Torsdagen den 6 februari fm (Riksdagens protokoll 1969:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 5

ANDRA KAMMAREN

1969

6—7 februari

Debatter m. m.

Torsdagen den 6 februari fm.

Svar på frågor av:

herr Hedin (m) ang. en undersökning rörande fiskets situation i det

nordiska samarbetet...................................... 3

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. förarskyddsförsäkring för domänstyrelsens
fordon......................................... 4

herr Polstam (ep) ang. kostnadsersättning till militär personal vid

deltagande i civila idrottstävlingar........................ 5

herr Åberg (fp) ang. behandlingen från norsk sida av svenska

fiskare ................................................. 6

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. principerna för beräkning av

höjning av anslag för avlöning till departementschef.......... 7

herr Ullsten (fp) ang. begravningshjälp till statsanställd........ 10

Remissdebatt (forts.)......................................... 13

Interpellation av fru Jonäng (ep) ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs
län.................................................. 82

Torsdagen den 6 februari em.

Remissdebatt (forts.)......................................... 83

Meddelande om enkla frågor av:

fru Mogård (m) ang. den relativa betygsättningen............. 139

fru Hjelm-Wallén (s) ang. den fackliga elevrörelsens representation

i kommunala skolstyrelser................................. 139

herr Gustafson i Göteborg (fp) ang. en sameuropeisk experimentsatellit
för överföring av televisionsprogram m. in............ 139

Fredagen den 7 februari

Remissdebatt (forts.)................................................ 140

Meddelande om enkel fråga av herr Mundebo (fp) ang. socialnämndernas
ansvar för handikappvård och uppsökande verksamhet. . . 158

1 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 5

.'':tV

. '' U - 0 ’■ !o:l

U ;

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

Torsdagen den 6 februari

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. en undersökning
rörande fiskets situation i det
nordiska samarbetet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat
statsministern om han är beredd medverka
till att en liknande undersökning
som nu är beslutad beträffande jordbrukets
situation i det nordiska samarbetet
även genomförs för fisket.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

I den nordiska ämbetsmannakommitténs
preliminära rapport om ett utvidgat
nordiskt ekonomiskt samarbete har
belysts olika frågor som är av särskilt
intresse på bl. a. fiskeriområdet.

Vid sitt senaste möte i Stockholm har
de nordiska statsministrarna enats om
att låta utföra kompletterande utredningar
bl. a. på fiskets område.

Tillsammans kan de nämnda utredningarna
beräknas utgöra ett tillfredsställande
underlag för överväganden rörande
det nordiska fiskerisamarbetet.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga till statsministern. Jag är särskilt
tacksam för beslutet häromdagen
att kompletterande utredningar skall göras
rörande fisket, alldeles oavsett om

det beslutet har föranletts av min fråga
till statsministern — vilket verkar troligt
—• eller inte.

Jordbruksministern känner givetvis
liksom jag till att det svenska fisket befinner
sig i en krissituation. En av anledningarna
härtill är den ökande importen
av framför allt fiskfiléer, speciellt
från Norge. När vi gick in i EFTA
hade vi importskydd för fiskfiléer med
45 öre per kilo, men det skyddet har avvecklats
och är nu helt borta. Vid de
överläggningar som då förekom utlovade
representanter för statliga myndigheter
att fisket skulle få kompensation
för det minskade importskyddet,
men det har vi inte sett något av. I stället
har man i ett av våra konkurrentländer,
nämligen Norge, infört stora
statliga subventioner. Det rör sig om
mellan 200 och 300 miljoner kronor i
direkt stöd, och därutöver har man mycket
förmånliga lånevillkor och bättre
skatteförhållanden än vad vi har här
i Sverige.

Mot denna bakgrund är det inte underligt
att norrmännen kan konkurrera
på det sätt som de nu gör och hålla priser
på fiskfiléerna som ligger mer än
en krona per kilo under vad våra svenska
fiskare kan sälja sina fiskfiléer för
— trots att de svenska fångsterna har
gjorts i ett rationellt fiske och förädlats
i rationella förädlingsindustrier.

Vad jag här anfört medför betydande
bekymmer för våra fiskare, i synnerhet
för torskfiskarna i Östersjön och på
västkusten. Det finns därför all anledning
att i det nordiska samarbete som
nu förberedes se till att de svenska fiskarna
får bättre förhållanden och att de
åtminstone får konkurrera på lika vill -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Svar på fråga ang. förarskyddsförsäkring för domänstyrelsens fordon

kor med fiskare från andra länder. Detta
kan innebära att vi i framtiden måste
ha en importreglering, om våra fiskare
inte på annat sätt kan få kompensation
för de betydligt högre statliga bidrag
som utgår i andra länder.

Jag hoppas det skall bli möjligt för
fiskerinäringen att hålla behövliga kontakter
i förberedelserna för det nordiska
samarbetet och att därför den utredning
som kommer att verkställas inte bara
göres på ämbetsmannaplanet utan att utredarna
också tar kontakt med fiskerinäringens
representanter.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Herr Hedins anförande
föranleder självfallet inte något längre
inlägg av mig i sakfrågan rörande fiskarnas
problem. Jag vill bara göra den
deklarationen att i den mån det anses
erforderligt att ta ytterligare kontakter
med fiskarnas organisationer utöver de
tidigare, kommer jag självfallet att göra
det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. förarskyddsförsäkring
för domänstyrelsens fordon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs har
frågat jordbruksministern om han vill
meddela kammaren sin syn på det otillfredsställande
förhållandet att domänstyrelsens
fordon framförs utan förarskyddsförsäkring.
Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Privat- eller kommunalanställda bilförare
kan få ekonomiskt skydd mot trafikolycksfall
av sina arbetsgivare genom
att dessa tecknar s. k. förarplatsförsäkring.
Motsvarande skydd föreligger för

närvarande inte inom den statliga sektorn.
Jag har emellertid i olika sammanhang
ställt mig positiv till tanken att
ge statliga arbetstagare som för bil i
tjänsten motsvarande ekonomiska skydd
och har även låtit närmare utreda frågan
hur skyddet bör utformas. Förslag
härom föreligger nu och remissbehandlas
i vanlig ordning. Min avsikt är att
förslag till frågans lösning under våren
skall föreläggas riksdagen.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min till
jordbruksministern ställda fråga. Anledningen
till min fråga är att det förekommit
alarmerande uppgifter i pressen
rörande enskilda fall, där skadade
förare fått ekonomiska svårigheter när
utredningarna dragit ut långt på tiden.
För två veckor sedan förekom en pressuppgift
om en skadad förare från Norrland
som skrivit till domänstyrelsen men
inte fått något svar. Det hade dröjt ett
helt år från skadetillfället till den dag
när han lämnade uppgiften till pressen.

Jag har nu tagit del av domänstyrelsens
syn på ärendet. Jag fick beskedet
från en domänfiskal och det var av lugnande
art. Man hade verkligen givit akt
på brevet och företagit vissa åtgärder.
Det fanns dock en passus i svaret till
honom som var mycket anmärkningsvärd
nämligen att den person som blivit
skadad kan tänkas få ersättning, om han
blir lidande av viss invaliditet och att
förare av fordon inte annat än i några
särfall riskerar att bli ersättningsskyldiga
till tredje part. Detta lät ju inte så
bra. Så mycket bättre är i stället svaret
från finansministern, och jag hoppas
att frågan skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt.

Jag tackar än en gång för svaret på
min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

§ 3

Svar på fråga ang. kostnadsersättning

till militär personal vid deltagande
i civila idrottstävlingar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Polstam har frågat
mig om de principer som tillämpas
eller bör tillämpas för kostnadsersättning
till befäl respektive värnpliktiga,
som frivilligt deltar i civila idrottstävlingar.

Enligt gällande bestämmelser kan
fast anställt befäl och värnpliktiga efter
frivilligt åtagande kommenderas
att delta i civila tävlingar. Fast anställt
befäl bibehåller sin lön och värnpliktiga
sitt penningbidrag. Annan ersättning
utgår inte.

Vissa tävlingar anses dock så värdefulla
från militär synpunkt att de kan
godkännas som militär utbildning. Den
som kommenderas till sådana tävlingar
kan utöver lön respektive penningbidrag
erhålla visst traktamente samt
ersättning för utgifter i samband med
tävlingen.

Vidare anförde:

Herr POLSTAM (ep):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret på min fråga.

Anledningen till frågan var att jag
uppmärksammats på att man från ett
regemente i Norrland efter frivillig anmälan
sänder dels officerare och underbefäl,
dels värnpliktiga till årets
Vasalopp, som går av stapeln första
söndagen i mars. Av den utfärdade regementsordern
framgår, att samtliga deltagare
tydligen skall färdas till startplatsen
och sedan åter till regementet
i kronans fordon. För befälets del skall
kostnaderna bestridas ur övningsanslaget
medan de värnpliktiga själva får
stå för sina kostnader. Detta rimmar

illa med alla de nu aktuella jämlikhetsprinciper,
som senast i gårdagens remissdebatt
diskuterades här i kammaren.

Jag har nu fått veta att regementsordern
blivit ofullständigt formulerad
och att det i stället för formuleringen
»vpl deltagare bestrider själva kostnaderna»
borde ha stått »vpl deltar
utan särskild kostnad för statsverket».
Detta skrivsätt skulle innebära att de
värnpliktigas kostnader skulle kunna
bestridas av regementet utan särskild
kostnad för statsverket genom att transportkostnaderna
inte blir större när
de värnpliktiga kan färdas i samma
fordon som officerare och underbefäl.
Övriga kostnader skulle bestridas genom
idrottsanslaget.

Om jag uppfattat situationen rätt är
dock detta resonemang baserat på att
endast ett fåtal värnpliktiga skall delta.
Hade antalet värnpliktiga varit betydligt
större skulle deras deltagande
knappast ha kunnat ordnats med hänsyn
till idrottsanslagets storlek.

Jag är angelägen att framhålla att
jag på intet sätt motsätter mig att försvarets
fast anställda kan få deltaga
i civila idrottstävlingar eller att deras
kostnader inom rimliga gränser bestrids
ur övningsanslaget. Det kan vara
god personalpolitik. Vad jag vänt mig
mot är att det ursprungliga beslutet var
formulerat så, att de värnpliktiga själva
skulle bekosta sitt deltagande, medan
den fast anställda personalens deltagande
skulle bekostas av allmänna
medel. — Vi har även anledning att
tänka på de värnpliktiga som har en
låg dagpenning. Det kan även vara god
personalpolitik att uppmuntra eu grupp
värnpliktiga som den nu aktuella, vars
aktivitet kan tyda på ett positivt intresse
för deltagande i de militära
övningarna.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag känner inte till det
fall som herr Polstam åberopar, inen

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Svar på fråga ang. behandlingen från norsk sida av svenska fiskare

i de bestämmelser som jag godkänt är
befäl och värnpliktiga helt jämställda.
I försvarsdepartementet har vi försökt
ta reda på hur bestämmelserna tillämpas,
och vi har inte funnit något exempel
som tyder på att man i fråga om
ersättningar skiljer på värnpliktiga och
befäl. Däremot har vi fått klagomål
över att anslagen för ändamålet är så
små att de inte räcker till alla som vill
deltaga i civila tävlingar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. behandlingen från
norsk sida av svenska fiskare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Åberg har frågat
handelsministern om han i samband
med de pågående nordiska förhandlingarna
eller i annat sammanhang avser
att medverka till att man från
norsk sida ger svenska fiskare samma
rätt och behandling som norska fiskare
får vid besök i svenska hamnar. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

I den utredning som pågår om ett
utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete
ingår bl. a. frågan om avveckling
av gällande restriktioner i den
nordiska samhandeln med fisk. Bland
de spörsmål som därvid diskuteras är
rätten till direktlandningar samt transiterings-
och omlastningsrätt.

Vidare anförde:

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr jordbruksministern för svaret på
min fråga.

Jag är givetvis glad över att dessa

problem är föremål för diskussion vid
de underhandlingar som pågår. Men
helt nöjd är jag inte, ty jag skulle gärna
vilja att man något hårdare tryckte
på att det härvidlag är en skriande
orättvisa som man under årens lopp
inte kunnat råda bot på. Sverige har
väl i alla fall vissa möjligheter att slå
vakt om en minoritets intressen.

Det är över 20 år sedan jag i Oslo
deltog i underhandlingar rörande exakt
samma fråga. Under de decennier som
gått sedan dess har ingen ändring till
det bättre ägt rum. Jag har själv varit
med om att som aktiv yrkesfiskare
gång på gång drabbas av detta förbud
mot omlastning — man har varit tvungen
att gå ut i dåligt väder och tömma
vissa kvantiteter fisk överbord därför
att man inte fått lov att lasta om och
inte fått lov att sälja i Norge. Samtidigt
har under årens lopp många,
många gånger norska fiskare varit över
i svenska hamnar, inte minst vid
Väderöarna på Bohuskusten, och omlastning
har skett så gott som varje
dag utan att någon svensk myndighet
eller några svenska fiskare ansett att
norrmännen begått något fel.

Så här kan det bara inte vara i det
långa loppet. Vi måste få en ändring
till stånd, och jag vill — utöver vad
jordbruksministern sagt — gärna trycka
på att man skall lägga all kraft bakom
orden för att få en rättelse till
stånd.

I övrigt vore en hel del att säga
om förhållandena mellan våra nordiska
länder på fiskeriområdet, men med
tanke på den långa föredragningslistan
skall jag nöja mig med att instämma
i de synpunkter som herr Hedin framförde
för en liten stund sedan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag förstår inte varför
herr Åberg inte är nöjd med svaret.
Det innebär i själva verket ett ja på
den fråga han ställt. Han frågar näm -

Torsdagen den 6 februari 1969 fm. Nr 5

Svar på fråga ang. principerna för beräkning av höjning av anslag för avlöning till
departementschef

ligen om vi avser att medverka till att
man från norsk sida ger svenska fiskare
samma rätt och behandling som
norska fiskare får vid besök i svenska
hamnar.

Sedan framgick det av herr Åbergs
eget anförande att frågan inte är så
enkel. Herr Åberg har själv under 20
år varit med och förhandlat för att
försöka få en ändring till stånd. Jag
har inte hunnit vara med så länge, men
jag lovar att göra så gott jag kan för
att vi skall få bättre förhållanden till
stånd för de svenska fiskarna i det
här avseendet.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Det var kanske mina
dystra erfarenheter från de gångna åren
som gjorde att jag var litet kärv. Jordbruksministern
lovade emellertid nu att
han skall göra sitt bästa, och det löftet
tackar jag för.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. principerna för

beräkning av höjning av anslag för
avlöning till departementschef

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat utbildningsministern
om han vill lämna en redogörelse för de
principer som legat till grund för hans
förslag under åttonde huvudtiteln om
höjning av avlöningsanslaget till departementschefen
med drvgt 4 procent. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Enligt riksdagens beslut skall statsråden
i allmänhet ha arvode motsvarande
lönen i nuvarande löneklass C 6
enligt gällande avlöningsavtal. Om lö -

nen i denna löneklass höjs genom avtal
följer därför statsrådens arvoden automatiskt
med. Sedan anslagen beräknades
i förra årets statsverksproposition
har statstjänstemannalönerna generellt
höjts med 3,7 procent. När man beräknade
förslagsanslagen till de olika departementen
i årets statsverksproposition
tog man hänsyn till den storlek
statsrådsarvodena haft sedan den 1 januari
1968. Den uppräkning som nu föreslås
innebär därför inte någon höjning
av utgående statsrådsarvoden utan
är en budgetteknisk anpassning av anslagen
till 1968 års lönenivå. Någon förhöjning
av statsrådsarvodena har således
inte föreslagits i årets budget.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag tackar civilministern
för svaret på min enkla fråga.

Anledningen till att jag ställde frågan
och att jag ställde den till statsrådet
Palme är att statsrådet Palme för en
dryg vecka sedan på ett möte i Växjö
anordnat av FCO på en fråga varför
han begärt att få sin lön höjd med 4 000
kronor svarade: »Det är fel.» När frågeställaren
då undrade om man inte
skulle våga tro på en riksdagsman som
läser högt ur statsverkspropositionen,
svarade statsrådet att det berodde på
vilken riksdagsman man frågade.

Det är emellertid inte jag som är den
åberopade riksdagsmannen. Om jag hade
blivit tillfrågad, hade jag svarat att under
åttonde huvudtiteln, s. 13, p. A, rubriken
»Anslag till avlöning till departementschefen»
står 100 000 kronor, innebärande
en höjning i förhållande till
föregående år med 4 000 kronor. Längst
ned på samma sida står: »Jag hemställer
att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
...» Jag är i detta fall det ansvariga
statsrådet, d. v. s. statsrådet Olof
Palme. Det är bara att läsa innantill.

1 lördagens nummer av Dagens Ny -

8 Nr 5 Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Svar på fråga ang. principerna för beräkning av höjning av anslag för avlöning till
departementschef

heter fanns en uppgift om att kanslirådet
i civildepartementet sagt att genom
försöken med programbudgetering hade
pensions- och socialförsäkringskostnaderna
hamnat direkt på anslagen till
statsrådens löner. Avgifterna låg tidigare
samlade i ett enda anslag under civildepartementet.
Enligt statsrådets svar
är det inte så, utan avgifterna kommer
under en annan rubrik, nämligen lönekostnadspålägget.

Civilministern säger nu att den uppräkning
som föreslås inte innebär någon
höjning av utgående statsrådsarvoden
utan är en budgetteknisk anpassning av
anslagen till 1968 års lönenivå. Kvar står
dock, herr civilminister, att den uppräkning
som finns i statsverkspropositionen
är en höjning med 4 000 kronor i
förhållande till föregående års statsverksproposition.
Jag tycker att statsrådet
Palme kunde ha upplyst om detta
på FCO-mötet i Växjö.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Låt mig bara påpeka att
det är riksdagen som har fastställt ordningen
för statsrådens arvoden. Senast
riksdagen tog ställning till denna fråga
var år 1957, då man gjorde en översyn
av löneställningen för vissa chefstjänster
och därvid redovisade en förhandlingsuppgörelse.
I anslutning till detta fastställdes
nu gällande anknytning till vissa
löneklassplaceringar. Någon ändring av
denna löneklassanknytning har inte
gjorts sedan år 1957, trots att tjänster i
samma lönegrader som de statsråden tidigare
hade sedan dess har flyttats upp
i förutvarande B 10, nuvarande C 8. Vid
det tillfället avstod alltså statsråden
från att följa med i uppflyttningen.

Någon egentlig prövning av statsrådens
löneställning synes inte ha företagits
sedan 1856 års riksdag, bortsett
från en ändring av löneställningen för
statsråden utan departement som vidtogs
år 1908. Den vid 1856 års riksdag

beslutade regleringen av statsrådsarvodena
sammanhängde i sin tur med en
allmän lönereglering inom statsverket
och innebar att ■— som det då hette —
justitiestatsministern skulle ha 15 000
riksdaler om året, statsministern för utrikes
ärendena 24 000 riksdaler om året,
cheferna för lantförsvars-, sjöförsvars-,
civil-, finans- och ecklesiastikdepartementen
vardera 15 000 riksdaler om året
och statsråden utan departement — de
var då tre stycken — 12 000 riksdaler
om året. Denna historiska bakgrund till
den fråga vi nu diskuterar kan kanske
ha sitt intresse.

Herr Gustavssons i Alvesta fråga är
avslöjande i minst två avseenden, men
kanhända inte på det sätt som herr Gustavsson
i sin naivitet har trott. För det
första avslöjar den att herr Gustavsson
under det tiotal år han har tillhört riksdagen
inte har lyckats lära sig de mest
elementära grunderna för de budgettekniska
beräkningarna, vilket kan vara
intressant att konstatera. Det kan väl
aldrig förhålla sig så att herr Gustavsson
ha varit så upptagen av andra uppgifter
vid sidan av riksdagsarbetet att han inte
haft tid till detta kunskapsinhämtande?

För det andra är herr Gustavssons
fråga avslöjande, om man vill spåra
upphovet till den rent äreröriga kampanj
som närmare tiotalet tidningar i
södra Sverige under den senaste veckan
bedrivit mot utbildningsminister Palme.
I ledare efter ledare har denna press
skrikit ut att herr Palme krävt 4 000
kronor i löneförhöjning. När han har
förnekat att han begärt någon höjd lön
har dessa tidningar betecknat honom
som lögnare. Tycker herr Gustavsson i
Alvesta att detta är en anständig politisk
debatt? Är det ett återfall från den
borgerliga pressens sida i samma metoder
som den tidigare har tillämpat:
när man inte har lyckats komma det
socialdemokratiska partiet till livs skjuter
man in sig på enskilda statsråd? Varför
annars bara statsrådet Palme, herr

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

Svar på fråga ang. principerna för beräkning av höjning av anslag för avlöning till
departementschef

Gustavsson? Samma beräkningsnormer
har legat till grund för löneanslagen till
samtliga statsråd. Men fortsätt gärna
denna kampanj! Den politiska utdelningen
torde knappast komma att bli
någonting att notera på den borgerliga
plussidan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag förstår att civilministern
är upprörd över att jag har tagit
upp denna fråga och begärt ett klart
besked om beräkningen av statsrådens
löner. Nu talar civilministern om naivitet
och säger att jag inte har lyckats
lära mig det mest elementära när det
gäller det budgettekniska.

Herr civilminister! Skall man inte
kunna tro vad som står i statsverkspropositionen?
Som jag sade tidigare är det
bara att läsa innantill och jämföra siffrorna
i årets statsverksproposition med
siffrorna i föregående års statsverksproposition.
Man finner då att det är
fråga om en uppräkning med 4 000 kronor.
Anledningen till min fråga är det
uteblivna svaret av utbildningsministern
på mötet i Växjö.

Jag har inte fört någon tidningspolemik.
Om civilministern vill rikta angrepp
mot tidningarna får han göra det
i annat sammanhang.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Herr Gustavssons i Alvesta
senaste inlägg bevisar riktigheten
av vad jag påstod, nämligen att han inte
begriper någonting av de budgettekniska
beräkningarna.

Det är nu en gång på det sättet, herr
Gustavsson, att om man ger sig in på
politiska lymmelaktigheter får man finna
sig i att bli åthutad utan att springa
omkring och gnälla som en sårad rävunge.

Härefter meddelade herr talmannen,
att chefen för utbildningsdepartemenl*—Andra
kammarens protokoll 1969.

tet, herr statsrådet Palme, begärt ordet;
och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i § 20 mom. 4
kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Jag hade väntat mig att
herr Gustavsson i Alvesta skulle be om
ursäkt för en klumpighet. Det gjorde
han inte och därför tvingas jag säga
några ord.

Riksdagen har beslutat att de arvoden
som statsråden uppbär skall vara knutna
till viss löneklass. Detta beslöt riksdagen
för övrigt samma år som bondeförbundet
— nuvarande centerpartiet —
kom in i regeringen. Sedan har statsråden
legat kvar i den löneklassen utom
en gång, då lönerna höjdes med en lönegrad.
Det var 1957 — det sista år som
bondeförbundet var med i regeringen.
Detta sker budgettekniskt — i statsverkspropositionen
redovisas precis hur detta
går till.

På mötet i Växjö fick jag frågan varför
jag hade begärt en löneförhöjning
för nästa år. Jag sade att det hade jag
inte gjort. Detta kan den övertyga sig
om som orkar läsa statsverkspropositionen
— tio år tycks emellertid inte ha
lärt herr Gustavsson i Alvesta att läsa
den rätt. Den minsta eftertanke måste
dessutom säga herr Gustavsson att ett
enskilt statsråd inte startar en privat
lönerörelse.

Ingen skall kunna inbilla mig att
herr Gustavsson i Alvesta varit i god
tro eller att de 20 ledare som skrivits i
borgerliga tidningar har varit skrivna i
god tro när de beskyllt mig för lögn,
för att plocka ut förmåner etc. Visserligen
är jag härdad, så personligen gör
det mig väldigt litet —- jag har på ungefär
lika usla grunder under årens
lopp blivit beskylld för felparkeringar,
specialbeställda sovvagnar, sjukkassebedrägerier
och mycket annat — men det
Nr 5

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Svar på fråga ang. begravningshjälp till statsanställd

är ändå beklämmande. De som tar till
de största bokstäverna är ofta sådana
personer som liksom har specialiserat
sig på moralfrågor —- herr Gustavsson
i Alvesta har ju också gjort insatser i
den »branschen» — och som ofta framhåller
för ungdomen att den bör iaktta
ett tillfredsställande moraliskt beteende.
Men när man själv tror sig vinna den
allra minsta lilla partitaktiska fördel
slirar man ut i den grövsta ohederlighet.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! När jag begär ett klarläggande
beträffande en post som finns
i statsverkspropositionen — i detta fall
gällde det en höjning från föregående
år — säger statsrådet Palme att jag
borde be om ursäkt för att jag begått
en klumpighet. Skall man inte kunna
få ett svar? I detta fall var min fråga
ställd med anledning av att statsrådet
Palme vid en tidigare tidpunkt inte
ville ge besked. Kvar står ändå det
faktum att eu uppräkning har gjorts
och det är därför jag har begärt ett
klarläggande.

Herrar statsråd Gustafsson och Palme
vill väl inte förneka att det har gjorts
en uppräkning med 4 000 kronor jämfört
med föregående år. Det står i statsverkspropositionen
och det bär jag
läst upp. Herr Palme säger, när jag påstår
att ett enskilt statsråd begär löneökning,
att han inte kan påverka lönen.
Det var inte det jag ville framhålla,
utan att det enskilda statsråd som besökte
en viss stad inte ville lämna svar
på en fråga.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag avskriver herr Gustavsson
i Alvesta som ett ganska hopplöst
fall. Det står nämligen i statsverkspropositionen,
bilaga 2 sidan 2, exakt
hur dessa beräkningar har gjorts. Po -

ängen var att jag fick en fråga i Växjö
som gällde om jag hade begärt löneförhöjning.
Jag svarade att jag inte har
gjort det. Det var ett besked, vars riktighet
herr Gustavsson lätt kan kontrollera
genom att läsa hur det hela har gått
till. Framför allt borde herr Gustavsson
ta reda på vad han själv varit med
om att besluta år efter år. Detta system
har bestått i decennier. Men, som jag en
gång har sagt om någon annan: det
kliade för mycket i pälsen för att han
skulle kunna låta bli att ta chansen att
ställa en fråga. Jag skall inte fälla några
ytterligare omdömen om förfaringssättet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. begravningshjälp
till statsanställd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ullsten har frågat
mig om jag anser att det är rimligt
att begravningshjälp till av staten anställd
personal är graderad med hänsyn
till den avlidnes tidigare avtalsenliga
lön och om jag avser att vidta några
åtgärder för att ändra på detta förhållande.

Reglerna om statstjänstemännens begravningshjälp
finns i allmänt avlöningsavtal
för statliga och vissa andra
tjänstemän (AST). AST är slutet mellan
statens avtalsverk och statstjänstemännens
fyra huvudorganisationer. Om
någon ändring skall göras i reglerna
om begravningshjälp måste det därför
göras genom avtal. Jag anser, som jag
vid tidigare tillfällen har redovisat i
denna kammare, att jag inte bör stå i
riksdagen och diskutera vilka delar i
gällande avtal som jag skulle vilja ha
ändrade.

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

Svar på fråga ang. begravningshjälp till statsanställd

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag har inte tagit upp
denna fråga därför att jag anser att den
är särskilt viktig i och för sig, som enskild
företeelse. Den är självfallet inte
tillnärmelsevis så intressant som t. ex.
frågan om statsrådens löner. Men jag
tycker ändå att detta är ett belysande
exempel på hur gamla förlegade värderingar
och attityder dröjer sig kvar i
dagens löne- och förmånsavtal.

Jag kan inte tänka mig att någon
på fullt allvar är beredd att försvara
principen att den rike skall ges möjlighet
till en finare jordfästning än den
fattige. Det här är bara ett exempel
när det gäller denna typ av förmåner.
Det finns flera inom de statliga avtalen
liksom inom de privata, som visar hur
man låter en löneförmån föda en annan
förmån, även när det är mycket
svårt att hitta någon motivering.

Ta de statliga traktamenten t. ex. Deras
uppgift måste såvitt jag förstår vara
att täcka de verkliga kostnaderna vid
resor på arbetsgivarens uppdrag. Det
är naturligtvis riktigt att arbetsgivaren
skall svara för sådana kostnader. Men
vad är det som säger att en generaldirektör
genom att han har högre lön
därför också måste få ett traktamente
som ger honom möjlighet att betala ett
dyrare hotellrum än en byråingenjör
eller en reparatör? Och vad är det som
säger att vissa statsavlönade, riksdagsmän
och statsråd t. ex., skall åka första
klass på tåg medan statsavlönade med
lägre lön får finna sig i att åka i andra
klass? Samma tanke ligger bakom en
massa andra statusförmåner, t. ex. att
vissa personalkategorier måste ha finare
lunchmatsalar än andra, att anställd
i lönegrad si bör ha två moduler
och anställd i lönegrad så en modul,
och att dessa statusskillnader dessutom
skall befästas med ordnar av skiftande
storlek och finhetsgrad. Och så till sist
en större summa i begravningshjälp för

de högavlönade än till de lägre avlönade,
i serien av statusförmåner den mest
remarkabla, för att inte säga makabra.
Det är en princip som för tanken tillbaka
till det mest motbjudande i det
gamla fattigsamhället och som inte blir
mer begripligt när man får veta att bidragsbeloppet
dessutom är graderat med
hänsyn till familjemedlemmarnas antal.

Statsrådet säger att min fråga berör
en avtalsfråga och att han därför inte
kan svara på den. Att det är en avtalsfråga
visste jag när jag ställde den,
men jag kan inte inse att statsrådet därför
skulle vara helt förhindrad att ge
uttryck för en enda liten åsikt om saken.
Jag menar naturligtvis inte att staten
som arbetsgivare skall diktera några
förmåner, men någon åsikt i denna fråga,
som trots allt har ett visst principiellt
intresse, skulle man väl ändå kunna
få ur herr statsrådet. Och om han
nu inte vill avslöja vad han tänker
föreslå i de kommande eller pågående
förhandlingarna, så skulle han väl ändå
kunna ge en förklaring till att dessa
förmåner i dag är som de är.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Herr Ullsten gick ju
ut på ett mycket vidsträckt område av
jämlikhetsfrågor, skulle man kunna
säga. Jag skall inte följa honom. Jag
tillåter mig att vidhålla att det skulle
uppstå en fullkomligt omöjlig situation
om jag skulle stå här i riksdagen och
säga att jag tycker det och det i den och
den frågan som nu är reglerad genom
avtal mellan parterna och som de
har full frihet och möjlighet att förhandla
om. Jag tror herr Ullsten är tillräckligt
intelligent för att begripa att
man helt enkelt inte kan tillämpa en
sådan arbetsmetodik på detta område.

För att hålla mig till den speciella
fråga som herr Ullsten tagit upp kan
jag säga att jämlikheten måhända är
större då det gäller den frågan än i
många andra. Systemet är ju det, att

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Svar på fråga ang. begravningshjälp till statsanställd

den avlidnes efterlevande under vissa
förutsättningar får 75 procent av en
månadslön men minst 2 000 kronor.
Detta innebär alltså att alla som ligger
i löneklass 19 och därunder är garanterade
mer än vad 75 procent av lönen
skulle ge; de är garanterade 2 000 kronor.
Det är kanhända i all sin simpelhet
ändå ett visst steg i utjämnande riktning.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag har inte begärt att
statsrådet skall ingripa i de pågående
löneförhandlingarna; jag har bara bett
om en åsiktsyttring från statsrådet,
att få veta hur han ser på denna jämlikhetsfråga
som inte tillhör de stora
— det håller jag med om.

Frågan är emellertid ställd, och den
tangerar dessutom värderingar som
ligger bakom också andra och större
jämlighetsfrågor än denna. Att ge uttryck
för en sådan åsikt i en konkret
fråga kan väl ändå inte anses strida
mot avtalsfriheten. Det vore dessutom
befrämjande, tror jag, för jämlikhetsdebatten
om den inte bara fördes på
det rent teoretiska planet utan så att
vi också finge besked om vad man är
beredd att göra i de konkreta fall där
en lösning är möjlig att åstadkomma,
och som i det här fallet är enkel, inte
kräver långa utredningar och där den
inte heller kostar någonting utan kanske
snarare tvärtom. Därför saknar jag
fortfarande svaret på den fråga jag
ställde, om statsrådet anser att den här
principen är rimlig och om han har
för avsikt att göra någonting åt den.

Statsrådet hänvisar till att en viss
form av utjämning förekommer i och
med att bidraget aldrig kan gå ned
lägre än till 2 000 kronor, vilket gör
att det procentuellt sett blir en större
andel av lågavlönades inkomster än av
högavlönades. Ja, det är riktigt, men
när man nu är på väg åt det hållet,
varför kan man inte ta steget fullt ut

och låta bidraget bli lika för alla? Det
är ändå det enda rimliga och det enda
rättvisa.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Bara ett par ord!

När riksdagen beslutade att de statsanställdas
avlöningsförhållanden skulle
regleras på samma sätt som på arbetsmarknaden
i övrigt, alltså genom
fria förhandlingar mellan parterna, inrättades
samtidigt riksdagens lönedelegation,
och avtals- och lönefrågorna
flyttades bort från riksdagens direkta
handläggning.

Skall en sådan fråga diskuteras, menar
jag att det bör göras i riksdagens
lönedelegation. Vill herr Ullsten ha
upp den där, kan ju herr Ullsten kontakta
någon av sina partivänner som
har säte och stämma i lönedelegationen.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag tycker att civilministern
just nu är nästan litet komiskt
rädd för att uttrycka någonting
som skulle kunna likna en åsikt.

Jag har ju inte begärt att han skulle
säga någonting som skulle innebära att
han klampar in i en avtalsrörelse. Jag
har egentligen bara frågat om motiveringarna
bakom det avtal som redan
föreligger, ett avtal som civilministern
själv har varit med om att utforma.
Kan det anses vara orimligt att den
högste ansvarige för de statsanställda
här i landet ger en förklaring till varför
en avtalspunkt är utformad på det
ena eller andra sättet? Är civilministern
verkligen så rädd för att i konkreta
termer ge uttryck åt vad han
menar, när han i andra sammanhang
mera allmänt talar om ökad jämlikhet? Härmed

var överläggningen slutad.

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

§ 7

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1021.

§ 8

Remissdebatt (forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande bilaga 1 (finansplanen)
till Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret 1969/70,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid i enlighet med förut gjord anteckning
ordet till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Jämlikhetsdebatten har
fortsatt här i dag, och det är val att
hälsa med tillfredsställelse.

Jag var förvånad över att herr Gustavsson
i Alvesta talade om ett statsråds
ändrade lön. Jag har en känsla
av att riksdagsmännen själva automatiskt
får sina löner höjda i enlighet
med de förändringar som förekommer
i lönerna inom andra områden. Det visar
bara att herr Gustavsson ser grandet
i sin broders öga men inte bjälken
i sitt eget.

Vi hör över huvud taget vara på det
klara med att jämlikheten är svår att
uppnå i dagens samhälle, därför att vi
har en orimlig värdering och bedömning
av olika människors arbetsuppgifter.

Som gammal kolare och sågverksarbetare
vet jag att man ena dagen kunde
tjäna ett tusen kronor om året för
att andra dagen — utan att ha nämnvärt
förändrat sig — bli riksdagsman
och få en mångdubbelt större inkomst,
även i den tidens penningvärde.

Ett huvudtema i debatten igår var
jämlikhet, solidaritet och demokrati,
och låglöneproblemet och näringsli -

Remissdebatt

vets struktur kom därvid särskilt i
blickpunkten. När den nya riksdagen
samlades i år ställde väl svenska folket
vissa förväntningar på den opposition
som använde så stora bokstäver i föregående
års valrörelse och som ville
sälja skinnet innan björnen var skjuten.
Man hade väntat att den oppositionen
i dag skulle presentera ett samlat
program, men nu satte herr Hedlund
ett streck i räkningen för det hela.
I stället för att skjuta på någon
annan sköt han på sina egna drevkarlar.

Detta kan vara bittert efteråt. Enligt
vad jag kan se har det inte inom
oppositionen skett någon sådan samling
som det i valrörelsen talades om.
Det enda nya är att man har fått in
ordet »samling» i namnet på ett av
partierna. Här i andra kammaren har
vi begåvats med en partiledare, som
tog plats, talade och gick. Han har
tydligen haft en god sömn såväl i natt
som nu på morgonen ■— han är inte
närvarande i dag. Men det är väl ingenting
att säga om den saken; han är
ju inte van vid de prestationer som
andra kammaren kräver även av en
partiledare.

Det enda som har förändrats är alltså
att högern nu skall heta moderata
samlingspartiet. Jag föreslog i höstas
att de borgerliga skulle kalla sig KDS
— Kan De Samlas? Hade de borgerliga
partierna gjort det namnbytet skulle
det ha varit uttryck för någonting
som är verklighet.

Herr Holmberg hade en del utläggningar
om det nya namnet, men han
var mycket angelägen om att betona
att man icke förändrat högerns traditioner,
och någon ny målsättning kunde
inte heller utläsas ur herr Holmbergs
anförande.

När en ny partiledare kommer in
i andra kammaren och håller sitt första
tal, vill man på något vis hylla honom,
och jag sökte i lyriken för att
finna en uppmuntrande dikt. Efter -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

som högern bygger på gamla traditioner
gick jag långt tillbaka, till en
skald som levde åren 1516—1567 och
som skrivit en dikt som är översatt av
Erik Blomberg och heter »Bräcklig
skönhet». — Jag måste säga att den
borgerliga oppositionen är en bräcklig
skönhet.

En strof i denna dikt lyder så här:
»Bräcklig skönhet, skapad alltför spröd
och alltför flyktig för att länge vara,
i blom i dag, i morgon redan död,
ett trollguld, glittrande för stunden

bara.

Själv dyr i kosthåll ger du ingen bröd,
knappt värd ett vitten, vansklig att

bevara.

Hal som en ål — och om du fäste bjöd
med ens berövad allt det underbara.
Juvel som lockar med försåtlig glöd
och med ditt vågspel eggar oss till fara,
skall ungdomen (o att det Gud förbjöd)
du inte ens ditt ljuva gift bespara.
Brådmogna frukt, av frosten tidigt färgad
knappt färdig än i dag, i morgon

härjad.»

Jag måste säga att dessa ord liksom
ger en sammanfattning av det intryck
som herr Holmberg gjorde här. Jag
hoppas att herr Bohman inte tar åt
sig. Det var nämligen inte bara en personlig
skillnad utan även en klasskillnad
mellan dem, som jag måste notera
i detta sammanhang, och jag beklagar
att jag inte kunde välja en annan dikt
än denna.

Det är givet att dagens och gårdagens
remissdebatt berör mycket väsentliga
frågor som jag tror att det finns anledning
att ta upp till diskussion. Vi talar
för närvarande mycket om reformer,
om jämlikhet och om solidaritet, och
det är gott och väl. Men under hela
gårdagens debatt var man mycket rädd
för att försöka konkretisera och ge
uttryck för en vilja att verkligen genomföra
jämlikhet. Det är mycket lätt
att lala om jämlikhet, solidaritet och
demokrati, men ingen har vare sig i
går eller i dag sagt hur man skall ge -

nomföra vad man talar om. Inte heller
har någon gett en definition på vad
man verkligen vill.

Gårdagens debatt bjöd på många ord,
men den var föga matnyttig för människor
som behöver bli delaktiga av
den jämlikhet som man talade om under
valrörelsen och senare. Varför
skall inte vi, som ändå är av svenska
folket valda förtroendemän, öppet och
ärligt säga ifrån, att om vi menar något
med talet om jämlikhet, tvingas
vi till att göra en annan fördelning av
ägandet och även genomföra en ekonomisk
demokratisering i vårt land?
Det räcker inte med politisk demokrati;
om jämlikhetskravet skall kunna förverkligas,
måste andra ingrepp göras.

Jag vill erinra om att i december
var det femtio år sedan den politiska
demokratin genomfördes i Sverige. Det
är i år sextio år sedan vi hade en storstrejk
i vårt land, den stora kraftmätningen
mellan arbetsgivare och arbetarorganisationerna.
Och 1905 hade
vi unionskrisen, som var såvitt jag kan
förstå sista gången vi i Sverige skramlade
med vapen och tänkte att vi skulle
kunna i en väpnad strid lösa konflikter
mellan två broderfolk.

Vi lyckades kanske främst tack vare
Hjalmar Branting undvika detta öde,
och därför skall vi vara tacksamma.

Det märkliga är emellertid att vi efter
1918 års beslut icke tagit något allvarligt
krafttag för att genomföra ekonomisk
demokrati och inte heller den
rättsliga demokrati som måste följa efter
den politiska.

Per Albin Hansson sade i ett tal den
12 oktober 1939 bl. a. följande: »Kärleken
till fosterlandet ligger latent i det
svenska folket, men viljan att värna är
icke oberoende av känslan av delaktighet,
av andel och ägande.»

Jag tror att det är riktigt att denna
känsla finns, men jag hörde herr Antonsson
och herr Larsson i Umeå säga
i gårdagens debatt, att i områden med
verkliga sysselsättningssvårigheter och

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

andra problem skall staten endast ingripa
i sista hand. Då skall staten komma
och hjälpa till som en skurgumma
och agera ambulans för ett kapitalistiskt
intresse. Men kapitalisterna hade
intresse för Norrland endast så länge
baggböleriet kunde pågå och så länge
det var möjligt att i stor utsträckning
utvinna arbetsfria inkomster. När naturrikedomarna
uttömts tog dessa herrar
farväl och lämnade bygd och hembygd
åt sitt öde. I ett sådant läge skulle
troligen både herr Larsson i Umeå
och herr Antonsson kommit och sagt
att de önskar att samhället skulle rädda
dem ur svårigheterna. Men vill man
verkligen försöka lösa olika problem
då det gäller arbetsliv, utjämning och
demokrati tvingas man ställa frågan:
Måste inte vi i dagens situation, oavsett
politisk tillhörighet, förutsättningslöst
diskutera hur dessa problem skall
kunna klaras?

Jag skulle vilja citera några ord av
vad eu engelsk författare och politiker
uttalade 1845: »Sedan parlamentsreformen
genomfördes har elden på
Mammons altare flammat med tredubbel
styrka: att förvärva, att hopa, att
plundra varandra i kraft av filosofiska
fraser, att föreslå en Utopia, endast bestående
av rikedom och möda, detta
har under de senaste 12 åren varit en
andlös sysselsättning för det England
som fått rösträtt. Kapitalisten har funnit
en slav som har undanträngt mannens
arbete och skicklighet. En gång
var han en hantverkare; i bästa fall
vaktar han nu maskiner; och även den
sysselsättningen glider undan hans
grepp till kvinnan och barnen. Kapitalisten
blomstrar, han hopar väldiga rikedomar;
vi sjunker lägre och lägre.»

Herr Wedén talade under gårdagens
debatt i ironisk ton om en blandning
av liberalism och nymarxism, men för
säkerhets skull slutade han med att säga
att politik skall grundas på humanitet.
Vad menar herr Wedén egentligen
med politisk humanitet, nymarx -

Remissdebatt

ism och liberalism? Om herr Wedén
med humanism menar det sätt på vilket
storkapitalet uppträder gentemot
människor som man säger sig vilja tjäna,
så finns det verkligen inte mycket
humanism där. Ni i folkpartiet har bara
sagt att vi skall ha ett fritt näringliv
och att vårt samhälle skall vara ett
konkurrenssamhälle. Men varför brukar
en industriman och politiker dessa
ord, som i dag är utan praktiskt innehåll?
De är ju utopier, ty konkurrensen
och den fria företagsamheten
här i landet har storkapitalet självt tagit
död på.

Jag är fullt på det klara med att begrepp
som demokrati och liberalism
inte har något inbördes sammanhang
i de resonemang som förs från folkpartiets
sida, och då förstår jag också talet
om socialliberalism. Men om vi skall
kunna lösa jämlikhetsproblemen måste
vi också visa solidaritet i det ekonomiska
livet. Alla människor skall ha
möjligheter att påverka utvecklingen.

Det var sorgligt att höra hur folkpartiets
representanter i går kväll talade
om passiva insatser sedan olyckor
inträffat i en bygd. Någon sade också
att staten hade misslyckats och förlorat
en eller annan industri. Men är det
någon här i landet som räknat ut hur
mycket varje nedlagd enskild industri
kostar samhället, kommunerna, landstingen
och de enskilda människorna?
Nej, man flyttar bara sin industri, och
de stora kostnaderna och påfrestningarna
överlåter man åt bygden att klara
av. Den fria företagsamheten känner
inte ansvar och behöver inte känna
ansvar för hur enskilda människor har
det.

Vi har kommit ett gott stycke på väg
när det gäller utvecklingen här i landet,
och vi har fått en viss förbättring
för de stora grupperna då fråga är om
kultur, socialförsäkringar och en hel
del annat, men den stora kärnfrågan
har vi aldrig vågat ge oss in på.

Nu har det sagts här att jämlikhet

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

skall vi ha som en skylt. Jag kan inte
förstå detta. Om vi verkligen menar
något med talet om jämlikhet måste vi
allvarligt överväga införandet av den
industriella demokratin i vårt land.

Jag kan inte heller förstå att man
inom böndernas led skulle behöva frukta
för eu sådan utveckling. Jag har
aldrig kunnat bli övertygad om att bondeförbundet
— om jag får använda det
gamla partinamnet — skulle passa som
partner till folkpartiet, som ju är en
mycket borgerlig företeelse och som
knappast har någon medkänsla med de
enskilda människorna utan i stället hyser
en överdriven tro på den fria företagsamhetens
och djungelns lag. En
sådan allians är orimlig.

Man försökte en gång när arbetarrörelsen
ännu låg i sin linda varna
bönderna för vad som skulle hända om
den kom till makten. En gammal bondepolitiker
tog då till orda och sade att
man inte skulle skrämma bönderna för
arbetarrörelsen, som hade utgått från
samma ursprung som de.

Nu drömmer man tydligen om att
kurtisen mellan folkpartiet och centerpartiet
skall ge till resultat något slags
kromosomunge. Det tal som herr Hedlund
höll i går visar dock inte särskilt
mycket av kärlek och ömhet för folkpartiet,
och jag har därför svårt att inse
att det skall kunna bli någon kärlekslek
mellan dessa partier som kan ge
ett sådant resultat.

Efter den debatt vi fört under valrörelsen,
under gårdagen och även delvis
i dag måste vi nu vidtaga åtgärder
för att lösa låglöneproblemet i vårt
land. De nuvarande löneklyftorna och
den värdering av många människor som
nu förekommer är något orimligt. Man
kan i en politisk demokrati inte underlåta
att göra något åt dessa förhållanden.

Jag ser att statsministern är närvarande
i kammaren och jag vill rikta
en vädjan till honom. Det lär till lagrådet
ha remitterats förslag till en ny

jordabalk. Jag anser att regeringen innan
den framlägger ett förslag om en
ny jordabalk måste klargöra huru ägandeförhållandena
i vårt land verkligen
gestaltar sig. Skall vi acceptera att
ägandeförhållandena utvecklas så, att
de stora bolagen ersätter de gamla storgodsägarna?
Skall storbolagen få lägga
beslag på all mark i stora delar av
de olika landskapen? Bör inte staten
omedelbart ta tillbaka vad de enskilda
storföretagarna tillskansat sig från staten?
Är det rimligt att inte bönder och
backstugusittare ges möjlighet att få
tillbaka något av den jord som de med
tvångsmedel blivit avhända? Varför har
man icke vidtagit några åtgärder för
att följa upp besluten från 1680- och
1690-talen samt från 1712, och varför
har man inte uppmärksammat de utredningar
som genomfördes av exempelvis
Hjalmar Hammarskjöld vid seklets
början?

Läser ingen i departement och styrelser
betänkandena från de utredningar
som man har kostat på i detta land?
Jag har under ett tjugutal år försökt
plöja igenom gamla handlingar, och jag
har funnit att man förr på visst statligt
håll ständigt försökte värja sig, försökte
ta tillbaka något av den egendom
som berövats staten och allmänheten.

Jag skulle därför vilja vädja till statsministern
att han lägger den aktuella
propositionen åt sidan och i stället letar
fram en del handlingar som funnits
i justitiedepartementet sedan 1961. Man
har där inte ens haft tid att skriva svar
på frågor som framställts från olika
bygder, och man har exempelvis inte
haft tillfälle att undersöka de gamla
protokollen från storskiftet i Dalarna,
i Uppland eller på andra håll. Härvidlag
borde verkligen någonting göras!

Det talas om jämlikhet, men förhållandena
är mycket underliga. I en tidning
meddelades t. ex. för någon tid
sedan att en person i detta land hade
10 700 kronor per dag i arbetsfri inkomst
genom aktieinnehav och aktie -

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

spekulationer. 10 700 kronor per dag
i inkomst är ju relativt mycket, och
jag förstår inte varför herr Gustavsson
i Alvesta inte uppmärksammat detta.
Varför vågade han inte säga något om
sådana ting? Det gäller ju vida mera
pengar än vad både riksdagsmän och
statsråd tjänar. Men man talar inte om
saken — det är för känsligt.

Varför kan inte regeringen undersöka
om vi verkligen behöver ha en
aktiebörs i detta land? Jag tycker att
verksamheten på aktiebörsen kan liknas
vid pokerspel: ju mera pengar man
har och ju mer orörligt ens ansikte
är, desto större förutsättningar har man
att kunna ta hem någon miljon.

Varför fick, för att anföra ett exempel,
en stor transaktion inom bilbranschen
göras inom en dynasti, när den
troligen endast innebar att aktierna
överfördes från en portfölj på vänstra
sidan i kassaskåpet till en annan på
högra sidan? Denna transaktion gav
förmodligen några miljoner kronor i arbetsfri
inkomst.

Det förekommer en mängd sådana
här orimliga saker. Detta kan inte få
fortsätta, och jag skulle önska att finansministern
verkligen tog itu med
saken mycket snabbt.

Om skattefrågor talar vi ju jämt, och
jag har under denna remissdebatt särskilt
lyssnat till synpunkter som framförts
av en del ledamöter som sagt sig
vara landstingsman och kommunalmän.
Jag är medveten om att svårigheterna
att klara ekonomin är stora. Men varför
kan det inte sägas ifrån att om vi
vill ha en hög standard på det kulturella
området, på det sociala området,
på sjukvårdens område o. s. v. så måste
vi ha ekonomiska resurser? Vi landstingsmän
måste vara på det klara med
att om vi vill bygga ut sjukvården kostar
det så och så mycket. Det blir fråga
om ett val: År vi beredda att ta på
oss den och den bördan?

Med ekonomiska debatter förhåller
det sig ungefär som med kejsarens nya

Remissdebatt

kläder. Alla talar om hur kejsaren skall
vara klädd och berömmer hans klädedräkt,
även om alla vet att han står där
naken.

Varför kan inte någon av landstingsmännen
eller kommunalmännen — de
borgerliga befinner sig ju också i
den situationen — stiga upp här och
säga: »Nu har vi tvingats till konstaterandet
att om vi skall göra något
måste vi ha pengar och ingenting annat.
»?

Jag skulle även vilja säga några ord
till statsministern. Det gäller rättstilllämpningen
och rättsväsendet i vårt
land. Det har talats om att vi skall
ha flera poliser, men hur man skall
kunna lösa några rättsproblem med
hjälp av poliser vet jag inte. Det vore väl
rimligt om vi företog en upprustning
på detta område och inte bara säger
att principen om likhet inför lagen
skall gälla, när vi ändå vet att rättstilllämpningen
i vårt land ytterst bygger
på hur mycket pengar den enskilde har
i sin plånbok.

Det är sorgligt att det teoretiskt sett
skall finnas likhet inför lagen men inte
i praktiken. Ingen vanlig människa,
d. v. s. huvuddelen av det svenska folket,
kan finna sig till rätta med den
tillkrånglade rättsordning som vi har.
Samtidigt måste vi från demokratisk
synpunkt säga oss att det är orimligt att
vid våra universitet ha kvar en juridisk
utbildning, som knyter an till ett rättsförhållande
och till en uppfattning om
människor från 1200- och 1300-talen eller
något senare.

Det sägs att man skall ingripa mot
dem som begår det eller det brottet.
Jag upplevde i år att någon bröt upp
låsen i en enskilt ägd stuga utan att
bli straffad. Jag trodde först inte att
det var möjligt, men man kunde tydligen
åberopa eu rättsprincip som Bo
Jonsson Grip tillämpade i egenskap avrikets
drott, d. v. s. högste rättsvårdare
i vårt land. När hans hustru dog i
barnsbörd, drev honom hans snikenhet

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

till att t. o. m. sprätta upp magen på
henne för att konstatera om hennes
foster levde och kunna överföra förmögenheten
på barnet och från detta till
fadern. Han var Sveriges rikaste man,
men Margareta vågade faktiskt vidta
en del inskränkningar som drabbade
även honom och som var det första
försöket till en reduktion. På Gustav
Vasas tid fick vi en reduktion vilken
riktade sig speciellt mot kyrkan. Johan
III drog in svensk egendom till staten,
men sedan kom Gustav Adolf, Kristina
och Axel Oxenstierna. De strödde ut
svensk egendom till en liten grupp människor
tills rättsväsendet i vårt land
var så genomruttet, att Karl XI i samråd
med den tidens adel måste vidta
vissa ändringar. Under Karl XII och
flera efter honom fortsatte vi att ha
en rättsordning, som utan tvivel var
lika hård, brutal och omänsklig som
den som förekom under 1930- och 1940-talen i ett av våra grannländer.

Skillnaden är bara den att vad som
under 1930- och 1940-talen orättmätigt
berövades de enskilda och samhället,
det krävdes tillbaka sedan dessa diktaturer
slagits sönder. Vi har tyvärr aldrig
krävt tillbaka vad man tagit från
kronan i olika sammanhang. Jag skulle
vilja vädja till statsministern att han
tillsammans med utbildningsministern
försöker knyta juridisk utbildning —
jag syftar på svensk lagstiftning och
svensk lagtillämpning — till den politiska
demokrati vi en decemberdag beslutade
här i riksdagen.

Jag viil också med ett par ord kommentera
ett annat problem. Vi talar nu
om internationellt och nordiskt samarbete
m. m. Jag har naturligtvis ingenting
emot att vi får ett vidgat nordiskt
eller internationellt samarbete, men innan
vi ger oss in i denna märkliga karusell
vill jag ha ett klarläggande. Skall
vi gå med i ett internationellt samarbete
innan vi kan garantera att samhället
har möjlighet att förhindra, att
allt det som ändå är grunden till att

vi har ett eget land — jag tänker på t. ex.
Värmlands stora skogsdomäner, Mellansveriges
industrier och jordbruk, våra
naturtillgångar, över huvud taget o. s. v.
■— kan rivas sönder av en handfull
människor? Jag önskar att man måtte
ta mycket försiktigt på dessa problem.

Vi talar om rationaliseringar och stora
enheter. Visst kan det vara nödvändigt
med rationaliseringar t. ex. på
jordbrukets område, men vi får akta
oss för att vidta sådana förändringar
i vårt land att vi skadar de demokratiska
värden i form av fri- och rättigheter
som Sverige under senare årtionden
med möda har byggt upp. Ekonomisk
framsynthet måste på något sätt
förankras i det svenska samhället. Jag
är inte rädd för staten — den har aldrig
gjort mig något ont — men om vi
överlåter åt enskilda personer att spela
poker om våra tillgångar i en kritisk
tid av ekonomisk omvandling i Norden
och hela Europa tror jag att vi är inne
på farliga vägar.

Vi måste gå försiktigt fram på detta
område och inte fatta förhastade beslut
om förändringar, som kan skada de värden
som ger Sverige dess egenart.

Härefter anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon diskussion med den siste ärade
talaren. Jag menar det uppriktigt när
jag säger att hans sakkunskap i fråga
om rättshistoria och kanske också det
nuvarande tillståndet inom riket på
rättsväsendets område är större än min,
och det finns ingen anledning för mig
att ge mig in på en diskussion om dessa
frågor. Jag skall endast framföra två
mycket lekmannamässiga funderingar.

Även om herr Lundberg i och för
sig hade rätt, har jag svårt att förstå
hur de omständigheter som han anförde
kan påverka strävandena att skapa
en större ekonomisk enhet i Norden.

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

Om man vill åstadkomma de förändringar
som har föreslagits, kan det lika
gärna ske före som efter en anslutning
till en nordisk tullunion.

Den andra reflexion som jag vill
göra är den att jag inte alls känner mig
ha anledning att försvara det sätt på
vilket den förste ägaren till Harpsund
uppträdde mot sin hustru och mot bönderna
runt Harpsund. Det är möjligt
att skildringen därav är riktig, men på
den punkten har förhållandena rättats
till. Vad han tog har han fått lämna
tillbaka. Det Harpsund som Bo Jonsson
Grip en gång i tiden startade befinner
sig nu under full offentlig kontroll.

Jag tillät mig i går i första kammaren
att uppehålla mig tämligen utförligt vid
budgetfrågorna och den ekonomiska politiken.
Därvid lade jag tyngdpunkten
på en skildring av vad dagens socialpolitik
betyder för att lösa den fråga
som i så stor utsträckning har dominerat
inte bara remissdebatten utan den
politiska debatten över huvud taget —
jämlikhetsfrågan. Jag hänvisar till de
deklarationer som jag å regeringens
vägnar därvid gav.

När jag i dag läser den borgerliga
pressen finner jag att den närmast är
oroad av att remissdebatten i andra
kammaren tydligen har fått den uppläggningen
att man i huvudsak har diskuterat
de borgerliga alternativen. Det
är duktigt gjort om man en hel dag kan
hålla på med att diskutera något så
imaginärt — för att begagna herr
Strängs uttryck. Vad som är intressant
i kommentarerna är att det förefaller
som om man har mått illa av att de
borgerligas motioner har ägnats så stor
uppmärksamhet. Vill man undvika ett
sådant illamående till nästa remissdebatt
har jag bara ett råd att ge: Skaffa
•er en bättre politik, så går det bättre
för er!

Det hände åtskilligt av intresse i gårdagens
andrakammardebatt. Det var
t. ex. herr Holmbergs angrepp på herr
Wedén därför att herr Wedén påstods

Remissdebatt

ha närmat sig socialdemokraterna. Det
angreppet tyder på stor nervositet och
oro. Och man kan mycket väl förstå att
den borgerliga splittringen går våra
borgerliga partiledare hårt på nerverna.
Men jag kan lugna herr Holmberg. När
han har varit i denna kammare en tid
kommer han att finna att herr Wedén
är en lika trogen partner då det gäller
att försvara högersynpunkter och konservativa
idéer som någonsin herr Dahlén
är i första kammaren. Det kommer
inte att bli någon katastrof i det fallet.

Även herr Wedén gjorde någonting
som var rätt uppseendeväckande. Han
tog upp en diskussion som han angav
var ett försök till en ideologisk debatt,
och det är i och för sig uppmuntransvärt.
Han frågade mig vilken inställning
jag har till nymarxismen. Bara det att
han begagnar ordet nymarxism vittnar
om ett hos en partiledare märkligt intresse
för samliällsteoretiska spekulationer.

Herr Wedén misstänker mig för att
vara nymarxist. Då skall vi undersöka
vad som menas med nymarxism. Är det
möjligen den uppfattning som företräds
av polacken Kolakowski, vars till svenska
översatta arbete jag med stort intresse
tagit del av, eller är det den uppfattning
som företräds av hans kritiker
Schaff, som jag tyvärr inte orkat läsa?
Han skriver nämligen ännu mer obegripligt
än våra borgerliga partiledare
i denna kammare gör. Menar herr Wedén
med nymarxism försöken att mjuka
upp kommunismen i Tjeckoslovakien i
liberal riktning? Är det möjligen på det
sättet att herr Wedén upptäckt att det
hos en rad unga samhällsvetare i hela
världen uppstått ett betydande intresse
för den unge Marx och hans starka beroende
av liberala tänkare, exempelvis
Hegel? Är det kritiken av Feuerbach
som herr Wedén med sådan iver studerar
på kvällarna? Läser han de franska
nymarxisterna, Gorz •— som har många
bittra ord att säga om oss svenskar, vilket
kan vara nyttigt ur många synpunk -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

ter — eller Marcuse; jag kan för resten
inte begripa hur han kunnat bli den store
banerföraren. Det är inte lätt att veta
vad herr Wedén grundar sina yttranden
på. Jag har blivit beskylld av herr Wedén
för att vara nymarxist. Det första
man kan begära är att få reda på vad
herr Wedén menar med nymarxism.

Jag skall inte vänta på svaret utan
vill ge ett råd i allra största vänskaplighet:
Fördjupa er inte för mycket i
detta! Nymarxism är för närvarande en
sammanfattande beteckning på de uppfattningar
som företräds av en mängd
utomordentligt skarpsinniga tänkare,
men också av en mängd virrpannor —
för att begagna ett enkelt parlamentariskt
ord. Det förekommer mycket doktrinärt
tänkande, det finns slagord som
man fångat upp och det finns skarpsinniga
verklighetsanalyser. En del av
de nymarxistiska tänkarna, som jag
haft tillfälle att studera, är otvivelaktigt
av en sådan kvalitet att jag inte kan begripa
att det skall vara en förolämpning
att kallas nymarxist. Andra är representanter
för vad Tingsten kallat
galenskaper.

Jag tror, herr Wedén, att om man
gör ett försök att — på grundval av
denna förvirrade diskussion med briljanta
uppslag, med verklighetsbetonade
analyser, med långt från verkligheten
gående dagdrömmerier — åstadkomma
någonting som kan läggas till grund för
ett politiskt tänkande, då försöker man
göra någonting som inte ens herr Hermanssons
krafter räcker till för. Herr
Wedén kommer att råka ännu värre ut
än herr Hermansson. Detta säger jag
utan ett spår av jämförelse. Jag vet inte
vem som är den skarpsinnigaste av de
två, men otvivelaktigt har herr Hermansson
vissa förutsättningar att ligga
före i starten, eftersom han är marxist
från begynnelsen.

Nej, i stället för att strö omkring sig
ogenomtänkta klyschor, vilkas innebörd
det vid närmare analys visar sig svårt
att få grepp om, bör herr Wedén tänka

efter hur han skall få reda på vilken
politisk uppfattning den svenska socialdemokratin
har. Det är ganska lätt, om
han vill göra det. Han kan studera vår
praktiska politik. Vi är ingen okänd
negerstam, som har ett dunkelt förflutet
och har upptäckts av upptäcktsresanden
herr Wedén. Nej, vi har stått i
centrum för den politiska debatten i årtionde
efter årtionde. Det är mycket
lätt att få reda på vilken samhällsuppfattning
vi har.

Jag skulle till och med kunna ge herr
Wedén ett råd: Läs herr Strängs finansplaner!
I dem står mycket om vad
svensk socialdemokrati är. Vill herr
Wedén ha en enklare och mer vulgär
skildring än Strängs finansplaner kan
han studera min egen lilla skrift från
1962, »Valfrihetens samhälle». Den är
ett försök att dra upp de ideologiska
grunderna för den svenska socialdemokratin.
Den är skriven på ett mycket
enkelt språk. Upplagan är tyvärr slutsåld,
men jag skall tillhandahålla ett exemplar
för studium. Om han studerar
den kan han observera att de tankegångar
som framförs i hög grad påminner
om en annan författare, en annan
sociolog, en annan filosof än Marx,
Det är ingen överdrift att säga att många
av de tankar som jag, Palme och andra
har fört till torgs i Sverige sedan början
av 1950-talet på ett mer briljant sätt
har formulerats av den amerikanske
sociologen Galbraith, som kallar sig liberal
men vars ideologi i långa stycken
är identisk med den vi har fört fram.
Jag kanske vågar vara förmäten nog att
säga att vi när det gäller de väsentliga
tingen låg före. Men han har naturligtvis
framställt det bättre och skarpsinnigare
och dragit ut samhällsanalyserna längre,
och detta har naturligtvis herr Wedén
observerat. Man behöver alltså inte göra
någon dunkel och besynnerlig analys av
vad som är den svenska socialdemokratins
ideologiska grundinnehåll. Det finns
alltså klargjort.

Vad som har gjort att herr Wedén

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

nu blivit så intresserad av detta ämne är
en diskussion om konsumentsamhället,
om den fria marknaden och om vinstintresset.
Herr Wedén sade i går att den
fria marknadens utveckling har skapat
konsumtionsmöjligheter som kommit
den enskilde till godo men som vi socialdemokrater
har en benägenhet att
undervärdera. Vad är nu detta för någonting?
Tror verkligen herr Wedén att
den svenska arbetarrörelsen inte begriper
vad det betyder att få ökade konsumtionsmöjligheter?
Tror verkligen
herr Wedén att vårt parti och den svenska
fackföreningsrörelsen inte förstår
hur viktigt det är att produktionen stiger?
Den svenska fattigdomen och
otryggheten ligger bara en generation
tillbaka i tiden. Tror herr Wedén att
den samhällsklass som fått bära de
tyngsta bördorna av denna fattigdom
inte begriper vad det betyder att konsumtionsmöjligheterna
ökar? Tror herr
Wedén att det är någonting som bara
folkpartiet begriper? Har herr Wedén
då han sagt detta — det är tredje gången
han gjort det — aldrig gjort reflexionen
att det väl ändå måste ligga någonting
bakom kritiken mot marknadshushållningen,
särskilt som denna kritik
kommer från samhällsgrupper som har
det sämre ställt än andra?

Vilka är det som envetet har försvarat
marknadshushållningen? Det är
mycket respektabelt folk — jag hade i
går tillfälle att energiskt bestrida att
jag moraliskt fördömer företagare och
kapitalägare eller medlemmar av den
liberala folkrörelsen. Det är dessa grupper
som har uttalat att den fria marknadshushållningen
är bra. Men vilka är
det som har kritiserat? Det är representanter
för arbetarna och för tjänstemännen.
Det är de som har de låga
lönerna och den otrygga ställningen och
som man nu säger sig ömma för som
främst har kritiserat den fria marknadshushållningen.

Det är något rörande i föreställningen
att den andra gruppen, som inte har li -

Remissdebatt

dit av marknadshushållningens nackdelar
— alltså kapitalägarna, företagarna
o. s. v. — går till försvar för en marknadshushållning
som enligt herr Wedén
ger enorma fördelar åt de lågavlönade,
fastän arbetarna inte begriper sitt
eget bästa. Har inga reflexioner av den
typen någon gång trängt sig in i hjärnan?
Kanske har herr Wedén varit så
upptagen av studierna av Marcuse och
andra, att han inte hunnit tänka på innebörden
av sina egna reflexioner —-det kan ju gå så ibland.

När man hör de borgerliga politikerna
förefaller det som om marknadshushållning
är identisk med rätt, sanning
och frihet och att angrepp på den fria
marknadshushållningen är angrepp på
demokratins spelregler. Herr Wedén
sade också i går, att vi socialdemokrater
driver ett skickligt spel då vi på en
gång förkunnar vår anslutning till demokratins
regler och stryker nymarxisterna
medhårs.

Jag undrar om herr Wedén har förstått
vilken oerhörd anklagelse men
också förolämpning som han uttalade.
Eftersom han inte gjorde något undantag,
säger han att de som han förutsätter
vara nymarxister — alltså bl. a. den
socialdemokratiske partiordföranden —■
i grund och botten är beredda att dra
ett streck över demokratins spelregler.
Herr Wedén är känd för sina klavertramp
— det såg vi under föregående
års valrörelse -— men jag undrar om inte
detta är det värsta. Han förklarar alltså
att det finns grupper inom den svenska
arbetarrörelsen, t. o. m. på ledande
plats, som icke är demokrater och som
är beredda att dra ett streck över de
demokratiska spelreglerna. Man kan
råka säga ett och annat, men jag tror
det vore klokt av herr Wedén att ta tillbaka
den delen genom att här i kammaren
uttala, att han aldrig har tänkt
detta. Det skulle otvivelaktigt vara bra,
men sagt är sagt.

Säkert har herr Wedén inte tänkt på
vad detta betyder, och den förolämp -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

ning som han uttalade har passerat obemärkt
för honom. Varför? Jo, i alla tider
och i alla länder har de konservativa
sagt, när socialdemokratin har försökt
flytta fram sina positioner, att demokratin
är i fara.

Herr talman! Jag skall inte gå lika
långt tillbaka som den föregående ärade
talaren, som nämnde Bo Jonsson
Grip, men det må vara mig tillåtet att
ta ett exempel från den tid då jag haft
äran och glädjen att stå i ledningen för
vårt största demokratiska parti och då
sökt förvalta detta partis demokratiska
traditioner på ett sätt som gör den anklagelse
som här riktades mot oss närmast
grotesk.

I mitten av 1940-talet startade de borgerliga
en häftig kampanj mot arbetarrörelsens
strävanden att med samhället
som instrument skapa trygghet och ökad
jämlikhet.

Då hävdade de borgerliga ideologerna
och politikerna, att förverkligandet av
jämlikhetens krav var ett hot mot demokratin.
En ekonom vid namn Hayek
var tänkaren bakom kampanjen. Han
vände sig i boken »Vägen till träldom»
mot kravet på full sysselsättning, vilket
skulle bli motiv för en ödesdiger planhushållning,
som med obeveklig säkerhet
skulle leda till att demokratin föll
sönder.

Herbert Tingsten och Dagens Nyheter
drev samma kampanj med stor hänsynslöshet.
De borgerliga partiledarna
var snara att upprepa argumenten. Kampanjen
rullade vidare år från år. Hjalmarson
och högern skulle värna vardagsmänniskorna
mot den fara som
barnbidrag och lagfäst tjänstepension
innebar. Bertil Ohlin var mycket mer
nyanserad, men även han närmade sig
de Hayekska tankegångarna när han i
mitten av 1950-talet sade att man kommit
för långt när staten berövar den enskilde
förfoganderätten över mer än
hälften av hans inkomstökning. Sven
Wedén hävade inför 1960-talet, att vi
befann oss nära den gräns på vars andra

sida friheten hotades av den offentliga
sektorns tillväxt. Hjalmarson formulerade
slagordet »det halvkommunistiska
samhället» — ett annorlunda uttryck än
nymarxismen, men det är samma tanke.
Gunnar Heckscher talade om smygsocialisering
och spindelvävssocialism.

Det gemensamma i alla dessa borgerliga
attacker var en varning för att en
stark offentlig sektor skulle innebära
ett hot mot demokratin.

Vi fortsatte vår strävan och lät oss
inte påverkas av denna kampanj. Låt oss
emellertid, för att anknyta till det som vi
resonerade om i går, göra det tankeexperimentet,
att de borgerliga hade
lyckats med sin skrämselpropaganda
och fått majoritet mot socialdemokraterna
under 1950- och 1960-talen. Hade
vi då kunnat undgå att realisera vad
som framstod som det stora kravet,
nämligen att statens utgifter icke skulle
stiga i snabbare takt än välståndsstegringen? Om

de konservativa krafter som jag
nyss erinrade om hade segrat, skulle
resultatet ha blivit att vi i den budget
som vi nu skulle diskutera, hade haft
9,5 miljarder kronor mindre att röra
oss med än vi nu har. Har det betytt en
risk för demokratin att vi med dessa
9,5 miljarder kronor har kunnat förbättra
barnfamiljernas ställning, har det
betytt en risk för demokratin att pensionärerna
har fått det bättre, har det
betytt en risk för demokratin att vi har
kunnat genomföra hela raden av sociala
reformer? Nej, risken för demokratin
— om vi skall begagna det uttrycket —-skulle uppenbarligen ha legat i att vi
hade tvingats till en stagnation och inte
hade kunnat gå framåt i den snabba takt
som vi gjort.

Jag vill än en gång upprepa frågan:
Vad finns det i det förflutna som motiverar
talet om att vår kamp för en ökad
samhällelig sektor skulle ha inneburit
ett hot mot demokratin? Tvärtom vågar
jag säga att vi genom den politik
som vi fört kunnat skapa ett samhälle

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

med utjämning av klassmotsättningarna
och har fördjupat och förankrat demokratin
bättre än i många andra industriländer.

Jag vet att ni inte tycker om att jag
citerar Servan-Sclireiber, men jag tror
att det kan vara nyttigt att läsa hans
senaste omdöme om Sverige och om de
problem som jag här har skildrat. Det
står i januarinumret av tidningen 1’Express:
»Steg för steg tränger... den
svenska samhällssynen igenom i ett Europa
som söker efter en ny väg, missnöjd
med väst, bitter på öst... Den väg som
svenskarna har visat i väst under 1968
är vår enda möjlighet. Allt det» — och
här kommer det viktiga — »som ökar
jämlikheten i våra liberalistiska samhällen
för oss närmare framgången, allt det
som minskar jämlikheten och ökar orättvisorna
—- oavsett i vilken utsträckning
■— för oss mot nederlaget.»

Herr talman! Jag tror att det är viktigt
att man tar upp dessa principiella
synpunkter till diskussion. Jag kanske,
innan jag slutar, skall säga några ord
om det som var anledningen till denna
diskussion. Herr Wedén går ut ifrån
vissa synpunkter som jag har tillåtit mig
framföra i en artikel och synpunkter
som han har framfört i ett par artiklar,
där han gör gällande att gränslinjen
mellan socialdemokrati och borgerlig
ter sig alldeles särskilt tydlig. Lika tydlig
som gränslinjen tedde sig för Tingsten
1948, lika tydlig som gränslinjen
tedde sig för Hayek 1940 och med samma
brist på verklighetssinne som de
drar nu herr Wedén gränsen. Han säger
att det är i fråga om synen på marknadshushållningen,
på konsumenternas
valfrihet, som gränsen går mellan borgerlig
och socialistisk syn.

Jag har ett par gånger läst vad herr
Wedén sade i går, men jag måste säga
att jag inte riktigt förstår hans frågeställning.
Han måste ha fått alldeles fel
för sig vad jag har sagt. Det kanske
därför kan vara värt att jag erinrar om
vad som stod i min artikel. Självfallet

Remissdebatt

har vi icke ett ögonblick från vår sida
vägrat att erkänna produktionsstegringens
betydelse. Det har jag redan sagt,
jag upprepar det än en gång. Det står
också i artikeln. Vi förstår mycket väl
att vinsten kan vara en drivkraft i marknadshushållningen
och att vinsten som
mätare på företagens fungibilitet kan
vara av ett betydande värde.

Men det är ju inte det som är poängen,
utan poängen är det mycket enkla att
denna fria marknadshushållning som
har skapat en betydande välståndsökning,
vilken är av stort värde för oss
o. s. v., icke har förmått att lösa en del
av de problem som medborgarna anser
vara av väsentlig betydelse att få lösta.
I går sade herr Wedén, enligt det referat
som jag har ■— jag tror det är stenografiskt
— att sett från den enskilde
konsumentens utgångspunkter har givetvis
den moderna marknadens utveckling
skapat klara fördelar, och han pekade
på det enormt ökade varuutbytet.
Han sätter sedan denna konsumentekonomi
i motsatsförhållande — precis som
beträffande striden om den fulla sysselsättningen
och ATP — till en förmyndarekonomi
av den modell som föresvävar
olika mera doktrinärt socialistiska
debattörer.

Kan innehållet i en meningsmotståndares
försök till meningsutbyte vanställas
kraftigare? Det är väl ingen människa
som ett ögonblick vill bestrida att
konsumentens valfrihet ökar i en viss
begränsad mening ju fler varor som
produceras och utbjuds på den privata
marknaden. Men saken blir mera komplicerad
om man ställer frågan: Yad
vill medborgaren framför allt ha? Lägg
märke till att det gäller vad medborgaren
helst vill ha och inte vad byråkrater
i Stockholm och på andra håll tror
att han främst önskar. De liberala efterfrågekurvorna
ger ju bara en anvisning
om medborgarens val bland de produkter
som bjuds ut på marknaden, ofta med
stöd av en hänsynslös och skicklig reklam.
Men om man utan vidare accep -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

terar att detta är den enda valfrihet som
medborgaren skall ha, så vill jag för att
föra ned diskussionen till mindre abstrakta
höjder säga följande.

Man kan tänka sig att bilmarknaden
är uppbyggd ungefär som den nuvarande
och att någon kommer på idén att
det skulle öka köparnas valfrihet om
varje varumärke delades upp i fem olika
märken. Det är klart att det ökar
valfriheten, ty vissa petitesser och finesser
kan kanske erhållas på det sättet.
En hänsynslös reklam kan mycket väl
lura i människorna att det är en mycket
stor skillnad på dessa olika märken.
Vi börjar mer och mer få konsumentupplysning,
så det blir allt svårare att
arbeta på detta sätt, men teoretiskt är
det ju möjligt. Det är emellertid inte alls
detta som är relevant i resonemanget,
tv det finns kanske värden som icke
bjuds ut av reklamen då det gäller bilmarknaden,
värden som skulle kunna ge
köparen mycket större tillfredsställelse.

Det åtal som väckts mot några av de
stora bilfabrikanterna i USA i förra
månaden talar sitt tydliga språk. Man
har låtit sig lockas av vad som är —• såsom
vi ser det — tillfredsställandet av
ett profitintresse eller — enligt deras
mening — tillfredsställandet av konsumentens
valfrihet. Tänk om man i stället
hade följande val: Vi vill att ni skall
välja att använda pengarna — ty att det
blir fråga om kostnader är självklart —
mellan de fem nya bilmärkena och någonting
som medför ökad säkerhet på
vägarna. Det senare ingår icke i marknadshushållningen,
i varje fall inte för
närvarande. Är det inte sannolikt att 99
procent av alla bilköpare skulle säga att
de icke följer reklamen utan föredrar
att de pengar det här gäller här används
för en ökning av trafiksäkerheten.

Här illustreras problematiken klart
utan några besynnerligheter. Vi har
sagt att det vid sidan av det framåtskridande
som den fria marknadshushållningen
och vinstintresset otvivelaktigt
skänker finns vissa ting som aldrig

kommer att tillgodoses av den fria marknaden.
Vad det här gäller är precis detsamma
som tidigare: att åstadkomma
balans mellan dessa olika företeelser, så
att man inte bibringas den felaktiga föreställningen
•—- som samtliga de borgerliga
partierna hade under föregående
års valrörelse — att det är klart produktionsfrämjande
att öka företagsvinsterna,
även om detta sker genom en
sänkning av beskattningen som inkräktar
på samhällets möjligheter att tillgodose
för medborgarna ännu mera väsentliga
behov.

Om detta är en skiljelinje, så låt det
vara det! Vi är vana vid att ta strid för
den offentliga sektorns tillväxt. Men
när jag nu lämnar denna talarstol vågar
jag ändå ge uttryck för min tro att den
uppfattning man får när man läser herr
Wedéns gårdagsanförande — vilket jag
har gjort mycket uppmärksamt — inte
kan vara riktig.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den debatt jag tog upp i
går gällde inte den offentliga sektorns
storlek utan hur samhällets ekonomiska
organisation skall vara beskaffad. Skall
den vara sådan att vi har en ramhushållning
med ett visst utrymme för
marknadsekonomin, eller skall den —■
det finns onekligen tendenser till det i
den aktuella debatten — vara präglad
av en mera doktrinär socialism?

Om det anförande herr Erlander här
hållit var hans sista som statsminister i
en remissdebatt, så är det kanske naturligt
att han hade en viss benägenhet att
blicka tillbaka på en lång och framgångsrik
bana, och därför måste även
jag nu ägna mig något åt historieskrivningen.
Herr Erlander frågade: Hur var
det 1946, 1947 och 1948? Vad skrev
Hayek och Tingsten, och vad gjorde
folkpartiet? Ja, ärade kammarledamöter,
hurudant var diskussionsläget på
den tiden? Jo, det var huruvida vi skulle
ha en socialistisk skördetid eller inte,
ett vittgående förstatligande eller inte,

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

en fortsatt regleringspolitik eller inte.
Och den bestående insats som de liberala
krafterna, framför allt Bertil Ohlin,
gjorde, var att de förfäktade att det
fanns ett alternativ med en ramhushållning
och en marknadsekonomi inom
den ramen, som under allt hänsynstagande
till sociala och kulturella anspråk
klarade de ekonomiska framstegen bättre.
Och resultatet blev att socialiseringsoch
förstatligandeattackerna slogs tillbaka
och regleringsekonomin avtrappades.

Den fråga vi i dag ställs inför är att
1945, 1946 och 1948 års diskussionsläge
håller på att komma tillbaka och att vi
nu ånyo konfronteras med frågan: Skall
vi fortsätta att förbättra biandekonomins
samhälle på reformismens väg, eller
skall vi som finansministern formulerade
det i går kasta systemet över ända
—■ vilket han sade att han för sin del
inte hade någon benägenhet att göra?
Och då är det väl en alldeles riktig fråga
som jag ställde: Var befinner sig den
svenska socialdemokratin när det gäller
huvudriktningen i det fallet?

Statsministern rådde mig att läsa finansplanen,
men den ger inte så särskilt
mycket upplysning om den saken.
Finansminister Strängs anförande i går
gav dock bättre besked om var han står.
Jag har aldrig karakteriserat statsminister
Erlander som nymarxist. Jag
skall sirax återkomma till detta, men
jag vill först framföra ett par reflexioner
med anledning av de intressanta utläggningar
om innebörden av ordet
»nymarxism», som herr Erlander gjorde.

Det är riktigt att det förekommer nya
riktningar inom ramen för en marxistisk
ideologi i Tjeckoslovakien och även
i själva Sovjetunionen. Dessa riktningar
går — jag kan gott använda uttrycket —
åt det liberala hållet, och det hälsar
jag med tillfredsställelse. Men det framträder
också olika riktningar i vårt land
som inte bara i väldig omfattning kommer
till uttryck i regeringsorganet Af -

Remissdebatt

tonbladet utan även från olika företrädare
för det socialdemokratiska partiet.
Dessa riktningar menar att vi har ett
ekonomiskt system som radikalt måste
ändras. Vad jag tillåtit mig säga är att
den socialdemokratiska taktiken, som
går ut på att samtidigt satsa både på
den Strängska och på den andra hästen,
är av uselt och genomskinligt slag.

Statsministern hänvisade till att han
skrivit om valfrihetens samhälle. Ja,
det är just fråga om valfriheten inom
den enskilda sektorn. Det påvisades i
går av mig och av herr Gustafson i Göteborg
att folkpartiet så långt tillbaka vi
kan minnas har verkat för att stärka
konsumenternas ställning. Vi framför i
år nya sådana förslag. Jag har just fått
veta att de socialdemokratiska ledamöterna
i statsutskottet kommer att avstyrka
dessa.

Statsministern var mycket indignerad
över vad han ansåg vara långtgående beskyllningar
när det gällde att karakterisera
en meningsmotståndares inställning.
Låt mig erinra statsministern om
vad han själv skrev i den artikel i Affärsvärlden-Finanstidningen
som han
själv åberopade. Han framhöll där att
de liberala politiska dogmerna går ut på
att förvandla hela samhället till en enda
gigantisk tonårsmässa. I ett annat sammanhang
säger han att det för t. ex.
konsumentkapitalvaror -—• hushållsmaskiner,
bilar och liknande produkter ■—-vilka ligger utom räckhåll för den enskildes
bedömning och beträffande vilka
misstag och vilseledande uppgifter
kan stå konsumenten dyrt, måste organiseras
motvikter så att den enskilde
inte skall riskera att bli offer för marknadsmanipulationer.
Det behövs alltså
en organiserad konsumentupplysning,
säger statsministern, vilket herr Wedén
kallar för marxism.

Nej, det gör jag inte. Jag kallar det
för en god liberal politik, och det är i
själva verket en sådan politik som vi
fört under alla år i riksdagen och som
vi också kommer att föra. Om jag får

Nr 5

Torsdagen den C februari 1969 fm.

Remissdebatt

fatta statsministern så, att han rekommenderar
den socialdemokratiska majoriteten
i statsutskottet att tillstyrka de
förslag som vi nu framlagt, vill jag gärna
tacka honom för det.

Herr talman! Det är omöjligt att på
dessa få minuter framföra annat än några
korta sentenser. Jag vill sluta med
att säga att vad jag framställt, och även
tycker att det är berättigat att framställa,
är en bild av det socialdemokratiska
partiet, som visar å ena sidan finansministern,
vilken ger mycket klara
uttryck för huvudlinjerna i den politik
han för sin del vill rekommendera, och
å andra sidan »aftonbladslinjen», som
också omfattats av en del anhängare inom
det socialdemokratiska partiet.

Statsminister Erlander har hittills
suttit ungefär som en domare vid ett
ping-pongbord och hastigt tittat från
den ena sidan till den andra. Det skulle
vara bra att få ett klarläggande besked,
så att vi kan bli mera överens om hur
den politiska debatten skall föras. Det
är onekligen av stor betydelse åt vilket
håll det stora regeringspartiets ledare
— vem det nu är och vem det i framtiden
kommer att bli — verkligen kommer
att blicka.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis med
en viss tvekan som man blandar sig i en
diskussion mellan herr Wedén och
statsministern om vad nymarxism är
för någonting. Ni har ju båda på ett dialektiskt
flytande sätt undvikit att definiera
begreppet, men jag måste säga att
statsministerns analys inte gav mycken
ledning — den torde knappast ens vara
värd en spalt i Lundagård.

Nu söker statsministern tröst i utländska
författare —• Marcuse, Gorz,
Galbraith, Servan-Schreiber. Och man
skulle kunna hänvisa till många andra.
Men jag tror inte, herr statsminister, att
det löser några som helst problem när
vi nu försöker få fram en skillnad -—
kalla det gärna för frontlinje — mellan

vår grundsyn och den socialdemokratiska
grundsynen.

Inte heller löser man några problem,
som statsministern försökte göra, genom
att hänvisa till lösryckta citat från
1940-, 1950- och 1960-talen — från vad
herr Hjalmarson och andra sagt. Jag
skulle vilja varna mot att försöka återföra
debatten till en situation som vi i
dag inte har. 1940-, 1950- och 1960-talen
har haft sina förutsättningar, sitt samhälle,
sin ekonomiska situation, sin sociala
trygghet -— för att inte tala om
brister i den sociala tryggheten. 1970-talet har en annan, ny men likafullt
intressant situation.

Jag menar alltså att då statsministern
i svepande formuleringar gör allmänna
värderingar, så mister man perspektivet
om man inte återför dessa värderingar
till den situation som vi i dag befinner
oss i. Hur är det i dag i Sverige när det
gäller förhållandet mellan trygghetspolitiken
å ena sidan och kravet på en
marknadshushållning å andra sidan?
Och vi kan vända på saken och säga:
Hur är förhållandet mellan trygghetspolitiken
å ena sidan och kravet på en
mer statsdirigerad hushållning å andra
sidan?

Det är här problemen föreligger, och
det finns både likheter och skillnader.
Låt mig anföra en likhet.

Jag tror att vi alla är överens om att
trygghetspolitik och socialpolitik, som
ju ändå ligger i botten för vår verksamhet,
inte är isolerade företeelser i den
moderna välfärdsstaten. Nej, där kommer
arbetsmarknadspolitiken, näringspolitiken,
utbildningspolitiken och miljöpolitiken
för att inte tala om bostadspolitiken
in. Allt detta påverkar och har
ett avgörande inflytande på den sociala
tryggheten.

Det nya är att det finns en av alla
människor upplevd integration av de
trygghetsskapande åtgärderna och insatserna
över hela det politiska fältet.
Men var kommer då marknadshushållningen
respektive planhushållningen

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

in? Ja, statsministern hävdar att det är
denna push, detta sug till planhushållningen
som har lett till en större trygghet
på olika områden. Men är det verkligen
på det sättet? Hur förhåller det
sig exempelvis, herr statsminister, med
vår boende- och hemmiljö? Den har
fått en helt ny karaktär mot slutet av
1960-talet. Vi har modern höghusbebyggelse,
vi har anonymitet, vi har isolering,
vi har övergivenhet. Det är politiska
problem, herr statsminister, som
också måste lösas — och det är problem
som uppkommit på det område
där statsdirigismen slagit igenom kraftigast.

Jag har pekat på detta för att visa att
statsministern alltför mycket förenklar
problemen då han tror att vi på vår
sida vill lösa den bara på ett sätt. Vad
jag upplever och hur jag uppfattar situationen
just nu är att vi måste finna en
avvägning inom ramen för marknadshushållningen
mellan kraven på statsingripande
och kraven på enskild frihet.

Statsministern har gång på gång försökt
säga att hans parti företräder den
svenska samhällssynen. Jag tror att det
är ett ganska överdrivet anspråk. Vad
än statsministern säger har vi här i
Sverige dess bättre en djup demokratisk
värdegemenskap. Det är denna värdegemenskap
som upplevts av de utländska
bedömare som statsministern
hänvisar till. Men jag kan naturligtvis
förstå om statsministern i partipolitiskt
nit vill lägga beslag på den svenska samhällssynen.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Vad jag kommer att
säga är inte väsentligen en replik till
statsminister Erlander utan mera några
kommentarer till ting som redan förut
sagts i debatten. Jag skall heller inte ta
upp någon konkurrens med honom och
berätta om olika nymarxistiska eller
skall jag säga marxistiska författare, ty
jag tror att den termen är mera exakt.

Remissdebatt

Jag skall heller inte polemisera mot
hans eget uttalande, att hans samhällsåskådning
mera påminner om liberalen
Galbraiths än om Marx’. Det är kanske
riktigt.

Det var ett uttryck som förekom här i
diskussionen i dag och som även förekom
i går. Man talade om den fria
marknadshushållningen som skulle vara
någonting som fanns nu och som det
skulle vara så angeläget att försvara.
Jag tycker inte den termen är särskilt
exakt. Vi har i själva verket ingen fri
marknadshushållning i det här landet
längre, och det är ett tag sedan vi hade
det. Vi har haft en kraftig produktionsökning,
det är riktigt, men det har också
inträffat en rad andra saker, en rad
företeelser vilka obönhörligen har följt
med just det ekonomiska system vi har
haft och fortfarande har. Jag skall mycket
hastigt nämna några av dem.

För det första: Jämlikheten har blivit
ännu mindre i samhället. Vi har fått
en ökad kapital- och maktkoncentration,
bl. a. nyligen fastslagen genom koncentrationsutredningen.
Monopolens betydelse
har ökat kraftigt på alla områden
av det ekonomiska livet. Vi har under
de senaste tio åren fått ökade inkomstoch
förmögenhetsklyftor i samhället,
och hela den intensiva debatt vi nu för
om låglönerna visar ju detta. För det
andra: Konkurrensen, framför allt priskonkurrensen,
har minskat undan för
undan inom näringslivet. För det tredje:
Konsumenternas reella inflytande
har också minskat. För det fjärde: Företagsledarna
har faktiskt blivit en alltmer
socialt exklusiv kast som nu i ännu
högre grad än tidigare rekryteras från
överklassen. För det femte: Det finns
också en rad mycket skarpsinniga forskare
och samhällskritiker som säger att
vi håller på att få en mer skrupelfri och
hänsynslös, mera tuff företagartyp än
tidigare.

Skall man sammanfatta allt detta i
mera teoretiska termer kan man säga
att vi nu är mer medvetna än tidigare

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

om att den privata ägande- och förfoganderätten
till produktionsmedlen
omöjliggör en rationell strukturplanering
och lokaliseringspolitik som vi faktiskt
nu har vetenskapliga resurser att
genomföra. Konkurrensen avtar. Utvecklingstendenserna
inom detta ekonomiska
system leder allt längre bort, inte
bara från socialismens och socialdemokratins
ideal utan också faktiskt från
liberalismens ideal. Det borde också
herr Wedén uppmärksamma, om han
nu är liberal; här framställde han sig
närmast som reformist.

Herr Wedén påstod i går att de s. k.
nymarxisterna hyste ett starkt förakt
för konsumenterna; de ansåg inte att
konsumenterna var mogna att själva
avgöra vad de skulle köpa utan ville bestämma
för dem. Han sade att marxisterna
önskade ett förmyndarsamhälle.
Nej, herr Wedén, det förakt för konsumenterna
som vi i dag ser finns hos de
stora finansgrupperna och monopolen,
som hänsynslöst söker manipulera konsumenternas
efterfrågan. Det har gått
så långt att man kan göra den tillspetsade
karakteristiken att den moderna
kapitalismen — det är en sådan vi har
i dag i vårt land — söker skapa ett slags
tillgång på efterfrågan genom reklam,
PR-åtgärder o. s. v.

Konsumenterna får i realiteten •—•
därvidlag kan jag anknyta till statsminister
Erlanders resonemang —
bara välja mellan de varor som utbjuds
på marknaden. Men hur är det med alla
andra nyttigheter och värden som de
vill ha? Hur är det med ren luft, rent
vatten, flera daghemsplatser, bättre åldringsvård?
Sådant utbjuds inte på marknaden
och bör inte heller utbjudas där.
Hur skall då människorna kunna visa
sin efterfrågan? Kan de göra det inom
det så kallade marknadssamhället, inom
monopolens samhälle? Nej, de måste
naturligtvis göra det kollektivt genom
politisk verksamhet, genom folkrörelserna,
genom olika typer av organisationer.

Detta förutsätter också kamp mot
krafter som söker bevara det gamla systemet.
Det gäller hela tiden — som vi
vet —- också ett val, det gäller frågan
om hurudana våra preferenser är i värderingen
av olika typer av nyttigheter.
Resurserna kan inte användas till allting,
det är rätt självklart. Jag var redan
i går inne på hela detta resonemang.

Herr Erlander tog upp frågan om
huruvida vi skulle få fler bilmärken
och undrade om det verkligen skulle
skapa ökad valfrihet för konsumenterna?
Här är det aktuella problemet ett
annat, inte att skapa fler bilmärken
eller fler bilar utan att begränsa biltrafiken
i städernas centra. Det inskränker
friheten för några, men det
betyder ökad frihet och framför allt
bättre hälsa för många.

På en rad områden finns liknande
motsättningar, och den grundläggande
motsättningen är mellan folkets krav
och intressen på den ena sidan och storfinansens
och monopolens intressen på
den andra.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäler

Herr talman! Jag talar om Norden i
detta sammanhang, herr statsminister,
därför att det, om vi ger oss in i en nordisk
eller europeisk stormarknad, är
väsentligt att de värden vi har i vårt
land i fråga om rättsväsen -—■ vilket
skall reformeras —-, i fråga om ekonomi
och i fråga om trygghet på olika
områden inte lämnas ut till spekulativa
intressen, så att Sverige blir ett föremål
för världsekonomins spel i olika sammanhang.

Hela mitt resonemang har grundats
på att jag är medveten om att vår demokrati
icke kan klaras med mindre än att
vi får rättslig såväl som ekonomisk demokrati
i vårt land; det är helt enkelt
förutsättningen. Jag vill citera vad Alf
Ross säger i sin bok »Varför demokrati?»,
nämligen att »demokrati och liberalism
är skilda begrepp utan inbördes

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

sammanhang». Författaren fortsätter:
»Den demokratiska utvecklingen har
också gått i riktning bort från liberalismen.
Efterhand som det folkliga inflytandet
växte och stabiliserades, medförde
tingens inre logik att man på nytt
krävde mera av staten än passivitet och
rättsligt skydd. Man insåg att lycka och
framgång eller bara uthärdliga levnadsvillkor
för de breda folklagren icke kunde
uppnås enbart därigenom, att de
gamla ståndsprivilegierna upphävdes.
Den obegränsade frihet, som är djungelns
lag, gav lysande livsvillkor för de
starka, d. v. s. kapitalisterna, men icke
för de svaga. Skulle även de sistnämndas
intressen tillvaratagas, var det nödvändigt
att kräva positiva åtgärder från
statens sida, ingripanden för att förhindra
det förtryck och den exploatering
som ofrånkomligt följer av djungelns
lag, allas kamp mot alla.»

Jag har aldrig förutsatt att liberalismen
eller konservatismen — vad den
nu kommer att ha för namn — skall
acceptera dessa regler. Men om vi accepterar
demokratin som politisk företeelse
är förutsättningen för att den skall
kunna verka och knyta land och folk
fastare samman att vi får till stånd ett
annat ägande, en annan samhörighet,
större likhet i olika avseenden. Jämlikheten
får inte vara bara en läpparnas
bekännelse, utan vi måste handla.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Som centerpartist känner
jag mig inte särskilt träffad av
statsministerns anförande. Jag vill bara
göra några kommentarer på ett par
punkter.

Beträffande skatterna förstod jag inte
statsministerns resonemang. Mittenpartierna
begärde i fjol temporära lättnader
i företagsbeskattningen. Det extra
avdraget, när man gick över till moms,
skulle inte ha den konsekvensen att det
bara gynnade de företag som har stora
vinster — det är också intressant ur

Remissdebatt

ideologisk synpunkt — utan även andra
företag. Vi begärde vidare ändrade regler
för värdeminskningsavdrag för byggnader
o. d. Sådana förslag framlägger
herr Sträng i år. Vi ifrågasatte också
en temporär lättnad beträffande arbetsgivaravgiften.
Anledningen var att man
då inte kunde överblicka konjunkturerna
under första halvåret 1969. Det var
alltså inte fråga om någon långsiktig
ekonomisk lättnad.

Det går nog inte att säga, herr statsminister,
att alla oppositionspartierna
under valrörelsen har talat om att företagens
självfinansieringsgrad nu måste
höjas med ungefär hur mycket som
helst — om det var så herr statsministern
menade. Jag och även andra
har från denna talarstol betonat att
en hög självfinansieringsgrad kan ha ur
jämlikhetssynpunkt oacceptabla konsekvenser;
en alltför låg självfinansieringsgrad
kan hota framstegstakten eftersom
företagen inte gärna vill låna
pengar till riskbärande och långsiktiga
investeringar, såsom för utvecklingsoch
forskningsarbete. Därmed hoppas
jag att jag har besvarat frågan. Vi tvingas
alltså att göra en avvägning.

Jag har, herr statsminister, inte begärt
förlängd replik, eftersom jag inte
har anledning att försvara varken socialism
eller en fri marknadshushållning
och ett de fria krafternas spel.
Dessutom finns ingen sådan marknadshushållning.
Ibland får emellertid de
fria krafternas spel hjälp av regeringen.
Vi skulle således mycket väl
kunna diskutera detta inslag i samhällsutvecklingen.
Jag vill inte beskylla
regeringen för att alltid gå storkapitalets
ärenden, men nog finns det exempel
härpå.

Det är uppenbart att det inte finns
någon medborgerlig frihet i de socialistiska
länderna. Det finns inte heller
något industriland med hög framstegstakt,
där man inte behöver ett starkt
samhälle som kan se till att marknadshushållningen
verkligen kan korrige -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

ras när den slår in på felaktiga vägar.
Inom den ramen måste vi hålla oss.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Erlander
var i dag på sitt vad jag vill kalla artistiska
humör. Han målade med brio,
men utan något särskilt påfallande intresse
för verkligheten. Han är kanske
en modern konstnär, som tycker att
man inte skall ta så mycket hänsyn till
verkligheten när man målar. Statsministern
talade om för en tydligen ganska
förvånad kammare att liberaler och
andra misstänkta anser att marknadshushållningen
är fullständigt idealisk.
Den skulle på något mystiskt sätt överensstämma
med rätt och rättvisa samt
ordna allt till det bästa. Men statsministern
vet mycket väl att det är en karikatyr,
milt uttryckt.

Den sociala liberalismen har under
många årtionden — den började faktiskt
på 1800-talet — varit pådrivande
när det gäller socialpolitiken; dess företrädade
har varit anhängare av progressiv
beskattning och hög arvsbeskattning.
Vi har stött prisövervakning, lokaliseringspolitik
och dussintals, för
att inte säga tjogtals, andra åtgärder
som alla innebär en eller annan modifikation
av marknadshushållningen.

Naturligtvis har också liberalismens
företrädare varit förespråkare för monopolcvervakning
och monopolbekämpande,
eftersom monopol innebär att
marknadshushållningen inte fungerar
som den bör. Det är sant att vi också
är skeptiska mot statliga monopol, som
sannerligen ofta får icke önskade konsekvenser.

När statsministern skulle ge konkreta
exempel kom han in på att liberalismens
företrädare, bl. a. jag, skulle ha
velat hålla nere den offentliga sektorn
vid en alldeles orimligt låg nivå. Han
nämnde att jag hade sagt att man, om

mer än hälften av nationalinkomstökningen
går till de offentliga kassorna,
är nära den gräns som man inte kan
överskrida utan att allvarliga skadeverkningar
uppstår. Så uppfattade jag
herr Erlanders yttrande och ungefär
så har jag uttryckt mig. Men är det
inte så att man faktiskt är nära en sådan
gräns om man länge fortsätter att
dra in mer än hälften av ökningen
av människornas inkomster till den
offentliga sektorn? Vill statsminister
Erlander bestrida att man då kommit
nära en sådan gräns?

Däremot anser jag att hans andra påstående
— nämligen att man på liberalt
håll skulle ha hävdat att den offentliga
sektorn aldrig skulle få ta en växande
andel av nationalinkomsten i anspråk
— är ett oriktigt referat. Vi har
fört debatter härom flera gånger. Jag
hänvisar bl. a. till debatten i november
1960, då Waldemar Svensson och jag i
flera anföranden i debattens slutskede
försökte lägga herr Erlanders referat
till rätta. Ibland är inte statsministern
så mottaglig för upplysningar som man
kanske kunde önska.

Herr Erlander söker nu konkretisera
och skrämma genom att säga: Om oppositionen
hade fått sin vilja fram hade vi
haft 9,5 miljarder kronor mindre att
disponera i den offentliga sektorn än
vi nu har. Ja, det låter skrämmande. Låt
mig bara påpeka för statsministern att
hans siffra hänger alldeles i luften, om
han hänvisar till mitt uttalande som han
refererade för en stund sedan. Nationalinkomsten
har sedan 1960 stigit mer
än dubbelt så mycket som budgeten.
Statsministern kan alltså inte, genom
att hänvisa till mitt yttrande — som
gällde en femtioprocentssiffra exklusive
AP-avgifterna — hävda att vi skulle
velat ha 9,5 miljarder kronor
mindre i de offentliga kassorna. Herr
Erlander är alltså inte blott en modern
målare, utan tydligen även en frigjord
diktare. Observera den lilla finessen
med en halv; han säger inte att stat

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

och kommun skulle ha haft 9 eller 10
miljarder kronor mindre, utan just 9,5
miljarder, vilket verkar mycket exakt
och pålitligt. Den siffran är likväl som
sagt fullständigt gripen ur luften.

Beträffande den offentliga sektorn
vill jag tillägga att finansminister
Sträng, som jag väl inte hinner citera,
flera gånger 1957, 1958 och 1959 uttryckte
oro för en snabb stegring av
statsutgifterna. Att den inte bör gå för
fort är alltså en sak som vi i princip
har varit tämligen ense om.

Den sociala liberalismen har aldrig
varit motståndare till åtgärder som väsentligt
modifierar marknadshushållningens
utslag. Den har tvärtom varit
anhängare av sådana åtgärder. Inte ens
1800-talsliberalismen kan göras till föremål
för den kritik som statsminister Erlander
har framfört. Jag hoppas att vi
skall få tillfälle till en konstruktiv debatt
vid att senare tillfälle när herr
Erlanders skämtlynne är mindre utpräglat.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skulle råda herr
Ohlin att föra den debatten nu. Jag har
ett gott och jämnt humör. Jag kommer
alltså att vara på ungefär samma humör
i kväll.

Det är en del ting som gör att man
tycker att det är trist att detta är min
sista remissdebatt, och till dem hör
att det är sista gången jag under en
remissdebatt får ett uppfriskande gräl
med Bertil Ohlin — han är en skicklig
motståndare och framför allt är han
ju mycket skicklig på att missförstå
vad man säger, och det är ju förutsättningen
för en verkligt konstruktiv
debatt ur folkpartistisk synpunkt.

När jag talade om 9,5 miljarder så
gällde diskussionen huruvida man skulle
sätta en gräns för stegringen av de
offentliga utgifterna vid samma procenttal
som det som gäller för nationalproduktens
stegring. Herr Ohlin för

Remissdebatt

nu in ett annat olyckligt citat från 1960-talet i debatten. Jag skall gärna diskutera
det också, men det har ingenting
att göra med de 9,5 miljarderna. På
det viset är det som en stimulerande debatt
mellan herr Ohlin och mig uppstår;
vi talar om olika saker, och vi har
ju förmåga att inveckla de mest utvecklade
saker hur länge som helst. Men
jag skall lämna herr Ohlin där. För
stunden har jag en uppgift som t. o. m.
är intressantare än den att debattera
med herr Ohlin.

Herr Eliassons i Sundborn inlägg utgjorde
väl närmast ett direktiv till mig
att i fortsättningen varje gång jag talar
om oppositionen göra ett uppehåll och
parentetiskt tillägga: »häri inbegri per

jag självfallet icke oppositionsledarens
parti». Det är klart att om det
behövs så kan jag väl göra det. Jag har
inte så många anföranden kvar, så jag
kan väl orka med att göra den reservationen
i de återstående. Samma anmärkning
fick jag för övrigt i går i
första kammaren.

Herr Eliassons inlägg här kommer
en aning vid sidan om. Han stödde såvitt
jag kunde se min teori att man
skall vara varsam med att ta för stora
ord i munnen när det gäller marknadshushållningen.

Herr Holmberg hade varit tveksam
om han skulle blanda sig i denna diskussion.
Var och en som lyssnade till
honom förstår hans tveksamhet. Det
är en besvärlig kammare att tala i det
här — det har jag sett i tidningen i
dag att herr Holmberg har sagt, och jag
vet det —— men så besvärlig är den väl
inte att man inte kan hålla isär vad
det är man talar om? Jag försökte bevisa
att herr Wedéns användning av begreppet
nymarxism ledde till idel suddigheter
därför att nymarxismen är suddig.
Därmed avsåg jag inte varje enskild
tänkare utan jag sade att där
fanns både briljanta hjärnor och galenpannor
och allt det där som skall
finnas i en behaglig blandning.

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

Som kritik av detta mitt försök att
visa, att herr Wedéns anförande på
den punkten saknade innehåll, säger
herr Holmberg att jag lyckades visa för
herr Wedén att det inte finns ett sådant
begrepp som nymarxism. Ja, det
var det jag ville visa. Det var suddigt
därför att begreppet är suddigt. — Är
det klart nu?

Herr Holmberg tog upp bostadsfrågan,
som vi icke har diskuterat nu. Det
skulle vara oändligt tacksamt för mig
att med utgångspunkt från bostadspolitiken
ta upp den fria marknadshushållningens
brister.

Jag vill bara fråga herr Holmberg:
Vilka av olägenheterna med det nuvarande
boendesystemet skulle kunna avhjälpas
med frimarknadssystemet? Blir
det bättre luft? Blir det fler barnstugor?
Blir det bättre familj eservice? Finns det
något enda av hans exempel som icke
fordrar ingripanden av skattebetalarna
och samhället? Det var ett utmärkt
exempel, men det var inte det vi resonerade
om. Jag skall gärna nästa gång
— om jag får något mer tillfälle —- resonera
om bostäderna. Det är ett intressant
exempel, som stöder min teori
på alla punkter.

Så återgår jag till herr Wedén. Herr
Wedén säger att jag talar om det förflutna.
Det som hände 1948 var ju en
sak som hände 1948, säger herr Wedén.
Det som hände 1958 var en sak som
hände 1958, och det som hände 1960
var en sak som hände 1960. Det är spik
riktigt, herr Wedén! Vad jag har sagt
är att herr Wedén vid varje tillfälle har
intagit exakt samma position: inga förändringar!
—■ Herr Gustafson i Göteborg
skakar bekymrat på huvudet. Jag
gör det också.

(Herr Gustafson i Göteborg (fp):
Det är ett felaktigt referat, herr statsminister!).

Är det felaktigt? Då skall jag strax
låta herr Gustafson i Göteborg visa, vari
det är felaktigt.

Varje gång den svenska arbetarrörel -

sen har flyttat fram positionerna har
konservativa krafter sagt: Nej, det går
vi inte med på. Jag räknar inte herr
Ohlin till de konservativa krafterna när
det gäller sysselsättningspolitiken. Han
var redan som ung nationalekonom
övertygad om att den konservativa ideologi,
mot vilken han, Ernst Wigforss
och andra kämpade med framgång, var
föråldrad, men den fanns där. Herr Wedén
kan slå upp hur många artiklar
som helst i våra ledande högerorgan
där denna arbetsmarknadspolitik skildrades
som ett hot mot demokratin. Hayek
var pappa till tankarna. Han skildrade
det så, att man, om man inför full
sysselsättning, tvingas att förr eller senare
skapa en planhushållning som
dränker demokratin. Hur många ledare
har inte skrivits på det temat! Herr
Ohlin hade däremot icke den uppfattningen,
och jag har inte heller påstått
någonting sådant.

Men hur mobiliserades inte Engelbrekt
och andra frihetshjältar 1958
emot det fruktansvärda hot mot den
svenska friheten som tjänstepensioneringen
innebar! Där fritar jag icke herr
Ohlin och icke herr Wedén.

När den svenska arbetarrörelsen i det
förflutna flyttat fram positionerna har
alla konservativa krafter sagt att det är
ett hot mot demokratin. Herr Wedén
upprepar det nu, när vi ifrågasätter
den fria marknadshushållningen. Nu
vågar han inte direkt säga att jag är
ett hot mot demokratin — det skulle
väl inte gå i annat än de allra enfaldigaste.
Nu är Aftonbladet ett hot mot
demokratin, och gentemot Aftonbladet
ställer han upp Sträng: Tänk om alla
vore som Sträng! Ja, också jag tycker
att det skulle vara intressant att se en
regering som bara bestod av Strängar.
Den skulle onekligen göra ett pittoreskt
intryck.

Men försök nu inte föra över diskussionen
till någonting annat, herr Wedén!
Försök inte se en splittring mellan
de unga i partiet, ledda av folkpen -

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

sioniiren Erlander, och de gamla i partiet,
ledda av den sex år yngre finansministern!
Ett sådant försök kommer
inte att lyckas.

Nu sitter herr Sträng här, så jag kan
inte säga vad han har gjort — han är
just nu ett hinder för ett demokratiskt
meningsutbyte. Om han inte vore
här, skulle jag vilja säga följande: Varför
har Sträng kämpat för en balanserad
ekonomi med en stram hushållning
och med bortskärande av en mängd
överbud från damer och herrar oppositionsmedlemmar
— dock med undantag
av nyssnämnda undantag för det
parti som oppositionsledaren tillhör?
Har han gjort det för nöjet att bråka
med er? Nej, han har kämpat för att
hindra att det socialdemokratiska partiet
i Sverige skulle råka ut för samma
kalamitet som enligt den engelske samhäillsanalytikern
Sampson har drabbat
nästan all andra socialdemokratiska
partier —■ i England, Norge, Danmark,
Tyskland — nämligen att en dålig ekonomi
hindrat de socialistiska partierna
att visa sin radikala profil.

En förutsättning för att det över huvud
taget skall vara möjligt att på ett
vettigt sätt föra det resonemang som vi
för nu med anknytning till aktuell politik
är att vi har en så stark ekonomi
att vi har möjlighet att ingripa mot
marknadshushållningen på de punkter
där marknadshushållningen inte klarar
människornas behov. Jag skall påpeka
vilka punkter det rör sig om. Vi klarar
inte med en fri marknadshushållning
sysselsättningen, inkomstutjämningen,
den sociala balansen och miljöfrågorna.
Vi klarar icke dessa uppgifter om
vi inte ökar samhällets resurser. För
att kunna föra en radikal och stram
politik på dessa fyra för medborgarna
väsentliga punkter måste vi ha ett starkt
samhälle, och ett starkt samhälle kan
icke skapas om man inte för en ekonomisk
politik som liksom håller ihop
detta. Det är det jag menar när jag säger
att radikalismen måste ha sin rot
2— Andra kammarens protokoll 1969.

Remissdebatt

i sådana ekonomiska förhållanden som
kan te sig strama och besvärliga men
som är en förutsättning för att vi skall
kunna gå framåt.

Jag vet att klockan är mycket. Denna
debatt skulle kunna fortsätta hur
länge som helst för mitt vidkommande
men inte för kammarens vidkommande.
Jag skall därför sluta med ett litet
citat från en person, som inte är nymarxist,
om det nu är någon som efter
herr Wedéns anförande och mitt också
för resten har en aning om vad nymarxismen
är. I New Yorker, sista numret,
finns det en artikel av Rickard
Goodwin. Han behandlar där »orsakerna
till den allmänna otillfredsställelsen»
och säger följande om människan:

»Luften omkring honom är förgiftad,
grönområden försvinner under
rastlösa grävmaskiner, trafiken står
stilla, flygplanen kan inte landa och
t. o. m. hans egna gator är osäkra. Men
han kan inte erinra sig att han bestämt
att detta skulle inträffa eller att han
ens önskat det. Han har en känsla av
att han inte kan göra ett dugg för att
hejda flodvågen. Han vet inte vem han
skall anklaga. Det förefaller som om
de avgörande faktorerna är i händerna
på krafter som är alltför stora och
opersonliga för att kunna attackeras.
De kan inte röstas bort.» Så långt New
Yorker.

Min egen kommentar: Marknadshushållningen
är ju en sådan anonym
kraft som får fatta beslut. Men demokratins
innebörd är ju att vi skall vara
herrar i vårt eget hus. Därför får
vi inte låta marknadshushållningens
ideologi bestämma över oss. Den skall
underordnas människan.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Mot slutet av sitt anförande
kom herr Erlander in på ett
tema som är väsentligt, men i sitt sätt
att använda det visade han den glidning
i resonemanget som han råkat ut
för. Yad beträffar miljön, utbildningar
5

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

en, den sociala tryggheten, sysselsättningen
vill jag fråga: Vem har starkare
än som skett från Bertil Ohlins och
vår sida framhävt att här behövs det
en ramhushållning från samhällets sida? Men

så säger statsministern: Ja, men
där kan ju inte marknadshushållningen
tillämpas. Nej, det är ju det som framhölls
från denna talarstol bl. a. av mig
så sent som i går, då statsministern
inte var i kammaren. Frågan gäller ju:
Skall marknadshushållningen tillämpas,
där den är mest lämplig att tillämpa,
eller skall man ersätta den med något
socialistiskt system? Det är om detta
mitt resonemang har rört sig. Vad beträffar
att flytta fram positionerna vill
jag fråga: Kan verkligen statsministern
göra gällande att det har förekommit
någon eftersläpning på den liberala
sidan i förhållande till den socialdemokratiska?
Jag visade redan i
går att det inte förhöll sig så.

Får jag ännu en gång erinra om
konsumentupplysningen och satsningen
på den. Vi får väl se hur det går. Det
finns många andra exempel som skulle
kunna anföras i detta sammanhang.

Får jag till sist, herr talman, för att
belysa vad som har varit den drivande
kraften bakom mina farhågor och som
har gjort att jag rest detta resonemang,
nämna några meningar som också
framfördes under debatten i går, nämligen
av herr Gustafson i Göteborg, och
vilka just är hämtade från ServanSchreiber,
som ju herr Erlander tar
som ett kronvittne i många sammanhang.
Servan-Schreiber säger i det avseende
som för mig är relevant följande: »Många

’progressiva’ vänstermän
drömmer ännu om att upprätta ett samhälle
i vilket allsmäktiga byråkrater bestämmer
konsumenternas val — konsumenterna
anses inte känna sitt sanna
väl.» . . . »Många äldre intellektuella
klandrar ''konsumtionssamhället’ men
i själva verket kritiserar de konsumen -

tens fria val — det låter som en återklang
av den upplysta despotismen. En
elit, som anser sig känna sanningen,
tror sig ha rätt att påtvinga alla sin
egen smak.»

Herr Erlander sade nyss att han
ändå för sin del vill ifrågasätta marknadshushållningens
fördelar även inom
de områden där inte jag vill göra det,
om jag nu fattade honom rätt. Däri
ligger skillnaden, och om det är riktigt
har herr Erlander börjat se litet
väl mycket på den ena sidan av det
ping-pong bord som jag förut nämnde.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag tänker
fatta mig mycket kort kan jag tala från
bänken.

Statsminister Erlander refererade till
en situation i New York som beskrivits
i tidningen New Yorker av Rickard
Goodwin. Goodwin skriver att luften
är förgiftad, att trafiken stoppar upp
och att grävmaskinerna vräker undan
husen.

Men är inte detta, herr statsminister,
exakt samma situation som vi upplever
utanför detta hus så snart vi kommit
ut? Det visar med andra ord att lika
litet som den fria marknadshushållningen
omedelbart kan lösa dessa problem,
lika litet kan statsminister Erlanders
egen hushållning lösa dem.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag begagna tillfället
att samtidigt replikera herr Erlander
och herr Sträng beträffande pensioneringen
för tio år sedan.

Vår linje var ju klart progressiv och
innebar en större fondbildning än enligt
det socialdemokratiska förslaget.
Herr Sträng glömmer numera ständigt
bort detta. Vi hånades den gången för
att pensionsbeloppens stegring under en
viss uppbyggnadsperiod skulle bli långsammare
än enligt regeringsförslaget,
därför att vi satsade på en något större

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

fondbildning. Då skulle vi väl inte nu
behöva höra att vi motarbetade det sparande
som ligger i försäkringsfondernas
tillväxt. Att som herr Erlander påstå att
vår ståndpunkt då innebar att vi var
motståndare till det sociala framsteg
tilläggspensionering innebär är helt
grundlöst.

Herr talman! Statsministern säger att
socialdemokratiska regeringspartier i
utlandet på grund av ländernas svaga
ekonomi inte kunnat visa sin radikala
profil, lösa sysselsättningsproblem m. m.
Jag undrar om inte mycket av den ekonomiska
politik, som kan göras mer eller
mindre klok, är möjlig att förverkliga
utan att man alltid anlitar statskassan
med väldiga belopp. Det kan naturligtvis
tänkas åtgärder av båda slagen,
starkt kostnadskrävande och andra.
Ingen liberal har såvitt jag vet hävdat
att den fulla sysselsättningen ordnas
automatiskt genom marknadshushållning.
Ingen har heller påstått att inkomstfördelningsproblemet
löses av sig
självt genom marknadshushållning. Det
kräver ju bl. a. progressiv beskattning
ocli arvsbeskattning samt sociala åtgärder
som överför inkomster till pensionärer
o. s. v. Ingen som tror på den sociala
liberalismen har sagt att miljöfrågorna
löses utan vidare. Statsministern
slår alltså in öppna dörrar när han säger
att vi måste ha ett starkt samhälle
med resurser. Ja visst, men för det
första är det strid om vissa åtgärder som
innebär att ni litar så mycket till regleringar
av olika slag. Där är det inte fråga
om resursernas storlek utan om metoden.
För det andra kan det möjligen
vara så, som vi tror många gånger vara
fallet, att samhällets resurser blir större
om det förs en sådan ekonomisk politik
att nationalinkomsten och skatteunderlaget
växer snabbare. Det är just därför
som vi kan råka i strid, inte på det
sätt som herr Erlander talade om utan
om de bästa metoderna att uppnå det
goda samhället.

Remissdebatt

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Ansvaret för att riksdagshuset
får ligga där det ligger och för
den atmosfär vi möter här utanför får
väl den nya koalitionen moderata samlingsp
artiet-socialdemokratin i stadshuset
ta ansvaret för. Den saken skall jag
här inte ingå på. I stället skall jag bemöta
något av det som sagts i denna
debatt.

Herr Ohlin sade att liberalismen alltid
har velat bekämpa monopolen. Jag förmodar
att herr Ohlins parti har arbetat
energiskt på den saken — men vad
har resultatet blivit? Jo, vi har under de
senaste årtiondena — det hände också
under den tid då liberalerna satt i regeringsställning
— fått fler och fler monopol
i samhället. Det visar att metoden
med enbart prisövervakning och
monopolbekämpning inte har varit särskilt
effektiv.

Sedan citerade herr Wedén ånyo Servan-Schreiber,
som gav ett felaktigt referat
av de åskådningar som finns bland
de socialistiska vänsterkrafterna och
marxisterna. Men om man skall få en
uppfattning om innebörden av deras
uppfattning tror jag det är bättre att gå
till källorna i stället för att citera liberala
tänkare.

Herr Wedén försökte också lansera
den sociala teorin att man inte skall ha
marknadshushållning som ett medel att
lösa alla frågor, men man bör tillämpa
marknadshushållning där det går att
göra det. Den teorin tror jag är helt
felaktig, ty man kan inte välja mellan
litet mer eller litet mindre av kapitalistisk
hushållning i samhället. Man måste
träffa mycket avgörande val. Analysen
kan inte göras bara i termen marknadshushållning.
Det avgörande är vilka
grupper och intressen som fattar de
viktiga besluten i näringslivet, om det
är storfinansen — som bygger på kapitalkoncentration
— som skall göra det
eller konsumenterna-löntagarna och
samhällsorganen. Det är detta avgöran -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

de val som ligger i motsättningen mellan
en kapitalistisk och en socialistisk
grun dåskådning.

Herr Erlander sade i sitt anförande
att om man ville få besked om det socialdemokratiska
partiets samhällsuppfattning
skulle man läsa herr Strängs
finansplaner. Jag hoppas verkligen, att
det sagda inte skall tas alltför bokstavligt,
utan att det också finns mera i
socialdemokratins samhällsuppfattning.
Därför vill jag i likhet med herr Erlander
sluta med ett citat från en person
som inte är nymarxist. Han skrev att
målsättningen för socialdemokratin
måste vara »att expropriera miljonärernas
kapital, göra kapitalet även privaträttsligt
till vad det redan ekonomiskt
blivit, samhällets gemensamma
egendom».

Jag tror att de orden av Hjalmar
Branting alltjämt måste vara målsättning
för arbetarrörelsen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har bara opponerat
mig mot att statsministern målade en
bild av oppositionen som gav föreställningen
att vi skulle sakna elementära
kunskaper om att vårt samhälle är
starkt, eller att det i varje fall förmår
korrigera en felaktig marknadshushållning.
Jag opponerar mig mot det; i varje
fall gäller det inte oss. Sedan får
andra svara för sig själva. Jag har ingen
fullmakt att tala på deras vägnar.

Jag är inte heller okunnig om att det
kan finnas nyansskillnader inom oppositionen.
Det är inte märkvärdigare än
att sådana skillnader finns inom socialdemokratin.
Man behöver bara jämföra
herr Erlanders, herr Strängs eller
herr Langes tal med Aftonbladets skriverier.

För att undvika allt missförstånd vill
jag sedan säga att centern inte har någon
del i att man drar in så mycket bilar
som går att dra in i Stockholms
centrum. Statsministern är troligen inte

heller okunnig om vilka marknadskrafter
och politiska krafter som samverkar
när man bygger ett parkeringshus
i stället för en eventuell ny parlamentsbyggnad
i landets huvudstad.

Jag vill också påtala den djupt inhumana
inställning som finns här i Stockholm
och som tar sig uttryck i att man
inte tillåter en taxi att stanna på vissa
gator och vid vissa tider utan att dess
förare bötfälles och fråntages körkortet,
så att handikappade människor skall
vara tvungna att själva försöka ta sig
och sitt bagage runt kvarteren för att
kunna sätta sig i en bil. Det finns alltså
alla skäl att bevaka att marknadshushållningen
och den politiska verksamheten
fungerar på ett förnuftigt sätt.

Herr statsminister! Vi kan vara överens
om en sak, nämligen att det inte
finns någon god marknadsekonomi utan
ett starkt samhälle och att det inte finns
något gott samhälle utan en marknadsekonomi.
Jag medger, att det finns människor
i vårt land som underskattar betydelsen
av att det finns ett starkt samhälle,
men jag vill också säga till statsministern
att jag är förvånad över att
denne, som är så intresserad av dessa
ideologiska problem och verkligen har
lagt ned mycken möda på att försöka
utveckla dessa idéer och tankegångar,
ändå inte tar upp den andra sidan av
gränsdragningsproblemet, nämligen hur
långt vi kan gå i fråga om statlig drift
av företag och i fråga om samhällsingripanden
innan vi hotar den marknadshushållning
som vi önskar ha för
att kunna upprätthålla framstegstakt
och personlig frihet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talmannen är alltför nådig — jag
har inte begärt ordet. Men eftersom en
välvillig talman tillerkänner mig detta
nådevedermäle, vill jag ändå konstatera
att herr Wedén icke har begagnat de
tillfällen, som hans repliker givit, till
att ta tillbaka de allvarliga beskyllning -

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

ar för odemokratiskt sinnelag som han
gjorde mot väsentliga delar av det socialdemokratiska
partiet. Jag noterar
detta mer eller mindre på herr talmannens
order.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Finansminister Strängs
fjortonde budget är ju det ärende på
vilket remissdebatten är upphängd.
Budgeten är kanske mindre kontroversiell
denna gång än tidigare år. Den
torde kunna karakteriseras som stram
och utan större sensationer. Herr Sträng
är som vanligt optimist och tror att
konsumentsprishöjningen skall kunna
hålla sig inom tvåprocentsramen, om nu
inte avtalsrörelsen, såsom det heter, föranleder
större lönehöjningar.

Löntagarna har sannerligen märkt att
de inte har något att tjäna på en allmän
uppskruvning av löner och priser.
Bruttonationalprodukten beräknas öka
med 4 procent, och det är väl den som
måste vara avgörande för hur mycket
man verkligen kan ta ut i löner och
kostnader. För herr, fru och fröken
Medelsvensson torde emellertid huvudintresset
koncentrera sig kring den levnadsstandard
som vi skall försöka hålla
framöver.

Vi svenskar har blivit mer och mer
materiellt inriktade. Vår standard vill vi
inte sänka utan helst höja. Vår levnadsstandard
anses nu vara bland de
högsta i världen, om inte den allra
högsta. Vi skall vara tacksamma för detta
och vi skall inte glömma att orsaken
till detta förhållande naturligtvis främst
ligger i den privilegierade ställning som
Sverige haft under en mer än 150-årig
fred och vidare naturligtvis i medborgarnas
insatser på näringslivets och
på andra områden. Detta gäller såväl
företagare som löntagare.

Visst finns det ännu eftersatta grupper
som inte kunnat följa med i standardhöjningen,
och dem skall vi inte
glömma bort.

Låglöneproblemet har i såväl fjol -

Remissdebatt

årets som årets motioner förts fram i
rampljuset. Även årets löneförhandlingar
har problemet med i bilden. När det
gäller pensionärerna, som ju också hör
till låginkomstgrupperna, är väl alla
partier överens om såväl standardhöjningen
som indexregleringen för dem.

Det ligger emellertid, ärade kammarledamöter,
en fara på lur mitt i vårt allmänna
välstånd. Det är att vi fastnar i
statustänkande, att vi drives hårt av
standardjäktet. Lyxutrustningen av våningar
och hem blir alltmer omfattande
och kostnaderna blir onödigt höga. Vi
skaffar oss åtskilligt som vi egentligen
inte har råd till. Medan andra folk halvt
svälter ihjäl och förblöder i krig fortsätter
vi vår standardjakt. Kanske skulle
vi stanna upp och tänka över situationen!
Kanske kunde t. ex. bostäder
med fullt tillfredsställande standard
frambringas med billigare medel — andra
ting att förtiga. Det blir nog i längden
svårt att klara prisskruvens ständigt
uppåtgående tendens. Och arbetar
vi inte ihjäl oss för att kunna upprätthålla
vår standard?

När det gäller att hjälpa vår nästa,
så skänker vi ju till cancerforskning, till
Biafra och annan u-hjälp, till katastrofdrabbade
länder o. s. v. Många och ibland
stora frivilliga bidrag lämnas på
det sättet. Men vi torde inte kunna säga
att det verkligen rör sig om uppoffringar
från vår sida. Missionens folk i vårt
land har sedan gammalt offrat åtskilliga
miljoner för verksamheten på missionsfälten
— för det evangeliska arbetet,
ja, men i mycket stor utsträckning också
för vad man kallar materiell u-hjälp:
sjukhus, skolor, yrkesutbildning och direkt
hjälpverksamhet.

I SIDA:s pressmeddelande i går omtalas
att enskilda organisationer i år
får 5 miljoner kronor till sin biståndsverksamhet
i u-länderna. Samtidigt meddelas
att ansökningar på 8 miljoner kronor
ännu inte slutbehandlats och att ansökningar
om ett sammanlagt belopp på
totalt 16 miljoner kronor förelegat.

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

Varför bygger staten så dyrt i uländerna?
Den frågan ställdes för en tid
sedan i tidskriften Sunt Förnuft. Som
exempel anfördes att SIDA:s seminariebyggnad
i Kenya kostat 18 miljoner
kronor, medan ett liknande bygge som
pingstmissionen genomfört i Burundi
gick på 1,4 miljon kronor. Jag har
inte haft tillfälle att kontrollera dessa
uppgifter. Att missionen kan klara både
investeringar och drift betydligt billigare
än statliga myndigheter har dock
många gånger bevisats.

Svenska folket skulle förvisso med
glädje se att — som vi gång på gång
föreslagit i våra motioner — en större
del än för närvarande av den bilaterala
u-hjälpen kunde lämnas åt svenska missioner
och deras väl beprövade kunniga
personal att utföra.

En procent av nationalprodukten utlovade
Sverige för länge sedan åt uhjälpen.
Vi anser —• nu liksom tidigare
— att denna procent bör uppnås senast
1972/73 och inte 1974/75 som regeringen
fastslagit. En ny plan för snabbare
stegring av biståndstakten bör göras
upp, lämpligen efter överläggningar mellan
de fyra större partierna i riksdagen.
Också inom regeringspartiet har det visat
sig finnas starka sympatier för eu
sådan uppsnabbning.

Vår levnadsstandard är högst i världen,
säger man. Men vår livsstandard,
standarden för samlevnad och personlig
livshållning, är i starkt sjunkande.

Brottsligheten t. ex. har i vårt land
inte bara ökat — den har också förgrovats
och trängt allt längre ned i ungdomsåldrarna.
Rikspolischefen förklarade
för ett par månader sedan att situationen
verkligen är ytterst allvarlig.
Brottsligheten har på ett år ökat med 16
procent. Det finns sexåriga pojkar som
blivit specialister på stölder, väskryckningarna
har ökat och ofta följer våldsmoment
med.

När det gäller narkotikamissbruket
kan det sägas att vi upplever en nära
nog lavinartad ökning över hela landet.

Den samordning av åtgärder som regeringen
nu satt i gång hälsas med tillfredsställelse,
även om den borde ha
kommit åtskilligt tidigare. Vi anser
för övrigt att denna för vårt folk så
viktiga fråga borde bli föremål för en
parlamentarisk beredning både i fråga
om kortsiktiga åtgärder och när det gäller
planläggning på längre sikt. Det rör
sig dock om en resursprioritering. Alla
torde vara ense om en förstärkning och
en väsentlig förstärkning av polisen,
även om storleken därav bedöms något
olika.

Men det är endast en av åtgärderna.
Det lagförslag som nu lagts fram om
straffskärpning för langare och om
möjlighet till viss telefonavlyssning tror
jag är nödvändigt i innevarande situation,
även om man i sistnämnda avseende
principiellt måste iaktta stor försiktighet.

När det gäller bekämpande av narkotikamissbruket
tror jag att ungdomar
från olika organisationer, inte minst
ideella och kristna, skulle kunna göra
en stor insats för att hjälpa sina unga
kamrater upp ur träsket. De försök som
redan gjorts tycks ha slagit väl ut. Jag
förutsätter att eventuella erforderliga
anslag kan ställas till förfogande för
ändamålet. Jag har mig bekant att
flera kristna konferenser angående sainarbetsåtgärder
mot narkotikan planeras.
Detta vore väl ett område där våra
myndigheter skulle kunna samarbeta
med sådana organisationer. Våra massmedia,
främst radio och TV, borde rimligen
känna sitt ansvar och positivt medverka
i kampen mot narkotika. De missgrepp
som onekligen gjorts hoppas jag
inte skall upprepas. Alkohol- och narkotikalasterna,
sedeslöshet och kriminalitet
växer tydligen polisen och rättsvårdande
myndigheter över huvudet.
Nu är ögonblicket inne då alla goda
krafter i samhället bör, ja måste, samarbeta
i bekämpandet av det onda.

Det senaste året har på ett särskilt
sätt varit ungdomsrevolternas år. Det

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

gäller inte bara i vissa andra länder
där det helt visst finns åtskilligt av
vrånga förhållanden. Det gäller också
här hemma där man ibland undrat om
ungdomen verkligen vet vad den demonstrerar
för.

Nu finns säkert hos många av dessa
ungdomar åtskillig idealitet. Jag tänker
t. ex. på sympatiyttringarna i fjol för
större u-hjälpsinsatser, men tyvärr är
många av dessa revolter kommunistiskt,
för att inte säga maoistiskt, färgade och
dominerade. Man må hoppas att våra i
övrigt i många avseenden så sunda ungdomar
skall kunna sovra och inte ryckas
med av dylika extrema vänstervindar.

I en demokrati är det tillåtet att demonstrera
för olika meningar, men allt
måste givetvis ske inom ordningens ram.
Att gå utanför lagens råmärken när det
gäller att få till stånd eller skapa bättre
förhållanden är inte bara fel utan direkt
farligt. Däremot skall alla vi som sitter
i ansvarig ställning vara lyhörda för
påtalade missförhållanden och i möjlig
mån efter vederbörlig undersökning
försöka råda bot för desamma.

Vår materiellt höga levnadsstandard
har sålunda inte följts av en stigande
livsstandard; tvärtom är den av många
tecken att döma i sjunkande. Det ligger
åtskilligt i vad en amerikansk sociolog
skrivit: »Det moderna samhället är

mer dubbelbottnat och dubbelmoraliskt
än något annat. Man tystar ner och förlöjligar
alla de idéer och den livssyn
som har hand om de förebyggande och
motverkande krafterna. Men när enskilda
människor sedan dukar under för
samhällets egen dubbelmoral, så ropar
samhället i sin nöd just efter de konstruktiva
livskrafter som man tidigare
motat bort.»

Utan normer är ett samhälle dömt till
undergång; därom vittnar både livet
och historien. Vi har ännu många i vårt
land som är klart medvetna om att en
andlig väckelse, liknande den under
förra århundradets sista hälft, skulle i
grunden förändra och höja vår livsstil.

Remissdebatt

Man lagstiftar inte om en övergång till
kristen tro och åskådning. Här om någonsin
gäller individens fria val. Men
allas vår plikt är att undanröja stenarna
och söka minska farorna, främst för de
unga. Ideella och kristna rörelser måste
frimodigt fortsätta sin väckande och
uppbyggande verksamhet och enträget
föra fram den kristna synen på det allvarliga
läget för vårt folk. Hem och skola
har givetvis sitt stora ansvar för det
uppväxande släktet. Ett intimt samarbete
bör etableras med ungdomsorganisationerna,
som är värda vårt varmhjärtade
stöd — och vårt ökade stöd. Om ett
positivt resultat skall kunna nås, måste
eu klar, saklig upplysning förenas med
den personliga viljan till ansvar både
för sig själv och för andra. Det goda
föredömets makt är både känd och erkänd.

Med professor Erik Wellander i ett
tidningsuttalande skulle jag vilja fråga:
»Hur vore det med en återgång till det
gamla ordet, den gyllene levnadsregeln:
''Allt vad I viljen att människorna skola
göra Eder, det gören I ock dem!’»

Herr LOTHIGIUS (in):

Herr talman! I den debatt som vi
nyss hade när statsministern var inne i
kammaren nämndes flera gånger miljöfrågan,
som var invävd i diskussionen
om marknadshushållningen. Miljöfrågan
fladdrar fram i en mängd olika sammanhang.
Kan vi någonsin komma till rätta
med dessa miljöproblem utan att mera
metodiskt och genomlysande få debattera
dem på en gång i denna kammare?

För flera år sedan begärde jag från
denna talarstol med adress till dåvarande
jordbruksministern, herr Holmqvist,
att vi mera ingående, mera utförligt och
mera långsiktigt skulle få diskutera miljöfrågorna,
att vi skulle få samla oss till
en debatt i dessa frågor på samma sätt
som vi diskuterar ekonomiska problem,
på samma sätt som vi en gång om året
diskuterar utrikespolitiska spörsmål.
Först då — anser jag — kan vi få en

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

mera samlad, kvalificerad debatt kring
dessa frågeställningar, som alltmer griper
in på olika samhällsområden. Jag
fick den känslan att dåvarande jordbruksministern
var positivt inställd till
ett sådant förslag. Någon samlad debatt
har vi emellertid aldrig fått. I stället
har vi här i riksdagen ägnat oss åt ett
»hattande» i dessa miljöfrågor som mest
präglats av brist på koncentration.

Varför är det nödvändigt med en sådan
mera genomgripande, koncentrerad
miljödebatt åtminstone en gång om
året? Jo, därför att det är oriktigt att
lösrycka enstaka miljöobjekt utan att
samtidigt få diskutera en mer allmän
översyn av miljöfrågorna som sådana.

Låt mig ta ett exempel — Vindelälven.
Vi har i denna kammare använt många
timmar för att diskutera den, men vi
har aldrig kunnat behandla frågan i
dess stora sammanhang. Man har koncentrerat
sig på bl. a. arbetsmarknadsfrågor
som rört denna älvdal men har
inte samtidigt haft möjlighet att värdera
hela den utbyggnad av vattenkraftverk
som sker i Norrland och av olje- och
kärnkraftverk i andra delar av vårt
land. Diskuterar vi Vindelälven ur både
miljö- och vattenkraftsynpunkt måste
vi också värdera den tänkta utvecklingen
för hela vår energiförsörjning.

Vad innebär i fråga om miljöingrepp
det som måste göras i samband med de
många kärnkraftverkens projektering?
Vilka fördelar och nackdelar får vi genom
denna utveckling? Mellan Trosa
och Gävle måste nu under en nära
framtid tre kärnkraftverk placeras. Vilka
fordringar och miljöförändringar är
tolerabla med tanke på det stora kraftbehov
som näringsliv och samhälle kräver
i framtiden? Vilka miljöbedöinningar
måste och kan göras för att å ena
sidan se ett kärnkraftverk som en lokal
miljöförstörare och å andra sidan se det
som en kraftleverantör för att skapa en
bättre miljö för de många konsumenterna? Mig

veterligt har vi aldrig fått tid att

diskutera miljön ur dessa större aspekter.
Inte heller har denna kammare diskuterat
miljövärdena från ekonomiska
synpunkter, där det alltså gäller att
sätta ett pris på miljövärdena. Vi kan
inte komma ifrån nödvändigheten att
försöka forma ett system som möjliggör
ekonomiska jämförelser mellan direkta
investeringar och vissa miljövärden.
Att detta är utomordentligt svårt
får inte avskräcka oss från att försöka.
Miljövärdena kommer annars alltid att
förlora i dragkampen mellan synliga
ekonomiska värderingar och oberäknade
miljövärden där bara antaganden
och tyckanden finns som grund.

Det är ganska vanligt att man, när
man söker en syndabock för de brister
som finns på miljövärdenas områden,
delar ut råsopar än till näringslivet, än
till statsmakterna, än till forskare och
vetenskapsmän — de får också en släng
av sleven. Inte minst vetenskapsmännen
har på sistone gjort riksdagsmännen ansvariga
för bristande förutseende. Detta
är en fruktlös debatt som inte kan medverka
till några konstruktiva förslag.

Vad som är väsentligt är att vi tar itu
med frågorna allvarligt och på ett realistiskt
sätt. Statens naturvårdsverk och
andra institutioner föreslås i årets statsverksproposition
få ökade medel till
miljöområdet. Industrin — statlig och
enskild — får bidrag med 50 miljoner
kronor. Tyvärr ser det ut som om detta
belopp kommer att knytas till arbetsmarknadsmässiga
villkor och även bli
av lokaliseringsmässig karaktär.

Skall man få det bästa utbytet och
kunna medverka till att skingra de allvarliga
hoten mot miljöförstöring, måste
pengarna användas till åtgärder som
koncentreras direkt i de områden där
de stora problemen finns — de större
befolkningsområdena. Det gäller akuta
fall av luft- och vattenföroreningar i
tätortsområdena. Gör man på annat sätt
är det för ögonblicket en felinvestering.

Men årets petita visar också att man
tyvärr valt att göra den satsningen på

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

den centrala administrationen och ge
mycket litet till regionernas verksamhet.
Just ute i landet finns ju de stora
saneringsobjekten. Exempelvis har man
i årets petita, i stället för att öka och intensifiera
arbetet med undersökningarna
av sjön Vättern — den sjö som
framför andra skall tjäna som en frisk
vattenreservoar för södra och mellersta
Sverige — dragit bort den kvalificerade
tjänst, vilkens innehavare skall delta
i arbetet med dessa undersökningar.
Detta är oförståndigt och det rimmar
illa med de riktlinjer naturvårdsverket
dragit upp. Riksdagen borde ge departementet
bakläxa i denna fråga.

Det förefaller mig som om man glömt
bort eller inte vågar ta itu med problemen
när det gäller t. ex. Östersjön. Myndigheterna
är på det klara med att stora
förändringar äger rum i detta innanhav.
Det är omöjligt att tänka sig att Östersjön
längre kan ta emot och reducera
de enorma mängder avfall som vandrar
ut i detta vatten. Vi kan inte döva vårt
samvete med att andra länder runt denna
sjö också medverkar till förstöringen
och låta detta vara en ursäkt för
att vi inte får någonting ur händerna.

Sanningen är att Sverige som aktivt
industriland torde vara det land som
mest förorenar detta vatten samtidigt
som vårt konsumentsamhälle gör de
största utsläppen. Det förhållandet att
vi förstör mest får inte hindra oss från
att ta initiativ till en östersjökonferens,
där länderna skulle samlas för att ta
upp dessa frågor. I stället skulle det ge
ett utomordentligt positivt intryck om
just vi tog detta initiativ. Det är ingen
internationell politisk fråga utan en
praktisk fråga. Våra grannländer väntar
sig att vi gör någonting, just därför
att vårt land har en mycket lång kustlinje
utmed denna sjö. Jag vädjar från
mitt partis sida till regeringen att ta
initiativ i denna fråga..

Vi har åter fått belägg för vad som
kan hända när en tankbåt springer
läck i Östersjön. Det är lätt att vara

Remissdebatt

efterklok, men det är verkligen inte tillfredsställande
att felbedömningar har
gjorts och att mycket mer olja läcker
ut än man har räknat med.

Vilken beredskap har vi för att klara
dylika händelser? Vem bedömer vad
som skall göras för att utföra den nödvändiga
destruktionen? Vilka åtgärder
vidtar myndigheterna när besked om en
oljeläcka kommer in? Vilket är myndigheternas
eget ansvar och vem skall åläggas
ansvaret för att skadorna får större
omfattning än de borde få? —• Det är
frågor som vi borde få svar på, och jag
tycker att regeringen under denna remissdebatt
skulle kunna få tillfälle att
lämna riksdagen dessa besked.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla
att jag tror att nästa stora fält —
som delvis är obearbetat, men ingår
som en väsentlig del i miljövården •—-kommer att vara de biologiskt förändrade
födoämnenas inverkan på människokroppen
och på vårt hälsotillstånd.
Härvidlag är vi ännu alltför okunniga
och alltför nonchalanta, men inte minst
överdoseringen av konstgödsel och behandlingen
med gifter och biocider i
samband med jordbrukets produktion
av livsmedel måste studeras noggrant.

Framtiden kommer inte i vårt land
att kräva främst kvantitativt stora skördar.
Kvaliteten kommer att föras upp
på värdeskalan efter helt andra normer
och då, herr talman, kan prisregleringar
och jordbruksbekymmer i nordiskt
samarbete och i Europasammanhang
få en helt annan valör än de har
just nu.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord dels om skattefrågorna, dels
om kriminalvården.

Skattefrågorna kom ju undan i höstens
valdebatt; de togs där över huvud
taget aldrig upp på ett allvarligt sätt. I
höst har man inom de borgerliga partierna
samlat sig igen och framfört en
del olika förslag. Det var som om man

2* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 5

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

före valet var rädd för att exponera
skillnaden mellan de olika borgerligd
partiernas förslag i en så viktig fråga
som beskattningen. Men det var väl inte
lieller så lätt att strö ut alla dessa löften
om skattelindringar när man trodde att
man skulle få bilda regering efter valet.
Men nu bär man tydligen återvunnit
modet, eller kanske är det snarare missmodet
som har gjort att man nu återgått
till det vanliga och framlägger olika
skatteförslag.

När det gäller högern har det intressanta
hänt att man där tycks ha avpolleterat
den gamla tudelningsprincipen,
vare sig det nu har skett i samband med
att kanslichefen Östman slutat eller av
andra skäl; man tycks i varje fall ha
släppt det riktmärket för beskattningen
ur sikte. Frågan är om man inte till och
med har en så uppmjukad inställning
i barnavdragsfrågan att man kanske
rent av föredrar barnbidrag. Det har
hänt något med högern.

Det är också intressant att konstatera
vad högern föreslår i sitt skatteförslag.
Man säger att de som har nettoinkomster
på högst 20 000 inte skall behöva betala
någon statlig skatt. De som har en
inkomst mellan 20 000 och 30 000 skall
bara behöva betala 10 procent i skatt.
För att klara av dessa stora skattelindringar
för de enskilda skattebetalarna
vill man höja omsättningsskatten till 16
procent. Det betyder att man ökar statens
inkomster med 4 miljarder. Hur det
skall kunna räcka redogör inte högern
för i detalj. Man säger bara att man väntar
sig att lönerna skall gå ned och att
priserna skall gå ned, och på något mystiskt
sätt skall man uppenbarligen klara
av inte bara att genomföra skattesänkningen
utan även att ge folkpensionärerna
kompensation för den höjda omsättningsskatten
och att justera barnbidragen,
såsom reglerna är.

Man har uppenbarligen helt skippat
särbeskattningen. I våras förevisade fru
Kristensson en liten oppositionsunge
här då hon påstod att hon omedelbart

och utan övergångssystem ville införa
särbeskattning. Men den oppositionen
har tydligen kvävts, och vi ser ingenting
av den i det förslag högern framlagt.
Jag uppfattar det så, att man inte är benägen
att införa särbeskattning. Det har
ju aldrig precis varit något mellan högern
och särbeskattningen, men nu är
det tydligen slut på allvar.

Herr Hedlunds hela skattekollektion
var ju inbjudande; där fanns många fina
små bitar. Men av hans ton och utläggning
fick man klart för sig att han
inte heller ville ha särbeskattning. Trots
att centerpartiet i den värsta yran tillsammans
med folkpartiet framlade motioner
om särbeskattning tycks han nu
på något sätt ha gått ifrån den tanken.
Han sade att om hemmafruarna går miste
om det dubbla ortsavdraget, kunde
han inte medverka till särbeskattning.

Nu är det ju inte så att hemmafrun
har dubbla avdrag, utan det är hennes
man som får göra avdrag för henne,
men bortsett från det kan man väl över
huvud taget inte ha en särbeskattning
om man skall ha kvar det dubbla ortsavdraget
för den som är ensam om familjens
försörjning. Det måste väl betyda
att även centern har slutat att ropa
på särbeskattning, som man gjorde för
några år sedan.

Herr Hedlund tog upp en rolig modesak.
Han är ju aldrig främmande för nyheter,
men han tar dem litet legärt. Han
talade om den negativa skatten. Det
framgick emellertid inte riktigt hur han
tänkt sig att den skulle fungera. Jag kan
väl inte tro att det skall vara någon
könsdiskriminering, utan skall vi ha en
negativ skatt, skall den väl gälla både
gift man och gift kvinna. Det skall väl
vara så, att också en hemmahustru skall
kunna få en negativ skatt — jag kan inte
föreställa mig att man skulle vara ensidig
på den punkten. Det förekom emellertid
som sagt mycket litet utläggning
av texten; det sades bara att man ville
ha en allmän bottentrygghet. Han lovade
också ut andra skattelättnader. Hur det

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

sedan skulle gå ihop angav han aldrig.
Han nämnde egentligen aldrig på allvar
att han ville höja omsättningsskatten,
men det skymtade kanske fram ändå.

Folkpartiet leker också i sin motion
med tanken på eu negativ skatt. Det är
konstigt att ett sådant ord, vars innehåll
ingen tycks vara riktigt på det klara
med, plötsligt slår igenom så att varje
partiledare måste ha det med. Det är en
egendomlig exemplifiering i den motion
som folkpartiet har lämnat i skattefrågan,
att det lika barnbidraget har samma
karaktär som en negativ skatt. Då
frågar man sig: Har inte barnfamiljernas
familjebostadsbidrag karaktären av
negativ skatt? Innebär den negativa
skatten att alla skall ha lika stora avdrag?
Jag har svårt att förstå detta,
med det där modeordet har i alla fall
kommit med. Negativ skatt är någonting
att utreda och tänka på, säger folkpartiet,
och det låter ju klokt.

I folkpartiets motion sägs det att sänkningen
skall finansieras genom höjning
av momsen, men man vill inte gå in på
hur mycket den skall höjas. Högern lämnar
alltid flera siffror än folkpartiet,
men folkpartiet lämnar fler hål öppna
att sedan försvinna i, och detta gäller
även skatteförslagen i år.

I går förekom det ett meningsutbyte
här i frågan om socialdemokraterna ville
sänka marginalskatterna. Man påpekade
att det i det socialdemokratiska
näringspolitiska programmet står att vi
även vill sänka marginalskatterna, och
det blev litet dividerande om den saken
i går.

För mig är det ganska självklart att
det som vi främst måste sikta på är att
en större del av botteninkomsten skall
vara fri från skatt. Om det vinnes, måste
naturligtvis marginalskatten för inkomster
strax där ovanför hyfsas. Skatten
kan ju inte stiga alltför abrupt, om
man vill att skattesystemet över huvud
taget skall fungera. Jag ser alltså en
sänkning av marginalskatten mer som

Remissdebatt

en teknisk följd av att ett större skikt
görs helt skattefritt.

Det är intressant att se förändringen
i inställningen till skattesänkningar.
Förut har vi gång på gång hört, att de
som har akademiska yrken måste sporras
att ta på sig mer arbete — vi måste
ta vara på deras utbildning, och därför
skulle de få skattesänkningar. Det
har ibland sagts att medelklassen är särskilt
hårt klämd och att den borde ha
skattesänkningar. Men nu finns det bara
en kategori som alla partier har för
ögonen, nämligen låglönegrupperna. Alla
ömmar för de lågavlönade. Det är ett
stiligt resultat av vår valseger att alla
tror att de skall vinna på låglönegrupperna
och därför riktar in sig på reformer
för dem.

När det gäller särbeskattningen — eller
individuell beskattning, som den nu
kallas — kan vi iaktta rätt intressanta
glidningar även i den folkpartistiska inställningen.
Man har med spärrad stil
skrivit i sin motion, att en övergång
till särbeskattning måste innefatta särskilda
övergångsanordningar, gällande
under lång tid, som tar hänsyn till de
kvinnor vilka på grund av ålder eller
ensidig näringsstruktur på orten har
begränsade möjligheter till förvärvsarbete.
Det har sagts också från talarstolen
i dag, att det måste gå lång tid innan
en särbeskattning kan genomföras.

Ja, det låter klokt — det är precis
som om Sträng själv skulle ha yttrat
det. Det är inte längre tal om vare sig
hustrupremie eller äktenskapspremie,
utan det sägs allvarliga ord om hur svårt
det är för kvinnor inom många delar
av vårt land och i högre åldrar att få
ett arbete och att det därför är nödvändigt
att se till att inte eninkomstfamiljerna
blir hårt klämda, om ett särbeskattningssystem
införs.

Fru Nettelbrandt, som är särskilt infiltrerad
i denna fråga, anser att kraven
från folkpartiets sida på en särbeskattning
hunnit bli rätt mossiga. Ja,
de har visserligen inte stått i program -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

met så förtvivlat inånga år, men för att
vara folkpartiet har man ändå hållit
fast vid dem ganska länge.

Nu är fru Nettelbrandt missnöjd med
att det hela inte har kommit längre
och hon undrar vad herr Sträng egentligen
vill. Det bör då påpekas att fru
Nettelbrandt i fyra år har suttit med
i en utredning som om några dagar
lägger fram resultatet av sitt arbete med
att försöka finna vägar till en sambeskattning.
Det vore därför befogat att
fråga vad fru Nettelbrandt egentligen
vill, hon som här inte hade ett enda
ord att säga om hur hon ville genomföra
särbeskattningen eller någon enda
uppslagsända att lämna. Hon uppträdde
som om hon aldrig hört talas om den
utredning som hon själv har suttit i,
och hon frågade anklagande herr
Sträng, vad han egentligen vill och gör.

Vad skulle fru Nettelbrandt ha sagt,
om herr Sträng nu hade gjort på samma
sätt som vid flera tidigare tillfällen
och struntat i pågående utredningar
samt därefter föreslagit någon sorts
särbeskattning utan att invänta utredningens
resultat?

Det är tydligen bara fråga om ett ogenerat
försök att komma ifrån det egna
ansvaret, eftersom fru Nettelbrandt mer
än andra har haft möjlighet att driva
frågan snabbare än som har skett i utredningen
och att få alla uträkningar
gjorda och alla förslag granskade, som
hon kunde komma med.

Nu kräver i stället fru Nettelbrandt
att vi skall göra oss av med det där
lapptäcket — det är vårt skattesystem
som hon kallar för lapptäcke. Men sanningen
är att om vi drar av lapptäcket
står fru Nettelbrandt där naken utan
något förslag att skyla sig med.

Hon slutade med att säga att hon kräver
en snabbutredning om ett nytt skattesystem,
som skulle innehålla särbeskattning
men också mycket annat. Efter
fyra års utredande, då fru Nettelbrandt
tydligen inte har kommit på
någonting, kräver hon en snabbutred -

ning och förebrår regeringen för att
den ännu inte är färdig. Sedan ser hon
bort mot herr Strängs bänk och säger
förtröstansfullt, att regeringen nog skulle
kunna klara av en sådan snabbutredning;
det kommer bara an på viljan.

Det är precis vad jag tror: det kommer
an på viljan. När vi fick möjlighet
att realisera en särbeskattning, så fanns
inte något av vilja på folkpartihåll. Det
är inte längre populärt i dag, sedan vi
fått genomförd den frivilliga särbeskattningen
som ger mycket stora fördelar
till dem som har de stora inkomsterna.
Tidigare talade man som om det skulle
gälla en ideologisk fråga, men det talet
tystnade när vi fick en frivillig särbeskattning,
som innebär en skatteminskning
på 2 000, 3 000, 4 000 eller kanske
5 000 kronor för familjer där två har
stora inkomster.

Fru Nettelbrandt ansåg att Sträng
har rullat många stenar i vägen för en
särbeskattning under den tid då utredningen
har arbetat. Detta har sagts så
många gånger att det kanske är värt
ett bemötande. Även om ingen hör på
nu, finns det ju möjlighet att gå tillbaka
till protokollet och se hur i varje fall
några av de påståenden som görs i denna
fråga blir litet avklädda.

Vilka förslag är det som framlagts
under den tid utredningen har arbetat?
Den frivilliga särbeskattningen kan nämnas
i detta sammanhang. Den var faktiskt
en sten i vägen eftersom det blev
så tyst när den infördes; de som tidigare
hade skrikit värst blev då nöjda.

Andra förslag som möjligen kan ha
kommit i vägen, skulle kunna vara att
ensamstående med barn har fått en
mycket förmånlig beskattning —• så förmånlig
att varje förslag till särbeskattning
måste vara till nackdel för ensamstående
med barn. Därför måste man
naturligtvis kräva en komplettering med
bidrag, som också är möjlig att genomföra.
Detta bör ske så, att inte deras
ekonomiska ställning försämras. Man

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

kan inte förebrå oss att vi tidigare har
gjort beskattningen så pass lindrig för
de ensamstående mödrarna som det här
ofta gäller, därför att de behöver faktiskt
denna lindring.

En annan sak som man ofta har förebrått
Sträng är schablonskatteavdraget.
När man deklarerar till statlig beskattning
och inte har en så stor kommunal
skatt som 4 500 kronor — det gäller
alltså för makar — får man ändå dra
av detta belopp och slipper skatt på det.
Detta schablonavdrag är således dubbelt
så stort för två makar som för en ensamstående,
och detta har man många
gånger förebrått Sträng för. Man har
sagt att han inte borde göra hemmafruförmånen
ännu större genom att låta
schablonavdraget vara precis dubbelt så
stort för äkta makar som för en ensamstående.
Man bör emellertid tänka på
vilka människor det gäller. Det är fråga
om sådana som har 10 000 kronor i inkomst.
Är det verkligen någon som kan
hävda att vi har gått ifrån en rättviseprincip
när vi gett en sådan familj
möjlighet att få ett dubbelt schablonavdrag?
Det är dessa grupper som man
nu ömmar så mycket för och kallar låglönefamiljer.
Det var med tanke på dem
som Sträng genomförde denna interimsreform,
därför att han ansåg att de behövde
en lättnad. Det tycker jag ingen
kan motsätta sig.

Det är inte heller svårt att införa ett
nytt system oavsett de ändringar eller
lappar på täcket, så som man älskar
alt säga, vilka har tillkommit medan utredningen
pågått. Det är inte svårt att
vältra bort de stenarna genom att framlägga
ett nytt förslag.

Jag anser det alltså inte omöjligt att
kommit fram till ett nytt skattesystem.
Naturligtvis går det inte — det betonade
alla de borgerliga ledarna i dag och det
har man även gjort i sina partimotioner
— att lägga på dem som redan har små
inkomster en extra skattebörda för att
gynna dem som har två stora inkomster.
Men man bör kunna åstadkomma

Remissdebatt

en särbeskattning, vilken ligger i linje
med den utvecklingen att båda makarna
mer och mer kommer att ha både
förutsättningar och möjligheter att skaffa
sig arbete utom hemmet. Jag är emellertid
litet pessimistisk i fråga om utsikterna
att få ett borgerligt stöd för
denna reform. Högern har sagt ifrån,
herr Hedlund gjorde det med allvarligt
darr på stämman och folkpartiet har
inte visat den entusiasm som det bort
göra när vi nu närmar oss möjligheterna
att realisera förslagen om särbeskattning
och annat.

Vi önskar få bort tröskeleffekten för
gift kvinna om hon vill gå ut i ett arbete,
vi vill inte ha skilda skatteskalor
för ensamstående och gifta och vi vill
ha möjligheter att genom bidrag stödja
familjer med barn. Det är dessa tre ting
som legat bakom det socialdemokratiska
engagementet för en särbeskattning
och vi är inställda på att vidhålla denna
uppfattning. Hur de borgerliga partierna
än svajar har vi tagit ställning
för en särbeskattning. Den skall inte
genomföras abrupt, och det är självklart
bra om — som jag hoppas — den
kan bakas in i ett skatteförslag nästa
år som över huvud taget innebär en
lindring för de små inkomsttagarna.
Men jag tvivlar på att det kommer någon
hjälp från de borgerliga. Som så
många gånger tidigare får vi väl själva
föra det hela i hamn, ty principen har
vi som sagt accepterat.

Jag vill sedan övergå till ett ämne i
vilket jag är mycket engagerad, nämligen
frågan om kampen mot narkomanin.
Alla partier har engagerat sig och
lämnat motioner. Regeringen fattade
ett beslut om en kampanj mot narkotikavågen,
även om det som herr Nelander
framhöll kom sent och tycktes ske
mitt under julfirandet. Men såvitt jag
förstår har det inte satt sina spår i budgeten
eftersom denna diskuterats och
uppgjorts redan tidigare. Jag skulle därför
vilja att vi enas om att budgeten inte
skall betraktas som helig på de punk -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

ter där kampanjen kräver att mer personal
och pengar satsas.

På en punkt har man varit litet generös,
nämligen beträffande polistjänsterna.
Japan har betraktats som ett
föregångsland och det har framhållits
att man där lyckats bra med polisaktioner.
75 000 människor sattes i fängelse
för narkotikabrott i Japan, men jag
hoppas att denna inspiration inte är
den enda som besjälar regeringen. Polisstyrkan
har emellertid ökats och
straffskärpningar beträffande langare
har aviserats. Enligt min uppfattning
kommer dessa förslag att stödjas av majoriteten
av kammarens ledamöter, men
mittenpartierna vill gå ännu längre.

Den brottslighet som är förknippad
med narkotika och narkotikamissbruket
försvinner inte bara genom en ökning
av antalet poliser och genom att man
med polisens hjälp driver fram narkotikamissbrukare
och langare samt placerar
dem i fängelser eller på kanske
illa utrustade sjukhus där det inte kan
göras någonting för dem. De måste vårdas
och redan finns 3 000 av de allra
svåraste narkomanerna inom kriminalvården.
En tredjedel av dem befinner
sig på anstalterna och två tredjedelar
inom frivården. Varje tänkbar cell på
våra kriminalvårdsanstalter är i dag
upptagen, och varje ytterligare drive
för att få in flera narkomaner på häkten
och fängelser betyder att speciella
åtgärder måste vidtas enbart för inhysningen.
Vi vet att kriminalvården i
Sverige i många avseenden ligger främst
i världen — liksom vår sociallagstiftning
och mycket annat som av olika omständigheter
kommit att bli avancerat.
Det gäller t. ex. den terapi som består i
att man får studera och att man får möjlighet
till riktigt arbete. Men på ett område
föreligger stora brister och det gäller
just den direkta vården av läkare, psykologer,
kuratorer och den vårdpersonal
som ibland i pressen föraktligt kallas
fångvaktare men som, om vederbörande
visste litet mer, skulle erkännas vara

välutbildad, ofta mycket erfaren samt
i stånd att göra en vårdinsats, fastän
den i dag i allmänhet är helt upptagen
av bevakningsuppgifter. Personalen är
alldeles för knapp. Det är av oerhört
stor betydelse att vårdarna kan möta
internerna som människa mot människa.
Alla vet hur nedgångna patienterna är,
hur svårt det är att bota dem och hur
man till slut inte har något annat medel
än att möta dem som medmänniskor
och försöka ge dem den vård som står
till buds för andra vårdbehövande i
samhället.

Narkomanerna är ett stort problem på
de psykiatriska sjukhusen, och oron
där är stark. Var tredje intern rymmer
från mentalsjukvården. I en rapport talas
det om att 40 procent av de intagna
på Ulleråker rymmer därifrån, och hot
och våld mot personalen förekommer
ofta. På kriminalvårdsanstalterna är
förhållandena desamma. I fjol skadades
130 vårdare vid de anstalterna.

Självklart är det narkomanerna som
vållar de största bekymren. Genomsnittligt
är 20 procent av de intagna kvalificerade
narkomaner. På somliga anstalter
uppgår de till 80 procent. På
kvinnoanstalterna är 50 procent av de
intagna narkomaner. Rapporten som
dessa uppgifter är hämtade ur upprättades
för några månader sedan; i dag
räknar man med att varannan person
som tas in i våra fängelser är narkoman.
Det säger sig självt att utsikterna att
använda öppna vårdformer för dessa
patienter är mycket små.

Jag vill exemplifiera mitt tal om utökade
vårdresurser genom att nämna
de förhållanden som råder på Hall. Där
har man 330 intagna patienter, och det
finns bara en överläkare, som också
skall räcka till för resten av den regionen.
Detta innebär att han egentligen
har 800 interner att vårda. Det finns
också en kroppsläkare där; han kommer
en gång i veckan och har då ett
70-tal patienter att ta hand om. Vidare
finns det en assistent på 70 intagna, och

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

ytterst litet hjälp kan man få av psykologer.
Hur kan någon tro att det skall
vara möjigt att lugna ner och föra till
rätta de intagna, om man har så liten
personal att sätta in i vården?

Det blir också mycket tungt för
dem som arbetar på vårdanstalterna.
Många människor inbillar sig att de
som arbetar inom fångvården utgör en
okunnig och illasinnad grupp människor.
Sanningen är emellertid att vårdarna
ständigt har krävt mera kunskaper
åt sig själva och mer omvårdnad
om patienterna samt större tillgång på
läkare och psykologer. De är sålunda
helt medvetna om vilka krav som bör
ställas på vården.

Man kan inte ta in narkomanerna i
mentalsjukvården. Om de kommer till
mentalsjukhusen blir de hemskickade
igen om några dagar. De passar inte där
utan förstör den öppna mentalvård som
vi nu har. Och om man skickar narkomanerna
som gulsotspatienter till epidemisjukhuset
här i Stockholm kommer
de tillbaka dagen efter. Kriminalvården
måste alltid ta emot dem. Yi har 3 000
hårt belastade narkomaner, de kan inte
få mötas bara med en effektiv poliskedja
utanför fängelset och bli inlåsta
efter intagningen och då ha mycket få
kontakter med andra människor.

En kampanj för att förbättra förhållandena
misslyckas, om man inte uträttar
något positivt. Där vill jag göra
en bitter reflexion: Varför har aldrig
något statsråd — jag undantar justitieministern
-— satt sin fot innanför fängelsernas
portar? Vi har haft socialdemokratiskt
styre i 37 år, och den ende
jag vet som någon gång har besökt
Långholmen är Gustav Möller. Såvitt
jag vet har ingen annan stigit innanför
fängelset och där talat med fångarna.
Vore det inte naturligt att göra det, när
problemet är så stort? Hans Majestät
Konungen har inte ansett det vara under
sin värdighet att besöka fängelserna
och tala med fångarna där.

Jag tror att det har betydelse att man

Remissdebatt

direkt får stå ansikte mot ansikte med
en människa som man har skapat lagar
för och därigenom har dömt till den
tillvaro han nu har.

Det ligger som sagt en bitterhet i de
reflexioner jag här gjort, och det är
kanske inte helt riktigt att kritisera det
egna partiets ledare. Men när de förtjänar
att kritiseras får man väl ändå
göra det. Jag tycker att de i detta fall
har underlåtit att utnyttja en möjlighet
att hjälpa till.

Jag hoppas att alla inser att det även
i ett socialistiskt samhälle kommer att
finnas en brottslighet. Man trodde förut
att brottsligheten skulle försvinna om
man bara avskaffade fattigdomen, men
det är inte så. Problemet är mycket mer
komplicerat och det kommer alltid att
krävas att personer ställer upp med sin
medmänsklighet för att hjälpa, vilka
vårdformer vi än inrättar. Därför hoppas
jag att solidariteten med de narkomaner,
som sitter på våra fängelser och
som kanske är de som har det allra
svårast just nu, skall göra att man inte
visar missnöje för den händelse att
riksdagen skulle anslå större medel till
vården av narkomaner — även de som
sitter i fängelse — än Kungl. Maj :t
från början avsett.

Kungl. Maj :t är ursäktad genom att
den aktuella kampanjen inte var startad
när diskussionerna om anslaget började.
Man bör på detta håll vara nöjd
om man ser att det föreligger ett intresse
från riksdagen för att få till stånd
bättre lösningar av dessa problem. Jag
hoppas som sagt fortfarande både på
riksdag och på regering i dessa frågor.

Herr GREBÄCK (ep):

IJeiT talman! Jag kommer i mitt anförande
i huvudsak att uppehålla mig
vid de frågor under elfte huvudtiteln
vilka berör miljöpolitiken.

Det anförs i propositionen med viss
rätt att åtgärder för att hejda naturförstörelse
under senare år satts in på
bred front. Det konstateras vidare att

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

situationen fortfarande är mycket besvärande.
Detta gäller särskilt förorenandet
av vattnet och av luften.

De främsta medlen i kampen mot
miljöförstörelsen är, framhåller departementschefen,
en effektiv administrativ
organisation, moderniserad och
skärpt lagstiftning, statligt stöd för vissa
miljövårdsåtgärder samt förstärkt
och samordnad forskning.

Allt detta är så sant som det är sagt,
men fortfarande lämnar de organisatoriska
förutsättningarna för att genomföra
en effektiv miljöpolitik mycket övrigt
att önska. Huvudansvaret på central
nivå för frågor som berör den yttre
miljön ligger hos jordbruksdepartementet
och naturvårdsverket. Frågor
som däremot sammanhänger med den
inre miljöns utformning handläggs i eu
rad andra departement, styrelser och
samhällsorgan.

I den allmänna debatten har framförts
tanken på att inrätta ett miljövårdsdepartement,
där alla frågor som
påverkar och berör miljöns innehåll
och utformning kunde samlas. Detta kan
låta bestickande, men jag tror att det
är en orimlig tanke. Miljöpolitiken har
en sådan innebörd och omfattning att
det inte skulle vara möjligt att genomföra
en strikt gränsdragning mot en
del andra departements verksamhetsområden.

Därmed är inte sagt att det för närvarande
är bra ordnat. En större koncentration
av dessa frågor till några
få departement och till i förhållande
till den centrala administrationen underställda
styrelser och institutioner är
enligt min mening både önskvärd och
möjlig. Då det gäller ett effektivt utnyttjande
av våra naturresurser och
marktillgångar måste målsättningen för
samhället vara att driva en politik som
möjliggör en så rationell och ekonomisk
hushållning med dessa tillgångar
som möjligt. Ansvaret för en sådan politik
måste ligga i statens händer och
genomförandet ske i nära samarbete

och kontakt med regionala och lokala
myndigheter.

Beträffande hushållningen med våra
naturresurser och marktillgångar finner
jag det naturligt att frågor som
sammanhänger härmed även i fortsättningen
handläggs av jordbruksdepartementet.

Utnyttjandet av marken är en fråga
om avvägning mellan olika samhällsintressen.
Härvid måste hänsyn tas inte
bara till de behov som för tillfället
föreligger, utan bedömningen måste ske
även med tanke på framtida behov. Det
erfordras med andra ord en långsiktig
planering. Markens utnyttjande för uthålliga
produktiva uppgifter, såsom
för jordbruks- och skogsbruksändamål,
måste tillmätas största möjliga betydelse
i all planeringsverksamhet. Hur vi
än utnyttjar modern teknik och hur
långt vi än driver industrialiseringen
av vårt näringsliv får vi inte glömma
bort att människan är en biologisk varelse,
som för sin existens är beroende
av vad marken kan producera. Vi bör
inte ha och inte heller försöka av egoistiska
skäl skaffa oss något privilegium
på att i en svältande värld misshushålla
med naturresurser och marktillgångar.
Sedan må herrar företagsekonomer
driva sina lönsamhetsteorier hur
långt de behagar — mig övertygar de
inte om att lönsamheten är det allena
saliggörande med tanke på samhällsutvecklingen.

Jag har sagt det förut och jag upprepar
det nu: Vi måste föra en sådan
markhushållningspolitik att vi i alla situationer
och under alla förhållanden
kan garantera vårt folk en rimlig livsmedelsförsörjning.
Sådana katastrofer
kan tänkas inträffa i framtiden, att nationer
som ensidigt satsat alla sina resurser
på att utveckla sina övriga näringsgrenar
men försummat sitt jordbruk
och sin egen livsmedelsförsörjning
helt plötsligt måste konstatera att
det inte finns livsmedel att köpa, hur
mycket pengar man än förfogar över.

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

Det är mot denna bakgrund som jag
menar att det är så viktigt att hushållningen
med våra marktillgångar görs
till en central fråga i all framtidsplanering.

Man kan väl utan överdrift våga påstå
att vi på riksnivå nu är relativt
väl rustade administrativt genom tillkomsten
av statens naturvårdsverk och
statens planverk. Även på regional nivå
pågår ju en successiv utbyggnad inom
länsstyrelserna av de organ som har ansvar
för miljöfrågorna. Men det hjälper
inte hur administrativt väl rustade vi
är på riksnivå och på regional nivå om
det brister på det lokala planet. Det är
dock ute i kommunerna som den nya
miljöpolitiken praktiskt skall utformas
och genomföras.

I en partimotion från centern har vi
angivit hur vi menar att ansvarsfördelningen
mellan olika nämnder bör ske
när det gäller miljövården. Efter utskottsbehandlingen
av motionen torde
det bli anledning att återkomma med
ytterligare synpunkter på denna viktiga
fråga. Jag vill nu bara i korthet
nämna att vi anser att redan befintliga
nämnder i första hand bör utnyttjas,
innan nya kommunala organ skapas.
Det gäller då främst byggnadsnämnden
och hälsovårdsnämnden, som bör ges
ökade befogenheter och vidgade arbetsuppgifter
på miljöpolitikens område.
Det yttersta ansvaret då det gäller att
se till att miljöfrågorna aktualiseras och
bevakas på ett effektivare sätt än vad
som hittills varit fallet på de flesta håll
i landet måste dock åvila kommunalnämnden.
Sedan kan det helt säkert
visa sig lämpligt att inrätta särskilda
miljövårdsorgan för att engagera aen
lokala opinionen och tjänstgöra som
debattforum för kommunernas invånare
i plan-, miljö- och naturvårdsfrågor,
men detta bör väl då närmast vara eu
kommunens egen angelägenhet.

Så några ord om lagstiftningen i anslutning
till miljöpolitiken.

En modern lagstiftning, som så nära

Remissdebatt

som möjligt ansluter sig till samhällsutvecklingens
krav, är ett nödvändigt
instrument för att samhället skall kunna,
när inget annat hjälper, tvinga fram
nödvändiga åtgärder för att förhindra
en fortsatt naturförstörelse och förbättra
miljön. 1964 urs naturvårdslag och
förslag till ny immissionslagstiftning är
och kan bli viktiga och värdefulla hjälpmedel
härför. Innan de nyligen tillsatta
utredningarna för översyn av dels
byggnadslagstiftningen och dels vattenlagstiftningen
hinner prestera några
mer påtagliga resultat av sitt arbete
kommer helt säkert mycken värdefull
tid att gå förlorad. Särskilt vore det
angeläget om vattenlagsutredningen så
snabbt som möjligt kunde presentera
ett delförslag om hur utredningen tänker
sig att ansvarsfördelningen i fråga
om skötseln och underhållet av våra
vattendrag och sjöar skall ske i framtiden.

Nu gällande regler innebär, att ansvaret
för vattendragets underhåll helt
åvilar ägare till mark, som vinner torrläggningsbåtnad
därav. Genom att numera
vattendragen i huvudsak är av
betydelse som recipienter för spillvattensutsläpp,
som underlag för vattenförsörjning,
såsom rekreationsobjekt
och över huvud taget ur allmän naturvårdssynpunkt,
så framstår gällande
regler som helt otidsenliga. Det kan rent
av ifrågasättas om inte det primära ansvaret
för underhåll och skötsel av vissa
vattendrag borde övertas av det allmänna.

Genom ändringen i gällande lagstiftning
måste organisatoriska förutsättningar
skapas för den allt nödvändigare
skötseln och vården av vattendragen.
Ansvars- och kostnadsfördelningen
mellan berörda parter måste utredas
och förslag om hur denna fråga skall
lösas måste snarast möjligt klaras ut
och göras till föremål för lagstiftning.

Den kraftiga satsning på avloppsrening
och till vatten- och luftvårdande
åtgärder dels genom bidragen till

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

kommunerna för ny-, till- eller ombyggnad
av avloppsreningsverk, dels genom
de föreslagna nya bidragen till i huvudsak
äldre industrianläggningar måste
hälsas med tillfredsställelse.

I den allmänna debatten har man på
en del håll anfört betänkligheter mot
att industrin skall kunna få direkta bidrag
för att vidta reningsåtgärder för
att kunna begränsa eller förhindra fortsatt
vatten- och luftförorening. Man anser,
att industrins utgifter härför skall
betraktas som en del av produktionskostnaden.
Men denna uppfattning är
en följd av den omvärdering av själva
standardbegreppet som skett den allra
senaste tiden.

När de gamla industrierna byggdes,
ställdes inga krav på att luft- och vattenföroreningar
skulle förebyggas. Det
fanns helt enkelt inga poster upptagna
i kostnadskalkylen för sådana åtgärder.
Härigenom minskades givetvis investerings-
och driftkostnaderna, på kort
sikt åtminstone, och den ekonomiska
fördelen härav drog inte bara industrin
utan också samhället i övrigt. Därför
menar jag, att det kan vara rimligt att
industrin och samhället också solidariskt
bär kostnaderna för de försummelser
som begåtts i det förflutna.

Vid byggandet av nya industrier kan
inte detta resonemang få gälla. Då måste
enligt min uppfattning miljövårdande
åtgärder räknas som en del av produktionskostnaderna.

Till slut också några ord om miljövårdsforskningen.

Den forskningsnämnd som inrättas
av naturvårdsverket har viktiga och
angelägna arbetsuppgifter framför sig.
Det är alldeles uppenbart att det föreligger
ett mycket stort behov av samordning
av olika forskningsuppgifter
och en klart angiven målinriktning för
naturvårdsforslcningen inom det område
naturvårdsverket har att bevaka. Detta
är nödvändigt om allmänhetens förtroende
för forskningen och forskarna
skall kunna uppehållas. Vidare är

det nödvändigt att de politiska beslut
som fattas bygger på så säkra forskningsresultat
som möjligt. Det är obestridligt
att för närvarande stor förvirring
råder på detta utomordentligt
viktiga område.

För min del tror jag att det angelägnaste
just nu är att kartlägga den forskning
som pågår både i vårt land och i
utlandet och att sammanställa de forskningsresultat
som redan är tillgängliga
och i övrigt så långt som möjligt samordna
de arbetsinsatser forskarna gör
på skilda håll i vårt land.

Jag tror att detta just för tillfället är
viktigare än att höja forskningsanslagen
inom denna sektor. Man borde nog
också se till att unga meriterade forskare
på miljöområdet får den trygghet
i sina anställningsförhållanden, den assistenthjälp
och den tekniska utrustning
som behövs för att deras fulla kapacitet
skall kunna utnyttjas. Det kan
annars föreligga risk för att forskningsanslagen
splittras upp på alltför många
händer med ett dåligt totalt resultat
som följd.

Herr talman! Det är inte utan en viss
tillfredsställelse jag tror mig kunna konstatera
att nödvändigheten av en helhetssyn
på miljövårdsfrågorna, som vi
i centerpartiet under en följd av år
efterlyst i motioner och riksdagsdebatter,
nu tycks vara allmänt accepterad.
Det gäller nu att i praktisk handling
så effektivt som möjligt utnyttja tillgängliga
resurser för att åstadkomma
en allt bättre levnadsmiljö för hela vårt
folk.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! För tre år sedan hade
jag tillfälle att som ordförande för en
konferens hålla ett anförande från första
kammarens talarstol — antagligen
både första och sista erfarenheten av
något sådant för mitt vidkommande. Det
var Svenska ekumeniska nämnden som
hade anordnat en egen riksdag kring

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

aktuella sociala frågor, och det gemensamma
temat var »Att vara miljö». Man
tog upp miljöfrågorna inte bara som
spörsmål om de yttre livsförutsättningarna
i form av samhällsplanering och
kamp mot förstöringen av vatten, luft
och jord, utan också som frågor om
den personliga omsorgen, om behovet
av s. k. jourhavande medmänniskor i
det moderna tätortssamhället, där rotlöshet
och ensamhet så lätt tar struptag
på många människor. Hur kan socialvården
möta behovet av personlig
omsorg? Vad är god bostadsmiljö? Bygger
vi bara lägenheter eller bygger vi
hem? Är vår tekniska miljö, t. ex. på
arbetsplatserna, nevrosskapande? Hur
ter sig i så fall uppgiften att skapa en
läkande miljö? Miljö är inte bara alla
rent yttre betingelser för vårt liv, miljö
är också det som männskor är för varandra,
helt enkelt allt det som skapar
gemenskap och personlig solidaritet
mellan människor.

Det finns de som menar att allt detta
kan skapas fram genom t. ex. en
hundraprocentig tillämpning av ett visst
politiskt system eller program eller en
viss, starkt dogmatiskt präglad livsåskådning,
som man med politiska medel
söker tvinga medborgarna att omfatta.
Man täcker kanske ganska väl
vad som är politik, om man säger att
dess funktion är att skapa förutsättningar
för miljö, ifall detta begrepp användes
i vidsträckt mening. Gränsen
för politikens aktionsmöjligheter går
alltså vid påverkan på de yttre mänskliga
levnadsvillkoren. Alla exempel vi
känner från historien visar att hård
styrning av samhällsutvecklingen eller
indoktrinering av medborgarna i varje
fall på längre sikt är dömd att misslyckas.

De politiska systembyggarna på vänsterkanten
— inte sällan med stor fallenhet
för både hård samhällsstyrning
och indoktrinering såsom politiska
kampmetoder — hade en ganska blomstrande
tid under några av de senaste

Remissdebatt

åren med rätt stark resonans bland ungdomen,
som ofta, dess bättre, har ett
medfött och lättväckt sinne för idealitet
och rättvisa och därför snabbt ställer
sig kritisk då den ser bristerna i
samhället. Det var dock en tämligen
opreciserad, allmän opposition man under
dessa år samlade upp mot det etablerade
samhället med dess kollektivism,
stelhet och likgiltighet för den
enskilde, för det mesta med prefixet
»vänster» i rubrikerna: nya vänstern,
vänsterradikalismen, vänsterpartiet.

Det märkliga med denna proteströrelse
eller oppositon var och är att
den har till föremål ett samhälle med
en uttalat socialistisk grundtendens eller
-attityd med flera decennier som
inkörningstid.

Så kom Tjeckoslovakienkrisen och
med denna ett slags ganska hastigt insättande
upplösning bland många bärare
av mer eller mindre odemokratiska
vänsterattityder — vissa med t. o. in.
uttalade sympatier gentemot kommunistiska
diktaturregimer. Men upplösningen
av det som en gång såg ut att forma
sig till en ny politisk kraft på yttersta
vänsterkanten i uppror mot det existerande
samhället har naturligtvis en djupare
psykologisk och ideologisk bakgrund.
Upprorsrörelser av detta slag
har en alltför dogmatisk och därmed
frihetsfientlig slagsida för att egentligen
kunna överleva. Den ursprungliga
och drivande idén förlorar lätt sin inre
sprängkraft genom rörelsens institutionalisering
och därmed idéns hårdexploatering.

Detta är för övrigt en fara för alla
politiska system och åskådningar, som
grundar sig på hårt fixerade dogmer.
Karl Vennberg i Aftonbladet började
den 26 december förra året den artikelserie
som sedan har blivit en entonig
sorgesång över den extrema vänsterrörelsens
sammanbrott. Förklaringen
till upplösningen ligger i rörelsens tendens
till absolutifiering, dogmatism och
ovilja att lyssna på vad andra kan ha

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

att säga, avskärmningen av synsätt och
livsuppfattning inom ett hårt tillskuret
mönster, som det irrationella livet självt
inte kan uthärda. Om den egna stränga
övertygelsen upphöjes till alltings politiska
mål och grund, kommer sekteristiska
och mot varandra stridande
renhetsivrare lätt att uppstå inom de
extremistiska grupper det här gäller.
Det är därför som senare tids vänsterströmningar
utan klara demokratiska
bekännelser i sådan grad har blivit,
som någon sagt, självsplittrande och
drabbats av inre upplösning. Människor
är nu en gång olika, och detta kräver
hänsyn till medmänniskan och vida
ramar för att ge henne rimlig individuell
rörelsefrihet.

Gäller nu protesten krav på strukturförändringar
för att skapa ökad jämlikhet,
kan sådana krav klart bejakas
liksom alla andra krav på ändring av
förhållanden som ter sig livsfientliga
eller livshämmande. Inskränkningar i
den personliga friheten är nödvändiga
genom ökad inkomstutjämning för att
därmed manifestera den angelägna solidariteten
gentemot den svage — han
må leva här eller i ett u-land. Miljöförstöringen
av luft, vatten och jord,
tillgången till narkotika, de ökade förutsättningarna
för olyckor på grund av
den växande trafiken etc. representerar
livs- och hälsorisker, som också
kräver begränsningar av människornas
frihet. Detsamma gäller den globalt sett
ojämna fördelningen av både födoämnen
och kunskaper, även de mest elementära.
Svält och analfabetism är tilllika
med miljöförstöring inte bara de
verkligt stora hindren för en gynnsam
världsutveckling utan också det direkta
hotet mot hela vår världs existens. Alltjämt
är det en tredjedel av jordens befolkning
som inte kan läsa och skriva,
och det antalet ökar kraftigt — med 25
miljoner människor per år. U-hjälpsfrågans
verkligt komplicerade natur
ställs genom dessa siffror i blixtbelysning.

Men liberalismen står ju för friheten! Den

har dock aldrig från vårt håll
drivits som ett frihetsideal in absurdum.
Det har varit fråga om en frihet
under ansvar, ett ansvar som vi tror att
den upplysta och val informerade människan
i betydande grad — i samverkan
med och under hänsyn till andra -—
verkligen förmår och är mogen att bära.
I den förut åberopade artikeln av Karl
Vennberg är det både rörande och
hoppfullt att konstatera författarens
sorg över att det inte finns vad han
kallar en vänstersocialdemokrati, som
är »beredd att ta vardagligt ansvar, att
medverka i demokratiska kompromisser».
Bernt Jonsson har i Aftonbladet
skrivit ungefär lika resignerat om svårigheten
att få kristna studenter att riktigt
identifiera sig med en vänster med
socialistisk inriktning.

Det är just en av den extrema vänsterströmningens
stora svagheter, som
nu gått upp för allt flera, att man inte
ger klart besked om sin inställning till
och tar sitt ansvar för demokrati eller
rättare sagt dess funktionssätt. Viljan
att göra demokratiska kompromisser
saknas. Man har visserligen sagt att
det man inte kan godkänna är endast
den formella demokratin. Avståndet
mellan beslutande och dem som berörs
av besluten är i en sådan beklagligt
nog ofta mycket stort. Demokratin når
inte alltid ut till gräsrötterna i samhället
utan rör sig bland de s. k. höjderna,
de etablerade, och är därmed
inte en verkligt fungerande demokrati.
Det skall medges.

Detta gäller i många fackföreningar,
inom olika sektorer av samhällsverksamheten,
såsom vid universiteten och
i skolorna o. s. v.

Men när det kommer till frågan om
ett alternativt samhällssystem är man
märkvärdigt litet konstruktiv. Man talar
litet löst t. ex. om den direkta demokratin
som en möjlighet utan att göra riktigt
klart för sig hur en sådan egent -

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

ligen skall kunna fungera i praktiken.
Ofta liar man inte något alternativ alls,
utan man är bara kritiskt inställd i
största allmänhet mot de demokratiska
organen.

Från vår sida har vi ständigt återkommit
med praktiska förslag —- och
gör detta även i år — ägnade att förbättra,
vidga och fördjupa demokratin.
Jag skall ge några exempel på det.

Demokratin måste förverkligas under
ett bestämt förtecken, nämligen ordningens
förtecken. Annars är det inte
möjligt att genomföra någon demokrati.
Vi menar att ingen demokrati råder,
om inte den som bryter lag och ordning
— d. v. s. sätter sig över demokratins
i demokratisk ordning tillkomna
spelregler — effektivt stoppas i sin
verksamhet på det sätt som kan befinnas
humant och lämpligt i varje särskilt
fall.

Därför har rättstrygghetens problem
ständigt intresserat oss. Och kravet på
rättstrygghet gäller både den av brott
drabbade och den som är lagöverträdare.
Den kraftigt växande brottsligheten
och det ökande missbruket av gifter
av olika slag tyder på att det finns
mycket betydande brister i vårt samhälle
och att demokratin inte fungerar
så, att människorna allmänt finner sig
till rätta och känner tillfredsställelse
där. Vad gäller brottsligheten kommer
såväl polisens som de övriga rättsvårdande
organens verksamhet in i bilden.

I fråga om polisens verksamhet bör
man kunna ställa ungefär följande minimikrav
:

1) Polisen bör få sådana personalresurser,
att både dess preventiva uppgifter
och medborgarnas känsla och behov
av trygghet på gatan påtagligt uppleves
och på rimligt sätt tillgodoses. Så
är det inte nu, i varje fall inte i storstäderna.

2) Polisens personalresurser bör vara
sådana, att uppklaringsprocenten vid
brott höjs väsentligt. Vi har som bekant
länge haft en låg uppklaringsprocent.

Remissdebatt

3) Personalresurserna inom polisväsendet
bör vara sådana, att brottsutredningarna
snabbt kan slutföras och lagföringen
ske utan den långa omgång
som nu ofta förekommer; vissa åtgärder
som på senare tid vidtagits i denna
riktning är lovvärda men avser endast
mindre allvarliga brott.

4) Då det enligt all erfarenhet är mera
brottsavhållande med snabba avslöjanden
av lagöverträdare än med aldrig så
skarpsinniga juridiska påföljdsmätningar
långt efter brottstillfället, bör
man inrätta sig därefter bl. a. genom en
fortsatt översyn av påföljdssystemet,
t. ex. en verklig samordning av domstolars
och barnavårdsnämnders befattning
med unga lagöverträdare, kanske genom
en utbyggnad av skyddspolisen, och accepterande
av inslag av beteendevetenskapligt
skolad expertis i domstolarna
vid påföljdsbestämningarna.

5) De i samband med polisens förstatligande
nedrustade polisnämnderna
bör ges nytt liv såsom värdefulla medborgerliga
kontaktbryggor mellan polisen
och allmänheten. Rikspolisstyrelsens
slutförda genomgång av erfarenheterna
av de nedbantade polisnämnderna
bör snarast leda till förslag till riksdagen
härom.

Detta är enligt min mening rimliga
krav på polissidan. Därtill kommer att
man måste avhjälpa vissa ytterligare och
svåra brister medan den för brott misstänkte,
t. ex. den häktade, väntar på dom
eller den dömde avtjänar straff. Därmed
är vi inne på kriminalvården, där man
från oppositionspartiernas sida länge
sökt driva på utvecklingen mot bättre
förhållanden genom att få till stånd utökad
kriminologisk forskning, flera
rättspsvkiater, bättre personalresurser
för frivården, bättre social omvårdnad
om och fritidssysselsättning för de intagna,
bl. a. de häktade, större och
bättre psykologiskt utbildad anstaltspersonal,
en kampanj syftande till att öka
förståelsen hos allmänheten för de frigivna
och de till skyddstillsyn dömdas

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

primära behov av arbetsplacering och
bostadsanskaffning etc. I övrigt ber jag
att få hänvisa till vad fru Eriksson i
Stockholm sade i sitt anförande tidigare
i dag angående de stora behov som
föreligger inom kriminalvården.

Liknande synpunkter har framförts
från vårt håll när det gäller narkomaner
och alkoholskadade, som ju ofta
begår brott och därför måste beredas
en långt bättre specialvhrd än den som
nu står till buds. Narkotikabrottsligheten
ökar ju kraftigt och oavbrutet.

Jag vill särskilt trycka på den möjlighet
till demokratisk förankring och insyn
som polisnämndernas utbyggnad
och ökade uppgifter skulle innebära, en
möjlighet till bättre och avspänd kontakt
mellan polis och allmänhet.

Vi har länge ansett att narkotikaproblemen
bör läggas under parlamentarisk
beredning, och vi har framlagt en
partimotion med detta yrkande som
delförslag i år. Bl. a. bör man snabbt
försöka att bättre komma till rätta med
frågan om vilket primärkommunalt
organ som har att hålla i och ta det
demokratiska ansvaret för narkomanvården,
t. ex. eftervården. Av mycket
stor vikt är tydligen också, bland mycket
annat på narkotikafrågans område,
att få en lagstiftning som hindrar fri
försäljning av de råämnen eller substanser
som ingår i amfetaminpreparaten.
Sedan kännedomen om hur lätt
dessa preparat kan tillverkas blivit
ganska stor bland allmänheten har kampen
mot den olaga amfetaminförsäljningen
delvis ändrat karaktär och försvårats.
Utan lagändring på denna
punkt kan den inte bli effektiv.

Själv har jag i en motion tagit upp
frågan om utredning av hur man skulle
kunna konstruera organ för en kommunalt
och alltså demokratiskt förankrad
natur- och miljövård, som ju inte
rimligen kan föras ut till dem det närmast
berör, nämligen folket självt, och
få dess stöd enbart genom naturvårdsverket
och länsstyrelsernas verksamhet.

Herr Grebäck var inne på dessa frågor.
Jag har för min del bara begärt en utredning
om detta. Jag kan tillägga att
Järfälla kommun kan tillhandahålla en
modell till en fullständig organisatorisk
lösning av den primärkommunala bevakningen
av natur- och miljövårdsfrågorna.
Jag skall inte närmare utveckla
hur det organet är konstruerat. Jag ber
att få hänvisa till min motion nr 26 i
denna kammare.

Ett annat exempel på våra demokratiseringssträvanden
är motionerna om
inrättande av stadsdelsråd eller kommundelsråd,
en fråga som på ett naturligt
sätt aktualiserats genom kommunsammanslagningarna.
Vi begär utredning
om sådana råds tillsättande, deras
funktion som opinionsorgan och kontaktvägar
mellan en stadsdel eller en
kommundel å ena sidan och den centrala
förvaltningen i kommunen å den
andra i syfte att öka folkets medinflytande
i beslutsprocessen.

Företagsdemokrati har vi också aktualiserat,
bl. a. genom krav på effektivisering
av företagsnämnderna. I år pekar
vi också i partimotioner på önskvärdheten
av att pröva hur man skall
kunna skapa former för medinflytande
och bättre kontakt mellan institutionsvårdade
och deras vårdare inom olika
vårdområden.

Vi menar att demokratiskt valda organ,
som ger tillfälle till meningsutbyte
och uttryck för pluralism i samhällsfrågor
och andra mänskliga frågor av allmänt
intresse, under ordnade former,
garanterad åsiktsfrihet och tolerans, är
den bästa förutsättningen för fruktbara
kompromisser och rimligt hänsynstagande
till olika grupper och intressen.
Det levande meningsutbytet och debatten
är en av liberalismens viktigaste
arbetsformer. Dogmatism och stela doktriner
i samhällsarbete av vad slag det
vara må medför i stället likgiltighet för
den enskilde och innebär därmed ett
hinder för demokratins förverkligande
och utveckling. Demokrati är väl egent -

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

5»

ligen och djupast sett inte ett samhällssystem
utan en mentalitet, en inställning,
med grund i människovärdet såsom
ett respekterat ideal. Vakthållningen
kring detta ideal från vårt håll,
som vi självfallet skall fortsätta, förklarar
existensen av den s. k. folkrörelseliberalismen.

Det finns väl, herr talman, sådana
som frestats att söka få ut partipolitiska
vinster av parollerna från världskyrkomötet
i Uppsala om social rättfärdighet
och respekt för människovärdet, exempelvis
och främst i form av solidaritet
mot u-länderna. De sökte sig åt den
radikalsocialistiska vänstern i det politiska
åsiktsfältet men tycks nu ha
drabbats av en ganska allmän besvikelse
på grund av den brist på tolerans
de mötte på den kanten. Många radikala
med ökande demokratisk insikt och
växande politisk mognad orienterar sig
naturligt nog nu mer och mer åt mitten.

Det var emellertid inte ett partipolitiskt
budskap som framfördes i Uppsala
utan en universellt giltig kristen
appell till kyrkorna och till en hel värld
om en utomvärldslig verklighet och
makt. Detta möte gav en stark och uppfordrande
inspiration till kärlekens och
rättfärdighetens gärningar, distribuerade
ett ansvarskänslans salt till hälsa för
en värld, som löper fara att inte nå sin
bestämmelse utan gå sin undergång
till mötes. Man sökte alltså att koppla in
utomvärldsliga och starka krafter, som
kan ge sådana ideal liv och genomslagsförmåga
för att så prägla världens utveckling,
och detta inte genom att utfärda
partipolitiska program utan genom
kravet på en starkt fördjupad ansvarskänsla.

När man ibland i vår tid talar om
att det råder pluralism på livsåskådningsområdet
är detta dess bättre en
överdrift eller i varje fall en fråga om
vad man egentligen lägger in i uttrycket
pluralism. Vissa grundvärden är
dock alltfort gemensamma och nästan
självklara för människor av de mest

Remissdebatt

skilda inställningar i politiskt och andra
avseenden. Men att det måste bli mer
av dessa värden än bara ord och deklarationer,
det kan vi vara överens
om. Jag tänker på sådana ideal som
sanning, respekt för andras egendom
och andras liv och hela raden av ideal
som är upptagna i FN :s deklaration om
de mänskliga rättigheterna. Ideal och
moral pressar man dock inte på folk
utifrån; det är sådant som växer inifrån.
Samhället borde därför nu långt bättre
än som skett ta till vara den moraliska
väckelse vi trots allt kan iaktta i form
av äkta engagemang och solidaritet
bland stora ungdomsgrupper gentemot
olika kategorier missgynnade såväl här
hemma som i u-länderna. Vi behöver
därför se till att ekonomiskt stöd efter
generösa principer och på andra vägar
lämnas alla folkliga rörelser och humana
strävanden, som hyllar människokärlekens
och människovärdets höga
ideal. Människor som tidigt lärt sig att
ta ansvar i aktiv och human samexistens,
den ene till den andre, skapar
den levande demokratin och ger både
denna livsform kraft att överleva och
medborgarna, som lever inom denna
livsform, innehåll och mening åt tillvaron.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag skulle självfallet
inte under normala förhållanden ha tagit
till orda i denna remissdebatt, men
så många talare har varit inne på de
ämnen som jag kommer att få syssla
med, att det kanske skulle ha betraktats
som en oartighet, om jag inte hade
gått upp för att säga ett par ord i anledning
av det som har sagts i jordbruksfrågan
och om miljövården. Jag
vet ju av lång erfarenhet att kammarens
ledamöter inte älskar dem som utökar
talarlistan, och därför har jag noga
övervägt detta steg. I valet mellan att
vara oartig mot kammaren som helhet
och att vara oartig mot dem som har

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

talat har jag alltså valt att vara artig
mot dem som har talat.

Ett par saker i det anförande som
herr Hansson i Skegrie höll i går gjorde
att jag definitivt bestämde mig för att
besvära kammaren. Jag tänker då inte
på de vänliga ord han riktade till mig
— de skall inte föranleda mer än ett
hjärtligt tack. Det fanns emellertid ett
avsnitt i hans anförande beträffande
livsmedelsberedskapen som inte bör få
stå oemotsagt. Om jag inte hade sagt
någonting om det, kunde tystnaden ha
uppfattats så, att jag hade instämt i den
beskrivning av läget som herr Hansson
i Skegrie gav. Som alla kommer ihåg
målade han i utomordentligt dystra färger
våra möjligheter till självförsörjning
på livsmedelsområdet.

Nu har jag inte tänkt ta upp någon
debatt i beredskapsfrågan, eftersom vi
i vår kommer att få en proposition som
är utarbetad på grundval av den utredning
av jordbruksnämnden som herr
Hansson nämnde i går. Nej, min avsikt
är bara att göra ett kort tillrättaläggande
av det herr Hansson beskrev och
alltså ge en något mer nyanserad bild
av den verklighet vi lever i.

Då vill jag påminna herr Hansson i
Skegrie om att vi det senaste året i fråga
om vegetabilier hade en självförsörjningsgrad
av betydligt över 100 procent,
medan vi i början av 1960-talet
var självförsörjande till något mer än
80 procent. Man bör då observera, att
åkerarealen under denna tid har minskat
med bortåt en halv miljon hektar.
Det finns, herr talman, inget område
där det finns så pedagogiska läroböcker
som just inom jordbruksområdet, så
det är mycket lätt att tillgodogöra sig
dessa uppgifter. Det kan vara nyttigt
att påminna om dessa siffror, när det
nu talas om att man skall dra 1 miljon
hektar åkermark ur produktionen. Naturligtvis
låter en så stor siffra skrämmande
för lekmannen, men det är alltså
inte så allvarligt.

Det är klart att herr Hansson i Skeg -

rie kommer att säga att vi har haft så
fina skördar de senaste åren, och det
är riktigt. Med produktiviteten har också
ökat. Jag har möjlighet att läsa upp
siffror från långt tillbaka i tiden, som
ger en helt annan bild av det faktiska
läget än den som herr Hansson i Skegrie
visade oss. Jag är beredd att lämna
de siffrorna om någon önskar det.

Vidare gjorde herr Hansson en jämförelse
mellan den norska och den
svenska jordbrukspolitiken. Han nämnde
att i Norge minskar man minsann
inte åkerarealen, utan tvärtom utökar
man där nyodlingen. Det vill jag inte
bestrida, men herr Hansson glömde att
berätta för kammarens ledamöter en
mycket viktig sak, nämligen den enorma
skillnaden mellan den norska och
den svenska åkerarealen. Medan vi i
Sverige håller på att diskutera hur vi
skall komma ned till en 80-procentig
självförsörjningsgrad, är läget i Norge
att man strävar och stretar upp emot
en 40-procentig självförsörjningsgrad.
Läget är alltså ett helt annat där.

Jag skulle kunna nöja mig med vad
jag nu har sagt, herr talman. Det var
nämligen min avsikt att tala om för
kammarens ledamöter att beredskapsläget
ingalunda är så bekymmersamt
som herr Hansson i Skegrie ville göra
gällande. Emellertid vill jag också säga
några ord om miljövården.

Det är mycket glädjande att vi har
fått en så intensiv debatt om miljövårdsfrågorna.
Herr Grebäck tog upp
frågan i sitt anförande, och herr Lothigius
gjorde det också. Man får ju ett
intryck av att vi befinner oss på fullständigt
jungfrulig mark på detta område
som om ingenting hade skett. Jag
ser till min stora glädje att en av våra
förutvarande jordbruksministrar, landshövdingen
i Malmö herr Netzén, har
kommit in i kammaren. Det finns anledning
att erinra om hans insatser på
detta mycket viktiga område.

Herr Lothigius efterlyste en debatt i
miljövårdsfrågorna, och en sådan de -

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

batt skall han få, när vi så småningom
skall diskutera förslaget om miljöskyddslag,
som kommer att föreläggas
riksdagen och som är under behandling
i lagrådet. Han efterlyste också
initiativ i fråga om Östersjön; man
skulle ha en konferens mellan staterna
kring Östersjön för att komma till rätta
med miljövårdsproblem där. Men även
på den punkten har regeringen tagit
initiativ.

Naturvårdsverket har, herr Lothigius,
fått i uppdrag att sätta i gång ytterligare
forskning beträffande föroreningarna
i Östersjön. Avsikten är att man
i ett senare skede, när vi har bättre underlag,
skall aktualisera frågan och försöka
få till stånd ett samarbete mellan
östersjöstaterna för att komma till rätta
med detta utomordentligt betydelsefulla
problem. Vi har alltså redan observerat
det, och alla tänkbara utredningar
är igångsatta.

Jag sade, herr talman, att det är
utomordentligt glädjande med debatten
i miljövårdsfrågorna. Som jag sade får
man intryck av att det inte skett någonting
på detta område, men tvärtom
har reformverksamheten på ytterst få
områden varit så intensiv. För mig är
det angeläget att framhålla detta när
jag för första gången tar till orda i
egenskap av jordbruksminister. Jag vill
härmed understryka att jag får fullfölja
ett verk som startats av Gösta
Netzén och Eric Holmqvist. Nu förutsätter
jag att de flesta reformer som
genomförts är väl kända av kammarens
ledamöter, och jag ber var och en
att tänka på vad som hänt inom miljövården
sedan vi fick 1960 års naturvårdsutredning
— alla de genomförda
reformerna, de initiativ som tagits och
de åtgärder som vidtagits fr. o. m. den
tidpunkt då naturvår dsberedningen
lämnade sitt betänkande fram till naturvårdsverkets
tillkomst.

Jag vill också erinra herr Grebäck
om att vi faktiskt inte varit sysslolösa
i de internationella organisationerna då

Remissdebatt

det gällt att försöka få till stånd en debatt
om miljövården i syfte att genomföra
internationella åtgärder. Nationella
aktioner är inte på långa vägar till fyllest.
Vi har tagit initiativ i Nordiska rådet,
Europarådet och OECD för att
skapa en opinion för insatser på miljövårdsområdet.
Dessutom har vi i Förenta
Nationernas generalförsamling fått
igenom en mycket betydelsefull resolution
om en miljövårdskonferens 1972.

Herr talman! Vi får tillfälle att återkomma
många gånger till dessa frågor,
men jag har ansett mig böra framhålla
att det är fel när det görs gällande att
ingenting har ägt rum på detta område.
Tvärtom har det varit en ytterst intensiv
reformperiod, och det är regeringens
avsikt att fortsätta reformpolitiken
på miljövårdens område.

Herr HANSSON i Slcegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag noterar tacksamt
att vi får en proposition i vår om beredskapssituationen
och vad som behöver
göras.

Både jordbruksministern och jag är
nog medvetna om att det rör sig om en
så pass känslig sak att man inte kan säga
vad som helst och är förhindrad att
närmare motivera sina påståenden. Vad
jag närmast ville ha sagt var inte att det
är bekymmersamt utan att det kan bli
allvarsamt om vi inte observerar det
nuvarande skeendet i samhället. Det är
riktigt att försörjningsnivån svänger
och att den kan ligga högre än 80 procent
även om vi siktar på detta procenttal.
Men det kan också bli en väsentligt
lägre siffra. För bara några år
sedan gav ett skördeår 78 procents försörjning
medan försörjningsnivån ett
annat år var uppe i 105 procent.

Förra årets skörd, liksom 1967 års,
som gav oss en försörjningspotential på
105 procent, berodde ju helt på att det
var goda skördeår, bra väder, tidig vår
o. s. v. En mild försyn försatte oss i den
situationen, men jag tror att både jord -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

bruksministern och jag är överens om
att vi inte skall föra en beredskapspolitik
på, för att använda ett populärt
uttryck, »Guds försyn».

Utan att närmare gå in på motiveringar
vill jag fråga: Hur har vi det t. ex.
med beredskapen när det gäller drivmedel?
Har vi en försörjning som snabbt
tillåter oss byta från olja till gengas?
Hur är det med lagringen av livsmedel?
Ligger lagerlokalerna där de borde ligga?
Hur är det med förädlingsindustrierna?
Ligger de där de borde ligga? Och
hur är det med evakueringsmöjligheterna
för Malmö stad, Lund, Trelleborg
och hela den befolkningsrika södra delen
av landet?

Det är de aspekterna plus den som
jag tidigare nämnde, alltså exploateringen
av den odlingsbara marken, som
kan inge bekymmer. Det var sådana
varningar som jag ansåg mig böra uttala
i går. Jag är övertygad om att även herr
statsrådet kommer att observera dessa
saker. Tyvärr kan vi som jag sade inte
säga ut vårt hjärtas mening alldeles
klart.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern sade
att han hade fått det intrycket, att vi
som yttrat oss i miljödebatten menar
att det inte har uträttats så särskilt
mycket på miljövårdsområdet. Det är
ett missförstånd. Jag använde tiden huvudsakligen
till att redogöra för vad
som gjorts och kostade till och med på
mig att säga att en del av det som åtgjorts
var bra. Men det är angeläget att
jordbruksministern inte slår sig til! ro
och tycker att nu har vi satt i gång hela
denna apparat, och nu behöver det inte
uträttas så mycket mera. Jag anser att
vi ännu bara står i början på vad som
måste göras på miljövårdens område.

Yi har ordnat upp den centrala administrationen
med naturvårdsverket
och planverket o. s. v., och vi bygger ut
de sektioner i länsstyrelserna som är
av betydelse för miljövården. Det är

bra. Men sedan gäller det också att följa
upp verksamheten ute i kommunerna,
och där menar jag att det för närvarande
brister i instruktionen för de organ
vi har. Vi måste aktivera kommunalmännen
överallt i vårt land och ta kraftigare
tag. Vi har inte heller den moderna
lagstiftning på miljövårdens område
som behövs för att komma till rätta
med problemen. Detta gäller speciellt
vattenvårdsområdet. Det har tillsatts utredningar
för att se över både gällande
vattenlagstiftning och byggnadslagstiftning,
och direktiven till de utredningarna
är utmärkta. Jag har ingenting att
invända mot dem. Men det kommer att
ta lång tid innan resultat av utredningarnas
arbete presenteras, och tiden rider
fort. Därför är det angeläget att
jordbruksministern intresserar sig för
dessa frågor och driver på så mycket
han kan. Givetvis skall också vi här
i riksdagen hjälpa till så mycket vi kan
med uppslag och goda idéer.

Det finns mycket att uträtta på miljövårdens
område. Jordbruksministern
har kanske ännu inte haft tillfälle att
sätta sig in i vad som har gjorts och
vad som behöver göras i framtiden. Det
förstår jag i så fall. Men jag kan försäkra
att det är mycket kvar att göra.

Herr LOTHIG1US (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är tacknämligt att
vår nye jordbruksminister har tagit upp
den kastade handsken och så snabbt
gått upp i en debatt om miljövårdsfrågorna.
Jag har från denna talarstol sagt
att det är fruktlöst att diskutera vem
som orsakat miljöförstöringen, att det
är meningslöst att ge den ene eller den
andre en råsop. I stället bör vi försöka
att föra en konstruktiv diskussion för
att rätta till missförhållandena.

Jag förstår att jordbruksministern
gärna talar om vad regeringen har gjort
på detta område, men vi skall komma
ihåg att vi har haft en tid då varken regeringen
eller politikerna brydde sig
om vad forskare och vetenskapsmän

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

sade då de för många år sedan tog upp
miljövårdsfrågorna. Vi har i riksdagen
tidigare haft många tillfällen att ta upp
situationen beträffande vår vattenkraft,
våra nationalparker o. s. v. Naturvårdsforskarna
har då alltid kommit på efterhand,
och andra intressen har tillåtits
göra sig mest gällande. Nu är förhållandet
annorlunda, och forskningen har
fått bättre gehör för de synpunkter den
anser böra utgöra underlag för regeringens
och riksdagens bedömningar.

När det gäller Östersjön brådskar det
faktiskt. Det är naturligtvis mycket
tacknämligt att få höra att departementet
gett naturvårdsverket i uppdrag att
undersöka förhållandena i Östersjön,
men undersökningen får inte dra ut för
länge på tiden. Vi vet vad det är för fel
på Östersjön. Vi känner till att vi skräpar
ner dess vatten i alltför hög grad.
Vi vet också att det finns andra länder
omkring Östersjön, som är beredda att
tillsammans med Sverige ta upp dessa
frågor. Denna handske tycker jag att vi
skall ta upp. Det är vi som har huvudansvaret
för utvecklingen beträffande
Östersjöns vatten och då bör vi också
ta initiativet till en konferens om dessa
spörsmål så snart som möjligt. Jag hoppas
att det kommer att ske senast under
naturvårdsåret 1970.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag skall inte göra detta
meningsutbyte till någon träta, eftersom
herr Grebäck framhållit att hans
anförande egentligen inte hade något
annat syfte än att vara ett observandum
för mig att jag inte får slå mig till ro.
Det är heller inget problem, eftersom
vårt parti på sin senaste kongress antagit
ett mycket ambitiöst naturvårdsprogram,
som jag väl förväntas i någon
mån skola förverkliga. Det finns alltså
ingen anledning att befara att vi skall
slå oss till ro.

Till herr Lothigius har jag inte anledning
att säga annat än att vi är helt

Remissdebatt

medvetna om det problem han tog upp.
Vi har redan aktualiserat frågan. Man
måste emellertid ha ett fast underlag
när man diskuterar olika frågor med
andra, och vi vill gärna undersöka denna
fråga. Vi kan inte utan vidare som
herr Lothigius säga, att vi vet vad det
rör sig om. Frågan är dock redan aktualiserad,
och herr Lothigius kan alltså
känna sig lugn. De berörda staterna vet
också vad det kan bli fråga om.

Till herr Hansson i Skegrie vill jag
till sist säga att vi i sinom tid skall diskutera
beredskapsfrågorna. Han säger
att hans bekymmer inte gällde dagens
situation utan vad som kunde komma
i en framtid. Man bör då hålla i minnet
att majoriteten av riksdagens ledamöter
ställde sig bakom målsättningen om den
80-procenfiga självförsörjningsgraden
och gjorde detta i full förvissning om
att vårt land på detta sätt skulle kunna
ge människorna försörjning även i
krigstid. En 80-procentig självförsörjningsgrad
i fred är som bekant lika
med en 100-procentig självförsörjning
i krig.

Något som nu gör frågan något enklare
är att våra lagringsmöjligheter undan
för undan förbättras. Jag tycker
därför inte att man skall skrämma människorna
i vårt land med att det skulle
vara risk för att vår livsmedelsberedskap
i framtiden blir otillräcklig. Vi
kan se framtiden an med stor tillförsikt.
Vi har nämligen, såsom herr Hansson
mycket väl vet, mycket långt till
den 80-procentiga självförsörjningsgraden.
Självförsörjningsgraden är i dag
över 105 procent. Jag skall erkänna att
den senaste skörden var god, men vi
skulle ha haft långt kvar till den 80-procentiga självförsörjningsgraden även
om det hade varit ett normalår.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern
gjorde ett uttalande som jag skall be

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

att få närmare förklarat, därför att det
förefaller mig litet egendomligt. Han
sade att 80 procents försörjning i fred
betyder 100 procents försörjning i krig.
Hur kan herr statsrådet förklara detta?
Det är något för mig främmande.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! »Stoppa världen — jag
vill stiga av» heter en musical som
stod på repertoaren för några år sedan.
Och »Stoppa världen — jag vill stiga
av» skulle kunna stå som rubrik för
den proteströrelse som har dominerat
samhällsdebatten. Det är alldeles särskilt
den unga generationen som har
initierat den, och ungdomarna har också
genom sprakande brandfacklor gjort
debatten het och intensiv. Jag tänker
inte bara på den aktiva yttersta vänstern,
som använt sig av metoder och
påtryckningsmedel vilka inte står i
samklang med våra demokratiska spelregler.
Och många på det hållet har
kanske upptäckt att exempelvis våldsdemonstrationer
får en effekt motsatt
den avsedda. Nej, jag tänker på alla de
ungdomar och de ungt tänkande människor
som radikalt och mer konstruktivt
sätter det etablerade samhällets
principer i fråga. I brännpunkten har
stått exempelvis utrikespolitiska skeenden,
u-ländernas situation, miljöfrågorna,
utbildningsformerna, konsumtionssamhället
och näringslivets ideologi.

Yi har med stor tillfredsställelse noterat
hur debatten vitaliserats och hur
intresset ökat för det politiska skeendet.
Men det finns en underton i debatten,
som ger oss särskild anledning
till eftertanke. Man påstår att demokratin
inte fungerar, man påstår att möjligheterna
att påverka politikerna och
det politiska skeendet är små. Vi hörde
det när ungdomarna i u-aktionen
svältdemonstrerade på gräsplanen framför
riksdagshuset förra våren. Vi upplever
det när miljöfrågorna diskute -

ras eller när konsumenterna undrar hur
de skall påverka varusortimenten i detaljhandeln.

Naturligtvis påverkar själva debatten
och inte minst intensiteten i den politikerna,
även om uttalanden och opinionsyttringar
inte omsättes i hastiga
och omvälvande beslut. Men vi kan
ändå inte bortse från att demokratin
inte är så levande som vi ibland säger
i storslagna anföranden vid banketter
och jubileer. Vi kan heller inte bortse
från att kraven på det vi kallar levande
demokrati inte är en gång för
alla bestämda. Inte minst är vi medvetna
om att massmedia och än mer
utbildningsfaktorn gör människorna
mera vakna, kritiska och artikulerade
i sättet att uttrycka sig, att ställa krav.

Hur fungerar t. ex. demokratin i organisationer,
fackföreningar och partier?
Upplever den enskilde medlemmen
eller funktionären i lokalföreningen att
hon eller han verkligen har reella möjligheter
att påverka förbundsledning
eller partiledning? Ja, den frågan går
till många i detta hus. Den går till:
partiledarna herrar Hermansson, Erlander,
Hedlund, Wedén och Holmberg.
Den går till den store LO-chefen
Geijer, till herr Knut Johansson i byggnadsarbetareförbundet,
den går till fru
Frsenkel i Folkpartiets kvinnoförbund,
till herr förbundsordföranden Nordstrandh
i Studieförbundet Medborgarskolan
och inte minst till unge herr
förbundsordföranden Björck i Högerns
ungdomsförbund, den går till den store
mäktige chefen i Nykterhetsrörelsens
landsförbund, herr Johansson i
Trollhättan, och inte minst till herr talmannen
herr Henry Allard, som står
i spetsen för den svenska idrottsrörelsen.
Ja, frågan berör inte minst
mig själv och många andra kolleger
i kammaren, som fullgör olika ledaruppgifter
i Organisationssverige.

Jag skall här inte försöka att ge ett
svar, men jag har förståelse för dem
som anser att frågan är berättigad.

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

Det är emellertid naturligt att samma
frågeställning aktualiseras beträffande
demokratin på arbetsplatserna. Att
bredda och fördjupa arbetslivets demokrati
är en förstahandsuppgift, framhåller
vi i en partimotion, som vi från
moderata samlingspartiets riksdagsgrupp
hoppas skall få en positiv behandling
vid årets riksdag.

Men frågan är inte ny. Ekonomisk
demokrati, industriell demokrati och
företagsdemokrati har länge diskuterats
i vårt land. Vissa åtgärder har vidtagits
i vårt arbetsliv. Jag tänker bl. a.
på företagsnämndsverksamheten och
alldeles särskilt på det nya företagsnämndsavtal,
som tillämpats sedan
1967. Även om det sålunda tagits steg
i rätt riktning, gäller det ändå att omsätta
avtalet i praktiken. Den processen
går långsamt. Visst kan vi medverka
till att företagsnämnderna sammanträder
och att nämnderna verkligen löser
de uppgifter som föreskrives i avtalet.
Visst kan vi genom andra åtgärder
förbättra företagsdemokratin genom
att exempelvis pröva vinstandelssystem
eller andra förslag.

Men jag vill peka på något annat som
inte omnämnes i detta avtal och som
inte brukar förekomma i denna debatt.
Jag tänker på arbetsgruppens sätt
att fungera på arbetsplatsen. Jag tänker
på den betydelse som ledarskapsfrågorna
har i detta sammanhang. Vad
hjälper det om det träffas överenskommelse
om företagsnämndsavtal, vad
hjälper det om riksdagen fattar beslut
beträffande de här frågorna inom den
statliga sektorn, om den enskilde arbetsledaren
eller chefer för arbetsplatser
runtom i landet tillämpar ett gammalmodigt
auktoritärt ledarskap? Hur
skulle arbetsledare och chefer i hela vårt
arbetsliv svara på frågan: »Hur leder
Du Din arbetsgrupp? Vet Du vad demokratiskt
ledarskap innebär?» Många
skulle säkerligen svara: »Jo, det företag
som jag arbetar i har ordnat sådan utbildning
för mig, och jag försöker att

Remissdebatt

tillämpa demokratiska ledarskapsprinciper.
»

Men, herr talman, många arbetsledare
och chefer skulle skaka på huvudet.
»Demokratiskt ledarskap! Vad är
det? Jag har varit chef i många år och
det har gått bra. Vi har inte tid med
sådant prat. För resten är väl demokratiskt
ledarskap sådant där daltande
med personalen.» Det vore frestande
att tala in några av det demokratiska
ledarskapets principer till riksdagens
protokoll, men jag skall inte göra det,
ty jag vet att många av mina kolleger
i kammaren är väl medvetna om ledarskapsfilosofin
och dess betydelse.

Men jag skall peka på några allvarliga
brister i det här avseendet på ett
område som riksdagen skall behandla
i vår. Jag tänker då på det svenska
utbildningsväsendet, på den arbetsplats
där 15—20 procent av svenska
folket är verksamt. Vi vill skapa arbetstrivsel
för lärare och för elever.
Vi säger att vi vill skapa elevdemokrati
och skoldemokrati. Vi vill fostra de
unga till demokratiskt tänkande medborgare.

Jag medger att en hel del åtgärder
har vidtagits, men när det gäller ledarskapet
i våra skilda skolformer har
inte mycket gjorts. Kritiken riktar sig
inte mot lärarna eller mot skolledarna,
nej, den träffar chefen för utbildningsdepartementet.
Man skulle ha väntat
sig att finna någonting om detta i hans
huvudtitel under punkten Lärares fortbildning
m. m. Jag har med tillfredsställelse
noterat att anslaget har uppräknats,
men jag hade blivit ännu nöjdare
om exempelvis ett särskilt anslag
till skolledarnas fortbildning hade diskuterats.
Inte med ett ord berörs den
betydelse som ledarskapsutbildningen
har för just skoldemokratin.

Skolöverstyrelsen har bedrivit försöksverksamhet
med denna fortbildning
i två år, och det har t. o. m. avgivits
en rapport som redovisar goda
erfarenheter och belyser det stora ut -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

bildningsbehovet. Detta har tydligen inte
nått chefen för utbildningsdepartementet;
i varje fall har det inte föranlett
någon mera genomgripande åtgärd.
Jag hoppas nu att det motionspar
som jag tillsammans med fru Mogård
i denna kammare och herr Lidgard
i första kammaren har väckt skall
påverka utvecklingen i detta avseende.
Vad hjälper det om vi talar vacker
om elev- och skoldemokrati, när
vi inte bereder tillfälle för alla de människor,
som leder det dagliga arbetet
i vår enorma utbildningsapparat, att
exempelvis på fortbildningskurser
grundligt få tränga in i vad ledarskap
egentligen innebär för demokratiska
arbetsformer och demokratisk fostran?
Det gäller t. ex. sättet att ta hand om
nya, unga lärare eller att introducera
eleverna på arbetsplatserna, det gäller
den kontinuerliga informationen på
den typ av arbetsplats som klassrummet,
föreläsningssalen och läroanstalten
representerar, det gäller sättet att undervisa,
att utbilda, att instruera, det
gäller samråd och samverkan, det gäller
över huvud taget frågor om hur
man tillfredsställer varje individs
grundbehov av trygghet, självständighet,
uppskattning och gemenskap.

Jag har pekat på en typ av arbetsplats
där arbetstrivseln och demokratin
kan påverkas genom riksdagens beslut,
men våra beslut påverkar förhållandena
på åtskilliga andra arbetsplatser,
där många vuxna medborgare dagligen
fullgör sina arbetsuppgifter. Hur
är det med demokratin på dessa arbetsplatser?
Några generaldirektörer har
med buller och bång genomfört dureformen,
och det är väl demokratiskt?
Ja, kanske är det ett steg i rätt riktning,
men du-reformen kommer nog
ändå. Det svarar den unga generationen
för, och vi skall vara tacksamma
för det. Ändå är du-reformen bara eu
liten krusning på ytan. Att man duar
varandra är verkligen ingen garanti
för demokrati på arbetsplatsen.

Herr talman! Jag inledde mitt anförande
med att ge samhällsdebattens proteströrelse
en rubrik: »Stoppa världen
— jag vill stiga av.» Rubriken är
kanske inte helt adekvat, men jag hoppas
att den och proteströrelsen och
kanske mina synpunkter skall utgöra
en väckarklocka för ledarskikten i organisationsliv
och arbetsliv. Det är
egntligen få bland det s. k. fotfolket
som vill stiga av. De flesta vill stiga
på och få medinflytande. Det är få
som vill bryta ned och med våld omstörta
samhället. De flesta, unga och
gamla, vill vara med om att bygga ett
ännu bättre samhälle, men kanske under
ett villkor: att vi i samhälle och
i arbetsliv skapar förutsättningar för
det.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det är svårt att låta bli
att kommentera den förda debatten. Den
skiljer sig nämligen ganska mycket från
den klassiska bilden av den svenska
remissdebatten. Enligt denna är opposition
och regeringsparti inbegripna i
en hård brottningskamp. Den brottning
som oppositionspartierna har presterat
här skulle nog i många fall ha lett till
varningar för passivitet, och de skulle
ha ådragit sig flera minuspoäng.

Det är också, herr talman, som Ni
säkert har observerat, en påtaglig skillnad
mellan fjolårets remissdebatt och
årets. Vilka oppositionsledare blåser nu
i stridsbasunerna? När jag har lyssnat
på en del oppositionstalare har jag
närmast fått ett intryck av förströddhet
från deras sida. De har gjort sina stillsamma
kommentarer helt pliktskyldigast.

Naturligtvis finns det angelägenheter
som man är glad att det råder enighet
om, och själv kommer jag så småningom
till en fråga där jag gläder mig åt denna
enighet. Men nog behövs det i ett
demokratiskt system som vårt en vital
opposition för att det politiska livet
skall präglas av vitalitet. Det har redan

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

vid några tillfällen erinrats om att vi
nästa vecka fattar de definitiva grundlagsbeslut
som innebär en ny representationsordning
genom valsystem och enkammarsystem.
Men inte heller detta
kan fungera utan ett vitalt politiskt liv.
Ungdomen, som nu mer än tidigare väljer
utomparlamentartiska former för
sin aktivitet, behöver engageras av de
traditionella politiska partierna och
folkrörelserna i övrigt. Men det förutsätter,
som sagt, en betydande vitalitet
hos dessa.

Det talas ibland i den allmänna politiska
debatten om det socialdemokratiska
enpartiväldet. Jag har alltid reagerat
mot detta uttryck. Enpartivälde
är för mig ett system där det bara får
finnas ett enda parti och där det således
råder diktatur. Så är inte fallet i
Sverige, och därför tycker jag att det
kan vara en renlighetsåtgärd att vi låter
bli att använda denna beteckning.

Det är säkert fler än jag som har lagt
märke till den inbördes diskussionen
inom oppositionen i år. Herr Gustafson
i Göteborg kastade, troligen högst ofrivilligt,
ljus över situationen i en kort
replik i går kväll. Han förklarade nämligen
när herr Bohman inte kunde få
någon mer replik på grund av kammarens
arbetsordning: Sådana är villkoren
för oppositionspolitikerna. Men, herr
talman, repliken gällde herr Eliasson i
Sundborn, och han bör väl ändå räknas
till oppositionen?

I fortsättningen kommer demokratins
vidareutveckling att bli en väsentlig
fråga. Demokrati behöver tränga in i
företagen genom olika former av företagsdemokrati
och genom samhällets inflytande
över det ekonomiska livet. Men
människorna behöver också uppleva demokratin
i form av ökad jämlikhet.
Jämlikhetstanken innebär mycket långtgående
reformer och förändringar. Den
upphäver inte bara de sociala skillnader
som finns exempelvis mellan stad
och glesbygd, män och kvinnor, medelålders
och äldre människor — man

Remissdebatt

måste också rasera grunden för den
nuvarande uppdelningen, d. v. s. den
ojämna fördelningen av rättigheter och
privilegier, inkomster och förmögenheter,
social makt och socialt inflytande.

Strävandena i denna riktning får
följa flera vägar. Utbildningspolitiken
är en viktig sådan väg. Inte minst gäller
detta utbyggandet av vuxenundervisningen,
varigenom orättvisor och
olikställighet minskas. Socialpolitiska
åtgärder, inriktade på grupper med
speciella behov av insatser, är en annan
väg. Indirekt påverkar både utbildnings-
och socialpolitiken inkomstoch
förmögenhetsfördelningen.

Men det krävs även mer direkta åtgärder.
Låter man förhandlingarna på
arbetsmarknaden försiggå som hittills
och staten inte blandar sig i dessa utan
endast påverkar själva utgångspunkterna
för förhandlingarna genom den
allmänna ekonomiska politiken, ser jag
ingen annan möjlighet att påverka inkomst-
och förmögenhetsfördelningen
än att korrigera de marknadsmässiga
utslagen genom skatte- och socialpolitiken.
Det är här tanken på den negativa
inkomstskatten kommer in i debatten.
För den som tidigare uttryckt sympatier
för denna tanke är det givetvis
glädjande att den från olika håll förts
fram under denna debatt. Dess styrka
ligger, såvitt jag förstår, i att man på
ett enkelt sätt kan skapa grundtrygghet
för alla. Men även om jag har utvecklat
denna tanke vid vissa tillfällen tidigare,
så måste jag dock peka på den
problematik som principen om negativ
inkomstskatt innesluter. Framför allt
vill jag fästa uppmärksamheten på att
den inte löser alla jämlikhetsproblem.
Det finns betydande gap även mellan
de grupper som befinner sig ovanför
gränsen för den negativa inkomstskatten,
och dessa inkomstskillnader hotar
att öka undan för undan. Inte minst
ur frihetssynpunkt betyder detta mycket.
Man talar här ibland — och det

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

har skett även i dag — om den enskildes
frihet. Man har menat att socialdemokratin
inte är intresserad härför.
Men jag får i detta sammanhang, herr
talman, fästa uppmärksamheten på att
jämlikhetssträvandena vidgar friheten.
Ju mer jämnt inkomsterna är fördelade,
desto större blir de mångas frihet. Den
olikställighet som finns i fråga om inkomst
och förmögenhet innebär nämligen
att den reella friheten är olika
för olika grupper av människor. Detta
tema skall inte vidare utvecklas; det
är självklart, men det är underligt att
det inte beaktas mer i diskussionen.

Får jag ett ögonblick fortsätta med
den negativa inkomstskatten. Jag vill
då gärna konstatera, att om man inte
skall få en orimligt låg inkomst, så måste
gränsen för den negativa skatten ligga
relativt högt. Det kan hända att den
enighet, som kan finnas i princip, och
den glädje man upplever när man talar
om detta kommer att utsättas för många
hårda påfrestningar den dag riksdagen
skall fatta beslut om de utgifter som
fordras härför.

Man kommer inte heller förbi att
det alltjämt kommer att fordras stora
socialvårdande insatser, men självfallet
kommer de som arbetar inom socialvården
att få bättre möjligheter till rent
hjälpande och förebyggande insatser.
Man måste även utnyttja förmögenhetsoch
arvsbeskattningen för att få en
bättre utjämning och därmed en annan
fördelning av den ekonomiska makten i
samhället.

Förutsättningarna för denna jämlikhetspolitik
är en balanserad ekonomisk
utveckling, en mycket aktiv näringspolitik
och en genomförd samhällsplanering.
Av tidsskäl skall jag uppehålla
mig endast vid det sista ledet i denna
treklang. Jag bedömer det som mycket
angeläget att samhällsplaneringen byggs
ut. Därför hälsar jag med tillfredställelse
vad som härom sägs i statsverkspropositionen.

Den utbyggnad av planeringen som

skall genomföras gör att planeringen
kan bli mer vägledande för oss än hittills.
Självklart innebär det stora fördelar.
Det blir lättare att lösa de stora
miljövårdsproblemen, man åstadkommer
en förnuftigare lokalisering av industri-
orh serviceinstitutioner o. s. v.
I den planeringsdebatt som har förts
har det funnits en påtaglig tendens att
endast uppehålla sig vid storstäder och
glesbygder. Man har tappat bort hela
den serie av orter som finns mellan
storstäderna och glesbygden. I statsverkspropositionen
behandlas problemen
för de städer som i storleksordning
ligger närmast storstäderna. Detta har
mött gensvar här under remissdebatten,
och jag hör till dem som gärna vill
uttala min tillfredsställelse över att denna
problematik tagits upp till behandling
och över att man räknar med att
dessa städer eller stadsområden kan bli
utvecklingscentra. Jag utgår ifrån som
självklart att riksdagen inte i dag skall
peka ut vilka orter som skall anses vara
sådana utvecklingscentra. Det är väl
ändå rimligt att först företa planeringen
och därefter eventuellt peka ut dessa
orter. Man bör inte heller fortsättningsvis
alltför hårt låsa sig i detta hänseende.

Det är ganska självklart att var och
en i detta sammanhang tänker på de
växande områden som finns inom hans
eget län och gärna vill lägga ett gott ord
för dem. Det är naturligt att jag tänker
på boråsområdets och på trestadsområdets
utvecklingsmöjligheter, ehuru jag
naturligtvis inte fordrar att riksdagen
skall göra något uttalande i den riktningen.
Men det bör väl vara tillåtet
för mig att plädera för dessa områden
som goda utvecklingsområden.

Fn satsning på dessa områden får
självfallet inte innebära att andra platsers
möjligheter till utveckling blockeras.
Det finns mindre orter, det finns
ren landsbygd, dit man lämpligen kan
lokalisera industrier. Det kan också vara
försvarbart att temporärt sätta in

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

stödåtgärder för områden för vilka man
inte räknar med någon snabbare utveckling
i fortsättningen men där det
bor människor i arbetsför ålder och
där det föreligger förutsättningar för
en industriell verksamhet under den
närmaste framtiden. Där kan finnas
många som har svårt att flytta bort från
området. Här kommer jag in på lokaliseringspolitiken,
och jag skall begränsa
mig till att framföra två önskemål som
jag hoppas skall kunna förverkligas genom
de utredningar som nu pågår. Det
första är helt enkelt önskemålet att få
till stånd snabbare beslut i lokaliseringsärenden.
Det går i många fall för
lång tid från den stund ett företag ansöker
om lokaliseringsbidrag och till
dess att man får ett slutgiltigt besked.
Detta skapar svårigheter. Industrier blir
tveksamma, och man kan inte följa
upp planeringen på det sätt som man
skulle önska.

Det andra önskemålet är att lokaliseringspolitiken
i större utsträckning
än nu skall inordnas i näringspolitiken
i stort, så att lokaliseringspolitiska och
andra näringspolitiska instrument kan
samverka och man får en enhet för
behandlingen av dessa frågor.

Låt mig sedan endast tillägga att en
planering av den typ jag har skisserat
förutsätter att vi relativt snabbt löser
frågorna om kommunblocken. Det behövs
handlingskraftiga kommuner som
kan utgöra grundvalen för planeringen,
»et är säkert önskvärt att så långt som
möjligt förlägga planeringen till primärkommunerna.
Även det leder fram
till ett krav på väl arbetande kommuner.
Därför hoppas jag att det skall
vara möjligt att genomföra en kommunreform,
låt vara med i vissa fall andra
gränser än de nuvarande kommunblockens.

Så skall jag till sist ta upp den fråga
där jag antydde att jag gläder mig över
den enighet som håller på att växa
fram — det gäller kampen mot narkotikaeländet.
Där hälsar jag med till 3

— Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Remissdebatt

fredsställelse det förslag som regeringen
har lagt fram. Det krävs både vård och
förebyggande åtgärder.

Men för narkotikaproblemet får man
inte glömma alkoholproblemet, som visserligen
är gammalt men alltjämt är betydligt
svårare än narkotikaproblemet.
Det värsta som kunde hända på detta
område vore att vi vid sidan av det
gamla alkoholproblemet finge ett nytt
narkotikaproblem. Inte minst ur den
synpunkten behövs det snabba och
långtgående åtgärder, och det verkar
som om vi skulle kunna bli eniga om
sådana insatser.

Samtidigt bör vi emellertid med större
energi än tidigare angripa alkoholproblemet.
Med tillfredsställelse konstaterar
jag att vårdresurserna förbättras
år för år. Också upplysningsverksamhetsanslagen
har skrivits upp i år, men
jag hoppas att det i framtiden skall bli
en helt annan satsning på upplysningsverksamheten.
Det finns nämligen förutsättningar
för en sådan genom utvecklingen
av massmedia. Vi kan nå människor
på ett helt annat sätt än tidigare,
och vi bör utnyttja dessa möjligheter.
Inte minst gäller det att utnyttja de
möjligheter som televisionen erbjuder
att nå praktiskt taget varje familj i Sverige
med en realistisk upplysningsverksamhet
på detta område.

.lag vill därför begagna detta tillfälle
att vädja till regeringen att i nästa statsverkspropostion
lägga fram ett förslag
till en samlad informationsinsats i alkoholfrågan.
Denna sida bör kunna
kopplas lös från de stora problemen
om alkoholbeskattning o. s. v. Upplysningsverksamheten
behövs som ett
komplement till utbyggnaden av vården
av de alkoholskadade.

Den föregående ärade talaren ansåg
att människor*a gärna vill vara med
om positiva insatser i vårt samhälle.
Jag delar hans uppfattning, och jag anser
att folkrörelser av olika slag spelar
en stor roll när det gäller att utveckla
det svenska samhället. Därför tror jag

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

också att statsmakterna bör räkna med
folkrörelserna som bundsförvanter i
denna verksamhet, ge dem det stöd som
de kan behöva och därmed få till stånd
den utveckling av samhället vi alla önskar.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
uppträdde såsom domare i den
pågående brottningsmatchen — så betecknade
han denna remissdebatt. Jag
vill börja med att säga, att det är domaren
som delar ut poängen i en brottningsmatch,
inte någon av deltagarna.
Herr Johansson är en av deltagarna.

Herr Johansson underströk vikten av
att kampen mot alkohol- och knarkproblemen
bedrivs intensivt av alla. Jag instämmer
i det och kommer att ta upp
en del av dessa problem i mitt anförande.

1 denna debatt har det citerats dikter,
t. o. in. från 1500-talet. Jag skall
citera en alldeles färsk dikt. För ett par
veckor sedan läste jag i Dagens Nyheter
följande:

Gänget av skränande sextonåringar
antastar alla som kommer förbi.
Dummare kan ingenting bli,
andetommare, hållningslösare,
sämre skolat för demokrati,
klenare rustat med charm och
bedåringar,

simplare, råare och hidösare
än gänget av svenska sextonåringar
som skränar åt alla som går förbi.

Det är, som väl är, inte hela sanningen
som kommer fram i versen, men den
speglar dock en alltför vanlig bild i dagens
Sverige.

Någon vecka innan jag läste den citerade
dikten, som bär överskriften
»Den nya pöbeln», hade jag sammanträffat
med en utlandssvensk som fortfarande
är skriven i Sverige men som

arbetat utomlands i 18 år. Denne berättade
att han tillsammans med familjen
brukade besöka Sverige vart tredje år,
men nu visste han inte om han vågade
resa hem längre. Han hade nämligen
inget vapen att försvara sig med, och
då ansåg han risken vara alltför stor.
Jag frågade honom om orsaken till hans
rädsla.

På den frågan svarade han, att de nyheter
man fick läsa om Sverige var sådana,
att man måste få den uppfattningen
att allt blivit mycket vildare här
hemma än det var tidigare. Som exempel
angav han bl. a. Världskyrkomötet
i Uppsala, om vilket han läst att
hundratals poliser måst slå vakt om
de kyrkliga dignitärerna för att dessa
inte skulle ofredas av unga extremister.
När sådana fredliga personer måste
ha polisskydd, hur skulle det då inte
vara för andra som kommer på besök?
Så sade alltså en person som bor
i ett land styrt av en diktator. Hur kan
det komma sig att vi fått ett sådant rykte?
Även om förhållandena i våra största
städer är allvarliga — så allvarliga,
alt många insatser på olika områden
måste vidtagas — är det dock inte så
illa ställt som ryktet säger — eller är
det kanske det?

Vi kan inte förneka att det finns en
del element i vårt samhälle som på
olika sätt ställer till ofog och t. o. in.
våldför sig på enskilda individer. Sådana
element har funnits i alla tider,
även om de blivit flera nu och gör
det mera öppet än förr. Det finns extremister
som genom demonstrationer •—
jag tänker nu inte på demonstrationer
av den art som vi i en demokrati måste
ha och som jag skulle tro att alla de
demokratiska partierna är beredda att
slåss för, utan jag tänker på dem som
så att säga går utanför lagens råmärken
— söker anstifta bråk och ställa till
ohägn för det bestående samhället, på
dem som vill ställa till kaos och som
tror att därur skall komma något nytt
och bättre. Vi har uppviglaré, som so -

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

6.7

ker förmå våra ungdomar att inte fullgöra
sin värnplikt, trots att dessa varken
har religiösa eller etiska skäl att
åberopa. Däremot sägs det att de skulle
kunna gripa till vapen för att genomföra
en socialistisk revolution. Vi har
svenskar som inte drar sig för att sälja
knark till främst ungdomar, och detta
för snöd vinnings skull. Ungdomarna
blir sedan snabbt slavar under lasten
och har mycket svårt att komma ifrån
detta svåra gissel.

Det sorgliga är, att när exempelvis
våra vänsterextremister anordnar en
demonstration, så blir det i regel stor
publicitet omkring den. Jag har själv
vid något tillfälle kommit förbi sådana
jippon där något eller några tjog ungdomar
burit plakat med olika texter,
alltifrån »Stöd till FNL» till krav på
vissa regeringsledamöters avgång. Det
har inte varit många åskådare — antalet
poliser har varit ungefär lika stort
som antalet åskådare i övrigt. Demonstranterna
har skränat mot poliserna —
som dock lugnt har låtit dem hållas —
och de har också skränat mot samhället
i övrigt. Det har inte hänt något som
varit värt att föra vidare till svenska
folket och kanske till andra länder,
men televisionen har ändå varit närvarande,
fotografer och reportrar har
varit där — de tycks lyda minsta vink
från dessa mer eller mindre yrkesdemonstranter.
Det har blivit reportage i
våra massmedia, och det var väl detta
demonstranterna syftat till.

Skall det vara nödvändigt att ge dessa
episoder så stor publicitet? Jag bara
frågar. Vi kan i en demokratisk stat inte
förbjuda, men vi kan ju begära litet
större sinne för proportioner i nyhetsförmedlingen.
Nu måste det visst vara
en »grej» och en grej som slår för att
det skall uppmärksammas i viss nyhetsförmedling.

Vi har matats med alltför mycket nyheter
av typen kårhusockupatiönen, båstadsintermezzot,
ockupationen av banken
i Göteborg, där man ställde krav

Remissdebatt

på att enskilda företag skulle göra politiska
bedömningar — vilket inte är företagens
sak — och en annorlunda1 jul.
Det är klart att sådana saker måste tagas
med i nyhetsförmedlingen, men i
samtliga dessa fall blev det en alltför
dominerande bild och vid alltför många
tillfällen för att någorlunda rättvist
spegla episodernas betydelse.

En annorlunda jul t. ex. har i många
år anordnats av Frälsningsarmén och
andra kyrkor utan att det gjorts så stor
reklam och nyhetsförmedling om ddtta.
Tyvärr är det den överdrivna bilden
som man lägger märke till i utlandet. .

När våra extremister får sådan jättepublicitet
är det inte undra på att de
fortsätter allt intensivare. Det beklagliga
är dock att den största delen av
våra ungdomar, den som är ambitiös och
omdömesgill och som också slår vakt
om våra demokratiska värden, inte alls
kan göra sin stämma hörd i önskvärd
utsträckning. Tyvärr har det blivit så,
att i diskussioner t. o. m. i TV den som
skriker högst är den som får prata. När
den som leder debatterna eller diskussionerna
inte kan hållä deltagarna inom
vedertagna ramar, då är det inte att
undra på att en del drar sig för att deJtaga.

Herr talman! Jag är medveten om att
vi från riksdagens sida inte kan ingripa
med lagstiftningsåtgärder, men'' vi
kan dock hjälpa till att skapa en opinion
för en bättre tingens ordning. Jag
tror att mycket vore vunnet om våra
ungdomsorganisationer, politiska, religiösa,
scouter, ungdomsloger, för att
nämna några, ägnade litet mera intresse
åt våra allvarliga inhemska problem.
Kunde de med något av den entusiasm
de visar för de allvarliga problemen
i de fjärran världsdelarna ägna sig åt
t. ex. knarkproblemet, åt att deltaga''i
debatter — det gäller främst i universitetsstäderna
— så att inte de få vänsterextremisterna
får dominera diskussioner
och möten, vore mycket vuriiiet.

Apropå knarkproblemet, som i bör -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

jan främst var ett storstadsproblem, så
har det nu blivit ett problem för hela
landet. Jag kan nämna att jag för ett
par dagar sedan samtalade med en tidigare
rektor vid en av våra ungdomsvårdsskolor,
som ligger långt från någon
storstad. Han hade lämnat befattningen
för något år sedan men hade
nu besökt skolan på nytt. När han lämnade
sin tjänst vid skolan hade man
vissa knarkproblem bland 10 procent
av eleverna. Nu var cirka 80 procent påtagligt
nedknarkade. De satt slöa och
apatiska mot att tidigare ha varit betydligt
mera piggögda. Även om förhållandena
inte är lika svåra i andra
skolor är läget sådant, att allt bör göras
för att förbättra detsamma. Där
kan ungdomarna göra en ordentlig insats.
De bör göra klart för sina kamrater
att det varken är tufft eller nyttigt
att knarka, det är bara ett enkelt
siitt att förstöra både sitt eget och andras
liv.

Vår studerande ungdom kommer inom
en inte alltför avlägsen framtid att
ställas inför andra problem också. Jag
tänker på de problem som många ungdomar
kommer att ställas inför, då de
med mer eller mindre goda betyg kommer
att gå ut från universitet och högskolor
och finner, att de inte kan få
arbete inom det fack där de studerat
och att de arbeten de kommer att få
inte alls är så välbetalda som de tänkt
sig. Detta är något som våra ungdomar
inte kan göra så mycket åt. Det är
andra som måste utreda vilka arbetsuppgifter
som de passar bäst till. Både
det s. k. näringslivet, arbetsmarknadsstyrelsen
och samhället i övrigt måste
utreda vilka arbetsuppgifter som kan
lämpa sig för akademiker, även om de
tidigare inte utförts av universitetsutbiildad
personal. Ungdomarna själva
måste göra klart för sig de problem
som de kan komma att ställas inför
i detta sammanhang.

Herr talman! Jag vill också beröra
ett par andra spörsmål. I förteckningen

över de propositioner, som regeringen
avser att lägga fram för riksdagen innevarande
vårsession, saknar jag en,
som jag hade hoppats skulle vara med
i år. Jag tänker på Mälarledens fördjupning.
Den propositionen har vi förgäves
fått vänta på. Redan 1943 upprättades
ett förslag till farledens fördjupning
—• den tillkom i sin nuvarande
form 1924 med ett vattendjup i själva
Mälarleden av 6 meter, men själva
slusskammaren utfördes så, att den utan
ombyggnad skulle kunna medge ett
vattendjup av omkring 8,5 meter —
men någon fördjupning har inte genomförts.
Däremot har det utförts nya
utredningar och det har gjorts uppvaktningar
om nödvändigheten av en
fördjupning men utan något resultat.

Jag fick i slutet av 1967 som svar
på en interpellation om när man kan
räkna med att en proposition i ärendet
förelägges riksdagen beskedet, att det
pågår vissa kompletterande undersökningar
varför någon tidpunkt ej kunde
anges. Vi väntar fortfarande på besked.
Fördjupningen är nödvändig för masstransporterna
till och från den västmanländska
storindustrin.

Vi har nu haft högertrafik i över
ett år, för att nu övergå till en annan
fråga som gäller kommunikationerna,
och omläggningen och allt vad den
förde med sig har gått bättre än vad
de flesta av oss kunde tro, och det gick
betydligt bättre än vad en del olyckskorpar
förutspådde. Detta skall vi vara
tacksamma för. Det finns dock en och
annan sak som inte har gått så bra.
Vi har exempelvis svårt att som fotgängare
klara högertrafiken, och detta
är särskilt markant i Stockholm. Att
det är så anser jag inte vara så egendomligt.
Den som t. ex. går i tunneln
mellan SJ :s centralstation i Stockholm
och tunnelbanestationen, något
som tusentals personer gör varje timme
under rusningstid, måste gå till
vänster därför att dörrarna är enkelriktade
på det sättet. På samma sätt är

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

det vid utgångarna från många av tunnelbanestationerna
i Stockholm. Trafikanterna
tvingas gå till vänster och
detta medför att de fortsätter att hålla
till vänster även på trottoarerna. Kan
vi hoppas på en bättring?

Jag vill, herr talman, slutligen också
säga några ord om en annan fråga som
debatterats mycket i detta hus.

Det gäller Vindelälvens utbyggnad.
Jag tycker det är egendomligt att den
frågan skall vara så svårlöst. Enligt
tillgängliga uppgifter skall en fullt utbyggd
Vindelälv ge en effekt på 400
megawatt till en kostnad av tidigare angiven
summa på 630 miljoner kronor.
I ett TV-program häromdagen angavs
900 miljoner kronor, om jag minns rätt.
Ett kärnkraftverk av samma typ som
Ringhals ger en effekt som är ungefär
dubbelt så stor, eller 750—800 megawatt,
och kostar i anläggning cirka
600 miljoner kronor. Driftkostnaden
för kärnkraftverket blir högre, men
eftersom det läggs i närheten av det
ställe där kraften förbrukas slipper man
de dyrbara överföringskostnaderna
som drabbar kraften från Vindelälven.
Energikostnaden blir därför ungefär
densamma. Bygger vi ett kärnkraftverk
i stället för alla kraftverken efter
Vindelälven får vi dubbelt så mycket
kraft till lägre investeringskostnad. Vi
får en orörd Vindelälv, och vi kan, genom
att använda de miljoner, som vi
inte behöver investera för att förstöra
älven, till investering i t. ex. en livskraftig
industri, skapa arbetstillfällen
för 350—450 man från bygden
som skulle sysselsättas med kraftverksbyggen
i nio år. Vi skulle skapa sysselsättning
för dem under överskådlig
tid. Om det investeras 100 000 kronor
per man rör sig investeringssumman
om 35—45 miljoner kronor. Större
är inte problemet som jag ser det.
Det gäller bara att hitta rätt investeringsobjekt,
men detta borde ju vara enkelt
för en regering som har både en Ekonomiminister
och en investeringsbank

Remissdebatt

där det lär finnas gott om orörda pengar.
Klarar inte regeringen av det torde
det finnas flera seriösa företag i detta
land, som skulle kunna skapa en livskraftig
industri inom området, om de
finge 35 ä 45 miljoner kronor i startkapital.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Det kanske mest angelägna
politiska området och grunden
för en gynnsam social och kulturell
utveckling är en aktiv näringspolitik.
Denna aktivitet bör inte begränsas till
att omfatta enbart generellt verkande
åtgärder för att stimulera näringslivet.
Detta kan visserligen leda till ett
totalt sett gott resultat, men inom den
vackra helhetsramen döljer sig djupa
klyftor där i många fall människor
kommer i kläm.

Dagens bild på arbetsmarknaden ter
sig ganska gynnsam. På många håll råder
det i dag brist på arbetskraft, men
på samma gång råder det också brist
på sysselsättning. Detta är fallet inte bara
i Norrland utan även i regioner med
till synes gynnsamma betingelser. Göteborgs
och Bohus län domineras t. ex.
av en storstadsregion. Där råder det
brist på arbetskraft, framför allt inom
varvsindustrin och i bilbranschen. I
länets norra delar däremot har man
svårigheter med sysselsättningen. Det
är givetvis inte så enkelt att flytta över
arbetskraft från exempelvis strömstadsområdet
i norr till närmaste storstad,
eftersom avståndet är 20 mil. Dessutom
blir det ännu svårare för de människor
som blir kvar i den svagare regionen
att klara sig. Jag anser därför att man
bör vara försiktig med alltför kraftiga
rörlighetsstimulerande åtgärder och
ifrågasätter om det är klokt att lägga
ned beredskapsarbeten i sådana delar
som det här är fråga om.

Selektiva åtgärder, i princip sådana
som förordas i statsverkspropositionen,
är att föredra. Lokaliseringspolitiken
är ett medel att åstadkomma en gynn -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

sam utveckling i sysselsättningssvaga
regioner; i varje fall reducerar den de
negativa verkningar som skulle ha blivit
följden om ingenting gjorts. Men
den politiken bör inte inskränka sig
till bara ekonomiska bidrag av olika
slag. Näringslivet skali givetvis arbeta
efter sunda lönsamhetsprinciper. Lokaliseringspolitiken
bör också innefatta
noggrann planering av var det ur
såväl företagens som samhällets helhetsintressen
kan vara lämpligt att placera
företagen. Ofta har det i samband
med lokaliseringar av företag uppstått
konflikter med andra intressen, exempelvis
naturvård och fritidsaktiviteter.
Onödiga motsättningar har uppstått,
som har utvecklats långt över det som
frågan ursprungligen kanske gällde.

Genom en omsorgsfull fysisk planering,
där man i förväg väljer ut områden
som är lämpliga för olika slags
industriinvesteringar, kommunikationer,
fritidsområden, naturreservat och
annat som människorna har behov av,
bör på sikt sådana konfliktanledningar
kunna undanröjas. Om planerna begränsas
till vad hela samhället har resurser
att förverkliga bör också varje region
ha en reell möjlighet att på sikt
få sina målsättningar tillgodosedda.

En förutsättning för att en sådan planering
skall kunna realiseras och motsättningarna
mellan olika delar av en
arbetsmarknadsregion skall bli så små
som möjligt är att kommunindelningsreformen
genomföres så snabbt som
möjligt. Varje kommun bör utgöra ett
näringsgeografiskt område. Detta uttalade
kommunindelningssakkunniga på
sin tid, och det slogs även fast av riksdagen
1962. Om en industrilokalisering
skall lyckas krävs det stora insatser
från kommunens sida. Detta gäller
kanske framför allt serviceåtgärder av
olika slag. För detta kräves gemensamma
insatser av hela samhället. Kommunerna
måste ha tillräckligt stora resurser.
Inte minst med hänsyn till de
väntade utgiftsstegringarna för kommu -

nerna, som herr Hedlund och herr
Holmberg i går var inne på, är det
nödvändigt att felinvesteringar undvikes.

Fråga är om den nuvarande kommunblocksindelningen
är tillräckligt radikal.
Ingen torde räkna med att alla de
nuvarande kommunblocken skall bli
självförsörjande på näringslivets område.
Det är i första hand väl utbyggda
centralorter med ett väl fungerande servicesystem,
som kan bli aktuella. Irritationer
mellan olika kommuner kan
lätt uppstå om näringslivet utvecklas i
den ena kommunen under det att den
andra kommer att domineras av fritidsaktiviteter.
Det gäller att inom samma
kommunala enhet åstadkomma så många
verksamheter som möjligt avsedda att
betjäna människornas behov av såväl
förvärvsarbete som rekreation.

Jag skall också beröra en grupp som
på senare tid råkat ut för speciella svårigheter,
nämligen yrkesfiskarna. Jag
skall inte gå in på orsakerna till detta;
de har vid flera tillfällen tidigare blivit
analyserade. Faktum är dock att åtskilliga
fiskare i dag dras med utomordentligt
stora bekymmer. Deras båtar med
tillhörande utrustning är ofta miljonföretag.
Som regel har de finansierats
med borgenslån. Ofta är invånarna i ett
fiskeläge i borgensansvar för varandra,
och det innebär att en konkurs kan leda
till eu kedjereaktion där alla dras med.

För att eliminera svårigheterna på
kort sikt har 1967 års fiskprisutredning
föreslagit vissa åtgärder, och enligt den
lista över väntade propositioner som
vi fått kan förslag från regeringen väntas
i denna fråga. Men det gäller också
att åstadkomma lösningar på längire sikt,
i all synnerhet som man kan vänta en
allt hårdare konkurrens och dessutom
en viss överkapacitet förekommer på
de internationella fiskevattnen.

Fiskerinäringen skall givetvis arbeta
efter samma förutsättningar och med
samma målsättningar som andra grenar
av näringslivet. Målet bör vara att nä -

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

ringen skall klara sig utan statliga subventioner
på sikt. Den bör dock ges allt
det stöd som behövs för att komma in
i denna gynnsamma situation.

Jag tror att fisket behöver mera hjälp
med teknisk och ekonomisk rådgivning.
Detta jämsides med den tekniska
rationalisering som pågår bör leda till
en minskning av bemanningen och ett
bättre ekonomiskt utnyttjande av de
dyrbara investeringarna. Utbildningen
behöver stimuleras liksom också strävandena
till gemensamt utnyttjande av
olika fångstresurser.

Jag skall avslutningsvis säga några
ord om de borgerligas attityd i försvarsfrågan.
Vi minns den borgerliga
utmarschen från försvarsutredningen
för ett år sedan. Försvarsbeslutet för
några månader sedan, som utgör grunden
för landets försvarspolitik under de
närmaste åren, omfattades endast av det
socialdemokratiska partiet. Högern och
mittenpartierna krävde på olika nivåer
kraftiga höjningar av de militära utgifterna.
Enligt högerns partimotion borde
försvarets kostnadsram för innevarande
budgetår ha varit 400 miljoner
kronor högre än riksdagens beslut innebar
och för nästa budgetår 450 miljoner
kronor högre. I jämförelse med
dessa belopp var mittenpartiernas förslag
emellertid mera måttliga.

De borgerliga partierna ansåg beslutet
sådant att de i ett särskilt yttrande
till statsutskottets utlåtande förutsatte
att man, om de politiska styrkeförhållandena
ändrades, inte ville känna sig
bunden av ett långsiktigt försvarsbeslut.
Man hade tydligen för avsikt att riva
upp beslutet på sikt och skapa en försvarsordning
enligt de borgerligas dåvarande
intentioner.

Hur ser det ut nu, alltså åtta månader
efter försvarsbeslutet? Ja, mittenpartierna
accepterar kostnadsramen.
Högern — eller moderata samlingspartiet,
som det numera heter — kritiserar
visserligen försvarets utformning men
har tydligen genom namnbytet blivit

Remissdebatt

mera modest i sina anslagskrav, eftersom
man reducerat dessa till 150 miljoner
kronor över regeringens förslag
mot 450 miljoner kronor över, som förutsattes
förra året.

Jag frågar mig med hur stort allvar
man på borgerligt håll bedömer försvarsfrågan.
För några månader sedan
ansågs det nödvändigt att skjuta till
ytterligare hundratals miljoner kronor
för att inte äventyra försvarets styrka.
Man ansåg detta så viktigt att man föredrog
att spräcka den breda parlamentariska
samlingen kring försvarsfrågan,
eftersom de kostnadsramar som regeringen
och försvarsutredningen föreslog
ansågs vara alltför begränsade. I
år — åtta månader efter det omstridda
försvarsbeslutet — accepterar tydligen
mittenpartierna dessa ramar, och det
nya högerpartiet har, som sagt, blivit
mera modest i sina anslagskrav. Det var
kanske ändå en fördel för svenska folket
och för den nationella hushållningen
att den socialdemokratiska linjen
följdes.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Den som tar del av årets
statsverksproposition, bilaga 10, utbildningsdepartementet,
kan lätt konstatera
att det också för nästa budgetår
satsats mycket för att ge ungdomen en
gedigen utbildning. Med största sannolikhet
har inte heller i år väckts någon
motion med yrkande om att utgifterna
eller antalet tjänster skall minskas när
det gäller utbildningsdepartementets
verksamhetsområde, men däremot yrkas
det i motioner på både ökade anslag
och flera tjänster. Detta skall enligt
min bedömning tas som ett uttryck för
att det finns en allmän vilja att ge ungdomarna
möjlighet att gå ut i yrkesarbete
med en god utbildning som bakgrund.
Hittills har detta i första hand
gällt de teoretiskt betonade yrkena, men
efter förra årets principbeslut rörande
den praktiska utbildningen måste man
nu på allvar ta itu med förbättringen

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

också av denna utbildning så långt som
våra resurser medger. Jag hoppas att vi
inom en nära framtid skall få huvudmannaskapsfrågan
avgjord också för
den praktiska yrkesutbildningen.

Bland andra väsentliga frågor på utbildningens
område kan nämnas behovet
av en bättre arbetsmiljö i skolan.
Skolan erkänns numera som en arbetsplats
för alla som arbetar där, och på
denna arbetsplats är det största antalet
arbetare just eleverna. Det är naturligtvis
mycket angeläget att de som arbetar
på skolans arbetsplatser lika väl som
de som arbetar på andra arbetsplatser
trivs med sitt arbete. Arbetstagarna bör
betrakta sitt arbete såsom meningsfullt,
de bör samarbeta och ta ansvar. Om det
dagliga skolarbetet upplevs såsom intressant
blir det också betraktat såsom
meningsfullt av eleverna.

I och för sig ligger det inte någonting
märkligt i att frågan om bättre
arbetsmiljö i skolan är aktuell. Den kraftiga
omdaning som skett på skolans område
måste naturligtvis medföra att arbetsförhållandena
där blir avsevärt annorlunda
än vad de var i den skola som
vi hade tidigare. Vad som varit det mest
framträdande beträffande arbetsförhållandena
och skolmiljön är efter vad
jag kunnat förstå möjligheterna för eleverna
att bli i tillfälle att få framföra
sina synpunkter och krav till just de
människor som skall fatta besluten i de
frågor som berör dem. Vidare är studie-
och yrkesrådgivningen samt den
allmänna elevvården av stor betydelse.

Det är säkert flera skäl som givit upphov
till att dessa frågor blivit föremål
för så stort intresse, men huvudanledningen
torde vara skolväsendets utveckling.
Den allmänna tendensen hos eleverna
i dag är att dessa mycket mer
än förut vill veta varför man skall göra
på ett visst sätt och inte på ett annat.
Vidare vill eleverna ha reda på varthän
man är på väg om man gör på det
ena eller andra sättet.

Vad beträffar elevernas möjligheter

att framföra sina synpunkter anser jag
att vi skall medverka därtill. Ur ren
skolningssynpunkt måste det vara värdefullt
att eleverna sätter sig in i olika
problem som berör t. ex. trivsel-, miljöoch
samarbetsfrågors lösning. Enligt
min mening ligger detta helt i linje med
skolans målsättning att fostra ungdomen
till demokratiska medborgare. Det
torde för övrigt inte med framgång
kunna hävdas att inte eleverna vid en
skola kan framföra goda förslag och
göra iakttagelser som kan vara värdefullt
att få diskutera med dem som skall
fatta beslut, men givetvis bör det vara
en balans i det hela och förslagen få
framföras med den takt, hänsyn och i
en ton som väcker intresse och gör att
man lyssnar.

Jag har alltså den meningen att man
skall lyssna på elevernas synpunkter
och att man skall informera dem om
vad deras förslag kan ha föranlett. Jag
återkommer till vad jag nyss sade, nämligen
att ungdomen gärna vill veta varför
och varthän. Vi bör försöka att ta
ut så mycket positivt vi kan av deras
intresse, när detta är grundlagt på en
ärlig vilja att förbättra. Det är mot
denna bakgrund som jag ser bildandet
av samarbetsnämnder i de olika skolenheterna
där eleverna har sina representanter
som något positivt om det
sköts riktigt. Om man verkligen låter
elevernas representanter framföra sina
synpunkter, diskuterar deras förslag
utan förutfattade meningar och utan att
inta en överlägsen attityd, då kan säkerligen
dessa samarbetsnämnder betyda
mycket för att få fram bl. a. bra
regelsystem i skolan. Skolöverstyrelsen
rekommenderar dylika samarbetsnämnder
vid varje skolenhet på högstadiet,
men det synes som om man på många
håll saknade förståelse för behovet av
dessa.

En av förutsättningarna för att eleverna
skall göra sitt bästa är att de
känner sig rättvist behandlade. I alltför
många fall känner de inte så när

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

det gäller betygsättningen. Tyvärr tilllämpas
inte överallt det nya systemet
med betygsättning på det sätt som det
är avsett att tillämpas. Jag skulle gärna
ha önskat att skolöverstyrelsen hade
gjort mera för att inhämta kunskap om
hur det nya systemet tillämpas. Här
är det ändå fråga om en så viktig sak
när det gäller eleverna att man knappt
vill tro sina öron när det sägs: Eftersom
inga klagomål ingått är allt säkert
bra — hälsan tiger still. Kunde vi ute
i landet också undgå att höra klagomål
kunde man kanske tro att allt är bra.
Nu undgår vi emellertid inte detta, och
det vore orätt gentemot eleverna att
tiga.

Det vore orätt också mot många lärare,
som är mycket besvärade av att de
— som de påstår ■— inte har tillåtelse
att låta det nya systemet fungera så
som det är avsett. Frågan är ändå oändligt
viktig både för trivsel och goda
förhållanden i skolan och för att eleverna
skall finna sitt arbete meningsfyllt.
Man har fått rapporter t. ex. om att
elever stannar hemma från skrivningar
därför att de uppfattar det som lönlöst
att försöka göra sitt bästa. De har nämligen
fått besked av sina lärare om att
det är bestämt på högre ort hur stor
procentandel av eleverna som skall ha
varje siffra i sitt betyg. Det har också
sagts att om någon i klassen skulle råka
komma upp till ett bättre betyg än tidigare
får någon annan flyttas ned, och
en sådan brist på solidaritet vill eleverna
inte vara med om. Det har vidare
rapporterats att lärarna blir mindre benägna
att hjälpa elever som behöver stimulans
för att klara skolgången, eftersom
det skulle bli svårare att åstadkomma
de 1 :or i klassen som de tror att de
absolut måste ha ett visst procenttal av.

Ingen torde anse att sådana förhållanden
är tillfredsställande. Skolöverstyrelsen
säger att den har gjort vad
den kan beträffande informationen och
påpekar att det tydligt och klart står
angivet i läroplanen hur den relativa
3*—Andra kammarens protokoll 1969.

Remissdebatt

betygsskalan skall tillämpas. Det är riktigt,
men om en viss tystnad kan märkas
hos skolöverstyrelsen skall den inte
uppfattas som ett tecken på hälsa, ty
i så fall skulle man inte möta den väldiga
irritation som verkligen råder och
som omvittnas från så många olika håll.

Vad man i nuvarande läge önskar är
en verklig undersökning av hur det nya
betygssystemet uppfattas av lärarna och
hur det tillämpas. Vi kan inte stå till
svars inför våra ungdomar med mindre
än att denna undersökning blir genomförd
och att fel som upptäcks blir rättade.
Det står för mycket på spel för ungdomarna
i detta fall. Den relativa betygsättningen
har tillkommit för att
åstadkomma större rättvisa än de absoluta
betygen i många fall gjorde. De
rapporter man får ger emellertid vid
handen att orättvisorna på många platser
är större än någonsin. Så kan det
inte få fortsätta.

Eleverna i skolan har behov av att ha
någon att vända sig till med sina problem.
Inte minst gäller detta dem som
kommer från mellanstadiet till högstadiet
i grundskolan. Detta anser jag inte
tillräckligt har observerats. På högstadiet
befinner sig eleverna i en helt annan
situation än den de varit i tidigare;
de får där ämneslärare som undervisar.
För att åstadkomma förbättringar anser
jag att man bör ge klassföreståndarna
tid till samtal med eleverna och
till att också bedriva uppsökande verksamhet.

Det är inte märkligt att ungdomarna
i en ny situation behöver någon som
de kan anförtro sig åt, någon som följer
deras arbete och hjälper dem att reda
upp problem som kan uppstå. Vi har
fått en proposition på riksdagens bord
som snart skall behandlas — den är nu
föremål för motionsskrivande. Där talas
det om att vuxna ungdomar behöver någon
som hjälper dem till rätta när de
kommer till universiteten. Jag tror att
det är alldeles riktigt. Men det finns då
anledning att betänka att tonåringarna
Nr 5

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

när de kommer till högstadiet dessutom
befinner sig i den känsliga pubertetsåldern
och behöver bättre elevvård än
den som på många håll ges. De elever
som har problem kan lätt råka in i svåra
situationer om ingen tar kontakt med
dem — det har bl. a. narkotikaeländet
visat.

En annan fråga som jag också anser
vara av stor betydelse i elevvårdsarbetet
och som bör bli föremål för beslut
är att lärarna i elevvårdssammanhang
skall ha tystnadsplikt på samma sätt
som nu gäller för läkare, kuratorer,
skolsköterskor och dem likställda. Om
vi finge en reglerad tystnadsplikt skulle
det vara lättare att etablera ett samarbete
mellan de nyss nämnda grupperna,
läkare, kuratorer o. s. v. och lärarna.
Att eleverna har problem som läkaren,
kuratorn eller skolsköterskan vet om,
men som de med hänsyn till tystnadsplikten
inte kan tala om för lärarna,
innebär svårigheter i elevvårdsarbetet.

Eleverna vid olika läroanstalter kommer
att bli en allt större grupp kvantitativt.
Skolföreningar kommer att bli en
alltmer viktig form för den studerande
ungdomens anslutning till föreningsarbete
av olika slag. Mot detta har jag
ingenting att invända. Men jag finner
det önskvärt att skolan också håller god
kontakt med de olika ungdomsorganisationer
som finns på skolorten. Det finns
brister i detta avseende, och detta gäller
också ungdomsorganisationernas kontakt
med skolföreningarna. Jag har
emellertid den uppfattningen att det
finns ett livligt intresse hos ungdomsorganisationerna
att förbättra sina kontakter
med skolungdomen. Det kostar
dock pengar, och ungdomsorganisationernas
ekonomiska resurser räcker inte
till för att förbättra dessa förhållanden.
Den studerande ungdomen och den yrkesarbetande
behöver emellertid hålla
sådan kontakt med varandra, som bl. a.
ungdomsorganisationerna har möjlighet
till. Det leder till en bättre förståelse

och det bryter en isolering som annars
lätt uppkommer.

Skolöverstyrelsens rekommendation
att skolan skall hålla kontakt med skolortens
ungdomsföreningar borde enligt
min mening få större genomslagskraft.
Eleverna bör få kännedom om föreningarnas
verksamhet och arbetssätt. En rekommendation
till ungdomarna att delta
i föreningsverksamhet, såväl inom
som utom skolan, skulle innebära att
fler ungdomar aktivt deltog i föreningsarbete.
Många fritidsproblem skulle då
vara lösta, ty i föreningsarbetet saknas
det inte arbetsuppgifter, och de är av så
skiftande slag att de allra flesta intressen
kan tillgodoses.

När jag nämner ungdomsorganisationerna
och skolans kontakt med dem,
syftar jag här på alla, alltså våra ideella,
våra kristna och våra politiska ungdomsorganisationer.
Vi vet att dessa
många gånger har hjälpt ungdomar som
kommit i en svår situation på grund av
det sällskap de råkat in i och den verksamhet
som de påbörjat. Vi vet också
att ungdomarna genom föreningsarbetet
får många tillfällen att känna att de
upplever en meningsfylld fritid.

Här skulle vara mycket mer att anföra
när det gäller elevvården i skolan.
Man kan nämna behovet av en väl utbyggd
kurators- och skolpsykologorganisation,
goda kontakter med myndigheter
och organ som barnavårdsnämnder,
ungdomsstyrelser, fritidsnämnder,
arbetsmarknadsorgan och andra sociala
nämnder och styrelser.

Större uppmärksamhet behöver också
ägnas åt skolhälsovården som fyller
en viktig funktion i det elevvårdande
arbetet. Med alla de elver som nu ofta
finns per läkare och sjuksköterska blir
hälsovården lätt summarisk. Problem
som kan ha sin orsak i djupa konflikter
inom eller utom skolan riskerar att bli
för sent upptäckta. Med tanke på att
det är fråga om barn och ungdom som
befinner sig i sina uppväxtår, anser jag

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

det angeläget att de blir föremål för en
omsorgsfull och ingående hälsokontroll.

En mycket viktig förutsättning för
trivseln i skolan är att eleverna väljer
den studieinriktning, som mest sammanfaller
med de intressen de har. Det
är väsentligt att de får veta vilka studiemöjligheter
som står till buds och varthän
de olika studieinriktningarna leder.
Det är alldeles klart att studierådgivningen
och yrkesorienteringen måste
tillmätas mycket stor betydelse. I grundskolan
synes nuvarande system i de allra
flesta fall fungera utmärkt. Det vore
önskvärt att man även i de gymnasiala
skolorna finge yrkesvalslärare. Detta
system har prövats under åren, och
man har mycket goda erfarenheter härav.
Eleverna känner alltså till detta system
redan från grundskolan, något
som kan vara dem till god hjälp även
i de gymnasiala skolorna när det gäller
kontakten och förståelsen.

Det finns på skolans område många
viktiga frågor. Om man vill vara riktigt
aktuell skulle det kanske ligga närmast
till hands att tala om det förslag till
fasta studiegångar vid de filosofiska
fakulteterna som framlagts i proposition
nr 4 till årets riksdag. Detta förslag
kommer alldeles säkert att bli föremål
för debatt när utskottets utlåtande i anledning
av propositionen ligger på riksdagens
bord. Jag vill ändå redan nu
framhålla, att det krävs en mycket omfattande
studierådgivning — inte minst
en uppsökande sådan — för att detta
system skall fungera. Det behövs en väsentlig
utökning av den nuvarande studierådgivningen.
Det är också angeläget
att yrkesvägledningen kommer att
fungera. Om förslaget godtas av riksdagen,
kommer det att behövas en information
om det nya systemet så tidigt
som möjligt i vår. Det är också viktigt
att studieplaner och läroböcker från
början finns tillgängliga. Jag hoppas att
det nya systemet är väl förberett och
att det inte skall behöva konstateras att

Remissdebatt

systemet har så stora brister, att det kan
få negativa verkningar för de studerande,
om nu riksdagen bifaller förslaget.

Kan inte de studerande få en försäkran
om att det finns mycket avancerade
planer utarbetade, att det finns
tillgång till studieplaner och läroböcker
och att det finns möjligheter till yrkesvägledning
o. s. v., så har man enligt
min mening inte varit tillräckligt realistisk
i sin bedömning av när denna verksamhet
med framgång kan komma i
gång. Man kommer då att finna att man
inte kan uppnå det resultat som eftersträvas:
en snabbare genomströmning
vid universiteten. Om det i denna remissdebatt
kunde försäkras att det
finns avancerade planer och att studenterna
inte behöver hysa någon oro och
om någon representant för regeringen
kunde framträda och tala lugnande i
denna fråga, så skulle det säkert värdesättas
mycket.

Inte minst studierådgivningen måste
det vara synnerligen angeläget att beakta.
Jag har emellertid full förståelse
för att de faktiska studietiderna så avsevärt
överstigit normalstudietiderna
att detta har blivit ett problem av stora
mått. De långa studietiderna och studieavbrotten
medför givetvis dryga kostnader,
som man önskar nedbringa. En
ökning av studierådgivningens omfattning
är en av de positiva åtgärder som
man här kan vidta.

Herr talman! Innan jag slutar skall
jag med några ord beröra en helt annan
fråga. Det är en fråga som berör människor
som utgör en minoritet i vårt land,
en minoritet som aldrig själv kommer
att kunna framföra sina åsikter eller
hävda sina intressen. Jag tänker på de
omyndigförklarade, de som är placerade
på institutioner. De finns bland dem
som är helt överlämnade åt dessa institutioner
utan att ha någon anförvant
eller någon annan ute i det pulserande
livet som tar kontakt med dem. Det är
människor som aldrig får en hälsning

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

utifrån, aldrig utifrån får en gåva på
födelsedagar eller vid jul, som är helt
beroende av människorna på institutionen,
som aldrig har någon besökande
att vänta på, aldrig har någon som hämtar
dem för att ta dem med till sitt hem
och det är människor som aldrig får
komma utanför sjukhusområdet när
inte personalen är med.

För dessa människor har det utsetts
förmyndare som skall bevaka deras intressen.
Vad många av dessa förmyndare
gör är att en gång om året gå till
banken för att föra in ränta åt den
omyndigförklarade. Mer gör de inte.
För det arbetet får de en viss bestämd
procent av sin myndlings inkomst. Jag
tror inte alls att det är så som det svenska
folket vill ha det. När en förmyndare
utses måste det vara klart såväl vilka
uppgifter han skall utföra som på vilket
sätt förmyndarskapet skall skötas. Det
skall inte bara åligga förmyndaren att
bevaka de omyndigförklarades ekonomiska
intressen, utan han bör också
tillgodose deras behov av personlig
kontakt. De människor som åtar sig
dessa uppdrag måste således vara intresserade
av arbetet. Sedan skall de
givetvis ha betalt för det.

Det pågår en utredning om förmyndarskap,
men jag har velat framföra
mina synpunkter därför att jag anser
att frågan är så oändligt väsentlig för
många föräldrar. De är oroliga för hur
det skall gå för deras handikappade
barn när kontakten dem emellan bryts.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Varför ville inte utbildningsminister
Olof Palme eller
statsrådet Sven Moberg besvara min interpellation
om UKAS vid höstriksdagen
1968? På höstriksdagens första dag,
den 16 oktober, ställde jag en rad frågor
till utbildningsministern om UKAS,
alltså om införande av fasta studiegångar
för de filosofiska fakulteterna
vid universiteten. Jag frågade om regeringen
tänkte lägga fram någon pro -

position för riksdagen. Utbildningsdepartementet
hade nämligen möjlighet
att behandla detta som en administrativ
fråga. Jag frågade om statsrådet ansåg
att en annan handläggning hade
kunnat ge bättre resultat när universitetsmyndigheter,
lärare och studenter
hade beretts tillfälle att ge synpunkter
på hur systemet bort läggas upp.

UKAS lades fram förra våren, jag
tror att det var i april månad. Sedan
kom kårhusockupationen. Herrar Palme
och Moberg diskuterade UKAS på alla
möjliga ställen. I radio och TV, på universitetsorterna
och i pressen fördes
en stor debatt. Varför fick vi ingen debatt
i riksdagen medan debatten var
som hetast i olika delar av landet? Varför
ville inte regeringen ha en debatt
i riksdagen och besvara den interpellation
jag framställde på höstriksdagens
första dag? Ett par dagar före
höstriksdagens avslutning fick jag besked
om att det då inte blev något
svar.

Regeringen har handlagt frågan om
UKAS på ett valhänt sätt, minst sagt.
Och det har inte bidragit till att förbättra
planeringen och utbildningssituationen
på universiteten. Redan 1965,
när förslaget om fasta studiegångar beslutades
av riksdagen, framhöll vi från
folkpartiets sida att de fasta studiegångarna
inte bara kunde ses som en
metod att öka hastigheten i fråga om
studenternas genomströmning. De måste
ses i samband med den högre utbildningens
målsättning, och det var
önskvärt att skapa mer yrkesinriktade
studier vid de filosofiska fakulteterna.

Redan då framhöll jag i en reservation
att det var viktigt att få ett mer
flexibelt studiesystem och att utformningen
av studievägarna skulle komma
att få stor betydelse för den högre utbildningen
över huvud taget, något som
riksdagen borde behandla. Men då avvisades
dessa krav.

Nu är det viktigt att behandlingen av
UKAS inte forceras fram på rekordtid

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

i statsutskottet. Det bör bli möjligt för
utskottet att begära in remissuttalanden
från berörda parter och höra både lärar-
och studentorganisationer. Det får
väl då övervägas, om det blir möjligt
att låta reformen träda i kraft i höst
eller senare.

Glädjande nog har många av de förbättringar
som gjorts av det ursprungliga
UKAS-förslaget företagits i linje
med förslag som förts fram i den liberala
debattskriften »Student — Universitet
— Samhälle», som en arbetsgrupp
i folkpartiet lade fram den 1 augusti
1968.

Jag vill sedan säga några ord om
vuxenutbildningen. I en gemensam partimotion
föreslår folkpartiet och centerpartiet
en anslagshöjning med
900 000 kronor utöver vad regeringen
har satt av för vuxenundervisningen i
årets statsverksproposition. Höjningen
skulle innebära att ytterligare 10 000
vuxenelever skulle få bättre studieförmåner.
Det gäller bl. a. privatisters examination,
som föreslås bli helt kostnadsfri,
och samma sak gäller preparandkurser
för korrespondensstuderande,
liksom förgymnasial och gymnasial utbildning
i den mån de korrespondensstuderande
inte antas vid de statliga
vuxenskolorna.

Vi har också föreslagit en samlad
översyn av hela vuxenutbildningsfältet.
Den bör utföras av en parlamentariskt
sammansatt kommitté med företrädare
bl. a. för näringsliv och organisationer,
och den bör ägna särskild uppmärksamhet
åt den vuxenutbildning som bedrivs
av företag, organisationer och
myndigheter, det fria folkbildningsarbetet
och dess relation till den målinriktade
vuxenutbildningen, vuxenutbildningens
lokala och regionala organisation,
radio- och TV-verksamhet för
vuxenutbildning, korrespondensunderundervisningens
möjlighet att komplettera
annan undervisning o. s. v.

När det gäller radions och televisionens
funktion vill jag säga, att enligt

Remissdebatt

min uppfattning två vägar bör brukas
för att radions och televisionens alla
möjligheter på undervisningens område
skall bli utnyttjade på bästa möjliga
sätt. Dels bör en ny institution, förslagsvis
kallad Sveriges Utbildningsradio/TV
skapas för att svara för produktion
och sändning av rikstäckande
undervisningsprogram, dels bör det
skapas möjligheter för ett antal lokala
utbildningsarrangörer att inom givna
ramar använda radio och TV som komplement
till eller ersättning för undervisning
i mer traditionella former.

Sveriges Utbildningsradio/TV bör i
sitt inledningsskede koncentrera sig på
program för vuxenutbildningsändamål
men bör rätt tidigt överta skolradion
och skol-TV från Sveriges Radio och
alltså svara för de rikstäckande undervisningsprogrammen
även för ungdomsskolan.
Om båda dessa aktiviteter
läggs under samma huvudman, bör
goda möjligheter kunna skapas för att
det material som framställts för ungdomsskolan
efter bearbetning och komplettering
på ett rationellt sätt kommer
till användning också i vuxenutbildningsprogrammen.
Även det motsatta
förfarandet bör vara möjligt. När programmen
sänds för vuxenutbildningsändamål
måste de regelmässigt kompletteras
med material som gör dem
fullt användbara också för individuella
studier. Med hjälp av särskilda studiehandledningar
och särskilda korrespondenskurser
för vuxna i vissa fall bör
detta problem kunna lösas.

Jag har också förslagit att utbyggnaden
av ett radio- och TV-korrespondensuniversitet
snarast påbörjas under
betryggande vetenskaplig ledning och
medverkan vid undervisningen. Starten
kan göras med kurser i social- och
statskunskap, pedagogik, psykologi, matematik
och språk. På försök har som
bekant Sveriges Radio tidigare anordnat
en kurs i statskunskap. Den fick ett
mycket positivt mottagande och bör nu
följas av påbyggnadskurser.

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

Så småningom bör detta institut ingå
som en särskild avdelning av Sveriges
Utbildningsradio/TV.

Radio-TV-universitetet bör givetvis
inte bli något nytt självständigt universitet
i den meningen att det självt svarar
för examination och dylikt. För att
lösa sådana uppgifter måste man samarbeta
med befintliga universitet, universitetskanslersämbetet
och korrespondensinstituten.

Det skulle även vara mycket att säga
om universiteten i det moderna samhället,
vilka jag menar har minst tre
huvuduppgifter. Till de traditionella
uppgifterna undervisning och forskning
skulle också kunna läggas en tredje,
nämligen att fungera som ett serviceorgan
för det övriga samhället. Den
service som skall ges består givetvis i
att också människor utanför universiteten
bör få ta del av det vetande som
samlats där. Jag har i en motion vidare
utvecklat den tanken, som jag här
inte närmare skall gå in på.

Ändå menar jag att staten satsar snett
på vuxenutbildningen. Har man tillfälle
att läsa gymnasieengelska i den kommunala
vuxenutbildningens regi, får man
göra det gratis. Men läser man samma
kursavsnitt i en studiecirkel, får man
i regel betala dryga avgifter. Det beror
inte på att kommunen kan driva sin
utbildning billigare än studieförbunden.
I regel är det tvärtom. Anledningen är
i stället att studieförbunden konsekvent
missgynnas i bidragshänseende. Bland
annat täcker staten helt kommunernas
lärarkostnader, medan studieförbunden
får högst 15 kronor per timme. Enligt
finansminister Strängs budgetförslag
skall denna ensidiga satsning på den institutionaliserade
undervisningen fortsätta
eller rent av skärpas. Anslagen
till den kommunala vuxenutbildningen
ökar med drygt 31 miljoner kronor, medan
förslagsanslaget till studiecirklar
skärs ned med 3 miljoner kronor. Detta
betyder att medborgarnas behov inte
blir tillgodosedda. Så länge studieför -

bunden inte ges möjlighet att bedriva
vuxenutbildning på i stort sett samma
villkor som kommunerna ställs det stora
flertalet av de människor som behöver
sådan utbildning utanför de faktiska
möjligheterna att skaffa sig den.

Folkbildningsorganisationerna har en
smidig apparat som lätt kan anpassas
till uppkommande behov, men genom
att otillräckliga resurser ställs till deras
förfogande kan de inte utnyttja dem
på detta område, och det går ut över
de enskilda människorna. Att vuxenutbildningen
huvudsakligen knutits till
kommunala institutioner har begränsat
effekten av denna viktiga reform.

Folkbildningsorganisationerna har år
från år fått försämrade resurser. Frikyrkliga
studieförbundets styrelse har
nu vänt sig till Folkbildningsförbundet
och föreslagit att en gemensam aktion
skall göras för att få till stånd bättre
förhållanden. Det är en klar orättvisa,
att de som av någon anledning inte
kan följa den kommunala vuxenutbildningen
måste betala.

Folkrörelsernas insatser på vuxenutbildningens
område motiveras framför
allt av att dessa organisationer är så
väl rustade att bedriva uppsökande
verksamhet. Många människor som vill
bättra på sin utbildning kommer sig inte
för att anmäla sig till en skolexpedition
men finner det naturligt att tillsammans
med arbetskolleger eller föreningskamrater
bilda en studiecirkel. Det
finns inom folkrörelserna en helt annan
försäljningsapparat så att säga än de
kommunala myndigheterna någonsin
kan få. Bidragen till studieförbundens
pedagogiska och administrativa verksamhet
har inte hållit takt med vare
sig penningvärdets fall eller utvidgningen
av deras verksamhetsområde.

Herr statsrådet Palme har sagt att
politik är att vilja. Den vilja han själv,
hans rådgivare i departementet och regeringen
i budgeten ger uttryck åt överensstämmer
vad beträffar folkbildningsarbetet
inte med de svenska folkrörel -

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

sernas uppfattning och stämmer inte
med intressena hos de stora grupper
av medborgare som måste anses eftersatta
i fråga om bildningsmöjligheter
och kulturupplevelser.

Jag vill säga några ord i detta sammanhang
om ungdomsorganisationerna,
som befinner sig i en kris. De har problem
med ledarrekryteringen och svårigheter
att anpassa arbetsformer och
organisationsstruktur, och de möter
konkurrenter i form av TV och nöjeslivets
rika utbud. Samhällets uppgift
i detta sammanhang bör vara att underlätta
organisationernas arbete genom att
bistå med ekonomiska resurser, lokaler,
en föreningsvänlig skola o. s. v.

1962 års ungdomsutrednings slutbetänkande
innebar ett förslag om väsentligt
utökade statsbidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
dels i form av en fördubbling av det
utgående grundbidraget från 20 000 till
40 000 kronor, dels i form av en väsentlig
ökning av det rörliga bidraget, fördelat
enligt delvis nya grunder. Skolöverstyrelsen
har ju tillstyrkt förslaget
i allt väsentligt, men departementschefen
har skurit ned drastiskt. Jag menar
att grundbidraget bör vara stort och
prioriteras vid en anslagshöjning. Därför
har jag varit med om att föreslå
riksdagen att ungdomsutredningens förslag
bifalles i vad avser ett grundbidrag
av 40 000 kronor per organisation.

Vidare vill jag beröra några forskningsfrågor.
Först vill jag säga att läget
inom åldringsvården och åldringssjukvården
är ägnat att inge allvarliga bekymmer.
Mycket stora behov föreligger
beträffande den geriatriska forskningen,
alltså åldringsforskningen. Det
är min mening att denna forskning snarast
bör ges de resurser som erfordras
för att den skall kunna bli ett effektivt
medel i kampen för bättre förhållanden
inom åldringsvården och åldringssjukvården.
Herr Mattsson och jag har föreslagit
att Kungl. Maj:t framlägger ett
program för en stegvis utbyggnad av

Remissdebatt

åldringsvårdsforskningen, så att detta
ämne blir representerat vid vart och
ett av de nu existerande lärosätena.

Ett annat forskningsområde gäller
psykologutbildningen. Samhällets behov
av psykologer är för närvarande
avsevärt, och enligt utförda beräkningar
kommer det att ytterligare stiga under
1970-talet. Det minimibehov av psykologer
som föreligger fram till 1970
har beräknats till 2 660. För närvarande
finns det cirka 1 300 yrkesverksamma
psykologer, varför fram till 1970
cirka 1 360 psykologer behöver utbildning.

Det torde vara orimligt att räkna
med att detta behov skall kunna tillgodoses
under överskådlig tid, men det
är angeläget att i görligaste mån söka
täcka de värsta bristerna genom en förbättrad
utexamination. Näringslivets
och övriga samhällsområdens behov av
psykologer ökar ständigt inom t. ex. socialvård,
rehabilitering och yrkesvägledning
samt när det gäller att effektuera
de arbetspolitiska målsättningarna.
Dessa arbetsuppgifter ställer krav
på en specialinriktad psykologisk utbildning.
Det behövs kliniska psykologer,
skolpsykologer och arbetspsykologer.
Psykologer krävs för barnpsykiatriska
team och det behövs vuxenldiniska
psykologer; till den kliniska psykologins
område hör ju också kriminalvård
och alkoholistvård.

Förutom behovet av sådana psykologer
föreligger ett starkt uttalat behov
av lärare i psykologi i gymnasium och
fackskola. Ämnet psykologi utgör ett
självständigt ämne i det nya gymnasiet
och i fackskolan. Utbildningskompletteringen
då det gäller lärare i psykologi
har emellertid skett i synnerligen
begränsad omfattning. Det vore, herr
talman, djupt olyckligt om en av de
viktigaste nyheterna i de gymnasiala
skolreformerna skulle äventyras genom
en otillräckligt dimensionerad utbildning
av lärare i psykologi. Därför menar
jag att den fasta lärarorganisatio -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Remissdebatt

nen i ämnet psykologi vid universiteten
behöver byggas ut med nya ordinarie
tjänster och att därvid särskilt
beaktas behovet vid psykologiska institutionen
vid Göteborgs universitet
som i särskild mening är underbemannad.

Jag vill också säga något om vissa
grundskolefrågor. Jag har återupptagit
yrkandet om inrättande av Up-tjänster
för övningslärare på grundskolans
låg- och mellanstadium. De ämnen det
är fråga om är alltså musik, teckning
och gymnastik, och det gäller således
vissa skolenheter inom det allmänna
skolväsendet vilka står till lärarhögskolornas
förfogande för bl. a. försöks- och
demonstrationsverksamhet. Enligt min
mening är detta ytterst väsentligt.

Även grundskolans personalorganisation
behöver ses över. Vi behöver riktlinjer
för omfattningen av grundskolans
elevvårdspersonal, d. v. s. skolpsykologer,
kuratorer, läkare och skolsköterskor.
Vidare behövs förslag til statsbidragsbestämmelser
för denna elevvårdspersonal.

Även när det gäller grundskolans pedagogiska
stödpersonal erfordras riktlinjer.
Jag avser då bibliotekarier, institutionstekniker
samt skrivhjälp åt lärare.
Likaså saknas riktlinjer för omfattningen
av lärareassistenttjänster på
grundskolans högstadium och i de gymnasiala
skolorna.

Herr Mattsson var inne på frågan om
samarbetsnämnder i grundskolor med
högstadium. Jag vill helt kort bara antyda
i linje med vad han sade, att skolöverstyrelsen
på grundval av erfarenheterna
från gymnasiet har i skriften
»Arbetstrivsel i skolan» rekommenderat
inrättande av samarbetsnämnder på
grundskolans högstadium. Hittills tycks
dock bara ett mycket litet antal högstadieskolor
ha följt skolöverstyrelsens
rekommendation. Vi finner därför tiden
mogen att i skolstadgan föreskriva samarbetsnämnd
för grundskolans högstadium.

Slutligen, herr talman, vill jag nämna
något om två saker, som har samband
med det stora världskyrkomötet som
ägde rum i Uppsala i somras. Då uttalade
nämligen Kyrkornas världsråd att
kyrkorna bör bidraga till att alla politiska
partier ger utvecklingsfrågor prioritet
på sina program. De bör uppmana
och påverka i-ländernas regeringar att
vidtaga internationella utvecklingsåtgärder,
som står i överensstämmelse med
de intressen u-länderna har givit uttryck
för t. ex. i Alger-stadgan, och att
som första steg öka det årliga statliga
ekonomiska utvecklingsbiståndet till uländerna
till ett nettominimum av 1
procent av bruttonationalprodukten.
Detta mål bör nås 1971.

Detta anfördes alltså av det stora
världskyrkomötet, som också yttrade
att varje kyrka för utvecklingsbistånd
bör ställa en sådan andel av sina ordinarie
inkomster till förfogande att det
verkligen innebär ett offer. Detta belopp
bör avsättas utöver missionsbudgeten
och andra ordinarie utgifter.

Det har kommit till min kännedom
att det i dagarna hållits ett sammanträde
med Kyrkornas världsråds exekutivkommitté
i Tulsa, Oklahoma, varvid ordföranden
för den ekumeniska kommissionen
för utvecklingsfrågor kunde meddela
att kyrkorna världen över givit ett
mycket positivt gensvar på den appell
till regelbundna procentuella utfästelser
till förmån för utvecklingsprojekt
i u-länderna, som utgick från kyrkornas
världsmöte i Uppsala sommaren 1968. I
Västtyskland har man t. ex. gått in för
att avsätta 2 procent av sina medel till
sådana ändamål, och den reformerta
kyrkan i kantonen Bern i Schweiz har
anslagit 3 procent. Beslut av liknande
slag väntas från en rad andra länder,
bl. a. Finland, och det diskuteras ofta
här i Sverige, både bland kyrkomedlemmar
och i centrala kyrkliga organisationer,
huruvida man borde förfara
på samma sätt.

Uppsalamötet rekommenderade dels

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Nr 5

enskilda kristna att göra utfästelser beträffande
viss andel av sin privata inkomst,
dels kyrkosamfunden att på den
ordinarie budgeten införa en särskild
post för utvecklingsbistånd. Man räknar
nu med att upprätta en särskild internationell
kyrklig instans för fördelning
av de utlovade medlen på lämpliga
projekt. Jag har satt detta i relation till
förslag som framförts från folkpartiet
och centerpartiet då det gäller u-hjälpen.
Dessa båda partier vidhåller sin
ståndpunkt att 1-procentsmålet skall vara
uppnått senast budgetåret 1972/73,
något som alltså ligger mycket nära
Uppsalamötets uttalande. Motionärerna
anser att överläggningar bör upptas
mellan riksdagspartierna om en omprövning
av förra årets riksdagsbeslut
att målet skall uppnås först 1974/75.

Samarbetet mellan staten och de frivilligorganisationer
som bedriver biståndsverksamhet
bör ordnas så att insatserna
kan inordnas i en långsiktig
planering. Representanter för myndigheter,
missionen, näringslivet och de
s. k. u-grupperna samt enskilda forskare
och företrädare för de internationella
organen m. fl. bör inkallas för att ge sin
syn på biståndspolitikens utformning.

Den andra frågan som behandlades
vid Uppsalamötet var rasdiskrimineringen,
och det är det sista ämne som
jag här skall beröra. I den frågan sades
det att kyrkorna måste utrota all slags
rasism ur det kyrkliga livet och kämpa
för en lagstiftning som utesluter rasism.
Detta kommer att kräva nya grepp i undervisningen
och i massmedia, så att
man gör upp med alla falska värderingar
och klarlägger människovärdets
verkliga grund.

På grundval av bl. a. en motion som
väcktes här i riksdagen för några år sedan
av herr Nihlfors, folkpartiet, tillsatte
justitieminister Kling en utredning
som skulle ta sikte på ett förbud mot
rasdiskriminering. Det är en statlig utredning
vars arbete jag har deltagit i
och som i januari detta år lade fram ett

Remissdebatt

betänkande angående förbud mot rasdiskriminering.
Jag anser att regeringen
snarast bör lägga fram en proposition
med förslag om att vi nu inför en
bestämmelse mot rasdiskriminering för
att möjliggöra Sveriges ratificering av
FN-konventionen om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering. Vi säger
i vårt förslag att den som sprider
uttalande eller meddelande bland allmänheten
som medför att en ras eller
folkgrupp hotas, förtalas eller smädas
kan dömas för hets mot folkgrupp i
högst två år eller, om brottet är ringa,
till böter.

Den helt nya brottsparagraf som jag
har varit med om att föreslå i kommittéarbetet
gäller förbud mot rasdiskriminering
för näringsidkare i deras verksamhet
och deras förhållande till kunder
och klienter. Lagen skall också gälla
den som anordnar offentlig tillställning
eller allmän sammankomst men inte
ger tillträde för vissa personer på
grund av ras, hudfärg eller visst nationellt
ursprung. Vi föreslår där böter
eller fängelse i högst ett halvt år.

Vi har inte kunnat fastställa utbredningen
av rasdiskrimineringen i vårt
land, men det kan inte bestridas att
sådan diskriminering förekommer. Därför
menar jag att det nu är angeläget
att införa en sådan bestämmelse för
att motverka den eventuella uppkomsten
av en mer utbredd rasdiskriminering
i framtiden. En sådan kan t. ex.
följa med en fortsatt invandring i vårt
land. Jag tror också — och det var även
utredningens mening — att en bestämmelse
som förbjuder rasdiskriminering
får antas ha en moralbildande verkan.

De näringsidkare det gäller är sådana
som yrkesmässigt bedriver verksamhet
av ekonomisk art. Det gäller
inte bara näringsverksamhet inom handel
och industri. Till näringsidkare räknas
också hantverkare, lantbrukare, utövare
av fria yrken, konstnärer, författare,
fotografer, arkitekter, advokater,
läkare och flera andra yrkesgrup -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 fm.

Interpellation ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

per. Annons- och reklambyråer, mäklare
och speditörer är t. ex. näringsidkare.
Verksamheten behöver inte heller
vara stadigvarande. Det kan gälla
en verksamhet som bedrivs på deltid
eller som extraarbete på fritid. Offentlig
tillställning är inte bara bio- och
teaterföreställning utan också konsert,
tävlingsidrott, danstillställning, cirkus,
tivoli o. s. v.

Vi behöver en lagstiftning som utesluter
rasism, och detta gäller också i
undervisningen och i våra massmedia,
radio, TV och press, så att vi därigenom
inte sprider en falsk människovärdering.
Jag vill därför vädja till regeringen
att snarast lägga fram en proposition
i linje med utredningens förslag
om förbud mot rasdiskriminering.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
konnne att fortsättas.

§ 9

Interpellation ang. sysselsättningsläget
i Gävleborgs län

Ordet lämnades på begäran till

Fru JONÄNG (ep), som yttrade:

Herr talman! Arbetslöshetssiffrorna
för januari månad i år visar nedgång
för hela landet jämfört med samma månad
föregående år utom för Norrlandslänen.
Mot bakgrunden av dessa nedåtgående
siffror framträder med desto
större skärpa den ökade arbetslösheten
i Norrlandslänen.

För Gävleborgs del är antalet arbetslösa
3 424 vilket är en ökning med
812 från föregående månad och en ökning
med 107 jämfört med januari 1968.
Denna utveckling är desto mer bekymmersam
som antalet personer i utbildning
är 331 fler än i januari 1968 och
antalet starthjälpsansökningar har ökat

med 73 procent under det senaste året.

Den relativt största arbetslösheten
finns i Ljusdalsregionen, där läget är
synnerligen prekärt. Invånarantalet har
minskat med 573 personer och det är
en ytterst besvärande minskning för en
region med så pass lågt invånarantal
som 23 407 personer. Ljusdalsregionen
spelar en viktig roll i nordvästra delen
av länet och en fortsatt minskning kan
få oreparabla följder. Inom Ljusdalsblocket
känner många — enskilda, kommuner
och organisationer av olika slag
— en stor oro för framtiden som tar sig
uttryck i olika aktiviteter för att bevara
bygden.

Även Söderhamnsområdet redovisar
en större arbetslöshet än normalt. 356
arbetslösa redovisades i januari. Storarbetsplatsen
inom regionen sysselsatte
under maj 1968 ett 100-tal personer.
I januari i år fanns sysselsättning endast
för 14 man. Under september—december
1968 flyttade över 100 personer
från Söderhamnsregionen.

Särskilt oroande är att nära hälften
av de arbetslösa i länet är över 50 år.
467 är 25 år och därunder.

Enligt januarirapporten från länsarbetsnämnden
uppgår arbetslösheten i
Gävle stad till V3 av den totala arbetslösheten
i länet, eller 1 108 personer.
Ett antal industrier har under de senaste
åren lagts ned i Gävle och övriga
industrier har ej kunnat assimilera de
friställda. Gävleregionen är ett viktigt
ekonomiskt centrum för länet. Inrikesministern
säger i statsverkspropositionen:
»En väsentligt ökad lokalisering
utanför huvudstadsregionen bör övervägas
i anslutning till framtida beslut
som innebär tillväxt av den statliga
centralförvaltningen.» Gävleborgs län
hör inte till de lyckligt lottade länen
när det gäller lokalisering av statlig
förvaltningsverksamhet. Just Gävle stad
erbjuder stora möjligheter till dylik lokalisering
och har utomordentliga förutsättningar
för densamma. Gävle, som
ligger inom ett av landets största och

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5

viktigaste industriområden, är ett betydande
förvaltningscentrum. Handel och
sjöfart har stor omfattning. Gävle är
en stor knutpunkt såväl när det gäller
landsvägs- som järnvägskommunikationer
och har dessutom en stor hamn.
Flygplatser kommer också inom kort att
finnas. Skolväsendet är väl differentierat
och kulturlivet i Gävle har väckt
intresse även utanför länet. Gävle är en
modern stad med modern bebyggelse
och betydande service. Generalplanen
för staden sträcker sig fram till år 2000.
Staden skapar nya industriområden och
en utbyggnad av hamnen är just avslutad.
Gävle torde sålunda vara en av de
städer som erbjuder de bästa förutsättningarna
för lokalisering.

Gävleborgs län är för sin utveckling
beroende av olika åtgärder från statsmakternas
sida. Det är angeläget att
man så långt möjligt får behålla de serviceinrättningar
man har, t. ex. domsagor,
lotsstationer o. s. v. så länge dessa
institutioner fyller sina uppgifter på
ett rationellt sätt.

Det är vidare angeläget att de lokaliseringspolitiska
och arbetsmarknadspolitiska
insatserna förstärkes och att man
därvid tar hänsyn såväl till nödvändigheten
av att bevara de olika regionerna
såsom funktionella enheter som
till nödvändigheten av lokalisering av
statlig förvaltning till Gävle stad.

Med stöd av ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Vilka åtgärder planeras för att motverka
arbetslösheten i Gävleborgs län
och förbättra sysselsättningsläget?

År någon central statlig förvaltningsverksamhet
planerad att förläggas till
Gävle?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 6 februari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Remissdebatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bilaga
1 (finansplanen) till Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret 1969/
70, nu komme att fortsättas; och läm -

nades därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr ELIASSON i Moholm (m), som
yttrade:

Herr talman! Inrikesdepartementet
har i statsverkspropositionen redovisat
alternativa landsortsregioner till regionerna
kring rikets storstäder. Bland
dessa alternativ saknas något förslag
från Skaraborgs län. Vid en undersökning
av de föreslagna alternativen skulle
dock minst lika goda förutsättningar
finnas för ett Skaraborgsalternativ både

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

vad gäller befolkningsmängd, kommunikationer
och industriexpansion. Om
man därtill lägger de förbättrade möjligheter
som skulle uppstå vid en utbyggnad
av Göta älv, torde exempelvis
ett Skövdealternativ vara avgjort överlägset
många andra av de redovisade.

Inom regionen kommer att finnas
många mindre städer, som var för sig
och tillsammans kan ge all den samhällsservice
som någon storstad kan ge
men som saknar storstädernas luft- och
vattenföroreningar och som inte präglas
av den stress som är utmärkande för
den stad vi nu vistas i. Dessutom bjuder
regionen alla tänkbara möjligheter till
frilufts- och fritidsmiljö i omedelbar
närhet.

När nu regeringen för första gången
sätter på pränt att en minskning av tillväxttakten
i landets tre storstadsregioner
kan vara befogad, är verkligen en
stor Skaraborgsregion ett utomordentligt
bra alternativ. Jag hoppas att några
av de misslyckade satsningar som från
statens sida gjorts i länet inte i all framtid
skall diskriminera detsamma. Jag
syftar då på Duroxaffären, som trots
varningar från vårt håll genomfördes
och som sedan resulterade i ett negativt
utfall, inte minst för bygden och de där
anställda. Det kanske inte är en tillfällighet
att när staten här satsade i konkurrens
med det privata näringslivet
i syfte att åstadkomma större effektivitet,
så visade det sig att försöket inte
bara misslyckades utan dessutom förorsakade
skattebetalarna åtskilliga miljoner
i förlust.

På andra områden, där staten fungerar
som ensam företagare med monopolrätt,
får i varje fall vi som inte bor
i en storstadsregion erfara en ständig
negativ utveckling. När ordet rationalisering
nämns fylls vi av ängslan för en
försämrad service. Jag tänker i första
hand på den senaste driven från postverket,
som betytt inte bara försämrad
service utan också förslag om höjning
av postavgifterna. Man inför terminaler

som till en del gör postgången sämre,
man tvingar folk att skriva postnummer
och försämrar dessutom många gånger
den direkta servicen.

Herr talman! Om man vågade skämta
skulle man kanske fråga huruvida nästa
stora steg resulterar i en ny slogan:
»Postnumrera, numrera och självservera!»
Denna slogan skulle motiveras med
att kunderna för sitt eget bästa själva
skulle se till att försändelserna kom
fram. Postavgifterna kunde ju lämpligen
sättas in på postgiro.

Jag vet inte hur många gånger jag
från denna talarstol framfört kritiska
synpunkter på statens järnvägars sätt
att »fara fram». Också härvidlag kommer
glesbygden i kläm. Järnvägar läggs
ned utan att vägnätet ordnats tillfredsställande.
Tåg dras in vid småstationerna
medan expresstågen rusar fram
mellan de stora centra. Godstrafiken
sänds via terminaler som många gånger
försenar godsets ankomst, för att inte
tala om de tillfällen när i varje fall transportvägarna
förefaller egendomliga, om
målsättningen enbart är att nå snabbaste
vägen.

Det är med ängslan vi ser mot framtiden.
Man torde utan överdrift kunna
säga att det är trots SJ :s åtgärder men
tack vare alla de anställdas positiva inställning
till allmänheten som det hela
över huvud taget flyter.

Herr talman! Det är snart två år sedan
riksdagen beslutade om den nya
jordbrukspolitiken. Verkningarna börjar
nu synas och erfarenheterna är inte
enbart positiva. Vi var alla överens om
värdet av stödet till rationalisering och
vet dessutom att jordbrukarna själva är
de mest positiva. Vissa skönhetsfläckar
finns dock, som ger anledning till en
omprövning, inte minst de begränsade
möjligheter som de kombinerade jordbruken
under vissa förhållanden har.
På grund av två års exceptionellt stora
skördar har jordbrukarna fått vidkännas
sänkta priser som inger oro och
bekymmer för framtiden.

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5

En av målsättningarna var att trygga
vårt beredskapsläge i händelse av avspärrning.
Det kan tyckas att utvecklingen
borde ha förbättrat denna beredskapssituation.
Jordbruksministern har
i dag i denna kammare förklarat att
man med en 80-procentig produktion
under fredstid har säkerställt en tillfredsställande
försörjning i händelse
av avspärrning. Beredskapssituationen
tycks emellertid inte vara sådan. Det
sammanhänger inte bara med produktionen
utan också med inriktningen och
lokaliseringen av denna.

Jordbruksnämnden har gjort en utredning,
och de synpunkter som framförs
i den ger anledning att också i detta
avseende göra en översyn. Vid en sådan
måste hänsyn tas också till jordbrukarnas
berättigade intressen. De begär ingenting
mer än att få lönsamhet på sin
näring, exakt samma krav som är en
förutsättning för alla andra näringar
i landet.

Under de senaste dagarna har diskussionen
om en nordisk ekonomisk samverkan
intensifierats. En av de stora
och kontroversiella frågorna är jordbruket.
Det visar sig finnas stora skiljaktigheter
i uppfattningen mellan de
olika länderna. Ett totalt accepterande
av de krav som ställts från Danmarks
sida skulle förorsaka vårt jordbruk stor
skada. Det skulle helt beröva oss möjligheten
att under avspärrning trygga
vårt folks försörjning, och under sådana
förhållanden torde förutsättningen
för den förda neutralitetspolitiken ryckas
undan.

Herr talman! Bortsett från dessa synpunkter
— många är kanske enligt god
tradition beredda att offra bonden •—■
finns andra aspekter att lägga på denna
fråga. Vad kommer att ske med den
svenska miljön och landskapsbilden vid
den snabba avvecklingen av jordbruket?
Piedan dagens takt kan bereda svårigheter
som kan resultera i att när skadorna
en gång skall botas blir kostnaden större
än vad som skulle varit nödvändigt.

Remissdebatt

Å andra sidan är vi alla intresserade
av att lösa problemet med det nordiska
samarbetet. Herr Holmberg har lagt
fram ett förslag till lösning som går ut
på att vi med gemensamma krafter skall
hjälpa Danmark att avlyfta delar av
dess överskott genom att leverera livsmedel
till u-länderna. Framställningen
har på vissa — jag höll på att säga traditionella
■— håll mötts med sura kommentarer.
Situationen är emellertid den
att vi i Norden har ett överskott av livsmedel
i dag, samtidigt som människor
i andra delar av världen svälter.

Här finns möjligheter till en för båda
parter gynnsam lösning. Frågan är
egentligen bara om man vill. Jag beklagar
den negativa inställning vi här möter,
liksom jag i detta sammanhang väll
uttala mitt beklagande över den läkare
som på framträdande plats i TV och
tidningar funnit anledning demonstrera
genom att hälla mjölken i slasken. Han
borde väl ändå beakta att den mjölk
som han förfasar sig över skulle kunna
vara till stor nytta, om den i stället användes
till att mätta hungrande munnar
i andra delar av världen. Kortsyntheten
kunde knappast demonstreras tydligare
än i denne läkares fördömande
av ett av våra viktigaste livsmedel.

Härefter anförde:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! I gårdagens debatt tog
samtliga partiledare upp frågan om det
nordiska ekonomiska samarbetet. Även
herr Hermansson gav till känna en positiv
inställning —- visserligen under
vissa förbehåll. Jag skall inte här göra
några mera ingående kommentarer till
partiledarinläggen och inte heller uttala
några spekulationer med anledning av
herr Hedlunds finlandsresa.

Det förefaller som om samtliga partiledare
var beredda att för sin del
göra en insats för att söka ro samarhetsplanerna
i hamn. Herr Holmberg
påpekade att samarbetet även har en

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

lokaliseringspolitisk aspekt, och det synes
mig riktigt. Jag skall något knyta
an till detta hans resonemang och i detta
sammanhang också till en artikel i
det senaste numret av tidningen Nordisk
Kontakt, skriven av stortingsrepresentant
Guttorm Hansen, som tar upp
dessa frågor ur ett något annat perspektiv
än herr Holmberg. Han hävdar
att det, hur det än går med den nordiska
tullunionen, är långt viktigare
med en gemensam nordisk samhällsplanering
med tanke på de människor som
bor i våra länder, och fortsätter: »Kan
samfunnsplanleggingen skape bedre
menneskelige vilkår? Jeg tror for min
del åt det bare er en planlegging av
samfunnet som kan gjöre det. Disponeringen
av landskapet, tilretteleggingen
både av de menneskeskapte miljöer,
som fler og flere av Nordens mennesker
vil bo i, og landskapet omkring
oss, vil vsere av avgjörende betydning
for trivsel og for å löse ut de store,
men ennå unyttede, muligheter til et
bedre menneskeliv som ligger i de velfredsstater
som Nordens demokratier
har skapt.»

Det är en uppfattning som jag helt
kan ansluta mig till. När allt kommer
omkring är kanhända detta uppslag det
viktigaste i den nordiska debatten just
nu. Hansen behandlar i sin artikel ett
ganska vitt fält. Jag skall inte gå in
närmare på problemet, även om det är
högst intressant och enligt min bedömning
högst aktuellt inför Nordiska rådets
sammanträde här i Stockholm om
någon månad. Hansen är närmast inne
på tanken att hela Norden skulle omfattas
av en gemensam samhällsplanering.
Hur det skall gå till har han
emellertid inte närmare gått in på i
sin artikel. Enligt min bedömning behöver
samarbetet på detta område inte
vara så omfattande i inledningsskedet.
Vi kan börja med gränsregionerna.

Det är mycket intressant att ta del
av de remissutlåtanden som har avgivits
i anledning av en framställning

om att ta upp frågan om det kommunala
samarbetet i dessa regioner. Vi finner
av dem att problemställningarna
är ganska väsensskilda på grund av
landskapens olika belägenhet. Jag tänker
på Nordkalotten, arktoregionen och
öresundsregionen.

Tillsammans med några kolleger i
Nordiska rådet har jag framlagt ett
medlemsförslag om ett gränskommunalt
samarbete, varvid jag hemställt att man
skulle undersöka möjligheterna att skapa
en kommunallagstiftning som möjliggör
ett praktiskt handlande på dessa
områden. På sina håll har detta samarbete
kommit ganska långt, men rent
praktiska resultat är mer tunnsådda.
Socialpolitiska utskottet har haft hand
om denna fråga och har efter ett omfattande
remissförfarande föreslagit
Nordiska rådet att utreda behovet av
och möjligheterna till sådana ändringar
i kommunallagstiftning och annan lagstiftning,
att fasta legala former skapas
för samarbetet mellan kommunerna vid
riksgränserna.

Det säger egentligen allt om hur långt
vi har kommit i detta arbete trots att
vi under ganska lång tid har diskuterat
det. Ännu har vi inte lyckats skapa sådana
arbetsformer som gör det möjligt
att i praktisk verklighet omsätta de
planlagda aktiviteter som jag här har
talat om. Detta är en fråga som hastar.
Inte minst inom öresundsregionen är
det av vikt att vi snarast får en lagstiftning
som gör det möjligt för oss att
lösa dessa problem innan denna region
korkar igen.

Jag skall nu inte ta upp hela den problematik
som öresundsregionen rymmer.
I stor utsträckning är den ju redan
känd för kammarens ledamöter efter
de debatter som vi under senare
år haft om Öresundsbron och storflygplatsen
på Saltholm m. m. Men trots
att det har funnits de som menar att
vi inom en ganska nära framtid skulle
bestämma oss för hur vi skall handla
på detta område, ligger dessa frågor

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5

fortfarande mer eller mindre på is i avvaktan
på kompletterande utredningar.
Man kan väl säga att situationen
just nu är den, att alla väntar på alla.

Det har emellertid utförts ett mycket
gott arbete i Öresundsrådet vid planläggningen
av regionen. Man har fört
förhandlingar och haft överläggningar
på en mångfald avsnitt. Skånes regionplaneinstitut
har för sin del utfört ett
mycket aktningsvärt arbete för den
framtida planeringen i Skåne. Men alltfort
är det ett arbete som endast presenteras
på kartor och i skrivelser. Endast
i mycket ringa utsträckning har
det varit möjligt att omsätta resultaten
i praktisk handling. Jag bortser då från
de överläggningar som har förekommit
och de initiativ som har tagits när det
gäller avloppsvattnet i Öresund, där det
dock fortfarande är så, att den största
syndaren, nämligen huvudstaden i Danmark,
inte har löst denna fråga på ett
tillfredsställande sätt. Vi måste nu försöka
skapa arbetsinstrument för förverkligandet
av de planer som man i
stort sett är överens om på båda sidor
om Öresund.

Jag skall inte gå in på några detaljer
även om det skulle vara frestande,
men jag vill understryka att det är
fråga om ett arbete som hastar. Det
framgår inte minst av den prognos,
som i dagarna har offentliggjorts av
Sydvästra Skånes kommunalförbund
beträffande befolkningsutvecklingen i
denna del av Skåne fram till 1980. Man
räknar med en befolkningsökning på
inte mindre än 145 000 personer. Det
betyder att det uppkommer ett behov
av bostäder under samma tidrymd på
inte mindre än 118 000 nya lägenheter.
De hus som byggs kommer att stå där
de står. Om vi inte har gjort en tillräckligt
vidsynt planering, kommer denna
bebyggelse att skapa svårigheter för att
åstadkomma den miljö som vi ändå ur
trivselsynpunkt strävar till.

Anledningen till att de för öresundsregionen
aktuella kommunala gränsfrå -

Remissdebatt

gorna enligt min mening nu bör tas
upp till övervägande i Nordiska rådet
är helt enkelt det förhållandet, att det
brådskar med att få planläggningen fastlagd
i detta område. Det är särskilt av
betydelse att man tar upp de rent kommunalrättsliga
frågorna till prövning
och finner lösningar på dessa problem,
så att vi inte råkar i den situationen att
en hel del problem redan blivit lösta
genom provisorier som kanhända minskar
våra möjligheter till ett rationellt
handläggande av dessa ärenden i framtiden.

Jag skall inte gå in på alla de problem
som vi nu har anledning att ta
ställning till, men jag vill nämna att det
i samband med tillkomsten av storflygplatsen
och bron gäller att ta upp frågorna
om den kollektiva trafiken i
hela öresundsområdet. Det gäller inte
bara trafiken mellan Malmö och Köpenhamn
utan trafiken inom hela denna
region. Det gäller då att där finna
lösningar som är riktiga och som för
framtiden är de mest effektiva och ur
miljösynpunkt de mest trivsamma. Det
är här fråga om hamnarna, kraftförsörjningen
och regionens vatten- och
avloppsfrågor och inte minst fritidsområdena.
Det förhåller sig ju så, att våra
goda vänner danskarna ofta söker sig
över till det skånska fastlandet och också
har vissa planer på mera kollektiva
anordningar, varvid fråga uppkommer
om finansiering och andra sådana ting.

Mycket skulle vara vunnet, om arbetet
med de kommunalrättsliga frågorna
bedrevs på ett sådant sätt, att förslag
till lösningar kunde framläggas redan
innan bron och flygplatsen är färdigbyggda
och kommunerna på båda
sidorna Sundet tvingats lösa sina rent
administrativa frågor i former som
med hänsyn till den kommande utvecklingen
vore otillfredsställande.

Jag vill understryka Guttorm Hansens
mycket intressanta sammanfattning
av sin artikel i det senaste numret
av tidskriften Nordisk Kontakt: »En

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

felles samfunnsplanlegging kan sikkert
ikke omfatte all planlegging vi företar
oss, men kanskje burde vi i alle fall
prpve oss der det er naturlig å gj0re
det.»

Herr talman! Låt oss börja där det
är som mest angeläget och där det finns
förutsättningar för framgång! Låt oss
börja med öresundsregionen! I varje
fall har jag uppfattat situationen så, att
man både på den danska och på den
skånska sidan är intresserad av att dessa
frågor får en rationell och riktig
lösning.

Jag skulle till slut bara vilja säga några
ord i en helt annan fråga, en fråga
som jag tycker är mycket angelägen
för den svenska riksdagen. Jag har tillsammans
med några riksdagskamrater
väckt en motion med hemställan om att
det anordnas en informations- och upplysningskampanj
med anledning av det
beslut som riksdagen kommer att fatta
om någon vecka, nämligen om fastställande
av det vilande grundlagsförslaget
beträffande nytt statsskick. Det berör
ju så viktiga saker som regeringens
parlamentariska ställning, riksdagens
sammansättning och arbetsformer och
det sätt varpå folkviljan skall bringas
till uttryck genom valhandlingen. Man
vågar väl säga att den diskussion vi
under ganska lång tid fört om dessa frågor
i denna kammare och i medkammaren
i mycket stor utsträckning förts
ovanför folkets huvuden. Jag tror därför
att det är angeläget att vi inför
det val som skall förrättas 1970 genomför
en verkligt omfattande upplysningskampanj
om vad det föreliggande
grundlagsförslaget innebär, en kampanj
där vi engagerar Föreningssverige, skolorna
och massmedia. Jag vill, herr talman,
starkt understryka behovet av detta
och hoppas att ärendet när det kommer
på kammarens bord får en välvillig
behandling.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Rätt till arbete och

trygghet är ett minimikrav, ett krav
som alla medborgare har rätt att ställa.
Genom den tekniska utvecklingen i vårt
land har medborgarna erhållit en större
trygghet och en högre levnadsstandard.
Denna trygghet har tyvärr försämrats
kraftigt de senaste åren i synnerhet för
vissa grupper i vissa delar av vårt land.
En känsla av otrygghet inför framtiden
har gjort sig alltmer gällande. Det gäller
tryggheten i arbetet både för arbetstagarna
och för de egna företagarna.
Jag tänker i synnerhet på förhållandena
i vissa avfolkningsbygder. Till
dessa bygder kan man också räkna mitt
hemlän Värmland.

Framtiden är oviss, och de tillgångar
som är investerade i fasta anläggningar
hotar att minska i värde. Vad som har
sparats i ett jord- eller skogsbruk eller
i en bostadsfastighet förlorar under sådana
omständigheter hastigt sitt realvärde.
För dessa besparingar finns ingen
trygghet.

Varför har vi då fått denna avfolkning,
och vad kan den bero på? Ja, det
kan vara många olika samverkande faktorer.
Den största orsaken är emellertid
den starka centralisering av industrier
och sysselsättningsmöjligheter i
storstadsområdena som sker. Detta har
skett med regeringens goda minne. Regeringen
har tidigare inte insett den
stora kapitalförstöring som skett i avfolkningsbygdena,
där byggnader, fabriksanläggningar
och dylikt läggs ned.
Det är stora nationalekonomiska värden
som härvid spolieras. Samtidigt lägger
vi via våra skatter ut mycket stora
pengar på en uppbyggnad av storstadscentra.
Det skapar i sin tur mycket stora
problem i form av bostadsbrist, föroreningar
och mycket annat.

Denna utveckling kan på lång sikt
inte vara vettig. Det har vi i centerpartiet
sedan länge påtalat, men regeringen
har varit oförstående. Det är glädjande
att förre inrikesministern Rune
Johansson nu kommit till insikt om detta
när han i en bilaga till statsverks -

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5

propositionen säger att storstadsregionerna
Stockholm, Malmö och Göteborg
växer ut för hastigt. Det borde man ha
insett långt tidigare. Regeringen har
dock genom olika åtgärder stimulerat
denna utveckling genom bostadskvotering
och andra åtgärder.

Utvecklingen inom jord- och skogsbruket
har kännetecknats av rationalisering
och mekanisering. Om detta är
inget att säga, men att genom olika statliga
åtgärder påskynda flykten från exempelvis
jordbruket utan att kunna ge
arbete åt de friställda måste vara fel.
Den förda jordbrukspolitiken har friställt
många som fått ställa in sig i en
redan alltför lång arbetslöshetskö. Detta
kostar skattebetalarna stora pengar
och ger ingen trygghet åt människorna.
Ur försörj ningssynpunkt innebär den
nedtrappning av självförsörjningsgraden,
som riksdagen på regeringens förslag
har beslutat, en stor fara.

Vårt framåtskridande måste baseras
på ett näringsliv som bär upp samhället.
Utan ett starkt näringsliv kan vi
på konstlad väg inte i längden klara
våra problem. Det behövs eu aktivare
näringspolitik.

Jag har för min del vid flera tillfällen
frågat mig, varför ett län som Värmland
sackar efter i befolkningsutvecklingen.
År 1850 utgjorde länets befolkning
6,4 procent av Sveriges. 1968 var
andelen nere i 3,6 procent, och vi har
de senaste åren haft en årlig nettominskning
av befolkningen på omkring
1 000 människor, samtidigt som Sveriges
totala befolkningstal ökat. Fortsätter
denna utveckling, får vi stora svårigheter
att klara den samhälleliga servicen
—• skolor, sjukvård och åldringsvård
-— kommunikationsmöjligheter,
service i fråga om affärer, post och
mycket annat.

Vi behöver en livskraftig landsbygd,
som ger oss möjligheter att tillvarata
våra nationaltillgångar på ett effektiv!
sätt. Om man studerar företagsstorleken
i Värmland, skall man finna att vi

Remissdebatt

har många mycket stora företag men
för få småföretag. Det är inte fel att
ha stora företag. Vi är tacksamma att
de finns, men vi måste komplettera dessa
med ett stort antal mindre företag.
Vi bör få ett mera differentierat näringsliv.
Här måste samhället föra en
förutsättningsskapande politik. Det kan
man också göra genom kreditgivning,
initialstöd och mycket annat. Man bör
ge större möjligheter för småföretag i
olika branscher, även rena serviceföretag.

Och så en liten reflexion. Utvecklingen
har gått mot allt större och större
företag. Forsknings- och utvecklingsarbetet
på den tekniska sidan har varit
inriktat mot allt större enheter. Detta
kan vara riktigt i många branscher. Men
är det alltid säkert att den största effektiviteten
uppnås på det sättet? Jag
tror det inte. Om forskningen och det
tekniska utvecklingsarbetet syftade till
att få fram maskiner mera lämpade för
mindre företag, skulle effekten i många
fall kunna bli högre. Detta borde inte
vara omöjligt, men det förutsätter att
samhället ger de små företagen minst
samma chanser som de större.

En kraftigare differentiering skulle
säkerligen åstadkomma en högre produktion.
Samtidigt skulle levnadsstandarden
kunna öka, och man gav landsorten
en större möjlighet att existera.

Det har inte saknats intresse hos länen,
åtminstone inte i Värmland. I norra
delen har man där sedan lång tid
planerat en spånplattefabrik. Ingen annan
industri kan vara mera passande
för denna bygd än en som tillvaratar
skogens produkter. Nu har man väntat
på ett positivt besked från regeringen,
men regeringen har tvekat och tvekar
fortfarande. Här finns dock möjlighet
att göra en positiv insats om viljan
finns, och det är vad befolkningen hoppas
på.

Men också många andra frågor i länet
väntar på sin lösning. Det gäller
bättre kanalförbindelser, bättre vägar

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

och en mellanriksväg. Här måste någonting
hända snart, om vi skall kunna
vända utflyttningstrenden.

I vårt land, där den allmänna levnadsstandarden
ligger rätt högt, har vi
stora regioner som får kämpa för sin
existens. Det är människor det gäller.
Här har regeringen inte lyckats klara
sina åligganden, och intresset för dessa
bygder har varit för litet. Att klara svårigheterna
här är en av våra viktigaste
uppgifter enligt mitt förmenande, och
i detta fall är handling viktigare än ord.

Sammanfattningsvis vill jag slå fast,
att den massomflyttning som sker inte
är bra vare sig ur samhällets eller ur
den enskildes synpunkt. En bättre samordning
mellan arbetsmarknadspolitiska,
lokaliseringspolitiska och rationaliseringspolitiska
frågor behövs för att vi
skall kunna utnyttja våra resurser på ett
effektivt sätt och ge våra medborgare —
även landsbvgdens människor — jämlikhet.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det kanske kommer att
sägas i framtiden, att 1960-talet också
blev de politiska mordens årtionde och
att det kom att påverka historiens gång.
I vilken utsträckning som Eduardo
Mondlanes död förändrar utvecklingen
i södra Afrika vet vi inte. Men vi vet
att han var en av de främsta och mest
respekterade av de politiska ledarna i
den delen av världen. Hans bortgång
är ett hårt slag för de krafter som arbetar
för frihet och majoritetsstyre i södra
Afrika.

Vår solidaritet med motståndsrörelsen
i Mopambique bör vara lika självklar
som vår avsky för Portugals kolonialkrig.
Under denna riksdag får vi
flera tillfällen att diskutera vilka konkreta
politiska följder som den solidariteten
måste leda till. Nu vill jag
bara uttrycka den känsla av sorg och
bestörtning över mordet på Mondlane

som jag tror är naturlig långt utanför
det parti jag tillhör.

Herr talman! Bland politiker och
publicister är det ibland populärt att
göra betraktelser över tidsandan och
samhällsutvecklingen. Under det senaste
året har sådana tal och artiklar ofta
utgått från studentupploppen, från de
ungdomar som demonstrerar, agiterar
eller revolterar i flera av världens huvudstäder.
Vissa personer tror att de i
oroligheterna på universiteten finner
beviset på vår tids förslappning, hur
auktoriteternas sönderfall leder till samhällets
undergång. Andra ser de protesterande
studenterna som våra viktigaste
sanningssägare, de enda som inte
förstörts av traditioner, karriär och
byråkrati.

Jag finner båda dessa synsätt verklighetsfrämmande
och olustiga.

Om studentrevolternas bakgrund och
målsättningar har massor redan skrivits
och mera kommer. I vissa länder
protesterar man mot ett föråldrat och
fastlåst universitetsväsen, där professorerna
styr och eleverna lyder. På
andra ställen bottnar oron i den snabba
ansvällningen av antalet studenter. Det
har skapat jätteuniversitet utan personliga
kontakter mellan lärare och studenter
och med en växande känsla av
meningslöshet och otrygghet.

På de flesta håll i västvärlden har
avskyn för kriget i Vietnam varit en
viktig och ibland avgörande drivkraft.
I några andra länder är förtrycket inom
det egna landet den allt dominerande
frågan. I en rad fall skärps protesten
till att gälla själva samhällets uppbyggnad.
Den förvandlas till krav på
att störta den existerande maktstrukturen
— universitetet ses då som redskap
för de härskande och deras värderingar.

På många håll är de som protesterar
bara små, militanta minoriteter bland
studenterna; på andra håll uttrycker
de troligen värderingar hos de flesta.
Ofta isoleras de snabbt från övriga folk -

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5

grupper; ibland blir de symbolen och
spjutspetsen för en folklig revolt. Att
här skönja ett enhetligt mönster är inte
lätt; att hemfalla åt total anslutning
eller totalt fördömande är omöjligt.

För hur kan man t. ex. jämställa den
amerikanska ungdom, som i ord och
handling visat solidaritet med fattiga
färgade i USA:s sydstater, med den
grupp av engelska studenter som nu under
hån och förbannelser över parlamentarismen
har framtvingat en stängning
av London School of Economics? Hur
kan man likställa de studentprotester
i USA som öppnat ögonen på så många
för dårskapen i kriget i Vietnam med
de studentledare som öppet proklamerar
att bara våld och revolution kan
skapa en bättre framtid för Västeuropa?
Var ser vi den gemensamma basen för
de studenter, som i dessa dagar är
Francodiktaturens offer, och de stollar
i Stockholm som förra året trodde
att protesterna mot UKAS blev mer
imponerande om Operahuset ockuperades?
Och var finns den ideologiska
samhörigheten mellan den studentgeneration
i Tjeckoslovakien, som sedan augusti
1968 har uttryckt ett helt folks
vrede mot förtryckarna, och de studenter
i väst som förläst sig på Marcuse
och förkunnar elitens rätt att leda
och förleda en omedveten allmänhet?

Nej, här är likheterna ofta försvinnande
små. Och vi bör inte tala om
»ungdomsprotesten» som vore den en
och densamma i San Francisco och
Berlin, i Prag och Paris eller i New
Delhi och Tokyo. Studentrevolterna har
sina martyrer och sina demagoger,
rymmer det mesta från Jan Palach till
Anders Carlberg.

Ändå tror jag att vi kan lära oss något
generellt av studentrevolterna i de
demokratiska industriländerna. Det sägs
ibland, och med rätta, att demokratin
måste vinnas på nytt i varje generation.
För att det skall lyckas måste demokratin
visa sin förmåga att gripa
sig an de stora problemen och engagera

Remissdebatt

människorna för att förverkliga folkstyrelsens
idéer om frihet, jämlikhet
och broderskap.

Det bör då inte överraska om många
av oss som tillhör en ung generation
ser med förvåning eller förtvivlan på
den politiska verklighet vi lever i.

Vi ser en värld där de rika länderna
inte kan avstå en enda hundradel av
sina resurser för att bistå den majoritet
av mänskligheten som lever i fattigdom
och ofta utan hopp om en bättre
framtid.

Vi finner hur bristande resurser förhindrar
reformprogram som kan utplåna
de öar av fattigdom som finns
kvar i industriländerna och höja eftersatta
folkgruppers levnadsstandard
— samtidigt slänger supermakterna ut
miljarder och åter miljarder på kapplöpningen
i rymden.

Vi imponeras varje dag av vår tids
väldiga tekniska möjligheter — men
finner också hur likgiltiga opinionsbildarna
och makthavarna har varit inför
den förstörelse av luft och vatten och
den rovdrift på naturtillgångar som pågår
i en rad länder.

Vi lyssnar på honnörsord om samverkan
över nationsgränserna — och upptäcker
gång på gång hur det mellanfoikliga
samarbetet stannar av när den
nationella prestigen tar överhanden.

Vi hör demokratiernas politiker fördöma
alla rasfördomar — men avslöjar
snabbt deras passivitet när det gäller
att försvaga de vita minoritetsregimer i
södra Afrika som bygger sitt välde just
på klyftorna mellan människor av olika
hudfärg.

Vi vet hur utbildning och samhällsvetenskap
har nått en väldig omfattning
och fördjupning i världens rikaste
land —• men ser nu hur trots dessa
mänskliga resurser och fonder av kunskap
rasklyftorna inom USA leder till
nya explosioner och hur landet har
förts in i ett mänskligt och moraliskt
förödande krig i sydöstra Asien.

överallt ett gapande avstånd mel -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

lan ideal och verklighet. En ung generation
hör hur demokratin prisas
och ser samtidigt hur den misslyckas
på flera av de områden som griper tag
i vårt engagemang. Nog är det förklarligt
om vissa då börjar tvivla på folkstyrelsen
och söker andra ledstjärnor.
Den besvikelsen hos många unga måste
bli en uppfordran till politikerna att
vinna demokratin på nytt.

Det kan ske på flera sätt. Vi måste
förklara varför de totalitära frestelserna,
om många föll för dem, skulle leda
in världen i oändligt mycket värre
eländen än dagens. Men främst krävs
handling: att vidga människornas inflytande
över sin dagliga omgivning,
att utplåna de klassbarriärer som finns
kvar i industriländerna, att satsa på
internationell samverkan också till priset
av beskuren nationell kompetens,
att rädda miljön åt kommande släkten,
att avdela snabbt växande resurser till
bistånd åt de fattiga folken och ställa
demokratierna i förbund med de krafter
i den tredje världen som där arbetar
för en demokratisk, social och ekomisk
utveckling.

Det är den läxa vi måste lära av
studentrevolterna: att demokratin inte
är något givet och en gång för alla
godtaget, att demokratin i varje generation
måste visa sin förmåga att förverkliga
idealen. Vi måste kräva mer
av politikerna i olika partier att ute
bland sina väljare skapa förståelse för
sådana reformer och på så sätt bilda
den opinion som kan föra utvecklingen
framåt.

Och det skulle säkert minska många
ungdomars känsla av de rika staternas
svek och vanmakt. Men det skulle inte
tillfredsställa dem som nyttjar studentrevolterna
till att propagera den parlamentariska
demokratins fördärvlighet.
De som anser att demokratierna i
väst skall störtas med våld och revolution
och vill forma vår framtid enligt
Marx’ scheman eller Maos folkkommuner
låter sig inte blidkas med en u -

landshjälp, som de förhånar, eller med
större inflytande över ett samhälle, som
de föraktar. Och vi kan inte »kanalisera»
de studenters åsikter som vi
starkt ogillar. Vi kan inte förbjuda de
privata investeringar i tredje världen,
som u-länderna själva ber om, därför att
de inte passar dogmatikernas fördomar.
Vi kan inte avskaffa marknadsekonomin
som drivkraft till ekonomiska framsteg,
därför att en del socialister fått
för sig att människorna viljelöst låter
sig manipuleras av kapitalisterna. Vi
kan inte upphäva det representativa
demokratiska systemet, därför att en
del romantiker plötsligt faller för den
gamla illusionen om direktdemokratins
obegränsade möjligheter.

Och vi måste belysa och motverka
de antidemokratiska slagord och stämningar
som genomsyrar åtskilligt av
det som sagts av studentrevolternas
ideologer och ledare. Det har tidigare i
historien funnits rörelser som hånat
»den formella demokratin», som rasat
mot »systemet», som gjort sig fria från
rationalismens ideal och metoder och
som proklamerat den medvetna minoritetens
rätt att bestämma framtiden
också för dem som sätter sig emot. De
ledde vår världsdel in i katastrofen.
Och även om det är lätt att hitta viktiga
skillnader mellan 1960-talets studentrevolutionärer
och 1930-talets högerextremister
finner man då och då
argumenttyper som röjer en släktskap.
Det bör göra det omöjligt för oss att
flagga med lojaliteter med andra krafter
än demokratins och reformismens.

Därför tycker jag också att den anslutning
i retoriken till ungdomsrevolten,
som en del skribenter ägnar sig åt,
är vilseledande. Man talar allmänt om
att studentprotesterna visar nya vägar
— men säger inte vilka. Man påstår
att den oppositionella ungdomen är vårt
hopp om en bättre framtid — men
nämner inte vilka ungdomar man menar
eller vilka tendenser man hoppas
på. Det sägs ofta att deras »engage -

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5

mang» är en källa till glädje — men
engagemanget kan inte bedömas utan
hänsyn till de idéer som engagemanget
gäller. I stället för att kurtisera protesten
bör vi analysera den. Ibland delar
vi dess värderingar, ibland gör vi
det inte. Att tala allmänt för eller emot
»studentrevolten» är, jag upprepar det,
nästan lika meningslöst som att tala
för eller emot »livet» eller för eller
emot »samhället».

Till detta kommer en annan risk som
vi i regel löper när militanta grupper
söker driva sina krav med våldsamma
metoder eller åtminstone med ovanlig
hårdhet. Det kan dröja innan motreaktionen
kommer, men den brukar komma.
Vi kan se hur antiintellektualismen
har fått ny näring på vissa håll i USA
till följd av upploppen vid några universitet.
De auktoritära krafterna på
högerkanten i Västtyskland är säkert
mycket nöjda när organisationen »Studenter
för ett Demokratiskt Samhälle»
med våld söker stoppa spridningen av
vissa tidningar. Och president de Gaulles
största valseger var fransmännens
svar 1968 till de studenter som rev upp
gatstenarna på Boulevard Saint Michel.

Den typen av polarisering av opinionen
kan i många länder försvåra arbetet
för progressiva politiker och
bromsa reformtakten. Den kan också
förbittra eller vulgarisera éelar av debatten.
I Sverige är dessa risker mindre
än på de flesta håll, även om jag
tror att en följd av nyvänsterns propaganda
och aktioner kan bli att vissa
konservativa krafter stärks och stimuleras.

När Lars Ulvenstam i TV:s program
Storforum kallar till debatt om jämlikheten
får vi en bild av hur polariseringen
kan fungera när man eftersträvar
den. Debattörerna delas upp i två
lag, ilskna socialister och svamliga konservativa.
De placeras på var sin sida
i studion och förväntas sedan skrika
ytterst korta och grovt tillyxade proklamationer
till varandra tills nästa de -

Remissdebatt

battör avbryter med ett nytt utfall. Här
är dialogen bannlyst och varje förmedlande
ståndpunkt omöjlig.

Det belyser ett dilemma som är tidlöst.
Den franske sociologen Raymond
Aron skrev för några år sedan, i en
återblick på sin kamp mot stalinismen,
att han i början av 1950-talet ansåg det
»nödvändigt att bekämpa fanatismen.
I morgon kommer jag kanske att vara
mer rädd för likgiltigheten. Den hatfyllde
fanatikern skrämmer mig. Men
en självtillräcklig mänsklighet fyller
mig också med skräck.» Den känslan
av dubbel frontställning tror jag är vanlig
bland liberaler och demokrater. Ofta
bekämpar vi apati och trött förnöjsamhet
med det bestående. I nästa ögonblick
vänder vi oss mot förenklingar
och fanatism.

Jag erkänner gärna att min hållning
till studentrevolterna präglas av just
en sådan kluvenhet. Mycket av det politiska
arbetet på universiteten de senaste
åren har drivit fram viktiga förändringar
i flera länder, det har varit
en väckarklocka för många. Andra inslag
har fått sin prägel av extremismens
lidelse och intolerans. När studenternas
protester vill slå hål i omgivningens
liknöjdhet och vidga gränserna
för vår solidaritet är deras insatser
omistliga. När aktionerna slår över i
våldsromantik och elittänkande är det
lika naturligt att förkasta dem.

Det finns de som här bara ser ett av
inslagen och fördömer eller prisar studentrevolterna
efter sin egen enögdhet.
Jag har försökt visa varför det är meningslöst
och varför det är lika viktigt
att söka bryta apatin som att bekämpa
fanatismen.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Efter den utflykt bland
världsproblemen som kammarledamöterna
har fått göra tillsammans med den
föregående ärade talaren vill jag återföra
debatten till problem som ligger
betydligt närmare i både tid och rum.

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

En fråga som vid årets remissdebatt
inte har ägnats mycket intresse — åtminstone
inte i denna kammare — är
försvarsfrågan, och det kanske kan vara
på sin plats att ägna den några ord. Låt
mig då först uttrycka min tillfredsställelse
över det sätt på vilket försvarsministern
klargjort sin inställning till
värnpliktsvägrarnas sätt att föra propaganda.
Jag vill också instämma i hans
uttalande om massmedias tendens att
övervärdera vissa mindre gruppers betydelse
på bekostnad av de stora medborgargrupper
i vårt samhälle som
idogt och positivt fullgör sina skyldigheter.
Men med detta måste det också
tills vidare vara slut på berömmet.

I förra årets proposition nr 110 skrev
försvarsministern i en militärpolitisk
bedömning av läget i Europa: »Avspänningen
är delvis betingad av terrorbalansen
men delvis också av vissa ekonomiska,
nationella och andra utvecklingstendenser.
Inga tydliga tecken pekar
på att motsättningarna i detta område
under de närmaste åren skall leda
till allvarliga konflikter eller krig.»

Det var då det. Några få månader efter
det att detta skrevs kom invasionen
av Tjeckoslovakien. Det är ett
tydligt och talande exempel på hur
snabbt det militärpolitiska läget kan
förändras även i vår världsdel. Våldets
tid är tyvärr ingalunda förbi när
det gäller mellanstatliga uppgörelser.
Tvärtom upplever våldet i våra dagar
en renässans genom vissa profeters budskap,
profeter som har trogna lärjungar
även i vårt land. Inom dessa grupper
är våldet ett legalt medel att nå de
mål man eftersträvar såväl nationellt
som internationellt. Det är en kuslig
utveckling.

Det militärpolitiska läget bär utan
tvivel, alla förnekanden till trots, genomgått
en förändring i Europa genom
att Sovjet har skjutit fram sina militära
positioner västerut i och med ockupationen
av Tjeckoslovakien. Även situationen
i Mellersta Östern har gradvis

förvärrats. Risken för ett krig där måste
bedömas som stor. Inom det området
brytes också stormakternas intressen.
Bevakningen har skärpts på båda
sidor. Tydliga tecken på detta är bl. a.
att stora sovjetiska flottenbeter är stationerade
i Medelhavet och att västsidan
bedrivit eller bedriver sjöstridsövningar
i Svarta havet.

Den upplösning som pågått under de
senaste åren inom såväl NATO- som
Warszawap aktstaterna försämrar också
det militärpolitiska läget i Europa. Genom
att den starka bindningen inom
blocken löses ökas antalet konfliktanledningar
mellan de enskilda staterna.

Om jag alltså gör en kort sammanfattning
av det militärpolitiska läget
konstaterar jag att motsättningarna och
spänningarna inom vår egen världsdel
består och att läget har blivit mera labilt
under det senaste året.

Detta understryker enligt vårt sätt att
se kraftigt vikten av att vårt lands egen
försvarsförmåga och beredskap vidmakthålles.

Vårt parti kan därför inte godta den
försvarspolitik som tog sig uttryck i 1968
års riksdags försvarsbeslut. Detta kommer
otvivelaktigt om det vidhålles att
leda till en betydande nedgång i den
svenska försvarseffekten. Vi har därför
i en motion till årets riksdag liksom
förra året föreslagit vissa anslagshöjningar,
som vi anser oundgängligen
nödvändiga för att tillgodose vår framtida
handlingsfrihet i försvarspolitiskt
hänseende. Vi har också liksom tidigare
föreslagit att en ny parlamentarisk försvarsutredning
måtte tillsättas med uppgift
att förelägga nästa års riksdag riktlinjer
för försvaret.

Herr talman! Herr Gustafsson i Uddevalla
sade tidigare i eftermiddag att
moderata samlingspartiet ändrat sin politik
i fråga om försvaret, och han ville
också påstå att vi inte såg med samma
allvar på denna fråga som tidigare. Det
är fullständigt felaktigt. Dessutom gjorde
herr Gustafsson det påståendet, som

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5

har gjorts så många gånger tidigare men
som inte blir rättare för det, nämligen
att det var oppositionen som bröt försvarsförhandlingarna
hösten 1967. Herr
Gustafsson vet säkert hur 1965 års försvarsutredning
gick om intet.

Första utspelet kom helt överraskande
efter förlustvalet 1966 från socialdemokraterna.
Sedan fortsatte försöken till
förhandlingar under hösten 1966 och
fram till december 1967, då socialdemokraterna
vägrade att över huvud taget
fortsätta förhandlingarna. De gjorde
detta genom att inte på någon punkt
vilja kompromissa, varigenom fortsatt
utredningsarbete blev meningslöst.

Att försöka fortsätta förhandlingar,
som framstår som meningslösa på grund
av diktat från den andra förhandlingsparten,
tjänar inte någonting till. Detta
var alltså anledningen till att dessa
överläggningar avbröts.

Sedan säger herr Gustafsson i Uddevalla
att vi skulle ha ändrat vår uppfattning
och vår linje i försvarsfrågan.
Nej, det har vi inte gjort. Vår huvudlinje
är fortfarande att vi för det första
vill ha en parlamentarisk utredning rörande
vår försvarspolitik. Vi anser att
denna fråga fortfarande är så allvarlig,
att vi inte vill göra försvarsfrågan till
föremål för några kortsiktiga politiska
ställningstaganden. Detta vidhåller vi
också i årets motion. För det andra föreslår
vi vissa anslagshöjningar som vi
anser vara nödvändiga för att just kunna
bibehålla handlingsfriheten tills en
ny parlamentarisk utredning kan komma
i gång med sitt arbete. Det är också
helt i linje med vad vi sagt tidigare.
Alltså var det heller ingen ändring på
den punkten från vårt parti.

Herr talman! Det var med tillfredsställelse
som jag i gårdagens debatt
tyckte mig kunna utläsa att man från
socialdemokratiskt håll inte ställde sig
helt avvisande till tanken på en ny parlamentarisk
utredning. Det är bara att
hoppas att en sådan kommer till stånd.

Låt mig sedan få citera en mening ur

Remissdebatt

bilaga 6 till årets statsverksproposition,
d. v. s ur försvarshuvudtiteln. Jag finner
denna mening något oklar. Där står på
första sidan: »De beräknade grundutgifterna
innebär i övrigt bl. a. att värnpliktiga
t. v. utbildas i huvudsak i den omfattning
som beslöts av 1966 års riksdag,
---.»

Hur skall man tolka denna mening?
Döljer sig bakom formuleringar några
funderingar på att återgå till den kategoriklyvning
som vi hade tidigare under
mellankrigstiden eller ligger det ännu
djupare tankar förborgade i denna formulering?
Ett klarläggande på den
punkten vore intressant.

Vi bygger på den allmänna värnpliktens
idé och på att försvaret är en hela
folkets angelägenhet. Vi har ju också
vid sidan av vårt reguljära försvar byggt
upp ett frivilligförsvar som inget annat
land kan uppvisa en motsvarighet till.
Försvarsministern poängterade i gårdagens
debatt värdet och betydelsen av
en aktiv försvarsupplysning och framhöll
att denna upplysning borde bedrivas
inte enbart av fackmännen utan
även av riksdagsmän, av andra aktiva
politiker och av de politiska ungdomsförbunden
inom Folk och försvar, och
jag håller med honom. Men varför förbisåg
försvarsministern — medvetet eller
omedvetet — de frivilliga försvarsorganisationerna
som forum för objektiv
orientering om vårt lands försvar? Försvarsdebatt
på den nivån behöver vi
som motvikt till den ovederhäftiga debatt
som förs från vänsterradikala och
försvarsfientliga grupper i vårt land.
Debattformer där den som viftar mest
med armar och ben och skriker högst
får ordet är inte lämpliga när det gäller
så viktiga saker som landets försvar.

Låt mig till sist, herr talman, med
några få ord beröra situationen på frivilligförsvarets
område.

Under hösten 1968 framlade 1966 års
värnpliktskommité ett delbetänkande,
»Frivilligförsvaret 1», där kommittén
behandlar de frivilliga försvarsorganisa -

Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

tionernas arbetsvillkor. I betänkandet
konstaterar kommittén — vars ordförande
varit riksdagsman Bengt Gustavsson
— att det nuvarande systemet för
frivilligutbildningen är väl grundat och
att de förslag som kommittén kommit
fram till är förbättringar på det nuvarande
systemets grund. Den anpassning
till tidens krav som föreslås tar sikte på
att höja kvaliteten på organisationerna
och effektivisera utbildningen. Kommittén
har också dragit konsekvenserna
av sitt resonemang och föreslagit en
icke obetydlig höjning av anslaget till
frivilligorganisationerna. Mot bakgrunden
av bl. a. att det nya värnpliktssystemet
VU 60 har tillämpats sedan över
två år tillbaka framhåller kommittén
vikten av att det nya utbildningssystemet
liksom övriga förslag av ekonomisk
och organisatorisk art genomföres så
snart som möjligt. Kommittén förordar
ett successivt genomförande med början
den 1 juli innevarande år.

Någon proposition är dock icke förelagd
årets riksdag och kommer enligt
departementschefen heller icke att
framläggas innevarande år, detta därför
att departementschefen beräknar att
nästa delbetänkande, som rör hemvärnet,
skall föreligga färdigt i år och att
han därigenom kan framlägga ett samlat
förslag till nästa års riksdag för
samtliga frivilligorganisationer.

Det är i och för sig ingenting att invända
emot ett sådant resonemang, men
nu är det så — vilket departementschefen
är väl medveten om — att frivilligorganisationerna
arbetar under mycket
kärva ekonomiska villkor. De är sedan
många år tillbaka utlovade förbättringar.
Jag förmodar emellertid att det är
herr Strängs anda som har svävat över
försvarsministern, eftersom förslagets
genomförande, som jag tidigare har
sagt skulle medföra vissa anslagsökningar
redan följande budgetår. Denna fördröjning
av en sedan många år utlovad
reform är mycket beklaglig och till skada
för frivilligförsvaret.

Det synes inte troligt att betänkandet
rörande hemvärnet och därmed sammanhängande
frågor kan föreligga färdigt
i så god tid att det hinner remissbehandlas
och samordnas samt ingå i
ett samlat förslag i nästa års statsverksproposition.
Om dessa farhågor besannas,
skulle det medföra att frivilligorganisationerna
får vänta ytterligare
minst ett år på en absolut nödvändig reform;
detta om man vidhåller att
båda betänkandena skall vara färdiga
innan förslag föreläggs riksdagen.

Jag vill därför, herr talman, till slut
uttrycka den förhoppningen att riksdagen
stöder det förslag som framlagts
i en motion och som innebär att oberoende
av om delbetänkandet rörande
hemvärnet hinner bli färdigt eller inte,
skall proposition på grundval av »Frivilligförsvaret
1», framläggas för riksdagen
snarast och senast våren 1970.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! I mitt inlägg i denna
mastodontbetonade remissdebatt kommer
jag att begränsa mig till ett enda
frågekomplex. Jag har tänkt säga några
ord om pris- och kostnadsutvecklingen,
om mervärdeskattens eventuella inverkan
på priserna samt om den mycket
aktuella frågan om handelns rationalisering.
Avslutningsvis ämnar jag ställa
ett par frågor til den inom regeringen
för dessa ärenden främst ansvarige,
statsrådet Lange.

Den allmänna prisnivån mätt med
konsumentprisindex har, som framgår
av finansplanen, från december 1967
till samma månad 1968 stigit med 2 procent
mot drygt 3 procent året innan.
Detta betyder att pris- och kostnadsutvecklingen
varit lugnare än på många
år, vilket är av stor betydelse när vi nu
befinner oss mitt uppe i en viktig avtalsrörelse.

Av de olika varugrupperna i index
uppvisar alkoholhaltiga drycker och tobak
den starkaste stegringen, nämligen
med drygt 4 procent, vilket beror på

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5

den höjning av skatten på dessa varor
som genomfördes i början av förra året.
Därnäst kommer posten bostad, bränsle
och lyse som steg med inte fullt 4 procent.
När det gäller denna sistnämnda
post kan det vara värt att lägga märke
till att den i hög grad svarar för den
höjning av index som ägde rum mellan
november och december förra året. När
man i tidningarna såg att index mellan
dessa båda månader gick upp med två
enheter, fick man kanske det intrycket
att prisstegringsprocessen nu ånyo kommit
i gång i snabbare takt. Detta är
knappast en riktig slutsats. För det första
kan man observera att den faktiska
höjningen var 1,25 enhet, fastän index
utjämnat till hela tal höjdes med två enheter.
För det andra låg huvuddelen av
höjningen som sagt på en enda post
i index, nämligen bostad, bränsle och
lyse, medan andra poster antingen steg
helt obetydligt eller sjönk något.

Det sistnämnda var fallet med den
stora livsmedelsposten. Beträffande denna
gäller för övrigt att den under det
gångna året stigit i ungefär samma takt
som totalindex, nämligen med tämligen
exakt 2 procent. En del av denna höjning
kan föras direkt tillbaka på de
justeringar av partipriserna på jordbruksprodukter
som genomförts under
året.

Helt naturligt frågar man sig vad
som kommer att hända med priserna
med anledning av övergången från omsättningsskatt
till mervärdeskatt. Ännu
är det givetvis inte möjligt att säga någonting
mera bestämt härom. Inom
pris- och kartellnämnden följer man
noga denna utveckling. På förfrågningar
som utgått till de prissättande eller prisrekommenderande
instanserna inom
handeln har svaret genomgående blivit
att övergången från oms till moms icke
föranlett några ändringar i handelns
kalkyler annat än i sådana fall där tidigare
skattefria varor eller tjänster numera
blivit skattebelagda, varvid man
emellertid samtidigt gjort reservation
4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 5

Remissdebatt

för eventuella justeringar i anledningav
efter hand inträdande kostnadsökningar.

Såvitt man för dagen kan se bör det
således inte finnas anledning att räkna
med en mera väsentlig prisstegrande
effekt av denna skatteomläggning annat
än då förut skattefria varor eller tjänster
blivit skattebelagda. Att under sådana
omständigheter göra gällande, som
Göteborgs-Posten gjorde den 3 januari
i år, att »den vid årsskiftet införda
momsen skall sätta ökad fart på priskarusellen»
är inte bara helt orimligt
utan också ansvarslöst. Lyckas man genom
uttalanden av detta slag sprida en
allmän föreställning om en snart förestående
betydande höjning av priserna,
har man nämligen också lyckats skapa
ett för prishöjningar gynnsamt utgångsläge.

När konsumenternas köpmotstånd vid
prishöjningar trubbas av och efterfrågan
alltså pressas upp på en högre nivå
kan företagen lockas att höja priserna
mer eller tidigare än som annars skulle
ha skett. Om man inte själv längtar efter
prishöjningar bör man underlåta att
sprida föreställningar om deras ofrånkomlighet.

I den allt livligare debatten kring
konsumentens möjligheter att få sina
intressen tillgodosedda finns många
aspekter värda att tas upp till grundlig
prövning på det politiska planet, vilket
också har skett i denna debatt genom
inlägg av statsministern och partiledarna.
En viktig fråga är t. ex. hur konsumenterna
skall kunna åstadkomma en
mer direkt påverkan på produktionen
så att ändamålsenliga produkter kommer
fram och icke ändamålsenliga varor
över huvud taget inte tillverkas.
Jag skall dock inte gå närmare in på
det som gäller produktionsledet utan
vill i stället göra några reflexioner som
framför allt har med distributionen att
göra, särskilt den viktiga livsmedelsdistributionen.

Det är självklart att handelns succés -

Nr 5

Torsdagen den G februari 1969 em.

Remissdebatt

siva rationalisering under de senaste
decennierna medfört många fördelar
även ur konsumentsynpunkt. Ingen seriös
bedömare vill väl t. ex. ha en återgång
till den typ av varudistribution
som vi hade på 1930- och 1940-talen.
Numera har väl ingen någonting emot
självbetjäningssystemet i och för sig.
Den intensiva debatt som flammat upp
kring distributionsfrågorna på senare
tid visar emellertid att utvecklingen
inte enbart varit av godo. Det gäller nu
för samhället att underlätta en bättre
anpassning av formerna för varuförsörjningen
efter den situation som konsumenterna
har råkat i utan att de därför
tvingas avstå från de fördelar som
strukturförändringen har inneburit.
Vad som framför allt oroar stora grupper
av konsumenter är att avståndet
mellan butikerna blivit allt längre för
allt fler.

Kravet på lönsamhet och effektivitet
har drivits så långt att vi på livsmedelsområdet
börjat skönja ett system av
glest utspridda jättebutiker som målet
för framtiden. Det är dags att innan vi
hunnit så långt allvarligt diskutera om
detta är en ur konsumentsynpunkt godtagbar
målsättning. Frågan är om vi
inte i en del avseenden redan har gått
för långt.

Vi socialdemokrater har som bekant
starkt engagerat oss för jämlikhetstanken,
och konsumentfrågan börjar för
mig att avteckna sig som en av de verkligt
väsentliga jämlikhetsfrågorna. Det
ligger ingenting av negativism gentemot
handeln i en kritik som i stort sett går
ut på att man vill ha mer av dess tjänster.

Det gäller för övrigt också att få till
stånd en större framsynthet hos dem
som planerar våra lokala och regionala
centra. Vi kan väl också som politiker
kosta på oss erkännandet att det i mycket
gäller en kritik av oss själva. Alltför
länge har vi hittills vägletts av tron på
konkurrensen som ett mål i och för sig.

Med den utveckling som den renod -

lade konkurrensideologin lett till på
distributionens område bör vi nu säga
oss inte att principen om fri konkurrens
skall överges till förmån för ett
genomreglerat näringsliv utan att ett
moment av planering från samhällets
sida kan behövas, som tar hänsyn även
till andra faktorer och som ger en beredskap
för kompletterande insatser
och värderingar, som utgår även från
annat än strikt företagsekonomiska lönsamhetskalkyler
av traditionellt snitt.
Det är inget fel att eftersträva effektivitet,
men vi måste vidga effektivitetsbegreppet
till att omfatta inte enbart
företagen utan även konsumenternas
och samhällets insatser.

Vi lever i ett land där många — alltför
många — ännu är lågavlönade, och
deras situation måste förbättras på inkomstsidan,
men vi måste också tänka
på utgiftssidan, och då gäller det att
inte bara se på den del av kostnaderna
som representeras av penningutlägg.
Tiden är också en kostnadsfaktor som
vi på allvar måste ta med i kalkylen,
liksom naturligtvis transportkostnaderna.

Det brukar hävdas att den koncentration,
särskilt av livsmedelsbutikerna,
som vi kunnat bevittna under senare år
har varit nödvändig för att hindra en
prisuppgång som skulle ha blivit mycket
stor. Jag har hört uppgifter om att
vi i dag skulle ha haft avsevärt högre
livsmedelspriser, om butikskoncentrationen
inte kommit till stånd. Konsumentkooperationen
är, såvitt jag vet,
den enda företagsform som gjort ett
mera allvarligt försök att beräkna storleken
av de kostnadssänkningar som
övergången från småbutiks- till storbutikssystem
innebär. Man har kommit
fram till att det under en så lång period
som från början av 1960-talet till mitten
av 1970-talet kommer att bli en kostnadssänkning
med totalt ungefär 3 procent,
räknat på konsumentpriserna, i genomsnitt
för hela perioden alltså högst
några tiondels procent per år. Det finns

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5

för övrigt experter som ifrågasätter,
om inte de med övergången till jättebutiker
förknippade kostnadssänkningarna
till större delen motverkas av den
tendens till onödigt stort varianturval
som tycks följa med storbutikssystemet
och som innebär att sortimentskostnaderna
ökar, liksom också hyreskostnaderna
för de ofta elegant utstyrda butikspalatsen.

Det är verkligen inte för att förringa
värdet av att priserna hålls nere som
jag velat ta upp dessa synpunkter. Mitt
intresse för prisets roll som kostnadsfaktor
i konsumentens budget är starkt,
och jag har självfallet inte ändrat min
inställning på den punkten. Det ligger
mig varmt om hjärtat att samhällets resurser
för prisövervakning och prisupplysning
bibehålies på en hög nivå, men
jag har velat markera något, som för
övrigt pris- och kartellnämnden framhållit
genom alla år fastän det inte alltid
blivit så uppmärksammat, nämligen
att priset som kostnadspost bara är en
av de faktorer som en konsument måste
ta i beaktande.

Jag tror kort sagt att vi från samhällets
sida mer konsekvent än hittills får
försöka anlägga ett totalekonoiniskt perspektiv
på dessa frågor. Än finns det
tid att återupprätta konsumenten som
marknadssystemets bestämmande huvudperson.
Låt oss sträva dit!

Mot bakgrunden av det sagda hade
jag tänkt att ställa några frågor till statsrådet
Lange. Jag skulle kunna formulera
dessa på följande sätt:

1. Kommer 1963 års konsumentupplysningskommittés
betänkande att föranleda
några åtgärder eller avvaktas
konsumentutredningens samlade förslag?
Har sistnämnda utredning, som
man på alla håll tillmäter så stor betydelse,
alla de resurser som erfordras
för att inom något så när rimlig tid
hinna genomarbeta hela det stora konsumentpolitiska
fältet? Det är en mycket
viktig och väsentlig fråga.

2. Eftersom utredningsuppgifterna är

Remissdebatt

så vidsträckta, har det i konsumentutredningens
direktiv helt rimligt förutsatts
att det kan ta lång tid att fullgöra
uppdraget. Särskilt som väl förhoppningen
är att riktlinjerna för en rad
helt nya konsumentpolitiska åtgärder
skall dras upp och att en sålunda omorienterad
konsumentpolitik smidigt
skall infogas i det övriga närings- och
konkurrenspolitiska systemet, är det naturligt
om utredningsarbetet görs grundligt.
Men samtidigt är det önskvärt att
den konsumentupplysning som bedrivs
av de nu existerande organen inte stannar
i utvecklingen. Min fråga blir därför:
Vad kan man i avvaktan på konsumentutredningens
arbete göra för att
allt fler medborgare skall få nytta av
det konsumentarbete som utförs vid
dessa organ och för att detta arbete
skall bli effektivare?

3. Av pressuppgifter har framgått att
koncentrationen i detaljhandeln skall
utredas. Är det möjligt att vid uppläggningen
av en sådan varudistributionsutredning
beakta de önskemål som
framförts från servicekommittén om en
hushållsinriktad distributionsstudie?

4. Butikskoncentrationen inom livsmedelshandeln
drabbar hårt många
medborgargrupper, och speciella svårigheter
får de som bor i glesbygder. En
förberedande expertstudie har inom
handelsdepartementet gjorts kring dessa
frågor, men för att få fram en långsiktig
lösning fordras ytterligare utredning,
som helst bör ha en bred förankring.
Är det möjligt att snabbt påbörja
detta utredningsarbete och att samordna
det med den nyssnämnda, mera omfattande
varudistributionsutredningen ?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall försöka besvara
de frågor som herr Lindahl nyss
riktade till mig och som rör konsumentupplysning
och prisfrågor. Men låt

100 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

mig innan jag gör det i korthet peka
på vissa principiella ting i sammanhanget.

Den pågående debatten, som blivit
alltmer intensiv, har ibland — det skall
jag erkänna — varit förvirrad, för att
inte säga förvirrande. Den tyder ändå
på att synsättet när det gäller konsumenternas
ställning och inflytande i
näringsliv och ekonomi är på väg att
undergå en radikal förändring. Om jag
tolkade herr Gustafson i Göteborg rätt
gav han i sitt anförande i går uttryck
för sin förståelse för en nyordning. Om
han kan räkna med många meningsfränder
inom oppositionen, så innebär
det såvitt jag kan finna att det har
skett en mycket glädjande omsvängning
i attityden. Det har inte alltid varit så
lätt att hos de borgerliga vinna förståelse
för att inte bara konsumentupplysningens
organisatoriska resurser utan
också konkurrenslagstiftningen behöver
anpassas till utvecklingens krav.

Men det räcker inte med att bara kräva
ökad konsumentupplysning — man
måste också klart kunna ange inriktning
och ändamålsenliga metoder. Och
här erfordras en bättre kännedom om
konsumenternas situation i dagens hushållning,
deras behov och reala möjligheter
att välja, att göra prioriteringar
i ett sammanhang över hela det ekonomiska
och sociala fältet, såväl på den
enskilda som på den offentliga sektorn;
herr Lindahl antydde nödvändigheten
av det. De kunskaperna om konsumenten
har vi inte i dag — i varje fall är
de högst ofullständiga.

I den liberala ekonomiska teorin och
förkunnelsen fick man till leda höra
att det ytterst var konsumenten som avgjorde
produktionens sammansättning
och inriktning. Företaget publicerade
vad konsumenterna ville ha. Den bild
av samhället som presenterades var den
renodlade konkurrensens och fria marknadshushållningens
system. Det var en
bild som inte ens för ett par mansåldrar
sedan hade mycket med verklighe -

ten att göra, i dag knappast någonting

alls.

Med de snabba förändringar som vårt
näringsliv undergår har konsumentens
inflytande och möjligheter att påverka
fabrikation och distribution försämrats.
Strukturförändringarna berör i allt högre
grad också varudistributionen och
handeln; även det erinrade herr Lindahl
om. Koncentrationen och centraliseringen
gör det allt svårare för konsumenten
att orientera sig. Möjligheterna
att erhålla information är bristfälliga.
Försäljningsmetoderna blir alltmer raffinerade
och skickligt utformade. Med
någon överdrift skulle jag nästan våga
göra följande påstående: Snarare än
att representera den mäktiga drivkraften
i vårt ekonomiska system är konsumenten
på väg att bli dess värnlösa offer.
Vår strävan bör gå ut på att ge konsumenten
en rejäl chans att få den makt
och det inflytande som han har i den
klassiska teorin.

Naturligtvis kan vi inte ge konsumenten
hans rättmätiga ställning i ekonomin
genom att rida spärr mot strukturomvandlingen
i näringslivet och än
mindre genom att söka vrida utvecklingen
tillbaka. Det renodlade konkurrenssamhället
skulle vi ändå inte kunna
skapa. Det har egentligen, herr talman,
bara existerat i andevärlden.

Statsmakterna måste inrikta ansträngningarna
på att ställa de resurser till
förfogande och sätta de vapen i händerna
på konsumenterna som gör det möjligt
för dem att aktivt påverka priser,
varudistribution och produktutveckling.
En del har redan gjorts — det
erkänner vi väl gärna — i detta syfte.
Men åtskilligt, kanske det mesta, återstår.
Det finns både plats för och behov
av reformer.

Den i fjol tillsatta konsumentutredningen
har till uppgift att företa en ingående
och allsidig granskning av snart
sagt hela fältet av konsumentfrågor och
den problematik som vi här möter. Den
prövar bl. a. frågan om effektivare sam -

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 101

ordning av konsumentupplysningen om
varors egenskaper och priser. Nya organisationsformer
kan därvid komma i
fråga. Vad vi emellertid först behöver
är ett underlag för en diskussion om
de bärande principerna för effektiva
åtgärder på konsumentområdet. Vi måste
utforma en progressiv konsumentpolitik
som verkligen ställer konsumenten
i centrum, och det är inte gjort i en
handvändning. Jag har ändå hemställt
hos utredningens ordförande att utredningen
skall presentera i varje fall ett
underlag för viktiga politiska ställningstaganden
redan i höst.

Nu vill jag övergå till herr Lindahls
frågor. Den första gällde, om jag förstod
honom rätt, 1963 års konsumentupplysningsutredning.
Den remissbehandlas
för närvarande, och avsikten
är att betänkandet och remissvaren skall
överlämnas till den sittande konsumentutredningen
för att närmare övervägas
där.

Det bör nämnas att förslagen i väsentliga
delar innebär rekommendationer
till konsumentrådet. Ett samråd mellan
den nu arbetande utredningen och konsumentrådet
kan därför bli aktuellt. Anser
konsumentutredningen och konsumentrådet
att förslagen i betänkandet
— eventuellt modifierade med hänsyn
till vad som sägs i remissvaren — bör
genomföras helt eller delvis utan att
utredningens samlade förslag avvaktas,
kan naturligtvis åtgärder vidtas i det
syftet, men det är möjligt — ja, jag betraktar
det t. o. m. som troligt — att de
uppslag och synpunkter som betänkandet
innehåller får samordnas med andra
förslag inom ramen för den helhetsbild
av konsumentupplysningens uppgifter,
metoder och organisation som
konsumentutredningen kan förväntas
komma fram till.

Den andra frågan som herr Lindahl
ställde rörde de resurser som den sittande
konsumentutredningen kan behöva
för att slutföra sitt uppdrag inom rimlig
tid. Jag kan försäkra att utredning -

Remissdebatt

ens nu aktuella behov av experter och
sekreterare blivit tillgodosett, men det
skall villigt erkännas att arbetsuppgiften
är mycket stor och delvis svår att
lösa, inte minst därför att det på många
väsentliga punkter kan krävas ett radikalt
nytänkande och en ny syn på de
grundläggande förutsättningarna för en
effektiv konsumentupplysning.

På grund av omfattningen och svårighetsgraden
kan utredningsarbetet ta
längre tid än vi alla kanske skulle önska.
Jag anser det ändå inte uteslutet att
det kan visa sig möjligt att för nästa
års riksdag lägga fram principförslag
till en ny organisation för den statliga
konsumentupplysningen, även om de bärande
principerna måste diskuteras
först, såsom jag redan har understrukit.
Redan i direktiven för utredningen har
framhållits vikten av att den statliga
konsumentupplysningen inte stannar i
utvecklingen under den tid utredningen
pågår.

Härmed är jag kanske inne på herr
Lindahls tredje fråga. Jag vill erinra om
den verksamhet med lokala konsumentkommittéer
i vissa städer som på hösten
1967 togs upp på initiativ av de stora
löntagarorganisationerna och den utredning
som den socialdemokratiska partistyrelsen
gemensamt med Landsorganisationen
föranstaltat om. Denna verksamhet
har fått ekonomiskt stöd av konsumentrådet,
och den innebär ett försök
att få till stånd en aktiv medverkan av
konsumenterna själva. De är ofta, utanför
konsumentkooperationen, inte särskilt
väl organiserade.

De hittills vunna erfarenheterna är,
såvitt jag kan döma, lovande, och ger
den fortsatta försöksverksamheten
grund för samma bedömning, bör man
allvarligt överväga att bygga ut verksamheten
till riksomfattning.

Det är riktigt som herr Lindahl säger,
att en ny varudistributionsutredning
håller på att förberedas i handelsdepartementet
och att servicekommittén fört
fram önskemål om en hushållsinriktad

102 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

distributionsstudie. På frågan, huruvida
detta önskemål kan beaktas vid uppläggningen
av varudistributionsutredningen,
vill jag svara ett obetingat ja. I själva
verket måste de tankar och synpunkter
på verkningarna för de enskilda hushållen
av butiksliandelns koncentration,
som anförts av servicekommittén och
för övrigt även av det socialdemokratiska
kvinnoförbundet och som vidareutvecklats
i konsumentutredningens remissvar,
bli av stor betydelse för inriktningen
av den nya utredning jag inom
kort kommer att föranstalta om. Den
studie av frågan om glesbygdens varuförsörjning
som gjorts i handelsdepartementet
och som herr Lindahl erinrade
om var ett första försök att kartlägga
några av de väsentligaste faktorerna och
att utan anspråk på slutgiltighet skissera
åtminstone eu temporär lösning.

Av detta framgår, som också påpekats,
att ytterligare utredning med bredare
förankring är nödvändig —• jag ger herr
Lindahl rätt också i det. Remissvaren
på handelsdepartementets studie i frågan
håller just nu på att bearbetas, och
avsikten är att resultaten skall kunna redovisas
inom en nära framtid. Det fortsatta
arbetet i glesbygdsfrågan bör, såvitt
jag nu kan bedöma, ingå som ett led
i den blivande varudistributionsutredningen
och skall i varje fall samordnas
med denna utredning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med mycket
stort intresse till både vad herr Lindahl
och handelsminister Lange sade
och som visade att dessa talare verkligen
tror att det finns förutsättningar att
ge konsumenten den funktion som han
bör fylla i en marknadsekonomi inom
en ramhushållning. Yi hör annars i den
socialistiska debatten från en del håll
talesätt om att konsumenten är manipulerad
av dunkla krafter och att samhällsutvecklingen
har lett till att han
inte har någon chans att få sina intres -

sen bevakade och att marknadsekonomin
därför bör ersättas med något slags
statlig dirigering. Här uttryckte båda
dessa talare en tro på konsumentens
möjligheter.

Så säger handelsministern att det är
glädjande, om man på liberalt håll kan
finna förståelse för detta. Ja, vi har
ända sedan Bertil Ohlin skrev sin bok
»Fri eller dirigerad ekonomi» arbetat
just för att ge konsumenten sådana
möjligheter. Jag nämnde i går hur jag
i mitten på 1950-talet i riksdagen förgäves
begärde större anslag till monopolbekämpning.
I den motion, som
vi väckt i år, har vi föreslagit organisatoriska
åtgärder som skall öka konsumentens
möjligheter.

Vidare har vi föreslagit ökade ekonomiska
resurser för konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
samt för verksamheten i den pris- och
kartellnämnd som herr Lindahl är nära
knuten till.

Jag kan försäkra handelsministern att
han kan räkna med en intresserad inställning
från vårt håll då det gäller
åtgärder i syfte att möjliggöra för konsumenten
att hävda sig och spela den
roll som är nödvändig för att marknadsekonomin
skall fungera.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är glad över det stöd
som herr Gustafson i Göteborg nu åter
utlovar. Däremot är jag inte lika nöjd
med det intresse som dessa frågor tidigare
har rönt från folkpartiets sida.
Självfallet har man då och då trott sig
kunna vinna en del taktiska fördelar
med att även på detta område föreslå
någon ökning utöver vad regeringen
funnit möjligt att begära med hänsyn
till det allmänna ekonomiska läget och
den avvägning som görs i budgetsammanhang.

Men det har inte alltid varit så väl
beställt. Jag erinrar mig åtskilliga debatter
som jag har haft i denna kam -

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 103

mare, bl. a. med en tidigare ledamot av
folkpartiet, nämligen herr Kollberg,
som många gånger avstyrkte och talade
mot förslagen till skärpningar och
till ökade resurser för just denna verksamhet
på konsumentområdet. För endast
ett par år sedan •— jag tror att
det var 1965 — lade regeringen fram ett
förslag som var grundat på ett fall i näringsfrihetsrådet;
vi ansåg att näringsfrihetsrådet
skulle få rätt att vid vite
förelägga ett företag som tredskades att
göra sina leveranser allmänna och inte
hindra vissa avnämare att försälja företagets
produkter.

Jag vill minnas att det inte bara var
flera folkpartistiska riksdagsmän som
lade ned sin röst, när man skulle ta
ställning till denna ganska enkla åtgärd
för att få till stånd större effektivitet
i lagstiftning, utan det t. o. m. fanns
några folkpartister som tillika med
många andra borgerliga röstade emot
förslaget.

När nu herr Gustafson i Göteborg
förklarar att han har all förståelse för
att vi bör stärka konsumentens ställning
i den nuvarande hushållningen hälsar
jag det med tillfredsställelse. Om vi
från vår sida haft en viss benägenhet
att betona att konsumenten är rätt utlämnad
i marknadshushållningens samhälle,
så har anledningen varit, att andra
hänvisat till de utomordentligt goda
möjligheter de redan haft.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara begagna
tillfället att tacka statsrådet Lange för
det svar jag har fått på de av mig framställda
frågorna. Det var många ur konsumentsynpunkt
glädjande besked som
handelsministern hade att lämna.

Jag anser för min del att det är mycket
positivt, att vi har fått en så livlig
debatt angående konsumentens roll i
biandekonomins samhälle. En sådan
bok, som den Britta Åkerman har gett
ut, »Makt åt konsumenten», har verkat

Remissdebatt

som en nyttig injektion i den debatt
som pågår inom våra folkrörelser och
på olika håll i samhället. En annan studiekurs
»Varor på väg», utgiven av Socialdemokratiska
kvinnoförbundet och
Brevskolan, har ju väckt en mycket stor
uppmärksamhet på skilda håll i pressen.
Jag tror att här finns ett underlag för
en debatt som kan ge många värdefulla
synpunkter på den problematik som
konsumenten står inför i 1970-talets
samhälle.

Av handelsministerns svar till mig
framgick att konsumentutredningen
möjligen kan framlägga vissa delförslag
redan instundande höst.

Jag hälsar detta med stor tillfredsställelse
alldenstund man på så många håll
med spänning avvaktar konsumentutredningens
resultat. Man förväntar sig
ett samlat grepp. Från konsumenthåll
har ofta klagats över de ständiga utredningarna,
och därför hyser man nu förhoppningen
att konsumentutredningen
skall få resurser för att på ett radikalt
och riktigt sätt kunna gripa sig an de
stora problem den är satt att lösa. Jag
är medveten om att detta fortsatta utredningsarbete
kan ta längre tid än beräknat,
men jag hoppas ändå att handelsministern
skall lyckas i sin strävan
att få fram ett principförslag redan
till nästa års riksdag.

Jag ber också att få instämma i handelsministerns
positiva ord om de lokala
konsumentkommittéerna. Jag tror
att de hittills vunna erfarenheterna är
enbart goda och att det finns skäl att
tänka sig en fortsatt utbyggnad av dessa
kommittéer.

Glesbygdens problematik får vi kanske
anledning att diskutera vid något
annat tillfälle. Det är nog värdefullt om
det utredningsarbete som handelsdepartementet
börjat kommer att fortsätta.
Denna problematik gäller inte bara norrlandskommunerna.
Även ett tiotal mil
från Stockholm kan uttunningen och
nedläggningen av butiker och därmed
sammanhängande svårigheter för män -

104 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

niskorna utgöra ett mycket stort problem.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När handelsministern
skulle anföra något exempel på en liberal
riksdagsledamot som varit negativ
till bekämpning av konkurrensbegränsningar
tog han fram en ledamot
som har lämnat denna kammare, nämligen
herr Kollberg. Men det var ett ganska
olyckligt val, som visar ett minnesfel
hos handelsministern. De motioner
som gällde ökade anslag till myndigheterna
för bekämpning av monopol
och karteller var undertecknade av
herr Kollberg och mig, som alltså stod
på samma sida, och det var den socialdemokratiska
riksdagsmajoriteten som
avslog motionerna.

Nu säger herr Lange att han tycker
det är bra om han här får förståelse
från vårt håll. Inte bara förståelse, herr
handelsminister, vi har drivit denna
fråga genom motioner år efter år. Och
vi har också i år en motion som syftar
till att stärka konsumentens ställning
och ge honom skydd.

I detta sammanhang kanske jag också
får ställa en fråga till handelsministern
beträffande en sak som jag berörde
i går, nämligen konsumenternas
bristande skydd gentemot ambulerande
bokförsäljare som tvingar på dem kontrakt
vilka de inte har någon möjlighet
att annullera. Sådana möjligheter finns
i USA, i England och i Australien —
men inte i Sverige. År man på den
punkten villig att göra något?

Slutligen säger herr Lange att det ju
kan hända att folkpartiet har drivit
denna fråga, men att det har varit av
taktiska skäl, medan alla socialdemokratiska
framstötar tydligen har gjorts
av sakliga skäl. Jag vet inte, om detta
skall anses vara ett inslag i en saklig
debatt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Frågan om åtgärder
gentemot ambulerande bokhandlare är
föremål för övervägande i annan ordning
och inom ett annat departement
-— det kan jag lugna herr Gustafson i
Göteborg med.

Jag begärde ordet också för att säga
att jag är medveten om att när t. ex.
den nya konkurrenslagstiftningen, efter
den gamla prisregleringslagens upphävande,
förelädes riksdagen så fick den
ett stöd från herr Kollbergs sida och
jag förmodar även från herr Gustafsons.
Men det är inte lätt att finna exempel
på ett lika helhjärtat stöd i riksdagsprotokollen
— jag hänvisar herr Gustafson
till dem — varje gång förslag om
ändringar av lagstiftningen och dess anpassning
till utvecklingen framlagts.
Jag gav ett konkret exempel. Herr Gustafson
valde att inte kommentera det.
Jag hoppas det inte berodde på att också
han ställde sig skeptisk mot den lagskärpningen.

(Herr Gustafson i Göteborg: Jag har
inte rätt till fler repliker nu.) 4

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I finansplanen visar
regeringen en försiktig optimism i fråga
om den framtida konjunkturutvecklingen
i vårt land. Även om vi nu befinner
oss i en konjunkturuppgång,
har vi fortfarande höga arbetslöshetssiffror
som inger oro för trygghet och
sysselsättning. I vissa norrlandslän är
arbetslösheten till och med större i år
än som framgått av fjolårets toppnotering.
Cirka 40 procent av alla arbetslösa
finns i Norrland, vilket skapar en
känsla av otrygghet även för framtiden.

Gävleborgs län tillhör de norrlandslän
där arbetslösheten är större i år än
den var vid motsvarande tidpunkt i

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 105

fjol. I januari 1968 redovisades 3 317
arbetslösa mot 3 424 i år, och vissa regioner
inom länet är synnerligen hårt
drabbade. Inom ljusdalsregionen var
vid räkningstillfället i januari 1969
492 personer arbetslösa, vilket är den
högsta sfifra som noterats vid arbetsförmedlingen
under de senaste sex åren.
Denna siffra bör dessutom ses mot
bakgrunden av den kraftiga utflyttning
som skett från regionen. Under åren
1961—1967 minskade folkmängden med
3 027 personer, vilket antal under fjolåret
steg med ytterligare 573.

Av länets befolkningsminskning under
fjolåret svarar ljusdalsregionen för
i det närmaste 75 procent. Det är en
utomordentligt allvarlig situation som
bristen på arbetstillfällen inom länet
bar skapat, framför allt inom ljusdalsregionen.
När regeringen nu bedömer
läget så att en konjunkturförbättring
är på väg får man livligt hoppas
att denna inte bara kommer att
gälla tidigare »heta» områden i vårt
land utan också får påtagliga och positiva
verkningar i norrlandslänen, som
för närvarande är värst drabbade. Enbart
konjunkturuppgången torde inte
heller kunna rädda situationen, utan
den måste följas av industriella utbyggnader
och stimulans av statsmakterna
i förening med ökade lokaliseringspolitiska
insatser.

Ljusdalsregionen har regeringens ord
på att den är en av de tio regioner
i Norrland där regeringen är beredd
att göra särskilda insatser för att säkra
den långsiktiga tryggheten till sysselsättning
och inkomster för människorna
därstädes. De insatserna måste
emellertid göras nu, innan befolkningsminskningen
gått så långt att servicenäringarna
försvunnit, ty sedan blir
det nästan omöjligt att reparera skadan.

Även i Gästrikland är arbetslösheten
ovanligt stor. Enbart i Gävle stad
är antalet arbetslösa något över 1 000
personer, vilket på sitt sätt är ganska

Remissdebatt

ovanligt när det gäller den södra delen
av länet, där förhållandena är bättre
än i Hälsingland.

Sedan vill jag också ta upp en annan
fråga som har dagsaktualitet. Medan
ungdomskadrarna uttunnas alltmer i
landsorten brottas storstadsregionerna
med svåra ungdomsproblem. Jag vill
inte rikta någon kritik mot ungdomen
i allmänhet, men vi har oroande inslag
i dagens ungdomsvärld, vilka tar
sig uttryck i narkotikabruk, våld och
brutalitet.

Jag vill inte heller påstå att de ungdomar
som är inblandade i sådana
sammanhang ensamma bär skulden till
det som sker. Det är inte så lätt att
vara ung i dagens överflödssamhälle,
där frestelserna och utbuden är långt
större än någon gång tidigare. Knarklangarna
är som regel inga ungdomar.
Våldet, såsom det presenteras genom
press, film och TV, produceras som
regel inte heller av ungdomen, men
ungdomen är ändå den grupp som kanske
lättast påverkas av sådan öppen
propaganda.

Man kan finna åtskilliga exempel på
brott och våld i dagens ungdomsvärld,
där ungdomar inspireras till sådana
handlingar av våra massmedia. I flera
fall har TV angivits som en perfekt inlärningsstudie.
Allt fler människor ansluter
sig till den uppfattningen att TV
visar program, som ger en vrångbild
av samhället och bidrar till att brutalisera
ungdomsvärlden. Till och med
i regeringskretsen börjar man bli oroad.
Försvarsministern har ju helt nyligen
uttryckt farhågor i denna riktning.

Hur mycket svenska folket än underkänner
dylika program och programinslag
förefaller det inte finnas någon
väg till förbättring. Visserligen åligger
det radionämnden att övervaka att avtalet
mellan staten och Sveriges Radio
beträffande programverksamheten iakttas,
men det är ytterst sällan som en
anmälan till radionämnden föranleder

4* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 5

106 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

någon anmärkning och än mindre någon
åtgärd.

Bestämmelserna i avtalets 6 § om att
kultur- och samhällsinformation skall
ges i lämplig form och i 7 § om att
programmen skall skänka god förströelse
och underhållning tolkar radionämnden
som att programmen måste
hållas mycket allmänna och att det rör
sig om svårbedömbara smakfrågor. Det
är allt man där har att säga på denna
punkt.

Mot bakgrund av dessa ståndpunktstaganden
är det inte så underligt
att man i radionämndens berättelse för
1968 kan läsa följande: »Under året
har flera gånger uppkommit fråga
huruvida underhållningsprogram med
hänsyn till sin kvalitet kunde anses
strida mot Sveriges Radios avtal med
staten. Radionämnden har uttalat, att
brott mot avtalets regler om programmens
estetiska halt kan föreligga
endast i mera uppenbara fall
men att formuleringen god förströelse
och underhållning i 7 § i avtalet dock
innebär att avtalet ställer vissa kvalitativa
krav på underhållningsprogram.
Nämnden anser sig ha att övervaka att
dessa minimikrav upprätthålls men
kan inte sträcka sin granskning därutöver.
Radionämnden har inte i något
fall funnit ett underhållningsprogram
på grund av dess allmänna kvalitet
strida mot nämnda bestämmelse i avtalet.
»

Jag betvivlar, herr talman, att ett sådant
konstaterande stämmer med svenska
folkets uppfattning i dessa frågor.
I annat sammanhang talar radionämnden
om att man inte får låta programkvaliteten
dikteras av de allra enklaste
tyckena. Vad menar man med enklaste
tyckena? Avser radionämnden därmed
de 177 anmälningar som inkommit
från allmänheten under 1968 med
anmärkning mot program? Av 19 beslut
utmynnar endast två i anmärkning.
I 104 ärenden har nämnden funnit anmärkning
vara obefogad. Endast två

frågor om anmärkning har nämnden
upptagit på eget initiativ. Vilka dessa
frågor är framgår inte av redogörelsen.

Det har, herr talman, riktats kritik
mot det sätt på vilket pressens opinionsnämnd
fungerar, och i riksdagen
har väckts motioner om tillsättande av
en av riksdagen vald pressombudsman
som skulle handha de pressetiska frågorna.
Trots att pressens opinionsnämnd
är tidningarnas eget organ synes
den ha fungerat vida bättre ur allmänhetens
synpunkt än radionämnden.
Med anledning av cirka 50 anmälningar
mot dagstidningar under 1968 har
opinionsnämnden avkunnat 35 fällande
domar med klander mot tidningarna.
Tre anmälningar av fyra leder alltså
till fällande dom. Det har också visat
sig att tidningar som drabbas av
en fällande dom reagerar, och domen
publiceras både i den dömda tidningen
och i övriga tidningar.

Jag tror att det vore skäl i att radionämnden
valdes av riksdagen och att
den finge lämna en redogörelse för sin
verksamhet — lik justitieombudsmännens
ämbetsberättelse — som granskades
av riksdagen. Så som radionämnden
nu fungerar kan vi lika gärna avskaffa
den och på så sätt åtminstone
bespara allmänheten besväret att skriva
anmälningar mot program som ändå
inte leder till någon åtgärd.

Jag vill också påpeka att radioutredningen
uttalade sig ganska bestämt i
fråga om de estetiska kraven på programmen.
Det heter att »i den goda
smakens namn bör någon form av estetisk
slaggutrensning förekomma. Därtill
bör man vid den allmänna avvägningen
inom detta område eftersträva att
föra fram det till form och innehåll
bättre godset. En sådan strävan bör
vara angelägen för varje radio- och TVföretag
med ansvarskänsla och självaktning,
då ju publikens flertal ägnar
huvuddelen av sitt intresse åt just dessa
programområden.»

Torsdagen den G februari 1969 em.

Nr 5 107

Om radionämnden — och jag kan
även inflika radiostyrelsen — inte
skärper sig i bevakandet av dessa frågor
inom ramen för vad avtalets kvalitetsskyddande
bestämmelser kräver
och vad radiolagen kräver, är det risk
för att trycket från den växande opinionen
blir så stark att den förtroendekris,
som Sven Wedén talade om i går,
blir helt oundviklig. Trots radionämndens
blygsamma tillvaro visar trenden
att antalet anmälningar i radionämnden
mot programmen ständigt
ökar. År 1965 var antalet 34. År 1966
utgjorde antalet 51, och år 1967 var det
91. År 1968 steg siffran till 177.

Herr talmannen övertog lednigen av
förhandlingarna.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Planeringsfrågorna har
under senare år stått i centrum för debatten.
Det talas mycket om behovet
av medinflytande i planeringsprocessen.
Det talas också om konsumentupplysning;
den frågan har vi hört en del
om tidigare i kväll. Då är det skada
att det av politiker och andra ofta
använda uttrycket riksplanering fortfarande
är så diffust. Därför vill jag
som mitt tema i den nu pågående redovisningen
av olika intressen ta upp
några planproblem. Jag har inte som
herr Lindahl haft möjlighet att beställa
hit något statsråd och får fördenskull
lov att redogöra litet mera i detalj
för vad som har hänt på detta område.

I statsverkspropositionen år 1967 talas
det för första gången om någonting
som kan kallas en riksplanering.
Där står att man inom kommunikationsdepartementet
som ett led i en
strävan att förbättra samhällsplaneringen
har inlett ett arbete för en översiktlig
planering i fråga om markanvändning.
Vi möter detta uttryck också
något senare under året. I en proposition
från departementet begärdes

Remissdebatt

anslag för ett ökat antal experter som
skulle ägna sig åt detta arbete. I 1968
års statsverksproposition säger man
att ett försöksarbete bedrivs inom departementet
som förberedelse för ett
arbete, som skall gälla probleminventering
och tekniska metodstudier. Det
begärs 400 000 kronor ytterligare för
experter.

I årets statsverksproposition heter
det att ett arbete pågår som skali ta
form av en fysisk riksplan. Första etappen
är klar. Den avser en probleminventering
och metodikstudier. Därefter
skall informationer insamlas, och så
småningom skall allmänna riktlinjer
ges i form av en skiss till en riksplan
till ledning för handlande i markanvändningsfrågor.

I den proposition där inrättandet av
planverket föreslogs år 1967 hette det
att intensiva studier pågick, att det förelåg
behov av en riksöversikt samt
att man sökte administrativa former
och utredde hur man möjligen skulle
ändra lagstiftningen. När den propositionen
behandlades i riksdagen, var
jag med och diskuterade med statsrådet
Palme, och jag varnade honom då för
det tillvägagångssätt som han tydligen
var beredd att tillämpa och som hans
efterträdare också har tillämpat, nämligen
att bedriva arbetet bakom slutna
dörrar i departementet. Herr Palme hade
någon tid dessförinnan medverkat
i en diskussion, som jag hade tillfälle
att följa, med lord C. P. Snow, författaren
till boken om de två kulturerna.
Diskussionen handlade just om experter
och lekmän, och herr Palme förklarade
att man bör akta sig för att lita
på en expert. Man måste ställa experter
mot varandra, och de politiska besluten
måste sedan fattas med hjälp av den
värdering man gör av de olika experternas
framställning. Jag varnade därför
herr Palme inte bara för att anlita
endast en expert utan även för att förlita
sig på flera experter som tillsammans
bildade en arbetsgrupp inom ett

108 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

departement. Inte heller i det senare
fallet finns möjlighet att ställa en expertis
mot en annan.

Jag rådde statsrådet Palme att endast
till en början låta det vara ordnat på
det sättet, men det fortsätter nu likadant
på tredje eller fjärde året. Statsrådet
framhöll i vår diskussion att det
självklart är en politisk uppgift att utvärdera
de olika alternativ som kan
komma fram. Han sade vidare att det
är bråttom, att han skulle öppna dörrarna
och redovisa men att man inom
departementet måste få tid att tänka.
Det tänkandet fortsätter alltså nu på
tredje eller fjärde året.

I bygglagutredningens direktiv — det
nästa dokument som jag har funnit behandla
riksplaneringen —- framgår det
indirekt av ordalydelsen att utredningen
inte skall ta upp frågan om en lagstiftning
angående riksplanen utan utgå
från att en sådan finns. När det tillsätts
en stor utredning om de planinstitut
som skall finnas, är det kanske inte
riktigt vad man hade väntat att det
skall utredas på annat håll — men fortfarande
inom departementet — hur
riksplaneringen skall fungera.

I samband med bygglagutredningens
arbete har man vidare kommit underfund
med att man nu är inne på den
andra etappen, i vilken man skall göra
en skiss till en riksplan. Det är mycket
mer än vad statsrådet Palme från början
talade om.

Nåväl, dessa fakta kan vara bekanta
för riksdagens ledamöter genom vad
som har stått i propositioner och andra
offentliga handlingar. Vi har fått
några ytterligare upplysningar genom
statssekreterare Petersons anförande
vid en naturvårdskonferens i höstas.
Av detta framgår också att man håller
på med att skapa en riksplanering, som
skall redovisas med en huvudkarta, specialkartor,
tabeller, text o. s. v. och skall
ligga till grund för de regionala och
andra översiktsplaner, vilka kan komma
till stånd i andra sammanhang.

Det är dessutom ganska bekant — det
har sipprat ut och väl också stått i tidningarna
— att riksplaneringsgruppen
har konsulterats vid avgörandet om Väröbacka
och i de diskussioner som förts
angående lokalisering av kärnkraftverk
i stockholmsregionen. Man vet emellertid
ingenting om vilka alternativ som
har förelegat. Det har varit en helt intern
diskussion, vilket inte kan anses
tillfredsställande i ett läge där man
överallt talar om att det skall vara insyn
i planeringen och demokratiskt
medinflytande.

Av utredningar som kommit från
planverket framgår att detta verk genom
departementet fått särskilda medel
för att utföra en del översiktliga
planeringsuppgifter av landsdelskaraktär;
det finns ett uppdrag för västra
Sverige, ett för södra Sverige och
ett för mälar—hjälmarområdet. Av inledningen
till mälar—hjälmarutredningen
framgår att det råder oklarhet i
fråga om huvudmannaskap, mål, metoder
o. s. v. Man famlar i fåvitsko och
känner sig litet osäker eftersom man
vet att det finns en högre makt inom
departementet som håller på med liknande
och övergripande uppgifter, och
man har kanske inte den rätta kontakten
med departementet.

Denna mycket kortfattade redovisning,
som jag har plockat ihop från
olika offentliga akter, vilka dock inte
alla är bekanta för riksdagen, visar
att läget är ganska otillfredsställande.
Däremot måste man säga att den
redovisning, som förre inrikesministern
lämnade innan han frånträdde sitt ämbete,
beträffande den lokaliseringspolitiska
utvecklingsplaneringen — vilken
flera talare tidigare i dag har berört —
är föredömlig. Jag är inte särskilt imponerad
av planeringsmomentet i Länsplanering
67. Planeringarna borde hellre
kallas prognoser, och man borde haft
klart för sig, vilket jag sagt tidigare i
en interpellationsdebatt, att dessa prognoser
är farliga eftersom de är styran -

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 109

de. De är inte sådana som man använder
för att sedan fortsätta direkt med planeringsåtgärder
i avsikt att vända på
prognoser eller få andra resultat.

Den redovisning som har gjorts ger
i alla fall en intressant överblick över
liur man ser på utvecklingen inom kommunblocken
och de olika länen. Där
får man alltså fram ett underlag som
gör det möjligt att gå vidare med direkta
åtgärder, som kanske kan vända
negativa utvecklingsriktningar uppåt
och kan åstadkomma en fördelning över
landet inte bara av befolkningen utan
också av resurserna i olika avseenden.
Inrikesministern talar om olika styrande
medel, om bostadsbyggnadskvoter,
om offentlig verksamhet som kan lokaliseras,
om statliga och halvstatliga företagslokaliseringar.
Han nämner att
man kan tänka sig att ge lokaliseringsbidrag
till statsägda företag om så skulle
anses motiverat. Över huvud taget
verkar han intresserad av att också
göra någonting åt detta. Det skulle verkligen
kunna bli en planering och inte
bara en prognos vid opåverkade förhållanden.

Den del av inrikesministerns redovisning
som mött det största intresset är
de storstadsalternativ han framför; flera
av kammarens ledamöter har ju i
debatten gett uppslag beträffande andra
alternativ till koncentrationer.

Men fortfarande säger inrikesministern,
och det är väl riktigt, att kunskaperna
är ofullständiga. Jag ser därför
med tillfredsställelse att man avser att
offentliggöra övervägandena inom den
särskilda expertgruppen för regionala
utredningar — ERU, som den kallas.
Tydligen skall det ske i år. Man skulle
på det sättet få större möjligheter att
bedöma dessa frågor, som inte är så
lätta att klara och som alldeles säkert
fordrar insatser inte minst från statligt
håll, även om kommuner, landsting
och näringsliv måste medverka och anpassa
sig efter de resultat som kommer
fram.

Remissdebatt

Man kan väl här tala om ett den avgående
inrikesministerns testamente,
och jag tycker det är trevligt att han
fått göra det när han nu slutar. Det är
en rejäl redovisning av hur han har
tänkt sig uppläggningen, även om man
inte kan vara riktigt nöjd i alla avseenden
med genomförandet; jag skulle för
övrigt tro att man inom departementet
nu tycker att man var litet hastigt
framme när man satte igång länsplanering
67. Herr Antonsson tog upp
dessa frågor i sitt tidigare anförande
i dag — eller det kanske rentav
var i går; remissdebatter består av långa
dagar och korta nätter, så det är litet
svårt att veta om något sades den ena
eller den andra dagen. Han antydde att
det fanns tecken på en ändrad inriktning
av den regionala utvecklingen av
lokaliseringspolitiken. Jag kan gå med
på en annan slutsats han drog. Han
vill arbeta för ett decentraliserat samhälle
så långt det är socialt försvarbart.
Man kan fundera på vad som är socialt
försvarbart eller inte, men jag tycker
att man med denna utgångspunkt skulle
kunna komma en bit på väg. Jag är
beredd att diskutera dessa frågor med
utgångspunkt från vilka insatser man
skall göra från det allmänna för att
upprätthålla ett decentraliserat samhälle.
Men det kan hända att jag inte kan
gå lika långt som herr Antonsson. Han
trodde att decentraliseringen skulle
främjas om man genomförde länsdemokratiutredningens
propåer. Jag vill
på en gång säga att jag inte tror det.

Vi har samhällsplanering på olika nivåer
i vårt land. Vi har statlig samhällsplanering,
landstingens samhällsplanering
och kommunernas samhällsplanering.
Den statliga samhällsplanetingen
sker centralt men också regionalt
genom länsstyrelser och andra regionala
statliga organ, som vi har ganska
mycket av. Sverige är ovanligt decentraliserat
beträffande statsverksamheten.
Det finns väl inga länder — Finland
kunde man möjligen jämföra med

Ilo Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

— som har så decentraliserad statsfunktion
som Sverige. Detta vill man nu avskaffa
genom att ge landstingen en del
uppgifter. Men många av de statliga
uppgifter som nu är decentraliserade
kan inte lämnas till landstingen.

Staten är stark, landstingen är starka
med de uppgifter de har och kan bli
starkare med ytterligare uppgifter. Jag
är på det klara med att de bör ha större
uppgifter. Men när det gäller samhällsplaneringen,
som jag nu talar om,
tror jag att de inte bör ha så mycket
att beställa. Jag vill citera vad finansministern
sade i sitt anförande i går
i samband med frågan hur man skall
fördela ansvaret mellan olika allmänna
organ — stat, landsting och kommuner

— beträffande olika uppgifter: »Den
som betalar kalaset skall också ha ansvaret
och beslutanderätten.» Tar landstingen
hand om samhällsplaneringen,
skall de alltså betala vad det kostar
att genomföra den. Det går inte att ha
planeringen på en nivå och genomförandet
på en annan. Vissa delar av planeringen
kan givetvis flyttas upp till
landstingen, men genomförandet skall
handhas av den instans som planerar.
Om landstingen funderar litet över vad
detta kan innebära, tror jag att de kommer
att dra sig för det hela, eftersom
det kommer att kosta en hel del.

Herr Antonsson gjorde det inte, men
det finns andra som har antytt att de
förslag som länsdemokratiutredningen
kan komma att framlägga skulle vara
ett alternativ till kommunindelningsreformen.
En sådan tanke tror jag att
man omedelbart skall slå ur hågen.
Kommunindelningen har redan påbörjats;
en del av blocken är färdigbildade
och andra ligger i startgroparna.

Det görs gällande att kommunerna
i alla fall blir för små. Ja, för vissa
uppgifter är länen för små och i vissa
avseenden utgör till och med riket en
för liten »region». Ett av geografernas
huvudbud är att varje verksamhet kräver
sin region. Daghemmet har sin re -

gion, mellanstadiet sin, gymnasiet sin,
vattenförsörjningen sin, o. s. v. Hur vi
än bär oss åt, kommer vi i vissa fall
utanför kommunerna eller länen. Ingen
region kan ansvara för alla uppgifter.
Denna anmärkning mot strävandena att
göra kommunerna starkare och få dem
lämpliga som planeringsenlieter står sig
inte, eftersom länen inte heller i alla
avseenden räcker till.

Uttalandet av finansministern kan
också belysa den ringa framgång som
regionplaneringen här i landet har fått.
I detta fall är det ett organ, tillsatt av
de medverkande kommunerna — ett
kommunalförbund ■— som planerar för
mer än en kommun. Men detta organ
har ingenting med genomförandet att
göra. Därför har regionplaneringen blivit
som den har blivit. Man har följt en
annan linje i Skåne, där man bildat
kommunalförbund som skall handha
både planeringen och genomförandet
av åtgärderna. Det är alltså inte tal om
att landstinget i Malmöhus län skall
sköta planering och genomförande, utan
det är kommunalförbund som gör det.
Därigenom har man åstadkommit en
planering på kommunal nivå. Eftersom
länsdemokratifrågorna diskuterats så
mycket och eftersom det är så många
som försöker fly undan kommunindelningsreformen
i tron att länsdemokratiutredningen
skall kunna föreslå ett bättre
alternativ bl. a. för samhällsplaneringen
tyckte jag att jag borde ta upp
detta.

Jag beklagar att riksplaneringen inte
alls har redovisats på samma sätt som
inrikesministern har låtit redovisa den
ekonomiska planeringen. Avsikten är
tydligen att riksplaneringen under åtminstone
ett par år skall ligga förborgad
inom departementet. Jag beklagar
detta bl. a. av den anledningen att den
planering som initierades av inrikesdepartementet
hänger ihop med markplaneringen.
Man kan ju inte syssla med
ekonomisk investeringsplanering utan
att ha markdispositionerna klara för

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 111

sig. Dessutom är det väl svårt att låta
experter handha planeringen när beslut
i frågan sedan skall fattas av politiska
organ. Departementschefen Palme
uttalade på sin tid — och det är ju alldeles
självklart •—■ att det inte, då dessa
beslut skall fattas, är särskilt psykologiskt
att det finns en färdig plan som
har departementets stämpel. Man kan ju
inte här förfara som man på senare år
har gjort med promemorierna från departementen:
en tjänsteman från departementet
har skickat ut den utan att departementschefen
tagit ställning och remissinstanserna
har fått välja mellan
olika alternativ. Man kan väl knappast
göra så när det gäller ett så stort arbete
som riksplaneringsskissen. Jag är
verkligen orolig för att man plötsligt
skall få sig förelagd en sådan skiss.

Jag hade tänkt vidga mina funderingar
till att omfatta ett nordiskt sammanhang,
men herr Adamsson har läst samma
artikel som jag av Guttorm Hansen.
Därför vill jag bara påminna om att
det finns ett nordiskt perspektiv på
detta. Vi har Örestadsområdet, Idefjordsområdet,
Nordkalotten m. fl. områden
som behöver tas med i en gemensam
planering.

Folkpartiet har i sin motion om ekonomisk
planering framhållit dessa frågor.
Man har talat om behovet av en
statlig översiktsplan, men man är också
på det klara med att den måste anpassas
till de beslutsformer som finns och
till de organ som har kompetens att
besluta i olika sammanhang. Man har
sagt att exempel som Väröbacka, Vindelälven,
kärnkraftverk o. s. v. bevisar
hur svårt det är att ta ställning i enstaka
fall utan att ha klart för sig sammanhanget.
Den ene experten säger si och
den ancfre så. Vi borde nu ha tillräckligt
underlag, och riksplaneringsgruppen
har tydligen blivit konsulterad i dessa
frågor, men allmänheten och riksdagsmännen
vet platt intet.

Folkpartiets motion går ut på att man
för de översiktliga frågorna av riks -

Remissdebatt

karaktär skall tillsätta en parlamentarisk
utredning. Vi finner det naturligt
att man gör så. I motionen ifrågasätter
man också om inte riksdagen i detta
sammanhang borde inrätta ett särskilt
utskott för att bedöma de uppgifter av
planeringskaraktär som behandlas inom
olika departement. Vi har ju fått
■en redovisning från inrikesministern
Om den regionala utvecklingsplaneringen,
och vi har riksplaneringen framför
oss. Vad jag nu sagt var huvudanledningen
till mitt anförande. Jag kan dock
inte underlåta att göra ett tillägg. Det
är mera avsett för kammarens protokoll
och möjligen till kammarens muntration.

Statsministern rådde oss i dag att
läsa finansplanen för att riktigt förstå
vad det socialdemokratiska partiet och
regeringen har uträttat och tänker uträtta.
Jag har naturligtvis gjort detta.
Jag har läst den tidigare — inte varje
rad men sådant som intresserar mig,
och till detta hör kommunernas investeringar.
Där finner jag att finansdepartementet
har fallit i den grop man
själv har grävt med det fikonspråk som
används i vissa sammanhang. Jag citerar
från sid. 118 i den preliminära nationalbudgeten,
och de närvarande bör
höra noga på ty detta är svårt att fatta.
Där står det: »Kommunernas negativa
finansiella sparande under 1968
skulle ytterligare försvagas». Man skulle
alltså försvaga ett negativt finansiellt
sparande. Det skulle alltså bli bättre
med sparandet! Men avsikten är att det
negativa sparandet skall fortsätta. Man
behöver låna ytterligare en halv miljard
kronor. Detta uttrycks i klartext
några sidor längre fram där det står:
»För 1969 beräknas upplåningsbehovet
öka med omkring en halv miljard kronor
till följd av att utgifterna stiger
snabbare än inkomsterna.»

Detta är klartext, och det förstår vi
alla, men jag tror att man inom finansdepartementet
inte riktigt har förstått
innebörden i sin egen skrivning.

112 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Det är många intressanta
frågor som har behandlats i denna
remissdebatt, och jag skulle också
vilja ta upp en del frågor, som kanske
kunde föranleda diskussion, men med
hänsyn till att kammarens ledamöter
redan är tyngda av många tal och att
flera återstår skall jag inskränka mig
till tre frågor. Jag hade först tänkt ta
upp en motion från de moderata om
anslagen till investeringsbanken. Den
andra frågan jag tänkte beröra gäller
upprustningen av narkomanvården och
den upprustning som rikspolisstyrelsen
har fått. För det tredje vill jag
nämna något om det beslut vi fattade i
fjol angående underhåll av flygmateriel
in. m.

Låt mig som sagt först nämna något
om en av de motioner som har kommit
in i år och som vi känner igen
från tidigare år — det är högerns, numera
de moderatas — yrkande om avslag
på höjningen av aktiekapitalet i
investeringsbanken från 700 miljoner
till 1 miljard.

Denna motion visar att man lever
kvar i de gamla konservativa tankar
som alltid har präglat högern och som
fortfarande finns kvar trots partinamnsbytet,
och lär göra det i många
generationer.

I motion 313 sägs att denna bank kan
leda till betydande institutionella och
andra förändringar på kapitalmarknaden
och inom näringslivet. Man skriver
vidare: »Sålunda ger investeringsbanken
möjligheter för statlig styrning
av näringslivet varvid för samhällsutvecklingen
grundläggande krav avseende
konkurrensförmåga och yttersta effektivitet
riskerar att bli åsidosatta.»

På ett annat ställe skriver man:
»Skulle det vid något tillfälle visa sig
föreligga ett sakligt betingat behov av
ökat kapital, bör möjligheter härtill ges
endast under den förutsättningen att
bankens karaktär först dessförinnan så
förändrats att riskerna för politiskt

missbruk och felinvesteringar förebyggs».

Alla känner säkert igen det som är
konservativt: rädslan att förändra någonting,
rädslan att införa nya saker i
vårt samhälle som kan ge nytt liv, ge
mer arbete och större trygghet åt de
många människorna. Det är dessa saker
som motionen återspeglar.

En annan sak som måste förvåna är
att de moderata, antingen det är av
okunnighet eller med avsikt, talar om
ägarbas. Motionärerna skriver att det
över huvud taget är angeläget att vidga
bankens ägarbas och upphäva dess särställning.

Man skall alltså vidga bankens ägarbas.
Kan någon tänka sig någon annan
bank eller något annat kreditinstitut i
vårt land som har en bredare ägarbas
än investeringsbanken har? Jag känner
inte till någon sådan bank, och det skulle
vara intressant om någon från de moderata
kunder lämna en upplysning på
den punkten.

Som jag sade har vi kanske andra
värderingar när det gäller vem som
skall äga tillgångar i samhället. På den
punkten föreligger det en skillnad mellan
de konservativa och oss socialdemokrater.
Jag kan försäkra motionärerna
att investeringsbanken har mottagits
positivt av många företag, som
funnit att man har kunnat komma till
tals med investeringsbanken och att det
har öppnats nya vägar att skaffa det
kapital som erfordras för nya investeringar
för att trygga sysselsättningen
för de anställda och ge sysselsättning
åt fler människor. De 540 miljoner som
i dag är utlånade från banken har givit
sysselsättning åt 5 000, ja, kanske 10 000
människor, och det är inte oväsentligt
med tanke på den korta tid som banken
har bakom sig.

Det finns mycket mer att säga om
denna sak, men jag är övertygad om att
investeringsbanken kommer att diskuteras
många gånger under denna riksdag,
och därför skall jag nu lämna den

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 113

frågan, även om det i och för sig skulle
vara intressant att tala mer om den.

Även när det gäller narkotikafrågan
har vi upplevt glädjande förändringar.
Genom regeringens försorg har ökade
resurser ställts till rikspolisstyrelsens
förfogande för dess arbete. Man har utökat
antalet anställda som verkar inom
detta område från ett hundratal till
uppemot 850 personer. På rikspolisstyrelsens
narkotikakommission tror man
att man tack vare dessa nya organisationsformer
och den utökade personalen
skall komma en bra bit på väg i
strävandena att hejda inflödet av narkotika
från andra länder ävensom att
på andra sätt hejda spridningen inom
landet av denna vara, som oroar de
flesta människor i vårt land.

Men kampen mot narkotikan har också
en annan sida. Det gäller inte bara
att få fast förbrytarna, utan det gäller
också att förstärka vårdinsatserna. I
årets statsverksproposition signalerar
regeringen ökade anslag för vård av
alkohol- och läkemedelsmissbrukare
med drygt 33 miljoner kronor till totalt
159 miljoner kronor.

Dessa medel är i första hand avsedda
att stimulera kommunerna och landstingen
till att bygga ut vårdresurserna.
Jag är övertygad om att en utbyggnad
av vårdinrättningarna på detta område
kommer att ge resultat inte bara i
Stockholm utan överallt i landet.

I statsverkspropositionen trycker
socialministern på de allvarliga problem
som läkemedelsmissbruket har
medfört. Narkomanvårdskommittén,
som har arbetat under en följd av år,
beräknas avlämna sitt slutbetänkande
inom de närmaste månaderna. Där har
vårdfrågorna ägnats den största uppmärksamhet,
men också utformningen
av informaitonen och de förebyggande
åtgärderna har varit föremål för analys.

Jag har också med tillfredsställelse
hälsat de initiativ som regeringen har
tagit för att fästa världens och framför -

Remissdebatt

allt FN :s narkotikakommissions uppmärksamhet
på de problem som de centralstimulerande
medlen i detta avseende
medför. De insatser som våra representanter
har gjort i detta FN-organ
måste vi alla också hälsa med den allra
största tillfredsställelse.

Herr talman! Låt mig till slut beröra
en fråga som man livligt diskuterade i
maj i fjol. Den gången gällde det att
lägga ned en verkstad, d. v. s. avveckla
en industri med 800 anställda, en industri
som ägdes av samhället. På det
lokala planet var vi mycket kritiska
mot nedläggelsen, och vi ansåg att man
måste sätta in andra resurser och skapa
nya arbetsmöjligheter för människorna
där. Det har gjorts stora insatser på
detta område. Jag vill bara nämna tillblivelsen
av SMT i Västerås och andra
insatser som gjorts för att förhindra
avskedanden. Det är glädjande att några
avskedanden hitintills inte behövt
ske. Men det har under de senaste dagarna
seglat upp ett problem, som vi i
och för sig inte kan behandla här, utan
detta ankommer närmast på det verk
som har att handlägga dessa ärenden.
Det gäller etableringen av en ny verkstad
i annan region. Detta kan skapa
problem, kanske inte i den stad där
den industri jag nämnde lades ned förra
året utan i en grannstad. Jag vill bara
med detta fästa kammarens uppmärksamhet
på att det framdeles kanske
kommer att finnas anledning att ta ytterligare
initiativ i denna fråga för att
lösa de problem det här gäller.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Först vill jag gärna
fortsätta den konsumentpolitiska debatt,
som startades av herr Lindahl i
form av en beställningsverksamhet som
jag tror på oss i kammaren verkade
misstänkt skräddarsydd. Jag skulle vilja
syna några av de åsikter som fördes
fram i sömmarna.

Statsrådet Lange sade att konsumenten
i stället för att ha varit produktio -

114 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

nens drivkraft blivit dess offer. Det
skulle vara lämpligt om de svenska
konsumenterna i dag kunde av statsrådet
få en utförlig förklaring till att
de blivit produktionens offer. Det är
likväl riktigt att konsumentens situation
i och med det växande varuutbudet
blir svårare och svårare när det
gäller att klara valet. Men vad som skiljer
den socialdemokratiska konsumentpolitiken
från moderata samlingspartiets
är inte frågan om konsumentens
ställning skall stärkas eller inte utan på
vad sätt den skall stärkas.

Vi är på det klara med att en ökad
och vidgad konsumentupplysning är
nödvändig. Mot det står statsrådet Langes
ord, när han säger att det inte räcker
med ökad konsumentupplysning.

Jag förstår att statsrådet har blivit litet
nervös på grund av de betänkanden
och utredningsresultat som har lagts
fram under årens lopp. Den sista och
här omtalade utredningen är den trettonde.
Det tolfte betänkandet, nämligen
konsumentupplysningskommitténs betänkande,
lades fram alldeles nyligen.
Statsrådet Lange är antagligen inte nöjd
med det betänkandet, och jag ber att
få citera vad kommittén säger om konsumentupplysning:
»Det kan diskuteras
huruvida upplysningen sker effektivast,
när den riktas till den slutlige konsumenten
eller när den går via opinionsledare
i olika samhällsgrupper. Kommittén
är av den uppfattningen att upplysningen
i första hand skall inriktas
på den enskilde konsumenten, men att
opinionsledare av olika slag i dagens
läge givetvis har en viktig hjälpfunktion.
»

De åsikter som den kommittén förde
fram ligger med all säkerhet inte i linje
med de synpunkter som fördes fram
såväl av herr Lindahl som av statsrådet
Lange. Jag har läst direktiven till den
nya utredningen, och det går inte att
komma ifrån att vad man vill ha fram
är en statlig dirigering av tyckandet,
en form av »rikstyckare», som genom

att klara urvalet skall kunna påverka
produktionen och på det sättet hjälpa
konsumenterna.

Emellertid talade herr Lindahl om
att konsumentpolitik är en jämlikhetsfråga.
Jag undrar inom vilket annat
politiskt fält man kan klara jämlikhetsproblemen
genom att sätta en grupp
människor som förmyndare för andra.
Det är vad man gör, när man vill undervärdera
konsumentens möjligheter
att tillägna sig den kunskap som är
nödvändig för att klara situationen som
konsument i ett alltmer växande samhälle.

Jag vill också säga några ord med
anledning av herr Lindahls anförande,
eftersom han sade någonting som
gjorde mig ganska förvånad. Han varnade
oss för att sprida föreställningar
om prishöjningarnas ofrånkomlighet
och lämnade en sympatisk och riktig
redogörelse för den måttliga prishöjning
som vi varit utsatta för under det
senaste året. Men herr Lindahl glömde
bort att det finns två områden där
prishöjningarna har varit alldeles abnormt
stora, nämligen post och telefon.
Här rör det sig inte om tvåprocentiga
höjningar, och det må stå konsumenterna
fritt att tycka att det är
fråga om klara och — så anser många
— orättvisa statliga prisförhöjningar.

Man talar om behovsanalys och tror
att hela konsumentpolitiken skall kunna
klaras på det sättet. Herr Lindahl
sade att priset bara är en faktor och
att vi har pris- och kartellnämnden,
varigenom konsumenterna skall kunna
påverka prisutvecklingen. Det är emellertid
mycket farligt om de andra faktorerna
glöms bort, nämligen kvalitet
och service. Vi i moderata samlingspartiet,
som vill hävda den fria konkurrensen
och konsumenternas möjlighet
att välja, vidhåller att det är samspelet
mellan dessa tre olika faktorer
som till sist blir avgörande för konsumentens
val. Där går det inte längre
med några »rikstyckare», eftersom kra -

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 115

ven på service och kvalitet är varierande
och måste få vara det.

Herr talman! Jag är övertygad om
att detta inte är den sista konsumentdebatten
i denna kammare. Herr Lindahl
ställde en fråga till handelsministern
som i högsta grad var beställd,
nämligen när den nya utredningen beräknas
vara klar med sitt arbete. Jag
har ett pressmeddelande från den 14
november 1968 som omtalar att handelsministern
yttrat att utredningen
skall söka fullborda denna del av sitt
arbete, åtminstone i dess huvuddrag,
i god tid före de viktiga politiska ställningstaganden
som kommer att göras
hösten 19C9. Det gäller här den socialdemokratiska
partikongressen.

Jag har också erfarit att utredningen
under veckan har bestämt att man skall
träffas två dagar var fjortonde dag
i fortsättningen för att absolut säkert
hinna med arbetet. Det var väl detta
som statsrådet syftade på med sin förklaring
till herr Lindahl att resurser
kommer att ställas till utredningens
förfogande.

Jag hade, herr talman, egentligen
inte alls tänkt att ta upp några konsumentpolitiska
espekter i mitt anförande.
Jag skall kanske inte heller säga
så mycket i den fråga som jag från
början tänkt beröra mera utförligt och
som ligger mig mycket nära, nämligen
frågan om vår u-landspolitik och vår
biståndsverksamhet.

Om man jämför med tidigare remissdebatter
har i denna debatt, vågar jag
säga, talats mycket litet om vårt ansvar
över gränserna. Det må vara mig
tillåtet att göra det. När man läser en
statsverksproposition är det väl ändå
två avsnitt som är mera fascinerande,
om jag får använda det ordet, än andra.
Det är finansplanen med de stora
ekonomiska linjerna, och det är tredje
huvudtiteln. Gemensamt för dessa båda
avsnitt är att de mycket starkt framhäver
vårt internationella beroende och
att detta beroendeförhållande ökar år

Remissdebatt

från år. Därmed ökar också vårt internationella
ansvarstagande.

När det gäller biståndsverksamheten
har vi tagit sikte på enprocentsmålet
och fört det framför oss som ett standar.
Det skulle vi hylla. Vad skulle det
bli sedan?

Vi har från moderata samlingspartiet
fört fram krav på en vidare planläggning
av vårt svenska biståndsarbete,
så att vi inte kommer i den situation,
som många av de internationella organisationerna
i dag har hamnat i, nämligen
att man har medel men upptäcker
att administrationen inte räcker
till. Jag vill härvidlag erinra om den
Jacksonska utredningen när det gäller
utvecklingsarbetet. Det är med tillfredsställelse
jag ser att SIDA i år för första
gången under rubriken Information
i sin anslagsframställning aviserar att
man kommer att göra en effektivitetsbedömning.
Jag tror att både en effektivitetsbedömning
och en planläggning
av det fortsatta arbetet är inte bara
nödvändiga utan också väl sammanbundna
med varandra. Utan en effektivitetsbedömning
kan man inte göra
en framtidsplanering. Jag vill också
säga att vid en sådan resultatbedömning
skall man inte enbart bedöma varje
projekt för sig, utan den bör omfatta
alla former av bistånd som ges.
Jag vill erinra om att de två riksdagsgrupper
som i år gjort resor till uliinder
— statsutskottets första avdelning
och en Rifo-grupp — bägge har
gjort det klara konstaterandet att etableringen
av privatindustrier och överföring
av kapital har haft en direkt positiv
effekt på utbildningssituationen
i u-länderna i fråga. Jag erinrar också
med tillfredsställelse om den ökade
generositeten från enskilda organisationer
och från missionen i vad gäller
biståndsverksamhet.

Men visst finns det anledning att kritisera
de internationella organen. Herr
Holmberg tog här i dag upp möjligheterna
att i någon mån, åtminstone kort -

116 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

siktigt, klara av Nordeks jordbrukspolitiska
bekymmer genom att anlita
World Food Program. Den organisationen
var mycket svår att få i gång. Jordbruksp
optiska samarbetssträvanden
tycks vara svårare än alla andra. Det var
USA, med ett stort överskott av livsmedel,
som insisterade på att ett organ
skulle skapas med uppgift att föra över
överskottslivsmedel till länder som
hade behov därav. World Food Program
har kommit i gång, och efter vad jag
förstår finns det möjlighet för organisationen
att ta emot livsmedel. Det finns
klart utarbetade regler. Organisationen
kommer icke att konkurrera, får icke
konkurrera och vill icke konkurrera
med den fria livsmedelsmarknaden och
livsmedelsdistributionen. Livsmedlen
får bara användas i akuta nödsituationer,
till bespisning vid internatundervisning
och där de främjar social och
ekonomisk utveckling. Det visar sig att
man där kan ta hand om både mejeriprodukter
och spannmål, och jag tror att
det förslag som herr Holmberg förde
fram är en realistisk väg att gå. Ty —
om jag får sluta med att vara litet skämtsam
— det vore väl sorgligt om danska
grisar skulle stå i vägen för en nordisk
ekonomisk tullunion.

Fru FRZENKEL (fp):

Herr talman! Enligt Förenta nationernas
förklaring om de mänskliga rättigheterna
är alla människor lika; i praktiken
är dock — enligt psykologen Orwell
— en del mera lika.

Det var väl också för att försöka förverkliga
dessa teser som man i läroplanerna
för grundskolan och gymnasiet
skrev målsättningen att genom en starkt
individualiserad undervisning utveckla
barnen och ungdomarna till tänkande
och harmoniska människor. Det är en
ambitiös målsättning, men dagens arbetssituation
i skolan är sådan att den
ingalunda främjar en lugn studiegång
som också är karaktärsdanande.

Ett av de medel som man ansåg skulle

minska riskerna för negativa verkningar
i form av stress och snedvridning
av skolarbetets utformning var en övergång
från absoluta till relativa betyg.
Detta system skulle också påskynda demokratiseringsprocessen
i skolan. Men
såväl lärare som elever och föräldrar
känner sig ännu osäkra inför denna betygssättning.
I skoldebatterna här i riksdagen
lovade departementschefen såväl

1967 som 1968 att noggranna instruktioner
skulle utgå till alla parter, men
ännu har dessa instruktioner inte kommit
någon till handa. Ännu höstterminen

1968 kunde t. ex. läraren i en skola efter
instruktioner från sin skolledare beklaga
att en elev går i klass A i stället
för i klass B. Det är nämligen duktigare
elever i klass A, och läraren måste hålla
klassens kurva, varför eleven får sämre
betyg än om han hade gått i klass B. Det
kan också hända att en elev förbättrar
sina resultat betydligt och får höjt betyg
på bekostnad av en annan elev i
samma klass. Det är sådana fall som
lärarna borde få information om.

I en skola där man haft standardprov,
som fastställt klasspoängen, kan en lärare
om skolan är tillräckligt stor för
att ha en betygsskala jämförbarmedhela
rikets bli tvungen att — utan att egentligen
vilja det — sänka ett betyg för att
få höja ett annat. Annars hade nämligen
medelbetyget i klassen blivit för högt.
En sådan åtgärd kan betyda katastrof
för den elev som drabbas. Betygen är ju
fortfarande i sig själva av absolut värde,
eftersom de tjänar som urvalsinstrument
för högre studier. Man har misslyckats
med att infria de relativa betygens
målsättning.

Vi har fortfarande en urvalsskola. Det
går knappast en vecka av skollovet i
grundskolans högstadium eller i gymnasiet
utan att eleverna påminns om detta
genom skrivningar och förhör. I gymnasiet
skulle skrivningarna avdramatiseras.
I stället för heldagsskrivningar på
maximalt fem timmar har man därför
nu satt in halvdagsskrivningar med lek -

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 117

tioner inlagda före eller efter. Eleverna
kan därför få sju ä åtta timmar i skolan
på en dag. Eftersom betyget som vanligt
är beroende av skrivresultatet, känner
sig eleven då ännu mer stressad.

Centralskrivningarnas resultat skall
bestämma klassens standard. Det kan
dock förekomma att en lärare förklarar
sig inte kunna ändra de enskilda elevernas
betyg förrän han sett hur de
klarat centralskrivningarna — återigen
ett bevis på dålig information. Det som
vi trodde att den nya skolan skulle befria
oss ifrån, nämligen konkurrensen
om betyg, har i stället skärpts i vårt
utbildningssamhälle. Stressen har blivit
värre än någonsin förr. Vid samtal
med elever i några gymnasieklasser kom
det t. ex. fram att de flesta använde
lugnande medel före skrivningar och
förhör och att de hade för vana att sova
på sömnmedel. Är detta möjligen
inkörsporten till tablett- och narkotikamissbruk?
Om det behövs stimulans
eller lugnande medel i skolmiljön, är
det inte så märkvärdigt om ungdomarna
sedan fortsätter med centralstimulerande
medel på fritiden i gänget, där
andan kan vara nog så hård.

Elevvården i skolorna är, som folkpartiet
flera gånger påpekat, av mycket
ojämn standard på grund av personalbrist
och i många fall otillräckliga
kommunala resurser. Statsbidrag utgår
varken till skolpsykolog, skolkurator*
skolläkare eller skolsköterska. Fortfarande
saknar i dag många kommuner
skolpsykologer. I dagens stressade skola
måste man satsa lika hårt på den psykiska
hälsovården som på den fysiska.
Skolpsykologen skall inte bara vidta åtgärder
för elever med anpassningssvårigheter
utan är också till god hjälp
för lärare och övrig skolpersonal och
kan få till stånd gott samarbete mellan
skolans värld och föräldrarna.

Skoldemokrati är ett i dag ofta använt
ord. Alla anser att skoldemokrati
är bra. Många reformer är genomförda
men ändå klaffar det inte på något

Remissdebatt

sätt. Man måste sluta med att beskriva
frågan om skoldemokrati som en maktkamp
mellan lärare och elever. Betyg,
närvaroplikt och mycket annat är inte
lärarnas eget påfund. Lärarna vill lika
väl som eleverna att de tillsammans
skall skapa goda arbetsförhållanden,
trivas med varandra och gemensamt
ha ansvar för det dagliga arbetets problem.

Jag hoppas att Göteborgs stad till
hösten verkligen kan få möjlighet att
genomföra gymnasieexperimentet, där
gymnasisterna och lärarna tillsammans
skall utforma sin skola och där, som en
elev uttryckte det, eleven skall få arbeta
i sin egen takt utan tvånget att enligt
betygskurvan bli bättre än sina
kamrater i stället för att bli bättre än
sig själv. Systemet med kvotering av inträdessökande
till högre utbildning kan
verkligen ge mycket egendomliga utslag.
Jag kan anföra ett exempel.

En flicka sökte till sjuksköterskeskola
på sitt realskolebetyg och kom in. Men
så frågade man vad hon sysselsatt sig
med de tre mellanliggande åren. Hon
meddelade att hon genomgått gymnasiet
och sände in sitt studentbetyg. Men
så fick hon beskedet att hon inte kunde
få komma in, eftersom hon var
tvungen att konkurrera med studentgruppen
och då inte hade poäng tillräckligt.
Hon har nu ingen möjlighet
att komplettera sitt studentbetyg och
är alltså förhindrad att bli sköterska.

Jag vet att detta är en svår fråga,
och jag vet att det finns en fjärde grund
som man kan söka in på. Jag sade
också till flickan: Du kan tjänstgöra
som sjukvårdsbiträde under ett par tre
år och så söka i den fjärde gruppen,
som liksom representerar ett överskott.
Men när hon var 15 år och slutade realskolan
kunde hon inte — i likhet med
många andra i den åldern —• bestämma
sig för vad hon skulle bli. Hade hon vetat
vad som var att vänta skulle hon
givetvis inte fortsatt sin skolgång.

Att öka sin bildning genom att gå

118 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

i skolan kan alltså vara rent diskvalificerande
för framtiden. Det var väl inte
riktigt vad vi tänkt oss med vårt
nya skolsystem.

Skolöverstyrelsen har gjort en undersökning
om narkotikavanor hos
skolungdom. 3 400 elever i årskurs 9
tillfrågades. 10 procent av eleverna svarade
att de prövat narkotika någon
gång men slutat. 4 procent sade sig
vara narkotikamissbrukare. Endast 10
procent av samtliga elever uppgav att
de fått kunskap om narkotika och dess
ödesdigra verkningar genom skolan. Informationskällor
hade varit radio, TV
och kamrater.

75 procent av ungdomarna ansåg att
skolans information om narkotika och
dess verkningar över huvud taget var
alldeles otillräcklig.

Skolöverstyrelsen har kommenterat
undersökningsresultatet så, att skolan
måste intensifiera sin information om
narkotika. Ja, jag vill understryka att
det verkligen är behövligt, helst som
jag befarar att narkotika har kommit
för att stanna kanske en längre tid.
Men då måste också den elevvårdande
personalen och lärarna få en intensiv
information.

Inte bara narkotikamissbruket utan
även ungdomsbrottsligheten har ökat.
Strax efter jul gjorde Göteborgspolisen
en jättesatsning för att komma åt ungdomskriminaliteten.
Man tog hand om
129 ungdomar i åldern 10—17 år vilka
begått 281 brott och kommit över värden
för mer än 500 000 kronor. Det
rörde sig inte bara om ungdomar från
vad som kallas missanpassade hem —
flera av föräldrarna hade verkligen försökt
ta hand om sina barn men misslyckats.
De efterlyste samtliga en föräldrautbildning,
något som ju folkartiet
har motionerat om i år liksom flera
gånger tidigare. Alla föds inte till goda
föräldrar. Dessutom är detta också
en fråga om samarbete mellan föräldrar,
skola och barnavårdsnämnd. Jag
anser att skola och barnavårdsnämnd

borde kunna hjälpa varandra betydligt
mera än som nu sker, men då är
förutsättningen att lärarna får tystnadsplikt
på samma sätt som barnavårdsnämndens
assistenter.

Herr talman! Jag har här pekat på
några av de väsentligaste misslyckandena
i den satsning på en ny skolform,
som man trodde skulle bli så
lyckosam. Utan att vilja underkänna de
tankegångar och i stora drag de åtgärder
som lett till den nya skolan har
jag fäst uppmärksamheten vid många
konsekvenser som man ej varit beredd
på eller kunnat förutse, och detta i
förhoppning att de som skall bygga
vidare härav kan finna någon ledning
för att handla snabbt och effektivt.

llerr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! När man begär ordet
här i riksdagen utsätter man sig måhända
för vissa riskmoment i så måtto
att man från visst håll kan bli utsatt
för nonchalans och översitteri. Det är
allvarligt nog för den enskilde ledamoten
liksom för hela partigrupper. Men
det skulle vara än värre om dylika attityder
är ett uttryck för den högsta ledningens
kommande sätt att agera. Man
får därför hoppas att detta inte skall
vara ett förberedande utslag av de kommande
demokratiska spelreglerna i detta
land.

Uttrycket föränderlighetens samhälle,
som nära nog blivit en slogan, har
i många avseenden sin fulla aktualitet.
Samhällsstrukturen förändras och
landskapsbilden blir annorlunda, dock
inte alltid till det bättre. Utformningen
blir inte vad förespråkarna för detta
föränderlighetens samhälle hade tänkt
sig. I många avseenden sker denna samhällsomdaning
i accelererat tempo, så
att svårigheter uppstår att styra utvecklingen
på ett praktiskt sätt. Det
är bara att konstatera att så är förhållandet.
Så är det inom kulturpolitiken,
när det gäller åsidosättandet av de

Torsdagen den 6 februari 19C9 em.

Nr 5 119

kristna värdena, inom den ekonomiska
politiken etc.

Denna utveckling eller dessa förändringar
-— hur man än vill uttrycka sig
— leder inte alltid in på en sådan bana
som skulle resultera i ett bättre och
lyckligare förhållande för människorna.
Därom vittnar de dagliga händelserna
runt omkring oss. Man skulle kunna
uttrycka situationen i två ord: »Spåren
förskräcka!» Jag behöver inte närmare
orda om de allvarliga våldsbrott
o. s. v. som är en ständig företeelse i
vårt land.

Efter dessa få inledningsord skulle
det ha varit bäddat för en analys av
den nya tidens kulturpolitik och den
allmänt liberala syn på de etiska och
moraliska frågorna som det i våra dagar
pläderas för. Det är inte säkert att
enbart en uppbygglig och förtröstansfull
framtidsbild hade kunnat målas. Jag
skall därför inte gå in på detta ämne
utan har bara i förbigående velat påtala
en föränderlighet som inte alltid
är av godo. Jag skall i stället mycket
kort beröra en enda frågeställning, som
flera av oss har tagit upp i motioner vid
årets riksdag.

År 1967 fattades här i riksdagen ett
majoritetsbeslut om jordbrukets framtid.
Redan då sade de icke socialistiska
partierna ifrån att beslutet i jordbruksfrågan
skulle leda till en icke önskvärd
utveckling. Detta har besannats. Det
kan dessutom hända att ivrarna för den
stora jordbruksnedläggningen blir bönhörda
över förväntan. Måhända blir
föränderligheten inte allenast av det
angenäma slaget.

Jag erinrar mig att jag den gången
antydde att ifrågavarande beslut om
det framtida jordbruket var en halvmesyr;
det omspände endast en del av
den i Sverige vedertagna och prövade
produktionsformen, nämligen kombinationen
jord och skog — en företagsform
som i både teori och praktik visat
sig vara utomordentligt ändamålsenlig.
Det går aldrig att lösa jordbruks -

Remissdebatt

frågan i detta land utan att ta skogen
med i bilden. Vårt lands topografiska
förhållanden är sådana att jordbruket
i vida områden helt måste försvinna
om inte skogen tas med i sammanhanget.
75 procent av landets brukningsenheter
är kombinationsenheter jord och
skog. Det går aldrig att komma ifrån
det faktum att skall en ändamålsenlig
rationalisering åstadkommas måste
också skogen tas med i beräkningen.
Det gjordes inte 1967. Då hade den
skogspolitiska utredningen börjat sitt
arbete, och därför skulle skogen ställas
utanför jordbruksbeslutet. Många jordbruksföretag
kan av den anledningen
inte rationaliseras så att de blir ändamålsenliga.

En företagstyp som skulle vara ändamålsenlig
och praktisk är det fristående
skogsbruket — familj eskogsbruket,
analogt med familjejordbruket. Ett
statligt kreditstöd i form av statlig lånegaranti
för bildande av familjeskogsgårdar
skulle inte bara medverka till
att uppfylla många unga människors
önskan om ett eget skogsföretag utan
också skapa arbetstillfällen i glesbygder.
Ett sådant system skulle vidare
bidra till bevarandet av en levande
landsbygd — en landsbygd som annars
mångenstädes kommer att ödeläggas.

I detta sammanhang torde även naturvårdsfrågorna
kunna komma in i bilden.
Den pågående skogspolitiska utredningen,
som alltjämt arbetar, lägger
hinder i vägen för varje framställning
i skogsfrågor. Hur länge skall man vänta
innan ett positivt resonemang kan
börja föras i dessa för glesbygden högst
vitala frågor och för det framtida jordoch
skogsbruket livsviktiga samordningsfrågor?
Jag hoppas därför att det
under detta år skall kunna skönjas en
ljusning i möjligheterna att agera på
ett sätt som leder till en praktisk lösning
av dessa frågor.

På det skogliga området händer det
just nu knappast någonting. Denna uppfattning
verifieras när man läser stats -

120 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

verkspropositionen i det avsnitt som berör
skogen. Inga möjligheter öppnas för
bildandet av familjeskogsgårdar eller
samverkansgårdar. Det händer ingenting
på det skogsskattepolitiska området.
Inte heller har det åstadkommits
någon förändring inom det vägpolitiska
området. Här vore en ökad satsning
ändamålsenlig, och då inte bara när
det gäller skogsbilvägar utan också de
många vägkilometer som utgör matarleder
från den för industrin så betydelsefulla
råvarukälla som skogen utgör
fram till de större transportlederna
med industrin som slutmål.

I riksdagen föreligger nu förslag om
höjd släpfordonsskatt, som drabbar inte
minst skogsbruket med dess tunga
trafik. Det hade varit riktigt om dessa
nya miljoner som den eventuellt höjda
skatten ger används till vägförstärkningsprojekt,
så att släpfordon med hög
lastkapacitet skulle kunna få bärkraftiga
vägar att köra på.

Statsverkspropositionen har ägnat naturvården
och miljövården en hel del
uppmärksamhet. Det är enbart glädjande.
I samband med miljövården borde
skickliga skogsmän med god utbildning
och erfarenhet anlitas. Det skall
inte bara vara teoretiker utan som sagt
personer med erfarenhet och kännedom
om praktiskt skogsbruk och av skogsindustri.

Jag vill till sist uttala den förhoppningen,
att den nye jordbruksministern
med det snaraste medverkar till dessa
viktiga skogsfrågors lösning. Vi kan inte
lösa jordbruksproblematiken utan att
ta med skogen i sammanhanget. Vi väntar
därför på en lösning av dessa
samordningsfrågor inom den allra närmaste
tiden.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Under det senaste året
har samhällsdebatten fått en något ändrad
inriktning. Tidigare dominerade talet
om vår höga standard, mätt exempelvis
i biltäthet och antalet TV-apparater.

Det var med andra ord folkhemsfasadens
framsida som ställdes i rampljuset.
Man talade ofta om att arbetslösheten
tillhörde en gången tid. Men i
dag är det jämlikhetsfrågorna som dominerar
debatten. Strålkastarna har riktats
mot en annan sida av samhället —
om jag så får uttrycka mig mot folkhemsfasadens
baksida. Det finns nämligen
också en sådan. När strålkastarna
riktas mot den framkommer många brister
och dystra bilder. De sociala problemen
är i många fall stora, samtidigt
som jämlikheten i fråga om inkomster
och standard inte är vad den borde
vara.

Huvudmålsättningen i det politiska
arbetet måste därför vara att minska de
nuvarande inkomstklyftorna. Det är helt
enkelt fråga om att uppnå en rättvisare
fördelning av produktionsresultatet. För
oss som har vår verksamhet i det här
huset måste det vara en förstahandsfråga
att bryta den hittillsvarande utvecklingen
för låginkomsttagarna. En
rättvisare fördelning av produktionsresultatet
måste därför vara huvudmålsättningen
för framtiden.

Låginkomstproblemens lösning kräver
en konsekvent jämlikhetssträvan
inom alla grupper i samhället och målmedvetna
insatser inte minst på det
politiska planet. Låginkomstutredningens
kartläggning av den reella inkomstspridningen
i samhället bör kunna ge
en god vägledning för ett samstämmigt
politiskt och fackligt handlande med
ökad jämlikhet som resultat.

Jämlikhets- och trygghetsproblemen
är emellertid inte endast en lönefråga.
Problemen har en betydligt vidare omfattning.
Det gäller frågan om arbetstryggheten,
åtgärder på socialförsäkringsområdet
och miljöområdet med
dess många aspekter, för att nu bara
nämna några av de viktiga frågorna.

Jämlikhetsfrågor har år efter år aktualiserats
genom motioner här i riksdagen.
Men oftast har riksdagsmajoriteten
visat kalla handen och motionerna

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 121

har avslagits. Det har gällt motioner
som krävt rättvisa inom socialförsäkringen,
lika pensionsålder för alla och
åtgärder på miljöområdet. Vid denna
riksdag har det väckts en mängd motioner,
som ger riksdagens ledamöter
möjlighet att fatta beslut som undanröjer
orättvisor och skapar större jämlikhet.
Det skall bli intressant att följa
dessa motioners fortsatta öde. Jag har
den bestämda uppfattningen, att skall vi
som politiker vinna förtroende för vårt
arbete, så måste vi också i våra ställningstaganden
visa att vi menar allvar.
Politikerna måste visa vägen.

Jag bar vid denna riksdag tillsammans
med några andra centerpartister
väckt en motion som berör de riksdagsledamöter
som har statlig tjänst och
som under riksdagen har tjänstledighet
från sin anställning och därunder
uppbär en betydande del av sin lön från
den statliga tjänsten utan att utföra något
arbete. Jag anser att detta förhållande
måste ändras.

Jag nämnde inledningsvis att samhällets
baksida alltmer uppmärksammas. Vi
har i dag allvarliga och oroande tendenser
på det sociala området. Jag tänker
på alkohol- och narkotikamissbruket
och dess följdverkningar i form av
brottslighet och social misär. Jag tänker
också på alla de människor i detta land
som genom sjukdom, invaliditet eller
ålderdom kommit i en svår situation.
Jag skall kortfattat beröra några av
dessa sociala frågor.

Det har sagts mycket om narkotikaproblemet
i denna debatt. Det är med
stor glädje jag konstaterar att berörda
myndigheter äntligen på allvar försöker
komma till rätta med problemet. Här
har visats alltför stor passivitet under
årens lopp. Det har sannerligen inte
saknats propåer här i riksdagen, men
man tycks inte förrän på senare tid ha
insett frågans stora betydelse. Det är
sedan pressen på allvar riktat strålkastarna
på problemet som debatten kommit
i gång. Först då har man försökt

Remissdebatt

vidta åtgärder när det gäller vården
och när det gäller straffsatserna för att
komma till rätta med problemet.

När det gäller vården är det eftervården
som är det stora problemet. I
en motion i denna kammare har jag
föreslagit familjevård, alltså vård i enskilda
hem. Jag har den uppfattningen
att det finns många som skulle kunna
bli goda familjevårdare, som har intresse
av det och som skulle kunna hjälpa
många ungdomar som fått sociala defekter.
För detta fordras emellertid en
annan organisation på detta område.
Jag har tänkt mig att man skulle kunna
ordna någon form av årslön som ersättning
för vårdares utgifter för hyra och
övriga kostnader och att dessa hem
skulle stå till huvudmannens förfogande.
Jag tror vi måste mobilisera alla
krafter som vill vara med i detta arbete.

I bilaga 7 till statsverkspropositionen
skriver socialministern: »Vid planeringen
av boendemiljön bör en aktiv
medverkan av företrädare för olika sociala
verksamhetsgrenar samt beteendeforskare
ha en stor uppgift att fylla för
skapandet av en mer barn- och ungdomsvänlig
miljö.» Det är med mycket
stor tillfredsställelse jag konstaterar att
socialministern har poängterat detta.
Det är tankar som förts fram år efter år;
miljön betyder nämligen oerhört mycket.
Vi kan inte bortse från detta i det
fortsatta samhällsarbetet.

Nu återstår bara att hoppas att socialministern
är beredd att dra de riktiga
konsekvenserna av denna nyvunna klarsyn
och inse att många sociala problem
beror på att man fört samman stora
människomassor i några få storstadsområden.
Vi skapar inte en god miljö
genom att fösa samman människor i ett
fåtal orter i landet. Jag tror att storstadsområdena
nu behöver en sanerings-
och läkningsperiod för att man
skall komma till rätta med de stora sociala
problem som finns. Därför är det
felaktigt att, som har skett under de se -

122 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

naste åren, hindra mindre orters utveckling,
bl. a. genom kvotering av bostadsbyggandet.

En annan fråga som tidigare har diskuterats
i denna debatt är sänkningen
av pensionsåldern. Vår partiledare har
fört fram förslag om det. När LO för
några dagar sedan förde fram ett förslag
om en förändring på pensionsområdet,
som innebar att personer som av
arbetsmarknadsskäl inte Juinde fortsätta
att arbeta skulle kunna få förtidspensioner,
skrev Aftonbladet att en
sådan reform skulle bli billigare, skulle
skapa större jämlikhet och gå betydligt
snabbare att genomföra än centerns
förslag om en allmän sänkning av pensionsåldern.

Att LO:s förslag skulle bli billigare att
förverkliga är jag överens med Aftonbladet
om, ty det berör en begränsad
grupp, eftersom rekvisitet är arbetslöshet.
Det rör sig alltså om en påbyggnad
av det nuvarande äldrestödet. Men vad
jämlikheten beträffar förstår jag inte
Aftonbladets resonemang, ty LO-förslaget
berör som sagt en begränsad grupp
— och jämlikhet på pensionsområdet
skapar vi först när vi inför lika pensionsålder
för alla.

När det sedan gäller uttalandet om
att det skulle gå betydligt snabbare att
genomföra LO:s förslag förstår jag inte
varför det skulle behöva ta flera år
att utreda frågan om en allmän sänkning
av pensionsåldern, varför det skulle
fordras så lång remisstid o. s. v. Det
är här bara fråga om vilja. Det skall
därför bli intressant att se hur det kommer
att gå. Vid denna riksdag är det
inte bara centerpartiet som har fört
fram förslag om sänkt pensionsålder,
utan sådana förslag har framlagts också
från andra håll. Jag hoppas att vi i år
skall få stöd för detta initiativ.

Jag vill ta upp en annan fråga. Vi har
i nio år motionerat om en ändring i
ATP-reglerna när det gäller de korttidsanställda
och deltidsanställda. Men
tyvärr bar vi inte mött någon förståelse

för våra förslag. Det hade varit intressant,
om socialministern med lika stor
snabbhet hade överlämnat även denna
fråga till riksförsäkringsverket, så att
man där kanske hade kunnat klara av
den på en kort tid.

Jag vill också beröra spörsmålet om
förtidspensionerna. Jag anser att det i
dag sker en alltför hård bedömning i
detta fall. Den som skall kunna få förtidspension
måste ha drabbats av en 50-procentig invaliditet. Jag kan ta det
exemplet, att en person som normalt tjänar
24 000 kronor om året råkar ut för
invaliditet men ändå kan arbeta i viss
utsträckning. Han gör alltså fortfarande
en insats och kommer upp till en årslön
inte på 24 000 kronor utan låt mig
säga på 13 000 kronor — han har alltså
något mer än 50 procent av sin normala
årslön. I realiteten innebär det att han
inte har uppnått en 50-procentig invaliditet
men fått en väsentligt reducerad
inkomst. Det är sådana saker som
det finns all anledning att undersöka.
Likaså bör man ta upp till prövning frågan
om den hårda bedömning som sker
när det gäller invaliditetsersättningarna.
Det krävs ju i dag en höggradig nedsättning
av arbetsförmågan genom en
minskning av kroppsorganens funktion,
vilket gör att det blir en mycket restriktiv
bedömning i försäkringskassorna.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag
säga att det är betydelsefullt och nödvändigt
att vi i vårt land får en ingående
debatt om hur den ekonomiska tillväxten
skall fördelas. Därtill vill jag
framhålla att det är önskvärt att regeringen
med stor uppmärksamhet följer
frågorna på det sociala området och på
ett tidigt stadium vidtar åtgärder när
sociala problem börjar uppstå. Om detta
sker, kan många tragedier undvikas.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! För några veckor sedan
framlade en statlig utredning ett förslag

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 123

till lag mot rasdiskriminering. Jag hör
till dem som har önskat att vi skulle få
en sådan lag, eftersom jag tror att den är
värdefull. Men det är kanske symtomatiskt
att vi inte har något förslag till en
liknande lag om förbud mot könsdiskriminering,
och ändå är den diskrimineringen
oerhört mycket vanligare och av
större betydelse för det svenska samhället
i dag.

Den är på många sätt en företeelse av
samma slag som rasdiskrimineringen.
Det handlar om personer som behandlas,
inte efter sina individuella egenskaper,
utan efter vilken grupp de tillhör.
Man tar stor hänsyn till skillnader i
genomsnitt mellan olika grupper —
verkliga eller inbillade skillnader —
men liten eller ingen hänsyn till skillnader
mellan individer i samma grupp.

Orsakerna till att det inte har gjorts
någon liknande insats mot könsdiskriminering
är väl två. Dels är vi så vana
vid den, att vi betraktar många uttryck
av den som normala uttryck för ett naturligt
förhållande och inte är medvetna
om att det är en diskriminering, dels
tar sig denna diskriminering sådana uttryck
och drivs i så subtila former, att
vi inte kan komma åt den med lagstiftning.

Herr Martinsson talade i går om den
jämlikhetsdebatt som varit så livlig under
det gångna året. Den debatten har
inte mycket rört jämlikheten mellan
kvinnor och män. Debatten om den saken
var livlig för ett par år sedan, men
nu är den lugnare. Ändå är det fortfarande
ytterst små steg som har tagits.

Det är överflödigt att här närmare gå
in på vilka uttryck som frånvaron av
jämlikhet mellan män och kvinnor tar
sig. Jag skall bara anföra ett litet exempel
ur det häfte med allmän månadsstatistik
som i dag hamnade på våra
bord. Där kan vi läsa att förvärvsverksamheten
bland män är mer än en och
en halv gång så stor som bland gifta
kvinnor och en och en tredjedels gång
så stor som bland ogifta kvinnor. Det

Remissdebatt

är en så mycket större del av männen
som tillhör arbetskraften än av kvinnorna.

Detta beror naturligtvis inte bara på
att det är färre kvinnor som vill förvärvsarbeta,
utan det beror också på att
ett par hundra tusen kvinnor vill men
inte kan förvärvsarbeta, därför att de
inte får arbete eller därför att det inte
finns barntillsyn.

Vad skall man göra åt denna frånvaro
av jämlikhet? På många områden är vi
på väg mot bättre förhållanden. Vi har
börjat få större individuell valfrihet när
det gäller utbildningsvägar, vi har fått
fler daghem, likalönsprincipenutsträcks
till allt fler områden, könsdiskriminerande
regler rensas ut ur lagstiftningen
o. s. v. Det gäller på många områden
bara att gå vidare mer energiskt och
snabbare på en inslagen väg.

Betyder detta att könsjämlikheten är
ett område där den inställning råder
som finansminister Sträng — till en del
unga socialdemokraters förtvivlan —- visade
i TV när han kommenterade budgeten:
att de stora reformernas tid nu
skulle vara förbi? Nej, jag tror inte det.
1 själva verket finns det en mycket näraliggande
reform, som länge har väntat
på sitt förverkligande — jag skall strax
gå in på den saken.

Men dessförinnan vill jag peka på två
problem som ställer verkliga samvetsfrågor
till oss som är anhängare av en
liberal demokrati som den svenska,
byggd på fri opinionsbildning och
blandekonomi.

För att jämlikhet skall skapas behövs
det genomgripande revolutioner på två
områden, dels i attityden till könsrollerna,
dels på arbetsmarknaden. Det
gäller att få bort den indoktrinering av
människorna till olika beteendemönster
och olika intresseinriktning beroende
på kön, som följ er oss från vaggan till graven,
från den första »pekboken» genom
hela livet. Det gäller också att få en mer
flexibel arbetsmarknad, som möjliggör
deltidsarbete i ofantligt mycket större

124 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

utsträckning än nu för föräldrar, både
för män och för kvinnor.

Dessa båda krav ställer vår nuvarande
samhällsform -— och kanske särskilt
oss som är angelägna att motverka alltför
långtgående statliga ingripanden i
opinionsbildningen och arbetslivet —
på svåra prov. Kan vi på frivillig väg få
bort den här indoktrineringen? Kan vi
få till stånd en ändring av arbetsmarknaden?
Eller skall det kunna sägas att
det liberala samhället har misslyckats i
fråga om att skapa jämlikhet mellan
män och kvinnor?

Jag vill genast tillägga att de socialistiska
samhällena visst inte självklart har
lyckats med denna uppgift. Det finns
inga som helst garantier för att de styrande
i en diktatur — den må kalla sig
socialistisk eller vad som helst — verkligen
är intresserade av att genomföra
jämlikhet mellan män och kvinnor. Även
om man t. ex. som i Sovjet har en hög
grad av jämlikhet på stora sektorer av
arbetsmarknaden, lär inte begreppet
»kvinnans dubbla roller» vara någonting
okänt för de ryska kvinnorna.

Att det härvidlag i första hand —
inom ramen för vårt nuvarande samhällssystem
— måste röra sig om frivilliga
och enskilda åtgärder hindrar naturligtvis
inte att staten kan gå i spetsen.

Även om vi tar avstånd från en radikal
indoktrineringsskola, som skulle
strida mot den målsättning som den nuvarande
skolan har, nämligen att skapa
självständiga och kritiskt tänkande elever,
behöver vi inte behålla en skola
som indoktrinerar åt det konservativa
hållet, utan den bör vara fri att lämna
fakta, byggda på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt, och att ställa problemen
under debatt.

Staten som arbetsgivare kan gå i spetsen
för att göra deltidsarbete jämbördigt
med heltidsarbete och för att bryta
ned konventionellt motstånd mot att inrätta
deltidstjänster inom nya sektorer.
Det skall inte behövas en personalkris

som sjukvårdens för att tvinga fram nytänkande
på det här området. Motioner
i detta syfte har i år väckts av liberala
riksdagsledamöter.

Den angelägna, näraliggande reform
som jag nyss syftade på är en samlad
lösning av beskattningen av familjer och
bidragen till barnfamiljer, som bättre än
det nuvarande systemet tillgodoser jämlikhetens
krav. I en debattskrift som
gavs ut 1964 skisserade fem yngre liberaler,
av vilka tre nu är ledamöter av
denna kammare, ett sådant reformprogram,
som naturligtvis i sina detaljer
var mindre genomarbetat, men vars bärande
principer fortfarande är aktuella
och tyvärr ogenomförda.

Vi ville ha en individuell beskattning.
Vi ville att barnstödet skulle utgå i form
av lika barnbidrag. Vi ville ha vårdbidrag
under den tid barnen var små. Vi
ville att det skulle finnas daghem för
alla som efterfrågar sådana, att det skulle
vidtas arbetsmarknadsåtgärder för
de gifta kvinnor som vill ha arbete men
som inte kan få det samt att en socialförsäkring
skulle inrättas enligt vilken
dessa kvinnor, om de inte kunde erhålla
något arbete, skulle betraktas som arbetslösa.

Detta skulle bland annat ge två väsentliga
fördelar. För det första skulle
hela familjestödet gå till barnen, och
det skulle inte stå i relation till inkomsten,
vilket det gör för närvarande, något
som är särskilt märkbart för ensamstående
med barn. De får ju ett oerhört
mycket större stöd ju högre inkomsten
är. För det andra skulle det vara ett
stort steg mot jämlikhet genom att det
tog bort en viktig tröskel som försvårar
de gifta kvinnornas förvärvsarbete.

Jag understryker än en gång att förslaget
inte var särskilt genomarbetat.
Så kan inte bli fallet i en debattskrift.
Vi hade inga nya skatteskalor och sådana
saker. Huvudprinciperna är dock,
som sagt, fortfarande aktuella och ogenomförda.

Vad har hänt sedan dess? I proposi -

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5

125

tion nr 14 år 1965 sade finansministern,
att den frivilliga särbeskattningen torde
få ses som ett provisorium i avvaktan
på att frågan om sam- eller särbeskattning
slutgiltigt skall lösas. Finansministern
avsåg att tillsätta en särskild arbetsgrupp
inom departementet för att
skyndsamt överse familjebeskattningen
och därvid överväga de problem av teknisk
och finanspolitisk art som är förknippade
med en övergång till fullständig
eller modifierad särbeskattning. Nu
— fyra år senare — lär vi få ett betänkande
från denna »skyndsamma» utredning.
Under tiden har regeringen som
bekant föreslagit och riksdagen genomfört
vissa förändringar av skatteregler
och bidragsregler som närmast har verkat
i motsatt riktning.

Herr talman! Det här skall ju vara en
debatt, och därför skall jag be att få ta
upp vad fru Nancy Eriksson sade om
familj ebeskattningen tidigare i dag. Hon
framställde situationen så, att socialdemokraterna
nu skulle handlingskraftigt
stå i begrepp att genomföra den individuella
beskattningen, medan oppositionen
skulle sväva på målet.

De övriga oppositionspartiernas inställning
har jag inget behov av att kommentera,
men för folkpartiets del är saken
helt klar. Vi har kravet på individuell
beskattning i partiprogrammet seden
flera år, vilket, som fru Nettelbrandt
sade här i går, av oss upplevs
som förpliktande. Att vi talar för en
övergångstid och övergångsanordningar
för dem som skulle komma i kläm i skarven
mellan två system är sannerligen
ingen nyhet. Det betyder inte på något
sätt att vi svävar på målet.

Nog är det litet rörande att höra fru
Eriksson framställa sig som den stora
banérföraren för individuell beskattning.
När kravet på sambeskattningens
avskaffande för några år sedan fick sitt
genombrott i debatten, hörde hon sannerligen
inte till banérförarna. Då var
hon en av dem som strävade emot mest
energiskt och intensivt. Hennes upp -

Remissdebatt

märksammade skrift »Bara en hemmafru»
ger vältaligt besked om den saken.
Man kunde kanske vänta sig att en person
med den skriften på sitt samvete
skulle tala med litet mindre bokstäver
om sig själv som förkämpe för individuell
beskattning.

Herr talman! Jag är visserligen ny
här i kammaren, men jag har lyssnat
till tillräckligt många debatter från läktaren
för att veta att något sådant skall
man inte vänta sig av fru Nancy Eriksson.
Jag vill i stället ta fasta på det positiva
beskedet, att socialdemokratin nu
verkligen vill gå in för individuell beskattning.
Fru Eriksson talar väl för sitt
parti? Den som är lagd för onda aningar
kunde annars tycka att finansministerns
handlande i detta sammanhang
har varit oroväckande, då han först genomfört
den frivilliga särbeskattningen
och sedan dröjt så länge med att lägga
fram nya förslag om en fullständig individuell
beskattning.

Under tiden har nämligen många
människor haft tillfälle att studera de
tabeller som har kommit ut till vägledning
när man skall avgöra om man vill
ha frivillig särbeskattning eller inte. Av
dessa kan många se hur mycket högre
skatt de skulle få genom särbeskattning
med de nuvarande skatteskalorna för
gifta och ogifta. Många människor har
därigenom förmåtts att tro att det är
den skatten och de skatteskalorna som
skulle gälla vid en framtida individuell
beskattning, vilket naturligtvis inte alls
är fallet. Detta har medverkat till att
kompromettera den individuella beskattningen.

Det andra som oroar är utredningsarbetets
uppläggning med olika utredningar
för arbetsmarknadsfrågorna, bidragsfrågorna
och skattefrågorna. Jag
hör till dem som inte alltid är så entusiastiska
över oppositionens krav på
»ett samlat grepp» på olika områden.
Ofta kan det förefalla att bara vara ägnat
att dölja frånvaron av egna förslag.
Men i detta fall har man verkligen rätt

126 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

att kräva ett samlat grepp, för de nackdelar
som skulle framträda på det ena
området skall ju uppvägas av fördelar
på det andra. Tar man då bara fram
beskattningsförslagen men inte barnbidragsförslagen
eller förslagen om arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och om
sysselsättningsförsäkring, ger man ju
inte medborgarna en fullständig bild av
vad en reform skulle innebära. Det är
detta finansministerns taktik har inneburit.

När fru Nancy Eriksson förut i dag
ville lägga ansvaret på folkpartiet för att
utredningen inte tidigare framlagt något
förslag utan att den »skyndsamma» utredningen
tog fyra år, var det väl ändå
att något ställa begreppen på huvudet.
Även om en ledamot av folkpartiets riksdagsgrupp
har varit expert i utredningen
är det dock regeringen och utredningens
ledning som har ansvaret för i
vilken takt arbetet bedrivs.

Jag hoppas antingen att de här misstankarna
mot finansministern, som nog
många har hyst under dessa år, skall
visa sig obefogade eller också att fru
Nancy Eriksson skall visa sig vara starkare
än finansministern.

Låt mig återknyta till den inledande
parallell som jag drog mellan köns- och
rasdiskriminering. Även i könsjämlikhetsdebatten
har vi nu fått en motsvarighet
till den senaste tendensen i rasjämlikhetsdebatten;
vi har fått Woman
Power som motsvarighet till Black
Power.

Det är litet oklart vad Woman Power
egentligen går ut på, men uppenbart
menar man att kampen för jämlikhet
skall föras av organisationer för enbart
kvinnor och att dessa organisationer
samtidigt skall resa andra politiska
krav, på socialistiska och pacifistiska
reformer, och hävda utrikespolitiska
ståndpunkter av skilda slag.

Jag tror att den uppläggningen har
bland annat två fel. För det första är den
förnuftsvidrig —• det går inte att övertyga
förnuftigt tänkande människor om

att vissa politiska ståndpunkter skulle
vara kvinnliga och andra manliga. Så
långt har vi ändå hunnit i kampen mot
könsfördomarna, att en sådan könsdiskriminerande
uppläggning inte kommer
att accepteras av upplysta människor
i vårt land.

För det andra är uppläggningen kortsiktig.
Självfallet kommer man att kunna
nå vissa resultat med sådana här
mera utrerade metoder, men samtidigt
skärps ju motsättningarna. Hur tänker
sig Woman Power-kämparna slutet av
kampen? Hur vill man åstadkomma den
försoning som man väl ändå även på
det hållet till slut är ute efter?

Naturligtvis kan man vifta bort denna
nya riktning och säga, att det inte
är någonting att ta på allvar. Jag tror
det vore lättsinnigt. Precis som Black
Power innebär Woman Power en skärpning
av den utmaning mot det liberala
samhället som jag nyss talade om. Kan
vi inte få fart på utvecklingen mot jämlikhet
är det risk för våldsamma konfrontationer,
låt vara kanske i ganska
liten skala, även på detta område.

Vi måste helt enkelt snabbare än hittills,
med demokratiska och fredliga
metoder och med deltagande av både
kvinnor och män, arbeta för att förverkliga
den »samkultur» som radikala
debattörer med Eva Moberg i spetsen
har talat för och som jag sökt ange
några framgångsvägar till i detta inlägg.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon skattedebatt med herr F.omanus,
utan vill i stället, om jag får ta några
minuter av kammarens tid i anspråk,
säga några ord om bostadsfrågan.

Det är glädjande att vi lyckats nå
upp till ett bostadsbyggande på över
100 000 lägenheter om året. Detta höga
bostadsbyggande gör det möjligt för oss
att i betydligt större utsträckning än
tidigare bygga i takt med behovet av
nya lägenheter.

Torsdagen den 6 februari 1909 em.

Nr 5 127

Självfallet måste byggandet ske på
orter där industri och övrigt näringsliv
expanderar. I mitt hemlän, Jönköpings
län, känner vi inom länsbostadsnämnden
hårt trycket från kommunerna
som vill bygga fler bostäder. Länet
är expansivt och industrin bygger
ut på flera platser. Vid den senaste undersökningen
angående lediga platser
i länet, som länsarbetsnämnden företog
i mitten av januari i år, visade det
sig att det fanns inte mindre än 1 814
lediga platser. Det är det största antal
lediga platser som vi haft under hela
1960-talet i Jönköpings län.

Även i vårt län har vi fått del av den
ökade bostadskvoten i form av extra
tilldelning, men inte i den utsträckning
som krävs för att man skall kunna tillgodose
behovet av bostäder. En nackdel
är att den extratilldelning som vi
fått har kommit vid en så sen tidpunkt
under året att planeringen har försvårats.
Ett önskemål är därför att grundtilldelningen
blir större för kommande
år, så att kommunerna redan från början
kan ta hänsyn till den vid sin planering.

Jag har uppmärksammat att inrikesministern
i statsverkspropositionen tagit
upp den långsiktiga planeringen.
Det föreligger behov av garantier för
fleråriga projekt, som kommer att leda
till ett mera kontinuerligt byggande.

Jönköpings län är ett av de första
som har övergått till att räkna bostadskvot
i kvadratmeter våningsyta i stället
för i antal lägenheter. Vi är av den
meningen att detta sätt att räkna bostadskvot
är till fördel ur flera synpunkter.
Framför allt har kommunerna
då större valmöjligheter när det gäller
bostadsbyggandets inriktning. Nu
tar exempelvis en liten pensionärslägenhet
lika stor del av bostadskvoten
som en stor familjebostad, men genom
att övergå till beräkning efter våningsyta
kan man få två pensionärslägenheter
på samma antal kvadratmeter.

Det har många gånger omvittnats vil -

Remissdebatt

ket stort värde förbättringslånen har
för upprustning av pensionärernas bostäder.
I Jönköpings län har vi haft
en omfattande sådan låneverksamhet
under lång tid, och vi har sett mycket
goda resultat av den. Jag har också
vid läsningen av statsverkspropositionen
med glädje konstaterat att möjligheterna
att erhålla sådana lån nu föreslås
förbättrade. För närvarande gäller
att det beskattningsbara beloppet inte
får överstiga 6 000 kronor för att lån
i form av s. k. räntefri stående del
skall kunna utgå. Inrikesministern föreslår
nu att denna gräns höjes till
7 000 kronor i beskattningsbar inkomst,
och det innebär att betydligt fler pensionärer
kan erhålla sådana lån.

Det gäller emellertid att sprida kännedom
om de förbättrade förmånerna.
Det finns säkert pensionärer som
har fått avslag på sin ansökan om lån,
beroende på att det beskattningsbara
beloppet har varit för högt, och som inte
haft resurser att utan detta lån genomföra
bostadsförbättringen. Efter de
nya bestämmelsernas genomförande
skulle flera av pensionärerna sannolikt
bli berättigade till förbättringslån, om
ny ansökan gjordes.

Detta är ett nytt exempel på hur angeläget
det är att ge information om
de förmåner av olika slag som står
till buds. Vi har nog litet till mans en
känsla av att många av de beslut om
nya förmåner av olika slag som fattas
här i riksdagen inte alltid kommer till
kännedom hos dem som bäst behöver
förmånerna. Det föreligger därför behov
av en ökad information, och vi
bör i större omfattning än hittills använda
oss av en uppsökande verksamhet.

Herr talman! Detta var i all korthet
några synpunkter på bostadsfrågan. Jag
vill bara tillägga att det är angeläget
att fortsätta de strävanden som pågår
i syfte att underlätta för de bostadssökande
att klara bostadskostnaden. Det
görs bl. a. genom industriellt byggan -

128 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

de lovvärda insatser för att nedbringa
bostadskostnaderna. De nya bostadstillläggen
för barnfamiljerna, som trädde
i kraft vid årsskiftet, är också mycket
värdefulla när det gäller att underlätta
för de ekonomiskt svaga barnfamiljerna
att efterfråga goda lägenheter. Ytterligare
ansträngningar måste dock göras
för att förbättra förhållandena för de
lågavlönade.

Vi får se vad den pågående avtalsrörelsen
kan leda till för resultat när det
gäller att ge de mindre inkomsttagarna
ett välbehövligt lönelyft. Angeläget är
också att det skatteförslag, som aviserats
till nästa år, får en sådan utformning
att det innebär skattelättnader för de
mindre inkomsttagarna. Att höja schablonavdraget
ytterligare är ett bra sätt
att sänka skatten för dem som har låga
inkomster. Därigenom gör man det lättare
för dessa grupper att klara bl. a.
bostadskostnaderna.

Herr talman! Jag anser att den största
uppgiften framöver är att med olika
medel få till stånd en utjämning människor
och grupper emellan.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Låt mig först helt kort
bemöta de ganska skarpa angrepp som
herr Göransson nyss gjorde på mitt
partis inställning till Investeringsbanken.
Angreppet var grundat på en rätt
stor okunnighet inte bara om vad Investeringsbanken
hittills har åstadkommit
utan också om moderata samlingspartiets
syn på behovet av ett sådant
kreditinstitut. Jag tycker knappast att
herr Göranssons anförande här kan stå
helt oemotsagt.

Investeringsbanken har hittills inte
lånat ut ens 50 miljoner kronor, medan
däremot en utlåning på 550 miljoner
kronor har aviserats för kommande år.
Finansminister Sträng sade i går att
det inte var säkert att dessa pengar
inte skulle ha kunnat komma från andra
kreditinstitut. Investeringsbanken
tillför alltså inte näringslivet några nya

pengar, utan det som banken lånar ut
tas från den allmänna kreditmarknaden.

Talet om att banken skulle ha skaffat
tusentals människor arbete är alltså
felaktigt. Men det skall inte bestridas
att det föreligger behov av ett kreditinstitut
med möjligheter till ett stort
risktagande av detta slag. Mitt parti
har därför också föreslagit ett refinansieringsinstitut,
som skulle bygga på de
redan befintliga kreditinstituten. Fördelen
med detta skulle bli större effektivitet
och mindre politisering av krediterna.

Men, herr talman, det var inte för
att säga detta som jag begärde ordet. Så
sent som i början av detta decennium
diskuterade man på fullt allvar om det
inte fanns risk för att den politiska
striden skulle alldeles avstanna. Det
fanns många som tyckte sig se en utveckling
i riktning mot en allt större
värdegemenskap mellan partierna. Klarast
utformades teorin om ideologiernas
död av Herbert Tingsten. Han menade
att det i stort sett bara återstod
för partierna alt övertyga väljarna om
vilket parti som var bäst skickat att
förvalta det samhälle som alla i stort
sett var överens om.

Så frammanades bilden av en logisk
utveckling från bondetågets upphetsande
dagar till det begynnande 1960-talets
lugna kommittéarbete, då man t. o. m.
verkade kunna komma överens om ett
nytt skattesystem.

Jag tror att vi alla i dag betecknar
dessa slutsatser som något förhastade,
men det är nog riktigt att de demokratiska
partierna i vårt land nu har en hög
grad av värdegemenskap. Vi diskuterar
i ungefär samma ordalag om demokrati,
miljövård, rättvis inkomstfördelning,
rättvisa åt eftersatta grupper i samhället
o. s. v. De stora striderna gäller inte
längre huvudmålen för samhällsarbetet
utan utformningen av de instrument
som skall leda oss till dessa mål.

Jag tror inte att vi har någon an -

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 129

ledning att beklaga att det förhåller
sig så. Den politiska striden är ju inget
självändamål, även om kanske en politikers
tillvaro — och även en ung politikers
tillvaro — skulle bli litet mera
spännande med klarare åsiktsmotsättningar.
Nej, herr talman, vad jag syftar
på då jag säger att man åtminstone
från den unga generationens sida knappast
betraktar ideologiernas död som
någonting självklart är ett annat förhållande.
Jag syftar på den tendens
till ökad polarisering i det politiska
livet, där vi å ena sidan har en stor
majoritet av människor, för vilka den
demokratiska reformpolitiken är någonting
självklart, och å andra sidan
en mindre men mycket högröstad grupp
av politiska revolutionärer, som medvetet
ställer sig utanför det parlamentariska
arbetssättet. Och låt vara att press
och massmedia har ägnat ett oproportionerligt
stort utrymme åt utomparlamentariska
aktioner som förekommit
under senare år — men man kan inte
bortse från att dessa ändå representerar
någonting nytt och på sikt mycket
allvarligt i det svenska samhället.

Jag har ingen möjlighet att här gå
in på orsakerna till denna utveckling.
Men vi kan konstatera att stora grupper
av den intellektuella ungdomen i
dag reagerar på ett sätt som enligt vedertaget
språkbruk måste betecknas
som både antiparlamentariskt och antidemokratiskt.
Vi möter i dag — inte
minst vi som arbetar inom ungdomsrörelserna
— ett förakt mot det demokratiska
styrelsesättet, som har vuxit
sig starkt bland de ungdomar som beretts
större möjligheter till medinflytande
än någon tidigare generation.

Kan vi då på något sätt påverka dessa
förhållanden och bryta den här utvecklingen?
Är det över huvud taget angeläget
att bryta utvecklingen och kan
man från riksdagens sida påverka den
i någon utsträckning? Jag tror vi kan
det och jag tror vi måste göra det.

Låt mig ge två mycket korta exempel

Remissdebatt

på vad dessa aktiviteter har lett till.
För en tid sedan hade myndigheterna
i Stockholm beslutat att ta i anspråk en
lekplats för barn för parkeringsändamål.
Saken hade beretts i vederbörliga
kommunala instanser, och någon anmärkning
mot den formella behandlingen
kunde man inte rikta. Men oppositionen
mot intrånget på denna lekplats
blev helt naturligt häftig bland de
berörda. När uppvaktningar och skrivelser
inte ledde till något resultat ockuperade
man lekplatsen; man tog helt
enkelt saken i egna händer. Då fick
myndigheterna plötsligt förståelse för
dessa synpunkter och slog till reträtt,
därför att de inte vågade figurera som
busar i pressen utan föredrog att ompröva
beslutet.

Ett annat exempel: När UKAS presenterades
restes från många håll allvarliga
invändningar. I remissvar efter remissvar
— och Sverige är ett land där
remisser förekommer mycket flitigt —
påtalades bristerna, och man klargjorde
vad som borde rättas till. Men de som
politiskt hade ansvaret för reformen
ville inte lyssna. Inte förrän studenterna
tog till utomparlamentariska aktioner,
ockupationer och liknande, där
även statsråd har blivit utsatta, vaknade
de ansvariga till liv.

Det är min bestämda övertygelse att
det reviderade förslag till UKAS som
nu har lagts fram inte hade kommit att
framläggas om inte dessa utomparlamentariska
aktioner hade förekommit.
Det här är naturligtvis på sikt utomordentligt
allvarligt för demokratin. Hur
kommer medborgarna att reagera när
de vanliga parlamentariska metoderna
inte ger effekt, medan däremot hårda
utomparlamentariska aktioner kan leda
till resultat?

Jag tror att vi måste vara medvetna
om den stora demoraliserande effekt
som detta kan få på samhällsmedlemmarna
i allmänhet och speciellt på den
unga generationen. Yad händer när
exempelvis värnpliktsvägrarna blir till -

5 — Riksdagsdebatterna 1969. Andra kammaren. Nr 5

130 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

räckligt många så att man inte längre
kan tala om behovet av att inleda en
dialog med dem och tro att man på så
sätt kan klara av detta problem? Hur
kommer då de lojala medborgarna att
reagera? Detta är inte en inställning
och en känsla som är avgränsad till
ungdomarna, utan det gäller i mångt
och mycket även de äldre.

Finansminister Sträng har nyligen
deklarerat att han inte kunde se någon
stor reform av typ ATP som skulle
återstå att genomföra. Samhället skulle
i stort sett vara färdigt, de stora sociala
reformernas tid skulle vara förbi och
vad som nu skulle återstå vore att finputsa
samhället och förbättra litet här
och var. Men i stort sett skulle arbetet
vara avslutat på reformsidan. Jag tror
att han har rätt så till vida att vi har
passerat det stadium då det främst gällde
att garantera människorna en dräglig
ekonomisk standard, och de stora
sociala reformernas tid är säkert till
ända. Men jag tror att det fortfarande
åtminstone på någon punkt behöver
vidtagas stora åtgärder. Det är hög tid
att åtminstone de politiker som representerar
en ung generation vänder bort
blickarna från den kalla statistiken över
nationalprodukt, bostadsbyggande och
industriproduktion och ägnar sig mera
åt att studera hur människorna upplever
sin situation i det högindustrialiserade
samhället. Kanske verkligheten inte
alltid är fullt så glättad som den framstår
när man läser de statistiska rapporterna.
Kanske har vi snart nått det
stadium då ekonomisk tillväxt och ekonomisk
effektivitet inte längre är det
enda av intresse i den politiska diskussionen.
Möjligen är det dags att flytta
över en del av den politiska uppmärksamheten
till de frågor som inte är så
utpräglat ekonomiskt betonade.

Herr talman! Många av de frågeställningar
jag har berört är inte av det
slaget att de föranleder initiativ från
riksdagens sida. I likhet med många
andra tror jag att det inte skulle vara

klokt om vi läte partipolitiken klampa
in på alla de områden som jag här tagit
upp. Däremot måste vi beakta den förskjutning
av det politiska intresset som
har skett, så att vi verkligen blir medvetna
om vad som annars skulle kunna
hända. Vi måste enligt min mening inleda
en period av reformarbete när det
gäller den kommunala demokratins sätt
att fungera för att minska klyftan mellan
styresmän och styrda. Vi måste driva
på en utveckling som leder till att
många enskilda människor får ett ökat
inflytande över sina egna angelägenheter.
Vi måste också — och det är kanske
inte minst viktigt — upphöra att
betrakta remissförfaranden som en formalitet
utan väsentlig betydelse och i
stället försöka avlyssna stämningarna
ute bland medborgarna.

En demokrati förutsätter inte bara en
oklanderlig handläggning av ärenden.
Utan känsla av verkligt medinflytande
hos de många vanliga medborgarna blir
den i längden ett sårbart samhällssystem.
Jag tror att de senaste årens erfarenheter
visar att så är fallet, men
jag tror också att mycket kan göras för
att förbättra situationen.

Med ett vidgat inflytande för medborgarna
på alla väsentliga samhällsområden
— inte minst på det kommunala
planet — skulle säkerligen mycket
av den svenska politiska polariseringen
med extremistgrupper, i dag framför
allt till vänster, i morgon kanske också
på högerkanten, kunna undvikas. Vi
kanske inte skulle kunna slippa ifrån
vissa mindre grupper, vilkas primära
målsättning är att skapa kaos i samhällslivet.
Men vi skulle å andra sidan
få till stånd ökad motståndskraft hos
det demokratiska styrelseskicket så att
ett större antal medborgare ■— inte
minst många ungdomar -— skulle känna
sig mer solidariska med det samhälle
och det politiska system som vi har i
dag. Men den solidariteten kräver, som
sagt, en känsla av delaktighet i samhällets
utformning.

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 Kil

Får jag alltså, herr talman, uttrycka
förhoppningen att vi inte skall slå oss
till ro med den uppnådda författningskofmpromissen,
som bara tillgodoser
den formella sidan av demokratin, utan
att vi också nu och på 1970-talet skall
kunna inleda ett reformarbete för att
förverkliga demokratin på ett bredare
plan. Denna fråga, som jag betraktar
som mycket angelägen, har också den
stora fördelar att den inte kostar så
mycket pengar. Den tar just inte mycket
utrymme i statsbudgeten.

Därmed, herr talman, har jag åstadkommit
en anknytning, om än en svag
sådan, till årets statsverksproposition,
varom denna remissdebatt strängt taget
skall handla.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Regeringens beslut att
diplomatiskt erkänna Demokratiska Republiken
Vietnam har kommit att framstå
som riktigt ur flera synpunkter,
främst därför att regeringen i Nordvietnam
de facto här kontrollen över
sitt eget territorium, men också av den
anledningen att förhandlingarna i Paris
liar inträtt i ett nytt skede. Det självklara
praktiska skälet för beslutet är de
informella kontakternas allt starkare
former. Att beslutet uppfattats som positivt
av en mycket stark opinion är
uppenbart. Detta hindrar emellertid inte
att man från borgerligt håll kan inregistrera
tveksamma, ja, ibland till och
med negativa kommentarer.

I medkammaren talade en folkpartist
den 22 januari i en anda som speglade,
lindrigt sagt, underliga tankegångar.
Vi fick således veta att det visserligen
är militärdiktatur i Sydvietnam
men att militärdiktaturen i Nordvietnam
är sjufalt värre och att Sydvietnams
regering inte har full kontroll
över situationen, eftersom Nordvietnam
underhåller en upprorsrörelse i Sydvietnam.
Vidare fick vi veta att Sydvietnam
har en armé på 800 000 människor,
som deltar i kriget.

Remissdebatt

Vidare Sades det: »De är utskickade
för att försvara sig, och Nordvietnam
skickar ut sina skaror för att anfalla
Sydvietnam och hjälpa upprorsmännen
där.»

Det faktum att regimen i Nordvietnam
i motsats till militärjuntan i Säigon
uppenbarligen har en överväldigande
de! av folket bakom sig tycks helt
ha förbigått talaren. Reteckningen, upprorsrörelse
för Nationella befrielsefronten
i Vietnam kanske kan vara riktig.
I så fall är det en upprorsrörelse av Stor
styrka, om den kan klara sig så bra "i
ett läge där man har över en halv miljon
utländska soldater emot sig, utländska
soldater som är utskickade från
världens rikaste industrination och som
dessutom är utrustade med de modernaste
våpen. Jag betvivlar inte att folkpartiet
tar avstånd från de uttalanden
som fällts av kollegan i första kammaren,
men i så fall vore det på sin plats
att man deklarerade folkpartiets uppfattning
i detta avseende.

Herr talman! Jag konstaterade inledningsvis
dét glädjande i att erkännandet
av Demokratiska Republiken Vietnam
skett nu. Härigenom kan vi skapa
bättre förutsättningar för insatser på
svensk och på nordisk basis. Redan i
dag pågår ett intensivt arbete för förberedande
av gemensamma nordiska1 biståndsinsatser
i Vietnam efter krigets
slut. Naturligtvis måste detta initiativ
betecknas som mycket värdefullt. En
samlad inSats från flera länder är nödvändig
för att biståndet skall kunna få
den omfattning som krävs för att hnderlätta
återuppbyggnaden av det sönderbombadé
Vietnam. "V

Fredsförhandlingarna i Paris har för
Svdvietnams del ej inneburit att kriget
nedtrappats där. Tvärtom hävdar ett
flertal källor, att kriget i Sydvietnam
pågår mer intensivt än någonsin. USA
hävdar dbck att bombningarna av Nordvietnam
har upphört. I så fall kan vi
till detta lägga att det i Nordvietnaih
inte finns några främmande trupper och

132 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

att något krig inte pågår i Demokratiska
Republiken Vietnam. Men i Nordvietnam
finns i dag ett omfattande och
akut behov av bistånd, och eftersom
det samnordiska projektet kan träda i
funktion först efter det att fred uppnåtts
i Vietnam, kan detta projekt inte
tillgodose de nu rådande trängande behoven.
Dessutom är det naturligtvis
omöjligt att avgöra när kriget i Sydvietnam
tar slut.

Regeringsrepresentanter för DRV har
i tidningsintervjuer specificerat hjälpbehoven.
Bristen är således störst beträffande
livsmedel, läkemedel, sjukvårdsmateriel,
konstgödsel, undervisningsmateriel
och papper, i första hand
avsett att användas till skolböcker.
Det är därför, herr talman, som jag
med glädje i utrikeshuvudtiteln läser
följande: »I detta sammanhang vill jag
anmäla, att biståndsinsatser för Vietnam
efter fientligheternas upphörande bör
kunna komma i fråga på olika områden.
Kungl. Maj :t bör inom ramen för tillgängliga
medel bedöma omfattningen
och inriktningen av svenska insatser på
grundval av de omständigheter som råder
då aktiva återuppbyggnadsinsatser
kan komma i fråga---.»

Eftersom behovet av hjälpinsatser är
både akut och omfattande och då USA
i dag inte bombar Demokratiska Republiken
Vietnam och eftersom slutligen
det nordiska projektet ej kan komma
i gång förrän fred uppnåtts i hela
Vietnam, vill jag uttrycka förhoppningen
om att svenska biståndsinsatser kommer
till stånd snarast i Nordvietnam.

Ett annat område som jag vill rikta
kammarens uppmärksamhet på är trafikpolitiken.

Riksdagen beslutade år 1963 om nya
riktlinjer för vårt lands trafikpolitik.
Dessa skulle genomföras i tre reformetapper.
Utgångspunkten var att det
skulle vara konkurrens på lika villkor
och att varje trafikgren i pincip skulle
bära sina kostnader. I princip har jag
ingenting att invända mot dessa reso -

nemang. De hittills gjorda erfarenheterna
visar emellertid att det i praktiken
inte blivit någon konkurrens på lika
villkor. När två av reformetapperna är
genomförda kan man konstatera en allt
kraftigare kritik mot riksdagsbeslutet.
Man hävdar bl. a. att de tyngre landsvägsbundna
transporterna ej betalar de
kostnader som deras förslitning av vägbanan
medför. Den s. k. AASHO-undersökningen,
mot vilken åtminstone jag
inte sett någon avgörande invändning,
konstaterar att vägens slitbana nöts ned
i relationen tredje till fjärde potensen
av bilens axelryck. Detta skulle innebära
att en lastbil med ett axeltryck
på 5 ton skulle få ett värde på 125,
medan motsvarande värde för en bil
med axeltrycket 2 ton skulle bli 8. Dessa
värden står naturligtvis inte i relation
till beskattningen.

De slutsatser vi kan dra av detta är
att personbilarna får subventionera
tyngre transporter och att skattebetalarna
över huvud taget får subventionera
den landsvägsbundna trafiken. Vi
kan också konstatera att det i Sverige
ej finns någon dokumenterad kostnadsansvarighet
för godstransporter på
landsväg. Dessutom bör man naturligtvis
lägga både miljöpolitiska och trafiksäkerhetspolitiska
aspekter på denna
fråga. Å andra sidan är kostnadsansvarigheten
noga beräknad och belyst när
det gäller statens järnvägars transporter
på räls.

Dessutom får ju SJ svara för kostnader
som åkeriägare inte behöver stå
för. Det gäller exempelvis försvarskostnader,
dubbla pensionsavgifter och utbildningskostnader.
En rationell transportpolitik
och en god trafikekonomi
är naturligtvis av stor betydelse för
vårt land. En överföring av vissa tyngre
transporter till järnväg skulle sannolikt
vara önskvärd ur flera synpunkter.
Läget är i dag det, att vi har en stor
outnyttjad transportkapacitet både inom
statens järnvägar och inom åkeribranschen.
Det hävdas att detta med -

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Nr 5 133

fört kapitalförluster, som uppgår till
hundratals miljoner kronor årligen.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
flera skäl talar för att en ökning av
godstransporterna på landsväg på järnvägtransporternas
bekostnad vore
olycklig såväl ur samhällsekonomisk
synpunkt som ur trafiksäkerhets- och
miljösynpunkt. Det är därför rimligt
att genomförandet av den tredje reformetappen
uppskjuts ytterligare. Vidare
måste de negativa konsekvenserna
av de båda första reformetapperna elimineras.

Till sist vill jag bara säga ett par ord
till herr Björck i Nässjö. Av hans anförande
fick man intrycket att regeringen
skulle vara mycket svag för som han
uttryckte det »de utomparlamentariska
aktioner» av olika slag som förekommit.
Han exemplifierade med IIKAS. Det
faktum att regeringen i den till kammaren
avgivna propositionen visar att man
tagit hänsyn till remissinstansernas yttranden,
till exempel yttranden av SFS,
det socialdemokratiska studentförbundet
och SSU, nämnde han inte med ett
ord. Det är dessa remissvar som i stor
utsträckning kommit att bli vägledande
för regeringens behandling av denna
fråga.

Låt mig dock om de utomparlamentariska
metoderna säga att det här inte
är fråga om någonting nytt för det
svenska samhället eller för svensk arbetarrörelse.
Det föreligger emellertid
en skillnad mellan tidigare utomparlamentariska
metoder och en del av dagens
utomparlamentariska metoder,
nämligen den att man ibland försöker
göra gällande att det är en motsatsställning
mellan de politiska partierna
och de utomparlamentariska metoderna.
Svensk arbetarrörelse har i och för
sig ingen anledning att stå främmande
för utomparlamentariska metoder, men
när man konstruerar upp en motsatsställning
till de politiska partierna svävar
inte svensk arbetarrörelse på målet.
Därför finner jag verkligen herr

Remissdebatt

Anders Björcks inlägg i detta avseende
vara ytterst besynnerligt.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Rationalisering och förändring
tillhör ordningen för dagen.
Ett par av de få undantagen utgör remissdebatten
och Vasaloppet. Båda går
i gamla traditionella spår. Omdömet om
Vasaloppet ligger fast, men beträffande
remissdebatten har det kommit till ett
nytt inslag. Här i talarstolen har alldeles
före mig två debutanter gjort sin
första insats i en remissdebatt. Det är
två av riksdagens genom tiderna yngsta
ledamöter, och jag vill gratulera dem
till en god början. Jag beklagar bara att
de har fått göra sin tidiga debut vid
denna sena timme.

Med rationalisering uppnår man inte
sällan vad man sakligt menar med begreppet,
nämligen bättre produktionsbetingelser,
en mera effektiv produktion,
bättre marknadsföring eller vad
man eftersträvar att uppnå. Alltför ofta
får man dock en känsla av att rationaliseringen
bara inneburit något som
mera korrekt uttryckt borde kallas förändring.

Man ser ofta exempel på ganska radikala
förändringar, men rationaliseringseffekten
är svår att upptäcka.
Ibland uppnås betydande rationaliseringseffekter
ur strikt företagsekonomisk
synpunkt, men allmänheten-konsumenterna
märker ändå inte så mycket
av dessa. Arbete och kostnader kan
exempelvis flyttas över på konsumenterna.
Detta är ett vanligt förekommande
fenomen, särskilt inom handeln. Där
reella rationaliseringar uppnåtts förekommer
ofta att vinsten av dessa i sin
helhet går till aktieägarna.

Det finns således stor anledning att
sätta åtskilliga frågetecken inför de mer
eller mindre omfattande rationaliseringar
som ständigt pågår på olika håll i
vårt samhälle. Den principiella målsättningen,
nämligen att åstadkomma

Torsdagen; den G februari 1969 em.

134 Nr 5

Remissdebatt

förbättrade produktionsförutsättningar,
är naturligtvis helt riktig, men de problem
som är förknippade med denna
målsättning måste granskas från såväl
företagsekonomisk som samhällsekonomisk-social
synpunkt. Ofta har de senaste
årens omfattande strukturförändringar
inom näringslivet medfört betydände
negativa sociala effekter. Det har
blivit samhällets sak att klara ut dessa
— med en ofta alltför stor eftersläpning.

I vissa fall har samhället direkt tagit
på sig en del av kostnaden. Ett exempel
härpå är bostadsproduktionen. En
viss rationalisering har troligtvis uppnåtts
inom byggnadsverksamheten, men
nettoeffekten är antagligen mycket ringa
om man ser till samhällets kostnader.
Bostadskonsumenterna har sannerligen
inte fått lägre boendekostnader, om
man bortser från den direkta subventioneringen.
Behovet av så omfattande
subventioner som de nu utgående är
väl snarare ett bevis för att bostadsproducenterna
inte kunnat rationalisera
i önskad omfattning.

De statliga affärsdrivande verken,
exempelvis statens järnvägar, har säkerligen
åstadkommit mycket av rationalisering.
Ville man vara litet elak
skulle man kunna säga, att det bara är
en tidsfråga när vi endast har generaldirektören
och SJ-administrationen
kvar men står utan järnvägsförbindelser,
om utvecklingen får ha sin gång.
.Den senaste förändringen i rationaliseringsavseende
kan belysas av att förbindelserna
från Dalarna (Krylbo) till
Stockholm har försämrats i så betydande
grad, att vi inte kan komma till
Stockholm tidigare än klockan 10. Om
vi ; en lördag skulle önska avvika från
Stockholm på eftermiddagen, är senaste
tåget som vi kan ta mot Krylbo och
Dalarna det som går klockan 16.30. Detta
måste man väl ändå betrakta som en
verklig försämring.

• i Ett annat exempel! Det var rent rörande
att häromkvällen i TV lyssna till

postverkets chef när han berättade om
hur många miljoner postverket sparat
på sina rationaliseringar. Man fick nästan
en känsla av att portot skulle komma
att sänkas, men vi vet att det var
tvärtom. Men en redovisning fick vi inte:
hur många timmar som satsas varje
dag i hemmen och i företagen på att
leta efter postnummer och att skriva
postnummer. Inte heller fick vi reda
på hur många timmar sammanlagt som
människor i glesbygder står och väntar
vid postlådan för att träffa postbäraren
och kvittera ut sina värdeförsändelser
när närpoststationen försvunnit, där
man kunnat uträtta dessa ärenden i anslutning
till andra ärenden. Vilka bekymmer
skapar inte detta för många
människor! Det är väl ingen tvekan om
att i åtskilliga bygder försämringen av
servicen i dess helhet har skapat stora
bekymmer för de enskilda.

Jordbruket tillhör de mest och hårdast
rationaliserade näringarna i landet
— det är väl egentligen bara jordbruksdepartementet,
lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna som kan peka
på ökad arbetskraftsåtgång. Ändå är säkert
den sammantagna samhällsvinsten
av rationaliseringarna långt mindre än
vad folk i allmänhet tror. Landsbygdens
bostadsbestånd utnyttjas dåligt, och vi
går mot en ökad nedbuskning och försämrad
landskapsvård. De växande
storstäderna kan inte reda upp sina
problem med vatten- och luftföroreningar,
och ibland är därför vinsterna
av den s. k. rationaliseringen inte
så stora som de framställs.

Det är emellertid alldeles uppenbart
att olika former av rationaliseringar
har sin givna plats i vår produktionsapparat.
Det gäller främst den varuproducerande
sektorn och handeln men
också servicefunktionerna. På det senare
området är möjligheterna i många
fall starkt beskurna. Det gäller inte
minst den service som produceras i regi
av samhället, d. v. s. utbildning, omsorg
och vård. Det är i huvudsak kom -

Torsdagen den 6 februari 1969 om.

Nr 5 135

muner och landsting som står för denna
produktion. Nämnda områden är
ganska svårrationaliserade, särskilt
vårdsektorn, som förutsätter en direkt
personlig relation och individuellt anpassade
insatser. Härav följer automatiskt
att stora förvaltningsenheter i och
för sig inte medför några rationaliseringsvinster.
Försöker man därtill —
vilket nu sällan sker — att sätta något
pris på miljö etc., finner man att de
stora enheterna kan vara direkt oekonomiska
och oförsvarbara. Ju större
enheter, desto opersonligare miljö i
många fall.

Inom de samhällsdrivna produktionsområdena
brukar vi också ställa vissa
krav på medborgarinflytande och medbestämmanderätt
för allmänheten —
alldeles nyligen har andra talare understrukit
önskvärdheten av detta. På
det kommunala planet innefattas detta
begrepp i kommunal demokrati. Alltför
stora enheter medför automatiskt
att möjligheterna till direkt inflytande
beskärs i långt större utsträckning än
vad som är fallet i de mindre enheterna.

I den aktuella kommunindelningsfrågan
— aktuell genom regeringens åtgärd
att underställa kommunerna m. fl.
förslag innebärande tvångsåtgärder för
att driva på kommunsammanläggningar
— finns det all anledning att övertänka
hur reformen verkar bl. a. ur
rationaliseringssynpunkt och ur kommunaldemokratisk
synpunkt.

Det är en allvarlig brist att vi inte har
något som helst bevis för att en mer ingripande
allmän indelningsreform under
dagens förhållanden är nödvändig.
Den bevisföringen presterades inte 1962
och har inte heller presterats nu. Det
finns inga belägg för att en kommun av
hygglig storlek, med t. ex. 5 000 invånare,
inte skulle kunna klara de uppgifter
som kommunen i dag har. Jag förutsätter
därvid att vi har en effektiv skatteutjämning
och att vissa kommuner samarbetar
i fråga om den gymnasiala ut -

Eemissdebatt

bildningen eller att huvudmannafrågan
i det avseendet ordnas på annat sätt.

På många områden har de mindre och
medelstora kommunerna i dag en bättre
service än de stora kommunerna. Vattenreningsfrågan
är i regel bättre löst i
de förra kommunerna —• det är få mindre
kommuner man i dag kan anklaga för
att driva en politik som innebär förstöring
av våra vattendrag. De verkliga
miljöförstörarna är till finnandes bland
de stora kommunerna och städerna. De
stora kommunernas vattenreningsproblem
är i många fall ännu olöst. Vad
kommer t. ex. Stockholms och Göteborgs
ordnande av den frågan att kosta?

Detta är problem som uppkommer till
följd av den centraliseringspolitik som
socialdemokratin varit pådrivare av.
Centern har kämpat för en annan strukturpolitik;
det har tidigare redovisats
icke minst i denna remissdebatt. Jag vill
bara understryka nödvändigheten av en
omprövning och av att den för människornas
bästa sker snart.

Mot bakgrunden av denna redovisning
tycker jag att det är något av en
oförskämdhet när regeringen i sin promemoria
om kommunindelningsreformens
fullföljande låter antyda att det
behövs större kommuner för att lösa
t. ex. vattenföroreningsproblemen.

Vad man dock mest förundrar sig
över i regeringens aktuella agerande i
kommunindelningsfrågan är de mera
principiella frågorna i anslutning till reformens
genomförande. Det uttalades
klart vid reformens uppläggning att genomförandet
skulle vara frivilligt, även
om det skulle ta lång tid. Detta var ganska
naturligt eftersom ungefär hälften av
kommunerna inte ansåg en reform vara
nödvändig vid den tidpunkten. Samma
uppfattning synes nu också kunna spåras
i kommunernas yttranden i den pågående
remissomgången. Ändå har i
promemorian endast två tvångsalternativ
skisserats. Ett alternativ — frivilliglinje
— saknas i den frågeställning som
har gått ut till remissinstanserna. Man

136 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

kan ställa frågan: Är det så det kommer
att bli i framtiden under en eventuell
socialdemokratisk regim, att valet för
människorna kommer att stå mellan två
tvångsalternativ?

Vi har fått en sammanhållen undervisning
i grundskolan. Under de sju år
som gått sedan kommunblocksindelningen
beslutades har bl. a. detta inneburit
att man med rätta kan ställa frågan,
om det i dag är nödvändigt att genomföra
reformen med den kraft som
man vid det tillfället diskuterade.

Centerns uppfattning om en rättvis
fördelning av kommunalskattens bördor
har också, om än motvilligt, i någon
mån accepterats. Vi har funnit tekniska
former för en statlig skatteutjämning
som i stort verkar vara bra men som
måste ges mera materiellt innehåll om
rättvisa skall uppnås, särskilt för de
mindre inkomsttagarna. Vi har fått en
debatt om länsdemokratin som gör att
vi borde få rådrum för att planera för
framtidens regionala och lokala självstyrelse.

Den frågan är enligt min uppfattning
en livsfråga i vår demokrati. Vi har helt
enkelt inte råd att slå sönder vad som
finns av engagemang, ansvarskänsla och
kunskaper. Jag är fullt medveten om att
man inte kan sätta likhetstecken mellan
antalet kommunalt engagerade människor
och graden av folkstyre. Men nog förefaller
det egendomligt och motsägelsefullt
att tusentals kommunalt verksamma
ställs åt sidan i en tid, då man efterfrågar
engagemang och kontakt. Det blir
ju resultatet av en fullt genomförd storkommunreform.
Detta inträffar också i
en tid då det moderna samhället har
svårt att få kontakt icke minst med ungdomen.
Det som har hänt i fråga om aktiviteter
bland ungdomen på detta område
är inte att ungdomen kräver mera
rationalisering. Nej, ungdomen kräver
kontakt och medinflytande. Detta om
något borde enligt min mening, herr talman,
vara anledning till att vi får rådrum
för att från grunden tänka igenom

folkstyrelsens problem och då icke
minst den regionala och lokala självstyrelsen,
innan tvångsåtgärder i kommunindelningsfrågan
beslutas.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Jag skall i likhet med
många andra här i dag ta upp ett jämlikhetsproblem.
Det gäller en grupp
människor som under en lång följd av
år har fått lita till andra människors
villighet att ge gåvor, fått lita till insamlingar
av typen Röda fjädern. Som alla
förstår syftar jag på de handikappade,
de partiellt arbetsföra.

Jag vill i likhet med fröken Sandell
även uttrycka min stora glädje över vad
inrikesministern har föreslagit och de
ökningar som framgår av statsverkspropositionen
i fråga om stödet åt de handikappade.
Jag känner också stor tillfredsställelse
över tillsättandet av de utredningar
som inrikesministern redogör
för i statsverkspropositionen. Jag vill
dock framhålla att jag inte helt delar inrikesministerns
uppfattning då han med
hänvisning till de tillsatta utredningarna
inte vill tillstyrka de av arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagna ändringarna av
bidragsnormerna för anordnande och
drivande av skyddade verkstäder och
arbetsträningsinstitut. Man frågar sig
vart det skulle bära hän om huvudmännen
— som ju i de flesta fall är kommuner
eller landsting — också skulle hänvisa
till pågående utredningar och lägga
frågan om utbyggnad av arbetsträningsinstitut
och skyddade verkstäder på is
tills utredningarna är klara. Jag tror
inte att någon huvudman kommer att
handla på detta sätt men har velat dra
parallellen för att understryka det mycket
aktuella behovet av att få en ändring
till stånd beträffande bidragens konstruktion.

Anledningen till att jag tagit upp
spörsmålet om utredningarna är främst
att det i direktiven till en av utredningarna
-— nämligen den som syftar till en
mera genomgripande översyn av de

Torsdagen den 6 februari 1909 em.

Nr 5 137

skyddade verkstädernas organisation,
samarbetsmöjligheter och liknande —
framhålles följande: »Vad gäller kostnadsfördelningen
mellan staten och huvudmännen
bör de sakkunniga utgå
från att denna totalt sett inte skall bli
föremål för någon genomgripande förändring.
» Det är på denna punkt jag
gärna skulle vilja ha en upplysning av
inrikesministern om syftet.

För närvarande är bidraget till arbetsprövningsinstitut
75 procent av driftunderskottet
per arbetsplats och till
skyddade verkstäder 50 procent av driftunderskottet
per arbetsplats. I det förra
fallet gäller ett tak på 3 000 kronor och
i det senare ett på 2 000 kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen
har gjort en beräkning
och kommit fram till att det på
grund av kostnadsstegringar, höjt löneläge
och förekomsten av det tak jag nyss
nämnde har skett en mycket väsentlig
förändring av bidragens storlek. Man
räknar med att bidragen till prövningsinstitut
för närvarande icke är 75 procent
utan något under 20 procent. Bidraget
till de skyddade verkstäderna
har urholkats så att det i stället för 50
är cirka 25 procent. Det är således en
klar övervältring på huvudmännen av
kostnaderna för denna verksamhet.

Mot bakgrunden av detta ställer jag
mig undrande till formuleringen i utredningsdirektiven.
Syftar man, när man
talar om ett bibehållande av kostnadsfördelningen,
på de 75 respektive 50
procenten eller menar man den i dag
reella bidragsgivningen på 25 respektive
under 20 procent? För mig står det
tämligen klart att riktpunkten för utredningens
bedömning skall vara 75 respektive
50 procent.

När jag säger detta är det med utgångspunkt
i att detta är en arbetsmarknadsfråga,
och där är det ju staten
som skall svara för de huvudsakliga
kostnaderna. Jag kan också erinra om
att dessa platser skall stå till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande, och
därför finns det en stark motivering
5*—Andra kammarens protokoll 1969.

Remissdebatt

för ett återställande av de tidigare bidragsnormerna,
som ett minimum.

Jag sade att detta var en jämlikhetsfråga,
och det var kanske främst med
tanke på betalningsförhållandena vid de
skyddade verkstäderna som jag använde
det uttrycket. Man kan utan tvivel tala
om att de anställda vid de skyddade
verkstäderna utgör en verklig låginkomstgrupp.
Och ändå har det skett en
ganska god förbättring. Från 1963 och
fram till 1968 har det skett en ökning
från cirka 4 kronor per timme till omkring
6 kronor per timme. Med hänsyn
till att dessa människor i allmänhet inte
har full arbetstid utgör de utan tvivel
en låglönegrupp.

Detta är ingen kritik mot huvudmännen.
Jag är väl medveten om alla de
svårigheter man möter när det gäller
lönesättningen vid de skyddade verkstäderna.
Även på denna punkt redovisar
inrikesministern att man har tillsatt
en utredning för att göra en översyn för
att komma fram till enhetliga ersättningsregler
för samtliga skyddade verkstäder.
Det är med mycket stor tillfredsställelse
jag konstaterar detta. Men samtidigt
måste jag tyvärr konstatera att den
utredningen inte blev en snabbutredning.
Även detta kanske är förståeligt,
och jag skall inte fälla några hårda omdömen
om utredningsmannen av den anledningen
med hänsyn till vad jag tidigare
sagt om de problem det här gäller.
Jag vill i stället mycket enträget
vädja till inrikesministern och utredningen
att göra vad som göras kan för
att påskynda arbetet, så att vi får fram
ett resultat. Detta är nämligen en sak
som tränger hårt på.

Låt mig sedan säga några ord om
vuxenutbildningen och folkbildningsarbetet.
Tillsammans med ett antal socialdemokratiska
riksdagskolleger har
jag i en motion hemställt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om
en revidering av bestämmelserna rörande
anslagsgivningen till studiecirkelverksamheten,
studieförbunden och föNr
5

138 Nr 5

Torsdagen den 6 februari 1969 em.

Remissdebatt

reläsningsverksamheten för att åstadkomma
likställighet mellan folkbildningsverksamheten
och andra former
av vuxenutbildning samt att förslag härom
skall framläggas i 1970 års statsverksproposition.
Jag hade inte tänkt
att ta upp detta ärende i dag, och att
jag gör det nu beror på herr Källstads
inlägg tidigare i denna debatt, där han
kom in på frågan.

Utbildningsminister Palme framhåller
i statsverkspropositionen att några
erfarenheter av 1967 års vuxenutbildningsreform
ännu inte har vunnits, men
han påpekar samtidigt att skolöverstyrelsen
i samband med anslagsäskandena
för budgetåret 1970/71 bör redovisa
vunna erfarenheter.

Jag tror det är ett riktigt konstaterande
att det i dag är svårt att redovisa
några erfarenheter av 1967 års
vuxenutbildningsreform. Åtminstone
gäller detta erfarenheter på centralt
håll. Men jag tror också jag vågar påstå
att de som arbetar inom folkbildningsorganisationerna
ute på fältet ändå
har gjort vissa erfarenheter och kommit
fram till att en revidering av bestämmelserna
är nödvändig för att få
en bättre samordning till stånd.

Herr Källstad framhöll att mittenpartierna
begärt att en parlamentarisk
kommitté skall göra en översyn av hela
vuxenutbildningsfältet. Det var detta
som närmast föranledde mig att ta upp
denna fråga. Jag har nämligen en känsla
av att vi, om inte en snabb förändring
av bidragsgivningen till folkbildningsarbetet
genomföres, kommer att få en
snedvridning av hela vuxenutbildningen
som icke är lycklig för framtiden.
Därför ser jag hellre att den översyn
och den revidering, som avses skola
leda fram till ett förslag, genomföres
inom departementet. På denna väg kan
man snabbare nå fram till ett resultat
än genom en parlamentarisk utredningskommitté,
som erfarenhetsmässigt tar
något längre tid på sig.

Låt mig i anledning av herr Källstads
anförande också erinra om ett par
andra förhållanden. Herr Källstad påpekade
att bidraget till studiecirkelverksamheten
skurits ned med 3 miljoner
kronor. Jag vill först framhålla att
de 60 miljoner kronorna för detta ändamål
är ett förslagsanslag, som väl
knappast till fullo kommer att utnyttjas
under det nu löpande budgetåret. Nedskärningen
är därför knappast av den
betydelse som herr Källstad ville göra
gällande.

Mitt viktigaste påpekande i detta sammanhang
är dock att den aktuella nedskärningen
gjorts på förslag av skolöverstyrelsen
efter samråd med bildningsorganisationerna
och studieförbunden
om möjligheterna att företa en
översyn av tillämpningsföreskrifterna
för att härigenom kunna åstadkomma
en nedskärning av anslaget.

Till slut bara några ord om en annan
fråga. Vid 1963 års riksdag fattades
ett beslut beträffande försvarets teleunderhåll.
Däri ingick ett principbeslut
om att förlägga en verkstadsenhet till
—• som det hette — mellersta Norrland.
Viss tveksamhet rådde kanske på den
punkten, men av lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiska
skäl fattade riksdagen
beslutet.

Detta beslut har icke gått i full verkställighet;
en blygsam början har skett
genom startande av en filial till den centrala
flygverkstaden i Arboga. I dagarna
har emellertid ett förslag lagts
fram om en ytterligare utbyggnad av
verkstaden i mellersta Norrland som
skulle lokaliseras till Östersund.

Låt mig på en gång säga ifrån att jag
inte har någonting emot en lokalisering
till Östersund. Jag har i dag samma förståelse
för detta som jag hade när jag
medverkade till beslutet 1963. Men att
aktualisera flyttningen till Östersund
genom att ta arbetstillfällen och arbetskraft
från de verkstäder som skulle
suga upp den arbetskraft som blir över -

Torsdagen den G februari 1969 em.

Nr 5 139

flödig genom fjolårets beslut om nedläggande
av flygets verkstad i Västerås
förefaller underligt.

Jag hoppas därför att det föreliggande
förslaget icke verkställes åtminstone
i det här aktuella skedet när det visat
sig vara så stora svårigheter att klara
avvecklingen inom CW i Västerås.
Dessa svårigheter blir självfallet inte
mindre, om man skulle flytta arbetstillfällen
från de verkstäder dit man
planerat att placera folk från CVV.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum.

§ 2

Anmäldes följande motioner i anledning
av Kungl. Majrts proposition nr 4,
angående utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet in. in., nämligen
nr 1022, av herr Clarkson,
nr 1023, av herr Hugosson,
nr 1024, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

nr 1025, av herr Källstad,

Remissdebatt

nr 1026, av herrar Källstad och
Nordstrandh, samt

nr 1027, av herr Nordstrandh m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 3

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, alt herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

fru Mogård (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående den relativa betygsättningen,

fru Hjelm-Wallén (s), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående den fackliga elevrörelsens
representation i kommunala
skolstyrelser, och

herr Gustafson i Göteborg (fp), till
herr statsrådet och chefen för industridepartementet
angående en sameuropeisk
experimentsatellit för överföring av
televisionsprogram m. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.08 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

140 Nr 5

Fredagen den 7 februari 1969

Fredagen den 7 februari

Kl. 11.00

§ 1

Herr talmannnen meddelade, att herr
Sjönell enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 4—den 14 innevarande februari.

Herr Sjönell beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 2

Remissdebatt (forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande bilaga 1 (finansplanen)
till Kungl. Maj ds proposition
nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret 1969/
70, nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid i enlighet med förut gjord
anteckning ordet till

Fru ANÉR (fp), som yttrade:

Herr talman! I socialdemokratiska
partiets information om årets budgetförslag
står det: »Över huvud taget
hör miljö- och naturvården till de gynnade
områdena i årets budget.»

Om så vore, skulle det vara goda nyheter.
Det är i så fall helt andra signaler
än när naturresursutredningen 1967
desavuerade sina egna experter, som
ansåg 37 miljoner kronor årligen vara
vad som behövdes för en effektiv miljövårdsforskning.
Utredningen föreslog
i stället det blygsamma beloppet 8 miljoner
kronor, vilket sedermera i propositionen
prutades till 7 miljoner. Har
regeringen nu verkligen fått upp ögo -

nen för var vi ligger här i landet när
det gäller miljövården?

Om vi ser på siffrorna i propositionen
visar det sig att den väsentliga ökningen
i år utgöres av 50 miljoner kronor
årligen under de kommande fem
åren. De pengarna skall utgöra en subvention
på 25 procent av de investeringar
för luft- och vattenrening som
industrin beräknas behöva göra under
nämnda fem år. Under den tiden skall
alltså en dryg miljard totalt investeras
för detta ändamål, av vilket belopp
staten skall stå för en fjärdedel.

Men de pengarna är samtidigt avsedda
för arbetsmarknadsändamål. De
skall användas så att de skapar nya arbetstillfällen,
d. v. s. arbetsmarknadsstyrelsen
skall vara med och bestämma
vart de skall gå. Från naturvårdssynpunkt
anser jag att detta inte kan betecknas
som särskilt lyckligt. Att det på
samma plats skulle föreligga behov av
ett nytt reningsverk, en investeringsvillig
industri och sådan arbetslöshet
som kan avhjälpas med arbete av detta
slag torde inte vara något som man
alltid kan lita på. Man har anledning
frukta att det kommer att gå på samma
sätt som med de åtgärder för att aktivera
kvinnlig arbetskraft, som passade
så bra ihop med den överfulla sysselsättningen
men som sedan hade svårt
att fortsätta av egen kraft.

Avgörandet i fråga om var reningsåtgärder
av detta slag i första hand skall
sättas in bör givetvis fattas centralt, av
naturvårdsverket. Sedan skall det också
finnas lokala organ, som måste skapas
eftersom de nu saknas på de flesta platser,
för att kommunerna effektivt skall
kunna föra fram sina behov. Detta är

Fredagen den 7 februari 1969

Nr 5 141

också ett krav som framställs i en enskild
folkpartimotion i år. Men ingen
kan begära att kommunerna skall besitta
verklig sakkunskap i miljövårdsfrågor.
Länsstyrelserna här i landet är
inte heller tillräckligt få för att de skall
kunna få tag i en enda ordentlig naturvårdsexpert
var, och även om detta
vore möjligt vore det ytterst olämpligt
att splittra experterna på 24 olika ställen.

Därmed har jag kommit fram till en
annan punkt där propositionens förslag
om tilldelning av pengar är uppenbart
otillräckligt och otidsenligt,
nämligen naturvårdsverkets anslag för
forskning. Den verksamheten får i år
9,5 miljoner kronor, vilket i och för sig
inte är särskilt mycket, även om det är
något mer än i fjol. Men summan blir
ännu mindre om man analyserar den,
ty 1 miljon kronor går till automatiska
löneökningar och de 5 miljonerna i botten
är inga »färska» pengar utan hämtades
för två år sedan från anslag för
andra forskningsändamål när naturvårdsverket
skapades. Vidare bör man
se dessa summor mot bakgrunden av att
det inte finns någon utbildningslinje
för naturvård här i landet. På grund av
denna återhållsamhet i anslagen har vi
alltså en säkrad brist på experter för
åratal framåt.

Andra institutioner än naturvårdsverket
får också ett rent minimum för
sin forskning. Sådana institutioner som
vatteninspektionen, giftnämnden, folkhälsan,
växtskyddsanstalten har minimala
summor till sitt förfogande, och
detta i en situation när de när som
helst kan komma att stå emot industrier
som kan lägga ut miljoner på att
bevisa att deras produkter inte är farliga.

Men om det är så — vilket vi har
läst i tidningarna nyligen — att undulater
kan do därför att ett par salladsblad,
odlade här i Sverige, råkar ha en
parationhalt som är mer än 100 gånger
större än vad FAO anser tillåtligt, och

Remissdebatt

detta tydligen varken kan kontrolleras
eller förhindras, skall vi då vänta till
dess att en människas död av en slump
kan bevisas bero på ett analogt slarv?
Behöver inte miljövårdsforskningen
verkliga pengar? Härmed avser jag pengar
av den storleksordning som FOA
får.

Vi har en forskning som med all
rätt ägnar sig åt landets säkerhetsproblem.
Miljövården innebär precis lika
vitala säkerhetsproblem som försvarets.
Krig är faktiskt i denna onda värld
en mycket avlägsen fara jämfört med
de gifter vi dagligen adderar till vår
miljö.

Det rör sig i detta sammanhang självfallet
om chockerande siffror. Till och
med de 37 miljoner kronor som naturresursutredningen
begärt är en oerhört
stor utgift, särskilt som man just har
börjat upptäcka att detta konto över
huvud taget finns och behöver täckas.
Hela problematiken kring miljövården
ligger ju i förhållandet att det går åt
så mycket pengar för att göra en verklig
insats och att det är så svårt att i
kalla kronor se vad man får ut för dem.
Detta är såvitt jag kan se egentligen
inte ett naturvetenskapligt eller ens ett
moraliskt problem, i varje fall inte till
att börja med, utan ett budgettekniskt.
Hur skall man kunna räkna, verkligen
räkna, med miljövården? Innan de kan
kvantifieras och sättas upp i tabeller är
det svårt att få dem respekterade, i
varje fall av oss, som räknar till nästa
valår. Forskarna, som räknar till nästa
generation, har därför lätt att bli otåliga
på oss.

Låt mig illustrera detta budgettekniska
problem med en mycket enkel bild,
som jag hämtat från en av Frankrikes
främsta planeringsexperter. Om en familj
far ut på söndagen för att göra
en utflykt och njuta av en vacker sommardag,
räknas av de faktorer som då
ingår i bilden bilen, bensinen och matsäcken,
kanske även slitaget på vägen,
in i nationalinkomsten. Ja, kanske räk -

142 Nr 5

Fredagen den 7 februari 1969

Remissdebatt

nas t. o. m. husmoderns arbetskraft när
hon bredde smörgåsarna in i detta
sammanhang, om det är fråga om en
riktigt avancerad nationalbudget. Men
vad som aldrig räknas in är syrenbusken
eller vitsipporna ute i marken, som
man njöt av och kanske plockade med
sig hem. Ändå var det de som gav hela
dagen dess mening, varken bensinen eller
smörgåsarna. Om en grävskopa nästa
söndag har tagit bort hela härligheten
för att ge plats för ett grustag eller
ett höghus på något nytt Järvafält, har
familjen enligt detta räknesätt inte lidit
någon förlust och inte nationen heller.

Detta är uppenbarligen orimligt, och
ändå är det det enda sätt vi har att räkna
på. Om man i stället värderade syrener
och vildblommor, ren luft och rent
vatten och tystnad till deras rätta värde,
hur skulle nationalbudgeten då se
ut? Den skulle plötsligt uppvisa stora
minusposter. Vem betalar då dessa minusposter?
Jo, de som får leva i buller,
gift och stank. Och vilka är det? Givetvis
de fattigaste. De som har möjlighet
att ta ut löneökningar, d. v. s. de
bäst utrustade och bäst organiserade
— jag kunde också säga vi — ser till
att de kan komma tillräckligt långt bort
på sin fritid för att njuta av de dyrbara
varor jag nämnde. Men de som inte kan
det — ''de lågavlönade, de handikappade,
de billösa, de alltför gamla ■— får
vackert stanna kvar i miljöslummen.
Jag säger inte att ett nytt sätt att räkna
skulle avskaffa denna slum — inte ensamt.
Men det skulle åtminstone göra
det omöjligt för oss att inte se vilken
oerhörd inkomstöverföring åt fel håll
den innebär.

Som det nu är ställs aldrig alternativen
upp som jämställda och jämförbara.
Sysselsättning är en bra sak, och
därför kan arbetsmarknadsstyrelsen
uppträda som en stat i staten och framföra
långtgående krav som också vanligen
blir tillgodosedda. Men vad är då
miljö? Det är något som man inte kan

uttrycka i miljoner, och därför kan naturvårdsverket
inte uppträda annat än
med blygsamheten hos haren i busken
och får mycket sällan sina krav tillgodosedda
— utom när det som i år
åker snålskjuts på arbetsmarknadsstyrelsen.
Det är inte bara en fråga om
att opinionen inte är väckt — det är
den på sätt och vis — vad det gäller
är att den inte vet hur den skall uttrycka
sig så att den hörs.

Ändå vore det ingen oöverstiglig svårighet
att räkna ut hur mycket i form
av sjuktimmar och invalidisering, hur
mycket i minskad arbetsförmåga och i
psykiska besvär som dålig miljö förorsakar,
även om vi bara håller oss till
den yttre miljön. Den enda siffra jag
kunnat få tag i, och den är ändå ytterligt
ungefärlig, är 500 miljoner kronor.
Det beräknas vara vår årliga förlust på
grund av korrosionsskador enbart genom
luftföroreningar. Vi vet inte hur
mycket dricksvatten som vi kunnat få
ett gott pris för i Hamburg, om det inte
redan varit odrickbart, eller hur mycket
fiskerinäringen lidit i förluster på
grund av föroreningar i sjö och numera
även i hav. Lägg till detta alla de
kostnader vi redan har för våra ofullkomliga
reningsanordningar. Drag detta
från nationalinkomsten, sådan den
räknas ut i dag. Den ser då inte så imponerande
ut längre.

Detta räkneexempel gäller ändå bara
dagens situation. Det verkligt hotande
och det som vi skulle behöva
lika många miljoner som FOA:s för att
försvara oss emot är de faror vi ännu
inte vet om men som ligger i bakhåll
för oss. I början på 1960-talet visste
faktiskt somliga forskare om att svavelvätehalten
nere i Östersjöns djup
höll på att nå farliga värden. För två år
sedan talade de om, att 1970 skulle
hela Östersjöns bottenvatten vara dött.
I år vet vi att spådomen har slagit in
ett år för tidigt. Nu plötsligt lyssnar vi.
Hur många forskare är det som sitter
och vet om liknande växande skador

Fredagen den 7 februari 1969

Nr 5 143

men som inte blir hörda när de talar
om det? Hur många dödsfällor av typen
Östersjöns bottenvatten ligger och
väntar på oss de närmaste åren?

Somliga forskare säger att de har gett
upp — ingen lyssnar ändå på dem, menar
de, och nu väntar de på att det
skall bli tillräckligt många mänskliga
dödsoffer för att man skall börja vidta
försvarsåtgärder. Under tiden kryper
forskningsanslagen för naturvården
uppåt i snigeltakt. Vi hankar oss fram
från valår till valår. Är det inte på tiden,
herr talman, att vi ändrar våra
prioriteringar?

Härefter anförde:

Fru LEWFN-ELIASSON (s):

Herr talman! Låt mig börja med att
gratulera fru Anér till ett engagerat och
väldisponerat anförande. Jag vill inte
polemisera mot det fru Anér har sagt,
men jag kan ändå inte undertrycka den
kommentaren, att det kan vara ganska
lätt att tala väl för ett speciellt ändamål,
men att det sedan blir svårare att
göra det vi brukar kalla för prioriteringar
— att se till att man får resurser
till det man så gärna vill göra.

Fru Anér gjorde jämförelser med
FOA. Jag vet inte om ett fullföljande av
hennes tankegång skulle kunna innebära
att man minskade ner eller rent av
avskaffade FOA för miljövårdens skull.
Inte mig emot i så fall, skulle jag nästan
vilja säga, men det kanske inte är riktigt
så lätt.

Får jag sedan säga att det som för
mig personligen i början av remissdebatten
verkade att vara ganska väsentligt
att framhålla nu, i detta skede av
debatten, förefaller rätt tunt. Och egentligen
är det väl snarast solidaritet med
övriga talare på listans sista del som gör
att man framhärdar. Mitt inlägg skulle
beröra u-landsarbetet, men först vill jag
göra en kort kommentar till vad jag hört
i debatten om konsumentfrågorna.

Jag liksom många andra väntar en

Remissdebatt

smula otåligt på förslagen från konsumentutredningen.
Den har så utmärkta
direktiv att den bör kunna bli en framgångsrik
kommitté, som ger oss basen
för en ny konsumentpolitik med starka
inslag av konsumentmakt. Personligen
tycker jag att den nya debatten om konsumtionssamhället
är ett hälsotecken.
Den är en reaktion mot den reklam och
kommersiella påverkan som vi möter
överallt, och den aktualiserar återigen
den avgörande frågan om alla avvägningsproblem
— för oss personligen,
för vår egen konsumtion, men också
mellan vars och ens privata krav och
den kollektiva samhälleliga servicen.

Handelsministern åberopade tidigare
under debatten en framställning från de
socialdemokratiska kvinnorna beträffande
varudistributionsfrågan. Jag vill
tillfoga att det socialdemokratiska kvinnoförbundet
också helt nyligen begärt
att man skall dra upp riktlinjerna för
en samlad organisation för konsumentarbetet
med nära anknytning till näringspolitiken.
Det är då vi får se om
den s. k. marknadshushållningen består
provet. Jag utgår från att regeringen
inte väjer för nya grepp även på denna
del av vår politik.

Jag vill beröra en detalj i sammanhanget,
nämligen frågan om hur de s. k.
lokala konsumentkommittéernas framtida
verksamhet skall te sig efter den 1
juli i år. Någon utredning om detta lär
pågå inom statens konsumentråd, och
det vore bra om resultatet av detta utredningsarbete
snart nog bleve känt och
tillfälle gavs till en diskussion innan
beslut fattas. Lokalkommittéerna har väl
varit framgångsrika. Jag tror inte att de
skulle ha varit mindre framgångsrika,
om de hade stått öppna för flera intresserade
organisationer. Diskrimineringen
av de politiska kvinnoorganisationerna
har hela tiden upprört många. Jag utgår
ifrån att denna diskriminering upphör
efter den 1 juli 1969. Begreppet konsumentpolitik
har börjat vinna burskap,
och då skall det väl inte vara otillåtet

144 Nr 5

Fredagen den 7 februari 1969

Remissdebatt

för politiskt verksamma personer att
representera konsumenterna.

Nog om konsumentfrågorna!

Så vill jag ta upp ett helt annat ämne,
nämligen u-hjälpen. Jag skall därvid begränsa
mig till en enda sak. De många
u-hjälpsmotionerna även i år garanterar
väl att man kan få återkomma till ämnet
i en vidare debatt.

Jag tillhör den privilegierade skara i
denna kammare som vid några tillfällen
fått resa ut till Afrika och Asien och där
fått direkt kontakt med u-hjälpen och
dess utövare. Vid sådana tillfällen söker
man efter svar på alla frågor som ställts
i den svenska debatten om biståndspolitiken,
om val av länder, om ämnesinriktning,
om hur man utväljer och utbildar
personal men först och främst om
det blir några resultat av våra biståndspengar,
om man kan se några utvecklingseffekter.

Förvisso är det inte möjligt att finna
färdiga och entydiga svar på sådana
frågor där ute. Man får klart för sig att
problemen är ofantliga och svåra att angripa.
Ibland känns de så överväldigande
att man blir nedstämd, helt passiv.
Men jag vill ändå säga att jag aldrig
upplevt annat i de grupper av riksdagsmän
som jag rest tillsammans med än
att man till sist återvänder med en fast
tro på att det är meningsfullt att fortsätta
biståndsarbetet och att bestämt
söka efter medel och metoder. Det som
manar en att inte ge upp tron på att
kunna förändra de fattiga folkens förhållanden
är vetskapen om de ofantliga
tillgångar som mänskligheten ändå besitter
av vetande och ekonomiska resurser,
om nu dessa tillgångar bara satsades
på uppbyggande och utveckling i
stället för destruktiva syften.

Budgeten i år är också ett uttryck för
vår vilja att öka våra ansträngningar,
även om denna ökning är blygsam ■—
det vill jag gärna medge. Vi vet sedan
gammalt att vi inte alltid är överens här
i kammaren om medel och metoder för
vår u-hjälp. Det är för övrigt ganska in -

tressant att iakttaga olika kommentarer
till reseupplevelserna i u-länderna. Reser
man ut med en stark tro på missionens
nytta och betydelse, kommer man
hem stärkt i denna tro. Är man hängiven
anhängare av u-hjälp genom svenska
företags etablering i dessa länder,
finner man utomordentliga resultat vid
besök på sådana företag. De erfarenheter
jag fick efter ett besök som jag hade
tillfälle att göra vid Lamco i Liberia i
början av 1965 är inte av den karaktären,
att jag kan verifiera de lovord som
en riksdagsgrupp gav i höstas efter ett
besök där.

Våra värderingar är personligt färgade
och påverkas av vår grundinställning.
Vi behöver alltså utarbeta objektiva
metoder att mäta utvecklingseffekter
samtidigt som vi måste anstränga
oss att själva se litet vidare och inte begränsa
oss till våra egna snäva värderingar.

Vid vår senaste resa till Indien och
Pakistan mötte vi ett flertal representanter
för svenska företag och kunde på
ort och ställe se hur man hade det på
arbetsplatserna. Jag försökte bli informerad
i vad jag betraktar som huvudfrågan:
Vad betyder detta företag för landets
eller regionens allmänna utveckling?
Endast om det har någon betydelse
i detta avseende är det en del av våra
bistån dsansträngningar.

Det vore förmätet av mig att här sätta
betyg på de företag vi besökte. De uppgifter
vi fick tydde emellertid på tillfredsställande
förhållanden för de anställda
både lönemässigt och i övrigt —
allt naturligtvis i relation till andra anställdas
villkor i vederbörande land. Arbetslokaler
och industriområden var
prydliga och skilde sig förmånligt från
omgivningen. Det är dock inte bara en
positiv upplevelse att, då man rör sig i
ett u-land, finna att det svenskägda företaget
är en absolut kontrast till sitt
grannskap. Svenska oaser är det underbart
att hitta i Liberia och i Calcutta,
men de får miljön i övrigt att framstå

Fredagen den 7 februari 1969

Nr 5 145

som ännu eländigare. Som jag ser det
måste vi arbeta hårt för att finna metoder
att nå spridningseffekter omkring
våra svenska anläggningar.

Vi kan inte och bör inte försöka kopiera
det svenska samhällsmönstret,
men vi skulle ändå kunna utnyttja mera
av det vi vet har lett till framgång
för det svenska samhället; jag åsyftar
närmast de uppbyggande krafter som
verkat under industrialiseringen i vårt
land, representerade av fackföreningsrörelsen,
kooperationen och vissa andra
folkrörelser. Jag är medveten om hur
svårt det är att omplantera dessa rörelser
i u-landsmiljö, men vissa lyckade
försök har dock gjorts, kanske främst
inom den kooperativa verksamheten.

Vi känner de villkor för att erhålla
investeringsgarantier som riksdagen
uppställde vid beslutet förra året. Dessa
villkor var enligt min mening både berättigade
och riktiga. Jag har uppfattat
saken så, att de tillkommit för att leda
den svenska företagsetableringen i dessa
länder i sunda banor för att den verkligen
skall ge utvecklingseffekter, sett ur
u-landets synpunkt. Lika klart som det
bör vara att det offentliga biståndet
skall ge en utvecklingseffekt eller en impuls
till utveckling, lika naturligt är det
att de svenska företagens etablering i ett
u-land på sikt borde vara förknippad
med en allmän utveckling i landet. Det
är alltså inte bara företagets egen arbetskraft
som skall ha sjukvård och yrkesutbildning.
Ambitionsnivån måste ligga
högre.

Till sist vill jag med adress direkt till
utrikesministern påpeka, att då vi nu
gör omplaceringar vid de svenska beskickningarna
bl. a. i Asien och Afrika
och t. ex. upprättar en ny beskickning
i Malaysia vore det ändamålsenligt att
pröva personvalet också med hänsyn till
bevakningen av de frågor som jag här
tagit upp. Om det behövs socialattachétjänster
eller om bevakningen kan ske
på annat sätt lämnar jag därhän. Vid
resor får man dock det intrycket att

Remissdebatt

våra beskickningar för närvarande är
väl rustade att tillvarata de svenska intressena
inom näringslivet, under det att
de står sig sämre när de skall företräda
andra gruppers intressen.

I en motion till årets riksdag har jag
tillsammans med några andra socialdemokrater
aktualiserat frågan om hur
Sverige skall kunna medverka till en industrialisering
av u-länder med bibehållande
av den målsättning som gäller här
hemma. Därvid är det avgörande vilka
svenskar som ute på fältet får arbeta
med lösningarna.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! En av de första förutsättningarna
för att en bygd skall kunna
utvecklas är att det finns goda kommunikationer.
Stora delar av Stockholms
län drabbas hårt av den rationaliserings-
och centraliseringshysteri som råder,
kanske framför allt på kommunikationsområdet.

I en motion till årets riksdag har jag
påtalat vissa problem med postkommunikationerna:
att postverket drar in
poststationer på löpande band och att så
gott som nya postlokaler i städerna till
följd därav inte räcker till för all postsortering.
Postkunderna bryr man sig
inte så mycket om; de får stå vid vägarna
och vänta på brevbäraren. Att en
postkund måste ta ledigt från sitt arbete
på olämplig tid för att kunna sköta
sina postförrättningar anses inte heller
behöva tas med i beräkningen. Det är ju
fråga om rationalisering, och man har
bara höjt brevportot med 22 procent.

Om postkunden trots allt behöver
komma till det nya postkontoret i staden
är han ofta hänvisad till allmänna
kommunikationsmedel — särskilt om
han är för gammal eller för ung för att
köra bil, om han inte har råd att ha bil
eller om bilen behöver användas av någon
annan i familjen som yrkesarbetar
några mil bort.

Många är därför mycket beroende av
goda tåg- och busskommunikationer.

146 Nr 5

Fredagen den 7 februari 1969

Remissdebatt

Men hur har de det? SJ har försämrat
tidtabellerna, slutat stanna vid vissa stationer,
dragit in öppethållningstider för
gods och lagt ned järnvägslinjer. Konsekvenserna
för kunderna har man inte
tagit så stor hänsyn till — det skall ju
rationaliseras!

Inför de järnviigsnedläggelser som
skulle genomföras i Stockholms län begärde
både kommunerna och länsstyrelsen
att nedläggning inte skulle ske
förrän vägarna hade rustats upp och
ersättande busstrafik hade ordnats. Sådan
trafik har ordnats, men i begränsad
utsträckning. Jag vill ta ett exempel som
visar förhållandena och deras brister.

Om en person i min hemkommun, fyra
mil från Norrtälje, har en anhörig som
ligger på sjukhus i Norrtälje och vill
hälsa på denne under en lördag eller en
söndag, som är besöksdagar, så måste
han åka taxi. På lördagar och söndagar
går nämligen ingen buss.

Den begärda upprustningen av vägarna
har inte genomförts trots att järnvägstrafiken
lagts ned. En konsekvens
härav är att både restid och resväg ofta
blir betydligt längre eftersom vägarna är
krokiga. Bussbiljetterna blir därigenom
också dyrare. För den enskilde resenären
har alltså SJ :s rationalisering betytt
lika dåliga vägar, sämre förbindelser,
ofta längre restid och högre färdkostnad.

En annan allvarlig sak är att på
många krokiga och allmänt dåliga vägar
går skolskjutsar. Det förekommer
att skolbarn får färdas många mil varje
skoldag på krokiga, backiga och smala
grusvägar, och det kan för många barn
innebära hårda psykiska påfrestningar.

Eftersom de inkommande bilskattemedlen
inte på många år har använts i
sin helhet till vägarna, hade man så
smått väntat sig att mer pengar skulle
anslås till vägarna, framför allt till länsvägarna.
En ökning av anslaget till riksvägar
har föreslagits, men till byggande
av länsvägar föreslås i stället sänkta anslag.
Och när det gäller driften sägs i

statsverkspropositionen (bilaga 8, s. 90)
följande:

»Vägverket inriktar driftåtgärderna
främst på det belagda vägnätet och oljegrusvägnätet,
d. v. s. i första hand riksvägarna
inkl. europavägarna — — —.»
En fortsättning av den utvecklingen
skulle betyda, att hela den del av svenska
folket som bor så till att den inte
trafikerar riksvägarna i större utsträckning
skulle få försätta att köra på dåliga
grusvägar med allt vad det innebär.

Risken för stenskott på grusvägarna
är uppenbar. Den kraftiga saltningen av
grusvägarna gör att de bilar som går på
grusvägar rostar fortare. Vägbanan blir
ojämn och bilarna skakar sönder fortare.
Att färdas på en kraftigt vattnad,
saltad och nyhyvlad grusväg är sannerligen
inget nöje. Risken för dikeskörningar
blir då stor, och den risken är
ständigt aktuell därför att många av de
här dåliga vägarna löper genom skogsområden,
där tunga skogstransporter
går fram. Många har kört i diket när de
plötsligt på en smal och krokig väg har
mött en lastbil, fullastad med timmer
eller massaved. Då gäller det att inte
dikena är för djupa. Råkar det vara
stenar eller berg i vägen kan det gå illa,
ty pengarna har inte räckt till för att
undanskaffa sådant.

I Stockholms län finns det socknar
som inte har en enda meter belagd eller
oljegrusad väg. De alltför små vägmedel
som anslås går framför allt åt i tätortsområdet
kring Stockholms stad. Men alla
som har bil betalar ju bilskatt, oavsett
var i landet de bor. Då är det väl helt
orimligt att man i vissa områden av
landet skall få fortsätta att köra på dåliga
grusvägar med de extra kostnader
som det för med sig för bilägarna. På
grund av att de som bor i dessa områden
ofta har längre till arbetsplatser, affärer
o. s. v. betalar de dessutom genom bensinskatten
en extra hög tribut till vägväsendet.

I statsverkspropositionen framförs
också tanken att »överföra delar av det

Fredagen den 7 februari 1969

Nr 5 147

mera finmaskiga vägnätet utanför de
större tätortsregionerna från staten till
kommunerna och att koncentrera den
statliga väghållningsverksamheten till
primärlederna huvudsakligen i och mellan
tätortsregionerna». Tanken synes
alltså vara att slussa över pengar från
länsvägar till riksvägar. När sedan länsvägar
och mindre vägar har blivit så
dåliga att vägverket inte längre kan hålla
folkopinionen stången, då skall eländet
stjälpas över på kommunerna. En
sådan utveckling kan åtminstone inte
jag acceptera.

Riksdagen anslår årligen ganska stora
belopp till lokaliseringspolitiska åtgärder.
Tyvärr är det bara vissa delar av
landet som får del av lokaliseringsstödet.
Men syftet med lokaliseringspolitiken
— att skaffa arbete och utkomst åt
folk även i mindre orter — motverkas
ju direkt av sådana åtgärder från statlig
sida som jag här har påtalat. Man
kan väl om den socialdemokratiska politiken
på dessa områden säga att den
drivs på ett sådant sätt att det verkar
som om den ena handen inte vet vad
den andra gör.

För några år sedan talades det från
socialdemokratiskt håll mycket om valfrihet.
Med den avveckling som sker
är det förståeligt om man inte vill tala
så mycket om det numera. Men det är
valfrihet människor vill ha, frihet att
välja yrke, bostadsort, boendeform
o. s. v. Staten får inte fortsätta att omöjliggöra
en sådan valfrihet. Många —
säkert ett växande antal människor —
vill gärna bo utanför egentliga tätortsregioner
och storstäder, framför allt för
att få en bättre yttre miljö. Myndigheterna
måste tillmötesgå de önskemålen
genom att inte planera för att allt fler
skall dras in till tätorterna utan i stället
planera för att åstadkomma en differentiering
av landsbygdens näringsliv
och en ökning av arbetstillfällena. Men
för att företag skall kunna bestå och
nya företag skall kunna etablera sig
krävs goda kommunikationer i olika

Remissdebatt

avseenden men framför allt bättre vägar.
För att t. ex. den norra delen av
Stockholms län skall kunna utvecklas
på det sätt som är önskvärt krävs också
att bostadskvoten till de landsbygdskommuner
som har behov av bostadsbyggande
ökas. Under de senaste åren har
den skurits ned till förfång för utvecklingen.
Jag kan inte se annat än att det
är ett led i försöken att strypa valfriheten.
Kommunsammanslagningar kommer
enligt min mening också att bidra
till att utvecklingen stannar av inom
stora delar av vår landsbygd.

Landets olika delar måste få mer likvärdiga
chanser att ge sina invånare
valfrihet på olika områden. Annars är
allt prat om jämlikhet bara tomma ord.

Myndigheterna måste så långt som
möjligt tillgodose behoven på de områden
jag här har berört. Man riskerar kanske
annars att det startas en svensk befrielsefront
mot de socialdemokratiska
centraliseringsivrarna. En sådan skulle
väl i så fall kunna hoppas på SSU, som
ju har lovat att stödja befrielserörelser i
olika delar av världen. Att det skulle kunna
ske står ännu klarare efter herr Gustavssons
i Nässjö anförande i kammaren
i går kväll. Det var förvånande att höra
att herr Gustavsson, som ändå är ledamot
av riksdagen, inte står främmande
för och inte tar avstånd från utomparlamentariska
metoder.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag vet inte förklaringen,
men under det sista skedet av denna
remissdebatt har faktiskt en del frågor,
som tidigare inte har berörts i debatten,
kommit att ta upp en stor del
av talarnas tid och ambitioner. Om även
jag kommer att snudda vid samma frågor,
är det, herr talman, en ren tillfällighet.

Den kommunala självstyrelsen är en
av de fundamentala grundvalarna för
vår demokrati och sålunda av största
vikt att slå vakt om. Under senare år

148 Nr 5

Fredagen den 7 februari 1969

Remissdebatt

har det emellertid blivit allt vanligare,
att man ute i kommunerna har fått
finna sig i en centraldirigering från
statsmakternas sida, en dirigering som,
av flera tecken att döma, är satt i system
och som ofta uppfattats såsom
högst omotiverad. Jag vill understryka
att det vållar en mycket stark irritation
på många håll oavsett politisk
hemvist.

Debatten går i dag hög om t. ex. metoden
för en snabbare sammanläggning
inom kommunblocken till en kommunal
enhet. Regeringen vill med tvång
påskynda en sammanläggning, trots att
vi i dag lika litet som tidigare är på
det klara med uppgiftsfördelningen
mellan stat, landsting och primärkommun.
I områden, där kommunsammanläggningen
har skett på frivillighetens
väg, rycker man genom statliga initiativ
undan grunden för de nya kommunerna
att kunna ge den service åt medborgarna
som avsikten var. Jag tänker
på förslagen till ny domkretsindelning
och ny polisdistriktsindelning. Man är,
milt uttryckt, fundersam ute i landet.

1967 års polisutredning har i en promemoria
redovisat en del förslag till
ändringar i den nuvarande polisdistriktsindelningen
i så måtto att flera
distrikt slås samman, en långt driven
centralisering, som för människorna
inom berörda områden inte medför någon
som helst fördel. Även om vissa
ekonomiska fördelar vore att vinna genom
slopandet av 39 polisdistrikt, som
enligt promemorian är tänkt, framstår
det av andra skäl såsom högst tvivelaktigt
om en sådan åtgärd är godtagbar
ur allmän medborgerlig synvinkel.
Ett av önskemålen är, av promemorian
att döma, att nå en viss samstämmighet
i åklagar-, domkrets- och polisdistriktsindelningen.
I vart fall är domkretsindelningen
ännu inte beslutad enligt
domstolskommitténs förslag, och för
min del hoppas jag att så icke heller
skall bli fallet. Emellertid agerar man
ofta som om saker och ting vore avgjor -

da långt innan riksdagen har fått ärendet,
vilket i och för sig är ett oskick.

Att använda befolkningstalet inom
ett distrikt som mätare av behovet, huruvida
distriktet skall bestå som eget
polisdistrikt eller inte, är missvisande.
Det kan inte vara rimligt — för att ta
ett exempel — att en kommun på 30 000
invånare, som inom sina gränser rymmer
stora turistanläggningar, vilka årligen
frekventeras av kanske en halv
miljon människor, och som vidare har
militärförband och andra institutioner
inom sina gränser, inte skulle anses utgöra
tillräckligt underlag för ett polisdistrikt.
Dessutom kan rent allmänt sägas,
att det knappast kan vara riktigt
att så starkt centralisera polisväsendet.
En bred förankring av denna organisation
hos folket torde mera stå
i samklang med grundläggande värderingar
och principer inom vårt svenska
samhälle.

På förslaget till ny domkretsindelning
kan liknande synpunkter anläggas.
Som jag inledningsvis påpekade
rycker man undan den allmänna service
som de nya kommunerna skulle utgöra
underlag för. Ett av huvudmotiven
för den nu pågående kommunindelningsreformen
var att man skulle skapa
tillräckligt bärkraftiga enheter just för
detta. Några ekonomiska motiv för
sammanföring av domsagorna redovisade
inte domstolskommittén. Kostnaderna
per avgjort mål är i stället lägre i
en domsaga med två domare än i en
med tre eller fyra domare enligt domstolskommittén.

Kommittén omvittnar vidare att det
nuvarande rättsväsendet fungerar bra
och med sin nära kontakt mellan domstol
och befolkning har vunnit allmänhetens
förtroende.

Förslaget innebär att över 400 000
personer får en avsevärt försämrad service.
Om hänsyn tas till allmänhetens
ökade resekostnader, förlorad arbetsinkomst
etc., är det helt klart att förslaget
medför en samhällsekonomisk

Fredagen den 7 februari 1969

Nr 5 149

förlust. Ändå vill man förorda att en
sådan ordning skall införas.

Syftet med att sammanföra flera domsagor
torde vara att få domkretsar tillräckligt
stora för att sysselsätta tre domare.
Dessa skulle då, enligt förslaget,
i tvistemål utgöra ett juristkollegium,
vilket i och för sig kan diskuteras, eftersom
det innebär ett minskat lekmannainflytande
vid rättskipningen.

Nu torde ärenden av detta slag vid
en ordinär domsaga uppgå till ett ringa
antal, och i de fall det gäller bör en
domare från en närliggande domsaga
kunna delta. Det är sålunda enligt min
mening inget skäl till en så omfattande
reform, som i stort medför enbart
nackdelar för den befolkning som berörs.

Jag vill erinra om att det förslag till
ny domkretsindelning som föreligger
med rätta har rönt stark kritik från
de orter som är berörda. Här spelar
lika litet som i det fall jag nämnde tidigare
partitillhörighet någon roll. Representanter
för ett 20-tal orter var i
augusti månad i fjol samlade i Ronneby
och dryftade förslaget och dess konsekvenser
mycket ingående. Det kan vidare
vara av intresse att notera, att
ytterligare ett 25-tal orter under hand
meddelade sitt intresse att stödja denna
aktivitet för att bevara sina domsagor.
Ett klart och entydigt uttalande gjordes
av konferensen, och en kommitté
med uppdrag att bevaka frågan tillsattes.
Det är således angeläget för många
kommuner att få behålla den servicefunktion
som ett domsagokansli ändå
har.

Inom vissa kommunblock, där en frivillig
sammanläggning av kommunerna
är på gång, möter man då plötsligt
hinder som jag här pekat på och som
icke stimulerar till en fortsatt frivillig
sammanläggning av kommuner. I de områden,
där sammanslagningen redan är
verkställd på de grunder som varit för
handen, finner man efter något år att
det från statligt håll dyker upp förslag

Remissdebatt

som försvårar den nya enhetens funktion.
Man känner sig helt enkelt lurad.

Kommunernas ställning i framtiden
påverkar i hög grad länens, och den
mycket uppmärksammade länsindelningsutredningen,
vars förslag så flitigt
debatterades för ett par år sedan, har
gömts undan — för hur länge återstår
att se. Jag förstår att den har gömts undan.
Det var alltför brännbart material,
visade det sig. Det finns anledning att
gå försiktigt fram även när det gäller
kommunerna.

Fortfarande är det oklart om den
framtida uppgiftsfördelningen mellan
stat, landsting och kommun, och det
är uppenbart att detta faktum måste
tasr in i bilden när man, som nu synes
ske, försöker att med tvång slå
samman kommuner. Vad vet vi i dag
om kommunernas uppgifter om ett tiotal
år? I den riksdagsdebatt som föregick
beslutet i kommunindelningsfrågan
framfördes just dessa synpunkter.
Motioner om uppgifts- och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
har väckts varje år, bl. a. från centerhåll,
men ännu utan resultat.

Ett bevarande av den kommunala
självbestämmanderätten är en angelägenhet
av stort mått, och denna rätt
får inte urholkas. Länsdemokratiutredningen,
som under fjolåret lämnade sitt
betänkande »Förvaltning och Folkstyre»,
säger bl. a. om kommunreformen
att ett genomförande av länsdemokratiutredningens
förslag skulle minska betydelsen
av de skäl som ansågs motivera
en ny kommunindelning. Länsdemokratiutredningen
vill därför erinra
om att kommunblocksindelningens
genomförande som ny primärkommunal
indelning är frivillig och beroende
av de i varje block ingående primärkommunernas
behov av samarbete. Sålunda
ytterligare skäl att ta det lugnt!
Det är fråga om att ha fria händer den
dag ställning till länsdemokratiutredningens
förslag skall tas.

Det är inte endast fråga om att fast -

150 Nr 5

Fredagen den 7 februari 1969

Remissdebatt

ställa ett minimiantal invånare i en
kommun. Det kan i vissa fall vara nyttigt
att fastställa ett maximiantal. Den
mänskliga isoleringen är i många fall
ett problem i storstaden i minst lika hög
grad som den är det på den mindre orten.

Man frågar sig vad de ofta förekommande
utomparlamentariska aktiviteterna
bottnar i. Håller avståndet från
medborgaren till förtroendemannen på
att bli för stort? Finns det en smygande
känsla av vanmakt inför de styrande?
frågar man sig oroligt. Det finns säkert
anledning att utöver effektivitets- och
planeringsaspekter föra in andra värderingar
i bedömningen.

Vi vet att den kommunala självstyrelsen
naggas i kanten i takt med minskningen
av antalet förtroendemän. Vi är
alla överens om vikten av att ha en levande
kommunal självstyrelse. Vad är
då naturligare än att vi också ger den
en rejäl chans?

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag hade närmast tänkt
avstå från mitt inlägg i remissdebatten,
när den inte slutade i går kväll. Men
jag tycker att jag skall beröra en fråga
som inte har tagits upp i remissdebatten
i den utsträckning som jag hade
önskat.

Men innan jag gör det, herr talman,
vill jag understryka vad fru Anér tidigare
har varit inne på, nämligen att det
föreligger ett behov av naturvårdsutbildning
i vårt land. Jag och några
medmotionärer har i år lagt fram ett
förslag om att man skall starta en sådan
utbildning i Skaraborgs län, och
jag hoppas att den motionen skall få en
så välvillig behandling som möjligt.

Det var några synpunkter i herr Åkerlinds
anförande som jag också gärna
ville göra några kommentarer till. Om
jag uppfattade herr Åkerlind rätt, sade
han att det socialdemokratiska partiet
hade misslyckats så med sin uppgift
att skapa valfrihet i detta land att vi

nu borde få en befrielsefront som skulle
lyfta bort vårt parti från makten. Detta
skulle bli till verklig nytta för det svenska
folket.

Skall man tolka detta uttalande på
det sättet att den borgerliga oppositionen,
där ju även det moderata samlingspartiet
ingår, nu har kommit till det
resultatet, att andra krafter i vårt land
måste aktiveras för att befria oss från
det socialdemokratiska partiet? Med anledning
därav skulle jag vilja ställa en
fråga till herr Åkerlind: Vilka krafter
räknar han med såsom ingående i den
befrielsefronten?

I fråga om valfriheten var herr Åkerlind
inne på det stora misslyckandet
för socialdemokratin när det gällt att få
ut företag till olika platser i vårt land.
Jag vill påminna herr Åkerlind om att
utvecklingen i vårt land inte är någonting
speciellt för detta. Samma utveckling
pågår överallt utanför vårt lands
gränser. Jag vet inte vilken verklighet
som herr Åkerlind har kommit i kontakt
med. Jag kan emellertid nämna att
jag har förmånen att tillhöra såväl planeringsrådet
som näringsrådet i mitt
liemlän. Vid planeringen där har vi föresatt
oss att verkligen satsa på vissa
regioner som vi anser vara värdefulla
att bevara, så att det blir en positiv utveckling
där i framtiden. Näringsrådet
har skapat kontakter med många företagare
i detta land i första hand för att
undersöka intresset för att lokalisera
vissa verksamhetsgrenar till länet och i
andra hand även för att ge anvisning
om de platser till vilka vi anser att de
bör lokalisera sina företag. Men situationen
är ju den, herr Åkerlind, att vi
för närvarande inte har några befogenheter
att ge direktiv till företagarna att
lokalisera till mindre platser — och
frågan är väl också om det skulle vara
så lyckligt med sådana direktiv. De
själva avgör var de skall förlägga företagen.
Enligt min mening är detta fullkomligt
riktigt, ty det är nödvändigt att
lokaliseringen blir sådan att företagen

Fredagen den 7 februari 1969

Nr 5 151

kan få den för sin utveckling erforderliga
servicen.

Även representanterna för det socialdemokratiska
partiet försöker, herr
Åkerlind, att i den verklighet vari de
arbetar göra alla de insatser som kan
göras för att också mindre platser skall
få företag. Tyvärr är det förenat med
mycket stora svårigheter.

Herr talman! Beträffande arbetsmarknadsfrågor
vill jag inledningsvis påminna
om de riktlinjer som främst präglade
proposition nr 1966:52. För det
första är den främsta målsättningen när
det gäller arbetsmarknadspolitiken att
åstadkomma och bevara full, produktiv
och fritt vald sysselsättning, för det
andra kräver vi av arbetsmarknadspolitiken
att den skall stärka den enskilda
människans ställning på arbetsmarknaden,
och för det tredje skall arbetsmarknadspolitiken
vara ett aktivt instrument
i strukturpolitiken i syfte att uppnå en
ökning av den ekonomiska tillväxten.
Jag är övertygad om att den största delen
av svenska folket, inte minst fackföreningsrörelsens
medlemmar, står fast
bakom dessa riktlinjer.

Erfarenheten från de gångna två åren
visar att strukturomvandlingen inom
näringslivet har kommit att mycket hårt
drabba den äldre och den handikappade
arbetskraften. Det är därför både
glädjande och värdefullt att regeringen
även i år fortsätter med utbyggnaden
av de arbetsmarknadspolitiska insatserna.

Trots dessa åtgärder kan vi dock räkna
med fortsatta svårigheter för den
äldre och handikappade arbetskraften
även under kommande år. Om man ser
på utvecklingen under de senaste åren,
visar det sig att antalet arbetsvårdssökande
med handikapp från år 1966 har
ökat med något över 12 000 till 87 000 år
1968. Det finns också anledning att räkna
med att dessa arbetstagare även under
mycket goda konjunkturer med ökade
arbetsmöjligheter kommer att möta
stora svårigheter på arbetsmarknaden,

Remissdebatt

svårigheter som inte minst beror på att
industrin är inne i en utveckling som
kan sägas vara fientligt inställd till de
äldre och handikappade människorna.

I dag liksom i framtiden finslipas olika
metoder av arbetsmätning för att så
långt som möjligt stycka upp eller sönderdela
arbetsuppgifterna i allt mindre
moment. Denna utveckling kommer att
i sin tur kräva allt större snabbhet och
precision av arbetstagarna inom näringslivet.

Jag skulle kunna ge många exempel
på de svårigheter som arbetsvårdsorganen
möter när det gäller att placera
de handikappade i produktionen. Men
låt mig här bara peka på en aktuell
händelse i mitt hemlän. För någon vecka
sedan kunde jag med glädje läsa i
dagspressen att länsarbetsnämnden måste
vidta alldeles särskilda åtgärder för
att fylla 1 000 lediga arbetsplatser inom
verkstads- och möbelindustrin i länet.
Jag utgick då ifrån att den äldre och
handikappade arbetskraften vid detta
tillfälle fått en verklig chans att komma
ut på den öppna arbetsmarknaden.

Tyvärr visade det sig att arbetslösheten
inte kommer att sjunka i samma
takt som efterfrågan på arbetskraft ökar.
Enligt länsarbetsnämnden beror detta
på att länet har ett stort antal svårplacerade
arbetstagare som inte kan betraktas
som sökande till de nya arbetsplatserna.
Länsarbetsnämnden är nu i
ett sådant läge, att man måste söka arbetskraft
i andra delar av landet och
kanske främst i Norrland.

I detta sammanhang kan det vara av
visst intresse att säga något om den
arbetsvårdande verksamheten i Skaraborgs
län. För närvarande har länsarbetsnämndens
arbetsvårdande organ omkring
650 personer engagerade i denna
verksamhet i skyddad sysselsättning, i
beredskapsarbeten, i arkivarbete och
under utbildning. Med undantag för de
personer som är i utbildning anser arbetsvårdsavdelningen
att omkring 150
kan placeras på den öppna marknaden,

152 Nr 5

Fredagen den 7 februari 1969

Remissdebatt

Men trots en mycket kraftig ökning av
antalet lediga platser inom länets näringsliv
har de äldre och handikappade
människorna mycket små möjligheter
att erhålla arbete på den öppna marknaden.

Efter inrikesdepartementets upplysningskampanj
om den äldre arbetskraftens
problem hade vi väl räknat
med att möta större förståelse för dessa
arbetstagare — eller i varje fall önskade
vi en snabbare utbyggnad av den
halvskyddade verksamheten. Tyvärr har
arbetsgivarna hittills inte visat något
större intresse därvidlag. Om vi skall
kunna lyckas bättre med denna gren av
arbetsvärden måste det skapas större
resurser, så att kampanjen kan följas
upp ute i länen.

Herr talman! Vid detta tillfälle vill
jag inte rikta någon kritik mot företagarna
i näringslivet. Jag har deltagit i
ett flertal konferenser om dessa frågor,
och jag kan inte påminna mig att
någon av deltagarna i de konferenserna
inte har slutit upp bakom tanken att
försöka skaffa sysselsättning åt de handikappade.
Men när konferensdeltagarna
sedan kommit hem till vardagens
arbetsuppgifter har de kanske haft så
mycket annat att göra att de glömt de
löften de gav vid konferenserna. De arbetsvårdande
organen behöver i dag
ökade resurser för att i nära samarbete
med arbetsgivare och löntagare göra en
grundlig inventering av lämpliga arbetsuppgifter
vid arbetsplatserna ute i
landet.

I strävandena att förbättra förhållandena
för den äldre och handikappade
arbetskraften måste vi kunna räkna med
en positiv inställning hos arbetsgivarna.
Jag syftar då inte bara på arbetsgivarna
i det privata näringslivet utan
lika mycket på arbetsgivarna i allmän
tjänst, hos staten, landstingen och primärkommunerna.

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
ta upp arbetsmarknadsstyrelsens
beslut att dra in anslagen till pågående

beredskapsarbeten för svårplacerad arbetskraft,
vilket inte minst berör Skaraborgs
län. Under de senaste åren har
länets skogsvårdsstyrelse i samarbete
med intresserade skogsägare kunnat bedriva
betydelsefulla beredskapsarbeten
för svårplacerad arbetskraft. Denna
verksamhet har givit sysselsättning för
140 å 150 personer. Vid sidan om skogsägarnas
investeringar har arbetsmarknadsstyrelsen
anslagit närmare 1,2 miljon
kronor under tiden den 1 juli 1968
— den 31 januari 1969. Genom att
arbetsmarknadsstyrelsen har dragit in
anslagen till dessa beredskapsarbeten
tvingas nu skogsvårdsstyrelsen friställa
arbetarna samt 20 arbetsledare. I en
svår eller nära nog omöjlig arbetsmarknadssituation
för den svårplacerade arbetskraften
skall alltså även dessa arbetstagare
tvingas söka sig nya arbetsuppgifter.

Herr talman! Detta är en omöjlig uppgift
för de arbetsvårdande organen i länen.
Jag hoppas verkligen att arbetsmarknadsstyrelsen
kommer att ompröva
sitt beslut och ge skogsvårdsstyrelsen
möjlighet att genomföra planerade
skogsvårdsarbeten i länen. Jag delar
däremot arbetsmarknadsstyrelsens mening
att vi i allt snabbare takt behöver
bygga ut antalet platser inom den skyddade
verksamheten.

Men för närvarande är det mycket
ovisst om man kan räkna med en sådan
utveckling under de närmaste
åren. Vi skall nämligen komma ihåg att
det just nu pågår ett utredningsarbete
som omfattar denna verksamhet, varvid
man bl. a. skall utreda frågan om huvudmannaskapet.
Det kan därför mycket
väl tänkas att de nuvarande huvudmännen
tvekar att fatta beslut om byggandet
av nya verkstäder eller om en
nödvändig utvidgning av äldre anläggningar.
Jag vill därför begagna tillfället
att vädja till de sakkunniga, som skall
utreda förutsättningarna för en utbyggnad
och effektivisering av den skyddade
sysselsättningen, att så snart som

Fredagen den 7 februari 1969

Nr 5 153

möjligt i ett delförslag ge sin mening till
känna beträffande huvudmannaskapet.

Jag och några medmotionärer har vid
årets riksdag i en motion tagit upp två
andra angelägna frågor rörande de skyddade
verkstäderna. Det är vår förhoppning
att vi med riksdagens medverkan
kan överlämna den till de sakkunniga
för välvillig prövning. Här vill jag bara
nämna att en av frågorna berör ersättningsanskaffning
till följd av nedsliten
maskinutrustning vid de verkstäder inom
arbetsvärden som kom till stånd i
början av 1960-talet.

Den andra frågan gäller former för
bidrag till verkstäder som anordnar inackorderingshem
eller liknande bostäder
vid den skyddade arbetsplatsen och
utbetalar bidrag till resor mellan bostaden
och arbetsplatsen.

Den sista frågan berör i hög grad de
skyddade verkstäderna i Norrland, där
de anställda har lång väg mellan bostäder
och arbetsplatser.

Vi har en annan viktig utredning som
arbetar med en angelägen fråga för de
anställda vid de skyddade verkstäderna
—- den s. k. enmansutredningen om en
enhetlig lönesättning inom denna verksamhet.
Inte minst med tanke på att såväl
de anställda som huvudmännen vid
de skyddade verkstäderna med intresse
har väntat på en rekommendation eller
ett förslag till lösning av lönefrågan vill
jag här uttala den förhoppningen, att
utredningsmannens arbete kommer att
medföra en väsentlig förbättring av lönerna
för de anställda vid verkstäderna.
I,0:s krav vid årets avtalsrörelse om en
verklig satsning på de lågavlönade grupperna
bör självfallet även omfatta de
anställda vid dessa verkstäder, där medelförtjänsten
under 1967 var kr. 5:67
i timmen.

Det känns oerhört bittert för äldre
löntagare att efter många arbetsfyllda
år få uppleva strukturomvandlingen
med bl. a. stora ekonomiska och sociala
svårigheter. De blir samtidigt utsatta för
betydande omställnings- och sysselsätt -

Remissdebatt

ningsproblem. Jag är därför mycket
glad över att regeringen kommer att tillsätta
en utredning med uppgift att undersöka
möjligheterna till tidigare pensionering
av vissa arbetstagare. För löntagare
som uppnått 60-årsåldern efter
ett tungt och hårt arbete eller drabbats
av rationaliseringsvågen inom näringslivet
måste denna utredning leda fram
till ett positivt resultat.

Förslag om en sådan utredning togs
upp i flera motioner under 1967 års
riksdag. Liksom mina medmotionärer i
andra kammaren och Paul Jansson
m. fl. i första kammaren är jag självfallet
tillfredsställd med att vår motion om
en skyndsam utredning rörande förtidspension
inom ramen för den allmänna
försäkringen av den äldre arbetskraft
som friställs vid driftinskränkningar
genom den aviserade utredningen har
beaktats.

Herr talman! Jag skall slutligen i tre
punkter ange de uppgifter som är angelägna
inom den skyddade verksamheten.

1. De arbetsvårdande organen bör få
sådana resurser att de kan sätta in lämplig
personal som i samarbete med intresserade
arbetsgivare och löntagare genomför
en inventering av arbetsuppgifter
för den äldre och den handikappade
arbetskraften på olika arbetsplatser ute
i landet.

2. Den pågående utredningen om
verksamheten vid de skyddade verkstäderna
bör redan under 1969 avlämna
förslag i vissa delfrågor, i första hand
när det gäller huvudmannaskapet och
de frågor som vi tagit upp motionsledes.

3. Enmansutredningen om en enhetlig
lönesättning vid de skyddade verkstäderna
bör under den närmaste tiden
presentera sitt förslag, innebärande ökade
inkomster för de anställda.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Blomkvist har tydligen
missförstått ett par saker som jag

154 Nr 5

Fredagen den 7 februari 1969

Remissdebatt

sade i slutet av mitt anförande. Han
lindrar om jag bär kommit till den slutsatsen
att de borgerliga nu skall kräva
utomparlamentariska metoder, en utomparlamentarisk
befrielsefront för att lyfta
bort socialdemokratiska centraliseringsivrare.
Det har jag aldrig sagt, utan
jag har i stället varnat för att om man
inte tillmötesgår medborgarnas önskemål
något så när riskerar man att det
blir sådana här aktioner. Jag tycker att
herr Blomkvist som medlem av regeringspartiet
borde vara tacksam för att
få denna varning i tid.

Jag för min del anser att önskemål
som framförts från medborgarna, oavsett
vad de gäller, bör kanaliseras inom
partierna. Jag framförde min varning
därför att jag under diskussioner medborgare
emellan har hört yttranden, som
tyder på att man faktiskt på allvar överväger
tillgripandet av utomparlamentariska
aktioner när det gäller sådana
frågor som dem jag tagit upp här i dag.

Herr Blomkvist säger att vi inte kan
ge direktiv till företagarna att lokalisera.
Det har jag inte sagt något om. I
stället har jag i mitt anförande starkt
tryckt på att man måste skapa förutsättningar
för att företag skall kunna
lokaliseras även till sådana här orter.
Nu drar man i väg i rakt motsatt riktning
på grund av försämring av vägnätet,
försämring av kommunikationsmöjligheterna
i övrigt och försämring av
bostadskvoten till kommunerna. Sådant
kan inte underlätta för företagen att lokalisera
till sådana orter.

Herr BLOMKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Åkerlind säger
att det är en huvuduppgift för oss
alla att föra fram de synpunkter som vi
möter ute i den verksamhet i vilken vi
är engagerade, vill jag helt instämma.
Det är den främsta uppgift vi har.

Men sedan måste herr Åkerlind ha
missförstått mig. Jag menade inte att
han var av den uppfattningen att krafter
skulle engageras för utomparlamen -

tariska aktioner. Jag tyckte att orden
föll på ett sådant sätt att det verkade
som om herr Åkerlind tvivlade på att
de borgerliga partierna i fortsättningen
kunde utgöra denna »befrielsefront» och
därmed lyfta bort det socialdemokratiska
partiet.

Sedan säger herr Åkerlind att det gäller
att skapa förutsättningar för att lokalisera
företag till mindre platser. Jag
har — det kan jag försäkra herr Åkerlind
— gjort vad jag har kunnat för att väcka
intresset härför hos vissa företagare.
Men situationen i dag är faktiskt den att
företagarna när det gäller lokalisering
av företag är mycket intresserade av att
få en så bred och god allmänservice som
möjligt. Tyvärr kan vi inte, såvitt jag
förstår, föra ut all denna service till de
platser som vi innerst inne önskar skall
få en positiv utveckling när det gäller
företagsetablering.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tvivlar inte alls på
de borgerliga partiernas fortsatta möjligheter
att föra fram sina medlemmars
åsikter. Men jag vet — och det vet vi väl
alla — att det socialdemokratiska partiet
nu har majoriteten i riksdagen och
därmed makten i landet. Även inom
detta socialdemokratiska parti finns
dock många som delar de åsikter som
jag har framfört i mitt tidigare anförande.
Efter vad herr Blomkvist senast
anförde förstår jag, att även herr Blomkvist
i själ och hjärta delar dem.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Det står i bibeln att »de
sista skola bliva de första». Det är emellertid
inte med tanke på detta som jag
har valt att framträda som den förmodligen
sista talaren i remissdebatten. Snarare
är det väl så att ödet har varit mig
gynnsamt, när jag får göra min egentliga
debut i riksdagen inför en tämligen
glest besatt kammare. Till yttermera
visso skall jag tala om glesbygdsproblemen.

Fredagen den 7 februari 1969

Om man ser på befolkningsstatistiken
vid årsskiftet 1968—1969 noterar man
att utflyttningen från glesbygder till tätorter
och storstadsregioner fortsätter,
och man noterar vidare att utflyttningen
från Norrlandslänen, som ju har en karakteristisk
glesbebyggelse, åter har
Ökat så att folkmängden i dessa län kraftigt
minskat. Arbetslöshetssiffrorna för
januari i år visar för hela landet en
nedgång jämfört med samma tid i fjol
Utom just för Norrlandslänen.

Bristande sysselsättningsmöjligheter
är den största drivkraften till utflyttningen.
Skogs- och jordbruket och industrin
strukturrationaliseras och ger
färre arbetstillfällen. Det saknas på
många håll, framför allt i det norrländska
inlandet, expansiva näringsgrenar
som kan ge en trygg sysselsättning. Samtidigt
stiger utbildningsnivån bland ungdomarna
och de flyttar för att få användning
på arbetsmarknaden av sin
kvalificerade utbildning till storstadsregionerna,
som också på många andra
sätt kan erbjuda större variationer.

När det gäller den rådande befolkningsutvecklingen
får man räkna med
multiplikatoreffekter. Det är framför allt
yngre människor som flyttar. Färre familjer
bildas, födelsetalen sjunker, och
man får en oförmånlig åldersfördelning.
Det innebär tyngre försörjningsbördor
och därmed en sämre standard för de
produktiva grupperna.

Utflyttningen från en bygd skapar
stora problem både för den enskilda
människan och för samhället. Många
människor är rotfasta i sina bygder, har
byggt egna hem, är engagerade i bygdens
och kommunens liv och har släkt
och vänner och över huvud taget sin
förankring i bygden. Ofta vållar flyttningarna
psykiska svårigheter. Man har
svårt att acklimatisera sig, man kanske
har svårt att få ett arbete som man trivs
med eller en lämplig bostad. Om man
är över 45 år förvärras svårigheterna.
Det råder en pressande åldershysteri i
vårt samhälle: en människa anses över -

Nr 5 155

Remissdebatt

årig på arbetsmarknaden redan vid 45
års ålder.

Samhällsekonomiskt sett blir utflyttningarna
mycket tunga. De innebär en
kapitalförstöring av stora mått genom
att bostäder, skolor och serviceinrättningar
av olika slag ej blir utnyttjade.
Samtidigt krävs ökade investeringar i
de mottagande storstadsregionerna. Av
miljöpolitiska skäl finns det anledning
att betvivla värdet av denna centraliserade
samhällsstruktur, men också ur
samhällsekonomisk lönsamhetssynpunkt
är denna koncentration diskutabel. Man
får t. ex. i storstadsregionerna en lokalisering
av arbetsplatserna till centrum,
medan bostäderna förläggs till
förorter. Detta medför besvärande problem
för den enskilda människan —
tidsödande och tröttsamma resor, köer
etc. — och innebär också för samhället
dryga investeringar i kommunikationer
o. s. v. Utflyttningen från glesbygderna
har alltså en dubbel effekt: den skapar
problem både i glesbygd och i storstad.

När människor överger en bygd blir
det mycket svårt att upprätthålla en
tillfredsställande serviceapparat. Den
bofasta handeln försvinner, och det innebär
stora problem att få varuförsörjningen
ordnad. Service från verkstäder
och hantverk blir besvärligare att erhålia.
Samtidigt bidrar ofta samhället
självt till en försämrad service i bygden
genom att järnvägslinjer dras in och
postservicen försämras. Allt detta sker
samtidigt med att andra grupper i vårt
samhälle får bättre och utökad service.

Statliga institutioner som är av betydelse
för bygdens liv försvinner också.
Herr Elmstedt nämnde några av de indragningar
som vi på många håll har att
vänta, t. ex. av domsagor och lotsstationer.
Vidare skall polisdistrikten centraliseras.
Trots att man vet att domsagorna
nu fungerar tillfredsställande och är
rationella vill man genomföra en centralisering
som inte innebär någon ekonomisk
vinning.

Ett stort problem för människor i

156 Nr 5

Fredagen den 7 februari 1969

Remissdebatt

glesbygderna är den oro och osäkerhet
som de känner inför framtiden. Skall
man våga satsa, skall man våga investera
i sitt jordbruk eller i sitt företag,
skall man våga bygga ett egnahem eller
är det bortkastat kapital? Det måste anses
vara en rimlig begäran att de människor
som bor i glesbygderna får klara
besked, byggda på undersökningar,
prognoser och planering. Det måste finnas
en utvecklingsplan med en formulerad
målsättning beträffande sysselsättningsfrågorna
och glesbygdernas framtid
både för Norrland och för övriga
delar av landet. »Länsplanering 67» är
betydelsefull för en aktiv samhällsplanering,
men först när statsmakterna anger
målsättningen för den regionala utvecklingsplaneringen
kan den få full
effekt. Människorna i glesbygderna måste
lika väl som andra kunna känna
trygghet inför framtiden och få en levnadsstandard
som i stort är likvärdig
med andra gruppers.

Det måste finnas livsdugliga serviceorter
som bär upp bygden runt omkring.
Förstärkta lokaliseringspolitiska
insatser är nödvändiga, och generösare
stöd till etableringar av företag bör ges.
Näringslivet och därmed serviceunderlaget
måste förstärkas och turismen och
fritidsbebyggelsen måste ges ökad betydelse.

Den samhälleliga servicen måste vara
betryggande. Vägarna behöver förbättras
väsentligt. Jag skulle kunna räkna
upp många exempel från mitt eget län
— Gävleborgs — där dåliga vägar har
påskyndat utflyttningen. För att ta bara
ett exempel kan jag nämna Trönö i
Norrala kommun utanför Söderhamn.
Denna ort har stor attraktionsförmåga
ur turistsynpunkt. Den ligger nära centralorten
och har möjlighet att fungera
som bostadsort. Men man har ingen
modern väg. Trots årtiondens kamp har
man kvar den gamla dåliga vägen, och
den har fungerat mycket effektivt som
utnötningsmedel för dem som arbetar i
centralorten.

Den kollektiva trafiken måste kompletteras
så att glesbygden får tillfredsställande
kommunikationer med tätorterna.
Också utbildningen måste anpassas
till glesbygdernas förhållanden utan
att man fördenskull prutar av på kvaliteten.
Exempelvis frågan om olika gränser
för elevantalet i klasserna bör omprövas
när det gäller glesbygdernas skoldistrikt.

Det samlade välståndet i vårt land
har alla grupper av människor medverkat
till, vare sig de bor i storstaden eller
på landsbygden. På samma sätt måste
alla få del av standardstegringen i vårt
land, både de som bor i storstaden och
de som bor på landsbygden. Solidariteten
kan inte nog betonas. Det är rimligt
att samhället svarar för en solidarisk
kostnadsutj ämning. Skatteutj ämningsreformen
1965 innebar en förbättring
för glesbygdskommunerna, men någon
slutgiltig lösning gav den inte. Det kan
t. ex. inte vara rimligt att kommunerna
ensamma skall svara för kostnaderna
för kommunala bostadstillägg för pensionärerna.

Regeringen har tillsatt en arbetsgrupp
som behandlar glesbygdsproblemen, och
de åtgärder som vidtas innevarande
budgetår är värdefulla, men de är inte
tillräckliga och de utgör inte en lösning
på glesbygdsproblemet. Detta är
inte heller något övergångsproblem, som
man gör gällande. För alla de människor
som arbetar med jord- och skogsbruk
kommer glesbygdsboendet alltid
att vara den nödvändiga boendeformen.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Herr Åkerlind uttalade för en stund
sedan sin förvåning över mitt ställningstagande
i fråga om utomparlamentariska
metoder. När jag i går talade om dessa
metoder föll det mig inte in att man
skulle kunna misstolka mig så som herr
Åkerlind lyckats göra. Låt mig därför
något ytterligare kommentera detta.

Nr 5 157

Fredagen den 7 februari 1969

Jag sade att svensk arbetarrörelse i
och för sig inte står främmande för
utomparlamentariska metoder. Det beror
i varje särskilt fall på vad man vill
åstadkomma och vilka former de utomparlamentariska
metoderna tar sig. De
årligen återkommande manifestationer
som förstamajdemonstrationerna utgör
är ju ett sådant exempel härpå som den
svenska arbetarrörelsen accepterar.
Däremot — och detta deklarerade jag
klart i går kväll — har arbetarrörelsen
inte det minsta till övers för grupper
som vill ersätta de politiska partierna
med utomparlamentariska metoder; sådana
strävanden kom ju t. ex. fram vid
den s. k. kårhusockupationen. Inte heller
— och det trodde jag var en självklarhet
— stöder vi grupper som med
våld eller med hot om våld vill skaffa
sig ett politiskt inflytande. Någon skillnad
i uppfattning härvidlag torde inte
föreligga inom socialdemokratin.

Herr talman! Jag trodde att dessa
synpunkter var självklara, men i fortsättningen
-— åtminstone när herr Åkerlind
finns i kammaren — skall jag även
nämna självklara synpunkter, så att vi
slipper få extra replikskiften.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
uttrycka min tacksamhet över att herr
Gustavsson i Nässjö har korrigerat och
förklarat sig i dessa frågor. Jag är glad
att herr Gustavsson tar avstånd från
den uppfattning som jag fick av hans
anförande och som jag tidigare redovisat.
Annars kunde man ju tänka sig att
herr Gustavsson i ett läge där arbetarna
vid ett företag inte har blivit tillgodosedda
genom avtalsförhandlingar och
börjar en vild strejk — det är ju ett
utomparlamentariskt medel — skulle
ställa sig bakom den vilda strejken.

Överläggningen var härmed slutad.

Finansplanen hänvisades, såvitt avsåg
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1969 skulle utgå, till be -

Remissdebatt

villningsutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Till statsutskottet, bevillningsutskottet,
bankoutskottet och jordbruksutskottet
skulle jämväl överlämnas de i anledning
av finansplanen inom kammaren
avgivna yttrandena.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1022—1027.

§ 4

Föredrogs den av fru Jonäng (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
sysselsättningsläget i Gävleborgs
län.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial:

nr 1, med uppgift på vilande förslag
till ändringar i grundlagarna, innebärande
övergång till enkammarriksdag
m. m.,

nr 2, med uppgift på ett vilande förslag
till grundlagsändring, avseende
upphävande av postmedlens egenskap
av bevillning, samt utlåtande i anledning
av motioner i detta ämne vid denna
riksdag, och

nr 3, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna;

statsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 för kungl. hov- och
slottsstaterna,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för bud -

Fredagen den 7 februari 1969

158 Nr 5

getåret 1969/70 inom civildepartementets
verksamhetsområde,

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1969/
70 till oförutsedda utgifter,

nr 15, i anledning av vissa i statsverkspropositionen
behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor,
nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1969/
70 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1969/70, och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarväsendet för budgetåret 1969/70;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse,

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse,

nr 3, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning,
och

nr 4, angående verkställd granskning
av riksdagens lönedelegations verksamhet
under år 1968; samt

första lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av verkställd granskning av
riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning.

§ 6

Anmäldes följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 4,
angående utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet m. m., nämligen
nr 1028, av fru Dahl m. fl.,
nr 1029, av herrar Dockered och
Elmstedt,

nr 1030, av herr Hedin,
nr 1031, av herr Holmberg in. fl.,
nr 1032, av fru Jonäng och fru Nilsson,

nr 1033, av herr Mattsson m. fl.,
nr 1034, av herrar Oskarson och
Nordstrandh,

nr 1035, av herr Romanus,
nr 1036, av herr Romanus,
nr 1037, av herrar Romanus och Ahlmark,

nr 1038, av fru Ryding m. fl.,
nr 1039, av herrar Ullsten och Nordstrandh,
samt

nr 1040, av herr Wedén m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Mundebo
(fp) till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet angående socialnämndernas
ansvar för handikappvård
och uppsökande verksamhet.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.33.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 69
914100