslår, att det för vår ekonomiska politik
centrala målet är full sysselsättning,
snabb tillväxt och en jämnare inkomstfördelning.
Om den målsättningen
råder väl inte några delade principiella
uppfattningar mellan partierna. Det
är om metoderna att nå målen och resultaten,
som regeringspolitiken avsätter,
som diskussionen står.

Men det finns enligt min uppfattning
en djupare och angelägnare fråga att
diskutera. År politikens mål endast ekonomisk
effektivitet? Kan verkligen likhetstecken
sättas mellan politik och
ekonomisk politik? »Vi lever i en kaotisk
tid, i ett renässansartat virrvarr.
Väldiga krafter håller på att frigöras.
Skall de måla storhet eller elände med
sina starka färger?» — De orden har
jag inte hittat på själv. De är ett citat
ur Sven Fagerbergs höstbok »Dialog i
det fria». Sven Fagerberg fortsätter:

Statsverkspropositionen m. m.
»Vi vet hur vi borde gå till väga: det
måste börja med en livsåskådning som
i sig innehåller en målsättning. Först
därefter kan vi diskutera vad vi bör ta
oss till.»

En livsåskådning, en målsättning för
vårt samhällsarbete — vågar man anföra
sådana ord i en riksdagsdebatt?

Inte är det väl svårt att se, att det
finns något som inte stämmer i vårt
samhälles utveckling. Protester och förtvivlans
rop blandas på mångahanda
sätt. Vi hör och ser allt tydligare det
onda och det vrånga mitt i det goda
samhälle, som vi lever i och som vi
söker bygga i den värld där vi har ett
ansvar. Visst har vi det bra i vårt land,
om vi gör en jämförelse av internationell
art, och bättre får vi det. Men samtidigt
ökar spänningen och missämjan
och i vissa fall förtvivlan. Nog klarnar
det mer och mer, att effektiv ekonomisk
politik i ett land och en världsdel
inte räcker. Politik, riktig politik, är
inte bara full sysselsättning, snabb ekonomisk
tillväxt och en jämnare inkomstfördelning.
Det är något fel om
vi tror, att dessa faktorer allena bestämmer
graden av standard och status,
djupt och riktigt fattade, i ett land.
Det är frågan om ett mål och en mening
med det liv vi har att leva inom
de ekonomiska ramar som samhället
skapar.

William Carey, engelsman från slutet
av 1700-talet, den moderna missionens
grundläggare, lärde sin tids människor
att se på en karta, inte i samma mening
som kolonialisterna gjorde det — och
hur de såg på kartan, det vet dagens
människor genom bitter erfarenhet -—-utan så att de upptäckte människorna
och deras eviga bestämmelse.

Människorna och deras bestämmelse
— hur går det för människorna i vårt
samhälle?

Waldemar Svensson, en politiker av
en gången generation och allmänt aktad,
skulle jag tro, frågar i sin senaste
bok Tro, Frihet, Samexistens: »Hur är
det med renhållningen i naturen, med

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
materialstölder på arbetsplatsen, med
snatterier i varuhusen, med maskning
i arbetet, med skattefusket, med viljan
att tjäna pengar på folks laster, med
pressetiken, med den ''fromma’ elakheten
och med vår levnadsstandard kontra
u-länderna?» Dessa frågor är angelägna
för vårt samhälle.

Vi kan tillägga: Hur är det med inkomstutjämningen
i vårt samhälle?
Klyftorna är oerhört svåra att överbrygga.
Liksom de vidgas mellan i-länder
och u-länder har de en tendens att vidgas
mellan låg- och liögavlönade i ett
samhälle som vi själva håller på att
bygga. Det är inte därför att vi, tror
jag, saknar instrumenten när det gäller
inkomstutjämning utan därför att vi
inte vill på allvar.

En angelägen fråga: Kan vi i vårt politiska
liv och i vårt gemenskapsliv i
allmänhet vara utan moral? Nej, jag
tror inte det. Det gäller nu inte att föra
ofruktbara debatter om privatmoralens
innehåll, utan nu måste vi skapa ett
uppriktigt och djupt engagemang i frågan
om vad socialmoral är och vilka
konsekvenser den har för såväl den enskilde
som samhället. Nu gäller för individerna
en ofrånkomlig upplevelse av
vad ansvarig medmänsklighet betyder
på ett ytterst personligt — ofta ekonomiskt
kännbart — sätt.

Vi har t. ex. att fråga oss: Vad är det
för ett slags samhälle vi skapar? Är det
ett samhälle bara för de starka, för de
vitala, för dem som duger? Eller har de
veka, de svaga, de som inte riktigt orkar
med kraven, också rum i vårt samhälle?
Är vi mer än vänliga mot dem,
tar vi dem på allvar och ger dem fullt
utrymme i det samhällsbygge som vi är
engagerade i?

I remissdebatten i båda kamrarna har
situationen i den moderna skolan antytts.
Här pågår ett gigantiskt nybyggnadsarbete
som vi alla har varit överens
om. Vi talar med stolthet om en demokratisk
skola. Samtidigt vet vi att spänningarna
och problemen i den nya skolan
är hart när outhärdliga för somliga.

Poängjakten, det fria valet och kravet
på ett frimodigt framträdande trycker
ner de blyga, säger en skolkurator och
ger exempel på hur unga människor
tvingas att använda sömnmedel för att
orka leva, hur de är rädda för att gå in
i lektionssalarna, hur lärarna känner
sig maktlösa och hur svårt de upplever
det att fullgöra sitt uppdrag i en situation,
som ofta tar mer hänsyn till systemet
och dess genomförande än till den
enskilda människan sådan hon faktiskt
är. Skolkuratorn talar vidare om familjerna
bakom och den förtvivlan som
ofta finns där, alla ungdomar som bryter
samman och slutar skolan och alla
föräldrar med moralistiska attityder,
som kräver att deras barn skall fortsätta.

Jag har ingen anledning att svartmåla,
ty min grundläggande inställning
till den gigantiska nydaningen inom
skolans område är positiv. Men vi måste
ha klart för oss, att det här också håller
på att hända någonting ytterst olyckligt
för det svenska folket. De ansvariga
myndigheterna måste verkligen på allvar
ta itu med de mänskliga problemen
i sammanhanget. För närvarande är det
icke väl beställt.

En skolkurator sade: Det är något
som är galet i den nya skolan. Den
som har barn i den ålder det här är
fråga om vet, att detta är ett sant ord.
Någonting är verkligen galet för närvarande
i den svenska skolan. Och det
är icke ett ansvarigt politiskt handlande
att så driva på en skola, att människor
genom den går under i stället
för att stärkas och bli dugliga för livet
och tillvaron. Det är en fråga som
de ansvariga skolmyndigheterna bör
ta på mycket stort allvar.

Man ställer sig frågan: Måste vi, om
jag får använda det uttrycket igen,
på skolkartan upptäcka den unga människan
på nytt? Det är ändå för hennes
skull skolan existerar — det är inte så
att det är eleverna, som existerar för
samhället.

Här ligger också problematiken bak -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

om protesterna mot UKAS, skulle jag
tro. Man vill inte vara med om att
strömlinjeformas in i att ta ansvar för
ett samhälle, där man inte känner sig
hemma.

Vi har frågan om det psykiska klimatet
i samhället. Det har jag talat
ganska mycket om här i kammaren,
och jag skall inte använda många ord
om det i denna debatt. Numera talar
man om »den inre miljön» — gärna
det. .lag ber er emellertid observera att
i allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 21 år 1968 sades: »Utskottet
är väl medvetet om att en sådan utbyggnad
av den psykiska hälsovården
i takt med ett ökat behov kan betyda
att en prioritering av ekonomiska resurser
och utvecklingsmöjligheter för
sådant ändamål måste ske».

Detta utskottsutlåtande bifölls i riksdagen
i april 1968. I klartext måste
detta betyda ungefär: Människan kostar
för människan pengar. Men det är
inte människan som ekonomisk standardvarelse
som betyder något utan
människan som människa i hennes totala
existens.

Jag har letat i budgeten för att hitta
något uttryck för vad riksdagen beslöt
i april månad med anledning av
allmänna beredningsutskottets utlåtande.
Var i budgeten finns det initiativ,
som stämmer med vad riksdagen sade
om prioritering av den inre miljön som
man då gav uttryck för? Jag har inte
hittat det!

Riktningen i vår samhällsutveckling
är en väsentlig politisk fråga. Vi kunde
diskutera konsumtionssamhällets
värderingar, men man vill inte att vi
skall tala så länge och jag låter det
därför vara, men jag ställer ändå frågan:
Skall vinstmotivet i privata och
.statliga företag alltid dominera — också
över ambitionen att skapa ett människovänligt
samhälle? Som regel har
det ekonomiska motivet en helt dominerande
genomslagskraft. Den som vågar
tänka annorlunda får föga stöd och
han blir föga populär inte minst i po 3

Första kammarens protokoll 1969. Nr 5

Statsverkspropositionen m. m.
litiskt avseende. Men människans inre
befrielse är viktigare än hennes yttre
status.

Jag tillåter mig ta några exempel —
det är exempel i kanten, men uttryck
för den grundläggande hållning som
vi har.

Samhället har inte gjort något för att
hjälpa dem som önskar bistå medmänniskor
när det gäller psykoterapeutisk
vård. Det finns ett institut —
ett enda — som har arbetat med denna
fråga och det är S :t Lucasstiftelsen.
I många år har samhället ansett det institutet
vara värt ett stöd på 30 000
kronor. Också i år säger man, att
30 000 kronor anser man att dess arbete
är värt. För närvarande har institutet
en väntetid på mellan 10 och
12 månader, men riksdagen säger ändå
att 30 000 kronor är vad det är värt.
Man borde i stället ge möjligheter för
institutet att anställa mera folk för att
nedbringa väntetiderna till sex månader
eller eu månad för att olyckliga
människor skulle kunna få början till
en rimlig hjälp. Nej, det är för dyrt.
Det har vi inte råd med i den totala
budgeten, heter det.

Privatgymnasierna är en annan fråga.
Jag läste i utbildningsdepartementets
skrivelse en brasklapp om att dessa
troligen måste försvinna här i Stockholm.
Jag saknar förmåga till avgörande
invändningar mot detta. Sådan är
utvecklingen. Samtidigt vill jag erinra
om att här har fortlevat en idealitet
från gången tid. Eftersom jag väl är
känd som kristen bekännare vill jag
säga att Whitlockska skolan inte har
någon som helst kristen bakgrund utan
snarare en profan humanistisk idealitet.
Här finns alltjämt något av detta
arv kvar i den typen av skolor. Men,
säger man, de passar inte i det moderna
samhället, de får antagligen försvinna.

Frågan om självmorden har jag av
viss anledning kommit att intressera
mig för. 1967 dog i vårt land 1 702
människor för egen hand. Det var nä -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
ra 50 procent fler än som dog genom
trafikolyckor. Vi lägger ned enorma
pengar, med rätta, på att rehabilitera
trafikolycksfallen, att hjälpa dessa människor
att på nytt träda in i livet. Men
i fråga om självmorden gör vi knappast
någonting. Internationella undersökningar
ger vid handen att det är mellan
sex och tio gånger så många människor
som misslyckas med eller avbryter
ett självmordsförsök som de som
lyckas. Det skulle betyda att varje år
inemot 15 000 svenskar kanske inte orkar
med sitt liv utan försöker göra slut
på det. Kan vi säga oss att det där
har vi inte med att göra?

Nej, vi kan inte manipulera med människor.
Vi får diskutera detta ämne
senare i kammaren. Men de som uppger
ett förtvivlans rop men nu inte får
svar borde också genom samhällets insatser
få ett rimligt svar.

Sedan, herr talman, en annan fråga.

Vi har alla varit överens om att mervärdeskatten
representerar en riktig utveckling.
Men situationen är för närvarande
den att frivilligorganisationer

— jag ber om ursäkt för att jag nu talar
om sådana som jag bäst känner till

— t. ex. de frikyrkliga, som helt bygger
på frivilliga bidrag, får betydande
merutgifter. Ett sådant förbund som
Svenska Missionsförbundet kan räkna
med att under kommande år 200 000
kronor utöver vad man nu betalar måste
gå in i budgeten, därför att förbundet
måste betala arbetsgivaravgifter enligt
förordningen om moms. Är det en
riktig hållning till frivilligorganisationer?
Jag tror att det är en i grunden
felaktig syn på något som är värdefullt
i vårt samhälle. I stället för att
skapa ordningar som gör det svårt, ja
nästan omöjligt för frivilligheten att
leva, skulle vi på allt sätt uppmuntra
den, och när vi tvingas till djupingripande
samhällsåtgärder skulle vi beakta
och skydda de krafter i vårt folk som
alltjämt på frivillig grund söker ta sitt
ansvar.

Jag hör till dem som med sorg ser

att ett stort skede i vårt folks historia
håller på att avslutas. Dess idéer får
inte utrymme i det på ekonomisk vinning
och kraftig samhällsinsats inriktade
moderna samhället. Jag tänker på
våra folkrörelser. Får vi ett bättre samhällsliv
genom de stora opersonliga enheterna
och avpersonifieringen av den
enskildes roll och ansvar? Jag frågar
— och jag tvivlar.

En annan fråga gäller vapenexport
och vapenproduktion. Vi får anledning
att återkomma till den saken.

Ytterligare en fråga som jag här helt
kort vill vidröra gäller vår solidaritet
med den tredje världen. Här gäller att
betrakta frågan om en långsiktig samhällsplanering
och våra ekonomiska
åtaganden. Herr Erlander stod här i
talarstolen i går och talade med stor
kraft om att ifall man hade följt folkpartiet
det och det året så hade samhällets
insatser i dag varit 9,5 miljoner
kronor svagare. Jag diskuterar inte
den frågan ur saklig synpunkt. Jag säger
bara att detta visar att vår ekonomiska
planering har långsiktiga verkningar.

Ett av de tal som gjorde djupast intryck
på mig i vår debatt om u-hjälpen
i våras var fru Ulla Lindströms, då hon
bl. a. sade att det är det som vi beslöt
för oss själva för fem—sex år sedan,
de reformer vi då ville ha, som
gör att utrymme nu inte finns för en
kraftigare satsning på u-hjälpen. Hela
den problematiken är stor. Men jag
vill här säga att vi under 1970-talet har
att leva inte bara med en ansvarig hållning
för ett svenskt samhälle utan med
en ansvarig hållning som berör hela
den värld, där vi befinner oss. Vi är
numera ofrånkomligen en del i ett stort
internationellt sammanhang och vi måste
i dag ta ett nationellt ansvar i detta
avseende.

Vad beträffar ett ansvarigt samhällsliv
säger den liberala tanken — som
jag verkligen inte skäms för — att jag
som människa har ett ansvar för den
gemenskap i vilken jag lever och för

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

den samhällsutveckling som jag har del
i. Skall detta ansvar kunna väckas till
liv och befrämjas, måste på något sätt
en reell upplevelse av medinflytande
skapas. Om detta tror jag att vi alla
är överens. Men eftersom man har tvivlat
på att oppositionen har någon politisk
kraft vill jag tala om att vi inom
folkpartiet mycket intensivt arbetar
med dessa frågor för närvarande. Människan
måste känna att hon har del i
en beslutande grupp, att hon har del
i det samhällsskeende som pågår runt
omkring sig. Ansvarets möda — ty det
är mödosamt att ta ansvar — måste stå
framför oss såsom en uppfordran och
såsom en gåva.

Det finns en annan fråga, som man
inte kan undvika att ta upp när frågan
gäller situationen i vårt land, och
det är frågan om frihetens gränser. På
nytt är det en fråga om den enskilda
människans engagemang i de avgörande
livsfrågorna. Här kommer den stora
problematiken om beteenden och ansvarig
livshållning fram. Vi kan som
exempel ta frågan om pornografi. Kan
det vara riktigt att de nya besuttna som
ofta är unga människor skall tjäna
pengar på absurditeter och svårigheter
inom det mänskliga beteendet?

När det gäller pressetiken är frågan:
Gäller det fri sanering eller statligt
tvång?

Vidare vill jag nämna det tilltagande
föraktet för demokratins spelregler.
Jag hade i går tillfälle att deltaga
i en diskussion, där det talades om falsk
och äkta radikalitet. Vad hör man i
sådana sammanhang då ofta sägas? Jo,
att det är hopplöst att komma någon
vart i ett etablerat samhälle och att
man därför vill ta saken i egna händer.
Här har man verkligen på fullt
allvar ifrågasatt den utveckling som vi
bär ansvaret för och som är av så
djupgående art att vi tar ansvaret för
den i lagliga former. Vi ändrar på det
som är vrångt och vi är öppna för att
lyssna på de röster som hörs, men vi
har en grundläggande lojalitet mot de

Statsverkspropositionen m. m.
lagliga ordningar som gäber i vårt samhälle.

Vi har vidare känslan av osäkerhet,
otrygghet och rädsla. Jag tror inte på
de auktoritära vägarna som botemedel.
Det religiösa auktoritetssamhället
finns inte mer. Må de sista murarna
falla — jag har bidragit till att de skall
falla och gör det i fortsättningen. Jag
tror på människans frihet och människans
ansvar. Men jag vill också säga
att jag inte tror på den profana moralismens
andliga förtryck. Man är inte
ung nog, man är inte radikal nog, man
är inte arg nog och man är inte solidarisk
nog eller någonting annat i den
stilen. Jag tror inte att man på den
vägen verkligen kan locka fram ett
ansvarigt handlande bland vårt folk.
Det finns många som i dag känner sig
hårt betryckta av den väldiga profana
moralism som sveper över vårt folk.

Jag kommer vidare till kampen för
samvetsfrihet. Jag hör till en liten religiös
grupp, vars föregångare har suttit
i fängelse för sin tro — det vill
jag inte göra mycket affär av alls, ty
det hände för länge sedan — men verkningen
är ännu inte övervunnen. Det
är kanske känt att jag är frikyrkoman.
Jag vågar därför säga att jag tycker
att det är heltokigt att det svenska
samhället skall döma präster, som av
samvetsskäl vägrar att viga, till i regel
bötesstraff. Vi har nått så långt i
vår demokrati, att vi har råd att säga
att även om vi inte begriper allt så vill
vi i möjligaste mån ge utrymme för ett
samvetsbestämt handlande. Vi borde vara
beredda att låta präster, som lever
i svåra samvetskonflikter, bli befriade
från vigselplikten. Det är förnedrande
i ett demokratiskt samhälle att folk
skall dömas till böter i det avseende
det här gäller. Vi får anledning att
återkomma till detta ärende.

Så länge vi har en statskyrka — personligen
hoppas jag att den försvinner
under 1970-talet — måste statskyrkan
dock ta ansvar för att den som önskar
vigsel inom hennes ram också får det.

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.

Det måste vara möjligt med god vilja
att ordna den saken.

Skall århundradets reform — skolreformen
— verka i ett blandekonomiskt
eller ett socialistiskt-marxistiskt samhälle?
var en fråga som statsrådet Moberg
fick på Stockholms universitets
kårhus i söndags. Han svarade: Olika
värderingar och system skall finnas
med. Jag tror att vi alla här i kammaren
tycker att detta var ett riktigt svar.
Det är inte de hårda doktrinerna utan
det är det mänskliga samlivets eget väsen
som skall forma vårt samhälle. Därför
vill vi inom vårt parti inte vara
doktrinära. Vi vill försöka att i möjligaste
mån vara pragmatiska och ta ett
socialt och personligt mänskligt ansvar.
Det har vi försökt göra i det förgångna,
och det kommer vi att göra i fortsättningen.

Samverkan med samhället skall ske,
tror jag, enligt en princip som i skapandet
och inte i utjämningen ser den
etiska handlingen. Utjämning skall ske,
men den kommer bäst genom att vi ger
människor möjlighet till ett skapande
liv. Detta är en liberal tanke. Ge människorna
förtroende, ge dem utrymme,
ge dem ansvar! För den principen vill
vi inom det liberala partiet fortsätta
att arbeta. Vi tror att den tanken är
viktig då vi bygger morgondagens samhälle.
Vi är övertygade om att liberalismen
där har en funktion att fylla.

Vi behöver en livsåskådning och en
målsättning för att veta vad vi skall ta
oss till, sade jag förut. Denna hållning
skall innesluta att varje människa har
rätt till en meningsfull, icke centraldirigerad
samhällsfunktion. Människan i
dag söker bot mot sin ensamhet och
vanmakt. Vårt samhälle bör med sina
ekonomiska åtaganden stimulera till ett
liv i ansvarig gemenskap. Det är inte
den ekonomiska effektiviteten allena saken
gäller. Det gäller människan.

Herr talman! Vid denna riksdag har
ett flertal motioner väckts som ger uttryck
för viljan till större rättvisa mot
dem som halkat efter i utvecklingen,

större ömhet mot de ensamma och förtvivlade
än de kanske nu upplever, mer
förståelse för de udda människorna,
unga och gamla. Då dessa motioner diskuteras
i riksdagen kan idégrunden inte
redovisas varje gång. Jag har därför i
korthet velat redovisa vad som är den
röda tråden genom de motioner som
jag varit med om att väcka: en vilja
till ansvar mot människan sådan hon är
i den kaotiska tid vi upplever, i det renässansartade
virrvarr vi har del i. En
sak är väsentlig: att människans personlighet
bevaras någorlunda intakt, att
hon vinner mognad och en ny positiv
kulturell integritet. Också i våra beslut
här i kammaren under denna riksdag
har vi att handla så att människan verkligen
får möjligheter att bli till som
människa, så som det var tänkt från begynnelsen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ämnar inte polemisera
mot herr Sörensons rundmålning
och svartmålning av det svenska samhället
av i dag. Herr Sörenson lär emellertid
i början av sitt anförande ha anklagat
mig för att ha sparkat på oppositionen,
och det är detta yttrande min
replik gäller.

Om herr Sörenson hade lyssnat till
vad jag sade, så hade han inte kunnat
använda uttrycket att jag sparkat en
slagen motståndare. Jag sade att oppositionen
är orkeslös. Jag tror inte att
herr Sörenson med ett enda ord har
kunnat peka på att det skulle vara någon
kraft i oppositionens tankegångar
och förslag. Man har inte gjort någon
skuggbudget i år, vilket jag anfört som
ett exempel, men jag har inte sparkat
på en motståndare.

Riksdagsdebatter är politik, herr Sörenson.
Här är det inte fråga om moraliska
och andra värderingar, utan diskussionerna
rör politiska frågor. År
man politiker, herr Sörenson, får man
räkna med att politiska frågor tas upp

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

och debatteras i kammaren utan att
man fördenskull kan beteckna det som
ett sparkande på motståndare.

Jag skall gärna, herr Sörenson, ta upp
ett resonemang om vad oppositionen
gjorde efter sin valseger 1966. Runt om
i hela landet sparkade oppositionen ut
socialdemokratiska politiker från olika
valda förtroendeposter därför att socialdemokraterna
inte längre hade majoritet.
All right, jag kan förstå det.
Men då skall man inte i riksdagen anklaga
oss för att vi säger att dagens
svenska opposition är svag och orkeslös.
Det är den nämligen.

Herr Thapper exempelvis petades
med en enda rösts övervikt som ordförande
i Landstingsförbundet, inte därför
att han var svag eller orkeslös utan
därför att det fanns en borgerlig rösts
övervikt vid valet. Herr Sörenson skall
inte anklaga andra för att de spetsar
till sakerna. Det borgerliga Sveriges
agerande efter valet 1966 bär syn för
sägen.

Hur var det för övrigt, herr Sörenson?
Ni skulle vandra in i kanslihuset.
Ni hade gjort upp vilka tjänstemän där
som inte skulle få vara kvar efter det
att socialdemokraterna hade slagits ut!
Nog finns det exempel som visar att det
borgerliga Sverige sannerligen inte
skall beklaga sig över att vi råkar vara
stygga mot oppositionen.

.lag vill ta upp en enda sak ytterligare
i herr Sörensons inlägg, nämligen
den vrångbild som han presterade om
den svenska skolan. Vi har, herr Sörenson,
allesammans — både liberaler
och andra och självfallet socialdemokraterna
— varit med om att skapa en
ny skola. Jag tror inte att man vinner
någon respekt genom att stå och svartmåla
skolutbildningen. Visst finns det
svagheter även i vårt skolsystem i dag,
men, herr Sörenson, det är ändå en väsentligt
annan skola som vi har i dag.
Den är på väg att bli någonting. Den
ger alla ungdomar samma chans. Då
skall man inte svartmåla en och annan
detalj och göra den till ett huvudnum -

Statsverkspropositionen m. m.
mer i den svenska skolpolitiken. Vår
skolpolitik mäter sig väl med andra länders.
Vi ligger steget före andra länder.
Använd då inte riksdagsdebatterna till
att klanka på den skola som ni själva
har varit med om att genomföra.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag kände ett visst bekymmer
inför att gå upp i talarstolen
efter herr Sörensons inlägg och hålla
ett anförande, som väsentligen bygger
på statistiska centralbyråns förhållandevis
torra och litet tråkiga rapporter.
Nu befriade herr Göran Karlsson mig
från detta att komma omedelbart efter
herr Sörensons fina anförande, och vi
är nu tillbaka på den nivå på vilken
debatterna här vanligen hålles.

Enligt de riktlinjer som riksdagen
för några år sedan drog upp för universitetens
och högskolornas utbyggnad
räknade man med att ungefär 87 000
studenter skulle vara inskrivna vid dessa
läroanstalter läsåret 1971/72. Redan
i år är siffran 104 000, och man kan
räkna med att man det år som prognoserna
gällde är uppe i 120 000—125 000
inskrivna studenter. Nu tar ju för allt
i världen inte alla inskrivna studenter
examen, så arbetsmarknadsproblemet
kommer naturligtvis inte att bli riktigt
så stort som antalet inskrivna studenter
vittnar om.

På den tid när jag reste runt till studentkårerna
och höll informationsmöten
om den framtida arbetsmarknaden,
brukade jag inleda mina anföranden
med ett litet kyligt och kanske inte så
vänligt påpekande: Hälften av er som
sitter här i salen kommer aldrig att ta
någon examen. När jag hade sagt detta
hände alltid samma sak. Man vände sig
och tittade på sin granne och tänkte:
Jaså, du skall inte ta examen. Sedan
fortsatte alla att studera precis som
om ingenting hade hänt. Ungefär hälften
av studenterna kastade bort en värdefull
ungdomstid i någonting som inte
resulterade i examen och i tillfredsstäl -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.

lande kunskaper för att ge sig ut i yrkeslivet.

Jag vet inte om examensfrekvensen
kommer att öka utöver de 50 procent
— eller kanske något mera — som den
för närvarande utgör. Vi har ju under
den sista tiden kunnat konstatera att
många studerande — hur många vet
man inte — ägnar sig åt en del andra
aktiviteter, som förmodligen inte ger så
särskilt stort utrymme åt ett effektivt
studerande. Det kan hända att examensfrekvensen
just av den anledningen
inte kommer att bli så hög. Det gör
kanske inte så mycket. Av den vokabulär
att döma som förekommer är det
kanske rent av bra att en del av dem
inte tar examen och skaffar sig förutsättningar
för att tjänstgöra på betydelsefulla
poster i samhället; det kanske
är bra för samhället.

Men, herr talman, låt mig återvända
till statistiska centralbyråns lite torra
siffror. De ger oss en upplysning om
den mycket allvarliga arbetsmarknadssituation
som dagens unga studenter
kommer att ställas inför under 1970-talet. Redan nu har tillströmningen
gett våra universitetsmyndigheter mycket
stora bekymmer när det gäller lokaler
och lärarpersonal. Jag är själv
ett levande exempel på den lärarbrist
som råder vid Stockholms högskola.
.lag får nämligen föreläsa några timmar
i terminen för de blivande lärarna om
författningskunskap. Jag har därför
också en egen erfarenhet av hur de
lokaler ser ut som man arbetar i. Man
samlas för allt i världen i ett nybyggt
hus, men i källarlokalerna i Vasastaden
har det inrättats föreläsningslokaler
som när jag kommit dit på kvällarna
har varit så igenpyrda av dålig luft och
av rök att det praktiskt taget har varit
omöjligt att där sköta ett meningsfullt
arbete. Det är en högst vedervärdig
och olämplig studiemiljö. Jag har gått
därifrån med huvudvärk, och jag har
funderat på hur de studenter har det
som har varit tvungna att uppehålla
sig där under en större del av dagen.

För att få ett grepp om vart den
våldsamma expasionen av akademiker
kommer att leda i fråga om den framtida
arbetsmarknaden är det angeläget
att olika offentliga organ — det gäller
både på utbildningssidan och på arbetsmarknadssidan
— detaljstuderar
problematiken om utbud och efterfrågan
under en längre tidsperiod. Det är
både från samhällets och från den enskildes
synpunkt nödvändigt om alltför
stora felinvesteringar skall undvikas.
År det nu på det sättet — och jag
tror att det är riktigt att man handlar
efter den linjen — att man avhåller sig
från att med yttre medel styra den enskildes
utbildningsintresse kan det i
varje fall inte vara något fel i att man
genom prognoser och genom olika uppgifter
försöker underlätta för den enskilde
studenten att på allra bästa sätt
själv bilda sig en uppfattning om den
arbetsmarknad som han utbildar sig för.

Det finns redan nu uppgifter som
visar utvecklingstendensen. Statistiska
centralbyråns prognosbyrå presenterade
förra våren en beräkning över tillströmning
och examination vid universitet
och högskolor fram till år 1980.
De siffror, som man kom fram till, låg
väsentligt över vad man ditintills hade
räknat med, men redan efter några månader
var siffrorna föråldrade. Då hade
universitetskanslersämbetet i sina anslagsäskanden
för det kommande budgetåret
räknat upp statistiska centralbyråns
prognos med ungefär 4 000 studenter,
från 18 700 nyinskrivna till
22 600. Den uppgiften höll inte heller
särskilt länge.

Varje hösttermin skickar universitet
och högskolor uppgifter till statistiska
centralbyrån om det antal studenter
som skrivit in sig under terminen; man
gör det två gånger, den 10 september
och den 15 oktober. Beträffande siffrorna
den 15 oktober vet man av erfarenhet
att till dem skall läggas 7—9
procent så får man den totala inskrivningssiffran
för terminen. Så har det
varit under i varje fall ett par, tre år be -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

träffande de teologiska, juridiska, samhällsvetenskapliga,
naturvetenskapliga
och humanistiska fakulteterna. Gör man
den uppräkningen med ungefär 8 procent
finner man att tillströmningen
detta år blir 24 000 studenter i stället
för beräknade knappt 19 000. Det är en
ökning med ungefär 25 procent.

Dess värre fördelar sig inte de 5 000
nya studenterna jämnt "över de olika
fakulteterna. Man har en liten minskning
inom den teologiska fakulteten;
det är ju inte så många som över huvud
taget läser teologi. Minskningen inom
den juridiska fakulteten är något större.
Den bekräftar egentligen bara vad man
anat sedan ganska länge: så fort det
kärvar på juristernas arbetsmarknad
avspeglar sig detta tämligen omgående
på tillströmningen till den juridiska
fakulteten. De båda fakulteter som råkar
värst ut är den samhällsvetenskapliga
— där man kommer att få 2 600
studenter mer än beräknat — och den
humanistiska, där den ytterligare ökningen
blir ungefär 2 100 studenter.

Kopplar man ihop statistiska centralbyråns
examensprognos med 1960 års
folkräkning kan man få en viss uppfattning
— naturligtvis av begränsad
bärkraft — om det antal yrkesverksamma
akademiker vi kommer att ha under
nästa decennium. 1965 fanns det 93 710
akademiker i yrkeslivet, det vet vi ganska
exakt. 1970 kommer vi att ha
127 230 akademiker i yrkeslivet; den
siffran är också tämligen exakt. 1980
kan siffran beräknas ha stigit till
270 000 å 280 000. Den kvinnliga andelen
i akademikerkåren kommer att öka
— det har ju sitt intresse — från nu
26 procent till inemot 40 procent.

Dessa siffror gäller samtliga utbildningslinjer,
alltså även de spärrade.
Går man enbart till de fria fakulteterna
så är situationen verkligen ytterst
alarmerande. 1965 fanns ungefär 40 000
akademiker examinerade från fria fakulteter.
1980 kommer motsvarande siffra
att vara mer än fyrdubblad — man
räknar med ungefär 170 000.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag förmodar att det inte bara är jag
— som så att säga även till vardags sysslar
med dessa frågor — som känner
oro inför situationen. Kanske känner
man till och med en lätt svindel inför
utvecklingen. Vi är ju allesammans
medansvariga för denna utveckling.
Men det förefaller mig som om vi inte
hade tillräckligt underlag för att kunna
bedöma om vi främjar en riktig utveckling,
om det 1980 kommer att finnas
adekvata arbetsuppgifter för 280 000
högutbildade arbetstagare eller om det
kommer att bli så att många av dem
kommer att syssla med sådana arbetsuppgifter
att de anser att den tid de
har ägnat åt sin speciella utbildning har
varit meningslös. Jag skulle kunna anknyta
till herr Sörensons anförande och
gå vidare och tala om den förtvivlan
som många av dessa människor kommer
att känna i en sådan situation. Jag har
personlig erfarenhet av hur folk som
har utbildat sig fel har kommit för att
söka hjälp med att bli slussade över till
en annan arbetsmarknad. Det är ingen
behaglig sysselsättning att hålla sådana
människor i handen och hjälpa dem,
det är roligt när det lyckas men det är
mycket svårt att lyckas.

Men vi vet inte med säkerhet om de
siffror som jag nämnt till äventyrs är
för låga, om de är lagom eller om de
är för höga. Redan nu har vi en aning
om att de är för höga inom vissa utbildningslinjer.
Detta kan vi konstatera
genom svårigheten att placera samhällsvetare
på arbetsmarknaden och genom
den längre eller kortare tid av initialarbetslöshet
som möter de unga akademikerna
på detta område.

Jag sade att vi alla har ett ansvar
för utvecklingen. Det ansvaret faller naturligtvis
särskilt tungt på dem som för
tillfället makten haver. Det framstår för
mig som en angelägenhet av mycket hög
prioritet att vi får till stånd effektiva
och naturligtvis så riktiga prognoser
som möjligt på det här området och
att det sätts in sådana arbetsmarknadspolitiska
åtgärder att man kan bemästra

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen in. m.

detta stora problem när man inom en
mycket snar framtid står inför de stora
akademikergrupperna på arbetsmarknaden.

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! På det bär stadiet av
remissdebatten växlar ämnena rätt ofta,
och vi har kanske nu tillfälle att framföra
synpunkter ifrån den dagliga gärning
som vi själva utför. Därför kommer
mitt inlägg att gälla en kommunal
angelägenhet.

År 1966 avgavs i denna kammare och
medkammaren likalydande motioner
med hemställan om att riksdagen måtte
besluta om en snabbutredning rörande
eldistributionens funktion och organisation,
varvid formerna för att vid behov
kommunalisera eldistributions verksamheten
borde övervägas.

Vid detta tillfälle underströk allmänna
beredningsutskottet motionärernas
krav och synpunkter och ansåg att en
utredning vore högst motiverad. En utredning
pågick redan rörande organisationen
m. in. av de statliga åtgärderna
för rationalisering av elkraftdistributionen.
Enligt uppgifter som då framkom
skulle denna utredning också pröva
frågan om kommunalisering av eldistributionen.

I september 1968 avgav denna utredning
sitt betänkande om eldistributionens
rationalisering, SOU 1968: 39.

Enligt förteckningen över de propositioner
som avses bli framlagda vid
årets riksdags vårsession avser industridepartementet
att lägga fram en proposition
beträffande ny lagstiftning om
elektriska anläggningar. Jag noterar
med tacksamhet statsrådet Wickmans
snabba behandling av ärendet.

Varför jag nu tagit till orda är för att
anlägga några synpunkter på utredningen
och på den inställning till kommunal
eldistribution som kommit till uttryck i
utredningen.

Utredningen konstaterar att elkraften
är en betydelsefull faktor i samhället

och framhåller: »Allteftersom den tekniska
utvecklingen fortskrider på olika
områden, blir samhället mer beroende
av att elkraft finns att tillgå i erforderlig
omfattning och på rimliga villkor.
Ellagstiftningen reglerar sålunda frågor
av stor samhällsekonomisk vikt.»

Konstaterandet är riktigt, men detta
gäller inte bara inom den tekniska utvecklingen.
Hela samhället genomgår en
omdaning. Vi möter ökade standardkrav,
boendeförhållandena förändras,
miljövårdssynpunkterna är framträdande
och uppvärmningen av våra bostäder
och mycket annat påverkar efterfrågan
på elkraft.

I samhällsplaneringen måste kommunerna
alltid ta hänsyn till utvecklingen
och tillgodose de ökade anspråken. I
denna planering måste även den elektriska
distributionen ingå som en mycket
viktig del. Det är kommunerna som
bär ansvaret för samhällsplaneringen.
Kommunerna har också fått lagstadgad
förköpsrätt till fastigheter — ett led i
planeringen och utbyggnaden av våra
samhällen. Bostadsförsörjningen har blivit
en stor uppgift för kommunerna.
Till den kommunala kompetensen hör
också att anlägga och driva friluftsområden
och svara för områden för fritidsbebyggelse.
När det gäller service
är kraven rätt stora på kommunerna.
Men när det gäller eldistributionen är
det annorlunda. Då är man tveksammare.
Kan kommunerna månne flytta över
den eventuella vinsten av distributionen
på annan verksamhet? Enligt min
uppfattning kan väl ingen vara bättre
skickad att ta ansvaret för en rationell
uppbyggnad av detaljdistributionen än
kommunerna.

Det är med förvåning man tar del av
den negativa inställning, som utredningen
intar till ett kommunalt engagemang
i denna för kommunerna så angelägna
fråga. Utredningen måste vara medveten
om att det än i dag finns distributionsföreningar
där beslutanderätten är begränsad
till ett fåtal personer, som sitter
inne med ett stort antal andelar, och

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

där kommunerna inte har något inflytande.
Gamia stadgar gäller för föreningarna.
Man har en röst per andel,
och det är antalet kor eller jordarealen
som är avgörande för hur många andelar
man har.

Det nu avgivna betänkandet syftar till
en begränsning av det kommunala engagemanget.

Det måste vara ett kommunalt intresse
att hålla en så låg taxa som möjligt.
Genom kommunal förvaltning får man
den bästa insynen i företaget. Därigenom
lämnas också den största garantin
för att en eventuell vinst kommer att
stanna hos konsumenterna.

I dag förs en stor debatt om sammanläggningar
av kommuner till storkommuner.
Inom de flesta blocken äger ett
samarbete rum för att få sammanläggningar
till stånd. Det pågår stora utredningar
för att få en rationell planering
inom blocken. Jag vet att det på
många håll pågår allvarliga försök till
en rationell drift även inom eldistributionen.

Det ställs stora förväntningar på kommunerna
att de inom en så snar framtid
som möjligt skall lösa sammanläggningsproblemen.
I detta sammanhang
vore det förvånande om inte storkommunerna
skulle kunna få förtroendet
att handha den elektriska distributionen,
som utgör ett så viktigt led i samhällsplaneringen.

Jag skulle vilja understryka vad experterna
i utredningen sagt i ett till utredningen
fogat yttrande. Där heter det:

»Genom kommunindelningsreformen
och de större kommunenheter som därigenom
skapas torde kommunerna i allt
väsentligt också bilda lämpliga distributionsområden.
De kommuner som ingår
i kommunblocken omfattar i regel
såväl tätorter av olika storleksordning
som betydande landsbygdsområden.
Inom dessa kommuner framstår det som
naturligt att eftersträva en enhetlig taxa.
Möjligheterna att nå detta mål torde vara
väsentligt större om kommunen har
inflytande över distributionen och däri -

Statsverkspropositionen m. m.
genom kan få till stånd en utjämning i
kostnadshänseende mellan tätorts- och
glesbygdsdistributionen.»

Låt mig till sist få ansluta mig till vad
Svenska kommunförbundet uttalat i sitt
yttrande om utredningen, nämligen att
»regering och riksdag lägger ett annat
synsätt till grund för sina överväganden
än det som kommit till uttryck i utredningsförslaget».

Herr BRUNDIN (in):

Herr talman! Min vän och kammarkollega
herr Skärman anmärkte i sitt
anförande på att Stockholms-, göteborgsoch
malmöbänkarna stod tomma när
herr Johan Olsson talade. Jag vill gärna
glädja herr Skårman med att jag
via högtalare i ett ledamotsrum hörde
både herr Johan Olssons och herr Skärmans
anföranden. Och eftersom det jag
nu tänkte tala litet om, nämligen företagsdemokrati,
också måhända bör få
tillämpning i Älvsborgs län och inom
lantmäteriet, ber jag att för den händelse
herr Skårman lyssnar via högtalare
få sända en vänlig hälsning.

Det ökade intresset i vårt land för
insyn och medbestämmanderätt i våra
företag, önskan att nå fram till en vidgad
och fördjupad företagsdemokrati,
har väckt till liv eu ganska intensiv
debatt i ämnet. Jag vill därför här omvittna
att intresset för dessa frågor enligt
min erfarenhet är mycket stort inom
olika grupper i näringslivet, även
på företagar- och företagsledarhåll. Visserligen
kan man säga att även om vi
ännu i de flesta företag i vårt land
inte riktigt orkar leva upp till innehållet
i det senast reviderade företagsnämndsavtalet,
så siktar man likväl redan
längre än vad det avtalet bjuder.

Jag finner det emellertid angeläget
att i den något diffusa debatt som förs
i denna fråga göra en klar åtskillnad
mellan å ena sidan den representativa
demokratin i företagen och å andra sidan
den direkta demokratin.

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.

Beträffande den representativa demokratin,
som företagsnämnderna är
ett uttryck för, framförs det från olika
håll förslag om representation för arbetstagare
i företagens styrelser. Man
föreslår institutionella sammanträden
mellan företagsstyrelser och företagsnämnder
etc. För egen del anser jag
att man just beträffande den representativa
företagsdemokratin nu och ett
antal år framöver har anledning att i
första hand se till att leva upp till företagsnämndsavtaiets
innehåll. Även om
det kan bli av intresse att mera konkret
diskutera även andra representativa
former för demokratin, så är det
likväl inte det som i första hand bör
påkalla vårt intresse. Det är i stället
utvecklingen av den direkta demokratin,
dvs. den enskilde anställdes möjlighet
att kunna påverka de beslut som
har betydelse för hans eller hennes
egen arbetssituation.

Gjorda undersökningar visar att intresset
för att tillskapa nya former för
representativ demokrati är mycket litet,
medan däremot intresset bland arbetstagarna
för en utvecklad direkt demokrati
är mycket stort.

Visst har vi väl också i dag i ganska
stor utsträckning kommit ifrån det
gamla auktoritära ledarskapet, men jag
anser inte att vi har kommit tillräckligt
mycket ifrån det. Även om man i
dagens utbildning av ledare på olika
nivåer är mån om att betona vikten
av ett demokratiskt ledarskap har man
måhända inte kommit tillräckligt långt
i den strävan och kanske inte gett det
demokratiska ledarskapet ett tillräckligt
fast formulerat innehåll. Utvecklingen
på detta område måste fortsätta
till dess varje ledare är en person som
organiserar och ansvarar för genomförandet
av de beslut som fattats i samråd
inom den grupp han eller hon själv
är en del av.

Som bekant har det tillsatts en delegation
för försöksverksamhet med företagsdemokrati
i de statliga aktiebolagen.
I direktiven framhåller statsrå -

det Wickman bl. a. att olika grader av
inflytande dock är tänkbara, från information
och samråd till medbestämmande.
I själva verket är detta bara
olika mängder eller grader av kommunikation
mellan människor med skilda
arbetsuppgifter på olika nivåer i företagen.
Han anför vidare att det är naturligt
att utgå ifrån att inflytande i
första hand är av intresse när det gäller
frågor med mer direkta återverkningar
på förhållandena för den enskilde
individen. Vi är alltså på den punkten
helt överens, och jag vill gärna
gratulera statsrådet Wickman till utformningen
av dessa direktiv. De är,
såvitt jag förstår, bra och visar rätt
känsla för frågan och en insiktsfullhet.
Likväl vill jag göra en liten anmärkning.

Statsrådet talar i direktiven om det
samarbetsråd, som finns mellan de stora
organisationerna på arbetsmarknaden,
och säger därefter att den verksamhet
som den tillsatta delegationen
skall bedriva bör kunna leda till en
fördjupad företagsdemokrati inom det
svenska näringslivet i dess helhet. Jag
vill endast göra den anmärkningen att
jag tror att man i det enskilda näringslivet
kommit betydligt längre på detta
område än vad man i dag har gjort inom
de statliga aktiebolagen, verken och
förvaltningarna. Jag skulle därför vilja
rekommendera att man i första hand
inte siktar till att denna delegation
skall komma att bli vägledande för näringslivets
utveckling i dess helhet, utan
att delegationen i första hand suger
upp alla de erfarenheter som vi redan
har skaffat oss inom det enskilda näringslivet
beträffande ett förverkligande
av en fördjupad företagsdemokrati.

Herr talman! På grund av intresse för
de här frågorna har jag studerat det
franska systemet participation och det
västtyska Mitbestimmung. Jag har försökt
följa debatten så mycket som möjligt
i Storbritannien och i våra nordiska
grannländer, och jag har ganska ingående
haft tillfälle studera det jugo -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

slaviska systemet. Dessa olika system,
som är i tillämpning respektive under
införande, skiljer sig mycket från varandra.
Jag vill gärna i fråga om den
del jag nu talar om, nämligen företagsdemokratin,
uttala att jag är tämligen
imponerad av det man nått fram till i
Jugoslavien.

Nu säger man kanske på sina håll
att det här är frågor som arbetsmarknadens
parter själva bör få klara av
och att politikerna inte bör lägga sig i
dem. Jag ger gärna dem som säger det
rätt så långt att arbetsmarknadens parter
gärna må fortsätta på den väg de
redan slagit in på och fatta beslut i
dessa frågor. Men det får inte innebära
att politiker och politiska partier
inte skall känna ansvar för engagemang
i dessa frågor och engagera sig i denna
viktiga del av samhällsdebatten.

Jag har tillåtit mig att slumpmässigt
fråga åtskilliga kolleger i både denna
kammare och i andra kammaren om
deras synpunkter på de olika former
under vilka företagsdemokratin införts
respektive håller på att införas i olika
länder. Jag är naturligtvis långtifrån
förvånad över att finna att vetskapen
om de olika systemens egentliga innebörd
är mycket ringa. Jag finner det
naturligt att det är så, därför att företeelsen
i sin institutionella form är
relativt ny. Dessutom finns det i vårt
land inte tillgängligt någon som helst
sammanfattande redovisning av hur
dessa system är uppbyggda och hur de
fungerar.

Jag ber därför, herr talman, att få
sluta detta anförande med att uttala
eu förhoppning om att riksdagen i år
inte måtte, som i fjol, avslå utan bifalla
den partimotion som har framlagts
av moderata samlingspartiet, innebärande
en anhållan om utredning
beträffande de olika system inom företagsdemokratins
ram som tillämpas i
olika länder, för att på det sättet ge
både arbetsmarknadsparterna i vårt
land och politiker och allmänhet en
möjlighet att över huvud taget bilda

Statsverkspropositionen m. m.
sig en uppfattning om vad som i detta
avseende rör sig i tiden i vår del av
världen.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag skall inte beklaga
mig över att det är så glest besatt i bänkarna.
Det är ett öde som vi ofta drabbas
av som hamnar så här långt ner på
talarlistan på remissdebattens andra
dag. Jag skall inte heller sända någon
hälsning till något ledamotsrum. Jag
hyser ingen större förhoppnnig om att
det är några som sitter och lyssnar på
vad jag har att säga.

Årets statsverkspropositionen innehåller
— vilket här har debatterats i
två dagar — förvisso många positiva
drag. Vad som är speciellt glädjande
är att man inom ramen för en i övrigt
återhållsam ekonomisk politik ändå har
kunnat göra betydande satsningar på
områden som är ägnade att trygga sysselsättningen,
främja näringspolitiken
och som över huvud taget medverkar
till att öka jämlikheten i vårt samhälle.

Att detta har kunnat ske med oförändrat
skatteuttag och även med minskad
statlig upplåning under ett ganska
stabilt penningvärde är såvitt jag kan
förstå någonting som måste uppfattas
som mycket positivt av stora grupper
av vårt folk.

Jag skall för min del inte tränga närmare
in i budgeten och försöka kommentera
den ytterligare. Tillräckligt
många har gjort det före mig. Jag skulle
endast vilja ta upp ett par saker som
ligger i anslutning till budgeten.

De ständigt stigande sjukvårdskostnaderna
börjar ju bli ett allvarligt bekymmer
för sjukvårdshuvudmännen,
beroende på att efterfrågan på sjukvård
i vårt samhälle accelererat mycket
snabbt under de senaste åren. Orsakerna
härtill är naturligtvis många.
I första hand beror det väl på att människor
har fått råd att efterfråga sjukvård
i allt större utsträckning, inte

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
minst efter den allmänna sjukförsäkringens
tillkomst. Å andra sidan blir
ålderssammansättningen i vårt samhälle
annorlunda. Folk lever längre.
Det blir en förskjutning uppåt i åldersgrupperna.
Detta medför att behovet
av långtidsvård ökar.

I arbetslivet ökas prestationskravet
ständigt. Arbetstakten stegras, och kravet
på ökade individuella prestationer
resulterar tyvärr ofta i sjukdomstillstånd
av både fysisk och psykisk art.

En bristande överensstämmelse mellan
krav på insatser och egen förmåga
hos den enskilde lockar också tyvärr
alltför många att bruka stimulerande
medel. Den oroväckande utvecklingen
på narkomanins område i vårt land kan
synas vara ett bevis på detta.

Till bilden hör också att kraven på
fysiska ansträngningar är synnerligen
ringa i det moderna samhället, men
våra kostvanor har inte förändrats, utan
vi fortsätter i stort sett att äta som tidigare.
Detta gör att det blir en snedvridning
i vårt energibehov som också
gör sig märkbar i att hälsotillståndet
i många fall försämras.

Trafikens ständiga expansion och i
viss mån en eftersläpning av vägarnas
utbyggnad i förhållande till trafikens
volym och hastighet har också lett till
ett stigande antal trafikolyckor med allvarliga
personskador.

Samtidigt som hela det svenska samhället
förändrats har alltså hela sjukvårdspanoramat
undergått stora förskjutningar,
och resultatet har blivit eu
avsevärt ökad sjukvårdsefterfrågan.

I detta sammanhnag vill jag först hälsa
med tillfredsställelse den s. k. paketlösning
som har åstadkommits genom
förhandlingar mellan Svenska landstingsförbundet
och regeringen, i första
hand socialdepartementet, när det gäller
vissa sjukförsäkrings- och sjukvårdsfrågor.
Värdet av denna lösning ligger
väl inte i första hand på det ekonomiska
området, eftersom det tillskott i
pengar som sjukvårdshuvudmännen,
nämligen landstingen, får är ganska

ringa i förhållande till de stora kostnader
som sjukvården i dag kräver, utan
värdet ligger fastmer i det förhållandet
att man har lyckats åstadkomma en viss
utjämning i den enskilde vårdsökandens
kostnader för sluten respektive
öppen sjukvård. Man har med andra
ord lyckats göra den öppna vården
mera konkurrenskraftig, eftersom det
tidigare varit avsevärt dyrare för patienterna
att söka öppen vård än som
varit fallet då det gäller den slutna vården.
Här öppnar sig eu möjlighet att
styra efterfrågan i riktning mot vad
som ibland har kallats »lägsta effektiva
omhändertagandenivå».

Glädjande är också att den utredning
som Landstingsförbundet har påkallat
hos Kungl. Maj:t om översyn av gällande
regler för sjukvårdens finansiering
nu skall komma till stånd. Vi måste
emellertid hålla i minnet att de svårbemästrade
problem som hör samman
med den snabba kostnadsutvecklingen
inom sjukvården inte enbart kan reduceras
till en finansieringsfråga. Diskussionen
om vårdavgifterna på våra sjukhus
— hur mycket som i framtiden
skall betalas av landstingen, av staten
eller av sjukförsäkringen •— kan vara
nog så intressant och i viss mån kontroversiell,
men kostnaderna måste ju
till slut betalas av någon.

En snabbt växande andel av nationalprodukten
har kanaliserats till sjukvården,
och detta har medfört att man från
finansdepartementets sida vid upprepade
tillfällen uttalat oro för den kraftiga
expansionen inom denna sektor. Sett
mot bakgrunden härav vidgar sig problemet
till en central fråga om resursfördelningen
över huvud taget i samhället.
Frågan blir alltså, hur vi på vettigaste
sätt skall utnyttja de totala samhällsresurserna.
Då ställer jag frågan:
Blir det vid en sådan bedömning självklart
att exempelvis sjukvårdssektorn
skall prioriteras i fortsättningen på
samma sätt som hittills skett, eller finns
det andra vägar att komma fram på?
Vidare är frågan: Är det alldeles säkert

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

att folkhälsan i längden bäst gagnas av
en fortsatt dominant expansion av sjukvården
av den modell vi har i dag?

Det har väckts motioner i dessa frågor
i andra kammaren av herr Brandt
och i första kammaren av mig. På
grund av olycksfall i arbetet har det
inte av trycket framgått att dessa motioner
är väckta i båda kamrarna, men
det kan kanske rättas i något annat
sammanhang. Vi motionärer vill ta upp
dessa frågor i ett vidare perspektiv. Vi
är medvetna om att det är mycket stora
problem som vi här ger oss in på, men
vi föreslår en utredning som liksom
skall se över hela denna situation på
folkhälsans område så att man kanske
i större utsträckning kan inrikta sig på
förebyggande åtgärder och på så sätt
minska behovet av sjukvård i samhället.
Det är det enda radikala sättet att komma
åt dessa ökade kostnader. Att bara
diskutera vem som skall betala och
hur mycket som skall betalas när det
gäller dessa kostnader löser inte problemet,
utan det är just behovet av sjukvård
som måste minskas. Vi menar att
man på detta sätt bör se över vad
som kan göras för att samhället skall
bli hälsosammare i dessa sammanhang
med tanke på trafiken, våra kostvanor
och allt detta.

Vidare finns det anledning att hälsa
med tillfredsställelse att regeringen nu
har aviserat en snabbutredning om möjligheterna
att ge äldre arbetskraft möjlighet
att erhålla pension tidigare. Den
saken diskuterades här i går, och det
var herr Arne Geijer som tog upp den.

I den strukturomvandling som sker
inom näringslivet utsätts särskilt den
äldre arbetskraften för stora påfrestningar,
som inte sällan leder till individuella
ekonomiska skador. Driftsomläggningar
drabbar särskilt hårt de äldre
löntagarna, vilka får vidkännas svåra
omställnings- och sysselsättningsproblem.
Samhället söker redan nu på olika
sätt träda till med omskolning, äldrestöd
osv. Man kan väl säg att samhällets
insatser i dessa avseenden i mycket

Statsverkspropositionen m. m.
har varit framgångsrika, men det kommer
alltid att finnas ett antal äldre för
vilka sådana insatser inte leder till positiva
resultat. En möjlighet till tidigare
avgång genom pensionering inom den
allmänna försäkringens ram för sådana
grupper måste uppfattas som något betydligt
mera positivt än att man låter
dessa människor uppbära arbetslöshetsunderstöd.

Det har sagts från borgerligt håll att
regeringen aviserat denna utredning
först efter framställningar från LO. Det
har också sagts att förslaget ursprungligen
framförts i folkpartimotioner.
Herr Arne Geijer redogjorde i går för
hur gången har varit.

I sammanhanget vill jag erinra om
att det år 1967 väcktes motioner från
flera håll i den här frågan. Det fanns
motioner med inflytelserika LO-namn
som Arne Geijer och Knut Johansson.
Det fanns också motioner med mindre
inflytelserika namn, t. ex. de som väcktes
av mig i första kammaren och herr
Arne Blomkvist i andra kammaren. Det
tjänar väl nu inget vettigt syfte att diskutera
frågan om vem som tog initiativet
och varför regeringen nu tillsätter
den här utredningen. Det viktiga är ju
att utredningen kommer till stånd, och
jag hoppas att den så snart som möjligt
skall leda till positivt resultat.

För att slutligen, herr talman, övergå
till en annan viktig fråga vill jag beröra
vad som påtalats från olika håll,
nämligen det stora behovet av en skattereform.
Det har påpekats att det skattesystem
vi nu har inte skulle vara särskilt
ändamålsenligt. Det har ju blivit
allt vanligare att båda makarna i en
familj har förvärvsarbete, och det har
ansetts att man borde överge sambeskattningen
som princip och övergå till
en individuell beskattning.

Vi kan vara överens om att det behövs
en skattereform, inte minst därför
att det är nödvändigt att göra någonting
för att förbättra de lågavlönades situation.
Även om den fackliga rörelsen är
starkt inriktad på att göra årets avtals -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
rörelse till de lågavlönades avtalsrörelse,
kan vi nog vara överens om att alla
låglöneproblem inte kan lösas den vägen.
Här måste det till radikala skattepolitiska
och socialpolitiska medel.

Det har via pressen sipprat ut att familj
eskatteberedningen tänker föreslå
en allmän särbeskattning. Om de obekräftade
uppgifterna i pressen talar
sant, visar de tabeller som presenterats
vilka stora problem utredningen haft
för att den skattereform som den önskar
föreslå inte skall drabba de små
och medelstora inkomsttagarna för
hårt. Vi vet ju att det nuvarande skattesystemet
gynnar den alldeles övervägande
delen av familjerna där båda makarna
har inkomster. Utan att på något
sätt vilja ta ställning till vad utredningen
ännu inte offentliggjort vill jag
uttrycka den förhoppningen att den
skattereform som vi hoppas att vi så
småningom skall få verkligen kommer
att lägga fördelarna där fördelarna bäst
behövs.

För ett par år sedan förekom en debatt
här i kammaren varvid antogs ett
förslag om s. k. frivillig särbeskattning.
Vi var väl 19 socialdemokrater som
motsatte oss detta förslag. En möjlighet
infördes då att begära frivillig särbeskattning
för grupper med högre inkomster
för att göra det mera tilltalande
för fruarna i de familjerna att ta
förvärvsarbete. Nu har det visat sig,
som vi kanske anade, att denna skattereform
har kostat betydligt mer än vad
den har smakat. Först och främst räknade
man med att reformen skulle kosta
30 miljoner kronor under det första
året. Enligt uppgifter som jag liar fått
har denna siffra tredubblats, så att den
frivilliga särbeskattningen under det
första året kostade 87 miljoner kronor.
För 1968 års taxering beräknar man att
nettokostnaderna för statskassan för
denna frivilliga särbeskattning kommer
att uppgå till 110 miljoner kronor.

Den arbetsmarknadspolitiska effekt
som man dessutom hoppades uppnå
med denna reform tycks också i det när -

maste helt ha uteblivit. Vissa stickprovsundersökningar
har gjorts vid
några iaxeringsdistrikt i Stockholms
län. Det har därvid visat sig att yrkesintensiteten
bland kvinnor i dessa inkomstgrupper
har ökat med endast tre
procent. Det talar väl inte för att man
skulle ha vunnit så särskilt mycket med
denna reform i det avseendet. Tyvärr
har reformen endast givit det resultatet
att skattefavörer givits åt människor
som redan har höga inkomster.

Jag vill, herr talman, avsluta mitt inlägg
med att uttrycka den förhoppningen
att nästa reform, som vi genomför
på den direkta beskattningens område,
måtte få en annan utformning än den
särbeskattningsreform som jag här har
talat om, en sådan utformning att den
ger de bästa förmånerna där de bäst behövs,
nämligen bland små och medelstora
inkomsttagare.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Även om intresset för
årets remissdebatt nu håller på att ebba
ut, vill jag passa på tillfället att säga
några ord om den stegrade olyckskurvan
i trafiken. Det är en skrämmande
utveckling, som jag tycker bör uppmärksammas
även i denna debatt. Herr
Paul Jansson snuddade i sitt anförande
vid den sida av trafikolyckorna som
visar sig i form av ökad sjukvårdsefterfrågan
med allt vad det kan innebära.
Mina synpunkter kommer huvudsakligen
att beröra trafiksäkerhetsarbetet.

Det totala antalet dödade i trafiken
under 1968 torde uppgå till cirka 1 200.
De definitiva siffrorna föreligger ännu
inte. Samtidigt skadades drygt 18 000
människor i olyckor på våra vägar.
Det är en kraftig uppgång jämfört med
1967. Jultrafiken krävde som bekant
många offer, som orsakade sorg och
lidande i ett flertal hem. Om man tar
hänsyn till den ökande trafiken, kan man
kanske tala om en förbättring, men
trafikdödens härjningar är likväl i hög

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

grad oroande. Trafikdöden har blivit
en folksjukdom av epidemiska proportioner,
som med kraft måste angripas
från alla håll. Vi kan inte tolerera som
någonting normalt och oundvikligt att
framför allt så många unga människor
omkommer och skadas i trafiken. Tyvärr
ser det ut som om den s. k. mänskliga
faktorn är den största orsaken till
trafikolyckorna. I varje fall kommer
Uppsala läns trafiksäkerhetskommitté
fram till detta dystra faktum i sin undersökning
av trafikolyckorna under
sista kvartalet i fjol. Under denna tid
omkom i Uppsala län 24 personer i trafiken,
men om vägtrafikförordningens
paragrafer följts hade antalet reducerats
med inte mindre än 23 till bara en
person. Man har noga följt upp olyckorna
i länet och kontrollerat hur de
har förorsakats. Undersökningen visar
att det inte är de tekniska anordningarna
som brister utan i samtliga fall den
mänskliga faktorn. Det är en faktor som
man måste räkna med. Arbetet måste inriktas
på att eliminera betydelsen av
den faktorn.

Nu skall det gärna medges att en rad
åtgärder har vidtagits för att åstadkomma
en ökad trafiksäkerhet. Trafiksäkerhetsverket
lade nyligen fram ett arbetsprogram
för trafiksäkerhetsarbetet som
det finns all anledning att knyta förhoppningar
till. Jag anser dock att 1968
års olycksstatistik är så skrämmande
och inger sådana farhågor för kommande
år att jag vill efterlysa en samlad
och vidgad insats på bred basis för att
vända den uppåtgående olyckstrenden.

Erfarenheterna från högertrafikomläggningen
visar att kraftfulla åtgärder
också ger ökad säkerhet. Upplysning
och propaganda bör intensifieras, speciellt
i skolor och i ungdomsorganisationer.
De yngre förarnas tekniska
skicklighet står inte i paritet med den
omdömeslöshet och det onödiga risktagande
som de tyvärr alltför ofta gör
sig skyldiga till. Våra bilar måste också
göras än trafiksäkrare. Bilkontrollen
rensar ut de allra sämsta, men sä -

Statsverkspropositionen m. m.

kerhetskraven på fordonen borde skärpas
ytterligare.

Vad som under de gångna helgerna
framför allt har förargat bilisterna har
varit saltningen på främst Europavägarna,
som har gjort att vindrutorna och
strålkastarna totalt har murats igen vid
omkörningar och vid möten. Den moddiga
snösörjan har gjort vinterkörningen
oerhört riskabel, dels genom det moln
som varje bil har rivit upp, dels genom
mittsträngen som har gjort varje omkörning
ytterst riskabel. Frågan är väl
om inte saltningen orsakar åtskilliga av
de olyckor som inträffar. Den sägs av
expertisen vara effektiv, men det är väl
under förutsättning att den sker på rätt
sätt, och härvidlag tycks det ha brustit.
Man bör också skaffa sig kunskaper och
mera ingående kännedom om saltets
andra biverkningar i form av rostskador,
inte bara på bilarna utan även på
kablar och brokonstruktioner längs vägarna.
Saltets inverkan på lång sikt
på naturen och riskerna för djuren borde
i det sammanhanget också undersökas.
Det kan innebära risker för flora
och fauna, en miljöförstöring vars konsekvenser
vi i dag inte vet så mycket
om.

Med intresse har jag följt diskussionerna
om ersättande av saltet med ett
urinämne, det s. k. urea. Fördelen med
detta ämne tycks vara att det inte medför
korrosion. Efter en tid i jorden
bryts det ned och lämnar till skillnad
mot saltet inga rester. Nackdelen är att
det ställer sig betydligt dyrare än saltet,
men kan det leda till ökad trafiksäkerhet
får man inte hesitera inför kostnaderna.
Salt, sand och snö i skön blandning
med svart asfalt som däckdubbarna
river upp utgör alltså stora problem
för trafikanterna på våra vägar. Nu propageras
mycket för användande av dubbar,
men deras betydelse minskar i och
med den intensiva saltningen som gör
vägarna bara. Dubbarna är förstås fortfarande
bra på småvägarna, men så fort
man kommer ut på de större trafikstråken
förefaller det som om dubbarna

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.

gjorde större skada än nytta. Den ökade
säkerhetsmarginalen med dubbar äts
förresten upp då flertalet bilister med
denna utrustning i stället ökar farten.
Allt detta skapar både förvirring och
osäkerhet hos allmänheten, som har
rätt att få säkrare och mer odiskutabla
rekommendationer att hålla sig till.

Vi har vidare problemet med fartgränserna,
som alltför många nonchalerar.
ökad trafikövervakning har visat
sig ha en lugnande inverkan på trafikrytmen.
Man bör anpassa hastighetsbestämmelserna
efter de skiftande vägförhållandena.
Och varför inte införa
tillfälliga fartreduceringar när väglaget
är särskilt besvärligt, t. ex. vintertid?

Mycket annat finns väl också att anföra
om trafikanten, fordonet och vägen,
men det sagda får räcka som exempel
på de problem som diskuteras. Olika
metoder och förslag bör noga övervägas,
och eventuella olägenheter för trafikanterna
får bäras med jämnmod om
bara liv och lidande därigenom kan
sparas.

I detta allvarliga — jag vill säga katastrofala
— läge är både snabba och
effektiva åtgärder på kort sikt nödvändiga.
Men även insatser med längre
räckvidd erfordras för att vända olyckskurvan
i trafiken nedåt igen. Med glädje
konstateras att anslaget för trafiksäkerhetsforskning
höjs till 3 miljoner kronor
i årets budget. .Tåg vill liksom statens
trafiksäkerhetsråd framhålla, att med
hänsyn till den successiva ökningen av
biltrafiken krävs fortsatta insatser av
trafiksäkerhetshöjande åtgärder för att
hålla tillbaka och helst minska trafikolycksfrekvensen.
En intensifierad
forskningsverksamhet behövs för att
skapa underlag för sådana åtgärder.
Också i det sammanhanget är de ökade
anslagen i budgeten för vägarna tacknämliga.

Men som helhetsbedömning vill jag
framhålla att tiden nu torde vara inne
för en samlad och vidgad insats på bred
basis för att hejda trafikdöden.

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Jag skall säga några ord
i narkotikafrågan. Det har herr Sveningsson
redan gjort från vår sida, men
narkotikafrågan är just nu så viktig att
det kan vara väl värt att beröra den en
gång till. Ganska snart blir det ju en
särskild debatt i frågan, och jag avser
inte att skapa två narkotikadebatter eller
att redan nu skjuta bort allt det krut
som jag eventuellt skulle kunna ha till
den kommande debatten.

Dagen före remissdebatten remitterades
till vederbörande utskott två små
propositioner rörande narkotikafrågor,
och det kan vara en anledning till att
just nu beröra narkotikafrågan, som
numera är ständigt aktuell hos oss.

Det var ett stort pådrag inom regeringen
i narkotikafrågan en av dagarna
mellan jul och nyår. Man tyckte sig då
ha anledning att förvänta något stort
som följd därav. I varje fall hade vi
hoppats på det, och det var därför vi
inte väckte någon större motion i frågan
under den allmänna motionstiden
— vi väntade på ett samlat grepp från
regeringens sida. Men berget födde en
råtta, eller rättare sagt två små råttor —
en tredje kommer senare, i april. De
två propositionerna återkommer till
kammaren sedan de och motionerna i
ärendet har utskottsbehandlats. För dagen
räcker det med att beklaga att vi
uppenbarligen inte fått det '' samlade
grepp med stora satsningar på många
olika områden som vi hade hoppats på.
Det får också räcka med att i dagens
debatt peka på några detaljer av intresse.
I det här sammanhanget har jag
ingen anledning att gå in på utvecklingen
av narkotikasituationen här i landet,
den är så ofta debatterad att den är välkänd
av alla.

Vi får i år liksom tidigare en ökning
av polisens personella och materiella
resurser. Justitieministern kommer väl
i år som under de närmaste föregående
åren att framhålla att personalökningen
inom polisen är den största som av något
departement kunnat pressas igenom

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

vid den strängt — eller av Sträng —
övervakade budgetbehandlingen. Det är
måhända i och för sig riktigt, men statsverkspropositionen
föreslår ändå bara
hälften av vad rikspolisstyrelsen begärt
och ungefär en femtedel av vad de lokala
polischeferna äskat. Vi skall återkomma
också till den saken. Även narkotikapolisen
får en förstärkning, men
den betraktar vi som helt otillräcklig.
Att man som nu i samband med den
nyligen genomförda driven kunnat tillföra
densamma ytterligare personal är
bara en tillfällig åtgärd som tar resurser
från annat håll.

Av anmälningar om misstänkta narkotikabrott
som polisen fått in under 1968
hade den 1 december endast 11 procent
hunnit bli behandlade och cirka hälften
av alla span.ingstips som kommit in under
året — dvs. sammanlagt inte mindre
än 6 000 sådana tips — var obehandlade.

Visst har polisen gjort mycket goda
insatser, särskilt under den senaste tiden
i samband med den drive som jag
omnämnt, och för de insatserna vill
man gärna ge polisen en eloge. Det har
ju också haft den effekten att brottsligheten
i allmänhet har minskat temporärt.
Men såvitt vi kan förstå är detta
inte tillräckligt. Man behöver kunna göra
sådana stora insatser kontinuerligt.

Vi vet att den allra viktigaste åtgärden
i kampen mot narkotika är att
hindra införsel, spridning och tillverkning
av narkotikapreparat i vårt land.
Med den livliga trafik som förekommer
över gränserna och med den ytliga
granskning som sker vid tullkontrollen
måste det vara mycket lätt att smuggla
också stora mängder. Även om priserna
på marknaden lär ha sjunkit eu del på
senaste tiden är det synbarligen en mycket
lönande affär att smuggla in narkotika
till Sverige. Vi har med intresse tagit
del av generaltullstyrelsens begäran
om hjälp till en förbättrad övervakning
av de farvatten som omger våra kuster.
Det är alldeles klart att tullen behöver
ökad bevakningspersonal i stället för

4 Första kammarens protokoll li)69. Nr 5

Statsverkspropositionen m. m.
den minskning med tio tjänster som
statsverkspropositionen innehåller.
Även denna insats borde ha tagits med
i det samlade grepp som vi väntade på.

När vi för elva månader sedan diskuterade
narkotikaproblemet här i riksdagen
framhölls att det viktigaste vid behandlingen
av narkotikamissbrukare är
att förhindra att dessa på n3''tt kommer
i kontakt med narkotikapreparat. Endast
genom att under eu lång tid hålla
dem fria från narkotika kan man bryta
den onda cirkeln som de beroendeframkallande
preparaten åstadkommer. Det
finns inte någon medicin som tar bort
beroendet av narkotika. Avgörande är
att under lång tid förhindra åtkomsten
av sådana preparat. På det sättet försvinner
beroendet så småningom, men
det tar lång tid, ibland mycket lång tid,
det vet man. Det är också svårt att
skydda de vårdade för preparaten och
att förhindra åtkomsten av narkotika.
Narkomanerna är så listiga i sina försök
att komma över preparaten, och
dessa har en sådan märklig förmåga att
slinka in även på väl bevakade vårdanstalter.

Naturligtvis bör man på olika sätt få
de sjuka att själva medverka till sitt botande
— det är också en mycket viktig
sak. Utan denna medverkan torde
man över huvud taget inte ha någon
möjlighet att nå väsentliga resultat. Det
gäller att skaffa de sjuka motivation för
att avhålla sig från narkotika. Det heter
ju motivation nuförtiden. Det är säreget
hur svårt det understundom kan vara
att få denna medverkan även bland de
patienter som frivilligt underkastar sig
behandling.

Vi vet att inom kriminalvården förekomsten
av narkotika på anstalterna är
betydande, dock olika på olika anstalter
och inom olika räjonger. Man har
kunnat hålla de anstalter fria från narkotika
där kontrollen av besök, brev
och försändelser är mycket intensiv och
noggrann. Detta strider helt mot det sätt
på vilket man helst skulle vilja se denna
kontroll anordnad, när man nu syf -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
tar till att med ökad frihet och med
allt vidsträcktare givna förtroenden förbereda
de intagnas återvändande till
samhällslivet utanför anstalten. Men
man lär sig inom kriminalvården också
hur uppfinningsrika narkomanerna kan
vara när det gäller att fundera ut finter
och knep för att smuggla in sådana preparat.
Exemplen verkar hart när otroliga.
Detta är inte något för kriminalvårdsanstalterna
säreget. Det är likadant
på sjukhusen. Det vet man sedan
gammalt när det gällde de få narkomaner
vi hade tidigare, och det har också
bestyrkts under den allra senaste tiden.

I det senaste numret av Läkartidningen
redogör ett par läkare för hur man
genom kemisk analys av urinprov kunnat
kontrollera förekomsten av centralstimulerande
narkotika hos patienterna
på en särskild och enbart för narkomaner
anordnad vårdavdelning vid ett
mentalsjukhus. Redogörelsen är så mycket
mer intressant som den enligt min
mening ger vissa positiva erfarenheter
som kan användas när man i framtiden
skall lägga upp behandlingen.

Denna redogörelse är på många sätt
så upplysande och så intressant att det
kan vara berättigat att ganska utförligt
stanna vid den.

Under avdelningens första tid hade
man olåsta dörrar i hopp om att bara
vetskapen om urinkontrollerna skulle
hålla de i flertalet fall frivilligt intagna
patienterna från missbruk under vårdtiden.
Det gick inte alls. Talrika prov
var ständigt positiva.

Så låstes dörrarna^ efter samråd med
patienterna, men efter tre månaders
prövning konstaterade man att detta
var helt utan effekt.

Man förbjöd frigång under tre veckor
för de patienter som haft positiva
prov. De fick företa promenader endast
i sällskap med vårdare. Trots detta
använde dessa patienter sina narkotika
regelbundet en till tre gånger i veckan.
De förklarade att frihetsförlusten var
alltför lång, och man försökte avkorta
den först till två veckor och sedan till

en vecka med samma nedslående resultat.

Så införde man totalt besöksförbud.
Inte heller detta hade någon effekt. Så
småningom kunde man konstatera att
patienterna var väl medvetna om vilka
medpatienter som missbrukat narkotika
under vårdtiden och när detta
skett. Det skedde öppet inför medpatienterna,
men vårdpersonalen fick inte tillfälle
att se det.

En temporär indragning av frigången
för alla patienter i ett särskilt besvärligt
skede ledde snabbt till narkotikafrihet.
Då beslöt man att dra in frigången för
alla patienter så länge någon av dem
utsöndrade narkotika. Då försvann narkotika
praktiskt taget helt. Endast under
en vecka av sex behövde frigången
dras in, och patienterna fick sålunda i
princip avsevärt större frihet än förut.
Visst klagade några på den kollektiva
bestraffningen, om man nu skall kalla
det så. Man kanske kan kalla det »behandlingen»
i stället. Men de lät sig
övertygas — i varje fall övertalas. Under
denna tid sökte patienterna oftare
än förut upp sina läkare för att diskutera
sina problem och när de kände oro
etc. i samband med sitt narkotikabegär,
och det var ju en effekt som man måste
uppskatta.

Vissa fick också riktiga abstinensbesvär
— amfetaminsug som de kallar
det — vilka dock inte beredde några
större terapeutiska svårigheter och
snart blev mindre uttalade.

De övervakningsåtgärder som handhas
av personalen var synbarligen helt
otillräckliga och överträffades vida i
effektivitet av patienternas egen ömsesidiga
övervakning. I själva verket var
väl det hela ett uttryck för en oppositionslusta.
Överhetens övervakning accepterades
över huvud taget inte, men
kravet från den egna gruppen vågade
man inte sätta sig upp emot. Det är ett
psykologiskt fenomen som har många
motsvarigheter inom andra områden.

Vid individuell indragning av frigången
utsattes skötsamma patienter ofta

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

för tvånget att leverera narkotika till
avdelningarna av lojalitetsskäl med risk
för återfall för dem själva.

Tydligen hade narkotikaförsäljning
pågått regelbundet, och det ledde understundom
till anklagelser mot läkare
och annan personal för bristande övervakning
jämte ett ofta demonstrerat
förakt för personalens terapeutiska ansträngningar.
Jag tycker att det är en
ganska intressant iakttagelse. Det gäller
här inte en anstalt av typen alkoholistanstalt.
Det gäller en för narkomaner
särskilt anordnad psykiatrisk klinik där
flertalet av de vårdade hade frivilligt
intagits. Men ändå var de illojala mot
vården. Detta visar hur väsentligt det
är att man försöker se till att de får en
motivation för att underkasta sig behandling.

Ytterligare en kommentar som författarna
lämnar kan vara värd att citera.
Narkotikaförsäljningen inom sjukhuset
synes dels vara en organiserad
aktivitet, skött av professionella försäljare
med periodisk försäljning från
bilar på sjukhusområdet, dels en organiserad
langning genom inneliggande
patienter och underhållen med hjälp av
komplicerade kreditaffärer och skuldförbindelser.

Man borde nu kunna komma till rätta
med båda dessa smugglingsvägar. Den
förra måste anses höra till det som
måste betraktas som grova brott.

Det är klart att man inte skall dra
alltför bestämda slutsatser av detta
kortvariga och till omfattningen ringa
försök. Det gick bra med den grupp av
patienter som var under behandling,
men det kanske inte alltid går lika bra.
Det kan komma in en katt bland hermelinerna,
en som inte vill rätta sig
efter sina kamraters önskningar.

Det är väl också riktigt att många
olika vägar kan leda till samma mål,
men jag tycker att detta är ett ytterligare
stöd för den uppfattningen att
man måste anordna särskilda avdelningar
för narkomanerna, där man om
så är erforderligt kan anordna en verk -

Statsverkspropositionen m. m.
ligt effektiv isolering av de intagna
Endast på det sättet kan man befria
de lojala patienterna från trycket från
kamraterna om så skulle behövas. De
erfarenheter som man har fått genom
denna undersökning, och försöksverksamheten
visar att narkomankommitténs
uppfattningar huruvida det behövs
särskilda avdelningar för narkomaner
måste modifieras. Den stränga
isoleringen är något som strider mot
den nuvarande trenden inom mentalsjukvården,
där man vill ha en så öppen
vård som möjligt. Ibland är det
emellertid nödvändigt med noggrann
isolering, det förefaller vara ovedersägligt.

Nu är det landstingens skyldighet att
ta hand om vården av narkomaner, det
är man fullt på det klara med inom
landstingen. Man söker sig fram till
olika lösningar för att uppnå resultat,
men det kostar pengar och kräver
personal. Det förefaller mig därför kunna
bli nödvändigt att staten stimulerar
landstingen till vårdåtgärder av
narkomaner, kanske på liknande sätt
som i fråga om långtidsvården. Avdelningarna
behöver en tät besättning av
läkare som jämte annan personal kan
sysselsätta sig med de intagna, resonera
med dem och låta dem få öppna
sitt hjärta. Tyvärr lider vi alltjämt brist
på psykiatriker, särskilt sådana som
har någon större erfarenhet av narkomanvård.
Det kan redan konstateras
att den bristen har varit och är ett
hinder för anordnande av narkomanvårdsavdelningar.
Yi hoppas emellertid
att det skall bli bättre. Läkarna blir
ju allt flera och det är att hoppas att
man kan ordna förhållandena så att
de lockar läkare till denna specialitet.

Den nyss redovisade undersökningen
torde också ge vissa riktlinjer för
vården vid kriminalvårdsanstalterna.
Också här måste en noggrann kontroll
och övervakning kunna genomföras. Det
är den viktigaste delen av den primära
behandlingen, och det har också visat
sig i praktiken att det går att stoppa

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
tillförseln av narkotika där kontrollen
är mycket noggrann. Även för detta
klientel måste en ordning som går stick
i stäv mot de aktuella strävandena för
ökad frihet kunna tillämpas, strävanden
som säkert syftar till ett viktigt
led i kampen för de intagnas återanpassning
till samhället.

Givetvis måste avdelningarna differentieras,
men jag skall inte fördjupa
mig i den frågan. Jag vet att den ständigt
är föremål för överväganden inom
kriminalvårdsstyrelsen. Det är riktigt:
frågan måste övervägas av dem som
kan den, känner till den och lever i
den. Jag hoppas att regeringen snabht
handlar i enlighet med de önskemål
kriminalvårdsstyrelsen kan komma att
framställa. Om den begär ytterligare
medel för personalförstärkningar etc.
kan regeringen i sin tur begära dessa
på tilläggsstat, om detta skulle visa
sig erforderligt.

Här som så ofta annars medför olika
syften helt olika krav. Narkomansituationen
kräver sålunda en mycket
hårdare och fastare vård på kriminalvårdsanstalterna
än man helst skulle
önska. Jag har fäst mig vid att det ofta
är de som skriker mest om ökad frihet,
minskat tvång och minskad kontroll
på anstalterna som klagar högst över
att man där inte har kunnat komma
till rätta med narkotikaproblemen. Det
visar hur besvärlig situationen ändå
är.

Även om narkotikafrågan i dag är ett
aktuellt problem, aktuellt därför att den
i sin nuvarande typ och omfattning är
någonting nytt i vårt land — ett område
där vi ännu inte har välgrundade
erfarenheter som klargör för oss hur
behandlingen bör läggas upp — är den
ändå inte det största problemet när
det gäller intoxikationer. Kanske blir
den det. Det är dock detta som vi med
våra insatser på många olika områden
vill och måste förhindra.

I lyckligaste fall — jag hoppas det
skall visa sig vara så — kanske använd -

ningen av narkotika visar sig vara en
modenyck som så småningom går över
och bara lämnar efter sig en rest som
endast berör ett fåtal människor. Det
är illa nog, men det är ändå inte samma
stora problem.

Det stora problemet i våra dagar
är alltjämt alkoholisterna, spritmissbrukarna,
och det är i stort sett oförändrat
trots alla de åtgärder man försökt
att vidta. Konsumtionen av spritdrycker
per innevånare över 15 år stiger
långsamt. Det gör konsumtionen av
lättvin och starköl likaså. Trots den
ökningen stiger alltså konsumtionen av
spritdryckerna. Omhändertagande för
fylleri visar också en långsamt pågående
ökning år från år. Alkoholproblemet
är alltjämt aktuellt och ger anledning
till åtgärder. Jag tror inte att
övergången till medicinskt omhändertagande
av de akuta förgiftningarna
kommer att medföra någon större ändring
av alkoholmissbrukets omfattning.
Visst är det betydelsefullt att de förgiftade
i det skedet får en bättre behandling,
men jag tror inte att det
kommer att leda till något väsentligt
resultat. Det finns vissa fakta som tyder
på detta.

Vi väntar emellertid på vad den alkoholpolitiska
kommittén skall komma
till för resultat. Framför allt vill jag
gärna se en grundlig analys bl. a. av
det försök som 1967 gjordes i Gävleborgs
län med registrering av spritinköpen.
Min uppfattning är alltjämt den
att det var en olycka när man på sin
tid tog bort motboken, och jag tror
fortfarande att det skulle vara möjligt
att genomföra ett restriktionssystem
utan de avigsidor som vidlådde det
gamla systemet. Jag tror alltjämt att ett
nytt restriktionssystem är en pålaga
som de många som inte har några alkoholproblem
tyvärr inte kan undslippa
att ålägga sig för att hjälpa de få
som inte klarar sin kontakt med alkoholen.

I avvaktan på resultatet av den alko -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

holpolitiska kommitténs arbete har jag
emellertid i år inte väckt någon motion
i den frågan.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Det är ungefär tio år
sedan Herbert Tingsten predikade som
hårdast om sina gråa katter och om
ideologiernas död. Vid den tidpunkten
hade jag glädjen att få umgås med
Gustaf Andersson i Rasjön. I ett gammalt
klipp från 1930-talet hittade jag en artikel
av honom, där han ganska långt
gick på tesen att partierna har kommit
varandra mycket nära. Jag gick glad
till Gustaf Andersson i Rasjön och sade:
»Titta, du var ju tidigt framme med det
här.» Han reagerade ungefär tvärtom:
»Där ser du, vi kommer inte med någonting
nytt. Idén om att ideologierna
är gamla kan minst av allt vara ny.»
Det är väl på det sättet att de idéer som
vi använder ofta finns långt tillbaka —
också i praktiskt arbete.

Modern socialliberalism innebär
många nya tillämpningar, men principerna
och målsättningarna finns i allt
väsentligt hos t. ex. S. A. Hedin i hans
stora motion om socialförsäkringarna
för 85 år sedan. Det var samma idéer
och samma målsättningar när han några
år tidigare talade om fattigsjukvården
och provinsialläkarlönerna. När regeringspartiet
nu för tiden försöker åstadkomma
en ideologisk förnyelse når man
i sina bästa stunder knappast längre än
vad Nils Karleby glansfullt presterade
på 1920-talet. Och vad kan de nymarxistiska
ortodoxa tänkarna, som tar upp
frågan om demokrati eller inte demokrati,
finna utöver vad Axel Danielsson
med frenesi sade redan på 1890-talet. Han pläderade med energi för
båda ståndpunkterna.

Man skall naturligtvis inte överdriva
den här synpunkten, men det är inte
säkert att det är idéerna som svarar för
dynamiken. Det kan vara andra saker
— ekonomiska förändringar, internationella
impulser, över huvud taget
samhällets omvandling. Ty nog har vi

Statsverkspropositionen m. in.
väl ett intryck av att politiken undergår
rätt snabba förändringar — känslor,
tyngdpunkter och erfarenheter förändras.

Den som är uppväxt i ett välfärdssamhälle
utgår lätt ifrån det som självklart.
Han blir upprörd när han märker
brister, han blir förfärad av kontrasten
gentemot jordens fattiga. Den
som själv upplevt en osäker ungdom
i 1930-talets arbetslöshet har mänskligt
sett lättare att ta fasta på förändringarna
till det bättre. En smula hårdraget
uttryckt: Det behövs mindre för att
glädja en fattig än för att glädja en
rik.

Naturligtvis kan man, herr talman,
säga att det är precis tvärtom. Den som
känner nöd av egen erfarenhet kan lättare
förstå andras nöd. Det väsentliga
är att olika referensramar, olika personlig
erfarenhet, olika miljö, förändrad
tid ofta gör det svårt för oss att
kommunicera. Då går det ofta inte att
t. ex. säga åt en skolklass eller en ungdomsgeneration:
Ni skall vara snälla
därför att det var fattigt på 1930-talet!
1930-talet som argument betyder ingenting
för den som själv inte har upplevt
det. Man kan lika gärna åberopa nödåret
1868 eller emigrationsproblemen.

Jag har, herr talman, då och då försökt
titta litet på den liberala ungdomsrörelsens
utveckling. En av höjdpunkterna
var alldeles självklart just 1930-talet, då Bertil Ohlin där lanserade socialliberalismen,
en aktiv konjunkturpolitik,
ett medel för att komma till
rätta med arbetslösheten, men också
fortsättningen i vad han kallade »det
glömda Sverige», framför allt glesbygdens
folk, äldre människor som redan
på 1930-talet hade det mycket svårare
än de övriga.

Jag har frågat några av dem som var
med i ungdomsrörelsen på den tiden:
Hur uppfattade ni hans idéer? Vilken
idédebatt förde ni? Vilka av de — naturligtvis
ofta mycket vetenskapliga —
tankar som han förde fram gjorde det
största intrycket på er?

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.

Svaret blev: Nej, men snälla du, det
här med nationalekonomi och sådant
var väl inte det väsentliga! De flesta av
oss hade ju själva varit arbetslösa. Vi
upplevde det starkt.

Det var ofta känsloskäl som gjorde att
Ohlin fick gensvar omedelbart.

Herr talman! Att försöka att i efterhand
umgås med 1930-talet kan vara
svårt. Det var väl i somras som Sveriges
Radio hade ett program om något som
inträffade för 30 år sedan — i februari
månad det mörka året 1939 i den mörka
staden Uppsala: Bollhusdebatten.

Radioprogrammet redogjorde för diskussionen
kring de judiska flyktingar
som sökte sig hit. Man intervjuade några
människor som var med. Karin Westman-Berg
fick berätta om hur socialdemokrater
och liberaler försökte en
kompromiss med något av humanitet
ändå; hur hon tillsammans med Lennart
Hartmann, Eva Wennerström och Erik
Sandberg försökte få en majoritet att ta
ställning på ett annat sätt.

I programmet gjordes också en utvikning
till den motsvarande debatten
i Lund. Gunnar Dahmén talade om hur
den kristna studentrörelsen och Clarté
tillsammans där lyckades vinna gehör
för en mer humanistisk linje.

Man gjorde i programmet inget försök
att fråga Erik Anners eller någon av
företrädarna för majoriteten, vilka bevekelsegrunder
de hade. Jag tror att de
i och för sig inte skulle ha fått med någon
sådan, men det visar ändå vilken
affekt vi råkar i när vi umgås med 1930-talet. Det är då naturligtvis mycket
svårt att kunna förmedla någonting av
stämningarna från detta årtionde till
en yngre generation. Det blir mycket
svårt att som hittills ha 1930-talet som
en levande realitet i svensk politik, när
vi har så svårt att umgås med detta årtionde.
Som en självklarhet står, att de
som inte själva kan tala om sin egen politiska
ungdomstid inte har någon möjlighet
att betygsätta dagens nyare opinioner.

När det gäller 1940-talet vill jag anföra

ett litet exempel. Dåvarande ordföranden
i Folkpartiets ungdomsförbund
skrev i ett brev till förbundet: »Under
mitt första år som ordförande har jag
tillbragt sex månader i militärtjänst.
Tjänsten vid ett i en utkant isolerat förband
klipper av kontakten med alla informationskällor
som i dessa den statliga
informationens dagar äro nödvändiga
för att få det minsta grepp på en
politisk situation eller fråga ... Jag vill
tillägga att för mig går i dessa dagar
försvarsberedskapen tveklöst framför
den politiska beredskapen.»

Jag har en känsla av att Torsten
Nilsson och Folke Thunborg i Socialdemokratiska
ungdomsförbundet resonerade
på ungefär samma sätt. Tidsbilden
gav dem en annan uppgift än den
som kanske var den politiskt primära,
när de började med sitt politiska ungdomsarbete.
Det skulle vara mycket intressant
att söka få klarlagt, vad beredskapstiden
innebar för det politiska
arbetet — vi kan sträcka ut det
till hela Folkrörelsesverige.

Tyvärr slutade den ende som på allvar
sysslat med folkrörelserna, nämligen
E. H. Thörnberg, sitt mer ingående
vetenskapliga arbete ungefär när beredskapstiden
kom, och det har väl därför
uppstått en lucka. Möjligen kan vi
hoppas att den samhällsvetargrupp,
som nu håller på med att söka kartlägga
beredskapen, skulle kunna avdela
ett kapitel åt folkrörelserna och åt
det politiska livet. Ty vad innebar flera
års beredskap för större delen av de
aktiva i dessa organisationer — kvinnorna
fick naturligtvis också göra stora
uppoffringar? De förlorade utbildningstid,
kom efter i sitt yrke, kom
efter med familjebildning, fick särskilda
ekonomiska problem. När freden
kom kände de oro för en ny lågkonjunktur
av samma slag som man
hade upplevt under mellankrigsåren.
Andra saker kom också snabbt, bilismen
och annat distraherade.

Jag vill anföra några exempel som i
och för sig rör något mycket perifert.

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

Från det att Folkpartiets ungdomsförbund
bildades och fram till i dag har
från varje förbundsstyrelse alltid på
ett eller annat sätt kommit någon person
till detta hus, utom under de tre
åren 1945, 1946 och 1947 — de tre åren
före partiets största segerval. När statsministern
i början på 1950-talet skulle
skaffa sig en sekreterare, gick han utanför
sin egen partiorganisation och sökte
en person ute på den öppna marknaden
och hittade en meriterad akademiker.

Ingen av dessa två saker är naturligtvis
bevis, men nog är de ett indicium
på att det var litet tunnsått i den politiska
generationen. Yi bör inte hårdra
resonemanget, och vi bör inte tala om
en »förlorad politisk generation», men
visst var det klara rekryteringsproblem
under en viss tid.

Herr talman! Det finns väl en annan
teori, som går ut på att när demokratin
och kanske framför allt den kommunala
demokratin genomfördes för
precis 50 år sedan, var det 80-talisterna
som överlägset tog ledningen. De
gjorde det så suveränt att det sedan
blev svårt för dem som kom närmast
därefter att komma med. Vi har på så
sätt fått ett slags fortlöpande vågrörelse,
som gör att det blir olika politiska
förutsättningar för olika decennier.

Jag bar här försökt att komma med
några förklaringar mot bakgrunden av
beredskapstiden och 80-talisterna. Utan
att ta bestämd ställning kan man ändå
konstatera att 1930-talet och 1960-talet
kommit att mötas kanske mer abrupt
än andra årtionden så pass långt ifrån
varandra. Det märks kanske framför
allt på de politiska ungdomsorganisationerna,
som omkring 1960 ömsade
skinn och började rekryteras längre
ner i ungdomsgrupperna. Jag har en
känsla av att medelåldern mycket
snabbt minskade med 10 å 15 år. Detta
gäller alla de politiska ungdomsförbunden
liksom flertalet av de andra folkrörelsernas
ungdomsorganisationer.

Statsverkspropositionen m. m.
Därigenom måste naturligtvis en grupp
däremellan ha fått det litet trångt.

Herr talman! Det är naturligtvis väldigt
svårt att säga någonting om 1960-talet på samma sätt som man kan göra
om 1930-talet. Det är svårt att välja ett
perspektiv, men låt mig ändå försöka.
Jag tillhör en organisation som i ungefär
15 år försökt verka opinionsbildande
för ökat svenskt u-landsbistånd. För
oss är ett dokument viktigare än andra
under 1960-talet, nämligen propositionen
nr 100 år 1962, om målsättningen
för biståndets omfattning på längre
sikt. När den propositionen kom, var
det stor glädje i det organiserade Ungdomssverige.

Vad innebar denna proposition, som
för ovanlighetens skull var kontrasignerad
av statsministern själv? Jo, den
bejakade Förenta Nationernas vädjan
till de rika länderna att göra 1960-talet
till ett utvecklingsdecennium genom att
ge en procent av nationalprodukten till
utvecklingsbistånd. Statsministern förklarade
att denna procent inte fick räknas
hur som helst — bl. a. fick kortsiktiga
krediter inte räknas — utan han
ställde mycket detaljerade krav. Vi uppfattade
detta som att saken behandlats
seriöst. Det skulle inte gå att fuska bort
någonting!

Till propositionen var anknuten en
utförlig bilaga om biståndsarbetets förutsättningar,
utarbetad under ordförandeskap
av byråchefen Palme. Vidare
medverkade avdelningschefen Moberg
i ecklesiastikdepartementet och en hel
rad andra experter. I den bilagan påvisades
att Sverige hade möjligheter att
bedriva ett effektivt biståndsarbete.

Statsministern själv sade, att »förmågan
att hjälpa är obestridlig i en av
världens rikaste nationer som haft förmånen
av fred, som präglats av snabbt
ekonomiskt framåtskridande och som
steg för steg kunnat förverkliga social
trygghet och ekonomisk utjämning». I
propositionen uttalades, att biståndet
det närmaste året skulle höjas från en

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Statsverkspropositionen m. m.
till två promille. Statsministern ville
inte binda sig för en bestämd årlig ökning
utan sade att den kunde variera
uppåt och nedåt. Vi tolkade saken på
det sättet att statsministern, utskottet
och hela riksdagen gav ett löfte att göra
något rejält under 1960-talet. Statsministerns
sista ord i propositionen var
att stödet till de fattiga länderna därmed
skulle »komma att utgöra ett av
de viktigaste inslagen i 1960-talets politik».

I debatten som föregick beslutet i
riksdagen sades, att löftet innebar att vi
hade accepterat vad FN begärde, nämligen
en procent under 1960-talet. Ingen
motsade detta. Det kan sägas att de
som drivit på och som blev glada åt
beslutet inte borde ha lugnat ner sig
och ansett att de, sedan riksdagen fattat
sitt beslut, inte längre behövde
skynda på politikerna på samma sätt.
Man gav riksdagen och partierna ett
andrum och tänkte: När det nu givits
ett löfte, så kommer det väl att fullföljas!
Det dröjde flera år innan vi uppfattade,
att kampen måste föras på nytt,
eftersom statsmakterna alldeles uppenbart
blivit beredda att frångå det löfte
som givits 1962.

Riksdagen har nu fått statsverkspropositionen
för det sista budgetåret under
1960-talet. Har vi nått det procenttal
som statsministern satte upp 1962?
Har vi nått hälften? Nej, bara litet mer
än en tredjedel av den utlovade ökningen
efter propositionen 1962.

Vad är orsaken? En vanlig förklaring
är valutaproblemet. Det obehagliga
är att inte bara detta rika land utan
de flesta andra länder, som gav Förenta
Nationerna motsvarande löfte, har förfarit
på samma sätt. De åberopar ofta
valutaproblemen. När de rika länderna
har levt över sina tillgångar, måste de
någonstans skära ned utgifterna, och
det är lättast att göra detta beträffande
de fattiga, som fick ett löfte genom
Förenta Nationerna och några parlament.

Herr talman! Vid behandlingen av

politiska problem sägs det ofta att man
skall försöka se de enskilda människorna.
Man kan göra tankeexperimentet
att föreställa sig, hur många enskilda
personer det är, som lever i större
armod, större okunnighet och i svårare
sjukdomar i dag än de skulle ha gjort
om den svenska riksdagen hade fullföljt
det beslut den fattade för sju år sedan.
Tanken svindlar. Jag skall inte göra
något försök att få fram en siffra för
att göra några jämförelser med de människoöden
som Bollhusdebatten gällde.
Det blir i båda fallen fråga om så absurda
tal.

Det kan, herr talman, sägas att detta
perspektiv på 1960-talet är ett orättvist
perspektiv och ett litet perspektiv. Jag
tillhör ändå dem, som anser att det är
ett av de viktigaste.

Herr HuBINETTE (m):

Herr talman! Precis som under tidigare
år pendlar remissdebatten mellan
olika spörsmål. Nu i slutskedet har
den rört sig om narkomanvård, och vi
har nyss av vår unge nye kamrat här fått
uppleva tillbakablickar på årtionden,
då han inte ens var född, och det som
har lett fram till u-hjälpsproblemet.

Nu skall jag ta upp något så trivialt
som jordbruk! Jag är såsom bonde ändå
glad åt att få sista ordet i en debatt.
Det är inte så ofta som vi lantbrukare
får det. Det finns så många som har
synpunkter på det vi sysslar med och
som alltid brukar tycka att de har ett
bättre kunnande än vad vi själva har.

Då riksdagen år 1967 beslutade om
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
tog vi ställning till en rad frågor,
som på sikt har en utomordentlig
betydelse för oss alla som bygger och
bor och har vår försörjning på den
svenska landsbygden. Prissättningen på
jordbrukets produkter ingick som en
del av beslutet. Statens medverkan vid
jordbrukets rationalisering som eu annan.
Den kanske mest omdiskuterade
delen av beslutet var trots allt omfatt -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

ningen av den framtida jordbruksproduktionen.

Allt detta sammantaget föranledde en
livlig debatt om landsbygdsbefolkningens
möjligheter att överleva och att för
framtiden ha möjlighet att föra en riktig
och meningsfull tillvaro i sin bygd.
Många föreställde sig att den produktionsnivå
som föreslogs inom vissa trakter
skulle betyda utarmning och förslumning
av bygden. Alla reagerade mot
att regeringen hotade med prispress
för att nå fram till den målsättning
som var utstakad.

Själv har jag den uppfattningen att
jordbrukspolitiken skall syfta till en
fortsatt anpassning av jordbrukets
struktur, till de krav som rationell drift
ställer, så att rimliga livsmedelspriser
kan upprätthållas. Olika företagsformer
skall få fritt utvecklas sida vid sida.
Detta är helt nödvändigt om unga människor
skall kunna intresseras för vårt
svenska jordbruk. Vi måste ha gårdar
av högst varierande storlekar. Vi måste
ha garanti för en inkomst för dem som
arbetar inom näringen som ger vederbörande
en dräglig försörjning.

Denna strävan och målsättning får
inte nämnvärt förändras, även om vissa
fördelar kan uppnås på andra områden.

Vi har just i dessa dagar ånyo påmints
om jordbrukets roll i det stora
ekonomiska schackspelet. Att offra bönder
har aldrig ansetts som något stort
offer, och därför är dessa de första
som i alla lägen får ta de största törnarna.

Jag är synnerligen intresserad av och
föreställer mig utifrån min enkla ståndpunkt,
att en nordisk tullunion är ett
grepp, som på många sätt kommer att
ha stor ekonomisk betydelse för hela
Norden, inte minst för dess jordbruk.

Faran ligger dock däri att bondeklassen
traditionellt, utom i kritiska internationella
lägen, ses över axeln av
andra befolkningsgrupper och därför i
många förhandlingslägen får vara
strykpoiken.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag hoppas verkligen att i den nu
förestående förhandlingsomgången inom
det s. k. Nordek inte den målsättning
som nyligen utstakats och som av
oppositionen betraktades som ett för
lågt riktmärke nämnvärt förändras. Vi
måste på ett kraftfullt sätt värna om
den krympande företagargrupp som de
svenska lantbrukarna utgör.

Det är helt odiskutabelt att vi mycket
lätt kan hamna i den situationen,
att hela vår befolkning blir beroende
av de inom landet framställda livsmedlen.
Det måste vara helt oförsvarligt att
undanrycka grunden för att stå någorlunda
oberoende i en konfliktsituation.

Herr talman! Jag är alltför realistisk
för att hänge mig åt några landsbygdsromantiska
spekulationer, men jag måste
dock med skärpa varna för att göra
den svenska jordbruksbygden helt steril
och att föröda hela det svenska kulturlandskapet.
Jag är dessutom övertygad
om att det skall kunna gå att
finna lösningar som på sikt, inom ramen
för en nordisk tullunion, kan ge
den svenske bonden ett levebröd som
inte får karaktären av allmosa. Må våra
förhandlare sköta sitt schackspel och
alla dess pjäser så, att inte de i första
ledet stående bönderna mejas ned och
att spelet slutar i en situation som betecknas
som matt.

Statsministern har i denna remissdebatt
klargjort att ett statsråd, som byts
ut och får en annan uppgift, mestadels
efter bytet betecknas av oppositionen
som en bra departementschef för det
departement han lämnar.

Jag skall inte här göra något omdöme
om herr Holmqvist som jordbruksminister.
Bra eller inte bra — det får ankomma
på kommande jordbrukargenerationer
att avgöra. Men den nye chefen
för jordbruksdepartementet herr
Bengtsson, som jag för övrigt känner
från andra sammanhang än jordbruk,
skulle jag vilja ge ett litet ord på vägen.
I den mån som herr Bengtsson som
jordbruksminister, trots sin oerfaren -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969

Interpellation ang'', handläggningstiden vid besvär över kommunal myndighets beslut

het på området, ändå kan komma att
påverka ett ställningstagande vad det
gäller den nu tilltänkta nordiska tullunionen,
så kom ihåg följande: Betrakta
den svenske bonden som den energiske,
slitsamme och tålige medmänniska
han verkligen är och ge honom en
rejäl chans att i fortsättningen få verka
och vidmakthålla det svenska landskapet
i den kultur, som behövs för att
trygga vår livsmedelsförsörjning — inte
bara under orostider utan även i ett
normalt utrikespolitiskt läge.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades bilaga 1 till statsverkspropositionen
1969 (finansplanen), såvitt
avsåge det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1969 skulle utgå,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Till statsutskottet, bevillningsutskottet,
bankoutskottet och jordbruksutskottet
skulle jämväl överlämnas de i
anledning av finansplanen inom kammaren
avgivna yttrandena.

Interpellation ang. handläggningstiden
vid besvär över kommunal myndighets
beslut

Herr BERGLUND (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den långa handläggningstiden
för vissa kommunala besvärsärenden,
som överklagats till
Kungl. Maj :t, leder till avsevärda olägenheter
för såväl de kommunala organen
som enskilda kommunmedlemmar.
Särskilt gäller detta för ärenden
som rör omfattningen av kommunens
kompetens. Kommunallagarnas regler
härom har avsiktligt erhållit en mycket
elastisk utformning. Vid förarbetena
till kommunallagstiftningen förutsattes,
att det skulle bli en uppgift för
rättstillämpningen att närmare angiva
gränserna för den kommunala befogenheten.
Beträffande vissa områden har
också en fast praxis utvecklats; på and -

ra områden råder tveksamhet, som ofta
utgör ett betydande osäkerhetsmoment
för verksamheten inom den lokala självstyrelsen.
Det kan då icke vara rimligt,
att de kommunala organen, efter det
att de har fattat ett beslut som icke anses
böra gå i omedelbar verkställighet,
skall behöva vänta fyra — fem år eller
mer till högsta prövningsinstansen tagit
ståndpunkt i frågan om beslutets
giltighet. Icke blott då det gäller kommunalbesvär
utan även då fråga är om
förvaltningsbesvär mot kommunala
myndigheters beslut har olägenheter
uppkommit till följd av att målen inte
inom rimlig tid blivit slutligt avgjorda.

Som exempel på den långa handläggningstiden
för regeringsrättsärenden
kan nämnas två fall från Stockholms
stad rörande besvär mot stadsfullmäktiges
beslut. Det första gäller i september
1962 av stadsfullmäktige fattat beslut
om zonplan för vissa delar av
Stockholm. Detta överklagades, och
överståthållarämbetet meddelade utslag
hösten 1965. Den klagande förde saken
vidare till Kungl. Maj :t, och skriftväxlingen
är veterligen längesedan avslutad.
Regeringsrättens utslag föreligger
ännu icke. Det har nu gått över sex år
sedan stadsfullmäktige fattade sitt beslut.
I detta fall är det endast delvis fråga
om den kommunala kompetensen,
men även utgången i sakfrågan emotses
givetvis med stort intresse av stadens
vederbörande organ.

Det andra fallet gäller ett beslut rörande
åtgärder för underlättande av
borgerlig begravning, vilket fattades av
Stockholms stadsfullmäktige i april
1964. Överståthållarämbetet meddelade
utslag i januari 1966, och skriftväxlingen
avslutades veterligen samma år. Regeringsrättens
utslag föreligger ännu
icke. Ärendet rör den kommunala kompetensen,
och utgången är av icke ringa
intresse för kommuner och enskilda.

I förarbetena till 3 § kommunallagen
förutsattes att rättstillämpningen, när
det gällde kommunernas befogenheter,
skulle komma att anpassa sig efter sam -

Torsdagen den 6 februari 1969

Nr 5

Interpellation ang. handläggningstiden vid besvär över kommunal myndighets beslut

hällsutvecklingen. Denna utveckling
sker numera med en allt större acceleration.
På kommunerna ställes i allt
högre grad kravet att adekvata åtgärder
skall vidtagas i tid. Behovet av en
skyndsam vägledande rättpraxis i fråga
om kommunernas befogenheter ökar i
motsvarande mån. Vid alltför långa
handläggningstider i här berörda slag
av ärenden löper man risken att en
vägledande praxis icke utvecklas förrän
det är för sent och att klargöranden
i rättstillämpningen kommer att saknas
på många områden.

Under hänvisning till det anförda
hemställer jag att till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få ställa
följande frågor:

1. Finnes inom statsdepartementen
och regeringsrätten någon förtursordning
för administrativa besvär?

2. Om så icke är fallet, vill statsrådet
medverka till åtgärder så att detta slags
ärenden erhåller någon form av prioritet? 3.

Vilka åtgärder i övrigt är statsrådet
beredd vidtaga i syfte att förkorta
liandläggningstiderna för ärenden
om besvär över de kommunala myndigheternas
beslut?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

896, av herr Bengtson m. fl.,
nr 897, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl.,

nr 898, av herr Larsson, Lars, och
herr Palm,

nr 899, av herr Lidgard,
nr 900, av herr Richardson, samt
nr 901, av fröken Stenberg m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 4, angående utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.00.

In fidem
K.-Cr. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 5

Fredagen den 7 februari 1969

Fredagen den 7 februari

Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 896—901.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial:
nr 1, med uppgift på vilande förslag
till ändringar i grundlagarna, innebärande
övergång till enkammarriksdag
m. m.;

nr 2, med uppgift på ett vilande förslag
till grundlagsändring, avseende
upphävande av postmedlens egenskap
av bevillning, samt utlåtande i anledning
av motioner i detta ämne vid denna
riksdag; och

nr 3, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna;

statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Ivungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 för kungl. hov- och
slottsstaterna;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1969
/70 till oförutsedda utgifter;

nr 15, i anledning av vissa i statsverkspropositionen
behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställning om anslag för budgetåret 1969
/70 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsföriuster; nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1969/70; och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1969/
70;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse;

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse;

nr 3, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning; och

nr 4, angående verkställd granskning
av riksdagens lönedelegations verksamhet
under år 1968; samt

första lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av verkställd granskning av
riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de ledamöter
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta tjänstemän hos

Fredagen den 7 februari 1969

Nr 5

kammaren, samt kammarens sekreterare,
deh 6 februari 1969.

§ 1

Bifölls en från förste stenografen
Sven Stäckig inkommen framställning
om avsked fr. o. m. den 10 februari
1969.

§ 2

Förordnades stenografen Arnold
Eriksson att fr. o. m. den 10 februari
1969 tills vidare, i avvaktan på tjänstens
tillsättande, uppehålla vakant
tjänst som förste stenograf mot arvode
enligt iöneklass A 26 jämte de avlöningsförmåner
i övrigt som skulle ha
tillkommit honom om han varit extra
tjänsteman i lönegrad Ag 26.

§ 3

Förordnades reservstenografen fru
Yvonne Junestrand att fr. o. m. den 10
februari 1969 tills vidare, i avvaktan
på tjänstens tillsättande, uppehålla
tjänst som stenograf mot arvode enligt
Iöneklass A 21 jämte de avlöningsförmåner
i övrigt som skulle tillkommit
henne om hon varit extra tjänsteman
i lönegrad Ag 21.

§ 4

Förordnades fru GunBrit Wedholm
att fr. o. m. den 10 februari 1969 tills
vidare uppehålla arvodestjänst som
reservstenograf.

§ 5

För ordnades halvtidsanställde stenografen
fru Mary Malm att tills vidare
under tiden den 10 februari—-den 23

maj 1969 under innehavarens — herr
Arne Löfling — tjänstledighet uppehålla
tjänst som stenograf i lönegrad
Ag 25.

§ 6

Förordnades halvtidsanställde stenografen
fru Eva Klang att fr. o. m. den
10 februari 1969 tills vidare under innehavarens
— fru Mary Malm — förordnande
på annan tjänst uppehålla
jämväl hennes halva tjänst och således
hel tjänst som stenograf mot arvode
enligt Iöneklass A 21 jämte de avlöningsförmåner
i övrigt som skulle tillkommit
henne om hon varit extra
tjänsteman i lönegrad Ag 21.

År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

902, av herr Dahlén in. fl.,
nr 903, av herrar Hjorth och Palm,
nr 904, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl.,

nr 905, av herr Svenungsson, samt
nr 906, av herr Virgin m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 4, angående utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969